Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om förlag sinteckning i vissa oljelager m. m

32 sidor, varav 30 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 30 av 32 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1958 A:26, Med förslag till lag om förlag sinteckning i vissa oljelager m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1958

1

Nr 26

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

förlag sinteckning i vissa oljelager m. m.; given Stockholms

slott den 20 december 1957.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om förlagsinteckning i vissa oljelager; samt

2) förordning angående ändrad lydelse av 11 § förordningen den 31 maj

1957 (nr 343) om oljelagring m. m.

GUSTAF ADOLF

Ingvar Lindell

Propositionens huvudsakliga innehåll

Vid 1957 års vårriksdag fattades beslut om ökad beredskapslagring av

mineralolja. I syfte att underlätta oljehandelns anskaffning av kapital för

sådan lagring föreslås i propositionen att även oljehandeln skall få möjlig^- het att begagna förlagsinteckningsinstitutet. Enligt de föreslagna bestämmelserna

kan den, som driver handel med mineralolja och som på grund

därav är skyldig att lagra dylik olja, få förlagsinteckning beviljad i sitt för

handelsrörelsen avsedda oljelager. Beträffande sådan inteckning skall i

några hänseenden gälla andra regler än för förlagsinteckning i allmänhet;

bl. a. föreslås att inteckningsärendena skall handläggas av en för hela riket

1 Dihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 26

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kungl. Maj. ts proposition nr 26 år 1958

gemensam inskrivningsmyndighet. De nya bestämmelserna har formen av

en särskild lag.

Vidare föreslås i propositionen en ändring i förordningen den 31 maj

1957 om oljelagring m. m., innebärande viss möjlighet att i en lagerhållares

konkurs taga i anspråk även hans tvångslager av olja.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1958

3

Förslag

till

Lag

om förlagsinteckning i vissa oljelager

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Är enligt vad därom finnes stadgat skyldighet att lagra mineralolja bestämd

för den, som driver handel därmed, och utfäster denne att hans för

handelsrörelsen avsedda lager av mineralolja skall utgöra säkerhet för förlag

eller annan fordran, må inteckning beviljas i lagret; och gälle om sådan inteckning

vad angående förlagsinteckning i allmänhet är stadgat, såvitt ej

annat följer av vad nedan sägs.

Under handel med mineralolja inbegripes i denna lag icke försäljning av

olja som säljaren själv framställt här i riket.

2 §.

Vid tillämpning av denna lag skall handel med mineralolja anses såsom

en och samma rörelse, oavsett om den drives inom en eller flera kommuner,

samt förflyttning av verksamheten vara utan inverkan på förlagsgivarens

rätt.

3 §•

Ärenden, som avses i denna lag, upptagas av inskrivningsdomaren i Stockholm.

4 §•

När inteckning sökes, skall företes intyg av myndighet, som utövar tillsyn

över lagringsskyldigheten, att sådan skyldighet blivit under ansökningsåret

eller näst föregående år bestämd för förlagstagaren på grund av försäljning

av olja, som han icke själv framställt här i riket, samt att han driver

handel som avses i denna lag.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1958

Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av 11 § förordningen den 31 maj 1957

(nr 343) om oljelagring m. m.

Härigenom förordnas, att 11 § förordningen den 31 maj 1957 om oljelagring

m. in. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

11 §•

Avbrytes eller —- -—- — i anspråk.

Försättes lagringsskyldig i konkurs, må lagret utan hinder av bestämmelserna

i denna förordning tagas i anspråk av konkursförvaltningen i den

mån så erfordras för konkursens behöriga slutförande.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1958

5

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 6 december 1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, fråga om förlagsinteckning

i oljelager och anför därvid följande.

Vid 1957 års vårriksdag bifölls en av Kungl. Maj:t framlagd proposition

med program för ökad beredskapslagring av olja under femårsperioden

1958—1962. Beträffande finansieringen av programmet väcktes under förarbetena

i ärendet — på sätt av det följande närmare framgår — bl. a. frågan

om vidgade möjligheter att göra oljebranschens egendom till föremål

för förlagsinteckning. Denna fråga, som även berördes i propositionen, har

sedermera upptagits till behandling i en inom justitiedepartementet i september

1957 upprättad promemoria. Ett till promemorian hörande utkast till

lag med vissa bestämmelser om förlagsinteckning i oljelager torde såsom bilaga

fogas vid detta protokoll, över promemorian har efter remiss yttranden

avgivits av Svea hovrätt, Stockholms rådhusrätt, kommerskollegium,

riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, svenska bankföreningen,

svenska sparbanksföreningen, svenska försäkringsbolags riksförbund, svenska

petroleum institutet och Sveriges industriförbund. Kommerskollegium

har bifogat yttrande från Stockholms handelskammare. Vid petroleuminstitutets

yttrande har fogats en av Koppartrans oljeaktiebolag upprättad promemoria

med vissa synpunkter i ämnet.

.lag anhåller nu att få upptaga detta ärende till behandling.

Gällande regler om förlagsinteckning

För stiftande av panträtt i lös egendom fordras enligt svensk rätt i allmänhet

att godset överlämnas till borgenären eller till annan för borgenärens

räkning. Genom förlagsinteckning kan däremot skapas en säkerhetsrätt,

vilken gör det möjligt att använda lös egendom som kreditunderlag

utan att avstå från dispositionsrätten till egendomen i fråga. Denna möjlighet

står emellertid öppen endast för vissa näringsidkare och endast med av
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1958

seende å vissa slag av egendom. Förlagsinteckning har icke heller samma

rättsverkningar som pantsättning.

De näringsgrenar, som kan begagna sig av förlagsinteckning, är industriell

rörelse, hotell-, pensionat- och restaurangröx-else samt apoteksrörelse. Beträffande

de båda förstnämnda näringsgrenarna kräves dock att rörelsen är

av viss storlek. I fråga om industriell rörelse gäller att i regel skall användas

drivkraft om minst fem effektiva hästkrafter eller ock minst tio arbetare.

Den egendom, i vilken förlagsinteckning kan meddelas (förlagsegendomen),

är olika bestämd i olika fall. Beträffande samtliga kategorier omfattar

den för rörelsen avsedda lösa inventarier. I fråga om industriell rörelse och

apoteksrörelse omfattar den vidare för rörelsen avsedda råvaror och i rörelsen

frambragta alster samt, såvitt apotek angår, även övriga för rörelsen avsedda

varor. Vid gruvdrift inbegripes under förlagsegendomen jämväl gruva.

Inteckning skall avse förlagsegendomen i dess helhet.

För att förlagsinteckning skall kunna beviljas måste gäldenären utfästa

alt förlagsegendomen skall utgöra säkerhet för fordran. Utfästelsen skall

innehålla uppgift om stad eller socken där rörelsen drives. Förlagsinteckning

beviljas, om rörelsen drives i stad med rådhusrätt, av inskrivningsdomaren

vid denna samt eljest av inskrivningsdomaren för residensstaden.

Förlagsinteckning har den verkan att borgenären (förlagsgivaren) vid

gäldenärens (förlagstagarens) konkurs för sin fordran åtnjuter förmånsrätt

i förlagsegendomen, dock först efter vissa andra fordringsägare. Däremot

kan förlagsgivaren icke göra gällande förmånsrätt vid utmätning av förlagsegendom

för en annan borgenärs fordran, i varje fall icke med mindre

han själv fått utmätning i samma egendom. Förlagstagaren äger som förut

nämnts fritt disponera över förlagsegendomen. I den mån föremål ur denna

avyttras, upphör förlagsinteckningen att gälla i föremålen. I utestående köpeskilling

för såld förlagsegendom har förlagsgivaren emellertid samma rätt

som han ägt i det försålda.

Om rörelsen i dess helhet överlåtes eller flyttas till annan stad eller socken,

anses förmånsrätten upphöra; överlåtes eller flyttas rörelsen endast

delvis, upphör förmånsrätten endast i den förlagsegendom som hör till den

överlåtna eller flyttade delen. Till skydd för borgenären i dessa och andra

fall, då hans säkerhet hotas, har stadgats att han äger kräva omedelbar betalning

för sin fordran, ehuru den ej är förfallen, om rörelsen helt eller till

väsentlig del nedlägges, överlåtes eller förflyttas, om förlagsegendomen eller

väsentlig del därav förstöres eller om det skäligen kan befaras att på grund

av förlagstagarens förvållande förlagsgivarens säkerhet kommer att märkligt

minskas. Anmärkas må även att utmätning av förlagsegendom för annan

borgenärs fordran under vissa förutsättningar utgör konkursanledning.

Önskemål om revision av förlagsinteckningsinstitutet

De nu berörda bestämmelserna återfinnes huvudsakligen i förordningen

den 13 april 1883 angående förlagsinteckning samt i 17 kap. handelsbalken.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1958 7

De avviker i åtskilliga hänseenden starkt från vad som gällde enligt förordningen

i dess ursprungliga lydelse. I anledning av framställda reformkrav

verkställdes nämligen år 1932 en tämligen genomgripande revision av lagstiftningen

som även därefter vid flera tillfällen ändrats.

På senare tid har emellertid önskemål om förnyad revision av förlagsinteckningsinstitutet

i olika sammanhang blivit framförda. I några fall har

önskemålen endast gällt särskilda frågor, medan de i andra fall haft större

räckvidd och närmast gått ut på en allmän översyn av hela institutet. Av det

senare slaget är två vid 195G års riksdag väckta, likalydande motioner (nr

I: 23 och nr II: 34) samt en av svenska bankföreningen i september 1956 till

Kungl. Maj :t ingiven framställning. Såväl motionärerna som föreningen har

berört åtskilliga spörsmål, avseende både kretsen av inteckningsberättigade

näringar, inteckningens objekt och inteckningens rättsverkningar i olika

hänseenden.

I anledning av motionerna anförde första lagutskottet (utlåtande nr 18)

bl. a. att reglerna om förlagsinteckning icke varit föremål för en samlad

översyn sedan år 1932 och att sedan dess rationaliseringssträvandena torde

ha genomgripande omvandlat näringslivet på vissa områden där förlagsinteckning

nu förekomme eller ifrågasatts böra kunna komma till användning.

En allmän, förutsättningslös utredning angående förlagsinteckningsinstitutet

borde därför komma till stånd för att de ändringsförslag, som från skilda

håll framförts, skulle komma under ett enhetligt samlat bedömande.

På hemställan av utskottet har riksdagen därefter i skrivelse den 20 april

1956 (nr 181) hos Kungl. Maj :t anhållit om en översyn av förlagsinteckningsförordningen.

I ett i december 1956 avlämnat betänkande (SOU 1957: 4) framlade 1955

års oljelagringskommitté ett program för en väsentligt utökad beredskapslagring

av olja. Lagringen skulle som hittills handhas främst av oljeföretagen.

I fråga om finansieringen av programmet diskuterade kommittén

bl. a. tanken att bolagen skulle beredas tillfälle att i samverkan emittera ett

lån. Enligt kommittén syntes bolagen emellertid endast i mindre omfattning

äga fast egendom, disponibel som säkerhet för ett obligationslån. För

ett förlagslån kunde däremot ställas annan säkerhet och här syntes möjligheterna

något större. Emellertid hade oljebranschens företrädare inom

kommittén framhållit att också möjligheterna att ställa säkerhet för ett

förlagslån vore starkt begränsade, enär förlagsinteckning i allmänhet icke

kunde meddelas i oljebranschens egendom. Kommittén ville därför beteckna

det som angeläget alt den av riksdagen begärda utredningen om förlagsinteckningsväsendet

snarast komme till stånd och att frågan om förlagsinteckning

i oljebranschens egendom därvid uppmärksammades.

På grundval av kommittébetänkandet framlades för 1957 års vårriksdag

den tidigare berörda propositionen (nr 144) med förslag rörande beredskapslagring

av olja. Propositionen, vilken utarbetats inom handelsdepartementet,

bifölls, som jag förut nämnt, av riksdagen. Enligt förordning den

31 maj 1957 (nr 343) om oljelagring in. in., som träder i kraft den 1 januari

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1958

1958, skall lagringsskyldighet åvila oljehandeln och oljeraffinaderierna

samt vissa större förbrukare av olja. Kungl. Maj:t bestämmer den mängd

olja, som sammanlagt skall hållas i lager, och denna mängd fördelas på de

lagringsskyldiga i förhållande till vars och ens försäljning eller förbrukning.

Avbrytes eller försvåras tillförseln av olja till riket eller viss del därav,

äger Kungl. Maj :t medgiva att lagren må helt eller delvis tagas i anspråk.

Finansieringen av programmet förutsättes skola ske dels genom att

de lagringsskyldiga själva i viss utsträckning tillskjuter medel och dels

genom statliga ränte- och amorteringsfria lån som lämnas utan särskild säkerhet.

Tanken på ett för oljebranschen gemensamt förlagslån har i propositionen

avvisats under motivering bl. a. att det torde bli svårt att skaffa

erforderlig säkerhet, då förlagsinteckning för närvarande endast i begränsad

utsträckning kan meddelas i oljebranschens egendom. De belopp, som

kommittén tänkte sig skola anskaffas genom ett sådant lån, skall enligt

propositionen i stället uttagas via priserna och tillföras branschen genom

de nyss nämnda statliga lånen; denna fråga har sedermera lösts i samband

med införandet av en allmän energiskatt. Från handelsdepartementets sida

har emellertid framhållits att det oavsett detta är angeläget att förlagsinteckningsinstitutet

i större utsträckning göres tillgängligt för oljebranschen.

Av kostnaderna för lagringsprogrammets genomförande förutsättes branschen

själv skola tillskjuta 40 miljoner kronor per år och ett betydande

kreditbehov måste därför anses föreligga. I propositionen har också understrukits

betydelsen av att åtgärder vidtages för att underlätta programmets

realiserande.

Med anledning av önskemålen om en översyn av förlagsinteckningsinsticutet

har inom justitiedepartementet gjorts en förberedande undersökning

i saken. Undersökningen har närmast gällt sådana frågor som en blivande

utrednings omfattning och inriktning samt sättet för dess utförande. Bl. a.

har undersökts i vad mån samband kan anses föreligga med utredningsuppgifter

på andra närliggande områden. Det är tydligt att arbetet med en

översyn av förlagsinteckningsinstitutet i och för sig är så pass omfattande

och krävande att det knappast kan bli färdigt vid en tidpunkt då det skulle

kunna få avsedd betydelse för oljelagringsprogrammet som ju skall börja

genomföras redan år 1958. Härtill kommer en annan omständighet som

måste beaktas i förevarande sammanhang. Undersökningen har givit vid

handen att det på ett flertal punkter föreligger ett nära samband mellan

en revision av förlagsinteckningsinstitutet och vissa delar av det arbete på

en ny jordabalk som lagberedningen för närvarande bedriver. De delar,

som här åsyftas, är reglerna om gränsen mellan fast och lös egendom samt

reglerna om panträtt i fast egendom. Sambandet är av sådan art att förlagsinteckningsinstitutet

knappast kan få sin definitiva utformning förrän

det står fast vilket innehål] den nya jordabalken i nyssnämnda hänseenden

kommer att få.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1958

9

Allmänna synpunkter på oljebranschens och oljeförbrukarnas

inteckningsproblem

Departementspromemorian

Efter en redogörelse för de av mig nu berörda förhållandena konstateras

i departementspromemorian, att frågan om förlagsinteckning i oljebranschens

egendom måste upptagas till särbehandling, om den skall bli löst å

sådan tid att genomförandet av det för åren 1958—1962 aktuella oljelagringsprogrammet

därigenom skall kunna underlättas. I anslutning härtill

anföres i promemorian:

I förevarande fall torde en särbehandling inte behöva möta några större

betänkligheter. Genom lagringsskyldigheten och de därmed förbundna kontrollföresikrifterna

kommer oljebranschen att inom näringslivet inta en

särställning, innebärande å ena sidan ökat kreditbehov och å andra sidan

ökad säkerhet för en kreditgivare. Om rätten att begagna förlagsinteckningsinstitutet

anknytes till denna särställning, behöver en blivande, allmän

översyn av institutet inte föregripas genom den nu aktuella lagstiftningen.

Denna senare får i viss mån betraktas som ett provisorium, tillkommet

på grund av speciella förhållanden och gällande i avbidan på en framtida,

mera definitiv reglering. I sakens natur ligger, att man vid en sådan

provisorisk lagstiftning inte bör göra några genomgripande ändringar i

reglerna om förlagsintecknings rättsverkningar utan i stort sett får inskränka

sig till att göra institutet, sådant det nu är, tillgängligt för oljebranschen.

Det synes alltså lämpligt, att frågan om förlagsinteckning i oljebranschens

egendom nu upptages till behandling från den utgångspunkt och

med de begränsningar, som här antytts.

I promemorian behandlas därefter närmast frågan om en blivande lagstiftnings

omfattning och konstateras till en början, att lagringsskyldighet

enligt oljelagringsförordningen åvilar dels vissa säljare av mineralolja och

dels vissa förbrukare därav.

Beträffande säljarna säges att det enligt förordningen är tre olika kategorier

som är lagringsskyldiga, nämligen dels den som till avnämare inom

riket sålt olja som han importerat, dels den som till sådan avnämare sålt

olja som han utvunnit vid inhemskt oljeraffinaderi, och dels den som eljest

sålt olja till sådan avnämare under förutsättning att han förvärvat oljan

från säljare, tillhörande någon av de båda andra kategorierna, och att hans

årsförsäljning av olja uppgått till minst 20 000 kubikmeter. Om säljarna

anföres vidare följande:

Vad oljeraffinaderierna angår falla dessa såsom drivande industriell rörelse

under förlagsinteckningsförordningen. Något raffinaderi, som icke

uppfyller de i nämnda förordning angivna kraven på viss minimistorlek,

torde icke finnas i landet. I förlagsegendomen ingår såväl den för förädling

anskaffade råoljan som den färdiga produkten. Vidare ingå däri sådana

maskiner o. dyk, som äro lös egendom. Oljecisterner av sedvanlig typ

äro att anse såsom byggnader (se NJA 1925 s. 317 och SOU 1947:38 s.

86) och kunna alltså, om de ligga på raffinaderiets egen mark, göras till

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Mnj:ls proposition nr 2<i år 1958

föremål för fastighetsinteckning.1 I tankfartyg kan, antingen det anses tillhöra

förlagsegendomen eller ej, fartygsinteckning meddelas.

Den nu aktuella lagstiftningen behöver alltså inte avse oljeraffinaderierna

som sådana utan endast de båda andra kategorierna av lagringspliktiga

säljare. Såvitt dessa angår torde emellertid böra göras en viss inskränkning,

vilken dock kan sägas vara av formell natur. Enligt oljelagringsförordningen

kräves för lagringsskyldighet endast att man säljer olja, icke

att man driver handel därmed. Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen

för förlagsinteckningsinstitutet står detta inga andra än näringsidkare

till buds. Denna princip bör upprätthållas även i förevarande fall

och möjligheten att upplåta förlagsinteckning alltså förbehållas den som

driver handel med mineralolja. Någon skillnad i sak torde detta, som sagt,

icke innebära.

Föremål för förlagsinteckning bör för oljehandelns del vara oljelagret,

både den del därav, som motsvarar lagringspliklen, och lagret i övrigt. 1

överensstämmelse med de för förlagsinteckning i allmänhet gällande principerna

bör även utestående köpeskilling för såld olja omfattas av meddelad

inteckning. Med hänsyn till vad ovan anförts om nu ifrågavarande lagstiftnings

natur synes det däremot icke lämpligt att låta även annan till

rörelsen hörande lös egendom utgöra inteckningsobjekt. Denna egendom

torde för övrigt, om man bortser från oljecisternerna, inte vara av någon

större betydelse i inteckningshänseende. I fråga om cisternerna gäller bär

detsamma som förut sagts om oljeraffinaderiernas cisterner.

Promemorian övergår därefter till förbrukarnas ställning i inteckningshänseende

och konstaterar först, att bestämmelserna om förbrukares lagringsskyldighet

i stort sett innebär att sådan skyldighet föreligger dels om

den förbrukade oljan importerats av förbrukaren och dels, såvitt eldningsolja

angår, om årsförbrukningen under viss tid i genomsnitt uppgått till

minst 5 000 kubikmeter. Under dessa bestämmelser torde enligt promemorian

i stort sett endast falla sådana industrier som avses i förlagsinteckningsförordningen.

Vidare anföres i promemorian följande:

Enligt 1 § nämnda förordning omfattar förlagsegendomen vid industriell

rörelse dels för rörelsen avsedda lösa inventarier och råvaror, dels i rörelsen

frambragta alster. Det kan måhända synas tveksamt om vederbörande förbrukares

oljelager faller in under någon av dessa kategorier. Vid frågans besvarande

torde stadgandets förhistoria ha ett visst intresse. Före 1932 angavs

förmånsrätten gälla »i det, som tillverkat är, i de för tillverkningen avsedda

råämnen, i all den lösegendom, vare sig maskiner, redskap, dragare eller annat,

som till bergsbrukets, gruvans, fabrikens eller inrättningens drift hörer,

samt i gäldenärens fordringar för sådana förskott i penningar eller varor,

som för rörelsen lämnade äro». Av ett rättsfall från denna tid (NJA 1897 s.

380) synes närmast framgå, att stenkol och annat brännmaterial, tillhörigt

ett fabriksföretag för tillverkning av garn, vävnader, papper och pappersmassa,

ansetts hänförligt till råvaror. Om rättsfallet på denna punkt är något

osäkert, är det i varje fall klart, att egendomen i fråga ansetts omfattas

av förlagsinteckning. Vad som förekom i samband med 1932 års reform torde

få anses ge vid handen, att trots de använda ordalagen någon annan inskränkning

av förlagsegendomen än borttagandet av gäldenärens fordringar

för förskott då icke åsyftades (se prop. 1932: 107 s. 13—16 och första lagut
1

En cistern på annans mark torde få betraktas såsom byggnad å ofri grund och omfattas därför

inte av vare sig fastighets- eller förlagsinteckning.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1958

11

skottets utlåtande 1932: 33 s. 5 och 6). I det här ifrågavarande fallet torde

alltså åtminstone sådan olja, som kan sägas höra till inrättningens drift, omfattas

av förlagsinteckning (jfr Åke Lögdberg, Studier över förlagsinteckningsinstitutet,

Uppsala 1947, s. 184, 185 samt 92).

Av det sagda torde framgå, att de nu aktuella bestämmelserna icke böra

avse de lagringspliktiga oljeförbrukarna.

Den nva lagstiftningen skulle enligt promemorian träda i kraft den 1 juli

1958.

Yttrandena över promemorian

Förslaget att bereda oljebranschen möjlighet till förlagsinteckning i oljelager

har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser.

Stockholms rådhusrätt, riksnämnden, bankföreningen och försäkringsbolagens

riksförbund har över huvud icke haft något att erinra mot promemorian.

Riksnämnden har dock framhållit att de nya bestämmelserna

helst borde träda i kraft tidigare än den 1 juli 1958. Sparbanksföreningen har

— under hänvisning till att sparbankerna är lagligen förhindrade att utlämna

lån enbart mot förlagsinteckning — funnit förslaget icke påkalla något

särskilt uttalande.

I vissa yttranden har några av de i det föregående särskilt berörda frågorna

upptagits till behandling.

Sålunda har kommerskollegium framhållit att eftersom oljecisterner vanligen

är belägna å annans mark oljehandlarna icke kan i belåningssyfte utnyttja

de betydande värden som cisternerna representerar samt att denna

brist borde avhjälpas. Med hänsyn till oljehandelns stora kreditbehov anser

jämväl Stockholms handelskammare — som dock säger sig vara medveten

om att en alltför omfattande särlagstiftning kan medföra vissa olägenheter

— att frågan om de nya inteckningarna bör omfatta även annat än olja

(t. ex. cisterner, pumpanläggningar och bensinstationer å annans mark) bör

tagas under ytterligare övervägande.

Petroleuminstitutet anför att det vid ingående överläggningar mellan institutets

medlemmar i första hand framhållits såsom angeläget att de föreslagna

ändringarna genomfördes så snabbt som möjligt. Från de flesta oljeföretagen

hade härjämte starkt understrukits att kapitalbehovet under den

närmast följande tiden komme att bli så stort att det vore ett starkt önskemål

att förlagsinteckningarna kunde få omfatta även cisterner på annans

mark ävensom maskiner och inventarier. Om det emellertid av lagstiftningstekniska

skäl icke bleve möjligt att i detta sammanhang tillmötesgå ifrågavarande

önskemål, vore det för branschen angeläget att undvika uppskov

med den föreslagna lagstiftningen. Det väsentligaste vore alltså att den nya

lagen kunde träda i kraft under första halvåret 1958 eller allra senast den 1

juli 1958.

I promemorian från Koppartrans har framhållits alt, eftersom det åligger

oljeföretagen att avsevärt utbygga sin cisternkapacitet och detta i huvudsak

måste ske på mark som arrenderas av kommunerna, den särskilda förlagsinteckningen

hör omfatta även för oljehanteringen direkt avsedda byggna
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungi. Maj. ts proposition nr 26 år 1958

der såsom cisterner, pumphus etc., vilka är uppförda å mark av nyss nämnt

slag. I annat fall kommer oljeföretagen, när det gäller att ur lånesynpunkt

disponera sin egendom, i ett avsevärt sämre läge än övriga företag, eftersom

dessa i regel uppför byggnader på mark som innehaves med äganderätt eller

tomträtt.

Industriförbundet anför att departementspromemorian synes utgå från att

förlagsinteckning kan erhållas även beträffande förekommande tvångslager

hos industrin. De nya föreskrifterna om oljelagringsplikt innebär emellertid

bl. a. att tvångslagren — eller i vart fall större delen av dem — i princip icke

får disponeras av lagerhållarna; lagren är nämligen avsedda såsom en krigsoch

beredskapsreserv. Med hänsyn härtill synes det förbundet något tveksamt

om ett dylikt tvångslager utan vidare kan bli föremål för förlagsinteckning

enligt gällande förordning; i vart fall synes man knappast kunna rubricera

det såsom hörande till inrättningens drift. Till undvikande av oklarhet

på denna punkt vill förbundet hemställa, att i förlagsinteckningsförordningen

göres ett tillägg av innebörd att inteckning skall kunna erhållas i sådant

tvångslager som förbrukare är skyldig att hålla jämlikt oljelagringsförordningen.

Att industrin har samma behov som handeln att kunna erhålla inteckning

i förevarande egendom torde ej särskilt behöva framhållas.

Departementschefen

Med hänsyn till det nya oljelagringsprogrammet är det uppenbarligen angeläget

att oljebranschen genom utvidgning av förlagsinteckningsinstitutet

beredes ökade möjligheter att belåna till rörelsen hörande egendom. För att

detta utan dröjsmål skall kunna ske torde det, av skäl som angivits i departementspromemorian,

vara nödvändigt att oljebranschens inteckningsproblem

nu upptages till särskild behandling. Vad i promemorian anförts om

den för ändamålet erforderliga lagstiftningens allmänna karaktär och om de

oljeföretag, som den bör omfatta, synes mig riktigt.

Såsom framgår av redogörelsen för de avgivna yttrandena är det två av de

i det föregående berörda frågorna, som remissinstanserna särskilt uppehållit

sig vid, nämligen dels frågan huruvida inteckning enligt de nya bestämmelserna

bör omfatta inte endast oljelager och kundfordringar utan även oljecisterner

m. in. på annans mark och dels frågan huruvida en inteckning enligt

förlagsinteckningsförordningen omfattar hos förlagstagaren befintligt tvångslager

av olja.

En på annans mark uppförd oljecistern av sedvanlig typ är, såsom i departementspromemorian

angivits, att betrakta såsom byggnad å ofri grund. Detsamma

torde i regel gälla pumphus och bensinstationer. Byggnad å ofri

grund omfattas inte av inteckning enligt förlagsinteckningsförordningen. I

samband med 1932 års lagstiftning diskuterades bl. a. frågan om sådan byggnad

borde utgöra föremål för förlagsinteckning. Föredragande departementschefen

uttalade emellertid att detta icke lämpligen borde ifrågakonnna; kollision

mellan förlags- och fastighetsinteckningar skulle nämligen lätteligen

inträda, om byggnaden överginge till fast egendom, och detta vare sig man

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj. ts proposition nr 26 år 1958

läte förlagsinteckningen äga bestånd i byggnad och gälla framför tidigare

fastighetsinteckning eller man läte förlagsinteckningen vika för fastighetsinteckningen.

Av samma skäl löstes frågan på enahanda sätt i lagen om inteckning

i jordbruksinventarier. Med hänsyn till arten av de motiv, som sålunda

ligger till grund för lagstiftningens ståndpunkt i denna del, synes det

icke gärna kunna komma i fråga att nu i förevarande hänseende införa en

särregel beträffande oljeinteckningarna. I detta sammanhang må anmärkas

att mark för cisterner på senare tid åtminstone i något fall upplåtits med

tomträtt, vilket bereder möjlighet att låta inteckna cisternerna såsom tillbehör

till tomträtten. Jag vill vidare framhålla att, även om inteckningsobjektet

begränsas till oljelager och utestående fordringar för såld olja, det likväl

blir betydande värden som kan utnyttjas såsom kreditunderlag. Enbart summan

av de belopp, till vilka varulager och utestående kundfordringar upptagits

i de sex största oljehandelsföretagens balansräkningar för år 1956,

uppgår sålunda till inemot en halv miljard kronor.

Vad därefter angår den av industriförbundet berörda frågan, vilken ställning

inom industrin befintliga tvångslager av olja intar i förlagsinteckningshänseende,

synes det mig uppenbart att dessa lagers karaktär av tvångslager

inte utesluter att de betraktas såsom hörande till vederbörande företags drift

och alltså anses omfattade av meddelad förlagsinteckning. Lagrets slutliga

ändamål måste anses avgörande; den omständigheten att lagret får användas

för detta ändamål först efter särskilt tillstånd bör icke tillmätas någon betydelse

i förevarande hänseende. Vad det slutliga ändamålet beträffar är att

märka vederbörande departementschefs i oljelagringspropositionen gjorda

uttalande, att storkonsumenternas lager givetvis i främsta rummet avses

skola tillgodose det lagrande företagets eget behov. Av detta uttalande framgår

visserligen att någon del av ifrågavarande lager i undantagsfall kan komma

att tagas i anspråk för andra företags räkning, men så länge något avgörande

härom inte träffats synes man såvitt förlagsinteckning angår vara berättigad

betrakta den lagrade oljan såsom avsedd för lagerhållarens eget

bruk. Anmärkas må för övrigt att beslut om tvångsvis överförande av olja

från ett företag till ett annat endast kan meddelas med stöd av förfogandelagen;

olja är i detta hänseende likställd med andra varor. Till frågan om

dispositionen av intecknat tvångslager i det fall att förlagstagaren går i konkurs

skall jag senare återkomma. Av vad jag nu anfört torde framgå att det

enligt min mening inte erfordras någon särskild bestämmelse om att inteckning

enligt förlagsinteckningsförordningen kan meddelas i tvångslager av

olja.

Spörsmålet om tidpunkten för de nya bestämmelsernas ikraftträdande behandlar

jag i annat sammanhang.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj. ts proposition nr 26 år 1958

Förslag till bestämmelser om förlagsinteckning i

vissa oljelager

I departementspromemorian anföres:

Ovan har framhållits att det nu i stort sett endast gäller att göra förlagsinteckningsinstitutet,

sådant det är, tillgängligt för oljebranschen. Det kunde

kanske då synas naturligast att infoga de nya bestämmelserna i förlagsinteckningsförordningen.

Med hänsyn både till oljebranschens organisation

och till det lagringssystem, på vilket bestämmelserna delvis måste bygga,

erfordras emellertid i vissa hänseenden särskilda regler för oljeinteckningarna.

På grund härav synes det lämpligast, att de nya bestämmelserna upptagas

i en särskild författning. Vad ovan anförts om lagstiftningens allmänna

karaktär talar också härför. Den särskilda författningen bör emellertid

så nära som möjligt anslutas till förlagsinteckningsförordningen.

Vad sålunda anförts i promemorian har av samtliga remissinstanser lämnats

utan erinran. Kommerskollegium anser visserligen att det varit att

föredraga om frågan kunnat lösas genom ändringar i förlagsinteckningsförordningen

men på de skäl som åberopas i promemorian finner kollegium

denna lösning vara av praktiska skäl mindre tillfredsställande.

Även enligt min mening är det lämpligast att de nya bestämmelserna

upptages i en särskild författning som bör ha formen av lag.

Departementspromemorian

I promemorian anföres:

1 §•

Gränsen mellan förlagsinteckningsförordningens tillämpningsområde och

lagens bör dragas så att olja, som omfattas av inteckning enligt förordningen,

icke kommer att omfattas av inteckning enligt lagen och omvänt.

Samma oljeparti bör alltså icke kunna intecknas enligt båda författningarna.

Med hänsyn till de olikheter, som i vissa avseenden förefinnas mellan

förordningen och lagen, skulle nämligen eljest förlagsinteckning i samma

egendom kunna meddelas av olika inskrivningsdomare.

Tidigare har nämnts, att föremål för förlagsinteckning för oljehandelns

del bör vara oljelagret, d. v. s. det lager som är avsett för handelsrörelsen.

Dit torde få hänföras både den olja, som är avsedd att säljas, och den olja,

som mera indirekt är avsedd för rörelsen, t. ex. olja, som användes för drift

av rörelsens bilar, för uppvärmning av kontorslokaler etc.

Inom ett oljehandelsföretag, som endast förfogar över inköpt olja, kan någon

kollision med förlagsinteckningsförordningen inte uppstå. Annorlunda

ställer det sig däremot inom ett företag, som säljer antingen enbart olja,

framställd vid eget raffinaderi här i landet, eller både sådan och annan

olja. I ett dylikt fall omfattar en enligt förordningen meddelad inteckning

det lager av företagets egen olja, som är avsett att säljas, och möjligen även

olja, som indirekt är avsedd för denna försäljning.1 Däremot omfattar inteckningen

icke olja, som hänför sig till den »rena» handelsrörelsen, d. v. s.

försäljningen av inköpt olja.

Med hänsyn till vad nu anförts synes det lämpligt att lagen begränsas att

avse olja, hänförlig till ren handelsrörelse. Med sådan rörelse torde dock

1 Jämväl olja, som är avsedd för raffinaderiets drift, omfattas av inteckningen (jfr s. 6 och 7 ovanY

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kuncjl. Maj.ts proposition nr 26 år 1958

15

böra likställas försäljning av olja, som säljaren själv framställt utomlands.

Olja, hänförlig till dylik försäljning, omfattas icke av förlagsinteckningsförordningen.

Den åsyftade begränsningen har, framhålles det i promemorian, vunnits

genom att begreppet handel i lagen bestämts så, att det blott avser försäljning

av annan olja än sådan som säljaren själv framställt här i riket. Endast

olja, som hänför sig till handel i denna mening, inbegripes under förlagstagarens

för handelsrörelsen avsedda oljelager.

Vidare anföres i promemorian:

Om ett kombinerat industri- och handelsföretag inom oljebranschen går

i konkurs, kan det givetvis i praktiken erbjuda vissa svårigheter att skilja

mellan olja, som omfattas av inteckning enligt lagen, och olja, som omfattas

av inteckning enligt förlagsinteckningsförordningen. Liknande svårigheter

kunna emellertid redan nu uppkomma i det fall att inteckning enligt förordningen

meddelats i företagets rörelse. Då det gäller att lösa sådana svårigheter

måste naturligtvis de i det särskilda fallet föreliggande omständigheterna

beaktas.

Sedan i promemorian därefter diskuterats några frågor, som kan tänkas

uppkomma i situationer av angivet slag, övergår promemorian till behandling

av vissa spörsmål som har samband med inteckningsrättens anknytning

till lagringsskyldigheten. I denna del anföres till en början följande:

Enligt oljelagringsförordningen gäller lagringsskyldigheten endast för en

viss tid i sänder. Sådan skyldighet grundlägges genom att under ett kalenderår

(basår) försäljning äger rum under de omständigheter som angivas i

5 § förordningen. Skyldighetens omfattning bestämmes före den 1 juli närmast

följande kalenderår och skyldigheten fullgöres genom lagerhållning

under det andra kalenderåret från basåret räknat. Förhållandena under ett

visst basår sträcka alltså sina verkningar två år framåt i tiden. Lagringsskyldigheten

omprövas varje kalenderår och som basår tjänar därvid alltid

det närmast föregående kalenderåret. Lager, vars storlek bestämts under ett

visst år, skall finnas vid ingången av nästa år och måste alltså anskaffas

dessförinnan.

För att inteckning skall kunna beviljas fordras, att lagringsskyldighet enligt

oljelagringsförordningen är bestämd för förlagstagaren. Sedan på grund

av försäljning under ett visst basår lagringsskyldighet blivit fixerad, anses

den vara bestämd intill utgången av det år, under vilket den skall fullgöras.

Den lagringsplikt, som följer med ett års försäljning, bereder alltså i regel

möjlighet att söka inteckning under en period av minst ett och ett halvt år.

Lagringsskyldigheten skall grunda sig på oljehandel i lagens mening, d. v. s.

på försäljning av olja som förlagstagaren icke själv framställt här i riket.

Frågan, hur lagringsskyldigheten skall styrkas i ett inteckningsärende,

behandlas i promemorian i ett senare avsnitt. Under 1 § beröres emellertid

ytterligare några frågor, som har samband med lagringsskyldigheten, och

det anföres därom följande:

Någon särskild regel om handelsrörelsens minimistorlek erfordras ej. Anknytningen

till lagringsskyldigheten, som kominer all åvila endast större

oljehandelsföretag, ersätter eu sådan regel. Om lagringsskyldigheten upphör

efter förlagsintecknings fastställande, medför detta givetvis ej att inteck
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1958

ningen blir ogiltig, lika litet som rörelsens nedgång under den stadgade minimigränsen

har sådan verkan vid förlagsinteckning i allmänhet.

Lagringsskyldighet kan uppkomma även genom frivilligt avtal mellan

vederbörande lagerhållare och den av Kungl. Maj :t utsedda myndighet, som

har att utöva tillsyn å efterlevnaden av oljelagringsförordningen (se prop.

1957: 144 s. 44). Sådan lagringsskyldighet medför emellertid inte rätt till

förlagsinteckning.

Enligt lagen meddelad inteckning omfattar både den olja, som förlagstagaren

är skyldig att hålla i lager, och den olja, som han därutöver innehar.

Sistnämnda oljeparti kan eventuellt bestå av andra oljeslag än sådana som

ingå i lagringsskyldigheten, t. ex. smörjolja, som överhuvudtaget inte omfattas

av oljelagringsförordningen. En förutsättning är emellertid i samtliga

fall, att lagret är avsett för handelsrörelse i lagens mening.

Enligt 10 § andra punkten oljelagringsförordningen kan den av Kungl.

Maj :t utsedda tillsynsmyndigheten lämna lagringsskyldig medgivande att

i stället för eldningsolja lagra annat bränsle än mineralolja, t. ex. kol. Sådant

bränsle omfattas emellertid inte av förlagsinteckning enligt lagen. Det

skulle erbjuda vissa svårigheter att avgränsa dylikt bränsle från annat i

lager liggande bränsle av samma slag.

Slutligen framhålles i promemorian att den i lagtexten gjorda hänvisningen

till vad angående förlagsinteckning i allmänhet är stadgat bl. a. innebär

att även utestående köpeskilling för såld olja omfattas av förlagsinteckning.

Yttrandena över promemorian

Frågan om gränsen mellan förlagsinteckningsförordningens och lagens

tillämpningsområden har berörts i flera yttranden.

Sålunda har Svea hovrätt anfört att svårigheter i många fall kan uppkomma,

när det i ett oljeföretags konkurs gäller att avgöra vilken olja de olika

inteckningarna omfattar. Med hänsyn till dessa svårigheter, vilka kan bli

betydande och föranleda tvekan rörande omfattningen av borgenärernas säkerhet,

vill hovrätten ifrågasätta ändamålsenligheten av förslagets reglering

i förevarande hänseende. Spörsmålet synes böra ytterligare övervägas. En

lösning, som därvid kan förtjäna att prövas, är att från förlagsinteckningsförordningen

helt utesluta sådan olja, varå förordningen om oljelagring

in. m. är tillämplig, och låta den särskilda lagen omfatta all sådan olja, oavsett

om den tillhör industriell rörelse eller handelsrörelse. Ehuru icke heller

denna lösning går fri från invändningar, medför en regel av angiven innebörd

den fördelen att det lätt kan konstateras vilken egendom en inteckning

omfattar.

Kommerskollegium framhåller att en lagstiftning av den föreslagna innebörden

kan komma att medföra att hos en företagare befintliga oljelager blir

föremål för förlagsinteckning både enligt förordningen och den blivande lagen.

En sådan ordning bör enligt kollegiums uppfattning om möjligt undvikas.

Såvitt kollegium kan bedöma skulle såväl denna fråga som den av kollegium

tidigare berörda om cisternernas utnyttjande såsom inteckningssäkerhet

kunna praktiskt lösas genom en särskild lag om förlagsinteckning,

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1958

tillämplig på oljelager över huvud jämte för lagringen erforderliga cisterner

och andra inventarier, i den mån dessa icke vore att hänföra till fast egendom.

I anslutning härtill skulle i förordningen om förlagsinteckning stadgas,

att den ej vore tillämplig i fråga om egendom av nu nämnt slag.

Petroleuminstitutet upplyser att ett av oljeraffinaderierna i riket, Aktiebolaget

Nynäs-Petroleum, arrenderar de av företaget använda anläggningarna

och hemställer under åberopande härav att till andra stycket i förevarande

paragraf — liksom till 3 § tredje stycket i det till promemorian hörande

lagutkastet — måtte fogas orden »i honom tillhörigt oljeraffinaderi».

Koppartrans har framhållit att de mängder raffinerad olja ett kombinerat

oljeföretag inköper huvudsakligen användes för blandning med företagets

egen produktion och regelmässigt är små i förhållande till denna. Under

hänvisning härtill har Koppartrans ifrågasatt en regel av innebörd att, om

inköpt raffinerad olja av beskaffenhet att utan hinder kunna blandas med

i rörelsen frambragta alster endast utgör en ringa del av den egna produktionen,

det skall så anses som om även den inköpta oljan frambragts i rörelsen.

Svea hovrätt har i sitt yttrande berört en annan fråga som lämpligen

kan upptagas till behandling i förevarande sammanhang. Hovrätten har anfört

att Kungl. Maj :t enligt oljelagringsförordningen kan medgiva att lagren

får helt eller delvis tagas i anspråk, om oljetillförseln avbrytes eller försvåras,

samt att, eftersom förlagsinteckning upphör att gälla i egendom som

överlåtes, följden sålunda kan bli att borgenären helt eller delvis mister sin

säkerhet. De regler i förlagsinteckningsförordningen, vilka har till syfte

att tillgodose förlagsgivaren vid egendomens överlåtande, ger blott ofullständigt

skydd. Vid inteckning enligt den föreslagna nya lagen kommer

dessa olägenheter att ytterligare framträda, eftersom i ett oljehandelsföretag

säkerheten icke skulle utgöras av annat än oljan. Det är därför angeläget

att borgenärsintresset i förevarande fall blir mera beaktat än som skett. Vad

i sådant hänseende gäller beträffande inteckning i jordbruksinventarier kunde

måhända tagas till förebild.

Departementschefen

Vad först angår gränsdragningen mellan förlagsinteckningsförordningen

och den nya lagen har i departementspromemorian och några remissyttranden

framhållits, att hos ett kombinerat industri- och handelsföretag

inom oljebranschen vissa svårigheter kan möta att skilja mellan olja, som

faller under förordningen, och olja, som faller under lagen. Dessa svårigheter

får emellertid inte överdrivas. I första hand gäller det att skilja mellan

olja, som framställts i den industriella rörelsen, och annan hos företaget

befintlig raffinerad olja. Huvudsakligen beträffande den senare, som i regel

torde utgöra endast en ringa del av förelagets hela oljelager, har man vidare

att avgöra i vad mån oljan skall anses avsedd fö" den industriella rörelsen

eller för handelsrörelsen; därvid torde användningssättet under viss tidigare

period ofta kunna tjäna till ledning (jfr NJA 1953 s. 200). Här antydda

2 Ilihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. 26

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj. ts proposition nr 26 år 1958

frågor är inte svårare än många andra inom förlagsinteckningsrätten. Vidare

är att märka att samma frågor redan nu uppkommer då det gäller att

i ett kombinerat företags konkurs skilja mellan olja, som omfattas av förlagsinteckning,

och olja, som tillhör den för de oprioriterade borgenärerna

disponibla egendomen. Det bör även ihågkommas att det är mycket få företag

det gäller; för närvarande finns i landet endast två oljeraffinaderier av

ifrågavarande slag. Om, såsom ifrågasatts, inteckning i olja helt eller till

huvudsaklig del skulle överföras från förordningen till den nya lagen, komme

visserligen den här avsedda gränsdragningen att underlättas. En sådan

åtgärd skulle emellertid å andra sidan medföra att varje industriföretag, som

innehar oljelager och som vill inteckna hela sin förlagsegendom, måste vid

olika inteckningsfora uttaga två inteckningar som i vissa hänseenden skulle

följa olika regler; för kännedom om företagets förlagsinteckningsförhållanden

skulle också alltid krävas två gravationsbevis. I varje fall nu, då en

allmän översyn av hela förlagsinteckningsinstitutet är under övervägande,

synes mig en sådan lösning inte böra väljas.

Det av petroleuminstitutet framförda förslaget synes utgå från att olja,

som framställes vid en av rörelseidkaren arrenderad anläggning, inte skulle

omfattas av inteckning enligt förlagsinteckningsförordningen. Även sådan

olja utgör emellertid föremål för dylik inteckning och något tillägg av angivet

slag erfordras därför icke.

En sådan regel som den av Koppartrans ifrågasatta är så obestämd att

den skulle föranleda stor osäkerhet vid tillämpningen. Även bortsett härifrån

synes det knappast kunna ifrågakomma att införa en dylik särregel

just för oljeraffinaderierna; liknande gränsdragningsfrågor kan, såvitt angår

förhållandet mellan förlagsinteckningshavare och oprioriterade borgenärer,

uppkomma hos kombinerade industri- och handelsföretag inom alla branscher.

Vad därefter angår det av Svea hovrätt väckta spörsmålet om bättre tillgodoseende

av borgenärsintresset är det visserligen riktigt, att oljelagren i

en avspärrningssituation kan komma att minskas och inteckningshavarnas

säkerhet att därigenom i motsvarande mån förringas. I en dylik situation

kan emellertid lagerminskning komma att inträda även i fråga om andra

importvaror och därav framställda produkter. Att förlagsinteckning i dessa

fall omfattar även inventarier behöver inte betyda att säkerheten är väsentligt

bättre; inventarierna kan t. ex. i stor utsträckning vara köpta under ägareförbehåll

för säljaren. I fråga om tvångslager av olja gäller å andra sidan

att de får tagas i anspråk endast i en krissituation, ett förhållande som inte

har någon motsvarighet i fråga om andra varor. Som av det följande kommer

att framgå blir oljeinteckningarna bättre ställda även därutinnan att

flyttning av intecknad rörelse inte medför att förmånsrätten försvinner.

I detta sammanhang må anmärkas att oljelagringsförordningen innehåller

åtskilliga bestämmelser om kontroll över lagringsskyldighetens fullgörande

och om lagrad oljas skyddande mot förstöielse. Sålunda stadgas att

olja, som lagras enligt förordningen, skall förvaras inom riket på sätt som

s. 19 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj. ts proposition nr 26 år 1958

19

tillsynsmyndigheten finner ur kontrollsynpurtkt godtagbart. Kungl. Maj :t

äger, enligt grunder som riksdagen godkänt, beträffande olja av visst slag

förordna, att bestämd del av lagret skall förvaras i bergrum eller på annat

sätt som innefattar skäligt skydd mot förstöring genom bombanfall eller

beskjutning. Under kalenderår, då lagringsskyldig säljare har att hålla lager

av olja, skall han månatligen lämna tillsynsmyndigheten uppgift om storleken

och sammansättningen av hela sitt oljelager samt om platsen och sättet

för oljans förvaring. Tillsynsmyndigheten skall för inventering och besiktning

äga tillträde till lager, som avses i förordningen, och äger granska

handelsböcker in. m. Eftersättes lagringsplikten, förelägger tillsynsmyndigheten

vederbörande vid vite alt inom viss tid vidtaga rättelse. Alla dessa bestämmelser

är givetvis i sin mån ägnade att öka kreditgivarens säkerhet.

Tillsynsmyndigheten kan visserligen också, när det föreligger skäl därtill,

medgiva dispens helt eller delvis från lagringsskyldigheten. Dylikt medgivande

måste dock betraktas som en undantagsföreteelse och detsamma

torde, såvitt angår större oljehandelsföretag, kunna sägas om sådan överflyttning

av lagringen på annan som omförmäles i oljelagringspropositionen

(se s. 46).

Med hänsyn till nu berörda förhållanden torde man knappast kunna anse

att säkerheten för oljeinteckningshavare i allmänhet skulle vara sämre än

för andra förlagsinteckningshavare; ofta torde förhållandet snarare vara

de( motsatta. Någon anledning att beträffande oljeinteckningarna tillgodose

borgenärernas intressen bättre än som skett synes mig därför inte föreligga.

■lag vill emellertid erinra om att förlagsgivare och förlagstagare genom avtal

kan även för oljeinteckningarnas del bringa i tillämpning vad som i förevarande

hänseende gäller om inteckning i jordbruksinventarier.

2 och 3 §§.

Departementspromemorian

I promemorian anföres:

Tidigare har nämnts att förlagsinteckning beviljas, då rörelsen drives i

stad där rådhusrätt finnes, av inskrivningsdomaren därstädes och, då rörelsen

drives å landet eller i stad utan rådhusrätt, av inskrivningsdomaren

för residensstaden.

För att få en uppfattning om hur det skulle te sig, om denna regel tillämpades

på de lagringspliktiga oljehandelsföretagen, har från Svenska petroleum

institutet inhämtats vissa uppgifter om oljebranschens organisation.

Dessa uppgifter, som väsentligen avse större oljehandelsföretag, ge vid handen

följande.

Organisationen företer vissa för de olika bolagen gemensamma huvuddrag

men är i övrigt ingalunda enhetlig. Samtliga företag ha huvudkontor på en

plats inom riket samt därutöver ett växlande antal försäljningsdistrikt, importanläggningar,

depåer och försäljningsställen. Sålunda redovisar ett stort

företag, förutom huvudkontor, sex försäljningskontor, 11 importanläggningar

vid stora hamnar, ett 100-tal lagrings- och bunkringsdepåer samt drygt

2 000 försäljningsställen. Av de senare, vilka ligga spridda över hela landet,

tillhör dock endast ett mindre antal företaget, medan återstoden äges av

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1958

återförsäljare, vilka förhyra inventarier, pumpar, cisterner m. m. av företaget.

Detta hade senast taxerats till fastighetsskatt på 216 platser och rörelsebeskattats

i 66 kommuner. Ett annat stort företag redovisar, förutom

huvudkontor, två divisionskontor, ett avdelningskontor, 17 försäljningsdistrikt,

45 depåer, 191 av företaget ägda bensinstationer och 48 av företaget

hyrda bensinstationer, vilka senare utrustats och därefter uthyrts till återförsäljare,

som enbart sälja företagets produkter. I mindre depåer och å

mindre försäljningsställen, spridda över hela landet, förvaras avsevärda

kvantiteter olja till värde överstigande flera tiotal miljoner kronor. Begreppet

depå rymmer ett flertal varianter från en omfattande och relativt självständig

rörelse till en ren utexpedieringslokal i anslutning till relativt små

oljecisterner, stundom avsedda blott för omlastning från ett transportmedel

till ett annat.

Under hänvisning till dessa förhållanden framhålles därefter i promemorian

att det skulle vara förenat med betydande svårigheter att utan vidare

tillämpa de gällande forumreglerna på de oljehandelsföretag, som kommer

att bli lagringspliktiga, d. v. s. i huvudsak större sådana. I många fall

skulle det bli svårt att avgöra, om ett företag skall anses driva rörelse i en

viss stad eller socken, och under alla omständigheter skulle inteckning behöva

sökas hos ett stort antal inskrivningsdomare.

Promemorian fortsätter:

Starka skäl tala sålunda för att man söker finna en annan lösning. Det

mest praktiska skulle givetvis vara om man på ett ställe kunde inteckna vederbörande

företags hela oljelager. I samband därmed borde helst även de

med den nuvarande flyttningsregeln följande olägenheterna undanröjas.

Det lämpligaste sättet att tillgodose dessa önskemål torde vara att man beträffande

oljeinteckningarna dels frångår den i det föregående berörda principen,

att rörelsen såvitt förlagsinteckning angår anses lokaliserad till viss

stad eller socken, och i stället betraktar den såsom knuten endast till riket

i dess helhet, dels inför ett för hela riket gemensamt inteckningsforum. En

inteckning i ett oljeföretags för handelsrörelsen avsedda lager kommer då att

omfatta all till rörelsen hörande olja var i landet den än befinner sig. Nya

förråd komma utan vidare att bli föremål för redan meddelad inteckning.

Hur verksamheten än faktiskt flyttas kan rörelsen icke därigenom anses

flyttad från en stad eller socken till en annan sådan, eftersom den överhuvudtaget

icke anses driven i någon viss stad eller socken. Förflyttning av

verksamheten kan alltså icke medföra att förmånsrätten ens till någon del

försvinner.

Bestämmelserna ha utformats i enlighet med vad nu anförts. Såsom inteckningsmyndighet

har valts inskrivningsdomaren i Stockholm. Någon mera

väsentlig ökning av arbetet för inskrivningsorganisationen vid Stockholms

rådhusrätt torde icke komma att föranledas härav.

Yttrandena över promemorian

Vad promemorian i förevarande del innehåller har av samtliga remissinstanser

lämnats utan erinran.

Departementschefen

Även för min del finner jag den i promemorian föreslagna lösningen av

lokaliserings- och forumfrågan lämplig.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1958

21

Jag vill i detta sammanhang framhålla att eu inteckning enligt lagen i och

för sig alltid är en enkel inteckning. Det möter emellertid icke något hinder

att låta inteckna ett skuldebrev både i en oljehandelsrörelse och i en industriell

rörelse; i så fall uppkommer en gemensam förlagsinteckning.

Paragrafindelningen i det vid promemorian fogade lagutkastet synes

lämpligen böra ändras på det sätt att första meningen i 2 § och första stycket

i 3 § får bilda en ny 2 §, medan andra meningen i utkastets 2 § får bilda en

ny 3 §. Utkastets 3 § med undantag av första stycket får då — efter vissa

jämkningar som jag senare skall beröra — beteckningen 4 §.

Bestämmelsen, att inteckningsutfästelsen skall innehålla uppgift om den

kommun där huvudkontoret finnes, är motiverad av det intyg som nämnes

i 4 § och som skall vara utfärdat av myndighet i nämnda kommun. Någon

uppgift om var verksamheten faktiskt utövas synes ej vara behövlig.

4 §.

Departementspromemorian

I promemorian anföres:

Enligt 3 § förlagsinteckningsförordningen skall vid intecknings sökande

förutom inteckningshandlingen ingivas dels intyg, utfärdat i Stockholm av

poliskammaren och i övriga delar av riket av magistrat eller landsfiskal, att

förlagstagaren utövar den uppgivna rörelsen samt att denna till art och omfattning

motsvarar i förordningen angivna krav, dels ock, där enligt särskilda

författningar anmälan hos ämbetsmyndighet eller tillstånd av sådan

myndighet fordras för rörelsens drivande, bevis att anmälan skett eller tillstånd

meddelats.

Nu nämnda intyg och bevis lämna inskrivningsdomaren upplysning om

förhandenvaron av de förutsättningar för intecknings beviljande, vilkas existens

icke framgår av inteckningshandlingens innehåll. I förevarande fall

fordras i sådant hänseende upplysningar dels om rörelsen och dels om lagringsskyldigheten.

Vad rörelsen angår torde endast behöva styrkas, att förlagstagaren driver

handel med mineralolja på sätt i 1 § avses (d. v. s. försäljning av olja som

han icke själv framställt här i riket) samt att anmälan och/eller tillstånd

vederbörligen gjorts resp. meddelats. Några särskilda uppgifter om rörelsens

art och omfattning erfordras ej. Intyg om rörelsens drivande torde böra utfärdas

av vederbörande myndighet i den kommun, där huvudkontoret finnes.

Lagringsskyldigheten bestämmes av den förut nämnda tillsynsmyndigheten.

Att lagringsplikt blivit bestämd för förlagstagaren torde böra styrkas

genom intyg av denna myndighet. Beträffande de i lagutkastet upptagna föreskrifterna

om intygets innehåll må här endast anmärkas, att tidsangivelsen

»under ansökningsåret eller närmast föregående år» föranletts av lagringssystemets

ovan beskrivna konstruktion samt att lagringsskyldighet icke kan

sägas vara bestämd förrän lagakraftvunnet beslut därulinnan föreligger.

Yttrandena över promemorian

Stockholms handelskammare anför att, eftersom reglerna om förlagsinteckning

i oljelager direkt anknyter till lagerhållningsskyldigheten, det av

tillsynsmyndigheten utfärdade intyget måste anses utgöra tillräcklig utredning

om förutsättningarna för intecknings beviljande. Intyg och bevis enligt

3 § förlagsinteckningsförordningen synes därför icke vara erforderliga. Handelskammaren

fortsätter:

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1958

Om emellertid sistnämnda författningsrum finnes böra göras tillämpligt

jämväl på förfarandet vid sökande av förlagsinteckning i oljelager, synes ett

förtydligande vara påkallat. Enligt såväl 1921 års förordning angående eldfarliga

oljor som det av 1951 års oljeutredning framlagda förslaget till förordning

om skydd mot brandfarliga vätskor m. in. kräves under vissa förutsättningar

anmälan till eller tillstånd av lokal myndighet för bland annat

inrättande av oljeupplag och drivande av handef med eldfarlig olja. Det

skulle åtminstone för sådana oljehandelsföretag, som driva rörelse på ett

flertal platser i riket, vara förenat med avsevärt arbete att ifråga om varje

särskilt upplag eller försäljningsställe ingiva bevis om att föreskriven anmälan

skett eller erforderligt tillstånd lämnats. Även inskrivningsdomarens

handläggning av ärendet skulle härigenom onödigt kompliceras. Handelskammaren

utgår ifrån att det icke är avsett att i inteckningsärendet skall

behöva företes bevis av nu angiven art. Att sådan skyldighet icke föreligger

bör emellertid komma till klart uttryck i lagen.

Även kommerskollegium och petroleuminstitutet anser att det vid sökande

av inteckning bör räcka med ett intyg från tillsynsmyndigheten att förlagstagaren

är lagringsskyldig. Institutet framhåller att de lagringsskyldiga oljeföretagen

underkastats en ingående kontroll, varför bevis om att vederbörliga

anmälningar skett eller tillstånd meddelats icke kan anses fylla någon

praktisk funktion. Enligt institutets uppfattning måste det vidare vara

för inskrivningsdomaren notoriskt att de företag det här gäller driver sådan

rörelse som avses i lagen.

Departementschefen

Den i 3 § förlagsinteckningsförordningen förekommande bestämmelsen

om intyg att förlagstagaren utövar den uppgivna rörelsen har i förordningens

förarbeten motiverats därmed, att då förlagsinteckning icke medför annat

än förmånsrätt till viss egendom för den händelse låntagaren råkar i

konkurs, det är av synnerlig vikt att, innan inteckning beviljas, såvitt möjligt

utrönes huruvida låntagaren verkligen utövar den rörelse med avseende

varå inteckningen sökes.

I förevarande fall gäller såsom förutsättning för intecknings beviljande

att förlagstagaren vid inteckningstillfället driver handel med mineralolja.

Att så är fallet kan icke sägas med full säkerhet framgå av det intyg från

tillsynsmyndigheten, som även skall företes vid sökande av inteckning och

som skall utvisa, att lagringsskyldighet blivit under ansökningsåret eller

närmast föregående år bestämd för förlagstagaren på grund av försäljning

av olja som han icke själv framställt här i riket. Det torde nämligen inte

vara helt uteslutet att en person eller ett företag, som vid intecknings sökande

inte driver handel med olja, tidigare försålt olja under sådana omständigheter

att lagringsskyldighet på grund därav blivit bestämd under ansökningsåret

eller året dessförinnan. Med hänsyn härtill och då anskaffandet

av ifrågavarande intyg inte medför något nämnvärt besvär för inteckningssökanden,

finner jag det riktigast att bibehålla kravet på dylikt intyg. Det

torde lämpligen böra utfärdas av polismyndigheten i den kommun där huvudkontoret

finnes.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1958

Vad därefter angår det bevis om anmälan eller tillstånd beträffande rörelsen,

som även fordras enligt 3 § förlagsinteckningsförordningen, torde

kunna sägas att förhållandena för oljehandelns del ligger något annorlunda

till än för flertalet andra näringsidkare. Enligt 46 § 1 mom. förordningen

den 7 oktober 1921 ang. eldfarliga oljor skall den som vill idka handel med

sådan olja göra anmälan därom hos polismyndigheten i den ort där rörelsen

skall bedrivas. Därjämte skall han iakttaga vad i övrigt är stadgat beträffande

anmälan om handel. Ett bevis enligt 3 § förlagsinteckningsförordningen

skulle alltså i varje fall behöva avse förstnämnda slag av anmälan. Emellertid

är handeln med eldfarliga oljor, såsom petroleuminstitutet framhållit,

i olika hänseenden föremål för en väsentligt strängare övervakning än

flertalet andra näringsgrenar. Behovet av kontroll på ifrågavarande punkt

torde därför i fråga om oljehandeln vara mindre än vad eljest är fallet. Ett

vidhållande av kravet på bevis enligt 3 § förlagsinteckningsförordningen

skulle därjämte — särskilt beträffande de stora oljeliandelsföretagen som

driver rörelse på en mängd platser i hela landet -— medföra ett betydande

besvär och arbete såväl för inteckningssökanden som för inskrivningsdomaren.

Man torde därför inte böra fordra något dylikt bevis i ärenden angående

ol j einteckningar.

Att inteckningsansökan skall avslås, om intyg eller bevis som skall fogas

vid inteckningshandlingen ej ingives, torde få anses följa direkt av 4 § förlagsinteekningsförordningen;

något särskilt stadgande därom synes ej erforderligt.

De bestämmelser, som i promemorians lagutkast upptagits i 3 § andra

och tredje styckena, torde även böra underkastas en viss formell omarbetning.

Förut har nämnts att såsom lämplig tidpunkt för Ingens ikraftträdande

i departementspromemorian angivits den 1 juli 1958 samt att från vissa håll

uttalats önskemål om en tidigare dag. Riksnämnden har framhållit att oljehandeln

snarast möjligt bör kunna påbörja den utbyggnad av sina cisternutrymmen

som kan bli nödvändig för fullgörande av 1959 års lagringsskyldighet.

Även Stockholms handelskammare har understrukit att erforderliga

cisternanläggningar måste börja uppföras i mycket god tid. Petroleuminstitutets

yttrande i denna del har tidigare återgivits.

Särskilt med hänsyn till nödvändiga cisternbyggen är det uppenbarligen

angeläget att oljehandelns belåningsmöjligheter ökas så snart som möjligt.

Det torde därför vara lämpligt att lagen träder i kraft snarast efter utfärdandet.

Beträffande tillämpningsföreskrifter anföres i departementspromemorian

följande:

Den i lagen gjorda hänvisningen till vad angående förlagsinteckning i

allmänhet är stadgat innebär, att kungörelsen den 12 juni 1936 med föreskrifter

angående tillämpningen av förlagsinteckningsförordningen kommer

att gälla även i fråga om oljeinteckningarna. Några ytterligare tillämpnings
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

24:

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1958

bestämmelser torde icke erfordras. Det synes lämpligt att oljeinteckningarna

införas i ett särskilt band av den i förlagsinteckningsförordningen föreskrivna

boken över förlagsinteckningar men att hänvisningsblad insättas på vederbörliga

ställen i bokens huvuddel. I den dagbok, som enligt 1936 års

kungörelse skall föras över ärenden rörande förlagsinteckning, torde oljeinteckningarna

böra införas gemensamt med andra förlagsinteckningar.

Mot promemorians innehåll i denna del — som ej berörts i yttrandena —

torde icke vara något att erinra, överskrift till upplägg i boken över förlagsinteckningar

samt gravationsbevis torde, i stället för uppgift om stad

eller socken där rörelsen drives, böra innehålla uppgift om den kommun där

företagets huvudkontor finnes.

Ändring i olj elagringsförordningen

I departementspromemorian anföres:

Såsom förut nämnts åtnjuter för lagsgivaren vid förlagstagarens konkurs

för sin fordran förmånsrätt i förlagsegendomen. Denna skall vid konkurs

avyttras. Enligt 11 § oljelagringsförordningen får oljelager, som avses i förordningen,

tagas i anspråk endast efter medgivande av Kungl. Maj :t och sådant

medgivande kan lämnas endast om tillförseln av olja till riket eller viss

del därav avbrytes eller försvåras. Emellertid äger tillsynsmyndigheten när

skäl därtill äro efter ansökan medgiva dispens från lagringsskyldigheten. Om

dispens lämnas har detta den verkan, att företaget (konkursboet) kan fritt

disponera över oljelagret. Skäl för dispens torde få anses föreligga om ett

oljehandelsföretag går i konkurs; företaget skall ju då avvecklas och någon

anledning att fortfarande upprätthålla lagringsskyldigheten synes inte finnas.

Svea hovrätt konstaterar i sitt yttrande att förslaget utgår från att den

avyttring av förlagsegendomen, som sker i förlagstagarens konkurs, skall

möjliggöras genom dispens enligt oljelagringsförordningen. Även om, såsom

i promemorian förutsättes, dispensanledning i dessa fall alltid skulle anses

vara för handen, finner hovrätten det principiellt oriktigt att särskild dispens

skall krävas för säkerhetens realiserande. Hovrätten förordar därför

sådan jämkning av bestämmelserna i oljelagringsförordningen att olja, som

omfattas av inteckning utav ifrågavarande slag, alltid skall få tagas i anspråk

i förlagstagarens konkurs.

Såsom hovrätten anfört synes det vara ur principiell synpunkt otillfredsställande

att för inteckningsobjektet gäller ett generellt avyttringsförbud

som kan hävas endast genom dispens i särskilda fall. Ett stadgande om

undantag från förbudet i händelse av konkurs torde därför böra införas. Något

skäl att låta undantaget avse endast sådan olja, som är föremål för förlagsinteckning,

synes emellertid knappast föreligga. Stadgandet torde alltså

böra ha den innebörden att, om lagringsskyldig försättes i konkurs, hans

tvångslager utan särskilt medgivande får tagas i anspråk av konkursförvaltningen.

Det är dock önskvärt, att tvångslagret inte tillgripes i andra fall än

då detta är nödvändigt med hänsyn till förvaltningens behöriga gång;

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1958

tvångslagret bör med andra ord sparas så länge som möjligt. Det torde därför

även böra föreskrivas att lagret får tagas i anspråk endast i den mån

så erfordras för konkursens behöriga slutförande. Det nya stadgandet synes

lämpligen böra infogas i 11 § oljelagringsförordningen såsom ett andra stycke.

Tillägg till forlagsinteckningsförordningen

Förlagsinteckningsförordningen, som ju alltjämt skall vara huvudförfattningen

på förlagsinteckningsrättens område, torde böra förses med en hänvisning

till den nya lagen. Hänvisningen synes kunna insättas såsom ett

andra stycke i 14 § av förordningen.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet

upprättats härvid fogade förslag till

1) lag om förlagsinteckning i vissa oljelager;

2) förordning angående ändrad lydelse av 11 § förordningen den 31 maj

1957 (nr 343) om oljelagring m. m.; samt

3) lag om ändrad lydelse av 14 § förordningen den 13 april 1883 (nr 16

s. 1) angående förlagsinteckning.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över de under 1) och

3) anmärkta lagförslagen måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamålet inhämtas genom utdrag av detta protokoll.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Vid protokollet:

Lars Nordvall

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1958

Förslag

till

Lag

om förlagsinteckning i vissa oljelager

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Utfäster den, som driver handel med mineralolja och för vilken på grund

därav skyldighet att lagra sådan olja är bestämd enligt förordningen den

31 maj 1957 om oljelagring m. m., att hans för handelsrörelsen avsedda

oljelager skall utgöra säkerhet för förlag eller annan fordran, må inteckning

i lagret beviljas; och gälle om sådan inteckning vad angående förlagsinteckning

i allmänhet är stadgat i den mån annat ej följer av vad i denna

lag sägs.

Under handel med mineralolja inbegripes i denna lag icke försäljning av

olja, som säljaren själv framställt här i riket.

2 §•

Vid tillämpning av denna lag skall rörelsen icke anses driven i viss stad

eller socken. Utfästelsen om inteckning skall, i stället för uppgift om stad

eller socken där rörelsen drives, innehålla uppgift om den kommun där huvudkontoret

finnes.

3 §.

Ärenden, som avses i denna lag, upptagas av inskrivningsdomaren i Stockholm.

4 §•

Då inteckning sökes, skall inteckningshandlingen vara åtföljd dels av intyg,

utfärdat av polismyndigheten i den kommun där huvudkontoret finnes,

att förlagstagaren driver handel med mineralolja på sätt i 1 § avses,

dels ock av bevis, utfärdat av den enligt oljelagringsförordningen utsedda

tillsynsmyndigheten och utvisande, att lagringsskyldighet enligt nämnda

förordning blivit under ansökningsåret eller närmast föregående år bestämd

för förlagstagaren på grund av försäljning av olja som han icke själv framställt

här i riket.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1958

27

Förslag
till
Förordning
angående

ändrad lydelse av 11 § förordningen den 31 maj 1957 (nr 343)

om oljelagring m. m.

Härigenom förordnas, att 11 § förordningen den 31 maj 1957 om oljelagring

m. m. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

11 §■

Avbrytes eller---i anspråk.

Försättes lagringsskyldig i konkurs, må lagret utan särskilt medgivande

tagas i anspråk av konkursförvaltningen i den mån så erfordras för konkursens

behöriga slutförande.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 14 § förordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1)

angående förlagsinteckning

Härigenom förordnas, att 14 § förordningen den 13 april 1883 angående

förlagsinteckning1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

14 §.

Närmare föreskrifter---av Konungen.

Om förlagsinteckning i vissa oljelager gälla särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

1 Senaste lydelse av 14 §, se SFS 1936:225.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1958

Bilaga

Utkast

till

lag med vissa bestämmelser om förlagsintecknmg i oljelager

1 §•

Utfäster den, som driver handel med mineralolja och för vilken på grund

därav skyldighet att lagra sådan olja är bestämd enligt förordningen den

31 maj 1957 om oljelagring m. m., att hans för handelsrörelsen avsedda oljelager

skall utgöra säkerhet för förlag eller annan fordran, må inteckning i

lagret beviljas; och gälle om sådan inteckning vad angående förlagsinteckning

i allmänhet är stadgat i den mån annat ej följer av vad i denna lag

sägs.

Under handel med mineralolja inbegripes i denna lag icke försäljning av

olja, som säljaren själv framställt här i riket.

2 §.

Vid tillämpning av denna lag skall rörelsen icke anses driven i viss stad

eller socken. Ärenden, som avses i lagen, upptagas av inskrivningsdomaren

i Stockholm.

3 §.

Utfästelsen om inteckning skall, i stället för uppgift om stad eller socken

där rörelsen drives, innehålla uppgift om den kommun där huvudkontoret

finnes.

Intyg» som omförmäles i 3 § förordningen den 13 april 1883 angående förlagsinteckning,

skall endast innehålla, att förlagstagaren driver handel med

mineralolja på sätt i 1 § avses. Det skall vara utfärdat av vederbörande myndighet

i den kommun där huvudkontoret finnes.

Förutom nämnda intyg samt sådant bevis, som omförmäles i samma paragraf,

skall vid sökande av inteckning även ingivas intyg, utfärdat av den

enligt oljelagringsförordningen utsedda tillsynsmyndigheten och utvisande,

att lagringsskyldighet enligt nämnda förordning blivit under ansökningsåjet_eller

närmast föregående år bestämd för förlagstagaren på grund av

försäljning av olja som han icke själv framställt här i riket.

Ingivas ej de i andra och tredje stycket nämnda handlingarna, skall ansökningen

avslås.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1958.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 26 år 1958

29

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 20 december

1957.

Närvarande:

justitieråden Walin,

Sjöwall,

Hagbergh,

regeringsrådet Klackenberg.

Enligt lagrådet den 17 december 1957 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i

statsrådet den 6 december 1957, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till

1) lag om förlagsinteckning i vissa oljelager; och

2) lag om ändrad lydelse av It § förordningen den 13 april 1883 (nr 16

s. 1) angående förlagsinteckning.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsrådet Karl L. Larsson.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till lag om förlagsinteckning i vissa oljelager hänvisar i 1 och

4 §§ beträffande lagringsskyldigheten m. m. till förordningen den 31 maj

1957 om oljelagring m. m. Som förordningen kan komma att ersättas av annan

författning i detta ämne, förordar lagrådet att lagen i stället får utan

angivande av viss författning hänvisa till att om lagringsskyldighet är särskilt

stadgat.

Under 2 § har upptagits bestämmelse att vid tillämpning av den föreslagna

lagen rörelsen icke skall anses driven i viss stad eller socken. Förlagsinteckningsförordningen

talar likaledes om socken men termen torde numera

icke vara användbar. Lagrådet håller vidare före, att innebörden av stadgandet

bör närmare angivas. Därvid torde i tydlighetens intresse även böra framhävas

att förlagstagarens handel med mineralolja här i riket är att anse som

en och samma rörelse oavsett om den drives inom en eller flera kommuner.

Av dessa skäl hemställes, att stadgandet får innehålla, att vid tillämpning

av den föreslagna lagen handel med mineralolja som förlagstagaren bedriver

här i riket skall anses såsom en och samma rörelse, oavsett om den drives

inom en eller flera kommuner, och att förflyttning av verksamheten skall

vara utan inverkan på förlagsgivarens rätt.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1958

Enär det skall vara utan betydelse var huvudkontor är beläget här i riket

eller om huvudkontoret flyttas, synes stadgandet i andra punkten av 2 §

om att inteckningsutfästelsen ovillkorligen skall innehålla uppgift om den

kommun där huvudkontoret finnes böra till undvikande av missförstånd utgå.

Det torde vara självfallet, att förlagsinteckningsförordningens motsvarande

bestämmelse icke blir tillämplig.

I 4 § stadgas, att intyg skall i olika hänseenden företes från polismyndighet

och från den tillsynsmyndighet som skall övervaka lagringsskyldigheten.

Eftersom den senare myndigheten kan förutsättas som regel äga erforderlig

kännedom om förlagstagarens rörelse och, om det är behövligt,

lätt kan införskaffa upplysning förordar lagrådet den förenklingen att det

skall vara tillfyllest med intyg från tillsynsmyndigheten att lagringsskyltlighet

blivit under ansökningsåret eller nästföregående år bestämd för förlagstagaren

samt att han driver handel som avses i den föreslagna lagen.

Enligt förslaget till lag om ändrad lydelse av 14 § förlagsinteckningsförordningen

skall såsom andra stycke intagas erinran om att särskilda bestämmelser

gälla om förlagsinteckning i vissa oljelager. Paragrafen innehåller nu

stadgande om att närmare föreskrifter om boken över förlagsinteckningar

samt angående tillämpningen i övrigt av vad om förlagsinteckning är stadgat

meddelas av Konungen. Eftersom 1 § av förslaget till lag om förlagsinteckning

i vissa oljelager hänvisar jämväl till det nuvarande stadgandet i

14 § förlagsinteckningsförordningen kan den föreslagna nya bestämmelsen

icke erhålla sin plats såsom andra stycke i samma paragraf. Dess riktiga

placering skulle vara efter andra stycket i 1 §, där den emellertid ej lämpligen

kan införas. Då bestämmelsen kan undvaras, förordar lagrådet att den

får utgå.

Ur protokollet:

Clas Amilon

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1958

31

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj. t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 20 december 1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, anmäler efter gemensam

beredning med chefen för handelsdepartementet lagrådets den 20

december 1957 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 6 december 1957

remitterade förslagen till

1) lag om förlagsinteckning i vissa oljelager; samt

2) 1 lag om ändrad lydelse av 14 § förordningen den 13 april 1883 (nr 16

s. 1) angående förlagsinteckning.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden följande.

De erinringar som lagrådet framställt torde böra beaktas. 1, 2 och 4 §§

i förslaget till lag om förlagsinteckning i vissa oljelager torde sålunda böra

ändras i överensstämmelse med vad lagrådet förordat och förslaget till lag

om ändrad lydelse av 14 § förlagsinteckningsförordningen utgå. Därjämte bör

vissa redaktionella jämkningar vidtagas i förstnämnda lagförslag.

Beträffande det i statsrådsprotokollet den 6 december 1957 upptagna tilllägget

till oljelagringsförordningen, innebärande viss möjlighet att i konkurs

förfoga över tvångslager av olja, torde böra framhållas, att stadgandet

endast avser de inskränkningar i förfoganderätten, som nämnda förordning

pålägger. För att detta tydligare skall komma till uttryck bör stadgandets

ordalag något jämkas.

Föredraganden hemställer, att de sålunda ändrade förslagen till lag om

förlagsinteckning i vissa oljelager samt till förordning angående ändrad

lydelse av 11 § förordningen den 31 maj 1957 (nr 343) om oljelagring in. m.

måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 dr 1958

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att

till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnar Berg

Stockholm 1958. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1958 A:64 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förlagsinteckning i vissa oljelager m. m. a1 i texten
  2. 1LU 1958 A:1 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förlagsinteckning i vissa oljelager m. m. s. 1 i texten