Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst

60 sidor, varav 58 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 58 av 60 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1958 A:30, Med förslag till lag om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 30 år 1958

1

Nr 30

Kungl. Maj ds proposition till riksdagen med förslag till lag om

kvinnas behörighet till prästerlig tjänst, given Stockholms

slott den 10 januari 1958.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag om kvinnas behörighet till prästerlig

tjänst.

GUSTAF ADOLF

Ragnar Edenman

Förslag

till

Lag

om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst

Härigenom förordnas, att kvinna skall äga lika behörighet som man att

efter förtjänst och skicklighet befordras till prästerlig tjänst.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1959. 1

1 — Dihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 30

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1958

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 6 december 1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange,

Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen

för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman, följande.

I skrivelse till kyrkomötet den 16 augusti 1957, nr 61, har Kungl. Maj:t

under åberopande av skrivelsen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda

protokoll bland annat begärt kyrkomötets yttrande, huruvida kyrkomötet

godkände ett vid skrivelsen fogat förslag till lag om kvinnas behörighet till

prästerlig tjänst.

Till svar härpå har kyrkomötet i skrivelse den 4 oktober 1957, nr 321 2,

förklarat sig icke kunna godkänna det av Kungl. Maj:t framlagda lagförslaget.

Jag anhåller nu att få upptaga detta lagstiftningsärende till förnyad

behandling.

Inledningsvis vill jag erinra om att riksdagen i skrivelse den 27 april

1955, nr 214, hemställt att Kungl. Maj:t måtte för kyrkomötet och därefter

för riksdagen framlägga förslag om lagstiftning, som ger kvinna behörighet

till prästämbetet. I det utlåtande av första lagutskottet som låg

till grund för riksdagsskrivelsen har utskottet angivit sina skäl för att en

dylik lagstiftning bör komma till stånd. I nära anslutning härtill har det

för kyrkomötet framlagda förslaget motiverats utifrån två huvudsynpunkter,

nämligen dels principen om mans och kvinnas likställighet i vårt samhälle,

dels omsorgen om kyrkans bästa. Vid ärendets tidigare behandling

inför Kungl. Maj:t har både dessa synpunkter och skälen för lagförslagets

utformning närmare utvecklats av min företrädare som departementschef.

Vad han därvid anfört kan jag i allt väsentligt biträda. Jag anser det —

icke minst för kyrkan själv — olyckligt att årets kyrkomöte avvisat Kungl.

Maj:ts på riksdagens önskemål stödda förslag. Det är enligt min mening

väl förståeligt att kyrkomötets beslut på många håll mottagits med djup

besvikelse.

1 Se bilaga 1.

2 Se bilaga 2.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1958

Jag vill emellertid rikta uppmärksamheten på kyrkomötets motivering

för beslutet. Det särskilda kyrkomötesutskott till vars handläggning ärendet

hänskjutits hade i sitt betänkande byggt på en vidlyftig teologisk argumentering,

som utmynnade i att förslaget borde avvisas därför att prästämbetet

enligt kyrkans lära icke skulle vara avsett för kvinnor. Denna

ståndpunkt är dock ingalunda den allmänt omfattade. Detta visade sig

omedelbart i den offentliga debatten, där både lekmän och präster gav till

känna en annan inställning till innebörden i den evangeliska kristendomsuppfattningen

och till kyrkans lära på denna punkt. Kyrkomötets majoritet

underkände också utskottets motivering och anslöt sig i stället till ett

uttalande som innebar att kyrkomötet icke tagit någon avgörande ställning

till frågan om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst. Kyrkomötet ansåg

det angeläget att beslut som binder den kommande utvecklingen icke

fattas, förrän man inom kyrkan vunnit större enighet och klarhet beträffande

utformningen av prästämbetet. Beslutet innebar alltså i själva verket att

kyrkomötet önskade ett uppskov med frågans avgörande. Denna önskan

om uppskov bars upp av flertalet prästerliga ledamöter, medan de flesta

av lekmännen var beredda att antaga förslaget. Kyrkomötet har således

icke genom sitt beslut avskurit möjligheterna till att man genom en fortsatt

behandling av frågan skall kunna komma fram till ett positivt resultat.

För egen del anser jag, att utgången av ärendets behandling i kyrkomötet

icke bör ge Kungl. Maj:t anledning att ändra sitt ställningstagande

i saken. Enligt min mening bör riksdagen, utan längre uppskov än som är

nödvändigt, få tillfälle att för sin del taga ställning till det föreliggande, av

riksdagen redan år 1955 begärda lagförslaget. Om riksdagen vid 1958 års

vårsession antar detta förslag, kommer ett nytt kyrkomöte att få pröva

frågan senare under året.

Beträffande lagförslagets utformning finner jag skäl föreslå endast den

ändringen att dagen för ikraftträdandet bestämmes till den 1 januari 1959

i stället för den 1 juli 1958.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över bifogade

inom ecklesiastikdepartementet upprättade förslag till lag om kvinnas

behörighet till prästerlig tjänst1 måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda

ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

lämnar Hans Maj:t Konungen sitt bifall.

Ur protokollet:

Torsten Almeson

1 Detta förslag, som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts ''proposition nr SO år 1958

TJtdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 18

december 1957.

Närvarande:

justitieråden Walin,

Sjöwall,

Hagbergh,

regeringsrådet Klackenberg.

Enligt lagrådet den 17 december 1957 tillhandakommet utdrag av protokoll

över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 6 december 1957, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag om kvinnas behörighet till prästerlig

tjänst.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet

av byråchefen för lagärenden i ecklesiastikdepartementet I. Ulveson.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Clas Amilon

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1958

5

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 10 januari 1958.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson,

Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,

Netzén, Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman, lagrådets utlåtande

över det till lagrådet den 6 december 1957 remitterade förslaget till

lag om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst.

Föredraganden hemställer att lagförslaget, som av lagrådet lämnats utan

erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att

till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Göran Göransson

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1958

7

Bilaga 1

Nr 6

Kungl. Maj:ts skrivelse till kyrkomötet med förslag till lag om

kvinnas behörighet till prästerlig tjänst, m. m.; given

Stockholms slott den 16 augusti 1957.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed dels jämlikt § 28 och § 87 mom. 2 regeringsformen

inhämta kyrkomötets yttrande, huruvida kyrkomötet godkänner

härvid fogade förslag till lag om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst,

dels inhämta kyrkomötets yttrande över det förslag till ändringar i kyrkohandboken,

vilket som bilaga fogats till statsrådsprotokollet i detta ärende

den 12 juli 1957.

GUSTAF ADOLF

Ivar Persson

Förslag

till

Lag

om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst

Härigenom förordnas, att kvinna skall äga lika behörighet som man att

efter förtjänst och skicklighet befordras till prästerlig tjänst.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1958.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts ''proposition nr SO år 1958

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför den

under Hans Maj:t Konungens frånvaro i nåder tillförordnade

regering å Stockholms slott den 12 juli

1957.

Närvarande:

Statsråden Zetterberg, Persson, chef för ecklesiastikdepartementet,

Lindholm och Skoglund.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

statsrådet Persson fråga om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst samt

anför därvid följande.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 juni 1946 tillkallade

dåvarande statsrådet N. Quensel den 9 augusti samma år särskilda sakkunniga

för att inom ecklesiastikdepartementet biträda med utredning av

frågan om kvinnas behörighet till kyrkliga ämbeten och tjänster samt

avgiva de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

De sakkunniga avgav den 15 augusti 1950 betänkandet Kvinnas behörighet

till kyrkliga ämbeten och tjänster (SOU 1950:48). Betänkandet

har varit föremål för en omfattande remissbehandling.

Sedermera har riksdagen i anledning av väckta motioner i skrivelse den

27 april 1955, nr 214, hemställt att Kungl. Maj:t måtte för nästa kyrkomöte

och därefter för riksdagen framlägga förslag om lagstiftning, som ger

kvinna behörighet att inneha prästämbete.

Jag anhåller nu att få upptaga detta lagstiftningsärende till behandling.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1958

9

I. Gällande bestämmelser

Enligt regeringsformen § 28 första stycket äger Konungen att i statsrådet

utnämna och befordra svenska medborgare till alla de ämbeten och

tjänster, högre och lägre, vilka är av den egenskap att Konungen fullmakter

därå utfärdar. Lagrummet erhöll denna lydelse genom en grundlagsändring

som av riksdagen antogs såsom vilande år 1945 och definitivt

år 1949. Dessförinnan stod i stället för orden »svenske medborgare» orden

»infödde svenske män». I avbidan på att grundlagsändringen kunde träda

i kraft gällde lagen den 15 juni 1945 (nr 423) om kvinnas behörighet att

innehava statstjänst eller annat allmänt uppdrag. Berörda lagstiftning

innebar att kvinnor i princip likställdes med män i fråga om anställning

i statens tjänst.

Från likställigheten mellan man och kvinna finns i tredje stycket av

regeringsformen § 28 det undantaget, att kvinna ej må utnämnas till prästerlig

tjänst, där ej annorlunda blivit bestämt i den ordning § 87 mom. 2

stadgar, d. v. s. i kyrkolags form. Denna undantagsregel tillkom i samband

med den revision av behörighetslagstiftningen, som framträdde i dels en

grundlagsändring år 1921 och dels en behörighetslag år 1923. Någon lag,

som ger kvinna behörighet till prästerlig tjänst, har hittills ej tillkommit.

Kyrkolagen av år 1686 innehåller icke något förbud för kvinna att bli

präst. Otvivelaktigt utgick man emellertid vid kyrkolagens tillkomst från

den förutsättningen att endast man kunde vara präst, lärare och klockare.

I fråga om lärare och kyrkomusiker har sedermera en ändring kommit till

stånd. Att kvinna icke kan vigas till präst får numera anses indirekt framgå

av ovannämnda bestämmelse i § 28 tredje stycket regeringsformen. Även

den under senare tid tillkomna regleringen av prästerskapets ekonomiska

förhållanden utgår från att präst alltid är man.

Kvinnor äger utan inskränkning tillträde till teologiska studier. Den

praktisk-teologiska övningskurs, som anordnas enligt 20 § stadgan den

6 maj 1955 (nr 209) angående teologiska examina, siktar helt mot prästvigning

men har under senare år genomgåtts av flera kvinnor.

Gällande bestämmelser om den prästexamen, som skall avläggas inför

domkapitlet och föregå prästvigning, innehåller intet direkt villkor om

manligt kön.

I gällande kyrkohandbok, vilken fastställts av Kungl. Maj:t år 1942,

innehåller de böner, som skall läsas före biskopsvigning och prästvigning,

ävensom ritualen för dessa vigningar och för kyrkoherdeinstallation vissa

ord och vändningar som markerar manligt kön hos prästen eller prästkandidaten.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts ''proposition nr SO år 1958

Kyrkolagen föreskriver i 19 kap. 27 § att prästerna skall bliva vid den

klädebonad, som deras stånd bäst höves och anstår. Redan vid denna tid

var de för prästerna säregna klädespersedlarna prästrock, prästkrage och

prästkappa. Arten och bruket av dessa plagg är icke författningsreglerad

i annan mån än att Kungl. Maj:t genom ett aldrig upphävt brev år 1778

begränsat rätten att bära prästkappa av siden.

II. Förhållandena i andra länder och trossamfund

Danmark. År 1919 avgavs till riksdagen en proposition, enligt vilken

kvinnor skulle ha samma tillträde som män till samtliga ämbeten utom

de militära. Lagen antogs i folketinget men ändrades i landstinget så att

kvinnor icke skulle få tillträde till prästämbetet. Även lagen den 30 juni

1922 om Adgang til Prsesteembcder i Folkekirken föreskrev att endast

män kunde bli präster. Om frågans behandling under de närmast följande

åren innehåller 1950 års svenska kommittébetänkande följande.

År 1924 gjorde Dansk kvindesamfund jämte en del kvinnliga teologie

kandidater och teologie studerande en framställning till regeringen, att

kvinnor skulle få prästvigas för tjänstgöring som präster vid kvinnliga

straffanstalter, barnbördshus jämte stiftelser och andra hem för kvinnor.

Vid den förberedande remiss, som företogs av kirkeministeriet, gjorde den

teologiska fakulteten i Köpenhamn en hänvisning till ett uttalande från

1919 om att det icke kunde göras några principiella invändningar mot att

ge kvinnor tillträde till prästämbetet för tjänstgöring vid särskilda anstalter

för kvinnor. Bland menighetsråden var ett flertal mot att giva kvinnor

tillträde till prästämbetet i allmänhet, medan en ganska betydande minoritet

uttalade sig för att giva kvinnor tillträde till prästämbetet för tjänstgöring

vid anstalter för kvinnor. En proposition om rätt att prästviga kvinnor

för tjänst vid ovannämnda anstalter framlades för riksdagen men kom

ej upp till avgörande behandling.

Den nyssnämnda lagen av år 1922 ersattes år 1941 med en ny lag om

tillträde till prästtjänster i Folkekirken. Denna lag innehöll en bestämmelse

om att fråga om lagens revision skulle tagas upp senast vid 1945/46

års riksdag. En av kyrkominister Hermansen år 1946 framlagd proposition

om vissa ändringar i 1941 års lag åsyftade icke att öppna prästämbetet för

kvinnor. Emellertid begärde samma år en valgmenighed på Falster att få

en viss kvinnlig teologie kandidat till präst. Detta föranledde att i december

1946 avläts en ny proposition om ändring i samma lag. Denna senare

proposition resulterade i att genom lag av den 4 juni 1947 kvinnor fick

tillträde till prästtjänster på samma villkor som män. Tekniskt skedde

reformen i huvudsak genom att ordet »män» i ett flertal lagrum ändrades

till »personer».

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts ''proposition nr SO år 1958

I ett hänseende skilde sig den av riksdagen antagna lagen från propositionen.

Enligt förslagets 7 § skulle, därest fråga uppkom om förordnande

av kvinna å prästtjänst, detta endast få ske under förutsättning av samtycke

av ett vart menighetsråd i pastoratet. Med denna regel skulle enligt

Hermansen skapas en garanti för att ingen församling finge en kvinnlig

präst utan att dess menighetsråd uttalat sig härför. Regeln skulle hindra

att den större församlingen i ett pastorat medgav förordnande av kvinna,

ehuru i den mindre församlingen funnes majoritet häremot. Vidare skulle

menighetsråden få tillfälle att uttala sig om kvinnlig präst i de tillsättningsfall

— exempelvis vid förordnande av hjälppräst till kyrkoherde —

då de enligt eljest gällande regler icke hade någon Indstillingsret. Enligt

Hermansen kunde inskränkningen ses som en övergångsanordning vilken

finge omprövas efter någon tid. Särregeln avvisades emellertid på principiella

och praktiska grunder av det riksdagsutskott, vartill propositionen

hänvisats. I stället föreslog utskottet den regeln, att då menighetsråden i

pastorat med flera råd hade att yttra sig om de sökande skulle kyrkoministern

äga föreskriva ett sådant voteringssätt, att voteringsresultatet

kunde avläsas särskilt för varje menighetsråd. Denna bestämmelse skulle

enligt utskottets talesman leda till att kyrkoministern finge säkrare information

ej blott då olika församlingar i ett pastorat kunde tänkas ha

skilda meningar i frågan om kvinnliga präster utan även eljest då väsentliga

skiljaktigheter i religiös riktning funnes mellan sådana församlingar.

Riksdagen följde utskottet.

Innan den senare av 1946 års propositioner framlades hade kyrkoministern

tillfrågat rikets nio biskopar om deras inställning i saken. Sju biskopar

sade sig icke vilja ordinera en kvinna, medan två icke fann att det var

något att invända mot sådan ordination.

Under frågans riksdagsbehandling hade 514 danska präster i en protestskrivelse

hotat att lämna sina tjänster, om en kvinna ordinerades till präst.

Ingen av dem fullföljde sedermera denna tanke.

Anmärkas må även att riksdagsbeslutet föregicks av mycket långvariga

riksdagsdebatter såväl i huvudfrågan som i frågan om den av Hermansen

föreslagna särregeln.

Hittills har fyra kvinnor prästvigts i Danmark, tre år 1948 av biskopen

i Odense och en år 1956 av biskopen i Ålborg. Av de förstnämnda tre är

en fängelsepräst, en präst för en valgmenighed och en residerende kapellan.

Den år 1956 prästvigda kvinnan är hjälppräst hos en kyrkoherde.

Norge. År 1901 infördes i grunnlovens § 92 den bestämmelsen, att genom

lag skulle stadgas i vilken utsträckning kvinnor, som uppfyller de i grunnloven

för män föreskrivna villkoren, kunde anställas i statstjänst. Allmänna

bestämmelser om kvinnas behörighet till statstjänst tillkom först

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1958

genom lag av den 9 februari 1912. Enligt denna lag var kvinna i detta

hänseende principiellt likställd med man. Vissa undantag var dock stadgade.

Sålunda skulle kvinna icke kunna anställas i »geistlige embeder i

statskirken». Förslag att likställa män och kvinnor i fråga om tillträde till

prästtjänst godkändes åren 1934 och 1936 av Odelstinget men föll i Lagtinget

och vid voteringar i plenum.

Biskopsmötet hemställde år 1937 till kyrkodepartementet att framlägga

en proposition om inrättande av kvinnliga församlingstjänster genom utbyggande

av diakonisstjänsten. Framställningen föranledde ej någon regeringens

åtgärd.

Nyssnämnda lag av år 1912 upphävdes genom lag den 24 juni 1938 om

adgang til å ansette kvinner i statens embeder. Denna lag avvek endast

i fråga om prästtjänster från principen om mäns och kvinnors likställighet.

Lagens 1 § löd.

Kvinner kan under de samme betingelser som menn ansettes i statens

embeder.

Ved besettelse av kirkelige embeder h0r dog kvinner ikke ansettes som

prester hvor menighetene av prinsipielle grunner uttaler sig mot det.

Undantagsregeln i andra stycket fanns ej i propositionen utan tillkom

under sakens behandling i stortinget. Under regelns giltighetstid blev den

kritiserad för oklarhet. Bland annat ansågs ovisst om den innehöll en förbudsregel

eller en rekommendation samt oklart, vilka prästtjänster som

avsags. Dessa spörsmål synes dock ej ha ställts på sin spets enär ingen

kvinnlig teolog begärde ordination.

Genom ändringar år 1949 i den norska kyrkohandboken bereddes åt

såväl manliga som kvinnliga lekmän ej ringa möjlighet att under bestämda

betingelser förrätta dop och förvalta nattvarden.

År 1952 ändrades grunnlovens § 92 om behörighet till statstjänst på det

sättet att dittillsvarande särbestämmelse om kvinnor utgick. Behörighetslagen

av år 1938 fick dock alltjämt gälla och någon ändring skedde därför

ej i fråga om kvinnas tillträde till prästtjänst. Frågan om upphävande av

denna lag aktualiserades dock genom Förenta Nationernas konvention om

kvinnas politiska rättigheter. Konventionen undertecknades av Norge år

1953 med förbehåll i fråga om kyrkliga tjänster, men regeringen dröjde att

förelägga stortinget frågan om ratificering i förhoppning att kunna ratificera

utan sådant förbehåll.

Kirkedepartementet inhämtade år 1955 yttrande från landets samtliga

nio biskopar och från dess t va teologiska fakulteter rörande upphävande

av särbestämmelsen om prästtjänster i 1938 års lag. Sju biskopar och

båda fakulteterna avstyrkte. Två biskopar tillstyrkte.

Genom proposition den 24 februari 1956 förelädes stortinget förslag om

upphävande av 1938 års lag. Föredragande statsrådet Haugland framhöll,

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts ''proposition nr SO år 1958

bland annat, att det kunde ifrågasättas om det redan genomförda reformarbetet

för att ge kvinnan rättslig likställdhet skulle kunnat genomföras

om man låtit invanda föreställningar vara avgörande. Enligt föredraganden

hade på grund av olika bestämmelser i 1953 års lag om Den norske

kirkes ordning såväl menighetsrådet som menighetsmptet tillfälle att i det

särskilda tillsättningsärendet ge tillkänna sin inställning till kvinnlig sökande

till prästtjänst. Förslaget bifölls av stortinget efter långvariga debatter.

Den 14 juni 1956 utfärdades lag om upphävande av 1938 års lag.

Finland. Den år 1869 utfärdade kyrkolagen för den evangelisk-lutherska

kyrkan i Finland synes förutsätta — liksom den svenska kyrkolagen —

att präst alltid är man. Någon lagstiftning som härvidlag jämställer kvinna

med man har ej kommit till stånd. Sedan 1930-talet är ett antal kvinnliga

teologer anställda med heltidstjänstgöring i församlingar. Dessa tjänstemäns

ställning reglerades år 1954. I en proposition (1953:164 s. 5), varigenom

kyrkolagsändringar som antagits av sjuttonde allmänna kyrkomötet

underställdes riksdagen, anförde vederbörande statsråd i denna sak

följande.

De kvinnliga teologernas arbete inom församlingarna har under det

senaste decenniet fått en allt större betydelse. Om deras ställning och

avlöning ha emellertid icke funnits några lagstadganden, varför, då tjänstgöringen

i församlingarna förefallit dem osäker, en strävan att söka sig

andra uppgifter har gjort sig gällande bland dem. Fördenskull bör det

anses nödvändigt, att stadganden om deras uppgifter, avlöning och pensionsförmåner

intages i kyrkolagen.

Genom lag den 12 mars 1954 fogades till envar av 106 och 262 §§ ett

nytt andra stycke. Tillägget till 106 § lyder: »För det kristliga livets förkovran

kan församlingen för olika uppgifter i sin tjänst antaga därtill

lämpliga kvinnor, vilka avlagt teologisk slutexamen.» Enligt 262 § andra

stycket skall sådan kvinnlig tjänsteman i princip avlönas efter reglerna

för avlöning av extra ordinarie präst. Den lönehöjning, som tillkommer

sådan präst efter fullgörandet av vissa såsom behörighetsvillkor för ordinarie

tjänst föreskrivna prov inför domkapitlet, erhåller kvinnlig tjänsteman

efter fem års församlingstjänstgöring.

För förhållandena i vissa andra länder redogöres i betänkandet SOU

1950: 48 (s. 79—86). Till denna framställning torde här få hänvisas. Några

kortfattade uppgifter skall dock lämnas — huvudsakligen på grundval av

betänkandet.

Vad då först beträffar Storbritannien ordineras kvinnor icke till präster

inom Chureh of England. Kvinnas tillträde till prästämbetet har avvisats

vid flera konferenser mellan samväldets anglikanska biskopar. Däremot

finns kvinnliga präster inom några andra samfund såsom congregationalisterna

och baptisterna.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1958

Den reformerta kyrkan i Nederländerna har icke medgivit prästvigning

av kvinnor. Inom flera andra samfund i samma land, nämligen lutheranerna,

remonstranterna och mennoniterna, förekommer däremot kvinnliga

präster.

I Tyskland fick kvinnor under och närmast efter andra världskriget en

vigning vilken formellt eller åtminstone reellt gjorde dem till präster. De

utpräglade krisförhållanden, varunder denna utveckling skedde, kan göra

det ovisst huru framdeles kommer att ske.

I Schweiz reformerta kyrka har åt kvinnliga teologer, som är anställda

i församlingar, givits omfattande befogenheter — olika stora i skilda kantoner.

I flera kantoner blir kvinnor prästvigda.

Vad beträffar Frankrike synes förekomsten av kvinnliga präster vara i

stort sett begränsad till den reformerta kyrkan i Alsace.

I USA förekommer kvinnliga präster inom många samfund, men inom

andra — varibland den lutherska Augustanasynoden — finnes ej dylika.

Betänkandet SOU 1950:48 innehåller (s. 70—76) en redogörelse för

kvinnas behörighet till ämbeten eller tjänster inom frikyrkliga organisationer

och rörelser i Sverige. Sedan denna redogörelse utarbetades torde

kvinna inom flera samfund ha fått fullständig ställning av präst.

III. Behörighetsfrågans behandling före tillsättandet

av 1946 års kommitté

Frågan om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst i svenska kyrkan

upptogs år 1919 från såväl kyrkligt håll som av statsmakterna. Vid en

detta år hållen biskopskonferens antogs en resolution av följande lydelse:

»Då förslag om kvinnors anställande såsom präster framkommit och då

enligt biskopsmötets mening är uppenbart att vissa prästerliga verksamhetsformer

icke kunna åt kvinnor överlämnas, men att å andra sidan skäl

finnas för kvinnors arbete med bestämda uppgifter i kyrkans tjänst, så

finner biskopsmötet lämpligt att tillsätta en nämnd för frågans utredande.»

Den tillsatta nämnden framlade den begärda utredningen vid ny biskopskonferens

år 1920. Frågan gjordes därvid till föremål för ett ingående uttalande.

Särskilt betonades diakonissans betydelsefulla gärning.

År 1919 tillkallade chefen för justitiedepartementet sakkunniga att biträda

inom departementet med utredning av frågan erm beredande av

utsträckt behörighet för kvinnor att vinna tillträde till civil statstjänst.

I ett år 1920 avgivet betänkande behandlade de kommitterade bland annat

frågan om kvinnors tillträde till prästerliga tjänster ur allmänna synpunkter.

I en särskild sammanfattning uttalades den uppfattningen, att

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1958

genom bestämmelser av kyrkolags natur borde stadgas, dels att kvinna

skulle kunna prästvigas, dels att kvinna skulle äga behörighet att inneha

prästerlig tjänst, dock med den inskränkningen, att kvinnlig präst icke

skulle kunna anställas eller förordnas mot vederbörande församlings vilja.

Detta uttalande avsåg icke att från kommitterades sida utgöra en slutlig

eller uttömmande behandling av ämnet.

Sedan kommitterade i delvis annan sammansättning upptagit frågan

om kvinnas behörighet att inneha prästerlig och annan kyrklig tjänst till

mera ingående behandling, avgav de år 1923 betänkande och förslag i

ämnet (SOU 1923: 22).1 I detta betänkande ingick en utredning av kommitténs

ledamot E. Rodhe angående den ställning, kvinnan intagit i det

kyrkliga arbetet under olika perioder av kyrkans liv, ävensom angående

den dåvarande inställningen i åtskilliga länder till frågan om kvinnors

tillträde till prästämbetet. Kommitténs allmänna överväganden av spörsmålet

— dessa är återgivna i riksdagens första lagutskotts utlåtande nr 26

år 1955 — mynnade i samma slutsats som 1920 års betänkande, alltså att

prästämbetet borde öppnas för kvinnorna.

Enligt kommittén finge man emellertid utgå från den uppfattningen, att

opinionen inom flertalet svenska församlingar ännu ställde sig avvisande

mot kvinnliga präster. Nödig varsamhet krävde att man vid reformens

genomförande, åtminstone till en början, inskränkte kvinnornas verksamhet

till sådana områden, där otvivelaktigt förutsättningar funnes för att

den skulle kunna vara till verkligt gagn. Till en allmän behörighetsregel

borde därför knytas sådana förbehåll, att kvinnlig präst icke komme att

utöva församlingstjänst mot vederbörande församlings vilja. Till stöd för

en sådan begränsning anförde kommittén bland annat.

Skulle de, som i en församling mer eller mindre regelbundet besöka

kyrkan, påtvingas en kvinnlig präst, kunde, där känslomotståndet är

starkt, för gudstjänstlivet inträda menliga följder. Den kvinnliga prästen

skulle väl ha kvar den yttre arbetsformen, men litet eller intet skulle

denna betyda, när de egentliga betingelserna för hennes arbete saknades.

Den främsta synpunkten vid lösningen av frågan om kvinnliga präster

måste ju vara den, att en utvidgning av kvinnans kyrkliga verksamhet

skall åsyfta en större insats å hennes sida i kyrkans arbete än den, som

hittills varit möjlig. Man får då ej förbise, att en forcerad lösning kan

komma att verka i diametralt motsatt riktning. Den skulle kunna försvaga

och upplösa det kyrkliga livet. Härtill kommer, att den svenska kyrkans

författning är starkt demokratisk i och därigenom att, efter urgammal

tradition, församlingarna i allmänhet själva välja sina präster. Inskränkningar

i denna rätt äro stadgade i gällande prästvalslag, exempelvis genom

föreskrifterna att ledig prästerlig befattning skall anslås till ansökan ledig

och att förslag skall upprättas. Men det vore uppenbart stridande mot

1 Vid fullgörandet av denna del av utredningsuppdraget utgjordes de sakkunniga av fru Emilia

Broomé, ordf., sedermera justitierudet A. Afzelius, sedermera prosten II. Ilallén, redaktören A. Pers,

sedermera biskopen E. Rodhe samt advokaten M. Stael von Ilolstein.

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1958

den gällande lagstiftningens anda, om man med tillhjälp av dessa inskränkningar

skulle söka påtvinga en församling en kvinnlig präst. Möjligheten

därtill bör alltså i den nya lagstiftningen förebyggas.

Kommittén föreslog, att kvinnlig prästs möjlighet att erhålla anställning

skulle tills vidare begränsas till församling med två eller flera präster.

Skälen för att ge behörighetsbegränsningen denna form utvecklade kommittén

sålunda.

Åtminstone under en längre tid framåt torde bland de kyrkligt intresserade

församlingsmedlemmarna alltid komma att finnas ett avsevärt antal

— även om det icke varit tillräckligt stort för att utgöra majoritet vid

fattande av beslut — vilket motsätter sig anställandet av en kvinnlig präst.

Denna minoritet synes icke med fog kunna känna sig kränkt i sitt kyrkliga

intresse, om det är sörjt för att bland församlingens prästerskap måste

finnas åtminstone en manlig präst. Den otvivelaktigt på många håll rådande

motviljan för anställande av kvinnliga präster torde till ej ringa del

hava sin grund i ett misstroende till kvinnors förmåga att tillfredsställande

utföra den liturgiska delen av den offentliga gudstjänsten. Om i församlingen

finnes minst en manlig präst, kunna uppgifterna med avseende å

gudstjänstens förrättande så fördelas, att den kvinnliga prästen icke behöver

tjänstgöra som liturg. I övrigt lärer det icke kunna bestridas, att

under närvarande förhållanden, innan praktisk erfarenhet ännu föreligger

om kvinnors lämplighet såsom präster, och veterligen på många håll en

stark opinion riktar sig emot denna reform, det skulle vara synnerligen

obetänkt att omedelbart öppna möjlighet för en kvinna att ensam förvalta

prästämbetets många olika uppgifter i en församling. Där två eller flera

präster finnas, kunna dessa uppgifter åtminstone i viss mån läggas i olika

händer allt efter individuell lämplighet. Den kvinnliga prästen har då långt

större utsikt att med framgång skilja sig från sin uppgift än om hon ensam

skall bära ett ansvar, som på grund av förhållanden, över vilka hon icke

råder, kan bliva henne övermäktigt. I varje fall synes föga kunna invändas

mot en sådan anordning, åtminstone om den betraktas såsom en övergångsform,

till dess att erfarenheten kan läggas till grund för en mera utvidgad

användning av kvinnliga präster. För den närmaste tidens kvinnliga

aspiranter till prästerliga tjänster torde härmed erbjudas fullt tillräckliga

befordringsmöjligheter. Kommitterade äro för sin del fullt övertygade, att

denna reform bäst gagnas genom den begränsning, som sålunda föreslås.

Men icke ens till tjänst i församling med mer än en prästtjänst skulle

— såsom redan antytts — kvinna vara behörig om församlingen motsatte

sig kvinnlig präst. Sedan ordinarie församlingsprästtjänst blivit ledig skulle

församlingen, efter beslut å kyrkostämma, kunna under en månad anmäla

hos domkapitlet, att församlingen icke önskade tjänsten besatt med kvinna.

Först efter utgången av denna månad skulle tjänsten ledigförklaras. Hade

nyss nämnd anmälan inkommit, skulle endast manlig sökande kunna uppföras

på förslaget.

Innan domkapitlet missiverade kvinna till tjänst i församling med fler

än en prästtjänst — såsom vikarie eller tjänstebiträde — skulle kapitlet

inhämta kyrkorådets yttrande. Kommittén sade sig förutsätta att dom
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr SO år 1958 17

kapitlet toge tillbörlig hänsyn till kyrkorådets uttalande, då detta verkligen

vore uttryck för en bestämd uppfattning.

Prästerliga tjänster, med vilka var förenad skyldighet att tjänstgöra vid

försvarsmakten, och prästerliga tjänster vid vissa anstalter, såsom huvudsakligen

för män avsedda fängelser, skulle över huvud icke kunna innehas

av kvinna.

I fråga om kvinnas behörighet att bliva prästvigd skulle enligt förslaget

icke finnas några inskränkningar. Tvärtom föranleddes kommittén av å

ena sidan då rådande uppfattning, att med prästvigning följde en i kyrkolagen

grundad rätt till missiv, och å andra sidan sitt eget förslag, att församling

skulle äga avböja kvinnlig präst, att upptaga ett stadgande att

kvinna skulle kunna prästvigas utan hinder därav, att förordnande till

prästerlig tjänstgöring ej kunde meddelas henne.

Slutligen föreslogs att kvinna i fråga om behörighet att inneha kyrklig

tjänst, vilken icke vore att hänföra till prästerlig tjänst, skulle vara likställd

med man.

Kommittéledamoten Rodhe uttalade i ett särskilt yttrande, att lagstiftning

om kvinnas tillträde till prästämbetet borde begränsas till att gälla

ogift kvinna samt att det enligt Rodhes mening vore obetingat nödvändigt,

att i lagen infördes den bestämmelsen, att kvinnlig präst, som trädde

i giftermål, därmed skulle anses ha nedlagt det prästerliga ämbetet.

Kommittéförslaget avstyrktes av samtliga domkapitel och av Stockholms

stads konsistorium. Inom sex av dessa myndigheter fanns dock

minoriteter, som tillstyrkte.

Förslaget ledde icke till någon lagstiftning.

År 1938 aktualiserades i flera sammanhang spörsmålet om ökning av

den kvinnliga arbetsinsatsen inom kyrkan. Att så skedde torde åtminstone

delvis ha hängt samman med att prästämbetet detta år, såsom nämnts,

1 Norge öppnades för kvinnor.

Sålunda hemställde sex kvinnoorganisationer i skrivelse till Kungl. Maj :t

den 5 maj 1938, att frågan om kvinnors tillträde till prästämbetet måtte

upptagas till utredning. I skrivelsen betonades särskilt, att kyrkan icke

borde fylla sitt behov av kvinnlig arbetskraft genom att skapa ett särskilt

kyrkligt ämbete för kvinnor utan rätt till sakramentsförvaltning. Kvinnor

borde beredas tillträde till samtliga slag av prästerliga tjänster.

Även i det av Icvinnoarbetsicommittén samma år avgivna betänkandet

angående gift kvinnas förvärvsarbete m. m. (SOU 1938: 47) behandlades

frågan om kvinnas behörighet till prästerliga tjänster. Kommittén hänvisade

till 1923 års betänkande och ansåg det överflödigt att ytterligare

utreda frågan i hela dennas vidd. Däremot fann kommittén det angeläget

att en prövning av opinionsläget komme till stånd, då förhållandena i detta

hänseende i betydande utsträckning torde ha förändrat sig sedan 1923 års

2 — liihang till riksdagens ''protokoll 1058. 1 sand. Nr 30

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kun-gl. Maj:ts proposition nr SO år 1958

betänkande avgavs. Enligt kommittén borde frågan om kvinnors tillträde

till prästtjänster lösas med det snaraste.

Slutligen väcktes vid 1938 års kyrkomöte av sedermera biskopen Björkquist

en motion om utredning rörande de frågor, som sammanhänga med

inrättandet av en ny kvinnlig tjänst inom svenska kyrkan. Motionen tillstyrktes

av första tillfälliga utskottet (betänkande nr 9).

Utskottet uttalade att enligt dess uppfattning inga avgörande principskäl

kunde anföras, varför icke kvinnan kunde lämnas tillträde till prästämbetet

för att här utföra den gärning i kyrkans tjänst, vartill hennes

särskilda gåvor hänvisar henne. På grund av meningsmotsättningarna inom

kyrkan skulle dock saken — den kvinnliga tjänsten — icke gagnas, om

man ginge fram på denna väg. På anförda skäl ansåg utskottet att icke

heller en utbyggnad av det kvinnliga diakonatet vore att förorda. Utskottet

stannade därför inför tanken på inrättande av en särskild kvinnlig

tjänst i kyrkan. Härvid sade utskottet sig tänka icke blott på behovet av

kvinnliga resesekreterare inom stiften, kvinnliga själasörjare vid sjukhus,

fängelser och uppfostringsanstalter m. m. utan även och framför allt på

behovet av dylik kvinnlig hjälp i församlingstjänst, med uppgift att biträda

vid ordets förkunnelse, i konfirmationsundervisningen, i själavården, i

barn- och ungdomsverksamheten, i bildningsarbetet samt i socialt arbete

och arbete för mission. För tjänstens finansiering vore nödvändigt att taga

kyrkofonden i anspråk. Utskottet lade särskild vikt vid att utbildningen

bleve likvärdig med förberedelsen för prästämbetet.

Efter en långvarig debatt beslöt kyrkomötet — i enlighet med ett av

biskopen Rodhe framställt yrkande — att anhålla, att Kungl. Maj:t måtte

låta verkställa utredning rörande behovet, respektive inrättandet av en

ny kvinnlig tjänst inom svenska kyrkan, med hänsyn tagen jämväl till

det arbete, som diakonissan utförde inom vår kyrka, samt för kyrkomötet

framlägga det förslag i ämnet, vartill utredningen kunde föranleda. Rodhe

hade under debatten anmärkt att hans förslag innebar ett avståndstagande

från såväl utskottets motivering som från dess hemställan. Kyrkomötets

skrivelse (nr 29) hade, då 1946 års sakkunniga tillkallades, icke föranlett

någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

IV. 1946 års kommitté

Riksdagen år 1946

Då år 1943 — med stöd av ett av chefen för justitiedepartementet den

22 juni 1939 utverkat bemyndigande — sakkunniga tillkallades för att

biträda med utredning rörande revision av lagstiftningen om kvinnas behörighet

att inneha statstjänst eller annat allmänt uppdrag, undantogs

uttryckligen frågorna om kvinnas tillträde till prästämbetet och om inrättandet

av en ny kvinnlig tjänst inom kyrkan. Dessa spörsmål borde

enligt departementschefen bli föremål för särskild utredning.

Vid 1946 års riksdag väckte herr Johnsson i Stockholm en motion

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. May.ts proposition nr SO år 1958

(II: 173) med yrkande att riksdagen måtte hemställa om en allsidig utredning

av frågan om kvinnas behörighet till prästämbete eller inrättande

av annat kyrkligt ämbete för kvinnor. I utlåtande, nr 8, över motionen

anförde första lagutskottet i huvudsak följande.

Vad först angår frågan om kvinnas behörighet till prästämbete torde

numera den åsikten vara förhärskande att några religiösa principskäl icke

föreligga mot att kvinna erhåller tillträde till dylik befattning. Utskottet,

som är av samma uppfattning, anser under sådana förhållanden konsekvensen

av 1945 års behörighetslagstiftning fordra att även frågan om

kvinnas rätt att innehava prästämbete upptages till prövning.

Utskottet är medvetet om att man på många håll hyser betänkligheter

mot tanken på kvinnliga präster. Särskilt har tvekan yppats om lämpligheten

av att giva man och kvinna full likställighet i fråga om rätt att

innehava tjänst som församlingspräst i de församlingar, där det endast

finnes en sådan tjänst.

Vad därefter angår frågan om ett särskilt kyrkligt ämbete, som för kvinnornas

vidkommande skulle ersätta prästämbetet, må framhållas att inrättandet

av ett dylikt ämbete skulle stå i strid med den till grund för behörighetslagen

liggande principen om likställighet mellan man och kvinna.

Utskottet anser det angeläget att den av utskottet förordade utredningen

kommer att omfatta frågan om kvinnas tillträde till de kyrkliga ämbeten

och tjänster som för närvarande äro undantagna från behörighetslagens

tillämplighetsområde. Utredningen synes därför böra avse frågan om kvinnas

behörighet till kyrkliga ämbeten och tjänster över huvud.

I skrivelse den 20 mars 1946, nr 67, hemställde riksdagen om utredning

av frågan om kvinnas behörighet till kyrkliga ämbeten och tjänster.

Kommitténs direktiv och sammansättning

Vid utverkande av Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla sakkunniga

anförde statsrådet Quensel bland annat följande.

Det motstånd, som finnes mot att giva kvinnan tillträde till prästämbetet,

synes framför allt grunda sig på tolkning av vissa bibelställen.

Den kyrkliga traditionens betydelse på detta område kan man icke heller

bortse ifrån. Den föreliggande frågan är uppenbarligen av ömtålig natur,

och härtill måste den blivande utredningen taga hänsyn. Å andra sidan

måste beaktas, att kvinnan ofta har en andlig utrustning, som gör henne

speciellt disponerad för själavårdande uppgifter och kyrklig tjänst i allmänhet,

och att ett genomförande av den ifrågavarande reformen därför

kan förväntas gagna den kyrkliga verksamheten. Likaså bör beaktas, att

brytandet av en urgammal tradition, även där det är berättigat och av

behovet påkallat, alltid på många håll väcker motstånd och framkallar

betänkligheter, som först tiden och erfarenheten kunna övervinna. På

grund härav synes den eljest möjliga utvägen att invänta krav på kvinnliga

präster från församlingarna själva icke vara den som bör beträdas.

Jag är av den uppfattningen, att man på ett eller annat .siitt först måste

giva kvinnan ett tillfälle att praktiskt visa vad hon kan uträtta i det kyrkliga

arbetet, innan den helt naturligt konservativa opinionen i denna fråga

kan påverkas. Jag ansluter mig sålunda helt till vad som framhölls av

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1958

de sakkunniga 1923, nämligen att på samma sätt som motståndet mot

diakonisstjänsterna försvann i samma män diakonissorna finge tillfälle att

utöva sin verksamhet, så kan församlingarnas ställning till föreliggande

fråga endast i ringa grad påverkas genom principskäl och än mindre genom

maktspråk, utan blott därigenom att kvinnan får tillfälle att visa vad hon

duger till som präst. Vid en förnyad utredning böra därför övervägas olika

möjligheter att försöksvis kunna pröva kvinnor i olika prästerliga uppgifter.

Såsom sakkunniga tillkallades biskopen T. B. B oklin, ordförande, fru

E. G. M. Bredberg, överdirektören H. P. Göransson, ledamoten av riksdagens

andra kammare, prosten H. M. Hallén, komministern C. O. Hartman,

professorn D. A. V. Helander, teologie och filosofie kandidaten

E. G. E. Junker, författarinnan M. K. Leijon, komministern O. TF. M. Lemark,

teologie och filosofie kandidaten E. Lutteman, församlingsdiakonissan

E. H. Scheutz, lektorn E. K. T. Sjöberg, kyrkoherden T. V. Ström samt

ledamoten av riksdagens andra kammare E. S. A. Svedberg.

Kommitténs betänkande

De sakkunnigas år 1950 avgivna betänkande innehåller förslag till lag

om kvinnas behörighet att inneha prästerlig och annan kyrklig tjänst.

Däri stadgas, att kvinna skall äga lika behörighet som man att prästvigas

och att inneha prästerlig tjänst; dock att kvinna ej skall kunna förordnas

till prästerlig tjänstgöring eller utnämnas till prästerlig tjänst i annan församling

än sådan, i vilken finnes minst två prästerliga tjänster och av

dessa tjänster minst en har manlig innehavare. Vidare föreskrives, att i

fråga om behörighet att inneha kyrklig tjänst, vilken icke är att hänföra

till prästerlig tjänst, kvinna skall vara likställd med man. Några ändringar

i prästvalslagstiftningen föreslår de sakkunniga ej. I

I ett avsnitt av betänkandet har de sakkunniga undersökt behovet

av ökad kvinnlig insats i kyrkans arbete. Enligt de

sakkunniga är det andliga läget i vårt land numera sådant, att kyrkan

måste utnyttja alla krafter, som står till buds. Kyrkan har icke råd att

lämna den arbetskraft outnyttjad, som kvinnor med förmåga och håg att

göra en aktiv insats i kyrkans förkunnande och själavårdande arbete representerar.

Väl kvalificerade och utbildade kvinnors insats i förkunnelse

och själavård skulle, menar de sakkunniga, betyda att kyrkans arbete finge

en större nyansering och ett rikare register och därmed ökade möjligheter

att möta skilda människotyper och livsbehov.

Beträffande behovet av en kvinnlig insats inom kvinnovärlden anför de

sakkunniga bland annat följande.

Visserligen kan man icke som en allmängiltig regel hävda, att kvinnor

alltid äro bäst lämpade att öva själavård bland kvinnor och män bland

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts ''proposition nr SO år 1958

män, och det vore ingalunda lyckligt, om de kvinnliga arbetarnas insats

i kyrkan uteslutande tog sikte på kvinnorna. Men i vissa situationer är

det lättare för en människa att anförtro sig åt en person av samma köp

och man måste räkna med att en kvinnas förkunnelse ofta har större möjligheter

än en mans att möta kvinnliga åhörares behov och förutsättningar.

De sakkunniga anser även att läget inom kvinnovärlden — präglat av

å ena sidan det förhållandet, att kyrkans församlings- och gudstjänstliv

liksom missions- och föreningsarbetet i stor utsträckning uppbäres av

kvinnor, och å andra sidan av en tilltagande sekularisering — gör en ökad

kvinnlig insats inom kyrkan påkallad. Ej minst bland den kvinnliga ungdomen

i församlingen skulle en kvinnlig själasörjare kunna vara till gagn

på ett sätt, som en manlig ej kan. Därtill kommer, enligt de sakkunniga,

att en kvinnlig arbetare i kyrkan skulle ha möjlighet att nå vissa kvinnor

eller grupper av kvinnor, som trots religiösa behov eller kanske en medveten

kristen tro nu ej finner sig till rätta inom kyrkan. Hon skulle kunna

skapa former för ett gemenskapsliv, inom vilket dessa religiösa men för

kyrkan främmande och stundom därför isolerade kvinnor kunde känna sig

hemma.

En synnerligen krävande arbetsuppgift anser de sakkunniga vänta kvinnor

i kyrkans tjänst såsom lärare för kvinnliga konfirmander.

Behovet av ökad kvinnlig insats i kyrkan har härmed av de sakkunniga

setts huvudsakligen från kyrkans synpunkt. Vid belysande av saken ur

kvinnornas egen synpunkt anför de sakkunniga till en början detta.

För den speciella kvinnorörelsen ter sig en reform, som innebure prästämbetets

öppnande för kvinnor som en naturlig konsekvens av den i behörighetslagen

fastslagna principen om mäns och kvinnors jämställdhet

i fråga om rätten att inneha statstjänst eller eljest brukas i offentliga uppdrag.

Även om en sådan synpunkt ej kan vara den ensamt avgörande, då

det gäller att ta ställning till frågan om prästämbetets öppnande för kvinnor,

måste den dock tillmätas en viss vikt, ej blott ur samhällets utan

även ur kyrkans egen synpunkt. Eftersom detta kvinnorörelsens krav ur

vissa synpunkter måste anses vara ett rättfärdighetskrav, kan det från

kyrkans utgångspunkter icke utan vidare avvisas.. Därtill kommer, att

kristendomen principiellt hävdar mannens och kvinnans religiösa jämställdhet.

Det är enligt de sakkunniga visserligen icke en självklar konsekvens av

denna jämställdhet, att män och kvinnor skall utföra alldeles samma

funktioner inom kyrkan, men där detta till gagn för det hela kan genomföras,

synes en sådan likställighet också i fråga om möjligheter till aktiv

insats i kyrkans liv ligga i linje med den religiösa jämställdheten. För

kvinnor med klart positivt kyrkligt intresse är det, fortsätter de sakkunniga,

framför allt denna möjlighet till insats inom kyrkan, som ter sig

önskvärd: man vill ha rätten att göra en allsidig insats i kyrkans arbete.

För enskilda kvinnor kan denna önskan förenas med ett starkt kallelse
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts ''proposition nr SO år 1958

medvetande. Man ser som sin livsuppgift en gärning i kyrkans tjänst med

de arbetsuppgifter och arbetsmöjligheter, som av gammalt hört prästämbetet

till.

I detta sammanhang erinrar de sakkunniga om de åtgärder, som tidigare

vidtagits för att tillgodose behovet av en ökad kvinnlig insats i kyrkans

arbete. Härvid nämner de sakkunniga först församlingssystrar, diakonissor

och kvinnliga missionsarbetare på missionsfälten. Vid tiden för utarbetandet

av de sakkunnigas betänkande var kyrkliga kvinnoråd inrättade i alla

landets stift utom ett och förenade i den år 1947 bildade riksorganisationen

Kyrkliga kvinnorådet. Vid samma tidpunkt var heltidsanställda

kvinnliga resesekreterare verksamma i tio stift.

Beträffande sistnämnda tjänstemän, vilka avlönas med gåvomedel, påpekar

de sakkunniga, att de har ekonomiskt ogynnsamma och osäkra anställningsförhållanden.

Härtill kommer att de icke får tillfälle att göra en

allsidig insats i det kyrkliga vardagsarbetet i en församling.

I betänkandet ägnas en ingående diskussion åt frågan, i vilka former

behovet av ökade kvinnliga insatser i kyrkans arbete bör tillgodoses, alltså

åt frågeställningen: särskilt kvinnligt ämbete eller kvinnliga

präster?

De sakkunnigas behandling av detta ämne föregås av en omfattande

utredning ägnad åt »bedömningen av frågan om kvinnan och prästämbetet

med hänsyn till kyrkans trohet mot bibeln» (betänkandet s. 30—47 med

tillhörande bilaga s. 64—69 om ''kvinnan och prästämbetet enligt reformatorisk

åskådning’). Denna utredning mynnar i följande uttalande av de

sakkunniga: Vår kyrkas bundenhet vid bibeln som norm för kristen tro

och kristet liv kan icke ur någon synpunkt anföras som skäl mot kvinnans

tillträde till prästämbetet.

I omedelbar anslutning härtill tar de sakkunniga upp tanken att prästämbetets

öppnande för kvinnor bör avvisas såsom stridande mot den

kristna kyrkans tradition. Härom anför de sakkunniga.

En sådan synpunkt kan emellertid icke ha någon principiell religiös betydelse.

Traditionen är i den reformatoriska kristenheten icke sakrosankt.

I opposition mot den romersk-katolska kyrkan hävdade reformatorerna,

att traditionen icke fick sättas vid sidan av Skriften såsom normerande för

kyrkan. Detta fastslås också uttryckligen i Uppsala mötes beslut.

Å andra sidan kan traditionen innehålla värden, som ej lättvindigt böra

skjutas åt sidan. Men dessa måste i så fall prövas utifrån den föreliggande

situationens praktiska behov. Principiella skäl mot att kvinnor erhålla tillträde

till prästämbetet kunna enligt evangelisk-luthersk syn ej hämtas ur

traditionen.

En granskning av svenska kyrkans bekännelseskrifter ger enligt de sakkunniga

till resultat, att dessa icke innehåller några uttalanden, som är

principiellt oförenliga med tanken på kvinnliga präster, ehuru det vid tiden

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1958 23

för bekännelseskrifternas avfattande ansågs självklart, att endast män

prästvigdes.

Frågan om kvinnas tillträde till prästämbetet måste, uttalar de sakkunniga,

bedömas som en praktisk lämplighetsfråga. Principiella religiösa

hinder för en lösning i positiv riktning finns icke.

De sakkunniga erinrar om att man — på sina håll med stor energi —

hävdat, att behovet av ökade kvinnliga arbetsmöjligheter inom kyrkan

borde mötas genom att ett särskilt kvinnligt ämbete med uppgifter i förkunnelse

och själavård men utan sakramentsförvaltning skapades med viss

anknytning till diakonissämbetet i dettas fornkyrkliga — icke dess nutida

— utformning. Enligt en utbredd opinion inom kyrkan, framför allt

bland dess präster, borde frågan lösas efter denna linje. De sakkunniga

anmärker, att 1938 års kyrkomöte förordat en reform av denna art. Argumenteringen

för denna ståndpunkt redovisar de sakkunniga i huvudsak

sålunda.

1. Inom kyrkan skulle ett sådant ämbete i allmänhet mottagas med välvilja

även av sådana, som avvisar tanken på kvinnliga präster. En reform

i denna riktning skulle därför icke vålla någon strid inom kyrkan. De nya

kvinnliga ämbetsinnehavamas insats skulle utan opposition accepteras och

smälta in i kyrkans arbete.

2. Ett sådant kvinnligt ämbete skulle ej skapa några svårigheter för det

ekumeniska samarbetet med andra kyrkosamfund.

3. Ett sådant ämbete skulle kunna ges en utformning, som mera passade

för det kvinnliga kynnet än det i maskulina former stabiliserade och med

ganska betungande expeditionella och förvaltningstekniska plikter belastade

prästämbetet.

4. Dessa kvinnliga befattningshavare kunde ges en utbildning, som ur

vissa synpunkter gjorde dem mera skickade att möta tidens krav än prästutbildningen

gör, framför allt genom en vidare psykologisk och social orientering.

5. Finge man ett större antal sådana kvinnliga arbetare, skulle den

kvinnliga insatsen inom kyrkan också bli mera omfattande och effektiv

än om ett mindre antal kvinnor inträdde i prästämbetet.

Av dessa argument anser de sakkunniga de tre senare ej kunna tillmätas

någon mera väsentlig betydelse. Prästämbetets maskulina och byråkratiska

belastning synes ej vara större än att detsamma lämnar utrymme

även för en personligt utformad kvinnlig insats. Brister hos prästutbildningen

i fråga om psykologisk och social orientering bör ej avhjälpas genom

inrättande av en ny tjänst med särskilt ändamålsenlig utbildning, reserverad

för kvinnor, utan genom reform av prästutbildningen. Beträffande

utsikterna att rekrytera kvinnliga präster redovisar de sakkunniga en av

dem gjord rundfråga.

Från landets kvinnliga teologie kandidater, teologie studerande och

teologie-filosofie studerande har infordrats yttranden angående deras eventuella

önskan att inträda på den prästerliga banan. I anslutning härtill

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1958

har till de svenska kvinnor, som avlagt teologisk examen efter år 1909,

samt till landets kvinnliga teologie studerande skriftligen riktats följande

fråga: »Skulle Ni ha velat eller vilja bli präst, om tillfälle därtill funnits

eller funnes?» Å i frågavarande cirkulärskrivelse, som tillställts 102 personer,

har inkommit 79 svar, därav 24 med jakande svar å den framställda

frågan, 53 med nej-svar samt 2 blanka uppgifter.

Enligt de sakkunniga är det med hänsyn till den strid, som står kring

tanken på kvinnliga präster, naturligt att det finns flera kvinnliga studerande

som vill inträda i ett särskilt kvinnligt ämbete än som vill bli präster.

Men om kvinnliga präster accepterades av kyrkan och striden därom

ebbade ut, skulle — anför de sakkunniga — situationen sannolikt bli en

annan.

Övriga två argument för särskilt kvinnligt ämbete — här redovisade

under 1 och 2 — förtjänar enligt de sakkunniga allvarligt beaktande. Det

är givetvis önskvärt, att kyrkliga reformer i största möjliga utsträckning

utformas så, att de icke vållar strid inom kyrkan själv. Den opposition

som på vissa håll inom kyrkan riktas mot tanken på kvinnliga präster

torde icke alls eller i varje fall i mycket liten utsträckning komma att

riktas mot inrättandet av ett särskilt kvinnligt ämbete. Men denna synpunkt

kan — anför de sakkunniga vidare — icke vara ensamt utslagsgivande.

Det motstånd mot tanken på kvinnliga präster, som finnes på

vissa håll inom kyrkan, synes väl böra föranleda, att en reform i den riktningen

får en sådan utformning, att striden kring densamma kan i möjligaste

mån begränsas, men bör icke förhindra reformens genomförande,

om denna ur andra synpunkter är den mest önskvärda.

I detta sammanhang behandlar de sakkunniga spörsmålet, vilka önskemål

och opinionsbildningar som — allmänt sett — är av beskaffenhet att

böra läggas till grund för avgörandet av frågan om kvinnas tillträde till

prästämbetet.

Det hävdas ej sällan, att deras inställning, som genom deltagande i

kyrkans gudstjänstliv och arbete visa ett aktivt intresse för densamma,

bör vara avgörande för denna frågas lösning. Eran deras sida har icke

uttalats någon önskan om kvinnliga präster, tvärtom möter tanken på

sådana opposition i dessa kretsar. Därför bör, menar man, ingen åtgärd

i denna riktning vidtagas. Emellertid bortser man vid detta resonemang

från kyrkans ställning av folkkyrka i viss förening med staten. Vore svenska

kyrkan en av staten oberoende kyrka, där medlemskap byggde på den

personliga bekännelsen, vore resonemanget riktigt: denna kyrkas medlemmar

borde då ha hela avgörandet i sin hand. Kyrkans karaktär av folkkyrka

i förbindelse med staten gör emellertid, att hänsyn måste tas också

till uppfattningar, som kunna finnas utanför det speciella kyrkfolkets kretsar.

I frågor av religiös, dogmatisk och etisk art har kyrkan visserligen att

hävda den bibliska grundsynen utan att låta sig påverkas av en rådande

opinion. Men den här behandlade frågan är, såsom de sakkunniga förut

sökt visa, icke av sådan art utan har karaktären av en praktisk lämplighets
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts ''proposition nr SO år 1958

fråga av organisatorisk art. I en sådan fråga har kyrkan att ta hänsyn

också till de önskningar, som kunna finnas i vidare kretsar inom folket.

Även människor utanför det speciella kyrkfolkets krets räknas ju som fullmyndiga

medlemmar av kyrkan, och kyrkan har lika stora förpliktelser

gentemot dessa som gentemot några andra. Hon kan därför icke avvisa

dessas uppfattning som ovidkommande. För övrigt bör man hålla i minnet,

att antalet av dem, som tillmäta kyrkans kristna insats betydelse och som

alltså äro positivt intresserade av hennes arbete, är betydligt större än

antalet aktiva deltagare i kyrkans liv och arbete, något som framgår både

av statskyrkoformens fortbestånd och av den plats, som den kristna fostran

intar och fortfarande är avsedd att inta i de offentliga skolorna. Under

sådana förhållanden måste den av folkets ansvariga representanter genom

riksdagen uttalade åsikten i fråga om kvinnliga präster beaktas av kyrkan

likaväl som en rådande opinion bland kyrkfolket.

I fråga om den föreslagna reformens betydelse för det ekumeniska samarbetet

anmärker de sakkunniga till en början att den icke torde ha någon

störande inverkan på samarbetet med andra protestantiska kyrkor. Icke

heller den grekisk-katolska kyrkans förhållande till det ekumeniska samarbetet

torde påverkas av att svenska kyrkan antar kvinnliga präster. Den

romersk-katolska kyrkan ställer sig utanför det ekumeniska samarbetet.

Frågan är därför — uttalar de sakkunniga — av betydelse endast för förhållandet

till den anglikanska kyrkan. Härom anför de sakkunniga bland

annat.

Den anglikanska kyrkan fäster sådan vikt vid frågan om prästämbetets

utformning i överensstämmelse med fomkyrklig ordning, att förändringar

i fråga om prästämbetet inom svenska kyrkan möjligen kunde tänkas föranleda

den anglikanska kyrkan att ompröva de särskilda förbindelser, som

upprättats mellan denna kyrka och den svenska. På grund av att svenska

kyrkan liksom den anglikanska har den apostoliska successionen bevarad,

har anglikanska kyrkan ansett sig kunna godkänna svenska kyrkans

prästämbete och träffat överenskommelse om nattvardsgemenskap mellan

svenska och anglikanska kyrkan. Fn liknande överenskommelse har av

samma skäl kunnat komma till stånd med den finska kyrkan. Det har

uttalats farhågor för att denna nattvardsgemenskap mellan anglikanska

och svenska kyrkan skulle äventyras, om svenska kyrkan ordinerade kvinnor

till präster. Det har icke varit de sakkunniga möjligt att med bestämdhet

avgöra, hur pass välgrundade sådana farhågor äro.

De sakkunniga omnämner att Kyrkornas världsråd studerar frågan om

kvinnliga präster. Med kännedom om vissa kyrkors negativa inställning

till kvinnliga präster kan man enligt de sakkunniga icke räkna med att

härav skall komma något ekumeniskt avgörande i positiv riktning. Det

synes därför de sakkunniga icke rimligt, att en kyrka, som ej av principiella

skäl kan ställa sig avvisande till tanken på kvinnliga präster och som tror

sig behöva tillvarata den kvinnliga arbetsinsatsen inom kyrkan också i

denna form, skulle av ekumeniska hänsyn vara förhindrad vidtaga åtgärder

i saken.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts ''proposition nr SO år 1958

Mot inrättandet av ett särskilt kvinnligt ämbete anför de sakkunniga

huvudsakligen tre skäl.

Det första är att ett särskilt kvinnligt ämbete skulle, även om man icke

avser det, i praktiken komma att uppfattas som ett lägre ämbete än prästämbetet.

Härigenom skulle rekryteringen av kvalificerade krafter försvåras.

Ämbetet skulle icke innebära en tillfredsställande lösning av frågan om

likställighet mellan man och kvinna inom kyrkans arbete. Att ämbetet

bleve uppfattat som lägre än prästämbetet skulle försvåra innehavarens

möjlighet att få kontakt med kvinnovärlden.

Än större vikt tillägger de sakkunniga synpunkten, att den särskilda

kvinnliga tjänsten, med själavård och förkunnelse men ej sakramentsförvaltning

och kanske ej heller vissa andra till prästämbetet hörande funktioner

som vigsel och jordfästning, skulle betyda en onaturlig klyvning av

arbetsuppgiften, som i vissa fall skulle vara högst besvärande. Detta utvecklar

de sakkunniga sålunda.

Den kvinnliga ämbetsinnehavaren skulle t. ex. meddela konfirmationsundervisning

men icke ha rätt att konfirmera sina elever eller i varje fall

icke att ge dem nattvarden. Hon skulle öva själavård vid sjukbädden men

inte därvid utdela nattvarden. Hon skulle få tala evangeliets ord till döende

men icke förrätta deras jordfästning. Hon skulle få predika i högmässan

— eller kanske endast vid andra gudstjänster än högmässan! — men hon

skulle icke få förrätta altartjänsten, i varje fall icke den del av altartjänsten,

som omfattar nattvardsfirningen. Allt detta skulle befästa intrycket

att det här vore fråga om en sorts halvpräster, som saknade vissa

konstitutiva förutsättningar för prästämbetets fulla utövning. Både för den

kvinnliga ämbetsinnehavarens egen tillfredsställelse och glädje i arbetet

och för hennes ställning i församlingen skulle dessa förhållanden vara synnerligen

olägliga. För effekten av hennes arbete skulle de innebära ett stort

minus.

Till sist anser de sakkunniga att särskilda kvinnliga ämbetsinnehavares

utbildning skulle bereda vissa — låt vara ej oövervinneliga — svårigheter.

På dessa skäl avvisar de sakkuninga sålunda att för närvarande inrättas

ett särskilt kvinnligt ämbete. Skulle efter det prästämbetet öppnats för

kvinnor visa sig önskvärt att som ett komplement härtill inrättades ett

särskilt kvinnligt ämbete för själavård och förkunnelse, funnes enligt de

sakkunniga icke några principiella erinringar häremot.

Såsom nämnts föreslår de sakkunniga den begränsningen i

kvinnlig prästs behörighet, att hon icke skall kunna tjänstgöra

i annan församling än sådan, där det dessutom finns minst en manlig

präst.

Som skäl för denna begränsning anför de sakkunniga.

Utan opposition från vissa kretsar inom kyrkan, där man menar sig av

principiellt religiösa och bibliska skäl vara nödsakad att avvisa tanken på

kvinnliga präster, lär en sådan reform icke kunna genomföras. Men även

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts ‘proposition nr SO år 1958

där man ej av principiella skäl ställer sig avvisande till reformen förefinnes

ändå ofta en viss motvilja mot densamma bottnande i ett i känslan starkt

förankrat traditionellt tänkande. Även om detta är sammansatt av många

irrationella faktorer och därmed undandrar sig sakliga överväganden, får

dess betydelse ej underskattas. Det räcker med att det finns och troligen

kommer att finnas en lång tid framåt. För det kyrkliga arbetet är det ett

livsvillkor, att prästens person och gärning mötes med förtroende inom

församlingen. Det synes därför nödvändigt att vid reformens genomförande

taga hänsyn till nämnda opinion. Man bör icke skapa en sådan situation,

att församlingsmedlemmar, som av principiella eller känslomässiga skäl

ställa sig avvisande till tanken på kvinnliga präster, icke ha möjlighet att

betjänas inom församlingen av annan än kvinnlig präst. Det synes därför

nödvändigt att vid reformens genomförande stadga vissa restriktioner i

fråga om förordnande eller tillsättande av kvinnlig präst i en församling.

Därigenom inför man visserligen en särbestämmelse, som icke har någon

motsvarighet inom svensk lagstiftning i övrigt, men om reformen över

huvud taget skall kunna omsättas i praktiken, synes en sådan bestämmelse

vara nödvändig, åtminstone under en övergångstid.

De sakkunniga anmärker, att genom den av dem föreslagna begränsningen

av kvinnlig prästs behörighet kommer den, som icke vill låta sig

betjäna av sådan präst, att alltid ha tillgång till manlig präst i sin församling.

A andra sidan begränsar man härigenom även de kvinnliga prästernas

befordringsrätt. Enligt de sakkunniga skulle det dock finnas icke mindre

än cirka 300 församlingar, där kvinnlig präst skulle ha rätt att tjänstgöra.

Och just dessa större församlingar med mer än en präst representerar,

anför de sakkunniga, med sin mera differentierade befolkning den typ av

församling, där en speciell kvinnlig insats i allmänhet är särskilt behövlig.

Ett speciellt problem erbjuder enligt de sakkunnigas mening sådana

delar av församling som utgör eget kyrkobokföringsdistrikt med särskild

präst och kyrka. De sakkunniga har övervägt att föreslå ett särskilt stadgande,

som innebure att kvinnlig präst icke skulle kunna placeras i sådant

distrikt, men har icke funnit tillräckliga skäl härför.

De sakkunniga avvisar för sin del de i 1923 års förslag upptagna reglerna

att församlingens mening i varje särskilt fall skulle inhämtas innan kvinnlig

präst missiverades till, respektive tilläts söka tjänst i församling. Härom

anför de sakkunniga i huvudsak.

Enligt de sakkunnigas mening äro sådana särbestämmelser både onödiga

och skadliga — onödiga, därför att principen, att ingen församlingsmedlem

mot sin vilja skall tvingas anlita kvinnlig präst, är tillräckligt tillgodosedd

genom restriktionen i de kvinnliga prästernas rätt att inneha tjänst i församling,

och skadliga, därför att frågan om församlingens ställningstagande

i varje särskilt fall skulle vålla strid kring den kvinnliga prästen.

När det gäller missivering av e.o. präst, torde man kunna förutsätta, att

biskop och domkapitel äga tillräcklig kännedom om stiftets församlingar

för att underlåta att missivera kvinnlig präst till församling, där på grund

av den rådande opinionen i fråga om kvinnliga präster arbetsmöjligheterna

för en kvinnlig präst skulle vara beskurna. Vid tillsättning av ordinarie

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1958

prästerlig tjänst har församlingen tillfälle att genom valet deklarera sin

mening om vem som bör inneha tjänsten i fråga.---Om ett förslag

till komministratur endast skulle upptaga kvinnliga sökande, skulle församlingen

visserligen vara försatt i ett tvångsläge. Men under den ej alltför

korta tid, som hinner förflyta, tills ett sådant förslag ser dagen, torde

opinionen i fråga om kvinnliga präster genom dessas egna insatser ha hunnit

så påverkas, att oviljan mot att välja en kvinnlig präst icke är särskilt

påtaglig. För övrigt torde de kvinnliga prästerna själva dra sig för att söka

ordinarie tjänst i församling, där en stark opinion mot kvinnliga präster

finnes. Den anförda svårigheten torde därför vara avsevärt större i teorien

än i praktiken.

Med hänsyn till att de sakkunniga icke föreslår att församlingens yttrande

alltid skall inhämtas före missivering av kvinnlig präst, har de sakkunniga

ansett sig ej behöva upptaga den av 1923 års sakkunniga föreslagna

regeln att kvinna skall kunna prästvigas utan hinder av att

missiv ej kan meddelas henne.

Kvinnlig prästs äktenskap skall enligt förslaget ej inverka på

hennes behörighet.

I fråga om rätt att inneha annan kyrklig tjänst än prästtjänst

anser de sakkunniga — i likhet med 1923 års sakkunniga — att ingen

åtskillnad bör göras mellan man och kvinna.

Tidigare har här nämnts att vissa ritual i den svenska kyrkohandboken

är utformade på ett sätt som markerar att präst förutsättes vara

man. I en bilaga till betänkandet har de sakkunniga framlagt förslag till

ändringar som påkallas av att kvinna skall kunna bli präst. De sakkunnigas

förslag härom torde få som bilaga fogas till statsrådsprotokollet i detta

ärende.

I fråga om särskild ämbetsdräkt för kvinnliga präster har de sakkunniga

förklarat sig ej anse nödigt framlägga något förslag.

De sakkunnigas förslag är ej enhälligt.

En av de sakkunniga, herr Hallén, har i särskilt yttrande uttalat, att det

kan ifrågasättas om begränsningen av kvinnas behörighet till församlingar

med minst två prästtjänster står i överensstämmelse med regeringsformens

bestämmelse om befordran efter förtjänst och skicklighet. Vissa angivna

omständigheter har synts Hallén minska den föreslagna begränsningens

aktualitetsvärde. Med åberopande bland annat därav, att Hallén ansåge

bestämmelsen vara av ganska temporär natur, har Ilallén i förhandenvarande

läge ansett sig kunna biträda majoritetsförslaget på denna punkt.

Ledamoten fru Leijon har med utförlig motivering avvisat varje begränsning

av kvinnas behörighet till prästtjänst.

Slutligen har fyra ledamöter, nämligen herrar Hartman, Helander och

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1958

Lemark samt fröken Scheutz, med vidlyftig motivering och under hänvisning

till särskild — i betänkandet jämväl intagen — exegetisk utredning

yrkat

1. att frågan om prästvigning av kvinnor tills vidare bordlägges med

särskild hänsyn till följande omständigheter:

a) den oklara exegetiska debatten,

b) svårigheten att anknyta till tradition och bekännelseskrift,

c) motsättningarna i den principiella diskussionen,

d) splittringen i den kyrkliga opinionen,

e) erfarenheterna från utlandet,

f) det ekumeniska läget, särskilt med hänsyn till en pågående ekumenisk

utredning (denna synpunkt har för reservanterna haft avgörande betydelse);

2. att åtgärder omedelbart vidtages för att inrätta en kvinnlig tjänst i

kyrkan i enlighet med något av de förslag, som utvecklats i reservationen;

samt

3. att tills vidare ett förslagsanslag å 500 000 kronor per år beviljas för

ifrågavarande ändamål.

V. Remissyttranden

Infordrade yttranden över förslaget har avgivits av kammarkollegiet,

kanslern för rikets universitet — som hört teologiska fakulteterna vid universiteten

i Uppsala och Lund — samt alla domkapitel.

Domkapitlen, som anbefallts att höra kyrkofullmäktige i ett antal församlingar

inom stiftet, företrädesvis större sådana, har överlämnat yttranden

från tillhopa 119 församlingar eller kyrkliga samfälligheter.

Yttranden över förslaget har därjämte efter remiss avgivits av Allmänna

svenska prästföreningen, som överlämnat yttranden från ett stort antal

av föreningens kretsar, Sveriges yngre prästers förbund, Uppsala teologgruppers

samarbetsutskott, Yrkeskvinnors samarbetsförbund, Svensk sjuksköterskeförening,

Svenska kvinnors medborgarförbund, Sveriges husmodersföreningars

riksförbund, Fredrika-Bremerförbundet, Kristna kvinnors

samarbetskommitté, Kyrkliga kvinnorådet, K. F. U. K:s riksförbund, Vita

Bandet, Kvinnliga akademikers förening, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund,

Svenska landsbygdens kvinnoförbund, Folkpartiets kvinnoförbund,

Högerns centrala kvinnoråd.

Svenska kvinnors nationalförbund, Sveriges folkskollärarinneförbund,

Kvinnliga avdelningen av Sveriges kristliga gymnasiströrelse, Stockholms

högskolas kvinnliga studentförening, Uppsala universitets kvinnliga studentförening,

Sveriges akademikers centralorganisation, Civila statsförvaltningens

tjänstemannaförbund samt Landsorganisationen i Sverige har jämväl

erhållit tillfälle att yttra sig men har icke begagnat sig därav.

Härutöver har i ärendet inkommit ett flertal skrifter.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1958

Först må sammanfattningsvis redovisas hur remissinstanserna

i princip ställt sig till förslaget att nu ge kvinnor åtminstone

en begränsad behörighet till prästtjänst.

Kammarkollegiet avstyrker.

Teologiska fakulteten vid Uppsala universitet har beslutat inskränka sin

prövning till frågan, huruvida från principiellt kristen synpunkt hinder

möter mot kvinnas inträde i prästämbetet, och har besvarat denna fråga

nekande. En minoritet av fyra ledamöter avstyrker emellertid förslaget. I

teologiska fakulteten vid Lunds universitet har sju ledamöter uttalat sig

mot förslaget och en ledamot tillstyrkt detsamma.

Universitetskanslern tillstyrker.

Samtliga domkapitel utom domkapitlet i Linköping avstyrker. Sistnämnda

domkapitel tillstyrker. Endast hos tre av de tretton domkapitlen

är beslutet enhälligt. Av deltagande 77 domkapitelsledamöter har 59, varibland

samtliga dåvarande biskopar, avstyrkt och 18 — huvudsakligen icke

prästerliga ledamöter — tillstyrkt.

De hörda prästförbunden liksom Uppsala teologgruppers samarbetsutskott

avstyrker. Nästan samtliga de kretsar av Allmänna svenska prästföreningen,

som yttrat sig, har likaledes avstyrkt.

Alla i ärendet hörda politiska kvinnoföreningar tillstyrker att kvinna får

behörighet till prästerlig tjänst. Samma ståndpunkt har de opolitiska kvinnoföreningar,

som yttrat sig, med undantag av Kyrkliga kvinnorådet.

Av de 119 församlingar och kyrkliga samfälligheter, som beretts tillfälle

att yttra sig, har 76 uttalat sig för att kvinna utan uppskov ges behörighet

till prästtjänst, varemot 37 i en eller annan form avvisat detta. Övriga 6

församlingar har avböjt att yttra sig. I åtskilliga fall har kyrkofullmäktige

beslutat tillstyrkande yttrande gentemot en hemställan av kyrkorådet att

förslaget skulle avstyrkas.

Allmänt uppskattande omdömen om kommittébetänkandet finnes i talrika

yttranden från församlingar och kvinnoföreningar. Domkapitlen är

däremot mestadels kritiska mot frågans uppläggning i betänkandet. Sålunda

anför domkapitlet i Lund.

Man kan ej bespara den här föreliggande utredningen omdömet, att den

stannar alltför mycket på ytan. Av en utredning, som utmynnar i förslaget

om att bryta en inom den kristna kyrkan i stort sett allmän snart 2 000- årig tradition, hade man haft rätt att kräva en helt annan grundlighet. I

stället möter man en argumentering, som på väsentliga punkter bär prägeln

av en enkel petitio principii, så t. ex. när det hänvisas till »den av folkets

ansvariga representanter genom riksdagen uttalade åsikten i fråga om

kvinnliga präster» (s. 55) eller till att endast accepterandet av kvinnliga

präster skulle »innebära en tillfredsställande lösning på frågan om likställigheten

mellan man och kvinna inom kyrkans arbete» (s. 57). Det hade varit

till gagn för utredningen, om den beaktat direktivens framhävande av att

hänsyn i första hand hör tagas »icke till ett abstrakt likst ällighetssträvande»

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1958

(s. 11). Huvudfelet i utredningen är att den i stället för att utgå från kyrkans

behov låter leda sig av likställighetsfrågan och den roll denna spelar i

världsligt sammanhang.

Domkapitlet i Västerås gör detta allmänna uttalande.

Det vore enligt domkapitlets mening mycket olyckligt, om frågan om den

kvinnliga arbetskraftens effektiva utnyttjande i kyrkans tjänst fastlåses

vid frågan om kvinnas behörighet till prästämbetet. I själva verket skulle

detta kunna få till konsekvens, att diskussionen i saken hamnar i en återvändsgränd,

och att därför ingenting kommer att göras för en praktiskt

gynnsam lösning av huvudproblemet. Domkapitlet måste anse det anmärkningsvärt,

att de sakkunniga icke såsom ett viktigt alternativ åstadkommit

någon verklig utredning av möjligheterna till kvinnlig kyrkotjänst vid sidan

av prästämbetet. Även för dem, som anse en lösning i linje med den av de

sakkunniga föreslagna vara den i längden lyckligaste, borde den andra utvägen

framstå som en betydelsefull övergångsform, varigenom även kvinnans

förutsättningar för prästämbetet kunde praktiskt prövas.

Samtliga domkapitel och ett stort antal andra remissinstanser anser att

det inom kyrkan finns behov av ökade kvinnliga insatser.

Enligt domkapitlet i Uppsala är det en internationell företeelse att ett

sådant behov under de senare åren gjort sig allt starkare förnummet och

blivit allt allmännare erkänt. Domkapitlet i Sträng7iäs vill på det allra starkaste

framhäva det oundgängliga behovet av att svenska kyrkan med det

snaraste vidtar åtgärder för att den kvinnliga arbetsinsatsen i vår kyrka

får helt andra möjligheter än nu att komma till sin rätt. Önskvärdheten att

bereda kvinnan ökat inflytande och vidgade arbetsuppgifter i den kyrkliga

verksamheten är enligt Västerås domkapitels mening så uppenbar, att varje

diskussion på denna punkt är överflödig; frågan kan endast gälla, under

vilka former den kvinnliga arbetskraften inom kyrkan bör tillvaratagas.

Också teologiska fakulteten i Lund finner att behovet av ökad kvinnlig

insats i kyrkolivet är uppenbart.

De remissinstanser som med denna utgångspunkt avstyrker, att behörighet

till prästtjänst nu ges åt kvinna, ansluter sig som regel till reservationsyrkandet

att åtgärder vidtas för att inrätta en kvinnlig tjänst i kyrkan.

I många yttranden framhålles att inrättandet av en dylik tjänst måste föregås

av närmare utredning. Ett mindretal remissinstanser anser att en ny

icke-prästerlig tjänst inom kyrkan bör stå öppen för både män och kvinnor.

I några yttranden göres gällande att skäl finnes att dels ge kvinnor behörighet

till prästtjänst och dels inrätta en ny, helt eller huvudsakligen för

kvinnor avsedd kyrklig tjänst.

Flertalet av de remissinstanser, som ingående behandlat betänkandet,

dryftar som en förstahandsfråga spörsmålet, huruvida hinder mot prästvigning

av kvinna möter på grund av kyrkans trohet m o t bibeln

eller mot bibeln och bekännelseskrifterna.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1958

Båda de teologiska fakulteterna är splittrade i denna fråga. Universitetskanslerns

ståndpunkt framgår av hans uttalande, att inom dessa fakulteter

enligt hans förmenande icke framförts några argument som rubbar det

resultat, vartill kommittén kommit då den tillstyrkt behörighet för kvinna

att prästvigas och att inneha prästerlig tjänst.

De må här anmärkas att under betänkandets remissbehandling offentliggjorde

två professorer och fem docenter vid universiteten i Uppsala och

Lund följande gemensamma uttalande, till vilket vissa avstyrkande remissinstanser

hänfört sig.

Undertecknade, professorer och docenter i nya testamentets exegetik vid

rikets båda universitet, förklara härmed såsom vår bestämda och på noggrann

forskning vilande mening, att ett införande av s. k. kvinnliga präster

i kyrkan vore oförenligt med nytestamentlig åskådning och skulle innebära

ett avsteg från troheten mot den heliga skrift. Både Jesu apostlaval och

Paulus’ ord om kvinnans ställning i församlingen äga principiell innebörd

och äro oberoende av tidsbetingade förhållanden och åsikter. Det aktuella

förslaget om att kvinnor skola få tillträde till prästämbetet i den svenska

kyrkan måste därför sägas stöta på allvarliga exegetiska hinder.

Domkapitlen i Lund och Göteborg underkänner de sakkunnigas utredning

och slutsatser i denna sak. Domkapitlet i Lund avslutar sin behandling

av spörsmålet med detta: »Även om åtskilligt ännu alltjämt är oklart, så är

i varje fall en sak uppenbar, nämligen att man icke är berättigad att

deklarera: ''principiella religiösa hinder för en lösning i positiv riktning finnes

icke’.» Domkapitlet i Göteborg anför bland annat följande.

De på Skriften grundade invändningarna mot införande av ett kvinnligt

prästämbete, som stödjas av kyrkans samfällda tradition sedan apostlatiden,

synas understrykas av den nyaste forskningen. Att de måste anses

grundade på allvarliga exegetiska överväganden, finner domkapitlet bekräftat

bl. a. av det utlåtande, som i september 1951 avgivits av samtliga akademiska

lärare i nytestamentlig exegetik — med ett undantag.---

Dessas uppfattning delas veterligen av vida kretsar inom kyrkan, och domkapitlet

kan under sådana förhållanden icke finna det tillrådligt eller försvarligt

att genomföra den föreslagna reformen.

Ytterligare några domkapitelsyttranden är starkt kritiska mot de sakkunnigas

exegetiska utredning. Åtskilliga församlingar och präster deklarerar

reservationslöst den meningen, att hinder av teologisk eller religiös art

möter mot att kvinna får bli präst. Vanligen hänvisas härvid till en gudomlig

skapelseordning, särskilda nytestamentliga bibelställen eller Jesu utväljande

av män till apostlar.

I några domkapitelsyttranden föreslås att slutlig ställning i frågan om

kvinnliga präster får anstå i avbidan på säkrare teologiska forskningsresultat.

Domkapitlet i Luleå anför härutinnan.

Det är ingalunda otänkbart, att kommande undersökningar skola finna

nya och måhända överraskande utsiktspunkter, varifrån en lösning kanske

kan erbjudas även av de för närvarande till synes tämligen olösliga motsätt
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1958

ningar, som Nya testamentet tycks innehålla i fråga om kvinnans insats i

Kyrkans liv och verksamhet. I detta läge och så utpräglade som meningsskilj

aktigheterna bland forskarna för ögonblicket te sig, anser domkapitlet

det vara av vikt, att frågan om kvinnliga präster icke forceras utan att

avgörandet får bida i förhoppning om att sikten skall klarna och en mindre

splittrad uppfattning om möjligt vinnas beträffande bibelordets verkliga

mening i detta stycke.

Mot tanken på ett uppskov i avvaktan på utfallet av fortsatt teologisk

forskning vänder sig K. F. U. K:s riksförbund.

Kommittémajoritetens och reservanternas utredning visar med all tydlighet,

att man med bibeln som utgångspunkt kan komma till olika resultat i

denna fråga. Den ena eller andra tolkningen av bibelorden kan för olika

människor bli en samvetsfråga. Att som reservanterna föreslår bordlägga

frågan, tills man kan komma fram till mera »entydiga resultat» är ingen

verklig lösning. Man frågar sig ovillkorligen, när teologien kan tänkas komma

fram till »entydiga resultat» i denna fråga i vårt land och ute i världen.

Det förefaller nämligen, som om man skulle önska någorlunda ekumenisk

samstämmighet för att våga gå till handling. Man torde kunna taga för

givet, att denna förutsättning för prästämbetets upplåtande för kvinnor

icke kommer att föreligga inom överskådlig framtid.

Domkapitlen i Linköping, Skara, Karlstad, Visby och Stockholm ansluter

sig med olika grad av säkerhet till kommittémajoritetens mening att principiella

religiösa hinder icke finns mot kvinnas tillträde till prästämbetet.

Samma mening utvecklas i talrika yttranden från församlingar och i de

yttranden från kvinnoföreningar, där frågan diskuteras. Kyrkliga kvinnorådet

upplyser, att de flesta inom rådet anser att inga dogmatiska eller

bibelteologiska skäl kan anföras mot prästämbetets öppnande för kvinnor.

Den kyrkliga traditionens betydelse vid bedömandet av

spörsmålet om kvinnliga präster utvecklas av åtskilliga remissinstanser.

Majoriteten inom domkapitlet i Härnösand — d. v. s. de tre prästerliga

ledamöterna — yttrar.

Att prästämbetets öppnande för kvinnor strider mot den kristna kyrkans

hela tradition, är obestridligt. De sakkunnigas majoritet vägrar med en

hänvisning till den reformatoriska uppfattningen om Skriftens primat över

traditionen att tillerkänna detta argument principiell betydelse och ägnar

därför saken ytterst ringa uppmärksamhet. Det synes dock domkapitlet

oriktigt att på detta sätt förringa betydelsen av eu tradition, som står i

obrutet samband med Skriften.

Majoriteten inom Uppsala domkapitel anför:

Ett öppnande av prästämbetet för kvinnor skulle givetvis innebära ett

brott mot en obruten tradition inom kyrkan alltifrån äldsta tid. Detta innebär

givetvis icke, att icke ett sådant steg under vissa förutsättningar kunde

vara riktigt och önskvärt. Men onekligen manar nämnda förhållande till

försiktighet. Det bör icke tagas utan att saken noga genomtänkes och prövas

utifrån kyrkans egna synpunkter .

3 — B ihan g till riksdagens protokoll 19X8. 1 sand. Nr 30

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1958

I yttranden av majoriteten inom, Luleå domkapitel och av ledamöter i

Växjö domkapitel anmärkes att den kyrkliga tradition, som åt kvinnan gett

hennes nuvarande ställning inom de beslutande kyrkoförsamlingarna och

funktioner såsom resesekreterare m. in., icke står i samklang med uppfattningen

om ett för all tid gällande förbud för kvinnan att tala i församlingen.

Slutligen anför majoriteten inom Linköpings domkapitel.

Att från förhållandena under Jesu och urkyrkans tid eller kyrkans senare

historia draga slutsatser, som skulle binda utvecklingen vid en gången tids

ordningar, torde icke bara stå i strid med vad som skett på andra områden

av kyrkans liv utan också bli en tvångströja, som skulle vara hinderlig för

Kristi kyrkas segertåg.

I nära samband med läro- och traditionssynpunkterna upptages i åtskilliga

remissyttranden frågan om betydelsen för svenska kyrkans ekumeniska

relationer med andra kyrkor av att prästämbetet öppnas för

kvinnor. För flera domkapitel ligger häri ett skäl mot en sådan reform.

Enligt domkapitlet i Uppsala är det icke önskvärt, att en enstaka kyrka

genom mindre väl övervägda åtgärder skapar ny splittring i en kristenhet,

som just nu vaknat till medvetande om den kristna enhetens betydelse.

Samma domkapitel granskar tämligen ingående kommitténs framställning

av förhållandena i andra samfund och anmärker därvid bland annat, att

intet bestämt svar kan ges på frågan, huruvida den befintliga nattvardsgemenskapen

mellan svenska kyrkan och Englands kyrka skulle brytas av

att kvinnor finge tillträde till prästämbetet i svenska kyrkan.

Domkapitlet i Lund anför bland annat.

De sakkunnigas föreställning, att den ekumeniska frågan här huvudsakligen

skulle inskränka sig till förhållandet mellan Svenska kyrkan och den

anglikanska, röjer ringa förtrogenhet med det ekumeniska läget. Här ligger

ett av de viktigaste motargumenten på praktiskt plan mot de sakkunnigas

betraktelse. Det vore högst olyckligt, om vår kyrkas i viss mån ledande

ställning i det ekumeniska arbetet skulle äventyras genom provinsialistiska

ställningstaganden i en fråga som gäller det kyrkliga ämbetets struktur.

Även de hörda prästsammanslutningarna åberopar mot förslaget ekumeniska

intressen.

Motsatt ståndpunkt framkommer i yttranden från vissa kyrkofullmäktige.

Enligt kyrkofullmäktige i Västerås och Lundby församlingars kyrkliga

samfällighet synes enda möjligheten vara att de olika kyrkorna själva löser

problemet om kvinnliga präster och har så stort förtroende till varandra

att de kan samarbeta och även ha nattvardsgemenskap trots att de tills

vidare har olika syn på denna sak.

Kyrkliga kvinnorådet bestrider att svenska kyrkan är skyldig att avvakta

resultaten av ekumeniskt arbete och tillägger, att det tvärtom förefaller

som om man inom de ekumeniska kretsarna med stort intresse avvaktar,

hur svenska kyrkan med dess — enligt Kyrkliga kvinnorådet — centrala

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts projyosition nr SO år 1058 35

position bland de olika kyrkosamfunden kommer att lösa det överallt

brännande problemet.

I ett stort antal yttranden diskuteras frågeställningen:

kvinnligt ämbete eller kvinnliga präster,

ning härtill dryftas ofta likställigheten mellan man

som grund för reformen.

Högerns kvinnoförbund anför.

Förbundet är väl medvetet om att ett på känslor och tradition grundat

motstånd mot reformen finnes inom stora delar av vårt folk. Enligt vår

uppfattning bör dock detta ej utgöra ett hinder för reformens genomförande.

Ingen, som känner en djup och stark kallelse att såsom präst i svenska

statskyrkan förkunna Guds ord och förvalta sakramenten, synes oss böra

förmenas detta. I vår tid är kyrkan kanske mer än tidigare i behov av förnyelse

— nya vägar måste prövas. Vi anse för vår del att kyrkan i denna

situation icke har råd att avstå från den utomordentligt värdefulla förstärkning

som kvinnliga präster skulle utgöra. Sedan kvinnan numera äger

behörighet till samtliga övriga statstjänster synes oss därför tiden vara inne

att utsträcka behörigheten till att omfatta även kyrkliga ämbeten och

tjänster.

Svenska landsbygdens kvinnoförbund anför bland annat.

Utan att vara omedvetna om att tanken på kvinnliga präster fortfarande

ter sig främmande för många, våga vi dock anta, att tiden nu är mogen för

kvinnornas likställighet även på detta område. Detta krav bör enligt vår

åsikt icke bedömas som ett kvinnornas försök till inkräktande på ett hittills

manligt arbetsfält.

särskilt

I anslutoeh

kvinna

Minoritetens förslag om ett diakonämbete i ny form med akademisk utbildning

och god avlöning är måhända en väg att gå. Men vi kunna icke

förstå, att detta behöver utesluta kvinnornas rätt och möjlighet till fullt

prästämbete.

Samma kvinnoförbund yttrar vidare.

Tanken på att kvinnliga präster, enligt minoritetens förslag, väl skulle få

predika och utöva själavård men ej kunna erhålla självständig och fullständig

prästerlig tjänst, förefaller oss direkt absurd. Att apostlarna endast

utgjordes av män och att dop och brödbrytande förrättats av manliga

officianter sedan den första kristna tiden förklaras av det manssamhällesbetonade

samhällsskick som då rådde och av vilket vi ännu har att dras

med en del kvarblivande rester. Som företrädare för en stor kvinnlig organisation

vägra vi absolut vidgå, att kvinnor i allmänhet ha mindre ansvarskänsla

eller värdighet eller förmåga att bedöma handlingar och själstillstånd

än män. Få de lämpliga kvinnorna liksom de lämpliga männen en för kallet

lämpad utbildning, kommer de i de flesta fall både att sköta sitt värv och

vinna församlingarnas förtroende.

K. F. U. K:s riksförbund yttrar bland annat.

Man skulle önskat, att det förhållit sig så, att kvinnans egenart, krafter

och vilja till tjänst oförbehållsamt och med glädje tagits emot just inom

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1958

kyrkan, vars Herre under sin vandring här på jorden radikalt bröt med

traditionen och gav kvinnan ett nytt egenvärde. Nu gör man sig i stället

mycket möda med att bevisa eller motbevisa, om det är överensstämmande

med bibeln och principiellt riktigt eller ej att hon får tillträde till det

ämbete, som under århundradenas lopp utformats inom kyrkan för ordets

predikan, själavård och sakramentens förvaltning.

Det skulle icke förvåna, om inom kyrkan i sin helhet majoritet funnes

för kvinnliga präster, medan inom kyrkfolket i trängre mening, särskilt

inom starkt konservativa kretsar och inom de av den nyare sakramentsteologien

påverkade kretsarna, ett tämligen starkt motstånd restes häremot.

Inom dessa kretsar har prästerskapets ställningstagande säkerligen

avgörande betydelse. Prästerna kunna i hög grad påverka opinionen i den

ena eller andra riktningen.----

En särskild kvinnlig tjänst komme med all säkerhet att uppfattas såsom

ett lägre ämbete än prästämbetet både av prästerskapet och av allmänheten.

Hos kvinnorna själva skalle inrättandet härav vidmakthålla känslan

av att kvinnan icke är fullvärdig inom kyrkan. Vi vilja på det starkaste

framhålla, att detta icke är en fråga om prestige utan om människovärde.

Kyrkliga kvinnorådet kan icke helt ansluta sig till vare sig majoritetens

eller minoritetens förslag utan önskar, att en ny utredning snarast kommer

till stånd med uppgift att framlägga riktlinjer för »en kvinnlig gren av

Kyrkans ämbete». Rådet anför härom bland annat.

Det är av vikt, att denna nya gren av Ordets ämbete verkligen klart

fattas såsom en med det traditionella manliga prästämbetet jämställd

kyrkotjänst och att alltså en fullvärdig utbildning kräves och inställelse

sker genom samma slags biskopliga vigning med handpåläggning.

Enligt kyrkofullmäktige i Leksands församling kommer kyrkan säkert

att vara välbetjänt av att den ger kvinnan lika ställning som ordets förkunnare

och sakramentens förvaltare som mannen. Leksands församlinghör

till de församlingar som kan tänkas bli ställd inför frågan om att erhålla

kvinnlig präst. Det är med denna möjlighet för ögonen som församlingen

ansluter sig till det av sakkunnigmajoriteten framlagda förslaget.

Kyrkofullmäktige i Uppsala domkyrkoförsamling yttrar bland annat.

Församlingen delar helt uppfattningen att kvinnan bör beredas tillfälle

att visa vad hon kan uträtta i det prästerliga ämbetet. Goda möjligheter

härtill böra finnas i vårt lands större församlingar, där ofta ett flertal präster

tjänstgöra. Uppsala domkyrkoförsamling synes ur många synpunkter

vara en församling av sådan karaktär, att här en kvinnlig präst skulle kunna

fylla uppgifter av stor betydelse vid sina manliga ämbetsbröders sida.

Kyrkofullmäktige skulle med glädje se att också kvinnliga präster här

finge utföra sin gärning.

Enligt kammarkollegiet föreligger icke skäl att öppna prästämbetet för

kvinnor. Kollegiet anför i huvudsak följande.

Det torde vara obestritt, att församlingsvården skulle stärkas om ett

kvinnligt, kyrkligt ämbete med eller utan prästvigning infördes i svenska

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts proposition nr SO år 1958

kyrkan. Kollegiet utgår ifrån att ur kristen trossynpunkt något hinder icke

föreligger för att tillerkänna kvinna behörighet till prästerlig tjänst. Vid

sådant förhållande reduceras, såvitt kollegiet förstår, frågan om kvinnas

behörighet till prästämbetet till ett bedömande huruvida den åldriga kyrkliga

tradition, som utestänger kvinna från prästämbetet, kan anses uppbäras

av en så stark opinion, att reformens genomförande skulle medföra

avsevärt men för den kyrkliga verksamheten. Av utredningen torde framgå,

att prästerskapet i gemen samt den kyrkligt intresserade allmänheten i

huvudsak är negativt inställd.

De sakkunnigas majoritet har förkastat en lösning genom inrättande av

ett kvinnligt kyrkligt ämbete utan prästvigning, såsom det synes väsentligen

utifrån antagandet att ett dylikt ämbete skulle ur prestigesynpunkt

komma att betraktas såsom mindervärdigt i förhållande till prästämbetet.

Kollegiet, som anser anläggande av prestigesynpunkter på den föreliggande

frågan densamma ovidkommande samt finner ett genomförande av

majoritetsförslaget för närvarande kunna göra mera skada än gagn, ser sig

i detta läge icke kunna tillstyrka det framlagda lagförslaget.

Sveriges allmänna prästförening anser att förslaget om kvinnliga präster

är ett uttryck mer för den moderna principen om kvinnans likställighet ’

alla hänseenden med mannen än för kyrkliga överväganden och behov, ivlen

hela det problemkomplex, som frågan innesluter, bör icke, som — enligt

föreningen — mångenstädes skett, bedömas efter sociologiska och profana

måttstockar utan främst betraktas från principiella, immanenta kyrkligt

religiösa synpunkter, som har sin grund i evangeliet och i kyrkans hela

tradition. Från praktisk ändamålssynpunkt har, anför föreningen vidare,

knappast något verkligt behov av en sä radikal reform som inrättande av

ett kvinnligt prästämbete kunnat påvisas. Däremot är det högst angeläget,

att vidare möjligheter beredes kvinnor till sådan tjänst utan prästerlig

ämbetskaraktär inom kyrkan, där kvinnan kan göra sina specifika gåvor

fruktbärande i själavård, förkunnelse, undervisning, ungdomsvård etc.

Detta kräver, uttalar föreningen slutligen, en omfattande och grundlig utredning,

som bör innefatta även kyrkans diakoni och som icke bör ta hänsyn

endast till kvinnor utan också innefatta motsvarande manlig tjänst

utan prästerlig karaktär inom kyrkan.

Sveriges yngre prästers förbund anför bland annat.

Ett kvinnligt prästämbete motsvarar icke något behov inom Kyrkan eller

något aktuellt önskemål från de egentliga kyrkoförsandingarnas sida, trots

de uttalanden i annan riktning som gjorts av vissa kyrkofullmäktigekorporationer,

företrädesvis i storförsamlingar, medan de medelstora och

mindre församlingarna icke beretts tillfälle att yttra sig över förslaget.

Dessa uttalanden kunna icke betraktas som auktoritativa för det mera aktiva

kyrkfolket. Det kan däremot göras gällande, att eu reform i den av de

sakkunniga föreslagna riktningen skulle kunna medföra eu kyrkosplittring

i vårt land av allvarligt slag.

Majoriteten inom teologiska fakulteten i Lund anser det oriktigt att lösa

reformfrågan utifrån ett principtänkande byggt på doktrinen om likstiillig
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1958

het mellan man och kvinna. Ty även med det mest fullständiga erkännande

av denna likställighet måste praktiska lämplighetssynpunkter läggas på

tillsättningen av olika tjänster i samhället. Vigning av kvinnor till prästämbetet

skulle medföra så betydande praktiska svårigheter, att det ej bör

ifrågakomma, att kvinnor f. n. erhåller tillträde till prästerlig tjänst. Att

kvinna på så sätt uteslutes från statlig befattning är ingalunda något enastående

inom svenskt samhällsliv av i dag.

Flera domkapitel framhåller, att prästämbetets förbehållande åt männen

icke får ses som resultat av en värdesättning av könen. Domkapitlet i

Strängnäs uttalar sålunda att likställighet och likvärdighet icke är detsamma

samt att olikhet i tjänst icke innebär någon gradering av människors

värde.

Enligt åtskilliga domkapitels mening kan det ej påräknas att kvinnor i

nämnvärd utsträckning kommer att söka och erhålla prästtjänst. Domkapitlet

i Uppsala yttrar härom.

Den ur praktisk synpunkt viktigaste frågan synes domkapitlet vara

denna: skulle det påtagliga behovet av ökad kvinnoinsats i kyrkans gärning

fyllas genom prästämbetets öppnande för kvinnor? Domkapitlet håller före,

att svaret på denna fråga måste bli nekande. Erfarenheten från andra kyrkor

gör det sannolikt, att antalet prästvigda kvinnor under alla förhållanden

skulle bli högst ringa. Det är tänkbart, att den medgivna rätten i varje

fall under lång tid icke alls skulle utnyttjas. Någon plikt för biskoparna att

prästviga kvinnor, som begära ordination, torde icke kunna komma ifråga.

Om någon biskop skulle i princip vara villig att förrätta sådan vigning,

måste han liksom före vigningen av manliga kandidater noga överväga,

huruvida kandidaten är lämplig och huruvida man kan räkna med att hon

kan få en normal befordran inom stiftet. Här inställa sig allvarliga betänkligheter.

Även om åtskilliga kyrkofullmäktigeinstitutioner under mer eller

mindre starkt politiskt inflytande förklarat sig intet ha att invända mot

kvinnors anställande som präster, torde det vara ytterst ovisst, om församlingarna

i val skulle föredra en kvinnlig sökande framför en manlig. Att

Kungl. Maj:t skulle vid tredjegångstillsättningar vilja påtvinga ett pastorat

en kvinnlig sökande mot dess önskan synes osannolikt. Även vid förordnande

av e. o. präster måste domkapitlen ta någon hänsyn till församlingarnas

och prästerskapets önskningar. Det torde därför vara att befara,

att den kvinna, som inträdde i församlingstjänst, skulle bli ganska missräknad.

Domkapitlet i Göteborg anser, att det begränsade tillskott av nya arbetare,

som kyrkan på denna väg skulle erhålla, icke torde uppväga den

oenighet och söndring, som skulle åstadkommas i församlingarna, de svårigheter,

inför vilka stiftsledningen skulle ställas vid utfärdandet av missiv,

och de olägenheter, som kan förväntas uppkomma i det ekumeniska samarbetet.

Biskopen i Linköpings stift anför i sitt från domkapitlets majoritet avvikande

yttrande bland annat.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1958

Även om man icke tillmäter de opinionsyttringar med mångahanda överord,

som framförts mot kvinnors tillträde till prästämbetet, någon utslagsgivande

betydelse och än mindre låter sig påverka av sådana argument, som

fått smak av hotelse om strid och söndringsagitation, kan man icke bortse

från å ena sidan den kvarstående ovissheten om de kristna urkundernas

principer i här föreliggande spörsmål, å andra sidan den samvetsoro, som reformen

på sina håll kan komma att medföra. Ej heller kan man helt bortse

från, att reformens genomförande huvudsakligen medför kvinnas funktion

vid sakramentsförvaltning, då ju hennes övriga andliga funktioner inrymmas

i det av sakkunnigas minoritet föreslagna och av kyrkomötet begärda

särskilda ämbetet samt att vinningen av reformen därigenom synes bli

mindre för kyrkans tjänande och evangelisatoriska verksamhet än för det

av gruppintressen färgade likställighetskravet.

Flera domkapitel se i förhållandena i Danmark, Finland och Norge belägg

för riktigheten av åsikten att prästvigning icke är ett effektivt medel

att tillföra kyrkan kvinnlig arbetskraft.

I fråga om kvinnas lämplighet för det prästerliga ämbetets funktioner

kan enligt domkapitlet i Uppsala olika synpunkter göras gällande.

För den muntliga förkunnelsen kan en kvinna givetvis äga goda förutsättningar,

liksom för undervisning och själavård bland kvinnor. Kyrkobokföring

och liknande uppdrag ligga givetvis lika väl till för en kvinna som

för en man. Förhållandet är ett annat ifråga om de liturgiska funktionerna.

Det kan ifrågasättas, om det enbart är vana och fördom, som för den vanliga

kyrkobesökaren gör det svårt att tänka sig en kvinna förrätta altartjänst,

särskilt att i »vanlig skrud och prydnad» hålla nattvardsgudstjänst.

Här får prästens ställning som husfader i församlingen en symbolisk betydelse,

även om man icke accepterar den från nyare teologiskt håll framförda

»representationssynpunkten».

Samma domkapitel och domkapitlet i Luleå anser att kvinnlig prästs

äktenskap och barnsbörd skulle medföra komplikationer, som det är omöjligt

att bortse från.

I de yttranden av kyrkofullmäktige, som innehåller ett motiverat avstyrkande

av kommittéförslaget, åberopas mestadels att något behov av

kvinnlig präst ej framträtt inom församlingen eller att reformen skulle

skapa oro och söndring inom kyrkan.

Såsom nämnt anser flertalet av de remissinstanser, vilka avstyrker att

kvinna ges behörighet till prästerlig tjänst, att ett nytt kyrkligt

men icke prästerligt ämbete skall inrättas. Stundom anknytes

förslag härom till diakonisstjänsten. I andra yttranden förordas en mera

akademisk utformning av den nya tjänsten. Då undantagsvis mera utformat

förslag förekommer i remissyttranden över betänkandet — såsom i

Strängnäs domkapitels yttrande —- pekar förslaget fram mot det stadgeförslag

för »ny kyrklig tjänst för medhjälpare i församlingsarbetet», som

biskopsmötet antagit år 1955.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 19,58

I talrika remissyttranden diskuteras lämpligheten av kommitténs förslag

att begränsa kvinnlig prästs behörighet till att avse

endast vissa tjänster. De remissinstanser, som avstyrker införande av

kvinnliga präster, har dock genomgående avstått från att uttala någon mening

om denna begränsning. Detta gäller sålunda om flertalet domkapitel.

Kammarkollegiet gör gällande, att samma skäl, som åberopats för kravet

pa att inom församlingen skall finnas två prästerliga tjänster för anställande

i densamma av eu kvinnlig präst, torde kunna åberopas i fråga om särskilt

kyrkobokföringsdistrikt. Beträffande lagtextens utformning anmärker kollegiet

vidare bland annat, att uttrycket »i vilken finnas minst två prästerliga

tjänster» synes kunna misstolkas. Med ordet »finnas» torde avses, att

vederbörande präster skall vara bosatta inom församlingen, och med orden

»prästerliga tjänster» torde åsyftas församlingspräster. Detta bör enligt

kollegiets mening komma till uttryck i författningen.

Universitetskanslern ifrågasätter, om kommittén anfört tillräckligt bärande

motivering för det avsteg, den genom begränsningsregeln tagit från

grundlagens princip om förtjänst och skicklighet.

Den konflikt, som föreligger mellan å ena sidan principen om förtjänst

och skicklighet och å den andra församlingarnas valrätt är ingalunda ny

i den svenska prästvalslagstiftningens historia. Det är tvärtom här fråga

om en urgammal konflikt. Särskilt må erinras därom, att reglerna om att

förslag skulle upprättas infördes i lagstiftningen på 1730-talet under hävdande

av principen om förtjänst och skicklighet och i bestämd motsättning

mot församlingarnas krav på att själva få bestämma, vem de skulle ha till

präst. Från församlingarnas sida kämpades en energisk kamp mot principen

om förtjänst och skicklighet — en princip som vid den tiden hade sina

främsta förespråkare på ledande kyrkligt håll. Särskilt åberopade man från

församlingarnas sida då gällande bestämmelser, att ingen präst finge dem

påtvingas mot deras vilja. Kompromissen den gången blev, att församlingarna

fingo rätt att under vissa villkor kalla fjärde provpredikant, men blott

i fråga om regala pastorat. (Först 1883 utvidgades fjärde provpredikantinstitutet

att avse även konsistoriella gäll.)

Det synes mig icke föreligga större anledning nu än vid tidigare konflikter

att frångå principen om förtjänst och skicklighet. Församlingarnas rätt

synes mig vara tillräckligt beaktad genom att de äga giva uttryck åt sin

mening vid ett val inom ett på vederbörligt sätt upprättat förslag och ha

befogenhet att — på vissa villkor — kalla fjärde man.

Vidare anför kanslern.

Det anförda innebär, att jag delar den principiella uppfattning, prosten

Hallén givit uttryck åt. Vlen jag förmenar, att slutsatserna böra dragas

omedelbart och icke — såsom han tänkt sig — ställas på framtiden. Fastän

jag icke i allo kan instämma i den motivering, som anförts av reservanten

fm Leijon, ansluter jag mig sålunda, vad slutsatserna beträffar, till den

mening hon framfört i sin reservation. Enligt min uppfattning tala alltsa

avgörande skäl för att en blivande lag om kvinnas behörighet att innehava

prästerlig och annan kyrklig tjänst icke bör innehålla annat än en bestämmelse

om att kvinna skall äga lika behörighet som man att prästvigas och

innehava befattning av nämnt slag.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1958

Samtliga tre icke prästerliga ledamöterna av domkapitlet i Härnösand

liksom en icke prästerlig ledamot av domkapitlet i Karlstad avvisar begränsning

i behörigheten. Två icke prästerliga ledamöter av domkapitlet i

Skara, som tillstyrker behörighet för kvinna att bli präst, anser att den

föreslagna inskränkningen åtminstone för det närvarande måste föreskrivas.

Majoriteten inom samma domkapitel, vilken såsom nämnts helt avstyrker

den föreslagna reformen, uttalar bland annat att denna för närvarande

säkerligen blott skulle bli eu skenlösning av frågan, som knappast

skulle tillfredsställa någon, allra minst de kvinnor, som låter prästviga sig

men finner sina verksamhetsmöjligheter inskränkta både av lagens föreskrifter

och av eu kompakt opinion inom församlingarna.

Av de hörda politiska kvinnoföreningarna godtar endast Folkpartiets

kvinnoförbund begränsningen. Förbundet anför.

Samtidigt som förbundet av hänsyn till samvetsfrihetens grundsats för

närvarande biträder denna del av förslaget vill dock förbundet betona att

det anser bestämmelsen ifråga vara av övergångsnatur. Kvinnoförbundet

är övertygat om att, därest den föreslagna reformen genomföres, denna bestämmelse

i sinom tid skall visa sig överflödig och att även på detta område

den önskvärda likställigheten mellan män och kvinnor skulle kunna uppnås.

Högerns kvinnoförbund yttrar i denna fråga.

Även utan den föreslagna undantagsbestämmelsen är det icke sannolikt

att kvinnlig präst under de första åren skulle få tillfälle att ensam uppehålla

prästtjänst i en församling. Förbundet ifrågasätter därför om det över

huvud taget föreligger något behov av en övergångsbestämmelse, vilken

efter en tid komme att föranleda nya utredningar och bestämmelser.

Svenska landsbygdens kvinnoförbund anser att kvinnor bör beredas tillträde

till prästämbeten i full utsträckning utan annan inskränkning än den

nu förekommande lämplighetsprövningen och församlingarnas egen valrätt.

Så länge vi har en statskyrka, anför Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund,

synes det självklart och naturligt, att behörighetslagens föreskrifter

om principiell likställighet mellan män och kvinnor i fråga om tillträde

till ämbeten och tjänster sknll gälla fullt ut även i fråga om de kyrkliga

tjänsterna. Förbundet kan icke dela kommittéledamoten Halléns uppfattning

att den föreslagna restriktiva bestämmelsen endast är av temporär

natur. Tvärtom kan stora risker finnas för att en sådan bestämmelse i stället

blir av permanent natur.

Flertalet av de i ärendet hörda opolitiska kvinnosammanslutningarna har

antingen helt motsatt sig att behörigheten inskränkes till vissa tjänster eller

godtagit inskränkningen under förutsättning att den endast blir eu övergångsföreteelse.

K. F. U. K:s riksförbund anser att det, med hänsyn till den

nuvarande opinionen bland kyrkfolket, är tillrådligt att gå försiktigt fram

och att till en början godtaga den föreslagna begränsningen. Fr edrika-It remer

förbundet reserverar sig mot inskränkningen såvida den icke ändras

på det sättet, att dess karaktär av övergångsbestämmelse otvetydigt fram
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. May.ts proposition nr SO år 1958

hålles. Enligt Vita bandet bör regeln fixeras till att gälla endast de första

fem åren efter ikraftträdandet av lagstiftningen om kvinnas behörighet till

prästtjänst.

Av de 76 församlingar eller kyrkliga samfälligheter, som tillstyrkt behörighet

för kvinnor till prästtjänst, ha endast en mindre del särskilt uppehållit

sig vid den föreslagna inskränkningen. Kyrkofullmäktige i Säby församling

säger med hänsyftning härpå att i de sakkunnigas majoritetsförslag

har hänsyn även tagits till oppositionen, varför kyrkofullmäktige anser

att förslaget i sin helhet bör kunna antagas. Åtvids kyrkofullmäktige anser

att rent principiellt bör full likställighet råda och att kommittémajoritetens

förslag innebär ett minimikrav. Mot varje inskränkande särregel för kvinnor

uttalar sig l.f församlingar. Kyrkofullmäktige i Danderyds församling

anför som skäl för full likställighet detta.

Sakkunnigmajoritetens huvudskäl för den föreslagna inskränkningen i

kvinnas behörighet att förordnas till prästerlig tjänstgöring eller utnämnas

till prästerlig tjänst är farhågan att en kvinnlig präst icke i sitt arbete inom

församlingen kommer att mötas av samma förtroende som en manlig präst.

Erfarenheterna från andra områden inom samhällslivet synas giva vid handen,

att denna farhåga är överdriven. Den kvinnliga rösträtten mötte till

en början hårt motstånd men betraktades redan efter några år som något

naturligt och självklart. De första kvinnliga innehavarna av statliga ämbeten

i skolväsen, domstolsväsen och administration mottogos med undran och

misstroende kanske främst bland sina manliga kolleger men också av delar

av den allmänhet, som skulle möta dem under deras ämbetsutövning. Denna

undran och detta misstroende förbyttes emellertid nästan undantagslöst

snart i aktning och respekt. Det saknas anledning att förmoda att utvecklingen

på det kyrkliga verksamhetsfältet skulle bliva en annan.

Kyrkofullmäktige i några församlingar tillstyrker väl behörighet för kvinna

till prästerlig tjänst men anser att tjänst ej skall få besättas med kvinnlig

präst mot församlingens vilja. I några kyrkofullmäktigeyttranden förekommer

förslag till ytterligare begränsningar såsom att behörigheten endast

skall avse tjänst i pastorat med minst tre präster (kyrkofullmäktige i Stora

Tuna församling) eller att kvinna ej skall få inneha »kyrkoherdeämbetet,

prostämbetet och biskopsämbetet» (kyrkofidlmäktige i Misterliults församling

).

VI. Behörighetsfrågans senare behandling

Vid 1951 års kyrkomöte väcktes en motion (nr 88) av fru Holmström med

begäran om allsidig utredning om åtgärder för en rikare differentiering på

olika praktiska linjer av de prästerliga tjänsterna inom svenska kyrkan med

hänsyn tagen jämväl till kyrkans möjligheter att på ett nytt sätt mottaga

kvinnans tjänst inom Ordets ämbete, allt i syfte att utredningen i sinom tid

måtte kunna underlätta en ny och välbehövlig omprövning av den teoretiska

och praktiska prästutbildningens problem.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1958

Andra tillfälliga utskottet hänvisade i sitt betänkande nr 12 i anledning

av motionen vad angår frågan om kvinnlig prästtjänst till att de flesta domkapitlen

då ännu icke avgivit sina remissyttranden över 1950 års kommittébetänkande.

Utskottet fann att den sålunda pågående utredningen

icke borde föregripas. På utskottets hemställan beslöt kyrkomötet att motionen

icke skulle föranleda någon dess åtgärd.

Frågan togs upp även vid 1953 års kyrkomöte, då herr Magnus Danell

i eu motion (nr 2) föreslog, att kyrkomötet skulle hemställa om erforderliga

åtgärder för att kvinna måtte bli behörig till prästämbetet inom svenska

kyrkan.

Efter att ha påpekat, att remissbehandlingen av kommittébetänkandet

ännu icke vore helt avslutad, hemställde kyrkolagsutskottet i betänkande

nr 19, att, enär frågan för närvarande vore beroende på Kungl. Maj:ts

prövning, motionen icke måtte föranleda någon kyrkomötets åtgärd. Kyrkomötet

beslöt i överensstämmelse härmed.

Kvinnas obehörighet till prästtjänst i svenska kyrkan var år 1954 föremål

för uppmärksamhet i samband med Sveriges ratificering av Förenta

Nationernas konvention om kvinnans politiska rättigheter. I det statsrådsprotokoll,

som fogats till Kungl. Maj:ts proposition, nr 48, till 1954 års riksdag,

diskuterade ministern för utrikes ärendena, huruvida berörda förhållande

kunde hindra att »Sverige reservationslöst ratificerade konventionen.

Enligt dennas artikel III skall kvinnor ha rätt att, på samma villkor som

män utan åtskillnad av något slag, inneha allmän tjänst och utöva alla

offentliga funktioner om vilka stadgas i vederbörande lands lagar. Föredraganden

ansåg emellertid att prästerliga tjänster inom svenska kyrkan faller

utanför området för konventionen, huvudsakligen av det skälet att här är

fråga om tjänster beträffande vilka behörighetsvillkoren icke fastställts av

staten ensam utan av staten och kyrkan i förening. Riksdagen lämnade

denna ståndpunkt utan invändning.

Biskopsmötet har år 1955 antagit ett förslag till stadga för Ny kyrklig

tjänst för medhjälpare i församlingsarbetet, vilket anbefallts till församlingarnas

övervägande. Förslaget — som återgivits i riksdagens första lagutskotts

utlåtande nr 29 år 1955 — innehåller bland annat följande.

Tjänsten avser att »bereda ny möjlighet till aktivt tjänande i kyrkan

med hänsyn tagen till församlingarnas behov av kvalificerade krafter, vilka

kunna nå vidare ut bland människorna».

Tjänsten, som benämnes församlingsadjunktstjänst, skall ha karaktär av

lekmannatjänst, icke ett nytt ämbete. Den är närmast avsedd för kvinnor

men undantagsvis skall manlig befattning kunna inrättas.

Uppgifterna för tjänstinnehavaren skall vara

a) själavård,

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1958

b) evangelisation i olika former, om vilken verksamhet anmärkes att den

icke är avsedd att ersätta prästens ordinarie arbete,

c) undervisning, bland annat efter biskopens direktiv medverkande i

konfirmandundervisning,

d) barn- och ungdomsarbete.

Tjänsten skall regelmässigt vara heltidstjänst.

Utbildningens teoretiska del skall normalt omfatta teol. kand.-examen

eller till teologisk fakultet förlagd undervisning för kristendomslärare vid

läroverk. Dess praktiska del skall omfatta omkring 150 undervisningstimmar

och 300 övningstimmar i skilda ämnen.

Finansieringen grundas tills vidare på anslag från församlingar eller

kyrkliga samfälligheter. Målet bör vara att tjänsterna framgent legalt inorganiseras

i kyrkan och berättigar till bidrag ur kyrkofonden.

Lön skall utgå efter en närmare angiven reglerad befordringsgång.

Omkostnaderna för utbildningsverksamheten täckes genom rikskollekt.

Inställande i tjänsten förrättas enligt ordning som fastställts av biskopsmötet.

Tjänsten tillsättes såsom annan av församling inrättad tjänst.

Förman i tjänst, som inrättats för viss församling, är dennas kyrkoherde.

I tre vid 1955 års riksdag väckta motioner, dels de likalydande motionerna

I: 15 av herr Ollén och II: 25 av herr Rimmerfors och dels motionen II:

43 av fru Andrén m. fl. hemställdes, att riksdagen skulle begära att Kungl.

Maj:t senast år 1056 föreläde riksdagen förslag till lagstiftning om behörighet

för kvinna till prästerlig tjänst.

Första lagutskottet anförde i utlåtande, nr 26, över motionerna — efter

att ha anmärkt att flertalet av de församlingar, som hörts över 1950 års

kommittéförslag, tillstyrkt detta — följande.

Enligt utskottets mening äro, generellt sett, kvinnor lika väl skickade

som män att utöva de på prästämbetet ankommande funktionerna. Prästen

har att fullgöra sina uppgifter i mycket skiftande situationer. I åtskilliga

lägen kan det förmodas, att en kvinnlig präst skulle visa sig vara väl så

lämplig som en manlig.

Även behovet av kvinnans medverkan i det prästerskapet åliggande

kyrkliga arbetet måste beaktas. Detta behov gör sig gällande icke endast i

nyssnämnda särskilda situationer. I nuvarande tidsläge är det angeläget,

att alla krafter, som vilja ställa sig till kyrkans förfogande, kunna utnyttjas

och att alla som så önska, oavsett kön, beredas tillfälle att — efter vederbörlig

utbildning — i prästerlig tjänst verka inom kyrkan. Enligt utskottets

mening bör den föreliggande principfrågan icke avgöras under hänsynstagande

till den aktuella prästbristen. Det kan dock framhållas att en

reform av nu angivet slag, i vart fall på längre sikt, säkerligen kommer att

underlätta rekryteringen.

Inrättandet av en särskild lekmannatjänst av det slag, biskopsmötet förordat,

kan icke minska angelägenheten av att prästämbetet nu öppnas för

kvinnor. Endast efter prästvigning kan kvinnan bli i stånd att utan begränsning

göra sin insats i det kyrkliga arbetet.

Genom 1049 års grundlagsändringar erhöll kvinnan, då det gäller tillsättande

av ämbeten och tjänster, generell likställighet med mannen utom

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj.ts proposition nr SO år 1958

beträffande prästerliga tjänster, i fråga om vilka en särreglering förutsattes.

Rättvisehänsyn kräva att — då principiella hinder icke möta — man fullföljer

detta reformarbete och att kvinnan även på detta område gives

likställighet med mannen.

Då utskottet enhälligt omfattar den uppfattning, som här kommit till

uttryck, har utskottet närmare övervägt sättet för reformens genomförande.

Utskottet har därvid stannat vid den meningen, att i en fråga som så

nära angår kyrkans liv kyrkomötet, som ännu icke haft att taga ställning

till spörsmålet efter den år 1950 avslutade utredningens framläggande,

lämpligen borde få tillfälle att först besluta i saken. Statsrådet och chefen

för ecklesiastikdepartementet har i ett uttalande i andra kammaren vid

1954 års riksdag givit tillkänna enahanda uppfattning. Under sådana omständigheter

finner utskottet, att förslag till lagstiftning i ämnet bör föreläggas

nästa kyrkomöte, som beräknas sammanträda 1956, och därefter

riksdagen.

På hemställan av utskottet fattade riksdagen det beslut, som här inledningsvis

omnämnts.

VII. Departementschefen

Frågan om kvinnor bör få tillträde till prästerliga tjänster har länge stått

under debatt både i Sverige och utomlands. På flera håll har prästämbetet

öppnats för kvinnor, så t. ex. i Danmark och Norge. Som regel har emellertid

en lösning icke kunnat vinnas utan motsättningar mellan olika meningsriktningar.

I vårt land har spörsmålet om kvinnliga präster, åtminstone till en början,

behandlats i nära anslutning till den allmänna frågan om kvinnors tillträde

till statstjänst. När regeringsformen § 28 år 1921 ändrades så att

även kvinnor skulle — med tillämpning av grunder som Kungl. Maj:t och

riksdagen gemensamt godkänt — få befordras till statliga ämbeten och

tjänster, gjordes det förbehållet att kvinna icke skulle få utnämnas till

prästerlig tjänst, om ej annat blivit bestämt i kyrkolags form. Och den s. k.

behörighetslagen av år 1923, som närmare bestämde kvinnornas behörighet

till statstjänst, innehöll i fråga om prästerlig eller annan kyrklig tjänst

endast en hänvisning till vad därom särskilt stadgades. Samma kommitté

som framlagt förslag till dessa lagstiftningsåtgärder avgav emellertid år

1923 också ett betänkande, som innefattade utredning och förslag i fråga

om kvinnas tillträde till kyrklig tjänst. Detta förslag innebar i huvudsak

alt kvinna i fråga om behörighet att prästvigas och att inneha prästerlig

tjänst skulle vara likställd med man, dock att därvid skulle gälla vissa

närmare angivna undantag av icke oväsentlig räckvidd. Förslaget mötte

vid remissbehandling starkt motstånd och ledde icke till någon lagstiftning.

Trots att spörsmålet om kvinnliga präster under de följande åren aktualiserades

i flera sammanhang, kom den år 1945 beslutade reformen av beliörighetslagstiftningen

icke att beröra prästtjänsterna. T stället angavs att

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1958

frågan om kvinnas tillträde till prästämbetet lämpligen borde göras till

föremål för särskild utredning.

Det bör framhållas, att 1945 års reform innebar en slutsten på den allmänna

behörighetslagstiftningens område. Kvinnorna fick nu generellt lika

behörighet som män att efter förtjänst och skicklighet befordras till statstjänst

eller annat allmänt uppdrag. Det alltjämt kvarstående undantaget

för prästerliga tjänster framträder därmed som den enda lagstadgade begränsningen

i kvinnornas behörighet till tjänster. Detta betyder emellertid

självfallet icke, att man vid tillsättning av icke-prästerliga tjänster skulle

vara förhindrad att fästa avseende vid sökandes kön. Under förarbetena

till 1945 års lagstiftning underströks tvärtom, att kravet på skicklighet,

tolkat såsom innefattande krav på lämplighet för den ifrågavarande befattningen,

ibland måste innebära att hänsyn tages till könet. Uppenbarligen

kan det vara en plikt för vederbörande myndighet att taga sådana hänsyn.

Och Kungl. Maj:t kan i administrativ ordning förordna, att viss statstjänst

skall förbehållas för endast män eller endast kvinnor, nämligen för det fallet

att det med hänsyn till tjänstens göromål finnes uppenbart att tjänsten kan

behörigen upprätthållas endast av man eller endast av kvinna.

Spörsmålet om kvinnas behörighet till prästerliga tjänster har nu ytterligare

utretts av en särskild kommitté, som varit verksam åren 1946—1950.

På sätt framgått av min tidigare redogörelse har majoriteten inom denna

kommitté föreslagit, att kvinna skall få lika behörighet som man att prästvigas

och att inneha prästerlig tjänst, dock att kvinna ej skall kunna förordnas

till prästerlig tjänstgöring eller utnämnas till prästerlig tjänst i

annan församling än sådan där det finns minst två prästerliga tjänster och

av dessa minst en har manlig innehavare. En minoritet av fyra ledamöter

har emellertid yrkat, att frågan om prästvigning av kvinnor tills vidare

bordlägges och att åtgärder omedelbart vidtages för att inrätta en särskild

kvinnlig tjänst i kyrkan.

Förslagen har, som också tidigare framgått, fått ett splittrat mottagande.

Särskilt har de kyrkliga myndigheterna och prästerskapets sammanslutningar

genomgående rest motstånd mot den av kommittén förordade reformen.

Därvid har bland annat framhållits som angeläget att frågans lösning

icke forceras.

Otvivelaktigt är frågan om kvinnors tillträde till prästtjänster mera

komplicerad än den om kvinnas behörighet till statstjänst i allmänhet. Det

gäller här i flera hänseenden andra och ömtåligare överväganden. Genom

de upprepade utredningar och remissbehandlingar som förekommit och den

ingående samhällsdiskussion som ägnats saken, bland annat vid riksdagar

och kyrkomöten, får frågan emellertid enligt min mening anses vara tillräckligt

beredd för slutligt avgörande. Jag vill i detta sammanhang

också erinra om att 1955 års riksdag särskilt hemställt att förslag till lagstiftning

i ärendet skall föreläggas nästa kyrkomöte. Trots dessa omständig
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1958

heter skulle möjligen ett nytt skäl kunna anföras för anstånd med avgörandet,

nämligen att man borde avvakta resultatet av den utredning om den

framtida gestaltningen av förhållandet mellan staten och svenska kyrkan

som 1956 års riksdag begärt. I det utlåtande av konstitutionsutskottet som

ligger till grund för riksdagens skrivelse i ämnet har emellertid framhållits,

att det torde komma att dröja avsevärd tid innan utredningens resultat

kan framläggas och att med hänsyn härtill dess arbete icke bör föranleda,

att sådant utrednings- och reformarbete på det kyrkliga området avbrytes

eller inställes som kan leda till önskvärda partiella reformer. Enligt min

mening är det i förevarande fall fråga om en reform av angivet slag. Jagvill

tillägga, att det av flera skäl kan vara av betydelse att ovisshet icke

råder om de lagstiftande organens inställning till frågan om kvinnliga

präster.

På dessa grunder förordar jag att nämnda fråga nu upptages till avgörande.

De skäl som anföres för att öppna prästämbetet för kvinnor rymmes under

endera av två huvudsynpunkter. Den ena är att principen om mäns

och kvinnors rättsliga likställighet i vårt samhälle bör prägla även den

kyrkliga organisationen. Den andra är omsorgen om kyrkans bästa.

Likställighetsprincipen är så klar och numera så rotfast i vårt land, att

jag här ej behöver ytterligare uppehålla mig vid dess innebörd. Tydligt är

sålunda att den av flera kyrkliga remissmyndigheter utvecklade tanken,

att mäns och kvinnors arbete inom kyrkan skulle kunna tillerkännas likvärdighet

även om kvinnorna fick bedriva sin verksamhet på annan nivå

än prästernas, är oförenlig med det borgerliga samhällets likställande av

man och kvinna.

Å andra sidan har i både 1923 och 1950 års kommittébetänkanden framhållits,

att frågan om kvinnas tillträde till prästämbetet icke kan och får

lösas utifrån endast ett abstrakt likställighetsresonemang. Jag anser det

viktigt att man nu ej släpper denna synpunkt. Ty därmed skulle man

kunna förledas att underkänna kyrkans och dess verksamhets egenart i

förhållande till det borgerliga samhället och dettas funktioner. Betydelsen

på nu förevarande område av likställighetstanken blir då, att den anvisar

en lösning som bör väljas, om icke för kyrkan säregna förhållanden gör det

troligt att hinder möter med hänsyn till kyrkans bästa.

1 1950 års kommittébetänkande hävdas med utförlig motivering, att

kyrkan har ett starkt behov av ökad kvinnlig insats inom sina olika verksamhetsgrenar.

Denna synpunkt har icke motsagts från något håll utan har

tvärtom kraftigt understrukits i flera remissyttranden — även av motståndare

till tanken på kvinnliga präster. Jag finner det icke erforderligt

att nu upprepa argumenteringen i denna del utan vill endast sammanfattningsvis

uttala som min mening att det för kyrkan måste vara av bety
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. May.ts proposition nr 30 år 1958

dande intresse att väl kvalificerade och utbildade kvinnor, som har håg och

fallenhet för arbete inom kyrkan, verkligen får tillfälle därtill. I detta

sammanhang anser jag mig vidare böra framhålla, att jag delar den av

första lagutskottet vid 1955 års riksdag hävdade uppfattningen att kvinnor,

generellt sett, är lika väl skickade som män att utöva de på prästämbetet

ankommande funktionerna.

Från flera håll har som nämnts förslag framkommit om att den kvinnliga

arbetsinsatsen i kyrkan skall ökas på det sättet, att en ny kyrklig tjänst

inrättas avsedd huvudsakligen eller allenast för kvinnor. Enligt vissa förslagsställare

skulle med inrättandet av en sådan tjänst frågan om prästämbetets

öppnande för kvinnor kunna avföras från dagordningen. Andra —

de torde vara färre — anser att en dylik tjänst bör inrättas, oavsett om

kvinnor får bli präster eller ej. Det må anmärkas, att biskopsmötet i sitt

år 1955 antagna, förut återgivna förslag om ny kyrklig tjänst för medhjälpare

i församlingsarbetet icke uttryckligen tagit ställning till denna fråga.

Första lagutskottet har i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 26 år

1955 uttalat att inrättandet av en särskild lekmannatjänst av det slag,

biskopsmötet förordat, icke kan minska angelägenheten av att prästämbetet

nu öppnas för kvinnor. Endast efter prästvigning kan kvinnan, anför

utskottet, bli i stånd att utan begränsning göra sin insats i det kyrkliga

arbetet. Jag kan i denna del helt ansluta mig till utskottet.

Härutöver vill jag erinra om att den församlingskommunala självbestämmanderätten

redan nu gör det möjligt för församling och kyrklig samfällighet

att anställa kvinnor för sådant kyrkligt arbete som icke lagligen måste

ombesörjas av präst. Anställningsrättsligt kan sådan kvinna få samma grad

av trygghet som annan kommunal tjänsteman. Självfallet är den möjlighet,

som här föreligger för åtminstone stora och medelstora församlingar att

öka den kvinnliga arbetsinsatsen, av stort värde trots begränsningen av

kvinnlig medhjälpares kompetens. Något annorlunda ställer sig saken om

man vill under statsmakternas medverkan skapa en ny kyrklig församlingstjänst,

som i fråga om kompetenskrav och arbetsuppgifter nära ansluter

sig till prästtjänsten och som helt eller delvis finansieras över kyrkofonden

— alltså en anordning sådan som den mot vilken biskopsmötet torde sikta.

Man synes mig icke kunna avvisa möjligheten att tillkomsten av en dylik

tjänstetyp skulle komma att inverka på storleken av den församlingsprästerliga

organisationen. Nu har emellertid under det mångåriga arbetet på

att få fram riktlinjer för en ny, för vår tids förhållanden avpassad pastoratsindelning

och församlingsprästerlig organisation icke ifrågasatts att man

skulle avlasta prästerskapet vissa arbetsuppgifter genom att skapa en ny

typ av tjänstemän. En sådan lösning är också främmande för de förslag,

som Kungl. Maj:t på min föredragning genom propositionen 1957: 153

underställt riksdagen.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1958

Jag anser alltså, att tanken på inrättandet av en ny kyrklig tjänst icke

bör få stå hindrande i vägen för en lösning av frågan om kvinnliga präster.

Härefter torde jag få beröra några ytterligare argument, som mera allmänt

anförts mot den föreslagna reformen.

Det har gjorts gällande, att det skulle vara oförenligt med kyrkans trohet

mot bibeln att låta kvinna bli präst. I min föregående framställning har jag

ansett mig kunna avstå från att närmare redogöra för de undersökningar

och meningsutbyten som förekommit härom. Jag vill här endast erinra om

att denna argumentering — som växlar något mellan olika iöreträdare —

har bland annat följande utgångspunkter: en evig skapelseordnings betydelse

för mannens och kvinnans olika ställning inom kyrkan, prästens uppgift

att inför församlingen avbilda eller representera Kristus, utväljandet av

allenast män till apostlar, några av aposteln Paulus gjorda uttalanden om

den ställning kvinnan borde intaga i församlingslivet. I 1923 och 1950 års

betänkanden samt i däröver avgivna yttranden av teologiska fakulteter

och domkapitel överväger emellertid den meningen att dyiika synpunkter

icke kan tillerkännas avgörande betydelse. Detta är också min uppfattning.

Vidare har som skäl mot reformen åberopats hänsyn till den kristna kyrkans

tradition. Och ovedersägligen strider det i och för sig mot denna tradition

att låta kvinnor bli präster. Det bör dock uppmärksammas att det

för svenska kyrkans del ansetts ligga inom traditionens ram att efter hand

vidga utrymmet för kvinnliga insatser. Inom kyrkans sociala och själavårdande

verksamhet har detta skett genom diakonissinstitutionen. Såsom

ledamöter av kyrkoråd och kyrkofullmäktige samt som kyrkvärdar har

kvinnor kommit att deltaga i församlingsstyrelsen och i lokalkyrkans förvaltning.

Slutligen har kvinnor som studiesekreterare, ungdomssekreterare

och dylikt fått inom kyrkan fullgöra uppgifter, vari ingått ett skiftande

mått av förkunnelse. I yttrande över 1950 års betänkande har biskopen i

Linköpings stift påvisat, att gränsen mellan den av fyra reservanter föreslagna

särskilda kvinnliga kyrkotjänsten och kvinnans beklädande med

prästämbetet går vid rätten till sakramentsförvaltning. I stort sett torde

detsamma gälla om förhållandet mellan biskopsmötets förslag av år 1955

och kvinnas tjänstgöring som präst. Den av mig här antydda utvecklingslinjen

inom svenska kyrkan synes mig icke lämna stöd för att tillgodogörandet

av kvinnans arbetsinsats inom kyrkan bör varaktigt hejdas inför

sakramentsförvaltningen.

Vad jag nu anfört motsäger icke, att man vid reformens genomförande

bör och kan taga stor hänsyn till det i traditionen grundade känslomotstånd

mot kvinnliga präster som otvivelaktigt finns, särskilt på vissa orter.

Härtill återkommer jag i det följande. Jag vill dock redan i detta sammanhang

peka på att det numera knappast kan spåras något av det motstånd

mot kvinnliga tjänstemän som för blott några årtionden sedan otvivelak
4

— B i han g till riksdagens protokoll 1058. 1 samt Nr 30

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1958

tigt fanns inom den svenska förvaltningen. Detta förhållande synes mig

beaktansvärt av bland annat det skälet att — såvitt framgår av remissyttrandena

över 1950 års betänkande — tanken på kvinnor som präster möter

starkast motstånd hos prästerskapet.

Ett ofta återkommande, starkt understruket argument mot reformen är

att den skulle kunna inverka oförmånligt på svenska kyrkans ekumeniska

förbindelser med andra trossamfund. Inom en dominerande del av kristenheten

kan kvinna nu icke bli präst och kommer måhända ej att kunna bli

det inom överskådlig tid. Det är över huvud taget svårt att bedöma,

vilka konsekvenser reformen skulle få från ekumenisk synpunkt, men jag

kan icke föreställa mig att dessa konsekvenser skulle kunna bli till skada för

svenska kyrkan. Jag finner det därför — liksom 1946 års kommitté — icke

rimligt att ekumeniska hänsyn skulle få utgöra hinder för reformen.

Övriga argument i diskussionen om kvinnas tillträde till prästämbetet

hänför sig på ett eller annat sätt till en avvägning mellan å ena sidan storleken

och värdet av de arbetsinsatser i kyrkan, som kan väntas från kvinnor

som präster, och å den andra den oro och splittring som kan skapas av

en sådan reform. Det synes mig vara på denna punkt som de tyngst vägande

skälen är att finna.

Som redan nämnts har omkring två tredjedelar av de 119 församlingar

eller kyrkliga samfälligheter som hörts över 1950 års betänkande uttalat

sig för att kvinna skall få bli präst. Samma ståndpunkt har de politiska

och — med ett undantag — de opolitiska kvinnoföreningar som yttrat sig.

Att likväl ifrågasätta att ett avsevärt utrymme finnes för kvinnor i prästtjänst

synes mig vara ett svårförståeligt underkännande av allvaret i dessa

meningsyttringar. Många remissyttranden innehåller otvetydiga uttryck för

förhoppningar att kyrkans verksamhet skall, genom kvinnliga präster, nå

vidare och djupare. Även om det för närvarande inom vissa kretsar av

kyrkan finns ett bestämt motstånd mot reformen, torde farhågorna för

framtida oro och splittring vara starkt överdrivna.

Vad jag här anfört leder mig till den slutsatsen att prästämbetet nu bör

öppnas för kvinnor.

Som förut nämnts föreslås i 1950 års kommittébetänkande den begränsningen

i kvinnlig prästs behörighet, att kvinna icke skall få förordnas till

prästerlig tjänstgöring eller utnämnas till prästerlig tjänst i annan församling

än sådan, där det finns minst två prästerliga tjänster och av dessa

minst en har manlig innehavare. Kommitténs motiv för denna begränsning

är i huvudsak, att man icke bör skapa en sådan situation att församlingsmedlemmar,

som av principiella eller känslomässiga skäl ställer sig avvisande

till tanken på kvinnliga präster, icke har möjlighet att betjänas

inom församlingen av annan än kvinnlig präst. Bestämmelsen har synts

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1958

kommittén nödvändig åtminstone under en övergångstid. Det må anmärkas,

att en bestämmelse av samma innehåll upptogs redan i 1923 års förslag

och att man därvid särskilt underströk vikten av att en församling

icke mot sin vilja skulle erhålla kvinnliga präster.

Den föreslagna begränsningsregelns innehåll är oklart. Med »församling»

torde i förevarande sammanhang icke — såsom ofta i något äldre lagstiftning

— avses pastorat. Detta synes framgå av de sakkunnigas motivering

och vidare av uttalandet att regeln innebär, att det skulle finnas omkring

300 församlingar, där kvinnlig präst hade rätt att tjänstgöra. Församlingsbegreppet

har också onekligen en central betydelse för det kyrkliga livet.

Nu förhåller det sig emellertid så, att församlingsprästtjänst är inrättad i

pastorat, ej i församling. Såsom det legalt-administrativa tjänstgöringsområdet

för en kyrkoherde och honom eventuellt biträdande präster bildar

pastoratet den yttre ramen och den egentliga enheten för den församlingsprästerliga

verksamheten i dess helhet — detta även i de fall då pastoratet

omfattar flera församlingar och även om Kungl. Maj:t bestämt att del av

pastoratet skall utgöra särskilt tjänstgöringsområde för en eller flera biträdande

präster. Det bör vidare framhållas, att den omständigheten att

två präster har sin stationeringsort i samma församling icke nödvändigtvis

betyder att bådas arbetskraft huvudsakligen användes för den församlingens

räkning. Församlingsbegreppet som utgångspunkt för en begränsningsregel

av föreslagen typ kan därför enligt min mening — av rent tekniska

skäl — icke komma i fråga. Däremot skulle det kunna tänkas att

bygga en dylik regel på pastoratsbegreppet, alltså på skillnaden mellan enpräst-

och flerprästpastorat. Kvinna skulle då icke få bli präst i enprästpastorat

men väl i flerprästpastorat, där det finns minst en prästtjänst med

manlig innehavare. Det kan anmärkas att antalet flerprästpastorat för närvarande

uppgår till omkring 800 och vid genomförande av den i propositionen

1957: 153 föreslagna indelningsreformen kan beräknas öka till drygt

900. Även en begränsningsregel efter nyss antydda linjer erbjuder emellertid

tekniska problem och skulle i praktiken kunna leda till egendomliga

konsekvenser. Det är vidare ofrånkomligt att varje särbestämmelse av

ifrågavarande slag måste möta principiella betänkligheter. Härom synes

1940 års kommitté själv ha varit medveten, då den framhåller att en dylik

bestämmelse saknar motsvarighet inom svensk lagstiftning i övrigt. Och

principiella erinringar mot begränsande särregler för kvinnor har även anförts

vid ärendets remissbehandling, särskilt i yttranden från universitetskanslern,

flera kvinnoorganisationer och några församlingar. Den frågan

inställer sig då, om behovet av en begränsningsregel är så starkt att det

kan uppväga de förut berörda invändningarna.

För egen del är jag liksom 1946 års kommitté väl medveten om att det

för framgången av det kyrkliga arbetet är ytterst betydelsefullt åt t prästens

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1958

person och gärning mötes med förtroende inom den menighet han har att

betjäna. Av ålder har man i menighetens rätt att medverka vid tillsättningen

av de ordinarie församlingsprästtjänsterna sett en garanti för att

regelmässigt förutsättningar för gott andligt ledarskap och gott samarbete

skall finnas. Om en menighet mot sin vilja skulle erhålla kvinnlig präst,

kunde häri onekligen ligga en risk för det kyrkliga livet. Förutsättningarna

för att en dylik situation skulle uppkomma är emellertid enligt min mening

— även utan en begränsningsregel — mycket ringa. Skälen för denna min

uppfattning skall jag närmare utveckla i det följande.

Som tidigare berörts anser man, vad det allmänna statliga befordringsväsendet

beträffar, att kravet på skicklighet, tolkat såsom innefattande krav

på lämplighet för den ifrågavarande befattningen, ibland måste innebära

att hänsyn tages till könet. Enligt min mening kommer även vid prästtillsättningar

att finnas utrymme för sådant hänsynstagande. Jag vill särskilt

peka på vissa bestämmelser i prästvalslagstiftningen och utgår därvid från

det förslag till lag om prästval, som antagits av innevarande års riksdag och

som är avsett att föreläggas årets kyrkomöte. Enligt detta får till prästerlig

tjänst ifrågakomma endast den som prövas ha den förmåga och de egenskaper

som erfordras för tjänstens nöjaktiga bestridande. Vidare gäller, att behöriga

sökande skall uppföras på förslag efter som de, med hänsyn jämväl

till tjänstens särskilda behov, finnes äga företräde i förtjänst och skicklighet.

Innebörden av hänvisningen till »tjänstens särskilda behov» har under

arbetet med den nya prästvalslagstiftningen närmare utvecklats. Vid sin

diskussion rörande tänkbara olägenheter av stiftsbandets avskaffande behandlade

1950 års prästvalskommitté även frågan huruvida — genom stiftsbandets

upphävande — risken skulle öka för att pastorat skulle få eu

präst, som är främmande för dess andliga egenart. Kommittén ansåg därvid,

att föreskriften om hänsyn till »tjänstens särskilda behov» lämnade

utrymme för hänsynstagande till pastoratets andliga struktur. Detta uttalande

fann jag för egen del välgrundat och riksdagen lämnade det utan

erinran. Uppenbarligen kan ett pastorats »andliga struktur» vara sådan

att pastoratsmenigheten ställer sig direkt avvisande till att få en kvinnlig

präst. Detta förhållande måste kunna leda till att en kvinna prövas icke

böra komma i fråga som präst i pastoratet. Vad nu anförts är av betydelse

icke blott vid upprättande av förslag till prästerlig tjänst utan också vid

utnämning till prästtjänst, som skall tillsättas utan val, och vid missivering

av icke-ordinarie präst. — Jag kan å andra sidan icke underlåta att framhålla,

att »den andliga strukturen» även i ett enprästpastorat kan vara

sådan att en kvinnlig präst där skulle mottagas med glädje. Det skulle enligt

min mening vara betänkligt att i ett sådant fall, genom en formell regel,

utesluta pastoratsmenigheten från möjligheten att få den präst man vill ha.

Liksom 1946 års kommitté anser jag det kunna förutsättas, att biskop

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts ''proposition nr SO år 1958

och domkapitel äger tillräcklig kännedom om stiftets församlingar för att

kunna pröva, hur arbetsmöjligheterna för kvinnliga präster ställer sig inom

olika delar av stiftet. Vid tillsättning av ordinarie församlingsprästtjänster

kommer därtill, att det genom prästvalslagstiftningens bestämmelser är

sörjt för att en meningsyttring angående de sökande alltid inhämtas från

pastoratet. Därvid kan inställningen till tanken att få en kvinnlig präst

komma till uttryck. Mest påfallande är detta vid tillsättning av lcyrkoherdeeller

komministertjänst efter val — enligt förslaget till ny prästvalslag vid

två tredjedelar av tillsättningsfallen. Pastoratsmcnigheten har då att välja

mellan dem som uppförts på förslag till tjänsten och valutfallet blir regelmässigt

avgörande för tillsättningen. Den situationen att ett förslag endast

omfattar kvinnor är visserligen tänkbar men torde åtminstone för lång tid

framåt få betraktas som ett rent teoretiskt fall. Vid tillsättningar utan val,

s. k. tredjegångstillsättningar, skall församlingskyrkoråden i pastoratet få

tillfälle att yttra sig om de sökande och kan därvid ange sin inställning till

frågan om kvinnliga präster.

En viktig omständighet är enligt min mening vidare, att det finns all

anledning antaga att de kvinnor som blir präster inom svenska kyrkan

själva kommer att söka sig till sådana arbetsområden där deras insatser blir

särskilt fruktbara. Såsom anföres i 1950 års betänkande torde de komma

att dra sig för att söka tjänst där det finns en stark opinion mot kvinnliga

präster. Erfarenheterna av 1945 års reform på den allmänna behörighetslagstiftningens

område visar också att frånvaron av särskilda undantagsföreskrifter

där icke lett till att kvinnor eftersträvat tjänster, som ansetts

regelmässigt böra besättas med män.

Sammanfattningsvis vill jag göra gällande, att det med hänsyn till de

förhållanden jag här sökt klarlägga icke finns något verkligt behov av en

särskild begränsningsregel. Över huvud taget framstår det för mig som

mycket osannolikt att under en avsevärd övergångstid efter reformens genomförande

— annat än rent undantagsvis — den situationen skall inträffa

att man i ett pastorat endast har kvinnlig präst att tillgå. Jag förordar

alltså att i lagen icke inskrives något undantag från kvinnas behörighet till

prästerlig tjänst. I

I fråga om lagstiftningens omfattning och utformning är ytterligare ett

par spörsmål av mera principiell räckvidd att beakta.

Det första gäller kvinnas rätt till prästvigning. J båda de föreliggande

kommittéförslagen har det ansetts erforderligt att uttryckligen fastslå, att

kvinna skall vara likställd med man såväl i fråga om behörighet att prästvigas

som i fråga om behörighet att inneha prästerlig tjänst. Regeringsformen

§ 28 säger däremot icke något om kvinnas prästvigning; och över

huvud taget finns det varken i kyrkolagen eller annorstädes i lag något uttryckligt

förbud mot att viga kvinna till präst.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:tf proposition nr SO år 1958

Prästvigning är en oeftergivlig förutsättning för innehav — även tillfälligt

— av prästtjänst i svenska kyrkan. Frågan huruvida en person som

så önskar skall få bli vigd till präst avgöres av vederbörande biskop. Denne

har därvid som tjänsteplikt att pröva, om gällande villkor för prästvigning

är uppfyllda. Prövningen omfattar bland annat en allmän lämplighetsprövning.

Även om prästkandidaten fullgjort stadgade kunskapsprov och uppfyller

övriga formella krav, ger detta honom icke någon rätt att bli prästvigd.

Biskopen kan icke tvingas att viga den han finner otjänlig.

Å andra sidan bör framhållas, att prästvigningen icke medför någon obetingad

rätt till anställning i kyrkan. I samband med tillkomsten av 1951

års lönereform för prästerna klarlades, att förbudet i 19 kap. G § kyrkolagen

för biskop att »viga flera präster än som nödtorfteligen behövas och

med lägenheter kunna förses» icke innebär, att kyrkan genom prästvigningen

påtar sig ansvar för prästens skäliga försörjning. Det torde också

förekomma att en man prästviges, oaktat han åtminstone tills vidare icke

avser att tjänstgöra regelbundet i prästerlig befattning eller som lärare.

Med hänsyn till förut angivna omständigheter — prästvigningens betydelse

som nödvändig förutsättning för innehav av prästerlig tjänst samt

frånvaron av lagstadgat förbud mot prästvigning av kvinna — finner jag

det för egen del icke erforderligt att i lagen intaga särskild föreskrift om att

kvinna skall äga lika behörighet som man att prästvigas. Även utan en dylik

föreskrift måste det enligt min mening stå klart, att kvinnligt kön icke i

och för sig skall kunna utesluta en prästkandidat från möjligheten att bli

prästvigd och att kvinna lika väl som man skall kunna få sin lämplighet för

prästkallet prövad efter objektiva grunder.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att, därest prästerliga tjänster

öppnas för kvinnor, vissa ritual i kyrkohandboken måste ändras och att

även därigenom kvinnas behörighet till prästvigning kommer till uttryck.

På ytterligare en punkt finner jag skäl till avvikelse från kommittéförslagen,

nämligen i den del de innehåller att kvinna skall vara likställd med

man i fråga om behörighet att inneha kyrklig tjänst som icke är att hänföra

till prästerlig tjänst. Behov av en dylik bestämmelse torde numera icke

föreligga. Några i lag stadgade inskränkningar i kvinnas behörighet till

annan kyrklig tjänst än prästtjänst kvarstår icke. Tidigare fanns i detta

hänseende vissa bestämmelser om organister och klockare i 24 kap. 30—

33 §§ kyrkolagen och därtill anknytande administrativa författningar, men

nämnda paragrafer i kyrkolagen har upphävts genom lagen den 27 juni 1947

om kyrkomusiker. I

I enlighet med de riktlinjer som här angivits har inom ecklesiastikdepartementet

upprättats förslag till lag om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst.

Lagförslaget torde i vissa delar böra något närmare motiveras.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Med prästerlig tjänst avses — liksom uppenbarligen är fallet i § 28 regeringsformen

— varje slag av prästerlig tjänst inom svenska kyrkan.

Lagförslagets formulering har nära anslutits till 1945 års allmänna behörighetslag.

Liksom i denna har orden »efter förtjänst och skicklighet»

skrivits in för att utmärka att hänsyn skall kunna tagas till sökandes kön,

i den mån detta erfordras för bedömande av sökandes »skicklighet». Jag

hänvisar härutinnan till vad jag tidigare anfört.

■ Slutligen vill jag framhålla, att om en lagstiftning av förut angivet innehåll

kommer till stånd, blir därmed särbestämmelsen om prästerlig tjänst

i regeringsformen § 28 tredje stycket obehövlig. Lagtekniskt föreligger da i

viss mån en parallell till den situation som var för handen vid 1945 års

reform av den allmänna behörighetslagstiftningen. I detta läge tvekar jag

för egen del icke att uttala, att grundlagsbestämmelsen bör upphävas. Frågan

om åtgärder i detta syfte torde emellertid fa anmälas vid ett senare

tillfälle.

Den föreslagna lagen torde böra träda i kraft den 1 juli 1958, samtidigt

med den nya lagstiftningen om präst val.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över det föreliggande

förslaget till lag om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst1 måtte

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom

utdrag av protokollet.

Denna hemställan bifaller tillförordnade regeringen.

Ur protokollet:

Göran Göransson

Detta förslag, som är likalydande med det vid skrivelsen fogade lagförslaget, bär bär uteslutits.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts ''proposition nr SO år 1958

Bilaga

Av 1946 års kommitté framlagt förslag till ändringar i

kyrkohandboken

Som en allmän princip kan nämnas att de i anvisningar och kungörelser

förekommande orden »han», »hans» och »honom» icke böra föranleda någon

ändring i kyrkohandboken lika litet som t. ex. i lagtext någon ändring företagits

i motsvarande fall.

I kyrkohandboken1 äro följande ändringar behövliga:

Sid. 175. I bönen före biskopsvigning står: »Förläna honom---på

det att genom hans tjänst.» Orden ändras så att efter »honom» inom parentes

insattes ordet »henne». I stället för »på det att genom hans tjänst»

införes orden »på det att därigenom».

Sid. 176. I bönen före prästvigning står: »Se i nåd till de män, som nu».

Detta ändras till »Se i nåd till dem som nu».

Sid. 835. I biskopsvigningsritualet står: »Men på det att du, käre broder,

med oss» vilket ändras till »Men på det att du med oss».

Sid. 840. I samma ritual förekommer en bön, som börjar med orden:

»Vi bedja Dig: Förläna denne din tjänare, som nu är satt till». I denna bön

förekommer ett flertal gånger orden »honom» och dessutom ordet »han».

Inom parentes sättes på ifrågavarande ställen orden »henne» och »hon».

Sid. 349. I kapitlet om prästvigning står: »De män som nu skola vigas

till det heliga prästämbetet äro följande». Detta ändras till: »De som nu

skola vigas till det heliga prästämbetet äro följande».

Sid. 351. I samma ritual förekommer bönen: »Vi bedja Dig för dessa våra

bröder som nu äro vigda». Detta ändras till: »Vi bedja Dig för dem som

nu äro vigda».

Sid. 362. I kapitlet om kyrkoherdeinstallation stå orden: »Du, käre broder».

Detta ändras till endast »Du».

Sid. 366. I samma ritual står en bön, börjande med orden »Barmhärtige

Gud», i vilken ett flertal gånger ordet »honom» förekommer. Inom parentes

sättes på ifrågavarande ställen ordet »henne».

Hänvisningarna avser Den svenska kyrkohandboken. Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag

1952.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1958

57

TJtdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 8

augusti 1957.

Ledamöter:

justitieråden Walin,

Sjöwall,

Hagbergh,

regeringsrådet Klackenberg.

Enligt lagrådet den 5 augusti 1957 tillhandakommet utdrag av protokoll

över ecklesiastikärenden, hållet inför den under Hans Maj:t Konungens

frånvaro i nåder tillförordnade regering den 12 juli 1957, hade tillförordnade

regeringen förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag om

kvinnas behörighet till prästerlig tjänst.

Lagrådet lämnade vid sin granskning förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Torsten Johansson

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1958

XJtdracj av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 16 augusti 1957.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Andersson, Persson,

Lindell, Lindström, Keing, Hansson.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Persson, lagrådets utlåtande

över det till lagrådet den 12 juli 1957 remitterade förslaget till lag

om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst.

Med förmälan att lagrådet lämnat förslaget utan erinran hemställer föredraganden,

att från kyrkomötet måtte inhämtas dels yttrande, huruvida

kyrkomötet godkänner lagförslaget, dels yttrande över det förslag till ändringar

i kyrkohandboken, vilket som bilaga fogats till statsrådsprotokollet

i detta ärende den 12 juli 1957.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att

till kyrkomötet skall avlåtas skrivelse av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

M. Ribbing

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1958

59

Bilaga 2

Nr 32

Kyrkomötets underdåniga skrivelse angående förslag till lag

om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst, in. m.

(Särskilda utskottets betänkande nr 1 och beredningsutskottets

betänkande nr 4.)

Till Konungen

I skrivelse till kyrkomötet den 16 augusti 1957, nr 6, har Eders Kungl.

Maj:t, under åberopande av skrivelsen bilagda, i statsrådet och lagrådet

förda protokoll, dels begärt kyrkomötets yttrande, huruvida kyrkomötet

godkände ett vid skrivelsen fogat förslag till lag om kvinnas behörighet

till prästerlig tjänst, dels begärt kyrkomötets yttrande över ett vid statsrådsprotokollet

i ärendet den 12 juli 1957 fogat förslag till ändringar i

kyrkohandboken.

I ärendet hava mötets särskilda utskott och dess beredningsutskott avgivit

särskilda betänkanden, nr 1 respektive nr 4.

Till svar å Eders Kungl. Maj:ts skrivelse får kyrkomötet i underdånighet

anföra följande:

Den nu aktuella frågan om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst kan

enligt kyrkomötets mening icke besvaras annat än med utgångspunkt från

nya testamentet. Nya testamentet ger i frälsningsfrågor och trons övriga

huvudfrågor giltiga besked för alla tider. Av annan art är frågan huruvida

och i vilken omfattning nya testamentets förordningar för de första kristna

församlingarna kan anses ha en för all framtid förpliktande innebörd. Till

denna grupp av frågor hör den om prästämbetets utgestaltning. Det synes

därför kyrkomötet vara angeläget att beslut som binder den kommande

utvecklingen icke fattas, förrän man inom kyrkan vunnit större enighet

och klarhet beträffande utformningen av prästämbetet. Värdefullt synes i

detta sammanhang vara att hela frågekomplexet blir belyst, helst i allmänkyrkligt

sammanhang. Ett organ härför finnes i kyrkornas världsråd.

Kyrkomötet kan därför icke anse det rådligt att genom bifall till Kungl.

Maj:ts förslag taga avgörande ställning till frågan.

På grund av vad sålunda anförts får kyrkomötet förklara sig icke kunna

godkänna det vid Eders Kungl. Maj:ts skrivelse fogade lagförslaget.

opaginerad Kontrollera mot PDF

GO

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1958

Vid sådant förhållande finner kyrkomötet det vid statsrådsprotokollet i

ärendet den 12 juli 1957 fogade förslaget till ändringar i kyrkohandboken

icke påkalla något kyrkomötets yttrande.

Stockholm den 4 oktober 1957.

Underdånigst

TORSTEN YSANDER

/ G. H. Berggren

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1958

61

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Propositionen ...........................................

Lagförslaget ..........................................

Utdrag av statsrådsprotokollet den 6 december 1957 .....

Utdrag av lagrådets protokoll den 18 december 1957 .....

Utdrag av statsrådsprotokollet den 10 januari 1958 .......

Kungl. Maj:ts skrivelse till kyrkomötet (bilaga 1) ......................

Utdrag av statsrådsprotokollet den 12 juli 1957 ........................

I. Gällande bestämmelser........................................

II. Förhållandena i andra länder och trossamfund ..................

III. Behörighetsfrågans behandling före tillsättandet av 1946 ars kommitté

........................................................

IV. 1946 års kommitté ...........................................

V. Remissyttranden .............................................

VI. Behörighetsfrågans senare behandling ..........................

VII. Departementschefen ..........................................

Av 1946 års kommitté framlagt förslag till ändringar i kyrkohandboken . .

Utdrag av lagrådets protokoll den 8 augusti 1957 .....................

Utdrag av statsrådsprotokollet den 16 augusti 1957 ...................

Kyrkomötets skrivelse den ^ oktober 1957, nr 32, (bilaga 2).............

Sid.

1

1

2

4

5

7

8

9

10

14

18

29

42

45

56

57

58

59

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1958 A:135 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts förslag om anslag för budgetåret 1958/59 till Kontrollstyrelsen: Avlöningar, in. m. s. 13 i texten
  2. 1LU 1958 A:11 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till lag om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten