Sök i Ratio Lex

Angående frågor om befrielse från ersättningsskyldighet till kronan m. m

1958-01-10 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1958 A:41, Angående frågor om befrielse från ersättningsskyldighet till kronan m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 41 år 1958

1

Nr 41

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående frågor

om befrielse från ersättningsskyldighet till kronan

m. m.; given Stockholms slott den 10 januari 1958.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF

Sven Andersson

Propositionens huvudsakliga innehåll

Riksdagen har genom skilda beslut för tidigare budgetår bemyndigat

Kungl. Maj :t att avgöra vissa frågor om befrielse från ersättningsskyldighet

till kronan. I den föreliggande propositionen hemställes (p. 1) om bemyndigande

för Kungl. Maj:t att i viss utsträckning jämväl för budgetåret

1958/59 medgiva befrielse från ersättningsskyldighet till kronan. Vidare

underställes riksdagens prövning (p. 2—5) fyra frågor om befrielse från

ersättningsskyldighet.

1—1782 57 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 41

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr il år 1958

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 10 januari 1958.

Närvarande

Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell,

Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,

Netzén, Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler

chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Andersson, vissa frågor

om befrielse från ersättningsskyldighet och anför härutinnan följande.

1.

I propositionen 1957:6 (punkt 1) föreslog Kungl. Maj:t riksdagen att

bemyndiga Kungl. Maj :t att under budgetåret 1957/58 avgöra dels frågor

om befrielse från ersättningsskyldighet till kronan på grund av förlust av

eller skada å krigsmakten tillhörig eller av krigsmakten med nyttjanderätt

innehavd egendom, dels ock frågor om efterskänkande av fordran, som

grundade sig på kronans regressrätt mot förare av kronans eller av kronan

med nyttjanderätt innehaft motorfordon, luftfartyg etc. enligt de i ämnet

gällande ansvarsreglerna, allt i den män kronans fordran i det särskilda

fallet icke överstege 5 000 kronor. Sedan statsutskottet i utlåtande 1957: 34

hemställt, att riksdagen måtte bifalla framställningen, anmälde riksdagen

i skrivelse 1957:115, att riksdagen fattat beslut i överensstämmelse med

vad utskottet i utlåtandet föreslagit.

Med stöd av detta bemyndigande har Kungl. Maj :t — med beaktande

av vad riksdagen framhållit i skrivelse 1945: 155 — under år 1957 medgivit

befrielse från ersättningsskyldighet på sätt framgår av en förteckning,

vilken torde få såsom bilaga fogas vid detta protokoll (motsvarande

förteckningar över likartade, med stöd av riksdagens tidigare bemyndiganden,

avgjorda ärenden återfinns såsom bilagor till propositionerna 1946: 82,

1947:56, 1948:46, 1949:145, 1950:74, 1951:57, 1952:54, 1953:45,

1954:44, 1955:41, 1956:36 samt 1957:6).

Nu ifrågavarande ärenden uppgår visserligen icke till samma betydande

antal som under åren närmast efter beredskapstidens slut. Ärendenas art

synes dock motivera det förenklade behandlingssätt, som vinnes, om dessa

frågor i viss utsträckning kan avgöras av Kungl. Maj :t. Med hänsyn härtill

bör enahanda bemyndigande som under budgetåret 1957/58 utverkas

även för budgetåret 1958/59.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr il år 1958 3

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen

att bemyndiga Kungl. Maj:t att under budgetåret 1958/59

avgöra dels frågor om befrielse från ersättningsskyldighet till

kronan på grund av förlust av eller skada å krigsmakten tillhörig

eller av krigsmakten med nyttjanderätt innehavd

egendom, dels ock frågor om efterskänkande av fordran,

som grundar sig på kronans regressrätt mot förare av kronans

eller av kronan med nyttjanderätt innehaft motorfordon,

luftfartyg etc. enligt de i ämnet gällande ansvarsreglerna,

allt i den mån kronans fordran i det särskilda

fallet icke överstiger femtusen kronor.

2.

Värnpliktige E. G. H. Åkerblom framförde under tjänstgöring vid Signalregementet

den 10 januari 1944 ett med två hästar anspänt fordon å

Uppsalavägen norrut mot avtagsvägen till Svea ingenjörkårs kasern.

Strax före avtagsvägen förde Åkerblom fordonet över till körbanans högra

sida med påföljd att fordonet kom i vägen för en i motsatt riktning framförd

buss. Härvid inträffade en kollision, varvid två vid försvaret anställda

förrådsarbetare, som åkte på hästskjutsen, samt båda fordonen och

en av hästarna skadades.

I anledning av olyckan fördes vid Signalregementets regementskrigsrätt

ansvars- och ersättningstalan mot Åkerblom.

Regementskrigsrätten, som fann att Åkerblom gjort sig skyldig till

vårdslöshet genom att föra fordonet över till körbanans högra sida, dömde

genom lagakraftvunnet utslag den 24 april 1944 Åkerblom jämlikt 130 §.

strafflagen för krigsmakten samt 2 och 38 §§ vägtrafikstadgan att hållas

i vaktarrest fem dagar. Åkerblom förpliktades vidare, såvitt nu är i fråga,

att utgiva skadestånd till kronan för den skadade hästen och för reparation

av hästfordonet med tillhopa 1 304 kronor 72 öre och till riksförsäkringsanstalten

för erlagda sjukpenningar till förrådsarbetarna med tillhopa

955 kronor 50 öre samt att ersätta anstalten dess rättegångskostnad

med 25 kronor.

I en av försvarets civilförvaltning överlämnad till försvarsdepartementet

den 15 mars 1957 inkommen skrift har Åkerblom anhållit om befrielse

från ersättningsskyldigheten till statsverket och därvid i huvudsak

anfört.

Skadorna hava uppkommit genom mitt sätt att utföra eu mig under

militärtjänstgöring beordrad körning med hästanspänt fordon. Den av

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr il år 1958

domstolen konstaterade vårdslösheten kan icke anses som grov. Därest

jag vid tillfället fört ett motorfordon, torde författningsenligt kronan icke

hava gjort gällande krav mot mig. Det synes otillfredsställande att ett

ur ersättningssynpunkt helt annat förhållande uppkommer allenast på

den grund att skadorna härröra från trafik med ett kronans hästfordon.

Min ekonomiska ställning är mycket svag, vilket i viss mån framgår redan

av resultatet av verkställda indrivningsåtgärder. Min senaste årsinkomst

uppgår till 4 320 kronor.

Försvarets civilförvaltning har jämte Åkerbloms skrift överlämnat en

den 12 maj 1956 upprättad polisrapport, av vilken framgår, att Åkerblom

är född 1914 och ogift. Enligt rapporten har vidare Åkerbloms arbetsgivare

lantbrukaren S. Sunnefors uppgivit: Åkerblom anställdes vid Sunnefors’

gård år 1947. Han hade vid anställningen mycket trassliga förhållanden,

varför Sunnefors tog hand om honom och hjälpte honom att reda

upp sina affärer. Åkerblom har i lön 180 kronor per månad och fritt

vivre. Han har inga skulder och ej heller någon förmögenhet. Sunnefors

anser, att Åkerblom icke har någon möjlighet att betala det skadestånd

ärendet gäller, då Åkerblom själv icke kan påtaga sig något direkt ansvar

och har liten möjlighet att söka sig någon annan anställning.

Försvarets civilförvaltning har i eget yttrande den 5 mars 1957 anfört:

Enligt bevis från Tumba distrikts landsfiskalskontor kunde vid försök den

17 augusti 1948 till verkställighet av utslaget, i vad avsåge det kronan tilldömda

skadeståndet å 1 304 kronor 72 öre, icke någon utmätningsbar

»tillgång lösegendom» anträffas hos Åkerblom. Enligt bevis från Svartlösa

distrikts landsfiskalskontor har Åkerblom den 21 maj 1952, den 6 oktober

1953 och den 10 mars 1955 anmodats att erlägga beloppet, vilket han icke

varit i stånd att göra. Med hänsyn till arten av det brott, genom vilket

Åkerblom ådragit sig skadeståndsskyldighet, och övriga omständigheter i

ärendet vill civilförvaltningen för sin del icke motsätta sig, att Åkerblom

befrias från honom enligt utslaget åliggande skadeståndsskyldighet till

kronan med 1 304 kronor 72 öre.

Riks försäkringsans tälten har avgivit utlåtande den 7 juni 1957. Av

utlåtandet inhämtas bl. a. följande: I samband med rättegången förbehöll

sig anstalten rätt att föra särskild talan om ersättning för vad anstalten

ytterligare kunde komma att utgiva i anledning av olycksfallen. Anstaltens

fordran hos Åkerblom för erlagda sjukpenningar och livräntor m. m.

till de vid sammanstötningen skadade förrådsarbetarna uppginge till 5 860

kronor 57 öre. Åkerblom hade den 8 maj 1954 delgivits ersättningskrav

från anstalten utan att någon inbetalning verkställts. Med hänsyn till vad

som upplysts rörande Åkerbloms ekonomiska ställning ville anstalten för

sin del icke motsätta sig, att han befriades från sin ersättningsskyldighet

gentemot anstalten.

Statskontoret har i utlåtande den 24 juni 1957 uttalat, att ämbetsverket

med hänsyn till föreliggande omständigheter icke ville motsätta sig, att

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr il dr 1958

5

Åkerblom befriades från den i ärendet ifrågakomna ersättningsskyldigheten,

därest han inom viss av Kungl. Maj :t bestämd tid inbetalade förslagsvis 200

kronor.

Departementschefen

Åkerblom har genom en trafikförseelse ådragit sig en betydande ersättningsskyldighet

till statsverket. Med hänsyn härtill och till Åkerbloms

personliga och ekonomiska förhållanden vill jag icke motsätta mig, att

Åkerblom befrias från ersättningsskyldighet mot att han inbetalar 200

kronor.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen medgiva,

att E. G. H. Åkerblom, därest han inom den tid som Kungl.

Maj :t bestämmer till försvarets civilförvaltning inbetalar ett

belopp av 200 kronor, befrias från ersättningsskyldighet till

statsverket på grund av förenämnda olyckshändelse den 10

januari 1944.

3.

L. B. Samuelson fullgjorde våren 1954 värnpliktstjänstgöring vid infanteriskjutskolan

å Rosersberg. Under fordonsvård vid skolans motorverkstad

den 7 maj 1954 skadades Samuelson i högra handen, då en

slagtändare, som han tog upp från marken, exploderade. Genom olyckan

miste Samuelson de tre yttre fingrarna och motsvarande parti av mellanhanden.

Samuelson förde vid Stockholms läns västra domsagas häradsrätt ersättningstalan

mot kronan och gjorde gällande att olyckan berodde på fel och

försummelse hos vederbörande militärbefäl genom att slagtändaren kvarlämnats

på plats, där värnpliktiga, som icke ägde kännedom om dylika

stridsmedel, hade att arbeta.

Kronan bestred Samuelsons talan och genmälde: Det hade icke gått

att utröna, hur slagtändaren kommit att hamna på den plats, där den hittades

av Samuelson. Vederbörande militärbefäl kunde icke lastas för att

slagtändaren legat på platsen. Enbart den omständigheten, att slagtändaren

legat på den av Samuelson uppgivna platsen, grundade icke skade^

slåndsrätt för denne mot kronan. Även om så vore fallet, hade Samuelson

emellertid genom sitt eget handlande vid tillfället i så avsevärd grad

medverkat till skadornas uppkomst, att han själv borde svara för hela

skadan eller skadeståndet i allt fall avsevärt jämkas.

Samuelson berättade vid häradsrätten, hörd under sanningsförsäkran;

Olycksdagen var lian sysselsatt med rengöring av en motorcykel. På en

närbelägen smörjbrygga stod en jeep. Ett par kamrater till Samuelson

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kirngl. Maj:ts proposition nr il år 1958

bytte olja i dess motor. Under detta arbete kallades Samuelson till jeepen

föi att hjälpa till. Han gick da från motorcykeln till smörjbryggan; därvid

höll han en mindre skruvmejsel av metall i handen. Intill smörjbryggan

råkade han emellertid tappa mejseln. Där den föll var det tjockt

gräs, varför han icke genast återfann mejseln. Under sitt letande påträffade

han ett metallföremål, som han trodde vara mejseln. Då han tog upp

föremålet med sin högra hand, upptäckte han, att det icke var mejseln.

Han misstänkte då, att det var någon motordel. Innan han hann närmare

undersöka föremålet, skedde explosionen. Samuelson inryckte till sin värnpliktstjänstgöring

vid skjutskolan den 3 november 1953; han tillhörde hela

tiden ett motorkompani. Den enda vapenutbildning han erhöll avsåg skjutning

med kulsprutepistol. Han vore medveten om att själva skjutfältet

srai cn farlig plats så till vida att där kunde kvarligga lättantändlig ammunition

in. in.; anslag med varning därom funnos på olika platser. Ölycksplatsen

låg emellertid på ett inhägnat område avsett för olika motorfordon

med garage, smörjbrygga m. m.

Häradsrätten fann i dom den 29 november 1955, att gällande säkerhetsföreskrifter

beträffande handhavandet av slagtändare icke iakttagits och

uttalade vidare: Därest dessa säkerhetsföreskrifter iakttagas, måste det

vara uteslutet, att en slagtändare kommer på obehörig plats. Den omständigheten,

att en slagtändare vid olyckstillfället legat intill smörjbryggan

vid skjutskolans garage och inom ett område, där skjut- och sprängövningar

icke förekomma, beror alltså på försummelse från något befäls

sida. I målet har visserligen icke utretts vem som försummat sig i nämnda

hänseende. Men detta förhållande kan enligt häradsrättens uppfattning

icke föranleda till att Samuelson gentemot kronan försättes i sämre läge.

Kronan är alltså ansvarig för den skada som härvid genom försummelse

från något befäls sida drabbat Samuelson.

Genom sin dom förpliktade häradsrätten kronan att utgiva ojämkat

skadestånd till Samuelson med tillhopa 8 350 kronor jämte ränta, varjämte

Samuelson förbehölls rätt att föra särskild talan om ytterligare ersättning

för bestående lyte för framtiden.

Svea hovrätt, dit målet fullföljdes av kronan, uttalade i dom den 21 juni

1956: Såsom kronan i hovrätten anfört kan det icke anses uteslutet, att

den slagtändare som förorsakat olyckan kommit på obehörig plats och i

obehörig hand utan föreliggande försummelse av någon, för vilkens vållande

kronan svarar. På grund härav och då ej heller eljest i målet förekommit

omständighet av beskaffenhet att för kronan medföra ersättningsskyldighet

i anledning av olyckan, prövar hovrätten rättvist att, med ändring

av häradsrättens dom i huvudsaken, ogilla Samuelsons talan i målet.

Med ändring av häradsrättens dom jämväl såvitt häradsrätten lämnat

utan bifall av kronan framställt yrkande om ersättning för rättegångskostnader

vid häradsrätten förpliktar hovrätten Samuelson att i sådant

hänseende till kronan utgiva 500 kronor. Samuelson förpliktas därjämte

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 41 år 1958 7

att ersätta kronan dess rättegångskostnader i hovrätten med 475 kronor

85 öre.

Sedan Samuelson sökt revision uttalade Kungl. Maj:t i dom den 5

februari 1957: Även om den omständigheten att ifrågavarande slagtändare

kunnat finnas å platsen invid motorverkstaden berott på att de för

handhavandet av dylik materiel gällande säkerhetsföreskrifterna ej i allo

iakttagits, är icke visat, att denna underlåtenhet haft sin grund i försummelse

av någon, för vilkens vållande kronan svarar. Såsom hovrätten funnit

har ej heller eljest förekommit omständighet av beskaffenhet att för

kronan medföra ersättningsskyldighet i anledning av olyckan. På grund

av det anförda prövar Kungl. Maj :t rättvist fastställa hovrättens domslut

såvitt nu är i fråga. Det åligger Samuelson att ersätta kronans rättegångskostnader

hos Kungl. Maj:t med 500 kronor.

I en den 28 februari 1957 dagtecknad skrift har Samuelson anhållit om

befrielse från skyldigheten att ersätta kronans rättegångskostnader och

därvid anfört: Jag saknar för närvarande medel till att betala denna

skuld. Jag har inga inkomster utan är elev vid Hässleholms tekniska

skola. Jag är partiellt invalidiserad och uppbär ersättning från riksförsäkringsanstalten

för min utbildning vid skolan. Den skada jag åsamkats och

för vilken jag ej erhållit någon ersättning av kronan har för mig inneburit

ekonomisk katastrof. Det vore således hårt om jag dessutom måste betala

kronans rättegångskostnader.

Försvarets civilförvaltning har i utlåtande den 30 april 1957 avstyrkt

bifall till ansökningen och till stöd härför anfört:

Samuelson har motiverat sin anhållan med att den honom åsamkade

skadan för honom inneburit ekonomisk katastrof. Detta kan emellertid

icke anses riktigt. Det är visserligen sant, att han för närvarande icke

åtnjuter någon inkomst av arbete. Detta beror emellertid på, att han

genomgår Hässleholms tekniska skola. Efter examen från skolan torde

han ur förvärvssynpunkt komma i ungefär samma läge, som om olyckan

icke inträffat och han fortsatt sin utbildning inom jordbruket. Från riksförsäkringsanstalten

har upplysts, att Samuelson av anstalten tillerkänts

livränta efter 100 % invaliditet under de tider, han bevistar undervisningen

vid Hässleholms tekniska skola. I enlighet härmed har anstalten tillerkänt

honom en livränta på 591 kronor 30 öre per månad under tidsperioderna

den 10 augusti 1955—den 20 juni 1956 och den 20 januari—den 20 juni

1957. Vid bedömning av Samuelsons hemställan torde ytterligare böra

beaktas, att han i rättegången åtnjutit förmånen av fri rättegång i samtliga

instanser, varför han icke åsamkats några utgifter för utförande av sin

egen talan. Civilförvaltningen är beredd att medgiva Samuelson anstånd

med skuldens gäldande till dess han efter slutad utbildning erhållit sådan

anställning, att han kan beräknas genom månatliga avbetalningar kunna

fullgöra sin betalningsskyldighet. Däremot anser civilförvaltningen Samuelsons

ekonomiska förhållanden icke motivera att i detta fall avsteg

göres från principen, att förlorande part skall ersätta motpartens rättegångskostnader.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 41 år 1958

Civilförvaltningen har till utredning om Samuelsons ekonomiska förhållanden

vid sitt utlåtande fogat en efter Samuelsons avlidne fader den 7

november 1955 upprättad bouppteckning och en polisrapport den 21 mars

1957. Handlingarna utvisar, att Samuelson är född 1933 och sedan ett

och ett halvt år vistas i Hässleholm, att förutom Samuelson modern och

fyra syskon är delägare i dödsboet efter fadern, att behållningen i dödsboet

utgjorde 43 853 kronor samt att bland tillgångarna i bouppteckningen

upptagits del av jordbruksfastighet till ett värde av 66 200 kronor. Vidare

har Samuelsons moder vid polisförhör uppgivit: Dödsboet är oskiftat.

Från värdet å jordbruksfastigheten skall avdragas fasta inteckningsskulder

med 31 000 kronor. Sonen har inga ekonomiska besparingar och

bekostar själv sin utbildning med hjälp av den ersättning han erhåller

från riksförsäkringsanstalten.

Statskontoret har i utlåtande den 8 maj 1957 uttalat: Samuelsons ekonomiska

förhållanden synes i och för sig icke kunna åberopas som stöd

för att han befrias från att fullgöra sin betalningsskyldighet. Då emellertid

kronan ådömts skadestånd av häradsrätten, synes Samuelson haft

visst fog för sin talan. Med hänsyn härtill och till övriga omständigheter

i ärendet anser sig statskontoret — under beaktande jämväl av riksdagens

beslut i liknande fall avseende vicekorpralen H. B. Påhlsson (Rskr.

1954: 174) och furiren O. S. Swart (Rskr. 1957: 115) — för sin del kunna

tillstyrka, att Samuelson befrias från ifrågavarande ersättningsskyldighet

till kronan.

Departementschefen

Samuelson har ådragit sig svar handskada, då en slagtändare, som han

tog upp från marken, exploderade. Av Samuelson mot kronan förd skadeståndstalan

har bifallits av häradsrätten men ogillats av hovrätten och

högsta domstolen. I samband härmed har Samuelson förpliktats att ersätta

kronans rättegångskostnader med tillhopa 1 475 kronor 85 öre.

Av utredningen framgår, att olyckliga omständigheter medverkat

till att Samuelson tagit upp slagtändaren samt att det förhållandet att

slagtändaren kunnat finnas å platsen vid motorverkstaden kan ha

berott på att de för handhavandet av dylik materiel gällande säkerhetsföreskrifterna

ej i allo iakttagits. Med hänsyn härtill samt till beskaffenheten

av den skada Samuelson ådragit sig —- förlusten av tre

av högra handens fingrar torde komma att medföra men för Samuelson i

hans framtida yrkesverksamhet — ävensom till riksdagens beslut i åberopade

liknande fall, anser jag mig i likhet med statskontoret böra föreslå,

att Samuelson helt befrias från skyldigheten att ersätta kronans

rättegångskostnader.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 41 år 1958 9

Jag hemställer därför, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att L. B. Samuelson befrias från honom jämlikt Svea

hovrätts dom den 21 juni 1956 och Kungl. Maj:ts dom den

5 februari 1957 åvilande skyldighet att ersätta kronans rättegångskostnader.

4.

Genom dom den 18 februari 1956, som vunnit laga kraft, fällde Svea

hovrätt värnpliktige R. G. B. Adenkrans till ansvar för allmänfarlig vårdslöshet

och förpliktade honom att utgiva skadestånd till kronan.

De närmare omständigheterna är följande.

Adenkrans fullgjorde år 1954 första värnpliktstjänstgöring med handräckningst

jänst vid Svea ingenjörkår. Under tillfällig tjänstgöring den 24

november 1954 som städare vid ett av kompanierna skulle Adenkrans på

order av dåvarande sergeanten B. Ö. Knutsson fylla olja i behållaren till

en kamin, vilken var uppställd i den mittre av tre sammanbyggda baracker.

Behållaren satt på kaminens baksida och var upptill försedd med ett påfyllningshål,

tillslutet med ett litet med handtag försett lock, över vilket anbragts

en i sidled svängbar plåtskiva. Omedelbart ovanför behållaren och

under kaminens övre kant fanns ett jämförelsevis stort, med spjäll försett

ventilationsrör, vilket från kaminen gick in i väggen. Adenkrans hällde

oljan i ventilationsröret i stället för i behållaren. Eftersom kaminens

brännare var tänd, uppstod en explosion, varvid baracken antändes.

Med anledning av branden fördes vid Solna domsagas häradsrätt ansvars-

och ersättningstalan mot Adenkrans. Åklagaren gjorde gällande,

att Adenkrans umgåtts ovarsamt med oljan i närheten av eld. Kronan

yrkade förpliktande för Adenkrans att utge ersättning för förstörd och

skadad materiel med 13 446 kronor 48 öre jämte ränta.

Adenkrans bestred vid häradsrätten ansvar och ersättningsskyldighet

samt uppgav rörande de närmare omständigheterna kring branden enligt

häradsrättens dom:

Dagen före branden visade Knutsson för Adenkrans kompanicxpeditionslokalerna

och stannade därvid omkring en och en halv meter framför

den kamin, som stod i förrummet till kompaniexpeditionen. Knutsson nämnde

för Adenkrans, att denne följande dags morgon skulle fylla olja i kaminerna,

och tilläde att det på baksidan av dem fanns ett hål att hälla oljan i.

Däremot angav Knutsson icke bestämt var påfyllningshålet satt. På Adenkrans’

fråga, huruvida det var farligt att hälla i olja om det var eld i kaminen,

svarade Knutsson nekande. På morgonen den 24 november infann sig

Adenkrans hos Knutsson och blev av denne tillsagd att städa i logementen

och alt fylla på olja i alla kaminer. Adenkrans gick och hämtade en jeepdunk.

Han tog med sig dunken till mittbaracken för att fylla på olja i kaminen

där. Uppgiften kom honom att känna osäkerhet och oro, emedan han

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr il år 1958

efter en olyckshändelse i åttaårsåldern, då en tändsticksask flammade upp

i ansiktet på honom, varit rädd för eld och enär han icke förut haft med

en kamin av denna typ att göra och icke heller sett någon annan fylla på

olja i den. Stående till höger om kaminen sökte han enligt Knutssons anvisning

efter påfyllningshålet på baksidan av kaminen. Någon instruktion

angående kaminens skötsel fanns, enligt vad Adenkrans kunde erinra sig,

ej uppsatt på väggen. Det enda hål han fann var ventilationsröret. Dess

spjäll stöd snett öppet och Adenkrans trodde därför att han funnit påfyllningshålet.

Det var eld i kaminen och detta gjorde honom nervös. Knutsson

hade icke sagt hur mycket olja som skulle hällas i varje kamin. Adenkrans

hällde därför först i en mycket liten skvätt olja för att se om något

skulle hända. Då ingenting inträffade, hällde han i ytterligare en skvätt

samt därefter omkring en liter olja. Därvid slog emellertid en ungefär

en meter hög eldslåga upp ur hålet och svedde honom i ansiktet. Han

förde händerna till ansiktet och tappade dunken på golvet. Oljan rann

ur dunken på golvet och antändes, varefter det började brinna i logementet.

Häradsrätten uttalade i dom den 3 november 1955: Häradsrätten finner

genom vittnesmål av Knutsson styrkt, att denne givit Adenkrans erforderliga

instruktioner för påfyllning av olja i kaminen. Av Adenkrans’ egen

utsaga vid häradsrätten finner häradsrätten framgå, att han genom sina

åtgärder vållat branden. Adenkrans har härigenom åsidosatt den aktsamliet,

som han till förekommande av eldfara bort iakttaga. Adenkrans är

därför förfallen till ansvar för allmänfarlig vårdslöshet. Vid denna bedömning

åligger det även Adenkrans att gälda kronans skadestånd. Adenkrans

har vitsordat det av kronan fordrade beloppets skälighet.

Häradsrätten dömde Adenkrans jämlikt 19 kap. 5 § strafflagen att för

allmänfarlig vårdslöshet till kronan utgiva 40 dagsböter om fyra kronor.

Vidare förpliktades Adenkrans att till kronan utgiva ersättning med

13 446 kronor 48 öre jämte fem procent ränta därå från den 25 oktober

1955, tills full betalning skedde, samt att återgälda statsverket kostnaden

för försvaret av Adenkrans i häradsrätten med 350 kronor.

Hovrätten, dit målet fullföljdes av Adenkrans, fann ej skäl att göra

ändring i häradsrättens dom och förpliktade Adenkrans att återgälda

statsverket kostnaden för försvaret av Adenkrans i hovrätten med 150

kronor.

I en den 3 juli 1956 dagtecknad skrift har Adenkrans av ekonomiska

skäl anhållit om befrielse från den ådömda skadeståndsskyldigheten.

Försvarets civilförvaltning, som införskaffat utredning angående Adenkrans’

ekonomi, har i utlåtande den 18 december 1956 förklarat, att hel

befrielse ej borde ifrågakomma men att med hänsyn till Adenkrans’ ekonomiska

ställning nedsättning av skadeståndet borde medgivas; och har

ämbetsverket föreslagit, att Adenkrans, därest han förslagsvis inom två

år erlade 500 kronor, bleve befriad från vidare skadeståndsskyldighet.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr bl är 1958

11

Enligt förenämnda utredning har Adcnkrans vid polisförhör den 3

oktober 1956 uppgivit: Han är född den 5 januari 1933, är gift och har i

äktenskapet ett minderårigt barn, fött 1956. Hustrun har ej anställning

eller inkomst. Han är anställd som kemigraf vid Dagens Nyheter med

en veckoinkomst av 256 kronor. Hyran utgör 240 kronor per månad.

Skulderna uppgår till 2 350 kronor, varav 350 kronor utgör återstående

skuld å rättegångskostnaderna, som ursprungligen uppgått till 500 kronor.

Sistnämnda skuld avbetalar han med 50 kronor per månad. Återstående

skuld, 2 000 kronor, avser ett bosättningslån, som han fick

av släktingar, då han erhöll nuvarande hostad i Hägersten. Pengarna har

han så gott som helt inbetalat i bostaden. Han avbetalar detta lån jämte

4 % ränta i mån av förmåga. År 1954 blev han hemförlovad från militärtjänsten

på grund av nervsjukdom, som han ådragit sig till följd av

brandolyckan och därav följande dom och skadeståndsskyldighet. Hans

inkomst åtgår helt till familjens nödiga uppehälle och till avbetalningar

å nämnda lån. Han är därför oförmögen att betala skadeståndet.

Statskontoret har i utlåtande den 9 januari 1957 förklarat, att ämbetsverket

icke ville motsätta sig, att skadeståndsskyldigheten i enlighet med

civilförvaltningens förslag begränsades till 500 kronor.

Departementschefen

Adenkrans har genom den uppkomna branden ådragit sig — förutom

ett kännbart bötesstraff -— ett skadestånd, som är så betydande, att han

torde ha små utsikter att kunna betala någon mera avsevärd del därav.

Att Adenkrans icke söker undandraga sig honom åliggande betalningsskyldighet

framgår av att han till civilförvaltningen gjort viss avbetalning

å de utdömda rättegångskostnaderna. Med hänsyn till de förhållanden under

vilka branden uppkommit, det straff som utdömts och den förebragta

utredningen om Adenkrans’ ekonomi anser jag, att det skulle vara obilligt

att icke tillmötesgå ansökningen. Fullständig befrielse från skadeståndsskyldigheten

torde dock av principiella skäl icke kunna komma i fråga. Jag

föreslår därför, att Adenkrans befrias från skadeståndsskyldighet mot att

han, såsom myndigheterna föreslagit, inbetalar 500 kronor.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen medgiva,

att R. G. B. Adenkrans, därest han inom den tid som Kungl.

Maj:t bestämmer till försvarets civilförvaltning inbetalar ett

belopp av 500 kronor, befrias från skadeståndsskyldighet till

kronan på grund av förenämnda brand den 24 november 1954.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 41 år 1958

5.

Genom dom den 25 november 1955 fällde hovrätten över Skåne och

Blekinge, såvitt nu är i fråga, kassören vid Blekinge flygflottilj Märta

Sofia Tydén till ansvar för medhjälp till grov trolöshet mot huvudman

samt förpliktade Märta Tydén att solidariskt med förvaltaren vid flygvapnet

A. H. V. Bjärbo utgiva skadestånd till kronan.

De närmare omständigheterna är följande.

Bjärbo uppehöll tjänsten som kassachef vid flottiljen sedan den 15

januari 19ol. Märta Tydén uppehöll befattningen som kassör från den 1

mars 1951. Det ålåg henne därvid, under kassachefens överinseende, att

mottaga och kvittera till kassan inflytande medel, att med redovisningsskyldighet

handhava kassan anförtrodda medel samt att på grundval av

beliörigen tecknade anordningsbeslut eller efter kassachefens medgivande

verkställa kontanta utbetalningar. Kassören hade till sig utanordnat

ett stående förskott om 20 000 kronor, avsett för utbetalningar, som

icke lämpligen kunde ske över postgiro. Från kassaförskottet kunde med

hänsyn till tjänstens krav utlämnas s. k. underförskott, avsedda för

brådskande — oftast smärre — utgifter i tjänsten, exempelvis vid hastigt

beslutad tjänsteresa. Underförskott fick icke stå oredovisat längre tid än

en månad.

Allmän åklagare förde vid östra och Medelsta domsagas häradsrätt

ansvarstalan mot Bjärbo, Märta Tydén och en tredje person. Åklagaren

yrkade ansvar å Bjärbo bl. a. för grov trolöshet mot huvudman under påstående

att Bjärbo under tiden våren 1952—den 18 november 1954 vid

upprepade tillfällen förmått Märta Tydén att mot förskottskvitton till

honom utlämna pengar ur hennes kontanta kassaförskott, vilka pengar

Bjärbo förbrukat för sina personliga behov. Åklagaren anförde vidare:

Märta Tydén hade med vetskap om att den av henne omhänderliavda kassan

blott finge användas för utbetalningar, som skulle bestridas av statsmedel,

låtit Bjärbo ur kassan utfå tillhopa minst 9 057 kronor 25 öre under tiden

1952—1954. Till en början hade hon trott, att Bjärbo tillfälligt behövt pengarna

i sin egenskap av kassör vid F17:s Idrottsförening och Blekinge

Flygklubb, och hade då därigenom gjort sig skyldig till tjänstefel. I december

månad 1952 hade hon emellertid förstått att Bjärbo för egen räkning

förbrukade medlen och hade förty därefter gjort sig skyldig till medhjälp

till grov trolöshet mot huvudman.

Kronan yrkade vid häradsrätten, såvitt nu är i fråga, ersättning av Bjärbo

och Märta Tydén solidariskt med 9 057 kronor 25 öre jämte ränta.

Bjärbo erkände vad åklagaren i målet fört honom till last. Märta Tydén

bestred åtalet under påstående att hon icke insett, att de till Bjärbo utbetalade

förskottsbeloppen av denne användes för otillåtna ändamål samt

att hon ansett sig skyldig att efterkomma sin förman kassachefens rekvisitioner

av förskott ur kassan.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj-.ts proposition nr bl år 1958

13

Häradsrätten uttalade i dom den 4 maj 1955 bl. a. följande:

Vad beträffar Märta Tydén är till en början uppenbart, att Bjärbo icke

kunnat åtkomma penningmedlen ur förskottskassan, därest icke Märta

Tydén utlämnat dem till honom mot erhållande av förskottskvittona. Hon

har själv medgivit, att hon hela tiden känt till att kassaförskottet icke finge

användas för andra utgifter än sådana som skola bestridas av statsmedel.

Avgörande för bedömandet av ansvarsyrkandena mot henne blir därför i

första hand den uppfattning hon vid utlämnandet av medlen hyst angående

den användning, Bjärbo komme att göra av medlen, och huruvida denna

för henne framstått såsom otillbörlig eller ej.

Med hänsyn till den praxis i fråga om utlämnande av förskott som tilllämpats

vid kassaavdelningen, särskilt arten av vissa förskott och den

tydligen relativt stora frekvensen av underförskott, bl. a. i form av

förtidig utbetalning av löneförmåner, samt i betraktande av att Bjärbo i

förstone synes hava för Märta Tydén antytt, att han skulle använda medlen

för flygklubbens eller idrottsföreningens räkning, måste tilltro fästas

till hennes uppgift om att hon vid utlämnande av de första förskotten

icke misstänkt oriktigt förfarande av Bjärbo. Av hennes egen berättelse

framgår dock att hon ganska snart fattat misstanke om att allt icke vore

rätt beställt och att dessa misstankar så småningom allt mer oroat henne.

Så länge hon endast misstänkt och icke insett att Bjärbo använde medlen

för otillbörligt ändamål kan emellertid Märta Tydén — med hänsyn till

att hon icke haft att granska behörigheten av utanordningsbeslut och enligt

för tjänsten gällande föreskrifter skolat verkställa utbetalningar i

överensstämmelse med kassachefens anvisningar — icke anses hava genom

utbetalning av förskott till Bjärbo gjort sig skyldig till förfarande, som

bör såsom tjänstefel eller eljest medföra ansvar för henne. Så snart hon

insett, att Bjärbo komme att använda de utbekomna förskotten för otillbörligt

ändamål, har det däremot ålegat henne att, ehuru hon i tjänsten

lydde under Bjärbo, vägra utbetalning av förskott till denne och har hon,

eftersom hon då måste hava insett att Bjärbo missbrukade sin ställning

och att utbetalningarna medförde skada för Kungl. Maj :t och kronan,

genom att under angivna förhållanden utbetala förskott gjort sig skyldig

till medhjälp i Bjärbos trolöshetsbrott.

Vid bedömande av frågan när Märta Tydén kommit till sådan insikt

som nyss sagts är särskilt att beakta, att Bjärbo vid fyra tillfällen omedelbart

innan förestående inventering av kassan inbetalat såsom förskott utbekomna

belopp, nämligen i juni och december 1952, i juni 1953 och i juni

1954 samt att han vid åtminstone tre av dessa tillfällen kort tid efter inventeringen

tagit ut nytt förskott till samma eller större belopp än det

han nyss ersatt. Det synes enbart med hänsyn till dessa omständigheter

uppenbart att Märta Tydén, då hon i juli 1954 på Bjärbos begäran till

honom mot förskottskvitlo utbetalade 7 000 kronor insett att Bjärbo skulle

använda medlen för otillbörligt ändamål. Vad Märta Tydén anfört om

att hon då förmodat att beloppet skulle användas i och för då pågående

lottakurs förtjänar nämligen icke avseende. Emellertid framgår av såväl

Märta Tydéns som de båda vittnenas uppgifter, att hon åtskilligt tidigare

kommit lill insikt om rätta förhållandet. De nämnda uppgifterna visa, alt

Märta Tydén redan under hösten 1952 hyst stark oro med anledning av

att Bjärbo haft förskott på mellan 2 000 och 3 000 kronor. Hon har själv

vid huvudförhandlingen uppgivit att det förslag, som hon den 8 december

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kimgl. Maj:ts proposition nr 41 är 1958

1952 gjorde till revisor Holmlöf att under det han väntade på Bjärbo revidera

hennes kassaförskott, skett för att hon önskade att denne skulle upptäcka

saken, ehuru hon icke var handlingskraftig nog att omtala förskotten

för Holmlöf. Då hon därpå upplevde hurusom Bjärbo samma dag

omedelbart innan Holmlöf efter lunchen kom in på kassaavdelningen till

henne överräckte ett kuvert med pengar för inlösen av förskottet och att

Bjärbo endast några dagar senare begärde att utfå förskott å ungefär motsvai

ande belopp, måste hon hava insett, att Bjärbo skulle hava pengarna

för icke tillåtna ändamål.

Häradsrätten finner på grund av det anförda, att Märta Tydén genom

att verkställa sistberörda utbetalning och genom de därefter följande utbetalningarna

av förskott till Bjärbo — möjligen med undantag för någon

mindre utbetalning — gjort sig skyldig till medverkan i Bjärbos trolöshetsbrott.

Det synes uppenbart, att Märta Tydén förmåtts till utbetalning av förskotten

genom missbruk av hennes oförstånd och beroende ställning under

sådana förhållanden, att bestämmelsen i 3 kap. 5 § strafflagen om nedsättning

av straff är tillämplig. Då emellertid hennes medverkan varit en

väsentlig förutsättning för att Bjärbos brott skulle kunna fullbordas, kan

hennes medhjälp icke anses så ringa, att straff för densamma ej bör ådömas.

Hennes förfarande har därjämte inneburit åsidosättande av tiänsteplikt.

J

Beträffande Märta Tydén föreligga åtskilliga starkt förmildrande omständigheter.

Bland dessa äro särskilt att framhålla följande. Hon har

uppenbarligen hyst en ganska kraftig känsla av att hon varit beroende av

Bjäibo. Hon är ung samt synes hava varit ganska oerfaren och osjälvständig

till sin natur. Medlidande med Bjärbo får även antagas hava inverkat på

hennes ställningstagande. Ehuru hennes brott i och för sig är av allvarlig

beskaffenhet, bör hon därför med hänsyn till det anförda ådöinas ett

kortvarigt fängelsestraff. De anförda omständigheterna göra att det icke

kan anses, att hon genom sin brottslighet i avsevärd mån skadat det anseende

som hon i sin befattning såsom kansliskrivare i kassatjänst bör

äga. Anledning föreligger därför icke att jämte frihetsstraffet döma till

suspension eller avsättning.

Jämte det häradsrätten fällde Bjärbo till ansvar för bl. a. grov trolöshet

mot huvudman dömde häradsrätten Märta Tydén jämlikt 3 kap. 4

och 5 §§, 4 kap. 1 och 2 §§, 22 kap. 5 § samt 25 kap. 5 § strafflagen för

medhjälp till Bjärbos trolöshetsbrott till fängelse tre månader, varjämte

häradsi ätten förordnade om villkorlig dom utan övervakning. Vidare förpliktades

Bjärbo och Märta Tydén att till kronan, en för båda och båda

för en, utgiva 9 057 kronor 25 öre jämte fem procent ränta därå från den

7 april 1955, tills betalning skedde. Slutligen ålades Märta Tydén att återgälda

statsverket ersättningen till hennes offentlige försvarare med 478

kronor.

Sedan Bjärbo och Märta Tydén hos hovrätten fullföljt talan mot häradsrättens

dom, uttalade hovrätten i sin dom den 25 november 1955 i fråga

om Märta Tydén:

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr il år 1958

15

Vad Märta Tydén angår finner hovrätten, att hon i den omfattning

häradsrätten angivit måste ha insett, att Bjärbo skulle ha de såsom förskott

uttagna medlen för icke tillåtna ändamål, och därför gjort sig skyldig

till medverkan i hans trolöshetsbrott. Lika med häradsrätten anser

hovrätten att bestämmelsen i 3 kap. 5 § strafflagen om nedsättning av

straff bör tillämpas, att hennes medverkan icke kan anses så ringa att

straff för densamma ej hör ådömas och att hennes förfarande jämväl

inneburit åsidosättande av tjänsteplikt.

Vid utmätande av straffet finner hovrätten emellertid följande vara att

beakta. I målet är upplyst, att förskott förekommit i stor utsträckning

vid flottiljen. Märta Tydén har uppgivit, att löneförskott även i andra fall

än Bjärbos överstigit förskottstagarens intjänta lön och att dylika förskott

uppburits även av Bjärbos överordnade. Vad Märta Tydén sålunda uppgivit

har icke blivit i målet vederlagt. Märta Tydén har icke dolt sin oro

över Bjärbos förskott. Hon har, enligt vad såväl hon själv som vittnena

Inga Nilsson och Märta Skagerlind uppgivit, ofta talat med dem om förskotten

och även låtit den under Bjärbos ledigheter vikarierande kassachefen,

Jonasson, få kännedom om desamma. Vad sålunda förekommit

synes ha bort föranleda denne att ingripa och anmäla förhållandet till

flottiljchefen redan på ett tidigt stadium. Enligt vad Märta Tydén uppgivit,

har Jonasson i stället — ända till december 1954 — svarat henne,

att hon endast hade att lyda kassachefens order. Med beaktande härav

och av de synpunkter häradsrätten anfört beträffande straffmätningen

bör frihetsstraff icke utmätas för Märta Tydén utan bör brottet anses

sonat med dagsböter. Även vid ett dylikt straff bör hon erhålla villkorligt

anstånd med straffets verkställande. Lika med häradsrätten finner hovrätten

Märta Tydén icke kunna undgå att solidariskt med Bjärbo ersätta

kronan dess förlust på grund av förskotten.

Hovrätten bestämde i sitt domslut, med ändring av häradsrättens dom

i ansvarsfrågan, såvitt anginge Märta Tydén, det straff hon jämlikt de

av häradsrätten åberopade lagrummen förskyllt till 100 dagsböter om

sju kronor att tillfalla kronan, varjämte hovrätten förordnade om villkorlig

dom utan övervakning. I övrigt fastställdes häradsrättens dom,

såvitt i hovrätten vore ifråga.

Sedan Bjärbo och Märta Tydén fullföljt talan mot hovrättens dom, fann

Kungl. Maj :t enligt beslut den 6 juni 1956 ej skäl meddela prövningstillstånd.

I samband härmed förpliktades Märta Tydén att återgälda statsverket

ersättningen till hennes offentlige försvarare för biträdet vid målets

fullföljd hos Kungl. Maj :t med 125 kronor.

I en den 28 juni 1956 dagtecknad skrift har Märta Tydén anhållit, att

Kungl. Maj:t av nåd måtte befria henne från bötesstraffet och ersättningsskyldigheten

samt genom sitt ombud anfört: Märta Tydén har vid domstolarna

utförligt framhållit de omständigheter, varpå hon grundat sitt

yrkande att dels bliva fri från ansvar, dels ock befrias från ersättningsskyldighet.

Hon kan icke finna det överensstämmande med rättvisan, att

hon — såsom en ringa underordnad — skall svara för betalningsskyldigheten

av vad en hennes överordnade förskingrat. Hennes tjänsteställning

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr M är 1958

var sådan, att hon endast hade att lyda order. Det kan icke heller anses

bevisat, att hon insett eller bort inse, vad Bjärbo företagit sig och det

brottsliga i hans förfarande.

Genom beslut den 31 augusti 1956 har Kungl. Maj:t funnit anledning

ej förekomma att lämna bifall till ansökningen såvitt den avsåge befrielse

från bötesstraffet och funnit ansökningen i övrigt innefatta ett ämne, som

icke utgjorde föremål för nåd. Märta Tydéns förenämnda skrift har därefter

överlämnats till försvarsdepartementet.

Försvarets civilförvaltning har i utlåtande den 12 december 1956 anfört:

Varken Bjärbo eller Märta Tydén har erlagt någon del av den ersättning

a 9 057 kronor 25 öre jämte ränta, som de är skyldiga att solidariskt

utgiva till kronan. Vid försök den 10 augusti 1956 till verkställighet,

i vad avser Märta Tydéns ersättningsskyldighet, har någon utmätningsbar

tillgång icke kunnat anträffas hos henne. Av redovisning framgår,

att en förrättningskostnad å 4 kronor 50 öre, avseende ersättning åt

låssmed, åsamkats kronan i verkställighetsärendet, för vilken kostnad

Märta Tydén torde vara ersättningsskyldig gentemot kronan. Märta Tydén

har ådragit sig ersättningsskyldighet genom medverkan till ett brott, som

i och för sig är av allvarlig art. Åtskilliga förmildrande omständigheter

måste dock anses föreligga i fråga om hennes andel däri, och ansvarsfrågan,

såvitt angår henne, har också med tillämpning av 3 kap. 5 § strafflagen

blivit så bedömd, att hon icke befunnits förskylla svårare straff

än villkorligt ådömda böter. Med hänsyn härtill och till övriga omständigheter

i ärendet anser sig civilförvaltningen kunna tillstyrka bifall till

ansökningen i så måtto att Märta Tydén, därest hon inom tid, som Kungl.

Maj .t bestämmer, till civilförvaltningen inbetalar ett belopp av förslagsvis

300 kronor, befrias från återstående ersättningsskyldighet till kronan

på förevarande grund.

Av civilförvaltningens utlåtande och en den 3 december 1956 dagtecknad

polisrapport inhämtas rörande Märta Tydéns personliga förhållanden

följande.

Märta Tydén, som är född den 6 januari 1925, är gift och bor i Hägersten.

Äktenskapet är barnlöst, och Märta Tydén har ej försörjningsplikt

mot annan person. Hon är anställd vid skogs- och lantbruksakademin

med en månadslön av 963 kronor, varå göres skatteavdrag med 232 kronor.

Mannen, som ej har anställning eller inkomst, studerar vid Stockholms

tekniska institut och försörjes helt av hustrun. Makarna äger ej

någon förmögenhet. Märta Tydéns skulder uppgår till cirka 2 000 kronor,

varav (478 + 125 =) 603 kronor avser skuld till statsverket för er.

sättning till offentlig försvarare. Hyran för bostaden utgör 230 kronor

för månad, vartill kommer utgifter för lyse och telefon. Makarnas resekostnader

till och från arbetet uppgår till 70 kronor per månad. Enligt

Märta Tydén räcker hennes inkomst endast till makarnas nödtorftiga

uppehälle, varför hon är oförmögen att göra någon avbetalning å ifrågavarande

skuld till kronan.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ''it ar 1958

17

Statskontoret har i utlåtande den 16 januari 1957 anfört, att ämbetsverket

i olika sammanhang uttalat, att starka betänkligheter mötte mot

befrielse från ersättningsskyldighet, som hade sin grund i brottsliga

handlingar, men att ämbetsverket med hänsyn till omständigheterna i

förevarande ärende icke vilie motsätta sig, att framställningen bifölles på

sätt civilförvaltningen föreslagit.

Departementschefen

Märta Tydén har under tjänstgöring vid flygflottiljen till Bjärbo mot

förskottskvitton utbetalat pengar, som denne förbrukat för personliga behov.

Domstolarna, som dömt Bjärbo för grov trolöshet mot huvudman,

har ansett att Märta Tydén gjort sig skyldig till medverkan till detta brott

och därför dömt henne till straff samt funnit henne vara skyldig att solidariskt

med Bjärbo ersätta kronan dess förlust på grund av förskotten.

I allmänhet möter starka betänkligheter mot att befria från ersättningsskyldighet

som åvilar någon på grund av brottslig gärning. I detta fall

framgår emellertid av domstolarnas motivering att omständigheterna är

i hög grad mildrande. Vad särskilt angår skadeståndsskyldigheten måste

beaktas att Märta Tydén icke själv tillgodogjort sig några medel utan endast

gjort Bjärbos brottsliga förfarande möjligt genom sin efterlåtenhet.

Med hänsyn till vad som upplysts om Märta Tydéns ekonomiska ställning

skulle det uppenbarligen vara mycket svårt för henne att gälda statsverket

tillkommande ersättningar. Jag vill därför icke motsätta mig att Märta

Tydén befrias från skadeståndsskyldighet mot att hon, såsom myndigheterna

föreslagit, inbetalar 300 kronor.

.lag hemställer alltså att Kung]. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva

att Märta Sofia Tydén, därest bon inom den tid som Kungl.

Maj :t bestämmer till försvarets civilförvaltning inbetalar ett

belopp av 300 kronor, befrias från skadeståndsskyldighet till

kronan enligt hovrättens över Skåne och Blekinge dom den

25 november 1955.

Med bifall till vad föredragande departementschefen

sålunda, med instämmande av statsrådets övriga ledamöter,

under punkterna 1—5 hemställt förordnar

Hans Maj:t Konungen, alt till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

A. Broberg.

Bi haag till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr •11

2—1782 57

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1958

Bilaga

Förteckning över av Kungl. Maj:t under är 1957 avgjorda, helt eller delvis

bifallna ärenden angående befrielse från ersättningsskyldighet

Sökande

Grund för ersätt-

Ersättnings-

belopp

Kungl. Maj:ts beslut

ningsskyldighet

Dag

Beslutets

innebörd

1

2

3

4

5

Eldarna N. E. Anders- son och H. R. Ekdahl

Skada & ångpanna

genom torrkokning

1 427 kr. 67 öre

u/i 57

Hel befrielse

från even- tuellt åvi- lande er- sättnings- skyldighet

K. H. Svensson

Skadegörelse m.m. i

samband med

brottsliga gär- ningar

1 381 kr. 94 öre

jämte ränta solida- riskt med annan

person. (Härav av

Svensson inbetalat

mer än hälften av

kapitalbeloppet)

7, 57

Hel befrielse

Värnpliktige K. E. Karls- son

Skada vid tältbrand

4 842 kr. 72 öre

jämte ränta

277 57

Hd befrielse

Fanjunkaren C. Asp- lund

Förkommen materiel

456 kr. 4 öre jämte

ränta samt kronans

rättegångskostnad

200 kr.

7,o 57

Befrielse mot

inbetal- ning av

300 kr.

Värnpliktige L. Wallin

Skada å kronan till- hörig bil vid olov- ligt nyttjande

1 763 kr. 47 öre

(Härav indrivet 310

kr.)

*7,o 57

Befrielse mot

inbetal- ning av

300 kr.

Sthlm 1958. K. L. Beckmans Boktr.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1958 A:122 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående frågor om befrielse från ersättningsskyldighet till kronan m. m. a1 i texten
  2. SU 1958 A:39 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående frågor om befrielse från ersättningsskgldighet till kronan m. m. s. 4 i texten