Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m

58 sidor, varav 58 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 58 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1958 A:42, Med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958

1

Kr 42

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370), m. m.; given Stockholms slott den 20

december 1957.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr

370); samt

2) förordning om ändrad lydelse av 66 och 105 §§ taxeringsförordningen

den 23 november 1956 (nr 623).

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att skattskyldig, som åtnjutit inkomst i annan

kommun än hemortskommunen och vars inkomst i hemortskommunen inte

förslår till utnyttjande vid den kommunala inkomsttaxeringen av ortsavdrag

och vissa allmänna avdrag, skall äga rätt att avräkna återstående de!

i den andra kommunen. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 42

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928

(nr 370)

Härigenom förordnas, att 50 § 3 mom. och 52 § 1 mom. kommunalskattelagen

den 28 september 19281 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives

samt att till vardera av 46 och 48 §§ nämnda lag skall fogas ett nytt

moment, betecknat 4 inom., och till anvisningarna till 46 § en ny punkt,

betecknad 4, av lydelse som i det följande angives.

(Nuvarande lydelse)

50 §.

3 mom. För skattskyldig, som i

2 inom. avses, såvitt angår annan

kommun än hemortskommunen, så

ock för annan skattskyldig, utgör

den taxerade inkomsten tillika beskattningsbar

inkomst. Denna skall

för fysisk person, oskift dödsbo och

familjestiftelse, varom förmäles i 10

§ 1 mom. förordningen om statlig

inkomstskatt, angivas i hela hundratal

kronor, så att överskjutande

belopp, som icke uppgår till helt

hundratal kronor, bortfaller.

(Föreslagen lydelse)

46 §.

4 mom. Kunna avdrag, som i 2

mom. sägs, helt eller delvis icke utnyttjas

i hemortskommunen och har

den skattskyldige från förvärvskälla

åtnjutit inkomst, som skall tagas till

beskattning i annan kommun än

hemortskommunen, skall bristen avräknas

från sådan inkomst.

(Se vidare anvisningarna.)

48 §.

4 mom. Angående avräkning i

vissa fall av kommunalt ortsavdrag

från inkomst i annan kommun än

hemortskommunen stadgas i 50 §

3 mom. andra stycket.

(Se vidare anvisningarna.)

50 §.

3 mom. För skattskyldig, som i

2 mom. avses, såvitt angår annan

kommun än hemortskommunen, utgör

den taxerade inkomsten tillika

beskattningsbar inkomst, utom i fall

varom nedan i andra stycket förmäles.

Kan kommunalt ortsavdrag helt eller

delvis icke utnyttjas i hemortskommunen,

och har taxerad inkomst

påförts den skattskyldige i annan

kommun, skall bristen avräknas

från sistnämnda inkomst. Därvid 1

1 Senaste lydelse av 50 § 3 mom. se 1955: 122 och av 52 § 1 mom. se 1952: 405.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 dr 1958

3

(Nuvarande lydelse)

(Se vidare anvisningarna.)

52 §.

1 mom. Äkta makar, som under

beskattningsåret levt tillsammans,

taxeras en var för sin inkomst samt

mannen därjämte för boets gemensamma

inkomst. Har vid dylik taxering

avdrag, som i 46 § 1 och 2

mom. medgives, helt eller delvis ej

kunnat utnyttjas å den ena makens

skattepliktiga inkomst, må bristen

avräknas å den andra makens inkomst

i samma kommun. Underskott

å icke yrkesmässig avyttring av fast

eller lös egendom, som uppkommit

för endera maken, må avräknas från

den andra makens inkomst i samma

kommun av förvärvskälla av samma

slag. Ortsavdrag beräknas för en var

av makarna till hälften av det belopp,

som i 48 § 2 mom. andra

stycket sägs, dock att, om sådan del

av ortsavdraget helt eller delvis ej

kunnat utnyttjas å den ena makens

taxerade inkomst, bristen må avräknas

å den andra makens taxerade

inkomst. Avdrag, som i 50 § 2 mom.

andra eller tredje stycket sägs, beräknas

för vardera maken för sig

under iakttagande av att avdraget

för makarna tillsammans icke må

överstiga det i 50 § 2 mom. andra

stycket angivna högsta beloppet.

(Föreslagen lydelse)

skola i förekommande fall bestämmelserna

i punkt 4 av anvisningarna

till 46 § äga motsvarande tillämpning.

Vad efter dylik avräkning återstår

utgör för den skattskyldige beskattningsbar

inkomst i kommunen.

För annan skattskyldig, än som i

2 mom. avses, utgör den taxerade inkomsten

tillika beskattningsbar inkomst.

Beskattningsbar inkomst skall för

fysisk person, oskift dödsbo och familjestiftelse,

varom förmäles i 10 §

1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt,

angivas i hela hundratal

kronor, så att överskjutande belopp,

som icke uppgår till helt hundratal

kronor, bortfaller.

(Se vidare anvisningarna.)

52 §.

1 mom. Äkta makar, som under

beskattningsåret levt tillsammans,

taxeras en var för sin inkomst samt

mannen därjämte för boets gemensamma

inkomst. Har vid dylik taxering

avdrag, som i 46 § 1 och 2

mom. medgives, helt eller delvis ej

kunnat utnyttjas å den ena makens

skattepliktiga inkomst, må bristen

avräknas å den andra makens inkomst

i samma kommun. Kvarstående

brist, dock högst belopp motsvarande

avdrag enligt 46 § 2 mom.,

må, med tillämpning i förekommande

fall av bestämmelserna i

punkt 4 av anvisningarna till 46 §,

avräknas å förstnämnda makens inkomst

och, där denna icke förslår,

å andra makens inkomst i andra

kommuner. Underskott å icke yrkesmässig

avyttring av fast eller lös

egendom, som uppkommit för endera

maken, må avräknas från den

andra makens inkomst i samma kommun

av förvärvskälla av samma slag.

Ortsavdrag beräknas för en var av

makarna till hälften av det belopp,

som i 48 § 2 mom. andra stycket sägs,

dock alt, om sådan del av ortsavdraget

helt eller delvis ej kunnat utnyttjas

å den ena makens taxerade

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Skola makarna — — - ortsgruppen.

inkomst i hemortskommunen, bris- ten må avräknas å den andra ma- kens taxerade inkomst i samma

kommun. Kvarstående brist må, med

tillämpning av bestämmelserna i

50 § 3 mom. andra stycket, avräk- nas å makarnas taxerade inkomster

i andra kommuner. Avdrag, som i

50 § 2 mom. andra eller tredje styc- ket sägs, beräknas för vardera ma- ken för sig under iakttagande av

att avdraget för makarna tillsam- mans icke må överstiga det i 50 § 2

mom. andra stycket angivna högsta

beloppet.

— högre Skola makarna — — — högre

ortsgruppen.

Anvisningar

till 46 §.

4. Finnes vid tillämpning av be- stämmelserna i 46 § 4 mom. avräk- ningsbar inkomst i flera kommuner,

skall avräkning ske i den kommun

där den största inkomsten redovisas.

Kvarstående brist avräknas i den

kommun där den näst största av- räkningsbara inkomsten finnes

o. s. v. Skulle inkomsten uppgå till

samma belopp i två eller flera kom- muner, ankommer det på taxerings- nämnden i hemortskommunen att be- stämma den ordning i vilken inkoms- terna skola förekomma till avräk- ning.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1959 och skall tillämpas

första gången i fråga om 1959 års taxering. Äldre bestämmelser skola fortfarande

gälla i fråga om 1958 års taxering samt i fråga om eftertaxering för

år 1958 eller tidigare år.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958

5

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 66 och 105 §§ taxerings förordningen

den 23 november 1956 (nr 623)

Härigenom förordnas, att 66 och 105 §§ taxeringsförordningen den 23

november 1956 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

66 §.

Varje år---honom åsättas.

Så snart---mellankommu
nala

prövningsnämnden.

Har taxeringsnämnd i fråga--

— omförmälda nämnd.

105 §.

1 m o m. Om kammarrätten —

— — å denne.

Äro makar---statlig förmö
genhetsskatt.

Hava besvär---mån ändras.

(Föreslagen lydelse)

66 §.

Varje år---honom åsättas.

Så snart---mellankommu
nala

prövningsnämnden.

Har taxeringsnämnden i skattskyldigs

hemortskommun funnit att

avräkning enligt 46 § 4 mom. eller

50 § 3 mom. andra stycket kommunalskattelagen

skall ske, åligger det

nämnden att underrätta taxeringsnämnd,

som har att verkställa avräkningen,

om det belopp, som skall

avräknas.

Har taxeringsnämnd i fråga--

— omförmälda nämnd.

105 §.

1 mom. Om kammarrätten —

--å denne.

Äro makar---statlig förmö
genhetsskatt.

Hava besvär---mån ändras.

Vidtager kammarrätten eller

Kungl. Maj:t sådan ändring i fråga

om taxering till kommunal inkomstskatt

inom viss kommun att avdrag

enligt 46 § 2 mom. kommunalskattelagen

eller kommunalt ortsavdrag

icke vidare kan helt utnyttjas inom

samma kommun, skall, ändå att yrkande

därom icke framställts, sådan

ändring vidtagas i taxering inom

annan kommun som kan föranledas

av bestämmelserna i 46 § 4 mom. eller

50 § 3 mom. andra stycket nämnda

lag.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958

(Nuvarande lydelse)

2 mom. Vid prövnings nämnds

prövning av besvär, som anförts i

särskild ordning, skola bestämmelserna

i 1 mom. hava motsvarande

tillämpning å prövningsnämnden;

dock skall, därest hos prövningsnämnd

i län fråga uppkommer om

vidtagande av här ovan omförmäld

åtgärd beträffande taxering inom

annat prövningsdistrikt än det, som

besvären angå, ärendet i hela dess

vidd överlämnas till avgörande av

den mellankommunala prövningsnämnden.

(Föreslagen lydelse)

2 mom. Bestämmelserna i 1

mom. skola hava motsvarande tilllämpning

å prövning snämnd; dock

skall, därest hos prövningsnämnd i

län fråga uppkommer om vidtagande

av här ovan omförmäld åtgärd

beträffande taxering inom annat

prövningsdistrikt än det, som besvären

angå, ärendet i hela dess vidd

överlämnas till avgörande av den

mellankommunala prövningsnämnden.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1959.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958

7

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

20 december 1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler fråga om

rätt att vid taxering till kommunal inkomstskatt åtnjuta ortsavdrag och

vissa allmänna avdrag inom annan kommun ån hemortskommunen samt anför

därvid följande.

I. Inledning

Genom beslut den 23 december 1943 uppdrog dåvarande chefen för finansdepartementet

åt ledamoten av riksdagens första kammare A. J. Bärg

och landskamreraren C. J. Bergstedt att såsom sakkunniga inom finansdepartementet

biträda med utredning av vissa kommunalskattefragor. De

sakkunniga antog benämningen 1944 års skattesakkunniga.

De sakkunniga avlämnade med skrivelse den 31 maj 1945 betänkande med

förslag angående vissa spörsmål på den allmänna kommunalbeskattningens

område (SOU 1945:35), bl. a. avseende allmänna avdrags och ortsavdrags

utnyttjande vid den kommunala inkomstbeskattningen. De sakkunnigas

förslag har icke lagts till grund för någon lagstiftning i ämnet.

Under den tid som förflutit sedan 1944 års skattesakkunniga avgav sitt

betänkande har på olika områden sådana reformer skett som väsentligt ändrat

förutsättningarna för en lagstiftning om allmänna avdrags och ortsavdrags

utnyttjande vid den kommunala inkomstbeskattningen. Särskilt må

nämnas kommunindelningsreformen. Principfrågan kvarstod emellertid olöst

och överlämnades genom beslut den 20 maj 1953 till 1950 års skattelagssakkunniga

för förnyat övervägande.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 13 juli 1956 tillkallade jag

två sakkunniga, landskamreraren C. A. Norgren och länsassessorn G. Lindholm,

med uppdrag att, såsom en särskild sektion inom 1950 års skattelagssakkunniga,

utreda frågan om rätt att vid taxering till kommunal inkomstskatt

åtnjuta ortsavdrag och andra allmänna avdrag inom annan kommun

än hemortskommunen samt därmed sammanhängande spörsmål.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958

Skattelagssakkunniga har med skrivelse den 28 december 1956 överlämnat

en promemoria med förslag till bestämmelser om särskild skatteberäkning

i vissa fall för den, som haft inkomst i annan kommun än hemortskommunen.

Till promemorian hörande författningsförslag torde såsom Bihang

få fogas vid detta protokoll.

Över promemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av statskontoret,

kammarrätten, riksräkenskapsverket, riksskattenämnden, centrala uppbördsnämnden,

statens organisationsnämnd, överståthållarämbetet, länsstyrelserna

i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs,

Gotlands, Blekinge, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs,

Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs, Västernorrlands och Norrbottens

län, domkapitlen i Uppsala och Lund, Föreningen Sveriges kronokamrerare,

Riksförbundet Landsbygdens folk, Svenska företagares riksförbund, Svenska

landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet, Svenska

stadsförbundet, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges hantverks- och

småindustriorganisation, Sveriges häradsskrivareförening, Sveriges köpmannaförbund,

Sveriges lantbruksförbund, Taxeringsnämndsordförandenas

riksförbund samt Tjänstemännens centralorganisation. Sveriges grossistförbund

och Sveriges industriförbund åberopar ett av delegerade för dessa organisationer

och vissa andra institutioner upprättat gemensamt yttrande.

Detta yttrande betecknas i fortsättningen såsom avgivet av näringslivets

skattedelegation.

Innan jag redovisar skattelagssakkunnigas förslag, torde jag få redogöra

för gallande bestämmelser på området ävensom lämna en kortfattad historik II.

rörande frågans tidigare behandling.

II. Gällande bestämmelser

Fastighet och inkomst bildar grundval för den kommunala inkomstskatten.

För skattepliktig fastighet beräknas garantibelopp. Garantibeloppet utgör

f. n. 2,5 procent av fastighetens taxeringsvärde och upptages såsom skattepliktig

inkomst för fastighetens ägare i den kommun, där fastigheten är

belägen. Kommunalskattelagen upptager sex huvudslag av inkomst, nämligen

inkomst av jordbruksfastighet, annan fastighet, rörelse, tjänst, tillfällig

förvärvsverksamhet och kapital. Inom varje inkomstslag skall inkomsten av

varje särskild förvärvskälla uppskattas för sig. Vad som är att anse såsom

särskild förvärvskälla angives i 18 § kommunalskattelagen.

Varje av skattskyldig bedriven förvärvskälla hänföres till viss eller vissa

kommuner och skatt för inkomsten av förvärvskällan utgöres till denna

kommun eller dessa kommuner. Skatt för inkomst av jordbruksfastighet och

annan fastighet skall utgöras till kommun, där fastigheten är belägen. Motsvarande

gäller för skatt för realisationsvinst vid avyttring av fastighet. Inkomst

av rörelse, som utövats från fast driftställe, tages till beskattning i

kommun, där sådant driftställe begagnats. Inkomst av annat slag (av rörelse

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år i958

utan fast driftställe, tjänst, kapital och annan tillfällig förvärvsverksamhet

än icke yrkesmässig avyttring av fastighet) beskattas i den skattskyldiges

hemortskommun. Jordbruksfastighet, annan fastighet och rörelse kan bilda

förvärvskällor, som hänför sig till flera kommuner. Därvid skall inkomsten

fördelas till beskattning mellan kommunerna. Eljest är förvärvskälla

alllid begränsad till en viss kommun och inkomsten av förvärvskällan

skall då i sin helhet beskattas i denna kommun.

Vid beräkning av inkomst av förvärvskälla, vari ingår fastighet, skall

avdrag ske med belopp motsvarande garantibeloppet för fastigheten. Den

behållna nettointäkten av dylik förvärvskälla minskad med detta belopp, utgör

den till kommunal inkomstskatt skattepliktiga inkomsten av förvärvskällan.

Från summan av skattskyldigs i viss kommun skattepliktiga inkomster

får göras s. k. allmänna avdrag. Dessa är av två slag, nämligen dels avdrag

för underskott å förvärvskälla och dels vissa allmänna avdrag av personlig

art.

Underskott å viss förvärvskälla får endast avräknas å sådan den skattskyldiges

inkomst, som skall tagas till beskattning i samma kommun. Avdrag är

dock inte medgivet för underskott å icke yrkesmässig avyttring av fast eller

lös egendom, deltagande i lotteri eller för underskott å fastighet och rörelse

i utlandet. Ej heller får avdrag ske för underskott som uppstått därigenom,

att det avdrag som motsvarar garantibeloppet överstigit nettointäkten av

förvärvskällan.

I hemortskommunen äger skattskyldig, som varit här i riket bosatt under

hela beskattningsåret, åtnjuta avdrag från den i kommunen skattepliktiga

inkomsten för vissa utgifter av personlig art. Har skattskyldig endast

under en del av beskattningsåret varit här i riket bosatt, skall sådant avdrag

åtnjutas allenast i den mån det belöper å nämnda tid. Skattskyldig får

sålunda i hemortskommunen avdraga vissa periodiska understöd eller därmed

jämförliga periodiska utbetalningar, som inte skall avräknas från

inkomst av särskild förvärvskälla. Vidare må i hemortskommunen avdragas

folkpensionsavgift och premier för vissa pensionsförsäkringar. Avdrag är

slutligen medgivet från inkomst i hemortskommunen för sjukförsäkringsavgift

samt för premier och andra avgifter, som den skattskyldige för sig

eller i förekommande fall även för sin make och sina omyndiga barn erlagt

för kapitalförsäkring, arbetslöshetsförsäkring samt vissa sjuk- eller olycksfallsförsäkringar.

Avdrag för sådana premier och avgifter beräknas till ett

belopp av minst 150 kronor eller för makar gemensamt minst 300 kronor och

högst 300 kronor eller för makar gemensamt högst 600 kronor. Avdrag med

högst 600 kronor medges även den som under beskattningsåret varit ogift

(varmed jäinställes änka, änkling eller frånskild) och haft hemmavarande,

minderårigt barn.

Till de allmänna avdragen i hemortskommunen hör även det särskilda

avdraget för gift kvinna. Har gift kvinna, som levt tillsammans med sin

make och under större delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt,

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958

under året haft inkomst av rörelse eller av eget arbete, må hon, om och i

den mån sådan hennes inkomst därtill förslår, i hemortskommunen åtnjuta

avdrag med 300 kronor.

Vad som återstår efter avräknande av allmänna avdrag, med tillägg i förekommande

fall av garantibelopp för fastighet, utgör skattskyldigs inom kommunen

taxerade inkomst.

Från den i hemortskommunen taxerade inkomsten är skattskyldig berättigad

till ortsavdrag för tid varunder han varit bosatt här i riket. Avdrag

tillkommer dock blott fysisk person och, i vissa fall, oskift dödsbo. Ortsavdragen

varierar med hänsyn till den skattskyldiges civilstånd och är olika i

olika ortsgrupper. Ortsavdragens storlek framgår av denna tabell.

Ortsgrupp

Fr. o. m. 1959 års taxering gällande ortsavdrag

för makar

för ogift med

barn

för ensamstå- ende

II

3 520

2 640

1760

III

3 680

2 760

1840

IV

3 840

2 880

1920

V

4 000

3 000

2 000

För ogift skattskyldig som haft husföreståndarinna anställd och som

haft hemmavarande minderårigt barn beräknas ortsavdraget såsom för

makar.

Slutligen kan fysisk person i hemortskommunen utöver ortsavdrag erhålla

ytterligare avdrag på grund av väsentligen nedsatt skatteförmåga. Vad

som härefter återstår utgör efter avrundning nedåt till helt hundratal kronor

den skattskyldiges i hemortskommunen beskattningsbara inkomst. I annan

kommun än hemortskommunen liksom även i princip för annan skattskyldig

än här i riket bosatt fysisk person, utgör den taxerade inkomsten

tillika beskattningsbar inkomst.

Beträffande skattepliktens inträdande gäller för alla skattskyldiga att

skatteplikt inträder, då den beräknade beskattningsbara inkomsten inom

var kommun för sig uppgår till minst 100 kronor.

Äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, taxeras en var

för sin inkomst samt mannen därjämte för boets gemensamma inkomst.

Allmänna avdrag, som därvid helt eller delvis inte kan utnyttjas av ena

maken, får avräknas från den andra makens inkomst i samma kommun.

Underskott å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom (realisationsförlust),

som uppkommit för endera maken, får dock avräknas endast

från den andra makens inkomst i samma kommun av förvärvskälla av samma

slag (realisationsvinst). Ortsavdrag beräknas för en var av makarna till

belopp motsvarande hälften av det för makarna gemensamt bestämda ortsavdraget.

Om ena maken inte kan helt utnyttja sin del av ortsavdraget, får

bristen avräknas från den andra makens taxerade inkomst. Avdrag för väsentligen

nedsatt skatteförmåga beräknas för vardera maken för sig. Slutli
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958

gen gäller att, om makarna skall taxeras i kommuner tillhörande olika ortsgrupper,

ortsavdraget för dem skall beräknas efter den högre ortsgruppen.

Beträffande taxeringsförfarandet då skattskyldig skall taxeras i mer än en

kommun finnes vissa bestämmelser som syftar till att säkerställa ett samarbete

mellan de olika taxeringsnämnder, vilka har att taga befattning

med den skattskyldiges taxering. Bestämmelserna, som undergått viss ändring

i 1956 års taxeringsförordning, har numera i huvudsak följande innebörd.

Taxeringsnämnd, som skall taxera skattskyldig blott till kommunal inkomstskatt,

skall företaga taxeringen så snart ske kan och därefter i regel

sända underrättelse till övriga taxeringsnämnder, som beröres av taxeringsbeslutet.

Om den skattskyldiges kommunala och statliga taxeringar ändock

inte kommer att stå i överensstämmelse med varandra, skall den prövningsnämnd,

som har att pröva båda taxeringarna, på yrkande av vederbörande

taxeringsintendent vidtaga erforderliga åtgärder för att åstadkomma enhetlighet.

I fråga om sådana skattskyldiga, vilka skall taxeras till kommunal

inkomstskatt inom visst prövningsdistrikt och till statlig inkomstskatt inom

annat prövningsdistrikt, har föreskrivits, att taxeringsintendenterna i de olika

distrikten bör samråda för åvägabringande av likformig taxering. Om

skattskyldig haft förvärvskälla, som enligt reglerna om beskattningsort är

att hänföra till skilda prövningsdistrikt, gäller dock andra regler. I dylikt fall

skall mellankommunala prövningsnämnden taga befattning med den skattskyldiges

taxering för inkomst eller förmögenhet. Skall den skattskyldige

samtaxeras med make, skall mellankommunala prövningsnämnden behandla

jämväl makens taxering i samma kommuner.

III. Historik

1. Tiden till och med 1928 års kommunalskattelag

En allmän historik beträffande allmänna avdrags och ortsavdrags utnyttjande

har, såvitt avser tiden till och med 1928 års kommunalskattelag, lämnats

av 1944 års skattesakkunniga i betänkande med förslag angående vissa

spörsmål på den allmänna kommunalbeskattningens område (SOU 1945:

35). Ur innehållet må här i korthet återgivas följande.

I den äldre bcvillningsbeskattningen, vilken jämväl låg till grund för den

kommunala beskattningen, förekom inte några allmänna avdrag och ortsavdrag.

Denna beskattning avsåg nämligen alt träffa avkastningen av de

olika förvärvskällorna, varav ansågs följa, alt inte ens avdrag för gäldränta

fick åtnjutas. Förlust i en förvärvskälla fick inte avdragas från inkomsten

av annan förvärvskälla. Hänsyn till de små inkomsttagarnas ringa skatteförmåga

kunde dock tagas genom befrielse från eller lindring i bevillningen

i hemortskommunen.

Genom 1883 års bevillningsförordning utvecklades bevillningsbeskattningen

i riktning mot eu beskattning av nettoinkomsten, avvägd med hänsyn till

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958

skatteförmågan. Rätt till avdrag för gäldränta infördes såtillvida, att avdrag

fick ske från inkomst av rörelse eller yrke för ränta å lånat rörelsekapital

samt från inkomst av kapital för ränta hänförlig till sådan inkomst.

Bevillningsfritt avdrag fick åtnjutas i hemortskommunen från de lägre inkomsterna

under vissa förutsättningar. För inkomst, som beskattades i annan

kommun än den där den skattskyldige mantalsskrivits, kunde däremot

befrielse eller lindring inte erhållas.

1897 års kommunalskattekommitté, som i sitt år 1900 avgivna betänkande

föreslog den kommunala beskattningens frigörande från den statliga bevillningen,

ville i princip medgiva obegränsade avdrag för gäldränta och för

förlust å särskild förvärvskälla. Vid kommunalbeskattningen ansåg sig kommittén

dock inte kunna helt taga konsekvenserna av denna princip. Underskott

å viss förvärvskälla skulle enligt kommitténs förslag endast få avdragas

från inkomst tillhörande samma s. k. huvudart av inkomst och härflytande

från verksamhet inom samma kommun. Härom anförde kommittén

följande.

I den allmänna motiveringen är framhållet, huru som det kommunala inkomstbegreppet

i kommitténs förslag icke vilar på den allmänna inkomstskattens

grund, utan även reellt framträder ujipdelat i fyra från varandra

strängt åtskilda huvudarter av inkomst. Klarast framträder denna sönderdelning

i bestämmelserna om rätt till avdrag för förluster. Endast i ett fall,

nämligen då ett enligt de båda nästföljande paragraferna gemensamt företag

föreligger till taxering inom flera kommuner, har, vad för övrigt ligger

i sakens natur, den ena kommunen ansetts böra vidkännas förlust, som drabbat

företaget i den eller de andra kommunerna. I övrigt bildar varje kommun

för sig ett slutet helt och gör sitt skattekrav gällande oberoende av den

skattskyldiges förhållande till andra kommuner.

Har den skattskyldige inkomster av så olika slag, att de böra hänföras till

olika huvudarter, således om han t. ex. är jordbrukare och handlande eller

tjänsteman bör han enligt kommitténs mening icke ens inom samma kommun

från t. ex. sin lön få avdraga förlust å jordbruket eller handeln. En motsatt

anordning skulle nämligen utsätta kommunens budget för skadliga rubbningar

och innebära en ständig fara för förskjutningar i skattebördan inom

kommunen.

Kommunalskattekommitténs förslag ledde icke till några lagstiftningsåtgärder.

Det vid propositionen 191/1920 fogade förslaget till kommunalskattelag

innehöll bl. a., att underskott å förvärvskälla i viss kommun skulle få avdragas

från inkomst av andra förvärvskällor i samma kommun. Därest den

skattskyldiges förvärvskällor i annan kommun än hemortskommunen samfällt

visade underskott, fick detta i första hand avdragas från inkomsten i

hemortskommunen. I de fall allmänna avdrag i hemortskommunen, d. v. s.

för ränta å gäld, förlust å förvärvskälla i hemortskommunen, underskott å

förvärvskällor i annan kommun, periodiskt understöd och försäkringspremier,

översteg inkomsten i hemortskommunen, skulle bristen slås ut på den

skattskyldiges inkomster i övriga kommuner i förhållande till den uppskattade

inkomsten i varje sådan kommun.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj. ts proposition nr 42 år 1958

De ortsavdrag, som föreslogs i propositionen, skulle däremot inte få åtnjutas

i annan kommun än hemortskommunen.

1920 års riksdag godtog berörda förslag dock med vissa ändringar. Underskott

vid utnyttjande av allmänna avdrag i hemortskommunen fick inte avdragas

i annan kommun. Vid beräkning av skattskyldigs behållna inkomst

inom annan kommun än hemortskommunen fick avdrag inte ske för underskott

å fast egendom eller näring inom samma kommun. Däremot fick avdrag

för sådant underskott göras i hemortskommunen.

1921 års kommunalskattekommitté föreslog, att underskott, som uppkommit

vid beräkning av skattskyldigs inkomst från särskild förvärvskälla i

en kommun, endast skulle få avräknas från hans inkomst av andra förvärvskällor

i samma kommun. Kommittén, som varit inne på att till grund

för den kommunala beskattningen lägga den skattskyldiges samlade inkomst,

så renodlad som vid statsbeskattningen, hade funnit sig inte kunna

fullfölja uppslaget redan av den anledningen, att en dylik anordning skulle

medföra stora taxeringstekniska svårigheter. Den skattskyldiges intresse

borde vidare enligt kommitténs mening åtminstone såtillvida underordnas

kommunens beskattningsintresse, att kommunen inte gick miste om sin

beskattningsrätt till skattskyldigs inom kommunen befintliga beskattningsföremål

av den anledningen, att förvärvskälla inom annan kommun, som

råkat vara i samma skattskyldigs hand, lämnat negativt resultat. Kommittén

hade därför stannat vid att såsom princip uppställa, att varje kommun

skulle utgöra ett självständigt, slutet beskattningsområde. En fördelning av

de personliga allmänna avdragen och ortsavdragen på den skattskyldiges

inkomster i olika kommuner ville kommittén inte ifrågasätta, då därigenom

skulle vållas betydande taxeringstekniska svårigheter. För övrigt torde mer

än tillräcklig kompensation beredas hemortskommunen därigenom att den

fick ensam beskatta förvärvskällorna tjänst, tillfällig förvärvsverksamhet

och kapital, ehuru dessa förvärvskällor understundom kunde innefatta intäkter,

som i verkligheten influtit inom annan kommun.

Vid anmälan av propositionen 102/1927 med förslag till kommunalskattelag

in. in. uttalade dåvarande departementschefen bl. a., att den karaktär

av personlig inkomstskatt, som den kommunala inkomstbeskattningen dåmera

hade, enligt hans mening rätteligen borde medföra, att den skattskyldige

inte skulle utgöra skatt för mer än sin nettoinkomst och att han alltså,

om någon hans förvärvskälla utvisade underskott, borde få avdraga detta

underskott från inkomsten av övriga förvärvskällor. Då en sådan anordning

av beskattningen emellertid skulle medföra mycket stora taxeringstekniska

svårigheter, föreslogs bibehållande av de gällande bestämmelserna med avdragsrätt

i hemortskommunen för alla underskott å den skattskyldiges olika

förvärvskällor. Underskott, som särskild förvärvskälla utvisade, skulle dock

i första hand avräknas från inkomst, som den skattskyldige haft i samma

kommun, och först i andra hand, i den mån nämnda inkomst inte förslog,

från den skattskyldiges inkomst i hemortskommunen. Allmänna avdrag av

annan art och ortsavdrag skulle endast få åtnjutas i hemortskommunen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958

Kommunalskatteutskottet vid 1927 års riksdag delade inte den av departementschefen

uttalade meningen angående avdrag för underskott å särskild

förvärvskälla inom annan kommun än hemortskommunen utan intog i denna

fråga samma ståndpunkt som 1921 års kommunalskattekommitté. Spörsmålet

erhöll dock inte någon lösning vid 1927 års riksdag, enär hela kommunalskattefrågan

då förföll.

I propositionen 213/1928 med förslag till kommunalskattelag m. m. föreslogs

i överensstämmelse med den ståndpunkt som intagits av 1927 års kommunalskatteutskott,

att underskott a en förvärvskälla skulle få avdragas endast

från den skattskyldiges i samma kommun skattepliktiga inkomst. Beträffande

utnyttjande av övriga allmänna avdrag och av ortsavdrag överensstämde

propositionen med vad som föreslagits i 1927 års proposition. 1928

års riksdag godkände i huvudsak de i propositionen framlagda förslagen och

genom 1928 års skattelagstiftning tillkom sålunda de för den kommunala

beskattningen alltjämt gällande principerna rörande utnyttjande av allmänna

avdrag och ortsavdrag.

2. Kommunalskatteberedningen

Även efter tillkomsten av 1928 års kommunalskattelag har frågan om

allmänna avdrags och ortsavdrags utnyttjande varit föremål för uppmärksamhet.

Kommunalskatteberedningen, som i sitt betänkande med förslag till omiäggning

av den kommunala beskattningen m. m. (SOU 1942: 34) bl. a. behandlade

fragan om ortsavdrags utnyttjande i annan kommun än hemortskommunen,

anförde i detta sammanhang bl. a. följande.

Beredningen anser nu gällande ordning å detta område, varigenom intressekonflikten

mellan den skattskyldige och de skatteberättigade kommunerna

i huvudsak lösts till den skattskyldiges nackdel, icke vara tillfredsställande.

Principen om kommunen såsom ett slutet beskattningsområde synes

beredningen icke kunna tillmätas oinskränkt giltighet i ett beskattningssystem,

vilket som vårt bygger på skatteförmågeprincipen. Skatteförmågan

nos en skattskyldig, som har förvärvskällor inom flera kommuner, kan icke

bedömas med hänsyn till förhållandena inom varje kommun för sig. Först

genom ett sammanställande av den skattskyldiges samtliga förvärvskällor

i de olika kommunerna kan en samlad och riktig bild av hans skatteförmåga

erhållas. Av dessa skäl anser beredningen det bäst stå i överensstämmelse

med grunderna för vårt skattesystem, att den skattskyldige beredes

mojligheter att från sina inkomster avdraga underskott å förvärvskälla, oavsett

i vilken kommun sådant underskott uppkommit, samt att ortsavdragens

storlek bestämmes under hänsynstagande till den skattskyldiges samtliga

taxerade inkomster. ö

Kommunalskatteberedningen framlade emellertid inte något förslag till

lösning av frågan.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungi. Maj:ts proposition nr 42 år 1958

3. 1944 års skattesakkunnigas förslag

1944 års skattesakkunniga, som upptog förevarande spörsmål i hela dess

vidd till prövning, föreslog (SOU 1945:351, att de allmänna avdragen —

utom det särskilda avdraget för gift kvinna — samt ortsavdragen, därest

de inte helt kunde utnyttjas i hemortskommunen, skulle få avräknas från

den skattskyldiges taxerade inkomster i andra kommuner i proportion

till dessa inkomsters storlek. Från den sålunda utsträckta rätten att avräkna

allmänna avdrag i annan kommun än den, vartill de var närmast

hänförliga, skulle emellertid undantagas staten, landsting, kommuner, andra

menigheter och hushållningssällskap. Ej heller skulle någon vidgad avdragsrätt

för realisationsförluster och deltagande i lotteri införas.

I sin motivering för förslaget anförde de sakkunniga bl. a. följande. Den

kommunala inkomstskatten var i princip avsedd att träffa den personliga

inkomsten på samma sätt som den direkta statsskatten. Eu sådan personlig

inkomstskatt hade emellertid inte genomförts, då den inte kunnat förenas

med den för den kommunala skattelagstiftningen uppställda principen

att varje kommun skulle utan inskränkningar få utnyttja till densamma

anknutna beskattningsföremål och även i övrigt utgöra ett självständigt,

slutet beskattningsområde. Då beskattningens allmänna tyngd ökats, hade

det också synts alltmer önskvärt att på varje punkt avväga skattebördan

efter de skattskyldigas verkliga bärkraft. De vittgående avvikelserna från

skatteförmågeprincipen vid den kommunala inkomstbeskattningen kunde

inte försvaras med nödvändigheten av att avgränsa kommunerna från varandra

såsom slutna beskattningsområden. Några tvingande skäl för att de

skattskyldigas intresse att inte bli hårdare beskattade än efter förmågan borde

underordnas ett »kommunens beskattningsintresse» syntes ej kunna förebringas.

Det syntes nämligen inte vara riktigt att uppfatta kommunen såsom

ett subjekt med intressen, vilka stod i motsats till kommunmedlemmarnas.

Kommunerna kunde inte heller ha några i sakens natur grundade anspråk

på att få förfoga över alla de inom deras områden befintliga skattekällorna.

— För att vinna en bättre anpassning av den kommunala inkomstskatten

efter skatteförmågan låg det nära till hands att införa en samlad inkomstberäkning

i anslutning till vad som gällde vid taxeringen till statlig inkomstoch

förmögenhetsskatt. Införande av en sådan ordning skulle emellertid

medföra starka rubbningar i den gällande fördelningen av det kommunala

inkomstskatteunderlaget mellan kommunerna. Ortsavdragen och de allmänna

avdrag, som skulle avräknas i hemortskommunen, hade förlagts till denna

kommun, enär hemortskommunen fått rätt att ensam beskatta inkomst

av tjänst och kapital samt — med viss inskränkning — av tillfällig förvärvsverksamhet.

Denna avvägning syntes inte böra ändras i sådan riktning att

hemortskommunen skulle få en förmånligare ställning beträffande avdragen.

Det var även naturligt och skäligt alt underskott i en kommun i första hand

avräknades å inkomst av den skattskyldiges förvärvskälla i samma kommun.

De sakkunniga hade därför endast syftat till att nå eu bättre anpassning

av de enskilda skattskyldigas bördor efter deras skatteförmåga. Om de

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958

sakkunnigas förslag genomfördes, medförde detta, att de skattskyldiga inte

blev påförda större sammanlagt inkomstskatteunderlag än vid en enhetlig

inkomstberäkning, och mera genomgripande förändringar beträffande de

olika kommunernas tillgång på skatteunderlag undveks. Den skattskyldiges

samlade skattekraftiga nettoinkomst blev normen för den kommunala inkomstskatten

och full likställighet åstadkoms mellan kommunerna med avseende

å skyldigheten att vidkännas avdrag, som ej kunnat utnyttjas i annan

kommun.

Beträffande undantagandet av staten, kommunerna m. fl. från den utsträckta

avdragsrätten framhöll de sakkunniga, att i fråga om dem, som

inte kommer i åtnjutande av ortsavdrag eller andra allmänna avdrag än

för underskott å förvärvskällor, kunde man inte tala om en förmågebeskattning

i samma mening som när det gäller fysiska personer och till dessa

hörande juridiska personer, såsom bolag och föreningar. Kommunalbeskattningen

har beträffande denna grupp av skattskyldiga i viss mån karaktär

av en intressebeskattning, varvid rättvise- och jämlikhetssynpunkter inte

gör sig gällande med samma styrka som beträffande fysiska personer. Ifrågavarande

grupp skattskyldiga driver visserligen förvärvsverksamhet avnärmast

privatekonomisk natur, men verksamheten utövas inte alltid efter

rent affärsmässiga principer. Driftsresultatet vid exempelvis statliga eller

kommunala affärsdrivande verk blir ofta beroende av taxepolitik och andra

allmänna hänsyn. På sådana omständigheter beroende underskott i en kommun

skulle, om kvittningsrätt mellan olika kommuner medgåves, kunna

fritaga vederbörandes inkomster även av rent affärsmässigt bedriven förvärvsverksamhet

i andra kommuner från beskattning. Vidare har staten och

vissa större kommuner förvärvskällor i ett mycket stort antal kommuner,

varför beträffande dem en omfattande avräkning mellan kommuner i alla

delar av landet skulle behöva ske. ökningen av taxeringsarbetet skulle härvid

bli betydande.

De sakkunniga övervägde även att begränsa sig till att låta ortsavdrag —

eventuellt ortsavdrag och andra allmänna avdrag än för underskott å förvärvskälla

som inte kunnat utnyttjas i hemortskommunen, avräknas i

annan kommun. Om underskottsavdragen lämnades åsido, skulle emellertid

materiellt sett inte vinnas tillräckliga förbättringar och vissa taxeringstekniska

svårigheter skulle ändock inte kunna undvikas. De sakkunniga ville

därför inte förorda några dylika lösningar, genom vilka man knappast skulle

komma halvvägs till målet men ändock få vidkännas vissa praktiska olägenheter.

1944 års skattesakkunniga lät för att utröna i vad mån ett genomförande

av förslaget skulle kunna medföra minskningar av vissa kommuners skatteunderlag

verkställa en undersökning för landet i dess helhet av förhållandena

beträffande beskattningsåret 1943 (taxeringsåret 1944). Angående denna

utredning, som fogats som bilaga vid de sakkunnigas betänkande, anfördes

i betänkandet följande.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958

Av den företagna undersökningen framgår, att ett utsträckande av avdragsrätten

på föreslaget sätt för alla skattskyldiga utom staten och kommunala

samhällsbildningar skulle för taxeringsåret 1944 hava åstadkommit en minskning

av kommunernas skatteunderlag med omkring 74 000 skattekronor,

varav ungefär 77 procent belöpt på de allmänna avdragen och ungefär 23 procent

på ortsavdragen. De allmänna avdrag, som vid en tillämpning av de sakkunnigas

förslag ytterligare skulle kunnat utnyttjas, hade fördelat sig med

ungefär samma belopp på fysiska som på juridiska personer. Den ökning av

allmänna avdrag och ortsavdrag, som kommit fysiska personer till godo, hade

till omkring 80 procent berört städer och till omkring 20 procent landskommuner,

medan det ytterligare utnyttjandet av de allmänna avdragen för juridiska

personer nästan uteslutande hänfört sig till landskommuner. Sammanlagt

hade landskommuner och städer fått vidkännas ungefär lika stor skatteunderlagsminskning.

Bland de allmänna avdrag för fysiska personer, som

ytterligare hade fått avräknas, utgöra underskotten å jordbruksfastighet den

största gruppen med drygt 20 procents andel i den totala skatteunderlagsminskningen,

medan för juridiska personer underskotten å rörelse intaga den främsta

platsen med inemot 30 procents andel i totalminskningen. Det må beträffande

sistnämnda skattskyldiga framhållas, att den alldeles övervägande delen

av deras underskott hänfört sig till ett antal trämasseindustriföretag i

Norrland, varför den av dessa underskotts utnyttjande föranledda skatteunderlagsminskningen

huvudsakligen hade gjort sig gällande i norrländska

kommuner.

För taxeringsåret 1944 skulle enligt undersökningen 99 städer och 805

landskommuner hava berörts av avdragsrättens utsträckande i enlighet med

de sakkunnigas förslag. Av städerna hade 97 fått sitt skatteunderlag sänkt

med högst 0,1 procent och de två övriga med respektive 0,2 och 0,3 procent.

Utdebiteringsökningen hade icke för någon stad överstigit 3 öre per skattekrona.

I 611 av landskommunerna hade skatteunderlaget minskats med högst

0,1 procent och i ytterligare 125 med högst 0,5 procent. Sammanlagt 41 landskommuner

hade fått vidkännas en minskning överstigande 1 procent. För

5 av dessa hade minskningen uppgått till mer än 5 procent. Utdebiteringsökningen

hade för 765 av de ifrågavarande landskommunerna inskränkt sig

till högst 10 öre per skattekrona och överstigit 10 öre per skattekrona för

40 kommuner, varav 5 hade fått vidkännas större ökning än 50 öre per skattekrona.

En skatteunderlagsminskning överstigande 5 procent skulle hava inträtt i

fem kommuner på sätt följande sammanställning utvisar:

Kommuner

Morkarla, Uppsala län.........

Sånga, Västernorrlands län . ..

Ängersjö, .Jämtlands län.......

Ed, Västernorrlands län.......

Överlännäs, Västernorrlands län

Antal skatte-

Procentuell

Utdebite-

Ökning av

kronor enligt

minskning

ringsprocent

utdebite-

1944 års

av skatte-

i primärkom-

ringspro-

taxering

underlaget

munen enligt centen

beslut år

1944

. 6 681

9,7

6,00

0,65

. 4 659

9,6

14,07

1,49

. 4 435

8,7

9,00

0,85

. 11 169

7,6

10,00

0,83

8 149

5,1

12,00

0,64

Den för dessa fem kommuner redovisade skattcundei lagsminskningen

skulle praktiskt taget helt hava belöpt å juridiska personer, nämligen vissa

trämasseindustriföretag. Då förhållandet varit detsamma beträffande ej

mindre än 17 av de 18 övriga landskommuner, som skulle hava fått vidkän2

Iiihang till riksdagens protokoll 1058. 1 samt. Nr 42

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1958

nas en skatteunderlagsminskning å mer än 2 procent, skola här något beröras

de speciella omständigheter, som i detta sammanhang inverkat.

Trämassefabrikationen gick under år 1943 på grund av de rådande exportsvårigheterna

med betydande förluster. Samtidigt hade emellertid vederbörande

företag till följd av de speciella konjunkturerna på skogsbrukets område

avsevärt större överskott å sina skogsfastigheter än normalt. Vid ett tilllämpande

av de sakkunnigas förslag om en obegränsad avdragsrätt mellan

kommunerna beträffande nämnda beskattningsår hade företagen följaktligen

i en utsträckning, som man eljest endast undantagsvis torde behöva räkna

med, kunnat utnyttja sina avdrag för underskott å trämassefabrikationen.

Då dylika säregna förhållanden knappast torde kunna inträffa beträffande

andra skattskyldiga under någon konjunktur, synes det kunna antagas, att

beträffande normala år de högsta procentuella minskningarna av skatteunderlaget

i kommunerna skola vara mindre än de som erhållits vid den företagna

undersökningen. Vidare är alt märka, att de flesta av de kommuner,

som för ifrågavarande år skulle hava fått vidkännas en mera framträdande

utdebiteringsökning, hava ett känsligt skatteunderlag såtillvida att även en

absolut taget ganska ringa beskärning av skatteunderlaget innebär, att en

icke oväsentlig kvotdel av detsamma bortfaller. De ovan redovisade högsta

utdebiteringsökningarna hava därför icke synts de sakkunniga böra betraktas

som ett riktigt uttryck för de normala verkningarna av de sakkunnigas

förslag. Man torde för de allra flesta år kunna räkna med avsevärt lägre

maximala utdebiteringsökningar.

De redovisade resultaten av undersökningen synas med hänsyn till de anförda

omständigheterna icke giva anledning till allvarligare farhågor för kommunernas

skatteunderlag. Liksom en kommun i sin hushållning måste räkna

med att en del av dess medlemmar helt sakna inkomst, bör den få vara beredd

på och söka bemästra likartade svårigheter på grund av att vissa skattskyldiga,

som åtnjutit skattepliktiga inkomster inom kommunen, helt eller

delvis fritagas från beskattning för dessa genom avdrag, vilka ej kunnat tillgodogöras

i andra kommuner. Skulle i enstaka mindre bärkraftiga kommuner

en mera betydande nedskärning av skatteunderlaget ske, kunna verkningarna

härav mildras genom ökade statliga skatteutjämningsbidrag och

speciella statsbidrag. Hänsynen till kommunernas skatteunderlag och hushållning

synes därför icke resa några avgörande hinder för genomförandet

av den av de sakkunniga föreslagna ombildningen i förevarande avseende

av den kommunala inkomstskatten.

De sakkunniga framhöll därefter, att för att den föreslagna ordningen

för avdragens tillgodogörande skulle kunna fungera, ett i viss utsträckning

ökat taxeringsarbete och en vidgad samverkan mellan taxeringsmyndigheterna

bleve nödvändigt. Med den utveckling taxeringsväsendet nått torde

man dock icke behöva befara, att förslagets genomförande skulle medföra

någon större belastning av taxeringsorganen. Av den verkställda undersökningen

framgår, att antalet fall, då överflyttning av avdrag mellan kommuner

skulle behöva ske (7 552, därav 3 037 i Stockholm) är relativt litet.

Det tidigare anförda skälet för den nuvarande ordningen, nämligen att de

taxeringstekniska svårigheterna omöjliggjorde ett samordnande av beskattningen

i flera kommuner, syntes inte längre äga giltighet.

Sammanfattningsvis angav de sakkunniga sin ståndpunkt på följande

sätt.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1958

19

Det förslag, som de sakkunniga framlagt, syftar till att avskaffa en av

de mest i ögonen fallande orättvisorna i vår direkta beskattning. Det har

alltid varit omöjligt för de skattskyldiga att förstå, varför exempelvis en

småhandlande eller en hantverkare, som bedriver rörelse utanför hemortskommunen,

skall bliva kommunalt beskattad även för den del av sin inkomst,

som motsvarar ortsavdraget, medan andra skattskyldiga komma i åtnjutande

av dylikt avdrag. Ett genomförande av de sakkunnigas förslag

skulle undanröja de skattskyldigas anledning till missnöje i detta avseende

och utgöra ett betydelsefullt led i den ursprungliga kommunala avkastningsbeskattningens

utveckling till en inkomstbeskattning. Ett tillrättaläggande

av beskattningen på denna punkt måste emellertid medföra rubbningar

i en del kommuners skatteunderlag och kräva en viss ökning av taxeringsarbetet.

Det är därför nödvändigt att väga de fördelar, som skulle vinnas

vid ett genomförande av de sakkunnigas förslag, mot de olägenheter,

som därav skulle föranledas. Därest fördelarna befinnas väga tyngst, torde

förslaget innebära en framkomlig väg till det eftersträvade målet. De sakkunniga

hava för sin del ansett den nuvarande ordningen vara så otillfredsställande,

att man bör underkasta sig de ifrågavarande olägenheterna för

att i föreliggande hänseende uppfylla kravet på rättvisa och skälighet i beskattningen.

I de remissyttranden som avgavs över skattesakkunnigas förslag tillstyrktes

i regel förslaget i princip. Beträffande olika detaljer framställdes emellertid

en del erinringar. Några av länsstyrelserna och vissa kommuner motsatte

sig särskilt den föreslagna, oinskränkta rätten till avdrag för underskott

å förvärvskälla i annan kommun. I synnerhet underskott å jordbruksfastighet

(s. k. lyxjordbruk) och å sommarnöj esf astigheter ansågs i dessa

yttranden inte böra få åtnjutas i annan kommun än den där fastigheten

var belägen. Bland de olika motiveringarna för tveksamheten inför ett utsträckande

av rätten till avdrag för underskott å fastighet må särskilt anföras

följande uttalande av överståthållarämbetet.

Att bibehålla reglerna rörande beskattningsorten för inkomst av fastighet

och av rörelse men ändra reglerna rörande avdragsrätten, synes föga konsekvent

och icke ledande till tillfredsställande resultat. Särskilt anmärkningsvärt

är detta förhållande då fråga är om fastighet, belägen i annan

kommun än hemortskommunen. Denna andra kommun skulle enligt förslaget

alltjämt äga uppbära fastighetsskatt, kanske med betydande belopp,

även om fastighetsdriften gått med förlust. Den uppkommande förlusten

skulle däremot få avdragas från inkomsten i en annan kommun, vilken icke

åtnjutit förmånen av att uppbära fastighetsskatt.

Skall över huvud taget avdrag medgivas för underskott å förvärvskällan

fastighet, synes detta avdrag rimligtvis böra ske å den fingerade inkomst

av 5 % av fastighetens taxeringsvärde, som ligger till grund för fastighetsskattens

beräknande.

4. Under tiden efter år 1945 framkomna förslag

Vid 1948 års riksdag framfördes motionsvis yrkande om att riksdagen

måtte besluta sådan ändring i gällande skatteförfattningar, att skattskyldig

tillkommande avdrag i vissa fall även kunde få åtnjutas i annan kommun

än hemortskommunen. I sill av riksdagen godkända betänkande nr Öl) ut
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1958

talade 1948 års bevillningsutskott, att det enligt utskottets mening var önskvärt,

att en ändring av gällande bestämmelser på ifrågavarande område

kom till stånd. Då utskottet ansåg sig kunna utgå ifrån att proposition på

grundval av 1944 års skattesakkunnigas förslag kom att avlämnas till 1949

års riksdag, fann sig utskottet dock inte böra förorda bifall till motionerna.

Någon proposition i ämnet framlades emellertid inte utan skattesakkunnigas

förslag överlämnades, såsom tidigare nämnts, sedermera till 1950 års

skattelagssakkunniga för omprövning.

Även vid 1953 års riksdag framfördes motionsvis yrkande av i huvudsak

samma innehåll som det nyssnämnda.

Efter att ha erinrat om 1948 års bevillningsutskotts uttalande anförde

1953 års bevillningsutskott i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 51

bl. a. följande.

Utskottet vill för sin del erinra om att enligt det i propositionen nr 186

framlagda, av utskottet i betänkande nr 49 tillstyrkta förslaget om en omläggning

av fastighetsskatten densamma skall inarbetas i den kommunala

inkomstskatten, varigenom ortsavdrag och avdrag för nedsatt skatteförmåga

kommer att få åtnjutas även från den sålunda i kommunala inkomstskatten

inarbetade fastighetsskatten. De i förevarande motioner påvisade

orättvisorna kommer till följd härav att bli än mer påtagliga. Frågan kommer

nu nämligen att äga betydelse även i de fall, då tidigare på grund av

garantiskatteavdraget någon till kommunal inkomstskatt beskattningsbar

inkomst icke uppkom. Utskottet vill därför än en gång understryka den av

riksdagen år 1948 uttalade meningen, att en ändring av ifrågavarande bestämmelser

vore önskvärd. I anslutning till vad ovan anförts anser utskottet

det lämpligt, att denna ändring icke träder i kraft senare än den föreslagna

omläggningen av fastighetsbeskattningen.

Då såsom ovan anförts riksdagen tidigare uttalat sig för en ändring i

det i motionerna berörda hänseendet och frågan därom, för närvarande är

under omprövning av 1950 års skattelagssakkunniga, finner utskottet anledning

nu saknas att förorda skrivelse till Kungl. Maj:t i ämnet. Utskottet

anser sig förty icke böra tillstyrka de föreliggande motionerna.

Vid 1956 års riksdag hemställdes i de likalydande motionerna 1:445 och

11:567 att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa

om förslag till 1957 års riksdag om sådan ändring av kommunalskattelagen,

att därest skattskyldig inte kunde utnyttja allmänna avdrag

och ortsavdrag i hemortskommunen, denna avdragsrätt fick åtnjutas från

till kommunal inkomstskatt skattepliktig inkomst i annan kommun än

hemortskommunen.

I anledning härav anförde 1956 års bevillningsutskott i sitt av riksdagen

godkända betänkande nr 25 bl. a. följande.

Utskottet finner alt, som också den tidigare diskussionen kring förevarande

spörsmål utvisar, en omprövning av gällande bestämmelser på dessa

områden är synnerligen önskvärd. Under senare tid torde visserligen antalet

fall, då skattskyldig på grund av de nuvarande bestämmelserna icke kunnat

utnyttja allmänt avdrag eller ortsavdrag, ha varit avsevärt mindre än tidigare.

Framför allt torde en minskning ha skett genom kommunindelningsreformen

och även genom de fr. o. m. 1954 års taxering föreliggande möj
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Muj:ts proposition nr 42 år 195S

ligheterna att utnyttja nu ifrågavarande avdrag, då kommungränsen inte

längre delar en jordbruksfastighet i skattemässigt olika delar. Ä andra sidan

bör beaktas att den framtida utvecklingen torde komma att gå i en annan

riktning. Sedan fastighetsskatten inarbetats i den kommunala inkomstskatten,

kommer ortsavdrag och avdrag för nedsatt skatteförmåga att få

åtnjutas även från garanlibeloppet för fastighet. De i förevarande motioner

påvisade olägenheterna blir till följd härav än mer påtagliga, eftersom frågan

kommer att äga betydelse även i de fall, då tidigare på grund av garantiskatteavdraget

någon till kommunal inkomstskatt beskattningsbar inkomst

icke uppkom. Antalet fall, då den skattskyldige ej kan i full utsträckning

tillgodoföra sig ortsavdrag och allmänna avdrag i hemortskommunen, torde

komma att stiga ytterligare sedan de vid 1955 års riksdag antagna reglerna

om schablonavdrag och höjda avdrag för försäkringspremier m. m. trätt

i kraft. I samma riktning verkar en höjning av de kommunala ortsavdragen.

Med det anförda har utskottet velat understryka vikten av att en lösning

av förevarande fråga kommer till stånd så snart ske kan. Då riksdagen tidigare

uttalat sig för en ändring i det i motionerna berörda hänseendet och

frågan därom således bragts under Kungl. Maj :ts prövning, finner utskottet

anledning ej föreligga att förorda skrivelse i ämnet. Utskottet anser sig

därför icke böra tillstyrka de föreliggande motionerna.

IV. 1950 års skattelagssakkunnigas förslag

1. Allmänna synpunkter

Skattelagssakkunniga erinrar om att de kommunala beskattningsreglerna

i hög grad präglas av omsorgen om kommunernas finanser, önskemålet att

tillgodose varje kommun med ett tillräckligt och någorlunda konstant skatteunderlag

utgör sålunda motivet för fastighetsbeskattningen och samma sytte

har den för den kommunala beskattningen uppställda principen om kommunen

såsom ett självständigt, slutet beskattningsområde.

Det ligger därför i sakens natur att ett på hänsyn till kommunernas skatteunderlag

uppbyggt regelsystem ofta innebär nackdelar för den enskilde

skattskyldige. Sålunda leder principen om det kommunala beskattningsområdets

slutenhet i vissa fall till betydande olikhet i beskattningsnormen

mellan kommunal och statlig inkomstbeskattning. Emellertid föreligger

å andra sidan det sambandet mellan kommunal och statlig inkomstbeskattning,

att vid den senare beskattningen medgives avdrag för påförd kommunalskatt.

På grund härav utgör inte den påförda kommunalskatten alltid

ett direkt mått på kommunalskattens tyngd för den enskilde skattskyldige,

då han ju ofta blir kompenserad för kommunalskatten genom minskad

progression i fråga om statsskatten. Denna synpunkt bar, framhåller de

sakkunniga, betydelse bl. a. vid bedömandet av de förslag i koinmunalskattefrågor,

som framlades vid en tidpunkt, då skatteprogressionen var

väsentligt lägre än nu.

Skattelagssakkunniga finner den gällande ordningen för allmänna avdrags

och ortsavdrags utnyttjande inte vara tillfredsställande. Vid cll be
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958

dömande av de möjligheter som kan finnas för en utvidgad avdragsrätt bör

dock, enligt de sakkunniga, uppmärksamheten inte ensidigt inriktas på ett

tillgodoseende av de skattskyldigas intressen. Mera genomgripande förändringar

beträffande kommunernas nu gällande beskattningsrätt medför nämliga

svåra awägningsproblem. Även i rent tekniskt hänseende kan det visa

sig svårt att förverkliga en vidgad avdragsrätt eftersom regler som syftar

till att tillgodose varje enskild skattskyldigs anspråk på rättvisa och skälighet

ofta blir invecklade och svårtillämpade.

En radikal lösning av det föreliggande spörsmålet skulle, framhåller de

sakkunniga, vara att samma regel om en samlad inkomstberäkning, som

gäller för statsbeskattningen, lades till grund också för den kommunala

beskattningen. Genom att man då nödgades uppställa regler för den renodlade

inkomstens fördelning mellan de olika intresserade kommunerna,

skulle man kunna vinna, att såväl den skattskyldiges som kommunernas

rätt kunde likformigt tillgodoses. De sakkunniga anser dock att en sådan

lösning inte blott innebär ett fullständigt sönderbrytande av det nuvarande,

på det kommunala beskattningsområdets slutenhet uppbyggda skattesystemet

utan även medför starka rubbningar i kommunernas skatteunderlag.

De sakkunniga har därför sökt andra vägar för spörsmålets lösning.

De har därvid funnit anledning ompröva, om inte en reform i enlighet

med 1944 års skattesakkunnigas förslag numera skulle kunna genomföras.

Olika omständigheter, t. ex. kommunindelningsreformen och den förstärkta

taxeringsorganisationen, har väsentligt förbättrat möjligheterna för en dylik

lösning.

Av den tidigare redogörelsen framgår att ifrågavarande förslag i princip

innebär, att taxering till kommunal inkomstskatt liksom för närvarande

skall ske inom varje kommun för sig men att den skattskyldige beredes möjlighet

att mot sina inkomster i andra kommuner utnyttja de allmänna avdrag

och ortsavdrag, som han icke kan tillgodogöra sig i en kommun. Härigenom

skulle den skattskyldige inte bli påförd större sammanlagt inkomstskatteunderlag

än vid en enhetlig inkomstberäkning.

De sakkunniga anför härom.

De angivna verkningarna av förslaget förefaller onekligen tilltalande, i

synnerhet som numera kommunindelningsreformen medfört, att ett stort

antal småkommuner med ringa eller för växlingar känsligt skatteunderlag

uppgått i större enheter, vilka lättare kan tåla en av reformen föranledd

nedgång i skatteunderlaget. Emellertid synes förslaget ur andra synpunkter

icke leda till målet. Det kan sålunda icke vara riktigt, att vid en reform på

förevarande område bortse från den skillnad som föreligger mellan avdrag

för underskott å förvärvskälla a ena sidan samt övriga allmänna avdrag

och ortsavdrag å andra sidan. Att underskott å förvärvskällor i en kommun

icke får avräknas från inkomst i annan kommun är en nödvändig följd av

principen om det kommunala beskattningsområdets slutenhet. Tillåter man

förlustutjämning mellan kommunerna, sönderbryter man — även med den

utformning förslaget fått — denna princip och man måste då taga konsekvenserna

därav genom att meddela regler för den renodlade inkomstens

fordelning. Det kan varken principiellt eller praktiskt försvaras, att en kom
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958

mun skall vara skyldig vidkännas andel i den skattskyldiges underskott i

annan kommun men gå lörlustig rätten till andel i den skattskyldiges samlade

inkomst. De praktiska följderna av en sådan ståndpunkt torde kunna

åskådliggöras med följande exempel. Har en skattskyldig ett år i hemortskommunen

en behållen inkomst a. 10 000 kronor och i annan kommun et

lika stort underskott, får hemortskommunen vidkännas hela underskottet.

Skulle den skattskyldige nästa år icke ha någon inkomst alls i hemortskommunen

men däremot en behållen inkomst i den andra kommunen a 10 000

kronor, får hemortskommunen icke någon del av denna inkomst, oaktat den

föregående år fick bära hela förlusten i den andra kommunen.

Vad åter övriga allmänna avdrag och ortsavdrag angår kan till stöd för

att binda dessa avdrag till hemortskommunen icke åberopas principen om

det kommunala beskattningsområdets slutenhet. Det må anses riktigt att

de i första hand få avräknas i hemortskommunen, eftersom denna kommun

berättigats att ensam beskatta förvärvskällorna tjänst och kapital samt - med viss inskränkning — tillfällig förvärvsverksamhet, men principen behöver

därför icke leda till att den skattskyldige går förlustig avdragen, om

inkomsten av dylika och andra förvärvskällor i hemortskommunen icke förslår

för avdragens utnyttjande men den skattskyldige har inkomst i annan

kommun.

1944 års skattesakkunniga hade föreslagit att tillämpningen av de föreslagna

bestämmelserna skulle ligga på taxeringsnämnderna. 1950 års skattelagssakkunniga

betecknar detta som en olägenhet och framhåller därom

följande.

Ett utsträckt avdragssystem förutsätter ett betydligt mera omfattande och

tidsödande underrättelseförfarande taxeringsnämnderna emellan än som

för närvarande är fallet och det precisa avräkningsförfarande som blir eiforderligt

torde med fog kunna antagas ge upphov till en mängd felaktigheter

med tvister och ökat arbete i alla instanser som följd. Det må också framhållas,

att den numera i inkomstskatten inarbetade fastighetsskatten är ägnad

att ytterligare komplicera avräkningsförfarandet. Då ortsavdrag men

icke allmänna avdrag får åtnjutas från garantibelopp för fastighet blir det

i vissa fall nödvändigt att göra två fördelningar, eu för allmänna avdrag

och en för ortsavdrag. Att sysselsätta taxeringsnämnderna med ett så komplicerat

merarbete av teknisk art bör helst undvikas. En sadan ny arbetsuppgift

skulle tynga det egentliga taxeringsarbetet och motverka de åtgärder,

som nyligen vidtagits för att åstadkomma förbättringar i detta avseende.

Även andra omständigheter talar mot att realisera den aktuella reformen

redan i första instans. Det torde ej sällan inträffa, att olikformighet i uppskattningsfrågor

uppstår mellan den statliga taxeringen i skattskyldigs hemortskommun

och den skattskyldiges taxering till kommunal inkomstskatt i

annan kommun. Taxeringsnämnderna å ömse håll kan ha skilda meningar

beträffande en förvärvskällas lönsamhet och fatta olika beslut i fråga om

avdragsgilla kostnader, vilket allt leder till att den skattskyldiges taxeringar

genom besvär eller i annan ordning blir föremål för handläggning av prövningsnämnd.

Att ett avräkningsförfarande på taxeringsnämndsstadiet i dylika

fall framstår som ändamålslöst ligger i öppen dag.

Av del anförda framgår, alt skattelagssakkunniga inte kunnat ansluta

sig till 1945 års förslag vare sig beträffande den ordning förslaget anvisar

för åtnjutande av underskott å förvärvskälla i eu kommun mot inkomst i en

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1958

annan eller i fråga om sättet för den föreslagna reformens realiserande. I

fråga om underskottsavdraget har de sakkunniga framhållit, att den ifrågasatta

lösningen enbart skulle beakta förluster men ej vinster, vilket innebär,

att principen om det kommunala beskattningsområdets slutenhet ensidigt genombrytes.

Åtskilliga remissinstanser, som uttalat sig i denna fråga vid

granskningen av 1945 års förslag, har på denna punkt framställt erinringar

mot förslagets konsekvenser.

Beträffande frågan om en uppmjukning av bestämmelserna rörande rätten

att åtnjuta övriga allmänna avdrag och ortsavdrag framhåller de sakkunniga

följande.

Beträffande ortsavdraget råder inga delade meningar om att den nu gällande

regeln är för hård. Det kan icke vara rimligt, att en skattskyldig, som

icke kunnat utnyttja detta avdrag i hemortskommunen, skall gå förlustig

avdraget då han har inkomst i annan kommun, om ortsavdraget motiveras

som ett bottenavdrag, motsvarande icke skattebärkraftigt minimum. Då

ortsavdrag numera får åtnjutas även från garantibelopp för fastighet har

olägenheterna blivit än mer framträdande och en höjning av de kommunala

ortsavdragen till paritet med de statliga är givetvis ägnad att ytterligare understryka

vikten av att ändrade bestämmelser för ortsavdragens utnyttjande

kommer till stånd.

Även en utsträckning av avdragsrätten beträffande vissa allmänna avdrag

av personlig art får anses i hög grad påkallad. Den omständigheten att en

skattskyldigs förvärvskälla är lokaliserad till annan kommun än hemortskommunen

bör icke medföra att den skattskyldige går förlustig rätten att

avdraga pensionsavgift eller avgift för pensionsförsäkring och starka rättvisekrav

talar också för att det sociala avdraget för försäkringspremier icke

göres beroende av, huruvida den skattskyldige haft inkomst i hemortskommunen

eller i annan kommun. Tillkomsten av den allmänna sjukförsäkringen

samt införandet av schablonavdrag och höjda maximibelopp har medfört,

att sistnämnda avdrag för framtiden får större betydelse för den skattskyldige

än vad hittills varit fallet och även statsmakternas strävan att uppmuntra

sparandet gör en vidgad avdragsrätt beträffande detta avdrag särskilt

önskvärd.

Däremot bör enligt de sakkunnigas mening en reform på detta område

icke omfatta avdraget för periodiskt understöd och därmed jämförlig periodisk

utbetalning. Möjligheterna till dylika avdrag kan av de skattskyldiga

utnyttjas i syfte att vinna obehöriga skattelättnader och det är vid sådant

förhallande knappast lämpligt, att nu ytterligare utsträcka avdragsrätten.

En vidgad avdragsrätt skulle för övrigt tillskapa eu icke åsyftad skillnad

mellan periodiska understöd, som är hänförliga under allmänna avdrag, och

sådana, som hänför sig till någon av förvärvskällorna jordbruksfastighet,

annan fastighet eller rörelse.

Icke heller torde anledning föreligga att utsträcka avdragsrätten när det

gäller förvärvsavdraget för gift kvinna. Detta avdrag är till sin natur ett

omkostnadsavdrag och hör därför rätteligen hemma under respektive förvärvskälla.

Med hänsyn härtill och då en utsträckt avdragsrätt skulle komplicera

avräkningsförfarandet mellan äkta makar, synes övervägande skäl

tala för ett bibehållande av den gällande ordningen i fråga om detta avdrag.

Det ma också framhallas, att de fall, då en utsträckt avdragsrätt skulle bli

av betydelse för de skattskyldiga, torde vara ytterst fåtaliga.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958

25

2. Den närmare utformningen av de sakkunnigas förslag

I enlighet med det förut anförda föreslår skattelagssakkunniga, att en reform

på förevarande område begränsas till att avse ortsavdrag samt avgifter

till folkpensioneringen, premier för pensionsförsäkringar samt avgifter och

premier för sjuk-, olycksfalls- och kapitalförsäkringar och dylikt. Härigenom

kommer, förklarar de sakkunniga, de mest framträdande bristerna, som

vidlåder vårt nuvarande skattesystem, att undanröjas och skattelättnad

vinnas för fysiska personer och dödsbon, för vilka behovet av ändrade regler

framstår såsom vida mer angeläget än i fråga om andra skattskyldiga.

Skattelagssakkunniga anser emellertid att även en på detta sätt begränsad

reform nödvändiggör införandet av svårtillämpade och delvis invecklade

bestämmelser. De sakkunniga finner därför, att tillämpningen av en reform

icke kan anförtros åt taxeringsnämnderna. I stället bör, enligt de sakkunniga,

en särskild skatteberäkning anordnas endera hos prövningsnämnderna

eller hos länsstyrelserna respektive överståthållarämbetet. Ett sådant

förfarande är, påpekas det, inte främmande för vår skattelagstiftning. I

syfte att mildra verkningarna av våra skatteregler har sålunda bl. a. införts

bestämmelser om beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst,

innebärande att skattskyldig efter ansökan hos prövningsnämnd kan

komma i åtnjutande av en förmånligare skatteberäkning beträffande vissa

inkomster. De sakkunniga erinrar även om den särskilda förordning med

bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall, som i princip stadgar, att

skattskyldig efter ansökan hos länsstyrelse respektive överståthållarämbetet

kan erhålla restitution eller avkortning av skatt, som överstiger 80 procent

av inkomsten.

De sakkunniga framhåller, att det från de skattskyldigas synpunkter

torde vara likgiltigt om en särskild skatteberäkning anordnas hos prövningsnämnd

eller hos länsstyrelse. Då de sakkunniga föreslår, att avräkningsförfarandet

sker hos länsstyrelserna respektive överståthållarämbetet är detta

förestavat av önskemålet, att inte pålägga prövningsnämnderna ökade arbetsuppgifter.

Det framhålles, att ett avräkningsförfarande hos länsstyrelserna

respektive överståthållarämbetet inte hindrar att den skattskyldiges

deklaration före avräkningsförfarandet blir föremål för saklig granskning

av vederbörande taxeringsintendent.

De sakkunniga har funnit, att — även om en noggrann beräkning av det

antal fall, där ett avräkningsförfarande skulle bli aktuellt i anledning av en

reform i enlighet med de sakkunnigas förslag, skulle kräva omfattande statistiska

undersökningar — vissa slutsatser rörande detta antal dock kan

dragas av det material som redovisats i 1944 års skattesakkunnigas år 1945

framlagda betänkande. Skattelagssakkunniga anför härom följande.

De undersökningar, som då verkställdes, gav vid handen att en reform

i enlighet med 1945 års förslag skulle medfört, att i hela landet 1918 allmänna

avdrag av personlig art och 2 441 ortsavdrag kunnat merutnyttjas.

Härav skulle största andelen ha belöpt å Stockholms stad eller 552 respektive

595 medan exempelvis antalet i Stockholms län utgjort 166 respektive

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1958

178, i Göteborgs och Bohus län 291 respektive 360 och i Malmöhus län 90

respektive 116. Då man kan utgå ifrån att samme skattskyldig haft flera

outnyttjade avdrag och att kommunindelningsreformen medfört en minskning

av antalet fall, torde det icke behöva befaras, att ärendenas antal kommer

att medföra någon mera väsentlig ökning av länsstyrelsernas respektive

överståthållarämbetets arbetsbörda.

Rörande utformningen av reglerna för den vidgade avdragsrätten föreslår

skattelagssakkunniga att ifrågavarande allmänna avdrag i första hand skall

avräknas i hemortskommunen. Avräkning i annan kommun bör ifrågakomma

endast om inkomsten i hemortskommunen inte förslår för avdragens

utnyttjande. Beträffande möjligheterna till avräkning i annan kommun bör i

likhet med vad som gäller i hemortskommunen allmänt avdrag få avräknas

endast från inkomst av förvärvskällor medan ortsavdrag bör få åtnjutas

från all skattepliktig inkomst och sålunda också från garantibelopp för

fastighet.

I de fall där den skattskyldige haft skattepliktig inkomst i mer än en annan

kommun än hemortskommunen kan olika möjligheter beträffande avx’äkningsförfarandet

tänkas. En begränsning av rätten till avräkning till en

av kommunerna är i sådana fall tänkbar. Svårigheter skulle dock uppstå

vid valet av kommun för avräkningen. Skattelagssakkunniga har därför

funnit övervägande skäl tala för att, därest avräkningsmöjligheter föreligger

i flera kommuner, i hemortskommunen uppkommen brist skall fördelas

mellan kommunerna i förhållande till de avräkningsbara inkomsternas

storlek i varje kommun. Härigenom får den skattskyldige möjlighet alt utnyttja

brist i alla kommuner, där han har avräkningsbar inkomst och full

likställighet åstadkommes mellan kommunerna med avseende å skyldigheten

att vidkännas avdrag, som ej kunnat utnyttjas i hemortskommunen.

Skattelagssakkunniga har funnit att vid en utvidgad avdragsrätt vissa särskilda

problem uppkommer beträffande äkta makars beskattning. Enligt

nuvarande bestämmelser får allmänt avdrag och ortsavdrag, som äkta make

inte kan tillgodogöra sig, avräknas från den andra makens inkomst i samma

kommun. Vid en utvidgad avdragsrätt uppkommer då frågan om makes

outnyttjade avdrag i hemortskommunen i första hand skall avräknas

från hans inkomst i annan kommun eller från den andra makens inkomst

i hemortskommunen. Skattelagssakkunniga anför rörande dessa båda alternativ

följande.

För den förra lösningen, vilken innebär, att avdragen så långt möjligt

kommer den närmast berättigade maken till godo, talar vissa skäl av familj

erättslig art. Enligt den nu gällande förmögenhetsordningen för äkta

makar framstår makarna såsom två från varandra ekonomiskt skilda rättssubjekt.

Genom den nya giftermålsbalkens införande har den äldre egendomsgemenskapen

mellan äkta makar avskaffats, och vardera maken förblir

i normala fall ägare till den egendom han vid äktenskapets ingående

äger och därefter förvärvar. Med hänsyn härtill är det icke utan betydelse,

vilkendera maken, som vid avräkningen får utnyttja ett visst avdrag och

härigenom undgår att erlägga ett motsvarande skattebelopp, vilket i stället

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958

påföres andra maken. Beträffande äldre äktenskap, där makars egendom i

regel är samfälld, är frågan däremot av mindre vikt.

För den senare ståndpunkten beträffande utnyttjandet av makars avdrag,

nämligen att i första hand verkställa avräkning av makes outnyttjade avdrag

i hemortskommunen å den andre makens inkomst i denna kommun,

kan åberopas skäl från beskattningsområdet. Med hänsyn till den fördelning

av de kommunala beskattningsföremålen mellan kommunerna, som verkställts

i skattelagstiftningen, liar det ansetts skäligt, att hemortskommunerna

skall vidkännas ortsavdragen och de till dessa kommuner anknutna allmänna

avdragen. Det skulle stå i strid med denna fördelning, att andra kommuner

än hemortskommunen fick sitt skatteunderlag minskat genom avdrag,

som make ej kunde utnyttja mot egen inkomst i hemortskommunen

men val mot andra makens inkomst i denna kommun. Att ena makens avdrag

i en kommun i första hand skulle avräknas å hans inkomst i annan

kommun, torde också framstå som egendomligt med hänsyn till skattelagarnas

starka framhävande av makar såsom en enhet i beskattningshänseende.

Skattelagssakkunniga har ansett beskattningssynpunkterna böra vara vägledande

och har sålunda stannat för, att en makes outnyttjade avdrag i

hemortskommunen i första hand skall avräknas från den andra makens inkomst

i samma kommun. Härigenom kommer något ingrepp inte att ske i

taxeringsförfarandet utan avräkningen inskränkes till att avse brist, som

kvarstår efter tillämpning av 52 § kommunalskattelagen. De sakkunniga

framhåller, att för vardera maken kvarstående brist därvid i första hand

bör avräknas å den närmast berättigade makens inkomst i annan kommun

och i andra hand å den andra makens inkomst i annan kommun.

De sakkunnigas förslag kan sammanfattas sålunda. Skattskyldig, som i

hemortskommunen helt eller delvis inte kunnat utnyttja avdrag, som avses i

46 § 2 mom. första stycket 2) och 3) samt 48 § kommunalskattelagen, och

som i annan kommun haft skattepliktig inkomst, från vilken nämnda avdrag

fått åtnjutas, därest inkomsten varit hänförlig till hemortskommunen,

föreslås skola äga rätt att åtnjuta avkortning av påförd kommunal inkomstskatt

eller restitution av redan erlagd sådan skatt eller båda dessa förmåner

i förening. Det belopp, som må avkortas eller restitueras, utgör den skatteminskning

som uppkommit, om i hemortskommunen outnyttjade avdrag

fått avräknas i den andra kommunen. Har den skattskyldige haft avräkningsbar

inkomst i flera andra kommuner skall fördelning ske mellan kommunerna

i förhållande till de avräkningsbara inkomsternas storlek i varje

kommun. Beträffande avräkningen mellan samtaxerade makar innebär de

sakkunnigas förslag, att eu fortsättning av avräkningsförfarandet enligt 52 §

kommunalskal telagen sker på det sätt, att för vardera maken uppkommen

brist i första hand avräknas från den närmast berättigade makens inkomst

i annan kommun och i andra hand från den andra makens inkomst i annan

kommun.

De sakkunniga förutsätter ett ansökningsförfarande lör tillämpning av

sådan särskild skatteberäkning. Ett sådant förfarande innebär visserligen

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr \2 år 1958

vissa nackdelar för de skattskyldiga, men de sakkunniga anser att de största

olägenheterna skulle kunna undgås om, vilket förutsättes av de sakkunniga,

inkomna ansökningar behandlas med skyndsamhet och avgöres innan

påförd slutlig skatt förfaller till betalning.

Skattelagssakkunniga berör även några speciella frågor i detta sammanhang

och anför därom följande.

Det må anmärkas, att det blir nödvändigt att å varje länsstyrelse föra en

liggare över skattskyldiga, som kommit i åtnjutande av särskild skatteberäkning

i enlighet med de sakkunnigas förslag. Skulle taxeringarna av någon

anledning ändras efter det ett avräkningsförfarande skett, måste nämligen

vederbörande myndighet ex officio ompröva sitt tidigare avräkningsbeslut.

För att undvika att omprövning underlåtes, bör erforderliga noteringar göras

i härför upprättad liggare, varvid bör beaktas, att kommunikation i förekommande

fall skall ske mellan olika länsstyrelser respektive överståthållarämbetet.

Det må vidare framhållas, att svårigheter i vissa fall uppkommer då särskild

skatteberäkning i enlighet med de sakkunnigas förslag blir aktuell efter

det reglerna om dödsbobefrielse i 75 § kommunalskattelagen tillämpats.

I syfte att förhindra obehöriga skattelättnader har de sakkunniga i 3 § författningsförslaget

intagit erforderligt stadgande.

Vidare må anmärkas, att då en skattskyldig, som är berättigad till särskild

skatteberäkning i enlighet med de sakkunnigas förslag, tidigare erhållit

avkortning eller restitution enligt förordningen den 6 juni 1952 med bestämmelser

om begränsning av skatt i vissa fall, det kan bli nödvändigt att

omräkna ett avkortnings- eller restitutionsbeslut enligt denna förordning.

De sakkunniga har på grund härav föreslagit viss ändring av 6 § i förordningen.

Skattelagssakkunniga föreslår, att bestämmelserna om särskild skatteberäkning

skall träda i kraft den 1 januari 1958 och tillämpas första gången

beträffande 1958 års taxering.

Beträffande finansieringen av den föreslagna särskilda skatteberäkningen

framlägger de sakkunniga följande synpunkter.

En exakt beräkning av den minskning av kommunernas skatteunderlag

som kan bli följden av den föreslagna reformen skulle ha krävt omfattande

statistiska undersökningar. Sådana undersökningar föregick 1945 års förslag

i ämnet. 1944 års skattesakkunniga, som föreslog en längre gående

avdragsrätt än den nu föreslagna, fogade vid sitt förslag de förut nämnda

undersökningarna, avseende taxeringsåret 1944.

Med hänsyn till resultatet av dessa undersökningar och då numera kommunindelningsreformen

avsevärt förbättrat kommunernas förmåga att tåla

ett bortfall av skatteunderlag, har skattelagssakkunniga antagit, att en begränsad

reform i enlighet med de sakkunnigas förslag inte kommer att

tvinga kommunerna till nämnvärda utdebiteringshöjningar. Något behov av

kompensation för det skattebortfall, som blir följden av en reform, torde

vid sådant förhållande inte föreligga för kommunerna.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958

De sakkunniga anför härefter följande.

Det kan emellertid av andra skäl ifrågasättas, huruvida icke en reform

bör finansieras med statsmedel. En dylik ordning skulle innebära en viss

förenkling av restitutionsförfarandet, enär beslut om restitution då alltid

kunde fattas av den länsstyrelse som meddelat avräkningsbeslutet. Vidare

behövde någon avräkning med kommunerna icke vidtagas. Eftersom fråga

är om en interkommunal reform kunde det då övervägas, att ta i anspråk de

skattemedel som inflyter till statsverket på grund av taxering för gemensamt

kommunalt ändamål. Enligt vad de sakkunniga inhämtat, utgjorde antalet

dylika skattekronor vid 1956 års taxering 60 635. Emellertid tages denna

skatt till uppbörd å anslaget för bidrag till skattetyngda kommuner m. in.

och det skulle då bli nödvändigt att delvis finansiera dessa bidrag i annan

ordning. Med hänsyn härtill och då enligt de sakkunnigas mening övervägande

skäl talar för att kommunerna själva skola bära det av reformen föranledda

skattebortfallet, har något förslag i den antydda riktningen icke

ansetts böra framläggas.

V. Remissyttrandena

Det yttrande över förslaget som avgivits av centrala uppbördsnämnden

avser allenast förslagets inverkan på debiterings-, uppbörds- och restitutionsförfarandet.

Statens organisationsnämnd har begränsat sitt yttrande

till en bedömning av förslaget ur organisatorisk synpunkt och arbetssynpunkt.

I samtliga övriga yttranden tillstyrkes att åtgärder nu vidtages för att

vidga möjligheterna för de skattskyldiga att vid taxeringen till kommunal

inkomstskatt utnyttja allmänna avdrag och ortsavdrag. I flera yttranden

understrykes angelägenheten av sådana åtgärder och framhålles att dessa

bör vidtagas omedelbart.

I vissa remissyttranden förklaras emellertid att de åtgärder, som nu bör

vidtagas, bör gå längre än skattelagssakkunniga föreslagit. Sålunda har i

åtskilliga remissyttranden föreslagits, att möjligheter bör beredas de skattskyldiga

att, oberoende av kommungränserna, tillgodonjuta avdrag för underskott

å förvärvskälla och för periodiskt understöd samt det s. k. förvärvsavdraget

för gift kvinna liksom även extra avdrag för nedsatt skatteförmåga.

Att avdrag för underskott å förvärvskälla bör kunna

tillgodoräknas skattskyldig vid taxering till kommunal inkomstskatt även i

annan kommun än den där inkomst av förvärvskällan, om sådan uppkommit,

skulle ha beskattats, anser kammarrätten, riksskattenämnden, länsstyrelserna

i Stockholms, Göteborgs och Bohus, Västernorrlands och Norrbottens

län, näringslivets skattedelegaiion, Riksförbundet Landsbygdens folk,

Sveriges fastighetsägareförbund, Svenska företagares riksförbund, Sveriges

hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges

lantbruksförbund samt Taxeringsnåmndsordförandenas riksförbund.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958

Även äverståthållarämbelet, länsstyrelsen i Blekinge län och Föreningen Sveriges

kronokamrerarc uttalar sig härför men anser denna fråga böra bli föremål

för ytterligare utredning. Länsstyrelserna i Uppsala och Västmanlands

län föreslår en begränsad rätt att, oberoende av kommungränserna, vid den

kommunala inkomsttaxeringen utnyttja underskott å förvärvskälla.

I flera av de nu nämnda yttrandena åberopas 1944 års skattesakkunnigas

förslag i ämnet. Olika skäl framföres mot de argument som skattelagssakkunniga

framhållit emot ett realiserande i full utsträckning av 1945 års förslag

att vid den kommunala inkomstbeskattningen i princip tillämpa samma

inkomstberäkning som vid den statliga inkomstbeskattningen. Sålunda

anför länsstyrelsen i Västernorrlands län bl. a.

Talet om »fullständigt sönderbrytande» av det »på det nuvarande, på det

kommunala beskattningsområdets slutenhet uppbyggda skattesystemet» innebär

enligt länsstyrelsens mening accepterande av ett vanetänkande, som

i dagens läge saknar varje grund. För länsstyrelsen framstår det tvärtom

som den enda tillfredsställande lösningen av det förelagda problemet att vid

taxering till kommunal inkomstskatt tillämpas samma regler som vid taxering

till statlig inkomstskatt. De sakkunnigas påstående att en sådan lösning

skulle medföra starka rubbningar i kommunernas skatteunderlag har icke

stöd i det siffermaterial utredningen framlagt och länsstyrelsen saknar anledning

antaga att praktiska exempel härpå kunna påvisas annat än undantagsvis.

Skulle så i något sällsynt undantagsfall vara fallet finner länsstyrelse11

hänsynstagande till den skattskyldiges berättigade intresse böra väga

över intresset för övriga skattskyldiga i kommunen att undgå höjning av

utdebiteringen. Därest i något fall tillämpning av de av länsstyrelsen förordade

principerna för en kommun skulle medföra en mycket väsentlig minskning

i eljest påräknat skatteunderlag synes detta förhållande böra regleras

genom statsbidrag till kommunen.

Likartade synpunkter framföres av riksskattenämnden, näringslivets skattedelegation,

Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,

Sveriges köpmannaförbund och Sveriges lantbruksförbund.

Kammarrätten anför följande.

De sakkunniga finna det varken principiellt eller praktiskt kunna försvaras,

att en kommun skall vara skyldig vidkännas andel i den skattskyldiges

underskott i annan kommun men gå förlustig rätten till andel i den skattskyldiges

samlade inkomst. Kammarrätten kan icke dela denna mening.

En sådan skyldighet synes lika naturlig som alt kommun, där en fastighet

är belägen, icke far beskatta den del av fastighetens avkastning, som

avgår i gäldränta. Den omständigheten att ägaren av fastigheten har i densamma

investerat upplånat kapital synes vara en för kommunens beskattmngsanspråk

lika ovidkommande omständighet som alt ägaren har en

lörvärvskälla i annan kommun, vilken förvärvskälla lämnat underskott Redan

genom införande av gäldränteavdrag har principen om beskattningsomrädets

slutenhet, som de sakkunniga åberopa, i ett mycket väsentligt avseende

frångåtts.

De Övriga skäl, som anförts i detta sammanhang, synas icke böra tillmätas

storre betydelse. Att underskott i förvärvskälla och" periodiskt understöd i

vissa fall äro av den beskaffenhet att tvekan kan råda om avdrag härför

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1958

över huvud bör medges, kan icke vara skäl att vägra alla dylika avdrag. I

den mån avdragsrätt icke anses böra föreligga, bör den avskaffas såväl vid

den kommunala som vid den statliga inkomstbeskattningen.

Det av skattelagssakkunniga anförda exemplet på de praktiska följderna

av alt avdrag för underskott å förvärvskälla skulle få åtnjutas även i annan

kommun än den där förvärvskällan beskattas har blivit föremål för kritik.

Riksskattenämnden framhåller, att exemplet även visar att den orättvisa,

som ett medgivande av avdrag för underskott skulle innebära för kommunerna,

inte kan i betydelse jämföras med den orättvisa, som drabbar den

enskilde, om avdrag inte medges. Länsstyrelsen i Västernorrlands län finner

exemplet innefatta kritik mot gällande regler i vad de hindrar utjämning

av överskott och underskott mellan skilda beskattningsår men inte

innebära något argument mot rätten att åtnjuta avdrag för underskott i

förvärvskälla i annan kommun. Näringslivets sknttedelegaiion anför samma

synpunkt och tillägger följande.

Liknande, ur en viss kommuns synvinkel icke tilltalande verkningar torde

emellertid icke kunna undvikas i något på principen om skatt efter förmåga

uppbyggt skattesystem. Till belysande härav kan vi, i anknytning till

det anförda exemplet, göra det antagandet, att den däri avsedde skattskyldige

varit rörelseidkare och överlåtit rörelsen till ett för ändamålet bildat aktiebolag,

i vilket han blivit verkställande direktör och tillgodofört sig skälig

lön, med påföljd att någon vinst icke uppkommit för bolaget. Hemortskommunen,

icke den kommun där förvärvskällan är belägen, skulle då i realiteten

fått beskatta inkomsten av rörelsen. Samma resultat kan för övrigt

uppkomma utan att några organisatoriska förändringar vidtages. Antag att

den ifrågavarande rörelseidkaren t. ex. på grund av andra arbetsuppgifter

eller sjukdom nödgats anskaffa ett kvalificerat biträde, som i anledning av

anställningen bosatt sig i en tredje angränsande kommun och att inkomsten

av rörelsen helt eller till alldeles övervägande del konsumeras av avlöning åt

biträdet. Det bleve då denna tredje kommun, som i realiteten finge uppbära

skatt från förvärvskällan. Det har veterligen aldrig ifrågasatts, att i ovan

antydda och liknande fall principen om det kommunala beskattningsområdets

slutenhet skulle kräva avsteg från principen om skatt efter förmåga.

Vid den avvägning som måste ske mellan »kommunens beskattningsintresse»

och den skattskyldiges berättigade krav på att den skatt han skall erlägga

utmätes efter hans förmåga är de riktlinjer av största intresse, som

angivits av kominunalskatteberedningen och i 1944 års skattesakkunnigas

yttrande. Utredningsmännens däremot stridande uppfattning utgör ingen

anledning att underkänna det resultat, till vilket de ovannämnda utredningsorganen

i denna avvägningsfråga kommit och som även riksdagen ansett

skola läggas till grund för proposition i ärendet.

Såsom ett exempel på verkningarna av det nuvarande skattesystemet —

som i detta hänseende inte skulle ändras enligt skattelagssakkunnigas förslag

— anför riksskattenämnden det fall att den kommun där underskott

uppkommit och den andra kommunen är belägna inom ett och samma

landstingsområde. Här kommer nämligen landstingsskatten, trots att förlusten

är hänförlig till beskattningsområdet, att bestämmas utan hänsyn härtill.

Principen om det kommunala beskatlningsområdets slutenhet har såle
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Älaj.ts proposition nr 42 år 1958

des, framhåller nämnden, här ersatts med en princip, som i ännu högre grad

gynnar landstinget på bekostnad av den enskildes berättigade krav på en

rättvis beskattning.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser visserligen att man vid en lösning av

förevarande frågor i princip bör, liksom de skattelagssakkunniga gjort, skilja

mellan å ena sidan avdrag för underskott å förvärvskälla och å andra sidan

övriga allmänna avdrag och ortsavdrag, men anser likväl viss modifiering

böra göras. När det gäller avdrag för underskott å förvärvskällorna fastighet

och rörelse föreligger väsentligt starkare skäl att tillgodose kommunernas beskattningsintresse

genom ett bibehållande av gällande beskattningsregler,

än då fråga är om övriga allmänna avdrag och ortsavdrag. I fråga om förvärvskällan

kapital, från vilken förvärvskälla avdrag för underskott enligt

gällande rätt medgives endast i hemortskommunen, kan emellertid principens

riktighet ifrågasättas. Tillräckliga skäl att vägra sådant avdrag i annan

kommun än i hemortskommunen, då inkomsten i hemortskommunen icke

förslår till avdragets utnyttjande, kan enligt länsstyrelsens mening icke anses

föreligga.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anför.

De sakkunniga taga avstånd från tanken att utsträcka avdragsrätten att

omfatta underskott å förvärvskälla, vilket väl får ses mot bakgrunden av de

med en reform förenade svårigheterna av teknisk art. Ett medtagande av underskottsavdrag

skulle för övrigt få konsekvenser av för kommunerna svårberäknelig

omfattning och skulle väl principiellt knappast kunna begränsas

till de fall, då underskottet uppstått i förvärvskälla, som beskattas i hemortskommunen.

Emellertid har det för länsstyrelsen framstått som otillfredsställande,

att en skattskyldig, som under visst år åtnjutit inkomst i hemortskommunen

och under samma år flyttat, t. ex. för övertagande av jordbruk

eller rörelse i annan kommun, ofta icke har möjlighet att kunna erhålla

avdrag för eventuell förlust i denna förvärvskälla under första inkomståret,

detta endast på grund av de nu gällande bestämmelserna om hemortskommun.

Det vore önskvärt att detta specialfall kunde i samband med den nu

löreslagna reformen upptagas till omprövning.

Å andra sidan uttalar sig riksräkenskapsverket, nio länsstyrelser, Svenska

stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund och Svenska

landstingsförbundet för alt utvidgad avdragsrätt för underskott å förvärvskälla

inte genomföres.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför sålunda följande.

Mot ett undantagande av avdraget för underskott å förvärvskälla synes

med hänsyn till dess särskilda beskaffenhet och till det kommunala beskattningsområdets

slntenhet invändningar icke kunna resas. Det kan, såsom

de sakkunniga påpekat, icke vara riktigt, att en kommun skall dela underskott

å en förvärvskälla i annan kommun men icke äga rätt till andel i den

skattskyldiges hela inkomst. Så länge en samlad inkomstberäkning av samma

slag, som gäller vid statsbeskattningen, icke anses kunna genomföras

också vid den kommunala beskattningen, synes underskott å förvärvskälla

i en kommun icke böra få avräknas från inkomst i annan kommun.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kiingl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958

Skattelagssakkunnigas förslag att från den föreslagna reformen utesluta

avdrag för periodiskt understöd har mött stark kritik. I ett

stort antal remissyttranden föreslås att reformen bör omfatta även avdrag

för periodiskt understöd. Detta förslag framföres sålunda av kammarrätten,

riksräkenskapsverket, riksskattenämnden, överståthållarämbetet, tolv

länsstyrelser, näringslivets skattedelegation, Svenska företagares riksförbund,

Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,

Sveriges köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund, Tjänstemännens

centralorganisation och Taxeringsnämndsordförandcnas riksförbund.

Flertalet av nämnda myndigheter och organisationer framhåller (Fårvid

bl. a. att enligt ett i december 1956 framlagt betänkande avdragsrätten

för periodiska understöd föreslagits skola i betydelsefulla hänseenden inskränkas.

Föreningen Sveriges kronokamrerare och Riksförbundet Landsbygdens

folk anser att avdragsrätten för periodiskt understöd i annan kommun

än hemortskommunen bör göras till föremål för förnyade överväganden.

Riksskattenämnden anför i fråga om avdraget för periodiska understöd

följande.

I fråga om avdrag i annan kommun än hemortskommunen för periodiskt

understöd ha de sakkunniga icke heller föreslagit någon ändring i nuvarande

bestämmelser. Skälen härtill hava angivits vara, att periodiska understöd

utnyttjas i skatteundandragande syfte samt att eljest en skillnad

skulle uppkomma mellan sådana periodiska understöd, som äro hänförliga

till allmänna avdrag, och sådana som hänföra sig till någon av förvärvskällorna

jordbruksfastighet, annan fastighet eller rörelse.

Beträffande skatteflyktssynpunkten hänvisar riksskattenämnden till att

samma regler mot skatteflykt böra gälla vid den statliga och den kommunala

beskattningen. I samtidigt föreliggande förslag till bland annat ändrade bestämmelser

om periodiska understöd föreslås dessutom sådana begränsningar

i avdragsrätten, att missbruk i stort sett förhindras.

Den åberopade skillnad, som skulle uppkomma mellan periodiska understöd

av olika slag, är icke av den praktiska betydelse att avdragsrätt —

även med utredningens inställning till avdrag för underskott i förvärvskälla

— bör förvägras för periodiska understöd hänförliga till allmänna avdrag.

Särskilt angeläget är aLt avdragsrätt medgives med hänsyn till att periodiska

understöd äro skattepliktiga hos mottagaren. Det är för rättskänslan

stötande att exempelvis en frånskild man, som enligt dom är skyldig utgiva

periodiskt understöd till sin hustru, icke skall kunna erhålla avdrag vid

kommunalbeskattningen för understödet, om hans enda förvärvskälla är en

rörelse i annan kommun än hemortskommunen, medan hustrun är oinskränkt

skattskyldig för detsamma. Speciellt egendomligt blir förhållandet,

om hustrun skulle vara bosatt i den kommun där mannens förvärvskälla

är belägen, i vilket fall hustrun har att erlägga skatt till just den kommun,

där mannen förvägras avdrag.

Länsstyrelsen i Västmanlands län och näringslivets skattedelegation anför

liknande synpunkter.

3 Iiihamj till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. AV 42

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr A2 år 1958

Även i fråga om det s. k. f ö r v ä r v s a v d r a g e t för gift kvinna

har skattelagssakkunnigas förslag mött kritik i flertalet remissyttranden.

I åtskilliga remissyttranden föreslås att nämnda avdrag skall få tillgodonjutas

även vid taxering i annan kommun än hemortskommunen. Detta

förslag framföres av kammarrätten, riksskattenämnden, överståthållarämbetet,

nio länsstyrelser, näringslivets skattedelegation, Svenska företagares

riksförbund, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,

Sveriges köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund,

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund och Tjänstemännens centralorganisation.

Föreningen Sveriges kronokamrcrare och Riksförbundet

Landsbygdens folk anser att förslaget även i denna del bör ytterligare övervägas.

Av nämnda myndigheters och organisationers yttranden må här återges

följande.

Kammarrätten anför.

Beträffande förvärvsavdraget för gift kvinna hade 1944 års skattesakkunniga

icke utarbetat något förslag rörande dess utnyttjande i annan kommun

än hemortskommunen, av den anledningen, att det kunde förväntas, att avdraget

inom en icke alltför avlägsen framtid komme att försvinna. Då avdraget

emellertid bibehållits finner kammarrätten ingen anledning föreligga

varför gift kvinna, som har inkomst av rörelse i annan kommun än

hemortskommunen, icke skall få tillgodoräkna sig berörda avdrag med belopp,

som betingas av hennes sammanlagda inkomster av rörelse eller eget

arbete såväl i hemortskommunen som i annan kommun. Det måste även

anses riktigt, att detta avdrag får, i den mån det icke kan utnyttjas i hemortskommunen,

tillgodoräknas i annan kommun, där den skattskyldige har

inkomst. Strängt taget är avdraget såsom de sakkunniga framhållit ett omkostnadsavdrag,

som därför rätteligen borde avräknas i den förvärvskälla,

till vilken det hör, men dylik avräkning medför sådana tekniska komplikationer,

att den bör undvikas.

Riksskattenämnden anför delvis liknande synpunkter och tillägger.

Att avdragsrätten skulle i allt för hög grad komplicera avräkningsförfarandet

mellan makar kan icke vitsordas. Avdraget får endast åtnjutas om

och i den man hustruns inkomst därtill förslår och kan således ej avräknas

från mannens inkomst. Det brukar tillgodoräknas först och kommer därför

otta indirekt att bli avräknat även från mannens inkomst i form av ökad

möjlighet att utnyttja andra allmänna avdrag. Ett enkelt sätt torde vara att

tillgodoräkna hustrun detsamma direkt vid taxeringen i annan kommun.

Uppgift om beloppets storlek kan i detta fall utan större besvär lämnas i

samband med det föreskrivna underrättelseförfarandet mellan taxeringsnämnderna.

Om, såsom framhållits, fallen äro få, blir för övrigt arbetet med

avräkningen icke betungande.

Länsstyrelsen i Uppsala län föreslår en mera begränsad avdragsrätt och

anför härom följande.

I fråga om förvärvsavdraget för gift kvinna anföra de sakkunniga, att

detta avdrag till sin natur är ett omkostnadsavdrag och därför rätteligen

hör hemma under respektive förvärvskälla. Riktigheten av de sakkunnigas

uppfattning härutinnan kan icke bestridas. Är den förvärvskälla, till vilken

ett yrkat förvärvsavdrag rätteligen hör, belägen i hemortskommunen, bör

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr b2 år 1958

därför någon utsträckning av avdragsrätten till annan kommun icke medgivas.

Är däremot förvärvskällan, till vilken avdraget anknyter, belägen i

annan kommun än hemortskommunen bör väl avdraget fa göras i denna

andra kommun, därest inkomsten i hemortskommunen icke förslår till avdragets

utnyttjande. I sistnämnda fall bör alltså en utvidgning av avdragsrätten

vara befogad, men dock icke till annan kommun än den, där ifrågavarande

förvärvskälla är belägen.

Enligt skattelagssakkunnigas förslag skulle den föreslagna särskilda skatteberäkningen

inte kunna påkallas av den som inte kunnat, helt eller delvis,

i hemortskommunen utnyttja avdrag för väsentligen nedsatt

skatteförinåga (50 § 2 mom. kommunalskattelagen). Kammarrätten

samt länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands och Kronobergs län påpekar

detta förhållande och förklarar sig anse att även detta avdrag bör omfattas

av reformen. Länsstyrelsen i Östergötlands län anför härom följande.

Sådana fall torde kunna förekomma, då det framstår såsom befogat, alt

skattskyldig med förvärvskälla i annan kommun än hemortskommunen med

hänsyn till föreliggande ömmande omständigheter medgives lättnad i eller

befrielse från den kommunala beskattningen även i sådan kommun, i synnerhet

om inkomsten huvudsakligen härrör av förvärvskälla i denna kommun.

Om bestämmelser i sistberörda avseende införas torde det böra ankomma

å taxeringsnämnden i hemortskommunen att till beloppet fastställa det extra

avdrag som befinnes skäligt, eftersom endast denna taxeringsnämnd har tillgång

till samtliga uppgifter rörande den skattskyldiges inkomst- och förmögenhetsförhållanden.

Enligt skattelagssakkunnigas förslag skulle åtgärderna kunna tillämpas

blott på fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del

av beskattningsåret eller som här stadigvarande vistats, samt på oskift dödsbo

efter person, som vid dödsfallet var här bosatt eller stadigvarande vistades

här. Utesluten från rätt att påkalla den särskilda skatteberäkningen

skulle alltså enligt förslaget vara flertalet juridiska persone r. Länsstyrelsen

i Västernorrlands län och näringslivets skattedelegation föreslår att

den utsträckta rätten att vid den kommunala beskattningen utnyttja allmänna

avdrag skall tillkomma även andra juridiska personer än dödsbon.

I vissa yttranden berörs frågan om hur avdrag, som inte kunnat utnyttjas

vid taxering inom hemortskommunen, skall fördelas mellan andra

kommuner. Enligt skattelagssakkunnigas förslag skall fördelningen ske

mellan kommunerna i förhållande till den avräkningsbara inkomsten i varje

kommun. Riksräkenskapsverket och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

ifrågasätter om inte förenkling skulle vinnas, därest avräkningen sker — inte

genom proportionering — utan med början med den kommun, där den

högsta till kommunal inkomstskatt skattepliktiga inkomsten redovisades. I

I sakkunnigförslaget har förordats ett ansökningsf örfarande

för de skattskyldiga som önskar komma i åtnjutande av den särskilda skatteberäkningen.

Sådan ansökan skall enligt förslaget vara inkommen före

utgången av kalenderåret näst efter taxeringsåret. I några remissyttranden

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj ris proposition nr 42 år 1958

framhålles att en anordning, som kräver ett initiativ av den skattskyldige

för att få utnyttja ifrågavarande avdrag, i vissa hänseenden kan betecknas som

otillfredsställande. Sålunda har framhållits att den skattskyldige ofta torde

komma att sakna kännedom om ansökningsförfarandet eller om förutsättningarna

för avräkning är förhanden, särskilt beträffande ortsavdragen,

med vilka han eljest inte har att taga befattning. Ett ansökningsförfarande

betecknas även som opraktiskt och betungande för de skattskyldiga. Sådana

synpunkter har framförts av kammarrätten, riksskattenämnden, centrala

nppbördsnämnden, fem länsstyrelser, Sveriges fastighetsägareförbund och

Sveriges häradsskrivareförening.

Centrala uppbördsnämnden anser att olägenheterna med ett ansökningsförfarande

inte kan undvikas på annat sätt än genom en officialprövning av

de fall där tillämpning av de föreslagna avdragsreglerna gäller. Innan taxeringsorganisationen

utbyggts torde dock ett så omfattande arbete inte kunna

utföras tillförlitligt inom taxeringsnämnderna. Uppbördsnämnden anser sig

i nuvarande läge inte kunna förorda annan metod än genom ansökningsförfarande.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför.

Erfarenheterna från de år förordningen om särskild beräkning av statlig

inkomstskatt varit i kraft visa, att antalet ansökningar om särskild skatteberäkning

hos prövningsnämnden i Norrbottens län varit högst obetydligt i

förhållande till vad som med hänsyn till bland annat antalet rörelseöverlåtelser

kunnat förväntas. På grund härav skulle länsstyrelsen med grundsatsen

om en rättvis taxering som uteslutande rättesnöre, obetingat vilja föreslå

att det föreslagna avräkningsförfarandet icke gjordes beroende av ansökan,

utan verkställdes ex officio. Emellertid är länsstyrelsen medveten om

att detta skulle medföra en stor ökning av prövningsnämndernas (enligt

länsstyrelsens förslag) arbetsbörda och biträder därför de sakkunnigas förslag,

då någon annan framkomlig väg än ett ansökningsförfarande icke synes

stå till buds. Dock borde prövningsnämnden vara berättigad att ex officio

företaga omräkning i sådana mål, som besvärsvägen kommit under prövningsnämndens

behandling. Ett ytterligare steg i önskad riktning vore möjligen

att i 78 § taxeringsförordningen gåves en föreskrift av innebörd att

ordförande, som funne att beträffande i inkomstlängdens avdelning I upptagen

skattskyldig förutsättningar för skatteavräkning vore för handen, hade

att lämna den skattskyldige meddelande härom.

Kammarrätten och riksskattenämnden förordar att, om ett ansökningsförfarande

trots de därmed förknippade olägenheterna införes, en förlängning

av ansökningstiden utöver den av skattelagssakkunniga föreslagna

kommer till stånd. Riksskattenämnden föreslår därvid samma tid som enligt

1956 års laxeringsförordning gäller för anförande av besvär i särskild

ordning hos prövningsnämnd, d. v. s. fem år efter taxeringsåret. Ett förfarande,

där vederbörande myndighet ex officio prövar om förutsättningar

för tillgodoräknande av avdrag i annan kommun föreligger, synes dock

vara alt föredraga.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts proposition nr \2 år 1958

Länsstyrelsen i Kopparbergs lön anför.

En möjlig utväg att undvika ansökningsförfarande synes länsstyrelsen

vara den, att taxeringsnänindsordförandena åläggas att på särskild förteckning

uppföra sådana skattskyldiga, som enligt egen anmälan i deklaration

eller eljest, såvitt deklarationshandlingarna utvisa, kunna antagas vara berättigade

till särskild skatteberäkning. Sådan förteckning bör samtidigt med

övrigt deklarationsmaterial insändas till länsstyrelsen för dess vidare åtgärd

i enlighet med de sakkunniges förslag. Det kan påpekas, att omräkning

efter ändrad taxering redan av de sakkunnige föreslås skola ske ex officio.

Sveriges häradsskrivareförening anför.

De sakkunniga förutsätta icke att rätt skall tilldelas skattskyldig eller

avräkningsmyndighet att fritt bestämma om den kommun, i vilken avdrag

får ske vilket i så fall skulle kunnat påfordra ansökningsförfarande. För

avräkningen nödvändiga upplysningar torde också som regel redan föreligga

i de avgivna deklarationerna eller kunna i undantagsfall vid behov

inhämtas. För bestämmande av avdragen erforderlig utredning och kommunicering

ombestyres lämpligen av beskattningsnämnderna och de lokala

skattemyndigheterna ex officio. Denna anordning kommer att underlättas

i den nu ombildade taxeringsorganisationen, i vilken berörda deklarationer

kunna tilldelas de särskilda taxeringsnämnderna, som beräknas få tillgång

till tränad expeditionspersonal. Avräkning utan ansökningsförfarande synes

fungera smidigare och resultera i slutlig skattebestämning på tidigare stadium

än den föreslagna.

Skatlelagssakkunniga föreslår att ärenden rörande tillgodoräknande av

allmänna avdrag och ortsavdrag i annan kommun än hemortskommunen

skall handläggas av länsstyrelsen. Detta arrangemang har under

remissbehandlingen blivit föremål för diskussion. Sålunda förklarar

några remissinstanser sig dela de sakkunnigas uppfattning i denna fråga.

1 andra remissyttranden åter föreslås att ifrågavarande avräkning skall ske

genom taxeringsnämndernas eller prövningsnämndernas försorg.

Av de yttranden, i vilka inga invändningar mot det av skattelagssakkunniga

föreslagna förfarandet reses, må här täljande uttalande av länsstyielsen

i Hallands län redovisas.

De sakkunniga ha föreslagit, att tillämpningen av de nya bestämmelserna

icke skulle ankomma på taxeringsnämnderna utan göras beroende av ett

ansökningsförfarande hos länsstyrelserna, liknande det som nu förekommer

i ärenden rörande begränsning av skatt i vissa fall. Detta innebär givetvis

en nackdel för de skattskyldiga, som ofta torde sakna kännedom om t. ex.

huruvida ett outnyttjat ortsavdrag föreligger, som kan medföra rätt till skatteminskning.

Å andra sidan ha ju inte heller taxeringsnämnderna sin uppmärksamhet

riktad på sådana förhållanden, eftersom uträkningen av beskattningsbar

inkomst ankommer på lokal skattemyndighet. Det synes därför

praktiskt omöjligt för taxeringsnämnderna att framleta sådana fall, då

en tillämpning av den utvidgade avdragsrätten skulle kunna ifrågakomma,

vartill kommer att själva uträkningen av skatteminskningen många gånger

kan bli ganska komplicerad. Ett särskilt ansökningsförfarande torde sålunda

vara ofrånkomligt. Detta bör lämpligen kunna anordnas på det sätt de

sakkunniga föreslagit. Vissa svårigheter komma därvid sannolikt att uppstå,

då det gäller omräkning av skatteminskning i anledning av taxerings
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ls proposition nr t2 år 1958

ändringar. För undvikande av förbiseenden härvidlag bör i sådana fall, då

beslut om skatteminskning meddelats, detta genom påstämpling eller anteckning

i annan form tydligt utmärkas i inkomstlängden och "det utdrag

därur, som brukar bifogas akten i taxeringsärende. Det torde sedan böra

ankomma på prövningsnämnd eller beskattningsdomstol, som handlagt taxeringsärende

vari dylik anteckning förekommer, att tillställa vederbörande

länsstyrelse utdrag av sitt protokoll för omräkning av skatteminskningen.

Statskontoret, kammarrätten, riksskattenämnden och statens organisationsnämnd

ävensom länsstyrelserna i Uppsala och Västernorrlands län är

emellertid av den uppfattningen att ifrågavarande ärenden bör handläggas

av taxeringsnämnderna.

Kammarrätten anför därom följande.

I motsats till 1944 års skattesakkunniga ha de sakkunniga av skilda orsaker

icke ansett taxeringsnämnderna kunna anförtros att tillämpa de föreslagna

bestämmelserna. I stället ha de sakkunniga föreslagit, att en särskild

skatteberäkning ordnas hos länsstyrelserna respektive överståthållarämbetet.

Därvid förutsätta de sakkunniga ett ansökningsförfarande.

Kammarrätten anser för sin del ifrågavarande avräkning, vilken måste

anses utgöra en taxeringsangelägenhet, böra handhavas av beskattningsnämnderna.

Då reglerna för äkta makars beskattning och för ortsavdragens

beräkning numera förenklats, finner kammarrätten den föreslagna reformen

knappast bliva så komplicerad i tillämpningen, att densamma icke

skulle kunna anförtros taxeringsnämnderna. I sådana fall, då avräkningen

berör endast en kommun, torde avräkningen icke komma att vålla några

svårare bekymmer. Övriga fall torde bliva ganska fåtaliga. Med hänsyn "till

den förstärkning, som skett av taxeringsorganisationen, kunna taxeringsnämnderna

säkerligen bemästra uppkommande svårigheter. De fall, taxeringsnämnderna

icke hinna slutgiltigt behandla, torde icke i någon högre

grad belasta prövningsnämnderna. Kammarrätten kan således icke dela de

farhågor, de sakkunniga hysa för att taxeringsmyndigheterna icke skulle

kunna tillfredsställande handhava den föreslagna avräkningen. Enligt de

åberopade statistiska uppgifterna från beskattningsåret 1943 skulle en retorin

enligt 1945 års förslag medfört, att 2 441 ortsavdrag kunnat merutnyttjas.

Eftersom den nya kommunindelningen medfört minskning i antalet

tall, skulle man enligt de sakkunniga icke behöva befara, att deras förslag

komme att medföra nagon mera väsentlig ökning av länsstyrelsernas respektive

överståthallarämbetets arbetsbörda. Kammarrätten anser vad de

sakkunniga här uttalat kunna med lika stort fog åberopas även beträffande

beskattningsnämndernas arbete.

Riksskattenämnden anför:

Det naturligaste och enklaste sättet att tillgodoräkna de skattskyldiga avdrag

i annan kommun är givetvis att kommunaltaxeringen där redan från

början bestämmes med hänsyn till dessa avdrag. Varje förfarande i efterhand

antingen detta sker hos prövningsnämnderna eller, såsom nu föreslagits,

hos länsstyrelserna, måste innebära dubbelarbete och komplikationer.

Om de enkla fallen, och dessa utgöra det stora flertalet, kunde beaktas

redan i taxeringsnämnderna skulle det omständliga arbetet med restitutionsförfarandet

hos länsstyrelserna avsevärt nedbringas. Av de fall, som

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958

icke medhinnas på taxeringsnämndsstadiet, skulle elt icke ringa antal kunna

behandlas i prövningsnämnd i så god tid att extra debiterings- och restitutionsarbete

undvikes.

Statens organisationsnamnet framhåller följande.

Nämnden anser för sin del, att tillämpningen av den förevarande reformen

bör anförtros åt taxeringsnämnderna och ges formen av en direkt reducering

av den beskattningsbara inkomsten i berörda kommunaltaxeringsorter

Härigenom undvikes ett särskilt ansökningsförfarande från de skattskyldiga

ävensom en särskild registrering av avrälmingsärenden hos länsstyrelsen

Vidare begränsas länsstyrelsens arbete i vad avser debitenngsändringar

och ändringar i avräkningen av skattemedel med kommunerna

i anledning av reformen till att avse endast sådana ändringar vilka foranledas

av prövningsnämnds eller högre instans beslut om ändring av taxering.

De sakkunnigas påstående, att ovan angiven lösning skulle forutsatta e

betydligt mera omfattande och tidsödande underrättelseförfarande taxeringsnämnderna

emellan än som för närvarande är fallet, synes vara betydligt

överdrivet. För närvarande (och även enligt den nya taxermgsforordnfngen)

föreligger nämligen skyldighet för taxeringsnämnderna att lamna

varandra erforderliga underrättelser och uppgifter. Om en tillämpning a\

reformen anförtros åt taxeringsnämnderna, bör det nuvarande underrattelseförfarandet

bibehållas och — i de fall avsedd reducering skall ske

utbvggas med ännu en avisering från taxeringsnämnden i hemortskommunen

till taxeringsnämnden i envar berörd kommunaltaxeringsort. Denna

ökade avisering torde bli av relativt ringa omfattning. Någon direkt kommunikation

mellan berörda kommunaltaxeringsorter erfordras icke. Taxeringsnämnd

i sådan ort bör endast åvila att verkställa den ändring av den

beskattningsbara inkomsten, som kräves av erhållen uppgift från taxeringsnämnden

i den skattskyldiges hemortskommun. Det bör nämligen ankomma

på denna taxeringsnämnd att verkställa den av reformen betingade omräkningen

av de beskattningsbara inkomsterna i berörda kommunaltaxeringsorter,

eftersom denna nämnd är den enda, som förfogar över det erforderliga

underlaget härför.

Om en tillämpning av reformen anförtros åt taxeringsnämnderna, bör förfaras

i huvudsak på följande sätt, därest skattskyldigs taxering genom besvär

eller i annan ordning blir föremål för handläggning av prövningsnämnd

eller i högre instans. _

Av vederbörandes allmänna självdeklaration med bilagor framgar, om

avräkning för icke utnyttjade avdrag; skett i annan beskattningsort, genom

att en genomskriftskopia av underrättelsen om resultatet av avräkningen

avses skola förvaras i deklarationen. På liknande sätt framgår också av envar

särskild självdeklaration, som vederbörande kan ha avgivit, om avrakning

av nämnd art ägt rum.

I samband med beslut om ändrad taxering i den skattskyldiges hemort

eller i åsatt kommunal taxering i annan beskattningsort, som fattas av prövningsnämnd

eller i högre instans, synes det böra åligga taxeringsintendenten

att undersöka i vad mån taxeringsändringen kan påverka kommunaltaxeringen

i berörda beskattningsorter och göra de yrkanden hos prövningsnämnden,

som kunna anses erforderliga för att åstadkomma rättelse. Berör

taxeringsärende mer än ett län bör givetvis kommunikation förekomma

mellan vederbörande taxeringsintendenter.

Beslut om avräkning eller ändring i redan skedd avräkning redovisas i

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958

ändringslängd eller motsvarande handling och verkställas på sätt sker med

Övriga beslut om andrad taxering. Det kan ifrågasättas om icke beslut i de

ltragavarande ärendena bör fattas på prövningsnämnds vägnar av ordföranden

ensam. °

Riksräkenskapsverket, centrala uppbördsnämnden, länsstyrelserna i Gotlands,

Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Norrbottens lön, Sveriges fastighetsägareförbund,

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation och Sveriges

köpmannaförbund anser att förfarandet bör omhänderhavas av prövningsnämnderna.

Centrala uppbördsnämnden framhåller att det av skattelagssakkunniga föreslagna

avräkningsförfarandet inte utan vidare kan anpassas till källskattesystemet.

Svårigheterna härutinnan skulle kunna undvikas om de ifrågavarande

avdragen tillgodoföres de skattskyldiga genom ändring av deras

taxeringar i stället för genom särskild skatteberäkning i efterhand. Nämnden

fortsätter.

De sakkunniga ha avvisat tanken att ålägga taxeringsnämnderna det ifrågavarande

arbetet. Uppbördsnämnden är härutinnan ense med de sakkunniga;

taxeringsnämnderna skulle svårligen kunna medhinna detta arbete.

Däremot synes det möjligt att lägga arbetet på prövningsnämnderna som

skulle kunna meddela beslut om taxeringsändring i så god tid att den slutliga

skatten kunde debiteras med ledning av de nedsatta taxeringarna. Förfarandet

skulle då bli följande. Skattskyldig med förvärvskälla i annan

kommun än hemortskommunen bör snarast efter det taxeringsarbetet i

första instans avslutats inge ansökan om avräkning till prövningsnämnden

1 ^ar ^an taxcrats till statlig inkomstskatt. Denna prövningsnämnd

verkställer med ledning av den skattskyldiges allmänna självdeklaration

jamte dan befintliga underrättelser enligt 66 § andra stycket 1956 års taxeringstorordning

och övriga tillgängliga handlingar erforderlig utredning

samt meddelar beslut om nedsättning av den eller de kommunala taxeringar,

varom fråga är. Framgår av utredningen att avräkning berör kommun, som

ar belägen utanför prövningsnämndens verksamhetsområde, underrättas

prövningsnämnden i det prövningsdistrikt där kommunen är belägen, om

den avräkning, som kan ske, varefter sistnämnda prövningsnämnd fattar

beslut i ärendet. Skola besvär över den skattskyldiges taxering prövas av

den mellankommunala prövningsnämnden, överlämnas ansökningen dit för

besluts meddelande. Även om en viss skriftväxling prövningsnämnderna

emellan blir nödvändig, torde det antydda förfaringssättet vara till så uppenbar

fordel för såväl de skattskyldiga som myndigheterna att man måste

ge detsamma företräde framför den i betänkandet föreslagna metoden. Som

ovan antytts bör flertalet fall kunna hinna bli behandlade i så god tid att

de andrade besluten kunna iakttagas vid debiteringen av den slutliga skaten.

Därigenom komine också de skattskyldiga såsom ovan påpekats i åtnjutande

av den nedsättning å preliminärskatten för nästkommande inkomstår,

som betingas av den nedsatta taxeringen. Även ur avkortningsrespekhve

restitutionssynpunkt torde förfarandet vara fördelaktigt, då den

allmänna rutinen härvidlag kan tillämpas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför.

De sakkunniga hava tänkt sig, att taxeringsintendenten skulle granska

restitutionsarendet innan beslut fattades av länsstyrelsen. De hava emellcr
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958

tid lämnat öppet om eller i vilken ordning besvär skulle kunna anföras över

länsstyrelsens beslut vid skiljaktiga meningar. Det synes knappast vara

särskilt tilltalande om länsstyrelsen i administrativ väg skulle kunna i sak

pröva storleken av ett outnyttjat avdrag och sålunda verkställa en slags

taxering. Det vore otillfredsställande om länsstyrelsen, såsom restitutionsmyndighet,

skulle vid det outnyttjade beloppets bestämmande vara bunden

av vad vederbörande taxeringsnämnd i en annan kommun och i ett annat

län till äventyrs kan hava godtagit eller helt enkelt förbisett. Förvaltningsmässigt

synes det sålunda vara att föredraga att avräkningen kan få bliva

en taxeringsfråga.

Därest avräkning skall ske enligt utredningsmännens förslag kan ifrågasättas

om icke förenkling vore att vinna genom att restitution finge uträknas

på basis av hemortskommunens — icke på den främmande kommunens —

beslut av utdebitering.

Skattelagssakkunnigas förslag att kostnaderna för reformen skall

stanna på kommunerna har i regel accepterats i remissyttrandena. Svenska

landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet och Svenska

stadsförbundet har dock annan uppfattning. Förbunden framhåller att skattelagssakkunniga

påpekat att vässa förenklingar skulle vinnas om reformen

bekostades av statsmedel.

I vissa yttranden påpekas, att det föreslagna avräkningsförfarandet kräver

vässa ändringar i gällande uppbördsbestämmelser.

'' Centrala uppbördsnämnden framhåller följande.

De sakkunniga ha icke berört frågan, huruvida och på vad sätt skattskyldig

redan under inkomståret skulle kunna erhålla jämkning av sin preliminära

skatt i annan kommun än hemortskommunen av den anledningen

att hans skatt beräknas bli lägre därför att han icke kan utnyttja allmänna

avdrag och ortsavdrag i hemortskommunen. Då i åtskilliga fall skattenedsättningen

torde komma att gälla skattskyldiga med små inkomster, för

vilka även en mindre reduktion av skatten är av betydelse, synes angeläget

att möjlighet föreligger för jämkning av den preliminära skatten till vad

den slutliga skatten kan antagas komma att uppgå efter reduktion. Sådan

ändring av preliminärskatten måste medföra vässt merarbete för myndigheterna.

För de skattskyldigas del kan befaras att irritation uppkommer

genom den myckna skriftväxling som bleve oundgänglig. Det föreslagna

systemet innebär formellt icke att den slutliga skatten ändras utan innebär

i själva verket ett efterskänkande av sådan skatt. Jämkning av den preliminära

skatten torde då icke kunna ske utan särskilda författningsregler i

likhet med vad som gäller i fråga om den s. k. 80-procentregeln (förordningen

den G juni 1952, nr 411, med bestämmelser om begränsning i vissa

fall av preliminär skatt).

Särskild skatteberäkning enligt förslaget torde också aktualisera frågan

om beredande åt skattskyldig av anstånd ined erläggande av sådan kvarstående

skatt, som kan komma att minska eller bortfalla genom avkortning

eller restitution. Ett förfarande liknande det som enligt 49 § 1 inom. uppbördsförordningen

gäller för anstånd på grund av taxeringsbesvär synes

härvid böra övervägas.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför liknande synpunkter. Även Föreningen

Sveriges kronokamrerare framhåller behovet av — om det föreslagna avräkningsförfarandet

kommer till stånd — eu utvidgning av bestämmelserna

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1958

om anstånd med inbetalning av skatt. Däremot anser föreningen inte regler

om jämkning i förevarande fall erforderliga. Föreningen uttalar härom.

Självfallet kan även med den begränsade reform, som föreslagits, i det

enskilda fallet tänkas uppkomma en relativt stor differens mellan slutlig

och preliminär skatt, om jämkning ej sker. Ä andra sidan bör det understrykas,

att beräkningen av preliminärskatten för här aktuella skattskyldiga

(i regel B-skattare) redan förut är behäftad med så stora felkällor och

osäkerhetsmoment, att införande av särskild skatteberäkning torde komma

att spela en synnerligen underordnad roll i sammanhanget i stort. Det synes

därför knappast erforderligt att innan praktiska erfarenheter av den

särskilda skatteberäkningen vunnits införa några nya regler om jämkning.

VI. Departementschefen

Möjligheter saknas för närvarande att vid kommunal inkomstbeskattning

i annan kommun än hemortskommunen utnyttja allmänna avdrag och ortsavdrag.

Detta kan medföra att skattskyldiga, vilkas inkomster helt eller

delvis skall kommunalt beskattas i annan kommun än hemortskommunen,

får eu större sammanlagd beskattningsbar inkomst än andra skattskyldiga

i motsvarande inkomstläge. Så kan t. ex. bli fallet om en hantverkare eller

annan rörelseidkare är bosatt i en kommun men bedriver sin rörelse i en

närbelägen tätort, som utgör egen kommun eller tillhör grannkommunen.

Har den skattskyldige i ett sådant fall ingen inkomst i hemortskommunen

går han miste om såväl allmänna avdrag som ortsavdrag, eftersom rörelseinkomsten

skall tagas till beskattning i den kommun, där rörelsen bedrivits.

Gällande ordning på detta område har ursprungligen motiverats med att

kommunerna i princip utgör slutna beskattningsenheter. Reglerna har emellertid

ofta kritiserats, då det här rör sig om avdrag, vilka ansetts böra komma

alla skattskyldiga tillgodo. Såsom tidigare nämnts har frågan vid flera

tillfällen motionsvägen tagits upp i riksdagen och bevillningsutskottet har

därvid understrukit önskvärdheten av att en ändring till den skattskyldiges

förmån kommer till stånd.

Skattelagssakkunnigas nu framlagda förslag innebär en väsentlig uppmjukning

av de nuvarande restriktiva reglerna. Enligt förslaget skall sålunda

—- där inkomsten i hemortskommunen är så lag att ortsavdraget, helt

eller delvis, inte kan utnyttjas — bristen få avräknas från sådan den skattskyldiges

inkomst, som skall beskattas i annan kommun än hemortskommunen.

Även vissa av de allmänna avdragen skall på liknande sätt få utnyttjas

utanför hemortskommunen. Om flera kommuner kan komma i fråga

för avräkningen, skall bristen fördelas mellan kommunerna i förhållande

till den skattskyldiges inkomster i kommunerna.

Remissyttrandena visar, att allmän enighet råder därom, att nuvarande

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958

bestämmelser på området är otillfredsställande. Även enligt min uppfattning

talar starka rättviseskäl för eu utvidgning av avdragsmöjligheterna.

Den mest angelägna reformen är utan tvekan att undanröja de nuvarande

begränsningarna i fråga om rätten att utnyttja ortsavdragen.

Dessa avdrag åsyftar ju att från beskattning fritaga så stor del av inkomsten

som motsvarar existensminimum. Den omständigheten att den skattskyldige

förvärvat inkomsten utanför den kommun inom vilken han är bosatt

bör rimligen icke medföra att lian går miste om detta boltenavdrag.

Liksom hittills bör naturligtvis avräkning i första hand ske mot inkomst i

hemortskommunen. Till avräkning i annan kommun än hemortskommunen

bör sålunda endast ifrågakomma därefter kvarstående brist.

Någon exakt beräkning av antalet taxeringar, där de nuvarande reglerna

förhindrar ett fullt utnyttjande av ortsavdragen, har icke verkställts av de

sakkunniga. Med ledning av vissa statistiska uppgifter från en tidigare utredning

och med beaktande av att den nya kommunindelningen medfört

en minskning av antalet fall, kan det dock antagas att det för hela riket

på sin höjd kan röra sig om bortåt 2 000 fall. Ett mer utnyttjande av ortsavdragen

i enlighet med de sakkunnigas förslag kan sålunda bedömas få

mycket begränsade verkningar för kommunernas skatteunderlag. Det ligger

också i sakens natur att de flesta avräkningsfallen kommer att föreligga

i de större städerna; det är här som den avsedda situationen — alltså

en skattskyldig, som är bosatt utanför staden, har uppburit rörelseinkomst

från en i staden bedriven rörelse — oftast kan tänkas vara för banden.

Samtliga remissinstanser, som yttrat sig över förslaget i denna del, har

tillstyrkt detsamma. Även för egen del finner jag det angeläget att en ändring

snarast genomföres. Jag tillstyrker sålun«a att de nuvarande reglerna

om ortsavdrag erhåller ett sådant innehåll, att de skattskyldiga får möjlighet

att avräkna eventuell brist i hemortskommunen från inkomst, som

vederbörande kan ha haft i annan kommun. Till frågan om den tekniska

utformningen av avdragsreglerna skall jag återkomma i det följande. I

I fråga om de allmänna avdragen har de sakkunniga förordat

utvidgad avdragsrätt beträffande avgifter till folkpensioneringen, premier

för pensionsförsäkringar samt avgifter och premier för sjuk-, olycksfallsoch

kapitalförsäkringar o. dyl. Även i denna del har förslaget allmänt tillstyrkts

under remissbehandlingen. Ej heller från min sida föreligger anledning

till erinran. I enlighet härmed förordar jag att dessa avdrag i nu ifrågavarande

hänseende behandlas på samma sätt som ortsavdragen.

Beträffande övriga allmänna avdrag har de sakkunniga icke funnit tillräckliga

skäl föreligga för att inbegripa desamma under reformen. De avdrag

det bär gäller är avdraget för underskott a förvärvskälla, avdraget

för periodiskt understöd samt det s. k. förvärvsavdraget för gitt kvinna.

Såsom av den tidigare lämnade redogörelsen framgår har mer eller mindre

långtgående ändringsförslag framförts från remissinstansernas sida.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958

De sakkunniga har inte ansett sig kunna föreslå en vidgad avdragsrätt för

underskott å förvärvskälla av den anledningen att detta skulle innebära ett

alltför stort avsteg från principen om kommunen som slutet beskattningsområde.

Vid bedömande av denna fråga bör man enligt min mening även

beakta följande. Om fastighet ingår i förvärvskälla, som utvisar underskott,

får f. n. underskottsavdraget inte avräknas från garantibeloppet för fastigheten.

Denna regel är ofrånkomlig, så länge den nuvarande fastighetsbeskattningen

består. Det torde då knappast kunna komma i fråga att utsträcka

rätten till avdrag för underskott å förvärvskälla, däri fastighet ingår,

så att skatteunderlaget reduceras i annan kommun, medan den kommun

där fastigheten är belägen får beskatta garantibeloppet ograverat. På

grund härav synes prövningen av frågan om utvidgning av rätten till avdrag

för underskott å förvärvskälla, vari fastighet ingår, böra anstå intill

dess fastighetsbeskattningen avvecklas. Utredning härom pågår och förslag

i ämnet kan väntas bli framlagt senast för 1960 års riksdag.

Under sådana förhållanden är jag heller icke beredd att nu framlägga förslag

om en dellösning som tar sikte på utvidgad avdragsrätt för allenast andra

underskott än de nyss nämnda.

Vad remissinstanserna anfört till stöd för att utsträcka reformen till att

avse även avdrag för periodiska understöd synes mig i huvudsak bärande.

Jag förordar sålunda att jämväl detta avdrag skall få utnyttjas mot inkomst

i annan kommun än hemortskommunen. För en sådan lösning talar

jämväl den omständigheten att man härigenom uppnår den ur taxeringstekniska

synpunkter önskvärda ordningen att samtliga i 46 § 2 mom. kommunalskattelagen

omnämnda allmänna avdrag kommer att behandlas lika.

Åtskilliga remissinstanser flar förordat att även förvärvsavdraget för gift

kvinna skall omfattas av den vidgade avdragsrätten. Frågan om detta avdrag

ingår i det utredningsuppdrag som lämnats åt 1957 års sambeskattningsrevision.

I avvaktan på resultatet av detta utredningsarbete bör någon

ändring nu icke göras i förvärvsavdragets konstruktion. Jag ansluter mig

därför till de sakkunnigas förslag att undantaga förvärvsavdraget från reformen.

I några remissyttranden har framförts förslag om att också det s. k. extra

avdraget för nedsatt skatteförmåga borde få utnyttjas mot inkomst i annan

kommun än hemortskommunen. Med hänsyn till detta avdrags natur

-- det fastställes efter en skälighetsprövning av taxeringsnämnden i hemortskommunen

— synes det emellertid icke böra komma i fråga för avräkning

utanför hemortskommunen.

Slutligen har i ett par remissyttranden uttalats önskemål om att den utvidgade

avdragsrätten skall tillkomma även andra juridiska personer än

dödsbon. I den mån en juridisk person erhåller avdrag för periodiskt understöd

såsom allmänt avdrag, blir de nya bestämmelserna om vidgad avdragsrätt

tillämpliga även för sådan skattskyldig. I fråga om övriga allmänna

avdrag är — såvitt angår andra juridiska personer än dödsbon —

blott en utvidgad rätt till avdrag för underskott å förvärvskälla av in
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958

tresse. Frågan om dessa juridiska personers rätt att åtnjuta sådana avdrag

hör därför prövas i samband med att principfrågan om rätten till avdrag i

annan kommun för underskott å förvärvskälla tas upp till övervägande.

Införandet av rätt till avdrag i annan kommun än hemortskommunen i

enlighet med vad jag nu förordat torde, såsom nyss påpekats, endast få

mycket begränsade verkningar på det kommunala skatteunderlaget. De sakkunniga

har ej heller funnit särskilda åtgärder påkallade för att kompensera

kommunerna. Denna uppfattning delas av flertalet remissinstanser.

Även enligt min mening bör reformen genomföras utan särskilda statsbidrag.

Detta så mycket mera som det här endast rör sig om ett tillrättaläggande

av reglerna för interkommunal beskattning i syfte att uppnå en

rättvisare och likformigare taxering. Jag vill tillägga att då man från kommunalt

håll ifrågasatt att kostnaderna skulle stanna på statsverket detta

motiverats med att man härigenom skulle uppnå förenklingar i det av utredningsmännen

föreslagna administrativa förfarandet. Såsom jag skall

närmare utveckla i del följande, har jag emellertid funnit mig böra förorda

att rätten till avdrag bör beaktas redan i samband med taxeringen. Härigenom

undvikes det invecklade avräkningsförfarande som eljest skulle bli

erforderligt. Ej heller ur administrativ synpunkt är det sålunda påkallat

med särskilda statsbidrag.

Jag övergår nu att behandla den tekniska utformningen av

avdragsreglerna. Skattelagssakkunnigas förslag innebär, att avräkningen

icke skall ske vid taxeringen utan först i efterhand genom särskilt beslut av

länsstyrelsen och efter ansökan av den skattskyldige. Ett flertal invändningar

mot det föreslagna förfarandet har framkommit under remissbehandlingen.

Särskilt har påpekats att de skattskyldiga säkerligen ofta kommer att försumma

sin rätt att påkalla avräkning, eftersom de blott i undantagsfall torde

känna till ortsavdragens storlek. Även vissa komplikationer av bl. a. uppbördsteknisk

natur har framhållits. Med hänsyn till de framförda invändningarna

synes eu annan metod för avräkningen böra användas.

Närmast till hands ligger därvid att betrakta det hela som en taxeringsfråga

och att överlåta tillämpningen av de nya bestämmelserna på taxeringsnämnderna.

Mot en sådan ordning har invänts att bestämmelserna

måste bli ganska invecklade och att taxeringsnämnderna skulle få svårt alt

hinna med arbetet. Dessa farhågor synes mig överdrivna. Det arbete varom

här är fråga kommer huvudsakligen att åvila taxeringsnämnden i den

skattskyldiges hemortskommun. Redan enligt gällande bestämmelser erhåller

denna nämnd underrättelse från annan kommun, där den skattskyldige

har inkomst. Med ledning av uppgifterna i den skattskyldiges allmänna

självdeklaration och inkomna meddelanden från andra taxeringsnämnder

kan alltså nämnden i hemortskommunen bedöma om och i så fall med

vilket belopp avräkning skall ske i annan kommun än hemortskommunen.

Det utbyte av uppgifter, som redan nu skall ske, behöver sålunda endast

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1958

kompletteras med en bestämmelse om att det åligger taxeringsnämnden i

hemortskommunen att underrätta den andra nämnden om det belopp som

skall avräknas i den kommunen.

Fördelat på varje taxeringsnämnd blir det antal fall, där avräkning skall

ske, mycket litet och flertalet ärenden kommer att gälla överflyttning av

avdrag från hemortskommunen till blott en annan kommun. Den härför

erforderliga uträkningen och korrespondensen kan inte bli särskilt betungande.

I vissa fall kan dock uträkningen komma att kompliceras, framför

allt om avdragen skall fördelas på flera kommuner. Om den skattskyldige

haft inkomst i flera kommuner utom hemortskommunen, innebär de

sakkunnigas förslag att eventuell brist skall fördelas mellan kommunerna

genom proportionering i förhållande till inkomsten i varje kommun. Om

hrist föreligger såväl beträffande allmänna avdrag som ortsavdrag, måste

vardera bristen fördelas för sig. Proportioneringen skulle ofta ge anledning

till ganska besvärliga och relativt tidsödande uträkningar. Sannolikt

har just denna omständighet varit en starkt bidragande orsak till att de

sakkunniga inte velat belasta taxeringsnämnderna med fördelningsarbetetEn

betydande förenkling i avräkningsförfarandet skulle emellertid kunna

■\innas

den största avräkningsbara inkomsten finnes. Eventuellt kvarstående brist

avräknas därefter från inkomsten i den kommun där den näst största inkomsten

finnes o. s. v. Med denna metod för fördelning av brist torde avräkning

i flera kommuner behöva tillgripas blott i undantagsfall och även

i dessa undantagsfall blir uträkningen av det avdragsbelopp som belöper

på varje kommun enkel. Antalet meddelanden från taxeringsnämnd som

verkställer avräkningen till andra taxeringsnämnder kommer även att

minskas.

Den av skattelagssakkunniga föreslagna proportioneringen av fördelningsbara

avdrag mellan kommuner är givetvis rent teoretiskt ägnad att skapa

större rättvisa kommunerna emellan. Någon praktisk betydelse har det

emellertid knappast om man väljer den ena eller andra metoden för fördelningen.

Som tidigare nämnts påverkar den här föreslagna reformen i sin

helhet i mycket ringa grad kommunernas skatteunderlag. I flertalet fall, då

de föreslagna bestämmelserna blir tillämpliga, är det vidare fråga blott om

överflyttning av avdrag till en kommun.

Med hänvisning till del sagda vill jag för min del förorda att uppkommen

brist avräknas i den kommun där den avräkningsbara inkomsten är

störst. Skulle i något undantagsfall inkomsten i två eller flera kommuner

vara lika stor synes det böra ankomma på taxeringsnämnden i hemortskommunen

att bestämma ordningen mellan kommunerna.

Införandet av rätt till avdrag i annan kommun än hemortskommunen i

enlighet med det tidigare sagda torde föranleda ändring av dels 46, 4S, 50

och 52 §§ kommunalskattelagen och dels 66 och 105 §§ taxeringsförordningen.

Förslag till erforderliga författningsändringar har upprättats inom

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1958 47

finansdepartementet. Beträffande de föreslagna ändringarna må följande

framhållas.

I fråga om avräkning för gift, med maken samtaxerad skattskyldig, 5 2 §

1 m o in. kommunalskattelagen, innebär förslaget att brist i

hemortskommunen i första hand avräknas från andra makens inkomst i

samma kommun och därefter i andra hand från den skattskyldiges egen

inkomst i andra kommuner samt därefter i sista hand från den andra makens

inkomst i andra kommuner. I de relativt sällsynta fall då makar samtaxerats,

ehuru de har olika hemortskommuner, innebär den föreslagna

avräkningsregeln en viss saklig ändring i förhållande till vad som nu gäller.

Enligt nuvarande bestämmelser skall nämligen ena makens brist i

ortsavdrag tillgodoräknas den andra maken vid beräkning av dennes ortsavdrag,

d. v. s. i dennes hemortskommun. Där den andra maken har inkomst

såväl i sin hemortskommun som i sin makes hemortskommun, kommer

enligt de här föreslagna bestämmelserna sistnämnda kommun att få

bära en större del av makarnas sammanlagda ortsavdrag än hittills. Praktiska

skäl talar emellertid för en sådan ordning i dessa fåtaliga fall.

I 105 § 1 mom. taxeringsförordningen anges vissa fall

där kammarrätten och regeringsrätten har möjlighet att i samband med

prövning av besvär angående viss taxering ändra även taxeringar, som inte

omfattas av besvären utan vunnit laga kraft. Den nu föreslagna möjligheten

att överföra avdrag till annan kommun än hemortskommunen aktualiserar

en utvidgning av kammarrättens och regeringsrättens möjligheter i

nu angivna hänseende.

Om taxering ändras genom beslut av skattedomstol, kan grunden för fördelning

av avdrag mellan olika kommuner påverkas. Olika situationer kan

därvid uppkomma. Avdrag som genom fördelningsbeslut avräknats i en

kommun kan t. ex. befinnas rätteligen böra, helt eller delvis, avräknas i annan

kommun. Vidare kan —- om taxering höjes — en tidigare gjord fördelning

av avdrag bli, helt eller delvis, obehövlig. Slutligen kan i samband

med nedsättning av taxering behov av ny eller ökad avräkning uppkomma.

Risk föreligger att taxering, som på detta sätt indirekt påverkas av ändringsbeslut,

vunnit laga kraft och följaktligen inte kan ändras utan särskilda bestämmelser

därom. Denna omständighet torde inte behöva tillmätas någon

större vikt, om den skattskyldige även efter ändringsbeslutet faktiskt åtnjuter

alla de avdrag, vartill han är berättigad, ehuru åtminstone delvis i fel

kommun. I ändringsbeslutet måste då givetvis beaktas i vilken utsträckning

avdrag åtnjutes, så att inte dubbelavdrag medges. I andra fall åter kommer

den skattskyldige efter ändringsbeslutet inte längre att kunna utnyttja honom

tillkommande avdrag, ehuru avräkningsbar inkomst finnes i annan

kommun. Möjlighet synes böra öppnas för den ändrande instansen att —

oberoende av vad besvären omfattar — då vidtaga erforderlig ändring i

taxering å ort som beröres av fördelningsreglerna. En sådan bestämmelse

föreslås bli införd i 105 § 1 mom. taxeringsförordningen.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958

Enligt 105 § 2 mom. taxeringsförordningen, som till sitt

innehåll motsvarar 128 § 2 mom. i 1928 års taxeringsförordning, skall de

åtgärder vilka anges i 105 § 1 mom. kunna vidtagas också av prövningsnämnd,

men blott vid prövning av besvär som anförts i särskild ordning.

Därmed avses besvär som anförts för rättelse av vissa särskilt angivna fall

av feltaxering. För sådana besvär gäller särskild besvärstid, som numera i

regel utgår först fem år efter taxeringsåret. De särskilda besvären anföres

ofta först sedan andra taxeringar, som kan påverkas av besvären, vunnit

laga kraft. Behov föreligger därför uppenbarligen för prövningsnämnd

att -— på samma sätt som stadgats för kammarrätten och Kungl. Maj :t —

kunna vidtaga vissa följdändringar i lagakraftvunnen taxering.

Beträffande besvär som anföres i vanlig ordning har prövningsnämnden i

regel haft möjlighet att utan särskilda bestämmelser vidtaga erforderliga

följdändringar i andra taxeringar. Sådan ändring kunde under tid då 1928

års taxeringsförordning var gällande, d. v. s. fram t. o. m. 1957 års taxering,

vidtagas av prövningsnämnd i dess egenskap av beskattningsnämnd. Vid

tillkomsten av 1956 års taxeringsförordning torde ha ansetts att, även om

denna sistnämnda möjlighet bortfaller, erforderlig bevakning av andra taxeringar

än dem besvären direkt avser skulle ske genom besvärsyrkande av

taxeringsintendent.

Om den av mig föreslagna utvidgningen av möjligheterna att utnyttja

ortsavdrag m. in. genomföres, kan emellertid ifrågasättas om inte prövningsnaninds

befogenhet att göra följdändringar bör ökas. Det synes knappast

riktigt att en skattskyldig, som ofta inte är i stånd att överblicka vilka taxeringar

som kan påverkas av ett bifall till hans yrkanden, ytterst skall vara

beroende av taxeringsintendenten för att kunna utnyttja vederbörliga avdrag.

Jag förordar därför att 105 § 2 mom. göres tillämplig även vid prövning

av besvär som anförts i vanlig ordning. En sådan ändring innebär

även en utvidgning av prövningsnämnds möjligheter att vidtaga ändringar

som avses i 105 § 1 mom. taxeringsförordningen i dess nuvarande lydelse.

Någon invändning mot denna utvidgning synes dock inle kunna göras. VII.

VII. Departementschefens hemställan

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet

upprättats förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr

370); samt

2) förordning om ändrad lydelse av 66 och 105 §§ taxeringsförordningen

den 23 november 1956 (nr 623).

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958

49

Föredragande departementschefen hemställer, att förenämnda författningsförslag

måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Åke Sanell

4 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 42

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958

Bihang

Skattelagssakkunnigas förslag

Förslag

till

Lag

om särskild skatteberäkning i vissa fall för den, som haft inkomst i annan

kommun än hemortskommunen

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Med skatt förstås i denna lag allmän kommunalskatt, landstingsmedel och

tingshusmedel.

Fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av

beskattningsåret eller som här stadigvarande vistats, så ock oskift dödsbo

efter person, som vid dödsfallet var här bosatt eller här stadigvarande vistades,

äger efter avräkning under de förutsättningar och i den omfattning nedan

sägs åtnjuta avkortning av påförd skatt eller restitution av redan erlagd

skatt eller båda dessa förmåner i förening.

2 §.

Avräkning enligt 1 § må ske om och i den mån vid taxering till kommunal

inkomstskatt avdrag, som i 46 § 2 mom. första stycket 2) och 3) samt

48 § kommunalskattelagen avses, helt eller delvis icke kunnat utnyttjas i

hemortskommunen och den skattskyldige i annan kommun haft skattepliktig

inkomst, från vilken nämnda avdrag fått åtnjutas, därest inkomsten i

stället varit hänförlig till hemortskommunen.

Finnes skattepliktig inkomst i flera andra kommuner fördelas bristen

mellan kommunerna i förhållande till den avräkningsbara inkomsten i varje

kommun. Motsvarande skall gälla vid fördelning mellan områden, som

avses i 60 § andra och tredje stycket kommunalskattelagen.

För äkta makar, vilka samtaxerats, skall avräkning avse avdrag enligt

första stycket här ovan, som kvarstå outnyttjade efter tillämpning av 52 §

kommunalskattelagen. Kan härvid avdrag ej helt utnyttjas genom avräkning

å den närmast berättigade makens inkomst i annan kommun, avräknas

bristen å den andre makens inkomst i annan kommun.

Brist, som uppkommit på grund av att allmänna avdrag enligt kommunalskattelagen

helt eller delvis ej kunnat utnyttjas, anses i första hand utgöras

av outnyttjade avdrag enligt 46 § 2 mom. första stycket 2) och 3) kommunalskattelagen.

Vid avräkning skall bestämmelserna i kommunalskattelagen om avrundning

av inkomst äga motsvarande tillämpning.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958

3 §.

Det belopp, som må avkortas eller restitueras, utgör den skatteminsknmg,

vilken uppkommer om i hemortskommunen outnyttjade avdrag avraknas

i annan kommun. Då skatt i förekommande fall avkortats eller restituerats

med tillämpning av föreskrifterna i 75 § kommunalskattelagen, anses skatteminskning

som nyss sagts ha uppkommit för däremot svarande belopp.

4 §•

Vid tillämpning av denna lag skall, där avkortning kan ske, sådan i första

hand äga rum. Kan avkortning icke ske eller kan sådan ske allenast till viss

del, skall det enligt 3 § beräknade beloppet, i den män det ej kunnat avkortas

och det täckes av erlagt skattebelopp, återbetalas till den skattskyldige.

Ä sålunda återbetalat belopp utgår icke ränta.

5 §•

Den som enligt denna lag vill åtnjuta avkortning av påförd skatt ellei

restitution av erlagd skatt eller båda dessa förmåner har att därom gora ansökan

hos länsstyrelsen i det län, inom vilket han taxerats till statlig inkomstskatt

för det taxeringsår varom fråga är, eller, därest han taxerats till

sådan skatt i Stockholms stad, till överståthållarämbetet. ^

Ansökan skall vara nämnda myndighet tillhanda före utgången av kalenderåret

näst efter taxeringsåret, vid äventyr att avkortning eller restitution

enligt denna lag icke må beviljas. Därest de i denna lag angivna förutsättningarna

för åtnjutande av avkortning eller restitution föreligga forst efter

det Tcammarrätten eller Kungl. Maj:t meddelat utslag angående sökandens

taxering för ifrågavarande taxeringsår, skall ansökningen vara myndigheten

tillhanda inom ett år efter det kammarrättens utslag vunnit laga kraft

eller Kungl. Maj:ts utslag meddelats. ..

Ansökan göres å blankett, vartill formulär fastställes av riksskattenämnden.

6 8.

Den myndighet till vilken ansökning enligt 5 § skall ingivas, har att införskaffa

erforderlig utredning samt meddela beslut om avräkning.

Berör beslut om avräkning kommun, som är belägen utanför myndighetens

verksamhetsområde, skall avskrift av beslutet översändas till länsstyrelsen

i det län, där kommunen är belägen eller om beslutet berör Stock
-

holms stad till överståthållarämbetet. ..

Finnes ansökning böra bifallas, skall länsstyrelse eller overstathållarambetet

därefter till den del beslutet om avräkning berör dess verksamhetsområde

antingen meddela förordnande om avkortning eller tillställa sökanden

honom tillkommande restituerat belopp över postgiro eller ock vidtaga båda

dessa åtgärder. Härvid iakttages att belopp, som må avkortas eller restitueras,

vid öretal över femtio avrundas uppåt och vid annat öretal avrundas

nedåt till närmast hela krontal.

7 §■

Därest, efter det förordnande om avkortning eller restitution enligt denna

lag meddelats, skattskyldigs taxering för ifrågavarande taxeringsår så ändras,

att avkortningen eller restitutionen bör beräknas till annat belopp än

som skett eller icke skall ifrågakomma eller skall avse annan kommun eller

annat sådant område, som i 60 § andra och tredje stycket kommunalskattelagen

sägs, åligger det myndighet, som i 6 § avses, att meddela beslut enligt

demna lag. Skulle skattskyldig härigenom komma att debiteras högre skattebelopp

iin tidigare, skall dylik debitering verkställas enligt bestämmelserna

i uppbördsförordningen.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958

8 §-

Beträffande besvär över beslut rörande tillämpning av denna lag skall gälla

vad i uppbördsförordningen är stadgat angående klagan över debitering

av slutlig skatt. ö

9 §•

Kungl. Maj:t äger utfärda närmare bestämmelser för tillämpnin» av denna

lag. a

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958; dock att lagen ei skall äga

tillämpning vid eftertaxering för år 1957 eller tidigare år.

Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av 6 § förordningen den 6 juni 1952 (nr 410)

med bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall

Härigenom förordnas, att 6 § förordningen den 6 juni 1052 med bestämmelser

om begränsning av skatt i vissa fall skall erhålla ändrad lydelse på

satt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6 §• 6 §.

Därest, efter det förordnande om

avkortning eller restitution enligt

denna förordning meddelats, skattskyldigs

taxering för ifrågavarande

taxeringsår så ändras, att avkortningen

eller restitutionen bör beräknas

till annat belopp än som skett eller

att avkortning eller restitution

icke skall ifrågakomma, åligger det

myndighet, som har att vidtaga debiteringsåtgärd

i anledning av den ändrade

taxeringen, att vidtaga jämväl

sådan ändring i debiteringen, som

föranledes av de ändrade grunderna

för beräkning av avkortningen eller

restitutionen. Det åligger länsstyrelsen

eller överståthållarämbetet att

lämna nyssnämnda myndighet härför

erforderliga uppgifter.

Därest, efter det förordnande om

avkortning eller restitution enligt

denna förordning meddelats, skattskyldigs

taxering eller debitering för

ifrågavarande taxeringsår så ändras,

att avkortningen eller restitutionen

bör beräknas till annat belopp än som

skett eller att avkortning eller restitution

icke skall ifrågakomma, åligger

det lokal skattemyndighet i den

skattskyldiges hemortskommun att

vidtaga sådan ändring i debiteringen,

som föranledes av de ändrade grunderna

för beräkning av avkortningen

eller restitutionen. Det åligger länsstyrelsen

eller överståthållarämbetet

att lämna nyssnämnda myndighet

härför erforderliga uppgifter.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1958.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958

53

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 72 § kommunallagen den 18 december

1953 (nr 753)

Härigenom förordnas, att 72 § kommunallagen den 18 december 1953

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

72 §.

Kommun äger av statsverket uppbära

allmän kommunalskatt med belopp,

motsvarande vad som skulle utgå

på grundval av det antal skattekronor

och skatteören, som vid taxering

för visst år påföras de till kommunen

skattskyldiga, efter det belopp

för skattekrona och skatteöre,

som bestämts till utdebitering för

nästföregående år. Har jämlikt 13 §

femte stycket annan utdebiteringsgrund

slutligen fastställts än som beslutats

vid fullmäktigesammanträde i

oktober månad, skall till grund för

utbetalningen läggas den utdebitering,

som bestämts i samband med

utgifts- och inkomststatens fastställande.

Har dödsbo enligt 75 § kommunalskattelagen

medgivits befrielse

från att erlägga allmän kommunalskatt,

skall belopp, som kommunen

eljest ägde uppbära av statsverket,

nedsättas i motsvarande mån.

Kommunen äger —--stycke

utanordnas.

Belopp, som---mars månad.

72 §.

Kommun äger av statsverket uppbära

allmän kommunalskatt med belopp,

motsvarande vad som skulle utgå

på grundval av det antal skattekronor

och skatteören, som vid taxering

för visst år påföras de till kommunen

skattskyldiga, efter det belopp

för skattekrona och skatteöre, som

bestämts till utdebitering för nästföregående

år. Har jämlikt 13 § femte

stycket annan utdebiteringsgrund

slutligen fastställts än som beslutats

vid fullmäktigesammanträde i oktober

månad, skall till grund för utbetalningen

läggas den utdebitering,

som bestämts i samband med utgiftsoch

inkomststatens fastställande. Har

skattskyldig enligt lagen den

om särskild skatteberäkning

i vissa fall för den, som haft

inkomst i annan kommun än hemortskommunen

medgivits nedsättning

av allmän kommunalskatt eller har

dödsbo enligt 75 § kommunalskattelagen

medgivits befrielse från att erlägga

allmän kommunalskatt, skall

belopp, som kommunen eljest ägde

uppbära av statsverket, nedsättas i

motsvarande mån.

Kommunen äger — — — stycke

utanordnas.

Belopp, som —--— mars månad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1958

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 59 § lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om

kommunalstyrelse i Stockholm

Härigenom förordnas, att 59 § lagen den 15 juni 1935 om kommunalstyrelse

i Stockholm1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

59 §.

Staden äger av statsverket uppbära

allmän kommunalskatt med belopp,

motsvarande vad som skulle utgå på

grundval av det antal skattekronor

och skatteören, som vid taxering för

visst år påföras de till staden skattskyldiga,

efter det belopp för skattekrona

och skatteöre, som bestämts

till utdebitering för nästföregående

år. Har dödsbo enligt 75 § kommunalskattelagen

medgivits befrielse

från att erlägga allmän kommunalskatt,

skall belopp, som staden eljest

ägde uppbära av statsverket, nedsättas

i motsvarande mån.

Staden äger---stycke utan
ordnas.

Belopp, som — — — mars månad.

59 §.

Staden äger av statsverket uppbära

allmän kommunalskatt med belopp,

motsvarande vad som skulle utgå på

grundval av det antal skattekronor

och skatteören, som vid taxering för

visst år påföras de till staden skattskyldiga,

efter det belopp för skattekrona

och skatteöre, som bestämts

till utdebitering för nästföregående

år. Har skattskyldig enligt lagen den

om särskild skatteberäkning

i vissa fall för den, som

haft inkomst i annan kommun än

hemortskommunen medgivits nedsättning

av allmän kommunalskatt

eller har dödsbo enligt 75 § kominunalskattelagen

medgivits befrielse

från att erlägga allmän kommunalskatt,

skall belopp, som staden eljest

ägde uppbära av statsverket, nedsättas

i motsvarande mån.

Staden äger----stycke utan
ordnas.

Belopp, som--— mars månad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958.

1 Senaste lydelse se 1953: 283.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958

55

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 60 § lagen den 6 juni 1930 (nr 259) om

försaxnlingsstyrelse

Härigenom förordnas, att 60 § lagei

relse1 skall erhålla ändrad lydelse på

(Nuvarande lydelse)

60 §.

Vad kyrkostämman---övri
ga

kommunalutskylder.

Församlingen äger av statsverket

uppbära avgifter till församlingen

med belopp, motsvarande vad som

skulle utgå på grundval av det antal

skattekronor och skatteören, som vid

taxering för visst år påföras de till

församlingen skattskyldiga, efter det

belopp för skattekrona och skatteöre,

som bestämts till utdebitering för

nästföregående år. Har skattskyldig,

som icke tillhör svenska kyrkan, enligt

lagen den 26 oktober 1951 om

viss lindring i skattskyldigheten för

den som icke tillhör svenska kyrkan

åtnjutit lindring i skattskyldigheten

till församlingen eller har dödsbo enligt

75 § kommunalskattelagen medgivits

befrielse från att erlägga avgift

till församlingen, skall belopp, som

församlingen eljest ägde uppbära av

statsverket, nedsättas i motsvarande

män.

Församlingen äger — — — stycke

utanordnas.

Belopp, som---särskild sty
relse.

l den 6 juni 1930 om församlingsstysätt

nedan angives.

(Föreslagen lydelse)

60 §.

Vad kyrkostämman---övri
ga

kommunalutskylder.

Församlingen äger av statsverket

uppbära avgifter till församlingen

med belopp, motsvarande vad som

skulle utgå på grundval av det antal

skattekronor och skatteören, som vid

taxering för visst år påföras de till

församlingen skattskyldiga, efter det

belopp för skattekrona och skatteöre,

som bestämts till utdebitering för

nästföregående år. Har skattskyldig,

som icke tillhör svenska kyrkan, enligt

lagen den 26 oktober 1951 om

viss lindring i skattskyldigheten för

den som icke tillhör svenska kyrkan

åtnjutit lindring i skattskyldigheten

till församlingen eller har skattskyldig

enligt lagen den

om särskild skatteberäkning i vissa

fall för den, som haft inkomst i annan

kommun än hemortskommunen

medgivits nedsättning av avgift till

församlingen eller har dödsbo enligt

75 § kommunalskattelagen medgivits

befrielse från att erlägga avgift till

församlingen, skall belopp, som församlingen

eljest ägde uppbära av

statsverket, nedsättas i motsvarande

mån.

Församlingen äger----stycke

utanordnas.

Belopp, som---särskild sty
relse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958.

> Senaste lydelse se 1954: 296.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 64 § lagen den 6 juni 1930 (nr 260) om

församlingsstyrelse i Stockholm

Härigenom förordnas, att 64 § lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse

i Stockholm1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

64 §.

Vad kyrkofullmäktige — — —

kommunal inkomstskatt.

Om debitering---är stadgat.

Församling och den kyrkliga samfälligheten

äga av statsverket uppbära

avgifter med belopp, motsvarande

vad som skulle utgå på grundval

av det antal skattekronor och

skatteören, som vid taxering för visst

år påföras de till församlingen skattskyldiga,

efter det belopp för skattekrona

och skatteöre, som bestämts

till utdebitering för nästföregående

år. Har skattskyldig, som icke tillhör

svenska kyrkan, enligt lagen den 26

oktober 1951 om viss lindring i skattskyldigheten

för den som icke tillhör

svenska kyrkan åtnjutit lindring

i skattskyldigheten till församlingen

eller har dödsbo enligt 75 § kommunalskattelagen

medgivits befrielse

från att erlägga avgift till församlingen,

skall belopp, som församlingen

och den kyrkliga samfälligheten

eljest ägde uppbära av statsverket,

nedsättas i motsvarande mån.

Församling och —---stycke ut
anordnas.

1 Senaste lydelse se 1955: 12.

64 §.

Vad kyrkofullmäktige — — —

kommunal inkomstskatt.

Om debitering---är stadgat.

Församling och den kyrkliga samfälligheten

äga av statsverket uppbära

avgifter med belopp, motsvarande

vad som skulle utgå på grundval

av det antal skattekronor och

skatteören, som vid taxering för visst

år påföras de till församlingen skattskyldiga,

efter det belopp för skattekrona

och skatteöre, som bestämts

till utdebitering för nästföregående

år. Har skattskyldig, som icke tillhör

svenska kyrkan, enligt lagen den 26

oktober 1951 om viss lindring i skattskyldigheten

för den som icke tillhör

svenska kyrkan åtnjutit lindring i

skattskyldigheten till församlingen

eller har skattskyldig enligt lagen

den om sär
skild

skatteberäkning i vissa fall för

den, som haft inkomst i annan kommun

än hemortskommunen medgivits

nedsättning av avgift till församlingen

eller har dödsbo enligt

75 § kommunalskattelagen medgivits

befrielse från att erlägga avgift till

församlingen, skall belopp, som församlingen

och den kyrkliga samfälligheten

eljest ägde uppbära av statsverket,

nedsättas i motsvarande mån.

Församling och---stycke ut
anordnas.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958

57

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Belopp, som---mars månad. Belopp, som---mars månad.

Överståthållarämbetet skall---överståthållarämbetet skall----

av Konungen. av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 76 § landstingslagen den 14 maj 1954

(nr 319)

Härigenom förordnas, att 76 § landstingslagen den 14 maj 1954 skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

76 §.

Landstingskommunen äger av statsverket

uppbära landstingsmedel med

belopp, motsvarande vad som skulle

utgå på grundval av det antal skattekronor

och skatteören, som vid taxering

för visst år påföras de till landstingskommunen

skattskyldiga, efter

det belopp för skattekrona och skatteöre,

som bestämts till utdebitering

för nästföregående år. Har dödsbo enligt

75 § kommunalskattelagen medgivits

befrielse från att erlägga landstingsmedel,

skall belopp, som landstingskommunen

eljest ägde uppbära

av statsverket, nedsättas i motsvarande

mån.

Landstingskommunen äger---

stycke utanordnas.

Belopp, som —---mars månad.

(Föreslagen lydelse)

76 §.

Landstingskommunen äger av statsverket

uppbära landstingsmedel med

belopp, motsvarande vad som skulle

utgå på grundval av det antal skattekronor

och skatteören, som vid taxering

för visst år påföras de till landstingskommunen

skattskyldiga, efter

det belopp för skattekrona och skatteöre,

som bestämts till utdebitering

för nästföregående år. Har skattskyldig

enligt lagen den

om särskild skatteberäkning i vissa

fält för den, som haft inkomst i annan

kommun än hemortskommunen

medgivits nedsättning av landstingsmedel

eller har dödsbo enligt 75 §

kommunalskattelagen medgivits befrielse

från att erlägga landstingsmedel,

skall belopp, som landstingskommunen

eljest ägde uppbära av statsverket,

nedsättas i motsvarande mån.

Landstingskommunen äger —---

stycke utanordnas.

Belopp, som---mars månad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958.

5 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. 42

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1958

Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av 5 § förordningen den 31 december 1945

(nr 903) om utdebitering av tingshusmedel

Härigenom förordnas, att 5 § förordningen den 31 december 19451 om

utdebitering av tingshusmedel skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Nuvarande lydelse)

5 §.

Tingshusbyggnadsskyldige äga av

statsverket uppbära tingshusmedel

med belopp, motsvarande vad som

skulle utgå på grundval av det antal

skattekronor och skatteören, som vid

taxering för visst år påföras de till

tingslaget skattskyldiga, efter det belopp

för skattekrona och skatteöre,

som bestämts till utdebitering för

nästföregående år. Har dödsbo enligt

75 § kommunalskattelagen medgivits

befrielse från att erlägga tingshusmedel,

skall belopp som tingshusbyggnadsskyldige

eljest ägde uppbära

av statsverket nedsättas i motsvarande

mån.

Tingshusbyggnadsskyldige äga —

--stycke utanordnas.

Belopp, som--— mars månad.

(Föreslagen lydelse)

5 §''

Tingshusbyggnadsskyldige äga av

statsverket uppbära tingshusmedel

med belopp, motsvarande vad som

skulle utgå på grundval av det antal

skattekronor och skatteören, som vid

taxering för visst år påföras de till

tingslaget skattskyldiga, efter det belopp

för skattekrona och skatteöre,

som bestämts till utdebitering för

nästföregående år. Har skattskyldig

enligt lagen den om

särskild skatteberäkning i vissa fall

för den, som haft inkomst i annan

kommun än hemortskommunen medgivits

nedsättning av tingshusmedel

eller har dödsbo enligt 75 § kommunalskattelagen

medgivits befrielse

från att erlägga tingshusmedel, skall

belopp som tingshusbyggnadsskyldige

eljest ägde uppbära av statsverket

nedsättas i motsvarande mån.

Tingshusbyggnadsskyldige äga —

--stycke utanordnas.

Belopp, som — ---mars månad.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1958.

1 Senaste lydelse se 1953: 287.

570460 Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1958 A:109 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition nr 1, såvitt propositionen angår det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften för år 1958 skall u s. 16 i texten