Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr b31) om folkpensionering, m. m

1958-02-11 · 135 sidor, varav 133 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 133 av 135 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1958 A:55, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr b31) om folkpensionering, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

1

Nr 55

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr b31) om folkpensionering,

m. m.; given Stockholms slott den 11

februari 1958.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden

för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,

2) lag angående ändring i lagen den 1 juni 1956 (nr 264) om höjning

av folkpensioner m. m.,

dels föreslå riksdagen att godtaga de av föredragande departementschefen

angivna principerna för en allmän pensionsreform samt riktlinjerna

för det fortsatta arbetet på reformens genomförande,

dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Torsten Nilsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen anges principerna för en allmän pensionsreform. Det förutsättes,

att de föreslagna riktlinjerna skall läggas till grund för arbetet på

detaljutformningen av ett nytt pensionssystem.

Folkpensioneringen skall förbättras och en lagfäst tilläggspensionering

införas. Dessa bildar tillsammans det nya pensionssystemet. Systemet skall

bereda ålders-, invalid- och familjeskydd.

Tilläggspensioneringen utformas från utgångspunkten att det förslag rörande

folkpensionernas belopp år 1968 som låg till grund för folkomröstningen

i pensionsfrågan — 5 400 kr. för två pensionsberättigade makar och

3 600 kr. för ensamstående — förverkligas.

Det föreslås, att pensionsreformen inledes med en höjning av folkpen1

-— Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr 55

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

sionerna från den 1 juli 1958. Höjningen skall motsvara tre indextillägg och

sålunda utgöra 150 kr. för ensamstående pensionär, 240 kr. för två pensionsberättigade

makar tillsammans samt 120 kr. för änka, änkling och hustrutilläggstagare,

allt räknat per år. Vid nuvarande indexläge blir då folkpensionen

— bortsett från kommunalt bostadstillägg — för en ensamstående

ålderspensionär eller en ensamstående invalidpensionär med full pension

2 350 kr. om året och för två gifta pensionärer 3 760 kr. om året. Maximibeloppet

för änkepension, änke- och änklingsbidrag samt hustrutillägg blir

1 880 kr. per år.

I anslutning därtill förordas, att folkpensionsavgiften 1959 höjes från

2,5 till 4 procent av den taxerade inkomsten, dock till högst 600 kr. om året

lika för en ogift och två makar.

Därjämte föreslås, att den s. k. fickpenningen för folkpensionärer, som

vistas på anstalt, höjes från 360 till 480 kr. om året.

En lagfäst rätt till tilläggspension föreslås tillkomma alla förvärvsarbetande,

löntagare såväl som företagare och självständiga yrkesutövare. Viss

rätt till utträde föreslås.

Den tilläggspension, som skall utgå utöver folkpensionen, beräknas på

den årliga arbetsinkomsten i vad den ligger mellan 4 000 och 30 000 kr. För

företagare och självständiga yrkesutövare beräknas arbetsinkomsten efter

en schablonregel. Folkpensionen och tilläggspensionen skall tillsammans

motsvara omkring 65 procent av den genomsnittliga arbetsinkomsten under

de 15 år, då inkomsten varit högst.

Pensionerna skall vara värdebeständiga. Även nyssnämnda inkomstgränser

skall följa prisnivåns ändringar.

För full ålderspension skall i inledningsskedet fordras 20 pensionsgrundande

år, vilket krav successivt höjes till att avse 30 år.

Invalid- och familjepensionerna skall ansluta sig till förmånerna från

ålderspensioneringen.

Liksom folkpensioneringen skall tilläggspensioneringen finansieras enligt

ett fördelningssystem. Inom tilläggspensioneringen förutsättes dock en betydande

fondbildning komma till stånd. Tilläggspensioneringen skall finansieras

med avgifter utan tillskott av skattemedel. Löntagarnas tilläggspensioner

bekostas genom kollektiva arbetsgivaravgifter. Företagare och självständiga

yrkesutövare betalar sina tilläggspensioner genom individuella

avgifter.

Rätt till tilläggspension skall börja intjänas 1960, och avgifter skall betalas

fr. o. in. samma år. Avgifternas storlek anges endast för de första fem

åren. Enligt förslaget blir arbetsgivaravgiften 1960 genomsnittligt 1,8 procent

räknat på hela lönesumman och stiger därefter med 0,6 procent under

vart och ett av de följande fyra åren. Beträffande företagare och självständiga

yrkesutövare förutsättes att motsvarande avgifter erlägges på

vederbörandes beräknade arbetsinkomst.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958 3

Det förutsattes att de första tilläggspensionerna kan börja utges senast

1963.

För budgetåret 1958/59 begäres till Bidrag till folkpensioner in. m. ett förslagsanslag

av 1 886 milj. kr., till Särskilda barnbidrag till änkors och invaliders

barn m. in. ett förslagsanslag av 13,5 milj. kr. samt till Förberedelser

för pensionsreformen ett reservationsanslag av 0,5 milj. kr.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majrts proposition nr 55 år 1958

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering

Härigenom förordnas, att 18 § 2 mom. och 19 § 2 mom. lagen den 29 juni

1946 om folkpensionering1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

18

2 mom. För tid, under vilken pensionsberättigad

är intagen i hem, som

avses i 18 § lagen om socialhjälp, eller

mot avgift, som av kommun erlägges,

åtnjuter vård eller försörjning

å annan anstalt, äger kommunen

uppbära honom tillkommande

folkpension samt därav tillgodogöra

sig i förra fallet kostnaderna för vården

eller försörjningen och i senare

fallet utgiven dagavgift och annan

vårdkostnad; dock skall kommunen

vara skyldig att av pensionsbeloppet

månatligen tillhandahålla den

pensionsberättigade 30 kronor eller,

där den pensionsberättigade på grund

av sitt tillstånd ej kan begagna sig

av kontanta medel, använda motsvarande

belopp för ökande av hans

trivsel eller eljest till hans personliga

nytta.

Har pensionsberättigad, — —--

För tid, — — —---stycket si

§•

2 mom. För tid, under vilken pensionsberättigad

är intagen i hem,

som avses i 18 § lagen om socialhjälp,

eller mot avgift, som av kommun

erlägges, åtnjuter vård eller försörjning

å annan anstalt, äger kommunen

uppbära honom tillkommande

folkpension samt därav tillgodogöra

sig i förra fallet kostnaderna

för vården eller försörjningen och i

senare fallet utgiven dagavgift och

annan vårdkostnad; dock skall kommunen

vara skyldig att av pensionsbeloppet

månatligen tillhandahålla

den pensionsberättigade 40 kronor

eller, där den pensionsberättigade på

grund av sitt tillstånd ej kan begagna

sig av kontanta medel, använda

motsvarande belopp för ökande

av hans trivsel eller eljest till

hans personliga nytta.

--befinnes tillfredsställande.

19 §.

2 mom. Pensionsavgift skall utgå 2 mom. Pensionsavgift skall utgå

med 2,5 procent av den avgiftsplikti- med 4 procent av den avgiftspliktiges

1 Senaste lydelse av 18 § 2 mom. se SFS 1957:172 och av 19 § 2 mom. se SFS 1956:265.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

(Gällande lydelse)

ges till statlig inkomstskatt för året

taxerade inkomst med de begränsningar

som nedan sägs.

Makar, som båda äro avgiftspliktiga

och taxeras enligt för gift skattskyldig

gällande bestämmelser, skola

erlägga avgift med sammanlagt

högst 500 kronor. Därvid skall iakttagas,

att om vardera makens taxerade

inkomst överstiger 10 000 kronor,

envar påföres pensionsavgift

med 250 kronor. Om endast den ene

makens taxerade inkomst överstiger

10 000 kronor, minskas i förekommande

fall dennes avgift så att sammanlagda

beloppet av makarnas pensionsavgifter

ej överstiger 500 kronor.

Avgiftspliktig, som taxeras enligt

för gift skattskgldig gällande bestämmelser

och vilkens make är fritagen

från skyldighet att erlägga pensionsavgift

allenast därför att för denne

icke beräknats taxerad inkomst, skall

erlägga avgift med högst 500 kronor.

Annan avgiftspliktig än som avses

i andra och tredje styckena här

ovan skall erlägga avgift med högst

250 kronor.

Enligt ovan

(Föreslagen lydelse)

till statlig inkomstskatt för året taxerade

inkomst med de begränsningar

som nedan sägs.

Makar, som båda äro avgiftspliktiga

och taxeras enligt för gift skattskyldig

gällande bestämmelser, skola

erlägga avgift med sammanlagt

högst 600 kronor. Därvid skall iakttagas,

att om vardera makens taxerade

inkomst överstiger 7 500 kronor,

envar påföres pensionsavgift med

300 kronor. Om endast den ene makens

taxerade inkomst överstiger

7 500 kronor, minskas i förekommande

fall dennes avgift så att sammanlagda

beloppet av makarnas pensionsavgifter

ej överstiger 600 kronor.

Annan avgiftspliktig än som avses

i andra stycket här ovan skall erlägga

avgift med högst 600 kronor.

hela krontal.

Denna lag träder i kraft såvitt angår

18 § 2 mom. den 1 juli 1958 och

i övrigt den 1 januari 1959; dock

skola äldre bestämmelser gälla i fråga

om pensionsavgifter, som påföras

för 1959 eller tidigare år.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 1 juni 1956 (nr 264) om höjning av
folkpensioner

m. m.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 1 juni 1956 om höjning av folk
-

pensioner m. m. skall erhålla ändrad

(Gällande lydelse)

1

Folkpension i form av allmän ålderspension,

tilläggspension, änkepension

eller hustrutillägg skall höjas

för år räknat med

160 kronor för gift pensionsberättigad,

vars make åtnjuter ålderspension

eller tilläggspension eller vars

hustru uppbär hustrutillägg, ävensom

för änkepensionsberättigad och

för hustru, som uppbär hustrutillägg,

samt

200 kronor för annan pensionsberättigad.

Bidrag enligt lagen den 26 juli

1947 om bidrag till änkor och änklingar

med barn skall höjas med 160

kronor för år.

lydelse på sätt nedan angives.

(Föreslagen lydelse)

§•

Folkpension i form av allmän ålderspension,

tilläggspension, änkepension

eller hustrutillägg skall höjas

för år räknat med

280 kronor för gift pensionsberättigad,

vars make åtnjuter ålderspension

eller tilläggspension eller vars

hustru uppbär hustrutillägg, ävensom

för änkepensionsberättigad och

för hustru, som uppbär hustrutillägg,

samt

350 kronor för annan pensionsberättigad.

Bidrag enligt lagen den 26 juli 1947

om bidrag till änkor och änklingar

med barn skall höjas med 280 kronor

för år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1958.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

7

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 11 februari

1958.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Nilsson, fråga om förbättrad pensionering

samt anför.

Inledning

För stora befolkningsgrupper är pensionsskyddet ännu inte tillfredsställande

ordnat, och det har sedan lång tid framstått som ett aktuellt reformkrav

att åstadkomma en förbättring av pensionsförhållandena för grupper

som i detta avseende är eftersatta. Frågan har varit föremål för flera statliga

utredningar.

År 1944 hemställde riksdagen om en förutsättningslös utredning angående

möjligheten och lämpligheten av en obligatorisk pensionering av i enskild

tjänst anställda. Chefen för handelsdepartementet tillkallade år 1947

ett antal utredningsmän för att verkställa utredning rörande ordnandet av en

pensionering av anställda i privat tjänst. Sedermera fick utredningsmännen,

som antog benämningen pensionsutredningen, bemyndigande att undersöka

även de självständiga företagarnas pensioneringsproblem. Pensionsutredningen

avgav år 1950 ett principbetänkande om allmän pensionsförsäkring

(SOU 1950:33). Över detta principbetänkande hördes ett stort antal myndigheter

och organisationer.

Chefen för handelsdepartementet tillkallade därefter år 1951 vissa sakkunniga

för att med beaktande av bl. a. vad som framkommit vid remissbehandlingen

av principbetänkandet utarbeta ett slutligt förslag till allmän

pensionsförsäkring. Dessa sakkunniga, som likaledes antog beteckningen

pensionsutredningen, avlämnade år 1955 ett betänkande med förslag till allmän

pensionsförsäkring (SOU 1955:32).

Medan detta betänkande ännu var föremål för remissbehandling tillkallades

i januari 1956 en beredning bestående av åtta ledamöter med uppdrag att

inom socialdepartementet biträda vid fortsatt handläggning av frågan om

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

en förbättrad pensionering och därmed sammanhängande spörsmål. Beredningen,

som antog benämningen allmänna pensionsberedningen, bestod av

landshövdingen Per Eckerberg, ordförande, ledamoten av riksdagens första

kammare Nils Aastrup, ledamöterna av riksdagens andra kammare Ernst

Ahlberg och Harald Almgren, ledamoten av riksdagens första kammare

Georg Carlsson, biträdande direktören i Svenska arbetsgivareföreningen

Sven Hydén, sekreteraren i Landsorganisationen i Sverige Nils Kellgren och

förste sekreteraren i Tjänstemännens centralorganisation Otto Nordenskiöld.

Allmänna pensionsberedningen, som utgivit ett sammandrag (SOU

1956: 31) av remissyttrandena över pensionsutredningens slutliga förslag,

har den 6 februari 1957 överlämnat ett betänkande om förbättrad pensionering

(SOU 1957: 7). I betänkandet har beredningens ledamöter framlagt ett

gemensamt förslag om förbättringar av folkpensioneringen. Beredningen var

på det klara med att enbart en reformering av folkpensioneringen inte var

tillfyllest för att lösa pensionsfrågan, men enighet uppnåddes inte i fråga om

hur de erforderliga kompletterande pensionsanordningarna borde vara beskaffade.

Tre förslag till tilläggspensionering har framlagts. Beredningens

ordförande herr Eckerberg samt ledamöterna herrar Almgren, Kellgren och

Nordenskiöld har förordat en författningsreglerad påbyggnad av bottenpensioneringen.

Herr Carlsson åter har föreslagit en frivillig tilläggspensionering

anordnad av staten. Herrar Aastrup, Ahlberg och Hydén slutligen har

förordat en påbyggnad av folkpensioneringen med frivillig kollektiv eller

individuell pensionsförsäkring. Samtliga förslag är av principkaraktär. Visserligen

har betänkandet i vissa avseenden fått en tämligen detaljerad utformning,

men detta har skett i syfte att ge önskvärd åskådlighet åt förslagens

innebörd.

över pensionsberedningens betänkande har efter remiss yttranden avgivits

av statskontoret, socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, riksräkenskapsverket,

pensionsstyrelsen, försäkringsinspektionen, riksskattenämnden, överståthållarämbetet

och samtliga länsstyrelser utom länsstyrelserna i Östergötlands

och Gävleborgs län, vidare av statens organisationsnämnd, centrala

uppbördsnämnden, statistiska centralbyrån, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige

i riksgäldskontoret, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet,

Svenska landskommunernas förbund, Svenska arbetsgivareföreningen,

Handelns arbetsgivareorganisation, Sveriges hantverks- och

småindustriorganisation, Kooperativa förbundet, Riksförbundet landsbygdens

folk, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation

(TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO),

Statstjänstemännens riksförbund, Svenska försäkringsbolags riksförbund,

Svenska Personal-Pensionskassan (SPP), Sveriges folkpensionärers riksorganisation,

Svenska bankföreningen och Sveriges lantbruksförbund. Vissa

remissorgan har från underlydande eller anslutna organ infordrat utlåtan
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 dr 1958

den, vilka fogats vid vederbörande remissorgans yttrande. Vidare har följande

sammanslutningar på eget initiativ inkommit med yttranden över

betänkandet, nämligen Sveriges folkpensionärers riksförbund, Svenska sparbanksföreningen,

Sveriges grossistförbund, Sveriges redareförening, Sveriges

husmodersföreningars riksförbund, Svenska landsbygdens kvinnoförbund,

Svenska barnmorskeförbundet samt Östergötlands och Södermanlands

handelskammare.

Remissyttrandena jämte yttrandena från sistnämnda sammanslutningar

har genom socialdepartementets försorg publicerats i en särskild volym (SOU

1957: 16). I den mån redogörelse inte lämnas i det följande för innehållet i

remissyttrandena torde få hänvisas till denna publikation.

I pensionsfrågan har vidare till socialdepartementet inkommit åtskilliga

skrivelser.

I anledning av proposition nr 177 beslöts vid 1957 års riksdag att medborgarnas

uppfattning om de grundsatser, varpå de tre framlagda förslagen till

pensionsfrågans lösning vilade, skulle inhämtas genom en rådgivande folkomröstning.

Denna ägde rum den 13 oktober 1957. För de olika förslagen

användes tre skilda röstsedlar, numrerade 1, 2 och 3 och motsvarande alternativen

i den ordning de förut angivits.

Alla tre röstsedlarna var försedda med följande ingress.

Avsikten är att successivt höja folkpensionerna, enligt pensionsberedningens

enhälliga förslag så att de år 1968 uppgår till 5 400 kronor för två

pensionsberättigade makar och 3 600 kronor för ensamstående. Avsikten är

vidare att bygga på dem med särskilda tilläggspensioner. Tre olika förslag

har lagts fram om utformningen av sådana tilläggspensioner.

Den efterföljande texten på de olika röstsedlarna var av följande lydelse.

Röstsedel nr 1:

Jag röstar för

Förslag nr 1

Detta förslag innebär:

Löntagare får lagfäst rätt till tilläggspensioner, som avpassas efter tidigare

lön och behåller sitt värde.

Andra förvärvsarbetande —- företagare m. fl. — får möjlighet att till begränsat

belopp frivilligt försäkra sig för tilläggspensioner, som med garanti

av staten behåller sitt värde.

Röstsedel nr 2:

Jag röstar för

Förslag nr 2

Detta förslag innebär:

Löntagare, företagare och andra får möjlighet att till begränsat belopp

frivilligt försäkra sig för tilläggspensioner, som med garanti av staten behåller

sitt värde.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 är 1958

Röstsedel nr 3:

Jag röstar för

Förslag nr 3

Detta förslag innebär:

Löntagare, företagare och andra får frivilligt försäkra sig för tilläggspensioner,

och i gällande lagstiftning genomföres ändringar, som underlättar

att tilläggspensionerna utan garanti av staten behåller sitt värde. Anslutningen

till tilläggspensioneringen kan ske genom kollektivavtal eller genom

andra överenskommelser, enskilt eller gruppvis.

Vid folkomröstningen avgavs 1 624 131 röster för förslag nr 1 (45,8 procent),

530 576 röster för förslag nr 2 (15,0 procent) och 1 251 477 röster för

förslag nr 3 (35,3 procent), varjämte 136 399 blanka röstsedlar avlämnades

(3,9 procent). De som röstade utgjorde 72,4 procent av hela antalet röstberättigade.

Såsom förut framhållits är de förslag, som framlagts i allmänna pensionsheredningens

betänkande, av principkaraktär. Deras syfte är att ge statsmakterna

underlag för bedömande av frågan efter vilka riktlinjer en förbättrad

pensionering bör komma till stånd.

Innan ett mera detaljerat förslag utarbetas i pensionsfrågan synes det

lämpligt, att statsmakterna på grundval av vad sålunda förekommit tar

ställning till vissa spörsmål av principiell karaktär. Jag vill i det följande

redogöra för ärendet i de delar, som därvid blir aktuella. Jag börjar med en

översikt av gällande regler rörande folkpensioneringen.

Den nuvarande folkpensioneringen

Lagen den 29 juni 19iG om folkpensionering (nr 431; ändr. 221/1947,

527/1947, 732/1948, 264/1950, 157/1951, 332/1951, 396/1952, 291/1953,

134/1954, 394/1955, 400/1955, 265/1956, 168/1957 och 172/1957) skiljer mellan

å ena sidan ålderspension, som utgår efter 67 års ålder, samt å andra sidan

invalidpension, sjukbidrag och änkepension, vilka förmåner utgår för

tid dessförinnan.

Ålderspensionen utgöres i första hand av allmän ålderspension.

Denna är till storleken oberoende av vederbörandes inkomst och förmögenhet

och uppgår till 1 360 kr. för gift pensionsberättigad, vars make jämväl

åtnjuter ålderspension eller invalidpension (sjukbidrag) vari ingår tilläggspension

eller till vars hustru utgår hustrutillägg, 1 500 kr. för gift pensionsberättigad,

vars make åtnjuter invalidpension (sjukbidrag) som utgöres av

enbart grundpension, samt 1 700 kr. för annan pensionsberättigad.

Invalidpension eller sjukbidrag utgår till den, vars arbetsförmåga

är på visst sätt nedsatt, samt består av grundpension och tilläggspension.

Grundpensionen utgör 200 kr. om året och utgår utan hänsyn till

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 195S

vederbörandes inkomst och förmögenhet. Tilläggspensionen däremot är inkomstprövad

och utgör högst 1 160 kr. om året för gift pensionsberättigad,

vars make åtnjuter ålderspension eller tilläggspension eller vars hustru uppbär

hustrutillägg, 1 300 kr. för gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter

enbart grundpension, samt 1 500 kr. för annan pensionsberättigad.

Änkepension utgår till änka, som fyllt 55 år, under förutsättning

att hon uppnått denna ålder senast under det kalenderår, varunder mannen

avlidit, och att hon varit gift med honom minst fem år. Till änka, som fyllt

55 år kan dock, om särskilda skäl föranleder därtill, änkepension utgå, även

om hon uppnått nämnda ålder efter det kalenderår, varunder mannen avlidit,

eller varit gift med honom kortare tid än fem år. Änkepensionen, som i sin

helhet är inkomstprövad, uppgår till högst 1 360 kr. om året.

Hustrutillägg utgår till pensionsberättigad mans hustru, om hon

fyllt 60 år och makarna varit gifta minst fem år. När särskilda skäl föranleder

därtill, kan hustrutillägg utgå, oaktat hustrun inte fyllt 60 år eller makarna

varit gifta kortare tid än fem år. Hustrutillägget, som i sin helhet är

inkomstprövat, uppgår till högst 1 360 kr. om året.

Vid folkpensioneringslagens tillämpning kan, när särskilda skäl föranleder

därtill, gift pensionsberättigad anses såsom ogift ävensom ogift pensionsberättigad,

som sedan avsevärd tid sammanlever med annan under äktenskapsliknande

förhållanden, anses såsom gift med denne.

De i det föregående angivna folkpensionsförmånerna höjes i förekommande

fall med indextillägg och s. k. standardtillägg, kommunalt bostadstillägg,

blindtillägg och vårdtillägg.

Rörande indextilläggen gäller, att socialstyrelsen skall verkställa

beräkning av förhållandet mellan det allmänna prisläget under varje månad

och prisläget i december 1951. På grundval härav fastställer Kungl. Maj :t

senast den 5 i andra månaden efter den, som beräkningen avser, det procenttal

(pensionspristalet), som utmärker angivna förhållande. Sålunda fastställt

pensionspristal skall gälla under tredje månaden efter den, som beräkningen

avser. För varje hel mångfald av tre, varmed pensionspristalet

överstiger 100, utgör indextillägget för år räknat 40 kr. för gift pensionsberättigad,

vars make åtnjuter ålderspension eller tilläggspension eller vars

hustru uppbär hustrutillägg, ävensom för änkepensionsberättigad och för

hustru, som uppbär hustrutillägg, samt 50 kr. för annan pensionsberättigad.

Om pensionspristalet, efter att ha stigit med hel mångfald av tre, åter

nedgår, skall indextillägget utgå efter oförändrade grunder, så länge pensionspristalet

överstiger närmast lägre hela mångfald av tre.

Pensionspristalet har för februari 1958 fastställts till 120. På grund härav

är antalet indextillägg för närvarande sex.

S. k. stan d ardtillägg utgår enligt lagen den t juni 1956 (nr 26''t)

om höjning av folkpensioner in. in. med 160 kr. om året för gift pensionsberättigad,

vars make åtnjuter ålderspension eller tilläggspension eller vars

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

hustru uppbär hustrutillägg, ävensom för änkepensionsberättigad och för

hustru, som uppbär hustrutillägg, samt 200 kr. för annan pensionsberättigad.

Ålderspensionen utgör sålunda inberäknat index- och standardtillägg för

närvarande 2 200 kr. för ensamstående och 3 520 kr. för två pensionsberättigade

makar. Till motsvarande belopp uppgår invalidpensionen och sjukbidraget

i fall då full tilläggspension utgår. Beloppet av full änkepension

jämte nämnda båda tillägg utgör 1 760 kr.

Varje kommun äger besluta, att kommunalt bostadstillägg

skall utgå i kommunen. Därvid äger kommunen bestämma såväl tilläggets

storlek som grunderna i övrigt för beräkningen av tillägget. 1 sistnämnda

avseende gäller dock vissa begränsningar, bl. a. att inkomstprövning av tilllägget

skall ske enligt folkpensioneringslagens regler.

Utöver de förut berörda förmånerna utgår under vissa förutsättningar

blindtillägg och vårdtillägg. Dessa tillägg, som inte är inkomstprövade,

utgör 1 000 kr. om året.

Tilläggspension, änkepension, hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg

är som i det föregående angivits beroende av inkomstprövning. Sådan

förmån minskas nämligen med en tredjedel av den del av den pensionsberättigades

årsinkomst, som ligger mellan 1 000 och 1 400 kr., och med

två tredjedelar av inkomst därutöver. För gift pensionsberättigad är motsvarande

gränsbelopp 750 resp. 1 050 kr.

Rörande beräkningen av vederbörandes årsinkomst skall blott nämnas,

att folkpension, barnbidrag och sjukhjälp från allmän sjukkassa inte räknas

såsom inkomst, att förmögenhet överstigande 20 000 kr. (för gift

pensionsberättigad 15 000 kr.) medför höjning av årsinkomsten med 20

procent av det belopp, varmed förmögenheten överstiger nämnda gränsbelopp,

samt att gift pensionsberättigads årsinkomst och förmögenhet anses

utgöra hälften av makarnas sammanlagda årsinkomst resp. förmögenhet.

Folkpensionsförmånerna kompletteras med vissa förmåner, bland dem de

s. k. ä n k e- och änklingsbidragen, varom bestämmelser finnes

i lagen den 26 juli 19i7 om bidrag till änkor och änklingar med barn (nr 531;

ändr. 265/1950, 158/1951, 398/1952 och 395/1955). Enligt denna äger änka

eller änkling, som under sin vårdnad har barn i äktenskapet med den avlidne

maken eller annat barn, vilket vid makens död stadigvarande vistades i makarnas

hem, erhålla bidrag av allmänna medel för egen del. Bidrag utgår

dock endast under förutsättning att barnet inte fyllt 12 år samt att vårdnadshavaren

stadigvarande bor tillsammans med barnet och ej åtnjuter folkpension.

Bidraget utgår med belopp motsvarande änkepension enligt lagen om

folkpensionering. Vidare ökas bidraget genom indextillägg och standardtillägg

med samma belopp som när änkepension utgår. Bidraget är beroende av inkomstprövning

på samma sätt som de inkomstprövade folkpensionsförmånerna.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 är 1958

En annan bidragsform är de särskilda barnbidragen, varom

bestämmelser återfinnes i lagen den 26 juli 1947 om särskilda barnbidrag

till änkors och invaliders m. fl. barn (nr 530; ändr. 399/1952, 105/1953,

69/1954, 401/1955 och 174/1957). Här må endast nämnas att bidragen utgår

längst t. o. in. den månad, varunder barnet fyller 16 år, att de utgör högst

600 kr. per barn och år samt att de på visst sätt reduceras med hänsyn till

barnets och eventuell försörjares inkomst.

Kostnaderna för folkpensionerna liksom för änke- och änklingsbidragen

bestrides av staten, dock med bidrag av kommunerna såvitt angår

de inkomstprövade förmånerna och vårdtilläggen. Staten tillgodogör sig

vidare de folkpensionsavgifter, som upptages i samband med de allmänna

skatterna, samt avkastningen av folkpensioneringsfonden. Kostnadsfördelningen

mellan staten och kommunerna regleras genom lagen den 30 juni

1947 om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen (nr

398; ändr. 266/1950, 159/1951, 397/1952 och 135/1954). Enligt denna lag

skall kommun för varje kalenderår bidraga till kostnaderna för sådana vårdtillägg

och sådana inkomstprövade förmåner utom kommunala bostadstillägg,

som under året utbetalats för inom kommunen mantalsskrivna

pensionsberättigade, med en andel som motsvarar 3/20 procent för varje

fullt tiotal skatteören per invånare i kommunen (dvs. 1,5 procent för varje

skattekrona per invånare), dock högst 60 procent av nämnda kostnad. Beträffande

kostnaderna för kommunala bostadstillägg gäller motsvarande,

dock att procentsatsen här i stället är 1/5 procent för varje fullt tiotal skatteören

(dvs. 2 procent för varje skattekrona) och att även en minimigräns satts

för kommunens delaktighet i kostnaden, nämligen 25 procent av hela kostnaden.

Allmän ålderspension jämte index- och standardtillägg därå ävensom

grundpension och blindtillägg bekostas helt av staten.

Kostnaderna för de särskilda barnbidragen fördelas mellan staten och

kommunerna efter i stort sett samma grunder som kostnaderna för andra

inkomstprövade folkpensionsförmåner än de kommunala bostadstilläggen.

Såsom bidrag till statens kostnader för de i folkpensioneringslagen stadgade

förmånerna skall svensk medborgare erlägga pensionsavgift för

varje år, dock inte för år före det varunder han fyllt 18 år eller efter det då

han uppnått 66 års ålder och inte heller för år för vilket hans till statlig

inkomstskatt taxerade inkomst icke uppgår till 1 200 kr. (för makar som

skall taxeras enligt för sådana skattskyldiga gällande bestämmelser och

vilka båda är avgiftspliktiga räknas härvid med deras sammanlagda inkomst).

Vidare erlägges inte pensionsavgift av den som under december

månad året näst före taxeringsåret (dvs. under december månad inkomståret)

ägt uppbära folkpension eller som under samma år inte varit mantalsskriven

i Sverige eller som avlidit före årets ingång. Vissa utlänningar är

också skyldiga att erlägga pensionsavgift, bl. a. här mantalsskrivna personer

som är medborgare i något av de andra nordiska länderna.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

Pensionsavgiften utgör för närvarande 2,5 procent av den avgiftspliktiges

till statlig inkomstskatt taxerade inkomst. Emellertid gäller att makar, som

båda är avgiftspliktiga och taxeras enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser,

skall erlägga avgift med sammanlagt högst 500 kr. Därvid skall

iakttagas, att om vardera makens taxerade inkomst överstiger 10 000 kr., envar

påföres pensionsavgift med 250 kr. Om endast den ena makens taxerade

inkomst överstiger 10 000 kr., minskas i förekommande fall dennes avgift

så att sammanlagda beloppet av makarnas pensionsavgifter ej överstiger

500 kr. Avgiftspliktig, som taxerats enligt för gift skattskyldig gällande

bestämmelser och vilkens make är fritagen från skyldighet att erlägga

pensionsavgift allenast därför att för denne inte beräknats taxerad inkomst,

erlägger avgift med högst 500 kr. Andra avgiftspliktiga erlägger avgift med

högst 250 kr.

Av de angivna avgiftsmaxima framgår, att avgift i princip beräknas å högst

20 000 kr. taxerad inkomst för makar gemensamt och 10 000 kr. taxerad inkomst

för ogift och därmed jämställd.

Sammanlagda beloppet av de år 1957 i samband med preliminärskatten

inflytande pensionsavgifterna för år 1958 beräknas komma att uppgå till

omkring 640 milj. kr.

Folkpensioneringsfondens behållning uppgår till 787 milj. kr. och den

årliga avkastningen utgör f. n. cirka 27 milj. kr.

Enligt lagen den 29 juni 1946 (nr 433) om frivillig statlig pensionsförsäkring

kan svenska medborgare genom frivilliga avgifter försäkras hos

pensionsstyrelsen för erhållande av pension. Den frivilliga försäkringen är

uppbyggd efter premiereservprincipen. Närmare 75 000 personer har tecknat

frivillig försäkring, och vid utgången av år 1956 uppbar 12 600 personer

pension från försäkringen. Under år 1956 utbetalades cirka 7,8 milj. kr. i

frivilliga pensioner. Försäkringens fonder uppgår till cirka 250 milj. kr.

Sammanfattning av pensionsförslagen och remissyttrandena

Förslagen i pensionsberedningens betänkande

Allmänna pensionsberedningen framlägger såsom förut nämnts dels ett

förslag om förbättring av folkpensioneringen, bakom vilket står beredningens

samtliga ledamöter, dels ock tre olika förslag till tilläggspensionering,

som företrädes av skilda ledamöter.

Vad angår förslaget till förbättrad folkpensionering framhåller beredningen,

att en pensionsreform bör medföra en allmän förbättring av pensionsförhållandena

för dem som har behov därav och att det därför synes

naturligt, att lösningen av pensionsfrågan sker med utgångspunkt i folkpensioneringen.

Härigenom blir det möjligt att låta sådana befolkningsgrupper

som husmödrarna och redan befintliga folkpensionärer få del

av en förbättrad pensionering.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 11)58

Beredningen har i första hand inriktat sitt arbete på ålderspensioneringen.

På detta område önskar beredningen åstadkomma eu avsevärd höjning

av förmånsnivån samt en avveckling av inkomstprövningen. I fråga

om familjepensioneringen, som nu är uppsplittrad på tre olika lagstiftningar,

bör enligt beredningens mening en större enhetlighet åstadkommas

samtidigt som förmånerna förbättras och inkomstprövningen begränsas.

Vad invalidpensioneringen beträffar har beredningen funnit, att närmare

undersökningar bör göras om dess placering i socialförsäkringssystemet

samt i frågan huruvida inkomstprövningen bör ersättas av en annan gradering

av förmånerna; i avvaktan därpå bör nuvarande maximibelopp höjas.

Beredningen anser, att folkpensionsreformen bör genomföras i etapper

med början och tyngdpunkten den 1 juli 1960. Därvid uppställer beredningen

som mål att den allmänna ålderspensionen för en ensamstående

pensionstagare skall den 1 juli 1968 bli 3 600 kr. räknat i penningvärdet

i februari 1957 då beredningens betänkande avlämnades. För två ålderspensionsberättigade

makar eftersträvas ett belopp av 5 400 kr. år 1968. En

viss höjning av utgående folkpensionsförmåner bör enligt beredningens

mening komma till stånd redan år 1958.

För etapphöjningarna och andra detaljer i förslaget om förbättrad folkpensionering,

som blir av intresse för de principiella ståndpunktstaganden

varom nu är fråga, redogöres i ett följande avsnitt. Här skall blott tillläggas,

att värdebeständigheten av folkpensioneringens huvudförmåner anges

böra även framdeles ordnas genom en automatisk indexreglering och

att standardföljsainheten för tiden efter 1968 såsom hittills bör tillgodoses

genom tid efter annan fattade beslut om standardhöjningar.

Av de tre olika förslagen till tilläggspensionering skall först behandlas

det av herrar Eckerberg, Almgren, Kellgren och Nordenskiöld framlagda

förslaget avseende författningsreglerad påbyggnad av bottenpensioneringen.

Förslaget innebär i huvudsak följande.

Alla löntagare skall omfattas av en obligatorisk tilläggspensionering, som

anordnas inom folkpensioneringens ram. Den hittillsvarande folkpensioneringen

skall därvid tjäna som bottenpensionering i det nya systemet.

Årsinkomst av lönearbete skall grunda rätt till tilläggspension i vad inkomsten

överstiger 3 000 kr., varvid dock inkomstbelopp ovanför 30 000 kr.

inte medräknas. Körande pensionsnivån syftar förslaget till att tilläggspensionen

jämte bottenpensionen i princip skall uppgå till 65 procent av

den försäkrades medellön för de 15 ur inkomstsynpunkt bästa åren.

Samma automatiska indexreglering, som gäller för bottenpensioneringen,

skall tillämpas på tilläggspensioneringen. Delta föreslås ske på så sätt att

pensionerna liksom inkomstgränserna för tilläggspension sättes i relation

till ett indexreglerat basbelopp, vilket i nuvarande penningvärde skall vara

3 000 kr. Genom det förordade systemet erhålles även en viss standard
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

följsamhet i fråga om den pensionsrätt som intjänats under den aktiva

tiden. Finner statsmakterna erforderligt att därutöver införa ytterligare

standardförbättringar, finnes olika möjligheter därtill med det valda

systemet.

För full pension fordras minst 30 pensionsgrundande år, dock att under

en övergångstid det antal år som kräves för full pension reduceras till 20 år.

Familjepensioneringen beskrives i förslaget endast i allmänna drag. Vad

angår invalidpensioneringen blir givetvis tilläggspensioneringens utformning

beroende av hur bottenpensioneringen vid invaliditet kommer att

gestaltas. Det förutsättes att de förut nämnda undersökningarna rörande

pensionsskyddet för invalider även skall omfatta frågan om tilläggspensioneringen

för invalider.

Finansieringen av den förordade tilläggspensioneringen föreslås bygga

på fördelningsprincipen. Emellertid förutsättes att en avsevärd fondering

skall komma till stånd genom att man under en övergångstid tar ut högre

avgifter än som åtgår för löpande utgifter. Det förutsättes att pensionsfondens

medel kan placeras mera fritt än vad nu är fallet med offentliga

och privata försäkringsfonder och att möjlighet därvid öppnas att i betydande

utsträckning låna ut fondens medel till näringslivet.

Avgifterna för den obligatoriska tilläggspensioneringen skall i sin helhet

erläggas av arbetsgivarna som ett kollektiv.

I syfte att tillgodose även andra förvärvsarbetande, som kan anses ha

särskilt behov av en tilläggsförsäkring till folkpensioneringen, har som ett

komplement till den obligatoriska tilläggsförsäkringen föreslagits en mera

begränsad, kompletterande pensionering av frivillig natur. Denna tilläggspensionering,

som skall finansieras enligt ett premiereservsystem, skall

bekostas genom avgifter av de försäkrade. Tilläggspensionerna skall vara

värdebeständiga. I den mån försäkringsavgifter och fondavkastning inte

förslår — särskilt på grund av pensionernas värdebeständighet -— kan

ifrågakomma bidrag av statsmedel.

Som allmän motivering för sin ståndpunkt har de fyra förslagsställarna

anfört i huvudsak följande.

Ett betydande antal löntagare äger rätt till tjänstepension vid sidan av

folkpensionen. Detta gäller i stor utsträckning tjänstemännen, medan arbetarna

i betydligt mindre omfattning erhållit pensionsrätt. Pensionsförmånerna

är vidare av mycket olika beskaffenhet. På tjänstemannasidan

har de i många fall nått en relativt gynnsam nivå men även här är de

mycket splittrade med olika utformning för skilda företag och branscher.

På arbetarsidan är, där pensioner förekommer, dessa som regel mycket

blygsamma och säkerheten för lämnade utfästelser mindre. De enda större

grupper, för vilka enhetliga pensionssystem med i stort sett goda förmåner

uppbyggts, är de stats- resp. kommunalanställda. Det system som gäller

för dessa grupper medför även en viss följsamhet till värde- och standardutveckling,

medan anpassning i detta hänseende i mycket ringa utsträckning

innefattas i de pensionssystem som förekommer inom det privata

näringslivet.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 ur 1958

Från löntagarnas sida har det ansetts naturligt att pensionerna, i den

mån de går utöver en rimlig minimistandard, ställes i viss relation till de

inkomstförhållanden som gällt för vederbörande såsom aktiv. I detta avseende

är behoven ej lika enhetliga för de självständiga företagarna.

Vid ett ställningstagande till frågan hur ett efter den tidigare inkomsten

differentierat pensionsskydd bör utformas kan olika principiella synpunkter

framhållas. Å ena sidan har i remissyttrandena över pensionsutredningens

förslag gjorts gällande, att samhället ej bör befatta sig med annat

än att garantera varje medborgare ett visst måttligt minimiskydd i pensionshänseende

och att vad som därutöver krävs för ett tillfredsställande skydd

bör lämnas till de enskilda individerna eller parterna på arbetsmarknaden

att avgöra och ordna. Å andra sidan har framhållits, att frågan om samhällets

medverkan icke kan göras till en principfråga, utan att denna fråga

främst gäller hur ett för olika samhällsgrupper erforderligt pensionsskydd

lämpligast kan uppnås. Den sistnämnda synpunkten synes vara av avgörande

betydelse.

Det bör här erinras om att samhället i andra avseenden, exempelvis i

fråga om trygghet mot inkomstbortfall vid sjukdom och yrkesskada, icke

ansett hinder föreligga mot att lagstiftningsvägen anordna en försäkring

för förmåner som differentierats efter inkomst. För den enskilde löntagaren

måste det vara vida svårare att själv skapa ett tillfredsställande

pensionsskydd vid ålderdom, död eller invaliditet än att trygga försörjningen

vid mera kortvarig sjukdom. Pensioneringen är nämligen normalt

av långtidskaraktär och kräver därför, i motsats till sjukförsäkringen,

sådana anordningar som endast kan åstadkommas genom planering på

längre sikt.

Skulle till parterna å arbetsmarknaden överlämnas att avtalsvägen besluta

rörande pensioneringen, kan befaras, att pensionssystemen skulle få

en mycket splittrad karaktär med olika utformning tör skilda företag och

branscher. Erfarenheten från gällande pensionssystem pekar i denna riktning.

Vidare bör framhållas att trots den utbredning, som arbetsmarknadens

organisationer har, icke obetydliga grupper står utanför de fackliga

organisationerna eller arbetsgivarsammanslutningarna.

I detta sammanhang bör framhållas, att i den mån pensioneringen ordnas

efter likartade grunder för alla löntagare, så blir det lättare för en

anställd att byta anställning eller att övergå till verksamhet som självständig

företagare utan att hänsyn till pensionen behöver inverka. Ur samhällets

synpunkt måste det anses betydelsefullt, att en önskvärd omställning

av arbetskraft inte skall påverkas av pensionsförhållandena.

På längre sikt bör det även vara en fördel ur administrativ synpunkt,

att ett pensionssystem skapas som endast i relativt ringa omfattning tarvar

kompletteringar genom den enskildes eller hans arbetsgivares försorg, å

andra sidan torde inget pensionssystem, hur fullkomligt det än kan synas

vara, onödiggöra alla kompletteringar med hänsyn till speciella yrkesgruppers

ställning. Detta kan gälla både i fråga om pensionsålder och

andra förmåner.

De hittillsvarande pensionssystemen inom det privata näringslivet har

endast i mycket ringa utsträckning löst frågan om värdebeständighet av

pensionsförmånerna. Denna fråga, som under senare tid kommit att tilldra

sig ökad uppmärksamhet med hänsyn till osäkerheten i penningvärdeutvecklingen

och de erfarenheter som inte minst efterkrigstiden fört med

2— It i h ang till riksdagens protokoll 1958. / samt. Nr 55

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

sig, låter sig lättast lösas inom ramen för ett obligatoriskt system, byggt

i första hand på fördelningsteknikens grundval. Införande av värdebeständighet

i ett frivilligt system av stor omfattning kräver åtgärder inom den

ekonomiska politiken, vilkas verkningar inte kan bedömas, samt föranleder

ingrepp på många lagstiftningsområden.----

Med hänsyn till att ett behov av en pensionsförsäkring utöver bottenförsäkringen

föreligger hos ett inte obetydligt antal företagare bör inom

försäkringssystemet inrymmas en frivillig pensionsförsäkring. Denna måste

emellertid begränsas relativt starkt i fråga om förmånernas storlek, om

staten skall garantera värdebeständigheten av dessa, något som synes önskvärt.

Därest det skulle visa sig att nämnda och andra anordningar för frivilliga

påbyggnader av bottenpensioneringen inte skulle komma att utnyttjas

i behövlig omfattning, torde frågan om införande av samtliga företagare

eller vissa grupper företagare i den obligatoriska pensionsförsäkringen

framdeles få upptagas till förnyat övervägande.

Förslaget om påbyggnad av folkpensioneringen med frivillig kollektiv

eller individuell pensionsförsäkring, vilket förslag förordas av herrar

Aastrup, Ahlberg och Hydén, innebär i huvudsak följande.

Genom medverkan av de stora arbetsmarknadsparterna m. fl. upprättas

en eller ev. flera försäkringsinrättningar, i vilka kollektivt eller enskilt

tecknade pensionsförsäkringar kan erhållas. Det framhålles, att en bestående

försäkringsinrättning därvid kan utnyttjas, exempelvis SPP. Vidare

förutsättes att, sedan en detaljerad plan för den frivilliga pensioneringen

utarbetats, arbetsmarknadens topporganisationer i ett s. k. ramavtal åtager

sig att verka för planens realiserande och för anslutning av vederbörande

underorganisationer. Systemet står därefter öppet även för oorganiserade

arbetsgivare och arbetstagare ävensom för andra kollektiv.

Den föreslagna pensioneringen skall dels tjäna som en förstärkning av

folkpensionen och dels fylla sådana behov av pension som inte alls tillgodoses

av folkpensioneringen. I sistnämnda avseende förutsättes att den

frivilliga pensionen får sin största betydelse såsom ålderspension före

67-årsåldern. Beträffande de pensionsbelopp för vilka försäkring tecknas

skall föreligga valfrihet inom vissa gränser. Pensionsrätten skall vara oantastbar.

Försäkringen skall i princip bygga på premiereservsystem samt

omfatta ålders-, invalid- och familjepensionering.

Vad först den kollektiva försäkringen beträffar förutsättes, att försäkringsstocken

består av medlemmar i kollektiv. Arbetsgivare skall inbetala

hela försäkringspremien för sina anställda. I den kollektiva försäkringen

avjämnas avgiften så att den blir oberoende av ålder, kön och civilstånd.

Pensionen fingraderas inte utan utformas efter ett system med pensionsklasser.

I kollektivavtal bestämmes vilken pensionsklass eller vilka klasser

som kollektivet skall tillhöra. För rätt till full ålderspension i viss pensionsklass

bör fordras visst minsta antal år i klassen, förslagsvis 35. Under

en övergångstid bör en viss överkompensation lämnas, överkompensationen

kan utformas så, att man till en början räknar varje intjänad månad som

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:Is proposition nr 55 år 1958

19

172, vilket innebär en överkompensation med 50 procent. Med tillämpning

av denna regel kan rätt till full pension förvärvas cirka 23 år efter försäkringens

igångsättande.

Det framhålles såsom väsentligt att pensionerna följer penningvärdeutvecklingen.

Pensionsklassbeloppen ävensom premierna förutsättes skola

automatiskt anpassas efter en konsumentprisindex.

En avsevärd fondering beräknas ske inom systemet. I fråga om fondmedlens

placering understrykes önskvärdheten av att kapitalmarknaden

tillföres värdebeständiga obligationer. Pensionernas värdebeständighet skulle

lättare säkerställas, om staten eller kommunerna upptar värdebeständiga

lån.

Vidare framhålles såsom önskvärt att sparmedlen inom pensioneringen

i skälig utsträckning kommer produktionen till godo genom att premierna

till väsentlig del reinvesteras i företagen. Arbetsgivare skall med vissa

begränsningar äga rätt att fullgöra premielikvid genom överlämnande av

revers, som skall kunna vara försedd med indexklausul, innebärande att

skuldbeloppet i princip skall följa konsumentprisindex. Av den ränta som

utgår på reversen skall 0,25 procent tillföras en särskild riskfond avsedd

att täcka ev. förluster på denna form av utlåning. Möjlighet bör öppnas

för sammanslutningar eller grupper av näringsidkare att gemensamt låna

premiemedel. Förekomsten av långsiktiga värdebeständiga skuldförbindelser

anges komma att föranleda företagsekonomiska och beskattningstekniska

problem som bör utredas ytterligare.

Värdesäkringen av intjänad pensionsrätt och utgående pensioner åstadkommes

genom att såsom förut nämnts premierna skall följa levnadskostnaderna,

att fondmedel utlånas mot värdefasta skuldbevis samt att

friare fondplaceringsregler tillämpas i övrigt. Vidare förutsättes att vissa

överskott skall uppkomma inom försäkringen dels genom att premiebetalningstiden

i flertalet fall blir längre än 35 år och dels genom ränteöverskott.

Härutöver förutsättes att en temporär premiehöjning med upp till 20 procent

kan göras för att trygga pensionernas värdebeständighet i vissa krissituationer.

I fråga om invalid- och familjepensioneringens utformning hänvisas i

förevarande alternativ till vad därom anförts i förslaget om författningsreglerad

tilläggspensionering.

Inom det sålunda förordade pensioneringssystemet hör möjlighet öppnas

för försäkringsinrättningar att meddela individuella pensionsförsäkringar

för dem som inte har tillfälle till ett kollektivt uppträdande. Premien för

sådana individuella försäkringar beräknas försäkringsmässigt enligt premiereservmetoden.

Försäkringen bör efter hälsoprövning kunna omfatta

även invalid- och familjepension. Förslaget anvisar vägar för hur pensionerna

skall ges i möjligaste mån värdebeständig karaktär genom indexreglerade

premier, överföring av ränteöverskott till premiereserven samt

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

friare placeringsmöjligheter för fondmedlen ävensom utnyttjande av värdefasta

obligationslån och andra sådana skuldbevis, om dylika tillföres kapitalmarknaden.

De tre förslagsställarna har allmänt motiverat sitt ställningstagande på

följande sätt.

Med den reformerade folkpensioneringen som grund är det möjligt att

bygga upp en tilläggsförsäkring med rikt utrymme för de variationer i

skilda avseenden, som anpassningen efter olika behov kräver. Detta kan

ske i en frivillig men inte i en obligatorisk försäkring.

Genom en valfri komplettering av folkpensionen undvikes såvitt angår

tilläggspensioneringen en råd besvärliga anpassningsproblem som uppkommer

när en obligatorisk löntagarförsäkring omsluter stora grupper,

som redan på annat sätt tillförsäkrats för dem acceptabla pensionsförmåner.

Detta gäller för betydande grupper av stats- och kommunalanställda

med reglerad pensionsrätt, för tjänstemän vid halvstatliga monopolföretag

m. fl. men jämväl i viss utsträckning för arbetstagare inom det enskilda

näringslivet.---

Det är angeläget att erinra om att förutsättningen för en väsentlig förbättring

av pensionärernas materiella standard nu och framdeles beror inte

allenast av den under varje tid aktiva generationens beredvillighet att påtaga

sig härför erforderliga uppoffringar utan i lika hög grad av folkhushållets

förmåga att genom ökad produktion och produktivitet säkra

det ekonomiska underlaget. Då här förordas en frivillig, på premiereservsystem

uppbyggd komplettering av folkpensionen framför en obligatorisk,

i princip på fördelningssystem grundad försäkring, göres detta även av

det skälet, att premiereservsystemet, vid i övrigt lika förutsättningar, medför

ett större och därtill vid stigande nationalinkomst permanent sparande.

Härjämte ökas garantierna för att sparmedlen i skälig utsträckning kommer

den utvecklingsfrämjande produktionen till del, vilket även ur pensionärssynpunkt

är av största betydelse.

Enligt en numera allmänt omfattad åsikt är pensionen successivt intjänad

lön. En obligatorisk pensionsförsäkring av föreslagen typ innebär

alltså, att en del av arbetsersättningen eller i varje fall dess fördelning på

lön och pension regleras i lag. Arbetsmarknadens parter har hittills energiskt

sökt värja sig mot varje statligt intrång i sin rätt att obundna förhandla

och träffa uppgörelser om arbetsersättningen. En uppluckring av

denna för arbetsmarknadsparternas verksamhet grundläggande regel inger

allvarliga betänkligheter.

Bedömningen av ett frivilligt system beror givetvis i hög grad på den

omfattning i vilken pensionsfrågan för i detta avseende eftersatta arbetstagargrupper

kan förväntas bli löst. Det torde finnas all anledning att

räkna med en snabb utveckling. Härför talar redan den utbredning som

den frivilliga tjänstepensioneringen fått under senare tid trots inflationens

tillbakahållande verkan och de hinder, som inkomstprövningen av en del

av folkpensioneringen utgjort, och trots att pensionsfrågan under nära tio

år legat under utredning, vilket kommit många företagare att ställa sig

avvaktande.---Ett stöd för en gynnsam prognos utgör också det för
hållandet

att arbetarna på senare tid visat ett starkt och växande intresse

för denna anställningsförmån och att arbetsgivarna numera allmänt önskar

lösa de anställdas pensionsproblem. Att så är fallet framgår bl. a. av ett

år 1954 av Svenska arbetsgivareföreningen publicerat förslag.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

Frågan om hur pensionstagarna skall kunna skyddas mot inflationsrisker

är av central betydelse. I bedömningen av ett pensionssystem —

även ett sådant byggt på frivillig grund — måste alltså ingå en granskning

av dess möjligheter att bereda de försäkrade ett tillfredsställande skydd

mot verkan av penningvärdeförsämringar.----

I det obligatoriska systemet kan pensionstagarnas förmåner och därmed

dessas anpassning till förskjutningar i levnadskostnaderna visserligen formellt

säkerställas genom lagstiftning, men detta allenast så länge denna

i nu ifrågavarande avseende förblir oförändrad. Eftersom statsmakterna

är oförhindrade att ändra dessa grunder blir värdebeständigheten även i

detta fall till sist beroende av deras vilja och förmåga att beakta pensionstagarnas

intressen och moraliska rätt. Vad åter beträffar försäkringsföretag

med tillstånd att meddela föreslagen frivillig pensionsförsäkring enligt

premiereservsystem svarar detta med alla sina tillgångar för gjorda åtaganden.

Den försäkrade har gentemot försäkringsinrättningen samma civilrättsliga

skydd för sina intressen, som eljest gäller för avtal och i andra

ekonomiska sammanhang. På grund härav men också på grund av direktiv

från försäkringsinspektionen hänvisas försäkringsföretagen att dels uttaga

premier, som enligt gjorda antaganden om framtida ränta in. in. är tillräckliga,

och dels att placera sina tillgångar på betryggande sätt. Till övervägande

del sker f. n. denna placering i av stat, kommuner, kraftverk etc.

emitterade obligationer samt i lån mot inteckningar i fastigheter eller mot

likvärdig säkerhet. Den försäkrades rätt till förmåner till visst nominellt

belopp kan sålunda sägas vara hundraprocentigt tryggad. Någon garanti

för försäkringsförmånernas realvärde ger däremot inte premiereservsystemet

i dess hittills tillämpade form. Därför erfordras härvidlag vissa reformer.

Att trygga värdebeständigheten av den frivilliga försäkringens pensionsförmåner

är av väsentlig betydelse, även om folkpensionen ger trygghet

för en viss grundpensions realvärde, när den föreslagna folkpensionsreformen

genomförts.

Vad slutligen angår det av herr Carlsson framlagda förslaget innebär det

en komplettering av folkpensioneringen enbart med en frivillig tilläggspensionering

anordnad av staten. Herr Carlsson anför till motivering av

sin ståndpunkt bl. a., att det inte endast är den ekonomiska tryggheten på

ålderdomen, som det är angeläget att tillgodose, utan att det måste ske en

avvägning mellan utgifterna för pensionsändamål och utgifterna för andra

former av stöd, hjälp och vård åt pensionärer. Enligt herr Carlssons mening

kommer medborgarna att genom den av beredningen enhälligt förordade

förbättringen av folkpensionerna garanteras en relativt tillfredsställande

ekonomisk trygghet på ålderdomen. För stora medborgargrupper torde de

föreslagna folkpensionerna tillsammans med eventuella besparingar eller

avkastning av fastighet eller rörelse medgiva en tillfredsställande levnadsstandard

även på ålderns dagar. Förslaget om eu obligatorisk tilläggsförsäkring

för löntagare har herr Carlsson inte kunnat biträda framförallt

med hänsyn till de bekymmersamma ekonomiska förhållanden, under vilka

ett stort antal mindre företag inom låglönegrupperna arbetar. Kostnaderna

för den obligatoriska tilläggspensioneringen kunde för vissa av dessa

företag vålla oöverstigliga svårigheter. Han har inte heller ansett sig kunna

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

biträda den av herr Aastrup in. fl. föreslagna frivilliga tilläggspensioneringen,

bl. a. emedan man inte på förhand vet vad den i framtiden kan

leda till; pensionsförmånerna är inte definitivt bestämda utan kan väntas

successivt öka och samtidigt eftersträvas en värdebeständighet inom pensionssystemet,

vars ekonomiska konsekvenser icke kan överblickas. Frivilligheten

i nämnda system är för övrigt i vissa avseenden endast skenbar.

Herr Carlsson har stannat för att förorda, att den av herr Eckerberg in. fl.

föreslagna frivilliga kompletteringsförsäkringen inte skall begränsas till

sin omfattning på det sätt som av dem förordats utan skall utbyggas i form

av en allmän kompletteringsförsäkring till folkpensioneringen. Sålunda bör

enligt herr Carlssons mening öppnas möjlighet för alla löntagare eller företagare

att individuellt och kollektivt inbetala premier till denna försäkring,

som skall göra det möjligt att utöver utgående grundförmåner från folkpensioneringen

tillförsäkra sig ytterligare högst 3 000 kr. per år i tilläggspension.

Det bör skapas möjlighet att under tilläggsförsäkringens löptid

ändra densamma med hänsyn till vederbörandes ekonomiska förhållanden

och att tillämpa ett system med varierande premieinbetalning, så att man

under goda år kan betala mera, under dåliga år mindre. Premiesättningen

bör ske efter försäkringsmässiga grunder och staten bör garantera värdebeständigheten.

Därest kostnaderna för denna försäkringsverksamhet visar sig

medföra så höga premier, att de små inkomsttagarna endast med svårighet

kan använda sig av den förmån, som samhället här föreslås ställa till förfogande,

bör dock enligt herr Carlssons mening möjligheterna att reducera

den enskildes kostnader genom ett lämpligt utformat statsbidrag beaktas

vid utarbetandet av förslagets detaljer.

Som en anmärkning till alla tre alternativen till tilläggspensionering må

nämnas, att beredningen förutsätter, att pensionsstyrelsens nuvarande

frivilliga försäkring skall bestå även i fortsättningen.

Huruvida den kan behöva utbyggas eller eljest reformeras torde enligt beredningens

mening inte kunna närmare bedömas förrän statsmakterna tagit

ställning till de frågor om tilläggspensionering, som upptagits i samband

med beredningens arbete.

Remissorganens principiella inställning

Vid remissbehandlingen av pensionsberedningens betänkande har man allmänt

intagit en positiv hållning till tanken på förbättringar av folkpensioneringen,

ehuru olika meningar framförts beträffande de ekonomiska förutsättningarna

för genomförandet av det av beredningen föreslagna programmet

för dessa förbättringar. Beredningens uppfattning att en förbättrad

folkpensionering bör utgöra grundvalen för en lösning av pensionsfrågan delas

av de flesta remissorganen. En översikt av remissorganens synpunkter

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

på olika delar av förslaget till förbättrad folkpensionering lämnas i det följande

i anslutning till en redogörelse för förslaget i dessa delar.

Vad åter angår principerna för utformningen av tilläggspensioneringen

har flertalet remissorgan funnit, att lösningen bör sökas efter någon av de

linjer, som de framlagda alternativen erbjuder.

Åtskilliga remissorgan förordar, att en allmän tjänstepensionering anordnas

genom lagstiftning. Sålunda biträder följande remissorgan helt eller i

huvudsak förslaget om författningsreglerad påbyggnad av bottenpensioneringen,

nämligen Landsorganisationen, Sveriges folkpensionärers riksorganisation,

länsstyrelserna i Jönköpings, Älvsborgs, Örebro och Norrbottens

län samt Svenska stadsförbundet (majoriteten) ävensom tre reservanter i

socialstyrelsen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förordar, att tjänstepensioneringen

löses efter de allmänna grunderna i det av herr Eckerberg m. fl. framlagda

förslaget. Även Kooperativa förbundet anser att tjänstepensionsfrågan

bör lösas i huvudsak efter de riktlinjer, som uppdragits i detta förslag,

men finner att förslaget bör överarbetas i vissa hänseenden. En liknande

inställning har länsstyrelsen i Västmanlands län. Länsstyrelserna i Stockholms

och Kalmar län samt en reservant i statskontoret ansluter sig i princip

till en obligatorisk tilläggspensionering utan att därmed i och för sig

biträda det i betänkandet framlagda förslaget. Länsstyrelsen i Stockholms län

har därvid förordat, att frågan om tilläggspensionering underställes medborgarna

genom folkomröstning.

Även försäkringsinspektionen (majoriteten), överståthållarämbetet, SACO

samt en reservant i Svenska stadsförbundet anser att pensionsfrågan bör lösas

genom en obligatorisk pensionsförsäkring, varvid emellertid folkpensionen

bör konstrueras som en form av bottengaranti.

Riksskattenämnden anser att betänkandet i fråga om tilläggspensioneringen

fordrar ytterligare överarbetning och att en obligatorisk tilläggspensionering

ej bör beslutas dessförinnan.

Förslaget om påbyggnad av folkpensioneringen med frivillig kollektiv

eller individuell pensionsförsäkring tillstyrkes i huvudsak av Svenska arbetsgivareföreningen,

Sveriges redareförening, Handelns arbetsgivareorganisation,

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges grossistförbund,

länsstyrelsen i Västerbottens län samt fyra reservanter i Svenska

stadsförbundet. Svenska försäkringsbolags riksförbund och länsstyrelsen

i Uppsala län finner att förslaget bör göras till föremål för överarbetning.

Ett antal remissorgan, nämligen socialstyrelsen (majoriteten), statskontoret

(majoriteten), pensionsstyrelsen och länsstyrelsen i Blekinge län, uttalar

sig allmänt för en frivillig tilläggspensionering eller motsätter sig en

obligatorisk sådan pensionering men vill därmed inte ansluta sig till den

av herr Aastrup in. fl. eller den av herr Carlsson angivna linjen. SPP anser att

det av herr Aastrup in. fl. framlagda förslaget innehåller många värdefulla

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

uppslag men framhåller att frågan om frivillig tilläggspensionering bör utredas

ytterligare.

Det av herr Carlsson skisserade systemet för individuell frivillig tilläggspensionering

förordas av riksräkenskapsverket. Även länsstyrelsen i Gotlands

län uttalar sympatier för en lösning enligt de av herr Carlsson angivna

riktlinjerna; länsstyrelsen anser emellertid övervägande skäl tala för att

f. n. inskränka sig till den föreslagna höjningen av grundpensionen och låta

frågan om tilläggspensionens utformning anstå i avbidan på ny och utförligare

utredning.

Svenska bankföreningen anser övervägande skäl tala för att tjänstepensionsfrågan

överlämnas till arbetsmarknadens parter och finner att det av

herr Aastrup in. fl. framlagda förslaget därvid kan tagas till utgångspunkt

för pensionssystemets utformning. Statstjänstemännens riksförbund, länsstyrelsen

i Kristianstads län, Svenska barnmorskeförbundet och en reservant

i försäkringsinspektionen uttalar sig allmänt för att tjänstepensionsförhållandena

bör lösas genom förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter.

Även länsstyrelsen i Västernorrlands län finner det principiellt riktigast,

att frågan om tilläggspensioneringen får lösas genom avtal mellan arbetsmarknadens

parter, men anser att både herr Aastrups m. fl. förslag och

herr Carlssons förslag bör ytterligare utredas; länsstyrelsen framhåller

emellertid att, om avtal trots allt inte skulle komma till stånd för huvudparten

av arbetstagarna inom rimlig tid, lagstiftningsvägen kan komma i

förgrunden.

Länsstyrelsen i Värmlands län uttalar att statsmakterna, om det befinnes

ekonomiskt genomförbart med en påbyggnad på den höjda folkpensionen, i

avvaktan på närmare erfarenhet bör välja den av herr Aastrup m. fl. föreslagna

frivilliga pensionsförsäkringen. Enligt länsstyrelsens mening kan

frågeställningen bli en annan, om efter några års erfarenhet frivilliglinjen

inte medför tillfredsställande resultat.

Länsstyrelsen i Jämtlands län kan inte förorda genomförandet av tilläggspensionering

vare sig enligt den obligatoriska eller den frivilliga linjen men

anser sig, ställd inför valet mellan dessa alternativ, böra förorda den senare

linjen.

Två reservanter i fullmäktige i riksbanken finner allvarliga invändningar

kunna riktas mot såväl herr Eckerbergs m. fl. förslag som det av herr Carlsson

skisserade alternativet men anser inga vägande skäl föreligga mot en

strävan att tilläggspensioneringen ordnas i den mån och på det sätt den

enskilde själv önskar.

Efter att bl. a. ha påpekat att näringarna och i sista hand individerna skulle

tvångsvis belastas med utgifterna för en föreslagen tilläggspensionering,

vare sig obligatorisk eller uttagen genom kollektiva åtgärder, uttalar Svenska

landsbygdens kvinnoförbund, att statsmakterna bör gå försiktigt fram och

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958 25

inte tvinga fram en lösning, som ses med ovilja inom stora delar av befolkningen.

Riksförbundet landsbygdens folk har den uppfattningen, att det efter

de föreslagna folkpensionsförbättringarna inte f. n. framstår som angeläget

att göra ytterligare förbättringar av ålderdomsför sörj ningen som i än högre

grad belastar de aktiva åldrarna. Att man i första hand bör inrikta sig på

folkpensionsförbättringarna hävdas även av Sveriges folkpensionärers riksförbund

och Sveriges husmodersföreningars riksförbund samt en reservant

i fullmäktige i riksbanken. Länsstyrelsen i Hallands län ställer sig mycket

tveksam till frågan huruvida ekonomiska resurser finns för att genomföra en

generell höjning av folkpensionen genom någon form av tilläggspensionering,

och även Svenska sparbanksföreningen betvivlar att resurserna räcker

till.

I några remissyttranden framföres önskemål om en samlande lösning i

pensionsfrågan, nämligen av länsstyrelserna i Södermanlands och Kopparbergs

län samt av en reservant i statskontoret. Länsstyrelsen i Skaraborgs

län anser att man nu bör inskränka sig till den föreslagna folkpensionshöjningen

och begagna uppskovet till att söka få till stånd en enande lösning.

Sveriges lantbruksförbund framför liknande synpunkter.

Länsstyrelsen i Kronobergs län förordar en kompromiss mellan de båda

huvudförslagen, innebärande bl. a. att rätten till tilläggspension för löntagare

och skyldigheten för arbetsgivare att medverka till sådan pension

fastställes i lag samt att frihet beredes arbetsmarknadens parter att komma

överens om pensionernas storlek och andra villkor. Om detta system inte

skulle leda till att pensionsfrågan blir tillfredsställande ordnad, bör övervägas

ytterligare åtgärder från statsmakternas sida.

Några remissorgan tar ej ställning till principfrågan hur tilläggspensioneringen

bör anordnas. Riksförsäkringsanstalten, som anser det frivilliga

systemet böra i första hand bedömas utifrån andra synpunkter än dem anstalten

har att beakta, begränsar sitt yttrande till att avse förslaget om

obligatorisk tilläggspensionering samt finner att beslut härom inte kan

fattas på nu föreliggande material. TCO (majoriteten) anser sig inte böra

ta ställning till huruvida tilläggspensioneringen för löntagare bör ordnas

genom lagstiftning eller på annat sätt. En ledamot av styrelsen för TCO

reserverar sig mot att styrelsen inte velat ta bestämd ståndpunkt i principfrågan.

Fullmäktige i riksbanken (majoriteten) och fullmäktige i riksgäldskontoret

finner att verkningarna av de olika förslagen om tilläggspensionering

inte är tillräckligt utredda för att ett ståndpunktstagande nu

skall vara möjligt. Länsstyrelsen i Malmöhus län är av samma uppfattning.

Svenska landskommunernas förbund och Svenska landstingsförbundet har

ej ansett sig ha anledning att ta ställning till principfrågan.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

Förbättrad folkpensionering

Pensionernas storlek

Pensionsberedningen framhåller, att uppfattningen rörande pensionsnivån

numera uppenbarligen är en annan än vid 1946 års reform av

folkpensioneringen. Visserligen kan väl sägas, att syftet alltjämt är detsamma

som då eftersträvades, nämligen att bereda de gamla och arbetsoförmögna

en levnadsstandard som är skälig i förhållande till den, på vilken

medborgare med lägre inkomster lever. Men den skälighetsavvägning

mellan folkpensionärerna och den aktiva befolkningen, som de nuvarande

folkpensionerna återspeglar, kan enligt beredningens mening inte längre

anses tillfredsställande. Beredningen finner en avsevärd höjning av folkpensionsnivån

påkallad.

Vid bedömandet av möjligheterna att genomföra en kraftig höjning av

folkpensionerna har beredningen tagit i beaktande den till följd av befolkningsutvecklingen

väntade starka ökningen av folkpensionskostnaderna

ävensom våra framtida ekonomiska resurser. Beträffande befolkningsutvecklingen

framhåller beredningen, att åldringarnas antal ökar inte blott

absolut utan även i relation till befolkningen i övrigt. F. n. finns i genomsnitt

7 personer i åldern 16—66 år för varje person över 67 år. 1970 kommer

det att finnas blott 5—6 personer i åldern 16—66 år på varje person

över 67 år och 1980 beräknas förhållandet mellan de båda åldersgrupperna

ha förskjutits än mer i samma riktning, så att på varje åldring kommer

blott 4—5 personer i aktiv ålder. Antalet personer i åldern 67 år och däröver,

som vid slutet av år 1956 uppgick till 693 000 skulle enligt en befolkningsprognos,

som beredningen låtit utarbeta, öka till 745 000 år 1960,

828 000 år 1965, 920 000 år 1970, 1 131 000 år 1980 och 1 239 000 år 1990.

Folkpensionskostnaderna skulle även vid en oförändrad pensionsnivå —

dvs. även om ingen som helst förbättring av folkpensionerna sker — komma

att stiga starkt på grund av nämnda ökning av antalet åldringar. Enligt

beredningens beräkningar skulle kostnaderna vid oförändrad pensionsnivå

och konstant penningvärde stiga från drygt 2 000 milj. kr. år 1957 till omkring

2 200 milj. kr. år 1965 och till omkring 2 900 milj. kr. år 1980.

Vad angår den framtida inkomst- och produktionsutvecklingen i landet

berör beredningen de bedömningar härom som gjorts av utredningen om

kortare arbetstid (SOU 1956: 20) och av 1955 års långtidsutredning (SOU

1956: 53). Beredningen anför vidare.

Det är svårt att finna några som helst hållpunkter för en bedömning av

produktions- och inkomstutvecklingen i den framtid som ligger mer än

10 år avlägsen. Redan utvecklingen av den arbetsföra befolkningen måste

te sig i hög grad oviss och vad beträffar det genomsnittliga produktionsresultatet

per sysselsatt lär det endast vara möjligt att göra rent hypotetiska

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

27

antaganden om den tänkbara framstegstakten. Om den produktivitetsutveckling

som i stort sett varit rådande under de senaste 100 åren skulle

komma att fortsätta i någorlunda oförändrad takt även under återstoden

av 1900-talet, skulle man kunna emotse årliga förbättringar av produktionsresultatet

per sysselsatt med 2 till 3 procent medförande en fördubbling

av produktionen per capita under loppet av 25 till 35 år. Förutsättes

däremot att den årliga produktionstillväxten per sysselsatt skulle komma

att stanna vid 1 procent, skulle detta komma att innebära en klar avsaktning

i jämförelse med hittillsvarande framstegstakt utan att det därför kan

anses uteslutet att utvecklingen även under fredliga förhållanden skulle

kunna bli än mera ogynnsam. En fortskridande ökning av produktionen

per sysselsatt med 1 procent per år skulle alltnog innebära att produktionsresultatet

per capita komme att stiga med närmare 40 procent under loppet

av ett tredjedels århundrade. En sådan förbättring av produktionsunderlaget

skulle givetvis komma att inverka på samhällets möjligheter att under

slutet av 1900-talet upprätthålla en viss standard i fråga om det grundläggande

pensionsskyddet.

Beredningen framhåller vidare vikten av att förbättringar av folkpensionerna

avväges med hänsyn till andra slag av sociala och ekonomiska anspråk,

som kommer att ställas på den disponibla nationalinkomsten under

en längre tidsperiod.

Ur de allmänna synpunkter som nu berörts finner beredningen, att

visst utrymme kan antagas stå till buds för en förbättring av förhållandena

för pensionärerna. Givetvis kan inte hela detta utrymme få disponeras

enbart för folkpensionernas del, eftersom de kompletterande pensionsanordningar,

som nu finnes och framdeles blir behövliga, kräver viss del

därav. Om den hittillsvarande ekonomiska utvecklingen åtminstone för

det närmaste årtiondet kan fortgå i någorlunda oförändrat tempo, föreligger

emellertid enligt beredningens mening möjligheter för en icke oväsentlig

förbättring av folkpensionerna. Vid bedömningen av pensionsförbättringen

har beredningen utgått från de pensionsbelopp som gällde i februari

1957. Beredningen har därvid blivit enig om att som ett mål i fråga om höjningen

av ålderspensionerna för ensamstående pensionstagare bör uppställas

ett belopp av 3 600 kr. Detta skulle innebära, att årspensionen för

en ensamstående ålderspensionär höjdes med 1 450 kr., nämligen från

dåvarande 2 150 kr. till 3 600 kr.

Emellertid har beredningen funnit, att det ej torde föreligga ekonomiska

möjligheter att nå det sålunda uppställda målet för höjning av folkpensionerna

under de närmaste åren. Det skulle för övrigt säkerligen medföra

alltför stora påfrestningar på samhällsekonomien om pensionshöjningen

genomfördes på en gång. Enligt beredningens mening bör i stället höjningen

ske etappvis. Man bör därvid inrikta sig på att den 1 juli 1960 vidtaga

eu påtaglig höjning av pensionerna. Därigenom kommer de dåvarande

pensionärerna att få verklig nytta av reformen även om man såsom beredningen

förordar samtidigt i viss mån avvecklar de kommunala bostads
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

tilläggen. Denna höjning torde böra ske sålunda, att ålderspensionen för

ensamstående blir 3 000 kr.

Beredningen finner emellertid, att det kan övervägas att redan tidigare

göra en viss höjning och anser det möjligt och lämpligt, att en höjning vidtages

redan den 1 juli 1958 med 150 kr. för ensamstående pensionär.

Vid bestämmande av pensionsnivån uppkommer frågan om civilståndets

inverkan på pensionens storlek. Beredningen erinrar om att två makar,

som båda är pensionsberättigade, f. n. har 60 procent mer än en ensam

pensionstagare. Bibehålies den nuvarande relationen skulle — om den

ensamme erhåller en till 3 600 kr. förhöjd pension — två pensionsberättigade

makar tillerkännas 5 760 kr. tillhopa, dvs. 2 160 kr. mer än en ensam.

Avvägningen av pensionsnivån mellan en ensamstående pensionär och två

gifta pensionärer är en bedömningsfråga. Med de relativt låga belopp som

hittills utgått har det ansetts motiverat att ge de gifta pensionärerna tillsammans

60 procent mera än som tillkommer en ensam pensionär. Den

kraftiga höjning av pensionsbeloppen som beredningen förordat för en

ensamstående pensionstagare gör att man kan överväga att sänka relationen

något utan att de giftas standard kan antagas bli lägre än den ogiftes.

Enligt beredningens mening kan det vara tillfyllest, att två pensionsberättigade

makar erhåller 50 procent mer än en ensam pensionstagare. Makarna

skulle alltså sammanlagt erhålla 5 400 kr. år 1968. Denna proportion

kan lämpligen börja tillämpas den 1 juli 1960, då den väsentliga pensionshöjningen

sker. Vid 1958 års höjning bör den nuvarande relationen

mellan ensamstående och makar bibehållas; denna begränsade höjning

torde böra utformas på samma sätt som hittills genomförda standardhöjningar.

Beredningen förordar sålunda, att ålderspensionen höjes till följande

belopp.

Den 1 juli

år

Ensam

pensionär

kr.

Två pensionsbe- rättigade makar

kr.

1958

2 300

3 680

1960

3 000

4 500

1962

3 150

4 725

1964

3 300

4 950

1966

3 450

5 175

1968

3 600

5 400

När i beredningens betänkande redogöres för förslaget om författningsreglerad

tilläggspensionering diskuteras ytterligare frågan om civilståndets

inverkan på bottenpensionen. Därvid anföres bl. a.

Otvivelaktigt skulle det innebära vissa fördelar, om nivån för bottenpensionen

kunde göras oberoende av civilståndet så att gift och ogift finge

lika stor pension. Det sammanlagda beloppet av bottenpension och tilläggs
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungi. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

pension kommer nämligen att uppfattas såsom en tjänstepension, och det

kunde te sig naturligast att denna vore lika stor oavsett om pensionärens

make också har pension. Proportionen mellan summan av pensionerna

till två makar, av vilka endast den ene haft lönearbete, och summan av

pensionerna till två personer, som båda haft sådant arbete, skulle också

bli något mera tillfredsställande, om man kunde ge alla pensionärer lika

stor bottenpension. Då det gäller egenpensioner skulle man helt slippa

ifrån den synnerligen grannlaga prövningen huruvida makar skall betraktas

såsom ogifta eller huruvida ogifta personer skall betraktas såsom gifta.

Trots de nu anförda skälen för en omläggning av bottenpensioneringen,

torde en sådan omläggning inte böra företagas i samband med den nu

ifrågavarande pensionsreformen. Det är nämligen tydligt att de ensamstående

pensionärer, som inte blir berättigade till tilläggspension eller till

endast en obetydlig sådan, skulle få en alltför låg pension, om de erhölle

endast hälften av den för två makar beräknade pensionen. Det torde inte

heller vara tillrådligt att i detta hänseende införa olika regler för olika

inkomstlägen. Däremot bör man betrakta det merbelopp, som en ensam

pensionär erhåller, inte som en beståndsdel av pensionen utan som en

förhöjning av densamma, vilken förhöjning faller bort när den andre maken

får pension.

En av beredningens experter, herr Broberg, har i särskilt yttrande framhållit,

att det för bottenpensioneringens del borde kunna vara tillfyllest att

nu sikta mot en pension av 2 700 kr. för varje pensionär oberoende av civilståndet.

För två pensionsberättigade makar skulle bottenpensionen då

utgöra 5 400 kr. eller samma belopp som beredningen förordat. Besparingen

i slutet av 1960-talet kan genom en sådan omläggning vid oförändrat penningvärde

beräknas utgöra inemot 600 milj. kr. om året.

Rörande remissorganens inställning kan nämnas följande.

Samtliga remissorgan är positivt inställda till tanken på förbättringar av

folkpensioneringen. Följande remissorgan anger uttryckligen, att de ansluter

sig till eller inte har någon erinran mot det av beredningen framlagda

förslaget, nämligen socialstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms,

Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Älvsborgs, Örebro, Kopparbergs, Västerbottens

och Norrbottens län ävensom Svenska stadsförbundet (majoriteten),

Svenska landstingsförbundet samt Svenska landsbygdens kvinnoförbund.

Några länsstyrelser anmäler viss tvekan inför förslaget men vill inte motsätta

sig detsamma, nämligen länsstyrelserna i Gotlands, Malmöhus, Hallands,

Skaraborgs och Västmanlands län. Länsstyrelsen i Jönköpings län

förklarar sig kunna i huvudsak biträda förslaget under förutsättning att

utbyggnaden möjliggöres av den ekonomiska utvecklingen. Länsstyrelsen i

Uppsala län anför liknande synpunkter.

Det av beredningen angivna slutmålet för folkpensionsförbättringarna

accepteras av några remissorgan under uttalande av tveksamhet beträffande

den föreslagna takten för etapphöjningarna. Riksförbundet lands
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

bygdens folk förordar att höjningarna fördelas lika under perioden fram

till 1969. Sveriges lantbruks förbund hyser tvekan huruvida pensionsförmånerna

av samhällsekonomiska skäl bör höjas i så snabb takt som föreslagits;

framför allt gäller detta höjningen 1960. Svenska försäkringsbolags

riksförbund finner likaså att utbyggnadstakten bör modifieras så att den

starka belastning av samhällsekonomien som skulle inträda år 1960 undvikes.

Handelns arbetsgivareorganisation finner en utjämning av de olika

etapphöjningarna ofrånkomlig.

Svenska arbetsgivareföreningen anser sig kunna godtaga ett principbeslut

om slutmålet år 1968 men utgår därvid från att det även fastslås att

ett sådant beslut skall omprövas, om den ekonomiska utvecklingen skulle

bli ogynnsam. I fråga om takten för höjningarna föreslår föreningen att höjningarnas

tyngdpunkt fördelas mellan åren 1960 och 1962. Sveriges redareförening

biträder Svenska arbetsgivareföreningens synpunkter.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation ifrågasätter om man

inte bör välja en något längre tidrymd för folkpensionsreformens fullständiga

genomförande samt jämnare etapphöjningar. Sveriges grossistförbund

anser att en långsammare utbyggnadstakt med fog kan ifrågasättas. SPP

uttalar, att takten i folkpensionsutbyggnaden — liksom möjligheten att

vid beräknad tidpunkt nå det avsedda målet — måste göras beroende av

takten i produktivitetsökningen liksom av kostnaderna för andra sociala

reformer.

I några remissyttranden ifrågasättes lämpligheten av att i fråga om folkpensionshöjningarna

binda sig redan nu för så lång lid framåt som enligt

förslaget. Länsstyrelserna i Kronobergs, Våsternorrlands och Jämtlands

län intar denna ståndpunkt. Länsstyrelsen i Värmlands län förordar att

statsmakterna inte binder sig för något bestämt tidsschema för folkpensionshöjningarna.

Riksråkenskapsverket och fullmäktige i riksgäldskontoret

finner det välbetänkt att nu endast besluta om höjningarna t. o. m. år

1960. En begränsning till blott höjningen år 1958 förordas av överståthållarämbetet

och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Statskontoret finner

att den successiva höjningen bör beslutas blott för en tvåårsperiod i

sänder.

Landsorganisationen ansluter sig principiellt till målsättningen men uttalar

önskemålet, att den slutliga ståndpunkten — i varje fall till den år

1960 ifrågasatta förbättringen -— måtte fattas först då man med större säkerhet

än f. n. kan överblicka den samhällsekonomiska situationen. Om

denna inte skulle medge ett fullständigt genomförande av förslaget, svnes

man böra överväga en lägre folkpensionshöjning mot att man avstår helt

eller delvis från att i samband med höjningen avveckla de kommunala bostadstilläggen.

Skulle en allmän lagstadgad tjänstepensionering inte komma

till stånd, kunde enligt Landsorganisationens mening ett förverkligande

av beredningens folkpensionsförslag innebära särskilt allvarliga samhälls
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

ekonomiska konsekvenser. Landsorganisationen anser därför att ett genomförande

av nämnda förslag bör göras beroende av huruvida en lagstiftning

om tjänstepensionering samtidigt sker.

Vissa remissorgan, bl. a. länsstyrelsen i Södermanlands län och Svenska

bankföreningen, biträder i princip förslaget om höjning av folkpensionerna

men anser, att man innan reformen slutgiltigt beslutas bör utreda

de ekonomiska förutsättningarna. Även Svenska sparbanksföreningen anser

ytterligare utredningar erforderliga rörande frågan huruvida våra resurser

räcker till för förslagets genomförande. Kooperativa förbundet påyrkar

att beslut av principiell natur beträffande den föreslagna höjningen av tolkpensionen

fattas först sedan en långsiktig finansieringsplan utarbetats. Förbundet

förordar vidare mera elastiska tidsgränser för genomförandet av

folkpensionsförbättringarna.

Några remissorgan finner förslaget om förbättring av folkpensionerna

för långtgående. Enligt pensionsstyrelsens mening framstår det som föga

sannolikt att det blir möjligt att med någorlunda bibehållet penningvärde

genomföra den till år 1960 föreslagna utbyggnaden av folkpensioneringen;

det syntes vidare vanskligt att redan nu bedöma i vad mån utrymme

kommer att finnas för ytterligare höjningar av folkpensionerna under

1960-talet. Fullmäktige i riksbanken (majoriteten) framhåller även,

att den föreslagna utbyggnaden av folkpensionerna fram till 1961 måste

komma att skapa sådana problem för den ekonomiska politiken, att möjligheterna

att upprätthålla ett stabilt penningvärde sannolikt skulle äventyras.

Riksförsäkringsanstalten förordar en begränsning av folkpensionsnivån,

nämligen till 2 700 kr. för ensamstående ålderspensionär. Försäkringsinspektionen

(majoriteten) anser att slutmålet bör vara avsevärt

lägre än enligt förslaget och att folkpensionen bör successivt avvecklas

samtidigt med att tilläggspensioneringen vinner större omfattning.

TCO förordar att höjningen år 1960 nedsättes till ett väsentligt lägre

belopp än som föreslagits och att målsättningen vid slutet av tioårsperioden

sättes i motsvarande mån lägre; denna sänkning bör motsvaras av en

så mycket högre tilläggspensionering på lagstadgad eller avtalsmässig bas

att den totala pensionsnivån för löntagare blir tillfredsställande. Statstjänstemännens

riksförbund ifrågasätter huruvida inte det föreslagna målet

satts för högt; enligt förbundets mening synes det knappast låta sig göra

att utbygga folkpensionerna i föreslagen omfattning samtidigt som man

genomför en kompletterande obligatorisk tilläggspensionering. SACO finner

det omöjligt att fatta beslut om folkpensionshöjningar under detta decennium;

detta gäller även den föreslagna folkpensionshöjningen 1960.

Vad eventuellt framtida höjningar beträffar finns enligt SACO:s mening

inte anledning att nu binda sig för sådana.

Frågan om civilståndsavvägningen av folkpensionsförmåner har särskilt

berörts i några remissyttranden. Pensionsstyrelsen framhåller, att den nu

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

gällande avvägningen aldrig kritiserats av den anledningen att den skulle

medföra en förhållandevis lägre levnadsstandard för en ensamstående pensionär

än för två pensionsberättigade makar. Snarare torde förhållandet

vara det motsatta. Styrelsen anför vidare, att ju större man gör skillnaden

mellan vad som utgår till en ogift och till var och en av två makar eller

personer som betraktas som makar, desto större blir svårigheten att tilllämpa

bestämmelsen om att vid pensionsbeloppets bestämmande två under

äktenskapsliknande förhållanden samboende personer skall anses som

makar. Dessa svårigheter kan, om inte denna bestämmelse slopas, elimineras

endast genom att pensionsbeloppen göres lika antingen för alla oberoende

av civilstånd och samboende eller ock för makar och alla som

sammanlever, oavsett sammanlevnadens art. Det första alternativet torde

emellertid med hänsyn till de ensamståendes berättigade anspråk kräva så

hög pensionsnivå, att det ur kostnadssynpunkt inte kan komma i fråga.

Folkpensionärernas riksorganisation finner förslaget i denna del orättvist

och avstyrker det bestämt.

I flera yttranden, bl. a. från TCO, uttalas sympatier för den av experten

Broberg framförda tanken att göra pensionen oberoende av civilståndet.

Landsorganisationen anser, att man allteftersom folkpensionsnivån höjes

och det sociala innehållet i folkpensionen därmed uttunnas bör eftersträva

att göra pensionens belopp oberoende av civilståndet; en nöjaktig lösning

vore möjligen att göra det folkpensionsbelopp inkomstprövat, varmed ensamstående

pensionärs pension överstiger den giftes. Svenska försäkringsbolags

riksförbund ger uttryck åt samma uppfattning.

Länsstyrelsen i Södermanlands län ifrågasätter, om inte den högre pensionen

till ensamstående kan inbesparas eller bättre användas till en höjning

av pensionernas grundbelopp; under alla förhållanden synes anledning

saknas att ändra avvägningen i den av beredningen föreslagna riktningen.

SPP anför, att herr Brobergs förslag visserligen skulle avsevärt underlätta

samordningsproblemen och dessutom syntes ha påtagliga administrativa

fördelar, men anser sig likväl inte böra förorda detta förslag, emedan de

kommunala bostadstilläggen kan avvecklas snabbare ju högre den icke

inkomstprövade pensionen är. SPP ifrågasätter dock om inte den nuvarande

relationen mellan makars och ensamståendes pension bör bibehållas.

Pensionsåldern

Pension sberedningen uttalar, att nuvarande pensionsålder av

67 år kan betraktas som väl hög i vissa yrken och måhända även för yrkesarbetande

kvinnor i gemen. Å andra sidan bör enligt beredningens mening

beaktas, att allt fler personer har sin arbetsförmåga i behåll vid 67 års

ålder och senare. Man kan inte heller bortse ifrån att en sänkning av pensionsåldern

medför en betydande stegring av pensionskostnaderna. Över
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

vägande skäl synes därför enligt beredningen tala för att man inom folkpensioneringen

bibehåller pensionsåldern vid 67 år, lika för män och

kvinnor.

Beredningen diskuterar emellertid frågan om möjlighet till uppskjutet

resp. förtida pensionsuttag. Beredningen föreslår, att pensionsberättigad

beredes rätt att uppskjuta pensionsuttaget, dock högst intill 72 år, och i

gengäld erhålla en pensionsförhöjning med V2 procent för varje månad

varmed uppskov äger rum. Beredningen anser sig däremot inte kunna

förorda, att möjlighet införes att uttaga ålderspension i förtid, och anför

som skäl bl. a. följande.

Uttages pensionen i förtid måste dennas årsbelopp reduceras, och denna

lägre pension kommer sedan att utgå under pensionärens hela återstående

livstid. Detta kan medföra att han vid högre ålder behöver samhällelig

hjälp i annan form. Till belysande av det sagda må framhållas, att en generell

sänkning av pensionsåldern till 63 år skulle vid oförändrad pensionskostnad

resultera i en sänkning av pensionsnivån med 26—29 procent.

Skulle en individuell möjlighet till sådan sänkning av pensionsåldern

genomföras, måste den sannolikt bli ännu större och den måste ändock

förses med särskilda restriktioner.---Beträffande de yrken, för vilka

en lägre pensionsålder än 67 år är påkallad, finns möjlighet att arbetsmarknadens

parter träffar överenskommelser om de åtgärder som behövs

för att säkerställa de anställdas försörjning intill 67-årsåldern. Det bör

också eftersträvas, att invalidpensioneringen utformas på sådant sätt att

större möjligheter att erhålla invalidpension än f. n. skall föreligga beträffande

personer, som endast har ett fåtal år kvar till 67-årsåldern.

Frågan om pensionsåldern har berörts i några remissyttranden.

Pensionsstyrelsen anser, att man bör söka leda in pensionsåldern på en

högre nivå, förslagsvis 70 år. För att stimulera nytillträdande pensionärer

till uttag vid 70 års ålder borde pensionen fr. o. in. denna ålder höjas till

ett något högre belopp än det försäkringsmässigt betingade.

SPP motsätter sig inte beredningens förslag att behålla nuvarande pensionsålder

men påpekar, att såväl den ökade livslängden som kostnadsskäl

talar för en höjning. Svenska försäkringsbolags riksförbund anser, att man

bör utreda möjligheterna att reglera pensionsåldern inom folkpensioneringen

och en eventuell obligatorisk påbyggnad på sådant sätt, att en bättre

anpassning till individuella variationer vinnes; alternativt bör övervägas

en successiv höjning av folkpensionsåldern som först blir tillämplig för

yngre årsgrupper.

Sveriges lantbruksförbund finner däremot pensionsåldern 67 år vara

väl hög som generell pensionsålder.

Förslaget om möjlighet till uppskjutet pensionsuttag lämnas i allmänhet

utan erinran. Några remissorgan anser dock den föreslagna pensionsförhöjningen

per uppskovsmånad vara alltför låg. SPP framhåller, alt man inte

ännu kan taga ställning till frågan om uppskjutet eller förtida pensions3

— liihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr 55

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

uttag, enär den intimt sammanhänger med den ännu icke utredda frågan

om invalidpensioneringens utformning. Länsstyrelsen i Södermanlands län

och Svenska försäkringsbolags riksförbund finner det onödigt att begränsa

uppskovsrätten till 72 års ålder.

De kommunala bostadstilläggen

Pensionsberedningen erinrar om, att det med den nuvarande

nivån för de statliga folkpensionsförmånerna befunnits nödvändigt att

komplettera dessa med tillägg, som är avpassade efter de skiftande kostnaderna

för bostad och bränsle på olika orter. Denna funktion fullgöres

av de kommunala bostadstilläggen, ehuru de på vissa orter till viss del

även utgör komplement för höjande av pensionärernas allmänna standard.

Om man avsevärt höjer pensionsnivån för folkpensioneringens grundförmåner,

så bör dessa enligt beredningens mening i större utsträckning än

hittills räcka till bestridande av kostnader för bostad och bränsle. Behovet

av kommunalt bostadstillägg skulle därvid minska. Man bör därför enligt

beredningen överväga att i samband med pensionshöjningen låta viss del av

höjningen avräknas på bostadstillägget. Därigenom skulle de ojämnheter i

den nuvarande folkpensionsnivån, som de kommunala bostadstilläggen

medfört, i viss mån minskas.

Beredningen lämnar därvid vissa uppgifter rörande förekomsten och

storleken av bostadstilläggen i olika kommuner. Det kan nämnas, att kommunala

bostadstillägg införts i alla rikets kommuner utom fem mindre

landskommuner, att grunderna för tilläggens utformning varierar högst

avsevärt och storleken av tilläggen likaså samt att bostadstilläggets maximala

belopp för en ogift pensionär växlar mellan 100 kr. och drygt 2 000

kr. Något över hälften av ålderspensionärerna har kommunala bostadstillägg.

Beredningen framhåller vidare en annan synpunkt som enligt dess mening

talar för att pensionshöjningen kombineras med en viss avräkning

på bostadstilläggen, nämligen önskemålet att minska inkomstprövningens

omfattning. De kommunala bostadstilläggen är inkomstprövade enligt samma

regler som gäller för de statliga inkomstprövade förmånerna. Inkomstprövningen

inom folkpensioneringen är —- framhåller beredningen — förenad

med betydande nackdelar men också med betydande fördelar. Inkomstprövningen

försvårar påbyggnaden å folkpensionen i form av frivillig

pensionering eller sparande av olika slag. I vissa inkomstlägen hämmar

den också lusten att utföra förvärvsarbete. Inkomstprövningen nödvändiggör

vidare en prövning av de pensionsberättigades inkomst- och förmögenhetsförhållanden,

vilken är administrativt betungande och mindre

tilltalande ur den enskildes synpunkt. Man vinner å andra sidan genom

inkomstprövningen den fördelen, att vissa folkpensionsförmåner kan för
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

behållas personer utan egna inkomster eller med små inkomster. Härigenom

kan pensioneringen nå större effektivitet inom en given kostnadsram.

Beredningen har diskuterat olika alternativ för avveckling av inkomstprövningen

och har därvid funnit det vara förenat med betydande svårigheter

att åstadkomma en allmän avveckling. Beredningens förslag om avräkning

å bostadstilläggen får ses som ett led i strävandena att avveckla

inkomstprövningen. Om man i samband med invalidpensionsfrågans lösning

kan avskaffa inkomstprövningen beträffande samtliga pensionsförmåner

utom bostadstilläggen, anser beredningen att det bör omprövas, huruvida

dessa tillägg kan föras utanför folkpensioneringen att handhavas av

kommunerna helt på egen bekostnad.

Med hänsyn till pensionstagarnas intresse av att pensionshöjningen i

stor utsträckning kommer dem tillgodo som en realförbättring finner

beredningen, att man inte bör tillämpa en rigorös avräkning. Den med folkpensionsreformen

avsedda förbättringen skulle eljest bli ringa eller helt

utebli för de ekonomiskt sämst ställda pensionärerna. Det har därför synts

beredningen lämpligt, att hälften av de pensionshöjningar som sker år

1960 och senare avräknas på de kommunala bostadstilläggen. Om den allmänna

folkpensionshöjningen år 1960 blir 700 kr. för en ensamstående

pensionär och en avräkning sker med hälften av detta belopp, bortfaller

bostadstillägget för alla sådana pensionärer med tillägg ej överstigande

350 kr. överstiger bostadstillägget 350 kr., kommer överskjutande belopp

att kvarstå tills vidare. Denna avräkningsregel resulterar i att bostadstillägg

fortfarande kommer att utgå i många fall.

För att åstadkomma en ytterligare reduktion av bostadstilläggen förordar

beredningen en ändring i bestämmelserna om inkomstavdrag, då flera samtidigt

utgående inkomstprövade förmåner reduceras enligt inkomstprövningsreglerna.

Ändringen innebär, att minskning skall ske icke som nu i

princip proportionellt på bostadstillägg och annan förmån utan i första

hand på bostadstillägget.

På de kvarvarande bostadstilläggen skall enligt beredningens förslag i

övrigt tillämpas samma inkomstprövningsregler som f. n. Detta innebär

bl. a. att omfattningen av återstående tillägg senare i vart fall kommer att

minska allteftersom kompletterande pensionssystem vinner i omfattning

och förmånerna därifrån reducerar tilläggen enligt inkomstprövningsreglerna.

Beredningen understryker, att kommunerna vid fastställande av nya

grunder för kommunala bostadstillägg bör iaktta återhållsamhet och ta

hänsyn till den höjda pensionsnivå som reformen innebär.

Fn av pensionsberedningens ledamöter, herr Almgren, framför i särskilt

yttrande betänkligheter mot minskningen av de kommunala bostadstilläggen

samt förordar att frågan om dessa tilliigg underkastas ytterligare utredning.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

Av remissorganen tillstyrker länsstyrelserna i Kristianstads, Älvsborgs,

Kopparbergs och Västernorrlands län helt beredningens förslag.

Länsstyrelsen i Jönköpings län tillstyrker med reservation för det fall att

den allmänna hyresnivån skulle undergå någon mera betydande höjning.

Statskontoret motsätter sig inte förslaget men finner det principiellt riktigast

att låta avräkningen ske med pensionshöjningarna i deras helhet.

Svenska arbetsgivareföreningen godtager beredningens förslag under förutsättning

av en jämnare takt för folkpensionshöjningarna.

I flera remissyttranden ifrågasättes om inte en större andel av pensionshöjningarna

än vad beredningen föreslagit borde avräknas på bostadstillläggen.

I denna riktning uttalar sig socialstyrelsen, TCO, SACO, SPP, Svenska

försäkringsbolags riksförbund, Handelns arbetsgivareorganisation,

Riksförbundet landsbygdens folk samt länsstyrelserna i Uppsala och Södermanlands

län.

Riksräkenskapsverket hävdar, att bostadstilläggen bör utmönstras ur

folkpensioneringen och att möjligheterna till ett snabbare genomförande

av en fullständig avveckling bör särskilt utredas.

Pensionsstyrelsen finner beredningens förslag vara förknippat med sådana

olägenheter att det inte är antagbart. Styrelsen anser, att man bör

överväga att åtminstone för nytillträdande pensionärer slopa de kommunala

bostadstilläggen i folkpensioneringen och i de fall där de behövs

ersätta dem med kommunala hyresbidrag utan statsbidrag, beslutade och

utbetalda av vederbörande kommun direkt.

Landsorganisationen anser, att beredningens förslag till avveckling av

de kommunala bostadstilläggen i första hand bör bedömas med hänsyn till

möjligheterna att förverkliga folkpensionshöjningarna. Den kritik som anförts

beträffande den nuvarande inkomstprövningen av familje- och invalidpensionen

synes enligt Landsorganisationen alltför oförmedlat ha överförts

på bostadstilläggen. Med hänsyn till att dessa i praktiken fullgör en

funktion av dyrortstillägg bör de särskilt på de dyrare orterna bibehållas i

större omfattning än enligt beredningens förslag.

Sveriges folkpensionärers riksorganisation motsätter sig den föreslagna

avvecklingen och anser att denna fråga bör ytterligare utredas. Även Svenska

stadsförbundet önskar ytterligare utredning och anför, att den föreslagna

reduceringen skulle motverka den eftersträvade höjningen av folkpensionärernas

levnadsstandard.

Beredningens uttalande att kommunerna vid fastställande av nya grunder

för kommunala bostadstillägg bör iaktta återhållsamhet och ta hänsyn

till den höjda folkpensionsnivå som reformen innebär understrykes av

länsstyrelsen i Västernorrlands län och TCO. Svenska arbetsgivareföreningen

finner att enbart ett uttalande av denna art inte är tillfyllest och

anser det böra fastslås, att eventuella höjningar av bostadstilläggen skall

bekostas helt av kommunerna själva. Pensionsstyrelsen finner det nödvän
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

digt att kombinera en avveckling av bostadstilläggen med förbud för kommunerna

att från en viss bestämd tidpunkt införa eller höja sådana tillägg.

Värde- och standardbeständighet

Pensionsberedningen framhåller, att det nuvarande systemet

för att säkra folkpensionernas värdebeständighet, nämligen genom en automatisk

indexreglering på grundval av konsumentprisindex, har fungerat

relativt tillfredsställande. Beredningen föreslår därför, att detta system

bibehålies, dock med de modifikationer som föranledes bl. a. av de höjda

grundförmånerna.

Vad angår standardbeständigheten av folkpensionerna finner beredningen,

att det även framdeles bör ankomma på statsmakterna att bedöma

om och när tillägg till folkpensionerna erfordras för att ge pensionärerna

rimlig del av den aktiva befolkningens standardhöjning. Beredningen tillfogar,

att de pensionsbelopp, som angivits såsom mål för en förbättring av

folkpensioneringen, enligt dess mening får anses innefatta den höjning av

pensionsnivån som skulle följa av en standardutveckling för den aktiva

befolkningen av ungefär den storlek som allmänt sett karakteriserat det

sista årtiondet.

Flertalet remissorgan som yttrat sig i frågan är positivt inställda

till någon form av värdebeständighet av folkpensionen. Det är emellertid

endast ett mindre antal som uttryckligen ansluter sig till beredningens förslag

om automatisk indexreglering samt tid efter annan fattade beslut om

standardhöjning.

Statskontoret — som hävdar att automatiskt verkande indexregleringar

om möjligt bör undvikas — vill dock inte motsätta sig en sådan indexreglering

för folkpensionernas del, enär det torde vara ofrånkomligt med en

garanti om värdebeständighet för att dessa skall kunna helt fullgöra sitt

syfte.

Svenska bankföreningen avstyrker automatisk indexreglering av folkpensionen

under framhållande bl. a. av att en sådan kan få en direkt inflationsdrivande

effekt.

TCO, som betonar angelägenheten av en värdesäkring av utgående pensioner,

anser att det -— liksom föreslås beträffande den obligatoriska tillläggspensioneringen

— även för bottenpensioneringens del bör finnas

möjligheter att vid exceptionella förhållanden temporärt frångå en absolut

indexanknytning.

Enligt Svenska försäkringsbolags riksförbund bör frågan om utformningen

av indexregleringen ytterligare utredas. Förbundet finner det nödvändigt

att indexregleringen utformas så, att pensionärerna inte befrias

från konsekvenserna av en allmän standardsänkning, exempelvis betingad

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

av en försämrad relation mellan export- och importpriser eller en exceptionellt

dålig skörd.

Invalid- och familjepensioneringen

Såsom förut nämnts anser pensionsberedningen, att närmare

undersökningar bör göras angående invalidpensioneringen och dess placering

i socialförsäkringssystemet, ett problemkomplex som inrymmer bl. a.

frågorna om samordningen mellan denna försäkringsgren och övriga socialförsäkringsgrenar,

invaliditetsbegreppet och inkomstprövningens avveckling.

I detta läge har beredningen funnit sig böra utgå från att invalidpensioneringen

tills vidare kvarstår inom folkpensionssystemet och att förmånerna

därvid bibehålies inkomstprövade som för närvarande.

Beredningen anser att den höjning, som förordats i fråga om ålderspensionerna,

även bör avse invalidpensionens och sjukbidragets maximum.

Dessa belopp skulle sålunda år 1958 och 1960 bli 2 300 resp. 3 000 kr. för

ensam invalidpensionär eller sjukbidragstagare och 1 840 resp. 2 250 kr.

för envar av två förmånsberättigade makar. Avvägningen av beloppen för

tiden därefter finge bli beroende av de fortsatta undersökningarna rörande

invalidpensioneringen.

Vad angår familjepensioneringen framhåller beredningen, att den

inte i alla delar kunnat ta ställning till utformningen därav, emedan

familjepensioneringen i viss mån blir beroende av hur invalidpensioneringen

kommer att gestaltas.

Familjepensioneringen är nu uppsplittrad på tre olika lagstiftningar, nämligen

folkpensioneringslagen, lagen om bidrag till änkor och änklingar med

barn samt lagen om särskilda barnbidrag. Här bör enligt beredningens mening

en större enhetlighet åstadkommas samtidigt som förmånerna förbättras

och inkomstprövningen begränsas.

Pensionsberedningen föreslår, att familjepensioneringen skall omfatta i

första hand änkepension, änklingspension och barnpension. Dessa pensioner

bör utgå utan inkomstprövning fr. o. m. den 1 juli 1960. Nuvarande änkeoch

änklingsbidrag samt huvudparten av de särskilda barnbidragen avses

uppgå i nämnda pensioner. Pension till frånskild make anses kunna övervägas.

Rätt till full änkepension bör föreligga dels för änka som uppnått 55 års

ålder vid mannens död och dels för änka som vid mannens frånfälle har

barn i hemmet, så länge barnet är under 19 år. Till änka, som uppnått 40

men ej 55 års ålder antingen vid mannens död eller vid den tidpunkt då det

yngsta hemmavarande barnet fyller 19 år, skall utgå reducerad änkepension.

Reduktionen innebär, att beloppet av full änkepension minskas med

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

1/20 för varje år varmed änkans ålder underskrider 55 år vid tidpunkt som

nyss nämnts. Till den som blir änka i åldern 36—39 år och inte har barn

under 19 år i hemmet utgår engångsbelopp.

Full änkepension föreslås uppgå till samma belopp som ålderspensionen

för envar av två pensionsberättigade makar, d. v. s. 2 250 kr. år 1960 och

— efter de olika etapphöjningarna — 2 700 kr. år 1968.

Änklingspension föreslås tillkomma änkling med barn under 19 år i

hemmet. Änklingspensionen skall utgöra hälften av full änkepension.

Barnpension skall enligt förslaget utgå till barn under 19 år som förlorat

sin huvudsakliga försörjare. Denna pension skall fr. o. m. den 1 juli

1960 utgöra 750 kr. och ersätta särskilt barnbidrag, som nu utgår med högst

600 kr.

De särskilda barnbidrag, som utgår till utomäktenskapliga barn med

okänd fader, överföres från folkpensioneringen till barnavården.

Övriga särskilda barnbidrag, vilka har karaktär av barntillägg till försörjarens

folkpension, föreslås fr. o. m. den 1 juli 1960 utgå för barn under

19 år med inkomstprövat belopp av högst 750 kr.

Vad angår hustrutillägget framhåller beredningen att hustrutillägget i

avvaktan på undersökningar om möjligheterna att avskaffa inkomstprövningen

bl. a. inom invalidpensioneringen, bör kvarstå inkomstprövat. För

att inte försvåra den avveckling eller ändring av hustrutillägget, som efter

dessa undersökningar kan befinnas erforderlig, bör enligt beredningens

mening tillägget bibehållas vid det maximibelopp, som följer av nuvarande

regler, och att i samband med 1958 års höjning alltså inte bör ske någon

uppräkning av hustrutillägget.

Flera remissorgan, däribland försäkringsinspektionen, SACO och

länsstyrelsen i Kopparbergs lån, framhåller att invalid- och familjepensionsfrågorna

inte -—- såsom beredningen förutsatt — bör skjutas till en

senare tidpunkt utan bör lösas i samband med ålderspensioneringen. Pensionsstyrelsen,

som ger uttryck för samma uppfattning, uttalar att principerna

för familj epensioneringen i nu gällande pensionssystem inte lämpligen

kan läggas till grund för ett förslag i ämnet. För att komma till rätta

med de speciella svårigheter som drabbar änkor bör enligt styrelsens mening

huvudvikten läggas på åtgärder utanför pensioneringsområdet och

framför allt på åtgärder för återinpassning i arbete.

Under remissbehandlingen har i övrigt framförts vissa önskemål om

jämkningar i olika avseenden av vad som föreslagits. I stort sett har de

skisserade riktlinjerna för familjepensioneringens uppbyggnad emellertid

inte föranlett invändningar. Det kan nämnas, att Sveriges folkpensionärers

riksorganisation anmärkt, att hustrutilläggen bör höjas i takt med pensionsbeloppen

för envar av två pensionsberättigade makar.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

Kostnader och finansiering

Pensionsberedningen har beräknat att dess förslag medför att

kostnaderna för folkpensioneringen utvecklas på sätt som framgår av

följande sammanställning. Vid beräkningarna har förutsatts oförändrat

penningvärde och konstant lönenivå. Det bör erinras om att sedan beräkningarna

utförts ett nytt indextillägg tillkommit fr. o. m. oktober 1957.

Miljoner kronor budgetåren

1957/58

1958/59

1960/61

1962/63

1964/65

1966/67

1968/69

Ålderspensioneringen ....

1 410

1 540

2 040

2 240

2 450

2 660

2 900

Familjepensioneringen . . .

100

no

300

310

320

340

350

Invalidpensioneringen.. . .

290

310

390

410

430

450

470

Kommunala bostads-

tillägg...............

240

270

120

100

80

70

60

Summa

2 040

2 230

2 850

3 060

3 280

3 520

3 780

Kostnaderna för åren 1970, 1980 och 1990 uppskattas till 4 000, 4 900 resp.

5 400 milj. kr. Av kostnadsökningen mellan budgetåren 1957/58 och 1968/69,

vilken utgör 1 740 milj. kr., föranledes 380 milj. kr. uteslutande av att

antalet åldringar stiger, varför nettoökningen på grund av reformen uppgår

till 1 360 milj. kr.

Det må framhållas, att kostnaderna fr. o. m. budgetåret 1960/61 givetvis

blir beroende av huruvida invalidpensioneringen kommer att kvarbli inom

folkpensioneringen och hur invalidpensioneringen i så fall skall vara beskaffad.

Vid kostnadsberäkningarna har måst förutsättas att reglerna för

invalidpensioneringen förblir oförändrade utom i det avseendet, att förmånerna

antages höjda i takt med ålderspensionerna. Kostnadsberäkningarna

inbegriper också de förbättringar av familjepensioneringen inom folkpensioneringen,

som angivits av beredningen.

Vad angår finansieringen utgår beredningen ifrån att folkpensionskostnaderna

även framdeles kommer att bestridas i huvudsak genom pensionsavgifter

och allmänna medel. Beredningen föreslår emellertid att pensionsavgiften

höjes. Beredningen erinrar om att man vid utformningen av reglerna

för folkpensionsavgiften i den nuvarande folkpensioneringen sökt erhålla

en viss relation mellan avgiftens maximibelopp och ålderspensionens storlek.

Maximibeloppet har därvid avvägts så att avgiften i princip ger försäkringsmässig

täckning för folkpensionen åt den, som erlägger maximibeloppet

under största delen av den avgiftspliktiga tiden. Beredningen finner

att man särskilt i anslutning till den föreslagna kraftiga ökningen av folkpensionsbeloppen

kan höja avgiftens maximibelopp ganska väsentligt och

ändå utgå ifrån att alla erhåller minst full valuta för sina avgifter.

Med hänsyn till att folkpensionsförbättringen förutsättes ske i etapper

bör enligt beredningens mening pensionsavgiften också höjas successivt.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

Folkpensionsavgiften, som nu är 2,5 procent av den till statlig inkomstskatt

taxerade inkomsten, föreslås sålunda bli 4 procent år 1959 och 5 procent år

1961. Om det statsfinansiella läget påkallar det, bör övervägas en höjning

till 6 procent under de därpå följande åren. Den övre gränsen, som nu är

10 000 kr. taxerad inkomst för ogift och 20 000 kr. för äkta makar, föreslås

bli 15 000 kr. taxerad inkomst såväl för en ogift som för två makar tillsammans.

Pensionsavgiftens maximibelopp blir då 600 kr. vid 4 procents

uttag, 750 kr. vid 5 procents uttag och 900 kr. vid 6 procents uttag. Som

skäl för denna ändring anför beredningen, att det inte synes rimligt att

de familjer, där mannen svarar för hela inkomsten eller huvuddelen därav

och där makarna vanligen under en stor del av den avgiftspliktiga tiden

har barn att draga försorg om, kan belastas med dubbelt så stor folkpensionsavgift

som en ogift i motsvarande inkomstläge, vilken ej har denna

försörjningsbörda. Det kunde visserligen övervägas att sätta maximigränsen

för makarna 50 procent högre än den ogiftes i stället för dubbelt så hög,

eftersom beredningen förordar att två makar, som båda är pensionsberättigade,

skall erhålla 50 procent högre pension än en ensamstående. Man kan

emellertid enligt beredningens åsikt inte i detta sammanhang fästa avgörande

vikt vid förmånsawägningen under den passiva tiden, eftersom det

under den avgiftspliktiga tiden inte kan förutses vilken pensionärskategori

vederbörande kommer att tillhöra.

Beredningen behandlar vidare frågan om kostnadsfördelningen mellan

stat och kommun och föreslår i denna del den ändringen i gällande bestämmelser,

att den övre gränsen för kommunernas bidragsskyldighet till de

kommunala bostadstilläggen höjes från 60 till 80 procent.

Beredningen belyser kostnadsfördelningen f. n. och vid reformens olika

etapper i följande sammanställning, som uppgjorts med oförändrat penningvärde

och konstant inkomstnivå som utgångspunkt.

Budgetår

Totala

folkpen- sionskost- nader

milj. kr.

Folkpensionsavgifter1

Kommun- bidrag2

milj. kr.

Fondav- kastning

milj. kr.

Statens nettokostnader

milj. kr.

andel av

totalkost- naderna

%

milj. kr.

andel av

totalkost- naderna

0/

/o

1957/58

2 040

640

31

320

30

1 050

52

1958/59

2 230

760

34

350

30

1 090

49

1960/61

2 850

1 080

38

300

30

1 440

51

1962/63

3 060

1 250

41

300

30

1 480

48

1964/65

3 280

1 250

38

300

30

1 700

52

1966/67

3 520

1 250

36

300

30

1 940

55

1968/69

3 780

1 250

33

300

30

2 200

58

1 4 % avgift åren 1959 och 1960; 5 % avgift fr. o. m. år 1961.

2 Nuvarande ortsavdrag förutsattes. Genomföres den föreslagna ortsavdragsreformen nedgår

kommunernas bidrag med omkring 20 milj. kr.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

Höjes folkpensionsavgiften till 6 procent fr. o. m. år 1963, kan avgifterna

beräknas uppgå till 1 330 milj. kr. budgetåret 1962/63 och 1 500 milj. kr.

de följande budgetåren samt statens nettokostnader till 1 400, 1 450, 1 690

och 1 950 milj. kr. under budgetåren 1962/63, 1964/65, 1966/67 resp. 1968/69.

I samband med att beredningen behandlar finansieringsfrågan ifrågasätter

beredningen huruvida inte den budgetmässiga redovisningen av folkpensioneringens

inkomster och utgifter borde omläggas så att större överskådlighet

vinnes. Sålunda bör enligt beredningens mening övervägas att

upprätta en särskild budget för folkpensioneringen så att i riksstaten endast

återfinnes statens nettoutgifter för pensioneringen.

En av ledamöterna i beredningen, herr Nordenskiöld, har i särskilt yttrande

framhållit, att han icke i och för sig har någon erinran mot den av

beredningen föreslagna höjningen av folkpensionsavgiften men finner det

angeläget, att frågan om de ökade folkpensionskostnadernas finansiering så

snart som möjligt ytterligare överväges med sikte på att man bör undvika

ökad statlig budgetfinansiering.

En annan ledamot, herr Almgren, förordar i särskilt yttrande att den övre

gränsen för avgiftsplikten beträffande äkta makar bibehålies vid 20 000 kr.

Rörande remissorganens inställning till beredningens förslag i

finansieringsfrågan må nämnas följande.

Landsorganisationen finner förslaget väl avvägt. Sveriges lantbruksförbund

framhåller, att folkpensionsavgift bör uttagas minst i den omfattning

som föreslagits. Fullmäktige i riksbanken (majoriteten) anser, att en så

stor del som möjligt av folkpensionskostnaderna bör täckas genom avgifter.

En höjning av folkpensionsavgiften utöver vad beredningen direkt föreslagit

förordas av bl. a. socialstyrelsen, statskontoret, riksråkenskapsverket,

länsstyrelserna i Kronobergs, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Västernorrlands

län, Svenska arbetsgivareföreningen, Handelns arbetsgivareorganisation,

SPP, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation samt Sveriges

grossistförbund.

Ändrade grunder för avgiftsuttaget, i vissa fall i samband med en ändrad

konstruktion av pensionssystemet, förordas av försåkringsinspektionen,

överståthållarämbetet, TCO, SACO och Svenska försäkringsbolags riksförbund.

Beredningens förslag att höja den övre gränsen för kommunernas bidragsskyldighet

till de kommunala bostadstilläggen tillstyrkes av statskontoret.

Socialstyrelsen anser, att maximigränsen bör på en gång kunna höjas

till 100 procent. Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas

förbund motsätter sig däremot den av beredningen föreslagna höjningen.

Statskontoret ställer sig positivt till den av beredningen ifrågasatta omläggningen

av den budgetmässiga redovisningen av folkpensioneringens in
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungi. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

komster och utgifter, under det att riksräkenskapsverket finner en sådan

omläggning inte vara förenlig med gällande budgetsystem.

Författningsreglerad påbyggnad av bottenpensioneringen

Inom pensionsberedningen har såsom förut nämnts framlagts tre olika

förslag till tilläggspensionering såsom komplement till den förbättrade folkpensioneringen.

I mina överväganden rörande vilken väg som bör beträdas

när man övergår till att utarbeta pensionsreformens detaljer har jag kommit

fram till den ståndpunkten att tilläggspensioneringen bör utformas

väsentligen efter de principer som utmärker förslaget om författningsreglerad

påbyggnad av bottenpensioneringen. Jag ämnar nu lämna en något fylligare

redogörelse för vissa delar av detta förslag och remissyttrandena däröver

än vad jag gjort i det föregående. Vad angår de båda andra förslagen

till tilläggspensionering får jag hänvisa till vad därom anföres i pensionsberedningens

betänkande samt i publikationen med remissyttrandena. Detsamma

må även gälla de delar av förslaget om författningsreglerad påbyggnad

som jag här inte närmare berör.

Tilläggspensioneringens omfattning

Beträffande förslaget till författningsreglerad påbyggnad av bottenpensioneringen

har i det föregående angivits, att den obligatoriska tilläggspensioneringen

till sin personella omfattning skall avse alla löntagare.

I förslaget framhålles, att inkomst av tjänst hos annan bör grunda

rätt till tilläggspension från den obligatoriska tilläggspensioneringen. Därvid

påpekas, att detta inte riktigt är detsamma som att tilläggspensioneringen

skall avse enbart löntagare. Tilläggspension kommer nämligen att utgå

även till företagare, husmödrar och andra, om de tidigare i egenskap av

anställda förvärvat pensionsrätt eller i viss omfattning vid sidan av sin

egentliga verksamhet ägnat sig åt arbete för annans räkning. Likväl synes

tilläggspensioneringen kunna rubriceras såsom en tilläggspensionering för

löntagare.

Såsom motivering för att icke medtaga självständiga företagare

i den obligatoriska tilläggspensioneringen för deras inkomster

i denna egenskap anföres, att en mycket betydande del av de självständiga

företagarna innehar tillgångar i form av fastigheter eller rörelse, som ger

avkastning även då vederbörandes egen arbetsinsats minskas eller upphör.

Vidare framhålles, att det ofta torde förhålla sig så att företagarna finner

det förmånligare att i sin rörelse investera vad som motsvarar de pensionsavgifter,

som skulle uttagas av dem i ett obligatoriskt system, än att erlägga

dessa medel till pensionssystemet. Därtill kommer att det kunde bli

svårt alt av vissa mindre företagare uttaga de premier, som skulle vara er
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

forderliga för att täcka kostnaderna för deras obligatoriska försäkring. I

detta sammanhang kan erinras om den kompletterande tilläggspensionering

av frivillig natur, som enligt vad tidigare nämnts innefattas i förslaget om

författningsreglerad påbyggnad av bottenpensioneringen.

Angående frågan om undantagande av vissa löntagargrupper

från den obligatoriska tilläggspensioneringen framhålles i förslaget

bl. a. följande.

Att undantaga en persongrupp från den obligatoriska tilläggspensioneringen

torde kunna komma i fråga endast om de pensionsförmåner, som

är tillförsäkrade gruppens medlemmar, är likvärdiga med eller större än

de pensioner, som den allmänna pensioneringen kan väntas ge. Denna förutsättning

torde icke föreligga för någon persongrupp. I den allmänna debatten

har de stats- och kommunalanställda ansetts i första hand komma

i fråga för ett undantagande. Vad angår de statsanställda anses de ha en

mycket tillfredsställande pensionering. Deras pensionsrätt anknyter emellertid

ingalunda alltid till samtliga de lönebelopp, som vederbörande uppbär

av staten-arbetsgivaren. Sålunda tas så gott som undantagslöst ingen

hänsyn till särskilda tilläggsersättningar vid visst slag av arbete eller till

övertids- eller vikariatsersättning. Dessutom uppehåller många statstjänstemän

under åratal högre befattning mot vikariatslön utan att förvärva

pensionsrätt i den befattningen. Vidare må nämnas att, även om den statliga

personalpensioneringen skulle i andra fall anses likvärdig med eller

bättre än den här förordade pensioneringen, detta inte gäller då anställningen

upphör innan pensionsfallet inträffar. Vad sålunda anförts äger

väsentligen tillämpning även beträffande de kommunalanställda och liknande

förhållanden föreligger även för vissa andra grupper. Med hänsyn

härtill och på grund av de av pensionsutredningen i dess båda betänkanden

framlagda principiella och praktiska skälen kan det inte förordas att man

undantager vissa löntagarkategorier från den obligatoriska tilläggspensioneringen.

I

I förslaget diskuteras vilka inkomster som skall hänföras

till inkomst av tjänst och sålunda vara pensionsgrundande.

Därvid anföres bl. a.

Inom den allmänna sjukförsäkringen tillämpas i princip det civilrättsliga

arbetstagarbegreppet vid avgörandet av vad som skall anses utgöra

inkomst av tjänst. Detta innebär bl. a. att inkomster av stadigvarande

eller tillfälliga uppdrag såsom styrelseuppdrag, kommunala förtroendeuppdrag,

uppdrag att göra bouppteckning o. d. inte medräknas. Till inkomster

av tjänst hänföres däremot vid inkomstbeskattningen såväl lön

som inkomst av olika slags uppdrag och av tillfälligt bedriven vetenskaplig,

konstnärlig eller därmed jämförlig verksamhet. Även pension, livränta,

undantagsförmån och periodiskt understöd likställes där med inkomst av

tjänst. Både sjukförsäkringens och inkomstbeskattningens regler i förevarande

avseende skiljer sig från de inkomstbegrepp, som ligger till grund

för statlig, kommunal och privat pensionering. I de statliga och kommunala

pensionssystemen blir pensionen sålunda i stort sett beroende av vilken

med pensionsrätt förenad tjänst man har vid avgången. Likartade förhållanden

är vanliga inom den privata pensioneringen, även om man där

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

ofta i rätt väsentlig utsträckning bortser från löneändringar som skett efter

viss ålder. För alla de nämnda pensionssystemen är ett gemensamt drag att

hänsyn inte tages till sådana inkomster som övertids- och vikariatsersättningar

eller inkomster av bisysslor. Dessa inkomstslag innefattas emellertid

under såväl sjukförsäkringens som skattelagstiftningens begrepp inkomst

av tjänst. Inom yrkesskadeförsäkringen är det civilrättsliga arbetstagarbegreppet

avgörande för tillhörigheten till den obligatoriska försäkringen.

Det framliålles, att det i och för sig vore lämpligt om förmåner m. in.

inom de olika socialförsäkringsgrenarna kunde grunda sig på samma

tjänsteinkomstbegrepp. För sjuk- och yrkesskadeförsäkringarnas del synes

det inte möjligt att frångå det civilrättsliga arbetstagarbegreppet, men

att tillämpa detta beträffande den pensionsgrundande inkomsten anses vara

möjligt endast under förutsättning, att man för pensionsberäkningen tilllämpar

ett pensionsklassystem av samma art som sjukpenningklassystemet

i den allmänna sjukförsäkringen. Ett sådant klassystem skulle emellertid

i alltför hög grad avvika från alla hittills tillämpade typer av tjänstepensionering

och det skulle medföra administrativa fördelar av betydenhet

endast om det helt samordnades med sjukpenningklassystemet. Detta

skulle emellertid kräva omfattande ändringar i sjukförsäkringen. Med hänsyn

härtill har ett pensionsklassystem inte kunnat förordas.

I stället föreslås att den pensionsgrundande inkomsten skall bestämmas

utifrån det skattemässiga begreppet inkomst av tjänst. Dock göres vissa

modifikationer häri. Bl. a. skall pension, livränta, undantagsförinån och

periodiskt understöd inte grunda rätt till tilläggspension. Den pensionsgrundande

inkomsten förutsättes skola fastställas med ledning av inkomstuppgifterna

i självdeklarationerna för beskattningen.

I fråga om avgiftsberäkningen föreslås däremot — bl. a. med hänsyn

till de betydande administrativa fördelar som därmed kan vinnas vid en

finansiering med kollektiv arbetsgivaravgift •— att det civilrättsliga arbetstagarbegreppet

kommer till användning. Det blir alltså inte samma tjänsteinkomstbegrepp

för avgifts- som för pensionsberäkningen. Det framhålles,

att detta givetvis inte är helt tillfredsställande men att det inte synes

behöva föranleda några större betänkligheter, eftersom begreppen i det väsentliga

sammanfaller och arbetsgivaravgiften föreslås ha kollektiv karaktär.

Vid remissbehandlingen har i några yttranden framförts erinringar

mot den personella omfattningen av den föreslagna

tilläggspensioneringen. Sålunda anser vissa remissorgan, att förslaget

är otillfredsställande i det avseendet, att självständiga företagare

inte medtages i den obligatoriska tilläggspensioneringen. I

sådan riktning uttalar sig överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Gotlands

och Blekinge län, riksräkenskapsverket och SACO. Vidare anför Sveriges

lantbriiksförbund bl. a.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

Förbundet anser det inte helt uteslutet, att ett obligatorium med en annan

praktisk utformning skulle kunna befinnas godtagbart av olika grupper,

om det möjliggör att däri innesluta även företagare såsom jordbrukare

med flera. Starka skäl talar för att, om ett obligatorium skall genomföras,

detta bör omfatta alla grupper och inte blott löntagare, vad beträffar inkomst

av tjänst och/eller annat förvärvsarbete. I detta avseende må hänvisas

till rörligheten mellan olika yrken, som motiverar ett system, där den enskilde

behåller sin anslutning till pensioneringen oavsett om han flyttar

från det ena yrket till ett annat, om han en tid tillhör ett kollektiv och en

tid ett annat.

Enligt länsstyrelsen i Kronobergs län bör tilläggspensioneringen omfatta

inte blott löntagare utan så många medborgare som möjligt.

Försåkringsinspektionen (majoriteten), som förordar att bottenpensioneringen

helt eller i vart fall till väsentlig del successivt avvecklas samtidigt

med att tilläggspensioneringen vinner större omfattning, finner att

man i så fall blir nödsakad att söka inordna även egna företagare under

den obligatoriska försäkringen. Härför talar enligt försäkringsinspektionens

mening vidare den omständigheten, att pensioneringsbehov av samma

art som för löntagare får anses föreligga även för en mycket stor del av de

egna företagarna, i första hand för dem som i fråga om levnadsvillkor och

arbetsförhållanden är i stort sett jämställda med löntagare.

Rörande frågan om undantagande av vissa löntagargrupper

från den obligatoriska tilläggspensioneringen vilka redan har ordnade

pensionsförhållanden anser länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs och Jämtlands

län, att stats- och kommunalanställda samt sådana privatanställda,

vilka har sin pensionsfråga löst, bör ställas utanför tilläggspensioneringen.

Samma uppfattning hyser Statstjånstemånnens riksförbund såvitt angår

statstjänstemännen, och länsstyrelsen i Västernorrlands län ifrågasätter

lämpligheten att inbegripa de stats- och kommunalanställda. Socialstyrelsen

och pensionsstyrelsen är inte övertygade om att den obligatoriska linjen är

oförenlig med undantag för de förhållandevis stora grupper av anställda,

som redan har fått sin tjänstepensionsfråga tillfredsställande ordnad.

Svenska stadsförbundet däremot anser, att de statskommunala arbetstagarna

inte bör undantagas från den obligatoriska tilläggspensioneringen.

Frågan om vilka inkomster som skall hänföras till inkomst

av tjänst beröres i några remissyttranden.

Riksförsäkringsanstalten anser, att pensionsberäkningens anknytning till

det skatterättsliga tjänsteinkomstbegreppet leder till synnerligen otillfredsställande

resultat och att det är otjänligt för tillgodoseende av pensionsreformens

syfte. Enligt ämbetsverkets mening råder vittgående skiljaktigheter

mellan det skatterättsliga tjänsteinkomstbegreppet, som enligt förslaget

skulle tillämpas vid bestämmandet av den inkomst som är pensionsgrundande,

och det civilrättsliga arbetstagarbegreppet, som skulle vara avgörande

för den inkomst av tjänst, varpå arbetsgivaravgift erlägges. Bris
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år i958

ten på överensstämmelse mellan förmånsberäkning och avgiftsdebitering

måste enligt verkets mening vara helt förkastlig inom en tilläggspensionering

av förevarande slag. De i förslaget anförda skälen för att avvisa det

civilrättsliga arbetstagarbegreppet för pensionsberäkningen finner verket

inte vara tillräckligt underbyggda.

SACO anser, att det föreligger så stora skillnader mellan de två tjänsteinkomstbegreppen,

att förslaget måste anses innebära ett kraftigt brott mot

sambandet mellan avgifter och förmåner. Det måste därför avstyrkas av

både principiella och praktiska skäl.

Enligt Svenska arbetsgivareföreningen leder användandet av de båda

tjänsteinkomstbegreppen till att vissa löntagargrupper får subventionera

pensionerna för andra grupper.

Även riksskattenämnden, centrala uppbördsnämnden samt länsstyrelserna

i Kalmar och Västmanlands län ställer sig kritiska till förslaget beträffande

pensions- resp. avgiftsgrundande inkomst.

Länsstyrelsen i Uppsala län yttrar, att något annat inkomstbegrepp än det

skattemässiga knappast torde kunna komma i fråga, om uppgifterna rörande

pensionsgrundande inkomst skall hämtas ur självdeklarationerna. Länsstyrelsen

i Våsternorrlands län framhåller, att om man — trots de allvarliga

erinringar av såväl principiell som praktisk art, som måste resas

mot användandet av olika inkomstbegrepp — likväl anser att pensionen

bör utgå i förhållande till pensionstagarnas inkomst utan individuell avgiftsberäkning,

ett system liknande det som framlagts torde böra accepteras.

Den principiella invändningen får därvid ge vika för den förenkling av

systemet, som därigenom kan åstadkommas.

Pensionsnivå

I förslaget om författningsreglerad påbyggnad av bottenpensioneringen

framhålles, att man, när det gäller att fastställa tilläggspensionens storlek,

måste beakta storleken av bottenpensionen. Man bör sålunda tillse, att

summan av botten- och tilläggspensionen ger en totalpension av den önskade

storleken. Avvägningen bör ske så att en godtagbar pensionsnivå framkommer

inte blott i de lägre utan även i de högre inkomstlägena. Eljest

blir det nödvändigt att i högre inkomstlägen regelmässigt komplettera den

obligatoriska pensioneringen genom frivilliga anordningar.

Vidare framhålles, att kompensationsgraden inte synes böra sältas lägre

än 65 procent, om man beaktar de regler, som nu tillämpas inom de mera

tillfredsställande pensionssystemen, och de grunder för pensionsberäkningen,

som i övrigt förutsättes i fråga om den obligatoriska tilläggspensioneringen.

Rörande kompensationsgraden anföres vidare.

Visserligen kan göras gällande att, om den pensionsgrundande inkomsten

fastställes såsom förordats, denna ofta blir avsevärt större än de löner,

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungi. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

som nu lägges till grund vid pensionsberäkning, och att en 65-procentregel

därför ibland kan ge betydligt högre kompensationsgrad än vad som nu är

vanligt. Det bör emellertid förutskickas, att beräkningen inte skall bygga

på den försäkrades slutlön utan på hans medellöneinkomst för vissa år. I

ett samhälle med stigande standard kommer medellönen ofta att vara lägre

än slutlönen. Detta leder inte sällan till att, om man jämför pensionen med

slutlönen, kompensationsgraden i realiteten blir mindre än vad den valda

procentsatsen utvisar. Denna omständighet måste beaktas vid jämförelser

med nu förefintliga pensionssystem.

Rörande pensionsnivån och pensionsberäkningen inom tilläggspensionssystemet

innehåller förslaget vidare i huvudsak följande.

Inkomst av tjänst skall grunda rätt till tilläggspension till den del den

under ett kalenderår ligger mellan 3 000 och 30 000 kr. De angivna gränsbeloppen

bör följa förändringarna i penningvärdet men inte standardutvecklingen.

Gränserna bör i fråga om makar tillämpas på den inkomst var

och en har.

Minimigränsen för den pensionsgrundande inkomsten har valts

så att alla inkomster, som ligger ovanför gränsen, blir föremål för taxering.

Eljest skulle den försäkrade utan vidare kunna uppge fiktiva inkomster

för att därmed skaffa sig pensionsrätt.

Maximigränsen är densamma som pensionsutredningen på sin tid

föreslog i sitt slutbetänkande. En sådan gräns vid 30 000 kr. kan — framhålles

det i förslaget — visserligen förefalla hög vid nuvarande löneläge,

men den synes vara godtagbar med hänsyn till att gränsen inte automatiskt

förändras vid standardändringar samt till att den reallöneutveckling,

som förekommit det senaste årtiondet, inte kan antagas ha nått sin kulmen.

Motsvarande maximigräns inom sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna

ligger vid 15 000 kr. Det framhålles, att om man fastställer en indexreglerad

maximigräns vid 30 000 kr. inom tilläggspensioneringen, detta inte lär

kunna undgå att påverka de båda nämnda försäkringarna.

Det anges, att pensionssystemet kan konstrueras så, att inkomstgränser

och förmåner inte fastställes till beloppen utan uttryckes såsom viss andel

eller mångfald av ett basbelopp. Detta kan lämpligen fastställas till

samma belopp som minimigränsen för den pensionsgrundande inkomsten,

dvs. till 3 000 kr. Därvid kan minimigränsen anges vara lika med basbeloppet

och maximigränsen anges vara tio gånger basbeloppet. Fördelarna med

detta system ligger bl. a. däri, att endast basbeloppet behöver indexregleras

för att samtliga därtill knutna belopp skall följa indexändringarna.

Vid beräkningen av tilläggspensionen skall till utgångspunkt tagas medellöneinkomsten

utan avdrag för pensionsavgifter. Vidare beaktas vid beräkningen

av totalpensionens storlek endast den bottenpension, som tillkommer

den ena av två pensionsberättigade makar. Härvid bör man utgå

från det belopp, vilket enligt beredningens förslag bör utgöra slutmålet för

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958 49

pensionsreformen. Man bortser sålunda från den med 900 kr. förhöjda

bottenpensionen för pensionär, som inte har pensionsberättigad make.

Från de nämnda utgångspunkterna förordas att tilläggspensionsprocenten

i princip fastställes till 50 men att tilläggspensionen i behövlig omfattning

utfylles så att summan av bottenpensionen och full tilläggspension inte

understiger 65 procent. Detta innebär, att tilläggspensionen utgår med 50

procent av medellönen i vad denna överstiger 3 000 kr. men att totalpensionen,

om den enligt denna regel skulle bli mindre än 65 procent av hela medellönen,

bestämmes till 65 procent av medellönen. Vad ålderspensioneringen

beträffar ger de nämnda reglerna följande resultat för pensionär,

vars make också har pension.

Medellön

kr.

Bottenpension

kr.

Full

tilläggspension

kr.

Summa pension

i procent av

kr. medellönen

3 000

2 700

—

2 700

90

6 000

2 700

1 500

4 200

70

8 000

2 700

2 500

5 200

65

10 000

2 700

3 800

6 500

65

15 000

2 700

7 050

9 750

65

20 000

2 700

10 300

13 000

65

30 000

2 700

16 800

19 500

65

Familjens ålderspensionsförmåner blir i dessa fall minst 2 700 kr. högre,

enär den andra maken åtminstone uppbär bottenpension med detta belopp.

Vid en medellön av t. ex. 10 000 kr. blir alltså den sammanlagda pensionen

(6 500 + 2 700 =) 9 200 kr.

För pensionstagare, som inte har pensionsberättigad make, blir pensionen

900 kr. högre än som angives i tabellen, eftersom hans bottenpension

som förut nämnts blir 3 600 kr. Har han haft en medellön av 10 000 kr., blir

hans pension alltså (3 600 + 3 800 =) 7 400 kr.

Vid tilläggspensionens beräkning kan ett poängsystem tillämpas. Pensionspoängen

för visst år skall motsvara förhållandet mellan den del av

inkomsten, som grundar rätt till tilläggspension, och basbeloppet. Är årsinkomsten

7 500 kr. och basbeloppet 3 000 kr., blir pensionspoängen 1,50,

dvs. lika med den pensionsgrundande inkomsten (7 500 — 3 000 =) 4 500

kr. dividerad med basbeloppet.

Pensionspoäng kan förvärvas i åldern 16—65 år.

Vid bestämmandet av pensionsnivån kan man välja mellan att räkna

medelpoängen för samtliga pensionsgrundande år eller för ett visst lämpligt

antal bästa år, dvs. dem under vilka pensionspoängen varit högst.

Såsom skäl för den sistnämnda metoden framhålles främst, att systemet

härigenom blir mera standardföljsamt under tider av stigande standard samt

att viss anslutning vinnes till vad som i motsvarande hänseende gäller inom

nu förefintliga pensionssystem, där pensionerna sättes i relation till avlöningsförhållandena

under den akliva tidens senare del. Det förordas sålunda,

att pensionsnivån skall beräknas med hänsyn till de 15 år, för vilka

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 55

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

pensionspoängen varit högst. Har någon mer än 15 poänggivande år, bör

alltså medelpoängen uträknas på grundval av poängen för de 15 bästa åren.

Har någon åter mindre än 15 poänggivande år, uträknas medelpoängen för

ifrågavarande år.

Enligt förslaget skall fordras blott 30 poänggivande år för

full pension. Då minimigränsen för den pensionsgrundande inkomsten

är 3 000 kr. innebär nämnda regel, att den försäkrade under varje år, för

vilket pensionspoäng beräknats, får antagas ha utfört lönearbete av viss

inte alltför obetydlig omfattning. Den som haft mindre antal poänggivande

år än 30 får sin tilläggspension minskad med ‘/so för varje felande år. För

att tilläggspension i form av ålderspension skall utgå förutsättes, att vederbörande

intjänat pensionspoäng för minst tre år. Såsom i det följande närmare

beröres föreslås, att kraven på 30 resp. 3 poänggivande år skall på

visst sätt nedsättas under en övergångstid.

En ytterligare regel för pensionsberäkningen uppställes, varom anföres

följande.

För stats- och kommunalanställda gäller att för oavkortad ålderspension

vanligen fordras 30 tjänstår. Avgår befattningshavaren före pensionsålderns

inträde utan att därvid få rätt till pension får han vidkännas viss reduktion

av de pensionsförmåner som eljest skulle tillkomma honom vid pensionsålderns

uppnående. I det nu förordade systemet, som är konstruerat på

likartat sätt i fråga om rätten till full tilläggspension, bör genom en motsvarande

reduktionsregel förhindras, att den som under många år före

67-årsålderns uppnående inte utfört lönearbete kommer i åtnjutande av

lika stor ålderspension som den som utfört sådant arbete intill hög ålder.

Som exempel på hur en sådan regel kunde utformas har angivits, att om

någon inte efter fyllda 40 års ålder förvärvat pensionspoäng för minst

15 år, hans tilläggspension reduceras med ‘/so för varje år, varmed antalet

år med pensionspoäng efter nämnda ålder understiger 15.

De regler rörande pensionsberäkningen, för vilka redogjorts i det föregående,

avser i första hand ålderspensionen. Rörande denna gäller i övrigt

att den liksom bottenpensionen utgår fr. o. m. 67 års ålder och att den vid

uppskjutet uttag förhöjes med 1/2 procent för varje månad varmed uppskov

äger rum.

Ledamoten i pensionsberedningen herr Almgren föreslår i särskilt yttrande,

att maximum för den pensionsgrundande inkomsten minskas från

30 000 till 20 000 kr. och att oavkortad tilläggspension skall utgöra 55 procent

av medellönen i vad den överstiger 3 000 kr.

Experten Broberg anser, att det bör övervägas att tills vidare begränsa den

obligatoriska tilläggspensioneringen att sikta mot pensioner uppgående till

40 procent eller möjligen något större andel av den pensionsgrundande årsinkomsten

under de 15 bästa åren samt att därvid bör beaktas endast den

del av inkomsten, som ligger mellan 3 000 och 20 000 kr.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

I remissyttrandena har den förordade pensionsnivån tillstyrkts

eller i huvudsak lämnats utan erinran av Landsorganisationen, TCO, länsstyrelserna

i Älvsborgs och Örebro län samt Svenska stadsförbundet (majoriteten).

Landsorganisationen framhåller, att förmånsnivån är i huvudsak väl

avvägd. Måhända kunde övervägas att vid fastställandet av totalpensionen

inte utgå från gift pensionärs bottenpension utan i stället från ett något högre

belopp för att man därigenom skall undvika att i vissa lägen — särskilt för

makar — överpensionering uppkommer. Landsorganisationen vill emellertid

bestämt uttala, att någon annan sänkning av förmånsnivån än den

ifrågasatta inte kan godtagas, försåvitt man vill skapa en tjänstepensionering

som fyller sitt syfte — nämligen att ge löntagarna och deras familjer

sådan kompensation för inkomstbortfall att levnadsstandarden kan i allt

väsentligt upprätthållas.

TCO finner det naturligt, att jämförelse göres med de pensionsanordningar,

som i dag existerar för stora löntagargrupper, och erinrar om att de system,

som tillämpas för tjänstemän, i flera avseenden är överlägsna den föreslagna

pensioneringen. Detta sammanhänger främst med att pensionerna

för tjänstemännens vidkommande i princip beräknas som en viss procent

av slutlönen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län yttrar, att en jämkning nedåt av pensionsnivån

kan diskuteras men betonar att det här gäller en lösning av pensionsfrågan

på lång sikt, och att man 1981 -— då fulla pensionsbelopp uppnås ■—

rimligen bör ha större krav på pensioner än för närvarande.

Enligt Svenska stadsförbundet (majoriteten) kan några berättigade invändningar

i och för sig icke riktas mot att den förhållandevis höga pensionsnivån

inom offentlig tjänst tagits till riktpunkt för bestämmandet av

pensionens storlek. Denna pensionsnivå gäller redan nu för omkring

400 000 arbetstagare, och vill man vinna de arbetsmarknadsmässiga fördelarna

av en för samtliga löntagare enhetlig pensionsnivå utgör de stats- och

kommunalanställdas pensionsförmåner den naturliga riktpunkten. Utifrån

dessa synpunkter biträder sålunda förbundet målsättningen beträffande

pensionsnivån. Däremot finns det ej skäl att skapa en pensionsnivå, som

överstiger vad som gäller för stats- och kommunalanställda, vilket den förordade

konstruktionen dock i vissa fall kan leda till.

Några remissorgan framhåller att den förordade kompensationsgraden

är alltför hög. I sådan riktning uttalar sig bl. a. socialstyrelsen, länsstyrelserna

i Södermanlands och Värmlands län, Svenska arbetsgivareföreningen,

Uiksförbundet landsbygdens folk, Svenska försäkringsbolags riksförbund,

Sveriges lantbruksförbund, Handelns arbetsgivareorganisation och Sveriges

hantverks- och småindustriorganisation.

Försäkringsinspektioncn (majoriteten) framhåller, att kompensationsgraden

bör avvägas med en viss försiktighet och att det sannolikt inte är

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

klokt att inrikta sig på en högre nivå för ålderspensionens totalförmåner än

högst 60 procent av den reala medelinkomsten under aktivtidens år.

Liknande uttalanden göres av pensions styr elsen, statskontoret (majoriteten)

och Kooperativa förbundet.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser, att man bör stanna vid en pensionsnivå

av förslagsvis 55—60 procent.

SPP ifrågasätter lämpligheten av den förordade pensionsnivån, som blir

särskilt hög för dem som under den aktiva tiden haft en lägre årlig genomsnittsinkomst

än 8 000 kr.

Även riksförsäkringsanslalten, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i

Uppsala, Västmanlands och Norrbottens län samt fullmäktige i riksbanken

ifrågasätter huruvida inte den föreslagna pensionsnivån borde begränsas.

Slutligen må nämnas att länsstyrelsen i Västernorrlands län anser det

olämpligt att i lag föreskriva en viss bestämd pensionsnivå.

Den förordade minimigränsen av 3 000 kr. för den pensionsgrundande

inkomstens beräkning har föranlett erinringar från pensionsstyrelsen,

riksräkenskapsverket, statskontoret och SPP, vilka anser att

denna gräns inte bör sättas lägre än att bottenpensionen utgör samma andel

av nämnda gränsbelopp som den kompensationsprocent som allmänt gäller

för totalpensionen.

Vad härefter angår maximigränsen 30 000 kr. yrkar TCO, att

den fastställes till 35 000 kr.

SACO framhåller, att fastlåsningen av den övre gränsen för den pensionsgrundande

inkomsten vid en stigande standard ganska snart kommer att

urholka pensionerna och därmed leda till orimliga konsekvenser. SACO

anser därför att den övre gränsen måste successivt höjas vid en stigande

standard och att höjningen bör knytas till utvecklingen av medelinkomsten

i landet på så sätt att maximigränsen blir en multipel av medelinkomsten.

Riksförsäkringsanstalten förordar en sänkning av nämnda gräns till

20 000 kr.

Enligt socialstyrelsens mening är förslaget för långt gående, då det innefattar

full försäkringsplikt med däremot svarande höga pensionsförmåner

för löntagare med så höga inkomster som 30 000 kr. om året. Även pensionsstyrelsen

ifrågasätter, om det föreligger behov av att sätta maximigränsen

så högt som enligt förslaget.

Förslaget om 30 poänggivande år för full tilläggspension

avstyrkes av försäkringsinspektionen (majoriteten). Statskontoret

(majoriteten), Svenska landskommunernas förbund och Svenska landstingsförbundet

föreslår att detta krav skall avse 35 år.

Pensionsstyrelsen anser, att den pensionspoängtid som erfordras för erhållande

av full pension bör avse en fast period i ganska nära anslutning till

pensionsålderns inträde. Möjligen kan det visa sig lämpligt att förkorta

perioden t. ex. till 20 år med början i 40-årsåldern. Härvid vore det måhända

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

lämpligt att låta hela periodens medelinkomst inverka på pensionens storlek

och ej blott medelinkomsten för ett antal bästa år.

Regeln att inkomsterna under de 15 bästa åren skall bestämma

pensionsnivåns höjd avstyrkes av försäkringsinspektionen och Svenska

försäkringsbolags riksförbund. Svenska landskommunernas förbund anser,

att regeln medför sådana otillfredsställande konsekvenser, att man bör

överväga möjligheten att motverka dem genom en föreskrift, att de 15 bästa

åren skall infalla efter en viss ålder, förslagsvis efter det den försäkrade

uppnått 40 års ålder.

Den ifrågasatta reduktionsregeln för den som inte efter uppnådda 4 0

års ålder förvärvat pensionspoäng för minst 15 år kritiseras av bl. a.

pensions styrelsen, TCO, SACO, Svenska stadsförbundet (majoriteten), SPP

och Sveriges husmodersföreningars riksförbund.

Värde- och standardbeständighet

Beredningen har såsom förut nämnts förordat, att folkpensionen skall

liksom hittills vara automatiskt värdebeständig samt i viss mån — men ej

automatiskt — följa standardförbättringarna för den aktiva befolkningen.

I förslaget om författningsreglerad tilläggspensionering framhålles, att

det — eftersom folkpensionen skall tjäna som bottenpensionering i detta

system — synes önskvärt att tilläggspensionerna göres automatiskt värdebeständiga

på samma sätt som bottenpensionerna. Vad åter angår frågan om

standardföljsamhet hos tilläggspensionerna anföres bl. a. följande.

Det synes överhuvudtaget vara ägnat att inge betänkligheter att genom

bestämmelse i lag tillförsäkra pensionärerna inte endast värdebeständiga

utan även standardbeständiga pensioner, detta särskilt då antalet pensionärer

kan väntas starkt öka samtidigt som den aktiva befolkningen stagnerar.

Då beslutanderätten om framtida standardhöjningar torde böra förbehållas

den generation, som skall vidkännas kostnaderna för dem, kan det

inte förordas att tilläggspensioneringen göres automatiskt fullt standardsäkrad.

Efter diskussion av olika system för värde- och standardfölj samhet förordas

den i det föregående berörda konstruktionen, som innebär att basbeloppet

(i nuvarande penningvärde 3 000 kr.) indexregleras och följer

samma indexserie för penningvärdets utveckling som bottenpensionen. Den

pensionsgrundande inkomsten sättes då i relation till det basbelopp, som

gällde vid varje inkomstårs slut, varvid det årets pensionspoäng erhålles.

När pensionen beviljas sättes medelpoängen i relation till det basbelopp,

som gäller den första månad för vilken pension skall utgå. Förändras basbeloppet

härefter till följd av penningvärdeändring, omräknas pensionen

på grundval av det nya basbeloppet.

Det konstateras i förslaget, att genom denna metod realvärdet av intjänad

pensionsrätt och utgående pensioner bevaras. Det framhålles emellertid, att

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

värdesäkringen i pensionssystemet självfallet inte bör utesluta möjligheten

av att, om den aktiva befolkningen under krig eller andra krisartade förhållanden

tvingas göra stora materiella uppoffringar och därmed får sin

standard sänkt, statsmakterna företager jämkningar av bestämmelserna i

pensionslagstiftningen.

Det konstateras vidare, att genom den förordade metoden även en viss

standardföljsamhet erhålles i fråga om den pensionsrätt, som intjänats

under den aktiva tiden. Vid stigande standard kommer nämligen pensionspoängen

att stiga för de löntagare, vilkas löner följer standardutvecklingen.

Denna effekt förstärkes därigenom att medelpoängen föreslås skola beräknas

på grundval av de 15 bästa åren.

Om statsmakterna skulle finna erforderligt att införa ytterligare standardförbättringar

utöver den begränsade standardfölj samhet, som sålunda

redan ligger i systemet, finns det med ifrågavarande system olika möjligheter

därtill. Flera sådana möjligheter anges.

Frågan om hur merutgifterna på grund av värde- och standardföljsamheten

hos tilläggspensionerna skall finansieras behandlas i det följande i

samband med övriga finansieringsfrågor.

Vissa remissorgan, bl. a. Svenska landskommunernas förbund

samt länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar, Hallands, Västmanlands och

Norrbottens län, finner att frågan om värde- och standardbeständighet erhållit

en tillfredsställande lösning i förslaget om författningsreglerad tillläggspensionering.

Däremot framföres i några andra remissyttranden invändningar

i olika hänseenden mot förslaget. I vad diskussionen rör möjligheterna

att med det valda finansieringssystemet garantera värdebeständighet

må hänvisas till ett följande avsnitt om kostnader och finansiering.

Här skall i korthet beröras vad som i övrigt anförts i värde- och standardbeständighetsfrågan.

Svenska bankföreningen avstyrker automatisk indexreglering av tilläggspensioneringen

liksom den gör i fråga om bottenpensioneringen.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser förslaget vara föga tillfredsställande.

Länsstyrelsen finner tanken att trygga pensionernas värdebeständighet vara

byggd på uppfattningen att inflationen kommer att fortsätta, vilken

uppfattning är ägnad att undergräva förtroendet för penningvärdet.

Kooperativa förbundet vill inte motsätta sig värdebeständighetsprincipen

för tilläggspensioneringen, men önskar starkt framhålla, att den enda i

längden hållbara garantin för beständighet hos förmånerna är ett fast penningvärde.

Svenska arbetsgivareföreningen finner de konjunkturpolitiska problem,

som är förknippade med värdebeständigheten i pensionerna och dess inverkan

på inkomstbildning och sparande så betydelsefulla, att konsekvenserna

av de föreslagna pensioneringssystemen i dessa avseenden måste ytter
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

ligare övervägas. Värdesäkringen enligt det obligatoriska alternativet finner

föreningen för övrigt vara osäker, enär den inte grundas på avtal utan på

en lagstiftning som när som helst kan ändras.

Länsstyrelsen i V ds t er norr lands län framhåller, att fullständiga garantier

för pensionernas värdebeständighet i själva verket inte kan lämnas vare sig

vid en avtalsreglerad eller vid en författningsreglerad pensionering; om det

skulle visa sig, att bördorna på den aktiva delen av befolkningen i en framtid

blir alltför stora, kommer nämligen på ett eller annat sätt en ändring att

framtvingas. Statstjänstemännens riksförbund gör av liknande skäl gällande,

att värdesäkringen i förslaget om författningsreglerad tilläggspensionering

synes bli endast illusorisk.

Uttalandet i beredningens betänkande, att statsmakterna givetvis bör äga

rätt att företaga jämkningar av bestämmelserna om värdebeständighet i

vissa krissituationer, understrykes av Svenska landskommunernas förbund.

Även TCO finner det vara orimligt med fullständig värdesäkring för pensionerna,

då den aktiva befolkningen vid krisartade förhållanden får sin standard

sänkt. Någon begränsning av pensionsrätten på obestämbara grunder

får emellertid enligt TCO:s mening givetvis inte förekomma, och organisationen

föreslår därför en utredning om utformningen av undantagsbestämmelserna

i fråga om pensionernas värdesäkring. Liknande synpunkter

framföres av försäkringsinspektionen (majoriteten), som visserligen biträder

förslaget om att pensionsförmånerna skall penningvärdesäkras men

framhåller att förbehållet för katastroflägen inte skulle behövas, om man

kunde förse pensionerna med en garanti för standardfölj samhet efter

ungefär den metod som föreslogs av pensionsutredningen i dess slutbetänkande

(SOU 1955: 32).

SACO finner likaledes, att pensionsutredningens nyssnämnda metod är

lämpligare än den som föreslagits för den författningsreglerade tilläggspensioneringen.

Övergångsanordningar

För att det inte skall dröja alltför lång tid innan pensionssystemet når

den önskade effektiviteten har i förslaget om författningsreglerad tilläggspensionering

förordats, att viss överkompensation skall medges under en

övergångstid. Pensionssystemet innebär bl. a., att pensionspoäng inom tillläggsförsäkringen

kan förvärvas t. o. in. det år då man fyller 65 år, att

ålderspension utgår från 67 år och att full pension kan erhållas efter 30

pensionsgrundande år. Överkompensationen föreslås skola åstadkommas

genom att för den, som fyller 65 år under det tjugonde året från lagstiftningens

ikraftträdande och sålunda uppnår pensionsåldern under det tjugoandra

året efter ikraftträdandet, skall fordras endast 20 års poäng för full

pension. Detta innebär 50 procents överkompensation. För den som blir

ålderspensionär under det tjugotredje året skall fordras 21 års poäng osv.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

Fordran på 30 års pensionspoäng skall sålunda inträda först under det

trettioandra året efter lagstiftningens ikraftträdande.

Som förut nämnts kräves för erhållande av ålderspension enligt förslaget

om författningsreglerad tilläggspension att pensionspoäng förvärvats för

minst tre år. Det föreslås, att nämnda krav övergångsvis skall nedsättas till

att gälla poäng för blott två år. Tilläggspension motsvarande 2/20 av full

pension skulle alltså kunna beviljas att utgå fr. o. m. början av det fjärde

året.

Viss överkompensation övergångsvis ernås inom detta pensionssystem

även genom den i det följande behandlade utformningen av finansieringen

av tilläggspensioneringen genom successivt stigande avgifter.

Ifrågavarande övergångsregler har diskuterats i en del remissyttranden.

TCO godtager förslaget i denna del och framhåller att, eftersom redan

u^byggnaden av folkpensioneringen innebär en väsentlig överkompensation

för vissa grupper under den närmaste tioårsperioden, det är rimligt, att

övergångstiden inte göres alltför kort och därmed överkompensationen för

stor.

Försäkringsinspektionen (majoriteten) anser en överkompensation i ena

eller andra formen under övergångstiden ofrånkomlig för att försäkringen

någorlunda snabbt skall bli effektiv. Om pensionssystemet i dess helhet

omkonstrueras så att dess nettoeffekt på kapitalbildningen inte såsom enligt

förslaget blir negativ, synes inte skäl föreligga att motsätta sig den föreslagna

övergångsregeln om endast 20 års avgiftsbetalning för full pension.

Sett mot bakgrunden av att avgiftsbetalningstiden, när systemet passerat

övergångstiden, är 50 år, kommer nämnda övergångsregel att i verkligheten

betyda en överkompensation i förmånsledet av 150 procent och inte 50

procent som beredningen angivit från en annan utgångspunkt.

De remissorgan, som eljest gått in på frågan om överkompensationsreglerna,

avstyrker förslaget eller framför betänkligheter däremot. Fullmäktige

i riksgäldskontoret och länsstyrelsen i Kristianstads län uttalar tveksamhet

inför förslaget. Länsstyrelsen i Södermanlands län anser de föreslagna

övergångsbestämmelserna innebära alltför stor generositet mot den nuvarande

generationen på bekostnad av framför allt dem i kommande generationer

med flack lönekurva.

Pensionsstyrelsen framhåller, att den föreslagna tilläggspensionen skulle

innebära en enorm ekonomisk belastning för kommande aktiva generationer.

Det är därför viktigt att överkompensation till övergångsgenerationen på

de aktivas bekostnad i möjlig mån undvikes utan att reformens verkningar

i form av pensionsutbetalningar alltför mycket fördröjes. Ur psykologisk

synpunkt skulle det därför vara en fördel att så mycket som möjligt undvika

särskilda övergångsbestämmelser av materiell natur. Enligt styrelsens

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

57

uppfattning skulle sådana knappast erfordras om det antal poänggivande

år som kräves för full tilläggspension generellt förkortas till 20 med början

i 40-årsåldern och pensionen bestämmes med hänsyn till medelinkomsten

under samtliga dessa år.

Statskontoret (majoriteten) finner det principiellt oriktigt att i ett pensionssystem,

som uppbyggts efter försäkringsmässiga grunder, överhuvud

medgiva någon överkompensation under en övergångstid. Med den utbyggda

bottenpensioneringen torde något större behov härav inte heller föreligga.

Svenska stadsförbundet framhåller, att på grund av den föreslagna överkompensationen

pensionstagare med personalpensionsrätt kan uppnå en

pensionsstandard av uppenbarligen oskälig storleksordning. Svenska landskommunernas

förbund och Svenska landstingsförbundet delar denna uppfattning.

Enligt Svenska försäkringsbolags riksförbund är överkompensationen

olämplig, övergångsgenerationen skulle göra en mycket god affär och få

rabatter på upp till 81 procent, medan i fullfunktionsstadiet endast överpriser

förekommer. Överkompensationen skulle skapa ekonomiska orättvisor

och spänningar mellan generationerna, och på grund av 65-procentregeln

skulle överkompensationsregeln främst gynna de större inkomsttagarna.

Sistnämnda regel är enligt förbundets mening också mindre behövlig eftersom

den äldre generationens pensioner höjes kraftigt redan genom den förbättrade

bottenpensioneringen.

Kooperativa förbundet slutligen anser att frågan om överkompensationen

under övergångstiden bör närmare undersökas i syfte att åstadkomma en

kostnadsminskning inom systemet.

Invalid- och familjepensionering

Invalidpensioneringens utformning blir enligt förslaget om författningsreglerad

tilläggspensionering beroende av hur skyddet vid invaliditet kominer

att ordnas inom bottenpensioneringen. Det förutsättes, att de förut

nämnda undersökningarna rörande invalidpensioneringen skall omfatta

även frågan om tilläggspensionering för invalider.

Omfattningen av tilläggspensioneringens familjepensioner kommer enligt

förslaget att bero av bottenpensioneringens utformning i detta avseende.

Familjetilläggspension avses i princip skola utgå till änkor, änklingar och

frånskilda, som får rätt till motsvarande bottenpension, samt till barn under

19 år vars fader eller moder vid sitt frånfälle var tilläggspensionsförsäkrad.

Hinder anses dock inte behöva föreligga för att låta familjetilläggspension

utgå även i vissa fall då motsvarande slag av bottenpension inte utgår.

Hustru- eller barntillägg förutsättes inte skola utgå till tilläggspensionerna

utan endast till bottenpensionerna.

Familjetilläggspensioneringen anges i förslaget endast i allmänna drag.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

Det framhålles emellertid, att vid fastställandet av pensionsnivån i detta

fall stor hänsyn bör tagas till de principer som tillämpas inom nu förefintliga

offentliga och privata pensionssystem. Änkepensionen bör uppgå till

hälften av egenpensionen, dvs. av den ålders- eller invalidpension från tilläggspensioneringen,

som utgick till mannen vid hans frånfälle, eller av den

invalidpension, som skulle ha tillkommit honom om han blivit invalid vid

tiden för dödsfallet. Samma belopp föreslås utgå för det första av de pensionsberättigade

barnen i det fallet, att försörjaren inte efterlämnar änka.

Om den bortgångne efterlämnar änka och ett barn eller endast två barn,

föreslås familjetilläggspensionen utgöra 70 procent av egenpensionen. För

varje ytterligare barn bör familjepensionen höjas med 10 procent av egenpensionen.

I förslaget har inte tagits definitiv ställning till frågan om pensionens

storlek i olika fall för yngre änkor, som inte har pensionsberättigade

barn. Detsamma gäller frågan om pension till änklingar och till frånskilda.

Inte heller har i förslaget närmare behandlats frågan hur tilläggspensionen

skall beräknas, då rätt föreligger såväl till egentilläggspension som till tillläggspension

i egenskap av efterlevande. Det har emellertid förutsatts, att

änketilläggspension i princip skall kunna utgå även sedan änkan blivit

ålders- eller invalidpensionär.

Under remissbehandlingen har Riksförbundet landsbygdens folk

framhållit att, sedan beslut om förbättrad folkpensionering fattats, en allmän

förbättring av invaliditets- och efterlevandeskyddet bör uppställas som

det närmaste målet för den fortsatta reformverksamheten och att denna

fråga bör utredas och lösas, innan frågan om en ytterligare utbyggnad av

ålderspensioneringen övervägs.

I övrigt må hänvisas till vad som anförts angående remissyttrandena över

invalid- och familjepensioneringen i en förbättrad folkpensionering.

Kostnader och finansiering

I förslaget om författningsreglerad tilläggspensionering har intagits följande

sammanställning av kostnaderna för tilläggspensioner i form

av ålders-, invalid- och familjepension. I sammanställningen, vari förutsättes

oförändrat penningvärde, har även angivits summan av de pensionsgrundande

löneinkomsterna.

Det framhålles, att kostnaderna för tilläggspensionerna kan antagas

komma att även vid ett konstant löneläge stiga betydligt såväl absolut som

relativt efter år 1990 för att möjligen stabiliseras långt in på 2000-talet.

Angående beräkningen av kostnaderna för invalid- och familjepensioneringen

anföres följande.

De gjorda övervägandena rörande invalid- och familjepensioneringens

utformning är inte tillräckliga såsom grund för mera detaljerade kostnads
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

59

År

Oförändrad reallönenivå

Stigande reallönenivå

Löne-

summa1

miljarder

kr.

Tilläggspensioner

med 1,5 % årligen

med 3 % årligen

miljarder

kr.

i % av

löne- summan

Löne-

summa1

miljarder

kr.

Tilläggspensioner

Löne-

summa1

miljarder

kr.

Tilläggspensioner

miljarder

kr.

i % av

löne- summan

miljarder

kr.

i % av

löne- summan

1960

1965

1970

1975

1980

1985

1990

15

15

15

15

15

15

15

0,15

0,5

1,0

1,6

2,2

2,8

1

3

7

11

15

19

16

18

20

22

25

27

30

0,18

0,6

1,2

2,0

2,9

3,8

1

3

5

8

11

13

18

22

27

32

38

46

54

0,2

0,7

1.4

2.5

3,8

5,1

i

3

4

7

8

10

1 Löneinkomster till den del de ligger mellan 3 000 och 30 000 kr.

beräkningar i vad avser tilläggspensioneringen. Emellertid torde sådana

inte behövas för den principiella bedömningen av pensionssystemet i dess

helhet. Av pensionsutredningens beräkningar framgår (SOU 1955: 32 s. 208)

att på längre sikt ungefär Va av totalkostnaderna skulle falla på ålderspensionen

och 1/3 på invalid- och familjepensioneringarna tillsammans. Även

om de här framlagda riktlinjerna innebär vissa betydelsefulla avvikelser

från pensionsutredningens förslag och ytterligare sådana kan ifrågasättas,

synes dock det av utredningen angivna förhållandet mellan kostnaderna för

de olika pensionsförsäkringsdelarna under olika tidpunkter efter lagstiftningens

ikraftträdande kunna i förevarande sammanhang användas för en

summarisk uppskattning av invalid- och familjepensioneringens andel i

totalkostnaderna.

När det gäller finansieringen redogöres i förslaget till en början

för olika finansieringssystem. Därvid framhålles, att den nuvarande folkpensioneringen

är uppbyggd efter det s. k. fördelningssystemet, vilket innebär

att varje års utgifter skall täckas av de avgifter och andra inkomster

som belöper på året. Det anges, att ett fördelningssystem kan vara modifierat

i syfte att man skall få ett jämnare avgiftsuttag. Vidare nämnes, att inom

privat pensionsförsäkring regelmässigt begagnas det s. k. premiereservsystemet,

vilket innebär att inom försäkringsorganet uppbygges en fond av

sådan storlek att densamma jämte framtida avgifter och räntor vid varje

tillfälle skall förslå till att uppfylla de förefintliga försäkringsförpliktelserna.

Under förutsättning att fondmedlen är betryggande placerade samt att

dödlighets-, invaliditets-, ränte- och andra antaganden visar sig hållbara,

erbjuder premiereservsystemet ett stort mått av säkerhet för att utfästa

prestationer verkligen skall utgå, vilket innebär vissa fördelar. Det anges

emellertid, att premiereservsystemet också har betydande nackdelar. Den

mest betydande är att systemet inte torde kunna fungera, om pensionsförmånerna

är värdebeständiga och penningvärdet sjunker. En förutsättning

för att systemet skall fungera även under sådana förhållanden är nämligen,

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

att fondkapitalet kan placeras på ett värdebeständigt sätt; och denna förutsättning

föreligger inte vid den nuvarande konstruktionen av vår kapitalmarknad.

En annan nackdel med ett premiereservsystem är att utvecklingen

av försäkringens utgiftssida inte ens vid stabilt penningvärde kan förutses

med full exakthet, något som framtvingar betydande säkerhetstillägg, om

.systemet skall kunna antagas hålla.

På grund av vad sålunda anförts förordas, att finansieringen av den

författningsreglerade tilläggspensioneringen skall bygga på fördelningssystemets

princip.

I det sammanhanget beröres frågan om rättssäkerheten i pensioneringssystemet.

Även om rättssäkerhetssynpunkten är väl tillgodosedd i

den privata pensionsförsäkring som nu finnes, föreligger därmed — framhålles

i förslaget — inte någon garanti för att uppgjorda pensioneringsplaner

i alla lägen kommer att fullföljas. Vidare innebär rättssäkerheten inte att de

förmåner som erhålles genom sådan försäkring kommer att motsvara de

gjorda insatsernas realvärde. Rättssäkerheten innebär nämligen inte något

skydd mot ändringar i penningvärdet. Det statliga pensionssystemet innehåller

inte någon rättsligt bindande utfästelse om pensionernas värdebeständighet

men anses likväl vara mycket tillfredsställande. I själva verket torde

redan den omständigheten, att ett pensionssystem i lag är utformat så att

förmånerna satts i relation till tidigare inkomster och så att systemet därtill

blir värdebeständigt, utgöra en ur rättssäkerhetssynpunkt stark garanti. Det

framhålles, att tilläggspensioneringen blott utgör den ena delen av det obligatoriska

pensioneringssystemet, och att det ingalunda är självklart, att det

ur rättssäkerhetssynpunkt skall ställas större krav då det gäller tilläggspensioneringen

än i fråga om den bottenpensionering som motsvaras av den

nuvarande folkpensioneringen.

Ehuru den förordade tilläggspensioneringen sålunda skall bygga på fördelningssystemets

princip, förutsättes det, att en avsevärd fondering

skall komma till stånd genom att man under en övergångstid tar ut högre

avgifter än som går åt för löpande utgifter. Det anges, att en betydande

fondering torde vara inte endast önskvärd utan även direkt nödvändig för

att samhället skall kunna på längre sikt bära de bördor som en utbyggd

pensionering medför. De förnämsta skälen härtill är den ur pensioneringssynpunkt

ogynnsamma befolkningsutveckling, som är att emotse, ävensom

den hämmande inverkan som en förbättrad pensionering kan få på det frivilliga

sparandet i landet. Effekten på sparandet av ett pensioneringssystem

av den omfattning varom nu är fråga har belysts i en i särskild bilaga till

pensionsberedningens betänkande intagen utredning, som verkställts av

konjunkturinstitutet.

Det framhålles i förslaget, att man genom att verkställa en relativt stor

fondering under de närmaste årtiondena kan — i vart fall vid ett något så

när konstant penningvärde — i betydande mån finansiera pensionskostna
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 är 1958

derna genom räntor. Då det måste förutsättas, att de fonderade medlen investeras

i tillgångar, som kan antagas verka värdeskapande eller som i vart

fall är relativt värdebeständiga, kommer dessa räntor att motsvaras av de

besparingar eller den produktionsökning, som förefintligheten av de genom

fonderingen åstadkomna realvärdena medför. Även om en stark penningvärdeförsämring

skulle minska fondräntornas relativa betydelse för kostnadstäckningen,

får det dock antagas att förefintligheten i samhället av

de realvärden, vilkas tillkomst möjliggjorts genom fonderingen, underlättar

för den aktiva befolkningen att bestrida pensionskostnaderna.

Det belopp av 275 milj. kr., som genom beslut vid 1956 års riksdag avsatts

under budgetåret 1956/57 till framtida pensionsändamål, förutsättes

skola tillföras den sålunda förordade fonden. Under förutsättning att motsvarande

avsättningar äger rum intill den 1 januari 1960 skulle då finnas

disponibelt i runt tal 1 miljard kr.

Avgifterna för den obligatoriska pensioneringen föreslås skola i

sin helhet erläggas av arbetsgivarna. Liksom arbetsgivarnas bidrag till den

allmänna sjukförsäkringen skall de vara av kollektiv karaktär. Avgifterna

skall utgöra viss procent (uttagningskvot) av den lönesumma, som arbetsgivaren

utbetalat för ett kalenderår. Från lönesumman skall dock avdragas

den del av lönen per årsarbetare, som ligger under minimigränsen för den

pensionsgrundande inkomsten. En hela året heltidsanställd person räknas

därvid som en årsarbetare, och den som varit deltidsanställd och/eller

arbetat en del av året räknas som del av årsarbetare. Vid nuvarande penningvärde

kommer avgifter att utgå på lönerna i vad de per årsarbetare

överstiger 3 000 kr. Om årslönen för en anställd överstiger maximigränsen

för den pensionsgrundande inkomsten, i nuvarande penningvärde 30 000

kr., skall arbetsgivaravgift inte utgå på lönen i vad den ligger över denna

gräns.

Angående avgiftsuttagets storlek framhålles, att det ur anpassningssynpunkt

kan vara lämpligt, att ett lägre och successivt stigande uttag göres

under försäkringens första skede. Därvid är att märka att det vid ett fördelningssystem

inte är möjligt och ej heller nödvändigt att taga mera

definitiv ställning till storleken av den fond, som bör finnas vid olika tidpunkter,

och avgiftsuttagets storlek längre fram i tiden. Storleken av avgiftsuttaget

under den första tiden efter reformens ikraftträdande synes

dock böra fixeras redan i samband med beslut om reformen.

I förslaget anges två alternativa skalor för arbetsgivaravgiftens storlek

under pensioneringens första skede. Avgiften uttages som förut nämnts

med en viss procent av årslönerna i vad de ligger mellan 3 000 och 30 000

kr., vilka lönedelar med 1956 års lönenivå skulle utgöra sammanlagt cirka

15 miljarder kr. I följande uppställningar anges även avgiftens storlek i

procent av den totala lönesumman (med 1956 års lönenivå cirka 22,5 miljarder

kr.). De uppgifter som återges avser förhållandena vid konstant

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

Uppställning nr 1

År

Arbets- givar- avgiften

i relation

till hela

löne- summan

%

Uttagnings- kvot (för

arbetsgivar- avgift på

löner över

3 000 kr. per

årsarbetare)

%

Avgifter

miljarder

kr.

Ränta

3 ”/o1

miljarder

kr.

Pensioner

miljarder

kr.

Fond-

avsättning

miljarder

kr.

Fond vid

årets slut

miljarder

kr.

Konstant reallönenivå

1960

2,0

3

0,5

0,03

-

0,5

1,5

1961

2,7

4

0,6

0,04

—

0,6

2,1

1962

3,3

5

0,8

0,06

—

0,8

2,9

1963

4,0

6

0,9

0,09

0,08

0,9

3,8

1964

4,7

7

1,1

0,12

0,12

1,1

4,9

1965

5,3

8

1,2

0,15

0,15

1,2

6,1

1970

6,7

10

1,5

0,3

0,5

1,3

11,9

1975

8,0

12

1,8

0,5

1,0

1,3

18,0

1980

9,3

14

2,1

0,7

1,6

1,2

23,5

1985

10,0

15

2,3

0,8

2,2

0,9

28,1

1990

10,0

15

2,3

0,8

2,8

0,3

30,9

Reallönenivån stiger med 1,5 % om året

1960

2,1

3

0,5

0,03

___

0,5

1,5

1961

2,8

4

0,7

0,05

—

0,7

2,2

1962

3,5

5

0,9

0,07

—

1,0

3,2

1963

4,2

6

1,1

0,10

0,08

1,1

4,3

1964

4,9

7

1,2

0,13

0,13

1,2

5,5

1965

5,7

8

1,5

0,16

0,18

1,5

7,0

1970

7,3

10

2,0

0,4

0,6

1,8

14,5

1975

9,0

12

2,7

0,7

1,2

2,2

24,0

1980

9,2

12

3,0

1,0

2,0

2,0

34,1

1985

9,4

12

3,3

1,2

2,9

1,6

42,6

1990

9,6

12

3,6

1,4

3,8

1,2

49,3

1 Om fonden förräntas efter 3,5 % i stället för 3 %, blir fonden vid konstant lönenivå 30,5

miljarder kr. år 1985 och 34,5 miljarder kr. år 1990. Förutsättes reallönenivån stiga med 1,5 %

om året, blir motsvarande tal 45,5 resp. 54,1 miljarder kr.

penningvärde. Vidare förutsättes i övre delen av varje uppställning en

konstant reallönenivå och i den nedre delen en kontinuerlig ökning av

reallönenivån, som med hänsyn till att beräkningarna går ända fram till

år 1990 antages till 1,5 procent per år.

Det framhålles i förslaget, att kostnaderna kan antagas stiga betydligt

även efter år 1990. Uttagningskvoten kan sålunda behöva höjas ytterligare,

framför allt om lönenivån förblir konstant. Behovet av sådan ytterligare

höjning blir dock mindre, om avgiftsuttaget sker efter det senare av de

båda alternativen. Eftersom båda de skisserade alternativen synes ha vissa

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

63

Uppställning nr 2

År

Arbets- givar- avgiften

i relation

till hela

löne- summan

%

Uttagnings- kvot (för

arbetsgivar- avgift på

löner över

3 000 kr. per

årsarbetare)

%

Avgifter

miljarder

kr.

Ränta

3 Vo1

miljarder

kr.

Pensioner

miljarder

kr.

Fond-

avsättning

miljarder

kr.

Fond vid

årets slut

miljarder

kr.

Konstant reallönenivå

1960

2,7

4

0,6

0,03

—

0,6

1,6

1961

4,0

6

0,9

0,05

—

1,0

2,6

1962

5,3

8

1,2

0,08

—

1,3

3,9

1963

6,0

9

1,4

0,12

0,08

1,4

5,3

1964

6,0

9

1,4

0,16

0,12

1,4

6,7

1965

6,7

10

1,5

0,20

0,15

1,5

8,2

1970

8,0

12

1,8

0,4

0,5

1,7

15,9

1975

9,3

14

2,1

0,7

1,0

1,8

24,2

1980

10,0

15

2,3

0,9

1,6

1,6

32,2

1985

10,0

15

2,3

1,1

2,2

1,2

38,8

1990

10,0

15

2,3

1,3

2,8

0,8

43,3

Reallönenivån stiger med 1,5 % om året

1960

2,8

4

0,7

0,03

—

0,7

1,7

1961

4,1

6

1,0

0,05

—

1,0

2,7

1962

5,6

8

1,4

0,08

—

1,5

4,2

1963

6,3

9

1,6

0,13

0,08

1,6

5,8

1964

6,3

9

1,6

0,18

0,13

1,7

7,5

1965

7,1

10

1,8

0,22

0,18

1,8

9,3

1970

8,7

12

2,4

0,5

0,6

2,3

19,4

1975

9,0

12

2,7

0,9

1,2

2,4

31,2

1980

9,2

12

3,0

1,2

2,0

2,2

42,4

1985

9,4

12

3,3

1,5

2,9

1,9

52,3

1990

9,6

12

3,6

1,8

3,8

1,6

60,6

1 Om fonden förräntas efter 3,5 % i stället för 3 %, blir fonden vid konstant lönenivå 42,0

miljarder kr. år 1985 och 48,3 miljarder kr. år 1990. Förutsättes reallönenivån stiga med 1,5 %

om året, blir motsvarande tal 56,4 resp. 69,7 miljarder kr.

fördelar, har det inte ansetts nödvändigt att förorda det ena framför det

andra. Det anges, att även ytterligare alternativ givetvis bör kunna övervägas.

Rörande förvaltningen av pensionsfondens medel anföres,

att fonden bör placeras mera fritt än vad nu är fallet med offentliga

och privata försäkringsfonder. Riskerna med en friare placering blir uppen - barligen relativt sett mindre än eljest beträffande en fond av den storlek

som det här är fråga om. Det förutsättes sålunda att möjlighet öppnas att

i betydande utsträckning låna ut fondens medel till näringslivet. Det bör

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

dock inte komma i fråga att uppbygga fondens förvaltning som en ny stor

kreditinrättning. I stället bör nu förefintliga kreditinrättningar, bl. a. affärsbankerna,

utnyttjas för den utlåning som sker till näringslivet.

I detta sammanhang framhålles, att någon rätt för arbetsgivare att medelst

revers erlägga arbetsgivaravgifterna till försäkringen inte synes böra

komma i fråga. En sådan anordning synes vara tänkbar endast beträffande

större arbetsgivare med mera betydande realtillgångar, och den

skulle därför verka diskriminerande i förhållande till övriga arbetsgivare.

Det understrykes, att hela fondkapitalet givetvis inte kan ställas till

näringslivets förfogande. Även staten, kommuner och andra dylika rättssubjekt

bör ha tillgång till detta kapital. Det blir en avvägningsfråga hur

de disponibla medlen vid varje tillfälle skall fördelas. Denna avvägning

synes endast i begränsad omfattning böra regleras genom författningsbestämmelser.

Förvaltningsorganet för fonden bör sålunda äga relativt fria

händer att bestämma om fondplaceringarna. Det förordas, att en fondstyrelse

bildas med högst 9 personer, som bör handhava förvaltningen

jämväl av den nuvarande folkpensioneringsfonden och med denna samförvaltade

fonder. I fondstyrelsen bör ingå såsom ordförande chefen för

det ämbetsverk, till vars ämbetsområde den nya pensioneringen hör, samt

tre representanter för näringslivet, tre representanter för löntagarna och

två finansexperter.

Några remissorgan har upptagit frågan om valet av finansieringssystem

och belyst dess inverkan på möjligheterna att ordna

värdebeständighet inom pensionsförsäkringen. SPP hävdar, "att i ett fördelningssystem

endast kan ges en formell värdebeständighet, enär denna

blir avhängig av framtida aktiva generationers vilja och förmåga att fullfölja

tidigare generationers pensionsutfästelser. I ett pensionssystem byggt

på premiereservmetoden blir däremot värdebeständigheten materiellt grundad

enligt privaträttsliga principer. Handelns arbetsgivareorganisation gör

gällande, att tillämpningen av fördelningssystemet i obligatoriet inte kan

anses lösa värdesäkringsproblemet.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser däremot, att pensionsutfästelsernas

värdebeständighet endast kan säkras lagstiftningsvägen och länsstyrelserna

i Kalmar och Hallands län finner, att värdebeständigheten är bäst

garanterad enligt förslaget till obligatorisk tilläggspensionering.

Försäkringsinspektionen (majoriteten) berör frågan om rättssäkerheten

i pensionssystemet och finner, att skillnaden därvidlag mellan ett

premiereservsystem och ett fördelningssystem delvis är av formell art.

Fastän den försäkrades rättsanspråk vid ett fördelningssystem inte har

samma stöd i civilrättsligt utbildade fasta kutymer som vid ett premiereservsystem

har han dock, såvitt de utfästa förmånerna framstår som

rimliga och berättigade, ändå goda utsikter att göra dem gällande i ett

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

demokratiskt samhälle. I ett avseende är hans pensionsrätt t. o. m. bättre

tryggad än vid ett premiereservsystem av hittills vanlig typ, eftersom sådana

system inte kunnat erbjuda någon penningvärdesäkring.

Svenska försäkringsbolags riksförbund framhåller att rättssäkerheten

enligt förslaget är vida lägre än inom sådan verksamhet som är underkastad

lagen om försäkringsrörelse. Enligt Svenska arbetsgivareföreningen

kommer stor osäkerhet att vidlåda det föreslagna pensionssystemet, framför

allt därför att pensionärerna inte får civilrättsligt giltiga fordringar

på pension.

SACO påpekar, att betydelsen av rättssäkerheten i nuvarande pensionssystem

inte får överdrivas; i fråga om SPP-system kan man överhuvudtaget

inte tala om någon rättsssäkerhet annat än i fråga om de nominella

pensionsbeloppen.

TCO anser, att pensionssystemet för att bli tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt

egentligen skulle förutsätta individuella avgifter. Därest

det vid ytterligare utredning skulle befinnas att de med sådana avgifter

förbundna administrativa svårigheterna skulle bli oöverkomliga, anser sig

TCO emellertid kunna godta ett kollektivt avgiftssystem, om garantier

erhålles mot en utveckling mot icke inkomstdifferentierade pensioner.

Direkta uttalanden om fondens lämpliga storlek göres endast av

några remissorgan. Försäkringsinspektionen ifrågasätter om fonden icke

bör göras större för att undvika oförmånliga verkningar på kapitalbildningen.

Länsstyrelsen i Stockholms län hävdar däremot att fonderingen

bör inskränkas till vad som ur pensionssynpunkt är nödvändigt.

I ett flertal yttranden framhålles, att det med hänsyn till den dominerande

ställning som fonden skulle komma att intaga på kreditmarknaden blir

utomordentligt viktigt att fondförvaltningen ordnas så att fondmedlen blir

placerade på ett ur samhällsekonomisk synpunkt rationellt sätt. Försäkringsinspektionen

(majoriteten) samt länsstyrelserna i Kalmar, Älvsborgs

och Västmanlands län ställer sig ur denna synpunkt positiva till förslaget

beträffande fonderingen. Andra remissorgan uttrycker mer eller mindre

starka farhågor för att staten genom fonden får ett alltför stort inflytande

över kapitalmarknaden, att medlen inte kommer att få den mest produktiva

placeringen eller att det privata näringslivet kommer att missgynnas. Bland

dessa remissorgan märkes överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala,

Södermanlands, Kronobergs och Kopparbergs län, Svenska arbetsgivareföreningen,

Handelns arbetsgivareorganisation, Svenska försäkringsbolags riksförbund,

SPP och Svenska bankföreningen. Mera preciserade regler för att

säkerställa näringslivets möjligheter att låna från fonden föreslås av bl. a.

SACO och Kooperativa förbundet.

Som talesmän för speciella låntagargruppers intressen i fråga om tillgång

till fondmedlen uppträder Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet,

Svenska landskommunernas förbund, Sveriges hantverks- och

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr 55

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

småindustriorganisation, Sveriges lantbruksf örbund samt länsstyrelsen i

Jönköpings län och Svenska sparbanksföreningen. De båda sistnämnda

uttalar därvid farhågor för den lokala kreditförsörjningen.

Slutligen har krav om utredning av problemen kring fondbildningen

rests bl. a. av statskontoret, försäkringsinspektionen, länsstyrelsen i Västernorrlands

län, fullmäktige i riksbanken, Landsorganisationen och TCO.

Frivillig tilläggspensionering

Som ett komplement till den obligatoriska tilläggsförsäkringen har i förslaget

om författningsreglerad tilläggspensionering skisserats en frivillig

tilläggspensionering. Denna anges kunna utformas så att förvärvsarbetande,

som inte blir berättigade till obligatorisk tilläggspension eller blir

berättigad till sådan med endast mindre belopp, får möjlighet att tillförsäkra

sig viss pension.

Vidare anföres i förslaget följande.

Det synes rimligt, att en sådan frivillig påbyggnad i likhet med folkpensioneringen

i övrigt göres värdebeständig. Svårigheterna att ordna eu

värdebeständig frivillig försäkring är emellertid mycket stora. Detta beror

främst på att man inte kan begagna fördelningssystemet i en frivillig försäkring.

Man kan med andra ord i en sådan försäkring inte på ett fast

avgränsat kollektiv slå ut en förlust, som uppkommer t. ex. genom att

högre pensioner skall betalas på grund av indexstegring. Då det sålunda

i en frivillig pensionering inte kan undvikas att premiereservsystemet

kommer till användning måste, om värdebeständighetsfrågan verkligen

skall kunna lösas, staten stå ansvaret för förluster på grund av pensionernas

värdebeständighet. Det torde kunna antagas, att staten endast i begränsad

omfattning vill påtaga sig ett sådant ansvar. En stark restriktivitet

synes alltså nödvändig.

Den erforderliga begränsningen av rätten att teckna värdebeständig frivillig

försäkring anges kunna ske genom en föreskrift, att den årliga poängsumman

på grund av både obligatorisk och frivillig försäkring inte får

överstiga visst maximum.

Det framhålles, att den frivilliga försäkringen i tekniskt avseende kan

anknytas till poängberäkningen i den obligatoriska tilläggspensioneringen.

Rätten att teckna frivillig försäkring kan maximeras sålunda, att den

årliga poängsumman på grund av frivillig och eventuell obligatorisk försäkring

får vara högst 2. Detta motsvarar en total årsinkomst av förvärvsarbete

av 9 000 kr. i nuvarande penningvärde, vilket ger en tilläggspension

av 3 150 kr.

Den frivilliga försäkringen bör också kunna omfatta invalid- och familjepension.

Vissa villkor bör förknippas med rätten att teckna frivillig försäkring,

t. ex. hälsoprövning vid tecknande av invalid- och familjepensionsförsäkring.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:is proposition nr 55 år 1958

Den frivilliga pensioneringen måste såsom nämnts finansieras enligt ett

premiereservsystem. Då den försäkrade binder sig för att erlägga försäkringsavgifter

under ett visst antal år, bör avgifterna vara indexreglerade.

I den mån avgifter och fondavkastning inte förslår — särskilt på grund

av pensionernas värdebeständighet — erfordras bidrag av statsmedel. Det

anges, att man måhända även kan överväga ett statsbidrag till den frivilliga

pensionsförsäkringen till lindring av försäkringsavgifterna i vissa

fall, en fråga som emellertid anses kräva närmare utredning.

Fonderingen i försäkringen bör i sin helhet ske genom insättning av

premiemedlen i riksgäldskontoret. Statsverket får genom en sådan anordning

möjlighet att placera de förevarande relativt sett begränsade fondmedlen

i mera värdebeständiga tillgångar, vilket i sin tur medför, att statsverket

inte åsamkas någon egentlig förlust genom värdebeständighetsgarantin.

Flertalet remissorgan som yttrat sig i frågan om den frivilliga

tilläggspensioneringen — bl. a. pensions styr ds en, Landsorganisationen,

TCO, Svenska arbetsgivareföreningen, Handelns arbetsgivareorganisation

och Svenska försäkringsbolags riksförbund — avstyrker att statsbidrag lämnas

till ifrågavarande pensionering.

Administrations- och samordningsfrågor

Pensionsberedningen framhåller, att de förbättringar av

folkpensioneringen, varom beredningen framlägger direkt

förslag, i och för sig inte påkallar några större ändringar i administrativt

hänseende. Skulle emellertid inkomstprövningen avskaffas inom folkpensioneringen,

torde en betydande omläggning av administrationen böra övervägas,

enär arbetsuppgifterna för pensionsnämnderna, som är folkpensioneringens

lokala organ, då skulle komma att i huvudsak begränsas till invaliditetsprövning

och vissa civilståndsfrågor. Därest invalidpensioneringen

skulle omgestaltas i väsentlig mån, kan det befinnas lämpligt att förlägga

denna prövning till andra organ än pensionsnämnderna. Beredningen har

emellertid inte tagit ställning till invalidpensioneringen och inkomstprövningen

utan förutsatt, att hithörande spörsmål skall bli föremål för

särskilda undersökningar, i samband varmed de administrativa konsekvenserna

penetreras. Beredningen framhåller, att förefintliga möjligheter till

samordning på det administrativa området även bör undersökas i fråga

om folkpensioneringen, den allmänna sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen.

översynen av socialförsäkringsadministrationen bör enligt

beredningens mening komma till stånd utan dröjsmål och verkställas jämsides

med att arbetet på pensionsreformens närmare utformning pågår.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

I förslaget om författningsreglerad tilläggspension

framhålles, att invalidpensionsfrågans ovissa läge givetvis även återverkar

på spörsmålet om administrationen av tilläggspensioneringen. Frågan, huruvida

tilläggspensioneringen skall omfatta även invaliditetsskydd, blir nämligen

beroende av bottenpensioneringens utformning i detta avseende. Det

förhållandet att man sålunda blir hänvisad till att härutinnan avvakta

resultatet av undersökningarna rörande invalidpensionsfrågan synes emellertid

inte behöva fördröja igångsättandet av det förordade pensioneringssystemet.

Det göres i förslaget gällande, att det i fråga om folkpensionsförbättringarna

angivna behovet av en samordning mellan de olika socialförsäkringsgrenarna

i administrativt avseende givetvis även föreligger om man väljer

det författningsreglerade pensioneringssystemet. Denna lösning torde i

själva verket göra en enhetlig socialförsäkringsadministration än mer av

behovet påkallad. Detta förhållande måste beaktas vid utformningen av

pensioneringssystemets administration.

Vad angår samordningen med existerande personalpensionering förutsättes,

såsom förut nämnts, att man inte undantar några löntagarkategorier

från den obligatoriska tilläggspensioneringen. Såsom riktpunkt för anpassningen

av personalpensioneringen har angivits, att de för en viss grupp

gällande pensionsvillkoren inte försämras genom tilläggspensioneringens

genomförande. Företrädare för 1951 års pensionsutredning, vars uppgifter

gäller den statliga och statsunderstödda personalpensioneringen, har med

hänsyn till anpassningsproblemen deltagit i beredningens arbete och belyst

problemen i en särskild bilaga till beredningens betänkande. Det förutsättes

att de offentliga och även många privata tjänstepensionssystem skall bli

bestående även efter pensionsreformens genomförande samt att pensionerna

från dessa system och från det allmänna systemet skall kunna utbetalas

gemensamt.

Rörande vad som framkommit i remissyttrandena i denna del

må här blott nämnas, att många remissorgan framhåller betydelsen av att

man i samband med pensionsreformen undersöker och tillvaratager möjligheterna

att göra en långtgående samordning mellan det nya pensionssystemet

samt övriga socialförsäkringar. Flera remissorgan uttalar samtidigt,

att det inte går att nu taga ställning till administrations- och samordningsfrågorna,

innan mera preciserade förslag föreligger i denna del. Uttalanden

i denna riktning göres av bl. a. pensionsstyrelsen, riksförsäkringsanstalten

och TCO.

Statens organisationsnämnd anser det angeläget att de organisatoriska

frågorna rörande pensionssystemet och övriga socialförsäkringar är lösta

före reformens ikraftträdande.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

Några remissorgan, bland dem Landsorganisationen, TCO och Statstjänstemännens

riksförbund, understryker att pensionsvillkoren i nuvarande

personalpensionering inte får försämras till följd av pensionsreformen.

Ikraftträdande

Rörande de föreslagna folkpensionsförbättringarna föreslår pensionsberedningen

såsom förut nämnts, att en viss höjning av nuvarande

folkpensionsförmåner skall göras den 1 juli 1958. Denna höjning anges

komma att beröra endast pensionsstyrelsens verksamhet och inte medföra

något betydande merarbete.

Den därefter följande reformetappen väntas emellertid medföra ett icke

obetydligt administrativt merarbete. Särskilt reduktionen av de kommunala

bostadstilläggen och ändringarna i fråga om inkomstprövningen kommer

att ge anledning till omfattande omräkningar av pensionsförmånerna. Detta

arbete liksom beviljande av nya familjepensioner m. m. kommer att beröra

såväl pensionsnämnderna som pensionsstyrelsen och synes bli tämligen tidskrävande.

Om den erforderliga lagstiftningen hinner utfärdas till den 1 juli

1959, finner beredningen det emellertid vara sannolikt att reformen skall

kunna genomföras till den 1 juli 1960. Förskjutes tiden för lagstiftningens

utfärdande kan tiden för genomförandet antagas bli förskjuten i motsvarande

mån. Beredningen tillägger att det, för att lagstiftningen skall

kunna utfärdas till den 1 juli 1959, förutsättes, att principbeslut i pensionsfrågan

fattas senast under hösten 1957. Härutöver förutsättes, att utredning

hinner verkställas om detaljutformningen av folkpensioneringen i de

delar, till vilka beredningen tagit ställning, vidare att förslag härom hinner

framläggas och remissbehandlas samt proposition i ämnet utarbetas och

behandlas av statsmakterna under tiden fram till våren 1959. Det framhålles,

att beredningen inte anser sig kunna räkna med att det i det föregående

berörda utredningsarbetet rörande invalidpensionering och administration

kan slutföras i sådan tid, att därav föranledd lagstiftning hinner

genomföras redan den 1 juli 1960.

I förslaget om författningsreglerad tilläggspensionering framhålles, att

denna påbyggnad skall sammangjutas med den bottenpensionering, som

motsvaras av den förbättrade folkpensioneringen, till ett enhetligt system.

I vad avser tilläggspensioneringens ålders- och familjepensioner synes det

vara möjligt att igångsätta systemet år 1960. Lagstiftningen torde därför böra

träda i kraft den 1 juli nämnda år, till vilken tidpunkt huvudetappen av

folkpensionsreformen förutsatts bli förlagd. Emellertid bör pensionsgrundande

inkomster och arbetsgivaravgifter beräknas för hela år 1960.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

Det anföres vidare.

Förberedelsearbetet för en pensionsreform, som i sig innefattar en tillläggspensionering,

kan antagas bli mera omfattande än för en reform som

begränsas till den nuvarande folkpensioneringen. Detta förhållande behöver

dock inte innebära att tidpunkten för igångsättandet behöver förskjutas.

Här må särskilt erinras om att det ju inte blir aktuellt att utge pensioner

i någon större omfattning förrän viss tid efter igångsättandet, och denna

tid kan givetvis också utnyttjas för erforderligt förberedelsearbete. Det nu

sagda innebär för invalidpensioneringens del att man även kan förutsättas

hinna tillgodogöra sig resultatet av de undersökningar rörande invalidpensionsfrågan

som enligt vad i det föregående anförts bör igångsättas utan

dröjsmål. Den förlängda förberedelsetiden kan även utnyttjas för lösningen

av de olika samordningsproblemen.

Vid remissbehandlingen har i några yttranden framförts

tvekan huruvida det är möjligt att genomföra pensionsreformen till den 1

juli 1960. Pensionsstyrelsen framhåller, att man i god tid före ikraftträdandet

måste veta åtminstone beskaffenheten av de förmåner som skall tillhandahållas

ävensom huvudlinjerna i den organisation som skall föra reformen

ut i livet. Dessa minimifordringar hinner ej — såsom beredningen

själv framhåller — bli uppfyllda till den 1 juli 1960. Styrelsen hemställer

därför att ikraftträdandet bestämmes till sådan tidpunkt, att erforderliga

kompletterande utredningar hinner verkställas samt lagtexter och organisationsplaner

m. m. beslutas av statsmakterna i god tid före ikraftträdandet.

Den föreslagna höjningen av folkpensionerna den 1 juli 1958 kan genomföras

utan något mera väsentligt besvär för styrelsen.

Riksförsäkringsanstalten tvivlar starkt på att pensionsberedningens tidsprogram

håller, och länsstyrelsen i Södermanlands län samt centrala uppbördsnämnden

ger uttryck åt samma uppfattning.

Anslagsfrågor

För innevarande budgetår har under femte huvudtiteln anvisats till

Bidrag till folkpensioner m. m. ett förslagsanslag av 1 713 milj. kr. samt

till Särskilda barnbidrag till änkors och invaliders barn m. m. ett förslagsanslag

av 14,1 milj. kr.

Pensionsstyrelsen har i skrivelse den 28 augusti 1957 på grundval av nu

gällande bestämmelser beräknat medelsbehovet för budgetåret 1958/59 under

förslagsanslaget Bidrag till folkpensioner m. m. till 1 773 milj. kr.,

varvid kostnader för sex indextillägg inräknats.

Följande sammanställning utvisar antalet pensionstagare, som uppburit

pension för januari 1956, samt motsvarande för budgetåret 1958/59 uppskattade

antal.

opaginerad Kontrollera mot PDF

A. Ålderspension

Ogifta pensionstagare......................

Gifta pensionstagare, vars make ej uppbär folkpension

eller hustrutillägg................

Gifta manliga pensionstagare, vars hustru uppbär

hustrutillägg............................

B. Invalidpension och sjukbidrag

Enbart grundpension........

Tilläggspension

C. Änkepension.

D. Hustrutillägg

nr 55 år 1958

71

Antal

Beräknat antal

pensionstagare

pensionstagare

i januari 1956

1958/59

384 703

406 000

65 499

68 000

19 821

24 000

i 210 736

228 000

l 680 759

726 000

10 717

9 000

129 189

128 000

Delsumma för B

139 906

137 000

17 965

20 500

24 470

29 000

Summa A—D

863 100

912 500

Styrelsen har såsom grund för anslagsberäkningen åberopat bl. a.

följande.

Såsom utgångspunkt för beräkningarna har valts totalbeståndet av pensionstagare,

vilka beräknas vara berättigade till folkpension för januari

1959. Denna månad har ansetts vara representativ för hela budgetåret

1958/59.

I följande sammanställning redovisas antalet ålderspensionärer med

kommunalt bostadstillägg. Uppgifterna för januari 1955 och 1956 är exakta,

uppgifterna för j.anuari 1957 beräknade på grundval av det löpande beståndet.

Siffrorna för januari 1958 och 1959 har uppskattats genom grafisk

extrapolation.

Antal pensionstagare med kommunalt bostadstillägg

för januari år

1955

1956

1957

1958

1959

Ogifta pensionstagare................

221 832

228 579

233 600

239 000

245 000

Gifta pensionstagare, vars make ej upp-

bär folkpension eller hustrutillägg....

5 506

5 441

5 500

5 5UU

Ö ÖUU

Gifta manliga pensionstagare, vars hustru ____

uppbär hustrutillägg...............

15 067

15 710

16 900

18 UUU

iy uuu

Gifta pensionstagare, vars make uppbär ______

folkpension........................

93 873

96 385

98 500

101 000

lUo UUU

Summa

336 278

346 115

354 500

363 500

372 500

Den antalsmässiga utvecklingen av ålderspensioner med bostadstillägg var

under 1954 mycket kraftig. Den har sedermera successivt avtagit i styrka.

Fr. o. m. 1956 synes ett jämviktsläge ha inträtt, enligt vilket den årliga

ökningen av antalet ålderspensioner med bostadstillägg procentuellt sett

skulle vara densamma som den årliga ökningen av samtliga ålderspensioner.

Bostadstilläggens medelbelopp utgjorde i januari 1957: för ogift 522 kr.,

för gift, vars make ej uppbar folkpension eller hustrutillägg, 422 kr., för gift

man, vars hustru uppbar hustrutillägg, 295 kr. samt för gift, vars make

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

uppbar folkpension, 305 kr. För januari 1959 beräknas motsvarande medel''

belopp vara 570, 460, 320 resp. 335 kr.

Bostadstilläggens medelbelopp har successivt ökat sedan 1954 beroende

på dels att många kommuner höjt de fasta belopp med vilka bostadstilläggen

utgår, dels att de bostadstillägg, vilkas belopp bestämmes med hänsyn till

hyran, höjts på grund av de ökade hyreskostnaderna. En fortgående stegring

av bostadstilläggens medelbelopp synes vara att förvänta.

Antalet invalider och sjukbidragstagare har under ett flertal år nedgått

kontinuerligt. De preliminära uppgifter, som föreligger fram till januari

1957, visar på en fortsatt nedgång av antalet invalidpensioner och sjukbidrag.

I januari 1956 uppgick hela antalet till 139 906, därav 10 717 med

enbart grundpension. Motsvarande antal för januari 1959 uppskattas till

137 000 resp. 9 000. Antalet invalider och sjukbidragstagare med kommunalt

bostadstillägg för januari 1959 uppskattas till 109 000. Bostadstilläggets

medelbelopp uppgick i januari 1955 till 426 kr., i januari 1956 till

441 kr. och i januari 1957 till preliminärt 455 kr. Medeltalet för januari

1959 uppskattas till 480 kr.

Antalet änkepensioner har oavbrutet stigit sedan den nya folkpensioneringslagens

tillkomst. I januari 1955 uppgick antalet till 16 845 och i januari

1956 till 17 965. Antalet änkepensioner i januari 1959 uppskattas till

20 500. Bostadstilläggets medelbelopp uppgick i januari 1955 till 451 kr.

och i januari 1956 till 505 kr. Medeltalet för januari 1959 uppskattas till

570 kr.

Antalet hustrutillägg har stigit oavbrutet sedan januari 1953. I januari

1955 uppgick antalet till 22 883 och i januari 1956 till 24 470. Preliminära

uppgifter för januari 1957 visar, att antalet fortfarande är i kraftigt stigande.

Antalet hustrutillägg i januari 1959 uppskattas till 29 000. Bostadstilläggets

medelbelopp uppgick i januari 1955 till 279 kr. och i januari

1956 till 295 kr. Medeltalet för januari 1959 uppskattas till 320 kr.

Antalet blindtillägg uppgick i januari 1955 till 3 795 och i januari 1956

till 3 863. Antalet blindtillägg i januari 1959 uppskattas till 4 000.

Antalet vårdtillägg uppgick i januari 1955 till 1 571 och i januari 1956

till 2 003. Preliminära uppgifter för januari 1957 visar, att antalet under år

1956 ökat med nära 30 %. Antalet vårdtillägg i” januari 1959 uppskattas

till 3 500.

Kostnaderna under budgetåret 1958/59 uppskattas av pensionsstyrelsen

för ålderspensioner till 1 669 milj. kr. (varav kommunalt bostadstillägg

182,7 milj. kr.). För invalidpension och sjukbidrag beräknas kostnaderna

till 319,5 milj. kr. (varav kommunalt bostadstillägg 52,3 milj. kr.) samt

för änkepensioner och hustrutillägg till 44,6 resp. 57,4 milj. kr. (varav

kommunalt bostadstillägg 11,7 resp. 9,3 milj. kr.). Härtill kommer kostnaderna

för blindtillägg och vårdtillägg, vilka uppskattas till 4 resp. 3,5

milj. kr.

De totala kostnaderna för folkpensionerna för budgetåret 1958/59 uppskattas

alltså av pensionsstyrelsen till 2 098 milj. kr. Därvid har förutsatts,

att pensionspristalet enligt den nya indexserien förblir över 115 men under

121. Av de totala kostnaderna beräknas 580,3 milj. kr. utgöra sådana förmåner,

till vilka kommunerna skall bidraga enligt lagen om kommunernas

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj.ts proposition nr ö5 år 1958

bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen. Av sistnämnda belopp beräknas

324,3 milj. kr. utgöra kostnader för tilläggspensioner, änkepensioner

och hustrutillägg jämte därå utgående standardförhöjningar och indextillägg

ävensom vårdtillägg. Återstoden — 256 milj. kr. — beräknas utgöra

kostnaderna för kommunala bostadstillägg. Kommunernas andel har uppskattats

till i genomsnitt 54 procent beträffande tilläggspensioner, änkepensioner,

hustrutillägg och vårdtillägg samt till 58,6 procent beträffande

kommunala bostadstillägg eller till sammanlagt i runt tal 325 milj. kr.

Statens kostnader skulle sålunda uppgå till omkring (2 098—325) 1 773

milj. kr.

Varje indextillägg utöver de sex varmed styrelsen kalkylerat medför en

ökning av kostnaderna, som beräknas till 42 milj. kr. för år, därav 37,6

milj. kr. för staten och 4,4 milj. kr. för kommunerna.

Styrelsen anför vidare, att liksom tidigare år av det sålunda beräknade

anslaget torde få bestridas kostnaderna för bidrag till den frivilliga statliga

pensionsförsäkringen enligt vissa äldre bestämmelser ävensom kostnaderna

för undersökning på sjukvårdsanstalt in. m. jämlikt 36 § tredje stycket

folkpensioneringslagen. Budgetåret 1956/57 uppgick motsvarande kostnader

till 27 334 resp. 159 190 kr. Från anslaget torde vidare få bestridas kostnaderna

för sådana återbetalningar av pensionsavgifter, som eventuellt kommer

att verkställas av pensionsstyrelsen jämlikt fjärde stycket kungörelsen

den 25 augusti 1955 (nr 522) om tillämpningen av konventionen med

Schweiz rörande socialförsäkring eller på grund av annan med utländsk

makt ingången konvention.

Beträffande förslagsanslaget till Särskilda barnbidrag till änkors och invaliders

barn m. m. har pensionsstyrelsen i skrivelse den 28 augusti 1957

uppgivit, att antalet barn med särskilda barnbidrag uppgick i januari 1955

till 31 005 och i januari 1956 till 31 097. Med ledning av preliminära uppgifter

kan antalet i januari 1957 beräknas till i runt tal 30 100. Hela antalet

barn i riket under 16 år kan fr. o. in. 1957 beräknas vara i avtagande. Antalet

barnbidrag i januari 1959 uppskattas till 29 000. Kostnaderna för

budgetåret 1958/59 uppskattas till 16,5 milj. kr. Kommunernas andel i

kostnaderna beräknas utgå efter en genomsnittlig bidragsprocent av 46,5

och uppskattas sålunda till omkring 7,7 milj. kr. Den på staten belöpande

andelen av kostnaderna för de särskilda barnbidragen skulle alltså bli 8,8

milj. kr.

Styrelsen upplyser, att antalet änkebidrag i januari 1955 uppgick till

3 383 och i januari 1956 till 3 865. Preliminära uppgifter för de sista kvartalen

1956 visar, att även detta år skett en kraftig ökning, vilken i huvudsak

kan tillskrivas höjningen av åldersgränsen för barnet. Antalet för januari

1959 uppskattas till 5 000. Bruttokostnaderna för änkebidragen under budgetåret

1958/59 uppskattas till 10,4 milj. kr., varav 7,8 milj. kr. belöper på

grundbelopp jämte standardförhöjning och indextillägg samt 2,6 milj. kr.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:is proposition nr 55 år 1958

på kommunala bostadstillägg. Den genomsnittliga bidragsprocenten för

kommunernas bidrag beräknas till 54 för grundbeloppen jämte standardförhöjning

och indextillägg samt 58,6 för bostadstilläggen. Kommunernas

bidrag till änkebidragen uppskattas i enlighet härmed till 5,7 milj. kr.

och den på staten fallande andelen till 4,7 milj. kr.

De sammanlagda kostnaderna för statsverket under ifrågavarande anslag

uppskattas sålunda av pensionsstyrelsen till (8,8 + 4,7) 13,5 milj. kr.

Vid dessa beräkningar har förutsatts, att sex indextillägg skall utgå på

änkebidragen under hela budgetåret 1958/59. Tillkommer ytterligare ett

indextillägg under hela budgetåret kommer kostnaderna att stiga med

200 000 kr., varav 92 000 kr. beräknas falla på staten.

Departementschefen

De förslag, som jag i det följande hemställer att Kungl. Maj :t beslutar

framlägga för riksdagen, syftar till att åstadkomma en lösning av pensionsfrågan.

Förslagen avser principerna för en allmän reformering av vårt

pensionssystem på lång sikt samt en höjning från den 1 juli i år av de

nuvarande folkpensionerna.

Under ett mångårigt utredningsarbete och en lika långvarig som ingående

offentlig debatt har pensionsfrågan fått en allsidig belysning. I varje

fall gäller detta de principer, som en pensionsreform kan tänkas bygga på.

För att det skall bli möjligt att inom rimlig tid komma fram till en

lösning av pensionsfrågan måste statsmakterna nu ta ställning till de allmänna

riktlinjerna för pensionsreformen. Det lagstiftningsarbete och de

övriga förberedelser, som krävs för att bringa ett nytt pensionssystem i

funktion, är nämligen mycket omfattande och berör många detalj spörsmål.

Det är därför nödvändigt att detta arbete, som i stor utsträckning är av

teknisk natur, kan bygga på ett principiellt ställningstagande till huvuddragen

i reformen. Sedan ett principbeslut fattats får statsmakterna alltså

i vanlig ordning pröva förslag till den lagstiftning som blir nödvändig. Jag

kommer i det följande att behandla de riktlinjer, som enligt min mening

bör ligga till grund för arbetet på detaljutformningen av ett nytt pensionssystem.

Som jag kommer att visa råder det i mycket väsentliga avseenden enighet

inom vårt folk då det gäller den framtida pensioneringen. Å andra

sidan har meningsmotsättningar förekommit på viktiga punkter. Under de

senaste tre månaderna har allvarliga ansträngningar gjorts för att överbrygga

motsättningarna. Vid utformningen av mina förslag har jag vinnlagt

mig om att tillmötesgå olika meningsriktningar, så att förslagen om

möjligt skall kunna vinna en bred anslutning i riksdagen och inom vårt folk.

Jag kommer till en början att motivera min ståndpunkt till vissa huvud
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

linjer i mitt förslag till pensionsfrågans lösning. Därefter tar jag upp

olika delar av det föreslagna pensionssystemet till en mera ingående granskning.

Allmänna synpunkter

1. Pensioneringens syfte och pensionärernas levnadsnivå

1946 års folkpensionsreform

Vår nuvarande folkpensionslagstiftning har gällt i tio år. Dess införande

innebar en stor social reform. Alla svenska medborgare fick från 1948 en

i lag fastställd rätt till en pension, som innebar trygghet mot materiell nöd

på ålderdomen. Samma rätt till pension gavs på vissa villkor åt dem, som

förlorade sin arbetsförmåga tidigare än vid 67 års ålder eller miste sin

försörj are.

Den levnadsnivå, som erbjöds pensionärerna genom folkpensionen, var

i princip densamma för alla. Målet var, såsom det angavs i 1946 års folkpensionsförslag

till riksdagen, i första hand att bereda pensionärerna förmåner

av sådan storlek, att de inte skulle behöva falla fattigvården till

last eller bli beroende av anhörigas bistånd. Men syftet med folkpensioneringen

borde, ansåg man, gå längre. Man kunde inte nöja sig med att endast

lämna de gamla och arbetsoförmögna livets oundgängliga nödtorft. Omsorgen

om dem borde, hette det, fastmera inriktas på att bereda dem en

levnadsstandard, som var skälig i förhållande till den varpå medborgare

med låga inkomster i gemen levde.

Folkpensioneringen skulle med andra ord garantera envar, som inte

kunde försörja sig tillfredsställande med eget arbete, en viss lägsta försörjningsnivå,

en minimistandard.

Folkpensioneringen har i det väsentliga fyllt detta sitt syfte.

De nya utredningarna

Ungefär samtidigt med att folkpensioneringen i sin nuvarande utformning

kom till för tio år sedan började en statlig kommitté utreda frågan om

en s. k. tjänstepensionering. Utredningsarbetet inriktades på att bereda

arbetstagarna pensionsförmåner vid sidan om folkpensioneringen. Man

borde tillförsäkra den anställde, arbetaren såväl som tjänstemannen, pensionsförmåner

som var »skäliga med hänsyn till hans ställning och levnadsvillkor

i övrigt». Sedermera utvidgades utredningsarbetet till att avse

även andra förvärvsarbetande än anställda, alltså hantverkare och andra

självständiga yrkesutövare, lantbrukare och andra företagare.

Det senaste resultatet av detta tioåriga utredningsarbete, som bedrivits

genom tre olika kommittéer, var allmänna pensionsberedningens betänkande

om förbättrad pensionering, vilket lades fram i februari 1957.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

Som envar känner till var pensionsberedningen inte enig i alla sina förslag.

Enighet rådde dock i flera mycket betydelsefulla avseenden. Väsentliga

höjningar av de nuvarande folkpensionerna föreslogs enhälligt. Samtidigt

enade sig beredningens ledamöter, som företrädde de politiska partierna

och arbetsmarknadens huvudorganisationer, om ett uttalande av stor betydelse,

vilket i sammandrag lydde så:

Den allmänna höjning av inkomststandarden som skett, inte minst

under det senaste årtiondet, har medfört att kraven på en bättre levnadsstandard

även på pensionärsstadiet stigit. Den allt högre inkomststandarden

skapar ökade möjligheter att bära kostnaderna för en förbättrad pensionering.

I själva verket torde man kunna utgå från att den nu aktiva

generationen inte kommer att vara tillfreds med en pensionsstandard motsvarande

den nuvarande folkpensioneringens.

Pensionsberedningen uttalade vidare samstämmigt, att de som är hänvisade

till att helt eller huvudsakligen försörja sig genom folkpension regelmässigt

måste leva på en betydligt lägre standard än som eljest numera

är vanlig i vårt land. Beredningen var därför på det klara med att enbart en

reformering av folkpensioneringen inte var tillfyllest för att lösa pensionsfrågan.

Då det gällde frågan hur de pensionsanordningar borde vara beskaffade,

som ansågs önskvärda som komplettering av folkpensionerna,

var meningarna emellertid delade inom beredningen.

De tre linjerna.

Tre förslag lades fram inom pensionsberedningen rörande utformningen

av den tilläggspensionering, som allmänt ansågs önskvärd. I fråga om den

levnadsnivå, som borde beredas pensionärerna, innebar endast ett av förslagen

en klar ståndpunkt. Detta förslag framlades av pensionsberedningens

ordförande och de tre ledamöter i beredningen, som företrädde

Landsorganisationen, det socialdemokratiska partiet och Tjänstemännens

centralorganisation. Förslaget gick i korthet ut på att envar arbetstagare

efter en övergångstid skulle beredas pensionsförmåner, som motsvarade

minst 65 procent av hans arbetsinkomst under de ur inkomstsynpunkt bästa

åren. Detta förslag skulle förverkligas genom lagstiftning. De föreslagna

pensionerna skulle i viktiga hänseenden komma att ungefärligen motsvara

de förmåner, som statens och kommunernas tjänstemän har då de pensioneras.

Syftet med pensioneringen enligt detta förslag torde enklast kunna

beskrivas så, att man eftersträvar att göra det möjligt för arbetstagarna

att som pensionärer i stort sett bibehålla den aktiva tidens levnadsnivå

och undvika en mera påtaglig standardsänkning vid övergången till pensionärstiden.

Det kan inte uteslutas, att även de två andra förslag om tilläggspensionering,

som lades fram inom pensionsberedningen, åtminstone på längre

sikt haft en likartad syftning med avseende på pensionsnivån, även om

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

förslagsställarna inte önskat ange en ståndpunkt därvidlag. Enligt det ena

av dessa förslag skulle det överlämnas åt i första hand arbetsmarknadens

partsorganisationer att söka komma överens om tilläggspensioneringens

utformning. Detta förslag stöddes av Arbetsgivareföreningens samt folkpartiets

och högerns företrädare i beredningen. Centerpartiet-Bondeförbundets

företrädare skisserade i ett särskilt yttrande en linje, enligt vilken

det skulle ankomma i första hand på den enskilde att individuellt ta ställning

till frågan om tilläggspension.

I ett viktigt avseende, som har stor betydelse för pensionärernas levnadsnivå,

var pensionsberedningens ledamöter ense. De ansåg det vara av

vikt, att pensionernas köpkraft bevarades, att alltså pensionerna skulle

stiga om priserna steg. Företrädarna för en genom lagstiftning reglerad tillläggspensionering

föreslog en sådan utformning av pensionssystemets

finansiering, att denna s. k. värdebeständighet kunde garanteras. Detta

skulle i fråga om tilläggspensionen i princip ske på samma sätt som nu

sker beträffande folkpensionen, vilken som bekant är automatiskt anknuten

till prisutvecklingen genom indextillägg.

De myndigheter och organisationer, som avgivit remissyttranden över

pensionsberedningens förslag, har tämligen samstämmigt vitsordat behovet

av en pensionsreform, som omfattar en förbättring av folkpensioneringen

och därutöver något slag av tilläggspensionering. Kravet på värdebeständighet

omfattas av de flesta.

Folkomröstningen

Den 13 oktober 1957 ägde en folkomröstning rum för att utröna folkets

mening i fråga om huvuddragen i de framlagda förslagen om tilläggspensioneringens

utformning. Alla de tre förslagen vilade på förutsättningen,

att folkpensionerna skulle böjas kraftigt och byggas på med tilläggspensioner.

Över 72 procent av de röstberättigade deltog i folkomröstningen. Nära

46 procent av de avgivna rösterna tillföll det första av de nu berörda förslagen

— inför folkomröstningen betecknat som Linje 1 -—- vars huvudinnehåll

karakteriserades som en lagfäst rätt till tilläggspension för alla

löntagare och en frivillig tilläggspensionering för andra förvärvsarbetande.

Det förslag — betecknat Linje 3 — vilket innebar en i huvudsak genom

kollektivavtal ordnad frivillig tilläggspensionering, erhöll drygt 35 procent

av rösterna. 15 procent av rösterna tillföll det tredje nyssnämnda

förslaget, vilket inför folkomröstningen presenterades som Linje 2 och

betecknades som den personliga frivilliglinjen. Fyra procent av röstsedlarna

var blanka.

Inriktningen av ett ngtt pensionssystem

Såvitt jag kan finna råder det inte någon tvekan om att eu förbättrad

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

pensionering skall innefatta en avsevärd höjning av folkpensionerna. Alla

de som nu har nått hög ålder eller är arbetsoförmögna av andra skäl skall

redan under det inledande skedet av en pensionsreform få väsentligt förbättrade

levnadsvillkor.

Vidare måste det anses klarlagt, att den aktiva generationen av Sveriges

folk inte anser att det för framtiden är tillräckligt med ett skydd för ålderdom

och arbetsoförmåga, som enbart består av folkpensioneringen.

Som bekant är folkpensionen till sin storlek mycket varierande med

hänsyn till de kommunala bostadstilläggens olika storlek samt inkomstprövningen.

Som ett grovt mått på folkpensioneringens effektivitet kan

dock anföras, att en genomsnittlig folkpension för en ensam pensionär

motsvarar omkring en fjärdedel av en genomsnittlig industriarbetarinkomst.

Jag vill tillägga, att omkring två tredjedelar av pensionärerna har den

folkpension, som tillkommer ensam pensionär.

En folkpension av ungefär den angivna storleken innebär för åtskilliga

en försörjning, som de själva inte betecknar som dålig. Men för många

andra representerar övergången från en normal arbetsinkomst till folkpensionen

onekligen ett stort och tungt steg nedåt i försörj ningshänseende.

Bland de förvärvsarbetande — löntagare lika väl som företagare — är

det en allmänt omfattad mening, att pensionärerna bör tillförsäkras en

levnadsnivå betydligt utöver den minimistandard, som folkpensioneringen

garanterar alla. Envar bör enligt denna allmänna mening även som pensionär

kunna leva på en nivå, som inte alltför mycket skiljer sig från den han

eller hon arbetat sig fram till under sitt aktiva liv. Lika stor som den aktiva

tidens inkomst behöver pensionen inte vara för att detta mål skall nås. Flertalet

har ju under en stor del av den aktiva tiden barn att försörja. Vidare

är pensionärens egna levnadskostnader normalt lägre än den förvärvsarbetandes.

Skillnaden i inkomst bör dock vara måttlig. Pensionen bör

alltså ersätta en väsentlig del av den inkomst, som faller bort då arbetsförmågan

tryter.

Med de uttryck som användes inom socialförsäkringstekniken kan man

säga, att den minimistandardprincip, som tillämpas inom den nuvarande

folkpensioneringen, bör ersättas med den s. k. inkomstbortfallsprincipen,

enligt vilken förmånerna avpassas efter pensionärens inkomstförhållanden

före pensioneringen.

Åsiktsförskjutningens bakgrund

Den utveckling, som vi därmed upplevat på pensionsområdet, är i själva

verket ganska naturlig. Åsiktsförskjutningen i fråga om pensionssystemets

utformning hänger enligt min mening intimt samman med den omvandling

av vårt ekonomiska liv som vi bevittnat. Den stigande levnadsstandarden

och den fulla sysselsättningen har skapat de ekonomiska förutsättningarna

för en allmän pensionering på avsevärt högre nivå än som tidigare ansetts

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

möjlig. Medvetandet om de större ekonomiska möjligheterna har väckt ett

behov, som tidigare slumrade eller hölls tillbaka därför att det inte fanns

några utsikter att tillgodose det.

Vi behöver inte gå långt tillbaka för att hamna i en tid, då arbetslöshet

och fattigdom var en allmän företeelse — eller då flertalet i varje fall

kände risken för arbetslöshet och ekonomiskt betryck som en vardaglig

realitet. Då var det naturligt, att man begärde samhällets bistånd för en

pension till skydd mot nöd. Man ansåg att denna pension i huvudsak borde

finansieras med skatter. Därav följde att den borde vara lika för alla eller

högre för den, som inte hade andra inkomster att leva av. Man kunde t. o. m.

— såsom skedde på sina håll inom den svenska riksdagen på 1930-talet —

betrakta pensionen som ett medel att få de gamla att lämna förvärvsarbetet

och därmed bereda plats för de yngre. Med ett sådant betraktelsesätt

var det inte onaturligt, att man utformade pensionssystemet så, att inkomster

av arbete efter pensionsåldern — liksom andra sidoinkomster — minskade

de förmåner, som skulle utgå i de fall då pensionären inte hade andra

inkomster än pensionen. Huvudskälet till sådana inkomstprövade anordningar

var dock, att de belastade statskassan mindre än generella förmåner.

Man kunde då inom en viss kostnadsram ge de mest behövande ett större

tillskott till försörjningen.

Efter många år av full sysselsättning och med en allmän, relativt stor

trygghet för arbete och en hygglig utkomst ser vi saken på ett annat sätt.

Det faller sig naturligt att ställa krav på skydd inte enbart mot nöd på

ålderdomen utan därutöver för den individuellt uppnådda standarden.

En sådan utformning av pensioneringen har ansetts medföra, att man

inte bör använda skatter för den individuellt avvägda delen av pensionerna

utan finansiera denna del med avgifter, som står i relation till inkomsterna.

I annat fall måste skatterna höjas kraftigt, eller också måste man avstå

från att tillgodose andra angelägna behov.

Då pensionerna står i relation till den aktiva tidens inkomst och då det

råder full sysselsättning blir det också naturligt, att man strävar att

komma bort ifrån inkomstprövningen av pensionsförmåner. Inkomstprövningen

får nämligen samma effekt som en hård skatt på inkomsten under

pensionärstiden utöver den vanliga skatten, och under full sysselsättning

råder ingen önskan att locka någon att avhålla sig från förvärvsarbete.

Tvärtom vill man av olika skäl stimulera de gamla och dem som har

arbetsförmågan nedsatt att utnyttja sin arbetskraft.

Ett ytterligare skäl till att kravet på ett nytt pensionssystem brett ut

sig är att en växande minoritet kommit i åtnjutande av s. k. tjänstepensioner

utöver folkpensionen. Så länge denna grupp var mycket liten var dess

betydelse som exempel liten. Antalet personer med rätt till pensionsförmåner

utöver folkpensionen utgör nu drygt eu halv miljon. Det har alltså

utbildat sig två grupper i samhället, av vilka den ena har pensionsför
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80 Kungi. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

måner som möjliggör en i stort sett bibehållen levnadsnivå efter pensionsåldern,

medan den andra och långt större gruppen är hänvisad till en

lägre nivå. Det blir en naturlig strävan för den senare gruppen att komma

upp till den bättre ställda gruppens nivå. Denna strävan har kommit klart

till synes i de fackliga organisationernas yttranden över pensionsförslaget.

Ingen löntagarorganisation bar för egen del velat ifrågasätta en lägre pensionsnivå

än som motsvarar ungefär två tredjedelar av inkomsten.

Skillnaden i pensionshänseende kan kännas som en orättvisa, om det

— med rätt eller orätt — anses att den bättre ställda gruppens förmåner

bekostas av alla, t. ex. med skattemedel till statens och kommunernas

anställda eller med indirekta bidrag från det allmänna, i senare fallet

genom avdragsrätt vid beskattningen för sådana pensionsavsättningar, som

kommer endast en del anställda tillgodo. I dessa fall bortser den i pensionshänseende

mindre lyckligt lottade ofta från det förhållandet, att den

tjänstepensionsberättigades lön kan vara avvägd med hänsyn tagen till

arbetsgivarens kostnad för hans pensionering.

Den utveckling mot ett nytt betraktelsesätt i pensionsfrågan, som jag

här beskrivit, har sin motsvarighet på andra områden. Det är inte mer än

fem år sedan riksdagen beslöt att genomföra en sjukförsäkring för alla,

enligt vilken löntagarnas förmåner vid sjukdom blev i lag fastställda till

belopp, som var avpassade efter den enskildes inkomst. I ett normalfall

beräknades sjukpenningen motsvara ungefär två tredjedelar av den bortfallna

inkomsten. Försäkringen syftade till att bevara envar, som blev

sjuk under begränsad tid, vid den levnadsnivå som han uppnått genom sitt

arbete. Denna tankegång har sålunda förverkligats i vår allmänna sjukförsäkring

och likaledes i vår allmänna moderskapsförsäkring, som båda

trädde i kraft 1955. Inom yrkesskadeförsäkringen har samma princip tilllämpats

sedan 40 år, och därvid även i fråga om så långvariga förmåner

som livräntor, d. v. s. invalid- och änkepensioner. Även inom arbetslöshetsförsäkringen

tillämpas numera i viss mån den principen, att förmånerna

är avpassade efter inkomstläget i de olika facken. Då inkomstgraderade

förmåner infördes i sjukförsäkringen genom beslut vid 1953 års riksdag

skedde det såsom ett klart deklarerat avsteg från den tankegång, som riksdagen

följt i sitt beslut vid 1946 års riksdag, då man stannade för en allmän

sjukförsäkring med i princip lika stora förmåner för alla.

Inom den pensionering, som nu förekommer utöver folkpensioneringen,

är pensionsbeloppen mycket olika. I en del fall är förmånerna värdebeständiga,

så att de följer prisutvecklingen på ett sätt som kan jämföras

med vad som gäller för folkpensionerna genom indextilläggen. I några

fall är dessa pensionsförmåner till och med standardbeständiga, vilket

innebär att de följer den allmänna inkomstutvecklingen på ett sätt, som

påminner om de senaste årens standardtillägg på folkpensionerna. Vad

nu sagts gäller främst i fråga om den statliga och kommunala personal
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 ur 1958

81

pensioneringen. I de fall då det inte föreligger värdebeständighet — och

detta gäller särskilt pensionsförsäkringar som tecknats enskilt eller genom

arbetsgivaren —• har förmånerna ofta visat sig bli mindre tillräckliga ur

försörjningssynpunkt än den försäkrade trott sig kunna räkna med. Endast

med en garanti för värdebeständighet kan den pensionsberättigade på förhand

veta vad han i realiteten har att räkna med för sin ålderdom. Utvecklingen

på senare år har medfört, att det nu kan betraktas som ett allmänt

krav från de pensionsberättigades sida, att pensionssystemet skall ge garanti

för värdebeständiga förmåner.

För min del finner jag det naturligt och riktigt, att vi nu beslutar oss

för att så snart som möjligt införa ett pensionssystem, som motsvarar tidens

krav och möjligheter.

2. Pensioneringens omfattning

Personkretsen: löntagare och företagare

Kravet på pensionsförmåner utöver folkpensionen har rests först och

främst av arbetstagarna och deras fackliga organisationer. Det inom pensionsberedningen

framlagda förslaget om en lagfäst tilläggspensionering

avser löntagarna, som alla skulle obligatoriskt omfattas av pensioneringen.

Från löntagarorganisationernas sida har inte i något fall framförts den

meningen, att man för egen del anser folkpensionen — ens efter vissa

föreslagna höjningar —- tillräcklig. Det förefaller också vara en allmänt

omfattad mening, att alla löntagare bör ha möjlighet till en tillfredsställande

tilläggspension på grund av sitt arbete i produktionen.

Även enligt min mening bör alla löntagare erhålla en tilläggspension

utöver folkpensionen. Som framgått av det föregående bör denna pension

vara värdebeständig.

Ett väsentligt skäl till att en god pension bör tillförsäkras alla löntagare

är intresset att envar skall kunna fritt röra sig på arbetsmarknaden utan

hinder av pensionsförhållandena. Som det nu är hindras en löntagare inte

sällan från att lämna en anställning, därför att han därmed helt eller delvis

förlorar möjligheterna till en god pension. På motsvarande sätt kan en

arbetsgivare hindras att anställa en person, därför att det skulle bli för

dyrt för arbetsgivaren —- eller för den anställde eller bådadera — att bekosta

den pension som är förenad med tjänsten. I båda fallen är det särskilt

medelålders och äldre löntagare som drabbas. Om alla får rätt till

ordentliga pensionsförmåner bortfaller detta hinder för arbetskraftens rörlighet.

En sådan rörlighet är också ett samhällsintresse, som har fått särskild

aktualitet under den fulla sysselsättningen. I pensionsdebatten har

detta intresse allmänt vitsordats.

Under den offentliga diskussionen och utredningsarbetets gång har olika

ståndpunkter förekommit i frågan, huruvida ett system för tilläggspen6

— Rihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 55

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

sioner skulle omfatta även andra förvärvsarbetande än löntagare, alltså

företagare och självständiga yrkesutövare. Pensionsutredningen, som föregick

pensionsberedningen, kom fram till att det skulle vara svårt och i

varje fall inte lämpligt att skilja mellan olika grupper av inkomsttagare

då det gällde pensionsskyddet. Utredningen föreslog därför ett obligatoriskt

pensionssystem, som omfattade både arbetstagare och företagare. Mot

detta förslag framfördes stark kritik från företagarnas egna organisationer.

Detta var tydligen huvudskälet till att de ledamöter inom pensionsberedningen,

som lade fram förslaget om en lagfäst rätt till värdebeständiga

tilläggspensioner för alla löntagare, förordade ett särskilt system för

tilläggspensioner åt företagare, vilket grundades på individuell, frivillig

anslutning. Med hänsyn till att staten här skulle garantera värdebeständigheten

förordades dessutom en relativt stark begränsning av dessa tillläggspensioners

storlek.

Den offentliga debatten efter det att pensionsberedningens förslag lades

fram har övertygat mig om att det numera råder en utbredd önskan även

bland företagarna att bli delaktiga av de fördelar, som ett tilläggspensionssystem

med värdebeständiga förmåner skulle tillförsäkra löntagarna. Även

det som jag nyss anfört om rörligheten på arbetsmarknaden talar för att

företagarna anslutes. Det blir lättare att övergå från eget företag till anställning

eller omvänt, om samma pensionsregler gäller för båda områdena.

Däri ligger även en ökad trygghet för den enskilde. Jag anser med hänsyn

härtill, att den blivande tilläggspensioneringen bör utformas så, att den

omfattar envar, som haft inkomst av förvärvsarbete antingen som löntagare

i en arbetsgivares tjänst eller som sin egen arbetsgivare.

I det följande skall jag återkomma till frågan, huruvida och i vad mån

tilläggspensioneringen bör utformas så att anslutningen till pensioneringen

blir obligatorisk.

Pensionsformer: ålders-, invalid- och familjepension

Vår nuvarande folkpensionering omfattar ålders- och invalidpensionering

samt familjepensionering; med familjepensionering avses här pensionering

av en bortgången familjeförsörjares efterlevande änka och barn.

En sådan omfattning i fråga om pensionsforinerna har också tjänstepensioneringen

för statens och kommunernas anställda samt de flesta enskilt

organiserade pensionssystemen.

Numera betraktas det som en allmän rättighet, att man vid en viss

ålder får pension på grund av sina insatser i produktionen eller genom

arbete i hemmet. Man skall emellertid inte bortse från att det ursprungligen

legat en i någon mån annan princip till grund för den allmänna pensioneringen,

nämligen att trygga försörjningen för dem som förlorat sin

arbetsförmåga.

De första stegen på socialförsäkringens väg togs vid sekelskiftet, då man

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

införde en rätt till ersättning åt löntagare, som förlorat sin arbetsförmåga

genom olycksfall i arbetet. I vår första allmänna pensionsförsäkring från

1913 var det under lång tid så, att pension av någon praktisk betydelse för

försörjningen inte kunde utgå förrän det faktiskt förelåg invaliditet. Som

en princip för den år 1935 beslutade folkpensioneringen fastslogs emellertid,

att man från 67 års ålder skulle ha rätt till pension utan någon prövning

av invaliditeten. Förr eller senare når ju nästan alla den punkt, då

deras arbetsförmåga tryter och de alltså bör bli berättigade till pension av

detta skäl. Man ansåg sig kunna förutsätta, att de som nådde 67-årsåldern

i stort sett hade genomgått sådana åldersförändringar, att de var förbrukade

ur arbetslivets synpunkt. Ålderspensioneringen är, om man så vill,

en invalidpensionering utan särskild invaliditetsprövning. Från motsatt

utgångspunkt är invalidpensionen en förtida ålderspension till den, som

förlorar sin arbetsförmåga tidigare än normalt. För de flesta framstår

emellertid ålderspensionen numera som det primära inom vår folkpensionering.

Även änkepensioneringen inom vår folkpensionering bygger på en liknande

förutsättning, nämligen att en kvinna som blir änka vid relativt hög ålder

eller en änka som har små barn ofta inte kan klara sin försörjning genom

förvärvsarbete. Trots att pensionsskyddet för änkorna och deras barn successivt

byggts ut, har de i pensionshänseende med fog kunnat betraktas som

en eftersatt minoritet i vårt samhälle. Strävandena på pensionsområdet har

i detta fall förenats med de krav på en aktiv familjepolitik — med särskild

inriktning på de ensamstående mödrarna — som har vuxit sig allt

starkare på senare år. För den enskilda familjen har ett effektivt familjeskydd

kommit att framstå som allt viktigare, ju mer man uppnått av trygghet

i arbetet och trygghet för ålderdomen.

De tre delarna av pensionsskyddet, som avser ålderdom, invaliditet och

försörjarens död, kan inte skiljas från varandra utan sociala vådor. Så

länge folkpensioneringen saknade skydd för änkor — fram till 1948 —•

ansågs den ofullständig. För pensioneringen av statens anställda gällde till

en början, att staten svarade för ålders- och invaliditetsskyddet. Familjeskydd

fanns i huvudsak endast för ordinarie tjänstemän och ordnades

för dem genom särskilda änke- och pupillkassor, som ägdes av tjänstemännen.

De ordinarie tjänstemännen var skyldiga att tillhöra dessa kassor,

och statsbidrag utgick till finansieringen. Vid mitten av 1930-talet

fann man det emellertid av praktiska och andra skäl nödvändigt att förstatliga

familjepensionskassorna. I samband därmed utsträcktes familjepensioneringen

till att omfatta även viss icke ordinarie personal.

Om man försökte skilja pensioneringens olika delar, skulle stora svårigheter

uppkomma. Nöjde man sig med att utöver folkpensionen ordna endast

ett allmänt åldersskydd, skulle detta ställa invalider, änkor och efterlevande

minderåriga barn i en situation som man inte kunde tolerera.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

Man kunde ju t. ex. inte gärna godta, att en invalid eller en änka fick en

relativt god tilläggspension vid 67 år men fick nöja sig med den lägre

folkpensionen dessförinnan. Minst lika otillfredsställande resultat skulle

uppkomma, om man genomförde en allmän tilläggspensionering för änkor

och invalider men lämnade åt den enskilde att själv ordna åldersskyddet.

Jag skall i det följande närmare belysa detta.

Liksom vår nuvarande folkpensionering måste den framtida tilläggspensioneringen

av både principiella och praktiska skäl omfatta såväl ålderspensionering

som invalid- och familjepensionering. Detta var tydligen

också den mening, som alla ledamöter av pensionsberedningen företrädde,

låt vara att man inte tog ställning till invalidpensioneringens placering i

organisatoriskt hänseende.

Naturligtvis bör de olika delarna av pensioneringen intimt samordnas.

Det är också av största vikt att man i samband med pensionsreformen samordnar

pensioneringen med sjukförsäkringen, yrkesskadeförsäkringen och

andra delar av vårt socialförsäkringssystem, vilka i själva verket alla har

i princip samma uppgift, nämligen att ge trygghet då man inte kan försörja

sig genom arbete.

3. Tilläggspensionernas finansiering

Finansieringsmetod och fondbildning

För finansieringen av nuvarande pensionssystem tillämpas vanligen endera

av två olika metoder. Den ena är den s. k. fördelningsmetoden, vilken

vi känner från vår nuvarande folkpensionering. Varje års utgifter för utgående

folkpensioner bestrides av årets inkomster från de skatte- och avgiftsbetalande.

Någon avsättning till en fond förekommer inte; från ett

tidigare skede finns dock en folkpensioneringsfond på närmare 800 milj. kr.

Samma finansieringsmetod användes för tjänstepensionerna till statens anställda,

vilka betalas av varje års statsinkomster.

Det andra finansieringssystemet är den s. k. premiereservmetoden, som

kort sagt innebär att envar genom avgifter skaffar sig ett tillgodohavande

i en pensionsfond, vilket i sinom tid skall räcka till hans pension. Denna

metod tillämpas framför allt inom det enskilda pensionsförsäkringsväsendet.

De som deltagit i finansieringen av ett enskilt eller offentligt system för

tjänstepensionering med denna senare finansieringsmetod vet, att dess

pensionsförmåner kräver en stor tribut i form av avgifter, antingen dessa

betalas av den enskilde eller av arbetsgivaren. Särskilt höga — för att inte

säga oöverstigliga — blir kostnaderna enligt detta finansieringssystem

om man skall ordna en tillfredsställande pension för den som inte längre

är ung.

Inget av de förslag, som lades fram inom pensionsberedningen, avsåg en

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungi. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

renodlad tillämpning av endera av de båda nämnda finansieringsmetoderna.

Förslaget om en lagfäst tilläggspensionering innebar, att man i huvudsak

skulle bygga på fördelningsmetoden. Därmed skulle man vinna, att pensionernas

värdebeständighet kunde garanteras på samma sätt som hittills

skett i fråga om folkpensionerna. Vidare skulle man kunna skapa en ordning,

enligt vilken de utgående pensionerna relativt snabbt når upp till den

eftersträvade nivån utan att avgifterna fördenskull med en gång behöver

bli mycket höga. Av flera skäl, som jag strax återkommer till, måste man

emellertid räkna med att bygga upp en betydande fond. Förslaget innebar

alltså en fördelningsmetod med ett starkt inslag av den fondering, som är

utmärkande för premiereservmetoden.

De båda förslag från pensionsberedningen, som byggde på kollektiv eller

individuell frivillighet, innebar i första hand en tillämpning av premiereservmetoden

men med betydelsefulla inslag från fördelningsmetoden.

Dessa avsteg från den »rena» premiereservmetoden får ses mot bakgrund

av svårigheterna att med denna metod få tillfredsställande pensioner tillräckligt

snabbt samt att garantera pensionernas värdebeständighet på ett

betryggande sätt.

Jag vill tillägga, att vår yrkesskadeförsäkring huvudsakligen bygger på

en tredje finansieringsmetod, det s. k. kapitaltäckningssystemet. Detta

system innebär, att en försäkringsmässig fondering äger rum men först

då skadefallet inträffar. På senare år har man emellertid — för att i görlig

mån bibehålla livräntornas realvärde och bereda livräntetagarna en viss

standardhöjning — förbättrat de förmåner, som utgår för äldre skadefall.

Enligt beslut vid 1955 års riksdag finansieras dessa livräntehöjningar av

arbetsgivarna med tillämpning av fördelningsmetoden. Någon annan metod

har inte ansetts möjlig.

En värdefull vägledning vid bedömningen av finansieringsfrågan erbjuder

erfarenheterna från vår folkpensionering och dess föregångare. Den

första allmänna pensionsförsäkringen, som infördes 1913, byggde i det

väsentliga på premiereservmetoden. Försäkringen var så utformad, att man

inte förrän omkring 1965 ■—- alltså inte ännu i denna dag -—- skulle ha

uppnått fulla förmåner ens efter den blygsamma måttstock, som man av

naturliga skäl hade för 45 år sedan. Och någon värdebeständighet fanns

överhuvud inte i denna vår äldsta allmänna pensionsförsäkring — men

sedan 1913 har penningvärdet sjunkit till mindre än en tredjedel av det

dåvarande. Trots att man även enligt denna försäkring byggde upp en

förhållandevis stor fond, blev systemet därför aldrig funktionsdugligt -—

och efter åtskilliga försök att komplettera det med fördelningsmetodikens

hjälp övergav man det helt. I stället kom vår nuvarande folkpensionering,

vilken som sagt helt finansieras enligt fördelningsmetoden.

Erfarenheten lär oss därför, att en finansieringsmetod, som i första hand

bygger på fördelningsprincipen, är den enda som kan leda till det uppställda

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

målet: ett någotsånär snabbt förverkligande av ett system med garanterat

värdebeständiga tilläggspensioner av tillfredsställande storlek. Det är i detta

sammanhang av utomordentlig vikt att konstatera, att ingen kategori har

visat sig kunna känna eu sådan trygghet för pensionerna och deras värdebeständighet

som folkpensionärerna och statens anställda. Dessa är just

de grupper som redan har sin pensionering grundad på fördelningsinetoden.

De olika förslagen om tilläggspensioneringens ordnande har det gemensamt,

att de medför en stor fondering. I fråga om de förslag som bygger på

premiereservmetoden är fonderingen en följd redan av denna teknik. Så är

däremot inte förhållandet i fråga om förslaget om en lagfäst tilläggspensionering.

Fonderingen enligt detta förslag har samhällsekonomisk syftning. För

det första måste man räkna med ett betydande bortfall av annat pensionssparande,

om man genomför en allmän tilläggspensionering. Det blir ju

nämligen då inte nödvändigt att på samma sätt som tidigare teckna enskilda

eller kollektiva pensionsförsäkringar eller livförsäkringar eller att

på annat sätt spara för ålderdomen och för risken att förlora sin försörjning.

Företagens avsättningar till pensionsfonder, vilka ofta användes till

finansiering av företagens egen utbyggnad, kommer inte att fortsätta som

hittills. Detta sparande, som användes till investeringar, måste ersättas

med sparande i form av en pensionsfonder ing. För det andra möjliggör

ett sparande därutöver en snabbare utbyggnad av produktionsapparaten

och därmed en produktionsökning i framtiden, som kommer alla till godo.

Sparandet bidrar till pensioneringens samhällsekonomiska underbyggnad.

Såvitt jag förstår råder det med hänsyn härtill allmän enighet om

behovet av en stor fondering för framtida pensionsändamål.

Den fond, som skulle byggas upp enligt förslaget om lagfäst tilläggspensionering,

skulle möjliggöra en utjämning av kostnaderna för tilläggspensioneringen,

så att avgifterna för de utgående pensionerna inte behövde bli

så stora i framtiden som de måste bli om man inte avsätter pengar till någon

fond. Det må här erinras om att antalet åldringar stiger kraftigt under lång

tid framåt. För närvarande ökas antalet personer över 67 års ålder med

omkring 17 000 om året.

I viktiga avseenden visade sig frågan om fonderingen för pensionsändamål

ge upphov till en särskilt livlig debatt och stora motsättningar mellan

företrädare för olika berörda intressen. Med Kungl. Maj :ts medgivande tillkallade

jag därför i april 1957 en grupp sakkunniga med anknytning till

olika fackområden och gav dem i uppdrag att utreda bl. a. vissa frågor, som

hade med pensionsfonderingen att göra. De sakkunniga antog namnet 1957

års pensionskommitté. I en enhällig promemoria med förslag om fondförvaltning

m. in. i samband med en utbyggd pensionering (SOU 1958: 4) har

kommittén den 22 januari 1958 redovisat en del av sitt uppdrag. Utan att

kommittén som sådan på något sätt har tagit ställning till frågan, hur en

tilläggspensionering skall ordnas, har dess promemoria baserats på det inom

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

pensionsberedningen framlagda förslaget om en lagfäst tilläggspensionering.

Kommittén framhåller dock att de synpunkter, som den framlägger angående

fonduppbyggnaden och utlåningsformerna, i stora delar är tilllämpliga

på varje centraliserad pensionsfond av den storlek det här gäller.

I promemorian pekas på olika metoder, som kan komma till användning

för att motverka det bortfall av sparande, som en omfattande pensionsreform

väntas medföra. Det rör sig här om olika åtgärder på den ekonomiska politikens

och då främst finanspolitikens område. Det framhålles att de ekonomiska

följderna av en pensionsreform inte kan överblickas på förhand

och att man måste räkna med att fortlöpande ompröva sina ställningstaganden

och åtgärder för att möta de svårigheter, som successivt kan uppstå.

Promemorian stärker uppfattningen att en stor fondering, använd för

utbyggnad av våra produktiva resurser i vidaste mening, är behövlig om

man vill skapa en samhällsekonomisk grundval för en avsevärt förbättrad

pensionering.

Jag vill för egen del helt ansluta mig till den i viktiga avseenden eniga

mening, som på flera olika sätt har kommit till uttryck rörande behovet

av en betydande fondering för pensionsändamål och i fråga om fondmedlens

användning. I det föregående har jag understrukit, att en fördelningsrnetod

måste ligga till grund för finansieringen, om det uppställda målet

skall nås. Genom att samtidigt skapa en betydande fond närmar man sig

i själva verket premiereservmetoden på den väsentliga punkten, nämligen

att trygga ett stort sparande. Därigenom blir diskussionen om finansieringsmetoden

för en utbyggd pensionering till en del en strid om ord. Oberoende

av finansieringsmetoden i övrigt kan ju en fond under alla förhållanden

betraktas som ett slags premiereserv -— och behovet av en fond vill jag

återigen kraftigt understryka.

Som framgår av det föregående är det för mig allra viktigaste att finna

metoder för att tillgodose de trygghetsbehov för de enskilda människorna,

som pensioneringen skall vara till för. Den viktiga frågan om fondförvaltningen

återkommer jag till i det följande. Jag vill dock redan nu förutskicka,

att jag genom promemorian i fondfrågan blivit styrkt i uppfattningen,

att det bör vara möjligt alt finna förvaltningsformer som kan

allmänt godtagas.

Ansvaret för cwgiftsbetalningen

Jag utgår från att tilläggspensioneringen skall bekostas med avgifter.

Såvitt jag kunnat finna är det också en allmänt omfattad mening, att

avgifterna för löntagarnas tilläggspensionering bör erläggas av arbetsgivarna.

Inom pensionsberedningen företräddes denna mening såväl av dem, som

föreslog en lagfäst tilläggspension, som av de ledamöter, vilka förordade en

lösning av tilläggspensionsfrågan huvudsakligen genom kollektivavtal. För

egen del hyser jag ingen avvikande mening.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

Det ligger i sakens natur, att avgifterna för företagare och andra, som

är sina egna arbetsgivare, skall betalas av dem själva.

På socialförsäkringens område ålades arbetsgivarna redan i århundradets

början skyldighet att utge ersättning åt sina anställda vid olycksfall i arbetet.

Genom 1916 års olycksfallsförsäkringslag förvandlades arbetsgivarnas ersättningsplikt

till en skyldighet för dem att ha de anställda försäkrade. Bakom

detta förhållande låg tanken, att den som utnyttjade en annan i sin

tjänst borde trygga den anställde ekonomiskt om han skadades i arbetet.

Som en direkt följd av arbetsgivarnas skyldighet att bekosta olycksfallsförsäkringen

infördes ett arbetsgivarbidrag till den allmänna sjukförsäkringen.

Sjukförsäkringen fick ju överta ersättningen vid flertalet av de yrkesskador,

som tidigare ersatts från olycksfallsförsäkringen. Det ansågs emellertid,

att arbetsgivarbidraget till sjukförsäkringen också kunde motiveras med

ett mera allmänt ansvar från arbetsgivarnas sida gentemot löntagarna.

En äldre tradition i fråga om arbetsgivarnas ansvar för sina anställda

ligger bakom de många fall, då arbetsgivare ansett sig böra svara för eller

bidra till sina anställdas pensionering sedan dessa tjänat dem under ett

långt arbetsliv. I ett inom Arbetsgivareföreningen utarbetat betänkande om

arbetarpensioner, som offentliggjordes 1954, påpekas, hurusom den numera

upphävda legostadgan föreskrev plikt för husbonden att på ålderdomen

sörja för sådant tjänstehjon, som troget tjänat honom under lång tid. Alltjämt,

uttalas det i betänkandet, anser sig arbetsgivarna allmänt ha moralisk

skyldighet att trygga ålderdomen för sådana arbetare, som en stor del

av sitt liv arbetat i samma företag.

Enligt min mening har arbetsgivarna i det moderna samhället ett betydligt

större, solidariskt ansvar för arbetstagarna än som framgår av det

återgivna uttalandet. I motsats till förhållandet i många andra länder har vi

i vårt land endast i relativt liten utsträckning valt att lägga socialförsäkringsavgifter

på arbetsgivarna. Genom företagsbeskattningen har vi å andra

sidan ålagt produktionen att gemensamt delta i sådana kostnader för sociala

anordningar, som bestrids av allmänna medel. Som framgår av vad jag

sagt i det föregående ligger det inget principiellt nytt eller för våra tänkesätt

främmande i att ålägga produktionen — genom arbetsgivarna — en del

av kostnaden för ålderdomsförsörjningen av dem, som förbrukat sin arbetskraft

i produktionens tjänst. Detta gäller också i fråga om invalidpensioneringen

och familjepension åt efterlevande.

Avvägningen av avgifter och fondering

Avgifternas höjd bör grundas på en samhällsekonomisk bedömning, som

naturligtvis präglas av ovissheten om framtiden. Avgörande för avgifternas

höjd blir storleken av de pensioner, som betalas ut, och av den pensionsfond,

som man av samhällsekonomiska skäl anser vara motiverad. Denna fond har,

som jag förut sagt, främst två funktioner. Den skall ersätta sådant spa
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

89

rande, som kommer att falla bort, när man ekonomiskt tryggar befolkningens

ålderdom genom en pensionering av den föreslagna typen. Fonden skall

också innebära ett ökat sparande, som ger utrymme för en högre investeringskvot

inom samhället. Därigenom skall den främja den produktionsökning,

som framtidsförsörjningen ■— inberäknat pensionärernas standard

■— skall bygga på. En höjning av investeringskvoten innebär samhällsekonomiskt

en motsvarande inskränkning av vår omedelbara konsumtion.

Avgifternas storlek och fonduppbyggnaden ingår sålunda som viktiga

element i en allmän samhällsekonomisk avvägning, som avser hur vår produktion

skall användas. Vid denna avvägning måste man också ta hänsyn

till andra anspråk, som vi ställer på denna produktion. Då den nu pågående

arbetstidsförkortningen beslöts förra året, rådde allmän enighet om att

kostnaderna för denna form av standardhöjning skulle tas ur den beräknade

ökningen av produktionen. Man valde därför — i enighet — att genomföra

denna arbetstidsförkortning stegvis under åren 1958—1960 med en veckotimme

per år. Arbetstidsförkortningen är ett exempel på de faktorer, som

måste tas med i en allmän samhällsekonomisk avvägning. Givetvis bör det

även beaktas, att pensionsavgifterna kan få återverkningar på utvecklingen

av löner och inkomster.

Det kan sålunda å ena sidan finnas skäl för att till en böx-jan inte sätta

pensionsavgifterna för högt med tanke på de återverkningar, som avgifterna

får på löner och konsumtion. För att upprätthålla eller öka våra samhällsekonomiskt

viktiga investeringar vid en balanserad ekonomi måste vi å

andra sidan se till, att investeringarna motsvaras av ett sparande, som inte

är resultatet av en inflationsprocess. Väljer man att sätta pensionsavgifterna

på en sådan nivå, att de ensamma eller i kombination med andra samhällsekonomiskt

viktiga faktorer medför ett minskat sparande i samhället vid

tilläggspensioneringens införande, måste detta kompenseras av andra

ekonomisk-politiska åtgärder, om man vill uppehålla investeringsnivån och

därmed den framtida produktionsökningen. Jag återkommer strax till mera

bestämda ståndpunkter i denna fråga.

4. Sammanfattning av gemensamma ståndpunkter

Vid denna punkt i min framställning vill jag summera de huvudkrav, som

enligt det föregående bör ställas på pensionssystemet. Samtidigt blir jag i tillfälle

att på nytt understryka i hur stor utsträckning enighet råder om

dessa krav.

1. Folkpensionerna bör enligt alla partiers mening höjas kraftigt.

2. Folkpensioneringen är, som pensionsberedningen enhälligt understrukit,

inte tillräcklig för den framtida ålderdomsför sörj ningen utan hör kompletteras

med tilläggspensioner. Folkpensionerna bör utgöra bottenförmåner

i ett utbyggt pensionssystem.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

3. Folkpensioneringen omfattar nu förmåner vid ålderdom samt vid tidigare

inträffad arbetsoförmåga; änkor och barn skyddas vid försörj arens

bortgång. Att ett förbättrat skydd likaså bör omfatta ålders-, invalid- och

familjepensioner är en enhällig uppfattning.

4. Tilläggspensionerna bör avvägas efter tidigare inkomst. På denna

punkt var pensionsberedningen helt eller i det närmaste enig.

5. Tilläggspensioneringen bör möjliggöra, att den aktiva tidens levnadsnivå

i stort sett bevaras under pensionärstiden. Härom torde allmän enighet

råda.

6. För att detta sistnämnda önskemål skall kunna uppfyllas måste tilläggspensionerna

liksom folkpensionerna — enligt alla förslagsställares

mening —- vara värdebeständiga, d. v. s. följa prisnivån.

7. Den levnadsnivå på ålderdomen, som tilläggspensioneringen avser att

garantera, bör såvitt möjligt komma alla till godo. Inte heller om detta torde

det råda några delade meningar.

8. För arbetarnas och tjänstemännens del bör pensionssystemet utformas

så, att den pensionsrätt som förvärvats följer löntagaren om han slutar

sin anställning. Denna strävan utmärker gemensamt de framkomna förslagen

rörande tilläggspensioner.

9. Det är ett allmänt önskemål, att tilläggspensioneringen finansieras med

avgifter och inte med skatter.

10. Tilläggspensioneringen bör finansieras enligt en metod, som utgör

en blandning av det rena fördelningssystem, vilket tillämpas för folkpensioneringen

och statens tjänstepensionering, och ett rent premiereservsystem.

En betydande fondbildning är nödvändig. — Om en sådan formulering

av ståndpunkterna torde alla förslagsställare kunna enas, men

meningarna skiljer sig rörande fördelnings- respektive premiereservinslagens

inbördes styrka.

11. De medel som fonderas för tilläggspensioneringen bör utnyttjas för

samhällsekonomiskt viktiga investeringar inom såväl den privata som den

offentliga sektorn. I första hand bör man utnyttja olika kreditinstitut för

förmedlingen av lån, men de av försäkringen berörda parterna bör ha inflytande

på fondmedlens placering. Även om detta synes det råda enighet.

12. I fråga om löntagarnas tilläggspensionering bör enligt båda de framlagda

förslagen till löntagarförsäkring arbetsgivarna ansvara för avgiftsbetalningen

gentemot försäkringen.

13. Alla förslagsställare har varit ense om att tilläggspensioneringen måste

utformas så, att den som redan tidigare har sin pensionsfråga väl ordnad

skall få minst lika goda förmåner i framtiden.

14. Det är sedan gammalt en allmän uppfattning, att man bör tillvarata

alla möjligheter till enkelhet i administrationen och till samordning inom

socialförsäkringen.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

91

15. Det råder inte heller någon oenighet om att de förbättrade pensionsförhållandena

bör komma till stånd så snart som möjligt.

5. Målet och medlen

Det vill synas som om den stora samstämmighet i uppfattning, som

råder på dessa 15 väsentliga punkter, skulle kunna utgöra en hållbar grund

för en allmän enighet i pensionsfrågan. I stort sett råder alltså en gemensam

uppfattning om målet. Oenigheten har rört medlen. Jag kommer nu

till denna fråga.

Enligt min mening anvisar målet med obeveklig logik den väg som måste

beträdas. Vår erfarenhet gör det likaså.

Då det gäller ersättningar åt dem som skadats i arbetslivet eller åt förolyckades

efterlevande tillkom år 1901 en lagstiftning om arbetsgivares

omedelbara ersättningsskyldighet. I trygghetens och effektivitetens intresse

ersattes denna lagstiftning femton år senare med en allmän försäkringsplikt

för arbetsgivare till förmån för arbetstagare, som drabbades av olycksfall

i arbetet. För att trygga den enskildes rätt har staten sedermera ålagt

alla ägare av motorfordon en liknande skadeförsäkringsplikt.

Redan 1913 antog riksdagen vår första lag om allmän pensionsförsäkring,

sedermera ersatt av lagstiftningen om folkpensionering.

Sedan kravet på en allmän sjukförsäkring diskuterats i mer än 50 år —

och i decennier samlat principiell enighet — fick vi 1955 vår första effektiva

sjukförsäkring genom en lagstiftning omfattande hela folket.

Arbetstiden maximerades inom de större industriföretagen och vissa

andra verksamheter genom 1919 års lag om högst 48 timmars arbetsvecka.

Trots lagstiftningens normerande verkan följde en period av 30 år, under

vilken nya delar av arbetslivet efter hand lades under arbetstidsbegränsning

genom lag, innan någotsånär tillfredsställande garantier skapats för

48-timmarsprincipens allmänna tillämpning. 1957 fastställdes i lag arbetstagarnas

rätt till en successiv förkortning av arbetsveckan i den mån den

överstiger 45 timmar.

År 1931 infördes i lag en rekommendation, enligt vilken arbetare, som

hade varit anställda någon längre tid i ett företag, borde ha minst fyra

dagars semester. Denna rekommendation ledde inte till godtagbara resultat.

En allmän rätt till en tillfredsställande semester för löntagare kunde åstadkommas

endast genom bindande lagstiftning 1938 och 1951.

Flertalet av de nämnda lagarna har genomförts i enighet. Ingen ansvarsmedveten

person torde nu förorda att någon av dem upphäves.

Enigheten har i stor utsträckning också gällt syftet med de sociala trygghetsanordningarna.

Man kunde på sin tid uppnå nästan allmän uppslutning

kring kravet, att samhället genom socialpolitiken skulle garantera en
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

var en viss minimistandard. Numera syftar flertalet av de sociala försäkringsformerna

till att inom rimliga gränser bevara den uppnådda levnadsnivån

vid inkomstbortfall. De motiv som ligger bakom utformningen av de

senare årens sociala reformer har också, såvitt jag förstår, förankring hos

en stor majoritet av vårt folk.

Man har inte utan lagstiftningens hjälp kunnat bereda en tillfredsställande

trygghet för alla mot inkomstbortfall i samband med sjukdom, yrkesskador

eller moderskap och andra liknande situationer. Det är då ännu

mindre att vänta, att man skall kunna åstadkomma en tillfredsställande

pensionering utan lagstiftningens hjälp. Det sagda innebär inte att jag underskattar

den ena eller andra partens eller gruppens intresse eller vilja att

medverka till problemets lösning. Jag är emellertid övertygad om att frågan

inte kan lösas utan samhällets medverkan, om man vill uppfylla de krav

på pensionssystemet, som jag nyss räknat upp och vilka det råder full eller

i varje fall utbredd enighet om. De enligt min åsikt grundläggande kraven

— att man relativt snabbt skall tillförsäkra alla förvärvsarbetande värdebeständiga

pensioner av tillfredsställande storlek — kan nämligen inte förverkligas

utan att pensioneringen i huvudsak grundas på ett fördelningssystem.

Då ett sådant system i sin tur oundgängligen fordrar lagstiftning,

är medlet givet.

Jag förordar därför, att rätten till tilläggspension lagfästes.

Detta ställningstagande innebär emellertid inte, att jag bortser från att

det göres gällande, att vissa grupper eller enskilda förvärvsarbetande kan

ha intresse av att stå utanför en lagfäst tilläggspensionering. Jag anser att

man bör ta hänsyn till denna uppfattning och kommer därför att föreslå,

att lagstiftningen förenas med vissa undantagsmöjligheter.

6. Folkpensioneringen

Om man beslutar sig för att anordna ett lagfäst pensionssystem med det

innehåll, som diskuterats i det föregående, uppkommer frågan, om det

finns skäl att bibehålla en uppdelning i folkpension och tilläggspension.

Man bör emellertid observera, att tilläggspensioneringen avser inkomsttagare

som haft förvärvsarbete. Enligt denna uppläggning grundas pensionsrätt

alltså inte på arbete t. ex. i det egna hushållet. Inte heller kan tilläggspension

utges förrän pensionsberättigande inkomst förvärvats under någon

tid. Jag har därför funnit, att folkpensioneringen även i framtiden måste

finnas kvar som en hela folket omfattande pensionering. Den bör tjänstgöra

som en bottenpensionering i vårt framtida pensionssystem. Detta

system kommer i själva verket att starkt påminna om vår allmänna sjukförsäkring

med dess generella bottenförmåner och därpå vilande tilläggssjukpenning.

Mitt ställningstagande beträffande folkpensioneringen beror emellertid

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 55 är 1958 93

i första hand på hänsynen till alla dem, som i dag är eller under de närmaste

åren blir folkpensionärer. De kommer nämligen inte att få någon

eller endast liten direkt fördel av en tilläggspensionering av den avsedda konstruktionen

-— och detta skulle gälla vilken metod man än valde för att

bygga upp tilläggspensioneringen. De som redan är gamla eller invalidiserade

blir alltjämt helt eller nästan helt beroende av folkpensionen, försåvitt

de inte har någon pension eller andra inkomster vid sidan om folkpensionen.

Då man för drygt 40 år sedan började bygga upp vårt första allmänna

pensionssystem, som var ett obligatoriskt system med inkomstgraderade

avgifter och däremot svarande förmåner, ställdes den då levande åldringsgenerationen

helt utanför detta försäkringsmässiga system. Detta förhållande

uppfattades som en orättvisa mot åldringarna och man sökte råda

bot på denna nackdel genom att tillerkänna åldringar, som visade sig ha

förlorat sin arbetsförmåga, ett understöd, som utgick efter inkomstprövning.

Då vi nu står i begrepp att bygga upp ett bättre pensionssystem är det

viktigt, att åldringarnas intressen beaktas bättre. Det råder nu också allmän

enighet i landet om att pensionsreformen skall åtföljas av och t. o. m.

inledas med en förbättring av folkpensionen.

Om man bortser från de inkomstprövade kommunala bostadstilläggen

är ålderspensionen nu 2 200 kr. för en ensam pensionär och 3 520 kr. för två

gifta pensionärer. Vid folkomröstningen presenterades alla de tre förslagen

rörande tilläggspensionerna under en gemensam inledning av denna

lydelse: »Avsikten är att successivt höja folkpensionerna, enligt pensionsberedningens

enhälliga förslag så att de år 1968 uppgår till 5 400 kr. för

två pensionsberättigade makar och 3 600 kr. för ensamstående.»

Tilläggspensioneringen bör enligt min mening utformas med den utgångspunkten,

att detta förslag rörande folkpensionernas belopp år 1968

förverkligas. Att folkpensionerna därutöver följer prisnivåns ändringar förutsätter

jag som självklart.

Det första steget mot det mål, som angivits för folkpensioneringen, bör

tas i år.

Pensionsberedningen bar föreslagit, att höjningen skall genomföras från

den 1 juli 1958 och utgöra 150 kr. per år räknat för ensamstående pensionär

och 120 kr. för gift pensionär, dvs. 240 kr. för två makar tillsammans. En

sådan höjning är enligt min mening väl motiverad också av den allmänna

inkomststegring, som ägt rum i vårt land sedan folkpensionerna 1956

senast höjdes genom s. k. standardtillägg. .lag föreslår därför att höjningen

genomföres och får samma karaktär som tidigare standardhöjningar. Detta

innebär, att jag till skillnad från pensionsberedningen föreslår, att även

de som uppbär hustrutillägg får del av förbättringen. De nya årsbeloppen

för den allmänna ålderspensionen blir 2 350 kr. för ensam pensionär och

3 760 kr. för två gifta pensionärer.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

Enligt pensionsberedningens förslag skall nästa etapp i folkpensionernas

höjning äga rum 1960. Därvid skulle vissa ändringar i folkpensionernas

konstruktion genomföras. Som ett led i en successiv avveckling av inkomstprövningen

skulle man samtidigt med pensionshöjningen genomföra en

viss minskning av de kommunala bostadstillägg, som utgår till flertalet

folkpensionärer. Från olika håll har föreslagits, att denna fråga skall utredas

ytterligare innan något beslut fattas. Då en minskning av bostadstilläggen

i första hand drabbar de många pensionärer, som inte har några

andra inkomster än folkpensionen eller endast mycket små sådana inkomster,

ansluter jag mig till förslaget att frågan om bostadstilläggen och

inkomstprövningen i övrigt prövas på nytt. Först sedan principerna för

tilläggspensioneringens uppbyggnad fastslagits av statsmakterna kan man

ta ställning till den lämpligaste utformningen av folkpensioneringen i fråga

om de inkomstprövade förmånerna.

I vad mån folkpensionerna efter 1968 skall stiga ytterligare genom s. k.

standardtillägg betraktar jag som en öppen fråga, som man får ta ställning

till i sinom tid.

I enlighet med pensionsberedningens förslag förordar jag, att en höjning

av folkpensionsavgiften från 2,5 till 4 procent av den taxerade inkomsten

sker från 1959. Vidare föreslår jag, att avgiftens maximibelopp sättes generellt

till 600 kr., vilket innebär att höjningen i vissa inkomstlägen blir mindre

kännbar för familjer än för ensamstående.

Frågan om folkpensioneringens finansiering på längre sikt får prövas senare.

Därvid får man överväga de olika yrkanden och önskemål i fråga om

avvägningen mellan avgifts- och skattefinansiering, som framförts vid remissbehandlingen

av pensionsberedningens betänkande och i olika framställningar

till socialdepartementet.

Då det gäller de förbättringar av förmånerna från folkpensioneringen,

som skall komma till stånd efter 1958, skall kostnaderna härför enligt

pensionsberedningens förslag endast till en del täckas genom höjda folkpensionsavgifter.

En ökad belastning på statsbudgeten skulle alltså uppkomma.

För närvarande finns inga förutsättningar för att ange, i vilken

utsträckning finansiella resurser kommer att stå till buds för att möta

denna belastning. Jag förutsätter, att kommande beslut rörande folkpensionshöjningarna

förbindes med ståndpunktstaganden till finansieringsfrågan.

Jag återkommer i det följande till detaljerna i fråga om de ändringar i

folkpensionslagstiftningen, som påkallas av mina förslag.

7. Tilläggspensioneringen

Som framgått av det föregående är det min uppfattning, att rätten till

tilläggspension bör omfatta alla förvärvsarbetande.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

95

Mitt ställningstagande i fråga om pensionsrättens omfattning innebär

emellertid inte, att jag bortsett från att en betydande opinion har vänt sig

mot utformningen av det inom pensionsberedningen framlagda förslaget

om en för löntagare obligatorisk och en för övriga förvärvsarbetande frivillig

tilläggspensionering. Allvarliga ansträngningar har gjorts för att tillmötesgå

de invändningar som riktats mot detta förslag i den mån de kan

anses väsentliga.

Å ena sidan invändes, att detta förslag inte tog vederbörlig hänsyn till de

önskemål, som förelåg bland företagarna och de självständiga yrkesutövarna,

och som gick ut på att alla förvärvsarbetande borde beredas samma

rätt till värdebeständiga tilläggspensioner. Mitt ställningstagande till tillläggspensioneringens

omfattning innebär, att detta krav beaktas.

Å andra sidan invändes mot förslaget om en lagfäst tilläggspensionering,

att vissa grupper av löntagare, som inte ansågs ha behov av statens medverkan

för att lösa sin pensionsfråga, likväl skulle anslutas till systemet.

Om rätten till tilläggspension tillförsäkras alla förvärvsarbetande på i princip

lika villkor, reser sig samma invändning från de företagare och självständiga

yrkesutövare, som för egen del inte önskar få sin pensionsfråga

utöver folkpensionen ordnad genom statens försorg.

Jag utgår ifrån att ingen grupp av förvärvsarbetande, vars pensionsbehov

redan är väl tillgodosedda, i och för sig skulle vilja hindra andra att nå

en lika god ställning i pensionsavseende. Problemet gäller alltså att skapa

en rätt till tilläggspension för alla förvärvsarbetande men utforma denna rätt

så att den inte nödvändigtvis skall behöva vara förenad med en obligatorisk

anslutning till den av samhället ordnade allmänna tilläggspensioneringen.

Däremot liar det inte från något håll försports någon önskan att stå utanför

den allmänna och obligatoriska pensionering, som vår nuvarande folkpensionering

utgör.

Detta problem har diskuterats och undersökts inom socialdepartementet.

Olika tänkbara möjligheter har övervägts i syfte att förena behovet av en

lagfäst tilläggspensionering med önskemålet att möjliggöra ett utträde ur

pensionssystemet för dem som blir övertygade om att de inte har något

behov av att tillhöra det.

Vill man tillgodose önskemålet om större smidighet hos lagstiftningen,

får man emellertid underkasta sig betydande komplikationer av både lagteknisk

och praktisk natur. I fullt medvetande om dessa nackdelar har jag

allvarligt bemödat mig om att finna en lösning av frågan om att bereda vissa

möjligheter till utträde ur den allmänna tilläggspensioneringen.

Kravet på ett fast kollektiv

För att man skall kunna uppfylla det grundväsentliga krav på en god

pensionsordning, som går ut på att den aktiva tidens levnadsnivå skall

kunna i stort sett bibehållas, måste verkligt betryggande garantier för värde
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

beständigheten skapas. Detta kan endast ske, om de som är anslutna till

försäkringen bildar ett fast kollektiv. Man måste alltså skapa garantier mot

att kollektivet plötsligt minskas kraftigt eller upplöses, varvid de gjorda

försäkringsutfästelserna inte skulle kunna uppfyllas. Betydelsen av ett fast

försäkringskollektiv kan illustreras med följande tankeexperiment. Om

hälften av alla förvärvsarbetande plötsligt skulle befrias från förpliktelsen

att betala avgifter och skatt till folkpensioneringen mot att de lovade att i

sinom tid avstå från folkpensionen, skulle den återstående hälften snabbt

finna sina avgifter och skatter skjuta kraftigt i höjden. Snart skulle också

de måhända begära att få lämna folkpensioneringen. Det omedelbara resultatet

skulle bli, att inga folkpensioner kunde betalas ut, om man bortser

från de relativt små belopp som den existerande folkpensioneringsfonden

avkastar. ■— Jag vill tillägga, att ingen kommit på idén att tillämpa

detta tankeexperiment på verkligheten. Sedan 40 år vilar folkpensioneringen

och dess föregångare på det fasta kollektiv, som hela folket bildar. Hänsynen

till de gamla och till det gemensamma bästa håller samman det försäkringskollektiv

som står bakom folkpensioneringen.

Om man vill lösgöra sig från kravet på ett fast försäkringskollektiv, måste

man övergå till en premiereservmetod för finansieringen. Följden därav

skulle säkerligen bli, att pensionerna inte under överskådlig tid kunde nå

en tillfredsställande höjd. Lika betänkligt är, att man inte skulle kunna

garantera värdebeständigheten.

Kravet på försäkringskollektivets fasthet måste alltså upprätthållas. Man

bör utgå ifrån, att den grupp, som en gång anslutes till systemet, skall stå

kvar.

Undantags möjligheter för arbetstagare

Det är emellertid inte i och för sig nödvändigt att alla förvärvsarbetande

tillhör tilläggspensionssystemet för att detta skall kunna fungera.

Då man utformade den nya lagstiftning om arbetstiden, som just trätt

i kraft, fick denna lag en s. k dispositiv karaktär. Det innebär, att

lagens regler kan sättas ur kraft, om ett kollektivavtal slutes om andra

regler än dem lagen innehåller. En förutsättning är dock att kollektivavtalet

på arbetstagarsidan är godkänt av en huvudorganisation, d. v. s. ett

fackligt förbund. Omvänt uttryckt gäller lagens regler om arbetstiden endast

på villkor att berörda parter i ett kollektivavtal inte beslutat annorlunda.

Med samma utgångspunkt skall jag diskutera frågan om en lagstiftning

om tilläggspension för löntagare, vilken jag vill kalla en villkorlig lagstiftning.

Tanken på en villkorlig lagstiftning även på pensionsområdet har framförts

vid remissbehandlingen. Vidare har det ifrågasatts, om inte lagstiftningslinjen

kunde förenas med ett undantag för de grupper, som redan

har sin pensionsfråga väl ordnad.

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

Även i den offentliga debatten efter folkomröstningen har frågan om en

villkorlig lagstiftning diskuterats.

I det förslag inom pensionsberedningen, som avsåg en i huvudsak genom

kollektivavtal ordnad tilläggspensionering, förutsattes det att de fackliga

organisationerna skulle träffa avtal för sina medlemmar om pensionerna.

Tanken på sådana avtal skulle, såvitt jag förstår, kunna förverkligas om

en facklig organisation finge frihet att genom ett kollektivavtal med sin

motpart besluta att utträda ur den allmänna tilläggspensioneringen. Därmed

skulle parterna i princip få frihet att ordna pensioneringen för sina

medlemmar så som de själva önskade.

Beträffande löntagare kan man överväga att överlåta åt de fackliga organisationerna

att värdera de pensionsförmåner, som de kan ha uppnått för

sina medlemmar. Det råder ett klart intresse på arbetsmarknaden, att löner

och sociala förmåner är enhetliga för alla inom en viss grupp. Man kan

vidare utgå ifrån att de fackliga organisationerna bevakar medlemmarnas

intressen, så att inga minoriteter eller enskilda blir eftersatta.

Man måste dock enligt min mening beträffande löntagare fordra, att ett

pensionsskydd som ordnas utanför det allmänna tilläggspensionssystemet

uppfyller i varje fall följande tre krav: 1) pensionsskyddet skall avse såväl

ålders- som invalid- och familjepensionering; 2) pensionsskyddet skall

gälla för alla löntagare, som är undantagna från det allmänna pensionssystemet;

3) pensionsförmånerna skall vara oantastbara, så att de inte förloras

om den försäkrade byter anställning eller verksamhet.

Utträdesmöjligheten bör alltså inte kunna utnyttjas för att t. ex. avstå

från att ordna tilläggspensionsfrågan. Man kan för övrigt utgå från att medlemmarna

i löntagarorganisationerna kan förväntas ställa krav på ett såvitt

möjligt likvärdigt alternativ till den allmänna tilläggspensioneringen.

En utträdesrätt av det diskuterade slaget kan inte gälla enskilda personer.

Såvitt jag vet har arbetsmarknadens partsorganisationer hittills varit eniga

om att anställningsvillkoren skall vara så enhetliga som möjligt inom olika

grupper. Man måste annars räkna med en osund konkurrens både arbetstagare

och arbetsgivare emellan. Enhetlighetskravet gäller även på pensionsområdet,

där individuella avvikelser inom avgränsade grupper hittills

normalt inte har medgivits. Det förslag inom pensionsberedningen,

som syftade till kollektivavtalsbestämda pensioner för löntagare, vilade på

samma tankegång. I det betänkande, som Arbetsgivareföreningen lade fram

1954 om arbetarpensioner, underströks denna mening också med stor

skärpa.

För att inte träda arbetsmarknadsparternas självbestämmanderätt i lönefrågor

för nära är det också angeläget, att man inte genom utformningen

av ett allmänt pensionssystem befordrar en sammanblandning av pensioner

och löner. Man bör därför se till att rimliga krav på enhetlighet på

arbetsmarknaden inte motverkas genom en individuell rätt att utträda ur

7 -— lii han g till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr 55

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

pensionssystemet. Eftersom arbetsgivarna skulle svara för avgiftsbetalningen,

koinme ju nämligen den som avstode från den allmänna tilläggspensionen

omedelbart att resa anspråk på kompensation på lönesidan. Man

finge ingen garanti för att en utträdande löntagare på annat sätt ordnade

ett tillfredsställande pensionsskydd för sig och sin familj, vilket han enligt

en allmänt omfattad mening bör ha. Ett sådant förhållande skulle också

kunna leda till ökade krav på skattefinansierade bidrag från samhällets

sida.

Av de skäl som anförts för enhetliga anställningsvillkor på en arbetsplats

får man tydligen räkna med att ett eventuellt undantagande från tilläggspensioneringen

genom kollektivavtal skall omfatta även de icke organiserade

arbetstagarna inom kollektivavtalets tillämpningsområde.

Till skydd såväl för den enskildes trygghet som för organisationsprincipen

på arbetsmarknaden måste man kräva, att ett eventuellt undantag

från lagstiftningen om tilläggspensionering för att bli gällande skall vara

godkänt av en huvudorganisation på arbetstagarsidan. Kollektivavtal skall

vanligen godkännas på sådant sätt. Så är det t. ex. ordnat inom de till

Landsorganisationen anslutna fackförbunden.

Kollektivavtalen bereder som regel inga problem när det gäller att fastställa

vilka som omfattas av avtalsbestämmelserna. Det synes därför vara

möjligt att i kollektivavtalets form ge ett eventuellt undantagande den

exakthet, som erfordras för att undvika svårigheter i fråga om att identifiera

vilka som skall stå utanför den allmänna tilläggspensioneringen. Undantaget

kunde i princip konstrueras så, att lön som betalas ut enligt ett

visst kollektivavtal skall grunda varken avgiftsplikt eller pensionsrätt i den

allmänna tilläggspensioneringen.

Det blir närmast en praktisk fråga vilka krav som bör uppställas på karaktären

och utformningen av de kollektivavtal, vari pensionsfrågan regleras.

I enhetlighetens intresse bör det fordras, att det kollektivavtal, som

reglerar pensionsfrågan, skall ha en betydande räckvidd och även ha karaktären

t. ex. av riksavtal, d. v. s. i princip vara utan lokal begränsning.

Avtal rörande undantagande från den allmänna tilläggspensioneringen

bör sändas in till den centrala pensionsmyndigheten för registrering. Detta

medger en överblick över förekomsten av sådana avtal. Samtidigt kan pensionsmyndigheten

konstatera om de angivna förutsättningarna för undantagande

föreligger.

Av vad jag förut anfört framgår, att utträdesrätten endast skulle kunna

begagnas vid systemets start. De särskilda förmåner, som man måste införa

under en övergångstid för att snabbt få systemet i funktion, skulle inte

gärna kunna komma i fråga, om en grupp kunde besluta sig för att träda

ut sedan den väl kommit i åtnjutande av dessa förmåner. Om å andra

sidan en grupp, som från början trätt ut, senare vill inträda, vilket bör

medges, måste det krävas att den inte skulle få del av de särskilda för
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958 99

måner, som gäller till en början. Detta skulle nämligen medföra spekulationsmöjligheter.

Vid övervägande av dessa tankegångar har jag funnit, att en utträdesrätt

komplicerar pensionssystemet och skapar ett behov av särregler, som i

och för sig är föga önskvärda men som är ofrånkomliga om man vill förhindra

spekulation gentemot tilläggspensioneringen. Jag har också svårt

att se, att någon grupp av arbetstagare verkligen skulle tillgodose sitt eget

intresse genom att begära sitt utträde eller att sådant utträde skulle ligga i

någon arbetsgivares intresse. Jag är nämligen övertygad om att den allmänna

tilläggspensioneringen blir till fördel för alla grupper.

Icke desto mindre anser jag, att man bör försöka skapa en kollektiv undantagsmöjlighet

i enlighet med de tankegångar som jag här angivit. Jag

vill därmed tillmötesgå den meningsriktning, som hävdar att arbetsmarknadens

partsorganisationer genom kollektivavtal skall äga ett avgörande

inflytande på pensioneringen av löntagare. Det är i första hand företrädare

för denna meningsriktning, som i den offentliga debatten efter folkomröstningen

har framfört tanken på möjligheten till undantag från en lagfäst

tilläggspensionering.

I klarhetens intresse vill jag påpeka, att den lagfästa tilläggspensioneringen

med denna utformning träder i kraft för varje löntagargrupp, som

inte aktivt verkat för att bli undantagen. För att stå utanför systemet fordras

det, att ett fackligt förbund och vederbörande arbetsgivare före en fastställd

tidpunkt blivit överens om att ordna pensionsfrågan på annat sätt.

Däremot är det givetvis inte meningen att denna undantagsmöjlighet skall

få begagnas för att ställa några löntagargrupper utan pensionsskydd.

En part — arbetstagare eller arbetsgivare — som önskar att det lagfästa

systemet skall gälla för dess del, behöver alltså inte vidtaga någon särskild

åtgärd. Genom att avvakta lagstiftningens ikraftträdande blir den berörda

gruppen automatiskt ansluten till systemet.

Undcintagsmöjligheter för företagare

Gruppen företagare och självständiga yrkesutövare har inte samma behov

av enhetlighet i fråga om ekonomiska villkor som löntagare. Tvärtom varierar

företagarnas önskemål och ekonomiska möjligheter i mycket hög grad.

I vissa fall har företagaren exempelvis kapital i sin rörelse, som kan användas

för försörjningen på ålderdomen och vid invaliditet eller dödsfall.

För en del företagare är det onekligen så, att de inte behöver de garantier,

som en tilläggspensionering innebär.

En lagstiftning om en allmän tilläggspensionering också för företagare

måste därför, trots de stora svårigheter som uppstår därmed, utformas så

att den medger en individuell utträdesrält för dem.

Det är tänkbart, att utträde kan medges för företagarna även efter systemets

start. Emellertid kan detta väcka vissa farhågor med hänsyn till önske
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

målel om ett i princip fast kollektiv. Om man tar i betraktande de betydande

fördelar, som den lagfästa tilläggspensioneringen har att erbjuda, finns det

grundad anledning att tro att utträdesrätten inte kommer att begagnas i någon

större utsträckning. För utträde efter systemets start måste vissa förutsättningar

uppställas. En inte alltför kort uppsägningstid bör sålunda föreskrivas,

och utträdet bör gälla för ett visst minsta antal år, t. ex. tio år.

Utträdet liksom återinträdet bör vidare vara förknippat med tillfredsställande

garantier mot spekulation.

Den meningsriktning, som motiverat sina ställningstaganden i pensionsfrågan

med särskild hänsyn till småföretagarna, har särskilt starkt hävdat

den individuella frivillighetens princip. Men den typ av utträdesrätt, som

jag här i korthet skisserat, förefaller det möjligt att i det väsentliga tillmötesgå

detta önskemål, och jag förordar därför att den beskrivna tankegången

bringas i tillämpning.

Blandat obligatoriskt och frivilligt system

I detta sammanhang vill jag beröra ett annat uppslag, som förekommit

i den offentliga debatten och syftar till ett pensionssystem av blandat obligatorisk

och frivillig art. Enligt den framförda tankegången skulle man

dela upp tilläggspensionssystemet i å ena sidan en allmän och obligatorisk

del, som i fråga om bottenskyddet skulle omfatta såväl ålderspension som

invalid- och familjeförmåner men beträffande tilläggsskyddet endast invalid-

och familjeförmåner, samt å andra sidan en frivillig del avseende endast

tilläggsskyddet vid ålderdom. Vid de överväganden som gjorts inom

socialdepartementet i denna fråga har det visat sig, att en sådan anordning

måste avvisas av både principiella och praktiska skäl. Vid behandlingen

i det föregående av frågan om pensionssystemets omfattning har jag framhållit,

att systemet är en enhet, vars delar inte kan skiljas från varandra.

Detta förhållande vill jag ytterligare belysa genom några påpekanden.

Om man vill dela upp pensionssystemet enligt den angivna tankegången,

skulle man ställas inför ett val: antingen finge man låta den obligatoriska

tilläggspensioneringens invalid- och familjeförmåner utgå endast till den

ålder, då rätt till ålderspension inträder, eller också finge man låta de

nämnda obligatoriska förmånerna utgå under vederbörandes hela livstid.

Väljer man det första alternativet är att märka, att förmånerna inom en

lagfäst invalid- och änkepensionering kan förutsättas bli av tillfredsställande

storlek och dessutom värdebeständiga, under det att man i ett frivilligt

system inte kan få några garantier i dessa avseenden eller för att

tilläggspension över huvud taget finns. Resultatet skulle därför säkerligen

i de flesta fallen bli, att en invalid eller änka skulle få en mycket god

pension från det lagfästa systemet intill viss pensionsålder för att därefter

nödgas övergå till en lägre tilläggspension från det frivilliga systemet —

eller till enbart folkpension. En sådan försämring i försörjningsläget skulle

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

vara desto mera kännbar som den skulle inträffa vid den tid, då åldrandet

ytterligare nedsätter pensionärens förmåga att reda sig. Det torde — för

att ta ett exempel — inte kunna godtas av någon, att den som blir änka

efter 67 års ålder inte kan få någon tilläggspension efter maken, och inte

heller att den, som blir änka vid tidigare ålder, får obligatorisk tilläggspension

endast till 67-årsåldern för att därefter få nöja sig med folkpensionen.

Om man för invalidpensioneringen valde det senare av de båda nämnda

alternativen — enligt vilket en pension som en gång beviljats skulle utgå

till livets slut — skulle detta i själva verket innebära, att också en ålderspensionering

kom till stånd för en begränsad grupp. Enligt min mening kan

man inte godta en ordning som ger livsvarig invalidpension endast åt dem

som blir invalider före en viss ålder. Detta skulle nämligen betyda en stor

materiell orättvisa och därtill svårigheter i fråga om invaliditetsprövningen,

som knappast kunde bemästras i praktiken. Man blev alltså tvungen att

bevilja invalidpension oberoende av ålder. En sådan lösning skulle i realiteten

innebära, att en lagfäst allmän ålderstilläggspensionering infördes ■—

men utan fixerad pensionsålder. Det är uppenbart att detta skulle kräva

en väsentligt ökad administrativ apparat för invaliditetsprövningen och i

hög grad komplicera samordningen med de frivilliga ålderspensionssystem,

som man förutsatt skulle finnas.

Vad angår familjepensioneringen skulle en lösning efter det sist diskuterade

alternativet innebära, att en kvinna, som blev änka före 67 års ålder,

skulle komma i ett ur pensionssynpunkt avundsvärt läge i förhållande till

den som blev änka efter 67-årsdagen, försåvitt man bestämde att änkepension

från det lagfästa systemet skulle utgå endast till de kvinnor, vilkas män

avled före hustruns 67-årsdag. Skulle man däremot föreskriva, att änkepension

skulle utgå från detta system även om mannen avlidit efter det att

hustrun fyllt 67 år, blev resultatet säkerligen mången gång följande: så

länge mannen levde hade makarna endast en relativt låg och inte värdebeständig

pension utöver folkpensionen att leva på, men genom mannens

död fick änkan en långt bättre försörjning genom det lagfästa systemet för

tilläggspension till änkor. Änkorna skulle också komma i ett bättre försörjningsläge

än många, kanske de flesta, andra åldringar.

Vid båda de alternativ som här diskuterats kan rätt till tilläggspension

föreligga samtidigt från såväl det allmänna som det frivilliga systemet.

Härvid uppkommer vissa samordningsproblem, vilka blir särskilt betydelsefulla

ur ekonomisk synpunkt, om det andra alternativet väljes. Den som

bedriver den frivilliga pensioneringen kan nämligen komma att ha ett betydande

intresse av att den försäkrade blir berättigad till invalidpension

från den allmänna tilläggsförsäkringen. Tydligt är att detta förhållande

kommer att göra invaliditetsbedömningen vanskligare än annars.

De angivna exemplen visar, att en klyvning av pensionssystemet i å ena

s. 102 Kontrollera mot PDF

102 Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

sidan flera ålderspensionssystem — folkpensioneringens ålderspensionering

är ett av dem — och å andra sidan ett invalid- och familjepensionssystem

skulle få sådana konsekvenser av materiell natur, att en lösning

av pensionsfrågan inte kunde anses vunnen. Klyvningen skulle medföra

en dubblering av administrationen för inkomstregistrering och avgiftsuppbörd.

Den skulle över huvud ge upphov till samordnings- och administrationssvårigheter,

som i praktiken skulle te sig inte endast onödiga utan

också orimliga.

Det är väl också så, att ett fullgott åldersskydd är ett så väsentligt intresse

för de flesta, att man inte kan tänka sig att ägna åldersskyddet mindre

uppmärksamhet än andra delar av pensionssystemet, såvida man inte vill

avstå från att verkligen lösa pensionsfrågan. I den mänskliga naturen ligger

förhoppningen att bli gammal så djupt rotad, att det inte skulle accepteras

att man eftersatte ålderdomsför sörj ningen till förmån för invalid- och

familjeskyddet. De olika grenarna hör oskiljaktigt ihop.

Med hänsyn till det nu sagda är det tydligt, att den tidigare skisserade

möjligheten till utträde ur tilläggspensioneringen måste omfatta systemets

alla tre grenar. I annat fall uppkommer problem av den art som nu beskrivits

i fråga om de personer, som begagnat sig av utträdesmöjligheten.

Det nu diskuterade uppslaget om ett kluvet pensionssystem har inte utförligt

motiverats i diskussionen. Möjligen kan dess bakgrund vara, att

man på sina håll ansett sig kunna godta en obligatorisk statlig riskförsäkring

för invalid- och efterlevandeförsörjning av det skälet, att dessa grenar

av försäkringen inte nödvändigt förutsätter någon större fondbildning. Motivet

för den föreslagna uppdelningen skulle alltså närmast vara att hänföra

till problematiken i fråga om förvaltningen av ålderspensioneringens

fondmedel. Enligt min mening bör man bygga upp pensionssystemet med

de försäkrades trygghetskrav för ögonen och utforma pensioneringen så

rationellt som möjligt. Frågan om fondförvaltningen får ses som ett problem

för sig.

8. Existerande pensionssystem

Den pensionsrätt, som någon förvärvat i redan existerande pensionssystem,

skall inte förfalla på grund av den nya pensionslagstiftningen. De

som omfattas av dessa system — t. ex. statens och kommunernas anställda

eller de SPP-försäkrade — kan helt naturligt träffa överenskommelser om

ändringar i sina gällande pensionsvillkor på grund av den allmänna tillläggspensioneringen.

I åtskilliga fall har arbetsgivare endast ställt i utsikt s. k. trotjänarpensioner

eller ålderdomsunderstöd såsom ett ensidigt åtagande. Någon juridisk

förpliktelse gentemot den anställde torde i regel inte föreligga i dessa

fall. Sådana anordningar är därför alltid otrygga. Jag utgår emellertid

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

ifrån att de arbetsgivare, som gjort dessa åtaganden mot sina äldre anställda,

skall stå fast vid dem även sedan en allmän tilläggspensionering införts.

Uttalanden från arbetsgivarhåll under pensionsdebatten har övertvgat

mig om att denna min mening delas även av arbetsgivarna.

Ett behov av att bibehålla andra pensionssystem än de offentliga kommer

att föreligga även efter den allmänna tilläggspensioneringens tillkomst.

För att inga försämringar i förhållande till gällande regler skall

inträffa för någon, behöver hittillsvarande särskilda pensionsanordningar

i varje fall bestå under en övergångstid på åtskilliga år. Vidare behöver

särskilda pensionsanordningar finnas för att i förekommande fall fylla ut

den lucka, som kan uppstå mellan avgången ur tjänst och den pensionsålder,

som kommer att gälla i den allmänna pensioneringen.

I fråga om de statsanställdas pensionsförhållanden har överläggningar

inletts mellan företrädare för staten och de berörda organisationerna. Vid

de undersökningar, som i samband därmed har företagits inom civildepartementet,

har det visat sig att det nuvarande statliga pensionssystemet låter

sig väl samordna med den allmänna tilläggspensioneringen enligt den metod,

som skisserades i förslaget om lagfäst tilläggspensionering. Man kan

utgå ifrån att en sådan samordning, vilken förutsätter en omarbetning i

tekniskt avseende av pensionsbestämmelserna för statens anställda, kommer

att medföra fördelar för de anställda. Det kan påpekas, att en reformering

av det statliga pensionsväsendet är aktuell oberoende av frågan om

en allmän pensionsreform. En samordning mellan de kommunala pensionsbestämmelserna

och den allmänna tilläggspensioneringen torde kunna genomföras

på ungefär samma sätt som i fråga om de statliga bestämmelserna.

I detta sammanhang vill jag framhålla, att pensionsstyrelsens nuvarande

frivilliga försäkring enligt min mening alltjämt bör bestå och i möjlig mån

utformas så att den kan tillgodose pensionsbehov som inte täckes av det

allmänna systemet.

Värdebeständighetens problem har på senare år diskuterats även utan

direkt samband med den aktuella pensionsdebatten. Enligt min mening

bör man allvarligt pröva alla uppslag, som kan komma fram under ansträngningarna

att åstadkomma värdebeständighet även i andra försäkringar än

inom socialförsäkringen. Om dessa ansträngningar skulle avsätta positiva

resultat bör helt naturligt även pensionsstyrelsens frivilliga försäkring

kunna tillgodogöra sig dessa resultat.

Särskilda frågor

I det föregående har jag behandlat den allmänna innebörden av det pensionssystem

som jag förordar. Det är i första hand dessa riktlinjer av principiell

natur, som statsmakterna nu måste ta ställning till för att det fort
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj. ts proposition nr 55 år 1958

satta arbetet med pensionsreformen skall kunna bedrivas med tillräcklig

konsekvens och snabbhet.

En rad utomordentligt viktiga frågor, som rör den närmare utformningen

av pensionssystemet, måste emellertid av samma skäl bli föremål för ställningstagande

redan nu. Även om man får räkna med att utformningen

kommer att medföra ändrade ståndpunkter i en eller annan detaljfråga,

är det oundgängligen nödvändigt att redan nu få så klara direktiv som möjligt

för arbetet. I annat fall kan resultatet bli att pensionsreformens genomförande

fördröjes ytterligare.

Jag vill påpeka att omkring 65 000 personer varje år passerar 67-årsgränsen

och att ytterligare minst 15 000 personer årligen blir berättigade till

invalid- eller änkepension. För egen del anser jag mig inte kunna stå till

svars med att någon årskull i onödan går förlustig de fördelar, som pensionsreformen

är avsedd att innebära. Att förmånerna endast så småningom stiger

till den avsedda nivån utgör ett ytterligare skäl till snabbhet i avgörandena.

1. Personkretsen

Folkpensioneringen bör som nu omfatta alla.

Förslaget om lagfäst tilläggspensionering avsåg endast löntagare eller

mera exakt uttryckt pensionering på grund av inkomst av tjänst. Här förelåg

sålunda problemet att avgränsa löneinkomst från annan inkomst av

förvärvsarbete. I förslaget löstes detta gränsdragningsproblem så, att den

för taxeringen till statlig inkomstskatt redovisade inkomsten av tjänst togs

till utgångspunkt för beräkningen av tilläggspensionen.

I det föregående har jag förordat, att även företagare skall vara med i den

lagfästa tilläggspensioneringen. Detta innebär att all inkomst av förvärvsarbete

blir pensionsgrundande inom vissa gränser.

Det inom pensionsberedningen föreslagna begreppet inkomst av tjänst

har kritiserats under remissbehandlingen, och enligt min mening föreligger

skäl för en teknisk omprövning av förslaget på denna punkt. En sådan

omprövning blir behövlig också därför, att pensioneringen föreslås utsträckt

till att omfatta alla inkomster av förvärvsarbete. Att vissa personer skall

kunna undantas från tilläggspensioneringen kan även påverka inkomstbegreppets

närmare utformning.

Då även inkomster av självständig förvärvsverksamhet göres pensionsgrundande,

uppkommer ett nytt gränsdragningsproblem. Remissbehandlingen

av pensionsutredningens år 1955 framlagda förslag — enligt vilket

alla slag av inkomster skulle grunda pensionsrätt — utvisade med all tydlighet,

att man inte kan godta att pensionsrätt grundas på inkomst av förmögenhet.

Då man låter inkomster av självständig förvärvsverksamhet vara

pensionsgrundande, måste man alltså i möjlig mån avskilja den del av in
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

komsten, som kan anses härröra från det värde av förmögenhetsnatur som

verksamheten har och som sålunda inte hänför sig till dét arbete företagaren

själv utför. Ur materiella synpunkter är detta självklart. Pensionen är

ju i princip till för att ersätta en förlorad arbetsinkomst. Det är särskilt

viktigt att denna princip i möjlig mån upprätthålles inom en lagfäst pensionering.

En sådan bör nämligen inte avse fall, i vilket pension är uppenbart

obehövlig.

Då man önskar ta med andra förvärvsarbetande än löntagare i den lagfästa

pensioneringen, blir det därför nödvändigt att fixera deras pensionsgrundande

inkomst på ett sätt, som avviker från vad som gäller vid taxering

av inkomst av rörelse eller självständig förvärvsverksamhet. Då man

inte gärna kan utforma regler för att individuellt avskilja arbetsinkomst

från annan inkomst, måste man använda en schablonregel. Schablonen

bör vara gemensam för alla rörelseidkare och fria företagare. Den bör dessutom

vara så ytterligt enkel, att envar lätt kan klargöra för sig hur den

verkar.

Då man går att utforma en huvudregel för beräkningen av den pensionsgrundande

inkomsten av självständigt förvärvsarbete vill jag förorda, att

man — utan att fördenskull anse sig slutligt bunden -— utgår från en enkel

regel av den innebörden, att den pensionsgrundande inkomsten skall utgöra

två tredjedelar av den vid skattetaxeringen framkomna nettoinkomsten

utöver basbeloppet och intill maximibeloppet. Enbart ägande av fastighet

eller kapital bör inte anses innebära att någon driver rörelse, även om ägandet

föranleder ett visst arbete. Däremot bör givetvis den som driver jordbruk

i egen regi betraktas som rörelseidkare i detta sammanhang. I de fall

någon har både inkomst av tjänst och inkomst av rörelse eller fri förvärvsverksamhet,

bör inkomsten av tjänst läggas i botten vid tillämpningen av

bestämmelserna om pensionsgrundande inkomst.

Vid en sådan lösning och med tillämpning av det basbelopp på 4 000 kr.

som jag förordar i det följande, kommer en företagare med en rörelseinkomst

av exempelvis 13 000 kr. att ha en pensionsgrundande inkomst för

tilläggspensioneringen av 6 000 kr. (13 000 — 4 000 = 9 000; 2/3 av 9 000 är

6 000). Hans avgifter för tilläggspensioneringen kommer att beräknas på

6 000 kr. Är rörelseinkomsten i ett annat fall 28 000 kr., blir den pensionsgrundande

och avgiftspliktiga inkomsten 16 000 kr.

Den omständigheten att ett mycket stort antal personer har inkomster av

såväl tjänst som självständig förvärvsverksamhet gör det nödvändigt, att

ett och samma lagfästa pensionssystem gäller för både löntagare och andra

förvärvsarbetande. Frånsett de angivna reglerna för att bestämma den

pensionsgrundande inkomsten bör pensionsberäkningen ske på samma sätt

vare sig det är fråga om inkomst av tjänst eller inkomst av annat förvärvsarbete.

Då det gäller att utforma de nu berörda inkomstbegreppen har man att

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

tillse, att man om möjligt får överensstämmelse med motsvarande begrepp

inom andra socialförsäkringsgrenar, främst sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna.

Vidare måste man försöka utnyttja andra grenar av den offentliga

förvaltningen, t. ex. taxeringsväsendet, för att få möjligheter till kontroll

och för att förenkla administrationen.

2. Pensionsåldern

Den pensionsålder -— 67 år — som alltsedan 1914 gäller inom folkpensioneringen,

skall enligt pensionsberedningens förslag bibehållas. Även i

förslaget om den lagfästa tilläggspensioneringen har förordats 67 års pensionsålder.

Under diskussionen i pensionsfrågan har man i stort sett varit ense om

att den generella pensionsåldern bör vara 67 år. Jag biträder denna mening.

Att man tillämpar en generell pensionsålder av 67 år innebär inte att

man utesluter möjligheten att ge pension dessförinnan åt grupper eller enskilda

som har behov därav. Här blir utformningen av invalidpensioneringen

av särskild betydelse. Vid det fortsatta arbetet med pensionsreformen

måste stor uppmärksamhet ägnas åt frågan i vilken utsträckning man

inom ramen för invalidpensioneringen kan tillgodose önskemålet, att personer

inom vissa arbetsområden, där man relativt tidigt måste lämna arbetet,

skall få pension från det nya pensionssystemet före 67 års ålder.

Med hänsyn till det sagda är det för tidigt att nu ta ställning till frågan

om att möjliggöra uttag av ålderspension före 67 års ålder. Först då invalidoch

familj epensioneringens utformning är klar kan frågan om ett dylikt förskottsuttag

tas upp.

Det bör här tillfogas, att den som redan har förvärvat pensionsrätt från

något pensionssystem från tidigare ålder än 67 år givetvis inte förlorar

denna rätt på grund av den allmänna tilläggspensioneringens införande.

Pensionsberedningen har föreslagit, att folkpensionen skall höjas om

man begär uppskov med att ta ut den, och motsvarande förslag föreligger

beträffande tilläggspensioneringen. Jag finner en anordning av detta slag

väl värd att genomföra. Den närmare utformningen får ske gemensamt för

folkpensioneringen och tilläggspensioneringen. 3

3. Tilläggspensionernas storlek och beräkning

När det gäller att ta ställning till tilläggspensionernas storlek måste

folkpensionernas belopp beaktas. Tilläggspensionen bör nämligen avvägas

så att den tillsammans med folkpensionen ger en tillfredsställande pensionsnivå

inom det nya pensionssystemet.

I förslaget om en lagfäst tilläggspensionering föreslogs, att löneinkomster

upp till ett visst belopp, basbeloppet, skulle motsvaras av folkpensionen,

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958 107

medan löneinkomster ovanför basbeloppet skulle ligga till grund för tillläggspensionen.

Basbeloppet har i förslaget angivits till 3 000 kr. Löneinkomst

skulle sålunda grunda rätt till tilläggspension endast i den mån

den översteg 3 000 kr. Emellertid skulle inkomstbelopp ovanför 30 000 kr.

inte räknas, då man fastställde pensionen. Gränsbeloppen skulle följa

levnadskostnadernas utveckling.

Vidare har i förslaget angivits bl. a. följande regler rörande pensionsberäkningen.

Beräkningen av tilläggspensionen skall inte bygga på arbetstagarens

slutlön utan på hans medellön för de 15 år, under vilka inkomsten

varit högst. Medellönen beräknas utan avdrag för de avgifter till folkpensioneringen,

som man betalar före pensionsåldern. Tilläggspensionen

utgår med 50 procent av denna medellön i vad den ligger mellan de båda

nyssnämnda gränsbeloppen. Då tilläggspensionen enligt denna regel tillsammans

med folkpensionen blir mindre än 65 procent av hela medellönen,

så skall tilläggspensionen bestämmas så att totalpensionen utgör

65 procent av medellönen. Vid denna beräkning av totalpensionens storlek

skall folkpensionen medräknas till det belopp, som enligt beredningsförslaget

år 1968 tillkommer envar av två pensionsberätligade makar, alltså

2 700 kr. En pensionstagare som inte har en pensionsberättigad make får

härigenom högre totalpension. Enligt förslaget får han 3 600 kr. i folkpension

(1968), varför totalpensionen blir 900 kr. utöver vad som framgår

av de angivna beräkningsreglerna.

I följande sammanställning anges några exempel på hur stor ålderspensionen

skulle bli enligt förslaget, då full pension utgår. Med bruttokompensation

avses i sammanställningen totalpensionen uttryckt i procent av

medellönen utan avdrag för pensionsavgifter. I sammanställningen har även

medtagits nettokompensationen, som visar totalpensionen i procent av

medellönen, sedan denna lön minskats med folkpensionsavgiften. Avgiften

har därvid antagits utgöra 6 procent av den taxerade inkomsten med ett

högsta årligt avgiftsbelopp av 900 kr. Detta antagande motsvarar pensionsberedningens

högre alternativ till avgiftshöjning men innebär inte något

ställningstagande till förslaget på denna punkt. Hänsyn har inte tagits

till den lättnad i skattehänseende, som inträder i samband med att inkomsterna

minskar vid pensionsavgången. Det är nämligen icke möjligt

att beräkna hur stor skillnaden i skatt blir i framtiden.

För ett gift pensionärspar blir ålderspensionsförmånerna enligt beredningsförslaget

minst 2 700 kr. högre än som i sammanställningen angivits

för pensionstagare med pensionsberättigad make, eftersom maken åtminstone

uppbär folkpension med detta belopp.

Under remissbehandlingen har från många håll framförts kritik mot att

pensionen, särskilt i lägre inkomstlägen, enligt förslaget skulle bli så hög

i förhållande till medellönen.

Enligt min mening måste man vid bedömningen av den föreslagna pen
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

Medellön

kr

Pensionstagare utan pensions- berättigad make

Gift pensionstagare med pensions- berättigad make

Summa pension

(därav folkpen- sion 3 600 kr)

Kompensation i

procent av

medellönen

Summa pension

(därav folkpen- sion 2 700 kr)

Kompensation i

procent av

medellönen

brutto

netto

brutto

netto

6 000

5 100

85

90

4 200

70

74

8 000

6 100

76

80

5 200

65

69

10 000

7 400

74

78

6 500

65

69

12 000

8 700

73

76

7 800

65

69

15 000

10 650

71

75

9 750

65

69

20 000

13 900

70

73

13 000

65

68

30 000

20 400

68

70

19 500

65

67

sionsnivån hålla i minnet, att pensionerna enligt förslaget inte — såsom

i regel sker inom den statliga personalpensioneringen -— beräknas på

den försäkrades slutlön utan på hans medellön för de 15 bästa åren. Vid

stigande standard i samhället blir denna medellön i allmänhet lägre än

slutlönen.

Det är sålunda i många fall så, att arbetstagarens lön stiger successivt

fram till pensionsavgången. Om det antas, att penningvärdet är oförändrat

och att reallönenivån stiger med 2 procent om året, blir för en person

med pensionsberättigad make pensionen i inkomstlägena över 8 000 kr.

i själva verket inte högre än 56 procent av slutlönen, vilket åskådliggöres

i följande diagram.

De 15 bästa åren

Medellön

Pension

Varje myntstapel motsvarar 1 årslön

Curt Hildebrand

Att döma av tillgänglig lönestatistik är det vanligt, att arbetstagaren

uppnår sin högsta lönenivå redan lång tid före pensionsavgången. Om man

antar att i föregående fall den tvåprocentiga reallönestegringen under

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

15 år mot slutet av den aktiva tiden inkomstmässigt helt motväges av

successivt minskad arbetsprestation, motsvarar pensionen exakt 65 procent

av slutlönen, vilket följande diagram visar.

[ De 15 bäsia

Medellön

Pension

Varje myntstapel motsvarar 1 årslön

Curt Hildebrand

m:

Man kan slutligen räkna som ett säkerligen inte ovanligt förhållande, att

arbetstagaren har en inkomstutveckling, som utmärkes av att arbetsinkomsten

sjunker starkt under åren närmast före pensionsavgången. Löntagaren

har i detta fall redan före pensionsavgången måst börja sänka sin

standard, och jämför man pensionen med hans inkomster, när dessa var

som störst, blir kompensationsgraden givetvis en annan och lägre än 65

procent, något som belyses i följande diagram.

De 15 bästa åren

Medellön

Pension

Varje myntstapel motsvarar 1 årslön

Curf Hildebrand

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1!)58

Diagrammen är att betrakta som exempel. Vid bedömningen av den faktiska

levnadsnivån är det helt naturligt av vikt att beakta, hur t. ex. barnförsörjningskostnaderna

belastar olika åldrar.

När man tar ståndpunkt till den föreslagna pensionsnivån är vidare att

märka, att det dröjer mer än 20 år, innan pensionerna kommer att mera

allmänt utgå med fulla belopp. Det är viktigt, att pensionsnivån fastställes

så att den ter sig tillfredsställande även vid den tidpunkten.

Det har i den offentliga debatten framhållits, att pensionsnivån enligt

förslaget skulle bli alltför hög för familjer, där endast mannen haft förvärvsarbete

och hustrun utöver mannens pension får folkpension på 2 700

kr. Enligt min mening är det i sin ordning att de gifta kvinnor, som inte

får pension i egenskap av förvärvsarbetande, likväl — såsom redan nu är

fallet — får en självständig pensionsrätt och att deras pension utgår

oberoende av mannens pension. Det kan därför ifrågasättas, om det är

riktigt att jämföra makarnas sammanlagda pensionsförmåner med blott

mannens tidigare inkomst. Jag vill också erinra om att det i flertalet enskilda

pensionärshushåll inte finns mer än en pensionsberättigad person.

Mot bakgrund av vad jag nyss anfört anser jag, att den föreslagna avvägningen

av pensionsnivån kan anses i stort sett godtagbar. En sådan

nivå gör det möjligt för de pensionerade att i huvudsak bibehålla sin levnadsstandard

från den aktiva tiden.

I några remissyttranden har det framhållits, att basbeloppet bör sättas

så att folkpensionen utgör samma andel av basbeloppet som den kompensationsprocent,

som gäller för totalpensionen. Därmed skulle man få möjlighet

att åstadkomma en och samma kompensationsgrad i alla inkomstlägen

ovanför basbeloppet.

För egen del är jag inte benägen att godta ett så högt basbelopp, emedan

detta skulle få till följd att en ur sociala synpunkter önskvärd, relativt

sett högre pensionsnivå i lägre inkomstlägen inte skulle uppnås. Däremot

synes det mig möjligt att tillgodose pensioneringens syfte även om basbeloppet

sättes till 4 000 kr. I detta sammanhang vill jag påpeka, att den

i beredningens betänkande föreslagna metoden för tilläggspensionens beräkning

är tämligen komplicerad. Den ger bl. a. till resultat, att tilläggspensionen

inte står i samma proportion till den pensionsgrundande inkomsten

i alla inkomstlägen utan i stället utgår med relativt sett större

belopp i högre inkomstlägen. Detta förhållande föranledde kritik även

inom pensionsberedningen. Om basbeloppet sättes till 4 000 kr., kan pensionsberäkningen

ske med tillämpning av en enhetlig procentregel. Denna

regel skulle innebära, att tilläggspensionen utgör 60 procent av den pensionsgrundande

medelinkomsten.

Med ett basbelopp av 4 000 kr. och en tilläggspensionsprocent av 60 skulle

följande pensionsbelopp och kompensationsgrader erhållas i de inkomstlägen,

som tagits som exempel i den nyss berörda sammanställningen.

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

111

Medellön

kr

Pensionstagare utan pensions- berättigad make

Gift pensionstagare med pensions- berättigad make

Summa pension

(därav folkpen- sion 3 600 kr)

Kompensation i

procent av

medellönen

Summa pension

(därav folkpen- sion 2 700 kr)

Kompensation i

procent av

medellönen

brutto

netto

brutto

netto

6 000

4 800

80

84

3 900

65

68

8 000

6 000

75

79

5 100

64

67

10 000

7 200

72

76

6 300

63

67

12 000

8 400

70

74

7 500

63

66

15 000

10 200

68

72

9 300

62

65

20 000

13 200

66

69

12 300

62

64

30 000

19 200

64

66

18 300

61

63

Den pensionsnivå, som sålunda skulle uppnås, uppfyller enligt min mening

väl de krav, som uppställts i det föregående. Man skulle också vinna

den fördelen, att pensionsnivån blir bättre avvägd i de inkomstlägen, där beredningsförslaget

enligt mångas mening innebär en väl hög kompensation.

I de lägre inkomstlägena är pensionsnivån som synes ändå jämförelsevis

hög, vilket jag anser vara önskvärt.

Jag har förut ifrågasatt en schablonregel för beräkning av företagares

pensionsgrundande inkomst och därvid angivit ett par exempel på tillämpningen

av en sådan regel. Jag vill i anslutning till dessa exempel framhålla,

att en företagare, som under de 15 bästa åren har en genomsnittlig rörelseinkomst

på 13 000 kr., skulle få räkna 6 000 kr. som pensionsgrundande

inkomst (13 000 kr. minskat med basbeloppet 4 000 kr. blir 9 000 kr.,

varav Va utgör 6 000 kr.). Tilläggspensionen utgår med 60 procent härav,

3 600 kr., d. v. s. samma belopp som för en löntagare med 10 000 kr. i

medellön. Är den genomsnittliga rörelseinkomsten i stället 28 000 kr., blir

den pensionsgrundande inkomsten 16 000 kr. och tilläggspensionen 9 600

kr., d. v. s. som för en löntagare med en medellön av 20 000 kr.

En väsentlig fördel med den nu angivna pensionsberäkningen är, att tillläggspensionen

i princip kan ställas i direkt proportion till avgifterna.

Såsom jag anger i det följande bör avgifterna nämligen tas ut med en enhetlig

procentsats på de pensionsgrundande inkomsterna. Då företagare och

självständiga yrkesutövare medtages i den allmänna tilläggspensioneringen,

äi det särskilt önskvärt att de avgifter, som de har att erlägga och som måste

beräknas individuellt, står i proportion till de tillförsäkrade förmånerna.

Den pensionsberäkning, som jag föreslår, medför i förhållande till beredningsförslaget

en kostnadsminskning, som kan beräknas till 8 å 9 procent

av de uppskattade totalkostnaderna. Detta medför, att avgifterna till

tilläggspensioneringen kan bli något lägre. Avgiftssänkningen kommer till

synes genom att avgiften beräknas på ett lönebelopp, som per årsarbetare

blir 1 000 kr. lägre än enligt beredningsförslaget.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

Jag kan för min del godta, att maximigränsen för den pensionsgrundande

inkomsten sättes vid 30 000 kr. Under den tid det tar innan pensionssystemet

når full effekt kommer allt fler att uppnå eller närma sig denna inkomstnivå.

De som redan nu ligger i närheten av maximinivån har i flertalet fall

en ordnad pensionering, och det är viktigt att de kan anslutas till systemet

utan svåra samordningsproblem då det gäller att vidmakthålla deras tidigare

förmånsnivå.

I de mera effektiva pensionssystem, som nu finns, bestämmes pensionsnivån

vanligen med slutlönen eller inkomsterna under de sista aktiva åren

som utgångspunkt. En viss motsvarighet härtill utgör den föreslagna regeln,

att pensionsnivån skall beräknas utifrån inkomsterna under de 15

år, då den pensionsgrundande inkomsten varit högst. Denna regel medför

en viss standardföljsamhet i pensionssystemet. Vid stigande standard stiger

medelinkomsten, och tilläggspensionen blir högre än om man skulle räkna

den på medelinkomsten för alla år då man haft inkomst. Med hänsyn härtill

anser jag att denna regel bör tillämpas.

Enligt en föreslagen s. k. 30-årsregel skall den försäkrade erhålla en trettiondel

av full tilläggspension för varje år som han haft inkomst av förvärvsarbete

över basbeloppet — dock givetvis ej mer än 3%0. Denna regel har en

viss motsvarighet i många nu förekommande pensionssystem och bör

godtas.

Det bör tilläggas, att en rätt till utträde ur tilläggspensioneringen medför,

att man blir tvungen att vidta åtgärder för att förebygga eventuell spekulation

genom oskäligt utnyttjande av det allmänna systemets gynnsamma

bestämmelser.

I beredningsförslaget ifrågasattes en reduktionsregel för den, som inte

efter 40 års ålder har minst 15 pensionsgrundande år; för varje felande år

skulle tilläggspensionen minskas med 1/30. Denna regel avsåg att garantera att

de, som utfört lönearbete intill hög ålder och för vilka avgifter erlagts under

hela denna tid, också skulle få en märkbart högre pension än de, som under

lång tid före pensionsåldern inte haft lönearbete. Regeln har rönt mycken

kritik i den allmänna debatten. Behovet av en sådan regel blir mindre, om

man medtar företagare och självständiga yrkesutövare i tilläggspensioneringen.

Jag förordar därför, att den s. k. 40-årsregeln utgår.

4. Värde- och standardbeständighet

Pensionsberedningen var enig om att värdebeständigheten av folkpensionerna

bör ordnas som nu, d. v. s. genom en automatisk indexreglering. Enligt

förslaget om lagfäst tilläggspensionering skall samma automatiska indexreglering

tillämpas på tilläggspensionerna. Därvid skall basbeloppet följa

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

113

en indexserie, och övriga belopp följer i sin tur basbeloppet. Den försäkrades

pensionsgrundande inkomst under ett visst år sättes i relation till basbeloppet

för samma år. Därvid tillämpas ett poängsystem, innebärande att

det tal, som anger förhållandet mellan den pensionsgrundande inkomsten

och basbeloppet, utgör vederbörandes pensionspoäng för året i fråga. Vid

pensionsberäkningen lägger man ihop pensionspoängen för de 15 bästa åren

och räknar ut medelpoängen. När pensionen beviljas, multipliceras medelpoängen

med det basbelopp som då gäller, varefter pensionen uträknas med

den sålunda framkomna medelinkomsten som utgångspunkt. Förändras

basbeloppet därefter till följd av en förändring i den tillämpade indexserien,

omräknas pensionen genom att medelpoängen multipliceras med det

nya basbeloppet.

Eftersom basbeloppet förutsatts följa en prisindex, skulle såväl den för

varje år intjänade pensionsrätten (pensionspoängen) som utgående pensioner

behålla sitt värde. Även maximibeloppet skulle följa ändringar i prisnivån.

I förslaget framhölls, att värdebeständigheten helt naturligt inte

borde utesluta jämkningsmöjlighet vid krig och andra krisartade förhållanden,

då den aktiva befolkningen tvingas att göra stora materiella uppoffringar

och sänka sin standard.

Den föreslagna konstruktionen för att automatiskt upprätthålla pensionernas

värdebeständighet bör enligt min mening komma till användning.

Vad så angår frågan om standardbeständighet — d. v. s. att pensionerna

skall följa den aktiva befolkningens standardutveckling — anfördes inom

beredningen betänkligheter mot en automatisk sådan följsamhet. Beträffande

folkpensioneringen föreslogs, att man skulle bibehålla den nuvarande

ordningen, enligt vilken standardföljsamheten tillgodoses genom standardtillägg,

som statsmakterna fattar beslut om tid efter annan. Förslaget om

lagfäst tilläggspensionering innebär såsom förut nämnts, att genom metoden

för pensionsberäkningen — närmare bestämt genom regeln om de 15

bästa åren — ernås en viss standardfölj samhet i fråga om den pensionsrätt,

som intjänas under den aktiva tiden. I förslaget förutsattes, att de standardförbättringar,

som därutöver kunde anses erforderliga, finge bli beroende

av särskilda beslut av statsmakterna. Därvid påvisades olika möjligheter

att avväga sådana standardförbättringar.

Jag delar förslagsställarnas mening i fråga om standardföljsamheten.

5. Övergångsanordningar

Förslaget om lagfäst tilläggspensionering inrymmer vissa övergångsanordningar

avsedda att någotsånär snart ge tilläggspensioneringen önskad

effektivitet. Under en övergångstid skall sålunda medges en viss överkompensation.

Kravet på 30 pensionsgrundande år för full ålderspension skall

enligt förslaget övergångsvis ersättas med ett krav på endast 20 sådana år.

8 — Bihctng till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 55

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

Denna nedsättning kommer dem till godo, som på grund av sin ålder har

möjlighet att vara med i systemet och förvärva pensionspoäng endast under

20 år eller kortare tid. Detta innebär, att de för varje år intjänar en

tjugondei av full tilläggspension. Under en period av tio år därefter höjes

det för full ålderspension erforderliga antalet pensionsgrundande år successivt

från 20 till 30.

De föreslagna övergångsreglerna har i allmänhet godtagits av remissorganen.

I några remissyttranden har emellertid gjorts gällande, att reglerna i

alltför hög grad gynnade de första årskullarna ålderspensionärer.

För egen del vill jag framhålla, att en överkompensation är nödvändig

i inledningsskedet, om pensionssystemet skall få effekt även för dem, som

nu närmar sig pensionsåldern. De föreslagna övergångsreglerna bör därför

komma till användning.

6. Invaliditetsskydd och förtidspensionering

1 det föregående har jag understrukit det nära sambandet mellan pensionssystemets

olika delar. Jag har pekat på att vår folkpensionering i princip

kan betraktas som ett enhetligt system av ekonomiska skyddsåtgärder

då arbetsförmågan tryter. I förhållande till ålderspensionen kan invalidpensionen

betraktas som en förtidspension till den, vars arbetsförmåga varaktigt

har gått förlorad före den allmänna pensionsåldern på grund av

sjukdom, lyte eller åldersförändringar.

Vid behandlingen av pensionsåldern har jag vidare intagit den ståndpunkten,

att man skall ägna stor uppmärksamhet åt frågan i vilken utsträckning

man inom invalidpensioneringens ram kan tillgodose önskemålet

att personer inom vissa arbetsområden skall få pension från det nya

pensionssystemet före 67 års ålder.

Pensionsberedningen ansåg, att statsmakternas ställningstagande till

de allmänna principerna för tilläggspensioneringen borde avvaktas innan

mera definitiva förslag om invalidpensioneringen utarbetades. Beredningen

förordade också närmare undersökningar om var inom socialförsäkringssystemet

denna förmånsgren borde placeras.

Inom socialdepartementet har företagits vissa undersökningar rörande

invalidpensioneringens lämpliga utformning. På grundval av dessa vill jag

här utveckla några synpunkter på denna pensionering.

Helt allmänt måste det tillses, att förmånerna vid invaliditet väl ansluter

sig till de förmåner som utgår från ålderspensioneringen. Liksom nu oftast

är fallet inom folkpensioneringen bör tilläggspensioneringen utformas så,

att om möjligt ingen ändring av förmånsbeloppets storlek sker, när invalidpensionen

ersättes av ålderspension.

Invalidpensioneringen sammanhänger även intimt med familjepensione
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958 115

ringen, och det är nödvändigt att förmånerna från dessa båda grenar anpassas

till varandra.

Inom den nuvarande folkpensioneringen är invalidpensionsförmånerna

till väsentlig del inkomstprövade. Genom inkomstprövningen erhålles en

viss gradering av förmånernas storlek med hänsyn till bl. a. den arbetsinkomst

som kan påräknas. De nu gällande reglerna om inkomstprövningen

innebär emellertid, att hänsyn skall tagas inte endast till den inkomst

av arbete, som invaliden kan förskaffa sig, utan även till hans inkomster

av förmögenhet in. m. samt till makens inkomstförhållanden. På grund

härav låter sig ett bibehållande av inkomstprövningen i dess nuvarande

form uppenbarligen inte förena med den uppbyggnad av pensionssystemet,

som jag förordar och som i princip utgår från att det är den bortfallna

arbetsinkomsten som skall kompenseras genom pensionen.

Då inkomstprövningen avvecklas, måste graderingen av förmånerna ske

efter andra grunder. Vid denna gradering bör man ta hänsyn såväl till medicinska

överväganden som till en bedömning av vederbörandes framtida

möjligheter att utnyttja den arbetsförmåga, som han kan ha kvar.

För att man skall kunna effektivt bedöma rätten till invalidpension och

åstadkomma en lämplig gradering av pensionerna måste rehabiliteringsorganisationen

vara väl utbyggd. Detta är nödvändigt för att en tillförlitlig

bedömning av en pensionssökandes försörjningsförmåga skall kunna

ske utan dröjsmål. Vid denna prövning måste både medicinens och arbetsvärdens

synpunkter få göra sig gällande.

En effektiv rehabiliteringsorganisation är emellertid nödvändig inte endast

för prövningen av pensionsrätten utan i ännu högre grad för att man

genom lämpliga åtgärder skall kunna minska behovet av invalidpension.

Allt som är möjligt att göra för att återställa eller förbättra vederbörandes

försörjningsförmåga bör göras — och detta helst innan invalidpension beviljas.

Ur den enskildes synpunkt måste det alltid vara av betydande värde,

att han kan helt eller delvis försörja sig själv genom arbete. Också för pensioneringens

ekonomi är en väl utbyggd rehabilitering av stor betydelse.

Jag förutsätter därför, att den blivande pensionsreformen förknippas

med en utbyggnad av rehabiliteringsorganisationen.

Invalidpensioneringen måste vidare så nära som möjligt samordnas med

den allmänna sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen, i viss mån

även med arbetslöshetsförsäkringen. Härvid kommer olika ändringar i lagstiftningen

rörande dessa socialförsäkringsgrenar att bli aktuella.

De spörsmål rörande invalidpensioneringen som jag hittills nämnt berör

både folkpensioneringen och tilläggspensioneringen. I fråga om tilläggspensioneringen

tillkommer vissa särskilda problem, bl. a. hur tilläggspensionen

för invalider skall beräknas med hänsyn till antalet förvärvade pensionspoäng

samt vilka års poäng som skall vara avgörande för tilläggspensionens

belopp. Härvid bör man observera angelägenheten av att en gynn
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

sam pensionsberäkning tillämpas för dem, som blir invalidiserade i unga

år. De som blir invalidiserade såsom unga torde nämligen ofta inte ha haft

tillfälle att grundlägga någon rätt till mera betydande tilläggspension, men

de blir samtidigt särskilt hårt drabbade genom invaliditeten. En viss ledning

kan erhållas från reglerna inom yrkesskadeförsäkringen om arbetsförtjänstens

beräkning för yngre personer.

Jag förordar, att beteckningen förtidspension användes för den förmån,

som i det nya pensionssystemet motsvarar den nuvarande invalidpensionen.

7. Familjepensioneringen

I det föregående har jag understrukit den stora betydelsen av ett fullgott

skydd för familjen, om familjeförsörjaren går bort. Hittills har familjeskyddet

i förhållande till behovet varit den kanske svagaste länken i vår

kedja av trygghetsåtgärder. Då vi nu går att ordna en ordentlig ålderstrygghet

är det viktigt att komplettera den med familj epensionsförmåner

av tillfredsställande storlek och utformning.

På grund av det nära inbördes sambandet mellan familjepensioneringen

och invalidpensioneringen har pensionsberedningen i många delar helt naturligt

inte kunnat ta ställning till de frågor, som berör familjepensioneringen.

Vad först angår folkpensioneringens familj ef örmåner har beredningen

emellertid enhälligt föreslagit, att en förbättring av förmånerna på olika

sätt skall ske år 1960. De nuvarande änkepensionerna, änke- och änklingsbidragen

samt en väsentlig del av de särskilda barnbidragen föreslås därvid

uppgå i ett system av änke-, änklings- och barnpensioner, som utgår utan

inkomstprövning. Änkepensionen skall utgå med fullt belopp, om änkan

vid mannens död uppnått 55 års ålder eller så länge barn under 19 år finnes

i hemmet. För andra änkor över 35 år skulle pensionen graderas med

hänsyn till änkans ålder vid den tidpunkt då mannen dör eller det yngsta

barnet fyller 19 år. Änkepensionen höjes på samma sätt som ålderspensionen

för envar av två makar. Barnpensionen föreslås utgå utan inkomstprövning

med 750 kr. för varje barn under 19 år, som förlorat sin huvudsakliga

försörj are.

Beträffande tilläggspensioneringens familjeförmåner framhålles i förslaget,

att sådana förmåner främst bör utgå till dem som får rätt till familjeförmåner

från folkpensioneringen. Änkepensionen föreslås uppgå till hälften

av egenpensionen, d. v. s. utgöra hälften av den tilläggspension, som utgick

till mannen vid hans frånfälle, eller av den invalidpension, som skulle

ha tillkommit honom om han blivit invalid vid tiden för dödsfallet. Samma

belopp föreslås utgå för det första av de pensionsberättigade barnen i det

fallet, att försörj aren inte efterlämnar hustru. Om den bortgångne efterlämnar

änka och ett barn eller endast två barn, bör familjetilläggspensio
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

117

nen utgöra 70 procent av egenpensionen. För varje ytterligare barn höjes

familjepensionen med 10 procent av egenpensionen. I förslaget har inte

tagits definitiv ståndpunkt till frågan om pensionens storlek i olika fall för

yngre änkor, som inte har pensionsberättigade barn.

Under remissbehandlingen har framförts önskemål om jämkningar i

olika avseenden av vad som förordats inom beredningen. I stort sett har de

skisserade riktlinjerna för familjepensioneringens uppbyggnad emellertid

inte föranlett invändningar.

I enlighet med mina tidigare uttalanden om behovet av ett effektivt familjeskydd

ansluter jag mig i huvudsak till de riktlinjer, som pensionsberedningen

enat sig om för den framtida familjepensioneringens utformning.

En reform av denna innebörd skulle medföra en avgörande förbättring

av levnadsvillkoren för familjer som förlorat sin försörjare.

Pensionsberedningen uttalade, att en höjning av änkepensionen med 120

kr. från den 1 juli 1958 torde böra övervägas. För egen del hyser jag ingen

tvekan på denna punkt, och mitt förslag i det föregående rörande folkpensionshöjningen

i år innebär bl. a. just en sådan höjning av änkepensionen.

Även i övrigt vill jag deklarera min anslutning i stort till de principer

för den framtida änkepensioneringen inom folkpensioneringens ram, som

pensionsberedningen enade sig om. Att den 55-årsgräns, som nu gäller,

bringas att försvinna på det sätt som föreslagits, finner jag önskvärt. Inom

ramen för ett pensionssystem av den typ som jag nu förordar erbjuder sig

möjligheter att på ett rimligt och rättvist sätt tillgodose kraven på ett gott

skydd för änkorna och deras barn, och jag hälsar med tillfredsställelse att

pensionsberedningen enat sig om lösningar av vissa av de föreliggande

problemen.

Då det gäller tilläggspensioneringen har förslagsställarna anvisat en lösning,

som jag finner godtagbar. Det ligger i sakens natur, att vissa kompletteringar

måste göras i de avseenden, där ståndpunkten inte är tillräckligt

preciserad. Då tilläggspensioneringen nått full effektivitet enligt denna

uppläggning kommer man enligt min mening att ha nått därhän, att det

ekonomiska handikapp, som en familjeförsörjares bortgång nu ofta innebär

för hustru och barn, i väsentlig mån är undanröjt.

Tyvärr var det inte möjligt att under pensionsberedningens arbete tillräckligt

belysa och ta ställning till olika frågor som berör familjepensioneringen.

Detta avser familjeskyddet inom såväl folkpensioneringen som tillläggspensioneringen.

Under det fortsatta arbetet med pensionsreformen får

därför särskild uppmärksamhet ägnas frågan i vad mån man inom pensionssystemets

ram kan tillgodose berättigade anspråk på pensionsförmåner

åt vissa grupper, som inte nämnts i det föregående. Jag tänker här på

änklingar och på kvinnor, som efter omgifte blir änkor för andra gången,

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

samt på frånskilda kvinnor, vilkas f. d. make avlider. Man får även överväga

huruvida engångsbelopp, avsedda att täcka särskilda omställningssvårigheter

för yngre änkor utan barn, kan utgå vid andra åldrar än som

enligt beredningsförslaget skulle omfattas av pensioneringen. Vidare får

man såsom pensionsberedningen föreslagit omsorgsfullt överväga frågan

om förmåner till efterlevande till personer, som avlidit innan det nya pensionssystemet

träder i funktion.

8. Kostnaderna

Kostnaderna för folkpensioneringen under innevarande budgetår har

uppskattats till cirka 2 040 milj. kr. Vid beräkningen av de framtida folkpensionskostnaderna

har beredningen bl. a. förutsatt, att invalidpensioneringen

förblir oförändrad utom i det avseendet att förmånerna höjes i takt

med ålderspensionerna. Vidare har antagits, att penningvärdet inte ändras.

Pensionsberedningen har beräknat kostnaderna för folkpensioneringen

till 2 230 milj. kr. för budgetåret 1958/59, d. v. s. efter den föreslagna höjningen

i år, och till 3 780 milj. kr. budgetåret 1968/69 vid slutmålet för de

föreslagna folkpensionsliöjningarna. För år 1970 har kostnaderna uppskattats

till 4 000 milj. kr., för år 1980 till 4 900 milj. kr. och för år 1990

till 5 400 milj. kr., allt vid oförändrade folkpensionsbelopp efter 1968 års

höjning.

Av kostnadsökningen mellan budgetåren 1957/58 och 1968/69, vilken utgör

1 740 milj. kr., föranledes 380 milj. kr. uteslutande av att antalet åldringar

stiger, varför den ökning som beror enbart av reformen uppgår till

1 360 milj. kr.

Sedan beräkningarna utfördes har ett nytt indextillägg tillkommit, vilket

föranleder att den angivna årskostnaden får höjas med omkring 40 milj.

kr. såvitt avser budgetåret 1958/59 och med 60 milj. kr. för budgetåret

1968/69.

Vid utförandet av kostnadsberäkningarna har beredningen förutsatt, att

en viss del av kostnaderna för pensionshöjningarna uppväges genom minskade

kostnader för de kommunala bostadstilläggen. Som jag nämnt i det

föregående tar jag inte nu ställning till denna fråga. Om ingen avräkning

alls skulle ske, skulle kostnaderna för budgetåret 1968/69 av detta skäl bli

omkring 250 milj. kr. högre än vad pensionsberedningen beräknat. Totalkostnaderna

för folkpensioneringen skulle i detta fall, om man även tar

hänsyn till det nya indextillägget, uppgå till 4 090 milj. kr. för budgetåret

1968/69 mot cirka 2 040 milj. kr. under innevarande budgetår.

Utbetalningarna från tilläggspensioneringen enligt beredningsförslaget

har uppskattats till följande belopp i milj. kr. under angivna år, varvid förutsättes

oförändrat penningvärde.

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

Vid oförändrade

Om realinkomstema stiger med

re alinkomster

1,5 procent om året

1965 ......

.......... 150

180

1970 ......

.......... 500

600

1980 ......

.......... 1600

2 000

1990 ......

.......... 2 800

3 800

Dessa beräkningar förutsätter, att de av förslagsställarna förordade grunderna

för tilläggspensionsberäkningen tillämpas. De ändringar av beräkningsreglerna

i fråga om basbeloppet och tilläggspensionsprocenten, som

jag redogjort för i det föregående, föranleder en kostnadsminskning med

8 å 9 procent. Pensionskostnaderna blir då följande.

1965 ........

........ 140

160

1970 ........

........ 450

550

1980 ........

........ 1450

1 800

1990 ........

........ 2 550

3 500

I fråga om invalid- och familjepensioneringen kan detaljerade kostnadsberäkningar

inte göras på detta stadium. Beräkningarna har därför gjorts

utifrån det relativa förhållande i kostnadshänseende mellan de olika förmånsgrenarna,

som framgått av de beräkningar, vilka den tidigare arbetande

pensionsutredningen redovisat i sitt år 1955 framlagda betänkande

om allmän pensionsförsäkring. Enligt dessa beräkningar kommer utbetalningarna

för invalid- och familj epensionering att på längre sikt tillsammans

dra ungefär hälften så stora kostnader som ålderspensioneringen.

Kostnadsberäkningarna rörande tilläggspensioneringen avser enbart en

löntagarförsäkring. Om även företagare och fria yrkesutövare medtages i

tilläggspensioneringen i den ordning som angivits i det föregående, kan

pensionskostnaderna beräknas öka med följande belopp, om alla de därtill

berättigade tillhör försäkringen.

1965 ........

........ 25

30

1970

........ 90

no

1980 ........

........ 300

370

1990 ........

........ 500

700

Storleken av de framtida totalutgifterna för folkpensioneringen och tillläggspensioneringen

för alla förvärvsarbetande har angivits i följande diagram.

Oförändrat penningvärde, oförändrad realinkomstnivå och allmän

anslutning förutsättes.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj. ts proposition nr 55 år 1958

1970

Folkpension

Tilläggs
pension
-

Tilläggspension

Folkpension

1980

1990

Folkpension

Tilläggspension

Cufl Hildebrond

Såsom framgår av diagrammet svarar folkpensioneringen under överskådlig

tid för största delen av totalutgifterna. Detta gäller även om man

förutsätter en stigande realinkomstnivå.

I fråga om finansieringen av tilläggspensioneringen har jag redan tidigare

framhållit, att tilläggspensionerna bör bekostas genom avgifter, vilka för

löntagarnas del betalas av arbetsgivarna och, såvitt angår företagare och

andra som är sina egna arbetsgivare, av dem själva.

Förslaget om lagfäst tilläggspensionering innebär, att avgifterna för löntagarnas

tilläggspensionering skall vara av kollektiv karaktär. Avgifterna

skall utgöra viss procent av den lönesumma, som arbetsgivaren utbetalat för

ett kalenderår, dock med vissa avdrag vilka sammanhänger med de begränsningar

av den pensionsgrundande löneinkomsten, som följer av basbeloppet

och maximigränsen. I enlighet med förslaget förordar jag, att finansieringen

sker med kollektiva arbetsgivaravgifter av samma slag som arbetsgivarnas

bidrag till sjuk- och moderskapsförsäkringarna.

För andra förvärvsarbetande än löntagare blir det inte möjligt att vinna

de fördelar, som metoden med kollektiva avgifter medför.

Vad angår avgiftsuttagets storlek framhålles i förslaget om lagfäst tilläggspensionering,

att det ur anpassningssynpunkt kan vara lämpligt, att

ett lägre och successivt stigande uttag göres under tilläggspensioneringens

första skede. Vidare understrykes, att det vid det föreslagna finansieringssystemet

varken är behövligt eller möjligt att redan från början ta mera

definitiv ställning till storleken av den fond, som bör finnas vid olika tid
-

9. Avgifterna för tilläggspensionerna

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

121

punkter, och till avgiftsuttagets storlek på längre sikt. Däremot uttalas, att

storleken av avgiftsuttaget under den första tiden efter reformens ikraftträdande

bör fixeras redan i samband med beslutet om reformen.

I förslaget har angivits två alternativa skalor för arbetsgivaravgiftens

storlek under pensioneringens första skede. Enligt den lägre skalan skulle

avgiftsuttaget, räknat på löner över basbeloppet 3 000 kr., utgöra 3 procent

år 1960, då systemet skulle starta, för att successivt stiga till 8 procent år

1965, 10 procent år 1970 och 15 procent år 1985. Om man räknar på lönerna

i deras helhet -— alltså inte endast på lönen i vad den överstiger basbeloppet

— blir de nämnda procentsatserna i stället 2 procent år 1960, 5,3

procent år 1965, 6,7 procent år 1970 och 10 procent år 1985.

Enligt den andra skalan skulle avgiften, räknad på löner över 3 000 kr.,

vara 4 procent år 1960 för att successivt höjas till 10 procent år 1965, 12 procent

år 1970 och 15 procent år 1980. Räknad på hela lönen blir avgiften

enligt denna skala 2,7 procent år 1960, 6,7 procent år 1965, 8 procent år

1970 och 10 procent år 1980.

Fonden skulle med en antagen förräntning av 3 procent uppgå till i det

förra fallet cirka 30 miljarder kr. år 1990 och i det andra fallet cirka 45

miljarder kr. samma år. Dessa uppgifter avser förhållandena vid konstant

penningvärde och oförändrad reallönenivå.

I skalorna anges utvecklingen även för det fall att reallönenivån stiger

med 1,5 procent om året vid konstant penningvärde. Därav framgår att, trots

att ett mera begränsat avgiftsuttag ansetts kunna hållas under det senare

skedet, en snabbare fondtillväxt erhålles. Fonden beräknades sålunda uppgå

till 50 å 60 miljarder kr. år 1990.

Det framhålles i förslaget, att skalorna närmast får betraktas som räkneexempel

såvitt angår åren efter år 1970.

Jag har tidigare anslutit mig till den allmänna uppfattning, som råder

om att en betydande fondering måste ske i pensioneringens eget intresse.

Då man kommer till frågan om fonderingens exakta storlek, föreligger

emellertid vitt skilda meningar.

I den offentliga diskussionen kring förslaget om lagfäst tilläggspensionering

anfördes på sina håll, att de ifrågasatta avgifterna skulle bli outhärdligt

höga och alt man inte skulle få något utrymme för löneökningar

under åtskilliga år framåt om förslaget genomfördes. Ä andra sidan fanns

det de som ansåg förslaget olämpligt därför att man inte tänkt sig att ta

ut avgifter tillräckliga för den betydligt större fondering, som bedömdes

nödvändig av samhällsekonomiska skäl.

I sin förut nämnda promemoria om fondförvaltning in. in. har 1957 års

pensionskommitté diskuterat frågan om fonderingsbehovet. Kommittén har

funnit goda motiv för att pensionssystemets genomförande kombineras med

åtgärder, som resulterar i ett väsentligt tillskott till det årliga sparandet.

Kommittén har även ansett det angeläget att framhålla, att det finns andra

s. 122 Kontrollera mot PDF

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

möjligheter att kompensera — och överkompensera — ett på grund av pensionsreformen

uppkommet sparandebortfall än via en stor pensionsfondbildning.

Kommittén framhåller, att här föreligger ett centralt awägningsproblem,

och uttalar, att en reducerad pensionsfondbildning kan i effekten

på sparandet tänkas neutraliserad av en varierande utformning av den ekonomiska

politiken efter vissa riktlinjer. För den övergångstid av några år,

som övervägandena avser, har kommittén funnit det rimligt att bortse från

denna avvägningsproblematik, vilket betyder att kommittén inte räknar

med någon väsentlig omorientering av den ekonomiska politiken så att

denna skulle eliminera behovet av en betydande fondökning i samband med

pensioneringen. Kommittén anser dock, att dessa frågor ingående bör diskuteras

i det senare sammanhang, vid övergångsperiodens slut, då hela

fondförvaltningsproblemet enligt kommitténs förslag skall omprövas.

En för kommitténs räkning utförd analys med vissa räkneexempel rörande

pensionsreformens verkningar kan enligt kommitténs mening eventuellt

tyda på att pensionsberedningens fondbildningsförslag snarast syftar

för lågt. I avsaknad av bestämda premisser rörande den budgetpolitik, som

kommer att föras, anser sig kommittén emellertid inte kunna nå fram till

slutsatser om önskvärd fondbildningslakt. Kommittén har därför vid sin

behandling av fondförvaltningsfrågan utgått från beredningsförslaget om

fondbildningen.

Jag har kommit till den uppfattningen, att man relativt snabbt bör söka

komma fram till en fondbildning av ungefärligen den storleksordning, som

angivits i förslaget, men att detta önskemål inte är oförenligt med en avgiftsskala,

som under de första åren stiger något mindre snabbt än förslaget

anger. En sådan modifiering av avgiftsuttaget motiveras också av mitt förslag,

att även företagare och självständiga yrkesutövare anslutes till pensioneringen.

Det bör dock understrykas, att man vid själva igångsättningen

av tilläggspensioneringen kan böra räkna med en press på samhällsekonomin.

I den mån denna press inte motverkas av avgiftsuttaget för pensioneringen,

måste den mötas av en i motsvarande mån skärpt ekonomisk politik,

om vi skall kunna bevara samhällsekonomisk jämvikt.

Jag föreslår dessutom att avgiftsuttaget till en början fixeras endast för

en femårsperiod och att frågan om fondbildning och avgifter därefter omprövas.

Man måste givetvis vara medveten om att avgifterna efter denna

femårsperiod måste fortsätta att stiga.

Mitt förslag går ut på att avgifter skall tas ut fr. o. m. år 1960 och att

avgiften nämnda år sättes till 3 procent på inkomst utöver basbeloppet.

Avgiften bör sedan stiga till 4 procent för år 1961, 5 procent för år 1962,

6 procent för år 1963 och 7 procent för år 1964. Därvid bör uppmärksammas,

att jag i det föregående förordat att basbeloppet sättes till 4 000 kr.,

medan beredningsförslaget utgick från 3 000 kr.

Arbetsgivarnas genomsnittliga avgifter för löntagarna motsvaras enligt

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

123

tiet av mig nu framlagda förslaget, om man räknar på hela lönesumman,

1,8 procent år 1960, 2,4 procent år 1961, 3 procent år 1962, 3,6 procent år

1963 och 4,2 procent år 1964. Till jämförelse vill jag nämna, att arbetsgivarbidraget

till sjuk- och moderskapsförsäkringen, som infördes 1955,

utgör 1,14 procent på lönesumman. Bidraget till sjuk- och moderskapsförsäkringen

beräknas dock inte på löner ovanför 15 000 kr., och vid dess

införande skedde samtidigt någon minskning av avgifterna till yrkesskadeförsäkringen.

Den årliga ökningen av den nu föreslagna pensionsavgiften

utgör under åren 1961—1964 0,6 procent av totallönerna.

Vad företagarna och de självständiga yrkesutövarna beträffar kommer

en regel, som innebär att pensionen grundas på två tredjedelar av den taxerade

nettoinkomsten mellan bas- och maximibeloppen, att medföra att avgiften

beräknas på ett belopp som är väsentligt lägre än inkomsten. Således

skulle t. ex. avgiften till tilläggspensioneringen för en person med

en inkomst av 10 000 kr., som inte hänför sig till anställning, bli 120 kr.

år 1960 och därefter stiga till 160 kr. år 1961, 200 kr. år 1962, 240 kr år

1963 och 280 kr. år 1964.

Om det förutsättes att alla förvärvsarbetande tillhör pensionssystemet

kan det beräknas, att det med den nu angivna avgiftsskalan vid oförändrade

realinkomster skulle inflyta 460 milj. kr. i avgifter år 1960, 615 milj.

kr. 1961, 770 milj. kr. 1962, 920 milj. kr. 1963 och 1 075 milj. kr. 1964.

Avgifterna fonderas i sin helhet de första åren och till största delen under

de följande åren, då utgifterna för tilläggspensioneringen ännu är relativt

låga. Vid slutet av 1964 kan fonden med en förräntning av 3 procent

beräknas uppgå till 3 900 milj. kr. vid oförändrade realinkomster och till

4 500 milj. kr. vid 1,5 procent årlig realinkomststegring (oberäknat pensionsavgifterna).

Därvid har det förutsatts, att de 550 milj. kr. av tillfälliga

skatteinkomster, som budgetåren 1956/57 och 1957/58 avsatts till framtida

pensionsändamål, inte tillföres denna fond. Det har nämligen visat sig,

att dessa fondmedel inte behöver användas för den allmänna tilläggspensioneringen,

som därigenom kommer att helt finansieras med avgifter.

10. Administration och fondförvaltning

De administrativa organ, som skall handha den nya pensioneringen, får

en mängd arbetsuppifler. Sålunda skall för varje år inhämtas uppgifter

om de försäkrades pensionsgrundande inkomster. Dessa uppgifter skall

efter viss kontroll registreras, varefter de försäkrade för egen kontroll bör

få möjlighet att ta del av den för vederbörande bokförda inkomsten. Då

så blir aktuellt skall pensionen beräknas — i vissa fall efter särskild prövning

av pensionsrätten, t. ex. då invalidpension kommer i fråga eller då

det gäller inkomstprövade förmåner. Vidare skall pensionen utbetalas till

s. 124 Kontrollera mot PDF

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

vederbörande. Utgående pensioner skall omräknas bl. a. vid indexändringar.

Vad angår avgiftssidan skall uppgifter till grund för avgiftsberäkningen

inhämtas och kontrolleras, varefter debitering och uppbörd av avgifter

äger rum. Avgifterna skall, i den mån de inte användes till löpande

utbetalningar, avsättas till fondering. Här tillkommer de arbetsuppgifter,

som sammanhänger med förvaltningen av fondmedlen.

I beredningsförslaget har vissa riktlinjer dragits upp för pensioneringens

administration. I detta hänseende syftar förslaget till att åstadkomma

en intim samordning mellan folk- och tilläggspensioneringarna, som i själva

verket innebär att dessa sammansmältes till ett enhetligt pensionssystem

med bl. a. samma administrationsorgan och gemensam utbetalning. Vidare

förutsättes, att denna administration skall uppbyggas med tillvaratagande

av alla de möjligheter till förenklingar och kostnadsbesparing, som en omfattande

allmän pensionsordning kan erbjuda. Därvid kan nämnas möjligheterna

att utnyttja tekniska hjälpmedel i stor skala och att sammanföra

vissa arbetsuppgifter med liknande uppgifter inom andra områden av statsförvaltningen,

t. ex. i fråga om inhämtande och kontroll av uppgifter till

grund för pensions- och avgiftsberäkning samt debitering och uppbörd av

avgifter. Vidare åsyftas en långtgående samordning även med andra socialförsäkringsgrenar.

Jag finner i likhet med förslagsställarna, att det är ytterst angeläget att

vid utformningen av pensionssystemet alla förefintliga möjligheter att

åstadkomma en effektiv och samtidigt billig och till omfattningen begränsad

administration tillvaratas. På det administrativa området finns uppenbarligen

avgjorda fördelar att vinna med en pensionsordning av den typ

som jag här förordar, trots att den föreslagna utträdesrätten onekligen

komplicerar förvaltningen.

I denna etapp av pensionsfrågan, som avser de allmänna riktlinjerna för

reformen, kan inga beslut fattas om utformningen av några av administrationens

olika detaljer. Detta gäller givetvis även i fråga om de administrativa

spörsmål, som sammanhänger med fondförvaltningen.

Som framgått i det föregående har 1957 års pensionskommitté behandlat

de problem, som sammanhänger med förvaltningen av fondmedlen i en lagfäst

tilläggspensionering. Kommitténs förslag avser närmast igångsättningstiden

och är i så måtto av provisorisk karaktär. Innan erfarenheter vunnits

av pensionssystemets verkningar på samhällsekonomin och kreditmarknaden

kan man enligt kommitténs mening inte ta ställning till fonduppbyggnaden

på längre sikt eller till mera permanenta former för fondmedlens

utlåning. Efter övergångstiden bör man göra en allmän omprövning

av fondspörsmålen med ledning av vunna erfarenheter.

Kommitténs förslag utgår från en fondering av ungefär den omfattning

som förutsatts i förslaget om lagfäst tilläggspensionering i pensionsberedningens

betänkande. Enligt kommittéförslaget skall fondmedlen fördelas

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Majrts proposition nr 55 år 1958

på tre olika fonder, som var och en skall ha en fri och självständig ställning

och förvaltas av var sin styrelse med det målet för ögonen att i försäkringstagarnas

intresse åstadkomma bästa möjliga avkastning på fondmedlen.

Till den första fonden, A-fonden, skulle föras de avgifter, som staten och

kommunerna har att erlägga för sina löntagare till den allmänna tilläggspensioneringen.

Den andra fonden, B-fonden, skulle byggas upp av övriga

arbetsgivares avgifter för sina löntagare. Till den tredje fonden, C-fonden,

skulle föras de pensionsavgifter, som inflyter från företagare och självständiga

yrkesutövare, som antages anslutna till pensionssystemet i en försäkringstekniskt

fristående del därav.

Kommittén framhåller, att metoden för fondkapitalets fördelning på delfonderna

givetvis måste bli beroende av pensionssystemets konstruktion och

därför får övervägas närmare, när denna konstruktion fastlagts.

Styrelserna för A- och B-fonderna föreslås få vardera nio ledamöter: tre

representanter för löntagarna, tre för arbetsgivarna och tre andra ledamöter

representerande det allmänna. Ledamöterna skulle utses av Kungl.

Maj:t, i tillämpliga fall på förslag av löntagarnas och arbetsgivarnas organisationer.

I C-fondens styrelse borde ingå representanter för försäkringstagarna,

motsvarande representanterna för löntagare och arbetsgivare i

de båda andra fonderna.

Enligt förslaget skall tillgångarna i de olika fonderna — frånsett erforderliga

kassamedel som bör placeras i riksbanken — till väsentlig del utlånas

mot obligationer eller förlagsbevis, som är börsnoterade eller uppfyller

kraven för inregistrering på fondbörsen. För A-fondens del skulle placering

även kunna ske i kommunlån, som inte har karaktären av obligationslån.

Vad B- och C-fondernas medel beträffar föreslås vidare möjligheter till

en begränsad återlånerätt för dem, som har att erlägga avgifter som inflyter

till dessa fonder. Kommittén har visserligen inte funnit en bestående

och omfattande återlånerätt lämplig men har motiverat en begränsad återlånerätt

vid införandet av tilläggspensioneringen med att det nya systemet

kan komma att medföra anpassningssvårigheter ur likviditets- och finansieringssynpunkt

för de avgiftsbetalande företagen och att en viss tid kan

komma att krävas för kapitalmarknadens anpassning.

Enligt förslaget skall återlånen inte lämnas direkt av fondstyrelsen utan

förmedlas av bankinstitut, som kan vara en affärsbank, sparbank, jordbrukskreditkassa

eller riksbanken. Återlånerätten föreslås inte vara automatisk,

utan lån skall endast kunna lämnas till en avgiftsbetalare, som kan

prestera en för den låneförmedlande bankinstittitionen acceptabel säkerhet

för lånet. Återlånerätten avses bli begränsad till blott en del av avgifterna,

under det första året 40 procent och under de följande åren 50 procent av

de på varje år fallande avgifterna. Lånen skall amorteras på högst fem år

eller, då säkerhet i fastighet inom 75 procent av taxeringsvärdet lämnas, på

högst tio år.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

I övrigt innebär kommittéförslaget, att bankinstitutet gentemot pensionsfonden

skall svara för full ränte- och återbetalning av lånet och ensam bära

uppkommande förluster. Återlån kan ske i samband med avgiftsbetalningen,

i det att låntagaren till bankinstitutet lämnar en revers på återlånet jämte

återstående avgiftsbelopp kontant, varefter bankinstitutet inlevererar det

kontanta avgiftsbeloppet till fonden jämte egen lånerevers å belopp motsvarande

återlånet. Bankinstitutets lån ur fonden skall löpa med en obunden

räntesats, som med en halv procentenhet överstiger bankernas högsta

inlåningsränta. Räntan på återlånen bestämmes av vederbörande bankinstitut.

Till de allmänna synpunkter, som ligger till grund för den av 1957 års

pensionskommitté enhälligt förordade uppbyggnaden av fondförvaltningen,

kan jag ansluta mig, såvida inte under remissbehandlingen av kommittéförslaget

helt nya eller tidigare icke uppmärksammade synpunkter skulle

komma fram. Såsom jag nämnt i det föregående visar förslaget enligt min

mening, att det finns goda möjligheter att i denna fråga komma fram till

en lösning som allmänt kan godtagas. Givetvis får förslaget, såsom kommittén

också framhåller, prövas under hänsyntagande till de principiella

avgöranden rörande pensionssystemet som avses skola fattas i denna reformetapp.

I det sammanhanget kan t. ex. nämnas, att ett inlemmande av

företagarna i den allmänna tilläggspensioneringen givetvis kan föranleda

ändringar, bl. a. såvitt avser fondkapitalets uppdelning på olika delfonder.

Rörande fondförvaltningen bör, sedan kommittéförslaget remissbehandlats,

enligt min mening framläggas förslag om lagstiftning till 1959 års riksdag.

Vid ärendets fortsatta behandling måste särskild hänsyn tas till verkningarna

av den anslutningsform för företagare och självständiga yrkesutövare,

som jag föreslagit i det föregående. Den medför av allt att döma en

långt större fondbildning inom denna sektor än 1957 års pensionskommitté

förutsett. Särskilda former för lån ur den föreslagna C-fonden kan med

hänsyn härtill böra övervägas.

11. Samordningsfrågor

I samband med de flesta mera betydande reformer inom socialförsäkringen

har behovet av samordning mellan olika socialförsäkringsgrenar

starkt understrukits. Samordningsfrågan har emellertid ännu inte fått en

tillfredsställande lösning, även om ett betydelsefullt steg i rätt riktning

tagits genom den i stort sett väl fungerande samordningen mellan sjukförsäkringen

och yrkesskadeförsäkringen. En bristande samordning kan

föranleda ökade kostnader. För de enskilda medborgarna och de lokala

myndigheterna uppkommer svårigheter att orientera sig i gällande bestämmelser

och bedöma, vilken ersättningsform som kan vara den förmånligaste.

I undantagsfall kan också inträffa att vederbörande, trots att han är i

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

behov av den hjälp socialförsäkringen syftar till att bereda, visar sig inte

vara förmånsberättigad inom någon socialförsäkringsgren.

Behovet av en samordning och möjligheterna att genomföra den blir

genom den nu aktuella pensionsreformen mycket större än tidigare. Enligt

min mening är tiden nu inne att ta upp frågan om en långt gående samordning

i materiellt hänseende av de socialförsäkringsgrenar, som ligger

varandra närmast, nämligen folkpensioneringen, tilläggspensioneringen,

sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen. Dessa försäkringsformer

bör framdeles i realiteten framstå som en enda socialförsäkring till medborgarnas

skydd vid nedsättning eller bortfall av egen eller försörjares

arbetsförmåga.

Samordningen bör inte avse endast förmånerna, utan man bör eftersträva

enhetlighet även i fråga om finansiering och administration. Här

kan det måhända bli aktuellt med sådana finansieringsmetoder, att de olika

avgifter för sociala ändamål, som uttages av den enskilde medborgaren,

sammanföres till en enda socialförsäkringsavgift. Motsvarande bör övervägas

beträffande arbetsgivarnas bidrag. I administrativt hänseende bör

vidare eftersträvas att ersätta den nuvarande, oenhetligt uppbyggda lokala

och centrala administrationen för de olika socialförsäkringarna med en

efter ensartade linjer uppbyggd administration med såvitt möjligt gemensamma

organ för samtliga socialförsäkringsgrenar.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att avsikten sedan länge varit att

underkasta sjukförsäkringslagstiftningen en allmän översyn sedan tillräcklig

erfarenhet vunnits om dess verkningar. En sådan översyn bör givetvis

komma till stånd i samband med att de berörda samordningsproblemen

nu blir aktuella.

De synpunkter i fråga om samordningen på socialförsäkringsfältet, som

jag här anfört och vilka starkt betonats såväl i pensionsberedningens betänkande

som vid remissbehandlingen därav, måste enligt min mening

noga beaktas vid det fortsatta reformarbetet.

12. Det fortsatta utredningsarbetet

Det fortsatta utredningsarbetet i pensionsfrågan blir mycket omfattande.

Det måste bedrivas med största skyndsamhet, om reformen skall kunna

träda i kraft vid avsedd tidpunkt. Detta arbete synes — utom beträffande

de administrativa problemen — lämpligen böra utföras inom socialdepartementet

med anlitande av teknisk expertis jämte det biträde i övrigt, som

Kungl. Maj :t finner erforderligt.

Den del av utredningsarbetet som är inriktad på de administrativa frågorna

torde det vara rationellt att anförtro åt ett fristående organ. En uppdelning

av det omfattande utredningsarbetet kan vara ägnad att underlätta

och påskynda detsamma. Det synes vidare vara en praktisk åtgärd att låta

s. 128 Kontrollera mot PDF

128 Kungl. Maj:ls proposition nr 55 år 1958

dem, som utreder de administrativa frågorna, ta ansvaret för åtgärder av

förberedande natur, som måste vara vidtagna redan innan den nya administrationen

träder i funktion. Detta förberedelsearbete kompliceras nämligen

genom att ett flertal verk och myndigheter kommer att beröras därav.

I de berörda verken måste verksamheten fram till reformens ikraftträdande

pågå i full utsträckning efter hittillsvarande linjer. I detta sammanhang

bör framhållas vikten av att administrationen när reformen

genomföres är klar och väl förberedd i fråga om personal, lokaler och

maskinell utrustning in. m. så att starten kan bli så friktionsfri som möjligt.

Självfallet måste den administrativa utredningen ske i intimt samarbete

med utredningen om lagstiftningens utformning. Det torde vara oundgängligt,

att de som sysslar med administrationen i viss utsträckning deltar

även i lagstiftningsarbetet.

Ifrågavarande utredningsorgan bör med hänsyn till det sagda erhålla en

mera fast utformning än som är brukligt i liknande sammanhang. Detta

torde inte behöva väcka betänkligheter, eftersom det kan förutsättas att de

personer, som sysslar med utredningsarbetet såsom heltidsuppdrag, utan

svårighet kan inlemmas i den nya administrationen i den mån de inte

återgår till förutvarande sysslor. Härtill kommer att utredningsorganets

personal bör starkt begränsas och arbetet i betydande utsträckning bedrivas

med hjälp av tillfälligt anlitad expertis på olika områden.

Det administrativa utredningsarbetet synes kunna anförtros åt en nämnd,

som får fungera till dess att organisationsproblemen är lösta. Nämnden

kunde förslagsvis bestå av en ordförande och chef samt fyra andra ledamöter,

representerande folkpensioneringen, sjukförsäkringen, yrkesskadeförsäkringen

och uppbördsväsendet.

13. Ikraftträdande

Som ett första led i pensionsreformen kan man betrakta de folkpensionshöjningar,

som jag föreslagit skall träda i kraft den 1 juli 1958. Även den

föreslagna höjningen av folkpensionsavgiften från 1959 får ses i sitt sammanhang

med pensionsreformen i övrigt.

Enligt beredningsförslaget borde pensionsreformens ikraftträdande ske

år 1960. Såvitt avser tilläggspensioneringen föreslogs, att lagstiftningen

om ålders- och familjepensioner skulle träda i kraft den 1 juli nämnda år,

till vilken tidpunkt huvudetappen av folkpensionsreformen förutsattes bli

förlagd. Emellertid borde pensionsgrundande inkomster och arbetsgivaravgifter

beräknas för hela år 1960. Beredningen ansåg sig inte kunna räkna

med att utredningsarbetet rörande invalidpensionering och administration

kunde slutföras i sådan tid, att därav föranledd lagstiftning skulle hinna

genomföras redan den 1 juli 1960.

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 är 1958

Tilläggspension skulle första gången kunna utgå fr. o. m. januari 1963.

Under remissbehandlingen framfördes starka tvivel beträffande möjligheterna

att genomföra pensionsreformen till den 1 juli 1960.

Beredningsförslaget om tilläggspensioneringens ikraftträdande förutsatte,

att ett principbeslut skulle fattas 1957. Då denna förutsättning inte

uppfyllts, blir det utomordentligt svårt att hålla den angivna tidsplanen.

Jag anser emellertid, att alla ansträngningar bör göras så att det blir möjligt

att uppfylla tidsplanen beträffande intjänande av pensionsrätt, avgiftsuttag

och de första tilläggspensionernas utbetalning.

Enligt min mening bör man därför inrikta sig på att till 1959 års riksdag

framlägga förslag om lagstiftning rörande registrering av pensionsgrundande

inkomst, avgiftsuttag och fondering. Lagstiftningsförslag rörande

pensionsförmånerna från tilläggspensioneringen får läggas fram i sådan tid

att de första tilläggspensionsförmånerna kan börja utges senast år 1963.

En särskild svårighet uppstår med hänsyn till mitt förslag om utträdesrätt.

Eventuellt utträde skall första gången ske i anslutning till det allmänna

systemets start. Skulle därvid någon avgift redan ha erlagts skall återbetalning

ske.

14. 1958 års folkpensionshöjning

I det föregående har jag förordat, att folkpensionerna skall höjas fr. o. in.

den 1 juli 1958. Pensionsberedningens förslag går i stort sett ut på att höjningen

utformas på samma sätt som hittills genomförda standardhöjningar

och till storleken motsvarar tre indextillägg. Detta innebär, att allmän

ålderspension och invalidpensionens (sjukbidragets) maximibelopp höjes

med 120 kr. om året för var och en av två pensionsberättigade makar och

för den vars hustru uppbär hustrutillägg. För ensamstående pensionär höjes

ålderspensionen och invalidpensionens maximibelopp med 150 kr. om

året. Änkepensionens maximibelopp höjes med 120 kr. om året. I överensstämmelse

med vad som skett vid tidigare höjningar bör bidragen till änkor

och änklingar med barn höjas med samma belopp som änkepensionen.

Beredningen hade såsom ett led i en framtida avveckling av inkomstprövningen

föreslagit, att någon höjning av hustrutilläggen inte skulle ske

tills vidare. Som framgått av det föregående förordar jag emellertid, att

hustrutilläggets maximibelopp den 1 juli 1958 höjes med 120 kr., d. v. s.

med samma belopp som pensionen för var och en av två pensionsberättigade

makar.

Det sagda innebär att en ensamstående ålderspensionär efter höjningen

erhåller 2 350 kr. om året med nuvarande antal indextillägg. Ett gift par,

där båda är ålderspensionärer, får tillsammans 3 760 kr. Änkepensionens

maximibelopp blir 1 880 kr.

Höjningen bör beslutas i form av en ändring i den lag som reglerar den

senaste standardhöjningen, d. v. s. i lagen den 1 juni 1956 om höjning av

9 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 55

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

folkpensioner m. m. De i 1 § angivna, nu gällande beloppen 160 och 200

kr. bör därvid höjas till 280 resp. 350 kr.

Finansieringen av den nu föreslagna höjningen av folkpensionerna bör

— såsom beredningen förutsatt — ske på samma sätt som beträffande de

förmåner som skall höjas.

Kostnaderna under nästa budgetår för den föreslagna höjningen kan,

med utgångspunkt från de av pensionsstyrelsen lämnade uppgifterna angående

kostnaden för indextillägg, beräknas till 126,6 milj. kr. Härav faller

0,6 milj. kr. på änke- och änltlingsbidragen. Med nuvarande grunder för

fördelningen av folkpensionskostnaderna mellan staten och kommunerna

kan de senares bidrag uppskattas till 13,5 milj. kr., varav 0,3 milj. kr. avser

änke- och änklingsbidragen. Kostnadsökningen för statens del kan sålunda

beräknas till 113,1 milj. kr., vilket belopp fördelas med 112,8 milj. kr. på

folkpensionerna och 0,3 milj. kr. på änke- och änklingsbidragen.

Folkpensionsavgiften utgår för närvarande med 2,5 procent av den taxerade

inkomsten men är, på sätt närmare angivits i det föregående, begränsad

så att den för äkta makar uppgår till högst 500 kr. och för ensamstående

till högst 250 kr. om året.

Vid utformningen av maximiavgiften har man sökt erhålla en viss relation

mellan avgiftens maximibelopp och den allmänna ålderspensionens

storlek. Maximibeloppet har avvägts så, att avgiften i princip ger försäkringsmässig

täckning för folkpensionen åt den, som erlägger maximibeloppet

under större delen av sin aktiva tid. De standardhöjningar av folkpensionerna,

som ägt rum åren 1953 och 1956, har kombinerats med höjningar

av folkpensionsavgiften, varvid man avvägt avgiften så, att höjningen även

täckt de indextillägg, som tillkommit efter den närmast föregående avgiftsändringen.

Med hänsyn till att en avgiftshöjning inte kan ges retroaktiv

verkan ansåg man sig vid den senaste höjningen böra gå något utöver vad

som kunde anses rent försäkringsmässigt betingat.

Mot bakgrund av de med pensionsreformen förknippade folkpensionsförbättringarna

har beredningen förordat en tämligen kraftig successiv höjning

av pensionsavgifterna. Därvid föreslogs, att pensionsavgiften i en

första etapp skulle höjas till 4 procent år 1959. Med nuvarande avvägning

av maximiavgiften mellan två makar och en ogift skulle maximibeloppet

då ha blivit 800 kr. i det förra och 400 kr. i det senare fallet. Här föreslogs

emellertid den ändringen, att maximibeloppet skulle bestämmas till 600 kr.,

lika för en ogift och två makar. Högsta avgift skulle utgå vid en taxerad

inkomst av 15 000 kr. eller mer.

När det gäller att avväga maximibeloppet för folkpensionsavgiften bör

man inte fästa avgörande vikt vid folkpensionernas storlek för olika kategorier

pensionstagare, eftersom man inte under den avgiftspliktiga tiden

kan förutse vilken kategori man kommer att tillhöra såsom pensionär. Att

maximibeloppet sättes lika för en ogift och för två makar står i överens
-

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Knngl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

stämmelse med de aktuella familjepolitiska strävandena att lätta familjernas

bördor och medför dessutom vissa fördelar ur beskattningssynpunkt.

Äkta makar, som båda har inkomster över ca 8 000 kr., beskattas f. n. hårdare

på grund av sainbeskattningen än om de behandlats såsom av varandra

oberoende skattskyldiga. Denna effekt av sainbeskattningen mildras

i väsentlig grad genom den föreslagna åtgärden. Även den föreslagna övre

inkomstgränsen för folkpensionsavgiften — 15 000 kr. taxerad inkomst - är ur denna synpunkt lämpligt avvägd. Jag förordar därför, att beredningens

förslag godtages. Detta medför ändring i 19 § 2 mom. folkpensioneringslagen.

Genom att maximibeloppet blir enhetligt kan tredje stycket i nämnda

lagrum utgå.

Ändringen bör såsom beredningen föreslagit träda i kraft den 1 januari

1959. Dock bör — i analogi med vad som bestämts vid tidigare avgiftshöjningar

— nuvarande avgiftsbestämmelser gälla i fråga om pensionsavgifter,

som påföres för år 1959 eller tidigare år, d. v. s. avgifter som beräknas med

hänsyn till inkomsterna under år 1958 och dessförinnan.

De ändrade grunderna för beräkningen av pensionsavgifterna kan antagas

öka statens inkomster för år räknat med brutto omkring 360 milj. kr.

Genom att pensionsavgifterna är avdragsgilla vid taxeringen blir nettoökningen

icke oväsentligt mindre. Pensionsavgifterna kommer att inflyta efter

de nya grunderna endast vid två av de sex uppbördsterminerna under

budgetåret 1958/59. I finansplanen för nästa budgetår har inkomstskattetiteln

med hänsyn härtill uppräknats med 100 milj. kr. (Bilaga 1 till statsverkspropositionen

1958 sid. 19.)

I detta sammanhang vill jag upptaga en annan fråga som avser ändring

i folkpensioneringslagen. För tid varunder en folkpensionär på kommunens

bekostnad åtnjuter vård eller försörjning på anstalt, äger kommunen

uppbära hans folkpension och därav tillgodogöra sig kostnaderna för vården

eller försörjningen. Dock är kommunen skyldig att av folkpensionen

tillhandahålla honom visst belopp, den s. k. fick penning en. Detta belopp

utgjorde tidigare 200 kr. om året men har fr. o. in. den 1 januari 1956 höjts

till nu gällande 360 kr. om året. En ytterligare höjning kan anses motiverad

i detta sammanhang. Jag förordar att beloppet fr. o. in. den 1 juli

1958 höjes till 480 kr. om året. Detta föranleder ändring i 18 § 2 mom. folkpensioneringslagen.

I enlighet med vad sålunda föreslagits har inom socialdepartementet utarbetats

förslag till dels lag angående ändring i lagen den 29 juni 1946 om

folkpensionering och dels lag angående ändring i lagen den 1 juni 1956

om höjning av folkpensioner in. in.

Rörande blind- och vårdtilläggen, som enligt lagen om folkpensionering

utgår till folkpensionärer vid blindhet resp. vid behov av ständig tillsyn och

vård, har framställningar gjorts till socialdepartementet avseende bl. a. en

höjning av tilläggens belopp. Jag är inte beredd att nu la ställning till frå
-

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungi. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

gan om ändring av dessa tillägg med hänsyn till att de problem rörande

invalidpensioneringen, som aktualiseras av pensionsreformen, ännu inte

blivit tillräckligt belysta. Liksom övriga pensionärer blir emellertid flertalet

av de nu berörda pensionärerna delaktiga av den förbättring av folkpensionerna,

som föreslås ske den 1 juli 1958.

15. Anslagsfrågor

Enligt pensionsstyrelsens beräkning skulle medelsbehovet för nästa budgetår

under anslaget till Bidrag till folkpensioner in. in. uppgå till 1 773

milj. kr. under förutsättning att sex indextillägg utgår såsom nu. Medelsbehovet

under anslaget till Särskilda barnbidrag till änkors och invaliders

barn in. in. skulle under samma förutsättning uppgå till 13,5 milj. kr. Om

folkpensionerna höjes fr. o. in. den 1 juli 1958 på sätt jag i det föregående

förordat, skulle under anslagen erfordras (1 773 + 112,8) 1 885,8 resp. (13,5

+ 0,3) 13,8 milj. kr. I årets statsverksproposition (V ht punkterna 120 och

123) har anslagen uppförts med preliminärt beräknade belopp av 1 886

resp. 13,5 milj. kr. Jag förordar, att de båda anslagen definitivt uppföres

med dessa avrundade belopp.

I det föregående har jag föreslagit, att det följande utredningsarbetet

skall såvitt avser de administrativa spörsmålen anförtros åt en särskild

nämnd samt i övrigt utföras inom socialdepartementet med anlitande av

erforderlig teknisk expertis m. in. Kostnaderna för ifrågavarande arbete är

svåra att beräkna. De torde emellertid inte kunna rymmas inom ramen

för de anslag, som i årets statsverksproposition föreslagits till avlöningar

för socialdepartementet samt till kommittéer och utredningar genom sakkunniga.

Jag föreslår, att för ifrågavarande ändamål anvisas ett särskilt

reservationsanslag under beteckningen Förberedelser för pensionsreformen.

Anslaget bör lämpligen för nästa budgetår uppföras med 500 000 kr.

Hemställan

Föredragande departementschefen hemställer härefter att Kungl. Maj:t

måtte genom proposition

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 29 juni 19b6 (nr b31) om folkpensionering,

och

2) lag angående ändring i lagen den 1 juni 1956 (nr 26b) om höjning

av folkpensioner m. m.,

dels föreslå riksdagen att godtaga de av departementschefen angivna

principerna för en allmän pensionsreform samt riktlinjerna för det fortsatta

arbetet på reformens genomförande,

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958 133

dels ock föreslå riksdagen att för budgetåret 1958/59 under femte huvudtiteln

anvisa

till Bidrag till folkpensioner m. m. ett förslagsanslag av 1 886 000 000

kronor,

till Särskilda barnbidrag till änkors och invaliders barn m. m. ett förslagsanslag

av 13 500 000 kronor samt

till Förberedelser för pensionsreformen ett reservationsanslag av 500 000

kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen att

till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Karin Wickström.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

INNEHÅLL

Propositionen ........................................................ 1

Lagförslag .......................................................... 4

TJtdrag av statsrådsprotokollet den 11 februari 1958 ...................... 7

Inledning ......................................................... 7

Den nuvarande folkpensioneringen .................................... 10

Sammanfattning av pensionsförslagen och remissyttrandena ............ 14

Förslagen i pensionsberedningens betänkande ........................ 14

Remissorganens principiella inställning .............................. 22

Förbättrad folkpensionering .......................................... 26

Pensionernas storlek .............................................. 26

Pensionsåldern .................................................... 32

De kommunala bostadstilläggen...................................... 34

Värde- och standardbeständighet .................................... 37

Invalid- och familjepensioneringen .................................. 38

Kostnader och finansiering ........................................ 40

Författningsreglerad påbyggnad av bottenpensioneringen ................ 43

Tilläggspensioneringens omfattning.................................. 43

Pensionsnivå ...................................................... 47

Värde- och standardbeständighet .................................... 53

Övergångsanordningar ............................................ 55

Invalid- och familjepensionering .................................... 57

Kostnader och finansiering ........................................ 58

Frivillig tilläggspensionering........................................ 66

Administrations- och samordningsfrågor .............................. 67

Ikraftträdande ...................................................... 69

Anslagsfrågor........................................................ 70

Departementschefen .................................................. 74

Allmänna synpunkter ................................................ 75

1. Pensioneringens syfte och pensionärernas levnadsnivå ............ 75

1946 års folkpensionsreform .................................... 75

De nya utredningarna .......................................... 75

De tre linjerna ................................................ 76

Folkomröstningen ............................................ 77

Inriktningen av ett nytt pensionssystem.......................... 77

Åsiktsförskjutningens bakgrund.................................. 78

2. Pensioneringens omfattning .................................... 81

Personkretsen: löntagare och företagare.......................... 81

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

Pensionsformer: ålders-, invalid- och familjepension .............. 82

3. Tilläggspensionernas finansiering .............................. 84

Finansieringsmetod och fondbildning ............................ 84

Ansvaret för avgiftsbetalningen.................................. 87

Avvägningen av avgifter och fondering .......................... 88

4. Sammanfattning av gemensamma ståndpunkter.................... 89

5. Målet och medlen .............................................. 91

6. Folkpensioneringen ............................................ 92

7. Tilläggspensioneringen ........................................ 94

Kravet på ett fast kollektiv...................................... 95

Undantagsmöjligheter för arbetstagare............................ 96

Undantagsmöjligheter för företagare ............................ 99

Blandat obligatoriskt och frivilligt system ........................ 100

8. Existerande pensionssystem .................................... 102

Särskilda frågor...................................................... 103

1. Personkretsen ................................................ 104

2. Pensionsåldern ................................................ 106

3. Tilläggspensionernas storlek och beräkning ...................... 106

4. Värde- och standardbeständighet ................................ 112

5. Övergångsanordningar.......................................... 113

6. Invaliditetsskydd och förtidspensionering ........................ 114

7. Familjepensioneringen.......................................... 116

8. Kostnaderna .................................................. 118

9. Avgifterna för tilläggspensionerna .............................. 120

10. Administration och fondförvaltning.............................. 123

11. Samordningsfrågor ............................................ 126

12. Det fortsatta utredningsarbetet .................................. 127

13. Ikraftträdande ................................................ 128

14. 1958 års folkpensionshöjning.................................... 129

15. Anslagsfrågor ................................................ 132

Hemställan

132

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. Rskr. 1958 A:272 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändring i förordningen den 22 maj 1953 s. 3 i texten
  2. SärU 1958 A:2 Memorial i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om dels förslag till godtagande av principer för en lagfäst tilläggspensionering samt riktlinjer fö s. 1 i texten
  3. SärU 1958 A:1 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1956 s. 1 i texten
  4. 2LU 1958 A:13 Andra lagutskottets memorial nr 13 år 1958 s. 1 i texten