Sök i Ratio Lex

Med förslag till tag om behandlingen av häktade och anhållna m. fl., m. m

1958-01-31 · 98 sidor, varav 97 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 97 av 98 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1958 A:68, Med förslag till tag om behandlingen av häktade och anhållna m. fl., m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

1

Nr 68

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till tag om

behandlingen av häktade och anhållna m. fl., m. m.;

given Stockholms slott den 31 januari 1958.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogat förslag till lag om behandlingen

av häktade och anhållna m. fl.;

dels inhämta riksdagens yttrande över härvid fogat förslag till kungörelse

med vissa föreskrifter angående häradshäkten, stadshäkten och polisarrester.

GUSTAF ADOLF

Ingvar Lindell

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att reglerna för behandlingen av häktade och

anhållna skall sammanföras i en särskild lag. Såsom grundläggande princip

fastslås, att den häktade eller anhållne skall behandlas med all tillbörlig

hänsyn, så att skadliga verkningar av frihetsförlusten såvitt möjligt förebygges.

Det är avsett, att reglerna i lagen jämväl skall i tillämpliga delar

gälla beträffande personer som eljest, för annat ändamål än verkställighet

av straffdom, intages i fångvårdsanstalt, häkte eller polisarrest.

Förslaget till kungörelse med vissa föreskrifter angående häradshäkten,

stadshäkten och polisarrester, över vilket förslag riksdagens yttrande begäres,

anger minimikrav på dessa förvaringslokalers beskaffenhet och utrustning.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 68

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

Förslag

till

Lag

om behandlingen av häktade och anhållna m. fl.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den som på grund av misstanke om brott eller av annan anledning häktats

skall behandlas med tillbörlig hänsyn, så att skadliga verkningar av

frihetsförlusten såvitt möjligt förebyggas.

2 §.

Den häktade må beläggas med fängsel allenast om det prövas erforderligt

för att förekomma flykt eller eljest är nödvändigt med hänsyn till ordning

och säkerhet.

Han må ej heller i övrigt underkastas annan inskränkning i sin frihet än

som påkallas av ändamålet med häktningen samt ordning och säkerhet.

3 §•

Den häktade skall senast vid ankomsten till förvaringslokalen visiteras.

Därvid skall iakttagas all den hänsyn som omständigheterna medgiva. Om

möjligt skall vittne närvara.

Penningar, värdesaker, legitimationshandlingar och sådana föremål som

kunna äventyra ordning och säkerhet skola fråntagas den häktade för att

särskilt förvaras.

4 §•

I varje rum må ej förvaras mer än en person, med mindre det är nödvändigt

av utrymmesskäl eller påkallas av annan särskild anledning.

5 §.

Vid behandlingen av den som häktats skall erforderlig hänsyn tagas till

hans ålder, kön och hälsotillstånd. Läkares anvisning rörande vården av

den som är sjuk skall beaktas.

6 §•

Häktad må ej åläggas arbete men äger, om det kan ske utan olägenhet,

utföra lämpligt arbete som han själv anskaffar eller som eljest kan beredas

honom.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1958

7 §•

I den mån det är förenligt med god ordning och i övrigt ej föranleder

olägenhet må häktad anskaffa eller mottaga underhåll och bekvämlighet

utöver vad som eljest bestås honom.

8 §.

Häktad må ej avsända eller mottaga brev eller annan försändelse eller

mottaga besök, med mindre det prövas kunna ske utan att äventyra ordning

och säkerhet eller medföra fara för att bevis undanröjes eller utredning

om brott eljest försvåras; dock äger han utan sådan prövning avsända

skrift till länsstyrelsen och till offentlig försvarare samt, om han förvaras i

fångvårdsanstalt, till fångvårdsstyrelsen.

Om rätt för försvarare att sammanträffa med den som är häktad stadgas

i rättegångsbalken.

9 §•

Om missbruk ej kan befaras, må häktad medgivas att besöka närstående

som är svårt sjuk eller bevista närståendes begravning, så ock att i

annat fall, då synnerliga skäl föreligga, lämna förvaringslokalen för viss

kort tid.

10 §.

Vad i denna lag är stadgat om häktad äger motsvarande tillämpning å

den som på grund av misstanke om brott anhållits eller gripits.

11 §•

Där någon eljest, för annat ändamål än verkställighet av straffdom, intages

i fångvårdsanstalt eller häkte eller, på grund av fylleri eller av annan

orsak, tages i förvar i polisarrest, skola ock bestämmelserna i denna lag,

med särskilt beaktande av anledningen till intagningen, i tillämpliga delar

lända till efterrättelse, om ej annat är i lag eller författning särskilt stadgat.

12 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1958.

Genom lagen upphävas 19 § 21—29 förordningen den 16 februari 1864

om nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall samt

9 § lagen den 20 december 1946 om införande av nya rättegångsbalken.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

Förslag

till

Kungörelse

med vissa föreskrifter angående häradshäkten, stadshäkten och

polisarrester

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Förvaringsrum i häradshäkte, stadshäkte eller polisarrest skall uppfylla

skäliga anspråk på sundhet.

2 §.

Förvaringsrum skall vara så anordnat, att obehörigas insyn förhindras.

Det skall vara försett med fönster, som är så inrättat, att rummet erhåller

god dager.

Golvytan skall vara minst 6 kvadratmeter och rummets kubikinnehåll

minst 15 kubikmeter. Vad i byggnadsstadgan är föreskrivet om våningshöjden

i boningsrum skall äga motsvarande tillämpning.

Rummet skall vara på tillfredsställande sätt ljudisolerat och i övrigt så

inrättat, att obehörig förbindelse mellan den intagne och annan såvitt möjligt

förhindras.

3 §•

Förvaringsrum skall vara försett med ändamålsenliga anordningar för

uppvärmning, luftväxling och belysning samt med lämpligt signalsystem för

påkallande av vaktpersonalens uppmärksamhet.

I förvaringsrum skall finnas stol, bord, hylla och säng jämte erforderlig

sängutrustning; dock må rum, som användes till förvaring av berusad, våldsam

eller sjuk person, i stället hava annan lämplig inredning.

Inredningen i förvaringsrum skall såvitt möjligt erhålla sådant utförande

och förses med sådana skyddsanordningar, att den icke kan av intagen

begagnas till skada för honom själv eller annan.

4 §.

Till förvaringsrum skall höra klosett och tvättställ. Därjämte skall finnas

särskilt utrymme med lämpliga anordningar för förvaring av de intagnas

kläder och övriga tillhörigheter.

5 §•

Förvaringsrum skall vid användning dagligen rengöras och luftas samt

vara uppvärmt till vanlig rumstemperatur. När rummet ej användes, skall

det hållas så uppvärmt att det kan tagas i bruk utan längre tidsutdräkt. Ej

må förvaringsrum användas till annat än avsett ändamål.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

6 §•

Beklädnadspersedlar och toalettartiklar skola tillhandahållas intagen i den

mån så erfordras och finnes lämpligt.

7 §•

Begagnade persedlar skola vid utlämnande till intagen vara väl rengjorda.

Har intagen visat sig vara behäftad med smittsam sjukdom eller ohyra, skall

såväl förvaringsrummet som av honom använda persedlar desinficeras.

8 §•

Häradshäkte, stadshäkte och polisarrest skola stå under tillsyn av förste

provinsialläkaren. Om länsstyrelsens jämte underlydande myndigheters tillsyn

över sådana lokaler är särskilt stadgat.

9 §.

Innan häradshäkte, stadshäkte eller polisarrest uppföres, skall byggnadsritning,

avseende jämväl sanitär och elektrisk inredning samt anordningar

för uppvärmning och luftväxling, hava godkänts av länsstyrelsen. Länsstyrelsen

skall i dylikt ärende inhämta yttrande av förste provinsialläkaren.

10 §.

Länsstyrelsen äger att i avseende å häradshäkte, stadshäkte eller polisarrest

meddela de närmare föreskrifter som med hänsyn till innehållet i 1—

7 §§ i denna kungörelse finnas erforderliga.

När särskilda skäl äro därtill, äger länsstyrelsen medgiva undantag från

bestämmelserna i 2 § andra och tredje styckena samt 3—5 §§.

11 §.

För efterlevnad av bestämmelserna i denna kungörelse eller med stöd av

10 § första stycket meddelade föreskrifter äger länsstyrelsen förelägga lämpligt

vite och till sådant vite fälla.

12 §.

Byggnadsstyrelsen och fångvårdsstyrelsen åligger att i samråd upprätta

normalritningar och tekniska anvisningar, vilka skola tjäna till ledning vid

byggandet och inredandet av häradshäkten, stadshäkten och polisarrester.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1958.

Genom kungörelsen upphävas:

1) kungörelsen den 13 oktober 1921 (nr 610) angående fastställande av ritning

till härads- eller stadsfängelse;

2) kungörelsen den 4 maj 1934 (nr 134) med vissa föreskrifter angående

förvaring av personer i härads- och stadsfängelser samt polisarrester; samt

3) kungörelsen den 21 juni 1946 (nr 303) med vissa bestämmelser angående

häktad.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 20 december 1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, fråga om behandling av personer

som intagits i häkte eller arrest) m. m., samt anför därvid följande.

I skrivelse den 7 april 1951 (nr 89) anhöll riksdagen att Kungl. Maj :t

måtte taga under övervägande att meddela ändrade bestämmelser rörande

arrestlokaler, ägnade att skapa effektiva garantier för att lokalerna hålles i

tillfredsställande skick. I ytterligare en skrivelse samma dag (nr 90) anhöll

riksdagen därjämte om utredning och förslag rörande vilka lokaler, som bör

ifrågakomma för förvaring bl. a. av tillfälligt omhändertagna sjuka personer

och alkoholister.

Med anledning härav uppdrog Kungl. Maj:t den 15 juni 1951 åt byråchefen

Torsten Eriksson att såsom sakkunnig inom inrikesdepartementet verkställa

en översyn av gällande bestämmelser om arrestlokaler och utreda härmed

sammanhängande spörsmål samt framlägga de förslag till författningsbestämmelser

och övriga åtgärder som utredningen föranledde. Vidare

uppdrog Kungl. Maj :t den 5 juni 1953 åt den sakkunnige att jämväl verkställa

utredning rörande vilka lokaler som bör ifrågakomma för förvaring

av tillfälligt omhändertagna sjuka personer och alkoholister samt framlägga

de förslag till åtgärder som utredningen föranledde. Till sekreterare åt den

sakkunnige förordnades numera förste byråinspektören i socialstyrelsen

Daniel Wiklund.

Utredningen, som antagit benämningen polisarrestutredningenl har den

8 december 1955 avgivit betänkande om häkten och arrester (SOU 1955: 54).

Vid betänkandet har fogats förslag till lag om behandling av häktade in. fl.

(häkteslag) och till kungörelse med vissa föreskrifter angående härads- och

stadshäkten samt polisarrester (häkteskungörelse) ävensom vissa andra författningsförslag.

Över betänkandet med därvid fogade författningsförslag har efter remiss

yttranden avgivits av Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten

för Nedre Norrland, riksåklagarämbetet, statsåklagarna i Stockholm,

Göteborg och Malmö, statspolisintendenten, rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg

och Malmö, medicinalstyrelsen, fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen,

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1958

byggnadsstyrelsen, statskontoret, överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser

— efter hörande av landsfogdarna ävensom, i den utsträckning länsstyrelserna

funnit erforderligt, under desamma lydande myndigheter och befattningshavare

samt kommuner — 1951 års byggnadsutredning, svenska

stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, föreningen Sveriges

landsfogdar, föreningen Sveriges stadsfiskaler, föreningen Sveriges landsfiskaler,

föreningen Sveriges häradshövdingar, Sveriges advokatsamfund, svenska

psykiatriska föreningen, svenska polisförbundet och svenska nykterhetsvårdsförbundet.

Vid remissmyndigheternas utlåtanden har i åtskilliga fall

fogats yttranden av underlydande myndigheter och befattningshavare ävensom

av kommuner och enskilda organisationer.

Sedan ärendet härefter ytterligare beretts, anhåller jag att få upptaga det

till behandling.

I. Gällande bestämmelser m. m.

Samhällets organ äger i vissa fall omhändertaga enskilda personer i avbidan

på intagning i anstalt eller annan åtgärd. I olika författningar finnes

regler om befogenhet för myndigheterna att företaga dylika tillfälliga frihetsberövanden,

om skyldighet alt hålla förvaringslokaler, om lokalernas beskaffenhet

och utrustning, om tillsyn över desamma och om vilket slag av

lokaler som skall komma till användning för förvaringen. De lokaler,

varom i förevarande sammanhang är fråga, utgöres av häradshäkten och

stadshäkten (även benämnda häradsfängelser och stadsfängelser), polisarrester

samt fångvårdsanstalternas häktesavdelningar.

Befogenhet att företaga tillfälliga frihetsberövanden

I fråga om personer som misstänkes för brott kan häktning, anhållande

och gripande förekomma. Bestämmelser härom är upptagna i 24 kap. rättegångsbalken.

Även enligt lagen den 6 december 1957 om utlämning för brott

kan anhållande och häktning ske (16 och 23 §§). Om befogenhet att företaga

anhållande och häktning av lösdrivare finnes föreskrifter i lösdrivarlagen.

Person, som stör domstolsförhandling eller i egenskap av vittne visar

tredska inför domstol, kan häktas. Regler härom återfinnes i 5 kap. 9 § och

36 kap. 21 § rättegångsbalken. Enligt 94 § konkurslagen kan gäldenär, som

försummar att fullgöra vissa åligganden eller som överträder visst förbud,

genom häkte tillhållas att fullgöra sin skyldighet.

Den största gruppen av tillfälligt omhändertagna består av personer, som

beträtts med fylleri. Dessa omhändertages på grund av den fara de i sitt berusade

tillstånd utgör för sig själva och andra; omhändertagandet sker med

stöd av 7 § förordningen den 16 november 1841 emot fylleri och dryckenskap.

Beträffande sinnessjuka och alkoholmissbrukare återfinnes regler om tillfälligt

omhändertagande i 28 § sinnessjuklagen samt 21, 25 och 37 §§ nykterhetsvårdslagen.

I ett flertal lagar föreskrivcs skyldighet för polismyndigheterna att meddela

handräckning för inställande på sjukhus eller anstalt eller hos myn
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

dighet eller för undergående av läkarundersökning. Som exempel kan nämnas

sinnessjuklagen (51 §), socialhjälpslagen (43 §), nykterhetsvårdslagen

(38 och 56 §§), lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning av

könssjukdomar (22 §), tuberkulosförordningen (5 §), lagen den 4 juni 1954

om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna (24 §) och lagen

den 18 juni 1954 om personundersökning i brottmål (4 §).

Utlänning kan jämlikt utlänningslagen tagas i förvar under vissa förutsättningar

(35 §).

Tillfällig förvaring kan även ifrågakomma beträffande villkorligt frigivna

eller på prov utskrivna från fångvårdsanstalt och detta även utan att ytterligare

brott blivit begånget (16 § lagen om villkorlig frigivning, 17 § andra

stycket ungdomsfängelselagen och 12 § tredje stycket förvarings- och interneringslagen).

Omhändertagande av person, vars uppträdande innefattar ett störande av

eller en omedelbar fara för ordningen eller vars omhändertagande eljest erfordras

för att avvärja straffbelagd gärning, regleras i 12 § i allmänna polisinstruktionen.

Även i andra fall än de nu angivna kan enligt särskilda författningar tillfälliga

frihetsberövanden äga rum.

Skyldighet att hålla förvaringslokaler

Beträffande häradshäkten stadgas i 26 kap. 4 § byggningabalken, att vid

vart tingsställe skall vara ett fängelse, där missgärningsmän må hållas i förvar.

Kostnaderna för uppförande och underhåll av fängelset åvilar dem som

inom tingslaget erlägger kommunalutskylder. Föreskrifter härom återfinnes

i lagen den 5 juni 1909 angående skyldighet att deltaga i kostnaden för

byggnad och underhåll av tingshus och häradsfängelse.1

Vad angår stadshäkten föreskrevs i kungl. brev den 27 november 1798,

att i varje stad bör finnas åtminstone två arrestrum. Enligt kungl. brev den

14 augusti 1841 kan i stad, där länshäkte finnes, stadens häkte förenas med

länshäktet mot bidragsskyldighet från stadens sida. Länshäkte motsvaras

numera av fångvårdsanstalt.

Vissa regler om såväl häradshäkten som stadshäkten återfinnes i 1 kap.

16 § rättegångsbalken. I detta lagrum stadgas, att för förvaring av anhållna

eller häktade skall för domsaga å tingsställe eller annan ort, som Konungen

bestämmer, så ock i stad med rådhusrätt finnas häkte. Med Konungens tillstånd

må häkte vara gemensamt för flera domsagor eller för domsaga och

stad.

En närmare utredning rörande städers och tingslags skyldighet att hålla

häkte har på uppdrag av fångvårdens byggnadskommitté verkställts av hovrättsassessorn

Ulf Lundvik i en den 6 september 1957 avgiven promemoria

om stads- och häradsfängelser (SOU 1957: 34).

1 *?å häradsfängelser även begagnas för transportfångar, deltager enligt kungl. brev den 30 januari

182. kronan i deras byggande med häradsborna. — Angående ny- eller ombyggnad av tingshus

har vissa föreskrifter meddelats i kungl. cirkulär till länsstyrelserna den 12 februari 1926.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

9

Beträffande polisarrester föreskrives i 8 § andra stycket lagen den 6 juni

1925 om polisväsendet i riket, att det åligger polisdistrikt att i erforderlig

utsträckning ombesörja materiel, byggnader, arrestlokal, telefon och övriga

för distriktets polisväsen erforderliga anordningar.

I ämbetsskrivelse den 4 maj 1934 från socialdepartementet till fångvårdsstyrelsen

och länsstyrelserna har länsstyrelserna anbefallts att tillse, att tillräckligt

antal lokaler av föreskriven beskaffenhet finnes anordnade för förvaring

av häktade, kvarhållna eller eljest omhändertagna personer. Vidare

framhålles att länsstyrelserna i fråga om polisarresters anordnande såväl å

landsbygden som i stad bör beakta vikten av att polisdistrikten i minsta

möjliga mån betungas med utgifter för sådant ändamål. Med hänsyn härtill

bör länsstyrelserna, när anledning därtill föreligger, verka för att polisdistrikten

i lämplig omfattning förenar sig om gemensam arrestlokal. Länsstyrelserna

bör, sägs det i skrivelsen, tillhandagå polisdistrikten med råd

och upplysningar, huru polisarrester skall anordnas på ändamålsenligaste

och mest ekonomiska sätt.

Förvaringslokalernas beskaffenhet och utrustning samt tillsynen

Rörande beskaffenheten och utrustningen av förvaringslokaler

stadgas i 19 § 22 promulgationsförordningen till strafflagen — i

fortsättningen benämnd SP — att häkte skall vara så beskaffat att det icke

är menligt för den häktades hälsa. I samma paragraf 29 föreskrives vidare,

att rum där anhållen förvaras skall uppfylla skäliga anspråk på sundhet och

bekvämlighet. Dessa stadganden torde anses tillämpliga å alla här ifrågavarande

slag av förvaringslokaler.

I kungörelsen den 4 maj 1934 med vissa föreskrifter angående förvaring

av personer i härads- och stadsfängelser samt polisarrester lämnas bl. a. ett

antal detaljföreskrifter rörande beskaffenheten och utrustningen av dessa

lokaler. Sålunda stadgas i 1 §, att förvaringsrum skall vara så inrättat att

obehörig förbindelse mellan den förvarade och annan i möjligaste mån förhindras,

att rummet skall vara försett med stol, hylla och bädd, ändamålsenliga

anordningar för luftväxling och belysning samt ringledning eller annan

lämplig anordning för påkallande av vakt, att rummet, då det användes till

förvaring av berusad eller våldsam person eller eljest särskilda förhållanden

föreligger, må i stället för stol, hylla och bädd samt belysningsanordning

ha annan för ändamålet anpassad inredning samt att i fängelse och

polisarrest skall finnas erforderliga toalettanordningar. Enligt 2 § skall

förvaringsrum vid användning dagligen rengöras och luftas samt vara uppvärmt

till vanlig rumstemperatur. När rummet ej användes, bör det enligt

samma författningsrum hållas så uppvärmt att det kan tagas i bruk utan

längre tidsutdräkt. I 5 § första stycket föreskrives, alt i den mån så erfordras

skall för varje förvaringsrum för häktade och för brott kvarhållna finnas

beklädnadspersedlar och sängkläder samt att dylika persedlar må rekvireras

hos fångvårdsstyrelsen mot erläggande av tillverkningskostnaden.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

Andra stycket av samma paragraf innehåller bestämmelse att till nykommande

icke må utlämnas persedlar, som ej blivit väl rengjorda efter senaste

begagnandet.

Enligt kungörelsen den 13 oktober 1921 angående fastställande av ritning

till härads- eller stadsfängelse må sådant ej uppföras innan ritning därtill

fastställts av fångvårdsstyrelsen och byggnadsstyrelsen gemensamt. Denna

kungörelse har enligt senare praxis tillämpats även på polisarrester. Till ledning

för polidistrikten har byggnadsstyrelsen, på uppdrag av Kungl. Maj :t,

i samråd med fångvårdsstyrelsen och statspolisintendenten i april 1946 utarbetat

ritningar och beskrivning till normaltyp av polisarrest. I beskrivningen

sägs bl. a. att cell bör lia en golvyta av minst 6 m2 och vara minst

1,8, helst 2 m, bred. Rumshöjden bör vara minst 2,7 m. Fönstret skall ha

en yta av minst 1 m2, mätt i karmdagern. I ämbetsskrivelse den 21 maj 1947

till länsstyrelserna har vederbörande statsråd uttalat önskvärdheten av

att samråd upptages med statspolisintendenten, då uppförande av polisarrest

i enlighet med nyssnämnda förslag aktualiseras, och att statspolisintendenten

underrättas om vunna erfarenheter, sedan dylik byggnad

varit i bruk någon tid. — I detta sammanhang må nämnas att försvarets

sjukvårdsstyrelse den 21 augusti 1950 har utfärdat hygieniska föreskrifter

rörande militärhäkten (jfr Tsjv 6/1950 och första lagutskottets utlåtande nr

14/1951 s. 3 ff). Enligt dessa föreskrifter skall cell för ensam arrestant ha

en rymd av minst 15 m3 och en golvyta av minst 6 m2. Varje cell skall förses

med fönster mätande minst 1/10, helst 1/8 av golvytan samt så anbringat, att

god dager erhålles i cellen.

I fråga om tillsynen över förvaringslokalerna stadgas i 1 § tredje

stycket i instruktionen den 21 juni 1946 för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsanstalterna,

att styrelsen skall öva tillsyn över stads- och häradsfängelse.

Jämväl länsstyrelserna har tillsyn över härads- och stadshäklen samt

dessutom över polisarrester. Enligt 6 § 4 i länsstyrelseinstruktionen den 5

juni 1953 åligger det länsstyrelsen att utöva tillsyn över häkten, som ej

lyder under fångvårdsstyrelsen. I 5 § första stycket länsstyrelseinstruktionen

föreskrives, att det tillkommer länsstyrelsen att såsom länets högsta polismyndighet

ha ansvar för och ledning av polisväsendet i länet samt övervaka

att polisdistrikten fullgör vad dem i avseende å polisväsendet åligger. Enligt

7 § 1 mom. samma instruktion äger länsstyrelsen att för upprätthållande

av allmän ordning och säkerhet stadga erforderliga viten, och i 14 § lagen

den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket stadgas att länsstyrelsen, om den

finner att polisdistrikt uppenbarligen åsidosätter sina åligganden enligt sagda

lag, skall hos polisdistriktet göra framställning om rättelse, att länsstyrelsen,

om ej i anledning av länsstyrelsens framställning erforderlig åtgärd

vidtages, äger därom förordna samt att länsstyrelsen, om det finnes vara

av nöden, må förelägga lämpligt vite och till sådant vite fälla. Jämlikt 6 §

1 mom. instruktionen för överståthållarämbetet den 5 december 1947 tillkommer

det ämbetet att, såvitt angår huvudstaden, fullgöra de åligganden

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

11

och utöva de befogenheter, som i länen ankommer på länsstyrelserna, samt

bl. a. att såsom stadens högsta polismyndighet ha ansvar för och ledning av

polisväsendet och tillse, att Stockholms polisdistrikt fullgör sina åligganden

i avseende å polisväsendet.

Under länsstyrelserna fullgöres tillsynen av landsfogdarna, landsfiskalerna

och stadsfiskalerna — dock gäller särskilda regler för Göteborg, Malmö,

Norrköping och Hälsingborg, vilka är undantagna från området för landsfogdes

polisverksamhet — och under överståthållarämbetet av polismyndigheten

i Stockholm. I 22 § instruktionen den 24 april 1936 för landsfogdarna

— i sagda författningsrums lydelse enligt kungörelse den 30 december

1947 — stadgas att landsfogden skall, i samband med resor för andra tjänsteåligganden,

genom inspektioner övervaka, att inom länet befintliga häkten

och polisarrester är i överensstämmelse med gällande föreskrifter. Enligt

16 § landsfiskalsinstruktionen den 14 december 1951 skall landsfiskal, inom

vars distrikt finnes häkte som ej lyder under fångvårdsstyrelsen, ha tillsyn

över häktet med tillhörande inventarier samt ombesörja häktade och anhållna

personers underhåll, vartill nödiga medel emot redovisning må

rekvireras hos länsstyrelsen. Är för domsaga avsett häkte beläget i stad,

som ej ingår i landsfiskalsdistrikt, skall förenämnda åligganden, där de

ej ankommer på stadsfiskal i staden, enligt samma paragraf tillhöra landsfiskal

i det distrikt, som länsstyrelsen efter förslag av landsfogden bestämmer.

I 14 § i instruktionen den 30 december 1947 för stadsfiskalerna sägs att

stadsfiskal, där annorlunda ej blivit av Kungl. Maj :t föreskrivet, skall ha

tillsyn över i staden beläget och för densamma avsett, under fångvårdsstyrelsen

ej lydande häkte med tillhörande inventarier, i föreskriven ordning

upprätta och insända förteckning över där förvarade personer samt ombesörja

häktade och anhållna personers underhåll, vartill i förekommande

fall nödiga medel emot redovisning må rekvireras hos länsstyrelsen.

Jämlikt bestämmelser i allmänna läkaiänstruktionen den 19 december 1930

och hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 ankommer det på förste provinsialläkare

— och med sådan jämställd förste stadsläkare -— samt på hälsovårdsnämnd

att utöva tillsyn över den allmänna hälsovården inom respektive

verksamhetsområden. Detta åliggande omfattar också tillsyn över de nu

ifrågavarande förvaringslokalerna, men något särskilt stadgande härom finnes

icke.

Användningen av olika slag av förvaringslokaler

Rörande häktad person stadgas i 24 kap. 22 § rättegångsbalken, att han

skall utan dröjsmål föras till allmänt häkte.1 Om det finnes vara av synnerlig

vikt för utredningsändamål, kan rätten förordna att med överförandet skall

tills vidare anslå. I 64 § utlänningskungörelsen föreskrives, att utlänning som

tagits i förvar skall intagas i statens fångvårdsanstalt eller polisarrest eller

1 Om innebörden av begreppet »allmänt häkte» se första lagutskottets utlåtande nr 41/1948 och

Förvaltningsrättslig tidskrift 1951 s. 302 ff.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1958

omhändertagas på annat lämpligt sätt. I övrigt saknas i stort sett regler om

i vilka lokaler tillfälligt omhändertagna personer skall förvaras.

Rörande användningen i praxis av de olika slagen av arrestlokaler har justitieombudsmannen

i sin till 1951 års riksdag avgivna ämbetsberättelse anfört:
Härads-

och stadshäktena äro i första hand avsedda för förvaring av anhållna

och häktade. För avtjänande av ådömt frihetsstraff användas de däremot

icke. Beträffande häktade är det på de flesta orter praxis, att de överföras

till statlig fångvårdsanstalt. Förvaring av häktade i härads- eller stadshäkte

förekommer därför i regel blott under helt korta tidsperioder, såsom i

samband med att den häktade inställes för domstolsförhandling. I mellan 10

och 15 städer förvaras dock häktade under hela rannsakningstiden i stadshäktet.

Förutom för förvaring av anhållna och häktade användas särskilt häradshäktena

icke sällan även för omhändertagande av sådant klientel, som eljest

intages i polisarrest. Understundom grundar sig denna användning på uttryckligt

avtal mellan de tingshusbyggnadsskyldiga och vederbörande polisdistrikt.

Häradshäktet är i dylikt fall att anse som förenat med polisarrest.

Vad angår polisarresterna erhålla dessa i praxis en mångskiftande användning.

Ofta tagas de i anspråk för förvaring av anhållna. Särskilt gäller

detta på orter, där det är långt till häradshäktet eller där häktet, såsom

många gånger är fallet, befinner sig i mindre gott skick än arresten. Polisarresterna

användas vidare för härbärgerande av personer, som tagits i förvar

enligt utlänningslagen, alkoholistlagen eller lösdrivarlagen, ävensom för

tillfälligt inhysande av personer, som skola införpassas till fångvårdsanstalt,

sinnessjukhus, arbetshem eller annan dylik anstalt. En stor del av det i

polisarresterna intagna klientelet, för vilket här icke kan uttömmande redogöras,

består av omhändertagna fyllerister.

Dessa uppgifter torde fortfarande i allt väsentligt äga giltighet.

Det må här erinras om att vederbörande departementschef i prop. nr 164

till 1931 års riksdag med förslag till lag om behandling av alkoholister (s.

70) uttalat, att det icke erfordras någon bestämmelse av innehåll, att en

farlig alkoholist får förvaras i arrest- eller fängelselokal. Även utan ett dylikt

stadgande torde, yttrade departementschefen, dylik förvaring få anses tilllåten,

om verkligen ingen möjlighet finnes att på annat betryggande sätt

ordna omhändertagandet. Det betonades att, där den omhändertagne insatts

i arrest eller fängelse, polismyndigheten bör ombesörja överflyttning till annan

lokal, så snart omständigheterna det medgiver.

Behandlingen av tillfälligt omhändertagna personer

Bestämmelser om behandlingen av personer, som intagits i härads- eller

stadshäkte eller polisarrest eller å fångvårdsanstalts häktesavdelning, återfinnes

för närvarande främst i SP 19 § 21—29, kungörelsen den 4 maj 1934

med vissa föreskrifter angående förvaring av personer i härads- och stadsfängelser

samt polisarrester ävensom kungörelsen den 21 juni 1946 med

vissa bestämmelser angående häktad. Regler i nu förevarande hänseende

upptages dessutom i 24 kap. 11 § rättegångsbalken, 13 § allmänna polisinstruktionen

och 66 § utlänningskungörelsen.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

Av innehållet i här ifrågavarande författningar må i detta sammanhang

nämnas följande. Enligt SP 19 § 22 får icke flera personer sättas i samma

förvaringsrum, om detta kan undvikas. Måste flera personer placeras i samma

rum, skall de som häktats för ringare brott hållas skilda från dem som häktats

för grövre brott. Män och kvinnor skall också hållas åtskilda. Ej heller

får häktade förvaras tillsammans med dem som avtjänar straff. Om särskilt

fängsel av säkerhetsskäl måste användas, får enligt SP 19 § 21 sådant ej

begagnas på annat sätt eller under längre tid än säkerheten fordrar. S. k.

lcroppsrannsakan får företagas. Vad härvid skall iakttagas regleras i 3 § i

1934 års kungörelse och 2 § i 1946 års kungörelse; enligt sistnämnda författningsrum

skall den häktade visiteras. I övrigt finnes bestämmelser i angivna

författningar rörande mathållning, utevistelse, sysselsättning (läsning och

arbete), brevskrivning, emottagande av besök, sjukvård, beklädnad m. m.

I 24 kap. 11 § rättegångsbalken stadgas, att den som är anhållen skall hållas

i förvar men eljest ej må underkastas annan inskränkning i sin frihet än

som påkallas av ändamålet med anhållandet, ordningen å förvaringsplatsen

eller allmän säkerhet. I fråga om personer, som omhändertagits med stöd av

12 § allmänna polisinstruktionen, återfinnes i 13 § i samma instruktion en

bestämmelse av väsentligen samma innehåll som 24 kap. 11 § rättegångsbalken.

I 66 § utlänningskungörelsen föreskrives i huvudsak att i fråga om behandlingen

av utlänning, som hålles i förvar, skall i tillämpliga delar gälla vad

som är stadgat om behandlingen av den som är häktad.

II. Brister i nuvarande ordning och framkomna önskemål

om förbättringar

I sin till 1951 års riksdag avgivna ämbetsberättelse lämnade justitieombudsmannen

en redogörelse för beskaffenheten av härads- och stadsfängelserna

samt polisarresterna i riket.1 Redogörelsen grundade sig på en under

år 1950 verkställd utredning i ämnet. I fråga om det närmare innehållet i

denna redogörelse torde få hänvisas till ämbetsberättelsen s. 252—261. Här

skall endast lämnas en sammanfattning av de viktigaste punkterna däri.

Genom länsstyrelserna och polismästaren i Stockholm lät justitieombudsmannen

infordra uppgifter, enligt uppställt formulär, rörande samtliga arrestlokaler

i riket. Svar inkom beträffande sammanlagt 639 arrester. Ehuru

undersökningen i första hand tog sikte på förvaringsrum för andra än fyllerister,

lämnades i betydande utsträckning uppgifter även rörande s. k. fylleristfinkor.

Tillhopa redovisades 1 863 celler, därav, såvitt kunde utläsas av

svaren, 328 fylleristfinkor.

Cellernas allmänna skick graderades av uppgiftslämnarna, i regel vederbörande

polischef, såsom mycket gott, gott, mindre gott eller dåligt. Omkring

21 procent av cellerna betecknades såsom mycket goda, 45 procent såsom

1 Kragan hade redan tidigare varit föremål för justitieombudsmannens uppmärksamhet, se 1934

års ämbetsberättelse s. —jjol.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

goda, 23 procent såsom mindre goda och 11 procent såsom dåliga. Justitieombudsmannen

anmärkte härtill, att hans allmänna intryck var att uppgiftslämnarna

väl mycket översett med cellernas brister. Åtskilliga av de celler,

som betecknats som goda eller mindre goda, befann sig efter vad uppgifterna

i övrigt gav vid handen i ett enligt justitieombudsmannens mening

mycket otillfredsställande skick.

Av de dåliga cellerna betecknades 46 av läkare eller hälsovårdsnämnd

såsom direkt hälsovådliga.

Nära 40 procent av de redovisade cellerna hade en golvyta, som understeg

6 m2, i vissa fall högst avsevärt. Sålunda understeg golvytan 3 m2 i icke

mindre än 25 celler. 8 celler var så små, att en högvuxen man icke kunde

ligga rak i någon av dem, annat än möjligen diagonalt över cellen. Den

minsta av dessa celler mätte 1,78 m i längd och 1,65 m i bredd.

Åtskilliga celler innehöll även för liten luftrymd. I 205 celler understeg

sålunda rymden 12 m3. Ej mindre än 49 celler innehöll icke ens 8 m3.

Mångenstädes rådde vidare dåliga ventilationsförhållanden. Ovanligt var

icke, att man i uppgifterna klagade över att cellerna besvärades av osund

lukt eller stank.

Cellfönstren understeg mycket ofta den i normalbeskrivningen angivna

minimistorleken, 1 m2. Ej sällan var fönstret blott en liten glugg, i storleken

40 X 40 cm eller ännu mindre. Icke alldeles sällan förekom det, att cellfönstren

ej var placerade i ytterväggen utan vette mot något angränsande rum. Justitieombudsmannen

anknöt till den sistnämnda uppgiften den reflexionen, att

anordningen, på grund av de hygieniska vådor som var förenade därmed,

icke borde godtagas ens i celler, som var avsedda enbart för fyllerister.

Elektrisk eller annan artificiell belysning saknades i 16 celler, avsedda

även för anhållna.

I fråga om uppvärmningen av cellerna brast det på flera håll. Över 18

procent av cellerna uppgavs sålunda vara mer eller mindre kalla. I 97 celler

uppgavs förekomma fukt.

Beträffande klosettanordningen upplystes, att celler, som användes för

förvaring av anhållna, icke sällan var utrustade med wc-stol. Justitieombudsmannen

anförde på denna punkt, att det enligt hans mening icke var

tillfredsställande, att den intagne sålunda nödgades förrätta sina naturbehov

i samma rum, där han intog sina måltider och sov. Ännu mera otillfredsställande

var enligt justitieombudsmannens åsikt den i många arrestlokaler

förekommande anordningen med torvmullsklosetter i cellerna. Dessa spred

nämligen, enligt vad från många håll omvittnades, en frän och osund lukt.

I ett stort antal arrester saknades särskild tvättanordning. Ofta fick man

nöja sig med ett vanligt tvättfat, insatt i cellen.

Justitieombudsmannen framhöll, att det var önskvärt att särskilda celler

användes för fyllerister och särskilda för andra kategorier av intagna. Allenast

en tredjedel av de i runt tal 1 500 celler, i vilka anhållna åtminstone

stundom förvarades, var emellertid reserverad uteslutande för annat klientel

än fyllerister. Återstoden av cellerna användes för alla kategorier av

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år i958

15

intagna; de ojämförligt flesta — mer än 800 — syntes vara inrättade i första

hand med tanke på fylleristförvar. Justitieombudsmannen anförde i anslutning

härtill:

Att anhållna på detta sätt i betydande omfattning måste inhysas i celler,

som inretts för förvaring av fyllerister — med stengolv, mången gång golvbrunn

och i regel en hård och obekväm träbrits som liggplats, låt vara mestadels

försedd med madrass — är icke tillfredsställande. Ännu större äro

de olägenheter som följa, då fyllerister förvaras i celler som inretts för ett

annat klientel. Ofta klagar man sålunda över att det är svårt eller omöjligt

att rengöra cellerna, om de förorenats. I glesa trägolv rinna uppkastningarna

ned i springorna, där de sedan kvarbliva och orsaka en besvärande lukt.

Understundom äro sängarna så inrättade, att en effektiv rengöring under

dem icke är möjlig. Uppkastningar, som sipprat ned under sängen, kunna

då icke avlägsnas ordentligt. I några fall har anmärkts, att madrasser, som

icke varit försedda med skydd, blivit förorenade av fyllerister. I sådana

illaluktande och ohygieniska lokaler kunna nu anhållna få vistas under en

veckas tid eller ännu längre.

I mera än hälften av fallen var cellerna icke försedda med föreskriven möblering.

Mer än två tredjedelar av arrestlokalerna saknade förråd av kläder

för de intagna. Endast i ett fåtal fall var arrestlokal utrustad med inhägnad

promenadgård.

Sammanfattningsvis anförde justitieombudsmannen, att de inkomna uppgifterna

förstärkt det intryck han tidigare fått, att arrestlokalerna mångenstädes

i vårt land icke motsvarade de krav, som man ur sanitär och humanitär

synpunkt ägde rätt att ställa på desamma. Att märka var därvid —

fortsatte justitieombudsmannen — att det ingalunda var i fattiga och glest

befolkade landsändar, som arrestbeståndet var sämst. Tvärtom var det genomsnittliga

tillståndet särskilt dåligt i de båda Skånelänen under det att

förhållandena i Norrland — Norrbottens län dock undantaget — var relativt

tillfredsställande. Landsbygdens arrestlokaler var mången gång bättre än

städernas. I många städer och däribland även några av landets största

rådde allvarliga missförhållanden på detta område. Som exempel på städer,

vilkas arrester var särskilt dåliga, anförde justitieombudsmannen Norrköping

och Hälsingborg. Vidare uttalade justitieombudsmannen:

De för arrestlokalerna närmast ansvariga — i regel vederbörande polischef

— ha mångenstädes gjort allvarliga ansträngningar för att få de brister,

som i det ena eller andra avseendet vidlåda arresterna, avhjälpta. I regel ha

dessa ansträngningar emellertid icke lett till något omedelbart residtat.

Mången gång ha gjorda framställningar strandat på bristande förståelse för

frågans betydelse från de kommunala myndigheternas sida. En hämsko har

även varit, att frågan om iordningställande av ny arrestlokal så ofta sammankopplats

med andra kommunala byggnadsprojekt såsom uppförande av

kommunalhus eller brandstation. Under senare år har man vidare på flera

håll icke velat ingå på några byggnadsplaner i avvaktan på den nya kommunindelningen.

beslut, som fattats om uppförande av nya arrestlokaler, ha

slutligen i flera fall icke kunnat verkställas på grund av den rådande byggnadsregleringen.

Åtskilliga förbättringar borde emellertid kunna vidtagas

även utan ny- eller ombyggnad. Framför allt kunna de brister, som hänföra

sig till cellernas utrustning med möbler, sängkläder och dylikt, icke urskuldas

med hänvisning till hyggnadsregleringen. Med god vilja borde det

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

heller icke vara omöjligt att ersätta de sämsta arrestlokalerna med provisoriska

anordningar. Denna utväg synes emellertid i stor utsträckning ha lämnats

oprövad.

Till sist meddelade justitieombudsmannen, att han beträffande samtliga

de arrestlokaler, som uppgivits vara hälsovådliga, vänt sig till vederbörande

länsstyrelse för att söka få arresterna förbättrade eller nedlagda.

I två likalydande motioner vid 1951 års riksdag (I: 97 och II: 126) hemställdes,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om en

skyndsam utredning rörande ändrade lagbestämmelser om arrestlokaler,

ägnade att skapa effektiva garantier för att lokalerna befann sig i ett tillfredsställande

skick. I två andra, ävenledes likalydande motioner vid samma

års riksdag (I: 155 och II: 204) hemställdes, att riksdagen måtte begära

skyndsam utredning om införande av lagregler rörande huru tillfälligt omhändertagande

av -— såvitt nu är i fråga — olika slag av sjuka personer

skulle verkställas.

Motionerna behandlades av första lagutskottet. Beträffande frågan om

arrestlokalernas skick anförde utskottet i utlåtande nr 14 bl. a. att justitieombudsmannens

utredning gav vid handen att allvarliga missförhållanden

rådde på förevarande område. På många håll i vårt land uppfyllde arrestlokalerna

uppenbarligen icke ens tillnärmelsevis de krav som man från

sanitär och humanitär synpunkt måste ställa på desamma. Det måste enligt

utskottets mening anses ovärdigt ett kultursamhälle att tolerera sådana missförhållanden.

Utskottet yttrade vidare, att de myndigheter och sammanslutningar,

som till utskottet inkommit med yttranden över motionerna, i allmänhet

hade velat finna främsta orsaken till de rådande missförhållandena

i gällande byggnadsreglering. Man hade vidare framhållit, att kommunerna

i många fall icke velat inlåta sig på några byggnadsplaner i avbidan på den

stundande kommunindelningsreformen. Utskottet fann det emellertid uppenbart

att de brister som vidlådde arrestlokalerna icke, annat än till någon

mindre del, kunde ha uppkommit under det nästföregående decenniet eller

alltså under den tid, då byggnadsreglering varit gällande och en genomgripande

ändring i den kommunala indelningen stått för dörren. I stor utsträckning

hänförde sig bristerna till själva konstruktionen av lokalerna.

Utskottet fortsatte:

Till det anförda kommer att, även om det under senare år förelegat och

alltjämt föreligger hinder mot att bygga nya arrestlokaler i någon större

utsträckning, det dock uppenbarligen varit och är möjligt att på annat sätt

åstadkomma åtskilliga förbättringar i de rådande förhållandena. Många av

de sämre arresterna synas kunna försättas i drägligt skick med relativt

små medel. Man behöver här endast peka på sådana åtgärder som att anordna

erforderliga ventiler, eventuellt insätta fläktar samt förstora de

fönsteröppningar som äro för små. Att ersätta de mångenstädes förekommande

torvmullsklosetterna inne i cellerna med mera hygieniska anordningar

kan icke heller draga någon större kostnad. Likaså bör det vara möjligt

att förbättra uppvärmningen av kalla celler genom att sätta in elektriska

värmeelement. Kunna icke cellerna genom sådana åtgärder bringas i någorlunda

tillfredsställande skick, bör arresten nedläggas och provisoriska ut
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1958

rymmen anskaffas för ändamålet, eventuellt genom förhyrning av lämplig

lokal. Den omständigheten att en arrestlokal är avsedd att framdeles bliva

ersatt med en bättre utgör slutligen icke någon som helst ursäkt för underlåtenheten

att sörja för erforderlig utrustning med möbler, sängkläder

och dylikt. Sådan materiel kan komma till användning även i den nya

arresten.

Enligt utskottets mening kan man därför icke med fog göra gällande, att

de nuvarande missförhållandena äro att väsentligen betrakta som en följd

av byggnadsregleringen eller att de ha sin orsak däri, att man velat avbida

den nya kommunindelningen. Fastmer synes man höra söka grundorsakerna

till de rådande förhållandena dels i bristande intresse och förståelse för

dessa spörsmål från de lokala organens sida, dels ock i avsaknaden av en

tillräckligt effektiv kontroll över att dessa organ fullgöra sina skyldigheter.

Med hänsyn till vad sålunda framkommit fann utskottet anledning att

ifrågasätta, huruvida gällande författningsbestämmelser på området var

tillräckligt effektiva. Särskilt syntes reglerna rörande uppsikten över de

olika arrestlokalerna vara i behov av översyn. Enligt utskottets mening skulle

det vara värdefullt, om skyldighet stadgades för landsfogde att med jämna

tidsmellanrum — en gång om året eller en gång vart annat år — besöka

samtliga arresllokaler inom länet. Vidare anförde utskottet att de nuvarande

bestämmelserna rörande beskaffenheten och utrustningen av arrestlokaler

lämpligen kunde göras något mer ingående och detaljerade. Slutligen syntes

det utskottet kunna sättas i fråga, om det icke var ändamålsenligt att sammanföra

de för närvarande på ett stort antal författningar spridda bestämmelserna

rörande arrestlokaler av olika slag eller åtminstone de viktigaste

av dessa bestämmelser till en författning. En sådan koncentration av bestämmelserna

skulle enligt utskottet bidraga till att göra dem mer lättöverskådliga

och därigenom också bättre kända av de lokala organ, som hade att

sörja för arresterna.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde utskottet att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte taga

under övervägande åt! meddela ändrade bestämmelser rörande arrestlokaler,

ägnade att skapa effektiva garantier för att lokalerna hölls i tillfredsställande

skick.

Motionerna rörande spörsmålet, huru tillfälligt omhändertagande av sjuka

personer skall verkställas, behandlades av utskottet i dess utlåtande nr 15.

Utskottet anförde bl. a., alt del i viss utsträckning synles för överskådlig tid

framåt förbliva oundvikligt att tillfälligt inhysa särskilt alkoholister i polisarrest.

Om blott arrestlokalerna försattes i drägligt skick, torde enligt utskottet

alltför stora betänkligheter icke möta häremot. En utredning borde

begränsas till åtgärder, som befanns möjliga att genomföra i dåvarande

läge. Utlåtandet utmynnade i eu hemställan att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag rörande vilka lokaler som

hör ifrågakomma för förvaring av — såvitt nu är i fråga — tillfälligt omhändertagna

sjuka personer och alkoholister. För utlåtandets innehåll i övrigt

torde i förevarande sammanhang icke behöva redogöras (jfr polisarrestutredningens

betänkande s. 21—23).

2 Bihang till riksdagens protokoll 1958. i samt. Nr 08

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1958

Riksdagen anslöt sig till vad utskottet i sina förutnämnda utlåtanden anfört

(riksdagens inledningsvis omnämnda skrivelser den 7 april 1951, n:ris

89 och 90).

Det må här erinras om att frågan om ändrade former för förvaring av akut

berusade, främst gatufyllerister, vid ett flertal tillfällen aktualiserats. I

tidigare officiella framställningar har det närmast varit fråga om en mera

ändamålsenlig form för sådana personers förvaring. När detta spörsmål

senast påtalades, riktades emellertid uppmärksamheten även på samhällsreaktionen

i övrigt gentemot fyllerister. Sålunda påyrkade strafflagberedningen

i yttrande den 19 december 1953 över straffrättskommitténs förslag

till brottsbalk (SOU 1953: 14) ett slopande i princip av straffpåföljden för

fylleri på allmän plats samt förordade anordnande av särskilda »kliniker»

för rationell behandling av akut berusade personer och åtgärder genom

vederbörande nykterhetsnämnds försorg i anslutning härtill. Strafflagberedningen

hemställde, att erforderliga lagstiftningsåtgärder skulle genomföras

i samband med prövningen av det förslag till ny nykterhetsvårdslagstiftning,

som då var under beredning inom inrikesdepartementet. Den förordade

lagändringen ansåg departementschefen dock vara av så vittgående

natur, att prövning av densamma icke medhanns i samband med den slutliga

prövningen av förslaget till ny lag om nykterhetsvård.

III. Huvudgrunderna i förslaget

Utredningen. Utredningen anför till en början att utredningsuppdragen

omfattar dels spörsmålet om åtgärder — i första hand genom ändrade bestämmelser

— för att på kort sikt förbättra den allmänna standarden på de

lokaler som nu användes för förvaring av enligt myndighets beslut tillfälligt

omhändertagna dels ock frågan om arten och beskaffenheten av de

lokaler, som ur principiell synpunkt kan anses ändamålsenliga för sådan

förvaring, särskilt i fråga om vissa kategorier (sjuka och alkoholmissbrukare).

Utredningen har ansett sig böra se hela det komplex av problem, som

utredningsuppdragen sålunda aktualiserar, i ett sammanhang och alltså funnit

lämpligt att ej uppdela detta på det sätt, som skett under riksdagsbehandlingen

och vid utredningsuppdragens meddelande.

Då 1934 års kungörelse också gäller häktade, i den mån dessa förvaras i

härads- eller stadshäkte, samt kungörelsen reglerar även sådant häktes anordnande,

har utredningen funnit sig böra upptaga jämväl frågan om ändamålsenlig

förvaring av häktade personer. Utredningen fortsätter:

Ett särskilt skäl härtill är att SP 19 §, som huvudsakligen innehåller behandlingsbestämmelser,

visserligen främst äger tillämpning på för brott

häktade eller anhållna men på grund av att inga andra förvaringslokaler än

häkten eller polisarrester står till buds även på andra kategorier omhändertagna

(uttryckligen föreskrivet beträffande utlänning, som tagits i förvar

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

19

— 66 § utlänningskungörelsen). En viss revision av SP 19 § bleve alltså nödvändig,

även om vi vid utarbetande av våra förslag skulle bortse från de

häktade. Vidare är en tillfredsställande lösning av lokalproblemen visserligen

en viktig sida av en human och i övrigt lämplig förvaringsform vid

tillfälliga frihetsberövanden men dock icke den enda. Vi har därför funnit

erforderligt att söka få till stånd en ny reglering av behandlingen i vidaste

mening av alla olika personkategorier, som på grund av myndighets beslut

tillfälligt omhändertagits.

Utredningens förslag till bestämmelser är i detta syfte utformade på sådant

sätt att bestämmelserna kan ersätta SP 19 § (med undantag av punkt

13), som ur språklig synpunkt måste anses föråldrad och även av denna anledning

behöver revideras, samt 1934 och 1946 års kungörelser. Detta står

enligt utredningens mening också i god överensstämelse med 1951 års riksdags

uttalade önskemål om ett sammanförande av de för närvarande på

ett stort antal författningar spridda bestämmelserna rörande arrestlokaler

av olika slag eller åtminstone de viktigaste av dessa till en författning. En

sådan koncentration av bestämmelserna bör ■— såsom riksdagen med allt

fog understrukit — kunna bidraga till att göra dem mer lättöverskådliga

och därigenom också bättre kända av de lokala organ, som har att sörja för

arresterna (första lagutskottets utlåtande nr 14 vid 1951 års riksdag s. 17).

Utredningen framhåller vidare, att enligt första lagutskottets av 1951

års riksdag godkända utlåtande nr 15 utredningen rörande frågan om lokaler

för tillfälligt omhändertagande av vissa särskilda kategorier (sjuka och alkoholmissbrukare)

borde begränsas till åtgärder, som befinnes möjliga i

nuvarande läge. Utredningen fortsätter:

Utskottet fann av praktiska och ekonomiska skäl icke möjligt att för den

närmaste framtiden utesluta användningen av polislokaler även i dessa

fall, därest de hålles i ett för omhändertagande av människor godtagbart

skick. Den närmast till hands liggande åtgärden för att skapa garantier härför

är att skärpa bestämmelserna rörande beskaffenheten och utrustningen

av dessa lokaler och tillsynen över dem. På grund av riksdagens sålunda

tillkännagivna ståndpunkt har vi ansett oss böra till en början inskränka

oss till att överse, komplettera och sammanföra vissa nu gällande bestämmelser

rörande häktes- och arrestlokaler i syfte att nå en höjning av dessa

lokalers allmänna standard samt rörande behandlingen av dem som intagits

i sådana lokaler. Vi har emellertid under utredningsarbetet kommit till den

övertygelsen, att hela detta område erfordrar en grundlig och mera definitiv

reglering innefattande jämväl en förnyelse av lokalbeståndet. Utredning

härom bör verkställas genom den mera långsiktiga planering för att lösa

hela komplexet av hithörande frågor, vilken vi nedan förordar.

Det klientel, varom här är fråga, kan enligt utredningen grovt uppdelas

i två huvudkategorier: 1) för brott misstänkta (brottsfall) samt 2) av annan

anledning än för brott omhändertagna. Utredningen anmärker, att

gränserna mellan dessa kategorier i verkligheten kan vara ganska flytande.

Utredningen riktar härefter uppmärksamheten på de åtgärder, som p ä

relativt kort sikt kan förutsättas medföra en förbättring av de nu i

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1958

flera hänseenden oefterrättliga förhållanden, under vilka de båda nyssnämnda

personkategorierna efter beslut om tillfälligt omhändertagande ej sällan

förvaras, samt behandlar därvid först sådana brottsfall, som utgöres

av personer vilka omhändertagits av polis- eller åklagarmyndighet, d. v. s.

personer som gripits eller anhållits på grund av misstanke om brott.

Utredningen anför, att för förvaring av denna kategori brottsfall i allmänhet

användes polisens vanliga arrestlokaler jämte biutrymmen men i viss

utsträckning även härads- och stadshäkten. Dessa lokaler befinner sig enligt

justitieombudsmannens förut redovisade utredning på många håll i

landet i ett ur humanitär synpunkt otillfredsställande skick. Mera detaljerade

och i vissa avseenden skärpta bestämmelser angående sådana lokaler,

bl. a. rörande tillsynen, torde enligt utredningens mening även på kortare

sikt kunna avhjälpa en del av nu rådande missförhållande särskilt vad dessa

lokalers anordnande och utrustning beträffar.

Om också aktuella nybyggnadsplaner, vilka ej sällan syftar till ett sammanförande

av ifrågavarande förvaringslokaler med övriga offentliga myndigheters,

ofta lägger praktiska hinder i vägen för en snabb sanering av

dessa lokaler, bör dock enligt utredningens mening åtskilliga och snara förbättringar

kunna ske genom en ej alltför tids- eller kostnadskrävande byggnadsteknisk

översyn av nu befintliga förvaringslokaler syftande till en höjning

av deras minimistandard. Denna översyn finner utredningen vara

påkallad redan på grund av den av riksdagens förordade skärpningen av

nu gällande bestämmelser. Vidare bör de förhållanden, under vilka tillfälligt

omhändertagna förvaras, kunna snabbt förbättras genom meddelande

av bestämmelser om förvaringslokalernas utrustning på ett sätt, som motsvarar

nutida krav på ändamålsenlighet och humanitet. Slutligen bör förbättrade

förhållanden även kunna ernås genom att dessa lokaler givas eu

sådan utformning, att de kan tillgodose primära differentieringsbehov. För

brott gripna eller anhållna, vilka förhåller sig lugna, bör enligt utredningen

som regel förvaras för sig i för dem lämpade lokaler, och omtöcknade

och/eller bråkiga (vanligen alkoholpåverkade lagöverträdare eller för enbart

fylleri omhändertagna) för sig i för dessa särskilt anordnade lokaler.

Brottsfallen (och lösdrivare) bör vidare av naturliga skäl i princip hållas

skilda från övriga omhändertagna. På många håll, i städerna sannolikt genomgående,

har en differentiering av arrestbeståndet skett i enlighet med

dessa principer, vilka utredningen anser lämpligen böra göras allmängiltiga.

Skärpta minimifordringar i fråga om arrestlokalers (och häktens) allmänna

beskaffenhet, utrustning och differentieringsanordningar bör sålunda

enligt utredningens uppfattning uppställas. Formerna för omhändertagandet

av gripen eller anhållen (liksom f. ö. av häktad och med avseende

på behandlingen i övrigt) bör präglas av straffverkställighetslagens ord om

behandlingen av på fångvårdsanstalt intagen »med aktning för hans människovärde».

Utredningen erinrar i detta sammanhang om Sveriges anslutning

år 1951 till Europarådets konvention av den 4 november 1950 angående

skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

(särskilt artiklarna 5 och 6).1 Anspråken i fråga om utformningen av förvaringsrum

för brottsfall bör egentligen ställas strängare än på motsvarande

rum för dem som avtjänar straff, eftersom endast misstanke om brott

föreligger i de förra fallen. Att förvaringstiden är kort utgör i och för sig

intet skäl, som talar däremot. För alla brottsfall bör enligt utredningen

principiellt gälla vad 24 kap. It § rättegångsbalken stadgar för förvaring

av för brott anhållna, nämligen att denna skall ske under sadana yttre

former, att den omhändertagnes frihet icke inskränkes mer än som oundgängligen

påkallas av syftet med omhändertagandet (hindra honom från

att avvika, undanskaffa bevis om det brott, för vilket han är misstänkt, eller

eljest försvåra utredningen o. s. v.) eller av det nödvändiga kravet på upprätthållandet

av ordningen inom de lokaler, där han förvaras, samt allmän

säkerhet.

En omarbetning av gällande bestämmelser bör enligt utredningens mening

sålunda ej taga sikte enbart på de yttre anordningarna för för\aringen

utan även inriktas på en viss reglering — utöver vad SP 19 § stadgar

av hur hela denna kategori omhändertagna skall behandlas, motsvarande

reglerna i 1946 års kungörelse, vilken nu gäller endast häktade som intagits

i fångvårdsanstalt. En moderniserad lagstiftning på detta område

bör därför lämpligen innehålla dels föreskrifter rörande i förvaringsrum intagnas

behandling, dels föreskrifter av hygienisk och byggnadsteknisk ai t

samt rörande förvaringslokalers utrustning och ändamålsenliga utformning

i övrigt.

Utredningen övergår härefter till att behandla sådana brottsfall, som utgöres

av personer vilka omhändertagits av domstol, d. v. s. häktade på

grund av misstanke om brott, samt anför att det av principiella skäl synes

olämpligt att häktade, som nu i största utsträckning sker, intages i fångvårdsanstalt,

d. v. s. anstalt för behandling av för brott dömda. Den principiellt

måhända riktigaste lösningen av frågan om de häktades placering

torde enligt utredningen vara att skapa särskilda statliga förvaringsanstalter,

vilka har tillräckligt stora upptagningsområden för att kostnaderna skall

kunna hållas inom rimliga gränser och står under administration av en för

varje anstalt utsedd särskild styrelse. Att nå en lösning av förevarande problem

är enligt utredningens mening ej möjligt på kort sikt. Man torde därföi

tills vidare få nöja sig med den nuvarande ordningen, ehuru en viss revision

av bestämmelserna rörande formerna för häktades förvaring bör genomföras,

varvid — som utredningen tidigare förordat — dessa bestämmelser hör sammanföras

med motsvarande bestämmelser rörande andra tillfälligt omhändertagna.

Utredningen framlägger jämväl vissa synpunkter på förvaringen av personer,

som omhändertages av annan anledning än misstanke om brott. Beträffande

dessa personer gäller enligt utredningens mening i om möjligt

1 Jfr Kungl. Maj-.ts prop. nr 165 till 1951 års riksdag och nr 32 till 1963 års riksdag. Se jämväl

rererat i Nordisk Kriminalistisk Årsbok 1954 av förhandlingar i Svenska kriminalistforeningen

rörande de mänskliga rättigheterna.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1958

annu mycket högre grad än i fråga om gripna, anhållna eller häktade på

grund av misstanke om brott, att omhändertagandet måste ske med aktning

för den omhändertagnes människovärde. — I fråga om utredningens

behandling i övrigt av hithörande spörsmål torde i förevarande sammanhang

få hänvisas till betänkandet s. 34—36.

Utredningen upptager härefter frågan om tillsynen över stads- och liäradshäkten

samt polisarrester och yttrar, att denna synes böra koncentreras

och skärpas för att driva fram en bättre allmän standard på dessa lokaler

och ändamålsenliga förvaringsvillkor i övrigt. Fångvårdsstyrelsen såsom

straffverkställighetsmyndighet torde kunna befrias från tillsynen över sådana

häkten och över huvud från befattningen med ärenden rörande dessa,

tillsynen över häktena liksom över polisens arrestlokaler bör enligt utredningens

mening åvila länsstyrelserna (samt landsfogden och de lokala polischeferna),

vilka det också bör åligga att godkänna ritningar för nytillkommande

häkten och arrester. 1951 års riksdags uttalande om besök av vederbörande

landsfogde en gång om året eller en gång vart annat år i samtliga

häkten och polisarrester inom länet synes böra tjäna som hållpunkt i

fråga om intensiteten i landsfogdarnas tillsyn över dessa lokaler. Helst bör

dock sådana besök ske oftare. En decentralisering till länsstyrelserna av

tillsynen över förvaringslokalerna synes utredningen erfordra mer detaljerade

bestämmelser särskilt vad beträffar dessa lokalers yttre standard. Vid

utformningen av förslagen till bestämmelser härom har utredningen beaktat

detta behov.

För den mera personliga tillsynen av de omhändertagna, som ofta är

affektlabila eller i övrigt företer akuta eller mera manifesta psykiska abnormdrag,

anser utredningen det vara behövligt och ändamålsenligt, att en

oidnad medverkan av läkare kommer till stånd. Bestämmelser härom bör

därför utfärdas. Denna medverkan bör i viss mån även gälla tillsynen över

förvaringslokalerna.

Erfarenheten synes utredningen bekräfta att detta ur rättssäkerhetssynpunkt

ytterst ömtåliga område på något sätt måste bevakas centralt. Detta

torde lämpligast ske genom eu i inrikesdepartementet särskilt avdelad befattningshavare.

I dennes uppgift bör enligt utredningens mening även ingå

att verka för att förvaringslokaler anordnas gemensamt för län eller delar

av län.

Vidare anför utredningen att förslagen om skärpning av bestämmelserna

om förvaringslokaiernas beskaffenhet och utrustning, läkares medverkan i

tillsynen över de omhändertagna och över förvaringslokalerna samt den

särskilda tillsynen från inrikesdepartementet motiverar att utredningen ej

ansett erlorderligt att, som riksdagen ifrågasatt, skärpa bestämmelserna för

landsfogdarna om tillsyn över förvaringslokalerna.

Härefter behandlar utredningen frågan om åtgärder på längre

sikt och anför, att såsom en omedelbart erforderlig åtgärd, vilken i varje

fall i städerna torde kunna genomföras tämligen snart och oavsett eventuella

nvbyggnadsplaner och långtidsprogram, framstår en differentiering

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

av de förvaringslokaler, som polisen använder för olika kategorier omhändertagna.

En lokaldifferentiering är redan genomförd i viss utsträckning —

t. ex. särskilda arrester för fyllerister — men bör enligt utredningens mening

genomföras mera generellt samtidigt med att den standardhöjning,

varav trängande behov föreligger på manga hall i landet, kommer till stand.

Utredningen anför vidare:

Då en fullt genomförd differentiering måste bli relativt kostsam och det

är rationellt och ur polisens synpunkt principiellt riktigast att enbart specialpersonal

användes för att handhava den tillfälliga förvaringen av ovan

närmare specificerade kategorier omhändertagna, blir — med undantag för

de större städerna — det lokala polisdistriktet en för liten enhet att bära

kostnaderna. Även ett landsfiskalsdistrikt synes i allmänhet bli en för liten

enhet att svara för utgifterna för eu tillräckligt differentierad förvaringsorganisation.

Med beaktande av dessa synpunkter framstår följande skiss till

en framtida organisation av den tillfälliga förvaringen av olika kategorier

polisklientel och häktade som en första ansats till en lösning av hithörande

spörsmål. Självfallet har vi icke tagit definitiv ställning till denna ofullständigt

utformade lösning, enär mera ingående utredning erfordras härför. En

utredning av denna omfattning ingår knappast i vår uppgift utan torde böra

verkställas under medverkan av representanter för de olika parter, som här

kan ha intressen att bevaka. Sedan nyindelning av riket i landsfiskalsdistrikt

som en följd av kommunindelningsreformen genomförts med giltighet från

den 1 januari 1952 (jfr kungörelse om rikets indelning i landsfiskalsdistrikt

den 1 juli 1951, nr 316), föreligger ej längre något hinder av antydd art för

en grundligare reform av ordningen för tillfälligt omhändertagnas förvaring.

För vissa personkategorier, vilkas förvaringstid kan väntas bli särskilt

kortvarig (t. ex. fyllerister) måste enligt utredningen av uppenbara skäl den

nuvarande ordningen — bortsett från de behov av standardhöjning och lokaldifferentiering,

som föreligger och förut berörts — även i framtiden i

stort sett bibehållas. Dessa kategorier måste självfallet förvaras så nära den

lokala polisens tjänsterum som möjligt. Hur en mera rationell behandling

av omhändertagna fyllerister främst i större polisdistrikt (storstäder) bör

ordnas, synes böra göras beroende av viss försöksverksamhet och vidare

utredning på grundval av samlade erfarenheter av sådan verksamhet. För

förvaring av övriga tillfälligt omhändertagna synes med nuvarande goda

kommunikationer den mest rationella organisationen vara att i varje län

upprätta en central länsinstitution eventuellt med vederbörande landsting

som huvudman (anordnande och drift). I varje fall torde en sådan länsinstitution

lämpa sig för de sydligare, ej alltför vidsträckta länen. För de

övriga länen skulle man kunna tänka sig att söka lösa organisationsproblemet

genom flera förvaringsinstitutioner i varje län, låt vara av kostnadsskäl

enklare anordnade.

Till en sådan institution skulle enligt utredningen alltså i första hand föras

alla personer, som polisen omhändertagit, i den mån de icke omedelbart

efter omhändertagandet kan föras vidare till social vårdanstalt, fångvårdsanstalt

eller sjukhus eller tämligen snart kan frigivas, samt av domstol för

brott häktade. Barnavårdskommittén har (se SOU 1955: 37) föreslagit eu

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

speciell organisation av »utredningshem» för unga, som på grund av brott

eller annan social missanpassning måst tillfälligt omhändertagas. Skulle

detta förslag ej i avsedd omfattning kunna genomföras, är det enligt utredningens

mening möjligt att giva de föreslagna länscentralerna en sådan utformning,

att också det klientel förenänmda kommitté åsyftar utan olägenhet

kan tillfälligt omhändertagas i dessa centraler. En bestämd förutsättning

är att effektiv åtskillnad skapas mellan det unga och det vuxna klientelet

genom att en för unga avsedd avdelning, eller »utredningshem» enligt

barnavårdskommitténs terminologi, förlägges till en separat byggnad.

Utredningen förutsätter, att härads- och stadshäktena skall nedläggas eller

användas som länscentraler i de fall detta efter erforderliga ändringar och

moderniseringar är möjligt. Vidare anför utredningen att länscentral, som

förslagsvis skulle administreras av en lokalstyrelse utsedd av Kungl. Maj:t

och med en domare som ordförande, lämpligen kunde organiseras på en

häktesavdelning, en förvaringsavdelning och en sjukavdelning (eventuellt

även ett »utredningshem» såsom fristående avdelning).

Yttrandena. Utredningens förslag har i princip biträtts av de allra flesta

n serna. I fra^a om förslagets detaljer har dock framkommit åtskilliga

erinringar.

Vad angår behandlingen av de intagna har Sveriges advokatsamfund

såsom en allmän erinran mot förslaget uttalat att det vore önskvärt

om bestämmelserna kunde avfattas så, att de lämnade mindre utrymme för

»lagande efter lägligheten» än vad fallet är med förslaget. Samfundet inser

till fullo svårigheten att på detta område meddela strikta och undantagslösa

föreski ifter, men det förefaller dock som om vissa av bestämmelserna onödigtvis

försetts med reservationer och möjligheter till undantag.

I fråga om den nuvarande beskaffenheten av härads- och

stadshäkten samt polisarrester framhålles från många håll, afl

allvarliga brister föreligger. Sålunda uttalar riksåklagarämbetet att de erfarenheter

som ämbetet vunnit rörande förevarande spörsmål är ägnade att

bekräfta riktigheten av justitieombudsmannens uttalande. Länsstyrelsen i

Älvsborgs län är medveten om att de nuvarande arrestlokalerna på många

håll icke motsvarar de krav som man ur sanitär och humanitär synpunkt

har rätt att ställa på desamma, och Sveriges advokatsamfund uttalar att förvaringslokalerna

i stor utsträckning är bristfälliga och stundom rent underhaltiga.

På liknande sätt uttalar sig bl. a. länsstyrelsen i Gotlands län, länsstyrelsen

i Kristianstads län, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län och rådhusrätten

i Malmö.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser däremot, att arrestlokalerna i

länet i stort sett är i relativt gott skick. Länsstyrelsen i Hallands län anför

att den allmänna standarden på stads- och liäradshäkten samt polisarrester

i länet ej är anmärkningsvärt låg.

I några yttranden anföres, att en förbättring ägt rum på senare tid. Riksåklagarämbetet

uttalar att de för lokalernas beskaffenhet ansvariga i vissa

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1958

25

fall gjort allvarliga ansträngningar för att avhjälpa föreliggande brister. Det

är ock möjligt, att läget i förevarande avseende nu är något bättre än det

var vid den tidpunkt då justitieombudsmannens utredning företogs. Länsstyrelsen

i Kronobergs län ger uttryck åt samma uppfattning.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför att efter den av riksdagens justitieombudsman

år 1950 företagna utredningen otvivelaktigt en betydande förbättring

skett på många håll. Alt så blivit fallet beror bland annat på lättnader

i byggnadsregleringen samt på nybyggnader i samband med den ändrade

kommunindelningen och ändringar i fråga om indelningen i polisdistrikt.

En förnyad undersökning av lokalbeståndet skulle därför sannolikt

lämna en mera positiv bild av förhållandena än den som framkom genom

utredningen år 1950. Enligt länsstyrelsens mening hade en sådan undersökning

varit önskvärd. Även föreningen Sveriges landsfiskaler anför att under

tiden efter justitieombudsmannens utredning en avsevärd standardförbättring

inträtt,.sammanhängande med bl. a. en intensifierad tillsyn från landsfogdarnas

och polischefernas sida. Länsstyrelsen i Jämtlands län gör ett liknande

uttalande.

Beträffande anledningen till föreliggande brister yttrar svenska landskommunernas

förbund att i diskussionen härom den meningen har framförts,

att bristerna främst har sin orsak i alltför ringa förståelse från de

lokala organens sida och för svag kontroll. Förbundet vill på grund härav

och med hänvisning till förhållandena inom fångvård och sinnessjukvård

understryka betydelsen av övriga orsaker, då det gäller de landskommunala

polisarresterna. Bortsett från de svårigheter, som byggnadsregleringen skapat,

har landskommunerna haft speciella problem, sammanhängande med

polis- och landsfiskalsdislriktsindelningen. Frågor om arrestlokalens anordnande

sammanhänger intimt med spörsmål om polisorganisationen i stort,

byggande av polisstation m. m. Antalet polisdistrikt med egentliga landskommuner

uppgick i januari 1944 till ca 1 400, i januari 1949 till ca 1 150,

i mars 1953 till ca 615 och i januari 1956 till ca 500, alltså en reducering

till ungefär tredjedelen på 12 år. Och ännu är polisdistriktsdöden ingalunda

ett avslutat kapitel. Det synes förbundet icke enbart förståeligt utan även

välmotiverat, alt kommunalmännen på landsbygden med tanke på de osäkra

framtidsperspektiven visat en viss återhållsamhet inför ekonomiska engagemang

i samband med arrestlokalernas ordnande. Härtill kommer dels den

omständigheten alt landsbygdens arrestlokaler vanligen torde vara ianspråktagna

endast sporadiskt och för kortvariga beläggningar och dels den i landskommunerna

allmänt rådande uppfattningen att polisväsendet icke är eu

kommunal utan en statlig angelägenhet. Enligt Sveriges advokatsamfund

torde de otillfredsställande förhållandena delvis bero på att gällande föreskrifter

är alltför allmänt hållna och icke tillräckligt detaljerade. Det kan

emellertid också ifrågasättas om icke tillsynen brustit i effektivitet. Tydligt

är sålunda att förvaringslokalcrna i många fall befinner sig i ett skick, som

icke överensstämmer med de föreskrifter som redan nu gäller.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

Önskvärdheten av en förbättring av förvaringslokalernas

standard understrykes i ett stort antal remissyttranden. Sålunda anför riksåklagarämbetet

att det får anses vara ett samhällsintresse av stor vikt. att

de förvaringslokaler varom här är fråga är av så god beskaffenhet, att däri

omhändertagna ej löper fara att lida men till sin kroppsliga eller andliga

hälsa. I fråga om de personer, som intagits i arrestlokalerna, gäller i stor

utsträckning, alt deras intagning ej föranletts av något som helst klandervärt

förhållande från deras sida. Och ej heller beträffande övriga omhändertagna,

särskilt häktade och anhållna, kan det anses försvarligt att förvara

dem på sådant sätt, att deras psykiska motståndskraft försvagas och deras

möjligheter att tillvarataga sin rätt därigenom undergräves. Mot åtskilliga

av de nuvarande arrestlokalerna kan enligt ämbetets mening anmärkning i

detta avseende framställas. Socialstyrelsen understryker starkt angelägenheten

av att åtgärder snarast vidtages för en förbättring av de synnerligen

otillfredsställande förhållanden som på sina håll råder i landet på detta

område, särskilt i fråga om beskaffenheten av arrestlokalerna. Missförhållandena

har under det senaste året ytterligare accentuerats genom det framför

allt i storstäderna starkt ökade — på många håll flerdubblade -— antalet

omhändertaganden för fylleri. Härigenom har även möjligheterna att genomföra

en korttidsreform på området försvårats. Sistnämnda omständighet bör

enligt styrelsens mening icke under några förhållanden få leda till att detta

reformarbete uppskjutes utan bör i stället mana till särskilda ansträngningar

att övervinna svårigheterna. Fångvårdsstyrelsen anför att utredningsmannen

uppenbarligen med all rätt konstaterat att en radikal förbättring av de

lokaler som användes för förvaring av de synnerligen skiftande kategorierna

tillfälligt omhändertagna är nödvändig, och länsstyrelsen i Örebro län anför

att speciellt förvaring av sinnessjuka och alkoholister på sätt som nu sker ofta

ger anledning till grundade erinringar ur humanitär synpunkt. Saken blir ej

bättre därigenom att vistelsetiden i polisarresten ofta förlänges utöver den

för utredningen behövliga tiden till följd av alkoholistanstalternas bristande

kapacitet. Liknande yttranden har avgivits av bl. a. hovrätten över Skåne

och Blekinge, hovrätten för Nedre Norrland, överståthållarämbetct, länsstyrelsen

i Uppsala län, länsstyrelsen i Jönköpings län, länsstyrelsen i Malmöhus

län, länsstyrelsen i Älvsborgs län, rådhusrätten i Malmö och föreningen

Sveriges stadsfiskaler.

Länsstyrelsen i Kristianstads län antecknar med tillfredsställelse att en

utredning av hithörande frågor kommit till stånd. Det är emellertid att förvänta

— och har för övrigt redan visat sig — att i samma mån som antalet

polisdistriktsförbund ökar, arrestlokalernas standard och resurser förbättras.

Ofta föranleder en sammanslutning av skilda polisdistrikt att en ny

arrestlokal uppföres. Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar att det icke skall

bestridas att det fortfarande finns brister att avhjälpa. Så kommer väl också

att ske i den mån kommunernas nybyggnadsbehov blir tillgodosett. De

kommunala myndigheterna är säkerligen beredda att här göra en ökad insats.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1958

27

Mot det i betänkandet framlagda förslaget till föreskrifter angående

anordnande av häkten och arrestlokaler har byggnadsstyrelsen

i huvudsak intet att erinra. I samband med den nya häkteskungörelsens

ikraftträdande torde nu föreliggande normalritningar till häkten

och arrester böra omarbetas till överensstämmelse med de nya föreskrifterna.

Även fångvårdsstyrelsen yttrar att styrelsen ur byggnadstekniska synpunkter

icke har något att erinra mot utredningens förslag till häk teskungörelse.

Riksåklagarämbetet vill sätta i fråga, om icke förslaget i sin strävan att

tillgodose de omhändertagnas intresse i vissa avseenden gått längre än som

kan anses motiverat med hänsyn till övriga på frågan inverkande omständigheter,

framför allt kostnadssynpunkter. Fångvårdsstyrelsen yttrar, att

en granskning av de föreslagna bestämmelserna ger vid handen att vissa

av dem, om de icke skall stanna på papperet, skulle komma att medföra en

tämligen omfattande nybyggnad av åtskilliga i bruk varande förvaringsutrvmmen.

Någon kostnadsberäkning härför har ej framlagts av utredningsmannen.

Fångvårdsstyrelsen fortsätter:

I sin utredning den 31 december 1949 rörande städernas skyldighet beträffande

förvar och underhåll av häktade personer framhöll fångvårdsstyrelsen,

att eu ombyggnad av stadshäktena med hänsyn till den på många

håll förekommande ringa frekvensen av häktade skulle draga oproportionerligt

stora kostnader. Med stöd av vissa uppgifter i betänkandet och med

ledning av sin kännedom om tidigare ombyggnadsföretag av liknande art

finner fångvårdsstyrelsen det icke orimligt antaga att ett förverkligande av

utredningsmannens förslag skulle komma att medföra ombyggnad av omkring

1 500 förvaringsrum för en genomsnittlig kostnad av omkring 20 000

kronor eller sålunda en sammanlagd investering av omkring 30 miljoner

kronor. Såsom utredningsmannen framhållit torde en del av dessa utrymmen

komma att erfordras även i framtiden för förvaring av personer, som

tillfälligt omhändertagits för kort tid. Beträffande återstoden, som gissningsvis

kan antagas utgöra två tredjedelar, skulle ett genomförande av utredningsmannens

förslag innebära att en betydande kostnad nedlägges på anordningar,

som enligt utredningsmannens och även fångvårdsstyrelsens åsikt

äro praktiskt och principiellt olämpliga och därför endast skulle kunna godtagas

såsom ett provisorium. Ett sådant tillvägagångssätt finner styrelsen ej

välbetänkt.

Enligt fångvårdsstyrelsens mening bör förbättringsåtgärderna beträffande

nu ifrågavarande förvaringsutrymmen i högre grad än som skulle följa av utredningsmannens

förslag begränsas till sådana åtgärder som verkligen icke

är särskilt kostnadskrävande eller som har något bestående värde, såsom

t. ex. anskaffande av utrustning som kan komma till användning även i

framtida förvaringslokaler. Länsstyrelsen i Örebro län m. fl. framhåller

att det är viktigt all nytillkommande bestämmelser om snara förbättringar

svarar mot faktiska möjligheter alt på ett rimligt sätt och inom föreskriven

tid realisera desamma.

Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar all föreskrifterna icke får bli

alltför detaljerade utan bör vara så utformade alt de medger en viss rörelsefrihet

för huvudmannen att ordna lokalerna på det sätt, som i varje fall är

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1958

mest ändamålsenligt. Föreningen Sveriges londsfiskciler yttrar att alltför

rigorösa bestämmelser torde leda till onödigt krångel, och landsfiskalen i

Solna distrikt anser det lämpligast att i häkteskungörelsen intages allenast

ett fåtal bestämmelser om minimifordringar på förvaringsrum. Länsstyrelsen

i Jämtlands län — jämte andra — uttalar sig på liknande sätt.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anför att detaljerna lämpligen bör behandlas

i anvisningar angående utförande av häkten och arrester för atl

tjäna som vägledning vid länsstyrelsernas prövning av ritningar till dylika

lokaler. Länsarkitekten i Malmöhus län yttrar att bättre möjligheter till

följsamhet med bl. a. den tekniska utvecklingen skulle vinnas, om byggnadsstyrelsen

i samband med utarbetandet av normalritningar gåves befogenhet

att utgiva anvisningar beträffande utrynnnesstandard, belysnings- och ventilationsförhållanden

samt inredningsdetaljer i övrigt. Härvid skulle också en

viss anpassning till lokala förhållanden kunna medgivas. Länsarkitekten i

Skaraborgs län anser att kungörelsen, med anvisningar som komplement,

borde kunna koncentreras och giva enkla, klara besked.

Svenska landskommunernas förbund yttrar, att alltför ringa hänsyn tagits

till att man fortfarande i åtskilliga år i små polisdistrikt måste ha kvar ett

betydande antal mindre arrestlokaler med ringa beläggning och med svårigheter

att ordna läkarbesök och bevakning. I fråga om dessa lokaler kan

icke lika höga krav resas beträffande utrustning och specialisering som då

det gäller lokaler för långtidsförvaring eller en större anläggning, som ständigt

användes för tillfällig förvaring av ett betydande antal personer. Förbundet

framhåller nödvändigheten av att betydligt större hänsyn tages till

de mindre polisdistriktens förhållanden än vad som gjorts i betänkandet.

Jämväl kommunalfullmäktige i Ovanåkers kommun fäster uppmärksamheten

på att utformningen av arrestlokaler måste differentieras om de skall

lämpa sig för behovet i stad och på landet. I stad är polisarresten alltid bevakad.

På landet däremot kan polismannen (-männen), åtminstone på kortare

tid, av brådskande göromål vara tvungen att lämna arrestbyggnaden.

Större säkerhetskrav måste ställas på en tidvis obevakad arrestlokal. På liknande

sätt yttrar sig flera andra lokala instanser.

Överståthållarämbetet anser, att det i fråga om förvaringslokalernas beskaffenhet

och utrustning torde vara nödvändigt att i större omfattning än

utredningen föreslagit tillskapa olika regler för olika kategorier av omhändertagna,

och poliskammaren i Göteborg anför med avseende å polisarresterna,

att en differentiering av förvaringsrummen synes eftersträvansvärd,

exempelvis i tre grupper, nämligen dels för brott gripna och anhållna, dels

tillfälligt omhändertagna och dels s. k. socialfall och liknande.

Hovrätten för Nedre Norrland framhåller att förslaget i fråga om häktenas

och arresternas beskaffenhet och utrustning innebär betydande ändringar i

vad som för närvarande gäller. Dess genomförande torde vara en fråga på

mycket lång sikt. De flesta bestämmelserna torde, bland annat av ekonomiska

skäl, ej kunna omsättas i praktiken annat än i samband med nybyggnad

eller sådan genomgripande ombyggnad av nuvarande lokaler att den nära

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1958

nog blir att jämställa med uppförande av helt ny byggnad. Länsstyrelsen i

Kronobergs län uttalar sig på liknande sätt.

Poliskammaren i Malmö yttrar att det må anses som en viss brist i utredningen,

att den föreliggande frågan icke setts i sitt större sammanhang. Det

är sålunda uppenbart, att polisarresternas på många håll dåliga standard

intimt sammanhänger med lika otidsenliga och bristfälliga lokalförhållanden

för polisväsendets egen personal. Det synes vidare klart, att frågan om

polisarrester och häkten hänger samman med vilka resurser fångvård, sinnessjukvård

och alkoholistvård har i fråga om vård- och utrymmesmöjligheter.

Det är uppenbart, att utredningen avser ett område, där bristerna fått

en alldeles speciell betoning på grund av de förhållanden, som för närvarande

råder inom fångvård, sinnessjukvård och alkoholistvård. Poliskammaren

är därför icke främmande för tanken, att kommunerna önskar avvakta

den närmaste utvecklingen på dessa områden, innan de accepterar en

genomgripande och kostnadskrävande reform i den detalj, som representeras

av polisarresterna samt stads- och häradshäktena.

I avstyrkande riktning uttalar sig länsstyrelsen i Älvsborgs län, som anför

att den slutliga målsättningen rörande beskaffenheten av förvaringsutrymmena

för tillfälligt omhändertagna bör fixeras, innan en upprustning av

de nuvarande arrestlokalerna påbörjas. Åtminstone bör ett principbeslut

liärutinnan föreligga, innan så genomgripande åtgärder vidtages som utredningen

föreslagit för upprustning av nu befintliga förvaringsutrymmen. I annat

fall löper man risken att omfattande och kostnadskrävande arbeten

kommer att nedläggas på iordningställande av förvaringsutrymmen, som

kanske blir överflödiga när den slutgiltiga planeringen på detta område är

färdig. Härmed är ingalunda sagt, att man i avbidan på frågans definitiva

lösning icke skall vidtaga några som helst åtgärder. Men denna förbättring

synes kunna ske inom ramen för nu gällande lagstiftning på området, och

då det här är fråga om ett provisorium torde upprustningen icke behöva

göras så genomgripande som föreslagits i betänkandet. Länsstyrelsen anser

sig för den skull icke kunna tillstyrka förslaget till häkteskungörelse. Nya

bestämmelser liärutinnan bör enligt länsstyrelsens förmenande anstå i avbidan

på definitivt beslut om det slutliga ställningstagandet till frågan om

förvaringsutrymmen för tillfälligt omhändertagna. I avbidan härå bör eu

skälig upprustning av de nuvarande förvaringslokalerna äga rum inom ramen

för nu gällande lagstiftning. Svenska stadsförbundet anser, att delade

meningar kan råda om lämpligheten av att nu genomföra det av utredningen

framlagda förslaget till häkteskungörelse. Utgångsläget är här att, såsom

justitieombudsmannen år 1950 påvisat, standarden hos häkten och arrester

på många håll icke fyller de krav, som redan gällande författningar uppställer.

Orsakerna härtill är flera. I det yttrande, som förbundet på sin lid

avlät över vid 1951 års riksdag väckta motioner i ämnet, uppehöll sig förbundet

särskilt vid det hinder för eu upprustning av arrestlokalerna, som

byggnadsregleringen utgjorde. När kommuner planerat nya byggnader för

polisväsendet in. in. men ännu icke lyckats utverka byggnadstillstånd, har

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1958

de varit obenägna att investera kapital i redan befintliga arrestlokaler, som

man räknat med att inom en snar framtid kunna riva eller avdela för andra

ändamål. Enligt förbundets mening vore därför föga att vinna enbart genom

en skärpning av på området gällande föreskrifter. Förbundet uttalar vidare

att denna synpunkt alltjämt torde ha fog för sig. Vissa av de föreslagna

skärpningarna i gällande bestämmelser måste på många håll draga med

sig icke oväsentliga kommunala kostnader. I fall, då man tänker inrymma

arrestlokalerna i nya byggnader och upprustningen av existerande lokaler

endast tar sikte på en kanske kort övergångstid, kan emellertid investeringarna

på längre sikt betraktas som förlorade. Med hänsyn härtill och till det

läge polisförstatligandefrågan och frågan om avlösning av städernas särskilda

rättigheter och skyldigheter befinner sig i, synes det rimligt att frågan,

i vad mån staten bör bidraga till kostnaderna för arrestlokalernas upprustning,

blir föremål för särskild utredning. Landsfogden i Stockholms län anser

att frågan bör sammankopplas med ett framtida förstatligande av polisväsendet.

Åtskilliga kommunala myndigheter gör liknande uttalanden.

Hovrätten för Nedre Norrland anför att ändrade författningsbestämmelser

bör kunna omedelbart giva positiva resultat i ett betydelsefullt avseende,

nämligen i fråga om tillsynen. Utredningens förslag, att fångvårdsstyrelsen

befrias från befattningen med förvaringslokaler utanför fångvårdsanstalterna

och att ansvaret för sagda lokaler helt skall ankomma på länsstyrelserna

och dem underordnade befattningshavare, främst landsfogdarna, biträdes

av hovrätten. Genom att tillsynsskyldigheten sålunda decentraliseras

torde tätare inspektioner kunna företagas och över huvud en mera effektiv

kontroll möjliggöras. Socialstyrelsen anför, att vid reformer av förevarande

slag resultatet i väsentlig grad kommer att bli beroende av huruvida en

effektiv tillsyn kan upprätthållas över bestämmelsernas efterlevnad. Styrelsen

konstaterar med tillfredsställelse, att utredningen beaktat denna viktiga

omständighet, och ansluter sig till vad utredningen härvidlag anfört. På liknande

sätt uttalar sig bl. a. länsstyrelsen i Stockholms län, länsstyrelsen i

Kronobergs län, länsstyrelsen i Älvsborgs län och länsstyrelsen i Jämtlands

län.

Svenska stadsförbundet uttalar att såvitt förbundet har sig bekant någon

kommunal kritik mot fångvårdsstyrelsens sätt att handha sina uppgifter

på förevarande område ej har förekommit. Då en decentralisering till länsplanet

torde både effektivisera tillsynen och göra det lättare för kommunen

att få direkt kontakt med tillsynsmyndigheten, vill förbundet emellertid ej

motsätta sig förslaget i denna del.

Riksåklagarämbetet yttrar, att intet synes vara att erinra mot att tillsynen

över förvaringslokalerna lägges å länsstyrelserna. Däremot torde lämpligheten

av att låta landsfogdar och polischefer utöva tillsyn i förevarande avseende

kunna ifrågasättas. Bland annat synes det sålunda ur principiella synpunkter

mindre tillfredsställande att befattningshavare, vilka har att besluta

om intagningen i arrestlokalerna, samtidigt skall vara tillsynsmyndigheter

beträffande samma lokaler. Enligt ämbetets mening förtjänar det tasas un
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

31

der övervägande, om icke den närmaste tillsynen över lokalerna i stället borde

läggas å läkare, förslagsvis förste provinsialläkare och stadsläkare. Nämnda

befattningshavare, vilka redan nu instruktionsmässigt är skyldiga att i

olika hänseenden biträda länsstyrelserna i medicinska frågor, skulle i så

fall även i nu ifrågavarande avseende vara underställda länsstyrelserna och

vara rapporteringsskyldiga till dessa. Kommunalnämnden i Järfälla kommun

anser att inspektion av arrestlokalernas hygieniska förhållanden bör

åvila hälsovårdsnämnderna. Poliskammaren i Borås anför att, enär det

väsentligen är fråga om sanitära och hygieniska förhållanden, kontrollen

lämpligen torde böra utövas av hälsovårdsmyndighet i samråd med lokal

polischef.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför att det synes lämpligt att från fångvårdsstyrelsen

och byggnadsstyrelsen till länsstyrelserna överflytta bestyret

med fastställande av ritningar för häkten, under förutsättning att byggnadsstyrelsen

även i fortsättningen tillhandahåller normalritningar. Länsstyrelsen

förutsätter härvid att länsstyrelserna i svårbedömda fall samråder

med byggnadsstyrelsen och fångvårdsstyrelsen. Även länsstyrelsen i Jämtlands

län och statsåklagaren i Göteborg uttalar sig på liknande sätt.

Socialstyrelsen finner det vara av särskilt intresse att enligt förslaget en

särskild befattningshavare i inrikesdepartementet skall avdelas för handläggningen

av hithörande frågor. Spörsmålet rörande denne tjänstemans

kompetens och arbetsuppgifter har av utredningen lämnats öppet. Enligt

socialstyrelsens mening bör han fungera som inspektör med tämligen vittgående

befogenheter och vara väl förtrogen med socialvårdens olika uppgifter.

I^änsstyrelsen i Jämtlands län och föreningen Sveriges häradshövdingar

tillstyrker förslaget i denna del.

Även fångvårdsstyrelsen tillstyrker att en särskild inspektörstjänst inrättas

med i huvudsak de uppgifter som i betänkandet angivits. Styrelsen

ifrågasätter dock, om det icke skulle te sig rätt främmande för svensk

statsförvaltning att placera befattningshavaren i kanslihuset (jfr t. ex. statens

inspektör för skolor tillhörande barna- och ungdomsvården, överinspektören

för sinnessjukvården och inspektören för blindundervisningen).

Lämpligare torde vara att knyta befattningshavaren till ett centralt verk.

På denna befattningshavare torde vid ett genomförande av utredningens

förslag om decentralisering av bestyret med godkännande av ritningar till

häkten och arrester böra ankomma att lämna de centrala anvisningar, som

i sådant fall torde bli erforderliga. Sveriges advokatsamfund uttalar sig på

liknande sätt.

Överståthållarämbetet förklarar sig icke lia kunnat taga ställning (ill

förslaget i denna del, då den föreslagna befattningshavarens arbetsuppgifter

och befogenheter icke närmare beskrivits.

Länsstyrelsen i Kronobergs län ställer sig tveksam till förslaget på denna

punkt. Vad som erfordras från de centrala myndigheternas sida är i första

hand ett underlättande av möjligheterna att uppföra nya tidsenliga förvaringslokaler.

Svenska psykiatriska föreningen ifrågasätter starkt behovet

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1958

och lämpligheten av en sådan centralisering och förmenar, att ledningen

och övervakningen bör kunna fullt tillfredsställande och ofta smidigare

ombesörjas av länsstyrelserna och landsfogdarna. Statskontoret kan icke

finna skäl föreligga för den föreslagna centraldirigeringen av verksamheten.

Stockholms rådhusrätt anför att utredningsmannen icke har funnit skäl

att, såsom riksdagen ifrågasatt, föreslå skärpta bestämmelser för landsfogdarna

om tillsyn av förvaringslokalerna. Han har ansett detta onödigt

med hänsyn till de framlagda förslagen om skärpning av bestämmelserna

om lokalernas beskaffenhet och utrustning och om medverkan av läkare i

tillsynen över de omhändertagna samt till vad han anfört om särskild

tillsyn från inrikesdepartementet. Rådhusrätten kan icke finna att läkarens

medverkan utformats på sådant sätt att den kan antagas medföra

någon mera effektiv tillsyn av lokalerna. Det torde vidare kunna ifrågasättas

om den föreslagna, av utredningsmannen icke närmare behandlade

departementskontrollen kan visa sig verksam i förevarande hänseende. På

grund härav anser rådhusrätten att en intensifiering av den direkta tillsynen

över lokalerna genom landsfogdarna borde vara den lämpligaste åtgärden

för genomförande av de föreslagna förbättringarna. Statsåklagaren i

Stockholm uttalar sig på liknande sätt.

Departementschefen. Enligt bestämmelser i olika författningar äger samhällets

organ i vissa fall omhändertaga enskilda personer. Allt efter anledningen

till omhändertagandet kan dessa fall fördelas på tre huvudgrupper,

nämligen fyllerister, brottsfall och socialfall. Fylleristerna omhändertages,

emedan de i sitt berusade tillstånd utgör en fara för sig själva och

andra. Brottsfallen omhändertages — genom anhållande eller häktning —

på grund av misstanke om brott. Socialfallen omhändertages i allmänhet

i avbidan på att vård skall beredas dem; de viktigaste kategorierna är alkoholister

och sinnessjuka.

Det faktiska frihetsberövandet sker som regel genom polismyndighets

försorg. Den omhändertagne föres till särskild förvaringslokal och får

stanna där i avbidan på lagföring, beslut om intagning å anstalt eller sjukhus

eller annan åtgärd. De lokaler, som användes för dylik tillfällig förvaring,

är av fyra slag, nämligen fångvårdsanstalts häktesavdelning, häradshäkte

(häradsfängelse), stadshäkte (stadsfängelse) och polisarrest.

Fångvårdsanstalternas häktesavdelningar är, liksom fångvården i övrigt,

en statlig angelägenhet. Att hålla häradshäkten och stadshäkten ankommer

på tingslag och vissa städer. För ombesörjandet av polisarrest svarar

polisdistriktet, vilket kan utgöras av kommun, del av kommun eller kommunalförbund.

Frågan, i vilket av nämnda slag av lokaler som en viss kategori av omhändertagna

skall förvaras, är — med undantag för häktade — i stort sett

oreglerad, och även beträffande tingslagens, städernas och polisdistriktens

skyldigheter att i sina förvaringslokaler mottaga och underhålla omhändertagna

personer saknas uttömmande bestämmelser. I praktiken förvaras

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

33

flertalet häktade å fångvårdsanstalternas häktesavdelningar, men häktade

personer kan också förvaras i liäradshäkte eller stadshäkte eller, om domstolen

har förordnat att med den häktades överförande till allmänt häkte

skall tills vidare anstå, i polisarrest. Övriga grupper av omhändertagna fördelas

i huvudsak på häradshäkten, stadshäkten och polisarrester, varvid polisarresterna

svarar för det allra största antalet fall. Särskilt liäradshäklena

användes icke sällan jämväl såsom polisarrester, med eller utan uttryckligt

avtal härom mellan lokalernas huvudmän.

Den utredning som nu, på riksdagens begäran, verkställts av särskild utredningsman

har avsett de omhändertagnas behandling, beskaffenheten och

utrustningen av häradshäkten, stadshäkten och polisarrester samt frågan

vilka olika slag av lokaler som kan anses lämpliga för skilda kategorier av

omhändertagna. Utredningen har funnit, att inom hela detta område erfordras

en genomgripande omdaning på grundval av en långsiktig planering;

bl. a. har utredningen ifrågasatt, om icke de nuvarande slagen av

förvaringslokaler borde i väsentlig omfattning ersättas med andra inrättningar,

och förordat ytterligare utredning härom. I avbidan på en sådan

reform har utredningen emellertid föreslagit, att bestämmelserna om de

omhändertagnas behandling skall moderniseras samt att nya bestämmelser

skall meddelas angående beskaffenheten och utrustningen av häradshäkten,

stadshäkten och polisarrester.

De nu befintliga slagen av förvaringslokaler är i huvudsak avsedda för

personer som omhändertages på grund av misstanke om brott eller med

anledning av att de uppträder berusade på allmän plats. Genom att det

faktiska omhändertagandet även i fråga om socialfallen vanligen ombesörjes

av polismyndighet har förvaringslokalerna — med undantag för fångvårdsanstalternas

häktesavdelningar — emellertid kommit att användas

jämväl för detta klientel. Medan beträffande det egentliga polisklientelet

vårdbehovet som regel icke spelar en omedelbart dominerande roll, träder

detta i fråga om socialfallen ofta i förgrunden på ett markant sätt. Detta

vårdbehov kan icke på ett tillfredsställande sätt tillgodoses i förvaringslokaler

av nu gängse slag. Det är därför i och för sig mindre lämpligt att

dessa lokaler användes för förvaring, ens under kortare tid, av dylika vårdfall.

Även från andra synpunkter kan kritik riktas mot den nuvarande

lokalorganisationen; sålunda är den föreliggande oklarheten med avseende

på de olika lokaltypernas användningsområden och omfattningen av huvudmännens

skyldigheter ägnad alt medföra olägenheter, och det kan även ifrågasättas,

om uppdelningen av förvaringslokalerna på skilda huvudmän numera

har några vägande skäl för sig.

Det är emellertid icke möjligt att på föreliggande utredningsmaterial taga

ställning till hur förhållandena för framtiden bör ordnas, utan härför kräves

ytterligare överväganden. Det torde vara nödvändigt att avvakta pågående

utredningsarbete på vissa närliggande områden, bl. a. i fråga om polisväsendets

förstatligande samt städernas särskilda skyldigheter och rättigheter

gentemot staten. Härtill kommer att den fortgående moderniseringen

av sinnessjukvården samt uppbyggnaden av psykiatrisk lasarettsvård och

llihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. 68

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1958

alkoholpolikliniker med särskilda vårdplatser kan komina att minska behovet

att intaga socialfallen i nu avsedda förvaringslokaler ens för kortare

tid. I avbidan på en mera genomgripande reform är det emellertid angeläget

att utan dröjsmål få till stånd en bättre ordning inom ramen för den

nuvarande organisationen. För de åtgärder som sålunda nu bör vidtagas

synes utredningens förslag kunna i huvudsak tjäna såsom grundval. Jag

vill alltså förorda att bestämmelser utfärdas med syfte dels att få till stånd

en enhetlig reglering av behandlingen av de olika personkategorier som kan

tillfälligt omhändertagas genom myndighets försorg och dels att, med bibehållande

i stort sett av nuvarande organisation, förbättra förvaringslokaiernas

beskaffenhet och utrustning.

Vad angår principerna för de intagnas behandling torde ej kunna riktas

några väsentliga erinringar i sak mot de nuvarande bestämmelserna, vilka

huvudsakligen återfinnes i strafflagens promulgationslag samt i två

åren 1934 och 1946 utfärdade kungörelser. De behöver emellertid överses,

samordnas och systematiseras. Jag föreslår, att i en lag om behandling av

personer, som intagits i häkte eller arrest, upptages de generella och grundläggande

reglerna i förevarande hänseende. I lagen bör sålunda fastslås att

den intagne skall behandlas på sådant sätt att skadliga verkningar av frihetsförlusten

undvikes, att erforderlig hänsyn skall tagas till ålder, kön

och hälsotillstånd och att som princip endast en intagen må förvaras i

varje rum. Vidare bör upptagas regler bl. a. om visitation av den intagne

samt om de principer som bör gälla beträffande rätt för den intagne att

mottaga underhåll och bekvämlighet utöver vad som eljest bestås honom,

att avsända eller mottaga brev eller annan försändelse och att mottaga besök.

De närmare föreskrifter angående frågor av ordningskaraktär som kan

vara erforderliga och som tid efter annan kan vara i behov av jämkning,

torde få utfärdas i en särskild tillämpningskungörelse.

Beskaffenheten av de förvaringslokaler varom här är fråga har länge

varit föremål för uppmärksamhet. Sålunda utfärdades år 1925 en kungörelse

avseende härads- och stadshäkten, vilken år 1934 ersattes med en

kungörelse avseende såväl härads- och stadshäkten som polisarrester. Sistnämnda

kungörelse gäller fortfarande. Justitieombudsmannen har, såsom

framgår av den föregående redogörelsen, behandlat hithörande spörsmål i

sina till 1934 och 1951 års riksdagar avgivna ämbetsberättelser, och motioner

i ämnet har väckts bl. a. vid 1951 års riksdag. I sin till 1951 års riksdag

avgivna ämbetsberättelse redogjorde justitieombudsmannen för en under

år 1950 av honom företagen utredning rörande härads- och stadshäktena

samt polisarresterna i riket. Utredningen gav vid handen att dessa lokaler

var behäftade med mycket allvarliga brister i hygieniskt avseende. De remissyttranden

som avgivits i anledning av det nu avgivna betänkandet

visar, att så fortfarande är fallet, även om på sina håll en förbättring har

ägt rum.

Det måste nu i första hand tillses att skäliga anspråk på sundhet hos förvaringslokalerna

tillgodoses. Lokalerna måste vara i sådant skick, att de

omhändertagna icke genom förvaringen utsättes för vare sig fysiskt men

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

35

eller starkare psykiskt tryck än som är oundvikligen förknippat med själva

frihetsförlusten. Detta är det minimikrav som överallt måste uppfyllas.

Samtidigt bör givetvis eftersträvas, att lokalerna erhåller en standard som

icke blott uppfyller minimikravet utan även därutöver tillfredsställer rimliga

anspråk på bekvämlighet samt att det finns förvaringsrum av olika

typer, avpassade för olika kategorier av intagna; det är sålunda icke lämpligt

exempelvis att rum, som inrättats med tanke på förvaring av fyllerister,

användes för andra kategorier, och för förvaring av vårdbeliövande

alkoholister och sinnessjuka är speciellt inredda rum önskvärda. Av vikt är

också att antalet förvaringsrum ökas i sådan grad, att principen att icke

mer än en person bör förvaras i varje rum verkligen som regel kan upprätthållas.

Avsevärda förbättringar torde mångenstädes kunna uppnås med relativt

små medel. Främst kommer härvidlag en byggnadsteknisk översyn av

lokalerna samt ett förnyande och kompletterande av deras inredning i fråga.

Vid omarbetningen av de nu gällande författningsbestämmelserna om förvaringslokalernas

beskaffenhet och utrustning bör först och främst beaktas

innehållet i den lagliga skyldigheten att hålla den ojämförligt största gruppen

av dylika lokaler, nämligen polisarresterna. I fråga om polisarrester gäller

enligt uttryckliga lagstadganden, att det åligger polisdistriktet att i erforderlig

omfattning ombesörja arrestlokal samt att länsstyrelsen icke kan inskrida

med mindre den finner att polisdistriktet uppenbarligen åsidosätter

sina åligganden i sådant hänseende. Hurudana polisarrester som erfordras,

bedömes alltså i första hand av polisdistriktet självt. Det synes åtminstone

för närvarande icke böra ifrågakomma att i princip inskränka polisdistriktens,

d. v. s. i praktiken kommunernas, självbestämmanderätt på denna

punkt i vidare mån än som må anses redan ha skett genom nuvarande bestämmelser.

De nya författningsbestämmelserna rörande polisarrester torde

därför liksom 1934 års kungörelse få begränsas till sådana föreskrifter som

erfordras för att den förut angivna minimistandarden i hygieniskt avseende

skall uppnås, och några särskilda föreskrifter rörande beskaffenheten av

förvaringsrum, som avses för speciella kategorier av omhändertagna, bör i

princip ej upptagas. Beträffande härads- och stadshäkten torde enahanda

bestämmelser om beskaffenhet och utrustning böra gälla som för polisarrester.

Det får ankomma på förvaringslokalernas kommunala huvudmän att

självmant ombesörja, att lokalerna erhåller önskvärd standard utöver minimistandarden.

Vid sidan av författningsbestämmelserna bör — liksom nu är fallet beträffande

polisarrester — finnas typritningar och tekniska anvisningar, som

skall tjäna till ledning vid byggandet och inredandet av förvaringslokaler.

Dessa ritningar och anvisningar torde få utarbetas av byggnadsstyrelsen och

fångvårdsstyrelsen i samråd.

För att arbetet på en förbättring av förvaringslokalerna skall bedrivas med

kraft torde det vara erforderligt att skärpa tillsynen över att gällande bestämmelser

rörande lokalernas beskaffenhet och utrustning efterleves. Enär

på de ifrågavarande lokalerna måste, utöver de hygieniska kraven, ställas det

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

anspråket att de medger en säker förvaring av de intagna och i övrigt är

ändamålsenliga från polisens och vaktpersonalens synpunkter, ter det sig

naturligt att tillsyn äger rum från såväl hälsovårdsmyndigheternas som

polismyndigheternas sida. Så är för närvarande också förhållandet, i det

att förvaringslokalerna omfattas av den på förste provinsialläkare — och

med sådan jämställd förste stadsläkare •— samt hälsovårdsnämnd ankommande

hygieniska tillsynen inom respektive verksamhetsområden och därjämte

är föremål för tillsyn av länsstyrelsen och under länsstyrelsen lydande

polischefer. Denna anordning bör i princip bibehållas. Den erforderliga

skärpningen av tillsynen torde lämpligen kunna ske främst genom att en

vidsträcktare inspektionsskyldighet ålägges förste provinsialläkare resp.

förste stadsläkare samt landsfogde ävensom — i stad som är undantagen

från området för landsfogdes polisverksamhet — polismästare. Det bör sålunda

ankomma på dessa befattningshavare att minst vartannat år inspektera

förvaringslokalerna ävensom att till länsstyrelsen avgiva särskild rapport

om inspektionen. Vidare torde den skyldighet att fastställa ritningar

beträffande härads- och stadshäkten, vilken nu åvilar fångvårdsstyrelsen

och byggnadsstyrelsen gemensamt, böra överflyttas till länsstyrelserna och

utvidgas till att avse jämväl polisarrester. En på angivet sätt skärpt tillsyn

från både hälsovårdsmyndigheter och polismyndigheter torde åtminstone

tills vidare få antagas vara tillfyllest. Fångvårdsstyrelsens befattning med

tillsynen över stads- och häradshäkten torde i sin helhet böra upphöra.

Bestämmelserna om hur härads- och stadshäkten samt polisarrester skall

vara anordnade och utrustade liksom om tillsynen över lokalerna torde i likhet

med vad hittills skett kunna utfärdas i administrativ ordning. Med hänsyn

till att det här är fråga om att reglera förhållanden, som innebär ekonomiska

förpliktelser för tingslag, städer och polisdistrikt, torde dock riksdagen

böra beredas tillfälle att yttra sig i fråga om bestämmelsernas huvudsakliga

innehåll.

IV. Specialmotivering till författninggförslagen

Enligt de synpunkter som anförts i det föregående har upprättats dels

förslag till lag om behandling av personer, som intagits i häkte eller arrest

dels ock förslag till kungörelse med vissa föreskrifter angående häradshäkten,

stadshäkten och polisarrester. Beträffande innehållet i förslagen får

jag, utöver vad som framgår av den tidigare framställningen, anföra följande.

Förslaget till lag om behandling av personer, som intagits i häkte eller arrest

1 §•

Förevarande paragraf saknar motsvarighet i nu gällande bestämmelser.

Utredningen. I 1 § av utredningens förslag upptages stadgande att, om

någon på grund av misstanke om brott eller av annan anledning har omhändertagits

i fångvårdsanstalts häktesavdelning eller i härads- eller stads
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

37

häkte eller polisarrest, betäffande hans behandling skall gälla vad i fortsättningen

av lagen föreskrives.

I sin motivering till 1 § anför utredningen, att lagens tillämpningsområde

avgränsas i denna paragraf. Lagen avses skola gälla såväl genom häktning

eller anhållande omhändertagna brottsfall som övriga fall av olika

slag, vilka jämlikt stadgande i lag tillfälligt omhändertagits och därefter

intagits i fångvårdsanstalts häktesavdelning eller i härads- eller stadshäkte

eller polisarrest. Lagen avses sålunda icke skola gälla häktad eller annan

omhändertagen, som t. ex. förvaras på sjukhus.

Utredningen förklarar sig vara medveten om att det ur psykologisk synpunkt

kan vara diskutabelt att som här skett skapa gemensamma regler

för dem som häktats eller anhållits för brott och övriga tillfälligt omhändertagna.

De problem, som ett tillfälligt omhändertagande skapar, är dock

i stort sett lika för de olika personkategorier varom här är fråga. Det gäller

ju också ett omhändertagande av i allmänhet relativt kort varaktighet.

Vid översynen av behandlingsreglerna har utredningen dessutom eftersträvat

att giva dem en utformning, som överensstämmer med humanitetskraven.

Olikheter ur formell synpunkt i de omhändertagnas ställning har icke

annat än på enstaka punkter inverkat på innehållet i dessa regler.

Vidare framhåller utredningen att i den mån tillfälligt omhändertagande

sker på fångvårdsanstalt placeras de omhändertagna — i huvudsak häktade

och i förvar tagna utlänningar — på särskild häktesavdelning. I fråga om

fångvårdsanstalt har lagens tillämpning enligt utredningens förslag därför

begränsats till intagna å häktesavdelning. På sådana intagna är straffverkställighetslagen

ej tillämplig.

Yttrandena. Länsstyrelsen i Malmöhus län yttrar att det icke synes kunna

göras någon vägande invändning mot att samma behandlingsbestämmelser

i princip gäller för alla kategorier av omhändertagna. Detta stämmer

väl överens med den humanisering i fråga om behandling av för brott omhändertagna

som alltmer genomföres. Rådhusrätten i Malmö uttalar sig

på liknande sätt.

överståthållarämbetet anför däremot att lagförslaget synes alltför mycket

vara präglat av en strävan att skapa för alla kategorier omhändertagna

generellt gällande regler, något som synes stå i visst motsatsförhållande

till utredningens starka understrykande av önskemålet av att vid förvaringen

taga hänsyn till de olika skäl som föranlett omhändertagandet. Det

torde därför vara nödvändigt alt i större omfattning än utredningen föreslagit

tillskapa olika regler. Stockholms rådhusrätt ifrågasätter, huruvida

gemensamma föreskrifter skall meddelas för å ena sidan på grund av misstanke

om brott omhändertagna personer och å andra sidan av annan anledning

omhändertagna. Utredningsmannen har själv påvisat, att det av

många skäl är angeläget att bestämd skillnad göres mellan dessa båda kategorier

omhändertagna. Kriminalpolisintendenten i Stockholm anser att

vissa av de i häkteslagen intagna bestämmelserna bör gälla endast för stadsoch

häradshäktcn samt fångvårdsanstalternas häktesavdelningar. Länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län uttalar sig i samma riktning.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

Poliskammaren i Göteborg anför att termen »omhändertaga» vid frihetsberövanden

hittills har reserverats för andra än gripna, anhållna och

häktade. Det synes poliskammaren därför lämpligt att denna term i 1 § häkteslagen

och annorstädes i förslagen ersättes med annat ord.

Departementschefen. Utredningens förslag innebär i princip att gemensamma

regler skall gälla för behandlingen av tillfälligt omhändertagna personer

som förvaras i fångvårdsanstalts häktesavdelning eller i härads- eller

stadshäkte eller polisarrest, oavsett till vilken kategori den omhändertagne

hör med hänsyn till grunden för omhändertagandet. Under remissbehandlingen

har från några håll invänts, att större hänsyn borde tagas till de

olika skäl som föranlett omhändertagandet.

Det är angeläget att tillfälligt omhändertagna personer erhåller en behandling

som i möjligaste mån anpassas med hänsyn till de skäl som föranlett

omhändertagandet och till vederbörandes individuella förhållanden i

övrigt. De problem av principiell art, som ett tillfälligt omhändertagande

skapar, är emellertid — såsom utredningen anfört — i väsentliga delar likartade

för olika kategorier av omhändertagna. Lagen bör i huvudsak endast

taga sikte på dessa principiella spörsmål, och mera detaljerade föreskrifter

får upptagas i tillämpningskungörelsen. Lagens regler torde därför

utan olägenhet kunna göras tillämpliga å alla kategorier av intagna. I tilllämpningskungörelsen

kan, i den mån det finnes erforderligt, differentiering

ske mellan olika kategorier.

Utredningen har i sina författningsförslag använt ordet »omhändertagen»

för att beteckna person som förvaras i de i förevarande paragraf omförmälda

lokalerna, och i förslaget till 1 § talar utredningen om den som

»omhändertagits» i dylik lokal. »Omhändertaga» leder emellertid närmast

tanken till det faktiska gripandet, som ju sker utanför lokalen, och brukar

dessutom — såsom en remissinstans framhållit — icke användas om, personer

som berövas friheten på grund av misstanke om brott. I stället torde

uttrycket »intagen» böra användas. Härigenom uppkommer terminologisk

överensstämmelse med straffverkställighetslagen på denna punkt.

Uttrycket »fångvårdsanstalts häktesavdelning» är på grund av organisatoriska

olikheter mellan fångvårdsanstalterna icke fullt entydigt. Uttrycket

torde dock av praktiska skäl få användas i lagtexten. Självfallet skall lagens

bestämmelser icke tillämpas å sådana i fångvårdsanstalt intagna personer

som undergår frihetsstraff eller annan brottspåföljd som avses i straffverkställighetslagen.

Däremot är lagen tillämplig å personer som icke undergår

sådan verkställighet men som förvaras annorstädes i anstalten än i en särskilt

avgränsad häktesavdelning.

2 §•

Förevarande paragraf motsvarar närmast SP 19 § 21 första punkten samt

1 § första stycket och 11 § i kungörelsen den 21 juni 1946 med vissa bestämmelser

angående häktad.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1958

SP 19 § 21 första punkten innehåller bestämmelse att häktad person,

om han ej kan säkert vårdas utan särskilt fängsel, må därmed beläggas,

dock ej annorlunda eller på längre tid än säkerheten fordrar.

I 1 § första stycket i 1946 års kungörelse stadgas att häktad är, med iakttagande

av vad i SP 19 § 21—28 är stadgat, underkastad de inskränkningar

i friheten, vilka är påkallade med hänsyn till ordning och säkerhet inom

anstalten samt häktningens syfte. Vidare föreskrives att häktad är skyldig

att ställa sig till efterrättelse för anstalten gällande ordningsregler ävensom

de föreskrifter och tillsägelser som meddelas av anstaltens personal. I 11 § i

samma kungörelse stadgas att, om häktad har belagts med fängsel, anteckning

om sådan åtgärd skall göras i särskild liggare.

I förevarande sammanhang må jämväl erinras om innehållet i 24 kap. 11 §

rättegångsbalken och 13 § i allmänna polisinstruktionen. Enligt dessa författningsrum

må den anhållne eller omhändertagne ej underkastas annan

inskränkning i sin frihet än som påkallas av ändamålet med anhållandet

eller omhändertagandet, ordningen på förvaringsplatsen eller allmän säkerhet.

Utredningen. I 2 § i utredningens förslag återfinnes stadgande, att omhändertagen

icke må underkastas annan inskränkning i sin frihet än som påkallas

av ändamålet med omhändertagandet, ordningen i förvaringslokalen

eller allmän säkerhet. Vidare föreskrives att, om det finnes erforderligt att

belägga omhändertagen med fängsel, anteckning om åtgärden skall göras i

särskild liggare.

I motiveringen till sitt förslag anför utredningen, att de i första punkten

av paragrafen uppdragna gränserna för frihetsinskränkningarna helt överensstämmer

med vad som stadgas i 24 kap. 11 § rättegångsbalken i fråga

om för brott anhållna samt med 13 § allmänna polisinstruktionen i fråga

om personer, som stör allmän ordning och därför tillfälligt omhändertagits.

Nyssnämnda stadganden bör emellertid enligt utredningens mening bibehållas

oförändrade, emedan de äger tillämpning även på omhändertaganden

utanför de lokaler, som avses i häkteslagen.

Utredningen framhåller, att häkteslagens bestämmelser är avsedda att reglera

intensiteten i frihetsinskränkningen men ej dess varaktighet. Regler

om längden av frihetsberövande! finnes i fråga om för brott häktade och

anhållna i rättegångsbalken. Beträffande övriga personkategorier finnes i

allmänhet inga sådana regler. I den mån regler saknas härom ligger det i

sakens natur att frihetsinskränkningen ej får pågå längre än ändamålet

med omhändertagandet motiverar. Den omhändertagnes ovisshet om vad

som väntar honom eller om tidpunkten för en viss behandlings påbörjande

medför ej sällan, att han blir orolig med ökade svårigheter att vårda honom

under väntetiden som följd. Det är därför enligt utredningens mening

ett intresse ur både den omhändertagnes och vaktpersonalens synpunkt, att

tiden för omhändertagandet ej blir längre än som är oundgängligen nödvändigt.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

Ofta är den omhändertagnes snabba placering, t. ex. på sinnessjukhus

eller vårdanstalt för alkoholmissbrukare, direkt beroende av en läkarundersökning

och dess resultat. En så god läkarservice vid häkten och arrester

som möjligt bör enligt utredningen därför eftersträvas (jfr 5 § i utredningens

lagförslag), i mera folkrika polisdistrikt genom anställande av särskild

polisläkare. Det gäller ej endast att läkare så snart som möjligt infinner sig

för att företaga erforderlig undersökning utan också att läkarens arbete så

mycket som möjligt underlättas (t. ex. genom tillgång i häkte eller arrest

till de vanligast förekommande blanketterna, läkares enklare instrument

och Övriga hjälpmedel etc.). Är beslut meddelat om den omhändertagnes

placering men saknas för tillfället ledig plats vid den vårdanstalt, dit han

skall överföras, är det angeläget att fortlöpande kontakt uppehälles under

väntetiden mellan den som förestår häktet eller arresten och vederbörande

vårdanstalt, där platstillgången ej sällan växlar relativt snabbt. Utredningen

uttalar, att i vissa fall torde genom förhandling förtursrätt för »polisfalb

kunna medgivas, särskilt om den ordningen införes, att visst antal platser

alltid skall hållas speciellt reserverade för dylika fall (jfr 72 § sinnessjukstadgan,

där sådan förtursrätt direkt stadgas för uppenbart farliga sinnessjuka).

Utredningen anför vidare att om viss handling, som är erforderlig för meddelande

av beslut rörande den omhändertagne (t. ex. prästbevis), icke skulle

inkomma inom rimlig tid, den som handlägger ärendet bör söka påskynda

handlingens anskaffande och i övrigt medverka till att ett så snabbt avgörande

som möjligt kommer till stånd. Även den som förestår häkte eller

arrest kan medverka härtill genom fortlöpande kontakt med den beslutande

myndigheten.

Med begreppet fängsel avses enligt utredningen icke endast bojor av lämplig

konstruktion utan liksom i 81 § straffverkställighetslagen även andra

tekniska hjälpmedel, exempelvis s. k. skyddströja. Den allmänna bestämmelsen

att inga andra inskränkningar i friheten får förekomma än som påkallas

av ändamålet med omhändertagandet, ordningen i förvaringslokalen

eller allmän säkerhet gäller även befogenheten att använda fängsel. Sådant

får sålunda icke användas pa annat sätt eller under längre tid än säkerheten

verkligen påkallar. Bestämmelsen om att anteckning i särskild liggare skall

göras, då fängsel kommit till användning, syftar till att bereda tillsynsorganen

möjlighet att kontrollera i vilka fall, när, hur länge och under vilka

omständigheter tvångsmedel av här förevarande slag begagnats och får därigenom

en återhållande effekt.

Någon särskild bestämmelse angående skyldighet för omhändertagen alt

iakttaga ordningsregler o. dyl. motsvarande den bestämmelse härom, som

finns intagen i 1 § i 1946 års kungörelse, har utredningen ej ansett behövlig.

En sådan bestämmelse skulle enligt utredningens mening fordra regler

jämväl rörande påföljd vid överträdelse av bestämmelsen. För ordningens

upprätthållande torde stadgandet i 5 kap. 10 § strafflagen samt ett flertal

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

41

ordningsfräinjande stadganden i häkteslagen vara tillfyllest. En höjning av

förvaringsutrymmenas standard torde dessutom av psykologiska skäl i sin

mån bidraga till bevarande av lugn och ordning inom förvaringslokalerna.

Yttrandena. Beträffande första punkten i utredningens förslag anför polismästaren

i Uppsala att det i fråga om vården av omhändertagna i en polisarrest

icke kan bli tal om annat än en rutinmässig behandling och att det

därför synes vara att föredraga, att de stadganden som här kan anses påkallade

erhåller en positiv formulering i stil med vad som förekommer i

1 § i 1946 års kungörelse.

Vad angår den av utredningen föreslagna bestämmelsen, att anteckning

om användande av fängsel skall göras i särskild liggare, yttrar Gotlands

länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler att stadgande härom är

överflödigt, då något missbruk av fängselbeläggning såvitt är känt icke förekommit

och ej heller för framtiden torde behöva befaras. Jämväl landsfiskalen

i Åseda distrikt anser, att den föreslagna bestämmelsen om anteckning

i särskild liggare torde sakna praktisk betydelse. Då skyldighet redan

nu torde föreligga att anteckna dylika tvångsmedel i förundersökningsprotokoll

synes bestämmelsen böra utgå, åtminstone i vad densamma avser

polisarrester.

Landsfogden i Norrbottens län yttrar, att det torde vara synnerligen ovanligt

att fängsel användes i arrestlokal. Det synes knappast vara praktiskt

nödvändigt att för detta ändamål upprätta en särskild liggare. Lämpligare

synes vara att protokoll upprättas med anteckning om tiden för användning

av fängsel och de närmare orsakerna därtill. Ett exemplar av protokollet

bör översändas till länspolischefen eller länsstyrelsen i länet. Landsfiskalen

i Ljungby distrikt anför, att det inom polisdistrikten numera i allmänhet

finnes polisassistent, som torde få anses besitta sådant omdöme, att beläggning

med fängsel ej vidtages utan noggrann prövning. I stället bör därför

föreskrivas, att beläggande av omhändertagen med fängsel ej får ske utan

medgivande av vederbörande polisassistent.

Länsstyrelsen i Örebro län uppehåller sig vid utredningens uttalande, att

bestämmelsen om anteckning i särskild liggare beträffande användning av

fängsel syftar till att bereda tillsynsorganen kontrollmöjlighet och därigenom

får en återhållande effekt. Länsstyrelsen vill ej förneka varje behov av

dylik efterkontroll, som förutsättes kunna ske med verklighetssinne och

beaktande av den föreliggande situationens samtliga sidor, varför länsstyrelsen

ej heller yrkar någon ändring härvidlag. Vad länsstyrelsen klart vill

uttala är däremot, att polisman eller annan föreståndare för häkte eller

arrest, som i eu besvärlig, sällan förekommande situation gör sin plikt efter

bästa förstånd och därvid nödgas tillgripa fängsel, skall vara fredad från

alltför välvis efterklokhet, utövad från ett lugnt skrivbord, liksom från

misstanke för att sakna social känsla, hand med ungdom, psykologisk blick

o. s. v., vilket allt kan bli av betydelse i en framtid, då fråga uppkommer

om polismannens befordran. Risk synes länsstyrelsen föreligga för att den

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

återhållande effekten eljest av opportunitetsskäl blir för stor — till skada

för den omhändertagne själv eller för syftet med omhändertagandet.

Stockholms rådhusrätt finner för sin del bestämmelser om skyldighet för

omhändertagen att iakttaga ordningsregler o. dyl. icke vara opåkallade, då

sådana bestämmelser torde vara av betydelse för personalens möjligheter att

ingripa rättande mot omhändertagna. Hovrätten över Skåne och Blekinge

ifrågasätter, om icke möjlighet bör skapas att på lämpligt sätt reagera mot

omhändertagen, vilken uppför sig olämpligt, t. ex. med indragning av någon

eller några av de förmåner som i 7 och 10 §§ i utredningens förslag tillförsäkras

omhändertagen. Rådhusrätten i Malmö uttalar sig på liknande sätt.

Departementschefen. I förevarande paragraf torde i enlighet med utredningens

förslag böra fastslås, att intagen ej må underkastas annan inskränkning

i sin frihet än som påkallas av ändamålet med intagningen, ordningen i

förvaringslokalen eller allmän säkerhet. Därjämte synes böra utsägas, att

den intagne jämväl i övrigt skall behandlas på sådant sätt att skadliga verkningar

av frihetsförlusten undvikes. Däremot torde det ej vara behövligt

att i själva lagen upptaga regler om den intagnes beläggande med fängsel. Av

de i paragrafen upptagna allmänna föreskrifterna följer, att fängsel icke

får användas på annat sätt eller under längre tid än som verkligen påkallas

av ändamålet med intagningen eller ordning och säkerhet. Såsom utredningen

anfört torde det från kontrollsynpunkt vara lämpligt att särskilda anteckningar

göres om användande av fängsel. Närmare föreskrifter härom

torde få upptagas i tillämpningskungörelsen. I densamma bör jämväl meddelas

bestämmelse om skyldighet för intagen att iakttaga ordningsföreskrifter

o. dyl. Något behov av särskilt stadgande om påföljd vid överträdelse av

bestämmelsen synes däremot knappast föreligga. Även utan dylikt stadgande

torde visst utrymme finnas för beaktande av den intagnes uppförande

under förvaringstiden, när fråga uppkommer huruvida sådana särskilda

förmåner som omnämnes i 7 § kan utan olägenhet medgivas honom. 3

3 §•

Förevarande paragraf motsvarar SP 19 § 21 andra punkten, 3 § andra

punkten i kungörelsen den 4 maj 1934 med vissa föreskrifter angående förvaring

av personer i härads- och stadsfängelser samt polisarrester ävensom

2 § i kungörelsen den 21 juni 1946 med vissa bestämmelser angående häktad.

I SP 19 § 21 andra punkten stadgas, att kroppsrannsakan må företagas

å häktad person till utrönande om han har något på sig, varav säkerheten i

häktet eller under hans forslande kan äventyras.

3 § andra punkten i 1934 års kungörelse innehåller föreskrift, att kroppsvisitation

å kvinna skall förrättas av kvinna eller av läkare.

I 2 § första stycket i 1946 års kungörelse stadgas, att häktad skall visiteras,

att visitation skall verkställas med nödig hänsyn, att annan befattningshavare

än den som verkställer visitationen om möjligt skall vara närvarande

samt att visitation av kvinna skall verkställas av kvinnlig befattningsha
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

43

vare. Andra stycket av samma paragraf upptager bestämmelse att den häktade

skall till anstaltens vård överlämna de penningmedel, värdesaker och

legitimationshandlingar som han medför samt tillhörigheter som han med

hänsyn till ordning och säkerhet inom anstalten icke bör inneha.

Utredningen. Utredningen har i 3 § första stycket av sitt förslag upptagit

stadgande att den omhändertagne skall kroppsvisiteras vid ankomst till förvaringslokalen

samt att därvid skall iakttagas all den personliga hänsyn

som är möjlig utan hinder för åtgärdens behöriga genomförande. I andra

stycket föreskrives, att vid visitationen om möjligt annan person än den som

verkställer åtgärden skall vara närvarande samt att visitation av kvinna

skall förrättas av kvinna eller läkare. I tredje stycket stadgas, att tillhörigheter

som kan erfordras för omhändertagens identifiering eller kan äventyra

ordning eller säkerhet under hans vistelse i förvaringslokalen eller under

hans transport till eller från sådan lokal skall i samband med visitationen

fråntagas honom samt att sådan egendom skall för hans räkning förvaras

av den som förestår förvaringslokalen.

I motiveringen till denna paragraf anför utredningen, att den anser en regel

om obligatorisk kroppsvisitation vara påkallad av säkerhetsskäl. Visitation

skall ske vid »ankomst till förvaringslokalen». Med detta uttx-yck åsyftas

enligt utredningen även sådana tillfällen, då omhändertagen återkommer

till förvaringslokalen efter att ha tillfälligt, t. ex. för rannsakning, lämnat

densamma. Redan det skälet, att de omhändertagna kan ha stora penningsummor

eller andra värden förvarade i kläderna, motiverar att kroppsvisitation

om möjligt företages i två befattningshavares närvaro till bestyrkande

av vad som blivit tillvarataget vid visitationen. I icke så få fall torde

personalbrist omöjliggöra detta. I dessa fall kan annan lämplig person såsom

vittne ersätta en av befattningshavarna. Endast då verkligt hinder föreligger

att företaga visitationen i annan persons närvaro må undantag från

denna regel ifrågakomma.

Utredningen anför vidare att tredje stycket i utredningens förslag till 3 §

innebär en viss uppmjukning av gällande bestämmelse i 2 § i 1946 års kungörelse.

Det lägges sålunda enligt det föreslagna stadgandet — bortsett från

identifieringshandlingar —- i viss mån i visitationsförrättarens hand att med

hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall avgöra vilka tillhörigheter

som skall fråntagas den omhändertagne. Tillhörigheter, som kan äventyra

ordning och säkerhet under transport från en förvaringslokal till en annan

eller från förvaringslokal till domstol eller annan myndighet, t. ex. länsstyrelse

vid förhör med omhändertagen alkoholmissbrukare, och från myndighet

åter till förvaringslokal, skall också fråntagas den omhändertagne. Den

långvariga praxis alt hängslen och livrem eller skärp, vilka persedlar visat

sig särskilt lämpade att använda för självmord genom hängning eller vid

rymningsförsök, omhändertages torde alltfort böra strikt tillämpas. Likaså

skall enligt utredningen självfallet sådana föremål som knivar och skjutvapen

undantagslöst tillvaratagas. Hos den omhändertagne anträffade pen
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

ningmedel torde också i de flesta fall lämpligen böra fråntagas honom, över

omhändertagen egendom bör upprättas förteckning — lämpligen i särskild

liggare — som undertecknas av visitationsförrättaren. När egendomen sedermera

återlämnas till den omhändertagne, bör detta enligt utredningens

mening ske mot kvittering på nämnda förteckning.

Yttrandena. Poliskammaren i Göteborg anför att termen »kroppsvisitation»

för undvikande av sammanblandning med den straffprocessuella termen

med samma benämning lämpligen bör utbytas mot förslagsvis »avvisitering»,

vilket ord mestadels i dagligt tal användes av polispersonalen (i stället

för den mera strikta benämningen kroppsrannsakan). Poliskammaren i

Gävle föreslår beteckningen »säkerhetsvisitation».

Landsfogden i Gotlands län anför, att det givetvis är i princip riktigt att

visitation av kvinna skall förrättas av kvinna eller läkare. Emellertid uppkommer

ofta i mindre polisdistrikt vissa svårigheter i detta hänseende, särskilt

nattetid. Det är — enligt vad landsfogdens erfarenhet utvisar — understundom

omöjligt att nattetid uppdriva en kvinna för att visitera exempelvis

en kvinnlig fyllerist. Läkare åter anser med all rätt att detta är en

uppgift, som icke faller inom ramen för deras verksamhet. Det synes också

obilligt att tvinga en måhända uttröttad tjänsteläkare att avbryta sin

välbehövliga nattvila för att taga sig till polisstationen för detta ändamål. Av

skilda skäl kan man ej heller låta med åtgärden anstå. Med hänsyn till det

nu anförda finner landsfogden det kunna ifrågasättas om icke avsteg från

regeln skall kunna tillåtas, när kvinna eller läkare icke kan anträffas, eller

— beträffande läkare — vill åtaga sig uppgiften. Därest bestämmelse införes

om möjlighet till visitering av kvinna av annan än kvinna eller läkare

bör stadgas skyldighet att därom göra anteckning i den i 2 § i utredningens

förslag omförmälda särskilda liggaren. Länsstyrelsen i Gotlands län ansluter

sig till vad landsfogden i länet sålunda uttalat.

Landsfiskalen i Åseda distrikt anför att bestämmelsen, att visitation av

kvinna skall förrättas av kvinna eller av läkare, bör kompletteras med föreskrift

att exempelvis barnmorska, distriktssköterska eller andra härför

lämpliga personer, anställda av stat och kommun, skall ha skyldighet biträda

med visitering av kvinna. Även bör föreskrift meddelas om den ersättning

som bör utgå härför. Landsfiskalen i Sköllersta distrikt uttalar sig på

liknande sätt.

Förste provinsialläkaren i Gotlands län yttrar att förrättande av visitation

ej lämpligen bör göras till ett tjänsteåliggande för medicinsk personal.

Skulle förslaget godtagas, synes det vara nödvändigt att genom tillägg till

allmänna läkarinstruktionen den 19 december 1930 införa skyldighet att stå

till tjänst i förevarande avseende.

Poliskammaren i Jönköping anför att, på grund av att kvinnor alltmer

tages i anspråk för polistjänst, förevarande bestämmelse bör omformuleras

så, att det framgår att visitering skall verkställas av person av samma kön

som den omhändertagne eller av läkare.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

45

Stockholms rådhusrätt yttrar, att av lydelsen i tredje stycket av utredningens

förslag till 3 § närmast kan motsättningsvis utläsas, att något omhändertagande

av penningmedel icke avses skola ske. Å andra sidan har

emellertid utredningsmannen i sin kommentar till bestämmelsen uttalat,

att hos den omhändertagne anträffade penningmedel i de flesta fall lämpligen

torde böra fråntagas honom. Rådhusrätten finner att ett förtydligande

i detta hänseende bör inflyta i lagtexten. Även hovrätten över Skåne och

Blekinge föreslår att det skall direkt utsägas att pengar skall fråntagas den

omhändertagne. Önskar han använda egna medel för att skaffa sig underhåll

eller bekvämlighet, får den som förestår lokalen förmedla utbetalning

av erforderligt belopp.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att föreskrift bör ges om förande

av visitationsliggare.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler anför, att det vid något stadshäkte

finnes vaktmästare som bor i samma hus, i vilket häktet är inrymt, och som

har den omedelbara tillsynen över de häktade. Man torde utgå ifrån att

häktesföreståndaren ej behöver verkställa kroppsvisitation utan att vaktmästaren

eller en polisman kan göra detta. Egendom, som då fråntages den

omhändertagne, skall emellertid förvaras av den som »förestår förvaringslokalen».

Det förefaller vara mest praktiskt att egendomen i sådana fall

finge förvaras av vaktmästaren och på dennes ansvar. Om föreståndaren

nämligen ej skall avvisitera, kan han ej med säkerhet veta vad som blivit

omhändertaget av den som utfört åtgärden. Stadsfiskalen i Nyköping yttrar

att här möjligen bör tilläggas orden »eller av den som han i sitt ställe förordnar».

I 14 § i stadsfiskalsinstruktionen stadgas, att stadsfiskal skall ha

tillsynen över stadshäkte, som ej lyder under fångvårdsstyrelsen. Det torde

sålunda enligt ordalydelsen vara stadsfiskalen som skall ha ansvaret för förvaring

av omhändertagens tillhörigheter. Detta är givetvis mindre lämpligt

utan bör här delegation kunna ske. Landsfogden i Gotlands län föreslår

att sista punkten i detta stycke erhåller följande lydelse: »Sådan egendom

skall för hans räkning förvaras i avskilt låsbart utrymme (fack) under

överinseende av den, som förestår förvaringslokalen».

Styrelsen för de tingshusby ggnadsskyldige i T justs domsaga framhåller,

alt häkte, som ej lyder under fångvårdsstyrelsen, enligt 16 § i landsfiskalsinstruktionen

står under »tillsyn» av den landsfiskal, inom vars distrikt

häktet finnes. I förslaget till häkteslag talas i olika sammanhang om »den

som förestår förvaringslokalen». Styrelsen förutsätter att härmed, såvitt

avser häradshäkten och polisarrester, som ej är belägna i stad, åsyftas vederbörande

landsfiskal. Möjligen bör detta på något sätt komma till direkt

uttryck i lagtexten.

Även statspolisintendcnten anför att det i clt flertal paragrafer i häkteslagen

föreskrives att vissa med ett omhändertagande sammanhängande

frågor skall avgöras av »den, som förestår förvaringslokalen». Då lagen avser

ett stort antal lokaler av sinsemellan mycket olika natur samt det redan

nu i fråga om vissa lokaler kan råda tvekan beträffande vilken befattnings
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år i958

havare som förestår lokalen, synes det statspolisintendenten vara önskvärt

att begreppet föreståndarskap lagstiftningsvägen närmare preciseras.

Jämväl statsåklagaren i Göteborg finner det önskvärt att bestämmelser utfärdas,

som reglerar föreståndarskapet för ett häkte eller en arrest. Det

framstår såsom naturligt, att föreståndaren skall utnämnas av länsstyrelsen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar att viss oklarhet synes

råda i detta hänseende. Polischefen i Lidköping anser att det — i vart fall

såvitt angår polisen — skulle vara av värde, att det klart utsädes, att en

häktes- och arrestföreståndare skulle finnas. En sådan finnes i Lidköping

beträffande stadshäktet och är chefen för ordningspolisavdelningen, som

härför erhåller ett arvode om 200 kronor om året. En polischef kan nämligen

omöjligen hinna att dagligen utöva tillsyn över förvaringslokalerna

utan detta kan endast ske stickprovsvis. Därför behövs det i stället en lämplig

polisman i befälsställning, som varje dag kontrollerar ordningen och

det sanitära tillståndet i förvaringslokalerna. Han bör förordnas av länsstyrelsen

på förslag av polischefen och för sitt uppdrag erhålla skäligt arvode

att utbetalas av polisdistriktet.

Departementschefen. Jag delar utredningens uppfattning, att en regel om

obligatorisk kroppsvisitation är påkallad av säkerhetsskäl. I denna paragraf

torde därför böra upptagas föreskrift, att den intagne skall visiteras vid

ankomsten till förvaringslokalen. Utan särskilt stadgande torde vara klart

att även eljest visitation må äga rum, när särskild anledning därtill förekommer,

exempelvis då den intagne återkommer till förvaringslokalen efter

att ha tillfälligt lämnat densamma.

Redan av den allmänna regeln i 2 § om intagens behandling får anses

följa, att vid visitation skall iakttagas all den hänsyn som omständigheterna

medger. Det synes emellertid vara lämpligt att en uttrycklig bestämmelse

därom införes i lagen. Vidare bör stadgas, att vittne om möjligt skall

närvara vid visitationen.

I lagen bör jämväl föreskrivas, att visitation av kvinna ej må verkställas

eller bevittnas av annan än kvinna eller läkare. Även om det någon gång

kan uppstå svårighet att uppfylla denna föreskrift, synes något undantag

ej böra göras. Någon skyldighet för läkare att stå till tjänst i förevarande

avseende föreligger icke och synes ej heller böra införas. Det torde

ej heller vara anledning att ålägga andra kvinnliga befattningshavare än

kvinnlig polis- och fångvårdspersonal skyldighet att biträda med visitation

av kvinna.

Vid visitation torde penningmedel alltid böra omhändertagas. Om den

intagne önskar använda egna medel för att på sätt lagen medger (jfr 7 §

i departementsförslaget) skaffa sig underhåll och bekvämlighet utöver vad

som eljest bestås honom, får pengarna i mån av behov utbetalas till honom.

Även värdesaker, legitimationshandlingar och sådana tillhörigheter

som kan äventyra ordning och säkerhet under den intagnes vistelse i förvaringslokalen

eller under hans transport till eller från sådan lokal bör tagas

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1958

47

om hand; såsom utredningen betonat bör särskilt uppmärksammas att föremål,

som den intagne kan använda till skada för sig själv eller annan, tillvaratages.

Omhändertagen egendom bör hållas i särskilt förvar för den intagnes

räkning. I överensstämmelse med vad jag sålunda anfört bör stadgas

att penningar, värdesaker och legitimationshandlingar samt sådana tillhörigheter

som kan äventyra ordning och säkerhet skall omhändertagas för

att särskilt förvaras.

Över egendom, som omhändertagits i samband med visitation, bör upprättas

förteckning. Förvaringen av egendomen lärer få ske under överinseende

av föreståndaren för förvaringslokalen. Närmare bestämmelser härom

torde få meddelas i tillämpningskungörelsen.

Föreståndarskapet för fångvårdsanstalts häktesavdelning utövas givetvis

av styresmannen för fångvårdsanstalten. I fråga om häradshäkten, stadshäkten

och polisarrester synes det emellertid understundom vara oklart,

vem som utövar föreståndarskapet. Denna oklarhet bör undanröjas, men

erforderliga föreskrifter torde kunna meddelas i administrativ ordning.

4 §•

Förevarande paragraf motsvarar närmast SP 19 § 22 andra, tredje och

fjärde punkterna ävensom 3 § första punkten i kungörelsen den 4 maj 1934

med vissa föreskrifter angående förvaring av personer i härads- och stadsfängelser

samt polisarrester.

I SP 19 § 22 andra, tredje och fjärde punkterna stadgas, att flera personer

ej skall sättas i ett rum, om det kan undvikas, att, om det ej finnes

särskilda rum för alla, de som är häktade för ringare brott dock ej skall hållas

tillsammans med dem som sitter i häkte för grövre brott och ej heller

personer av olika kön förvaras i ett rum samt att häktad person ej må hållas

tillsammans med den som undergår straffarbete eller fängelsestraff. Enligt

3 § första punkten i 1934 års kungörelse må personer av olika kön ej

förvaras i samma rum.

Utredningen. Utredningen har i 4 § första punkten upptagit stadgande, att

mer än en omhändertagen ej må annat än undantagsvis placeras i samma

rum. I andra stycket föreskrives att omhändertagna av olika kön skall hållas

skilda från varandra samt att, med mindre särskilda skäl därtill är, omhändertagen

som misstänkes för brott eller lösdriveri ej må hållas tillsammans

med annan omhändertagen eller häktad person tillsammans med den som

avtjänar frihetsstraff.

I motiveringen till sitt förslag framhåller utredningen, att möjligheten att

undantagsvis placera mer än en omhändertagen i samma rum får utnyttjas

endast i trängande fall. EU godtagbart skäl till undantag från huvudregeln är

exempelvis att någon omhändertagen, l. ex. en psykiskt ömtålig person, uttryckligen

begär alt erhålla sällskap och annan omhändertagen av samma

kön icke motsätter sig att dela förvaringsrum med honom. Om det blir erforderligt

att placera flera omhändertagna i samma rum, skall iakttagas de

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

regler för differentiering av dem, vilka upptagits i paragrafens andra stycke.

Från bestämmelsen att omhändertagna av olika kön skall hållas skilda

från varandra kan därvid ej göras undantag. Icke heller de övriga kategorier,

som avses i andra stycket, får utan verkligt tvingande skäl sammanföras.

Måste, t. ex. på grund av utrymmesbrist, för brott misstänkta förvaras

i samma rum, bör enligt utredningen noga tillses att person, som på

grund av sitt föregående eller sin läggning kan tänkas öva ogynnsamt inflytande

på sin omgivning, ej placeras tillsammans med exempelvis en

yngre, mera lättpåverkad omhändertagen.

Yttrandena. I åtskilliga yttranden framhålles att ordet »undantagsvis» i

första stycket av utredningens förslag innebär en alltför snäv begränsning.

Särskild uppmärksamhet ägnas åt förslagets tillämpning å sådana personer

som omhändertages för fylleri. Sålunda påpekar länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län att antalet för fylleri omhändertagna är stort och att det

till följd härav flerstädes torde möta allvarliga svårigheter att tillämpa utredningens

förslag. Länsstyrelsen i Västernorrlands län understryker att

det ifrågasatta förbudet mot att förvara flera berusade i samma förvaringsutrymme

icke är möjligt att inom överskådlig tid genomföra. Länsstyrelsen

i Malmöhus län anför att det i samband med exempelvis marknader och

tillställningar kan inträffa att ett stort antal fyllerister samtidigt är omhändertagna.

Det skulle uppenbarligen kunna bli synnerligen kostnadskrävande

om det för sådana fall måste finnas arrestlokaler av den omfattning

som ifrågavarande bestämmelse förutsätter. Landsfiskalen i Solna distrikt

kan icke finna annat än att förbudet mot flerförvaring i samma rum är

alltför rigoröst i fråga om fyllerister. Därest cellen fyller skäliga anspråk

på hygien torde beträffande lugna fyllerister intet vara att erinra mot att

flera förvaras i samma cell. 1 annat fall skulle exempelvis i Solna erfordras

minst femton fylleristfinkor. Landsfiskalen vågar icke göra en beräkning

av behovet i vissa andra polisdistrikt, där frekvensen av fyllerister är skyhögt

större än i Solna, samt ställer frågan, vilken byggnation som skulle

vara erforderlig exempelvis för Klara polisdistrikt i Stockholm. Länsstyrelsen

i Stockholms län förklarar sig i likhet med landsfiskalen i Solna distrikt

anse att stadgandet bör uppmjukas. Kravet »undantagsvis» synes vid en

realistisk bedömning vara för strängt. Hinder bör således icke föreligga att

exempelvis placera mer än en fyllerist i samma förvaringsrum när omständigheterna

därtill föranleder. Liknande uttalanden göres av bl. a. länsstyrelserna

i Älvsborgs län, Örebro län, Kopparbergs län och Jämtlands län

samt föreningen Sveriges landsfiskaler.

Landsfogden i Värmlands län anser att det borde vara tillfyllest att i polisarresterna

inrättades flera större förvaringsutrymmen för fyllerister, så

att de mera våldsamma och sjuka kunde särskiljas från de övriga. Vidare

utbyggnad av polisarresterna bör kunna anstå i avvaktan på resultatet av

försök till andra lösningar av alkoholproblemen.

Kommunalnämnden i Leksands kommun anför, att utredningens riktlin
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

49

jer må kunna accepteras för täckande av det mera »normala» behovet av

här ifrågavarande förvaringsutrymmen. För orter som Leksand, där en ofantlig

människomassa samlas vid vissa tillfällen, såsom t. ex. midsommarhelgen,

kan det icke vara möjligt för polisdistriktet att ordna med ett så

stort antal enskilda förvaringslokaler att det kan täcka behovet, om en sådan

utrymmesstandard skall krävas. Det måste därför ges möjlighet att, såsom

komplettering till de enskilda förvaringslokalerna, ha en del arrestlokaler,

avsedda för personer som omhändertagits för fylleri, ordnade enligt nuvarande

system med plats för flera anhållna i samma förvaringslokal.

Statsåklagaren i Stockholm anför att det erfarenhetsmässigt har visat sig

att en placering av två omhändertagna i samma rum i många fall kan ha

ett lugnande inflytande på dem och således ur psykologisk synpunkt vara

gynnsam. Icke sällan kan en sådan placering rent av vara ur brottsutredningssynpunkt

gynnsam. Med hänsyn härtill vill statsåklagaren ifrågasätta,

om icke uttrycket »undantagsvis» alltför starkt begränsar en sådan möjlighet

och måhända bör kunna — utan att missbruk därigenom borde befaras

— utbytas mot exempelvis uttrycket »då det av särskilt skäl finnes lämpligt».

Även Stockholms rådhusrätt och Stockholms stads rätts- och polisdirektion

gör liknande uttalanden.

Socialstyrelsen erinrar om utredningens uttalande, att undantag endast

bör ifrågakomma i trängande fall, och förordar att detta uttalande, som innefattar

en motiverad skärpning av den i lagförslaget upptagna föreskriften,

upptages direkt i lagtexten.

I fråga om bestämmelsen, att omhändertagna av olika kön skall hållas

skilda från varandra, anför landsfogden i Norrbottens län att undantag möjligen

bör kunna göras för medlemmar av samma familj. I vissa fall, t. ex. då

utländska flyktingar omhändertages, torde det till och med vara humanare

att icke skilja familjemedlemmar från varandra. Länsstyrelsen i Norrbottens

län uttalar sig på liknande sätt.

Hovrätten för Nedre Norrland påpekar att det enligt SP 19 § 22 gäller

ovillkorligt förbud mot att hålla häktad person tillsammans med den som

undergår frihetsstraff. Skäl för frångående av denna regel har ej anförts.

I stället för att — som förslaget gör — medgiva undantag från förbudet,

om särskilda skäl föreligger, synes det hovrätten vara följdriktigt att utsträcka

den nuvarande regeln till att omfatta alla omhändertagna, ej blott

häktade. Stockholms rådhusrätt framhåller att enligt SP 19 § 22 utan inskränkning

gäller att de, som är häktade för ringare brott, icke skall hållas

tillsammans med dem, som sitter i häkte för grövre brott. Rådhusrätten anser,

att sistnämnda förbud även i fortsättningen bör upprätthållas, något

som med den föreslagna textens avfattning icke är ovillkorligt. Rådhusrätten

finner även angeläget att i lagtexten utsäges något om förvaring av ungdomar.

Rådhusrätten erinrar om utredningsmannens uttalande att därest t. ex.

på grund av utrymmesbrist för brott misstänkta förvaras i samma rum

noga bör tillses att person, som på grund av sitt föregående eller sin läggning

kan tänkas öva ogynnsamt inflytande på sin omgivning, ej placeras tillDihang

till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 68

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

sammans med exempelvis en yngre, mera lättpåverkad omhändertagen.

Denna synpunkt är enligt rådhusrättens mening av sådan vikt, att den bör

komma till uttryck i lagtexten. Även Stockholms stads rätts- och polisdirektion

anför att den principen måste eftersträvas, att ungdomar ej sammanföres

med det äldre klientelet.

Göteborgs rådhusrätt ifrågasätter om icke i denna paragraf bör intagas en

bestämmelse av innehåll att placering i samma rum av mer än en omhändertagen

icke må ske beträffande personer, vilka är eller kan antagas bli

åtalade i samma mål. Det är nämligen för närvarande alltför vanligt, att

sådana personer får tillfälle sammanträffa och därvid samråda om vad de

skall uppge vid förhör under förundersökningar eller vid huvudförhandlingar.

Departementschefen. Såsom jag anfört i den allmänna motiveringen är det

av vikt att antalet förvaringsrum ökas i sådan grad, att som regel icke mer

än en person behöver förvaras i varje rum. Detta gäller alla kategorier av

omhändertagna. Man torde dock icke kunna fordra, att byggnadsverksamheten

i fråga om förvaringslokaler skall inriktas på att enligt den angivna

principen möta den tillströmning av omhändertagna som kan förekomma

vid de större helgerna och andra särskilda tillfällen, utan anspråken lärer

få begränsas till att de »normala» veckotopparna under olika årstider skall

någorlunda bemästras. Man måste alltså även efter en rimlig utbyggnad av

förvaringslokalerna räkna med att det icke sällan blir nödvändigt att förvara

mer än en omhändertagen i samma cell. Det måste vidare beaktas, att

den erforderliga ökningen av antalet förvaringsrum av flera skäl är en fråga

på ganska lång sikt. Den av utredningen föreslagna regeln, att mer än en

omhändertagen allenast undantagsvis må placeras i samma rum, synes icke

taga tillräcklig hänsyn till dessa förhållanden.

För regleringen av förevarande spörsmål torde det vara tillfyllest att i

själva lagtexten allenast utsäga att endast en intagen må förvaras i varje

rum, såframt ej annat nödvändiggöres av utrymmesskäl eller påkallas av

annan särskild anledning. Såsom »annan särskild anledning» kan tydligen

förekomma det av utredningen anmärkta förhållandet att en psykiskt ömtålig

person uttryckligen begär att erhålla sällskap och annan omhändertagen

icke motsätter sig att dela förvaringsrum med honom. För dylika fall

bör åtminstone i större förvaringslokaler finnas särskilda dubbelrum. Övriga

regler, som erfordras i detta sammanhang, torde på grundval av den i

lagen fastslagna principen få meddelas i tillämpningskungörelsen. Uppmärksamhet

bör därvid ägnas bl. a åt förvaringen av ungdomar. 5

5 §•

Denna paragraf motsvarar närmast SP 19 § 25, 6 § första stycket i kungörelsen

den 4 maj 1934 med vissa föreskrifter angående förvaring av personer

i härads- och stadsfängelser samt polisarrester ävensom 3 och 4 §§, 5 §

s. 51 Kontrollera mot PDF

KunQl. Maj. ts proposition nr 68 år 1958

51

andra stycket och 9 § första punkten i kungörelsen den 21 juni 1946 med

vissa bestämmelser angående häktad.

I SP 19 § 25 stadgas att häktad person, som blir sjuk, skall på allmän

bekostnad njuta vård och läkemedel efter sjukdomens beskaffenhet samt

att han, om han ej kan vårdas inom häktet, skall förvaras å annat ställe,

där han kan njuta tjänlig vård.

I 6 § första stycket i 1934 års kungörelse stadgas att, om förvarad person

blir sjuk, läkare skall vid behov genast tillkallas.

1946 års kungörelse innehåller i 3 § första stycket bestämmelser om att

häktad så snart ske kan skall undersökas av läkare vid anstalten och att

häktad, om han sjuknar, skall vårdas enligt anvisningar av läkaren. I andra

stycket stadgas att för undersökning eller behandling av häktad må enligt

bestämmelser som meddelas av fångvårdsstyrelsen anlitas läkare utom anstalten.

Enligt tredje stycket skall förlossning av häktad kvinna såvitt möjligt

ske på sjukhus eller förlossningshem. I 4 § stadgas att häktad såvitt

hinder ej möter skall dagligen vistas utomhus minst en timme samt att häktad,

om hans hälsotillstånd det påkallar, bör få vistas utomhus utöver den

tid som i regel medgives. 5 § andra stycket innehåller föreskrift att, om

häktad avlider eller träffas av svårare sjukdoms- eller olycksfall, underrättelse

ofördröjligen skall lämnas närstående. 1 9 § första punkten stadgas

att häktad, om han är sjuk när han skall lämna anstalten, må, om det med

hänsyn till omständigheterna prövas skäligt, i anstalten erhålla fortsatt

sjukvård på fångvårdens bekostnad.

Utredningen. I utredningens förslag till häkteslag återfinnes hithörande

bestämmelser i 5 och 8 §§.

I 5 § första stycket stadgas, att omhändertagen skall förvaras under sådana

förhållanden att men icke uppstår för han hälsa. Vidare föreskrives i

samma stycke, att förvaringslokalen skall för tillsyn av de omhändertagnas

hälsotillstånd regelbundet besökas av läkare. I 5 § andra stycket upptages

föreskrift att omhändertagen, om han företer tecken till sjukdom eller höggradig

omtöckning av medvetandet eller om hans beteende eljest påtagligt

avviker från det normala, skall utan dröjsmål undersökas av läkare och vårdas

enligt dennes föreskrifter samt alt, därest omhändertagen är i behov av

sjukhusvård, sådan skall beredas honom. I 5 § tredje stycket i utredningens

förslag återfinnes stadgande att häktad som är intagen i fångvårdsanstalt

må, om han är sjuk när han skall lämna anstalten och om det med hänsyn

till omständigheterna prövas skäligt, i anstalten erhålla fortsatt sjukvård på

fångvårdens bekostnad. Enligt 5 § sista stycket skall, därest omhändertagen

avlider eller träffas av svårare sjukdoms- eller olycksfall, underrättelse ofördröjligen

lämnas närstående.

I 8 § i utredningens förslag stadgas att, såvitt hinder ej möter, omhändertagen

äger dagligen vistas utomhus minst en timme samt att han, om hans

hälsotillstånd det påkallar, bör få vistas utomhus utöver den tid som i regel

medgives.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

I motiveringen till 5 § anför utredningen, att bestämmelsen om regelbundna

läkarbesök för tillsyn av de omhändertagnas hälsotillstånd är en nyhet

(jfr dock bestämmelsen i 3 § i 1946 års kungörelse om obligatorisk läkarundersökning

av häktad, som intagits i fångvårdsanstalt) och kan sägas utgöra

ett exempel på sådana skärpta tillsynsbestämmelser, som 1951 års riksdag

ansåg behövliga. Utredningen har ansett angeläget, att ej endast arrestlokalerna

utan även de omhändertagna blir föremål för kontinuerlig tillsyn

på ett mera kvalificerat sätt än för närvarande. De omhändertagna befinner

sig av naturliga skäl ej sällan i ett psykiskt upprivet eller deprimerat

tillstånd med risk för desperata beteenden. En viss medicinsk tillsyn över

dem bör därför arrangeras genom avtal med läkare om regelbundna besök i

förvaringslokalen. Självfallet skall effektiv tillsyn över de omhändertagna

utövas genom vaktpersonalen. Denna bör enligt utredningens mening dock

härvid följa de allmänna råd och anvisningar läkaren kan lämna rörande

tillsynen, vilken bör innefatta mer än rutinkontroll över de omhändertagnas

uppförande. Särskilt gäller kanske detta fylleristklientelet, beträffande

vilket vissa enkla, medicinska åtgärder enligt uppgift från läkarhåll skulle

kunna vidtagas av vaktpersonalen för att dämpa russymtomen. En omhändertagen

fyllerist, som är bråkig, skulle därigenom kunna bli lugnare och

påtagligt lätthanterligare. Med uttrycket »höggradig omtöckning av medvetandet»

avser utredningen även svårare berusningstillstånd. Utredningen

erinrar i detta sammanhang om strafflagberedningens förslag angående

särskilda »kliniker» för omhändertagande och vård av fyllerister.

Utredningen framhåller vidare att läkaren vid sina besök även har att

observera de hygieniska förhållandena i förvaringslokalerna. Iakttagna bristfälligheter

bör av läkaren snarast meddelas vederbörande myndighet.

Läkartillsynen avses skola i allmänhet anförtros vederbörande tjänsteläkare

(mot särskilt arvode eller lönekompensation). Erforderlig undersökning

av omhändertagna för utfärdande av exempelvis läkarbetyg enligt nykterhetsvårdslagen

eller av vårdattest enligt sinnessjuklagen synes naturligen

böra ombesörjas av den läkare, åt vilken den fortlöpande läkartillsynen

är anförtrodd.

Bestämmelsen i 5 § andra stycket torde, anför utredningen, speciellt på

mindre orter bli svår att efterfölja, beroende på att även i detta fall läkarbristen

sannolikt kommer att göra sig påmind. Då en rad dödsfall förekommit

bland i synnerhet berusade arrestanter, är det emellertid utomordentligt

angeläget att söka i största möjliga utsträckning förhindra, att ytterligare

sådana händelser inträffar.

Utredningen anför vidare att kostnaden för läkartillsynen vid häkten och

arrester i sin helhet bör stanna på polisdistriktet. Kostnad för läkartillsynen

enligt denna paragraf över häktade, som intagits i fångvårdsanstalt, bör ingå

i den förvaringskostnad, som i förekommande fall kan utkrävas av vederbörande

kommun.

Bestämmelsen i 5 § tredje stycket torde, anför utredningen, med den allmänna

sjukvårdens ökade resurser och tillkomsten av den allmänna sjuk
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1958

försäkringen knappast få någon större praktisk betydelse. Bestämmelsen kan

dock tänkas undantagsvis bli aktuell beträffande häktad, som skall frigivas

men som på grund av svår sjukdom ej bör flyttas från fångvårdsanstalts

häktesavdelning (eller sjukavdelning) eller vars-pågående läkarbehandling

av samma anledning ej bör avbrytas.

Utredningen anför vidare, att vakthållningen över och behandlingen av

olika personkategorier, som polismyndighet tillfälligt omhändertagit, i största

möjliga utsträckning bör ombesörjas av särskild personal, som har speciell

utbildning och erfarenhet av människovärd. Riksdagen har också funnit

frågan om anställande av viss sådan personal vara värd beaktande. Anställande

av dylik personal torde av ekonomiska skäl dock ej inom överskådlig

tid kunna ifrågakomma annat än i de större städerna, där frekvensen

av omhändertaganden är relativt stor. Huvudmännen för häkten och arrester

i dessa städer liksom tillsynsorganen för dessa lokaler bör enligt

utredningens mening ägna denna fråga all möjlig uppmärksamhet. Utredningen

erinrar i detta sammanhang om att polisinstruktionsutredningen på

sin tid rekommenderade anställande av socialvårdstjänstemän hos de större

städernas poliskårer (jfr SOU 1947: 45, s. 77).

I fråga om intagens utomhusvistelse framhåller utredningen att beslämmelserna

i 8 § i utredningens förslag såvitt avser andra kategorier än de i

fångvårdsanstalt omhändertagna kompletteras av 6 § andra stycket i utredningens

förslag till häkteskungörelse, där det föreskrives att till häkte och

arrest skall höra promenadgård. Dispens från denna föreskrift kan dock

meddelas enligt 8 § tredje stycket i förslaget till häkteskungörelse. Om promenadgård

ej anordnats, måste den dagliga utevistelsen ordnas på annat

lämpligt sätt. Med uttrycket »såvitt hinder ej möter» avses närmast sådana

hinder för utevistelse som omhändertagens oro, våldsamhet, sjukdom eller

utpräglade benägenhet att avvika. Då den omhändertagnes hälsotillstånd påkallar

att han vistas utomhus utöver den tid, som i regel medgives, bör enligt

utredningens mening läkare ge anvisning om den behövliga tidsförlängningen.

Yttrandena. Rörande det i utredningens förslag upptagna stadgandet, att

omhändertagen skall förvaras under sådana förhållanden att men icke uppstår

för hans hälsa, anför socialstyrelsen att detta stadgande är så självklart

att det bör utgå. Polismästaren i Uppsala yttrar att i stället för den föreslagna

bestämmelsen bör införas ett stadgande av generellt innehåll i likhet

med vad som förekommer i SP 19 § 29, där det föreskrives att rum där

anhållen person förvaras skall uppfylla skäliga anspråk på sundhet och bekvämlighet.

Det av utredningen föreslagna stadgandet, att förvaringslokalen skall för

tillsyn av de omhändertagnas hälsotillstånd regelbundet besökas av läkare,

har avstyrkts av flertalet av de remissinstanser som särskilt yttrat sig över

detsamma. Sålunda anför länsstyrelsen i Södermanlands län att denna föreskrift

icke är nödvändig. I allmänhet rör det sig om omhändertagande av

relativt kort varaktighet. De mest aktuella fallen, d. v. s. sinnessjuka och

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1958

alkoholskadade, undersökes regelmässigt av läkare i samband med omhändertagandet,

varvid läkaren har tillfälle att ge direktiv om vårdnaden och

besluta om eventuellt återbesök. För de gravare fallen torde förvaringstiden

icke ens uppnå en sådan längd att återbesök kommer i fråga. Det är att förmoda

att förvaringstiden för mindre grava fall kommer att bli tämligen kort

genom utbyggnad av bl. a. sinnessjukhusen. Man får i övrigt förutsätta, att

vaktpersonalen tillkallar läkare vid sjukdomsfall. Länsstyrelsen veterligt

har icke förekommit någon underlåtenhet härvidlag. Hovrätten för Nedre

Norrland framhåller att föreskriften om regelbundna läkarbesök för att den

skall bli av värde förutsätter, att besöken sammanfaller med att i häktet

omhändertagen är i behov av sådan tillsyn. I 5 § andra stycket i utredningens

förslag stadgas emellertid att då omhändertagen företer tecken på sjukdom

han utan dröjsmål skall läkarundersökas. Föreskriften om regelbundna

läkarbesök synes därför, såsom den avfattats, vara överflödig. Statsåklagaren

i Stockholm anför att bestämmelsen torde vara alltför kategorisk och i allt

fall för närvarande och sannolikt för avsevärd tid framåt omöjlig att genomföra

med hänsyn till läkarbristen, allra helst som, med beaktande av

de oftast korta frihetsberövandena såvitt gäller gripna och ofta även anhållna

personer, förslagets formulering torde kräva en daglig tillsyn. Fn skärpt

tillsyn från vaktpersonalens sida i fråga om de omhändertagnas hälsotillstånd

samt föreskrift att läkarhjälp snabbt skall tillkallas, då anledning

därtill uppstår, torde vara tillräckligt. Länsstyrelsen i Kronobergs lån yttrar

att föreskriften torde bli svår att tillämpa, särskilt på landsbygden med dess

fåtaliga och i regel strängt upptagna provinsialläkare. Ordet »skall» i stadgandet

synes därför lämpligen böra ersättas med »bör». Länsstyrelsen i

Västerbottens län finner föreskriften böra uppmjukas så, att exempelvis telefonkontakt

mellan arrestens föreståndare och läkare beträffande omhändertagen

samt läkares råd och anvisningar i det särskilda fallet eller för omhändertagna

av en viss kategori i allmänhet må kunna ersätta personligt

besök. Även länsstyrelserna i Stockholms lön, Skaraborgs län och Jämtlands

län samt föreningen Sveriges landsfiskaler har — jämte åtskilliga andra

remissinstanser — gjort liknande uttalanden.

Landsfogden i Gävleborgs län påpekar att utredningen icke har närmare

utvecklat vad den avser med regelbundna besök. Antingen kan man tänka

sig att läkare gör dylika besök en gång i veckan eller en gång i månaden

eller liknande eller också att kontroll skall ske dagligen. Fn sporadisk kontroll

en gång i veckan eller med längre mellanrum måste få karaktären av

stickprovsundersökning, enär de flesta omhändertagna, d. v. s. fylleristerna,

ju som regel endast förvaras högst någon dag eller några timmar. Eu daglig

kontroll skulle icke heller ge garanti för att alla omhändertagna bleve tillsedda,

då ju fall kan tänkas där vederbörande tages i förvar efter läkarens

besök samma dag. Föreningen Västerbottens läns landsfiskaler anser att det

kunde vara motiverat att låta läkare besöka en omhändertagen, därest omhändertagandet

skulle komma att räcka längre tid än fem dagar, som är

den i rättegångsbalken maximerade anhållningstiden. En sådan föreskrift

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition, nr 68 år i 958

skulle få betydelse för de fall där domstolen förordnar om anstånd med

överförande av häktad till allmänt häkte.

Stockholms stads rätts- och polisdirektion yttrar, att svagheterna i att

normerna för de olika lokalerna sammanförts till en enda författning framträder

även på denna punkt. Det föreligger nämligen på ett annat sätt behov

av läkare för kontroll av de omhändertagnas hälsotillstånd när det gäller

häkteslokaler, där den omhändertagne kan komma att vistas under avsevärd

tid, till skillnad mot polisarrest, där fyllerister redan efter några timmar

kanske frigives och läkaren sålunda aldrig blir i tillfälle att ens konfronteras

med fallet. Bestämmelsen om att lokalen skall regelbundet besökas

av läkare bör därför mjukas upp med hänsyn till nu angivna förhållanden.

Landsfogden i Blekinge län anser övervägande skäl tala för att den här

avsedda tillsynen inskränkes till att avse fångvårdsanstalternas häktesavdelningar,

och landsfogden i Göteborgs och Bohus län intager samma ståndpunkt.

Länsstyrelsen i Kalmar län uttalar att förslaget i denna del uppenbarligen

icke lämpar sig för sådana polisarrester å landet som endast sällan

och mycket oregelbundet behöver tagas i bruk.

En positiv inställning till utredningens förslag i denna del redovisas av

svenska psykiatriska föreningen, som hälsar bestämmelsen om regelbundna

läkarbesök med särskild tillfredsställelse. Föreningen uttalar att ifrågavarande

läkare bör ha psykiatrisk utbildning, då till hans viktigaste uppgifter

otvivelaktigt hör att uppspåra och ingripa vid börjande reaktiva sjukdomstillstånd,

såsom depressioner, konfusioner etc. Stockholms rådhusrätt yttrar

att den föreslagna bestämmelsen om regelbundna läkarbesök är en tveksam

uppmjukning av de nuvarande bestämmelserna i 3 § första stycket i

1946 års kungörelse, att häktad skall, så snart ske kan, undersökas av läkare

vid anstalten. Gentemot förslaget i förevarande del framhåller rådhusrätten

vidare, att uttrycket »regelbundet» är alltför vagt och ger möjlighet

till tolkning av bestämmelsen i sådan riktning, att intervallerna mellan läkarbesöken

blir alltför stora. Även länsstyrelsen i Uppsala län uttalar sig

i samma riktning och föreslår, att såsom lämpligt antal regelmässiga läkarbesök

sättes minst en gång i månaden. Förste provinsialläkaren i Gotlands

län anser det vara nödvändigt med en föreskrift om hur ofta läkai besök

skall ske. Det synes önskvärt att det fastställes, att besök skall ske t. ex. en

gång i veckan på förutbestämd tid och därutöver på särskild kallelse, då behov

därav anmäler sig. Landsfogden i Värmlands län uttalar att föreskiiften

kunde ges den innebörden, att besök skulle ske dagligen såvida ej detta med

hänsyn till omständigheterna (någon person ej omhändertagen, omhändertagens

hälsotillstånd etc.) framstod såsom onödigt. Det kan ifrågasättas om

icke stadgandet för underlättande av kontroll i länsstyrelsens m. fl. intresse

borde kompletteras med föreskrift om anteckning av tidpunkterna för läkarbesöken.

Länsstyrelsen i Malmöhus län förutsätter, att bestämmelsen

icke innebär att varje omhändertagen skall undersökas av läkare. I och för

sig måste emellertid bestämmelsen om regelbundna läkarbesök anses vara

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

av värde som ett komplement till regeln att den som förestår förvaringslokal

skall ombesörja, att omhändertagen, som är sjuk, snarast möjligt kommer

under läkarvård.

Ett stort antal remissinstanser framhåller de konsekvenser som det av

utredningen föreslagna stadgandet i 5 § andra stycket första punkten skulle

ta beträffande fyllerister. Sålunda uttalar hovrätten för Nedre Norrland att

utom vid »tecken till sjukdom» omhändertagen enligt förslaget skall undersökas

av läkare om han företer tecken till »höggradig omtöckning av medvetandet»

eller om »hans beteende eljest påtagligt avviker från det normala».

Sådan avvikelse torde en fyllerist kunna sägas alltid förete. Meningen

kan dock ej gärna vara att varje fyllerist skall läkarundersökas.

Statsåklagaren i Göteborg anför att ifrågavarande stadgande skulle föranleda

till att fyllerister i mycket stor utsträckning skall undersökas av läkare

utan att det kan anses av behovet direkt påkallat. En undersökning

på grund av omtöckning av medvetandet torde erfordras endast då fara

föreligger att vederbörande blivit fysiskt eller psykiskt sjuk. Länsstyrelsen i

Örebro län itrågasätter om en så kategorisk regel angående läkarundersökning

verkligen kan anses sakligt motiverad och om den med hänsyn till

bristen pa tjänsteläkare speciellt på landsbygden, läkarnas arbetsbörda, avståndsförhållanden

etc. över huvud taget kan upprätthållas. Undersökningen

skall ju till och med ske »utan dröjsmål». Länsstyrelsen ifrågasätter

vidare, om det kan anses försvarligt att taga de överansträngda tjänsteläkarnas

tid, som så väl kan behövas för viktigare ting, i anspråk i den

omfattning, som stadgandet enligt sina ordalag föreskriver.

Riksåklagarämbetet finner de syften, som ifrågavarande bestämmelser

är a\sedda att tjäna, synnerligen beaktansvärda. Vad särskilt angår den

föreslagna skyldigheten att tillkalla läkare vid vissa sjukdomsfall har erfarenheten

visat, hur betydelsefullt det är, att läkare tillkallas i nämnda

fall. Dödsfall har sålunda förekommit bland berusade arrestanter. Vidare

är att märka, att vissa sjukdomar företer symtom, vilka i hög grad liknar

de vid berusning framträdande. Den svårighet, som på grund härav föreligger

för personal utan medicinsk skolning att i sådana fall skilja mellan

sjukdom och alkoholpåverkan, innebär risk för att den sjuke ej i tid kommer

under läkarbehandling. Även i dylika fall har inträffat, att arrestanter

avlidit i arrestlokalen. Av vissa skäl — särskilt de stora avstånden till läkare

inom vissa polisdistrikt samt den rådande läkarbristen — synes det

ämbetet emellertid kunna ifrågasättas, om de i 5 § innefattade förslagen

verkligen är praktiskt fullt ut genomförbara. Särskilt gäller detta föreskrifterna

i andra stycket. Avfattningen av detta stycke — »höggradig omtöckning

av medvetandet» — är nämligen ägnad att föranleda den tolkningen,

att alla höggradigt berusade personer skall underkastas läkarundersökning.

Följden härav kommer att bli, att läkare skall tillkallas i ett mycket stort

antal fall. Det torde vara uppenbart, att det i många av dessa fall måste bli

förenat med stora svårigheter för att icke säga omöjligt att anskaffa läkare.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

57

Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter huruvida icke en bättre beskrivning

av de psykiska tillstånd, som här tydligen avses, kunde åstadkommas,

särskilt med beaktande av fyllerifallen.

Socialstyrelsen anser att läkare bör tillkallas icke blott, såsom i det föreslagna

lagrummet stadgas, då omhändertagen företer tecken till sjukdom

eller höggradig omtöckning av medvetandet utan även då han är psykiskt

uppriven eller deprimerad. Ett sådant mindre höggradigt abnormtillstånd

täckes icke alltid av det i lagrummet använda uttrycket »eller avviker hans

beteende eljest påtagligt från det normala».

Landsfiskalen i Solna distrikt erinrar om utredningens uttalande, att

enligt uppgift från läkarhåll vissa enkla, medicinska åtgärder skulle kunna

beträffande fylleristklientelet vidtagas av vaktpersonalen för att dämpa russymtomen,

samt yttrar att om saken är så enkel bör väl medicinalstyrelsen

härvidlag kunna lämna råd och anvisningar. Poliskammaren i Karlskrona

anför, att vidtagande av medicinska åtgärder bör ankomma uteslutande på

medicinskt skolad personal.

Länsstyrelsen i Örebro län uppehåller sig jämväl vid det av utredningen

i 5 § andra stycket andra punkten upptagna stadgandet att sjukhusvård

»skall» beredas omhändertagen, som är i behov därav, samt anför att länsstyrelsen

med tanke på de långa väntetiderna vid vissa lasarett, föranledda

av överbelastning med akutfall, ej kan finna en så tvingande regel såsom

den föreslagna lämplig. Oavsett om en person är anhållen eller ej bör hans

»turordning» vid intagande å lasarett bestämmas — förutom av tillgången

å plats — av sjukdomens art och förlopp; att härvidlag giva de omhändertagna

en förtursrätt synes oriktigt. Många människor å fri fot är i behov

av sjukhusvård, utan att sådan vård genast kan beredas dem; väntetiden

blir som känt är ofta lång.

I fråga om de i 8 § i utredningens förslag upptagna stadgandena om intagen

persons utomhusvistelse uttalar Sveriyes advokatsamfund, att omhändertagen

person bör ha ovillkorlig rätt att dagligen vistas utomhus viss

tid. Föreninyen Sveriyes landsfogdar gör ett liknande uttalande. Statspolisintendenten

anser att det bör stadgas att omhändertagen skall vistas utomhus

minst en timme dagligen, därest hans hälsotillstånd, väderleksförhållandena

eller annan omständighet icke utgör hinder. Även länsstyrelsen i

Norrbottens län ifrågasätter om icke lagstiftarens mening med uttrycket

»såvitt hinder ej möter» borde uttryckas i texten i stället för i motiven.

Enligt motiven avses med uttrycket närmast sådana hinder för utevistelse

som omhändertagens oro, våldsamhet, sjukdom eller utpräglade benägenhet

att avvika. Om meningen är att blott sådant, som hänför sig till den

omhändertagne, men däremot ej t. ex. sådana omständigheter som brist på

vaktmanskap, skall räknas som hinder för utevistelsen, bör detta enligt

länsstyrelsens mening utsägas i lagtexten.

Landsfogden i Värmlands län yttrar att det förefaller naturligt att bestämmelsen

om utomhusvistelse endast äger tillämpning på omhändertagen

som kvarhålles längre än ett dygn.

Stockholms stads rätts- och polisdirektion anser att det för undvikande

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1958

av onödig irritation bör i författningstexten fastslås, att utsträckning av

utomhusvistelsen utöver den i regel medgivna tiden skall ske efter läkares

ordination.

Föreningen Kristianstads läns landsfiskaler anför att föreskriften om

»luftning» av anhållna torde bli svår att efterleva med hänsyn till de begränsade

polisstyrkor som står till buds i mindre städer, köpingar etc.

Värmlands länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler anför, att

det i polisdistrikten på landsbygden ej gärna kan komma i fråga att inrätta

promenadgårdar. Som en följd härav måste föreskriften om daglig utomhusvistelse

i större utsträckning än utredningen tänkt sig anpassas efter

verkligheten.

Länsstyrelsen i Jämtlands län — som anser att den i 6 § andra stycket

i utredningens förslag till häkteskungörelse upptagna bestämmelsen om promenadgård

icke är praktiskt genomförbar — förordar att bestämmelsen om

minst en timmes utomhusvistelse strykes.

Departementschefen. Utredningen har i förevarande paragraf till en början

upptagit bestämmelse rörande de yttre förhållanden under vilka förvaring

av omhändertagen får ske. Detta spörsmål bör emellertid enligt min mening

icke regleras i förevarande lag utan i kungörelsen med vissa föreskrifter

angående häradshäkten, stadshäkten och polisarrester. Det föreslagna stadgandet

torde därför ej böra upptagas i lagen.

Utredningen föreslår vidare, att förvaringslokal skall för tillsyn av de

omhändertagnas hälsotillstånd regelbundet besökas av läkare och att omhändertagen,

om han företer tecken till sjukdom eller höggradig omtöckning

av medvetandet eller om hans beteende eljest påtagligt avviker från det

normala, skall utan dröjsmål undersökas av läkare och vårdas enligt dennes

föreskrifter. Förslaget har i dessa delar blivit föremål för stark kritik under

remissbehandlingen, och de skäl som därvid anförts mot detsamma

synes mig vara övertygande. Föreskrifterna torde böra jämkas så, att de

bättre anpassas till det praktiska behovet och tillgängliga resurser. I huvudsak

synes emellertid föreskrifterna kunna upptagas i tillämpningskungörelsen.

Detsamma gäller i fråga om utomhusvistelse m. in. I själva lagen

synes allenast böra stadgas att vid behandlingen av den intagne erforderlig

hänsyn skall tagas till dennes ålder, kön och hälsotillstånd samt att läkares

föreskrift rörande vården av intagen som är sjuk skall beaktas.

Utredningen har i sin motivering till förevarande paragraf anfört att

enligt uppgift från läkarhåll vissa enkla, medicinska åtgärder skulle kunna

vidtagas av vaktpersonalen för att dämpa russymtomen hos fyllerister,

varigenom en bråkig fyllerist skulle kunna bli lugnare och påtagligt lätthanterligare.

Såsom riksåklagarämbetet framhållit är emellertid att märka,

att vissa sjukdomar företer symtom som i hög grad liknar de vid berusning

framträdande. Det måste uppenbarligen vara svårt eller ogörligt för

medicinskt oskolad personal att urskilja dessa fall, och det är ingalunda

otänkbart att en felaktig medicinsk behandling av en dylik person skulle

vara ödesdigrare än ingen behandling alls.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj. ts proposition nr 68 år 1958

59

Kostnaderna för läkar- och sjukhusvård av intagen person synes i princip

ej böra bäras av den intagne. Vem som slutligt skall svara för sådana

kostnader kan i vissa fall vara oklart, något som beror bl. a. på att omfattningen

av den skyldighet som föreligger för huvudmännen för de olika

slagen av förvaringslokaler att i lokalerna mottaga omhändertagna personer

icke är klart fastslagen och att en och samma lokal kan användas exempelvis

såsom både polisarrest och häradshäkte. Frågan torde emellertid

ej vara av större praktisk betydelse.

6 §•

Förevarande paragraf motsvarar SP 19 § 26 samt 10 § i kungörelsen den

21 juni 1946 med vissa bestämmelser angående häktad.

I SP 19 § 26 stadgas att häktad person ej skall tvingas till arbete men att

han, om han vill arbeta, skall ha lov därtill, om han själv förskaffar sig

tjänligt arbete eller tillgång därtill finnes inom häktet. I 10 § första stycket

i 1946 års kungörelse föreskrives, att häktad skall för arbete som han icke

själv skaffat sig erhålla gottgörelse enligt fångvårdsstyrelsens bestämmelser

samt att han äger fritt förfoga över gottgörelsen. Andra stycket av samma

paragraf innehåller bestämmelse att av sådan gottgörelse ersättning må uttagas

för vad häktad uppsåtligen eller av vårdslöshet skadar eller förstör

av anstaltens tillhörigheter.

Utredningen. Utredningen har i 9 § första stycket i sitt förslag upptagit

stadgande, att omhändertagen ej må tvingas till arbete. Vidare föreskrives

i detta stycke att, därest omhändertagen vill arbeta, den som förestår förvaringslokalen

skall söka bereda honom lämpligt arbete samt att den omhändertagne

ock må själv skaffa sig tjänligt arbete. I 9 § andra stycket återfinnes

beträffande omhändertagen som är intagen i fångvårdsanstalt samma

bestämmelser som enligt 10 § i 1946 års kungörelse gäller för häktad.

I motiveringen anför utredningen att, utöver att bestämmelserna föreslås

gälla generellt för alla tillfälligt omhändertagna, den ändringen vidtagits

jämfört med gällande rätt, att den som förestår förvaringslokalen skall aktivt

medverka till den omhändertagnes sysselsättning, om denne vill arbeta.

I viss utsträckning torde arbetsobjekt kunna hämtas även utanför häkte eller

arrest, t. ex. vissa enklare tillverkningar, som småindustrin kan erbjuda.

Den omhändertagne må själv skaffa sig och ägna sig åt sysselsättning, som

kan betraktas som lämplig både ur den omhändertagnes synpunkt och med

hänsyn till de yttre förutsättningarna samt till vad som är förenligt med

ordning och säkerhet i förvaringslokalen. Även om han erbjudes arbete, må

han själv skaffa sig sysselsättning.

Utredningen anför vidare, att i fråga om omhändertagen, vilken är intagen

i arrest eller i häkte, som ej tillhör fångvårdsanstalt, några uttryckliga

regler om rätt till gottgörelse för arbete som tillhandahålles den omhändertagne

icke har meddelats. Det har nämligen icke synts lämpligt att genom

obligatoriska regler binda de kommunala myndigheterna härvidlag, önskvärt

är emellertid att även omhändertagna i härads- och stadshäkten eller

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

arrester beredes sådan gottgörelse. Härigenom stimuleras de omhändertagnas

intresse att utföra arbete och underlättas vaktpersonalens uppgifter.

Medel för detta ändamål bör enligt utredningens mening därför anslås.

Yttrandena. I anslutning till det i 9 § första stycket första punkten i utredningens

förslag upptagna stadgandet, att omhändertagen ej må tvingas till

arbete, anför länsstyrelsen i Södermanlands län att omhändertagen, om ej

särskilda skäl är däremot, bör kunna åläggas städa sitt förvaringsrum.

Beträffande det av utredningen föreslagna stadgandet i 9 § första stycket

andra punkten, att den som förestår förvaringslokalen skall söka bereda

lämpligt arbete åt omhändertagen som vill arbeta, yttrar landsfogden i

Värmlands län att denna föreskrift torde komma att kräva ett mycket gott

omdöme hos föreståndaren. Denne måste i likhet med vad som gäller utevistelse

enligt 8 § i utredningens förslag beakta omhändertagens oro, våldsamhet,

sjukdom, flyktfara m. m. Till 9 § första stycket andra punkten bör

därför fogas reservationen »såvitt hinder ej möter». Landsfogden ifrågasätter

också om icke även denna bestämmelse lämpligen bör begränsas till att

gälla dem, som kvarhållits mer än ett dygn. I vissa fall, beroende på arbetets

art, torde föreståndaren böra söka samråd med läkaren innan han tilldelar

den omhändertagne arbete. Anteckning om sådan åtgärd bör ske.

Statspolisintendenten framhåller att bestämmelsen torde ha betydelse endast

i fråga om person som intagits å fångvårdsanstalt. Omhändertagande

i polisarrest eller i stads- eller häradshäkte är i regel av begränsad varaktighet.

Ur praktiska synpunkter torde det i allmänhet vara omöjligt eller i varje

fall synnerligen svårt för exempelvis en polismyndighet att bereda omhändertagna

arbete. Landsfogden i Gotlands län avstyrker bestämt förslaget

i denna del, i vart fall såvitt angår polisarrester, som ju förestås av vederbörande

polischefer. Dessa, som regelmässigt tillika är åklagare, har sannerligen

tillräcklig arbetsbörda utan att behöva belastas med den många

gånger svårlösta uppgiften att skaffa arbete åt de omhändertagna. Även

överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Stockholms län, länsstyrelsen i Malmöhus

län, föreningen Sveriges landsfiskaler och kriminalpolisintendenten

i Stockholm uttalar sig på liknande sätt.

Stockholms stads rätts- och polisdirektion anför, att ifrågavarande bestämmelser

självfallet endast kan vara aktuella beträffande de häktade men

att det härutinnan finnes en begränsning på sådant sätt att för förhindrande

av onödig korrespondens arbetet måste förläggas till vederbörandes

cell. önskvärt är också att detta arbete ledes av den vanliga personalen och

att man i görligaste mån undviker att utomstående får tillträde till lokalerna.

Länsstyrelsen i Örebro län uttalar att stadgandet i 9 § andra stycket i utredningens

förslag, att omhändertagen äger »fritt» förfoga över viss gottgörelse

för utfört arbete, står i mindre god överensstämmelse med 7 § i samma

förslag, enligt vilken omhändertagen endast äger skaffa sig underhåll

och bekvämlighet, som låter sig förena med enkelhet och god ordning.

Landsfiskalen i Åseda distrikt ifrågasätter, om icke eventuell gottgörelse till

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

den som är intagen i polisarrest bör utgå ur den ersättning, som inflyter

för det av omhändertagen utförda arbetet. Landsfiskalen ställer vidare

frågan, huruvida eljest den omhändertagnes hemortskommun eller den

kommun, där förvaringslokalen är belägen, skall anslå erforderliga medel.

Landsfiskalen i Danderyds distrikt finner det vara tvivelaktigt, huruvida

kommunerna är villiga att anslå medel till gottgörelse för arbete varom här

är fråga.

Departementschefen. Beträffande häktad person är i gällande rätt uttryckligen

stadgat, att någon plikt att under förvaringstiden utföra arbete icke

åvilar honom. Vad angår övriga kategorier av tillfälligt omhändertagna saknas

motsvarande bestämmelse, men den för häktade föreskrivna regeln torde

i praxis tillämpas å alla sådana omhändertagna. Någon ändring av vad

sålunda är att anse som gällande rätt i detta hänseende synes mig icke böra

ifrågakomma. Såsom utredningen föreslagit torde därför i lagen få upptagas

ett stadgande av innebörd, att omhändertagen ej må åläggas arbete.

I fråga om rätt att arbeta under förvaringstiden är för närvarande stadgat

att häktad person skall ha lov att arbeta, om han själv skaffar sig lämpligt

arbete eller tillgång därtill finnes inom förvaringslokalen. I praxis torde

denna bestämmelse i stort sett tillämpas endast å sådana tillfälligt omhändertagna

personer som intagits å fångvårdsanstalts häktesavdelning. Utredningens

förslag innebär i princip att rätt att arbeta under förvaringstiden

skall tillkomma alla kategorier av tillfälligt omhändertagna, oavsett om de

intagits i fångvårdsanstalts häktesavdelning eller i häradshäkte, stadshäkte

eller polisarrest. Vidare har utredningen föreslagit den nyheten, att det skall

åvila föreståndare för förvaringslokal att aktivt verka för att arbetsmöjligheter

beredes intagen som så önskar. Under remissbehandlingen har invändningar

rests mot ett genomförande av förslaget i vad avser häradshäkten,

stadshäkten och polisarrester.

Starka humanitära skäl talar enligt min mening för att tillfälligt omhändertagna

personer icke skall tvingas till sysslolöshet under den ofta psykiskt

påfrestande förvaringsperioden. Redan av det grundläggande stadgandet i

2 § får också anses följa, att rätt att arbeta under förvaringstiden i princip

tillkommer den intagne. En uttrycklig bestämmelse härom, gällande för alla

kategorier av omhändertagna och för alla nu ifrågavarande slag av förvaringslokaler,

synes mig emellertid böra upptagas i lagen. Av praktiska skäl

och med hänsyn särskilt till häradshäkten, stadshäkten och polisarrester

lärer emellertid en dylik bestämmelse få förknippas med förbehåll att arbetets

utförande skall kunna ske utan olägenhet. Någon skyldighet för föreståndare

för häradshäkten, stadshäkten och polisarrester att söka anskaffa

arbete åt intagen torde icke höra stadgas, även om det är önskvärt att de i

mån av resurser är verksamma i detta avseende. I enlighet med vad sålunda

anförts torde böra upptagas föreskrift att intagen, om det kan ske utan olägenhet,

äger utföra lämpligt arbete som han själv anskaffar eller som eljest kan

beredas honom.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1958

I fråga om gottgörelse till den intagne för arbete som han utför synes i

huvudsak ej vara anledning till erinran mot vad utredningen föreslagit. Närmare

bestämmelser i detta hänseende torde dock icke behöva upptagas i lagen

utan kan inflyta i tillämpningskungörelsen.

7 §•

Förevarande paragraf motsvarar närmast SP 19 § 23 och 27 första punkten,

4 § i kungörelsen den 4 maj 1934 med vissa föreskrifter angående förvaring

av personer i härads- och stadsfängelser samt polisarrester ävensom

6 § i kungörelsen den 21 juni 1946 med vissa bestämmelser angående häktad.

SP 19 § 23 innehåller bestämmelse att den som är häktad skall av allmänna

medel förses med sund och nödtorftig kost, så ock annan förnödenhet.

Vidare föreskrives i sagda lagrum att, om häktad vill och kan påkosta

sig bättre underhåll eller större bekvämlighet än i häktet allmänneligen

bestås, det skall vara honom tillåtet, såvitt ej därigenom ordningen inom

häktet störes eller säkerheten i den häktades vård kan äventyras. I 4 § i

1934 års kungörelse stadgas, att häktad och för brott kvarhållen skall åtnjuta

sund och nödtorftig kost samt att maten bör utspisas i sådan ordning

att den förvarade kommer i åtnjutande av tre mål om dagen. Dessutom föreskrives

i sistnämnda paragraf, att vad sålunda är stadgat skall gälla även

beträffande annan förvarad i den mån omständigheterna därtill föranleder.

I SP 19 § 27 första punkten stadgas — såvitt nu är i fråga — att det ej

skall vara häktad person förment att läsa. I 6 § i 1946 års kungörelse är föreskrivet

att, där fråga är om tillstånd för häktad att läsa periodisk skrift,

vederbörande åklagare skall avgiva yttrande innan ärendet avgöres av styresmannen.

Utredningen. I utredningens förslag till häkteslag återfinnes bestämmelser

i nu förevarande hänseenden i 7 och 19 §§.

I 7 § första stycket i förslaget stadgas, att omhändertagen skall erhålla

sund och tillräcklig kost samt att han må själv skaffa sig eller mottaga

underhåll och bekvämlighet, som låter förena sig med enkelhet och god

ordning. Andra stycket av samma paragraf innehåller bestämmelse att omhändertagen,

om ej särskilda skäl är däremot, må beredas tillfälle till tobaksrökning.

I 10 § första stycket föreskrives att omhändertagen, i den utsträckning

det kan ske utan olägenhet, må skaffa sig eller mottaga böcker, tidskrifter,

tidningar eller annat dylikt. Enligt 10 § andra stycket skall, där fråga är

om tillstånd för den som omhändertagits på grund av misstanke om brott

att läsa periodisk skrift, vederbörande åklagare avgiva yttrande innan ärendet

avgöres av den som förestår förvaringslokalen.

I motiveringen till 7 § framhåller utredningen att i uttrycket »tillräcklig

kost» ligger, att så många mål per dag skall serveras, som kan anses motsvara

en normal näringstillförsel. En bestämmelse om antalet mål har därför

ansetts obehövlig. Den läkare, som anlitas för tillsyn över de omhänder
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

63

tagna, bör lämna erforderliga anvisningar rörande mathållningen i allmänhet

samt meddela dietföreskrifter, då sådana i speciella fall kan vara påkallade.

Rörande annan förnödenhet än mat- och dryckesvaror hänvisar utredningen

till sitt förslag till häkteskungörelse.

Nuvarande bestämmelse om frihet för häktad att påkosta sig bättre underhåll

eller större bekvämlighet än som i allmänhet bestås den häktade

föreslås utvidgad till att gälla alla kategorier tillfälligt omhändertagna. Dessa

skall sålunda enligt förslaget själva kunna skaffa sig eller mottaga underhåll

och bekvämlighet, som låter förena sig med enkelhet och god ordning.

Alkoholdrycker kan enligt utredningen icke anses vara underhåll av här

avsett slag.

Utredningen anför vidare att med uttrycket »särskilda skäl» i andra stycket

avses exempelvis omtöckning av medvetandet hos den omhändertagne

genom sjukdom eller berusning. Även brandrisk kan i speciella fall åberopas

som särskilt skäl att vägra tobaksrökning, t. ex. vid brist på personal

för den särskilda tillsyn, som enligt utredningens mening alltid bör ordnas,

då tillstånd till tobaksrökning medgives.

I motiveringen till 10 § anför utredningen att paragrafens första stycke

icke har någon motsvarighet i nu gällande bestämmelser om behandlingen

av häktade och anhållna. Enligt SP 19 § 27 står det dock sådana personer

fritt att läsa. Den föreslagna bestämmelsen om rätt för omhändertagen att,

i den utsträckning det kan ske utan olägenhet, skaffa eller mottaga litteratur

och publikationer »eller annat dylikt», varmed avses t. ex. spel av olika

slag, har till förebild 31 § straffverkställighetslagen.

Beträffande 10 § andra stycket uttalar utredningen, att detsamma till innehållet

nästan helt överensstämmer med 6 § i 1946 års kungörelse. Skillnaden

består i att bestämmelsen i detta stycke göres tillämplig på alla för

brott häktade eller anhållna, som omhändertagits i häkte eller arrest, och

sålunda ej endast på häktade, som intagits i fångvårdsanstalt.

Yttrandena. Beträffande 7 § i utredningens förslag anför Stockholms stads

rätts- och polisdirektion att en bestämmelse om att omhändertagen skall

erhålla sund och tillräcklig kost är onödig — detta är en självklar sak.

Landsfogden i Skaraborgs län anser att tvekan kan uppkomma om vad som

är hänförligt till den bekvämlighet som är tillåten. Lämpligt är att den bekvämlighet,

som skall vara tillåten, närmare angives. Landsfiskalen i Åseda

distrikt uttalar sig i samma riktning och anför alt »enkelhet och god ordning»

är ett så pass vagt uttryck, att det torde vara så gott som omöjligt att

på grund härav över landet i dess helhet utbilda en enhetlig praxis. Vad som

på ena stället anses vara lyx kan på ett annat uppfattas som enkelhet. Uttrycket

bör förtydligas. Vidare bör beaktas, att det särskilt vid omhändertagande

för stöld o. dyl. kan vara svårt att avgöra, huruvida kontanter som

den omhändertagne innehar härrör från brott eller om de åtkommits på legalt

sätt. Bestämmelsen bör därför kompletteras med föreskrift att endast

medel, om vilka ingen tvekan kan råda, att de verkligen åtkommits på lagligt

sätt, får brukas av den omhändertagne. 1 tveksamma fall bör detta för
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

vägras. Statsåklagaren i Stockholm yttrar att det icke framgår hur utredningen

tänkt sig den närmare tillämpningen av bestämmelsen om tobaksrökning,

exempelvis om rökning skall tillåtas i cellrummet, om den omhändertagne

får förvara cigarretter och tändstickor i rummet o. s. v. Stockholms

rådhusrätt finner den föreslagna bestämmelsen om tobaksrökning

vara i hög grad tvivelaktig. Med hänsyn just till brandfaran och det förhållandet,

att tillfälle till tobaksrökning förutsätter innehav av tändstickor,

anser rådhusrätten, att bestämmelsen i stället bör givas det innehållet att

tobaksrökning kan tillåtas, där omständigheterna det medger. Länsstyrelsen

i Jämtlands län, länsstyrelsen i Gotlands län och landsfogden i Kristianstads

län uttalar sig på liknande sätt. Föreningen Sveriges stadsfiskaler

anför att det för personer, som anhållits eller häktats för brott eller eljest

för annat än sjukdom berövats friheten, måste med hänsyn till den psykiska

press som ett frihetsberövande medför vara synnerligen frestande att

tillgripa stimulantia, om sådana kan erhållas. Man har anledning förmoda,

att konsumtionen av tobaksvaror under sådana förhållanden för en omhändertagen

kan bli för hög med hänsyn till hans välbefinnande. Landsfogden

i Kopparbergs län anlägger liknande synpunkter och framhåller därjämte

att tillåten rökning i cellerna skulle komma att överhopa personalen med

framställningar om tillhandagående med rökutensilier. Då tobaksrökning

måste ske under tillsyn kan det förhållandet, att någon av personalen är

upptagen av annan tjänsteåtgärd och ej kan stå till disposition, leda till

irritation och till trakasserier från den omhändertagnes sida. Även under

nuvarande förhållanden gives omhändertagna tillfällen till rökning, bl. a. i

samband med vistelse utomhus, vid vissa förhör m. m. Landsfogden i Gotlands

län anser att tobaksrökning icke bör få ske i polisarrest.

Vad angår 10 § i utredningens förslag ifrågasätter föreningen Sveriges

häradshövdingar om icke formuleringen bör omarbetas så att det mera tydligt

framgår, att tillstånd alltid skall inhämtas, innan omhändertagen skaffar

sig eller medtager böcker, tidskrifter, tidningar eller annat dylikt. Landsfogden

i Skaraborgs län anser det knappast vara adekvat att med »annat

dylikt» i samband med böcker, tidskrifter och tidningar avse t. ex. spel av

olika slag. Landsfogden i Älvsborgs län anser att orden »annat dylikt» bör

utgå. Med uttrycket avses enligt motiven »t. ex. spel av olika slag». Rättighet

härtill för den i regel mycket korta anhållnings- eller häktningsliden

torde icke vara motiverad. Stockholms stads rätts- och polisdirektion anser

det vara lämpligast att de omhändertagnas behov av litteratur när det gäller

häktade tillgodoses genom att såsom f. n. tillämpas för Stockholms del ett

särskilt bibliotek finnes för de häktade. Sveriges advokatsamfund yttrar att

stadgande bör införas om rätt för omhändertagen att medföra radioapparat,

i varje fall om omhändertagandet räcker mer än en eller ett par dagar.

I fråga om ärende rörande tillstånd att läsa periodisk skrift anför statsåklagaren

i Malmö att här avsedda avgöranden bör fattas av föreståndaren

för förvaringslokalen i samråd med åklagaren, därest det gäller såsom misstänkt

för brott gripen, anhållen eller häktad person. Hovrätten över Skåne

och Blekinge och rådhusrätten i Malmö anser att vederbörande åklagare bör

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1958

65

fatta beslut i ärende som här avses. Landsfogden i Värmlands län m. fl.

framhåller att ordet »åklagare» bör utbytas mot »förundersökningsledare».

Enligt landsfogden i Gotlands län bör under alla omständigheter föreskrivas

att tillstånd icke må medgivas, därest förundersökningsledaren har avstyrkt

sådant tillstånd. Länsstyrelsen i Södermanlands län anför att här nämnda

tillstånd bör ges av den myndighet som beslutat omhändertagandet, då denna

i allmänhet lättast torde kunna avgöra vilka förutsättningar för tillståndsbeviljande

som föreligger i det särskilda fallet. Föreningen Sveriges

landsfiskaler intager samma ståndpunkt.

Departementschefen. Att intagen skall erhålla sund och tillräcklig kost på

lämpliga tider är självklart och behöver ej uttryckligen föreskrivas. I

lagen torde i de hänseenden varom här är fråga endast böra stadgas att

intagen, i den utsträckning det utan olägenhet kan ske, må skaffa sig eller

mottaga underhåll och bekvämlighet utöver vad som eljest bestås honom.

Begreppet bekvämlighet får därvid anses omfatta även tobaksrökning, böcker,

tidningar, tidskrifter och annat som kan bereda den intagne lämplig

förströelse. Erforderliga kompletterande bestämmelser torde med beaktande

av vad utredningen och remissinstanserna anfört få upptagas i tilllämpningskungörelsen.

I densamma torde böra föreskrivas bl. a. att den

som är intagen på grund av misstanke om brott ej må läsa tidskrifter eller

tidningar eller inneha radioapparat med mindre förundersökningsledaren

eller, om förundersökningen avslutats, åklagaren det medgiver.

Det är givetvis önskvärt att i förvaringslokals utrustning ingår böcker

och annat, som kan tillhandahållas de intagna till förströelse.

I ett remissyttrande har anförts att endast sådana kontanta medel, om vilka

ingen tvekan kan råda att de verkligen åtkommits på lagligt sätt, bör få

av den intagne brukas till anskaffande av extra underhåll och bekvämlighet.

Med anledning härav vill jag framhålla att penningar som skäligen kan

antagas ha avhänts någon genom brott må tagas i beslag med stöd av bestämmelserna

i 27 kap. rättegångsbalken. Om föreståndare för förvaringslokal

misstänker, att skäl finnes att beslagtaga penningar som omhändertagen

person innehade vid ankomst till förvaringslokalen — och som jämlikt

3 § andra stycket i den nu föreslagna häkteslagen skall fråntagas den

omhändertagne vid visitationen — måste det i princip anses åligga föreståndaren,

som bär ansvaret för att god ordning iakttages i förvaringslokaten,

att vända sig till vederbörlig myndighet för att få frågan om beslag

prövad. I avbidan på beslut i bcslagsfrågan kan den intagne emellertid icke

betagas rätten att, i den mån det eljest utan olägenhet kan ske, använda

pengarna till att skaffa sig extra underhåll och bekvämlighet. Enär fråga om

beslag som regel kan prövas utan dröjsmål torde några praktiska olägenheter

härav knappast behöva befaras.

8 §•

Denna paragraf motsvarar SB 19 § 27 och 28 första stycket samt 7 § i

kungörelsen den 21 juni 1946 med vissa bestämmelser angående häktad.

5 Iiihang till riksdagens protokoll 1958. t saml. Nr 68

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

I SP 19 § 27 stadgas att det ej skall vara häktad person förment att läsa

eller skriva men att han dock ej må avsända eller mottaga brev utan att ha

fått lov därtill av häktets föreståndare. Vidare föreskrives i samma lagrum

att sådant lov ej må vägras, där den häktade medger att brevet må läsas

och därvid finnes att det ej innehåller något som kan hindra brottets upptäckt

eller rannsakningens gång eller varav ordningen inom häktet kan

störas eller säkerheten i den häktades vård äventyras, ej heller där brevet

är ställt till länsstyrelsen eller annan som har tillsyn över häktet. I 7 § i

1946 års kungörelse föreskrives, för det fall att brev till häktad kvarhålles,

att den häktade skall underrättas därom och att innehållet i brevet skall

meddelas honom i den mån hinder ej möter med hänsyn till vad i SP 19 §

27 finnes stadgat. Ytterligare innefattas i nyssnämnda paragraf bestämmelse

att häktad skall underrättas om kvarhållande av brev som han velat avsända.

Enligt SP 19 § 28 första stycket skall det ej heller vara häktad person

förment att emottaga besök, utan häktets föreståndare skall giva lov därtill,

om sådan omständighet ej förekommer, som efter 27 :e punkten föranleder

till vägran av brevs emottagande; dock äger föreståndaren utsätta viss tid,

å vilken besöket skall ske, så ock låta en eller flera personer därvid närvara,

om så finnes nödigt.

Utredningen. I utredningens förslag till häkteslag regleras avsändande och

mottagande av brev i 12 § och mottagande av besök i 13 §.

I 12 § första stycket föreskrives att brev icke må av omhändertagen avsändas

eller mottagas utan tillstånd av den som förestår förvaringslokalen.

Andra stycket av samma paragraf innehåller stadgande, att tillstånd ej må

vägras i fråga om skrift till eller från svensk myndighet och ej heller eljest

om den omhändertagne medgiver att brevet må läsas och därvid finnes att

det ej innehåller något som kan äventyra ordning och säkerhet i förvaringslokalen

eller medföra undanröjande av bevis eller på annat sätt försvåra

utredning rörande brott. I tredje stycket föreskrives att, om brev till omhändertagen

kvarhålles, han skall underrättas därom samt att, om han har medgivit

att brevet må läsas, innehållet däri skall meddelas honom i den mån

hinder ej möter med hänsyn till vad i andra stycket stadgas. Tredje stycket

innehåller jämväl stadgande att omhändertagen skall underrättas om kvarhållandet

av brev som han velat avsända.

Enligt 13 § första stycket i förslaget är omhändertagen berättigad att mottaga

besök i den mån det är förenligt med ordning och säkerhet i förvaringslokalen

och kan ske utan att medföra undanröjande av bevis eller på

annat sätt försvåra utredning rörande brott. I samma stycke stadgas vidare

att tiden för besöket bestämmes av den som förestår lokalen samt att denne,

om det prövas erforderligt, äger låta en eller flera personer närvara vid besöket.

I andra stycket sägs, att om rätt för försvarare att sammanträffa

med den som är anhållen eller häktad för brott stadgas i rättegångsbalken.

I motiveringen till 12 § anför utredningen, att omhändertagnas korrespondens

bör regleras genom allmänt gällande bestämmelser motsvarande reg
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1958

67

lerna härom i SP 19 § 27 samt 7 § i 1946 års kungörelse. Utredningen framhåller,

att enligt förslaget omhändertagen må vägras avsända eller mottaga

även sådant brev, som kan medföra undanröjande av bevis eller på annat

sätt försvåra utredning rörande brott, för vilket annan än den omhändertagne

misstänkes. Vidare uttalar utredningen:

Vägrar omhändertagen att till honom ankommet brev eller brev som han

önskar avsända läses, får brevet icke öppnas. Ankommet brev, som ej får

läsas och därför ej utlämnats, skall förvaras för den omhändertagnes räkning

och överlämnas till honom, då han frigives. Det torde vara lämpligt

att i förvaringslokal uppsätta anslag med uppmaning till sådana omhändertagna,

som vägrar medge att ankommande eller avgående brev läses, att

göra anmälan härom till den som förestår förvaringslokalen. Ingen annan

än den som förestår sådan lokal eller den han förordnar därtill får i förekommande

fall taga del av de omhändertagnas korrespondens (jfr dock RB

27: 9 och 12 angående beslagtagande i vissa fall av försändelse och undersökning

av sådan försändelse).

Vad här stadgats om brevförsändelse bör uppenbarligen gälla även annan

försändelse (telegram, paket e. d.) till eller från omhändertagen.

Den som förestår förvaringslokal bör enligt utredningens mening på det

sätt och i den utsträckning som är möjlig söka underlätta de omhänderSagnas

kontakt med myndigheterna i ärenden, som bedömes vara av verklig

vikt.

I motiveringen till 13 § yttrar utredningen, att denna paragraf motsvaras

av SP 19 § 28 första stycket, vilket stadgande nu föreslås skola gälla alla

kategorier tillfälligt omhändertagna. Även besök, som kan medföra undanröjande

av bevis eller på annat sätt försvåra utredning rörande brott, för

vilken annan än den omhändertagne misstänkes, kan enligt utredningens

förslag vägras. Slutligen erinrar utredningen därom att stadgande om rätt

för försvarare att sammanträffa med anhållen och häktad återfinnes i 21

kap. 9 § rättegångsbalken.

Yttrandena. Rörande frågan, vilken myndighet som skall lämna tillstånd

att avsända eller mottaga brev eller annan försändelse eller mottaga besök,

anför riksåklagarämbetet att åklagaren bör höras så snart medgivandet av

dylik förmån kan medföra risk för att bevisning undanröjes eller brottsutredningen

eljest försvåras. Samma ståndpunkt intages av bl. a. länsstyrelsen

i Gävleborgs län, statsåklagaren i Göteborg och föreningen Sveriges landsfogdar.

I övrigt har beträffande detta spörsmål framförts i huvudsak samma

synpunkter som beträffande tillstånd att läsa periodisk skrift (jfr under

7 §).

Statspolisintendenten ifrågasätter huruvida icke försändelse, på vars omslag

angives att densamma såsom avsändare har en myndighet, borde underkastas

samma kontroll som brev i allmänhet. Även om det av försändelsens

omslag eller i övrigt framgår att meddelandet avsänts av en myndighet,

torde däri icke ligga någon garanti för att meddelandet avsänts av en person,

som äger att handla å myndighetens vägnar.

Sveriges advokatsamfund anser alt i denna paragraf bör stadgas ovill
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1958

korlig rätt för omhändertagen person att avsända brev till sin försvarare

och mottaga brev från denne. Offentlig försvarare för den som är anhållen

eller häktad har enligt 21 kap. 9 § rättegångsbalken ovillkorlig rätt att i

enrum meddela sig med sin klient. I överensstämmelse härmed bör enligt

samfundets mening brevväxling mellan advokaten och klienten vara tillåten

utan någon som helst kontroll från föreståndarens sida över brevens innehåll.

Länsstyrelsen i Norrbottens län förordar att utredningens uttalande, att

ingen annan än den som förestår förvaringslokal eller den han förordnar

därtill i förekommande fall får taga del av de omhändertagnas korrespondens,

föres in i lagen. Föreningen Sveriges stadsfiskaler uttalar däremot

att åklagaren måste berättigas att taga del av gripna, anhållna eller häktade

personers korrespondens. Den i rättegångsbalken 27 kap. 9 § givna bestämmelsen,

som åberopas i utredningens motivering till 12 §, avser försändelser

som väntas inkomma till post- eller annan befordringsanstalt, och torde

icke äga tillämpning beträffande försändelser, som befinner sig i den misstänktes

besittning. Att vid kollusionsfara en för brott misstänkt berövas

friheten, sammanhänger med att man önskar avskära honom från kontakt

med yttervärlden så att en pågående förundersökning icke äventyras. En

av den misstänktes kommunikationskanaler under frihetsberövandet är

emellertid brevväxling, och det vore enligt föreningens mening inhumant

att beröva honom möjligheten till kontakt med exempelvis anhöriga, om det

kan ske utan fara för utredningen. Det synes föreningen uppenbart, att man

under dessa omständigheter måste berättiga åklagaren att läsa de omhändertagnas

korrespondens. Det torde icke råda någon tvekan om att en dylik

kontroll av kontakten med yttervärlden faller inom ramen för frihetsberövandet.

Med denna utgångspunkt synes det föreningen icke vara lämpligt

att en omhändertagen kan vägra att till honom ankommande brev eller

brev, som han avsänder, läses. Bortsett från behovet att bevara brevhemligheten

i dylika situationer synes en dylik bestämmelse i vart fall ej böra äga

tillämpning på meddelanden som smugglas eller försöker smugglas ut eller

in från anstalter.

Landsfogden i Norrbottens län anser det böra övervägas om icke underrättelse,

att brev till omhändertagen kvarhållits, bör få anstå, om meddelandet

om brevets ankomst kan tänkas försvåra utredning rörande brott.

Overståthållarämbetet är icke övertygat om att i fråga om brev- och besökskontrollen

behov föreligger av lika stränga bestämmelser exempelvis för

alkoholmissbrukare som för brottsfallen; enligt de föreslagna bestämmelserna

är det också huvudsakligen i brottsfallen som en dylik kontroll skulle

kunna föranleda ett vägrat tillstånd att mottaga brev eller besök eller att

avsända brev.

Poliskammaren i Halmstad anser det kunna allvarligt ifragasättas, om

rätt att mottaga besök bör tillförsäkras den som är omhändertagen såsom

anhållen eller häktad. Anhållande och häktning avser att skilja vederbörande

från omvärlden, antingen nu detta i det särskilda fallet beror pa

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1(J58

flyktfara, undanröjande av bevis eller annat skäl. Huvudregeln bör enligt

poliskammarens mening därför vara, att den anhållne eller häktade icke

äger mottaga besök. Blir han tillförsäkrad en sådan rätt, blir antagligen

följden den, att vid avslag en omständlig prövning måste äga rum. Vidare

synes beträffande samtliga omhändertagna besöksklientelet böra begränsas

till endast närstående.

Departementschefen. Intagen torde i princip ej böra ha rätt att utan särskilt

tillstånd avsända eller mottaga brev eller annan försändelse eller mottaga besök.

Denna princip bör gälla överlag, ehuru den har sin väsentliga betydelse

beträffande dem som omhändertagits på grund av misstanke om brott. Tillståndsprövningen

bör avse frågan huruvida försändelsen eller besöket kan

antagas äventyra ordning och säkerhet — i förvaringslokalen eller utanför

densamma — eller medföra fara för att bevis undanröjes eller utredning

om brott eljest försvåras.

Enligt nu gällande bestämmelser har häktad person ovillkorlig rätt att

avsända brev som är ställt till länsstyrelsen eller annan som har tillsyn

över häktet. Denna föreskrift torde i praxis tillämpas jämväl beträffande

övriga kategorier tillfälligt omhändertagna. Utredningsmannen har föreslagit

att den ifrågavarande rätten skall utvidgas till att avse skrift till

svensk myndighet över huvud taget. Det är emellertid att märka att skrift,

som inkommer till svensk myndighet, i princip är att anse såsom offentlig

handling, och man torde icke kunna bortse från att på denna väg kan för

den intagne öppnas möjlighet till otillbörlig kommunikation med yttervärlden.

Den begränsningen torde böra gälla, att allenast försändelse som är

ställd till länsstyrelsen får av den intagne avsändas utan föregående kontroll.

En dylik begränsning står i samklang med den koncentration av tillsynen

till länsstyrelserna som avses äga rum beträffande härads- och stadshäkten

samt polisarrester. Om länsstyrelsen finner att brevet är avsett för

annan myndighet har länsstyrelsen givetvis att vidarebefordra brevet, såframt

särskilda skäl icke föranleder till annat.

Utredningen har även föreslagit att intagen — till skillnad mot vad nu

är fallet — skulle äga rätt att utan någon kontroll mottaga skrift från svensk

myndighet. Såsom under remissbehandlingen framhållits utgör emellertid

den omständigheten, att en försändelse är innesluten i svensk myndighets

tjänstekuvert eller eljest angives härröra från svensk myndighet, knappast

någon garanti för att så verkligen är fallet. En dylik rätt synes därför icke

böra införas.

Sveriges advokatsamfund har föreslagit, att intagen skall erhålla ovillkorlig

rätt att utan kontroll avsända brev till sin försvarare och mottaga brev

från denne. Till stöd härför har samfundet åberopat den i 21 kap. 9 § rättegångsbalken

stadgade ovillkorliga rätten för offentlig försvarare för anhållen

eller häktad att i enrum meddela sig med sin klient. Jag vill tillstyrka samfundets

förslag, såvitt angår avsändande av hrev till offentlig försvarare.

Ovillkorlig rätt all mottaga brev från försvarare torde av samma skäl som

anförts beträffande försändelse från myndighet ej kunna komma i fråga.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

I enlighet med vad sålunda anförts torde böra upptagas stadgande att intagen

ej må avsända eller mottaga brev eller annan försändelse eller mottaga

besök, med mindre det prövas kunna ske utan att äventyra ordning och

säkerhet eller medföra fara för att bevis undanröjes eller utredning om brott

eljest försvåras, dock att intagen utan sådan prövning skall vara oförhindrad

att avsända brev eller annan försändelse, som är ställd till länsstyrelsen

eller, såvitt angår intagen som är anhållen eller häktad, till offentlig försvarare.

Vidare torde böra intagas en erinran om rättegångsbalkens regel

angående rätt för försvarare att sammanträffa med den som är anhållen eller

häktad.

Tillstånd för intagen att avsända eller mottaga brev eller annan försändelse

eller att mottaga besök synes böra meddelas av föreståndaren för förvaringslokalen.

I fråga om den som intagits på grund av misstanke om brott

lärer jämväl fa krävas, att tillstånd meddelats av förundersökningsledaren eller,

om förundersökningen avslutats, åklagaren. Närmare regler härom torde

få upptagas i tillämpningskungörelsen. I denna torde jämväl få ingå de övriga

föreskrifter som finnes erforderliga i ämnet, varvid utredningens förslag i

huvudsak synes kunna följas. Någon principiell rätt för åklagaren att taga

del av anhållna eller häktade personers korrespondens synes icke böra stadgas.

Det må framhållas, att smugglade meddelanden som regel kan beslagtagas

med stöd av bestämmelserna i 27 kap. rättegångsbalken.

9 §•

Denna paragraf motsvarar SP 19 § 28 andra stycket. Enligt sagda lagrum

äger länsstyrelsen meddela häktad tillstånd att besöka närstående som

är svårt sjuk eller bevista närståendes begravning, så ock att i annat fall,

då synnerliga skäl föreligger, lämna häktet för viss kort tid, allt såframt

missbruk får anses uteslutet.

Utredningen. I 14 § i utredningens förslag har stadgandet i SP 19 § 28

andra stycket upptagits med ändring att »Konungens befallningshavande»

utbytts mot »myndighet som beslutit omhändertagande» och »häktad» utbytts

mot »omhändertagen».

I motiveringen till sitt förslag anför utredningen att den myndighet, som

meddelat beslut om det tillfälliga omhändertagandet och därför äger bästa

kännedom om de närmare omständigheterna i varje särskilt fall, skall pröva

och avgöra ärenden av det slag, varom här är fråga. En följd av en bestämmelse

med denna innebörd blir exempelvis att vederbörande domstol,

som meddelat häktningsbeslut, skall upptaga och avgöra framställning av

häktad om permission under viss kort tid.

Yttrandena. Göta hovrätt finner sig icke kunna biträda utredningens förslag

att den myndighet som beslutit omhändertagande skall äga meddela

permission. En sådan ordning kan bli förenad med avsevärda praktiska olägenheter,

i synnerhet beträffande person som häktas av hovrätt eller högsta

domstolen. Lämpligast synes vara att vederbörande länsstyrelse — liksom

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1958

nu gäller beträffande häktad — får avgöra framställningar från omhändertagen

om permission. Presidenten i hovrätten för Nedre Norrland och statsåklagaren

i Göteborg yttrar sig på liknande sätt.

Statsåklagaren i Stockholm anför att de myndigheter, som i 14 § i utredningens

förslag avses, är domstol, länsstyrelse och åklagarmyndighet. Någon

jourhavande tjänsteman som efter arbetstidens slut för dagen kan besluta

i brådskande fall finnes icke vad beträffar de två förstnämnda myndigheterna.

Eventuellt bör därför i lagtexten uppmärksammas sådana fall

av brådskande art, då domstols eller länsstyrelses beslut icke kan inväntas.

Beslut bör lämpligen i sådana fall kunna meddelas av vederbörande åklagare.

Beträffande frågan, vilken myndighet som skall äga meddela permission,

har i övrigt under remissbehandlingen framförts i huvudsak samma synpunkter

som beträffande tillstånd att läsa periodisk skrift och att avsända

eller mottaga brev eller mottaga besök (jfr under 7 och 8 §§).

Departementschefen. Stadgandet i förevarande paragraf torde kunna avfattas

så, att intagen, om fara för missbruk ej kan anses föreligga, må medgivas

att besöka närstående som är svårt sjuk eller bevista närståendes begravning,

så ock att i annat fall, då synnerliga skäl föreligger, lämna förvaringslokalen

för viss kort tid. Tillståndsprövningen synes mig kunna ske

i huvudsak på samma sätt som i fråga om rätt att avsända eller mottaga

brev eller mottaga besök; närmare föreskrifter härom kan meddelas i tilllämpningskungörelsen.

10 §.

Enligt denna paragraf erhåller Kungl. Maj :t bemyndigande att meddela

närmare bestämmelser angående tillämpningen av lagen.

Förslaget till kungörelse med vissa föreskrifter angående häradshäkten,

stadshäkten och polisarrester

1 §•

Denna paragraf motsvarar närmast SP 19 § 22 första punkten och 29

första punkten. I 19 § 22 första punkten stadgas, att häkte skall vara så beskaffat,

att det ej är menligt för den häktades hälsa. Enligt 19 § 29 första

punkten skall rum, där anhållen person förvaras, uppfylla skäliga anspråk

på sundhet och bekvämlighet.

Paragrafen saknar motsvarighet i utredningens förslag.

Departementschefen. I denna paragraf uppställes det minimikravet på

förvaringsrummen i häradshäkte, stadshäkte och polisarrest, att de skall

uppfylla skäliga anspråk på sundhet. Rum, som icke motsvarar dessa anspråk,

får alltså ej användas såsom förvaringsrum för omhändertagna

personer.

Det måste givetvis beaktas, att anspråken på förvaringsrummens hvgie
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1958

niska standard varierar med hänsyn till omständigheterna. Så kan exempelvis

förvaringsrum, där den förvarade vistas endast några timmar — såsom

fallet oftast är med fyllerister — få vara av enklare beskaffenhet än

rum som avses för förvaring under längre tid, och under sommaren kan

förvaring ifrågakomma i rum som icke är användbara under vintern. Att

meddela närmare föreskrifter i sådant avseende torde i det särskilda fallet

få ankomma på tillsynsmyndigheten (jfr 10 § första stycket).

2 §.

Innehållet i första och andra styckena i denna paragraf saknar motsvarighet

i nu gällande författningar. Tredje stycket motsvarar 1 § första punkten

i kungörelsen den 4 maj 1934 med vissa föreskrifter angående förvaring

av personer i härads- och stadsfängelser samt polisarrester, där det stadgas

att förvaringsrum i härads- eller stadsfängelse eller i arrestlokal, som det

jämlikt lagen om polisväsendet i riket åligger polisdistrikt att ombesörja,

skall vara så inrättat att obehörig förbindelse mellan den förvarade och annan

i möjligaste mån förhindras.

Utredningen. Utredningen har i 1 § första stycket i sitt förslag upptagit

bestämmelse om alt förvaringsrum i härads- eller stadshäkte eller i polisarrest

skall vara så beläget, att solljus når in i rummet någon tid på dagen och

att obehörigas insyn hindras. Rummet skall enligt förslaget ha en golvyta

av minst 6 m2 och dess höjd må icke understiga den som i byggnadsstadgan

föreskrives för boningsrum. Vidare föreskrives i 1 § första stycket i utredningens

förslag att golvet skall ligga på sådan höjd över den angränsande

markens yta att skäliga anspråk på sundhet tillgodoses, att golvbeläggningen

skall utgöras av tätt material av sådan beskaffenhet att renhållningen

underlättas, att rummet skall uppföras av icke brännbart material samt att

tak och väggar skall ytbehandlas.

I andra stycket av 1 § i utredningens förslag stadgas, att förvaringsrum

skall vara försett med fönster med en yta mätande minst 1/8 av golvytan,

mätt i karmdagern, och att fönstret skall bestå av splitterfritt glas jämte erforderliga

förstärkningsanordningar. Vidare föreskrives att glaset skall vara

genomskinligt, såvida ej mattat glas eller liknande material på grund av förvaringsrummets

belägenhet erfordras för att hindra obehörigas insyn i rummet,

samt att fönstret skall kunna öppnas och vid stängning låsas.

Tredje stycket av 1 § i utredningens förslag upptager bestämmelse, att

dörr till förvaringsrum skall ha hållfast och ljudisolerande konstruktion

samt vara utåtgående. Därjämte föreskrives, att å dörren skall finnas ändamålsenliga

lås samt anordning för insyn utifrån. Enligt fjärde stycket första

punkten i utredningens förslag till 1 § skall förvaringsrum vara på tillfredsställande

sätt ljudisolerat och i övrigt så inrättat, att obehörig förbindelse

mellan omhändertagen och annan såvitt möjligt förhindras.

Beträffande de sålunda föreslagna bestämmelserna anför utredningen att

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1958

73

det, för att en förändring till det bättre skall kunna åstadkommas, kräves

mera detaljerade och skärpta bestämmelser i fråga om förvaringslokalernas

beskaffenhet än de som nu gäller. Förslaget har i denna del föregåtts av samråd

med byggnadsteknisk, socialhygienisk och psykiatrisk expertis. Utredningen

fortsätter:

Det i första stycket angivna minimimåttet för förvaringsrums golvyta —

sex kvadratmeter -—- kan jämföras med vad fångvårdsbyggnadsutredningen

ansett som erforderlig golvyta i bostadsrum för fångvårdens långtidsklientel,

nämligen sju kvadratmeter. Det något mindre ytmåttet för förvaringsrum

motiveras med att tiden för vistelsen i sådant rum i allmänhet är förhållandevis

kort.

Ifråga om golvet i förvaringsrum föreskrives, att det skall ligga på sådan

höjd över den angränsande markens yta, att skäliga anspråk på sundhet tillgodoses.

Detta krav torde i allmänhet uppfyllas, om golvet ligger på c:a 30

centimeters höjd över markytan.

Väggarnas ytor bör av psykologiska skäl hållas i ljus färg. Av samma skäl

kan det också vara ändamålsenligt att förse fönster till förvaringsrum med

en särskild vädringsruta, som kan öppnas av den omhändertagne själv. Sådan

ruta, som självfallet icke bör ifrågakomma annat än i de fall, där förvaringsrummets

belägenhet i förhållande till omgivningen skänker trygghet

för att kommunikation med yttervärlden eller med annan omhändertagen

ej kan förekomma genom denna anordning, måste uppenbarligen göras så

liten, att avvikande ej kan ske genom rutans öppning. Fönstret bör vara stabilt

utfört.

I 4 § första stycket har utredningen upptagit vissa särskilda bestämmelser

beträffande rum för förvaring av omhändertagen som är omtöcknad,

orolig eller våldsam.

Yttrandena. I fråga om förvaringsrums belägenhet uttalar hovrätten

över Skåne och Blekinge att föreskriften att solljus åtminstone någon tid på

dagen skall nå in i förvaringsrum torde bli svår att uppfylla överallt. Denna

föreskrift bör därför erhålla en annan avfattning. Hovrätten för Nedre Norrland

ifrågasätter, huruvida bestämmelsen är nödvändig; för de flesta blir

omhändertagandet dock ganska kortvarigt. Särskilt gäller detta naturligtvis

fyllerister, vilkas vistelse i förvaringsrummet ofta är begränsad till några

timmar nattetid. Länsstyrelsen i Skaraborgs län uttalar att det måste anses

tillräckligt att rummet har dagerbelysning.

Enligt länsstyrelsen i Uppsala län skulle det uppställda kravet på viss belägenhet

av förvaringsrum kunna för mindre häkten och arrester betyda att

de kanske måste helt utdömas. Länsstyrelsen skulle visserligen kunna medgiva

undantag från föreskrifterna, enligt 8 § i utredningens förslag, men endast

för viss tid. Därest befintlig lokal dock skäligen bör kunna i övrigt godtagas,

även om den ej uppfyller nyssnämnda krav, synes den böra få användas.

Stadgandet är därför alltför kategoriskt. Länsstyrelsen i Östergötlands

län finner att mindre arrestlokaler på landsbygden bör kunna anordnas

utan att solljus når in i cellerna. Stockholms stads rätts- och polisdirektion

anför, att det såsom de nuvarande polisarresterna är placerade icke är

s. 74 Kontrollera mot PDF

74 Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år i958

möjligt att tillgodose kravet på att solljus når in i rummet någon tid på dagen.

Länsarkitekten i Skaraborgs län erinrar om att enligt 26 § punkt 14 i

byggnadsstadgan bör i stadsplan tillses att de enskilda byggnaderna kan få

god planläggning med sol och ljus särskilt i bostadsutrymmen, och enligt

61 § samma stadga bör tillses, att bostadslägenhet får så soligt läge som möjligt.

En anslutning till dessa bestämmelser torde vara önskvärd och i den

praktiska tillämpningen ofrånkomlig. Direktionen för Tierps polisdistriktsförbund

ifrågasätter om det icke borde räcka med att ordet »solljus» ersättes

med »dagsljus». I annat fall måste alla förvaringsrum placeras i

strängt syd—väst läge. Härav följer betydande konsekvenser i fråga om byggnadsekonomi

och planplanering. Stadsfiskalen i Vänersborg anför att det

icke kan vara skäligt att vid planeringen av polisdistrikts lokaler förbehålla

en del av utrymmet åt solsidan till arrester, medan måhända ständigt använda

arbetslokaler måste förläggas åt skuggsidan.

Socialstyrelsen finner den föreslagna minsta golvytan vara för liten.

Styrelsen erinrar om huvudregeln i 61 § 2 mom. första stycket byggnadsstadgan,

att boningsrums golvyta icke får understiga 10 in2, önskemålet om

en ändring i fråga om rummens storlek torde dock självfallet få hänföras

till långtidsprogrammet. Länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasätter, om

standarden beträffande golvyta verkligen bör göras lägre än den som stadgas

för boningsrum i 61 § 2 mom. byggnadsstadgan. Landsfiskalen i Svartlösa

distrikt anser att den föreslagna minsta golvytan bör ökas till åtminstone

9 m2. Det kan enligt landsfiskalens mening icke vara rimligt att en

person, som är omhändertagen enbart därför att han är misstänkt för brott,

skall nödgas vistas i ett utrymme av så ringa mått, som förutom honom

själv skall rymma även säng, bord, stol och hylla. Den psykiska påfrestning,

som redan anhållandet innebär, bör icke förvärras genom inspärrning i ett

trångt förvaringsutrymme. Landsfiskalen i Filipstads distrikt anlägger liknande

synpunkter och anför att hans erfarenhet av besök i danska fängelser,

där en lugnare stämning rådde, visar att dessa hade rymligare celler.

Medicinalstyrelsen erinrar om utredningens uttalande, att vissa omhändertagna

måste kvarhållas förhållandevis lång tid hos polisen, och anför att

dylika förvaringsrum synes böra få en golvyta motsvarande den som i 61 §

2 mom. byggnadsstadgan föreskrives som minimimått för boningsrum i vissa

undantagsfall, eller minst 7 m2. I vart fall bör detta minimimått stadgas

vid nybyggnader av häkten och arrester. Bestämmelserna om golvytans

storlek finnes även angivna i av Kungl. Maj :t den 3 februari 1950 godkända

anvisningar till byggnadsstadgan, vari jämväl stadgas att golvytan

i sovrum, avsett att användas av samma person endast under kortare tid,

icke får understiga 7 in2.

Statens institut för folkhälsan anför att den av utredningen föreslagna

minsta golvytan 6 m2 är det minimimått för golvyta som angives i medicinalstyrelsens

råd och anvisningar rörande det minsta rummet i flerrumslägenhet.

Med hänsyn till att arrest är avsedd för kortvarig förvaring av endast

en person torde nämnda mått kunna accepteras.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1958

75

Länsstyrelsen i Uppsala län anser att föreskriften är för kategorisk. Den

skulle leda till att mindre häkten och arrester kanske måste helt utdömas.

Därest befintlig lokal dock skäligen bör kunna i övrigt godtagas, även om

den ej uppfyller ifrågavarande krav, synes den böra få användas.

Vad angår förvaringsrums höjd anför hovrätten för Nedre

Norrland att den föreslagna föreskriften har anknutits till byggnadsstadgan.

Enligt byggnadsstadgans Öl § 3 mom. och 132 § 2) kan rumshöjden i

städer och stadsliknande samhällen samt inom område på landet, för vilket

fastställts byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, variera mellan 2,70

m och 2,40 m, beroende på förhållandena och byggnadsnämndens bedömande.

För den egentliga landsbygden saknas bestämmelser. Det kan ej vara

lämpligt att frågan om rumshöjden på detta sätt lämnas svävande. Viss minimihöjd,

eventuellt visst minsta antal rumskubikmeter, bör inskrivas i

kungörelsen. Statskontoret uttalar sig på liknande sätt.

Rörande golvets höjd över den angränsande markens yta anför

länsstyrelsen i Norrbottens län att det kan ifrågasättas om standarden verklingen

bör göras lägre än den som stadgas för boningsrum i 60 § 1 mom.

byggnadsstadgan. Där stadgas att golvet i boningsrum skall läggas å sådan

höjd över angränsande markens yta att skäliga anspråk på sundhet och

trevnad tillgodoses, dock minst 30 cm.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att mindre arrestlokaler på landsbygden

bör kunna anordnas på sådant sätt, att golvet kommer att ligga något

under den angränsande markytan. Poliskammaren i Göteborg anför att

det torde vara ur hälsovårdssynpunkt fullt tillfredsställande, om allenast

en allmän bestämmelse införes att förvaringsrum skall uppfylla skäliga anspråk

på sundhet; detta torde med nuvarande byggnadssätt knappast bli lidande

om golvet i en ny byggnad skulle komma att ligga någon decimeter

under markytan. Stads fiskalen i Vänersborg ifrågasätter, om icke en souterrainvåning

med fullgod dagerbelysning kan anses vara lika väl ägnad till

arrestlokal som till daglig arbetslokal för ett mycket stort antal företagare

och anställda av olika slag.

Beträffande fönster i förvaringsrum yttrar länsstyrelsen i Östergötlands

län att mindre arrestlokaler på landsbygden bör kunna förses med

fönster som är mindre än som föreslagits. Stockholms stads rätts- och polisdirektion

anför att det förefaller som om kravet på en fönsteryta mätande

minst 1/8 av golvytan mätt i karmdagern knappast kan vara tillämpligt annat

än för nya lokaler och därvid i första hand avse utrymmen som blott

har en golvyta av 6 m2.

Landsfogden i Gotlands län erinrar om att utredningen framkastat tanken

på att förse fönster till förvaringslokal med särskild vädringsruta,

som kan öppnas av den omhändertagne själv. Erfarenheten har emellertid

utvisat, att även mycket små öppningar i fönster har varit möjliga att forcera

för rymmare (jfr 17-centimetersmannen etc.). Härtill kommer att en

sådan vädringsruta är begynnelsen till en öppning, som av en uppfinningsrik

person i ryminartankar lätt kan göras större. Den bildar en naturlig an
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1958

greppspunkt vid ett utbrytningsförsök. Länsstyrelsen i Östergötlands län

ifrågasätter om icke föreskrift bör meddelas därom att förvaringslokalernas

fönster utvändigt bör vara försedda med galler.

Stockholms stads rätts- och polisdirektion yttrar i fråga om ljudisolering

att det bör vara ett ovillkorligt krav att varje obehörig förbindelse

mellan omhändertagen och annan förhindras.

Departementschefen. Det är givetvis i och för sig önskvärt att, såsom utredningen

föreslagit, förvaringsrum så anordnas att solljus når in i detsamma

någon tid på dagen och att golvet i rummet ligger högre än den angränsande

markens nivå. Ett förvaringsrum torde dock kunna vara godtagbart

även om det icke uppfyller angivna anspråk. Ett minimikrav är dock att

rummet erhåller god dager.

Av utredningen eller remissinstanserna föreslagna stadganden om golvbeläggning,

förvaringsrums uppförande av icke brännbart material, ytbehandling

av tak och väggar samt konstruktionen av fönster och dörrar avser

spörsmål, som tarvar en detaljerad reglering av väsentligen teknisk natur.

Dessa spörsmål torde därför få hänskjutas till övervägande i samband med

utarbetandet av anvisningarna.

I första stycket av förevarande paragraf stadgas, att förvaringsrum skall

vara så anordnat, att obehörigas insyn hindras. Vidare föreskrives att förvaringsrum

skall vara försett med fönster, som är så inrättat, att rummet

erhåller god dager. Huruvida genomskinligt eller mattat glas — eller liknande

material — skall användas i fönstret sammanhänger med risken

för insyn.

I andra stycket föreskrives, i enlighet med utredningens förslag, att golvytan

skall vara minst 6 in2. Vidare stadgas, att rummets kubikinnehåll skall

vara minst 15 m3 samt att vad i byggnadsstadgan är föreskrivet om våningshöjden

i boningsrum skall äga motsvarande tillämpning. Hänvisningen till

byggnadsstadgan omfattar tydligen även det fall att byggnadsnämnden tilllåtit

mindre våningshöjd än som regelmässigt gäller. Jag vill understryka

att bestämmelserna i förevarande stycke — liksom annorstädes i kungörelsen

— är minimibestämmelser. Särskilt i fråga om förvaringsrum, som är

avsedda för sinnessjuka eller eljest oroliga eller deprimerade personer, är

större utrymme önskvärt.

I tredje stycket upptages föreskrift, att förvaringsrum skall vara på tillfredsställande

sätt ljudisolerat och i övrigt så inrättat, att obehörig förbindelse

mellan den intagne och annan såvitt möjligt förhindras.

3 §.

Denna paragraf motsvarar 1 § andra och tredje punkterna i kungörelsen

den 4 maj 1934 med vissa föreskrifter angående förvaring av personer i

härads- och stadsfängelser samt polisarrester. I andra punkten av nyssnämnda

paragraf föreskrives, att förvaringsrum skall vara försett med stol,

hylla och bädd, ändamålsenliga anordningar för luftväxling och belysning

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1958

samt ringledning eller annan lämplig anordning för påkallande av vakt.

Tredje punkten innehåller bestämmelse att förvaringsrum, då det användes

till förvaring av berusad eller våldsam person eller eljest särskilda förhållanden

föreligger, i stället för stol, hylla och bädd samt belysningsanordning

må ha annan för ändamålet anpassad inredning.

Utredningen. Utredningen har i 1 § fjärde stycket andra till fjärde punkterna

i sitt förslag upptagit bestämmelser att för ändamålet särskilt lämpade

anordningar för uppvärmning, luftväxling och belysning skall finnas,

att därjämte skall finnas lämpligt signalsystem för påkallande av vaktpersonalens

uppmärksamhet samt dricksfontän samt att dessa anordningar

skall erhålla sådant utförande att omhändertagen icke är i stånd att begagna

dem till skada för sig själv eller annan. I 3 § i utredningens förslag

stadgas, att förvaringsrum skall inredas med stol med ryggstöd, bord, hylla

och säng jämte erforderlig sängutrustning samt att härutöver må förekomma

annan lämplig inredning.

I motiveringen till 1 § i förslaget anför utredningen, att på grund av

justitieombudsmannens anmärkningar skärpt uppmärksamhet måste ägnas

särskilt åt anordningarna för uppvärmning och belysning. Dessa anordningar

måste vara av sådan konstruktion, att de kan anses direkt och särskilt

lämpade för sitt ändamål. Genom kravet att dricksfontän skall vara

monterad i förvaringsrummet underlättas enligt utredningens mening vaktpersonalens

arbete i hög grad. Personalen besväras nu ofta av pockande och

obefogade anspråk från omhändertagnas sida att erhålla vatten. Dricksfontänen

måste vara så anordnad, att den ej kan skadas genom åverkan.

I fråga om 3 § framhåller utredningen att denna paragraf, liksom 1 §,

avser förvaringsrum som skall användas för normalfallen, d. v. s. lugna

och balanserade omhändertagna. Även om inredningen i sådant förvaringsrum

bör vara av solid konstruktion för att så mycket som möjligt nedbringa

slitaget, är enligt utredningens mening därmed icke sagt, att de olika

inredningsföremålen måste vara klumpiga och otympliga till utseendet.

Det har från polismannahåll framhållits, att rum av detta slag även kunde

förses med enklare fönstergardin i syfte att förtaga något av den tristess,

som på grund av sådana rums art ej någonsin torde kunna helt undvikas.

Utredningen har dock, bl. a. på grund av att sådana gardiner kan användas

som självmordsredskap, ansett sig böra avstå från att föreslå en föreskrift

om obligatorisk utrustning av förvaringsrum med en inredningsdetalj av

nyssnämnt slag. Slutligen påpekar utredningen att de föreslagna bestämmelserna

i jämförelse med vad som föreskrives om förvaringsrums möblering

i 1 § i 1934 års kungörelse innebär en skärpning så tillvida, att sådant rum

även skall inredas med bord.

I 4 § andra stycket har utredningen upptagit vissa särskilda bestämmelser

beträffande inredningen av rum, avsett för förvaring av omhändertagen

som är omtöcknad, orolig eller våldsam.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kurigl. Maj. ts proposition nr 68 år 1958

Yttrandena. Kriminalpolisintendenten i Stockholm vill bestämt motsätta

sig löreskriften att dricksfontän skall vara anordnad i varje förvaringsrum.

Det torde nämligen vara i det närmaste omöjligt att anordna sådana fontäner

på ett sätt som helt utesluter att de omhändertagna träder i förbindelse

med varandra medelst knackningar på rörsystemet. Statsåklagaren i

Stockholm uttalar sig på liknande sätt.

Landsfogden i Gotlands län yttrar att det förefaller tveksamt, om det

finns dricksfontäner av sådan konstruktion att de kan motstå de påfrestningar,

som de kan bli utsatta för av hetlevrade omhändertagna. Kan en

omhändertagen få sönder fontänen kan han också få i handen ett farligt

vapen eller ett hjälpmedel för flykt från lokalen. Vidare möter installerandet

av dricksfontän vissa betänkligheter ur hygienisk synpunkt. Åtskilliga

personer i det klientel, som skall förvaras i lokalen, har icke tillbörlig

känsla för hygienens krav, utan kan förväntas använda dricksfontänen

som både spottkopp och urinoar. Länsarkitekten i Skaraborgs län

anför att en dricksfontän, som är tålig mot åverkan, icke medger ofog och

varå vederbörande icke kan skada sig, synes svår att åstadkomma men lär

ha konstruerats.

I fråga om inredningen i övrigt framhåller kamreraren i Göteborgs stads

polisnämnd, att samtliga kriminalpolisens arrester (både manliga och kvinnliga

avdelningarna) efter besök av justitieombudsmannen för några år sedan

försågs med stol och väggfast bord. Omedelbart sedan de väggfasta

borden monterats utsattes de emellertid för sådan åverkan att man, innan

arbetet ens var slutfört, måste påbörja reparation av de först uppsatta borden.

Samma var förhållandet med i arresterna placerade stolar. Skadegörelsen

var till och med av sådan omfattning att man så gott som undantagslöst

måste kassera stolarna. Efter kort tid visade det sig icke tillrådligt

att fortsätta med anordningen på sätt som ursprungligen var tänkt. Risk

förelåg nämligen att delar av utrustningen kunde komma att användas som

vapen mot arrestvakterna. Icke ens stolar av stålrörskonstruktion har motstått

åverkan av visst klientel. Med hänsyn härtill bör den föreslagna lösa

inredningen icke göras obligatorisk.

Länsstyrelsen i Jämtlands län ifrågasätter behovet av obligatorisk föreskrift

om hylla. Landsfogden i Uppsala län yttrar att erfarenheten har visat,

att det varit svårt att sätta fast hyllor på ett sådant sätt att icke en

vildsint arrestant kunnat bryta loss dem från väggen. Polischefen i Lidköping

anför att en hylla, fastsatt i väggen, kan vara direkt olämplig. På hyllan

kan en omhändertagen med suicidiumavsikter med fördel gillra en

snara.

Svenska polisförbundet understryker nödvändigheten av att arrestlokalerna

och deras inventarier är av sådan beskaffenhet att varje möjlighet

uteslutes för omhändertagen person att komma i besittning av lösa delar,

med vilka vakthavande polispersonal kan bli utsatt för skada i samband

med angrepp. Lösa inventarier bör därför icke få förekomma. Erfarenheterna

visar att även mycket väl fastsatta inventarier av en omhändertagen i ra
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

KungL Maj:ts proposition nr 68 år 1958

seri kan ryckas loss och bli ett farligt vapen mot vaktpersonalen. Väggfasta

och helsvetsade möbler är därför att rekommendera.

Departementschefen. Någon föreskrift om dricksfontän synes — med

hänsyn till den av remissinstanserna framförda kritiken mot utredningens

förslag i denna del — icke böra upptagas.

I första stycket av förevarande paragraf föreskrives, att förvaringsrum

skall vara försett med ändamålsenliga anordningar för uppvärmning, luftväxling

och belysning samt med lämpligt signalsystem för påkallande av

vaktpersonalens uppmärksamhet. I vad avser uppvärmning och luftväxling

korresponderar stadgandet med bestämmelserna i 5 §, där det föreskrives

att förvaringsrum skall vid användning dagligen luftas samt vara uppvärmt

till vanlig rumstemperatur ävensom att förvaringsrum, när det ej

användes, om möjligt skall hållas så uppvärmt att det kan tagas i bruk

utan längre tidsutdräkt. Vidare må i detta sammanhang hänvisas till att de

byggnadsritningar, som länsstyrelsen enligt 9 § skall godkänna, innan häradshäkte,

stadshäkte eller polisarrest uppföres, jämväl skall avse bl. a.

elektrisk inredning samt anordningar för uppvärmning och luftväxling.

I andra stycket upptages först bestämmelse, att i förvaringsrum skall

finnas stol, bord, hylla och säng jämte erforderlig sängutrustning. Rum,

som användes till förvaring av berusad, våldsam eller sjuk person, kan dock

i stället ha annan lämplig inredning. Huvudregeln avser således rum, avsedda

för de i psykiskt hänseende »normala» fallen av omhändertagna, medan

undantagsbestämmelsen tager sikte på rum för fyllerister, våldsamma

alkoholister, sinnessjuka o. d. Utöver den inredning, som avses i förevarande

stycke, får givetvis förekomma annan inredning, som med hänsyn till

omständigheterna prövas lämplig. Detta följer därav att kungörelsen — såsom

tidigare anförts — endast innehåller minimiföreskrifter.

Tredje stycket upptager stadgande, att inredningen i förvaringsrum såvitt

möjligt skall erhålla ett sådant utförande och förses med sådana skyddsanordningar,

att den icke kan av intagen begagnas till skada för honom

själv eller annan. Vikten av att denna bestämmelse noggrant följes i avseende

å inredningens alla detaljer är uppenbar.

4 §•

Denna paragraf motsvarar närmast 1 § sista punkten i kungörelsen den

4 maj 1934 med vissa föreskrifter angående förvaring av personer i häradsoch

stadsfängelser samt polisarrester. Enligt sagda författningsrum skall i

fängelse och polisarrest finnas erforderliga toalettanordningar.

Utredningen. 1 2 § i sitt förslag har utredningen upptagit bestämmelse,

att till förvaringsrum skall höra utanför rummet belägen vattenklosett och

tvätt- eller badrum. Vidare stadgas i nyssnämnda paragraf, att för större

häkten och arrester skall beräknas minst en klosettstol för varje påbörjat

tiotal förvaringsrum och ett tvättställ för varje påbörjat antal av fem

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1958

sådana rum. I 6 § första stycket föreskrives, att till förvaringslokalerna

skall höra vaktrum, förhörsrum, matrum för vaktpersonalen och behövliga

förrådsutrymmen samt att därjämte skall finnas särskilt utrymme med

lämpliga anordningar för vård av de omhändertagnas kläder och övriga

tillhörigheter. Andra stycket av samma paragraf innehåller stadgande att

till häkte och arrest vidare skall höra promenadgård som är så belägen eller

inhägnad på sådant sätt, att obehöriga ej får insyn eller kan träda i

förbindelse med omhändertagen.

Beträffande de i 2 § i utredningens förslag upptagna bestämmelserna anför

utredningen, att de omhändertagna ofta är starkt nedsmutsade och i

trängande behov av grundlig tvättning. Utredningen bär därför ansett erforderligt

att föreslå föreskrift om att tvätt- eller badrum — liksom även

vattenklosett — obligatoriskt skall anordnas, dock med dispensmöjlighet

enligt 8 § tredje stycket i utredningens förslag. Torrklosetter i eller utanför

förvaringsrum måste nu anses definitivt tillhöra en förgången tid, varför

dispens från att anordna vattenklosett enligt utredningens mening ej bör

medgivas i något fall.

I motiveringen till 6 § anför utredningen, att dispens från anordnande av

de i sagda paragraf nämnda utrymmena kan medges med stöd av 8 § tredje

stycket i förslaget. Bland de kanske mest angelägna biutrymmena av de

här angivna är enligt utredningens mening särskilt matrum för vaktpersonalen.

Det bör icke längre få förekomma att personal tvingas intaga sina

måltider i tjänstelokalen. Utredningen framhåller vidare, att personalen ej

heller bör hänvisas att intaga måltid i något utrymme tillsammans med

omhändertagna personer. Länsstyrelserna bör med kraft eftersträva att detta

slags biutrymmen normalt anordnas åtminstone i de största städerna.

Yttrandena. Länsstyrelsen i Uppsala län anför att vattenklosett kanske

icke alltid kan anslutas till befintlig anläggning utan måste utföras såsom

en fristående anläggning, där ej rent av förbud mot anordnande av wc på

orten föreligger. Rimligtvis bör en väl anordnad och skött torrklosett kunna

godtagas tills vidare. Jämväl länsstyrelsen i Skaraborgs län framhåller att

på åtskilliga platser, där arrestlokal finnes, hälsovårdsnämnden av fullt godtagbara

sanitära skäl icke torde lämna medgivande till inledande av vatlenklosett.

Föreningen Malmöhus läns landsfiskaler anser att vattenklosett bör få

finnas inuti förvaringsrum, särskilt med hänsyn till att landsbygdens polisdistrikt

i regel ej har tillräckligt med personal för den service som i annat

fall erfordras.

Poliskammaren i Jönköping framhåller att bestämmelser rörande anordningar

för vaktpersonal icke hör hemma i häkteskungörelsen. Däremot bör

stadgas, att till förvaringslokalerna skall höra matrum för omhändertagen.

Att använda arresterna som utspisningsrum har nämligen visat sig mindre

lämpligt.

Riksåklagarämbetet uttalar, att kostnaderna för inrättande av en prome
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

81

nadgård måste bli betydande och att det därför redan på denna grund knappast

bör komma i fråga att inrätta sådana vid alla arrestlokaler, i vart fall

icke de minsta, och socialstyrelsen yttrar, att det på flertalet ställen där promenadgård

saknas knappast torde finnas möjlighet att på kort sikt ordna

dylik. Bestämmelserna om promenadgård synes därför tills vidare böra utgå

ur kungörelsen. Länsstyrelsen i Jämtlands län anför att förslaget icke

synes ha i tillräcklig grad tagit hänsyn till de orimliga ekonomiska konsekvenser,

som ett krav på promenadgård skulle innebära för särskilt de

mindre polisdistrikten på landsbygden. För de flesta av länets arrestlokaler

saknas praktiska möjligheter att anordna rastgård i anslutning till nu befintliga

lokaler. Kravet på rastgård skulle för de flesta polisdistrikt innebära

behov av nybyggnad. De polisdistrikt, som för avsevärda kostnader under

senare tid inrättat arrestlokaler, som uppfyller hittills uppställda krav, kan

icke rimligen åsamkas ytterligare avsevärda kostnader genom uppställande

av krav på rastgård i anslutning till arrest. Förvaringstiderna för ifrågavarande

intagna är i regel mycket korta, sällan över en vecka och oftast kortare

tid. Landsfogden i Norrbottens län anför att promenadgårdar finnes

inrättade i några av de äldre arrestlokalerna i länet. Erfarenheterna av dessa

promenadgårdar är icke goda. Vintertid har det sålunda visat sig praktiskt

omöjligt att hålla promenadgårdarna fria från snö. Det har visat sig bättre

att bereda omhändertagna möjlighet till vistelse utomhus på annat sätt.

Föreningen Uppsala läns landsfiskaler yttrar att promenadgårdar är mindre

tilltalande från skönhetssynpunkt. De anhållna brukar för övrigt icke vara

intresserade av att använda promenadgården, om sådan finnes. Kommunalnämnden

i Leksands kommun framhåller att det i många fall kan vara

ganska svårt att genomföra kraven på att förhindra insyn i promenadgård,

i varje fall om arrestlokalen är belägen i ett samhälle med två- och trevåningsbebyggelse.

Jämväl länsstyrelsen i Östergötlands län, länsstyrelsen i

Hallands län och föreningen Sveriges landsfiskaler — jämte ett stort antal

andra remissinstanser — har uttalat sig i avstyrkande riktning.

Departementschefen. Den bristfälliga hygieniska standarden i många

1''örvaringslokaler beror otvivelaktigt ofta till väsentlig del på otillfredsställande

sanitära anordningar. Det effektivaste sättet att komma till rätta med

detta problem vore givetvis att, såsom utredningen förordar, förse alla förvaringslokaler

med ett tillräckligt antal vattenklosetter — jämle tvätt- eller

badrum — och förlägga vattenklosetterna utanför förvaringsrummen. Såsom

under remissbehandlingen antytts torde dock på åtskilliga håll hälsovårdsmyndigheterna

med hänsyn till de sanitära förhållandena i övrigt på

orten icke medgiva, att vattenklosett inledes. Även eljest torde understundom

sådana omständigheter av byggnadsteknisk eller annan art föreligga,

att det icke skäligen kan fordras att vattenklosett inrättas. I sådant fall måste

tydligen eu enklare anordning godtagas. Under inga förhållanden får

emellertid annan kloseltanordning än vattenklosett finnas inne i förvaringsrummet.

Även vattenklosett bör givetvis helst förläggas utanför förvarings
-

(i Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Xr 08

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1958

rummet. Att uppställa en regel härom torde emellertid, särskilt med hänsyn

till den passning som i sådant fall skulle komma att åligga den ofta fåtaliga

vaktpersonal, icke böra ifrågakomma. — Självfallet kan klosettanordning

vara gemensam för flera förvaringsrum.

Särskilda tvättrum är givetvis önskvärda. Med hänsyn särskilt till de

mindre förvaringslokalerna kan detta önskemål dock knappast upptagas

som ett minimikrav. Man torde få nöja sig med att föreskriva, att till förvaringsrum

skall höra tvättställ. Badrum bör inrättas i större förvaringslokaler,

när det lämpligen kan ske.

Utredningen har föreslagit att till förvaringslokalerna skall höra vaktrum,

förhörsrum, matrum för vaktpersonalen och behövliga förrådsutrymmen

samt promenadgård. Frågan, vilka utrymmen som kräves för vaktpersonalen,

får emellertid anses falla utanför ramen för denna kungörelse, vilken

avser att reglera förvaringslokalernas hygieniska standard med hänsyn till

de intagna. Såvitt angår polisarrester är lagen om polisväsendet i riket tilllämplig

beträffande dessa utrymmen (8 § andra stycket och 14 § 2 i sagda

lag). Spörsmålen om förrådsutymmen och promenadgårdar, liksom den av

en remissinstans väckta frågan om särskilt matrum för de intagna, är knappast

av beskaffenhet att böra särskilt regleras i en kungörelse som endast

skall upptaga minimikraven på förvaringslokaler; om länsstyrelsen i egenskap

av tillsynsmyndighet skulle finna att dylikt utrymme måste anordnas

för att lokalen skall uppfylla skäliga anspråk på sundhet, kan länsstyrelsen

med stöd av 10 § första stycket meddela föreskrift därom samt, därest föreskriften

ej följes, förelägga vite. Däremot torde kungörelsen böra innefatta

stadgande om att utrymmen för förvaring av de intagnas tillhörigheter skall

finnas.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts har i förevarande paragraf

föreskrivits, att till förvaringsrum skall höra klosett och tvättställ samt att

därjämte skall finnas särskilt utrymme med lämpliga anordningar för förvaring

av de intagnas kläder och övriga tillhörigheter.

5 §.

Denna paragraf motsvarar 2 § i kungörelsen den 4 maj 1934 med vissa

föreskrifter angående förvaring av personer i härads- och stadsfängelser

samt polisarrester. I nämnda paragraf stadgas, att förvaringsrum vid användning

skall dagligen rengöras och luftas samt vara uppvärmt till vanlig

rumstemperatur ävensom att förvaringsrum, när det ej användes, bör hållas

så uppvärmt att det kan tagas i bruk utan längre tidsutdräkt.

Utredningen. Utredningen upptager i 5 § i sitt förslag till häkteskungörelse

bestämmelserna i 6 § i 1934 års kungörelse med den ändringen, att förvaringsrum,

när det ej användes, »skall» — i stället för »bör» — hållas så uppvärmt

att det kan tagas i bruk utan längre tidsutdräkt.

Yttrandena. Landsfogden i Göteborgs och Bohus län framhåller att en del

arrestlokaler på landsbygden är fristående och icke kan tagas i bruk omedel
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 08 år 1958

bart annat än under sommartid. Att hålla dessa uppvärmda låter sig icke

göra med de resurser som nu står till buds.

Förste provinsialläkaren i Skaraborgs län anför, att han har påträffat fall

där arrestrum användes såsom tillfällig bostad åt vikarierande polisman.

Ofta användes arrestutrymmen såsom förrådsutrymmen, såsom rum för

tillvaratagna persedlar och såsom arkiv. En uttrycklig bestämmelse, att

arrestrum icke får användas för annat ändamål än det avsedda, torde icke

vara ur vägen.

Departementschefen. Justitieombudsmannen bar i redogörelsen lör sin år

1950 verkställda utredning rörande förvaringslokalerna uppgivit, att det

mångenstädes råder dåliga ventilationsförhallanden samt att det icke är

ovanligt att man klagat över att förvaringsrummen besväras av osund lukt

eller stank. För att råda bot på dessa olägenheter erfordras tydligen i första

hand ändamålsenliga anordningar för luftväxling och tillfredsställande sanitär

inredning. Dessa frågor har förut behandlats under 3 och 4 §§. Av vikt

är emellertid givetvis också, att förvaringsrum vid användning dagligen rengöres

och vädras. Föreskrift härom har upptagits i denna paragraf. Därjämte

stadgas, att förvaringsrum vid användning skall vara uppvärmt till

vanlig rumstemperatur. Vidare upptages bestämmelse att förvaringsrum,

när det ej användes, skall hållas så uppvärmt att det kan tagas i bruk utan

längre tidsutdräkt samt att förvaringsrum ej ma användas till annat än

avsett ändamål.

Jämväl övriga utrymmen i förvaringslokalen skall givetvis hållas uppvärmda

i den omfattning som påkallas av hänsyn till sundheten i lokalen.

Särskilt stadgande härom torde ej erfordras. 6

6 §•

Förevarande paragraf motsvarar närmast 5 § första stycket i kungörelsen

den 4 maj 1934 med vissa föreskrifter angående förvaring av personer i härads-

och stadsfängelser samt polisarrester. Där stadgas, att för varje förvaringsrum

för häktade och för brott kvarhållna skall i den man sa erfordras

finnas beklädnadspersedlar och sängkläder samt att dylika persedlar

må rekvireras hos fångvårdsstyrelsen mot erläggande av tillverkningskostnaden.

Utredningen. Utredningen har i 7 § första stycket upptagit stadgande att i

häkte eller arrest skall, för att vid behov användas av omhändertagen under

den tid som han kvarhålles, finnas lämpliga beklädnadspersedlar för vistelse

inomhus och utomhus, nattdräkter av vanligt slag och toalettartiklar.

I motiven till 7 § anför utredningen, alt det bör åligga den som förestår

härads- eller stadshäkte eller polisarrest alt ansvara för i denna paragraf

nämnda persedlar och artiklar samt att tillse, att dessa finnes i tillräckligt

antal och förvaras på tillfredsställande sält. Det måste vidare tillses att ut
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

lånade persedlar och artiklar återlämnas, speciellt då de använts i samband

med förhör eller transporter.

Yttrandena. Kommunalnämnden i Järfälla kommun yttrar att det torde

vara svårt att hålla så stort antal persedlar, att passande sådana kan tillhandahållas

varje omhändertagen. I de fall vederbörandes kläder är i sådant

skick att de icke lämpligen kan användas torde det vara ändamålsenligare

att omhändertagen erhåller nya kläder genom vederbörande kommunala

organs försorg (socialnämnd, nykterhetsnämnd eller barnavårdsnämnd).

Författningstexten bör ändras så, att i häktet eller arresten skall finnas

lämpliga nattdräkter av vanligt slag samt toalettartiklar. Västernorrlands läns

avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler yttrar att toalettartiklarna

bör inskränkas till tvål och handduk. Rakutensilier bör främst av säkerhetsskäl

men även av hygieniska skäl absolut ej tillhandahållas. Länsstyrelsen

i Stockholms län uttalar sig på liknande sätt.

Departementschefen. I förevarande paragraf torde böra stadgas att beklädnadspersedlar

och toalettartiklar skall tillhandahållas intagen i den mån

så erfordras och finnes lämpligt. I de sällan förekommande fall, då intagen

person saknar erforderliga gångkläder eller ytterkläder, lärer dylika

plagg få anskaffas från de socialvårdande myndigheterna. Nattdräkter samt

tvål och handduk bör däremot finnas att tillgå i förvaringslokalen.

7 §■

Förevarande paragraf motsvarar närmast 5 § andra stycket i kungörelsen

den 4 maj 1934 med vissa föreskrifter angående förvaring av personer i härads-

och stadsfängelser samt polisarrester. I nyssnämnda författningsrum

stadgas, att till nykommande icke må utlämnas persedlar, som ej blivit väl

rengjorda efter senaste begagnandet.

Utredningen. Utredningen upptager i 7 § andra stycket av sitt förslag enahanda

bestämmelse som innefattas i 5 § andra stycket i 1934 års kungörelse.

Yttrandena. Poliskammaren i Jönköping anför att det ifrågavarande stadgandet

bör kompletteras med föreskrift att arrest och sängutrustning skall

noga desinficeras efter omhändertagen person, som visat sig vara behäftad

med smittosam sjukdom eller ha ohyra.

Departementschefen. I huvudsaklig överensstämmelse med 5 § andra stycket

i 1934 års kungörelse torde böra upptagas stadgande, att begagnade persedlar

vid utlämnande till intagen skall vara väl rengjorda. I enlighet med

vad poliskammaren i Jönköping anfört torde vidare böra föreskrivas att, om

intagen har visat sig vara behäftad med smittsam sjukdom eller ohyra, såväl

förvaringsrummet som av honom använda persedlar skall desinficeras. Åtminstone

vid större häkten och polisarrester torde det vara lämpligt att inrätta

särskilda anordningar för desinficering av persedlar.

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1958

8 §•

Förevarande paragraf saknar motsvarighet såväl i gällande bestämmelser

som i utredningens förslag. — I motiveringen till liäkteskungörelsen anför

utredningen, att landsfogdarna synes böra genom cirkulär från inrikesdepartementet

få i uppdrag att i god tid före kungörelsens ikraftträdande verkställa

en fullständig genomgång av förvaringslokalerna och lämna anvisningar

om erforderliga åtgärder för att snarast få till stånd en sådan standard

hos dessa lokaler som överensstämmer med föreskrifterna i kungörelsen.

Yttrandena. Landsfiskalen i Sollentuna distrikt anser att en bestämmelse

om vem som skall öva tillsynen över häkten och arrester lämpligen bör intagas

i häkteskungörelsen. Sollentuna köpings polisnämnd uttalar sig på

liknande sätt.

Departementschefen. Häradshäkte, stadshäkte och polisarrest bör stå under

tillsyn av förste provinsialläkaren. Närmare bestämmelser om förste

provinsialläkares skyldigheter i fråga om tillsynen torde få intagas i allmänna

läkarinstruktionen den 19 december 1930.

Förutom stadgande om tillsyn av förste provinsialläkaren torde denna

paragraf böra innehålla en erinran om vad som är stadgat angående länsstyrelsens

och underlydande myndigheters tillsyn. Härmed avses till en början

bestämmelserna i 5 § första stycket och 6 § 4 i länsstyrelseinstruktionen

den 5 juni 1953, 6 § 1 mom. i instruktionen för överståthållarämbetet

den 5 december 1947 samt 14 § 2 lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet

i riket. Närmast under länsstyrelsen skall tillsynen utövas av landsfogden

och — i stad som är undantagen från området för landsfogdes polisverksamhet

— av polismästaren. De föreskrifter härom som betingas av den

nu föreslagna reformen torde få utfärdas i administrativ ordning.

Det är önskvärt att en inspektion av förvaringslokalerna verkställes så

snart ske kan efter kungörelsens ikraftträdande.

9 §•

Förevarande paragraf motsvarar närmast kungörelsen den 13 oktober

1921 angående fastställande av rilning till härads- eller stadsfängelse. Enligt

sagda kungörelse må härads- eller stadsfängelse ej uppföras, innan ritning

därtill fastställts av fångvårdsstyrelsen och byggnadsstyrelsen gemensamt.

Vidare stadgas att, om vid ärendets avgörande olika meningar uppstår

mellan ämbetsverken, ärendet skall underställas Kungl. Maj:ts prövning

samt att framställning angående fastställande av ritning, som här

åsyftas, skall ingivas till fångvårdsstyrelsen.

Utredningen. Utredningen har i 8 § första stycket i sitt förslag upptagit

stadgande, att häkte eller arrest ej må uppföras, innan ritning därtill fastställts

av länsstyrelsen.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1958

Yttrandena. Kommunalfullmäktige i Ovanåkers kommun anför att det inträffat,

att sanitära och elektriska installationer utförts på olämpligt sätt

sedan arkitektritning godkänts av länsstyrelse. Kommunalfullmäktige föreslår

därför att förutom fullständiga byggnadsritningar även ritningar beträffande

sanitär och elektrisk installation underställes länsstyrelsen för

godkännande. Polisnämnden i Örebro anser att jämväl vederbörande hälsovårdsnämnd

skall godkänna ritningarna till förvaringslokaler.

Departementschefen. I förevarande paragraf torde böra stadgas att byggnadsritning,

avseende jämväl sanitär och elektrisk utrustning samt anordningar

för uppvärmning och luftväxling, skall ha godkänts av länsstyrelsen

innan häradshäkte, stadshäkte eller polisarrest uppföres ävensom att länsstyrelsen

i dylikt ärende skall inhämta yttrande av förste provinsialläkaren.

Länsstyrelsens granskning av ritningarna skall taga sikte på frågan, huruvida

den planerade förvaringslokalen är i överensstämmelse med bestämmelserna

i denna kungörelse och med gällande föreskrifter i övrigt. Beträffande

polisarrester måste givetvis bestämmelserna i 8 § andra stycket och

14 § 2 lagen om polisväsendet i riket särskilt beaktas. Om länsstyrelsen exempelvis

finner att det enligt ritningen avsedda antalet förvaringsrum i

arrestlokalen uppenbarligen är för litet, får ritningen alltså ej godkännas,

även om densamma överensstämmer med föreskrifterna i förevarande kungörelse.

10 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet i gällande bestämmelser.

Utredningen. Utredningen har i 8 § tredje stycket första punkten av sitt

förslag upptagit stadgande att länsstyrelsen, när synnerliga skäl är därtill,

må för viss tid medgiva undantag helt eller delvis från bestämmelserna

i 1, 2, 4 och 6 §§ i förslaget. Härom anför utredningen, att dispensrätten

bör tillämpas restriktivt för att bättre förhållanden på detta område snarast

skall kunna ernås.

Yttrandena. Hovrätten för Nedre Norrland framhåller att enligt utredningens

förslag länsstyrelsen skall kunna medgiva undantag från häkteskungörelsens

bestämmelser endast om »synnerliga skäl» föreligger. Enligt

hovrättens uppfattning måste undantagen bli regel. Någon uppmjukning

av förutsättningen för att undantag må medgivas är därför att förorda.

Länsstyrelsen i Jämtlands län finner med hänsyn till de många detaljbestämmelserna

i utredningens förslag att länsstyrelserna bör erhålla större

möjligheter att medge undantag än vad utredningen tänkt sig. Länsstyrelsen

i Skaraborgs län anser, att beviljande av dispens från en och annan av

föreskrifterna i kungörelsen icke sällan torde vara motiverat beträffande

mindre och föga belagda arrestlokaler. Ordet »synnerliga» torde därför

böra utbytas mot »särskilda». Statskontoret uttalar att under alla förhål
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungi. Maj.ts proposition nr 68 år 1958

landen dispens bör kunna lämnas, då skäl därtill är. Ordet »synnerliga»

föreslås skola utgå.

Poliskammaren i Malmö uttalar att det bör anses normalt och icke som

ett av särskilda skäl betingat undanlag, att sådana lokaler tills vidare får

användas, vilka liåller en god standard och icke kan kritiseras ur annan

synpunkt än den, att de avviker från de icke förutsebara kraven i en ny

lagstiftning. Det torde höra till sällsyntheterna att en ny lagstiftning av genomgripande

art förses med övergångsbestämmelser som de föreslagna,

vilka utan beaktande av ekonomiska och praktiska hänsyn syftar till att

ge lagstiftningen retroaktiv verkan. Landsfiskalen i Säffle landsfiskalsdistrikt

anser att länsstyrelserna borde i övergångsbestämmelserna till kungörelsen

tilläggas ett generellt bemyndigande att godkänna vissa lokaler,

som är bra och ur sundhets- och säkerhetssynpunkt tillfredsställande, även

om lokalerna ej uppfyller kungörelseförslagets stränga krav i alla avseenden.

Det finns dock en hel del fullt ändamålsenliga lokaler i relativt nyuppförda

polishus och tingshus. Drätselkammaren i Kristianstad anser sig

icke kunna tillstyrka förslaget med mindre det klart utsäges att städer, som

anordnat arrestlokaler som uppfyller fordringarna enligt 1934 års bestämmelser,

icke skall kunna åläggas att anskaffa nya lokaler förrän sådana vid

uppförande av nytt polishus eller annan lämplig förvaltningsbyggnad kan

anskaffas.

Överståthållarämbetet yttrar att, därest enahanda bestämmelser anses

böra bibehållas beträffande förvaringslokaler av olika slag, det torde vara

nödvändigt att den länsstyrelserna tillagda befogenheten att för viss tid

medgiva undantag från de uppställda kraven utvidgas till att avse icke tidsbegränsad

dispensrätt. Även länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att dispens

bör kunna meddelas tills vidare utan angivande av viss tid. Landsfogden

i Norrbottens län uttalar sig på liknande sätt.

Poliskammaren i Hälsingborg understryker utredningens uttalande om

restriktivitet vid meddelande av dispens.

Departementschefen. I första stycket av denna paragraf torde böra upptagas

stadgande att länsstyrelsen äger att i avseende å häradshäkte, stadshäkte

eller polisarrest meddela de närmare föreskrifter som med hänsyn till

1—7 §§ finnes erforderliga.

Utredningens förslag till häkteskungörelse upptager detaljerade och tämligen

högt ställda krav på förvaringslokalerna. Departementsförslaget tager

endast sikte på förvaringslokalernas minimistandard, och det kunde därför

te sig naturligt att i detsamma icke stadga någon dispensmöjlighet. Härvidlag

måste emellertid beaktas, att kravet på minimistandarden i 1 § uttryckts

så, att förvaringsrum i häradshäkte, stadshäkte eller polisarrest skall uppfylla

skäliga anspråk på sundhet. Ett förvaringsrum kan tydligen uppfylla

detta krav även om rummet — eller förvaringslokalen i övrigt — på en eller

annan punkt icke motsvarar de i utkastets övriga paragrafer upptagna bestämmelserna;

en mindre brist i ett hänseende kan kompenseras av att för
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1958

varingslokalen i ett annat hänseende är bättre än kungörelsen fordrar. Såsom

jag under 1 § antytt, är begreppet »skäliga anspråk på sundhet» också

av relativ art och får tolkas med hänsyn bl. a. till omfattningen av den användning

som förvaringslokalen avses erhålla. På grund härav har i 10 §

andra stycket i departementsförslaget stadgats att länsstyrelsen, när särskilda

skäl är därtill, må medgiva undantag från bestämmelserna i 2 § andra

och tredje styckena samt 3—5 §§.

Möjligheten att medgiva undantag bör tydligen tillämpas restriktivt. När

undantag sker, torde det ofta föreligga anledning att med stöd av första

stycket i denna paragraf meddela särskilda föreskrifter i avseende å lokalens

användning.

11 §•

Innehållet i denna paragraf motsvarar närmast stadgandena i 14 § 2

lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket, jämförd med 8 § andra stycket

samma lag, samt 7 § 1 mom. i länsstyrelseinstruktionen den 5 juni

1953. Enligt 8 § andra stycket lagen om polisväsendet i riket åligger det

polisdistrikt att i erforderlig utsträckning ombesörja arrestlokal. I 14 § 2

samma lag stadgas bl. a. att länsstyrelsen, om den finner att polisdistrikt

uppenbarligen åsidosätter sina åligganden enligt lagen, skall hos polisdistriktet

göra framställning om rättelse samt att länsstyrelsen, om ej i anledning

av dess framställning erforderlig åtgärd vidtages och det finnes vara

av nöden, må förelägga lämpligt vite och till sådant vite fälla. Enligt 7 §

1 mom. länsstyrelseinstruktionen äger länsstyrelsen, där ansvar icke är i

lag bestämt, för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet stadga erforderliga

viten.

Utredningen. Utredningen har i sitt förslag till häkteskungörelse icke upptagit

något stadgande om rätt för länsstyrelsen att använda vite. I motiveringen

till 8 § i förslaget hänvisar utredningen, beträffande möjligheten för

länsstyrelsen att förelägga vederbörande polisdistrikt att vidtaga förbättringsåtgärder

i fråga om arrestlokal samt beträffande länsstyrelses befogenhet

att använda vite i detta syfte, till 8 § andra stycket och 14 § 2 lagen om

polisväsendet i riket.

Yttrandena. Länsstyrelsen i Kalmar län anför att utredningen synes utgå

från att genomförandet av den upprustning av nu använda förvaringslokaler,

som förslaget åsyftar, garanteras genom länsstyrelsernas möjlighet att

enligt 8 § andra stycket och 14 § 2 lagen om polisväsendet i riket förelägga

vederbörande polisdistrikt att företaga förbättringsåtgärder. Länsstyrelsen

framhåller att denna möjlighet emellertid icke gäller häradshäktena, ehuru

dessa på en del håll får tjäna samma ändamål som polisarrest — med eller

utan avtal härom mellan tingshusbyggnadsskyldige och respektive polisdistrikt.

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1958

Departementschefen. Reglerna om vitesföreläggande i 14 § 2 lagen om polisväsendet

i riket gäller allenast polisarrester. I fråga om härads- och stadshäkten

torde stadgandet i 7 § 1 mom. länsstyrelseinstruktionen vara tilllämpligt.

Vitesföreläggande jämlikt 14 § 2 lagen om polisväsendet i riket

kan äga rum endast om länsstyrelsen finner att polisdistrikt uppenbarligen

åsidosätter sina åligganden enligt sagda lag. Bestämmelsen i 7 § 1 mom.

länsstyrelseinstruktionen tager enligt ordalagen sikte på upprätthållande

av ordning och säkerhet, och det synes vara tveksamt om den kan tillämpas

i avseende å härads- och stadshäktens hygieniska standard. Det torde vara

erforderligt, att länsstyrelsen i egenskap av tillsynsmyndighet har möjlighet

genomdriva, att kungörelsens bestämmelser — ävensom av länsstyrelsen

med stöd av 10 § första stycket meddelade föreskrifter — efterleves

även i de fall där ett åsidosättande av desamma icke skulle innebära ett

uppenbart åsidosättande av skyldigheterna jämlikt lagen om polisväsendet

i riket eller utgöra en fara för allmän ordning och säkerhet. I förevarande

paragraf har därför upptagits stadgande om befogenhet för länsstyrelsen

att förelägga lämpligt vite och till sådant vite fälla.

12 §.

Innehållet i denna paragraf saknar motsvarighet såväl i nu gällande bestämmelser

om arrestlokaler som i utredningens förslag till häkteskungörelse.

I motiveringen till 8 § anför emellertid utredningen, att byggnadsstyrelsen

alltjämt bör tillhandahålla normalritningar till häkten och arrester.

Departementschefen. Såsom jag anfört i den allmänna motiveringen bör

vid sidan av författningsbestämmelserna finnas normalritningar och tekniska

anvisningar, vilka skall tjäna till ledning vid byggandet och inredandet

av förvaringslokaler. I förevarande paragraf har stadgats, att upprättandet

av dessa ritningar och anvisningar åligger byggnadsstyrelsen och fångvårdsstyrelsen

i samråd.

Ritningar och anvisningar torde böra upprättas för åtminstone fyra olika

typer av förvaringsrum, nämligen ensamrum för våldsamma eller sinnessjuka

personer, ensamrum för vanliga fyllerister, ensamrum för övriga kategorier

av omhändertagna och dubbelrum för sist avsedda kategorier (jfr

vid 4 § i förslaget till lag om behandling av personer, som intagits i häkte

eller arrest). Typen ensamrum för våldsamma eller sinnessjuka personer

bör, oaktat att i 2 § andra stycket den minsta tillåtna golvytan i förvaringsrum

bestämts till 6 m2, utformas med en golvyta av minst 9 in2; i fråga om

dylika förvaringsrum är del tydligen önskvärt, att den angivna minimiytan

överskrides. Övriga typer av ensamrum bör få en golvyta av 6 in2. Den

förutnämnda typen av dubbelrum bör få en golvyta av minst 14 m2.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1958

Ikraftträdande

Utredningen. Utredningen anför att det, för att bereda erforderligt rådrum

i fråga om de förbättringar av arrestlokalerna som häkteskungörelsen

aktualiserar, torde vara lämpligt att kungörelsen icke sättes i kraft förrän

något år förflutit efter dess utfärdande. Antalet dispensärenden hos länsstyrelserna

torde därigenom kunna begränsas.

Departementschefen. Förevarande förslag till kungörelse upptager — till

skillnad från utredningens förslag — endast minimifordringarna på förvaringslokaler.

Det är uppenbarligen angeläget, att kungörelsen träder i kraft

snarast möjligt. Önskvärt vore, att de nya normalritningarna och tekniska

anvisningarna förelåge vid tiden för kungörelsens ikraftträdande, men färdigställandet

av dessa torde kräva åtskillig tid, och enligt min mening bör

kungörelsens ikraftträdande ej uppskjutas i avbidan därpå. Kungörelsen

torde liksom lagen böra träda i kraft den 1 juli 1958.

I enlighet med vad i det föregående anförts föreligger förslag till

1) lag om behandling av personer, som intagits i häkte eller arrest;

2) kungörelse med vissa föreskrifter angående häradshäkten, stadshäkten

och polisarrester. Författningsförslagen torde få fogas vid detta protokoll

såsom bil. A—B1.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över det under 1) angivna

förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifalles av Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Gunnar Berg

1 Bilaga B, som är likalydande med det vid propositionen fogade kungörelseförslaget, har här

uteslutits.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1958

91

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

om behandling av personer, som intagits i häkte eller arrest

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Denna lag äger tillämpning å den som på grund av misstanke om brott

eller av annan anledning intagits i fångvårdsanstalts häktesavdelning eller

i häradshäkte, stadshäkte eller polisarrest.

2 §•

Intagen må ej underkastas annan inskränkning i sin frihet än som påkallas

av ändamålet med intagningen, ordningen i förvaringslokalen eller

allmän säkerhet; och skall den intagne jämväl i övrigt behandlas på sådant

sätt, att skadliga verkningar av frihetsförlusten undvikas.

3 §•

Vid ankomsten till förvaringslokalen skall den intagne visiteras. Därvid

skall iakttagas all den hänsyn som omständigheterna medgiva. Om möjligt

skall vittne närvara. Visitation av kvinna må ej verkställas eller bevittnas

av annan än kvinna eller läkare.

I samband med visitationen skola penningar, värdesaker, legitimationshandlingar

och sådana tillhörigheter som kunna äventyra ordning och säkerhet

omhändertagas för att särskilt förvaras.

4 §•

I varje rum må förvaras endast en intagen, såframt ej annat nödvändiggöres

av utrymmesskäl eller påkallas av annan särskild anledning.

5 §•

Vid behandlingen av den intagne skall erforderlig hänsyn tagas till dennes

ålder, kön och hälsotillstånd. Läkares föreskrift rörande vården av intagen

som är sjuk skall beaktas.

6 §•

Intagen må ej åläggas arbete, men han äger, om det kan ske utan olägenhet,

utföra lämpligt arbete som han själv anskaffar eller som eljest kan beredas

honom.

7 §■

I den utsträckning det utan olägenhet kan ske må intagen skaffa sig eller

mottaga underhåll och bekvämlighet utöver vad som eljest bestås honom.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1958

8 §•

Intagen må ej avsända eller mottaga brev eller annan försändelse eller

mottaga besök, med mindre det prövas kunna ske utan att äventyra ordning

och säkerhet eller medföra fara för att bevis undanröjes eller utredning om

brott eljest försvåras; dock äger intagen utan sådan prövning avsända brev

eller annan försändelse, som är ställd till länsstyrelsen eller, såvitt angår

intagen som är anhållen eller häktad, till offentlig försvarare.

Om rätt för försvarare att sammanträffa med den som är anhållen eller

häktad stadgas i rättegångsbalken.

9 §.

Om fara för missbruk ej kan anses föreligga, må intagen medgivas att besöka

närstående som är svårt sjuk eller bevista närståendes begravning, så

ock att i annat fall, då synnerliga skäl föreligga, lämna förvaringslokalen

för viss kort tid.

10 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1958.

Genom lagen upphävas:

1) 19 § 21—29 förordningen den 16 februari 1864 om nya strafflagens införande

och vad i avseende därå iakttagas skall; samt

2) 9 § lagen den 20 december 1946 om införande av nya rättegångsbalken.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1958

93

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 22

januari 1958.

Närvarande:

justitieråden Walin,

Sjöwall,

Hagbergh,

regeringsrådet Klackenberg.

Enligt lagrådet den 17 januari 1958 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 20 december 1957, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag om behandling av personer, som intagits i

häkte eller arrest.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn S. Petterson.

Lagrådet yttrade:

Strafflagens promulgationsförordning innehåller under 19 § i punkterna

21—28 bestämmelser om behandlingen av häktad och i punkt 29 om behandlingen

av anhållen person. Bestämmelserna avse tiden från häktningen

•eller anhållandet intill frigivning eller påbörjandet av verkställighet av straff

eller annan påföjd och gälla alltså ej endast vistelsen å häkte eller i arrest.

De äro i enlighet härmed ej heller knutna till förutsättningen att den häktade

eller anhållne föres till visst slags häkte eller anstalt. Vidare lära de

nuvarande bestämmelserna utan vidare vara tillämpliga jämväl på den som

häktats eller anhållits i militärt mål, oavsett om han införes till civilt eller

militärt häkte; jfr även 86 § militära rättegångslagen. I 35 § samma lag

stadgas ock, att i fråga om behandlingen av den som tagits i förvarsarrest

skall i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat beträffande anhållen, dock

med iakttagande av att vad som sägs om anhållningsmyndighet i stället skall

avse bestraffningsberättigad befattningshavare.

Förslaget, som avser att ersätta nämnda bestämmelser i SP, lämnar å sido

frågan om myndigheternas befogenheter och den häktades eller anhållnes

rättigheter under tiden innan han intages i häkte eller annan förvaringslokal.

Behov kan dock redan då uppkomma av att verkställa kroppsvisitation

(t. ex. för att eftersöka vapen eller gift) eller av att använda fängsel för

att hindra flyktförsök, varom allt SP 19 § punkt 21 nu innehåller föreskrifter.

Härjämte skulle enligt förslaget bestämmelser komma att helt sak
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1958

nas rörande häktade och anhållna som förvaras i militärhäkte. Det må i

detta sammanhang också anmärkas, att uttrycket fångvårdsanstalts liäktesavdelning

i förslaget enligt vad som upplysts saknar erforderlig motsvarighet

i organisationen, i det häktade ofta förvaras även på fångvårdsanstalt

utan särskild liäktesavdelning. Det förekommer för övrigt även att häktade

för sinnesundersökning vistas på sinnessjukhus.

Lagrådet anser det av dessa skäl nödvändigt, att förslaget utformas i närmare

överensstämmelse med det nuvarande systemet. För att tillgodose detta

syfte torde förslaget böra jämkas så att de materiella bestämmelserna i lagen

göras i första hand tillämpliga på häktade. Därefter kan, såsom 10 §, införas

stadgande om dem som äro anhållna på grund av misstanke för brott. Under

It § kan ges bestämmelse som utvidgar tillämpningsområdet till att gälla

andra med förslaget avsedda kategorier.

Såsom inledande bestämmelse kan från denna utgångspunkt under 1 §, i

nära anslutning till 2 § andra ledet i förslaget (jfr även 24 § straffverkställighetslagen),

föreskrivas att den som häktats på grund av misstanke om

brott eller av annan anledning skall behandlas med all tillbörlig hänsyn så

att skadliga verkningar av frihetsförlusten såvitt möjligt förebyggas.

I SP 19 § punkt 21 stadgas uttryckligen rätt att använda fängsel. Behov

därav kan uppkomma såväl vid transport till häkte som senare. Lagförslaget

nämner icke uttryckligen någon sådan befogenhet. I viss utsträckning

ingår befogenheten i den rätt att bruka våld som regleras i 5 kap. 10 § strafflagen,

men detta lagrum täcker icke alla situationer då fängsel kan vara

påkallat, exempelvis sådana fall då den häktade alltjämt är lugn men flyktlara

föreligger. Visserligen kan det sägas ligga i sakens natur, att ändamålet

med häktningen leder till att erforderliga åtgärder må i viss utsträckning

vidtagas även om de eljest skulle vara otillåtna. Särskilt som våldsanvändningen

har blivit reglerad i 5 kap. 10 § strafflagen håller emellertid

lagrådet före, att även den nog så allvarliga befogenheten att använda fängsel

alltjämt bör — liksom i 81 § straffverkställighetslagen, jfr även 4 § 1 andra

stycket sinnessjuklagen — finnas inskriven i lagen. Lagrådet förordar fördenskull,

att i 2 § upptages föreskrift att den häktade må beläggas med fängsel

allenast om det prövas erforderligt för att förekomma flykt eller eljest är

nödvändigt av hänsyn till ordning och säkerhet. Samma paragraf bör vidare

innehålla ett stadgande, att den häktade ej heller i övrigt, i häktet eller

eljest, må underkastas annan inskränkning i sin frihet än som påkallas av

ändamålet med häktningen samt ordning och säkerhet.

Förslaget innehåller under 3 §, att den intagne skall visiteras vid ankomsten

till förvaringslokalen. Då liksom för närvarande befogenhet att visitera

bör finnas redan i och med vederbörandes gripande, förordar lagrådet, att

bestämmelsen får innehålla alt den häktade skall visiteras senast vid ankomsten

till förvaringslokalen.

Visitation av kvinna må enligt förslaget ej verkställas eller bevittnas av

annan än kvinna eller läkare. Denna princip är naturligen riktig men av remissprotokollet

framgår ej, att erforderliga resurser finnas att genomföra

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1958

95

den. Det är ej heller angivet vad som erfordras för att kvinna som icke är

polisman eller för att läkare skall vara behörig att verkställa visitation. Föreskrift

härom bör meddelas i administrativ ordning. Då även en manlig

polisman måste i nödfall få fråntaga kvinna vapen, gift eller annat som

innebär särskild risk för annan eller för henne själv samt organisationen

tills vidare synes otillräcklig för att den föreslagna bestämmelsen i övrigt

skall kunna fullt ut iakttagas, förordar lagrådet, att bestämmelsen får utgå

ur lagen och att närmare föreskrifter meddelas i administrativ väg.

Lagförslaget synes i 3 § andra stycket förutsätta, att alla penningar, värdesaker,

legitimationshandlingar och sådana tillhörigheter som kunna äventyra

ordning och säkerhet skola omhändertagas för att särskilt förvaras så

länge vederbörande kvarliålles. En så sträng regel kan näppeligen upprätthållas.

I vissa fall synes det redan från början onödigt att fråntaga den intagne

alla dessa tillhörigheter. I andra fall bör han åtminstone vid längre

vistelse i häkte kunna snart återfå en del av tillhörigheterna. Häktad, som

skall undergå sinnesundersökning, torde exempelvis ofta kunna få inneha

klocka och andra föremål som omförmälas i 32 § straffverkställighetslagen.

Lagrådet förordar, att nämnda stycke får innehålla att penningar och

andra föremål som nyss nämnts skola omhändertagas, i den mån det finnes

påkallat. Härav komme även att indirekt framgå, att omhändertagande av

särskilda föremål kan ske redan vid gripandet eller under transport samt

att omhändertagna föremål kunna återställas i lämplig utsträckning.

Häktade torde för närvarande företrädesvis förvaras i fångvårdsanstalt.

Beträffande dem som undergå frihetsstraff å sådan anstalt har befogenheten

att avsända och mottaga brev m. in. liksom besöksrätten utförligt reglerats

i 34 och 35 §§ straffverkställighetslagen. Där stadgas bland annat rätt

att sända slutet brev till fångvårdsstyrelsen. 8 § i förslaget innehåller ej

något sådant stadgande men ger i stället rätt att utan prövning skriva till

länsstyrelsen. Lagrådet anser, att rätt att sända slutet brev till fångvårdsstyrelsen

bör tillkomma alla som äro intagna å fångvårdsanstalt. Eljest skulle

bland annat alltför olika regler tid efter annan komma att gälla, om straffverkställighet

avbrytes på grund av häktning men den häktade kvarstannar

på anstalten för att senare undergå fortsatt straff där. Det må framhållas,

att förslaget icke ger befogenhet att utan den häktades medgivande bryta

brev som den häktade vill avsända eller som ankommer till honom. Lagrådet

hemställer att detta framhäves i tillämpningsföreskrifterna (jfr SB 19 §

punkt 27).

Den förut antydda bestämmelsen om anhållen person — vilken bestämmelse

lagrådet föreslagit skola intagas under 10 § — torde böra innehålla,

att vad i den föreslagna lagen är stadgat om häktad skall äga motsvarande

tillämpning å den som är anhållen på grund av misstanke för brott.

Under 11 § bör härefter, i enlighet med vad som förut yttrats, intagas stadgande,

att där någon eljest, för annat ändamål än verkställighet av straffdom,

intages i fångvårdsanstalt eller häkte eller, på grund av fylleri eller av annan

orsak, tages i förvar i polisarrest, bestämmelserna i den föreslagna

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1958

lagen skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse, om ej annat är i lag

eller författning särskilt stadgat. Härvid kan lämpligen tillfogas, att anledningen

till intagningen skall särskilt beaktas.

Iakttages vad lagrådet förordat, bör 10 § i det remitterade förslaget upptagas

som 12 § samt rubriken till lagen jämkas.

Ur protokollet:

Clas A mi lon

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

97

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 31 januari 1958.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, lagrådets den 22 januari

1958 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 20 december 1957 remitterade

förslaget till lag om behandling av personer, som intagits i häkte eller

ar res t.

Efter redogörelse för lagrådets yttrande anför föredraganden följande.

Lagrådet har hemställt, att den i det remitterade lagförslaget upptagna

föreskriften, att visitation av kvinna ej må verkställas eller bevittnas av

annan än kvinna eller läkare, skall utgå och att närmare föreskrifter måtte

meddelas i administrativ ordning. Enligt lagrådets mening borde i de

administrativa föreskrifterna öppnas möjlighet att i nödfall göra avsteg

från den angivna principen. Som jag redan i remissprotokollet framhållit

får man räkna med att det någon gång kan uppstå svårighet att upprätthålla

denna grundsats, men jag ställer mig alltjämt tveksam till tanken att

medgiva undantag. Jag kan tillmötesgå lagrådets hemställan att spörsmålet

icke skall behandlas i själva lagen utan regleras i administrativa föreskrifter,

men tills vidare synes dessa föreskrifter böra vara kategoriska

i likhet med det remitterade förslaget. Kungl. Maj :t kan framdeles meddela

undantagsregler, såvida erfarenheten visar det oundgängligen nödvändigt.

Beträffande omhändertagande av penningar, värdesaker, legitimationshandlingar

och sådana tillhörigheter som kan äventyra ordning och säkerhet

föreslår lagrådet ett tillägg till lagtexten av innebörd att sådant omhändertagande

skall ske endast i den mån det finnes påkallat. En så utformad

bestämmelse ger dock icke uttryck för att häktning som regel kräver att

penningar och angivna föremål omhändertages. Något hinder mot att den

häktade i den omfattning som är förenlig med ordning och säkerhet kan få

inneha föremål som angives i 32 § straffverkställighetslagen torde ej följa

av det föreslagna stadgandet. Jag anser därför att detta bör inflyta i lagen.

7 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 68

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1958

De övriga ändringsförslag som framförts av lagrådet synes i huvudsak

böra följas, i samband varmed lagens rubrik torde få ändras. Vad som i lagen

stadgas om anhållen synes även böra avse den som gripits på grund av

misstanke om brott. Därutöver torde vissa redaktionella jämkningar i förslaget

få vidtagas.

Föredraganden hemställer, att ett i enlighet med det anförda utarbetat

förslag till lag om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. måtte jämlikt

§ 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande

samt att därjämte måtte inhämtas riksdagens yttrande över det

förslag till kungörelse med vissa föreskrifter angående häradshäkten, stadshåkten

och polisarrester, vilket intagits i statsrådsprotokollet för den 20

december 1957.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars Nordvall

Stockholm 1958. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

571825

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. SU 1958 A:96 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående avtal om häkteslokaler i Örebro. s. 10 i texten
  2. Rskr. 1958 A:174 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående viss ändring av 18 § lagen om ekonomiska föreningar. s. 2 i texten
  3. 1LU 1958 A:18 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om behandlingen av häktade och anhållna m. fl., m. m. s. 1 i texten