Sök i Ratio Lex

Angående driftbidrag till statens järnvägar

1958-02-21 · 34 sidor, varav 34 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 34 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1958 A:77, Angående driftbidrag till statens järnvägar

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 å 1958

1

Nr 77

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående driftbidrag till

statens järnvägar; given Stockholms slott den 21 februari

1958.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Gösta Skoglund

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen lämnas en redogörelse för de allmänna grunderna i det av

1948 års järnvägstaxekommitté framlagda förslaget till nya järnvägstaxor.

Vidare föreslås att i avvaktan på ställningstagande till de förslag, som 1953

års trafikutredning kan komma att framlägga, ett årligt bidrag om 100 milj.

kr. lämnas till statens järnvägars drift såsom ersättning för uppprätthållandet

av trafik på trafiksvaga järnvägslinjer. Bidraget föreslås utgå första

gången under budgetåret 1958/59. I

I Ilihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. AV 77

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 77 å 195S

Utdrag av protokoll över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 21 februari 1958.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson,

Lindell, Lindström, Lindholm, Skoglund, Edenman, Netzén,

Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen

för kommunikationsdepartementet, statsrådet Skoglund.

Jämlikt bemyndigande den 16 januari 1948 uppdrog dåvarande chefen för

kommunikationsdepartementet åt åtta sakkunniga1 att verkställa utredning

rörande nya person- och godstaxor för statens järnvägar in. in. De för kommitténs

arbete meddelade direktiven utvidgades jämlikt bemyndigande den

22 juni 1950. Härvid angavs bl. a. att det avskrivningsförfarande, som skulle

ligga till grund för beräkning av statens järnvägars kostnader och intäktsbehov,

i princip borde grundas på återanskaffningspriser (nupriser) samt

att spörsmålet om det anspråk på avkastning, som under rådande förhållanden

skäligen borde av statsmakterna ställas å statsbaneföretaget, omprövades

innan arbetet med taxerevisionen avslutades. De sakkunniga, vilka

antog benämningen 1948 års järnvägstaxekommitté, avlämnade den 20 november

1956 betänkande angående statens järnvägars taxor (SOU 1956: 54).

I sitt förslag till nya järnvägstaxor har taxekommittén utgått från den

förutsättningen, att statens järnvägar årligen skall erhålla ett belopp av 100

milj. kr. från statsverket såsom bidrag till upprätthållandet av trafik på trafiksvaga

bandelar. Då det årliga underskottet på de trafiksvaga bandelarna av

taxekommittén beräknats till 200 milj. kr. skulle sålunda den från statsverket

förutsatta ersättningen uppgå till hälften av underskottsbeloppet.

Den återstående delen av nämnda underskottsbelopp, likaledes uppgående

till 100 milj. kr., har taxekommittén förutsatt kunna täckas inom den ordinarie

taxans ram.

I årets statsverksproposition har jag vid min anmälan av de frågor, som

tillhör regleringen för budgetåret 1958/59 av utgifterna under riksstatens

sjätte huvudtitel (bil. 8 p. 64) preliminärt beräknat ett anslag av 100 milj.

kr. till Bidrag till statens järnvägar för förlust på icke lönsamma bandelar.

1 De sakkunniga var direktören O. E. Sahlin, tillika ordförande, byråchefen T. Berper, direktörerna

B. Cedercrantz, C. HJ. Degerstedt och C. A. Jacobsson (t. o. in. den 17 oktober 1950),

professorn E. R. Lindahl, godsägaren K. J. O. Lindström (avliden i december 1955) och direktören

I. Ohlson. Efter Jacobsson tillkallades överingenjören F. Agri att deltaga i utredningsarbetet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 77 å 1958

3

Jag anhåller nu att få anmäla frågan om ersättning till statens järnvägar

för upprätthållandet av trafik på trafiksvaga järnvägslinjer. Då ersättningsfrågan

lämpligen bör bedömas mot bakgrunden av de allmänna principer,

på vilka taxekommittén grundat sina förslag, vill jag i det följande även

lämna en redogörelse för dessa.

1948 års jämvägstaxekommitté

De synpunkter och förslag angående statens järnvägars taxor, som järnvägstaxekommittén

framlägger i sitt betänkande, kan hänföras till tvenne

större frågekomplex. Det första av dessa avser de allmänna grunderna för statens

järnvägars taxepolitik. Taxekommittén har ingående analyserat de nuvarande

förutsättningarna för taxepolitiken vid SJ och även framlagt förslag

till vissa förändringar av desamma. Kommittén har vid sina överväganden

i dessa frågor beaktat såväl företagsekonomiska som samhällsekonomiska

synpunkter. Bland kommitténs förslag härvidlag kan särskilt nämnas förslagen

om viss resultatutjämning mellan goda och dåliga år, innebärande

en friare avskrivningspolitik för SJ, och viss ersättning till SJ för förlusterna

på de trafiksvaga bandelarna.

Det andra stora frågekomplexet avser den konkreta utformningen av

taxorna i gods- och persontrafik. Allmänt sett har kommittén härvidlag

eftersträvat att förenkla, systematisera och modernisera taxesystemet i syfte

att underlätta avgiftsberäkningen samt att åstadkomma en allmän anpassning

av taxorna till nu rådande förhållanden inom näringslivet, på transportmarknaden

och inom järnvägstekniken.

I det följande lämnas först en sammanfattande redogörelse för taxekommitténs

synpunkter och förslag i vad avser de allmänna grunderna för taxeförslagen.

Den ekonomiska målsättningen

Taxekommittén framhåller, att den nu gällande målsättningen för SJ efter

övergången till nya grunder för avskrivningsberäkningen innebär full realekonomisk

kostnadstäckning och därutöver förräntning av det i SJ bokförda

statskapitalet i genomsnitt för längre tidsperioder.

Kommittén anser denna målsättning i princip riktig och har lagt den till

grund för sitt förslag till person- och godstaxor för SJ. Taxekommittén har

således utgått från att den av kommittén i skrivelse den 17 augusti 1949

föreslagna och av Kungl. Maj: t fr. o. in. budgetåret 1951/52 medgivna avskrivningsberäkningen

vid SJ på grundval av nupriser kommer att tillämpas

även i fortsättningen.

Kommittén har även utgått från att räntekostnaden för det av .SJ disponerade

statskapitalet liksom hittills kalkyleras efter medelräntefoten för

den fonderade statsskulden.

Ett viktigt problem vid avvägningen av person- och godstaxorna för SJ

utgör numera frågan om hur förlusterna på de trafiksvagare bandelarna

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 å 1958

skall kunna täckas. Då dessa förluster som följd av statens järnvägars förpliktelser

som allmänföretag och konkurrensen från landsvägstrafiken icke

längre i tillräcklig omfattning synes kunna kompenseras genom överskott

på andra områden av statens järnvägars verksamhet, har taxekommittén

ansett det nödvändigt att SJ i viss utsträckning ersättes för sådana förluster.

Taxekommittén har därför föreslagit att SJ tills vidare genom anslag

på riksstaten lämnas sådan ersättning till ett belopp av 100 milj. kr. per år.

Genom en sådan anordning skulle vid de förutsättningar i övrigt, från vilka

kommittén utgått, målsättningen i princip kunna uppfyllas. Härför redogöres

närmare i det följande.

Taxekommittén anser det vidare motiverat, att SJ snarast möjligt medgives

återhämta den kvarvarande brist i avsättningar till värdeminskningskonto,

som uppkommit under åren 1946—1951 och som beräknats uppgå

till ca 175 milj. kr. Föreliggande angelägna investeringsbehov vid SJ för rationalisering

och modernisering ävensom andra företagsekonomiska skäl

anses tala för att nu kvarstående brist i avsättningar till värdeminskningskonto

på ett mera planmässigt sätt får återhämtas. Taxekommittén förordar

därför, att under de närmaste åren vid SJ uppkommande överskott får

tas i anspråk för här ifrågavarande extra avsättningar, intill dess den föreliggande

bristen i avsättningar till fullo återhämtats. Detta synes så mycket

mera böra få ske som SJ under åren fr. o. in. 1929 till statsverket inlevererat

mer än 360 milj. kr. utöver kapitalränta.

Då marginalen mellan intäkter och kostnader för SJ numera är av ringa

storleksordning, föreligger betydande risker att under ett lågtrafikår intäkterna

kan bli otillräckliga för att alltid möjliggöra fulla avsättningar

enligt nuprisprincipen. För att i ett dylikt läge underskott icke skall behöva

redovisas föreslår taxekommittén ett resultatutjämningssystem, innebärande

att avsättningen för värdeminskning skall kunna minskas i den

mån, som behövs för att åstadkomma balans mellan intäkter och kostnader,

varvid felande avsättningsbelopp samtidigt föres »inom linjen» för att täckas

av intäkter under kommande år. Sådana inom linjen förda avsättningar

bör enligt taxekommitténs mening snarast möjligt återhämtas, så att fortsatt

eftersläpning i avsättningar för värdeminskning undvikes. Taxekommittén

anser därför, att överskott bör redovisas för SJ först sedan dels full

avsättning enligt nupriser verkställts för vederbörande år, dels eventuellt

inom linjen förda avsättningar återhämtats.

Förlusterna på trafiksvaga bandelar

Taxekommittén framhåller, att de trafiksvaga bandelarna i SJ-nätet som

följd av den allmänna ekonomiska och tekniska utvecklingen kommit att

medföra en allt större belastning för statens järnvägars ekonomi. I syfte

att nedbringa denna belastning har under senare år med Kungl. Maj :ts medgivande

järnvägsdriften på ett antal sådana bandelar antingen helt nedlagts

eller begränsats till att avse enbart industrispårstrafik med vagnslastgods.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 77 å 1958

Under åren 1950—1955 har sålunda järnvägsdriften inställts eller begränsats

till industrispårstrafik på en sammanlagd banlängd av ca 460 km, motsvarande

ungefär 3 % av SJ-nätets längd år 1950.

Någon definitiv företagsekonomisk gräns mellan trafikstarka och trafiksvaga

bandclar är svår att draga. Trafikstrukturen kan nämligen ibland

vara sådan, att en handel med lägre trafikintensitet kan ha lägre kostnader

eller högre intäkter än en handel med större trafikintensitet.

Vissa tidigare företagna järnvägsekonomiska utredningar, vilka sammanställts

inom Internationella Järnvägskongressföreningen (Association Internationale

du Congrés des Chemins de fer) har tytt på att i de fall, då järnvägstrafiken

understiger 250 000 trafikenheter1 per bankm och år, en nedläggning

av trafiken skulle vara företagsekonomiskt motiverad.

Kommittén understryker, att den angivna normen får anses som synnerligen

schematisk. Någon löpande redovisning av antalet trafikenheter på olika

bandelar förekommer icke vid SJ, men på grundval av annan tillgänglig

statistik kan man bilda sig en ungefärlig uppfattning om vilka bandelar,

som ligger under den angivna gränsen av 250 000 trafikenheter per år och

bankm. En sådan överslagsberäkning, som emellertid blir ofullständig, då

vissa kortare, trafiksvaga bandelar statistiskt redovisas tillsammans med

andra, ger till resultat, att de ifrågavarande bandelarna omfattar en sammanlagd

trafikerad banlängd av ca 6 400 km, motsvarande icke mindre än

ca 40 % av hela SJ-nätet. Trafikarbetet på dessa bandelar, mätt i bruttotonkm,

utgör endast ca 6 % av statens järnvägars hela trafik (exkl. malmtrafiken).

På flertalet av dessa bandelar skulle det ur renodlat företagsekonomisk

synpunkt sannolikt vara motiverat att helt eller delvis inställa

den spårbundna driften och ersätta densamma med landsvägsdrift — om

vägar funnes att tillgå. Huvudparten av ifrågavarande bandelar, motsvarande

nära 70 % av deras banlängd, har införlivats med SJ sedan år 1939.

Övriga 30 % består huvudsakligen av bandelar i Norrland.

För att erhålla en uppfattning om storleksordningen av den företagsekonomiska

belastning, som uppkommer för SJ genom de trafiksvaga bandelarna,

har på taxekommitténs begäran inom järnvägsstyrelsen upprättats

eu resultatredovisning för olika bandelar, avseende förhållandena år 1952.

De i bandelsredovisningen medtagna bandelarna, vilka praktiskt taget

samtliga har en trafikintensitet understigande 625 000 bruttotonkm per bankm

och år, omfattade en sammanlagd banlängd av i runt tal 6 900 km eller

ca 46 % av den totala banlängden. Totalt för de undersökta bandelarna erhölls

intäkter på 93 milj. kr. under det att kostnaderna uppgick till 266

milj. kr. Underskottet uppgick sålunda till 173 milj. kr. Omräknat till 1955

års kostnads- och taxenivå beräknades det kalkylerade sammanlagda underskottet

till närmare 200 milj. kr.

Enligt taxekommitténs mening är det numera, sedan stora delar av statens

järnvägars linjer måste betraktas som underskottsbanor, icke längre

1 1 trafikenhet = 1 personkm eller 1 godstonkm (250 fl00 trafikenheter per bankm och år motsvarar

500 000 — 600 000 bruttotonkm per bankm och år).

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 77 å 1958

möjligt att föra den hittillsvarande politiken, att ifrågavarande förluster

skall belasta SJ, d. v. s. ytterst trafiken på andra banor. Först om SJ erhåller

en skäligt avvägd ersättning för ifrågavarande kostnader kan företaget

såsom sådant och särskilt dess taxepolitik skötas på ett rationellt sätt. Liksom

andra liknande ersättningar för vissa transporter skulle ersättningen

för trafiken på de trafiksvaga bandelarna i alla hänseenden betraktas såsom

en trafikinkomst. Då kravet på avkastning av SJ-företaget icke bör

ökas utöver förräntning av statskapitalet, skulle den av kommittén förordade

ersättningen underlätta den allmänna taxepolitiken och/eller ge SJ

möjlighet att inom gällande ram bedriva en mera aktiv nedsättningspolitik.

Med hänsyn till vanskligheten i kostnads- och intäktsberäkningarna och

för att ersättningen till SJ icke skall betraktas såsom en slutgiltig lösning

av problemkomplexet finner taxekommittén skäl tala för att ersättningsbeloppet

bestämmes till ungefär hälften av den enligt bandelsredovisningen

erhållna ekonomiska belastningen om 200 milj. kr. Ersättningsbeloppet, 100

milj. kr., torde böra årligen upptagas såsom anslag på statsverkets driftbudget.

Någon årlig redovisning eller beräkning av kostnaderna synes icke

nödvändig, men en omräkning torde lämpligen böra ske, då det kan antagas

vara påkallat av inträffade förändringar på kostnadssidan, vare sig

dessa förändringar är av kostnadsökande eller kostnadsminskande natur.

Kommittén understryker i detta sammanhang, att en rationell lösning av

frågan om de trafiksvaga bandelarna synes kräva, att sådana trafiksvaga

bandelar som rimligen kan nedläggas också blir nedlagda. Här torde i själva

verket finnas en av de främsta möjligheterna till rationalisering av statens

järnvägars verksamhet.

Grundläggande taxepolitiska problem

Prisdifferentiering

Det viktigaste problemet i taxepolitiken är frågan om hur prisdifferentieringen

bör utformas på lämpligaste sätt ur samhälls- och företagsekonomiska

synpunkter. De nuvarande differentieringarna i järnvägstaxan

har tillkommit som följd av en långvarig historisk utveckling. Vissa allmänna

principer för taxepolitikens utformning har sedan länge tillämpats i

det praktiska taxearbetet inom järnvägstaxekommittéer och inom SJ och

kan därmed sägas ha vunnit tradition.

Den viktigaste av dessa principer, som följer av statens järnvägars karaktär

av allmänföretag och som synes relativt allmänt accepterad, är att taxorna

inom ramen för det ekonomiska avkastningskravet bör fastställas på sådant

sätt, att största möjliga trafikvolym erhålles. Enligt denna volymmaximeringsprincip

erhålles — inom ramen för avkastningskravet — största

möjliga trafikvolym för en viss trafik, när priset sättes lika med gränskostnaden.

För SJ måste det framstå som viktigt att, i den mån så är möjligt

inom ramen för avkastningskravet, tillgodose trafikbehoven även i

sådana fall, då trafikprestationerna värderas enbart till företagets gräns
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Mnj:ts proposition nr 77 å 1958 7

kostnader för desamma eller något mera. Tillämpningen av volymmaximeringsprincipen

innebär, att relativt lägre taxor (i förhållande till kostnaderna)

bör tillämpas för trafik, som har jämförelsevis elastisk efterfrågan,

medan taxorna bör sättas relativt liögre för trafik med mera oelastisk

efterfrågan. Trafikefterfrågans elasticitet skulle sålunda enligt denna princip

liksom vid tillämpning av nettointäktsmaximeringsprincipen1 bli av

grundläggande betydelse för taxepolitikens utformning.

Som supplementär princip gäller att ingen trafik får vara direkt förlustbringande

för statens järnvägar i den meningen, att statens järnvägars nettointäkt

skulle bli större om denna trafik bortföll. Priset för varje transporttjänst

måste därför minst vara så högt, att det täcker den med denna

transporttjänst förbundna kostnadsökningen (gränskostnaden). I det svenska

taxearbetet har sedan länge dylika gränskostnader beräknats, de s. k.

minimitarifferna. Även för större grupper av transporttjänster eller för hela

trafikslag har samma princip tillämpats, varvid t. ex. för ett trafikslag

krävts, att intäkterna från detsamma minst skulle ge täckning för den

minskning i statens järnvägars totalkostnader, som kunde väntas uppkomma

om trafikslaget i fråga bortföll, d. v. s. trafikslagets merkostnad.

Utmärkande för prisdifferentieringen hos järnvägen är att trafiken uppdelas

i olika kategorier eller klasser och att man eftersträvar att lägga

huvudparten av järnvägstrafikens samkostnader och konstanta kostnader

på de klasser, beträffande vilka trafikefterfrågan är minst elastisk. Enligt

vid SJ sedan länge vedertagna normer kan tarifferna i persontrafik

differentieras per personkm med hänsyn till tågslag, vagnsklass, de resandes

ålder (barn eller vuxna), resgruppens storlek och resans längd. I godstrafik

förekommer differentieringar i taxorna per tonkm med hänsyn till

trafikslaget (styckegods och vagnslastgods; il- och fraktgods), sändningens

storlek, det transporterade varuslaget och transportsträckans längd.

Genom prisdifferentieringen har järnvägen kunnat ta ut större nettointäkter

av trafik med relativt oelastisk trafikefterfrågan, samtidigt som

för annan trafik med mera elastisk efterfrågan en ur allmännyttig synpunkt

önskvärd förbättrad behovstäckning möjliggjorts. De differentierade priserna

kan — bortsett från olika av allmänekonomiska skäl föranledda modifieringar

— i princip sägas ha syftat till en mer eller mindre konsekvent

tillämpning av nettointäktsmaximeringsprincipen i fråga om den förstnämnda

trafiken och volymmaximeringsprincipen i fråga om den sistnämnda.

Prisdifferentieringarna i statens järnvägars ordinarie taxa — med de begränsningar

för en effektiv utformning av desamma, som innefattas i de

enhetliga avgifterna i rum och tid — har under det senaste årtiondet i

högre grad än tidigare måst inriktas på en nettointäktsmaximering för allt

fler kundkategorier för att därigenom möjliggöra att avkastningskravet uppfylles.

I den mån sådana intäktsmotiverade prisdifferentieringar i fortsätt
1

Denna princip Innebur, att ett sådant taxcsystem eftersträvas, att största möjliga nettointäkt

erhålles.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Mcij.ts proposition nr 77 å 1958

ningen icke behöver utnyttjas med hänsyn till avkastningskravet, bör enligt

taxekonnnitténs mening eftersträvas en sådan prissättning, som främjar

en god allmän behovstäckning i fråga om järnvägens trafiktjänster. I

sådana fall bör därför för kundkategorier med elastisk efterfrågan priserna

fastställas med sikte på att erhålla största möjliga trafikvolym.

De enhetliga tarifferna i rum och tid och värdetariff eringen

Andra viktiga element i taxepolitiken utgör de enhetliga tarifferna i rum

och tid samt värdetarifferingen.

Den ordinarie järnvägstaxans »konstans i rummet» och »konstans i tiden»

betyder att trafiktjänster, som kan vara mycket olika i efterfrågeoch

kostnadshänseende, sammanförts till en enhetlig prissättning. Efterfrågeförutsättningarna

för en viss kundkategori är i regel mycket varierande

i olika trafikrelationer, under olika tider på året och i olika konjunkturlägen

och är. numera beroende framför allt på olikheter i intensiteten

hos konkurrensen från andra trafikmedel. Likaså är järnvägens kostnadsbetingelser

för att ombesörja en viss kundkategoris trafik mycket

varierande i olika trafikrelationer, under olika tider på året och i olika konjunkturlägen,

beroende på trafikens intensitet, fördelning i tiden och balansering

i olika trafikriktningar, vagn- och tågrörelsens organisation samt

driftformen (eldrift, dieseldrift eller ångdrift) på de olika bandelarna i

järnvägsnätet.

Trots de betydande nackdelar, som den ordinarie järnvägstaxans konstans

i rummet och konstans i tiden innebär ur företagsekonomisk synpunkt,

har taxekommittén funnit övervägande skäl tala för att för den

ordinarie taxans del icke ifrågasätta någon mera radikal förändring i fråga

om dessa båda viktiga element i kostnadsutjämningen mellan olika landsdelar

och trafikantgrupper. Det är hänsyn till vad som måste anses praktiskt

möjligt och lämpligt som härvid varit avgörande. Betydelsefulla näringsekonomiska,

sociala och kulturella skäl synes dessutom alltjämt tala

för att kostnadsutjämningen liksom serviceutjämningen tills vidare bibehålies

i den utsträckning, som bedömes företagsekonomiskt rimlig och

möjlig. Taxekommitténs förslag om viss ersättning till SJ för trafikeringen

av trafiksvaga bandelar är ägnat att nedbringa den nuvarande ekonomiska

belastningen för SJ av denna kostnads- och serviceutjämning.

Den nuvarande järnvägstaxan har framkommit genom en historisk utveckling,

där en av de bestämmande faktorerna varit värdetarifferingsprincipen.

Denna princip kan beträffande godstrafiken anses innebära, att taxebelastningen

inom vissa gränser bör ske med hänsyn till vederbörande

transportobjekts förmåga att bära frakt, varvid denna förutsatts stå i relation

till vederbörande varas handelsvälde per viktenhet. I realiteten får

emellertid denna värdetarifferingsprincip sägas ha syftat till att på ett

schematiskt sätt ta hänsyn till trafikefterfrågans priselasticitet för olika

varor, varvid principens innebörd sålunda närmast kan sägas ha varit att

dyrare varor, som förutsattes ha oelastisk efterfrågan, kunde bära högre

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 å 1958

fraktavgifter, och billigare varor, som förutsattes ha elastisk efterfrågan,

endast kunde bära lägre avgifter.

Taxekommittén föreslår i princip ett bibehållande av värdetarifferingen.

Ur praktisk synpunkt har kommittén dock ansett en systematisering och

förenkling av det nuvarande värdetarifferingsschemat angelägen. Antalet

värdetariffkombinationer i den nuvarande taxan uppgår till ca trettio.

Detta stora antal tariffkombinationer innebär enligt kommitténs mening en

onödigt långtgående differentiering. Med beaktande av såväl företagsekonomiska

som näringspolitiska och praktiska tillämpningssynpunkter har kommittén

funnit att antalet tariffkombinationer lämpligen skulle kunna nedbringas

till åtta.

Avståndsdegressionen och de norrländska taxefrågorna

Den nuvarande starkt utpräglade avståndsdegressionen av avgifterna i

person- och godstrafik särskilt på avstånd över ca 600 km torde i övervägande

grad få anses tillkommen och motiverad av bl. a. näringspolitiska och

sociala skäl.

Under det senaste årtiondet har särskilt önskemålen om att förbilliga

res- och transportkostnaderna i förbindelserna mellan Norrland och de sydligare

delarna av landet föranlett förslag om ytterligare taxenedsättningar

för transporterna på de allra längsta avstånden. I förhållande till godstaxeläget

1934, då den första konkurrensanpassningen av tarifferna på de kortare

avstånden kunde anses slutförd, har taxeutvecklingen sedan 1940-talet

inneburit en fortgående relativ sänkning av fraktavgifterna på de längre

avstånden. I fråga om persontaxan är denna relativa sänkning av avgifterna

på de långa avstånden ännu mera markerad.

Taxekommitténs förslag till godstaxa och persontaxa innebär, att denna

sänkning skulle komma att ytterligare något accentueras, i persontrafik

dock endast för avstånd upp till 900 km. Ett realiserande av förslaget skulle

enligt kommittén innebära, att de önskemål om förbilligande av resor och

transporter på långa avstånd, som framförts av norrlandskommittén (SOU

1946: 84), har tillgodosetts i den utsträckning, som med rimligt beaktande

jämväl av statens järnvägars företagsekonomiska synpunkter nu framstår

som möjlig. Några ytterligare taxesänkningar utöver de av kommittén föreslagna

på längre transportavstånd avstyrker kommittén bestämt ur företagsekonomisk

synpunkt.

Specialtariffer och individuella nedsättningar

Taxekommittén har understrukit angelägenheten av att taxestrukturen

vid SJ kontinuerligt anpassas till inträdda förändringar i järn vägstekniken

samt i kostnads- och konkurrensförhållandena i syfte att därigenom åstadkomma

bästa möjliga utnyttjande av järnvägens transportapparat samt ett

tillfredsställande ekonomiskt resultat av järnvägsdriften. Enligt taxekommitténs

mening synes den ordinarie järnvägstaxans utformning med enhetliga

avgifter i rum och tid vid numera rådande konkurrensförhållanden på

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Iiungl. Maj.ts proposition nr 77 å 1958

transportmarknaden icke tillräckligt flexibel och effektiv för att dels säkerställa

uppfyllandet av det för SJ gällande avkastningskravet, dels uppnå

ett så fullständigt utnyttjande av statens järnvägars transportapparat som

möjligt. Taxekommittén anser det därför nödvändigt att — med partiellt

frångående av principerna om enhetliga avgifter i rum och tid — åstadkomma

en ökad differentiering i järnvägsavgifterna dels genom införande

av ett antal specialtariffer för sådana mera allmänt förekommande typer av

res- och transportbehov, som icke på ett ur företagsekonomisk synpunkt

tillräckligt effektivt sätt kan omfattas av de allmänna enhetliga person- och

godstarifferna, dels genom individuella nedsåttningar som ett komplement

till den allmänna järnvägstaxan och specialtarifferna.

Taxor för statliga företag och institutioner

Taxekommittén ansluter sig till de uttalanden, som vid behandling av det

militära järnvägsreglementet och militärtaxan gjorts dels av riksdagens år

1953 församlade revisorer i deras berättelse angående verkställd granskning

av statsverket in. in., dels ock av statsutskottet i utlåtande nr 104/1954,

av innebörd att samma taxegrunder, som gäller för enskilda trafikanter,

skall äga tillämpning även för statliga företag och institutioner. Kommittén

nämner i detta sammanhang taxan för militärtransporter, posttransporter,

malmtransporter på riksgränsbanan och andra liknande transporter.

Således bör enligt kommitténs mening ordinarie frakt betalas, där icke nedsättning

anses motiverad av kommersiella skäl.

Företagsekonomiskt icke motiverade taxenedsättningar

Vad gäller i person- och godstrafik förekommande avgiftsnedsättningar

av sociala, kulturella eller andra icke företagsekonomiska motiv erinrar

taxekommittén om att dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet

i utredningsdirektiven till taxekommittén anslutit sig till den av järnvägsrådet,

järnvägsstyrelsen m. fl. uttalade principiella uppfattningen, att

kostnaden för järnvägsekonomiskt ej motiverade nedsättningar icke bör

belasta statens järnvägar. Järnvägstaxekommittén bär i anslutning härtill

närmare utrett i vad mån företagsekonomiskt icke motiverade nedsättningar

av befordringsavgifter nu belastar statsbaneföretaget.

Taxekommittén delar helt den av departementschefen uttalade uppfattningen

och förutsätter, att SJ — liksom redan nu sker i vissa fall — erhåller

ersättning från statsverket för företagsekonomiskt ej motiverade nedsättningar

i de allmänna person- och godstaxorna. Kommittén har kunnat

konstatera, att dylika nedsättningar förekommer i ett icke ringa antal,

främst i persontrafik men även i godstrafik. I flera fall torde dessa för

länge sedan införda företagsekonomiskt icke motiverade nedsättningar numera

kunna helt slopas.

Järnvägsstyrelsens befogenheter i fråga om taxesåttningen

Den allmänna järnvägstaxan i såväl person- som godstrafik fastställes

f. n. av Kungl. Maj:t. Järnvägsstyrelsen äger dock enligt stadganden i de

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 å W58

fastställda taxorna bl. a. rätt att utfärda erforderliga bestämmelser rörande

avgifter för transporter, för vilka Kungl. Maj :t icke fastställt avgifter, att

för godstrafiken med och på statens järnvägars smalspåriga järnvägslinjer

fastställa bestämmelser, som avviker från taxan, samt att i övrigt meddela

erforderliga tilläggsbestämmelser till taxan. Därjämte äger järnvägsstyrelsen

enligt sin instruktion och järnvägstrafikstadgan inom vissa angivna gränser

bevilja nedsättningar i taxorna för person- och godstrafik.

Taxekommittén har som nämnts framhållit att taxestrukturen vid järnvägarna

bör kontinuerligt anpassas till förändringar i järnvägstekniken

samt kostnads- och konkurrensförhållandena i syfte att därigenom åstadkomma

bästa möjliga utnyttjande av järnvägens transportapparat samt ett

tillfredsställande ekonomiskt resultat av järnvägsdriften. För att vidga

möjligheterna härtill föreslår taxekommittén, att järnvägsstyrelsen erhåller

större befogenheter på taxeområdet. Enligt taxekommitténs mening synes

det nämligen, även ur trafikantsynpunkt, böra vara tillräckligt att Kungl.

Maj :t förbehåller sig bestämmanderätten i fråga om taxenivån och huvudgrunderna

i taxebyggnaden. Järnvägsstyrelsen bör äga fastställa godsindelningen

och skrymningsbestämmelser för gods in. m. Vidare föreslår kommittén,

att järnvägsstyrelsen skall äga bestämma vissa avgifter, avseende

bl. a. i persontrafik snälltågstillägg, sovplatser och sittplatser samt i godstrafik

befordring i slutna vagnar och specialvagnar samt enligt särskilda

transportplaner.

Remissyttrandena

över 1948 års järnvägstaxekommittés betänkande har, efter remiss, utlåtanden

avgivits av fångvårdsstyrelsen, chefen för försvarsstaben, försvarets civilförvaltning,

socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, generalpoststyrelsen,

järnvägsstyrelsen, järnvägsrådet, verkställande förvaltningen för järnvägarnas

godssamtrafik, statens biltrafiknämnd, statskontoret, riksräkenskapsverket,

domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, kommerskollegium, sjöfartsstyrelsen,

statens pris- och kartellnämnd, länsstyrelserna i Västernorrlands,

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, 1953 års trafikutredning,

Stor-Stockholms trafikutredning, fullmäktige i riksgäldskontoret, Svenska

järnvägsföreningen, Kooperativa förbundet, Sveriges grossistförbund, Sveriges

hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges

köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund, Jernkontoret, Sveriges

allmänna exportförening, Svenska privatvagnföreningen, Landsorganisationen

i Sverige, Svenska turisttrafikförbundet, Svenska turistföreningen och

Sveriges kemiska industrikontor. Yttranden har dessutom genom vissa remissinstansers

försorg inhämtats från handelskamrarna, vissa företag och

intresseorganisationer inom samfärdseln och industrin ävensom vissa kommunala

organ inom Norrbottens län.

I det följande lämnas eu redogörelse för det huvudsakliga innehållet i

remissyttrandena.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr Ti å 1958

Den ekonomiska målsättningen

Taxekommitténs synpunkter rörande den allmänna målsättningen för

SJ delas i princip eller lämnas utan erinran av järnvägsstyrelsen, statens

biltrafiknämnd, länsstyrelserna i Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens

län, fullmäktige i riksgäldskontoret, Svenska järnvägsföreningen, Kooperativa

förbundet, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,

Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund,

Sveriges lantbruksförbund, Jernkontoret, Sveriges allmänna exportförening.

Svenska omnibusägareförbundet, Svenska lokallrafikföreningen, Stockholms

handelskammare, Smålands och Blekinge handelskammare, Gotlands handelskammare

samt Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare.

På nuvarande utredningsstadium har 1953 års trafikutredning ej heller

något att erinra mot taxekommitténs synpunkter härvidlag.

De principiella grunderna för målsättningen delas likaledes av järnvägsrådet,

statskontoret, handelskamrarna i Göteborg och Gävle samt handelskammaren

för Örebro och Västmanlands län men speciella synpunkter framföres

i följande avseenden.

Enligt järnvägsrådets mening bör en revidering ske av det bokförda statsbanekapitalet,

så att till grund för kalkylerandet av räntekostnaden lägges

endast det i statens järnvägar investerade »levande» kapitalet, sålunda med

bortseende från sådana kapitalinvesteringar, som gjorts i SJ-företaget utan

att vara företagsekonomiskt motiverade eller som på grund av ändrade förhållanden

icke längre är räntabla och därför bör avskrivas.

Statskontoret framhåller, att frågan, huruvida de av kommittén förordade

åtgärderna även är ägnade att leda till det uppställda målet undandrager sig

ämbetsverkets bedömande. För ett ställningstagande i denna fråga skulle

enligt statskontorets mening först krävas en ingående analys av statens

järnvägars hela ekonomi. För en sådan granskning synes betänkandet över

huvudtaget icke giva tillräckligt underlag. Härtill kommer att de siffror,

på vilka kommittén grundat sina överväganden, är föråldrade. — Liknande

synpunkter framföres av handelskammaren i Gävle.

Handelskammaren i Göteborg anser, att nya uppfinningar och nya tekniska

hjälpmedel och metoder nödvändiggör extra avskrivningar av det

äldre realkapitalet, även om avskrivningarna sker på nuvärdet. Full realekonomisk

kostnadstäckning kan enligt kammarens åsikt anses vara för

handen endast om hänsyn tagits jämväl till dylika extra avskrivningsbehov.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län framhåller, att genom

en strukturell omläggning av järnvägarnas transportprogram åtskilligt

skulle vara att vinna. Det i betänkandet framlagda materialet synes ge

vid handen, att godstrafiken på längre sträckor är en god affär. Handelskammaren

förutsätter, att samma är förhållandet med den genomgående

persontrafiken på längre sträckor. Det förefaller också, som om den i konkurrens

med bussar och lastbilar drivna person- och godstrafiken på korta

sträckor med ty åtföljande relativt höga personella och maskinella kostnader

måste lämna ett stort underskott. Att befordra personer för ett pris,

som exempelvis för månadsbiljetter rör sig om 2,66 öre per personkm, kan

knappast vara ekonomiskt försvarligt. Transporter på korta avstånd lämpar

sig av naturliga skäl föga för järnväg med dess stora personal- och

kapitalkrävande organisation. Ur samhällsekonomisk synpunkt är det lika

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 77 å 1!)58

13

■omotiverat att pressa priserna under självkostnaderna som att söka undvika

en obehaglig konkurrens genom en restriktiv tillståndsgivning för bussoch

lastbilstrafiken. Enligt handelskammarens uppfattning måste varje

transport, såväl gods- som persontransport, bära sina kostnader. Detta synes

icke vara fallet enligt den av järnvägen nu tillämpade taxepolitiken,

och knappast heller enligt det framlagda förslaget.

De allmänna grunderna för taxepolitiken bör enligt kommerskollegium

utformas mot bakgrunden av statens järnvägars ställning såsom ett affärsdrivande

statligt ämbetsverk. Detta innebär, att verksamheten icke bör inriktas

på att vinst skall uppstå och att SJ sålunda i princip ej bör ta ut

högre priser för sina tjänster än att intäkterna täcker kostnaderna inklusive

ränta och normal avskrivning. Det förefaller emellertid som om denna princip

hittills icke följts. Detta framgår av att under årens lopp SJ kunnat inleverera

betydande vinstmedel till statskassan. Det synes kollegium, som om

kommittén biträdde denna enligt kollegii mening så viktiga princip. —

Av vad nu sagts får ej dras den slutsatsen, att enligt kollegii mening de till

statskassan överlämnade överskotten i sin helhet bort utbytas mot motsvarande

taxesänkningar. Uppenbart är nämligen att SJ alltför länge ej tilllämpat

vedertagna avskrivningsregler, varför överskotten till icke oväsentlig

del varit skenbara. De sedermera ökade avsättningarna för värdeminskning

har varit ett steg i riktning mot en mera verklighetstrogen resultatbedömning,

och kollegium utgår i likhet med kommittén från att nyssberörda

princip även i fortsättningen får beaktas vid taxesättningen.

I avskrivningsfrågan bär riksräkenskapsverket en mot kommittén avvikande

mening. Härom anföres i huvudsak följande.

Det fr. o. in. budgetåret 1951/52 ändrade avskrivningsförfarandet innebär,

att vid sidan av de ordinära, individuella avskrivningarna i form av

avsättningar till statens järnvägars slopningskonto, beräknade på de ursprungliga

anskaffningskostnaderna efter ett visst för varje objektsgrupp

med hänsyn till objektens ekonomiska livslängd fastställt procenttal, verkställes

extra avskrivningar genom kollektiva avsättningar till ett prisregleringskonto.

Dessa avpassas så att de tillsammans med avsättningarna till

slopningskontot motsvarar en på grundval av återanskaffningskostnaderna

beräknad avskrivning. Objekt, som slopas eller utrangeras, skall om man

bortser från genom olyckshändelser och förtidsslopningar uppkommande

förluster — för vilka genom extra avsättningar till statens järnvägars riskkonto

reserverade medel disponeras — avföras ur statens järnvägars räkenskaper

med anlitande enbart av medel å slopningskontot. Till prisregleringskontot

avsatta medel åter avses skola tagas i anspråk endast vid sjunkande

prisnivå genom att för varje ifrågakommande år det belopp, varmed på

återanskaffningskostnaderna beräknade avskrivningar understiger de erforderliga

individuella avskrivningarna av de ursprungliga anskaffningskostnaderna,

överföres från prisregleringskontot till slopningskontot, samtidigt

som avsättningen till det senare kontot från driflkostnadsstaten i motsvarande

mån minskas.

Det synes knappast realistiskt att nu räkna med all till prisregleringskontot

avsatta medel skall komma att disponeras för det med dem avsedda

ändamålet. Det torde därför kunna ifrågasättas, huruvida icke dessa medel,

som vid utgången av budgetåret 1955/56 uppgick till 544 milj. kr., re
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 77 å 1958

presenterar eu överavskrivning. Den genom denna överavskrivning skedda

konsolideringen, vilken för budgetåret 1955/56 föranlett extra avskrivningar

på 89 milj. kr., måste anses ha varit välbetänkt. En fortsatt konsolidering

genom sådana extra avskrivningar bör emellertid enligt riksräkenskapsverkets

mening äga rum endast under den förutsättningen, att järnvägsstyrelsen

samtidigt kan till statsverket inleverera överskottsmedel, som motsvarar

full förräntning av statens järnvägars kapital. Härvid bör full förräntning

anses föreligga icke såsom kommittén föreslagit vid en räntefot, som

motsvarar den effektiva medelräntan å den fonderade statsskulden, utan

vid den räntefot, till vilken förräntningskravet bestämts för statens investeringar

i allmänhet.

Vad angår förslaget om återhämtning av brist i tidigare avsättningar

till värde in i nskningskonto anser statskontoret och fullmäktige

i riksgäldskontorct, att frågan om extra avskrivningar icke bör låsas

genom på förhand fastställda regler utan får las upp till prövning från

fall till fall, om och när förutsättningar därför föreligger.

Kommitténs förslag till resultat utjämning ger anledning till viss

kritik i några remissyttranden.

Kommer skollegium, som i och för sig inte har något att erinra mot förslaget,

framhåller sålunda, att det hade varit att vänta, att kommittén skulle

förordat rätt för SJ att i nödig utsträckning fondera medel för framtida

behov, eftersom kommittén i åtskilliga andra sammanhang anlagt företagsekonomiska

synpunkter på statens järnvägars verksamhet.

Smålands och Blekinge handelskammare, Skånes handelskammare och

Stockholms handelskammare anser f. n. anledning saknas att ta ställning

till detta spörsmål. De härmed sammanhängande frågorna torde i stället

höra övervägas och lösas vid det tillfälle, då underskott uppkommit. Vid

frågans bedömande får bl. a. beaktas, hur statens järnvägars framtidsutsikter

i det då rådande läget bedöms på längre sikt. — Liknande synpunkter

framföres av Sveriges köpmannaförbund och Kooperativa förbundet.

Järnvägsstyrelsen anser sig icke böra tillstyrka kommitténs förslag. I de

lägen, då driftöverskotten icke är tillräckliga att täcka de planenliga avskrivningarna,

bör bristen i avskrivningar täckas genom anslag på riksstaten

på sätt för budgetåret 1956/57 förutsatts i proposition 1957: 175.

Inte heller fullmäktige i riksgäldskontoret kan förorda förslaget om att

föra vissa bristande avskrivningsbelopp inom linjen. En sådan bokföringsteknisk

anordning, som i och för sig är föga tillfredsställande, synes fullmäktige

kunna vara ägnad att i alltför hög grad i förväg binda statsmakternas

handlande i olika uppkommande situationer. Fullmäktige har icke

ansett sig kunna gå längre än att förorda en fortsatt avskrivning enligt återanskaffningsprincipen.

Denna avskrivningsprincip innebär i och för sig en

viss fördel för SJ genom att möjliggöra en större självfinansiering och

snabbare avskrivning än om avskrivningarna beräknas på de ursprungliga

anskaffningskostnaderna. I konsekvens härmed bör, om avskrivningarna

ett visst år skulle visa sig bli större än driftöverskottet, skillnaden (underskottet)

i princip täckas genom anslag å driftbudgeten. Det får förutsättas,

att i ett dylikt läge ansträngningarna i särskilt hög grad inriktas på att

genom taxepolitiska eller andra åtgärder snarast söka eliminera underskottet.

Endast för det fall, att den ekonomiska situationen för SJ bedömes så,

att den på längre sikt icke kan medge avskrivning enligt återanskaffningsprincipen,

synes avkall från ifrågavarande avskrivningsregel böra ske. Av
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 77 å 1958

skrivningarna bör dock härvid icke få understiga vad som erfordras för att

täcka anskaffningskostnaderna.

Förlusterna på trafiksvaga bandelar

Länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län, Gotlands handelskammare

samt Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare tillstyrker

förslaget om ett statsbidrag för förlusterna på trafiksvaga bandelar.

Järnvägsstyrelsen har kompletterat den tidigare verkställda, i betänkandet

ingående separatredovisningen av underskotten på de trafiksvaga handelarna

med en på samma siffermaterial baserad beräkning av bandelarnas

särkostnadsunderskott, d. v. s. de för varje handel beräknade underskotten

bortsett från del i gemensamma kostnader. Styrelsen har vid den nu

företagna beräkningen funnit att särkostnadsunderskottet vid 1957 års

kostnads- och taxenivå uppgick till 121 milj. kr. Härtill kommer samkostnader

till ett belopp, vars storlek betingas av omfattningen av en i kalkylen

tänkt bandelsnedläggning, och som maximalt beräknas till 78,5 milj. kr.

Totalunderskottet beräknas sålunda uppgå till 199,5 milj. kr. Mot bakgrunden

härav har styrelsen ansett den av taxekommittén föreslagna ersättningen

väl motiverad och nödvändig för att åstadkomma en ur både företagsekonomisk

och samhällsekonomisk synpunkt mera rationell utformning av

järnvägstaxorna än som f. n. är fallet.

Styrelsen framhåller, att styrelsen ur andra synpunkter än möjligheten att

få och kunna föra en rationell taxepolitik på de trafikstarka bandelarna är

betänksam mot ersättningsprincipen och detta med tanke på att styrelsens

förslag om rationaliseringar och andra kostnadsbegränsande åtgärder i fortsättningen

från övriga SJ-intressenters sida skulle kunna komma att mötas

med svaret att SJ fått 100 milj. kr. i ersättning. Styrelsen utgår dock från

att, om, som styrelsen hoppas, ersättningen kommer att lämnas, styrelsen

även framdeles skall få stöd för sina strävanden att rationalisera och hålla

statens järnvägars kostnader på skälig nivå.

En rationell lösning av frågan om de trafiksvaga bandelarna kräver, att

sådana trafiksvaga bandelar, som rimligen kan nedläggas, också blir nedlagda.

Styrelsen anser det vara angeläget, att nedläggningen av de trafiksvagaste

bandelarna intensifieras, och styrelsen har därför under år 1956

meddelat linjebefälet direktiv för det fortsatta bedrivandet av nedläggningsundersökningarna.

Enligt dessa direktiv är det avsett att under de närmaste

åren utföra nedläggningsundersökningar vid bandelar med en sammanlagd

längd av ca 1 000 km. Detta torde emellertid få anses vara ett minimiprogram,

och det synes sannolikt att utvecklingen kan medföra att

programmet måste utvidgas att omfatta än flera bandelar. Även efter en

dylik nedläggning kommer Sverige fortfarande att i förhållande till folkmängden

ha ett väsentligt mera utsträckt järnvägsnät än något annat land

i Europa. Sverige har nu ca 2 200 km järnväg per miljon innevånare. Efter

nedläggning av ytterligare 1 200 km blir motsvarande siffra ca 2 050 km.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 77 å 1958

Vid slutet av år 1954 uppgick antalet km järnväg per miljon innevånare till

i runt tal 1 300 i Norge, 1 200 i Finland och 1 100 i Danmark.

1953 års trafikutredning1 framhåller, att för förverkligande av den i direktiven

för utredningen angivna trafikpolitiska målsättningen en i möjligaste

mån fri konkurrens på lika villkor mellan trafikmedlen bör eftersträvas.

Det är med utgångspunkt härifrån som utredningen i främsta rummet funnit

sig böra bedöma de principiella aspekterna på taxekommitténs förslag.

Fn fri konkurrens på lika villkor skulle för SJ bl. a. innebära frihet att

lägga ned sådana järnvägslinjer, där driften icke är affärsmässigt motiverad.

Frågan om nedläggning av dylika linjer får anses utgöra ett av de

centrala problemen inom svenskt trafikväsende av i dag. Fn inom 1953 års

trafikutredning påbörjad intensivundersökning rörande trafikförhållandena

vid fri konkurrens inom visst större trafikområde utanför stambanenätet

pekar i den riktningen att de smalspåriga järnvägslinjerna inom området

skulle ur rent järnvägsekonomisk synpunkt böra helt nedläggas och att

även total eller partiell driftnedläggning å de normalspåriga järnvägslinjerna

därstädes ur samma synpunkt kan te sig motiverad. I den mån de preliminära

slutsatserna av denna undersökning är tillämpliga på även andra

delar av järnvägsnätet i landet, synes de ge vid handen, att en omfattande

järnvägsnedläggning både i nuläget och än mer vid fri konkurrens skulle

företagsekonomiskt vara alt förorda. Rörande beräkningen av den ekonomiska

belastningen för SJ av de trafiksvaga bandelarna anför utredningen i

huvudsak följande.

Vissa tidigare företagna järnvägsekonomiska utredningar, vilka sammanställts

inom Association Internationale du Congrös des Chemins de fer, har

tytt på att i de fall, då järnvägstrafiken understigit 250 000 trafikenheter

per bankm och år, en nedläggning av trafiken skulle varit företagsekonomiskt

motiverad. Ehuru denna mall — i avsaknad på trafikenhetsredovisning

för de separata bandelarna — icke utan vidare kan appliceras på statens

järnvägars olika linjer, kan likväl på grundval av en analys av samvariationerna

mellan skilda trafikstorheter på olika delar av linjenätet erhållas

en någorlunda god uppfattning om vad den angivna gränsdragningen

skulle innebära för det svenska järnvägsnätets vidkommande. De järnvägslinjer,

där trafikfrekvensen ligger under eller ej alltför mycket över ifrågavarande

gräns om 250 000 trafikenheter- per bankm och år, omfattande år

1951 en sammanlagd trafikerad banlängd av 6 440 km, vilket motsvarade

42,6 % av statens järnvägars dåvarande linjenät. Trafikarbetet på dessa

bandelar uppgick i genomsnitt till 263 000 bruttotonkm per bankm och år

och översteg endast i enstaka fall 500 000 bruttotonkm. Det samlade trafikarbetet

på bandelarna i fråga utgjorde endast 5,6 % av statens järnvägars

totala trafikprestation (exklusive malmtrafiken på malmbanan) men tog

i anspråk uppskattningsvis 20 å 25 % av de totala driftutgifterna.

Om en liknande inventering utföres på basis av 1955 års prestationsuppgifter,

visar det sig, att den aktuella förteckningen över trafiksvaga linjer

slutar på 5 831 km, motsvarande 39,1 % av den trafikerade banlängden år

J De sakkunniga var vid tiden för yttrandet dåvarande statssekreteraren E. O. H. Grafström,

tillika ordf., led. av II kamm. I’. E. Äsp, kanslirådet B. O. Dillén, led. av II kamm. G. N. Kollberg,

professorn E. R. Lindahl, filosofie doklorn R. A. Meidner, led:a av I kamm. R. V. Persson

och P. O. Pålsson, ekonomidirektören E. A Sjöberg samt bruksdisponenten K. Hj. Åselius.

3 Se not 1 å sid. 5.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1958

17

1955. Trafikarbetet på dessa linjer utgjorde endast 3,9 % av statens järnvägars

totala trafikprestation (exklusive malmtrafiken på malmbanan) under

samma år, och uppgick i genomsnitt till 210 000 bruttotonkm per bankm.

Av den trafiksvaga banlängden utgöres 2 355 km av smalspår (94 % av

smalspårsnätet, 91 % av dess trafik) och 3 476 km av normalspår (28 % av

normalspårsnätet, 2,4 % av dess trafik).

Antages det, att en i begreppet fri konkurrens liggande frihet för järnvägarna

att nedlägga sådana järnvägslinjer, där driften icke är affärsmässigt

motiverad, maximalt utnyttjas, skulle detta sålunda tänkas innebära, att

ca 40 % av vårt järnvägsnät skulle falla bort.

Underskottet på de järnvägslinjer, vilka innefattas i nämnda procenttal,

uppgick enligt en på basis av 1952 års siffror upprättad separatredovisning

för ifrågavarande linjer till ca 142 milj. kr. (kostnader 214,4 milj. kr. — intäkter

72,1 milj. kr.). För att den reella belastningen av järnvägsdriftens

upprätthållande å dessa linjer skall framgå, måste emellertid värdet av

linjernas matarfunktion i det övriga järnvägsnätet beräknas och gottskrivas

intäktsposten i driftredovisningen. Statistiskt material för en sådan värdering

föreligger icke i bearbetat skick. Viss ledning för frågans bedömande

kan emellertid hämtas ur den inom utredningen påbörjade intensivundersökningen.

Matarfunktionen har beräknats utgöra för normalspårslinjerna

i undersökningsområdet 23 %, för smalspårslinjerna i området 17 % och

för samtliga linjer i området 19 %, allt av mindreintäkterna å respektive

linjer. Med utgångspunkt härifrån och med hänsyn tagen till att de angivna

intäkterna, 72,1 milj. kr., även innefattar terminalintäkter, vilka vid en

järnvägslinjes nedläggning bortfaller endast försåvitt ifrågavarande transportuppdrag

helt går förlorade, skulle matarfunktionen hos de förutnämnda,

trafiksvaga järnvägslinjerna inom 40-procentsramen ha ett värde av omkring

13 milj. kr. Det reella underskottet å dessa linjer skulle för sådant

fall utgöra ca 130 milj. kr. vid 1952 års kostnads- och taxenivå, motsvarande

ca 150 milj. kr. vid 1955 års nivå.

Trafikutredningen och taxekommittén har till följd av olikheter i omfattningen

av det undersökta linjenätet och vid beräkningen av matarfunktionens

värde kommit till skilda resultat. Tages emellertid hänsyn till den

från år 1952 till år 1957 minskade trafikintensiteten på ifrågakommande

linjer och till att därvid relationen mellan intäkter och kostnader förskjutits

i för SJ ogynnsam riktning samt till den penningvärdesförändring, som ägt

rum under åren 1955—57, torde det av taxekommittén beräknade underskottsbeloppet

om 200 milj. kr. i dag icke kunna anses för högt beräknat.

Det finns goda belägg för antagande att den totala belastningen på SJ till

följd av trafikförpliktelser är än större, då företaget även på den del av

nätet, som i dag kan betraktas som bärande, måste ombesörja viss trafik,

som icke täcker sina särkostnader. Detta torde exempelvis gälla en avsevärd

del av den persontrafik, som på de bärkraftiga linjerna tillgodoser lokala

trafikbehov.

En nedläggning av samtliga trafiksvaga järnvägslinjer kan enligt trafikutredningen

visserligen te sig ekonomiskt välmotiverad, om ncdläggningsspörsmålet

bedömes isolerat med hänsyn tagen endast till statens järnvägars

affärsintresse. Konsekvenserna för landets transportapparat i dess helhet

samt för näringslivet i övrigt och den allmänna samfärdseln av en dylik

omfattande järnvägsnedläggning torde emellertid bli synnerligen vittgående

och i vissa fall samhällsekonomiskt oförmånliga, åtminstone på kortare

sikt. Sålunda kan kostnaderna för en av järnvägsnedläggning påkallad ut
2

llihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 77

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 77 år 1958

byggnad av vägtransportapparaten, på sina håll i förening med andra följdkostnader,

i vissa fall förmodas bli större än de på järnvägssidan bortfallande

kostnaderna, varigenom nedläggningen för transportväsendet i dess

helhet skulle leda till ökade kostnader. Vidare torde våra för överskådlig

tid framåt hårt ansträngda investeringsresurser icke medge en av en mera

omfattande järnvägsnedläggning föranledd forcerad utbyggnad av vägtransportapparaten.

Slutligen kan kraven på en med hänsyn till de geografiska

förhållandena rimlig transportförsörjning för landets olika delar samt beredskapsmässiga

skäl begränsa nedläggningens omfattning. Samhällsekonomiska

och andra allmänna intressen torde därför nödvändiggöra, alt en

icke ringa del av de trafiksvaga järnvägslinjerna måste upprätthållas under

avsevärd tid framåt.

Trafikutredningen har på nuvarande utredningsstadium intet att erinra

mot taxekommitténs uppfattning rörande den ekonomiska målsättningen

för SJ men förbehåller sig att senare, i samband med framläggandet av utredningens

betänkande, närmare angiva sin definitiva ståndpunkt.

Vid bedömandet av frågan om målsättningen för statens järnvägars taxepolitik

måste dock enligt trafikutredningens uppfattning klarläggas huruvida

den realekonomiska kostnadstäckningen (vari trafikutredningen även

vill inlägga fullgörande av företaget åvilande ränteförpliktelser) skall avse

antingen hela statsbanenätet, alltså såväl sådana järnvägslinjer, som SJ

finner företagsekonomiskt motiverat att driva (det s. k. affärsbanenätet)

som sådana linjer, vilka ur rent företagsekonomisk synpunkt borde nedläggas

men vilka till följd av statens järnvägars trafikförpliktelser likväl måste

drivas, eller ock allenast affärsbanenätet.

Trafikutredningen anser — med hänsyn främst till önskvärdheten att

införa friare konkurrensförhållanden på transportmarknaden och till principen

om likställighet i konkurrensbetingelserna — att SJ måste beredas

möjlighet att anpassa taxesättningen på affärsbanenätet till de trafikekonomiska

förhållandena på detta.

Med ett taxesystem, som närmare anpassats till de trafikekonomiska förhållandena

på affärsbanenätet, kan full täckning för kostnaderna på de

trafiksvaga järnvägslinjerna icke erhållas genom taxeinkomster. Det underskott,

som uppstår, måste täckas i annan ordning.

Trafikutredningen är i likhet med taxekommittén emellertid icke beredd

att nu föreslå en slutlig lösning av denna fråga, en lösning som eventuellt

skulle kunna komma att innebära, att SJ erhölle kompensation med ett

belopp av ca 200 milj. kr. Denna fråga anser sig utredningen icke kunna

upptaga till slutlig bedömning förrän i ett sammanhang, där även motsvarande

eventuella belastningar på andra transportmedel ■— närmast den

landsvägstrafiken genom motorfordonsbeskattningen pålagda bördan att

bidraga till väghållningsutgifterna för vissa, ur kostnadssynpunkt icke

självbäriga vägar — kommer upp till bedömande och där jämväl förslag

kan framkomma om en sådan förändring i gällande författningar att även

den andra sidan av det stora problemet, nämligen de friare konkurrensförhållandenas

införande, kan aktualiseras.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1958

När taxekommittén förordat, att SJ tillsvidare årligen skall tillföras ett

belopp av 100 milj. kr. i avvaktan på en definitiv lösning synes kommittén

vilja för framtiden binda samhället endast för principen och icke för beloppets

storlek. Trafikutredningen tillstyrker för sin del såsom ett provisorium,

att ett årligt statsbidrag tillsvidare lämnas SJ med nämnda belopp.

Då det gäller frågan om det sätt, på vilket den angivna statsutgiften skall

täckas, kan enligt trafikutredningen två alternativ diskuteras. Det ena är,

att statsbidraget baseras på en kostnadsutjämning inom den samlade trafikapparaten

och bestrides med från denna inflytande statsinkomster, medan

det andra alternativet innebär, att statsbidraget utgår av allmänna skattemedel.

Trafikutredningen är på nuvarande stadium av utredningsarbetet

icke beredd taga ställning i denna fråga.

Trafikutredningens förordande av ett statsbidrag bygger även på vissa

bestämda förutsättningar. Ett ofrånkomligt villkor för statsbidrag bör vara

att ett ur samhälleliga synpunkter motiverat nedläggningsprogram för den

tid, som omfattas av det angivna provisoriet, fastställes och med kraft fullföljes.

För att icke statsbidraget skall motverka och fördröja nedläggningen,

bör det tillsvidare endast utgå såsom bidrag till täckande av underskott

å trafiksvaga järnvägslinjer, vilka icke ingår i nedläggningsprogrammet,

och ej få överstiga det sammanlagda beloppet av dylika underskott. Slutligen

förutsätter utredningen, att effektiv kontroll vinnes över att statsbidraget

icke utgår med högre belopp än som med hänsyn till landets transportförsörjning

är oundgängligen nödvändigt.

Enligt trafikutredningens uppfattning bör provisoriet ej ges längre giltighet

än tre år. Efter denna tid bör slutliga förslag på det trafikpolitiska

området ha hunnit framläggas. Skulle under mellantiden anledningar till

utgivande av statsbidrag försvinna eller kraftigt reduceras bör givetvis en

omprövning av bidragsbeloppens storlek ske. En förbättring av statens

järnvägars ekonomiska resultat, som ej har sin grund i förändringar på

de trafiksvaga bandelarna, utan är att hänföra i huvudsak till affärsbanenätet,

bör däremot ej föranleda en omprövning av statsbidragsbeloppets

storlek under treårsperioden. En sådan förbättring bör snarast leda till

en taxereduktion.

Trafikutredningen är liksom järnvägsstyrelsen av den meningen, att en avsevärd

del av driften på de trafiksvaga järnvägslinjerna måste nedläggas.

Därvid får likväl tillses, att de berörda bygdernas trafikförsörjning icke

blir otillfredsställande. Vägar kan i samband med järnvägsnedläggning eller

driftinskränkning behöva förbättras, och nya busslinjer kan behöva inrättas.

Utredningen understryker med bestämdhet, att ett statsanslag ej får

tas till intäkt för att stoppa det arbete på en rationalisering av vår transportapparat,

som utvecklingen redan i viss utsträckning framtvingat och

som under de kommande åren bör drivas i ett snabbare tempo. Utredningen

är dock icke beredd att redan nu framlägga elt slutgiltigt förslag rörande

vilka järnvägslinjer som enligt dess mening böra nedläggas. Utredningen

rekommenderar emellertid, att vid rationaliseringsarbetet i första hand

tas upp sådana trafikområden, där vägnät och befintliga busslinjer synes

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1958

skapa de bästa förutsättningarna för ett överförande av ännu kvarvarande

järnvägstrafik till landsvägstrafik. I stora drag ansluter sig utredningen •—

såsom ett minimum -— till statens järnvägars preliminära treårsprogram

för järnvägsnedläggningar och förutsätter, att samtliga i detta program

upptagna järnvägslinjer under provisorietiden blir föremål för Kungl. Maj:ts

nedläggningsprövning, med undantag dock i fråga om sådana i glesbygder

med outvecklade landsvägsförbindelser belägna järnvägslinjer, vilka tillsvidare

erfordras för upprätthållandet av en tillfredsställande transportförsörjning.

Med hänsyn till statens järnvägars nuvarande driftekonomiska situation

finner trafikutredningen det synnerligen önskvärt, att det föreslagna statsbidraget

utgår redan för verksamheten under budgetåret 1957/58.

Beträffande den principiella inställningen till frågan hur den i direktiven

för 1953 års trafikutredning angivna trafikpolitiska målsättningen bör förverkligas

föreligger enighet inom utredningen. En ledamot av utredningen1

har emellertid anmält avvikande mening, såvitt gäller frågan för vilka trafiksvaga

järnvägslinjer, som statens bidrag skall utgå. Under det att majoriteten

ansett att bidraget skall utgå till täckande av underskott å trafiksvaga

järnvägslinjer, vilka icke ingår i nedläggningsprogrammet, har reservanten

förordat ett kostnadsbidrag, som i utgångsläget fixeras till 100

milj. kr. men som därefter årligen reduceras med ett belopp motsvarande

den genom nedläggandet erhållna minskningen av förlusten på trafiksvaga

bandelar.

I några remissyttranden tillstyrkes förslaget i princip. Vissa synpunkter

på bidragsbeloppets storlek m. in. framföres dock.

Sålunda förutsätter handelskammaren i Gävle att driftförlusterna på de

trafiksvaga bandelarna redovisas särskilt och att den extravinst, som SJ

erhåller på trafiken med lapplandsmalm, får gå i avräkning samt att ersättningen

icke får överstiga 100 milj. kr. För att nedbringa förlusterna borde

man enligt handelskammarens åsikt även överväga att återinföra de före

förstatligandet tillämpade banavgifterna vid de enskilda banorna. — Enligt

landsorganisationens mening torde det i princip vara riktigare att ersättningen

icke fixeras till ett visst årligt belopp utan att den fastställs till att

utgå i förhållande till den förlust, som SJ årligen kan redovisa för varje

särskild, mera permanent förlustbringande handel. En sådan redovisning

bör även klargöra, vilka bandelar som — ehuru förlustbringande — av

samhällspolitiska eller andra skäl ovillkorligen måste bibehållas. Förlusten

på dessa sträckor bör helt ersättas av statsmedel, medan SJ bär kostnaderna

för alla övriga trafiksvaga linjer. Då statens järnvägars möjligheter att

i framtiden bära kostnaderna för de trafiksvaga bandelarna torde vara

högst begränsade, är det nödvändigt att arbetet med nedläggandet av sådana

förlustbringande bandelar, vilkas bibehållande icke kan motiveras med

sociala eller andra skäl, bedrivs med all kraft. — Sveriges allmänna exportförening

finner det i och för sig skäligt att SJ erhåller ett statsbidrag. Huruvida

det föreslagna beloppet motsvarar det förefintliga behovet undandrar

sig emellertid föreningens bedömande. — I avvaktan på förslag från 1953 års

1 Herr Kollberg.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kangl. Maj.ts proposition nr 77 år 1958

trafikutredning bör enligt Svenska järnvägsmannaförbundet dels anslag beviljas

SJ för trafiksvaga bandelar, dels den största försiktighet iakttas när

det gäller nedläggning av järnvägar, i synnerhet om annat av staten ägt

transportmedel icke kan erbjudas som substitut.

I flera remissyttranden ställer man sig tveksam till förslaget om statsbidrag

men anser det dock skäligt att bidrag i någon form utgår.

Järnvägsrådet vill sålunda med hänsyn till rådande förhållanden tillstyrka

att SJ — i den mån driften på trafiksvaga bandelar icke kan nedläggas

— erhåller en årlig ersättning av ungefärligen den storlek, som kommittén

föreslagit. Järnvägsrådet anser dock, att järnvägsstyrelsen varje år bör

begära dylikt anslag med angivande av de beräknade underskotten på de

skilda bandelarna och med bifogande av en summarisk redogörelse för de

åtgärder, som vidtagits för att förbilliga driften på dessa bandelar.

Statens biltrafiknämnd anser en ersättning kunna medföra att incitamentet

till en fortsatt rationalisering av trafiken försvagas och att trafiken å

bandelar, som visar sig icke kunna göras ekonomiskt bärkraftiga, fortsättes

under längre tid än som eljest skulle ha blivit förhållandet. Det kan

vidare icke uteslutas att, om statens järnvägar anses böra tillerkännas ersättning

för trafik å underskottsbanor, krav på statsbidrag kan komma att

(resas från andra trafikföretag, som brottas med ekonomiska svårigheter till

följd av vikande trafikunderlag å vissa trafikleder, men som hittills kunnat

bemästra dessa svårigheter. Nämnden, som icke haft möjlighet att ingå

på granskning av beräkningarna, framhåller emellertid angelägenheten av

^tt ersättningen till statens järnvägar icke för en längre tid fastlåses vid ett

och samma belopp. Enligt nämndens uppfattning bör tid efter annan undersökning

göras om utfallet av driften å de olika bandelar, varom här är

fråga, till utrönande av eventuella förändringar i fråga om bandelarnas bärighet

och ersättningen bestämmas med stöd av undersökningarnas resultat.

I den mån underskottsbanor nedlägges eller underskottet i driften av

sådana banor eljest minskas, bör ersättningen begränsas. Nämnden understryker

för sin del starkt angelägenheten av att trafiken å trafiksvaga bandelar,

vilka icke genom rationalisering kan göras ekonomiskt bäriga, snarast

möjligt nedlägges, i den mån så kan ske utan eftersättande av skälig

hänsyn till intressen av speciellt slag.

På grund av att ett bidrag kan verka hämmande för rationaliseringssträvandena

eller med hänsyn till att konsekvenserna för andra trafikmedel

icke är kända ställer sig handelskammaren i Göteborg, lantbruksstyrelsen

och länsstyrelsen i Västernorrlands län tveksamma till förslaget. Om ett bidrag

skall utgå anser därvid handelskammaren i Göteborg det vara riktigare,

att ersättningen icke fixeras till ett visst årligt belopp utan att den

fastställes utgå med viss procent, förslagsvis högst 50, av den förlust i kronor,

som SJ årligen kan redovisa för varje särskild, mera permanent förlustbringande,

handel. Enligt lantbruksstyrelsens mening bör ersättningen

utgå efter eu så långt möjligt noggrann prövning i varje särskilt fall för de

aktuella bandelarna i samband med prövning av frågan om trafikens fortsatta

upprätthållande.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att uppkommande underskott å de

trafiksvaga bandelarna i första hand bör täckas genom överskott från bärkraftiga

linjer. Härvid förutsättes, att detta sker utan att taxesättningen

för den skull förändras till förfång för näringslivet. Först därest förefintligt

överskott icke skulle räcka till för all täcka underskottet, bör särskild

kompensation nitas av medel å riksslaten och då beräknas pa underskottet

för förelaget i dess helhet.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj. ts proposition nr 77 år 1958

Statskontoret hyser allvarliga betänkligheter mot kommitténs förslag om

en subventionering efter angivna grunder och med ett så avsevärt belopp.

Ämbetsverket hyser den principiella uppfattningen, att statens järnvägar

liksom affärsdrivande företag över huvud taget måste räkna med att med

egna medel täcka uppkommande förluster på vissa rörelsegrenar. Endast

om utomordentligt speciella och fullt klarlagda skäl kan åberopas, bör avsteg

göras från denna regel. Sålunda torde av försvarsmässiga grunder en

handel kunna behöva vidmakthållas, ändock att densamma går med förlust.

I ett sådant fall kan det framstå som befogat, att bidrag av statsmedel

utgår för driftens upprätthållande. I anledning av utredningens förevarande

förslag vill statskontoret i stället föreslå, att orsakerna till de uppkomna

förlusterna noggrant utreds och att åtgärder i rationaliseringssyfte härefter

vidtages. Nedläggandet av ytterligare bandelar i förening med att den

uteblivna järnvägstrafiken ersättes med busstrafik kan härvid antas komina

att i många fall visa sig ekonomiskt fördelaktigt. Under vissa omständigheter

torde likväl en bana — ehuru förlustbringande sedd som isolerad

företeelse — böra av affärsmässiga skäl bibehållas. Givetvis bör i ett sådant

fall subventionering icke ifrågakomma. För övrigt understryker ämbetsverket

den allmänt ogynnsamma verkan, som en subventionering kan antas få

på strävandena att genomföra behövliga rationaliserings- och besparingsåtgärder.

Därest för visst fall statlig subvention skulle prövas böra komma

till stånd, bör den ges sådan form, att man ur riksstaten kan utläsa, till

vilket belopp densamma uppgår.

Ett statsbidrag på föreslaget sätt avstyrkes av några remissinstanser.

Fullmäktige i riksgäldskontoret kan sålunda, främst av rent principiella

skäl, icke förorda förslaget.

Bortsett från att ifrågavarande spörsmål ej synes ha blivit tillräckligt

penetrerat och att det nämnda ersättningsbeloppet torde ha beräknats med

utgångspunkt närmast från önskvärdheten att vid den av kommittén antagna

taxenivån icke behöva redovisa en förlust på statens järnvägars verksamhet,

anser fullmäktige en subventionering av ett statligt affärsföretag

som SJ ej förenlig med sunda ekonomiska principer och därför ej lämplig.

En subventionering skulle sålunda måhända kunna leda till en snedvridning

av verksamheten och skymma blicken för erforderliga rationaliseringar

och besparingar i driften/Subventioneringen skulle härjämte också

Jätt kunna påverka taxepolitiken och över huvud menligt inverka på förutsättningarna

för en på fullt affärsmässig basis grundad drift. SJ bör därför

enligt fullmäktiges mening i fortsättningen liksom hittills ur statsfinansiell

synvinkel betraktas såsom en enhet. Liksom på andra håll inom

affärslivet bör de driftsekonomiskt mer lönande verksamhetsgrenarna få

bära upp och betala de mindre lönsamma. Vad de trafiksvaga bandelarna

beträttar bör naturligtvis härvid ständig uppmärksamhet ägnas frågan om

deras fortbestånd. Detta bör dock ej hindra, att om en bana uteslutande

eller väsentligen av beredskapsskäl måste bibehållas, skäl måhända kan

föreligga för en verklig subventionering, vilken då klart bör komma till uttryck

i budgeten. I övrigt bör strävandena så långt möjligt inriktas på en

rationalisering, varigenom måhända några trafiksvaga bandelar framdeles

skulle kunna göras bärkraftiga, medan andra kanske lämpligen bör läggas

ned och trafiken på sträckorna övertas av bussar och lastbilar, vilket givetvis

förutsätter att landsvägsnätet inom berörda områden medger detta.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj. ts proposition nr 77 år 1958

Kommerskollegium har funnit sig icke kunna godta den utredning, varå

förslaget grundar sig. Men också för det fall att trafiken på en handel ostridigt

försämrar resultatet av statens järnvägars rörelse i dess helhet kan

kollegium icke tillstyrka, att SJ erhåller gottgörelse härför av skattemedel.

Ett vägande skäl mot en subventionering som skall utgå med belopp, ställda

i relation till vissa förluster, är att den uppenbarligen är ägnad att motverka

intresset för rationaliseringar inom SJ, såvitt gäller såväl förbilligande av

bestående trafik som utgallring av förlustbringande bandelar.

Enligt kollegii uppfattning följer av statens järnvägars ställning som monopolföretag,

att bedömningen av järnvägstaxornas höjd och den önskvärda

omfattningen av trafiken å olika bandelar icke kan ske uteslutande ur företagsekonomiska

synpunkter. Bedömningen bör innefatta även en avvägning

mellan den samhällsekonomiska betydelsen av ifrågavarande trafik samt

kostnaderna härför. SJ bör alltså icke begränsa sin verksamhet endast till

sådan trafik som SJ bedömer vara i och för sig lönande utan vara pliktig

att upprätthålla trafiken även å sådana bandelar där lönsamheten är mindre

god, om samhällsekonomiska synpunkter så påkallar. Järnvägsföretaget

bör vara berett att bära rimliga förluster inom områden, där trafiken med

hänsyn exempelvis till näringslivet och då framförallt dess lokalisering skäligen

bör bedrivas. Ställningen såsom monopolföretag möjliggör också för

SJ att utjämna dessa förluster genom intäkter som trafiken på andra bandelar

kan tillföra företaget. Vad kollegium härutinnan anfört får dock icke

tolkas därhän, att SJ överhuvud icke borde upphöra med trafiken på någon

i bruk varande handel. Självfallet finns bandelar, beträffande vilka det klart

kan påvisas att trafiken är direkt förlustbringande för SJ och som kan nedläggas

utan åsidosättande av de synpunkter kollegium företrätt. Enligt

kollegii mening bör en ingående planläggning verkställas för lösningen av

denna fråga. Lösningen kan försvåras, därest staten direkt subventionerar

statens järnvägars verksamhet. Vidare synes kommittén vid upprättandet

av sitt taxeförslag icke ha beaktat de förhållandevis höga kostnader som

persontrafiken åsamkar SJ. I stället för att närmare utreda, huruvida ej

denna omständighet borde föranleda höjda taxor på persontrafiken har

kommittén förordat en sänkning av dessa taxor, något som skulle minska

intäkterna på denna trafik. En sådan utredning kunde bl. a. inriktas på frågan,

huruvida persontrafiken på korta sträckor med nuvarande taxor är lönande

för SJ.

En genom ökade investeringar förbättrad kapacitet på huvudlinjerna

skulle enligt kollegii uppfattning måhända bidraga till en stegring av trafiken

också på s. k. trafiksvaga bandelar. Detta är en omständighet, som

manar till försiktighet, när det gäller att utdöma bansträckor.

Riksräkenskapsverket anser det inte uteslutet, att statens järnvägar redan

genom en begränsning av avskrivningarna på sätt riksräkenskapsverket förordat

och genom en måttlig höjning av godstaxan skall utan särskild ersättning

från anslag å riksstaten för trafiksvaga banor kunna icke blott åvä
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1958

gabringa balans mellan inkomster och utgifter utan även förränta sitt nettokapital,

som på grund av den konsolidering av statens järnvägars ekonomi,

som ägt rum, blivit starkt nedskrivet. Därest de trafiksvaga banorna

skulle medföra, att statens järnvägars utgifter exklusive beräknad ränta

å investerat kapital kommer att överstiga inkomsterna, bör enligt riksräkenskapsverkets

mening underskottet redovisas öppet genom att för dess

täckande anvisas ett anslag på driftbudgeten under rubriken utgifter för

statens kapitalfonder och icke i enlighet med kommitténs förslag elimineras

genom att statens järnvägar erhåller ersättning för trafiksvaga banor. Redan

de vanskligheter i fråga om själva kostnads- och intäktsberäkningarna för

de olika bandelarna, som sammanhänger med att man bl. a. har att även ta

viss hänsyn till att trafiksvaga bandelar tillför andra bandelar trafik, är

ägnade att inge betänkligheter. Långt betydelsefullare är emellertid, att

den av kommittén föreslagna ersättningen för trafiksvaga banor kan befaras

vara ägnad att konservera förlustbringande driftsformer.

I några remissyttranden efterlyses en samlad plan för järnvägsnedläggandet,

som bör antas av statsmakterna, innan frågan om ersättning till SJ

ytterligare överväges. Dylika tankegångar återfinns i yttranden avgivna av

Stockholms handelskammare, Smålands och Blekinge handelskammare,

Skånes handelskammare, Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare,

Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund,

Sveriges automobilindustriförening och Sveriges automobilhandlareförbund.

Slutligen har i några yttranden uttalats, att frågan om ersättning till SJ

för förlust på trafiksvaga bandelar bör prövas av 1953 års trafikutredning i

ett vidare sammanhang.

Grundläggande taxepolitiska problem

Prisdifferentieringen

En strikt tillämpning av de allmänna principerna för taxepolitikens utformning,

framstår enligt järnvägsstgrelsen i nuvarande järn vägsekonomiska

läge som särskilt angelägen. Liksom taxekommittén anser styrelsen

att kostnadstäckningskravet, vilket hittills i första hand gällt för statens

järnvägars verksamhet som helhet, bör kunna tillämpas också på olika delar

av statens järnvägars verksamhet, varvid det får den innebörden, att varje

del åtminstone skall bära sina särkostnader och dessutom lämna ett bidrag

till de med övrig trafik gemensamma kostnaderna. Detta har också sedan

länge eftersträvats i det praktiska taxearbetet, dels i samband med taxerevisioner

ifråga om olika trafikslag, typer av resor och varuslag, dels i samband

med införandet av specialtariffer och speciella nedsättningar ifråga

om härav berörda typer av resor och varuslag samt res- och transportrelationer.

Denna strängare utformning av kostnadstäckningskravet till att avse icke

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 77 år 1958

25

enbart statens järnvägars verksamhet som helhet utan även olika delar av

densamma har betecknats som en supplementär taxeprincip till principen

om maximal trafikvolym inom ramen för det totala avkastningskravet.

Styrelsen framhåller vidare, att vid utformningen av de olika taxejusteringar,

som vidtagits vid SJ sedan 1948, på ett mera konsekvent sätt än tidigare

hänsyn tagits till järnvägens kostnader och konkurrensförhållanden.

Detta har varit möjligt bl. a. genom de ökade kunskaper om statens järnvägars

kostnadsförhållanden och konkurrensförutsättningar inom olika trafikområden,

som erhållits genom omfattande utredningsarbeten under de

senaste decennierna.

Kommerskollegium, som enligt vad nyss redovisats ansett särskilda förpliktelser

förbundna med statens järnvägars ställning som monopolföretag,

kan icke ansluta sig till den av kommittén angivna grundsatsen, att kostnadstäckningskravet

skall tillämpas på de olika delarna av statens järnvägars

verksamhet. Även med bortseende från dessa förpliktelser synes det ej

vara riktigt att vid bedömningen av olika bandelars lönsamhet betrakta dem

som fristående trafikföretag. Förutsättes att balans mellan intäkter och

kostnader skall föreligga samt att taxorna skall vara enhetliga, finns det

alltid icke lönsamma bandelar. Nedlägges dessa, kommer taxorna vid oförändrad

trafik i övrigt att sänkas, med påföljd att nya bandelar bli att bedöma

såsom icke lönsamma o. s. v. Mot den nyss berörda grundsatsen beträffande

kostnadstäckningskravet kan dessutom enligt kollegium den vägande

invändningen göras, att den uppenbarligen är omöjlig att med någon

grad av säkerhet genomföra i praktiken; att med hjälp av företagsekonomiska

principer beräkna det ekonomiska utfallet för en viss handel eller ett

visst trafikslag låter sig knappast göra.

Enligt lantbruksförbundets mening kan skäl tala för att ytterligare höja

biljettpriserna under tider, då trafikbelastningen är särskilt stark, exempelvis

dagarna före jul.

De enhetliga tarifferna i rum och tid samt värdetariff eringen

Enligt järnvägsstgrelsen kan starka praktiska och allmänekonomiska skäl

förebringas för att i huvudsak bibehålla den nuvarande enhetligheten i rum

och tid liksom värdetarifferingen för tarifferna i den ordinarie järnvägstaxan.

Styrelsen vill därför icke motsätta sig ett bibehållande tills vidare,

trots de uppenbara nackdelar ur företagsekonomisk synpunkt för SJ, som

detta kan anses innebära. Bestämmande för styrelsens ställningstagande

härvidlag har varit taxekommitténs förslag i övrigt, främst om viss ersättning

till SJ för förlusterna på trafiksvaga bandelar och om ökade befogenheter

för järnvägsstyrelsen ifråga om taxesättning, samt förhoppningen om

att SJ skall få förståelse för nödvändigheten ur allmän transporthushållningssynpunkt

att snarast möjligt rationalisera driften genom investeringar

och strukturrationaliseringar. -— Järnvägsrådet och kommerskollcgium uttalar

sig likaledes för ett bibehållande av de enhetliga tarifferna i tid och

rum.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1958

Kommitténs förslag om förenkling och systematisering av värdetarifferingsschemat

tillstyrkes i princip eller lämnas utan erinran av drygt tjugotalet

remissorgan.

I några yttranden ifrågasättes lämpligheten av alt bibehålla värdetarifferingsprincipen.

Sålunda framhåller Sveriges lantbruksförbund, att principen

att dyrare gods skall debiteras transportavgifter efter en högre taxa än

billigare gods oavsett järnvägens kostnader, får anses som otidsenlig, eftersom

trafikkonkurrenterna inte tillämpar en liknande debitering.

Avståndsdegressionen och de norrländska taxefrågorna

Kommitténs förslag om ökad degressivitet i taxan tillstyrkes av Västernorrlands

och Jämtlands läns handelskammare, handelskammaren i Stockholm,

Smålands och Blekinge handelskammare, Skånes handelskammare,

Sveriges grossistförbund, Kooperativa förbundet och Sveriges lantbruksförbund.

Länsstgrelsen i Västernorrlands län konstaterar med tillfredsställelse, att

de förslag i taxehänseende, som på sin tid framlades av norrlandskommittén,

redan i väsentliga delar genomförts av SJ och att det nya förslaget innebär

ett fortsatt beaktande av vad norrlandskommittén förordat.

Inom järnvägsrådet har vissa ledamöter ställt sig tveksamma till det berättigade

i den relativa sänkning av fraktavgifterna på längre transportavstånd,

som taxekommitténs förslag till godstaxa i viss utsträckning innebär.

Järnvägsrådet är dock enigt om att biträda förslaget, under förutsättning att

järnvägsstyrelsen erhåller ersättning för förluster på de trafiksvaga bandelarna.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare framhåller, att man

vid bedömandet av den rimliga och skäliga taxan för Norrland icke får tappa

bort, att lapplandsmalmen ger SJ synnerligen stora överskott, vilka bör

gottskrivas den norrländska trafiken. Även om andra banor i stället lämnar

underskott borde annan trafik till och från Norrland med nuvarande

taxor ge överskott. Det näringsliv, som arbetar inom speciellt handelskammarens

distrikt, för av olika skäl en hård kamp för sin existens. Råmaterial,

drivmedel, bränsle och annat är bl. a. på grund av de långa avstånden betydligt

kostsammare än i landets övriga delar. Handelskammaren kan icke

finna annat än att det är ett synnerligen skäligt rättvisekrav, att staten gör

ett allvarligt försök att i någon mån utjämna skillnaderna mellan Norrland

och det övriga Sverige genom en sänkning av frakttaxorna enligt norrlandskommitténs

förslag.

Länsstgrelserna i Jämtlands och Norrbottens län förutsätter, att de norrländska

transportfrågorna och därmed sammanhängande taxesättning blir

föremål för fortsatt uppmärksamhet från det allmännas sida.

Handelskammaren i Göteborg ifrågasätter ur företagsekonomisk synpunkt

det berättigade i förslaget om en ännu något större degression än tidigare.

Enligt kammarens mening måste en relativ sänkning av taxeinkomsterna på

de långa avstånden kompenseras av en relativ ökning på de korta avstånden,

där konkurrensen om transporterna från bilarnas sida har en helt annan

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1958

27

intensitet. Handelskammaren anser sig kunna tillstyrka kommitténs förslag

i denna del endast under förutsättning att en ekonomisk utredning otvetydigt

visar, att massgodstransporterna till och från Norrland är och kommer att

förbli en för SJ klart lönsam rörelse. Om så icke skulle vara fallet, föreligger

otillbörlig konkurrens med hl. a. kustsjöfarten.

Järnvägsstyrelsen anser sig i nuvarande järnvägsekonomiska läge icke

kunna biträda förslaget om ytterligare sänkning av tarifferna på långa avstånd

och anför härom bl. a.

De taxerevisioner, som ägt rum sedan 1946, har ifråga om såväl- personsom

godstrafiken inneburit en så stor relativ sänkning av avgifterna på långa

avstånd, att det icke synes styrelsen försvarligt ur företagsekonomisk synpunkt

att göra ytterligare sänkningar utöver redan vidtagna. Avgiftssänkningar

på ifrågavarande långa avstånd kan nämligen i regel icke beräknas

medföra en så stor ökning av transporternas omfattning, att intäktsbortfallet

kan tänkas bli kompenserat. Den försämring av statens järnvägars ekonomi,

som därmed skulle bli följden, har SJ f. n. ingen möjlighet att kompensera

med överskott från andra taxeområden. Med hänsyn till statens

järnvägars nuvarande ekonomiska läge anser sig styrelsen därför icke -—

utan att SJ erhåller kompensation härför — kunna medverka till några

ytterligare sänkningar av det slag, som taxekommittén föreslår. Som taxekommittén

framhållit, skulle i stället vissa skäl kunna anföras för en upplyftning

av tarifferna på de längre transportavstånden. Ur konkurrenssynpunkt

synes en sådan upplyftning i viss utsträckning möjlig, särskilt ifråga

om större vagnslastsändningar. — Svenska järnvägsföreningen ansluter sig

till järnvägsstyrelsens ståndpunkt i denna fråga.

Specialtariffer och individuella nedsättningar

De allmänna riktlinjerna för införande av specialtariffer och för nedsättningspolitiken

har i allmänhet accepterats. Sålunda uttalar sig ett femtontal

remissorgan i princip för förslaget. Flera remissorgan, representerande handelskammare,

sjöfart, industri och handel, uttrycker dock oro för att ett

genomförande av förslaget kan leda till prisdiskrimination gentemot andra

transportföretag.

Sålunda betonar bl. a. handelskammaren i Stockholm, att det är av största

vikt, att nedsättningspolitiken handhaves på ett sådant sätt, att SJ icke på

ett diskriminerande sätt påverkar i huvudsak likställda företags transporter

och därmed på ett otillbörligt sätt ingriper i konkurrensen mellan företagen

och inom vårt hamnväsende. Enligt handelskammarens bedömande

borde det vara till fördel för alla parter, om enhetligare linjer kunde följas

i nedsättningspolitiken än de hittills tillämpade. I praktiken synes det vid

bedömningen av framställningar om nedsättning vara betydelsefullt, att

järnvägsstyrelsen lar hänsyn till — icke blott som kommittén förordar -—

möjligheterna till ett högt och jämnt kapacitetsutnyttjande utan jämväl vikten

av att SJ försöker bibehålla sådan lönande trafik, som det ur företagets

synpunkt är angeläget att på längre sikt bevara.

Taxor för statliga företag och institutioner

Taxekommitténs förslag tillstyrkes av järnvägsrådet, kommerskollegium,

handelskammaren i Göteborg och Sveriges lantbruksförbund.

Enligt järnvägsstyrelsen torde man kunna tolka kommitténs uttalanden

så, att för fastställandet av ifrågavarande specialtaxor — i den mån sådana

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 77 år 1958

erfordras — bör gälla samma grundläggande principer som för de ordinarie

person- och godstaxorna. Detta är också styrelsens åsikt.

Ifråga om posttransporter anser styrelsen transporttjänsternas art nödvändiggöra

en särskild taxa, då endast i undantagsfall de allmänna taxorna

skulle kunna vara tillämpliga. Emellertid bör vid fastställandet av taxan för

posttransporter gängse taxepolitiska principer gälla. Företagsekonomiskt

motiverade nedsättningar i sålunda fastställd taxa bör liksom hittills kunna

göras av järnvägsstyrelsen.

Enligt generalpoststyrelsens mening synes dess transporter i väsentlig grad

skilja sig från andra statliga företags och institutioners genom att posttransporterna

sker under postverkets vård. Posttransporterna bör därför ställa

sig betydligt billigare för SJ än övriga transporter. Posttransporternas omfattning

och speciella karaktär synes generalpoststyrelsen nödvändiggöra,

att de även i fortsättningen sker under postverkets vård och mot särskild

ersättning. Frågan om posttransportavgifternas rätta avvägning och struktur

är därjämte sedan hösten 1953 föremål för utredning genom post- och järnvägsstyrelsernas

försorg.

Chefen för försvarsstaben anser, att militärtaxan av praktiska skäl bör

bibehållas. — Statskontoret finner denna taxa böra bibehållas med beaktande

av bl. a., att rabatter enligt kommersiella grunder synes motiverade. —

Länsstyrelsen i Norrbottens län och försvarets civilförvaltning anser militärtaxan

kunna slopas.

Företagsekonomiskt icke motiverade taxenedsättningar

Järnvägsstyrelsen, järnvägsrådet, länsstyrelsen i Norrbottens län, handelskammaren

i Göteborg och Svenska järnvägsföreningen anser, att SJ icke bör

bära belastningen av företagsekonomiskt icke motiverade nedsättningar.

1953 års trafikutredning ifrågasätter, huruvida icke det helt övervägande

flertalet av de avgiftsnedsättningar, det här är fråga om — exempelvis nedsättningar

för skolungdom, viss försvarspersonal vid rekreationsresor, dövstumma,

blinda och resenärer enligt den s. k. skyttetaxan — i själva verket

är till viss del trafikvärvande. I de fall, då företagsekonomiskt intresse av

nedsättning saknas, torde nedsättningen ofta kunna slopas eller ock inskränkas

att gälla å tid, då ledig transportkapacitet finnes, varigenom ett företagsekonomiskt

intresse av nedsättningen kan uppkomma. Vid en sådan anordning

blir frågan om ökad ersättning för förlust på ifrågavarande nedsättningar

icke längre aktuell.

Järnvägsstyrelsens befogenheter i fråga om taxeersättningen

Samtliga ca tjugo remissinstanser, som yttrat sig rörande förslaget om

ökade befogenheter för järnvägsstyrelsen i fråga om taxesättningen, har

med undantag av statskontoret tillstyrkt förslaget eller i princip instämt

i taxekommitténs synpunkter. Enligt statskontorets mening bör spörsmålet

om vidgad beslutanderätt för järnvägsstyrelsen på taxeområdet lösas först

i samband med den generella översyn av frågan om behovet av ökade befo
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungi. Maj:ts proposition nr 77 år 1958

genheter för affärsverkens styrelser, som nu pågår inom 1953 års utredning

rörande de statliga företagsformerna.

Departementschefen

Statens järnvägars taxor har under de senaste åren varit föremål för allmän

översyn av 1948 års järnvägstaxekommitté. Enligt sina huvuddirektiv

har kommittén haft att utarbeta förslag till nya person- och godstaxor,

som kan förväntas medge skälig avkastning på det bokförda statskapitalet.

Med hänsyn till att överrevisorerna för SJ ifrågasatt, om icke det nuvarande

kravet på avkastning av statsbaneföretaget vore alltför ringa, har

kommittén genom tilläggsdirektiv den 22 juni 1950 erhållit i uppdrag jämväl

att ompröva det anspråk på avkastning, som skäligen bör av statsmakterna

ställas på statsbaneföretaget. I tilläggsdirektiven uttalades även, att det

avskrivningsförfarande, som skulle ligga till grund för kommitténs beräkning

av statens järnvägars kostnader och intäktsbehov, i princip borde grundas

på återanskaffningspriser (nupriser). Härvid förutsattes, att slutlig

ståndpunkt till avskrivningsfrågorna skulle tagas i samband med prövningen

av kommitténs blivande förslag till nya taxor.

Sedan avskrivningarna fr. o. m. budgetåret 1951/52 grundats på återanskaffningspriser,

innebär den gällande ekonomiska målsättningen för statens

järnvägars verksamhet full realekonomisk kostnadstäckning och därutöver

förräntning av det bokförda statskapitalet. Taxorna har i princip bestämts

efter denna målsättning.

Inom ramen för den här angivna ekonomiska målsättningen förutsättes

vinsterna på de trafikstarka bandelarna få utjämna förlusterna på de trafiksvaga.

Denna ordning har tidigare kunnat upprätthållas. Under de senaste

åren har emellertid förlusterna på de trafiksvaga linjerna kommit att utgöra

en allt allvarligare belastning på statsbaneföretagets ekonomi.

De trafiksvaga bandelarnas andel av det totala statliga järnvägsnätet har

— såsom av min tidigare redogörelse framgår — angivits överstiga 40 %

vid 1951 och 1952 års trafikförhållanden. 1953 års trafikutredning, som verkställt

en inventering av de trafiksvaga bandelarna på basis av 1955 års

prestationsuppgifter, har beräknat att för nämnda år minst 5 381 km järnvägar

eller 39,1 % av den detta år totalt trafikerade banlängden utgjorde

trafiksvaga linjer. Trafikarbetet i bruttotonkm på dessa linjer uppgick endast

till 3,9 % av statens järnvägars totala trafikprestation (exklusive malmtrafiken

på malmbanan). Såväl järnvägsstyrelsen som 1953 års trafikutredning

har vid sina beräkningar kommit till, att underskottet på de trafiksvaga

bandelarna, som av taxekommittén vid 1955 års kostnads- och taxenivå

uppskattats till 200 milj. kr., i dag icke kan anses vara för högt beräknat.

SJ har för att täcka de förluster, som uppstått på betydande delar av

järnvägsnätet, måst kompensera sig genom avsevärt högre taxor på de ekonomiskt

bäriga linjerna än vad som i och för sig betingas av dessa linjers

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1958

kostnads- och konkurrensförhållanden. Trafikanterna på det trafikstarka

nätet har härigenom fått vidkännas en relativt hög taxenivå. Självfallet har

järnvägens förmåga att konkurrera om sådana transportuppdrag, för vilka

den har större naturliga förutsättningar än andra transportmedel, därigenom

försvagats.

Genom den under senare år hastigt växande bilismen har konkurrenssituationen

mellan de olika landtransportmedlen förändrats. Bilismen har

framförallt på korta avstånd bl. a. genom den service, som erbjudes genom

dörr-till-dörr transporterna, kommit att bjuda järnvägen en allt hårdare

konkurrens. Beträffande såväl person- som godstrafiken har en betydande

transportavledning från järnväg till landsväg ägt rum. På sistone har också

flyget, särskilt i inrikes trafik, ökat sin andel av persontrafikunderlaget.

Det är denna utveckling, som under de senaste åren lett till ett starkt

försämrat driftresultat för SJ. För budgetåret 1956/57 skulle ett underskott

av ca 61 milj. kr. ha uppkommit, om avskrivningar enligt återanskaffningsprincipen

hade verkställts. Då räntan på det bokförda statskapitalet för

nämnda budgetår beräknats uppgå till ca 60 milj. kr., uppvisade statens

järnvägars rörelse realiter ett driftunderskott av icke mindre än ca 121 milj.

kr. För budgetåret 1957/58 kan vid avskrivningar enligt återanskaffningsprincipen

ett underskott av ca 100 milj. kr. beräknas uppkomma. Om hänsyn

tages jämväl till statens ränteutgifter, kan underskottet uppskattas till

sammanlagt 165 milj. kr. Tilläggas bör att härvid medräknats även den

ökning av intäkterna, som de fr. o. m. den 1 februari 1958 ikraftträdda taxehöjningarna

beräknas föranleda.

Den för statsbaneföretaget uppställda ekonomiska målsättningen har sålunda

under de senaste åren icke kunnat uppfyllas. Möjligheten att genom

en väsentligt höjd taxa öka intäkterna till en nivå, som givit full kostnadstäckning,

har icke ansetts föreligga, då en sådan åtgärd sannolikt skulle ha

lett till ett avsevärt ökat trafikbortfall. Såvida icke konkurrenssituationen

skulle radikalt förändras till järnvägarnas fördel — vilket inga tecken f. n.

tyder på synes man, vid bibehållande i huvudsak av det nuvarande statsbanenätet,

ej heller för framtiden kunna räkna med att genom taxehöjningar

nå det eftersträvade målet: balans mellan intäkter och kostnader för

statsbaneföretaget i dess helhet.

För en provisorisk lösning av här angivna problem har taxekommittén,

som i princip ansett den nu gällande målsättningen för statsbaneföretaget

riktig, förordat, att ett skäligt avvägt statsbidrag skall utgå till SJ som ersättning

för upprätthållandet av trafik på de trafiksvaga bandelarna. Detta

statsbidrag, som enligt kommitténs mening i statens järnvägars bokföring

bör upptagas som trafikinkomst, skulle möjliggöra, att den nu gällande

målsättningen för statens järnvägars verksamhet kunde bibehållas. Kommittén

har ansett, att statsbidraget bör bestämmas till hälften av det uppskattade

underskottet å de trafiksvaga bandelarna eller till 100 milj. kr. Ett bidrag

av denna storlek erfordras enligt kommitténs beräkningar för att vid ge
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1958

31

nomförande av dess förslag till nya taxor och under i övrigt dåvarande förutsättningar

den gällande målsättningen för statsbaneföretaget skall kunna

uppfyllas. Såsom förut framhållits bär kommittén ansett att det föreslagna

bidraget skall vara endast en provisorisk, icke en slutlig lösning av problemet.

Vad beträffar återstoden av underskottsbeloppet, 100 milj. kr., har

kommittén förutsatt, att denna skall kunna täckas inom den framlagda nya

taxans ram.

Därest för något år underskott skulle uppstå på rörelsen, bör enligt taxekommittén

tillämpas ett system för resultatutjämning mellan goda och dåliga

år, innebärande att ett underskott regleras via avskrivningsmedlen och

att en på detta sätt uppkommen brist i avsättningarna enligt nupriser föres

»inom linjen». Under år med god avkastning skulle sålunda överskott redovisas

först sedan dels full avsättning enligt nupriser verkställts, dels »inom

linjen» förda avsättningar återhämtats. Kommittén har vidare förordat, att

den kvarstående brist i avskrivningarna, som uppstått under perioden 1946—- 1951, får planmässigt återhämtas genom att under de närmaste åren vid

SJ eventuellt uppkommande överskott får tagas i anspråk för extra avsättningar,

intill dess den föreliggande bristen i avsättningarna till fullo återhämtats.

I det stora flertalet remissyttranden tillstyrkes, att den nu gällande målsättningen

för statsbaneföretaget i princip skall tillämpas även för framtiden.

Likaledes råder i stort sett enighet därom, att SJ måste kompenseras

för upprätthållandet av den på stora delar av järnvägsnätet klart olönsamma

driften. Olika åsikter har emellertid kommit till uttryck rörande det sätt på

vilket kompensation bör utgå. Under det att vissa remissinstanser uttalat

sig för att SJ skall erhålla täckning för underskott endast i den mån sådana

verkligen uppstått på den totala rörelsen, har andra remissinstanser anslutit

sig till taxekommitténs förslag om ett årligt bidrag, varvid dock från

vissa håll starkt understrukits, att ett sådant bidrag icke får verka hindrande

på rationaliseringssträvandena.

1953 års trafikutredning, som tillstyrkt statsbidraget, har föreslagit att

detta får utgå under en provisorietid av tre år, efter vilken tid slutliga

förslag på det trafikpolitiska området torde ha hunnit framläggas.

I likhet med taxekommittén och det stora flertalet remissinstanser anser

jag, att den gällande målsättningen för statens järnvägars verksamhet bör

bibehållas, vilket innebär bl. a., att avskrivningar i princip skall göras enligt

nupriser. Målsättningen för järnvägsföretaget innebär alltså, att det investerade

statskapitalet skall förräntas. Såsom riksräkenskapsverket påpekat

bör förräntningen därvid beräknas efter den räntefot, till vilken förräntningskravet

bestämts för statens investeringar i allmänhet, d. v. s. f. n. 4 %

(se även prop. 1958: 1; bil. 19; s. 1 och 2).

Såsom framhållits i det föregående föreligger emellertid under nuvarande

förhållanden icke möjlighet att genom ytterligare höjning av taxorna inbringa

de inkomster, som erfordras för att helt uppfylla nämnda målsätt
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1958

ning. Med hänsyn härtill synes mig motiverat, att SJ — såsom föreslagits —

erhåller viss kompensation för sådana icke företagsekonomiskt motiverade

prestationer, som statsbaneföretaget har att utföra. Ifrågavarande kompensation

torde lämpligen böra anknytas till de av taxekommittén redovisade

förlusterna till följd av upprätthållandet av trafik på trafiksvaga järnvägslinjer.

Genom här avsedd kompensation beredes SJ samtidigt möjlighet att

bättre än vad nu är fallet anpassa taxorna efter kostnads- och konkurrensförhållandena

på det trafikstarka järnvägsnätet. Härigenom kan också förutsättningar

skapas för en friare konkurrens mellan de olika transportmedlen,

varigenom så goda och billiga kommunikationer som möjligt kan tillhandahållas

allmänheten. Även om i dagens läge en högre kompensation än det

föreslagna beloppet om 100 milj. kr. i och för sig kunde synas befogad, vill

jag tillstyrka ett statsbidrag med detta belopp. Jag förordar sålunda, att ett

anslag om 100 milj. kr. upptages på riksstaten för budgetåret 1958/59 för

nu angivet ändamål. Anslaget synes — med viss ändring i förhållande till

vad som preliminärt föreslagits i årets statsverksproposition — böra uppföras

under rubriken: Driftbidrag till statens järnvägar. Jag vill kraftigt understryka,

att här ifrågavarande bidragsgivning bör betraktas som ett utpräglat

provisorium och icke som en defintiv lösning. Jag förutsätter sålunda,

att bidragsfrågan omprövas av statsmakterna i samband med att ställning

tages till 1953 års trafikutrednings kommande förslag.

Statens järnvägars intäkter har fram till budgetåret 1956/57 under en

följd av år överstigit kostnaderna med endast obetydliga belopp. Ej heller

med den av mig nyss förordade bidragsgivningen kan någon betryggande

marginal mellan intäkter och kostnader förväntas uppkomma. Man torde

därför få räkna med att mycket små variationer i intäkts- och kostnadsnivån

kommer att medföra risk för underskott i rörelsen och att till följd

därav fulla avskrivningar enligt nupriser icke kan verkställas. Enligt min mening

måste dock principen om fulla avskrivningar enligt nupriser upprätthållas

för att en rättvisande resultatredovisning för statsbaneföretaget skall

ernås. Det förslag till reglering av underskott i rörelsen, som taxekommittén

förordat, synes i nuvarande järnvägsekonomiska läge icke ge tillräcklig garanti

för avskrivningarnas fullgörande. Jag kan därför icke ansluta mig till

kommitténs förslag i denna punkt. I stället förordar jag, att för det fall ett

underskott något år skulle uppstå ett anslag för täckning härav får — i likhet

med vad som skett för budgetåret 1957/58 — anvisas på driftbudgeten.

— Frågan om extra avsättningar för inhämtning av den kvarvarande bristen

i avsättningarna för perioden 1946—1951 torde vid överskott i rörelsen få bedömas

i varje särskilt fall efter framställning till Kungl. Maj:t. På enahanda

sätt torde få förfaras med den brist i avskrivningarna, som uppkommit under

budgetåret 1956/57.

Taxekommittén samt vissa remissinstanser, särskilt statskontoret, järnvägsstyrelsen,

riksgäldsfullmäktige, 1953 års trafikutredning och landsorganisationen

har kraftigt understrukit, att utvecklingen av statens järn
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1958

33

vägars ekonomi nödvändiggör nedläggning av trafiksvaga bandelar i ökad

omfattning. Behovet av en hastigare nedläggningstakt har likaledes framhävts

av överrevisorerna för SJ i deras berättelse rörande granskningen av

statens järnvägars räkenskaper och förvaltning under budgetåret 1956/57.

För egen del anser jag, att rationaliseringsverksamheten vid SJ bör bedrivas

med kraft och omfatta alla delar av rörelsen. Det vikande trafikunderlaget

kan därvid befinnas nödvändiggöra omläggning av och inskränkning i

tågförbindelser, indragning av stationer samt nedläggning helt eller delvis

av trafiksvaga bandelar, Rationaliseringsverksamheten får sålunda icke

stoppas upp av det skälet, att SJ såsom kompensation för förpliktelsen att

driva trafiksvaga handelar erhåller ett statsbidrag på avsevärt belopp. Man

bör i stället inrikta sig på en ökad rationaliseringsverksamhet omfattande såväl

kapacitetshöjningar på de trafikstarka järnvägslinjerna som inskränkningar

i fråga om det trafiksvaga bannätet.

Jag anser mig böra särskilt poängtera, att den nödvändiga ekonomiska anpassningsprocessen

till de förändrade konkurrensförhållandena på transportmarknaden

icke endast bör inriktas på sådana åtgärder soin syftar till kostnadsbesparingar,

exempelvis bandelsnedläggningar, tågindragningar och dylikt.

Enligt min mening är det av största vikt, att strävandena att förbättra

järnvägsföretagets ekonomi även lar sikte på en intensifierad trafikvärvning

och andra försäljningspolitiska åtgärder, såsom en förkortning av transporttiderna

inom godstrafiken, ytterligare trafikattraherande service inom

persontrafiken etc. Ehuru den nuvarande järnvägsledningen vidtagit åtgärder

av här angivet slag, anser jag mig likväl böra kraftigt understryka betydelsen

av att den trafikvärvande och försäljningspolitiska sidan av statens

järnvägars verksamhet bedrives energiskt och målmedvetet. Ansträngningarna

för ökad trafikvärvning och aktiv försäljningspolitik torde underlättas

vid ett genomförande av föreliggande förslag till nya taxor med dess utvidgning

av statsbaneföretagets rörelsefrihet på taxepolitikens område.

Enligt min mening får frågor om nedläggning av trafiksvaga bandelar

icke ses enbart ur rent järnvägsekonomiska synpunkter utan måste bedömas

även ur sociala, kulturella och näringspolitiska aspekter. En i och

för sig järnvägsekonomiskt fördelaktig nedläggning kan också komma

att aktualisera så omfattande investeringar i vägtrafikapparaten, att möjligheterna

att genomföra mer räntabla eller eljest angelägna investeringar

begränsas. Om en nedläggning bedömes vara ofrånkomlig, måste samtidigt

tillses, att de av nedläggningen berörda bygdernas trafikförsörjning likväl

blir tillfredsställande. Vägar kan l. cx. behöva förbättras och nya busslinjer

inrättas. Skäl kan enligt min mening tala för att även frågan om taxesättningen

på den ersättningstrafik, som vid nedläggning av järnväg kan bli

erforderlig, ägnas särskild uppmärksamhet. Denna fråga, som även kan

aktualisera ett finansieringsproblem, synes mig vara av den art, att den

torde få övervägas av 1953 års trafikutredning, som enligt vad jag erfarit

också upptagit frågan till särskild prövning.

Vad beträffar nedläggningsundcrsökningarna vill jag för undanröjande

av missförstånd påpeka, att igångsättande av eu undersökning om en viss

;j Jiihang till riksdagens protokoll 19.r)S. I somI. Yr 77

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1958

järnvägs ekonomiska bärighet givetvis icke får, såsom på en del håll skett,

tolkas som ett förhandsbeslut, att järnvägen i fråga skall läggas ner.

Nedläggningsundersökningarna bör enligt min mening i möjligaste mån

koncentreras till sådana trafikområden, där vägnät och befintliga busslinjer

synes skapa de bästa förutsättningarna för ett överförande av trafiken från

järnväg till landsväg. Med hänsyn till att den huvudsakliga trafiken i nu

avsedda områden i praktiken redan överflyttats från järnväg till landsväg

torde en total nedläggning av järnvägstrafiken här merendels kunna ske utan

nämnvärt förfång för bygden och dess näringsliv. Den på en trafiksvag bana

kvarvarande trafiken torde i dessa fall ofta utan svårighet kunna överföras

till landsväg utan extraordinära åtgärder för landsvägsnätets upprustning,

d. v. s. erforderlig förbättring av vägnätet kan i regel ske inom ramen för

den ordinarie vägbyggnadsverksamheten. I den mån emellertid i vissa fall

en extraordinär upprustning av vägnätet erfordras, synes kostnaderna härför

böra bestridas i särskild ordning. I årets statsverksproposition har därför

under anslaget till Vissa vägbyggnadsarbeten (bil. 8; p. 12) upptagits medel

för att möjliggöra extraordinära väginvesteringar i samband med järnvägsnedläggningar.

Taxekommittén bär i sina taxeförslag icke föreslagit någon radikal förändring

i de nuvarande grunderna för taxorna. De förslag till modifieringar

i nämnda grunder, som framlagts av kommittén, har i huvudsak accepterats

av remissmyndigheterna. De nya järnvägstaxorna bör enligt min mening

utformas i stort sett efter de allmänna riktlinjer, som kommittén förordat.

Jag förutsätter vidare, att järnvägsstyrelsen vid den överarbetning av

taxeförslagen, som f. n. pågår inom styrelsen, tar under övervägande de synpunkter

och förslag, som framlagts i remissyttrandena. Sedan järnvägsstyrelsen

avgivit sitt förslag, torde ärendet få underställas Kungl. Maj :t för

prövning och avgörande.

Slutligen får jag anmäla, att frågan om Roslagsbanans förvaltningsform,

som ansetts böra anstå till dess ställning tagits till taxekoinmitténs förslag,

lämpligen bör upptagas till förnyat övervägande i samband med budgetbehandlingen

hösten 1958.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen

att till Driftbidrag till statens järnvågar för budgetåret

1958/59 under sjätte huvudtiteln anvisa ett anslag av

100 000 000 kr.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,

att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Nils Engdahl

Stockholm 1958. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

580214

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.