Angående driftbidrag till statens järnvägar
1958-02-21 · 34 sidor, varav 34 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 34 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1958 A:77, Angående driftbidrag till statens järnvägar
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 11 å 1958
1
Nr 77
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående driftbidrag till
statens järnvägar; given Stockholms slott den 21 februari
1958.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF
Gösta Skoglund
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen lämnas en redogörelse för de allmänna grunderna i det av
1948 års järnvägstaxekommitté framlagda förslaget till nya järnvägstaxor.
Vidare föreslås att i avvaktan på ställningstagande till de förslag, som 1953
års trafikutredning kan komma att framlägga, ett årligt bidrag om 100 milj.
kr. lämnas till statens järnvägars drift såsom ersättning för uppprätthållandet
av trafik på trafiksvaga järnvägslinjer. Bidraget föreslås utgå första
gången under budgetåret 1958/59. I
I Ilihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. AV 77
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 77 å 195S
Utdrag av protokoll över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 21 februari 1958.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson,
Lindell, Lindström, Lindholm, Skoglund, Edenman, Netzén,
Kjellin, Johansson.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen
för kommunikationsdepartementet, statsrådet Skoglund.
Jämlikt bemyndigande den 16 januari 1948 uppdrog dåvarande chefen för
kommunikationsdepartementet åt åtta sakkunniga1 att verkställa utredning
rörande nya person- och godstaxor för statens järnvägar in. in. De för kommitténs
arbete meddelade direktiven utvidgades jämlikt bemyndigande den
22 juni 1950. Härvid angavs bl. a. att det avskrivningsförfarande, som skulle
ligga till grund för beräkning av statens järnvägars kostnader och intäktsbehov,
i princip borde grundas på återanskaffningspriser (nupriser) samt
att spörsmålet om det anspråk på avkastning, som under rådande förhållanden
skäligen borde av statsmakterna ställas å statsbaneföretaget, omprövades
innan arbetet med taxerevisionen avslutades. De sakkunniga, vilka
antog benämningen 1948 års järnvägstaxekommitté, avlämnade den 20 november
1956 betänkande angående statens järnvägars taxor (SOU 1956: 54).
I sitt förslag till nya järnvägstaxor har taxekommittén utgått från den
förutsättningen, att statens järnvägar årligen skall erhålla ett belopp av 100
milj. kr. från statsverket såsom bidrag till upprätthållandet av trafik på trafiksvaga
bandelar. Då det årliga underskottet på de trafiksvaga bandelarna av
taxekommittén beräknats till 200 milj. kr. skulle sålunda den från statsverket
förutsatta ersättningen uppgå till hälften av underskottsbeloppet.
Den återstående delen av nämnda underskottsbelopp, likaledes uppgående
till 100 milj. kr., har taxekommittén förutsatt kunna täckas inom den ordinarie
taxans ram.
I årets statsverksproposition har jag vid min anmälan av de frågor, som
tillhör regleringen för budgetåret 1958/59 av utgifterna under riksstatens
sjätte huvudtitel (bil. 8 p. 64) preliminärt beräknat ett anslag av 100 milj.
kr. till Bidrag till statens järnvägar för förlust på icke lönsamma bandelar.
1 De sakkunniga var direktören O. E. Sahlin, tillika ordförande, byråchefen T. Berper, direktörerna
B. Cedercrantz, C. HJ. Degerstedt och C. A. Jacobsson (t. o. in. den 17 oktober 1950),
professorn E. R. Lindahl, godsägaren K. J. O. Lindström (avliden i december 1955) och direktören
I. Ohlson. Efter Jacobsson tillkallades överingenjören F. Agri att deltaga i utredningsarbetet.
Kungl. Maj. ts proposition nr 77 å 1958
3
Jag anhåller nu att få anmäla frågan om ersättning till statens järnvägar
för upprätthållandet av trafik på trafiksvaga järnvägslinjer. Då ersättningsfrågan
lämpligen bör bedömas mot bakgrunden av de allmänna principer,
på vilka taxekommittén grundat sina förslag, vill jag i det följande även
lämna en redogörelse för dessa.
1948 års jämvägstaxekommitté
De synpunkter och förslag angående statens järnvägars taxor, som järnvägstaxekommittén
framlägger i sitt betänkande, kan hänföras till tvenne
större frågekomplex. Det första av dessa avser de allmänna grunderna för statens
järnvägars taxepolitik. Taxekommittén har ingående analyserat de nuvarande
förutsättningarna för taxepolitiken vid SJ och även framlagt förslag
till vissa förändringar av desamma. Kommittén har vid sina överväganden
i dessa frågor beaktat såväl företagsekonomiska som samhällsekonomiska
synpunkter. Bland kommitténs förslag härvidlag kan särskilt nämnas förslagen
om viss resultatutjämning mellan goda och dåliga år, innebärande
en friare avskrivningspolitik för SJ, och viss ersättning till SJ för förlusterna
på de trafiksvaga bandelarna.
Det andra stora frågekomplexet avser den konkreta utformningen av
taxorna i gods- och persontrafik. Allmänt sett har kommittén härvidlag
eftersträvat att förenkla, systematisera och modernisera taxesystemet i syfte
att underlätta avgiftsberäkningen samt att åstadkomma en allmän anpassning
av taxorna till nu rådande förhållanden inom näringslivet, på transportmarknaden
och inom järnvägstekniken.
I det följande lämnas först en sammanfattande redogörelse för taxekommitténs
synpunkter och förslag i vad avser de allmänna grunderna för taxeförslagen.
Den ekonomiska målsättningen
Taxekommittén framhåller, att den nu gällande målsättningen för SJ efter
övergången till nya grunder för avskrivningsberäkningen innebär full realekonomisk
kostnadstäckning och därutöver förräntning av det i SJ bokförda
statskapitalet i genomsnitt för längre tidsperioder.
Kommittén anser denna målsättning i princip riktig och har lagt den till
grund för sitt förslag till person- och godstaxor för SJ. Taxekommittén har
således utgått från att den av kommittén i skrivelse den 17 augusti 1949
föreslagna och av Kungl. Maj: t fr. o. in. budgetåret 1951/52 medgivna avskrivningsberäkningen
vid SJ på grundval av nupriser kommer att tillämpas
även i fortsättningen.
Kommittén har även utgått från att räntekostnaden för det av .SJ disponerade
statskapitalet liksom hittills kalkyleras efter medelräntefoten för
den fonderade statsskulden.
Ett viktigt problem vid avvägningen av person- och godstaxorna för SJ
utgör numera frågan om hur förlusterna på de trafiksvagare bandelarna
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 77 å 1958
skall kunna täckas. Då dessa förluster som följd av statens järnvägars förpliktelser
som allmänföretag och konkurrensen från landsvägstrafiken icke
längre i tillräcklig omfattning synes kunna kompenseras genom överskott
på andra områden av statens järnvägars verksamhet, har taxekommittén
ansett det nödvändigt att SJ i viss utsträckning ersättes för sådana förluster.
Taxekommittén har därför föreslagit att SJ tills vidare genom anslag
på riksstaten lämnas sådan ersättning till ett belopp av 100 milj. kr. per år.
Genom en sådan anordning skulle vid de förutsättningar i övrigt, från vilka
kommittén utgått, målsättningen i princip kunna uppfyllas. Härför redogöres
närmare i det följande.
Taxekommittén anser det vidare motiverat, att SJ snarast möjligt medgives
återhämta den kvarvarande brist i avsättningar till värdeminskningskonto,
som uppkommit under åren 1946—1951 och som beräknats uppgå
till ca 175 milj. kr. Föreliggande angelägna investeringsbehov vid SJ för rationalisering
och modernisering ävensom andra företagsekonomiska skäl
anses tala för att nu kvarstående brist i avsättningar till värdeminskningskonto
på ett mera planmässigt sätt får återhämtas. Taxekommittén förordar
därför, att under de närmaste åren vid SJ uppkommande överskott får
tas i anspråk för här ifrågavarande extra avsättningar, intill dess den föreliggande
bristen i avsättningar till fullo återhämtats. Detta synes så mycket
mera böra få ske som SJ under åren fr. o. in. 1929 till statsverket inlevererat
mer än 360 milj. kr. utöver kapitalränta.
Då marginalen mellan intäkter och kostnader för SJ numera är av ringa
storleksordning, föreligger betydande risker att under ett lågtrafikår intäkterna
kan bli otillräckliga för att alltid möjliggöra fulla avsättningar
enligt nuprisprincipen. För att i ett dylikt läge underskott icke skall behöva
redovisas föreslår taxekommittén ett resultatutjämningssystem, innebärande
att avsättningen för värdeminskning skall kunna minskas i den
mån, som behövs för att åstadkomma balans mellan intäkter och kostnader,
varvid felande avsättningsbelopp samtidigt föres »inom linjen» för att täckas
av intäkter under kommande år. Sådana inom linjen förda avsättningar
bör enligt taxekommitténs mening snarast möjligt återhämtas, så att fortsatt
eftersläpning i avsättningar för värdeminskning undvikes. Taxekommittén
anser därför, att överskott bör redovisas för SJ först sedan dels full
avsättning enligt nupriser verkställts för vederbörande år, dels eventuellt
inom linjen förda avsättningar återhämtats.
Förlusterna på trafiksvaga bandelar
Taxekommittén framhåller, att de trafiksvaga bandelarna i SJ-nätet som
följd av den allmänna ekonomiska och tekniska utvecklingen kommit att
medföra en allt större belastning för statens järnvägars ekonomi. I syfte
att nedbringa denna belastning har under senare år med Kungl. Maj :ts medgivande
järnvägsdriften på ett antal sådana bandelar antingen helt nedlagts
eller begränsats till att avse enbart industrispårstrafik med vagnslastgods.
5
Kungl. Maj.ts proposition nr 77 å 1958
Under åren 1950—1955 har sålunda järnvägsdriften inställts eller begränsats
till industrispårstrafik på en sammanlagd banlängd av ca 460 km, motsvarande
ungefär 3 % av SJ-nätets längd år 1950.
Någon definitiv företagsekonomisk gräns mellan trafikstarka och trafiksvaga
bandclar är svår att draga. Trafikstrukturen kan nämligen ibland
vara sådan, att en handel med lägre trafikintensitet kan ha lägre kostnader
eller högre intäkter än en handel med större trafikintensitet.
Vissa tidigare företagna järnvägsekonomiska utredningar, vilka sammanställts
inom Internationella Järnvägskongressföreningen (Association Internationale
du Congrés des Chemins de fer) har tytt på att i de fall, då järnvägstrafiken
understiger 250 000 trafikenheter1 per bankm och år, en nedläggning
av trafiken skulle vara företagsekonomiskt motiverad.
Kommittén understryker, att den angivna normen får anses som synnerligen
schematisk. Någon löpande redovisning av antalet trafikenheter på olika
bandelar förekommer icke vid SJ, men på grundval av annan tillgänglig
statistik kan man bilda sig en ungefärlig uppfattning om vilka bandelar,
som ligger under den angivna gränsen av 250 000 trafikenheter per år och
bankm. En sådan överslagsberäkning, som emellertid blir ofullständig, då
vissa kortare, trafiksvaga bandelar statistiskt redovisas tillsammans med
andra, ger till resultat, att de ifrågavarande bandelarna omfattar en sammanlagd
trafikerad banlängd av ca 6 400 km, motsvarande icke mindre än
ca 40 % av hela SJ-nätet. Trafikarbetet på dessa bandelar, mätt i bruttotonkm,
utgör endast ca 6 % av statens järnvägars hela trafik (exkl. malmtrafiken).
På flertalet av dessa bandelar skulle det ur renodlat företagsekonomisk
synpunkt sannolikt vara motiverat att helt eller delvis inställa
den spårbundna driften och ersätta densamma med landsvägsdrift — om
vägar funnes att tillgå. Huvudparten av ifrågavarande bandelar, motsvarande
nära 70 % av deras banlängd, har införlivats med SJ sedan år 1939.
Övriga 30 % består huvudsakligen av bandelar i Norrland.
För att erhålla en uppfattning om storleksordningen av den företagsekonomiska
belastning, som uppkommer för SJ genom de trafiksvaga bandelarna,
har på taxekommitténs begäran inom järnvägsstyrelsen upprättats
eu resultatredovisning för olika bandelar, avseende förhållandena år 1952.
De i bandelsredovisningen medtagna bandelarna, vilka praktiskt taget
samtliga har en trafikintensitet understigande 625 000 bruttotonkm per bankm
och år, omfattade en sammanlagd banlängd av i runt tal 6 900 km eller
ca 46 % av den totala banlängden. Totalt för de undersökta bandelarna erhölls
intäkter på 93 milj. kr. under det att kostnaderna uppgick till 266
milj. kr. Underskottet uppgick sålunda till 173 milj. kr. Omräknat till 1955
års kostnads- och taxenivå beräknades det kalkylerade sammanlagda underskottet
till närmare 200 milj. kr.
Enligt taxekommitténs mening är det numera, sedan stora delar av statens
järnvägars linjer måste betraktas som underskottsbanor, icke längre
1 1 trafikenhet = 1 personkm eller 1 godstonkm (250 fl00 trafikenheter per bankm och år motsvarar
500 000 — 600 000 bruttotonkm per bankm och år).
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 77 å 1958
möjligt att föra den hittillsvarande politiken, att ifrågavarande förluster
skall belasta SJ, d. v. s. ytterst trafiken på andra banor. Först om SJ erhåller
en skäligt avvägd ersättning för ifrågavarande kostnader kan företaget
såsom sådant och särskilt dess taxepolitik skötas på ett rationellt sätt. Liksom
andra liknande ersättningar för vissa transporter skulle ersättningen
för trafiken på de trafiksvaga bandelarna i alla hänseenden betraktas såsom
en trafikinkomst. Då kravet på avkastning av SJ-företaget icke bör
ökas utöver förräntning av statskapitalet, skulle den av kommittén förordade
ersättningen underlätta den allmänna taxepolitiken och/eller ge SJ
möjlighet att inom gällande ram bedriva en mera aktiv nedsättningspolitik.
Med hänsyn till vanskligheten i kostnads- och intäktsberäkningarna och
för att ersättningen till SJ icke skall betraktas såsom en slutgiltig lösning
av problemkomplexet finner taxekommittén skäl tala för att ersättningsbeloppet
bestämmes till ungefär hälften av den enligt bandelsredovisningen
erhållna ekonomiska belastningen om 200 milj. kr. Ersättningsbeloppet, 100
milj. kr., torde böra årligen upptagas såsom anslag på statsverkets driftbudget.
Någon årlig redovisning eller beräkning av kostnaderna synes icke
nödvändig, men en omräkning torde lämpligen böra ske, då det kan antagas
vara påkallat av inträffade förändringar på kostnadssidan, vare sig
dessa förändringar är av kostnadsökande eller kostnadsminskande natur.
Kommittén understryker i detta sammanhang, att en rationell lösning av
frågan om de trafiksvaga bandelarna synes kräva, att sådana trafiksvaga
bandelar som rimligen kan nedläggas också blir nedlagda. Här torde i själva
verket finnas en av de främsta möjligheterna till rationalisering av statens
järnvägars verksamhet.
Grundläggande taxepolitiska problem
Prisdifferentiering
Det viktigaste problemet i taxepolitiken är frågan om hur prisdifferentieringen
bör utformas på lämpligaste sätt ur samhälls- och företagsekonomiska
synpunkter. De nuvarande differentieringarna i järnvägstaxan
har tillkommit som följd av en långvarig historisk utveckling. Vissa allmänna
principer för taxepolitikens utformning har sedan länge tillämpats i
det praktiska taxearbetet inom järnvägstaxekommittéer och inom SJ och
kan därmed sägas ha vunnit tradition.
Den viktigaste av dessa principer, som följer av statens järnvägars karaktär
av allmänföretag och som synes relativt allmänt accepterad, är att taxorna
inom ramen för det ekonomiska avkastningskravet bör fastställas på sådant
sätt, att största möjliga trafikvolym erhålles. Enligt denna volymmaximeringsprincip
erhålles — inom ramen för avkastningskravet — största
möjliga trafikvolym för en viss trafik, när priset sättes lika med gränskostnaden.
För SJ måste det framstå som viktigt att, i den mån så är möjligt
inom ramen för avkastningskravet, tillgodose trafikbehoven även i
sådana fall, då trafikprestationerna värderas enbart till företagets gräns
-
Kunyl. Mnj:ts proposition nr 77 å 1958 7
kostnader för desamma eller något mera. Tillämpningen av volymmaximeringsprincipen
innebär, att relativt lägre taxor (i förhållande till kostnaderna)
bör tillämpas för trafik, som har jämförelsevis elastisk efterfrågan,
medan taxorna bör sättas relativt liögre för trafik med mera oelastisk
efterfrågan. Trafikefterfrågans elasticitet skulle sålunda enligt denna princip
liksom vid tillämpning av nettointäktsmaximeringsprincipen1 bli av
grundläggande betydelse för taxepolitikens utformning.
Som supplementär princip gäller att ingen trafik får vara direkt förlustbringande
för statens järnvägar i den meningen, att statens järnvägars nettointäkt
skulle bli större om denna trafik bortföll. Priset för varje transporttjänst
måste därför minst vara så högt, att det täcker den med denna
transporttjänst förbundna kostnadsökningen (gränskostnaden). I det svenska
taxearbetet har sedan länge dylika gränskostnader beräknats, de s. k.
minimitarifferna. Även för större grupper av transporttjänster eller för hela
trafikslag har samma princip tillämpats, varvid t. ex. för ett trafikslag
krävts, att intäkterna från detsamma minst skulle ge täckning för den
minskning i statens järnvägars totalkostnader, som kunde väntas uppkomma
om trafikslaget i fråga bortföll, d. v. s. trafikslagets merkostnad.
Utmärkande för prisdifferentieringen hos järnvägen är att trafiken uppdelas
i olika kategorier eller klasser och att man eftersträvar att lägga
huvudparten av järnvägstrafikens samkostnader och konstanta kostnader
på de klasser, beträffande vilka trafikefterfrågan är minst elastisk. Enligt
vid SJ sedan länge vedertagna normer kan tarifferna i persontrafik
differentieras per personkm med hänsyn till tågslag, vagnsklass, de resandes
ålder (barn eller vuxna), resgruppens storlek och resans längd. I godstrafik
förekommer differentieringar i taxorna per tonkm med hänsyn till
trafikslaget (styckegods och vagnslastgods; il- och fraktgods), sändningens
storlek, det transporterade varuslaget och transportsträckans längd.
Genom prisdifferentieringen har järnvägen kunnat ta ut större nettointäkter
av trafik med relativt oelastisk trafikefterfrågan, samtidigt som
för annan trafik med mera elastisk efterfrågan en ur allmännyttig synpunkt
önskvärd förbättrad behovstäckning möjliggjorts. De differentierade priserna
kan — bortsett från olika av allmänekonomiska skäl föranledda modifieringar
— i princip sägas ha syftat till en mer eller mindre konsekvent
tillämpning av nettointäktsmaximeringsprincipen i fråga om den förstnämnda
trafiken och volymmaximeringsprincipen i fråga om den sistnämnda.
Prisdifferentieringarna i statens järnvägars ordinarie taxa — med de begränsningar
för en effektiv utformning av desamma, som innefattas i de
enhetliga avgifterna i rum och tid — har under det senaste årtiondet i
högre grad än tidigare måst inriktas på en nettointäktsmaximering för allt
fler kundkategorier för att därigenom möjliggöra att avkastningskravet uppfylles.
I den mån sådana intäktsmotiverade prisdifferentieringar i fortsätt
1
Denna princip Innebur, att ett sådant taxcsystem eftersträvas, att största möjliga nettointäkt
erhålles.
8
Kungl. Mcij.ts proposition nr 77 å 1958
ningen icke behöver utnyttjas med hänsyn till avkastningskravet, bör enligt
taxekonnnitténs mening eftersträvas en sådan prissättning, som främjar
en god allmän behovstäckning i fråga om järnvägens trafiktjänster. I
sådana fall bör därför för kundkategorier med elastisk efterfrågan priserna
fastställas med sikte på att erhålla största möjliga trafikvolym.
De enhetliga tarifferna i rum och tid och värdetariff eringen
Andra viktiga element i taxepolitiken utgör de enhetliga tarifferna i rum
och tid samt värdetarifferingen.
Den ordinarie järnvägstaxans »konstans i rummet» och »konstans i tiden»
betyder att trafiktjänster, som kan vara mycket olika i efterfrågeoch
kostnadshänseende, sammanförts till en enhetlig prissättning. Efterfrågeförutsättningarna
för en viss kundkategori är i regel mycket varierande
i olika trafikrelationer, under olika tider på året och i olika konjunkturlägen
och är. numera beroende framför allt på olikheter i intensiteten
hos konkurrensen från andra trafikmedel. Likaså är järnvägens kostnadsbetingelser
för att ombesörja en viss kundkategoris trafik mycket
varierande i olika trafikrelationer, under olika tider på året och i olika konjunkturlägen,
beroende på trafikens intensitet, fördelning i tiden och balansering
i olika trafikriktningar, vagn- och tågrörelsens organisation samt
driftformen (eldrift, dieseldrift eller ångdrift) på de olika bandelarna i
järnvägsnätet.
Trots de betydande nackdelar, som den ordinarie järnvägstaxans konstans
i rummet och konstans i tiden innebär ur företagsekonomisk synpunkt,
har taxekommittén funnit övervägande skäl tala för att för den
ordinarie taxans del icke ifrågasätta någon mera radikal förändring i fråga
om dessa båda viktiga element i kostnadsutjämningen mellan olika landsdelar
och trafikantgrupper. Det är hänsyn till vad som måste anses praktiskt
möjligt och lämpligt som härvid varit avgörande. Betydelsefulla näringsekonomiska,
sociala och kulturella skäl synes dessutom alltjämt tala
för att kostnadsutjämningen liksom serviceutjämningen tills vidare bibehålies
i den utsträckning, som bedömes företagsekonomiskt rimlig och
möjlig. Taxekommitténs förslag om viss ersättning till SJ för trafikeringen
av trafiksvaga bandelar är ägnat att nedbringa den nuvarande ekonomiska
belastningen för SJ av denna kostnads- och serviceutjämning.
Den nuvarande järnvägstaxan har framkommit genom en historisk utveckling,
där en av de bestämmande faktorerna varit värdetarifferingsprincipen.
Denna princip kan beträffande godstrafiken anses innebära, att taxebelastningen
inom vissa gränser bör ske med hänsyn till vederbörande
transportobjekts förmåga att bära frakt, varvid denna förutsatts stå i relation
till vederbörande varas handelsvälde per viktenhet. I realiteten får
emellertid denna värdetarifferingsprincip sägas ha syftat till att på ett
schematiskt sätt ta hänsyn till trafikefterfrågans priselasticitet för olika
varor, varvid principens innebörd sålunda närmast kan sägas ha varit att
dyrare varor, som förutsattes ha oelastisk efterfrågan, kunde bära högre
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 71 å 1958
fraktavgifter, och billigare varor, som förutsattes ha elastisk efterfrågan,
endast kunde bära lägre avgifter.
Taxekommittén föreslår i princip ett bibehållande av värdetarifferingen.
Ur praktisk synpunkt har kommittén dock ansett en systematisering och
förenkling av det nuvarande värdetarifferingsschemat angelägen. Antalet
värdetariffkombinationer i den nuvarande taxan uppgår till ca trettio.
Detta stora antal tariffkombinationer innebär enligt kommitténs mening en
onödigt långtgående differentiering. Med beaktande av såväl företagsekonomiska
som näringspolitiska och praktiska tillämpningssynpunkter har kommittén
funnit att antalet tariffkombinationer lämpligen skulle kunna nedbringas
till åtta.
Avståndsdegressionen och de norrländska taxefrågorna
Den nuvarande starkt utpräglade avståndsdegressionen av avgifterna i
person- och godstrafik särskilt på avstånd över ca 600 km torde i övervägande
grad få anses tillkommen och motiverad av bl. a. näringspolitiska och
sociala skäl.
Under det senaste årtiondet har särskilt önskemålen om att förbilliga
res- och transportkostnaderna i förbindelserna mellan Norrland och de sydligare
delarna av landet föranlett förslag om ytterligare taxenedsättningar
för transporterna på de allra längsta avstånden. I förhållande till godstaxeläget
1934, då den första konkurrensanpassningen av tarifferna på de kortare
avstånden kunde anses slutförd, har taxeutvecklingen sedan 1940-talet
inneburit en fortgående relativ sänkning av fraktavgifterna på de längre
avstånden. I fråga om persontaxan är denna relativa sänkning av avgifterna
på de långa avstånden ännu mera markerad.
Taxekommitténs förslag till godstaxa och persontaxa innebär, att denna
sänkning skulle komma att ytterligare något accentueras, i persontrafik
dock endast för avstånd upp till 900 km. Ett realiserande av förslaget skulle
enligt kommittén innebära, att de önskemål om förbilligande av resor och
transporter på långa avstånd, som framförts av norrlandskommittén (SOU
1946: 84), har tillgodosetts i den utsträckning, som med rimligt beaktande
jämväl av statens järnvägars företagsekonomiska synpunkter nu framstår
som möjlig. Några ytterligare taxesänkningar utöver de av kommittén föreslagna
på längre transportavstånd avstyrker kommittén bestämt ur företagsekonomisk
synpunkt.
Specialtariffer och individuella nedsättningar
Taxekommittén har understrukit angelägenheten av att taxestrukturen
vid SJ kontinuerligt anpassas till inträdda förändringar i järn vägstekniken
samt i kostnads- och konkurrensförhållandena i syfte att därigenom åstadkomma
bästa möjliga utnyttjande av järnvägens transportapparat samt ett
tillfredsställande ekonomiskt resultat av järnvägsdriften. Enligt taxekommitténs
mening synes den ordinarie järnvägstaxans utformning med enhetliga
avgifter i rum och tid vid numera rådande konkurrensförhållanden på
10
Iiungl. Maj.ts proposition nr 77 å 1958
transportmarknaden icke tillräckligt flexibel och effektiv för att dels säkerställa
uppfyllandet av det för SJ gällande avkastningskravet, dels uppnå
ett så fullständigt utnyttjande av statens järnvägars transportapparat som
möjligt. Taxekommittén anser det därför nödvändigt att — med partiellt
frångående av principerna om enhetliga avgifter i rum och tid — åstadkomma
en ökad differentiering i järnvägsavgifterna dels genom införande
av ett antal specialtariffer för sådana mera allmänt förekommande typer av
res- och transportbehov, som icke på ett ur företagsekonomisk synpunkt
tillräckligt effektivt sätt kan omfattas av de allmänna enhetliga person- och
godstarifferna, dels genom individuella nedsåttningar som ett komplement
till den allmänna järnvägstaxan och specialtarifferna.
Taxor för statliga företag och institutioner
Taxekommittén ansluter sig till de uttalanden, som vid behandling av det
militära järnvägsreglementet och militärtaxan gjorts dels av riksdagens år
1953 församlade revisorer i deras berättelse angående verkställd granskning
av statsverket in. in., dels ock av statsutskottet i utlåtande nr 104/1954,
av innebörd att samma taxegrunder, som gäller för enskilda trafikanter,
skall äga tillämpning även för statliga företag och institutioner. Kommittén
nämner i detta sammanhang taxan för militärtransporter, posttransporter,
malmtransporter på riksgränsbanan och andra liknande transporter.
Således bör enligt kommitténs mening ordinarie frakt betalas, där icke nedsättning
anses motiverad av kommersiella skäl.
Företagsekonomiskt icke motiverade taxenedsättningar
Vad gäller i person- och godstrafik förekommande avgiftsnedsättningar
av sociala, kulturella eller andra icke företagsekonomiska motiv erinrar
taxekommittén om att dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet
i utredningsdirektiven till taxekommittén anslutit sig till den av järnvägsrådet,
järnvägsstyrelsen m. fl. uttalade principiella uppfattningen, att
kostnaden för järnvägsekonomiskt ej motiverade nedsättningar icke bör
belasta statens järnvägar. Järnvägstaxekommittén bär i anslutning härtill
närmare utrett i vad mån företagsekonomiskt icke motiverade nedsättningar
av befordringsavgifter nu belastar statsbaneföretaget.
Taxekommittén delar helt den av departementschefen uttalade uppfattningen
och förutsätter, att SJ — liksom redan nu sker i vissa fall — erhåller
ersättning från statsverket för företagsekonomiskt ej motiverade nedsättningar
i de allmänna person- och godstaxorna. Kommittén har kunnat
konstatera, att dylika nedsättningar förekommer i ett icke ringa antal,
främst i persontrafik men även i godstrafik. I flera fall torde dessa för
länge sedan införda företagsekonomiskt icke motiverade nedsättningar numera
kunna helt slopas.
Järnvägsstyrelsens befogenheter i fråga om taxesåttningen
Den allmänna järnvägstaxan i såväl person- som godstrafik fastställes
f. n. av Kungl. Maj:t. Järnvägsstyrelsen äger dock enligt stadganden i de
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 77 å W58
fastställda taxorna bl. a. rätt att utfärda erforderliga bestämmelser rörande
avgifter för transporter, för vilka Kungl. Maj :t icke fastställt avgifter, att
för godstrafiken med och på statens järnvägars smalspåriga järnvägslinjer
fastställa bestämmelser, som avviker från taxan, samt att i övrigt meddela
erforderliga tilläggsbestämmelser till taxan. Därjämte äger järnvägsstyrelsen
enligt sin instruktion och järnvägstrafikstadgan inom vissa angivna gränser
bevilja nedsättningar i taxorna för person- och godstrafik.
Taxekommittén har som nämnts framhållit att taxestrukturen vid järnvägarna
bör kontinuerligt anpassas till förändringar i järnvägstekniken
samt kostnads- och konkurrensförhållandena i syfte att därigenom åstadkomma
bästa möjliga utnyttjande av järnvägens transportapparat samt ett
tillfredsställande ekonomiskt resultat av järnvägsdriften. För att vidga
möjligheterna härtill föreslår taxekommittén, att järnvägsstyrelsen erhåller
större befogenheter på taxeområdet. Enligt taxekommitténs mening synes
det nämligen, även ur trafikantsynpunkt, böra vara tillräckligt att Kungl.
Maj :t förbehåller sig bestämmanderätten i fråga om taxenivån och huvudgrunderna
i taxebyggnaden. Järnvägsstyrelsen bör äga fastställa godsindelningen
och skrymningsbestämmelser för gods in. m. Vidare föreslår kommittén,
att järnvägsstyrelsen skall äga bestämma vissa avgifter, avseende
bl. a. i persontrafik snälltågstillägg, sovplatser och sittplatser samt i godstrafik
befordring i slutna vagnar och specialvagnar samt enligt särskilda
transportplaner.
Remissyttrandena
över 1948 års järnvägstaxekommittés betänkande har, efter remiss, utlåtanden
avgivits av fångvårdsstyrelsen, chefen för försvarsstaben, försvarets civilförvaltning,
socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, generalpoststyrelsen,
järnvägsstyrelsen, järnvägsrådet, verkställande förvaltningen för järnvägarnas
godssamtrafik, statens biltrafiknämnd, statskontoret, riksräkenskapsverket,
domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, kommerskollegium, sjöfartsstyrelsen,
statens pris- och kartellnämnd, länsstyrelserna i Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, 1953 års trafikutredning,
Stor-Stockholms trafikutredning, fullmäktige i riksgäldskontoret, Svenska
järnvägsföreningen, Kooperativa förbundet, Sveriges grossistförbund, Sveriges
hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges
köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund, Jernkontoret, Sveriges
allmänna exportförening, Svenska privatvagnföreningen, Landsorganisationen
i Sverige, Svenska turisttrafikförbundet, Svenska turistföreningen och
Sveriges kemiska industrikontor. Yttranden har dessutom genom vissa remissinstansers
försorg inhämtats från handelskamrarna, vissa företag och
intresseorganisationer inom samfärdseln och industrin ävensom vissa kommunala
organ inom Norrbottens län.
I det följande lämnas eu redogörelse för det huvudsakliga innehållet i
remissyttrandena.
12
Kungl. Maj.ts proposition nr Ti å 1958
Den ekonomiska målsättningen
Taxekommitténs synpunkter rörande den allmänna målsättningen för
SJ delas i princip eller lämnas utan erinran av järnvägsstyrelsen, statens
biltrafiknämnd, länsstyrelserna i Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens
län, fullmäktige i riksgäldskontoret, Svenska järnvägsföreningen, Kooperativa
förbundet, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,
Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges lantbruksförbund, Jernkontoret, Sveriges allmänna exportförening.
Svenska omnibusägareförbundet, Svenska lokallrafikföreningen, Stockholms
handelskammare, Smålands och Blekinge handelskammare, Gotlands handelskammare
samt Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare.
På nuvarande utredningsstadium har 1953 års trafikutredning ej heller
något att erinra mot taxekommitténs synpunkter härvidlag.
De principiella grunderna för målsättningen delas likaledes av järnvägsrådet,
statskontoret, handelskamrarna i Göteborg och Gävle samt handelskammaren
för Örebro och Västmanlands län men speciella synpunkter framföres
i följande avseenden.
Enligt järnvägsrådets mening bör en revidering ske av det bokförda statsbanekapitalet,
så att till grund för kalkylerandet av räntekostnaden lägges
endast det i statens järnvägar investerade »levande» kapitalet, sålunda med
bortseende från sådana kapitalinvesteringar, som gjorts i SJ-företaget utan
att vara företagsekonomiskt motiverade eller som på grund av ändrade förhållanden
icke längre är räntabla och därför bör avskrivas.
Statskontoret framhåller, att frågan, huruvida de av kommittén förordade
åtgärderna även är ägnade att leda till det uppställda målet undandrager sig
ämbetsverkets bedömande. För ett ställningstagande i denna fråga skulle
enligt statskontorets mening först krävas en ingående analys av statens
järnvägars hela ekonomi. För en sådan granskning synes betänkandet över
huvudtaget icke giva tillräckligt underlag. Härtill kommer att de siffror,
på vilka kommittén grundat sina överväganden, är föråldrade. — Liknande
synpunkter framföres av handelskammaren i Gävle.
Handelskammaren i Göteborg anser, att nya uppfinningar och nya tekniska
hjälpmedel och metoder nödvändiggör extra avskrivningar av det
äldre realkapitalet, även om avskrivningarna sker på nuvärdet. Full realekonomisk
kostnadstäckning kan enligt kammarens åsikt anses vara för
handen endast om hänsyn tagits jämväl till dylika extra avskrivningsbehov.
Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län framhåller, att genom
en strukturell omläggning av järnvägarnas transportprogram åtskilligt
skulle vara att vinna. Det i betänkandet framlagda materialet synes ge
vid handen, att godstrafiken på längre sträckor är en god affär. Handelskammaren
förutsätter, att samma är förhållandet med den genomgående
persontrafiken på längre sträckor. Det förefaller också, som om den i konkurrens
med bussar och lastbilar drivna person- och godstrafiken på korta
sträckor med ty åtföljande relativt höga personella och maskinella kostnader
måste lämna ett stort underskott. Att befordra personer för ett pris,
som exempelvis för månadsbiljetter rör sig om 2,66 öre per personkm, kan
knappast vara ekonomiskt försvarligt. Transporter på korta avstånd lämpar
sig av naturliga skäl föga för järnväg med dess stora personal- och
kapitalkrävande organisation. Ur samhällsekonomisk synpunkt är det lika
Kungl. Maj.ts proposition nr 77 å 1!)58
13
■omotiverat att pressa priserna under självkostnaderna som att söka undvika
en obehaglig konkurrens genom en restriktiv tillståndsgivning för bussoch
lastbilstrafiken. Enligt handelskammarens uppfattning måste varje
transport, såväl gods- som persontransport, bära sina kostnader. Detta synes
icke vara fallet enligt den av järnvägen nu tillämpade taxepolitiken,
och knappast heller enligt det framlagda förslaget.
De allmänna grunderna för taxepolitiken bör enligt kommerskollegium
utformas mot bakgrunden av statens järnvägars ställning såsom ett affärsdrivande
statligt ämbetsverk. Detta innebär, att verksamheten icke bör inriktas
på att vinst skall uppstå och att SJ sålunda i princip ej bör ta ut
högre priser för sina tjänster än att intäkterna täcker kostnaderna inklusive
ränta och normal avskrivning. Det förefaller emellertid som om denna princip
hittills icke följts. Detta framgår av att under årens lopp SJ kunnat inleverera
betydande vinstmedel till statskassan. Det synes kollegium, som om
kommittén biträdde denna enligt kollegii mening så viktiga princip. —
Av vad nu sagts får ej dras den slutsatsen, att enligt kollegii mening de till
statskassan överlämnade överskotten i sin helhet bort utbytas mot motsvarande
taxesänkningar. Uppenbart är nämligen att SJ alltför länge ej tilllämpat
vedertagna avskrivningsregler, varför överskotten till icke oväsentlig
del varit skenbara. De sedermera ökade avsättningarna för värdeminskning
har varit ett steg i riktning mot en mera verklighetstrogen resultatbedömning,
och kollegium utgår i likhet med kommittén från att nyssberörda
princip även i fortsättningen får beaktas vid taxesättningen.
I avskrivningsfrågan bär riksräkenskapsverket en mot kommittén avvikande
mening. Härom anföres i huvudsak följande.
Det fr. o. in. budgetåret 1951/52 ändrade avskrivningsförfarandet innebär,
att vid sidan av de ordinära, individuella avskrivningarna i form av
avsättningar till statens järnvägars slopningskonto, beräknade på de ursprungliga
anskaffningskostnaderna efter ett visst för varje objektsgrupp
med hänsyn till objektens ekonomiska livslängd fastställt procenttal, verkställes
extra avskrivningar genom kollektiva avsättningar till ett prisregleringskonto.
Dessa avpassas så att de tillsammans med avsättningarna till
slopningskontot motsvarar en på grundval av återanskaffningskostnaderna
beräknad avskrivning. Objekt, som slopas eller utrangeras, skall om man
bortser från genom olyckshändelser och förtidsslopningar uppkommande
förluster — för vilka genom extra avsättningar till statens järnvägars riskkonto
reserverade medel disponeras — avföras ur statens järnvägars räkenskaper
med anlitande enbart av medel å slopningskontot. Till prisregleringskontot
avsatta medel åter avses skola tagas i anspråk endast vid sjunkande
prisnivå genom att för varje ifrågakommande år det belopp, varmed på
återanskaffningskostnaderna beräknade avskrivningar understiger de erforderliga
individuella avskrivningarna av de ursprungliga anskaffningskostnaderna,
överföres från prisregleringskontot till slopningskontot, samtidigt
som avsättningen till det senare kontot från driflkostnadsstaten i motsvarande
mån minskas.
Det synes knappast realistiskt att nu räkna med all till prisregleringskontot
avsatta medel skall komma att disponeras för det med dem avsedda
ändamålet. Det torde därför kunna ifrågasättas, huruvida icke dessa medel,
som vid utgången av budgetåret 1955/56 uppgick till 544 milj. kr., re
-
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 77 å 1958
presenterar eu överavskrivning. Den genom denna överavskrivning skedda
konsolideringen, vilken för budgetåret 1955/56 föranlett extra avskrivningar
på 89 milj. kr., måste anses ha varit välbetänkt. En fortsatt konsolidering
genom sådana extra avskrivningar bör emellertid enligt riksräkenskapsverkets
mening äga rum endast under den förutsättningen, att järnvägsstyrelsen
samtidigt kan till statsverket inleverera överskottsmedel, som motsvarar
full förräntning av statens järnvägars kapital. Härvid bör full förräntning
anses föreligga icke såsom kommittén föreslagit vid en räntefot, som
motsvarar den effektiva medelräntan å den fonderade statsskulden, utan
vid den räntefot, till vilken förräntningskravet bestämts för statens investeringar
i allmänhet.
Vad angår förslaget om återhämtning av brist i tidigare avsättningar
till värde in i nskningskonto anser statskontoret och fullmäktige
i riksgäldskontorct, att frågan om extra avskrivningar icke bör låsas
genom på förhand fastställda regler utan får las upp till prövning från
fall till fall, om och när förutsättningar därför föreligger.
Kommitténs förslag till resultat utjämning ger anledning till viss
kritik i några remissyttranden.
Kommer skollegium, som i och för sig inte har något att erinra mot förslaget,
framhåller sålunda, att det hade varit att vänta, att kommittén skulle
förordat rätt för SJ att i nödig utsträckning fondera medel för framtida
behov, eftersom kommittén i åtskilliga andra sammanhang anlagt företagsekonomiska
synpunkter på statens järnvägars verksamhet.
Smålands och Blekinge handelskammare, Skånes handelskammare och
Stockholms handelskammare anser f. n. anledning saknas att ta ställning
till detta spörsmål. De härmed sammanhängande frågorna torde i stället
höra övervägas och lösas vid det tillfälle, då underskott uppkommit. Vid
frågans bedömande får bl. a. beaktas, hur statens järnvägars framtidsutsikter
i det då rådande läget bedöms på längre sikt. — Liknande synpunkter
framföres av Sveriges köpmannaförbund och Kooperativa förbundet.
Järnvägsstyrelsen anser sig icke böra tillstyrka kommitténs förslag. I de
lägen, då driftöverskotten icke är tillräckliga att täcka de planenliga avskrivningarna,
bör bristen i avskrivningar täckas genom anslag på riksstaten
på sätt för budgetåret 1956/57 förutsatts i proposition 1957: 175.
Inte heller fullmäktige i riksgäldskontoret kan förorda förslaget om att
föra vissa bristande avskrivningsbelopp inom linjen. En sådan bokföringsteknisk
anordning, som i och för sig är föga tillfredsställande, synes fullmäktige
kunna vara ägnad att i alltför hög grad i förväg binda statsmakternas
handlande i olika uppkommande situationer. Fullmäktige har icke
ansett sig kunna gå längre än att förorda en fortsatt avskrivning enligt återanskaffningsprincipen.
Denna avskrivningsprincip innebär i och för sig en
viss fördel för SJ genom att möjliggöra en större självfinansiering och
snabbare avskrivning än om avskrivningarna beräknas på de ursprungliga
anskaffningskostnaderna. I konsekvens härmed bör, om avskrivningarna
ett visst år skulle visa sig bli större än driftöverskottet, skillnaden (underskottet)
i princip täckas genom anslag å driftbudgeten. Det får förutsättas,
att i ett dylikt läge ansträngningarna i särskilt hög grad inriktas på att
genom taxepolitiska eller andra åtgärder snarast söka eliminera underskottet.
Endast för det fall, att den ekonomiska situationen för SJ bedömes så,
att den på längre sikt icke kan medge avskrivning enligt återanskaffningsprincipen,
synes avkall från ifrågavarande avskrivningsregel böra ske. Av
-
15
Kungl. Maj.ts proposition nr 77 å 1958
skrivningarna bör dock härvid icke få understiga vad som erfordras för att
täcka anskaffningskostnaderna.
Förlusterna på trafiksvaga bandelar
Länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län, Gotlands handelskammare
samt Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare tillstyrker
förslaget om ett statsbidrag för förlusterna på trafiksvaga bandelar.
Järnvägsstyrelsen har kompletterat den tidigare verkställda, i betänkandet
ingående separatredovisningen av underskotten på de trafiksvaga handelarna
med en på samma siffermaterial baserad beräkning av bandelarnas
särkostnadsunderskott, d. v. s. de för varje handel beräknade underskotten
bortsett från del i gemensamma kostnader. Styrelsen har vid den nu
företagna beräkningen funnit att särkostnadsunderskottet vid 1957 års
kostnads- och taxenivå uppgick till 121 milj. kr. Härtill kommer samkostnader
till ett belopp, vars storlek betingas av omfattningen av en i kalkylen
tänkt bandelsnedläggning, och som maximalt beräknas till 78,5 milj. kr.
Totalunderskottet beräknas sålunda uppgå till 199,5 milj. kr. Mot bakgrunden
härav har styrelsen ansett den av taxekommittén föreslagna ersättningen
väl motiverad och nödvändig för att åstadkomma en ur både företagsekonomisk
och samhällsekonomisk synpunkt mera rationell utformning av
järnvägstaxorna än som f. n. är fallet.
Styrelsen framhåller, att styrelsen ur andra synpunkter än möjligheten att
få och kunna föra en rationell taxepolitik på de trafikstarka bandelarna är
betänksam mot ersättningsprincipen och detta med tanke på att styrelsens
förslag om rationaliseringar och andra kostnadsbegränsande åtgärder i fortsättningen
från övriga SJ-intressenters sida skulle kunna komma att mötas
med svaret att SJ fått 100 milj. kr. i ersättning. Styrelsen utgår dock från
att, om, som styrelsen hoppas, ersättningen kommer att lämnas, styrelsen
även framdeles skall få stöd för sina strävanden att rationalisera och hålla
statens järnvägars kostnader på skälig nivå.
En rationell lösning av frågan om de trafiksvaga bandelarna kräver, att
sådana trafiksvaga bandelar, som rimligen kan nedläggas, också blir nedlagda.
Styrelsen anser det vara angeläget, att nedläggningen av de trafiksvagaste
bandelarna intensifieras, och styrelsen har därför under år 1956
meddelat linjebefälet direktiv för det fortsatta bedrivandet av nedläggningsundersökningarna.
Enligt dessa direktiv är det avsett att under de närmaste
åren utföra nedläggningsundersökningar vid bandelar med en sammanlagd
längd av ca 1 000 km. Detta torde emellertid få anses vara ett minimiprogram,
och det synes sannolikt att utvecklingen kan medföra att
programmet måste utvidgas att omfatta än flera bandelar. Även efter en
dylik nedläggning kommer Sverige fortfarande att i förhållande till folkmängden
ha ett väsentligt mera utsträckt järnvägsnät än något annat land
i Europa. Sverige har nu ca 2 200 km järnväg per miljon innevånare. Efter
nedläggning av ytterligare 1 200 km blir motsvarande siffra ca 2 050 km.
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 77 å 1958
Vid slutet av år 1954 uppgick antalet km järnväg per miljon innevånare till
i runt tal 1 300 i Norge, 1 200 i Finland och 1 100 i Danmark.
1953 års trafikutredning1 framhåller, att för förverkligande av den i direktiven
för utredningen angivna trafikpolitiska målsättningen en i möjligaste
mån fri konkurrens på lika villkor mellan trafikmedlen bör eftersträvas.
Det är med utgångspunkt härifrån som utredningen i främsta rummet funnit
sig böra bedöma de principiella aspekterna på taxekommitténs förslag.
Fn fri konkurrens på lika villkor skulle för SJ bl. a. innebära frihet att
lägga ned sådana järnvägslinjer, där driften icke är affärsmässigt motiverad.
Frågan om nedläggning av dylika linjer får anses utgöra ett av de
centrala problemen inom svenskt trafikväsende av i dag. Fn inom 1953 års
trafikutredning påbörjad intensivundersökning rörande trafikförhållandena
vid fri konkurrens inom visst större trafikområde utanför stambanenätet
pekar i den riktningen att de smalspåriga järnvägslinjerna inom området
skulle ur rent järnvägsekonomisk synpunkt böra helt nedläggas och att
även total eller partiell driftnedläggning å de normalspåriga järnvägslinjerna
därstädes ur samma synpunkt kan te sig motiverad. I den mån de preliminära
slutsatserna av denna undersökning är tillämpliga på även andra
delar av järnvägsnätet i landet, synes de ge vid handen, att en omfattande
järnvägsnedläggning både i nuläget och än mer vid fri konkurrens skulle
företagsekonomiskt vara alt förorda. Rörande beräkningen av den ekonomiska
belastningen för SJ av de trafiksvaga bandelarna anför utredningen i
huvudsak följande.
Vissa tidigare företagna järnvägsekonomiska utredningar, vilka sammanställts
inom Association Internationale du Congrös des Chemins de fer, har
tytt på att i de fall, då järnvägstrafiken understigit 250 000 trafikenheter
per bankm och år, en nedläggning av trafiken skulle varit företagsekonomiskt
motiverad. Ehuru denna mall — i avsaknad på trafikenhetsredovisning
för de separata bandelarna — icke utan vidare kan appliceras på statens
järnvägars olika linjer, kan likväl på grundval av en analys av samvariationerna
mellan skilda trafikstorheter på olika delar av linjenätet erhållas
en någorlunda god uppfattning om vad den angivna gränsdragningen
skulle innebära för det svenska järnvägsnätets vidkommande. De järnvägslinjer,
där trafikfrekvensen ligger under eller ej alltför mycket över ifrågavarande
gräns om 250 000 trafikenheter- per bankm och år, omfattande år
1951 en sammanlagd trafikerad banlängd av 6 440 km, vilket motsvarade
42,6 % av statens järnvägars dåvarande linjenät. Trafikarbetet på dessa
bandelar uppgick i genomsnitt till 263 000 bruttotonkm per bankm och år
och översteg endast i enstaka fall 500 000 bruttotonkm. Det samlade trafikarbetet
på bandelarna i fråga utgjorde endast 5,6 % av statens järnvägars
totala trafikprestation (exklusive malmtrafiken på malmbanan) men tog
i anspråk uppskattningsvis 20 å 25 % av de totala driftutgifterna.
Om en liknande inventering utföres på basis av 1955 års prestationsuppgifter,
visar det sig, att den aktuella förteckningen över trafiksvaga linjer
slutar på 5 831 km, motsvarande 39,1 % av den trafikerade banlängden år
J De sakkunniga var vid tiden för yttrandet dåvarande statssekreteraren E. O. H. Grafström,
tillika ordf., led. av II kamm. I’. E. Äsp, kanslirådet B. O. Dillén, led. av II kamm. G. N. Kollberg,
professorn E. R. Lindahl, filosofie doklorn R. A. Meidner, led:a av I kamm. R. V. Persson
och P. O. Pålsson, ekonomidirektören E. A Sjöberg samt bruksdisponenten K. Hj. Åselius.
3 Se not 1 å sid. 5.
Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1958
17
1955. Trafikarbetet på dessa linjer utgjorde endast 3,9 % av statens järnvägars
totala trafikprestation (exklusive malmtrafiken på malmbanan) under
samma år, och uppgick i genomsnitt till 210 000 bruttotonkm per bankm.
Av den trafiksvaga banlängden utgöres 2 355 km av smalspår (94 % av
smalspårsnätet, 91 % av dess trafik) och 3 476 km av normalspår (28 % av
normalspårsnätet, 2,4 % av dess trafik).
Antages det, att en i begreppet fri konkurrens liggande frihet för järnvägarna
att nedlägga sådana järnvägslinjer, där driften icke är affärsmässigt
motiverad, maximalt utnyttjas, skulle detta sålunda tänkas innebära, att
ca 40 % av vårt järnvägsnät skulle falla bort.
Underskottet på de järnvägslinjer, vilka innefattas i nämnda procenttal,
uppgick enligt en på basis av 1952 års siffror upprättad separatredovisning
för ifrågavarande linjer till ca 142 milj. kr. (kostnader 214,4 milj. kr. — intäkter
72,1 milj. kr.). För att den reella belastningen av järnvägsdriftens
upprätthållande å dessa linjer skall framgå, måste emellertid värdet av
linjernas matarfunktion i det övriga järnvägsnätet beräknas och gottskrivas
intäktsposten i driftredovisningen. Statistiskt material för en sådan värdering
föreligger icke i bearbetat skick. Viss ledning för frågans bedömande
kan emellertid hämtas ur den inom utredningen påbörjade intensivundersökningen.
Matarfunktionen har beräknats utgöra för normalspårslinjerna
i undersökningsområdet 23 %, för smalspårslinjerna i området 17 % och
för samtliga linjer i området 19 %, allt av mindreintäkterna å respektive
linjer. Med utgångspunkt härifrån och med hänsyn tagen till att de angivna
intäkterna, 72,1 milj. kr., även innefattar terminalintäkter, vilka vid en
järnvägslinjes nedläggning bortfaller endast försåvitt ifrågavarande transportuppdrag
helt går förlorade, skulle matarfunktionen hos de förutnämnda,
trafiksvaga järnvägslinjerna inom 40-procentsramen ha ett värde av omkring
13 milj. kr. Det reella underskottet å dessa linjer skulle för sådant
fall utgöra ca 130 milj. kr. vid 1952 års kostnads- och taxenivå, motsvarande
ca 150 milj. kr. vid 1955 års nivå.
Trafikutredningen och taxekommittén har till följd av olikheter i omfattningen
av det undersökta linjenätet och vid beräkningen av matarfunktionens
värde kommit till skilda resultat. Tages emellertid hänsyn till den
från år 1952 till år 1957 minskade trafikintensiteten på ifrågakommande
linjer och till att därvid relationen mellan intäkter och kostnader förskjutits
i för SJ ogynnsam riktning samt till den penningvärdesförändring, som ägt
rum under åren 1955—57, torde det av taxekommittén beräknade underskottsbeloppet
om 200 milj. kr. i dag icke kunna anses för högt beräknat.
Det finns goda belägg för antagande att den totala belastningen på SJ till
följd av trafikförpliktelser är än större, då företaget även på den del av
nätet, som i dag kan betraktas som bärande, måste ombesörja viss trafik,
som icke täcker sina särkostnader. Detta torde exempelvis gälla en avsevärd
del av den persontrafik, som på de bärkraftiga linjerna tillgodoser lokala
trafikbehov.
En nedläggning av samtliga trafiksvaga järnvägslinjer kan enligt trafikutredningen
visserligen te sig ekonomiskt välmotiverad, om ncdläggningsspörsmålet
bedömes isolerat med hänsyn tagen endast till statens järnvägars
affärsintresse. Konsekvenserna för landets transportapparat i dess helhet
samt för näringslivet i övrigt och den allmänna samfärdseln av en dylik
omfattande järnvägsnedläggning torde emellertid bli synnerligen vittgående
och i vissa fall samhällsekonomiskt oförmånliga, åtminstone på kortare
sikt. Sålunda kan kostnaderna för en av järnvägsnedläggning påkallad ut
2
llihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 77
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 77 år 1958
byggnad av vägtransportapparaten, på sina håll i förening med andra följdkostnader,
i vissa fall förmodas bli större än de på järnvägssidan bortfallande
kostnaderna, varigenom nedläggningen för transportväsendet i dess
helhet skulle leda till ökade kostnader. Vidare torde våra för överskådlig
tid framåt hårt ansträngda investeringsresurser icke medge en av en mera
omfattande järnvägsnedläggning föranledd forcerad utbyggnad av vägtransportapparaten.
Slutligen kan kraven på en med hänsyn till de geografiska
förhållandena rimlig transportförsörjning för landets olika delar samt beredskapsmässiga
skäl begränsa nedläggningens omfattning. Samhällsekonomiska
och andra allmänna intressen torde därför nödvändiggöra, alt en
icke ringa del av de trafiksvaga järnvägslinjerna måste upprätthållas under
avsevärd tid framåt.
Trafikutredningen har på nuvarande utredningsstadium intet att erinra
mot taxekommitténs uppfattning rörande den ekonomiska målsättningen
för SJ men förbehåller sig att senare, i samband med framläggandet av utredningens
betänkande, närmare angiva sin definitiva ståndpunkt.
Vid bedömandet av frågan om målsättningen för statens järnvägars taxepolitik
måste dock enligt trafikutredningens uppfattning klarläggas huruvida
den realekonomiska kostnadstäckningen (vari trafikutredningen även
vill inlägga fullgörande av företaget åvilande ränteförpliktelser) skall avse
antingen hela statsbanenätet, alltså såväl sådana järnvägslinjer, som SJ
finner företagsekonomiskt motiverat att driva (det s. k. affärsbanenätet)
som sådana linjer, vilka ur rent företagsekonomisk synpunkt borde nedläggas
men vilka till följd av statens järnvägars trafikförpliktelser likväl måste
drivas, eller ock allenast affärsbanenätet.
Trafikutredningen anser — med hänsyn främst till önskvärdheten att
införa friare konkurrensförhållanden på transportmarknaden och till principen
om likställighet i konkurrensbetingelserna — att SJ måste beredas
möjlighet att anpassa taxesättningen på affärsbanenätet till de trafikekonomiska
förhållandena på detta.
Med ett taxesystem, som närmare anpassats till de trafikekonomiska förhållandena
på affärsbanenätet, kan full täckning för kostnaderna på de
trafiksvaga järnvägslinjerna icke erhållas genom taxeinkomster. Det underskott,
som uppstår, måste täckas i annan ordning.
Trafikutredningen är i likhet med taxekommittén emellertid icke beredd
att nu föreslå en slutlig lösning av denna fråga, en lösning som eventuellt
skulle kunna komma att innebära, att SJ erhölle kompensation med ett
belopp av ca 200 milj. kr. Denna fråga anser sig utredningen icke kunna
upptaga till slutlig bedömning förrän i ett sammanhang, där även motsvarande
eventuella belastningar på andra transportmedel ■— närmast den
landsvägstrafiken genom motorfordonsbeskattningen pålagda bördan att
bidraga till väghållningsutgifterna för vissa, ur kostnadssynpunkt icke
självbäriga vägar — kommer upp till bedömande och där jämväl förslag
kan framkomma om en sådan förändring i gällande författningar att även
den andra sidan av det stora problemet, nämligen de friare konkurrensförhållandenas
införande, kan aktualiseras.
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1958
När taxekommittén förordat, att SJ tillsvidare årligen skall tillföras ett
belopp av 100 milj. kr. i avvaktan på en definitiv lösning synes kommittén
vilja för framtiden binda samhället endast för principen och icke för beloppets
storlek. Trafikutredningen tillstyrker för sin del såsom ett provisorium,
att ett årligt statsbidrag tillsvidare lämnas SJ med nämnda belopp.
Då det gäller frågan om det sätt, på vilket den angivna statsutgiften skall
täckas, kan enligt trafikutredningen två alternativ diskuteras. Det ena är,
att statsbidraget baseras på en kostnadsutjämning inom den samlade trafikapparaten
och bestrides med från denna inflytande statsinkomster, medan
det andra alternativet innebär, att statsbidraget utgår av allmänna skattemedel.
Trafikutredningen är på nuvarande stadium av utredningsarbetet
icke beredd taga ställning i denna fråga.
Trafikutredningens förordande av ett statsbidrag bygger även på vissa
bestämda förutsättningar. Ett ofrånkomligt villkor för statsbidrag bör vara
att ett ur samhälleliga synpunkter motiverat nedläggningsprogram för den
tid, som omfattas av det angivna provisoriet, fastställes och med kraft fullföljes.
För att icke statsbidraget skall motverka och fördröja nedläggningen,
bör det tillsvidare endast utgå såsom bidrag till täckande av underskott
å trafiksvaga järnvägslinjer, vilka icke ingår i nedläggningsprogrammet,
och ej få överstiga det sammanlagda beloppet av dylika underskott. Slutligen
förutsätter utredningen, att effektiv kontroll vinnes över att statsbidraget
icke utgår med högre belopp än som med hänsyn till landets transportförsörjning
är oundgängligen nödvändigt.
Enligt trafikutredningens uppfattning bör provisoriet ej ges längre giltighet
än tre år. Efter denna tid bör slutliga förslag på det trafikpolitiska
området ha hunnit framläggas. Skulle under mellantiden anledningar till
utgivande av statsbidrag försvinna eller kraftigt reduceras bör givetvis en
omprövning av bidragsbeloppens storlek ske. En förbättring av statens
järnvägars ekonomiska resultat, som ej har sin grund i förändringar på
de trafiksvaga bandelarna, utan är att hänföra i huvudsak till affärsbanenätet,
bör däremot ej föranleda en omprövning av statsbidragsbeloppets
storlek under treårsperioden. En sådan förbättring bör snarast leda till
en taxereduktion.
Trafikutredningen är liksom järnvägsstyrelsen av den meningen, att en avsevärd
del av driften på de trafiksvaga järnvägslinjerna måste nedläggas.
Därvid får likväl tillses, att de berörda bygdernas trafikförsörjning icke
blir otillfredsställande. Vägar kan i samband med järnvägsnedläggning eller
driftinskränkning behöva förbättras, och nya busslinjer kan behöva inrättas.
Utredningen understryker med bestämdhet, att ett statsanslag ej får
tas till intäkt för att stoppa det arbete på en rationalisering av vår transportapparat,
som utvecklingen redan i viss utsträckning framtvingat och
som under de kommande åren bör drivas i ett snabbare tempo. Utredningen
är dock icke beredd att redan nu framlägga elt slutgiltigt förslag rörande
vilka järnvägslinjer som enligt dess mening böra nedläggas. Utredningen
rekommenderar emellertid, att vid rationaliseringsarbetet i första hand
tas upp sådana trafikområden, där vägnät och befintliga busslinjer synes
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1958
skapa de bästa förutsättningarna för ett överförande av ännu kvarvarande
järnvägstrafik till landsvägstrafik. I stora drag ansluter sig utredningen •—
såsom ett minimum -— till statens järnvägars preliminära treårsprogram
för järnvägsnedläggningar och förutsätter, att samtliga i detta program
upptagna järnvägslinjer under provisorietiden blir föremål för Kungl. Maj:ts
nedläggningsprövning, med undantag dock i fråga om sådana i glesbygder
med outvecklade landsvägsförbindelser belägna järnvägslinjer, vilka tillsvidare
erfordras för upprätthållandet av en tillfredsställande transportförsörjning.
Med hänsyn till statens järnvägars nuvarande driftekonomiska situation
finner trafikutredningen det synnerligen önskvärt, att det föreslagna statsbidraget
utgår redan för verksamheten under budgetåret 1957/58.
Beträffande den principiella inställningen till frågan hur den i direktiven
för 1953 års trafikutredning angivna trafikpolitiska målsättningen bör förverkligas
föreligger enighet inom utredningen. En ledamot av utredningen1
har emellertid anmält avvikande mening, såvitt gäller frågan för vilka trafiksvaga
järnvägslinjer, som statens bidrag skall utgå. Under det att majoriteten
ansett att bidraget skall utgå till täckande av underskott å trafiksvaga
järnvägslinjer, vilka icke ingår i nedläggningsprogrammet, har reservanten
förordat ett kostnadsbidrag, som i utgångsläget fixeras till 100
milj. kr. men som därefter årligen reduceras med ett belopp motsvarande
den genom nedläggandet erhållna minskningen av förlusten på trafiksvaga
bandelar.
I några remissyttranden tillstyrkes förslaget i princip. Vissa synpunkter
på bidragsbeloppets storlek m. in. framföres dock.
Sålunda förutsätter handelskammaren i Gävle att driftförlusterna på de
trafiksvaga bandelarna redovisas särskilt och att den extravinst, som SJ
erhåller på trafiken med lapplandsmalm, får gå i avräkning samt att ersättningen
icke får överstiga 100 milj. kr. För att nedbringa förlusterna borde
man enligt handelskammarens åsikt även överväga att återinföra de före
förstatligandet tillämpade banavgifterna vid de enskilda banorna. — Enligt
landsorganisationens mening torde det i princip vara riktigare att ersättningen
icke fixeras till ett visst årligt belopp utan att den fastställs till att
utgå i förhållande till den förlust, som SJ årligen kan redovisa för varje
särskild, mera permanent förlustbringande handel. En sådan redovisning
bör även klargöra, vilka bandelar som — ehuru förlustbringande — av
samhällspolitiska eller andra skäl ovillkorligen måste bibehållas. Förlusten
på dessa sträckor bör helt ersättas av statsmedel, medan SJ bär kostnaderna
för alla övriga trafiksvaga linjer. Då statens järnvägars möjligheter att
i framtiden bära kostnaderna för de trafiksvaga bandelarna torde vara
högst begränsade, är det nödvändigt att arbetet med nedläggandet av sådana
förlustbringande bandelar, vilkas bibehållande icke kan motiveras med
sociala eller andra skäl, bedrivs med all kraft. — Sveriges allmänna exportförening
finner det i och för sig skäligt att SJ erhåller ett statsbidrag. Huruvida
det föreslagna beloppet motsvarar det förefintliga behovet undandrar
sig emellertid föreningens bedömande. — I avvaktan på förslag från 1953 års
1 Herr Kollberg.
21
Kangl. Maj.ts proposition nr 77 år 1958
trafikutredning bör enligt Svenska järnvägsmannaförbundet dels anslag beviljas
SJ för trafiksvaga bandelar, dels den största försiktighet iakttas när
det gäller nedläggning av järnvägar, i synnerhet om annat av staten ägt
transportmedel icke kan erbjudas som substitut.
I flera remissyttranden ställer man sig tveksam till förslaget om statsbidrag
men anser det dock skäligt att bidrag i någon form utgår.
Järnvägsrådet vill sålunda med hänsyn till rådande förhållanden tillstyrka
att SJ — i den mån driften på trafiksvaga bandelar icke kan nedläggas
— erhåller en årlig ersättning av ungefärligen den storlek, som kommittén
föreslagit. Järnvägsrådet anser dock, att järnvägsstyrelsen varje år bör
begära dylikt anslag med angivande av de beräknade underskotten på de
skilda bandelarna och med bifogande av en summarisk redogörelse för de
åtgärder, som vidtagits för att förbilliga driften på dessa bandelar.
Statens biltrafiknämnd anser en ersättning kunna medföra att incitamentet
till en fortsatt rationalisering av trafiken försvagas och att trafiken å
bandelar, som visar sig icke kunna göras ekonomiskt bärkraftiga, fortsättes
under längre tid än som eljest skulle ha blivit förhållandet. Det kan
vidare icke uteslutas att, om statens järnvägar anses böra tillerkännas ersättning
för trafik å underskottsbanor, krav på statsbidrag kan komma att
(resas från andra trafikföretag, som brottas med ekonomiska svårigheter till
följd av vikande trafikunderlag å vissa trafikleder, men som hittills kunnat
bemästra dessa svårigheter. Nämnden, som icke haft möjlighet att ingå
på granskning av beräkningarna, framhåller emellertid angelägenheten av
^tt ersättningen till statens järnvägar icke för en längre tid fastlåses vid ett
och samma belopp. Enligt nämndens uppfattning bör tid efter annan undersökning
göras om utfallet av driften å de olika bandelar, varom här är
fråga, till utrönande av eventuella förändringar i fråga om bandelarnas bärighet
och ersättningen bestämmas med stöd av undersökningarnas resultat.
I den mån underskottsbanor nedlägges eller underskottet i driften av
sådana banor eljest minskas, bör ersättningen begränsas. Nämnden understryker
för sin del starkt angelägenheten av att trafiken å trafiksvaga bandelar,
vilka icke genom rationalisering kan göras ekonomiskt bäriga, snarast
möjligt nedlägges, i den mån så kan ske utan eftersättande av skälig
hänsyn till intressen av speciellt slag.
På grund av att ett bidrag kan verka hämmande för rationaliseringssträvandena
eller med hänsyn till att konsekvenserna för andra trafikmedel
icke är kända ställer sig handelskammaren i Göteborg, lantbruksstyrelsen
och länsstyrelsen i Västernorrlands län tveksamma till förslaget. Om ett bidrag
skall utgå anser därvid handelskammaren i Göteborg det vara riktigare,
att ersättningen icke fixeras till ett visst årligt belopp utan att den
fastställes utgå med viss procent, förslagsvis högst 50, av den förlust i kronor,
som SJ årligen kan redovisa för varje särskild, mera permanent förlustbringande,
handel. Enligt lantbruksstyrelsens mening bör ersättningen
utgå efter eu så långt möjligt noggrann prövning i varje särskilt fall för de
aktuella bandelarna i samband med prövning av frågan om trafikens fortsatta
upprätthållande.
Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att uppkommande underskott å de
trafiksvaga bandelarna i första hand bör täckas genom överskott från bärkraftiga
linjer. Härvid förutsättes, att detta sker utan att taxesättningen
för den skull förändras till förfång för näringslivet. Först därest förefintligt
överskott icke skulle räcka till för all täcka underskottet, bör särskild
kompensation nitas av medel å riksslaten och då beräknas pa underskottet
för förelaget i dess helhet.
22
Kungl. Maj. ts proposition nr 77 år 1958
Statskontoret hyser allvarliga betänkligheter mot kommitténs förslag om
en subventionering efter angivna grunder och med ett så avsevärt belopp.
Ämbetsverket hyser den principiella uppfattningen, att statens järnvägar
liksom affärsdrivande företag över huvud taget måste räkna med att med
egna medel täcka uppkommande förluster på vissa rörelsegrenar. Endast
om utomordentligt speciella och fullt klarlagda skäl kan åberopas, bör avsteg
göras från denna regel. Sålunda torde av försvarsmässiga grunder en
handel kunna behöva vidmakthållas, ändock att densamma går med förlust.
I ett sådant fall kan det framstå som befogat, att bidrag av statsmedel
utgår för driftens upprätthållande. I anledning av utredningens förevarande
förslag vill statskontoret i stället föreslå, att orsakerna till de uppkomna
förlusterna noggrant utreds och att åtgärder i rationaliseringssyfte härefter
vidtages. Nedläggandet av ytterligare bandelar i förening med att den
uteblivna järnvägstrafiken ersättes med busstrafik kan härvid antas komina
att i många fall visa sig ekonomiskt fördelaktigt. Under vissa omständigheter
torde likväl en bana — ehuru förlustbringande sedd som isolerad
företeelse — böra av affärsmässiga skäl bibehållas. Givetvis bör i ett sådant
fall subventionering icke ifrågakomma. För övrigt understryker ämbetsverket
den allmänt ogynnsamma verkan, som en subventionering kan antas få
på strävandena att genomföra behövliga rationaliserings- och besparingsåtgärder.
Därest för visst fall statlig subvention skulle prövas böra komma
till stånd, bör den ges sådan form, att man ur riksstaten kan utläsa, till
vilket belopp densamma uppgår.
Ett statsbidrag på föreslaget sätt avstyrkes av några remissinstanser.
Fullmäktige i riksgäldskontoret kan sålunda, främst av rent principiella
skäl, icke förorda förslaget.
Bortsett från att ifrågavarande spörsmål ej synes ha blivit tillräckligt
penetrerat och att det nämnda ersättningsbeloppet torde ha beräknats med
utgångspunkt närmast från önskvärdheten att vid den av kommittén antagna
taxenivån icke behöva redovisa en förlust på statens järnvägars verksamhet,
anser fullmäktige en subventionering av ett statligt affärsföretag
som SJ ej förenlig med sunda ekonomiska principer och därför ej lämplig.
En subventionering skulle sålunda måhända kunna leda till en snedvridning
av verksamheten och skymma blicken för erforderliga rationaliseringar
och besparingar i driften/Subventioneringen skulle härjämte också
Jätt kunna påverka taxepolitiken och över huvud menligt inverka på förutsättningarna
för en på fullt affärsmässig basis grundad drift. SJ bör därför
enligt fullmäktiges mening i fortsättningen liksom hittills ur statsfinansiell
synvinkel betraktas såsom en enhet. Liksom på andra håll inom
affärslivet bör de driftsekonomiskt mer lönande verksamhetsgrenarna få
bära upp och betala de mindre lönsamma. Vad de trafiksvaga bandelarna
beträttar bör naturligtvis härvid ständig uppmärksamhet ägnas frågan om
deras fortbestånd. Detta bör dock ej hindra, att om en bana uteslutande
eller väsentligen av beredskapsskäl måste bibehållas, skäl måhända kan
föreligga för en verklig subventionering, vilken då klart bör komma till uttryck
i budgeten. I övrigt bör strävandena så långt möjligt inriktas på en
rationalisering, varigenom måhända några trafiksvaga bandelar framdeles
skulle kunna göras bärkraftiga, medan andra kanske lämpligen bör läggas
ned och trafiken på sträckorna övertas av bussar och lastbilar, vilket givetvis
förutsätter att landsvägsnätet inom berörda områden medger detta.
23
Kungl. Maj. ts proposition nr 77 år 1958
Kommerskollegium har funnit sig icke kunna godta den utredning, varå
förslaget grundar sig. Men också för det fall att trafiken på en handel ostridigt
försämrar resultatet av statens järnvägars rörelse i dess helhet kan
kollegium icke tillstyrka, att SJ erhåller gottgörelse härför av skattemedel.
Ett vägande skäl mot en subventionering som skall utgå med belopp, ställda
i relation till vissa förluster, är att den uppenbarligen är ägnad att motverka
intresset för rationaliseringar inom SJ, såvitt gäller såväl förbilligande av
bestående trafik som utgallring av förlustbringande bandelar.
Enligt kollegii uppfattning följer av statens järnvägars ställning som monopolföretag,
att bedömningen av järnvägstaxornas höjd och den önskvärda
omfattningen av trafiken å olika bandelar icke kan ske uteslutande ur företagsekonomiska
synpunkter. Bedömningen bör innefatta även en avvägning
mellan den samhällsekonomiska betydelsen av ifrågavarande trafik samt
kostnaderna härför. SJ bör alltså icke begränsa sin verksamhet endast till
sådan trafik som SJ bedömer vara i och för sig lönande utan vara pliktig
att upprätthålla trafiken även å sådana bandelar där lönsamheten är mindre
god, om samhällsekonomiska synpunkter så påkallar. Järnvägsföretaget
bör vara berett att bära rimliga förluster inom områden, där trafiken med
hänsyn exempelvis till näringslivet och då framförallt dess lokalisering skäligen
bör bedrivas. Ställningen såsom monopolföretag möjliggör också för
SJ att utjämna dessa förluster genom intäkter som trafiken på andra bandelar
kan tillföra företaget. Vad kollegium härutinnan anfört får dock icke
tolkas därhän, att SJ överhuvud icke borde upphöra med trafiken på någon
i bruk varande handel. Självfallet finns bandelar, beträffande vilka det klart
kan påvisas att trafiken är direkt förlustbringande för SJ och som kan nedläggas
utan åsidosättande av de synpunkter kollegium företrätt. Enligt
kollegii mening bör en ingående planläggning verkställas för lösningen av
denna fråga. Lösningen kan försvåras, därest staten direkt subventionerar
statens järnvägars verksamhet. Vidare synes kommittén vid upprättandet
av sitt taxeförslag icke ha beaktat de förhållandevis höga kostnader som
persontrafiken åsamkar SJ. I stället för att närmare utreda, huruvida ej
denna omständighet borde föranleda höjda taxor på persontrafiken har
kommittén förordat en sänkning av dessa taxor, något som skulle minska
intäkterna på denna trafik. En sådan utredning kunde bl. a. inriktas på frågan,
huruvida persontrafiken på korta sträckor med nuvarande taxor är lönande
för SJ.
En genom ökade investeringar förbättrad kapacitet på huvudlinjerna
skulle enligt kollegii uppfattning måhända bidraga till en stegring av trafiken
också på s. k. trafiksvaga bandelar. Detta är en omständighet, som
manar till försiktighet, när det gäller att utdöma bansträckor.
Riksräkenskapsverket anser det inte uteslutet, att statens järnvägar redan
genom en begränsning av avskrivningarna på sätt riksräkenskapsverket förordat
och genom en måttlig höjning av godstaxan skall utan särskild ersättning
från anslag å riksstaten för trafiksvaga banor kunna icke blott åvä
-
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1958
gabringa balans mellan inkomster och utgifter utan även förränta sitt nettokapital,
som på grund av den konsolidering av statens järnvägars ekonomi,
som ägt rum, blivit starkt nedskrivet. Därest de trafiksvaga banorna
skulle medföra, att statens järnvägars utgifter exklusive beräknad ränta
å investerat kapital kommer att överstiga inkomsterna, bör enligt riksräkenskapsverkets
mening underskottet redovisas öppet genom att för dess
täckande anvisas ett anslag på driftbudgeten under rubriken utgifter för
statens kapitalfonder och icke i enlighet med kommitténs förslag elimineras
genom att statens järnvägar erhåller ersättning för trafiksvaga banor. Redan
de vanskligheter i fråga om själva kostnads- och intäktsberäkningarna för
de olika bandelarna, som sammanhänger med att man bl. a. har att även ta
viss hänsyn till att trafiksvaga bandelar tillför andra bandelar trafik, är
ägnade att inge betänkligheter. Långt betydelsefullare är emellertid, att
den av kommittén föreslagna ersättningen för trafiksvaga banor kan befaras
vara ägnad att konservera förlustbringande driftsformer.
I några remissyttranden efterlyses en samlad plan för järnvägsnedläggandet,
som bör antas av statsmakterna, innan frågan om ersättning till SJ
ytterligare överväges. Dylika tankegångar återfinns i yttranden avgivna av
Stockholms handelskammare, Smålands och Blekinge handelskammare,
Skånes handelskammare, Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare,
Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund,
Sveriges automobilindustriförening och Sveriges automobilhandlareförbund.
Slutligen har i några yttranden uttalats, att frågan om ersättning till SJ
för förlust på trafiksvaga bandelar bör prövas av 1953 års trafikutredning i
ett vidare sammanhang.
Grundläggande taxepolitiska problem
Prisdifferentieringen
En strikt tillämpning av de allmänna principerna för taxepolitikens utformning,
framstår enligt järnvägsstgrelsen i nuvarande järn vägsekonomiska
läge som särskilt angelägen. Liksom taxekommittén anser styrelsen
att kostnadstäckningskravet, vilket hittills i första hand gällt för statens
järnvägars verksamhet som helhet, bör kunna tillämpas också på olika delar
av statens järnvägars verksamhet, varvid det får den innebörden, att varje
del åtminstone skall bära sina särkostnader och dessutom lämna ett bidrag
till de med övrig trafik gemensamma kostnaderna. Detta har också sedan
länge eftersträvats i det praktiska taxearbetet, dels i samband med taxerevisioner
ifråga om olika trafikslag, typer av resor och varuslag, dels i samband
med införandet av specialtariffer och speciella nedsättningar ifråga
om härav berörda typer av resor och varuslag samt res- och transportrelationer.
Denna strängare utformning av kostnadstäckningskravet till att avse icke
Kungl. Maj.ts proposition nr 77 år 1958
25
enbart statens järnvägars verksamhet som helhet utan även olika delar av
densamma har betecknats som en supplementär taxeprincip till principen
om maximal trafikvolym inom ramen för det totala avkastningskravet.
Styrelsen framhåller vidare, att vid utformningen av de olika taxejusteringar,
som vidtagits vid SJ sedan 1948, på ett mera konsekvent sätt än tidigare
hänsyn tagits till järnvägens kostnader och konkurrensförhållanden.
Detta har varit möjligt bl. a. genom de ökade kunskaper om statens järnvägars
kostnadsförhållanden och konkurrensförutsättningar inom olika trafikområden,
som erhållits genom omfattande utredningsarbeten under de
senaste decennierna.
Kommerskollegium, som enligt vad nyss redovisats ansett särskilda förpliktelser
förbundna med statens järnvägars ställning som monopolföretag,
kan icke ansluta sig till den av kommittén angivna grundsatsen, att kostnadstäckningskravet
skall tillämpas på de olika delarna av statens järnvägars
verksamhet. Även med bortseende från dessa förpliktelser synes det ej
vara riktigt att vid bedömningen av olika bandelars lönsamhet betrakta dem
som fristående trafikföretag. Förutsättes att balans mellan intäkter och
kostnader skall föreligga samt att taxorna skall vara enhetliga, finns det
alltid icke lönsamma bandelar. Nedlägges dessa, kommer taxorna vid oförändrad
trafik i övrigt att sänkas, med påföljd att nya bandelar bli att bedöma
såsom icke lönsamma o. s. v. Mot den nyss berörda grundsatsen beträffande
kostnadstäckningskravet kan dessutom enligt kollegium den vägande
invändningen göras, att den uppenbarligen är omöjlig att med någon
grad av säkerhet genomföra i praktiken; att med hjälp av företagsekonomiska
principer beräkna det ekonomiska utfallet för en viss handel eller ett
visst trafikslag låter sig knappast göra.
Enligt lantbruksförbundets mening kan skäl tala för att ytterligare höja
biljettpriserna under tider, då trafikbelastningen är särskilt stark, exempelvis
dagarna före jul.
De enhetliga tarifferna i rum och tid samt värdetariff eringen
Enligt järnvägsstgrelsen kan starka praktiska och allmänekonomiska skäl
förebringas för att i huvudsak bibehålla den nuvarande enhetligheten i rum
och tid liksom värdetarifferingen för tarifferna i den ordinarie järnvägstaxan.
Styrelsen vill därför icke motsätta sig ett bibehållande tills vidare,
trots de uppenbara nackdelar ur företagsekonomisk synpunkt för SJ, som
detta kan anses innebära. Bestämmande för styrelsens ställningstagande
härvidlag har varit taxekommitténs förslag i övrigt, främst om viss ersättning
till SJ för förlusterna på trafiksvaga bandelar och om ökade befogenheter
för järnvägsstyrelsen ifråga om taxesättning, samt förhoppningen om
att SJ skall få förståelse för nödvändigheten ur allmän transporthushållningssynpunkt
att snarast möjligt rationalisera driften genom investeringar
och strukturrationaliseringar. -— Järnvägsrådet och kommerskollcgium uttalar
sig likaledes för ett bibehållande av de enhetliga tarifferna i tid och
rum.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1958
Kommitténs förslag om förenkling och systematisering av värdetarifferingsschemat
tillstyrkes i princip eller lämnas utan erinran av drygt tjugotalet
remissorgan.
I några yttranden ifrågasättes lämpligheten av alt bibehålla värdetarifferingsprincipen.
Sålunda framhåller Sveriges lantbruksförbund, att principen
att dyrare gods skall debiteras transportavgifter efter en högre taxa än
billigare gods oavsett järnvägens kostnader, får anses som otidsenlig, eftersom
trafikkonkurrenterna inte tillämpar en liknande debitering.
Avståndsdegressionen och de norrländska taxefrågorna
Kommitténs förslag om ökad degressivitet i taxan tillstyrkes av Västernorrlands
och Jämtlands läns handelskammare, handelskammaren i Stockholm,
Smålands och Blekinge handelskammare, Skånes handelskammare,
Sveriges grossistförbund, Kooperativa förbundet och Sveriges lantbruksförbund.
Länsstgrelsen i Västernorrlands län konstaterar med tillfredsställelse, att
de förslag i taxehänseende, som på sin tid framlades av norrlandskommittén,
redan i väsentliga delar genomförts av SJ och att det nya förslaget innebär
ett fortsatt beaktande av vad norrlandskommittén förordat.
Inom järnvägsrådet har vissa ledamöter ställt sig tveksamma till det berättigade
i den relativa sänkning av fraktavgifterna på längre transportavstånd,
som taxekommitténs förslag till godstaxa i viss utsträckning innebär.
Järnvägsrådet är dock enigt om att biträda förslaget, under förutsättning att
järnvägsstyrelsen erhåller ersättning för förluster på de trafiksvaga bandelarna.
Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare framhåller, att man
vid bedömandet av den rimliga och skäliga taxan för Norrland icke får tappa
bort, att lapplandsmalmen ger SJ synnerligen stora överskott, vilka bör
gottskrivas den norrländska trafiken. Även om andra banor i stället lämnar
underskott borde annan trafik till och från Norrland med nuvarande
taxor ge överskott. Det näringsliv, som arbetar inom speciellt handelskammarens
distrikt, för av olika skäl en hård kamp för sin existens. Råmaterial,
drivmedel, bränsle och annat är bl. a. på grund av de långa avstånden betydligt
kostsammare än i landets övriga delar. Handelskammaren kan icke
finna annat än att det är ett synnerligen skäligt rättvisekrav, att staten gör
ett allvarligt försök att i någon mån utjämna skillnaderna mellan Norrland
och det övriga Sverige genom en sänkning av frakttaxorna enligt norrlandskommitténs
förslag.
Länsstgrelserna i Jämtlands och Norrbottens län förutsätter, att de norrländska
transportfrågorna och därmed sammanhängande taxesättning blir
föremål för fortsatt uppmärksamhet från det allmännas sida.
Handelskammaren i Göteborg ifrågasätter ur företagsekonomisk synpunkt
det berättigade i förslaget om en ännu något större degression än tidigare.
Enligt kammarens mening måste en relativ sänkning av taxeinkomsterna på
de långa avstånden kompenseras av en relativ ökning på de korta avstånden,
där konkurrensen om transporterna från bilarnas sida har en helt annan
Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1958
27
intensitet. Handelskammaren anser sig kunna tillstyrka kommitténs förslag
i denna del endast under förutsättning att en ekonomisk utredning otvetydigt
visar, att massgodstransporterna till och från Norrland är och kommer att
förbli en för SJ klart lönsam rörelse. Om så icke skulle vara fallet, föreligger
otillbörlig konkurrens med hl. a. kustsjöfarten.
Järnvägsstyrelsen anser sig i nuvarande järnvägsekonomiska läge icke
kunna biträda förslaget om ytterligare sänkning av tarifferna på långa avstånd
och anför härom bl. a.
De taxerevisioner, som ägt rum sedan 1946, har ifråga om såväl- personsom
godstrafiken inneburit en så stor relativ sänkning av avgifterna på långa
avstånd, att det icke synes styrelsen försvarligt ur företagsekonomisk synpunkt
att göra ytterligare sänkningar utöver redan vidtagna. Avgiftssänkningar
på ifrågavarande långa avstånd kan nämligen i regel icke beräknas
medföra en så stor ökning av transporternas omfattning, att intäktsbortfallet
kan tänkas bli kompenserat. Den försämring av statens järnvägars ekonomi,
som därmed skulle bli följden, har SJ f. n. ingen möjlighet att kompensera
med överskott från andra taxeområden. Med hänsyn till statens
järnvägars nuvarande ekonomiska läge anser sig styrelsen därför icke -—
utan att SJ erhåller kompensation härför — kunna medverka till några
ytterligare sänkningar av det slag, som taxekommittén föreslår. Som taxekommittén
framhållit, skulle i stället vissa skäl kunna anföras för en upplyftning
av tarifferna på de längre transportavstånden. Ur konkurrenssynpunkt
synes en sådan upplyftning i viss utsträckning möjlig, särskilt ifråga
om större vagnslastsändningar. — Svenska järnvägsföreningen ansluter sig
till järnvägsstyrelsens ståndpunkt i denna fråga.
Specialtariffer och individuella nedsättningar
De allmänna riktlinjerna för införande av specialtariffer och för nedsättningspolitiken
har i allmänhet accepterats. Sålunda uttalar sig ett femtontal
remissorgan i princip för förslaget. Flera remissorgan, representerande handelskammare,
sjöfart, industri och handel, uttrycker dock oro för att ett
genomförande av förslaget kan leda till prisdiskrimination gentemot andra
transportföretag.
Sålunda betonar bl. a. handelskammaren i Stockholm, att det är av största
vikt, att nedsättningspolitiken handhaves på ett sådant sätt, att SJ icke på
ett diskriminerande sätt påverkar i huvudsak likställda företags transporter
och därmed på ett otillbörligt sätt ingriper i konkurrensen mellan företagen
och inom vårt hamnväsende. Enligt handelskammarens bedömande
borde det vara till fördel för alla parter, om enhetligare linjer kunde följas
i nedsättningspolitiken än de hittills tillämpade. I praktiken synes det vid
bedömningen av framställningar om nedsättning vara betydelsefullt, att
järnvägsstyrelsen lar hänsyn till — icke blott som kommittén förordar -—
möjligheterna till ett högt och jämnt kapacitetsutnyttjande utan jämväl vikten
av att SJ försöker bibehålla sådan lönande trafik, som det ur företagets
synpunkt är angeläget att på längre sikt bevara.
Taxor för statliga företag och institutioner
Taxekommitténs förslag tillstyrkes av järnvägsrådet, kommerskollegium,
handelskammaren i Göteborg och Sveriges lantbruksförbund.
Enligt järnvägsstyrelsen torde man kunna tolka kommitténs uttalanden
så, att för fastställandet av ifrågavarande specialtaxor — i den mån sådana
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 77 år 1958
erfordras — bör gälla samma grundläggande principer som för de ordinarie
person- och godstaxorna. Detta är också styrelsens åsikt.
Ifråga om posttransporter anser styrelsen transporttjänsternas art nödvändiggöra
en särskild taxa, då endast i undantagsfall de allmänna taxorna
skulle kunna vara tillämpliga. Emellertid bör vid fastställandet av taxan för
posttransporter gängse taxepolitiska principer gälla. Företagsekonomiskt
motiverade nedsättningar i sålunda fastställd taxa bör liksom hittills kunna
göras av järnvägsstyrelsen.
Enligt generalpoststyrelsens mening synes dess transporter i väsentlig grad
skilja sig från andra statliga företags och institutioners genom att posttransporterna
sker under postverkets vård. Posttransporterna bör därför ställa
sig betydligt billigare för SJ än övriga transporter. Posttransporternas omfattning
och speciella karaktär synes generalpoststyrelsen nödvändiggöra,
att de även i fortsättningen sker under postverkets vård och mot särskild
ersättning. Frågan om posttransportavgifternas rätta avvägning och struktur
är därjämte sedan hösten 1953 föremål för utredning genom post- och järnvägsstyrelsernas
försorg.
Chefen för försvarsstaben anser, att militärtaxan av praktiska skäl bör
bibehållas. — Statskontoret finner denna taxa böra bibehållas med beaktande
av bl. a., att rabatter enligt kommersiella grunder synes motiverade. —
Länsstyrelsen i Norrbottens län och försvarets civilförvaltning anser militärtaxan
kunna slopas.
Företagsekonomiskt icke motiverade taxenedsättningar
Järnvägsstyrelsen, järnvägsrådet, länsstyrelsen i Norrbottens län, handelskammaren
i Göteborg och Svenska järnvägsföreningen anser, att SJ icke bör
bära belastningen av företagsekonomiskt icke motiverade nedsättningar.
1953 års trafikutredning ifrågasätter, huruvida icke det helt övervägande
flertalet av de avgiftsnedsättningar, det här är fråga om — exempelvis nedsättningar
för skolungdom, viss försvarspersonal vid rekreationsresor, dövstumma,
blinda och resenärer enligt den s. k. skyttetaxan — i själva verket
är till viss del trafikvärvande. I de fall, då företagsekonomiskt intresse av
nedsättning saknas, torde nedsättningen ofta kunna slopas eller ock inskränkas
att gälla å tid, då ledig transportkapacitet finnes, varigenom ett företagsekonomiskt
intresse av nedsättningen kan uppkomma. Vid en sådan anordning
blir frågan om ökad ersättning för förlust på ifrågavarande nedsättningar
icke längre aktuell.
Järnvägsstyrelsens befogenheter i fråga om taxeersättningen
Samtliga ca tjugo remissinstanser, som yttrat sig rörande förslaget om
ökade befogenheter för järnvägsstyrelsen i fråga om taxesättningen, har
med undantag av statskontoret tillstyrkt förslaget eller i princip instämt
i taxekommitténs synpunkter. Enligt statskontorets mening bör spörsmålet
om vidgad beslutanderätt för järnvägsstyrelsen på taxeområdet lösas först
i samband med den generella översyn av frågan om behovet av ökade befo
-
29
Kungi. Maj:ts proposition nr 77 år 1958
genheter för affärsverkens styrelser, som nu pågår inom 1953 års utredning
rörande de statliga företagsformerna.
Departementschefen
Statens järnvägars taxor har under de senaste åren varit föremål för allmän
översyn av 1948 års järnvägstaxekommitté. Enligt sina huvuddirektiv
har kommittén haft att utarbeta förslag till nya person- och godstaxor,
som kan förväntas medge skälig avkastning på det bokförda statskapitalet.
Med hänsyn till att överrevisorerna för SJ ifrågasatt, om icke det nuvarande
kravet på avkastning av statsbaneföretaget vore alltför ringa, har
kommittén genom tilläggsdirektiv den 22 juni 1950 erhållit i uppdrag jämväl
att ompröva det anspråk på avkastning, som skäligen bör av statsmakterna
ställas på statsbaneföretaget. I tilläggsdirektiven uttalades även, att det
avskrivningsförfarande, som skulle ligga till grund för kommitténs beräkning
av statens järnvägars kostnader och intäktsbehov, i princip borde grundas
på återanskaffningspriser (nupriser). Härvid förutsattes, att slutlig
ståndpunkt till avskrivningsfrågorna skulle tagas i samband med prövningen
av kommitténs blivande förslag till nya taxor.
Sedan avskrivningarna fr. o. m. budgetåret 1951/52 grundats på återanskaffningspriser,
innebär den gällande ekonomiska målsättningen för statens
järnvägars verksamhet full realekonomisk kostnadstäckning och därutöver
förräntning av det bokförda statskapitalet. Taxorna har i princip bestämts
efter denna målsättning.
Inom ramen för den här angivna ekonomiska målsättningen förutsättes
vinsterna på de trafikstarka bandelarna få utjämna förlusterna på de trafiksvaga.
Denna ordning har tidigare kunnat upprätthållas. Under de senaste
åren har emellertid förlusterna på de trafiksvaga linjerna kommit att utgöra
en allt allvarligare belastning på statsbaneföretagets ekonomi.
De trafiksvaga bandelarnas andel av det totala statliga järnvägsnätet har
— såsom av min tidigare redogörelse framgår — angivits överstiga 40 %
vid 1951 och 1952 års trafikförhållanden. 1953 års trafikutredning, som verkställt
en inventering av de trafiksvaga bandelarna på basis av 1955 års
prestationsuppgifter, har beräknat att för nämnda år minst 5 381 km järnvägar
eller 39,1 % av den detta år totalt trafikerade banlängden utgjorde
trafiksvaga linjer. Trafikarbetet i bruttotonkm på dessa linjer uppgick endast
till 3,9 % av statens järnvägars totala trafikprestation (exklusive malmtrafiken
på malmbanan). Såväl järnvägsstyrelsen som 1953 års trafikutredning
har vid sina beräkningar kommit till, att underskottet på de trafiksvaga
bandelarna, som av taxekommittén vid 1955 års kostnads- och taxenivå
uppskattats till 200 milj. kr., i dag icke kan anses vara för högt beräknat.
SJ har för att täcka de förluster, som uppstått på betydande delar av
järnvägsnätet, måst kompensera sig genom avsevärt högre taxor på de ekonomiskt
bäriga linjerna än vad som i och för sig betingas av dessa linjers
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1958
kostnads- och konkurrensförhållanden. Trafikanterna på det trafikstarka
nätet har härigenom fått vidkännas en relativt hög taxenivå. Självfallet har
järnvägens förmåga att konkurrera om sådana transportuppdrag, för vilka
den har större naturliga förutsättningar än andra transportmedel, därigenom
försvagats.
Genom den under senare år hastigt växande bilismen har konkurrenssituationen
mellan de olika landtransportmedlen förändrats. Bilismen har
framförallt på korta avstånd bl. a. genom den service, som erbjudes genom
dörr-till-dörr transporterna, kommit att bjuda järnvägen en allt hårdare
konkurrens. Beträffande såväl person- som godstrafiken har en betydande
transportavledning från järnväg till landsväg ägt rum. På sistone har också
flyget, särskilt i inrikes trafik, ökat sin andel av persontrafikunderlaget.
Det är denna utveckling, som under de senaste åren lett till ett starkt
försämrat driftresultat för SJ. För budgetåret 1956/57 skulle ett underskott
av ca 61 milj. kr. ha uppkommit, om avskrivningar enligt återanskaffningsprincipen
hade verkställts. Då räntan på det bokförda statskapitalet för
nämnda budgetår beräknats uppgå till ca 60 milj. kr., uppvisade statens
järnvägars rörelse realiter ett driftunderskott av icke mindre än ca 121 milj.
kr. För budgetåret 1957/58 kan vid avskrivningar enligt återanskaffningsprincipen
ett underskott av ca 100 milj. kr. beräknas uppkomma. Om hänsyn
tages jämväl till statens ränteutgifter, kan underskottet uppskattas till
sammanlagt 165 milj. kr. Tilläggas bör att härvid medräknats även den
ökning av intäkterna, som de fr. o. m. den 1 februari 1958 ikraftträdda taxehöjningarna
beräknas föranleda.
Den för statsbaneföretaget uppställda ekonomiska målsättningen har sålunda
under de senaste åren icke kunnat uppfyllas. Möjligheten att genom
en väsentligt höjd taxa öka intäkterna till en nivå, som givit full kostnadstäckning,
har icke ansetts föreligga, då en sådan åtgärd sannolikt skulle ha
lett till ett avsevärt ökat trafikbortfall. Såvida icke konkurrenssituationen
skulle radikalt förändras till järnvägarnas fördel — vilket inga tecken f. n.
tyder på synes man, vid bibehållande i huvudsak av det nuvarande statsbanenätet,
ej heller för framtiden kunna räkna med att genom taxehöjningar
nå det eftersträvade målet: balans mellan intäkter och kostnader för
statsbaneföretaget i dess helhet.
För en provisorisk lösning av här angivna problem har taxekommittén,
som i princip ansett den nu gällande målsättningen för statsbaneföretaget
riktig, förordat, att ett skäligt avvägt statsbidrag skall utgå till SJ som ersättning
för upprätthållandet av trafik på de trafiksvaga bandelarna. Detta
statsbidrag, som enligt kommitténs mening i statens järnvägars bokföring
bör upptagas som trafikinkomst, skulle möjliggöra, att den nu gällande
målsättningen för statens järnvägars verksamhet kunde bibehållas. Kommittén
har ansett, att statsbidraget bör bestämmas till hälften av det uppskattade
underskottet å de trafiksvaga bandelarna eller till 100 milj. kr. Ett bidrag
av denna storlek erfordras enligt kommitténs beräkningar för att vid ge
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1958
31
nomförande av dess förslag till nya taxor och under i övrigt dåvarande förutsättningar
den gällande målsättningen för statsbaneföretaget skall kunna
uppfyllas. Såsom förut framhållits bär kommittén ansett att det föreslagna
bidraget skall vara endast en provisorisk, icke en slutlig lösning av problemet.
Vad beträffar återstoden av underskottsbeloppet, 100 milj. kr., har
kommittén förutsatt, att denna skall kunna täckas inom den framlagda nya
taxans ram.
Därest för något år underskott skulle uppstå på rörelsen, bör enligt taxekommittén
tillämpas ett system för resultatutjämning mellan goda och dåliga
år, innebärande att ett underskott regleras via avskrivningsmedlen och
att en på detta sätt uppkommen brist i avsättningarna enligt nupriser föres
»inom linjen». Under år med god avkastning skulle sålunda överskott redovisas
först sedan dels full avsättning enligt nupriser verkställts, dels »inom
linjen» förda avsättningar återhämtats. Kommittén har vidare förordat, att
den kvarstående brist i avskrivningarna, som uppstått under perioden 1946—- 1951, får planmässigt återhämtas genom att under de närmaste åren vid
SJ eventuellt uppkommande överskott får tagas i anspråk för extra avsättningar,
intill dess den föreliggande bristen i avsättningarna till fullo återhämtats.
I det stora flertalet remissyttranden tillstyrkes, att den nu gällande målsättningen
för statsbaneföretaget i princip skall tillämpas även för framtiden.
Likaledes råder i stort sett enighet därom, att SJ måste kompenseras
för upprätthållandet av den på stora delar av järnvägsnätet klart olönsamma
driften. Olika åsikter har emellertid kommit till uttryck rörande det sätt på
vilket kompensation bör utgå. Under det att vissa remissinstanser uttalat
sig för att SJ skall erhålla täckning för underskott endast i den mån sådana
verkligen uppstått på den totala rörelsen, har andra remissinstanser anslutit
sig till taxekommitténs förslag om ett årligt bidrag, varvid dock från
vissa håll starkt understrukits, att ett sådant bidrag icke får verka hindrande
på rationaliseringssträvandena.
1953 års trafikutredning, som tillstyrkt statsbidraget, har föreslagit att
detta får utgå under en provisorietid av tre år, efter vilken tid slutliga
förslag på det trafikpolitiska området torde ha hunnit framläggas.
I likhet med taxekommittén och det stora flertalet remissinstanser anser
jag, att den gällande målsättningen för statens järnvägars verksamhet bör
bibehållas, vilket innebär bl. a., att avskrivningar i princip skall göras enligt
nupriser. Målsättningen för järnvägsföretaget innebär alltså, att det investerade
statskapitalet skall förräntas. Såsom riksräkenskapsverket påpekat
bör förräntningen därvid beräknas efter den räntefot, till vilken förräntningskravet
bestämts för statens investeringar i allmänhet, d. v. s. f. n. 4 %
(se även prop. 1958: 1; bil. 19; s. 1 och 2).
Såsom framhållits i det föregående föreligger emellertid under nuvarande
förhållanden icke möjlighet att genom ytterligare höjning av taxorna inbringa
de inkomster, som erfordras för att helt uppfylla nämnda målsätt
-
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1958
ning. Med hänsyn härtill synes mig motiverat, att SJ — såsom föreslagits —
erhåller viss kompensation för sådana icke företagsekonomiskt motiverade
prestationer, som statsbaneföretaget har att utföra. Ifrågavarande kompensation
torde lämpligen böra anknytas till de av taxekommittén redovisade
förlusterna till följd av upprätthållandet av trafik på trafiksvaga järnvägslinjer.
Genom här avsedd kompensation beredes SJ samtidigt möjlighet att
bättre än vad nu är fallet anpassa taxorna efter kostnads- och konkurrensförhållandena
på det trafikstarka järnvägsnätet. Härigenom kan också förutsättningar
skapas för en friare konkurrens mellan de olika transportmedlen,
varigenom så goda och billiga kommunikationer som möjligt kan tillhandahållas
allmänheten. Även om i dagens läge en högre kompensation än det
föreslagna beloppet om 100 milj. kr. i och för sig kunde synas befogad, vill
jag tillstyrka ett statsbidrag med detta belopp. Jag förordar sålunda, att ett
anslag om 100 milj. kr. upptages på riksstaten för budgetåret 1958/59 för
nu angivet ändamål. Anslaget synes — med viss ändring i förhållande till
vad som preliminärt föreslagits i årets statsverksproposition — böra uppföras
under rubriken: Driftbidrag till statens järnvägar. Jag vill kraftigt understryka,
att här ifrågavarande bidragsgivning bör betraktas som ett utpräglat
provisorium och icke som en defintiv lösning. Jag förutsätter sålunda,
att bidragsfrågan omprövas av statsmakterna i samband med att ställning
tages till 1953 års trafikutrednings kommande förslag.
Statens järnvägars intäkter har fram till budgetåret 1956/57 under en
följd av år överstigit kostnaderna med endast obetydliga belopp. Ej heller
med den av mig nyss förordade bidragsgivningen kan någon betryggande
marginal mellan intäkter och kostnader förväntas uppkomma. Man torde
därför få räkna med att mycket små variationer i intäkts- och kostnadsnivån
kommer att medföra risk för underskott i rörelsen och att till följd
därav fulla avskrivningar enligt nupriser icke kan verkställas. Enligt min mening
måste dock principen om fulla avskrivningar enligt nupriser upprätthållas
för att en rättvisande resultatredovisning för statsbaneföretaget skall
ernås. Det förslag till reglering av underskott i rörelsen, som taxekommittén
förordat, synes i nuvarande järnvägsekonomiska läge icke ge tillräcklig garanti
för avskrivningarnas fullgörande. Jag kan därför icke ansluta mig till
kommitténs förslag i denna punkt. I stället förordar jag, att för det fall ett
underskott något år skulle uppstå ett anslag för täckning härav får — i likhet
med vad som skett för budgetåret 1957/58 — anvisas på driftbudgeten.
— Frågan om extra avsättningar för inhämtning av den kvarvarande bristen
i avsättningarna för perioden 1946—1951 torde vid överskott i rörelsen få bedömas
i varje särskilt fall efter framställning till Kungl. Maj:t. På enahanda
sätt torde få förfaras med den brist i avskrivningarna, som uppkommit under
budgetåret 1956/57.
Taxekommittén samt vissa remissinstanser, särskilt statskontoret, järnvägsstyrelsen,
riksgäldsfullmäktige, 1953 års trafikutredning och landsorganisationen
har kraftigt understrukit, att utvecklingen av statens järn
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1958
33
vägars ekonomi nödvändiggör nedläggning av trafiksvaga bandelar i ökad
omfattning. Behovet av en hastigare nedläggningstakt har likaledes framhävts
av överrevisorerna för SJ i deras berättelse rörande granskningen av
statens järnvägars räkenskaper och förvaltning under budgetåret 1956/57.
För egen del anser jag, att rationaliseringsverksamheten vid SJ bör bedrivas
med kraft och omfatta alla delar av rörelsen. Det vikande trafikunderlaget
kan därvid befinnas nödvändiggöra omläggning av och inskränkning i
tågförbindelser, indragning av stationer samt nedläggning helt eller delvis
av trafiksvaga bandelar, Rationaliseringsverksamheten får sålunda icke
stoppas upp av det skälet, att SJ såsom kompensation för förpliktelsen att
driva trafiksvaga handelar erhåller ett statsbidrag på avsevärt belopp. Man
bör i stället inrikta sig på en ökad rationaliseringsverksamhet omfattande såväl
kapacitetshöjningar på de trafikstarka järnvägslinjerna som inskränkningar
i fråga om det trafiksvaga bannätet.
Jag anser mig böra särskilt poängtera, att den nödvändiga ekonomiska anpassningsprocessen
till de förändrade konkurrensförhållandena på transportmarknaden
icke endast bör inriktas på sådana åtgärder soin syftar till kostnadsbesparingar,
exempelvis bandelsnedläggningar, tågindragningar och dylikt.
Enligt min mening är det av största vikt, att strävandena att förbättra
järnvägsföretagets ekonomi även lar sikte på en intensifierad trafikvärvning
och andra försäljningspolitiska åtgärder, såsom en förkortning av transporttiderna
inom godstrafiken, ytterligare trafikattraherande service inom
persontrafiken etc. Ehuru den nuvarande järnvägsledningen vidtagit åtgärder
av här angivet slag, anser jag mig likväl böra kraftigt understryka betydelsen
av att den trafikvärvande och försäljningspolitiska sidan av statens
järnvägars verksamhet bedrives energiskt och målmedvetet. Ansträngningarna
för ökad trafikvärvning och aktiv försäljningspolitik torde underlättas
vid ett genomförande av föreliggande förslag till nya taxor med dess utvidgning
av statsbaneföretagets rörelsefrihet på taxepolitikens område.
Enligt min mening får frågor om nedläggning av trafiksvaga bandelar
icke ses enbart ur rent järnvägsekonomiska synpunkter utan måste bedömas
även ur sociala, kulturella och näringspolitiska aspekter. En i och
för sig järnvägsekonomiskt fördelaktig nedläggning kan också komma
att aktualisera så omfattande investeringar i vägtrafikapparaten, att möjligheterna
att genomföra mer räntabla eller eljest angelägna investeringar
begränsas. Om en nedläggning bedömes vara ofrånkomlig, måste samtidigt
tillses, att de av nedläggningen berörda bygdernas trafikförsörjning likväl
blir tillfredsställande. Vägar kan l. cx. behöva förbättras och nya busslinjer
inrättas. Skäl kan enligt min mening tala för att även frågan om taxesättningen
på den ersättningstrafik, som vid nedläggning av järnväg kan bli
erforderlig, ägnas särskild uppmärksamhet. Denna fråga, som även kan
aktualisera ett finansieringsproblem, synes mig vara av den art, att den
torde få övervägas av 1953 års trafikutredning, som enligt vad jag erfarit
också upptagit frågan till särskild prövning.
Vad beträffar nedläggningsundcrsökningarna vill jag för undanröjande
av missförstånd påpeka, att igångsättande av eu undersökning om en viss
;j Jiihang till riksdagens protokoll 19.r)S. I somI. Yr 77
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1958
järnvägs ekonomiska bärighet givetvis icke får, såsom på en del håll skett,
tolkas som ett förhandsbeslut, att järnvägen i fråga skall läggas ner.
Nedläggningsundersökningarna bör enligt min mening i möjligaste mån
koncentreras till sådana trafikområden, där vägnät och befintliga busslinjer
synes skapa de bästa förutsättningarna för ett överförande av trafiken från
järnväg till landsväg. Med hänsyn till att den huvudsakliga trafiken i nu
avsedda områden i praktiken redan överflyttats från järnväg till landsväg
torde en total nedläggning av järnvägstrafiken här merendels kunna ske utan
nämnvärt förfång för bygden och dess näringsliv. Den på en trafiksvag bana
kvarvarande trafiken torde i dessa fall ofta utan svårighet kunna överföras
till landsväg utan extraordinära åtgärder för landsvägsnätets upprustning,
d. v. s. erforderlig förbättring av vägnätet kan i regel ske inom ramen för
den ordinarie vägbyggnadsverksamheten. I den mån emellertid i vissa fall
en extraordinär upprustning av vägnätet erfordras, synes kostnaderna härför
böra bestridas i särskild ordning. I årets statsverksproposition har därför
under anslaget till Vissa vägbyggnadsarbeten (bil. 8; p. 12) upptagits medel
för att möjliggöra extraordinära väginvesteringar i samband med järnvägsnedläggningar.
Taxekommittén bär i sina taxeförslag icke föreslagit någon radikal förändring
i de nuvarande grunderna för taxorna. De förslag till modifieringar
i nämnda grunder, som framlagts av kommittén, har i huvudsak accepterats
av remissmyndigheterna. De nya järnvägstaxorna bör enligt min mening
utformas i stort sett efter de allmänna riktlinjer, som kommittén förordat.
Jag förutsätter vidare, att järnvägsstyrelsen vid den överarbetning av
taxeförslagen, som f. n. pågår inom styrelsen, tar under övervägande de synpunkter
och förslag, som framlagts i remissyttrandena. Sedan järnvägsstyrelsen
avgivit sitt förslag, torde ärendet få underställas Kungl. Maj :t för
prövning och avgörande.
Slutligen får jag anmäla, att frågan om Roslagsbanans förvaltningsform,
som ansetts böra anstå till dess ställning tagits till taxekoinmitténs förslag,
lämpligen bör upptagas till förnyat övervägande i samband med budgetbehandlingen
hösten 1958.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen
att till Driftbidrag till statens järnvågar för budgetåret
1958/59 under sjätte huvudtiteln anvisa ett anslag av
100 000 000 kr.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Nils Engdahl
Stockholm 1958. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner
580214
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.