Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ersättning för krigsskada å egendom

1958-01-10 · 110 sidor, varav 108 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 108 av 110 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1958 A:82, Med förslag till lag om ersättning för krigsskada å egendom

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

1

Sr 82

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ersättning för krigsskada å egendom; given Stockholms

slott den 14 februari 1958.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda i statsrådet och

lagrådet förda protokoll, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag

till lag om ersättning för krigsskada å egendom.

GUSTAF ADOLF

Gunnar Lange

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges, såsom ett led i den pågående beredskapsplaneringen,

förslag till ny lag om krigsskadeskyddet avsedd att ersätta 1940 års

lag om krigsskadeersättning vilken är föråldrad. I den nya lagen lägges

tyngdpunkten vid den administrativa och organisatoriska reglering, som

visat sig nödvändig från beredskapssynpunkt. Lagen innehåller icke några

regler om finansieringen av krigsskadeersättningarna och lämnar öppet vilken

finansieringsmetod, försäkringsmässig eller skattemässig, som skall användas.

Enligt förslaget bibehålies krigsskadenämnden såsom det centrala krigsskadeorganet.

Nämnden avgör i princip slutgiltigt om ersättning skall utgå

ävensom ersättningens storlek. Kungl. Maj :t ges befogenhet att vid sidan om

nämnden inrätta ett rådgivande organ med främsta uppgift att till ledning

för bl. a. krigsskadenämnden och de civila försäkringsanstalterna lämna

auktoritativa utlåtanden i frågor rörande gränsdragningen mellan krigsskadeskyddet

och det vanliga försäkringsskyddet.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 82

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 dr 1958

Den föreslagna lagen är i princip tillämplig på all egendom, fast som lös.

Undantag göres dock för bl. a. penningar och värdepapper samt viss mera utpräglad

lyxegendom. Lagen omfattar icke statlig egendom. Icke heller har

det ansetts motiverat att den kommunala egendomen underkastas den ordinära

proceduren i krigsskadeärenden. Utjämningen av kommunernas krigsskador

avses i stället skola ske efter särskilda grunder i samband med det

statliga stödet till kommunerna efter ett krig.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1958

3

Förslag

till

Lag om ersättning för krigsskada å egendom

Härigenom förordnas som följer.

Om ersättningen

1 §•

För krigsskada å egendom som finnes här i riket skall, i den mån skadan

ej gottgöres i annan ordning, beredas ersättning av statsmedel enligt grunder

som bestämmas av Konung och riksdag.

Med krigsskada förstås i denna lag skada i följd av krig mellan riket och

främmande makt eller mellan främmande makter, så ock skada i följd av

handling som finnes hava ägt samband med sedermera utbrutet krig.

2 §.

Ersättning utgår även för krigsskada, som utom riket tillfogats

a) svenskt fartyg eller luftfartyg på resa mellan orter här i riket utan

anlöpande av utrikes ort och egendom som medföres på resan; samt

b) svenskt fartyg under yrkesmässigt bedrivet fiske och egendom som därvid

medföres.

3 §•

1 mom. Denna lag äger icke tillämpning på

a) staten tillhörig egendom, dock att under lagen inbegripas staten tillhörig

utarrenderad jordbruksfastighet och fastighet som innehaves med

tomträtt eller vattenfallsrätt eller med åborätt eller eljest ständig eller ärftlig

besittningsrätt;

b) kommun eller annan menighet tillhörig egendom, dock att under lagen

inbegripas i sådan allmän ägo befintlig utarrenderad jordbruksfastighet

och fastighet som innehaves med tomträtt eller med ständig eller ärftlig besittningsrätt;
c)

penningar, aktier, obligationer och andra fordringsbevis; samt

d) smycken, ädla stenar och äkta pärlor, där ej sådan egendom är föremål

för yrkesmässig verksamhet.

2 mom. Lagen äger icke heller tillämpning i fråga om fartyg, luftfartyg

eller annan egendom i fall, då transportförsäkring mot krigsrisk kan erhållas

jämlikt lagen den 10 mars 1939 om statlig krigsförsäkring in. in. och med

stöd därav meddelade bestämmelser.

3 mom. Från lagens tillämpning undantagas jämväl utländska fartyg och

luftfartyg samt egendom som medföres ombord, så ock främmande stat tillhörig

egendom.

Konungen äger förordna, att från lagens tillämpning skall undantagas annan

utländsk egendom som direkt eller genom förmedling av juridisk person

helt eller till större delen äges av medborgare eller juridisk person i viss

främmande stat.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

4 §•

I fråga om rätt till utfallande ersättningsbelopp skall, där ej nedan annorlunda

stadgas, i tillämpliga delar lända till ef terrättelse vad enligt lagen den

8 april 1927 om försäkringsavtal gäller beträffande skadeförsäkring.

Avser ersättningen krigsskada å fast egendom eller byggnad som utgör

tillbehör till tomträtt eller vattenfallsrätt och besväras egendomen av sökt

eller beviljad inteckning för fordran, vare egendomens ägare utan hinder av

inteckningen berättigad att själv uppbära ersättningen, där skadan ej översteg

en tiondel av egendomens värde. Var skadan större, skall i tillämpliga delar

gälla vad som stadgas i lagen den 8 april 1927 om inteckningshavares rätt till

betalning ur ersättning, som utgår på grund av brandförsäkringsavtal.

Vad i andra stycket sägs om inteckningshavare gälle ock, såvitt angår fast

egendom, den som för ogulden köpeskilling äger fordran med förmånsrätt

som avses i 11 kap. 2 § jordabalken.

Utan hinder av bestämmelserna i denna paragraf må såsom villkor för

utbetalning av ersättning föreskrivas att den användes för återuppförande

av byggnad eller därmed jämförlig åtgärd, såframt ej därigenom panthavares

eller annan sakägares säkerhet i väsentlig mån åsidosättes.

5 §•

Har i vederbörlig ordning meddelad föreskrift, vars iakttagande är ägnat

att förebygga eller begränsa krigsskada, åsidosatts, må, där ej särskilda

skäl föranleda till annat, ersättning för sådan skada åtnjutas endast om

och i den mån skadan, efter vad antagas må, skulle hava inträffat även om

föreskriften blivit iakttagen.

Ersättningen må ock jämkas efter vad som prövas skäligt, när någon eljest

genom bristande omsorg om egendomen medverkat till skadan.

6 §.

Har försäkringsgivare på grund av skadeförsäkring för annat än krigsrisk

ersatt krigsskada, inträder försäkringsgivaren i den rätt till ersättning,

som jämlikt denna lag skolat tillkomma den skadelidande.

Statens krigsskadenämnd

7 §•

Ärenden rörande ersättning för krigsskada prövas och avgöras av en för

riket gemensam nämnd (statens krigsskadenämnd). Krigsskadenämndens

beslut må ej överklagas; dock må den, som ej åtnöjes med nämndens beslut

i fråga om vem rätten till ersättning skall tillkomma, väcka talan därom vid

domstol inom en månad från det han fick del av beslutet.

De bestämmelser som utöver denna lag erfordras om nämndens organisation

och verksamhet meddelas av Konungen.

8 §•

I krigsskadenämndens beslut rörande ersättning skola deltaga minst tre

ledamöter, av vilka åtminstone en skall hava utövat domarämbete. Ärende,

i vilket fordrad ersättning icke överstiger ettusen kronor och vilket ej är

av principiell betydelse, må dock avgöras av nämndens ordförande eller vice

ordförande eller av ordförande å avdelning inom nämnden.

9 §•

Vad i rättegångsbalken stadgas angående jäv mot domare och omröstning

i tvistemål i överrätt skall i tillämpliga delar gälla med avseende på krigsskadenämnden.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

5

10 §.

Konungen äger förordna om inrättande av ett rådgivande organ med uppgift

att avgiva utlåtanden i frågor huruvida viss skada är att anse såsom

krigsskada så ock i sådana frågor om försäkringsgivares ansvarighet, som

hava samband därmed.

Förfarandet i krigsskadeärenden

11 §•

Den som vill begära ersättning för krigsskada skall inom tre månader

efter erhållen kännedom om skadan anmäla skadan hos krigsskadenämnden

eller den som nämnden anvisar. Äro flera som vilja bevaka rätt till ersättning,

är tillfyllest att någon av dem anmäler skadan. Sker ej anmälan inom

sagda tid, bortfaller rätten till ersättning, om ej underlåtenheten kan anses

ursäktlig.

Vid anmälan skall, såvitt möjligt, fogas av trovärdiga personer bestyrkt

redogörelse för den skadade egendomens beskaffenhet före skadan samt skadans

uppkomst, art och omfattning.

Försäkringsgivare som vill begagna sig av sin rätt enligt 6 § skall göra

anmälan därom hos krigsskadenämnden inom tre månader från det han

utgav ersättningen eller från den senare tidpunkt, då han erhöll kännedom

om de omständigheter på vilka hans rätt grundas.

12 §.

Krigsskadenämnden skall sörja för erforderlig utredning och värdering

av skadan.

Är skadan ringa, må särskild värdering underlåtas, om utredningen ändock

kan anses tillfyllest.

13 §

Värdering skall verkställas av en eller flera värderingsmän som krigsskadenämnden

utser och ske i enlighet med anvisningar som Konungen

eller, efter Konungens bemyndigande, nämnden meddelar.

Utlåtande över värderingen skall utan dröjsmål tillställas nämnden. Det

skall på lämpligt sätt delgivas envar som anmält skadan eller eljest i anledning

därav framställt anspråk hos nämnden.

14 §.

Den som är missnöjd med verkställd värdering äger inom tid som krigsskadenämnden

bestämmer inkomma med påminnelser och den ytterligare

utredning som han vill åberopa.

Nämnden är oförhindrad att föranstalta om ny värdering.

15 §.

Till utredning i ärende angående ersättning för krigsskada må vid allmän

underrätt höras vittnen och sakkunniga. Genom rättens försorg skall sakägare

som hos krigsskadenämnden framställt anspråk i anledning av skadan

kallas till förhöret samt underrättelse härom tillställas nämnden.

16 §.

Ersättning för krigsskada utbetalas av krigsskadenämnden.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

17 §.

Finner krigsskadenämnden att beslut, varigenom ersättning helt eller

delvis vägrats, blivit oriktigt till följd av nämndens förbiseende eller ofullständig

utredning eller av annan anledning, äger nämnden upptaga ärendet

till förnyad prövning.

18 §.

För belopp som krigsskadenämnden utbetalat i ersättning för krigsskada

inträder nämnden i den rätt till ersättning, som den skadelidande må hava

mot annan.

Särskilda bestämmelser

19 §.

Det åligger svenskt försäkringsbolag och utländsk försäkringsanstalt med

rätt att driva försäkringsrörelse här i riket att på sätt och i den utsträckning

krigsskadenämnden beslutar och mot ersättning, som Konungen bestämmer,

biträda nämnden i dess verksamhet.

20 §.

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen

eller, efter Konungens bemyndigande, av krigsskadenämnden.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit av trycket i Svensk författningssamling.

Genom denna lag upphäves lagen den 21 juni 1940 (nr 540) om krigsskadeersättning.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

7

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

10 januari 1958.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell,

Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Netzén,

Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, fråga om ny lagstiftning

rörande krigsskadeskyddet samt anför därvid följande.

I. Inledning

I syfte att skapa ekonomiskt skydd mot förluster på grund av krigsskada

å egendom antog statsmakterna kort tid efter det senaste världskrigets utbrott

lagen den 21 juni 1940 (nr 540) om krigsskadeersättning. Lagen, som

i princip bygger på att ersättning för krigsskadad egendom skall beredas

genom en statlig krigsförsäkring, gäller med vissa under krigsåren vidtagna

jämkningar alltjämt.

Den 13 november 1953 uppdrog Kungl. Maj :t åt försäkringsinspektionen

att i samråd med riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och statens

krigsskadenämnd verkställa en allmän översyn av lagstiftningen rörande

krigsskadeskyddet samt att till Kungl. Maj :t inkomma med de förslag, som

kunde föranledas därav.

Utredningsarbetet har huvudsakligen bedrivits inom en särskild arbetsgrupp,

i vilken ingått, från försäkringsinspektionen generaldirektören R.

Sterner samt byråcheferna G. Brundin och L. Vogel, från riksnämnden för

ekonomisk försvarsberedskap kanslichefen W. von Schwerin och från statens

krigsskadenämnd dess ordförande, försäkringsdirektören O. H. Appeltofft.

Vid några av arbetsgruppens sammanträden har därjämte närvarit inspektionens

övriga ledamöter, nämligen byråchefen O. Vinell, bankdirektören

Å. Lundgren och dispaschören P. G. Hasselrot, den sistnämnde sedermera

efterträdd av civilekonomen A. Henrikson, samt krigsskadenämndens

vice ordförande, häradshövdingen E. Hörstadius. Samrådet med riksnämnden

och krigsskadenämnden har i övrigt inskränkt sig till uppkomna principspörsmål.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

Försäkringsinspektionen har med skrivelse i januari 1957 avgivit betänkande

»Krigsskada å egendom» (SOU 1957:5). I betänkandet framlägges

förslag till bl. a. ny lagstiftning i ämnet. Lagförslaget torde få som bihang

fogas vid detta protokoll.

Vid betänkandet har fogats särskilt yttrande av Vogel. Yttrandet har i

viss del biträtts av Brundin.

över betänkandet har, efter remiss, yttranden avgivits av hovrätten för

Nedre Norrland, hovrätten för Västra Sverige, civilförsvarsstyrelsen, kammarkollegium,

statskontoret, bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen,

domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, statens jordbruksnämnd, kommerskollegium,

sjöfartsstyrelsen, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap,

järnvägsstyrelsen, luftfartsstyrelsen, fiskeristyrelsen med statens

fiskeriförsök, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs,

Malmöhus, Värmlands, Västernorrlands och Norrbottens län, statens

krigsskadenämnd, statens krigsförsäkringsnämnds likvidatorer, Svenska

skeppshypotekskassan, nämnden för statens lånefond för den mindre skeppsfarten,

fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, Sveriges

allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Svenska

bostadskreditkassan, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas

förbund, Svenska landstingsförbundet, Sveriges allmänna exportförening,

Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund,

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges lantbruksförbund,

Svensk industriförening, Kooperativa förbundet, Svenska försäkringsbolags

riksförbund, Socken- och Häradsbrandbolagens riksförbund,

Folksam, Landsorganisationen i Sverige, Svenska järnvägsföreningen, Svenska

bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges fastighetsägareförbund,

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Sveriges allmännyttiga

bostadsföretag samt Kungl. automobilklubben.

Kommerskollegium har bifogat utlåtanden från Stockholms handelskammare,

Östergötlands och Södermanlands handelskammare, Smålands och

Blekinge handelskammare, Gotlands handelskammare, Skånes handelskammare,

handelskammaren i Göteborg, handelskammaren i Karlstad, handelskammaren

för Örebro och Västmanlands län samt Västernorrlands och

Jämtlands läns handelskammare. Sjöfartsstyrelsen har bilagt utlåtanden

från Sveriges redareförening och Kanalflottans rederiförening samt luftfartsstyrelsen

yttrande från Scandinavian Airlines System. Vidare har länsstyrelsen

i Stockholms län bifogat yttrande från Stockholms läns brandstodsbolag

samt länsstyrelsen i Norrbottens län yttrande från Luleå stads drätselkammare

och skogsvårdsstyrelsen i länet, varjämte Sveriges allmänna

hypoteksbank överlämnat yttranden från Skånska hypoteksföreningen, Mä1

arprovinsernas hypoteksförening, Älvsborgs m. fl. läns hypoteksförening

och Norrlands hypoteksförening.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1958

9

II. Gällande krigsskadelagstiftning

Enligt lagen den 21 juni 1940 (nr 540) om krigsskadeersättning (ändrad

genom lagar den 6 december 1940, nr 940, den 30 april 1943, nr 209, den 3

december 1943, nr 808, den 2 juni 1944, nr 248, och den 20 april 1945, nr

122) skall för skada å egendom i följd av krig, vari riket kommit, beredas

ersättning genom statlig krigsförsäkring, i den mån skadan ej gottgöres i

annan ordning. Ersättning kan också utgå för krigsskada under neutralitetstid.

Ersättning utgår i princip blott för skada som inträffat inom landet,

men för vissa fiskefartyg kan ersättning utgå även för skada som drabbar

fartyget när det nyttjas till fiske utanför territorialgränsen (1 § samt 45—

51 §§).

Lagen äger icke tillämpning å följande egendom (2 § 1 mom. och 25 §

2 mom.):

1) nationalparker och såsom naturminnesmärken fridlysta områden;

2) staten tillhörig egendom, dock att under bestämmelserna i lagen inbegripas

staten tillhörig utarrenderad jordbruksfastighet och fastighet, som

innehaves med tomträtt eller vattenfallsrätt eller med åborätt eller eljest

ständig eller ärftlig besittningsrätt;

3) kommun eller annan menighet tillhöriga allmänna platser, så ock begravningsplatser;
4)

kommuns eller annan menighets byggnader för allmän styrelse eller

förvaltning ävensom för kultur- eller rättsvård, ordning eller säkerhet, fattigvård,

barnavård, sundhetsvård, religionsvård eller undervisning, så ock

för byggnaderna avsedd lös egendom;

5) i jordeboken upptaget fiskeri, varmed äganderätt till grunden ej är

förenad, samt frälseränta;

6) främmande stat tillhörig egendom;

7) penningar, aktier, obligationer och andra fordringsbevis;

8) fartyg (båt, pråm), vilket är avsett att nyttjas till handelssjöfart eller

resandes fortskaffande eller till annat ändamål, som med handelssjöfarten

äger gemenskap, såsom bogsering, isbrytning, bärgnings- eller dykeriföretag,

så ock fiskefartyg, som har en bruttodräktighet av minst tjugu registerton,

ävensom ombord å sålunda undantagna fartyg befintliga tillbehör;

9) luftfartyg;

10) smycken, ädla stenar och äkta pärlor.

Vidare undantages vissa kommunikationsanstalter, nämligen för allmän

trafik avsedd eller upplåten kanal, spårväg eller annan farväg — dock ej

järnväg eller flygplats — samt allmän farled och allmän flottled jämte

tillhörande byggnader, anläggningar och markområden (2 § 2 inom.). Dessutom

äger Kungl. Maj:t undantaga egendom, som direkt eller genom förmedling

av juridisk person helt eller till största delen äges av medborgare

i viss främmande stat (2 § 4 inom.).

Frågor rörande krigsförsäkring enligt lagen handlägges av statens krigsskadenämnd

(3 §).

Den egendom, som omfattas av lagen, är uppdelad på fyra skilda grupper,

som brukar benämnas respektive fastighetskollektivet (2 kap.), varu
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungi. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

kollektivet och maskinkollektivet (3 kap.) samt lösörekollektivet (4 kap.).

Kollektiven är i princip självförsörjande, d. v. s. ersättningen skall i första

hand finansieras med avgifter för den egendom som omfattas av respektive

kollektiv. För varje kollektiv finns särskilda regler om bidragsplikt, avgiftsuppbörd,

ersättningsgrunder o. dyl.

Fastighetskollektivet omfattar icke blott fast egendom i egentlig mening

(enligt lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast egendom är att hänföra)

utan även byggnader och för stadigvarande bruk avsedda elektriska

anläggningar, oavsett att de icke är hänförliga till fast egendom; såsom fastighet

anses dock icke byggnad å mark, för vilken ägaren enligt kommunalskattelagen

icke är skattskyldig, därest byggnadens värde understiger 500

kronor. I kollektivet ingår vidare vissa lösa inventarier och lager, nämligen

dels levande och döda inventarier, avsedda för jordbruk eller trädgårdsskötsel,

dels ock jordbruks-, trädgårds- och skogsprodukter, som utvunnits

på den fastighet, där produkterna förvaras eller på fastighet i sambruk

med denna (5 §).

Värdering av krigsskadorna skall ske efter grunder, som Kungl. Maj:t

fastställer (6 §). Ersättning utbetalas efter krigets slut å tid, som Kungl.

Maj :t och riksdag beslutar. Krigsskadenämnden medges dock viss rätt att

av medel, som för ändamålet må komma att ställas till förfogande, helt eller

delvis utbetala ersättning redan under kriget. Å ersättningsbelopp, som

ej utbetalts inom sex månader från krigets slut, skall ränta utgå (7 §).

Ersättningen jämte ränta och kostnader finansieras genom krigsskadebidrag,

som erlägges efter krigets slut. Bidrag utgår för fastighet, som omfattas

av kollektivet, men ej för däri ingående lös egendom. Bidraget, som

betalas kalenderårsvis under högst tio år, bestämmes av krigsskadenämnden.

Det får uppgå till högst en halv procent för år av fastighetens taxeringsvärde

eller motsvarande värde (10 §).

Skyldighet att erlägga krigsskadebidrag åligger i regel fastighetens ägare

(11 §). För bidraget åtnjuter staten förmånsrätt i fastigheten (14 §). Bidragen

uppbäres i samband med kronouppbörden (15 §). Räcker ej bidragen

att täcka skadorna jämte administrationskostnaderna, skall ersättningarna

jämkas (8 §). Staten svarar för belopp, varmed ersättningarna

kan komma att överstiga inflytande krigsskadebidrag (13 §).

Till varukollektivet räknas varor, varmed avses ej blott handelsvaror utan

även råämnen, materialier, under arbete varande och färdiga fabrikat jämte

emballage i eller för fabrik, annan industriell inrättning eller hantverk.

I maskinkollektivet ingår, förutom maskiner i egentlig mening, transmissioner,

inventarier, ledningar, reservdelar och förbrukningsartiklar i eller

för fabrik, annan industriell inrättning eller hantverk ävensom till enskild

järnväg hörande rullande materiel och för driften erforderliga förbrukningsartiklar.

Beträffande fartyg, som är under byggnad å varv och

ännu ej sjösatts, har den anordningen vidtagits, att särskilt för varje varv

skall av krigsskadenämnden bestämmas om fartyget i fråga skall hänföras

till varu- eller maskinkollektivet.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1958

11

För varu- och maskinkollektiven gäller i stort gemensamma regler. Beträffande

båda kollektiven är sålunda — utom i ett specialfall — en förutsättning

för att ersättning skall utgå att egendomen är brandförsäkrad

(16 §). Ersättningen beräknas som om den utgått enligt brandförsäkringsavtalet

(17 §) och utbetalas å tid som krigsskadenämnden i varje särskilt

fall bestämmer. Ränta å ersättningsbelopp börjar löpa då en månad förflutit

sedan anmälan om skadan gjorts och viss utredning förebragts (18 §).

Inom varukollektivet utgår avgiften med eu för alla varor lika stor andel

av brandförsäkringsbeloppet. Avgiften bestämmes av krigsskadenämnden.

Den skall svara mot den risk, den är avsedd att täcka, samt administrationskostnaderna

(19 §).

Även inom maskinkollektivet utgör avgiften en för alla maskiner lika

andel av brandförsäkringsbeloppet och bestämmes den av krigsskadenämnden.

Här skall den utgå till dess nödiga medel influtit för täckande av ersättningen

och administrationskostnaderna. Avgiften är maximerad till en

procent för år av brandförsäkringsbeloppet (20 §).

Skyldigheten att erlägga avgiften åligger den som är betalningspliktig enligt

brandförsäkringsavtalet (21 §). Avgiften uppbäres i den ordning krigsskadenämnden

bestämmer. Det åligger svenskt försäkringsbolag och utländsk

försäkringsanstalt med rätt att driva försäkringsrörelse här i riket

att biträda vid debitering och uppbörd av avgifterna. Ersättning för denna

medverkan bestämmes av Kungl. Maj:t (22 §).

Lösörekollektivet omfattar egendom, som icke tillhör något av övriga tre

kollektiv, såframt egendomen är brandförsäkrad eller, vad angår fartyg

och dess tillbehör, sjöförsäkrad. Egendomen kan dock undantas från lagens

tillämpning genom anmälan hos försäkringsgivaren. Sådan anmälan skall,

om egendomen är försäkrad då kriget bryter ut, vara gjord före krigsutbrottet

(25 §).

Ersättning utgår i princip med det belopp som skulle ha utgått om brandeller

sjöförsäkringsavtalet tillämpats, med avdrag för fem procent av försäkringsbeloppet

(26 §).

Ersättningen utbetalas efter krigets slut å tid som krigsskadenämnden

bestämmer. Nämnden äger dock rätt att, om medel ställs till förfogande,

redan före krigets slut utbetala ersättning. Ränta börjar löpa sex månader

efter krigets slut (27 §). Om sammanlagda ersättningsbeloppet jämte administrationskostnaderna

överstiger vad som beräknas inflyta i avgifter,

skall ersättningarna jämkas därefter (28 §).

Avgifterna bestämmes av krigsskadenämnden till viss andel av det högsta

under kriget gällande brandförsäkringsbeloppet för egendomen. Avgiften

skall utgöra högst två procent av försäkringsbeloppet. Kungl. Maj:t kan

dock förordna om en begränsad avgiftshöjning för att utgående ersättningsbelopp

inte skall behöva reduceras alltför mycket (30 §). Avgiften

uppbäres efter krigets slut men Kungl. Maj:t kan förordna om uppbörd under

kriget (31 §).

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1958

Utbetalas ersättning med högre belopp än som täckes av de avgifter som

inflyter, skall staten bära skillnaden (32 §).

Lagen innehåller jämväl vissa för samtliga kollektiv gemensamma bestämmelser,

såsom om förlust av rätt till ersättning på grund av underlåtenhet

att efterkomma i vederbörlig ordning meddelad föreskrift, vars

iakttagande är ägnat att förebygga eller begränsa krigsskada (34 §), anmälan

och utredning (35 §), värdering och hörande av vittnen och sakkunniga

inför domstol (36—39 §§) samt krigsskadenämnden och förfarandet

inför denna (40—45 §§).

Krigsskadelagens bestämmelser bör delvis ses mot bakgrunden av innehållet

i lagen den 10 mars 1939 om statlig krigsförsäkring m. m. Denna

lag är en beredskapslag, som kan sättas i tillämpning vid krig. Den tillämpades

under krigsåren och den närmaste tiden därefter.

Enligt krigsförsäkringslagen äger staten, under närmare angivna förutsättningar,

meddela transportförsäkring mot krigsrisk samt eljest mot risk

att egendom lägges under embargo eller uppbringas eller genom annan

dylik åtgärd anhålles av främmande stat eller av den, som där tillvällat eller

söker tillvälla sig makten. Möjlighet finns även att meddela försäkring

mot sådana risker i fråga om egendom, som lagrats i utlandet för införsel

till riket. Lagen om försäkringsavtal äger ej tillämpning å sådan statlig

försäkring som nu nämnts.

Krigsförsäkringslagen ger även staten möjlighet, att i viss utsträckning

meddela återförsäkring.

Försäkring enligt lagen meddelades under den tid lagen var i tillämpning

av en särskild nämnd, statens krigsförsäkringsnämnd.

III. Behovet av ny krigsskadelagstiftning

Försäkringsinspektionen

Försäkringsinspektionen anför, att det vid tiden för andra världskrigets

utbrott i åtskilliga länder förelåg ingen eller blott ringa beredskap i fråga

om det ekonomiska krigsskadeskyddet. Först då situationen krävde det, antogs

författningar och genomfördes eljest erforderliga åtgärder för beredande

av sådant skydd. Därav följde att skadeuppgörelserna, särskilt i vad de

måste verkställas redan under kriget, blev mer än nödvändigt improviserade

och detta i sin tur medförde olägenheter av olika slag. De utomlands vidtagna

anordningarna inriktades merendels på ersättningsuppgörelserna i

samband med det senaste kriget och någon för framtiden gällande krigsskadelagstiftning

föreligger endast undantagsvis. Erfarenheterna från krigshärjade

länder understryker emellertid enligt inspektionens mening angelägenheten

av att det såväl inom lagstiftningen som i övrigt redan i fredstid

träffas förberedelser för reglering av egendomsskador under ett eventuellt

kommande krig.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1958

Inspektionen framhåller även, att vår nuvarande krigsskadelag, ehuru väl

anpassad efter de förhållanden som förelåg och kunde förutses under andra

världskriget, i många stycken blivit föråldrad och ej längre är användbar

för annat än ett relativt lindrigt krigsfall med begränsad skadegörelse. Utvecklingen

under och efter kriget med tillkomsten av allt fruktansvärdare

förstörelsemedel har gått i sådan takt, att det enligt inspektionens åsikt utan

överdrift kan hävdas, att utgångsläget för en krigsskadelagstiftning i dag

är ett helt annat än det av år 1940. Detta påstående innebär samtidigt, att

rådande ovisshet om framtida förhållanden, i atom- och vätebombens tidsålder

mer påtaglig än någonsin, manar till den största varsamhet vid övervägandet

av lagstiftningens innehåll.

I detta sammanhang hänvisar försäkringsinspektionen till vissa under efterkrigstiden

framkomna förslag till revision av krigsskadelagstiftningen.

Av inspektionens redogörelse för dessa reformförslag må följande bär återgivas.

Mot bakgrunden av sina under andra världskriget vunna erfarenheter påtalade

krigsskadenämnden i skrivelser till Kungl. Maj:t den 21 februari och

den 30 april 1951 behovet av en översyn av krigsskadelagen. I första hand

riktades uppmärksamheten på behovet av särskilda anordningar för att säkerställa

den i lagen förutsedda förskottsinbetalningen av avgifter för varu- och

maskinkollektiven. Såsom en sådan anordning hade i samförstånd mellan

krigsskadenämnden och försäkringsföretagen under andra världskriget beslutits

att bolagen skulle upprätta och fortlöpande föra särskilda beredskapsregister

över försäkringsavtal rörande varor och maskiner. Registren fördes

på kort, vilka samtidigt skulle kunna användas såsom postgiroinbetalningskort.

Efter vapenstilleståndet överenskoms under år 1945 mellan nämnden

och bolagen, att registren ej vidare skulle föras. Såsom en beredskapsåtgärd

hade nämnden i början av år 1951 undersökt möjligheterna att ånyo upprätta

sådana register, överläggningar med försäkringsföretagen och av nämnden

utförda undersökningar hade därvid visat, att ett iordningställande och

förande av tillförlitliga register för debitering och uppbörd av avgifter inom

varu- och maskinkollektiven skulle komma att medföra högst betydande

svårigheter för försäkringsbolagen samt att anordningen — i den mån den

över huvud läte sig genomföras inom överskådlig tid — skulle komma att

draga väsentliga kostnader. Svårigheterna betingades huvudsakligen av personalbrist

och begränsade lokalutrymmen och komplicerades ytterligare av

att försäkringarna i slor utsträckning utgjordes av s. k. kombinerade försäkringar,

som måste uppdelas. Krigsskadenämnden ifrågasatte ändamålsenligheten

i gällande bestämmelser för varu- och maskinkollektiven.

Med den erfarenhet man numera hade av den moderna krigföringens destruktiva

verkan på samhällsfunktionerna måste man enligt nämnden räkna

med att sådana situationer kunde uppstå, att debiterings- och uppbördssystemet

fungerade på ett otillfredsställande sätt eller kanske icke alls kun
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition, nr 82 år 1958

de fungera. Det kunde också erbjuda svårigheter att under dylika förhållanden

genomföra eu snabb skadeutbetalning. 1 en situation med varuknapphet,

där återanskaffning kunde ske endast i mycket begränsad omfattning,

kunde det i många fall te sig ändamålslöst att kontant ersätta uppkomna

skador. Nämnden förordade på anförda skäl, att skadebetalningarna

även inom varu- och maskinkollektiven i regel uppskötes till efter kriget. I

dylikt fall borde enligt nämnden även utdebiteringen kunna anstå till efter

kriget. I de sannolikt förhållandevis fåtaliga fall, där en omedelbar ersättning

motiverades av allmänintresset eller ömmande personliga förhållanden,

borde erforderliga medel kunna ställas till förfogande av statsverket.

Krigsskadenämnden berörde vidare frågekomplexet om eu begränsning av

antalet försäkringskollektiv. Enligt nämnden talade vägande skäl för att antalet

kollektiv gjordes så litet som möjligt. Därvid framhölls i första hand,

att ju bredare underlag som tillämpades vid finansieringen, desto större

trygghet skapades för en jämnare fördelning av de ekonomiska bördorna.

Eftersom förhållandena i fråga om fast och lös egendom i flera viktiga hänseenden

vore så olikartade, syntes den lämpligaste lösningen vara ett kollektiv

för fast och ett kollektiv för lös egendom.

Krigsskadenämnden anmälde vidare, att mindre jämkningar av lagens bestämmelser

syntes böra ske i fråga om lagens lokala begränsning till det

svenska territoriet och om självrisk inom lösörekollektivet.

Svenska brandförsäkringsanstaltcrs konsortium av år 1940 — som bildats

för att ombesörja vissa för försäkringsväsendet gemensamma angelägenheter

under krig — riktade i skrivelse till Kungl. Maj:t den 20 juni 1951

uppmärksamheten på betydelsen av sabotageskador. Visserligen vore sabotageskador

i anslutning till krig eller krigshot rätteligen att anse såsom sådana

krigsskador, för vilka försäkringsföretagen enligt de gängse allmänna

försäkringsvillkoren icke vore ansvariga. Emellertid vore det enligt konsortiets

mening i regel praktiskt taget uteslutet att styrka sabotage med bindande

bevisning. Försäkringsföretagen skulle på grund därav säkerligen bli

nödsakade att ersätta mycket omfattande skador, beträffande vilka all sannolikhet

måste anses tala för att de uppkommit genom sabotage men där

sabotage likväl icke kunnat ledas i bevis. Då detta kunde — till förfång för

försäkringstagarna — undergräva försäkringsföretagens soliditet, syntes det

konsortiet rimligt, att krigsskadebegreppet så utvidgades att detsamma

komme att omfatta även skador av angiven art.

I anledning av nu berörda båda framställningar uppdrog på sin tid dåvarande

chefen för handelsdepartementet åt för ändamålet tillkallade utredningsmän

att verkställa en översyn av krigsskadelagen. Utredningsmännen

avlämnade den 3 september 1952 en promemoria (stencilerad) med

förslag till ändringar i lagen. Efter remissbehandling utarbetades på grundval

av promemorian förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen. Lagförslaget

remitterades den 25 september 1953 till lagrådet.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

I likhet med promemorian upptog det remitterade lagförslaget endast de

ändringar i lagen, som kunde anses erforderliga ur beredskapssynpunkt och

som — i avbidan på en mera fullständig överarbetning av lagstiftningen

— ansågs böra föreläggas riksdagen till antagande.

I huvudsak innefattade de föreslagna lagändringarna följande. Lagens

territoriella tillämplighet utvidgades. Förutom vad som redan gällde rörande

fiskefartyg utanför territorialgränsen, skulle enligt förslaget ersättning

kunna utgivas för skada, som utom riket drabbat svenskt fartyg på

resa mellan svenska hamnar utan anlöpande av utrikes ort samt egendom

ombord. Utvidgningen motiverades främst av hänsyn till Gotlandstrafiken.

Vidare föreslogs den ändringen i fråga om varu- och maskinkollektiven,

att såväl avgiftsuppbörden som skaderegleringen i allmänhet skulle äga

rum först efter kriget. I anslutning härtill innehöll förslaget vissa regler om

avgiftsberäkningen, innefattande bl. a. maximering av utgående avgifter.

Ytterligare föreslogs införande av regressrätt för försäkringsbolag gentemot

staten, därest bolaget på grund av skadeförsäkring för annat än krigsrisk

utgivit ersättning för skada, som inträffat i följd av krig.

Lagrådet godtog i utlåtande den 23 oktober 1953 över förslaget i allt väsentligt

de föreslagna ändringarna i lagstiftningen.

Genom beslut den 13 november 1953 fann emellertid Kungl. Maj :t förslaget

icke för det dåvarande böra genom proposition föreläggas riksdagen.

I stället uppdrogs åt försäkringsinspektionen att verkställa den nu genomförda

allmänna översynen av lagstiftningen.

Försäkringsinspektionen har till belysning av bl. a. behovet av en reform

på krigsskadeskyddets område lämnat en utförlig översikt över olika ersättningssystem,

som utomlands tillämpats vid det senaste världskriget.

Beträffande det närmare innehållet i inspektionens framställning må här

hänvisas till betänkandet (s. 42—82).

Sammanfattningsvis anför försäkringsinspektionen att det vid genomförandet

av skadeuppgörelserna i olika länder varit en naturlig strävan att

i möjligaste mån återupprätta tillståndet före kriget. God överensstämmelse

synes därvid ha rått i fråga om uppfattningen att samhället såsom sådant

hör medverka vid återuppbyggnaden och alla således bära krigets bördor.

Beträffande finansieringen av uppgörelserna kan två huvudsystem urskiljas:

i vissa länder har man i den utsträckning så varit möjligt tillämpat

försäkringsmässiga anordningar med anknytning till den civila brandförsäkringen

och för denna gällande principer, i andra länder har staten

påtagit sig ansvaret och medelsanskaffningen har väsentligen skett genom

beskattning. Även där försäkringssystem genomförts har det emellertid med

hänsyn till skadeomfattningen merendels visat sig nödvändigt att taga också

skattemedel i anspråk. Vilkendera lösningen som valts har det som regel

befunnits erforderligt att på olika sätt begränsa skadegottgörelserna. Endast

direkta materiella skador har i princip ersatts, viss egendom — närmast

då sådan av lyxbetonad karaktär samt pengar och värdepapper — har

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 är 1958

i allmänhet ställts utanför skyddet eller ersatts med reducerade belopp, bestämmelser

om återuppbyggnadsskyldighet har flerstädes gällt, viss självrisk

har tillämpats o. s. v. Beträffande ersättningar av statsmedel har i stor

utsträckning samhälleliga och sociala hänsyn beaktats, över huvud taget har

inom olika länder rådande efterkrigsförhållanden och speciella nationella

synpunkter utövat stort inflytande på utformningen av ersättningsuppgörelserna.

Försäkringsinspektionen framhåller, att det f. ö. icke är lätt att

endast på grundval av bestämmelserna om krigsskadeersättning erhålla en

rättvisande bild av hur skadeuppgörelserna i praktiken gestaltat sig. Vid

sidan av ersättningsreglerna har nämligen också andra bestämmelser och

åtgärder — rörande lån, byggnadstillstånd m. m. — varit av betydelse, och

i sammanhanget får ej heller lämnas åsido de många privata hjälpaktionerna

av olika slag, såväl nationella som internationella.

Remissyttrandena

Den grundtanke, som ligger bakom försäkringsinspektionens förslag,

nämligen att samhället i en eller annan form måste sörja för att krigsskada

å egendom blir ersatt, synes vinna allmän anslutning bland remissinstanserna.

Svenska bankföreningen framhåller särskilt den utomordentliga betydelse

detta har för kreditväsendet. Eljest kan kreditinstituten till följd av

värdeminskning å hypotek komma att lida så avsevärda förluster, att de ej

kan fortsätta sin verksamhet. Ett dylikt sammanbrott av kreditväsendet

skulle i allra högsta grad försvåra återuppbyggnadsarbetet efter kriget.

Bankföreningen understryker därför starkt önskvärdheten av att principen,

att egendomsskador skall ersättas, blir fastslagen i lag.

Även åsikten att en beredskapslag om ersättning för krigsskada å egendom

bör finnas redan i fredstid biträdes eller lämnas utan erinran av remissinstanserna.

Den psykologiska betydelsen av den trygghetskänsla hos befolkningen,

som en i förväg lagfäst rätt till ersättning för krigsskada medför, framhålles

bl. a. av kommerskollegium, hovrätten för Nedre Norrland samt bankoch

fondinspektionen. Kommerskollegium finner visserligen, med hänsyn

till att krigsskadeskyddet kan slutgiltigt utformas först under eller efter

ett krig, att det ur saklig synpunkt icke skulle vara något att erinra mot att

området tillsvidare lämnades oreglerat. En dylik lösning skulle emellertid

kunna inge den enskilde medborgaren den uppfattningen att staten över

huvud ej vore villig att medverka till att ersättningar utbetalades för krigsskador

å egendom. Kollegium vill därför icke bestrida, att det skulle vara

mindre välbetänkt att dröja med lagstiftningen till dess ett krig redan inträffat.

Statens jordbruksnämnd understryker den betydelse de föreslagna

bestämmelserna kan ha för den enskilde medborgarens produktions- och

återuppbyggnadsvilja och därmed på försörjningen. — Handelskammaren

för Örebro och Västmanlands län däremot är icke helt övertygad om att en

nu genomförd lagstiftning skulle ha någon nämnvärd psykologisk betydelse

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

17

för den enskildes känsla av trygghet, helst som det i dagens läge icke kan

bli fråga om att lagstifta om annat än den formella ramen. Handelskammaren

har dock intet att erinra mot att en dylik lagstiftning nu genomföres.

Jämväl beredskapssynpunkter anföres i yttrandena till stöd för lagförslaget.

Hovrätten för Nedre Norrland framhåller sålunda att ett av skälen

för lagstiftningen är behovet över huvud taget att redan under fredstid ha

planlagt och organiserat för den situation, som kan uppkomma i händelse

av krig.

Även uppfattningen att gällande lag i många stycken är föråldrad och

användbar endast vid lindrigare krigsfall torde delas av remissinstanserna.

Kommerskollegium anser att det, mot bakgrunden av de erfarenheter om

ett modernt krigs skadeverkningar som andra världskriget givit, är naturligt

att frågan om en revision av lagstiftningen på förevarande område blivit

aktuell. Statens krigs skad enåmnd anför liknande synpunkter och framhåller

särskilt den i många avseenden revolutionerande utveckling som

atomtekniken medfört. Ovissheten om framtida förhållanden är, påpekar

nämnden, i dagens läge större än någonsin. På grund av förstörelsemedlens

utveckling vet vi strängt taget ingenting om förhållandena under och efter

ett nytt krig. Därtill kommer att den civila försäkringen — på vars grundvalar

vår nuvarande krigsskadeordning är uppbyggd — i och med tillkomsten

av nya försäkringsformer, olika kombinationer av försäkringar o. s. v.

undergått och ständigt undergår en strukturförändring.

Sveriges industriförbund och Sveriges allmänna exportförening erinrar

om att det vid remissbehandlingen av den under 1952 inom handelsdepartementet

upprättade promemorian i ämnet från flera remissinstansers sida

underströks, att en allmän översyn av krigsskadelagstiftningen vore av behovet

påkallad. Den snabba utveckling, som sedan dess ägt rum i fråga om

teknik och krigföring, hade gjort detta behov än mera påtagligt. Organisationerna

konstaterar därför med tillfredsställelse att en sådan översyn nu ägt

rum.

Departementschefen

Gällande lag om ersättning för krigsskada tillkom i inledningsskedet av

det andra världskriget. Trots vissa senare gjorda ändringar framstår lagen,

mot bakgrunden av erfarenheterna från skadeuppgörelserna utomlands efter

krigets slut och i betraktande av krigsteknikens utveckling, såsom otidsenlig

och föga lämpad att lägga till grund för en skadeuppgörelse efter ett

modernt krig. Såsom försäkringsinspektionen i det nu föreliggande betänkandet

framhållit, torde lagen kunna fylla sitt syfte egentligen endast i ett

relativt lindrigt krigsfall med begränsad skadegörelse. Lagens utformning

av krigsskadeskyddet såsom en statlig försäkring med delvis löpande avgiftsbetalning

förutsätter sålunda bl. a. att debitering och uppbörd av avgifter

kan äga rum förhållandevis ostört. Så kan självfallet endast undantagsvis

tänkas bli fallel i ett läge, där vårt land är indraget i krig. Även i andra

2 Uihang till riksdagens protokoll 1058. 1 samt. Nr 82

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1958

hänseenden visar den administrativa sidan av det nuvarande systemet påtagliga

svagheter.

I likhet med försäkringsinspektionen finner jag av beredskapsskäl viktigt,

att bristfälligheterna i den nuvarande lagen snarast undanröjes. Denna

ståndpunkt torde även delas av remissinstanserna. Då inspektionens föreliggande

förslag i allt väsentligt godkänts vid remissbehandlingen, torde det

nu böra läggas till grund för ny lagstiftning i ämnet.

IV. Förslag till ny krigsskadelag

A. Försäkringsinspektionens förslag

Inledningsvis anför försäkringsinspektionen, att det vid planerandet av

krigsskadelagstiftningens innehåll torde få beaktas, att fråga är om bestämmelser,

avsedda att tillämpas under extraordinära förhållanden. Ingen vet,

när eller hur kriget slår, och ett krig är i sig ägnat att olika drabba individerna.

Många skonas eller kommer lindrigt undan till liv och egendom, andra

åter blir grymt utsatta för krigets fasor. Det lärer därför icke kunna undvikas,

att även noga genomtänkta lagregler kommer att medföra orättvisor i

de enskilda fallen.

Desto större och i flera sammanhang avgörande vikt måste enligt inspektionens

mening läggas på praktiska hänsyn av olika slag. Det är sålunda i

högsta grad angeläget att söka genomföra enklaste möjliga och samtidigt

mest rationella ordning för att regleringsapparaten skall kunna fungera något

så när friktionsfritt.

Vid krigsskadeskyddets utformning bör, anför inspektionen, det primära

målet vara att skapa regler i åtminstone den utsträckning, att det grundläggande

lagstiftningsarbetet blir i förväg undangjort. Även om lösandet av flera

för en skadeuppgörelse väsentliga spörsmål måste ställas på framtiden,

synes det inspektionen i allt fall vara möjligt att på förhand åstadkomma

regler om vad som skall iakttagas med avseende på olika praktiska åtgöranden

för uppgörelsens förberedande. Bestämmelser om anmälan, registrering,

utredning och värdering av krigsskador bör sålunda kunna inskrivas i lagen.

Och icke minst bör ansträngningarna inriktas på att bygga upp en organisation,

som kan förväntas fungera så effektivt som förhållandena under och

efter ett krig medger. Föreskrifter i nu nämnda hänseenden bör utgöra den

kärna, kring vilken lagstiftningen får byggas upp.

Beträffande åter krigsskadeskyddets principiella utformning i fråga om

finansieringsmetoder och ersättningsregler anser försäkringsinspektionen

viss försiktighet böra iakttagas vid förhandsplaneringen. Det anföres såsom

självklart, att vilka bestämmelser som än antages det likväl först då kriget

blir verklighet — då skadeomfattningen och de ekonomiska resurserna kan

överblickas — skapas erforderliga förutsättningar för den slutgiltiga utform
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

19

ningen av en ersättningsuppgörelse. Olika meningar kan därför råda, om och

i vilken utsträckning grunderna för medelsanskaffning och skadeutjämning

bör i förväg fixeras. Detta hindrar å andra sidan icke, att förhandsöverväganden

rörande vissa huvudprinciper i möjligaste mån göres.

Krigsskadeskyddets omfattning

Beträffande begreppet krigsskada erinrar försäkringsinspektionen

om att enligt nuvarande lagstiftning endast materiell skada ersättes.

Detta har i lagen uttryckts i orden »skada å egendom». Däremot utgår ej ersättning

för skada i form av mistad avkastning av en fastighet, förluster genom

driftsavbrott eller andra liknande inkomstbortfall, föranledda av krigsskada.

Grundsatsen att endast skada å själva egendomen ersättes bör enligt försäkringsinspektionens

mening gälla även framdeles. Under ett krig drabbas

naturligt nog en stor del av befolkningen av ekonomiska förluster. Klart är

emellertid, att en skadeutjämning näppeligen kan omfatta alla av kriget vållade

inkomstminskningar. Den övervägande delen av dessa kan för övrigt

förväntas bero på andra omständigheter än att ägarens direkta avkastning av

egendom minskat eller uteblivit på grund av krigsskada å egendomen. Redan

av detta skäl ter det sig ogörligt att i en krigsskadeutjämning generellt inbegripa

inkomstförluster. Förevarande spörsmål, liksom den därmed sammanhängande

frågan om gottgörelse för ränteförluster, beröres ytterligare i

samband med frågan om skaderegleringen.

I fråga om kravet på orsakssammanhang mellan kriget

och skadan anknyter försäkringsinspektionens förslag till den nu i

krigsskadelagen upptagna definitionen av krigsskada såsom »skada i följd

av krig». Med orden »i följd av krig» avsågs enligt förarbetena till lagen att

utmärka, att ett verkligt orsakssammanhang skall föreligga mellan kriget

och skadan. Den närmare beskaffenheten av detta orsakssammanhang fann

man emellertid ej böra i lagen angivas, enär genom ett sådant förfarande en

ej önskvärd bundenhet måhända skulle kunna bli följden. Eftersom skador

under ett modernt krig kan uppkomma av mångahanda orsaker, ansågs det

ej möjligt eller ens önskvärt att på förhand bestämma, för vilka skador ersättning

skall utgå. Med det använda uttrycket torde emellertid böra fordras,

att orsakssammanhanget mellan kriget och skadan ej är alltför avlägset.

De synpunkter, som vid krigsskadelagens tillkomst anfördes rörande svårigheterna

att träffa en i detalj bindande definition av begreppet krigsskada,

får, anför försäkringsinspektionen, mot bakgrunden av erfarenheterna från

andra världskriget numera anses i än högre grad giltiga. Varje krig bidrager

genom krigföringens tekniska utveckling med nya exempel på skadefall

och ger anledning till uppkomsten av nya ersättningsproblem. Ytterligare

erfarenheter har vunnits om den ej sällan komplicerade naturen av skador

under krigsförhållanden. Civila och krigspräglade faktorer inverkar omväxlande

och samverkar ofta vid uppkomsten av skador och kanske än mer med

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

avseende på skadornas omfattning. Det framstår därför såsom tämligen

klart, att en aldrig så fullständig definition av krigsskadebegreppet icke kan

helt tillfredsställande avgränsa dettas innebörd. Då varje försök till en detaljutformning

av definitionen med hänsyn till de många okända faktorerna

ter sig gagnlöst, lärer således ej annat återstå än att också hädanefter ge bestämningen

en mera allmän formulering. Liksom hittills bör även framdeles

kunna förväntas, att i praxis en tillfredsställande gräns kan dragas mellan

skador i följd av krig och andra skador.

Inspektionen gör i detta sammanhang viss jämförelse med den nya norska

lagen »om erstatning for krigsskade på eiendom og interesse», vilken antogs

den 17 juli 1953 och träder i kraft när så i administrativ väg förordnas. I

nämnda lag betecknas såsom krigsskada skada på egendom eller intresse,

som är en direkt följd av krig eller krigstillstånd, vari riket befinner sig,

oavsett på vilket sätt skadan uppkommit. Men härutöver gäller bl. a., att, om

kriget eller krigstillståndet i icke oväsentlig grad medverkat till skadan, denna

kan helt eller delvis anses såsom krigsskada, såvida den ej täcks genom

civil skadeförsäkring.

Enligt försäkringsinspektionens mening synes den norska krigsskadedefinitionen

i och för sig vara lämpligt avpassad. Under utredningsarbetet har

även övervägts att i den svenska lagen föreslå en bestämmelse med liknande

formulering. Den kortare bestämningen i nuvarande lag förefaller emellertid

inspektionen vara ägnad att i praktiken leda till samma resultat som den

norska regeln, och gällande definition har därför i inspektionens förslag med

endast viss redaktionell jämkning bibehållits. Den föreslagna lydelsen »skada,

som uppkommit i följd av krig» lämnar enligt inspektionen i stor utsträckning

den frihet vid bedömandet, som får anses önskvärd. Även om i

första hand det principiella kravet bör uppställas, att ett mer eller mindre

tydligt sammanhang mellan kriget och skadan skall förefinnas, bör därmed

enligt inspektionens uppfattning icke uteslutas, att även skador av mera sekundär

krigskaraktär i vissa fall skäligen blir föremål för ersättning enligt

lagen.

Till belysning av den praktiska tillämpningen av begreppet krigsskada har

i betänkandet givits vissa exempel. Därvid har skilts mellan vad försäkringsinspektionen

kallat »direkta» och »indirekta» krigsskador.

Vad gäller direkt krigsskada är det naturligt, anför inspektionen, att

såsom sådan skall anses varje skadegörelse, som orsakats av handlingar med

krigsändamål, vare sig skadan uppstått genom bombfällning, beskjutning,

sprängning, flygplans nedstörtning, översvämning, brand eller på annat motsvarande

sätt liksom även att dylik skada kan uppkomma vid desarmering

av minor, genom spärrballonger, genom explosioner och bränder orsakade

av kvarlämnade eller kvarglömda sprängämnen, genom vållande av den egna

krigsmakten eller av enskilda för att avvärja fientliga angrepp o. s. v. Direkt

krigsskada kan också uppstå genom stölder och plundringar under

krigsoperationer. Även sabotageskador av olika slag kommer här i betraktan
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

de. Ej heller får bortses från skador å egendom, vilka av skilda anledningar

kan inträffa i samband med evakueringar.

För att belysa, huru fall av indirekta skador praktiskt lösts — och

för framtiden kan lösas — lämnar inspektionen några exempel, hämtade

från våra grannländer.

Under det att brandkårerna i en finsk stad var upptagna med släckning

av bränder efter ett just avslutat bombanfall, utbröt i en annan del av staden

en vanlig civilbrand, mot vilken brandmännen således icke kunde ingripa.

Denna brandskada bedömdes såsom krigsskada och ersättning utbetalades

genom krigsförsäkringen.

Ett danskt rättsfall gällde en brand i en utställningslokal, i vilken tyska

soldater inkvarterats. Försäkringsbolaget hävdade, att beläggningen med

tyska soldater var det karakteristiska för skadans uppkomst och att skadan

alltså borde betraktas såsom krigsskada. Från krigsförsäkringens sida invändes,

att skada till följd av oförsiktighet vid tobaksrökning — den antagliga

brandorsaken — vore en allmänt civil skadeorsak och att soldaters tobaksrökning

icke medförde större risk för brand än andra människors. I

domen fastslogs, att skadeorsaken var okänd samt att, även om branden

vållats av en tysk soldat genom vårdslöshet vid tobaksrökning, försäkringsbolaget

likväl icke kunde fritagas från ersättningsskyldighet enligt den

gällande försäkringen.

Särskilt intresse erbjuder den praxis som förekom i Norge. Enligt överenskommelse

mellan försäkringsorganisationer och krigsskadeinstitutionerna

inrättades en fristående rådgivande nämnd, Grensenemnden, vilken hade

till huvudsaklig uppgift att i gränsfall uttala sig om ersättningsskyldigheten.

Nämnden bestod av tre framstående jurister. För dess verksamhet gällde,

alt då enighet ej förelåg mellan vederbörande försäkringsbolag och krigsskademyndigheten,

huruvida en skada var att anse såsom krigsskada eller

civilskada eller om fördelning av ansvarigheten, nämndens utlåtande skulle

inhämtas. Utlåtandet skulle av nämnden avgivas efter fri prövning enligt

rätt och billighet. Det skulle innehålla en sammanfattande utredning i saken

samt en konklusion med förslag till lösning av den föreliggande frågan.

Försäkringsinspektionen lämnar följande redogörelse för de riktlinjer,

som Grensenemnden följde vid bedömningen om krigsskada förelåg. I allmänhet

var fråga om brandskador.

Befanns den visade eller antagna brandorsaken vara helt eller väsentligen

präglad antingen av krigssituationen eller av civila faktorer, var slutsatsen given.

Annorlunda ställde det sig, därest exempelvis brandorsaken var att betrakta

som rent civil, men mer eller mindre krigspräglade faktorer fick antagas

ha bidragit till riskökningen eller skadeomfattningen. Som exempel på omständigheter,

vilka i större eller mindre grad ansetts böra påverka denna bedömning,

kan nämnas: lokaler bar använts till förvaring av ammunition,

bensin eller andra explosiva och särskilt eldfarliga ämnen; provisoriska ledningar

bar installerats; eu allmän förändring av lokals normala ändamål

bär ägt rum; trupp bar varit inkvarterad. I flera fall togs särskild hänsyn

till att det vid utredningen icke varit möjligt att böra de tyskar, som suttit

inne med viktiga upplysningar, eller att en brands släckning försvårats eller

omöjliggjorts genom ingripanden från ockupationsmaktens sida. Med dylika

bedömningsgrunder ansågs krigsskada föreligga vid exempelvis brand i skol
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

hus, vilket av tyskarna användes som kvarterslokal och förrådslokal för bensin,

medan civilskada befanns vara för handen vid brand i hotell, där tyska

underofficerare hade sitt logi (»hotellet användes för normalt ändamål, om

tysk eller annan bodde där spelade i och för sig ej någon avgörande roll»),

I fall, där inslag av såväl krigs- som civilskada förekom och de samverkande

faktorerna befanns väga ungefär lika tungt, förordades vanligtvis en hälftendelning

av ansvarigheten mellan krigsförsäkringen och civilförsäkringen.

Spörsmålet hur de indirekta skadorna bör bedömas finner inspektionen

endast kunna besvaras så: en skada är att räkna såsom krigsskada i den

mån den beror på krigspräglade omständigheter. Vid bedömandet torde det

i stor utsträckning bli fråga om gradskillnader. Delta kan föranleda, att

vissa skador till en del räknas som krigsskada och till en del som civilskada

— så t. ex. när skadan uppkommit av »civila» orsaker men förvärrats på

grund av krigsbetingade faktorer. En av de synpunkter, som enligt inspektionens

mening bör beaktas, är att förekomsten av krigspräglade risker icke

får medföra, att kravet på aktsamhet eftersättes. Vid mörkerkörning bör

exempelvis väsentligt större försiktighet än eljest krävas; vid användning av

mörkläggningspapper kan ej skada till följd av ovarsamhet hänföras till

krigsskada etc. Men om krigsförhållandena direkt hindrat vederbörande att

iaktta den aktsamhet, som omständigheterna eljest skulle ha påkallat, bör skälig

hänsyn härtill tagas vid skadebedömningen. Givet är, att även sådana synpunkter

får olika vikt alltefter förutsättningarna i det enskilda fallet. Så bör

t. ex. beaktas, i vad mån de föreliggande hindren att iaktta aktsamhet varit

omöjliga att övervinna. Även om man bör eftersträva att följa vissa principer

vid bedömning av skadan, lärer med andra ord prövning av och hänsynstagande

till omständigheterna från fall till fall bli ofrånkomligt. Då icke alla skiftande

omständigheter av betydelse för bedömandet kan förutses, är det önskvärt,

att det beslutande organets handlingsfrihet icke blir alltför beskuren.

Inspektionen behandlar särskilt frågan om ersättning av skador som

uppkommit före ett krigsutbrott. I ett läge, då krig hotar,

har man erfarenhetsmässigt att räkna med en intensifierad sabotageverksamhet

med åtföljande egendomsskador av olika slag. Givetvis kan också av annan

anledning skador uppkomma, som, då de inträffar, ej kan sos i sin rätta

belysning men som efter det krig utbrutit naturligen bör betraktas såsom

orsakade av handlingar med krigsändamål. Av förarbetena till gällande lag

kan utläsas, att avsikten varit att också dylika fall skall, därest övriga förutsättningar

är för handen, bedömas såsom krigsskador. Inspektionen anser

lämpligt, att denna avsikt kommer till uttryck i lagen, och det nu framlagda

förslaget upptager därför en bestämmelse av innehåll, att såsom krigsskada

skall anses jämväl skada, vilken inträffat innan krig utbrutit men sedermera

visat sig äga samband med kriget.

Annorlunda bedömes frågan om ersättning för skador då krig hotat

men ej utbrutit. Försäkringsinspektionen vill lika litet som utredningsmännen

1952 förorda en sådan utvidgning av lagens tillämplighet, att

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

också sådana skador inrymmes under lagbestämmelserna. Såsom grund härtill

anföres främst det rent principiella skälet att lagstiftningen dock är avsedd

för krigsfall. De skador, som här åsyftas, är trots allt så pass särpräglade,

att de icke lämpligen hör regleras enligt förevarande lag. Om behov av

skadeersättningar uppkommer, torde enligt inspektionens mening kunna förutsättas

att frågan tillfredsställande löses i särskild ordning genom statliga

åtgärder, och att krigsskadeordningens tekniskt-administrativa apparat därvid

utnyttjas. Det praktiska resultatet av en särordning för skaderegleringen

lärer då i stort bli detsamma som om krigsskadelagen vore tillämplig å ifrågavarande

skador.

Försäkringsinspektionen framhåller, att bedömningen av skador i gränsområdet

mellan krigsskada och civilskada kompliceras av krigsskadeskyddets

förhållande till civilförsäkringen.

De allmänna försäkringsvillkoren för skadeförsäkring i anslutning till lagen

den 8 april 1927 om försäkringsavtal innehåller en bestämmelse, enligt

vilken meddelad försäkring icke omfattar förlust eller skada, vars uppkomst

eller omfattning direkt eller indirekt orsakats av eller står i samband med

bl. a. krig, invasion, fiendes åtgärd, krigsliknande operationer, vare sig krig

förklarats eller icke, inbördeskrig, myteri, revolution, uppror, upplopp eller

åtgärd av makthavare, som obehörigen tillväll åt sig makten.

Inspektionen påpekar att försäkringsvillkorens krigsklausul utgår från

en mera omfattande definition av begreppet krigsskada än den som nu gäller

och som lagts till grund för inspektionens förslag. Denna bristande överensstämmelse

kan enligt inspektionens mening i många gränsfall befaras

medföra otillfredsställande verkningar. Förutom det att försäkringsbolagen

på grund av bevisningssvåriglieter kan nödgas utge ersättningar för skador,

vilka rätteligen borde bedömas såsom krigsskador — en fråga, som inspektionen

återkommer till — kan inträffa, att en skadelidande försäkringstagare

ej tillerkännes ersättning av vare sig försäkringsbolaget eller krigsskadenämnden.

Det skulle därför, anför inspektionen, otvivelaktigt vara till stor

fördel, om dylika befarade olägenheter kunde helt förebyggas. Detta syfte

skulle väl i princip kunna vinnas antingen genom att skadebegreppet i krigsskadelagstiftningen

anpassades efter det begrepp, som ligger till grund för

civilförsäkringens krigsklausul, eller tvärtom genom alt sistnämnda klausul

anpassades till krigsskadelagens begreppsbestämning. Den förra metoden

skulle betyda, att det bleve försäkringsgivarens avtal med försäkringstagaren,

som avgjorde belastningen för krigsskadeorganisationen. Fn sådan lösning

förefaller emellertid inspektionen icke lämplig. Den senare metoden

synes i princip vara riktigare men möter särskilt den olägenheten, att den

kan ogynnsamt påverka försäkringsbolagens återförsäkringsförbindelser med

utlandet. Hur än försäkringsreglerna och krigsskadebestämmelserna utformas,

skulle enligt inspektionens uppfattning vid den praktiska tillämpningen

tolkningssvårigheter likväl uppstå. Med hänsyn härtill bar inspektionen sökt

eu lösning efter andra linjer.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungi. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

I huvudsak innebär försäkringsinspektionens förslag i denna del följande.

I mera rutinmässiga fall skall ersät! ningsfrågan avgöras av krigsskadenämnden

— som föreslås bibehållen med liknande uppgifter som nu — och nämndens

beslut är i princip slutgiltigt. Inspektionen understryker vikten av att

krigsskadenämnden tillägges stor frihet vid ersättningsfrågors bedömande.

Härigenom och genom ett ömsesidigt samarbete mellan nämnden och försäkringsbolagen,

allt i enlighet med vad också gällande ordning förutsatt,

torde enligt försäkringsinspektionens mening goda förutsättningar skapas

för en sådan bedömning av skadefallen, att den enskilde ej blir lidande.

Därest den på samverkan mellan krigsskadenämnden och vederbörande

försäkringsgivare uppbyggda ordningen på grund av skadeomfattningen eller

av andra skäl icke fungerar tillfredsställande, bör emellertid övervägas

att efter mönster av den norska Grensenemnden inrätta ett fristående skiljeorgan.

I första hand bör härvid ifrågakomma att efter överenskommelse mellan

krigsskadenämnden och försäkringsbolagen få till stånd ett särskilt organ,

förslagsvis kallat skiljenämnden för krigsskador, som har till uppgift att

med för nämnda intressenter bindande verkan avgöra fråga om ansvarigheten

för inträffad skada, d. v. s. om skadan skall betraktas såsom krigsskada

eller civilskada eller om en fördelning av ansvarigheten mellan krigsskadeskyddet

och civilförsäkringen skall äga rum och i så fall efter vilka

grunder denna fördelning skall ske. Däremot bör skiljenämnden ej ha att

bestämma ersättningens storlek.

Även om en skiljenämnd inrättas, står det emellertid klart, att skadelidande

kan på grund av föreliggande försäkringsavtal få ersättningsfrågan

prövad vid allmän domstol. Ehuru efter inrättandet av en särskild skiljenämnd

antalet domstolsprocesser torde begränsas till ett minimum, kan ett

domstolsutslag också i ett enstaka fall såsom prejudicerande leda till icke

önskvärda konsekvenser vid tillämpningen av krigsskadelagstiftningen. Om

antalet skador håller sig inom relativt snäva gränser, behöver väl komplikationerna

icke bli alltför svåra, särskilt som gällande regel om rätt för

krigsskadenämnden att ompröva skadeärenden föreslås inflyta också i den

nya lagen. För den händelse skadeomfattningen blir betydande och de svårbedömbara

skadefallen många, kan dock situationen bli en annan, och det

torde då vara ändamålsenligt att inrätta ett slags specialdomstol — förslagsvis

benämnd statens krigsskaderåd — med uppgift att träffa för samtliga

parter bindande beslut rörande ansvarigheten för inträffad skada. Inspektionen

anför härom ytterligare.

Den invändningen kan sannolikt förväntas, att systemet innebär ett eftersattande

av medborgarnas normala rättighet att få tvistefrågor prövade vid

de allmänna domstolarna med deras olika instanser och dessutom ett ingrepp

i försäkringsgivares och försäkringstagares avtalsfrihet. Vad gäller

sistnämnda fråga är emellertid att märka att den begränsning i försäkringsgivarens

ansvarighet, som tagit sig uttryck i krigsklausulen, närmast kommit

till stånd genom försäkringsgivarens insatser utan någon mera aktiv

medverkan från försäkringstagarens sida. Allmänhetens mest väsentliga

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

rättsintresse i detta speciella sammanhang måste ligga i att det ej uppstår

någon lucka mellan krigsskadeutjämningen och civilförsäkringsskyddet, och

det problemet synes icke böra lösas enbart på grundval av försäkringsbolagens

krigsklausuler utan genom en jämkning i enlighet med de principer

som här förordats. I övrigt vill inspektionen framhålla, att under sådana

extraordinära förhållanden, som lärer råda i samband med ett krig, »fredsmässiga»

normer icke torde kunna i allo upprätthållas. Risken för att den

enskildes rättssäkerhet skall skjutas åt sidan synes för övrigt ytterligt ringa,

om krigsskaderådet — såsom inspektionen vill förorda — består av tre jurister,

vilka utövat domarämbete. Praktiska hänsyn måste i sammanhanget

väga tyngre och väsentliga fördelar skulle genom det nu skisserade systemet

ernås genom att de allmänna domstolarna avlastades från mål av ifrågavarande

slag samt regleringen av krigsskador bleve snabbare och effektivare.

För att ett krigsskaderåd, om behovet så påkallar, skall kunna utan onödig

tidsutdräkt tillsättas har i lagförslaget upptagits en bestämmelse, enligt

viiken Kungl. Maj:t skall äga föranstalta om inrättandet av ett dylikt organ.

Understrykas må emellertid, att en sådan anordning bör vidtagas först i sista

hand och under extraordinära förhållanden. I en mera normal situation bör

alltså, så långt möjligt, en frivillig ordning enligt det förut sagda eftersträvas.

I detta sammanhang behandlar försäkringsinspektionen frågan om r egressrätt

för försäkringsgivare i vissa fall. Enligt vad i det

föregående antytts kan försäkringsbolagen — vilka vid åberopande av krigsfareundantaget

i försäkringsvillkoren får anses i princip skyldiga att styrka

förekomsten av därunder inrymda omständigheter — till följd av bevisningssvårigheter

nödgas reglera skador, som i själva verket är att bedöma

såsom krigsskador. Särskilt kan så bli fallet vid sabotageskador, vilka ofta

är svåra att leda i bevis. Givet är dock, att motsvarande olägenheter för försäkringsbolagen

kan uppkomma även vid skador av annan karaktär. Spörsmålet

behandlades på sin tid i 1952 års promemoria.

Till förebyggande av de vådor ur samhällelig synpunkt som utgivandet av

betydande försäkringsbelopp i anmärkta sammanhang skulle kunna medföra

föreslogs i promemorian införandet av en regel om regressrätt för försäkringsbolagen

gentemot krigsskadenämnden. Enbart en regel om regressrätt

skulle dock enligt promemorian icke helt lösa det ifrågavarande problemet:
»Då

krigsskadeersättning enligt krigsskadelagen i allmänhet utbetalas

först efter kriget är uppenbart att ej heller den bolagen regressvis tillerkända

ersättningen kan utbetalas tidigare. Enligt de civila brandförsäkringsavtalen

förfaller däremot skadeersättningen i allmänhet till betalning genast.

Vid ett långvarigt krig skulle härigenom betydande likviditetssvåriglieler

kunna uppkomma för bolagen. Väljer man den här föreslagna lösningen

med införande av en regel om regressrätt för försäkringsbolagen

gentemot krigsskadenämnden, torde det därför bli erforderligt att försäkringsbolagen

berättigas att i fall, där regressrätt föreligger, uppskjuta betalningen

av ersättningsbelopp i samma mån som krigsskadenämnden uppskjuter

utbetalningen av krigsskadeersättning. Förordnande om sådant anstånd,

som nu sagts, torde i män av behov kunna utfärdas jämlikt lagen den 3 maj

1940 angående förordnande om anstånd med betalning av gäld in. in. (moratoriclag).

»

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungi. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

Den sålunda förordade ordningen synes försäkringsinspektionen väl ägnad

att lagfästas. Genom eu bestämmelse om regressrätt vinnes från de synpunkter,

det här gäller att beakta, icke endast en lösning med avseende på

sabotageskador utan stadgandet kan enligt inspektionens mening få betydelse

även vid skador av annan karaktär med hänsyn till det ovan behandlade

gränsdragningsproblemet krigsskada — civilskada.

I fråga om krigsskadeskyddets territoriella omfattning

anföres i betänkandet att det i princip måste fordras, att skadan

drabbat inom landet befintlig egendom för att ersättning skall utgå. Vissa

förhållanden påkallar dock en uppmjukning av denna huvudregel.

Enligt nuvarande lagstiftning göres undantag endast i fråga om krigsskada

å vissa mindre fiskefartyg samt sådan skada å ombord befintlig

egendom. Ifrågavarande skador skall följaktligen ersättas även för det fall

att skadan uppkommit under det fartyget nyttjats till fiske utanför den

svenska territorialgränsen. Grunden till detta undantagsstadgande har varit,

att dessa smärre fiskefartyg av ekonomiska skäl kunde förmodas endast i

ringa utsträckning bli frivilligt försäkrade mot krigsrisk jämlikt 1939 års

lag om statlig krigsförsäkring m. m. och att de förty borde hänföras under

krigsskadelagen även då de under utövande av fiske uppehöll sig utanför

territorialgränsen. Den lokala begränsningen befanns under andra världskriget

vara alltför snäv, något som särskilt kom till synes med avseende på

Gollandstrafiken efter den s. k. Hansakatastrofen i november 1944. Eftersom

denna olycka inträffat på internationellt vatten, kunde ersättning för

uppkomna skador å passagerarnas effekter icke lämnas enligt krigsskadelagen.

Ersättningsfrågan måste i stället lösas i särskild ordning, därvid riksdagen

anvisade medel för ändamålet och krigsskadenämnden efter verkställd

utredning och skadevärdering i enlighet med ett av Kungl. Maj :t

godkänt förslag utbetalade ersättningar.

Försäkringsinspektionen föreslår den utvidgningen av gällande undantag,

att även krigsskada som inträffat utanför den svenska territorialgränsen

skall ersättas, om skadan drabbat under lagen inbegripet svenskt fartyg

(båt, pråm) på resa mellan orter här i riket utan anlöpande av utrikes ort

eller under yrkesmässigt bedrivande av fiske eller om skadan träffat egendom

ombord å svenskt fartyg i fall som nyss sagts. Motsvarande föreslås

skola gälla jämväl för svenskt luftfartyg och ombord därå befintlig egendom.

Genom den föreslagna bestämmelsen blir lagen tillämplig i den vidgade utsträckning,

varom här är fråga, på fartyg och egendom i övrigt, för vilken

försäkring mot krigsrisk ej kan erhållas.

Krigsskadeskyddet föreslås även begränsat i så måtto som viss egend

o m, bl. a. statlig, föreslås undantagen från lagens tillämpning. Härom

torde få hänvisas till den mera detaljerade framställningen å s. 60 ff.

Härutöver har frågor om begränsning av skadeskyddet med avseende å

viss slags egendom liksom spörsmål om självrisk och ersättning för smärre

skador i betänkandet tagits upp i diskussionen om principerna för skade
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

27

regleringen. Denna sida av problemet om skadeskyddets omfattning kommer

därför att i det följande (s. 27 f.) behandlas i samband med de övriga

spörsmål, som berör uppgörelsen om ersättning.

Krigsskadeskijddets finansiering

Försäkringsinspektionen har ingående diskuterat valet mellan olika tänkbara

finansieringsmetoder. I huvudsak kommer två system i fråga. Det ena

— som plägat kallas skattesystemet — innebär, att staten i möjligaste mån

reglerar skadorna med hjälp av allmänna eller speciella skattemedel. Det

andra — som kan benämnas försäkringssystemet — innefattar ett fristående

och i princip självförsörjande krigsskadeskydd, vilket bygger på grunder

som varit eller åtminstone ansetts vara försäkringsmässiga. Bägge metoderna

har kommit till användning utomlands, var för sig eller kombinerade, och

avgörande för den form som valts har varit den totala skadeomfattningen,

det allmänna ekonomiska läget samt särskilda förhållanden och uppfattningar

i respektive länder. Helt allmänt kan väl sägas, att man i länder,

vilka varit mera utsatta för krigets härjningar, omfattat skattesystemet,

under det att i länder, där skadegörelsen varit mindre och samhällsmekanismen

även under kriget fungerat någorlunda normalt, försäkringssystemet

föredragits, låt vara att det icke sällan måst förstärkas genom tillskott av

statsmedel. Anmärkas må dock, att neutralitetsskadorna i vårt land täcktes

med allmänna budgetmedel just därför att de var så obetydliga.

Inspektionen har vid sin undersökning av de olika alternativ som erbjuder

sig kommit till den slutsatsen, att finansieringsproblemet måste angripas

från den utgångspunkten, att det väsentligen rör sig om en skatteteknisk

fråga, på vilken allmänt samhällsekonomiska synpunkter måste anläggas.

Beträffande den närmare motivering som anförts till stöd för denna

ståndpunkt må här hänvisas till inspektionens framställning i betänkandet

(s. 112—137). I det följande skall endast några mera allmänna uttalanden i

frågan återgivas.

Försäkringsinspektionen framhåller, att det rent principiellt icke behöver

vara — och icke heller varit — så stor skillnad mellan skattesystemet

och försäkringssystemet. Inspektionen anför.

Inom eu del försäkringsanordningar, exempelvis de engelska lösegendomssystemen,

har väl sedvanliga försäkringsprinciper med förskottsbetalning av

premier, utfärdande av försäkringspoliser, riskutjämning inom en bestämd

grupp etc. i stort sett genomförts, men oftare har dock anknytningen till

civilförsäkringen och där normalt förekommande grunder varit mindre markant.

Flertalet självförsörjande och försäkringsliknande systemen har sålunda

icke varit försäkringsmässiga i egentlig mening. Riskerna har städse

varit okända till sin storlek. Där man likväl sökt grovt avpassa avgifterna

efter risker och vidare sökt verkställa uppbörd redan under kriget, har anordningen

fått en i viss mån försäkringsliknande karaktär. I allmänhet har

man dock i större eller mindre grad nödgats fjärma sig från en sådan ordning,

och ju mer så skett, desto mer har finansieringen fått prägel av spe
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

cialbeskattning, därvid uppburna medel influtit i särbudgeter. Detta drag

har blivit särskilt utmärkande, då avgiftsuppbörden till huvudsaklig del ägt

rum först efter kriget och väsentligen graderats icke efter risker utan

efter betalningsförmåga. Icke ens i dylika fall synes det dock ha varit

betydelselöst, att särbudgetering iakttagits och att anordningen betraktats

såsom försäkringsmässig. Metoden har möjliggjort, att åt det materiella

återuppbyggnadsarbetet givits en viss avgränsad prioritetsställning, varav

följt att enskilda ersättningsanspråk kunnat inom en given ram i större

eller mindre utsträckning tillgodoses utan att konkurrera med alla andra

behov i den offentliga budgeten i en omfattning som torde ha varit oundviklig,

därest krigsskadeskyddet organiserats på den allmänna budgetens

bas.

En likhet mellan de bägge systemen består även däri att — frånsett

besparingar i fråga om administrationskostnader vid finansiering genom

de allmänna skatterna — den totala ekonomiska bördan för de enskilda medborgarna

blir lika stor, förutsatt att ersättningsnivån är densamma. I den

mån särskilda s. k. försäkringsavgifter betalas, minskas ju utrymmet för

de allmänna skatterna, och en avvägning mellan här ifrågavarande och

andra behov blir därför under alla förhållanden ofrånkomlig. Dock bör

uppmärksammas, att säravgifterna automatiskt försvinner i och med att

krigsskaderegleringen slutföres ävensom att den enskilde medborgaren måhända

har större förståelse för erläggande av speciella avgifter till ett visst

bestämt ändamål än för en höjning av skatterna, beträffande vilkas disponerande

han icke alltid lärer ha klar insikt.

Om skillnaden mellan de bägge finansieringsmetoderna alltså icke är eller

behöver vara stor, hindrar detta enligt inspektionens mening likväl icke,

att den kan vara av betydelse ur praktiska och psykologiska synpunkter.

En lagstiftning, som stöder sig på s. k. försäkringsmässiga grunder och i

varje fall har den reella innebörd, att krigsskadeskyddet finansieras genom

i särbudgeter inflytande specialavgifter, har sålunda ansetts ägnad att inge

egendomsägare en större känsla av trygghet än ett löfte från statsmakterna

att efter förmåga finansiera ersättningarna med skattemedel. Detta

har betraktats såsom viktigt för att stimulera medborgarnas villighet att i

krigstid utan tvångsingripanden ställa sin egendom i krigshushållningens

tjänst.

Å andra sidan får ej förglömmas, anför inspektionen, att ett försäkringssystem

nödvändiggör extra administrativa anordningar. I praktiken har det

dessutom visat sig, alt försäkringssystemen på flera håll endast delvis kunnat

utnyttjas och att skattefinansiering måst tillgripas för att effektivisera

skadeskyddet.

De kritiska synpunkter, som anknytes till utvägen att ordna ett försäkringsmässigt

krigsskadeskydd, kan sammanfattas sålunda. Det ligger i försäkringssystemets

väsen, att det kan väl anpassas till en skadeuppgörelse inom

rimliga gränser men ej är lika användbart i svårare krigsfall. Erfarenheterna

torde visa, att i händelse av en större krigsskadegörelse i framtiden

det är svårt att föreställa sig någon annan lösning av finansieringsfrågan

än att staten skattevägen sörjer för skadetäckningen.

Ett gemensamt drag för de fristående, försäkringsliknande krigsskadean
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

ordningarna har varit, att den av skyddet omfattade egendomen hänförts

till skilda grupper, differentierade med avseende på bidragsplikt, avgiftsuppbörd,

ersättningsregler o. s. v. Avgörande för denna kollektivindelning

har merendels varit vissa från försäkringsrätten hämtade tankegångar.

Man har sålunda velat sammanföra egendom, som varit av ensartat slag och

bedömts bli tämligen lika utsatt för skaderisk, i en intressegemenskap. Det

har därvid icke ansetts obilligt, att egendomsägare inom grupper med mindre

risker och skador också sluppit lindrigare undan i bidragshänseende.

Även om gjorda erfarenheter i viss utsträckning bekräftat, att olika slag av

egendom med hänsyn till beskaffenhet och belägenhet ej i samma grad utsättes

för skador, torde det näppeligen kunna anses oskäligt, att de som under

kriget varit mindre utsatta för risker får lika med de mera utsatta ekonomiskt

bidraga till skadetäckningen. Över huvud taget synes det omöjligt

att precisera, hur riskerna fördelat sig eller kan komma att fördela sig, och

för övrigt förefaller det föga rimligt att på dessa frågor anlägga ett försäkringsmässigt

betraktelsesätt. Snarare bör grunden vara den allmänna samhällssolidariteten.

Ett krig är en hela folkets angelägenhet och det bör även

omsorgen om återställandet av förkrigsförhållandena vara. Det bör med

andra ord bli fråga om en allmän utjämning, där den ekonomiska bördan

fördelas efter medborgarnas förmögenhetsställning, efter deras allmänna

ekonomiska förmåga eller efter någon liknande princip.

Försäkringssystemet med dess kollektivindelning medför även praktiska

svårigheter och höga förvaltningskostnader.

Försäkringsinspektionen förordar, att man löser finansieringsfrågan genom

att skapa en sär bud ge t för krigsskadeutjämningen. Det föreligger

nämligen enligt inspektionens mening ett behov av att ange särskilda

inkomstkällor för sådant ändamål.

Inspektionen har framhållit möjligheten att i en situation, som kännetecknas

av svåra krigsskador tillgripa en krigsvinst- och inflationsvinstskatt

samt en engångsskatt på nettoförmögenhet. Såsom kompletterande inkomstkälla

ifrågasättes en indirekt beskattning.

Frågan om medelsanskaffningen anses icke böra regleras i den nya lagstiftningen.

Skaderegleringen

Under denna rubrik tar försäkringsinspektionen till en början upp vissa

allmänna principspörsmål av betydelse för regleringen av krigsskador.

Den första frågan är i vad mån förändringar i penningvärdet,

som inträffat under tiden från det skadan skedde och till dess den

reglerats, skall få inverka på ersättningen för skadan.

Inspektionen anför bl. a. att ett hänsynstagande till förändringar i penningvärdet

är en förutsättning icke endast för att skadeutjämningen, om övriga

förutsättningar därför föreligger, skall bli så fullständig som möjligt,

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1958

utan även för att ojämnheter i behandlingen av enskilda skadefall skall kunna

undvikas. Annars riskeras, att den reala ersättningen blir relativt lägre

i fall, där en större prisstegring hunnit inträffa mellan skadetillfället och

skaderegleringen, än i fall, där prisstegringen varit mindre.

Med det här anförda avvisar inspektionen en sådan metod som att i ett

läge, där medelstillgången icke medger utbetalning av full skadeersättning,

reducera ersättningarna helt enkelt genom att icke lämna kompensation för

prisstegring mellan skadetillfället och uppgörelsetidpunkten. Om medelstillgången

icke förslår till full real skadeersättning, är det enligt inspektionens

mening mest rationellt —- åtminstone om en prisstegring av större omfattning

ägt rum — att skadevärdet först omräknas efter värdenivån vid regleringstidpunkten

och att detta omräknade belopp sedan reduceras.

Av administrativa skäl och med hänsyn till beräkningssvårigheter torde

det, anför inspektionen, dock ofta bli nödvändigt att begagna relativt grova

formler vid en omräkning till ändrat penningvärde. I görligaste mån bör väl

olikheter i prisutvecklingen på skilda områden beaktas, men komplikationer

härvidlag kan göra det desto angelägnare att i andra hänseenden använda

endast ungefärliga beräkningsgrunder och att härvid säkerställa sig mot en

överkompensation av inflationsförluster. Fullständig rättvisa kan icke

åstadkommas. Statsmakterna bör följaktligen icke binda sig vid att söka

iaktta någon detalj rättvisa i förevarande hänseende.

Såsom av det nyss anförda framgått anser försäkringsinspektionen det

ur rättvisesynpunkt angeläget, att skadeersättningsbeloppen i möjligaste

mån beräknas med hänsyn tagen till förändringar i penningvärdet. Härvid

måste emellertid enligt inspektionens mening uppmärksammas, att inflationstilläggen

i en hel del fall lätt kan ge upphov till vad inspektionen betecknar

såsom inflationsvins t, d. v. s. kompensationen kommer att

enligt inspektionens syn överstiga egendoinsskadans reala värde för den

skadelidande. Om detta problem icke erhåller en lämplig lösning, befarar inspektionen,

att eventuellt inflationstilläggen allmänt begränsas, vilket i sin

tur skulle leda till att andra skadelidande får för liten ersättning och att

därigenom full rättvisa ej nås. Inspektionen åskådliggör vad som åsyftas

med följande exempel.

En fastighet, värd 100 000 kronor, är intecknad för 80 000 kronor. Till följd

av inflation är fastighetens värde efter kriget, om den icke skadats, 200 000

kronor. Fastighetsägarens andel utgör då (200 000 — 80 000 =) 120 000 »efterkrigskronor»,

vilket motsvarar 60 000 »förkrigskronor». Realvärdet av

ägarens andel har alltså tredubblats, under det att inteckningshavaren förlorat

hälften av inteckningsfordringens realvärde. I absoluta tal räknat utgör

inflationsvinsten respektive inflationsförlusten 40 000 »förkrigskronor»

eller 80 000 »efterkrigskronor». — Antag nu, att fastigheten under kriget

utsatts för totalskada. Förlusten uppgår då till 200 000 kronor. Under förutsättning

att inga åtgärder vidtages för att kompensera inteckningshavare för

förluster på grund av penningvärdets fall, belöper å inteckningsfordringen

endast nominella 80 000 »efterkrigskronor», ehuru detta innebär en minsk
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

31

ning av fordringen med halva realvärdet. Om på fastighetsägarens del utfaller

120 000 kronor, kommer ägaren i åtnjutande av en tredubbel real kompensation,

eftersom den mot ägareandelen svarande realtäckningen utgör

endast 40 000 »efterkrigskronor». Bestämmes däremot ersättningsbeloppet

till (40 000 + 80 000 =) 120 000 kronor, erhåller ägaren full —- men icke

mer än full — gottgörelse för sin realförlust å egendomen samtidigt som

täckning beredes för inteckningshavarens nominella fordran.

Inspektionen anför mot att ersättning i det givna exemplet utgår med det

högre beloppet, bl. a. att det icke ingår i syftet med en krigsskadeutjämning

att gottgöra även uteblivna inflationsvinster. Ersättning för sådana förluster

skulle vidare enligt inspektionens mening innebära ett brott mot den huvudprincip,

vilken är avsedd att tillgodoses bl. a. just genom inflationstilläggen,

nämligen den att reala egendomsförluster i görligaste mån skall proportionellt

lika ersättas.

Enligt inspektionens åsikt skulle den teoretiskt rationella lösningen av nu

framlagda problem ej bestå i sådana jämkningar av inflationstilläggen, som

här ifrågasatts, utan skulle gå ut på en allmän utjämning av de vinster respektive

förluster, vilka gäldenärer och fordringsägare kan ha gjort genom

krigsinflation. De tekniska svårigheterna att genomföra en sådan utjämning

synes emellertid inspektionen vara så avsevärda, att det förefaller

ovisst om problemet verkligen på allvar kommer att angripas annat än om

en krigsinflation når påfallande kraftiga proportioner. Om det sålunda ej

skulle komma till stånd en direkt utjämning mellan dem som vunnit och

dem som förlorat på en krigsinflation, återstår metoden att i större eller

mindre grad draga in inflationsvinster genom en krigskonjunkturbeskattning.

Inspektionen finner det emellertid kunna ifrågasättas, om det är lämpligt

att först betala ut en krigsskadeersättning, vilken inbegriper kompensation

för utebliven inflationsvinst, och därefter låta ett skatteorgan till större

eller mindre del draga in samma inflationsvinst. Det förefaller då ändamålsenligare

att direkt jämka inflationstillägget vid utgivandet av skadeersättningen.

Avslutningsvis anför inspektionen att det under alla förhållanden

framstår såsom angeläget, att ifrågavarande problem blir löst på ett eller

annat sätt.

Gentemot försäkringsinspektionens syn på denna fråga hävdas i det vid

betänkandet fogade särskilda yttrandet att krigsskadeersättning i det valda

exemplet bör utgå med 200 000 kronor. I yttrandet utvecklas närmare principiella

och praktiska skäl för att fastighetsägarens rätt till skadeersättning

icke bör bero av hans skuld å fastigheten.

Försäkringsinspektionens förslag innefattar, att i princip ränta skall

utgå på krigsskadeersättning. Det förordas likväl icke, att det från statsmakternas

sida i lagen göres någon ovillkorlig utfästelse om räntetillägg.

Man bör nämligen kunna avstå från räntetillägg dels då fråga är om korta

perioder, dels då ersättningarna avser skador å vissa slag av egendom, exempelvis

personligt lösöre och privata motorfordon. Härtill kommer, att

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

grunderna för ränteberäkningen icke kan i förväg fastställas. Inspektionen

utvecklar sin ståndpunkt sålunda.

I och för sig torde det väl vara odiskutabelt att, liksom i andra skadeslåndssammanhang,

räntegottgörelse rimligen bör tillerkännas också krigsskadelidande,

i vart fall om regleringen av skadan drager ut på tiden. Eljest

blir resultatet icke endast att ersättningen för lcrigsskada blir ofullständig

—- vilket den ändock kan bli — utan även att den blir ojämn. Man måste

nämligen räkna med, att det ofta kommer att förflyta avsevärd tid mellan

skadetillfället och skaderegleringen. Tages ej hänsyn till tids- och räntefaktorn,

blir följaktligen kompensationsgraden lägre för skadelidande, som

får vänta länge på uppgörelsen, än för den som får sin skada reglerad tämligen

snart. Om det icke visar sig möjligt att utbetala full ersättning bör,

till undvikande av alltför stora ojämnheter, ifrågakommande nedsättning

av skadebeloppen ske först sedan ränteposten tillagts.

Understrykas må dock att argumentet för ett hänsynstagande till räntefaktorn

har någon styrka endast i vad gäller krigsskada å egendom, som

användes i förvärvssyfte, samt för egnahem. I fråga om exempelvis personligt

lösöre och motorfordon, vilka icke begagnas i förvärvsverksamhet, synes

åter ränteförluster icke böra tagas i betraktande.

I betänkandet tages även upp frågan om ersättning för stilleståndsförluster.

Även om räntegottgörelse lämnas och full ersättning för kapitalförlust

utgår, kan kompensationen i det enskilda fallet ändock bli otillräcklig.

Icke sällan får nämligen, anför inspektionen, egendomsägare förutsättas

lida stilleståndsförluster av olika slag utöver vad som kan beaktas

vid ränteberäkningen. Inspektionen anser emellertid, att någon utfästelse

om ersättning för sådana förluster icke nu bör göras. Det anföres bl. a., all

man här närmar sig det allmänna problemet om sådana av kriget vållade

realinkomstbortfall, som träffar både egendomsägare och andra. Det tillhör

enligt inspektionens mening i första hand folkhusliållningspolitiken och den

allmänna ekonomiska politiken att, i den mån så låter sig göra, söka begränsa

och utjämna verkningarna av dylika inkomstbortfall. Några generella

anordningar inom ramen för utjämningen av krigsskador å egendom synes

alltså icke böra träffas liärutinnan.

Redan vid nuvarande krigsskadelags tillkomst uppmärksammades frågan

huruvida för utbekommande av ersättning för skada å fast egendom

skulle uppställas villkor om skyldighet att återuppbygga

fastigheten i fråga. Därvid framhölls bl. a., att ett av lagstiftningens huvudsyften

måste anses vara säkerställandet av återuppbyggnaden efter kriget.

Med hänsyn härtill vore ett villkor om återuppbyggnadsskyldigliet

måhända på sin plats. Emellertid ansågs det svårt att förutse, om och i

vilken utsträckning återuppbyggnad borde ske, särskilt då i fråga om fastigheter

i orter med olämplig och otidsenlig bebyggelse, och det syntes

därför betänkligt att i lagen fastslå, att utfallande ersättning under alla

förhållanden skulle användas till återuppbyggnad eller iståndsättande av

förstörda eller skadade fastigheter. För övrigt torde skyldighet att begagna

ersättningsbelopp till iståndsättande av viss fastighet vara betingad av att

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

full ersättning lämnades. Härtill kom att, då skada å ej endast byggnader

utan även mark och skog skulle ersättas, det i vissa fall kunde vara omöjligt

att helt använda utfallande ersättningsbelopp till skadas avhjälpande.

Skäl syntes dock tala för att ersättning, som ej användes till skadas avhjälpande,

beräknades efter särskilda grunder till förhindrande av obehörig

vinst för den ersättningsberättigade.

Enligt inspektionens mening äger dessa synpunkter alltjämt giltighet. För

den krigsskadeutjämning, som nu kan förutses, anser inspektionen några

allmängiltiga regler beträffade återuppbyggnad och nyanskaffning icke höra

i förväg fastställas.

Försäkringsinspektionen berör vissa frågor om begränsning av

skadeersättningen.

Sålunda tages upp frågan om bagatellskador skall ersättas och

om regler rörande viss sj älvrisk bör uppställas. Bestämmelser härom

har tillämpats på flera håll utomlands och varit motiverade av ekonomiska

synpunkter och önskemålet att ej onödigtvis tynga förvaltningsapparaten.

Inspektionen ställer sig avvisande mot att införa ovillkorliga regler om

småskador och självrisk. Det anföres bl. a. att det icke tydligt framgått av

gjorda erfarenheter huruvida åsyftade fördelar alltid nåtts. Härjämte får

enligt inspektionens mening beaktas, att ett uteslutande av smärre skador

och bestämmelser om självrisk icke sällan torde komma att förhållandevis

hårdare drabba egendomsägare, vilka mer än andra är i behov av gottgörelse

för lidna förluster. Vad särskilt angår gällande självriskregel inom det

svenska lösörekollektivet har denna icke fungerat helt tillfredsställande,

och önskemål har därför framställts om en uppmjukning av bestämmelsen,

i vart fall så att undantag från densamma i det enskilda fallet bleve möjligt.

Om en person förstör kläder eller utrustning av något slag vid bekämpandet

av en krigsbrand eller i samband med räddning av krigsnödställda kan det

helt visst te sig obilligt och även vara ägnat att motverka sådana åtgärder,

om uppkomna ersättningsanspråk avvisas på grund av en regel om självrisk.

I vad mån begränsande föreskrifter av ifrågavarande slag bör ifrågakomma

får därför enligt inspektionen bero på medelstillgången och uppgörelsens

karaktär i en aktuell situation. Statsmakterna bör emellertid icke frånhända

sig möjligheten alt i viss utsträckning avvisa krav på gottgörelse för krigsskador

avseende smärre belopp. Det lärer härvid icke kunnat bortses från

att lämpliga begränsningar kan bli av betydelse ur administrativa synpunkter.

Inspektionen anför, att man i vårt land, liksom i andra länder, alltefter

knappheten på tillgängliga medel synes böra räkna med att ersättning får

utebli eller starkt reduceras, när fråga är om krigsskador å lyxbetonad

e g e n d o m, t. ex. påkostade husfasader, särskilt dyrbara möbler, antikviteter,

äkta mattor, konst- och frimärkssamlingar.

it llihang till riksdagens protokoll 1958. 1 saml. Nr 82

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1958

I fråga om krigsskador å personligt lösöre anföres, att kontrollsvårigheterna

ofta lärer vara stora. Ehuru någon försäkringsliknande finansieringsordning

icke är avsedd att komma till användning och civilförsäkringsbeloppen

således ej, såsom för närvarande, skall utgöra grundval för

avgiftsskyldighet och ersättningsrätt, hindrar detta likväl icke, att försäkringshandlingar

i förekommande fall kan åberopas som stöd för väckta

skadeståndsanspråk. Kontrollsvårigheterna kan dock visa sig så stora och

resurserna så begränsade, att en viss standardisering av ersättningsbeloppen

måste övervägas. Sålunda kan förlust av bohag till en trerumslägenhet fastställas

till ett visst genomsnittligt värde med avdrag för eventuellt restvärde,

likaså förlust av bohag till en fyrarumslägenhet o. s. v. Till grund för en

dylik schablonmässig beräkning bör då läggas en vanligen förekommande

hemutrustning utan inslag av lyx. På motsvarande sätt kan tillämpas standardvärden

för kläder och andra personliga tillhörigheter.

Vidare framhåller inspektionen beträffande motorfordon för privat

bruk att det kan ifrågakomma att bestämma ersättning för krigsskador

å sådana fordon efter schablonmässiga grunder så att ersättningen

begränsas för t. ex. lyxbilar.

Försäkringsinspektionen understryker, att man — bortsett från sådana

generella begränsningar, som kan gälla bagatellskador eller hänföra sig till

självrisk, m. m. ■—-i princip bör eftersträva att full ersättning utges för

krigsskador å egendom, varvid rimlig hänsyn tages till penningvärdesförändringar

och ränteförluster.

År det med hänsyn till medelstillgången ofrånkomligt att ersättningarna

reduceras, kan, såsom förut framhållits, inskränkningar genomföras beträffande

vissa slag av egendom, i samband varmed antydda standardiseringsmetoder

kan behöva göras mer eller mindre restriktiva. Där ej en sådan

ordning är nödtvungen, bör emellertid enligt inspektionens mening en i

möjligaste mån likformig nedsättning av ersättningarna ifrågakomma.

Inspektionen anser det vara ytterst angeläget att alla praktiska

möjligheter för att genomföra en likformighet utnyttjas. En annan sak är,

att svårigheter kan uppkomma i sådan utsträckning, att dessa strävanden

delvis misslyckas. En del skador blir sålunda ersatta redan under kriget

därför att möjligheter härtill råkar finnas och det dessutom är nödvändigt

att av krigshushållningsskäl verkställa en snabb real återuppbyggnad. Senare

inträffar emellertid skador av sådan omfattning, att det framstår såsom

ogörligt att åt övriga skadelidande betala mer än partiell ersättning.

Det kan, anför inspektionen, självfallet icke bli tal om att av redan gottgjorda

egendomsägare återkräva del av ersättningsbeloppen, särskilt som

dessa ägare dock befinner sig i en sämre situation än sådana som helt undgått

krigsskador. Men det förhållandet, att vissa ojämnheter i krigsskadeersättningarna

av dylika och andra lika förklarliga skäl kan bli oundvik
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungi. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

liga, synes göra det än mer angeläget att man systematiskt strävar efter att

göra kompensationen åtminstone så proportionellt lika som möjligt.

Har krigsförödelsen blivit mycket betydande och är medelstillgången

dessutom så knapp, att någon egentlig krigsskadeutjämning endast i begränsad

utsträckning kan komma till stånd, anmäler sig den frågan, huruvida

man ändå icke —- trots önskemålet om att kompensationsgraden skall

vara lika — tvingas acceptera en viss gradering efter folkhushållningsmässiga

och sociala prioritetsbehov. Enligt inspektionens uppfattning förefaller

det emellertid som om ett beaktande av dylika behov bör ske genom en

tidsprioritering vid skaderegleringen. I övrigt lärer det få ankomma på den

allmänna ekonomiska politiken att styra investeringsinsatserna så, att erlorderlig

hänsyn tages till folkhushållningsmässiga och sociala synpunkter,

men frågan härom får anses ligga utanför krigsskadeskyddssystemet.

Beträffande förfarandet i ersättningsärenden överensstämmer

försäkringsinspektionens förslag i stort med gällande bestämmelser.

Inspektionen framhåller bl. a., att erfarenheterna från skadeuppgörelserna

i samband med andra världskriget givit vid handen, att det av flera skäl

är ytterst betydelsefullt att utredning av skadefallen och värdering av skadorna

snarast äger rum. Det är mycket väsentligt, att bevis säkras och övligt

material till underlag för värderingen och den kommande skaderegleringen

utan onödig tidsutdräkt insamlas. Om värdering snart nog kan företagas,

är detta helt naturligt fördelaktigt, men det är i första hand av vikt

att sakuppgifter — framför allt rörande skadas orsak och omfattning —

blir noterade. Oavsett finansieringssystemet synes det ofrånkomligt att försäkringsbolagens

expertis och material utnyttjas vid utredning och värdering

av skadorna. För sådant ändamål är det angeläget att försäkringsföretagen

arkiverar vissa data och uppgifter i övrigt beträffande försäkringsbeståndet,

något som kan vara värdefullt vid uppgörelsens genomförande.

Viktigt är även, anför inspektionen, att försäkringstagarna får sig inpräntad

betydelsen av att noga bevara sina försäkringshandlingar.

Slutlig ståndpunkt i väsentliga frågor av betydelse för skaderegleringen,

t. ex. spörsmål om reduktion av ersättningsbeloppen, kan icke tas förrän

skadeomfattningen och den ekonomiska situationen låter sig överblicka. Med

hänsyn till sakens synnerliga vikt bör det enligt försäkringsinspektionen ankomma

på Kungl. Maj :t och riksdagen alt i sinom tid fastställa de grunder,

efter vilka ersättning skall beräknas, och att därvid särskilt beakta spörsmålen

om räntego t tgörelse, inverkan av penningvärdesförändringar och

eventuellt erforderlig reducering av ersättningarna. För att skapa underlag

för statsmakternas ståndpunktstagandc härutinnan så fort ske kan bör genom

krigsskadenämndens försorg med stöd av skadeanmälningar och värdeiingsutlatanden

samt delvis pa statistisk väg snarast möjligt göras en omsorgsfull

beräkning av den totala skadeomfattningen.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

Beträffande bestämmandet av ersättning i det enskilda fallet anföres följande

synpunkter på det praktiska förfarandet.

Därest skadeomfattningen är stor och ersättningsuppgörelsen till följd

härav får beräknas ta avsevärd tid i anspråk — något som försiktigheten

bjuder en att räkna med — torde det visa sig önskvärt, icke minst med

tanke på den skadelidande, att värdet av skadan i och för sig bestämmes

redan innan ersättningsgrunderna kunnat fixeras. Detta synes i normalfallet

böra ske genom att krigsskadenämnden tillställer skadeanmälaren ett

besked om skadans »grundbelopp» per viss dag med anmärkande av att

vederbörande ej garanteras betalning i enlighet med beslutet utan att jämkningar

kan bli erforderliga uppåt eller nedåt med hänsyn till redueeringsgrunder

samt räntegottgörelse och inverkan av penningvärdesförändringar.

Sedan ersättningsprocenten och övriga grunder för ersättnings bestämmande

blivit fastställda, bör slutligt ersättningsbeslut meddelas. Besked härom

tillställes lämpligen skadeanmälaren i form av ett »krigsskadebevis».

Av detta bör framgå ersättningens storlek per viss dag samt grunderna för

ränteberäkning och inverkan av penningvärdesförändringar intill den tidpunkt,

då ersättningen kan komma att utbetalas. I och med detta bevis erhåller

den skadelidande rätt till det fastställda ersättningsbeloppet. Erforderliga

justeringar med avseende på storleken av räntegottgörelse och inflationstillägg

kan sedermera lätt göras i enlighet med de fastställda grunderna.

Efter hand som ersättningsuppgörelsen fortskrider är det tänkt, att

krigsskadenämnden skall inlösa krigsskadebevisen. Men dessa kan måhända

också vara av betydelse för de ersättningsberättigade genom eventuellt

inträdande möjlighet att i bankerna belåna desamma. En dylik ordning visade

sig genomförbar på ett mycket tillfredsställande sätt under uppgörelserna

i Danmark och Finland efter andra världskriget.

Vid en mindre omfattande skadegörelse är det troligt, att de båda härovan

beskrivna faserna vid ersättnings bestämmande kan sammanslås och att således

slutligt beslut med utfärdande av krigsskadebevis kan direkt meddelas.

I fråga om utbetalning av skadeersättning gör försäkringsinspektionen

vissa allmänna uttalanden. Det anföres att en omfattande skadereglering

uppenbarligen ej kan verkställas på en gång över hela skadeområdet

utan får beräknas pågå en längre tid, kanske eu lång följd av år.

Därest situationen, såväl i skadehänseende som ekonomiskt, blir sådan att

regleringen ej behöver uppskjutas, synes det inspektionen dock självklart,

att varje möjlighet till snar skadereglering tillvaratages. Huvudsyftet med

en skadeutjämning är givetvis att i möjligaste mån undanröja ojämnheter

i den belastning på medborgarna, som ligger i att vissa av dem i större

utsträckning än andra drabbats av krigsskador å egendom. Dessutom skall

skaderegleringen tjäna en real återuppbyggnad, som måste ses i sitt samband

med andra återuppbyggnadsuppgifter. Dessa problem låter sig naturligen

icke lösas enbart genom att ersättningar utbetalas, utan här blir enligt

inspektionens mening i stället andra faktorer avgörande. Hänsyn måste tagas

till den skadade egendomens beskaffenhet och belägenhet, angelägenbetsgraden

i fråga om skadornas reparerande, förefintliga materiella och

personella resurser o. s. v. Av sådana och liknande skäl blir det nödvändigt

att statsmakterna efter sociala och folkhushållningsmässiga indikationer

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

37

lastställer en viss prioritetsordning för skaderegleringen ävensom i övrigt

drager upp riktlinjerna för densamma. Också grunderna för skadeuppgörelsen

och tidpunkten för dess igångsättande bör fastställas i samma ordning.

Dessa svåra uppgifter kan enligt inspektionens uppfattning slutligt lösas

törst sedan kännedom vunnits om den aktuella situationens krav och möjligheter.

I vissa fall föreligger behov av att lämna skadeersättning med förtur. Inspektionen

anför.

Utan att avvakta detaljerade föreskrifter om ordningen för skaderegleringen

bör det, liksom enligt gällande lag, vara krigsskadenämnden obetaget

att, närhelst så påkallas, helt eller delvis ersätta skador, vilka ur allmänna

samhällssynpunkter måste snabbt repareras. En dylik befogenhet

bör lämnas nämnden i samband med medelsanvisningen. Här kommer in i

bilden sådana krigsskador å egendom, som vållar avbräck för försvarsansträngningarna

och för folkförsörjningen — skador å viktiga industrianläggningar,

kommunikationer, ledningsnät, jordbruksegendomar etc. Men

vidare måste också uppmärksammas nödvändigheten av att snabbt kunna

ersätta skador, som drabbar exempelvis lastbilägare och andra, vilka för

fullgörande av samhällsviktiga behov ställt sin egendom i det allmännas

tjänst. Det förefaller i sådana sammanhang lämpligt, att samråd sker meU

lan krigsskadenämnden och krigshushållningsmyndigheter av olika slag för

åstadkommande av omedelbar skadereglering. För täckande av dylika skador

synes en beredskapsfond ha stor betydelse. Den anordningen bör också

övervägas, att där krigsskadenämnden icke direkt kan utbetala ersättningar,

medel för ändamålet ställes till länsstyrelsernas förfogande. Understrykas

bör dock, att vid förhandsutbetalningar av vad slag de vara må en restriktiv

tillämpning måste ske. Detta är av vikt icke endast med tanke på skadelidande,

vilka kan kompenseras först senare, utan också emedan alltför

stora utbetalningar lätt kan få inflationsdrivande verkningar.

Krigsskadeskyddets organisation

Såsom framgått av det tidigare anförda föreslår försäkringsinspektionen,

att krigsskadenämnden även framgent skall vara det centrala

krigsskadeorganet.

De arbetsuppgifter, som kom att åvila krigsskadenämnden vid regleringen

av neutralitetsskador under andra världskriget, var av mycket begränsad

räckvidd. Skadefallen utreddes av vederbörande försäkringsbolag och orsakade

i allmänhet inga större svårigheter. Även om ett organ med nämndens

nuvarande utformning och befogenheter också för framtiden kan tänkas

fungera tillfredsställande vid en relativt begränsad skadeuppgörelse, är

det enligt inspektionen uppenbart, att det icke lika väl lämpar sig för bemästrandet

av en större skadeomfattning. Målet måste numera vara att

åstadkomma en organisationsapparat, soin kan bli effektiv också under svårare

förhållanden. Härvid bör i första hand eftersträvas, att centralorganet

får en mera hållfast struktur och att beslutförhetsreglerna uppmjukas. Därutöver

gäller det alt tillse, alt organisationen i sin helhet utbygges genom

regionala och lokala organ.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

Försäkringsinspektionen föreslår en sådan ändring i krigsskadenämndens

sammansättning att antalet tjänstgörande ledamöter

lätt kan utvidgas. Till grund härför redovisas följande bedömanden rörande

nämndens verksamhet i olika lägen.

Vad angår verksamheten under ett neutralitetsfall eller ett krigsfall av

lindrigare art — det i och för sig minst sannolika — torde man kunna räkna

med att skaderegleringen sker tämligen snabbt och att nämnden med nuvarande

stomme, tillfälligt utbyggd efter situationens krav, skall kunna tilllredsslällande

klara arbetsuppgifterna.

I händelse av ett mera allvarligt krigsfall med stor skadegörelse, förbindelseavbrott

och i övrigt förvirrade förhållanden kommer situationen helt

visst att bli en annan. Det torde då få förutsättas, att nämndens uppgifter

under kriget kommer att väsentligen ligga på det tekniskt-administrativa

planet. Som i tidigare sammanhang uttalats, synes det nämligen mindre

troligt, att värdering och reglering av krigsskador skall kunna i större omfattning

äga rum redan under kriget. Det normala torde i stället bli, att

skadorna, så långt sig göra låter, besiktigas och preliminärt utredes, medan

slutlig värdering och andra åtgärder måste anstå till dess lugnare förhållanden

inträtt. Nämndens huvudsakliga uppgifter lärer med andra ord komma

att omfatta tillsyn över att den begränsade organisationsapparaten

fungerar. Det blir väl här närmast fråga om att centralt registrera skador,

att dirigera skadebesiktningarna, att sända ut lämpliga besiktningsmän till

särskilt utsatta orter o. s. v. Det får förutsättas, att nämnden därvid verkar

från den planerade evakueringsorten eller från annan plats ute i landet.

Även om enligt angivna förutsättningar värderingar och regleringar ej torde

ske annat än i undantagsfall, får nämndens uppgifter ändock beräknas

bli så krävande, att en förstärkning av nuvarande organisation är högst påkallad.

Den skadereglerande verksamheten, vars utövande måste förutsättas betingad

av att relativt ostörda förhållanden råder, lärer också den vid en

större skadegörelse bli av sådan omfattning, att nämndens personella resurser

bör utökas.

I enlighet med vad nämnden själv förordat, föreslås i betänkandet, att

nämnden redan i fredstid tillföres ett större antal suppleanter med uppgift

att i händelse av krig eller eljest under utomordentliga förhållanden tjänstgöra

i nämnden. Utöver de fem ordinarie ledamöterna skall enligt förslagen

tio suppleanter ingå i nämnden. Ledamöter och suppleanter förordnas liksom

hittills av Kungl. Maj :t.

Även med den ovan förordade ökningen av antalet suppleanter kan ej

bortses från att läget i allvarstid utvecklar sig så, att vakanser likväl uppstår.

För att fylla ytterligare uppkommande personalbehov föreslås den

reservanordningen, att krigsskadenämnden — om ej Kungl. Maj:ts förordnande

utan påtagliga olägenheter för nämndens verksamhet kan avvaktas

— skall äga själv utse suppleanter.

Beträffande tjänstgöringen i nämnden anföres följande.

Det är ytterst angeläget att till ledamöter och suppleanter utses personer,

vilka kan helt frigöras för ifrågavarande uppgifter och ej behöver tagas i

anspråk jämväl för andra ändamål. Där så erfordras, bör fördenskull också

frikallelse från militärtjänstgöring utverkas. I viss utsträckning kan givet
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

39

vis pensionerade ämbetsmän ocli försäkringstjänstemän ifrågakomma för

tjänstgöring i nämnden, men ett anlitande enbart av »överåriga» är, med

hänsyn till de påfrestningar som kan påräknas nnder evakuerings- och

andra extraordinära förhållanden, icke att rekommendera. Försäkringsinspektionen

vill understryka vikten av att suppleanterna icke endast blir

»namn på papperet» utan utväljes bland personer, som redan i fredstid

kan bereda sig för sitt eventuella värv under ofredstider. Det synes lämpligt,

att även suppleanterna hålles fortlöpande informerade om olika krigsskadefrågor

och att i sådant syfte nämndsammanträden mera regelbundet

äger rum.

Ifrågavarande »suppleanter» är icke att betrakta såsom suppleanter i

egentlig mening — med den enda uppgiften att vid förfall ersätta ordinarie

ledamöter — utan snarare såsom adjungerade ledamöter, vilka vid behov

kan tillkallas för att förstärka nämnden. Därest läget så kräver, kan, efter

vad här förordats, i nämnden tjänstgöra femton ledamöter. Vid en sådan

utbyggnad av organisationen bör nämnden kunna arbeta på avdelningar,

förslagsvis på fem avdelningar med tre ledamöter i varje.

Med hänsyn till de uppgifter, som åvilar nämnden, föreslår inspektionen

att nuvarande kvalifikationskrav beträffande vissa ledamöter

i huvudsak upprätthålles. Inspektionen förordar sålunda, att i nämnden

skall finnas ledamöter och suppleanter med domarerfarenhet och sakkunskap

i fråga om brandförsäkringsverksamhet i den utsträckning att, vid en

utbyggnad av nämnden på fem avdelningar, i varje avdelning kommer att

ingå en domare och en försäkringsman.

Inspektionen finner däremot inte skäl föreligga för att i nämnden låta representera

skilda intresseorganisationer, och anför.

I skilda sammanhang har röster höjts för att i nämnden borde ingå också

företrädare för olika intresseorganisationer — för näringslivet, för fastighetsägare

och hyresgäster etc. — och utan tvivel skulle en dylik, mera allsidig

representation mången gång vara av värde. Det torde emellertid stå

klart, att en sådan anordning icke gärna är tänkbar under krig. Även om

försäkringsinspektionen ställer sig positiv till den tanke, som sålunda kommit

till uttryck, anser sig inspektionen därför icke böra nu förorda en ytterligare

utvidgning av krigsskadenämnden. Det lärer stå Kungl. Maj:t fritt

att, om och när så anses lämpligt, förstärka organisationen efter nyssnämnda

linjer. Om så sker, vill emellertid inspektionen för sin del framhålla

önskvärdheten av att en dylik förstärkning göres i form av ett rådgivande

organ, vilket skall hållas orienterat om det aktuella läget beträffande krigsskadeskyddet

och underställas frågor av principiell räckvidd men däremot

ej deltaga i nämndens avgöranden av enskilda skadefall. För sist angivna

ändamål kräves uppenbarligen en smidigare organisationsapparat.

I fråga om krigsskadenämndens beslutförhet föreslår försäkringsinspektionen

en viss uppmjukning av gällande bestämmelser. Främst

med tanke på att nämnden även framdeles bör i princip ensam avgöra skadeärenden,

förordas den huvudregeln, att tre ledamöter, varav en med domarerfarenhet,

deltager i avgörandet av ersättningsfrågor och att ärenden

av större betydelse om möjligt avgöres av nämnden i dess helhet. Inspektionen

anser dock den utvägen böra öppnas, att ärende, i vilket fordrad skadeersättning

ej överstiger förslagsvis 1 000 kronor och vilket ej bedömes

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

\ara av principiell vikt, kan avgöras av nämndens ordförande eller vice ordförande

eller av ordförande å avdelning inom nämnden. Med den föreslagna

huvudregeln bortfaller automatiskt nuvarande obligatoriska föreskrift, att

ordföranden eller vice ordföranden skall deltaga i nämndens beslut.

I vissa fall skall enligt inspektionens förslag länsstyrelserna såsom r egionala

organ äga besluta om ersättning för krigsskador, som inträffat

i länet. Det kan nämligen befaras, att krigsskadenämnden till följd av

förbindelseavbrott eller av andra orsaker blir åtminstone tillfälligt satt ur

funktion. Vid förfall för nämnden bör annan myndighet kunna gripa in och

å nämndens vägnar, i vart fall provisoriskt, ombesörja brådskande skaderegleringar.

Den lokalorganisation, som inspektionen i det följande kommer

att förorda, är visserligen lämpad att träffa förberedande åtgärder, men den

saknar för bestämmande av prioritetsordning samt fastställande och utgivande

av ersättningar myndighetsauktoritet. Enligt inspektionen bör det

ankomma på krigsskadenämnden att utarbeta erforderliga anvisningar för

denna länsstyrelsernas verksamhet.

I betänkandet har även dragits upp riktlinjerna för en lokal organisation.

Inspektionen har härvid anknutit till ett av Svenska försäkringsbolags

riksförbund utarbetat förslag till vissa beredskapsåtgärder på

försäkringsväsendets område. Förslaget — som icke slutgiltigt fastställts —

innebär i huvudsak att redan i fredstid inrättas lokala organ, som vid krig

skall kunna betjäna allmänheten, mottaga skadeanmälningar, registrera

skador samt, om möjligt, utreda skadefall. De skall samarbeta med krigsskadenämnden.

Organen benämnes distriktcentraler eller D-centraler. Tills

vidare bar räknats med att en eller två sådana centraler skall finnas i varje

län.

Försäkringsinspektionen, som avvisat tanken på att inrätta kommunala

krigsskadenämnder, finner övervägande skäl tala för att den sålunda planerade

lokalorganisationen skall kunna helt eller delvis utnyttjas även för

krigsskadeskyddet. Med denna organisation som underlag torde i övrigt erforderliga

anordningar kunna lättare vidtagas. Vid utbyggandet av organisationen

bör enligt inspektionens mening tillses, att vid varje D-central finnes

en »kontaktman», som ansvarar för åtgärder inom krigsskadeskyddet.

Utöver centralerna bör finnas lokala representanter — stundom, i större

kommuner, flera och eljest en gemensam representant för flera småkommuner

—- vilka är direkt underställda »kontaktmannen» vid vederbörande

D-central. Detaljerna i den lokala organisationen får enligt förslaget utarbetas

av krigsskadenämnden under samverkan med försäkringsbolagen. Genom

nämndens försorg bör efter hand anvisningar för lokalorganens verksamhet

ges och erforderliga informationer till allmänheten förberedas.

Såsom antytts i samband med redogörelsen för försäkringsinspektionens

förslag såvitt rör skaderegleringen, förordar inspektionen att det av bered
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

41

skapsskäl skapas en begränsad fond, vars medel reserveras för att täcka

krigsskador. Det föreslås, att anstalter härför träffas genom att, till en

början, av allmänna budgetmedel avsättes tio miljoner kronor årligen under

fem års tid.

En motsatt mening anföres av byråchefen Vogel i det särskilda yttrandet

till betänkandet. Den ifrågasatta fonden har enligt hans uppfattning icke

någon reell eller psykologisk betydelse. Det anföres, att erforderliga belopp

av mycket större storleksordning kan via beredskapsanslag ställas till

förfogande för genomförande av erforderlig skadereglering under pågående

krig, och att detta förhållande måste skänka medborgarna en större känsla

av trygghet än den av inspektionen förordade fonderingen. Beträffande den

av inspektionen föreslagna fonden gäller, lika väl som beträffande en större

fond, att det föreligger risk för att fonden urholkas genom penningvärdesförsämring,

innan den behöver tagas i anspråk, och att därför ytterligare insamling

av medel och därmed dubbel belastning för samma ändamål kan bli

nödvändig. En sådan ordning synes, anföres det, icke tillfredsställande från

de enskilda medborgarnas synpunkt.

B. Remissyttrandena

Försäkringsinspektionens förslag har i huvuddragen allmänt godtagits av

remissinstanserna. De skiljaktiga meningar, som kommit till uttryck, hänför

sig i stort sett till mera begränsade frågor rörande enskildheter i förslaget.

I flertalet remissyttranden göres uttalanden, som stöder förslagets allmänna

uppläggning. Statskontoret, kommerskollegium, lantbruksstyrelsen, länsstyrelsen

i Norrbottens län, Soeriges lantbruksförbund och Svensk industriförening

anser det föga troligt, att vårt land, om det indras i krig, skulle

undslippa med begränsade skador. Statens krigsskadenämnd yttrar, att det

ändrade utgångsläget otvivelaktigt föranleder, att lagen måste ges ett allmännare

innehåll och en mera elastisk utformning än gällande lag. Huvudvikten

bör läggas på reglering av frågor om anmälan, utredning och värdering

av krigsskada samt andra praktiska åtgärder i syfte att förbereda en

skadeuppgörelse. Därjämte bör man söka bygga upp en organisation, som

kan tänkas fungera effektivt även under ett kommande krigs troligen oerhörda

påfrestningar. Närmare regler om finansiering, ersättningsgrunder

o. s. v. däremot varken kan eller bör slås fast i förväg. Länsstyrelsen i

Stockholms län framhåller, att den slutliga utformningen av krigsskadeskyddet

förutsätter kännedom om de totala krigsskadorna samt en någorlunda

säker bild av den allmänna ekonomiska situationen och den belastning,

som kriget medfört för samhället i dess helhet. Länsstyrelsen delar

därför uppfattningen alt man måste gå fram med försiktighet vid lagstiftningsarbetet

och ge lagen en ganska elastisk utformning. Liknande syn
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

punkter anföres bl. a. av fullmäktige i riksgäldskontoret, ciuilförsvarsstyrelsen,

länsstyrelsen i Kronobergs län, Sveriges lantbruksförbund och Sveriges

skogsägareföreningars riksförbund. Riksförbundet vill dock starkt

ifrågasätta lämpligheten att på förhand bygga upp en organisation som

skall kunna sättas in under och efter ett krig. Eftersom skadebedömningen

blir beroende av den vid bedömningstillfället rådande situationen torde det

vara bättre att dröja med den mera fullständiga utbyggnaden av organisationen.

Hovrätten för Nedre Norrland ställer sig i viss mån kritisk till den allmänna

uppläggningen av inspektionens förslag. Enligt hovrättens mening

bör en beredskapslagstiftning om ekonomiskt krigsskadeskydd främst ta

sikte på det fall att skadeomfattningen får rimliga proportioner, men ej läggas

upp så att den skall kunna användas även i händelse av krig med rent

förödande verkan för landet. I en sådan katastrofsituation torde man nödgas

laga efter råd och lägenhet. Det nyttar ej att orda därom i dag. — Stockholms

handelskammare anför liknande synpunkter.

Krigsskadeskyddets omfattning

Begreppet krigsskada behandlas endast i ringa utsträckning i

yttrandena och försäkringsinspektionens uttalanden i ämnet möter i regel

ej gensaga.

Förslaget att endast materiell skada skall vara ersättningsgill

iillstyrkes eller lämnas utan erinran i flertalet yttranden. I fråga om ersättning

för stilleståndsförluster förekommer dock annan mening i vissa

utlåtanden, för vilka redogörelse lämnas i senare avsnitt.

Civilförsvarsstyrelsen behandlar en speciell fråga rörande tolkningen av

begreppet materiell skada. Styrelsen anför, att efter detonation av en vätebomb

stora mängder radioaktivt stoft kan föras ända till ett par hundratal

kilometer från detonationsplatsen. Även sedan den akuta faran för befolkningen

av den radioaktiva strålningen upphört, kvarblir inom det belagda

området vissa effekter, som inskränker dess användbarhet, speciellt för

livsmedelsproduktion. Grödan och kreaturen såväl som marken och fiskevattnen

har »infekterats». Åkerjorden kan kanske ej besås förrän efter ett

visst antal år o. s. v. Härigenom kan berörda fastighetsägare tillskyndas avsevärda

förluster. Styrelsen utgår ifrån att ersättning enligt lagförslaget

skall utgå för sådana skadeverkningar av radioaktiv fj ärrbeläggning —

ävensom av kemiska och biologiska stridsmedel — som för egendomsägarna

innebär direkta realvärdesförluster. Men enligt styrelsens mening kan tvekan

råda huruvida sådana »infektionsskador» som exempelvis att åkerjorden

icke kan besås på några år avses skola falla inom ramen för ersättningsgilla

krigsskador. Styrelsen anser detta böra klarläggas.

Vad försäkringsinspektionen anfört rörande orsakssammanhanget

mellan kriget och skadan har ej föranlett invändningar från

remissinstansernas sida. Svenska försäkringsbolags riksförbund ansluter

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

43

sig till försäkringsinspektionens uttalanden att det icke bör uteslutas att

även skador av mera sekundär krigskaraktär i vissa fall skäligen blir föremål

för ersättning enligt lagen samt att indirekta skador bör bedömas så,

att en skada är att bedöma såsom krigsskada i den mån den beror på krigspräglade

omständigheter och att det vid bedömandet i stor utsträckning torde

bli fråga om gradskillnader.

Kungl. automobilklubben understryker, att ett icke alltför restriktivt

hänsynstagande till omständigheterna vid indirekta krigsskador som inträffar

i trafik med motorfordon bör iakttagas.

Statens krigsskadenämnd och Svenska försäkringsbolags riksförbund tar

särskilt upp frågan om ersättning för sabotageskador och erinrar om att

det i 1952 års promemoria pekades på de bevissvårigheter som ofta torde

föreligga då det gäller att fastslå att en viss skada har karaktär av krigssabotage.

I promemorian uttalades att om skälig anledning funnes att antaga,

att skadorna hade sin orsak i krigssabotage, det med fog torde kunna

förutsättas att krigsskadenämnden med begagnande av sin möjlighet att

anlägga skälighets- och lämplighetssynpunkter skulle komma att medge ersättning

enligt krigsskadelagen för att förhindra att obilliga resultat uppstode.

Den omständigheten att försäkringsinspektionen icke anfört någon

häremot avvikande mening tolkar nämnden för sin del så att inspektionen delar

den i promemorian uttalade meningen. Riksförbundet förklarar att förbundet

ansluter sig till promemorians åsikt. Båda remissinstanserna finner

det angeläget, att principen kommer till klart uttryck under ärendets fortsatta

behandling.

Uppfattningen att krigsskadebegreppet bör omfatta även sådan av kriget

förorsakad skada som inträffat före krigsutbrottet biträdes eller lämnas

oemotsagd av remissinstanserna.

Även förslaget att lagstiftningen icke skall omfatta skador, uppkomna

då krig hotat men ej utbrutit, lämnas utan erinran i

flertalet yttranden. Överståthållarämbetet och hovrätten för Nedre Norrland

förordar dock, att lagstiftningen göres tillämplig även på dylika skador. Hovrätten

anser att skillnaden mellan sådana skador och skador som inträffat

före ett sedermera verkligen utbrutet krig är så oväsentlig, att den olika

behandlingen synes stötande för rättskänslan. Åtminstone om krigsskadeskyddet

uppbygges så som försäkringsinspektionen föreslagit synes det ej

möta vare sig principiella eller praktiska svårigheter att detsamma omfattar

även skador av nu förevarande art. Överståthållarämbetet — vilket såsom

senare kominer att närmare utföras anser att rätt till ersättning för inkomstbortfall

i samband med obligatorisk utrymning av tätorter vid krigshot

bör lagfästas — påpekar att utrymningsåtgärder måste vidtagas på ett

tidigt stadium och kan tänkas genomförda utan att landet sedermera indrages

i krig.

De föreslagna anordningarna för gränsdragning krigsskadeskydd

e t —civilförsäkringen möter i flertalet yttranden icke gensaga.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

Smriges skogsägareföreningars riksförbund understryker angelägenheten

av att det undvikes att den enskilde blir skadelidande på grund av tolkningsfrågor

eller felbedömningar i tveksamma skadefall.

Statens krigsskadenämnd biträder försäkringsinspektionens uppfattning

att det genom ett förtroendefullt samarbete mellan nämnden och vederbörande

försäkringsbolag kan skapas goda förutsättningar för rationella och

godtagbara skadebedömningar. Nämnden framhåller särskilt att den haft

enbart gynnsamma erfarenheter av det samarbete, som ägde rum vid de, låt

vara till antal och omfattning begränsade skaderegleringarna under andra

världskriget.

Endast statskontoret avstyrker förslaget om inrättande av en skiljenämnd

för krigsskador, därvid ämbetsverket förklarar sig särskilt

åberopa det förhållandet att skiljedomen icke skulle hindra en skadelidande

att med stöd av försäkringsavtal dra ersättningsfrågan under allmän

domstols prövning. Hovrätten för Nedre Norrland däremot, som jämväl

påpekar att skiljenämndens beslut icke blir bindande för försäkringstagaren

utan samtycke av denne, finner likväl ej något i och för sig vara

att invända mot en sådan nämnd. Sveriges köpmannaförbund anser det med

hänsyn till rättssäkerhetens krav synnerligen viktigt att goda möjligheter

tillskapas för samarbete mellan de organ, som har att svara för krigsskadeersättning,

och de redan befintliga försäkringsbolagen så att luckor mellan

de olika formerna för skadeersättning kan undvikas. Förbundet finner det

under hänvisning till erfarenheterna i andra länder nödvändigt, att ett organ

av typen skiljenämnd för krigsskador tillskapas. Endast genom ett sådant

organ kan en fast praxis i dessa frågor uppehållas och för allmänheten tidsödande

belastning för domstolarna undvikas.

Förslaget om statens krigss kade råd tillstyrkes eller lämnas

utan erinran av så gott som samtliga remissinstanser. Endast Svenska bankföreningen

ifrågasätter om tillräckliga skäl föreligger för ett specialorgan

med dylika uppgifter. Har den skadade egendomen varit i vanlig ordning

försäkrad för civilskada, kan det vara ett stort intresse för ägaren att få

skadan hänförd under denna försäkring, enär han då kan påräkna full ersättning,

medan krigsskadeersättning sannolikt kommer att utgå med allenast

reducerat belopp. Det framstår därför som ett allvarligt ingrepp att beröva

lionom lians rätt att få frågan om den civile försäkringsgivarens ansvarighet

prövad vid de allmänna domstolsinstanserna och i stället hänvisa

honom till en specialdomstol. Svenska försäkringsbolags riksförbund anför

liknande skäl och tillägger, att rådets inrättande skulle innebära ett ingrepp

i försäkringsgivares och försäkringstagares avtalsfrihet samt att varje utbyggnad

av krigsskadeorganisationen medför längre tidsutdräkt vid skaderegleringen.

Riksförbundet anser emellertid, att vad försäkringsinspektionen

anfört till förmån för rådets inrättande torde överväga de nämnda olägenheterna

och vill ej motsätta sig att en specialdomstol inrättas, vars befogenheter

är begränsade i enlighet med förslaget.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

Statens krigsskadenämnd ytlrar, att ett specialorgan som krigsskaderådet

vid en omfattande krigsskadeuppgörelse med många svårbedömbara fall

kan erbjuda påtagliga fördelar. Ärendena kan avgöras mycket snabbare än

vid en domstolsbehandling genom kanske tre instanser under en tid då antagligen

stor målbalans uppkommit vid domstolarna, enhetlighet i avgörandena

tillförsäkras genom att rådet får en överblick över olika slags gränsfall,

skälighetssynpunkter kan beaktas på ett helt annat sätt etc. För den enskilde

skadelidande kan det vara av stort materiellt intresse att snarast möjligt få

skadan bedömd antingen som krigsskada eller som civilskada. Visserligen

kan principiella skäl anföras mot att ersätta domstolsavgöranden med beslut

av specialorgan, men med hänsyn till de extraordinära förhållanden

som får förutsättas råda i samband med ett krig synes fördelarna likväl motivera

den föreslagna anordningen. — Även hovrätten för Västra Sverige

finner de för rådets inrättande anförda skälen bärande.

Förhållandet mellan krigsskaderådet och de allmänna domstolarna behandlas

också av hovrätten för Nedre Norrland, som i och för sig icke har

något att erinra mot att rådet inrättas och som ej finner någon berättigad

anmärkning mot att den allmänna medborgerliga rätten att få tvistefrågor

prövade av domstol sättes ur spel i det fall att den skadelidande gör gällande

att skadan är att anse som krigsskada. Hovrätten kan däremot ej dela uppfattningen

att en försäkringstagare, vilken önskar vända sig med ersättningsanspråk

för liden skada ej mot staten utan mot försäkringsgivare under påstående

att skadan är av civil natur, skulle betagas rätten att få ersättningsyrkandet

prövat av domstol, om försäkringsgivaren för sin del i stället

skulle påkalla krigsskaderådets prövning. Vidare anser hovrätten det uppenbart

att, om en tvist redan är anhängiggjord vid eller prövad av domstol, den

icke bör kunna också underställas krigsskaderådet.

Försäkringsinspektionens åsikt att rådet bör inrättas först för den händelse

skadeomfattningen blir betydande och de svårbedömbara skadefallen

många understrykes av statskontoret och Sveriges lantbruksförbund. Gentemot

denna åsikt framhåller statens krigsskadenämnd att det synes mycket

otillfredsställande att inrätta rådet först sedan ersättningsuppgörelsen påbörjats

och kanske fortskridit tämligen långt, främst därför att nya principer

och ändrad praxis kan riskeras uppkomma. Rådet bör därför inrättas

från början. Samma synpunkter anförcs av Sveriges grossistförbund och

Svenska försäkringsbolags riksförbund, vilka anser, att rådet bör infogas

som ett ordinärt organ i krigsskadelagstiftningen och träda i verksamhet

redan vid ett krigsutbrott. Riksförbundet tillägger att den föreslagna regeln,

enligt vilken skadefall som avgjorts före rådets inrättande, kan liänskjulas

till rådet inom två månader från det rådet trätt i verksamhet, ej kan

anses på ett betryggande sätt tillgodose kravet på ensartad behandling av alla

krigsskadefall. Hovrätten för Nedre Norrland påpekar att sistnämnda regel

medför, att alla frågor, i vilka rådets medverkan må påkallas, ej med säkerhet

kan betraktas som slutligt avgjorda så länge rådet ej trätt i verksamhet.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

Införande av en regel om regressrätt för försäkringsbolagen gentemot

krigsskadenämnden möter ej invändningar bland remissinstanserna.

Handelskammaren i Göteborg anser ett införande av specialmoratorium

för försäkringsbolagen rimligt men påpekar svårigheten att avgöra om rätt

till betalningsanstånd föreligger, försåvitt moratoriet icke konstrueras så att

inga som helst skadeersättningar skall utbetalas, vilket väl knappast kan vara

meningen.

Den föreslagna utvidgningen av lagens territoriella omfattning

godtages genomgående av remissinstanserna. Gotlands handelskammare

hälsar utvidgningen med tillfredsställelse under hänvisning till dess

betydelse för Gotlandstrafiken och de gotländska fiskarna.

Luf tf artsstyr elsen påpekar att ersättning icke utgår för det fall att ett

svenskt luftfartyg, som utför en flygning mellan orter inom riket och som

därvid av väderförhållanden, krigshandling, motorstörning eller annan oförutsedd

händelse tvingas landa på en för sträckan utsedd alternativflygplats

utom riket, utsättes för krigsskada. Styrelsen upplyser att dylika alternativHygplatser,

belägna utom riket, utsetts för ett flertal inrikes flyglinjer. Styrelsen

anser att lagens tillämplighet i rummet bör utvidgas att omfatta även

krigsskada som i nu avsett fall utom riket drabbar luftfartyg jämte egendom

ombord. — Så som senare skall närmare utföras ifrågasätter sjöfartsstyrelsen

att lagen icke skall innehålla någon territoriell begränsning såvitt rör

sjöfarten.

Krigsskadeskyddets finansiering

Försäkringsinspektionens ställningstagande till förmån för skattefinansiering

av krigsskadeskyddet biträdes eller lämnas utan invändning i flertalet

yttranden. Anslutning till inspektionens uppfattning uttalas uttryckligen

av statskontoret, bank- och fondinspektionen, lantbruksstyrelsen, kommerskollegium,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Västmanlands

och Norrbottens län, statens kr ig s skad e nämnd, fullmäktige i riksbanken,

Sveriges köpmannaförbund, Stockholms läns brandstodsbolag, Gotlands

handelskammare, handelskammaren i Göteborg, Skånes handelskammare,

Smålands och Blekinge handelskammare samt -— om än med viss tvekan —

av Svensk industriförening. Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap

finner ur beredskapssynpunkt intet att erinra mot inspektionens uppfattning.

Några instanser ifrågasätter emellertid om icke frågan om en försäkringsmässig

finansiering bör ytterligare övervägas. Svenska försäkringsbolags

riksförbund anser visserligen skattefinansiering ofrånkomlig i händelse

av krigsfall med omfattande ödeläggelse. Men i vart fall för krigsfall av

mindre omfattande beskaffenhet synes ett mera försäkringsmässigt system

vara att föredraga ur rent principiella synpunkter. Ett sådant system har

stor psykologisk betydelse genom att det är ägnat att inge egendomsägarna

en större känsla av trygghet än ett löfte från statsmakterna att efter för
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

måga finansiera ersättningarna med skattemedel. Om krigsskadeersättningen

efter ett krig helt skall finansieras med skattemedel, kan det uppenbarligen

befaras, att andra — i och för sig angelägna — samhällsuppgifter kommer

att tillerkännas prioritet framför egendomsägarnas anspråk på gottgörelse.

Förbundet hänvisar även till att den norska krigsskadelagen, som bygger

på erfarenheter av krigsskadeuppgörelse, har vissa försäkringsanordningar

Liknande synpunkter anföres av hovrätten för Nedre Norrland, Sveriges industriförbund,

Sveriges allmänna exportförening, Sveriges grossistförbund,

Svenska bankföreningen, Sveriges lantbruksförbund — som dock finner

övervägande skäl tala för att medborgarna skall var efter sin förmåga bidra

till en skadereglering — Svenska sparbanksföreningen och Stockholms handelskammare.

En kombination mellan skattefinansiering och försäkringsmässiga anordningar

avvisas uttryckligen av kommerskollegium och statens krigsskadenämnd.

Kommerskollegium framhåller i anslutning till Stockholms handelskammares

yttrande, att en dylik kombination är praktiskt svårgenomförbar,

eftersom den administrativa apparaten skulle bli alltför tungrodd.

Då det måste befaras att ett kommande krig endast i undantagsfall för med

sig blott lindrigare egendomsskador — i vilket fall ett försäkringssystem

i och för sig vore att föredraga — synes det meningslöst att pålägga myndigheter

samt försäkringsbolag och andra enskilda en tyngande arbetsbörda.

Statens krigsskadenämnd anser föga eller intet vara att vinna genom en

kombination av de båda metoderna. Förutom att i efterhand uttagna »försäkringsavgifter»

också de i realiteten är att betrakta såsom ett slags specialskatter

bör observeras, att ett försäkringssystem nödvändiggör speciella administrativa

anordningar och således är svårhanterligt och kostnadskrävande.

Skattesystemet åter är enkelt och lättadministrerat. Det extra arbete och

de ofta mycket vanskliga gränsdragningsproblem, som sammanhänger med

kollektivindelning, undvikes. Skattesystemet är dessutom fördelaktigt ur beredskapssynpunkt

och passar såväl för lindriga som för svåra krigsfall. Det

torde för övrigt ge lika stor eller — om man så vill — lika liten säkerhet som

försäkringslinjen. I själva verket beror utfallet av en krigsskadeuppgörelse

ytterst på krigs- och efterkrigsgenerationens förmåga och vilja att återupprätta

det förutvarande tillslåndet.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare anser att ett definitivt

ställningstagande bör ske först då skadeomfattningen kan överblickas.

Försäkringsinspektionens rekommendationer rörande finansieringen av ersättningen

får icke vara bindande eller utslagsgivande vid denna prövning

utan denna måste ske förutsättningslöst.

Behovet av en utredning av de skattetekniska problemen understrykes av

länsstyrelsen i Stockholms län.

I sammanhanget diskuteras i en del yttranden jämväl frågan huruvida

krigsskadeskyddet hör finansieras av egendomsägarna eller av medborgarna

i genien. Svenska bankföreningen anser det av psykologiska skäl lämpligast

att finansieringen utformas så alt krigsskadeskyddet framstår som

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

självförsörjande, d. v. s. som en utjämning mellan egendomsägare. En liknande

åsikt företrädes av Folksam. Även statskontoret finner det böra övervägas

att ägare av sådan egendom, som i särskilt hög grad drabbats av

krigsskada, skall bära större anpart av ifrågakommande skatter än övriga

skattskyldiga. Hovrätten för Nedre Norrland däremot menar, att man ur allmänna

rättvise- och billiglietssynpunkter kommer till den slutsatsen, att reglering

av ekonomiska krigsskador skäligen bör möjliggöras genom medverkan

av alla medborgare, oberoende av om de under kriget haft eller icke haft

egendom, som varit utsatt för eller kunnat utsättas för krigsskada. Denna

uppfattning delas av Gotlands handelskammare. Hovrätten anser dock den

omständigheten att staten principiellt bör inträda som skadereglerare icke

behöva hindra att försäkringsvägen hålls öppen. Handelskammaren menar

häremot, att kravet på att krigets bördor bör drabba så rättvist som möjligt

leder till att krigsskadeersättningen bör bestridas med allmänna medel. Synpunkter

av i huvudsak samma innehåll som de av handelskammaren anförda

anlägges även av lantbruksstyrelsen och, som nyss nämnts, av Sveriges

lantbruksförbund.

Försäkringsinspektionens uttalanden om de beskattningsformer som kan

komma i fråga för anskaffning av medel till krigsskadeuppgörelsen diskuteras

i några yttranden. Handelskammaren i Göteborg anser det orimligt att

tänka sig att en krigs- och inflationsvinstskatt eller en nettoförmögenhetsskatt

skall kunna komma i fråga. Efter ett antagligen relativt kort atomkrig

finns kanske inga som helst lcrigskonjunkturvinster att beskatta och nettoförmögenhetsskatten

är en gammal tanke, vars realiserande enligt verkställda

utredningar är förenat med nästan oöverkomliga praktiska svårigheter,

varjämte skatten inbringar relativt obetydliga belopp, därest den icke har

rent konfiskatorisk verkan långt ner på förmögenhetsskalan. Svensk industriförening

betecknar en förmögenhetskonfiskation som ytterst olämplig

främst ur psykologisk synpunkt. Lika välgörande ur trygghetssynpunkt som

det för den enskilde är att veta att en planering och en organisation av krigsskadeskyddet

genomförts redan i fredstid, lika motbjudande och otrygghetsbefrämjande

måste följderna av en sådan planering bli, om den tar sikte på

en eventuell konfiskation mer eller mindre stor av de enskildas förmögenheter.

Enligt föreningens sätt att se är däremot en krigskonjunkturskatt

mera ändamålsenlig och sannolikt en allmän omsättningsskatt motiverad.

En specialfråga rörande krigsskadeersättningens finansiering beröres av

Sveriges redareförening och Kanalflottans rederiförening, vilka påpekar att

eu finansiering över budgeten kan, därest saken ej lägges tillrätta, medföra

att rederinäringen kommer att få erlägga dubbla avgifter, nämligen dels i

form av försäkringsavgifter till den statliga krigsförsäkringen och dels såsom

skatt till krigsskadeersättningen. Rätten till ersättning och bidragsplikten

bör korrespondera med varandra. Fiskeristyrelsen framhåller att förhållandet

är enahanda för ägarna av sådana fiskebåtar som faller under den

statliga krigsförsäkringen. Som nyss framgått har järnvägsstyrelsen väckt

en liknande fråga, i det den föreslagit att skattepliktig statlig egendom, för

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

49

vilken bidragsskyldighet kan komma att föreligga, icke skall uteslutas från

krigsskadelagens tillämpning. Sjöfartsstyrelsen har i anledning av redareföreningens

angivna uttalande anfört, att frågan svårligen kan bedömas fristående

på förevarande stadium. De anförda synpunkterna torde få beaktas

vid en framtida prövning av finansieringsfrågan.

Särbudget i den meningen att skatteintäkterna och utbetalningarna av ersättningar

redovisas utanför budgeten, bör enligt statskontoret icke komma

i fråga, om skattevägen beträdes för finansiering av krigsskadegottgörelserna.

Lantbruksshjrelsen finner det tveksamt om det är lämpligt eller möjligt

att i ett krigsläge upprätthålla en särbudget för sagda ändamål. Sannolikt

torde medelstillgången under ett krig bli så knapp, att frågan om behov

av medel för krigsskadeutjämning måste prövas i samband med spörsmålet

om täckande av utgifter för andra statliga ändamål. Det torde därvid icke

kunna undvikas, att vissa krigsskador får stå tillbaka för ändamål, som

bedömes vara angelägnare. Sveriges lantbruksförbund däremot anser att en

särbudget med självständiga inkomster ger möjligheter att på effektivaste

sätt finansiera skaderegleringen.

Avsaknaden i lagförslaget av regler om medelsanskaffningen påtalas endast

av Svenska bankföreningen, som anser det för krigsmoralen angeläget,

att befolkningen kan förlita sig på att ersättning kommer att utgå för krigsskada

å egendom. Tilliten härtill blir säkerligen större, om det i lag fastslagits

hur ersättningsmedlen skall anskaffas. Utan en dylik lagbestämmelse

måste man räkna med att ifrågavarande ersättningsintresse får svårt att

göra sig gällande gentemot alla andra rikliga behov som efter ett krig kommer

att ställa anspråk på statskassan. Statskontoret, kommerskollegium

och statens krigsskadenämnd biträder åsikten att definitiv ställning till huru

medel för krigsskadeersättningen skall anskaffas icke kan tagas nu; frågan

måste bli beroende av förhållandena vid krigets slut. Tanken att spörsmålet

bör utredas särskilt vinner anslutning av länsstyrelsen i Stockholms

län och Kooperativa förbundet.

Skaderegleringen

Bland de allmänna principfrågor rörande skaderegleringen, som

försäkringsinspektionen behandlat, tilldrar sig spörsmålet om betydelsen av

förändringar i penningvärdet det största intresset bland remissinstanserna.

Det är icke frågan huruvida dylika förändringar över huvud skall beaktas

—- i vilket avseende försäkringsinspektionens uppfattning torde omfattas

även av remissinstanserna -— som är föremål för diskussionen utan spörsmålet

huru utebliven inflationsvinst skall behandlas och därvid

främst behandlingen av intecknad fast egendom.

Statskontoret anser, att frågan hur värdebeständigheten skall upprätthållas

hör hemma i ett större sammanhang och icke bör lösas separat för

krigsskadeersättningens del. Denna uppfattning delas av riksbanks fullmäk
4

Iiihang till riksdagens protokoll 19.r>8. 1 samt. Nr 82

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1958

tige. Även länsstyrelserna i Kronobergs och Norrbottens län samt handelskammaren

i Göteborg avböjer att nu ta ställning till frågan. Utredning av

hela problemet om utjämning av inflationsförluster tillstyrkes av Folksam.

Majoritetens uttalande rörande inflationsvinster biträdes uttryckligen endast

av liksgäldsf ullmäktige, som uttalar, att en krigsskadeutjämning icke

bör syfta till att även gottgöra uteblivna inflationsvinster utan begränsas

till att åstadkomma bästa möjliga kompensation för direkta realvärdesförluster,

medan reservanternas mening delas av hovrätten för Västra Sverige,

hovrätten för Nedre Norrland, kommerskollegium, länsstyrelserna i Stockholms,

Kronobergs och Västernorrlands län, statens krigsskadenämnd, sparbanksinspektionen,

Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges

köpmannaförbund, Sveriges allmänna exportförening, Sveriges hantverks-

och småindustriorganisation, Sveriges lantbruksförbund, Svenska försäkringsbolags

riksförbund, Folksam, styrelserna för Konungariket Sveriges

stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan, Svenska bankföreningen,

Svenska sparbanksföreningen, Sveriges fastighetsägareförbund,

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Stockholms läns brandstodsbolag,

Stockholms handelskammare, Östergötlands och Södermanlands handelskammare,

Gotlands handelskammare, Skånes handelskammare, Smålands

och Blekinge handelskammare samt Västernorrlands och Jämtlands

läns handelskammare.

Stockholms handelskammare torde sammanfatta de viktigaste skälen som

anföres mot majoritetens ståndpunkt då handelskammaren anför:

Av krig förorsakade lika stora materiella skador måste givetvis ersättas

med samma belopp utan hänsyn till fastighetsägarnas ekonomiska förhållanden

i övrigt. Den omständigheten att en fastighetsägare bundit sitt kapital

i sin fastighet, medan en annan föredragit annan placering, kan rimligen

icke få inverka på storleken av ersättningen för fastigheterna som sådana.

Det av majoriteten föreslagna systemet är oförenligt med svensk rättsuppfattning.

Det förutsätter strängt taget, att fastighetsägaren icke äger

själva fastigheten utan endast den del därav som motsvarar skillnaden mellan

fastighetens värde och de inteckningar som belasta fastigheten. Majoritetsförslaget

strider mot det bakom lagstiftningen liggande syftet, nämligen

att tillse, att skador som i olika hög grad drabbat skilda egendomsägare

utjämnas. Det är dessutom ägnat att fördröja och försvåra ett återuppförande

av det förstörda fastighetsbeståndet.

Sparbanksinspektionen anser att utjämning av orättvisor till följd av inflation

är ett problem för sig, som bör lösas efter enahanda grunder för alla

egendomsägare, och Sveriges lantbruksförbund är inne på samma tankegång

då förbundet uttalar att majoritetens ståndpunkt skulle leda till att i stort

sett endast de intecknade fastigheterna komme att omfattas av principen,

eftersom denna egendomskategori går att kontrollera. Skånes handelskammare

framhåller, att inteckningarna i en fastighet icke behöver motsvaras

av lånebelastning för fastighetsägaren. Dels kan de ligga som säkerhet för

en annan persons skuld och dels kan de vara obelånade. Reduktionen av ersättningen

måste därför bestämmas efter storleken av fastighetsägarens lån.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1958

Detta skulle emellertid medföra att den som löst sina inteckningar eller

gjort avbetalning på dem strax efter den avgörande tidpunkten skulle i fråga

om rätt till ersättning få en helt omotiverat oförmånligare behandling än

den som gjort samma transaktion strax före denna tidpunkt. Motsvarande

skulle gälla den som bytt säkerhet strax före sagda tidpunkt. Sveriges köpmannaförbund

framhåller att det skulle vara en mycket betungande administrativ

uppgift att i varje särskilt fall ta hänsyn till föreliggande inteckningar

och andra belastningar på egendomen innan ersättningen fastställes.

Kommerskollegium anser att majoritetsförslaget uppenbarligen skulle leda

till att fastighetsägarna genom skenavtal och andra dylika åtgärder sökte

undkomma verkningarna av det.

Styrelserna för Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Svenska

bostadskreditkassan framhåller att de av majoriteten föreslagna beräkningsgrunderna

kan medföra påtagliga risker för långivare, om det sammanlagda

ersättningsbeloppet efter omfattande krigsskador överstiger den beräknade

medelstillgången. Sker då en proportionell nedsättning i ersättningsbeloppen

kommer i sådant fall en fastighet i sämre läge ju större gäld, som belastar

den. Denna ur kreditgivningssynpunkt allvarliga konsekvens anser styrelserna

måste beaktas vid utarbetandet av definitiva ersättningsregler.

Kooperativa förbundet ifrågasätter om icke de båda ståndpunkterna skulle

kunna förenas på det sättet att full inflationsgarderad ersättning enligt

reservanternas förslag skulle utgå men med återuppbyggnadsvillkor, dock att

befrielse härutinnan kunde meddelas under vissa angivna förutsättningar,

samt att om återuppbyggnad av annan anledning än den stipulerade icke

komme till utförande den av majoriteten förordade beräkningsnormen skulle

vinna tillämpning.

Försäkringsinspektionens uttalanden och förslag rörande ränta på

krigsskadeersättning föranleder ej invändning i yttrandena annat än från

överståthållarämbetet, som framhåller att rätt till ränta i viss utsträckning

kan anses som ersättning för inkomstbortfall. Därest stilleståndsersättning

icke skall utgå, bör rätten till ersättning för materiell skada under alla förhållanden

begränsas till att omfatta allenast ersättning med belopp, som

motsvarar kostnaden för återuppbyggnad, reparation eller återanskaffning.

— Kungl. automobilklubben, som framhåller att en avsevärt större del av

bilarna är att betrakta som nyttofordon än vad man i allmänhet föreställer

sig, anser att ränteförluster hör tas i betraktande även då fordon icke begagnas

i förvärvsverksamhet i dess striktaste bemärkelse.

Beträffande ersättning för stillestånd s förluster uttalar statens

jordbruksnämnd, som anser de folkhushållningsmässiga — jämte de

sociala — indikationerna utslagsgivande vid bedömande av angelägenhetsgraden

av krigsskadeersättning, att statens ersättningspolitik redan med

hänsyn till folkhushållningens krav på ett snabbt återuppbyggande av pro
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1958

duktionsapparaten åtminstone i första hand synes böra inrikta sig på ett

återställande av krigsskadad egendom. Någon utfästelse om ersättning av

de av krigsförhållandena föranledda stilleståndsförlusterna (inkomstbortfall

på grund av driftsavbrott el. dyl.) synes sålunda knappast kunna lämnas

i samband med krigsskadelagstiftningen. Det måste enligt nämndens

mening även konstateras, att möjligheterna att i annat sammanhang beakta

dylika förluster torde bli mycket små, särskilt i händelse av mera betydande

krigsstörningar. Det synes knappast sannolikt att dessa förluster då i någon

nämnvärd omfattning skulle kunna begränsas eller utjämnas inom ramen

för folkhushållningspolitiken eller för allmän ekonomisk politik.

Sveriges industriförbund och Sveriges allmänna exportförening understryker

för sin del vikten av att möjlighet till ersättning för stilleståndsförluster

ges även inom ramen för en krigsskadeutjämning. Om en fabriksanläggning

skadas så att den blir obrukbar för sitt egentliga ändamål skulle

det framstå som i hög grad obilligt, om en relativt omfattande stilleståndsförlust

icke till någon del skulle komma att ersättas, samtidigt som en kanhända

betydligt mindre kapitalförlust skulle gottgöras enligt givna regler.

Någon risk för att andra angelägna krigsskadebehov skulle komma att eftersättas

anser organisationerna icke behöva föreligga, om vid fastställandet

av ersättningens storlek hänsyn tages till skadeomfattningen i dess helhet.

Även Gotlands handelskammare anser, att ersättning bör utgå för stilleståndsförluster.

Skador på produktiva kapitalvaror medför betydligt större

förluster för den enskilde än skador på improduktiv egendom. Tas viss hänsyn

till stilleståndsförluster torde detta även komma att medverka till en

skyndsammare reglering av nämnda skador och därmed till en snabbare

återuppbyggnad.

överståthållarämbetet behandlar — som tidigare nämnts — frågan om ersättning

för stillestånd på grund av utrymning. Ämbetet erinrar om att de

numera gällande riktlinjerna för utrymning inför ett krigshot kan sägas

innebära att man för att undvika katastrofförluster av människoliv vidtar

en befolkningsomflyttning som med visshet kommer att för såväl samhället

som den enskilde medföra utomordentliga ekonomiska påfrestningar. Under

den tid en ort är utrymd står industrier stilla, bostads- och affärsfastigheterna

är tomma och det lokala näringslivet är mer eller mindre förlamat.

För den enskilde är ekonomiska förluster på grund av sådan utrymning

jämställbara med krigsskada i egentlig mening. Det synes därför ämbetet

angeläget att rätten till viss ersättning för inkomstbortfall i samband med

obligatorisk utrymning blir lagfäst, låt vara att detta icke bör ske i en lag

om krigsskada på egendom.

Statskontoret och fullmäktige i riksbanken ansluter sig till rekommendationen

att några allmängiltiga regler om återuppbyggnad eller

återanskaffning som villkor för utfående av ersättning icke bör uppställas.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

53

Vad försäkringsinspektionen anfört rörande allmänna begränsningar

i ersättningsrätten föranleder särskilda yttranden endast

från ett fåtal remissinstanser och lämnas i allmänhet utan erinran.

Handelskammaren i Göteborg har intet att erinra mot att värderingsgrunderna

för lyxbetonad egendom blir ganska rigorösa.

Beträffande begränsning av ersättningen för lyxbilar anför Kungl. automobilklubben

att i vissa fall även bilar av till synes extrem modell under

senare år visat sig väl lämpade för de speciella uppgifter för vilka de anskaffats

och ekonomiskt motiverade för lösande av speciella arbetsuppgifter.

Hänsyn bör om möjligt tas till även denna aspekt.

Sveriges lantbruksförbund anser att det icke bör ifrågakomma att vid skaderegleringen

rent schablonmässigt undanta viss egendom såsom varande

lyxbetonad utan en prövning bör äga rum i varje särskilt fall.

Vad i betänkandet anförts rörande behandlingen av ersät tningsärenden

möter ej invändningar i yttrandena. Hovrätten för

Västra Sverige uttalar att de föreslagna reglerna rörande regleringsförfarandet

innebär sådana garantier ur rättssäkerhetssynpunkt för den enskilde

medborgaren som skäligen kan påfordras mot bakgrund av de extraordinära

förhållanden som lagstiftningen avser.

Krigsskadenåmnden anser det givet att de faktiska förhållandena med

avseende på skadeomfattning, förbindelseavbrott o. s. v. måste bli avgörande

för regleringsförfarandet och att det därför bör överlämnas åt nämnden

att föreskriva de åtgärder och i övrigt ge de direktiv, som i rådande läge

bedömes som mest rationella och praktiska. En sådan ordning finner nämnden

uppenbarligen kunna rymmas inom förslaget.

Svenska bankföreningen uttalar, att affärsbankerna säkerligen i princip

kommer att vara beredda att medverka till belåning av »krigsskadebevis»

men att det naturligtvis icke nu kan förutsägas i vad mån praktiska möjligheter

därtill kommer att föreligga.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap understryker angelägenheten

av att snabb utbetalning kan ske för att möjliggöra ersättning för

under kriget förstörda byggnader, transportmedel, maskiner, råvaror etc.,

som erfordras för att hålla näringslivet i gång. Riksnämnden betonar med

hänsyn till vikten av en snabb återuppbyggnad önskvärdheten av att ersättning

även i övrigt utbetalas med minsta möjliga dröjsmål. Även Gotlands

handelskammare anser det synnerligen angeläget att krigsskador snarast

regleras, helst i omedelbar anslutning till skadefallet, och utan att krigsslutet

först avvaktas. Såväl hänsynen till den enskilde som önskemålen om

en snabb återuppbyggnad och om ett upprätthållande även under krigstid

av produktionen spelar här in. — Kungl. automobilklnbben påpekar, att

bilar torde bli så nödvändiga vid ett återuppbyggnadsarbete att det erfordras

en snabb skadereglering för att säkra insättandet av bilar i detta arbete.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1958

Sparbanksinspektionen framhåller, att den långa väntetid, som kan förflyta

mellan skadetillfälle och utbetalning av ersättning kan försätta den

skadelidande i en mycket svår ekonomisk situation. Härigenom aktualiseras

behovet av betalningsanstånd för gäld, som vilar på krigsskadad egendom,

åtminstone till den dag då krigsskadebevis utfärdas och den skadelidande

alltså får möjlighet att belåna sin ersättningsfordran, samt frågan

om de följdverkningar ett dylikt moratorium måste få.

Organisatoriska frågor

Förslaget rörande organisationen godtages eller lämnas i allt väsentligt

utan erinran av remissinstanserna. I allmänhet behandlas organisationsförslaget

ej närmare i yttrandena. Vissa synpunkter framföres dock.

Statens krigsskadenämnd anför:

Upprättandet av en effektiv krigsskadeorganisation framstår såsom den

från beredskapssynpunkt mest angelägna åtgärden. Enligt nämndens mening

är den föreslagna utvidgningen av organisationen ytterst angelägen.

Nämnden vill emellertid understryka, att även om det framlagda förslaget

rörande nämndens framtida sammansättning vinner bifall också andra åtgärder

måste vidtagas för att åstadkomma ett funktionsdugligt organ. En

»skuggorganisation» — med kansli- och övrig personal in. in. — bör således

utarbetas med tanke på eventuellt kommande uppgifter.

Liksom försäkringsinspeklionen anser krigsskadenämnden gällande kvalifikationskrav

i fråga om vissa nämndens ledamöter och suppleanter böra

i princip upprätthållas. Nämnden vill dock förorda att kravet på »sakkunskap

i fråga om brandförsäkringsverksamhet» utvidgas till att avse »sakkunskap

i fråga om skadeförsäkring».

Nämnden räknar med att det föreslagna årliga anslaget på 10 000 kronor

till nämndens verksamhet skall visa sig tillräckligt även efter en förstärkning

av organisationen och med tanke jämväl på ökade beredskapsåtgärder

men vill framhålla att det angivna beloppet torde få anses som

ett minimum.

Statskontoret ifrågasätter, om krigsskadenämnden över huvud bör fungera

under nuvarande förhållanden och om icke uppgiften att följa utvecklingen

på ifrågavarande områden under fredstid och att, när så befinnes

påkallat, ta erforderliga initiativ i stället kan anförtros annat organ med

näraliggande uppgifter, exempelvis riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap

eller försäkringsinspektionen. Skulle nämnden prövas böra förbli

en permanent institution, anser statskontoret i vart fall, att den föreslagna

ökningen av antalet suppleanter icke för närvarande bör komma till

stånd. Statskontoret erinrar vidare om det för 1957 års riksdag framlagda

— numera bifallna — förslaget att under tionde huvudtiteln uppföra ett

särskilt anslag, från vilket kostnaderna för vissa nämnder in. in. — bl. a.

krigsskadenämnden — skall bestridas. Förslaget om ett speciellt anslag till

nämnden bör därför icke föranleda någon åtgärd. Skulle nämndens verksamhet

under fredstid nedläggas, bör givetvis samlingsanslaget reduceras

med det belopp, som motsvarar kostnaderna för nämndens verksamhet.

I fråga om den regionala organisationen uttalar riksnämnden för ekono
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1958

55

misk försvarsberedskap att den finner det nödvändigt att länsstyrelserna

får möjlighet till omedelbar skadereglering i de fall sådan finnes påkallad.

Överståthållarämbetet vill icke motsätta sig att en dylik uppgift pålägges

länsstyrelserna men framhåller att länsstyrelserna redan förut har sig tilldelade

ett flertal olika uppgifter med avseende å beredskapen för krig eller

krigsfara, som kräver förberedelsearbete i fred. Det synes nödvändigt att

tillräckliga personella resurser för beredskapsplanläggningen ställes till

förfogande. Statskontoret yttrar att överlämnande av krigsskadenämndens

befogenheter i här avsedda situationer bör följa de allmänna delegationsregler

som må komma att gälla därvid.

Statens krigsskadenåmnd framhåller, att ett samarbete med försäkringsbolagen

i största möjliga utsträckning är avsett att äga rum. Tanken är sålunda

att bolagens lokala representanter skall bistå allmänheten med upplysningar,

mottaga skadeanmälningar och om möjligt utreda och värdera

skadorna samt i övrigt biträda nämnden. Stundom torde det vara ändamålsenligt

att anlita huvudkontoren för att få del av därstädes tillgängliga

försäkringshandlingar i syfte att underlätta ersättningsprövningen o. s. v.

Olika praktiska åtgärder förbereds f. n. inom en av svenska försäkringsbolags

riksförbund tillsatt kommitté, vari ingår företrädare för försäkringsväsendet

och för nämnden. I första hand tänker man sig att upprätta en

lokal organisation men kommittén avser också att få till stånd enhetliga

blankettformulär av olika slag, som kan ifrågakomma vid en krigsskadeuppgörelse,

ävensom att i övrigt höja beredskapen inom krigsskadeskyddet

och inom civilförsäkringen i händelse av krig.

Svenska försäkringsbolags riksförbund framhåller, att försäkringsbolagen

är villiga att samverka med krigsskadeorganen i fråga om krigsskadeskyddets

lokala organisation. Förutsättningarna för uppbyggandet av försäkringsbolagens

beredskapsorganisation kan dock komma i ett annat läge i

den mån myndigheternas ändrade inställning till tätorterna under krig

kommer att förverkligas. Detta förhållande har föranlett riksförbundet att

uppta frågan om försäkringsbolagens beredskapsorganisation till nya undersökningar

och för närvarande kan ej annat meddelas i denna fråga än

att utredningen bedrives så skyndsamt som möjligt i samråd med krigsskadenämnden.

Även Stockholms läns brandstodsbolag betygar att bolaget

är berett att lämna krigsskadenämnden biträde i mån av möjlighet.

Förslaget om inrättande redan i fredstid av en fond för krigsskadeändamål

tillstyrkes endast av Svensk industriförening — som föreslår att

fonden ytterligare utbygges — och Folksam men avstyrkes av hovrätten

för Nedre Norrland, statskontoret, bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen,

lantbruksstyrelsen, statens jordbruksnämnd, kommerskollegium,

länsstyrelserna i Värmlands och Västernorrlands län, statens krigsskadenämnd,

fullmäktige i riksgåldskontoret, styrelsen över Sveriges allmänna

luypoteksbank, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund,

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Svenska försäkringsbolags

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

riksförbund, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges

skogsägareföreningars riksförbund, Kooperativa förbundet, Stockholms

handelskammare, Skånes handelskammare, Smålands och Blekinge handelskammare,

handelskammaren i Göteborg samt handelskammaren i

Karlstad. Även överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Stockholm och fullmäktige

i riksbanken ifrågasätter det lämpliga i att skapa en fond för ifrågavarande

ändamål.

Till stöd för tillstyrkandet av förslaget anför Folksam, att ehuru den

krigsekonomiska betydelsen av en fond på 50 miljoner kronor icke torde

vara nämnvärd, åtgärdens psykologiska värde ändock är så stort, att en

sådan krigsskadefond bör tillskapas. Svensk industriförening menar att

upprättandet av en dylik fond skulle ha så stor psykologisk betydelse att

föreningen föreslår, att fonden efter upprättandet varje år tillföres ett kapitaltillskott

på 5 miljoner kronor. Härigenom skulle det vara möjligt att

omgående täcka svåra skador, t. ex. på produktionsapparaten, något som

måste vara av vital och avgörande betydelse för landets möjligheter att över

huvud taget i ekonomiskt avseende överleva kriget, och under detsamma

förse befolkningen med nödtorftig tillgång till konsumtionsvaror. För de

just för konsumtionsvaruframställningen så viktiga småindustriidkarna,

vilka i allmänhet är i avsaknad av några egentliga sparkapital, torde en

omgående skadereglering vara en förutsättning för att driften efter en krigsskada,

även en lindrig sådan, skall kunna återupptagas i full utsträckning.

Mot fondens inrättande anför Sveriges köpmannaförbund, att medel som

kan bli erforderliga omgående vid ett krigsutbrott torde kunna anvisas när

behov uppstår. Skånes handelskammare och Blekinge handelskammare finner

det psykologiska värdet av fonden ringa. Handelskammaren i Göteborg

anser, att fonden genom sin med tanke på ändamålet synnerligen blygsamma

omfattning kan få en rakt motsatt psykologisk verkan mot den avsedda.

Kommerskollegium framhåller, att det i dagens ansträngda finansiella

läge icke torde vara tillrådligt att avsätta medel för att tillgodose ett

ändamål, där förhållandena är så ovissa. Kollegium erinrar om att vårt land

har betydligt mera angelägna uppgifter inom beredskapsplaneringen, vilka

icke kan genomföras i önskvärd omfattning på grund av medel. Hovrätten

för Nedre Norrland yttrar, att intet hindrar att fondens medel framdeles på

grund av inträffande omständigheter tas i anspråk för annat än avsett ändamål.

— Statskontoret tillägger, att om en fond finnes böra tillskapas, densamma

bör ställas under statskontorets förvaltning.

Statskontoret anser att de angivna åtgärder, som av försäkringsinspektionen

föreslås i beredskapssyfte i första hand bli föremål för krigsskadenämndens

verksamhet i fred, torde kunna väsentligt reduceras. Folksam

däremot understryker vikten av att beredskapsåtgärder vidtas utan dröjsmål

och att regleringsapparaten planeras genom en samverkan på bred bas

mellan statens krigsskadenämnd och försäkringsföretagen.

Sveriges fastighetsägareförbund uttalar att representanter för ägare av

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

57

fast egendom i städer och andra tättbebyggda samhällen bör beredas tillfälle

att medverka vid utformningen av de närmare föreskrifterna angående

lagens tillämpning.

C. Departementschefen

Försäkringsinspektionens förslag innebär till sin allmänna uppläggning

att frågorna om krigsskadeersättningens närmare utformning och om medelsanskaffningen

uppskjutes till dess ersättningsfrågan blir aktuell. I stället

lägges lagens huvudvikt på de administrativa anordningar, som erfordras

för att krigsskadeuppgörelsen skall kunna genomföras. Denna principiella

inställning till lagens uppbyggnad, vilken icke mött någon gensaga under

remissbehandlingen, kan även jag biträda. Såväl ersättningens storlek och

grunderna för dess beräkning som sättet för medelsanskaffningen och storleken

av de medel vilka kan användas för krigsskadeersättning måste självfallet

bli beroende av förhållandena under och efter kriget. Landets ekonomiska

läge och möjligheterna i övrigt att genomföra återuppbyggnaden

blir härvid av avgörande betydelse. För uppgörelsens genomförande är emellertid

väsentligt att det administrativa förfarandet kan påbörjas genast efter

krigsutbrottet. Detta är en förutsättning för att erforderlig bevisning om inträffade

skadefall skall kunna säkras och för att nödvändig utredning skall

kunna ske så snabbt som möjligt. Dessutom är det av stort värde för den

skadelidande att — även om skaderegleringen ej kan ske förrän senare —

så snart som möjligt få besked huruvida skadan är krigsskada eller ej. Samtidigt

ger dessa utredningar en översikt över de sammanlagda skadebeloppen,

som krävs för medelsbehovets bedömande.

Av naturliga skäl måste lagens normer bli allmänt hållna i så måtto som

de skall möjliggöra en tillämpning alltefter de skiftande förutsättningar som

är tänkbara vid ett krigsfall. Man kan icke komma ifrån att på åtskilliga

punkter kravet på klarhet och bestämd gränsdragning måste eftergivas och

att de närmare riktlinjerna för bedömningen av åtskilliga spörsmål i sinom

tid får givas genom särskilda direktiv eller helt enkelt genom en fast praxis

i tillämpningen. Med hänsyn till att lagstiftningen är avsedd att tillämpas

under extraordinära förhållanden synes någon invändning icke kunna resas

häremot.

Nuvarande krigsskadelag tar sikte enbart på materiell skada. Däremot

ersättes ej förluster i form av inkomstbortfall. Lagen har icke heller

avseende på personskada.

Försäkringsinspcktionen har föreslagit, att denna principiella avgränsning

av krigsskadeskyddet bibehålies i den nya lagstiftningen. Inspektionens

ståndpunkt bar i det väsentliga godtagits av remissinstanserna. På en

punkt bar emellertid delade meningar gjort sig gällande. Sålunda bar bl. a.

från industrihåll uttryckts önskemål om att möjlighet beredes till ersättning

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1958

för stilleståndsförluster, varmed i första hand åsyftas förluster på grund av

driftsavbrott, som orsakats av krigsförhållanden. En motsatt ståndpunkt har

utvecklats av statens jordbruksnämnd.

Det bör understrykas, att en krigsskadeutjämning av den typ som här överväges

måste kunna ske efter schablonmässiga normer. Detta är en förutsättning

för att ersättningsförfarandet över huvud skall kunna äga rum i

hanterlig form. Uppenbarligen kan det icke ifrågakomma alt efter generella

regler ersätta inkomstbortfall på grund av driftsavbrott och liknande inskränkningar

i näringslivet. Ett krigsläge kommer att på praktiskt taget alla

samhällsområden medföra intäktsförluster och inkomstminskningar, och

dessa skadeverkningar lärer många gånger väl kunna mäta sig med de rent

materiella skadorna. Det är därför icke möjligt att inom ramen för den

ifrågasatta lagstiftningen ta hänsyn till sådana ekonomiska skadeverkningar,

som har sin grund i driftsavbrott och liknande krigsstörningar. Detta

gäller även inkomstbortfall på grund av att radioaktiv beläggning för kortare

eller längre tid omöjliggör utnyttjandet av en industrianläggning eller, enligt

civilförsvarsstyrelsens exempel, ett jordbruk. I den mån ifrågavarande skador

finnes böra ersättas, torde det få ske i särskild ordning. Jag biträder

på grund av det anförda försäkringsinspektionens mening att krigsskadeskyddet

skall begränsas till enbart skada å egendom.

I gällande lag avses med krigsskada i första hand skada, som uppkommit

i följd av krig. Från början förutsatte lagens tillämpning att Sverige

indragits i kriget, men lagen utvidgades 1943 till att gälla även krigsskada

under neutralitetstid. Av förarbetena till lagen framgår, att det var avsikten

att lagen i viss utsträckning skulle kunna tillämpas även beträffande skador,

som inträffat innan krig utbrutit och som naturligen borde betraktas såsom

orsakade av handlingar med krigsändamål. Däremot omfattar lagen icke

skador, som inträffat under krigsfara därest krig icke brutit ut. Försäkringsinspektionen

föreslår, att begreppet krigsskada i den nya lagstiftningen skall

i allt väsentligt bestämmas på samma sätt som i gällande lag. Endast den

olikheten föreslås att lagen uttryckligen såsom krigsskada nämner sådan

skada, som inträffat före krigsutbrott och är en följd av handling som äger

samband med kriget. Genom detta förtydligande kommer möjligen vissa

skador som icke faller under gällande lag att omfattas av krigsskadeskyddet.

Detta förslag har i allmänhet icke föranlett kritik under remissbehandlingen.

Från ett par håll har emellertid ifrågasatts en utvidgning av krigsskadebegreppet

till att omfatta även skador, som uppkommit då krig hotat men ej

utbrutit.

För egen del finner jag den principiella avgränsning av begreppet krigsskada

som försäkringsinspektionen föreslagit lämplig och ändamålsenlig. Jag

anser sålunda, att lagstiftningen icke bör omfatta skador som uppkommit i

ett krigshotande läge som icke övergått till krig. De skäl inspektionen anfört

mot att inrymma ifrågavarande skadefall under lagen synes bärande. Det

må tilläggas, att det i dessa fall allmänt måste stöta på speciella svårigheter

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

att bedöma skadans rätta karaktär, och att skaderegleringen därför knappast

kan planeras efter samma mönster som för verkliga krigsskador. Skulle

dylika skador uppkomma får frågan om ersättning för dem upptagas till särskild

provning.

För att en skada skall bedömas såsom krigsskada fordras, att ett orsakssammanhang

mellan kriget och skadan i en eller annan form låter sig påvisas.

Att närmare söka fastställa hur detta krav bör vara uppfyllt för att

ersättning skall ifrågakomma synes lönlöst. Det är uppenbart att de faktorer,

som här är av betydelse, är utomordentligt skiftande, och att någon

verklig ledning för ett kommande krigsfall knappast kan ges i dag. Det må

därför vara tillräckligt att hänvisa till de synpunkter, som anförts av försäkringsinspektionen

och framkommit vid remissbehandlingen. Den redogörelse

för utomlands tillämpade ersättningsnormer, som inspektionen lämnat

i betänkandet, kan komma att bli en värdefull hjälp vid bedömningen av

likartade spörsmål i vårt eget land.

I detta sammanhang må något beröras förhållandet mellan det tillämnade

krigsskadeskyddet och civilförsäkringen. Försäkringsinspektionen

har med rätta understrukit betydelsen av att försäkringstagarna

i ett krigsläge kan lita till att skadad egendom blir ersatt antingen genom

civilförsäkringen eller enligt det statliga krigsskadeskyddet. Det synes naturligt,

att krigsskadelagen, som delvis syftar till att komplettera det vanliga

försäkringsskyddet, så nära som möjligt ansluter sig till gränsen för detta.

Likväl är icke lämpligt att skapa en sådan anknytning till den civila försäkringen

att det enskilda försäkringsavtalet i de individuella fallen blir avgörande

för vad som är att hänföra under krigsskadelagen. I stället synes

en ändamålsenlig lösning stå att vinna efter de linjer, som inspektionen

angivit. Förslaget bygger härvidlag på den enligt min mening riktiga uppfattningen,

att lagens definition »skada i följd av krig» tillåter en sådan smidig

tillämpning, att det statliga ersättningsförfarandet i de allra flesta fall

bör kunna taga vid där det civila försäkringsavtalet upphör att vara tillämpligt.

De skadefall, som vid en sådan ordning skulle lämnas oreglerade, torde

praktiskt taget inskränka sig till sådana, som visserligen innefattas i civilförsäkringens

s. k. krigsklausul men vilka icke kunna betecknas såsom

krigsskador i den meningen att de bör omfattas av det nu behandlade krigsskadeskyddet.

I vilken mån ersättning skall utgivas i dessa mellanfall —

t. ex. skador i följd av krigsliknande operationer, som ej kan sättas i samband

med förr eller senare utbrutet krig — får därför bero av särskilda överväganden

framdeles.

För att förebygga att skadefall på gränsen mellan krigsskada och civil

skada oriktigt blir lämnade helt utan ersättning förutsätter den antydda

ordningen viss samordning av ersättningsförfarandet enligt krigsskadelagen

och den civila skaderegleringen. Såsom försäkringsinspektionen framhållit

och vid remissbehandlingen understrukits av krigsskadenämnden synes goda

förutsättningar finnas för att den nödvändiga samordningen skall kunna

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 är 1958

uppnås genom ett fritt samarbete mellan det statliga skadereglerande organet

och försäkringsanstalterna.

Det statliga organet — krigsskadenämnden —• måste därför få

en sådan sammansättning, att det är väl ägnat för den förhållandevis fria

prövning av lämplighets- och skälighetssynpunkter, som tolkningen av krigsskadebegreppet

förutsätter. Härtill återkommer jag senare.

Att enbart lita till samarbetet mellan krigsskadenämnden och försäkringsanstalterna

synes dock icke tillfyllest för att i alla lägen komma till rätta

med gränsdragningsproblemen. Man måste räkna med sådana fall, där intressena

skär sig och enighet icke uppnås, liksom över huvud med tveksamma

fall, som kräver medverkan av ett speciellt kvalificerat organ.

Försäkringsinspektionens förslag innebär, att i första hand ett fristående

skiljeorgan skapas efter mönster av den norska Grensenemnden. Detta skiljeorgan

skulle grundas på överenskommelse mellan krigsskadenämnden och

försäkringsanstalterna och ha till uppgift att avgöra frågor om ansvarigheten

för inträffade skador, d. v. s. om skadan skall betraktas såsom krigsskada

eller civilskada eller om en fördelning av ansvarigheten mellan krigsskadeskyddet

och civilförsäkringen skall äga rum och i så fall huru denna fördelning

skall ske. Däremot skulle organet ej ha att bestämma ersättningens

storlek. Skiljeorganets avgöranden skulle vara bindande för krigsskadenämnden

och försäkringsanstalterna. Det skulle emellertid stå försäkringstagare

fritt att under åberopande av försäkringsavtalet vända sig till domstol

för prövning av fråga om försäkringsgivarens ansvarighet.

I lägen, där skadorna får stor omfattning och de svårbedömbara fallen

kan beräknas bli många, tänker sig försäkringsinspektionen att Kungl. Maj :t

skall äga inrätta en specialdomstol, statens krigsskaderåd, med

uppgift att träffa för samtliga parter bindande beslut rörande ansvarigheten

för inträffad skada.

Den av försäkringsinspektionen föreslagna ordningen för prövning av

krigsskadefrågor har i stort sett vunnit remissinstansernas gillande. Dock

har tveksamhet yppats om behovet av att i kommande lagstiftning upptaga

bestämmelser om ett statens krigsskaderåd. Meningarna går även isär i fråga

om den funktion rådet bör ha och om de förhållanden som bör betinga

dess inrättande. Från ett par håll understrykes, att rådet bör inrättas först

i den händelse skadeomfattningen blir betydande, varemot bl. a. krigsskadenämnden

förordar, att rådet inrättas redan i början av en ersättningsuppgörelse.

Vid bedömningen av gränsdragningsfrågorna synes till en början böra

betonas värdet av en fast och enhetlig praxis vid tillämpningen av krigsskadebestämmelserna.

Av betydelse är att krigsskadebegreppet tolkas lika för

försäkrad egendom och oförsäkrad. Det synes naturligt, att ansvaret härför

i första hand vilar på krigsskadenämnden. Det torde nämligen finnas anledning

förvänta, att det helt övervägande antalet ersättningsärenden rörande

försäkrad egendom skall komma att avgöras av nämnden i samförstånd med

den berörda försäkringsinrättningen. Så snart skadeuppgörelsen fortgått

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1958

någon tid, torde nämndens avgöranden dessutom i allmänhet kunna grundas

på utgången i äldre likartade ersättningsärenden.

För prövningen av ansvarighetsfrågan i de ärenden, i vilka någon uppgörelse

inte nås, eller där eljest ett auktoritativt utlåtande med hänsyn till

ärendets principiella karaktär finnes påkallat, kan emellertid behov föreligga

av ett organ med särskild sakkunskap. I och för sig kan synas önskvärt,

att ett sådant organ skall äga besluta i underställda frågor med bindande

verkan för samtliga berörda parter. Detta skulle förutsätta, att organet

prövade såväl krigsskadelagens tillämplighet som i vad mån förefintlig

krigsklausul kunde åberopas. Att utsträcka organets kompetens till att på

detta sätt avgöra civilrättsliga tvister på försäkringsväsendets område leder

emellertid till konflikt med domstolarnas nuvarande behörighet och kan

icke ske utan en ganska vidlyftig reglering av området för organets dömande

funktioner. Det måste även anses betänkligt att utan speciellt vägande skäl

beröva försäkringstagare rätten att inför vanlig domstol hävda sina anspråk

på grund av ett försäkringsavtal blott därför att försäkringsgivaren åberopar

krigsklausul i kontraktet. En smidigare och mera tilltalande lösning erbjuder

sig därest det tilltänkta organet ges karaktären av ett rådgivande organ,

som efter framställning kan lämna auktoritativa uttalanden i frågor rörande

ansvarigheten för inträffad skada. Därest en sådan nämnd ges en högt

kvalificerad sammansättning torde dess uttalanden -—- liksom fallet var

med Grensenemndens i Norge — komma att praktiskt taget undantagslöst

följas av de beslutande myndigheterna och av försäkringsgivarna. Man vinner

då samma effekt som om organet givits en rent dömande funktion samtidigt

som man icke inkräktar på de rättssäkerhetsgarantier som det innebär

för den enskilde att kunna domstolsvägen få en krigsklausulfråga prövad.

Ett organ av det nu förordade slaget synes få inrättas så snart frågor om

krigsskadeersättning i mera betydande omfattning blir aktuella.

Mot bakgrunden av det nu anförda torde knappast behov föreligga alt i

den tillämnade beredskapslagen upptaga regler om ett särskilt domstolsorgan

med bl. a. uppgifter, som nu tillkommer de allmänna domstolarna. Skulle

i ett ytterlighetsläge finnas fog för ett organ med makt att ensamt avgöra hur

ansvaret för inträffade skador bör fördelas, förefaller det ligga närmast till

hands att utbygga det rådgivande organ, som enligt vad jag nyss anfört, sannolikt

kommer att inrättas redan i begynnelsen av en ersättningsuppgörelse.

Skapandet av en instans med dömande befogenheter torde kräva särskild

lagstiftning. Med sådan lagstiftning synes emellertid böra anstå.

Såsom försäkringsinspektionen föreslagit bör försäkringsgivare åtnjuta

regressrätt gentemot staten i den mån försäkringsgivaren på grnnd

av skadeförsäkring för annat än krigsrisk utgivit ersättning för skada, som

är att anse som krigsskada. Vid ett långvarigt krig kan det, såsom förutsatts

av inspektionen, bliva erforderligt att utnyttja moratorielagen för att

undvika att försäkringsbolagen råkar i likviditetssvårigheter. Ett sådant

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

specialmoratorium för försäkringsbolagen beträffande utbetalningen av ersättning

för vissa skador i gränsområdet mellan krigs- och civilskada torde

icke, såsom från något håll befarats, behöva medföra några praktiska

svårigheter. Enligt 2 § moratorielagen får förordnande om moratorium begränsas

till att avse viss gäld eller ock gäldenär, som kan antagas ha råkat

i särskilda betalningssvårigheter. Enligt samma paragraf äger Kungl. Maj :t

uppdraga åt domstol eller annan myndighet att pröva huruvida villkor, som

kan ha uppställts för åtnjutande av förmån enligt lagen, är uppfyllt i fråga

om viss gäldenär.

I fråga om lagens territoriella omfattning bör i princip

gälla att det statliga krigsskadeskyddet skall avse enbart egendom som belinner

sig inom riket. Regeln härom kan emellertid inte vara undantagslös.

Enligt nuvarande krigsskadelag gäller för vissa mindre fiskefartyg, att skada

som drabbat fartyget eller därå befintlig egendom ersättes, även om skadan

uppkommit under fiske utanför den svenska territorialgränsen. Samma

bör gälla i fortsättningen. Därutöver synes, i enlighet med försäkringsinspektionens

''förslag, krigsskadeskyddet böra omfatta fartyg och luftfartyg,

som på resa mellan orter i riket utan att anlöpa utrikes ort passerar internationellt

vatten och där tillfogas krigsskada.

Luitfartsstyrelsen har i sitt remissyttrande riktat uppmärksamheten på

det fallet att ett svenskt luftfartyg, under flygning mellan orter inom riket,

på grund av väderleksförhållanden, krigshandling eller annan oförutsedd

händelse tvingas landa på en för flygrouten utsedd »alternativflygplats»

utom riket och där tillfogas krigsskada. Styrelsen har föreslagit,

att krigsskadeskyddet skall omfatta även krigsskada som i dessa fall utom

riket drabbar luftfartyg jämte egendom ombord. De åsyftade skadefallen

torde emellertid, liksom förhållandet var under det andra världskriget, i regel

komma att täckas jämlikt 1939 års lag om statlig krigsförsäkring. En utvidgning

av krigsskadeskyddet enligt luftfartsstyrelsens förslag synes därför

sakna praktiskt värde. I den mån fall kan tänkas, som ej kommer att omfattas

av nämnda försäkringsskydd, torde dessa i allt fall vara så fåtaliga

att ersättningsfrågan icke påkallar någon jämkning av principerna för

krigsskadelagens territoriella tillämplighet.

I frågan om finansieringen av krigsskadeutjämningen torde man

vid den beredskapsmässiga planeringen vara hänvisad till mera allmänna

överväganden. Några slutgiltiga ståndpunkter kan icke tagas; fastmer synes

värdefullt att framdeles utan någon författningsmässig bundenhet fritt

kunna välja det system som bäst svarar mot existerande resurser och den

då rådande uppfattningen om vad som från samhällssynpunkt är mest gagneligt.

De överväganden, som för försäkringsinspektionens del lett fram till att

finansieringsproblemet väsentligen blir att hänföra till en skatteteknisk fråga,

synes realistiskt grundade. Inspektionens uppfattning biträdes även av

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

63

flertalet remissinstanser. Jag anser det dock icke uteslutet att en försäkringsmässig

finansiering kan vara att föredraga i det mindre sannolika läge,

där krigsskadorna är av begränsad omfattning och kostnaderna för ersättningsförfarandet

lämpligen kan läggas på respektive grupper av skyddade

egendomsägare.

Den nuvarande indelningen av den skyddade egendomen i olika kollektiv

är förestavad av administrativa synpunkter. Den försäkringsmässiga uppbyggnaden

av krigsskadeskyddet förutsätter nämligen olika avgiftsformer

för olika slag av egendom. Med den ståndpunkt jag i det föregående intagit

till finansieringsfrågan — innebärande att man vid ett krigsfall praktiskt

taget torde vara helt hänvisad till att skattevägen anskaffa erforderliga medel

till skadeu t jämningen — kommer den väsentliga grunden för kollektivindelningen

att bortfalla. Det torde därför vara riktigast att för framtiden

slopa den nuvarande egendomsgrupperingen. Därmed torde även betydande

administrativa fördelar vinnas.

Försäkringsinspektionens förslag rörande det praktiska förfarandet vid

skaderegleringen har lämnats utan erinran av remissinstanserna.

Även jag finner den allmänna gången av skaderegleringen böra utformas i

enlighet med det föreliggande förslaget.

Beträffande de grunder, enligt vilka skadeersättning skall bestämmas och

utgivas, innebär inspektionens förslag i huvudsak, att det överlämnas åt

Kungl. Maj :t och riksdagen att framdeles fastställa vad som bör gälla. En

sådan ordning är enligt min mening ofrånkomlig. Det torde, såsom redan

antytts, knappast låta sig göra att utan kännedom om den totala skadeomfattningen

och om de ekonomiska resurserna bestämma de principer efter

vilka skadeutjämningen skall äga rum. Det förefaller även naturligast, att

frågorna i vilken mån kompensationen för liden skada skall innefatta ränlegottgörelse

eller jämkas med hänsyn till penningvärdeförändringar i sin

helhet bedömes i samband med en allmän prövning av möjligheterna att

ersätta krigsskadorna. Skäl tglar även för att man icke på detta stadium tar

ställning till hur reduktion av ersättningarna skall ske i händelse till buds

stående medel ej förslår till full ersättning åt samtliga skadelidande.

Jag delar försäkringsinspektionens mening att man nu icke bör meddela

några regler om återuppbyggnadsskyldighet i samband med att ersättning

utgives.

De synpunkter och uppslag, vilka i nu nämnda och närbesläktade spörsmål

rörande ersättningsprinciperna framförts i betänkandet och under remissbehandlingen,

torde få tjäna som ett värdefullt underlag för de bedömningar

som i en framtid kan komma att påkallas i samband med en skadeuppgörelse.

Beträffande organisationen för krigsskadeskyddet innebär försäkringsinspektionens

förslag en betydande utbyggnad av vad som nu gäller.

Såsom framgått av den tidigare redogörelsen föreslås, att statens krigs
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kurigl. Maj:ts proposition nr 82 dr 1958

skadenämnd även framgent skall utgöra det centrala krigsskadeorganet.

För närvarande består nämnden av fem ledamöter och lika många suppleanter.

Med hänsyn till nämndens krävande uppgifter föreslås en kraftig

förstärkning av nämnden. Sålunda skall enligt förslaget nämnden redan i

fredstid tillföras ett större antal suppleanter med uppgift att i händelse av

krig eller jämförliga förhållanden tjänstgöra i nämnden. Inspektionen har

såsom en skälig avvägning tänkt sig att, utöver de fem ordinarie ledamöterna,

tio suppleanter skall ingå i nämnden. Därest läget så krävde skulle

följaktligen i nämnden kunna tjänstgöra femton ledamöter. Verksamheten

skulle härigenom kunna bedrivas på avdelningar, förslagsvis fem avdelningar

med tre ledamöter på varje avdelning.

I principiell överensstämmelse med vad nu gäller föreslår inspektionen,

att i nämnden skall finnas ledamöter och suppleanter med domarerfarenhet

och sakkunskap i fråga om brandförsäkringsverksamhet i den utsträckning

att, vid en utbyggnad av nämnden på fem avdelningar, en domare och

en sakkunnig skall kunna ingå i varje avdelning.

Med avseende på nämndens beslutförhet föreslås en viss uppmjukning av

den nuvarande regeln att minst tre, däribland ordföranden eller vice ordföranden,

skall deltaga i nämndens beslut. Enligt förslaget skall sålunda

ärende, som avser mindre belopp och ej har principiell betydelse, kunna

avgöras av nämndens ordförande eller vice ordförande eller av ordförande

på avdelning inom nämnden.

Den av försälcringsinspektionen föreslagna organisationen av nämnden

har lämnats utan erinran av remissistanserna. Även enligt min mening synes

förslaget väl ägnat att läggas till grund för det beredskapsmässiga organisationsarbetet.

Frånsett reglerna om nämndens beslutförhet, vilka bör fästas i blivande

lag, torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att i administrativ väg utfärda

erforderliga föreskrifter angående nämndens organisation och verksamhet.

I anledning av vad statskontoret anfört rörande krigsskadenämndens

verksamhet i fred synes böra framhållas, att nämnden redan tagit aktiv

del i den beredskapsmässiga planeringen för krigsskadeskyddet och att det

lorde vara lämpligt att nämnden i fortsättningen bibehålies för beredskapsuppgifterna

på detta område. Däremot synes med den föreslagna förstärkningen

av nämnden kunna anstå tills vidare.

Kostnaderna för krigsskadenämndens verksamhet i fred torde liksom för

närvarande få bestridas från tionde huvudtitelns förslagsanslag till Kostnader

för vissa nämnder m. in.

Försäkringsinspektionens förslag till lokal organisation har lämnats utan

erinran av remissinstanserna och synes även enligt min mening innefatta

en godtagbar lösning.

Den här behandlade organisationen torde icke alltid förslå i ett läge där

det är av vikt att inträffade skador av hänsyn till försvaret eller folkförsörjningen

skyndsamt ersättes. Det är därför tänkbart, att i dylika situa
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1958

tioner ersättning för krigsskada kommer att utbetalas i annan ordning, t. ex.

genom länsstyrelsernas förmedling. I särskild ordning torde få närmare

regleras hur dessa ersättningar skall inverka på den rätt till krigsskadeersättning,

som kan komma att sedermera fastställas av krigsskadenämnden.

Det må tilläggas, att länsstyrelserna vid sidan av dessa speciella skadereglerande

uppgifter, i ett utsatt läge kan komma att jämlikt administraliva

fullmaktslagen få övertaga krigsskadenämndens uppgifter.

Beträffande slutligen den av försäkringsinspektionen förordade beredskapsfonden

har förslaget härom mött övervägande kritik från remissinstanserna.

I huvudsak har invänts, att en fond som den föreslagna

skulle sakna egentligt värde, både ekonomiskt och psykologiskt. Även för

egen del finner jag tveksamt om något står att vinna med en fond av den

begränsade omfattning, som inspektionen ifrågasatt. Härjämte torde, såsom

kommerskollegium anfört, vägande skäl kunna anföras mot att en fondbildning

av detta slag över huvud kommer till stånd i nuvarande läge. Jag är

följaktligen icke beredd tillstyrka att en fond skapas för ifrågavarande ändamål.

Den revision av krigskadeskyddet, som jag i det föregående förordat, förutsätter

en genomgripande omgestaltning av de nuvarande lagreglerna. Det

torde därför vara ändamålsenligast att låta nu gällande krigsskadeskyddslag

ersättas av en helt ny lag i ämnet.

I enlighet med det anförda har inom handelsdepartementet upprättats

förslag till lag om ersättning för krigsskada å ,egendom.

Förslaget torde såsom Bilaga få fogas till detta protokoll.

Jag övergår härefter till att behandla vissa detalj spörsmål rörande utformningen

av lagförslaget.

V. Detaljutformningen av lagförslaget

Lagens rubrik

I överensstämmelse med försäkringsinspektionens förslag finner jag en

lämplig benämning på den tilltänkta lagen vara »Lag om ersättning för

krigsskada å egendom».

/ §■

Paragrafen motsvarar 1 § i försäkringsinspektionens lagförslag.

Den nya krigsskadelagen syftar till att angiva den ram, inom vilken det

statliga krigsskadeskyddet kommer att vara verksamt, och att fastslå huvudpunkterna

i den ordning, enligt vilken ersättning skall bestämmas och

5 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. 82

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

utbetalas. Däremot är lagen — såsom av den tidigare framställningen framgått

— självfallet icke något uttryck för ett löfte om full gottgörelse för

krigsskada eller om att varje slag av krigsskada å egendom kommer att

omfattas av skadeutjämningen. Sådana utfästelser kan av naturliga skäl

icke lämnas. Det faktiska innehållet i en framtida skadeuppgörelse kommer

att helt bli beroende av vad statsmakterna i det då rådande läget beslutar.

Såsom en självklar regel bör dock gälla, att ersättning enligt lagen endast

skall utgå i den mån den aktuella skadan icke ersättes i annan ordning.

Denna lagens principiella ståndpunkt har kommit till uttryck i paragrafens

första stycke.

Innehållet i krigsskadebegreppet har redan berörts i det tidigare anförda.

Sålunda bör med krigsskada i första rummet avses skada, som uppkommit

i följd av krig, vare sig riket varit indraget däri eller ej. Lagen avser följaktligen

att täcka även skador under neutralitetstid, blott skadorna är att

se som en följd av krigföringen utanför våra gränser.

Begreppet krigsskada bör emellertid såsom tidigare utvecklats även täcka

vissa skador som inträffat före ett krigsutbrott. Att i lagtexten närmare avgränsa

de skador, som här bör ifrågakomma för ersättning, synes icke möjligt.

Det får i stället — om så blir aktuellt — ankomma på de tillämpande

myndigheterna att göra den gränsdragning som med hänsyn till omständigheterna

finnes skälig. I den föreslagna paragrafen har endast det allmänna

kravet uppställts, att skadan skall ha uppkommit i följd av förhållanden,

som äger samband med ett sedermera utbrutet krig. Icke heller för

dessa fall är någon förutsättning att vårt land blir indraget i kriget.

Det bör anmärkas, att krigsskador givetvis kan uppkomma även sedan

krigstillstånd upphört, t. ex. atomskador, sprängskador genom minor och

»blindgångare» o. s. v.

Av den allmänna motiveringen framgår, att endast sådan skada skall

ersättas som direkt hänför sig till den ifrågavarande egendomen. Däremot

är icke syftet att i förevarande ordning ersätta ekonomiska följdskador såsom

inkomstbortfall och utebliven handelsvinst. I nu gällande lag — vilken

intager samma restriktiva standpunkt — uttryckes denna begränsning i

orden »skada å egendom». I princip samma uttryckssätt bär använts i den

töreslagna lagen. Det må påpekas, att det i förslaget begagnade uttrycket,

krigsskada å egendom, med hänsyn till skadebegreppets allmänna innehåll

lärer täcka även följdskador och således i viss mån gå utöver vad som angivits

vara lagstiftningens ändamål. Detta torde emellertid vara utan betydelse,

enär lagen endast avser att ange den yttre ramen för skadeuppgörelsen

och den reella avgränsningen av ersättningsrättens omfattning kommer

alt bero av statsmakternas beslut. Med hänsyn främst härtill har skadebegreppet

i gällande krigsskadelag ansetts utan olägenhet kunna upptagas

i den nya lagen.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1958

67

2 §.

Paragrafen motsvarar 2 § i inspektionens lagförslag.

I princip skall endast krigsskada som inträffat inom riket ersättas. Såsom

i det föregående utvecklats bör i vissa fall undantag från denna regel

göras. Paragrafen upptager, med viss redaktionell jämkning, de undantagsbestämmelser

som föreslagits av försäkringsinspektionen.

3 §■

Paragrafen motsvarar 3 § i försäkringsinspektionens förslag.

Försäkringsinspektionen

Inspektionen anför, att i princip all egendom, såväl fast som lös, bör omfattas

av krigsskadeskyddet. Av olika skäl, främst ekonomiska och förvaltningsmässiga,

kan dock denna princip icke vara utan undantag. Detta har

också föranlett, att i alla krigsskadesystem vissa grupper av egendom ställts

utanför skyddet. Beträffande innehållet på denna punkt i gällande krigsskadelag

må hänvisas till redovisningen i det föregående, s. 3.

Det erinras om att nu gällande undantag så gott som genomgående

ansluter sig till kommunalskattelagens regler om undantag från skatteplikt

och att motiveringen därtill är att finna i den för fastighetskollektivet

stadgade finansieringsordningen. Efter den omläggning av finansieringssystemet

som försäkringsinspektionen förordat föreligger ej längre anledning

att begränsa skyddet på det sätt som skett i gällande lag.

Försäkringsinspektionens förslag innefattar sålunda i första hand en viss

utvidgning av krigsskadeskyddet till egendom som nu undantages. I övrigt

föreslås, såsom framgår av det följande, vissa jämkningar i nuvarande undantagsbestämmelser.

I inspektionens förslag upptages såsom undantagen från den blivande

lagens tillämpning i stort sett följande egendom, nämligen nationalparker

och såsom naturminnesmärken fridlysta områden, staten tillhörig egendom,

fartyg och övrig egendom som kan försäkras enligt 1939 års krigsförsäkringslag,

personliga smycken, penningar och värdepapper samt främmande

stats egendom. Härjämte föreslås, att Kungl. Maj:t skall äga förordna

om undantag för utländsk enskild egendom.

I fråga om den statliga egendomen erinrar inspektionen om att den

varit undantagen främst därför afl anledning saknats att göra avsteg från

den av statsmakterna principiellt intagna ståndpunkten, att staten skall

slå självrisk och således vara sin egen försäkringsgivare. Härutöver bör

enligt inspektionen uppmärksammas, att staten tillhörig egendom ofta är

av det slag, att den under ett krig kan befaras bli särskilt utsatt för fienthga

angrepp, och följderna härav synes böra bäras av staten på samma

sätt som andra av kriget föranledda utgifter. Vidare vore det mindre lämpligi,

om skador å statlig egendom skulle regleras efter samma grunder som

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

skador på privat egendom. Frågor om återuppbyggnad och återanskaffning,

ersättningsbehov, prioritet o. s. v. måste helt visst bedömas från alldeles

speciella synpunkter, när det gäller statens egendom. Skälet till att vissa

statsägda fastigheter alltjämt bör inbegripas under lagstiftningen är liksom

hittills, att brukare eller innehavare av ifrågavarande fastigheter intager en

ställning, som i praktiken kan i allt väsentligt likställas med en ägares.

Några särskilda statssynpunkter torde alltså icke här göra sig gällande.

I fråga om k o m in u n a 1 och därmed jämförlig egendom ävensom kommunikationsanstalter

anför inspektionen, att det redan vid krigsskadelagens

tillkomst rådde stor tvekan om vilka praktiska skäl som motiverade att

dessa egendomsgrupper undantogs från lagens tillämpning. I fråga om den

kommunala egendomen framhåller inspektionen, att somliga kommuner i

väsentligt större omfattning än andra kommuner kan träffas av krigsskador,

särskilt å fast egendom inklusive gatuanläggningar och ledningsnät m. in.,

och att en interlokal utjämning därför måste kunna äga rum. Ifrågavarande

egendomsgrupper bör därför enligt inspektionen omfattas av krigsskadeskyddet.

I fråga om penningar, aktier, obligationer och andra

fordringsbevis framhålles, att det ej i något krigsskadesystem ifrågasatts

att beakta förluster till följd av krig. I motiven till gällande lag har

spörsmålet ställts utom all diskussion och inspektionen finner det tillräckligt

att konstatera, att skador av ifrågavarande karaktär ej kan beaktas

inom krigsskadelagstiftningens ram. Härvid må också erinras om att möjligheter

föreligger att i annan ordning bevara eller rekonstruera ett bestånd

av värdepapper, t. ex. i fråga om statsobligationer på grundval av i statsskuldboken

gjorda inskrivningar.

Att främmande stat tillhörig egendom icke rimligen bör belasta

krigsskadeskyddet finner försäkringsinspektionen uppenbart.

Inspektionen tar särskilt upp frågan om behandlingen av utländsk

egendom. Inspektionen erinrar om att spörsmålet uppmärksammades i

förarbetena till ett vid 1943 års riksdag genom proposition nr 361 framlagt

förslag till ändring i krigsskadelagen. Föredragande departementschefen

anförde bl. a.

Då försäkringsskyddet lämnas mot ersättning från den försäkrade, kan

det i och för sig knappast anses olämpligt att detsamma omfattar även utlänningar.

Dessa skulle ju eljest komma att i visst hänseende intaga en förmånligare

ställning än svenska medborgare. Erinras må tillika, hurusom

vid tillkomsten av lagen som motiv för densamma bland annat framhölls

dels såsom ett samhällsintresse av första ordningen, att ägare av krigsskadade

fastigheter erhölle medel för fastigheternas återställande i brukbart

skick, dels ock angelägenheten av åtgärder, som möjliggjorde ett snabbt ersättande

av skador berörande varuförsörjningen under ett krig. Vad sålunda

anfördes äger uppenbarligen giltighet oberoende av om ägarna till den skadade

egendomen äro svenskar eller utlänningar.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1958

69

Om man emellertid anser vad nyss sagts icke böra hindra, att från försäkringsskyddet

undantages utländsk enskild egendom, måste jämväl beaktas

att ett dylikt undantagande kan allvarligt skada även svenska intressen.

Därigenom skulle, därest en fastighet i utländsk ägo genom inteckningen är

belånad hos svensk långivare, denne i händelse av krigsskada å fastigheten

gå miste om sin rätt — enligt 9 § i lagen — till betalning ur utfallande ersättningsbelopp.

Vid krigsskada å varulager, maskiner eller annan lös egendom,

tillhörig utlänning, skulle dennes ekonomiska ställning kunna bli undergrävd,

till skada för hans svenska borgenärer. Äro utlänningar genom

förmedling av juridisk person, svensk eller utländsk, delägare i egendom

bär i landet, skulle ett undantagande av denna egendom från skydd enligt

krigsskadelagen även gå ut över eventuella svenska delägare.

Att, oaktat de skäl som sålunda tala emot ett undantagande av utländsk

enskild egendom från lagens tillämpning, förslag härom likväl väckts i detta

ärende har huvudsakligen motiverats med önskemålet att vårt land måtte

komma i ett bättre läge vid förhandlingar med främmande stat rörande behandlingen

av krigsskadad svensk egendom å denna stats territorium. Detta

är otvivelaktigt, med hänsyn till de betydande värden som den svenska egendomen

utomlands representerar, förtjänt av allvarligt beaktande. Framhållas

må tillika, att det skulle kunna framstå såsom stötande för rättsuppfattningen,

därest ersättning enligt lagen utginge för utländsk egendom ågången

krigsskada, som vållats av den utländska statens krigsmakt.

Med hänsyn till vad sålunda anförts förordades i propositionen upptagandet

i lagen av eu bestämmelse av angiven innebörd. Förordnande enligt lagstadgandet

syntes enligt departementschefen böra komma ifråga huvudsakligen

då i den främmande staten svensk egendom icke bereddes skydd, som

kunde anses likvärdigt med skydd enligt lagen. Även andra fall kunde dock

tänkas, då det måste anses med svenska intressen förenligt, att ett förordnande

meddelades. Ifrågavarande befogenhet borde emellertid utövas med

största varsamhet.

De andragna synpunkterna är enligt försäkringsinspektionen alltjämt förtjänta

att beaktas.

Försäkringsinspektionen erinrar även om de undantag som för närvarande

gäller för vissa fartyg och för 1 u f t f a r ty g. Det påpekas, alt undantagandet

av denna egendom får ses mot bakgrunden av de möjligheter

till försäkring mot krigsrisk, som föreligger enligt 1939 års lag om statlig

krigsförsäkring in. m. Jämlikt denna lag äger statens krigsförsäkringsnämnd

att under närmare angivna förutsättningar å statens vägnar meddela transportförsäkring

mot krigsrisk. Den praxis, som under andra världskriget utbildade

sig, innebar bl. a., alt krigsförsäkringsnämnden meddelade kaskoförsäkring

av fartyg för viss resa eller viss tid ävensom under hamnliggande

i svensk eller utländsk hamn, sjöförsäkring av varor under import

eller export ävensom under transport mellan svenska hamnar, försäkring

av varor under import eller export vid transport med järnväg och därtill ansluten

färjeförbindclsc, försäkring av fiskefartyg och därtill hörande fiskeredskap,

kaskoförsäkring av flygplan för viss resa eller viss tid, försäkring

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1958

av varor under transport med flygplan, försäkring av post och värdepost

samt försäkring av byggnader för svensk räkning på utländska varv.

Enligt inspektionens mening bör krigsförsäkringsformen bestå även framdeles.

Med utgångspunkt härifrån synes det försäkringsinspektionen mest

rationellt att från krigskadelagstiftningen undantages egendom, vilken kan

försäkras mot krigsrisk jämlikt lagen om statlig krigsförsäkring m. in. Härvid

måste enligt inspektionen förutsättas att — lämpligen efter samråd mellan

vederbörande organ — bestämda riktlinjer uppdrages för krigsförsäkringsnämndens

framtida verksamhet så alt vederbörande egendomsägare

blir underkunniga om den möjlighet till krigsskadeskydd, som står dem till

buds. Inspektionens förslag innebär i överensstämmelse härmed, att krigsskadelagen

icke blir tillämplig å fartyg och egendom i övrigt, för vilken försäkring

mot krigsrisk kan erhållas jämlikt lagen om statlig krigsförsäkring.

I fråga om smycken, ädla stenar och äkta pärlor anför försäkringsinspektionen,

att det torde få förutsättas, att sådan egendom omfattas av

gällande lag för det fall att egendomen ingår i varukollektivet. För inspektionen

framstår det såsom naturligt, att i den mån egendomen i fråga utgör

föremål för yrkesmässig verksamhet den bör inbegripas under lagbestämmelserna,

en ordning som merendels tillämpats även utomlands. Däremot

bör liksom för närvarande dylika ting eljest ställas utanför skyddet. Grunden

härtill har varit och är alltjämt, att utredandet av skadefall i fråga om

sådan egendom redan under fredsförhållanden är förenat med stora vanskligheter

och kontrollsvårigheter, samt att skadevärderingen är ytterst besvärlig.

Till detta kommer enligt inspektionen det icke mindre beaktansvärda

skälet, att föremålen kan genom undanförande eller på annat sätt

effektivt skyddas också i en krigssituation.

Försäkringsinspektionen redovisar slutligen vissa överväganden om att

från krigsskadeskyddet utesluta den i skilda avseenden svårhanterliga gruppen

personligt lösöre. För en sådan åtgärd skulle i första hand tala

de påtagliga praktiska svårigheterna vid såväl finansieringen som skaderegleringen

och därjämte det förhållandet, att egendomen i fråga måste ställas

i lägre prioritetsklass än den övervägande delen av övrig egendom. Tanken

på att undantaga den personliga lösegendomen har trots allt övergivits.

Avgörande för detta ställningstagande har varit ej blott den omständigheten,

att tidigare i olika sammanhang framförts önskemål om ekonomiskt skydd

också för nämnda egendomsgrupp och att anordningar härutinnan vidtagits

i gällande lag, utan även den att ett medtagande av egendomen synts starkt

motiverat av sociala skäl och av hänsyn till folkmoralen under ett krig.

Det är vidare obestridligt, att bohag och andra personliga tillhörigheter för

en stor del av befolkningen ntgör de enda tillgångarna och i stor utsträckning

är nödvändiga för livsföringen under normala förhållanden. Ett uteslutande

av egendomsgruppen skulle därför enligt inspektionens mening

säkerligen väcka starkt motstånd och framstå såsom orättvist.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1958

71

Remissyttrandena

Inspektionens förslag till undantag från krigsskadeskyddet tillstyrkes eller

lämnas utan erinran i flertalet yttranden. Vissa ändringsförslag framlägges

dock.

Kammarkollegium föreslår, att undantaget för nationalparker och

såsom naturminnesmärken fridlysta områden utgår ur lagförslaget. Kollegium

anför:

Gällande naturskyddslag av den 21 november 1952 upptar såsom föremål

för skydd eller fridlysning tre speciella kategorier av områden, nämligen

nationalparker, naturminnen och naturparker. Nationalparkerna avsättas

av kronan tillhörig mark och falla alltså under undantaget i punkt b) av

ovan angivna moment. För fridlysning av område såsom naturminne erfordras

enligt naturskyddslagen icke ägarens samtycke. Områdets ägare är under

vissa i 7 § sistnämnda lag angivna förutsättningar berättigad till ersättning

av kronan för den skada, som fridlysningen må åsamka honom, men

torde icke vara förhindrad att ekonomiskt nyttiggöra området så långt det

kan ske utan åsidosättande av de för området meddelade fridlysningsbestämmelserna.

Skulle emellertid fridlysningen föranleda synnerligt men vid

fastighetens nyttjande, må ägaren fordra att fastigheten löses av kronan.

Någon anledning att från krigsskadeskyddet utesluta naturminne i ickestatlig

ägo torde ej finnas. Såsom naturparker kunna lämpliga fritids- och

liknande områden fridlysas. De torde i regel komma att befinna sig i enskild

eller kommunal ägo och böra i så fall innefattas under krigsskadeskyddet.

Järnvägsstyrelsen godtager att statens egendom i princip undantages

från lagens tillämpningsområde. En förutsättning är emellertid enligt

styrelsens mening, att statlig egendom icke blir föremål för uttaxering av

medel för krigsskadeersättning. Sådan statlig egendom, för vilken skatt utgår,

såsom skattepliktiga fastigheter och motorfordon, synes icke kunna

undgå att mer eller mindre drabbas av ifrågavarande uppbörd, allra helst

som den i viss mån torde få samordnas med samtidigt utgående pålagor till

stat och kommun. Styrelsen anser därför, att även statlig skattepliktig

egendom bör omfattas av det skydd, som avses med den ifrågasatta lagstiftningen.

— Sveriges industriförbund och Sveriges allmänna exportförening

tar i sitt gemensamma yttrande upp en fråga, som rör entreprenader

för statens räkning inom husbyggnads- samt väg- och vattenbyggnadsfacken.

Organisationerna anför:

Till följd av gällande lagstiftning om fast egendom kan äganderätten

till ett dylikt objekt tillkomma staten redan innan det är kontraktsmässigt

färdigbyggt, avsynat och mottaget av beställaren. Samtidigt är entreprenören

enligt sedvanliga kontraktsregler formellt skyldig svara för byggnadsverket

till dess detsamma överlämnats. I betänkandet föreslås nu att,

liksom enligt gällande lag, staten tillhörig egendom skall undantagas från

lagens tillämpningsområde. Detta synes kunna medföra att om ett helt eller

delvis färdigställt arbete skadas genom krigshandling, innan det överlämnats

till den statliga beställaren, entreprenören kan bli skyldig att utan

ersättning återuppföra byggnadsverket eller reparera vad som skadats. En

dylik konsekvens är uppenbarligen icke rimlig, eftersom entreprenören icke

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kiingl. Maj. ts proposition nr 82 år 1958

bör stå äganderisken för objektet. Det förtjänar för övrigt framhållas, alt

entreprenörer i avtal med statliga beställare sökt få intagen en avtalsbestämmelse

för krigsskador, som skulle innebära eu dylik riskfördelning,

en begäran som de statliga beställarna dock bestämt avvisat under hänvisning

bl. a. till alt frågan skulle regleras i kommande lagstiftning.

Organisationerna hemställer därför, att föreskriften i betänkandet om

att staten tillhörig egendom skall undantas från lagens tillämpningsområde

kompletteras med en bestämmelse av förslagsvis följande lydelse: »I fråga

om byggnad eller anläggning, som uppföres för statens räkning, skall

dock gälla, att ersättning skall utgå till entreprenören för krigsskada, som

träffat egendomen, innan den överlämnats till beställaren.»

Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund och Svenska

landstingsförbundet ansluter sig till förslaget att kommunal egendom

icke vidare skall undantagas från krigsskadelagens regler, medan

andra remissinstanser förordar att gällande undantag för dylik egendom

skall bibehållas. Statskontoret erinrar sålunda om att det vid tillkomsten

av krigsskadelagen yppades tveksamhet huruvida kommun eller annan menighet

tillhörig egendom skulle omfattas av lagen eller ej och anför:

För en sådan ordning ansågs •— vad anginge primärkommunerna — tala,

att flertalet av dessa vore mycket små och att skatteunderlaget, som utgjorde

den huvudsakliga grunden för deras ekonomiska liv, ofta vore så obetydligt,

att extra påfrestningar, även om de vore tämligen små, skulle kunna

förorsaka en våldsam stegring av utdebiteringsbehovet. Liknande synpunkter

gjorde sig i större eller mindre grad gällande även beträffande övriga

berörda menigheter. Häremot anfördes emellertid, att det måste betecknas

som föga rationellt att låta de mindre enheterna, kommunerna, med de

mycket stora olikheter, som förefunnes i fråga om förhållandet mellan värdet

av förvaltningsfastigheter och skatteunderlag, av sina medlemmar utdebitera

de erforderliga medlen för att inbetala dem till den större enheten,

staten (se prop. 1940: 267, s. 29—30). Riksdagens beslut blev, att krigsskadelagen

icke skulle omfatta egendomen i fråga. Sedan detta beslut fattades,

ha nyss anförda skäl, som åberopades för att kommunerna skulle

bli delaktiga av skyddet, avsevärt förlorat i styrka genom den nya kommunindelningen.

Mot bakgrunden härav kan statskontoret — även med

beaktande av den föreslagna ändrade finansieringsordningen för skaderegleringen

— icke biträda nu föreliggande förslag om att upphäva undantaget

för berörda egendom. Skulle någon av kommunerna eller menigheterna,

som det här gäller drabbas särskilt hårt av krigsskador, återstår givetvis

den möjligheten att i särskild ordning medgiva ekonomisk gottgörelse.

Stockholms handelskammare anser att i stort sett samma motiv kan åberopas

för att kommunal egendom skall undantagas från lagstiftningen som

för undantagandet av statlig egendom. Även om vid den tidsprioritering,

som måste bli erforderlig vid skaderegleringen, i första hand beaktas de behov

som är angelägna ur folkhushållningsmässiga och sociala synpunkter,

kan det enligt kammarens mening ifrågasättas om allmänna och enskilda

egendomsägare skall konkurrera om till förfogande stående skadeersättningsmedel.

Iståndsättandet av det allmänna tillhöriga krigsskadade anläggningar

bör betraktas som en angelägenhet utanför krigsskadelagens om
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Mcij:ts proposition nr 82 år 1958

råde. I den mån det anses önskvärt att redan nu garantera en utjämning

av de krigsskador som i olika hög grad kan drabba skilda kommuner —

vilket i och för sig måste anses riktigt — torde syftet kunna tillgodoses genom

en i särskild ordning genomförd interkommunal utjämning inom ramen

för en särbudget, finansierad i huvudsak genom medel, som kommunerna

ställer till förfogande. Även kommerskollegium finner — under hänvisning

till vad handelskammaren anfört — starka skäl tala för att viss

kommunal egendom liksom för närvarande bör vara undantagen från lagens

tillämpning.

Svenska försäkringsbolags riksförbund synes icke motsätta sig att lagen

omfattar jämväl den kommunala egendomen. Riksförbundet understryker

betydelsen av den interlokala utjämningen kommunerna emellan men förordar

med hänsyn till de förhållandevis betydande värden det här kan röra

sig om, exempelvis broar och andra kommunikationsanläggningar, att utjämningen

kommunerna emellan sker enligt ett särbudgetsystem för den

kommunala egendomen. Genom ett sådant system skapas en möjlighet att

åstadkomma en standardutjämning mellan kommunerna inbördes, om så

befinnes önskvärt.

Länsstgrelsen i Malmöhus län diskuterar undantaget för penningar,

aktier, obligationer och andra fordringsbevis. Om man tänker sig det fallet,

att en fastighet under ett krig övergår till ny ägare genom köp, därvid säljaren

erhåller kontant betalning, samt fastigheten därefter förstöres genom

krigsskada och säljaren på samma sätt förlorar köpeskillingen, så skulle,

yttrar länsstyrelsen, enligt förslaget den nye fastighetsägaren erhålla ersättning

för sin förlust medan däremot säljaren icke kunde få gottgörelse

i samma ordning. Länsstyrelsen ifrågasätter om icke undantagen kunde

göras mindre kategoriska eller om lagen icke kunde bli tillämplig i utvidgad

omfattning, då särskilda skäl föreligger. — Sveriges köpmannaförbund

ifrågasätter om icke möjligheterna att till ersättningsberättigad egendom

hänföra även värdehandlingar borde närmare utredas. Visserligen torde i de

flesta fall sådan egendom kunna rekonstrueras i efterhand, men för rättskänslan

framstår det dock som obilligt att en så betydelsefull egendomsgrupp

skall stå utanför skyddet.

Den föreslagna regeln att utländsk egendom i visst fall skall

kunna genom särskilt förordnande av Kungl. Maj:t undantagas från skyddet

finner Stockholms handelskammare — bortsett från fall då skada vållats

av den utländska statens egen krigsmakt — kunna uppfattas som diskriminerande.

Handelskammaren ifrågasätter därför om icke — såsom enligt

norsk rätt -— lagen borde vara tillämplig å utländsk egendom endast

i den utsträckning Kungl. Maj :t förordnat därom. Dylikt förordnande skulle

meddelas blott gentemot sådana länder som bereder svensk egendom

motsvarande skydd. — Handelskammarens synpunkter delas av kommerskollegium.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1958

Inspektionens ståndpunkt att från krigsskadeskyddet undantaga fartyg

och övrig egendom, för vilken statlig krigsförsäkring kan meddelas, möter

i flertalet yttranden ej någon erinran. Sjöfartsstyrelsen anser dock, med

hänsyn till sjöfartens betydelse för landet i händelse av krig och de exceptionella

risker sjöfarten utsattes för under krig, nödvändigt att den på ett

eller annat sätt erhåller ekonomisk garanti mot krigsskador. Då den statliga

krigsförsäkringens omfattning är beroende av framtida administrativa

beslut, finns icke någon garanti för att den skall komma att omfatta

sjöfarten i alla dess former. Behov av skydd för sjöfarten enligt krigsskadelagen

kan därför föreligga för de fall krigsriskförsäkring ej kan erhållas.

Krigsskadelagens skydd är emellertid enligt förslaget territoriellt begränsat.

Styrelsen ifrågasätter om detta är motiverat och föreslår att den territoriella

begränsningen slopas för sjöfartens del så att svenskt fartyg och gods

därå kommer att generellt omfattas av krigsskadelagen i den mån krigsrisken

icke täckes jämlikt krigsförsäkringslagen.

Statens krigsförsäkringsnämnd framhåller att det knappast låter sig göra

att uppdra någon allt för fast gränslinje för vad som kan krigsförsäkras

enligt krigsförsäkringslagen. Fall kan därför tänkas uppstå där den av

krigsskada drabbade egendomens ägare på goda grunder icke räknat med

möjligheten av att kunna få egendomen krigsförsäkrad. Med tanke på dylika

undantagsfall ter det sig ur billighetssynpunkt önskvärt, om det föreslagna

undantaget för fartyg, som kan krigsförsäkras, kunde ges en icke

alltför rigorös tillämpning. Behovet av bestämda riktlinjer för krigsförsäkringen

i syfte att undvika dylika olägenheter påpekas även av kommerskollegium,

som anser att krigsförsäkringslagen eller dess tillämpningskungörelse

för undvikande av tolkningstvister bör tillföras en bestämmelse,

varav tydligt framgår när krigsförsäkring kan meddelas beträffande fartyg.

I samma riktning uttalar sig Scandinavian airlines system. — Sjöfartsstyrelsen

finner det för sin del tvivelaktigt huruvida det är möjligt

att dra upp så klara gränser för krigsförsäkringens tillämpningsområde,

att varje risk för misstag från egendomsägarnas sida skulle kunna undanröjas.

På grund härav och då det med hänsyn till att krigsförsäkringen

lämnar ett bättre skydd kan förutsättas att denna kommer att utnyttjas

i den omfattning det är möjligt, förordar styrelsen att den ifrågavarande

gränsdragningen sker så, att svenskt fartyg och egendom därå skall omfattas

av krigsskadelagen därest försäkring jämlikt krigsförsäkringslagen

sökts men ej erhållits.

Ytterligare ett gränsdragningsspörsmål i sammanhanget behandlas av

styrelsen för svenska skeppshypotekskassan och nämnden för statens lånefond

för den mindre skeppsfarten, vilka framhåller att det i gällande krigsskadelag

stadgade undantaget för fartyg gäller färdigbyggda fartyg, medan

lagen omfattar varje fartyg under byggnad på varv. Sjösättningen utgör

gränsen mellan de båda lagarnas tillämpningsområden. Styrelsen och nämnden

förutsätter att någon ändring icke sker i detta hänseende utan att krigsförsäkring

såsom hittills kommer att kunna meddelas beträffande fartyg,

så snart det blivit sjösatt.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1958

75

Undantaget för smycken, ädla stenar och äkta pärlor föranleder erinran

endast från handelskammaren i Göteborg, som föreslår att detta undantag

utgår ur lagen. Anledning finnes icke att undantaga just dylik egendom,

medan samlingar av frimärken, mynt, tavlor, antika möbler, gammalt

silver m. m. uppenbarligen omfattas av lagen.

Departementschefen

Vid bedömningen av vilken egendom som bör undantagas från lagens tilllämpning

torde det vara skäl att än en gång framhålla, att lagen icke i

första hand syftar till att vara någon garanti för att förlorad eller skadad

egendom skall ersättas. Lagen har sin huvudsakliga betydelse däri, att den

erbjuder den nödvändiga administrativa apparaten för att skadelidande

skall få sina skador vederbörligen bedömda och därigenom möjliggör, att

gottgörelse i sinom tid utgår i den mån de ekonomiska resurserna medger.

Lagen har uppenbarligen icke någon funktion att fylla när det gäller den

statliga egendomen. Såsom inspektionen anfört vore det mindre lämpligt

om skador å statlig egendom skulle regleras efter samma grunder som

skador på privat egendom. Frågor om återuppbyggnad och återanskaffning

jämte därmed sammanhängande problem måste bedömas från alldeles speciella

synpunkter när det gäller statens egendom. Jag vill icke heller förorda,

att man — såsom järnvägsstyrelsen ifrågasatt -— i nuvarande läge söker

differentiera ifrågavarande egendom allteftersom den kan tänkas komma

att belastas vid en framtida finansiering av krigsskadeskyddet. Liksom

hittills gällt bör krigsskadeskyddet dock omfatta staten tillhöriga fastigheter,

vilka upplåtits åt enskild med arrenderätt eller mera stadigvarande

besittningsrätt.

Det nyss anförda kan i mycket sägas gälla även för den kommunala

egendomen. Likväl skiljer sig kommunernas krigsskadeproblem i väsentliga

hänseenden från statens. Det är icke rimligt att räkna med att varje kommun

för sig skall bära bördan av en svår krigsskadegörelse. Såsom inspektionen

framhållit kan somliga kommuner komma att drabbas av krigsskador

i väsentligt större omfattning än andra kommuner och en interlokal utjämning

måste därför kunna äga rum. Härför erfordras statens medverkan. Den

nu planerade krigsskadelagen torde emellertid knappast utgöra något lämpligt

instrument för det ekonomiska bistånd, som kommunerna kan behöva

under och efter ett krig. Lagstiftningen måste, med hänsyn till

att den riktar sig till de många enskilda skadelidande, bygga på medverkan

från den skadelidande beträffande varje individuell skada, och skadebedömningen

har karaktären av en administrativ rättsprövning av varje

enskilt fall. Fn sådan ordning lämpar sig icke för kommunernas del. Det

kan sålunda icke gärna komma i fråga att låta kommunernas rätt till ersättning

bli beroende av om skadeanmälan göres i rätt tid eller att tillämpa

samma värderingsförfarande för de kommunala anläggningstillgångarna

som för enskild egendom. I fråga om skador på flera områden, t. ex. sjuk
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

vårdens och kommunikationsväsendets, kan speciella hänsyn få tas till en

kommuns ekonomiska situation. Övervägande skäl torde även tala för att

kommunernas behov av ersättning för lidna krigsskador bedömes efter mera

generella normer samtidigt med att man efter ett utståndet krig planerar för

upprustningen av det allmännas tillgångar. Utjämningen av kommunernas

krigsskador torde därför få ske efter särskilda grunder utanför ramen för

det vanliga krigsskadeskyddet.

Av den kommunala egendomen bör dock lagen omfatta sådana fastigheter,

som upplåtits åt enskild med arrenderätt eller tomträtt ävensom s. k.

ofria tomter, vilka upplåtits med till tiden obegränsad besittningsrätt.

Beträffande det spörsmål rörande entreprenader för statens räkning som

berörts av bl. a. Sveriges industriförbund torde vara riktigast, att parterna

vid slutande av avtal om byggnadsentreprenad för det allmännas räkning

beaktar, att entreprenören icke står sådan risk för krigsskada, att han ställes

i en sämre ställning än om ersättning för skadan i vanlig ordning kunnat

påräknas enligt krigsskadelagen.

Såsom hittills bör krigsskadeskyddet icke omfatta främmande stats

egendom. I fråga om övrig utländsk egendom har under remissbehandlingen

ifrågasatts, att denna skulle omfattas av krigsskadeskyddet endast i

den mån Kungl. Maj :t förordnat därom. En sådan ordning stöter emellertid

på vissa betänkligheter. Ett dylikt generellt undantag av utländsk egendom

skulle bl. a. ställa icke enbart egendomens ägare utan även t. ex. svensk

panthavare utanför det skydd lagen åsyftar att giva. Särskilt beträffande

fast egendom framstår detta såsom otillfredsställande. Jag förordar därför

att försäkringsinspektionens förslag på denna punkt följes.

I likhet med försäkringsinspektionen anser jag att krigsskadelagen icke

bör omfatta fartyg m. m. som jämlikt 1939 års lag om statlig krigsförsäkring

kan försäkras mot krigsrisk. En regel av denna innebörd torde vara

erforderlig för att den statliga krigsförsäkringen skall utnyttjas i den utsträckning

som är önskvärd. Det torde i första hand få ankomma på krigsförsäkringsnämnden

att lämna sådan information rörande ifrågavarande

försäkringsskydd att onödiga förluster icke skall behöva uppstå på grund

av okunnighet om föreliggande försäkringsmöjligheter.

Vad gäller de synpunkter sjöfartsstyrelsen anfört rörande den utrikes

sjöfartens behov av ekonomisk garanti mot krigsskador, finner jag dessa

närmast böra beaktas vid tillämpningen av den statliga krigsförsäkringen.

En sådan generell utvidgning av krigsskadelagstiftningens tillämplighetsområde

som styrelsen ifrågasatt är jag därför icke beredd att förorda.

Såsom kammarkollegium påpekat bör i lagen icke göras särskilt undantag

för nationalparker och naturminnen.

I övrigt finner jag försäkringsinspektionens förslag böra följas vid utformningen

av paragrafen.

4 §■

Paragrafen motsvarar 11 § i inspektionens förslag.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1958

77

Försäkringsinspektionen

I fråga om rätten till utfallande ersättningsbelopp anför inspektionen

bl. a., att i princip bör gälla samma bestämmelser, som enligt försäkringsavtalslagen

gäller i fråga om ersättning på grund av skadeförsäkring. Inspektionen

föreslår en reglering i huvudsak överensstämmande med nuvarande

lags regler för fastighetskollektivet. Vissa jämkningar föreslås emellertid.

Sålunda hänvisas till försäkringsavtalslagens bestämmelser rörande

skadeförsäkring och ej såsom i gällande lag till bestämmelserna om brandförsäkring.

Enligt inspektionens mening framstår det nämligen såsom mera

konsekvent att i förevarande sammanhang göra stadgandena för skadeförsäkring,

vilka är mera vidsträckta, i tillämpliga delar giltiga. Dessa stadganden

upptager för övrigt, påpekas det, i de avseenden, som här är av huvudsakligt

intresse, en hänvisning till reglerna om brandförsäkring.

En annan olikhet mot nu gällande bestämmelser är att enligt paragrafens

andra stycke ersättningen anknytes till fastighetens värde vid tiden för

skadeuppgörelsen och ej till värdet vid tidpunkten för skadans inträffande.

Motivet för denna jämkning är att det med hänsyn till faran för penningvärdeförsämring

ansetts mera realistiskt att utgå från förhållandena vid

skaderegleringstillfället. Saknas taxeringsvärde, bör i likhet med vad gällande

lag stadgar krigsskadenämnden bestämma tillämpligt värde. Så torde

enligt inspektionen även få ske, därest uppräkning av taxeringsvärde eller

annat värde på grund av penningvärdeförsämring anses böra äga rum.

För det fall att tveksamhet uppstår angående vem krigsskadeersättningen

rätteligen skall tillkomma, påpekar inspektionen, att krigsskadenämnden

torde kunna begagna sig av möjligheten enligt lagen den 24 mars 1927 att

fullgöra betalningen genom att nedsätta beloppet i allmänt förvar.

Remissyttrandena

Sparbanksinspektionen ifrågasätter om icke i paragrafen borde närmare

preciseras vem rätten till ersättning skall tillkomma. Om den skadelidande

tvingas avyttra eller genom exekution avhändes krigsskadad egendom, uppkommer

en situation, som väsentligt skiljer sig från den, som föreligger när

försäkringsfall inträffar på grund av vanlig skadeförsäkring. Inspektionen

anför vidare:

I sistnämnda fall är ersättningen i princip redan bestämd och till betalning

förfallen inom en månad. Någon särskild svårighet erbjuder det icke

då att bestämma vem som enligt uttryckssättet i 54 § lagen om försäkringsavtal

har rätt till ersättningen »i egenskap av ägare, panthavare eller innehavare

av annan rättighet till godset eller emedan han i anledning av avtal

om godset står faran för detta» och sålunda »har intresse av att dess värde

icke minskas eller går förlorat». Hela bestämningen tar klart sikte på förhållandena

vid skadans inträffande. Vid krigsskadefall däremot blir bestämningen

under angivna omständigheter komplicerad. Vad särskilt fast egendom

beträffar kan denna såsom nämnts genom dåvarande ägarens på grund

av skadan uppkomna illikvida ställning ha bytt ägare i skadat skick utan

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

att någon hänsyn därvid tagits till den krigsskadeersättning som i princip

skall utgå men vars storlek ännu inte alls kan beräknas. Ett exempel: Eu

fastighet värd 100 000 kronor, inteckningsbelånad för 50 000 och skadad för

50 000, kan ha exekutivt försålts, utan rubbning av inteckningsbelastningen,

för 50 000. Till vem skall krigsskadeersättningen i så fall utgå? Enligt lagen

den 8 april 1927 om inteckningshavares rätt till betalning ur ersättning,

som utgår på grund av brandförsäkringsavtal — vilken lag enligt 11 § i

den föreslagna lagen då är tillämplig — skall ersättningen under vissa förutsättningar

utbetalas till ägaren eller genom K. B:s försorg fördelas mellan

inteckningshavare och andra rättsägare enligt i utsökningslagen stadgade

grunder vid fördelning av köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom.

Det heter visserligen i 2 § sagda lag att inteckningshavares rätt till betalning

skall av K. B. prövas, med mindre inteckningshavaren givit till känna, att han

ej önskar betalning. Denna prövning torde emellertid såsom framgår av förarbetena

till lagen skola avse, att belopp tilldelas inteckning oavsett om den

blivit anmäld eller icke till förrättningen. Lyfter inteckningshavaren beloppet

sker en motsvarande minskning av den på fastigheten vilande inteckningsbelastningen.

Den som vinner på transaktionen blir fastighetens dåvarande

ägare. Skall denne anses vara ägare i den föreslagna krigsskadelagens

mening tillkommer således honom en oförtjänt vinst, antingen han

tillerkänts beloppet direkt som fastighetsägare eller han tillgodonjutit detsamma

i avräkning å gäld. Det kan härvid invändas, att det står den ursprunglige

ägaren öppet enligt 17 § lagförslaget att inför domstol föra talan

om bättre rätt till ersättningen. Härigenom torde väl dock icke ändring

kunna vinnas av en av K. B. i laga ordning verkställd fördelning — och ej

heller genom överklagande av sistnämnda förrättning — och vad en av domstol

fastställd bättre rätt i förhållande till senare ägare kan vara värd blir

beroende av dennes solvens.

Skånska hypoteksföreningen finner att det kan uppkomma viss tvekan i

vilken omfattning inteckningshavare kan få tillgodoräkna sig förmånsrätt

för ränta. Vid brandförsäkring har man enligt föreningen ansett att denna

rätt gäller ränta för två år före brandersättningens nedsättande hos länsstyrelsen.

Föreningen uppställer nu frågan från vilken dag räntan skall räknas

vid utbetalning av krigsskadeersättning. Tas krigsskadenämndens beslut

om skadeersättning eller någon senare dag till utgångspunkt kan detta leda

till avsevärd förlust för inteckningshavaren, eftersom det enligt förslaget

kan dröja åtskilliga år efter skadetillfället innan nämndens beslut meddelas.

Anknytes å andra sidan räntan till dagen för anmälans ingivande, kan

det medföra att de inteckningar, som kommer efter botteninteckningen, blir

av närmast illusoriskt värde. Styrelsen över Sveriges allmänna hypoteksbank,

som anser det i princip riktigt att skyddet för inteckningshavarnas

rätt utformas på sätt som föreslagits i paragrafen, påpekar i anledning av

föreningens yttrande att bestämmelserna om förmånsrätt för ränta å intecknad

gäld synes vara i behov av ett förtydligande, när fråga är om fördelning

av krigsskadeersättning.

Kammarkollegium uttalar, att en tillämpning av de regler i försäkringsavlalslagen,

till vilka hänvisas i paragrafen, får anses inrymma tillräcklig

garanti även för kronans intresse av att utfallande ersättningsbelopp för

skada å kronan tillhörig fastighet, som innehas med åborätt eller eljest stän
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1958

dig eller ärftlig besittningsrätt, användes till fastighetens gagn, t. ex. till

reparation eller återuppförande av skadad eller förstörd byggnad eller till

skogsvårdsåtgärder på brandskadad skogsmark. Detta anser kollegium så

mycket mera vara fallet som återuppbyggnads- eller återanskaffningsskyldighet

icke ansetts böra föreskrivas i lagen som villkor för utfående av krigsskadeersättning.

Kollegium tillägger att när det gäller åbofastigheter och

därmed jämförliga kronofastigheter, är frågan om dispositionen av ersättningsmedel,

som utgör kompensation för kapitalförlust, i allmänhet beroende

av beslut av vederbörlig myndighet. Enahanda är förhållandet med den

kyrkliga jorden, som i den mån den anslagits för sitt ändamål av kronan,

torde vara att hänföra till innehav med ständig besittningsrätt. För att säkerställa

en riktig disposition av ersättningsbelopp i fall som här avses torde

det bli erforderligt att i blivande tillämpningsföreskrifter till lagen införa

bestämmelser om att ersättningsmedel för fastigheter, vilka innehas med

åborätt eller därmed jämförlig besittningsrätt, skall deponeras hos länsstyrelsen

och för kyrklig jord hos stiftsnämnden.

Departementschefen

Rätten till utfallande ersättningsbelopp bör regleras efter samma principer,

som enligt försäkringsavtalslagen gäller i fråga om skadeförsäkring.

Vad inspektionen anfört härom föranleder ingen erinran från min sida.

Sparbanksinspektionen fäster uppmärksamheten på ett spörsmål rörande

utbetalning av ersättning för krigsskadad fast egendom som är intecknad för

gäld. Har egendomen blivit efter skadetillfället överlåten på ny ägare kan,

såsom inspektionen belyst, en utbetalning till inteckningshavare komma att

otillbörligt gynna den nye ägaren på den förutvarandes bekostnad. Detta förhållande

har sin grund i att ersättningsrätten får anses i tveksamma fall

tillkomma den som var ägare till fastigheten vid skadetillfället samtidigt

som det står inteckningshavare fritt att låta ersättningsbeloppet helt eller

delvis gå i avräkning mot hans intecknade fordran, något som kommer den

nye ägaren till godo. Dylika situationer skulle i och för sig kunna tänkas

undvikas därest rätten till krigsskadeersättning regelmässigt följde med fastighetsinnehavet.

En sådan ordning innefattar emellertid icke någon verklig

lösning. Svårigheterna att vid fastighetsöverlåtelsen förutsäga krigsskadeersättningens

storlek skulle medföra liknande risker som de av sparbanksinspektionen

påtalade för att avtalet skall visa sig otillbörligt gynna den

ena parten på den andres bekostnad. Det torde i själva verket knappast vara

möjligt att genom någon bindande regel komma till rätta med olägenheter

i följd av sådan överlåtelse av krigsskadad fast egendom som skett innan

skadeersättningen blivit slutgiltigt bestämd. Det må dock påpekas, att parterna

vid ifrågavarande fastighetsöverlåtelser torde kunna avtalsvägen försäkra

sig om att kommande utbetalning icke rubbar den ekonomiska uppgörelsen

dem emellan.

Slutligen må något beröras den räntefråga som Skånska hypoteksför
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1958

eningen riktat uppmärksamheten på. Av inspektionens förslag framgår inte

närmare i vilken omfattning inteckningshavare skall äga att av utfallande

ersättningsbelopp tillgodoräkna sig förfallen ränta. Hänvisningen i paragrafen

till försäkringsavtalslagens regler ger emellertid viss ledning. I fråga

om brandförsäkring tillämpas att ränta får uttagas intill två år före den tidpunkt,

då brandersättningen nedsattes hos länsstyrelsen. Analogivis bör alltså

gälla att inteckningshavare skall kunna göra anspråk på förfallen ränta

under samma tid, räknat från tidpunkten för den åtgärd som i fråga om

krigsskadeersättningen närmast motsvarar nedsättandet av försäkringsbeloppet

hos länsstyrelsen. Att närmare bestämma denna tidpunkt torde icke låta

sig göra, förrän den detaljerade utformningen av utbetalningsförfarandet

enligt den tilltänkta krigsskadelagen föreligger. Såsom föreningen påpekat,

kan en ränteberäkning efter nämnda princip visa sig oförmånlig för inteckningshavaren

i det fall att lång tid hinner förflyta mellan skadetillfället och

skaderegleringen. Inteckningshavaren befinner sig emellertid här i samma

situation som alla andra av skadan berörda, vilka drabbas av förlust såsom

en följd av att skadan icke ofördröj ligen kan gottgöras. I vilken mån ränta

kan utgå utöver vad som enligt det anförda kan sägas följa av allmänna

regler är sålunda ett spörsmål, till vilket statsmakterna torde få taga ställning

i samband med att de allmänna grunderna för ersättningsuppgörelsen

beslutas.

5 §.

Paragrafen motsvarar 12 § i inspektionens förslag. En likartad regel upptages

i 34 § gällande krigsskadelag.

Enligt sistnämnda stadgande gäller inskränkning i rätten till ersättning

i det fall att en i vederbörlig ordning meddelad föreskrift till förebyggande

eller begränsande av krigsskada åsidosatts. Ersättning utgår därvid endast i

den mån det kan antagas, att skadan skulle ha inträffat även om föreskriften

blivit iakttagen. Är underlåtenheten att iakttaga föreskriften ursäktlig

skall ersättning dock utgå i vanlig ordning.

Med hänsyn bl. a. till vikten av att utfärdade föreskrifter noga följes kan

en regel av angivna innebörd icke undvaras. Försäkringsinspektionen har

emellertid föreslagit en viss modifikation av huvudregeln sålunda att rätten

till ersättning skall kunna behållas trots försummelsen om särskilda skäl

föranleder därtill. Mot den sålunda föreslagna jämkningen har jag intet att

erinra. Det ligger dock i sakens natur att huvudregeln bör frångås endast i

rena undantagsfall.

Den av inspektionen föreslagna möjligheten att, oaktat försummelse föreligger,

medge oinskränkt ersättning, om särskilda skäl finns, gör det överflödigt

att speciellt reglera det fall som avses i sista punkten av inspektionens

förslag. Det torde nämligen alltid föreligga särskilda skäl att frångå

huvudregeln, om den aktuella underlåtenheten inte kan läggas den till last,

som haft att tillse att föreskriften iakttogs.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1958 81

6 §.

Paragrafen har sin motsvarighet i 14 § första stycket i inspektionens förslag.

I lagrummet upptages stadgande om den regressrätt, som enligt vad jag

tidigare anfört bör tillkomma försäkringsgivare gentemot staten när försäkringsgivaren

— utan att försäkring för krigsrisk föreligger — utgivit

ersättning för skada, som är att anse såsom krigsskada.

7 §■

Paragrafen motsvaras i huvudsak av 4 § och 17 § första och tredje styckena

i inspektionens förslag.

Krigsskadenämnden har att såsom det centrala krigsskadeorganet slutgiltigt

avgöra väckta ärenden om ersättning för krigsskada. Nämnden beslut

kan följaktligen icke överklagas men nämnden har under vissa förutsättningar,

såsom närmare regleras i 17 §, möjlighet att på eget initiativ rätta

ett beslut, som nämnden funnit oriktigt.

Det må anmärkas, att nämnden icke har att besluta i frågan om försäkringsgivares

ansvarighet på grund av meddelad försäkring. Däremot förutsättes,

såsom tidigare utvecklats, att nämndens beslut i ersättningsfrågan —

när det rör sig om försäkrad egendom — föregås av förhandlingar med vederbörande

försäkringsgivare där så erfordras för att förhindra att olika

uppfattningar om gränsen mellan krigsskadeskyddet och det civila försäkringsskyddet

skall lända den skadelidande till men. Självfallet skall den

skadelidande beredas tillfälle taga del i sådana förhandlingar.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att meddela närmare bestämmelser

om krigsskadenämndens organisation och verksamhet.

8 §.

Paragrafen motsvaras av 16 § första stycket i inspektionens förslag.

I fråga om krigsskadenämndens sammansättning och beslutförhet torde

få hänvisas till vad jag i den allmänna motiveringen förordat. Det må emellertid

nämnas, att från något remisshåll ifrågasatts att ärenden av större

principiell vikt skulle kunna hänskjutas till plenum. Skälet härför skulle

vara att uppdelningen av nämnden på flera avdelningar eljest skulle kunna

leda till bristande enhetlighet i rättstillämpningen.

Jag är icke övertygad om värdet av den ifrågasatta regeln. Det torde nämligen

förhålla sig så att principspörsmålen framför allt kan väntas hänföra

sig till gränsdragningen mellan krigsskadeskyddet och det civila försäkringsskyddet.

I detta hänseende är tänkt att utlåtande i tveksamma fall skall inhämtas

från ett särskilt rådgivande organ. Därigenom torde vara tillräckligt

sörjt för att de grundläggande frågorna får en tillfredsställande behandling.

För krigsskadenämnden kan i stället skadevärderingen antagas erbjuda speciella

svårigheter. Dessa frågor är emellertid i allmänhet icke särskilt lämpade

för avgörande i plenum med ett stort antal ledamöter.

(> Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr S2

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 av 1958

9 §.

Paragrafen, som motsvarar 16 § andra stycket inspektionens förslag, upptar

— i enlighet med vad nu gäller — stadgande om att rättegångsbalkens

regler om domar jäv och bestämmelser om omi''östning till dom i tillämpliga

delar skall gälla för krigsskadenämnden.

10 §.

Paragrafen saknar motsvarighet i inspektionens lagförslag.

Jag har i det tidigare redovisat de skäl, som enligt min mening talar för

att man i samband med en skadeuppgörelse inrättar ett rådgivande organ,

vars uppgift huvudsakligen skall bestå i att till ledning för krigsskadenämnden,

allmän domstol, skiljenämnd och försäkringsgivare avgiva utlåtanden

rörande ansvarigheten för inträffad skada. Det förutsättes, att utlåtandena

får prejudicerande betydelse, och att organets verksamhet skall göra det

överflödigt att låta de principiella frågorna om gränsen mellan krigsskadeskyddet

och det civila försäkringsskyddet prövas och avgöras vid specialforum.

Det bör ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma den närmare tidpunkten

för organets inrättande.

11 §■

Första och andra stycket i paragrafen motsvarar 5 § i försäkringsinspektionens

förslag. Tredje stycket innehåller bestämmelse som i nämnda förslag

upptages i 14 § andra stycket.

För det administrativa handhavandet av krigsskadeuppgörelsen är det av

vikt att krigsskador anmäles till vederbörande myndighet snarast möjligt.

I allmänhet bör för att ersättningsfrågan skall upptas till saklig prövning

kunna krävas, att anmälan göres inom tre månader efter erhållen kännedom

om skadan. Man måste emellertid räkna med att i vissa fall omständigheterna

är sådana att underlåtenhet att i rätt tid göra anmälan framstår

såsom ursäktlig. I dylika fall bör icke föreligga något hinder mot att upptaga

ersättningsfrågan på grund av en senare gjord anmälan.

Anmälan om krigsskada kan göras av envar, som vill framställa anspråk

på ersättning för skadan. I regel kommer väl anmälan att göras av egendomens

ägare eller innehavare. Men även annan, som kan tänkas vilja resa

anspråk på ersättning för skadan, kan genom anmälan bevaka sin rätt. I

fråga om fast egendom står det sålunda inteckningshavaren fritt att bevaka

sin rätt till betalning ur eventuell framtida ersättning.

Har krigsskadan väl blivit i behörig ordning anmäld bör detta gälla till

förmån för samtliga, som har intresse av att skadeersättning utgår.

Skadeanmälan bör innehålla så fullständiga uppgifter som möjligt rörande

skadefallet. Viktigt är att man så tidigt som möjligt har tillgång till en

tillförlitlig redogörelse för skadan och de huvudsakliga omständigheterna

kring denna. Utöver denna redogörelse kan emellertid andra och mera de
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1958

taljerade upplysningar behöva lämnas. Det bör åvila krigsskadenämnden

att meddela noggranna föreskrifter härutinnan samt utarbeta formulär till

anmälningsblanketter m. in.

Regressanspråk, som försäkringsgivare kan ha enligt 6 §, bör i normala

fall anmälas till krigsskadenämnden inom tre månader från det försäkringsgivaren

utgivit det belopp anspråket omfattar. Uppenbart är emellertid

att i åtskilliga fall kommer regressanspråket att grunda sig på omständigheter,

varom försäkringsgivaren icke får kännedom inom den angivna

fristen. Ny utredning kan exempelvis ha tillkommit först senare. I sådana

fall bör tiden räknas från det försäkringsgivaren fick kännedom om de

regressgrundande omständigheterna.

12 §.

Paragrafen är i huvudsak likalydande med 6 § i inspektionens förslag.

Försäkringsinspektionen

Inspektionen framhåller, att även om i flertalet fall utförliga uppgifter

lämnas i samband med skadeanmälan, det ej sällan lärer bli erforderligt

att komplettera utredningen. Ofta torde en komplettering kunna ske vid

besiktning av skadan genom lokalorganen och genom anlitande av försäkringsmän.

I undantagsfall blir det måhända nödvändigt att begära medverkan

från polismyndighet. Såsom framgår av det följande föreslår inspektionen

att till den nya lagen skall överföras den nu gällande regeln att vid

skadeutredning förhör med vittnen och sakkunniga skall kunna äga rum

vid allmän domstol.

Står det redan från början klart, att anmäld skada icke är av beskaffenhet

att falla in under lagen, erfordras givetvis ingen utredning om skadan.

Avvisningsbeslut bör då snarast meddelas.

Remissyttrandena

Luftfartsstyrelsen erinrar om att styrelsen i egenskap av luftfartsmyndighet

har att verkställa undersökning angående olyckshändelser med civila

luftfartyg, dessas orsaker samt uppkomna skador. Styrelsen utgår från att

stadgandet i paragrafen icke är avsett att medföra inskränkning i eller ersätta

utredning, som sålunda ankommer på luftfartsstyrelsen. Sådan utredning

anser styrelsen kunna ligga till grund för krigsskadenämndens behandling

av ärendet.

Departementschefen

De synpunkter utredningen anfört finner jag mig kunna biträda. Självfallet

behöver krigsskadenämnden icke föranstalta om utredning och värdering

av skada, beträffande vilken fullt tillfredsställande undersökning verkställts

eller kommer att verkställas genom annan offentlig myndighet.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1958

13 §.

Paragrafen motsvarar 7 § i inspektionens förslag.

Enligt gällande krigsskadelag skall värdering verkställas av en eller flera

värderingsmän. Inspektionen har föreslagit att bestämmelse härom bibehålies

i den nya lagen. Enligt inspektionens mening är det att föredraga, att

enligt krigsskadenämndens bestämmande och efter överenskommelse med

försäkringsbolagen dessas värderingsmän anlitas för värderingen av krigsskador.

Ofta lärer så kunna ske genom lokalorganens försorg. Det synes

emellertid försäkringsinspektionen fördelaktigt, att till nämndens direkta

förfogande står en stab av värderingsexperter på olika områden, vilka av

nämnden kan omedelbart dirigeras till platser, där skadegörelsen föranleder

mera omfattande och svåra värderingsproblem.

Enligt inspektionens förslag bör vidare skriftligt utlåtande över värderingen

tillställas krigsskadenämnden och skadeanmälaren. Beträffande delgivning

av utlåtandet med skadeanmälaren anföres, att det torde vara till

fyllest med föreskrift att delgivningen skall ske på lämpligt sätt. Ofta torde

nämligen den skadelidande personligen närvara vid värderingen, och möjlighet

kan sålunda erbjuda sig att direkt mot kvitto överlämna utlåtandet.

Dessutom kan det enligt inspektionens mening befaras, att postgången icke

alltid fungerar tillfredsställande utan att en delgivning av utlåtande på ett

mera betryggande sätt kan ske annorledes, exempelvis genom de lokala representanterna

inom krigsskadeorganisationen. Vad här föreslagits hindrar

å andra sidan ej, att postdelgivning, där sådan anses lämpligare, äger rum.

Den ordning, försäkringsinspektionen sålunda förordat, har icke mött

någon erinran från remisshåll. Även för egen del finner jag inspektionens

förslag i huvudsak böra godtagas. Det må emellertid påpekas, att icke blott

skadeanmälaren utan även annan sakägare kan ha berättigat intresse av att

få taga del av värderingsinstrument. Det torde böra uttryckligen framgå av

lagrummet att delgivning skall äga rum även med dem som, utan att ha

anmält skadan, framställt ersättningsanspråk hos krigsskadenämnden.

74 §.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 8 § i inspektionens förslag.

Enligt 38 § gällande krigsskadelag äger skadeanmälaren att, vid missnöje

med värderingen, inom en månad från den dag avskrift av utlåtandet

översändes till honom inkomma med påminnelser till krigsskadenämnden.

Bestämmelsen torde i huvudsak böra överföras till ny krigsskadelag. I enlighet

med inspektionens förslag förordar jag dock, att tidsfristen för avgivandet

av påminnelser ej liksom nu fixeras till en månad från det avskrift

av värderingsutlåtandet översänts till skadeanmälaren utan att det

lägges i krigsskadenämndens hand att bestämma tiden. Gällande regel synes

nämligen med tanke på bl. a. risken för oregelbunden postgång icke helt

tillfredsställande. Därtill kommer, att det med hänsyn till omständigheterna

i det enskilda fallet — skadans art och omfattning, egendomens belägen
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

85

liet etc. — torde vara mera ändamålsenligt, att nämnden äger frihet att alltefter

förhållandena bestämma tiden för påminnelsers avgivande. Detta hindrar

naturligtvis ej, att nämnden utfärdar generella regler för normalfallen.

Skulle i anledning av avgivna påminnelser eller eljest nämnden finna redan

gjord värdering mindre väl ägnad att ligga till grund för ersättningsbeslut,

torde det stå nämnden fritt att föranstalta om ny värdering. En klargörande

bestämmelse härom har upptagits såsom ett andra stycke i paragrafen.

I överensstämmelse med vad jag anfört under föregående paragraf bör vid

handläggningen av ersättningsärende icke blott skadeanmälaren utan även

annan sakägare äga medverka till skadans utredning och rätta värdering.

15 §.

Paragrafens bestämmelse, som motsvaras av 9 § i inspektionens förslag,

har med viss ändring, som betingats av den nya rättegångsbalkens regler,

överflyttats från gällande krigsskadelag.

16 §.

Krigsskadenämnden bör icke blott svara för utredningen av skadeärendena

och träffa avgörande i ärendena utan även handhava utbetalningen av

tillerkänd ersättning. I inspektionens förslag kommer detta till uttryck i 10 §

första stycket.

Det är att märka att vid själva utbetalningen icke blott skadeanmälare

kan komma ifråga såsom mottagare utan även annan med intresse i den

skadade egendomen. Genom panthavares anmälan om krigsskada kan t. ex.

ägarens rätt till gottgörelse för skadan vara bevarad och en fördelning

mellan panthavare och ägare kan ifrågakomma därest ägaren anmält anspråk

på ersättning.

Vid tveksamhet angående vem ersättningen rätteligen skall tillkomma

har nämnden, såsom försäkringsinspektionen i tidigare sammanhang påpekat,

möjlighet att fullgöra betalningen genom att nedsätta ersättningsbeloppet

i allmänt förvar.

17 §.

Paragrafen motsvarar 17 § andra stycket i inspektionens förslag.

Krigsskadenämnden har alt slutgiltigt besluta i ersättningsärendena. Det

förutsättes dock att principfrågan om skadan är att hänföra till krigsskada

skall kunna underställas ett speciellt sakkunnigorgan för utlåtande. I fråga

om ersättningens storlek skall emellertid prövningen helt och hållet åvila

krigsskadenämnden.

Med hänsyn bl. a. till frånvaron av besvärsrätt bör nämnden i likhet med

vad som nu gäller ha möjlighet att på eget initiativ rätta ett uppenbart orikligt

beslut.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1958

18 §.

Paragrafen är i huvudsak likalydande med 13 § i inspektionens förslag.

Har krigsskadenämnden utbetalat skadeersättning, bör nämnden inträda

i den rätt till gottgörelse för skadan, som den skadelidande kan ha gentemot

tredje man. Bestämmelse härom — vartill motsvarighet saknas i gällande

lag — har upptagits i förevarande paragraf. Regeln torde vara av betydelse

främst i fall, då nämnden reglerat skada och skadestånd sedermera erhålles

av främmande makt, vilken vållat skadan — något som i stor utsträckning

inträffade under andra världskriget. Därutöver kan emellertid stadgandet

också ha sitt berättigande med tanke på exempelvis det fall, att

nämnden utbetalat ersättning men skadan senare bedömes såsom civilskada.

19 §.

Paragrafen är likalydande med 15 § i inspektionens förslag.

Den allmänna uppläggning av krigsskadeskyddet som i det tidigare förordats

förutsätter, att man i stor utsträckning anlitar försäkringsbolagens

resurser vid genomförandet av en krigsskadeuppgörelse. Särskilt gäller detta

medverkan vid skadebesiktningar och värderingar, men det kan dessutom

vara till fördel att ha tillgång till bolagens grundmaterial i olika avseenden

till ledning vid värdering och vid bestämmandet av ersättning. Försäkringsinspektionen

upplyser, att överläggningar med företrädare för det

enskilda försäkringsväsendet har givit vid handen, att man på försäkringshåll

är välvilligt inställd till och beredd att bistå krigsskadeorganen. Enligt

inspektionens mening kan det vid sådant förhållande måhända synas

överflödigt att lagfästa någon skyldighet för försäkringsbolagen att biträda

krigsskadenämnden i dess verksamhet, men inspektionen har ändock föredragit

att i lagförslaget upptaga stadgande härom. Stadgandet överensstämmer

i huvudsak med en motsvarande regel i nuvarande lag.

Jag delar försäkringsinspektionens mening att försäkringsbolagens skyldighet

i förevarande hänseende bör komma till uttryck i lagen. Det bör, såsom

inspektionen även framhållit, ankomma på nämnden att vid samråd

med de olika bolagen och under hänsynstagande till skilda förutsättningar

med avseende på kontorstekniska och andra interna förhållanden planera, i

vilka hänseenden bistånd kan och bör lämnas krigsskadenämnden. Skälig

ersättning bör även framdeles utgå för försäkringsbolagens arbete inom

krigsskadeskyddet.

20 §.

Den tilltänkta lagen är liksom nuvarande krigsskadelag för sin tillämpning

beroende av närmare föreskrifter. I överensstämmelse med vad som

nu gäller bör det ankomma på Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande,

på krigsskadenämnden att meddela erforderliga tillämpningsföreskrifter.

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

87

Lasjens ikraftträdande

Med hänsyn till att lagen skall ligga till grund för den fortsatta planeringen

på krigsskadeskyddets område torde den böra träda i kraft omedelbart

efter utfärdandet.

VI. Departementschefens hemställan

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över det inom handelsdepartementet

upprättade lagförslaget måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av detta protokoll.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Rune Lindquist

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1958

Bilaga

Förslag

till

Lag om ersättning för krigsskada å egendom

Härigenom förordnas som följer.

Rätt till ersättning

1 §•

För krigsskada å egendom här i riket skall, i den mån skadan ej gottgöres

i annan ordning, beredas ersättning av statsmedel enligt av Konung och

riksdag beslutade grunder.

Med krigsskada förstås skada, som uppkommit i följd av krig mellan riket

och främmande makt eller mellan främmande makter så ock skada i

följd av förhållanden som äga samband med sedermera utbrutet krig.

2 §.

Ersättning utgår även för krigsskada, som utom riket tillfogats

a) svenskt fartyg eller luftfartyg på resa mellan orter här i riket utan

anlöpande av utrikes ort samt egendom som medföres på sådan resa;

b) svenskt fartyg under yrkesmässigt bedrivet fiske samt egendom som

därvid medföres ombord.

3 §.

1 mom. Denna lag äger icke tillämpning på:

a) staten tillhörig egendom, dock att under bestämmelserna i lagen inbegripas

staten tillhörig utarrenderad jordbruksfastighet och fastighet, som

innehaves med tomträtt eller vattenfallsrätt eller med åborätt eller eljest

ständig eller ärftlig besittningsrätt;

b) kommun eller annan menighet tillhörig egendom, dock att under bestämmelserna

i lagen inbegripas i sådan allmän ägo befintlig utarrenderad

jordbruksfastighet och fastighet som innehaves med tomträtt eller med

ständig besittningsrätt;

c) fartyg och egendom i övrigt, för vilken försäkring mot krigsrisk kan

erhållas jämlikt lagen den 10 mars 1939 om statlig krigsförsäkring in. m.;

d) smycken, ädla stenar och äkta pärlor, där ej sådan egendom är föremål

för yrkesmässig verksamhet;

e) penningar, aktier, obligationer och andra fordringsbevis; samt

f) främmande stat tillhörig egendom.

2 mom. Konungen äger förordna, att från lagens tillämpning skall undantagas

egendom, som direkt eller genom förmedling av juridisk person helt

eller till största delen äges av medborgare eller juridisk person i viss främmande

stat.

4 §■

I fråga om rätt till utfallande ersättningsbelopp skall, där ej nedan annorlunda

stadgas, i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad enligt lagen den

8 april 1927 om försäkringsavtal gäller beträffande skadeförsäkring.

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

Avser ersättningen krigsskada å fast egendom, som besväras av sökt eller

beviljad inteckning för fordran, vare egendomens ägare utan hinder av inteckningen

berättigad att själv uppbära ersättningen, där denna ej överstiger

en tiondel av egendomens vid tiden för skadeuppgörelsen gällande taxeringsvärde

eller det värde krigsskadenämnden bestämmer. Är ersättningen

större, skall i tillämpliga delar gälla vad som stadgas i lagen den 8 april

1927 om inteckningshavares rätt till betalning ur ersättning, som utgår på

grund av brandförsäkringsavtal.

Vad i andra stycket sägs om inteckningshavare gälle ock den, som för

ogulden köpeskilling äger fordran med förmånsrätt, som avses ill kap. 2 §

jordabalken.

Har någon för fordran inteckning i tomträtt eller vattenfallsrätt och avser

ersättningen krigsskada å byggnad, som utgör tillbehör till tomträtten eller

vattenfallsrätten, skola bestämmelserna i andra stycket äga motsvarande

tillämpning.

5 §•

Har i vederbörlig ordning meddelad föreskrift, vars iakttagande är ägnat

att förebygga eller begränsa krigsskada, åsidosatts, må, där ej särskilda

skäl till annat föranleda, ersättning för sådan skada åtnjutas endast om

och i den mån skadan, efter vad antagas må, skulle hava inträffat även om

föreskriften blivit iakttagen.

6 §•

Har försäkringsgivare på grund av skadeförsäkring för annat än krigsrisk

utgivit ersättning för skada, vilken är att anse såsom krigsskada, äger

försäkringsgivaren inträda i den rätt till ersättning, som jämlikt denna lag

skulle hava tillkommit den skadelidande.

Statens krigsskadenämnd

7 §•

Ärenden rörande ersättning för krigsskada prövas och avgöras av en för

riket gemensam nämnd (statens krigsskadenämnd). Krigsskadenämndens

beslut må ej överklagas; dock må den, som ej åtnöjes med nämndens beslut

i fråga om vem rätten till ersättning skall tillkomma, väcka talan därom vid

domstol inom en månad från det han fick del av beslutet.

De bestämmelser, som utöver denna lag erfordras beträffande nämndens

organisation och verksamhet, meddelas av Konungen.

8 §.

I krigsskadenämndens beslut rörande ersättning skola deltaga minst tre

ledamöter, av vilka åtminstone en skall hava utövat domarämbete. Ärende,

i vilket fordrad ersättning icke överstiger ettusen kronor och vilket ej är

av principiell betydelse, må dock avgöras av nämndens ordförande eller vice

ordförande eller av ordförande å avdelning inom nämnden.

9 §.

Vad i rättegångsbalken stadgas angående jäv mot domare och omröstning

i tvistemål i överrätt skall i tillämpliga delar gälla med avseende på krigsskadenämnden.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj-.ts proposition, nr 82 år 1958

10 §.

Konungen äger förordna om inrättande av ett rådgivande organ med uppgift

att avgiva utlåtanden i frågor huruvida viss skada är att anse såsom

krigsskada så ock i sådana frågor om försäkringsgivares ansvarighet, som

hava samband därmed.

Förfarandet i krigsskadeärenden

11 §•

Den som vill framställa anspråk på ersättning för krigsskada skall inom

tre månader efter erhållen kännedom om skadan anmäla skadan hos krigsskadenämnden

eller den, som nämnden anvisar. Äro flera som vilja bevaka

rätt till ersättning, är tillfyllest att anmälan om skadan göres av en av dem.

Anmäles icke krigsskada inom föreskriven tid och kan underlåtenheten ej

anses ursäktlig, bortfaller rätten till ersättning.

Vid anmälan skall, såvitt möjligt, fogas av trovärdiga personer bestyrkt

redogörelse för den skadade egendomens beskaffenhet före skadan samt skadans

uppkomst, art och omfattning.

Vill försäkringsgivare begagna sig av sin rätt enligt 6 §, skall anmälan

därom göras till krigsskadenämnden inom tre månader från det försäkringsgivaren

utgivit ersättningen eller från den senare tidpunkt, då han erhållit

kännedom om de omständigheter, varå rätten grundas.

12 §.

Krigsskadenämnden skall sörja för erforderlig utredning och värdering av

skadan.

Är skadan av allenast ringa omfattning och föreligger tillräcklig utredning

angående dess värde, må särskild värdering underlåtas.

13 §.

Värdering skall verkställas av en eller flera av krigsskadenämnden utsedda

värderingsmän och ske enligt grunder, som Konungen fastställer.

över värderingen skall upprättas skriftligt utlåtande, vilket utan dröjsmål

skall tillställas krigsskadenämnden. Utlåtandet skall på lämpligt sätt delgivas

den som anmält skadan eller eljest såsom sakägare hos nämnden

framställt anspråk i anledning av skadefallet.

14 §.

Menar den som anmält skadan eller annan sakägare, att enligt 12 § verkställd

värdering är oriktig, äger han inom tid som krigsskadenämnden föreskriver

inkomma med påminnelser och den ytterligare utredning, han

vill åberopa.

Krigsskadenämnden är oförhindrad att föranstalta om ny värdering av

skada.

15 §.

Till utredning i ärende angående ersättning för krigsskada må vid allmän

underrätt höras vittnen och sakkunniga. Genom rättens försorg skall sakägare,

som hos krigsskadenämnden framställt anspråk i anledning av skadefallet,

kallas till förhöret samt underrättelse härom tillställas nämnden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

9]

16 §.

Tillerkänd ersättning utbetalas av krigsskadenämnden.

17 §.

Finner krigsskadenämnden att beslut, varigenom ersättning vägrats eller

yrkad ersättning till beloppet nedsatts, blivit uppenbart oriktigt till följd av

nämndens förbiseende eller ofullständig utredning eller av annan anledning,

äger nämnden upptaga ärendet till förnyad prövning.

18 §.

Har krigsskadenämnden utbetalat ersättning för krigsskada, inträder

nämnden i den rätt till ersättning, som den skadelidande må hava mot annan.

Särskilda bestämmelser

19 §.

Det åligger svenskt försäkringsbolag och utländsk försäkringsanstalt med

rätt att driva försäkringsrörelse här i riket att på sätt och i den utsträckning

krigsskadenämnden beslutar och mot ersättning, som Konungen bestämmer,

biträda nämnden i dess verksamhet.

20 §.

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av

denna lag, meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av

krigsskadenämnden.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit av trycket i Svensk författningssamling.

Genom denna lag upphäves lagen den 21 juni 1940 (nr 540) om krigsskadeersättning.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

Bihang

Försäkrmgsinspektionens förslag

till

Lag om ersättning för krigsskada å egendom

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

För krigsskada å egendom här i riket skall, i den mån skadan ej gottgöres

i annan ordning, beredas ersättning av statsmedel, som för ändamålet ställts

till förfogande.

Med krigsskada förstås skada, som uppkommit i följd av krig, vare sig

riket indragits däri eller ej.

Som krigsskada anses jämväl skada, vilken inträffat innan krig utbrutit

men sedermera befinnes äga samband med kriget.

2 §.

Ersättning utgår även för krigsskada, som inträffat utanför den svenska

territorialgränsen, om skadan drabbat

a) annat svenskt fartyg (båt, pråm) än i 3 § 1 mom. c) avses på resa

mellan orter här i riket utan anlöpande av utrikes ort eller under yrkesmässigt

bedrivet fiske;

b) annan egendom än i 3 § 1 mom. c) avses ombord å svenskt fartyg (båt,

pråm) i fall som nyss sagts.

Vad sålunda stadgats skall i tillämpliga delar ock gälla beträffande skada

å svenskt luftfartyg samt ombord därå befintlig egendom.

3 §■

1 mom. Denna lag äger icke tillämpning å:

a) nationalparker och såsom naturminnesmärken fridlysta områden;

b) staten tillhörig egendom, dock att under bestämmelserna i lagen inbegripas

staten tillhörig utarrenderad jordbruksfastighet och fastighet, som

innehaves med tomträtt eller vattenfallsrätt eller med åborätt eller eljest

ständig eller ärftlig besittningsrätt;

c) fartyg (båt, pråm) och egendom i övrigt, för vilken försäkring mot

krigsrisk kan erhållas jämlikt lagen den 10 mars 1939 om statlig krigsförsäkring

m. m.;

d) smycken, ädla stenar och äkta pärlor, där ej sådan egendom är föremål

för yrkesmässig verksamhet;

e) penningar, aktier, obligationer och andra fordringsbevis; samt

f) främmande stat tillhörig egendom.

2 mom. Konungen äger förordna, att från lagens tillämpning skall undantagas

egendom, som direkt eller genom förmedling av juridisk person helt

eller till största delen äges av medborgare eller juridisk person i viss främmande

stat.

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1958

4 §•

För handläggning av frågor, som avses i denna lag, skall finnas en för

riket gemensam nämnd (statens krigsskadenämnd).

De föreskrifter, som utöver denna lag erfordras beträffande nämndens

organisation och verksamhet, meddelas av Konungen.

Om anmälan, utredning och värdering av krigsskada

5 §•

Anmälan om krigsskada skall inom tre månader efter erhållen kännedom

om skadan tillställas krigskadenämnden eller av nämnden utsedda organ,

(iöres ej sådan anmälan och kan underlåtenheten ej anses ursäktlig, bortfaller

rätten till ersättning.

Vid anmälan skall, såvitt möjligt, fogas av trovärdiga personer bestyrkt

redogörelse för skadans uppkomst, art och omfattning samt den skadade

egendomens beskaffenhet före skadan.

6 §•

Genom krigsskadenämndens försorg skall verkställas erforderlig utredning

och värdering av skadan.

År skadan av mindre omfattning och föreligger tillräcklig utredning angående

dess värde, behöver särskild värdering icke företagas.

7 §•

Värdering skall verkställas av en eller flera av krigsskadenämnden utsedda

värderingsmän och ske enligt grunder, som Konungen fastställer.

Över värderingen skall upprättas skriftligt utlåtande, vilket utan dröjsmål

tillställes krigsskadenämnden samt på lämpligt sätt delgives den, som

anmält skadan.

8 §•

Förmenar den, som anmält skadan, att värderingen är oriktig, äger han

inom av krigsskadenämnden föreskriven tid inkomma med påminnelser

och därvid foga den ytterligare utredning, han vill åberopa.

Krigsskadenämnden vare oförhindrad att föranstalta om ny värdering av

skada.

9 §•

Till utredning av ärende angående skadeersättning må vid allmän underrätt

höras vittnen och sakkunniga. Genom rättens försorg skola krigskadenämnden

och den, som anmält skadan, kallas till förhöret.

Om krigsskadeersättning

10 §.

Ersättning för krigsskada fastställes och utbetalas av krigsskadenämnden

enligt av Konung och riksdag beslutade grunder.

Vid ersättnings bestämmande skall, i den utsträckning därom förordnats,

jämväl ränta beräknas samt hänsyn tagas till inträdda förändringar i penningvärdet.

_

överstiger sammanlagda ersättningsbeloppet jämte ränta den beraknade

medelstillgången, skola, där ej annorlunda hestäints, oguldna ersättningsbelopp

likformigt nedsättas.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1958

11 §•

I fråga om rätt till utfallande ersättningsbelopp skall, där ej nedan annorlunda

stadgas, i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad enligt lagen den

8 april 1927 om försäkringsavtal gäller beträffande skadeförsäkring.

Avser ersättningen krigsskada å fast egendom, som besväras av sökt eller

beviljad inteckning för fordran, vare egendomens ägare utan hinder av

inteckningen berättigad att själv uppbära ersättningen, där denna ej överstiger

en tiondel av egendomens Aid tiden för skadeuppgörelsen gällande

taxeringsvärde eller det värde krigsskadenämnden bestämmer. År ersättningen

större skall i tillämpliga delar gälla vad som stadgas i lagen den 8

april 1927 om inteckningshavares rätt till betalning ur ersättning, som utgår

på grund av brandförsäkringsavtal.

Vad i andra stycket sägs om inteckningshavare gälle ock den, som för

ogulden köpeskilling äger fordran med förmånsrätt, som avses i 11 kap. 2 §

jordabalken.

Har någon för fordran inteckning i tomträtt eller vattenfallsrätt och avser

ersättningen krigsskada å byggnad, som utgör tillbehör till tomträtten eller

vattenfallsrätten, skola bestämmelserna i andra stycket äga motsvarande

tillämpning.

Särskilda bestämmelser

12 §.

Har i vederbörlig ordning meddelad föreskrift, vars iakttagande är ägnat

att förebygga eller begränsa krigsskada, åsidosatts, må, där ej särskilda

skäl till annat föranleda, ersättning för sådan skada åtnjutas endast om

och i den mån skadan, efter vad antagas må, skulle hava inträffat även om

föreskriften blivit iakttagen. Framgår av omständigheterna, att underlåtenheten

icke kan läggas den till last, som haft att tillse att föreskriften iakttogs,

vare den utan verkan å ersättningsrätten.

13 §.

Har krigsskadenämnden utgivit ersättning för krigsskada, inträder nämnden

i den rätt till ersättning, som den skadelidande må hava mot tredje man.

14 §.

Har försäkringsgivare på grund av skadeförsäkring för annat än krigsrisk

utgivit ersättning för skada, vilken är att anse såsom krigsskada, äger

försäkringsgivaren inträda i den rätt till ersättning, som jämlikt denna lag

skulle hava tillkommit den skadelidande.

Vill försäkringsgivare begagna sig av den honom sålunda tillkommande

rätten, skall anmälan därom göras till krigsskadenämnden inom tre månader

efter det försäkringsgivaren utgivit ersättningen till den skadelidande,

nämnden obetaget att, om skäl därtill äro, förlänga denna tidsfrist.

15 §.

Det åligger svenskt försäkringsbolag och utländsk försäkringsanstalt med

rätt att driva försäkringsrörelse här i riket att på sätt och i den utsträckning

krigsskadenämnden beslutar och mot ersättning, som Konungen bestämmer,

biträda nämnden i dess verksamhet.

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

16 §.

I krigsskadenämndens beslut rörande ersättning skola deltaga minst tre

ledamöter, av vilka åtminstone en skall hava utövat domarämbete. Ärende,

i vilket fordrad ersättning icke överstiger ettusen kronor och vilket ej bedömes

vara av principiell betydelse, må dock avgöras av nämndens ordförande

eller vice ordförande eller av ordförande å avdelning inom nämnden.

Vad i rättegångsbalken stadgas angående jäv mot domare och omröstning

till dom skall i tillämpliga delar gälla med avseende på krigsskadenämnden.

17 §.

Krigsskadenämndens beslut må ej överklagas.

Finner nämnden att beslut, varigenom ersättning vägrats eller yrkad ersättning

till beloppet nedsatts, blivit uppenbart oriktigt till följd av nämndens

förbiseende, ofullständig utredning eller av annan anledning, äger

nämnden upptaga ärendet till förnyad prövning.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må den, som ej åtnöjes med

nämndens beslut i fråga om vem rätten till skadeersättning skall tillkomma,

instämma sin talan till domstol inom en månad från det han fick del av

beslutet. Därjämte kan nämndens beslut, i vad det avser fråga, huruvida

skada är att anse såsom krigsskada eller civilskada, bliva föremål för omprövning

av organ, som i 18 § sägs.

18 §.

Konungen äger förordna om inrättandet av ett särskilt organ (statens

krigsskaderåd), vilket skall hava till uppgift att på hemställan av krigsskadenämnden,

försäkringsgivaren eller den skadelidande slutligt avgöra, i

vad mån inträffad skada är att anse såsom krigsskada eller civilskada.

Dylik hemställan skall göras hos krigsskaderådet senast inom två månader

från det krigsskadenämnden eller försäkringsgivaren avgjort skadeärende

eller, där fråga är om skadefall, vari beslut meddelats före rådets inrättande,

inom två månader från den tidpunkt, då krigsskaderådet trätt i

verksamhet.

Krigsskaderådet skall bestå av tre av Konungen utsedda ledamöter, vilka

utövat domarämbete.

19 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller, finnas

erforderliga för lagens tillämpning, meddelas av Konungen eller, efter Konungens

bemyndigande, av krigsskadenämnden.

Denna lag träder i kraft den

Genom denna lag upphäves lagen den 21 juni 1940 (nr 540) om krigs

skadeersättning.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1958

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 5 februari

1958.

Närvarande:

justitieråden Walin,

Sjöwall,

Hagbergh,

regeringsrådet Klackenberg.

Enligt lagrådet den 18 januari 1958 tillhandakommet utdrag av protokoll

över handelsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den

10 januari 1958, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag om ersättning för krigsskada å egendom.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av byråchefen för lagärenden i handelsdepartementet G. Borggård.

Förslaget föranledde följande yttranden.

Lagrådet:

Enligt föreliggande lagförslag skall för krigsskada å egendom, i den mån

skadan ej gottgöres i annan ordning, beredas ersättning av statsmedel enligt

av Konung och riksdag beslutade grunder.

Beträffande finansieringen innehåller lagförslaget sålunda ingenting utöver

att ersättningen skall utgå av statsmedel. Föredragande departementschefen

har likväl förklarat, att han icke ansåge det uteslutet att en försäkringsmässig

finansiering kan framför andra alternativ vara att föredraga

i det mindre sannolika läge, där krigsskadorna äro av begränsad omfattning

och kostnaderna för ersättningsförfarandet lämpligen kunna läggas

på respektive grupper av skyddade egendomsägare.

Nu gällande krigsskadeersättningslag är byggd på att skyddet skall erbjudas

i form av statlig krigsförsäkring. Att detta system övergivits i förslaget

beror tydligen mindre på att systemet såsom sådant befunnits vara

behäftat med väsentliga brister än därpå att nutida förstörelsemedel ansetts

ändra utgångsläget för en krigsskadelagstiftning. I försäkringsinspektionens

betänkande framhålles sålunda, att ett försäkringssystem väl kan

anpassas till en skadeuppgörelse inom rimliga gränser men ej är lika användbart

i svårare krigsfall. I händelse av en större krigsskadegörelse vore

det svårt att föreställa sig någon annan lösning av finansieringsfrågan än

att staten skattevägen sörjde för skadetäckningen.

Med förslagets allmänna uppläggning — såsom en beredskapslagstiftning

som främst tar sikte på krigsfall med omfattande ödeläggelse — är det förklarligt

att finansieringen av krigsskadeskyddet föreslagits skola ske skat
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

97

tevägen. Flera remissinstanser, som representera näringslivet och närmare

berört de olika situationer förslaget förutser att täcka, ha emellertid ansett

företräde böra givas åt en försäkringsmässig finansiering för krigsfall med

mindre omfattande skadegörelse och i sina yttranden mer eller mindre ingående

motiverat denna ståndpunkt.

Det är självfallet ogörligt att med någon grad av säkerhet uttala sig om

sannolikheten av att krigsskadorna i fall, då lagen avses komma till användning,

bli mycket omfattande eller mera begränsade. Lagrådet anser

för sin del, att lagstiftningen vid sådant förhållande bort utformas med i

första hand det fallet som utgångspunkt att vårt land endast mera periferiskt

beröres av ett krig och ej drabbas av egendomsskador som kunna anses

katastrofala. Enligt vad erfarenheten visat är det i en dylik situation

möjligt att bevara en försäkringsmässig ordning för utjämning av riskerna,

även om påfrestningarna kunna te sig avsevärda, och det är ju likaledes

i en sådan situation som anspråken på en rättsligt normerad reglering ställas

högre. Att man likväl, för att undvika en större apparat, eventuellt ersätter

uppkomna krigsskador med statsmedel, när de äro av ringa omfattning,

innebär icke något avsteg från kravet på rättslig normering, eftersom ersättning

i sådant läge givetvis icke kan utgå med mindre belopp än om ett redan

lagfäst försäkringssystem fått träda i tillämpning.

Såsom i olika sammanhang vitsordats är uppenbarligen en krigsskadelagstiftning,

byggd på försäkringsmässiga grunder, på ett helt annat sätt än

nu föreliggande förslag ägnad att inge en känsla av trygghet. Det måste likaså

vara lättare att hos allmänheten vinna förståelse för en reglering, där

försäkringskollektiven själva bestrida kostnaderna för riskfördelningen, än

för en reglering, vilken framstår som bekostad av skattebetalarna i allmänhet.

Vad nu sagts utesluter icke, att det system som utformats i gällande lag

är i behov av väsentlig förenkling. Om sådan förenkling sker, böra de rent

praktiska omständigheter som anförts mot en försäkringsmässig ordning

bli av underordnad betydelse, särskilt beträffande de viktigare egendomskollektiven.

I fråga om det dominerande fastighetskollektivet kan man

med fog räkna med att utdebitering låter sig relativt enkelt genomföra.

Särskild förmånsrätt kan tillskapas och, om skadegörelsen blir stor, skulle

även ett system med botteninteckningar kunna fungera. I fråga om fartyg

och luftfartyg m. in. förutsätter redan förslaget, att krigsriskförsäkring

skall, med löpande premieuppbörd, meddelas för viktigare fall. Maskinkollektivet

bör kunna utan större svårighet registreras och beläggas med avgifter,

om man begränsar sig till mera betydelsefulla objekt. Och motorfordonskollektivet

är redan i stort sett registrerat av annan anledning. Varuoch

lösörekollektiven bereda vissa svårigheter som dock ingalunda framstå

som oöverstigliga, om man nöjer sig med eu summarisk reglering. Om

avgifterna — frånsett krigsriskförsäkringen för fartyg och luftfartyg in. in.

— i enkelhetens intresse upptagas i efterhand, kan man tänka sig, att likväl

i lag eller administrativ författning till vederbörandes ledning mcdde7

Iiihantj till riksdagens protokoll 1958. i samt. Nr 82

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

las storleken av de avgifter man högst får räkna med i förhållande till egendomens

värde. Den omständigheten att avgifter uttagas i efterhand utesluter

icke, att anordningen har karaktären av försäkring, därest plikten

för kollektivet att deltaga och erlägga avgifter stadgats före skadefallet.

Det må tilläggas, att den försäkringsmässiga regleringen torde, om den

förenklas så att en del mindre betydelsefull egendom lämnas utanför, kunna

kompletteras med ersättning som finansieras i annan ordning.

Skulle skadegörelsen bli mera omfattande kan det — såsom förutsättes

i den norska lagstiftningen på området — bli nödvändigt att mer eller mindre

finansiera ersättningen på annat sätt än enligt försäkringsmässiga grunder.

Å andra sidan måste i ett dylikt läge svårigheterna att upprätthålla ersättningsfördelning

efter rättsliga normer bli särskilt framträdande till

följd av det ekonomiska trycket. Tidigare antagna grunder kunna då vara

av värde. Om man tror att samhället lättast hämtar sig genom att industrin

och annan näringsverksamhet får knyta an till det tidigare läget och

med hjälp av därpå grundade ersättningar arbeta vidare, måste det vara

särskilt angeläget att så långt som möjligt söka bevara systemet med en

uppgörelse efter försäkringsmässiga grunder. För det fall att skadan fått

katastrofal omfattning kan dock naturligen en sådan skadereglering icke

genomföras. Enligt lagrådets mening bör emellertid en försäkringsmässig

ordning, även om den vid större skadegörelse visar sig otillräcklig, åtminstone

kunna tjäna som botten för ersättningsregleringen.

Det är uteslutet att här gå närmare in på alla de synpunkter för och

emot som behandlas i betänkandet. Såvitt lagrådet kan bedöma hade man

emellertid bort kunna nå fram till en ändamålsenlig försäkringsmässig reglering

genom en genomgripande förenkling av nu gällande lag. Med hänsyn

till frågans utomordentliga vikt, i all synnerhet beträffande fast egendom,

anser sig lagrådet böra hemställa, att denna möjlighet ytterligare överväges

innan förslag till lag i ämnet framlägges.

För den händelse nu föreliggande förslag, trots de anförda betänkligheterna,

skulle framläggas för riksdagen vill lagrådet hemställa, att inom

lagens ram förberedes ett ändamålsenligt system för finansiering som kan

anses motsvara en försäkringsmässig reglering, så att en dylik ordning kan

vara fastställd när lagens tillämpning blir aktuell, med de förbehåll för

katastrofsituation som man eventuellt anser sig nödsakad att angiva.

Justitieråden Walin, Sjöwall och Hagbergh:

Enligt vad föredragande departementschefen uttalat innebär föreliggande

lagförslag, att frågorna om krigsskadeersättningens närmare utformning

och om medelsanskaffningen uppskjutas till dess ersättningsfrågan blir aktuell.

I stället lägges enligt motiveringen lagens huvudvikt på de administrativa

anordningar som erfordras för att krigsskadeuppgörelsen skall kunna

genomföras. I annat sammanhang uttalas, att lagen självfallet icke är uttryck

för ett löfte om full gottgörelse för krigsskada eller om att varje slag

av krigsskada å egendom kommer att omfattas av skadeutjämningen.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958 99

Det är uppenbarligen svårt att med utgångspunkt från dessa uttalanden

bedöma vad den föreslagna lagen i rättsligt hänseende har för betydelse.

Såsom förslaget utformats innehåller det dock i 1 § en generell princip om

att ersättning skall beredas för krigsskada. Särskilt med hänsyn till den

detaljerade regleringen i 2 och 3 §§ ger förslaget också anledning till antagande

att de grunder som omförmälas i 1 § icke gärna kunna innefatta en

utvidgning av de undantag som uppräknas i 3 §. Vi utgå från att lagförslaget

sådant det föreligger måste innebära, att skaderegleringen skall ske

enligt grunder som kunna betecknas som rättsliga normer. Detta behöver

ej föranleda att all slags egendom ersättes i samma utsträckning. I fråga om

lyxbetonad egendom torde det exempelvis få anses tillåtligt att reducera ersättningen

enligt snäva normer i fall då ej undantaget i 3 § 1 mom. d) i förslaget

är tillämpligt.

Vi vilja understryka att, om förslaget framlägges, någon tvekan icke bör

råda om att det får uppfattas på nyss nämnt sätt. Endast under denna

förutsättning kan lagen tänkas ge någon som helst trygghet. Det ligger i

sakens natur, att man likväl icke kan avse att på förhand binda sig för sättet

att genomföra återuppbyggnaden efter en större katastrof. Frågan om

modifikationer tränger sig då under alla omständigheter fram.

Regeringsrådet Klackenberg:

För den händelse den nya lagen skulle bygga på en finansiering av krigsskadeersättningarna

skattevägen, är jag för min del närmast benägen att

understryka departementschefens reservationer mot att uppfatta lagen såsom

ett löfte om att full gottgörelse skall utgå eller om att varje slag av

krigsskada å egendom kommer att ersättas. Det synes mig vara orealistiskt

att söka fixera lagen såsom en av statsmakterna utfärdad rättslig garanti

gentemot förmögenhetsägarna, att framtidens skattebetalare skulle i det

ovissaste av alla lägen restituera värdet av deras förstörda egendom. I synnerhet

om vårt land skulle ha drabbats av katastrofala skador och ansträngningarna

efter utståndet krig helt måste inriktas på att få produktionen

i gång och samhällsfunktionerna i övrigt att löpa, ter det sig orimligt att

de ansvariga i detta efterkrigstidens samhälle skulle av ifrågavarande lagregler

vara betagna möjligheten att laga efter läglighet och vid dispositionen

av för ändamålet tillgängliga statsmedel förhindrade att låta hänsynen

till folkhushållets återuppbyggnadsbeliov på skilda områden gå före kravet

på likformiga restitutioner. Man bör nog även vara försiktig med att på

grund av dylik lagstiftning hängiva sig åt illusioner i fråga om de statsfinansiella

eller politiska möjligheterna för dylika ersättningsanspråk att

med något slags förtur göra sig gällande i ett dylikt krisläge, där anspråken

på den redan förut hårt ansträngda statsbudgeten komma att bli enorma.

Ersättningarna för egendomsskador lära icke komma att betraktas som mera

trängande utgiftsändamål än exempelvis den av utredningen berörda nödiga

försörjningen av dem, som lidit svåra personliga förluster eller skador un
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1958

der kriget, såsom krigsänkor och krigsinvalider. Och om finansieringen av

ersättningarna för krigsskador å egendom icke skulle ske genom ett system

av förmögenhetsskatter på ett sådant sätt, att det i realiteten bleve en omfördelning

mellan egendomsägarna, kan man icke bortse från svårigheten att

hos det stora flertalet av egendomslösa inkomsttagare vinna gehör för kravet

att de skulle påtaga sig skatter för att i viss mån restituera den gamla

förmögenhetsordningen.

Om lagen sålunda i de svårare lägen, där en finansiering med statsmedel

blir nödvändig, icke kan vara en garanti för att förlorad eller skadad egendom

ersättes, är det enligt min mening önskvärt att detta kommer till ett

klarare uttryck än som skett i den föreslagna lagtexten. Under rubriken

»Rätt till ersättning» i 1 § stadgas endast att, i den mån krigsskada å egendom

ej gottgöres i annan ordning, ersättning skall beredas av statsmedel

enligt av Konung och riksdag beslutade grunder. Det torde vara mera adekvat

att angiva att ersättning av statsmedel skall beredas i den omfattning

och på de villkor, som beslutas av Konung och riksdag. Av samma skäl bör

enligt min mening till den i 3 § 1 mom. gjorda uppräkningen av olika slag

av egendom, som är undantagen från krigsskadeskyddet, fogas ett tillägg

avseende annan egendom, om vars undantagande Konung och riksdag må

besluta. Det kan ju visa sig nödvändigt att senare utfylla undantagen exempelvis

beträffande lyxegendom — enligt förslaget omfattande endast smycken,

ädla stenar och pärlor — med andra slag av improduktiva eller svårkontrollerade

förmögenhetsplaceringar. Om man förutser, att ändringar i dylik

riktning kunna bli nödvändiga, är det mera tilltalande att de göras inom den

antagna lagens ram än att de skola framstå som svikna löften till egendomsägarna.

1 §•

Lagrådet:

Enligt andra stycket i paragrafen förstås med krigsskada sådan skada

som uppkommit i följd av krig mellan riket och främmande makt eller

mellan främmande makter, så ock skada i följd av förhållanden som äga

samband med sedermera utbrutet krig. I motiveringen påpekas, att det i

förslaget begagnade uttrycket krigsskada å egendom — med hänsyn till

skadebegreppets allmänna innehåll — torde täcka även följdskador och sålunda

i viss mån gå utöver vad som i annat sammanhang angivits vara lagstiftningens

ändamål. Föredragande departementschefen har ansett detta

vara utan betydelse, enär lagen endast avsåge att ange den yttre ramen

för skadeuppgörelsen och den reella avgränsningen av ersättningens omfattning

komme att bero av statsmakternas beslut. Beträffande uttalandet

om skadebegreppets innehåll vill lagrådet endast nämna, att lagrådet icke

är berett att som principiell utgångspunkt i detta sammanhang godtaga

vad som vid tillämpning av 6 kap. strafflagen och annan skadeståndslagstiftning

anses utgöra ersättningsgill skada med anledning av vållande

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

101

m. m. Jämförelse bör närmast ske med vanlig brandförsäkring, där utgångspunkterna

äro andra.

I redaktionellt hänseende vill lagrådet hemställa att andra stycket får innehålla,

att med krigsskada förstås skada i följd av krig mellan riket och

främmande makt eller mellan främmande makter, så ock skada i följd av

handling som finnes hava ägt samband med sedermera utbrutet krig.

Regeringsrådet Klackenberg erinrade om vad han inledningsvis anfört

beträffande 1 §.

3 §•

Lagrådet:

Det under 1 mom. b) gjorda undantaget för kommuns och annan menighets

egendom — utom utarrenderade jordbruksfastigheter och fastigheter,

som innehavas med tomträtt eller ständig besittningsrätt — är betydligt

mera omfattande än motsvarande undantag i gällande lag. I 2 § 1

mom. gällande lag undantagas, under c) kommun eller annan menighet

tillhöriga allmänna platser liksom begravningsplatser samt under d) kommuns

eller annan menighets byggnader för allmän styrelse eller förvaltning

och för kultur- eller rättsvård, ordning eller säkerhet, fattigvård, barnavård,

sundhetsvård, religionsvård eller undervisning ävensom för byggnaderna

avsedd lös egendom. Vidare undantagas i 2 mom. generellt för

allmän trafik avsedd eller upplåten kanal, spårväg eller annan farväg, dock

ej järnväg eller flygplats, så ock allmän farled eller allmän flottled jämte

till de undantagna kommunikationsanstalterna hörande, för driftens omedelbara

behov avsedda byggnader, anläggningar och markområden. Tomtområde

som hör till undantagen byggnad är likaledes i gällande lag enligt

3 mom. undantaget från lagens tillämpning. Dessa undantag ha utformatsi

nära anslutning till bestämmelserna i 5 § kommunalskattelagen om fastigheter

som äro undantagna från skatteplikt vid den kommunala fastighetsbeskattningen.

Utöver nyss angivna kommunala fastigheter skulle enligt

remissförslaget från det lagstadgade krigsskadeskyddet undantagas

bl. a. fastigheter avsedda för den kommunala affärsverksamheten, såsom

gas- och elektricitetsverk, vattenledningsverk och i vissa fall även kraftstationsanläggningar.

Vidare skulle undantagas kommunerna omedelbart tillhöriga

bostadsfastigheter. Sistnämnda undantag skulle träffa särskilt

slumpmässigt i fråga om den under sista decenniet mycket omfattande kommunala

bostadsbebyggelsen. Ofta står en kommunal bostadsstiftelse eller

ett kommunalt bostadsaktiebolag formellt som ägare till bostadsfastigheterna

och i dylika fall skulle fastigheterna utan vidare omfattas av krigsskadeskyddet,

men i sådana kommuner, där bostadsfastigheterna stå under

direkt kommunal förvaltning, skulle de vara undantagna. Slutligen skulle

all kommunal lös egendom — t. ex. motorfordon — undantagas.

Försäkringsinspektionens förslag innebar, att krigsskadeskyddet skulle

vidgas att omfatta all kommunal egendom. Enligt vad inspektionen framhöll

äro motiven till gällande undantag att finna i den för fastighetskollek
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

tivet stadgade finansieringsordningen. Det ansågs föga rationellt att låta de

mindre enheterna, kommunerna, med de mycket stora olikheter, som förefunnes

i fråga om förhållandet mellan värdet av förvaltningsfastiglieter och

skatteunderlag, av sina medlemmar utdebitera de erforderliga medlen för

att inbetala dem till den större enheten, staten. Efter den föreslagna omläggningen

av finansieringssystemet förelåge enligt inspektionens mening

ej anledning att begränsa skyddet på sätt som skett i gällande lag. Då somliga

kommuner kunde träffas av krigsskador i väsentligt större omfattning

än andra, måste en interlokal utjämning äga rum. Inspektionen ansåge därför

den kommunala och därmed jämförliga egendomen ävensom icke statliga

kommunikationsanstalter böra omfattas av krigsskadeskyddet.

Departementschefen har förklarat sig dela försäkringsinspektionens uppfattning,

att en interlokal utjämning av de kommunala skadorna måste äga

rum och att statens medverkan härför erfordras. Enligt departementschefens

mening är emellertid den planerade beredskapslagen icke något lämpligt

instrument för det ekonomiska bistånd som kommunerna kunna behöva

under och efter ett krig. Departementschefen har framhållit, att lagen

bygger på medverkan från den skadelidande beträffande varje individuell

skada och att skadebedömningen har karaktären av en administrativ rättsprövning

av varje enskilt fall. En sådan ordning lämpade sig icke för kommunernas

del. Vidare uttalar departementschefen, att i fråga om skador på

flera områden, t. ex. sjukvårdens och kommunikationsväsendets, speciella

hänsyn kunna komma att få tagas till en kommuns ekonomiska situation.

Kommunernas behov av ersättning finge bedömas efter mera generella normer

samtidigt med att man efter ett krig planerade för upprustningen aV

det allmännas tillgångar. Utjämningen av kommunernas krigsskador syntes

därför få ske efter särskilda grunder utanför ramen för det vanliga krigsskadeskyddet.

Enligt lagrådets mening äro de åberopade skälen mot att utnyttja den

administrativa apparat, som avses med den nya lagen, för reglering av skador

på kommunal egendom icke tillräckligt tungt vägande för att motivera

den väsentliga utvidgning av de nuvarande undantagen som förslaget innebär.

En försäkringsmässig ordning för skadereglering kan uppenbarligen

icke utesluta kommunal egendom som är att jämställa med enskild egendom.

Lagrådet anser, att i allt fall från lagens tillämpning icke bör undantagas

annan kommunal egendom än som avses i 2 § 1 mom. c) och d) i

gällande lag.

Enligt 1 mom. c) i förslaget skall lagen icke äga tillämpning på fartyg

och egendom i övrigt, för vilken försäkring mot krigsrisk kan erhållas,

jämlikt lagen den 10 mars 1939 om statlig krigsförsäkring m. m. Denna bestämmelse

erbjuder vissa svårigheter. Krigsförsäkringen enligt 1939 års

lag är nämligen icke knuten till vissa slag av egendom utan till vissa situationer,

då transportförsäkring kan meddelas enligt samma lag. Undanlaget

kan fördenskull icke jämställas med övriga i 1 mom. nämnda undantag.

Lagrådet hemställer, att det får inflyta i paragrafen som 2 mom. och inne
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

103

hålla, att lagen icke äger tillämpning å fartyg, luftfartyg eller annan egendom

i fall, då transportförsäkring mot krigsrisk kan erhållas enligt 1939

års lag och med stöd därav meddelade bestämmelser.

Under 1 mom. f) i förslaget undantages främmande stat tillhörig egendom.

Därunder kan givetvis även ingå sådan stat tillhöriga fartyg eller luftfartyg

jämte last, oavsett om de äro egentliga statsfartyg eller ej. Enligt gällande

krigsskadeersättningslag äro på grund av 25 § 2 mom. även andra

utländska fartyg i stort sett liksom luftfartyg undantagna. Enligt lagrådets

mening bör skydd för utländska fartyg och luftfartyg med last icke ordnas

här i riket i vidare mån än 1939 års lag om krigsförsäkring lämpligen kan

användas. Undantag för dem synes, jämte undantaget för främmande stat

tillhörig egendom och bestämmelsen i 2 mom. i förslaget, böra upptagas som

3 mom. i paragrafen.

Regeringsrådet Klackenberg:

Därest krigsskadeskyddet icke ordnas försäkringsmässigt utan, i enlighet

med lagförslaget, finansieras av statsmedel, har uppenbarligen vad som

tidigare ansetts utgöra ett avgörande hinder emot att de kommunala förvaltningsbyggnaderna

m. m. ingå under skadeskyddet bortfallit. I sådant

fall synes mig övervägande skäl tala för att undantaget i lagen för den

kommunala egendomen bör helt utgå. Det är väl riktigt, som departementschefen

framhållit, att speciella hänsyn kunna behöva tagas till skador å

särskilt samhällsviktiga kommunala anläggningar. Men så har ock förutsatts

kunna ske under pågående krig för enskilda anläggningars del, och

nämnda omständighet synes då icke böra utgöra något hinder för att låta

kommunerna deltaga i den allmänna krigsskadeersättningen i lika mån

som enskilda. Därest departementschefens antydan att kommunernas behov

jämväl skulle bedömas efter mera generella normer skulle åsyfta, att särskilda

mera gynnsamma grunder skola efter utståndet krig fastställas för

kommunala krigsskadeersättningar, synes det mig — under nyss angiven

förutsättning — befogat att kommunerna, i avvaktan på dylika grunder, må

för all sin egendom bli delaktiga i skadeskyddet enligt den föreslagna

lagen.

Jag erinrar vidare om vad jag inledningsvis anfört om 3 § i förslaget.

4 §.

Lagrådet:

Enligt det föreslagna andra stycket i paragrafen skall ägare av intecknad

fast egendom vara berättigad att själv uppbära ersättning, där denna ej

överstiger en tiondel av egendomens vid tiden för skadeuppgörelsen gällande

taxeringsvärde eller det värde krigsskadenämnden bestämmer, under

det att 9 § andra stycket i nu gällande lag berättigar ägaren att själv uppbära

ersättningen, där denna ej överstiger en tiondel av det vid tidpunkten

för skadans inträffande gällande taxeringsvärdet eller, därest sådant saknas,

det värde krigsskadenämnden bestämmer. Det torde emellertid icke

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1958

vara möjligt att använda taxeringsvärde som åsatts egendomen i skadat eller

reparerat skick. Det vid tiden för skadeuppgörelsen gällande taxeringsvärdet

är därför icke lämpligt som utgångspunkt. Med tanke på fall då

endast reducerad ersättning utgår synes vidare ur inteckningshavarnas synpunkt

angeläget, att de skyddas så snart skadan översteg en tiondel av

egendomens värde. Stadgandet bör därför enligt lagrådets mening innehålla,

att ägaren berättigas själv uppbära ersättningen, där skadan ej översteg

en tiondel av egendomens värde. Man kan räkna med att beräkningen

regelmässigt får utgå från det taxeringsvärde som gällde när skadan inträffade

— omräknat med hänsyn till eventuell penningvärdeförsämring fram

till tiden för värderingen — men detta torde icke behöva utmärkas i lagen.

Lagrådet förordar vidare att sist i paragrafen stadgas, att utan hinder

av vad förut sagts må såsom villkor för utbetalning av ersättning föreskrivas

att den användes för återuppförande av byggnad eller därmed jämförlig

åtgärd, såframt ej därigenom panthavares eller annan sakägares säkerhet

i väsentlig mån åsidosättes. Det föreslagna sista stycket i paragrafen

kan i så fall inarbetas i andra stycket.

5 §.

Lagrådet:

Det föreslagna ersättningssystemet anknyter, i motsats till gällande krigsskadeersättningslag,

icke till reglerna om försäkring och det har icke angivits,

huruvida reglerna om verkan av medvållande i 18—20 §§ lagen om

försäkringsavtal ändock skulle bli tillämpliga. I 5 § av förslaget angives

endast, att om i vederbörlig ordning meddelad föreskrift, vars iakttagande

är ägnat att förebygga eller begränsa krigsskada, åsidosättes, ersättningen

må jämkas.

Tydligt är, att den skadelidande även på många andra sätt kan ha försummat

att förebygga skada. Visserligen kan icke av gemene man begäras

alltför stort förutseende, när det gäller att tillvarataga möjligheterna att

skydda egendom. I den mån ersättning exempelvis kommer att utgå för

konstföremål och andra värdefulla objekt, som lämpligen kunnat av ägaren

på eget initiativ undanföras och förvaras på skyddad plats, bör emellertid

underlåtenhet att beakta sådana möjligheter kunna läggas vederbörande

till last. Många andra exempel på medverkan till skadan kunna naturligen

anföras. Lagrådet förordar därför, att till 5 § fogas ett andra stycke,

enligt vilket ersättning må jämkas efter vad som prövas skäligt även näi*

någon i annat fall än första stycket avser genom bristande omsorg om egendomen

medverkat till skadan.

13 §.

Lagrådet:

Första stycket stadgar bland annat, att värdering skall verkställas enligt

grunder som Konungen fastställer. För att förväxling ej skall ske med de

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

105

av Konung och riksdag antagna grunder som avses i 1 § och enär krigsskadenämnden

ävenledes bör kunna ge riktlinjer för värderingen förordar

lagrådet, att stadgandet jämkas så att värderingen angives skola ske enligt

anvisningar som Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, nämnden

meddelar.

17 §.

Lagrådet:

Förslaget innehåller under denna paragraf ett stadgande, att krigsskadenämnden

äger upptaga ärende till förnyad prövning, om den finner att

beslut, varigenom ersättning vägrats eller yrkad ersättning till beloppet

nedsatts, blivit uppenbart oriktigt till följd av nämndens förbiseende eller

ofullständig utredning eller av annan anledning. Härom anföres i remissprotokollet,

att nämnden bör i likhet med vad som nu gäller ha möjlighet

att på eget initiativ rätta ett uppenbart oriktigt beslut. 43 § i gällande lag

låter emellertid icke möjligheten till förnyad prövning bero av att ett beslut

blivit »uppenbart oriktigt» utan det räcker att det blivit oriktigt. Lagrådet

hemställer, att bestämningen »uppenbart» får utgå. Eljest komme bestämmelsen

att stå i strid mot den befogenhet att vidtaga rättelse som

utan stöd av lag ansetts föreligga i fall av förevarande natur (jfr prop. 1943

nr 361 s. 59).

Ur protokollet:

Clas Amilon

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

lb februari 1958.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, lagrådets den 5 februari

1958 avgivna utlåtande över det den 10 januari 1958 till lagrådet remitterade

förslaget till lag om ersättning för krigsskada å egendom.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden följande.

Möjligheterna att ge den tillämnade krigsskadelagen en försäkringsmässig

utformning har ingående undersökts av försäkringsinspektionen under utredningsarbetet.

Inspektionen har emellertid efter försök att finna ett för

olika krigsfall användbart försäkringssystem för krigsskadeersättning sett

sig nödsakad avstå från tanken att bygga lagen på försäkringsmässig grund.

Tyngdpunkten i förslaget har därför lagts vid den administrativa och organisatoriska

reglering som erfordras ur beredskapssynpunkt. Ett väsentligt

skäl till denna allmänna uppläggning av lagstiftningen är att de avgifter

som vid en försäkringsliknande anordning kan uttagas inte på långt när

kan komma att förslå till skadornas täckande i ett svårare läge. Ett annat

viktigt skäl är att ett försäkringssystem förutsätter en vidlyftig administrativ

apparat, som måste befaras icke komma att fungera under krigsförhållanden.

Härtill kommer de invändningar av principiell natur som kan riktas

mot ett system, vilket förutsätter att höga försäkringsavgifter skall kunna

tagas ut lång tid efter det skaderiskerna upphört.

Remissbehandlingen av försäkringsinspektionens förslag gav starkt stöd

för inspektionens uppläggning av lagstiftningen. Förslaget godtogs sålunda

av flertalet remissinstanser och föranledde icke allvarligare erinran från något

håll. Det tillstyrktes av samtliga sakkunniga myndigheter.

I det till lagrådet remitterade förslaget har försäkringsinspektionens synpunkter

på lagstiftningens uppläggning i stort godtagits. Vid lagrådsremissen

framhöll jag, att sättet för medelsanskaffningen måste bli beroende av

förhållandena under och efter kriget. Samtidigt betonade jag betydelsen av

att det administrativa förfarandet kan påbörjas genast efter ett krigsutbrott.

Det nu av lagrådet antydda försäkringssystemet torde, trots viss förenkling,

icke principiellt skilja sig från de försäkringsmässiga anordningar som

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

107

under ärendets tidigare handläggning prövats och måst underkännas såsom

grund för beredskapslagen. Systemet företer också i stort sett samma svagheter

som dessa. Sålunda förutser lagrådet att dess ordning liksom tidigare

prövade system i svårare lägen måste kompletteras med finansiering skattevägen.

Den särskilda registrering som tänkes ligga till grund för försäkringen

fordrar redan i fredstid en betydande förvaltningsapparat, som för närvarande

icke finnes. Skall registreringen kunna ligga till grund för såväl

en försäkringsmässig reglering av uppkommande skador som framtida avgiftsbetalning,

fordras att den hålles aktuell. Detta förutsätter att regelbunden

kontakt upprätthålles mellan registreringsmyndigheten och dem som

anslutit sig till försäkringsanordningen, något som måste befaras bli ogörligt

under krigsförhållanden. Vidare skall avgifterna betalas först efter krigets

slut och lagrådets ordning närmar sig således från de avgiftsskyldigas

synpunkt sett en skattefinansiering. I förhållande till ett skattesystem medför

den även den uppenbara nackdelen att avgifterna utgår utan erforderlig

hänsyn till de avgiftsskyldigas betalningsförmåga.

Vad som av försäkringsinspektionen och eljest från sakkunnigt håll anförts

mot ett lagfästande av försäkringssystemet äger alltså i allt väsentligt

giltighet i fråga om den av lagrådet skisserade ordningen. Den innebär en

utformning av förevarande beredskapslag, som så begränsar dess praktiska

värde, att den ej kan användas i lägen, vilka dessvärre måste bedömas

som sannolika om vårt land skulle drabbas av kriget. Ehuru jag till

fullo förstår de skäl som gör en försäkringsmässig reglering av krigsskadeskyddet

i och för sig önskvärd kan jag icke förorda en sådan inriktning av

lagen att vår beredskap på området blir otillfredsställande. Jag kan inte

heller finna att något skulle vinnas genom att ytterligare utreda denna

fråga.

En annan sak är att den fortsatta beredskapsplaneringen för krigsskadeskyddet

givetvis bör taga sikte även på mindre svåra krigslägen och att finansieringsmetoder,

som speciellt kan vara lämpade för sådana fall, bör

förberedas. I enlighet med vad jag anförde vid remissen till lagrådet synes

härvid uppmärksamhet böra ägnas även åt anordningar, som syftar till ett

försäkringsliknande skydd mot krigsskador. I första hand bör dock planeringen

ske för ett svårare läge.

Det förhållandet att den nya lagen ej reglerar finansieringen av en skadeuppgörelse

innebär icke att lagen till sitt syfte i något principiellt avseende

skiljer sig från den nuvarande. Med lagen avses, såsom lagrådets flesta ledamöter

ansett sig böra utgå ifrån, att skapa de nödvändiga förutsättningarna

för en reglering av krigsskadeuppgörelsen efter rättsliga normer. Skadegörelsen

under ett krig drabbar befolkningen olika. Samhällssolidariteten kräver

därför att skadorna så långt det inom ramen för tillgängliga resurser

är möjligt utjämnas efter riktlinjer som tillfredsställer kravet på rätt och

billighet. Självfallet innebär icke detta att all slags egendom skall ersättas i

samma utsträckning. Såsom nyssnämnda ledamöter anfört kan ersättning

för lyxbetonad egendom komma att reduceras högst betydligt. Hinder före
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 dr 1958

ligger icke heller mot att ersättning beräknas schablonmässigt när så finnes

påkallat t. ex. i fråga om bohag. För fullständighetens skull bör kanske tillläggas,

att den tillämnade lagen lika litet som den på försäkringsmässiga

grunder uppbyggda norska lagen i ett svårt läge lägger hinder i vägen för

en skadeuppgörelse, som av nödvändiga hänsyn till det allmännas bästa mera

ser till folkförsörjningens krav än till den enskildes anspråk på ersättning

för förlorad egendom. Detta förändrar givetvis icke den tillämnade lagens

nyss angivna syfte.

I fråga om lagens tillämpning på den kommunala egendomen vill jag ännu

en gång understryka det i och för sig självklara alt kommunerna efter

ett krig måste kunna räkna på statens medverkan för en utjämning av lidna

krigsskador. Såsom jag närmare redovisat i mitt anförande vid lagrådsremissen

talar emellertid starka skäl för att utjämningen av kommunernas

krigsskador icke underkastas den procedur som krigsskadelagen innehåller.

Det förefaller sålunda helt meningslöst att ålägga kommunerna en löpande

anmälningsplikt i fråga om inträffade skador. Den centrala registreringen av

krigsskador — som redan för den enskilda egendomen kräver betydande administration

— behöver icke belastas med skadorna på den kommunala egendomen.

I fråga om dessa torde, när behov föreligger, tillförlitliga uppgifter

utan omgång kunna införskaffas direkt från kommunerna. Skadeutredningen

torde i stor utsträckning kunna överlåtas på kommunerna själva att verkställa.

Väsentligast torde emellertid vara att statens ekonomiska bistånd till

kommunerna i anledning av krigsskadegörelse torde få bedömas från synpunkter

som på ett avgörande sätt skiljer sig från dem som kommer att

läggas till grund för ersättningsuppgörelsen i fråga om enskild egendom.

Beträffande sistnämnda egendom är avsikten att ersättningsfrågan i stort

sett skall kunna bedömas genom en rättslig prövning i varje individuellt fall

av skadans uppkomst, art och omfattning. För kommunernas del är en sådan

begränsning av förutsättningarna för statens medverkan till en skadeutjämning

uppenbarligen alltför snäv. Det är nämligen knappast tänkbart

att en krigsskadeuppgörelse för kommunernas del skall kunna genomföras

utan att varje enskild kommuns behov av statligt bidrag beaktas som en avgörande

faktor vid sidan om den skadegörelse som drabbat kommunen. Detta

följer redan av att det vid ett krigsslut måste vara en primär uppgift för

statsmakterna att sörja för att kommunerna blir i stånd att på ett så tillfredsställande

sätt som möjligt fullgöra sina allmänna uppgifter. Det vore

verklighetsfrämmande om statens bidrag till en kommuns upprustning med

avseende på t. ex. skollokaler berodde enbart på omfattningen av de skador

som under kriget drabbat kommunens skolbyggnader och icke avvägdes mot

det aktuella behovet under efterkrigstiden. Dessutom medför befolkningsförändringarna

under ett krig att kommuner med tidigare gles befolkning

efter ett krig kan ha sitt invånarantal mångdubblat. Det får även räknas

med att svårt krigshärjade kommuner, som före kriget haft en eller flera

tätorter, efter kriget saknar befolkningsunderlag, som motiverar att kommunens

anläggningar återuppbygges i sin tidigare omfattning.

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8% år 1958

109

Det anförda torde vara tillfyllest för att visa att kommunernas ersättningsfrågor

icke låter sig bedömas i samma former som planerats för skadeuppgörelsen

med avseende på enskild egendom. Det gör härvidlag ingen skillnad

att man för en begränsad skadeuppgörelse kan finna lämpligt att finansiera

ersättningarna enligt ett försäkringsliknande system. Icke heller har

det i princip något att betyda att den kommunala bostadsbebyggelsen i allmänhet

formellt äges av bolag eller stiftelser och till följd härav är underkastad

den administrativa reglering som den tilltänkta lagen innehåller.

Tvärtom synes bl. a. praktiska skäl kunna anföras för att skillnad göres

mellan egendom som äges och förvaltas av ett från kommunen avskilt rättssubjekt

och sådan egendom som kommunen direkt handhar.

Jag finner därför icke anledning frångå min förut redovisade uppfattning

att utjämningen av kommunernas krigsskador torde få ske efter särskilda

grunder utom ramen för det vanliga krigsskadeskyddet. Vid sidan om formerna

för ett mera direkt ekonomiskt bidrag från staten till kommunerna erbjuder

i detta sammanhang den kommunala skatteutjämningen med statligt

stöd särskilt intresse. Den utredning rörande en allmän kommunalskatteutjämning

som på föranstaltande av chefen för finansdepartementet torde

komma att påbörjas inom den närmaste framtiden bör närmare kunna klarlägga

möjligheterna för staten att inom ett sådant system såväl lämna effektiv

ekonomisk hjälp som bibehålla kommunerna vid största möjliga frihet

vid planeringen av återuppbyggnaden.

De övriga ändringsförslag, som framförts av lagrådet, finner jag böra följas.

Därutöver torde vissa redaktionella ändringar i det till lagrådet remitterade

lagförslaget få vidtagas.

Föredraganden hemställer härefter att Kungl. Maj :t måtte genom proposition

föreslå riksdagen att antaga det sålunda ändrade förslaget till lag om

ersättning för krigsskada å egendom.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Göran Appelgren

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

Innehållsförteckning

Propositionens huvudsakliga innehåll.............................. 1

Författningsförslag .............................................. 3

Statsrådsprotokoll den 10 januari 1958 ............................ 7

1. Inledning ................................................ 7

II. Gällande krigsskadelagstiftning ............................ 9

III. Behovet av ny krigsskadelagstiftning........................ 12

Försäkringsinspektionen ................................. 12

Remissyttrandena........................................ 16

Departementschefen...................................... 17

/V. Förslag till ny krigsskadelag............................... 18

Försäkringsinspektionen.................................. 18

Krigsskadeskyddets omfattning ......................... 19

Finansieringen ........................................ 27

Skaderegleringen....................................... 29

Organisatoriska frågor.................... 37

Remissyttrandena........................................ 41

Krigsskadeskyddets omfattning ......................... 42

Finansieringen ........................................ 46

Skaderegleringen ...................................... 49

Organisatoriska frågor.................................. 54

Departementschefen...................................... 57

V. Detaljutformningen av lagförslaget.......................... 65

VI. Departementschefens hemställan............................ 87

Departementsförslaget till ny krigsskadelag...................... 88

Försäkringsinspektionens författningsförslag.................... 92

Lagrådets yttrande .............................................. 96

Statsrådsprotokoll den 14 februari 1958 ............................ 106

571921 Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.