Sök i Ratio Lex

Med förslag till hälsovårdsstadga

358 sidor, varav 354 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 354 av 358 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1958 B:46, Med förslag till hälsovårdsstadga

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj:ts proposition nr B i6 år 1958

1

Nr B 46

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till hälsovårdsstadga;

given Stockholms slott den 17 oktober

1958.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över inrikesärenden

för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed inhämta riksdagens yttrande

över härvid fogade förslag till hälsovårdsstadga.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen begäres riksdagens yttrande över förslag till ny hälsovårdsstadga.

Den nya stadgans bestämmelser har —- i motsats till vad som

f. n. gäller — genomgående gjorts tillämpliga inom hela riket utan skillnad

mellan stadssamhällen och landsbygd. Vissa bestämmelser med skärpt

innehåll skall dock gälla för hälsovårdstätort, varmed avses område med

fastställd stadsplan eller byggnadsplan. Stadgans bestämmelser skall kunna

kompletteras genom lokala hälsovårdsordningar, som antages av kommunens

fullmäktige, samt genom råd och anvisningar av centrala myndigheter.

En revision av gällande lokala föreskrifter och hälsovårdsordningar

förutsättes skola ske på grundval av den nya hälsovårdsstadgan och

eu av Kungl. Maj:t fastställd normalhälsovårdsordning.

1 likhet med gällande hälsovårdsstadga finnes i förslaget bestämmelser

rörande bostäder och samlingslokaler, vattenförsörjning, avloppsväsende

och sanitära anordningar samt renhållning. Vidare har införts särskilda

bestämmelser om hotell och pensionat in. m. samt om badinrättningar,

frisersalonger och andra lokaler för hygienisk behandling. Därjämte innehåller

stadgan vissa bestämmelser om ladugårdar och andra djurstall med

tillämpning inom riket i dess helhet.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 saml. Nr B \C>

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

Förändringar föreslås i den nuvarande hälsovårdsorganisationen. Sålunda

skall särskild hälsovårdsnämnd finnas i varje kommun, och varje

kommun skall i princip vara skyldig att ha hälsovårdsinspektör anställd.

Flera kommuner kan dock förena sig om en gemensam hälsovårdsinspektör.

Med hänsyn bl. a. till att tillgången på utbildade hälsovårdsinspektörer är

begränsad, möjliggöres vidare genom olika dispensregler undantag från

huvudregeln. Anställandet av hälsovårdskonsulenter får jämväl i framtiden

bero på frivilligt åtagande från kommunernas sida.

Hälsovårdsstadgans tillämplighet i förhållande till arbetarskyddslagen,

skogsförläggningslagen och olika författningar rörande vatten- och avloppsväsendet

behandlas i propositionen. Vidare behandlas frågan om samordning

av hälsovårdsnämndens verksamhet med andra därav berörda myndigheter,

främst inom byggnadsväsendet.

Den nya hälsovårdsstadgan föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1960.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr B i6 år 1958

3

Förslag

till

Hälsovårdsstadga

Härigenom förordnas som följer.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 §•

På kommun ankommer att handhava allmänna hälsovården inom kommunen.

2 §•

I varje kommun skall finnas en hälsovårdsnämnd, som har att utöva

det närmaste inseendet över allmänna hälsovården inom kommunen.

Särskilt åligger det nämnden

att ägna uppmärksamhet och tillsyn åt den allmänna utvecklingen inom

kommunen i hälsovårdshänseende;

att verka för förbättrad hälsovård och därvid upprätta de förslag och göra

de framställningar, som äro påkallade;

att samarbeta med övriga myndigheter, vilkas verksamhet berör hälsovårdsarbetet

eller vilkas bedömande är av betydelse vid genomförande av

åtgärder inom hälsovården;

att lämna allmänheten råd och upplysningar i hälsovårdsfrågor; samt

att övervaka efterlevnaden av denna stadga och övriga föreskrifter angående

allmänna hälsovården.

3 §.

Länsstyrelsen har att vaka över allmänna hälsovården i länet samt tillse,

att tjänliga åtgärder vidtagas till undanröjande av missförhållande i sanitärt

avseende, varom länsstyrelsen erhåller kännedom.

4 §•

Högsta tillsynen över allmänna hälsovården i riket tillkommer medicinalstyrelsen

och veterinärstyrelsen med den fördelning dem emellan, som

stadgas i ämbetsverkens instruktioner. Styrelserna hava, envar inom sitt

ämbetsområde, att efter samråd med därav berörda myndigheter till led
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

ning för hälsovårdsnämnderna meddela råd och anvisningar rörande allmänna

hälsovården.

5 §•

Med hälsovårdstätort avses i denna stadga område, för vilket fastställts

stadsplan eller byggnadsplan.

6 §•

Denna stadga äger icke utan särskilt förordnande tillämpning å anordning,

anläggning eller verksamhet inom krigsmakten.

2 kap. Om hälsovårdsnämnd

7 §•

Ledamöter och suppleanter i hälsovårdsnämnd väljas av kommunens

fullmäktige till det antal fullmäktige bestämma. Antalet ledamöter må

dock icke vara under fem. Om möjligt böra läkare och veterinär vara ledamöter

i nämnden.

Vid val av suppleanter skall tillika bestämmas den ordning, i vilken suppleanterna

skola inkallas till tjänstgöring.

8 §.

Med avseende å hälsovårdsnämnd skall vad i 32—42 §§ kommunallagen

är stadgat om kommunens styrelse äga motsvarande tillämpning, dock att

för hälsovårdsnämnd i Stockholm skola gälla bestämmelserna i 51 § 1 mom.

kommunallagen för Stockholm samt därutöver vad stadsfullmäktige med

iakttagande av stadgandena i samma lag föreskriva.

Utan hinder av vad i nästföregående stycke sägs skall gälla, dels att

i kommunens tjänst anställd befattningshavare icke på grund av denna

sin tjänsteställning skall vara obehörig att vara ledamot eller suppleant i

hälsovårdsnämnd dels ock att det icke skall vara erforderligt, att hälsovårdsnämnds

protokoll upptager annat än förteckning å närvarande ledamöter

samt för varje ärende beslutet och skälen därför.

9 §.

Om läkare och veterinär icke äro ledamöter i hälsovårdsnämnd, skola

tjänsteläkaren respektive tjänsteveterinären närvara vid nämndens sammanträden,

i den mån de icke hindras av andra tjänsteåligganden. De skola

därvid äga rätt att deltaga i överläggningarna samt få sin mening antecknad

till protokollet.

I stad med mer än en tjänsteläkare eller tjänsteveterinär skall vad sålunda

stadgats gälla förste stadsläkaren respektive förste stadsveterinären.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958 5

10 §.

Vid hälsovårdsnämnds sammanträden äga följande befattningshavare,

även om de icke äro ledamöter eller suppleanter i nämnden, rätt att närvara

och deltaga i överläggningarna samt få sin mening antecknad till protokollet,

nämligen

förste provinsialläkaren, dock ej såvitt avser hälsovårdsnämnd i stad med

stadsläkare, som är likställd med förste provinsialläkare,

länsveterinären, dock ej såvitt avser hälsovårdsnämnd i stad med stadsveterinär,

som är likställd med länsveterinär, samt

vederbörande tjänsteläkare och tjänsteveterinär, vilka icke på grund av

vad i 9 § stadgas äro skyldiga att närvara vid nämndens sammanträden.

Hälsovårdsnämnd äger tillkalla särskild sakkunnig att deltaga i nämndens

överläggningar.

11 §•

Ordförande i hälsovårdsnämnd skall tillse, att nämndens ledamöter

samt de befattningshavare, som enligt 9 § äro skyldiga att närvara vid

nämndens sammanträden, erhålla kallelse till sammanträdena. Ordföranden

skall därjämte tillse, att nämndens suppleanter och de befattningshavare,

som enligt 10 § äga rätt att närvara vid nämndens sammanträden,

erhålla underrättelse om tid och plats för sammanträdena.

I kallelse och underrättelse skall lämnas uppgift om de ärenden, som

skola förekomma vid sammanträdet.

12 §.

Hälsovårdsnämnd äger uppdraga åt en eller flera ledamöter i nämnden

eller åt befattningshavare hos nämnden att å nämndens vägnar fatta beslut

i vissa grupper av ärenden, vilkas beskaffenhet skall närmare angivas i

nämndens beslut. Sådant uppdrag må dock ej avse befogenhet att besluta

om framställningen eller yttrande till Konungen, länsstyrelsen eller kommunens

fullmäktige, om föreläggande av vite eller om verkställande av

åtgärd på försumligs bekostnad.

Hälsovårdsnämnds beslut om meddelande av uppdrag enligt första stycket

skall underställas länsstyrelsens prövning. Beslut, vilket fattas på grund

av sådant uppdrag, skall anmälas vid nämndens nästa sammanträde.

13 §.

Hälsovårdsnämnd skall årligen upprätta berättelse angående allmänna

hälsotillståndet i kommunen under nästföregående år samt angående

nämndens verksamhet under samma tid. Berättelsen skall vara avfattad i

överensstämmelse med formulär, som fastställes av medicinalstyrelsen i

samråd med veterinärstyrelsen.

Avskrift av berättelsen skall före mars månads utgång i två exemplar

tillställas förste provinsialläkaren och länsveterinären, dock att i vad avser

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj. ts proposition nr B h6 år 1958

stad med stadsläkare, likställd med förste provinsialläkare, avskrift av

berättelsen skall före juni månads utgång tillställas medicinalstyrelsen och

i vad avser stad med stadsveterinär, likställd med länsveterinär, jämväl

veterinärstyrelsen.

På begäran skall avskrift av berättelsen därjämte tillställas vederbörande

tjänsteläkare och tjänsteveterinär.

14 §.

1 ill hälsovårdsnämnds biträde skola finnas en eller flera hälsovårdsinspektörer;

dock att efter länsstyrelsens medgivande de på hälsovårdsinspektör

ankommande uppgifterna i stället må fullgöras av ledamot i

nämnden. Länsstyrelsen äger medgiva, att hälsovårdsinspektör anställes

gemensamt för två eller flera kommuner samt att med tjänst som hälsovårdsinspektör

förenas annan tjänst.

Till hälsovårdsinspektör må antagas endast den, som med godkända

vitsord genomgått fastställd kurs för hälsovårdsinspektörer eller som av

medicinalstyrelsen på grund av annan utbildning eller förvärvad erfarenhet

förklarats skickad att fullgöra på hälsovårdsinspektör ankommande

uppgifter.

3 kap. Om bostad

15 §.

Byggnad, som inrymmer boningsrum, skall vara så anordnad och inredd

samt skall så underhållas och skötas, att sanitär olägenhet ej uppstår för

dem, som uppehålla sig i byggnaden.

16 §.

I fråga om boningsrums anordnande, inredning och underhåll skall gälla,

a) att det skall vara av sådan storlek, att det erbjuder däri boende tillfredsställande

utrymme;

b) att det skall vara försett med fönster, som vetter omedelbart åt det

fria och som ger rummet god dager;

c) att det genom fönster eller annan lämplig anordning skall kunna

erhålla nödig luftväxling;

d) att det skall kunna hållas tillfredsställande uppvärmt;

e) att det skall erbjuda erforderligt skydd mot fuktighet; samt

f) att det skall vara försett med anordningar, som medföra i möjligaste

mån betryggande skydd mot olägenheter genom lukt, vattenånga, värme,

ljud och dylikt från angränsande utrymmen.

17 §.

Beträffande särskilt utrymme för matlagning skall gälla vad i 16 §

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr B iG år 1958

punkterna c)—f) sägs. Sådant utrymme skall därjämte hava en med

hänsyn till matlagning ändamålsenlig inredning.

Användes särskilt utrymme för matlagning jämväl till boningsrum, skall

beträffande detsamma därutöver gälla vad i 16 § punkterna a) och b) sägs.

18 §.

Bostadslägenhet skall vara försedd med

a) förstuga, vindfång eller annan motsvarande anordning;

b) garderob eller annat för förvaring av kläder lämpligt utrymme, vilket

skall vara av erforderlig storlek och om möjligt kunna hållas tillfredsställande

uppvärmt; samt

c) egen klosett, dock att, då särskilda förhållanden föranleda därtill,

klosett må vara gemensam för flera bostadslägenheter.

Därest i bostadslägenhet finnes särskilt utrymme för matlagning, skall

till lägenheten jämväl höra skafferi, vilket skall vara av erforderlig storlek

och försett med tjänlig ventilationsanordning. I stället för skafferi må

dock annat för matvarors förvaring lämpligt utrymme kunna godtagas.

I mån av behov skall bostadslägenhet hava tillgång till tvättstuga och

torkrum.

19 §.

Bostadslägenhet skall hava lätt tillgång till vatten i erforderlig mängd

och av tillfredsställande beskaffenhet till dryck, matlagning och andra

hushållsändamål samt bör vara försedd med avlopp för spillvatten.

Bostadslägenhet inom fastighet med anslutning till allmän vatten- och

avloppsanläggning skall, där så med hänsyn till kostnaden och övriga omständigheter

finnes skäligt, vara försedd med de anordningar, som fordras

för utnyttjande av anläggningen.

20 §.

Bostadslägenhet och därtill hörande utrymmen skola av lägenhetens

innehavare så skötas, att sanitär olägenhet ej uppstår i lägenheten eller

byggnaden i övrigt.

Vid brukande av bostadslägenhet skall tillses, att sanitär olägenhet ej

åsamkas närboende genom osnygghet, störande ljud eller dylikt.

21 §.

I bostadslägenhet eller därtill hörande rum må icke inhysas så många

personer att våda uppstår för deras hälsa.

22 §.

Utan hinder av vad i 16—It) §§ stadgas må rum och lägenhet, som äro

avsedda att användas såsom bostad allenast under viss årstid eller eljest

i begränsad utsträckning, godtagas för sådant ändamål.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr B 46 år 1958

4 kap. Om samlingslokal samt hotell och pensionat m. m.

23 §.

Samlingslokal skall vara så anordnad och inredd samt skall så underhållas

och skötas, att sanitär olägenhet ej uppstår för dem, som uppehålla

sig i lokalen.

Härvid skall särskilt iakttagas,

a) att lokalen skall kunna erhålla nödig luftväxling;

h) att lokalen skall kunna hållas tillfredsställande uppvärmd; samt

c) att inom eller i anslutning till lokalen skall, i den mån så erfordras,

finnas tillgång till klosetter och urinoarer.

Med samlingslokal avses sådan lokal, där ett större antal människor

brukar tillfälligt samlas, såsom gudstjänstlokal, offentligt sammanträdesrum,

väntsal, teater, biograf och danslokal.

24 §.

Hotell, pensionat, resanderum, vandrarhem och annan dylik lokal, vari

tillfällig bostad yrkesmässigt tillhandahålles allmänheten, skola vara så

anordnade och inredda samt skola så underhållas och skötas, att sanitär

olägenhet ej uppstår för dem, som uppehålla sig i lokalen. Beträffande

boningsrum skall härvid iakttagas vad i 16 § sägs.

Därutöver skall gälla, att tillgång skall finnas till tvättrum eller tvättställ

samt klosetter och urinoarer i erforderligt antal.

5 kap. Om lokal och annan anläggning för bad och hygienisk

behandling, m. m.

25 §.

Badinrättning, vari allmänheten yrkesmässigt tillhandahålles inomhusbad,

skall vara så anordnad och inredd samt skall så underhållas och skötas,

att sanitär olägenhet ej uppstår för dem, som uppehålla sig i lokalen.

Vad i första stycket sägs skall i tillämpliga delar gälla anläggning för

bassängbad utomhus, som är upplåten till allmänhetens begagnande, ävensom

annan likartad anläggning.

Vatten i badbassäng eller annan anläggning, som avses i denna paragraf,

skall vara av tillfredsställande beskaffenhet och renhet.

26 §.

Frisersalong, damfrisering och annan lokal, vari allmänheten yrkesmässigt

tillhandahålles hygienisk behandling såsom hand- och fotvård,

ansiktsbehandling, massage och ljusbehandling, skola vara så anordnade

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

och inredda samt skola så underhållas och skötas, att sanitär olägenhet ej

uppstår för dem, som uppehålla sig i lokalen.

Härvid skall särskilt iakttagas,

a) att lokalen skall kunna erhålla nödig luftväxling och belysning;

b) att i lokalen skall finnas tillgång till vatten i erforderlig mängd och av

tillfredsställande beskaffenhet; samt

c) att lokalen skall vara försedd med avlopp för spillvatten.

27 §.

Lokal, som avses i 26 §, bör icke användas till bostad eller annat för

yrkesverksamheten främmande ändamål.

28 §.

Envar, som är sysselsatt i sådan verksamhet som avses i 25 och 26 §§,

skall under arbetet iakttaga noggrann renlighet.

Redskap och övrig utrustning, som användas i verksamheten, skola hållas

rena och i gott stånd.

6 kap. Om vattenförsörjning och vattenundersökning m. m.

29 §.

Brunn, vars vatten användes till dryck, matlagning eller annan beredning

av livsmedel eller till rengöring av kärl eller redskap, som begagnas

vid beredning eller förvaring av livsmedel, skall vara belägen på betryggande

avstånd från anläggning, vilken kan menligt påverka vattnet.

Sådan brunn samt källa, vars vatten användes för nämnda ändamål, skola

vara överbyggda och böra i övrigt vara så inrättade, att dagvatten och orenlighet

förhindras intränga däri.

30 §.

Anläggning för uppfordring, rening, förvaring eller överföring av vatten

för ändamål, som i 29 § sägs, skall vara så anordnad och utförd samt skall

så underhållas och skötas, att vattnet icke röner menlig påverkan av betydelse

för dess användning.

31 §.

Vatten i brunn eller källa, som avses i 29 §, eller i anläggning, som i 30 §

sägs, eller vid allmänt vattenhämtningsställe i vattendrag, sjö eller annat

vattenområde må ej förorenas.

Vad nu sagts skall ej gälla, där åtgärden är medgiven enligt annan författning.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

32 §.

Vatten, som inom hälsovårdstätort genom allmän anläggning för vattenförsörjning

tillhandahålles för ändamål som i 29 § sägs, skall underkastas

fysikalisk-kemisk och bakteriologisk undersökning.

Länsstyrelsen äger förordna, att undersökning, som i första stycket sägs,

skall företagas jämväl beträffande allmän anläggning utom hälsovårdstätort.

Vidare äger länsstyrelsen förordna, att sådan undersökning skall

ske av vatten, som genom vattenledning, vilken ej ingår i allmän anläggning,

tillhandahålles till flera hushåll eller eljest i större omfattning. Innan

förordnande meddelas, skall länsstyrelsen bereda hälsovårdsnämnden samt

anläggningens eller ledningens ägare tillfälle att yttra sig i ärendet.

Det åligger ägare av anläggning och ledning, vars vatten skall undersökas,

att vidtaga erforderliga åtgärder för undersökningens utförande.

33 §.

Fysikalisk-kemisk undersökning skall verkställas minst en gång varje

år. Finnes anordning för rening av vattnet, skall undersökningen omfatta

såväl det renade vattnet som råvattnet.

Medicinalstyrelsen äger på ansökan medgiva förlängning av tiden mellan

undersökningarna till tre år.

Utvisar undersökning, att vattnet är mindre tjänligt för sitt ändamål, må

hälsovårdsnämnden förordna, att undersökning skall verkställas oftare än

nu sagts.

34 §.

Bakteriologisk undersökning skall äga rum

vid anläggning, vari tillgodogöres ytvatten, minst en gång i veckan, därest

genom anläggningen tillhandahålles vatten åt minst 4 000 personer, och

eljest minst en gång i månaden samt

vid anläggning, vari tillgodogöres grundvatten, minst en gång i månaden,

därest genom anläggningen tillhandahålles vatten åt minst 4 000 personer,

och eljest minst en gång var tredje månad.

Finnes anordning för rening av vattnet, skall vad nu sagts gälla allenast

det renade vattnet. Råvattnet skall emellertid i sådant fall undersökas

vid anläggning, vari tillgodogöres ytvatten, minst fyra gånger varje år

samt

vid anläggning, vari tillgodogöres grundvatten, minst en gång varje år.

Medicinalstyrelsen äger på ansökan medgiva förlängning av tiden mellan

undersökningarna.

Utvisar undersökning, att vattnet är mindre tjänligt för sitt ändamål, må

hälsovårdsnämnden förordna, att undersökning skall verkställas oftare än

nu sagts. I fråga om undersökning vid anläggning utan anordning för rening

av vattnet må förordnandet ej återkallas, förrän två på varandra följande

undersökningar utvisat, att vattnet åter är tjänligt för sitt ändamål.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

11

Vid tillämpningen av första stycket i denna paragraf skall antalet personer

beräknas efter det genomsnittliga antal, som under nästföregående

kalenderår tillhandahöllos vatten genom anläggningen.

35 §.

Fysikalisk-kemisk undersökning må utföras allenast av statens institut

för folkhälsan och av den, som medicinalstyrelsen förklarat behörig därtill.

Bakteriologisk undersökning må utföras allenast av statens institut för

folkhälsan, av statens bakteriologiska laboratorium och av den, som medicinalstyrelsen

förklarat behörig därtill.

Närmare föreskrifter om förvärv av kompetens för fysikalisk-kemisk och

bakteriologisk undersökning samt taxa för dylik undersökning fastställas

av Konungen.

36 §.

Den som utfört undersökning enligt 33 eller 34 § har att däröver omedelbart

upprätta protokoll och tillställa hälsovårdsnämnden avskrift därav i två

exemplar. Ena exemplaret skall av nämnden utan dröjsmål tillställas förste

provinsialläkaren eller förste stadsläkaren.

37 §.

Den som är eller kan antagas vara behäftad med sjukdom eller smitta,

vilken genom vatten kan överföras till andra människor, må icke vara

sysselsatt med arbete vid anläggning för rening av vatten, avsett för ändamål

som i 29 § sägs.

Finnes skäl att antaga, att den, som är sysselsatt med arbete vid sådan

anläggning, är behäftad med sjukdom eller smitta, som i nästföregående

stycke sägs, är han skyldig att efter anmodan av hälsovårdsnämnden på

kommunens bekostnad undergå läkarundersökning.

7 kap. Om avledande av flytande orenlighet m. m.

38 §.

Hälsovårdsnämnd skall tillse, att erforderliga och skäliga åtgärder vidtagas

för att motverka vattenförorening inom kommunen.

39 §.

För avledande av spillvatten och annan flytande orenlighet och av dagvatten

samt för rening av avloppsvatten skola vidtagas de anordningar och

åtgärder, som skäligen finnas påkallade till undvikande av sanitär olägenhet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

40 §.

Inom hälsovårdstätort skall urin, diskvatten och annan flytande orenlighet,

som lätt kan övergå i förruttnelse, avledas i sluten avloppsledning,

såvida icke hälsovårdsnämnden annat medgiver.

41 §.

Avloppsanläggning skall vara så anordnad och inrättad samt skall så

underhållas och skötas, att sanitär olägenhet ej uppstår.

42 §.

Före påbörjandet av sluten avloppsledning, som ej är avsedd att allenast

föra avloppsvattnet till allmän avloppsanläggning, skall skriftlig anmälan

göras till hälsovårdsnämnden. Vid anmälan skola fogas karta och beskrivning

över ledningen jämte därtill hörande anordningar, såframt ej dessa

handlingar eljest finnas tillgängliga för nämnden.

Angående skyldighet att göra anmälan till statens vatteninspektion före

påbörjandet av avloppsledning för visst ändamål och före utsläppandet i

vattendrag, sjö eller annat vattenområde av avloppsvatten av viss beskaffenhet

är särskilt stadgat.

8 kap. Om klosett och urinoar

43 §.

Inom eller i anslutning till byggnad, där människor uppehålla sig någon

längre tid av dygnet, skall finnas tillgång till klosetter och urinoarer i

erforderligt antal.

44 §.

Klosett och urinoar utomhus skola förläggas så att sanitär olägenhet ej

uppstår. De skola sålunda anordnas på betryggande avstånd från källa,

brunn och annat dylikt valtenhämtningsställe, från Iivsmedelslokal, varom

förmäles i 8 § livsmedelsstadgan, från vägg, varå finnes dörr, fönster eller

ventilationsöppning till bostad, samt från gata, väg och annan allmän

plats.

Inom byggnad belägen torrklosett eller urinoar må ej stå i omedelbar förbindelse

med boningsrum eller kök.

45 §.

Klosett och urinoar skola vara så anordnade och inredda samt skola så

underhållas och skötas, att sanitär olägenhet ej uppstår.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

13

Härvid skall särskilt iakttagas,

a) att de skola kunna erhålla nödig luftväxling och erforderlig belysning;

b) att golvet bör vara av sådan beskaffenhet, att det icke genomsläpper

eller uppsuger fuktighet; samt

c) att vattenklosett och, där så lämpligen kan ske, urinoar skola vara

försedda med sluten ledning, varigenom orenlighet och spolvatten avledes.

46 §.

Vattenklosett må icke anordnas utan tillstånd av hälsovårdsnämnden.

Länsstyrelsen äger dock beträffande visst område förordna, att vattenklosett

må anordnas utan sådant tillstånd.

Klosett och urinoar, som äro avsedda att upplåtas för begagnande mot

avgift, må ej anordnas utan tillstånd av hälsovårdsnämnden.

Ansökan om tillstånd skall avfattas skriftligen. Vid ansökan skall fogas

ritning över den avsedda anläggningen, såframt ej ritning eljest finnes tillgänglig

för nämnden.

9 kap. Om renhållning

47 §.

Vid bebyggelse förekommande orenlighet och avfall skall uppsamlas och

omedelbart bortforslas eller så förvaras, att sanitär olägenhet ej uppstår.

48 §.

I fråga om uppsamling och förvaring av sopor, köksavfall och annan

dylik orenlighet, som icke omedelbart bortforslas, skall gälla,

a) att köksavfall varje dag bör bortföras från bostadslägenhet;

b) att flytande ämnen icke må hällas i därför icke avsedda förvaringskärl

för sopor eller annan dylik behållare; samt

c) att sopnedkast och soprum ävensom annan plats, där sopor och avfall

förvaras, skola vara ändamålsenligt anordnade och inredda samt skola

jämte kärl och annan behållare tillfredsställande underhållas och skötas.

49 §.

Inom hälsovårdstätort skall i fråga om anordningar för förvaring av sopor,

köksavfall och annan dylik orenlighet, som icke omedelbart bortforslas,

gälla,

a) att kärl och andra behållare skola finnas tillgängliga i erforderligt

antal samt skola vara täta och, i den mån så är påkallat för deras tömning,

lätt flyttbara;

b) att de utomhus skola vara uppställda antingen på tätt, högre än

angränsande marks yta liggande underlag eller ock i särskilt utrymme med

tättslutande och högre än angränsande marks yta liggande lock; samt

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

c) att kärl och annan behållare, som icke användas i sopnedkast eller

äro uppställda i särskilt utrymme under angränsande marks yta, skola vara

försedda med tättslutande lock.

Orenlighet, som avses i nästföregående stycke, må icke i avvaktan på

bortforsling förvaras annorledes än i kärl, annan behållare eller särskilt

utrymme som där sägs.

50 §.

Inom hälsovårdstätort skola gård, portgång och annat dylikt, till byggnad

hörande yttre utrymme genom tjänliga renhållningsåtgärder hållas i snyggt

och vårdat skick.

För förvaring av uppsamlad orenlighet, som icke omedelbart bortforslas,

skall vad i 48 och 49 §§ sägs i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Om renhållning av allmän plats är särskilt stadgat.

51 §.

Orenlighet och avfall inom hälsovårdstätort skall bortforslas till allmän

avstjälpningsplats eller allmän destruktionsanläggning eller på annat sätt

så omhändertagas, att sanitär olägenhet ej uppstår.

52 §.

Vid forsling av orenlighet och avfall skall så förfaras, att sanitär olägenhet

icke uppstår. I den mån så påkallas av orenlighetens och avfallets art,

skall för forslingen användas tätt fordon eller kärl, som hålles övertäckt.

53 §.

Allmän avstjälpningsplats och allmän destruktionsanläggning skola vara

så belägna och anordnade samt skola så underhållas och skötas, att sanitär

olägenhet icke uppstår.

Vid allmän avstjälpningsplats inom hälsovårdstätort skall anordnas fortlöpande

tillsyn.

10 kap. Om åtgärder mot ohyra, råttor och möss

54 §.

Bostad samt i 23 och 24 §§, 25 § första stycket och 26 § angivna inrättningar

och lokaler skola hållas fria från ohyra.

55 §.

Inom kommun eller del därav skola, så ofta förhållandena föranleda

därtill, vidtagas åtgärder till bekämpande av råttor och möss.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

56 §.

Byggnad, som inrymmer boningsrum, skall vara försedd med lämpliga

anordningar för utestängande av råttor och möss.

Inom byggnad och därtill hörande tomt eller gårdsområde skola därjämte

vidtagas de ytterligare åtgärder, som utöver vad i 55 § sägs erfordras till

bekämpande av råttor och möss.

11 kap. Om hållande av djur

57 §.

Husdjur och andra djur, som hållas i fångenskap, skola så förvaras och

skötas, att sanitär olägenhet ej uppstår.

58 §.

Byggnad, som inrymmer stall, ladugård eller annat dylikt förvaringsrum

för djur, ävensom gödselstad eller annan upplagsplats för djurspillning skola

vara så anordnade och inredda samt skola så underhållas och skötas, att

sanitär olägenhet ej uppstår.

Byggnad och upplagsplats, som i första stycket sägs, skola ligga på betryggande

avstånd från källa, brunn och annat dylikt vattenhämtningsställe,

från livsmedelslokal, varom förmäles i 8 § livsmedelsstadgan, samt

såvitt angår hälsovårdstätort, från gata, väg och annan allmän plats ävensom

från bostad.

För hälsovårdstätort skall därutöver gälla,

a) att byggnad, som i första stycket sägs, bör vara försedd med sluten

ledning för avledande av flytande orenlighet; samt

b) att golv i förvaringsrum för djur samt golv och väggar i upplagsplats

för djurspillning skola vara så inrättade, att flytande orenlighet icke utrinner

därifrån eller nedtränger i marken.

59 §.

Inom hälsovårdstätort skall den fasta orenligheten från stall, ladugård

och annat dylikt förvaringsrum för djur efter uppsamling förvaras å upplagsplats

av sådan beskaffenhet, som angives i 58 § tredje stycket punkten b).

Den flytande orenligheten skall, om den icke avledes genom avloppsledning,

uppsamlas medelst torvströ eller annat tjänligt ämne och förvaras tillsammans

med den fasta orenligheten.

60 §.

Utöver vad i 58 och 59 §§ angives skall för ladugård gälla, att densamma

skall vara så anordnad och inredd samt skall så underhållas och skötas,

att den kan anses lämplig för sitt ändamål och fyller de skäliga hygieniska

krav, som betingas av mjölkproduktionen.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr B i 6 år 1958

Härvid skall särskilt iakttagas,

a) att rum, vari mjölkkor hållas, skall erhålla erforderligt ljus samt vara

försett med lämplig anordning för luftväxling ävensom hava lätt tillgång till

vatten i erforderlig mängd och av tillfredsställande beskaffenhet;

b) att i sådant rum eller i mjölkkammare eller annat förvaringsrum för

mjölk icke må förvaras vara eller ämne, som kan antagas bibringa mjölken

främmande lukt eller smak eller eljest göra denna otjänlig till människoföda;

samt

c) att redskap, förvaringskärl och andra tillbehör vid mjölkningen och

mjölkens omhändertagande skola hållas rena och i gott stånd.

61 §.

Före anordnandet inom hälsovårdstätort av stall, ladugård eller annat

dylikt förvaringsrum för djur, av gård för hållande av pälsdjur eller hundar

eller av upplagsplats för djurspillning skall skriftlig anmälan göras till

hälsovårdsnämnden. Vid anmälan skola fogas beskrivning och ritning över

den tillämnade anläggningen, såframt ej dessa handlingar eljest finnas

tillgängliga för nämnden.

12 kap. Om anläggning och upplag för industriell verksamhet m. m.

62 §.

Anläggning för industri, hantverk eller annan näring samt upplag av varor

eller avfall skola vara så anordnade och inrättade samt skola så underhållas,

drivas och skötas, att de ej medföra sanitär olägenhet.

63 §.

Följande anläggningar och upplag må ej utan tillstånd av hälsovårdsnämnden

anordnas eller inrättas och ej heller så förändras med avseende

å utförande eller driftsätt, att därav kan följa ökad sanitär olägenhet,

nämligen

1. fabrik, där djurämnen brännas eller underkastas torrdestillation, 2.

fabrik för bearbetning av tjära eller gasvatten eller för tillverkning av animaliska

gödningsämnen, fosfor, saltsyra, salpetersyra, soda, superfosfat, svavelsyra,

betsocker eller ättiksyra, 3. benkvarn, 4. färgeri, 5. färgfabrik, 6.

garveri, 7. gasverk, 8. glasbruk eller kakelfabrik, i vilka arsenik begagnas vid

tillverkningen, 9. kalkugn, 10. koksugn, 11. limkokeri, 12. masugn, 13. pudrettfabrik,

14. anläggning för skinnberedning, 15. slakteri, vilket icke är

underkastat bestämmelserna i 9 § 1—4 mom. livsmedelsstadgan, 16. stearinfabrik,

17. stärkelsefabrik, 18. sulfatcellulosafabrik, 19. talgsjuderi, 20.

trankokeri, 21. ugn eller annan anläggning för röstning av arsenik- eller

svavelhaltig malm eller 22. upplag av ben, sill, lump, råa hudar eller

pudrett.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj. ts proposition nr B A6 år 1958

64 §.

Ansökan om tillstånd, som i 63 § sägs, skall avfattas skriftligen. Vid ansökan

skall fogas uppgift om de anordningar, som äro avsedda att vidtagas

till förhindrande av sanitär olägenhet.

13 kap. Om hälsovårdsordning

65 §.

De ytterligare föreskrifter avseende allmänna hälsovården, som för kommun

eller del därav finnas erforderliga utöver denna stadga, meddelas i lokal

hälsovårdsordning.

Sådan föreskrift må icke avse förhållande, som reglerats genom annan

allmän författning än denna stadga. Vid meddelande av föreskrift skall tillses,

att därigenom icke lägges onödigt tvång på allmänheten eller eljest göres

obefogad inskränkning i den enskildes frihet.

66 §.

I lokal hälsovårdsordning må föreskrivas, att de i denna stadga för hälsovårdstätorL

meddelade särskilda bestämmelserna skola gälla utom hälsovårdstätort.

Genom föreskrift i lokal hälsovårdsordning må hälsovårdsnämnd bemyndigas

att medgiva undantag från de i denna stadga för hälsovårdstätort meddelade

särskilda bestämmelserna ävensom från föreskrifterna i hälsovårdsordningen.

67 §.

Till ledning för utarbetande av lokal hälsovårdsordning fastställer Konungen

en normalhälsovårdsordning.

Föreskrift i lokal hälsovårdsordning må icke utan särskilda skäl innebära

väsentlig avvikelse från motsvarande bestämmelse i normalhälsovårdsordningen.

68 §.

Lokal hälsovårdsordning antages av kommunens fullmäktige på förslag

av hälsovårdsnämnden eller efter dess hörande. Finner länsstyrelsen lokal

hälsovårdsordning påkallad, har länsstyrelsen att göra anmälan därom till

fullmäktige.

Fullmäktiges beslut om antagande av lokal hälsovårdsordning skall underställas

länsstyrelsens prövning. Vägras fastställelse, skola skälen därtill angivas.

Underlåta fullmäktige att antaga lokal hälsovårdsordning av innehåll,

som länsstyrelsen finner erforderligt, äger länsstyrelsen förordna i ämnet

men skall i så fall underställa sitt beslut Konungens prövning.

Vad här stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om ändring

eller upphävande av lokal hälsovårdsordning.

2 — Bilmng till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr B A6

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr B 46 år 1958

69 §.

Då lokal hälsovårdsordning eller ändring eller upphävande därav fastställts,

skall länsstyrelsen på kommunens bekostnad ofördröjligen införa

beslutet i länskungörelserna.

Det åligger kommunens styrelse att ombesörja, att kungörelse om beslutet

anslås och införes i den eller de tidningar, där kommunala meddelanden intagas,

samt att tryckta exemplar av hälsovårdsordningen finnas att tillgå för

allmänheten.

14 kap. Om hälsovårdskontroll

70 §.

För särskilda fall äger hälsovårdsnämnd meddela de föreskrifter, som

utöver denna stadga och lokal hälsovårdsordning finnas erforderliga till

undvikande av sanitär olägenhet vid viss verksamhet eller i samband med

utnyttjandet av plats och lokal, till vilka allmänheten äger tillträde. Vid

meddelande av föreskrifter skall iakttagas vad i 65 § andra stycket sägs.

Visar sig behov föreligga av allmänna föreskrifter i sådant eller annat

hänseende, skall nämnden göra anmälan därom till kommunens fullmäktige.

71 §.

Hälsovårdsnämnd äger till förebyggande eller undanröjande av sanitär

olägenhet meddela

a) föreläggande att inom viss tid vidtaga åtgärd för undanröjande av

bristfällighet;

b) förbud mot att använda lägenhet eller lokal för avsett ändamål, intill

dess förekommande bristfällighet undanröjts;

c) förbud mot att lägenhet bebos av mer än visst antal personer eller av

minderårig eller under viss årstid;

d) förbud mot bad utomhus å viss plats;

e) förbud mot att hämta is å viss plats samt mot att till kommunen

införa is, som upptagits å viss plats utom kommunen;

f) förbud mot att använda avloppsledning, klosett och urinoar;

g) förbud mot att hålla djur; samt

h) förbud tills vidare mot verksamhet vid anläggning för industri, hantverk

och annan näring, dock allenast om av nämnden anbefalld åtgärd

till undanröjande av svår sanitär olägenhet icke vidtagits inom förelagd

tid.

Befinnes vatten i anläggning för vattenförsörjning otjänligt för ändamål,

som angives i 29 § första stycket, och kan vattnets användande medföra uppenbar

hälsofara, äger hälsovårdsnämnd efter samråd med brandmyndigheten

meddela föreläggande att avstänga tillförseln av vattnet. Är vatten vid visst

vattenhämtningsställe av beskaffenhet, som nu sagts, må hälsovårdsnämnd

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958 19

meddela förbud mot att där hämta vatten. Hälsovårdsnämnd äger ock meddela

förbud mot att använda vatten utan kokning.

72 §.

Utöver vad i 71 § sägs äger hälsovårdsnämnd antingen omedelbart eller

efter föregångna råd eller uppmaningar och skäligt anstånd meddela föreläggande

och förbud, som finnas erforderliga för efterlevnaden av denna

stadga, lokal hälsovårdsordning eller av nämnden jämlikt 70 § meddelad

föreskrift.

73 §.

Föreläggande och förbud må allt efter omständigheterna riktas mot ägare

eller nyttjanderättshavare av berörd egendom eller ock mot bådadera.

Vid meddelande av föreläggande eller förbud gentemot ägare av byggnad,

anläggning eller upplag må hälsovårdsnämnd ålägga ägaren att vid försäljning

omedelbart meddela nämnden uppgift om den nye ägarens namn

och adress.

74 §.

Innan hälsovårdsnämnd meddelar föreläggande eller förbud avseende

åtgärd av byggnadsteknisk art, skall byggnadsnämnden beredas tillfälle att

yttra sig.

75 §.

Hälsovårdsnämnd äger föreskriva vite för underlåtenhet att ställa sig av

nämnden meddelat föreläggande eller förbud till efterrättelse.

Underlåter någon att utföra arbete eller vidtaga åtgärd, som åligger honom

jämlikt denna stadga, lokal hälsovårdsordning eller av hälsovårdsnämnd

jämlikt 70 § meddelad föreskrift, och fullgör han icke genast eller inom

föreskriven tid efter därom av nämnden erhållen tillsägelse vad han försummat,

eller kan han icke anträffas med sådan tillsägelse, äger nämnden

låta på den försumliges bekostnad verkställa arbetet eller åtgärden.

76 §.

Inom hälsovårdstätort skall genom hälsovårdsnämndens försorg utföras

regelbundet återkommande besiktning av bostäder, av samlingslokaler, som

icke stå under särskild tillsyn i hälsovårdshänseende av annan myndighet,

samt av lokaler, som avses i 24—26 §§.

77 §.

Finner hälsovårdsnämnd, att orsaken till sanitär olägenhet inom kommunen

är att söka i annan kommun, skall nämnden göra hänvändelse till hälsovårdsnämnden

i den andra kommunen om vidtagande av erforderliga åtgärder

till undanröjande av olägenheten. Kvarstår olägenheten, skall anmälan

om förhållandet göras till länsstyrelsen.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

78 §.

Hälsovårdsnämnd äger för fullgörande av sin verksamhet till inställelse

inför nämnden kalla envar, som bor eller eljest uppehåller sig inom kommunen.

Kallelse skall innehålla uppgift om anledningen till densamma.

I kallelse må föreskrivas vite.

Uteblir den kallade och kan nämnden icke på förhandenvarande skäl

avgöra ärendet, må nämnden utfärda ny kallelse med förhöjt vite.

79 §.

Kallelse att vid vite inställa sig inför nämnden skall delgivas skriftligen

mot bevis.

80 §.

Det åligger polismyndighet att lämna hälsovårdsnämnden biträde och

erforderlig handräckning.

81 §.

Vid sin tillsyn över alt kommuner, hälsovårdsnämnder och särskilda befattningshavare

fullgöra sina åligganden i avseende å allmänna hälsovården

äger länsstyrelse förelägga vite.

82 §.

Den som har att utöva tillsyn över allmänna hälsovården skall, när helst

han så påfordrar, för fullgörande av tillsynen äga tillträde till lokal och

område ävensom rätt att där företaga undersökning, vartill hans tjänsteåligganden

giva anledning. Handräckning av polismyndigheten må begäras

om tillträde vägras utan godtagbart skäl. Tillsynen skall utövas på

sådant sätt, att den vållar minsta möjliga olägenhet för allmänheten.

Den som har eller haft att utöva tillsyn eller anlitats som biträde vid

tillsynsverksamhetens utövande må ej röja eller obehörigen utnyttja yrkeshemlighet,

som därigenom blivit känd för honom, och ej heller, där det

ej kan anses påkallat i tjänstens intresse, yppa annat förhållande, vilket

sålunda blivit honom kunnigt.

15 kap, Om ansvar och besvär

83 §.

Med dagsböter straffes, om ej gärningen är belagd med straff i annan författning,

1) den som bryter mot bestämmelsen i 20 § andra stycket;

2) den som bryter mot bestämmelsen i 31 §;

3) den som underlåter att fullgöra vad som åligger honom jämlikt 32 §

tredje stycket;

4) den som sysselsätter annan med arbete i strid mot bestämmelsen

i 37 § första stycket;

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

5) den som bryter mot bestämmelsen i 40 § eller eftersätter honom jämlikt

42 § första stycket åliggande anmälningsskyldighet;

6) den som anordnar klosett eller urinoar i strid mot någon av bestämmelserna

i 46 § första och andra styckena;

7) den som bryter mot någon av bestämmelserna i 48 § punkten b), 51 §

och 52 §;

8) innehavare av stall, ladugård och annat dylikt förvaringsrum för

djur, vilken bryter mot någon av bestämmelserna i 59 § samt 60 § andra

stycket punkterna b) och c);

9) den som eftersätter honom jämlikt 61 § åliggande anmälningsskyldighet;

samt

10) den som utan tillstånd av hälsovårdsnämnden anordnar eller inrättar

anläggning eller upplag, som i 63 § sägs.

84 §.

Bryter någon mot bestämmelse i lokal hälsovårdsordning och skall förseelsen

föranleda ansvar, eller underlåter någon att ställa sig till efterrättelse

föreskrift, som meddelats med stöd av 70 §, straffes med böter, högst trehundra

kronor. Har förseelsen avsett åliggande av större vikt eller har därigenom

förorsakats avsevärd skada eller olägenhet, skola dagsböter ådömas.

85 §.

Bryter någon mot bestämmelserna i 82 § andra stycket, straffes med dagsböter

eller fängelse.

Förseelsen må av allmän åklagare åtalas allenast efter angivelse av målsäganden.

86 §.

Mot beslut, som myndighet meddelat på grund av denna stadga eller lokal

hälsovårdsordning, må anföras besvär, om beslutet fattats av länsstyrelse hos

Konungen och eljest hos länsstyrelsen.

Myndighet äger i sitt beslut förordna, att det skall lända till efterrättelse

utan hinder av förd klagan.

16 kap. Övergångsbestämmelser

87 §.

Denna stadga träder i kraft den 1 januari 1960.

Genom stadgan upphävas

hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566),

förordningen den 19 juli 1941 (nr 654) om kontroll av vattenledningsvatten,

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

35 § allmänna ordningsstadgan den 14 december 1956 (nr 617),

så ock vad i övrigt finnes i allmän författning eller i föreskrift, som utfärdats

med stöd av hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919, stridande mot bestämmelserna

i denna stadga.

Där i allmän författning eller eljest förekommer hänvisning till föreskrift,

som ersatts genom bestämmelse i denna stadga, skall den bestämmelsen i

stället tillämpas. Härvid skall gälla, att vad om hälsovårdsområde sägs skall

avse kommun, att vad som sägs om område, där hälsovårdsstadgans bestämmelser

för stad gälla, skall avse område, där denna stadgas särskilda bestämmelser

för hälsovårdstätort äga tillämpning, samt att vad som sägs om

område, där hälsovårdsstadgans bestämmelser för landet gälla, skall avse

område, där nämnda särskilda bestämmelser icke äga tillämpning.

88 §.

Tjänstgöringstiden för ledamöter och suppleanter i särskild hälsovårdsnämnd,

vilka valts med tillämpning av äldre bestämmelser, skall upphöra

med utgången av år 1959. Nya val i enlighet med denna stadga skola äga rum

år 1959.

89 §.

Den som vid denna stadgas ikraftträdande innehar befattning som heltidsanställd

tillsyningsman för allmänna hälsovården eller hälsovårdskonsulent

må utan hinder av vad i 14 § andra stycket sägs antagas till hälsovårdsinspektör.

90 §.

Vad i denna stadga föreskrives angående antagande av lokal hälsovårdsordning

skall äga tillämpning redan före den 1 januari 1960, dock att sådan

hälsovårdsordning ej må träda i kraft förrän nämnda dag.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr B 46 år 1958

23

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Regenten, Hertigen av Halland i statsrådet å

Stockholms slott den 11 oktober 1958.

Nä i-va rande:

Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell,

Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson,

ap Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om ny hälsovårdsstadga

m. m. samt anför därvid följande.

I. Inledning

Vårt lands första hälsovårdsförfattning i mer modern bemärkelse utgjorde

den hälsovårdsstadga, som antogs den 25 september 1874 och som

trädde i kraft den 1 januari 1875. Denna omfattade fyra avdelningar, vilka

innehöll bestämmelser om hälsovårdsstyrelse i stad, om allmänna hälsovården

i stad, om hälsovårdsstyrelse och allmänna hälsovården på landet

samt om farsoter och smittsamma sjukdomar. År 1909 tillsattes en kommitté

med uppgift att omarbeta 1874 års hälsovårdsstadga. Kommittén

framlade år 1915 ett betänkande, vilket ligger till grund för den nu gällande

hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566). Denna trädde i kraft

den 1 januari 1920.

1919 års hälsovårdsstadga har undergått åtskilliga ändringar. Så t. ex.

skärptes år 1936 stadgans bestämmelser om bostad, och år 1951 överfördes

till en särskild livsmedelsstadga hälsovårdsstadgans bestämmelser om

livsmedel och livsmedelslokaler in. m.

Under den nuvarande hälsovårdsstadgans giltighetstid har emellertid i

olika sammanhang framkommit önskemål om även andra ändringar av

hälsovårdsstadgans bestämmelser. Härvid har särskilt påtalats att stadgans

uppdelning av bestämmelserna i sådana för stad och därmed jämställda

samhällen, å ena, samt för landsbygden, å andra sidan, icke längre vore tillfredsställande,

främst därför att behov av skärpta hälsovårdsföreskrifter

för landsbygden uppkommit. Vidare har påyrkats en översyn av hälsovårdsstadgans

bestämmelser om hälsovårdsnämndernas befattning med byggnadstekniska

frågor. Även i åtskilliga andra hänseenden har krav på ändringar

framförts.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 ur 1958

Behovet av ändrade bestämmelser har uppmärksammats jämväl av riksdagen

och i skrivelse den 11 maj 1948, nr 195, har riksdagen i anledning

av väckt motion hemställt om en allsidig översyn av hälsovårdsstadgan.

I enlighet med Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallades därför den 8

oktober 1948 särskilda sakkunniga för att biträda med utredning angående

översyn av 1919 års hälsovårdsstadga och därmed sammanhängande spörsmål.

De sakkunniga,1 vilka antog benämningen 1948 års hälsovårdsstadgekommitté,

har den 26 oktober 1953 avlämnat betänkande med förslag till

ny hälsovårdsstadga m. m. (SOU 1953: 31).

Den nya hälsovårdsstadgan föreslås skola gälla för hela riket utan skillnad

mellan stad och landsbygd. Bestämmelser av mera skärpt innehåll skall

emellertid gälla inom de tätare befolkade områden, beträffande vilka länsstyrelserna

förordnar att de skall utgöra s. k. hälsovårdstätorter. Till skillnad

mot vad nu är fallet skall vidare enligt förslaget i varje kommun finnas

en särskild hälsovårdsnämnd. För att hälsovårdsnämnderna skall tillgodoföras

ökad sakkunskap föreslås bl. a., att varje kommun med över 10 000

invånare skall ha minst en heltidsanställd hälsovårdsinspektör samt att

varje landsting skall anställa en eller flera hälsovårdskonsulenter. De

ämnesområden, som regleras i förslaget, är i huvudsak desamma som i den

nu gällande hälsovårdsstadgan. Särskilda bestämmelser föreslås dock beträffande

hotell och pensionat, friluftsbad och badinrättningar samt frisérsalonger

och andra lokaler för hygienisk behandling. I stadgeförslaget har

även inarbetats bl. a. förordningen den 19 juli 1941 om kontroll av vattenledningsvatten.

Såsom komplement till hälsovårdsstadgans bestämmelser

skall enligt förslaget bl. a. medicinalstyrelsen i vissa avseenden äga utfärda

för hela riket bindande föreskrifter. I övriga hänseenden skall sådana

kompletterande föreskrifter kunna intagas i lokala hälsovårdsordningar.

Kommittén har jämväl framlagt förslag till normalhälsovårdsordning. —

Kommitténs förslag är enhälligt.

Över kommitténs förslag har efter remiss yttranden avgivits av kommerskollegium

(med bifogande av yttranden från sprängämnesinspektionen,

Stockholms handelskammare, handelskamrarna i Göteborg och Gävle samt

Skånes handelskammare, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation

samt Sveriges kemiska industrikontor), medicinalstyrelsen, veterinärstyrelsen,

byggnadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

arbetarskyddsstyrelsen (med bifogande av yttranden från yrkesinspektörerna),

lantbruksstyrelsen, styrelsen för statens institut för folkhälsan, sty
-

1 Numera generaldirektören G.Y. Samuelsson, ordförande, medicinalrådet R. K. Bergman,

ledamoten av riksdagens andra kammare, lantarbetaren E. F. V. Eriksson, hälsovårdskonsulenten

W. Jansson, ledamoten av riksdagens andra kammare, godsägare G. E. Nilsson, förste provinsialläkaren

T. G. R. Sandqvist och byggnadsingenjören E. Wohlin.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

25

relsen för statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader, överståthållarämbetet

och samtliga länsstyrelser (med bifogande av yttranden från städer,

köpingar, municipalsamhällen och landskommuner, förste provinsialläkare,

länsveterinärer, hälsovårdskonsulenter, hälsovårdsförbund och hälsovårdsnämnder),

försvarets sjukvårdsstyrelse (med bifogande av yttranden från

chefen för försvarsstaben, armé-, marin- och flygöverläkarna samt stabsläkarna

vid militärbefäls- och marindistriktsstaberna), 1951 års byggnadsutredning,

statens folkbadsutredning, svenska stadsförbundet, svenska

landskommunernas förbund, svenska landstingsförbundet, samarbetskommittén

för hälsovårdsnämnderna i rikets större städer, föreningen för allmän

hälsovård, svenska läkaresällskapet, Sveriges veterinärförbund, svenska

länsveterinärföreningen, svenska stadsveterinärföreningen, svenska veterinärföreningen

för kött- och mjölkhygien, svenska distriktsveterinärföreningen,

svenska hälsovårdstjänstemannaförbundet, svensk sjuksköterskeförening,

svenska kommunal-tekniska föreningen, Sveriges fastighetsägareförbund,

hyresgästernas riksförbund, svenska frisörföreningen, Sveriges

industriförbund, Sveriges lantbruksförbund, riksförbundet landsbygdens

folk, svenska mejeriernas riksförening, Sveriges hotell- och restaurantförbund,

Sveriges köpmannaförbund, kooperativa förbundet, svenska arbetsgivareföreningen,

svenska lantarbetsgivareföreningen, landsorganisationen

i Sverige, svenska värme- och sanitetstekniska föreningen, varudeklarationsnämnden,

Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Sveriges läkarförbund,

hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund

u. p. a., svenska petroleuminstitutet, föreningen för vattenhygien och

distriktsingenjörers förening. Därjämte har svenska pastoratens riksförbund

i skrivelse den 27 augusti 1956 till chefen för inrikesdepartementet

framfört synpunkter på kommitténs förslag.

Vidare har dels riksdagen hemställt, i skrivelse den 21 mars 1953, att en

i andra kammaren väckt motion nr 403 angående tillsyn över skogsförläggningar

måtte övervägas vid översynen av 1919 års hälsovårdsstadga, och i

skrivelse den 18 mars 1955, att sådan ändring i hälsovårdsstadgan måtte

övervägas att i vissa fall skyldighet införes för fastighetsägare att till hälsovårdsnämnd

uppge ny ägare av fastigheten dels ock riksdagens justitieombudsman

i skrivelse den 27 november 1957 framhållit behovet av översyn

av lokala föreskrifter rörande vatten och avlopp. Slutligen har dels Hälsingborgs

hyresgästförening i framställning den 15 november 1954 hemställt

om liknande ändring av hälsovårdsstadgan som den i riksdagens

skrivelse den 18 mars 1955 angivna, dels föreningen Sveriges kyrkogårdsföreståndare

i skrivelse den 25 augusti 1956 anhållit om kodifiering av

lagstiftning om gravrätt in. in. dels ock förste provinsialläkaren i Kronobergs

län i skrivelse den 3 mars 1958 hemställt om utredning angående

bestämmelser rörande brunnars byggnad och skötsel.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

Sedan tillkomsten av 1919 års hälsovårdsstadga har det svenska samhället

undergått en genomgripande utveckling, som medfört att stadgans

bestämmelser kommit att framstå som delvis föråldrade och i vissa avseenden

icke lämpade som grundval för samhällets hälsovårdande verksamhet.

Här må endast erinras om att den höjda levnadsstandarden och

kraven på förbättrad hygien gjort att åtskilliga av stadgans materiella

bestämmelser nu förefaller alltför obestämda samtidigt som den tilltagande

tätortsbebyggelsen, kommunikationernas intensifiering och industrialiseringen

medfört risker för sanitär olägenhet, som icke kan bemästras med de

gällande materiella bestämmelserna. Ett hygieniskt missförhållande, som

förr ofta hade ett lokalt begränsat verkningsområde, kan nu lätt få t. o. in.

riksomfattande konsekvenser. Det föreligger därför ett obestridligt och oavvisligt

behov av en omarbetning av bestämmelserna om hälsovården, och

denna omarbetning blir så omfattande att den bör resultera i en helt ny hälsovårdsstadga.

De materiella hälsovårdsbestämmelserna i den nya hälsovårdsstadgan bör

i huvudsak vara enhetliga för hela riket, vilket innebär en betydelsefull förbättring

för landsbygdens del t. ex. i fråga om renhållning. Detta kan dock

ej ske genom att låta de nuvarande bestämmelserna för stad bli tillämpliga

för riket i dess helhet, utan dessa bestämmelser måste omarbetas och

moderniseras. Vidare bör bestämmelser givas för vissa lokaler m. in., som

nu icke behandlas i stadgan, såsom hotell och pensionat, badinrättningar och

frisersalonger samt ladugårdar i deras egenskap av livsmedel slokaler.

För att kunna tillgodose de ökade kraven ur sanitär synpunkt torde det

vara angeläget att förbättra hälsovårdsorganisationen. Det måste vara väl

så betydelsefullt att ge hälsovårdsmyndigheterna en starkare ställning och

större resurser som att skärpa de materiella hälsovårdsbestämmelserna, om

man vill åstadkomma ett bättre resultat av samhällets verksamhet för allmänna

hälsovården. I departementsförslaget ingår också bestämmelser om

en utbyggnad av hälsovårdsorganisationen.

Jag anhåller nu att till närmare behandling få upptaga frågan om ny

hälsovårdsstadga m. in. och vill då börja med att lämna en översikt av gällande

hälsovårdsbestämmelser för att därefter behandla vissa huvudfrågor

innan jag närmare går in på de särskilda bestämmelserna. II.

II. Huvuddragen av gällande hälsovårdsbestämmelser

De bestämmelser som för närvarande reglerar allmänna hälsovården

återfinnes ej blott i 1919 års hälsovårdsstadga och de tillämpningsföreskrifter

av olika slag som ansluter sig till denna. Vid sidan härav finnes

nämligen föreskrifter av allmän hälsovårdskaraktär i åtskilliga andra författningar.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr B i6 år 1958

Hälsovårdsstadgan är uppdelad i tre kapitel. Det första innehåller bestämmelser

om allmänna hälsovården i stad, det andra om allmänna hälsovården

på landet samt det tredje för hela landet gemensamma bestämmelser.

Hälsovårdsföreskrifterna för stad avser endast stadsplanelagt område.

Genom beslut i särskild ordning kan emellertid föreskrivas att område i

stad, beläget utanför det stadsplanelagda, skall i avseende å allmänna

hälsovården betraktas såsom planlagt område. Vidare kan förordnas att

stadgans bestämmelser för stad skall gälla även för köping, hamn, fiskeläge

eller annat ställe med större sammanträngd befolkning. Därest dylikt

område icke utgör hel kommun, äger Kungl. Maj:t enligt 79 § i 1953 års

kommunallag där särskilda skäl föreligger förordna att sådant område skall

vara municipalsamhälle. Jämlikt tidigare gällande kommunallagstiftning

blev sådant område automatiskt municipalsamhälle.

Enligt hälsovårdsstadgan utgör varje kommun samt varje sådant område,

beträffande vilket särskilt förordnats att stadgans bestämmelse för stad

skall gälla, ett hälsovårdsområde. För varje hälsovårdsområde skall finnas

en hälsovårdsnämnd. Särskild hälsovårdsnämnd skall finnas i de hälsovårdsområden,

där hälsovårdsstadgans bestämmelser för stad gäller, samt

inom sådana hälsovårdsområden på landet, som har mer än 3 000 invånare.

Inom andra hälsovårdsområden på landet är tillsättandet av särskild hälsovårdsnämnd

icke obligatoriskt. Har särskild hälsovårdsnämnd ej tillsatts

fungerar kommunalnämnden såsom hälsovårdsnämnd.

De materiella bestämmelserna rörande stad och land i 1 och 2 kap.

hälsovårdsstadgan är i stor utsträckning grupperade under samma rubriker.

I båda kapitlen finnes sålunda under särskilda rubriker upptagna föreskrifter

om bostäder och samlingslokaler m. m., om vatten och is för hushållsbehov,

om avträden, om avloppsledning, om avstjälpningsplatser, om

åtgärder mot råttor och möss, om fabriker och näringar samt om begravningsplatser.

Dessa bestämmelser överensstämmer stundom helt, i andra

fall skiljer de sig åt endast i något enstaka avseende. Helt allmänt kan sägas

att där överensstämmelse icke föreligger mellan reglerna i 1 och 2 kap.

bestämmelserna i 2 kap. är mindre stränga och mera vagt utformade.

Emellertid finnes i 1 kap. vissa bestämmelser, som helt eller så gott som

helt saknar motsvarighet i 2 kap. Så är fallet med de tämligen utförliga

reglerna i 1 kap. om köksavfall och sopor, om flytande orenlighet, om stall,

fähus och svinhus, om hållandet av mindre djur samt om bortforsling av

orenlighet. 1 samhällen där 1 kap. hälsovårdsstadgan gäller är fortlöpande

bostadsinspektion obligatorisk. För landsbygdens del saknas däremot föreskrifter

därom.

Hälsovårdsnämnderna har att övervaka att hälsovårdsstadgans bestämmelser

efterleves samt alt i övrigt ägna uppmärksamhet och tillsyn åt allt

som kan inverka på allmänna hälsotillståndet inom hälsovårdsområdet. För

den närmare tillsynen skall i varje samhälle där 1 kap. hälsovårdsstadgan

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

gäller finnas en eller flera tillsyningsmän för allmänna hälsovården. På

landsbygden utövas kontrollen i allmänhet av hälsovårdsnämndens egna

ledamöter; någon skyldighet att anställa hälsovårdstillsyningsmän gäller

icke där. Förste provinsialläkare och andra tjänsteläkare samt distriktssköterskor

skall biträda med övervakningen i enlighet med för dem utfärdade

instruktioner. Även polismyndigheten skall lämna sitt biträde vid tillsynen

över ordningen med avseende å den allmänna hälsovården. Polismyndigheten

är också skyldig lämna hälsovårdsnämnden erforderlig handräckning.

Den närmaste kontrollen över att kommuner, hälsovårdsnämnder och

vederbörande läkare fullgör sina åligganden i avseende å allmänna hälsovården

åligger länsstyrelserna, för vilket ändamål länsstyrelserna äger att

där så finnes vara av nöden förelägga lämpliga viten. Högsta tillsynen över

allmänna hälsovården i riket tillkommer medicinalstyrelsen.

Hälsovårdsnämnderna skall verka för att de särskilda föreskrifter i hälsovårdsavseende

som kan befinnas erforderliga utöver stadgans bestämmelser

blir antagna. Sådana lokala föreskrifter, hälsovårdsanordningar, skall antagas

av fullmäktige och fastställas av länsstyrelsen.

I sin egenskap av högsta tillsynsmyndighet beträffande allmänna hälsovården

åligger det medicinalstyrelsen att till ledning för hälsovårdsnämnderna

meddela nödiga råd och anvisningar och detta har också skett i betydande

utsträckning. Sålunda har utfärdats bestämmelser angående bostäder

och samlingslokaler samt bostadsinspektion, rörande brunnar och

andra vattentäkter för vatten till dryck, matlagning och andra hushållsändamål

samt rörande åtgärder mot råttor och möss.

Vid sidan av de bestämmelser, som nu berörts, återfinnes föreskrifter rörande

allmänna hälsovården i ett flertal andra författningar, såsom lagen den

20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, vattenlagen

den 28 juni 1918, epidemilagen den 19 juni 1919, lagen den 11 maj

1934 angående köttbesiktning och slakthus, lagen den 12 april 1935 om bekämpande

av smittsamma husdjurssjukdomar (epizootilag), tuberkulosförordningen

den 31 mars 1939, förordningen den 19 juli 1941 om kontroll av

vattenledningsvatten, giftstadgan den 26 november 1943, kungörelsen den 26

november 1943 om begagnande av vissa gifter till förgörande av ohyra, lagen

den 19 maj 1944 om djurskydd, byggnadsstadgan den 30 juni 1947, arbetarskyddslagen

den 3 januari 1949, livsmedel sstadgan den 21 december 1951,

kungörelsen den 24 april 1953 om sanitär kontroll över den internationella

trafiken (karantänskungörelse), lagen den 27 november 1953 om hälso- och

sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden (krigssjukvårdslag),

kungörelsen den 25 mars 1955 om tillämpning av en mellan Sverige,

Danmark och Norge träffad överenskommelse rörande underlättande av den

sanitära kontrollen över trafiken mellan länderna, lagen den 3 juni 1955 om

allmänna vatten- och avloppsanläggningar, lagen den 6 april 1956 om åtgär
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

der mot vattenförorening från fartyg, lagen den 30 november 1956 om tillsyn

över vattendrag, sjöar och andra vattenområden, kungörelsen den 30 november

1956 om förprövning rörande åtgärder till motverkande av vattenförorening

in. m., strålskyddslagen den 14 mars 1958, kungörelsen den 21 mars

1958 om viss offentlig kontroll av fjäderfäslakterier samt lagen den 28 juli

1958 om ympning mot smittkoppor. Därjämte finnes ett flertal författningar

angående den militära allmänna hälsovården.

III. Vissa huvudfrågor i förslaget till ny hälso vårdsstadga

1. Differentiering av hälsovårdsstadgans bestämmelser efter bebyggelsetyper

Hälsovårdsstadgekommittén

Kommittén föreslår, att hälsovårdsstadgan skall upptaga för stadssamhällen

och landsbygd gemensamma materiella bestämmelser, men att vissa

strängare föreskrifter skall tillämpas inom de områden som förklarats vara

hälsovårdstätorter. Kommittén anför härom bl. a. följande.

För 1919 års hälsovårdsstadga är utmärkande, att den har särskilda bestämmelser

för stad (stadsplanelagt område) och särskilda för landet. En

sådan uppdelning förekom redan i 1874 års hälsovårdsstadga och motiverades

då helt naturligt av att förhållandena i stad och på land voro så olika,

att skilda bestämmelser i hälsovårdshänseende för stad och land föreföllo

självklara. Emellertid har utvecklingen efter hand lett till utt skillnaden

mellan stad och land allt mer utjämnats. Särskilt framträdande är att det

bildats ett stort antal tätorter, som varken äro städer, köpingar eller municipalsamhällen

men som beträffande behovet av hälsovårdsföreskrifter mera

äro jämförbara med detta slags samhällen än med den rena landsbygden.

Den 1 januari 1952 funnos sålunda mer än 1 400 tätorter, som lågo helt

utanför och fria från stad, köping eller municipalsamhälle. Av dem hade, i

avrundade tal, 460 mellan 200 och 300 invånare, 680 mellan 300 och 700 invånare,

130 mellan 700 och 1 000 invånare, 160 mellan 1 000 och 3 000 invånare

och 10 mellan 3 000 och 10 000 invånare. Vidare funnos närmare

hundratalet tätorter, som lågo i direkt anslutning till stad, köping eller

municipalsamhälle utan att dock ligga inom stadens, köpingens eller inunicipalsamhällets

område.

Enligt kommitténs uppfattning bör någon skillnad i fråga om hygieniska

krav icke föreligga mellan hälsovårdsområden av olika slag, varför de materiella

bestämmelserna i en ny hälsovårdsförfattning i princip bör gälla för

hela riket. Trots den fortgående utjämningen av förhållandena mellan stad

och land anser kommittén det dock i vissa avseenden ej vara erforderligt

med samma ingående reglering av hälsovårdsfrågorna på rena landsbygden

som i de tätare befolkade orterna, särskilt i vad gäller frågor rörande renhållningen.

Denna skillnad bör enligt kommitténs mening direkt framgå av

den nya författningen. Angående detta problem anför kommittén vidare

följande.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

När det gäller att lösa detta problem och att åstadkomma en godtagbar

definition på begreppet tätort i den mening varom det här är fråga — hälsov

år d stätort — vore det naturligtvis synnerligen värdefullt, om det ginge

att anknyta till den förefintliga administrativa indelningen, främst de i byggnadslagstiftningen

förekommande instituten stadsplan, byggnadsplan och

område, för vilket utomplansbestämmelser fastställts.

I och för sig förefaller det rationellt att låta de områden, vilka enligt byggnadslagstiftningen

omfattas av stadsplan, byggnadsplan och eventuellt även

utomplansbestämmelser, sammanfalla med de områden, vilka kommittén

anser böra betecknas som hälsovårdstätorter. Emellertid torde detta nu icke

tekniskt låta sig göra med hänsyn till att det synes dröja avsevärd tid innan

byggnadslagstiftningens administrativa bestämmelser bli omsatta i praktiken.

För att åstadkomma den uppdelning i tätorts- och glesbebyggelse, som

kommittén anser böra göras i hälsovårdshänseende, torde annan utväg ej

stå till buds än att det uppdrages åt länsstyrelserna att bestämma vilka områden,

som skola anses som hälsovårdstätorter. Avgörande för fastställandet

av hälsovårdstätorterna bör uteslutande vara behovet på de olika platserna

av mer eller mindre stränga hälsovårdsbestämmelser. Begreppet hälsovårdstätort

bör däremot icke ovillkorligen knytas till något visst invånarantal

eller till någon viss form av bebyggelse. Område inom stadsplan synes

dock alltid böra anses som tätort men i övrigt är det angeläget, att länsstyrelserna

äro så obundna som möjligt när det gäller att fastställa tätorterna.

Emellertid måste det ur rent praktisk synpunkt vara värdefullt att i den mån

motsvarande indelning kan vara förestavad ur andra synpunkter — t. ex.

bebyggelsesynpunkter — gränserna för vederbörande områden såvitt möjligt

sammanfalla. Det är synnerligen angeläget, att hälsovårdstätorterna fastställas

redan innan bebyggelsen börjat taga fast form på ett område, som

skall exploateras. Tätortsindelningen bör vara föremål för ständig uppmärksamhet

så att erforderliga justeringar kunna, alltefter utvecklingens krav,

göras på ett tidigt stadium.

Enligt kommitténs förslag skall länsstyrelses förordnande om hälsovårdstätort

meddelas på förslag av hälsovårdsnämnden och efter hörande av kommunens

fullmäktige. Länsstyrelsen skall emellertid även äga att på eget

initiativ upprätta förslag till förordnande om hälsovårdstätort. Förslaget

skall då underställas kommunens fullmäktige, som har att inhämta hälsovårdsnämndens

yttrande. Godkännes förslaget av fullmäktige förordnar länsstyrelsen

att området skall vara hälsovårdstätort. Om fullmäktige icke godkänner

förslaget skall länsstyrelsen emellertid ändock äga meddela förordnande,

men beslutet skall i sådant fall underställas Kungl. Maj :ts prövning.

Samma ordning skall gälla i fråga om upphävande av eller ändring i förordnande

avseende hälsovårdstätort.

Kommittén anser att frågan om effektivisering av hälsovårdsförhållandena

på landsbygden icke bör sammankopplas med bildande av municipalsamhälle.

De municipalsamhällen som nu utgör egna hälsovårdsområden bör

ingå i vederbörande landskommuns hälsovårdsområde, och nybildning av

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

municipalsamhällen i hälsovårdsavseende bör icke vidare äga rum. Som skäl

härför anför kommittén bl. a. följande.

Behovet av att reglera förhållandena på detta område uppkommer givetvis

successivt och inträder icke vid någon viss folkmängd eller vid något visst

stadium av tätortsbildningen. Municipalbildning kan emellertid icke ske

förrän på ett relativt sent stadium av tätortsbildningen, i det att samhället

lör att kunna fungera måste ha en viss ekonomisk bärkraft och vissa personella

resurser. Kravet på en övervakning av den sanitära utvecklingen kan

däremot inställa sig ganska tidigt. Om t. ex. behovet av vatten- och avloppsledningar

icke beaktas i god tid, kan detta så småningom medföra krav på

mera omfattande och dyrbara åtgärder än som skulle ha erfordrats, om

behovet tillgodosetts på ett tidigare stadium av samhällets utveckling. Genom

dröjsmålet kunna missförhållanden uppstå, vilka måhända sedermera aldrig

helt kunna undanröjas. Vidare är att märka att vetskapen om att en

växande tätort snart kan tänkas komma att bilda municipalsamhälle lätt verkar

återhållande på moderkommunen när det gäller att vidtaga åtgärder i

sanitärt avseende till fördel enbart för tätorten. Till olägenheterna av municipalbildningen

kommer även, att denna måste sägas innebära en splittring

av de kommunala resurserna och en överorganisation av den kommunala

förvaltningen.

Remissyttrandena

Remissinstanserna har i allmänhet anslutit sig till kommitténs förslag att

hälsovårdsstadgan skall upptaga för stadssamhällen och

landsbygd gemensamma materiella bestämmelser

samt att i tätorter skall gälla vissa strängare föreskrifter.

I ett stort antal yttranden har framhållits att förslaget i detta

hänseende innebär ett framsteg i förhållande till den nu gällande hälsovårdsstadgan.

Sådana särskilda tillstyrkanden har gjorts av medicinalstyrelsen,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, styrelsen för statens institut för folkhälsan,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs, Kalmar,

Gotlands, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Västmanlands,

Gävleborgs och Västerbottens län, förste provinsialläkarna i Jönköpings,

Kronobergs, Blekinge, Malmöhus, Älvsborgs, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs

och Västernorrlands län, stadsfullmäktige i Malmö, Västerås, Borås,

Karlstad, Umeå och Katrineholm, kommunalfullmäktige och kommunalnämnder

i ett flertal landskommuner, vissa hälsovårdsnämnder och hälsovårdsförbund

samt svenska landskommunernas förbund, svenska läkaresällskapet,

svenska länsveterinärföreningen, svenska kommunal-tekniska

föreningen, Sveriges kemiska industrikontor och hyresgästernas riksförbund.

Medicinalstyrelsen anför att bestämmelserna i förslaget är så väl avvägda

att de icke kommer att hl i för stränga för landsbygdens tätorter och icke för

lindriga för städerna.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som anser att man genom bildandet av

hälsovårdstätort bättre än nu kan i tid förebygga uppkomsten av sanitära

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

missförhållanden, anför bl. a., att en av de väsentligaste svagheterna i nuvarande

hälsovårdsstadga och dess tillämpning har varit att myndigheterna

i flertalet fall kunnat vidtaga eller påkalla åtgärder, först sedan påtagliga

olägenheter uppstått. I detta hänseende synes enligt styrelsen införandet

av institutet hälsovårdstätort innebära en förbättring.

Svenska landskommunernas förbund tillstyrker i princip kommitténs förslag.

I likhet med kommittén finner förbundet att många faktorer göra en modernisering

av hälsovårdsstadgan nödvändig. Sålunda har förskjutningen

i fråga om förhållandet mellan stad och landsbygd medfört, att det icke

längre kan och bör göras någon principiell åtskillnad i fråga om fordringarna

på hälsovårdsförhållandena mellan stad och landsbygd. Emellertid gestalta

sig förhållandena avsevärt olika i rikets skilda delar. Det är sålunda

angeläget understryka att hälsovårdsbestäminelserna måste utformas i viss

mån med tanke på klimatet och befolkningens olika levnadsvanor. För glesbebyggelsen

måste också i lagstiftningen, därest den icke skall bli irriterande

för allmänheten, ges icke obetydliga lättnader. Förslaget bringar i här berört

avseende hälsovårdsstadgan i närmare överensstämmelse med andra

liknande författningar såsom byggnadslagen med byggnadsstadgan och livsmedelsstadgan.

Med framhållande av att man icke kan bortse från att de

sanitära problemen i tätorter äro av annat slag än på egentliga landsbygden

finner förbundet den föreslagna reformen om än på vissa punkter för långt

gående i stort sett ändamålsenlig.

Endast några få landskommuner har haft erinringar att göra mot att det

genomföres gemensamma bestämmelser för städer och landsbygden. Kommunalfullmäktige

i Bettna kommun och hälsovårdsnämnden i Solberga kommun

anser sålunda, att den föreslagna hälsovårdsstadgan skulle bli onödigt

sträng för landsbygdskommunerna. Kommunalnämnden i Vilhelmina kommun

anser, att det som främst ger anledning till kritik mot kommitténs förslag

är att, därest stadgan skulle oförändrad antagas, även de små och svaga

kommunerna skulle drabbas av ökade kostnader. Hälsovårdsnämnden i

Kinnekulle kommun medger visserligen att den nya stadgan skulle medföra

en förbättrad hälsovård på landsbygden men framhåller, att stadgan kommer

att lägga stora ekonomiska bördor på kommunerna och hårt ingripa i

den enskildes bestämmanderätt.

Införandet av begreppet hälsovårdstätort avstyrkes av

länsstyrelsen i Södermanlands län, Skaraborgs läns hushållningssällskaps

husdjurs- och veterinärnämnder samt kommunalfullmäktige i Skultorps

kommun. De anser, att strängare bestämmelser för tätorterna kan införas

genom antagande av särskilda hälsovårdsordningar för sådana områden.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anför.

Länsstyrelsen delar kommitténs uppfattning att ett bibehållande av olika

hälsovårdsbestämmelser för stad och för land icke längre är befogat. Länsstyrelsen

är även ense med kommittén om att strängare hälsovårdsföreskrifter

böra meddelas för vissa, särskilt angivna områden. Däremot är

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958 33

länsstyrelsen tveksam om, huruvida detta bör ske på sätt kommittén angivit.

Det föreslagna institutet hälsovårdstätort ansluter icke till de regler,

som gälla beträffande samhällsplaneringen. Det bar ej heller samma elasticitet

som byggnadslagstiftningens planinstitut, vilka inom vissa gränser

kunna utformas efter förhållandena i det särskilda fallet. Att variationsmöjligheterna

äro ringa torde komma att bliva särskilt kännbart vid hälsovårdsstadgans

tillämpning på så olika samhällsbildningar som orter med

huvudsakligen permanentbebyggelse och sådana av fritidskaraktär. Det kan

därför ifrågasättas, huruvida icke en ändamålsenligare lösning av problemet

erhålles, därest hälsovårdsstadgan innehåller lika regler för hela riket

men lämnar möjlighet att genom hälsovårdsordningar av olika innehåll

komplettera hälsovårdsstadgans bestämmelser i erforderlig omfattning. Till

ledning för uppgörande av sådana hälsovårdsordningar bör enligt länsstyrelsens

mening ett antal huvudtyper av normalhälsovårdsordningar centralt

utarbetas. Huruvida därefter område, för vilket hälsovårdsordning antagits,

bör benämnas hälsovårdstätort, hälsovårdstätort av viss klass eller dylikt,

torde sakna större relevans. Av vikt är emellertid, att i hälsovårdsstadgan

så klart som möjligt utsäges, vilka förhållanden som böra föreligga för att

strängare hälsovårdsbestämmelser skola föreskrivas.

Skaraborgs läns hushållningssällskaps husdjurs- och veterinärnämnder

yttrar.

Nämnderna kunna icke dela de sakkunnigas uppfattning om lämpligheten

av att inom kommunerna tillskapa s. k. hälsovårdstätorter och därigenom

åstadkomma en av byggnadsplaneringen oberoende gränsdragning. Det

är uppenbart, att hälsovårdsstadgans bestämmelser måste drabba jordbruket

hårdare inom än utanför hälsovårdstätort utan att någon som helst kompensation

härför kan erhållas. Då särskild hälsovårdsordning föreslås kunna

fastställas även för del av kommun och man kan förutsätta, att därigenom de

för varje lokal och tillfälle mest lämpliga föreskrifterna meddelas, synes det

helt onödigt att avgränsa vissa områden, inom vilka de för hälsovårdstätorterna

föreslagna bestämmelserna skulle gälla.

Flera remissinstanser, som med tvekan anslutit sig till kommitténs förslag,

har understrukit att hälsovårdstätorter måste fastställas med försiktighet

främst på grund av att bildandet av sådan tätort kommer att för såväl

de berörda kommunerna som enskilda medföra betydande ekonomiska

konsekvenser. Sådana uttalanden har gjorts av länsstyrelserna i Stockholms,

Älvsborgs, Skaraborgs och Örebro län, kommunalfullmäktige i Djurö

kommun, hälsovårdsnämnderna i Hallsbergs köping samt Pålsboda municipalsamhälle

och Hammars kommun, svenska stadsförbundet, svenska

landskommunernas förbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges fastighetsägareförbund,

Sveriges hotell- och restaurantförbund, Sveriges hantverks-

och smäindus t r iorganisation, handelskamrarna i Göteborg och

Stockholm samt Skånes handelskammare. De båda sistnämnda remissinstanserna

anför i likalydande yttranden följande.

Den föreslagna uppdelningen mellan å ena sidan ren landsbygd samt å

andra sidan s. k. hälsovårdstätorter är ur såväl logiska som praktiska synpunkter

att föredraga framför den tidigare mera schematiska gränsdragit—

Bihang till riksdagens protokoll 1958. I sand. AV B 46

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr B 46 år 1!)5S

ningen. Författningsförslaget innefattar emellertid skärpta hälsovårdsregler

i åtskilliga hänseenden för både landsbygd och tätorter, vilka kunna

komma att töranleda högst avsevärda kostnader för både kommuner och

enskilda. Handelskammaren vill icke bestrida att en förbättring av de

sanitära förhållandena särskilt på landsbygden många gånger är av behovet

påkallad. Å andra sidan förtjänar särskilt understrykas att möjligheterna

att genomföra ur hälsovårdssynpunkt i och för sig angelägna åtgärder

alltid måste bli beroende på vad de ekonomiska resurserna medgiva.

Icke minst med hänsyn härtill är det angeläget att länsstyrelserna vid fastställande

av gränserna för hälsovårdstätorter framgå med försiktighet så

att de för hälsovårdstätorterna avsedda, strängare bestämmelserna icke

göras tillämpliga inom andra områden än där i verklig mening tätbebyggelse

föreligger.

Bland dem som icke motsätter sig kommitténs förslag om införande av

begreppet hälsovårdstätort finnes ett flertal remissinstanser, som — utan

att härvid själva framlägga några förslag — yrkar, att begreppet närmare

skall definieras. Sådana uttalanden har gjorts av länsstyrelserna i Stockholms

och Skaraborgs län, förste provinsialläkarna i Jönköpings, Malmöhus

och I ärmlands län, stadsfullmäktige i Uppsala och Växjö, kommunalfullmäktige

i Kumla landskommun och Djurö kommun, municipalfullmäktige

i Stenstorps municipalsamhälle, hälsovårdsnämnden i Karlskrona, hälsovårdsförbundet

i Blekinge län, hälsovårdskonsulenten i Uppsala län, Sveriges

fastighetsägareförbund, svenska lantarbetsgivareföreningen och hyresgästernas

sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a.

I ett flertal remissyttranden föreslås, att begreppet hälsovårdstätort, åtminstone

delvis, anknytes till vissa planinstitut i byggnadslagstiftningen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller i sitt yttrande, att tillskapandet

av hälsovårdstätorter, som ej sammanfaller med redan befintliga administrativa

områden, kan för myndigheterna och allmänheten medföra vissa

praktiska olägenheter. Länsstyrelsen anför.

Man torde visserligen få gå fram med försiktighet vid en blivande tillämpning

av detta förslag och icke utan tvingande skäl tillskapa helt nya bestämmelseområden.

På grund av annan lagstiftning, främst byggnadslagstiftningen,

kan redan nu i en kommun finnas ett flertal olika slags bestämmelseområden

med olika gränser. Det är givet, att denna mångfald medför betydande

svårigheter för allmänheten samt för de myndigheter, som skola tilllämpa

bestämmelserna och övervaka att de följas.

Byggnadsstyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala, Kristianstads och Västmanlands

län, länsveterinären i Stockholms län, stadsfullmäktige i Arboga,

kommunalfullmäktige i Kumla landskommun, hälsovårdsnämnden i Halmstad

och föreningen för vattenhygien föreslår, att vissa slag av i byggnadslagstiftningen

angivna områden utan särskilt förordnande skall utgöra

hälsovårdstätort. I flera av dessa yttranden framhålles emellertid att länsstyrelsen

bör äga rätt att bilda hälsovårdstätorter även utanför sådana områden.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr B i6 dr 1958

Byggnadsstyrelsen och länsstyrelsen i Uppsala län anser, att område

med stadsplan eller byggnadsplan automatiskt bär utgöra hälsovårdstätort

med möjligheter därutöver för länsstyrelsen att förordna att även andra

områden skall utgöra sådan tätort. En anslutning av begreppet hälsovårdstätort

till en redan befintlig form av administrativ gränsdragning skulle

enligt byggnadsstyrelsens mening bland annat göra det lättare för alla

berörda parter att hålla reda på vilka krav som hälsovårdslagstiftningen

ställer inom olika områden och även inbespara en mängd både tidsödande

och kostsamma administrativa åtgärder förenade med att tillskapa och avgränsa

dylika områden.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför.

Kommitténs ståndpunkt att behovet på de olika platserna av mer eller

mindre stränga hälsovårdsbestämmelser uteslutande bör vara avgörande

för fastställandet av hälsovårdstätorterna är visserligen i princip riktig. I

den praktiska tillämpningen torde man emellertid icke kunna bortse vare

sig från invånarantalet eller formen för bebyggelse. Länsstyrelsen anser

sig därför böra uppställa såsom önskemål, att tätortsbestämmelserna utan

särskild prövning bli tillämpliga å varje område, som reglerats genom

stadsplan eller byggnadsplan, samt att anvisningar meddelas om huru

många invånare en bebyggelseagglomeration lämpligen bör omfatta för att

förklaras för hälsovårdstätort.

Även länsstyrelsen i Kristianstads län ifrågasätter om icke i hälsovårdsstadgan

bör fastslås att område inom stadsplan och byggnadsplan skall utgöra

hälsovårdstätort samt fortsätter.

Man skulle även kunna överväga, om icke område, för vilket länsstyrelsen

bestämt att byggnadsplan skall upprättas, skall utgöra hälsovårdstätort.

Genom den utredning som föregått ett beslut av nyssnämnt slag torde

nämligen ha fastslagits, att förutsättningar enligt 5 § förslaget till hälsovårdsstadga

föreligga för ett sådant länsstyrelsens förordnande som däri

sägs. Däremot kan man icke anknyta hälsovårdstätorten till institutet

utomplansbestämmelser, enär dylika bestämmelser icke sällan gälla för

hela kommuner eller socknar och således omfattar även områden, där samlad

bebyggelse icke kan förväntas uppkomma inom överskådlig tid.

Länsstyrelsen i Uppsala län, förste provinsialläkarna i Jönköpings, Värmlands

och Malmöhus län samt hälsovurdskonsulenten i Uppsala län anser att

av författningstexten bör framgå, alt även fritids- och sommarbebyggelseområden

kan utgöra hälsovårdstätort.

Styrelsen för statens institut för folkhälsan anför, att enligt institutets

mening det är nödvändigt alt bestämmelser rörande militära hälsovårdstätorter

införes i stadgan.

I olika yttranden har föreslagits att lättnader i tätortsbestämmelserna

skall kunna medgivas. Vissa remissinstanser anser, att länsstyrelsen skall

äga rätt att medgiva vissa generella lättnader för område som utgör hälsovårdstätort,

andra vill ge hälsovårdsnämnden vissa dispensmöjligheter och

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

åter andra vilt genom ändrade övergångsbestämmelser åstadkomma vissa

lättnader.

Byggnadsstyrelsen anser att det bör finnas möjlighet för länsstyrelsen

att i särskilt fall för byggnadsplaneområde, t. ex. sådant som är avsett för

fritidsbebyggelse, kunna medgiva lättnader i de föreskrifter som normalt

skall gälla för hälsovårdstätort. Även Sveriges distriktsingenjörers förening

och distriktsingenjören för vatten och avlopp i Stockholms m. fl. län menar,

att enklare föreskrifter bör gälla för fritidsbebyggelse inom hälsovårdstätort.

Hälsovårdsnämnden i Uppsala finner att särskilda bestämmelser bör

utfärdas för fritids- och sommarstugebebyggelse bl. a. till förhindrande

av att sådana bebyggelsetyper göres permanenta och bebos året runt.

Medicinalstyrelsen, länsstyrelserna i Östergötlands, Kristianstads, Västmanlands,

Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län, stadsfullmäktige

i Göteborg, Sveriges lantbruksförbund, riksförbundet landsbygdens

folk, föreningen för allmän hälsovård, Sveriges läkarförbund och svenska

läkaresällskapet hävdar, att de bestämmelser i hälsovårdsstadgan, som

skall gälla inom hälsovårdstätorterna, gjorts för stela genom att någon

möjlighet ej finnes för hälsovårdsnämnderna att medgiva mera avlägset

belägna fastigheter inom en hälsovårdstätort lindring i vissa avseenden,

t. ex. i fråga om renhållningen. Medicinalstyrelsen hänvisar härvid till den

dispensmöjlighet för hälsovårdsnämnd varom stadgas i 26 § gällande

hälsovårdsstadga.

Föreningen för allmän hälsovård tillägger att en större stad ofta med

fördel kan i sin helhet utgöra en hälsovårdstätort. Finnes ej sådan dispensmöjlighet

varom här är fråga kommer gränsen för hälsovårdstätorten

sannolikt att sättas mycket snävt, vilket kommer att medföra att hälsovårdsnämnden

gång efter annan får göra framställning till länsstyrelsen

om ändring av gränsen allt eftersom bebyggelsen fortskrider. Sistnämnda

synpunkter framföres även av länsstyrelsen i Jämtlands län.

Svenska lantbruks förbundet anser att i en glesbebyggd trakt som skall

exploateras och av den anledningen förklarats för hälsovårdstätort bör

finnas dispensmöjligheter beträffande bl. a. byggnader som skall rivas i

och med områdets exploatering. Sveriges hantverks- och småindustriorganisation

önskar att eventuella nödvändiga ändringar av fastigheter till följd

av förordnande om hälsovårdstätort genomföres först i samband med att fastigheterna

ombygges eller nybygges. Länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasätter

om icke dispens av hälsovårdsnämnd bör tidsbegränsas och underställas

länsstyrelsen eller förste provinsialläkaren respektive med honom

jämställd förste stadsläkare för godkännande till förhindrande av en ojämn

och måhända i vissa fall alltför generös tillämpning av dispensmöjligheten.

I fråga om förfarandet vid bildande av hälsovårdstätort

har under remissbehandlingen meningarna varit något delade.

Nästan samtliga remissinstanser har lämnat utan erinran kommitténs

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts proposition nr B 46 är 1658

förslag att det skall tillkomma länsstyrelsen att förordna om hälsovårdstätort.

Medicinalstyrelsen framhåller i sitt yttrande att ett oavvisligt krav

för att det nya begreppet hälsovårdstätort skall kunna höja hälsovårdsförhållandena

för tätbebyggelse på landsbygden är att länsstyrelsen får befogenhet

att förordna vilka områden som skall anses som tätorter i hälsovårdsstadgans

mening.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län och stadsjuristen i Stockholm anser

däremot att länsstyrelsens uppgift bör vara att fastställa kommunala

beslut om bildande av hälsovårdstätort. Länsstyrelsen anser, att kommunerna

bör vara skyldiga att själva bestämma för vilka områden de

strängare föreskrifterna skall gälla. Kommunernas beslut skall dock underställas

länsstyrelsen för fastställelse. Det bör emellertid, anför länsstyrelsen,

åligga länsstyrelse att vaka över att kommunerna fullgör sina

skyldigheter. Stadsjuristen i Stockholm hävdar också, att den riktiga ordningen

är att dylikt förordnande meddelas på förslag av kommunens fullmäktige,

sedan förslag härom av hälsovårdsnämnden väckts hos fullmäktige

eller sedan hälsovårdsnämndens yttrande inhämtats.

Länsstyrelserna i Älvsborgs, Västmanlands och Kopparbergs lån anser

det onödigt att länsstyrelsens förordnande om hälsovårdstätort i visst fall

skall underställas Kungl. Maj :ts prövning, då den med beslutet missnöjde

äger anföra besvär hos Kungl. Maj :t. Länsstyrelsen i Kopparbergs

län anför vidare.

Då man på andra förvaltningsområden och även inom rättskipningen,

såvitt länsstyrelsen kan finna, söker avskaffa underställningsförfaranden

synes man icke inom hälsovårdsområdet böra använda sig av ett sådant

beslutsförfarande. Länsstyrelsen vill i stället förorda att ifrågavarande beslut

i vanlig ordning meddelas av länsstyrelsen med rätt för den med beslutet

missnöjde att i vanlig ordning anföra besvär hos Konungen. Ett sådant

arrangemang medför tidsvinst, i händelse besvär ej anföres. Därest denna

länsstyrelsens mening icke skulle vinna bifall hemställer länsstyrelsen, att

stadgandet erhåller sådan utformning, att beslutanderätten förbehålles

Kungl. Maj :t, och att länsstyrelsen endast avgiver utlåtande i ärendet.

Länsstyrelsen i Södermanlands län och stadsfullmäktige i Trollhättan

anser att ensartade bestämmelser om underställning bör gälla för alla de

fall då länsstyrelsen beslutat om bildande av hälsovårdstätort mot fullmäktiges

vilja. Nämnda stadsfullmäktige anser att även kommunens fullmäktige

bör tillerkännas rätt att föreslå förordnande om hälsovårdstätort.

Kommitténs förslag att de hälsovårdsområden som utgöres av m u n icipalsamhälle

skall uppgå i landskommunens hälsovårdsområde

samt all nybildning av municipalsamhällen i hälsovårdsavseende icke vidare

bör få äga rum bar vunnit livlig anslutning under remissbehandlingen.

Kommitténs förslag har sålunda tillstyrkts av medicinalstyrelsen, bostadsstyrelsen,

länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kalmar, Kristianstads,

Hallands, Älvsborgs, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs,

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr B 46 år 1958

Västerbottens och Norrbottens lön, förste provinsialläkarna i Malmöhus

och Jämtlands län, kommunalfullmäktige i Nyeds kommun, municipalfullmäktige

i Stenstorps, Nylands och Nordmalings municipalsamhällen, hälsovårdsnämnderna

i Hallsbergs köping, Pålsboda municipalsamhälle, Hammars

kommun och Kumla landskommun, svenska läkaresällskapet, Sveriges

läkarförbund samt svenska länsveterinärföreningen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län yttrar.

Municipalsamhällesbildning har på sina håll medfört allehanda olägenheter

för den hälsovårdande verksamheten. Som exempel kan nämnas

kompetenskonflikter mellan samhällets hälsovårdsnämnd och primärkommunens

samt svårigheter att lösa avloppsfrågor då det aktuella området

även omfattat mark utanför samhället. Ett genomförande av kommitténs

ifrågavarande förslag skulle vara ett ytterligare steg i riktning mot ett

avskaffande av hela municipalsamhällesinstitutet. Med hänsyn till den

påtagliga komplicering av den kommunala förvaltningen, som insLilutet

innebär, torde en utveckling i sådan riktning få anses önskvärd.

Förslaget har emellertid icke godtagits av länsstyrelserna i Kristianstads

samt Göteborgs och Bohus län, förste provinsialläkaren i sistnämnda län

ävensom municipalf ullmäktige i Aneby, Hunnebostrands, Gravarne och

Bäckeviks municipalsamhällen. De båda länsstyrelserna anser det vara

olämpligt att alla nuvarande municipalsamhällen i liälsovårdsavseende skall

upplösas i samband med den nya hälsovårdsstadgans ikraftträdande. Enligt

deras mening kan det stundom finnas särskilda skäl att låta ett sådant

municipalsamhälle få leva kvar.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrar.

Då länsstyrelsen funnit sig böra godtaga kommitténs allmänna riktlinjer

för en ny hälsovårdsförfattning har detta skett med beaktande av den inverkan

förslagets genomförande skulle medföra ifråga om åtskilliga av länets

talrika municipalsamhällen.

I ett avsevärt antal av dessa samhällen tillämpas av stadsstadgorna uteslutande

hälsovårdsstadgan. I och med att ansvaret för hälsovårdsförhållandena

övergår på primärkommunerna, komma berörda samhällen icke

längre att bestå såsom administrativa enheter. Ehuru medveten om det

stora intresse befolkningen inom ett sådant, ofta nog tämligen perifert

beläget samhälle hyser för dess egenart och fortbestånd nödgas länsstyrelsen

här endast konstatera, att allmänna och principiella hänsynstaganden

som regel torde förhindra, att samhället bibehålies vid den egna administrationen.

Med hänsyn till lokala särförhållanden kan det emellertid

tänkas, att det undantagsvis kan visa sig påkallat, att municipalsamhälle

kvarstår såsom särskilt hälsovårdsområde med egen hälsovårdsnämnd.

Under hänvisning jämväl till den starkt uttalade opinionen i frågan från

det övervägande antalet i ärendet hörda municipalsamhällens sida anser

sig länsstyrelsen därför böra ifrågasätta, huruvida icke möjlighet härtill

jämväl efter förslagets genomförande bör hållas öppen.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anför att det fortfarande finnes municipalsamhällen

som ganska hårt håller på sin samhällsform och att det

synes tveksamt om man hör tillgripa tvångsförfarande för upplösande av

dessa.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

39

Länsstyrelsen i Västerbottens län m. fl. föreslår — för att mildra verkningarna

av municipalsamhällenas avskaffande — att varje hälsovårdstätort

skall ha minst en representant i kommunens hälsovårdsnämnd.

Departementschefen

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen innehåller nu gällande

hälsovårdsstadga särskilda materiella bestämmelser för stads stadsplanelagda

område och för landet i övrigt. De för stads stadsplanelagda område

meddelade bestämmelserna är genomgående mer utförliga och strängare än

motsvarande bestämmelser för landet. Vissa möjligheter finnes emellertid

att utsträcka tillämplighetsområdet för de bestämmelser som avser stadsplanelagt

område i stad. Sålunda kan länsstyrelsen förordna att dessa bestämmelser

skall äga tillämpning jämväl i köping, hamn, fiskeläge eller

annat ställe med större sammanträngd befolkning, och genom beslut av

stadsfullmäktige eller länsstyrelse kan vidare förordnas att samma bestämmelser

skall äga tillämpning i stad även utom det planlagda området.

Nyssnämnda uppdelning av hälsovårdsstadgans materiella bestämmelser

i strängare sådana för stads stadsplanelagda område och mindre

stränga föreskrifter för landet har kommit att uppfattas som otidsenlig,

då den tidigare skillnaden mellan bebyggelsen i stadssamhällen och på

landsbygden alltmer utjämnats. Såsom hälsovårdsstadgekoinmittén understrukit

är det ett särskilt framträdande drag i bebyggelseutvecklingen

att det utöver städer, köpingar och municipalsamhällen uppstått ett stort

antal tätorter med varierande invånarantal, vilka är i särskilt behov av

andra hälsovårdsföreskrifter än de enligt stadgan för landet gällande.

I detta läge kan diskuteras om icke en framkomlig väg för reformering

av hälsovårdsstadgan vore att i erforderlig grad omarbeta de för stads

stadsplanelagda område meddelade materiella bestämmelserna men bibehålla

de nuvarande möjligheterna att genom särskilda beslut förordna om

bestämmelsernas tillämpning utom sådant område. Kommittén har emellertid

funnit övervägande skäl tala emot en sådan ordning, och till denna

uppfattning har remissinstanserna genomgående anslutit sig. Man har

härvid särskilt framhållit de mindre goda erfarenheterna av municipalbildningen,

som enligt den tidigare gällande lagen om kommunalstyrelse

på landet i regel blev en automatisk följd av ett förordnande om att hälsovårdsstadgans

bestämmelser för stad skulle lända till efterrättelse för ett

område på landet som ej utgjorde egen kommun. Den nu gällande kommunallagen

från år 1953 gör visserligen icke municipalbildningen i ett

sådant fall obligatorisk utan lämnar endast möjlighet för Kungl. Maj:t

att, där särskilda skäl föreligger, besluta att vederbörande område skall

utgöra ett municipalsamhälle. Mot systemet med särskilda förordnanden

om utvidgad tillämpning av hälsovårdsföreskrifterna för stad torde emel
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

lertid numera även kunna invändas, att det är mindre lämpligt att bibehålla

en ordning, där förordnanden om utvidgad tillämpning av stadsbestämmelserna

har karaktären av särfall, sedan utvecklingen lett till att

sådana förordnanden bör meddelas alltmer regelmässigt.

1919 års hälsovårdsstadga bereder visserligen även möjlighet för landskommun

att genom antagande av hälsovårdsordning åstadkomma bättre

hygieniska förhållanden inom kommunen eller viss del därav. Hälsovårdsstadgekommittén

har emellertid konstaterat att landskommunerna icke

utnyttjat denna möjlighet i den omfattning som kunnat anses motiverad

av de sanitära förhållandena.

Till det sagda kommer slutligen att utvecklingen på den rena landsbygden

och kommunindelningsreformen lett till att det numera knappast

kan anses föreligga några hinder för att göra en hälsovårdsstadgas materiella

bestämmelser generellt tillämpliga för hela riket. Härigenom tillgodoses

de starka önskemål om en för hela riket ensartad bedömning av sanitära

förhållanden, som gång efter annan framförts.

Under hänvisning till det anförda ansluter jag mig därför till kommitténs

åsikt att de allmänna materiella bestämmelserna i en ny hälsovårdsstadga

bör äga tillämpning inom riket som helhet utan åtskillnad mellan

stadssamhällen och landsbygd.

Även med den nu angivna allmänna uppläggningen av hälsovårdsstadgans

materiella bestämmelser kvarstår ett behov att införa vissa strängare

föreskrifter angående de sanitära förhållandena inom verklig tätortsbebyggelse.

Anhopningen av bostäder inom ett begränsat område ställer

uppenbarligen särskilda krav på att de sanitära reglerna om bostädernas

utförande och skötsel iakttages. Vidare fordrar frågan om omhändertagande

av fast och flytande orenlighet inom sådana områden speciell uppmärksamhet.

Hälsovårdsstadgekommittén har tänkt sig att de angivna

behoven av särregler skulle tillgodoses genom införande av begreppet

hälsovårdstätort, för vilken i vissa hänseenden skulle gälla strängare föreskrifter.

Det skulle enligt kommittéförslaget ankomma på länsstyrelsen att

efter eget eller kommunalt initiativ meddela förordnande om att kommun

eller del därav skulle utgöra hälsovårdstätort.

Remissinstanserna har så gott som enhälligt anslutit sig till huvudtanken

i kommitténs förslag, alt för framtiden skärpning av hälsovårdsstadgans

generella bestämmelser bör åstadkommas genom att för vissa områden

därutöver skall gälla i stadgan upptagna särbestämmelser. Det enda

alternativet till förslaget i denna del som framkommit vid remissbehandlingen

är ett system med antagande av olika typer av hälsovårdsordningar

för skilda områden, som är i behov av skärpta föreskrifter. För egen del

anser jag dock att det är klart att föredraga att i själva hälsovårdsstadgan

intaga de särbestämmelser som skall gälla för tätortsbebyggelse. Jag

delar sålunda på denna punkt kommitténs uppfattning.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr B it) är J!)58

41

Av det tidigare anförda har framgått att meningarna bland remissinstanserna

däremot varit mera delade i fråga om det av kommittén föreslagna

systemet för angivande av särbestämmelsernas tillämpningsområde. På

ett sådant system måste kunna ställas det anspråket, att det skall innebära

goda möjligheter att i tid vidtaga erforderliga dispositioner för en

begynnande tätbebyggelse samt att tillämpningsområdet skall kunna smidigt

anpassas efter utvecklingen. Kommittéförslaget synes visserligen godtagbart

ur dessa synpunkter, men mot förslaget kan resas den allvarliga

erinran att det förutsätter ytterligare en områdesindelning vid sidan av

de redan bestående. Man torde enligt min mening med skäl kunna ifrågasätta

nödvändigheten härav redan av den anledningen att kommittén förutsätter,

att i hälsovårdstätort regelmässigt skulle ingå visst enligt byggnadslagstiftningen

planlagt område. Vidare medför ett sådant system

komplikationer för allmänheten, då det gäller att beakta vilka speciella

föreskrifter som är tillämpliga på en viss fastighet. För mig förefaller det

lämpligare att, som flera remissinstanser föreslagit, redan i hälsovårdsstadgan

ange att de skärpta hälsovårdsföreskrifterna skall gälla vissa enligt

byggnadslagstiftningen planlagda områden. Ett sådant system behöver

icke innebära att man avhänder sig möjligheten till anpassning efter

de faktiska behoven. Man kan sålunda mycket väl tänka sig att bereda

möjligheter till dispens från särbestämmelserna inom dessa planlagda

områden, och genom föreskrift om utsträckning av bestämmelsernas tilllämpning

utom samma områden kan behovet av bl. a. anpassning till

framtida exploatering tillfredsställande tillgodoses. Om sådan inskränkning

och utvidgning av särbestämmelsernas tillämpningsområde åstadkommes

genom antagande av lokal s. k. hälsovårdsordning — som enligt

förslaget skall avse att komplettera hälsovårdsstadgans materiella bestämmelser

för kommun eller del av kommun — ernås en förenkling av

systemet, vilket utan tvekan är till förmån inte minst för allmänheten.

Anmärkas må jämväl att en sådan ordning som den nu angivna överensstämmer

med de principer som man valt vid utformandet av allmänna

ordningsstadgan och därtill anslutande lokala ordningsföreskrifter.

I departementsförslaget har kommittéförslagets bestämmelser om hälsovårdstätort

överarbetats efter de angivna riktlinjerna. Härvid har uttrycket

»hälsovårdstätort» bibehållits men definierats som område med fastställd

stadsplan eller byggnadsplan. De av kommittén föreslagna materiella

hälsovårdsföreskrifterna för hälsovårdstätort bar i stor utsträckning bibehållits

i departementsförslaget. Utvidgning av tätortsbestämmelsernas t i 11 - lämpningsområde skall kunna ernås genom antagande av lokal hälsovårdsordning.

Hälsovårdsnämnd kan vidare genom bestämmelse i hälsovårdsordning

tilldelas befogenhet att medge undantag från tätortsbestämmelserna.

Detaljbestämmelserna angående ordningen för antagande, ändring och upphävande

av hälsovårdsordning behandlas i ett senare avsnitt. Här skall en
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Iiiingl. Maj:ts proposition nr B 46'' år 1958

dast nämnas att sådan ordning kan tillkomma på initiativ av antingen de

kommunala myndigheterna eller länsstyrelsen.

Rörande den praktiska tillämpningen av möjligheterna att inskränka

eller utvidga tätortsbestämmelsernas giltighetsområde vill jag ytterligare

framhålla följande. Det är självfallet att man, innan mer ingående erfarenhet

vunnits, bör framgå med en viss försiktighet vid utvidgning av

tillämpningsområdet. Man bör härvid bl. a. beakta i vad mån det är rimligt

att befintlig bebyggelse underkastas de strängare föreskrifterna, inte

minst med hänsyn till fastighetsägarnas berättigade ekonomiska intressen.

Vid ärendenas förberedande torde vidare tillräckligt material komma

att framläggas för att kommunens ekonomiska intressen skall kunna beaktas.

Man får därjämte måhända till en början räkna med en relativt vidsträckt

användning av dispensmöjligheterna för område med fastställd

byggnadsplan men även för stadsplanelagt område, särskilt i vad avser glesbebyggda

ytterområden som icke beröres av förestående exploatering. Eu hälsovårdstätort

kan givetvis även innefatta sommar- och fritidsbebyggelse, liksom

hinder icke möter mot att tätortsbestämmelserna genom antagande av

hälsovårdsordning utsträckes till ett område med huvudsakligen sådan

bebyggelse. Vad beträffar fritidsbebyggelse måste å ena sidan beaktas att

den kanske endast befolkas under en kortare tid av året men å andra sidan

att de sanitära farorna framstår med särskild styrka under den varma

årstiden. För områden med genomgående fritidsbebyggelse utom stadsplan

eller byggnadsplan står även möjligheten öppen att för dem utfärda

lokal hälsovårdsordning utan att därvid förordna om tätortsbestämmelsernas

tillämpning inom området. Jag är därför icke beredd att föreslå särskilda

materiella bestämmelser för tätort av viss karaktär, t. ex. fritidsbebyggelse,

och ej heller en regel om att endast en del av hälsovårdsstadgans tätortsbestämmelser

skall gälla tätort av viss typ.

Municipalbildningen är numera under avveckling och redan bildade inunicipalsamhällen

har i viss omfattning upplösts. Något beaktansvärt behov

att bibehålla bestående municipalsamhällen i hälsovårdshänseende

efter ikraftträdandet av en reviderad hälsovårdsstadga anser jag icke föreligga,

varför sådana samhällen bör upplösas efter stadgans ikraftträdande.

Till de olika speciella problem, som uppkommer i förevarande sammanhang,

bl. a. det av styrelsen för statens institut för folkhälsan framförda

yrkandet om bestämmelser rörande militära hälsovårdstätorter,

återkommer jag senare.

2. Hälsovårdsorganisationen

A. Allmänna synpunkter

Hälsovårdsstadgekommittén

Kommittén anför bl. a. att den kritik som framkommit kring den nuvarande

hälsovårdsstadgan till icke ringa del har riktats mot själva orga
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Knngl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

nisationen. Framför allt är det, yttrar kommittén, hälsovårdsnämnderna

på landsbygden som ansetts icke överallt fylla rimliga krav på effektivitet

och sakkunskap. Kommittén återger därvid bl. a. ett uttalande av kommunindelningskonmiittén

i dess betänkande med förslag till riktlinjer för en

revision av rikets indelning i borgerliga primärkommuner (SOU 1945: 38),

nämligen att hälsovården på landet alltjämt på alltför många håll är ett

i stort sett helt försummat arbetsområde. Vidare anför hälsovårdsstadgekommittén,

att i svaren på en rundfråga, som kommittén gjort bland landets

förste provinsialläkare och med dem jämställda förste stadsläkare, från olika

håll hävdats att representationen i hälsovårdsnämnderna är ganska svag

och att hälsovårdsnämnderna är i behov av sanitetsteknisk expertis.

Enligt kommitténs mening måste det vara en samhällsangelägenhet av

första ordningen ej blott att de bestämmelser som reglerar hälsovården är

riktigt utformade, utan även — och kanske framför allt — att den organisation

som skall tillämpa dessa bestämmelser och övervaka deras efterlevnad

är väl lämpad för sina uppgifter. Åstadkommandet av en effektiv organisation

för allmänna hälsovården framstår enligt kommitténs mening som

en av de viktigaste uppgifterna när det gäller att få till stånd förbättrade

sanitära förhållanden. Kommittén anser att det lokala hälsovårdsarbetet

som för närvarande är en i första hand kommunal uppgift bör så vara även

i fortsättningen och föreslår bestämmelser, syftande till att göra den kommunala

hälsovårdsorganisationen effektivare. Kommittén framhåller vidare

att arbetet inom allmänna hälsovården numera är invecklat och kräver

alltmer omfattande kunskaper inom olika områden. Den brist på effektivitet

som lagts vissa hälsovårdsnämnder till last torde, yttrar kommittén,

till stor del bero på bristen på väl utbildade befattningshavare. Personaluppsättningen

inom allmänna hälsovården är f. n. utomordentligt varierande.

I de större nämnderna finnes enligt kommittén ett flertal befattningshavare

med medicinsk, allmänhygienisk, veterinär, teknisk eller juridisk

utbildning, under det att det stora flertalet nämnder på landsbygden helt

saknar tjänstemän av något slag. Kommittén har emellertid icke ansett det

vara nödvändigt att i författningstexten införa ett generellt stadgande om

att kommunerna är skyldiga att anställa hälsovårdstjänstemän.

I samband med behandlingen av frågor angående hälsovårdsorganisationens

utformning beröres i betänkandet i förbigående ett annat spörsmål

av mera allmän innebörd, nämligen frågan om hälsovårdsnämndens ställning

i den kommunala förvaltningen och dess samarbete med övriga organ

i kommunen, särskilt byggnadsnämnden. I svaren på den nämnda rundfrågan

till vissa tjänsteläkare underströks, anför kommittén, nödvändigheten

av samarbete mellan hälsovårdsnämnden och byggnadsnämnden. På

sina håll ansågs detla samarbete häst kunna komma till stånd genom att

hälsovårdsnämnden och byggnadsnämnden fick eu gemensam ledamot.

Kommittén finner det också vara synnerligen angeläget all en intim kon
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr B 4ti ar 1958

takt upprätthålles mellan ifrågavarande organ. Ett effektivt samarbete

mellan dessa nämnder anser kommittén emellertid kunna komma till stånd

även om de båda nämnderna icke har gemensam ledamot.

Kommittén har även i anslutning till sin redogörelse för hälsovårdsstadgans

föreskrifter angående hälsovårdsnämnd och hälsovårdspersonal berört

de nuvarande hälsovårdsförbundens och hälsovårdskonsulenternas

verksamhet. Kommittén anför härom.

För ett tjugutal år sedan började i Sverige länsvis bildas sammanslutningar

för att till gemensamt hälsovårdsarbete samla olika myndigheter,

institutioner och enskilda inom länet med intresse för hithörande spörsmål.

Dessa s. k. hälsovårdsförbund kommo att i första hand bestå av länets

hälsovårdsnämnder. År 1952 funnos hälsovårdsförbund i samtliga län utom

Jönköpings, Västmanlands och Kopparbergs län. Hälsovårdsförbundens

huvudsakliga arbetsuppgifter ha varit att anordna möten samt att bedriva

annan upplysningsverksamhet, bl. a. i form av utbildningskurser för hälsovårdsnämndernas

ledamöter och tjänstemän. Flera hälsovårdsförbund ha

ställt sig som huvudmän för de hälsovårdskonsulenter som börjat anställas.

Hälsovårdsförbunden erhålla från hälsovårdsnämnderna vissa bidrag till

sin verksamhet, varjämte flera av landstingen lämna förbunden ekonomiskt

stöd.

Under senare år ha hälsovårdskonsulenter anställts på flera håll. År

1952 funnos sådana anställda i sju län nämligen Uppsala, Östergötlands,

Kalmar, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro och Kopparbergs län.

I de flesta fall hade konsulenterna anställts av vederbörande hälsovårdsförbund,

som för konsulentens avlöning erhöll anslag från landstinget. I

Kopparbergs län omhänderhas konsulentverksamheten av Svenska landskommunernas

förbunds därvarande länsavdelning med anslag från landstinget.

Dessutom fanns i Stockholms län genom landstingets försorg anställd

en bostadsinspektris, varjämte i Malmöhus län voro direkt hos

landstinget anställda två hälsovårdsinspektörer och en bostadsinspektris.

Viss konsulentverksamhet förekom härjämte i Kristanstads och Norrbottens

län.

Enligt de instruktioner, som utfärdats för hälsovårdskonsulenterna, äro

deras huvudsakliga arbetsuppgifter att genom råd och anvisningar lämna

hälsovårdsnämnderna biträde i deras verksamhet, bl. a. genom att närvara

vid sammanträde eller deltaga i bostadsinspektion eller annan besiktning.

De i detta sammanhang avsedda hälsovårdsinspektörernas och bostadsinspektrisernas

arbetsuppgifter äro likartade med hälsovårdskonsulenternas,

men huvudvikten har här lagts på den rent inspekterande verksamheten,

som alltså påminner om den som bedrives av en tillsyningsman hos en

hälsovårdsnämnd.

Remissyttrandena

Under remissbehandlingen har icke från något håll ifrågasatts annat än

att omhänderhavandet av allmänna hälsovårdsuppgifter även i fortsättningen

skall vara en i första hand kommunal angelägenhet.

Sveriges industriförbund ifrågasätter dock om inte beslutanderätten i

hälsovårdsfrågor med komplicerade tekniska och ekonomiska problem

borde överlämnas till annan instans än hälsovårdsnämnderna och anför.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr BAG år 1058

45

I allmänhet böra hälsovårdsfrågorna utan svårighet kunna lösas lokalt,

men i sådana fall då stora ekonomiska eller svåra tekniska frågor föreligga

synes det tveksamt om handläggningen bör överlämnas till hälsovårdsnämnderna.

Hälsovårdsnämnderna kunna i allmänhet icke vara utrustade

med erforderlig teknisk och ekonomisk sakkunskap. Det kan därför ligga

frestande nära till hands för en hälsovårdsnämnd, att för säkerhets skull

kräva mycket omfattande åtgärder mot sanitära olägenheter. Om dessa

säkerhetsåtgärder bli onödigt stora förorsaka de icke blott den enskilde

kostnader, som kunnat undvikas, utan de föranleda även till ur folkhushållets

synpunkt felaktiga investeringar. Det synes därför böra övervägas,

om icke beslutanderätten i hälsovårdsfrågor, där komplicerade ekonomiska

eller tekniska problem äro för handen borde överlämnas till någon instans

med vidare överblick än vad man kan fordra av de lokala hälsovårdsnämnderna.

Det torde redan nu förekomma att hälsovårdsnämnder som få sig

förelagda problem av en storleksordning, för vilka de icke kunna sägas

vara inrättade, efter undersökning överlämna ärendena till länsstyrelsen.

Det synes Förbundet som om detta skulle vara ett betydligt bättre alternativ

än att lägga dessa viktiga uppgifter hos lokala hälsovårdsnämnder.

Däremot har i ett flertal yttranden framhållits, att hälsovårdsnämnderna

är i stort behov av expertis på olika områden och att de bör få råd och

anvisningar från centralt håll i större utsträckning än nu är fallet. Dessa

behov av tillgång till expertis anses i viss utsträckning böra tillgodoses

genom statliga organ.

När det gäller den rent kommunala hälsovårdsorganisationen understrykes

på många håll att denna ytterst är beroende av att de anslagsbeslutande

kommunala organen ger hälsovårdsarbetet sitt stöd. Därför bör i

hälsovårdsstadgan klart fastslås kommunernas skyldighet att bevilja hälsovårdsnämnderna

tillräckliga anslag. Sådana uttalanden har gjorts av länsstyrelserna

i Kronobergs och Älvsborgs län, förste provinsialläkarna i dessa

båda län och föreningen för allmän hälsovård.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför sålunda att anledningen till hälsovårdsnämndernas

otillräckliga personella och ekonomiska resurser ofta är

bristande intresse för saken hos de anslagsbeviljande kommunala instanserna.

Enligt länsstyrelsens mening bör det i hälsovårdsstadgan fastslås att

varje kommun skall hålla en organisation för den allmänna hälsovården,

som tillfredsställer skäliga anspråk.

Önskemål om ett bättre samarbete mellan hälsovårdsnämnden

och kommunens övriga organ har framställts i de

yttranden, som avgivits av medicinalstyrelsen, bostadsstyrelsen, väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands

och Älvsborgs län, flera förste provinsialläkare, distriktsingenjören

för vatten och avlopp i Stockholms m. fl. län, stadsfullmäktige i Kristinehamn,

kommunalfullmäktige i Sollentuna köping och Gustavsbergs kommun,

byggnadsnämnden i Norrköping, Sveriges läkarförbund och Sveriges

husmodersföreningars riksförbund.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Kungl. Maj:ts proposition nr B 16 är 1!)58

Bostadsstyrelsen framhåller att ett nära samarbete bör komma till stånd

mellan hälsovårdsnämnden och de andra organen i kommunen — främst

drätselkammare respektive kommunalnämnd — som har uppgifter inom

bostadspolitiken, bebyggelseplaneringen och byggnadsverksamheten.

Medicinalstyrelsen anför att hälsovårdsnämnd och byggnadsnämnd ej

sällan fattar beslut som icke överensstämmer. Medicinalstyrelsen förordar

därför att i hälsovårdsstadgan införes en bestämmelse om att en av ledamöterna

i hälsovårdsnämnden om möjligt skall vara medlem av byggnadsnämnden.

Även länsstyrelsen i Uppsala län och förste provinsialläkarna

i Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Kopparbergs och Gävleborgs län,

kommunalfullmäktige i Gustavsbergs kommun, Sveriges läkarförbund och

Sveriges husmodersföreningars riksförbund förmenar att hälsovårdsnämnd

och byggnadsnämnd bör ha gemensam ledamot.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser det lämpligt med en rekommendation

om att en av ledamöterna i hälsovårdsnämnden även bör vara ledamot

i byggnadsnämnden.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län uttalar önskvärdheten av att hälsovårdsnämnderna

genom bestämmelser i specialförfattningarna beredes tillfälle

framföra sin mening även i andra ärenden än mer renodlade hälsovårdsärenden

där hälsovårdssynpunkter bör beaktas, t. ex. planärenden och åtskilliga

andra slags ärenden enligt byggnadslagstiftningen.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen understryker att hälsovårdsnämnden

bör höras innan byggnadsnämnden fattar beslut i ärenden, berörande hälsovårdsnämndens

ämnesområde, och ifrågasätter en föreskrift om att byggnadsnämnd

obligatoriskt skall inhämta hälsovårdsnämnds yttrande i planärende,

såvida det icke är uppenbart att ärendet ej berör hälsovårdsnämndens

intressen, samt vid avstyckningsförrättning för bostads- eller annat

byggnadsändamål inom område som ej är belagt med stads- eller byggnadsplan.

Kommunalfullmäktige i Sollentuna köping hävdar att samordning av

hälsovårdsnämndens arbetsuppgifter med andra kommunala organs kan

ske utan att principen uttryckes i stadga eller hälsovårdsordning. I Sollentuna

utföres sålunda alla med ett byggnadsföretag förekommande besiktningar

av byggnadsinspektören hos byggnadsnämnden, varjämte en särskild

expedition i plan- och byggnadsfrågor lämnar allmänheten upplysningar

om de frågor, som rör ett byggnadsföretag. Hälsovårdsnämnden

erhåller kännedom om stads- och generalplanefrågor redan på ett tidigt

stadium genom att representant för nämnden tillsammans med företrädare

för vissa andra kommunala organ, däribland byggnadsnämnden, bildar

en stads- och generalplanekommitté. I denna kommitté blir även de

sanitära frågorna beaktade vid samhällsplaneringen. Bostadsinspektioner

synes hälsovårdsnämnden böra utföra jämväl med ledning av tillgängliga

byggnadslovshandlingar. Därest en sålunda utförd inspektion föranleder

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj.ts proposition nr B 46’ år 1958

att byggnadsnämnden bör underrättas om förhållanden som vidlåder byggnaden,

bör byggnadsnämndens yttrande i ärendet avvaktas innan frågan

upptages till prövning av hälsovårdsnämnden. De kontakter mellan de båda

nämnderna som här erfordras borde i de flesta fall kunna ske genom nämndernas

tjänstemän i de kommuner där sådana finnes anställda. För att

säkerställa ett dylikt samgående vore det dock enligt kommunalfullmäktiges

mening av värde att rekommendation härom intages i hälsovårdsstadgan

eller normalförslag till hälsovårdsordning''.

B. Hälsovårdsnämnderna

Gällande bestämmelser

Enligt 1919 års hälsovårdsstadga utgör varje kommun ett hälsovårdsområde.

Om förordnande meddelats beträffande köping, hamn, fiskeläge

eller annat ställe med större sammanträngd befolkning att hälsovårdsstadgans

bestämmelser för stad skall äga tillämpning, utgör emellertid sådant

samhälle särskilt hälsovårdsområde.

I stad och samhälle som är särskilt hälsovårdsområde samt i landskommun

med mer än 3 000 invånare skall finnas särskild hälsovårdsnämnd,

varemot tillsättande av sådan nämnd icke är obligatoriskt i mindre landskommuner.

Där särskild hälsovårdsnämnd ej finnes är kommunalnämnden

hälsovårdsnämnd.

Närmare bestämmelser om sammansättning av stads hälsovårdsnämnd

in. m. upptages i 2 § hälsovårdsstadgan. Där föreskrives bl. a. att hälsovårdsnämnden

utgöres av polischefen i staden, stadsläkaren eller, om det

finnes flera sådana, förste stadsläkaren ävensom av antingen fem eller tre

ledamöter, valda av stadsfullmäktige. Där stadsläkare ej finnes skall

magistraten utse annan läkare eller om hinder härför möter annan lämplig

person. Uppdraget som vald eller utsedd ledamot i hälsovårdsnämnd

gäller regelmässigt för fyra år. Förste provinsialläkaren i länet har rätt

att, även om han icke är ledamot av nämnden, vara tillstädes vid nämndens

sammanträden och deltaga i överläggningarna men ej i besluten ävensom

att få sin mening antecknad till protokollet. Detta gäller dock ej för

stad, diir det finnes stadsläkare, som är jämställd med förste provinsialläkare.

Hälsovårdsnämnd äger vidare tillkalla sakkunniga biträden, vilka

får deltaga i nämndens överläggningar men ej i besluten. Hälsovårdsnämnden

skall sammanträda minst en gång i månaden.

Även för köping och municipalsamhälle finnes föreskrifter om vissa självskrivna

ledamöter. Sålunda skall ordföranden i kommunens styrelse samt

läkare alltid vara ledamöter i hälsovårdsnämnden.

I landskommun där kommunalnämnden är hälsovårdsnämnd finnes inga

självskrivna ledamöter. Där gäller att en av nämndens ledamöter med särskild

insikt i och intresse för hälsovårdsfrågor av kommunalfullmäktige

skall utses alt för den tid han är vald till ledamot bereda och inför hälso
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kiingl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

vårdsnämnden föredraga de ärenden som ankommer på nämndens prövning.

Finnes särskild hälsovårdsnämnd i landskommun utses ledamöterna av

kommunalfullmäktige. Beträffande deras antal säges endast att de skall

väljas till nödigt antal, dock ej mindre än tre. Förste provinsialläkaren har

på landet samma rätt som i stad att vara närvarande vid hälsovårdsnämndens

sammanträden, deltaga i överläggningarna och få sin mening antecknad till

protokollet. På landet tillkommer samma befogenhet dessutom provinsialläkaren

i distriktet samt, om hälsovårdsområdet tillhör extra provinsialläkardistrikt,

extra provinsialläkaren.

Hälsovårdsstadgekommittén

Enligt kommitténs förslag skall kommunen alltid vara eu enhet i hälsovårdshänseende,

och i varje kommun skall finnas en för hela kommunen

gemensam särskild hälsovårdsnämnd. Som skäl härför anför

kommittén följande.

Ett hinder för effektivisering av hälsovårdsarbetet har tidigare varit, att

de många små kommunerna icke givit tillräckligt underlag för en arbetsduglig

hälsovårdsnämnd. Bland annat beträffande hälsovårdsuppgifterna

gäller nämligen, att man icke bör stå för nära de förhållanden, som skola

bedömas; i större kommunala enheter avslöjas lättare de missförhållanden,

mot vilka åtgärder böra vidtagas. Den nya kommunindelningen har i hög

grad förändrat förutsättningarna för arbetet med allmänna hälsovården

inom kommunerna. För att dessa förutsättningar skola kunna utnyttjas

fordras dock enligt kommitténs mening, att särskild hälsovårdsnämnd finnes

i varje kommun. Enligt den gällande hälsovårdsstadgan föreligger skyldighet

för landskommun att inrätta särskild hälsovårdsnämnd endast om

invånarantalet överstiger 3 000. Före den nya kommunindelningens genomförande

hade dock i runt tal 40 procent av de landskommuner, som icke

på grund av sitt invånarantal voro skyldiga att ha särskild hälsovårdsnämnd,

likväl inrättat dylik nämnd; och sedan den nya konnnunindelningen

genomförts har antalet kommuner med mer än 3 000 invånare betydligt

ökats. Med hänsyn till att även övriga landskommuner blivit tämligen

stora och till den tydliga tendens, som tidigare visat sig hos mindre

kommuner att inrätta särskild hälsovårdsnämnd, kan man kanske våga

antaga, att särskild hälsovårdsnämnd skulle komma att finnas i praktiskt

taget varje landskommun, även om nuvarande bestämmelser bibehölles.

Kommittén anser emellertid, att det är av sådan betydelse för allmänna

hälsovården, att särskild hälsovårdsnämnd verkligen inrättas i varje kommun,

att det är motiverat med en direkt bestämmelse härom i hälsovårdsstadgan.

Den omständigheten att det även efter den nya kommunindelningens

genomförande kommer att finnas i runt tal 300 landskommuner

med ett invånarantal understigande 3 000 — av dessa kommuner dock över

200 med mer än 2 000 invånare — ändrar icke enligt kommitténs mening

riktigheten av dessa synpunkter.

Kommittén understryker vikten av att kommun, när det gäller utseende

av ledamöter i hälsovårdsnämnd, beaktar lämpligheten av att såväl landsbygden

som tätbebyggelsen inom kommunen blir representerad. Beträffande

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1!)58

hälsovårdsnämnds sammansättning anför kommittén vidare

bl. a. följande.

Kommittén finner ej anledning föreslå olika antal ledamöter i hälsovårdsnämnd

i stad, köping eller landskommun utan förordar, att antalet ledamöter

genomgående skall efter fullmäktiges bestämmande vara minst sju.

Härigenom kan antalet bli tillräckligt stort för att möjliggöra för kommunen

att i nämnden insätta representanter både för olika slag av sakkunskap

och, särskilt när det gäller landskommun, för olika delar inom

kommunen.

I stad, köping och municipalsamhälle äro för närvarande två ledamöter

självskrivna i hälsovårdsnämnden. Enligt kommitténs mening finnes principiellt

sett anledning att inskränka antalet självskrivna ledamöter i en

kommunal nämnd så mycket som möjligt. Å andra sidan äro hälsovårdsnämnderna

i sådant behov av till exempel medicinsk sakkunskap, att sådan

näppeligen kan undvaras. Ett gott samarbete mellan hälsovårdsnämnden

och stads- respektive köpingsläkaren är en viktig förutsättning för att

hälsovårdsnämnden skall kunna arbeta effektivt, och man torde icke kunna

bortse från möjligheten, att samarbetet kan äventyras om stads- eller köpingsläkare

i nämnden ersättes med en annan läkare. Kommittén föreslår

därför, att i stad stadsläkaren, eller, om det finnes flera sådana läkare,

förste stadsläkaren samt i köping köpingsläkaren skall vara självskriven

ledamot av hälsovårdsnämnden.

Med hänsyn till det ökade behov av veterinärmedicinsk sakkunskap, som

allt mer gjort sig gällande, förordar kommittén, att i stad stadsveterinären,

eller om det finnes flera sådana, förste stadsveterinären skall vara självskriven

ledamot av hälsovårdsnämnden.

I övrigt anser kommittén icke att några självskrivna ledamöter böra förekomma

i hälsovårdsnämnderna. Vad angår polischefen i stad — vilken för

närvarande är självskriven ledamot av nämnden — torde dennes verksamhet

ha så ringa anknytning till hälsovårdsnämnden, att det icke längre är

motiverat med ett självskrivet ledamotskap för honom. Den juridiska sakkunskap,

som polischefen representerar, bör kunna tillföras nämnden i

annan ordning. Beträffande det självskrivna ledamotskapet i hälsovårdsnämnden

i köping för kommunalnämndens ordförande finner kommittén,

att — även om detta arrangemang är förenat med vissa fördelar — man

dock måste komma ihåg, att det även kan vara värdefullt, att hälsovårdsnämnden

står så självständig som möjligt i förhållande till andra kommunala

myndigheter. Hälsovårdsnämnden skall ju övervaka bland annat kommunernas

åtgöranden i dess egenskap av fastighetsägare. Formellt bör dock

icke något binder föreligga att, om kommunalfullmäktige så önska, välja

kommunalnämndens ordförande till ledamot av hälsovårdsnämnden.

Vid övervägande av frågan huruvida i den nya hälsovårdsstadgan bör

uppställas krav på särskilda kvalifikationer hos hälsovårdsnämndens valda

ledamöter har kommittén stannat för att det icke i stadgan hör föreskrivas

mera än att en ledamot av nämnden bör ha praktisk erfarenhet i byggnadsfrågor

och vidare att, om läkare eller veterinär icke är självskriven ledamot

av nämnden, medicinsk och veterinärmedicinsk sakkunskap såvitt möjligt

bör vara företrädd bland de utsedda ledamöterna.

Kommittén har även föreslagit att vissa befattningshavare som ej är leda4

— Bih/mg till riksdagens protokoll 11)58. 1 samt. Nr B 46

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

möter av hälsovårdsnämnd skall äga närvara vid nämndens sammanträden

och deltaga i dess överläggningar samt få sin mening antecknad till protokollet.

De avsedda befattningshavarna är förste provinsialläkare, länsveterinär,

provinsialläkare, municipalläkare och distriktsveterinär.

Remisyttrandena

Kommitténs förslag att varje kommun skall ha särskild hälsovårdsnämnd

och att således kommunalnämnden icke längre skall

kunna fungera som hälsovårdsnämnd i de mindre landskommunerna har

tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser. Svenska

landskommunernas förbund är dock något tveksamt om lämpligheten av

detta förslag med hänsyn till de olägenheter som särskilt i de mindre kommunerna

uppstått genom förvaltningens uppdelning på alltför många

nämnder. Eftersom nu likväl det överväldigande antalet kommuner tillsatt

särskild hälsovårdsnämnd, vill förbundet emellertid icke motsätta sig att

särskild hälsovårdsnämnd blir obligatorisk i alla kommuner.

Meningarna har däremot varit starkt delade bland remissinstanserna beträffande

hälsovårdsnämnds sammansättning.

Kommitténs förslag, att antalet ledamöter skall vara minst sju

har rönt starkt motstånd under remissbehandlingen.

Länsstyrelsen i Östergötlands län vill att regeln om sju ledamöter i hälsovårdsnämnden

kompletteras med en dispensmöjlighet för ett mindre antal.

Länsstyrelserna i Kalmar och Norrbottens län, hälsovårdsförbundet i Blekinge

län och föreningen för allmän hälsovård föreslår, att länsstyrelsen

skall på begäran av kommun kunna förordna att antalet ledamöter i kommunens

hälsovårdsnämnd skall vara minst fem. Länsstyrelsen i Norrbottens

län anser det vara opraktiskt att tvinga de mindre kommunerna att i

hälsovårdsnämnden invälja så många ledamöter som sju. Det torde, yttrar

länsstyrelsen, i små kommuner vara av större värde, att nämnden består

av färre ledamöter, vilka äger intresse och kunskaper för arbetet inom

nämnden, än av ett större antal, av vilka många ■— på grund av svårigheter

att uppbringa kvalificerade personer till uppdraget -—- ofta kommer att

sakna intresse för hälsovårdsarbetet.

Styrelsen för statens institut för folkhälsan föreslår att antalet ledamöter

i landskommuner med mindre än 3 000 invånare skall bestämmas

till minst fem samt anför vidare angående det av kommittén föreslagna

minimiantalet.

I landskommuner med stor folkmängd och med mera än en hälsovårdstätort

är detta antal ledamöter säkerligen nödvändigt. Trots den genomförda

kommunsammanslagningen finnes emellertid fortfarande landskommuner

med relativt liten folkmängd. Av samtliga 816 landskommuner har

sålunda ca 300 en folkmängd under 3 000 invånare. I dylika smärre kommuner

torde det inte vara önskvärt att göra nämnden för stor. Det kan måhända

även bli svårt att i mindre landskommuner finna 14 personer — 7

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj.ts proposition nr B 46 år 1958

ordinarie och 7 suppleanter — som kan ägna tillräcklig tid och intresse

för uppgiften. För landskommuner med 3 000 invånare eller därunder anser

styrelsen att antalet ledamöter kan begränsas till 5.

Svenska läkaresällskapet är av samma uppfattning. Länsstyrelsen i Jämtlands

län föreslår att antalet ledamöter i hälsovårdsnämnden skall vara

minst fem i såväl lands- som stadskommuner med mindre än 3 000 invånare.

Länsstyrelserna i Stockholms, Värmlands, Örebro, Västmanlands och

Gävleborgs län, förste provinsialläkaren i Värmlands län, kommunalfullmäktige

i Julita och Råda kommuner, hälsovårdsnämnden i Örebro, hälsovårdsförbundet

i Södermanlands län och hälsovårdsförbundet i Närke, hälsovårdskonsulenten

i Uppsala län, svenska landskommunernas förbund och

Sveriges läkarförbund föreslår, att antalet ledamöter i hälsovårdsnämnd

fastställes till minst fem. Länsstyrelsen i Stockholms län har som skäl för

sitt förslag anfört, att det visat sig att mindre kommunala nämnder ofta

blir mera sammansvetsade och arbetsdugliga, vartill kommer att i mindre

kommuner kan föreligga svårigheter att få fram tillräckligt antal lämpliga

kandidater. Länsstyrelsen påpekar också att i kommunallagen för så betydelsefulla

organ som drätselkammare och kommunalnämnd minimiantalet

ledamöter är bestämt till fem.

Kommunalfullmäktige i Kumla landskommun, Färila kommun och Jönåkers

kommun menar, att det bör tillkomma kommunerna själva alt bestämma

antalet ledamöter i hälsovårdsnämnden. Om något minimiantal

skall bestämmas bör det helst vara tre ledamöter.

Vad angår kommitténs förslag i fråga om självskrivna ledamöter

i hälsovårdsnämnderna har uttalandet att juridisk sakkunskap bör

tillföras nämnden i annan ordning än genom bestämmelse om polischefs

medlemskap i nämnden föranlett erinringar från länsstyrelserna i Uppsala

och Kronobergs län, stadsfullmäktige i Norrköping, Borås, Södertälje, Trollhättan,

Växjö, Alingsås och Katrineholm samt hälsovårdsnämnderna i Norrköping

och Uppsala.

Hälsovårdsnämnden i Norrköping anför t. ex. följande.

Allmän hälsovård är till mycket stor del en ordningsfråga.---Gatu
renhållningen

och renhållningen på offentliga platser övervakas till exempel

av polismyndigheten. På landsbygden torde det vara ännu viktigare att polischefen

tillhör hälsovårdsnämnden. Förmodligen blir på många ställen polischefen

den ende ledamoten med juridisk skolning. Polischefens medlemskap

i hälsovårdsnämnden — åtminstone på landsbygden — torde också åt

hälsovårdsnämnden ge mera pondus.

Kommitténs förslag om stadsläkares och köpingsläkares obligatoriska

ledamotskap samt om medicinsk sakkunskap i övrigt i hälsovårdsnämnd

har även föranlett erinringar vid remissbehandlingen.

Förste provinsialläkarna i Kronobergs och Skaraborgs län föreslår att i

städer, där stadsläkare ej finnes, vederbörande provinsialläkare bör vara

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

självskriven ledamot i hälsovårdsnämnden. Motsvarande förslag beträffande

köpingar som saknar köpingsläkare göres av förste provinsialläkaren i

Skaraborgs län och kommunalfullmäktige i Alvesta och Hörby köpingar.

I fråga om landskommunerna föreslås av länsstyrelserna i Jönköpings och

Kristianstads län, förste provinsialläkarna i Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs

och Bohus, Skaraborgs, Gävleborgs och Västernorrlands län, länsveterinären

i Malmöhus län, hälsovårdsnämnderna i Järpens municipalsamhälle

och Njurunda kommun samt Sveriges läkarförbund att provinsialläkare

skall vara självskriven ledamot i hälsovårdsnämnden. Läkarförbundet

anför härvid att länsstyrelsen bör avgöra vem av två provinsialläkare

inom samma kommun som skall vara ledamot av hälsovårdsnämnden.

Förste provinsialläkaren i Älvsborgs län, länsveterinären i Blekinge län

och stadsfullmäktige i Göteborg anser, att det bör stadgas att medicinsk

sakkunskap obligatoriskt skall vara företrädd i nämnden även där läkare

ej är självskriven ledamot i hälsovårdsnämnden.

För det fall att läkare och veterinär icke är ledamöter av hälsovårdsnämnd

bör enligt styrelsen för statens institut för folkhälsan föreskrivas

obligatorisk medverkan av annan medicinsk och veterinärmedicinsk sakkunskap.

Styrelsen framhåller att distriktssköterska bör kunna inväljas

som representant för medicinsk sakkunskap.

Kommitténs förslag om stadsveterinärs obligatoriska ledamotskap samt

om veterinärmedicinsk sakkunskap i övrigt i hälsovårdsnämnd har hälsats

med tillfredsställelse av veterinärstyrelsen, styrelsen för statens institut för

folkhälsan, länsveterinärerna i Gotlands, Blekinge, Malmöhus och Västernorrlands

län, Sveriges veterinärförbund och svenska distriktsveterinärföreningen.

Länsstyrelsen i Jönköpings län, förste provinsialläkarna i Jönköpings,

Malmöhus och Skaraborgs län samt länsveterinären i Malmöhus län anser

att även distriktsveterinär skall vara självskriven ledamot i hälsovårdsnämnd

i den kommun där han är bosatt, och förste provinsialläkaren i Älvsborgs

län, länsveterinären i Blekinge län och stadsfullmäktige i Göteborg

föreslår att i kommun, där veterinär ej är självskriven ledamot i hälsovårdsnämnden,

veterinärmedicinsk sakkunskap likväl obligatoriskt skall

vara företrädd i nämnden.

Stadsfullmäktige i Uppsala och Trollhättan hävdar emellertid, att det icke

är nödvändigt att göra stadsveterinären, som är hälsovårdsnämndens underordnade

tjänsteman, till självskriven ledamot i nämnden.

Ett stort antal remissinstanser anser, att några bestämmelser om självskrivna

ledamöter i hälsovårdsnämnderna ej bör finnas. Sådana uttalanden

har gjorts av överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Stockholms län,

Stockholms stadsfullmäktige — som åberopar yttranden av stadsjuristen,

drätselnämnden och hälsovårdsnämnden i staden — kommunalfullmäktige

i Färila och Råda kommuner, hälsovårdsnämnderna i Kumla, Hallsbergs

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

och Olof ströms köpingar, Kumla landskommun och Hammars kommun,

svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, hälsovårdsförbundet

i Örebro län och svenska kommunal-tekniska föreningen.

Länsstgrelsen i Stockholms län framhåller att föreskrifterna bör i högre

grad än som nu skett ansluta sig till den nya kommunallagens bestämmelser.

Länsstyrelsen erinrar därjämte om att kommunallagskommittén framhållit

önskvärdheten av att de i specialförfattningarna angivna organens

arbetsformer i samband med kommande revisioner av dessa författningar

såvitt möjligt bringas i överensstämmelse med kommunallagens motsvarande

bestämmelser. Enligt länsstyrelsens mening torde detta i betydande

utsträckning låta sig göra beträffande hälsovårdsnämndernas arbetsformer.

Svenska landskommunernas förbund anför.

Självskrivenheten bör upphöra. Den rimmar illa med bestämmelserna i 32

och 45 §§ kommunallagen, där chefstjänstemännen uteslutits från valbarhet

till de förvaltningsorgan, under vilka de sortera. Man torde för övrigt på det

nuvarande utredningsstadiet vara överens om att föreslå slopandet av självskrivenhet

också för ledamöter i barnavårdsnämnd och byggnadsnämnd. —- Däremot bör givetvis i stadgan föreskrivas rätt för stadsläkare med flera

här ifrågavarande befattningshavare att på samma sätt som förste provinsialläkare

med flera deltaga i nämndens sammanträden, och i vederbörandes

instruktion kan intagas som ett tjänsteåliggande att deltaga i nämndens

sammanträden. Självskrivenhetens slopande torde vara ett medel att stärka

hälsovårdsnämndens ställning som kommunalt organ.

Svenska stadsförbundet anser också en anpassning till kommunallagens

bestämmelser vara synnerligen önskvärd samt framhåller att detta i stor

utsträckning torde kunna ske utan nämnvärda olägenheter.

Länsstgrelsen i Jämtlands län, förste provinsialläkarna i Södermanlands,

Blekinge, Göteborgs och Bohus samt Jämtlands län, länsveterinären i Jämtlands

län och stadsfullmäktige i Södertälje anser att det bör föreskrivas att

hälsovårdsnämnd skall ha minst en kvinnlig ledamot. Förste provinsialläkaren

i Göteborgs och Bohus län anför som skäl härför.

Hälsovårdsnämnden har att syssla med frågor, som alla intimt beröra

kvinnans verksamhetsområde, och beträffande vilkas bedömande bon i regel

besitter avsevärt bättre naturliga förutsättningar än mannen. Det är

säkerligen ingen tillfällighet, att jag städse mött större intresse för uppgifterna

och kraftfullare handläggning av ärendena hos hälsovårdsnämnder,

som haft förmånen att i sin krets hysa en kvinnlig ledamot.

Förste provinsialläkaren i Västerbottens län och Sveriges fastighetsägareförbund

föreslår att i landskommun med en eller flera hälsovårdstätorter

minst en representant för hälsovårdstätort skall finnas i hälsovårdsnämnden.

Stadsfullmäktige i Södertälje anser att i varje hälsovårdsnämnd bör finnas

eu representant för livsmedelshanteringen.

Stadsjuristen i Stockholm förmenar att de av kommittén föreslagna

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

stadgandena angående hälsovårdsnämnds organisation och inre verksamhetsformer

icke är lämpliga i vart fall för Stockholms vidkommande. Han

framhåller att i Stockholm gäller den ordningen att de kommunalrättsliga

reglerna för oreglerade nämnder i princip gäller även för de reglerade

nämnderna, där annat ej är särskilt föreskrivet.

Även Stockholms stadsfullmäktige framhåller önskvärdheten av att

hälsovårdsstadgans bestämmelser om hälsovårdsnämndens organisation

och inre verksamhetsformer bringas i överensstämmelse med kommunallagen.

Hälsovårdsnämnden i Stockholm anför i fråga om medverkan av medicinsk

och veterinärmedicinsk sakkunskap inom nämnden att det är tveksamt

om chefstjänstemän bör belastas med ledamotskap, då de är tjänsteansvariga.

Såsom föredragande bör de däremot ha yttrande- och reservationsrätt.

Överståthållarämbetet påpekar i sitt yttrande bl. a. att den möjlighet till

undantag för Stockholm från de allmänna reglerna om hälsovårdsnämnds

sammansättning, som 7 § i den nuvarande hälsovårdsstadgan erbjuder, under

senare år icke har utnyttjats.

C. Hälsovårdsexperterna

a. Allmänna synpunkter

Hälsovårdsstadgekommittén

Kommittén har såsom tidigare anförts framhållit behovet av ökad tillgång

på hälsovårdsexperter och föreslår ökade skyldigheter för primärkommunerna

att anställa hälsovårdstjänstemän samt skyldighet för landsting

att anställa en eller flera hälsovårdskonsulenter. De problem som hör samman

med utbyggnaden av de statliga hälsovårdande organen har kommittén

däremot icke funnit anledning att gå närmare in på.

Kemissgttrandena

I ett flertal yttranden har understrukits, att hälsovårdsnämnderna i sitt

arbete behöver äga betydligt större tillgång till expertis än de nu har.

Denna brist på sakkunskap har till exempel föranlett Sveriges industriförbund

att som förut nämnts föreslå att komplicerade hälsovårdsfrågor skall

behandlas av högre instans än hälsovårdsnämnderna.

Distriktsingenjörers förening och distriktsingenjören för vatten och avlopp

i Stockholms m. fl. län framhåller att hälsovårdsnämnderna är i behov

av sakkunnig hjälp vid behandlingen av vatten- och avloppsfrågor.

Föreningen anser att det synes som om kommittén betydligt överskattat

hälsovårdsnämnds förmåga att bedöma vatten- och avloppsfrågor utan att

ha teknisk sakkunskap till hjälp och finner det förvånande att kommittén

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj.ts proposition nr B 46 år 1958

icke med ett ord nämnt om existensen av den statliga vatten- och avloppsorganisationen,

särskilt som distriktsingenjörerna redan nu håller mycket

livlig kontakt med hälsovårdsnämnderna i vatten- och avloppsfrågor.

Även stadsfullmäktige i Malmö anser att hälsovårdsnämnderna, om de

skall syssla med tekniska problem, måste ha tillgång till tekniskt utbildad

personal.

Under remissbehandlingen har föreslagits inrättandet till hälsovårdsnämndernas

hjälp av centrala eller till länsstyrelserna knutna expertorgan

i hälsovårdsfrågor.

Länsveterinärerna i Skaraborgs, Västernorrlands och Jämtlands län

ifrågasätter sålunda om det icke borde finnas någon central instans med

tillgång till speciell sakkunskap dit hälsovårdsnämnderna och deras befattningshavare

kunde vända sig för att erhålla råd och upplysningar. Länsveterinären

i Skaraborgs län yttrar.

Det hade varit tacknämligt, om kommittén i stadgan eller på annat sätt

kunnat giva anvisning på någon tillräckligt auktoritativ instans, där råd

och anvisningar kunna lämnas i byggnadstekniska, sanitetstekniska och

sanitetsekonomiska ärenden. Sådana ärenden äro till exempel ventilationsoch

uppvärmningsteknik, bullerfrågor, industrier och avloppsväsen. Det

senare bland annat vad gäller förorenat vattens betydelse för betande djurs

hälsotillstånd och inverkan på livsmedel från djur. Med undantag för somliga

större städer torde landets hälsovårdsnämnder i regel sakna kvalificerad

expertis i dylika avseenden.

Svenska värme- och sanitetstekniska föreningen anser att bestämmelser

bör införas om att hälsovårdsnämnd till sitt förfogande skall ha sakkunnig

person med hög teknisk utbildning, vilken såsom hälsovårdsnämndens

representant skall bedöma framlagda projekt samt stå allmänheten till

råds i sanitära samt värme- och ventilationstekniska frågor. En sådan expert

bör, anför föreningen, finnas i varje län samt i de större städerna.

Föreningen för vattenhggien anser det vara riktigast att förstärka de

expertorgan som för tillsyn och rådgivning i sanitära frågor är knutna

till länsstyrelserna.

Länsstyrelsen i Värmlands län understryker behovet av en sanitetsekonomisk

och sanitetsteknisk expert inom varje län. Länsstyrelsen framhåller,

att i fråga om vatten och avlopp behovet av sakkunskap redan i viss

män tillgodoselts genom tillkomsten av distriktsingenjörerna för vatten

och avlopp. För övriga delar av den allmänna hälsovården, såsom ljudisolering,

ventilation, belysning, renhållningens tekniska ordnande m. m., saknas

däremot möjlighet att anlita sådan sakkunskap, vilket enligt länsstyrelsen

är en uppenbar brist. Eu enligt länsstyrelsens mening tänkbar lösning

vore att bygga ut distriktsingenjörsorganisationen inom länen på sådant

sätt, att varje län finge ett »länsingenjörskontor» med sakkunskap

på de områden, som är av största betydelse för sanitetstekniska ärendens

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

handläggning och med funktioner liknande dem, som tillkommer länsarkitektkontoret

inom byggnadsväsendet i allmänhet.

Svenska kommunal-tekniska föreningen framlägger samma förslag.

Hälsovårdsnämnden i Uppsala föreslår att i varje länsstyrelse skall inplaceras

ett hälsovårdscentrum med såväl läkare som hälsovårdskonsulenter

eller -inspektörer, dit hälsovårdsnämnderna skall kunna vända sig för

att få råd och anvisningar i hälsovårdsfrågor.

b. Hälsovårdsinspektörer

Gällande bestämmelser

I varje stad skall finnas en eller flera tillsyningsmän för allmänna hälsovården.

För landskommuns del gäller att en eller flera tillsyningsmän för

allmänna hälsovården får antagas, om hälsovårdsnämnden prövar sådant

vara av behovet påkallat och medel därtill är anslagna.

Hälsovårdsstadgekommittén

I stad och köping samt i landskommun med mer än 10 000 invånare

skall enligt kommitténs förslag hälsovårdsnämnden till sitt biträde ha

minst en hälsovårdsinspektör, vilken titel skall ersätta den nuvarande benämningen

tillsyningsmän för allmänna hälsovården. I övrigt skulle således

i landskommun anställandet av hälsovårdsinspektör icke bli obligatoriskt

utan beroende på arbetsuppgifternas art och omfattning.

Av länsstyrelsernas allmänna skyldighet att övervaka förhållandena avseende

allmänna hälsovården följer, anför kommittén, att länsstyrelserna

även har att tillse, att landskommun har tillgång till hälsovårdsinspektör

om behov därav föreligger.

Två eller flera kommuner bör enligt kommittén gemensamt få anställa

hälsovårdsinspektör, där så kan ske utan att arbetsuppgifterna eftersättes.

Det torde, yttrar kommittén, vara ur olika synpunkter fördelaktigare, att

flera kommuner som icke var för sig behöver en heltidsanställd inspektör

slår sig tillsammans om en heltidsanställd yrkesutbildad sådan, än att var

och en av dessa kommuner anställer icke yrkesutbildad personal med uppdraget

som bisyssla.

I fråga om hälsovårdsinspektörs utbildning anför kommittén bl. a. följande.

Enligt kommitténs mening äro de arbetsuppgifter, som åvila en hälsovårdsinspektör,

så betydelsefulla för allmänna hälsovården inom kommunen,

att inspektörerna böra ha god såväl praktisk som teoretisk utbildning.

Till frågan om utbildningens anordnande i fortsättningen återkommer

kommittén i ett särskilt avsnitt. Man måste emellertid utgå från, att

hälsovårdsinspektörstjänsten i flera kommuner alltjämt blir en bisyssla.

Med hänsyn härtill torde man icke kunna uppställa några formella krav

på utbildning beträffande deltidsanställda hälsovårdsinspektörer, ehuru

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

det naturligtvis är ur samhällelig synpunkt viktigt, att även de äro så kunniga

som möjligt. Viktigare är dock att de som yrkesmässigt ägna hela

sin tid åt allmänna hälsovården äro väl utbildade. Här böra ej heller föreligga

några ekonomiska hinder mot att uppställa vissa formella kompetenskrav.

För att understryka nödvändigheten av att kommunerna i fortsättningen

vid anställandet av hälsovårdsinspektörer med heltidstjänstgöring

beakta behovet av yrkesutbildning förordar kommittén, att hälsovårdsinspektör,

som anställes för heltidstjänstgöring, skall ha genomgått kurs

år 1947 eller senare vid statens institut för folkhälsan för utbildning av

hälsovårdsinspektörer eller ock av medicinalstyrelsen förklarats behörig

såsom heltidsanställd hälsovårdsinspektör. Detta bör kunna ske beträffande

den som på annat sätt än genom kurs vid statens institut för folkhälsan

förvärvat motsvarande utbildning eller som utan att fylla nu

nämnda krav på utbildning genom förvärvad praktisk erfarenhet inom

området befinnes skickad att fullgöra de med en hälsovårdsinspektörsbefattning

förenade arbetsuppgifterna. Ett sådant förhållande kan till exempel

tänkas inträda, när en person, vilken som bisyssla anförtrotts uppgifter

som hälsovårdsinspektör, vid inrättandet av en heltidsbefattning som

hälsovårdsinspektör i samma kommun, önskar komma i fråga härtill. Om

han då visat sig kunnig och lämpad för fortsatt arbete inom allmänna

hälsovården, bör han kunna förklaras behörig att inneha heltidstjänst som

hälsovårdsinspektör, eventuellt efter genomgång av någon fortbildningskurs

vid statens institut för folkhälsan.

Remissyttrandena

Bostadsstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala och Gävleborgs

län, förste provinsialläkarna i Gotlands, Blekinge, Hallands, Älvsborgs och

Jämtlands län, municipalfullmäktige i Stenstorps municipalsamhälle, kommunalfullmäktige

i Huddinge kommun, Sveriges läkarförbund och svenska

hälsovårdstjänstemannaförbundet anser, att hel- eller deltidsanställd hälsovårdsinspektör

skall finnas i varje kommun. I de flesta av dessa yttranden

framhålles emellertid att möjlighet bör finnas för kommun att med en eller

flera andra kommuner ha gemensam hälsovårdsinspektör.

Kommitténs förslag att heltidsanställd hälsovårdsinspektör skall finnas

i kommun med mer än 10 000 invånare har tillstyrkts eller lämnats utan

erinran av bl. a. förste provinsialläkaren i Göteborgs och Bohus län, distriktsingenjören

för vatten och avlopp i Stockholms m. fl. län, kommunalnämnden

i Vilhelmina kommun, hälsovårdsnämnden i Halmstad, landsorganisationen

i Sverige och föreningen för vattenhygien.

I ett flertal andra yttranden har emellertid meningarna varit delade om

hur stort invånarantalet bör vara i kommun för att skyldighet skall inträda

för kommunen att ha heltidsanställd hälsovårdsinspektör.

Förste provinsalläkaren i Västerbottens län anför atL om en gradering

över huvud taget skall användas måste folkmängdssiffran sänkas avsevärt,

till exempel till 4 000 eller 5 000 invånare.

Förste provinsialläkaren i Södermanlands län yttrar.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

10 000 är en alldeles för hög siffra, när det gäller stad i egentlig mening.

Skulle verkligen denna otroligt höga siffra fastställas, kunde det få mycket

obehagliga konsekvenser---. En förste provinsialläkare, som arbetat

för att få heltidsanställd hälsovårdsinspektör för en stad på till exempel

7 000 invånare, kan komma i en mycket obehaglig situation och bliva betecknad

som för nitisk. 5—6 å 7 000 bör siffran vara — ej högre.

Veterinärstyrelsen, länsstyrelsen i Kronobergs län, förste provinsialläkaren

i Kronobergs län, stadsfullmäktige i Norrtälje och hälsovårdsförbundet

i Blekinge län föreslår att folkmängdssiffran sättes till 6 000.

Länsstyrelsen i Kronobergs län, som förordar statsbidrag till mindre kommuner

som frivilligt anställer hälsovårdsinspektör, föreslår att gränsen dragés

vid 6 000 invånare med rätt för länsstyrelsen att i enstaka fall tills vidare

bevilja dispens från skyldigheten att anställa inspektör, bl. a. på grund av

den rådande bristen på personer med erforderlig utbildning för en dylik befattning.

Länsstyrelsen fortsätter.

Förslaget att två eller flera kommuner skulle kunna hava gemensam hälsovårdsinspektör

ser tilltalande ut men blir enligt länsstyrelsens erfarenhet

ej lätt att förverkliga. Kommunerna ställa sig ofta avvisande, då det gäller att

bilda kommunalförbund för en dylik speciell förvaltningsuppgift. Ett av

motiven för kommunindelningsreformen var att man genom bildandet av

större kommuner skulle minska behovet av nya kommunalförbund. Denna

synpunkt åberopas ofta av kommunerna som ett skäl att ej ingå i kommunalförbund.

Ett annat skäl är att kommunerna i ett kommunalförbund i viss

mån förlora sin bestämmanderätt i fråga om den förvaltningsuppgift, för vars

handhavande förbundet bildats. Samarbete genom avtal är en enklare och

mera löslig form än kommunalförbund men leder stundom till konflikter. En

annan nackdel med ett avtal är att det när som helst kan uppsägas. Länsstyrelsen

vill med det ovan anförda ha framhållit att möjligheterna till samgående

mellan kommuner i nu berört avseende icke böra överskattas.

Förste provinsialläkarna i Gävleborgs och Västernorrlands län, hälsovårdsnämnderna

i Ängelholm och i Hofors kommun, hälsovårdsförbunden

i Göteborgs och Bohus och i Gävleborgs län, hälsovårdskonsulenten i

Uppsala län samt Sveriges läkarförbund anser, att skyldighet för kommun

att ha heltidsanställd hälsovårdsinspektör bör föreligga om kommunen har

mer än 7 000 invånare.

Styrelsen för statens institut för folkhälsan, stadsfullmäktige i Katrineholm

och Söderhamn samt svenska läkaresällskapet menar att ifrågavarande

gräns helst bör vara 8 000 invånare.

Länsstyrelserna i Södermanlands, Kalmar, Kristianstads, Värmlands, Västernorrlands

och Norrbottens län, förste provinsialläkaren i Värmlands län,

municipalfullmäktige i Vingåkers municipalsamhälle, kommunalfullmäktige

i Jönåkers och Julita kommuner, kommunalnämnden i Leksands kommun,

hälsovårdsförbunden i Södermanlands och Värmlands län samt svenska

landskommunernas förbund anser, att det icke bör införas någon be
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 195S

59

stämmelse om skyldighet för kommuner av viss storleksordning att ha heltidsanställd

hälsovårdsinspektör. Förbundet yttrar.

Det är knappast invånarantalet utan i stället kommunstrukturen, som blir

avgörande för behovet av specialutbildad arbetskraft. Att ge en tvingande

bestämmelse härom så länge tillgången på sådan specialutbildad arbetskraft

icke är säkerställd, bör icke komma ifråga.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att skyldigheten att ha heltidsanställd

hälsovårdsinspektör bör knytas till antalet invånare inom hälsovårdstätort

eller inom område, för vilket hälsovårdsordning fastställts.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför.

Det bör vid stadgans genomförande i motiveringen kraftigt understrykas,

att hälsovårdsnämnderna icke utan sakkunnigt biträde kunna förväntas på

ett tillfredsställande sätt medhinna sina omfattande arbetsuppgifter. Landsbygdskommuner

med större tätorter torde ej kunna undvara heltidsanställd

tjänsteman och de övriga kommunerna få distriktvis sammansluta sig för

anställande av sådan. Det torde emellertid knappast vara lämpligt att i själva

författningen angiva någon viss befolkningssiffra, vid vars uppnående skyldighet

att anställa heltidsanställd hälsovårdsinspektör bör föreligga.

Hälsovärdsförbundet i Södermanlands län påpekar att i en kommun med

huvudsakligen tätbebyggelse, exempelvis en stad, behovet av heltidsanställd

hälsovårdsinspektör är större än i en ren landsbygdskommun med samma

invånarantal och länsstyrelsen i Kalmar län framhåller i sitt yttrande att behovet

av sådan inspektör kan vara större i en mindre stad med slumartad

bebyggelse och låg sanitär standard än i en större stad med övervägande

modern bebyggelse.

Medicinalstyrelsen, länsstyrelserna i Östergötlands och Kristianstads län,

förste provinsialläkarna i Kronobergs, Kalmar, Älvsborgs och Kopparbergs

län, länsveterinären i Blekinge län, municipalfullmäktige i Nordmalings municipalsamhälle,

hälsovärdsförbundet i Blekinge lån och föreningen för allmän

hälsovård föreslår — för att varje kommun skall kunna få heltidsanställd

hälsovårdsinspektör — att länen skall indelas i hälsovårdsdistrikt med

minst en heltidsanställd hälsovårdsinspektör.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anför.

En organisation, innebärande länets uppdelning i ett antal distrikt, vart

och ett med ett invånarantal av omkring 20 000 och med en heltidsanställd

tjänsteman, synes utgöra en tillfredsställande lösning av frågan om sakkunnig

hjälp åt hälsovårdsnämnderna. En sådan organisation hör emellertid

enligt länsstyrelsens förmenande icke forceras fram. Lyckligast torde vara

om en organisation som den nämnda finge under länsstyrelsens ledning

successivt tillskapas. Härför talar väl ej blott bristen på kompetenta hälsovårdstjänstemän

utan även ekonomiska skäl.

Länsstyrelsen i Östergötlands län yttrar.

Med den uppläggning kommittén givit frågan om anställande av biträdespersonal

till hälsovårdsnämnderna kommer en länge väntad och nödvändig

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:is proposition nr B i6 år 1958

omorganisation av den allmänna hälsovården att försenas och snedvridas.

Det torde ställa sig svårt för en länsstyrelse att, såsom kommittén anvisar

tvinga kommun att anställa hälsovårdsinspektör, därest kommunen förnekar

att behov därav föreligger, särskilt om kommunen kan hänvisa till att den

har hjälp av en i landstingets tjänst anställd hälsovårdskonsulent. Kommitténs

förslag om skyldighet för landstinget att anställa sådan befattningshavare

är liktydigt med att överflytta kostnaden för den allmänna hälsovården

från primärkommunerna till landstinget. Därigenom splittras ansvaret för

den allmänna hälsovården. Man vinner en nödlösning, som kommer att förhindra

eller i varje fall försena en ändamålsenlig hälsovårdsorganisation å

länsplanet, något som nu saknas.

Enligt länsstyrelsens uppfattning bör det därför i den nya hälsovårdsstadgan

föreskrivas skyldighet för kommunerna att var för sig eller tillsammans

i kommunalförbund anställa hälsovårdsinspektörer i erforderligt

antal.

Medicinalstyrelsen ställer sig skeptisk inför länsstyrelsens möjligheter att

påverka frågan om anställandet av hälsovårdsinspektör i en härtill ovillig

kommun. Enligt styrelsens mening föreligger risk för att länsstyrelsen ej

kan åstadkomma mer än att en otillfredsställande utbildad tjänsteman anställes

på deltid med en minimal avlöning, varav följer att hans arbetsinsats

inom kommunens hälsovård blir i det närmaste värdelös. En lösning av

hälsovårdsinspektörsfrågan efter denna linje, genom frivillig överenskommelse

mellan ett lämpligt antal kommuner, torde knappast komma i fråga

annat än i mera sällsynta fall, och en dylik lösning kan i vart fall icke

framtvingas av länsstyrelsen. Styrelsen fortsätter.

Huruvida vår kommande lagstiftning beträffande hälsovården i våra

mindre städer och köpingar samt å praktiskt taget hela landsbygden skall

kunna leda till en effektivisering av hälsovårdsnämndernas verksamhet och

medföra en verklig förbättring av hälsovårdsförhållandena sammanhänger

enligt styrelsens mening i allt väsentligt med, huruvida tillsynsfrågan löses

på ett tillfredsställande sätt. Då det gäller våra städer och köpingar med

mindre än 10 000 invånare föreligger samma behov av effektiv övervakning

genom utbildade tjänstemän som i våra städer och köpingar med över 10 000

invånare. — Beträffande landsbygden med dess tätorter måste det anses

oegentligt att en landsbygdskommun med mer än 10 000 invånare — detta

gäller bara ett 15-tal i hela landet — enligt förslaget skall ha sin tillsynsfråga

ordnad på ett tillfredsställande sätt genom en väl utbildad heltidsanställd

hälsovårdsinspektör, under det att grannkommun med mindre än

10 000 invånare i allmänhet endast kommer att få sin tillsynsfråga ordnad

genom deltidsanställda tjänstemän utan tillräcklig utbildning på området

eller eventuellt endast genom hälsovårdsnämndens olika medlemmar, vilket

i många fall skulle innebära att dylik tillsyn praktiskt taget helt skulle saknas.

Kvalitativt sett föreligger dock samma behov av effektiv övervakning

beträffande landsbygdskommuner, vare sig desamma äro stora eller små.

Tillsynsfrågan i våra kommuner med mindre än 10 000 invånare bör enligt

styrelsens mening lösas efter samma principer som i våra större kommuner.

Ett lämpligt antal smärre kommuner höra härvid sluta sig samman och gemensamt

anställa en välutbildad hälsovårdsinspektör på heltid och länssty
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

relsen bör ha effektiva maktmedel att framtvinga en lösning efter denna linje.

Huruvida länsstyrelsen själv skall fastställa dessa hälsovårdsinspektörers

verksamhetsområden (hälsovårdsdistrikt) eller endast framlägga förslag till

central myndighet för fastställelse bör bli föremål för vidare överväganden.

I dessa distrikt böra ingå icke bara landsbygdskommuner utan även de städer

och köpingar, som icke ha egna heltidsanställda hälsovårdsinspektörer.

Då det gäller att fixera omfattningen av hälsovårdsdistrikten går det icke

att exakt fastställa invånareantalet i desamma. Otvivelaktigt är dock att de

kunna ha ett avsevärt högre invånareantal än 8 000, vilket av medicinalstyrelsen

förordas för heltidsanställning av hälsovårdsinspektör i städer och

köpingar. Verksamhetsområdets lämpliga storlek måste bedömas med hänsyn

till områdets struktur och härvid måste speciell hänsyn tagas till antalet

och storleken av tätorter inom detsamma. Invånareantalet i de olika distrikten

bör därför kunna få variera mellan rätt vida gränser, men detsamma

bör i allmänhet ligga mellan 15 000 och 25 000. Ekonomiskt skulle den föreslagna

organisationen icke bliva särskilt betungande för kommunerna.

Medicinalstyrelsen anför vidare som skäl för sitt förslag, att en fortlöpande

bostadsinspektion inom hälsovårdstätort icke kan, utom i enstaka

undantagsfall, genomföras på ett tillfredsställande sätt utan en väl utbildad

hälsovårdsinspektör.

c. Hälsovårilskonsulenter

Hälsovårdsstndgekommittén

Kommittén framhåller, att behovet av sakkunnigt biträde åt hälsovårdsnämnderna

visat sig vara så stort att åtgärder på frivillighetens väg redan

vidtagits för att tillgodose detsamma. Erfarenheten av den konsulentverksamhet

som enligt vad tidigare anförts bedrives inom flera län synes kommittén

ha varit gynnsamma, och förslag har väckts att hälsovårdskonsulenter

skall finnas att tillgå inom samtliga län. Denna uppfattning delas av

kommittén. Det måste nämligen, framhåller kommittén, vara av utomordentlig

betydelse för frågan om en effektiv allmän hälsovård att hälsovårdsnämnderna

beredes sakkunnigt bistånd av kvalificerad art för att

bemästra de svårigheter av hygieniskt, tekniskt och administrativt slag,

som kan uppkomma under det dagliga arbetet.

Kommittén anför vidare.

När det gäller att lösa frågan om bur dessa konsulenttjänster rent organisatoriskt

skola vara anordnade erbjuda sig flera möjligheter. F. n. äro

de flesta konsulenterna anställda hos de olika hälsovårdsförbunden, därvid

vederbörande landsting genom anslag bidrager till en betydande del av

kostnaderna för konsulentens avlöning. Fråga uppkommer då huruvida hälsovårdsförbunden

alltjämt böra stå såsom huvudmän för hälsovårdskonsulenterna,

även sedan dessa övergått från alt vara frivilligt inrättade tjänster

till alt vara tjänster, söm obligatoriskt skola finnas i varje län. Utan att

förringa det värdefulla arbete för främjande av allmänna hälsovården, som

utförts av hälsovårdsförbunden, anser kommittén att, då anställandet av

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

konsulenter göres obligatoriskt, det fordras en organisation av fastare och

ekonomiskt mera bärkraftig beskaffenhet än hälsovårdsförbunden. Härtill

kommer, att hälsovårdsförbund visserligen finnas i de flesta men ej i alla

län.

Kommittén har övervägt huruvida konsulenterna borde anställas direkt

hos vederbörande länsstyrelse. Länsstyrelserna ha ju att övervaka hälsovårdsnämndernas

verksamhet. Emellertid böra hälsovårdskonsulenterna

icke intaga ställningen av kontrollanter gentemot hälsovårdsnämnderna.

Konsulenterna skola kunna anlitas av nämnderna för att lämna råd och

hjälp. Nämnderna skola med förtroende kunna anlita konsulenterna för att

komma till rätta med hälsovårdsärendenas bedömande och handläggning.

Inrättandet av konsulenttjänster skall alltså vara ett slags service gentemot

hälsovårdsnämnderna. Det måste från denna utgångspunkt enligt

kommitténs mening vara betydelsefullt, att konsulenterna icke anställas

hos organ, som utöva kontrollen över nämndernas verksamhet, nämligen

länsstyrelserna.

Kommittén har därför stannat för att de nya hälsovårdskonsulenttjänsterna

bör knytas till landstingen och att konsulenternas verksamhetsområden

bör sammanfalla med landstingsområdena. Härför talar också

enligt kommittén att landstingen redan nu har vidsträckta arbetsuppgifter

inom allmänna hälso- och sjukvården samt att de nya hälsovårdskonsulenterna

avses vara ett led i denna, vartill kommer att ett flertal landsting

redan nu i realiteten nästan helt svarar för avlöningen av konsulenterna

antingen genom anslag till hälsovårdsförbunden eller direkt genom att konsulenterna

är anställda hos landstinget. De landsting, vilka på detta sätt

stöder en konsulentverksamhet inom den allmänna hälsovårdens område,

har alltså, fortsätter kommittén, i praktiken redan godtagit tanken, att en

dylik verksamhet är en naturlig arbetsuppgift för landstingen. Kommittén

anför vidare.

Kommittén vill i detta sammanhang understryka, att tillsättandet av

hälsovårdskonsulenter i de olika länen torde komma att avsevärt minska

behovet av hälsovårdsinspektörer i de särskilda kommunerna. Vidare bör

den effektivisering av hälsovården, som måste bli följden av konsulenternas

verksamhet, på längre sikt medföra en minskning av landstingens sjukvårdskostnader.

Systemet med hälsovårdskonsulenter bör därför enligt kommitténs

mening även ur allmän ekonomisk synpunkt vara fördelaktigt.

En viktig fråga i detta sammanhang är hälsovårdskonsulenternas förhållande

till vederbörande förste provinsialläkare. Dessa läkare äro ju

knutna till länsstyrelserna såsom sakkunniga i hälso- och sjukvård. Det

är nödvändigt, att ett nära samarbete kommer till stånd mellan förste

provinsialläkaren och hälsovårdskonsulenten. I praktiken torde detta underlättas

därigenom att förste provinsialläkaren så gott som genomgående

är landstingets konsult i frågor rörande allmänna hälsovården.

Kommittén har beträffande hälsovårdskonsulenternas utbildning uttalat,

att dessa i första hand bör ha minst den utbildning som föreskrives för

hälsovårdsinspektör samt därjämte bl. a. i regel åtminstone fem års praktik

genom allsidig tjänstgöring vid hälsovårdsnämnd.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

63

Remissyttrandena

Frågan om inrättande av hälsovårdskonsulenttjäns

t e r enligt kommittéförslaget har berörts i ett stort antal remissyttranden.

Förslaget tillstyrkes helt av veterinärstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen,

styrelsen för statens institut för folkhälsan, länsstyrelserna i Kronobergs,

Malmöhus och Örebro län, förste provinsialläkarna i Skaraborgs och Västerbottens

län, yrkesinspektören i femte distriktet, stadsfullmäktige i Borås,

Sandviken och Katrineholm, kommunalfullmäktige i Skultorps och Slaffanstorps

kommuner, municipalfullmäktige i Arlövs municipalsamhälle,

hälsovårdsnämnderna i Halmstad, Olofströms köping och Kinnekulle kommun,

hälsovårdsförbunden i Hallands och Västerbottens län, svenska landskommunernas

förbund, landsorganisationen i Sverige, svenska läkaresällskapet,

hyresgästernas riksförbund och svenska hälsovårdstjänstemannaförbundct.

Svenska landskommunernas förbund anför.

Under de år som hälsovårdskonsulenter verkat inom vissa län har man

fått ett klart begrepp om den stora betydelsen av deras verksamhet. Genom

att de icke haft några inspekterande uppgifter utan stått hälsovårdsnämnderna

till tjänst med råd och upplysningar ha de fått nämndernas odelade

förtroende. En allmän tillfredsställelse synes råda inom kommunerna över

denna tillgång på sakkunnig hjälp, och i betydande omfattning ha konsulenterna

medverkat till en höjning av den allmänna hälsovården inom

respektive län.

Den principiella utbyggnaden av tjänsterna finner förbundet mycket

värdefull. Med den inriktning tjänsterna erhållit borde det vara naturligt

med primärkommunerna som huvudmän. Då det emellertid icke finnes

någon lämplig form för deras anställande — kommunalförbundet skulle

bli alltför tungrott — och då man vill ge befattningshavarna fastare anställningsvillkor

måste ur rent praktiska synpunkter landstingen vara lämpligaste

huvudmän. Härför talar ju också att landstingen redan nu ha vidsträckta

arbetsuppgifter inom allmänna hälso- och sjukvården.

Visserligen kunna frågor som sammanhänga med förste provinsialläkarens

ställning som länsstyrelsens främste sakkunnige i hälso- och sjukvårdsfrågor

och samma befattningshavares ställning som landstingets konsult

framgent behöva bli föremål för överväganden, men någon anledning

till sammankoppling av dessa frågor med frågan om inrättandet av hälsovårdskonsulenttjänsterna

torde icke behöva ifrågakomma. Konsulenterna

böra få medverka till en effektivisering av hälsovården på det kommunala

planet och böra icke knytas till länsstyrelsens tillsynsverksamhet. Ifrågavarande

principiella uppbyggnad av konsulenttjänsterna synes också ligga helt

i linje med de uttalanden, som 1953 års höstriksdag gjorde beträffande begränsningen

i den statliga kontrollen över kommunala organ. Genom konsulenttjänsterna

får man icke eu utbyggnad av statskontrollen men väl ett

ändamålsenligt hjälpmedel för ökad självtillit och större självverksamhet

hos de kommunala hälsovårdsorganen. — En fullt utbyggd konsulentorganisation

kommer liksom kursverksamheten för förtroendemännen att minska

behovet av särskilda inspektörstjänster i de enskilda kommunerna.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr B 46 år 1958

Åtskilliga remissinstanser ställer sig emellertid avvisande till tanken att

att göra anställandet av konsulenter obligatoriskt.

Svenska landstingsförbundet ställer sig synnerligen tveksamt till tanken

att göra anställandet av hälsovårdskonsulenter till en obligatorisk landstingsuppgift

och hänvisar härvid till att förhandenvaron av sådana konsulenter

synes ägnat att motverka ett utbyggande och en effektivisering av

den kommunala hälsovården.

Förste provinsialläkaren och hälsovårdsförbundet i Värmlands län samt

Värmlands läns landstings förvaltningsutskott avstyrker kommitténs förslag

på grund av att de befarar att hälsovårdsnämnderna skulle komma att

anlita konsulenten för uppgifter, som egentligen borde utföras av hälsovårdsnämnderna

själva och dessas befattningshavare.

Hyresgästernas sparkasse- och bgggnadsföreningars riksförbund u. p. a.

finner icke behovet att inrätta hälsovårdskonsulenttjänster i tillräcklig grad

styrkt samt anför vidare.

Det förhållandet, att det redan inrättats sådana tjänster på initiativ av

hälsovårdsnämnderna, kan icke vara ett tillräckligt skäl för att de äro

erforderliga. Förhållandet är uppenbarligen, att hälsovårdsinspektörernas

kompetens genomsnittligt varit så låg, att en förstärkning ansetts erforderlig.

Detta arrangemang är enligt vår mening en nödlösning och vi anse därför

att i stället måste kompetenskravet på hälsovårdsinspektörerna höjas.

Ur många synpunkter torde endast hälsovårdsinspektörer, med goda insikter

i alla frågor, som berör hälsovården, vara att föredraga. Vi anse att kommitténs

förslag leder till en alltför tungrodd administration, med risker

för allmänheten, att den blir lidande genom den fördröjning i ärendenas

behandling, som otvivelaktigt kommer att uppstå genom passagen via ytterligare

en instans. Vi anse det icke heller nödvändigt med en så kraftigt ökad

administrativ apparat, som förslaget förutsätter. Den tendens i samhället,

som för närvarande gör sig gällande med kontrollanter i övermått hos alla instanser,

som ha med byggande att göra, leder till den absurda situationen, att

produktionen för närvarande icke kan täcka sitt behov av teknisk arbetskraft.

En ökad kontrollantstab kräver dessutom ett ökat behov av annan

personal för att kontrollinstanserna skall fungera tillfredsställande. Samt

personal hos byggnadsföretagen för att taga upp och sköta förhandlingar

med kontrollinslanserna. Nationalekonomiskt sett blir detta mycket folk,

som inte direkt kan användas till produktion.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller att frågan om uppsikten

över allmänna hälsovården samt den konsulterande verksamheten

bör bli föremål för ytterligare behandling och översyn, innan anställandet

av konsulenter och inspektörer regleras genom tvingande bestämmelser.

Hälsovårdsförbundet i Göteborgs och Bohus län är av samma uppfattning.

Även länsstyrelserna i Jönköpings, Gotlands och Kopparbergs län, förste

provinsialläkarna i Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Hallands

och Kopparbergs län samt Sveriges läkarförbund anser att skyldighet

att anställa hälsovårdskonsulent ej bör införas, förrän omorganisationen

av förste provinsialläkarinstitutionen är klar. Läkarförbundet framhåller

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

att den föreslagna hälsovårdskonsulentens ställning i förhållande till förste

provinsialläkaren enligt förbundets mening är mycket oklar.

Medicinalstyrelsen anför i sitt yttrande även som ett skäl — jämte andra

-— för att låta frågan om anställande av hälsovårdskonsulent anstå tills

vidare att denna fråga nära sammanhänger med organisationen av nuvarande

hälsovårdande myndigheter på länsplanet. Medicinalstyrelsen yttrar

härom.

Den nya hälsovårdsstadgans tillämpning kommer, icke minst med hänsyn

till de utökade bestämmelserna för landsbygden, att medföra betydligt

ökade krav på dessa myndigheter, särskilt förste provinsialläkarna. Styrelsen

vill därför starkt understryka vad de sakkunniga anfört rörande vikten

av att förste provinsialläkarna beredas sådana arbetsförhållanden att det

blir möjligt för dem att ägna tillräcklig tid åt allmänna hälsovården. Detta

förutsätter, att frågan om en förstärkning och utbyggnad av törste provinsialläkarorganisationen,

varom styrelsen gjort särskild framställning hos

Kungl. Maj :t, upptages till snar behandling. I samband härmed bör organisationen

av de hälsovårdande länsorganen i sin helhet utredas. I avbidan

härå bör ett frivilligt anställande av hälsovårdskonsulenter kunna ske på

samma sätt som hittills.

Medicinalstyrelsen anför vidare att om styrelsens förslag beträffande

hälsovårdsinspektörsfrågan vinner statsmakternas gillande kommer behovet

av särskild hälsovårdskonsulent inom varje landstingsområde efter hand

att bli mindre och mindre. Frågan om skyldighet att anställa sådan konsulent

bör enligt styrelsens mening även av denna anledning anstå tills

vidare.

Förste provinsialläkaren i Västerbottens län är emellertid av annan mening.

Han anser betänkligheterna mot att redan nu införa konsulentverksamhet

på grund av att man därigenom skulle föregripa utredningen om

hälsovårdsorganisationen på länsplanet vara obefogade. En hälsovårdskonsulent

kan, anför han, lätt infogas i organisationen, då en liknande

tjänst måste finnas där. Införes konsulenttjänsten i samband med den nya

hälsovårdsstadgans ikraftträdande blir det dessutom lättare att genomföra

konsulentverksamheten inom rimlig tid.

Föreningen för vattenhygien uttalar tveksamhet mot tanken att uppbygga

ett kommunalt rådgivande hälsovårdsorgan på länsplanet, vilket

skulle innebära en dubbelorganisation med konkurrens om de fåtaliga tillgängliga

fackmännen. En riktigare väg synes enligt föreningen vara att

förstärka länsstyrelsernas personal för tillsyn och rådgivning i sanitära

frågor.

Distriktsingcnjörers förening samt distriktsingenjören för vatten och

avlopp i Stockholms in. fl. län avstyrker bestämt den föreslagna organisationen

med hälsovårdskonsulenter. En av de största svårigheterna att få

vatten- och avloppsfrågor rationellt lösta är enligt föreningens mening den

rådande oerhörda organisationssplittringen, varför det är synnerligen

5 —Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr B 46

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

olämpligt att föreslå ytterligare ett organ i länen för dessa frågor. Konsulenterna

skulle vidare inte få den högkvalificerade tekniska utbildning, som

erfordras för att kontrollera drift och underhåll av vattenverk och avloppsreningsverk.

Sveriges läkarförbund understryker att hälsovårdskonsulenterna icke

äger behövlig teknisk sakkunskap i vatten- och avloppsfrågor men att

distriktsingenjörerna har sådan kompetens och är skyldiga att biträda myndigheter

inom länet i frågor gällande vatten och avlopp.

Även kommitténs förslag att göra landstingen till huvudmän

för hälsovårdskonsulenterna har under remissbehandlingen

varit föremål för delade meningar.

Av de tidigare nämnda remissinstanser, som tillstyrkt kommitténs förslag,

har länsstyrelsen i Örebro län på denna punkt närmare motiverat sitt ställningstagande.

Länsstyrelsen anför.

Att landstinget skulle vara huvudman för konsulenten finner länsstyrelsen

vara ett gott förslag; landstinget är självt en kommunal församling

med uppgifter och erfarenheter å hälsovårdens område, dess verksamhet

omspänner hela konsulentens geografiska verksamhetsfält, det kan giva

konsulenten en tryggad anställningsform och äger vidare expeditionella

resurser, som kunna bli konsulenten till stort gagn.

Även länsstyrelsen i Kronobergs lån har närmare berört denna fråga.

Länsstyrelsen yttrar.

Om konsulenten — som kommittén föreslår — anställes av landstinget

erhåller han en friare och mera oberoende ställning än om han blir statstjänsteman,

underställd länsstyrelsen. Han kan därigenom lättare arbeta

såsom rådgivare och medhjälpare till hälsovårdsnämnderna. Förslaget

överensstämmer även bäst med det nuvarande systemet att landstingen

genom anslag till hälsovårdsförbunden i flertalet fall till större delen

bestrida kostnaderna för konsulenternas avlöning. Länsstyrelsen anser sig

därför böra tillstyrka kommitténs förslag rörande hälsovårdskonsulenter.

Förste provinsialläkaren i Älvsborgs län och hälsovårdsförbundet i Östergötlands

län finner det vara lämpligt att landstingen anställer hälsovårdskonsulent

men framhåller att det ej bör åläggas landstingen någon skyldighet

att göra det.

Förste provinsialläkaren i Göteborgs och Bohus län anser att landstingen

bör medverka endast genom frivilliga anslag till hälsovårdsförbunden. Han

anför bl. a.

Det är en betänklig tendens att på landstingen övervältra allt fler uppgifter,

som allvarligt hota att spränga ramen för dessas ekonomiska och organisatoriska

resurser. Landstingen ha påtagit sig kommunens skyldigheter beträffande

bland annat kroniskt sjuka och sluten barnavård, och det bör sägas

ifrån, att landstingen med hänsyn till framför allt den ständigt expanderande

slutna sjukvården, distriktsvården och övrig preventiv- och socialmedicinsk

verksamhet ej rimligen kan eller bör engagera sig direkt i kommunernas

och samhällenas sanitära miljöproblem.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj.ts proposition nr B år 1958

Länsveterinären i Kalmar län, kommunalfullmäktige i Färila kommun och

hälsovårdsförbundet i Gotlands län föreslår, för att hälsovårdskonsulenten

skall få en så fri ställning som möjligt, att denne skall anställas av hälsovårdsförbundet

i länet.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser också, att hälsovårdskonsulenterna

egentligen bör anställas av hälsovårdsförbunden. Därest de omständigheterna,

att hälsovårdsförbund endast kan bildas på frivillighetens väg och att

vissa län saknar sådant förbund, skulle anses göra förbunden mindre lämpliga

som huvudmän, bör enligt länsstyrelsens mening konsulentbefattningen

göras statlig. Liknande synpunkter har framförts av förste provinsialläkaren

i Västernorrlands län och Sveriges läkarförbund.

Medicinalstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelserna i

Stockholms, Jönköpings, Gotlands, Kristianstads, Västmanlands, Gävleborgs,

Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län, förste provinsialläkarna

i Stockholms, Kronobergs, Kristianstads, Västernorrlands och Jämtlands

län, länsveterinärerna i Västernorrlands och Jämtlands län, hälsovårdsförbundet

i Malmöhus län, svenska landstingsförbundet, landstingens

i Stockholms, Malmöhus och Norrbottens län förvaltningsutskott samt Sveriges

läkarförbund anser att om hälsovårdskonsulenttjänster skall inrättas

dessa bör vara statliga tjänster.

Medicinalstyrelsen yttrar.

Styrelsen ifrågasätter allvarligt lämpligheten av att anknyta hälsovårdskonsulenten

till landstingen. Härigenom föreligger risk för att man vid sidan

av förste provinsialläkaren och länsveterinären skapar en tredje, relativt

självständig länsinstans, vilket skulle vara mindre lyckligt. I stadgan

föreslås visserligen att hälsovårdskonsulent har att under förste provinsialläkarens

ledning tillhandagå hälsovårdsnämnderna med råd och upplysningar,

men denna bestämmelse har uppluckrats i utkastet till instruktion

för hälsovårdskonsulent, enligt vilket det åligger honom »att fortlöpande

hålla förste provinsialläkaren underrättad om sitt arbete och sina tjänsteresor»,

och »att i samråd med förste provinsialläkaren meddela undervisning

och leda demonstrationer . . .» samt »att samarbeta med vederbörande

befattningshavare inom hälso- och socialvården». I motiveringen framhålles

vidare, att samarbetet mellan förste provinsialläkaren och hälsovårdskonsulenlen

kommer att underlättas därigenom, att förste provinsialläkaren så

gott som genomgående är landstingets konsult i frågor rörande allmänna

hälsovården. Visserligen har förste provinsialläkaren befogenhet att deltaga

i såväl landstingets hälso- som sjukvårdsberedningars överläggningar och

hos de flesta landsting har cn praxis utvecklats att anlita honom som konsult

i dessa frågor. Hans inflytande på dessa beredningars beslut i hithörande

frågor samt hans ställning i övrigt till landstingens utskott äro dock mycket

varierande inom de olika landstingsområdena. På en sådan löslig praxis, som

ej är generell, bör enligt styrelsens mening anknytningen av denna tjänst

icke grundas. Styrelsen vill i stället förorda, atl, därest hälsovårdskonsulent,

såsom de sakkunniga föreslagit, skall obligatoriskt anställas inom varje

landstingsområde, denne anstiilles av staten eller möjligen av landstingen

med statsbidrag av den storlek, att hans verksamhet därmed anknytes till

s. 68 Kontrollera mot PDF

68 Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 är 1958

övriga funktionärer i den statliga verksamheten inom detta område på länsplanet.

Landstingets i Norrbottens län förvaltningsutskott framhåller bl. a. att

eftersom det är svårt att skilja mellan kontrollerande och informerande

verksamhet skulle landstinget genom en hos detsamma anställd konsulent

riskera att få »klä skott» för en helt främmande verksamhet av inspektionskaraktär

samt att försättas i en föga önskvärd mellanställning, mellan primärkommunerna

och länsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anför.

De skäl kommittén anfört emot införandet av statsanställda hälsovårdskonsulenter

kan länsstyrelsen ej finna bärande. Det förekommer redan inom

statsförvaltningen ett flertal befattningshavare som intaga ställningen av

kontrollanter gentemot kommunala nämnder och styrelser samtidigt som de

kunna anlitas för att lämna råd och hjälp, exempelvis socialvårdskonsulenterna,

barnavårdsassistenterna, länsbrandinspektörerna och ej minst förste

provinsialläkarna. Några olägenheter härav ha ej förmärkts utan tvärtom har

organisationen fungerat utmärkt. Bristen på motsvarande befattningshavare

på hälsovårdens område har sedan länge gjort sig starkt kännbar såväl för

länsstyrelsen som för förste provinsialläkaren. De landstingsanställda konsulenterna

kunna ej av länsstyrelsen eller förste provinsialläkaren användas

för besiktningar eller utlåtanden i hälsovårdsärenden eller för utövande

av kontroll över hälsovårdsnämndernas verksamhet. Länsstyrelsen är för

närvarande nödsakad att anlita förste provinsialläkaren eller annan tjänsteläkare

för sådana uppgifter som med fördel skulle kunna utföras av hälsovårdsutbildad

personal utan läkarkompetens, vilket med hänsyn till omfattningen

av tjänsteläkarna åvilande uppgifter i övrigt icke kan anses rationellt.

Länsstyrelsen är av den bestämda uppfattningen att anställandet av en kvalificerad

medhjälpare åt förste provinsialläkaren icke längre kan utan våda

uppskjutas. Anställandet i statlig tjänst av hälsovårdskonsulenter med,

förutom rådgivande verksamhet, jämväl inspektions- och kontrolluppgifter

kan antagas komma att i viss utsträckning minska det av länsstyrelsen tidigare

berörda behovet av kommunalanställda hälsovårdsinspektörer.

Under remissbehandlingen har allmänt tillstyrkts att hälsovårdskonsulenten

skall vara underställd förste provinsialläkaren i länet, men i några fall,

bl. a. av länsstyrelsen i Örebro län, har föreslagits, att hälsovårdskonsulentens

verksamhet i stället borde anges skola ske »i samverkan med» förste provinsialläkaren.

Veterinärstyrelsen, länsstyrelserna i Malmöhus, Värmlands

och Norrbottens län, förste provinsialtäkaren i Kristianstads län, länsveterinärerna

i Södermanlands, Jönköpings, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus,

Skaraborgs, Gävleborgs och Västernorrlands län, hälsovårdsnämnden i

Örebro samt hälsovårdsförbundet i Gotlands län föreslår emellertid också, att

hälsovårdskonsulenten i vissa hänseenden skall vara underställd länsveterinären.

De länsveterinärer, som uttalat sig i denna fråga, anser att konsulenten

skall vara underställd länsveterinären vid övervakningen av den animala

livsmedelshanteringen. Veterinärstyrelsen samt länsstyrelsen och länsveterinären

i Jönköpings län anser att konsulenten skall vara underställd läns
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958 69

veterinären vid övervakningen av att bestämmelserna om hållande av djur

efterleves.

Distriktsingenjören för vatten och avlopp i Stockholms m. fl. län samt

distriktsingenjörers förening anser att hälsovårdskonsulenten bör i vattenoch

avloppsfrågor stå under distriktsingenjörens ledning.

D. Departementschefen

Såsom hälsovårdsstadgekommittén i olika sammanhang understrukit är

en effektiv hälsovårdsorganisation av allra största betydelse för den allmänna

hälsovården.

Enligt kommittéförslaget skall det lokala hälsovårdsarbetet liksom

hittills i första hand vara en primärkommunal angelägenhet.

Till samma resultat har kommittén för översyn av hälso- och sjukvården

i riket kommit i sitt betänkande »Hälsovård och öppen sjukvård»

(SOU 1958: 15). Denna kommitté understryker sålunda bl. a., att dess förslag

om överförande av huvudmannaskapet för tjänsteläkarna i öppen vård

från staten till landstingen icke innebär att ansvaret för den omgivningshygieniska

tillsynen överföres från primärkommunerna till landstingen.

Den föreslagna ordningen får sålunda icke betyda, att dessa läkare generellt

befrias från sina hittillsvarande uppgifter avseende omgivningshygienen,

vartill kommittén räknar framför allt åtgärder för att motverka spridande

av smittsamma sjukdomar, teknisk hygien, bostads-, skol- och industrihygien

samt livsmedelshygien.

För egen del finner jag det också naturligt att bibehålla kommunerna vid

deras uppgifter inom omgivningshygienen. Jag anser hälsovårdsarbetet på

det kommunala planet vara av sådan grundläggande betydelse för allmänna

hälsovården, att organisatoriska åtgärder för effektivisering av hälsovårdsarbetet

i första hand bör ha till syfte att aktivisera hälsovårdsnämndernas

verksamhet. Därvid möter sådana viktiga frågor som hälsovårdsnämnds

sammansättning och formerna för samarbetet med andra kommunala organ,

som i sin verksamhet har att träffa avgöranden av betydelse för allmänna

hälsovården. En angelägenhet av största vikt är vidare anställandet av

hälsovårdsutbildad personal för fullgörande av hälsovårdsnämndens inspekterande

och rådgivande verksamhet. I det nutida svenska samhället fordras

därjämte, inte minst med hänsyn till den tekniska utvecklingen, i allt större

utsträckning tillgång till andra organ med speciella fackkunskaper och mer

långtgående erfarenhet än som kan fordras av hälsovårdsnämndens ledamöter

och tjänstemän.

En av orsakerna till att hälsovårdsarbetet hitintills på sina håll varit

mindre effektivt har utan tvivel varit avsaknaden av särskild hälsovårdsnämnd.

Helt naturligt har kommunalnämndens ledamöter icke

alltid förmått att i erforderlig grad ägna sig åt hälsovårdande uppgifter vid

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

sidan av sina kommunala åligganden i övrigt. En förutsättning för intensifierad

hälsovård på landsbygden måste därför enligt min mening vara inrättande

av särskild hälsovårdsnämnd i varje kommun. Detta blir så mycket

mera angeläget som nu ifrågavarande förslag till hälsovårdsstadga medför,

som jag redan antytt, vidgade uppgifter för landsbygdens hälsovårdsnämnder

genom att gemensamma materiella hälsovårdsbestämmelser skall gälla

för hela riket. För att effekten av denna skärpning av bestämmelserna icke

skall äventyras måste organisatoriska möjligheter skapas för en intensifierad

hälsovård även på landsbygden. Kommitténs förslag om särskild hälsovårdsnämnd

i varje kommun har också vunnit allmän anslutning bland

remissinstanserna. Jag finner sålunda förslaget i denna del vara en reform

som utan tvekan bör genomföras.

Ett flertal remissinstanser har understrukit betydelsen av ett väl utvecklat

samarbete mellan hälsovårdsnämnden och övriga

kommunala organ. Härvid har särskilt framhållits att samarbetet

mellan hälsovårdsnämnd och byggnadsnämnd i många fall hittills visat

sig mindre tillfredsställande samt att det i viss utsträckning förekommit att

dessa nämnder fattat motstridiga beslut. Önskemål om ökat inflytande för

hälsovårdsnämnden på byggnadsplaneringsfrågor har också framförts.

Att åstadkomma ett smidigt och effektivt samarbete mellan olika kommunala

organ är förvisso en angelägenhet av största vikt. Inte minst betydelsefullt

är detta med hänsyn till att ett kommunalt organ i sin verksamhet bör

beakta även andra synpunkter än dem som direkt hänför sig till det egna

facket. Under alla förhållanden är det givetvis otillfredsställande att inom

kommunens ram motstridiga beslut fattas i likartade frågor.

Man kan emellertid knappast med fog påstå att ett mindre gott samarbete

mellan t. ex. hälsovårdsnämnd och byggnadsnämnd skulle bero på otillräckliga

möjligheter för endera nämnden att skaffa sig upplysning om den andra

nämndens uppfattning i en viss fråga. Redan på grund härav anser jag att

en föreskrift om att de båda nämnderna skall ha en gemensam ledamot

knappast är tillräckligt befogad. Därest det i en kommun icke faller sig naturligt

att invälja en gemensam ledamot, torde det icke heller verka befrämjande

för samarbetet mellan nämnderna om en gemensam ledamot tillsättes

på grund av en tvingande bestämmelse härom. Däremot torde föreskrifter

om skyldighet för nämnderna att i olika ärenden kontakta andra nämnder ha

sitt givna värde, och i departementsförslaget till hälsovårdsstadga har intagits

en uttrycklig bestämmelse om skyldighet för hälsovårdsnämnden att samarbeta

med övriga myndigheter, vilkas verksamhet berör hälsovårdsarbetet

eller vilkas bedömande är av betydelse vid genomförande av hälsovårdande

åtgärder. Att finna en lämplig form för sådan kontakt anser jag dock

i första hand böra vara varje kommuns ensak, och det borde vara självfallet

att hälsovårdsnämndens sakkunskap tillgodogöres inom byggnadsplaneringsverksamheten

liksom att besiktning av byggnader ur byggnadsteknisk

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj.ts proposition nr BAG år 1958

och hygienisk synpunkt samordnas. I den män författningsbestämmelser

härom erfordras hör de närmast hemma inom byggnadslagstiftningen, och

jag återkommer till frågan i ett senare avsnitt rörande byggnadstekniska

bestämmelsers intagande i hälsovårdsstadgan, där även hälsovårdsnämndens

och byggnadsnämndens inbördes kompetens behandlas. Några föreskrifter

till vinnande av ökat inflytande för hälsovårdsnämnden på fastighetsbildningen

anser jag knappast erforderliga eller lämpliga. Samordning av hälsovårdsnämndens

och t. ex. kommunalnämndens verksamhet får ankomma

på kommunalnämnden i egenskap av kommunens styrelse.

Jag övergår härefter till frågan om hälsovårdsnämnds sammansättning

och vill då börja med spörsmålet, om i nämnden alltid

bör ingå vissa innehavare av tjänster med anknytning till hälsovården.

Inledningsvis vill jag härvid framhålla som en allmän princip att antalet

självskrivna ledamöter bör inskränkas så mycket som möjligt. Jag anser

därför liksom hälsovårdsstadgekommittén att särskilda skäl bör föreligga

för att en föreskrift skall meddelas om självskrivenhet för viss befattningshavare.

Kommittén har i sitt förslag uteslutit den nuvarande tvingande bestämmelsen

om att polischef i stad samt ordföranden i köpings kommunalnämnd

skall vara ledamot av hälsovårdsnämnden. De skäl som anförts från

några remissinstanser mot uteslutning av polischef anser jag ej böra tillmätas

avgörande betydelse. Förslaget att utesluta kommunalnämndens ordförande

har ej föranlett erinringar från remissinstanserna. Jag ansluter mig

därför till kommitténs förslag på dessa punkter.

En särställning i sitt förhållande till hälsovårdsarbetet inom kommunen

intar där verksamma tjänsteläkare och tjänsteveterinärer, och kommittén

har därför föreslagit att stadsläkare och stadsveterinär skall vara självskrivna

ledamöter i stads hälsovårdsnämnd samt köpingsläkare självskriven

ledamot i köpings hälsovårdsnämnd. I övrigt har kommittén tänkt att

tjänsteläkares och tjänsteveterinärs medverkan i hälsovårdsarbetet inom

kommunen skall ske i form av rätt för dem att närvara vid hälsovårdsnämndens

sammanträden och deltaga i överläggningarna men ej i besluten,

med rätt att få sin mening antecknad till protokollet.

Kommittéförslaget har i dessa avseenden varit föremål för delade meningar

bland remissinstanserna. Å ena sidan har hävdats att självskrivna

ledamöter i princip över huvud taget icke borde förekomma i hälsovårdsnämnden.

Företrädare för denna åsikt har även hänvisat till att självskrivenheten

för de av kommittén avsedda befattningshavarna rimmade illa

med bestämmelserna i kommunallagen om vissa chefstjänstemäns uteslutande

från valbarhet till s. k. fakultativa kommunala nämnder. Å andra

sidan har framförts förslag om att tjänsteläkare och tjänstevetcrinär borde

vara självskrivna ledamöter i hälsovårdsnämnderna inom samtliga kommuner

och ej endast i dem inom vissa städer och köpingar.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

Omgivningshygienens förebyggande betydelse är allmänt erkänd, och

härav följer att frågeställningarna inom hälsovården ofta kräver medicinsk

fackkunskap för en tillfredsställande lösning. Läkarnas medverkan inom

hälsovårdsnämnderna har också hittills genomgående visat sig vara mycket

värdefull. Jag ansluter mig alltså till kommitténs uppfattning, att medicinsk

sakkunskap knappast kan undvaras inom hälsovårdsarbetet om detta skall

kunna förväntas bli effektivt.

Vid bedömandet av frågan om veterinärmedicinsk sakkunskap i hälsovårdsnämnd

bör uppmärksammas, att den nya livsmedelslagstiftningen medfört

en ökning av hälsovårdsnämndernas uppgifter inom livsmedelskontrollen,

i vilken verksamhet ofta kräves tillgång till nyssnämnda sakkunskap

samt att man genom nyligen genomförda ändringar i djurskyddslagen har

önskat effektivisera tillsynen över lagens efterlevnad. Enligt förevarande

förslag till hälsovårdsstadga kommer vidare hälsovårdsnämndernas befattning

med djurstall att utvidgas. Dessa omständigheter leder till att jag delar

kommitténs uppfattning att även veterinärmedicinsk sakkunskap bör tillförsäkras

hälsovårdsnämnderna.

Behovet av medverkan av läkare och veterinär i hälsovårdsnämndernas

arbete är säkerligen snarare större för hälsovårdsnämnderna på landet än

för nämnderna i städer och köpingar. Anledningen till att kommittén icke

föreslagit självskrivenhet för tjänsteläkare och tjänsteveterinär i andra än

städers och köpingars hälsovårdsnämnder torde enbart vara, att sådan

självskrivenhet ansetts vara en så tyngande belastning för vederbörande befattningshavare

att man därigenom skulle äventyra fullgörandet av hans

övriga tjänsteåligganden. Såsom jag inledningsvis anfört anser jag att självskrivet

ledamotskap i hälsovårdsnämnd för vissa befattningshavare över

huvud taget icke säkerställer deras medverkan i hälsovårdsarbetet. Däremot

torde så starka sakliga skäl tala för dessa befattningshavares ledamotskap

att de i betydande utsträckning kan förväntas bli invalda i nämnden.

Något formellt hinder för sådant inval torde icke föreligga, och enligt min

mening är sådana val att rekommendera. Emellertid synes hälsovårdsnämndens

arbete många gånger lika betjänt av medverkan från annan läkare

och veterinär än sådana i statlig eller kommunal tjänst, och då kan

lämpligen sådan läkare eller veterinär inväljas i hälsovårdsnämnd i stället

för tjänsteläkare och tjänsteveterinär.

Jag finner mig alltså icke böra förorda obligatoriskt ledamotskap i hälsovårdsnämnd

för tjänsteläkare och tjänsteveterinär men väl en i hälsovårdsstadgan

intagen rekommendation att läkare och veterinär bör vara ledamot

av nämnden. Emellertid är det att befara att tjänsteläkare och tjänsteveterinär

särskilt på landsbygden under hänvisning till sin arbetsbörda icke är beredda

att acceptera ledamotskap i hälsovårdsnämnd, och inval av annan läkare

eller veterinär kan av olika anledningar kanske i många fall ej komma i

fråga. För att i detta läge — då alltså läkare och veterinär icke ingår i nämn
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958 73

den — likväl tillföra nämnden medicinsk och veterinärmedicinsk sakkunskap

och erfarenhet har jag stannat för att föreslå att vederbörande tjänsteläkare

och tjänsteveterinär skall i princip vara skyldig att närvara vid

hälsovårdsnämndens sammanträden i den mån han icke hindras av

andra tjänsteåligganden. Han skall härvid äga rätt att deltaga i överläggningarna

och få sin mening antecknad till protokollet. Inom ramen

för ett system som det angivna torde hälsovårdsnämndens arbete kunna disponeras

så att tjänsteläkare och tjänsteveterinär får tillfälle att deltaga i

första hand vid behandling av de frågor som berör deras olika tjänsteområden.

Den angivna ordningen kan som regel knappast anses bli alltför betungande

för t. ex. provinsialläkare och distriktsveterinärer; jag vill i delta sammanhang

erinra om att flera fackmyndigheter vid remissbehandlingen

t. o. in. ansett sig kunna förorda obligatoriskt ledamotskap i nämnden för

dessa befattningshavare. Bestämmelserna om skyldighet att närvara vid

hälsovårdsnämnds sammanträde bör kompletteras med en regel om rätt för

tjänsteläkare och tjänsteveterinär att närvara i de fall då sådan skyldighet

icke föreligger, d. v. s. då annan läkare respektive veterinär är ledamot av

nämnden.

De här anförda synpunkterna på tjänsteläkares och tjänsteveterinärs

deltagande i hälsovårdsnämndens arbete torde äga sin tillämpning inom

samtliga kommuner. I departementsförslaget har därför icke upptagits bestämmelser

om andra former för tjänsteläkares och tjänsteveterinärs medverkan

i hälsovårdsnämnd inom stad och köping än i hälsovårdsnämnd

i övrigt.

Därest inom kommunen finnes flera tjänstedistrikt bör det ankomma på

hälsovårdsnämndens ordförande att underrätta de olika befattningshavarna,

när ärenden berörande vederbörandes distrikt kommer att behandlas vid

nämndens sammanträden. I stad med mer än en tjänsteläkare eller tjänsteveterinär

bör skyldigheten respektive befogenheten att närvara vid hälsovårdsnämndens

sammanträden åvila den i tjänstehänseende främste av dem.

Enligt kommittéförslaget skulle i stadgan intagas en rekommendation

att en av hälsovårdsnämndens ledamöter borde ha praktisk erfarenhet i

byggnadsfrågor samt att medicinsk och veterinärmedicinsk sakkunskap

borde finnas företrädd inom nämnden även om ingen av nämndens ledamöter

är läkare eller veterinär. Vad till en början angår byggnadskunnig

person så torde det falla sig naturligt att invälja sådan person i hälsovårdsnämnden

även utan särskild rekommendation härom i författningstexten,

därest vederbörande i det särskilda fallet kan förväntas vara en

tillgång för nämnden i dess arbete. Om så icke är fallet kan det knappast

anses särskilt önskvärt att han allenast under hänvisning till särskild bestämmelse

i hälsovårdsstadgan inväljes i nämnden, måhända med förbigående

av andra för hälsovårdsarbetet mer allmänt meriterade personer.

Det anförda äger i viss mån sin tillämpning även på medverkan av medi
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74 Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

cinsk och veterinärmedicinsk sakkunskap, men skälen för en rekommendation

i stadgan av sådan sakkunskaps medverkan försvagas därjämte

om tjänsteläkare och tjänsteveterinär deltar i nämndens arbete så som

avses i departementsförslaget. På anförda grunder har jag icke i departementsförslaget

upptagit kommitténs ifrågavarande rekommendationer. Liknande

synpunkter har gjort att däri ej heller införts bestämmelser om att

hälsovårdsnämnd bör inrymma representant för tätort inom kommunen

eller om vissa kvalifikationer i övrigt för ledamöter i nämnden, varom förslag

framförts vid remissbehandlingen.

Hälsovårdsstadgekommitténs förslag att minsta antal ledamöter i hälsovårdsnämnd

skall vara sju har mött ganska kraftigt motstånd bland remissinstanserna.

I erinringarna mot förslaget i denna del har föreslagits att

minimiantalet borde begränsas, varvid de flesta remissinstanserna föreslagit

föreskrift om fem ledamöter, eller också att dispensmöjligheter borde

medges.

Även jag anser att en föreskrift om ett minsta antal ledamöter i hälsovårdsnämnd

av sju personer knappast är motiverad ur effektivitetssynpunkt.

Den kan dessutom verka onödigt tyngande för arbetet inom i synnerhet

mindre kommuner. Ett visst berättigande kan möjligen en föreskrift

om ett så stort antal anses ha, om några av ledamöterna skall vara

självskrivna. Då emellertid enligt departementsförslaget några självskrivna

ledamöter icke skall finnas i hälsovårdsnämnden har jag stannat för att

föreslå ett minimiantal av fem ledamöter.

Nu angivna bestämmelser av organisatorisk art synes utan vidare kunna

gälla även för Stockholm.

Jag övergår härefter till frågor rörande hälsovårdsnämndens

tj änstemän.

Utvecklingen inte minst under de senaste decennierna har starkt accentuerat

behovet av sakkunskap i det hälsovårdande arbetet. Detta har även

kommit till uttryck vid remissbehandling av kommittéförslaget, bl. a.

såtillvida att kommitténs förslag om utvidgning till landskommunerna av

skyldigheten att anställa hälsovårdsinspektör — motsvarande de nuvarande

tillsyningsmännen för allmänna hälsovården — icke föranlett några erinringar

i princip. En hel del remissinstanser har tvärtom påyrkat att det av

kommittén föreslagna invånarantalet för sådan skyldighet, nämligen minst

10 000 personer, skall sänkas. Röster har också höjts för att åtminstone

deltidsanställd hälsovårdsinspektör bör finnas i varje kommun. Den nuvarande

bristen på utbildad personal har föranlett yrkanden om dispensmöjligheter

och lång övergångstid. Emellertid har det även förekommit

erinringar mot kommittéförslaget av mer principiell natur. Man har

anmärkt att invånarantalet i kommunen i och för sig icke kan anses

utslagsgivande för behovet av hälsovårdsinspektör utan att kommunens

allmänna struktur snarare borde vara avgörande härvidlag. Särskilt be
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj.ts proposition nr B 46 år 1958

hov av hälsovårdsinspektörer föreligger, framhålles från flera remissinstanser,

i tätorter över huvud taget och ej endast i städer och köpingar.

Dessa och liknande synpunkter har föranlett förslag om indelning av länen

i hälsovårdsinspektörsdistrikt. I detta sammanhang har också framförts invändningar

mot bildande av kommunalförbund för anställande av hälsovårdsinspektör.

Medicinalstyrelsen har såsom huvudinvändning mot förslaget till ny hälsovårdsstadga

anfört, att det icke innefattar skyldighet att anställa hälsovårdsinspektörer

i sådan utsträckning att en tillfredsställande hälsovårdsinspektion

och i synnerhet bostadsinspektion kan ordnas inom samtliga kommuner.

Enligt styrelsens mening kan man icke uppnå den aktivisering av

hälsovårdsnämnderna och den förbättrade tillsyn över hälsovårdsstadgans

efterlevnad, som särskilt omnämnts i utredningsdirektiven, utan att tillsynsfrågan

löses på ett tillfredsställande sätt. Kommittén för översyn av

hälso- och sjukvården i riket har sedermera i sitt innevarande år avgivna

betänkande anslutit sig till medicinalstyrelsens nämnda uttalanden och därvid

understrukit yrkandet på en hela riket omfattande hälsovårdsinspektion,

innefattande bl. a. fortlöpande bostadsinspektion. Skall detta ernås är det

enligt kommitténs mening nödvändigt att i hälsovårdsstadgan införes tvingande

bestämmelser om anställande av hälsovårdsinspektörer i alla kommuner,

varvid dock en deltidsanställd kraft bör vara tillfyllest inom mindre

kommuner. Tillgång till sådana hjälpkrafter utgör enligt kommittén en förutsättning

inte bara för en godtagbar hälsovårdstillsyn på det lokala planet

utan även för ett effektivt utnyttjande av den tid tjänsteläkarna kan ägna

denna uppgift.

Vad sålunda anförts utgör enligt min mening starka skäl för att i en eller

annan form skapa en författningsmässig grundval för tillgång till hälsovårdstjänsteman

i varje kommun. Det praktiska behovet härav redan under

nuvarande förhållanden framgår f. ö. av att på kommunalt initiativ anställts

hälsovårdskonsulenter, vilka bl. a. synes ha i icke obetydlig omfattning utfört

arbete, som i första hand bör ankomma på en hälsovårdsnämndens

tjänsteman. Vad angår förhållandena i framtiden är att märka, att den förbättring

av omgivningshygienen som åsyftas med införandet av gemensamma

materiella hälsovårdsföreskrifter för hela landet och skärpning av

dessa föreskrifter för hälsovårdstätorter, även i smärre landskommuner,

säkerligen skulle allvarligt äventyras, om icke organisatoriska möjligheter

för effektiv tillsyn inom alla kommuner föreligger. I detta läge anser jag

mig böra förorda en regel om skyldighet för alla kommuner att anställa

hälsovårdsinspektör.

Då behovet av hälsovårdsinspektör växlar med invånarantal och kommunstruktur,

bör det dock finnas möjlighet för flera kommuner att anställa

gemensam inspektör. 1 likhet med kommittén är jag av den uppfattningen

alt eu heltidsanställd hälsovårdsinspektör med verksamhet inom

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 är 1958

flera kommuner är att föredraga framför deltidsanställda hälsovårdsinspektörer

inom var och en av dessa kommuner. Erfarenheterna från den vid

remissbehandlingen angivna försöksverksamheten med gemensam tjänsteman

för flera kommuner och tätorter synes vara goda, varför risken för

praktiska svårigheter vid tillämpningen av ett sådant system icke torde

böra verka återhållande. Däremot bör man enligt mitt förmenande icke

införa en särskild distriktsindelning för hälsovårdsinspektörer utan anslutning

till den kommunala indelningen. Det bör ankomma på länsstyrelsen att

avgöra om och i vilken utsträckning kommun må ha hälsovårdsinspektör

anställd gemensamt med annan kommun. Vidare bör i författningstexten

införas en dispensregel, som möjliggör att med tjänsten som hälsovårdsinspektör

i undantagsfall förenas annan tjänst, detta med hänsyn till

att en sådan organisation nu förekommer i en del kommuner. Det bör

icke heller vara uteslutet för mindre kommuner med huvudsakligen glesbebyggelse

att under en övergångstid låta ledamot av hälsovårdsnämnden

liksom hittills fullgöra de åligganden, som skall ankomma på hälsovårdsinspektör.

Avgörandet bör även i dessa fall ligga hos länsstyrelsen. Vid tilllämpning

av de nu behandlade bestämmelserna kan även den aktuella tillgången

på utbildade hälsovårdsinspektörer vinna beaktande.

Dessa överväganden har lett till att i departementsförslaget intagits en

bestämmelse om att varje kommun skall vara skyldig att till hälsovårdsnämndens

biträde ha anställd en eller flera hälsovårdsinspektörer men att

kommuner äger gemensamt anställa sådan inspektör. Mindre kommuner

skall ha möjlighet att erhålla länsstyrelsens dispens från skyldigheten att

ha särskild hälsovårdsinspektör anställd. Det ingår i länsstyrelsens allmänna

skyldigheter med avseende å hälsovårdsverksamheten inom kommunerna

att tillse att hälsovårdsinspektörer finnes anställda i erforderligt

antal. Den lämpligaste formen för anställande av gemensam hälsovårdsinspektör

torde vara avtal mellan kommunerna eller utvidgning av redan

förefintliga kommunalförbund till att avse även anställande av hälsovårdsinspektör.

I anslutning till vad jag nu anfört vill jag betona att en organisation av

hälsovårdsinspektörer som den nu antydda givetvis icke går att helt bygga

ut under loppet av några få år. Hälsovårdsinspektörerna utbildas f. n. vid

statens institut för folkhälsan. Utbildningstiden är numera nio månader

och för tillträde till utbildningen fordras i princip avlagd realexamen. De

nuvarande hälsovårdsinspektörernas utbildning är emellertid, som hälsovårdsstadgekommittén

framhållit, mycket växlande. En stor del av dem har

ingen egentlig hygienutbildning, och av de hygienutbildade har icke alla

genomgått kurs av nuvarande längd vid statens institut för folkhälsan utan

endast en kortare kurs vid institutet eller annorstädes. Kommittén uppger

att hälsovårdsnämnderna numera dock i allt större utsträckning fordrar

hygienutbildning som villkor för anställning som hälsovårdsinspektör. Hela

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr B t6 år 1958

frågan om utbildningen av hälsovårdsinspektörer är sedan någon tid föremål

för särskild utredning inom inrikesdepartementet.

Hälsovårdsnämndens verksamhet kommer säkerligen i fortsättningen i

ännu högre grad än hittills att inrymma problem som för sin lösning kräver

tillgång till speciell sakkunskap utöver den som finnes representerad hos

nämndens ledamöter och tjänstemän. Sådan sakkunskap finnes redan nu på

länsplanet, t. ex. hos förste provinsialläkaren och distriktsingenjören för

vatten och avlopp. Dessutom har de av hälsovårdsförbunden anställda hälsovård

skonsulenterna varit verksamma som rådgivare åt hälsovårdsnämnderna.

Hälsovårdsstadgekommittén har nu föreslagit att anställandet av hälsovårdskonsulenter

hädanefter skulle ankomma på landstingen som en obligatorisk

skyldighet. Förslaget har blivit föremål för delade meningar bland

remissinstanserna.

Det har allmänt omvittnats att de nuvarande hälsovårdskonsulenterna

utfört ett värdefullt arbete till allmänna hälsovårdens fromma, och jag vill

gärna betyga min anslutning till denna uppfattning. Detta förhållande synes

dock icke utan vidare böra föranleda att konsulentbefattningarna i detta

sammanhang inlemmas i en obligatorisk organisation. Skarpa motsättningar

har vid remissbehandlingen framkommit i fråga om vem som i så

fall skulle stå som konsulenternas huvudman, och denna fråga torde knappast

kunna avgöras på grundval av den föreliggande utredningen. Då genom

departementsförslaget införes en utvidgad skyldighet för kommunerna att

ha hälsovårdsinspektör anställd, försvagas vidare i någon mån motiven för

en konsulentorganisation i enlighet med kommitténs förslag. Härtill kommer

emellertid att spörsmålet om en lämplig samordning av konsulenternas

verksamhet med andra befattningshavares ämbetsuppgifter icke blivit

helt klarlagt. Förste provinsialläkarorganisationen omprövas f. n. på grundval

av kommitténs för översyn av hälso- och sjukvården i riket förutnämnda

betänkande. I detta betänkande föreslås inrättande av hälsovårdskonsulentbefattningar

vid länsstyrelserna. Dessa konsulenter skulle ha

sina huvudsakliga arbetsuppgifter inom det omgivningshygieniska området

samt avlönas genom anslag, som disponeras av medicinalstyrelsen, medan

kostnaderna för deras lokaler, arbetsbiträde, resor in. m. i allmänhet skulle

bestridas av länsstyrelserna. Frågan om inrättande av obligatoriska konsulentbefattningar

bör under angivna omständigheter avgöras i samband med

den nya utformningen av förste provinsialläkarinstitutionen. Jag anser

därför att anställandet av konsulenter t. v. liksom hittills bör vara frivilligt

och jag kan icke biträda kommittéförslaget att inrätta nya, statliga eller

kommunala hälsovårdskonsulentbefattningar.

Vad som vid remissbehandlingen framkommit om behovet av förstärkning

i övrigt av konsultativa organ i hälsovårdsfrågor i synnerhet på länsplanet

torde böra beaktas vid framtida behandling av de speciella tjänsternas

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

utformning. Enbart hälsovårdsverksamheten kan emellertid knappast anses

böra föranleda en utbyggnad redan nu av t. ex. organisationen av

distriktsingenjörer för vatten och avlopp. Jag är ej heller beredd att i detta

sammanhang föreslå inrättande av helt nya organisationsenheter, exempelvis

vid länsstyrelserna, för tillgodoseende av hälsovårdsnämndernas behov

av vägledning i särskilda hänseenden.

3. Hälsovårdsstadgans tillämpningsområde m. m.

Hälsovårdsstadgekommittén har till behandling upptagit frågan huruvida

en ny hälsovårdsstadga bör gälla inom tillämpningsområdena för arbetarskyddslagen

och skogsförläggningslagen samt inom militära områden jämte

vissa därmed sammanhängande frågor. Kommittén gör vidare vissa uttalanden

i anslutning till hälsovårdsstadgans tillämpning å lokaler för statlig och

kommunal förvaltning.

A. Företag, varå arbetarskyddslagen är tillämplig

Gällande bestämmelser m. m.

Syftet med arbetar sky dd slag en den 3 januari 1949 är att genom olika föreskrifter

förebygga ohälsa och olycksfall i arbete. Tillsynen å efterlevnaden

av arbetarskyddslagen och med stöd därav meddelade föreskrifter utövas av

arbetarskyddsstyrelsen samt under dess överinseende och ledning av yrkesinspektionen

och kommunala tillsynsmän ävensom av vissa specialinspektörer

för särskilda verksamhetsområden, såsom t. ex. skogsavverkningsarbeten.

Enligt 48 § arbetarskyddslagen skall hälsovårdsnämnd utse en eller

flera lämpliga personer att för viss tid eller tills vidare utöva kommunal

tillsyn å efterlevnaden av arbetarskyddslagstiftningen. Tillsyningsman för

allmänna hälsovården är pliktig att, om han därtill förordnas, tillika vara

kommunal tillsynsman enligt arbetarskyddslagen. Kommunal tillsynsman

skall av kommunala medel åtnjuta skälig ersättning för uppdraget.

Enligt 5 § kungl. instruktionen den 18 juni 1949 för yrkesinspektionen

skall de kommunala tillsynsmännen biträda den allmänna yrkesinspektionens

befattningshavare vid tillsyn å arbete, som bedrives utan användande

av maskinella hjälpmedel eller ångpannor, kokare eller andra tryckkärl samt

vari i regel användes färre än tio arbetstagare. Arbetarskyddsstyrelsen

äger emellertid enligt 6 § samma instruktion, om skäl är därtill, besluta

om jämkning av gränsen mellan yrkesinspektörs och kommunal tillsynsmans

befogenhet. Med stöd härav har i de föreskrifter rörande den kommunala

tillsynen som styrelsen utfärdat i december 1951 intagits, att den

kommunala tillsynen utöver de arbeten, som angivits i 5 § instruktionen,

skall omfatta även vissa andra arbetsställen med maskinella hjälpmedel

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr B A6 år 1958

79

eller tryckkärl av mera enkel beskaffenhet under förutsättning att på

arbetsstället i regel sysselsättes färre än tio arbetstagare.

Enligt arbetarskyddsstyrelsens årsberättelse för 1956 fanns det sagda

år 1 346 kommunala tillsynsmän. Antalet hos den kommunala tillsynen

registrerade arbetsställen uppgick till 80 630. Av dessa arbetsställen hade

58 350 (72,4 %) under året besökts av tillsynsman. Förrättningsdagarnas

antal uppgick till 11 699.

1919 års hälsovårdsstadga innehåller icke några föreskrifter till reglering

av förhållandet mot arbetarskyddslagstiftningen.

Hålsovårdsstadgekommittén

Kommittén uttalar att de allmänna sanitära normerna i hälsovårdsstadgan

principiellt bör äga generell giltighet men att därmed icke är sagt

att hälsovårdskontrollen genomgående skall vara lika anordnad. Sålunda

bör t. ex. å sådana arbetsplatser där arbetarskyddslagen äger tillämpning

en viss uppdelning av tillsynen ske mellan hälsovårdsnämnden och arbetarskyddsorganen

med hänsyn till de materiella bestämmelsernas innehåll.

Kommittén anför.

Vissa bestämmelser i den föreslagna hälsovårdsstadgan äro att hänföra

till allmän hälsovård i vidsträckt bemärkelse, d. v. s. beröra förhållanden,

som äro av betydelse för envar, oberoende av hans sysselsättning. Dessa

bestämmelser synas böra gälla överallt. Sådana bestämmelser äro de som

handla om bostäder, om samlingslokaler — som ej ha karaktär av personalrum

— om hotell, pensionat, badanläggningar, frisersalonger och andra

dylika lokaler, vattenförsörjning, vattenkontroll, avledande av avloppsvatten,

beskaffenheten av klosetter och urinoarer, tillstånd att anordna vattenklosett

och urinoar med vattenspolning, sopuppsamling, modell å sopkärl,

åtgärder mot ohyra samt mot råttor och möss, hållande av djur samt

åtgärder till motverkande av olägenheter från industriella anläggningar.

Efterlevnaden av dessa bestämmelser bör övervakas av hälsovårdsnämnden

även när fråga är t. ex. om fabriksområden; detta därför att det här

icke är fråga om förhållanden i arbetet utan om allmänhygieniska frågor.

Det torde även för en lekman förefalla naturligt att räkna frågor av detta

slag till hälsovårdsfrågor och icke till arbetarskyddsfrågor. Frågor av detta

slag inom fabriksområden och överhuvudtaget å arbetsplatser, där arbetarskyddslagen

äger tillämpning, böra handläggas och fullföljas av hälsovårdsnämnderna

på samma sätt som andra hälsovårdsärenden.

Beträffande andra frågor rörande hygienen å arbetsplatser än de nu

angivna bör man enligt kommitténs mening söka draga gränsen mellan

kompetensområdena så att den framstår såsom naturlig ej blott för de

myndigheter som har att handlägga ärendena utan kanske framför allt för

allmänheten.

Kommittén fortsätter.

Om man skulle betrakta frågor angående renhållning å arbetsplats samt

frågor om ventilation och uppvärmning av arbetslokal som allmänna hälso
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr B A6 år 1958

vårdsfrågor, bleve följden, att övervakningen komme att ske genom hälsovårdsnämnderna,

som ha att handlägga dessa frågor i samhället i övrigt.

En annan följd skulle bli, att tjänsteläkarna bereddes möjlighet att inspektera

även dessa sanitära förhållanden inom fabriker och icke endast

de allmänna hälsovårdsförhållanden varom tidigare talats. Vidare skulle

inspektionen av t. ex. kontorslokaler kunna samordnas med bostadsinspektionen.

Emellertid skulle gränsdragningen mellan de frågor, som i detta

fall finge övervakas av hälsovårdsnämnden, och de frågor, som skulle

övervakas av yrkesinspektionen, bli mycket vansklig, och kompetenskonflikter

skulle lätt kunna uppstå. För det andra skulle de arbetsuppgifter,

som med tillämpning av detta system komme att kvarstå för den kommunala

yrkesinspektionen, bli obetydliga t. ex. beträffande kontorsrum.

En nackdel skulle också vara att hälsovårdsnämnderna vid förekommande

brister väl skulle kunna ge råd och anvisningar men däremot knappast

kunna ingripa med tvångsmedel. Detta ingripande skulle ankomma på

yrkesinspektionen.

Om man däremot betraktar nyssnämnda frågor angående renhållning

å arbetsplats etc. som arbetarskyddsfrågor, erhålles en ur rent praktisk

synpunkt ändamålsenlig gränsdragning mellan hälsovårdsnämndens och

yrkesinspektionens kompetensområden, och kommittén anser därför, att

gränsdragningen bör ske efter dessa linjer, övervakningen av dessa frågor

å alla arbetsplatser, där arbetarskyddslagen äger tillämpning, kan då lämpligen

överlåtas på den kommunala yrkesinspektionen och erforderligt samarbete

med hälsovårdsnämnderna åstadkommas genom att hälsovårdsinspektör

eller, om sådan saknas, någon medlem av hälsovårdsnämnden

utses till kommunal tillsynsman enligt arbetarskyddslagen. Om dessa

frågor betraktas som arbetarskyddsfrågor, innebär detta dock icke, att

tjänsteläkarna fråntages möjlighet att inspektera de hygieniska förhållandena

i fabriker och liknande anläggningar. Alla de allmänhygieniska

frågor, som tidigare berörts, t. ex. om vattenförsörjning, vattenkontroll och

liknande, skola alltjämt sortera under hälsovårdsnämnderna och tjänsteläkarna.

Skulle en tjänsteläkare eller representant för en hälsovårdsnämnd

vid besök å en fabrik få kännedom om missförhållande beträffande arbetarskyddet,

har han enligt 52 § arbetarskyddslagen ej blott möjlighet utan

även skyldighet att meddela förhållandet till yrkesinspektören.

Kommittén finner emellertid att det alltid måste uppstå tveksamma

gränsfall. När det gäller t. ex. frågan om vattenförsörjningen bör härvid

arbetarskyddsorganet tillse att tillgång till dricks- och tvättvatten finnes

å eller invid arbetsplats medan hälsovårdsnämnden har att tillse att detta

vatten är av lämplig beskaffenhet. Hälsovårdsnämnden och arbetarskyddsorganet

bör fortlöpande hålla varandra underrättade om sådana iakttagelser

som är av intresse för den andra myndighetens verksamhet.

Remissyttrandena

Kommitténs uppfattning att den nya hälsovårdsstadgan

bör gälla även inom arbetsplatser som faller under

arbetarskyddslagen har godtagits av så gott som samtliga remissinstanser.

Särskilt må framhållas, att arbetarskyddsstyrelsen uttryck
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

ligen tillstyrker kommitténs förslag i denna del. Erinran mot förslaget har

framförts av bl. a. ijrkesinspektören i första distriktet, som anser det vara

naturligast att alla frågor som berör arbetsplatserna hänföres till arbetarskyddsfrågor.

Enligt hans mening bör därför alla arbetsplatser på vilka

arbetarskyddslagen är tillämplig frikopplas från hälsovårdsstadgan.

Kommitténs förslag att hälsovårdsnämnderna skall övervaka

hälsovårdsstadgans tillämpning även å sådana

arbetsplatser, för vilka arbetarskyddslagen är gällande

har jämväl godtagits av remissinstanserna. Däremot är meningarna

något delade beträffande frågan om fördelningen av uppgifterna

mellan hälsovårdsnämnden och arbetarskyddets tillsynsorgan.

Landsorganisationen i Sverige förklarar sig i princip icke ha något att

erinra mot förslaget i denna del samt anför vidare.

Det synes självklart att arbetarskyddslagen, som innebär en skärpt

specialreglering av vissa förhållanden på arbetsplatsen, inte skall kunna

ersättas av hälsovårdsstadgans mer allmänt hållna bestämmelser om hygieniska

anordningar över huvud taget. Det torde också vara föga mening

med att i lag fastslå gränserna för arbetarskyddsorganens respektive

hälsovårdsnämndernas kompetensområden rörande hygienen på arbetsplatserna,

då det ändå alltid lär kunna komma att uppstå tveksamma gränsfall.

Ett förnuftigt samarbete mellan de olika kontrollorganen måste i stället

vara en förutsättning för en ändamålsenlig lösning av de hygieniska förhållandena

på arbetsplatserna. Denna samverkan borde också vara lätt att

åstadkomma, bl. a. genom kommitténs förslag att till kommunal tillsynsman

enligt arbetarskyddslagen bör utses hälsovårdsinspektör eller, om

sådan saknas, någon medlem av hälsovårdsnämnden.

Medicinalstyrelsen, som i princip icke heller har något att invända i

denna del, yttrar, att styrelsen delar de sakkunnigas mening, att samma

sanitära normer, som anges i hälsovårdsstadgan, bör uppställas även för

arbetsplatser, som gjorts till föremål för särskild reglering genom arbetarskyddslagen.

Styrelsen finner ur principiell synpunkt intet att invända mot

den föreslagna uppdelningen av arbetsuppgifter, ehuru densamma innebär

många möjligheter till kompetenskonflikter. För att i görligaste mån förebygga

dessa bör antingen i stadgan införas föreskrifter om denna uppdelning

eller ock i stadgan anges, att det skall ankomma på medicinalstyrelsen

och arbetarskyddsstyrelsen att tillsammans utarbeta förslag härom, vilket

bör fastställas av Kungl. Maj:t.

Liknande uttalanden har gjorts av styrelsen för statens institut för folkhälsan

och svenska läkaresällskapet.

Länsstyrelsen i Västmanlands län, förste provinsialläkarna i Kronobergs

och Kalmar län, kommunalfullmäktige i Kinna köping och kommunalnämnden

i Vilhelmina köping anser förslaget i denna del vara oklart. Förste

provinsialläkaren i Jönköpings län, som är av samma uppfattning, anför

därjämte följande.

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr B 46

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr B A6 år 1958

Det kan ifrågasättas huruvida icke ansvaret och översynen över vissa

förhållanden inom arbetsplats eller arbetslokal böra överföras från yrkesinspektionen

till hälsovårdsnämnderna. Jag syftar då närmast på sådana

allmänhygieniska förhållanden som beröra kontorslokaler, personalrum

m. m., vilka endast i viss grad ha med arbetet att göra. Anledning bör föreligga

för ytterligare utredning i denna fråga.

Kommitténs uttalanden om överförande av vissa inspektionsobj

ekt från yrkesinspektionen till den kommunala

arbetarskyddstillsynen, varigenom en samordning

med hälsovårdstillsynen skulle underlättas, har godtagits av de flesta remissinstanserna.

Dess uppfattning att frågor som t. ex. renhållning på arbetsplatsen

samt ventilation och uppvärmning av arbetslokal generellt bör

föras under den kommunala och ej under den statliga yrkesinspektionens

kontroll har emellertid skarpt kritiserats av bl. a. arbetarskyddsstijrelsen,

yrkesinspektörerna, svenska arbetsgivareföreningen och vissa tjänsteläkare.

Arbetarskgddsstijrelsen anser den av kommittén föreslagna gränsdragningen

mellan kompetensområdena för den statliga och kommunala yrkesinspektionen

vara direkt felaktig och hävdar att den nuvarande gränsdragningen

bör tills vidare i huvudsak bestå. Styrelsen anför.

Betraktas sådana frågor som renhållning, ventilation och uppvärmning

av arbetslokal enbart såsom frågor jämförbara med sopning, vädring och

erforderliga värmeelement skulle den av kommittén intagna ståndpunkten

kunna godtagas. Förhållandena äro emellertid tyvärr ej så enkla inom

arbetarskyddslagens tillämpningsområden särskilt beträffande sådana frågor

i industriell verksamhet. I sådan rörelse hänga dessa frågor intimt

samman med råmaterialens karaktär, tillverkningsprocesserna och arbetsmetoderna,

lokalernas läge, planering och utformning. I många fall kunna

frågorna icke lösas separat och brytas ut ur sitt sammanhang utan måste

ofta tekniskt samordnas. Givet är att de inom industrien förekommande

processerna, där avfallsprodukter, giftiga ämnen, damm, ånga, rök, gaser,

termiska strömmar m. m. finnas, komplicera renhållnings-, ventilationsoch

uppvärmningsfrågorna i ytterlig grad. Sådana problem förekomma

bl. a. inom gruvor, bergtunnlar, anrikningsverk, järnverk, porslinsfabriker,

plywood-wallboardfabriker, cellulosafabriker, textilfabriker in. fl. Rent principiellt

kan påstås att ventilations- och uppvärmningsfrågorna höra till de

svåraste problem av teknisk art, som förekomma inom yrkesinspektionens

verksamhet, liksom även att dessa frågor ständigt öka i såväl antal som

omfattning. Kravet på förbättrad ventilation och uppvärmning inom industriens

arbetslokaler bär under de senaste 10—15 åren påskyndat den

tekniska utvecklingen inom detta yrkeshygieniska område på ett sätt som

kräver lång och grundlig teknisk erfarenhet vid bedömningen av sådana

frågor. Inom yrkesinspektionen anförtros hithörande frågor av större omfattning

endast personal, som förvärvat sådan utbildning som sägs i 30 §

första stycket Kungl. Maj:ts instruktion för yrkesinspektionen den 18 juni

1949 (nr 429), d. v. s. där ej särskilda omständigheter till annat föranleda,

examen från teknisk högskola eller däremot svarande utbildning, jämte

beprövad erfarenhet inom ifrågakommande verksamhet.

Av styrelsens ovan gjorda uttalanden rörande här angivna speciella

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 är 1958

arbetarskyddsfrågor t. ex. renhållning å arbetsplats samt ventilation och

uppvärmning av arbetslokal torde framgå, att inga praktiska möjligheter

föreligga för en överflyttning av tillsynen i dessa frågor, som röra förhållanden

i arbetet, särskilt vid företag med maskinell drift eller större

antal anställda arbetstagare. En sådan anordning skulle enligt styrelsens

mening komma att medföra synnerligen olyckliga konsekvenser.

Att den kommunala yrkesinspektionens verksamhet, som i här berörda

frågor kommer att omfatta inspektion, rådgivning i ventilations- och värmefrågor,

granskning av i många fall omfattande ritningsförslag i sådana

ärenden, framläggande av förslag till åtgärder m. m., skulle kunna på ett

tillfredsställande sätt bedrivas av kommunala tillsynsmän med realexamen

som grundutbildning och med endast tre månaders teknisk utbildning

finner styrelsen sålunda helt uteslutet. Dessa inspektörer — i förslaget

benämnda hälsovårdsinspektörer — komma att ifråga om teknisk kompetens

bli yrkesinspektionens underinspektörer vida underlägsna liksom

de ofta torde bli underlägsna den tekniska personalen vid de företag, som

de skola inspektera, vilket kan få menliga följder bland annat i form av

slitningar mellan inspektörerna och företagen.

Styrelsen finner sålunda, att gränsdragningen mellan den statliga och

den kommunala tillsynens kompetensområden bör tillsvidare i huvudsak

bestå enligt de grunder, som gälla.

Yrkesinspektörerna har lika starkt som arbetarskyddsstyrelsen reagerat

mot kommitténs förslag i denna del. De framhåller med särskild skärpa

att kommunerna icke kan erhålla personal, som är kompetent att på alla

arbetsplatser handha sådana arbetsuppgifter som till exempel ventilationsproblemen,

vilka nu endast anförtros åt yrkesinspektionens högst kvalificerade

befattningshavare. I olika yttranden understrykes därjämte att

frågor angående renhållningen på arbetsplatserna samt ventilation och

uppvärmning av arbetslokalerna icke kan avskiljas från övriga arbetarskyddsfrågor

utan alltid måste ses i förhållande till ifrågakommande arbetsprocesser.

Svenska arbetsgivareföreningen avstyrker även bestämt att frågor rörande

renhållning, ventilation och uppvärmning av arbetslokaler eller arbetsplatser

lägges under den kommunala yrkesinspektionens överinseende.

Föreningen anför.

Detta sistnämnda skulle innebära, att dessa frågor i regel torde komma

att handläggas av de föreslagna hälsovårdsinspektörerna i vissa större kommuner

och eljest av enligt arbetarskyddslagen särskilt utsedda kommunala

tillsyningsmän. De frågor det bär gäller äro emellertid ofta av komplicerad

karaktär---. De kunna följaktligen i regel icke brytas ur sitt samman
hang

utan måste lösas under hänsynstagande till de krav som driften i

övrigt uppställer. Hälsovårdsinspektörernas kompetens synes icke bli av

den art, att det kan anses försvarligt att åt dem anförtro de ofta ytterst

komplicerade frågor det härvidlag kan gälla. Föreningen anser följaktligen,

att den hittillsvarande kompetensfördelningen mellan statliga och kommunala

tillsynsorgan enligt arbetarskyddslagen bör bestå även i fortsättningen.

Det torde dock vara fördelaktigt, om den statliga yrkesinspektionen till
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

godogör sig hälsovårdsnämndernas och hälsovårdsinspektörernas erfarenhet

genom samråd i lämpliga fall.

Förste provinsialläkaren i Göteborgs och Bohus län anser, att den av

kommittén föreslagna uppdelningen av arbetsuppgifterna mellan den statliga

och den kommunala yrkesinspektionen, vilken kan förefalla logisk

och tilltalande, ur praktisk synpunkt är ägnad att inge betänkligheter.

Han ifrågasätter om inte den statliga yrkesinspektionens område tvärtom

borde utvidgas, bl. a. under åberopande av att en yrkesinspektör har helt

andra möjligheter än en hälsovårdsnämnd att genom sina ingripanden

snabbt och effektivt nå rättelse.

B. Arbeten, varå skogsförläggningslagen är tillämplig

Gällande bestämmelser m. m.

I lagen den 25 maj 1951 om tillfälliga bostäder vid skogs- och flottningsarbete

m. m. (skogsförläggningslagen) meddelas föreskrifter om bl. a. anordnande

och inredande av bostäder och stall vid arbeten med skogsavverkning,

flotlning o. dyl. Tillsynen å lagens efterlevnad utövas enligt särskilt

stadgande i lagen av arbetarskyddsstyrelsen samt, under dess överinseende

och ledning, av skogsyrkesinspektionens befattningshavare.

1919 års hälsovårdsstadga — som bland sina materiella bestämmelser

för landet inrymmer föreskrifter om bostäder men ej om stall — innehåller

ingen föreskrift om inskränkning av stadgans tillämplighet i fråga

om de i skogsförläggningslagen avsedda bostäderna och stallen.

I samband med antagandet av skogsförläggningslagen uttalades, att det

förhållandet att lagen gjordes tillämplig även på ödegårdar o. dyl., som

stundom utnyttjas som skogsförläggningar, icke i praktiken torde medföra

några konflikter mellan hälsovårdsstadgan och skogsförläggningslagen.

Att generellt föra in det fasta bostadsbeståndet under lagens tilllämpningsområde

skulle däremot innebära att denna lagstiftning i viss

mån berövades sin dittillsvarande karaktär, och något behov av en sådan

utvidgning av tillämpningsområdet ansågs ej heller föreligga. Vid remissbehandlingen

av skogsförläggningslagen hade från några håll yppats den

meningen att länsstyrelserna på grund av främst föreskrifterna i hälsovårdsstadgan

skulle ha skyldighet att övervaka de sanitära förhållandena

även i skogsförläggningar. Denna åsikt föranledde emellertid ej statsmakterna

att göra något uttalande om gränsdragningen mellan skogsförläggningslagen

och hälsovårdsstadgan utan härutinnan hänvisades endast

till att frågan för hälsovårdsstadgans del torde få övervägas i samband

med den pågående revisionen av stadgan.

I en år 1953 inom andra kammaren väckt motion, nr 403, hemställdes,

att riksdagen måtte besluta att hälsovårdsnämnd gavs befogenhet att utöva

tillsyn över skogsförläggningar inom kommunen samt att vidtaga därför

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

erforderliga lagändringar. I skrivelse den 21 mars 1953, nr 87, har riksdagen

på förslag av andra lagutskottet anhållit att motionen måtte övervägas

vid den pågående översynen av hälsovårdsstadgan.

Hälsovårdsstadgckommittén

Kommittén anför.

Med hänsyn till att hälsovårdsnämnderna, när det gäller bostäder och

stall, främst synas böra inrikta sig på det fasta beståndet och till att frågan

om de sanitära förhållandena i skogsförläggningar gjorts till föremål för

särskild lagstiftning och ställts under yrkesinspektionens överinseende

synas sådana bostäder och stall, som avses i skogsförläggningslagen, böra

falla utanför hälsovårdsstadgans tillämplighetsområde. Hälsovårdsnämnderna

böra således icke ha att befatta sig med dessa lokaliteter.

Remissyttrandena

Vad kommittén anfört angående gränsdragningen mot skogsförläggningslagen

har under remissbehandlingen ej föranlett någon annan erinran än

att yrkesinspektören i sjunde distriktet i sitt yttrande ifrågasätter om icke

efterlevnaden av bestämmelserna om vattenförsörjning, vattenkontroll och

matvarukontroll bör övervakas av hälsovårdsnämnderna, även när det gäller

skogsförläggningar.

C. Militära områden

Gällande bestämmelser m. m.

Frågan om 1919 års hälsovårdsstadgas tillämpning och de civila hälsovårdsmyndigheternas

uppgifter inom militära områden av olika slag har

vållat en viss tvekan. Det enda uttryckliga undantaget från stadgans tilllämpning

inom militära områden är emellertid, att med stöd av stadgan

utfärdade lokala föreskrifter avseende renhållningen enligt särskilda bestämmelser

i stadgan icke äger tillämpning inom kasernområde. I förarbetena

till stadgan understrykes i anslutning till undantagsbestämmelsen, att

stadgans allmänna bestämmelser angående renhållning gäller för kasernområde.

Stadgan upptar ingen föreskrift rörande civil hälsovårdstillsyn

inom militära områden men ej heller någon bestämmelse att sådana områden

skall undantagas från civil tillsyn. Inom den militära organisationen

finnes organ med hälsovårdande uppgifter, och särskilda militära hälsovårdsföreskrifter

har utfärdats.

Ilälsovårdsstadgekommittén

Kommittén erinrar inledningsvis om att enligt livsmedelsstadgan livsmedelshanteringen

inom den militära organisationen är undantagen från

hälsovårdsnämndernas tillsyn. Vidare är serveringar vid militärförläggningar

undantagna från bestämmelserna om godkännande av livsmedelslokaler.

Ehuru sålunda livsmedelshanteringen inom den militära organisa
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

tionen icke skall stå under hälsovårdsnämndens tillsyn borde, enligt uttalanden

vid stadgans tillkomst, givetvis inom denna organisation, i den

mån det vore möjligt, ställas samma krav på livsmedlens beskaffenhet

och hantering som i samhället i övrigt, men det borde ankomma på de

militära myndigheterna att själva svara härför. Hälsovårdsstadgekommittén

anser att det skulle vara ur många synpunkter lämpligt, om övervakningen

av de sanitära förhållandena inom militära områden kunde överföras

till militär myndighet. Kommittén fortsätter.

Emellertid finnes icke ännu någon militär hälsovårdsorganisation av

sådan omfattning och beskaffenhet, att det f. n. är möjligt att anförtro

densamma övervakningen av efterlevnaden inom militära områden av

hälsovårdsstadgan. Kommittén anser därför, att den nya hälsovårdsstadgan

och med stöd av densamma utfärdade föreskrifter utan inskränkning böra

gälla även inom militära områden och att efterlevnaden där bör övervakas

av hälsovårdsnämnd. Kommittén utgår ifrån, att denna övervakning skall

ske i samarbete med de militära myndigheterna. Kommittén anser vidare

att, om och när en militär hälsovårdsorganisation av tillräcklig omfattning

kommit till stånd, det bör ankomma på Kungl. Maj :t att förordna,

att övervakningen av efterlevnaden inom militära områden av hälsovårdsstadgan

och med stöd därav utfärdade föreskrifter skall övertagas av denna

militära hälsovårdsorganisation.

Remissyttrandena

Kommitténs förslag att den nya hälsovårdsstadgan och

med stöd av densamma utfärdade föreskrifter utan inskränkning skall

gälla även inom militära områden är föremål för delade

meningar bland remissinstanserna.

Förslaget har uttryckligen tillstyrkts av arbetarskyddsstyrelsen, länsstyrelsen

i Östergötlands län, förste provinsialläkaren i Jämtlands län, fältläkaren

i femte militärområdet, sydkustens och västkustens marindistrikts

sjukvårdsförvaltningar och styrelsen för statens institut för folkhälsan.

Länsstyrelsen i Östergötlands län gör det formella påpekandet att det synes

vara nödvändigt för hälsovårdsstadgans tillämpning jämväl inom militära

områden att en speciell bestämmelse därom införes i författningstexten.

Länsstyrelsen i Jämtlands län är tveksam om lämpligheten av att stadgan

göres tillämplig å sådana byggnader eller inrättningar, vilka är av synnerlig

betydelse för rikets försvar eller landets säkerhet.

Förslaget avstyrkes av försvarets sjukvårdsstyrelse, marinöverläkaren,

fältläkaren i första militärområdet och ostkustens marindistrikts sjukvårdsförvaltning.

Försvarets sjukvårdsstyrelse anser att hälsovårdsstadgan bör begränsas

att gälla för den civila hälsovården och att nuvarande bestämmelser för

den militära hälsovården allt fortfarande bör äga giltighet. Styrelsen framhåller

alt styrelsen för att erhålla möjligast enhetliga normer för hälsovårdsarbetet

inom civila och militära områden kommer att vidtaga sådana

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

ändringar i de militära hälsovårdsföreskrifterna, som betingas av en omarbetad

hälsovårdsstadga.

Enligt ostkustens marindistrikts sjukvårdsförvaltning skulle det möjligen

kunna tänkas att hälsovårdsstadgan skulle gälla för försvarsmakten

men att kontrollen åvilade militär myndighet. Mot en sådan lösning talar

dock enligt sjukvårdsförvaltningens mening att ett flertal bestämmelser

av tekniska och ekonomiska orsaker icke kan följas inom försvaret.

Marinöverläkaren föreslår att den nya hälsovårdsstadgan utformas att

gälla för civila förhållanden och att en motsvarande militär hälsovårdsstadga

utarbetas samt anför.

I denna sistnämnda bör ingå de delar av den civila hälsovårdsstadgan,

som äro tillämpbara inom försvaret samt därjämte de föreskrifter, som

sjukvårdsstyrelsen kan finna lämpligt att införa, grundade på hittills vunnen

och kommande erfarenhet. Härvid bör särskilt beaktas att bestämmelserna

i civila och militära hälsovårdsstadgorna fullt överensstämma i de

frågor, som beröra allmän hygien såsom vattenförsörjning, avledande av

avloppsvatten och därmed förenad kontroll. Detsamma bör även gälla bostäder

tillhöriga försvaret men disponerade av civil personal. I den militära

hälsovårdsstadgan borde även ingå de bestämmelser med hygienisk betydelse,

som återfinnas inom andra författningar eller stadgor t. ex. vattenlagen,

byggnadsstadgan, livsmedelsstadgan, arbetarskyddslagen m. fl.

Genom en sådan åtgärd skulle hälsokontrollen kunna effektiviseras vid

förbanden och man skulle även få möjlighet att införa föreskrifter rörande

fartygshygien m. m. som icke alls beröres i här föreliggande förslag till

hälsovårdsstadga.

Kommitténs förslag att hälsovårdsnämnderna skall utöva

hälsovårdskontroll inom militära områden har

■—- med undantag av, som tidigare antytts, länsstyrelsen i Jämtlands län —

godtagits av de civila remissinstanserna. Förste provinsialläkaren i Kalmar

län framhåller dock, att bestämmelserna om hälsovårdsnämnds kompetens

inom militära områden är oklara och svåra att tillämpa.

Styrelsen för statens institut för folkhälsan föreslår av samma anledning

att i hälsovårdsstadgan anges, att det skall ankomma på medicinalstyrelsen

att i samråd med vederbörande militära myndighet utarbeta närmare föreskrifter

angående samarbetet mellan hälsovårdsnämnderna och de lokala

militära förbanden.

Samtliga militära remissinstanser har emellertid avstyrkt förslaget att

hälsovårdsnämnd skall öva tillsyn inom militärt område under åberopande

av säkerhetssynpunkter.

Enligt chefen för försvarsstaben bör vid militära förband, å fartyg och

inom fort hälsovårdsnämndernas uppgifter ombesörjas av försvarets egna

organ.

Kommitténs påstående att den militära hälsovårdsorganisationen icke

är av den omfattning och beskaffenhet att den helt kan anförtros hälsovårdskontrollen

inom de militära områdena tillbakavisas uttryckligen av försvå
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

rets sjukvårdsstyrelse, marinöverläkaren, flygöverläkaren, militärfältläkaren

i andra militärområdet och ostkustens marindistrikts sjukvårdsförvaltning.

Försvarets sjukvårdsstyrelse framhåller i sitt yttrande följande.

Vid utfärdandet av 1919 års hälsovårdsstadga gjordes intet principiellt

undantag för krigsmakten. Sedan dess ha emellertid för hela krigsmakten

gemensamma hälsovårdsbestämmelser utfärdats: a) Kungl. Maj :ts instruktion

för försvarets sjukvårdsstyrelse den 17 september 1943. b) Kungl. Maj :ts

reglemente angående hälsovården vid försvaret den 27 oktober 1944. c) Föreskrifter

rörande förrättande av hälsovårdsinspektioner in. in., utfärdade av

försvarets sjukvårdsstyrelse den 17 oktober 1945. Härtill kommer av Kungl.

Maj :t utfärdade instruktioner för försvarsgrensledningarna. Dessutom gäller

en rad av sjukvårdsstyrelsen, försvarsgrenscheferna och andra myndigheter

utgivna bestämmelser och föreskrifter i mera speciella angelägenheter.

Enligt Kungl. Maj :ts reglemente den 27 oktober 1944 åvilar ansvaret för

hälsovården vederbörande försvarsgrenschef, som därvid biträdes av sin

försvarsgrensöverläkare. Underställda chefer är var inom sitt område ansvariga

lör hälsovården och biträdes därvid av stabsläkare och förbandsläkare

etc. De med stöd av reglementet av sjukvårdsstyrelsen utfärdade föreskrifterna

den 17 oktober 1945 innehålla detaljerade direktiv angående

inspektionernas omfattning, rörande förläggning, vatten, avlopp, livsmedelshygien,

råttor, ohyra in. in.

Högsta ledningen av och uppsikten över försvarets hälsovård utövas av

sjukvårdsstyrelsen i enlighet med dess instruktion. Frågor rörande hälsovård

handläggas å ämbetsverkets hälsovårdsbyrå, där två läkare och två

hälsovårdsinspektörer tjänstgöra. Tillsammans med försvarsgrensöverläkarna

och stabsläkarna vid militärbefäls- och marindistriktsstaber utgör

denna ledning för hälsovården inom försvaret en parallellorganisation till

medicinalstyrelsen och 1 :e provinsialläkarinstitutionen å den civila sidan.

Som biträde åt stabsläkaren vid varje militärbefälsstab finnes eu hälsovårdsinspektör

anställd. Dessa inspektörer ha minst den kompetens, som

enligt föreliggande betänkande erfordras för hälsovårdsinspektör. Därjämte

äga de enligt sjukvårdsstyrelsens kompetensfordringar av medicinalstyrelsen

meddelade behörighetstillstånd att bruka cyangas etc. I de större marindistrikten

finnes även tillgång på personal, som har kompetens som hälsovårdsinspektör

eller desinfektör men är anställd i annan militär befattning.

Vad den militära hälsovårdsorganisationens beskaffenhet i övrigt beträffar

bör framhållas den goda tillgång försvaret äger av teknisk sakkunskap

av olika slag såsom experter i byggnads-, vatten- och avloppsfrågor in. in.

Därjämte bör påpekas den utbildning av den rent militära personalen, som

bedrives bland annat av hänsyn till betydelsen av en hög fredshygien för

beredskapen mot såväl konventionell som biologisk krigföring.

Med hänsyn till ovanstående bestämmelser och den sedan lång tid bestående

militära hälsovårdsorganisationen finner sjukvårdsstyrelsen det förvånansvärt,

att kommittén i sin redogörelse för nu gällande bestämmelser

och i diskussionen om tillämpningsområdet helt förbigått dessa fakta. Sjukvårdsstyrelsen

måste beklaga, att kommittén under utredningsarbetet försummat

att ta kontakt med vare sig sjukvårdsstyrelsen eller annan militär

sakkunnig instans.

Något sakligt grundat skäl för kommitténs yttrande föreligger icke. Ej

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

89

heller ger utredningen belägg för att den civila organisationen för närvarande

är mäktig övertaga de uppgifter, som hitintills handlagts av försvarets personal.

I motsats härtill står vad kommittén på ett flertal ställen i betänkandet

framhåller, nämligen att hälsovårdsnämnderna saknar såväl kvantitativt

som kvalitativt lämplig personal för sin rådgivande och inspekterande verksamhet

även när det gäller enbart uppgifterna inom den civila verksamheten.

Liknande synpunkter anföres av marinöverläkaren och fhjgöverläkarcn.

Den sistnämnde påpekar härvid bl. a. att enligt särskild bestämmelse i

tjänstgöringsreglemente för krigsmakten hälsovårdsstadgan skall lända till

efterrättelse i tillämpliga delar.

I flera militära remissinstansers yttranden framhålles önskvärdheten av

att föreskrifter ges, som underlättar samarbetet mellan civila och militära

myndigheter på hälsovårdens område. Västkustens marindistrikts sjukvårdsförvaltning

och arméöverläkaren anser att vederbörande militärläkare bör

tillförsäkras rätt att utnyttja den kommunala hälsovårdsexpertisen. Försvarets

sjukvårdsstyrelse, flygöverläkaren och västkustens marindistrikts

sjukvårdsförvaltning framlägger tillika det förslaget att förbandsläkare i likhet

med civil tjänsteläkare skall äga närvara vid vederbörande hälsovårdsnämnds

sammanträden.

D. Arbetsplatser för statlig och kommunal förvaltning

Gällande bestämmelser m. m.

Någon bestämmelse om undantagande av lokaler för statlig och kommunal

förvaltning från 1919 års hälsovårdsstadgas tillämplighet finnes icke.

Arbetarskyddslagen äger enligt bestämmelse i lagen tillämpning å vissa

rörelser och särskilda arbetsföretag. Genom denna bestämning av tillämpningsområdet

har därifrån uteslutits bl. a. arbetsplatser för statlig och kommunal

förvaltningsverksamhet.

Hälsovårdsstadgekommittén

Hälsovårdsstadgekommittén framhåller i anslutning till sina uttalanden

om gränsdragningen mellan hälsovårdsstadgan och arbetarskyddslagen att lokaler

för statlig och kommunal förvaltning faller utanför arbetarskyddslagens

tillämpningsområde.

Kommittén fortsätter.

Fråga uppkommer då, huruvida den nya hälsovårdsstadgan bör vara

supplementärt tillämplig å dylika arbetsplatser, eller om de sanitära förhållandena

å dessa höra föras in under arbetarskyddslagen eller om de till

äventyrs höra lämnas helt oreglerade. F. n. torde det förhålla sig så, att frågan

om den sanitära beskaffenheten av lokaler för statlig och kommunal

förvaltning är oreglerad. Kommittén finner, att del måste anses vara synnerligen

otillfredsställande, om ifrågavarande arbetsplatser även i fortsättningen

undantagas från de sanitära bestämmelser, som gälla övriga arbetsplatser.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungi. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

Enligt kommitténs mening böra arbetsplatser för statlig och kommunal förvaltning

likställas med andra arbetsplatser och föras in under arbetarskyddslagens

tillämpningsområde. Den nya hälsovårdsstadgan bör däremot

icke göras tillämplig på dylika arbetsplatser i annan mån än vad som gäller

andra arbetsplatser under yrkesinspektionens övervakning.

Remissyttrandena

Kommitténs förslag att arbetsplatser för statlig och kommunal förvaltning

skall likställas med andra arbetsplatser och föras in under arbetarskyddslagens

tillämpningsområde tillstyrkes av medicinalstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen,

länsstyrelsen i Östergötlands län, flera yrkesinspektörer,

förste provinsialläkaren i Jämtlands län och landsorganisationen i Sverige.

Yrkesinspektören i elfte distriktet framhåller i sitt tillstyrkande yttrande

att kommittén även borde ha nämnt folkskolor och läroverk. Yrkesinspektören

i andra distriktet påpekar att kommitténs förslag förutsätter en ändring

av rörelsebegreppet i 1 § arbetarskyddslagen.

Förste provinsialläkarna i Jönköpings och Malmöhus län avstyrker kommitténs

förslag i denna del. Enligt deras mening bör arbetarskyddslagen vara

tillämplig beträffande lokaler för statlig och kommunal förvaltning endast

i de fall då maskinell eller teknisk utrustning finnes, som kan ge anledning

till speciell övervakning genom yrkesinspektionen. Förste provinsialläkaren i

Jönköpings län framhåller därjämte att klara linjer borde uppdragas i dessa

hänseenden även när det gäller sjuk- och fångvårdsinrättningar.

E. Departementschefen

Då hälsovårdsstadgekommittén upptagit frågan om hälsovårdsstadgans

tillämpningsområde i förhållande till arbetarskyddslagstiftningen,

torde kommittén därmed närmast ha avsett att i samband med

genomförandet av ny hälsovårdslagstiftning få denna gränsdragning närmare

klarlagd. Däremot syftar kommittén med sina uttalanden knappast

till andra ändringar i den bestående ordningen än ett överförande av vissa

inspektionsobjekt från yrkesinspektionen till den kommunala yrkestillsynen,

vilket skulle befrämja samordningen av hälsovårdstillsyn och arbetarskyddstillsyn.

För hälsovårdsmyndigheterna skulle liksom hittills endast

ifrågakomma att å arbetsplatser tillämpa hälsovårdsstadgans allmänna materiella

föreskrifter och några speciella föreskrifter för arbetsplatser upptages

ej i förslaget till ny hälsovårdsstadga. Frånvaron av sådana bestämmelser

torde hittills ha gjort hälsovårdsnämnderna obenägna att ingripa

på arbetsplatser under arbetarskyddslagstiftningen, bl. a. av den anledningen

att ett missförhållande där i sanitärt avseende ej kunde anses beröra hälsovården

ur allmän synpunkt.

Kommittén utgår från att hälsovårdsstadgan skall äga tillämpning å företag

som avses med arbetarskyddslagstiftningen och att sådana företag skall

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

stå under tillsyn såväl av tillsynsorganen enligt nämnda lagstiftning som

av hälsovårdsnämnden. Då kommittén söker komma fram till en ur praktisk

synpunkt ändamålsenlig gränsdragning mellan hälsovårdsnämndens

och arbetarskyddsorganens tillsynsuppgifter inom dessa företag, skiljer

kommittén ut vissa frågor, exempelvis renhållning, ventilation och uppvärmning,

och diskuterar möjligheten att förbehålla hälsovårdsnämnderna tillsynen

över dessa frågor. Kommittén stannar emellertid för att betrakta

dem som speciella arbetarskyddsfrågor men föreslår att tillsynen över dem

skall förbehållas de kommunala tillsynsmännen enligt arbetarskyddslagen.

På frågor som hälsovårdsnämnden ej skall ha att öva tillsyn över bör

nämnden likväl under samarbete med arbetarskyddsorganen ha ett visst

inflytande. På samma sätt skall arbetarskyddsorganen ha möjlighet att

framföra sin åsikt beträffande de frågor, som faller under hälsovårdsnämndens

tillsyn.

Vid remissbehandlingen har, på något undantag när, icke ifrågasatts annat

än att hälsovårdsstadgan skall vara tillämplig även inom arbetarskyddslagstiftningens

giltighetsområde, och den av kommittén skisserade uppdelningen

av tillsynsobjekten mellan hälsovårdsnämnd och arbetarskyddsorgan

har i huvudsak godtagits av remissorganen. För egen del finner jag det också

naturligt att den nya hälsovårdsstadgan liksom den hittills gällande skall

vara tillämplig å företag under arbetarskyddslagstiftningen, även om några

särbestämmelser för arbetslokaler icke bör införas i hälsovårdsstadgan och

tillsynen därför väsentligen bör ankomma på arbetarskyddsorganen. Jag

har emellertid intet att invända mot en samordning av hälsovårds- och

arbetarskyddsmyndigheters verksamhet inom dessa företag efter de av

kommittén uppdragna riktlinjerna. Såsom från flera håll framhållits kommer

det visserligen med en sådan ordning alltid att finnas utrymme för

kompetenskonflikter. Jag anser emellertid att hithörande frågor icke lämpligen

kan avgöras genom författningsbestämmelser utan liksom hittills får

lösas vid den praktiska tillämpningen av de materiella föreskrifterna. Jag

vill i anslutning härtill särskilt understryka vikten av att de berörda tillsynsorganen

samarbetar på ett smidigt och förtroendefullt sätt. Den nuvarande

ordningen med hälsovårdsnämnden som den myndighet, vilken utser

kommunal tillsynsman enligt arbetarskyddslagstiftningen, synes erbjuda

en god grund för samordning av hälsovårds- och arbetarskyddstillsynen på

det kommunala planet. I den mån en närmare reglering erfordras till befordrande

av sådant samarbete torde det få ankomma på medicinalstyrelsen

och arbetarskyddsstyrelsen att i samråd utarbeta råd och anvisningar

i ämnet.

Frågan om den inbördes fördelningen av lillsynsuppgifterna mellan yrkesinspektionens

befattningshavare och de kommunala tillsynsmännen enligt

arbetarskyddslagen har varit föremål för prövning i samband med arbetarskyddsutredningens

betänkande »Arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspek
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

tionen» (SOU 1955: 41). I ett av riksdagen godtaget uttalande i propositionen

nr 98 till 1956 års riksdag förordade härvid vederbörande departementschef

att gränsdragningen mellan den statliga och den kommunala tillsynen,

med viss modifikation beträffande tillsynen över byggnadsverksamheten,

t. v. skulle behållas i stort sett oförändrad. Att nu ånyo i detta sammanhang

upptaga frågan om jämkning av denna gränsdragning anser jag icke motiverat.

Då tillfälliga bostäder och stall vid skogsavverkningsarbeten o. dyl. blivit

föremål för sådan speciallagstiftning som skogsförläggningslagen,

har motivet härtill varit att tillförsäkra berörda arbetstagare

godtagbara bostäder in. in., i den mån sådana ej står till buds inom det fasta

bostadsbeståndet. De särskilda förhållandena har föranlett att lagens efterlevnad

ställts under skogsyrkesinspektionens tillsyn. Hälsovårdsnämndens

tillsyn över bostäder och stall bör i första hand vara inriktad på det fasta

beståndet av sådana lokaler, och då nu tillfälliga bostäder och stall för skogsförläggningar

ställts under särskild tillsyn av skogsyrkesinspektionen, måste

detta anses medföra en skärpt övervakning i förhållande till den uppmärksamhet

hälsovårdsnämnden kan ägna hithörande hygieniska förhållanden.

I detta läge föreligger det knappast tillräckliga skäl att göra hälsovårdsstadgans

materiella bestämmelser tillämpliga på skogsförläggningar i de

avseenden som regleras av skogsförläggningslagen eller att särskilt föreskriva

skyldighet för hälsovårdsnämnd att jämte skogsyrkesinspektionen

öva tillsyn över lagens efterlevnad. I de avseenden som ej regleras av skogsförläggningslagen

bör dock givetvis hälsovårdsstadgans materiella bestämmelser

i tillämpliga delar gälla för skogsförläggningar och självfallet bör

hälsovårdsnämnd och skogsyrkesinspektionen nära samarbeta i hithörande

frågor, även om all direkt tillsynsverksamhet i fråga om skogsförläggningar

huvudsakligen får ankomma på skogsyrkesinspektionen.

Som framgår av den tidigare redogörelsen har hälsovårdsstadgekommittén

föreslagit att den nya hälsovårdsstadgan liksom den nu gällande i princip

skall vara tillämplig inom militära områden samt att tillsynen

över dess bestämmelser i vad avser sådana områden skall åvila hälsovårdsnämnderna.

Vid bedömandet av dessa frågor bör uppmärksammas den ståndpunkt som

statsmakterna intog till en likartad principiell fråga vid antagandet av 1951

års livsmedelsstadga, varigenom livsmedelsbestämmelserna i gällande hälsovårdsstadga

utbröts till en särskild författning. Den befattning med livsmedel

som sker inom den militära organisationen ansågs icke böra falla

under livsmedelsstadgan och ej ställas under hälsovårdsnämndernas tillsyn.

Givetvis borde även beträffande sådan livsmedelshantering och därvid använda

livsmedels beskaffenhet, i den mån det var möjligt, ställas samma krav

som eljest, men det syntes böra ankomma på de militära myndigheterna att

själva svara härför. Det påpekades att en början till militär hälsovårdsorga
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

93

nisation redan fanns. Under hänvisning till nu anförda synpunkter gjordes

livsmedelsstadgan icke direkt tillämplig på livsmedel som tillhandahålles

vid militärförläggningar och ej heller på militära serveringslokaler. I detta

sammanhang underströks även att den dåvarande militära hälsovårdsorganisationen

icke var tillräcklig men att den rätta vägen torde vara att utbygga

denna organisation. Ur rent militära synpunkter befanns det vidare mindre

lämpligt att låta lokala civila myndigheter utöva inspektionsrätt inom

samtliga militära anläggningar. Ej heller kunde det anses lämpligt att hälsovårdsnämnd

gavs möjligheter att meddela förelägganden eller förbud angående

den militära livsmedelshanteringen.

Uppenbarligen bör det icke ifrågakomma att införa en ordning, som skulle

innebära att man för militära områden godtog en lägre hygienisk standard

än den med förslaget till hälsovårdsstadga åsyftade. De omständigheter som

anfördes för att undantaga militärväsendet från livsmedelsstadgans föreskrifter

kan emellertid utan tvekan även åberopas för att undantaga militära

områden från hälsovårdsstadgans tillämplighet. Jag anser det därför angeläget

att man försöker uppnå en tillfredsställande hygienisk standard inom

militära områden utan att civila myndigheter erhåller insyn i militära förhållanden,

vilket ur säkerhetssynpunkt måste betecknas som mindre önskvärt.

Även hälsovårdsstadgekommittén skulle helst se att övervakningen

av sanitära förhållanden inom militära områden kunde överföras till militära

myndigheter. Att kommittén likväl avstått från att föreslå en sådan

ordning torde ha berott enbart på farhågor för att den skulle medföra mindre

goda hygieniska förhållanden inom militära områden. Avgörande för remissinstansernas

inställning till frågan synes i allt väsentligt vara deras

civila eller militära anknytning.

Vad till en början angår hälsovårdsstadgans materiella föreskrifter så

torde icke samtliga de förhållanden som regleras därav återfinnas inom

militära områden, och i andra avseenden torde de speciella militära synpunkterna

böra beredas ett visst utrymme vid hälsovårdsfrågornas bedömning.

Redan dessa omständigheter talar enligt min mening för att man icke

hör göra hälsovårdsstadgan generellt tillämplig inom militära områden.

I stället kan man tänka sig att i militära författningsbestämmelser, eventuellt

genom en hänvisning till vissa delar av hälsovårdsstadgan, ange vilka

av stadgans materiella föreskrifter som skall gälla även militära områden

och i övrigt utfärda kompletterande materiella hälsovårdsföreskrifter. Vad

därefter gäller tillsynsfrågan så må till en början observeras, att ett undantagande

av militära områden från hälsovårdsnämndernas tillsyn i praktiken

icke torde innebära någon större förändring i jämförelse med hittills

rådande förhållanden. Såvitt jag har mig bekant har nämligen de civila

hälsovårdsnämnderna hittills endast i undantagsfall befattat sig med militära

hälsovårdsfrågor. Vidare torde farhågorna för den militära hälsovårds
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungi. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

organisationens bristande kapacitet vara i viss mån överdrivna, och jag vill

i detta sammanhang erinra om att hithörande organ fortlöpande utbyggts.

Under hänvisning till det anförda finner jag betänkligheter icke möta mot

att i enlighet med de militära myndigheternas bestämda yrkanden undantaga

militära områden från hälsovårdsstadgans tillämpning och hälsovårdsnämndernas

tillsyn. Detta bör ske genom att en uttrycklig undantagsbestämmelse

införes i hälsovårdsstadgan. I vad mån de civila hälsovårdsorganen på länsplanet

skall ha att öva tillsyn inom militära områden bör t. v. lämnas öppet.

Vid remissbehandlingen har framförts önskemål om särskilda föreskrifter

till underlättande av samarbetet mellan militära och civila hälsovårdsmyndigheter.

Ett sådant samarbete blir givetvis särskilt betydelsefullt vid den

av mig föreslagna ordningen med i princip endast militär hälsovårdstillsyn

inom militära områden. Vad särskilt angår det från någon remissinstans

framförda förslaget att militärläkare skall tillerkännas rätt att närvara

vid hälsovårdsnämndens sammanträden, så anser jag dock tillräckliga skäl

icke föreligga för en dylik föreskrift, varför någon sådan ej upptagits i departementsförslaget.

Behovet av föreskrifter i övrigt till reglering av samarbetet

mellan civila och militära hälsovårdsorgan i frågor av gemensamt intresse,

exempelvis avloppsförhållanden och råttutrotning, torde få övervägas i samband

med de materiella hälsovårdsföreskrifterna för militära områden. Det

synes böra ankomma på vederbörande militära myndigheter att i samråd

med medicinalstyrelsen utarbeta förslag i hithörande ämnen. Även om jag

alltså icke är beredd att nu framlägga sådana förslag, vill jag likväl uttala att

de militära hälsovårdsorganen i princip bör vara berättigade att i mån av

tillgång utnyttja den civila hälsovårdsexpertisen för konsultation och

samråd, vilket icke torde utgöra någon principiell nyhet i jämförelse med

nuvarande ordning.

Såsom hälsovårdsstadgekommittén antytt intar lokaler för statlig

och kommunal förvaltning en särställning i fråga om tillsyn

ur nu ifrågakommande synpunkter såtillvida att arbetarskyddslagstiftningen

icke är tillämplig å dessa lokaler. Däremot gäller även för dem hälsovårdsstadgans

allmänna bestämmelser. Rörande hälsovårdsmyndigheternas

faktiska tillsyn å dessa lokaler gäller vid detta förhållande vad jag nyss

anfört angående hälsovårdstillsyn å arbetsplatser under arbetarskyddslagstiftningen.

Avsikten är att även den nya hälsovårdsstadgan skall äga tilllämpning

å sådana lokaler. Kommittén har emellertid föreslagit att även arbetarskyddslagstiftningen

borde göras tillämplig å desamma. Statsmakterna

har hittills vid flera tillfällen ställt sig avvisande till en sådan lösning, även

om självfallet samma standard ur arbetar skyddssynpunkt bör gälla för

dessa lokaler som för de arbetsställen, varå arbetarskyddslagstiftningen är

tillämplig. När man undantagit lokalerna från arbetarskyddslagstiftningen

har man också utgått från att så skall bli fallet även utan tillsyn av arbetarskyddsorganen,

vilket bl. a. betonats av andra lagutskottet i dess utlåtande

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

nr 26 vid 1952 års riksdag i anledning av väckt motion om utvidgande av

arbetarskyddslagens tillämpningsområde. Huruvida lokaler för statlig och

kommunal förvaltning även i fortsättningen bör vara undantagna från

arbetarskyddslagstiftningens tillämplighet anser jag vara en fråga, som

bör bedömas enbart från arbetarskyddssynpunkter. Jag är därför icke

beredd att nu — såsom hälsovårdsstadgekommittén föreslagit •— vid revidering

av hälsovårdslagstiftningen förorda den avsedda utvidgningen av

arbetarskyddslagstiftningens tillämplighetsområde.

I samband med de här behandlade frågorna om den nya hälsovårdsstadgans

tillämpningsområde vill jag slutligen erinra om vad jag vid framläggande

av förslaget till ny strålskyddslag anförde angående hälsovårdsnämnds

befattning med strålskyddsfrågor. Jag framhöll därvid att hälsovårdsnämnden

borde bibehållas vid sina befogenheter enligt hälsovårdsstadgan

att vid inrättandet och driften av atomenergianläggning inskrida

mot sanitära olägenheter från denna. Nämnden borde dock icke äga befatta

sig med strålskyddsfrågor och inte heller äga meddela föreskrifter som avviker

från koncessionsbestämmelserna för anläggningen. Vad jag sålunda

anförde äger sin giltighet även i vad avser den nya hälsovårdsstadgan.

4. Materiella bestämmelser i hälsovårdslagstiftningen eller i andra

författningar, m. m.

Hälsovårdsstadgekommittén

Beträffande frågan om fördelning av vissa materiella bestämmelser mellan

hälsovårdslagstiftningen och andra författningar anför kommittén

följande.

De grundläggande bestämmelserna rörande allmänna hälsovården finnas

nu i 1919 års hälsovårdsstadga jämte de med stöd av stadgan utfärdade

lokala hälsovårdsordningarna. Regler i detta hänseende finnas emellertid

även i en mångfald andra författningar.

Från tjänsteläkarhåll har ifrågasatts huruvida man ej — med frångående

av det nuvarande systemet med bestämmelser rörande hälsovården uppsplittrade

på ett flertal olika författningar — borde söka koncentrera alla

hithörande regler till en eller ett par författningar. Enligt kommitténs uppfattning

skulle emellertid detta, utan att innebära några påtagliga fördelar

för hälsovårdens målsmän, leda till att den allmänna hälsovårdsförfattningen

bleve alltför oformlig med därav följande praktiska och andra olägenheter

av skilda slag. Det bör även märkas att de hygieniska bestämmelserna

rörande livsmedel genom tillkomsten av 1951 års livsmedelsstadga

utbrutits ur den nuvarande hälsovårdsstadgan och, jämte vissa ekonomiska

bestämmelser på området, sammanförts till en särskild författning. Kommittén

anser därför, att till eu ny allmän hälsovårdsförfattning i princip

icke böra från andra nu gällande hälsovårdsförfattningar överföras diir

upptagna regler. Bestämmelser motsvarande dem som nu äro upptagna i

1941 års vattenkontrollförordning och 1943 års kungörelse om flyttning av

gravsatt lik synas dock med fördel kunna infogas i den nya författningen.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

Denna bör i övrigt — om bortses från de livsmedelshygieniska föreskrifterna

— upptaga bestämmelser, som i huvudsak motsvara dem som nu innehållas

i hälsovårdsstadgan. Såsom den följande framställningen utvisar

anser dock kommittén, att de nuvarande reglerna i åtskilliga hänseenden

äro i behov av revision och att bland de allmänna hälsovårdsföreskrifterna

höra rymmas även vissa bestämmelser rörande hotell, pensionat och dyl.

samt om badinrättningar, frisersalonger och andra lokaler för hygienisk

behandling.

Kommittén har närmare motiverat, varför kommittén i förslaget medtagit

även byggnadstekniska föreskrifter rörande i synnerhet bostäder.

Kommittén yttrar.

Under senare år har vid flera tillfällen framkommit yrkanden om en

koncentrering av förekommande byggnadsreglerande bestämmelser. I samband

därmed har uttalats, att den gällande hälsovårdsstadgan i detta hänseende

innehölle föreskrifter, som på grund av förekomsten av allmänna

regler av motsvarande innehåll i byggnadsstadgan saknade självständig

betydelse, och man har framhållit, att ett stort antal bestämmelser av

byggnadsreglerande art i hälsovårdsstadgan lämpligen borde kunna överföras

till byggnadsstadgan.

Med anledning härav anser sig kommittén böra framhålla, att byggnadsstadgan

och i anslutning till denna utfärdade bestämmelser i första hand

taga sikte på nybyggnader, medan hälsovårdsnämndernas främsta uppgift

såvitt nu är ifråga avser den sanitära standarden hos det — till sin beskaffenhet

mycket skiftande — bestående bostadsbeståndet. Redan av denna

anledning är det enligt kommitténs uppfattning uteslutet att ur hälsovårdsstadgan

helt utmönstra bestämmelserna i detta hänseende. Ej heller anser

kommittén det tillrådligt att begränsa hälsovårdsstadgans regler angående

bostads sanitära beskaffenhet till en endast allmänt hållen föreskrift och

låta denna få sitt närmare innehåll genom centralt utfärdade anvisningar.

---Tilläggas må att erfarenheten visat, att hälsovårdsnämnd

har betydligt lättare att vinna gehör för sina berättigade yrkanden, därest

nämnden kan peka på någon mera konkret bestämmelse i stadgan än om

nämnden endast kan åberopa ett stadgande av allmänt innehåll. Enligt kommitténs

mening bör alltså en ny hälsovårdsstadga innehålla bestämmelser

till sin omfattning ungefär motsvarande dem som äro upptagna i den nuvarande

stadgan. Någon olägenhet för byggenskapens företrädare torde härigenom

icke uppkomma. En byggnad, som inrymmer boningsrum och som

uppförts i enlighet med vad byggnadsförfattningarna därom innehålla,

uppnår med säkerhet en sanitär standard, som överstiger den i hälsovårdsstadgan

angivna. Den kontroll över byggandet, som f. n. utövas —■ icke

minst vid meddelandet av byggnadslån — bidrager även till att den sanitära

standarden på nybyggda bostadshus kommer att gå utöver den sanitära

minimistandard, som hälsovårdsstadgan vill garantera. Den som vid uppförande

av bostadshus ställer sig till efterrättelse föreskrifterna i byggnadslagstiftningen

behöver sålunda icke riskera att komma i konflikt med hälsovårdsstadgans

bestämmelser angående bostäder.

Remissyttrandena

Endast någon enstaka remissinstans har velat förorda att samtliga föreskrifter

berörande den allmänna hälsovården skulle sammanföras

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Ulaj. ts proposition nr B 46 år 1958

till en eller ett par författningar. Däremot har i ett flertal

yttranden framlagts mer eller mindre konkreta förslag, syftande till att

göra de på skilda håll spridda hälsovårdsförfattningarna mera lättillgängliga.

Länsstyrelserna i Stockholms, Älvsborgs och Norrbottens län, förste

provinsialläkaren i Västerbottens län, länsveterinären i Kristianstads län,

stadsfullmäktige i Södertälje, kommunalfullmäktige i Sorunda kommun,

Sveriges veterinär förbund samt föreningen för allmän hälsovård föreslår

att samtliga de föreskrifter som hälsovårdsnämnderna har att taga befattning

med skall sammanföras i en publikation.

Förste provinsialläkaren i Kalmar län anser att en överskådlig sammanställning

av de särskilda hälsovårdsföreskrifterna i andra författningar

skulle kunna erhållas om hänvisning till dessa föreskrifter gjordes i hälsovårdsstadgans

författningstext, varigenom den nya hälsovårdsstadgan åtminstone

skulle kunna tjäna som register över hälsovårdsföreskrifterna.

Länsstyrelsen i länet tillstyrker förste provinsialläkarens förslag.

Kommitténs uppfattning om vilka ämnesområden som bör

regleras genom den nya hälsovårdsstadgan delas som

nämnts icke av alla remissinstanser. Ett mera principiellt uttalande i denna

fråga har gjorts av länsstyrelsen i Södermanlands län som yttrar.

Enligt länsstyrelsens uppfattning bör hälsovårdsstadgan i möjligaste mån

begränsas til! sådana förhållanden, där hälsovårdsintresset klart dominerar,

samt till sådana ärendegrupper därav, vilka lämpligen böra anförtros hälsovårdsmyndigheterna

som beslutande organ. Genom en väl avvägd begränsning

kunna förutsättningarna för uppkomsten av kompetenstvister mellan

olika myndigheter och befattningshavare nedbringas. Då härigenom författningen

kommer att bliva mera gripbar för allmänheten, torde även risken

för att irritation och missförstånd skall uppstå på grund av svårtydbarhet

bliva väsentligt mindre. Det nu framlagda betänkandet utmynnar i ett förslag

med i stort sett samma ämnen som 1919 års hälsovårdsstadga. I vad

mån kommittén tagit ställning till nyssnämnda synpunkter i fråga om begränsning

av sakinnehållet i stadgan, har icke närmare redovisats. Uppenbart

är emellertid, att den fortskridande samhällsutvecklingen icke blott

medfört krav på eu förbättrad hälsovård och därmed önskemål om skärpta

hälsovårdsbestämmelser utan även inom flera områden föranlett en ändrad

uppfattning om vad som skall anses utgöra i första hand hälsovårdsproblem.

Tydligt framträder detta inom samhällsplaneringen. Denna verksamhet kan

— förutom hälsovården — beröra så vitt skilda sidor av samhällslivet som

bl. a. samhällsekonomien, arbetsmarknaden, socialvården, kommunikationsväsendet

och brandförsvaret. I flertalet fall är ej hälsovårdsintresset övervägande.

I enlighet med det ovan anförda böra därför frågor av denna art

ej upptagas i hälsovårdsstadgan, även om hälsovårdsmyndigheterna böra

erhålla et t starkt medinflytande vid deras avgörande.----Då flera av de

erinringar, som kunna anföras mot stadgeförslaget, ytterst äro beroende av

en ändamålsenlig avvägning av stadgans sakinnehåll, anser länsstyrelsen att

ett noggrant övervägande härutinnan bör komma till stånd, innan förslaget

lägges till grund för lagstiftning.

Kommitténs förslag att med hälsovårdsstadgan införliva bestämmelser om

7 —Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr B 46

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

vattenkontroll, flyttning av gravsatt lik, hotell, pensionat o. dyl. samt badinrättningar,

frisersalonger och lokaler för hygienisk behandling har uttryckligen

tillstyrkts av vissa remissorgan och i övrigt lämnats utan erinran.

Byggnadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

handelskammaren i Göteborg, föreningen för vattenhygien och distriktsingenjörers

förening har påpekat att under senare år flera olika utredningar

har haft att taga ställning till vatten- och avloppsfrågor, nämligen 1946 års

vatten- och avloppssakkunniga, statens folkbadsutredning, sakkunniga för

översyn av statens institut för folkhälsan, 1950 års avloppsutredning och

1953 års vattenvårdskommitté. Det framhålles i yttrandena, att vid övervägandet

av vilka bestämmelser angående vatten- och avloppsfrågor, som

hör intagas i den nya hälsovårdsstadgan, hänsyn måste tagas till resultaten

av dessa utredningar.

I detta sammanhang torde även böra återgivas några reflexioner, som

förste provinsialläkaren i Göteborgs och Bohus län gjort angående hälsovårdsnämndernas

befattning med frågor rörande fartygs- och hamnhygienen.

Han anför bl. a. följande.

Fartygstrafiken skapar betydande sanitära problem, som flerstädes vänta

på sin lösning, och som icke blivit föremål för generella, reglerande bestämmelser.

I första hand rör det sig om hamnhygienen och om den sanitära

service beträffande vattenförsörjning, avlopp och renhållning, som tillhandahålles

fartygen från land. Denna faller givetvis under hälsovårdsnämndernas

verksamhet, men behövliga bestämmelser beträffande densammas

bedrivande saknas. Även ombord påträffas hygieniska missförhållanden

i olika avseenden, som påkalla uppmärksamhet. Hälsovårdsnämndens

befattning med fartygshygienen inskränker sig i huvudsak till den rått- och

ohyreskontroll, som omtalas i karantänskungörelsen. I övrigt tillkommer

det fartygsinspektionen att under Kungl. kommerskollegium tillse, att bestämmelserna

i sjölagens bostadsförordning efterlevas. Dessa ha emellertid

visat sig vara i flera avseenden ofullständiga, och en omarbetning synes

nödvändig. I samband härmed bör kommerskollegium och fartygsinspektionen

tillföras hygienisk sakkunskap.---Till en hamnanläggning hör

även utrustning för tillhandahållande av sanitära tjänster åt fartygen. Denna

service bör stå under hälsovårdsnämndens uppsikt, och hälsovårdsordningarna

för hälsotätorter eller städer, inom vilkas områden hamnar finnas,

böra innehålla nödiga bestämmelser för säkerställande av rimliga hygieniska

krav.

Förste provinsialläkaren konstaterar att trots den jämförelsevis höga

svenska sanitära standarden utvecklingen på fartygshygienens område ej

på långa vägar hållit jämna steg med den allmänna tekniska fulländningen

samt fortsätter.

Bestämmelserna rörande den allmänna hälsovården återfinnas i sjölagens

bostadsförordning av 1927 med senare smärre ändringar och tillägg. Denna

författning täcker emellertid endast en relativt smal sektor av det skeppshygieniska

problemkomplexet och borde med det snaraste bli föremål för en

genomgripande omarbetning. På grund av den intima kontakten mellan

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts proposition nr B k6 år 1958

fartygen och deras besättningar å ena sidan samt hamnstadspopulation å

den andra få hälsovårdsfrågorna ombord en generell betydelse, som motiverar,

att de dryftas i samband med föreliggande föreslag.

Även marinöverläkaren har påpekat, att föreskrifter rörande fartygshygienen

saknas i förslaget.

I övrigt har under remissbehandlingen icke gjorts några erinringar angående

den av kommittén gjorda avgränsningen av den föreslagna hälsovårdsstadgans

ämnesområde.

När det gäller frågan hur uttömmande föreskrifterna i

den nya hälsovårdsförfattningen bör vara har meningarna

dock varit delade bland remissinstanserna. Ett flertal remissinstanser

har förordat utmönstring från hälsovårdsstadgan av särskilda

detalj föreskrifter, vilka i stället borde ingå i tillämpningsförfattningar till

stadgan. Å andra sidan har även från många håll understrukits vikten av

att hälsovårdsstadgan innehåller preciserade föreskrifter, vilket vore en

förutsättning för att hälsovårdsnämnderna skulle kunna på ett effektivt

sätt omsätta stadgans intentioner i praktiken. Tillfredsställelse med den av

kommittén gjorda avvägningen i dessa hänseenden har emellertid även

uttalats. Dessa spörsmål behandlas här i senare avsnitt i samband med

kommitténs förslag angående de särskilda materiella bestämmelserna.

Från flera håll har man avstyrkt kommitténs förslag att i den nya allmänna

hälsovårdsförfattningen skall intagas även vissa byggnad sbestämmelser

av teknisk art.

I sitt avstyrkande yttrande anför 1951 års bgggnadsutredning bl. a.

följande.

De i nu gällande hälsovårdsstadga förekommande byggnadstekniska

bestämmelserna ha bibehållits i förslaget. Utredningen vill starkt ifrågasätta,

huruvida de av hälsovårdsstadgekommittén anförda motiven härför

böra tillmätas avgörande betydelse då det gäller att i annat sammanhang

bedöma huruvida i olika speciella författningar förekommande byggnadstekniska

föreskrifter böra utrensas och koncentreras till byggnadsstadgan

och anvisningar till denna.---

Det synes byggnadsutredningen som om i stort sett samtliga i förslaget

till hälsovårdsstadga intagna byggnadstekniska bestämmelser redan återfinnas

i nu gällande byggnadsstadga och anvisningar. Enligt utredningens

mening böra dylika bestämmelser icke längre förekomma i hälsovårdsstadgan.

Vad man med dessa bestämmelser åsyftat och som kommit till

uttryck i ett flertal helt allmänt formulerade paragrafer, skulle måhända

kunna uppnås genom att i en enda paragraf hänvisning gjordes till byggnadsstadgan

och dess anvisningar. Att byggnadsstadgan och anvisningarna

ha ett begränsat giltighetsområde och därjämte innehålla olika stränga krav

beträffande skilda områden torde näppeligen kunna utgöra något hinder

mot att så sker. Genom en sådan ändring kan därjämte i författningstexten

komma till klart uttryck att förelägganden av byggnadsteknisk natur icke

må av hälsovårdsnämnd meddelas i fråga om sådana byggnader som uppfylla

de av byggnadslagstiftningen uppställda fordringarna.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr B i6 år 1958

Byggnadsnämndernas och hälsovårdsnämndernas verksamhetsområden

sammanfalla nu delvis och det är ofta svårt att i det enskilda fallet fastställa

gränsen mellan dessa nämnders inbördes kompetens. Utredningen

hade avsett att denna fråga skulle bli föremål för närmare undersökning.

Under hänvisning till det anförda får 1951 års byggnadsutredning avstyrka

att ny hälsovårdsstadga utfärdas i enlighet med det remitterade

förslaget.

Byggnadsstyrelsen yttrar.

Förslaget innebär icke någon lösning av det i direktiven för utredningen

berörda problemet angående gränsdragningen mellan hälsovårdslagstiftningen

och byggnadslagstiftningen. En bärande princip bör vara att till

Byggnadslagstiftningen överföra de tekniska föreskrifter angående byggnads

utförande, som för närvarande finnes intagna i en mängd olika författningar,

bl. a. hälsovårdsstadgan och därmed närbesläktade författningar.

Den nu föreslagna hälsovårdsstadgan innehåller emellertid alltjämt en

stor mängd bestämmelser, som i enlighet med ovan angivna riktlinjer bör

överföras till byggnadsstadgan eller anvisningarna till byggnadsstadgan.

Ur de synpunkter byggnadsstyrelsen har att företräda kan styrelsen icke

tillstyrka att förslaget i befintligt skick lägges till grund för lagstiftning.

Styrelsen anser det sålunda synnerligen angeläget att lagstiftningen rörande

hälsovården i vad den avser planläggningen och byggnadsväsendet samordnas

med revisionen av byggnadslagstiftningen.

Byggnadsstyrelsen har även — liksom andra remissorgan — särskilt

yttrat sig över de byggnadstekniska bestämmelserna i hälsovårdsstadgeförslagets

olika kapitel och därvid bl. a. anfört följande. Byggnadstekniska

bestämmelser om bostad kan otvivelaktigt överföras till byggnadsstadgan

och dess anvisningar, varefter i hälsovårdsstadgan endast behöver intagas

en hänvisning till byggnadsförfattningarna jämte en föreskrift att om bostadslägenhet

ej överensstämmer med dessa författningar och detta vållar

sanitär olägenhet, så bör hälsovårdsnämnden anmäla detta till byggnadsnämnden,

som utfärdar erforderliga förelägganden. En sådan ordning förutsätter

dock att byggnadsstadgan och dess anvisningar blir gällande för hela

landet. Byggnadstekniska bestämmelser i hälsovårdsstadgeförslagets övriga

kapitel bör även utmönstras därur samt överföras till byggnadsstadgan och

dess anvisningar, till anvisningar av medicinalstyrelsen eller i något fall till

annan speciallagstiftning. Även hälsovårdsstadgans kapitel om djurstallar

bör huvudsakligen endast innefatta bestämmelser om hur dessa skall

skötas så att sanitär olägenhet ej uppkommer. Byggnadsstyrelsen är icke

främmande för tanken att även byggnadstekniska bestämmelser om djurstallar,

utarbetade i samråd med lantbruksstyrelsen och medicinalstyrelsen,

skulle kunna intagas i anvisningar till byggnadsstadgan.

Stadsfullmäktige i Malmö anser att i hälsovårdsstadgan bör ingå endast

direkta hälsovårdsföreskrifter om bostads beskaffenhet, skötsel och underhåll.

Stadsfullmäktige anför vidare.

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

Byggnadsstadgan bör utformas så, att den kommer att innehålla bestämmelser

av byggnadsteknisk natur, som allmänt skall gälla för anordnande

av bostäder och övriga lokaler i byggnad. I anslutning till byggnadsstadgan

utfärdar kungl. byggnadsstyrelsen tekniska anvisningar för nybyggnader

och vad därmed jämställes, i vilka anvisningar kraven ställas

så högt som anses nödvändigt för nybyggnader, eventuellt avvägda olika för

planlagt och icke planlagt område. I anslutning till byggnadsstadgan utfärdar

dessutom kungl. medicinalstyrelsen anvisningar för det befintliga

byggnadsbeståndet, i vilka anvisningar krav uppställas ur hälsovårdssynpunkt

och sättas så lågt som anses möjligt, utan att sanitära olägenheter

skola uppkomma. Med utgångspunkt från en byggnadsstadga med allmänt

hållna byggnadstekniska föreskrifter för bostäder och övriga lokaler synes

på detta sätt genom anvisningar för dels nybyggnader, som kontrolleras och

avsynas av byggnadsnämnd, och dels det befintliga byggnadsbeståndet, som

kontrolleras av hälsovårdsnämnd, en förenkling av de författningar, som

beröra byggnadsverksamheten, kunna erhållas, och antalet byggnadsgranskande

myndigheter kunna nedbringas. Genom att båda anvisningarna

fastställas av Kungl. Maj:t torde en samordning av bestämmelserna kunna

erhållas, så att föreskrifterna för befintliga byggnader ej bliva utformade

med strängare krav än bestämmelserna för nybyggnader.

Samma stadsfullmäktige gör även ett försök till uppdelning mellan tekniska

och sanitära frågor, vilken skulle läggas till grund för olika myndigheters

befattning med frågorna.

Även bostadsstyrelsen, stadsfullmäktige i Göteborg, stadsarkitekten i

Malmö, svenska stadsförbundet, hyresgästernas sparkasse- och byggnadsforeningars

riksförbund u. p. a. och svenska kommunal-tekniska föreningen

anser att de byggnadstekniska bestämmelserna nu bör utmönstras ur hälsovårdsstadgan.

Bostadsstyrelsen finner dock de föreslagna bestämmelserna i hälsovårdsstadgan

så allmänt formulerade att någon konflikt med tillämpningen

av byggnadsstadgan vid ny- och ombyggnad ej synes behöva befaras.

Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a.

hävdar också att byggnadsstadgans bestämmelser kan tillämpas på det

befintliga bostadsbeståndet även om de i första hand tager sikte på nybyggnader

samt att i anvisningarna till byggnadsstadgan utan svårighet kan

införas bestämmelser för befintliga byggnader.

Svenska kommunal-tekniska föreningen ifrågasätter om man icke kunde

överföra bostadsinspektionen till byggnadsnämnderna men vill icke yrka

på en så genomgripande omläggning med hänsyn till därmed följande omfallande

organisatoriska förändringar. I detta sammanhang framhåller

föreningen att det i regel är tekniska brister som vållar sanitära olägenheter

samt att möjligheten att bedöma arten av dylika brister finnes framför

allt hos den tekniska sakkunskap som står byggnadsnämnderna till

buds.

Stadsfullmäktige i Eksjö ifrågasätter också om icke de byggnadstekniska

bestämmelserna borde överflyttas till byggnadsstadgan och beslulanderät
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj.ts proposition nr B 46 år 1958

ten i dylika frågor anförtros enbart byggnadsnämnden, även om viss övervakningsskyldighet

och initiativrätt förlägges till hälsovårdsnämnden.

Svenska landskommunernas förbund anser att det bör övervägas att

lägga hela kontrollen i fråga om byggnadsföretag, för vilka erfordras byggnadslov,

på byggnadsnämnden.

Stockholms stads fastighetskontor anser också alt i princip alla byggnadsreglerande

bestämmelser borde återfinnas i byggnadsstadgan, oavsett

om det gäller nybyggnad eller ombyggnad och reparation av det befintliga

bostadsbeståndet, men påyrkar med hänsyn till hälsovårdsstadgekommitténs

motivering för ett bibehållande av bestämmelserna i hälsovårdsstadgan

icke någon ändring i kommitténs förslag. Stadens fastighetsnämnd

åter finner att bestämmelserna lämpligen kan överföras till byggnadsstadgan

och de tekniska anvisningarna till denna.

I anslutning till fastighetsnämndens uttalande anför stadens borgarrådsberedning.

Enligt beredningens mening kommer vid en bedömning av denna fråga

kontrollen av tillämpningen att spela en avgörande roll. En väsentlig del

av dessa byggnadsreglerande bestämmelser äro av den art, att ett åsidosättande

av någon föreskrift kan medföra sanitär olägenhet för dem som

skola nyttja bostaden. Möjligheterna att bedöma arten av en dylik sanitär

olägenhet finnas framför allt hos den medicinska sakkunskap, vilken står

till hälsovårdsnämndens förfogande. Denna sakkunskap kan icke enligt

beredningens mening utan vidare överföras till den myndighet som har att

tillse efterlevnaden av byggnadsstadgans bestämmelser. Förutsättningen

för att bostadsinspektionen med dess medicinska expertis skall fungera på

ett tillfredsställande sätt är att tillgång till laboratorier, annan medicinsk

sakkunskap eller andra specialavdelningar inom hälsovårdsnämnden stå

till förfogande. Bedömningen blir sålunda oftare av medicinsk än byggnadsteknisk

natur. Med hänsyn härtill synes ett bibehållande av dessa

regler i hälsovårdsstadgan vara att förorda.

Stockholms stads hälsovårdsnämnd vill ifrågasätta riktigheten av kommitténs

påstående att den som vid uppförande av bostadshus ställer sig till

efterrättelse föreskrifterna i byggnadslagstiftningen icke behöver riskera

att komma i konflikt med hälsovårdsstadgans bestämmelser angående bostäder.

Hälsovårdsnämnden anför.

Erfarenheten har nämligen visat, att även när byggnadslagstiftningens

föreskrifter till fullo iakttagits vägande invändningar kunnat göras enligt

hälsovårdsstadgan. Såsom ett exempel må anföras, att ventilationen i en

fastighet formellt riktigt kan ha ordnats på sådant sätt, att bostäderna

evakuerats mekaniskt, medan underliggande garage ventilerats genom självdrag,

varvid evakueringen av garaget kommit att ske genom ovanför liggande

bostad via otätheter i rörgenomgångar, bjälklag etc. med åtföljande

sanitär olägenhet för de boende. Hälsovårdsnämnden vill med hänsyn till

de olika bedömningsgrunder, som kunna tänkas komma i fråga hos de

olika tillsynsmyndigheterna, i likhet med kommittén uttala det önskemålet,

att samarbetet mellan byggnadsnämnd och hälsovårdsnämnd måtte intensifieras.

Angeläget är även, att de bostadssanitära synpunkterna noga beak
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958 103

tas vid utformandet av centrala byggnadstekniska föreskrifter och anvisningar.

1951 års bijggnadsutredning m. in.

Efter remisstidens utgång har 1951 års byggnadsutredning i juni 1957 avgivit

ett betänkande, kallat »Förenklad byggnadslagstiftning». Utredningen

har där närmare utvecklat sina synpunkter på frågan om överförande av

byggnadstekniska bestämmelser från bl. a. hälsovårdsstadgan till byggnadslagstiftningen.

Utredningen yttrar inledningsvis att kompetenskonflikter

mellan hälsovårdsnämnder och byggnadsnämnder samt den dubbla kontrollen

på grund av föreskrifterna i byggnadsstadgan och hälsovårdsstadgan

icke är den art av byggkrångel som varit mest påfallande. Givetvis är det

dock, fortsätter utredningen, att beteckna som en oformlighet att både

byggnadsstadgan och hälsovårdsstadgan innehåller detaljerade bestämmelser

om byggnaders utförande i byggnadstekniskt hänseende.

Utredningen fortsätter.

För de myndigheter och enskilda personer, vilka har sin verksamhet förlagd

till något av de områden, som regleras i de nu åsyftade författningarna,

är det givetvis av värde att ha de bestämmelser som rör verksamheten

samlade i en eller ett fåtal författningar. Ett överförande till byggnadslagstiftningen

av alla bestämmelser, som på ett eller annat sätt rör byggnadsverksamheten,

betyder att man i någon mån uppoffrar deras intressen till

förmån för byggintresset. Det är icke utan vidare klart, att så bör ske. Till

förmån för motsatt mening talar åtminstone det förhållandet, att flertalet

specialförfattningar med byggnadsbestämmelser är relativt korta och lättöverskådliga,

medan däremot den egentliga byggnadslagstiftningen numera

nått den omfattning och delvis är av så exklusivt teknisk karaktär, att det

för en utomstående är mycket svårt att i denna utleta, vad som gäller i ett

givet fall.

Vidare bör framhållas, att åtskilliga av byggbestämmelserna i olika författningar

i själva verket icke innebär några krav på byggnaderna såsom

sådana utan blott innehåller villkor för att eu byggnad skall få användas

till visst ändamål (bostad, arbetslokal, pensionat, livsmedelsbutik etc.). Vid

tiden för byggandet är det icke alltid möjligt alt exakt angiva det ändamål,

till vilket en viss lokal är avsedd.

Man har enligt utredningens mening att framgå med varsamhet, när det

gäller att till byggnadsförfattningarna överföra byggtekniska bestämmelser i

författningar på andra områden. Utredningen anför vidare.

1 många fall är det svårt att till fullo överblicka de konsekvenser, som en

stympning av en författning på ett specialområde medför. F.ö. är redan de

författningstekniska oformligheter, vartill cn konsekvent utrensning av

byggbestämmelserna i olika författningar leder, ägnade att väcka betänksamhet.

Utredningen har sett som sin uppgitt alt söka finna en lösning, som tillgodoser

de byggandes och byggmyndigheternas behov av enhet i författningsmaterialet

utan alt alltför mycket inkräkta på andras liknande intressen.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

De bestämmelser i skilda specialförfattningar, som det kan komma i fråga

att föra över till byggförfattningarna, är genomgående av den speciella

natur, att de i allt fall ej har sin rätta plats i byggnadsstadgan utan snarare

i byggnadsstyrelsens anvisningar till stadgan. Vid det arbete med utarbetandet

av nya anvisningar, vilket i samarbete med utredningen bedrives

inom byggnadsstyrelsen, har de nu avhandlade spörsmålen varit föremål

för särskild uppmärksamhet, och man har bl. a. sökt göra anvisningarna så

utförliga, att de kommer att avse också en mångfald frågor, vilka f. n. är

reglerade i specialförfattningar. I flertalet fall är anvisningarna betydligt

mera detaljerade än de nuvarande författningsbestämmelserna. I anslutning

till utredningens förut framlagda förslag att till anvisningarna överföra en

god del av de f. n. i byggnadsstadgan givna bestämmelserna om byggandet

har också den frågan aktualiserats, om det icke skulle vara möjligt att

förfara på liknande sätt med de byggföreskrifter, som återfinnes i andra

författningar. Där anvisningarna är av samma innehåll som motsvarande

författningsföreskrifter eller är utförligare än dessa, torde det vara tillräckligt

med en kort upplysning härom i anvisningarna. I andra fall kan det

måhända vara lämpligare att författningsbestämmelserna återgives ordagrant.

Härigenom skulle anvisningarna utan större redaktionella ändringar

komma att få karaktär av en fullständig handbok, inrymmande alla tekniska

föreskrifter för byggnadsverksamheten.

Den nu skisserade metoden att komma till rätta med de byggnadsbestämmelser,

vilka förekommer annorstädes än i de egentliga byggförfattningarna,

innebär givetvis ej, att man skrinlägger strävandena att avskaffa dylika

särbestämmelser. I den mån det lyckas att genom anvisningarna till byggnadsstadgan

genomföra en tillfredsställande reglering av de frågor, som

avhandlas i en viss specialförfattning, blir de byggnadstekniska bestämmelserna

i denna obehövliga. Det är emellertid icke nödvändigt, att dessa omedelbart

upphäves, utan frågan härom torde i regel kunna anstå till dess

en revision av författningen blir aktuell av annan anledning.

Rörande särskilt hälsovårdsstadgekommitténs förslag till hälsovårdsstadga

yttrar utredningen.

Såväl gällande hälsovårdsstadga som förslaget innehåller ett flertal bestämmelser

av byggnadsteknisk natur, vilka till stor del helt överensstämmer

med motsvarande föreskrifter i byggnadsstadgan. En dylik dubblering

av författningsmaterialet är enligt utredningens mening principiellt förkastlig.

Någon större svårighet torde det ej behöva innebära att utbyta dem mot

en föreskrift av mera allmänt innehåll, t. ex. att byggnad icke får nyttjas

såsom bostad eller eljest såsom stadigvarande uppehållsplats för människor,

med mindre den fyller skäliga krav i sanitärt hänseende. Vidare synes böra

stadgas, att vid bedömande av vad som är tillfredsställande skall beaktas

vad i byggnadsstadgan och med stöd därav föreskrivits angående ändring av

befintlig byggnad. De bestämmelser i förslaget, vilka rör byggnads skötsel

och underhåll m. in., bör givetvis bibehållas.

Utredningen konstaterar vidare att en av anmärkningarna mot byggnadslagstiftningen

går ut på att antalet myndigheter, med vilka den byggande

allmänheten har att göra, är onödigt stort. Med framhållande av att frågan

har större räckvidd än vad önskemålet att minska det s. k. byggkrånglet

låter förmoda uttalar utredningen, att planerings- och byggnadsverksam
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958 105

heten icke är ett område, som låter sig bestämt avgränsas från annan samhällelig

verksamhet, samt att det nu för tiden icke är tänkbart att hos en

enda myndighet samla den sakkunskap på skilda områden, som erfordras

för att lösa alla problem vilka på något sätt sammanhänger med byggandet,

utan att i regel medverkan av ett flertal olika expertmyndigheter fordras.

Frågan om byggkrånglet är enligt utredningens mening till väsentlig del

identisk med spörsmålet, hur dessa myndigheters verksamhet skall samordnas

och hur en lösning skall åvägabringas när de stannar i olika meningar.

Den myndighet mot vilken samordningssträvandena bör inriktas är

enligt utredningens uppfattning utan tvekan byggnadsnämnden. Denna

kan tänkas i begränsad omfattning helt övertaga vissa uppgifter som nu

ankommer på annan myndighet och i andra fall åläggas inhämta yttrande

av annan myndighet, men man kan också tänka sig att lämna de olika

myndigheternas kompetensområden i stort sett oförändrade men ålägga

byggnadsnämnden att förmedla kontakten mellan allmänheten och dessa

andra myndigheter. — I ett senare sammanhang uttalar byggnadsutredningen

sammanfattningsvis, att samordningssvårigheterna mellan olika

kommunala myndigheter inbördes knappast låter sig lösas lagstiftningsvägen.

I princip bör det anses vara kommunernas ensak att själva ordna

detaljerna i sin förvaltningsapparat, och vidare är förhållandena i skilda

orter så olika att de knappast kan regleras genom bestämmelser för riket i

dess helhet. Vad man bör eftersträva är icke några tvingande regler utan

praktiska arrangemang, som löser eller mildrar svårigheterna, och utredningens

förslag är därför i det väsentliga blott rekommendationer.

Rörande samarbetet mellan speciellt byggnadsnämnd och hälsovårdsnämnd

konstaterar utredningen inledningsvis, att eftersom bestämmelserna

i hälsovårds- och livsmedelslagstiftningen samt i byggnadslagstiftningen

till stor del avser samma ämnesområden, så är hälsovårdsnämndernas och

byggnadsnämndernas verksamhetsområden i viss omfattning identiska.

Byggnadsnämnderna har vid sin prövning av byggnadsärenden tagit hänsyn

även till bestämmelserna i hälsovårdsstadgan och livsmedelsstadgan samt

vid behov inhämtat yttrande av hälsovårdsnämnderna. Vad som i praktiken

vållat besvärligheter ur de byggandes synpunkt torde enligt utredningen vara

dels de krav på förhandstillstånd till vissa åtgärder, som hälsovårdsstadgan

uppställer, och dels den kontroll i form av besiktningar, som hälsovårdsnämnderna

utövar.

Rörande särskilda åtgärder för vil k. a fordras tillstånd av hälsovårdsnämnd

yttrar utredningen i huvudsak följande. Frågan om tillstånd för inrättande

av vattcnklosett utan anslutning till kommunalt eller annat allmänt avloppsnät

har sådant samband med de sanitära problemen i stort att det icke torde

vara möjligt att överföra hälsovårdsmyndigheternas beslutanderätt i dessa

frågor på byggnadsnämnderna. Möjligen kan också befogenheten alt vägra

inrättande av vattenklosetter vara erforderlig såsom ett yttersta tvångs
-

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Mnj:ts proposition nr B 46 ur 1958

medel då huvudmannen för en vatten- och avloppsanläggning absolut motsätter

sig att sörja för erforderlig rening av avloppsvattnet. I övriga fall,

vilka utgör det absoluta flertalet, måste man utgå från att tillstånd kommer

att givas. Man bör då icke besvära de byggande med att söka hälsovårdsnämndens

tillstånd i varje särskilt fall utan ge ett generellt tillstånd

för visst bebyggelseområde eller för visst antal vattenklosetter inom ett sådant

område. Utredningen tillstyrker därför livligt hälsovårdsstadgekommitténs

förslag i den riktningen. I de fall då särskilt tillstånd kommer att

fordras för inrättande av vattenklosett förutsätter utredningen som självklart

att byggnadsnämnden bör förmedla ansökan om sådant tillstånd.

Såsom överflödigt vill byggnadsutredningen däremot beteckna det tillståndstvång

för inrättande av avloppsledning inom byggnad, som enligt hälsovårdsstadgekommitténs

förslag skulle införas i form av en bestämmelse i

normalhälsovårdsordningen. Under hänvisning till att byggnadsnämnden är

den rätta myndigheten för hithörande bedömanden samt till att en omfattande

befogenhet att öva kontroll över vatten- och avloppsanordningar

inom byggnad tillkommer huvudmannen för en anläggning enligt 1955 års

lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar avstyrker byggnadsutredningen

bestämt att någon bestämmelse av nu angivet eller besläktat

innehåll inflyter i vare sig själva hälsovårdsstadgan eller hälsovårdsordningarna

för särskilda orter.

Rörande hälsovårdsnämndernas och byggnadsnämndernas besiktningsverksamhet

yttrar byggnadsutredningen i huvudsak följande. Hälsovårdsnämndernas

uppsikt över byggnadsbeståndet torde även i framtiden få anses

behövlig såsom komplement till den kontroll över byggandet, som byggnadsnämnderna

bar att utöva och som i regel är begränsad till de fall då byggnadslov

erfordras. Särskilt i fråga om den fortlöpande tillsynen över underhållet

och skötseln av äldre byggnader är hälsovårdsnämndens tillsyn behövlig,

medan däremot hälsovårdsnämndens tillsyn över nybyggnadsverksamheten

enligt byggnadsutredningens åsikt icke är lika viktig. Utredningen

uttalar alt en byggnad, som uppföres enligt normerna i byggnadsstadgan

och byggnadsstyrelsens anvisningar, icke gärna företer några

sådana brister, som rimligen kan föranleda ingripande enligt bestämmelserna

i hälsovårdsstadgan. Utredningen fortsätter.

Hälsovårdsnämndernas inspektionsverksamhet beträffande nybyggen

torde därför utan olägenhet kunna begränsas att avse huvudsakligen sådana

fall, då man har särskild anledning att misstänka överträdelse av

bestämmelserna i hälsovårdsstadgan eller då byggnaden innehåller lokal,

som står under hälsovårdsnämndens speciella tillsyn, t. ex. livsmedelsbutik.

I normala fall bör det kunna räcka med att byggnadsnämnden

granskar byggnaderna också ur sanitär synpunkt. Detta förutsätter givetvis

att hälsovårdsnämnden håller viss kontakt med de befattningshavare som

verkställer byggnadsnämndens besiktningar och ger dem upplysningar om

vad som bör särskilt granskas ur hälsovårdssynpunkt. Där inspektion genom

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 dr 1958

107

hälsovårdsnämndens egen personal anses behövlig, bör den lämpligen samordnas

med byggnadsnämndens besiktningar, så att icke större omak än

nödvändigt vållas den byggande. En samordning av inspektionsverksamheten

sådan som den nu förordade kan förutsättas bli till nytta icke blott för de

byggande och för byggnadsnämnderna utan även och kanske främst för

hälsovårdsnämnderna, vilka därigenom kan frigöra arbetskraft för andra

och mera angelägna uppgifter.

Frågorna om samordning av byggnadsnämndens och hälsovårdsnämndens

besiktningsverksamhet synes icke vara av den betydelse, att de ovillkorligen

påkallar någon ändring i gällande författningar. Om hälsovårdsstadgan,

såsom troligt är, inom kort utbytes mot en helt ny stadga, synes dock

lämpligt att i själva stadgan eller motiven till denna göres en erinran om

angelägenheten av att sådan samordning sker. Även i byggnadsförfattningarna

bör inflyta en allmänt hållen föreskrift om angelägenheten av att

byggnadsnämnden verkar för samordning med andra, sidoordnade myndigheter.

Byggnadsutredningen kommer även in på frågan om hälsovårdsnämnds

förelägganden i byggnadstekniskt hänseende. Utredningen uttalar härvid

att hälsovårdsnämnderna i regel icke har tillräcklig byggnadsteknisk sakkunskap

för att självständigt bedöma byggfrågor. Med hänsyn bl. a. till

att byggnadsnämnderna icke har tillräckliga resurser för en fortlöpande

inspektionsverksamhet vill dock utredningen inte förorda en så radikal lösning

som ifrågasatts av fackmän på byggnadsområdet, nämligen att förbehålla

byggnadsnämnden allena befogenheten att meddela föreskrifter, som

i något hänseende rör byggnader. Utredningen framhåller emellertid önskvärdheten

av att hälsovårdsnämnd icke meddelar förelägganden om åtgärder,

som innebär mera avsevärda ingripanden på byggnader, utan att först

rådgöra med byggnadsnämnden, samt att i allt fall så ej sker i fråga om

åtgärder för vilka fordras byggnadslov. I regel torde ett föreläggande av

hälsovårdsnämnd icke böra gå ut på vidtagande av vissa bestämda åtgärder

med en byggnad utan blott på undanröjande av konstaterade brister.

I sitt remissyttrande över byggnadsutredningens betänkande anför medicinalstyrelsen

till en början att de nu behandlade frågorna är av stor principiell

vikt. Rörande utredningens förslag att hälsovårdsstadgans bostadsbestämmelser

skulle ersättas med en allmänt hållen föreskrift om att bostad

ej får nyttjas med mindre den fyller skäliga krav i sanitärt hänseende anför

styrelsen.

En dylik föreskrift skulle innebära, att det helt överlämnades åt hälsovårdsnämndernas

omdöme och rättspraxis att precisera de sanitära kraven.

Detta skulle försvåra hälsovårdsnämndernas arbete och ofta ställa väsentligt

större anspråk på nämnderna än man kan räkna med att de skola

kunna motsvara. På många håll anses för övrigt redan nu gällande hostadsföreskrifter

i hälsovårdsstadgan vara för allmänt hållna, oaktat de skärptes

och utvecklades vid 1936 års revision. Det vore således enligt medicinalstyrelsens

bestämda uppfattning synnerligen olyckligt om bestämmelserna

i hälsovårdsstadgans bostadsparagrafer ersattes av eu så allmän föreskrift

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

som föreslagits. Förslaget vittnar om en bristande förståelse för hälsovårdsnämndernas

arbetsförhållanden.---Självfallet är det angeläget

att bestämmelserna i hälsovårdsstadgans bostadsparagrafer och byggnadsstadgans

paragrafer om nybyggnad så långt det är praktiskt möjligt bringas

i överensstämmelse med varandra. Under alla förhållanden borde byggnadsstadgans

krav inte vara mindre vittgående än hälsovårdsstadgans, som ju

kan betecknas som minimikrav.---Det nu föreliggande lagförslaget bör

således omarbetas så att det bättre ansluter till hälsovårdsstadgans krav.

Rörande den av byggnadsutredningen anförda motiveringen för att inskränka

hälsovårdsnämndernas inspektionsverksamhet i vad gäller nybyggnader,

nämligen att en byggnad som uppföres efter normerna i byggnadsstadgan

icke gärna kan föranleda ingripanden enligt hälsovårdsstadgan,

anför medicinalstyrelsen.

Denna motivering är enligt medicinalstyrelsens uppfattning icke hållbar.

Man kan icke sätta likhetstecken mellan teknik och hygien. Det är

icke alls säkert att en byggnad, som uppfyller byggnadsstadgans krav, är

ur sanitär synpunkt tillfredsställande. Många exempel kan anföras, där så

icke varit fallet. Det kan t. ex. förekomma, att en tvättmaskin förorsakar

störande buller eller att ett fönster placerats så, att tillräcklig dagerbelysning

ej erhålles. Vid enbart byggnadsteknisk inspektion kan dylika missförhållanden

lätt undgå upptäckt; härför erfordras särskild insikt och

erfarenhet av t. ex. ljudmätning, beräkning av dagsljuskvot och mätning av

luftomsättning. Sådan erfarenhet besitter uppenbarligen icke byggnadsnämndens

representanter. Det synes styrelsen egendomligt, att utredningen

anser byggnadsnämnderna sakna kompetens att bedöma exempelvis brandskydds-

och arbetarskyddsfrågor, medan de däremot enligt utredningens

uppfattning är kapabla att bedöma hygieniska frågor. Det arrangemang,

som föreslås, att »hälsovårdsnämnden håller viss kontakt med de befattningshavare,

som verkställer byggnadsnämndens besiktningar, och ger dem

upplysningar om vad som bör särskilt granskas ur hälsovårdssynpunkt»

ger enligt medicinalstyrelsens uppfattning icke tillräcklig garanti för att

hygieniska krav blir nöjaktigt tillgodosedda.

Medicinalstyrelsen — som med vissa reservationer är beredd att acceptera

generella dispenser från skyldigheten att söka hälsovårdsnämnds tillstånd

för inrättande av vattenklosetter — anser att bärande skäl föreligger för

hälsovårdsstadgekommitténs förslag om att tillstånd av hälsovårdsnämnd

skall krävas för inrättande av avloppsledning inom byggnad.

Medicinalstyrelsen ansluter sig till vad byggnadsutredningen uttalat

rörande behovet av samordning av byggnadsnämndernas och hälsovårdsnämndernas

verksamhet.

Medicinalstyrelsen åberopar i sitt yttrande bl. a. av styrelsen inhämtat

yttrande av hälsovårdsnämnden i Stockholm, vari anföres.

Byggnadsutredningen har oreserverat uttalat sig för, att övervakningen

av det bestående bostadsbeståndet skall, såsom hittills, åvila vederbörande

hälsovårdsnämnd. Under sådana förhållanden måste det betecknas som

anmärkningsvärt, att utredningen förordar, att de nuvarande bestäm
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Ii 46 år 1958

109

melserna i hälsovårdsstadgan om bostäders beskaffenhet skola utmönstras

och ersättas med en allmänt hållen bestämmelse om att en byggnad icke

får användas som bostad »med mindre den fyller skäliga krav i sanitärt

hänseende». För att en effektiv bostadsinspektion överhuvudtaget skall

kunna bedrivas är det enligt hälsovårdsnämndens mening nödvändigt, att

hälsovårdsstadgans bostadsbestämmelser få ungefär den utformning, som

föreslagits av 1948 års hälsovårdsstadgekommitté, även om detta skulle

innebära, att hälsovårdsstadgan även i fortsättningen skulle komma att

innehålla vissa bestämmelser som även äro av byggnadsteknisk natur.

Hälsovårdsnämnden har till medicinalstyrelsen överlämnat och åberopat

gemensamt yttrande av t. f. andre stadsläkaren och förste avdelningsingenjören.

I detta yttrande anföres bl. a. rörande tillstånd av hälsovårdsnämnd

för anordnande av avloppsledning i byggnader.

Utredningen har utgått ifrån att sådant tillstånd och därmed sammanhängande

förslagsgranskning skulle slopas också för inomhusinstallation

med motiveringen, att den sanitära utrustningen numera vore så standardiserad,

att ingivandet av ritningar och beskrivningar kunde eftergivas.

Denna uppfattning visar att utredningen missförstått problemet. I själva

verket förhåller det sig så, att avloppsinstallationerna i den moderna bebyggelsen

blivit alltmer komplicerade. De sanitära apparaterna har visserligen

i stor utsträckning standardiserats men kombinationen av dylika

apparater, arbetets utförande, ledningsdragning och därav följande anordningar

kan medföra mycket besvärliga och komplicerade bedömningsfrågor.

Att utfärda så fullständiga anvisningar att de utan vidare alltid kan tilllämpas,

torde vara omöjligt.

Departementschefen

Inom många områden av samhällslivet träffas avgöranden som är eller

kan vara av betydelse ur allmän hälsovårdssynpunkt. Likväl kan det självfallet

icke överlämnas åt hälsovårdsmyndigheterna att besluta i alla dylika

frågor, utan området för dessa myndigheters befogenhet att träffa avgöranden

måste begränsas till sådana förhållanden där hälsovårdsintresset

klart dominerar eller kräver ett självständigt bedömande vid sidan av andra

fackintressen. I övrigt får det ankomma på andra myndigheter att — under

beaktande av hälsovårdsmyndigheternas åsikter som fackorgan för allmänna

hälsovården — träffa avgörandena, även när däri ingår hälsovårdsfrågor.

De nu anförda synpunkterna synes mig böra vara vägledande då det

gäller alt uppdraga gränserna för det sakliga i n n e h ål 1 e t

i hälsovårdsstadgan. I stadgan bör alltså i princip inrymmas

normer i hälsovårdshänseende för de områden av samhällslivet där hälsovårdsintresset

är särskilt framträdande.

Hälsovårdsstadgekommittén har i sitt förslag till hälsovårdsstadga upptagit

dels de ämnesområden som numera behandlas i 1919 års stadga och

dels vissa andra ämnesområden, varav några f. n. behandlas i fristående

s. 110 Kontrollera mot PDF

110 Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

författningar. Mot kommitténs avvägning härvidlag vill jag endast erinra

att bestämmelser rörande begravningsplatser enligt min mening har närmare

anknytning till författningarna rörande jordfästning, gravsättning

och eldbegängelse än till hälsovårdsstadgan. I departementsförslaget har

därför icke upptagits några bestämmelser om begravningsplatser, utan bestämmelser

härom kommer att intagas i en ny kungörelse rörande gravsättning

och eldbegängelse m. m. som är under utarbetande inom inrikesdepartementet.

Vid remissbehandlingen framförda önskemål om koncentrering av det

författningsmaterial utanför den gällande hälsovårdsstadgan, vilket ligger

till grund för hälsovårdsmyndigheternas verksamhet, anser jag lättast

kunna tillgodoses genom en sammanställande utgåva av hithörande författningar,

varemot hälsovårdsstadgan i princip icke bör belastas med hänvisningar

till andra författningar.

Inom de ämnesområden för vilka sålunda i hälsovårdsstadgan bör intagas

materiella hälsovårdsföreskrifter finnes i många fall anknytning till

byggnadsväsendet. Detta gäller i första hand bestämmelserna rörande bostäder.

Härvid uppkommer frågan i vad mån man bör i hälsovårdsstadgan

inrymma föreskrifter av mer eller

mindre teknisk natur till reglering av byggnaders

anordnande och inredning, särskilt i de fall då motsvarande

föreskrifter även finnes inom byggnadslagstiftningen.

I direktiven för hälsovårdsstadgekommittén betonades att kommittén

borde pröva, huruvida ej hälsovårdsstadgans bostadsbestämmelser och

byggnadstekniska bestämmelser över huvud taget borde överflyttas till

byggnadsstadgan eller kunde inrymmas bland byggnadsstyrelsens anvisningar

till denna stadga. Önskemål i sådan riktning har gång efter annan

uttalats av framför allt företrädare för byggenskapen och byggnadsvårdande

myndigheter, bl. a vid remissbehandlingen av hälsovårdsstadgekommitténs

förslag till hälsovårdsstadga. Frågan har också tämligen utförligt

behandlats av 1951 års byggnadsutredning.

Vid övervägande av detta spörsmål vill jag särskilt uppehålla mig vid de

byggnadstekniska bestämmelser som avser bostäders anordnande och inredning.

Sådana bestämmelser återfinnes förutom i hälsovårdsstadgan även

i byggnadslagen, byggnadsstadgan och byggnadsstyrelsens anvisningar till

byggnadsstadgan. Då 1951 års byggnadsutrednings förslag angående förenklad

byggnadslagstiftning kan väntas föranleda proposition till 1959 års

riksdag, synes hithörande frågor nu böra bedömas delvis med utgångspunkt

från detta förslag.

I såväl byggnadslagen som hälsovårdsstadgan finnes grundläggande

regler om förläggning och anordnande i stort av bostadshus. Hälsovårdsstadgan

och byggnadsstadgan inrymmer sedan ytterligare bestämmelser

om bl. a. byggnadernas inredning samt boningsrums anordnande och inred
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj:ts proposition nr Ii 46 år 1958

ning. Dessa bestämmelser kompletteras med anvisningar till hälsovårdsstadgan

av medicinalstyrelsen och anvisningar till byggnadsstadgan av

byggnadsstyrelsen. Sistnämnda anvisningar skall enligt uttalande av 1951

års byggnadsutredning innehålla de bestämmelser en byggande behöver

känna till för att byggnaden i tekniskt hänseende skall komma att överensstämma

med gällande föreskrifter på olika områden.

Den typ av byggnadstekniska bestämmelser i andra författningar än

byggnadslagstiftningen, som i synnerhet föranlett erinringar från byggenskapens

sida, torde vara sådana varigenom föreskrives ett visst utförande,

eventuellt med angivande av bestämda maximi- och minimimått, eller användande

av visst material vid utförande av olika detaljer i en byggnad.

Sådana bestämmelser återfinnes såväl i gällande hälsovårdsstadga som i

kommittéförslaget, men därjämte i t.ex. medicinalstyrelsens råd och anvisningar

rörande bostäder m. m. Bestämmelser av denna art måste sägas vara

endast indirekt motiverade ur sanitär synpunkt, nämligen i den mån man

genom iakttagande av desamma uppnår t. ex. att ett bostadsutrymme blir

tillfredsställande ventilerat eller isolerat mot fukt och kyla. Även med

beaktande av att bestämmelser av nu angiven art otvivelaktigt underlättar

hälsovårdsnämndernas verksamhet t. ex. för övervakning av bostadsbeståndet,

måste enligt min mening också medges, att de genom sin kategoriska

utformning är ägnade att åsamka byggenskapen besvär, som icke alltid

uppväges av motsvarande vinst ur hygienisk synpunkt, varjämte de någon

gång måhända också kan inbjuda till missbruk av hälsovårdsnämnds befogenheter.

Byggnadstekniska bestämmelser i nu angiven bemärkelse torde

icke böra ingå i hälsovårdsstadgan eller i anvisningar till densamma och

i departementsförslaget har sådana föreskrifter genomgående undvikits.

Vidare bör i hälsovårdsstadgan och anvisningar till denna undvikas bestämmelser

över huvud taget, som mera tager sikte på nybyggnader än på

byggnadsbeståndet som helhet. Hälsovårdsnämndernas övervakning av t. ex.

bostadsbyggnader bör av lätt insedda skäl i första hand inriktas på befintliga

byggnader och icke på nybyggnader, som ju i stor utsträckning kontrolleras

av byggmyndigheterna.

Med beaktande av nu anförda synpunkter måste emellertid vid utformningen

av hälsovårdsstadgans materiella föreskrifter rörande byggnader

tillses, att dessa anger de allmänna och särskilda normerna i olika avseenden

för att en byggnad skall kunna anses vara sanitärt godtagbar för avsett

ändamål. Varken allmänheten eller de tillämpande myndigheterna torde vara

betjänta av endast en allmän regel om att en byggnad skall uppfylla skäliga

sanitära krav, utan särskilt i fråga om bostäder bör därjämte framhållas

att härför fordras en viss standard t. ex. i fråga om belysning, luftväxling

och isolering. På grundval av normerna i hälsovårdsstadgan -— vilka liksom

hittills bör få sitt närmare innehåll angivet i råd och anvisningar, utarbetade

av medicinalstyrelsen i samråd med byggnadsstyrelsen — bär hälsovårds
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

112 Kungl. Maj:is proposition nr B i6 ur 1958

myndigheterna att bedöma, om t. ex. ett utrymme är godtagbart som bostad

eller vad som skall fordras för att så skall bli fallet. I den mån bristerna i

hygieniskt avseende har byggnadstekniska orsaker, kan föreskrifterna i

byggnadsstadgan och anvisningarna till denna vara vägledande för hälsovårdsmyndigheternas

bedömning av även det befintliga byggnadsbeståndet.

Den utformning av hälsovårdsstadgans bestämmelser om byggnader efter

nu angivna principer, som skett i departementsförslaget, torde i allt väsentligt

tillgodose önskemålet att från hälsovårdsförfattningar utmönstra s. k.

byggnadstekniska bestämmelser.

Samordning av hälsovårdsnämnds och byggnadsnämnds

arbete är en fråga, som även enligt min mening är förtjänt

av den största uppmärksamhet, och det framstår som synnerligen önskvärt

att nämnderna icke mer än nödvändigt griper in i varandras verksamhet.

Vad särskilt beträffar tillsynen över bostadsbeståndet är det emellertid

odiskutabelt att tillsynen över befintliga bostadsbyggnader i allt

väsentligt bör ankomma på hälsovårdsnämnden. Denna uppgift gör det

emellertid angeläget att tillförsäkra hälsovårdsnämnden ett betryggande

inflytande även på nybyggnadsverksamheten. Det är ju ett önskemål att

hälsovårdsarbetet i så hög grad som möjligt blir av förebyggande art, och

det är därför att föredraga — inte minst ur allmänhetens synpunkt — att

hälsovårdsnämnderna får möjlighet att förebygga förhållanden, som kan

orsaka sanitär olägenhet, framför att de skall bli hänvisade till att i efterhand

söka komma till rätta med olägenheten. Enligt min mening är det icke

uteslutet att även i nybyggda hus, uppförda enligt normerna i byggnadslagstiftningen,

kan tänkas uppkomma sådana fall av sanitärt otillfredsställande

förhållanden, vilka icke bör få passera utan åtgärd ur hälsovårdssynpunkt,

antingen i den formen att viss byggnadsteknisk komplettering påfordras

för att ett utrymme skall få disponeras som bostad eller, i undantagsfall,

i den formen att visst utrymme ej godkännes som bostad. Härtill kommer

emellertid att byggnadsstadgan inrymmer tämligen vittgående möjligheter

för byggnadsnämnd att medge dispens från stadgans krav i fråga om byggnaders

anordnande och inredande. Mot det nu anförda kan icke med fog

invändas att hälsovårdssynpunkterna skulle kunna tillgodoses på ett betryggande

sätt av byggnadsnämnden. Denna saknar ju hälsovårdsnämndens

erfarenhet och medicinska sakkunskap, och man kan icke utesluta risken

för att andra synpunkter än de hygieniska kommer att i alltför hög grad

tillmätas avgörande betydelse, t. ex. i dispensärenden. Man torde kunna

utgå från att ekonomiska och liknande synpunkter med kraft kommer att

åberopas av de dispenssökande. Ej heller torde under sådana omständigheter

en föreskrift t. ex. att byggnadsnämnden skall inhämta hälsovårdsnämndens

yttrande alltid kunna anses tillfyllest för tillgodoseende av hälsovårdsintresset

utan det torde enligt min bestämda uppfattning krävas att

hälsovårdsnämnden liksom hittills får ett bestämmande inflytande på hygie
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

niska frågor rörande bostäder även där byggnadsnämnden övar sådan tillsyn

som är förknippad med byggnadslov.

Jag kan sammanfattningsvis alltså inte dela byggnadsutredningens åsikt

att hälsovårdsnämndens tillsyn över nybyggen för bostadsändamål bör

begränsas till vissa speciella fall utan finner för min del ofrånkomligt —

för att man skall vinna garanti för att de sanitära synpunkterna blir

beaktade i erforderlig utsträckning — att hälsovårdsnämnderna i princip

bibehålies vid sina hittillsvarande befogenheter avseende tillsyn över bostadsbyggen.

Nämndens nu behandlade befattning med nybyggen innebär emellertid

icke att en byggande regelmässigt har att inhämta något hälsovårdsnämndens

tillstånd vid sidan av byggnadsnämndens byggnadslov. Det stora flertalet

nybyggen föranleder uppenbarligen icke någon erinran ur hälsovårdssynpunkt,

vare sig vid hälsovårdsnämndens granskning av ritningarna till

företaget eller vid dess besiktning av byggena. Vad särskilt gäller dessa

besiktningar så torde de knappast kunna undvaras eller, som byggnadsutredningen

förordat, begränsas till vissa objekt, då samtliga för liälsovårdsbedömningen

betydelsefulla omständigheter icke framgår av byggnadsritningarna,

i synnerhet som dessa enligt byggnadsstadgan ej skall

behöva redan från början föreligga i utarbetat skick.

Vad därefter beträffar de organisatoriska förutsättningarna för ett friktionsfritt

samarbete mellan hälsovårdsnämnd och byggnadsnämnd så må

till belysning av frågan återges en del uttalanden av 1951 års byggnadsutredning.

Denna utredning anför att de yttre formerna för samarbetet

icke är av så stor betydelse som de personliga egenskaperna hos kommunernas

förtroendemän och tjänstemän, och att svårigheterna knappast

låter sig lösas genom lagstiftningsåtgärder. Byggnadsutredningen har emellertid

föreslagit författningsbestämmelser om att byggnadsnämnden i fortsättningen

skall vara kontaktorgan mellan de byggande och de specialmyndigheter,

som på något sätt har med byggandet att skaffa. En sådan ordning

måste enligt mitt bedömande tillmätas stor betydelse för underlättande

av allmänhetens kontakt med byggnadsmyndigheterna, i synnerhet om

bestämmelsen erhåller sådan utformning att det kommer att åligga byggnadsnämnden

att icke endast hänvisa vederbörande att söka avsedda tillstånd

utan även att förmedla ansökningarna till andra myndigheter. Detta

ligger i stor utsträckning inom ramen för den generella skyldighet att

inhämta yttrande av berörda myndigheter, som föreslagits av byggnadsutredningen

och som givetvis även är av värde. Att sådana yttranden åtminstone

såvitt rör hälsovårdsnämndens verksamhetsområde bör inhämtas

på ett så tidigt stadium som möjligt förtjänar att särskilt betonas. .lag

förutsätter härvid att hälsovårdsnämndens sakkunskap också utnyttjas redan

på planeringsstadiet. Något formellt remissförfarande synes ej erforderligt

i rutinfall; från flera håll har anförts exempel på hur hälsovårdsnämnden

på ett smidigt och ur rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande

8 — Biliang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr B 46

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungi. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

sätt kan beredas tillfälle att taga del av byggnadsnämndens ärenden, i

första hand för att få möjlighet att avgöra om särskilt yttrande ur hälsovårdssynpunkt

erfordras. Jag vill också understryka att inte minst den

byggande allmänhetens intressen gör det angeläget att hälsovårdsnämnden

dels får del av i efterhand ingivna, kompletterande och ändrade byggnadsritningar

och dels höres i byggnadsnämndens dispensärenden, så att hälsovårdsnämndens

synpunkter inte kommer som en överraskning för den

byggande vid slutbesiktningen av en byggnad. Rörande besiktningar har

byggnadsutredningen föreslagit en föreskrift i byggnadsstadgan om att

byggnadsnämnd bör verka för samordning av andra myndigheters besiktningar

med nämndens egna. Hälsovårdsnämnd bör å sin sida alltid söka kontakt

med byggnadsnämnd, innan den företar besiktning av nybyggnads- och

ändringsarbeten. I viss omfattning — särskilt i rutinfall — torde samordningen

av besiktningsverksamheten lämpligen kunna ske på det sättet, att

hela besiktningen anförtros åt endera myndighetens personal.

Det bör emellertid även åligga hälsovårdsnämnd att eljest i sina egna ärenden

samarbeta med andra fackmyndigheter. Som exempel på att sådant samarbete

är nödvändigt kan anföras det fall att sanitär olägenhet, såsom ofta

sker, uppstår till följd av missförhållanden i tekniskt avseende i en befintlig

bostadslägenhet. Då det ifrågakommer för hälsovårdsnämnden att i anledning

härav meddela föreläggande om vidtagande av viss åtgärd av byggnadsteknisk

art, bör nämnden alltid samråda med byggnadsnämnden innan

föreläggandet utfärdas. Särskilt gäller detta då för åtgärden kräves byggnadslov.

Föreläggandet bör företrädesvis formuleras som ett åläggande att

undanröja sanitär brist i visst hänseende men däremot icke i första hand

som ett åläggande att vidtaga en viss byggnadsteknisk åtgärd. Vid tillsynen

över vatten- och avloppsanläggningar med däri ingående reningsanordningar

är det vidare nödvändigt att hälsovårdsnämnden upprätthåller en

intim kontakt med distriktsingenjören för vatten och avlopp. Denne skall

f. ö. — enligt uttalande i propositionen nr 133 till 1958 års riksdag angående

vattenvårdens organisation in. in. — tilldelas vidgade uppgifter i samband

med viss decentralisering av statens vatteninspektions tillsynsverksamhet.

Dessa överväganden har föranlett mig alt i departementsförslaget intaga

en generell föreskrift om skyldighet för hälsovårdsnämnd att samarbeta

med övriga myndigheter, vilkas verksamhet berör nämndens arbetsområden.

Jag vill i detta sammanhang också understryka vikten av att hälsovårdsnämnderna

i sin verksamhet beaktar de önskemål och synpunkter i övrigt,

som legat till grund för vissa av de nu aktuella reformerna inom byggnadslagstiftningen.

Det bör sålunda föreligga en rimlig proportion mellan vad

som i hygieniskt avseende kan vinnas med en viss ifrågasatt åtgärd och kostnaderna

för densamma för att hälsovårdsnämnden skall påfordra vidtagande

av åtgärden. Vidare bör man ha öppen blick för att hygienisk brist i ett

detaljhänseende måhända icke alltid har någon större betydelse för t. ex. en

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

bostadslägenhets standard som helhet betraktad. Över huvud taget måste

det vara angeläget att hälsovårdsstadgans tillämpning ej vållar sådan irritation

som framkommit vid utredningen om det s. k. byggkrånglet, utan att

i stället hälsovårdsnämndens verksamhet vinner förståelse och anslutning

hos dem som beröres därav.

En speciell fråga utgör hälsovårdsnämndens befattning

med rörledningar för vatten och avlopp samt med installation

av sanitära anordningar såsom vattenklosett.

Denna befattning avser dels, i vissa fall, tillståndsgivning och dels allmän

tillsyn, för vars möjliggörande i viss utsträckning föreskrives skyldighet att

till hälsovårdsnämnden göra anmälan om planerad anläggning.

1951 års byggnadsutredning — vilken hävdat att skyldigheten att söka

tillstånd till byggnadsarbeten hos även annan myndighet än byggnadsnämnden

är en av huvudanledningarna till talet om s. k. byggkrångel •—

har i princip godtagit att anmälan till, respektive tillstånd av hälsovårdsnämnd

skall fordras i den utsträckning hälsovårdsstadgekommittén föreslagit,

d. v. s. för inrättandet av underjordisk avloppsledning utan anslutning

till allmänt avloppsnät samt av vattenklosett o. dyl. Utredningen understryker

dock kraftigt betydelsen av den möjlighet till generella dispenser,

som även inrymmes i hälsovårdsstadgekommitténs förslag, och påpekar

vikten av att i lokala hälsovårdsordningar —- såsom skett i hälsovårdsstadgekommitténs

förslag till normalhälsovårdsordning — ej föreskrives

skyldighet att söka hälsovårdsnämndens tillstånd för inrättande av avloppsledning

inom byggnad eller skyldighet att till hälsovårdsnämnden inge ritning

och beskrivning över anläggningar, för vilka ej fordras hälsovårdsnämndens

tillstånd.

Utnyttjandet av avloppsledningar och nämnda sanitära anordningar medför

föroreningsrisker, vilkas allvarliga beskaffenhet icke får underskattas,

och för vilkas bedömande i första hand hälsovårdsnämnderna är särskilt

lämpade. Jag ansluter mig därför till hälsovårdsstadgekommitténs förslag

att anmälan om inrättande av underjordisk avloppsledning utan anslutning

till allmän ledning skall inges till hälsovårdsnämnden samt att

hälsovårdsnämndens tillstånd i princip skall fordras för inrättande av

vattenklosett o. dyl. Liksom 1951 års byggnadsutredning anser jag det emellertid

värdefullt att länsstyrelsen medges befogenhet att dispensera från

tillståndstvånget, och i departementsförslaget har i anslutning till kommittéförslaget

intagits bestämmelse om sådan dispensmöjlighet.

Den av byggnadsutredningen påtalade föreskriften i hälsovårdsstadgekommitténs

förslag till normalhälsovårdsordning om skyldighet att söka

tillstånd till anläggande eller ändring av avloppsledning inom byggnad eller

från byggnad till allmän ledning avser tillstånd av kommunal myndighet,

med valfrihet för kommunen att avgöra om det skall tillkomma hälsovårdsnämnden

eller annat kommunalt organ att pröva sådana frågor. Vid an
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

sökan om tillstånd skall fogas nödiga ritningar. Dessa bestämmelser har

enligt hälsovårdsstadgekommittén utformats efter mönster av nu gällande

lokala föreskrifter. I anslutning till sådana lokala föreskrifter har emellertid

riksdagens justitieombudsman — i sin framställning den 27 november

1957 med anhållan om översyn av lokala föreskrifter rörande vatten

och avlopp — uttalat, att statsmakternas överväganden i samband med

1941 års ändringar i hälsovårdsstadgan närmast synes vara att uppfatta

som ett kategoriskt avvisande av tillståndsförfarande beträffande anläggandet

av avlopp. Därest behov anses föreligga av tillståndsreglering i angivet

hänseende torde, uttalar justitieombudsmannen, ett klart författningsstöd

härför böra tillskapas.

Det kan enligt min mening med fog ifrågasättas om de avsedda föreskrifterna

i normalhälsovårdsordningen verkligen kan sägas vara i tillräcklig

grad sakligt motiverade. Om de ifrågavarande ledningarna anlägges i samband

med nybyggnads- eller ändringsarbete, för vilket kräves byggnadslov,

kommer ledningarnas utförande att stå under byggnadsnämndens tillsyn,

och byggnadsnämnden har härvid att samarbeta med hälsovårdsnämnden.

Anlägges sådan ledning i samband med vidtagande av åtgärd, för vilken enligt

vad tidigare anförts kräves hälsovårdsnämndens tillstånd eller som

skall anmälas till hälsovårdsnämnden, torde hälsovårdsnämnden ha möjlighet

till erforderlig tillsyn även över ledningens anordnande. Vid anslutning

till allmän avloppsanläggning torde ledningarna, även i den mån de icke omhänderhas

av dennas huvudman, på grund av bestämmelserna i 1955 års

lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar få ett tillfredsställande

utförande. Med hänsyn till de nu anförda synpunkterna har jag icke för

avsikt att i normalhälsovårdsordningen — eller hälsovårdsstadgan — föreslå

någon föreskrift om skyldighet att ansöka om hälsovårdsnämndens

tillstånd för anläggande eller ändring av avloppsledning inom byggnad eller

från byggnad till allmän avloppsanläggning.

Några remissinstanser har uttalat att behov föreligger av allmänna bestämmelser

i bl. a. hälsovårdsstadgan till reglering av frågor inom fartygsoch

hamnhygienens område. I anledning härav vill jag framhålla, att tillsyn

även i hygieniskt avseende inom fartyg för närvarande huvudsakligen

ankommer på fartygsinspektionen samt att hälsovårdsnämnd författningsenligt

endast har begränsade uppgifter härvidlag, såsom enligt epidemilagen

och karantänskungörelsen. I vad mån hälsovårdsnämnderna bör tillläggas

uppgifter som nu ankommer på fartygsinspektionen eller om de i övrigt

bör åläggas ytterligare uppgifter inom fartygshygienens område är jag icke

beredd att taga ställning till utan särskild utredning. Hälsovårdsförfattningarna

ger emellertid hälsovårdsnämnden en hel del möjligheter att påverka

hygienen i hamnarna — t. ex. i vad avser leverans av färskvatten samt omhändertagande

av sopor och avfall — och därmed indirekt även hygienen

ombord i fartygen. Hithörande frågor synes för övrigt mest ägnade att regle
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 är 1958

ras genom lokala föreskrifter för hamnarna. Jag anser det alltså icke motiverat

att nu i hälsovårdsstadgan införa särskilda bestämmelser rörande

hamnhygien.

5. Kompletterande hälsovårdsföreskrifter

Gällande bestämmelser

Enligt hälsovårdsstadgan skall hälsovårdsnämnderna verka för att de

särskilda föreskrifter i hälsovårdsavseende, som kan befinnas erforderliga

utöver stadgans bestämmelser, blir antagna. Dylika lokala föreskrifter,

hälsovårdsordningar, antages inom stadssamhälle av stadsfullmäktige

(eller motsvarande) samt skall fastställas av länsstyrelsen, som även äger

själv taga initiativ till upprättande av hälsovårdsordningar, liksom stadsfullmäktige

och magistraten. För landsbygdens del antages hälsovårdsordningar

på samma sätt som kommunalstadgor i övrigt, och länsstyrelsen har

härvidlag icke tillerkänts någon initiativrätt.

Bland de f. n. antagna hälsovårdsordningarna kan man urskilja två

huvudgrupper. Den ena gruppen utgöres av allmänna hälsovårdsordningar,

d. v. s. kommunala stadgor i vilka sammanfattats alla de lokala föreskrifter

i hälsovårdsavseende som ansetts behövliga. Till den andra gruppen kan

hänföras specialstadgor av skilda slag, såsom renhållningsstadgor, reglementen

för avloppsledningar, ordningsstadgor för rak- och frisersalonger

samt stadgor angående förebyggande och utrotande av ohyra. Såväl allmänna

hälsovårdsordningar som specialstadgor förekommer både i städer,

köpingar och municipalsamhällen samt i landskommuner och delar av

landskommuner. Möjligen kan märkas en tendens hos landskommunerna

att föredraga allmänna hälsovårdsordningar framför specialstadgor, varemot

städer och större samhällen ofta uppdelat bestämmelserna på specialstadgor.

I sin egenskap av högsta tillsynsmyndighet beträffande allmänna hälsovården

åligger det vidare enligt hälsovårdsstadgan medicinalstyrelsen att

till ledning för hälsovårdsnämnderna meddela nödiga råd och anvisningar.

Sådana har utfärdats angående bl. a. bostäder och samlingslokaler samt

bostadsinspektion. I dessa lämnas detaljerade regler hur hälsovårdsstadgans

bostadsbestämmelser bör tillämpas. Vidare har utfärdats råd och

anvisningar rörande brunnar och andra vattentäkter för vatten till dryck,

matlagning och andra hushållsändamål ävensom rörande åtgärder mot

råttor och möss. 11

11 ä Is o va rdss tadgekommittén

Framför allt mot hälsovårdsordningar med bestämmelser om beskaffenhet

av sanitetsgods, om vatten- och avloppsledningar samt om anordnande

och drift av rak- och frisersalonger in. in. har enligt kommittén anmärkts,

alt de utan saklig grund är till innehållet alltför skiftande med

s. 118 Kontrollera mot PDF

118 Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

därav följande komplikationer. Kommittén finner kritiken ha fog för sig.

Detta problem bör enligt kommitténs mening dock icke lösas på så sätt att

i den nya hälsovårdsförfattningen intages uttömmande föreskrifter rörande

det område som författningen avser att reglera. Ett sammanförande av alla

de bestämmelser som kan vara erforderliga i dessa hänseenden skulle nämligen,

yttrar kommittén, leda till en alltför tyngande vidlyftighet i författningstexten,

ägnad att försvåra översikten över författningens huvudpunkter

och inre sammanhang. Författningen synes endast böra rymma regler

av större räckvidd, medan i övrigt erforderliga detaljbestämmelser •—•

framför allt sådana av teknisk natur — ävensom bestämmelser av lokal

karaktär bör tillkomma i annan ordning. Kommittén föreslår att hälsovårdsstadgan

skall kunna kompletteras med dels av medicinalstyrelsen

och, i frågor av byggnadsteknisk art, byggnadsstyrelsen utfärdade bindande

föreskrifter för hela landet, vilka skall fastställas av Kungl. Maj :t, dels

av medicinalstyrelsen och, i frågor rörande djurstallar, veterinärstyrelsen

utfärdade råd och anvisningar och dels lokala hälsovårdsordningar. De

bindande föreskrifterna skulle avse endast ett fåtal, i hälsovårdsstadgan

särskilt angivna frågor, vilka sedan icke skulle få regleras i lokala hälsovårdsordningar.

Befogenheten att utfärda råd och anvisningar skulle avse

hälsovårdsstadgans hela område.

De av central myndighet utfärdade bindande föreskrifterna bör avse

endast sådana frågor, beträffande vilka det lokala intresset av speciella,

för kommunerna olika bestämmelser är ringa. Vad nu sagts, anför kommittén,

gäller bl. a. inredningen och skötseln av vissa lokaler för hygienisk

behandling samt beskaffenheten av vattenklosetter, avloppsledningar och

sopnedkast.

Där lokalt utformade bestämmelser är motiverade bör enligt kommitténs

förslag liksom nu för kommun kunna antagas hälsovårdsordning. I sådan

bör icke få intagas bestämmelse rörande förhållande vilket skall regleras

genom de av central myndighet utfärdade bindande föreskrifterna. Hälsovårdsordningarna

synes, yttrar kommittén, böra utfärdas med ledning av en

av Kungl. Maj:t fastställd normalhälsovårdsordning. De skall underställas

länsstyrelsens prövning. Kommittén betonar vikten av att länsstyrelserna

tillser, att kommunen icke genom lokala bestämmelser skärper, mildrar

eller eljest ändrar eller upphäver verkan av de bindande föreskrifterna.

Hälsovårdsordning bör enligt kommitténs mening kunna fastställas även

för del av kommun. Det är uppenbarligen av största vikt, att de områden,

för vilka hälsovårdsordningar fastställes, lätt kan angivas till sin omfattning,

varför hälsovårdsordning enligt kommittén bör fastställas antingen

för hel kommun, eller för hel tätort, eller för tätort jämte del av kringliggande

landsbygd. Man kan naturligtvis även tänka sig, fortsätter kommittén,

att hälsovårdsordning fastställes endast för viss del av kommunens

landsbygd. Kommitténs mening är dock att bestämmelserna i den före
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungi. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

slagna nya författningen är sådana att särskilda hälsovårdsordningar för

den rena landsbygden icke skall behövas. Innan hälsovårdsordning fastställes

för ren landsbygd, bör man i stället i första hand undersöka om

icke de för hälsovårdstätort avsedda bestämmelserna bör göras tillämpliga

inom området. För del av tätort jämte del av kringliggande landsbygd bör

hälsovårdsordning ej fastställas. Vidare bör man enligt kommitténs mening

undvika att fastställa olika tillämpningsområden inom samma kommun

för en hälsovårdsordning och för en med stöd av livsmedelsstadgan

utfärdad livsmedelsordning.

Antagandet av hälsovårdsordning bör vara frivilligt. Dock bör länsstyrelsen

ha möjlighet att åstadkomma en hälsovårdsordning för en kommun

— såväl stads- som landskommun — även mot dess vilja. Kommittén föreslår

därför att länsstyrelse, som finner hälsovårdsordning av behovet påkallad

inom kommun eller del därav, skall äga upprätta förslag till dylik hälsovårdsordning.

Om förslaget icke gillas av den beslutande kommunala myndigheten,

skall enligt kommitténs förslag länsstyrelsen ändock äga förordna

i ämnet men skall i så fall underställa sitt beslut Kungl. Maj :ts prövning.

Remissyttrandena

Den av kommittén förordade principen att hälsovårdsstadgan

endast skall innehålla mera allmänna bestämmelser,

medan kompletterande detalj föreskrifter skall utfärdas i särskild

ordning, har godtagits av samtliga remissinstanser utom Sveriges

köpmannaförbund. Förbundet ifrågasätter för sin del om ytterligare bestämmelser

bör meddelas utanför hälsovårdsstadgans ram. Enligt förbundets

mening bör det vara möjligt att införa ifrågavarande detalj föreskrifter

i hälsovårdsstadgan eller ge dem fastare anknytning till stadgan än kommittén

avsett.

Ett flertal remissinstanser anser däremot, som tidigare antytts, att kommittén

ej gått tillräckligt långt i sin strävan att utmönstra detalj föreskrifter

ur hälsovårdsstadgan. Sådana uttalanden har gjorts av länsstyrelserna i

Stockholms och Värmlands län, förste provinsialläkarna i Kronobergs och

Älvsborgs län, stadsfullmäktige i Västerås, Södertälje, Falun och Katrineholm,

kommunalfullmäktige i Roslags-Länna, Brunnby, Tierps och Julita

kommuner, hälsovårdsnämnderna i Falun och Kumla och i Kinnekulle

kommun, handelskammaren i Göteborg, Sveriges läkarförbund samt hyresgästernas

sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller i sitt yttrande önskvärdheten

av att — i likhet med vad som skedde vid tillkomsten av livsmedelsstadgan

— en allmän översyn företages i syfte att i vidare mån än vad som gjorts

ur hälsovårdsstadgan utrangera detalj bestämmelser som saknar större

räckvidd. Enligt länsstyrelsens mening skulle stadgan därigenom vinna i

klarhet och överskådlighet.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120 Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

Handelskammaren i Göteborg anser att detaljbestämmelserna i kommitténs

förslag till hälsovårdsstadga måhända kommer att binda de lokala

hälsovårdsmyndigheternas handlande väl mycket. Handelskammaren framhåller

att tendensen inom angränsande lagstiftningsområden f. n. synes

vara att ge de beslutande myndigheterna möjligheter att så långt det

lämpligen kan ske inom ramen för mera allmänt utformade bestämmelser

nå fram till skäliga lösningar av de frågor som faller under deras handläggning.

Det hade enligt handelskammarens mening varit önskvärt att

dessa principer kommit till starkare uttryck även i den nu föreslagna hälsovårdsstadgan.

Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund

u. p. a. menar att i författningstexten endast bör intagas sådana

bestämmelser, som är allmängiltiga och som så kort och koncist som möjligt

preciserar den likartade hygieniska standard som skall finnas i hela

landet. Enligt förbundets mening har kommittén icke tillräckligt iakttagit

denna princip utan tvärtom genom intagande av en mängd detalj föreskrifter

givit författningstexten en sådan utformning att den torde komma att

verka direkt hindrande på utvecklingen. Förbundet anger som exempel

härpå ett flertal detaljbestämmelser angående bostäder, samlingslokaler

samt hotell och pensionat, klosetter och urinoarer samt renhållning.

Under remissbehandlingen har vad kommittén föreslagit rörande b i ndande

föreskrifter som komplettering till hälsovårdsstadgan varit

föremål för starkt delade meningar.

Förslaget tillstyrkes i denna del av länsstyrelserna i Östergötlands och

Gävleborgs län, förste provinsialläkarna i Jönköpings, Malmöhus, Gävleborgs

och Västernorrlands län, stadsfullmäktige i Uppsala, svenska värmeoch

sanitetstekniska föreningen samt samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna

i rikets större städer.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför härvid att en avgjord brist i nuvarande

förhållanden har varit de många skiftande hälsovårdsstadganden som

utfärdats inom skilda delar av landet. Länsstyrelsen finner det riktigt att

vissa ämnesområden undantages från kommunernas självbestämmanderätt

och i stället regleras centralt för hela riket genom bindande föreskrifter.

Samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna i rikets större städer

understryker värdet av att bl. a. härigenom skapats ökade garantier för en

enhetlig tillämpning i viktigare frågor. Svenska värme- och sanitetstekniska

föreningen ansluter sig i princip till att alla frågor av teknisk art,

som berör föreningens verksamhetsområde, regleras i för hela riket bindande

anvisningar, samt framhåller vikten av att dessa anvisningar utarbetas

snarast möjligt.

Denna del av förslaget avstyrkes däremot av stadsfullmäktige i Trollhättan,

hälsovårdsnämnden i Kumla landskommun, svenska landskommunernas

förbund, Stockholms handelskammare och Sveriges köpmannaförbund,

varjämte länsstyrelsen i Uppsala län uttalat starka betänkligheter

mot att förslaget genomföres i förevarande del.

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

Svenska landskommunernas förbund anser att det ur rättssäkerhetssynpunkt

skulle vara otillfredsställande om medicinalstyrelsen tillerkändes

rätt att utfärda bindande hälsovårdsföreskrifter. Förbundet anför.

Om förslaget genomföres, kommer medicinalstyrelsen att få möjlighet

att binda rättstillämpningen. Ur rättssäkerhetssynpunkt måste det vara

synnerligen betydelsefullt att i dessa ärenden dömande myndigheter endast

äro bundna av författning, icke därjämte av en administrativ myndighets

anvisningar. De angivna möjligheterna för medicinalstyrelsen att utfärda

bindande föreskrifter böra utgå ur förslaget och de föreskrifter som kunna

ifrågakomma på området böra utarbetas, granskas och antagas samtidigt

med stadgan i sin helhet eller också få den hittills tillämpade formen av råd

och anvisningar.

Stockholms handelskammare avstyrker förslaget främst på grund av att

bestämmelserna skulle bli alltför svåröverskådliga, om det vid sidan av

hälsovårdsstadgan skulle finnas av central myndighet utfärdade bindande

föreskrifter. Handelskammaren yttrar.

Handelskammaren delar kommitténs uppfattning, att lagstiftningen bör

utformas så att den blir överskådlig, lättläst och lättilläinpad. Strävandena

att undvika en alltför tyngande vidlyftighet i författningstexten få emellertid

icke tillgodoses på sådant sätt, att vid sidan av själva huvudförfattningen

måste tillskapas tvingande, i administrativ ordning tillkomna särbestämmelser

för ett eller flera speciella områden. En dylik lagstiftningsteknik

är enligt handelskammarens mening icke ägnad att öka överskådligheten.

Inom de verksamhetsområden som avses bli reglerade av dylika

särbestämmelser blir lagtillämpningen i stället ytterligare komplicerad

genom tillkomsten av ännu ett författningskomplex, vars regler vederbörande

måste ställa sig till efterrättelse. Erfarenheten torde dessutom ha

visat, att detalj bestämmelser, som utarbetas av en central fackmyndighet,

ha en benägenhet att bli långt mer detaljerade och ingripande än vad som

är av behovet påkallat. Om hotell och pensionat, lokaler för hårbehandling

och skönhetsvård in. in. nu anses böra inordnas under hälsovårdslagstiftningen,

vilket handelskammaren för sin del förordar, böra här berörda

företagare för den skull icke underkastas ytterligare specialreglering ur

hälsovårdssynpunkt. Genom generellt avfattade bestämmelser bör även på

detta område kunna lämnas allmänna direktiv rörande verksamhetens bedrivande,

varjämte hälsovårdsmyndigheterna böra givas befogenhet att i

förekommande fall ingripa.

Länsstyrelsen i Uppsala län, som åberopar samma skäl som anförts av

de båda sistnämnda remissinstanserna, framhåller i sitt yttrande bl. a.

följande.

Enligt förslaget komma hälsovårdsnämnderna i sin verksamhet att få

tillämpa tre olika grupper av föreskrifter, nämligen hälsovårdsstadgans

bestämmelser, av Kungl. Maj :t (efter förslag av medicinalstyrelsen, byggnadsstyrelsen

eller veterinärstyrelsen) utfärdade bindande föreskrifter samt

av medicinalstyrelsen, byggnadsstyrelsen eller veterinärstyrelsen utfärdade

råd och anvisningar. Det är att befara alt vissa svårigheter komma att föreligga

för hälsovårdsnämnderna all finna sig tillrätta i denna flora av föreskrifter.

Det sagda gäller än mer allmänheten. Det kan vidare ifrågasättas

om del ur rättssäkerhetssynpunkt är tillfredsställande alt bindande före
-

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

skrifter —- som väl i de flesta fall komma att gå längre än stadgans föreskrifter

— i administrativ ordning utfärdas vid sidan av denna. Under alla

förhållanden ligger det stor vikt uppå att ifrågavarande föreskrifter liksom

förenämnda råd och anvisningar givas sådan publicitet att icke bristande

kännedom om desamma leder till ekonomisk förlust för den enskilde.

Hälsovårdsnämnden i Kumla landskommun anser att i de fall då bindande

föreskrifter anses böra utfärdas som komplement till hälsovårdsstadgan,

detta lämpligast göres genom att i de lokala hälsovårdsordningarna

intages nya bestämmelser. Hälsovårdsnämnden anför bl. a.

Med förslaget synes man göra ett principiellt avsteg från regeln att ämbetsverk

inte skall lagstifta. Visserligen stadgas att föreskrifterna skall fastställas

av Kungl. Maj :t, men många skäl talar för att sådana föreskrifter utfärdas

i annan ordning. I det fall särskilda föreskrifter erfordras för vissa

områden av nämndernas verksamhet, synes detta kunna ske genom hälsovårdsordningen.

Ett centralt ämbetsverk —• —- — synes inte böra få utfärda

bindande föreskrifter som---inte kan efterlevas i små kommuner utan

fackkunnigt biträde.

Flera remissinstanser har, oaktat de ej motsatt sig att förevarande del

av kommitténs förslag genomföres, gjort olika erinringar.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anför.

Kommittén har ansett, att vissa av de ämnen, som för närvarande pläga

upptagas i lokala hälsovårdsordningar, i stället böra utfärdas i form av

bindande anvisningar med stöd av föreskrifter i hälsovårds- och byggnadsstadgorna.

Då hälsovårdsstadgans bestämmelser i princip föreslagits skola

gälla hela riket men anvisningar utfärdade enligt byggnadsstadgan endast

torde bliva tillämpliga, där skyldighet att söka byggnadslov föreligger,

d. v. s. inom stad i sin helhet och på landet inom område, för vilket stadsplan,

byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts, kommer oöverensstämmelse

att uppstå. Denna torde endast kunna avlägsnas antingen genom

att generell skyldighet att söka byggnadslov införes eller genom att

jämväl ifrågavarande anvisningar utfärdas enligt hälsovårdsstadgan. Av

dessa utvägar anser länsstyrelsen den senare vara lättast framkomlig.

Föreningen för allmän hälsovård anser att de anvisningar som förutsättes

bli nödvändiga borde åtminstone till sitt huvudinnehåll ha redovisats

i utredningen. Föreningen framhåller vidare, att det är ytterst angeläget

att anvisningarna är fullständigt utarbetade, när den nya hälsovårdsstadgan

träder i kraft. Sveriges veterinärförbund förmodar att anvisningar

kan visa sig behövliga i långt större omfattning än kommittén antagit.

Förste provinsialläkarna i Kronobergs och Malmöhus län understryker att

en samordning mellan de av byggnadsstyrelsen och medicinalstyrelsen

utfärdade anvisningarna är synnerligen önskvärd. Länsstyrelsen i Älvsborgs

län framhåller angelägenheten av att det klart utsäges beträffande varje

kompletterande bestämmelse om den skall vara bindande eller endast utgöra

råd för myndigheters och enskildas handlande.

Stockholms handelskammare hävdar i sitt avstyrkande yttrande att,

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungi. Maj:ts proposition nr B i6 år 1958

därest kompletterande generella föreskrifter skall kunna utfärdas av central

myndighet, dessa bör utfärdas av kommerskollegium. Handelskammaren

anför.

Härför tala samma argument som dem handelskammaren på sin tid anförde

till stöd för att kommerskollegium borde ha att pröva spörsmål om

tillsatsmedel till livsmedel jämlikt livsmedelsstadgan. I sitt remissvar till

kommerskollegium i detta ärende år 1949 hävdade handelskammaren således,

att prövningen av dylika frågor visserligen i regel vore av hygienisk

art, men att det dock många gånger vore ofrånkomligt att avväga de hygieniska

intressena mot de ekonomiska. Ett ensidigt tillgodoseende av extremt

hygieniska synpunkter kunde — fortfor handelskammaren — medföra

betydande olägenheter för företagare eller branscher och vore ägnat att

försvåra en anpassning efter den på detta område pågående forskningen.

Prövningen av dylika spörsmål borde därför åvila ett centralt ämbetsverk,

som med vana att anlägga ekonomiska synpunkter vid frågornas bedömande

kunde förena saklighet och objektivitet. Föredragande departementschefen

anslöt sig till denna av handelskammaren — och även andra

näringsorganisationer — hävdade uppfattning. De spörsmål det här gällde

— anförde departementschefen — vore av stor ekonomisk betydelse för

näringslivet, och enbart hygieniska synpunkter finge icke vara avgörande.

Genom att lägga prövningen på kommerskollegium finge man en bättre

garanti för att ekonomiska hänsyn beaktades än om kollegium endast

skulle höras.

Vad det nu aktuella ärendet angår, skulle visserligen kravet på Kungl.

Maj :ts fastställelse av medicinalstyrelsens föreskrifter innebära en viss

garanti mot ett alltför ensidigt hävdande av sanitära synpunkter på bekostnad

av ekonomiska. Avvägningen av de sanitära och ekonomiska synpunkterna

bör dock lämpligen göras av den myndighet som har ansvaret

för bestämmelsernas utfärdande. Handelskammaren anser alltså att —

därest särbestämmelser befinnas erforderliga utöver hälsovårdsstadgan

och hälsovårdsordningen i fråga om hotell och pensionat samt friseroch

skönhetssalonger in. in. — dessa föreskrifter efter hörande av medicinalstyrelsen

böra utarbetas av kommerskollegium.

Kommitténs förslag att lokala hälso vårdsordningar även i

fortsättningen skall kunna utfärdas har lämnats utan erinringar av alla

remissinstanser utom byggnadsstyrelsen. Denna erinrar om att man vid den

pågående revisionen av byggnadslagstiftningen avser att helt slopa de

lokala byggnadsordningarna, då erfarenheten visat alt behovet av lokala

särbestämmelser på detta område är betydligt mindre än man tidigare antagit.

Styrelsen hävdar att de slags föreskrifter som återfinnes i hälsovårdsstadgekommitténs

förslag till normalhälsovårdsordning bör kunna intagas

antingen i hälsovårdsstadgan eller medicinalstyrelsens råd och anvisningar

till denna.

Förslaget att en normalhälsovårdsordning skall fastställas

har vunnit allmän anslutning. Vissa erinringar av principiell art har dock

gjorts av Sveriges distriktsingenjörers förening och distriktsingenjören

för vatten och avlopp i Stockholms m. fl. län. De framhåller i sina yttran
-

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

den, att det av kommittén framlagda förslaget till normalhälsovårdsordning

ej synes överensstämma med de nyare riktlinjer för reglering av fritidsbebyggelse,

som tillämpats inom länen. Hälsovårdsordningar av enklare art

än den föreslagna normalhälsovårdsordningen skulle i fortsättningen icke

kunna tillämpas, om ett fritidsområde underkastas bestämmelserna för

hälsovårdstätort. Enligt deras mening bör därför förslaget till normalhälsovårdsordning

utgå eller möjlighet beredas att fastställa även enklare former

av hälsovårdsordningar för sådan bebyggelse.

I några yttranden framhålles särskilt att fastställandet av en normalhälsovårdsordning

kommer att medföra avsevärda fördelar. Sveriges hantverksoch

småindustriorganisation samt kooperativa förbundet konstaterar sålunda

med stor tillfredsställelse, att de olika lokala hälsovårdsföreskrifter

som nu finnes genom det framlagda förslaget kommer att få en enhetligare

utformning.

Särskilda tillstyrkanden har gjorts även av länsstyrelsen i Östergötlands

lån, landstingets i Norrbottens län förvaltningsutskott, stadsfullmäktige i

Kristinehamn och handelskammaren i Gävle.

Departementschefen

Erfarenheterna från den gällande hälsovårdsstadgans praktiska tillämpning

har gett vid handen att — såsom också förutsättes i stadgan — behov

föreligger att till ledning för den kommunala hälsovårdsverksamheten meddela

råd och anvisningar, och sådana har utfärdats i fråga om flera viktiga

ämnesområden. Därjämte har kommunerna i stor utsträckning begagnat sig

av den i hälsovårdsstadgan anvisade möjligheten att antaga lokala hälsovårdsordningar.

Vid den nu ifrågakommande omarbetningen av hälsovårdsstadgan faller

det sig enligt min mening naturligt att i angivna hänseenden bygga vidare

på den bestående ordningen med iakttagande av vunna erfarenheter.

Principen att hälsovårdsstadgan ej bör inrymma alla erforderliga detaljföreskrifter

utan kompletteras med bestämmelser på annat håll har vunnit

praktiskt taget enhällig anslutning hos remissinstanserna. Meningarna har

däremot gått isär då det gällt att fastställa i vilken omfattning särskilda

detaljföreskrifter bör ingå i hälsovårdsstadgan. För egen del vill jag härutinnan

till en början erinra om vad jag tidigare anfört angående riktlinjerna för

byggnadstekniska föreskrifters inrymmande i hälsovårdsstadgan. Till den

närmare avvägningen i särskilda fall återkommer jag senare vid behandlingen

av de olika materiella hälsovårdsföreskrifterna. Jag vill dock redan nu

uttala att jag anser det vara angeläget att försöka reducera de i hälsovårdsstadgan

ingående detaljföreskrifterna till antal och omfattning.

Även rörande frågan vilken karaktär som bör givas de kompletterande

föreskrifterna har remissorganen varit oense. Man har dock genomgående

accepterat systemet med såväl lokala hälsovårdsordningar som centralt ut
-

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Mnj:ts proposition nr B 46 är 1958

färdade anvisningar. Vad byggnadsstyrelsen under hänvisning till erfarenheterna

av lokala byggnadsordningar haft att invända mot lokala hälsovårdsordningar

torde ej böra föranleda att man avstår därifrån, detta även under

beaktande av att 1951 års byggnadsutredning numera föreslagit att lokala

byggnadsordningar ej mer skall finnas. Härvid vill jag hänvisa till att hälsovårdsordningarna

till sin natur är mera jämförliga med de lokala livsmedelsordningarna

och ordningsstadgorna än med byggnadsordningarna och bl. a.

innehåller ett flertal regler som ej lämpligen bör gälla riket i dess helhet. Jag

ansluter mig alltså till tanken att vid sidan av centralt utfärdade anvisningar

bibehålla möjligheten att antaga lokala hälsovårdsordningar. Till ledning

för upprättandet av sådana bör, såsom hälsovårdsstadgekommittén föreslagit,

fastställas en normalhälsovårdsordning.

Oenigheten bland remissinstanserna i hithörande frågor har framför allt

gällt spörsmålet i vad mån de centralt utfärdade bestämmelserna bör erhålla

bindande karaktär eller, som hittills, utgöra allenast råd och anvisningar.

Motivet för hälsovårdsstadgekommitténs förslag att låta de av central myndighet

utfärdade föreskrifterna i viss utsträckning få bindande karaktär

torde främst ha varit en önskan att komma till rätta med den hittillsvarande

starkt varierande floran av kommunala föreskrifter i särskilt tekniska

frågor. Man har pekat på att den stora variationen på området varit till

betydande besvär för allmänheten och motverkat en önskvärd standardisering

samtidigt som behovet av så långtgående lokal variation ifrågasatts.

Ett väsentligt led i den av kommittén föreslagna ordningen är också att i

lokal hälsovårdsordning ej skulle få regleras fråga som i hälsovårdsstadgan

hänvisats till reglering genom bindande föreskrift av central myndighet.

Utan tvivel står vissa fördelar att vinna med centralt utfärdade föreskrifter

av bindande karaktär men därmed är också förenade vissa påtagliga

nackdelar. Man kan sålunda icke bortse från att med systemet måste följa

en viss oöverskådlighet, och vidare må anmärkas att viss tveksamhet uppstått

i praxis rörande den närmare innebörden av den bindande karaktären

hos de anvisningar enligt 74 § byggnadsstadgan, som torde ha tjänat som

förebild för det av kommittén föreslagna systemet med bindande anvisningar

till hälsovårdsstadgan. Anvisningarnas betydelse i straffrättsligt hänseende

är också oklar. I den mån i hälsovårdsstadgan endast skulle intagas hänvisning

till bindande anvisning enligt byggnadsstadgan tillkommer den formella

oegentligheten, att anvisningar enligt byggnadsstadgan icke utan vidare

blir gällande inom hela riket. Rent sakligt måste vidare mot systemet

med bindande anvisningar rörande vatten- och avloppsförhållanden numera

även riktas den invändningen, att syftet med sådana föreskrifter icke längre

står all vinna, då det i lagen den 5 juni 1955 angående allmänna vatten- och

avloppsanläggningar lämnats Öppet för sådan anläggnings huvudman att

förordna i hithörande frågor. Att bibehålla ett system med bindande föreskrifter,

med dess enligt det nyss anförda påtagliga olägenheter, enbart i de

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

hänseenden kommittén i övrigt föreslagit, d. v. s. i vad gäller hotell, pensionat

o. dyl., anläggningar och lokaler för bad och hygienisk behandling

samt sopnedkast och soprum, anser jag icke böra ifrågakomma. I departemensförslaget

har därför icke upptagits några stadganden om bindande anvisningar

eller föreskrifter.

Däremot bör även i fortsättningen, som hälsovårdsstadgekommittén förutsatt,

utfärdas råd och anvisningar i den omfattning de centrala hälsovårdande

myndigheterna finner erforderligt. Det är angeläget att även härvid

samråd sker med andra fackmyndigheter. Tillräckliga skäl att låta även

sådana råd och anvisningar fastställas av Kungl. Maj :t anser jag icke föreligga
Vad

hälsovårdsstadgekommittén yttrat i detta sammanhang rörande

lokala hälsovårdsordningar föranleder icke något ytterligare uttalande från

min sida. Jag vill erinra om att jag i ett tidigare avsnitt behandlat frågan

om tätortsbestämmelser för områden av speciell karaktär, såsom sommaroch

fritidsbebyggelse. Till den föreslagna normalhälsovårdsordningen återkommer

jag i ett senare avsnitt.

6. Hälsovårdslag i stället för hälsovårdsstadga

Hälsovårdsstadgekommittén

En författning av den natur varom här är fråga måste enligt vad kommittén

framhåller kunna snabbt anpassas efter vetenskapens och teknikens utveckling.

Med hänsyn härtill och då innehållet i kommitténs förslag icke är

av den art att en ny författning på området behöver erhålla lags karaktär

samt grundad anledning därtill ej heller i övrigt föreligger, synes enligt kommitténs

mening de nya bestämmelserna böra inrymmas i en av Kungl. Maj :t

utfärdad hälsovårdsstadga. På grund av förslagets allmänna betydelse och

ekonomiska konsekvenser synes emellertid, framhåller kommittén, riksdagens

yttrande böra inhämtas rörande förslagets huvudgrunder.

Remissgttrandena

Nästan samtliga remissinstanser har anslutit sig till kommitténs uppfattning

att de grundläggande föreskrifterna rörande den allmänna hälsovården

liksom för närvarande bör intagas i en administrativ författning.

Sveriges läkarförbund anser emellertid, att den nya författningen med

hänsyn till sin betydelse och de ekonomiska konsekvenserna av dess bestämmelser

bör givas karaktären av lag. Även statens folkbadsutredning är av

den uppfattningen att hälsovårdsstadgan bör utbytas mot en hälsovårdslag.

Stockholms hälsovårdsnämnds chefstjänstemän anser att hälsovårdsstadgan

borde givas karaktär av lag för att få samma juridiska tyngd som vissa

andra författningar med hälsovårdsföreskrifter, t. ex. arbetarskyddslagen.

Då en stadga i tveksamma fall vid tillämpningen viker för lag, framhåller de,

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

skulle vid konflikt mellan författningarna arbetarskyddslagen komina att

taga över hälsovårdsstadgan.

I ett par yttranden har hävdats att de mest centrala bestämmelserna rörande

den allmänna hälsovården bör meddelas i en hälsovårdslag, medan

övriga grundläggande föreskrifter liksom nu bör intagas i en hälsovårdsstadga.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför.

Länsstyrelsen är av den uppfattningen, att det bör fastslås, att varje

kommun skall hålla en organisation för den allmänna hälsovården, som tillfredsställer

skäliga anspråk. En motsvarande bestämmelse är, då det gäller

brandförsvaret, given i 1 § brandlagen, och länsstyrelsen anser en sådan

reglering lika nödvändig, då det gäller hälsovården. För att bestämmelserna

om dessa kommunens åligganden skola få erforderlig kraft böra bestämmelserna,

såsom fallet numera är både inom byggnads- och brandväsendet, meddelas

i lag. Till en sådan hälsovårdslag böra även hänföras allmänna bestämmelser

om kommuners och enskildas skyldigheter i övrigt, om tvångsmedel

in. m. Hälsovårdslagen bör kompletteras med en hälsovårdsstadga, och

gränsdragningen mellan de båda författningarna synes kunna göras efter

grunder liknande dem som följts vid gränsdragningen mellan brandlagen

och brandstadgan.

Liknande synpunkter har framförts av förste provinsialläkaren i Älvsborgs

län.

Departementschefen

Att den centrala hälsovårdsförfattningen hittills haft karaktär av stadga

och icke lag har icke medfört några olägenheter vid dess tillämpning i praktiken

och ej heller har några principiella erinringar gjorts däremot. Hälsovårdsstadgekommitténs

förslag att författningen skall bibehållas vid sin

karaktär av stadga har också vunnit så gott som allmän anslutning bland

remissinstanserna. Som kommittén framhållit är icke den föreslagna nya

författningens innehåll av sådan art att författningen behöver erhålla lags

form. Även om anpassning av författningsmaterialet till den fortgående

utvecklingen inom hälsovården i första hand får ske genom ändring av de

i anslutning till hälsovårdsstadgan utfärdade anvisningarna, kan man icke

heller bortse från att ett visst behov föreligger av att ge grundförfattningen

på området sådan karaktär att även den kan lättare anpassas till utvecklingen

än som skulle bli fallet med en lag.

Under hänvisning till det anförda förordar jag att den nya hälsovårdsförfattningen

erhåller karaktär av stadga. På grund av hälsovårdsstadgans allmänna

betydelse hör riksdagens yttrande inhämtas över förslaget till ny

stadga. I framliden torde det emellertid böra få ankomma på Kungl. Maj :t

att — i likhet med vad som gäller beträffande livsmedelsstadgan — utan

riksdagens hörande vidtaga mindre ändringar i hälsovårdsstadgan eller

ändringar som icke kan anses beröra huvudgrunderna i stadgan.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

IV. Begreppet sanitär olägenhet m. m.

Hälsovårdssiadgekommittén

Kommittén har i betänkandet upptagit till särskild granskning begreppet

sanitär olägenhet och sökt närmare ange innebörden därav. Kommittén

anför.

Begreppet sanitär olägenhet är grundläggande för tillämpningen av 1919

års hälsovårdsstadga, där förefintligheten av sanitär olägenhet ofta anges

som en förutsättning för stadgans tillämpning eller ett ingripande av hälsovårdsnämnden.

Stadgan lämnar emellertid icke någon definition av begreppet,

och av stadgans förarbeten kan man endast inhämta, att det engelska

uttrycket sanitary nuisance stått som förebild. I den vetenskapliga litteraturen

ha försök gjorts att utreda begreppet, men någon särskild definition,

har icke framlagts. Man har endast kunnat ange vissa för begreppet utmärkande

kännetecken.

Kommittén har dryftat spörsmålet om att få fram en författningsmässig

definition av ifrågavarande begrepp men ej funnit det möjligt att åstadkomma

någon sådan. Uttrycket sanitär olägenhet torde dock numera ha

vunnit sådan hävd, att det likväl lämpligen bör bibehållas i den nya författningen.

Beträffande begreppets innebörd vill kommittén anföra följande.

Begreppet sanitär olägenhet omfattar alla yttre faktorer av någon betydenhet,

som icke äro av blott tillfällig natur och som kunna inverka menligt

i såväl fysiskt som psykiskt hänseende på en normal människas hälsotillstånd.

Hit räknas dock ej sådana faktorer, som ha karaktär av olyckshändelse

eller dylikt. Att faktorerna skola vara av någon betydenhet innebär, att icke

rena bagateller kunna åberopas som sanitär olägenhet. En viss tolerans

måste alla ådagalägga. Var toleransgränsen skall dragas är en medicinsk

fråga, som får prövas från fall till fall. Som exempel må nämnas, att innevånarna

i en stad synas böra få tolerera ett visst trafikbuller. Tack vare

människans förmåga att vänja sig torde icke heller ett måttligt trafikbuller

kunna anses som en sanitär olägenhet t. ex. i en stad. Om bullrets intensitet

emellertid överskrider gränsen för vad som bör tålas, inträder sanitär olägenhet.

De störande faktorerna måste såsom nämnts ha en viss varaktighet. Så

t. ex. kan en snöplog, som nattetid efter ett snöfall köres genom gatorna i en

stad genom buller väcka de närboende och därigenom förorsaka olägenhet,

men denna olägenhet kan knappast sägas utgöra en sanitär olägenhet. Om

däremot t. ex. ett företag regelbundet eller åtminstone vid återkommande

tillfällen brukar starta företagets lastbilar mycket tidigt på morgonen framför

bostadshus, vars innevånare härigenom väckas, föreligger sanitär olägenhet.

Till grund för bedömandet av frågan huruvida sanitär olägenhet föreligger

i det ena eller andra fallet måste alltid läggas en genomsnittlig människas

reaktioner. Man kan alltså i detta sammanhang icke taga hänsyn till en

enskild individs alldeles speciella känslighet i det ena eller andra fallet.

Detta medför, att en omständighet, som för en viss människa framstår

såsom synnerligen störande, beroende på dennes speciella mentala konstitution,

likväl icke utan vidare kan anses som sanitär olägenhet. Det rent

psykiska obehag, som hos vissa människor kan orsakas av t. ex. blekta eller

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj.ts proposition nr B 46 år 1058

nötta tapeter, torde därför knappast kunna rubriceras såsom sanitär olägenhet.

Andra former av bristande underhåll, såsom trasiga tapeter eller alltför

stora springor mellan golvbräder — vilket försvårar rengöring sprickor

i väggar, bristande omboning, dragiga fönster, förekomst av mögel och

fukt, kunna däremot utgöra sanitär olägenhet. ^ id avgörande huruvida

bristande underhåll skall anses utgöra sanitär olägenhet, synes det kommittén

motiverat att anlägga strängare bedömningsgrunder när fråga är

om utrymmen för matlagning och toalettutrymmen, då det här är särskilt

angeläget, att renhållningen såvitt möjligt underlättas.

Remissyttrandena

Här må till en början anmärkas, att under remissbehandlingen från olika

håll gjorts erinringar i flera avseenden mot den terminologi, som användes

i författningstexten. Sådana anmärkningar har gjorts av bl. a. kommerskollegium,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, militärbefälhavaren i tredje militärområdet,

flera förste provinsialläkare, flera yrkesinspektörer, sprängämnesinspektionen,

stadsfullmäktige i Stockholm m. fl. städer, kommunalfullmäktige

i Julita, Ydre och Nottebäcks kommuner, flera hälsovårdsnämnder,

svenska stadsförbundet, flera handelskammare, kooperativa förbundet, Sveriges

hantverks- och småindustriorganisation, hyresgästernas riksförbund,

Sveriges lantbruksförbund, hyresgästernas sparkasse- och byggnadsförcningars

riksförbund u. p. a., svenska kommunal-tekniska föreningen, svenska

läkaresällskapet samt Sveriges hotell- och restaurantförbund.

I många av dessa yttranden anmärkes helt allmänt att de av kommittén

använda formuleringarna är otydliga. Ett sådant uttalande göres av förste

provinsialläkaren i Göteborgs och Bohus län, vilken därjämte särskilt påpekar

att sådana oklarheter i författningstexten kan vålla åtskilliga olägenheter

för de kontrollerande myndigheterna. Han anför.

Den som under många år sökt att med stöd av gällande hälsovardsstadga

komma tillrätta med hygieniska missförhållanden beträffande vattenförsörjning,

bostäder, avlopp, renhållning och industrier in. m. har ofta fått

göra den erfarenheten, att den vaga och allmänna formulering, som genomgående

utmärker gällande hälsovårdsstadga, ej sällan gjort det omöjligt att

med hänsyn till den strängt juridiska tolkningen av stadgans lagrum åstadkomma

rättelse. Dessa allmänt formulerade bestämmelser återfinnas antingen

ordagrant eller endast med mindre redaktionella förändringar i kommitterades

förslag, och man har därför anledning att befara, att den nya

stadgan icke skall komma att visa sig såsom ett nämnvärt effektivare instrument

för elt undanröjande av hygieniska brister.

Från många håll påpekas vidare, alt innebörden av begreppet sanitär

olägenhet, trots kommitténs utläggning, fortfarande är alltför oklar.

Kommerskollegium framhåller i sitt yttrande, att det varit önskvärt att

en närmare definition av begreppet sanitär olägenhet utformats, särskilt som

begreppet intar en så central ställning i stadgan, att tillämpningen av ett

flertal av dess viktigaste bestämmelser, som är förenade med straffpåföljd

e. dyl., är beroende av huruvida sanitär olägenhet föreligger. Kollegium är

9 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 saml. Nr B 46

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 ur 1958

dock ense med kommittén om de stora svårigheterna att definiera begreppet.

Kollegium understryker samtidigt vad kommittén uttalat, nämligen att

en viss tolerans måste ådagaläggas i praxis så att rena bagateller icke påtalas.

A\en Stockholms stadsfullmäktige och Stockholms hälsovårdsnämnd har

framhållit svårigheterna att ge detta begrepp en så kortfattad och samtidigt

täckande definition, som ur praktisk synpunkt vore önskvärd, samt

understrukit, att dylika uttryck av generell eller samlande karaktär ofta är

s\åra att undvara i lagstiftningen, därest oformliga bestämmelser eller en

stel tillämpning skall kunna undvikas. Då en utvidgning av stadgan i syfte att

förklara innebörden av begreppet sanitär olägenhet sålunda skulle vara förenad

med mycket stora svårigheter bör, anföres det, hittillsvarande och

framtida praxis få ge innebörd åt begreppet.

Liknande synpunkter har framförts av flera yrkesinspektörer, stadsfullmäktige

i Södertälje, svenska stadsförbundet, hälsovårdsförbundet i Örebro

län och hyresgästernas riksförbund. Stadsförbundet och yrkesinspektörerna

understryker särskilt, att begreppet bör tolkas med urskillning så att berättigade

intressen icke åsidosättes.

Hälsovårdsnämnderna i Örebro och Sundsvall anser det emellertid vara

önskvärt att ytterligare försök göres att få en definition av begreppet sanitär

olägenhet. Skulle detta icke låta sig göra, bör det emellertid enligt nämndernas

mening ankomma på medicinalstyrelsen att i sina anvisningar ange

närmare riktlinjer för begreppets tolkning. Detsamma föreslår förste provinsialläkaren

i Skaraborgs län i sitt yttrande.

Kooperativa förbundet anför.

Förbundet, som delar uppfattningen att en precisering eller definiering av

själva begreppet, allmänt taget, icke är möjlig, vill framhålla vikten av att i

stället de bindande föreskrifter, som kunna komma att utfärdas med stöd av

stadgan, göras så preciserade och väl anpassade efter det praktiska livets

krav som möjligt. Att tillämpning måste ske »från fall till fall» är ofrånkomligt,

men vissa gemensamma principer måste dock vara vägledande och lämpligast

böra dessa så långt ske kan fixeras i förordningen.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation anser det vara otillfredsställande

att förvaltningsmyndigheter och domstolar som grund för sina

bedömanden skall ha en författningstext, inrymmande ett så allmänt begrepp

som sanitär olägenhet. Kommunalfullmäktige i Nottebäcks kommun, som

är av samma uppfattning, framhåller att avsaknaden av en helt täckande

definition av begreppet kommer att medföra att praxis bland hälsovårdsnämnderna

kommer att bli mycket skiftande. Även Sveriges industriförbund

och Sveriges köpmannaförbund anser att en närmare precisering av begreppet

sanitär olägenhet bör göras. Stockholms handelskammare och Skånes

handelskammare har i likalydande yttranden framhållit, att det principiellt

sett bör ankomma på lagstiftaren att innan rättslig reglering genomföres

göra klart för sig vilka faktiska förhållanden som skall föreligga för att

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Mnj:ts proposition nr B -16 är 1958

ingripande från samhällets sida gentemot den enskilde skall få äga rum; att

överlämna detta åt den framtida rättstillämpningen kan enligt handelskamrarnas

mening icke vara riktigt. De anför vidare.

Ur rättssäkerhetssynpunkt är bristen på klarhet rörande begreppets innebörd

i hög grad otillfredsställande. Att det förekommit i lagstiftningen sedan

år 1919 utgör icke något avgörande argument; det förhållandet att begreppet

genom rättstillämpningen vunnit viss hävd borde tvärtom göra det lättare

att nu utarbeta en klar definition. För övrigt bör det anses angeläget att icke

till en ny lagstiftning överföra en tidigare författnings brister. Tillämpningen

av ett flertal av de viktigaste bestämmelserna i de nya författningarna,

vilka äro förenade med straffpåföljd eller andra för den enskilde ingripande

rättsverkningar, är beroende av om »sanitär olägenhet» kan påvisas föreligga

eller icke.

Sveriges hotell- och restaurantförbund anser att det skulle vara värdefullt,

om man i författningstexten, efter eventuell justering, som definition införde

kommitténs ovan återgivna uttalande i viss del.

I flera yttranden har påpekats att kommittén använt begreppet sanitär

olägenhet i skiftande betydelser.

Sveriges lantbruksförbund framhåller sålunda, att sanitär olägenhet enligt

kommitténs allmänna uttalanden är en orsak till olika missförhållanden,

vilken består i yttre faktorer som kan ha en menlig följd. Trots detta användes

begreppet i författningstexten, anför förbundet, mestadels i betydelsen

resultatet av något. Tydligast framgår detta i kommitténs förslag, då

det sägs att sanitär olägenhet uppstår genom osnygghet, buller in. in. Enligt

dessa bestämmelser skall alltså, menar förbundet, den menliga följden

redan ha inträtt, innan man kan tala om sanitär olägenhet, medan det enligt

kommitténs motiverande uttalande föreligger sanitär olägenhet så snart den

menliga inverkan är tänkbar eller möjlig.

Svenska kommunal-tekniska föreningen, som också hävdar att begreppet

sanitär olägenhet ej konsekvent använts i samma betydelse av kommittén,

anser att större klarhet skulle nås, om man skilde mellan hygieniska vådor

och sanitär olägenhet. Som hygieniska vådor bör enligt föreningens mening

räknas sådana förhållanden, som påkallar ett omedelbart och kraftigt ingripande,

exempelvis stark bakteriell förorening i vattenledningsvatten. Som

sanitära olägenheter bör däremot anses sådana förhållanden, som är av den

beskaffenheten att det räcker att hälsovårdsnämnden ger råd och anvisningar

angående deras avhjälpande.

Svenska läkaresällskapet hävdar att det föreligger ett bestämt önskemål

att ge hälsovårdsnämnderna möjlighet att ingripa mot och beivra sådana

olägenheter som utgör uppenbar risk för olycksfall, varför begreppet sanitär

olägenhet borde innefatta även sådana faktorer som har karaktären av

olyckshändelser e. dyl. Som exempel i detta samanhang nämner sällskapet

trapp- eller balkongräcken, som är så murkna eller så dåligt skötta och underhållna,

att de inte längre erbjuder något skydd, samt golv där golvbräder

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj.ts proposition nr BA6 år 1958

eller beläggning är så skadade eller så illa skötta att påtaglig risk för olycksfall

föreligger. Erfarenheten har visat, anför sällskapet, att dylika uppenbara

risker för olycksfall är mycket svåra, ja omöjliga att komma till rätta med

och beivra med stöd av gällande byggnads- och hälsovårdsstadga.

Hyresgästernas riksförbund ställer frågan om försummat underhåll av en

lägenhet, när »förslumningen» nått en viss gräns, kan räknas som sanitär

olägenhet. Förbundet anser att hälsovårdsstadgekommittén intagit en alltför

restriktiv hållning härvidlag och hemställer om ett uttalande att lägenheter

genom försumlighet i fråga om reparationer och underhåll kan råka i sådant

tillstånd att sanitär olägenhet på grund därav måste anses föreligga.

Departementschefen

Inom arbetet för den allmänna hälsovården uppkommer oupphörligt frågan,

huruvida ett visst förhållande i hygieniskt avseende utövar större menligt

inflytande på därav berörda personer än som ur allmän hälsovårdssynpunkt

kan anses godtagbart. Normer för gränsdragningen mellan vad som

skall betraktas som godtagbart eller icke bör i första hand återfinnas i

hälsovårdsstadgan, och det är av största vikt att dessa normer göres klara och

entydiga. Detta är ett krav ur rättssäkerhetssynpunkt, och det är ett berättigat

önskemål från såväl allmänheten som hälsovårdsmyndigheterna att

ha tillgång till lättillämpade hälsovårdsregler.

Icke minst inom ett område som den allmänna hälsovården nödgas man

emellertid — vid sidan av mer exakta regler — acceptera normer, som icke

är entydiga i den bemärkelsen att de utesluter en skönsmässig prövning från

fall till fall av de tillämpande myndigheterna. Detta försvårar utan tvekan allmänhetens

bedömning av hälsovårdsfrågor liksom myndigheternas hälsovårdande

verksamhet. Emellertid får häremot vägas fördelen av att sådana

mer allmänt avfattade normer möjliggör att inom hälsovårdsverksamheten

hänsyn kan tagas till bl. a. lokala särförhållanden, ekonomiska realiteter och

den fortgående utvecklingen inom olika områden av samhällslivet. Jag finner

dessa fördelar vara av så avgörande betydelse, att jag inte anser det motiverat

att i princip inskränka på hälsovårdsmyndigheternas hittillsvarande

legala möjligheter till självständigt bedömande i de enskilda fallen inom ramen

för allmänna normer i hälsovårdsstadgan. Det är dock givetvis av

värde att de tillämpande myndigheterna härvid får all den vägledning som

är möjlig för åstadkommande av ett åtminstone i stort sett enhetligt resultat.

De erinringar som ur hithörande synpunkter riktats mot kommittéförslaget

till hälsovårdsstadga har främst knutits till det däri förekommande begreppet

»sanitär olägenhet». Detta begrepp intar i viss mån en nyckelställning

inom hälsovårdsstadgans materiella föreskrifter. Det utgör emellertid

ingen nyhet i kommittéförslaget utan infördes i den svenska hälsovårdslagstiftningen

genom 1919 års hälsovårdsstadga. Man avsåg att med

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungi. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

denna term vinna ett sammanfattande uttryck för en ur allmänt hygienisk

synpunkt icke godtagbar inverkan på därav berörda personer eller allmänna

intressen av mindre goda hygieniska förhållanden. Sådan inverkan hade

tidigare betecknats på flera olika sätt, såsom »våda för inneboendes hälsa»

och »menlig inverkan på sundheten». I gällande hälsovårdsstadga har uttrycket

»sanitär olägenhet» genomgående den betydelse av otillåten inverkan,

som i förarbetena till stadgan angivits. Begreppet får i stadgan en viss belysning

genom angivande av olika faktorer, som kan orsaka »sanitär olägenhet»,

såsom bristfälligt underhåll av byggnad, osnygghet, huller, lukt och

vattenförorening. Hälsovårdsstadgekommittén torde icke med sina uttalanden

och författningsförslag ha avsett att genomföra någon ändring i denna

terminologi. Enligt min mening kan ej heller riktas några mer bärande

invändningar mot densamma, och vid överarbetningen av kommittéförslaget

har denna nomenklatur konsekvent iakttagits.

Begreppet »sanitär olägenhet» har erhållit sin närmare innebörd främst

genom rättstillämpningen under de årtionden den nu gällande hälsovårdsstadgan

varit i kraft. Härvid har dels erhållits en provkarta på faktorer som

ansetts kunna orsaka »sanitär olägenhet» och dels viss vägledning för bedömande

av hur intensiv en menlig inverkan bör vara för att »sanitär olägenhet»

skall anses föreligga.

Att i detta läge söka tillmötesgå vissa remissinstansers önskemål om en

i författningstexten intagen definition av vad som skall avses med »sanitär

olägenhet» är enligt min mening icke erforderligt eller ens lämpligt. Jag anser

mig emellertid i allt väsentligt kunna ansluta mig till vad hälsovårdsstadgekommittén

till belysning av begreppet uttalat rörande vilka faktorer

som kan tänkas ge upphov till »sanitär olägenhet», rörande dessa faktorers

närmare karaktär samt rörande vikten av att lägga en genomsnittlig människas

reaktioner till grund för bedömning av inverkans intensitet. I anledning

av viss yppad tvekan vid remissbehandlingen vill jag understryka, att

kommittén med sina uttalanden icke torde ha avsett att från begreppet »sanitär

olägenhet» undantaga den menliga inverkan genom sådan svårartad försummelse

av byggnadsunderhåll, som medför risk för olycksfall eller innebär

»förslumning» av bostadsbeståndet. Vad jag nu anfört torde stå i god

överensstämmelse med praxis på området. Vidare är jag väl medveten om all

inom begreppet »sanitär olägenhet» faller olika grader av menlig inverkan,

men detta anser jag icke vara en anledning att s. a. s. dela upp begreppet i två

nya, varav det mer kvalificerade skulle föranleda omedelbart ingripande och

det mindre kvalificerade endast råd och anvisningar från hälsovårdsmyndigheternas

sida. Det är nämligen knappast lämpligt att i relation till de

olika materiella hälsovårdsföreskrifterna ange om myndigheternas åtgärder

skall vara mer eller mindre ingripande. 1 stället torde rent allmänt böra framhållas,

alt hälsovårdsmyndigheterna i första hand bör söka förebygga uppkomsten

av »sanitär olägenhet», i andra hand överväga om cn förefintlig

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj.ts proposition nr B 46 år 1958

»sanitär olägenhet» kan elimineras genom råd, anvisningar och förelägganden

till den därför ansvarige och först i sista hand tillgripa åtgärder såsom

förbud att använda visst utrymme för bostad eller att fortsätta utsläppande

av avloppsvatten till viss recipient o. s. v. Då hälsovårdsverksamheten sålunda

helst bör vara av förebyggande karaktär, får hälsovårdsmyndigheterna anses

ha en generell befogenhet att taga befattning med faktiska förhållanden, som

innebär en mer påtaglig risk för uppkomsten av »sanitär olägenhet», vilket

f. ö. även kommit till uttryck i gällande hälsovårdsstadga. Självfallet kommer

det att framdeles liksom hittills fordras en omdömesgill prövning av

hälsovårdsmyndigheterna, huruvida förutsättningar för ett ingripande från

deras sida föreligger samt vilket slags åtgärd som i olika fall erfordras. Härvid

blir bl. a. graden av »sanitär olägenhet» av stor betydelse.

Vid remissbehandlingen i övrigt framkomna erinringar i terminologiskt

hänseende har vunnit beaktande i departementsförslaget.

V. Förslaget till hälsovårdsstadga

Hälsovårdsstadgekommitténs förslag till hälsovårdsstadga har med beaktande

av däremot framkomna anmärkningar överarbetats inom inrikesdepartementet.

I departementsförslaget har emellertid huvudgrunderna i kommittéförslaget

bibehållits, såsom framgått av vad jag i föregående avsnitt

anfört. Vid överarbetningen av kommittéförslaget har en förenkling av stadgan

eftersträvats och vissa detaljbestämmelser har utmönstrats ur författningstexten.

I det följande kommer jag att kapitel för kapitel behandla de

olika bestämmelserna i departementsförslaget till hälsovårdsstadga. Kommitténs

författningsförslag torde såsom bilaga få fogas till protokollet i

detta ärende. 1

1 kap. Inledande bestämmelser

(1—6 §§ departementsförslaget)

I detta kapitel har till en början intagits vissa grundläggande bestämmelser

rörande hälsovårdsorganisationen, såsom angående kommuns allmänna

befattning med allmänna hälsovården, hälsovårdsnämnds uppgifter

samt länsstyrelses och central myndighets tillsyn över allmänna hälsovården

i riket. Vidare återfinnes här en definition av begreppet hälsovårdstätort.

Frågorna om en särskild hälsovårdsnämnd i varje kommun samt om den

principiella utformningen av skärpta materiella föreskrifter i hälsovårdsstadgan

för tätbebyggelse genom införande av begreppet hälsovårdstätort

har redan tidigare behandlats.

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr B i6 ur 1958

135

Gällande bestämmelser

I 1 och 35 §§ av gällande hälsovårdsstadga finnes föreskrifter om att hälsovårdsnämnd

skall finnas inom varje hälsovårdsområde, varmed avses

stad och sådant samhälle där hälsovårdsstadgans bestämmelser för stad

enligt särskilt förordnande skall gälla samt landskommun med undantag

av samhälle av sistnämnd art.

I samma paragrafer anges vidare att det skall åligga hälsovårdsnämnd

att övervaka efterlevnaden av hälsovårdsstadgan samt i enlighet med densamma

givna föreskrifter ävensom att i övrigt ägna uppmärksamhet och

tillsyn åt allt som kan inverka på allmänna hälsotillståndet inom området.

Nämndens uppgifter i angivna avseenden exemplifieras genom en uppräkning

av vissa faktiska åtgärder, för vilka nämnden skall verka. Därjämte

ålägges hälsovårdsnämnden verka för antagande i erforderlig grad av

särskilda hälsovårdsföreskrifter utöver hälsovårdsstadgans bestämmelser.

Slutligen hänvisas till särskilda stadganden angående hälsovårdsnämnds

befattning med livsmedelskontrollen, sjukvård samt tillsyn å djurs vård

och behandling.

Jämlikt 55 § 1 mom. gällande hälsovårdsstadga tillkommer högsta tillsynen

över allmänna hälsovården i riket medicinalstyrelsen. Länsstyrelserna

skall, jämlikt 2 mom. i samma paragraf, vaka över att kommuner,

hälsovårdsnämnder samt vederbörande läkare fullgör sina åligganden i

avseende å allmänna hälsovården samt tillse att tjänliga åtgärder vidtages

för avhjälpande av missförhållanden i fråga om allmänna hälsovården.

Genom bestämmelser i vederbörande tjänsteinstruktioner har olika befattningshavare,

såsom provinsialläkare, distriktsveterinär och distriktssköterska,

tilldelats uppgifter inom allmänna hälsovården.

Hälsovårdsstadgekommittén

Kommittéförslaget till hälsovårdsstadga innehåller i 1 § föreskrift om

att i varje kommun skall finnas hälsovårdsnämnd, som skall ha att utöva

inseendet över allmänna hälsovården inom kommunen. I 121 § utvecklas

nämndens åligganden närmare. Däremot inrymmer förslaget icke bland de

inledande bestämmelserna någon exemplifiering av hälsovårdsnämndens

uppgifter. Vissa av dessa exempel återfinnes emellertid i kommittéförslaget,

delvis i modifierad form, under de olika specialkapitlen. Föreskrifter om

länsstyrelsens tillsynsverksamhet upptages i förslaget under 3 och 120 §§''.

Bestämmelse att medicinalstyrelsen skall utöva högsta tillsynen över allmänna

hälsovården lämnas i 4 §, och i 119 g ålägges medicinalstyrelsen och

veterinärstyrelsen att utfärda råd och anvisningar till ledning för hälsovårdsnämnderna.

I 2 § har kommittén uppräknat tjänsteläkare jämte vissa andra befattningshavare,

vilka i enlighet med sina instruktioner skall medverka vid

inseendet över allmänna hälsovården.

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 dr W5S

Hälsovårdsstadgekommitténs bestämmelser om hälsovårdstätort upptages

i kommittéförslaget som 2 kap.

Remissyttrandena

Styrelsen för statens institut för folkhälsan anser att en definition av

begreppet »allmän hälsovård» vore värdefull. Enligt styrelsen kan annars

viss tvekan uppstå om med »allmän hälsovård» avses sådan verksamhet

hland människor enligt gällande medicinalförfattningar eller även sådan

verksamhet bland djur enligt gällande veterinärförfattningar. Speciellt

beträffande kommittéförslagets 13 kap. angående djur och djurstallar

skulle enligt styrelsens mening tolkningssvårigheter kunna uppstå.

Stadsfullmäktige i Malmö och hälsovårdsnämnden i Jönköping understryker

att praktiskt taget alla miljöförhållanden utövar inflytande på människans

hälsa men att meningen inte kan vara att hälsovårdsnämnden skall

kontrollera alla miljöförhållanden. Det skulle därför kunna starkt ifrågasättas

om icke den hälsovårdande uppgiften borde anges avse förebyggande

eller undanröjande av sanitära olägenheter samt förebyggande av vissa

olycksfall.

Åtskilliga remissinstanser har framhållit önskvärdheten av att i författningstexten

angives de huvudsakliga uppgifter som ankommer på hälsovårdsnämnd,

varvid man åberopar de i 1 och 35 §§ intagna bestämmelserna

i gällande hälsovårdsstadga samt motsvarande bestämmelser inom byggnads-

och brandlagstiftningen. Sådana uttalanden har gjorts av hl. a.

länsstyrelserna i Stockholms och Värmlands län, stadsfullmäktige i flera

städer, samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna i rikets större städer,

föreningen för allmän hälsovård samt Sveriges läkarförbund och svenska

läkaresällskapet. Från något håll har även understrukits behovet av upplysning

och vägledning för allmänheten, vilket även borde angivas bland de

hälsovårdande organens uppgifter.

Departementschefen

Förevarande kapitel i departementsförslaget innehåller vissa inledande

bestämmelser. I 1 § har sålunda intagits ett stadgande om att kommun —

varmed avses primärkommun — skall handhava den allmänna hälsovården

inom kommunen. Med denna bestämmelse — vars syfte endast är att

giva ett direkt uttryck för vad som redan nu får anses åligga kommunerna

med avseende å allmänna hälsovården — avses att fastslå kommunens skyldighet

att i erforderlig utsträckning bevilja anslag till den verksamhet som

hedrives av hälsovårdsnämnden och till särskilda åtgärder, som är påkallade

ur hälsovårdssynpunkt. Av bestämmelsen torde emellertid även få anses

följa att kommunen vid handläggning av ärenden, som kan vara av

betydelse för allmänna hälsovården inom kommunen, t. ex. planeringsfrågor,

har att beakta hälsovårdsintresset och söka åstadkomma en lösning

som är till gagn även för detta intresse.

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46‘ ur 1958

Någon definition av begreppet »allmän hälsovård» har icke intagits i författningstexten.

Begreppet ansluter sig nära till vad som numera, t. ex.

av den förut nämnda kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i

riket, betecknas som omgivningshygien. Något mer påtagligt behov av en

allmän definition i författningstexten kan enligt mitt förmenande knappast

anses föreligga, då de olika författningsbestämmelserna torde ange

begreppets innehåll i olika avseenden. Såvitt jag har mig bekant har det ej

heller i praxis framkommit några gränsdragningssvårigheter avseende begreppet

»allmän hälsovård». I anledning av yppad tveksamhet hos vissa

remissinstanser vill jag dock understryka, att hälsovårdsstadgans bestämmelser

— såsom även framgår av vad hälsovårdsstadgekommittén anfört

— i första hand tager sikte på hälsotillståndet hland människor, även

om vissa av dem indirekt blir till gagn också för hälsotillståndet hos

t. ex. en djurbesättning på en lantgård. I allmän hälsovård måste anses ingå

såväl förebyggande och undanröjande av vad som kan betecknas som sanitär

olägenhet för människor som en fortlöpande höjning av den allmänna hygieniska

standarden.

Någon bestämmelse om hälsovårdsområde erfordras ej längre, då hälsovårdsnämndens

verksamhetsområde enligt departementsförslaget sammanfaller

med kommungränserna.

I likhet med åtskilliga remissinstanser har jag ansett det vara av värde

att bland de grundläggande bestämmelserna om hälsovårdsorganen i 2 §

summariskt ange hälsovårdsnämnds allmänna uppgifter. Som jag utvecklat i

tidigare sammanhang kommer den hälsovårdande verksamheten framdeles

liksom hittills att väsentligen vara beroende av vad som härutinnan i praktiskt

avseende uträttas inom kommunens ram. Länsstyrelser och centrala

myndigheter kan sägas ha som en huvuduppgift alt verka vägledande och

i någon mån tillrättaläggande för det kommunala hälsovårdsarbetet. Detta

motiverar att vissa konkreta regler för hälsovårdsnämndens arbete meddelas

bland de inledande bestämmelserna i hälsovårdsstadgan för att därigenom

understryka vissa grundlinjer i hälsovårdsarbetet inom kommunen.

I anslutning till departementsförslaget i denna del vill jag endast ytterligare

betona, att samarbetet mellan hälsovårdsnämnden och övriga kommunala

myndigheter är en angelägenhet av största vikt, inte minst för främjande

av hälsovårdsintresset.

De i gällande hälsovårdsstadga förekommande, mer specificerade exemplen

på hälsovårdsnämndens uppgifter har icke bibehållits i departementsförslaget.

I förslaget har dock intagits en särskild bestämmelse om hälsovårdsnämnds

uppgift i fråga om motverkande av vattenföroreningar.

Någon uppräkning i hälsovårdsstadgan av andra författningar, som innehåller

föreskrifter om särskilda uppgifter för hälsovårdsnämnden, har jag,

såsom redan tidigare angivits, icke ansett lämplig.

I 3 § har intagits bestämmelse om den statliga tillsyn över den kommunala

hälsovård sverk samhelen, som ankommer på länsstyrelse. Bestämmelser

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

om länsstyrelses befogenheter vid denna tillsyn återfinnes i ett senare kapitel

angående hälsovårdskontrollen.

Hälsovårdsstadgekommittén har i sitt förslag soin högsta tillsynsmyndighet

upptagit allenast medicinalstyrelsen, vilket föranlett erinringar under

remissbehandlingen. Både medicinalstyrelsen och veterinärstyrelsen har

sålunda hävdat, att jämväl sistnämnda styrelse borde angivas som tillsynsmyndighet,

och samma mening har framförts av andra remissinstanser. För

bedömande av frågan är av betydelse, att tillsynen över efterlevnaden av

livsmedelsstadgan tillkommer båda styrelserna med inbördes fördelning

dem emellan enligt deras instruktioner samt att det enligt den nya hälsovårdsstadgan

skall tillkomma båda styrelserna att utfärda råd och anvisningar

till hälsovårdsstadgan. Under sådana omständigheter har jag ansett

att båda styrelserna var inom sitt område bör öva högsta tillsyn över allmänna

hälsovården, varom bestämmelse intagits i 4 § departementsförslagei.

I samma paragraf har även upptagits föreskrift om styrelsernas skyldighet

att meddela råd och anvisningar, vilken svarar mot 119 § kommittéförslaget.

Olika befattningshavares uppgifter inom allmänna hälsovården framgår

av de för dem utfärdade instruktionerna. Att såsom hälsovårdsstadgekommittén

föreslagit i hälsovårdsstadgan intaga en uppräkning av dessa befattningshavare

tjänar enligt mitt förmenande knappast något egentligt ändamål.

I departementsförslaget har ej heller intagits någon erinran om att

uppgifter inom allmänna hälsovården tillkommer särskilda befattningshavare

i enlighet med deras instruktioner. Även den begränsade medverkan

vid hälsovårdstillsynen, som polismyndighet enligt 56 § gällande hälsovårdsstadga

och 128 § kommittéförslaget skall lämna i form av anmälan om

iakttagna sanitära missförhållanden, synes kunna innefattas i polisens allmänna

uppgifter. Någon motsvarighet till nämnda bestämmelser i gällande

hälsovårdsstadga och kommittéförslaget har därför ej upptagits i departementsförslaget.

I 5 § har intagits en definition av det tidigare berörda begreppet »hälsovårdstätort».

6 § innehåller det tidigare behandlade undantaget för försvarsväsendet.

2 kap. Om hälsovårdsnämnd

(7—14 §§ departementsförslaget)

Departementschefen

Kommittéförslaget upptar under 3 kap. bestämmelser rörande hälsovårdsnämnds

organisation och arbetssätt. Bestämmelserna bygger på den

förutsättningen att särskild hälsovårdsnämnd skall finnas i varje kommun,

och de innefattar vidare föreskrift om utvidgad skyldighet för kommunerna

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 ur 1958

att ha anställd hälsovårdsinspektör. Såväl dessa två frågor som frågan om

självskrivna ledamöter i hälsovårdsnämnd in. in. har av mig behandlats i ett

tidigare avsnitt rörande hälsovårdsorganisationen till vilket här må hänvisas.

I det följande kommer att behandlas bestämmelser angående hälsovårdsnämndens

närmare organisation och arbetsformer in. m.

Departementsförslagets 2 kap. med bestämmelser om hälsovårdsnämnd

skiljer sig väsentligt från kommittéförslagets motsvarande kapitel. Det har

nämligen ansetts i hög grad motiverat att — f. ö. i överensstämmelse med

yrkanden från åtskilliga remissinstanser — ansluta hälsovårdsstadgans

ifrågavarande bestämmelser till motsvarande bestämmelser för kommunens

styrelse i kommunallagen den 18 december 1953 (i fortsättningen betecknad

KL). Härvid har i så stor utsträckning som möjligt hänvisning gjorts

till kommunallagen. Regleringen av läkares och veterinärers medverkan

i hälsovårdsarbetet har emellertid nödvändiggjort vissa särbestämmelser i

hälsovårdsstadgan. Vidare finnes i departementsförslaget vissa uttryckliga

bestämmelser om valbarhet och om delegation av hälsovårdsnämnds beslutanderätt

in. in.

I departementsförslaget saknas motsvarighet till vissa i gällande liälsovårdsstadga

och kommittéförslaget förekommande bestämmelser. Så är

fallet med bestämmelserna om skyldighet för hälsovårdsnämnd att sammanträda

på anmodan av vissa befattningshavare, som ej är ledamöter i

nämnden, eller av myndigheter (3 § 2 inom. och 3S § 1 inom. andra stycket

andra och tredje punkterna hälsovårdsstadgan samt It § 2 inom. andra

stvcket kommittéförslaget), om befogenhet för hälsovårdsnämnd att, där

annat ej föreskrivits, antaga, entlediga och instruera nämndens personal (4 §

andra och tredje styckena samt 39 § hälsovårdsstadgan, 16 § 3 inom. kommittéförslaget)

samt om skyldighet för hälsovårdsnämnd att avge yttrande

till vissa befattningshavare (18 § kommittéförslaget).

Vad angår skyldigheten att sammanträda på anmodan av vissa myndigheter

eller befattningshavare så rinnnar denna illa med principerna för den

kommunala självverksamheten. Eu regel om sådan skyldighet blir vidare

åtminstone med hittills gällande och av kommittén föreslagen utformning

ineffektiv, då den icke innebär skyldighet för nämnden att behandla och än

mindre fatta beslut i viss aktuell fråga. Om eu hälsovårdsnämnd i undantagsfall

motsätter sig att trots framställningar behandla en angelägen fråga,

torde rättelse kunna vinnas genom ingripande av länsstyrelsen. Det bör

överlämnas åt kommunen att själv reglera dessa frågor. Den innebär

alltså egentligen endast ett konstaterande av att hälsovårdsnämnden kan

tillerkännas befogenheten. — Vad slutligen angår skyldigheten att avge yttrande

till vissa befattningshavare så torde sådan skyldighet föreligga gentemot

nämnda befattningshavare liksom gentemot andra myndigheter - oberoende av bestämmelse härom i hälsovårdsstadgan. Omfattningen av

nämnda skyldighet gentemot olika myndigheter bestämmes av myndig
-

s. 140 Kontrollera mot PDF

140 Knngl. Maj.ts proposition nr B i6 år 1958

hetens författningsenliga befattning med hälsovårdsnämndernas verksamhet,

och denna befattning framgår t. ex. av instruktioner för myndigheter

och befattningshavare m. m.

Dessa överväganden har lett till att någon motsvarighet till de nu angivna

bestämmelserna i gällande hälsovårdsstadga och i kommittéförslaget icke

upptagits i departementsförslaget. Vissa andra uteslutningar av detaljbestämmelser

redovisas i det följande under de olika paragraferna i departementsförslaget,

vilka jag nu vill närmare behandla.

7 §•

I paragrafens första stycke lämnas bestämmelser rörande val av

ledamot och suppleant i hälsovårdsnämnd och dessas antal samt en rekommendation

angående läkares och veterinärs inval i nämnden.

Bestämmelser om val samt om ledamöters och suppleanters antal finnes

i 2 § 1 mom. och 3 mom. första stycket, 34 § tredje punkten och 36 § andra

stycket gällande hälsovårdsstadga ävensom i 9 § 1 mom. första och andra

styckena samt 3 mom. kommittéförslaget.

Första och andra punkterna av departementsförslaget återger stadgandena

i 31 § första stycket KL.

I departementsförslaget har däremot icke upptagits någon föreskrift om

visst minsta antal suppleanter, varom bestämmelser finnes i 2 § 3 inom.

första och tredje punkterna samt 36 § andra stycket fjärde punkten gällande

hälsovårdsstadga ävensom i 9 § 3 mom. kommittéförslaget. Vad som

utan uttrycklig bestämmelse i KL gäller för kommunens styrelse och kommunala

fakultativa nämnder, nämligen att valförsamlingen äger besluta om

antalet men alt dock minst en suppleant måste utses, torde böra gälla även

för hälsovårdsnämnd.

I paragrafens andra stycke föreskrives skyldighet att bestämma

tjänstgöringsordning för suppleanter. Bestämmelser härom finnes i 2 §

3 mom. andra och femte punkterna gällande hälsovårdsstadga samt i 9 §

3 inom. och 12 § 2 inom. första stycket andra punkten kommittéförslaget.

Andra stycket av departementsförslaget motsvaras närmast av 31 § andra

stycket KL, som innehåller bestämmelse om tjänstgöringsordningen för suppleanter

för det fall att dessa icke valts proportionellt. I 22 § fjärde stycket

KL anges under vilka förutsättningar val skall ske proportionellt. Avvikelsen

i departementsförslaget från 31 § andra stycket KL är betingad av att

departementsförslaget icke för hälsovårdsnämnd upptar någon bestämmelse

motsvarande 22 § fjärde stycket KL. Ett proportionellt valsätt synes

nämligen icke alltid förenligt med den i departementsförslaget intagna

rekommendationen att i hälsovårdsnämnd invälja läkare och veterinär.

8 §.

Denna paragraf innehåller de huvudsakliga reglerna rörande hälsovårdsnämnds

organisation och verksamhetsformer. I sådant hänseende har KL:s

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr B Mi ur 1958

141

föreskrifter för kommunens styrelse gjorts tillämpliga, dock med två

undantag. För hälsovårdsnämnden i Stockholm har i stället hänvisats till

vad stadsfullmäktige må föreskriva med iakttagande av bestämmelserna i

kommunallagen för Stockholm den 1 mars 1957.

Då departementsförslaget i denna del utgöres av stadganden i KL torde

det vara lämpligt att här återge de ifrågakommande bestämmelserna i

32—42 §§ KL, vilka är av följande lydelse.

32 §.

I avseende å valbarhet till ledamot eller suppleant i kommunens styrelse,

verkan av valbarhetens upphörande och rätt till avsägelse skall vad i 7 §

är stadgat om fullmäktig äga motsvarande tillämpning; dock må utom personer,

som avses i andra stycket av nämnda paragraf, ej heller i kommunens

tjänst anställd befattningshavare, som är chef för något till styrelsens

förvaltningsområde hörande verk, utses till ledamot eller suppleant i styrelsen.

33 §.

Ledamöter och suppleanter i kommunens styrelse väljas för fyra år,

räknade från och med den 1 januari året näst efter det, då valet skett. Valet

skall förrättas i december månad året näst efter det, då allmänna val av

fullmäktige ägt rum.

Avgår ledamot, som utsetts vid proportionellt val, under den för honom

bestämda tjänstgöringstiden inkallas till ledamot den suppleant, som enligt

den mellan suppleanterna bestämda ordningen bör inträda; den sålunda

inkallade tjänstgör under den tid, som återstått för den avgångne. Avgår

annan ledamot, anställes fyllnadsval för den återstående delen av tjänstgöringstiden.

34 §.

Av fullmäktige utses bland ledamöterna i kommunens styrelse en ordförande

och en vice ordförande att tjänstgöra den tid, för vilken de blivit

invalda som ledamöter.

Underrättelse om dessa val, med angivande av de valdas namn och postadress,

skall ofördröjligen insändas till länsstyrelsen för intagande i länskungörelserna.

Äro både ordföranden och vice ordföranden hindrade att inställa sig vid

sammanträde med kommunens styrelse, äger styrelsen utse annan ledamot

att för tillfället föra ordet.

35 §.

Kommunens styrelse sammanträder å det ställe och å de tider styrelsen

bestämmer och däremellan så ofta ordföranden finner det nödigt, ävensom

då minst halva antalet av styrelsens ledamöter för uppgivet ändamål gör

framställning därom.

36 §.

Suppleanterna i kommunens styrelse böra i den vid valet bestämda ordningen

kallas till tjänstgöring, i den mån det erfordras till följd av binder

för ledamot eller vid uppkommen ledighet, som ännu ej kunnat fyllas,

efter ledamot, som icke utsetts vid proportionellt val.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj.ts proposition nr B 46 år 1958

Suppleant äger rätt att även eljest närvara vid styrelsens sammanträden

och skall alltid underrättas om tid för sammanträde.

37 §.

Kommunens styrelse må ej handlägga ärende, såvida icke flera än hälften

av ledamöterna äro tillstädes.

Vad i 16 § stadgas om jäv för fullmäktig skall äga motsvarande tillämpning

med avseende å ledamot i kommunens styrelse. Vid behandling av

ärende, vari ledamot är jävig, skall ledamoten avträda.

38 §.

I fråga om förfarandet vid fattande av beslut skall vad därom för fullmäktige

är stadgat i 22 § äga motsvarande tillämpning med avseende å

kommunens styrelse.

39 §.

Vad som är stadgat i 24 § om förande av protokoll vid fullmäktiges sammanträde

och om protokollets innehåll samt i 25 § om reservation skall

äga motsvarande tillämpning med avseende å protokoll och reservation vid

sammanträde med kommunens styrelse.

Justering av styrelsens protokoll verkställes senast tio dagar efter sammanträdet

av ordföranden jämte minst en därtill för varje gång av styrelsen

utsedd närvarande ledamot. Justering må ock verkställas av styrelsen

antingen genast eller vid nästa sammanträde.

Tillkännagivande om verkställd justering skall ske i den i 24 § föreskrivna

ordningen.

Den som med begagnande av sin rätt enligt tryckfrihetsförordningen

tagit avskrift av styrelsens protokoll äger att utan avgift få avskriftens

riktighet bestyrkt.

40 §.

Kommunens styrelse skall på lämpligt sätt kungöra varest och på vilka

tider till styrelsen ställda framställningar emottagas.

Styrelsens skriftväxling ombesörjes av ordföranden eller under hans

inseende. Styrelsens protokoll och övriga till dess arkiv hörande handlingar

skola på ordförandens ansvar vårdas och förtecknas.

41 §.

Kommunens styrelse utser för varje kalenderår inom eller utom sig en

kassaförvaltare, där ej styrelsens medelsförvaltning är ordnad på ett sätt,

som gör sådan kassaförvaltare obehövlig.

42 §.

Om ansvar och skadeståndsskyldighet för ledamot av kommunens styrelse,

som vid fullgörandet av sitt uppdrag åsidosätter vad enligt lag eller

författning, reglemente, särskild föreskrift eller uppdragets beskaffenhet

honom åligger, gäller vad i allmän lag stadgas.

De paragrafer i KL, till vilka hänvisning sker i de nu återgivna bestämmelserna

i lagen, nämligen 7, 16, 22, 24 och 25 §§, samt 63 § andra stycket

KL, är av följande lydelse.

s. 143 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj:ts proposition nr B 46 är 1958

143

7 §•

Fullmäktige väljas bland de röstberättigade, som äro boende inom kommunen

och uppnått tjugotre års ålder. Den som är omyndig eller i konkurstillstånd

kan ej väljas till fullmäktig.

Landshövding, landssekreterare och landskamrerare samt i kommunens

tjänst anställd befattningshavare, vilken såsom föredragande hos kommunens

styrelse eller eljest på grund av sina tjänsteåligganden intager den

ledande ställningen inom kommunens samfällda förvaltning, må icke utses

till fullmäktige.

Kommer fullmäktig efter valet i den ställning, att han ej längre är valbar,

frånträder han omedelbart sitt uppdrag.

Den som uppnått sextio års ålder må avsäga sig uppdrag att vara fullmäktig.

Eljest må ej någon avsäga sig sådant uppdrag med mindre han

uppgiver hinder, vilket godkännes av fullmäktige.

16 §.

Fullmäktig må ej deltaga i behandling av ärende, som personligen rör

honom eller någon honom närstående, som sägs i 4 kap. 13 § 2. rättegångsbalken

om jäv emot domare. ,

Om hinder att deltaga i val av revisor eller revisorssuppleant och i beslut

med anledning av revisorernas granskning stadgas i 63 § andra stycket.

22 §.

Sedan överläggningen i ett ärende förklarats avslutad, framställer ordföranden

proposition så avfattad, att den kan besvaras med ja eller nej.

Ordföranden tillkännagiver därefter, huru enligt hans uppfattning beslutet

utfallit, och befäster detsamma, där ej omröstning begäres, med klubbslag.

Begäres omröstning, skall den verkställas efter upprop och utom vid val

ske öppet. Där ej för särskilda fall annorlunda stadgas, bestämmes utgången

genom enkel pluralitet av de avgivna rösterna. Falla rösterna lika

för olika meningar, skiljer vid val lotten mellan lika rösttal, men blir i

övriga fall den mening beslut, som ordföranden biträder. Vid omröstning

för tillsättande av tjänstebefattning skall förfaras såsom vid val.

Val av kommunalnämnd, drätselkammare, stadskollegium och sådan kommunal

nämnd, som sägs i 44 § andra stycket, samt av revisorer och revisorssuppleanter,

som avses i 63 §, så ock av två eller flera personer för

särskild beredning av ärenden, som skola företagas till avgörande av fullmäktige,

skall vara proportionellt, därest det begäres av minst så många

väljande, som motsvarar det tal vilket erhålles, om samtliga väljandes

antal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet

vid sådant proportionellt val är särskilt stadgat.

24 §.

Ordföranden skall vid fullmäktigsammanträde föra eller på sitt ansvar

låta föra protokoll.

Protokollet skall innehålla förteckning å närvarande ledamöter samt för

varje ärende, efter en korlfatlad redogörelse för dess beskaffenhet, angiva

däri framställda förslag och yrkanden, som ej återkallats, samt av fullmäktige

i ärendet fattat beslut, ävensom, diir omröstning ägt rum, redogörelse

för propositionsordningen och uppgift om huru många röstat för

s. 144 Kontrollera mot PDF

144 Kungl. Alaj.is proposition nr B 46 år 1958

eller emot. Har omröstning skett öppet, skall i protokollet angivas, huru

envar röstat.

Justering av protokollet verkställes senast tio dagar efter sammanträdet

å tid, som ordföranden bestämmer och vid sammanträdet tillkännagiver, av

ordföranden jämte minst två därtill för varje gång av fullmäktige utsedda

närvarande ledamöter. Justering må ock verkställas av fullmäktige antingen

genast eller vid nästa sammanträde. Protokollet underskrives, med

anteckning om justeringen, av ordföranden och de utsedda justeringsmännen

eller, där justeringen verkställts av fullmäktige, av ordföranden

och minst två vid sammanträdet närvarande ledamöter.

Senast å andra dagen efter det protokollet justerats skall genom ordförandens

försorg justeringen och det ställe, där protokollet finnes tillgängligt,

tillkännagivas å kommunens anslagstavla. Tillkännagivandet skall

vara försett med uppgift å den dag det anslagits. Det må ej avlägsnas före

utgången av stadgad besvärstid. Bevis om dagen för justeringens tillkännagivande

skall tillika åtecknas protokollet eller särskilt utfärdas.

25 §.

Den som vid fullmäktigsammanträde deltagit i avgörandet av ärende

äger anföra reservation mot det fattade beslutet. Reservation skall anmälas

innan sammanträdet avslutas samt, om den närmare utvecklas, avfattas

skriftligen och avgivas sist vid justeringen av protokollet.

63 § andra stycket.

Den, vilken såsom ledamot eller suppleant i kommunens styrelse eller

eljest är redovisningsskyldig till kommunen, eller sådan den redovisningsskyldige

närstående, som sägs i 16 §, må icke vara revisor eller revisorssuppleant

för granskning av förvaltning, som omfattas av redovisningsskyldigheten,

ej heller deltaga i val av revisor eller revisorssuppleant för

granskning av sådan förvaltning eller i beslut med anledning av granskningen.

Bestämmelser om valbarhet (jfr 32 § och 7 § första och andra styckena

KL) finnes i 2 § 4 mom. och 36 § andra stycket femte punkten gällande

hälsovårdsstadga samt i 10 § 1 mom. kommittéförslaget.

Det synes icke föreligga något skäl att för hälsovårdsnämnd meddela

andra bestämmelser än de för kommunens styrelse gällande i vad avser

krav att man för att vara valbar skall vara boende inom kommunen, ha

uppnått tjugutre års ålder samt icke vara omyndig eller i konkurstillstånd.

Någon bestämmelse motsvarande 2 § 4 mom. andra stycket gällande hälsovårdsstadga

om hustrus behörighet torde icke vara erforderlig.

Då det gäller att ange vilka befattningshavare som på grund av sin

tjänsteställning skall vara diskvalificerade att mottaga uppdrag som ledamot

eller suppleant i hälsovårdsnämnd föreligger däremot skäl till vissa

avvikelser från KL:s bestämmelser rörande kommunens styrelse, nämligen

i vad avser kommunens tjänstemän. En direkt tillämpning av KL:s bestämmelser

i 7 § andra stycket skulle leda till att t. ex. kommunalborgmästare

skulle vara diskvalificerad som ledamot och suppleant i hälsovårdsnämnd.

Vissa remissinstanser har som tidigare nämnts t. o. in. diskuterat möjlig
-

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

lieten att göra kommunalborgmästare till självskriven ledamot i nämnden

för tillgodoseende av nämndens behov av juridisk sakkunskap, och f. n.

föreligger intet hinder att välja kommunalborgmästare till ledamot eller

suppleant i nämnden. Det torde icke vara anledning att genomföra någon

ändring i nuvarande ordning härvidlag. Tvärtom talar vissa skäl emot att

göra sådan tjänsteman obehörig, såsom t. ex. önskemålet om samordning

av den kommunala verksamheten. Ej heller torde det vara skäl att för

hälsovårdsnämndens del införa den diskvalifikationsgrund som anges i 32 §

KL, nämligen befattning såsom chef för något till nämndens förvaltningsområde

hörande verk. Dessa överväganden har lett till att i departementsförslaget

undantag för hälsovårdsnämndens del gjorts från de nu angivna

bestämmelserna i KL.

Bestämmelser om verkan av valbarhetens upphörande (jfr 32 § och

7 § tredje stycket KL) saknas i gällande hälsovårdsstadga och i kommittéförslaget.

Bestämmelser om rätt till avsägelse (jfr 32 § och 7 § fjärde stycket KL)

finnes i 2 § 5 mom. och 36 § andra stycket femte punkten gällande hälsovårdsstadga

samt i 10 § 2 mom. kommittéförslaget. Kommittéförslaget

överensstämmer i detta avseende med KL, varemot i gällande hälsovårdsstadga

upptages ytterligare grunder för rätt till avsägelse.

Bestämmelser om tjänstgöringstid (jfr 33 § första stycket KL) finnes i

2 § 2 och 3 mom. samt 36 § andra stycket femte punkten gällande hälsovårdsstadga

ävensom i 9 § 2 mom. kommittéförslaget. Kommittéförslaget

saknar bestämmelse om tjänstgöringstid för suppleant men överensstämmer

i övrigt med KL, varemot i gällande hälsovårdsstadga finnes särskilda

bestämmelser för val, som första gången förrättas enligt stadgan. Både

gällande hälsovårdsstadga och kommittéförslaget saknar bestämmelse om

tidpunkt för mandatets början.

I gällande hälsovårdsstadga och kommittéförslaget saknas även bestämmelse

om tidpunkt för valets förrättande (jfr 33 § första stycket andra punkten

KL).

Bestämmelse om fyllnadsval efter avgången ledamot (jfr 33 § andra

stycket andra punkten KL) finnes i 2 § 2 mom. andra punkten gällande

hälsovårdsstadga, vilken bestämmelse på grund av hänvisning i 2 § 3 mom.

första stycket fjärde punkten gäller även för suppleant, men saknas i kommittéförslaget.

Bestämmelser om val av ordförande och vice ordförande (jfr 34 § KL)

finnes i 3 § 1 mom. och 36 § andra stycket femte punkten gällande hälsovårdsstadga

samt i It § 1 mom. kommiltéförslaget. Gällande hälsovårdsstadga

och kommittéförslaget överensstämmer därutinnan att sådant val

enligt dem skall förrättas av hälsovårdsnämnden, medan KL föreskriver att

valet skall förrättas av kommunens fullmäktige. Skäl torde icke föreligga

för avvikelse från KL:s bestämmelse. I fråga om utseende av tillfällig ord10

— Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 saml. Nr B 46

s. 146 Kontrollera mot PDF

146 Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

förande vid förhinder för ordinarie ordförande och vice ordförande överensstämmer

KL med gällande hälsovårdsstadga och kommittéförslaget. Någon

motsvarighet till KL:s föreskrift om kungörande av valet finnes icke i gällande

hälsovårdsstadga eller kommittéförslaget.

Bestämmelser om samanträdestider (jfr 35 § KL) finnes i 3 § 2 mom.

och 38 § 1 mom. gällande hälsovårdsstadga samt i 11 § 2 mom. första stycket

kommittéförslaget. Det torde icke vara anledning att, såsom kommittén i

överensstämmelse med gällande hälsovårdsstadga föreslagit, meddela föreskrift

om ett minsta antal sammanträden per år, utan för hälsovårdsnämnd

bör gälla de allmänna kommunala bestämmelserna i ämnet. Även KL:s

reglering av visst antal ledamöters rätt att påkalla sammanträde torde böra

gälla för hälsovårdsnämnd.

Bestämmelser om kallelse av suppleanter (jfr 36 § första stycket KL)

finnes i 2 § 3 mom. första stycket andra punkten och andra stycket gällande

hälsovårdsstadga samt i 12 § 2 mom. första stycket andra punkten

kommittéförslaget. Det må erinras om att departementsförslaget i likhet

med KL men till skillnad från kommittéförslaget icke upptar någon föreskrift

om visst antal suppleanter.

Bestämmelse om rätt för suppleant att utan tjänstgöringsskyldighet närvara

vid sammanträde (jfr 36 § andra stycket KL) samt om skyldighet att

underrätta sådan suppleant om tid för sammanträde finnes icke i gällande

hälsovårdsstadga men väl i 12 § 2 mom. andra stycket kommittéförslaget.

Bestämmelser om beslutförhet (jfr 37 § första stycket KL) finnes i 3 §

3 mom. och 38 § 2 mom. gällande hälsovårdsstadga samt i 13 § första

stycket kommittéförslaget. KL:s och kommittéförslagets bestämmelser i

detta avseende är strängare än gällande hälsovårdsstadgas såtillvida att de

under angivna förutsättningar förbjuder ärendes handläggning och icke endast

dess avgörande.

Bestämmelser om jäv (jfr 37 § andra stycket KL) saknas i gällande

hälsovårdsstadga men finnes i 13 § tredje stycket kommittéförslaget. KL:s

hithörande bestämmelser är utförligare än kommittéförslagets.

Bestämmelser om förfarandet vid fattande av beslut (jfr 38 och 22 §§ KL)

finnes i 3 § 5 mom. och 38 § 3 mom. gällande hälsovårdsstadga samt i 13 §

andra stycket kommittéförslaget. KL:s bestämmelser är utförligare än motsvarande

regler i gällande hälsovårdsstadga och kommittéförslaget men

står i överensstämmelse med dessa utom såtillvida att enligt KL val alltid

skall ske genom sluten omröstning medan enligt gällande hälsovårdsstadga

och kommittéförslaget sådant förfarande är beroende av härom framställd

begäran.

Bestämmelser om protokoll (jfr 39 och 24 §§ KL) finnes i 3 § 6 mom.

och 38 § 4 mom. gällande hälsovårdsstadga samt i 14 § första och andra

styckena kommittéförslaget. KL innehåller de utförligaste bestämmelserna

i ämnet men kommittéförslaget ansluter sig i sak nära till dessa bestäm
-

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

melser. I departementsförslaget har KL:s föreskrifter rörande protokollets

innehåll för hälsovårdsnämndens del inskränkts på samma sätt som skett

beträffande nykterhetsnämnd (jfr 5 § femte stycket lagen den 27 juli 1954

om nykterhetsvård) och socialnämnd (jfr 4 § lagen den 4 januari 1956 om

socialhjälp).

Bestämmelse om reservationsrätt för ledamot (jfr 39 § första stycket och

25 § KL) saknas i gällande hälsovårdsstadga men finnes i 14 § tredje stycket

kommittéförslaget. IvL:s och kommittéförslagets bestämmelser i ämnet

överensstämmer.

Bestämmelsen i 39 § fjärde stycket KL om rätt till avgiftsfritt bestyrkande

av protokollsavskrift, vilken saknar motsvarighet i gällande hälsovårdsstadga

och kommittéförslaget, torde böra gälla även hälsovårdsnämnds

protokoll.

Bestämmelser om tillkännagivande av plats och tid för handlingars mottagande

(jfr 40 § första stycket KL) finnes i 3 § 7 mom. gällande hälsovårdsstadga

samt i 19 § 2 mom. kommittéförslaget.

Bestämmelse om skriftväxling (jfr 40 § andra stycket KL) saknas i gällande

hälsovårdsstadga och i kommittéförslaget.

Bestämmelser om diarieföring och arkivering (jfr 40 § andra stycket

andra punkten KL) finnes i 6 § 2 mom. och 42 § gällande hälsovårdsstadga

samt i 19 § 1 mom. kommittéförslaget.

Bestämmelser om förvaltning och redovisning av penningmedel (jfr 41 §

KL) finnes i 5 § andra stycket och 40 § andra stycket gällande hälsovårdsstadga

samt i 17 § andra punkten kommittéförslaget. Dessa bestämmelser

innehåller emellertid endast en hänvisning till kommunallagen. KL upptar

1 61 och 62 §§ för kommunens styrelse och andra kommunala nämnder

gemensamma föreskrifter i ämnet. Föreskrift om skyldighet för annan kommunal

nämnd än kommunens styrelse att avge statförslag (jfr 5 § första

stycket och 40 § första stycket gällande hälsovårdsstadga samt 17 § första

punkten kommittéförslaget) finnes intagen i 54 § första stycket andra

punkten KL, varför särskild bestämmelse för hälsovårdsnämnds del icke

erfordras.

Bestämmelser om ledamots ansvar och skadeståndsskyldighet (jfr 42 §

KL) saknas i gällande hälsovårdsstadga och i kommittéförslaget.

Undantagsbestämmelser för hälsovårdsnämnden i Stockholm finnes i 7 §,

2 § 1 mom. och 3 § 1 mom. gällande hälsovårdsstadga men saknas i kommittéförslaget.

I 49 och 51 §§ kommunallagen för Stockholm stadgas i första

hand att i andra författningar meddelade bestämmelser för specialreglerad

nämnd skall gälla även för sådan nämnd i Stockholm men därjämte lämnas

i andra hand vissa föreskrifter även för sådan nämnd, vilka skall äga tilllämpning

i den mån annat ej är särskilt föreskrivet. Det synes angeläget

att de allmänna principerna för hälsovårdsnämnds organisation och verksamhet

enligt 7 §, 8 § andra stycket och 9—14 §§ departementsförslaget

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

kommer att gälla även med avseende å hälsovårdsnämnden i Stockholm.

I övrigt bör det lämnas öppet för stadsfullmäktige att meddela erforderliga

föreskrifter med iakttagande av bestämmelserna i kommunallagen föi

Stockholm.

9 §■

Denna paragraf innehåller de i avsnittet rörande hälsovårdsorganisationer

behandlade reglerna om skyldighet för tjänsteläkare och tjänsteveterinär

att närvara vid hälsovårdsnämnds sammanträden samt om rätt för dem

att därvid deltaga i överläggningarna och få sin mening antecknad till

protokollet.

10 §.

I denna paragraf regleras frågan vilka befattningshavare som, utan att

vara ledamöter eller suppleanter i hälsovårdsnämnd, skall äga rätt att närvara

vid nämndens sammanträden och deltaga i överläggningarna samt

få sin mening antecknad till protokollet.

Bestämmelser härom finnes i 2 § 6 mom. och 37 § gällande hälsovårdsstadga,

enligt vilka bestämmelser sådan rätt tillkommer förste provinsialläkare,

dock icke i vad avser stad med stadsläkare, likställd med förste

provinsialläkare, samt provinsialläkare och extra provinsialläkare i de

distrikt, inom vilka hälsovårdsområde på landet är beläget.

Enligt 12 § 1 mom. kommittéförslaget skulle nu ifrågavarande rätt utsträckas

till att avse jämväl länsveterinär och distriktsveterinär.

Hithörande frågor har redan berörts i det tidigare avsnittet rörande hälsovårdsorganisationen.

Här må endast understrykas, att det måste anses vara

angeläget att så mycket som möjligt begränsa kretsen av befattningshavare

med särskild rätt att deltaga i hälsovårdsnämndens sammanträden. Av

denna anledning har i departementsförslaget sådan rätt icke tillerkänts

vissa ytterligare tjänstemän på länsplanet även om de har uppgifter som berör

hälsovårdsnämndernas verksamhetsområde, såsom distriktsingenjör för

vatten och avlopp eller länsarkitekt. I den mån sådana befattningshavare

finner det påkallat att hälsovårdsnämnd i visst ärende tar särskild hänsyn

till deras facksynpunkter, torde förste provinsialläkaren kunna hävda dem

inför nämnden eller förehålla nämnden lämpligheten av att tillkalla nämnda

befattningshavare att såsom sakkunniga deltaga i nämndens överläggningar,

vartill möjlighet föreligger enligt andra stycket departementsförslaget. Den

här intagna bestämmelsen om rätt att till hälsovårdsnämnds överläggningar

kalla särskilda sakkunniga motsvaras av 2 § 7 mom. gällande hälsovårdsstadga

samt 12 § 3 mom. kommittéförslaget. 11

11 §•

Hälsovårdsstadgekommittén har i 12 § 2 mom. av sitt förslag upptagit

bestämmelser om skyldighet för ordförande i hälsovårdsnämnd att tillse att

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

nämndens ledamöter och de befattningshavare som äger rätt att närvara vid

nämndens sammanträden i god tid kallas till sammanträdena och därvid

erhåller förteckning å de ärenden som skall förekomma vid sammanträde

samt en föreskrift om att suppleant alltid skall underrättas om tid för

sammanträde. Motsvarande bestämmelser saknas i gällande hälsovårdsstadga;

jfr dock 2 § 3 mom. första stycket andra punkten och andra stycket

i stadgan. Enligt 36 § andra stycket KL skall suppleant alltid underrättas

om tid för sammanträde.

Då det synts nödvändigt att i hälsovårdsstadgan införa bestämmelse om

ordningen för att meddela de befattningshavare, som utan att vara ledamöter

eller suppleanter äger rätt att närvara vid hälsovårdsnämnds sammanträde,

underrättelse om tid och plats för sammanträde samt om därvid

förekommande ärenden, har det ansetts lämpligt att i ett sammanhang

reglera ordningen för kallelser och underrättelser om hälsovårdsnämnds

sammanträde. Dessa regler återfinnes i förevarande paragraf i

departementsförslaget. Bestämmelserna ansluter sig i sak nära till kommittéförslaget.

I vilken form kallelser och underrättelser skall utfärdas har

lämnats öppet, och ej heller har föreskrivits att skriftlig förteckning över

förekommande ärenden skall överbringas utan endast att uppgift om sådana

ärenden skall lämnas. Hinder möter alltså ej för att kallelser, underrättelser

och uppgift å förekommande ärenden lämnas muntligt.

En i kommittéförslaget intagen föreskrift om skyldighet att anmäla förfall

har icke upptagits i departementsförslaget, då sådan skyldighet får anses

gälla även utan uttrycklig föreskrift härom.

12 §.

Denna paragraf i departementsförslaget innehåller stadganden om delegation

av hälsovårdsnämnds beslutanderätt.

Gällande bestämmelser

Bestämmelse om delegation finnes i 3 § 4 mom. gällande hälsovårdsstadga.

Enligt denna bestämmelse må i lokal hälsovårdsordning för stad föreskrivas,

att hälsovårdsnämnden äger uppdraga åt någon sin ledamot eller tjänsteman

att på nämndens vägnar meddela beslut i vissa grupper av mindre viktiga

ärenden, vilkas beskaffenhet skall särskilt anges i stadgandet. Sålunda

meddelat beslut skall anmälas inför nämnden vid dess nästinfallande sammanträde.

Genom sådant enskild ledamots eller tjänstemans beslut får icke

vite föreläggas. Bestämmelser om antagande av lokal hälsovårdsordning för

stad finnes i 30 § hälsovårdsstadgan. Av dessa bestämmelser framgår bl. a.,

att både stadsfullmäktige och länsstyrelsen kan taga initiativet till upprättande

av lokal hälsovårdsordning samt att fullmäktiges beslut skall underställas

länsstyrelsens prövning. Någon bestämmelse om delegationsrätt för

hälsovårdsnämnd på landet finnes icke i gällande hälsovårdsstadga.

s. 150 Kontrollera mot PDF

150 Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

Hälsovårdsstadgekommittén

Kommittéförslagets i 15 § upptagna regler om hälsovårdsnämnds delegationsrätt

motsvarar i sak vad som nu i sådant hänseende gäller för hälsovårdsnämnd

i stad, och dessa regler skulle enligt kommittéförslaget gälla

för hälsovårdsnämnderna inom alla kommuner. I fråga om ordningen för

meddelande av förordnande om delegation har kommittén ansett sig böra

förorda att det skall tillkomma hälsovårdsnämnd att själv besluta om delegation

samt att sådant beslut icke skall underställas länsstyrelsens provning.

Remissyttrandena

Sveriges fastighetsägareförbund finner den av kommittén föreslagna ändringen

i ordningen för delegation av hälsovårdsnämnds beslutanderätt helt

obefogad och ägnad att minska rättssäkerheten. Även i fortsättningen bör

av hälsovårdsordning framgå vilka ärenden delegationsrätten omfattar

eller också bör detta anges i hälsovårdsstadgan. Även överståthållarämbetet

anser att nuvarande ordning bör bibehållas, då den möjliggör för länsstyrelse

att övervaka delegationens omfattning. I vart fall synes beslut om delegation

böra underställas länsstyrelsen för fastställelse och införas i dess

kungörelser.

Styrelsen för statens institut för folkhälsan anser att uttrycket »vissa grupper

av mindre viktiga ärenden» bör motiveras och definieras.

Departementschefen

En kommunal nämnd är alltid befogad att inom sig utse ett utskott eller

liknande för viss frågas handläggning, men utan särskild författningsföreskrift

om annan ordning måste likväl nämnden i dess helhet fatta beslut

i frågan. Även utan delegation av hälsovårdsnämnds beslutanderätt kommer

dock självfallet tyngdpunkten i ärendenas behandling att alltmer överföras

till de ledamöter och tjänstemän, som har att förbereda ärendena, allteftersom

belastningen på nämnden ökas. Ett sådant överförande i viss omfattning

måste anses rationellt ur arbetssynpunkt, men då bör ej heller nämnden

som helhet ha det formella ansvaret för enskild ledamots eller tjänstemans

faktiska beslut. Behovet av sådan delegation växlar givetvis mellan olika

hälsovårdsnämnder men kan icke generellt sägas vara beroende av om

hälsovårdsnämnden har sitt verksamhetsområde i stadssamhälle eller på

landsbygden. Under hänvisning till dessa synpunkter ansluter jag mig till

hälsovårdsstadgekommitténs förslag att delegationsrätt hädanefter bör tillkomma

alla hälsovårdsnämnder inom riket och icke som hittills endast

dem i stadssamhällen.

Vid utformningen av bestämmelserna för delegation av hälsovårdsnämnds

beslutanderätt är det önskvärt att anslutning såvitt möjligt ernås till de i

43 och 45 §§ kommunallagen meddelade bestämmelserna om delegation av

kommunstyrelses och kommunal fakultativ nämnds beslutanderätt.

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungi. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

Vad till en början angår frågan vilka grupper av ärenden som må bli

föremål för delegation, så upptar de nämnda paragraferna i kommunallagen

inga andra begränsningar härutinnan än att framställning eller yttrande

till kommunens fullmäktige icke må beslutas annorledes än av styrelsen

samfällt. Motsvarande begränsning torde böra gälla för delegation av hälsovårdsnämnds

beslutanderätt. Även befogenheten att besluta yttrande till

Ivungl. Maj:t eller länsstyrelsen bör förbehållas nämnden i dess helhet liksom

befogenheten att fatta beslut om vitesföreläggande. Ej heller bör det

tillkomma annan än den samfällda nämnden att fatta beslut om verkställighet

av åtgärd på försumligs bekostnad, vartill möjlighet finnes enligt kommittéförslaget

och departementsförslaget. Däremot är jag icke beredd att

förorda en generell författningsbestämmelse om att delegationen endast

må avse mindre viktiga ärenden. Att jag i detta hänseende intar en annan

ståndpunkt än hälsovårdsstadgekommittén innebär emellertid icke, att delegation

enligt min uppfattning regelmässigt bör avse beslutanderätten i alla

frågor utom de av mig här tidigare angivna. Tvärtom vill jag understryka

betydelsen ur rättssäkerhetssynpunkt av att försiktighet iakttages vid

angivande av delegationens omfattning samt att hänsyn tages till de aktuella

befattningshavarnas växlande kvalifikationer. En författningsbestämmelse

i frågan synes mig emellertid knappast vara ägnad att åstadkomma den

lämpliga avgränsningen i varje särskilt fall. Härvidlag måste bl. a. beaktas

att det torde vara ogörligt att på förhand avgöra om icke en viktig principiell

fråga kan uppkomma i ett till synes mindre viktigt ärende samt att beteckningen

»mindre viktiga ärenden» knappast lämnar några garantier för

en lämplig avvägning. Det bör vidare alltid ankomma på vederbörande ledamot

eller tjänsteman att till den samfällda nämndens avgörande hänskjuta

till honom delegerade ärenden, som visar sig vara av principiell betydelse

eller medför mer betungande åligganden för de enskilda medborgarna, t. ex.

av ekonomisk art. Under angivna omständigheter torde det lämpligaste

sättet att åstadkomma den av kommittén åsyftade begränsningen av beslutanderätten

för enskild ledamot eller tjänsteman vara att i delegationsbeslutet

intaga föreskrift om förbud för vederbörande att fatta beslut av

större vikt ur principiell eller annan synpunkt. Självfallet bör vidare delegation

undvikas av ärendegrupper där frekvensen av sådana beslut erfarenhetsmässigt

är stor.

Delegationsbeslutet bör innehålla en uppräkning eller precisering av de

med delegationen avsedda ärendegrupperna. Generell delegation av alla

ärenden utom de i denna paragraf undantagna bör alltså ej förekomma.

Rörande ordningen för delegation innebär 43 § kommunallagen, att kommunens

fullmäktige kan besluta om delegationsrätt för kommunens styrelse,

vilket beslut skall underställas länsstyrelsens prövning. I 45 § samma lag

sägs vidare alt kommunens fullmäktige även kan besluta om delegationsrätt

för fakultativ kommunal nämnd, vilket beslut dock icke skall underställas

länsstyrelsens prövning. Som tidigare nämnts har hälsovårdsstadge
-

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

kommittén föreslagit att det, med avvikelse från gällande hälsovårdsstadga

och angivna bestämmelser i kommunallagen, enligt föreskrift i hälsovårdsstadgan

skall tillkomma hälsovårdsnämnd att själv besluta om delegation

inom ramen för de materiella bestämmelserna härom i stadgan. Sådant

delegationsbeslut skulle enligt kommittéförslaget icke underställas länsstyrelsens

prövning.

Enligt min uppfattning kan det icke anses motiverat att efter mönster av

kommunallagens motsvarande bestämmelser tillerkänna kommunens fullmäktige

något inflytande på hälsovårdsnämnds delegationsrätt. Däremot

delar jag den vid remissbehandlingen framförda åsikten att någon form

av legalitetskontroll bör bibehållas över delegationsrättens utövning, och

departementsförslaget inrymmer därför föreskrift om skyldighet att underställa

delegationsbeslut länsstyrelsens prövning.

I överensstämmelse med kommunallagen och kommittéförslaget innehåller

slutligen departementsförslaget en bestämmelse om skyldighet att vid

hälsovårdsnämndens nästa sammanträde anmäla beslut, som fattats efter

delegation.

Hälsovårdsnämnd torde vara berättigad att även utan stöd av särskild

författningsbestämmelse när som helst återkalla ett delegationsförordnande,

även om detta avser delegation under viss i delegationsbeslutet bestämd

tid. Någon motsvarighet till kommittéförslagets bestämmelse i 15 §

tredje stycket om återkallelse av delegationsförordnande har därför ej upptagits

i departementsförslaget.

13 §.

Denna paragraf i departementsförslaget innehåller stadganden om skyldighet

att avge verksamhetsberättelse in. in.

Gällande bestämmelser

Bestämmelser om skyldighet för hälsovårdsnämnd att årligen avlämna

berättelse om hälsotillståndet inom hälsovårdsområdet samt om nämndens

verksamhet finnes i 6 § 1 mom. och 41 § gällande hälsovårdsstadga. Bestämmelserna

innebär att sådan skyldighet föreligger för hälsovårdsnämnd i

stad gentemot förste provinsialläkaren eller, därest i staden finnes stadsläkare

som är likställd med förste provinsialläkare, gentemot medicinalstyrelsen

samt för hälsovårdsnämnd på landet gentemot provinsialläkare

eller extra provinsialläkare.

Hälsovårdsstadgekommittén

Kommittéförslagets i 20 § intagna bestämmelser i ämnet ansluter sig till

den gällande hälsovårdsstadgans men utvidgar skyldigheten till att avse

åliggande att avge berättelse även till länsveterinär och distriktsveterinär.

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

153

Remissyttrandena

Vid remissbehandlingen har kommittéförslaget i denna del blivit föremål

för vissa erinringar i olika riktningar. Svenska landskommunernas förbund

ifrågasätter mot bakgrund av senare års erfarenheter starkt värdet av hälsovårdsnämndernas

ifrågavarande berättelser, och stadsfullmäktige i Uppsala

förordar inskränkning av skyldigheten att avge berättelse till vartannat eller

vart tredje år. Krav på mer vittgående skyldighet att avge berättelse har

emellertid även framställts. Härvid liar framför allt yrkats att även andra

veterinära befattningshavare än de av kommittén avsedda skulle erhålla

sådan berättelse.

Departementschefen

Departementsförslagets hithörande bestämmelser har utformats efter den

principen, att hälsovårdsnämnd bör ha skyldighet att upprätta årlig berättelse

om hälsotillståndet i kommunen och hälsovårdsnämndens verksamhet

samt tillställa vederbörande närmaste tillsynsmyndigheter avskrift av berättelsen.

De avsedda tillsynsmyndigheterna är förste provinsialläkare och länsveterinär,

respektive medicinalstyrelsen och veterinärstyrelsen. I de fall

då berättelse skall tillställas förste provinsialläkare och länsveterinär skall

den avgivas i två avskrifter, varav den ena skall vidarebefordras till medicinalstyrelsen

respektive veterinärstyrelsen. Med de i departementsförslaget

intagna reglerna för tjänsteläkares och tjänsteveterinärs medverkan i

hälsovårdsnämndens arbete har det icke ansetts erforderligt att föreskriva

någon generell skyldighet för nämnden att tillställa andra sådana befattningshavare

än de nämnda stadsläkarna och stadsveterinärerna avskrift

av berättelsen, utan så skall ske endast på särskild begäran. Det förutsättes

att nuvarande formulär för berättelserna genomgås av medicinalstyrelsen

i samråd med veterinärstyrelsen och till sitt innehåll begränsas

till vad som måste anses oundgängligen nödvändigt för tillsynen över det

kommunala hälsovårdsarbetet.

14 §.

I denna paragraf upptages de tidigare behandlade föreskrifterna om

skyldighet att ha hälsovårdsinspektör anställd.

Frågan om inspektörernas utbildning är f. n. föremål för utredning inom

inrikesdepartementet.

Departementsförslagets stadganden om inspektörs behörighet ansluter sig

i sak till 16 § 2 mom. kommittéförslaget. — I övergångsbestämmelserna till

den nya hälsovårdsstadgan föreskrives, att den som vid stadgans ikraftträdande

innehar befattning som heltidsanställd tillsyningsman för allmänna

hälsovården eller hälsovårdskonsulent må utan hinder av behörighetsbestämmelserna

i 14 § andra stycket även i fortsättningen inneha sådan

tjänst.

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr B t6 år 1958

3 kap. Om bostad

(15—22 §§ departementsförslaget)

Gällande bestämmelser

Bestämmelser rörande bostäder inrymmes i 8 och 43 §§ gällande hälsovårdsstadga,

avseende stad respektive landet. Dessa bestämmelser innefattar

materiella föreskrifter angående bostads anordnande, inredning, underhåll

och skötsel samt formella föreskrifter angående hälsovårdsnämnds förfarande

vid brister i angivna hänseenden. Materiella föreskrifter av betydelse

för bostadshygienen återfinnes emellertid även på flera andra håll i hälsovårdsstadgan,

t. ex. i 15 § angående köksavfall och sopor samt i 17 § angående

förläggning och inrättande av byggnad för hållande av djur.

Enligt 8 § 1 mom. skall byggnad som innehåller boningsrum

till alla delar vara så anordnad och inredd samt så underhållas och

skötas, att sanitär olägenhet ej uppstår för dem som där uppehåller sig.

Samma föreskrifter återfinnes i 43 § 1 mom., som dessutom stadgar att

sådan byggnad skall ha sunt läge samt att torrläggning av mark skall vidtagas

där så av förhållandena påkallas.

Bestämmelser om boningsrum meddelas i 8 § 2 mom. och 43 §

2 inom., vilka är likalydande. Här uppställes fordringar i fråga om boningsrums

storlek, utrustning med fönster, möjligheter till luftväxling

och uppvärmning, isolering i vad avser värme, fuktighet, olägenheter

från grunden och från särskilda angränsande lokaler ävensom i fråga

om beskaffenheten av golv i boningsrum. Samma fordringar skall enligt

särskilt stadgande gälla även för kök, som kan användas till boningsrum.

För annat för matlagning avsett särskilt utrymme skall gälla

de angivna fordringarna i fråga om boningsrums luftväxling, uppvärmning,

skydd mot fuktighet samt skydd mot olägenheter från grund och

angränsande utrymmen.

Rörande bostadslägenhet meddelas bestämmelser i 8 § 3 mom.

och 43 § 3 mom. Dessa bestämmelser är likalydande utom i vad avser vatten-

och avloppsföreskrifter. Bostadslägenhet skall enligt bestämmelserna

vara försedd med förstuga eller vindfång. Till bostadslägenhet skall höra

garderob och, därest för matlagning särskilt avsett utrymme finnes, skafferi

av angiven beskaffenhet eller också andra lämpliga utrymmen för förvaring

av kläder och mat. Dessutom bör till bostadslägenhet höra eget avträde, varjämte

sådan lägenhet i erforderlig mån bör äga tillgång till tvättstuga och

torkrum. För bostadslägenhet i stad föreskrives vidare, att den skall ha

vattenledning, om möjlighet finnes att för rimlig kostnad erhålla anknytning

till allmän vattenledning, och motsvarande skall gälla beträffande avlopp för

spillvatten. Har bostadslägenhet i stad ej vattenledning, skall den på annat

sätt äga ymnig och lätt tillgång till gott dricksvatten. För bostadslägenhet

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

på landet föreskrives endast, att den skall ha tillgång till gott dricksvatten.

Rörande skötsel av bostadslägenhet meddelas likalydande bestämmelser

i 8 § 4 inom. och 43 § 4 mom. samt rörande det högsta antal personer, som

må inhysas i bostadslägenhet, boningsrum och kök som kan användas till

boningsrum, i 8 § 5 mom. och 43 § 5 mom.

8 § 7 mom. innehåller föreskrift om obligatorisk bostadsinspektion

samt ett stadgande att särskild tillsyn därvid skall ägnas beskaffenheten

och skötseln av sådana bostadslägenheter, där missförhållanden i

sanitärt hänseende mest kan befaras. Det skall ankomma på hälsovårdsnämnden

att med ledning av medicinalstyrelsens därutinnan lämnade råd

och anvisningar meddela närmare bestämmelser rörande bostadsinspektionen.

Hälsovårdsstadgan innehåller däremot inga bestämmelser om bostadsinspektion

på landet.

I 8 § 8 mom. och 43 § 7 inom. meddelas föreskrifter rörande

förfarandet då hälsovårdsnämnd erhåller kännedom om att någon

av de tidigare angivna materiella bestämmelserna eftersättes.

Enligt de likalydande bestämmelserna i 8 § 9 mom. och 43 § 8 mom. får

innehavare av lägenhet i byggnad, som inrymmer boningsrum, ej förorsaka

sanitär olägenhet för närboende genom osnygghet, störande

ljud, eller buller eller på annat sätt.

Hälsovårdsnämnd har slutligen enligt de likaledes likalydande bestämmelserna

i 8 § 10 mom. och 43 § 9 mom. tillerkänts befogenhet att föreskriva

vidtagande av erforderliga åtgärder i fråga om boningsrum jämte

därtill hörande utrymme ävensom angående kläder och bohag för förebyggande

och utrotande av ohyra.

Medicinalstyrelsen har den 21 december 1936 utfärdat en kungörelse

rörande bostadsinspektion (MF 109/1936). I denna kungörelse erinras

inledningsvis om bostadsinspektionens tillämpningsområde samt understrykes

vidare lämpligheten av att bestämda personer utses för bostadsövervakningen,

av att särskilda skriftliga instruktioner utfärdas för dessa personer

samt av att hälsovårdsnämnden uppgör en plan för de i hälsovårdsstadgan

avsedda återkommande besiktningarna. Sådana besiktningar bör i

första hand avse bostadslägenheter, där missförhållanden i sanitärt hänseende

mest kan befaras, men även bostadslägenheter om 2 rum och kök

och därunder. Varje bostad bör hinna besiktigas minst vart femte år, men

beträffande de lägenheter som skall ägnas särskild uppmärksamhet bör

omloppstiden vara kortare och de bör återbesökas så ofta behovet påkallar.

Vid kungörelsen är fogade förslag Ull skriftlig instruktion för bostadsinspektion

samt förslag till formulär för rapportblankett vid sådan inspektion.

I sina meddelanden nr 80 och nr 81 har medicinalstyrelsen utfärdat råd

och anvisningar till hälsovårdsnämnderna rörande bostäder och samlingslokaler

samt bostadsinspektion. Däri finnes intagna hl. a. minimimått för

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

rumshöjd, golvyta och rymd, uppgift om lämpliga åtgärder för förbättring

av dagerbelysning och luftväxling och om lämplig rumstemperatur samt

normer rörande golvyta, luftkub och antal rum till undvikande av trångboddhet.

Här må erinras om att civilrättsliga bestämmelser till reglering av olika

förhållanden avseende bostad återfinnes i lagen den lb juni 1907 om nyttjanderätt

till fast egendom samt i lagen den 19 juni 1972 om hyresreglering

m. m.

Hälsovårdsstadgekommittén

Kommittéförslaget upptar i 5 kap. bestämmelser om bostad, vilka i stora

delar överensstämmer med motsvarande föreskrifter i gällande hälsovårdsstadga.

Föreskrifter till motverkande av ohyra har dock av kommittén sammanförts

med bestämmelser om åtgärder mot råttor och möss till ett särskilt

kapitel. Genom föreskrift i 32 § att fortlöpande bostadsinspektion

skall anordnas inom hälsovårdstätort får dock enligt förslaget skyldigheten

att föranstalta om sådan inspektion en något annan omfattning än enligt

gällande hälsovårdsstadga. Nya är vidare t. ex. föreskrifterna i 28 §

andra stycket om utrustningen och inredningen av varje särskilt för matlagning

avsett utrymme, i 29 § 2 mom. andra punkten om uppvärmt utrymme

för garderob samt i 30 § andra stycket om förbud att i bostadslägenhet

inleda vatten som är olämpligt till dryck. Bestämmelsen i 29 §

3 mom. att till bostadslägenhet generellt skall höra egen klosett innebär en

skärpning i jämförelse med nuvarande bestämmelse i ämnet, men denna

skärpning uppmjukas av att hälsovårdsnämnd skulle äga möjlighet att

dispensera från föreskriften. Genom vad som föreskrives i 30 § första

stycket skulle skyldigheten att ha vattenledning utsträckas till att avse även

de områden för vilka gällande hälsovårdsstadgas bestämmelser för landet

äger tillämpning.

Hälsovårdsstadgekommittén har i anslutning till detta kapitel inledningsvis

redovisat kritik och önskemål avseende gällande hälsovårdsstadgas bostadsbestämmelser.

Sålunda har enligt kommittén framförts krav på skärpta

bestämmelser för bostäder på landsbygden och i samband därmed enhetliga

regler för stad och land beträffande fortlöpande bostadsinspektion. Vidare

borde bostadsinspekterande organ tillerkännas befogenhet att ålägga fastighetsägare

att avhjälpa brister som uppenbart är att hänföra till försummat

underhåll. Även mot detaljutformningen av bestämmelserna i gällande hälsovårdsstadga

har enligt kommittén framkommit kritik. Härvid har påtalats

att bestämmelserna är vaga, och det har föreslagits, att medicinalstyrelsens

råd och anvisningar rörande bostad skall inarbetas i hälsovårdsstadgan

eller ges bindande karaktär. Vissa av kommittén tillfrågade tjänsteläkare har

framlagt en rad konkreta förslag till ändringar i bostadsbestämmelserna för

att åstadkomma en mer preciserad utformning av desamma. De har bl. a.

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 ur 1958

föreslagit att oljemålning, tapetsering och påläggning av korkmattor icke

hör få ske i bostadsbyggnad förrän hälsovårdsnämnden lämnat sitt medgivande

till åtgärderna samt att normer borde anges för väggars, golvs och

takbjälklags värmeisolering.

I sina motiv utvecklar därefter kommittén sin här tidigare behandlade

åsikt att en ny hälsovårdsstadga bör innehålla byggnadstekniska bestämmelser

i ungefär samma omfattning som gällande stadga.

Efter att ha understrukit, att den mest påtagliga skillnaden mellan den

gällande hälsovårdsstadgans bostadsbestämmelser för stad och för land

är att fortlöpande bostadsinspektion endast är föreskriven för stad, anför

kommittén, att den visserligen i sitt arbete utgått från att den nya stadgans

bestämmelser principiellt bör vara lika för stad och land men att den

stannat för att föreslå obligatorisk fortlöpande bostadsinspektion endast

inom hälsovårdstätort. Beträffande detta ståndpunktstagande hänvisar kommittén

till att frågan ej blott är av sanitär utan även av ekonomisk art och

därjämte en fråga om tillgång på personal.

Kommittén uttalar vidare som sin uppfattning, att distriktssköterskorna

bör befrias från skyldighet att inspektera bostäder och i samband därmed

föreslå åtgärder mot bristfälligheter, men att de alltjämt bör vara skyldiga

att till hälsovårdsnämnden anmäla, när de påträffar bostäder av sådan beskaffenhet

att en inspektion av hälsovårdsnämnden kan anses påkallad.

I anslutning till ett konstaterande av nuvarande bostadsbrist anför kommittén,

att bostadsbestämmelserna i den nya hälsovårdsstadgan enligt dess

åsikt likväl bör uppläggas och avfattas under förutsättning att normala

förhållanden råder på bostadsmarknaden.

Påståendet att gällande hälsovårdsstadgas bostadsbestämmelser icke

skulle vara tillräckligt effektiva bemöter kommittén genom att uttala, att

kritiken torde drabba icke så mycket bestämmelsernas innehåll som det sätt

varpå de tillämpats. Kommittén säger sig ha sökt komma till rätta med detta

problem genom att föreslå en i olika avseenden förbättrad hälsovårdsorganisation

samt viss begränsning av besvärsrätten, varjämte kommittén i detta

sammanhang understryker betydelsen av personalens utbildning.

Kommittén har icke funnit sig kunna biträda yrkandet att stadgans bostadsbestämmelser

skall konstrueras så att de ger hälsovårdsnämnd möjlighet

att ingripa mot t. ex. bristande underhåll av bostadslägenhet, även då

detta bristande underhåll icke vållar sanitär olägenhet. Syftet med bestämmelserna

inskränker sig nämligen, påpekar kommittén, till att garantera en

viss godtagbar sanitär minimistandard på bostäder, icke att åstadkomma

en i och för sig önskvärd allmän höjning av bostadsstandarden.

Rörande de olika paragraferna i sitt förslag anför kommittén

följande.

I 24 § bar kommittén genom att intaga den från 43 § 1 mom. gällande

stadga hämtade föreskriften om att byggnad som inrymmer boningsrum

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

skall ha sunt läge gjort denna bestämmelse tillämplig för hela riket. Genom

att icke som gällande hälsovårdsstadga inskränka förbudet mot vållande av

sanitär olägenhet genom anordnande, inredning, underhåll och skötsel av

bostadsbyggnad till att avse sådan inverkan »för dem, som där uppehålla

sig» har kommittén utvidgat bestämmelsens tillämpningsområde till att

avse även sådant fall som t. ex. när röken från en bostadsvilla vållar olägenhet

för närboende.

I anslutning till bestämmelsen i 25 § 1 inom. rörande rumsstorlek anför

kommittén.

Kommittén anser icke lämpligt att det i själva stadgan fastställes minimimått

för boningsrum. Även om en sådan åtgärd kanske underlättade nämndernas

arbete, skulle säkerligen olägenheterna med anordningen dock överväga.

Det bestående bostadsbeståndet är ju så skiftande, att bestämda mått

icke gärna låta sig angivas, och vid bedömande huruvida ett rum är för

litet eller icke för att användas till boningsrum äro vidare även andra omständigheter

än t. ex. golvyta och volym av betydelse, bl. a. ventilationens

beskaffenhet. I de råd och anvisningar, som kommittén förutsätter komma

att utfärdas för att underlätta stadgans tillämpning, torde hälsovårdsnämnderna

kunna erhålla vägledande upplysningar i detta hänseende.

För nybyggnader finnas bestämmelser om rums storlek och dylikt i

byggnadsstadgan.

Kommittén har ej heller funnit möjligt att i 25 § 2 mom. intaga bestämmelse

om minsta dagsljuskvot i boningsrum, utan även i detta fall bör i

råd och anvisningar intagas uppgifter till ledning vid bestämmelsernas till—

lämpning.

Rörande den i 25 § 3 mom. reglerade frågan om luftväxling i boningsrum

anför kommittén, att det icke låter sig göra att för det befintliga bostadsbeståndet

föreskriva mer preciserade bestämmelser angående de anordningar

som skall åstadkomma nödig luftväxling. Av särskild betydelse är kontinuerlig

luftväxling i sovrum. Kommittén har övervägt lämpligheten av eu

specialbestämmelse härom men ansett sig ej böra föreslå någon sådan, ty

denna skulle binda en lägenhetsinnehavare beträffande lägenhetens utnyttjande,

och f. ö. är spörsmålet enligt kommittén närmast en fråga om upplysning

angående vad som hör till god bostadshygien.

I överensstämmelse med sin uppfattning att hälsovårdsstadgan icke bör

inrymma regler som tager sikte på nyuppförande av byggnad har kommittén

icke i 25 § 4 mom. intagit någon föreskrift om att centralvärmeanläggning

icke skall få tagas i bruk med mindre vederbörande byggherre uppvisat

besiktningsbevis att värmepanna och värmeradiatorer är dimensionerade

efter fastighetens och rummens storlek. Med hänsyn till att normer för

värmeisolering växlar för olika delar av riket har kommittén funnit det

knappast lämpligt att utfärda tvingande detaljbestämmelser i detta hänseende.

Krav på väggarnas värmeisolerande beskaffenhet faller enligt kommitténs

mening alldeles uppenbart under den i 24 § upptagna föreskriften,

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

Kungl. Maj.ts proposition nr Ii 46 år 1958

att bostadsbyggnad till alla sina delar skall vara så anordnad och inredd

att sanitär olägenhet ej uppstår, varför kommittén icke anser några särskilda

detaljbestämmelser i detta avseende erforderliga. Orsaken till att särskild

bestämmelse angående fönster lämnats är att fönster icke som väggar är

permanenta anordningar utan kan göras värmeisolerande under den kallare

årstiden, t. ex. genom insättande av innanfönster. Kommittén har övervägt

att i stadgan intaga en föreskrift om lämplig värmegrad i boningsrum

men avstått härifrån. Värmen i ett boningsrum beror nämligen, anför kommittén,

inte uteslutande på uppvärmningen utan även på andra faktorer,

såsom luftens fuktighetsgrad. Även andra omständigheter talar mot lämpligheten

att fixera ett visst gradtal, bl. a. svårigheten att hålla jämn temperatur

och det olika behovet av uppvärmning under dagen och under natten.

Om sanitär olägenhet uppkommer till följd av att golv, som utgöres av

smärre delar, icke är tillräckligt tätt sammanfogat, bör denna olägenhet,

uttalar kommittén, kunna åtkommas genom tillämpning av den allmänna

bestämmelsen under 24 §. Kommittén har därför icke funnit anledning

att i 26 § tredje stycket föreslå någon särbestämmelse härom.

Närmare regler till motverkande av trångboddhet utöver bestämmelserna i

27 § bör enligt kommitténs mening meddelas i medicinalstyrelsens råd och

anvisningar. Den frivilliga trångboddheten torde bäst kunna åtkommas genom

ökad upplysningsverksamhet bland allmänheten angående betydelsen

av god bostadshygien.

Kommittén understryker i anslutning till 28 § betydelsen av att i bostad

finnes ett särskilt för matlagning avsett utrymme, som är ändamålsenligt

anordnat och inrett. För åstadkommande av en höjd bostadsstandard i synnerhet

på landsbygden är det angeläget med utförligare och mer preciserade

regler härom, särskilt i vad avser luftväxling. Kommittéförslaget innehåller

därför krav på att varje särskilt för matlagning avsett utrymme skall vara

försett med imrör eller annan för luftsugning lämplig anordning, tvättbart

golv och tvättbara väggar samt ändamålsenlig inredning. Det är enligt

kommittén visserligen icke möjligt att i författningstexten ange vad som

skall förstås med lämplig inredning, men en ändamålsenligt inrättad diskbänk

av lämpligt material bör kunna fordras. — Såsom för matvarors förvaring

lämpligt utrymme bör skafferi aldrig få ersättas av kylskåp.

Kommittén framhåller betydelsen av att genom 29 § 2 mom. införes krav

på att garderobsutrymme skall vara av erforderlig storlek samt om möjligt

vara uppvärmt. Det i 29 § 8 mom. intagna kravet på egen vatten- eller torrklosett

för varje bostadslägenhet är enligt kommitténs mening ett sanitärt minimikrav.

I fordran på tillgång till tvättstuga etc. enligt 29 § 4 mom. ligger

enligt kommittén intet krav på att dessa lokaler nödvändigtvis skall finnas

i samma fastighet som bostaden, varför förefintligheten av t. ex. närbelägen

kommunal tvättstuga synes kunna minska behovet av tvättstuga och torkrum

i de särskilda fastigheterna. Bestämmelsen har, yttrar kommittén, na
-

s. 160 Kontrollera mot PDF

160 Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

turligen sin främsta betydelse för hyresfastigheter för flera familjer, och en

fastighetsägare som själv med sin familj bebor sin egen stuga bör själv få

avgöra om behov av tvättstuga och torkrum föreligger eller ej.

Den genom 30 § första stycket till hela riket utsträckta skyldigheten att

anknyta bostadslägenhet till allmän vatten- och avloppsledning torde enligt

kommittén i realiteten innebära en ganska obetydlig skärpning för landsbygdens

del. Bestämmelsen kan enligt kommittén för landsbygdens del förväntas

få sin betydelse i ett sådant fall som det att ett företag, som åt anställda

upplåtit bostäder till vilka genom kommunens försorg framdragits

vatten- och avloppsledningar, underlåter att anknyta bostäderna till ledningarna

med motivering att vatten kan hämtas från en pump å gården. I

praxis bör beaktas att bestämmelsen avser att åstadkomma en sanitär standardhöjning.

Det i 30 § andra stycket intagna förbudet mot att i bostadslägenhet

inleda vatten som är olämpligt till dryck tager sikte på det fall, att

på platser med brist på gott vatten råvatten inledes i en bredvid dricksvattenkranen

placerad kran, vilket enligt kommittén genom förväxling av

kranarna kan orsaka svår sanitär olägenhet.

Beträffande bestämmelsen i 31 § 1 mom. om skyldighet för lägenhetsinnehavare

att sköta lägenheten understryker kommittén att densamma endast

avser att skydda de i lägenheten boende mot sanitär olägenhet, medan däremot

fastighetsägarens skydd i ekonomiskt avseende mot vanvård av uthyrd

lägenhet återfinnes i hyreslagstiftningen. Genom att i 31 § 2 mom. införa

uttrycket »innehavare av bostadslägenhet» i stället för det i gällande hälsovårdsstadga

förekommande uttrycket »innehavare av lägenhet i byggnad,

som inrymmer boningsrum» har kommittén velat klarlägga, att med bestämmelsen

icke avses t. ex. lokal som inrymmer industri eller näring.

Då i 32 § föreskrives obligatorisk bostadsinspektion inom hälsovårdstätort

innebär detta icke, framhåller kommittén, att hälsovårdsnämnd icke

alltjämt skulle ha en allmän skyldighet att övervaka bostadsbestämmelsernas

efterlevnad även utom hälsovårdstätort.

Hälsovårdsstadgekommittén påpekar slutligen att i dess förslag icke finnes

någon motsvarighet till den i gällande hälsovårdsstadga för stad intagna

bestämmelsen om skyldighet för avflyttande att till hälsovårdsnämnden anmäla

ny bostadsadress, därest han ej inflyttar i lägenhet som anvisats honom

av nämnden. Enligt kommitténs mening saknas anledning att bibehålla

bestämmelsen, då den praktiska nyttan av densamma torde ha varit ganska

ringa. Lämpligheten att ålägga vissa medborgare anmälningsplikt kan också

ifrågasättas, då det åligger hälsovårdsnämnderna att ex officio övervaka

bostadsbeståndet.

Remissyttrandena

Medicinalstyrelsen påpekar att begreppet bostad i avsaknad av

närmare definition innefattar även fritids- och sommarbostäder etc. Då an
-

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

språken på sådana bostäder ej rimligtvis kan sättas lika högt som på bostäder

för permanent bruk, bör hälsovårdsnämnd tillerkännas möjlighet att

dispensera från vissa strängt obligatoriska föreskrifter i det föreslagna

bostadskapitlet. Uttalanden i samma riktning har gjorts av förste provinsialläkarna

i Jönköpings och Kristianstads län samt Sveriges läkarförbund.

Även länsstgrelsen i Värmlands län anser att begreppet bostad givits en

alltför kategorisk innebörd.

Föreningen för vattenhygien anser att särskilda bestämmelser bör införas

om bostad inom fritidsområde.

Vid behandling av frågan om bostadsinspektion har flera remissinstanser

föreslagit, att sådan inspektion fortlöpande skall anordnas även

utom hälsovårdstätort.

Sju länsstyrelser och åtta förste provinsialläkare har sålunda uttalat sig

för alt den fortlöpande bostadsinspektionen göres obligatorisk även utom

hälsovårdstätort. Länsstyrelsen i Stockholms län finner kommitténs ståndpunkt

i denna fråga ägnad att inge betänkligheter, då bostäderna på rena

landsbygden i många fall mera än i tätorterna är bristfälliga och i behov

av upprustning. Länsstyrelsen i Uppsala län säger sig vara medveten om att

en bostadsinspektion på landsbygden med all sannolikhet måste bedrivas i

långsammare takt än i tätorterna, men finner det likväl vara av vikt att

skyldigheten att anordna sådan inspektion uttryckligen fastslås. Förste

provinsialläkaren i Jönköpings län förfäktar att de ekonomiska svårigheterna

icke torde vara väsentligt större för landskommuner än för städer.

Förste provinsialläkaren i Kristianstads län anser att behovet av bostadsstandardens

höjande kanske är störst i städernas äldre bostadskvarter men

därefter utan tvivel större å den egentliga landsbygden än i tätorter med i

stor utsträckning modern bebyggelse.

Förste provinsialläkaren i Västerbottens län framhåller att en icke föraktlig

bostadsinspektion på landsbygden redan nu utföres i samband med

provinsialläkarnas resor.

Föreningen för allmän hälsovård anser ej heller att fortlöpande bostadsinspektion

enbart inom hälsovårdstätort är tillfyllest samt att sådan inspektion

över hela landet går att genomföra efter en övergångstid. Uttalanden

av samma innehåll göres av Sveriges läkarförbund och svenska hålsovårdstjänstemannaförbundet.

Medicinalstyrelsen anför.

Behovet av bostadsstandardens höjande synes styrelsen vara störst i

städernas äldre bostadskvarter, därnäst å den egentliga landsbygden med

dess lantarbetarbostäder och minst i å densamma belägna tätorter med i

stor utsträckning modern bebyggelse. Alt frågan även har en ekonomisk

sida är utan tvivel riktigt, men denna ekonomiska fråga bör väl icke bedömas

annorlunda för landsbygd än för tätort. Slutligen är det eu personalfråga.

Med den utformning, som förslaget fått i betänkandet, går det givetvis

icke att genomföra någon fortlöpande bostadsinspektion på landsbygden.

It—Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr li 46

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

Uppbygges däremot en organisation av heltidsanställda hälsovårdsinspektörer

för kommunsammanslutningar på landsbygden i överensstämmelse

med vad som tidigare förordats, löses efter hand även personalfrågan på ett

tillfredsställande sätt.

Uttalande av liknande innehåll göres av förste provinsialläkaren i Kristianstads

län.

Bostadsstyrelsen finner det tveksamt om det är motiverat att begränsa

den obligatoriska bostadsinspektionen till hälsovårdstätorterna.

Svenska landskommunernas förbund finner däremot kontinuerlig bostadsövervakning

knappast nödvändig i alla hälsovårdstätorter, framför allt inte

i orter med övervägande egnahemskaraktär.

Hälsovårdsnämnden i Örebro uttalar betänkligheter mot den av kommittén

föreslagna fortlöpande bostadsinspektionen i hälsovårdstätort under

hänvisning till svårigheten att anställa för uppgiften kvalificerade befattningshavare,

utan vilka den föreslagna bestämmelsen om fortlöpande inspektion

blir utan större värde. Hälsovårdsnämnderna i Hallsbergs köping,

Pålsboda municipalsamhälle och Hammars kommun anser, att det bör överlämnas

åt hälsovårdsnämndernas eget avgörande i vilken utsträckning

bostadsinspektion skall företagas samt framhåller, att huvuddelen av fastigheterna

i de mindre tätorterna är egnahem, som givetvis icke i samma utsträckning

som hyreshusen i städerna behöver kontinuerlig tillsyn av hälsovårdsnämnd.

Hälsovårdsnämnden i Kumla landskommun förordar en uppmjukning

av den föreslagna bestämmelsen, som måste bli för betungande

för hälsovårdsnämnder med små personella resurser.

Styrelsen för statens institut för folkhälsan framhåller, att distriktssköterskornas

nuvarande utbildning, som främst ligger inom socialhygien

och hälsovård och icke som kommittén gör gällande i första hand

är upplagd med tanke på sjukvård, icke är ägnad att ge dem förutsättningar

för utövande av bostadsinspektion men väl för deras uppgifter rörande

bostadsvård. Förste provinsialläkaren i Göteborgs och Bohus län framhåller

den värdefulla insats som distriktssköterskorna utfört inom bostadsinspektionen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län och svenska landstingsförbundet

ansluter sig till kommitténs uttalande att distriktssköterskorna bör befrias

från skyldigheten att inspektera bostäder och föreslå åtgärder mot bristfälligheter

men vill att sköterskorna skall vara skyldiga att till hälsovårdsnämnden

anmäla att inspektion av nämnden i visst fall är påkallad.

Svensk sjuksköterskeförening anför rörande distriktssköterskornas medverkan

inom bostadsvården följande.

Svensk sjuksköterskeförening anser, att denna arbetsuppgift utgör en

mycket viktig del av distriktssköterskans åligganden. Hennes utbildning

omfattar icke i första hand så som kommittén framhåller sjukvård, utan

avser en utbildning, vilken syftar till socialhygienisk verksamhet. Arbetet

omfattar hälso- och sjukvård och bostadsvården kommer här in som en

naturlig del av uppgiften. Utbildningen syftar däremot ej till vad man van
-

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

ligen menar med bostadsinspektion och någon skyldighet att inspektera

bostäder har ej ingått i distriktssköterskas instruktion. Föreningen finner

det utomordentligt värdefullt, att distriktssköterska deltager i hälsovårdsnämnds

bostadsinventeringar tillsammans med läkare, så mycket hellre

som därvid även överses skollokaler, bastubad etc.

De olika paragraferna i kommittéförslaget har i

övrigt föranlett i huvudsak följande uttalanden i remissyttrandena.

24 §.

Styrelsen för statens institut för folkhälsan och svenska läkaresällskapet

anser att på byggnad som inrymmer boningsrum bör ställas även det kravet,

att den icke med avseende på anordning, inredning, underhåll eller skötsel

innebär uppenbar risk för olycksfall. Föreningen för allmän hälsovård vill

jämställa uppenbar olycksfalisrisk, orsakad av byggnadstekniska brister,

med sanitär olägenhet.

Stadsfullmäktige i Solna önskar en föreskrift om att förstuga och trappuppgång

skall vara försedda med lämplig belysningsanordning, och stadsfullmäktige

i Sundbyberg vill ha en bestämmelse om skyldighet för fastighetsägare

att i fastighet indraga elektriskt ljus, om detta är möjligt till

rimlig kostnad.

Svenska pastoratens riksförbund anser att förbud bör stadgas mot att

uppföra byggnad, som inrymmer boningsrum, så nära begravningsplats att

sanitär olägenhet kan uppkomma.

Förste provinsialläkaren i Kalmar län föreslår en bestämmelse om att

byggnad, som inrymmer boningsrum, icke skall få uppföras så nära befintlig

torrklosett, soptipp, destruktionsanläggning, djurstall, gård för avel av

hundar eller pälsdjur, i 103 § kommittéförslaget omnämnd rörelse eller

inrättning eller begravningsplats, att sanitär olägenhet kan befaras uppkomma

för i byggnaden boende.

Handelskammaren i Gävle samt stadsfullmäktige i Linköping, Norrköping

och Jönköping m. fl. städer föreslår en särskild föreskrift om att

tillfredsställande belysning skall anordnas i källare och trappor samt på

vindar, och chefstjänstemännen hos hälsovårdsnämnden i Stockholm anser

att belysning därjämte bör föreskrivas för förstugor och gårdar.

25 §.

Stadsfullmäktige i Köping samt hälsovårdsnämnden i Karlskoga anser att

skyldighet bör stadgas för fastighetsägare alt låta installera elektriskt ljus

i lägenhet då så kan ske till rimlig kostnad.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför.

I nu gällande hälsovårdsstadga föreskrives, att boningsrum skall ha

fönster. Åtskilliga byggnader inrymma emellertid bostadslägenheter med

möblerbar hall, som saknar fönster. Enär begreppet boningsrum icke närmare

definierats, måste man, såvitt länsstyrelsen kan finna, utgå från att

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

hall är att betrakta som boningsrum. Beträffande sådant utrymme synes

sålunda nuvarande hälsovårdsstadgas föreskrifter ha åsidosatts. Då det

icke rimligtvis kan komma i fråga att utan vidare förbjuda användandet av

sådan hall såsom boningsrum, bör tillses, att i en ny hälsovårdsstadga

ändring härulinnan vidtages. Länsstyrelsen ifrågasätter därför, huruvida

icke bestämmelserna i paragrafen böra förtydligas i nu angivet hänseende.

Flera remissinstanser har påtalat, att författningstexten icke tillfredsställande

uttrycker kommitténs uppfattning, att fönstervädring i och för

sig icke kan anses som en tillräcklig anordning för luftväxling samt att

bestämmelsen om luftväxling genom fönster egentligen endast bör vinna

tillämpning på det befintliga bostadsbeståndet. Härvid har yrkats, i vissa

fall att man icke borde i författningstexten säga något mer än att boningsrum

skall kunna erhålla nödig luftväxling, i andra fall att man borde föreskriva

luftväxling genom fönster och genom evakuering eller annan för

friskluftintag och evakuering lika tjänlig anordning, i ytterligare andra fall

slutligen att bestämmelsen i dess av kommittén föreslagna utformning

borde uttryckligen anges avse endast det befintliga bostadsbeståndet.

Uttalanden av nu angiven innebörd har gjorts av bl. a. länsstyrelsen i

Värmlands län, stadsfullmäktige i Västerås och Gävle, föreningen för allmän

hälsovård och Sveriges läkarförbund.

Förste provinsialläkaren i Hallands län önskar föreskrift om att fönster

skall gå att öppna samt att boningsrum, kök, skafferi och källarutrymme

skall ha evakueringskanaler.

Från ett flertal remissinstanser har framförts önskemål om att bestämmelsen

angående fönsters värmeisolering skall utsträckas att gälla även

ytterdörrar i boningsrum. Sådana uttalanden har gjorts av bl. a. medicinalstyrelsen,

chefstjänstemännen hos hälsovårdsnämnden i Stockholm, stadsfullmäktige

i Uppsala, Eskilstuna, Linköping och Norrköping, länsstyrelsen

i Jönköpings län samt förste provinsialläkarna i Jönköpings, Blekinge och

Kristianstads län.

Hälsovårdsnämnden i Linköping anser det önskvärt med en bestämmelse

om minimitemperatur i bostadsrum, förslagsvis minst 18 grader på dagen

och minst 16 grader på natten. Bestämmelser om minimitemperatur har

också ansetts påkallade av kommunalfullmäktige i Nottebäcks kommun.

Stadsfullmäktige i Malmö önskar bestämmelse om att centralvärmeanläggning

skall besiktigas och godkännas innan den tages i bruk, varvid

bl. a. skall kontrolleras att den är tillräckligt dimensionerad.

26 §.

Vissa förste provinsialläkare har framställt begäran om en allmän bestämmelse

att boningsrum skall vara så anordnat att det bereder erforderligt

skydd jämväl mot kyla.

Byggnadsnämnden i Stockholm framhåller den olägenhet, som kan

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kungl. Maj.is proposition nr B 46 år 1958

åsamkas hyresgäster genom störningar från rörelse i samma fastighet soin

bostadslägenheter, samt ifrågasätter om ej fastighetsägaren i viss mån borde

göras ansvarig för att bostäder inom fastigheten ej utsättes för sanitär

olägenhet genom att fastighetsägaren upplåter lokal för verksamhet, som

genom buller eller eljest är störande för omgivningen.

Flera remissinstanser anser att den i paragrafens andra stycke gjorda

uppräkningen bör avslutas med en mer allmän formulering, varigenom

skulle täckas även sådana olägenheter som de vilka orsakas av koloxid,

vibrationer in. in. Av denna mening är medicinalstyrelsen, styrelsen för

statens institut för folkhälsan, förste provinsialläkaren i Kristianstads län

och svenska läkaresällskapet.

Sveriges fastighetsägareförbund anser den föreslagna bestämmelsen om

att boningrum skall beredas skydd mot de i paragrafens andra stycke angivna

olägenheterna innebära en betydande skärpning av nu gällande

bestämmelser. Då det i många fall föreligger absolut hinder mot att helt

eliminera ifrågavarande olägenheter hemställer förbundet att den nuvarande

lydelsen bibehålies.

Ett flertal remissinstanser har funnit föreskrifterna om golvs beskaffenhet

för knapphändiga och uttalat önskemål att bestämmelse intages om att

golv i boningsrum skall vara tätt, jämnt och lätt att rengöra. Uttalanden av

sådant innehåll har gjorts av hl. a. stadsfullmäktige i Eskilstuna m. fl.

städer samt föreningen för allmän hälsovård.

Överingenjören hos byggnadsnämnden i Stockholm vänder sig mot kommitténs

förslag att i författningstexten ange att golv genom sitt läge i förhållande

till markytan skall bereda erforderligt skydd mot olägenhet från

grunden, varav han finner framgå att kommittén utgått från att golvet

måste ligga på viss höjd över markytan. Det är nämligen enligt hans mening

icke uteslutet att tillfredsställande resultat kan erhållas även om golvet

förlägges i nivå med marken eller lägre.

27 §.

Stadsfullmäktige i Sandviken anser att bestämmelser bör införas om hur

många personer som får bo i varje rumsenhet eller att eventuellt ett visst

kubikinnehåll anges som norm. — Även andra remissinstanser har framfört

liknande synpunkter.

Stadsfullmäktige i Göteborg påpekar, att fara för hälsan genom sammanboende

kan uppstå även utan att trångboddhet föreligger, och anför som

exempel härpå överförandet av smittsamma sjukdomar och ohyra. Stadsfullmäktige

föreslår eu formulering av bestämmelsen som direkt anger att

här endast åsyftas olägenheter genom trångboddhet. — Liknande påpekanden

har även gjorts av andra remissinstanser.

Föreningen för allmän hälsovård föreslår under hänvisning till att olägenhet

kan uppstå icke enbart genom sammanboendet en bestämmelse som för
-

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:is proposition nr B 46 år 1958

bjuder att så stort antal personer inhyses i boningsrum att fara för hälsan

kan uppkomma.

28 §.

Ett flertal remissinstanser har förordat en bestämmelse om att annat

särskilt för matlagning avsett utrymme än kök, som kan användas som

boningsrum, skall vara skyddat mot kyla.

Krav på föreskrift om alt särskilt för matlagning avsett utrymme skall

vara försett med tvättbart tak har framförts från flera håll, bl. a. av medicinalstyrelsen,

hälsovårdsnämnden i Stockholm, stadsfullmäktige i Sundbyberg

och föreningen för allmän hälsovård.

Hälsovårdsförbundet i Södermanlands län yttrar, att det föreslagna stadgandet

om tvättbara väggar i kök icke synes grunda sig på någon närmare

kännedom om bostadsförhållandena på landsbygden. Med hänsyn till allmänhetens

reaktion förordar förbundet, att bestämmelsen endast skall

gälla vid nybyggnad eller mera omfattande reparation och ombyggnad.

Några andra remissinstanser finner att tapeter bör kunna godtagas som

väggbeklädnad även i kök, särskilt med hänsyn till att kök i viss utsträckning

användes som boningsrum.

Sveriges fastighetsägareförbund hävdar, att kravet på ändamålsenlig inredning

i särskilt för matlagning avsett utrymme måste, särskilt när det

gäller den äldre bebyggelsen, tillämpas restriktivt och under beaktande av

ekonomiska synpunkter.

Några remissinstanser, såsom länsstyrelserna i Jönköpings och Gävleborgs

län samt stadsfullmäktige i Uppsala, Linköping och Norrköping, har yrkat

på en uttrycklig bestämmelse om att skafferi ej får ersättas av kylskåp,

medan bl. a. medicinalstyrelsen och byggnadsnämnden i Stockholm anser

att enbart kylskåp bör kunna godtagas som förvaringsplats för mat i anslutning

till smärre kokskåp. Även bostadsstyrelsen ifrågasätter det berättigade

i att under inga förhållanden godtaga kylskåp som ersättning för

skafferi. Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund

u. p. a. finner det vara i direkt motsats till dess erfarenheter att kylskåp

aldrig kan ersätta ett skafferi. Det torde enligt förbundet snarare vara så

att för vissa födoämnens bevarande ett skafferi aldrig kan ersätta ett

kylskåp, och för varor som lämpligen ej bör förvaras i kylskåp är ej heller

ett skafferi nödvändigt.

Vid remissbehandlingen har även i något fall framställts önskemål om

föreskrift att bostadslägenhet bör äga tillgång till matkällare.

Medicinalstyrelsen anser att friskluftintag till skafferi inte alltid är tillfyllest,

då skafferi kan vara beläget inne i en byggnadskropp utan direkt

anslutning till yttervägg. Föreskrift bör därför finnas om att skafferi skall

vara försett med tjänlig ventilationsanordning. Uttalanden i samma rikt
-

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

ning har gjorts av bl. a. hälsovårdsförbundet i Gotlands lön och förste

provinsialläkaren i Malmöhus län.

29 §.

Medicinalstyrelsen och bostadsstyrelsen anser att kravet på förstuga eller

vindfång till bostadslägenhet bör uppmjukas beträffande fritids- och sommarbostäder.

Styrelsen för statens institut för folkhälsan framhåller, att

en stor del av landsbygdens äldre bebyggelse inte har vindfång men i stället

dubbeldörrar, varför dubbeldörr bör medges som alternativ till förstuga

och vindfång. Uttalanden till förmån för en bestämmelse om dubbeldörrar

göres även av fastighetsnämnden i Stockholm, stadsfullmäktige i Göteborg

och förste provinsialläkarna i Älvsborgs och Värmlands län samt hälsovårdsnämnden

i Örebro.

Stadsfullmäktige i Solna m. fl. remissinstanser finner att föreskriften

om garderob bör skärpas till att avse obetingat krav på minst en garderob

inom uppvärmt utrymme för varje bostadslägenhet, och länsstyrelsen i

Uppsala län uttalar att dispens från en sådan föreskrift bör medges endast

i vad avser vid stadgans ikraftträdande befintlig lägenhet.

För flera lägenheter gemensam klosett bör icke tillåtas i nybyggda fastigheter,

varför hälsovårdsnämnd ej bör äga medge föreslagen dispens i sådant

fall, anser medicinalstyrelsen, styrelsen för statens institut för folkhälsan,

stadsfullmäktige i Eskilstuna, Norrköping och Malmö, länsstyrelsen i Jönköpings

län, förste provinsialläkaren i Kristianstads län, svenska hälsovårdstjänstemannaförbundet

m. fl. remissinstanser.

Sveriges fastighetsägareförbund kan f. n. icke tillstyrka den föreslagna

bestämmelsen om egen klosett till bostadslägenhet under hänvisning till att

tidpunkten för en tvingande bestämmelse härom är för tidigt vald.

Hälsovårdsförbundet i Södermanlands län ifrågasätter om icke torkrum

får anses onödigt på landsbygden utom hälsovårdstätort.

Även under denna paragraf har framställts flera yrkanden om föreskrift

att till bostadslägenhet skall höra matkällare eller annat lämpligt förvaringsrum

för mat. Sådana uttalanden har gjorts av bl. a. hälsovårdsförbundet

i Södermanlands län samt förste provinsialläkarna i Kronobergs, Kalmar

och Blekinge län.

Svenska läkaresällskapet föreslår eu särskild bestämmelse om att bostadslägenhet

skall ha lätt tillgång till utrymme för vädring och piskning av

säng- och gångkläder.

30 §.

Länsstyrelsen i Södermanlands län — som ifrågasatt huruvida bestämmelser

angående vatten och avlopp bör upptagas i en författning som avser

att reglera den allmänna hälsovården — uttalar sin tvekan beträffande

den föreslagna generella skyldigheten att anknyta till allmän vatten- och

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungi. Maj:is proposition nr B 46 år 1958

avloppsledning. Sådan skyldighet bör enligt länsstyrelsens mening, i varje

fall beträffande fastighet utanför hälsovårdstätort eller område för vilket

hälsovårdsordning fastställts, kunna föreskrivas endast för den händelse

vatten- och avloppsfrågan icke kunnat på annat sätt tillfredsställande lösas.

Ett så kraftigt ingrepp i den personliga friheten som en anslutningsskyldighet

synes enligt länsstyrelsens åsikt böra föreskrivas i en författning av lags

karaktär.

Bostadsstyrelsen framhåller att man genom vissa författningsbestämmelser

och anvisningar om villkor för statliga lån och bidrag för bostadsändamål

velat utjämna den standardskillnad, som inte minst beträffande vattenförsörjning

och avlopp alltjämt föreligger mellan bostadsbeståndet i städerna

å ena sidan samt en del andra tätorter och den egentliga landsbygden

å andra sidan. Styrelsen noterar att hälsovårdsstadgekommittén i frågor om

vattenförsörjning och avlopp eftersträvar lösningar, som nära ansluter till

bostadsmyndigheternas önskemål. Enligt styrelsens mening är det orealistiskt

att utfärda detaljerade bestämmelser som syftar till att snabbt utrusta

hela det befintliga bostadsbeståndet med tidsenliga anordningar för vattenförsörjning

och avlopp. De av kommittén föreslagna författningsbestämmelserna

finner styrelsen emellertid så allmänt utformade att deras effektivitet

kan ifrågasättas ur de synpunkter som kommer till uttryck i kommitténs

kommentarer till bestämmelserna. Författningsbestämmelserna bör utformas

så att hälsovårdsnämnderna redan med stöd därav föranledes att mer

än för närvarande medverka till den av bostadsmyndigheterna och andra

myndigheter eftersträvade standarden i fråga om vattenförsörjning och

avlopp.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser det knappast kunna ifrågakomma

att ålägga den enskilde den av kommittén föreslagna anslutningsskyldigheten

utan att de grunder och omständigheter i övrigt efter vilka kostnads skälighet

skall bedömas är närmare angivna i lag eller författning.

Distriktsingenjörers förening samt distriktsingenjören för vatten och avlopp

i Stockholms m. fl. län finner det svårt för hälsovårdsnämnderna att avgöra

vad som kan vara rimlig kostnad för anslutning. Samma åsikt har hävdats

av vissa andra remissinstanser, såsom Sveriges lanthruksförbund och

riksförbundet landsbygdens folk. Dessa två remissinstanser finner 30 § i

kommittéförslaget innehålla de mest ingripande nyheterna för bostäder. I

samband med bestämmelsernas tillämplighet på bostäder, som redan tagits

i bruk vid hälsovårdsstadgans ikraftträdande, kommer förbunden in på

frågan om hälsovårdsstadgans samband med arrendelagstiftningen och anför

härom följande.

Enligt 2 kap. 14 § tredje stycket nyttjanderättslagen är jordägare skyldig

att alltid vidta de om- och nybyggnader som krävas för att till arrendet hörande

arbetarbostäder skola befinna sig i det skick, som gällande hälsovårdsstadga

kräver. Vid sociala arrenden gäller detsamma för arrendatorsbostad

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

(2 kap. 59 § NyttjL). Arrendeavtal ingås vanligen på flera år, oftast 5 eller

10 år. De angivna arrendebestäinmelserna äro tvingande, varav torde följa

att förslagets förbättringar principiellt sett skola utföras omedelbart vid

stadgans ikraftträdande, fastän jordägaren ej äger tvingande möjlighet att

under löpande arrendeperiod få någon kompensation för de därmed förenade

kostnaderna. Under sådana förhållanden synes man vid bedömningen av

kostnadens rimlighet böra fästa avgörande vikt vid kostnadens relation till

arrendeavgiftens storlek och den återstående avtalstidens längd.

Föreningen för vattenhygien finner det tveksamt om man bör bereda möjlighet

till tvångsanslutning till vattenledning utan annan begränsning än att

kostnaden skall vara rimlig och således oberoende av behovet. Föreningen

framhåller att vattenförsörjning kan vara ordnad på fullt tillfredsställande

sätt utan anslutning till allmän vattenförsörjningsanläggning och understryker

även svårigheten för hälsovårdsnämnderna att avgöra vad som skall

anses vara en rimlig kostnad.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län finner att kommittén åsyftar anslutning till

vattenledning av viss kvalitet. Enligt länsstyrelsens mening bör av författningstexten

framgå vad slags vattenledning som åsyftas, då ordet »vattenledning»

kan användas även för mycket primitiva anordningar för befordran

av vatten i ledning.

Stockholms handelskammare framhåller, att det i kustbygderna torde

vara vanligt att man drar in enkla vattenledningar för sjövatten till hushållsändamål

samt att risk för förväxling med dricksvatten i dessa fall i

regel är obefintlig. Ett sådant förfarande synes icke böra förbjudas, varemot

man skulle kunna i hälsovårdsstadgan intaga bestämmelse om befogenhet

för hälsovårdsnämnd att inom viss kommun eller del därav förbjuda

förfaringssättet. Även hälsovårdsnämnden i Stockholm har funnit det av

kommittén föreslagna förbudet för kategoriskt, liksom bl. a. stadsfullmäktige

i Uppsala, hälsovårdsförbundet i Södermanlands län, länsstyrelsen i Jönköpings

län, förste provinsialläkaren i samma län, svenska hälsovårdst jänstemannaförbundet,

svenska lantarbetsgivareföreningen och föreningen för vattenhygien.

Härvid har även framhållits, att vatten som icke är lämpligt som

dricksvatten likväl kan vara erforderligt för tvättstuga, vattenldosett e. dyl.

Sveriges lantbruksförbund och riksförbundet landsbygdens folk anser att

begreppet »lätt tillgång till vatten» bör förtydligas. Om man med den föreslagna

författningstexten avser att ställa mycket stora krav på närheten till

brunn, bör bestämmelsen förses med motsvarande reservation som paragrafens

första stycke, så alt ej en hälsovårdsnämnd ser sig nödsakad framtvinga

en brunnsborrning som kräver orimlig kostnad.

31 §■

Ordningspolisintendenten och kanslipolisintendenten i Stockholm anser

att förbudet för innehavare av bostadslägenhet atl uppträda så att sanitär

s. 170 Kontrollera mot PDF

170 Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

olägenhet uppstår bör förtydligas alt avse samtliga för lägenhetsinnehavare

disponibla utrymmen, såväl yttre som inre.

Förste provinsialläkaren i Värmlands län föreslår att även innehavare av

kontorslägenhet m. m. bör omfattas av reglerna i denna paragraf.

Svenska läkaresällskapet säger sig framför det av kommittén i 2 mom.

föreslagna stadgandet föredraga en bestämmelse som i likhet med motsvarande

föreskrift i gällande hälsovårdsstadga möjliggör ingripanden mot

varje innehavare av lägenhet i byggnad, som inrymmer boningsrum, alltså

även t. ex. innehavare av kontorslägenhet.

Departementschefen

De i vår första hälsovårdsstadga från år 1874 intagna bestämmelserna om

bostad var ytterst summariska, och vid utfärdandet av 1919 års hälsovårdsstadga

ansågs det angeläget att meddela mer utförliga föreskrifter i ämnet.

Sålunda fastslogs därvid de fordringar som i första hand borde ställas på

ett boningsrum ur hygienisk synpunkt, d. v. s. att bereda erforderligt

skydd mot köld och fukt samt tillträde för dager och frisk luft. Dessa fordringar

ansågs böra vara väsentligen enahanda för stad och land. Hälsovårdsnämnderna

gavs också betydligt vidgade befogenheter i fråga om

hälsofarliga bostäder.

Därefter vidtogs under åren 1935 och 1936 olika författningsändringar

som syftade till att höja bostadsstandarden främst på landsbygden. Sålunda

infördes den ännu gällande bestämmelsen om skyldighet att i viss utsträckning

tillsätta särskild hälsovårdsnämnd på landet och vidare omorganiserades

distriktsvården och bostadsövervakningen på landsbygden. Härigenom

ålades distriktssköterska bl. a. upplysande och rådgivande verksamhet i avseende

å bostadsvård. Vidare omarbetades och utvidgades hälsovårdsstadgans

materiella föreskrifter om bostäder till sin nu gällande lydelse. Därvid

framhölls bl. a. att behovet av mera tydliga, konkreta och delvis skärpta

bestämmelser fick anses ådagalagt, men att preciseringen och konkretiseringen

i detalj med hänsyn till växlande lokala omständigheter icke

kunde drivas över en viss gräns. Måttbestämmelser och andra rena detaljföreskrifter

borde utfärdas av medicinalstyrelsen i form av råd och anvisningar.

Överensstämmelse mellan föreskrifterna för stad och för landsbygden

borde vidare i möjligaste mån upprätthållas. Hälsovårdsnämnderna skulle

ha inte endast rätt utan skyldighet att pröva alla de fall där bostadsföreskrifterna

icke uppfylldes, men i det särskilda fallet skulle de ha rätt till

prövning under hänsynstagande till den praktiska genomförbarheten av

föreskrifterna för tillfället.

Av vad jag nu anfört torde framgå, att hälsovårdsstadgans bostadsbestämmelser

varit föremål för särskild uppmärksamhet från statsmakternas sida

och flera gånger anpassats till utvecklingen inom samhället. De principiella

överväganden som härvid gjorts äger i stor utsträckning giltighet även i

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kungi. Maj:ts proposition nr B 46 är 1958

dagens läge, och jag är också av den uppfattningen att mera vägande invändningar

knappast kan riktas mot att man nu i en ny hälsovårdsstadga i dess

huvuddrag bibehåller den reglering av bostadsfrågorna som genomfördes

genom 1935 och 1936 års författningsbestämmelser i ämnet. Till denna uppfattning

har också hälsovårdsstadgekommittén kommit och dess förslag

överensstämmer i stor utsträckning med bostadsbestämmelserna i gällande

hälsovårdsstadga. Såsom jag redan i tidigare sammanhang understrukit har

vid utarbetandet av departementsförslaget befunnits angeläget att man —

med beaktande av de synpunkter som framförts av 1951 års byggnadsutredning

i dess betänkande »Förenklad byggnadslagstiftning» — så långt möjligt

försöker undvika bestämmelser som kan sägas vara av byggnadsteknisk

natur. I hälsovårdsstadgan bör endast upptagas mera allmänna bestämmelser

om de sanitära förhållandena i bostäder. Vidare må understrykas att

bestämmelserna i hälsovårdsstadgan främst tager sikte på det befintliga

bostadsbeståndet och icke på nybyggnader.

Grundläggande för hälsovårdsnämndernas verksamhet till förbättring av

bostadsstandarden är omfattningen av nämndernas bostadsinspektion.

I medvetande härom har också hälsovårdsstadgekommittén föreslagit

den utvidgningen av skyldigheten att förrätta fortlöpande bostadsinspektion,

som må ligga i att sådan skyldighet skulle förefinnas inom

hälsovårdstätort och icke, så som f. n., endast inom de områden, där gällande

hälsovårdsstadgas bestämmelser för stad är tillämpliga. Som skäl för

att icke utsträcka skyldigheten till hela riket bär kommittén åberopat

ekonomiska hänsyn och bristen på personal. Den övervägande delen av de

remissinstanser som yttrat sig i frågan har uttalat sig för bestämmelser

om fortlöpande bostadsinspektion inom hela riket och endast ett par remissinstanser

bar intagit en mer restriktiv hållning än hälsovårdsstadgekommittén.

I departementsförslaget har i kapitlet om hälsovårdskontrollen upptagits

föreskrift om att fortlöpande bostadsinspektion skall anordnas inom hälsovårdstätort,

varemot någon bestämmelse om sådan inspektion i övrigt

icke inrymmes i förslaget. Jag har alltså icke ansett mig kunna f. n. föreslå

författningsbestämmelse om obligatorisk, fortlöpande bostadsinspektion

inom hela riket. För en sådan skyldighet talar utan tvekan att bostadsbeståndet

även utom hälsovårdstätort i viss utsträckning kräver en förbättring,

men i detta sammanhang bör jämväl ihågkommas att bebyggelsen på

den egentliga landsbygden i betydande grad utgöres av enfamiljshus och

egnahem, beträffande vilka ingripanden av hälsovårdsmyndigheterna icke

kan anses påkallade i samma utsträckning som eljest. Genom att hälsovårdstätort

enligt departementsförslaget till skillnad från kommittéförslaget alltid

skall omfatta område med fastställd stadsplan eller byggnadsplan kommer

likväl den grundläggande skyldigheten att anordna fortlöpande bostadsinspektion

att något utvidgas i jämförelse med kommittéförslaget. Jag vill

s. 172 Kontrollera mot PDF

172 Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

också understryka vad även hälsovårdsstadgekommittén framhållit, nämligen

att hälsovårdsnämnd givetvis liksom hittills är skyldig att öva tillsyn

över bostadsbeståndet även utom hälsovårdstätort. Nämnderna torde f. ö.

själva finna mest ändamålsenligt att för denna verksamhet uppgöra någon

form av plan och uppdraga dess realiserande åt viss eller vissa personer. Då

behovet av kvalificerad personal är särskilt starkt framträdande just för

denna verksamhet, innebär departementsförslaget med sina bestämmelser

om att hälsovårdsinspektör skall finnas i varje kommun en god utgångspunkt

för rationell tillsyn över bostadsbeståndet även utom hälsovårdstätort.

Någon anledning att nu föreslå ändrade regler för distriktssköterskornas

medverkan inom bostadsvården anser jag icke föreligga.

De materiella bostadsbestämmelserna i såväl kommittéförslaget

som departementsförslaget gäller riket i dess helhet. De i gällande

hälsovårdsstadga kvarstående smärre olikheterna härvidlag har alltså

icke bibehållits. Vidare har det icke befunnits lämpligt att, såsom vissa

remissinstanser förordat, i stadgan inarbeta medicinalstyrelsens råd och

anvisningar rörande bostäder eller att över huvud taget tynga författningstexten

med detaljföreskrifter i större utsträckning än som kan anses oundgängligen

nödvändigt. Även härvidlag synes de avvägningar som gjordes

vid den senaste revisionen av stadgans bostadsbestämmelser framstå som

lämpliga. Tilläggas må att hälsovårdsnämndernas bostadsvårdande verksamhet

alltid kommer att vara mera en fråga om en lämplig avvägning i

det särskilda fallet — vilket även kommit till uttryck i gällande hälsovårdsstadgas

bestämmelser om hälsovårdsnämnds befogenhet att meddela

förelägganden och vidtaga övriga åtgärder — än en fråga om materiell

detaljreglering i hälsovårdsstadgan.

Begreppet »bostad» innefattar, som påpekats vid remissbehandlingen,

i avsaknad av annan definition utan tvivel varje byggnadsanordning

för boende med någon varaktighet och således även t. ex. fritids- och

sommarbebyggelse. Detta förhållande bör dock enligt min mening lika litet

nu som tidigare, då frågan diskuterats, föranleda att i hälsovårdsstadgan

intages skilda materiella bestämmelser för olika typer av bostäder, vilket

bl. a. skulle medföra en icke önskvärd detaljrikedom, men däremot bör

en generell undantagsbestämmelse införas för bebyggelse, som ej utnyttjas

som bostad året om. En sådan bestämmelse har upptagits i 22 § departementsförslaget.

Jag vill i detta sammanhang också erinra om hälsovårdsnämnds

befogenhet att meddela förbud mot att använda ett utrymme som

bostad under viss årstid. Vidare märkes att departementsförslaget lika litet

som gällande hälsovårdsstadga ger någon anvisning om hur gränsen skall

dragas mellan »boningsrum» och »bostadslägenhet». Lokaler vari tillfällig

bostad yrkesmässigt tillhandahålles allmänheten faller dock icke direkt

under 3 kap. departementsförslaget. Om personalrum t. ex. vid ett sjukhus

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

skall anses som boningsrum eller bostadslägenhet får avgöras från fall till

fall under beaktande bl. a. av tillgången till gemensamma utrymmen,

toalettanordningar o. dyl.

Jag övergår härefter till att behandla de olika paragraferna i departementsförslaget.

15 §.

De i denna paragraf intagna bestämmelserna angående byggnad,

som inrymmer boningsru m, motsvarar 8 § 1 inom. och 43 § 1

mom. gällande hälsovårdsstadga samt 24 § kommittéförslaget. De anger vad

som bör ankomma på i första hand innehavaren av en bostadsbyggnad. Med

skötsel avses i detta sammanhang alltså närmast skötsel av sådana utrymmen

i ett boningshus, vilka ej upplåtits till särskild hyresgäst.

Då i gällande hälsovårdsstadga för landsbygdens del föreskrevs, att byggnad

som inrymmer boningsrum skall ha sunt läge, angavs som skäl härför

att för byggnader å den del av landsbygden, varå byggnadsstadgan ej gäller,

vissa i byggnadsstadgan upptagna bestämmelser borde göras tillämpliga.

Föredragande departementschefen fann detta berättigat, då det gällde

att tillgodose krav av väsentlig betydelse ur hälsovårdssynpunkt, även om

det ur författningsteknisk synpunkt var tveksamt om man borde i hälsovårdsstadgan

införa bestämmelser för den egentliga landsbygden rörande

förhållanden, som i fråga om landet i övrigt var reglerade i byggnadsstadgan.

Att såsom hälsovårdsstadgekoinmittén föreslagit för riket i dess helhet

i hälsovårdsstadgan införa en föreskrift om att bostadsbyggnad skall ha

sunt läge bör enligt min mening icke ifrågakonnna. Föreskriften tar direkt

sikte på nybyggnad, och bestämmelser av sådan art bör undvikas i hälsovårdsstadgan.

För de stora delar av riket där byggnadslagstiftningen äger

tillämpning regleras frågan i allt väsentligt genom planer och andra bestämmelser.

Det saknas därför varje anledning att till dessa områden utvidga

den gällande hälsovårdsstadgans föreskrift och även för de delar av

landet som ej omfattas av byggnadslagstiftningens föreskrifter torde bestämmelser

utan men kunna undvaras. Det ligger uppenbarligen i sakens

natur att den byggande själv väljer ett så sunt läge för sin bostadsbyggnad

som möjligt, och vad som härvidlag erfordras är knappast en kategorisk''

bestämmelse till stöd för ett ingripande från hälsovårdsmyndigheterna utan

i stället råd och upplysningar från dessa myndigheter. Vidare torde olägenheterna

av ett i och för sig mindre sunt läge i viss utsträckning kunna elimineras

genom olika byggnadsåtgärder, t. ex. särskild isolering. Slutligen

torde vid hälsovårdsnämndens bedömande av en bostadsbyggnads ändamålsenlighet

hänsyn kunna tagas till dess läge även utan uttrycklig föreskrift

härom i hälsovårdsstadgan.

Dessa överväganden har föranlett mig att i departementsförslaget icke

upptaga någon särskild bestämmelse om att byggnad, som inrymmer bo
-

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

ningsrum, skall ha sunt läge. Av i huvudsak samma skäl innehåller ej heller

departementsförslaget någon motsvarighet till bestämmelsen i 43 § 1 mom.

första stycket andra punkten gällande hälsovårdsstadga om att torrläggning

av marken skall vidtagas, där så av förhållandena påkallas.

Hälsovårdskommittén har genom att i sitt förslag utesluta de i

gällande hälsovårdsstadga förekommande orden »för dem, som där uppehålla

sig» velat vidga förbudet mot att med avseende å bostadsbyggnads

anordnande, inredning, underhåll och skötsel vålla sanitär olägenhet till att

avse sådan inverkan även för närboende. En sådan utvidgning synes mig

tveksam redan ur den formella synpunkten, att bostadskapitlets övriga bestämmelser

väsentligen endast tar sikte på att motverka sådan sanitär olägenhet

som uppstår inom den egna byggnaden. I andra kapitel av hälsovårdsstadgan

återfinnes visserligen också föreskrifter med syfte att motverka sanitär

olägenhet t. ex. för en grannfastighet, men då är det fråga om speciella

störningar som t. ex. från en industri i grannskapet. En reglering av

frågan i enlighet med kommitténs förslag kan i viss mån också lämna

utrymme för ingripanden, som icke kan anses helt motiverade ur allmän

hälsovårdssynpunkt. Då dessutom i mer utpräglande fall erforderlig rättelse

torde stå att vinna med tillämpning av allmänna grannelagsrättsliga

grundsatser, har jag icke ansett den av kommittén föreslagna utvidgningen

av bestämmelsens tillämpningsområde motiverad, varför departementsförslaget

i denna del med viss redaktionell ändring anslutits till gällande

hälsovårdsstadga.

Av vad jag tidigare anfört rörande begreppet »sanitär olägenhet» torde

framgå, att sådan olägenhet får anses uppkomma om en bostadsbyggnad till

följd av bristande underhåll, t. ex. av trappor, medför uppenbar risk för

olycksfall. Möjligen kan också någon gång en bostadsbyggnad redan genom

sin konstruktion och inredning tänkas medföra sådan risk.

Det är förvisso angeläget att olika utrymmen i en bostadsbyggnad är tillfredsställande

belysta. I den mån avsaknad av belysningsanordningar kan

anses förorsaka sanitär olägenhet, t. ex. på grund av risken för olycksfall,

torde sådana anordningar kunna föreskrivas redan på grundval av den

allmänna föreskriften om bostadsbyggnads inredning. Att i hälsovårdsstadgan

införa en särskild föreskrift om skyldighet att anordna belysning

av t. ex. bostäder, trappor eller vindsutrymmen är knappast erforderligt

och torde ej heller vara berättigat ur den synpunkten att stadgan i princip

endast bör inrymma allmängiltiga regler om hygienisk minimistandard i

olika hänseenden.

Frågan i vad mån bostadsbyggnad bör få uppföras i närheten av anläggning,

som kan tänkas förorsaka sanitär olägenhet för de i byggnaden

boende, kan svårligen regleras genom ett i hälsovårdsstadgan intaget förbud

mot sådant uppförande. Spörsmålet är många gånger i övervägande grad

en planläggningsfråga och så gott som alltid en fråga med grannelagsrätts
-

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

liga aspekter, och ett förbud av nämnt innehåll skulle kunna innebära ett

alltför ensidigt tillgodoseende av hälsovårdssynpunkterna. Jag har därför

icke ansett mig kunna tillmötesgå vid remissbehandlingen framkomna

önskemål om ett i hälsovårdsstadgan intaget förbud av angiven art.

16 §.

I denna paragraf gives regler för vad som till undvikande av sanitär olägenhet

särskilt skall beaktas i fråga om anordnande, inredning

och underhåll av boningsru in. Även dessa regler tager närmast

sikte på byggnadsinnehavarens åligganden härutinnan.

Punkt a) i departementsförslaget angående boningsrums storlek motsvarar

8 § 2 mom. första stycket och 43 § 2 mom. första stycket gällande

hälsovårdsstadga samt 25 § 1 mom. kommittéförslaget, och punkt b) i

departementsförslaget angående dager i boningsrum motsvarar 8 § 2 mom.

andra stycket första punkten och 43 § 2 mom. andra stycket första punkten

gällande hälsovårdsstadga samt 25 § 2 mom. kommittéförslaget.

I anledning av den tvekan som framkommit vid remissbehandlingen rörande

vad som i detta sammanhang skall avses med begreppet »boningsrum»

vill jag uttala, att därunder redan av språkliga skäl i regel icke kan innefattas

varje rum i en bostadslägenhet. Hälsovårdsstadgans bestämmelse om

skyldighet att i boningsrum ha fönster får anses i första hand taga sikte på

sådana rum som vardagsrum, sovrum o. dyl. men däremot icke på t. ex.

badrum, toalettrum, förvaringsrum för kläder eller rum av genomgångskaraktär

såsom serveringsrum och tamburer. Att kök icke annat än under

vissa förhållanden kan betecknas som boningsrum framgår direkt av

hälsovårdsstadgans bestämmelser. När det sedan gäller vissa gränsfall,

såsom t. ex. en möblerbar hall, torde man vara nödsakad att överlämna

åt de tillämpande myndigheternas bedömande att avgöra, om ett sådant

rum i ett särskilt fall är av den karaktär att det bör betecknas som

boningsrum. Vägledande härvidlag bör bl. a. vara i vilken utsträckning den

boende kan förväntas uppehålla sig i rummet, särskilt under den tid av

dygnet då dagsljus råder, och över huvud taget vilken funktion rummet har

inom bostadslägenheten.

Under punkt c) i departementsförslaget har upptagits bestämmelser om

luftväxling i boningsrum. Bestämmelserna motsvarar 8 § 2 mom. andra

stycket andra punkten och 43 § 2 mom. andra stycket andra punkten gällande

hälsovårdsstadga samt 25 § 3 mom. kommittéförslaget.

De hittills gällande bestämmelserna, vilka hälsovårdsstadgekommittén

upptagit i sitt förslag, synes mig utgöra en lämplig avvägning av frågan, vilka

fordringar beträffande möjligheterna till luftväxling som bör ställas på ett

boningsrum. I anledning av de vid remissbehandlingen framförda invändningarna

mot bestämmelsernas utformning vill jag understryka, att de —

liksom andra likartade bestämmelser — närmast har sin tillämpning på

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

det befintliga bostadsbeståndet samt att de endast uttrycker de sanitära

minimifordringarna i angivet hänseende.

Punkt d) i departementsförslaget, som handlar om boningsrums uppvärmning,

motsvarar 8 § 2 mom. tredje stycket första punkten och 43 §

2 mom. tredje stycket första punkten gällande hälsovårdsstadga samt 25 §

4 mom. första punkten kommittéförslaget. Någon motsvarighet till de

nämnda styckenas andra och tredje punkter i gällande hälsovårdsstadga

samt härtill anslutande bestämmelser i 25 § 4 mom. kommittéförslaget har

icke upptagits i departementsförslaget.

Dessa bestämmelser infördes i gällande hälsovårdsstadga genom 1936 års

författningsändringar och åsyftade endast att konkretisera den dittills gällande

föreskriften om boningsrums uppvärmning, vilken i sak motsvarade

departementsförslagets bestämmelse i ämnet. Anledningarna till att i departementsförslaget

icke upptagits föreskrifter om tjänlig eldstad etc. är, att jag

icke blivit övertygad om behovet av dessa föreskrifter. Av vad hälsovårdsstadgekommittén

anfört framgår dessutom att värmegraden i ett rum är i

hög grad beroende av även andra faktorer, såsom väggarnas värmeisolerande

förmåga och kapaciteten hos en centralvärmeanläggning. I dessa

hänseenden bör det icke enligt kommitténs uppfattning, som jag delar,

ifrågakomma att meddela föreskrifter i hälsovårdsstadgan. Härtill kommer

att den senare tidens byggnadstekniska utveckling, inte minst i fråga

om uppvärmningen av bostadshus, framvisat en hel del nya lösningar, som

1 viss utsträckning torde kunna gottgöras även i fråga om det befintliga

bostadsbeståndet. Det synes därför angeläget att icke genom detaljföreskrifter

i hälsovårdsstadgan försvåra bostadsbeståndets anpassning till en

sådan utveckling.

I och för sig skulle beaktansvärda skäl enligt min mening kunna anföras

för att i hälsovårdsstadgan ange till vilken värmegrad ett boningsrum under

olika tider av dygnet bör hållas uppvärmt. Den hittills gällande ordningen —- som inneburit alt uttalanden om lämplig värmegrad intagits i medicinalstyrelsens

råd och anvisningar men ej i hälsovårdsstadgan — har emellertid

såvitt jag har mig bekant inte medfört några mer påtagliga svårigheter

för de tillämpande myndigheterna, varför jag ansluter mig till hälsovårdsstadgekommitténs

förslag att ej heller i den nya hälsovårdsstadgan upptaga

någon bestämmelse om uppvärmning till viss värmegrad.

Punkt e) i departementsförslaget angående boningsrums skydd mot fuktighet

motsvarar 8 § 2 mom. fjärde stycket första punkten och 43 § 2 inom.

fjärde stycket första punkten gällande hälsovårdsstadga samt 26 § första

stycket kommittéförslaget.

De i 8 § 2 mom. fjärde stycket andra och tredje punkterna samt 43 §

2 mom. fjärde stycket andra och tredje punkterna förekommande bestämmelserna

angående golvs beskaffenhet och läge, vilka återgivits i 26 § tredje

stycket kommittéförslaget, saknar motsvarighet i departementsförslaget.

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

Dessa bestämmelser hade till syfte alt åstadkomma en tillfredsställande

golvyta ur rengöringssynpunkt samt erforderligt skydd mot kyla och fukt

från grunden. Den under punkt d) i departementsförslaget intagna bestämmelsen

om att boningsrum skall kunna hållas tillfredsställande uppvärmt

innefattar emellertid även ett krav på sådan värmeisolering som med hänsyn

till värmekällans kapacitet erfordras för att åstadkomma uppvärmning

till lämplig värmegrad. Vidare föreskrives i punkt e) i departementsförslaget

att boningsrum skall vara skyddat mot fuktighet. Det är givetvis

av vikt att golv är av lämpligt material bl. a. ur rengöringssynpunkt, men

vilka fordringar som härvidlag skall hävdas måste i hög grad bli beroende

av prövningen i det särskilda fallet.

Punkt f) i departementsförslaget angående boningsrums skydd mot olägenheter

från angränsande utrymmen motsvarar 8 § 2 mom. femte stycket

och 43 § 2 mom. femte stycket gällande hälsovårdsstadga samt 26 § andra

stycket kommittéförslaget. Departementsförslaget innebär endast en formell

omarbetning av bestämmelserna i gällande hälsovårdsstadga utom

såtillvida, att med de uppräknade orsakerna till olägenhet jämställts därmed

likartade faktorer, varigenom önskemål från vissa remissinstanser tillgodosetts.

Däremot har jag icke ansett det möjligt att genomföra en sådan

skärpning av bestämmelserna, som innefattas i kommittéförslaget genom

att ur dess författningstext uteslutits den begränsningen av fordringarna på

ifrågavarande anordningar att de skall medföra »i möjligaste mån» betryggande

skydd. Denna begränsning infördes år 1936 på förslag av riksdagen.

17 §.

Denna paragraf anger vilka av de för boningsrum i 16 § upptagna bestämmelserna

som skall äga sin tillämpning på kök och annat särskilt utrymme

för matlagning. Paragrafen motsvaras av 8 § 2 mom.

sjätte stycket och 43 § 2 mom. sjätte stycket gällande hälsovårdsstadga

samt 28 § första och andra styckena kommittéförslaget.

Med departementsförslagets avfattning kommer samtliga för boningsrum

i 16 § meddelade bestämmelser att bli tillämpliga på varje särskilt för matlagning

avsett utrymme, som kan användas till boningsrum. Enligt gällande

hälsovårdsstadga och enligt kommittéförslaget skulle motsvarande bestämmelser

bli tillämpliga allenast på sådant kök, som kan användas till boningsrum.

Skillnaden torde vara av mer formell än faktisk art, då vilka

för matlagning särskilt avsedda utrymmen som skall betecknas som kök

givetvis icke kan utan närmare definition entydigt bestämmas. Det torde

icke för hälsovårdsstadgans del vara behov att såsom i byggnadslagstiftningen

genomföra någon gränsdragning mellan kök och annat matlagningsutrymme.

Vad hälsovårdsstadgekommittén anfört till motivering av 28 § andra

stycket i sitt förslag kan jag i huvudsak ansluta mig till. Med departe12-—Bihang

till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr B 46

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

mentsförslagets utformning av bestämmelserna har jag åsyftat att lämna

ökat utrymme för hänsynstagande till framför allt olika lokala byggnadsförhållanden.

Jag vill emellertid understryka betydelsen av anordningar som

möjliggör god, kontinuerlig luftväxling i matlagningsutrymmen.

18 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om bostadslägenhets förseende med

vissa biutrymmen.

Punkt a) i departementsförslaget angående förstuga o. dyl. motsvarar

8 § 3 mom. första stycket första punkten och 43 § 3 mom. första stycket

första punkten gällande hälsovårdsstadga samt 29 § 1 mom. kommittéförslaget.

För att tillmötesgå vid remissbehandlingen framkomna önskemål

har i departementsförslaget angivits att även andra anordningar än förstuga

och vindfång kan ifrågakomma. Härmed åsyftas i första hand dubbeldörrar.

Punkt b) i departementsförslaget angående garderob o. dyl. motsvarar

8 § 3 mom. första stycket andra punkten och 43 § 3 mom. första stycket

andra punkten gällande hälsovårdsstadga samt 29 § 2 rnom. kommittéförslaget.

Departementsförslaget ansluter sig i sak till kommittéförslaget, och

kravet att garderobsutrymmet skall vara lämpligt i fråga om belägenhet

och anordning avses alltså gälla även utan uttrycklig bestämmelse.

Under punkt c) i departementsförslaget har upptagits bestämmelser

om ldosett. Dessa bestämmelser motsvarar 8 § 3 mom. andra stycket och

43 § 3 mom. andra stycket gällande hälsovårdsstadga samt 29 § 3 mom.

kommittéförslaget. Frågan om kravet på egen klosett borde göras obligatoriskt

för hela landet eller eventuellt endast för stadssamhällena, diskuterades

redan 1936 vid tillkomsten av nu gällande bestämmelser i ämnet. Härvid

framhölls att detta krav alltid borde upprätthållas då det gällde nybyggnader

men att det av ekonomiska skäl knappast kunde upprätthållas

med avseende på det befintliga bostadsbeståndet, särskilt på landsbygden.

Dessa synpunkter bör enligt min mening vara vägledande för författningsbestämmelserna

i ämnet även i dagens läge. Då, såsom jag flera gånger

framhållit, bostadsbestämmelserna i hälsovårdsstadgan i första hand bör

sikta på det befintliga bostadsbeståndet, synes bestämmelsen om bostadslägenhets

förseende med klosett icke böra ges den kategoriska utformning

som hälsovårdsstadgekommittén föreslagit. Genom sin uttryckliga

dispensmöjlighet torde f. ö. kommittéförslaget i sak nära ansluta sig till

gällande bestämmelser i ämnet. Departementsförslaget anknyter därför

formellt mera till motsvarande föreskrifter i gällande hälsovårdsstadga

men vill samtidigt betona, att det normala numera är att varje bostadslägenhet

har egen klosett. Särskilda förhållanden som föranleder gemensam

klosett kan knappast förekomma vid nybyggnader.

18 § andra stycket angående skafferi o. dyl. motsvarar 8 § 3 mom.

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

första stycket andra punkten och 43 § 3 mom. första stycket andra punkten

gällande hälsovårdsstadga samt 28 § tredje stycket kommittéförslaget. Enligt

hälsovårdsstadgekommittén innebär kommiltéförslaget i denna del icke

någon skärpning av gällande bestämmelser. Till undvikande av missförstånd

härvidlag har i departementsförslaget bibehållits gällande hälsovårdsstadgas

uttryck »tjänlig ventilationsanordning». I departementsförslaget

har tillkommit föreskrift om att skafferiutrymme skall vara av erforderlig

storlek. I vad mån skafferi helt eller delvis må utan hygienisk olägenhet

ersättas av kylskåp får i fortsättningen liksom hittills överlämnas åt bedömande

i praxis.

18 § tredje stycket departementsförslaget angående med bostadslägenhet

förenad tillgång till tvättstuga och torkrum motsvarar 8 §

3 mom. andra stycket och 43 § 3 mom. andra stycket gällande hälsovårdsstadga

samt 29 § 4 mom. kommittéförslaget. Något påtagligt behov av att

skärpa gällande bestämmelser i ämnet anser jag icke föreligga, varför departementsförslaget

anknyter till gällande hälsovårdsstadga. Ej heller anser

jag tillräckliga skäl föreligga att i författningstexten införa föreskrift om

krav på vedbod, matkällare m. m.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att i 1951 års byggnadsutrednings

förslag till byggnadsstadga har inarbetats från normalbyggnadsordningen

hämtade föreskrifter om tillgång till diverse anordningar för olika ändamål,

såsom vindskontor in. in.

19 §.

I denna paragraf meddelas bestämmelser om bostadslägenhets förseende

med vatten och utrustning med avlopp för spillvatten. Bestämmelserna

motsvarar 8 § 3 mom. tredje stycket och 43 § 3 mom. tredje stycket

gällande hälsovårdsstadga samt 30 § kommittéförslaget.

Vatten- och avloppsfrågorna är uppenbarligen av den största betydelse

för bostadshygienen. I medvetande härom kompletterades vid 1936 års

ändringar i hälsovårdsstadgan bestämmelserna om skyldighet för hälsovårdsnämnd

att allmänt verka för dessa frågor inom hälsovårdsområdet

med en föreskrift om att bostadslägenhet i stad skulle förses med vattenoch

avloppsledning, om den för rimlig kostnad kunde anknytas till allmän

sådan ledning, samt om att sådan lägenhet under alla förhållanden skulle

äga ymnig och lätt tillgång till gott dricksvatten. För landsbygdens del ansåg

man sig icke kunna gå så långt men meddelade bestämmelse om att bostadslägenhet

skulle ha tillgång till gott dricksvatten. Bestämmelserna

skiljer sig från hälsovårdsstadgans övriga bostadsföreskrifter såtillvida, att

de ej blott avser förebyggande eller undanröjande av sanitär olägenhet utan

även direkt tager sikte på eu fortlöpande höjning av bostadsstandarden.

Efter framläggandet av hälsovårdsstadgekommitténs förslag och remissbehandlingen

av detsamma har hithörande frågor i väsentliga avseenden

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

reglerats genom lagen den 3 juni 1955 om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.

Sådan anläggning har till ändamål att bereda vattenförsörjning

och avlopp för bostäder eller annan bebyggelse och kan omhänderhas

av antingen kommun eller annan. Lagen reglerar förhållandena mellan

den, som omhänderhar en allmän vatten- och avloppsanläggning, samt

ägarna av de fastigheter, vilka anslutits till anläggningen eller vilkas anslutning

ifrågasättes. I lagen föreskrives skyldighet för kommun att, där det

till förekommande av sanitär olägenhet påkallas att vattenförsörjning och

avlopp för visst område ordnas i ett större sammanhang, ombesörja eller

tillse att allmän vatten- och avloppsanläggning kommer till stånd så snart

omständigheterna det medger. För sådan anläggning skall bestämmas visst

verksamhetsområde, inom vilket sedan föreligger anslutningsrätt och anslutningstvång

för där belägna fastigheter. En sådan fastighet skall sålunda,

på begäran av sin ägare eller av den allmänna anläggningens huvudman,

anslutas till anläggningen, såframt ej ändamålet med sådan anslutning kan

med större fördel för fastigheten vinnas på annat sätt. Enligt uttalanden vid

lagens tillkomst innebär anslutningstvånget icke skyldighet för vederbörande

fastighetsägare att vidtaga anordningar för faktisk anslutning,

d. v. s. att anordna tappställen och avloppsbrunnar å fastigheten, utan

härutinnan skall icke gälla annat tvång än det hälsovårdsmyndigheten av

sanitära skäl äger utöva. — Anmärkas må även att regler om anslutningsrätt

och anslutningstvång i fråga om avloppsledningar utom allmän vatten-

och avloppsanläggnings verksamhetsområde finnes i 8 kap. vattenlagen.

De synpunkter, som föranledde gällande hälsovårdsstadgas bestämmelser

om ordnande av vattenförsörjning och avlopp inom hälsovårdsområdets

ram samt om bostadslägenhets förseende med vatten genom anslutning till

allmän vattenledning och med avlopp för spillvatten genom anslutning till

allmän avloppsledning, kan sägas även ligga till grund för 1955 års lag om

allmänna vatten- och avloppsanläggningar. I den mån hithörande förhållanden

blivit reglerade genom nämnda lag bör de icke längre behandlas i

hälsovårdsstadgan. Frågan om en viss fastighet bör i lagens mening anslutas

till allmän vatten- och avloppsanläggning eller ej bör alltså bedömas

uteslutande på grundval av lagens bestämmelser. Lagen reglerar emellertid

som nyss angivits icke skyldigheten att vidtaga de på fastighetsägaren

ankommande anordningarna för att åstadkomma faktisk anslutning.

Sådana regler —- som är betingade endast av fastighetens egna sanitära

behov — bör liksom hittills intagas i hälsovårdsstadgan. Bl. a. för att markera

skillnaden mot lagbestämmelserna bör de enligt min mening icke

formellt erhålla karaktär av tvångsföreskrift utan i stället utformas så att

de anger den faktiska anslutningen till allmän vatten- och avloppsanläggning

som den lösning av frågorna vilken, där så kan ske, i första hand bör

ifrågakomma.

s. 181 Kontrollera mot PDF

181

Kungl. Maj:ts proposition nr B i6 år 1958

Rörande förutsättningarna för åläggande enligt hälsovårdsstadgan att på

visst sätt ordna vatten- och avloppsförhållandena för en bostadslägenhet

vill jag anföra följande. För det fall att en bostadslägenhet ligger inom

verksamhetsområdet för allmän vatten- och avloppsanläggning, utgör redan

detta förhållande ett starkt skäl ur hälsovårdssynpunkt för att faktisk anslutning

även åvägabringas. Om en fastighet, på vilken gällande hälsovårdsstadgas

bestämmelser för stad är tillämpliga, befinnes enligt lagen om allmänna

vatten- och avloppsanläggningar anslutningsskyldig till sådan anläggning,

föreligger alltså säkerligen i de allra flesta fall också förutsättningar

för att med tillämpning av hälsovårdsstadgans gällande bestämmelser åvägabringa

faktisk anslutning till anläggningen för bostadslägenheter på fastigheten,

och så bör bli fallet även enligt den nya hälsovårdsstadgan. Samma

bör förhållandet bli med bostadslägenhet inom fastighet, som ej varit underkastad

gällande hälsovårdsstadgas bestämmelser för stad, men som befinnes

enligt lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar anslutningsskyldig

till sådan anläggning. Ligger bostadslägenhet utom verksamhetsområdet

för allmän vatten- och avloppsanläggning och är det påkallat

ur sanitär synpunkt att ansluta lägenheten till anläggningen, bör hälsovårdsnämnden

verka för att den allmänna anläggningen utsträckes till

bostadslägenheten. I undantagsfall kan det även tänkas befogat att till allmän

vatten- och avloppsanläggning ansluta bostadslägenhet utan att fastigheten

innefattas i anläggningens verksamhetsområde. Härvidlag, liksom

då det gäller anslutning till annan gemensam vatten- och avloppsanläggning

än sådan som är allmän enligt 1955 års lag, torde ekonomiska

hänsyn och alternativa lösningar böra tillmätas större betydelse, än då

det gäller bostadslägenhet inom verksamhetsområdet för allmän anläggning.

I den mån faktisk anslutning till allmän eller eljest gemensam anläggning

icke föreligger bör likväl alltid tillses, att bostadslägenhet har

tillgång till gott vatten i erforderlig mängd för dryck, matlagning och andra

hushållsändamål samt om möjligt är försedd med avlopp för spillvatten.

Departementsförslagets bestämmelser har utformats i enlighet med det

nu anförda. Med allmän vatten- och avloppsanläggning avses alltså sådan

anläggning enligt 1955 års lag. För stads del torde bestämmelserna icke innebära

någon saklig ändring i de hittills gällande reglerna. För de områden,

som icke varit underkastade gällande hälsovårdsstadgas bestämmelser för

stad, kan departementsförslaget sägas innebära en anpassning till det läge,

som inträtt efter tillkomsten av nämnda lag. Departementsförslaget går dock

för sistnämnda områdens del icke så långt som kommittéförslaget med dess

generella anslutningstvång.

På grundval av hälsovårdsstadgans ifrågavarande bestämmelser skall efter

bedömande ur hälsovårdssynpunkt kunna föreskrivas skyldighet att genomföra

faktisk anslutning av bostadslägenheter inom viss fastighet till allmän

vatten- och avloppsanläggning.

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

I departementsförslaget har icke upptagits någon motsvarighet till kommittéförslagets

bestämmelse om förbud mot att i bostadslägenhet inleda

vatten, som är olämpligt till dryck. Anledningen härtill är de vid remissbehandlingen

framkomna erinringarna mot kommittéförslaget i denna del.

20 §.

Departementsförslagets här upptagna bestämmelser om bostadsvård

och skydd för närboende överensstämmer i sak med 8 § 4 och 9

mom. samt 43 § 4 och 8 mom. gällande hälsovårdsstadga. Motsvarande föreskrifter

finnes i 31 § 1 och 2 mom. kommittéförslaget. Anledning finnes

enligt mitt förmenande icke att i detta sammanhang meddela motsvarande

föreskrifter beträffande andra lokaler i ett boningshus än bostadslägenheter.

21 §.

I denna paragraf upptagen bestämmelse mot trångboddhet motsvarar

8 § 5 mom. och 43 § 5 mom. gällande hälsovårdsstadga samt 27 § kommittéförslaget.

Liksom enligt gällande hälsovårdsstadga och kommittéförslaget har som

norm och förutsättning för ingripande icke angivits uppkomsten av sanitär

olägenhet utan hälsovådlighet, varigenom bestämmelsen får anses ha en

mer begränsad räckvidd. Någon saklig ändring av nu gällande bestämmelser

har icke åsyftats, men det har icke ansetts erforderligt att just i detta speciella

fall i författningstexten framhålla, att redan en situation, som innebär

fara för hygieniskt men, skall undvikas, respektive föranleda ingripande

av hälsovårdsmyndighet.

22 §.

I denna paragraf har upptagits den tidigare behandlade undantagsbestämmelsen

för bostäder, som icke utnyttjas i full utsträckning året om. Motsvarighet

härtill saknas i gällande hälsovårdsstadga och kommittéförslaget.

4 kap. Om samlingslokal samt hotell och pensionat m. m.

(23 och 24 §§ departementsförslaget)

Gällande bestämmelser

Enligt de likalydande bestämmelserna i 8 § 6 mom. och 43 § 6 mom.

gällande hälsovårdsstadga skall lokal, varest vanligen ett större antal människor

samlas, vara försedd med nödiga anordningar för luftväxling samt

i övrigt vara så anordnad och så skötas, att sanitär olägenhet ej uppkommer

för dem, som där uppehåller sig. Till sådan lokal skall hänföras lokal som

kyrka eller annan gudstjänstlokal, skola, domstols sainmanträdesrum, samlingsrum,

till vilket allmänheten äger tillträde, teater, biograf, danslokal,

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46“ år 1958

serverings- eller utskänkningslokal, natthärbärge, fattigvårdsanstalt och

sjukhus. Den i 8 § 7 inom. för stad föreskrivna bostadsinspektionen skall

även omfatta nu angivna lokaler.

Utöver vad nu nämnts saknar hälsovårdsstadgan bestämmelser rörande

hotell, pensionat, resanderum o. dyl. Enligt vad hälsovårdsstadgekommittén

uppgivit har man emellertid under senare år börjat intaga vissa bestämmelser

angående sådana lokaler i lokala hälsovårdsordningar.

I kungl. stadgan den 8 juni 1917 angående hotell- och pensionatrörelse

föreskrives skyldighet att söka länsstyrelsens tillstånd för hotell- och pensionatrörelse,

som drives i byggnad eller lägenhet med flera än fyra för gästers

härbärgerande avsedda rum eller är avsedd för mottagande samtidigt av

flera gäster än åtta. I stadgan meddelas vidare bestämmelser avseende skydd

mot eldfara och om kontroll över resande men inga sanitära föreskrifter.

Hälsovårdsstadgekommittén

Kommittén redovisar inledningsvis de önskemål som framförts till kommittén

om bestämmelser i hithörande ämnen. Dessa önskemål har gått ut

på mer preciserade och entydiga bestämmelser i hälsovårdsstadgan rörande

skolor och samlingslokaler, icke minst i fråga om klosetter och urinoarer,

samt utförliga föreskrifter beträffande hygienen på natthärbärgen, hotell,

pensionat och privata sjukhus. Hälsovårdsnämnderna borde också få ökade

befogenheter och möjligheter att ingripa i angivna hänseenden.

Kommittén anför vidare.

De sanitära krav, som man bör ställa på samlingslokal, hotell och annan

dylik lokal, äro i vissa avseenden strängare än de som behöva uppställas

för vanliga bostäder. Sålunda måste t. ex. beträffande en samlingslokal fordras

mera i fråga om ventilationsanordningarna än som är nödvändigt

för en bostad. Beträffande hotell, pensionat och annan dylik »tillfällig

bostad» måste kravet på underhåll och utrustning skärpas. Ett rum, som

nästan dagligen byter inneboende, måste uppenbarligen städas, vädras och

överhuvudtaget skötas mera rationellt än vad som är nödvändigt beträffande

ett vanligt boningsrum. Det vill synas, som om den nuvarande bristen

på särskilda hygieniska bestämmelser i förevarande avseende vållat svårigheter.

Och kommittén har bibragts den uppfattningen, att den nya stadgan

bör upptaga utförligare regler angående samlingslokaler, hotell och pensionat

än som finnas i den nuvarande stadgan. Dessa bestämmelser synas

lämpligen kunna sammanföras till ett särskilt kapitel.

Enligt kommitténs mening bör de mer detaljerade bestämmelser i hygieniskt

avseende, som erfordras i synnerhet beträffande hotell, pensionat

o. dyl., utfärdas i form av bindande föreskrifter.

Kommittén uttalar slutligen.

De sanitära förhållandena beträffande hithörande lokaliteter höra övervakas

genom återkommande besiktningar och således -— oavsett om de äro

belägna inom eller utom hälsovårdstätort — vara underkastade samma

kontroll, som gäller för bostad inom dylik tätort.

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

Redan i samband med tillkomsten av 1919 års hälsovårdsstadga övervägdes

huruvida det ej borde utfärdas förbud att taga samlingslokal i bruk

förrän hälsovårdsnämnden efter verkställd besiktning givit lov därtill. Någon

bestämmelse härom kom dock icke att inflyta i stadgan. Härvidlag

föreslår kommittén ingen ändring. Kommittén utgår emellertid från att

ordningssynpunkten kräver, att offentlig samlingslokal skall i förväg vara

godkänd av polismyndighet och att hälsovårdsnämnd då författningsenligt

erhåller rätt att, innan lokalen tages i bruk, framföra sina synpunkter.

Alla samlingslokaler i den mening varom här är fråga kunna dock icke

rubriceras som lokaler, där offentliga tillställningar äga rum, så ej t. ex.

samlingsrum i anstalter av olika slag. Att hälsovårdsnämnden ej här inkopplas

i förväg synes dock mindre betydelsefullt. Ritningarna till flertalet

dylika samlingslokaler torde nämligen komma att granskas i annan ordning.

Kommittén har icke funnit erforderligt att i stadgan införa någon definition

av begreppet samlingslokal. Beträffande begreppets innebörd kan framhållas

att till samlingslokal bör räknas även klassrum och samlingsrum

i skolor samt samlingsrum i anstalter av olika slag, såsom sjukhus, ålderdomshem,

barnhem, barnkrubbor, fångvårds- och tvångsarbetsanstalter,

alkoholistanstalter och liknande. Kommittén vill särskilt understryka, att

det åligger hälsovårdsnämnd att övervaka de sanitära förhållandena i

skolor.

Remissyttrandena

Kommitténs förslag att genom särskilda bestämmelser möjliggöra en

närmare kontroll av i synnerhet hotell och pensionat hälsas med tillfredsställelse

av åtskilliga remissinstanser.

Handelskammaren i Gävle finner de föreslagna bestämmelserna vara till

båtnad för den i många avseenden och i åtskilliga trakter eftersatta standarden

på området. Stadsfullmäktige i Katrineholm uttalar sin tillfredsställelse

över att de föreslagna bestämmelserna tillkommit, och liknande uttalanden

göres av förste provinsialläkarna i Blekinge och Hallands län, stadsfullmäktige

i Sandviken samt Sveriges husmodersföreningars riksförbund. Förbundet

finner det anmärkningsvärt, att man icke samtidigt lämnat föreskrifter

för väntsalar och toaletter på järnvägs- och busstationer trots att

dessa anordningar lämnar särskilt mycket övrigt att önska i fråga om renhållning

och placering.

Byggnadsstyrelsen föreslår i överensstämmelse med sin allmänna inställning

att i hälsovårdsstadgan under detta kapitel bibehålies endast bestämmelser

angående skötseln av ifrågavarande lokaler medan övriga föreskrifter

överföres till byggnadsstadgan och anvisningarna till densamma.

Stadsfullmäktige i Nacka anser önskvärt med en föreskrift om att de här

behandlade lokalerna icke får tagas i bruk förrän de godkänts av hälsovårdsnämnden.

Även länsstyrelsen i Kristianstads län ifrågasätter om icke

en sådan föreskrift är påkallad. Liknande uttalanden göres av länsstyrelsen

i Malmöhus län och kommunalfullmäktige i Huddinge. Hälsovårdsnämnden

i Falun önskar sådant tillståndstvång för lokal beträffande vilken länsstyrelsens

tillstånd ej fordras.

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

Kungl. Maj:ts proposition nr B A6 år 1958

Flera remissinstanser har i anslutning till bestämmelserna i 3 5 §

påfordrat en närmare definition av begreppet samlingslokal. Härvid har

även berörts frågan om hälsovårdsnämnds befogenhet att befatta sig med

förhållandena inom sjukhus, fångvårdsinrättningar och militära lokaler.

Medicinalstyrelsen anser att till samlingslokal bör räknas även läkares och

tandläkares väntrum samt väntrum vid poliklinikmottagningar, varom förtydliganden

bör göras på lämpligt sätt.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller att det för tillämpningen skulle

vara till fördel om begreppet samlingslokaler definierades samt exemplifierades,

och i samma riktning har länsstyrelsen i Jämtlands län och förste

provinsialläkarna i Älvsborys och Jämtlands län uttalat sig liksom hälsovårdsförbundet

i Värmlands län.

Stadsfullmäktige i Skellefteå finner det tveksamt om vänthallar exempelvis

vid kommunikationsanläggningar kan hänföras till samlingslokaler som

avses i 35 §. Hälsovårdsnämnd bör dock äga befogenhet att föreskriva att

i en sådan lokal skall finnas klosett för resande även om ett större antal

människor icke samtidigt vistas i lokalen.

Stadsfullmäktige i Eskilstuna understrjker att stora svårigheter torde

komma att uppstå vid avgränsningen av begreppet samlingslokal inom

sjukhus och anstalter, och den nuvarande tveksamheten om hälsovårdsnämnds

befogenheter inom sjukhusområden och fångvårdsanstalter kvarstår.

Uttalanden i samma riktning har gjorts av stadsfullmäktige i Norrköping,

Västerås, Gävle och Göteborg samt hälsovårdsnämnden i Örebro.

Stadsfullmäktige i Uppsala vill ha en bestämmelse om att tvättställ såvitt

möjligt skall anordnas i lokal där vattenklosettanläggning finnes. Förste

provinsialläkaren i Kronobergs län önskar särskilt med tanke på skolornas

hygien föreskrift om skyldighet att ha anordning för tvagning och dricksvatten.

Huruvida själva byggnaden, i vilken en rörelse drives, är snygg eller icke,

är en arkitektfråga och icke en hälsovårdsfråga, hävdar förste provinsialläkaren

i Kalmar län, som vill att bestämmelserna i 3 6 § om underhåll

och skötsel skall avse endast lägenhet för avsedd rörelse.

Medicinalstyrelsen och förste provinsialläkaren i Älvsborgs län anser

att föreskriften om daglig rengöring och vädring skall utsträckas till att

avse även andra utrymmen än boningsrum, t. ex. klosettrum och tvättrum.

För att bestämmelsen om rent sänglinne till varje gäst skall få åsyftad

verkan bör krävas minst en för det medgivna sängplatsantalet dubbel uppsättning

sänglinne, anser stadsfullmäktige i Uppsala.

Sveriges hotell- och rcstaurantförbund finner det icke behövligt eller

ändamålsenligt med särskild bestämmelse om sängkläders underhåll eller

om utlämnande av rent sänglinne till gäster utöver huvudregeln om lokalens

underhåll och skötsel samt föreskrift om besiktning av hälsovårdsnämnd.

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

Sveriges köpmannaförbund påpekar att någon bestämmelse om utbyte av

sänglinne för gäst som stannar längre tid icke upptagits i kommitténs förslag.

Stadsfullmäktige i Uppsala, stadsfiskalen i Oskarshamn, hälsovårdsnämnderna

i Bjuvs och Osby köpingar samt förste provinsialläkarna i Malmöhus

och Älvsborgs län vill ha en föreskrift om att skilda klosetter för män och

kvinnor skall finnas.

Hälsovårdsförbundet i Gotlands län finner en föreskrift om att till klosett

skall höra tvättställ, om sådant utan olägenhet kan ordnas, vara av betydelse.

Vidare anser förbundet att i de fall, då spisande gäster mottages, antalet

klosetter bör beräknas med hänsyn till högsta antalet spisande gäster.

Önskemål om föreskrift angående tvättanordning i eller vid klosettrum har

även framförts av förste provinsialläkaren i samma län. Förste provinsialläkaren

i Västerbottens län vill ha antalet klosetter satt i relation till antalet

boende eller spisande gäster.

Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a.

anser att behovet av visst antal klosetter bör bedömas från fall till fall.

Sveriges hotell- och restaurantförbund hemställer i första hand att b estä

in in elsen i 37 § om ytterligare föreskrifter utöver hälsovårdsstadgan

skall utgå och i andra hand att eventuellt ytterligare erforderliga

föreskrifter upptages i stadgan. Om trots allt särskilda föreskrifter utöver

hälsovårdsstadgan anses oundgängliga, yrkar förbundet, att det uppdrages

åt kommerskollegium i stället för medicinalstyrelsen att utfärda dessa. Som

motiv för angivna yrkanden anför förbundet bl. a. att det enligt förbundets

mening är viktigare att åt hälsovårdsnämnderna gives möjligheter att sörja

för vissa bestämmelsers efterlevnad än att åt särskild myndighet uppdrages

att precisera bestämmelserna i detalj. Tillkomsten av ytterligare ett säkerligen

synnerligen detaljerat regelkomplex skulle minska företagarnas möjligheter

att övervaka och iakttaga alla för dem gällande bestämmelser. Förbundet

ifrågasätter om medicinalstyrelsens kunskap om hotell- och pensionatnäringens

förhållanden är sådan att styrelsen förmår taga tillbörlig

hänsyn till företagens ekonomiska och övriga möjligheter att efterleva av

styrelsen utfärdade bestämmelser.

Departementsch ef en

Jag delar hälsovårdsstadgekommitténs av remissinstanserna vitsordade

uppfattning, alt det föreligger behov av mera utförliga föreskrifter rörande

den sanitära standarden i samlingslokaler samt hotell, pensionat och dylika

lokaler. Departementsförslaget bygger härutinnan i allt väsentligt på kommittéförslagets

bestämmelser i ämnet.

Likaså är jag ense med kommittén om att fortlöpande besiktning av

dessa lokaler bör ordnas genom hälsovårdsnämndernas försorg, men av

ekonomiska skäl och med hänsyn till den otillräckliga personaltillgången

s. 187 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

187

kan jag icke nu föreslå tvingande bestämmelser om anordnande av sådan

besiktning annat än i hälsovårdstätort. Bestämmelser härom samt om hälsovårdsnämnds

befogenheter, då bristfälligheter hos lokalerna kommer till

nämndens kännedom, har i departementsförslaget upptagits i ett senare

kapitel om hälsovårdskontrollen.

Däremot anser jag det icke lämpligt att därutöver, såsom några remissinstanser

yrkat, införa föreskrifter om anmälningsskyldighet och tillståndstvång

för de nu berörda lokalerna. Dessa torde icke vara av större antal än att

hälsovårdsnämnd snart nog kan skaffa sig en överblick över dem. Det torde

f. ö. ligga i vederbörandes eget intresse att före inrättande av sådan lokal

taga kontakt med hälsovårdsnämnden och efterhöra nämndens synpunkter

på anordnande och inredning av lokalen.

Beträffande de särskilda paragraferna i departementsförslaget vill jag anföra

följande.

23 §.

I denna paragraf meddelas bestämmelser rörande samlingslokal. Den

i gällande hälsovårdsstadga intagna definitionen av sådan lokal, nämligen

»lokal, varest vanligen ett större antal människor samlas», har föranlett

tveksamhet i flera avseenden vid den praktiska tillämpningen av

hälsovårdsstadgan. Då de sanitära intressen, som skall tillgodoses med

hälsovårdsstadgans materiella bestämmelser i ämnet, huvudsakligen har

sin anknytning till vad som i vanligt språkbruk numera menas med ordet

»samlingslokal», har i departementsförslaget intagits en definition som

mer än motsvarande bestämmelse i gällande hälsovårdsstadga torde överensstämma

med allmänna språkbruket härutinnan. Denna definition har

exemplifierats. Med den utformning bestämmelsen sålunda erhållit har de

tillämpande myndigheterna beretts möjlighet att under de materiella föreskrifterna

hänföra även andra, med de som exempel nämnda likartade

lokaler.

Med departementsförslagets utformning har avsetts att något inskränka

den krets av lokaler varom nu är fråga. Från exemplifieringen har uteslutits

serverings- och utskänkningslokaler, vilka i den utsträckning det kan anses

erforderligt är underkastade hälsovårdsnämnds tillsyn enligt bestämmelserna

i livsmedelsstadgan, samt natthärbärgen, vilka faller under bestämmelserna

i 24 § departementsförslaget om hotell och pensionat in. in. Vidare har i författningstexten

ej upptagits skolor, fattigvårdsanstalter och sjukhus. Att beteckna

sådana inrättningar i deras helhet som samlingslokaler strider uppenbarligen

mot allmänt språkbruk, och deras sanitära förhållanden torde tillfredsställande

övervakas genom andra myndigheters försorg. Frågan om särskilda

materiella hälsovårdsföreskrifter borde utfärdas för arbetslokaler var

föremål för prövning vid genomförandet av 1936 års ändringar i hälsovårdsstadgan

och besvarades då nekande. De då anförda skälen för att icke meddela

sådana föreskrifter anser jag alltjämt vara bärande, varför arbetslokaler

s. 188 Kontrollera mot PDF

188 Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

ej heller nu skall falla under stadgans föreskrifter om samlingslokaler. Att

stadgans materiella föreskrifter över huvud taget icke skall vara tillämpliga

inom militärt område och att hälsovårdsnämnd icke skall ha att övervaka de

sanitära förhållandena inom sådant område framgår av vad jag anfört i ett

tidigare avsnitt rörande stadgans tillämpningsområde.

Genom departementsförslagets utformning har emellertid också de för

samlingslokaler avsedda bestämmelserna utsträckts till en ny kategori av

sådana lokaler, nämligen väntsalar, varmed torde få avses såväl större vänthallar

i järnvägs- och busstationer, som smärre väntrum.

Jag är fullt medveten om att gränsdragningssvårigheter framdeles liksom

hittills kommer att uppstå vid bestämmandet av vad som skall avses med

samlingslokal i hälsovårdsstadgans mening. Vad som härvidlag hittills synes

ha vållat den största svårigheten är frågan i vilken utsträckning hälsovårdsnämnd

ägt att befatta sig med vissa allmänna inrättningar, såsom sjukhus

och fångvårdsinrättningar. Med gällande hälsovårdsstadgas bestämmelser

kunde sålunda ifrågasättas, om en sådan anläggning i sin helhet skulle

vara underkastad hälsovårdsnämndens tillsyn eller om nämndens tillsyn

skulle avse endast vad som inom anläggningen kunde betecknas som samlingslokal.

Enligt departementsförslaget betecknas icke längre t. ex. ett

sjukhus i sin helhet som en samlingslokal utan hälsovårdsnämndens tillsyn

har begränsats till vad som kan betecknas som en samlingslokal i

egentlig mening. I den män sådan lokal förekommer inom anläggning, som

i sin helhet är underkastad hygienisk tillsyn av andra särskilda befattningshavare

eller myndigheter än hälsovårdsnämnd, kan det emellertid enligt

min mening ej anses föreligga något påtagligt behov av att samlingslokalen

blir föremål för hälsovårdsnämndens tillsyn. Bland föreskrifterna om hälsovårdsnämnds

fortlöpande besiktning av bl. a. samlingslokaler har därför

gjorts undantag för lokaler, som står under annan myndighets tillsyn i

hälsovårdshänseende. — Det ankommer givetvis även på andra myndigheter

än hälsovårdsnämnderna att i fråga om samlingslokaler under myndigheternas

tillsyn beakta hälsovårdsstadgans materiella föreskrifter för sådana

lokaler.

Då i 23 § c) departementsförslaget föreskrives att inom eller i anslutning

Lill samlingslokal skall i den mån så erfordras finnas tillgång till klosetter

och urinoarer, lämnas härigenom en vid ram för vad som i varje särskilt

fall skall krävas i sådant hänseende. Det kan exempelvis knappast

anses erforderligt att inreda sådana anordningar vid en mindre busstation,

medan t. ex. i en större danslokal utan tvekan bör finnas särskilda klosetter

för olika kön och tvättanordningar i anslutning därtill. Vad som skall

krävas i fråga om den närmare utformningen av klosettanläggningar

framgår av ett senare särskilt kapitel om sådana anläggningar.

Den i kommittéförslaget intagna särskilda bestämmelsen om att i samlingslokal

skall hållas rent och snyggt är enligt min mening — med hänsyn

s. 189 Kontrollera mot PDF

189

Kungl. Maj:ts proposition nr B A6 år 1958

till föreskriften att samlingslokal skall till alla sina delar så skötas att

sanitär olägenhet ej uppstår för dem, som där uppehåller sig — överflödig,

varför någon motsvarighet till bestämmelsen icke finnes upptagen i departementsförslaget.

På förut anförda skäl har i departementsförslaget icke upptagits någon

motsvarighet till 37 § kommittéförslaget om bindande föreskrifter.

24 §.

Denna paragraf innehåller de materiella föreskrifterna rörande hotell,

pensionat och dylika lokaler. Departementsförslagets bestämmelser i ämnet

hänför sig i likhet med gällande hälsovårdsstadgas motsvarande föreskrifter

endast till lokalen som sådan, icke såsom hälsovårdsstadgekommittén

föreslagit även till den byggnad vari lokalen inrymmes. I övrigt har i departementsförslaget

upptagits något mer utförliga bestämmelser än i kommittéförslaget

i fråga om boningsrum i sådan anläggning, varemot vad som i

bostadskapitlet föreskrives rörande bostadsbyggnad och bostadslägenhet

icke genom särskild hänvisning gjorts tillämpligt på nu ifrågavarande anläggningar.

Att sänglinne skall bytas för varje gäst och även i övrigt i

erforderlig omfattning har ansetts självfallet utan uttrycklig föreskrift.

Någon föreskrift om visst antal klosetter har icke ansetts lämplig, utan

det har överlämnats åt hälsovårdsmyndigheterna att bedöma behovet härav

från fall till fall, varvid givetvis antalet gäster kommer att spela en avgörande

roll. Vad tidigare anförts rörande inredningen av klosett och urinoar i

samlingslokal skall gälla även i detta sammanhang .

5 kap. Om lokal och annan anläggning för bad och hygienisk behandling, m.m.

(25—28 §§ departementsförslaget)

Gällande bestämmelser

Utöver de allmänna bestämmelserna i 1 § andra stycket och 35 § andra

stycket om hälsovårdsnämnds skyldighet att verka för att tillgång beredes

till varmbad och bad i öppet vatten finnes i gällande hälsovårdsstadga inga

bestämmelser om bad. I stadgan finnes ej heller några bestämmelser om

lokaler för hygienisk behandling som rakning, hårvård och skönhetsvård.

Beträffande lokaler av sistnämnda art har emellertid enligt hälsovårdsstadgekommitténs

uppgift på många håll utfärdats lokala föreskrifter i

form av hälsovårdsordningar med skiftande innehåll.

Hälsovårdsstadgekommittén

Bland framkomna önskemål inom ifrågavarande område av hälsovården

redovisar hälsovårdsstadgekommittén yrkanden om anmälningsskyldighet

och tillståndstvång med avseende å allmän badanläggning samt särskilda

författningsbestämmelser om hygienisk kontroll av allmänna badanläggningar

inomhus och utomhus och av bassängbad. I fråga om raksalonger och

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

andra lokaler för hygienisk behandling har svenska frisörföreningen till

kommittén framfört önskemål om enhetliga bestämmelser, intagna i hälsovårdsstadgan.

Bristen på sanitära bestämmelser rörande den yrkesmässigt

bedrivna verksamheten för personlig hygien har påtalats.

Enligt kommitténs uppfattning bör nu meddelas vissa bestämmelser om

badinrättningar för inomhusbad åt allmänheten samt om badplatser och

allmänna bassängbad utomhus. Vidare bör bestämmelser meddelas rörande

lokaler, där allmänheten tillhandahålles rakning, hårbehandling eller skönhetsvård,

varigenom bl. a. olägenheterna av den hittillsvarande lokala variationen

i detta hänseende skulle elimineras. Däremot synes man i detta sammanhang

enligt kommitténs mening kunna bortse från andra liknande

lokaler, t. ex. sådana för massage eller ljusbehandling. Hälsovårdsstadgans

bestämmelser i ämnet bör kompletteras genom bindande föreskrifter av medicinalstyrelsen.

Rörande de olika paragraferna i sitt förslag anför kommittén bl. a. följande.

Även om behovet av tillgång till allmänna bad säkerligen var större vid

gällande hälsovårdsstadgas tillkomst än numera, då bostäder i större utsträckning

utrustats med badrum, kommer det alltid att finnas befolkningsgrupper

som icke har tillgång till varmbad i bostaden. För att

tillgodose dessa gruppers behov har i 4 0 § intagits föreskrift om skyldighet

för hälsovårdsnämnd att verka för badmöjligheter åt kommunens invånare.

I anslutning till bestämmelserna i 4 1 § om badvattens beskaffenhet och

renhet hänvisar kommittén till utredningar härom av statens folkbadsutredning.

Med allmän badplats i 4 2 § bör avses badplats utomhus i öppet

vatten, till vilken allmänheten äger tillträde. Uttrycket »allmän» bör dock

tolkas vidsträckt, och till allmän badplats bör även räknas badplats, som av

en kommun eller sammanslutning anordnas för barnkolonis behov eller som

av ett företag eller en förening anordnas för anställda eller föreningsmedlemmar.

Däremot avses ej sådana ställen, där bad i öppet vatten brukar

allmänt äga rum, ehuru några särskilda anordningar härför icke vidtagits.

Kommittén uttalar att hälsovårdsnämnden emellertid bör ha sin uppmärksamhet

riktad även på dylika badställen och genom provtagning övertyga

sig om att vattnet är tjänligt för sitt ändamål. Skulle så ej vara fallet bör

hälsovårdsnämnden kunna förbjuda badning på platsen. Den i 4 3 § intagna

föreskriften om skyldighet att inhämta hälsovårdsnämnds godkännande

av lokal, där rakning, hårbehandling eller skönhetsvård tillhandahålles

allmänheten, brukar återfinnas i lokalt utfärdade föreskrifter. Hälsovårdsnämnden

bör utan särskild författningsbestämmelse härom ha skyldighet

att på begäran lämna lokalens innehavare förhandsbesked i frågan. I

det i 4 4 § intagna kravet på lokals rymlighet ligger även en fordran på erforderliga

biutrymmen. Kommittén har icke velat sträcka sig så långt som

vissa lokala föreskrifter och förbjuda direkt förbindelse mellan ifrågavarande

lokaler och bostad.

s. 191 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

191

Remissyttrandena

Stadsfullmäktige i Katrineholm och Falun jämte ytterligare några remissinstanser

hälsar med tillfredsställelse att hithörande frågor kommer att

enhetligt regleras i hälsovårdsstadgan i stället för som hittills av skiftande

regler i lokala stadgor.

Svenska frisörföreningen har icke funnit anledning till några erinringar

mot de föreslagna bestämmelserna angående herr- och damfriseringar samt

skönhetsvårdssalonger.

Remissinstanserna har i övrigt icke yttrat sig om lämpligheten av att i

hälsovårdsstadgan införa föreskrifter i nu ifrågakommande avseenden.

De olika paragraferna i kommittéförslaget har föranlett i huvudsak följande

uttalanden i remissyttrandena.

I anslutning till bestämmelserna i 41 § kommittéförslaget framhåller

medicinalstyrelsen lämpligheten av att ritning och arbetsbeskrivning

över lokalen insändes till hälsovårdsnämnden för förhandsgranskning och

utfärdande av förhandsbesked om godkännande. Liknande uttalanden har

även gjorts av andra remissinstanser.

Med bassängbad utomhus bör jämställas plaskdamm, anser medicinalstyrelsen,

styrelsen för statens institut för folkhälsan, länsstyrelserna i

Uppsala, Malmöhus och Västerbottens län, stadsfullmäktige i tretton städer,

förste provinsialläkarna i Kristianstads och Älvsborgs län, hälsovårdsnämnden

i Örebro, föreningen för allmän hälsovård, svenska hälsovårdstjänstemannaförbundet,

svenska kommunal-tekniska föreningen, Sveriges

husmodersföreningars riksförbund, Sveriges läkarförbund och föreningen

för vattenhygien.

Styrelsen för statens institut för folkhälsan framför förslag om att i

förevarande paragraf intages bestämmelser om vattnets kvalitet, framför

allt i bassänger och plaskdammar, varvid hänvisning bör ske till av medicinalstyrelsen

utfärdade råd och anvisningar angående erforderlig klorhalt och

rening etc. Statens folkbadsutredning hänvisar i samma ämne till sina

belänkanden. Svenska kommunal-tekniska föreningen anser att bestämmelser

om fordringar på bassängbadvatten bör fastställas av medicinalstyrelsen.

Förste provinsialläkaren i Kalmar län föreslår särskild bestämmelse om

att badinrättning för inomhusbad även skall skötas så att sanitär olägenhet

ej uppstår.

Vad angår stadgandena i 42 § kommittéförslaget finner förste

provinsialläkarna i Kalmar och Hallands län att en definition av begreppet

allmän badplats är erforderlig. Föreningen för allmän hälsovård vill att

alla badplatser som spontant användes av allmänheten skall godkännas av

hälsovårdsnämnd.

Medicinalstyrelsen önskar bestämmelse om att även fältundersökning

avseende t. ex. möjliga föroreningskällor skall företagas innan medgivande

lämnas att inrätta allmän badplats. Dessutom hör föreskrivas alt crforder
-

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungi. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

liga sanitära anordningar som dricksvatten och avfallskärl skall finnas vid

större badplatser. Liknande önskemål samt om undersökning av den tillämnade

badplatsens allmänna lämplighet uttryckes av stadsfullmäktige i flera

städer, sex länsstyrelser, svenska läkaresällskapet, svenska kommunal-tekniska

föreningen och Sveriges läkarförbund.

Härvid har även hävdats att bestämmelser om skyldighet för vederbörande

markägare att förse allmän badplats, som ej avses i paragrafens första

stycke, med sanitära inrättningar är påkallade, dock endast i de fall, där

markägaren har mera betydande ekonomiska fördelar av badplatsen.

Länsstyrelsen i Kronobergs län och hälsovårdsförbundet i samma län

föreslår att föreskrift intages i hälsovårdsstadgan om skyldighet för kommun

att låta uppföra erforderligt antal avträden vid allmän badplats. I

samma riktning uttalar sig förste provinsialläkaren i Kalmar län.

Under hänvisning till de ofta synnerligen bristfälliga sanitära anordningarna

på allmänna campingplatser påpekar medicinalstyrelsen att i hälsovårdsstadgan

bör intagas bestämmelse om att allmän camping får anordnas

endast på plats och på de villkor beträffande sanitära förhållanden som hälsovårdsnämnden

i varje fall bestämmer, önskemål om sådana bestämmelser

framföres även av förste provinsialläkarna i Kristianstads och Jämtlands

län.

I fråga om bestämmelserna i 43 § kommittéförslaget finner

länsstyrelsen i Jämtlands län att dessa endast bör tillämpas, då avsedd

behandling tillhandahålles yrkesmässigt.

Hälsovårdsnämnden i Stockholm anser att beteckningen skönhetsvård

tarvar en närmare definition samt att flera typiska sådana verksamheter

såsom manikyr och pedikyr ofta bedrives i mycket liten skala, i vilket fall

de föreslagna bestämmelserna måste te sig alltför stränga. Nämnden uttalar

sig för att de föreslagna bestämmelserna göres tillämpliga endast beträffande

lokal för beredande av manikyr, pedikyr, massage och annan skönhetsvård,

varest fler än två kunder avses kunna behandlas samtidigt.

Svenska läkaresällskapet finner definition av begreppet skönhetsvård

erforderlig.

Även till lokalerna hörande biutrymmen bör enligt medicinalstyrelsens

mening vara underkastade godkännande av hälsovårdsnämnden. Den av

kommittén åberopade motiveringen för att lokaler för yrkesmässig verksamhet

innefattande massage, sjukgymnastik, ljusbehandling och andra

därmed jämförbara behandlingar icke bör underkastas här ifrågavarande

föreskrifter finner medicinalstyrelsen icke hållbar ur hygienisk synpunkt.

Erfarenheten har visat att rörelse av denna art ofta bedrives i sanitärt

mycket undermåliga lokaler.

I samma riktning uttalar sig styrelsen för statens institut för folkhälsan,

stadsfullmäktige i flera städer, två förste provinsialläkare, fyra länsstyrelser,

svenska hälsovårdstjänstemannaförbundet, Sveriges läkarförbund m. fl.

remissinstanser.

s. 193 Kontrollera mot PDF

193

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

Medicinalstyrelsen framhåller vidare lämpligheten av att ritning och

arbetsbeskrivning över lokalen insändes till hälsovårdsnämnden för förhandsgranskning

och utfärdande av förhandsbesked om godkännande, och

samma uttalande göres av andra remissinstanser.

Förste provinsialläkaren i Älvsborgs län anser att hälsovårdsnämnden

även bör ha skyldighet att öva tillsyn över lokalerna och hygienen inom

desamma, och även svenska läkaresällskapet samt svensk sjuksköterskeförening

vill ha fortlöpande inspektion av lokalerna.

Beträffande bestämmelserna i 44 § kommittéförslaget hävdar

länsstyrelsen i Uppsala län, att lokal av ifrågavarande slag som inrättas efter

hälsovårdsstadgans ikraftträdande alltid bör ha anknytning till vatten- och

avloppsledning. Även svenska kommnnal-tekniska föreningen anser att avlopp

alltid bör finnas.

Stadsfullmäktige i Trollhättan förutsätter att med anknytning till vattenledning

i detta fall avses anknytning till allmän vattenledning, då i annat

fall det icke kan förutsättas att vattnet i ledningen är av lämplig beskaffenhet.

Vidare torde anknytning till vatten- och avloppsledning icke

böra fordras, då anknytningen ej kan erhållas för rimlig kostnad.

Stadsfullmäktige i Falun önskar en bestämmelse om att även klosett

skall finnas.

Anledning saknas att lätta på det flerstädes uppställda kravet att nu

ifrågavarande lokaler icke får stå i direkt förbindelse med bostad, hävdar

länsstyrelsen i Uppsala län, och klara och uttryckliga bestämmelser erfordras

härutinnan. Stadsfullmäktige i Uppsala understryker också, att sådana

lokaler icke bör utgöras av del av bostadslägenhet.

Vad angår stadgandena i 45 § kommittéförslaget uttalar styrelsen

för statens institut för folkhälsan och svenska läkaresällskapet, att behov

föreligger av föreskrift att jämväl saxar, knivar, kammar, borstar och annan

utrustning, som användes för behandlingen, skall hållas i rent och snyggt

skick i lokal som avses i 43 § i förslaget.

Departementschefen

Gällande hälsovårdsstadga innehåller inga särskilda bestämmelser rörande

anordnande, inredning, underhåll och skötsel av anläggningar för bad

och för vad hälsovårdsstadgekommittén benämner hygienisk behandling eller

för därmed likartad verksamhet. Förslaget att nu i hälsovårdsstadgan

införa sådana bestämmelser har icke rönt något motstånd under remissbehandlingen.

Jag delar kommitténs åsikt att behov föreligger att genom särskilda

föreskrifter i hälsovårdsstadgan närmare reglera hithörande förhållanden.

Den första fråga som då uppställer sig är, vilka anläggningar och lokaliteter

av nu ifrågakommande slag som bör bli föremål för särskild reglering.

Vad då till en början angår platser där utomhusbad kan bedrivas redan utan

13 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr B 46

s. 194 Kontrollera mot PDF

194 Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år J958

att särskilda anordningar för badet koinit till utförande, d. v. s. vanliga friluftsbad,

så anser jag att sådana platser icke bör bli föremål för reglering

genom föreskrift om tillståndsskyldighet. Det är emellertid angeläget att

hälsovårdsnämnderna övar tillsyn särskilt över kommunala badplatser och

vissa andra utomhusbad, stundom på enskilt område, vartill allmänheten,

eventuellt mot avgift, äger tillträde.

Att särskilda föreskrifter bör gälla för bassängbad utomhus torde utan

vidare stå klart. Härutöver bör emellertid, såsom vid remissbehandlingen

kraftigt understrukits, sådana föreskrifter gälla även för anläggningar, som

av småbarn utnyttjas för bad, även om de icke är att betrakta som badanläggningar

i egentlig mening, alltså s. k. plaskdammar.

Slutligen bör meddelas föreskrifter för inrättning, där allmänheten yrkesmässigt

tillhandahålles inomhusbad.

Vad som skall avses med hygienisk behandling torde böra framgå av en

exemplifiering i författningstexten. Utöver de av kommittén upptagna kategorierna

av sådan behandling, nämligen rakning, hårbehandling och skönhetsvård,

anser jag i likhet med vissa remissinstanser att under hithörande

lokalbestämmelser bör föras även sådan verksamhet som massage och ljusbehandling

men däremot ej t. ex. sjukgymnastik. Å andra sidan anser jag

att från hälsovårdsstadgans bestämmelser i ämnet bör undantagas sådana

lokaler av angiven art, där verksamheten icke bedrives som yrke.

Bad och hygienisk behandling har som nämnts hittills icke varit underkastade

några särskilda föreskrifter i hälsovårdsstadgan. Det är under

sådana förhållanden enligt min mening befogat att framgå med en viss

försiktighet vid meddelande av författningsbestämmelser i ämnet och framför

allt att icke utan tvingande skäl föreskriva för allmänheten besvärande

former för hälsovårdsmyndigheternas befattning med hithörande frågor.

Vad som i första hand erfordras är enligt min mening en fortlöpande kontroll

från hälsovårdsnämndens sida av de nu ifrågakommande lokaliteterna,

och föreskrift härom har i departementsförslaget intagits i kapitlet om

hälsovårdskontrollen. Att föreskriva tillståndstvång för ifrågavarande inrättningar

och lokaler anser jag i varje fall f. n. vara att gå för långt, och i

departementsförslaget har icke upptagits några bestämmelser motsvarande

kommittéförslagets föreskrifter i detta avseende. Däremot ligger det givetvis

i vederbörandes eget intresse att här liksom i andra sammanhang på förhand

inhämta hälsovårdsnämndens synpunkter på en viss anläggning. —

Hälsovårdsnämnds allmänna befogenheter att meddela förelägganden och

eventuellt förbud är ju helt oberoende av om tillståndstvång föreligger

eller ej.

Hälsovårdsstadgekommittén har icke föreslagit några materiella bestämmelser

för andra utomhusbad än bassängbad. Jag delar kommitténs uppfattning

att hithörande frågor icke lämpar sig för reglering genom bestämmelser

i hälsovårdsstadgan men vill samtidigt erinra om de möjligheter som

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

finnes att i annan ordning meddela erforderliga föreskrifter. När det gäller

förhållanden som kan anses beröra allmänna ordningen på platsen kan

sålunda med stöd av allmänna ordningsstadgan utfärdas lokala ordningsföreskrifter,

varjämte poliskammaren eller polischefen i orten för särskilda

fall äger meddela erforderliga ordningsföreskrifter. I lokala hälsovårdsordningar

samt av hälsovårdsnämnd kan vidare meddelas erforderliga föreskrifter

i hälsovårdshänseende. På motsvarande sätt kan ordnings- och

hälsovårdsförhållandena på campingplats o. dyl. regleras.

Enligt kommittéförslaget inleds förevarande kapitel med en allmän föreskrift

om skyldighet för hälsovårdsnämnd att verka för inrättande av inomoch

utomhusbad. Bestämmelsen anknyter till motsvarande bestämmelser

i 1 och 35 §§ gällande hälsovårdsstadga. Någon mer påtaglig vinst med ett

sådant stadgande vid sidan av de allmänna bestämmelserna om hälsovårdsnämnds

åligganden i 2 § departementsförslaget kan enligt mitt bedömande

knappast anses föreligga, varför någon motsvarighet till 40 § kommittéförslaget

icke upptagits i departementsförslaget.

Jag delar kommitténs uppfattning att i hälsovårdsstadgan bör ingå en

uttrycklig föreskrift om hälsovårdsnämnds befogenhet att meddela badförbud,

och en sådan föreskrift har i departementsförslaget intagits i det

senare kapitlet om hälsovårdskontrollen. I sannna kapitel regleras även i

övrigt hälsovårdsnämnds formella befogenheter med avseende å nu behandlade

lokaliteter.

På förut anförda skäl har i departementsförslaget icke upptagits någon

motsvarighet till 45 § andra och tredje styckena kommittéförslaget om bindande

föreskrifter.

Jag övergår härefter till att behandla vissa av de olika paragraferna i

departementsförslaget.

25 §.

Paragrafen motsvarar de materiella föreskrifterna angående bad i 41 §

kommittéförslaget, vilka har gjorts utförligare och i formellt avseende samordnats

med likartade föreskrifter i andra kapitel.

Det är tydligt att de i första stycket meddelade bestämmelserna icke alltid

i full utsträckning bör tillämpas på en anläggning, som icke i egentlig

mening kan betecknas som bassängbad, d. v. s. i första hand de tidigare

omnämnda s. k. plaskdammarna.

Då för alla hithörande inrättningar och anläggningar i tredje stycket föreskrives,

alt det för bad använda vattnet skall vara av tillfredsställande

beskaffenhet och renhet, ligger däri även ett krav på att vattnet skall i erforderlig

utsträckning fortlöpande renas, varför den särskilda bestämmelsen

härom i kommittéförslaget icke upptagits i departementsförslaget.

Normer för bedömande av badvatten torde få utfärdas av medicinalstyrelsen

i form av råd och anvisningar.

s. 196 Kontrollera mot PDF

196 Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

26 §.

Denna paragraf motsvarar de materiella föreskrifterna angående lokal för

hygienisk behandling i 44 § och 45 § första stycket kommittéförslaget. Departementsförslaget

ansluter sig i sak nära till kommittéförslaget men har i

formellt avseende anpassats till motsvarande bestämmelser i andra kapitel.

Det har dock icke ansetts motiverat att för nu ifrågavarande lokaler meddela

så utförliga bestämmelser som i samma avseende lämnats för bostäder.

I vad mån tillgång till vatten och avlopp skall erfordras är givetvis beroende

av verksamhetens art. Frågan om anknytning bör ske till allmän

vatten- och avloppsanläggning bör avgöras efter likartade grunder som

frågan om bostadslägenhets anknytning till sådan anläggning.

27 §.

Ett förbud mot att inrymma i 27 § avsedd lokal i bostadslägenhet eller mot

direkt förbindelse mellan sådan lokal och bostadslägenhet har icke ansetts

böra meddelas i hälsovårdsstadgan. Det är dock självfallet att en sådan

förläggning av lokalen bör föranleda särskild uppmärksamhet från hälsovårdsnämndens

sida och eventuellt motivera särskilda föreskrifter i det

enskilda fallet.

6 kap. Om vattenförsörjning och vattenundersökning m.m.

(29—37 §§ departementsförslaget)

Gällande bestämmelser

Enligt 1 § andra stycket gällande hälsovårdsstadga åligger det hälsovårdsnämnd

i stad att verka för att i staden finnes ymnig och lätt tillgång

på gott vatten till dryck, matlagning och andra hushållsbehov samt

tjänligt vatten för renhållningen samt för att för tillgodoseendet av nämnda

ändamål allmänna vattenledningar anlägges. I 35 § andra stycket föreskrives

att hälsovårdsnämnd på landet skall verka för att invånarna i hälsovårdsområdet

äger ymnig och lätt tillgång på gott vatten till dryck och matlagning

och att särskilt på platser med större sammanträngd befolkning

vattenledning anlägges.

I 9 och 44 §§ meddelas bestämmelser för stad respektive landet om vatten

och is för hushållsbehov. Häri ålägges hälsovårdsnämnd tillsyn över

vattnet på de ställen, där sådant hämtas för att användas till hushållsbehov,

samt över att brunnar och källor är så inrättade, att ytvatten eller orenlighet

ej intränger i dem. Bestämmelserna för stad är något utförligare än

motsvarande föreskrifter för landet. Vidare stadgas förbud mot att förorena

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

vattnet i brunn, källa eller vattenledning eller vid allmänt vattenhämtningsställe,

vilket förbud dock icke skall gälla där åtgärden är medgiven enligt

vattenlagen. Hälsovårdsnämnd tillerkännes befogenhet att förbjuda hämtning

av vatten från visst vattenhämtningsställe och upptagning å viss plats

av is för hushållsbehov eller annat därmed jämförligt ändamål. Hälsovårdsnämnd

i stad ålägges därjämte att tillse att is, avsedd för sådant ändamål,

ej upptages å plats, där isens beskaffenhet ur sanitär synpunkt kan anses

olämplig, samt tillerkännes befogenhet att förbjuda att is, som upptagits

å viss plats utom staden, införes till staden eller försäljes därstädes.

Enligt hälsovårdsstadgekommitténs uppgift förekommer lokala bestämmelser

rörande vattenförsörjning tämligen ofta, framför allt i städerna, i

form av hälsovårdsordningar eller kommunala stadgor, betecknade reglementen

för vattenverk e. dyl. Vid reglementena brukar fogas detaljerade

sanitetstekniska föreskrifter av varierande innehåll. För att åstadkomma

ett förenhetligande av de kommunala föreskrifterna har vidare enligt kommittén

svenska kommunal-tekniska föreningen upprättat normalförslag till

reglemente för vattenverk jämte föreskrifter angående utförandet av vattenledning

inom fastighet m. in.

Kungl. förordningen den 19 juli 1941 (nr 654) om kontroll av vattenledningsvatten

äger tillämpning i fråga om vatten, som i stad eller inom område

å landet där 1 kap. hälsovårdsstadgan gäller genom allmän vattenledning

tillhandahålles till dryck, matlagning eller annan beredning av livsmedel

eller till rengöring av kärl eller redskap, vilka användes vid beredning eller

förvaring av livsmedel. Länsstyrelsen kan dessutom föreskriva att förordningens

bestämmelser skall tillämpas även i fråga om dels vatten, som genom

allmän vattenledning för nämnda ändamål tillhandahålles inom område å

landet, där 2 kap. hälsovårdsstadgan gäller, och dels vatten, som genom

enskild vattenledning tillhandahålles för nämnda ändamål till flera hushåll

eller eljest i stor omfattning. Vatten varå förordningen är tillämplig skall

med regelbundna mellanrum undergå fysikalisk-kemisk samt bakteriologisk

undersökning. Om företagen undersökning ger vid handen att det

undersökta vattnet är otjänligt för sitt ändamål, och kan dess användande

för nämnda ändamål medföra uppenbar hälsofara, må hälsovårdsnämnden

förordna om avstängande av vattenleveransen eller, då otjänligheten är av

bakteriologisk art, förbjuda vattnets användande utan föregående kokning. I

förordningen finnes vidare föreskrifter om behörighet och kompetens att

utföra vatten undersökning, angående taxa för sådan undersökning samt

angående hälsovårdsnämndens olika formella befogenheter.

Hälsovårdsstadgekommittén

Kommittén framhåller att riklig tillgång på vatten av tillfredsställande

beskaffenhet för hushållsändainål är av den största betydelse ur sanitär

synpunkt. Det förhållandet all vatten måste bäras från vattenhämtnings
-

s. 198 Kontrollera mot PDF

198 Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

stället till bostaden medför enligt kommitténs mening lätt en viss inskränkning

av vattenförbrukningen, vilket i sin tur kan medföra ett eftersättande

av de hygieniska kraven.

Enligt kommitténs uttalande bör i en ny hälsovårdsstadga direkt utsägas

att kommun har skyldighet att tillse, att erforderliga och skäliga åtgärder

vidtages för att åstadkomma tillfredsställande vattenförsörjning. Hälsovårdsnämnden

skall ha att genom råd, anvisningar och förelägganden,

eventuellt vid vite, verka för att erforderliga vattenanläggningar kommer till

stånd genom det allmännas eller enskildas försorg, för att brunnar upptages

samt för att erforderliga åtgärder vidtages för att skydda befintliga

vattentäkter mot förorening.

I anslutning till de olika paragraferna i kommittéförslaget har hälsovårdsstadgekommittén

anfört bl. a. följande.

Hälsovårdsnämnds åligganden i anledning av bestämmelserna i 4 7 §

består i att tillse dels att vatten av tillfredsställande beskaffenhet och i tillräcklig

mängd finnes att tillgå för kommunens invånare, dels att sådana

åtgärder vidtages att vatten för dryck och matlagning samt för tillverkning

eller beredning av livsmedel blir ur bakteriologisk synpunkt utan anmärkning

och dels att sådana åtgärder, som med hänsyn till ekonomiska,

tekniska och andra förhållanden i det speciella fallet är att anse som lämpliga

och skäliga, vidtages för att göra vatten jämväl ur fysikalisk-kemisk

synpunkt så tjänligt som möjligt för det ändamål, vartill det skall brukas.

Att fordringarna i fysikaliskt-kemiskt hänseende icke sättes lika högt som

i bakteriologiskt hänseende beror på att man härvidlag kan nödgas taga

hänsyn även till andra än rent sanitära synpunkter, särskilt beträffande

enskilda brunnar. Vattenprov från brunn och vattenledning skall dock alltid

bedömas lika. Den rent vetenskapliga undersökningen och bedömningen av

proven måste ske efter samma grunder för alla vattenprov, oavsett var de

är tagna. Det är först när hälsovårdsnämnden med stöd av resultaten av

vattenproven skall avgöra, vilka åtgärder, som i det särskilda fallet skall

vidtagas, som nämnden måste beakta att kravet på vattnets beskaffenhet

icke alltid kan sättas lika högt.

Bestämmelserna i 4 8 § föranleder hälsovårdsstadgekommittén att understryka

betydelsen ur sanitär synpunkt av att brunn förlägges lämpligt i förhållande

till t. ex. djurstallar, gödselstäder och andra anläggningar som kan

medföra förorening av vattnet. Även ventilationen i brunnen måste vara

tillfredsställande. Det finnes enligt kommitténs åsikt ingen anledning att

som i gällande hälsovårdsstadga uppställa krav på överbyggnad av brunn

endast för vissa delar av landet.

I 4 9—5 3 § § har inarbetats 1941 års förordning om kontroll av vattenledningsvatten,

varvid vissa ändringar gjorts däri. Sålunda har kontrollen utökats

till att obligatoriskt avse allt vatten, som genom vattenledning tillhandahålles

mer än femtio hushåll till dryck eller matlagning, ävensom

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

allt vatten som genom vattenledning för angivna ändamål tillhandahålles

livsmedelsindustrin. Bestämmelserna om regelbunden kontroll skall, om

länsstyrelsen så förordnar, äga tillämpning även på annat vatten, som genom

vattenledning tillhandahålles i större omfattning, varmed i första hand

avses vatten för dryck eller matlagning å hotell, pensionat, sjukhus, ålderdomshem,

skolor och andra anläggningar, där ett relativt stort antal personer

begagnar vattnet utan att man därför kan tala om hushåll i egentlig

mening. Vid sin prövning bör länsstyrelsen avväga behovet av provtagning

mot de därav föranledda kostnaderna. Vissa bestämmelser av allmän natur

i 1941 års förordning, såsom angående delegation av hälsovårdsnämnds beslutanderätt

och angående nämndens befogenhet att meddela förelägganden,

har såsom överflödiga icke överförts till kommittéförslaget.

Kommittén har icke funnit anledning att i 5 4 § upptaga ett tidigare av

1948 års livsmedelssakkunniga framlagt förslag om regelbundet återkommande

läkarundersökningar för personal vid vattenverk men i övrigt anslutit

sitt förslag till de bestämmelser i ämnet, som framlades av livsmedelssakkunniga

men som sedermera icke ansågs höra hemma i livsmedelsstadgan.

Remissyttrandena

Svenska läkaresällskapet finner att de i hälsovårdsstadgan inarbetade

bestämmelserna rörande vattenkontroll är så detaljerade i förhållande till

övriga bestämmelser i kommittéförslaget, att de fortfarande lämpligast bör

utgöra en särskild förordning, varigenom justeringar efter kommande erfaranheter

underlättas.

Svenska kommunal-tekniska föreningen, som även understryker behovet

av teknisk sakkunskap för bedömning av vattenfrågor, säger sig intet ha

att invända mot att den allmänna bestämmelsen om kontroll av vattenledningsvatten

i 1941 års förordning inarbetas i hälsovårdsstadgan men vill

rikta allvarliga erinringar mot de föreslagna detaljbestämmelserna om

undersökningsfrekvens etc., vilka borde upptagas i föreskrifter från medicinalstyrelsen.

Även föreningen för vattenhygien vill att vissa detalj föreskrifter utmönstras

ur hälsovårdsstadgan och att föreskrifter i stället meddelas av medicinalstyrelsen.

Föreningen ställer sig kritisk till hälsovårdsstadgekommitténs

uppläggning av vattenkontrollverksamheten och anför att de förutsättningar

på vilka vattenkontrollen baserats synes ur praktisk synpunkt

ohållbara, eftersom man måste skilja på sådan vattenförsörjning, där

både tekniska och ekonomiska förutsättningar finnes för en vattenrening,

och sådan där dessa förutsättningar saknas. Varje vattenrening förutsätter

även att kraven på driftsäkerhet och effektivitet kan upprätthållas,

men vid små vattenförsörjningar saknas de personella förutsättningarna

för apparaturens riktiga tillsyn och skötsel. Införandet eller fram
-

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

tvingandet av en reningsanläggning kommer därför i ett betydande antal

fall att bli ekonomiskt omöjligt eller med hänsyn till effekten meningslöst.

Det bör även framhållas, att sådana vattentillgångar, som direkt ger ett i

alla avseenden perfekt hushållsvatten, är sällsynta samt att de ekonomiska

möjligheterna för den enskilde eller vid små vattenföretag är begränsade,

då det gäller att rena vatten eller anskaffa vatten från en avlägsen vattentillgång.

Föreningen understryker vidare betydelsen av att varje vattenanalys

planlägges med hänsyn till ett visst syfte. Följden av att införa en för

alla vatten enhetlig analysform skulle ur såväl bakteriologisk som fysikalisk-kemisk

synpunkt innebära, att antingen måste väljas en analys, som

för en del fall skulle bli onödigt omfattande och dyrbar, eller en, som för

andra fall icke skulle bli tillräcklig för ett säkert klarläggande av förhållandena.

Förutsättningar för en för alla vatten enhetlig analysform torde

därför enligt föreningens uppfattning saknas. Om analysernas omfattning

varierar kan vidare samma bedömningsgrunder icke tillämpas. Mot en enhetlig

bedömning kan vidare anföras ytterligare skäl, främst de växlande

lokala inflytelserna på en vattentillgång och förekomsten av olika reningsanordningar.

Om en enhetlig bedömning skall ske av alla slag av dricksoch

hushållsvatten, måste denna antagas bli baserad på vissa särskilt angivna

gränsvärden, men det saknas möjlighet att vid icke renade vatten

uppställa sådana beträffande ett flertal analysvärden. Fn tillämpning av de

i 1941 års förordning om vattenkontroll för större vattenförsörjningar med

förutsättningar för införande av reningsanordningar angivna bedömningsgrunderna

på alla vatten torde ur praktisk synpunkt föranleda oriktiga bedömningar

ur såväl bakteriologisk som fysikalisk-kemisk synpunkt och

därigenom också föranleda felaktiga slutsatser. Föreningen framhåller

vidare att den riktiga bedömningen av en vattenanalys förutsätter en hygienisk,

bakteriologisk och kemisk grundutbildning samt god erfarenhet av

vattenanalyser, som icke står hälsovårdsnämnderna till buds. Föreningen

framhåller till sist, att det är ofrånkomligt, att det är hälsovårdsnämndens

uppgift att övervaka vattenförsörjningen och att söka åstadkomma en förbättrad

vattenbeskaffenhet. För att på ett riktigt sätt lösa denna fråga kan

man utgå från en indelning av vattenförsörjningarna i sådana, där tekniska

och ekonomiska förutsättningar för införandet av effektiva reningsåtgärder

finnes, och sådana, där dessa saknas. Härigenom erhålles en uppdelning i

två avgränsade men inom sig relativt lika vattenförsörjningstyper. För var

och en av dessa bör åt medicinalstyrelsen uppdragas att utfärda föreskrifter

beträffande analysform och bedömning.

Beträffande bestämmelserna i 48 § kommittéförslaget framhåller

länsstyrelsen i Gotlands län samt förste provinsialläkaren och hälsovårdsförbundet

i samma län, att bestämmelsen om att brunn skall vara så

överbyggd, att ytvatten ej intränger däri, icke torde kunna tillämpas på Gotland,

där det mesta grundvattnet åtminstone tidvis är ytvattentillblandat.

s. 201 Kontrollera mot PDF

201

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

Enligt medicinalstyrelsens mening bör bestämmelse införas att brunn

skall vara försedd med tillfredsställande ventilation. Av samma uppfattning

är stadsfullmäktige i Oskarshamn, förste provinsialläkarna i Gotlands och

Kristianstads län m. fl. remissinstanser. Härvid har även framförts förslag

om föreskrift att ventilationsanordning skall vara råttsäkrad.

Förste provinsialläkaren i Göteborgs och Bohus län anser däremot att

nyttan av ett ventilationsrör är problematisk och icke torde uppväga de

ökade föroreningsriskerna.

Medicinalstyrelsen finner erforderligt att föreskrift meddelas om att källas

överbyggnad skall förhindra inträngande av ytvatten och orenlighet. Av

samma uppfattning är bl. a. styrelsen för statens institut för folkhälsan,

tre förste provinsialläkare, två länsstyrelser, svenska läkaresällskapet, svenska

kommunal-tekniska föreningen och föreningen för vattenhygien.

Föreningen för vattenhygien framhåller, att ytvattentäkter alltid kommer

att mottaga en betydande bakteriell förorening genom markavspolning

vid regnväder och snösmältning. Inom bebyggda områden bör därför över

huvud taget ytvatten icke direkt användas för hushållsbruk, och det synes

föreningen lämpligt att i hälsovårdsstadgan inrymmes en bestämmelse om

att ytvatten som regel icke direkt bör användas som dricks- och hushållsvatten

utan föregående effektiv bakteriologisk rening.

Stadsfullmäktige i Uppsala föreslår i detta sammanhang en bestämmelse

av innehåll att där vattenledning indrages bör även finnas avlopp. Samma

förslag framföres av stadsfullmäktige i Norrköping, förste provinsialläkaren

i Jönköpings län, stadsfullmäktige i Jönköping och Eksjö samt samarbetskommittén

för hälsovårdsnämnderna i rikets större städer.

I fråga om föreskrifterna i 49 § anför medicinalstyrelsen följande.

Bestämmelsen om kontroll av vattenledningsvatten innefattar med sin

nuvarande formulering av paragrafen även mindre rörelser för yrkesmässig

tillverkning och beredning av livsmedel, ex. hembagerier, hemcharkuterier

m. in. Det ifrågasättes, huruvida icke dessa undersökningar bli alltför

ekonomiskt betungande och dessutom kommer att möta stora svårigheter att

effektivt kontrollera. Föreskrifterna i gällande livsmedelsstadgas 14 §

torde vara tillräckliga för dylika rörelser av mindre omfattning.

Uttalanden i samma riktning göres av styrelsen för statens institut för

folkhälsan, som härvid förordar en differentiering av konlrollskyldigheten

med dispensmöjligheter, samt av tre förste provinsialläkare, stadsfullmäktige

i Göteborg, hälsovårdsnämnderna i Örebro och Karlskoga, svenska landskommunernas

förbund och svenska läkaresällskapet.

Industriverksstyrelsen och fastighetsnämnden i Stockholm finner ett

förtydligande av kontrollbestämmelserna önskvärt, så att därav framgår

om de skall avse mjölkhantering i ladugård och därvid använda maskiner

och kärl. Ifrågasättas kan också enligt styrelsens förmenande om bestämmelserna

skall avse vatten som i ledningar föres från brunnar.

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungi. Maj:ts proposition nr B iG år 1958

Stadsfullmäktige i Malmö förutsätter att bestämmelserna i denna paragraf

icke skall äga tillämpning på ladugård, eftersom förhållandena där regleras

i 13 kap. kommittéförslaget. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter

om ladugårds mjölkrum verkligen åsyftas bli underkastat vattenkontrollbestämmelserna.

Förste provinsialläkaren i samma län föreslår att

bestämmelserna förklaras skola gälla allenast vatten som tillhandahålles

genom allmän vattenledning.

Svenska veterinärföreningen anför att kontrollskyldigheten för ladugårdsägare

skulle bli alltför betungande och anser att de fordringar på vattnets

beskaffenhet som anges i 95 § i kommitténs förslag t. v. är tillräckliga.

Länsstyrelsen i Uppsala län önskar att obligatorisk kontroll av vattnet

föreskrives redan vid tillhandahållande av vatten till trettio hushåll, och

även föreningen för allmän hälsovård finner den föreslagna gränsen för

obligatorisk kontroll för hög. Kommunalfullmäktige i Kumla landskommun

vill ha samma gräns satt till 100 hushåll. Länsstyrelsen i Västmanlands län

samt föreningen för vattenhygien anser att bestämmelserna om den obligatoriska

vattenkontrollen bör avfattas så att de medger en smidigare anpassning

efter föreliggande omständigheter och utan angivande av något visst

antal konsumenter som förutsättning för kontroll.

Sveriges läkarförbund samt förste provinsialläkarna i Jönköpings och

Malmöhus län ifrågasätter om icke kontrollskyldighet bör åligga varje vattenverk

som mot avgift tillhandahåller vatten till dryck eller matlagning.

Vad angår bestämmelserna i 50 § kommittéförslaget finner

styrelsen för statens institut för folkhälsan definition erforderlig av begreppet

»mindre tjänligt» liksom av det i senare paragrafer förekommande

begreppet »otjänligt». Provtagning bör enligt styrelsens mening liksom insändande

av prov för undersökning göras genom hälsovårdsnämndens försorg.

Föreningen för vattenhygien anför.

I paragraferna 50, 51 och 56 angives viss terminologi för bedömningen

(mindre tjänligt och otjänligt) samt föreskrifter för hälsovårdsnämndernas

handlande i dessa fall. Rent formellt skulle en större klarhet synas stå

att vinna, om dessa bestämmelser sammanfördes mera än som nu skett. Terminologien

har direkt tagits från nuvarande kontrollförordning för vattenledningsvatten.

Begreppet mindre tjänligt har härvid måst användas i två

olika betydelser, dels när bedömningen berört skönhetsfel och vattnets praktiska

användbarhet (färg, grumlighet, järnhalt, manganhalt etc.), dels när

bedömningen har berört hygieniska faktorer (bakterietalen). Det synes principiellt

oriktigt att använda samma terminologi för så artskilda företeelser.

Begreppet otjänligt har alltid sammanlänkats med att vattnets användande

kunnat medföra hälsofara, d. v. s. i den sammanställningen har tjänlighetsbegreppet

varit enbart av hygienisk art. Genom detta förhållande har

vid bedömningen av kemiska analysresultat i kritiserande syfte endast begreppet

mindre tjänligt funnits att tillgå, även om vattnet ur praktisk användbarhetssynpunkt

varit av synnerligen låg kvalitet. Skäl finnes därför

s. 203 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr B 46 är 1958

203

atl såväl ändra terminologin som att införa ytterligare en bedömningsgrund

på den kemiska sidan. Tjänlighetsbegreppet bör då bibehållas, när det rör

sig om en strängt hygienisk bedömning, d. v. s. ur bakteriologisk synpunkt.

För bedömning av vattnets praktiska användbarhet bör införas lämplighetsbegreppet.

Bedömningsgrunderna för den kemiska analysen skulle i normalfallet

då bliva »mindre lämpligt resp. olämpligt med hänsyn till vattnets

praktiska användbarhet» och för den bakteriologiska analysen »mindre

tjänligt ur bakteriologisk synpunkt» och »otjänligt och kan vattnets användande

medföra uppenbar hälsofara». Den senare bedömningsgrunden skulle

även kunna tillämpas för kemiska analyser. Det kan åtminstone teoretiskt

tänkas att genom olyckshändelse e. d. en överdosering av kemikalier kunnat

ske på vattenverket eller andra omständigheter framkommit som motiverar

en sådan bedömning av kemiska resultat.

Beträffande bestämmelserna i 51 § anser styrelsen för sta
tens

institut för folkhälsan att provtagning och insändande av prov för undersökning

bör göras genom hälsovårdsnämndens försorg. Särskild bestämmelse

bör införas att regelbundna provtagningar till föreskrivet antal även

skall göras vid tappställen på olika platser av ledningen.

Även föreningen för allmän hälsovård anser att prov bör tagas av hälsovårdsnämnden

och på ägarens bekostnad. Föreningen för vattenhygien finner

det likaledes felaktigt att vattenverksägaren själv skall taga provet.

Föreningen tillägger att med hänsyn till de svårigheter, som uppkommer,

när det gäller att ändra bestämmelserna i en stadga, och till att behovet av

undersökningar i de olika fallen är starkt varierande, synes en smidigare

anpassning kunna erhållas, om det åt medicinalstyrelsen uppdrages att

meddela närmare föreskrifter om provtagningsfrekvensen.

Den genom stadgande i 52 § föreskrivna behörigheten att utföra

undersökning bör endast avse yrkesmässig sådan undersökning, anser

förste provinsalläkaren i Kronobergs län. Även förste provinsalläkaren i

Älvsborgs län framhåller att det väsentliga givetvis är, att undersökningarna

icke kan godtagas som underlag i det avseende paragrafen anger, om de

ej utförts av behörig person.

Stadsfullmäktige i Skellefteå anser att i stället för den föreslagna bestämmelsen

bör stadgas förbud för verkets ägare att anlita icke behörig person

för sådan undersökning.

Det protokoll, som enligt föreskrift i 5 3 § skall tillställas förste

provinsialläkaren och hälsovårdsnämnden, bör uttryckligen anges vara endast

protokoll från undersökning enligt 49—51 §§, framhåller styrelsen för

statens institut för folkhälsan och föreningen för vattenhygien. Även ägare

av vattenverk synes böra erhålla ett exemplar av protokollet.

Förste provinsialläkaren i Södermanlands län vill ha kontrollen över att

protokoll insändes överförd från förste provinsialläkaren till hälsovårdsnämnden

genom införande av eu föreskrift om alt protokollsexemplaren

skall insändas till nämnden, som sedan skall ha att vidarebefordra det

ena exemplaret till förste provinsialläkaren.

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj.ts proposition nr B 46 år 1958

Uttrycket »vattenverk» bland bestämmelserna i 54 § finner

industriverksstyrelsen i Stockholm oklart och anser det diskutabelt om

därunder skall hänföras mindre reningsanläggning, utgörande helt slutna

filter.

Enligt medicinalstyrelsens mening är de av kommittén föreslagna bestämmelserna

i sak otillräckliga. De bör bli föremål för översyn i samband med

den utredning rörande hälsokontroll av viss livsmedelspersonal, som verkställes

av en härför förordnad särskild kommitté. Härför uttalar sig även

förste provinsialläkarna i Jönköpings och Kristianstads län samt stadsfullmäktige

i Hälsingborg.

Åtskilliga remissinstanser har framfört den åsikten, att tillfredsställande

garanti mot att anställd personal är smittförande icke kan nås utan föreskrift

om periodiskt återkommande läkarundersökningar. Sådana uttalanden

göres av två länsstyrelser, en förste provinsialläkare, hålsovårdsförbundet

i Gotlands län, Sveriges veterinärförbund, svenska länsveterinärföreningen,

svensk sjuksköterskeförening och Sveriges husmodersföreningars

riksförbund, stadsfullmäktige i tre städer, två hälsovårdsnämnder och tre

länsveterinärer.

Flera remissinstanser vill ha en skärpning av de föreslagna undersökningsbestämmelserna

därhän, att den som är anställd vid vattenverk och

misstänkes vara smittförande skall vara skyldig att på anmodan av hälsovårdsnämnd

undergå läkarundersökning på kommunens bekostnad. Härvid

hänvisas till motsvarande föreskrifter i livsmedelsstadgan och tuberkulosförordningen.

Förslag har också framförts om undersökningsskyldighetens utsträckande

till andra grupper av personal än de av kommittén angivna. Sålunda nämner

stadsfullmäktige i Sundbyberg mätarjusterare och annan reparationspersonal,

som vid fullgörande av sina arbetsuppgifter kan komma i beröring med

vattnet. Svenska kommunal-tekniska föreningen åter finner att tillämpningen

av den av kommittén föreslagna bestämmelsen kan medföra vissa

komplikationer med hänsyn till att det i viss utsträckning förekommer att

kommunalarbetare, som normalt icke sysselsättes vid vattenverk, anlitas

för rensningar av t. ex. filter, samt att vattenverks elektriska installation

och maskinella utrustning ofta överses med hjälp av montörer utifrån.

Beträffande föreskrifterna i 55 § har en del remissinstanser

föreslagit, att livsmedelsföretag skall särskilt omnämnas, och från något

håll har föreslagits att ladugårdar borde särskilt nämnas. Vidare har framhållits,

att särskild uppmärksamhet även bör ägnas sådana ställen, varifrån

is hämtas till de angivna anläggningarna.

Departementschefen

Frågor sammanhängande med vattenförsörjningen inom kommunerna har

under senare år kommit att få en alltmer framskjuten plats. Härtill har bi
-

s. 205 Kontrollera mot PDF

205

Ku,ngl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

dragit såväl den ständigt ökande vattenkonsumtionen som dep tilltagande

föroreningen av vattentillgångarna, och man har i stor utsträckning sett sig

nödsakad att vidtaga omfattande reningsåtgärder och utnyttja avlägset belägna

vattentillgångar för att kunna täcka konsumtionsbehovet av lämpligt

vatten.

Då allmänna hälsovården i 1 § departementsförslaget anges som en angelägenhet

ankommande på kommunen, innefattar detta även skyldighet för

kommunerna att vidtaga skäliga åtgärder för kommunens förseende med

konsumtionsvatten. Genom tillkomsten av lagen den 3 juni 1955 om allmänna

vatten- och avloppsanläggningar har kommunerna dessutom ålagts särskilda

skyldigheter med avseende å bl. a. vattenförsörjningen. Enligt föreskrifterna

i 3 § nämnda lag ankommer det sålunda på kommunen att, där det till förekommande

av sanitär olägenhet påkallas att vattenförsörjning och avlopp för

visst område ordnas i ett större sammanhang, ombesörja eller tillse, att allmän

vatten- och avloppsanläggning kommer till stånd så snart omständigheterna

det medger.

Denna efter framläggandet av hälsovårdsstadgekommitténs betänkande

tillkomna lag har i viss mån skapat ett nytt utgångsläge för hälsovårdsnämndernas

verksamhet till förmån för vattenförsörjningen inom kommunerna.

Inom verksamhetsområdet för allmänna vatten- och avloppsanläggningar

i lagens mening ankommer på hälsovårdsnämnderna närmast att

bedöma i vilken utsträckning faktisk anslutning till sådana anläggningar

för framför allt bostadslägenheter är sanitärt motiverad. Utanför sådana

anläggningars verksamhetsområde åter kan hälsovårdsnämndernas verksamhet

för vattenförsörjningen sägas vara att dels undersöka behovet av

allmänna anläggningar samt i förekommande fall göra framställningar härom

till kommunens styrelse eller länsstyrelsen och dels att verka för en tillfredsställande

vattenförsörjning för enskilda fastigheters behov, varvid

särskild uppmärksamhet måste ägnas brunnar och anordningarna vid dessa

samt vattendistributionen. Härutöver har hälsovårdsnämnderna att skaffa

sig en allmän översikt över beskaffenheten av de inom kommunen utnyttjade

vattentillgångarna samt över övriga, för tillgodogörande inom kommunen

lämpliga vattentillgångar. Där i särskilda fall sanitärt otillfredsställande

förhållanden uppenbaras, har hälsovårdsnämnderna att meddela råd och

anvisningar samt eventuellt förelägganden och förbud. Att nämnden i sin

verksamhet skall ägna särskild uppmärksamhet åt sådana vattentillgångar,

varav många är beroende och som icke är underkastade särskild kontroll i

övrigt, är utan vidare klart, liksom att detta förhållande icke får undanskymma

betydelsen av att även enskilda brunnar och smärre vattenförsörjningsanläggningar

ägnas tillbörlig uppmärksamhet.

Hälsovårdsnämndernas här antydda verksamhet inom ramen för lagen

om allmänna vatten- och avloppsanläggningar torde icke böra bli föremål

för reglering i hälsovårdsstadgan i vidare mån än som följer av bestäm
-

s. 206 Kontrollera mot PDF

206 Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

melserna i 2 § departementsförslaget om nämndens allmänna skyldigheter.

Men jag anser också, att dessa bestämmelser är tillfyllest som grund för

nämndernas verksamhet i övrigt till förmån för vattenförsörjningen, och

jag kan icke finna att denna verksamhet skulle främjas genom ett allmänt

stadgande som det i 47 § kommittéförslaget intagna eller särskilda föreskrifter

som de i 55 § första stycket samma förslag angivna. Någon motsvarighet

till dessa bestämmelser återfinnes därför inte i departementsförslaget.

I sin tillsyn över vattenanläggningar av mer invecklad teknisk konstruktion

liksom vid bedömande av vattenanalyser är hälsovårdsnämnderna beroende

av tillgång till särskild sakkunskap, som icke kan förväntas vara tillgänglig

bland nämndens ledamöter eller tjänstemän. Redan i samband med

utfärdandet av 1941 års förordning om vattenkontroll framhölls också

angelägenheten av att åstadkomma en rent teknisk kontroll av vattenverks

konstruktion och skötsel in. m. som komplement till de i förordningen

avsedda vattenundersökningarna. Det är under angivna förhållanden enligt

min mening synnerligen angeläget, att nämnderna härvidlag samarbetar

med främst distriktsingenjörerna för vatten och avlopp. Då emellertid dessa

befattningshavare dessutom är ålagda viss tillsyn över bl. a. t. ex. reningsanläggningar,

torde hälsovårdsnämndernas befattning med samma uppgifter

kunna i motsvarande mån utan våda inskränkas. Några författningsbestämmelser

härom anser jag dock icke erforderliga eller lämpliga, utan

det är att förvänta att samarbetet mellan distriktsingenjörerna och nämnderna

liksom hittills skall kunna tillfredsställande ordnas utan sådana bestämmelser.

I hälsovårdsstadgans kapitel om vattenförsörjning och vattenundersökning

bör däremot, såsom också kommittén föreslagit, intagas materiella bestämmelser

rörande brunnar, vattenverk och vattenledningar o. dyl., förbud mot

förorenande av vattentillgångar samt grundläggande stadganden om vattenundersökning

i huvudsaklig överensstämmelse med 1941 års förordning

om kontroll av vattenledningsvatten ävensom vissa bestämmelser angående

personal vid vattenverk. Formella föreskrifter angående hälsovårdsnämnds

befogenheter att meddela förelägganden m. in. avseende vattenförsörjningen

har i departementsförslaget intagits i kapitlet om hälsovårdskontrolien. Motsvarighet

till de i 1941 års förordning i övrigt förekommande formella föreskrifterna

finnes, som hälsovårdskommittén framhållit, redan förut i hälsovårdsstadgan.

Även om isens betydelse för hushållsändamål o. dyl. numera minskats,

utgår departementsförslaget från att hälsovårdsnämnderna skall bibehållas

vid sin nuvarande befattning med hithörande frågor. Bestämmelser i ämnet

finnes i departementsförslaget under kapitlet om hälsovårdskontroll.

Jag vill i detta sammanhang även erinra om att i livsmedelsstadgan finnes

vissa föreskrifter om vatten och is i livsmedelshanteringen.

Med hänsyn till att begreppen »vattenverk» och »vattentäkt» i vattenlagen

s. 207 Kontrollera mot PDF

207

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46“ år 1958

har en annan betydelse än samma uttryck i 1941 års förordning om kontroll

av vattenledningsvatten har dessa uttryck icke kommit till användning i

departementsförslaget till hälsovårdsstadga.

Kommittéförslaget upptar i 53 § tredje stycket och i 54 § tredje stycket

bestämmelser om rätt för medicinalstyrelsen att utfärda särskilda föreskrifter

i angivna hänseenden. Bestämmelserna har hämtats från 12 § 1941 års

förordning. Sedan förordningen inarbetats i hälsovårdsstadgan torde utfärdande

av ifrågavarande föreskrifter böra falla inom medicinalstyrelsens allmänna

skyldighet att i anslutning till stadgan utfärda råd och anvisningar.

Någon motsvarighet till kommittéförslaget i denna del har därför icke upptagits

i departementsförslaget. I detta sammanhang må erinras om att medicinalstyrelsen

utfärdat särskilda föreskrifter angående sättet för utförande av

fysikalisk-keinisk och bakteriologisk undersökning av vattenledningsvatten

samt om avfattandet av protokoll över sådana undersökningar.

Jag övergår härefter till att behandla de olika paragraferna i departementsförslaget.

29 §.

Paragrafen, som motsvarar 9 § 1 mom. andra punkten och 44 § 1 mom.

andra punkten gällande hälsovårdsstadga samt 48 § 1 mom. kommittéförslaget,

innehåller de föreskrifter som ansetts kunna i denna ordning meddelas

angående brunns läge samt angående anordningar vid brunn och

källa.

En tillämpning av föreskriften om brunns läge kan givetvis ofta föranleda

till alt man slutar begagna en viss brunn för angivna ändamål i stället

för att man flyttar en förorenande anläggning i dess närhet som t. ex.

en gödselstad eller en avloppsbrunn.

Med vatten avses i detta sammanhang även vatten, som kommer till användning

i ladugård för rengöring av t. ex. mjölkkärl.

De enskilda fastigheternas brunnar spelar alltjämt en viktig roll för vattenförsörjningen,

och deras tillstånd torde såsom framkommit vid företagna

brunnsinventeringar på många håll lämna en hel del övrigt att önska.

Det är därför utan tvivel motiverat med föreskrifter rörande brunnars utförande

och skötsel av mer utförlig art än som lämpligen kan ifrågakomma i

hälsovårdsstadgan. Medicinalstyrelsen har också i sina meddelanden utgivit

råd och anvisningar till hälsovårdsnämnderna på landet rörande brunnar

och andra vattentäkter för vatten till dryck, matlagning och andra liushållsändamål.

I vad mån ytvattentillgångar över huvud taget bör tillgodogöras för här

avsedda ändamål måste bli föremål för bedömande från fall till fall under

hänsynstagande hl. a. till ifrågakommande reningsåtgärder samt till möjligheterna

att på annat sätt ordna vattenförsörjningen. Jag är därför icke

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj.ts proposition nr BUG år 1958

beredd att tillmötesgå det från föreningen för vattenhygien framförda önskemålet

om förbud i viss utsträckning mot att tillgodogöra ytvattentillgång.

Den i första stycket av denna paragraf intagna regeln torde, hur välmotiverad

den än är, av ekonomiska m. fl. skäl till en början böra tillämpas

med en viss försiktighet. Idealiska förhållanden i angivet avseende kan på

många håll över huvud taget icke åstadkommas, utan en tillfredsställande

lösning av vatten- och avloppsfrågorna kan endast nås genom utbyggnad av

särskilda vatten- och avloppsanläggningar. En fullständig sådan utbyggnad

kan självfallet icke ske annat än på längre sikt.

30 §.

Denna paragraf angående anläggning för uppfordring, rening, förvaring

eller överföring av vatten motsvarar 48 § 2 mom. kommittéförslaget, varemot

bestämmelser i ämnet saknas i gällande hälsovårdsstadga.

31 §.

I denna paragraf upptaget förbud mot att förorena vatten motsvaras av

9 § 2 mom. och 44 § 2 mom. gällande hälsovårdsstadga samt 48 § 3 mom.

kommittéförslaget. I paragrafen har intagits en erinran om vissa författningsbestämmelser

rörande vattenförorening, varmed åsyftas vattenlagen

och lagen den 6 april 1956 om åtgärder mot vattenförorening från fartyg.

Departementsförslaget avviker endast i redaktionellt avseende från motsvarande

bestämmelser i gällande hälsovårdsstadga. Förbudet har således

liksom hittills en begränsad räckvidd såtillvida, att det icke tager sikte på

t. ex. förorening av outnyttjad grundvattentillgång. Däremot avses att med

bestämmelsen förhindra både sådana åtgärder som att orenlighet nedkastas

i en brunn och att t. ex. en avloppsbrunn förlägges i närheten av

en brunn eller källa.

32 §.

Hälsovårdsstadgekommitténs förslag att låta den kontroll av vattenledningsvatten,

som sker enligt 1941 års förordning i ämnet, få en så vid omfattning

som enligt 49 § kommittéförslaget har mött en hel del invändningar

under remissbehandlingen. Härvid har framför allt uttalats farhågor

för förslagets konsekvenser för smärre näringsidkare med egna vattenanläggningar

samt för innehavare av ladugårdar med egen vattenförsörjning.

De synpunkter som sålunda framförts vid remissbehandlingen torde ha

varit bestämmande redan för den avgränsning av kontrollverksamheten som

stadgas i 1941 års förordning. Kontroll enligt förordningen skall nämligen

ske av vatten, som i stad eller inom område å landet där 1 kap. gällande

hälsovårdsstadga är tillämplig, genom allmän vattenledning tillhandahålles

till dryck, matlagning eller annan beredning av livsmedel eller till rengöring

s. 209 Kontrollera mot PDF

209

Kungi. Maj.ts proposition nr B 46 år 1958

av kärl eller redskap, vilka användes vid beredning eller förvaring av livsmedel.

Länsstyrelse äger vidare förordna, att sådan kontroll jämväl skall

avse vatten, som inom område å landet, där de i 2 kap. gällande hälsovårdsstadga

meddelade bestämmelserna är tillämpliga, genom allmän vattenledning

tillhandahålles för nyss nämnt ändamål. Tilihandahålles genom

vattenledning, som är anordnad för enskilt bruk, vatten för samma ändamål

till flera hushåll eller eljest i stor omfattning, må länsstyrelse förordna,

att kontroll skall ske även av sådant vatten.

Jag delar de farhågor som vid remissbehandlingen framförts för att en

sådan utvidgning av kontrollverksamheten som kommittén föreslagit skulle

kunna bli alltför besvärande och ekonomiskt betungande för många enskilda,

varjämte ett angivande av kontrollverksamhetens omfattning i enlighet

med kommittéförslaget torde komma att medföra en hel del gränsdragningsproblem.

Dessutom finner jag den av föreningen för vattenhygien

framförda kritiken mot kommitténs målsättning i denna del av förslaget

värd beaktande. Det är enligt min uppfattning berättigat att antaga,

att behovet av kontroll kan tillgodoses genom att vattenundersökning

blir obligatorisk i ungefär samma omfattning som f. n., med möjlighet

att därutöver i särskilda fall förordna om sådan undersökning.

I departementsförslaget har därför endast genomförts den utvidgning av

undersökningsverksamhetens nuvarande omfattning, som ligger i att sådan

vattenundersökning som avses i 1941 års förordning skall bli obligatorisk

inom hälsovårdstätort i stället för som nu inom område där 1 kap.

gällande hälsovårdsstadga är tillämplig.

I departementsförslaget talas genomgående om »undersökning» i stället

för »kontroll» då några bestämmelser om hälsovårdsnämnds kontroll av

undersökningarna ej upptagits i detta kapitel.

Begreppet »allmän vattenledning» avser enligt 1941 års förordning såväl

kommunala som vissa enskilda anläggningar. Enligt uttalande år 1941 av

föredragande departementschefen torde en vattenledning böra anses som

allmän, om den är anordnad för att tillgodose vattenförsörjning inom ett

samhälle eller ett bostadsområde med ett icke alltför obetydligt antal fastigheter

samt rätten att vinna anslutning till ledningen står öppen för varje

fastighetsägare inom samhället eller området. Den omständigheten att den,

som anlägger vattenledning för eget behov, överenskommer med en eller

flera av sina grannar om anslutning till ledningen, bör däremot icke i och

för sig medföra, att ledningen betraktas som allmän. Efter tillkomsten av

lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar bör det icke ifrågakomma

att vidare vid sidan av lagens begrepp »allmän vatten- och avloppsanläggning»

bibehålla begreppet »allmän vattenledning» i förordningens

bemärkelse, i synnerhet som sådana ledningar hädanefter i allt väsentligt

torde komma att ingå i de allmänna anläggningar som avses i lagen. I dcpartementsförslaget

har därför uttrycket »allmän vattenledning» utbytts

11—lliluing till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr B 46

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

mot »allmän anläggning för vattenförsörjning», varmed här som eljest avses

allmän anläggning i den bemärkelse den har enligt nyssnämnda lag.

I övrigt har vidtagits vissa smärre ändringar av redaktionell art i 1941

års förordning.

Skyldigheten att vidtaga erforderliga åtgärder för undersökningens utförande

skall enligt departementsförslaget liksom hittills åvila anläggningens

ägare och ej hälsovårdsnämnden. Denna har dock givetvis möjlighet

att utfärda erforderliga föreskrifter för tillgodoseende av säkerhetssynpunkter

in. m. liksom att själv låta taga vattenprov för kontroll.

33 §.

Paragrafens bestämmelser om fysikalisk-kemisk undersökning har närmare

än motsvarande föreskrifter i 50 § kommittéförslaget anslutits till

de i 2 § 1941 års förordning intagna stadgandena i ämnet.

Det har icke ansetts erforderligt att ändra den hittills använda terminologin

för angivande av vattnets mer eller mindre goda egenskaper i enlighet

med de önskemål föreningen för vattenhygien framfört i sitt remissyttrande.

34 §.

De i denna paragraf intagna bestämmelserna angående bakteriologisk

undersökning motsvarar 51 § kommittéförslaget och 3 § 1941 års förordning.

35 §.

Departementsförslaget återger i denna paragraf de i 5 och 7 §§ 1941 års

förordning intagna bestämmelserna om behörighet och kompetens att utföra

undersökningar och om taxa för undersökningarna med viss smärre

jämkning, som föranletts av påpekanden under remissbehandlingen. Motsvarande

bestämmelser återfinnes i 52 § och 53 § andra stycket kommittéförslaget.

Med hänsyn till att 1941 års förordning nu varit i kraft så pass länge,

torde behörighetsförklaringar ha av medicinalstyrelsen utfärdats i de flesta

ifrågakommande fall. Det har därför icke ansetts motiverat att i enlighet

med kommittéförslaget låta vissa i 23 a § epidemilagen angivna laboratorier

vara behöriga att utan medicinalstyrelsens förklaring utföra bakteriologisk

vattenundersökning.

36 §.

Departementsförslagets här lämnade föreskrifter angående undersökningsprotokoll

anknyter, i överensstämmelse med vissa remissinstansers

önskemål, till motsvarande bestämmelser i 6 § 1941 års förordning. Motsvarande

föreskrifter i kommittéförslaget återfinnes i 53 §. Till förste

stadsläkaren skall avskrift av protokollet överlämnas från hälsovårdsnämnden

i stad med stadsläkare, likställd med förste provinsialläkare.

s. 211 Kontrollera mot PDF

211

Kungl. Mnj:ts proposition nr B 46 år 1958

37 §.

Bestämmelserna i denna paragraf angående personal vid anläggning för

rening av konsumtionsvatten motsvarar 54 § kommittéförslaget. Departementsförslaget

avser liksom kommittéförslaget endast arbete vid själva reningsanordningarna

inom vattenverk men föreslås skola gälla alla reningsanläggningar

och inte endast dem, som enligt 49 § kommittéförslaget skulle

vara underkastade vattenkontroll. Med avvikelse från kommittéförslaget

upptages vidare bestämmelse om skyldighet för vederbörande att efter anmodan

av hälsovårdsnämnd på kommunens bekostnad genomgå läkarundersökning

men däremot icke någon föreskrift om att vid anställnings

början förete friskintyg.

7 kap. Om avledande av flytande orenlighet m. m.

(38—42 §§ departementsförslaget)

Gällande bestämmelser

Enligt 1 § hälsovårdsstadgan ankommer det på hälsovårdsnämnden i

stad att verka för att vattenavloppet inom staden så ordnas, att spillvatten

och annan flytande orenlighet avlägsnas från staden samt att dagvatten lätt

avrinner från gator, allmänna platser, gårdar och tomter. För tillgodoseende

av nämnda ändamål skall nämnden verka för att allmänna avloppsledningar

anlägges samt för att erforderliga åtgärder vidtages till motverkande av

vattenförorening. Enligt 35 § skall hälsovårdsnämnden på landet verka för

att vattenavlopp anordnas, särskilt på platser med sammanträngd befolkning,

samt att de utföres så att icke sanitär olägenhet vållas ävensom för

att i övrigt erforderliga åtgärder vidtages till motverkande av vattenförorening.

Föreskrifter rörande sättet för omhändertagande av flytande orenlighet

av visst slag finnes på flera ställen i hälsovårdsstadgan, t. ex. i 16 och

49 §§.

Bestämmelser om förhandsanmälan angående inrättande av underjordisk

avloppsledning samt om avloppslednings beskaffenhet och skötsel in. in.

finnes för stad i 22 § och för landet i 48 a §. Dessa bestämmelser överensstämmer

i allt väsentligt med varandra. Enligt bestämmelserna föreligger

skyldighet att göra skriftlig anmälan hos hälsovårdsnämnden före inrättande

av underjordisk avloppsledning, som ej är avsedd allenast för att föra

ut spillvatten eller annan flytande orenlighet från fastighet till stadens ledning

eller beträffande landet allmän ledning, som är belägen i angränsande

gata eller väg. Vid anmälan skall fogas karta och beskrivning över ledningen,

såframt ej sådan eljest finnes tillgänglig för nämnden. Vidare föreskrives

att avloppsledning skall vara så inrättad att den ej kan medföra sanitära

olägenheter samt att åtgärder ofördröjligen skall vidtagas för ledningens

försättande i fullgott skick, därest felaktighet uppstår i ledningen eller

s. 212 Kontrollera mot PDF

212 Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

denna befinnes av annan orsak föranleda sanitär olägenhet. Hälsovårdsnämnden

tillerkännes befogenhet att, intill dess ledningen är försatt i fullgott

skick, om så prövas nödigt förbjuda ledningens användning. Rensning

av avloppsledning skall äga rum så ofta behovet påkallar. Föreskrifter lämnas

om bortforsling av den därvid uppsamlade orenligheten. Bestämmelserna

om avloppsledning skall i tillämpliga delar gälla reningsanläggning

och andra till sådan ledning hörande anordningar.

Här må erinras om att bestämmelser till förekommande av vattenförorening

finnes även annorstädes i hälsovårdsstadgan, t. ex. bland föreskrifterna

i 13 och 48 §§ om avträden m. in.

Enligt hälsovårdsstadgekommitténs uppgift innehåller lokala bestämmelser

om avlopp ofta föreskrift om att avloppsledning för spillvatten icke

inom byggnad eller tomt får anläggas eller ändras utan särskilt tillstånd av

hälsovårdsnämnden. Stundom stadgas därjämte att arbete med anläggande

och reparation av avloppsledningar endast får utföras av den som styrkt

sig äga erforderlig insikt och skicklighet och som särskilt antagits för ändamålet.

Vid sådana lokala bestämmelser brukar fogas detaljerade sanitetstekniska

föreskrifter.

Omfattande bestämmelser angående avloppsanläggningar och vattenförorening

finnes även i ett flertal andra författningar.

Lagen den 3 juni 1955 om allmänna vatten- och avloppsanläggningar innehåller

sålunda bestämmelser om skyldighet för kommun att ombesörja eller

tillse, att allmän vatten- och avloppsanläggning kommer till stånd så snart

omständigheterna det medgiver, där så är påkallat till förekommande av

sanitär olägenhet. I övrigt finnes i lagen bestämmelser till reglering av förhållandet

mellan sådan anläggnings huvudman och innehavare av fastigheter

inom anläggningens verksamhetsområde, såsom rörande anslutningsrätt

och anslutningstvång samt rörande anläggningens utförande och nyttjande.

Vidare inrymmer vattenlagen i 8 kap. stadganden om avloppsvatten. Där

meddelade bestämmelser reglerar till en början frågor om rätt och skyldighet

för fastighetsägare att deltaga i avloppsföretag utom verksamhetsområdet

för allmän avloppsanläggning enligt 1955 års nyssnämnda lag samt

om utförandet av ledningar, ingående i företaget. Dessa bestämmelser reglerar

emellertid även förhållandet mellan sådan allmän avloppsanläggning

och fastighet utom dess verksamhetsområde samt mellan olika sådana allmänna

avloppsanläggningar inbördes. Vidare finnes — med tillämpning

såväl inom som utom verksamhetsområdet för nämnda allmänna anläggningar

— föreskrifter med huvudsakligt syfte att skydda allmänna och enskilda

intressen mot menlig inverkan genom utsläppande av avloppsvatten.

Hit hör bestämmelser om skyldighet att vidtaga åtgärder till motverkande

av förorening genom kloakvatten, varmed avses spillvatten och orenlighet

från bostäder eller verksamhet, vilken icke är att hänföra till in
-

s. 213 Kontrollera mot PDF

213

Kungl. Maj:ts proposition nr B >i6 är 1958

dustriell rörelse. Även dagvatten från bebyggelseområden är i viss utsträckning

underkastat reglerna för avledande av kloakvatten. Föreskrifterna

innehåller bestämmelser om rening av kloakvatten i allmänhet men

därjämte speciella bestämmelser om kloakvatten, som innehåller avloppsvatten

från vattenklosett eller härrör från tätbebyggelse. Kloakvatten av sistnämnda

art som ej undergått behandling, varigenom avsättningsbar förorening

frånskilts, må ej avledas till vattendrag, sjö eller annat vattenområde

med mindre det uppenbarligen kan ske utan olägenhet. Förbud stadgas

mot avledande av industriellt avloppsvatten till vattendrag, sjö eller

annat vattenområde, om genom förorening till följd av avloppsvattnet vållas

olägenhet av någon betydelse, som kan förebyggas med skäliga åtgärder.

Enligt lagen den 30 november 1956 om tillsyn över vattendrag, sjöar och

andra vattenområden skall sådan tillsyn utövas av statens vatteninspektion.

Inspektionen äger meddela råd och anvisningar angående lämplig åtgärd

till motverkande av olägenhet av någon betydelse till följd av förorening

genom industriellt avloppsvatten eller kloakvatten. Den äger även påkalla

länsstyrelsens förbud mot utsläppande av avloppsvatten utan erforderlig

behandling eller göra framställning om annan åtgärd till motverkande av

olägenhet genom avloppsvattens utsläppande ävensom hos vattendomstol

föra talan om sådant förbud eller sådan åtgärd. På förekommen anledning

äger länsstyrelsen utse särskild person att tillse, att avsevärd olägenhet genom

utsläppande av avloppsvatten från tätbebyggelse eller inrättning såsom

fabrik in. in. förebygges.

I Kungl. Maj:ts instruktion den 16 maj 1958 för fiskeristyrelsen med statens

vatteninspektion stadgas, att inspektionen utgöres av den till styrelsen

knutna vattenvårdsnämnden. Jämte uppgiften att utöva tillsyn över vattendrag,

sjöar och andra vattenområden inom riket till motverkande av vattenförorening

åligger det nämnden att i frågor rörande vattenvården verka för

samarbete mellan centrala statsmyndigheter, länsmyndigheter, hushållningssällskap

och kommunala myndigheter samt lokala sammanslutningar för

vattenvård.

Enligt kungl. kungörelsen den 30 november 1956 om förprövning rörande

åtgärder till motverkande av vattenförorening in. m. föreligger skyldighet

att göra anmälan till statens vatteninspektion bl. a. dels före anläggande

av ledning, avsedd att till vattenområde avleda kloakvatten från bebyggelse

med mer än 200 invånare eller inrättning som hotell in. in., heräknad för

mer än 200 personer, och dels före utsläppande i vattenområde av avloppsvatten

av viss angiven art, såsom kloakvatten från tätbebyggelse, vilket ej

undergått behandling varigenom avsättningsbar förorening frånskilts, samt

kloakvatten innehållande avloppsvatten från vattenklosett, vilket ej undergått

sådan behandling. I sistnämnda fall må dock anmälan efter medgivande

av hälsovårdsnämnden underlåtas, om avloppsvattnet utsläppes från enstaka

hushåll.

s. 214 Kontrollera mot PDF

214 Kungl. Maj. ts proposition nr B i6 år 1958

Hälsovårdsstadgekommittén

Kommittén erinrar inledningsvis om att frågan om införande av effektivare

föreskrifter och vidtagande av andra åtgärder till skydd mot vattenförorening

under senare år aktualiserats i ett flertal olika sammanhang.

Som sin egen uppfattning uttalar kommittén, att avloppsförhållandena inom

de stadsplanelagda delarna av städerna visserligen på det stora hela taget

kan sägas vara tämligen väl ordnade, men att för landet i övrigt avloppsfrågorna

endast i begränsad omfattning kunnat nöjaktigt lösas. I fortsättningen

förklarar sig kommittén ansluta sig till den principen — sedermera

förverkligad genom tillkomsten av 1955 års lag om allmänna vatten- och

avloppsanläggningar — att ordnandet av allmänna avloppsanläggningar

inom en kommun bör vara i första hand en kommunal uppgift. Härvid

och i övrigt bör hälsovårdsnämnderna ha att verka för bättre avloppsförhållanden.

Kommittén framhåller de svårigheter, icke minst av teknisk

art, som därvid uppkommer för hälsovårdsnämnderna, samt understryker

att dessa svårigheter icke torde kunna lösas genom råd och anvisningar

till nämnderna, bl. a. på grund av att enhetliga normer för olika

bedömningar icke torde kunna uppställas, varför nämnderna torde vara

nödsakade att anlita särskild sakkunskap på området.

I anslutning till de olika paragraferna i sitt förslag anför hälsovårdsstadgekommittén

i huvudsak följande.

Med bestämmelsen i 5 7 § om skyldighet för hälsovårdsnämnd att tillse

att erforderliga och skäliga åtgärder vidtages för åstadkommande av tillfredsställande

avloppsförhållanden inom kommunen avser kommittén, att

en avvägning bör ske mellan sanitära, ekonomiska och tekniska synpunkter,

helt naturligt dock endast i de fall där icke i annan författning direkt

föreskrivits hur avloppsförhållandena skall ordnas. För åstadkommande

av tillfredsställande avloppsförhållanden skall nämnden även arbeta för att

avloppsvatten i erforderlig grad renas, där så är av behovet påkallat. Någon

särskild bestämmelse härom har kommittén icke ansett nödvändig, då vidtagande

av reningsåtgärder får anses ingå som ett naturligt led i arbetet

att få till stånd tillfredsställande avloppsförhållanden.

Då kommittén i överensstämmelse med gällande hälsovårdsstadga bland

bestämmelserna i 5 8 § upptagit föreskrift om skyldighet att till hälsovårdsnämnd

i förväg anmäla anläggande av avloppsledning men däremot icke

om skyldighet att söka nämndens tillstånd till sådan ledning, har kommittén

utgått från att nämnden skall äga ingripa redan på ett tidigt stadium och

meddela erforderliga föreskrifter för det fall att nämnden av anmälan finner,

att avloppsledning kommer att läggas olämpligt eller att rening av

avloppsvatten erfordras.

För att åstadkomma ett mer enhetligt bedömande av sanitetstekniska

frågor föreslår kommittén genom stadgandet i 5 9 § med hänvisning till

särskilda föreskrifter om beskaffenheten av avloppsledning in. in. inom

s. 215 Kontrollera mot PDF

215

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

byggnad, att hithörande frågor skall regleras genom bindande föreskrifter

av byggnadsstyrelsen, utfärdade med stöd av byggnadsstadgan.

Med bestämmelsen i 6 0 § har kommittén gjort den avvikelsen från gällande

hälsovårdsstadgas motsvarande föreskrifter, att ordet »avloppsledning»

ersatts av ordet »avlopp». Härmed har kommittén velat under bestämmelserna

hänföra även dike, som användes som avlopp.

Remissyttrandena

Vissa av de allmänna synpunkter avseende vattenförsörjningsfrågor, som

berörts i den tidigare lämnade redogörelsen för remissyttrandena över kommittéförslagets

8 kap., har avseende även å kommittéförslagets avloppsbestämmelser,

varför här må hänvisas till nämnda redogörelse.

Styrelsen för statens institut för folkhälsan framhåller, att begreppet

avloppsvatten i kommitténs förslag ej överensstämmer med vattenlagens indelning

av flytande orenlighet i kloakvatten och industriellt avloppsvatten,

samt understryker, att hälsovårdsstadgans terminologi bör överensstämma

med vattenlagens eller att i stadgan bör upptagas definitioner av begreppen

»avloppsvatten», »avloppsledning» och »annat avlopp». Styrelsen ifrågasätter

om exempelvis förslagets 58 § avser även avledande av vatten från

tak och altaner eller avledande av vatten för torrläggning av mark eller

för dränering av gödslade åkrar.

Även svenska läkaresällskapet och föreningen för vattenhygien framför

som sin uppfattning att hälsovårdsstadgans terminologi i detta avseende

bör ansluta sig till vattenlagens.

Enligt stadsfullmäktige i Sandviken hade det varit fördelaktigt om mer

preciserade bestämmelser kunnat intagas i stadgan med hänsyn till den

ökade risken för förorening av grundvatten och vattendrag och med tanke

på de olika uppfattningarna mellan hygieniker och tekniker beträffande

risken för förorening under samma betingelser.

Medicinalstyrelsen anför att det är att förvänta inom en måhända närliggande

framtid att s. k. avfallskvarnar för bl. a. köksavfallets förmalning

kommer i mer allmänt bruk samt att avfallskvarnarnas tillkomst skulle

i hög grad öka mängden av lösta och uppslammade ämnen i avloppsvattnet.

Sådana olägenheter bör förebyggas genom bestämmelser i 9 kap. i anslutning

till de av kommittén föreslagna bestämmelserna i 63 § om tillstånd

för anordnande av vattenklosett. Samma yrkande har framställts av stadsfullmäktige

i Hälsingborg, föreningen för vattenhygien och förste provinsialläkaren

i Kristianstads län.

Vissa remissinstanser har ansett att förbud hör stadgas mot att inkoppla

avfallskvarn å avloppsledning utan särskilt tillstånd av antingen hälsovårdsnämnd

eller länsstyrelse. Sådana uttalanden har gjorts av stadsfullmäktige

i nio städer, samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna i rikets

större städer och svenska hälsovårdsljänstemannaförbundet.

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

Rörande de olika paragraferna i kommittéförslaget har remissinstanserna

yttrat i huvudsak följande.

Den avvägning mellan sanitära, ekonomiska och tekniska synpunkter som

förutsättes vid tillämpning av bestämmelserna i 57 § bör enligt

stadsfullmäktige i Malmö ankomma på vatten- och avloppsteknisk myndighet.

Stadsfullmäktige i Hälsingborg föreslår att hälsovårdsnämnd uttryckligen

ålägges tillse att åtgärder vidtages även för motverkande av vattenförorening.

Betydelsen av att redan i samband med fråga om avledande av avloppsvatten

uppmärksamhet ägnas åt dettas rening har i olika sammanhang även

understrukits av byggnadsstyrelsen, distriktsingenjören för vatten och avlopp

i Malmöhus och Kristianstads län samt länsstyrelsen i Malmöhus län.

Svenska kommunal-tekniska föreningen förmenar att den av kommittén

föreslagna bestämmelsen om hälsovårdsnämnds skyldighet i nu ifrågavarande

avseende icke täcker bestämmelserna i 1 § gällande hälsovårdsstadga

i vad avser avrinning av dagvatten från gator, allmänna platser, gårdar

och tomter. Av samma uppfattning är gatunämnden och hälsovårdsnämnden

i Stockholm.

Medicinalstyrelsen framhåller att allmänheten ofta ej uppfattar en bestämmelse

som den av kommittén föreslagna föreskriften i 58 §

såsom innefattande en skyldighet att få avlopp särendet prövat av hälsovårdsnämnden

före anordningens iordningställande. Styrelsen förordar därför

som tillägg till den föreslagna bestämmelsen en föreskrift om att hälsovårdsnämnden

har att meddela om hinder möter för anläggningens utförande.

Även styrelsen för statens institut för folkhälsan önskar en föreskrift

om att anläggaren skall avvakta hälsovårdsnämndens beslut innan avloppsledningen

anordnas. Länsstyrelsen i Uppsala lån önskar också föreskrift om

att hälsovårdsnämnds tillstånd till anläggande av avloppsledning skall fordras,

i samband varmed uttryckligen bör föreskrivas att ledningen icke må

läggas förrän nämndens medgivande lämnats, samt om att sökanden skall

vara skyldig att underkasta sig de föreskrifter som nämnden vid tillståndets

meddelande må finna skäl föreskriva för ledningens anordnande och

avloppsvattnets renande.

I samma riktning uttalar sig, i några fall med understrykande av att

hälsovårdsnämnd bör åläggas meddela beslut i frågan, bl. a. stadsfullmäktige

i tio städer, länsstyrelserna i tre län, sex förste provinsialläkare, samarbetskommittén

för hälsovårdsnämnderna i rikets större städer, föreningen

för allmän hälsovård, svenska läkaresällskapet och svenska hälsovårdstjänstemannaförbundet.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att föreskrift bör införas om att

hälsovårdsnämnd skall besiktiga och godkänna avloppsledning innan den
-

s. 217 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år J958 217

samma tages i bruk. Av samma uppfattning är ytterligare några remissinstanser.

Stockholms handelskammare åberopar bl. a. den generella bestämmelsen

om skyldighet att förhandsanmäla anordnande av avloppsledning som exempel

på hur långt detaljregleringen i vissa hänseenden drivits i kommittéförslaget

och framhåller vilka olägenheter detta kan medföra särskilt för

befolkningen i kusttrakterna, där korta avloppsledningar brukar anordnas

för avledande av spillvatten från kök till sjöstranden. Handelskammaren

har svårt att finna att bestämmelsen är ur sanitär synpunkt generellt erforderlig.

Det skulle räcka att i stadgan meddela hälsovårdsnämnd befogenhet

att förordna om föreskrifternas tillämpning för kommunen eller del därav.

Stadsfullmäktige i Malmö och svenska kommunal-tekniska föreningen

hänvisar till att i större samhällen särskild vatten- och avloppsteknisk myndighet

finnes och anser att i sådana kommuner där särskild kommunal

myndighet finnes anmälan till hälsovårdsnämnd icke erfordras. Föreningen

vill dock ha kvar anmälan beträffande enskilda avloppsledningar.

Hälsovårdsförbundet i Södermanlands län anser en enklare skiss, i stället

för den av kommittén föreslagna kartan, vara tillfyllest.

Enligt bl. a. styrelsen för statens institut för folkhälsan bör hälsovårdsnämnds

befogenhet enligt förslaget att meddela föreskrift att avloppsvatten

skall renas utvidgas till en skyldighet för nämnden att ange hur avloppsvattnet

skall renas.

Sveriges läkarförbund m. fl. remissinstanser vill ha bestämmelsen formulerad

som en befogenhet för hälsovårdsnämnden att föreskriva att avloppsvattnet

skall renas.

Kommunalfullmäktige i Huddinge kommun konstaterar att kommittén

tycks utgå från att frågan om avloppsvattnets rening skall prövas först

sedan avlopp anordnats. Fullmäktige är av den uppfattningen att det i stadgan

bör klart utsägas att avloppsvattnet i tätorter skall renas, från vilken

regel undantag kan tänkas där hälsovårdsnämnden prövar att så kan ske

utan alt sanitära olägenheter vållas.

Svenska kommunal-tekniska föreningen anser att reningsfrågan är så

svårbedömbar att den bör ankomma på länsstyrelsen.

Vådorna av avloppsvattens infiltration i marken har framhållits av stadsfullmäktige

i Malmö och svenska värme- och sanitetstekniska föreningen.

Styrelsen för statens institut för folkhälsan anför i anslutning till b estämm

elsen i Öl §, att anmälan enligt 58 § första stycket bör gälla

även för reningsanläggning och andra till avlopp hörande anordningar.

Därjämte bör tillfogas en bestämmelse att väsentliga ändringar eller ombyggnader

av avloppsledning, reningsanläggning o. dyl. i förväg skall anmälas

till hälsovårdsnämnd samt alt omläggningen eller ändringen ej får

påbörjas förrän nämndens yttrande erhållits.

Länsstyrelsen i Malmöhus län jämte vissa myndigheter inom länet anser

s. 218 Kontrollera mot PDF

218 Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

att bestämmelserna i 58 § första stycket bör gälla även reningsanläggning

och andra till avlopp hörande anordningar.

Departementschefen

Under de senaste årtiondena har utnyttjandet av landets vattentillgångar,

inte minst som recipienter för avloppsvatten, kraftigt ökats. Härtill har

bidragit en omfattande utbyggnad av bostadsbeståndets sanitetstekniska

utrustning och en intensifierad industriell verksamhet. Denna utveckling

har bl. a. föranlett tillkomsten av lagen den 3 juni 1955 om allmänna vattenoch

avloppsanläggningar med syfte att stimulera och rationalisera vattenoch

avloppsverksamheten inom kommunens ram. Vidare har olika myndigheter

med vattenvårdande uppgifter utbyggts och omorganiserats för att

man såvitt möjligt skall sanera vattentillgångarna eller åtminstone motverka

den tilltagande vattenföroreningen.

De antydda statliga åtgärderna har emellertid icke syftat till att förändra

de uppgifter och befogenheter med avseende å avloppsväsendet, som tillkommit

hälsovårdsmyndigheterna på grundval av gällande hälsovårdsstadga,

utan tvärtom har vid olika tillfällen betygats värdet av hälsovårdsnämndernas

och länsstyrelsernas medverkan i detta hänseende. Länsstyrelserna

har också tillagts vidgade uppgifter inom vattenvården.

Vid utarbetandet av bestämmelser rörande vattenförorening i en ny hälsovårdsstadga

ifrågakommer närmast att bedöma hälsovårdsnämndernas uppgifter

och befogenheter i fråga om avloppsväsendet. I likhet med hälsovårdsstadgekommittén

anser jag det icke befogat att i princip ändra på nämndernas

nuvarande ställning i detta hänseende, och departementsförslaget

innehåller icke heller någon bestämmelse om inskränkning av hälsovårdsnämndernas

befattning med avloppsfrågorna. Jag vill emellertid något närmare

uppehålla mig vid hälsovårdsnämndernas ifrågavarande uppgifter.

Inledningsvis må härvid anmärkas, att anledning numera saknas att göra

någon skillnad mellan stad och landsbygd i fråga om hälsovårdsnämnds

allmänna befattning med avloppsväsendet, även om avloppsfrågorna självfallet

liksom hittills kommer att bli mer angelägna ur allmän hälsovårdssynpunkt

vid tätbebyggelse än vid ren landsbygdsbebyggelse. Hälsovårdsnämndernas

verksamhet skall ju emellertid i detta sammanhang liksom i

andra fall i hela riket ha till syfte att förebygga eller undanröja sanitär

olägenhet.

Nämndernas befattning med avloppsfrågorna torde till en början böra gå

ut på att bedöma, huruvida sanitära hänsyn påkallar vidtagande av anordningar

för avledande av flytande orenlighet och dagvatten inom kommunen.

Om så anses vara fallet, har nämnden att verka för tillkomsten av

allmän avloppsanläggning enligt 1955 års lag, där förutsättningarna därför

är för handen, och eljest för att de enskilda fastigheternas innehavare t. ex.

anordnar täckta avloppsledningar, varvid vattenlagens bestämmelser om

bl. a. anslutningsrätt och anslutningstvång kan bli att tillämpa.

s. 219 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr B h6 är 1958

219

Vidare skall hälsovårdsnämnderna bedöma, huruvida sanitära hänsyn gör

det påkallat att vidtaga särskilda åtgärder för renande av avloppsvatten,

samt verka för vidtagande av sådana åtgärder i den utsträckning de skäligen

bör ifrågakomma. Vid bedömande av vilken reningsgrad, som skall

kunna fordras i fråga om avloppsvatten vilket avledes till vattendrag, sjö

eller annat vattenområde, kan vägledning hämtas av bestämmelserna i 8

kap. vattenlagen. Det torde icke kunna ifrågakomma att vid sidan av dessa

bestämmelser uppställa några allmänna sanitära miniminormer i hälsovårdsstadgan.

I vilken utsträckning reningsåtgärder i olika fall kan påfordras

är emellertid, såsom i skilda sammanhang framhållits, i hög grad

en ekonomisk avvägningsfråga, i vad gäller både allmänna och enskilda avloppsanläggningar.

Avgöranden enligt vattenlagen torde ge viss ledning för

bedömandet även av vad som skäligen kan fordras ur hälsovårdssynpunkt.

Slutligen har hälsovårdsnämnderna att öva tillsyn ur sanitär synpunkt

•över avloppsanläggningars anordnande och skötsel.

Vid fullgörandet av sina nu antydda uppgifter kommer hälsovårdsnämnderna

i kontakt med flera myndigheter med delvis likartade uppgifter, särskilt

inom vattenvården. Frågan om organisation av vattenvården, såväl

■centralt som på det lokala planet, har varit föremål för bedömande senast

vid 1958 års riksdag, och för framtiden torde kunna förväntas en intensifierad

tillsyns- och saneringsverksamhet genom vatteninspektionen och fiskeritjänstemännen,

distriktsingenjörerna och länsstyrelserna. Vattenvårdsfrågor

av regional eller i övrigt större betydelse torde kunna förväntas vinna

en lösning med tillgodoseende av hälsovårdssynpunkterna genom dessa

myndigheters verksamhet; en av vatteninspektionens uppgifter är just att

samordna den vattenvårdande verksamheten hos olika myndigheter. Numera

finnes alltså vid sidan av hälsovårdsnämnderna andra myndigheter, som är

särskilt ägnade att bedöma vattenvårdsfrågorna i deras större sammanhang

eller ur olika speciella synpunkter, såsom i vad avser deras inverkan på

fiske och naturskydd eller i vad avser deras tekniska lösning. Denna utveckling

kan icke undgå att påverka hälsovårdsnämndernas motsvarande

verksamhet. Det bör emellertid som jag nyss framhållit enligt min

mening inte nu ifrågakomma att genom författningsbestämmelser formellt

inskränka hälsovårdsnämndernas vattenvårdande verksamhet lika litet som

deras befattning med avloppsfrågor i övrigt. I detta sammanhang är nämligen

bl. a. att beakta, att den centrala myndigheten inom vattenvården,

statens vatteninspektion, enligt uttalande av vederbörande departementschef

i propositionen nr 178 till 1956 års riksdag tills vidare har att utöva

tillsyn ur hälsovårdssynpunkt allenast i den mån detta med hänsyn till

inspektionens resurser kan ske. Så mycket mer angeläget är det i stället

alt inom ramen för gällande bestämmelser samordna nämndernas arbete

med övriga vattenvårdande myndigheters verksamhet. Härvid torde hälsovårdsnämnderna

utan risk för de sanitära intressena kunna koncentrera

sig på sådana frågor, som ej speciellt behandlas av de övriga myndigheterna.

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

Vid den år 1958 företagna omorganisationen av vattenvården i stort har

också i viss mån frågan om den lokala organisationen lämnats öppen i avbidan

på erfarenhetens rön.

Om man mot bakgrunden av det anförda söker bedöma vilka allmänna

bestämmelser som erfordras i hälsovårdsstadgan som grundval för hälsovårdsnämndernas

befattning med avloppsfrågorna, så torde det visserligen

kunna anses ingå i hälsovårdsnämndernas allmänna skyldigheter enligt

2 § departementsförslaget att verka för avloppsfrågornas lösning enligt de

angivna riktlinjerna. Vattenföroreningsfrågan är emellertid av särskild

betydelse, och jag anser det motiverat att i detta kapitel intaga en erinran

om att hälsovårdsnämnden skall tillse alt erforderliga och skäliga åtgärder

vidtages för att motverka vattenförorening. Motsvarighet härtill finnes i

57 § kommittéförslaget. Att utvidga nuvarande anmälningsskyldighet eller

införa skyldighet att söka hälsovårdsnämnds tillstånd beträffande avloppsledningar

o. dyl. anser jag icke böra ifrågakomma. Hälsovårdsnämndernas

befogenhet att meddela förelägganden och förbud i avloppsärenden behandlas

i departementsförslaget under kapitlet om hälsovårdskontrollen,

varför i nu ifrågavarande kapitel ej heller finnes någon motsvarighet till

60 § första stycket andra punkten kommittéförslaget.

Däremot har jag ansett det påkallat att i förevarande kapitel upptaga

materiella bestämmelser rörande vad som i olika avseenden skall fordras

i avloppshänseende. Dessa bestämmelser är, såsom framgår av det följande,

delvis nya men avser då endast att vara ett uttryck för hälsovårdsmyndigheternas

motsvarande formella befogenheter enligt gällande rätt.

Departementsförslaget innehåller sålunda en uttrycklig föreskrift om

skyldighet för vederbörande att, till undvikande av sanitär olägenhet, vidtaga

särskilda anordningar och åtgärder för avledande av flytande orenlighet

och dagvatten samt för renande av avloppsvatten, i båda fallen i den

utsträckning så skäligen kan anses påkallat. Liksom hittills blir vid den

härvidlag ifrågakommande skälighetsbedömningen de ekonomiska synpunkterna

av stor vikt, och en allsidig avvägning måste i varje särskilt fall

ske mellan sanitära, ekonomiska och tekniska tynpunkter.

I departementsförslaget har vidare, i överensstämmelse med gällande

hälsovårdsstadga och kommittéförslaget, intagits föreskrifter om avledande

av diskvatten o. dyl. — vilken fråga kommittén behandlat i kapitlet om renhållning

— om utförande, underhåll och skötsel av avloppsanläggning samt

om skyldighet att före anordnande av vissa avloppsledningar göra anmälan

härom till hälsovårdsnämnden. Anmälningsskyldigheten har dock knutits

till begreppet »sluten» avloppsledning, varmed i departementsförslaget avses

varje annan ledning än öppet dike eller öppen ränna, samt vidare utformats

med anpassning till bestämmelserna i lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.

De generella bestämmelserna i detta kapitel kompletteras med föreskrif
-

s. 221 Kontrollera mot PDF

221

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 ur 1958

ter i andra kapitel om omhändertagande av visst slags avloppsvatten, t. ex.

från vattenklosett.

Kommuns skyldighet att vidtaga åtgärder inom avloppsväsendet framgår

i första hand av bestämmelserna i lagen den 3 juni 1955 om allmänna

vatten- och avloppsanläggningar, varjämte kommuns allmänna skyldigheter

enligt 1 § departementsförslaget givetvis även äger tillämpning på avloppsfrågorna.

Härvid är även att beakta de allmänna principerna för kommunal

verksamhet.

Av tidigare anförda skäl har i departementsförslaget icke upptagits någon

motsvarighet till 59 § andra stycket kommittéförslaget om bindande

föreskrifter.

En vidgad användning av s. k. avfallskvarnar med inkoppling på avloppsledning

är givetvis i hög grad ägnad att öka risken för förorening genom

avloppsvattnet. Hittillsvarande erfarenheter ger dock knappast vid handen,

att sådana avfallskvarnar inom överskådlig tid kommer att intaga samma

ställning härvidlag som vattenklosetter, för vilkas inrättande nu fordras

hälsovårdsnämndens tillstånd. Jag är därför icke beredd att f. n. föreslå

föreskrifter rörande tillståndstvång för att inkoppla avfallskvarn på avloppsledning,

varom önskemål framkommit vid remissbehandlingen av

hälsovårdsstadgekommitténs förslag.

Jag övergår härefter till att närmare behandla vissa av paragraferna i

departementsförslaget.

39 §.

Den i denna paragraf upptagna, tidigare antydda bestämmelsen om skyldighet

att vidtaga de anordningar och åtgärder för avledande av flytande

orenlighet in. m., som skäligen finnes påkallade till undvikande av sanitär

olägenhet, torde icke böra knytas till förekomsten av »avloppsvatten», då

det icke kan anses helt egentligt att tala om »avloppsvatten» innan ifrågavarande

vatten och andra vätskor upptagits i avloppsanordningar. I stället

har i departementsförslaget som föremål för skyldigheten att vidtaga anordningar

och åtgärder angivits »spillvatten och annan flytande orenlighet»

samt »dagvatten». Denna terminologi överensstämmer med bestämmelserna

för stad i gällande hälsovårdsstadga men anknyter däremot icke helt till

vattenlagens bestämningar. Skyldigheten enligt hälsovårdsstadgan att vidtaga

anordningar och åtgärder för avledande torde nämligen icke böra anknytas

till visst slags flytande orenlighet utan — liksom hittills — böra

avse all sådan orenlighet, i den mån densamma vållar sanitär olägenhet.

Härigenom uteslutes från skyldigheten avledande av vatten, som ej vållar

sanitär olägenhet men vars avledande är påkallat ur speciell torrläggningssynpunkt.

Med departementsförslaget i denna del avses över huvud taget

ingen annan förändring av rådande rättsläge än att de inom stadssamhällen

nu gällande skyldigheterna skall gälla inom riket i dess helhet, där de

s. 222 Kontrollera mot PDF

222 Kungl. Mnj:ts proposition nr D 46 år 1958

faktiska omständigheterna motiverar det. I överensstämmelse med utgångspunkterna

för gällande hälsovårdsstadgas bestämmelser om skyldigheten

för hälsovårdsnämnden att verka för tillkomsten av avloppsanläggningar

kan sanitär olägenhet av otillräckliga avloppsanordningar förväntas

uppstå i första hand på platser med sammanträngd befolkning, och

sanitärt behov av att vidtaga anordningar för att avleda dagvatten torde

endast föreligga inom tätortsbebyggelse. Oaktat sålunda det sanitära behovet

av att utföra särskilda avloppsanläggningar i hög grad beror av

bebyggelsestrukturen, har det icke ansetts vara någon vinst med att anknyta

bestämmelsen till begreppet »hälsovårdstätort», bl. a. med hänsyn till att

bestämda regler för vad som skall fordras i olika fall icke kan meddelas,

då detta som tidigare framhållits i hög grad är beroende av inte endast det

sanitära behovet utan även de ekonomiska och tekniska förutsättningarna.

I paragrafen har också intagits en mot 58 § andra stycket kommittéförslaget

svarande föreskrift om den allmänna skyldigheten att rena avloppsvatten

i den utsträckning som skäligen finnes påkallad till undvikande

av sanitär olägenhet. Föreskriften avser icke att medföra någon

förändring av nuvarande skyldighet i angivet avseende.

Med »avloppsvatten» torde här få avses allt vatten och all annan vätska,

som upptagits i avloppsanläggning av något slag, sålunda även t. ex. i ett

öppet avloppsdike.

Skyldigheten att rena avloppsvatten avser i första hand vidtagande av

åtgärder till motverkande av sanitärt icke godtagbar förorening av vattendrag,

sjö eller annat vattenområde. Vilka åtgärder som härvidlag kan påfordras

framgår i fråga om avloppsvatten som avses i 8 kap. vattenlagen

av de där meddelade bestämmelserna.

Med stöd av ifrågavarande bestämmelse torde emellertid även kunna påfordras

sådana reningsåtgärder avseende avloppsvatten, som är påkallade

till skydd för grundvaltentillgång, d. v. s. vid markinfiltration av avloppsvattnet.

Vattenlagens bestämmelser om rening av avloppsvatten avser ej

vidtagande av reningsåtgärder till skydd för grundvatten. Bestämmelserna

i 2 kap. 45 § andra stycket och 58 § vattenlagen bereder emellertid visst

skydd jämväl mot avloppsvattens förorenande inverkan på grundvattentillgångar.

Det har vidare under de senaste åren blivit allt vanligare att i lokala

hälsovårdsföreskrifter intaga bestämmelser till skydd mot förorening

av grundvatten, bl. a. i form av förbud mot markinfiltration av flytande

orenlighet utan särskilt tillstånd av hälsovårdsnämnden.

Föreskrifter för vissa särskilda fall till undvikande av att ytvatten eller

grundvatten förorenas genom avloppsvatten finnes i såväl gällande hälsovårdsstadga

som kommittéförslaget och departementsförslaget. Som exempel

på sådana föreskrifter må nämnas bestämmelserna om förbud mot förorening

av konsumtionsvatten i brunn och källa m. in., om placering av

klosett samt om tillståndstvång för anordnande av vattenklosett.

s. 223 Kontrollera mot PDF

223

Kungl. Maj:ts proposition nr B år 1958

40 §.

Denna paragrafs föreskrift om avledande av viss flytande orenlighet

motsvarar bestämmelserna i 16 och 49 §§ gällande hälsovårdsstadga samt

i 80 § kommittéförslaget. Den begränsning av stadgandenas räckvidd, som

skett i departement sförslaget, är betingad av att i 39 § departementsförslaget

upptagits föreskrift om en allmän skyldighet att avleda flytande

orenlighet till undvikande av sanitär olägenhet. I vilken omfattning markinfiltration

av nu ifrågavarande avloppsvatten kan tillåtas inom hälsovårdstätort

och annorstädes får avgöras enligt samma grunder som gäller

för markinfiltration av avloppsvatten över liuvud taget.

Vid meddelande av tillstånd till omhändertagande av orenligheten på

annat sätt än genom avledande i sluten ledning äger givetvis hälsovårdsnämnden

föreskriva de villkor, som härvid erfordras till undvikande av

sanitär olägenhet.

Med »sluten» ledning avses här som eljest varje annan avloppsledning

än öppet dike eller öppen ränna, vare sig ledningen är belägen under eller

ovan jord.

41 §.

Bestämmelserna i denna paragraf om anordnande, inrättande, underhåll

och skötsel av avloppsanläggning avser varje anläggning för omhändertagande

av spillvatten och annan flytande orenlighet samt dagvatten och alla

i sådan anläggning ingående delar av betydelse för avloppsvattnets omhändertagande,

såsom ledningar, reningsanordningar och öppna avloppsdiken.

Med »olägenhet» avses här annan olägenhet än sådan förorening av ytvatten

eller grundvatten, som uppstår vid normal funktion av anläggningen

och som regleras av bestämmelserna i 39 § om rening av avloppsvatten.

Till skötseln av anläggningen måste även anses höra rensning av densamma

i den omfattning som påkallas av omständigheterna. Någon motsvarighet

till bestämmelserna i 22 § tredje stycket och 48 a § tredje stycket

gällande hälsovårdsstadga och 60 § andra stycket kommittéförslaget har

därför ej upptagits i departementsförslaget.

42 §.

Den i denna paragraf föreskrivna anmälningsskyldigheten torde genom

anknytningen till »sluten» i stället för »underjordisk» ledning samt till

allmän avloppsanläggning — varmed här som eljest avses sådan anläggning

enligt 1955 års lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar — i stället

för närbelägen allmän avloppsledning icke ha undergått någon större förskjutning

i jämförelse med nuvarande förhållanden.

Med bestämmelsen om undantag från skyldigheten att anmäla avloppsledning

avses icke blott ledningar av angiven art inom verksamhetsområdet

för allmän avloppsanläggning enligt nyssnämnda lag utan även ledningar

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 är 1958

utom verksamhetsområdet med uppgift att allenast föra avloppsvatten till

sådan allmän anläggning.

Paragrafens andra stycke syftar på förordningen den 30 november 1956

om förprövning rörande åtgärder till motverkande av vattenförorening

in. m.

8 kap. Om klosett och urinoar

(43—46 §§ departementsförslaget)

Gällande bestämmelser

I 13 och 14 §§ hälsovårdsstadgan finnes såvitt angår stad ett flertal bestämmelser

rörande avträden och urinkurar. För landsbygdens del motsvaras

dessa bestämmelser av stadgandena i 48 § om förläggning av avträde och

urinkur in. in.

Enligt 13 § 1 mom. skall till varje hus, där människor någon längre tid

på dygnet uppehåller sig, finnas lämpligt antal avträden. Vidare ges bestämmelser

om förläggning av avträde utom sådant hus i förhållande till platser

och lokaler, som är särskilt känsliga för menlig inverkan därifrån. För alla

slag av avträden lämnas föreskrifter om deras anordnande och inredning,

med viss dispensbefogenhet för hälsovårdsnämnden. Enligt 2 mom. skall

orenligheten i avträde upptagas i kärl av angiven modell, som av hälsovårdsnämnden

godkänts. Från denna regel kan dock meddelas dispens av hälsovårdsnämnden

eller genom bestämmelse i lokal hälsovårdsordning. I 2 och

3 mom. finnes vidare föreskrifter om avträdes skötsel. Utan hinder av nu

angivna bestämmelser äger hälsovårdsnämnden enligt 4 mom. medge anordnandet

av vattenklosett, därest denna är så inrättad att orenlighet och spolvatten

medelst underjordisk ledning föres ut omedelbart i stadens avloppsledning

eller i lämpligt vattendrag eller annat vattenområde. Om orenligheten

och spolvattnet icke föres ut i stadens avloppsledning, äger hälsovårdsnämnden

i erforderlig mån föreskriva, att avloppsvattnet skall renas.

Skriftlig ansökan om tillstånd till anordnande av vattenklosett skall jämte

erforderlig ritning inges till hälsovårdsnämnden, och utan nämndens medgivande

får vattenklosett icke anordnas. Vid större brist i vattenklosett eller

vårdslös skötsel av sådan klosett äger nämnden t. v. förbjuda dess begagnande

eller påbjuda sådana åtgärder att den icke kan brukas. Har prövning

enligt vattenlagen ägt rum beträffande de villkor under vilka avloppsvatten

må utsläppas, gäller om verkan därav vad i nämnda lag är stadgat. I 5 och 6

mom. förbjudes inrättande utan hälsovårdsnämndens tillstånd av avträde,

som skall upplåtas till begagnande mot avgift, varjämte nämnden meddelas

befogenhet att föreskriva inrättande av avträde vid salutorg, hamnområde

och andra platser, där ett större antal människor har mera stadigvarande

sysselsättning.

14 § 1 mom. inrymmer bestämmelser om hur orenligheten skall upptagas

s. 225 Kontrollera mot PDF

225

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

i urinkur. 2 mom. samma paragraf lämnar föreskrifter rörande urinkurs

anordnande och inredning m. m. 14 § 3 mom. tillerkänner hälsovårdsnämnden

befogenhet att föreskriva inrättande av urinkur vid skola, fabrik, nöjesoch

utskänkningslokal, salutorg, hamnområde eller annan plats, där ett

större antal människor plägar samlas.

För sådan lägenhet som ligger avlägset från tätare bebyggd del av staden

må hälsovårdsnämnden enligt 26 § medge lindring i bestämmelserna rörande

anordningar vid avträden och urinkurar. Sådant medgivande må av nämnden

återkallas, då ändrade förhållanden därtill föranleder.

I 48 § 1 mom. upptages bestämmelser om förläggning av avträde och

urinkur i förhållande till platser och lokaler, som är särskilt känsliga för

menlig inverkan därifrån. Utan hinder härav äger hälsovårdsnämnden

enligt 2 mom. medge anordnandet av vattenklosett, därest denna är så inrättad

att orenlighet och spolvatten medelst underjordisk ledning föres ut omedelbart

i allmän avloppsledning eller i lämpligt vattendrag eller annat vattenområde

eller, om särskilda skäl därtill är, kan avledas på annat sätt utan

att olägenhet vållas därav. Rörande ansökan om tillstånd att anordna vattenklosett,

tillståndstvång för sådant anordnande, hälsovårdsnämnds befogenheter

avseende bristfällig eller vårdslöst skött vattenklosett samt om

verkan av prövning enligt vattenlagen ges med 13 § 4 mom. likalydande

bestämmelser.

Hälsovårdsstadgekommittén

Kommittén anför i anslutning till sitt förslag i denna del bl. a., att dess

uppmärksamhet fästs på att sanitära olägenheter skulle förorsakas av att

latrin och annan orenlighet utsläppes från klosetter på järnvägståg direkt på

banvallen. Med understrykande av frågans betydelse hävdar kommittén, att

man bör kunna komma till rätta med dessa olägenheter utan att hälsovårdsstadgan

belastas med regler i ämnet.

Frågor om åtgärder till motverkande av olägenheter genom utsläppande

av orenlighet från fartygs vattenklosetter i hamnar, insjöar, trånga farleder

o. dyl. bör enligt kommitténs mening regleras genom lokala hälsovårdsordningar.

I anslutning till de olika paragraferna i sitt förslag anför kommittén bl. a.

följande.

Med föreskriften i 6 2 § avser kommittén i första hand att tillgodose tillgången

på klosetter i sådana byggnader, beträffande vilka särskilda föreskrifter

i ämnet icke meddelats i annan ordning, t. ex. i bostäder och samlingslokaler

samt i arbetslokaler enligt arbetarskyddslagen. Kommittéförslaget

skiljer sig från motsvarande föreskrift '' 13 § 1 inom. gällande hälsovårdsstadga

därigenom, att där endast talas om avträde, varmed enligt kommitténs

uppfattning förstås lorrklosett, medan kommittén med klosett avser

såväl vatten- som torrklosett. Föreskrifterna om luir klosett och urinoar

15 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr B 46

s. 226 Kontrollera mot PDF

226 Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

skall vara inrättade avser således såväl torr- som vattenklosetter liksom

urinoar med och utan vattenspolning. Med de särskilda stadganden, vartill

hänvisas i paragrafens tredje stycke, avses bindande föreskrifter, utfärdade

av byggnadsstyrelsen med stöd av byggnadsstadgan.

Den granskning som hälsovårdsnämnd skall utföra enligt bestämmelsen

i 6 3 § innan nämnden medger anordnande av vattenklosett skall,

uttalar kommittén, liksom hittills uteslutande taga sikte på den rent sanitära

frågan om spillvattnets avledande men den skall däremot icke utgöra någon

teknisk granskning av vattenklosettens konstruktion. Kommittén understryker

betydelsen av att hälsovårdsnämnderna bibehålies vid sina hittillsvarande

möjligheter att kontrollera tillkomsten av vattenklosetter med hänsyn

till de stora sanitära olägenheter, som kan vållas genom olämpligt avledande

av avloppsvatten.

Kommittén har icke velat, såsom föreskrives i gällande hälsovårdsstadga,

för stad eller motsvarande samhälle allmänt förbjuda avledande av spillvatten

från vattenklosett genom markinfiltration. Sådan infiltration vållar

visserligen ofta svårartade sanitära olägenheter, framför allt i form av förorening

av brunnar och grundvattentillgångar, och bör i största möjliga utsträckning

undvikas. Avgörande för kommitténs ståndpunkt härvidlag har

emellertid varit en önskan att icke mer än vad som är nödvändigt ur sanitär

synpunkt beskära möjligheterna att inrätta vattenklosetter. Kommittén förutsätter

dock att den i förslaget upptagna formella möjligheten att anordna

markinfiltration inom stadsplanelagt område icke utnyttjas.

Rörande den i 2 mom. föreslagna dispensmöjligheten anför kommittén.

Förslaget i denna del är tillkommet i förenklingssyfte. Där ett väl anlagt

avloppssystem av tillfredsställande kapacitet finnes och där avloppsvattnet

bortledes till en recipient av sådan beskaffenhet, att sanitär olägenhet icke

behöver befaras, är det icke lika nödvändigt att kontrollera spillvattnets avledande,

om detta avledande sker direkt till avloppssystemet. I dylika fall bör

länsstyrelsen kunna förordna, att inom visst område vattenklosett får anordnas

utan att hälsovårdsnämndens medgivande behöver inhämtas i varje särskilt

fall. Ett dylikt medgivande bör givetvis kunna återkallas, t. ex. om det

skulle visa sig att belastningen på avloppssystemet blir för stor. Att kommittén

föreslagit, att rätten att förordna i dessa frågor skall ankomma på länsstyrelsen,

sammanhänger med, att utvecklingen tenderar till att alltmera göra

länsstyrelsen till ett centralorgan inom länet för vatten- och avloppsfrågor,

utrustat med erforderlig teknisk sakkunskap.

Med bestämmelsen i 6 5 § har kommittén endast velat uttryckligen fastslå

vad som enligt förarbetena till gällande hälsovårdsstadga redan gäller.

Även om kommittén bland stadgandena i 6 6 § icke angivit något visst

minsta avstånd mellan torrklosett och de uppräknade platserna och lokalerna,

torde det dock i allmänhet få anses, att avståndet icke lämpligen

bör understiga nu föreskrivna sex meter, även om avståndet kan variera efter

de lokala förhållandena.

Kommittén anser visserligen att det vore synnerligen olämpligt att upp
-

s. 227 Kontrollera mot PDF

227

Kungl. Maj.ts proposition nr B i6 år 1958

ställa kärl i torrklosett i gropar i marken men har likväl icke i sitt förslag

återgivit det nuvarande för stad gällande stadgandet att golv i avträde, som

ligger utomhus, skall ligga högre än angränsande marks yta. De torrklosetter

som avses i denna paragraf är nämligen ej blott sådana som ligger fristående

utomhus utan även sådana som ligger i byggnad, där människor icke

uppehåller sig någon längre tid på dygnet, t. ex. i uthus. I sådana fall har

kommittén velat möjliggöra att torrklosett förlägges under markens yta, där

så kan ske utan sanitär olägenhet, och detta utan att särskilt beslut av hälsovårdsnämnden

skall erfordras.

Kommittén finner det icke motiverat att längre stadga förbud mot inrättande

av s. k. källarklosetter, varför någon motsvarighet till bestämmelserna

härom i 13 § 1 mom. fjärde stycket gällande hälsovårdsstadga icke upptagits

bland bestämmelserna i 6 7 § kommittéförslaget. Torrklosetter i nyinrättade

fastigheter undantränges nämligen alltmer av vattenklosetter, och det

föreligger enligt kommitténs mening ingen beaktansvärd risk för att ett

uteslutande av nuvarande bestämmelser om golvets höjdläge i torrklosetter

i förhållande till angränsande marks yta skulle leda till att källarklosetter

i stort antal inrättas i hyreshus.

Bestämmelsen i 6 8 § om befogenhet för hälsovårdsnämnd att förordna

om uppsamlande av orenligheten i torrklosett på särskilt sätt motiveras av

att behov av uppsamlande i kärl eller annan anordning kan föreligga på

vissa platser även utom hälsovårdstätort, t. ex. vid skolor, samlingslokaler

och stationshus.

I anslutning till bestämmelserna i 6 9 § understryker kommittén att

största återhållsamhet bör iakttagas när det gäller medgivande till markinfiltration

av orenlighet från urinoar utan vattenspolning. Att vidtaga några

särskilda reningsåtgärder beträffande orenlighet från urinoar före dess utledande

i vattendrag eller annat vattenområde torde enligt kommitténs mening

icke vara praktiskt möjligt.

Som stöd för den med föreskrifterna i 7 0 § avsedda allmänna befogenheten

för hälsovårdsnämnd att föreskriva inrättande av klosett eller

urinoar anför kommittén särskilt behovet härav vid fritidsområden och

campingplatser. Om en fastighetsägare upplåter mark att mot avgift användas

som campingplats synes ett föreläggande att inrätta toalettanordningar

böra riktas mot fastighetsägaren.

Remissyttrandena

De olika paragraferna i kommittéförslaget har föranlett bl. a. följande

yttranden av remissinstanserna.

Styrelsen för statens institut för folkhälsan hänvisar i anslutning till

bestämmelserna i 62 § till den i gällande hälsovårdsstadga föreskrivna

skyldigheten för hälsovårdsnämnd alt verka för att sådana medel,

som kan motverka alstring av flugor, blir använda i så stor utsträckning som

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

möjligt å avträde och anför att bestämmelse härom bör finnas även i den

nya hälsovårdsstadgan.

Förste provinsialläkaren i Kalmar län föreslår en föreskrift om att i

klosett och urinoar skall hållas rent och snyggt.

Förslag om bestämmelse att klosett och urinoar skall vara upplysta har

framförts av stadsfullmäktige i Lund och Uddevalla.

Svensk sjuksköterskeförening föreslår en bestämmelse om att i omedelbar

närhet av varje vattenklosett skall finnas tvättställ och, där vattenklosett

inrättats för allmänheten, lämplig anordning för handtorkning.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen understryker betydelsen av föreskriften

i 63 § om att hälsovårdsnämnds medgivande skall fordras

för anordnande av vattenklosett, vilken bestämmelse styrelsen anser ofrånkomlig

om nämnden skall kunna erhålla något grepp om denna enligt styrelsens

mening ur sanitär synpunkt dominerande vattenföroreningsorsak.

Stadsfullmäktige i Borås och Ljungby finner det onödigt att hälsovårdsnämnd

skall ha att lämna tillstånd till anordnande av vattenklosett i nybyggda

hus, därest anslutning vinnes direkt till tillfredsställande avloppsnät.

Stadsfullmäktige i Göteborg och svenska kommunal-tekniska föreningen

anser att det varit önskvärt om man kunnat låta vattenklosetter efter sedvanlig

prövning av byggnadsnämnd fritt anordnas i den mån anslutning

kan ske till allmän avloppsledning.

Några remissinstanser har, i anslutning till vad som föreslagits beträffande

hälsovårdsnämnds möjlighet att föreskriva reningsåtgärder jämlikt 58 § i

kommittéförslaget, förordat en formulering av motsvarande bestämmelse i

den föreslagna 63 § som mer framhäver att reningsåtgärder bör företagas.

Svenska kommunal-tekniska föreningen anför däremot att små reningsanläggningar

för enskilda fastigheter sällan är effektiva och att det torde

vara riktigare att i de fall där anordnande av vattenklosett skulle medföra

behov av lokal reningsanläggning endast tillåta torrklosett.

Föreskrift bör införas om att till vattenklosett skall finnas lämplig belysningsanordning,

anser medicinalstyrelsen m. fl. remissinstanser.

Även andra remissinstanser önskar ytterligare föreskrifter för vattenklosett

i enlighet med vad som stadgats i fråga om torrklosett i 67 §, såsom rörande

evakuering och golvets beskaffenhet.

Styrelsen för statens institut för folkhälsan anser att bestämmelsen om

medgivande till avledande av avloppsvatten på annat sätt än till ledning eller

vattenområde bör ges en sådan utformning, att därav framgår att markinfiltration

av avloppsvatten ej bör ske inom hälsovårdstätort. Förste provinsialläkaren

i Göteborgs och Bohus län förmenar att hälsovårdsnämnd

skall vara skyldig att inhämta förste provinsialläkarens och distriktsingenjörens

för vatten och avlopp mening i frågor om tillstånd till markinfiltration

av avloppsvatten. Förste provinsialläkaren i Kalmar län framför som sin mening

att inom hälsovårdstätort avledande av avloppsvatten på annat sätt än

s. 229 Kontrollera mot PDF

229

Kungl. Mcij:ts proposition nr B i6 år 1958

till ledning eller vattenområde knappast bör få ske. Stadsfullmäktige i

Malmö önskar restriktiva bestämmelser mot anordnande av avloppssystem

med septictank inom tättbebyggt samhälle.

Föreningen för vattenhygien anför att den föreslagna bestämmelsen om

avledande av avloppsvatten genom underjordisk ledning till allmän avloppsledning

eller lämpligt vattenområde som villkor för medgivande att anordna

vattenklosett icke synes innebära någon effektiv garanti mot sanitära olägenheter,

om den ej förses med tillägget att därvid ej heller får vållas sanitär

olägenhet som skäligen ej bör tålas. Tillstånd till avledande av avloppsvattnet

på annat sätt bör enligt föreningens mening endast kunna medges av länsstyrelsen.

Det synes dock härvid tillräckligt som förutsättning att sanitär

olägenhet icke uppstår, varför några särskilda skäl därutöver icke torde

behöva förefinnas.

Medicinalstyrelsen, länsstyrelsen i Malmöhus län och föreningen för allmän

hälsovård anser att länsstyrelse skall vara skyldig att höra hälsovårdsnämnden

före meddelande av förordnande att vattenklosett inom visst område får

anordnas utan särskilt medgivande av hälsovårdsnämnden. Länsstyrelsen i

Jönköpings län ställer sig, efter uttalanden i samma riktning från förste

provinsialläkaren i länet samt stadsfullmäktige i Jönköping och Eksjö, tveksam

till det av kommittén föreslagna stadgandet och anser att i vart fall tilllägg

bör göras till detsamma om att hälsovårdsnämnd skall ha godkänt det

tillhörande klosettrummet. Sådant tillägg föreslås även av stadsfullmäktige

i Lund och svenska hälsovårdstjänstemannaförbundet.

Sveriges läkarförbund fruktar en återgång till gångna tiders kaotiska förhållanden

om länsstyrelsen beredes möjlighet att på föreslaget sätt dispensera

från skyldigheten att söka hälsovårdsnämnds tillstånd att anordna

vattenklosett och avstyrker bestämmelsen. Även föreningen för vattenhygien

avstyrker bestämmelsen på den grund att hälsovårdsnämnd bör äga kännedom

om alla vattenklosetter. Länsstyrelsen i Uppsala län anser att den av

kommittén föreslagna bestämmelsen icke är tillräckligt motiverad, och då

den dessutom är ägnad att försvaga hälsovårdsnämndernas övervakningsmöjligheter

bör den utgå. I samma riktning uttalar sig hälsovårdsnämnden

i Kristianstad och flera förste provinsialläkare. Stadsfullmäktige i Alingsås

vill ha länsstyrelsens dispensmöjlighet begränsad till nybyggnader.

Stadsfullmäktige i Katrineholm och hälsovärdsförbundet i Malmöhus län

hälsar den av kommittén föreslagna bestämmelsen med tillfredsställelse,

varvid fullmäktige anför att hälsovårdsnämndens befattning med hithörande

ärenden inom områden med välordnat avlopp f. n. är skäligen meningslös.

Länsstyrelsen i Västerbottens län, stadsfullmäktige i Trollhättan och

Falun, köpingsfullmäktige i Åtvidaberg och kommunalfullmäktige i Brunnby

finner att beslutanderätten i fråga om dispens för visst område att utan särskilt

tillstånd av hälsovårdsnämnden anordna vattenklosett kan läggas på

hälsovårdsnämnden i stället för länsstyrelsen.

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

Förste provinsialläkaren i Kalmar län önskar det tillägget till bestämmelsen

om länsstyrelses dispensmöjlighet att anordnande av vattenklosett dock

alltid skall anmälas till hälsovårdsnämnden.

Medicinalstyrelsen m. fl. remissinstanser förordar att bestämmelsen

i 6 5 § skall gälla även bidé, då bidé någon gång installeras för att

kringgå förbud mot att anordna vattenklosett. I något fall har även föreslagits

att avfallskvarn skall omnämnas i paragrafen.

Länsstyrelsen i Jämtlands län uppger att de flesta utomhus belägna torrklosetter

i länet icke uppfyller det med bestämmelsen i 66§ angivna

kravet att icke förorena marken, varför länsstyrelsen föreslår att denna bestämmelse

icke göres tillämplig på klosetter som redan finnes inrättade vid

stadgans ikraftträdande. Liknande synpunkter anföres av förste provinsialläkaren

i länet.

Sveriges veterinärförbund förutsätter att med »livsmedelslokal» i detta

sammanhang avses även mjölkrum till ladugård, vilket enligt bestämmelse i

livsmedelsstadgan undantagits från vad som enligt nämnda stadga gäller för

Iivsmedelslokaler.

Medicinalstyrelsen, styrelsen för statens institut för folkhälsan, hälsovårdsförbundet

i Södermanlands län, förste provinsialläkaren i Kristianstads län

m. fl. remissinstanser ifrågasätter huruvida bestämmelsen om belysningsanordning

i synnerhet vad landsbygden beträffar kan upprätthållas. Härvid

yrkas även att bestämmelsen skall utgå ur stadgan.

Medicinalstyrelsen, länsstyrelsen i Uppsala län, förste provinsialläkaren i

Kalmar län, hälsovårdsförbundet i Gotlands län och ytterligare några remissinstanser

förordar att bestämmelsen om kravet på golvs ogenomtränglighet

för vatten bör gälla även utom hälsovårdstätort. Härvid föreslås i några

fall att bestämmelsens giltighet utom hälsovårdstätort skall bero på förordnande

av hälsovårdsnämnden, och i några fall hänvisas även till motsvarande

bestämmelser angående djurstall och gödselstad i de föreslagna 93 och

142 §§.

Bl. a. länsstyrelsen i Uppsala län och stadsfullmäktige i Sundbyberg beklagar

att de nu gällande föreskrifterna om visst avstånd mellan avträde och

bostad m. in. samt om avträdes läge i förhållande till angränsande markyta

icke medtagits i kommittéförslaget, varvid hänvisats till att dessa föreskrifter

utgjort ett avsevärt stöd för dem som haft att kontrollera hithörande

frågor.

Bland bestämmelserna i 67 § bör föreskrivas ventilation från

själva klosettstolen, anser styrelsen för statens institut för folkhälsan.

Länsstyrelsen i Uppsala län förordar bibehållande av nu gällande föreskrift

att golvet i avträde inom byggnad ej får ligga lägre än angränsande

marks yta.

Yrkande om föreskrift att klosettrummets väggar skall vara tvättbara har

framställts av vissa remissinstanser, bl. a. förste provinsialläkaren i Malmö
-

s. 231 Kontrollera mot PDF

231

Kungl. Maj:ts proposition nr B i6 år 1958

hus län, Sveriges husmodersföreningars riksförbund och föreningen för allmän

hälsovård. Förste provinsialläkaren i Västerbottens län yrkar föreskrift

om att även golvet skall vara lätt att rengöra.

Bestämmelsen om belysningsanordning bör icke gälla generellt, anser Gotlands

läns hälsovårdsförbund. Av liknande uppfattning är förste provinsialläkaren

i Kristianstads län. Svenska läkaresällskapet ifrågasätter om bestämmelsen

går att upprätthålla, i synnerhet för landsbygdens del.

Latrinhygienen vid skolor, hotell och samlingslokaler vållar f. n. mångenstädes

på landsbygden betydande sanitära olägenheter, anför medicinalstyrelsen

i anslutning till bestämmelserna i 68 §. Under hänvisning

härtill förordar styrelsen en uttrycklig författningsbestämmelse om att fordringarna

inom hälsovårdstätort beträffande uppsamlingen av orenligheten i

torrklosett i särskilda kärl skall gälla även utom hälsovårdstätort för hotell,

skolor och samlingslokaler. Samma uttalande göres av bl. a. förste provinsialläkaren

i Kristianstads län.

Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller att skolöverstyrelsen meddelat

föreskrifter om kärlsystem för latrin och sopor m. m. vid skolor, och anser

att det bl. a. med hänsyn härtill är olämpligt med en bestämmelse som skulle

innebära att uppsamling av orenlighet vid skolor och samlingslokaler utom

hälsovårdstätort fick äga rum även på annat sätt än i täta, lätt flyttbara

kärl av typ som godkänts av hälsovårdsnämnden.

Förste provinsialläkaren i Kronobergs lån framför samma synpunkter för

skolornas del.

Hälsovårdsnämnden i Osby köping vill ha de av kommittén föreslagna bestämmelserna

för hälsovårdstätort om kärl för orenlighet generellt tillämpliga

även utom sådan ort, eventuellt med dispensmöjlighet för hälsovårdsnämnden.

I samma riktning uttalar sig bl. a. kommunalfullmäktige i Staffanstorps

kommun och förste provinsialläkaren i Malmöhus län, som härvid

dock vill att kärlen för skolor och samlingslokaler etc. alltid skall vara

av typ som godkänts av hälsovårdsnämnden.

Styrelsen för statens institut för folkhälsan och stadsfullmäktige i Karlstad

önskar bestämmelsen i 69 §, om hälsovårdsnämndens möjlighet

att medge avledande av orenlighet på annat sätt än i allmän avloppsledning

eller till vattenområde, så utformad, att infiltration i marken av

urin icke får äga rum inom hälsovårdstätort.

Kravet på belysningsanordning i urinoar utan vattenspolning synes hälsovårdsförbundet

i Gotlands län och förste provinsialläkaren i länet icke böra

gälla generellt.

Vid remissbehandlingen har framkommit önskemål om ytterligare exemplifiering

bland bestämmelserna i 70 § av sådana platser där

hälsovårdsnämnd äger föreskriva att klosett eller urinoar skall anordnas.

Medicinalstyrelsen förordar härvid ett omnämnande av busstation, och hälsovårdsförbundct

i Gävleborgs län campingplats.

s. 232 Kontrollera mot PDF

232

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

Medicinalstyrelsen vill åt hälsovårdsnämnden inrymma befogenhet att

meddela fastighetsägare föreläggande att anordna klosett eller urinoar vid

privata anläggningar såsom bad, tivoli, kapplöpningsbanor, marknadsplatser,

campingplatser eller eljest då så finnes påkallat. Liknande uttalanden

göres av bl. a. tre förste provinsialläkare, stadsfullmäktige i tre städer,

föreningen för allmän hälsovård, svenska hälsovårdstjänstemannaförbundet

och Sveriges läkarförbund.

Stadsfullmäktige i Trollhättan vill att det skall avgöras från fall till fall

vem skyldigheten att inrätta klosett eller urinoar skall åligga.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län förordar en bestämmelse om att allmänna

nöjes-, bad- och campingplatser icke får anordnas förrän hälsovårdsnämnden

funnit sig kunna godkänna de sanitära anläggningarna på platsen.

Förste provinsialläkaren i Kalmar län föreslår en föreskrift i 71 §

om att hälsovårdsnämnden skall äga förordna, att tillfällig torrklosett och

urinoar inrättas vid marknader, utställningsområden, större folkfester,

nöjesfält o. dyl. genom anordnarnas försorg samt att dessa även skall vara

skyldiga att ombesörja torrklosetternas och urinoarernas borttagande och

latrinens bortforslande.

Idrotts- och friluftsstyrelsen i Stockholm finner det otillfredsställande

att hälsovårdsnämndens medgivande skall behöva inhämtas för avvikelser

i fråga om tillfälliga torrklosetter och urinoarer.

Departementschefen

Den sanitetstekniska standarden inom landet med avseende å olika avträdesanordningar

har undergått en betydande utveckling sedan tillkomsten

av gällande hälsovårdsstadga. Detta har även föranlett ändringar i hälsovårdsstadgans

ursprungliga bestämmelser i ämnet, men dessa ändringar har

närmast avsett att förebygga olägenheter ur vattenföroreningssynpunkt

genom den tilltagande användningen av vattenklosetter. Stadgans allmänna

bestämmelser rörande avträden tar emellertid i väsentlig grad enbart sikte

på de hygieniska risker, som är förenade med användningen av torrklosetter

i stadssamhällen.

Vid utarbetande av en ny hälsovårdsstadga med väsentligen samma materiella

bestämmelser för hela riket synes den sålunda antydda utvecklingen

böra föranleda, att bestämmelserna ges en mer allmän utformning, så att

de huvudsakligen kommer att taga sikte på de hygieniska risker, som är

förenade med såväl vatten- som torrklosetter och urinoarer. De av torrklosetts

användning i stad betingade bestämmelserna i gällande hälsovårdsstadga

torde f. ö. numera för tätorternas del icke längre ha tillnärmelsevis

samma betydelse som vid sin tillkomst, och att såsom hälsovårdsstadgekommittén

föreslagit i väsentliga delar utsträcka deras tilllämpningsområde

till landsbygden anser jag icke utan vidare böra ske.

Dessutom måste det, som jag i tidigare sammanhang anfört, vara ett starkt

s. 233 Kontrollera mot PDF

233

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

önskemål att icke belasta författningstexten med detaljbestämmelser, icke

minst om dessa är av byggnadsteknisk karaktär och väsentligen blir av

betydelse för nybyggnader.

Utifrån de nu anförda synpunkterna har kommittéförslaget överarbetats

inom departementet. Det är min förvissning att bestämmelserna även i den

utformning de erhållit i departementsförslaget skall visa sig ändamålsenliga

till vinnande av förbättrade hygieniska förhållanden. Bestämmelserna torde

kunna gälla för hela riket. Det är dock självfallet att kraven på de olika

hygieniska anordningarna framdeles liksom hittills i praktiken måste

ställas högre inom tätbebyggelse än eljest, då ju hithörande olägenheter

starkt accentueras vid sammanträngd bebyggelse. Det torde därför ofta

bli påkallat att i lokal hälsovårdsordning intaga ytterligare föreskrifter i

ämnet. Däremot torde icke -— med den allmänna utformning bestämmelserna

nu erhållit — erfordras någon motsvarighet till bestämmelsen i 26 § första

stycket första punkten gällande hälsovårdsstadga om befogenhet för hälsovårdsnämnden

att medge lindring i föreskrifterna rörande anordningar vid

avträden och urinkurar. Ej heller har i departementsförslaget upptagits

någon motsvarighet till 71 § kommittéförslaget, då hälsovårdsnämnden

även utan särskild bestämmelse torde kunna inom ramen för de materiella

föreskrifterna fastställa vad som i sanitärt avseende skäligen bör kunna

fordras av toalettanordningar för tillfälligt bruk. De materiella bestämmelserna

i detta liksom i andra kapitel är emellertid avfattade med sikte på

bestående anordningar.

På förut anförda skäl har i departementsförslaget icke upptagits någon

motsvarighet till 62 § tredje stycket kommittéförslaget om bindande föreskrifter.

Jag är ense med hälsovårdsstadgekommittén om att i hälsovårdsstadgan

icke bör upptagas särskilda bestämmelser till reglering av de hygieniska förhållandena

vid järnvägar och hamnar.

De befogenheter, som tillerkännes hälsovårdsnämnden genom bestämmelserna

i 64 § kommittéförslaget, behandlas i departementsförslaget i

kapitlet om hälsovårdskontrollen.

Jag delar kommitténs uppfattning att hälsovårdsnämndens tillstånd liksom

hittills i princip bör fordras för inrättande av vattenklosett, men jag

finner det även värdefullt att, såsom kommittén också föreslagit, tillerkänna

länsstyrelsen möjlighet att dispensera från tillståndstvånget. Dispensmöjligheten

avser främst sådana områden inom vilka allmän avloppsanläggning

finnes, men i departementsförslaget har länsstyrelsens dispensbefogenhet

icke uttryckligen begränsats på detta sätt. Beträffande andra områden än

de nyss nämnda bör viss försiktighet iakttas vid prövning av frågan om

meddelande av dispens.

Frågan i vad mån avloppsvatten skäligen bör undergå rening innan det

utsläppes i vattendrag, sjö eller annat vattenområde måste, såsom jag fram
-

s. 234 Kontrollera mot PDF

234 Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

hållit i det föregående kapitlet rörande avledande av flytande orenlighet

m. m., bedömas under hänsynstagande inte enbart till sanitära utan även

ekonomiska och tekniska m. fl. synpunkter. I nämnda kapitel har ej heller

hälsovårdsnämnd tillerkänts någon befogenhet att enbart efter ett sanitärt

bedömande föreskriva att avloppsvatten skall renas. Samma synpunkter

gör sig gällande i fråga om rening av avloppsvatten från vattenklosett.

Någon befogenhet att föreskriva rening av sådant vatten torde därför e]

heller böra tillerkännas hälsovårdsnämnden. Hithörande bestämmelser i

13 § 4 mom. och 42 § 2 mom. gällande hälsovårdsstadga samt i 63 § 1 mom.

kommittéförslaget kan också sägas allenast innebära, att hälsovårdsnämnden

som villkor för tillstånd att inrätta vattenklosett äger föreskriva, att

avloppsvattnet därifrån skall renas. En sådan befogenhet torde inrymmas

redan i nämndens allmänna befogenhet att icke bevilja en ansökan om tillstånd

att inrätta vattenklosett, och någon särskild författningsbestämmelse

härom erfordras således icke. Departementsförslaget saknar därför motsvarighet

till de nämnda bestämmelserna i gällande hälsovårdsstadga och

kommittéförslaget. Jag vill emellertid understryka att hälsovårdsnämnden

även enligt departementsförslaget är bibehållen vid sin nuvarande befogenhet

att förklara sig icke kunna bifalla en ansökan om inrättande av vattenklosett,

därest icke avloppsvattnet därifrån på visst sätt renas. I detta

sammanhang vill jag också erinra om den tidigare refererade bestämmelsen

i 8 kap. 23 § andra stycket vattenlagen med villkor för utsläppande av avloppsvatten

från bl. a. vattenklosett.

Gällande hälsovårdsstadga bygger på den förutsättningen att tillstånd

till inrättande av vattenklosett icke skall medges om icke avloppsvattnet

därifrån föres omedelbart ut i allmän avloppsledning eller i lämpligt vattendrag

eller annat vattenområde, och endast för landsbygdens del godtages

avledande av avloppsvattnet på annat sätt, men då skall särskilda

skäl härtill föreligga och avledandet får icke vålla olägenhet. Genom dessa

bestämmelser har understrukits att frågan om inrättande av vattenklosett

i hög grad är en avvägningsfråga mellan fördelarna av tillgång till vattenklosett

och nackdelarna av föroreningarna från densamma. Till den syn på

denna avvägningsfråga, som kommit till uttryck i de gällande bestämmelserna,

kan jag i allt väsentligt ansluta mig. Det torde emellertid böra

framhållas att vattenklosett i allt högre grad kommit att anses som standardutrustning

i nybyggda hus, varför hälsovårdsnämnderna icke torde

vara påfallande restriktiva vid beviljande av tillstånd till vattenklosett. Så

mycket mer angeläget blir det då att beakta föroreningsfrågan. Härvid

bör göras en förutsättningslös bedömning av vilken form för avledande av

avloppsvattnet, som i det aktuella fallet medför minsta olägenhet. Det är

icke uteslutet att markinfiltration i vissa fall kan vara ett acceptabelt alternativ

till utsläppande i en redan förut hårt belastad recipient. Inom tätbebyggelse

bör dock markinfiltration godtagas endast i enstaka undantags
-

s. 235 Kontrollera mot PDF

235

Kungl. Mcij. ts proposition nr B 46 år 1958

fall. Hänsyn måste också tagas till de aktuella reningsresurserna i en allmän

avloppsanläggning, så att belastningen på dessa icke ökas i hastigare

takt än anläggningens huvudman av ekonomiska och tekniska skäl kan

utbygga reningsanordningarna.

Den i gällande hälsovårdsstadga använda benämningen »avträde» torde,

liksom kommittéförslagets och departementsförslagets motsvarande ord

»klosett», avse såväl vattenklosett som torrklosett samt såväl själva den

sanitära anordningen som det rum vari denna finnes. Någon olägenhet av

den dubbla betydelsen i sistnämnda avseende, vilken även gäller orden

»urinkur» och »urinoar», torde icke ha uppstått vid tillämpningen av

gällande hälsovårdsstadga. I anledning av påpekanden vid remissbehandlingen

vill jag emellertid anföra, att med bestämmelserna i 43 §, 44 § första

stycket, 45 § första stycket och 46 § andra stycket departementsförslaget

närmast avses såväl själva den sanitära anordningen som det rum vari

denna inrymmes. Bestämmelserna i 44 § andra stycket samt 45 § andra

stycket a) och b) departementsförslaget avser det ifrågavarande rummet,

medan åter föreskrifterna i 45 § andra stycket c) och 46 § första stycket

samma förslag avser den sanitära anordningen.

Jag övergår härefter till att behandla de olika paragraferna i departementsförslaget.

43 §.

Bestämmelserna rörande den i denna paragraf behandlade skyldigheten

att bereda tillgång till klosett och urinoar har jämkats något i förhållande

till gällande hälsovårdsstadgas bestämmelse för stad i 13 § 1 mom. första

stycket och 14 § 2 mom. andra stycket och motsvarande föreskrift i 62 §

första stycket kommittéförslaget. Sålunda har i departementsförslaget

föreskrivits, att anordningarna skall finnas i erforderligt — i stället för

som nu lämpligt — antal.

Den nu behandlade bestämmelsen avser att fastslå nämnda skyldighet i

den mån densamma ej reglerats i annan ordning. Sådana särskilda föreskrifter

finnes bl. a. i 18 och 23 §§ departementsförslaget samt i 9 § arbetarskyddslagen

den 3 januari 1949.

Självfallet är det inte alltid eller ens i de flesta fall motiverat att inrätta

både klosett och urinoar i eller vid nu ifrågakommande byggnader. Vilken

inredning som bör givas de sanitära anordningarna blir givetvis också beroende

av de särskilda omständigheterna, men rent allmänt kan sägas att

l. ex. anordning för handtvättning i regel måste anses påkallad.

Hälsovårdsstadgekommittén har i 70 § av sitt förslag upptagit föreskrift

om befogenhet för hälsovårdsnämnden att föreskriva skyldighet att anordna

klosett och urinoar på vissa för allmänheten tillgängliga platser såsom

torg, nöjes- och badplatser. Föreskriften motsvarar de för stad i gällande

hälsovårdsstadga under 13 § 6 mom. och 14 § 3 mom. upptagna bestäm
-

s. 236 Kontrollera mot PDF

236

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

melserna. I den mån nämnda bestämmelser i gällande hälsovårdsstadga

innebär, att kommunen är skyldig att vidtaga de avsedda anordningarna,

innefattas denna skyldighet i kommunens åligganden inom allmänna hälsovården

enligt 1 § departementsförslaget. Behovet av mer permanenta anordningar

vid allmänna bad- och lägerplatser o. dyl., som icke drives av

kommunen, torde böra tillgodoses genom bestämmelser i lokal hälsovårdsordning.

Däremot bör hälsovårdsnämnd äga befogenhet att för särskilda

fall meddela motsvarande föreskrifter avseende mer tillfälliga anordningar

vid marknadsplatser, badplatser, campingplatser o. dyl. Bestämmelser härom

återfinnes i departementsförslaget under kapitlet om hälsovårdskontrollen.

44 §.

Bestämmelserna i denna paragraf om klosetts och urinoars läge i förhållande

till platser och lokaler, som är särskilt känsliga för menlig påverkan

därifrån, motsvarar 13 § 1 mom. andra stycket och fjärde stycket första

punkten, 14 § 2 mom. andra stycket och 48 § 1 mom. gällande hälsovårdsstadga

samt 66 § första stycket och andra stycket andra punkten, 67 § första

stycket och viss del av 69 § 2 mom. tredje punkten kommittéförslaget.

Departementsförslaget utgör en sammanställning av de gällande bestämmelserna

för stad och land med uteslutande av den för land meddelade

föreskriften, att avträde och urinkur ej får förläggas så att flytande orenlighet

därifrån kan utbreda sig till vissa angivna platser eller lokaler. Skydd

mot flytande orenlighet torde nämligen snarare vinnas genom lämpliga åtgärder

däremot än genom viss placering av den sanitära inrättningen. Departementsförslaget

avser lika litet som gällande hälsovårdsstadga att

hindra klosetts och urinoars förläggning på allmän plats.

I överensstämmelse med kommitténs uppfattning har i departementsförslaget

icke stadgats något visst minsta avstånd mellan de berörda anläggningarna.

Det för stad i gällande hälsovårdsstadga meddelade förbudet mot omedelbar

förbindelse mellan avträde i viss byggnad och boningsrum eller kök

har hälsovårdsstadgekommittén upptagit att gälla för torrklosett inom hela

riket, dock i vad gäller landsbygden på grund av övergångsbestämmelsen i

139 § kommittéförslaget väsentligen med tillämpning allenast på nyinrättade

klosetter. I likhet med kommittén anser jag det vara ett mycket berättigat

krav att de ifrågavarande sanitära inrättningarna icke står i omedelbar

förbindelse med boningsrum eller kök, och detta gäller i lika hög grad

landsbygden som tätorterna. I hälsovårdsstadgan bör därför finnas ett klart

förbud mot sådan förläggning, och detta bör avse icke endast torrklosett

utan även urinoar. Givetvis är det också ett önskemål att vattenklosett icke

förlägges i omedelbar anslutning till boningsrum och framför allt icke i

omedelbar förbindelse med kök. Någon särskild föreskrift härom utöver den

allmänna bestämmelsen i 45 § första stycket, att klosett skall vara anordnad

s. 237 Kontrollera mot PDF

237

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

så att sanitär olägenhet ej uppstår, torde emellertid icke erfordras. Med

avvikelse från gällande hälsovårdsstadga och komittéförslaget har bestämmelsen

icke begränsats till att avse allenast förhållandena i sådan byggnad,

beträffande vilken på grund av bestämmelsen i 43 § departementsförslaget

skyldighet föreligger att bereda tillgång till klosett och urinoar.

45 §.

I denna paragrafs första stycke har upptagits en allmän bestämmelse om

klosetts och urinoars anordnande, inredning, underhåll och skötsel. Paragrafen

motsvarar 62 § andra stycket kommittéförslaget, medan någon

direkt motsvarighet därtill saknas i gällande hälsovårdsstadga.

Den sanitära olägenhet som i detta sammanhang åsyftas är dels sådan,

som kan uppstå för dem som begagnar sig av de ifrågavarande sanitära

inrättningarna eller som vistas i deras närhet, och dels sådan som kan uppstå

genom att lukt eller flytande orenlighet från inrättningarna utbreder

sig till härför känsliga lokaler och platser i omgivningen.

Denna paragrafs andra stycke innehåller de särskilda fordringar i fråga

om klosetts och urinoars anordnande, inredning och underhåll, som ansetts

böra kunna uppställas för hela riket. Paragrafen motsvarar 13 § 1 mom.

tredje och fjärde styckena samt bestämmelsen om vattenklosetts utrustning

med underjordisk ledning i 13 § 4 mom. första stycket första punkten och i

48 § 2 mom första stycket första punkten, ävensom 14 § 1 mom. första

stycket första punkten och andra stycket samt 2 mom. gällande hälsovårdsstadga.

I kommittéförslaget motsvarar paragrafen bestämmelsen om vattenklosetts

utrustning i 63 § 1 mom. första stycket andra punkten och i 63 §

2 mom., 65 § i vad därigenom hänvisas till de nämnda bestämmelserna i

63 §, vidare 66 § andra och tredje styckena, 67 § andra stycket samt 69 §

1 mom. första stycket första punkten och 2 mom.

Kravet på erforderlig belysning avser icke att innebära en fordran på inmonterad

elektrisk belysning t. ex. i torrklosetter på landsbygden, vilka

icke är upplåtna till begagnande för allmänheten.

Vidare må framhållas, att i den mån denna paragraf i departementsförslaget

icke upptar lika långtgående fordringar som de nyss angivna bestämmelserna

för stad i gällande hälsovårdsstadga därmed icke åsyftas att genomföra

någon sänkt hygienisk standard i stadssamhällena.

Med »sluten» ledning avses varje annan avloppsledning än öppet dike

eller öppen ränna, och i departementsförslaget har alltså icke bibehållits

det i detta sammanhang mindre väsentliga kravet på att ledningen skall

vara förlagd under jorden. Frågan om vart avloppsvattnet från klosett och

urinoar skall avledas är icke en fråga om dessa anordningars utrustning

utan en fråga som bör bedömas på samma sätt som spörsmål om avledandet

av varje annat avloppsvatten. I departementsförslaget har därför i denna

s. 238 Kontrollera mot PDF

238 Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

paragraf icke intagits någon rekommendation att anknyta vattenklosetts

och urinoars avloppsledning till sådan allmän avloppsanläggning som avses

i lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar. I de fall då avloppsvattnet

icke kan på godtagbart sätt avledas till lämplig recipient, utsläppas

i allmän avloppsanläggning eller på annat sätt omhändertagas, skall hälsovårdsnämnden

emellertid icke bevilja tillstånd enligt 46 § departementsförslaget

till inrättande av vattenklosett.

I departementsförslaget har icke intagits några särskilda bestämmelser

rörande skötsel av klosett och urinoar motsvarande de för stad meddelade

föreskrifterna i 13 § 2 mom. och 14 § 1 mom. första stycket andra och

tredje punkterna gällande hälsovårdsstadga samt i 68 § och 69 § andra

stycket kommittéförslaget. I den mån ytterligare bestämmelser anses erforderliga

bör dessa meddelas i lokal hälsovårdsordning. Hälsovårdsnämnden

torde emellertid innan sådana lokala föreskrifter meddelas böra verka

för att de särskilda anordningar vidtages som nämnden anser påkallade.

Vad särskilt gäller förhållandena t. ex. vid skolor och järnvägsstationer är

att beakta den tillsyn ur hygienisk synpunkt, som utövas av vederbörande

myndigheter själva. Det torde därför vara överflödigt att i hälsovårdsstadgan

införa någon motsvarighet till föreskriften i 68 § 1 mom. andra stycket

kommittéförslaget om befogenhet för hälsovårdsnämnden att förordna

om särskilda anordningar enbart med hänsyn till sådana lokaler.

Att för varje fall kräva hälsovårdsnämndens godkännande av uppsamlingskärlets

modell eller typ har ansetts onödigt betungande för vederbörande

utan att i och för sig medföra motsvarande vinst, varför bestämmelsen

härom icke upptagits i departementsförslaget. Härigenom avses självfallet

inte att för de områden, där 1 kap. gällande hälsovårdsstadga varit

tillämplig, minska kraven på kärlens ändamålsenlighet, och intet hinder

föreligger för att i lokal hälsovårdsordning föreskriva skyldighet att använda

kärl av viss typ eller modell.

46 §.

Om tillståndstvång för anordnande av vattenklosett och urinoar stadgas

i 13 § 4 och 5 mom., till vilket sistnämnda moment hänvisas i 14 § 2 mom.

andra stycket, samt i 14 § 2 mom. gällande hälsovårdsstadga. Motsvarande

bestämmelser upptages i 63 och 65 §§ kommittéförslaget.

Den i departementsförslaget föreskrivna skyldigheten att söka hälsovårdsnämndens

tillstånd för anordnande av klosett och urinoar, vilka skall

upplåtas till begagnande mot avgift, finnes upptagen bland bestämmelserna

för stad i 13 § 5 mom. och 14 § 2 mom. andra stycket gällande hälsovårdsstadga

men återfinnes icke i kommittéförslaget.

Den granskning som hälsovårdsnämnden skall utöva i tillståndsärendena

avser givetvis i första hand frågan om avloppsvattnets omhändertagande

s. 239 Kontrollera mot PDF

239

Kungl. Maj.ts proposition nr B £6 år 1958

på lämpligt sätt. Såsom framhölls redan vid tillkomsten av gällande hälsovårdsstadga

bör emellertid hälsovårdsnämnden även i samband därmed

pröva de sanitära anordningarnas lämplighet över huvud taget.

Det har icke ansetts erforderligt att i tillståndshänseende jämställa bidé

med vattenklosett.

Jag utgår från att länsstyrelsen även utan särskild föreskrift härom alltid

kommer att inhämta vederbörande hälsovårdsnämnds yttrande i dispensfrågan,

där inte spörsmålet om sådan dispens framförts på initiativ av

nämnden själv. Det kan i många fall visa sig lämpligt att länsstyrelsen i sitt

förordnande medger dispens för visst antal vattenklosetter inom angivet

område, och dispensbestämmelserna avser icke att lägga hinder i vägen

för en sådan utformning av dispensbeslutet. Länsstyrelsen får även anses

oförhindrad att meddela dispens på viss tid eller tills vidare.

9 kap. Om renhållning

(47—53 §§ departementsförslaget)

Gällande bestämmelser

Bland de ändamål, för vilka hälsovårdsnämnden i stad skall verka, nämnes

i 1 § hälsovårdsstadgan även inrättande av renhållningsverk eller vidtagande

av annan lämplig åtgärd för avlägsnande från staden av latrin samt

sopor, avskräden och annan dylik orenlighet. Någon motsvarande bestämmelse

finnes icke för landsbygdens del.

För stad meddelas bestämmelser om köksavfall, sopor m. m. i 15 § och

om flytande orenlighet i 16 §, medan föreskrifter om bortforsling av orenlighet

m. m. återfinnes i 20 och 21 §§ och om avstjälpningsplatser i 23 §. För

landsbygdens del motsvaras dessa bestämmelser av föreskrifterna i 48 §

3 mom. om förläggning av allmän avstjälpningsplats och i 49 § om renhållning

vid bostäder.

Enligt 15 § 1 mom. skall köksavfall varje dag bortföras från bostadslägenhet.

I 2 mom. samma paragraf föreskrives att köksavfall, sopor, den vid rengöring

av gård och gata uppsamlade orenligheten och andra dylika ämnen

skall uppsamlas i kärl av särskild beskaffenhet, därest de ej genast bortforslas,

samt att sådan orenlighet må förvaras tillsammans med kreatursspillningen

i gård med svinhus, fähus eller stall. Hälsovårdsnämnden tillerkänncs

i 3 mom. befogenhet att på angivet sätt medge undantag från dessa

bestämmelser. I paragrafen avsedda kärl för uppsamling av köksavfall m. m.

skall enligt 4 mom. vara av modell, som godkänts av hälsovårdsnämnden.

Enligt 5 mom. må i lokal hälsovårdsordning föreskrivas att olika slag av

ifrågavarande avfall och orenlighet skall uppsamlas i skilda kärl, s. k. separationstvång.

I 16 g 1 inom. föreskrives, att urin, diskvatten och annan flytande oren
-

s. 240 Kontrollera mot PDF

240

Kungl. Maj:ts proposition nr B A6 år 1958

lighet, som lätt kan övergå i förruttnelse, skall bortledas i underjordisk avloppsledning

eller uppsamlas i kärl av angiven beskaffenhet. Undantagsbestämmelser

härifrån, betingade av klimatiska förhållanden, meddelas i 2

mom. Enligt 3 mom. skall tvättvatten, skurvatten o. dyl., som ej är att hänföra

till orenlighet enligt 1 inom., bortledas i underjordisk avloppsledning

eller utsläppas i rännsten av angiven beskaffenhet.

20 § 1 och 2 mom. innehåller föreskrifter om bortforsling av orenlighet och

avfall samt tillerkänner hälsovårdsnämnden befogenhet att i vissa lägen

meddela erforderliga föreskrifter i ämnet. Vad sålunda stadgats om orenlighets

avlägsnande från stad skall enligt 3 mom. ej äga tillämpning, då orenligheten

skall inom staden användas såsom gödningsämne, varvid nödiga åtgärder

till förekommande av sanitära olägenheter skall vidtagas. Latrin,

köksavfall eller spillning från svin får dock ej inom stad användas vid

gödsling.

1 21 § inrymmes bestämmelser om förfarandet vid bortforsling av orenlighet

samt tillerkännes hälsovårdsnämnden befogenhet att betämma viss

tid på dygnet, då sådan bortforsling må äga rum, samt att meddela ytterligare

erforderliga föreskrifter.

Allmänna avstjälpningsplatser skall enligt 23 § 1 mom. för varje stad

efter hälsovårdsnämndens hörande anordnas till erforderligt antal. Nödiga

sanitära åtgärder skall vidtagas vid platsen. Till sådan avstjälpningsplats

får icke enligt 2 mom. anvisas ställe inom staden.

För sådan lägenhet, som ligger avlägset från tätare bebyggd del av staden,

må hälsovårdsnämnden enligt 26 § medge lindring i stadgandena i 15 §

1 och 2 mom. angående köksavfall, sopor och dylik orenlighet, i 16 § angående

flytande orenlighet, i 20 § angående bortforsling av orenlighet m. m.

samt i 23 § 2 mom. angående förläggning av allmän avstjälpningsplats.

Sådant medgivande må av nämnden återkallas, då ändrade förhållanden därtill

föranleda. Vidare kan hälsovårdsnämnden enligt 30 a § i lokal hälsovårdsordning

tillerkännas befogenhet att även i övrigt medge lindring i

stadgandena i 15 § 1 och 2 mom. samt i 16 och 20 §§.

Enligt 48 § 3 mom. får till allmän avstjälpningsplats för orenlighet ej anvisas

ställe, som är beläget invid tättbebyggt område eller nära intill allmän

väg eller farled.

49 § stadgar förbud mot förorening av marken invid eller i närheten av

boningshus. Ej heller må latrin, urin, köksavfall, diskvatten eller andra

dylika ämnen, som lätt övergår i förruttnelse, uppsamlas eller förvaras så

att sanitära olägenheter kan uppkomma därav.

Enligt hälsovårdsstadgekommitténs uppgift har renhållningen i ganska

stor utsträckning blivit föremål för reglering i lokala hälsovårdsordningar

eller genom speciella renhållningsstadgor. För städer, köpingar och municipalsamhällen

brukar de lokala föreskrifterna innebära en skärpning av

hälsovårdsstadgans renhållningsbestämmelser för stad, och för landsbygden

s. 241 Kontrollera mot PDF

241

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

brukar de innebära en tillämpning helt eller delvis av stadgans renhållningsbestämmelser

för stad.

I 3 § allmänna ordningsstadgan den 14 december 1956 föreskrives skyldighet

att genom tjänliga renhållningsåtgärder hålla allmän plats i sådant

skick, som med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet tillgodoser

skäliga anspråk. Vem som i olika fall skall vara skyldig att svara för renhållning

av gata m. m. regleras av bestämmelserna i lagen den 14 december

1956 om skyldighet att renhålla gata m. m. samt av bestämmelserna i lagen

den 30 juni 1943 om allmänna vägar.

Naturskgddslagen den 21 november 1952 innehåller i 26 § förbud mot

att skräpa ned i naturen med glas, papper, avfall eller annat, så att därav

kan uppkomma otrevnad eller skada för annan. Har på viss plats i naturen

skräpats ned eller eljest osnyggats och har därav för närboende eller andra

uppkommit obehag av betydenhet eller uppenbar fara för skada till person

eller egendom, äger länsstyrelsen enligt 27 § samma lag, i den mån det

kan ske utan oskäligt betungande, vid vite ålägga den som vållat eller eljest

är ansvarig för nedskräpningen eller osnyggandet att iordningställa platsen

samt vidtaga erforderliga förebyggande åtgärder för framtiden. Detta skall

dock ej gälla, där enligt särskilda föreskrifter frågan om platsens iordningställande

skall prövas i annan ordning.

Hålsovårdsstadgekommittén

Inledningsvis erinrar kommittén om att ett av medicinalstyrelsen år 1942

framlagt förslag om skärpning av hälsovårdsstadgans renhållningsbestämmelser

för landsbygden blev föremål för delade meningar. I de avstyrkande

yttrandena över förslaget framhölls, att skärpta bestämmelser visserligen erfordrades

för områden på landsbygden med tätbebyggelse men att de av

medicinalstyrelsen föreslagna bestämmelserna för den rena landsbygdens

del ur olika synpunkter var alltför stränga. Framställningar har emellertid

sedermera gjorts om revidering i skärpande riktning av gällande bestämmelser

i ämnet.

Kommittén framför som sin mening att den nya hälsovårdsstadgan inte

minst i fråga om renhållning bör innehålla gemensamma bestämmelser för

hela riket, dock med någon skärpning för hälsovårdstätorter. I princip bör

vidare enligt kommitténs uttalande hälsovårdsstadgans renhållningsbestämmelser

liksom hittills icke avse gaturenhållningen, som i första hand är att

anse som en ordningsfråga, varemot vissa föreskrifter om renhållning av

gårdar in. in. bör ingå i stadgan. Den omständigheten att bestämmelser om

gaturenhållning icke inrymmes i hälsovårdsstadgan innebär emellertid enligt

kommitténs uttalande icke att hälsovårdsnämnderna icke skulle ha

något alt göra med gaturenhållningen. Med hänsyn till sin allmänna skyldighet

att övervaka hälsotillståndet inom kommunen måste nämnderna ha

skyldighet att ingripa, om t. ex. gaturenhållningen eftersättes i sådan omfatt16

— Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr B 46

s. 242 Kontrollera mot PDF

242 Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

ning, att sanitär olägenhet uppstår och vederbörande polismyndighet icke

vidtar erforderliga åtgärder till åstadkommande av rättelse. Hälsovårdsnämnden

torde i så fall böra hänvända sig till polismyndigheten eller i

sista hand till länsstyrelsen.

Med hänsyn till bestämmelserna i 26 och 27 §§ naturskyddslagen bör icke

i hälsovårdsstadgan upptagas andra regler till motverkande av nedskräpning

av naturen än vissa föreskrifter om avstjälpningsplatser.

I anslutning till de olika paragraferna i sitt förslag anför hälsovårdsstadgekommittén

bl. a. följande.

Bestämmelsen i 7 2 § om att uppsamlingskärl för sopor o. dyl. skall till

sin typ vara godkänt av hälsovårdsnämnden innebär att ej blott kärlens

modell utan även deras tillverkningsmaterial och storlek skall godkännas

av nämnden. Kommitténs förslag om att hälsovårdsnämnden utom hälsovårdstätort

skall äga befogenhet att föreskriva särskilt sätt för uppsamling

av sopor in. m. är betingat av att det i vissa fall, såsom vid hotell,

restauranter, skolor, sjukhus och liknande anläggningar, kan vara påkallat

att tillvarataga denna orenlighet i kärl eller på annat särskilt sätt. Ett förordnande

om uppsamling i särskilda kärl får dock icke, understryker kommittén,

vara generellt utan skall avse viss fastighet eller visst företag.

Beträffande bestämmelserna i 7 3 § framhåller kommittén, att förvaring

av sopkärl i en i marken nedsänkt behållare — som, i de flesta fall

av estetiska skäl, torde förekomma på många håll, särskilt i villasamhällen

— synes ha vissa nackdelar ur sanitär synpunkt. Även om locket till

behållaren ligger högre än den angränsande markens yta, nedtränger lätt

vatten och snö i sopkärlet eller mellan detta och behållarens vägg. Härigenom

blir behållaren svår att hålla ren, och under den kalla årstiden fryser

kärlet lätt fast.

Bestämmelsen i 7 4 § med hänvisning till särskilda stadganden angående

beskaffenheten av sopnedkast och soprum syftar på bindande föreskrifter,

utfärdade av byggnadsstyrelsen med stöd av byggnadsstadgan. Av praktiska

skäl har det ansetts uteslutet att låta stadgandet i 7 6 § om skyldighet

att hålla obebyggd mark i snyggt och vårdat skick gälla all obebyggd

mark över huvud taget i den mån sådan mark icke inbegripes under ordningsstadgans

föreskrifter, även om det måhända skulle kunna göras gällande

att en sådan skyldighet vore påkallad. Den föreslagna bestämmelsen

är i första hand avsedd att användas när i annat sammanhang

föreslagna specialbestämmelser icke är tillämpliga. Såsom exempel på sådana

specialbestämmelser nämnes kommitténs föreskrifter om renhållning

av plats, där sopkärl finnes uppställda, om åtgärder mot olägenheter från

torrklosett samt om utrotning av råttor.

Beträffande bestämmelserna i 7 7 § framhåller kommittén, att bristen

på lämpliga avstjälpningsplatser f. n. vållar stora svårigheter. Kommit
-

s. 243 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

243

tén utgår från att sådana anläggningar i fortsättningen kominer att inrättas

genom kommunernas försorg i större utsträckning än tidigare. Med

hänsyn härtill har kommittén ansett sig kunna föreslå de i paragrafen

upptagna bestämmelserna för hälsovårdstätort. Kommittén har icke med

sitt förslag velat förhindra att sopor — såsom nu sker på flera håll, företrädesvis

i hyreshus — brännes i särskilda anläggningar men har med kravet

på hälsovårdsnämndens medgivande för omhändertagande, av sopor

o. dyl. i annan ordning än genom bortförande till allmän soptipp eller destruktionsanläggning

velat bereda hälsovårdsnämnden tillfälle att kontrollera

lämpligheten av anordningar för bränning av sopor. Kommittén har

ansett den i gällande hälsovårdsstadga intagna bestämmelsen att i stad

köksavfall dagligen skall bortföras från bostadslägenhet alltför rigorös och

har därför i sitt förslag modifierat densamma. Bestämmelsen synes i sin

modifierade form utan olägenhet kunna gälla både inom och utom tätort och

bör sättas i samband med föreskrifterna om skötsel av bostadslägenhet.

Bestämmelsen i 7 8 § 1 mom. med undantag från 77 § är betingad

av den nationalekonomiska angelägenheten av att här angivet avfall omhändertas

särskilt för vidare användning. I den hälsovårdsnämnden enligt

2 m o in. tillkommande befogenheten att utom hälsovårdstätort förbjuda

visst avfalls användning till gödsling ligger även en befogenhet att uppställa

särskilda villkor för att sådan gödsling skall få äga rum.

Det för hela riket gällande stadgandet i 7 9 § att hälsovårdsnämnden

skall äga bestämma viss tid och även andra föreskrifter för forsling

av avfall in. in. bör enligt sakens natur endast i undantagsfall begagnas

i vad gäller område utom tätort.

I anslutning till bestämmelserna i 8 0 § anmärker kommittén, att

den i 16 § gällande hälsovårdsstadga angivna metoden att uppsamla flytande

orenlighet i fasta behållare, enligt vad erfarenheten numera visat,

måste anses mindre lämplig ur sanitär synpunkt. Behållarna är nämligen

svåra att effektivt rengöra och vållar ofta besvärande lukt.

Vid fullgörande av sina skyldigheter enligt föreskriften i 8 1 § att

anordna allmän soptipp eller destruktionsanläggning kan, framhåller kommittén,

två eller flera kommuner förena sig om en anläggning för att

därigenom nedbringa kostnaderna för anläggning och skötsel samt för att

spara mark.

Då hälsovårdsnämnden på grundval av bestämmelserna i 8 2 § prövar

förslag till allmän soptipp eller destruktionsanläggning, har nämnden att

undersöka den föreslagna platsens lämplighet samt anläggningens lämplighet

över huvud taget ur sanitär synpunkt. Till grund för förbudet mot

förläggning av soptipp med okontrollerad tippning inom hälsovårdstätort

ligger den erfarenheten, att sådan förläggning regelbundet medför sanitära

olägenheter.

s. 244 Kontrollera mot PDF

244

Kungl. Maj.ts proposition nr B 46 år 1958

Remissyttrandena

Styrelsen för statens institut för folkhälsan gör vissa terminologiska anmärkningar

samt anför vidare.

Kapitlet bör upptaga bestämmelser om avfallskvarnar i hushåll. Dessa bör

icke få installeras villkorslöst och utan tillstånd av hälsovårdsnämnd. Vissa

dimensioner på avlopp och tillräckliga lutningsförhållanden måste föreligga

för att de skall fungera.

Bestämmelsen i gällande stadgas 15 § 3 mom. att hälsovårdsnämnd i stad

skall meddela föreskrifter till förebyggande av sanitära olägenheter från

anordning för uppsamling av köksavfall, sopor m. in. har utgått, men bör

bibehållas. Det är, speciellt under epidemitider, t. ex. vid paratyfusepidemier,

av största betydelse, att hälsovårdsnämnd kan ha möjlighet att bl. a.

föreskriva att åtgärder skall vidtagas för bekämpande av flugor på dylika

platser.

Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a.

befarar, att vissa bestämmelsers utformning kan medverka till att en del

åtgärder i hälsovårdande syfte onödigt fördyras, som t. ex. att hälsovårdsnämnd

skall avgöra om sopförbränning inom byggnad får anordnas och att

avfallstransporter endast får utföras av kommunalt organ eller entreprenör,

som godkänts av kommunen.

Föreningen för vattenhygien anser att sammanfattande bestämmelser till

skydd för grundvatten erfordras.

De olika paragraferna i kommittéförslaget har föranlett bl. a. följande

uttalanden av remissinstanserna.

Medicinalstyrelsen, förste provinsialläkaren i Kristianstads län och länsstyrelsen

i Jämtlands län önskar uttrycklig bestämmelse i 72 §

om att vad som inom hälsovårdstätort gäller beträffande uppsamling av

sopor etc. i kärl skall gälla även utom sådan ort såvitt angår skolor, hotell

och samlingslokaler.

Gatunämnden i Stockholm uppger att man utomlands på sina håll börjar

använda behållare på 1—5 in1 för uppsamling av sopor från större bostadsfastigheter.

För hämtning och tömning av sådana behållare användes specialfordon.

Det är önskvärt att man icke genom bestämmelse om att kärlen

skall vara lätt flyttbara hindrar eventuellt införande av detta system, som

enligt nämndens förmenande ur arbetsbesparingssynpunkt har vissa fördelar.

Samma påpekande göres av svenska kommunal-tekniska föreningen.

Länsstyrelsen i Kronobergs län finner det lämpligt att i denna paragraf

intages bestämmelse om att badstrand ej får förorenas. Samma påpekande

göres av tre förste provinsialläkare.

Bestämmelser om att kärl skall vara nedsänkt i särskild behållare eller

vara försett med tättslutande lock finner hälsovårdsnämnden i Sundsvall

olämpliga att intaga i hälsovårdsstadgan, då de kan väntas med hänsyn till

klimatiska förhållanden på vissa orter medföra svåra olägenheter.

Förste provinsialläkaren i Norrbottens län anför att sopor stundom upp
-

s. 245 Kontrollera mot PDF

245

Kungl. Maj:ts proposition nr BAG år 1958

samlas i påsar av kraftpapper, vilka sedan brännes utan tömning. Då detta

system synes vara mycket praktiskt bör ordet »kärl» i författningstexten

utbytas mot »behållare» för att möjliggöra användning av sådana påsar.

Samma påpekande göres av svenska kommunal-tekniska föreningen.

Stadsfullmäktige i Trollhättan anmärker att i hälsovårdsstadgan bör

meddelas bestämmelser om uppsamling av allenast sådant avfall, som kan

vålla sanitär olägenhet.

Tillstånd att med stöd av bestämmelserna i 73 § nedsänka

kärl för sopor o. dyl. under markens yta bör av hälsovårdsnämnden kunna

meddelas även för enstaka fastighet, anser stadsfullmäktige i Södertälje.

Även länsstgrelsen i Västerbottens län önskar möjlighet till prövning i varje

särskilt fall.

Hälsovårdsnämnden i Karlskoga föreslår en bestämmelse om att behållare

för sopkärl skall dräneras så att den icke vintertid fryser fast.

Hälsovårdsnämnden i Sundsvall vill begränsa föreskrifterna om sopkärlsuppställning

till att avse fastigheter som saknar sopnedkast och soprum, i

vilket fall man borde föreskriva att kärlen skall vara uppställda utomhus.

Svenska kommunal-tekniska föreningen föreslår bland bestämmelserna

i 75 § ett förbud mot att i avfallskärl nedlägga ämnen som kan

orsaka eld- eller frätskador och gatunämnden i Stockholm gör ett uttalande

i samma riktning samt föreslår därjämte förbud mot att nedlägga

starkt dammande ämnen.

Enligt stadsfullmäktige i Malmö bör bestämmelserna i 76 §

om rensning av kloakbrunn även göras tillämpliga på bensinavskiljare, fettfångare

och dylika brunnar som ibland kan vara anordnade inom byggnad.

Stadsfullmäktige i Landskrona understryker betydelsen av att hälsovårdsnämndens

befogenheter med avseende å gårdsinspektionen klarlägges

med hänsyn till att hithörande föreskrifter återfinnes i flera olika författningar

med delvis sammanfallande innehåll.

Medicinalstyrelsen anför rörande bestämmelserna i 77 § att

föreskriften att latrinen skall bortföras till allmän soptipp synes vara mindre

välbetänkt. En soptipp anordnad enligt bradfordsystemet kan enligt styrelsen

icke innehålla latrin till mer än cirka 10 % utan att betydande olägenheter

uppkommer.

Ej heller enligt styrelsen för statens institut för folkhälsan bör latrin

och liknande orenlighet, t. ex. innehåll från kloakbrunn, föras till okontrollerad

soptipp, dels därför att de sanitära olägenheterna från soptippen

därigenom skulle väsentligt öka och dels därför att spolningsanordning

för kärlen som regel ej finnes vid dylika tippar. Kommittéförslagets bestämmelser

om latrin bör omarbetas och föreskrift införas bl. a. om spolning

och rengöring av kärlen. Även flera andra remissinstanser gör liknande

uttalanden.

s. 246 Kontrollera mot PDF

246

Kungl. I\Inj:ts proposition nr B 46 år 1958

Styrelsen för statens institut för folkhälsan anför angående bestämmelserna

i 78 § andra stycket.

De här införda bestämmelserna om gödsling med latrin inom och utom

hälsovårdstätort bör omarbetas. Allmänna föreskrifter bör införas om att

latrin skall ha komposterats tillräckligt lång tid, innan den får användas till

gödsling, och då framför allt när det gäller gödsling av lågväxande grönsaker,

avsedda att förtäras råa. Styrelsen vill här hänvisa till medicinalstyrelsens

cirkulärskrivelse nr 19/1953 angående åtgärder till förhindrande

av smittspridning med latrin. De utfärdade bestämmelserna bör gälla även

pudrett.

Kommunalfullmäktige i Sorunda kommun ställer det föreslagna förbudet

att utan särskilt tillstånd av hälsovårdsnämnden använda köksavfall

in. in. för gödsling inom hälsovårdstätort, mot bestämmelserna i förslagets

63 §, som icke på motsvarande sätt förbjuder markinfiltration av spillvatten

från vattenklosett. Kommunalfullmäktige i Julita kommun ifrågasätter

om det icke kunde räcka med en bestämmelse om att ifrågavarande gödsling

får ske endast om därav icke uppkommer sanitär olägenhet.

Av några remissinstanser har yrkats att de gällande, strängare bestämmelserna

om gödsling inom stad skall bli tillämpliga för hälsovårdstätort.

Stadsfullmäktige i Trollhättan förmenar att skyldighet icke torde föreligga

att till soptipp bortföra avfall, som icke är att hänföra till orenlighet,

även om avfallet icke skall användas till råvara, vilket bör klart anges i

författningstexten.

Svenska kommunal-tekniska föreningen anför angående stadgandena

i 79 §.

Stadgandet att fordon som transporterar sopor och dylikt genom hälsovårdstätort

skall vara »väl övertäckt» bör skärpas därhän att fordonet skall

hållas övertäckt med lämmar eller luckor av trä eller plåt, som tillsluter det

så att intet av innehållet spilles ut och så att sanitär olägenhet ej uppkommer

på annat sätt.

I vad avser forslingen av latrinkärl bör stadgas att dessa övertäcks med

lock, som medelst skruvanordning eller på liknande sätt tillsluter kärlet, så

att intet av innehållet utspills eller andra sanitära olägenheter (lukt) uppkommer.

Föreslagna bestämmelser om bortforsling kan påverka renhållningspersonalens

arbetsprestationer och därmed utnyttjandet av fordon, redskap och

dylikt samt likaledes valet av fordonstyp. Dylika teknisk-ekonomiska frågor

bör det ej ankomma på hälsovårdsnämnd att ensam avgöra utan i lika

hög grad på fullmäktige. Bestämmelser om forsling av sopor, latrin etc.

synes föreningen därför ej böra inrymmas i hälsovårdsstadgan utan ingå

i hälsovårdsordningen.

Hälsovårdsnämnden i Osby köping framför som sin mening att bestämmelsen

om möjlighet för hälsovårdsnämnden att under särskilda omständigheter

föreskriva regelbunden bortforsling av latrin etc. icke står i överensstämmelse

med övriga skärpta krav på renhållning, och föreslår att

nämnden utan begränsning skall äga föreskriva sådan bortforsling. I samma

s. 247 Kontrollera mot PDF

247

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

riktning uttalar sig hälsovårdsnämnden i Hörby köping, kommunalfullmäktige

i Staffanstorps kommun, förste provinsialläkaren i Malmöhus län m. fl.

remissinstanser.

Medicinalstyrelsen föreslår särskild bestämmelse i 80 §, att bortledning

av flytande orenlighet inom hälsovårdstätort på annat sätt än i underjordisk

avloppsledning får medges endast i undantagsfall. Bland de

platser som anges böra särskilt skyddas för förorening bör enligt styrelsens

och andra remissinstansers mening även anges badplats. Hälsovårdsnämnden

i Stockholm vill att lekplats skall nämnas i författningstexten men ser

helst en allmännare formulering.

Styrelsen för statens institut för folkhälsan förordar att bestämmelserna

i denna paragraf inarbetas i kapitlet om avledande av avloppsvatten. Om

de bibehålies i denna paragraf bör de få sådan formulering, att markinfiltration

av dylikt spillvatten icke tillätes inom hälsovårdstätort.

Från vissa remissinstanser har också framhållits att risken för sanitär

olägenhet jämväl av här ifrågavarande avloppsvattens bortledande bör

beaktas, vilket borde framgå av bestämmelsernas utformning.

Stadsfullmäktige i Trollhättan förordar en sådan avfattning av bestämmelserna

i 8 1 §, att därav klart framgår att kommun icke

har skyldighet att anskaffa plats för uppsamling av avfall från industriell

eller annan verksamhet.

Medicinalstyrelsen finner motiverat att även badplats, vattendrag och samlingsplats

genom omnämnande bland stadgandena i 82 § beredes

skydd mot sanitär olägenhet från allmän soptipp eller destruktionsanläggning.

Liknande uttalanden till förmån för vissa av nämnda intressen har

även gjorts av bl. a. styrelsen för statens institut för folkhälsan, länsstyrelsen

i Jönköpings län och flera förste provinsialläkare.

Stadsfullmäktige i Solna anser att bestämmelserna bör göras tillämpliga

på alla anläggningar, vilka utgör ett led i sopors och annat avfalls »kvittblivning».

Stadsfullmäktige i Uppsala ifrågasätter om kommittén med destruktionsanläggning

endast avser sådan anläggning för destruktion av sopor och

icke för destruktion av slakteriavfall. I så fall torde termen »sopdestruktionsanläggning»

böra användas.

Rcnhållningsstyrelsen i Malmö och svenska kommunal-tekniska föreningen

önskar att nuvarande föreskrift om att hälsovårdsnämnden skall

verka för renhållningen bibehålies, så att det står klart vem som skall taga

initiativet till anordnande av allmän soptipp och destruktionsanläggning.

Departementschefen

De i gällande hälsovårdsstadga förekommande bestämmelserna för stad

rörande omhändertagande av flytande orenlighet, köksavfall, sopor o. dyl.

och rörande bortforsling av orenlighet in. in. samt de bestämmelser, som

s. 248 Kontrollera mot PDF

248

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

linnes för landet rörande renhållning vid bostäder, motiverades vid sin tillkomst

av en önskan att komma till rätta med vissa då allmänt förekommande

missförhållanden. Såsom framgår av den lämnade redogörelsen är

dock bestämmelserna såvitt angår landsbygden alltjämt ytterligt knapphändiga.

Vid en förnyelse av hälsovårdsstadgan anser jag i likhet med hälsovårdsstadgekommittén

att man även på detta område bör fastslå vissa

principer med generell giltighet inom hela riket. Vådorna av en otillfredsställande

inre och yttre renhållning hänger emellertid i väsentlig mån

samman med tätbebyggelse, och kommittéförslaget ansluter därför också

till gällande hälsovårdsstadga såtillvida, att kommittén funnit erforderligt

att meddela ett flertal föreskrifter med giltighet endast inom hälsovårdstätort.

Det kan givetvis råda delade meningar om hur långt detaljregleringen,

särskilt då för hälsovårdstätorternas del, bör utsträckas i fråga om renhållning.

Mot en så ingående reglering som kommittéförslagets talar emellertid

enligt mitt förmenande flera omständigheter. Som jag nyss nämnt

motiverades vissa av gällande hälsovårdsstadgas detalj föreskrifter, vilka

upptagits i kommittéförslaget, av särskilda vid stadgans tillkomst rådande

missförhållanden. Dessa torde numera i stor utsträckning ha övervunnits

och någon mer påtaglig risk för att de åter skall framträda synes icke

föreligga. Vidare är renhållningsväsendet ett område, som f. n. i hög grad

genomgår en utveckling mot rationellare arbetsmetoder. Det synes angeläget

att icke genom detaljerade bestämmelser i hälsovårdsstadgan lägga

hinder i vägen för denna utveckling. Slutligen är renhållningsfrågorna

ett område av allmänna hälsovården, som i hög grad är beroende av de

olika lokala förhållandena, bl. a. förekomsten av kommunala renhållningsverk.

Det faller sig då naturligt att låta detaljbestämmelser rörande renhållningen

inflyta i lokala hälsovårdsordningar i stället för i hälsovårdsstadgan.

Kommitténs förslag till normalhälsovårdsordning inrymmer också

ett flertal bestämmelser angående just renhållning.

Det må även framhållas att en så långt gående reglering som gällande

hälsovårdsstadga uppvisar ansetts böra kompletteras med ett flertal föreskrifter

om befogenhet att meddela dispens från de materiella bestämmelserna.

Något påtagligt behov av att disponera just renhållningsbestämmelserna

på detta sätt kan knappast anses föreligga, utan det torde vara

lämpligt att i detta sammanhang liksom eljest reservera hälsovårdsstadgan

för mer allmänt hållna bestämmelser, som sedan får kompletteras i råd

och anvisningar samt lokala hälsovårdsordningar.

Med beaktande av nu anförda synpunkter har kommittéförslaget i denna

del överarbetats inom departementet. Härvid har emellertid kommittéförslagets

disposition i allt väsentligt bibehållits.

Skyldigheten att verkställa renhållning på allmän plats inom stadsplane
-

s. 249 Kontrollera mot PDF

249

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

lagt område i stad, köping och annat samhälle, där byggnadslagens bestämmelser

för stad äger tillämpning, regleras till sin allmänna omfattning

av föreskrifterna i 3 § allmänna ordningsstadgan den 14 december

1956. Vem skyldigheten i olika fall skall åligga framgår av lagen samma

dag om skyldighet att renhålla gata m. m. Även om denna s. k. gaturenhållning

sålunda i första hand är att betrakta som en ordningsfråga,

kan givetvis bristfällig gaturenhållning även förorsaka sanitära olägenheter,

och det bör då ankomma på hälsovårdsnämnden att göra de framställningar

m. m. som föranledes av omständigheterna. De allmänna bestämmelserna

i hälsovårdsstadgan angående sättet för uppsamling, förvaring,

bortforsling och uppläggning av avfall och orenlighet äger f. ö. sin

tillämplighet även på gaturenhållningen.

Vid tillkomsten av allmänna ordningsstadgan förutsattes under hänvisning

till hälsovårdsstadgekommitténs förslag att den s. k. gårdsrenhållningen

skulle — på motsvarande sätt som gaturenhållningen i allmänna

ordningsstadgan — regleras i en ny hälsovårdsstadga. I avbidan härpå överfördes

till 35 § allmänna ordningsstadgan vissa föreskrifter i ämnet från

1868 års ordningsstadga för rikets städer. I departementsförslaget har nu

intagits föreskrifter i angivet hänseende, varför 35 § allmänna ordningsstadgan

torde böra upphävas i samband med ikraftträdandet av den nya

hälsovårdsstadgan.

I anledning av påpekanden vid remissbehandlingen i anslutning till

detta kapitel i kommittéförslaget vill jag framhålla, att jag icke anser det

lämpligt att i detta sammanhang omarbeta och till en författning koncentrera

olika bestämmelser till skydd för grundvattenförekomster, utnyttjade

eller outnyttjade. Som jag vid 7 kap. departementsförslaget om avledande

av flytande orenlighet m. m. uttalat, finnes i hälsovårdsstadgan ett

flertal detaljbestämmelser, som syftar till att bereda skydd bl. a. mot förorening

av grundvatten, varjämte föreskrifter med samma syfte ofta intages

i lokala hälsovårdsordningar. Hithörande frågor är därjämte ur mer

allmän synpunkt f. n. föremål för utredning genom vattenvårdskommittén.

Jag delar kommitténs åsikt att i hälsovårdsstadgan icke bör intagas

några allmänna regler till skydd mot nedskräpning. Som jag uttalat i ett

tidigare sammanhang anser jag icke heller bestämmelser om s. k. avfallskvarnar

f. n. erforderliga.

Hälsovårdsnämndens olika befogenheter avseende renhållningen behandlas

i departementsförslaget i dess kapitel om hälsovårdskontrollen.

Jag övergår härefter till att behandla de olika paragraferna i departementsförslaget.

47 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om uppsamling av orenlighet

och avfall samt om deras förvaring i anslutning till uppsamlandet. Med

s. 250 Kontrollera mot PDF

250

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

den allmänna bestämmelsen avses icke endast orenlighet och avfall från

bostadsbebyggelse utan även t. ex. orenlighet från reningsverk eller rensbrunn

i avloppsanläggning samt avfall från industriell eller annan verksamhet,

allt i den mån sådant förekommer inom eller i anslutning till

bebyggelse.

I kravet på uppsamling och förvaring så afl orenligheten och avfallet

icke orsakar sanitär olägenhet ligger en fordran på att orenligheten och

avfallet skall uppsamlas innan de orsakar sanitär olägenhet, lika väl som

på att uppsamlingen och förvaringen skall ske på sådant sätt att därvid

icke orsakas sanitär olägenhet.

Den form av renhållning som utgöres av flytande orenlighets omhändertagande

regleras generellt av bestämmelserna i 7 kap. departementsförslaget.

48 och 49 §§

De i dessa paragrafer meddelade bestämmelserna angående sopor, köksavfall

och annan dylik icke flytande orenlighet motsvarar föreskrifterna

i 15 och 49 §§ gällande hälsovårdsstadga samt i 72—75 §§ kommittéförslaget.

Bestämmelsen i 49 § andra stycket tager icke sikte på annat än tillfällig förvaring

i avvaktan på bortforsling. Den hindrar därför inte att köksavfall

o. dyl. lägges i en gödselstad eller på kompost. Vill man förhindra detta kan

förbud stadgas i lokal hälsovårdsordning.

I vilken utsträckning särskilda anordningar för förvaring av köksavfall

o. dyl. erfordras utom hälsovårdstätort får avgöras från fall till fall, varefter

föreskrifter i ämnet lämpligen kan intagas i lokal hälsovårdsordning.

Härvid kan de för hälsovårdstätort i hälsovårdsstadgan meddelade bestämmelserna

tjäna till viss ledning. I lokal hälsovårdsordning kan också

föreskrivas, att kärl och behållare som här avses skall vara av modell,

som godkänts av hälsovårdsnämnden, samt att olika slag av avfall och

orenlighet skall uppsamlas i skilda kärl. Särbestämmelser för skolor etc.

bör, som jag tidigare utvecklat, ej ingå i hälsovårdsstadgan.

Då i departementsförslaget icke upptagits de i gällande hälsovårdsstadga

och i kommittéförslaget förekommande bestämmelserna om särskilda tillstånd

av hälsovårdsnämnden för vissa åtgärder inom renhållningen, t. ex.

anordnande av sopnedkast eller uppställande av sopkärl nedom angränsande

marks yta, har anledningen härtill varit att såväl gällande hälsovårdsstadga

som kommittéförslaget synes utgå från att tillstånd i betydande

utsträckning skall meddelas samt att hälsovårdsnämnderna även

utan dylika formella bestämmelser torde ha möjlighet att komma till rätta

med sådana former av sopförvaring, som medför sanitär olägenhet. I den

mån ett visst förfarande icke anses böra vara tillåtligt inom en ort, torde

s. 251 Kontrollera mot PDF

251

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

erforderliga förbudsbestämmelser böra intagas i lokal hälsovårdsordning.

Med stöd av sina befogenheter inom hälsovårdskontrollen torde vidare

hälsovårdsnämnden kunna meddela erforderliga bestämmelser för tillfälliga

anordningar.

På förut anförda skäl har i departementsförslaget icke upptagits någon

motsvarighet till 74 § andra stycket kommittéförslaget om bindande föreskrifter.

Med »annan behållare» avses i detta sammanhang uppsamlingsanordning

som t. ex. papperssäck. Kravet på tättslutande lock får härvid anses uppfyllt

om sådant lock finnes till säckens upphängningsanordning.

50 §.

Paragrafen innehåller föreskrifter angående den s. k. gårdsrenhållningen.

Kommittén har genom sitt förslag velat utvidga den i allmänna ordningsstadgan

föreskrivna skyldigheten i detta hänseende dels såtillvida, att

skyldigheten att hålla gårdar, portgångar och andra dylika till byggnader

hörande yttre utrymmen i tillfredsställande skick skulle gälla för hela

riket och icke som nu allenast inom tättbebyggd del av stad, köping och

annat samhälle, där byggnadslagens bestämmelser för stad äger tillämpning,

och dels såtillvida att inom hälsovårdstätort skyldigheten skulle avse

även obebyggd mark, som ej är gata, väg eller allmän plats.

I departementsförslaget har gårdsrenhållningsskyldigheten i nuvarande

bemärkelse fått gälla allenast inom hälsovårdstätort, då det ansetts lämpligt

att anknyta skyldigheten till dess nuvarande tillämpningsområde.

Någon föreskrift om renhållning av sådan inom hälsovårdstätort belägen

obebyggd mark, som ej är allmän plats, har vidare icke upptagits i departementsförslaget.

Anledningen härtill är, att frågan om renhållning av

sådan mark kan vara en fråga, där antingen ordningssynpunkterna eller

hälsovårdssynpunkterna dominerar, allt efter markens karaktär. Med den

av kommittén föreslagna bestämmelsen skulle på grund av hälsovårdsstadgan

skyldighet föreligga att utföra renhållning t. ex. inom ett i liälsovårdstälort

beläget skogsparti, vilket knappast kan anses motiverat ur

hälsovårdssynpunkt. Vid allmänna ordningsstadgans tillkomst förutsattes

f. ö. att renhållningen inom sådana områden skulle kunna i mån av

behov regleras i lokal ordningsstadga. Renhållningen av andra obebyggda

markområden inom hälsovårdstätort åter kan framstå som ett huvudsakligen

sanitärt krav. I detta läge har det ansetts lämpligast att överlämna

åt de lokala myndigheterna att allt efter omständigheterna intaga

föreskrifter om renhållning av obebyggd mark inom hälsovårdstätort i

antingen lokal ordningsstadga eller lokal hälsovårdsordning, varemot några

bestämmelser i ämnet som nämnts icke upptagits i departementsförslaget.

Skyldigheten att till undvikande av sanitär olägenhet rensa s. k. kloak
-

s. 252 Kontrollera mot PDF

252

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

brunn regleras av bestämmelserna i 7 kap. departementsförslaget om skötsel

av avloppsanläggning, varför någon motsvarighet till 76 § första stycket

andra punkten kommittéförslaget icke upptagits i departementsförslaget.

I departementsförslaget har såsom i gällande hälsovårdsstadga intagits

bestämmelse om förvaring av den vid renhållningen uppsamlade orenligheten,

i den mån denna ej omedelbart bortforslas.

51 §.

Bestämmelserna i denna paragraf om skyldighet att bortforsla orenlighet

och avfall motsvarar föreskrifterna i 20 § gällande hälsovårdsstadga samt

i 77 och 78 §§ kommittéförslaget.

Departementsförslaget upptar i denna del endast en regel om skyldighet

att till undvikande av sanitär olägenhet bortforsla orenlighet och avfall

inom hälsovårdstätort eller på annat sätt oskadliggöra detsamma. Övriga

bestämmelser i ämnet enligt gällande hälsovårdsstadga och kommittéförslaget

synes lämpligen böra meddelas i lokala hälsovårdsordningar.

Skyldigheten att bortföra orenlighet och avfall omfattar såväl köksavfall

o. dyl. som avfall från industrier och annan verksamhet, i den mån

avfallet och orenligheten eljest skulle förorsaka sanitär olägenhet. Häri

ligger att vederbörande äger även inom hälsovårdstätort behålla orenlighet

och avfall för användning t. ex. som djurmat eller råvara, om blott sådana

anordningar vidtages att sanitär olägenhet icke därvid uppstår.

Motsvarighet till bestämmelserna i 20 § 1 mom. andra stycket och 2

mom. andra stycket gällande hälsovårsdsstadga återfinnes i departementsförslaget

under kapitlet om hälsovårdskontrollen.

52 §.

Denna paragraf motsvarar 21 § första stycket gällande hälsovårdsstadga

samt 79 § första och andra styckena kommittéförslaget. Där förekommande

bestämmelser, som icke upptagits i departementsförslaget, torde lämpligen

böra intagas i lokala hälsovårdsordningar.

Självfallet måste de hygieniska kraven på or enlighets- och avfallstransporter

ställas väsentligt mycket högre inom hälsovårdstätort än eljest.

Motsvarighet till 21 § andra stycket gällande hälsovårdsstadga samt

79 § tredje och fjärde styckena kommittéförslaget återfinnes i departementsförslaget

under kapitlet om hälsovårdskontrollen.

53 §.

Föreskrifterna i denna paragraf motsvarar bestämmelserna i 23 § och

48 § 3 mom. gällande hälsovårdsstadga samt i 82 § kommittéförslaget.

s. 253 Kontrollera mot PDF

253

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

Kommuns skyldighet att anordna allmänna avstjälpningsplatser innefattas

i dess allmänna åligganden avseende hälsovården enligt 1 § departementsförslaget.

Denna skyldighet kan icke av t. ex. en industriidkare med

fog åberopas som grund för ett yrkande att kommunen skall anordna avstjälpningsplats

för avfall från industrin.

Då i departementsförslaget föreskrivits att vid allmän avstjälpningsplats

inom hälsovårdstätort skall anordnas fortlöpande tillsyn, avses härmed

samma sak som kommittén betecknat med »kontrollerad tippning». Den

ifrågavarande tillsynen skall omhänderhas av den, som upplåter avstjälpningsplatsen

för allmänt begagnande.

10 kap. Om åtgärder mot ohyra, råttor och möss

(54—56 §§ departementsförslaget)

Gällande bestämmelser

Rörande ohyra finnes i 8 § 10 mom. och 43 § 9 mom. hälsovårdsstadgan

likalydande bestämmelser av innehåll, att hälsovårdsnämnden i angiven

utsträckning äger i fråga om boningsrum jämte därtill hörande utrymme

ävensom angående kläder och bohag meddela föreskrift om vidtagande av

erforderliga åtgärder för förebyggande och utrotande av ohyra.

Enligt uppgift av hälsovårdsstadgekommittén finnes i lokala hälsovårdsordningar

ofta föreskrifter i detta hänseende. Härigenom brukar hyresgäst

och hyresvärd var för sig åläggas vidtaga vissa åtgärder till förebyggande

eller utrotande av ohyra, och stundom stadgas även skyldighet för den som

ombesörjer transporter av bohag att tillse, att därvid använda fordon och

emballage hålles fria från ohyra.

I 10 § livsmedelsstadgan föreskrives, att där avsedd livsmedelslokal skall

ha lämpliga anordningar för utestängande av flugor.

Lagen den 14 juni 1907 om ngttjanderätt till fast egendom innehåller i

3 kap. flera bestämmelser om ohyra, vilka reglerar de civilrättsliga förhållandena

mellan hyresvärd och hyresgäst i anslutning till förekomsten av

ohyra. I 17 § stadgas bl. a., att i fråga om lägenhet, som utgör del av hus och

helt eller delvis är uthyrd till bostad, hyresvärden är pliktig att vidtaga

tjänliga åtgärder för utrotande av ohyra, även om hyresgästen är ansvarig

för ohyrans förekomst.

Enligt 75 § byggnadsstadgan skall innan byggnad rives tillses, att den är

fri från ohyra.

I giftstadgan den 26 november 1943 och därtill anslutande författningar

har lämnats föreskrifter om användandet av vissa giftiga ämnen för förgörande

av ohyra.

Rörande råttor och möss finnes i 23 a och 49 a §§ hälsovårdsstadgan likalydande

bestämmelser av innehåll, att hälsovårdsnämnden i angiven ut
-

s. 254 Kontrollera mot PDF

254

Kungl. Maj.ts proposition nr B 46 år 1958

sträckning äger meddela föreskrift om vidtagande av erforderliga åtgärder

för utrotande av råttor och möss.

I 10 § livsmedelsstadgan föreskrives, att där avsedd livsmedelslokal skall

ha lämpliga anordningar för utestängande av råttor.

Genom bestämmelser i 12 § andra stycket och 15 § epidemilagen ålägges

hälsovårdsnämnd vissa skyldigheter med avseende å förekomsten av råttor,

särskilt å hamnplatser.

Giftstadgan innehåller bestämmelser även om användandet in. m. av gifter

för utrotning av bl. a. råttor och möss.

Medicinalstyrelsen har vid olika tillfällen utfärdat råd och anvisningar

rörande användningen av giftiga ämnen mot ohyra samt rörande åtgärder

mot råttor och möss.

Hälsovårdsstadgekommittén

Kommittén redovisar inledningsvis vissa tidigare framlagda förslag till

särskilda författningar eller till ändring i gällande hälsovårdsstadga, vilka

dock icke föranlett någon åtgärd. Dessa förslag har avsett att bemyndiga

medicinalstyrelsen att utfärda närmare föreskrifter om bekämpande av

ohyra, att reglera handeln med medel, avsedda till förgörande av ohyra,

samt att meddela bestämmelser om avtal, innebärande garanti mot väggohyra.

Som sin egen uppfattning uttalar kommittén, att olägenheterna av väggohyra

och annan ohyra redan med gällande bestämmelser bör kunna undanröjas.

Kommittén hänvisar härvid till att en avsevärd förbättring i dessa

avseenden inträtt sedan frågorna aktualiserades vid mitten av 1930-talet.

Numera torde väggohyra icke förekomma i sådan utsträckning att dess bekämpande

är något större problem. På grund av det anförda har kommittén

icke ansett sig kunna biträda de tidigare framlagda ändringsförslagen.

Vid förarbetena till kommittéförslaget har framkommit önskemål om

skärpning och precisering av gällande hälsovårdsstadgas bestämmelser angående

åtgärder mot råttor och möss. Härvid har ifrågasatts en särlagstiftning

angående råttor efter mönster av sådana författningar i Danmark och

Norge samt yrkats föreskrift om skyldighet för kommunerna att föranstalta

om råttutrotning. Medicinalstyrelsen har till kommittén överlämnat ett

inom styrelsen utarbetat förslag till lag angående utrotande av råttor och

möss jämte motivering till förslaget. Vidare har svenska jägareförbundet

och svenska kennelklubben hos kommittén anhållit att denna måtte beakta

de risker, som råttgiftsutläggning innebär för hundbeståndet i landet.

Kommittén redogör vidare för de danska och norska lagarna om utrotning

av råttor. Av redogörelsen framgår bl. a., att kommunerna däri ålagts

skyldighet att tillse att rationell råttutrotning med lämpliga tidsintervall

verkställes överallt i kommunen. Samverkan kan därvid ske mellan flera

kommuner. Utrotningen kan verkställas i samarbete med fastighetsägarna,

s. 255 Kontrollera mot PDF

255

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

och dessa deltar i kostnaderna för utrotningen eller svarar helt för desamma.

Vederbörande departement övervakar råttbekämpningen i landet

och utfärdar föreskrifter därom.

Hälsovårdsstadgekommittén anför angående gällande hälsovårdsstadgas

ifrågavarande bestämmelser, att desamma tolkats så att hälsovårdsnämnd

väl äger föreskriva om råttsäkring och råttutrotning beträffande viss eller

vissa fastigheter men däremot icke äger utfärda motsvarande åläggande

för samtliga fastighetsägare inom ett visst område eller för kommun.

Kommittén fortsätter.

Med den vidgade kännedomen om råttans roll som smittspridare och

som ekonomisk skadegörare har den rationella råttbekämpningen alltmer

kommit att framstå som en såväl för samhället som för den enskilda individens

bästa nödvändig åtgärd. Råttan är ofta — i vissa undersökningar

i upp till 85 % — bärare av det smittämne, som orsakar Weils sjukdom.

Råttorna utsöndra mikroberna med urinen, varigenom sjöar, dammar och

vattendrag lätt kunna infekteras. Smittämnet kan sedan tränga in i människokroppen

genom huden vid badning eller med föda eller dryck. Överallt

där råttor finnas, kan människan drabbas av denna synnerligen farliga

sjukdom. Det är också utrett, att råttan sprider flera andra sjukdomar.

Detta är fallet med bl. a. tuberkulos, mjältbrand, rödsjuka och tularämi.

Paratyfusbakterier ha vid veterinärhögskolan påvisats hos råtta i ca 25 %

av de undersökta fallen.--—

Den ekonomiska skadegörelsen, som vållas av råttor, är synnerligen avsevärd.

Råttorna, som äro allätare — i varje fall gäller detta den vanligast

förekommande arten, den s. k. bruna råttan — gnaga sönder och förstöra

så gott som allt vad de komma över. Stora mängder livsmedel bli otjänliga

till människoföda genom förorening.---

Kommittén anser, att en effektiv råttbekämpning är nödvändig och att

förutsättningar för en sådan bekämpning måste skapas genom skärpta bestämmelser

i ämnet i den nya hälsovårdsstadgan.

Kampen mot råttorna måste föras efter flera olika linjer. Dels måste en

effektiv råttsäkring åstadkommas beträffande byggnader av olika slag. Dels

måste råttornas existensmöjligheter försvåras genom en väl ordnad renhållning

och genom att avloppsförhållandena — t. ex. för sådana fastigheter,

vilkas avlopp icke är anknutet till allmänt avloppsnät — ordnas så,

att råttorna icke kunna åtkomma för dem ätliga ämnen i den flytande orenligheten.

Kommittén vill i detta sammanhang särskilt understryka betydelsen

av en effektiv renhållning. Dels måste slutligen direkta utrotningsåtgärder

vidtagas. Vid utrotning av råttor och möss i stor skala torde utläggning

av förgiftade beten sannolikt vara den bästa metoden. För att eu råttutrotning

med giftbeten skall bli effektiv är det nödvändigt, att utläggningen sker

samtidigt inom ett större område, och det synes kommittén uppenbart, att

en dylik åtgärd bör vara en kommunal angelägenhet. Det är även nödvändigt,

att eu intim samordning av arbetet äger rum mellan angränsande kommuner.

Bristande samarbete i detta avseende kan mediora, att resultatet

av utrotningen helt äventyras. Kommittén anser detta samarbete så

nödvändigt, att bestämmelser härom böra intagas i hälsovårdsstadgan.

Till undvikande av att vid råttutrotningen användes medel, som är overksamma

eller som kan innebära uppenbar fara även för människor och hus
-

s. 256 Kontrollera mot PDF

256

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

djur, har kommittén i sitt förslag upptagit bestämmelse om att vid råttutrotning

icke får användas andra medel än sådana som för sådant ändamål

godkänts av medicinalstyrelsen. Däremot har kommittén icke ansett sig

böra föreslå krav på särskild legitimation för personer, som yrkesmässigt

sysslar med råttutrotning. Ett sådant system skulle nämligen enligt kommitténs

mening bli alltför ohanterligt och betungande.

I anslutning till de olika paragraferna i sitt förslag har kommittén anfört

bl. a. följande.

Föreskriften i 83 § andra stycket tar i första hand sikte på

annan lokal än sådan, som avses i paragrafens första stycke. — Då det i

praktiken i de flesta fall torde vara tydligt mot vem ett meddelande av

föreskrift till förebyggande eller utrotande av ohyra skall rikta sig, innehåller

icke kommittéförslaget någon bestämmelse härom. Med hänsyn till

bestämmelserna i 17 § hyreslagen finner kommittén det sålunda uppenbart,

att i fråga om lägenhet, som utgör del av hus och helt eller delvis är

uthyrd till bostad, föreskrifterna skall riktas mot fastighetsägaren. Samma

är förhållandet i fråga om fastighet, som ägaren själv använder till bostad.

I andra fall måste hälsovårdsnämnden ha möjlighet att lämpa efter lägligheten,

t. ex. då en person uthyr en villa i dess helhet till bostad eller då

ohyra förekommer i ett lager, vilket förvaras i uthyrd lagerlokal.

Kommittén fortsätter.

Med stöd av det föreslagna stadgandet i andra stycket bör hälsovårdsnämnd

ha möjlighet att föreskriva, att de kläder, som en person bär på

sig, skola avlusas, även om denna åtgärd icke sker i samband med åtgärder

mot ohyra i bostad. Uppenbart är dock att hälsovårdsnämnden härvid

bör gå fram med försiktighet. I allmänhet får man väl utgå ifrån,

att en person, vars gångkläder äro behäftade t. ex. med vägglöss, icke motsätter

sig en avlusning av dessa kläder. I de få fall, där så verkligen sker,

torde man kunna tala om en viss form av asocialitet, och i sådana fall bör

hälsovårdsnämnden som en sista utväg, när övertalning icke hjälper, ha

möjlighet att föreskriva avlusning av kläderna. Härigenom skulle nämnden

kunna förhindra, att t. ex. en person av lösdrivartyp, med kläderna

bemängda med ohyra, sprede denna ohyra från det ena natthärbärget till

det andra.

Frågan vad som skall hänföras till ohyra anser kommittén närmast vara

av entomologisk natur. Enligt kommitténs mening bör dit räknas icke blott

vägglöss utan även loppor, klädlöss, kackerlackor, nattsmyg, fuktbaggar,

vanliga mjölbaggar och svartbruna mjölbaggar men däremot icke t. ex.

flugor, mal, tvestjärtar, husbockar eller myror.

Den med bestämmelserna i 8 4 § avsedda utrotningen bör lämpligen ske

vår eller höst. Med utrotning åsyftas endast åtgärder såsom i första hand

utläggning av giftbeten men däremot icke t. ex. råttsäkring av byggnader.

Länsstyrelsen skall i enlighet med sin allmänna övervakande skyldighet

tillse, att kommunerna fullgör sina åligganden, och i förekommande fall

framtvinga ett samarbete mellan kommunerna, där överenskommelse därom

s. 257 Kontrollera mot PDF

257

Kungl. Maj.ts proposition nr B bG år 1958

icke träffas på frivillighetens väg. Före råttutrotningen bör en allmän uppröjning

ske i källare och uthus samt å vindar och liknande utrymmen.

Den genom föreskrifterna i 8 5 § angivna skyldigheten för fastighetsägare

att vidtaga åtgärder för utrotande av råttor och möss gäller helt

vid sidan av kommunens åligganden enligt 84 §. Kommittén anför härvid,

att det naturligtvis kan tänkas att råttor uppträder på en fastighet mellan

de kommunala utrotningarna, och det är då nödvändigt att utrotning verkställes

just på den fastigheten och utan att nästa kommunala utrotning avvaktas.

Bestämmelserna i 8 6 § om råttsäkring innebär bl. a., att ägaren av en

byggnad, som inrymmer boningsrum, skall vara skyldig att utan ingiipande

från hälsovårdsnämndens sida tillse att byggnaden är råttsäkrad.

Hälsovårdsnämnden har att övervaka, att bestämmelserna efterföljes, samt

att ingripa om så ej sker. Nya byggnader hör i allmänhet redan från böi - jan göras råttsäkrade. Bestämmelser härom bör intagas i byggnadsstyrelsens

anvisningar till byggnadsstadgan, och härvidlag bör erforderligt samråd

ske mellan byggnadsstyrelsen och medicinalstyrelsen.

Med den genom bestämmelserna i 8 7 § stadgade skyldigheten för medicinalstyrelsen

att årligen granska förteckningen över råttutrotningsmedel

avser kommittén, att medicinalstyrelsen skall ha att årligen låta undeikasta

de i förteckningen upptagna ämnena en laboratoriemässig kontroll

för att undersöka, om deras sammansättning och beskaffenhet är oförändrade.

Remissyttrandena

Handelskammaren i Gävle anför.

Den utökning och skärpning av gällande bestämmelser beträffande råttbekämpning,

som föreslås, förefaller handelskammaren välbetänkt. Handelskammaren

vill dock ifrågasätta, huruvida icke en kontinuerlig kontroll av

råttförekomsten bör ske med avseende på anläggningar, som tillverka livsmedel.

Den uppenbara smittorisk för allmänheten, som föreligger genom

råttförekomst å dylika tillverkningsställen gör en effektiv tillsyn motiverad.

Det är icke heller rekommenderande för vårt lands livsmedelsindustri att

exempelvis, som skett, knäckebröd, som exporteras till USA, stoppats av de

amerikanska tullmyndigheterna på grund av förefintligheten av råttexkrementcr

i brödet.

Även andra remissinstanser har särskilt uttryckt sin tillfredsställelse

över hithörande bestämmelser, såsom länsstyrelsen i Östergötlands län och

stadsfullmäktige i Göteborg. Stadsfullmäktige i Söderhamn och Uppsala

uttalar sig för skärpning av de föreslagna bestämmelserna liksom hälsovårdsförbundet

i Gävleborgs län.

Vid remissbehandlingen har framkommit önskemal om bestämmelse att

enskild person med ohyra skall vara skyldig att underkasta sig erforderlig

behandling. Sådana uttalanden har gjorts av medicinalstyrelsen, styrelsen

17 — Bilxang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr B''di

s. 258 Kontrollera mot PDF

258

Kungl. Maj.ts proposition nr B 46 år 1958

för statens institut för folkhälsan, stadsfullmäktige i fem städer, Sveriges

läkarförbund och två förste provinsialläkare.

Önskemål har också framställts om definition av begreppet »ohyra», varvid

framförts behovet av bekämpning av särskilt flugor, men även myror,

husbockar och fågelkvalster.

Rörande de olika paragraferna i kommittéförslaget har remissinstanserna

yttrat i huvudsak följande.

Medicinalstyrelsen finner kommitténs förslag att kommun enligt b estäm

melserna i 84 § skall vara skyldig att vidtaga och bekosta

åtgärder för utrotande av råttor och möss väl motiverat. Styrelsen befarar

emellertid att prövningen av frågor om anslag till råttbekämpande kan

befaras ske huvudsakligen ur ekonomisk synpunkt. Även länsstyrelsen i

Östergötlands län påyrkar att bestämmelsen om kommunal råttutrotning

utformas som en klar skyldighet för kommunen att vidtaga åtgärder utan

den reservation som inlagts i kommittéförslaget. Länsstyrelsen önskar även

föreskrift om absolut skyldighet för kommun alt samarbeta med närliggande

kommuner för att genomföra en samlad aktion.

Även andra remissinstanser har gjort liknande uttalanden för skärpning

av bestämmelserna, varvid framhållits lämpligheten av att upprätta

plan för råttbekämpningen inom flera kommuner, vilken sedan kommunerna

skulle vara skyldiga att följa, samt obligatorisk råttbekämpning med

angivna tidsmellanrum förordats. Betydelsen av kontinuerlig råttbekämpning

har understrukits från flera håll.

Endast i något enstaka yttrande har uttalats betänkligheter inför de

kostnader råttutrotningen kommer att åsamka kommunerna, varvid även

föreslagits uppmjukning av de föreslagna bestämmelserna.

Länsstyrelsen i Jönköpings län och hälsovårdsnämnderna i Hallsbergs

köping och Hammars kommun befarar, att de föreslagna bestämmelserna

stundom kan tänkas medföra konflikter mellan kommunen och den enskilde

fastighetsägaren, vilket skulle minska stadgandenas effektivitet.

Gränsdragningen mellan kommunens och den enskilde fastighetsägarens

åligganden borde därför göras klarare. Stadsfullmäktige i Landskrona

ifrågasätter om kostnaderna för råttbekämpningen helt bör bestridas av

kommunen, då detta kan befaras medföra att det enskilda intresset för

råttbekämpning förslappas.

Länsveterinären i Malmöhus län anför, att bestämmelsen i

8 6 § om hälsovårdsnämnds möjlighet att förordna, att annan byggnad

än boningshus skall vara råttsäkrad, kan komma att åsamka mången ägare

av stallbyggnader av äldre typ avsevärda kostnader. Då åtgärderna mot

råttor och möss är ett allmänt intresse torde billigheten fordra att kostnad

för råttsäkring av redan befintlig byggnad, där åtgärderna föreskrives av

hälsovårdsnämnden, åtminstone delvis och till väsentlig del ersättes av

kommunala medel.

s. 259 Kontrollera mot PDF

259

Knngl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

Kommunalfullmäktige i Vette kommun anser bestämmelsen om råttsäkring

av boningshus ogörlig att för rimliga kostnader tillämpas av enskilda

personer.

Förste provinsialläkaren i Älvsborgs län uttalar att även andra anordningar

än byggnader bör vara råttsäkrade och nämner som exempel lumpupplag.

Föreningen för allmän hälsovård och hälsovårdsförbundet i Västerbottens

län uttalar sig i samma riktning och nämner som exempel spannmålsmagasin,

vilka är undantagna från livsmedelsstadgans bestämmelser

om råttsäkring av livsmedelslokaler.

Kommerskollegium anför angående stadgandena i 87 §.

Kollegium kan för sin del icke tillstyrka en sådan begränsning i näringsfriheten.

I likhet med Sveriges kemiska industrikontor anser kollegium att

strävandena att få fram bästa möjliga råttutrotningsmedel på längre sikt

torde giva bästa resultat vid fri konkurrens i förening med upplysning. Eftersom

vidare dylikt godkännande icke föreslagits beträffande bekämpningsmedel

mot ohyra anser kollegium att enahanda även bör gälla beträffande

råttutrotningsmedel. Bestämmelser om skyldighet för tillverkare att registrera

och deklarera ifrågavarande bekämpningsmedel böra dock utfärdas i

likhet med vad som redan skett i fråga om växtskyddsmedel.

Stockholms handelskammare erinrar om att frågan om skydd mot giftiga

ämnen regleras i giftstadgan och framför som sin åsikt att giftstadgan

bör utgöra en uttömmande reglering av alla mot gifter erforderliga skyddsföreskrifter.

Om ytterligare skyddsföreskrifter erfordras för råttutrotningsmedlen

bör dessa alltså intagas i giftstadgan. Handelskammaren

ifrågasätter vidare om ett förbud mot användning av medel som icke godkänts

av medicinalstyrelsen är av behovet påkallat eller ens lämpligt. Ett

sådant förbud utgör ett betydande intrång i näringsfriheten samt medför

risk att den praktiska användningen av nya och kanske effektivare medel

fördröj es.

Enligt medicinalstyrelsen bör bestämmelse rörande råttutrotningsmedel

endast avse medel som försäljes eller användes i yrkesmässig verksamhet.

Styrelsen för statens institut för folkhälsan vill utsträcka de föreslagna

bestämmelsernas tillämpning till medel för bekämpande av ohyra och

flugor.

Länsstyrelsen i Södermanlands län, som icke har något emot att råttutrotningsmedel

skall godkännas för att få användas, anser att bestämmelser

härom ej hör hemma i hälsovårdsstadgan utan i giftstadgan, och

samma åsikt uttalas av Sveriges hotell- och restaurantförbund.

Förste provinsialläkaren i Älvsborgs län och stadsfullmäktige i Trollhättan

föreslår förbud att saluhålla av medicinalstyrelsen icke godkänt råttutrotningsmedel.

Föreningen för allmän hälsovård anför med instämmande av hälsovårdsförbundet

i Västerbottens län.

I motiveringen till förslaget rörande godkännande av utrotningsmedel

s. 260 Kontrollera mot PDF

260 Kiingl. Maj:ts proposition nr B 46 är 1958

framför kommittén att medicinalstyrelsen årligen skulle låta underkasta

godkända medel laboratoriemässig kontroll. Bestämmelser om fortlöpande

kontroll böra emellertid tydligt utsättas i stadgan och då med fördel i

denna paragraf. Råttbekämpningsmedlen böra i likhet med växtskyddsmedlen

underkastas statlig kontroll.---

Föreningen äger sedan 1952 erfarenheter av eu genom föreningens försorg

ordnad frivillig kontroll av råttgift. Denna kontroll har numera vunnit

allmän anslutning beträffande gift, som levereras till offentlig myndighet.

Sveriges veterinärförbund hävdar att godkännande av råttutrotningsmedel

bör ske av medicinalstyrelsen och veterinärstyrelsen gemensamt.

Departementschefen

Såsom hälsovårdsstadgekommittén uttalat har en avsevärd förbättring

inträtt i fråga om bekämpandet av ohyra under den tid som förflutit sedan

de nuvarande bestämmelserna i ämnet infördes i hälsovårdsstadgan. Nu

rådande förhållanden torde icke heller motivera skärpta författningsbestämmelser

för bekämpande av ohyra. De nuvarande bestämmelserna

torde emellertid i enlighet med kommittéförslaget böra ges en klarare utformning

i den nya hälsovårdsstadgan.

Bestämmelserna avser f. n. endast boningsrum jämte därtill hörande utrymme

ävensom kläder och bohag. Då i den nya hälsovårdsstadgan vissa

andra lokaler gjorts till föremål för särskild uppmärksamhet i form av nya

eller utvidgade materiella hälsovårdsbestämmelser samt för särskild tillsyn

av hälsovårdsnämnderna, anser jag det motiverat att låta bestämmelserna

om ohyra gälla även dessa lokaler. I departementsförslaget

har därför ifrågavarande bestämmelser gjorts tillämpliga även på de i

förslaget tidigare angivna samlingslokalerna, på hotell och dylika lokaler,

vari allmänheten yrkesmässigt tillhandahålles tillfällig bostad, samt

på lokaler, vari allmänheten yrkesmässigt tillhandahålles inomhusbad

eller hygienisk behandling såsom rakning, hårvård in. in. Departementsförslaget

ansluter sig härutinnan i sak nära till kommittéförslaget, som

velat draga in lokaler såsom de nu angivna under bestämmelserna om

ohyra genom den i 83 § andra stycket intagna föreskriften om befogenhet

för hälsovårdsnämnden att meddela särskilda föreskrifter till förebyggande

och utrotande av ohyra.

Med den sistnämnda bestämmelsen i sitt förslag har kommittén även

avsett att möjliggöra åtgärder mot ohyra i gångkläder, även om dessa

åtgärder icke vidtages i samband med åtgärder mot ohyra i bostad. En

sådan utvidgning av skyldigheten att vidtaga eller underkasta sig åtgärder

mot ohyra skulle möjliggöra sådana ingrepp på person, vilka icke kan anses

motiverade av den föreliggande utredningen och vilka f. ö. torde fordra författningsbestämmelser

av lags karaktär. I departementsförslaget har därför

icke upptagits några föreskrifter, som möjliggör sådana åtgärder mot

person.

s. 261 Kontrollera mot PDF

261

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46“ år 1958

Angelägenheten av regelbundet återkommande åtgärder mot råttor och

möss framhölls redan vid införandet år 1930 av de särskilda bestämmelserna

härom i hälsovårdsstadgan. Erfarenheten har också gett vid handen,

att det är nödvändigt att vidtaga bekämpningsåtgärder med jämna mellanrum,

om man skall kunna komma till rätta med dessa skadedjur. Utvecklingen

har också lett därhän, att sådana regelbundet återkommande åtgärder

i form av giftutläggning numera i det övervägande antalet kommuner

i stor utsträckning utföres och bekostas av kommunen. Det är angeläget

att i den nya hälsovårdsstadgan intaga positiva bestämmelser i anslutning

till denna utveckling. Kommittéförslaget har i denna del inte heller blivit

föremål för några egentliga erinringar vid remissbehandlingen. I departementsförslaget

upptages bestämmelser om kommunala åtgärder mot råttor

och möss i 55 §. Med åtgärder avses här främst giftutläggning, men i den

mån nya likartade metoder för bekämpningen kan framkomma bör kommunens

åtgärder även omfatta andra metoder än giftutläggning. Kommuns

skyldigheter att anslå medel för bekämpning av råttor och möss liksom för

annan allmän hälsovård framgår av 1 § departementsförslaget.

Den kommunala giftutläggningen för bekämpning av råttor och möss bör

ske inte bara kontinuerligt utan även i större sammanhang — inom ett

visst område av kommunen, inom kommunen som helhet eller samtidigt

inom flera kommuner — vilket även understrukits av hälsovårdsstadgekonnnittén.

Erforderlig samverkan mellan olika kommuner får i sista

hand åstadkommas genom länsstyrelsens ingripande, och länsstyrelsen har

givetvis även att öva tillsyn över att inom de enskilda kommunerna erforderliga

bekämpningsåtgärder kommer till utförande.

Giftutläggning inom större områden mot råttor och möss måste liksom hittills

kompletteras med särskilda åtgärder inom de enskilda fastigheterna.

Jag vill erinra om den stora betydelsen i detta sammanhang av att vissa

andra bestämmelser i hälsovårdsstadgan, främst då renhållningsföreskrifterna,

noggrant efterleves. Vidare bör i förevarande kapitel i enlighet med

kommittéförslaget intagas föreskrift om s. k. råttsäkring av bostadsbyggnad.

En motsvarande föreskrift för de livsmedelslokaler, som anges i 8 §

livsmedelsstadgan, finnes intagen i 10 § livsmedelsstadgan. Såsom kommittén

också föreslagit bör i hälsovårdsstadgan även intagas en bestämmelse

om skyldighet för den enskilde att vidtaga även andra åtgärder än råttsäkring

inom viss fastighet. I fråga om giftutläggning avser denna bestämmelse

att utgöra ett komplement till föreskrifterna om den kommunala

giftulläggningen för bekämpning av råttor och möss. Giftutläggning vid

sidan av den kommunala torde närmast böra ifrågakomma vid sådana anläggningar,

som erbjuder särskilt goda levnadsbetingelser för råttor och

möss, t. ex. industriell verksamhet med avfall, som är begärligt som föda

för djuren. — I fråga om åtgärder inom enskilda fastigheter torde liksom

hittills i hälsovårdsstadgan få lämnas Öppet, om åtgärderna i visst fall

s. 262 Kontrollera mot PDF

262 Kungl. Maj.ts proposition nr B 46 år 1958

skall vidtagas av fastighetsägaren eller av t. ex. en hyresgäst eller en

arrendator.

Medicinalstyrelsen har redan nu utfärdat råd och anvisningar rörande

bekämpandet av såväl ohyra som råttor och möss. Behovet av sådana råd

och anvisningar kvarstår efter den nya hälsovårdsstadgans ikraftträdande.

Någon särskild föreskrift i just detta kapitel om utfärdande av råd och

anvisningar är dock icke erforderlig, varför i departementsförslaget icke

upptagits någon motsvarighet till bestämmelserna härom i 86 § andra

stycket och 88 § första stycket kommittéförslaget.

Det är visserligen angeläget att vid bekämpning av råttor och möss så

effektiva medel som möjligt kommer till användning, liksom att dessa

medel icke medför fara för människor eller andra djur än just råttor och

möss. Till vinnande av dessa syften synes det emellertid icke erforderligt

eller lämpligt att i hälsovårdsstadgan införa bestämmelser motsvarande

87 och 88 §§ kommittéförslaget. Såsom framhållits vid remissbehandlingen

torde effektiva medel kunna förväntas framkomma vid fri konkurrens i

förening med lämplig upplysningsverksamhet. Skyddssynpunkterna torde

lämpligen böra tillgodoses genom bestämmelser i giftstadgan och därtill

anslutande författningar, vilka f. n. är underkastade översyn genom giftstadgeutredningen.

I departementsförslaget har därför icke upptagits någon

motsvarighet till 87 och 88 §§ kommittéförslaget.

Skyldigheten att vidtaga åtgärder mot ohyra, råttor och möss avser

såväl förebyggande som bekämpande och utrotande åtgärder.

Jag övergår härefter till att behandla de olika paragraferna i departementsförslaget.

54 §.

Paragrafen innehåller de tidigare behandlade bestämmelserna om skyldighet

att vidtaga åtgärder mot ohyra.

Med »bostad» avses i departementsförslaget vad som i gällande hälsovårdsstadga

benämnes »boningsrum jämte därtill hörande utrymme», men

det har ansetts mer egentligt att som föremål för skyldigheten att vidtaga

åtgärder mot ohyra ange just bostaden som helhet. Till bostaden skall i

detta sammanhang räknas även vissa utrymmen, vilka kan vara belägna

utanför en bostadslägenhet men vilka lägenhetsinnehavaren i denna egenskap

äger utnyttja. Då i departementsförslaget ifrågavarande bestämmelse

utformats som en föreskrift om skyldighet att hålla bostad fri från

ohyra, lämnar den givetvis möjlighet att påfordra vidtagande av erforderliga

åtgärder inte blott med den byggnad, som inrymmer bostaden, utan

även med bohag och övriga inventarier, som förvaras i bostaden. Motsvarande

gäller i fråga om inventarier i de övriga lokaler, som anges i paragrafen.

Vad som i detta sammanhang skall avses med ohyra torde få överläm
-

s. 263 Kontrollera mot PDF

263

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

nas åt praxis att avgöra. Vägledande härvidlag torde bl. a. böra vara den

sanitära olägenheten av olika slags insekter.

55 §.

Bestämmelserna i denna paragraf om kommunal bekämpning av råttor

och möss motsvarar föreskrifterna i 84 § första stycket kommittéförslaget.

56 §.

I denna paragraf meddelas bestämmelser om åtgärder mot råttor och

möss inom särskilda fastigheter. Bestämmelserna motsvarar föreskrifterna

i 85 § och 86 § första stycket kommittéförslaget.

Skyldigheten att hålla byggnad »råttsäkrad» har i departementsförslaget

begränsats till att avse byggnad, som inrymmer boningsrum.

11 kap. Om hållande av djur

(57—61 §§ departementsförslaget)

Gällande bestämmelser

I gällande hälsovårdsstadga återfinnes bestämmelser om hållande av djur

dels i 17, 18 och 19 §§, alla avseende stad, och dels i 48 § 1 inom., avseende

landsbygden.

17 och 18 §§ behandlar stall, fähus och svinhus, medan 19 § upptar föreskrift

om hållandet av mindre djur.

Enligt 17 § 1 mom. får stall ej inrättas i byggnad, som inrymmer boningsrum,

och enligt 18 § 1 mom. får ej heller nötkreatur eller svin hållas i

sådan byggnad eller i trångt bebyggd gård. I 17 § 2 mom. första stycket

och 18 § 2 mom. meddelas förbud mot anläggande av stall, fähus eller

svinhus på mindre avstånd än sex meter från gata, brunn o. dyl., från

vägg med fönster till boningsrum eller kök samt från vissa livsmedelslokaler.

Hälsovårdsnämnd har i 17 § 2 mom. andra stycket tillagts befogenhet att

i undantagsfall på ansökan medge inrättande av bostadslägenhet för stallpersonal

över eller invid stall.

Bestämmelser om anordnande och inredning av stall, fähus och svinhus

meddelas i 17 § 3 mom. och 18 § 3 mom. Regler uppställes sålunda angående

sådana lokalers dager och luftväxling, deras golvs beskaffenhet

och läge i förhållande till angränsande marks yta samt angående underjordisk

avloppsledning för den flytande orenlighetens avledande.

Föreskrifter angående omhändertagande av orenlighet från djuren finnes

i 17 § 4 mom. och 18 § 4 mom.

I 17 § 5 mom. och 18 § 5 mom. stadgas förbud mot alt taga stall, fähus

och svinhus i bruk förrän hälsovårdsnämnden givit tillstånd därtill. Enligt

paragrafernas 6 mom. skall vidare i de nämnda lokalerna hållas rent och

s. 264 Kontrollera mot PDF

264

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

snyggt. Hälsovårdsnämnden äger enligt 18 § 7 inom. tills vidare förbjuda

hållandet av nötkreatur eller svin, om detsamma föranleder större osnygghet

än som är därifrån oskiljaktig eller ock vållar sanitära olägenheter.

Genom föreskrift i 26 § har hälsovårdsnämnden tillagts befogenhet att

för sådan lägenhet, som ligger avlägset från tätare bebyggd del av staden,

medge lindring i bestämmelserna rörande anordningar vid stall, fähus och

svinhus.

Enligt 19 § äger hälsovårdsnämnden meddela föreskrifter och utfärda

förbud i anledning av sanitära olägenheter genom hållande av getter, får,

hundar, kattor, kaniner, fjäderfä eller andra dylika mindre djur.

De nu angivna bestämmelserna för stad motsvaras för landsbygdens del

endast av det i 48 § 1 mom. hälsovårdsstadgan intagna förbudet mot att

lägga stall, fähus och svinhus samt gödselstad eller annat upplag av spillning

på mindre avstånd än sex meter från sådana livsmedelslokaler, som

anges i 8 § livsmedelsstadgan, eller så att flytande orenlighet därifrån

kan utbreda sig till boningshus, livsmedelslokal, brunn, allmän väg in. in.

I 3 kap. livsmedelsstadgan finnes åtskilliga bestämmelser om anordnande

och inredning av lokaler för bl. a. framställning och beredning av

livsmedel, avsedda för försäljning eller för servering åt allmänheten, samt

om hälsovårdsnämndens godkännande av sådana lokaler innan de tages i

bruk för angivet ändamål. Dessa bestämmelser skall emellertid enligt

särskild föreskrift i 8 § tredje stycket livmedelsstadgan icke gälla ladugård.

Vid livsmedelsstadgans tillkomst uttalades, att frågan om ladugårdshygienen

visserligen måste anses vara av stor betydelse, men att den

borde behandlas ur vidare synpunkter, lämpligen i hälsovårdsstadgan. Däremot

är mjölken såsom livsmedel underkastad livsmedelsstadgans övriga

bestämmelser i tillämpliga delar. Härvid gäller bl. a. de i 7 § 1 mom. intagna

fordringarna på livsmedels beskaffenhet, varjämte i 38—42 §§

meddelas särskilda bestämmelser för mjölk. Vidare gäller för mjölkproduktionen

livsmedelsstadgans 4 kap. om livsmedels hantering samt 6 kap. om

personalens hygien. Sålunda gäller även för mjölkhanteringen i ladugårdar

t. ex. bestämmelsen i 12 § livsmedelsstadgan, att vid hantering av livsmedel,

avsedda för försäljning eller servering, sådana försiktighetsmått skall

vidtagas och i övrigt så förfaras, att livsmedlen icke förorenas eller blir

skadliga att förtära eller på annat sätt otjänliga till människoföda. Samma

är vidare förhållandet med föreskriften i 14 § livsmedelsstadgan att vatten

och is, som användes vid angiven livsmedelshantering, icke får vara av sådan

beskaffenhet att de kan antagas göra livsmedlet otjänligt till människoföda.

Med tillämpning även på ladugårdspersonal föreskrives vidare i 25 §

livsmedelsstadgan, att noggrann renlighet skall iakttagas vid framställning

eller beredning av livsmedel avsedda för försäljning eller servering, samt

tillerkännes i 26 § hälsovårdsnämnden befogenhet att på given anledning

föranstalta om läkarundersökning av personal som sysslar med livsme
-

s. 265 Kontrollera mot PDF

265

Kungl. Maj.ts proposition nr B 46 år 1958

delshantering enligt 25 §, ävensom att utfärda förbud mot att sjuk eller

smittoförande person sysslar med sådant arbete. Med stöd av nu nämnda

bestämmelser äger sålunda hälsovårdsnämnden redan nu tillträde till ladugårdar

för att tillse att bestämmelserna efterlevs.

Hälsovårdsstadgekommittén uppger alt bestämmelser om stall, fähus och

svinhus ibland förekommer i lokala hälsovårdsordningar, såväl i fråga om

tätare bebyggda orter som i fråga om hela landskommuner. Sådana bestämmelser

för landsbygden överensstämmer enligt kommittén ofta helt eller

delvis med reglerna i 17 och 18 §§ hälsovårdsstadgan.

I lagen den 19 maj 1944 om djurskydd föreskrives bl. a., att stall eller

annat förvaringsrum för djur skall erbjuda tillräckligt utrymme och

skydd samt skall hållas tillfredsställande rent. Det ankommer på i första

hand hälsovårdsnämnden att öva tillsyn över djurens vård och behandling,

och nämnden skall utse en eller vid behov flera tillsyningsmän. Jämväl för

tillsyn av ifrågavarande bestämmelsers efterlevnad äger sålunda hälsovårdsnämnd

tillträde till ladugårdar. Vid tillsynen enligt lagen om djurskydd

medverkar vidare vederbörande tjänsteveterinärer samt som kontrollorgan

länsstyrelserna och veterinärstyrelsen.

Enligt 3 § 1 mom. kungl. förordningen den 21 juli 1937 med vissa bestämmelser

rörande till människoföda avsedd mjölk och grädde m. m.

äger hälsovårdsnämnden medge försäljning ulan vidtagande av eljest föreskriven

pastörisering av mjölk och grädde från viss kreatursbesättning

inom område i stad eller å landet, där hälsovårdsstadgans föreskrifter rörande

stad gäller. Medicinalstyrelsen har i kungörelse den 14 februari 1942

angivit fordringar på hygieniska förhållanden vid framställning av mjölk

och grädde, som försäljes i opastöriserat skick. Kungörelsen innehåller detaljerade

föreskrifter rörande ladugårds beskaffenhet, inredning och skötsel

samt rörande driften i ladugården. — I anslutning härtill må anmärkas,

att nu angivet medgivande att försälja mjölk och grädde utan föregående

pastörisering torde ha meddelats relativt sparsamt.

Hälsovårdsstadgekommittén

Kommittén uppehåller sig till en början vid ett av medicinalstyrelsen

den 18 mars 1942 avgivet förslag till ändringar i hälsovårdsstadgan, innebärande

i huvudsak att hälsovårdsstadgans för stad meddelade bestämmelser

rörande stall, fähus och svinhus skulle gälla även för landsbygden.

Hälsovårdsnämnden skulle dock enligt förslaget äga medge lindring i bestämmelserna

för lägenhet, som låg avlägset från tätare bebyggt område.

Förslaget tillstyrktes vid remissbehandlingen av hl. a. styrelsen för statens

institut för folkhälsan, lanlbruksstyrelsen, flertalet länsstyrelser samt den

övervägande delen av förste provinsialläkarna och tjänsteveterinärerna

men avstyrktes av hl. a. svenska landskommunernas förbund och ett stort

antal av hushållningssällskapens förvaltningsutskott. I de avstyrkande

s. 266 Kontrollera mot PDF

266

Kungl. Maj:ts proposition nr B A6 år 1958

yttrandena framhölls att skärpta bestämmelser visserligen erfordrades för

landsbygdens tätorter men att de föreslagna bestämmelserna skulle verka

synnerligen betungande för den egentliga landsbygden om icke dispens

därifrån medgavs i sådan omfattning, att bestämmelserna praktiskt taget

skulle komma att sättas ur tillämpning för större delen av landsbygden.

Kommittéförslaget upptar en skärpning av gällande hälsovårdsstadgas

bestämmelser i nu ifrågavarande avseenden genom att gemensamma materiella

bestämmelser föreslås för hela riket med utgående från de nu för

stad gällande föreskrifterna. Vissa särbestämmelser föreslås dock för

hälsovårdstätort. Härjämte föreslås skyldighet att förhandsanmäla uppförande

av djurstall samt att avvakta hälsovårdsnämndens tillstånd innan

ladugård tages i bruk.

Som skäl för en sådan närmare reglering för hela landet av förhållandena

på detta område anför kommittén i huvudsak följande. Den alltmer ökande

tätbebyggelsen medför risker för sanitär olägenhet för närboende genom

hållandet av djur, i synnerhet i form av förorening av brunnar, källor och

andra vattentäkter. Ur arbetarskyddssynpunkt är det vidare angeläget att

åstadkomma goda hygieniska förhållanden i stall och ladugårdar, vilka

utgör daglig arbetsplats för en stor del av landets befolkning. Kommittén

understryker härvid, att arbetarskyddslagen icke är tillämplig å arbete,

som utföres av medlem av arbetsgivarens familj, såframt arbetet är förlagt

till arbetsgivarens hem eller är att hänföra till jordbruk eller någon dess

binäring, vilken icke bedrives såsom självständigt företag. Slutligen framhåller

kommittén mjölkens allt större betydelse som livsmedel och dess

ömtåliga beskaffenhet. Långa och svårbemästrade transporter samt mindre

goda hygieniska förhållanden i ladugårdarna torde enligt kommitténs uttalande

ha medfört att den levererade mjölken icke alltid är av tillfredsställande

beskaffenhet. Då pastörisering icke kan göra en genom bristande hygienisk

behandling dålig mjölk fullvärdig, torde det enligt kommitténs mening

vara omöjligt att åstadkomma en konsumtionsmjölk av tillfredsställande

beskaffenhet utan att sätta in ansträngningarna redan på produktionsstadiet,

d. v. s. genom åstadkommande av en förbättrad ladugårdshygien.

Kommittén säger sig vidare ha övervägt möjligheten att införa bestämmelser

om kontroll av ladugårdspersonalens hälsotillstånd. En kontinuerlig

hälsokontroll för alla i ladugård sysselsatta personer skulle emellertid

innebära regelbundet återkommande läkarundersökningar för en mycket

stor del av befolkningen. Av ekonomiska skäl och med hänsyn till den begränsade

tillgången på läkare och övrig sjukvårdspersonal samt på material

av olika slag har kommittén därför funnit en sådan kontroll icke f. n.

genomförbar. En obligatorisk hälsoundersökning för den, som ämnar taga

anställning i ladugård, har kommittén icke funnit vara av sådant värde att

kommittén ansett sig böra förorda en dylik.

I anslutning till de olika paragraferna i sitt förslag hänvisar kommittén

s. 267 Kontrollera mot PDF

267

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

inledningsvis till förslagets i 141 och 142 §§ intagna övergångsbestämmelser,

varigenom vissa av detta kapitels materiella bestämmelser skulle

erhålla begränsad tillämplighet på befintliga byggnader. Vidare har hälsovårdsstadgekommittén

anfört bl. a. följande.

Genom bestämmelserna i 89 § har begreppet djurstall bestämts så att

därifrån uteslutes ej blott tillfälliga stall, t. ex. hållstall och sommarladugårdar,

utan även förvaringsrum för fjäderfä och andra mindre djur och

vidare även sådana skjul, som plägar uppföras till skydd för utegångsfår.

Under begreppet faller däremot handelsstad och karantänstall.

Den genom stadgandena i 9 0 § föreslagna skyldigheten att i förväg

till hälsovårdsnämnden anmäla uppförandet av djurstall innebär en nyhet

även i förhållande till gällande bestämmelser för stad. Kommittén har

ansett att det vid uppförande av nya djurstall är så angeläget, att dessa

redan från början anordnas på ett ur sanitär synpunkt tillfredsställande

sätt och framför allt att deras belägenhet i förhållande till övrig bebyggelse

och närliggande vattentäkter blir tillfredsställande, att det är motiverat

att kräva en anmälan av föreslagen art. Hälsovårdsnämnderna skall

ha att granska den tillämnade byggnaden med hänsyn till dess placering

samt anordnande och inredning, varvid av veterinärstyrelsen utfärdade råd

och anvisningar förutsättes skola tjäna till ledning. Kommittén har icke

ansett hälsovårdsnämndens allmänna skyldighet att vid sin övervakning

av hälsovårdsstadgans efterlevnad inspektera djurstall tillräcklig i fråga

om ladugårdar, utan ur mjölkhygienisk synpunkt funnit det motiverat att

föreslå uttryckligt godkännande av hälsovårdsnämnden omedelbart efter

deras färdigställande.

Då kommittén bland bestämmelserna i 9 1 § icke angivit något visst

minsta avstånd mellan djurstall och de i paragrafen angivna platserna

och anordningarna, har anledningen härtill varit att det i praktiken lätt

kan bli så, att minimimåttet blir normgivande, vilket i många fall icke

är tillräckligt.

I 9 3 § finnes, understryker kommittén, vissa nyheter i förhållande till

gällande hälsovårdsstadga, bl. a. genom att i kommittéförslaget upptagits

några bestämmelser från djurskyddslagen. Kravet på fri gång mellan djurstall

och gödselstad för det fall att djurstallets vägg icke är av sten eller

liknande ämne saknar motsvarighet i gällande författningar. Nuvarande

bestämmelse för stad om underjordisk avloppsledning har fått ett annat

tillämpningsområde genom anknytning till hälsovårdstätortsbegreppet.

Även bestämmelserna i 9 4 § 1 in o in., vilka ansluter sig till gällande

föreskrifter för stad, har genom anknytningen till hälsovårdstätortsbegreppet

erhållit ett annat tillämpningsområde.

Med understrykande av betydelsen av alt tillfredsställande anordningar

finnes för mjölkens omhändertagande och förvaring även i befintliga ladugårdar

framhåller kommittén, att hälsovårdsnämnd enligt 142 § äger

s. 268 Kontrollera mot PDF

268 Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

förordna att de nya bestämmelserna i 95 § om mjölkrum skall gälla även

ladugård, som tagits i bruk före hälsovårdsstadgans ikraftträdande. Bestämmelserna

om vattenbeskaffenhet motsvarar 14 § livsmedelsstadgan,

och föreskriften om särskilt rum för fjäderfän har hämtats från 8 §

andra stycket kungl. förordningen den 20 juni 1941 angående bekämpande

av tuberkulos hos nötkreatur. Sistnämnda bestämmelse gäller redan

nu i den övervägande delen av riket, och då landet inom en snar framtid

kan förväntas vara fritt från nu ifrågavarande tuberkulos har kommittén

ansett tiden inne att föreslå, att bestämmelsen överföres till hälsovårdsstadgan

och får generell giltighet. För närmare angivande av begreppet

»särskilt rum» hänvisar kommittén till medicinalstyrelsens föreskrifter den

13 september 1941 angående tillämpning av nyssnämnda förordning.

Bestämmelserna i 96 och 97 §§ har utformats efter mönster av 25

och 26 §§ livsmedelsstadgan.

Kommittén har bland föreskrifterna i 9 8 § upptagit bestämmelser från

djurskyddslagen i vad de avser tillfälliga förvaringsrum för sådana djur,

beträffande vilkas stadigvarande förvaringsrum bestämmelser meddelats

tidigare i kapitlet.

Under bestämmelserna i 99 § om mindre djurs förvaring och skötsel

har även hänförts bin, varigenom de hittills för stad tillämpliga föreskrifterna

i ämnet kommit att gälla även dessa djur. Som skäl härför

uttalar kommittén, att sanitär olägenhet kan uppkomma för närboende

genom att bikupor placeras intill en tomtgräns, varigenom grannarna

hindras eller störes i utnyttjandet av t. ex. en trädgård. Med nuvarande

bestämmelser har det enligt kommitténs uttalande visat sig svårt att komma

till rätta med sådana missförhållanden. Den föreslagna skyldigheten att i

förväg anmäla anordnandet av gård för avel av pälsdjur eller hundar samt

ställa sig till efterrättelse hälsovårdsnämndens föreskrifter rörande anläggningen

har motiverats av de avsevärda sanitära olägenheter, som kan

orsakas av sådana anläggningar.

Remissyttrandena

Kommittéförslaget har i denna del blivit föremål för skiftande omdömen

bland remissinstanserna. Veterinära och medicinska myndigheter har i

allmänhet godtagit den skärpning av gällande bestämmelser, som kommittéförslaget

innebär, och i viss utsträckning t. o. in. förordat ytterligare

skärpningar, medan andra remissinstanser uttalat starka betänkligheter

mot de föreslagna nya bestämmelserna.

Veterinärstyrelsen anför.

Vid bedömandet av frågan vilka och hur pass detaljerade bestämmelser,

som böra inflyta här, må beaktas att 119 § förslaget föreskriver, att veterinärstyrelsen

skall, såvitt angår tillämpningen av bestämmelserna i detta

kapitel, meddela erforderliga råd och anvisningar till ledning för hälsovårdsnämnderna.

Vidare bör beaktas att bestämmelserna äro avsedda att äga

s. 269 Kontrollera mot PDF

269

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 ur 1958

giltighet för hela riket och att man följaktligen måste ge dem en sådan avfattning

att de kunna tillämpas i de olika landsdelarna med dessas skiftande

djurhållning och ekonomiska möjligheter att tillgodose hygieniska

önskemål. Med utgångspunkt härifrån anser veterinärstyrelsen, att föreliggande

förslag i stort sett måste anses tillfredsställande.

Länsveterinären i Jönköpings län finner kommittéförslagets bestämmelser

i vissa avseenden otillräckliga men hoppas att de kommer att kompletteras

med ytterligare föreskrifter. Liknande uttalanden göres av länsveterinärerna

i Gotlands, Skaraborgs och Våsternorrlands län, svenska

länsveterinärföreningen samt svenska veterinärföreningen för kött- och

mjölkhygien. Svenska sladsvetcrinärföreningen finner de föreslagna bestämmelserna

tacknämliga men ifrågasätter om icke de därmed förenade

hygieniska framstegen kommer att låta vänta på sig med hänsyn till de

föreslagna övergångsbestämmelserna.

Stadsfullmäktige i Göteborg anser kommittéförslaget i denna del väl

ägnat att medverka till förebyggande av sanitära olägenheter för djurstall

och även kunna bidraga till att ladugårdshygienen på många håll förbättras.

Fullmäktige framhåller emellertid att det även från en hygieniskt väl

utrustad ladugård kan komma mjölk av dålig kvalitet.

Svenska läkaresällskapet uttrycker sin tillfredsställelse över att hälsovårdsnämnderna

enligt kommittéförslaget skall få möjlighet att kontrollera

och inspektera den allmänna hygienen inom ladugårdar även på landsbygden.

Svenska distriktsveterinärföreningen anför att kommittéförslaget icke

synes ha beaktat att snara åtgärder kräves för att höja ladugårdshygienen,

då förslaget är allmänt hållet och vagt formulerat samt mångenstädes inbjuder

till undanflykter och feltolkningar.

Lantbruksstyrelsen framhåller att risken för att hållande av djur skall

medföra sanitära olägenheter för närboende måste beaktas, ävensom att

det är önskvärt att djurstallarna skall få en sådan utformning, att strävandena

att framställa konsumtionsmjölk av god kvalitet underlättas. Styrelsen

anser dock att dessa omständigheter i och för sig ej kan motivera en

sådan skärpning av hälsovårdsstadgans bestämmelser som den, vilken

kommittén föreslagit. Det torde vidare ej kunna göras gällande att arbetarskyddslagstiftningen

icke skulle utgöra ett tillfredsställande skydd för

den anställda arbetskraften. Skärpningen skulle därför uteslutande motiveras

av hänsyn till de egna företagarna och deras familjemedlemmar.

Byggnadskostnaderna är emellertid redan nu utomordentligt betungande,

särskilt för de mindre jordbruken, och utformningen av byggnadsföretagen

måste därför i stor utsträckning komma att bli en kompromiss mellan trevnads-

och bekvämlighetssynpunkter, å ena, samt ekonomiska synpunkter,

å andra sidan. Det synes styrelsen rimligt alt det härvidlag i princip skall

få ankomma på den enskilde brukaren alt göra denna avvägning. Lant
-

s. 270 Kontrollera mot PDF

270

Kungl. Maj.ts proposition nr B 46 år 1958

bruksstyrelsen avstyrker kommittéförslaget och förordar att detsamma

överarbetas av de sakkunniga som har till uppdrag att verkställa utredning

om åtgärder för att förbättra mjölkens kvalitet såväl på produktionsstadiet

som på mejeri- och distributionsstadiet.

Statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader anför.

Forskningsanstalten vill instämma med de sakkunniga att förhållandena

i vissa fall äro och i andra fall kunna tänkas bli sådana att vissa regler för

hållandet av djur kunna vara nödvändiga. Detta gäller i främsta rummet

frågan om hållandet av djur i samband med att sanitära olägenheter kunna

uppstå. När det gäller produktionen av en förstklassig mjölk kan anstalten

inte underlåta alt framhålla, att produktionen av sådan mjölk lika mycket

ankommer på de personliga förutsättningarna på produktionsplatsen som

de anordningar, som där kunna finnas. Forskningsanstalten kan heller inte

underlåta att framhålla, att under de senaste 10—15 åren en betydande

förbättring inträtt, när det gäller ladugårdsbyggnadernas beskaffenhet ur

speciellt de synpunkter, som här äro aktuella. Vidare har anstalten sig bekant,

att en omfattande upplysnings- och propagandaverksamhet förberedes

från mejeriorganisationernas sida i avsikt att förbättra såväl förutsättningarna

i vad det gäller byggnadsförhållandena på produktionsplatserna som

de allmänna hygieniska förutsättningarna därstädes.

Byggnadsstyrelsen uttalar att det knappast kan vara lämpligt att så

ingående som i kommittéförslaget reglera frågor om anordnande av djurstall,

detta med hänsyn till den snabba utvecklingen inom byggandets och

icke minst lantbruksbyggandets område. Enligt styrelsens mening bör

hälsovårdsstadgan även i detta fall huvudsakligen innefatta föreskrifter

alt lokalerna skall skötas så att sanitär olägenhet ej uppkommer.

Sveriges lantbruksförbund anför i sitt yttrande, till vilket riksförbundet

landsbygdens folk ansluter sig.

Till en början understryker förbundet här, att mjölkens kvalitet mycket

litet påverkas av ladugårdarnas byggnadsstandard. Detta framgår såväl av

särskilda undersökningar, som av den praktiska erfarenheten. Av de omständigheter,

som inverka på mjölkens kvalitet, synes den mänskliga faktorn

— d. v. s. mjölknings- och diskningsarbetets utförande — vara den

dominerande. Ett genomförande av förslagets bestämmelser om djurstallar

medför därför i fråga om mjölkkvaliteten icke någon vinning, som svarar

mot de kostnader, förslaget föranleder.----

Förbundet ifrågasätter om bestämmelser rörande djurstallar över huvud

böra intagas i hälsovårdsstadgan i annan mån än vad som fordras för att

förhindra sanitär olägenhet för omgivningen. Hälsovårdsnämnderna äro

lekmannaorgan och torde ej besitta tillräcklig sakkunskap för en mera ingående

granskning av lantmannabyggnader.

Styrelsen för statens institut för folkhälsan understryker att bestämmelserna

i detta kapitel ställer hälsovårdsnämnderna inför svåra uppgifter, som

kräver råd och anvisningar av veterinärstyrelsen.

Svenska landskommunernas förbund finner kapitlets föreskrifter mycket

rigoröst utformade och ifrågasätter om icke vissa lättnader borde medges för

s. 271 Kontrollera mot PDF

271

Kungl. Maj:ts proposition nr B A6 år 1958

de egentliga landsbygdsområdena, i varje fall för mindre anläggningar. Likartade

uttalanden göres av kommunalfullmäktige i vissa landskommuner.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att bestämmelserna om hållande av

djur bör undergå en betydande uppmjukning och förenkling för att bli godtagbara

ur rationaliseringssynpunkt. Endast ur sanitär synpunkt nödvändiga

detalj anvisningar bör bibehållas och möjligheterna till dispens underlättas.

Föreningen för allmän hälsovård, hälsovårdsförbundet i Västerbottens län

och svenska hälsovårdstjänstemannaförbundet samt stadsfullmäktige i Göteborg

och förste provinsialläkaren i Älvsborgs län ävensom svenska veterinärföreningen

för kött- och mjölkhygien efterlyser bestämmelser i hälsovårdsstadgan

om tillfälliga stall som anordnas exempelvis vid cirkus och

utställningar. Sådana stall säges ofta ha vållat sanitär olägenhet för närboende.

Slakthus- och saluhallsstyrelsen i Stockholm anser att av bestämmelserna

i 89—101 §§ icke tydligt framgår om därmed avses stall i anslutning till

slakthus och slakteri, ställt under offentlig kontroll. Styrelsen framhåller att

sådant stall står under veterinärstyrelsens kontroll.

Länsveterinärerna i Gotlands och Skaraborgs län samt svenska länsveterinärföreningen

understryker betydelsen av att nyssnämnda stall icke är

undantagna från hälsovårdsstadgans bestämmelser om skyldighet ätt anmäla

nybyggnad etc.

Rörande de olika paragraferna i kommittéförslaget har remissinstanserna

yttrat i huvudsak följande.

Länsveterinären i Stockholms län anser att bestämmelsen i 8 9 §

bör kompletteras så att rum där fjäderfä, kaniner eller hundar hålles i större

utsträckning faller under stadgandena i kapitlet. Samma yrkande framställes

av flera andra länsveterinärer samt av svenska länsveterinärföreningen.

Hälsovårdsnämnden i Fårösunds kommun vänder sig mot hälsovårdsstadgekommitténs

uttalande, att djurstallsbestämmelserna icke skall avse

skjul för utegångsfår, samt framhåller att dessa skjul i många fall användes

hela året, varför enligt nämndens uppfattning ett bedömande från fall till

fall måste kunna ske.

Lantbruksstyrelsen anför beträffande förhandsanmälan och granskning

enligt bestämmelserna i 9 0 §.

Av landets jordbruksfastigheter äro ej mindre än omkring 90 procent hänförliga

till storleksgrupperna under 20 hektar, d. v. s. de storleksgrupper,

där genom lantbruksnämnderna bidrag av statsmedel kan erhållas till uppförande

eller mera genomgripande förbättring av ekonomibyggnaderna.

Denna bidragsmöjlighet gör att lantbruksnämndernas byggnadskonsulenter

regelmässigt bli inkopplade på byggnadsföretagen vid jordbruken i dessa

storleksgrupper. Även vad jordbruken i ovanför liggande storleksgrupper

angår torde det i det alldeles övervägande flertalet fall förhålla sig så, afl

fackmän på området anlitas för projektering av byggnadsföretagen.

Styrelsen yttrar vidare att risken för sanitära olägenheter för närboende

s. 272 Kontrollera mot PDF

272

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

ej synes utgöra tillräckligt skäl för förslaget i denna del. Av de relativt få

fall då fackmässig granskning med hänsyn även till placeringsfrågan icke

förekommer kan det enligt styrelsens mening ej vara mer än en mindre del,

där placeringen kan tänkas komma att medföra sanitära olägenheter för

närboende. Att enbart av hänsyn till dessa fall införa den omständliga och

tidsödande förhandsgranskningsprocedur beträffande samtliga företag, som

kommitténs förslag innebär, synes styrelsen ej motiverat. Ej heller den

granskning av djurstallens ändamålsenliga anordning och inredning, som

enligt förslaget skulle utföras av hälsovårdsnämnderna med deras bristfälliga

sakkunskap på området, kan enligt styrelsens mening motivera införandet

av den ifrågasatta anmälningsskyldigheten och granskningsplikten. Hälsovårdsnämndernas

granskningsverksamhet skulle medföra risk för att den

utveckling, som pågår i fråga om jordbrukets ekonomibyggnader, skulle

komma att hämmas. På grund av byggnadskostnadernas höjd har det blivit

en trängande nödvändighet för jordbruket att söka sig fram till enklare

och mindre kostnadskrävande anläggningsformer, bl. a. med användande av

byggnadstyper, som rätt väsentligt avviker från de hävdvunna. Av anförda

skäl avstyrker lantbruksstyrelsen bestämt förslaget i denna del.

Statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader avstyrker bestämt att

den föreslagna anmälningsskyldigheten får gälla generellt för alla jordbruk.

Undantag bör sålunda stadgas för alla jordbruk som erhåller statsbidrag,

vilka kan beräknas till 91,5 procent av antalet brukningsenheter i landet.

Sveriges lantbruksförbund och riksförbundet landsbygdens folk understryker

också att lantbrukets ekonomibyggnader regelmässigt granskas av

experter på området, varför hälsovårdsnämndernas granskning icke skulle

få någon större betydelse. Förbunden föreslår att 1 mom. i paragrafen får

utgå samt att 2 mom. sammanföres med 91 §.

Även svenska lantarbetsgivareföreningen avstyrker den föreslagna anmälningsskyldigheten.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att bestämmelser om skyldighet

att anmäla respektive inhämta godkännande till uppförande av djurstall ej

hör hemma i hälsovårdsstadgan, då behovet av sådan åtgärd främst är motiverat

av byggnadstekniska skäl eller betingat av önskemål att förhindra vattenförorening.

Svenska landskommunernas förbund yttrar att ett dubbelt anmälningsförfarande,

nämligen både till byggnadsnämnd och hälsovårdsnämnd, bör

undvikas.

Från några remissinstanser har framförts önskemål om föreskrift att inom

hälsovårdstätort hälsovårdsnämndens godkännande skall krävas för alla

djurstall, och svenska distriktsveterinärföreningen önskar föreskrift om

skyldighet att inhämta hälsovårdsnämndens godkännande för alla djurstall

över huvud taget innan de tages i bruk.

Medicinalstyrelsen förordar att bland bestämmelserna i 9 1 § med

s. 273 Kontrollera mot PDF

273

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

avseende å hälsovårdstätort intages i gällande hälsovårdsstadga förekommande

förbud mot att hålla nötkreatur eller svin i trångt bebyggd gård.

Samma hemställan göres av förste provinsialläkarna i Jönköpings och

Kristianstads län.

Sveriges lantbruksförbund och riksförbundet landsbggdens folk anför rörande

stadgandet i 92 §, att detta knappast är tillräckligt motiverat.

Om sanitär olägenhet ej uppstår till följd av sammanbyggnaden, synes förbudet

strida mot stadgeförslagets grunder. Förbudet kommer vidare att

hindra vissa rationaliseringssträvanden.

Lantbruksstyrelsen anser det önskvärt att förbudet mot att ha djurstall i

byggnad som inrymmer boningsrum eller livsmedelslokal ej erhåller så kategorisk

avfattning att alla undantag från förbudet omöjliggöres.

Statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader framhåller också att

på vissa håll i landet förekommer ett stort antal gårdar, även sådana som

tidigare byggts med stöd av allmänna medel, som har bostaden inrymd i

samma byggnad som djurstallet.

Stadsfullmäktige i Malmö anser att i stället för det av kommittén föreslagna

förbudet bör meddelas föreskrift att djurstall skall effektivt åtskiljas

från boningsrum eller livsmedelslokal.

Sveriges lantbruksförbund och riksförbundet landsbygdens folk anför

att bestämmelserna i 93 § hindrar lösdrift och yttrar vidare.

Denna utmärkes av att djuren få sköta sig praktiskt taget själva i en ladugård

med grusgolv och som icke har kättar eller bås. Djuren röra sig fritt

och ladugården beströs dagligen vid behov. Rengöring sker av golvet en eller

två gånger per år. Sådan lösdrift har, såvitt man hittills kunnat konstatera,

icke haft försämrande inverkan på mjölkens kvalitet eller djuren. För en

hälsovårdsnämnd, där jordbruksintresset icke är tillräckligt företrätt, torde

denna driftsform lätt te sig såsom en sanitär olägenhet. Likaså finnes anledning

anta, att en sådan nämnd icke skulle anse, att i stallet hålles rent och

snyggt. I dessa djurstallar förekommer ej heller golv av för vatten ogenomträngligt

ämne. All orenlighet uppsamlas av torvströ eller halm och i stallet

bildas genom daglig strötillförsel efter hand en bädd, som effektivt uppsuger

orenligheten.

Bestämmelsens krav på att golvet skall ligga högre än den angränsande markens

yta vållar svårigheter, då stall uppföres på sluttande mark, vilket ofta

sker för att underlätta avlopp o. dyl. Det torde för närvarande ytterst sällan

förekomma gödselstäder, vars golv ligga högre än den angränsande markens

yta. Dessa krav synas icke fylla någon tillräckligt motiverad funktion och

böra därför utgå.

Kravet på att golv skall vara av för vatten ogenomträngligt ämne synes

vara alltför långtgående. Då betong icke är för vatten ogenomträngligt, innebär

kravet, att man skall ha membranisolering e. dyl., vilket innebär en

avsevärt fördyrande standardhöjning. I Sverige finnes för närvarande

säkerligen icke någon ekonomibyggnad med sådant golv. Betonggolv är

icke så genomsläppligt, att sanitär olägenhet kan uppstå.

Förhunden avstyrker därför att föreskrifter om golv införes.

18 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 1146

s. 274 Kontrollera mot PDF

274 Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

Statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader anför liknande synpunkter

på ifrågavarande golv och finner vidare bestämmelserna i denna

paragraf alltför allmänt hållna och därför ägnade att medföra en icke påkallad

skärpning i praktiken. Anstalten anför vidare.

Enligt forskningsanstaltens undersökningar spelar temperaturens höjd

för mjölkkor en relativt obetydlig roll inom vissa gränser, medan däremot

temperaturens jämnhet under dygnet kan vara av större betydelse för produktionen.

När det gäller svin synes den relativa fuktigheten spela mindre

roll, medan åtminstone för gödsvin en hög och jämn temperatur synes vara

av stor betydelse.

Anstalten framhåller rörande golvföreskrifterna liknande synpunkter som

de sistnämnda förbunden.

Lantbruksslyrelsen säger sig betvivla värdet av de i förslagets andra moment

upptagna bestämmelserna och anför, att dessa i vissa fall ej torde få

någon nämnvärd praktisk betydelse och i andra fall kan vara ägnade att

direkt motverka en rationell och ekonomisk lösning av föreliggande problem.

Styrelsen anför härvid synpunkter av i huvudsak samma innehåll som

nyss angivna remissinstanser.

Enligt veterinärstyrelsen torde föreskriften om fri gång mellan stallets

vägg och gödselstaden bli svår att genomföra för småbrukens del, i synnerhet

de norrländska. Sedan gammalt försiggår där utgödslingen genom en

lucka i väggen. Att kräva ett annat utgödslingssätt torde bl. a. med hänsyn

till det stränga klimatet vara att begära för mycket. Bestämmelsen bör därför

enligt styrelsens mening utgå. Av samma uppfattning är länsveterinären

i Västernorrlands län, som däremot önskar förbud mot gödselstad under

ladugården, vilket han uppger ofta förekomma i Norrland.

Länsstyrelsen i Jönköpings län åter finner att mellan stall och gödselstad

bör föreskrivas fri gång för alla djurstallar eller åtminstone för ladugårdar

oberoende av byggnadsmaterial. Samma åsikt framföres av länsveterinärerna

i nämnda län samt i Gotlands och Skaraborgs län, länsstyrelsen i

Värmlands län, hälsovårdsförbundet i sistnämnda län och svenska länsveterinärföreningen,

varvid dock i vissa fall även framhålles lämpligheten av

att dispensmöjlighet tillerkännes hälsovårdsnämnden.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser en skyddsvägg vara tillfyllest och

anför att bestämmelsen om en gång är för sträng.

Veterinärstyrelsen finner att föreskriften om underjordisk avloppsledning

och vattenledning bör göras obligatorisk inom hälsovårdstätort men med

möjlighet för hälsovårdsnämnden att då vägande skäl föreligger medge undantag

från föreskriften.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser att bestämmelserna om underjordisk

avloppsledning och om vattenledning bör gälla även djurstall utom hälsovårdstätort.

Veterinärstyrelsen förordar en föreskrift i hälsovårdsstadgan om att djur
-

s. 275 Kontrollera mot PDF

275

Kungl. Maj.ts proposition nr B 46 år 1958

stall årligen skall grundligt rengöras och desinficieras i enlighet med bestämmelser

i styrelsens råd och anvisningar till hälsovårdsstadgan.

Föreskrift om rengöring minst en gång årligen av ladugårdar bör införas

i veterinärstyrelsens anvisningar, anser stadsfullmäktige i Eskilstuna och

Norrköping. Även ett flertal andra remissinstanser önskar en liknande föreskrift

i hälsovårdsstadgan eller anvisningar till denna.

Medicinalstgrelsen finner det erforderligt med en föreskrift i anslutning

till bestämmelserna i 94 § att gödselstad i hälsovårdstätort skall

vara överbyggd med täta väggar och tak. Samma åsikt frainföres av förste

provinsialläkaren i Kristianstads län.

Statens forskningsanstalt för lantmannabgggnader frågar sig varför botten

i den föreskrivna behållaren skall ligga högre än angränsande markyta, då

det väl snarast vore en fördel om den ligger lägre så att eventuell orenlighet

vid sprickbildning inte rinner ur kistan. Huruvida det är lämpligt att bygga

lock över en gödselkista kan diskuteras. Är gödselstaden stor blir det svårt

och kostbart och ett lock ökar lätt möjligheterna för flugornas fortplantning.

Sveriges lantbruksförbund och riksförbundet landsbygdens folk framhåller

att de icke har sig bekant att gödselkista numera förekommer inom lantbruket

och frågar sig hur stort praktiskt värde en sådan kan ha om den skall vara

så liten att den är flyttbar även i fyllt tillstånd. Även denna paragrafs bestämmelser

hindrar lösdrift.

Lantbruksstyrelsen understryker beträffande föreskrifterna i

9 5 § att det är den mänskliga faktorn, som spelar den avgörande rollen för

mjölkens hygieniska beskaffenhet, samt att resultat härutinnan lättast nås

genom reglerna om kvalitetsbetalning av mjölk. Resultatet av de nuvarande

betalningsbestämmelserna bör i första hand avvaktas innan man inför föreskrifter

i hälsovårdsstadgan, som kan bli utomordentligt betungande för

djurägarna och ändå ej erbjuder garanti för att åsyftat resultat skall ernås.

Inrättande av särskilt mjölkrum är en fråga av stor ekonomisk betydelse för

det mindre jordbruket, varför möjlighet bör finnas för mindre gårdar att på

annat sätt tillgodose syftet med mjölkrummen. Behovet av mjölkens silning

ifrågasättes numera. Styrelsen avstyrker de i paragrafens 1 mom. första

stycke föreslagna bestämmelserna.

Sveriges lantbruksf örbund anför med instämmande av riksförbundet

landsbygdens folk.

Enligt förbundets uppfattning är det icke ekonomiskt möjligt att inrätta

mjölkrum för så litet djurantal som 5 mjölkande djur, ännu mindre för 5

nötkreatur oavsett om de ge mjölk eller ej. Standarden skulle bli sådan åt!

rummet ej skulle kunna hållas fritt från fukt och mögel. Kärl och redskap

skulle säkerligen ej kunna torka.

Förbunden understryker att värdet av mjölkens silning och även av dess

kylning är diskutabelt och avstyrker bestämmelserna i 1 inom. första

stycket, enär dessa t. o. in. kan antas motverka eu förbättring av mjölken.

s. 276 Kontrollera mot PDF

276

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

Länsveterinären i Blekinge län finner det högst betänkligt ur mjölkhygienisk

synpunkt att bestämmelserna om mjölkrum icke skulle avse det befintliga

beståndet av ladugårdar. Ett liknande uttalande göres av svenska

distriktsveterinärföreningen. Även Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott

förordar bestämmelsernas tillämpning på befintliga ladugårdar liksom

stadsfullmäktige i Göteborg.

För lösdriftsladugård förordar veterinärstyrelsen en särskild föreskrift om

att direkt förbindelse icke får finnas mellan ladugård och mjölkrum.

Hälsovårdsförbundet i Södermanlands län framhåller att mjölkrum över

huvud taget bör vara så avskilt från ladugård att direkt förbindelse dem

emellan icke finnes.

Medicinalstyrelsen önskar att en särskild föreskrift införes om att tillgång

till varmvatten skall finnas för rengöring av mjölkkärl eller mjölkredskap i

ladugård, om detta kan genomföras för rimlig kostnad. Yrkanden om föreskrift

angående tillgång till varmvatten framföres även av länsveterinären i

Stockholms län samt förste provinsialläkarna i Kristianstads och Malmöhus

län.

Från några remissinstanser har i anslutning till bestämmelserna i

9 6 § framförts önskemål om föreskrift att vid mjölkning arbetande personal

skall vara iförd skyddskläder. Förslag om föreskrift angående anordningar

för handtvättning har även framförts.

Länsveterinären i Södermanlands län föreslår beträffande stadganden

a i 9 7 § skyldighet för läkare, som hos ladugårdspersonal eller dennas

familjemedlemmar konstaterat angiven sjukdom eller smitta, att därom

underrätta hälsovårdsnämnden. Samma förslag framföres av bl. a. länsstyrelsen

i Jönköpings län, länsveterinärerna i samma län samt i Gotlands,

Kristianstads och Skaraborgs län ävensom länsstyrelsen och länsveterinären

1 Värmlands län.

Länsveterinären i Jämtlands län anser att det närmare bör anges vad

slags sjukdom och smitta som avses.

Sveriges lantbruksförbund och riksförbundet landsbygdens folk föreslår

att skyldighet att utan anmodan från hälsovårdsnämnden undergå läkarundersökning

även föreskrives för den som har skäl att antaga att han befinner

sig i den angivna situationen.

Sveriges köpmannaförbund förordar en närmare anpassning av paragrafens

föreskrifter till motsvarande bestämmelser i livsmedelsstadgan.

Ett flertal remissinstanser har föreslagit att bestämmelsen i 9 9 §

2 m o in. göres tillämplig på gårdar för pälsdjur och hundar även om avel

icke bedrives där.

Från några remissinstanser har föreslagits att samma bestämmelse skall

omfatta hållande av kaniner och fjäderfä inom hälsovårdstätort utan samband

med jordbruk, och i något fall har fordrats förbud att inom hälso
-

s. 277 Kontrollera mot PDF

277

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

vårdstätort över huvud taget anordna i 1 mom. angivna djurgårdar eller

eventuellt sådana för pälsdjur eller hundar.

Länsstyrelsen i Uppsala län förordar ett tillståndsförfarande framför det

föreslagna anmälningsförfarandet. Samma yrkande framföres av bl. a.

hälsovårdsförbundet i Gotlands län, länsveterinären i Skaraborgs län samt

länsstyrelserna i Värmlands och Gävleborgs län.

Departementschefen

Gällande hälsovårdsstadgas bestämmelser rörande stall, fähus och svinhus,

omhändertagandet av djurspillning samt hållandet av mindre djur

tager i allt väsentligt sikte på att förebygga sanitär olägenhet i omgivningen

genom djurens hållande. Av denna anledning finnes för landsbygdens del

med dess relativt glesa bebyggelse endast bestämmelser om visst avstånd

mellan å ena sidan stall, fähus, svinhus och upplag av spillning samt å

andra sidan livsmedelslokal enligt 8 § livsmedelsstadgan, ävensom om

skydd mot förorening av boningshus, livsmedelslokal, brunn o. dyl. samt allmän

plats. De för stad meddelade bestämmelserna är däremot väsentligt mer

detaljerade och genom dem tillgodoses dessutom i någon mån andra intressen,

såsom arbetarskydd och djurskydd, men deras väsentliga syfte är

dock skyddet för omgivningen.

De i en ny hälsovårdsstadga ingående bestämmelserna rörande hållande av

djur synes likaledes i första hand böra syfta till att förhindra, att djurens

hållande orsakar sanitär olägenhet för omgivningen. Däremot kan det enligt

min mening icke anses motiverat att i hälsovårdsstadgan intaga bestämmelser

som annat än indirekt är till förmån för arbetarskyddet, då arbetarskyddssynpunkterna

bör tillgodoses genom den speciella arbetarskyddslagstiftningen.

Ej heller finnes det anledning att i hälsovårdsstadgan intaga

bestämmelser, som i första hand är motiverade ur djurskyddssynpunkt, då

djurskyddsintresset numera — till skillnad från vad tidigare var förhållandet

— tillgodoses genom 1944 års djurskyddslag.

Genom den tilltagande tätbebyggelsen har risken för sanitär olägenhet i

omgivningen av djurens hållande givetvis utsträckts till nya områden. Samtidigt

hålles emellertid numera betydligt färre djur inom tätbebyggelse än

vid tillkomsten av gällande hälsovårdsstadga. Detta gäller främst de stadsplanelagda

områdena i stad, för vilka de nuvarande bestämmelserna i 1

kap. hälsovårdsstadgan ju i första hand är avsedda. Den antydda utvecklingen

måste givetvis i hög grad påverka utformningen av hithörande bestämmelser

till skydd för omgivningen. För landet som helhet torde sålunda böra

fastslås, att hållandet av djur icke får medföra sanitär olägenhet, varjämte

allmänna regler för anordnande, inredning, underhåll och skötsel av stall,

ladugårdar och andra byggnader för förvaring av djur torde böra meddelas.

Vid sidan härav är det påkallat att meddela särbestämmelser för hälsovårdstätort

rörande beskaffenheten av golv i rum för hållande av djur och i

s. 278 Kontrollera mot PDF

278 Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

upplagsplats för djurspillning samt rörande omhändertagandet av djurens

spillning.

För hälsovårdsstadgekommittén har det framstått som synnerligen önskvärt

att till vinnande av bättre mjölkkvalitet förbättra ladugårdarnas anordnande

och inredning samt bereda hälsovårdsnämnderna ökad insyn i ladugårdshanteringen.

Kommittén har till vinnande av dessa syften föreslagit

bestämmelser av byggnadsteknisk art samt angående ladugårdspersonalens

hygien ävensom föreskrift, med tillämpning inom hela landet, om skyldighet

att till hälsovårdsnämnden förhandsanmäla uppförande av stadigvarande

djurstall samt att avvakta nämndens godkännande av djurstallet innan detta

tages i bruk. Kommittéförslaget har i denna del blivit föremål för kraftig

kritik vid remissbehandlingen. Härvid har framhållits att värdet av de föreskrivna

byggnadsanordningarna i viss utsträckning måste anses tvivelaktigt

ur mjölkproduktionssynpunkt samt hindrande för den byggnadstek niska

utvecklingen och pågående förnyelse av metoderna för ladugårdsskötsel.

Jordbrukets ekonomiska bärkraft har vidare icke ansetts vara sådan att man

utan att riskera allvarliga konsekvenser kan föreskriva en upprustning av

byggnadsbeståndet i den utsträckning kommittén förordat. Slutligen har

understrukits att byggnadsverksamheten inom jordbruksnäringen i mycket

stor utsträckning är underkastad övervakning av myndigheter, som måste

anses besitta mer speciell sakkunskap inom detta område än vad som kan

förväntas hos de flesta hälsovårdsnämnder.

De invändningar mot kommittéförslaget, som sålunda framkommit vid

remissbehandlingen, synes mig värda beaktande, då frågan om reglering

av den s. k. ladugårdshygienen — vilken fråga lämnades helt oreglerad vid

utfärdandet av livsmedelsstadgan just i avbidan på en ny hälso vårdsstadga —

nu måste upptagas till prövning. Genom en allmänt avfattad bestämmelse om

de fordringar, som måste ställas på ladugårdar i deras egenskap av lokaler

för livsmedelsproduktion, torde således hälsovårdsnämnderna böra beredas

en grundval för tillsyn å ladugårdarna i denna deras egenskap, men härutöver

bör stor återhållsamhet iakttagas vid införande av detalj föreskrifter

i hälsovårdsstadgan rörande ladugårdarnas anordnande, inredning, underhåll

och skötsel. Av betydelse i detta sammanhang är även, att veterinärstyrelsen

på grundval av den nämnda allmänna bestämmelsen kan utfärda

råd och anvisningar för mjölkproduktionen. Någon sådan långtgående reglering

i hälsovårdsstadgan som den i livsmedelsstadgan för där avsedda livsmedelslokaler

intagna kan icke ifrågakomma. Å andra sidan torde hälsovårdsstadgans

hithörande föreskrifter, om de begränsas på nu antytt sätt,

lämpligen kunna göras tillämpliga för hela riket och några särbestämmelser

för tätorter ur mjölkproduktionssynpunkt torde icke erfordras. Vidare bör

de nya föreskrifterna avse alla ladugårdar och icke, såsom motsvarande bestämmelser

i livsmedelsstadgan, endast lokaler för framställning eller beredning

av livsmedel, avsedda för försäljning eller för servering åt allmänheten.

s. 279 Kontrollera mot PDF

279

Kungl. Maj:ts proposition nr B i6 år 1958

Vissa av de materiella bestämmelserna i kommittéförslaget tager, såsom

framgår av övergångsbestämmelserna i 141 och 142 §§ samma förslag, väsentligen

sikte på nybyggnader. Såsom jag tidigare utvecklat bör sådana

bestämmelser i princip undvikas i hälsovårdsstadgan.

Kommittéförslagets bestämmelser angående ladugårdspersonalens hygien

är utformade i anslutning till livsmedelsstadgans motsvarande föreskrifter.

Sistnämnda föreskrifter äger visserligen icke tillämpning på personal i ladugårdar,

i vilka mjölk produceras endast för annat ändamål an försäljning

eller servering, men föreskrifter av denna art är icke så motiverade för

andra ladugårdar och det finnes enligt min mening icke tillräckliga skäl

för att i hälsovårdsstadgan intaga särskilda bestämmelser om ladugårdspersonalens

hygien vid sidan om livsmedelsstadgans föreskrifter i ämnet.

I departementsförslaget har därför icke upptagits några sådana bestämmelser.

Lika väl som i fråga om bostäder torde för hälsovårdsnämndernas befattning

med ladugårdar och byggnader över huvud taget för hållande av djur

böra gälla, att nämnderna bör koncentrera sin uppmärksamhet på det befintliga

beståndet. Under sådana förhållanden och med hänsyn till den i

jämförelse med kommittéförslaget mer begränsade befattning med ladugårdar,

som enligt min mening bör åligga hälsovårdsnämnderna, är det icke

påkallat att införa ett tillståndsförfarande i fråga om ladugårdar sådant

som det i 90 § 1 mom. tredje stycket kommittéförslaget angivna. Ej heller

synes det av andra skäl erforderligt att till hela riket eller till hälsovårdstätort

utsträcka den nu för i första hand stadsplanelagt område i stad gällande

skyldigheten att avvakta hälsovårdsnämndens tillstånd innan stall,

fähus eller svinhus tages i bruk. Vad särskilt angår stadsplanelagt område

i stad så torde förekomsten numera därinom av angivna byggnader icke

heller motivera något sådant tillståndstvång, och kommittéförslaget upptar

ej heller tillståndstvång för annan byggnad än ladugård. Däremot bör

man av hänsyn till risken för sanitär olägenhet för omgivningen fordra anmälan

till hälsovårdsnämnden, innan stall, ladugård och svinhus samt

gård för pälsdjur eller hundar anlägges inom hälsovårdstätort. Föreskrift

härom har därför upptagits i departementsförslaget.

Anmärkas må i detta sammanhang att frågan om ytterligare åtgärder

till förbättring av konsumtionsmjölkens beskaffenhet är föremål för utredning

av 1954 års mjölkkommitté.

Med beaktande av nu anförda synpunkter har kommittéförslagets kapitel

om hållande av djur överarbetats inom departementet. Härvid har även en

viss omdisponering av bestämmelserna skett. Hälsovårdsnämndens formella

befogenheter avseende hållandet av djur framgår av departeinentsförslagets

kapitel om hälsovårdskontrollen.

Jag övergår härefter till att behandla de olika paragraferna i departementsförslaget.

s. 280 Kontrollera mot PDF

280

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

57 §.

Genom bestämmelsen i denna paragraf lämnas en grundläggande regel för

hur djur skall förvaras och skötas med hänsyn till sanitära krav. Någon motsvarighet

till bestämmelsen finnes icke i gällande hälsovårdsstadga och ej

heller i kommittéförslaget, även om t. ex. dess i 99 § 1 mom. meddelade föreskrifter

i viss mån kan sägas motsvara bestämmelsen.

%

58 §.

Den inledande, allmänna bestämmelsen i denna paragraf angående byggnader

med förvaringsrum för djur samt angående upplagsplatser för djurspillning

saknar motsvarighet i gällande hälsovårdsstadga eller i kommittéförslaget.

Föreskrifterna i paragrafens andra och tredje stycken har

hämtats från gällande hälsovårdsstadga och kommittéförslaget men har

undergått omarbetning.

Då i paragrafen talas om byggnad med förvaringsrum för djur, avses därmed

icke djurstall i den inskränkta bemärkelse, som framgår av definitionen

i 89 § kommittéförslaget, utan under departementsförslagets här

meddelade bestämmelser faller varje för förvaring av djur särskilt inrättat

rum som kan anses jämställt med stall och ladugård. Härigenom har vid

remissbehandlingen framkomna önskemål tillgodosetts. Däremot avser bestämmelserna

icke tillfälliga anordningar såsom tältstall vid cirkus o. dyl.,

utan bestämmelser till förekommande av sanitär olägenhet från dessa torde

böra meddelas i lokal hälsovårdsordning eller av hälsovårdsnämnden för

särskilda tillfällen.

Även t. ex. stall, som står under särskild hygienisk tillsyn av veterinärstyrelsen,

faller under hithörande bestämmelser i hälsovårdsstadgan, men

nämnden bör i sådana fall samordna sin tillsyn med den andra myndigheten.

Som tidigare antytts har meningarna bland remissmyndigheterna varit

starkt delade om lämpligheten av ett flertal av de bestämmelser, som upptagits

i 92 och 93 §§ kommittéförslaget. I förevarande paragraf återfinnes

därför endast vissa av kommittéförslagets angivna bestämmelser.

Med föreskriften om stallbyggnads in. in. förläggning i förhållande till boningsrum

och kök avses icke att utesluta möjligheten att sammanbygga

bostad och t. ex. stall. Självfallet måste härvid särskilda anordningar vidtagas

till undvikande av sanitär olägenhet.

Med »sluten» ledning avses här som eljest varje annan ledning än öppet

dike eller öppen ränna, oavsett om ledningen lägges under eller ovan jord.

Frågan vart den flytande orenligheten skall avledas måste bedömas

från fall till fall. Härvid är att märka att urin från djurstall jämlikt 8 kap.

23 § vattenlagen ej får avledas till vattendrag, sjö eller annat vattenområde,

med mindre det uppenbarligen kan ske utan olägenhet.

s. 281 Kontrollera mot PDF

281

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

59 §.

Motsvarighet till de i denna paragraf meddelade bestämmelserna finnes

i såväl gällande hälsovårdsstadga som i kommittéförslaget.

Genom bestämmelse i lokal hälsovårdsordning kan föreskrivas, att djurspillning

icke får förvaras i t. ex. gödselstad eller att särskilda anordningar

skall vidtagas vid viss form av förvaring.

Då de här för förvaring av fast orenlighet meddelade bestämmelserna

endast skall gälla vid förvaring efter orenlighetens uppsamling, torde de icke

lägga hinder i vägen för s. k. lösdrift.

60 §.

I denna paragraf meddelas de särskilda bestämmelser, som ansetts böra intagas

i hälsovårdsstadgan till främjande av de hygieniska förhållandena i

samband med mjölkproduktion.

61 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om förhandsanmälan för anordnande

av särskilt förvaringsrum för djur, av pälsdjurs- och hundgård samt av upplagsplats

för djurspillning.

12 kap. Om anläggning och upplag för industriell verksamhet m.m.

(62—64 §§ departementsförslaget)

Gällande bestämmelser

Bestämmelser om fabriker och näringar finnes intagna i 24 och 50 §§

hälsovårdsstadgan. Den förstnämnda paragrafen reglerar förhållandena i

stad och den sistnämnda förhållandena på landet.

1 mom. av båda paragraferna är likalydande och innehåller till en början

föreskrift om att hälsovårdsnämnden skall vaka över att fabriker och näringar

icke inrättas eller drives så att de medför sanitära olägenheter för

närboende eller det allmänna. Om sådan olägenhet förefinnes, stadgas att

hälsovårdsnämnden skall tillhålla vederbörande att vidtaga tjänliga åtgärder

för dess avhjälpande. Slutligen meddelas nämnden befogenhet att under

angivna förutsättningar t. v. förbjuda fabrikens eller näringens drivande.

Härjämte erinras därom att rörande verkan av prövning enligt vattenlagen

om villkor för utsläppande av avloppsvatten skall gälla stadgandena i

nämnda lag.

I 24 § 2—4 mom. samt i 50 § 2 mom. uppräknas ett flertal fabriker och

näringar, desamma i båda paragraferna. Dessa fabriker och näringar indelas

enligt bestämmelserna i 24 § i tre olika grupper. De som hör till den första

gruppen får över huvud taget ej anläggas inom stad. De som hör till den

andra gruppen får icke inom stad anläggas eller inrättas annorstädes än å

s. 282 Kontrollera mot PDF

282

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

öppen och rymlig plats, som är avsedd för sådant ändamål och ligger avlägset

från de mera bebyggda stadsdelarna. De till tredje gruppen hörande fabrikerna

och näringarna får förläggas endast å öppen och rymlig tomt i sådan

del av staden, som ej är tätt bebyggd. Utöver de jämväl i 50 § 2 mom. angivna

fabrikerna och näringarna räknas enligt särskild bestämmelse i 24 §

4 mom. till denna grupp även andra fabriker och näringar än de i 2—4 mom.

uppräknade, vilka kan medföra sanitära olägenheter.

I 24 § 5 mom. och 50 § 2 mom. föreskrives vidare, att man före anläggande

eller inrättande av tidigare särskilt uppräknad fabrik eller näring skall

göra skriftlig anmälan därom hos hälsovårdsnämnden samt avvakta besked,

huruvida från nämndens sida hinder därför möter. Vid anmälan skall fogas

uppgift om de anordningar, vilka är ämnade att vidtagas för att förhindra

att fabriksrörelsens eller näringens bedrivande må medföra sanitära olägenheter

för närboende eller det allmänna. Vidare föreskrives att med anläggning

och inrättande skall jämställas viss ombyggnad eller förändring

av tillverkningssättet. Slutligen erinras om skyldigheten att i vissa fall göra

anmälan hos fisketillsynsmyndigheten eller påkalla vattendomstols prövning

av fråga angående utsläppande av industriellt avloppsvatten. Därjämte

stadgas att hälsovårdsnämnden bör avvakta tillsynsmyndighetens yttrande

innan besked lämnas i ärende, som skall anmälas hos nämnda myndighet.

Enligt 24 § 6 mom. skall vad i 1, 4 och 5 mom. är sagt om fabriker och

näringar gälla även om upplag av sill, ben, lump, råa hudar, pudrett eller

andra varor, vilka kan, i synnerhet vid deras sammanhopande i större

mängd, medföra sanitära olägenheter.

Hälsovårds stadgekonimittén

Kommittén konstaterar att bestämmelserna i gällande hälsovårdsstadga

rörande fabriker och näringar i stort sett visat sig ändamålsenliga. Några

andra invändningar mot dem har heller icke framställts än att förteckningen

över industrier och näringar, för vilkas anläggande eller inrättande fordras

hälsovårdsnämndens tillstånd, bör kompletteras. Kommittéförslaget innehåller

därför en viss utvidgning av förteckningen. Däremot ställer sig kommittén

avvisande till den från vissa håll framförda tanken, att hälsovårdsnämndens

tillstånd skulle erfordras för anläggande eller inrättande av

fabrik eller näring över huvud taget, även om det enligt kommitténs mening

måste anses tveksamt om icke ett generellt förbud mot inrättande utan

hälsovårdsnämndens medgivande av fabrik eller annan rörelse i bostadshus

vore berättigat.

Det hittillsvarande systemet för stad med indelning av de angivna fabrikerna

och näringarna i tre olika grupper, för vilka gäller olika villkor för

deras anläggande eller inrättande, anser kommittén att man bör frångå. Som

skäl härför anföres att det torde vara ytterst vanskligt att på förhand avgöra

graden av en verksamhets störande inverkan på omgivningen. Frågan om in
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

*283

Kangl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

dustrins lokalisering är vidare föremål för myndigheternas intresse även ur

andra synpunkter än de sanitära, varför det synes lämpligt att icke binda

hälsovårdsnämnderna vid alltför formella bestämmelser. Till ledning för

nämnderna har kommittén emellertid i sitt förslag upptagit vissa allmänna

förutsättningar, som bör vara uppfyllda för att hälsovårdsnämndens medgivande

skall få lämnas.

I anslutning till bestämmelserna i 1 0 2 § kommittéförslaget understryker

kommittén, att den där gjorda uppräkningen av de olika orsakerna till

sanitär olägenhet endast utgör en exemplifiering. Med uttrycket »den, som

bor eller eljest uppehåller sig i närheten» avses ej blott den som är bosatt

i närheten utan över huvud taget varje person, som vistas eller uppehåller

sig där, alltså även t. ex. en arbetare i en närbelägen fabrik. Den

föreslagna bestämmelsen överensstämmer enligt kommitténs uttalande i sak

med motsvarande regler i 24 och 50 §§ gällande hälsovårdsstadga.

Remissyttrandena

Vid remissbehandlingen har från några håll understrukits, att kommittéförslagets

bestämmelser icke innefattar några mer betydande nyheter i förhållande

till gällande föreskrifter inom ifrågavarande område, varför flera

av de mer principiella erinringar, som framkommit mot kommittéförslaget,

även riktar sig mot hittills gällande ordning.

Flera remissinstanser framhåller hälsovårdsnämndernas bristande kompetens

att bedöma i vilken utsträckning en föreslagen industri eller annan likartad

anläggning kan komma att medföra sanitära olägenheter. Sådana uttalanden

göres av styrelsen för statens institut för folkhälsan, som icke

anser sig kunna taga ställning till hur detta, enligt styrelsens uttalande,

svåra problem bäst skall lösas, samt av föreningen för allmän hälsovård och

hälsovårdsförhundet i Västerbottens län. Sveriges läkarförbund understryker

vikten av att nämnderna vid bedömningen av hithörande frågor utnyttjar

tillgänglig sakkunskap hos förste provinsialläkare, länsveterinär och

distriktsingenjör för vatten och avlopp.

Stockholms handelskammare, Sveriges industriförbund och Sveriges kemiska

industrikontor understryker angelägenheten av att ekonomiska synpunkter

beaktas vid avgörande av vilka åtgärder som skall vidtagas till förhindrande

av sanitär olägenhet från industrier o. dyl. Industrikontoret hänvisar

till andra närliggande områden av lagstiftningen, där andra synpunkter

än de rent medicinska tillåtits spela en avgörande roll, t. ex. giftstadgan och

livsmedelsstadgan. Med framhållande av hälsovårdsmyndigheternas Dristande

kompetens att bedöma mera komplicerade fall förordar industrikontoret

eu betydande omarbetning av kommittéförslaget i denna del för att

hithörande frågor skall kunna bedömas med hänsynstagande till vad som

ur ekonomisk synpunkt är skäligt. Bedömningen bör överlämnas till högre

instans samt ske med anlitande av sakkunskap på området.

s. 284 Kontrollera mot PDF

284

Kungl. Maj.ts proposition nr B 46 år 1958

Även väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ifrågasätter, med understrykande

av hälsovårdsnämndernas bristande kompetens, om icke tillståndsmyndighet

i flertalet fall bör vara länsstyrelsen.

Sprängämnesinspektionen anser att kommittéförslaget i flera väsentliga

avseenden innebär förändringar i nuvarande ordning inom inspektionens

verksamhetsområde, bl. a. genom att handhavande av eldfarliga vätskor

annat än hos enskilda skulle underkastas hälsovårdsnämndernas godkännande

och tillsyn. Hälsovårdsnämndens karaktär av tillståndsgivande instans

inom hithörande område inger inspektionen betänkligheter.

Kommerskollegium anser det värt att övervägas huruvida icke blott i vad

gäller anläggningar för eldfarliga vätskor m. m. utan även för övriga i kommittéförslaget

uppräknade industriella företag in. m. en sådan ändring av

förslaget borde genomföras, att i de fall där hälsovårdssynpunkter bör anläggas

hälsovårdsnämndens mening inhämtas men däremot icke att dess

medgivande erfordras.

Förslag om utvidgad skyldighet att söka hälsovårdsnämndens tillstånd

har emellertid också framförts från ett par håll. Sålunda förordar Sveriges

läkarförbund och stadsfullmäktige i Karlstad föreskrifter om skyldighet att

söka hälsovårdsnämndens tillstånd för inrättande av hantverk eller småindustri

i bostadshus.

Industrins lokaliseringsfrågor behandlas också i flera remissyttranden ur

mer principiella synpunkter.

Styrelsen för statens institut för folkhälsan framhåller sålunda angelägenheten

av ett intimt samarbete mellan berörda myndigheter vid uppgörande

av stadsplaner, så att sanitära olägenheter kan undvikas utan att samhällets

och industrins utveckling onödigtvis hämmas.

Sveriges kemiska industrikontor anför, att ökade sanitära olägenheter i

många fall uppkommit genom att bostadsområden anlagts intill fabriker,

som ursprungligen byggdes på betryggande avstånd från bostadsområden.

En tillfredsställande lösning av detta för industrin synnerligen betydelsefulla

problem kan på längre sikt endast uppnås genom att man vid stadsplaneringen

avskiljer speciella industriområden, där någon inkräktning från

framtida bostadsbebyggelse icke behöver befaras. Det är enligt industrikontorets

mening också nödvändigt att man vid planeringen av nya bostadsområden

tar väsentligt större hänsyn än hittills till existerande fabriker,

vilka anlagts vid en tidpunkt då stadsplanering av det ifrågavarande området

icke alls var aktuell. Vid bedömningen av hithörande frågor måste man väga

graden av sanitär olägenhet mot de stora ekonomiska intressen, som kan

vara förenade med en sådan tidigare anlagd fabrik. Industrikontoret anser

vidare, att bestämmelserna om skyldighet att söka hälsovårdsnämndens tillstånd

före anläggandet av nya fabriker o. dyl. bör omarbetas så att, i viss

överensstämmelse med gällande hälsovårdsstadga, hänsyn tages till var

verksamheten skall bedrivas. Härvid kan man enligt industrikontoret för
-

s. 285 Kontrollera mot PDF

285

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

slagsvis skilja mellan fyra olika fall, nämligen om verksamheten skall bedrivas,

för det första i byggnad, som i övrigt tjänar som bostadslägenhet,

för det andra i särskild byggnad inom bostadsområde, för det tredje inom i

stadsplan e. dyl. särskilt avsatt industriområde eller för det fjärde i glesbebyggt

område på landet. Kommitténs förteckning i 103 § torde ingalunda

vara tillräckligt omfattande i fråga om rörelse i byggnad, som i övrigt tjänar

som bostadslägenhet. Kraven på att sanitär olägenhet icke får förekomma

måste där ställas särskilt höga. Däremot kan motsvarande krav väsentligt

mildras i fråga om de övriga fallen, särskilt de två sistnämnda. Endast

i ett fåtal fall synes sålunda hälsovårdsnämndens tillstånd böra erfordras

i fråga om rörelse, som skall bedrivas inom i stadsplan e. dyl. särskilt avsatt

industriområde.

Distriktsingenjörers förening och distriktsingenjören för vatten och avlopp

i Stockholms m. fl. län anser att vattenföroreningsfrågorna mer än hittills

bör beaktas vid industrilokaliseringen, men härvid bör icke hälsovårdsnämnderna

vara beslutande myndigheter utan endast remissmyndigheter.

Yrkesinspektören i första distriktet anför.

Hälsovårdsstadgan synes utgå ifrån, att om intressekonflikt uppstår mellan

industri och bostad, den sanitära olägenheten alltid orsakas av industrin

och skall undanröjas av denna. Mot ett sådant betraktelsesätt är i princip

visserligen intet att erinra, men om industrin är först på platsen och sedan

bostadsbebyggelsen utbreder sig mot industriområdet, synes industrin knappast

kunna lastas för olägenheterna. Att många industrier till sin natur äro

sådana, att omgivningen måste störas av buller eller lukter är ofrånkomligt.

— Det vill synas, som om detta problem borde lösas i byggnadslagstiftningen

på så sätt, att stadsplanerarna toge hänsyn till industrins förhållanden vid

stadsplanens uppgörande och icke förläde bostadsbebyggelse invid industriområden

eller tvärt om.

Kommerskollegium säger sig utgå från att vid prövning av ansökan om

tillstånd att anordna industriell anläggning eller ombygga sådan anläggning

hänsyn i praktiken skall tagas till redan existerande fabriker, så att

dessa icke utan vägande skäl tvingas till vittgående förändringar i verksamheten

eller ålägges flytta. Kollegium anser det sagda i särskilt hög grad

gälla då den sanitära olägenheten berör senare tillkommen bostadsbebyggelse.

Sprängämnesinspektionen föreslår en bestämmelse till skydd mot att

annan bebyggelse eller dylikt får tillstånd att tränga så nära inpå eu beviljad

industriell anläggning, att sanitära olägenheter kan uppstå för den nytillkomna

bebyggelsen.

Sveriges industriförbund föreslår en bestämmelse om all den övervakande

myndigheten även skall taga hänsyn till prioritetssynpunkten.

Sveriges lantbruks förbund och riksförbundet landsbygdens folk önskar

ett klarläggande uttalande om att en anläggnings sanitära olägenhet ej får

föranleda ingripande, om ej anläggningen skapat olägenheten utan denna

orsakats av atl bebyggelsen kommit närmare anläggningen. Sker ingripande

s. 286 Kontrollera mot PDF

286 Kungl. Maj.ts proposition nr B 46 år 1958

i ett sådant fall bör enligt förbundens mening ersättning utgå till den därav

drabbade.

De olika paragraferna i kommittéförslaget har föranlett i huvudsak följande

yttranden vid remissbehandlingen.

Kommerskollegium påpekar i anslutning till bestämmelserna i

1 0 3 §, att den där gjorda uppräkningen aldrig kan bli fullt uttömmande.

Andra former av industriell eller annan verksamhet kan tänkas, som är jämställda

med de uppräknade i fråga om risker för sanitära olägenheter men

där hälsovårdsnämndens medgivande enligt kommittéförslaget icke skulle

vara erforderligt. Kollegiet ifrågasätter lämpligheten av en dylik uppräkning

och förordar att den i varje fall endast får karaktären av en exemplifiering.

Därest en sådan omarbetning av kommittéförslaget icke kommer till stånd,

bör i varje fall tillstånd av hälsovårdsnämnden icke krävas för annan ombyggnad

av befintlig anläggning eller förändring av dess drift än sådan, som

medför ökad sanitär olägenhet. Sistnämnda synpunkt framföres även av

Sveriges kemiska industrikontor.

Den ifrågavarande uppräkningen bör avslutas men en föreskrift om tillståndsskyldighet

även för andra rörelser, som är jämförbara med de uppräknade,

hävdar bl. a. medicinalstgrelsen, länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings

och Skaraborgs län, fem förste provinsialläkare samt Sveriges köpmannaförbund.

Sveriges industriförbund framhåller att ombyggnader och driftsändringar

förekommer ofta inom industrin utan att sanitära olägenheter därvid uppkommer

eller ökas. Det synes därför förbundet lämpligt att ifrågavarande

bestämmelse begränsas till att avse sådana fall, då genomgripande ombyggnad

eller ändring i driften verkligen innebär att sanitära olägenheter uppkommer

eller ökas. Härigenom skulle man enligt förbundets mening även få

en närmare anknytning till vad som nu sannolikt i allmänhet tillämpas.

Styrelsen för statens institut för folkhälsan ifrågasätter starkt lämpligheten

av att i hälsovårdsstadgan införa den föreslagna förteckningen.

Handelskammaren i Göteborg ifrågasätter också lämpligheten av att i

hälsovårdsstadgan intaga en sådan uppräkning som den föreslagna och förordar

att uppräkningen överföres till en särskild förteckning, som alltefter

utvecklingen på området är möjlig att revidera utan ändring i författningstexten.

I samma riktning uttalar sig bl. a. länsstyrelsen i Södermanlands län,

föreningen för allmän hälsovård, svenska arbetsgivareföreningen och svenska

läkaresällskapet.

Länsstyrelsen i Stockholms län föreslår som komplettering till uppräkningen

av anläggningar som fordrar hälsovårdsnämnds tillstånd en bestämmelse

av innebörd, att Kungl. Maj :t äger föreskriva att vad i paragrafens

första stycke sägs skall äga tillämpning även å annan industriell verksamhet

än de där angivna. En annan tänkbar lösning är enligt länsstyrelsens

mening att uppräkningen ersättes med ett allmänt stadgande om tillstånds
-

s. 287 Kontrollera mot PDF

287

Kungl. Maj.ls proposition nr B i6 år 1958

tvång för industriell verksamhet av beskaffenhet att medföra sanitär olägenhet

för omgivningen, med angivande av att Kungl. Maj :t närmare bestämmer

arten av de företag å vilka stadgandet skall äga tillämpning.

Kommunalfullmäktige i Huddinge kommun vill åt medicinalstyrelsen

överlämna att ange vilka industrier och anläggningar som ej skall få anordnas

utan hälsovårdsnämndens tillstånd.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser att det bör ankomma på Kungl. Maj :t

eller möjligen medicinalstyrelsen att i förekommande fall bestämma att även

anordnande av andra fabriker och näringar än de i kommittéförslaget uppräknade

skall vara underkastade tillståndstvång.

Hälsovårdsnämnden i Stockholm finner det böra övervägas om man icke i

huvudsaklig överensstämmelse med 24 § gällande hälsovårdsstadga först

bör upptaga en grupp industrier, som över huvud taget icke får anläggas

inom tätort, därefter en grupp, som väl får anläggas där men endast inom

särskilt i stadsplanen avsett område, och slutligen en grupp, som får anläggas

inom tätorten, dock i särskild byggnad och efter medgivande av hälsovårdsnämnden.

Mot den i paragrafen intagna förteckningen har riktats ett flertal anmärkningar

från remissmyndigheterna. Härvid har dels yrkats att vissa

slag av anläggningar och upplag icke borde, som kommittén föreslagit,

upptagas i förteckningen, och dels att förteckningen borde kompletteras

med åtskilliga ytterligare slag av anläggningar och upplag. Här redovisas

endast ett urval av dessa remisserinringar.

Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a.

anför t. ex. att kol eller koks oförutsett kan behöva lagras utomhus någon

tid. Då risk föreligger att hälsovårdsnämndens tillstånd härtill icke kan

erhållas tillräckligt snabbt, bör hälsovårdsinspektör ha möjlighet medge

lagringen. Förbundet ifrågasätter även om det är nödvändigt att föreskriva

hälsovårdsnämnds tillstånd för anordnande av tvättinrättning.

Svenska petroleuminstitutet avstyrker det föreslagna tillståndstvånget för

anordnande av bensinstation samt upplag av bensin och av olja under

hänvisning till den kontroll, som sådana anläggningar underkastas av

andra myndigheter.

Slakthus- och saluhallsstyrelsen i Stockholm förordar att under offentlig

kontroll ställt slakteri undantages från tillståndstvånget i likhet med vad

som föreskrivits i livsmedelsstadgan.

Medicinalstyrelsen föreslår att förteckningen kompletteras genom omnämnande

av plåtslageri, ångkraftverk, kohnila, kemisk fabrik med flyktiga

ämnen, avloppsverk, sopförbränningsanstalt, sopförädlingsverk och

destruktionsa nläggning.

Stadsfullmäktige i Göteborg förordar komplettering genom upptagande

i förteckningen av avloppsreningsverk, anläggning för förbränning av avfall,

chokladfabrik, destruktionsanläggning, förnicklings-, försilvrings- och

s. 288 Kontrollera mot PDF

288

Kungl. Maj.ts proposition nr B 46 år 1958

galvaniseringsfabrik, kafferosteri, konservfabrik, linoleumfabrik, margarinfabrik,

metallgjuteri, oljehamn, plåtslageriverkstad, rökeri och ångkraftverk.

Föreningen för allmän hälsovård anger i samma syfte kolmila, ensilageanläggning,

fiskrökeri, chokladfabrik, förnicklings-, försilvrings- och galvaniseringsfabrik,

kafferosteri, konservfabrik, linoleumfabrik, margarinfabrik,

metallgjuteri och plåtslageriverkstad.

Departementschefen

Hälsovårdsstadgekommittén har med sitt förslag till bestämmelser om

åtgärder till motverkande av olägenheter från industriell eller annan verksamhet

in. in. väsentligen anslutit sig till det system som redan finnes i nu

gällande hälsovårdsstadga. Det är alltså mot bakgrunden av en lång tids

erfarenheter som kommittén anser sig kunna konstatera, att den nuvarande

ordningen för att komma till rätta med sanitära missförhållanden av nu

ifrågakommande art i stort sett visat sig ändamålsenlig och att några

väsentliga invändningar mot denna ordning icke framställts.

De erinringar av mer principiell karaktär, som vid remissbehandlingen

riktats mot kommittéförslaget i denna del, avser också i huvudsak icke

av kommittén föreslagna nyheter utan en ordning, som kommittén övertagit

från tidigare hälsovårdsstadgor. Även om samhällsförhållandena numera

är helt annorlunda än för bara några årtionden sedan — jag tänker

i detta sammanhang särskilt på den industriella expansionen och den tilltagande

tätbebyggelsen — kan också dessa remissinvändningar sägas vara

i huvudsak bemötta genom kommitténs nyss återgivna uttalande om den

nuvarande ordningens ändamålsenlighet, till vilket jag i allt väsentligt

ansluter mig. Det synes mig sålunda i och för sig fullt befogat att hävda,

att industrins lokalisering är en fråga, som måste bedömas ur vidare

synpunkter än de renodlat sanitära, och det är också riktigt, att ekonomiska

skäl måste beaktas vid bedömande av vilka åtgärder, som skall

kunna påfordras av en industri till motverkande av sanitära olägenheter.

Även med en intensifierad planeringsverksamhet, omfattande allt större

områden, måste man emellertid räkna med sanitära olägenheter i omgivningen

av vissa industrier, och smärre industrier liksom mer hantverksmässiga

rörelser beröres icke av planeringsverksamheten. Vad angår

de ekonomiska hänsynen så visar praxis, att de kan i tillfredsställande

grad vinna beaktande inom ramen för den nuvarande ordningen. Det möter

också allvarliga betänkligheter mot att, såsom vissa remissinstanser förordat,

beröva hälsovårdsmyndigheterna deras hittillsvarande befogenheter

att i detta fall liksom i andra sammanhang i sista hand avgöra, vad som

skall anses godtagbart ur sanitära synpunkter. Vid remissbehandlingen

har icke heller framförts något egentligt alternativ till den nuvarande

ordningen.

s. 289 Kontrollera mot PDF

289

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

Under hänvisning till det anförda är jag sålunda beredd att ansluta mig

till kommitténs förslag om att hälsovårdsnämndens tillstånd liksom hittills

skall fordras för inrättande av sådana industrier och rörelser i övrigt,

som visat sig särskilt ägnade att medföra sanitär olägenhet för grannskapet.

Härmed vill jag dock icke ha sagt att hälsovårdsnämnderna utan

vidare skulle vara skickade att träffa alla hithörande, ofta säkerligen

mycket svåra avgöranden. De torde emellertid vara lämpade att från lokala

utgångspunkter i första hand bedöma vilka olägenheter ett företag kan

medföra för omgivningen. Då det göres gällande att hälsovårdsnämnderna

icke besitter erforderlig fackmässig sakkunskap i olika ämnen, vill jag

häremot framhålla, att sådan sakkunskap i tilltagande grad står dem till

buds genom utbyggandet av statliga expertorgan, såsom statens institut

för folkhälsan och de vattenvårdande myndigheterna. Jag utgår också

som något självklart från att hälsovårdsnämnderna i sin verksamhet tager

hänsyn till de avgöranden av hithörande frågor, t. ex. i fråga om samhällsplanering,

som av andra myndigheter träffas i ett större sammanhang.

Hälsovårdsnämnd hör även lämna byggnadsnämnden tillfälle att yttra sig ur

planeringssynpunkt i ärenden om tillstånd till anläggning av industri in. m.

Utan egentligt samband med frågan, vilken ordning som är den mest

ändamålsenliga för tillgodoseende av sanitära fordringar med avseende å

industrier o. dyl., torde det alltid komma att uppstå vissa konfliktsituationer

mellan en befintlig industri och en senare i dess närhet anlagd

bostadsbebyggelse. Dessa konfliktsituationer har understrukits av flera remissinstanser

med krav på hänsynstagande till industrins prioritetsställning.

Frågan är enligt min mening värd allt beaktande men ligger något

vid sidan av hälsovårdsstadgans ämnesområde. Det kan sålunda icke

komma i fråga att ur sanitär synpunkt tillerkänna en äldre industri en

så skyddad ställning, att ett samhälles utveckling genom bostadsbebyggelse

i industrins närhet omöjliggöres, och ej heller kan det anses vara de bostadsbyggandes

ensak att skydda sig mot sanitär olägenhet från industrin.

Reglering av frågor om skadestånd på grund av menlig påverkan på grannfastigheter

faller givetvis icke inom ramen för hälsovårdslagstiftningen,

men det må framhållas att grannelagsrätten knappast tillerkänner prioriteten

någon avgörande betydelse för ersättningsfrågans bedömande, varemot

vanligheten i orten av ifrågakommande olägenheter torde tillmätas

stor vild. Alldeles oavsett den civilrättsliga regleringen av hithörande spörsmål

måste emellertid alltid ur allmän hälsovårdssynpunkt eu viss standard

upprätthållas i fråga om t. ex. bostäder, innebärande bl. a. visst skydd

mot sanitär olägenhet från närbelägna industrier. Praxis visar f. ö. att de

dömande och förvaltande myndigheterna från sina olika utgångspunkter

i hithörande sammanhang ofta kommer till ungefär samma resultat vid

sin bedömning av likartade fall, något som givetvis är att hälsa med tillfredsställelse.

19 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr B 46

s. 290 Kontrollera mot PDF

290 Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

I likhet med hälsovårdsstadgekoinmittén anser jag, att de nuvarande

åliggandena för hälsovårdsnämnden att vaka över att fabriker och näringar

och, beträffande stad, även vissa upplag icke inrättas eller drives så att

de medför sanitära olägenheter, bör komma till uttryck i den nya hälsovårdsstadgan

genom en för hela riket gällande positiv bestämmelse om

att de angivna anläggningarna och upplagen icke får orsaka sanitär olägenhet.

Hälsovårdsnämndens formella befogenheter avseende nu ifrågakommande

anläggningar och upplag regleras i departementsförslagets kapitel

om hälsovårdskontrollen, men jag vill redan här framhålla, att departementsförslaget

därvidlag ansluter sig till gällande hälsovårdsstadga och

kommittéförslaget. Enligt dessa bestämmelser äger hälsovårdsnämnden i

sista hand tills vidare förbjuda en viss rörelses drift, men endast under

förutsättning att vederbörande underlåter att inom föreskriven tid verkställa

av nämnden anbefalld åtgärd samt att den påtalade olägenheten

är av allvarlig art. Motsvarande synpunkter torde böra beaktas vid prövning

av ansökan om tillstånd till nyanläggning.

Utöver den angivna generella föreskriften om sättet för anläggande och

drift av ifrågavarande rörelser och upplag upptar departementsförslaget,

i likhet med gällande hälsovårdsstadga och kommittéförslaget, en förteckning

över vissa anläggningar och upplag, som icke får anordnas eller inrättas

utan tillstånd av hälsovårdsnämnden. Mot ett system med en sådan

förteckning har vid remissbehandlingen gjorts gällande, att förteckningen

aldrig kan göras uttömmande i den bemärkelsen, att den skulle omfatta

alla tänkbara rörelser och upplag, som kräver hälsovårdsnämndernas beaktande.

Häremot vill jag erinra om att bestämmelsen om tillståndstvång

bör ses som en kompletterande föreskrift till underlättande av den tillsyn,

som hälsovårdsnämnden på grundval av den nyss nämnda allmänna

bestämmelsen om sättet för industriers anordnande och drift har att utöva

till förebyggande och undanröjande av sanitär olägenhet från dessa rörelser.

Hälsovårdsnämnden har alltså samma möjligheter att ingripa mot en

viss rörelse, vare sig denna finnes upptagen i förteckningen om tillståndstvång

eller ej. Att såsom vid remissbehandlingen från något håll föreslagits

låta förteckningen utgöra endast en exemplifiering och generellt föreskriva

tillståndsskyldighet för rörelser, som kan medföra sanitär olägenhet, anser

jag uteslutet redan ur rättssäkerhetssynpunkt.

I departementsförslaget har — i överensstämmelse med kommittéförslaget

— icke upptagits några bestämmelser om olika förläggning av skilda

slags industrier, allt efter deras mer eller mindre menliga inverkan på

grannskapet. Det har därför icke heller funnits anledning att såsom i gällande

hälsovårdsstadga i vad avser stad indela de uppräknade industrierna

i grupper allt efter deras farlighet ur sanitär synpunkt. Självfallet blir

det emellertid även i fortsättningen vid det sanitära bedömandet i praktiken

av betydelse att beakta de synpunkter, som legat till grund för den

hittillsvarande gruppindelningen. Sanitär olägenhet uppstår av naturliga

s. 291 Kontrollera mot PDF

291

Kungl. Maj. ts proposition nr Ii 46 år 1958

skäl lättare t. ex. inom hälsovårdslätort än på landsbygden, men förekomsten

i allmänhet inom orten av menlig inverkan i ett visst hänseende

torde också liksom hittills komma att få stor betydelse för avgörande av

frågan, i vad mån åtgärder skall påfordras mot exempelvis besvärande

lukt eller buller.

Jag övergår härefter till att behandla de olika paragraferna i departementsförslaget.

62 §.

Denna paragraf innehåller den allmänna bestämmelsen om att anläggning

för industri, hantverk och annan näring skall utföras och drivas så,

att den ej medför sanitär olägenhet, ävensom motsvarande bestämmelse

rörande upplag av varor och avfall.

Departementsförslagets uttryck »anläggning för industri, hantverk och

annan näring» avser att beteckna samma anläggningar som i 24 § 1 mom.

och 50 § 1 mom. gällande hälsovårdsstadga anges med uttrycket »fabriker

och näringar».

Hälsovårdsstadgekommittén har föreslagit att som objekt, vilka skall

skyddas för sanitär olägenhet från ifrågavarande rörelser och upplag, skall

anges »den som bor eller eljest uppehåller sig i närheten». I gällande

hälsovårdsstadga anges samma objekt med uttrycket »närboende eller det

allmänna». Departementsförslaget anger icke närmare vilka som skall

skyddas men innebär i sak ingen förändring i förhållande till gällande

hälsovårdsstadga, då det icke ansetts motiverat att vare sig utvidga eller

inskränka den nuvarande kretsen av skyddsobjekt. Vad särskilt angår de

arbetarskyddssynpunkter, som kommittén anfört till stöd för sitt förslag

alt utsträcka skyddet till den som uppehåller sig i närheten, så torde dessa

icke böra tillgodoses inom hälsovårdslagstiftningen utan inom arbetarskyddslagstiftningen.

Vidare har det icke ansetts motiverat att bibehålla den nuvarande exemplifieringen

av olika förhållanden vid en industriell eller liknande anläggning,

vilken kan ge upphov till sanitär olägenhet.

Enligt 39 § departementsförslaget skall avloppsvatten undergå rening

i sådan omfattning, som skäligen finnes påkallad till undvikande av sanitär

olägenhet. I anslutning till nämnda paragraf har jag tidigare uttalat,

att frågan om rening av avloppsvatten måste bedömas inte bara ur sanitära

utan även ur ekonomiska och tekniska synpunkter samt att avgöranden

härutinnan ofta måste träffas i större sammanhang. Bestämmelserna

i nu förevarande kapitel gör visserligen inte något undantag för den sanitära

olägenhet, som en anläggnings avloppsvatten kan förorsaka, men det

torde vara tydligt, alt det sanitära bedömandet av t. ex. en industriell

anläggnings avloppsvatten bör — enligt bestämmelserna i 7 kap. departementsförslaget

-— ske efter samma normer som bedömandet av annat

avloppsvatten. Det har därför icke ansetts motiverat att i kapitlet om

s. 292 Kontrollera mot PDF

292

Kungl. Maj:ts proposition nr BAG år 1958

anläggningar för industri m. m. intaga någon erinran om verkan av vattendomstols

dom angående villkor för utsläppande av avloppsvatten eller

angående skyldighet att till statens vatteninspektion anmäla utsläppande

av avloppsvatten eller påkalla vattendomstols prövning av samma fråga.

Departementsförslaget innehåller således ingen motsvarighet till 24 § 1

mom. andra stycket och 5 mom. tredje stycket samt 50 § 1 mom. andra

stycket och 2 inom. tredje stycket gällande hälsovårdsstadga och ej heller

någon motsvarighet till 104 § 2 mom. första stycket kommittéförslaget.

63 §.

Paragrafen upptar den tidigare behandlade förteckningen över anläggningar

och upplag, beträffande vilka skyldighet föreligger att söka hälsovårdsnämndens

tillstånd. Med tillmötesgående av vissa vid remissbehandlingen

framförda önskemål har tillståndsskyldigheten i vad avser ändrat

utförande eller driftsätt knutits till den förutsättningen, att ändringen

kan medföra ökad sanitär olägenhet.

Det har ej ansetts erforderligt att ange vilka särskilda synpunkter hälsovårdsnämnden

har att beakta vid sin tillståndsprövning, varför departementsförslaget

saknar motsvarighet till bestämmelserna härom i 104 §

1 mom. andra punkten kommittéförslaget.

Departementsförslagets förteckning ansluter sig nära till gällande hälsovårdsstadgas

motsvarande föreskrifter. Den enda inskränkning som härvid

skett är, att från skyldighet att söka tillstånd enligt hälsovårdsstadgan

undantagits mejeri samt sådant slakteri, som på grund av bestämmelserna

i 9 § livsmedelsstadgan är underkastat anmälningsskyldighet för godkännande

av hälsovårdsnämnden. Anledningen till uteslutningen är att hälsovårdsnämnden

vid prövningen enligt livsmedelsstadgan av mejeriernas och

de angivna slakteriernas ändamålsenlighet såsom livsmedelslokaler givetvis

även kan enligt hälsovårdsstadgan pröva deras farlighet ur sanitär

synpunkt för omgivningen, varför det — inte minst ur allmänhetens synpunkt

—- måste anses överflödigt med anmälan både enligt livsmedelsstadgan

och hälsovårdsstadgan.

I departementsförslaget har icke upptagits några anläggningar och upplag

utöver dem som finnes angivna i gällande hälsovårdsstadga, detta med

avvikelse från hälsovårdsstadgekommitténs förslag. Som skäl härför kan

anföras i huvudsak följande. Helt allmänt vill jag understryka att det

uppenbarligen hör fordras tungt vägande skäl för att införa bestämmelser

om utvidgad anmälningsskyldighet och tillståndsprövning, och det bör stå

alldeles klart att ett sådant förfarande är nödvändigt för att komma till

rätta med påtagliga olägenheter. Vad angår de nu ifrågasatta utvidgningarna

kan det till en början knappast anses motiverat att, som kommittén i

stor utsträckning föreslagit, medtaga ytterligare sådana anläggningar, beträffande

vilka redan föreligger förprövningsskyldighet eller anmälnings
-

s. 293 Kontrollera mot PDF

293

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

skyldighet enligt kungl. kungörelsen den 30 november 1956 om förprövning

rörande åtgärder till motverkande av vattenförorening in. in., enbart

på grund av den vattenförorening dessa anläggningar medför. Vad vidare

gäller upplag av olja och bensin samt bensinstationer så delar jag den

från flera remissinstanser framförda åsikten, att man icke utan tvingande

skäl bör införa ytterligare anmälningsskyldighet och tillståndstvång för

dessa, även om de myndigheter som nu har att mottaga sådana anmälningar

vid sin prövning icke har att i första hand beakta hälsovårdssynpunkter

utan säkerhetssynpunkter. Jag vill även i detta sammanhang framhålla

möjligheten av att för tillgodoseende av sanitära synpunkter, såsom

nu sker, i lokala hälsovårdsordningar intaga bestämmelser rörande sådana

upplag och anläggningar, men jag vill också understryka betydelsen av

att hälsovårdsordningarna härutinnan göres så enhetliga som möjligt för

hela riket, vilket torde kunna åstadkommas genom samverkan med sprängämnesinspektionen

vid deras utformning. Vad gäller upplag av kol och

koks så synes dessa icke medföra sådan risk för sanitär olägenhet, att

man i fråga om dem bör införa en anmälningsskyldighet, vilken skulle

medföra besvär för en stor del av allmänheten. Flygplats, idrottsplats och

övriga anläggningar enligt 103 § andra stycket kommittéförslaget torde

icke tillkomma utan att hälsovårdsnämnden även utan särskild anmälan

erhåller kännedom om dem. Uteslutningen av dessa anläggningar i departementsförslaget

har ansetts kunna ske i förvissning om att hälsovårdssynpunkterna

kommer att vinna beaktande vid samhällsplaneringen.

Att — såsom vissa remissinstanser föreslagit — utvidga förteckningen

till att omfatta ytterligare företag, utöver dem kommittén föreslagit, har

jag, delvis på nyss anförda skäl, icke ansett mig kunna förorda. Härtill

kommer att det icke utan mycket ingående undersökningar i varje särskilt

fall är möjligt att bedöma behovet av att medtaga en anläggning i förteckningen

och att förutse konsekvenserna för vederbörande närings utövare.

Jag vill emellertid ännu en gång framhålla, att hälsovårdsnämnderna

på grundval av den allmänna bestämmelsen i 62 § departementsförslaget

har att öva tillsyn över varje näringsutövning med hänsyn till

den risk den medför för sanitär olägenhet i omgivningen.

Den nu behandlade förteckningen torde tillhöra de avsnitt av hälsovårdsstadgan,

som må kunna ändras av Kungl. Maj:t utan riksdagens

hörande. Det blir därigenom möjligt att samtidigt anpassa ifrågavarande bestämmelser

efter utveckling.

64 §.

Paragrafen motsvarar 24 § 5 mom. och 50 § 2 mom. gällande hälsovårdsstadga

samt 104 § 1 mom. kommittéförslaget.

s. 294 Kontrollera mot PDF

294

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

13 kap. Om hälsovårdsordning

(65—69 §§ departementsförslaget)

Gällande bestämmelser

Redogörelse för gällande bestämmelser angående lokala hälsovårdsföreskrifter

har lämnats i det under III. punkt 5. upptagna avsnittet rörande

kompletterande hälsovårdsföreskrifter.

Hälsovårdsstadgekommittén

Hälsovårdsstadgekommitténs allmänna synpunkter rörande lokala hälsovårdsordningar

har även i vissa delar redovisats i det nämnda avsnittet

angående kompletterande hälsovårdsföreskrifter.

Utöver det sålunda anförda har kommittén uttalat i huvudsak följande

rörande hälsovårdsordningar. I en hälsovårdsordning bör icke få upptagas

föreskrifter, som redan innehålles i själva hälsovårdsstadgan, då ett sådant

upptagande är obehövligt och genom olika påföljdsbestämmelser i stadgan

och hälsovårdsordningen kan orsaka svårigheter vid tillämpningen. Efter

mönster av vad som gäller enligt livsmedelsstadgan bör enligt kommitténs

mening hälsovårdsordning uppgöras med ledning av en av Kungl.

Maj:t fastställd normalhälsovårdsordning, och kommittén har utarbetat ett

förslag till sådan normalhälsovårdsordning. I fråga om formerna för antagande

av hälsovårdsordning torde i övrigt i stort sett böra bibehållas nuvarande

regler. Det bör alltså ankomma på länsstyrelsen att pröva och fastställa

av fullmäktige antagen hälsovårdsordning. Avvikelse från normalhälsovårdsordningen

bör vara möjlig men bör endast få förekomma om särskilda

skäl till avvikelsen föreligger. Det kan även föreligga behov att reglera

förhållanden som icke avses i normalhälsovårdsordningen. I tveksamma fall

bör länsstyrelsen ha möjlighet att vid prövning av hälsovårdsordning inhämta

utlåtande i saken från medicinalstyrelsen. Fastställande eller utfärdande

av hälsovårdsordning skall kungöras i den eller de tidningar, i vilka

kommunala meddelanden för kommunen intages. Kommittén föreslår att

det för enkelhetens skull skall ankomma på länsstyrelsen att ombesörja detta

kungörande.

Remissyttrandena

Även remissyttranden med allmänna synpunkter på lokala hälsovårdsordningar

har redovisats i det tidigare avsnittet III. punkt 5.

I anslutning till de olika paragraferna i komittéförslaget har remissinstanserna

anfört bl. a. följande.

Sveriges lantbruksförbund och riksförbundet landsbygdens folk anför i

anslutning till bestämmelserna i 1 1 3 §, att de lokala hälsovårdsordningarna

ej bör få innehålla föreskrifter som skärper de olika specialstadgarna,

t. ex. mejeristadgan.

s. 295 Kontrollera mot PDF

295

Kungl. Maj:ls proposition nr B 46 år 1958

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner det tveksamt om mot bestämmelserna

i 113 § i lokal hälsovårdsordning kan intagas förbud mot

inrättande av vattenklosett, urinoar med vattenspolning och avloppsledning

för spillvatten. Ett sådant förbud är enligt länsstyrelsens mening påkallat

inom vissa områden med fritidsbebyggelse. Om 113 § kommittéförslaget lägger

hinder i vägen för sådant förbud, bör länsstyrelse genom bestämmelse i

hälsovårdsstadgan tillerkännas befogenhet att för visst område meddela erforderligt

förbud. Länsstyrelsen hänvisar i detta sammanhang även till bestämmelsen

i 63 § 2 mom. kommittéförslaget om möjlighet för länsstyrelse

att för visst område förordna att vattenklosett får inrättas utan tillstånd av

hälsovårdsnämnden.

Förste provinsialläkarna i Jönköpings och Gävleborgs län anför rörande

föreskrifterna i 1 1 4 §, att det torde ankomma på länsstyrelsen att

övervaka att en relativ samstämmighet kommer till stånd beträffande närliggande

kommuners hälsovårdsordningar. Möjligen kan man diskutera att

utfärda en bestämmelse om att länsstyrelsen vid behov skall äga att före fastställelse

utan återremiss göra smärre ändringar i antagen hälsovårdsordning.

Även förste provinsialläkaren i Kristianstads län vill förbehålla länsstyrelsen

samma möjlighet till ändring i hälsovårdsordning.

Länsstyrelserna i Västmanlands och Älvsborgs län anser att bestämmelsen

i 1 1 G § om underställning av länsstyrelsens beslut att mot kommunens

vilja fastställa hälsovårdsordning bör utgå.

Länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs och Jönköpings län förordar

sådan ändring av bestämmelsen i 117 § om kungörande av hälsovårdsordning,

att kungörelsen endast skall innehålla länsstyrelsens beslut

om fastställelse, icke den fastställda hälsovårdsordningen in extenso.

Departementschefen

Som jag i ett tidigare avsnitt rörande kompletterande hälsovårdsföreskrifter

anfört, synes det befogat att vid sidan av hälsovårdsstadgan och

centralt utfärdade råd och anvisningar även framdeles ha lokala hälsovårdsordningar.

Jag har också uttalat, att i hälsovårdsordningarna bör kunna

förordnas, att de i hälsovårdsstadgan för hälsovårdstätort meddelade särskilda

bestämmelserna skall gälla även utom sådan ort samt att hälsovårdsnämnd

generellt skall äga medge undantag såväl från de särskilda tätortsbestämmelserna

som från föreskrift i hälsovårdsordning. Slutligen har jag

anslutit mig till tanken att upprätta en normalhälsovårdsordning, vilken

skall fastställas av Kungl. Maj:t och från vilken avvikelse icke får göras i

lokal hälsovårdsordning utan att särskilda skäl därför föreligger.

Genom de i förevarande kapitel intagna bestämmelserna om hälsovårdsordning

har meddelats föreskrifter rörande hälsovårdsordnings innehåll och

formerna för dess antagande, ändring och upphävande. Hälsovårdsstadge
-

s. 296 Kontrollera mot PDF

296

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

kommittén utformade sina motsvarande stadganden i stor utsträckning i

överensstämmelse med liknande bestämmelser i livsmedelsstadgan. I departementsförslaget

har även beaktats de bestämmelser i liknande ämnen, som

meddelats i 1956 års allmänna ordningsstadga, och så stor överensstämmelse

som möjligt har härvid eftersträvats.

Avgörande för frågan om en lokal hälsovårdsordning bör upprättas måste

vara det lokala behovet ur allmän hälsovårdssynpunkt av att skärpa eller

komplettera hälsovårdsstadgans föreskrifter i olika avseenden. Det skall

alltså vara fråga om föreskrifter, som är nödvändiga för att komma till rätta

med eller förebygga sanitär olägenhet inom ett visst område. Denna princip

har kommit till uttryck genom stadgandena i departementsförslaget rörande

hälsovårdsordnings innehåll. Av dessa bestämmelser framgår, att i hälsovårdsordning

icke får återges föreskrift, som finnes intagen i hälsovårdsstadgan.

Ej heller får i hälsovårdsordning intagas bestämmelse angående förhållande,

som reglerats genom annan allmän författning. Av största vikt är

också, att genom bestämmelserna i hälsovårdsordning icke göres större inskränkning

i allmänhetens handlingsfrihet än som måste anses motsvara ett

verkligt behov ur allmän hälsovårdssynpunkt. Den sistnämnda begränsningen

har även kommit till uttryck i 7 § allmänna ordningsstadgan, och jag

ansluter mig helt till vad som i anslutning till detta författningsrum anfördes

av föredragande departementschefen till understrykande av principens

grundläggande karaktär. Det är av vikt att man icke överbetonar betydelsen

av en generell reglering och alt hänsyn tages till hälsovårdsmyndigheternas

möjligheter att komma till rätta med sanitära missförhållanden redan på

grundval av de allmänna bestämmelserna i hälsovårdsstadgan. Härvid är

också att beakta att kommunerna kan ha ett intresse av föreskrifter, som

ur teknisk eller ekonomisk synpunkt befordrar en ändamålsenlig kommunal

verksamhet men som går utöver vad som ur allmän hälsovårdssynpunkt

är påkallat. Bestämmelser som otvetydigt ej är sanitärt påkallade får emellertid

ej intagas i hälsovårdsordning. I gränsfall bör under alla förhållanden

tillses att bestämmelserna ej, såsom nu i stor utsträckning synes ske,

utan tvingande skäl straffsanktioneras.

Till »allmän författning» torde icke kunna räknas anvisningar av central

myndighet, t. ex. sådana som utfärdas av byggnadsstyrelsen med stöd av

byggnadsstadgan, och ej heller stadsplan eller andra detaljplaner för byggnadsväsendet.

För undvikande av konflikt mellan hälsovårdsordningar och

bestämmelser av nu angiven art bör till en början icke i hälsovårdsordning

intagas alltför detaljerade föreskrifter, särskilt icke i tekniska frågor.

Hälsovårdsordningens föreskrifter bör vidare avfattas med beaktande av

bestämmelser i även annat än allmän författning, och vid deras utformning

bör tillses, att man icke onödigtvis lägger hinder i vägen för utvecklingen

inom olika områden. De nu anförda synpunkterna bör tillämpas

vid länsstyrelsens prövning av hälsovårdsordningarna. Skulle trots allt

s. 297 Kontrollera mot PDF

297

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

i ett visst fall verklig kollision uppkomma mellan t. ex. anvisningar till

byggnadsstadgan och bestämmelser i en liälsovårdsordning, torde en t. v.

acceptabel lösning kunna uppnås genom utnyttjande av de dispensbefogenheter,

som tillkommer kommunala organ såsom hälsovårdsnämnd och

byggnadsnämnd samt länsstyrelserna. Det ligger givetvis i hög grad i allmänhetens

intresse, att kollisionsfrågor löses på det kommunala planet.

I departementsförslaget förutsättes att hälsovårdsordning icke skall kunna

innehålla föreskrift, varigenom hälsovårdsstadgans allmänna bestämmelser

inskränkes eller mildras. Ej heller skall hälsovårdsnämnden genom bestämmelse

i hälsovårdsordning kunna bemyndigas att medge undantag från dessa

allmänna bestämmelser. Däremot torde Kungl. Maj :t enligt allmänna regler

äga dispensera från bestämmelser i en författning av hälsovårdsstadgans

karaktär. Denna dispensrätt kompletteras för hälsovårdsstadgans del

med att hälsovårdsnämnd som nämnts i hälsovårdsordning skall kunna

bemyndigas att medge undantag från de i hälsovårdsstadgan för hälsovårdstätort

meddelade särskilda bestämmelserna, i vad avser såväl hälsovårdstätort

i stadgans bemärkelse som annat område, där bestämmelserna

genom föreskrift i hälsovårdsordning gjorts tillämpliga. Likaså kan motsvarande

bemyndigande meddelas i vad avser andra föreskrifter, som intagits

i hälsovårdsordning.

En hälsovårdsnämnd som anser hälsovårdsordning erforderlig inom kommunen

har i första hand att göra framställning hos kommunens fullmäktige

om antagande av hälsovårdsordning. Om framställningen icke föranleder

önskad åtgärd, är nämnden emellertid oförhindrad att vända sig till länsstyrelsen,

som då har att bedöma behovet av hälsovårdsordning samt i förekommande

fall föranstalta om upprättande därav. Till skillnad från vad nu

gäller har länsstyrelsen enligt kommitté- och departementsförslagen samma

möjlighet och skyldighet att föranstalta om hälsovårdsordning inom hela

länet, utan skillnad mellan stad och land eller mellan hälsovårdstätort och

landet i övrigt.

Som tidigare nämnts skall varje hälsovårdsordning underställas länsstyrelsen

för fastställelse. Vid fastställelseprövningen har länsstyrelsen att

antingen utan ändring fastställa eller också vägra fastställa den underställda

hälsovårdsordningen. Det tillkommer alltså icke länsstyrelsen att

fastställa en hälsovårdsordning med däri av länsstyrelsen företagna ändringar.

Redaktionella ändringar utan saklig betydelse bör dock länsstyrelsen

liksom hittills ha möjlighet att företaga. Länsstyrelsen har att pröva hälsovårdsordnings

både laglighet och lämplighet. Har länsstyrelsen vägrat

alt fastställa en underställd hälsovårdsordning, och fattar fullmäktige därefter

icke nytt beslut i frågan, som länsstyrelsen anser sig kunna godtaga,

har länsstyrelsen att begagna sin initiativrätt för att åstadkomma

erforderliga föreskrifter. För det fall att länsstyrelsen härvid nödgas själv

förordna i ämnet, skall länsstyrelsens beslut underställas Kungl. Maj :ts prov
-

s. 298 Kontrollera mot PDF

298

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

ning. Anledningen härtill är att länsstyrelsens förordnande innebär ett visst

ingrepp i den kommunala självstyrelsen, som har sin grund i ett motsatsförhållande

mellan länsstyrelsen och kommunens fullmäktige.

Jag vill i detta som i andra sammanhang understryka betydelsen av samarbete

mellan olika myndigheter. I vilken ordning fråga om lokala hälsovårdsföreskrifter

än uppkommer, måste de lokala myndigheterna liksom

länsstyrelsen tillse att alla berörda myndigheter inom angränsande förvaltningsområden

beredes tillfälle att yttra sig över de tillämnade föreskrifterna.

Departementsförslaget har i fråga om kungörelseförfarandet i samband

med antagande, ändring eller upphävande av hälsovårdsordning helt anslutits

till motsvarande föreskrifter i 24 § allmänna ordningsstadgan. Däremot

innefattar det vissa avvikelser från motsvarande bestämmelser i livsmedelsstadgan.

Föreskrifterna i en av länsstyrelsen fastställd hälsovårdsordning

bör i regel i sin helhet intagas i länskungörelserna. Kungörelsen i ortspressen

bör vara så pass utförlig, att allmänheten får kännedom om vilka föreskrifter

som fastställts. För de tryckta exemplar av hälsovårdsordningen som skall

finnas att tillgå för allmänheten äger kommunen taga betalt.

Enligt 12 § lagen den 3 juni 1955 om allmänna vatten- och avloppsanläggningar

äger huvudmannen för sådan anläggning meddela erforderliga närmare

föreskrifter angående anläggningens brukande. Sådana föreskrifter

skall, där de ej föranletts av reparationsarbete eller annat tillfälligt förhållande,

underställas länsstyrelsens prövning. Då allmän vatten- och avloppsanläggning

är underkastad de allmänna bestämmelserna i hälsovårdsstadgan

angående vattenförsörjning och vattenundersökning samt angående avledade

av flytande orenlighet in. in., är det väl formellt icke uteslutet att i

hälsovårdsordning meddela föreskrifter rörande t. ex. ledningars utförande

och beskaffenhet med tillämpning även på allmän vatten- och avloppsanläggning.

I den mån föreskrifter meddelats med stöd av 12 § nämnda lag kan

det emellertid icke anses föreligga något sanitärt behov av att med tillämpning

på allmän vatten- och avloppsanläggning meddela motsvarande bestämmelser

i hälsovårdsordning, varför något sådant icke bör förekomma. Det

är utan tvekan lämpligast att föreskrifter rörande vatten- och avloppsanläggning

i första hand meddelas med stöd av 12 § lagen om allmänna sådana

anläggningar. Föreligger behov av att vid sidan om tillämplighetsområdet

för lagen meddela föreskrifter av angiven art, möter dock givetvis intet

hinder mot att dessa intages i hälsovårdsordning.

Riksdagens justitieombudsman har i skrivelse den 27 november 1957 till

Konungen framfört vissa kritiska synpunkter på utformningen av gällande

lokala föreskrifter beträffande vatten- och avloppsväsendet, vilka fastställts

av länsstyrelserna, samt framhållit, att hithörande rättsområde är i behov

av grundlig översyn. Denna översyn borde taga sikte på ett samlat övervägande

av lagligheten och behövligheten av sådana föreskrifter, som plägar

intagas i lokala vatten- och avloppsstadgor. I anslutning till de av justitie
-

s. 299 Kontrollera mot PDF

299

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

ombudsmannen i skrivelsen anförda synpunkterna vill jag utöver vad jag

tidigare anfört uttala följande rörande innehållet i hälsovårdsordningar enligt

bestämmelserna i den nya hälsovårdsstadgan.

Några bestämmelser om anslutningstvång till vatten- och avloppsanläggningar

synes icke böra intagas i hälsovårdsordning. Hälsovårdsstadgekommittén

har visserligen i sitt förslag till normalhälsovårdsordning upptagit

en bestämmelse om anslutningstvång till allmän avloppsledning i gata eller

allmän plats vid viss fastighet, men frågan om tvång att ansluta fastighet till

allmän såväl vatten- som avloppsanläggning får numera anses reglerad genom

föreskrifterna i 1955 års lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar,

även om dessa föreskrifter icke kan åberopas för att framtvinga de åtgärder

som erfordras för faktisk anslutning. I den mån faktisk anslutning är betingad

av sanitära skäl, har hälsovårdsmyndigheterna möjlighet alt på

grundval av hälsovårdsstadgan förelägga vederbörande vid vite att utföra de

faktiska anslutningsåtgärderna. Jag kan alltså icke finna det erforderligt

att, såsom hittills ofta skett i lokala föreskrifter, skärpa hälsovårdsstadgans

bestämmelser i ämnet därhän, att underlåten anslutning generellt straffbelägges,

och det är uppenbart att bestämmelser av sådant innehåll icke kan

grundas på lokala särförhållanden, varför det även ur denna synpunkt icke

är tillräckligt motiverat att intaga dem i hälsovårdsordning.

I samband med 1941 års ändringar i hälsovårdsstadgan övervägdes frågan

om förhandskontroll över anläggandet av avloppsledningar. Då man

stannade för att endast föreskriva anmälningsplikt för sådana underjordiska

avloppsledningar, som ej är avsedda allenast för att föra ut avloppsvattnet

från fastighet till angränsande allmän ledning, synes detta, såsom justitieombudsmannen

framhåller i sin nyssnämnda skrivelse, vara att uppfatta

som ett kategoriskt avvisande av tillståndsförfarande beträffande anläggande

av avlopp. Några motsvarande överväganden har icke förekommit från statsmakternas

sida i fråga om förhandskontroll av vattenledningar. Tillståndstvång

för anläggande av vattenledningar kan emellertid icke anses sanitärt

betingat och ej heller anses ha anknytning till lokala särförhållanden. Justitieombudsmannen

ifrågasätter lagligheten av lokala föreskrifter om tillståndstvång

med hittillsvarande rättsliga grundval men framhåller att det

naturligen kan förtjäna övervägas, om de intressen som föranlett sådana

föreskrifter är av den styrka, att rådande praxis bör lagfästas. Enligt min

mening kan lokala sanitära förhållanden icke anses motivera anmälningsskyldighet

eller tillståndstvång för vatten- och avloppsanläggningar utöver

den i departeinentsförslaget upptagna skyldigheten att före påbörjandet

av annan sluten avloppsledning än servisledning till allmän vatten- och

avloppsanläggning göra anmälan härom till hälsovårdsnämnden. I hälsovårdsordning

bör därför icke föreskrivas ytterligare anmälnings- eller lillståndsskyldighet

i fråga om vatten- och avloppsanläggningar.

Däremot ställer jag mig icke avvisande till tanken alt i hälsovårdsord
-

s. 300 Kontrollera mot PDF

300

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

ning intaga sådana föreskrifter som att kärl för sopor måste vara av typ,

som godkänts av hälsovårdsnämnden. Med det anförda har jag icke heller

velat utesluta möjligheten att i hälsovårdsordning för t. ex. ett område med

fritidsbebyggelse föreskriva, att vattenklosetter icke får anordnas.

Hälsovårdsstadgekommittén har funnit det berättigat att godtaga de allmänt

förekommande lokala bestämmelserna om kompetenskrav på den som

arbetar med avloppsledningar. Enligt min uppfattning kan det emellertid

icke med fog hävdas att bestämmelser om sådant s. k. entreprenörtvång är

erforderliga ur sanitär synpunkt. Jag anser därför att bestämmelser i ämnet

ej bör intagas i hälsovårdsordningar.

Det bör enligt min åsikt icke heller ifrågakomma att straffsanktionera

bestämmelser om besiktning och godkännande av t. ex. ledningsarbeten.

Ej heller är det motiverat att straffbelägga avvikelser i fråga om t. ex.

ledningars tekniska utförande och beskaffenhet eller bristande underhåll

och skötsel av vatten- och avloppsanläggningar. Att såsom på sina

håll förekommit i hälsovårdsordning intaga straffpåföljd för överträdelse

av sådana föreskrifter, som det enligt bemyndigande i hälsovårdsordningen

skall ankomma på hälsovårdsnämnd eller annan att utfärda, är

givetvis helt förkastligt, då brottsbeskrivningen måste klart framgå av de

bestämmelser, som underställes länsstyrelsen för fastställelse.

I hittillsvarande lokala föreskrifter finnes vidare vissa straffbestämmelser,

som icke kan anses sanitärt betingade och som därför ej bör intagas i hälsovårdsordning.

Jag syftar på bestämmelser som straffsanktion av förbud mot

att öppna eller stänga vattenanläggnings ventiler o. dyl. eller att olovligen

öppna vattenledning, som avstängts på grund av utebliven avgiftsbetalning.

Det bör icke heller ifrågakomma att i liälsovårdsordningen intaga speciella

ansvarsregler för fastighetsägare, t. ex. att han skall straffas som vore han

själv gärningsman om han underlåter att anmäla av annan begången förseelse.

Sådana frågor bör överlämnas till reglering enligt allmänna principer.

Slutligen vill jag understryka betydelsen av att i hälsovårdsordning undvikes

bestämmelser av byggnadsteknisk art. Man bör sålunda sträva efter att

i hälsovårdsordningen ange det åsyftade målet ur sanitär synpunkt, t. ex. att

ett golv icke skall genomsläppa vätska, i stället för att meddela föreskrifter

om det material, varav golvet skall bestå.

I samband med utfärdandet av den nya hälsovårdsstadgan torde det böra

ankomma på kommunerna att föranstalta om att nu gällande lokala hälsovårdsföreskrifter

bringas i överensstämmelse med normalhälsovårdsordningen

och de principer, som enligt vad jag nu anfört bör gälla för hälsovårdsordningar.

I fråga om normalhälsovårdsordning har departementsförslaget anslutits

till livsmedelsstadgans system såtillvida att det skall ankomma på Kungl.

Maj :t att fastställa en sådan. Vid överarbetandet av kommitténs förslag till

s. 301 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

301

normalhälsovårdsordning kommer samråd att ske med bl. a. svenska stadsförbundet

och svenska landskommunernas förbund.

14 kap. Om hälsovårdskontroll

(70—82 §§ departementsförslaget)

Gällande bestämmelser m. m.

Hälsovårdsnämnd har enligt bestämmelser i 1 och 35 §§ hälsovårdsstadgan

att övervaka efterlevnaden av stadgan samt i enlighet med densamma

givna föreskrifter ävensom att i övrigt ägna uppmärksamhet och tillsyn

åt allt som kan inverka på allmänna hälsotillståndet. Nämndens formella

befogenheter vid utövandet av denna verksamhet framgår av 29, 53 och

57 §§. Enligt de två förstnämnda paragraferna äger nämnden, då den

antingen omedelbart eller efter förutgångna råd eller uppmaningar finner

sig böra i särskilt fall meddela föreläggande eller förbud, fastställa vite

för underlåtenhet att ställa sig föreläggandet eller förbudet till efterrättelse,

därest ej särskild påföljd härför finnes bestämd i hälsovårdsstadgan,

annan allmän författning eller lokal hälsovårdsordning. I 57 § tillerkännes

hälsovårdsnämnd befogenhet att under angivna förutsättningar på

försumligs bekostnad låta verkställa arbete eller åtgärd mot lega.

Hälsovårdsnämnd i stad äger enligt 28 § till inställelse inför sig vid vite

kalla envar, som bor eller uppehåller sig i staden. Motsvarande bestämmelse

saknas för landets del.

Det åligger enligt den för såväl stad som land gällande 56 § polismyndighet

att biträda vid tillsynen över ordningen med avseende å allmänna

hälsovården, att göra anmälan till vederbörande hälsovårdsnämnd samt

att lämna nämnden erforderlig handräckning.

Enligt 55 § 2 mom. äger länsstyrelserna förelägga lämpliga viten vid

sin övervakning av att kommuner, hälsovårdsnämnder och vederbörande

läkare fullgör sina åligganden avseende allmänna hälsovården.

Vidare har i anslutning till materiella bestämmelser i hälsovårdsstadgan

meddelats föreskrifter om hälsovårdsnämndens befogenheter vid övervakning

av bestämmelsernas efterlevnad.

I 8 § 8 mom. och 43 § 7 mom. stadgas sålunda beträffande bostäder

och samlingslokaler, alt hälsovårdsnämnden, om rättelse icke sker efter

tillsägelse, äger antingen förelägga viss tid för felaktighets avhjälpande

eller förbjuda bostadsrums vidare användning för bostadsändamål eller

meddela uppskov i ärendet på viss tid eller tills vidare. Vid meddelande

av föreläggande att efter viss tid ha avhjälpt bristfällighet i avseende å

boningsrum skall hälsovårdsnämnden i förekommande fall förordna om

rummets utrymmande intill dess bristfälligheten blivit avhjälpt. Hälsovårdsnämnden

äger vidare förbjuda lägenhets beboende av mer än ett

visst antal personer eller dess användning som bostad för minderåriga

s. 302 Kontrollera mot PDF

302

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

eller godkänna sådan lägenhet för beboende endast av vuxna eller av

ensam vuxen person. I särskilda fall må nämnden tillåta att utdömd lägenhet

användes som bostad så länge den vid tillfället däri boende kvarbor.

Nämnden må också förbjuda lägenhetens användande för bostadsändamål

under viss årstid. Grundar sig felaktighet i fråga om bostad på förekomsten

av väsentlig brist av byggnadsteknisk art bör, innan föreläggande eller

förbud meddelas, yttrande av byggnadsnämnden inhämtas eller byggnadstekniskt

sakkunnig person rådfrågas. Föreläggande eller förbud må alltefter

omständigheterna riktas mot husägare eller nyttjanderättshavare eller

mot bådadera. Hälsovårdsnämnden äger föreskriva att innehavare av lägenhet,

som till följd av meddelat föreläggande eller förbud avflyttar från

lägenheten skall, där han ej inflyttar i lägenhet som anvisats honom av

nämnden, före inflyttningen i ny lägenhet meddela nämnden den nya

lägenhetens adress.

I 9 § 4 mom. och 44 § 3 mom. bemyndigas hälsovårdsnämnd förbjuda

hämtning av vatten från visst vattenhämtningsställe samt upptagning å

viss plats av is för hushållsbehov m. m. Hälsovårdsnämnd i stad äger

dessutom förbjuda att is, som upptagits å viss plats utom staden, införes

till staden eller försäljes därstädes.

Enligt 13 § 4 mom. tredje stycket och 48 § 2 mom. tredje stycket äger

hälsovårdsnämnden, för det fall att större brister vidlåder vattenklosett

och dessa icke avhjälpas inom tid, som hälsovårdsnämnden föreskriver,

eller för det fall att vattenklosett skötes vårdslöst, tills vidare förbjuda

att inrättningen begagnas eller påbjuda sådana åtgärder att inrättningen

icke kan brukas.

I samband med medgivande till vissa åtgärder i fråga om renhållning

skall hälsovårdsnämnd enligt 15 § 3 mom. meddela nödiga föreskrifter

till förebyggande av sanitära olägenheter av de medgivna anordningarna.

Om hållandet inom stad av nötkreatur eller svin föranleder större osnygghet

än som är därifrån oskiljaktig eller ock vållar sanitära olägenheter,

må hälsovårdsnämnd enligt 18 § 7 mom. tills vidare förbjuda detsamma.

Enligt 19, 20 och 21 §§ äger hälsovårdsnämnd i stad meddela föreskrifter

i anslutning till hållandet av mindre djur och bortforsling av orenlighet

m. in.

I 22 § andra stycket och 48 a § andra stycket bemyndigas hälsovårdsnämnden

förbjuda felaktig avloppslednings användning intill dess densamma

försatts i fullgott skick. Bestämmelsen är genom hänvisning i de

nämnda paragraferna tillämplig även på reningsanläggning och andra till

avloppsledning hörande anordningar.

Om sanitär olägenhet vållas av fabrik eller näring skall hälsovårdsnämnden

enligt 24 § 1 mom. och 50 § 1 mom. tillhålla vederbörande att

vidtaga tjänliga åtgärder för olägenhetens avhjälpande. Verkställes ej av

nämnden anbefalld åtgärd inom föreskriven tid och är den anmärkta

s. 303 Kontrollera mot PDF

303

Kungl. Maj:ts proposition nr BAG år 1958

olägenheten svår, äger nämnden tills vidare förbjuda fabrikens eller näringens

drivande. Det sagda gäller enligt 6 inom. förstnämnda paragraf

även vissa upplag inom stad. Enligt 33 § har hälsovårdsnämnd i stad att

hos vederbörande länsstyrelse anmäla sanitär olägenhet i staden av fabrik,

upplag eller annan dylik anordning utanför stadens område.

Som tidigare nämnts har riksdagen i skrivelse den 18 mars 1955 hemställt,

att sådan ändring i hälsovårdsstadgan måtte övervägas att i vissa

fall skyldighet införes för fastighetsägare att till hälsovårdsnämnd uppge

ny ägare av fastigheten. I de motioner, som föranledde riksdagens hemställan

(nr 61 i första kammaren och nr 72 i andra kammaren), har föreslagits

att i hälsovårdsstadgan måtte införas sådan bestämmelse, att fastighetsägare

som meddelats förbud att för bostadsändamål uthyra boningsrum

eller lägenhet, skall vara skyldig att vid försäljning av fastigheten

lämna hälsovårdsnämnden uppgift å den nye ägarens namn och adress

samt att bestämmelsen förbindes med straffsanktion. Andra lagutskottet

har i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 17 år 1955 uttalat att utskottet

kommit till den uppfattningen att det i motionerna framlagda förslaget

är värt att närmare övervägas. Hälsovårdsnämnden skulle genom

det föreslagna systemet redan på ett tidigt stadium få kännedom om överlåtelse

av sådan fastighet, beträffande vilken förbud meddelats, och skulle

då omedelbart kunna meddela den nye ägaren motsvarande förbud, i förekommande

fall i förening med vite. På så sätt skulle en betydande effektivisering

av hälsovårdsstadgans tvångsmedel åstadkommas. Utöver det

fall då förbud att använda boningsrum eller lägenhet för bostadsändamål

meddelats syntes det utskottet böra övervägas om icke en motsvarande

föreskrift bör införas för fall då föreläggande meddelats att avhjälpa viss

felaktighet. Behov av anmälningsskyldighet torde enligt utskottets mening

föreligga oavsett vilken form av bostadsupplåtelse förbudet avser, och

föreskriften torde böra förenas med straffsanktion. Erinran om anmälningsskyldigheten

bör lämpligen intagas i hälsovårdsnämndens beslut.

I en till Konungen ställd, den 24 november 1954 till inrikesdepartementet

inkommen skrift har vidare Hälsingborgs hyresgästförening hemställt om

snara och effektiva åtgärder till motverkande av att hälsovårdsnämnds

föreläggande blir utan verkan till följd av att den fastighetsägare mot

vilken åläggandena riktats säljer fastigheten till annan person. Hyresgästernas

riksförbund har i skrivelse den 15 november 1954 förklarat sig

instämma i det av hyresgästföreningen framförda önskemålet.

Hälsovårdsstadgekommittén

I anslutning till de olika paragraferna i sitt förslag anför kommittén i

huvudsak följande.

Kommittén förutsätter alt medicinalstyrelsen och veterinärstyrelsen i

s. 304 Kontrollera mot PDF

304

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

förekommande fall samråder, då de i enlighet med 119 § utfårdar råd

och anvisningar för hälsovårdsnämnderna.

I anslutning till 12 0 § uttalar kommittén, att länsstyrelsen regelmässigt

bör hänvända sig till vederbörande hälsovårdsnämnd för vidtagande

av erforderlig åtgärd inom allmänna hälsovården. Ett direkt ingripande

av länsstyrelsen synes böra ske endast då ärendet t. ex. rör flera kommuner

eller eljest är av sådan storleksordning att ett ingripande av länsstyrelsen

är motiverat. I sådana fall synes emellertid hälsovårdsnämnden

böra beredas tillfälle att yttra sig i ärendet.

Hälsovårdsnämnds allmänna uppgifter enligt 12 1 § exemplifieras av

kommittén, förutom genom hänvisning till olika lagar vari dessa uppgifter

anges, genom omnämnande av sådana uppgifter som drift av smittrenings-,

avlusnings- eller karantänsanstalt samt förvaltning av soptipp och allmän

anläggning för förstöring av avfall.

Bestämmelserna i 12 2 § föranleder kommittén att framhålla, att hälsovårdsnämnd

vid sin övervakning av efterlevnaden av hithörande bestämmelser

bör handla med smidighet utan att den erforderliga fastheten efterges.

Övervakning bör liksom hittills i allmänhet i första hand ske genom

råd och anvisningar.

I anslutning till bestämmelserna i 12 3 § 1 in o in. uttalar kommit
tén,

att den icke funnit sig kunna biträda de tidigare angivna förslagen

om att beslut av hälsovårdsnämnd angående utdömning av bostadslägenhet

skulle anmälas till inskrivningsdomaren för anteckning i fastighetsboken.

Flera skäl för denna ståndpunkt anföres, varvid kommittén särskilt

framhåller att man med ett sådant förfarande knappast skulle kunna

uppnå den önskvärda effektiviseringen av bostadsbestämmelserna, icke

ens om bestämmelse infördes om att ett utdömningsbeslut skulle vara gällande

även mot ny ägare. Det kunde visserligen vara av värde att få

fastslaget, att ett utdömningsbeslut skulle gälla oberoende av vem som

vore ägare av huset, men det ur praktisk synpunkt viktiga vore dock, att

det eventuella vite som var förknippat med beslutet även övergick på den

nye ägaren. En sådan övergång av vite från en person till en annan anser

kommittén av principiella skäl utesluten. Till utveckling härav anför kommittén,

att den nye ägaren av en fastighet icke kan anses ha ådagalagt

den tredska, som är en förutsättning för åläggande av vite.

Ej heller har kommittén ansett sig böra föreslå en straffbestämmelse

med tillämpning på fastighetsägare, som trots meddelat förbud av hälsovårdsnämnden

uthyr eller upplåter lägenhet till bostad, varvid även ny

ägare av fastigheten skulle kunna straffas. Det är nämligen enligt kommitténs

uttalande icke säkert, att ett bötesstraff skulle kunna utkrävas

snabbare mot en ny ägare än ett mot denne förnyat vitesföreläggande.

En ny ägare som delges ett utdömningsbeslut, meddelat mot en tidigare

ägare, skulle även om bötesstraff finnes stadgat kunna vinna tid genom

s. 305 Kontrollera mot PDF

305

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

ett överklagande av själva utdömningsbeslutet. Det förefaller vidare kommittén

som om ett vite skulle utgöra en kraftigare påtryckning än hotet

om ett straff, vilket väl i allmänhet skulle inskränka sig till ett ej alltför

högt antal dagsböter.

Under hänvisning till det anförda har kommittén icke ansett sig böra

föreslå någon ändring i den nuvarande ordningen i förevarande hänseende.

Däremot har kommittén genom bestämmelsen i 12 3 § 2 mom. ansett

sig böra göra den nu i bostadsärenden gällande befogenheten för

hälsovårdsnämnden att meddela uppskov generellt tillämplig inom hälsovårdskont

rollen.

Genom föreskriften i 12 4 § 1 in o in. har kommittén utsträckt den

nu för bostäder och samlingslokaler gällande regeln om mot vem ett

föreläggande skall riktas till att gälla även för hotell, pensionat o. dyl.

samt djurstall. I sistnämnda fall torde bestämmelsen dock enligt kommitténs

uttalande endast få betydelse i arrendeförhållanden. Kommittén

hänvisar i övrigt till medicinalstyrelsens råd och anvisningar, vari angivits

om ett föreläggande i olika fall bör riktas mot fastighetsägare eller

nyttjanderättshavare. Dessa råd och anvisningar skall enligt kommittén

vara tillämpliga även i fortsättningen.

Bestämmelserna i 12 4 § 2 m o m. har utformats efter förebild av

99 § livsmedelsstadgan. Kommittén understryker att den omständigheten

alt t. ex. ett föreläggande att låla utföra vissa reparationer riktas mot

fastighetsägaren icke i och för sig innebär något ställningstagande till

frågan om vem som skall betala reparationerna.

I 12 4 § 3 m o in. har en nu för hälsovårdsnämndens befattning med

bostäder gällande bestämmelse gjorts generellt tillämplig, varjämte skyldigheten

att inhämta yttrande gjorts obligatorisk.

Även i 1 2 6 § har en nu gällande bestämmelses räckvidd utsträckts,

nämligen från att gälla endast för stad till att bli tillämplig inom riket

i dess helhet.

Polismyndighets medverkan vid hälsovårdskontrollen enligt 12 8 §

innebär en skyldighet att i förekommande fall bringa sanitära missförhållanden

till hälsovårdsnämndens kännedom, varemot meningen icke är

att polismyndigheten skall syssla med hälsovårdsinspektion.

Kommittén erinrar i detta sammanhang om att polismyndighet även

har skyldighet att lämna erforderlig handräckning för att bereda inspekterande

myndighet tillträde till lokal som skall inspekteras med utnyttjande

av inspektionsbefogenheten enligt 122 § 2 mom.

Särskilda bestämmelser angående hälsovårdskontroll i frågor, varom

materiella föreskrifter meddelats även i departementsförslaget, finnes i

kommittéförslaget under 32—34 §§, 38 och 39 §§, 42 § andra stycket,

55 § andra och tredje styckena, 00 g första stycket samt 04 och 100 §§.

I anslutning till de i 3 3 § intagna bestämmelserna framhåller kom
20

— Biltang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr B 46

s. 306 Kontrollera mot PDF

306

Kiingl. Maj.ts proposition nr BAG år 1958

mittén betydelsen av att hälsovårdsnämndernas förelägganden erhåller en

ändamålsenlig formulering. Kommittén anför.

Sålunda bör ett vitesföreläggande för en hyresvärd att reparera en uthyrd

bostadslägenhet innefatta ett direkt föreläggande för hyresvärden

att reparera lägenheten. Skulle det, när den av hälsovårdsnämnden fastställda

tiden utgått, visa sig, att lägenheten faktiskt icke längre utnyttjas

som bostad, kan emellertid vitet icke uttagas. En förutsättning för föreläggandet

får nämligen anses vara, att bostadslägenheten även i fortsättningen

användes som bostad. I praxis ha förelägganden av detta slag ofta

formulerats så, att lägenheten ej må användas för bostadsändamål efter

viss tidpunkt, med mindre den dessförinnan reparerats på visst sätt. En

sådan formulering är enligt kommittén ej lämplig. Föreläggandet bör i

stället formuleras så, att hyresvärden förelägges att före viss dag ha vidtagit

reparationerna. Möjligen kan tilläggas »därest lägenheten efter den

bestämda dagen kommer att användas som bostad». En hyresvärd, som

får ett dylikt föreläggande, har två möjligheter. Antingen finner han med

sina intressen förenligt att fortfarande ha lägenheten upplåten som bostad,

och i sådant fall reparerar han lägenheten. Eller också anser han

t. ex. att reparationerna skulle bli allt för kostsamma i förhållande till

inkomsten från lägenheten och i så fall uppsäger han hyresgästen till avflyttning.

---Enligt lagen om hyresreglering kan det emellertid in
träffa,

att en uppsägning av ett hyresavtal förklaras ogiltig, i följd varav

hyresgästen kvarbor i lägenheten. Om föreläggandet då givits den formen,

att hyresvärden ålagts reparera före en viss dag (om lägenheten efter denna

dag användes till bostad), är hyresvärden skyldig att reparera vid äventyr

att eventuellt vite utdömes.

Om å andra sidan föreläggandet formulerades som ett förbud att använda

lägenheten för bostadsändamål efter en viss dag om icke dessförinnan

förelagda reparationer utförts och hyresvärden underläte att vidtaga reparationer,

skulle hälsovårdsnämndens beslut i realiteten komma att innebära,

att lägenheten utdömdes som bostad. En följd härav bleve, att hyresavtalet

vore förfallet med möjlighet för hyresvärden att få hyresgästen

vräkt. Genom ett beslut med stöd av hälsovårdsstadgan skulle man alltså

på detta sätt kunna motverka hyresregleringslagens syfte, nämligen att

en uppsägning av ett hyresavtal skall kunna förklaras ogiltig om uppsägningen

strider mot god sed i hyresförhållande eller eljest är obillig. En

formulering av ifrågavarande slag bör därför undvikas.

Det har ifrågasatts att förelägganden av den typ, som kommittén ansett

böra komma till användning, endast borde tillgripas, antingen när kostnaderna

för de förelagda reparationerna vore ringa eller då angelägenheten av

att lägenheten bibehölles som bostad vore stor. Kommittén kan icke finna,

att de hälsovårdande myndigheterna böra anlägga sådana synpunkter vid

formuleringen av förelägganden. Den ekonomiska prövningen synes böra

ankomma på de hyresreglerande myndigheterna och kostnadsfrågan få inverka

på frågan om uppsägningens obillighet.

Remissyttrandena

Stadsfullmäktige i Trollhättan yttrar i anslutning till b e s t ä in in e 1- serna i 120 § att befogenheten att genom vite tillhålla hälsovårds
-

s. 307 Kontrollera mot PDF

307

Kungl. Maj.ts proposition nr B frG år 1958

nämnder och vissa befattningshavare att fullgöra sina skyldigheter icke

torde överensstämma med nuvarande uppfattning om vitets funktion. I de

fall då vitesföreläggande skulle tänkas komma till användning torde enligt

fullmäktiges uppfattning ansvar för tjänstefel föreligga. Fullmäktige uttalar

att vite ej kan tillämpas där straff kan förekomma.

Länsstyrelsen i Kalmar län föreslår en sådan bestämmelse i hälsovårdsstadgan,

att länsstyrelse beredes möjlighet att där så finnes erforderligt

direkt förelägga en felande lämpligt vite, och anför härvid följande.

Det förekommer att länsstyrelse och hälsovårdsnämnd ha olika uppfattning

i fråga om behovet av att giva föreläggande. Tredskar därvid hälsovårdsnämnd

kan avsevärd tid förflyta innan lämpliga åtgärder vidtages,

vilket i brådskande fall måste framstå som synnerligen beklagligt. Även

kan i fall, som komma under länsstyrelses bedömande, förekomma att

hälsovårdsnämnd givit föreläggande i vissa avseenden och att länsstyrelse

efter vidtagen utredning finner att föreläggande bör givas i ytterligare

andra avseenden. Utredningen förutsätter tydligen att länsstyrelse ej själv

utfärdar föreläggande. Vissa beslut av regeringsrätten synas emellertid giva

vid handen, alt länsstyrelse skulle vara berättigad att själv meddela föreläggande.

Medicinalstyrelsen finner det uppenbart att även länsstyrelse, medicinalstyrelsen

och veterinärstyrelsen skall ha genom föreskrift i 122 §

2 m o in. angiven inspektionsrätt, vilket torde böra komma till uttryck i

paragrafens formulering.

Chefstjänstemän vid hälsovårdsnämnden i Stockholm finner den föreslagna

texten lämna utrymme för tvekan, huruvida t. ex. en bostadsassistent

har rättighet att besöka en plåtslagarverkstad för att utröna orsaken till

sanitär olägenhet i bostäder ovanför densamma, varför uttrycket »som

står under hans tillsyn» bör utgå ur författningstexten.

Det bör även genom bestämmelse i 122 § 3 m o m. förbjudas

att yppa enskilds förhållanden, som kommit till hälsovårdsnämndens kännedom,

anser hälsovårdsnämnderna i Hallsberg köping, Pålsboda mnnicipalsamhälle,

Hammars kommun och Kumla landskommun.

Medicinalstyrelsen anför rörande bestämmelsen i 12 3 § 2 mom.

Styrelsen vill -— — — framhålla att betydande sanitära olägenheter

kunna föreligga utan att »uppenbar fara för hälsan» är för handen. Som

exempel härpå må nämnas buller och besvärande lukt från eu fabriksrörelse

eller stank från ett öppet avloppsdike. Dessa exempel kunna mångfaldigas.

I dessa fall skulle enligt förslaget hälsovårdsnämnden ha dispensmöjlighet,

vilket ur sanitär synpunkt icke är önskvärt. Styrelsen ställer

sig därför mycket tveksam till den föreslagna utvidgningen av dispensrätten.

Med hänsyn till de skärpningar, som förslaget innebär i förhållande

till vad som nu gäller och vilka enligt styrelsens mening få till följd

att dispens kan bli erforderlig i åtskilliga andra fall än bostadsfrågor, vill

slyrelsen dock icke motsätta sig den utvidgade dispensrätten. Förutsättning

härför bör dock vara alt därmed förenas skyldighet för hälsovårdsnämnd

att innan beslut fattas i dispensärende, särskilt när detta avser

s. 308 Kontrollera mot PDF

308

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

hälsovårdstätort, höra vederbörande läkare, som avses i 2 § och i förekommande

fall i samma paragraf avsedd veterinär.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län finner bestämmelsen om möjlighet för

hälsovårdsnämnden att medge uppskov med föreläggande eller förbud

onödig. Då nämnden äger pröva om föreläggande eller förbud över huvud

taget skall meddelas får det anses självklart att nämnden även skall kunna

medge uppskov.

Sveriges fastighetsägareförbund föreslår sådan omformulering av 123 §

2 mom. i kommittéförslaget, att momentet kommer att innefatta en direkt

föreskrift för myndigheterna att även iakttaga ekonomiska synpunkter vid

tillämpningen av hälsovårdsstadgans bestämmelser.

Hälsovårdsnämnden i Osby köping framhåller att bestämmelsen i

12 4 § 3 mom. om obligatorisk skyldighet att inhämta byggnadsnämnds

yttrande eller rådfråga byggnadstekniskt sakkunnig person i angivna fall

innebär en skärpning av gällande bestämmelser. Denna skärpning kommer

enligt nämndens uppfattning att avsevärt försvåra hälsovårdsnämndernas

arbete. Det kan därför ifrågasättas om icke nuvarande bestämmelser i

ämnet även i fortsättningen bör gälla. I samma riktning uttalar sig kommunalfullmäktige

i Hörby och Bjuvs köpingar samt i Staffanstorps kommun

ävensom förste provinsialläkaren i Malmöhus län, Arlövs municipalfullmäktige,

föreningen för allmän hälsovård och hälsovårdsförbundet i

Västerbottens län.

Stadsfullmäktige i Malmö förordar en föreskrift om att yttrande i förekommande

fall skall inhämtas av vatten- och avloppsteknisk myndighet

där sådan finnes. Föreningen för vattenhygien föreslår föreskrift om skyldighet

att i förekommande fall inhämta yttrande av sanitärtekniskt sakkunnig

person. Sveriges läkarförbund anser att med brist av byggnadsteknisk

art samt med byggnadstekniskt sakkunnig person bör jämställas

sanitärteknisk brist och sanitärtekniskt sakkunnig person.

Frågan om föreskrifter till effektivisering av meddelat föreläggande avseende

fastighet, som byter ägare, har behandlats i flera remissyttranden.

Medicinalstyrelsen anför.

Hälsovårdsnämnden bör äga föreskriva, att fastighetsägare, som överlåter

fastighet, beträffande vilken meddelats förbud eller föreläggande enligt

33 och 34 §§ i förslaget, skall vara skyldig att omedelbart till nämnden

lämna uppgift om försäljningen samt om den nye ägarens namn och adress.

Ett åsidosättande av denna skyldighet bör medföra straffansvar.

Även stadsfullmäktige i Eskilstuna in. fl. släder förordar samma tillägg

till bestämmelserna om föreläggande och förbud, liksom bl. a. förste provinsialläkarna

i Jönköpings, Kristianstads och Värmlands län, samarbetskommittén

för hälsovårdsnämnderna i rikets större städer samt föreningen

för allmän hälsovård.

Stadsfullmäktige i Hälsingborg föreslår en tilläggsbestämmelse av inne
-

s. 309 Kontrollera mot PDF

309

Kungl. Maj.ts proposition nr B 46 år 1958

håll att delgivet föreläggande skall gälla även mot ny ägare av fastighet,

dock att sådant föreläggande eller förbud bör delges den nye ägaren så

snart hälsovårdsnämnden erhållit kännedom om att fastigheten övergått

till ny ägare.

Stadsfullmäktige i Malmö föreslår en särskild bestämmelse om att vad

som i hälsovårdsstadgan sägs om fastighetsägare i förekommande fall skall

gälla innehavare av tomträtt.

Länsstgrclsen i Kristianstads län önskar ett förtydligande av b e s t ä inni

elsen i 125 § om hälsovårdsnämndens befogenhet att verkställa

åtgärder på bekostnad av den som försummat sig så, att därav framgår

huruvida »med stöd av hälsovårdsstadgan eller eljest utfärdade föreskrifter»

avser generellt utfärdade föreskrifter exempelvis i form av en hälsovårdsordning

eller även åtgärd som hälsovårdsnämnden föreskrivit i ett

konkret fall.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför.

Såvitt länsstyrelsen har sig bekant har motsvarande bestämmelse i gällande

hälsovårdsstadga icke vunnit nämnvärd tillämpning. Däremot är

det möjligt, att bestämmelsen haft viss indirekt betydelse genom att utöva

press på vederbörande. Svårigheten att tillämpa bestämmelsen måste bero

på dess ofullständighet. Den lämnar icke några upplysningar om nämndens

närmare befogenheter i de talrika fall, där nämnden har att räkna

med att parten kommer att vägra nämnden tillträde eller eljest söka hindra

dess åtgöranden. Frågan om hur nämnden skall utfå ersättning lämnas

öppen o. s. v. Om bestämmelsen utökades med en närmare reglering av

de nu antydda frågorna, skulle den bli ett effektivare redskap för hälsovårdsnämnderna,

användbart särskilt i fall där skyndsamhet är påkallad.

Hälsovårdsnämnden i Malmö vill icke yrka på att bestämmelsen om

verkställighet på försumligs bekostnad skall utgå men anser att dess betydelse

i fortsättningen liksom hittills torde komma att bli minimal. Den

har nämligen ytterst sällan tillämpats. Knappast någon hälsovårdsnämnd

torde disponera medel för ifrågavarande ändamål.

Sedan hälsovårdsnämnden i Hälsingborg under framhållande av liknande

synpunkter särskilt betonat det vanskliga för en hälsovårdsnämnd att

utfå ersättning i efterhand av vederbörande fastighetsägare för de av

nämnden vidtagna åtgärderna, föreslår stadsfullmäktige i Hälsingborg en

tilläggsbestämmelse av innehåll, att kostnaderna för hälsovårdsnämnds

åtgärder må utmätas på grundval av nämndens beslut och kvitterad räkning

på kostnaderna för åtgärderna.

Hälsovårdsnämnden i Göteborg anför att bestämmelsen om befogenhet

för hälsovårdsnämnd att verkställa åtgärder hittills aldrig kunnat tilllämpas,

varför den bör utgå.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför angående polismyndighets skyldighet

att i enlighet med föreskriften i 128 § lämna hälsovårdsnämnden

handräckning.

s. 310 Kontrollera mot PDF

310

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

Under vilka förutsättningar handräckning skall kunna lämnas och vilka

handräckningsåtgärder som kunna ifrågakomma utsäges icke i författningstexten.

I praxis råder också stor osäkerhet om tillämpningsområdet

för motsvarande bestämmelse i gällande hälsovårdsstadga. Som ovan anförts

är det bland annat ovisst i vad mån polishandräckning kan tillgripas

för utrymmande av utdömd lägenhet. Det synes för övrigt icke lämpligt

att helt överlämna åt praxis att närmare avgränsa tillämpningsområdet

för ett stadgande av detta slag. Stadgandet skall nämligen i första hand

tillämpas av underordnade myndigheter, som i allmänhet sakna förutsättningar

att forska i den relativt svårtillgängliga praxis som kan ha

hunnit utbildas. Dessutom är ofta stor skyndsamhet av nöden. Länsstyrelsen

får föreslå, att ifrågavarande stadgande omarbetas så, att nu antydda

brister i görligaste mån elimineras.

Även stadsfullmäktige i Trollhättan förordar bestämmelser angående omfattningen

av polismyndighets skyldighet att lämna hälsovårdsnämnden

handräckning och anför därvid bl. a., att sådan handräckning icke lär

kunna lämnas i de fall då för verkställighet fordras domstols och exekutiva

myndigheters medverkan, varemot handräckning torde böra lämnas

för delgivning av hälsovårdsnämndens beslut eller för att bereda hälsovårdstjänsteman

tillträde till lokal eller område som står under hans tillsyn

eller möjlighet att där företaga undersökning.

Stadsfullmäktige i Malmö framhåller i anslutning till bestämmelserna

i 33 § att varje brist hos ett boningsrum kan avhjälpas, om

tillräcklig kostnad nedlägges därpå. Som grund för ett förbud att använda

ett boningsrum för bostadsändamål bör därför i stället föreskrivas, att

rummet skall vara behäftat med brist som är höggradig och av sådan art,

att dess avhjälpande kräver medgivande av byggnadsnämnd. Av liknande

uppfattning är svenska hälsovårdstjänstemannaförbundet. Stadsfullmäktige

i Hälsingborg föreslår med liknande motivering att grunden för ett

förbud bör vara, att bristen är betydande och av sådan art att den ej kan

för rimliga kostnader avhjälpas. Till sistnämnda förslag har länsstyrelsen

i Malmöhus län anslutit sig.

Även länsstyrelserna i Västmanlands och Västerbottens län anser att de

hälsovårdande myndigheterna i anslutning till regeringsrättens praxis bör

taga hänsyn till ekonomiska synpunkter.

Stadsfullmäktige i Lund anser att ett förbud att använda boningsrum

som bostad bör meddelas av hälsovårdsnämnden först efter byggnadsnämndens

hörande, varom föreskrift bör intagas i hälsovårdsstadgan.

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller att hälsovårdsföreskrifter

vilka i likhet med de förevarande utformats under påverkan av gällande

hyresreglering bör ha formen av provisoriska bestämmelser i anslutning

till hyresregleringslagen.

Departementschefen

I departementsförslaget har vissa av bestämmelserna i kommittéförsla
-

s. 311 Kontrollera mot PDF

311

Kungl. Maj.ts proposition nr B 16 år 1958

gets kapitel om hälsovårdskontrollen införts bland de inledande bestämmelserna

i 1 kap. Så är förhållandet med stadgandena i 119 § om de centrala

myndigheternas skyldighet att meddela råd och anvisningar samt

med föreskrifterna i 120 och 121 §§ om länsstyrelses och hälsovårdsnämnds

åligganden inom allmänna hälsovården.

Till nu förevarande kapitel i departementsförslaget har däremot koncentrerats

de formella bestämmelserna rörande hälsovårdsnämnds, länsstyrelses

och centrala myndigheters befogenheter med avseende å allmänna

hälsovården, varjämte här också meddelas vissa riktlinjer för hälsovårdsnämndernas

verksamhet.

En viktig fråga i detta sammanhang är hur ett föreläggande av hälsovårdsnämnd

i fråga om fastighet, vilken efter föreläggandets meddelande

övergår till ny ägare, skall kunna göras effektivt. Med fog kan nämligen

hävdas att de nuvarande förhållandena härvidlag i vissa avseenden är

mindre tillfredsställande. Kommittén har också utförligt uppehållit sig

vid spörsmålet men för sin del icke kunnat förorda någon ändring i den

nu gällande ordningen. För egen del anser jag icke heller på de av kommittén

anförda skälen en lösning efter de av kommittén diskuterade

alternativen — anteckning i fastighetsboken av hälsovårdsnämndens föreläggande

eller en övergång av föreläggandet på ny ägare — godtagbar.

Däremot har jag funnit vad riksdagen 1955 framhållit erbjuda vissa möjligheter

att uppnå önskvärda förbättringar. Jag har dock ansett lämpligast

att ge de ifrågakommande bestämmelserna i ämnet den utformningen,

att hälsovårdsnämnd generellt tillägges befogenhet att vid vite ålägga

ägare av byggnad, anläggning eller upplag att vid försäljning omedelbart

anmäla den nye ägarens namn och adress till nämnden. Sådant åläggande

bör kunna meddelas antingen på samma gång som t. ex. ett föreläggande

att vidtaga viss åtgärd eller också senare, då nämnden fått kännedom

om att försäljning skett eller förberedes. Åläggandet bör förbindas med

bestämmelse om vitespåföljd.

Jag övergår härefter till att behandla de olika paragraferna i departementsförslaget.

70 §.

Såväl i gällande hälsovårdsstadga som enligt kommittéförslaget förutsättes,

att hälsovårdsnämnden skall äga meddela föreskrifter i olika hänseenden

vid sidan av de lokala hälsovårdsordningarna, t. ex. rörande renhållning.

I departementsförslaget har icke upptagits någon bestämmelse

om sådan befogenhet för hälsovårdsnämnden i anslutning till de materiella

hälsovårdsföreskrifterna i tidigare kapitel, utan i stället meddelas i nu

förevarande paragraf en generell befogenhet för hälsovårdsnämnd att meddela

erforderliga föreskrifter utöver bestämmelserna i hälsovårdsstadgan

och lokal hälsovårdsordning. Befogenheten begränsas emellertid såtillvida,

s. 312 Kontrollera mot PDF

312

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

att det skall röra sig om behov i det särskilda fallet, varför i paragrafen

intagits en erinran om att behov av mer allmänna föreskrifter skall anmälas

av nämnden till kommunens fullmäktige, på vilka det ankommer

att intaga ifrågakommande föreskrifter i den lokala hälsovårdsordningen.

Den nu behandlade befogenheten för hälsovårdsnämnden är avsedd att

tillgodose behovet av lokala föreskrifter i särskilt två hänseenden. Med

stöd av densamma kan hälsovårdsnämnden till en början meddela de

bestämmelser, som i ett akut läge visar sig erforderliga till undvikande

av sanitär olägenhet, t. ex. i fråga om renhållning o. dyl. Härvid kan sålunda

föreskrivas, att — t. ex. då sanitära olägenheter uppstått eller förutses

under en period av osedvanligt stark värme — sopor och annat avfall

skall dagligen bortforslas från viss ort eller att vid forsling av visst slags

orenlighet särskilda försiktighetsåtgärder skall iakttagas. Men vidare kan

nämnden med tillämpning av ifrågavarande befogenhet utfärda sanitära

föreskrifter t. ex. för en viss badplats eller ett visst lägerområde, som

börjat bli så allmänt begagnat att anhopningen av människor föranleder

särskilda sanitära åtgärder. Befogenheten kan utnyttjas även med avseende

å enskilda områden eller lokaler. Som jag tidigare i olika sammanhang

framhållit torde det emellertid oftast, då det rör sig om mer stadigvarande

anläggningar, vara lämpligt att intaga föreskrifterna i lokal hälsovårdsordning.

Föreskrifter enligt denna paragraf kan utfärdas att gälla tills vidare

eller för ett visst bestämt tillfälle, då särskilt behov av hälsovårdsföreskrifter

föreligger. Befogenheten att utfärda föreskrifter inrymmer även

möjlighet att utfärda förbud mot att t. ex. ett visst lägerområde användes

för det avsedda ändamålet. Det är emellertid angeläget att denna möjlighet

tillämpas med försiktighet och över huvud taget endast kommer till

användning då verkligt starka skäl talar för ett förbud.

Då befogenheter, likartade dem som nu behandlats, enligt 8 § allmänna

ordningsstadgan tillkommer polismyndigheten för upprätthållande av allmän

ordning, är det av vikt att hälsovårdsnämnden tager erforderlig kontakt

med nämnda myndighet vid ifrågasatt tillämpning av bestämmelserna,

t. ex. i vad avser ett lägerområde.

71 och 72 §§.

I dessa paragrafer har från gällande hälsovårdsstadga och kommittéförslaget

sammanförts olika bestämmelser rörande hälsovårdsnämndens befogenheter

vid övervakandet av särskilda materiella föreskrifter i hälsovårdsstadgan.

Inom tillämpningsområdet för exempelvis livsmedelsstadgan skall

här avsedda befogenheter användas endast i den mån rättelse icke kan vinnas''

genom föreläggande enligt livsmedelsstadgan.

Departementsförslaget innehåller icke någon motsvarighet till 39 § andra

stycket kommittéförslaget. Av vad jag tidigare i olika sammanhang anfört

s. 313 Kontrollera mot PDF

313

Kungl. Maj:ts proposition nr B 56 år 1958

lorde nämligen framgå, alt hälsovårdsnämndens bedömande bör inskränka

sig till att avgöra huruvida en viss lokal är ur sanitär synpunkt godtagbar

för det ändamål, vartill den nyttjas, men att detta bedömande å andra sidan

bör tillkomma hälsovårdsnämnden även om en lokal ur andra synpunkter

är underkastad tillsyn eller godkännande av annan myndighet. Tillämpat

på hotell- och pensionatrörelser o. dyk, vilka bedrives i sanitärt otillfredsställande

lokaler, medför detta, att hälsovårdsnämnden bör vara oförhindrad

att förbjuda rörelsens bedrivande i den sanitärt icke godtagbara lokalen,

även om rörelsens innehavare av länsstyrelsen berättigats driva rörelsen i

lokalen.

Ett av hälsovårdsnämnden meddelat förbud mot friluftsbad på viss plats

bör bekantgöras för allmänheten genom annonser i ortspressen samt genom

anslag på den med förbudet avsedda platsen.

Vid meddelande av föreläggande enligt 71 § första stycket a) i vad avser

anläggning för vattenförsörjning torde hälsovårdsnämnden utan särskild

föreskrift kunna förväntas beakta den avvägning mellan sanitära och ekonomiska

intressen, som kommit till synes i 8 § 1941 års förordning om kontroll

av vattenledningsvatten men som saknar motsvarighet i kommittéförslaget.

Enligt nämnda paragraf skall hälsovårdsnämnden förelägga vattenverks

ägare att vidtaga erforderliga åtgärder för avhjälpande av märklig brist i

verkets utrustning och skötsel, om bristen kan menligt inverka på beskaffenheten

av vattnet och åtgärderna icke medför oskäliga kostnader.

Hälsovårdsnämndens befogenhet enligt h) att meddela förbud mot viss

närings bedrivande innebär givetvis ett stort ansvar för hälsovårdsnämnden.

Det är emellertid att förvänta, att befogenheten utnyttjas med samma

urskillning som hittills.

Föreläggande enligt 71 § andra stycket att avstänga vattentillförseln

från en anläggning för vattenförsörjning kan, såsom uttryckligen framhålles

i 1941 års förordning om kontroll av vattenledningsvatten, komma i

fråga såväl vid fysikalisk-kemisk otjänlighet som vid bakteriologisk otjänlighet,

medan förbud att utan föregående kokning använda vatten för matlagning

o. dyl. endast kan ifrågakomma vid bakteriologisk oljänlighet.

Befogenheten att meddela nu behandlade föreläggande och förbud har i

departementsförslaget icke begränsats till vatten, som är underkastat undersökning

enligt 32 § departementsförslaget.

Bekantgörandet av föreläggande eller förbud avseende konsumtionsvatten

torde, då det är fråga om större anläggningar med ett flertal konsumenter,

böra ske bl. a. genom annons i ortspressen och eventuellt genom tillkännagivande

i radio, men det är alltid angeläget att så många konsumenter som

möjligt erhåller personligt meddelande i saken.

I departementsförslaget har hälsovårdsnämndens befogenhet att förordna

om avstängning av vattentillförsel icke gjorts beroende av medgivande från

brandmyndigheten utan det har endast föreskrivits, att före sådant för
-

s. 314 Kontrollera mot PDF

314

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

ordnande samråd skall ske med denna myndighet. Anledningen härtill är

givetvis, att riskerna med att begagna vattnet för matlagning etc. kan vara

så överhängande, att det icke kan överlämnas åt brandmyndighet att avgöra

om tillförseln skall avstängas eller ej.

Det torde knappast vara behov av att understryka, att hälsovårdsnämndens

befogenheter med avseende å vattenförsörjningen är av så ingripande

karaktär för allmänhetens del, att de måste handhas med stor omsorg.

Då i departementsförslaget icke intagits de villkor och anvisningar, som

i gällande hälsovårdsstadga och kommittéförslaget knutits till hälsovårdsnämndens

befogenheter i olika fall, innebär detta endast att det har ansetts,

att nämnden kan förväntas beakta de synpunkter, som ligger till grund för

villkoren och anvisningarna, även utan uttrycklig föreskrift härom. Det

sagda gäller t. ex. förbud mot användande av avloppsledning och vattenklosett.

Om en rörelse, såsom t. ex. ett bageri eller en mindre verkstad, finnes

inrymd i en byggnad med bostadslägenheter och rörelsens bedrivande medför

sanitär olägenhet för dem som bor i lägenheterna, står två vägar öppna för

hälsovårdsnämnden att komma till rätta med olägenheterna. Antingen kan

nämnden med åberopande av bostadsbestämmelserna vända sig mot husets

ägare och påfordra vidtagande av erforderliga isoleringsåtgärder o. dyl. eller

också kan nämnden rikta sig mot rörelsens innehavare och i första hand

kräva, att rörelsen drives så att de ifrågavarande olägenheterna icke uppstår.

Då hälsovårdsnämnden meddelar förbud mot t. ex. en viss lokals utnyttjande

för avsett ändamål eller mot en viss närings drivande inom angiven

byggnad, bör förbudet i allmänhet utformas som ett förbud mot att tills

vidare utnyttja lokalen eller driva rörelsen. Om sedan erforderliga åtgärder

vidtages till undanröjande av den sanitära olägenhet, som motiverat förbudet,

har hälsovårdsnämnden att konstatera detta samt upphäva förbudet.

Ett med vite förknippat föreläggande avseende t. ex. en undermålig, som

bostad nyttjad lägenhet, bör enligt mitt förmenande icke lämpligen, såsom

kommittén föreslagit, ges den utformningen, att vederbörande förelägges att

före viss dag ha vidtagit angivna reparationer, därest lägenheten efter den

bestämda dagen skall användas till bostad, och än mindre innebära blott ett

föreläggande att utföra viss byggnadsåtgärd. I stället bör i princip anges,

att lägenheten icke efter viss dag må användas till bostad, därest icke

vissa särskilda åtgärder vidtagits med densamma. Det lämnas då åt vederbörandes

eget val att avgöra, om de med åtgärderna förenade kostnaderna bör

nedläggas för att bringa lägenheten i godtagbart skick eller om lägenheten

icke hädanefter skall begagnas som bostad. Med hänsyn till att en sådan

utformning av ett föreläggande under nuvarande förhållanden på bostadsmarknaden

kan motverka hyresregleringslagens syften har man emellertid

i praxis ofta föredragit att föreläggande vid vite att utföra viss åtgärd för

s. 315 Kontrollera mot PDF

315

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

att sätta en bostad i hygieniskt godtagbart skick. Mot ett sådant beaktande

av hyresgäsens primära intresse av att ha tillgång till bostad synes mig

intet vara att erinra.

Hälsovårdsnämndens förelägganden och förbud bör genomgående i större

utsträckning än hittills förenas med besvärshänvisning. Detta gäller särskilt

föreläggande vid vite.

73 §.

Bestämmelsen i denna paragraf angående frågan mot vem ett föreläggande

och förbud i visst fall skall riktas har sin motsvarighet bland bestämmelserna

om bostäder och samlingslokaler i gällande hälsovårdsstadga. I 124 § 1 mom.

kommittéförslaget har bestämmelsen utvidgats till att avse även hotell, pensionat

och dylika lokaler samt djurstall. I fråga om bad samt lokaler för

hygienisk behandling har kommittén i 124 § 2 mom. närmare utformat bestämmelsen

efter förebild av 99 § livsmedelsstadgan. Bestämmelsen torde

emellertid kunna ges generell giltighet, varför dess räckvidd i departementsförslaget

icke begränsats till vissa lägenheter.

I paragrafens andra stycke har upptagits en tidigare berörd bestämmelse

för att effektivisera förelägganden avseende t. ex. bostäder för det fall att

fastigheten byter ägare efter meddelat föreläggande. Här ges hälsovårdsnämnd

befogenhet att i anslutning till ett föreläggande ålägga vederbörande

att meddela nämnden den nye ägarens namn och adress. Sådant åläggande

kan meddelas antingen i samband med det ursprungliga föreläggandet eller

senare, då nämnden fått anledning antaga att en överlåtelse skett eller är

förestående. Åläggandet bör förbindas med vitespåföljd och förordnande

om att beslutet skall lända till efterrättelse utan hinder av besvär.

74 §.

I denna paragraf föreskriven skyldighet för hälsovårdsnämnden att bereda

byggnadsnämnden tillfälle att yttra sig, innan föreläggande med byggnadsteknisk

anknytning meddelas, har sin motsvarighet bland bestämmelserna

rörande bostäder och samlingslokaler i gällande hälsovårdsstadga samt i

124 § 3 mom. kommittéförslaget. Bestämmelsen har i departementsförslaget

erhållit en utformning, som avser att tillvarataga de intressen byggnadsnämnden

företräder men samtidigt medge ett smidigt förfarande. Även i

andra sammanhang är det naturligtvis av vikt att hälsovårdsnämnden bereder

byggnadsnämden tillfälle att yttra sig t. ex. vid tillståndsprövning enligt

63 §. — Det är att förvänta att hälsovårdsnämnden även utan uttrycklig

föreskrift så ofta så kan anses påkallat inhämtar yttrande i liknande

situationer från andra fackmyndigheter, t. ex. distriktsingenjören för vatten

och avlopp, statens vatteninspektion in. fl.

s. 316 Kontrollera mot PDF

316 Kiingl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

75 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om hälsovårdsnämnds befogenhet

alt meddela förelägganden och förbud samt att därvid fastställa vite. Motsvarande

bestämmelser finnes i 29 och 53 §§ gällande hälsovårdsstadga

samt 123 § kommittéförslaget. Bestämmelse om anstånd finnes emellertid

i gällande hälsovårdsstadga endast meddelad för åtgärd i fråga om bostad

i 8 § 8 mom. och 43 § 7 mom.

Till skillnad från gällande hälsovårdsstadga och kommittéförslaget men

i överensstämmelse med 31 § allmänna ordningsstadgan har befogenheten

att föreskriva vite i departementsförslaget icke begränsats till sådana fall,

där särskild påföljd ej är bestämd för underlåtenhet att ställa sig ett

föreläggande eller förbud till efterrättelse. Möjlighet finnes alltså att meddela

föreläggande vid vite för att framtvinga iakttagandet av en bestämmelse,

som redan är straffsanktionerad. Vitesförelägganden är i sådana fall

framför allt av betydelse för att man skall komma till rätta med fortsatt

tredska efter utdömande av straff men kan också tillgripas då ett åtal t. ex.

icke skulle kunna medföra tillräckligt snabbt resultat eller då ett kanske

relativt ringa bötesstraff icke kan förväntas förmå vederbörande att vidtaga

en viss åtgärd.

I vad mån hälsovårdsnämnd enligt gällande hälsovårdsstadga äger meddela

vitesföreläggande för kommun avseende allmänna hälsovården har

varit föremål för olika bedömanden. Ett sådant vitesföreläggande är emellertid

enligt min mening av flera skäl icke att rekommendera. Skulle mot

förmodan de kommunala uppgifterna icke rätteligen fullgöras hör hälsovårdsnämnden

anmäla förhållandet för länsstyrelsen, varefter det får ankomma

på länsstyrelsen att efter eget bedömande föranstalta om lämpliga

åtgärder. Härvid må länsstyrelsen — liksom hittills — även meddela

vitesföreläggande gentemot kommunen.

Möjligheten för hälsovårdsnämnden enligt paragrafens andra stycke att

låta utföra ett arbete eller en åtgärd på bekostnad av den, som visat sig

försumlig eller som icke kan anträffas med anmodan av nämnden, synes

icke under den nuvarande hälsovårdsstadgans giltighetstid ha begagnats i

någon större utsträckning. Trots detta och oaktat de erinringar mot bestämmelsen,

som framförts vid remissbehandlingen, anser jag det värdefullt

att bibehålla hälsovårdsnämnderna vid denna befogenhet som ett sista medel

att undanröja en sanitär olägenhet. Bestämmelser i ämnet har därför

upptagits i förevarande paragraf. Befogenheten torde liksom hittills böra

begagnas med försiktighet, icke minst med hänsyn till de ekonomiska

konsekvenserna.

76 §.

Bestämmelser om fortlöpande inspektion av bostäder m. m. har, som jag

tidigare uttalat, icke ansetts kunna meddelas med giltighet för hela landet.

s. 317 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 är 1958

317

Jag har därvid emellertid även framhållit att behovet av sådan inspektion

kan vara väl så stort utom som inom hälsovårdstätort, och det torde ligga i

alla hälsovårdsnämnders eget intresse att förrätta inspektion med en viss

planmässighet.

77 §.

En motsvarighet till bestämmelserna i denna paragraf finnes för stad i 33 §

gällande hälsovårdsstadga samt i 127 § kommittéförslaget. Bestämmelserna

har i departementsförslaget erhållit eu mera generell utformning.

78 och 79 §§.

Dessa paragrafer motsvarar 126 § kommittéförslaget, som i sin tur innebär

en utvidgning av de i 28 § gällande hälsovårdsstadga för stad meddelade

bestämmelserna till hela riket.

I departementsförslaget har vissa detaljbestämmelser om kallelsens delgivning

in. in. uteslutits. Vanliga meddelanden från nämnden torde företrädesvis

böra översändas med posten i brev.

80 §.

Paragrafen motsvarar 56 § gällande hälsovårdsstadga och 128 § kommittéförslaget.

Polishandräckning bör tillgripas först när andra tvångsmedel visat

sig verkningslösa.

Någon uttrycklig bestämmelse om att polismyndighet är skyldig att till

hälsovårdsnämnd rapportera sina iakttagelser avseende sanitära missförhållanden

har icke ansetts erforderlig.

81 §.

Paragrafen motsvarar 55 § 2 mom. gällande hälsovårdsstadga och 120 §

första och andra styckena kommittéförslaget.

Departementsförslaget avser icke att innebära någon ändring i länsstyrelses

befogenhet enligt praxis att i undantagsfall direkt ingripa mot enskild

med vitesföreläggande o. dyl.

82 §.

Paragrafen motsvarar 122 § 2 och 3 mom. kommittéförslaget och har utformats

i anslutning till liknande föreskrifter i 50 och 51 §§ arbetarskyddslagen

samt 90 och 112 §§ livsmedelsstadgan. Den här behandlade befogenheten

tillkommer även central myndighets och länsstyrelses tjänsteman.

15 kap. Om ansvar och besvär

(83—86 §§ departementsförslaget)

Gällande bestämmelser

Straffbestämmelser i anslutning till de i 1 kap. meddelade föreskrifterna

finnes i 27 § hälsovårdsstadgan, och i 52 § finnes motsvarande straffbestäm
-

s. 318 Kontrollera mot PDF

318

Kungl. Mcij:ts proposition nr BAG år 1958

melser i anslutning till föreskrifterna i 2 kap. Enligt bestämmelserna skall

straff ådömas i form av dagsböter, där ej strängare straff enligt allmän

lag eller författning bör följa å viss förseelse. Förutom vid brott mot angivna

materiella och formella bestämmelser i hälsovårdsstadgan skall straff följa

även vid underlåtenhet att efterkomma förbud, föreskrift eller anvisning,

som hälsovårdsnämnden meddelat med stöd av vissa bestämmelser i hälsovårdsstadgan.

Enligt 59 § hälsovårdsstadgan skall förseelse mot stadgan eller i enlighet

med densamma givna föreskrifter åtalas vid allmän domstol av allmän

åklagare, men hälsovårdsnämnden äger även för särskilt fall förordna

åklagare.

Böter och viten skall enligt 61 § tillfalla kommunen med undantag dock för

sådant vite, som ådömts kommun eller särskilt hälsovårdsområde. Sådant

vite skall i stället tillfalla kronan.

Bestämmelser om besvär meddelas i 60 § hälsovårdsstadgan. Besvärsmyndigheter

är länsstyrelsen och Kungl. Maj :t. Hälsovårdsnämnd och länsstyrelse

tillerkännes befogenhet att där så prövas nödigt förordna, att beslut

skall lända till efterrättelse utan hinder av besvär.

Någon bestämmelse om besvärstid finnes icke i hälsovårdsstadgan, varför

enligt lagen den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets

beslut besvärstiden, räknad från delgivning av beslut mot vilket talan

föres, skall vara tre veckor men för menighet fem veckor.

Hälsovårdsstadgekommittén

De av kommittén föreslagna straffbestämmelserna anser kommittén icke

behöva någon kommentar.

Kommittén redovisar en framställning av hyresgästernas riksförbund om

begränsning av rätten att anföra besvär över hälsovårdsnämnds beslut. Genom

en sådan begränsning borde man enligt framställningen kunna undanröja

den olägenhet med det nuvarande systemet, som består i att en fastighetsägare

genom överklaganden under mycket lång tid kan förhala vidtagande

av nödvändiga och brådskande åtgärder.

I anslutning till 1 3 3 § framhåller kommittén, att 2 mom. i denna paragraf

saknar motsvarighet i gällande hälsovårdsstadga. Kommittén uttalar,

att ett föreläggande utan vitespåföljd närmast har karaktären av uppmaning,

råd eller anvisning. Med hänsyn till angelägenheten av att besvär endast

anföres i sådana fall, där en ytterligare prövning av ärendet är betingad av

rättssäkerhetens krav, anser kommittén att det över huvud taget icke bör

vara tillåtet att anföra besvär över föreläggande eller förbud, om särskild

påföljd i form av straff eller vite icke är utsatt för underlåtenhet att efterkomma

föreläggandet eller förbudet.

Enligt kommitténs uppfattning bör man emellertid icke stanna härvid

utan även förbjuda överklaganden av ett upprepat vitesföreläggande, som

s. 319 Kontrollera mot PDF

319

Kungi. Maj.ts proposition nr B 46 år 1958

tillkommit som följd av att vederbörande underlåtit att ställa sig till

efterrättelse ett tidigare vitesföreläggande, vilket han icke överklagat. Kommittén

framhåller att sakfrågan i beslutet om förnyat vitesföreläggande

redan får anses avgjord genom det tidigare beslutet, och att det icke kan

anses tillfredsställande, att i samma sak samma beslut upprepade gånger

kan dragas under högre myndighets prövning med åtföljande tidsspillan. Det

torde enligt kommitténs mening icke vara en obillig begäran, att den som erhåller

ett vitesföreläggande redan första gången saken blir aktuell tager

ställning till om han anser föreläggandet motiverat eller ej. Har han icke

anfört besvär redan första gången, bör han anses ha godtagit föreläggandet.

Remiss yttrandena

Stockholms handelskammare ansluter sig till systemet med straffpåföljd

för åsidosättande av hälsovårdsstadgans bestämmelser men hävdar, att

härvid bör fordras, att de missförhållanden, som skall föreligga för att

straffansvar direkt skall kunna utkrävas, bör vara särskilt svårartade samt

att den underlåtenhet eller åtgärd som förskyller straff låter sig tydligt och

klart fastställa. Ur dessa synpunkter finner handelskammaren kommittéförslaget

varken följdriktigt eller tillfredsställande uppbyggt. Likartade synpunkter

anföres av handelskammaren i Gävle. Sveriges hotell- och restanrantförbund

framhåller risken med straffbestämmelser, som grundas på

subjektiva värderingar, t. ex. av huruvida sanitär olägenhet föreligger

eller ej.

Kommerskollegium ansluter sig till de av handelskammaren i Stockholm

anförda synpunkterna och önskar en översyn av ansvars- och besvärsbestämmelserna

i kommittéförslaget, varvid utmönstring av alltför detaljerade

straffbestämmelser bör ske. Kollegium förklarar sig medvetet om att gällande

hälsovårdsstadga erbjuder en tredskande vissa möjligheter att genom

överklagande förhala ett ärendes slutliga avgörande men ställer sig tveksamt

till den av kommittén föreslagna begränsningen av besvärsrätten med

hänsyn till att därigenom vissa risker ur rättssäkerhetssynpunkt kan uppkomma.

Svenska stadsförbundet finner det angeläget att beträffande hälsovårdsnämndens

beslut besvärsrätten i befordringsfrågor anslutes till de allmänna

kommunalrättsliga bestämmelserna rörande nämnder för oreglerad förvaltning.

Av de olika paragraferna i kommittéförslaget har i huvudsak bestämmelserna

i 13 3 § föranlett yttranden vid remissbehandlingen.

Flera remissinstanser förutsätter att dessa bestämmelser utformas i

överensstämmelse med de nya allmänna besvärsreglerna.

Bestämmelserna om inskränkning i besvärsrätten tillstyrkes av hälsovårdsnämnden

i Stockholm. Hyresgästernas riksförbund konstaterar att kommittén

beaktat de av förbundet omfattade synpunkterna om begränsning av

s. 320 Kontrollera mot PDF

320 Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

rätten att anföra besvär och tillstyrker livligt bifall till kommitténs förslag

på denna punkt.

Bestämmelsen om inskränkning i besvärsrätten avstyrkes av länsstyrelsen

i Stockholms län, som finner det icke böra komma i fråga att på just detta

område göra ett avsteg från eljest inom den administrativa besvärsrätten

gällande principer.

Länsstyrelsen i Uppsala län finner det tveksamt om besvär icke bör få

föras då ett beslut upprepas vid förhöjt vite.

Länsstyrelsen i Södermanlands län förordar i första hand en utredning om

inskränkning av besvärsrätten så att likformighet kan upprätthållas mellan

olika författningar. Av liknande uppfattning är länsstyrelsen i Västerbottens

län.

Länsstyrelsen i Jönköpings län avstyrker bestämmelserna om inskränkning

av besvärsrätten under hänvisning bl. a. till att ett besluts konsekvenser

på andra områden än hälsovårdsstadgans, t. ex. vid tillämpning av hyresregleringslagen,

ej kan överblickas i hälsovårdsärendet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län avstyrker 2 mom. första stycket.

Samma moments andra stycke vill länsstyrelsen icke bestämt motsätta sig

under förutsättning likväl att frågan om vitesbeloppets storlek kan bli föremål

för omprövning. Liknande ståndpunkt intar länsstyrelserna i Älvsborgs

och Gävleborgs län.

Flera andra remissinstanser ställer sig kritiska mot de föreslagna begränsningarna

av besvärsrätten under åberopande framför allt av rättssäkerhetssynpunkter.

Sådana uttalanden göres av bl. a. Stockholms handelskammare,

som dock är beredd att godtaga att ett beslut, som blivit av högre myndighet

sakligt prövat, icke efter nytt vitesföreläggande åter får dragas under samma

myndighets prövning. Liknande synpunkter framföres av Sveriges hantverksoch

småindustriorganisation och stadsfullmäktige i Södertälje. Stadsfullmäktige

understryker att bestämmelserna om inskränkning av besvärsrätten

skulle bli tillämpliga i en del icke avsedda fall och förmenar vederbörande att

klaga på vitets storlek i ett senare vitesföreläggande.

Stadsfullmäktige i Trollhättan anför att kommitténs antagande att den som

icke anfört besvär måste anses ha godtagit ett föreläggande förefaller väl

djärvt samt fortsätter.

Underlåtenheten att anföra besvär kan hava berott på ursäktlig försummelse.

Genom förbudet mot anförande av besvär har man intet vunnit mot

dem som av princip anföra besvär mot varje föreläggande. Vidare uppstår

frågan, hur man skall förfara, därest föreläggandet delvis uppfyllts och den

förelagde påstår att de av honom vidtagna åtgärderna äro tillfyllest. I hälsovårdsnämndens

besvärshänvisning vid meddelandet av det första föreläggandet

bör angivas att underlåtenhet att anföra besvär medför förlust till

talan om vitesföreläggande i samma sak. Återkallande av anförda besvär

torde ej medföra förlust av besvärsrätten vid senare förelägganden. Den föreslagna

inskränkningen av besvärsrätten kan medföra en ökning i stället för

en minskning av antalet besvär. Hotet att mista all besvärsrätt därest före
-

s. 321 Kontrollera mot PDF

321

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 11)58

läggandet icke hinner fullgöras inom föreskriven tid kan giva anledning till

att besvär komma att anföras i de fall, där så ej skulle hava skett enligt gällande

bestämmelser.

Sveriges fastighetsägareförbund avstyrker ur rättssäkerhetssynpunkt bestämt

den föreslagna inskränkningen i besvärsrätten och hänvisar därvid

till hälsovårdsnämndernas växlande kompetens samt de allvarliga ekonomiska

och civilrättsliga konsekvenserna av nämndens olika beslut. Sveriges

industriförbund anför liknande synpunkter.

Sveriges lantbruksförbund och riksförbundet landsbygdens folk yttrar rörande

den i 2 mom. första stycket föreslagna inskränkningen i besvärsrätten,

att det synes egendomligt att den som vill respektera ett förbud, vilket

ej är förknippat med påföljd, skall sakna möjlighet att överklaga det. Vill

han nämligen ha det prövat av högre instans, tvingas han av den föreslagna

föreskriften att överträda förbudet till dess det förenas med påföljd.

Även Sveriges läkarförbund avstyrker de föreslagna inskränkningarna i

besvärsrätten.

Svenska stadsförbundet avstyrker också kommittéförslaget i denna del

och framhåller härvid det olämpliga i att använda beteckningarna »föreläggande»

och »förbud» på beslut utan särskild påföljd.

Departementschefen

Förseelser mot hälsovårdsstadgan bör enligt min mening straffbeläggas

huvudsakligen då man icke lämpligen kan framtvinga efterlevnaden av en

bestämmelse genom vitesföreläggande. Liksom hittills bör straffet vara

dagsböter, och i 83 § departementsförslaget har angivits vilka förseelser mot

stadgan som skall vara straffbara. Bestämmelserna i denna paragraf motsvarar

129 och 130 §§ kommittéförslaget.

I fråga om förseelser mot lokal hälsovårdsordning och mot föreskrift, som

hälsovårdsnämnden meddelat med stöd av 70 §, har i 84 § departementsförslaget

upptagits bestämmelser om både penningböter och dagsböter. Dessa

bestämmelser har utformats i nära anslutning till motsvarande föreskrifter

i 28 § allmänna ordningsstadgan. Normalstraffet skall vara penningböter och

dagsböter bör ifrågakomma först vid allvarligare förseelser. I lokal hälsovårdsordning

eller särskild föreskrift skall icke utsättas straff utan endast

hänvisas till denna paragraf i hälsovårdsstadgan.

De nu behandlade förseelserna bör liksom hittills lyda under allmänt åtal,

men någon särskild bestämmelse härom torde icke erfordras.

I 85 § departementsförslaget har upptagits bestämmelser om straff för

obehörigt yppande av förhållande, varom den som har att öva tillsyn enligt

hälsovårdsstadgan erhållit kunskap under sin tjänst. Bestämmelserna har

utformats i anslutning till motsvarande föreskrifter i arbetarskyddslagen

och I ivsmedelsstadgan.

Enligt hälsovårdsstadgan ådömda böter och viten torde, liksom fallet är

21—Bihang till riksdagens protokoll 11)58. 1 saml. Nr B 46

s. 322 Kontrollera mot PDF

322

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

med böter och viten enligt livsmedelsstadgan, böra tillfalla kronan. Med hänsyn

till innehållet i lagen den 20 april 1951 med vissa bestämmelser om böter

och viten fordras ingen särskild föreskrift härom i hälsovårdsstadgan.

Kommittéförslagets besvärsbestämmelser har blivit föremål för en hel del

erinringar under remissbehandlingen. Härvid har särskilt framhållits, att

bestämmelserna bör anslutas till de allmänna reglerna enligt lagen den 4

juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut samt

att de föreslagna inskränkningarna i besvärsrätten icke är godtagbara ur

rättssäkerhets- eller effektivitetssynpunkt.

I 86 § departementsförslaget har icke angivits någon särskild besvärstid, i

följd varav bestämmelserna i nyssnämnda lag skall gälla. Vid äventyr av

talans förlust skall alltså besvär över nu ifrågakonnnande beslut ha inkommit

till vederbörande myndighet inom tre veckor från det klaganden

fick del av beslutet, men för menighet skall besvärstiden vara fem veckor.

Såsom kommittén och även flera remissinstanser framhållit föreligger

otvivelaktigt ett visst behov av att komma till rätta med det missförhållande

som består i att en med hälsovårdsnämnds föreläggande eller förbud

avsedd person utan saklig grund kan förhala beslutets verkställighet genom

överklaganden. Denna olägenhet framträder emellertid självfallet icke endast

inom allmänna hälsovården. Vidare måste det vara en grundläggande

princip inom hälsovårdsverksamheten liksom inom andra myndigheters

verksamhetsområden, att den som myndighets beslut angår skall ha möjlighet

att få myndighetens bedömande omprövat av högre instans. Även om det

inom ett visst område av den allmänna verksamheten skulle föreligga särskilt

starka skäl att införa undantag från denna grundprincip, bör frågan om

sådana undantag enligt min mening icke bedömas isolerad för en viss gren

av statsverksamheten utan utredas i ett större sammanhang. Mot den av

kommittén föreslagna begränsningen av besvärsrätten kan också riktas

flera anmärkningar. Den avsedda ordningen skulle sålunda, såsom också vid

remissbehandlingen framhållits, icke helt undanröja föreliggande missförhållanden,

och vidare synes kommittén icke tillräckligt ha beaktat att ett

föreläggande eller förbud även utan påföljd i form av vite kan vara av stor

betydelse för den därav drabbade, liksom att underlåtenhet att överklaga

ett beslut icke alltid innebär att man accepterat detsamma i sakligt hänseende.

På grund av de nu anförda synpunkterna har i departementsförslaget

icke upptagits någon bestämmelse om inskränkning i de allmänna reglerna

rörande befogenhet att anföra besvär över myndighets beslut.

Besvärsbestämmelsen i 86 § departementsförslaget är ej uttömmande.

Besvär över hälsovårdsnämnds beslut skall sålunda i vissa fall anföras enligt

kommunallagen. Så är fallet i fråga om beslut rörande anställande etc.

av befattningshavare hos nämnden. Mot medicinalstyrelsens beslut enligt

33 och 34 §§ må besvär anföras i den ordning som anges i instruktionen för

styrelsen.

s. 323 Kontrollera mot PDF

323

Kungl. Maj:ts proposition nr B i6 år 1958

I denna paragraf av departementsförslaget har också lämnats föreskrift

om myndighets befogenhet att förordna om verkställighet av ett beslut utan

hinder av däremot förda besvär. Denna befogenhet, som föreligger redan enligt

gällande hälsovårdsstadga och som kommittén även upptagit i sitt förslag,

torde erbjuda goda möjligheter att komma till rätta med de nu behandlade

missförhållandena. Sålunda kan inte verkställigheten förhalas

enbart genom ett överklagande. Däremot torde icke vite utdömas innan

det föreläggande eller förbud, med vilket vitet förknippats, vunnit laga

kraft. Hälsovårdsnämnden har emellertid möjlighet att i stället för eller

utöver vite förordna om verkställighet av ett arbete eller en åtgärd på bekostnad

av den försumlige.

16 kap. Övergångsbestämmelser

(87—90 §§ departementsförslaget)

Departementschefen

Den nya hälsovårdsstadgan torde böra träda i kraft den 1 januari 1960.

Under tiden fram till nämnda dag bör nuvarande lokala föreskrifter

och hälsovårdsordningar hinna omarbetas i anslutning till den normalhälsovårdsordning,

som kommer att fastställas av Kungl. Maj :t. Särskild

föreskrift bland övergångsbestämmelserna gör det möjligt att antaga lokal

hälsovårdsordning enligt den nya hälsovårdsstadgan redan före stadgans

ikraftträdande.

Det synes icke erforderligt att i hälsovårdsstadgan intaga en uttrycklig

bestämmelse med åläggande för hälsovårdsnämnd att undersöka i vad mån

de nya bestämmelserna bör föranleda ändring i lokala föreskrifter och

hälsovårdsordningar. Någon motsvarighet till 144 § andra stycket kommittéförslaget

har därför icke upptagits i departementsförslaget.

Att såsom kommittén i 136 § av sitt förslag förordat införa en särskild

bestämmelse om successiv förnyelse av hälsovårdsnämnds ledamöter kan

icke anses erforderligt eller lämpligt. Däremot har i departementsförslaget

intagits de föreskrifter, som erfordras till reglering av övergången från hittillsvarande

till nu föreslagen sammansättning av hälsovårdsnämnd.

Genom övergångsbestämmelse i departementsförslaget har i ett flertal

författningar förekommande hänvisningar till områden, där 1 respektive 2

kap. gällande hälsovårdsstadga är tillämpliga, angivits hädanefter skola

avse hälsovårdstätorl respektive annat område än hälsovårdstätort. Denna

övergångsbestämmelse innebär givetvis icke att de hittillsvarande tillämpningsområdena

för 1 respektive 2 kap. hälsovårdsstadgan skulle vara identiska

med hälsovårdstätort respektive område utom sådan tätort. Emellertid

torde den föreslagna anpassningen icke medföra några mera beaktansvärda

sakliga förändringar utan tills vidare kunna godtagas. Efter hand som olika

författningar ändras eller förnyas bör givetvis en närmare prövning ske

s. 324 Kontrollera mot PDF

324

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

av den lämpligaste anpassningen till den nya hälsovårdsstadgans indelning

av riket i hälsovårdstätorter och andra områden.

Utöver vad som framgår av departementsförslagets övergångsbestämmelser

bör en del ytterligare ändringar vidtagas i andra författningar. Sålunda

bör ur 79 § kommunallagen uteslutas bestämmelsen om möjlighet att besluta

att område på landet, som ej utgör egen kommun, skall utgöra ett municipalsamhälle,

därest Kungl. Maj :t förordnar att för området skall lända

till efterrättelse vad om stad är föreskrivet i hälsovårdsstadgan. Denna ändring

torde få ske i samband med vissa andra ändringar i kommunallagen,

varom proposition kan förväntas till 1959 års riksdag. Vidare bör vissa formella

föreskrifter i livsmedelsstadgan, vilka går tillbaka på motsvarande bestämmelser

i gällande hälsovårdsstadga men som avviker från departementsförslaget

till ny hälsovårdsstadga, ändras i samband med andra ändringar

i livsmedelsstadgan, vilka avses skola ske under år 1959. En av hälsovårdsstadgekommittén

föreslagen ändring i 78 § byggnadsstadgan, innebärande

att byggnadsnämnd vid sin prövning av ansökan om byggnadslov skall vara

skyldig tillse att hälsovårdsnämndens medgivande till anordnande av vattenklosett

i förekommande fall inhämtats, torde få övervägas i samband med

den pågående revisionen av byggnadslagstiftningen. I samband med andra

ändringar under år 1959 i kungl. förordningen den 19 november 1914 ang.

stämpelavgiften får bedömas ett av hälsovårdsstadgekommittén föreslaget

tillägg till förordningen av innebörd att hälsovårdsnämnd skulle befrias

från skyldighet att erlägga stämpelavgift för statsmyndigheters expeditioner.

Departementschefens hemställan.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition

inhämta riksdagens yttrande över härvid fogat förslag till hälsovårdsstadga.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ingemar Nygren

s. 325 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr B i6 år 1958

325

Bilaga

Hälsovårdsstadgekommitténs

förslag till

Hälsovårdsstadga

Härigenom förordnas som följer.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 §•

I varje kommun skall finnas en hälsovårdsnämnd, som har att utöva

inseendet över allmänna hälsovården inom kommunen.

2 §•

Provinsialläkare, extra provinsialläkare, stadsläkare, köpings- och municipalläkare,

distriktsveterinär, stadsveterinär och distriktssköterska skola

medverka vid inseendet över allmänna hälsovården enligt vad därom närmare

föreskrives i för dem utfärdade instruktioner.

3 §•

Länsstyrelse skall, med biträde av förste provinsialläkaren och länsveterinären,

vaka över att kommuner, hälsovårdsnämnder samt de befattningshavare

som avses i 2 § fullgöra sina åligganden avseende allmänna hälsovården.

4 §•

Högsta tillsynen över allmänna hälsovården i riket tillkommer medicinalstyrelsen.

2 kap. Om hälsovårdstätort

5 §•

Med hälsovårdstätort förstås i denna stadga sådan kommun eller del

av kommun där mera samlad bebyggelse uppkommit eller kan väntas uppkomma

inom nära förestående tid och som fördenskull enligt länsstyrelsens

förordnande förklarats skola utgöra hälsovårdstätort.

6 §•

Förordnande som avses i 5 § meddelas på förslag av hälsovårdsnämnden

och efter hörande av kommunens fullmäktige.

Finner länsstyrelsen att kommun eller del därav bör utgöra hälsovårdstätort,

äger länsstyrelsen härom upprätta förslag, vilket skall underställas

kommunens fullmäktige. Godkännes förslaget, sedan hälsovårdsnämndens

yttrande inhämtats, förordnar länsstyrelsen alt området i fråga skall vara

s. 326 Kontrollera mot PDF

326

Kungi. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

hälsovårdstätort. Om fullmäktige icke godkänna förslaget, äger länsstyrelsen

ändock förordna i ärendet, men beslutet skall i sådant fall underställas

Kungl. Maj :ts prövning.

7 §•

Förordnande att kommun eller del därav utgör hälsovårdstätort skall av

länsstyrelsen på kommunens bekostnad införas i länskungörelserna. Länsstyrelsen

skall härjämte, likaså på kommunens bekostnad, låta kungöra

förordnandet i den eller de tidningar, i vilka kommunala meddelanden för

kommunen intagas.

8 §•

Vad i 6 och 7 §§ stadgats gäller även i fråga om upphävande av eller

ändring i förordnande avseende hälsovårdstätort.

3 kap. Om hälsovårdsnämnd

9 §•

1 mom. Hälsovårdsnämnd består, efter bestämmande av kommunens

fullmäktige, av minst sju ledamöter.

1 stad äro stadsläkaren eller, om flera sådana läkare finnas, förste stadsläkaren

samt stadsveterinären eller, om flera sådana finnas, förste stadsveterinären

självskrivna ledamöter i hälsovårdsnämnden. I köping är köpingsläkaren

självskriven ledamot. I övrigt väljas ledamöterna av fullmäktige.

En av ledamöterna i hälsovårdsnämnden bör hava praktisk erfarenhet i

byggnadsfrågor. Även där läkare och veterinär icke äro självskrivna ledamöter,

bör medicinsk och veterinärmedicinsk sakkunskap om möjligt vara

företrädd i nämnden.

2 mom. Uppdraget att vara ledamot i hälsovårdsnämnd gäller för fyra

år. Avgår ledamot under den för honom bestämda tjänstgöringstiden, utses

ny ledamot för tid som återstått för den avgångne.

3 mom. För varje av fullmäktige utsedd ledamot skall, med iakttagande

av vad som stadgas i 1 mom., utses en suppleant.

10 §.

1 mom. Den som ej uppnått tjugotre års ålder eller som är omyndig eller

i konkurstillstånd får ej vara ledamot eller suppleant i hälsovårdsnämnd.

2 mom. Ledamot eller suppleant i hälsovårdsnämnd äger avsäga sig uppdraget,

om han uppnått sextio års ålder. Eljest får ej någon avsäga sig

uppdraget, med mindre han uppgiver hinder vilket godkännes av kommunens

fullmäktige.

Vad nu sagts gäller icke självskriven ledamot.

11 §■

1 mom. Hälsovårdsnämnd utser inom sig ordförande och vice ordförande

för ett år i sänder. Äro både ordföranden och vice ordföranden hindrade att

inställa sig vid sammanträde, utses annan ledamot att för tillfället föra

ordet.

2 mom. Hälsovårdsnämnd sammanträder i stad och köping minst en

gång i månaden samt i landskommun minst en gång varannan månad.

s. 327 Kontrollera mot PDF

327

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

Däremellan sammanträder nämnden så ofta ordföranden finner det nödigt,

ävensom då för uppgivet ändamål begäran därom framställes av självskriven

ledamot eller av två andra ledamöter.

På anmodan av länsstyrelsen, förste provinsialläkaren eller länsveterinären

skall sammanträde skyndsamt äga rum. Har förste provinsialläkaren

eller länsveterinären föreslagit viss tid för sammanträdet, skall sammanträdet

hållas å nämnda tid eller, om hinder därför möter, å närmast följande

för sammanträde lämpliga, efter överenskommelse med förste provinsialläkaren

eller länsveterinären bestämda dag.

12 §.

1 mom. Förste provinsialläkaren och länsveterinären äga att, även om

de ej äro ledamöter i hälsovårdsnämnd, närvara vid nämndens sammanträden

med rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten och, om

de begära det, få sin mening antecknad till protokollet. Vad sålunda stadgats

om förste provinsialläkare gäller dock ej för stad med stadsläkare,

som är likställd med förste provinsialläkare.

1 stad, där stadsläkare ej finnes, och köping, där köpingsläkare ej finnes,

ävensom i landskommun äger provinsialläkaren i det provinsialläkardistrikt,

inom vilket kommunen är belägen, eller, om kommunen tillhör

extra provinsialläkardistrikt, extra provinsialläkaren i detta närvara vid

hälsovårdsnämndens sammanträden och deltaga i överläggningarna men ej

i besluten samt, om han begär det, få sin mening antecknad till protokollet.

Samma befogenhet tillkommer inom landskommun, där municipalsamhälle

finnes, municipalläkaren ävensom, såvitt fråga ej är om stad med

stadsveterinär, distriktsveterinären i det distrikt, inom vilket kommunen

är belägen.

2 mom. Ordföranden i hälsovårdsnämnd skall tillse att nämndens ledamöter

och de befattningshavare som äga rätt att närvara vid nämndens

sammanträden i god tid kallas till sammanträdena och därvid erhålla förteckning

å de ärenden som skola förekomma. Ledamot, som är förhindrad

närvara vid sammanträde, skall härom skyndsamt underrätta ordföranden,

som har att inkalla ledamotens suppleant till tjänstgöring.

Suppleant äger rätt att även eljest närvara vid hälsovårdsnämndens sammanträden

och skall alltid underrättas om tid för sammanträde.

3 mom. Hälsovårdsnämnd äger vid behov tillkalla särskilda sakkunniga

att deltaga i nämndens överläggningar.

13 §.

Hälsovårdsnämnd får ej handlägga ärende, såvida icke flera än hälften

av ledamöterna äro närvarande.

Omröstning inom nämnden verkställes öppet, därvid den mening gäller,

varom de flesta röstande förena sig. Äro vid öppen omröstning rösterna på

vardera sidan lika många, gäller den mening som biträdes av ordföranden.

Vid val inom nämnden samt vid tillsättande av tjänstebefattning sker omröstning

med slutna sedlar, om så begäres, och lotten skiljer mellan dem

som erhållit lika antal röster.

Ledamot får ej deltaga i behandling av ärende, som personligen rör honom

eller någon honom närstående som sägs i 4 kap. 13 § 2. rättegångsbalken

om jäv emot domare.

s. 328 Kontrollera mot PDF

328

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

14 §.

Vid hälsovårdsnämnds sammanträde skall föras protokoll, som skall

justeras senast vid nästa ordinarie sammanträde. Nämnden äger uppdraga

åt en eller flera av sina ledamöter att jämte ordföranden verkställa denna

justering.

Hälsovårdsnämndens protokoll, av vilket skall framgå vilka varit närvarande,

skall upptaga för varje ärende överläggningsämnet och beslutet

samt, där omröstning ägt rum, den ordning i vilken den företagits.

Den som vid sammanträde deltagit i avgörande av ärende äger anföra

reservation mot det fattade beslutet. Reservation skall anmälas innan sammanträdet

avslutas samt, om den närmare utvecklas, avfattas skriftligen

och avgivas sist vid justeringen av protokollet.

15 §.

Hälsovårdsnämnd äger förordna, att nämndens ordförande eller annan

ledamot i nämnden eller ock hos nämnden anställd tjänsteman må å nämndens

vägnar fatta beslut i vissa grupper av mindre viktiga ärenden, vilkas

beskaffenhet skall särskilt angivas i förordnandet. Beslut, som fattas på

grund av sådant förordnande, skall anmälas vid nämndens nästa sammanträde.

Genom enskild ledamots eller tjänstemans beslut får vite icke föreläggas.

Förordnande som avses i första stycket kan när som helst återkallas av

hälsovårdsnämnden.

16 §.

1 mom. I stad och köping så ock i landskommun, om behov därav föreligger,

skall hälsovårdsnämnd till sitt biträde hava en eller flera hälsovårdsinspektörer.

Om antalet invånare i kommun överstiger 10 000, skall

finnas minst en heltidsanställd hälsovårdsinspektör.

Där så kan ske utan att arbetsuppgifterna eftersättas, äga två eller flera

kommuner hava gemensam hälsovårdsinspektör.

2 mom. Till heltidsanställd hälsovårdsinspektör får antagas endast den

som genomgått härför anordnad kurs vid statens institut för folkhälsan

eller som av medicinalstyrelsen förklarats behörig att innehava sådan befattning.

Behörighet till befattning såsom heltidsanställd hälsovårdsinspektör må

av medicinalstyrelsen tilldelas den som förvärvat utbildning motsvarande

sådan som avses i första stycket samt den som, utan att fylla nämnda

krav på utbildning, genom förvärvad erfarenhet inom verksamhet, som

kan anses ägnad att utgöra lämplig förberedelse för befattning som hälsovårdsinspektör,

finnes skickad att fullgöra de uppgifter, som åvila sådan

befattningshavare.

3 mom. Där ej annorlunda i särskild ordning bestämts, har hälsovårdsnämnd

att antaga och entlediga hälsovårdsinspektör och övriga befattningshavare

hos nämnden samt att för dem utfärda instruktion.

17 §.

Hälsovårdsnämnd skall hos kommunens fullmäktige göra framställning

om de medel, som erfordras för nämndens verksamhet. I fråga om förvaltning

och redovisning av dessa medel skall vad i kommunallag är stadgat

lända till efterrättelse.

s. 329 Kontrollera mot PDF

329

Kungl. Maj. ts proposition nr B b6 år 1958

18 §.

Hälsovårdsnämnd är skyldig att avgiva yttrande, om sådant i tjänsten

infordras av förste provinsialläkaren. Motsvarande skyldighet åligger hälsovårdsnämnden

gentemot länsveterinären.

Vad i första stycket första punkten sägs gäller icke hälsovårdsnämnd i

stad med stadsläkare, som är likställd med förste provinsialläkare.

19 §.

1 mom. Det åligger hälsovårdsnämnd att över inkommande handlingar

föra diarium enligt fastställt formulär. Alla till nämnden inkomna handlingar,

vilka icke enligt vad därom finnes föreskrivet skola överlämnas till

annan, skola jämte nämndens protokoll och beslut samt avskrift av utgående

skrivelser förvaras hos nämnden.

2 mom. Hälsovårdsnämnd skall på lämpligt sätt tillkännagiva var och på

vilka tider till nämnden ställda ansökningar och andra handlingar mottagas.

20 §.

Hälsovårdsnämnd i stad, varest finnes stadsläkare som är likställd med

förste provinsialläkare, skall årligen före juni månads utgång enligt fastställt

formulär till medicinalstyrelsen avgiva berättelse om allmänna hälsotillståndet

i staden under nästföregående år och vad i avseende därå blivit

åtgjort under samma tid. Finnes i staden stadsveterinär, som är likställd

med länsveterinär, skall berättelsen före juni månads utgång avlämnas

jämväl till veterinärstyrelsen.

För annan stad, som har egen tjänsteläkare, samt för köping, som har

sådan läkare, skall berättelsen före mars månads utgång avgivas till förste

provinsialläkaren.

Hälsovårdsnämnd i annan kommun än sådan som avses i första och

andra styckena skall före januari månads utgång avgiva berättelse varom

här är fråga till de provinsial- och municipalläkare samt distriktsveterinärer,

vilkas distrikt helt eller delvis falla inom kommunen.

i kap. Om liälsovårdskonsulent

21 §.

För varje landstingsområde skall finnas en eller flera hälsovårdskonsulenter.

Hälsovårdskonsulent antages och entledigas av landstinget, som jämväl

har att utfärda instruktion för konsulenten.

22 §.

Till hälsovårdskonsulent får endast antagas den som vunnit behörighet

att innehava tjänst såsom heltidsanställd hälsovårdsinspektör och därefter

genom vidare utbildning och allsidig tjänstgöring inom allmänna hälsovården

förvärvat sådan kunskap och erfarenhet att han kan anses vara skickad

att fullgöra de uppgifter, som åvila hälsovårdskonsulent.

23 §.

Hälsovårdskonsulent har alt under förste provinsialläkarens ledning kostnadsfritt

tillhandagå hälsovårdsnämnderna inom landstingsområdet och

deras befattningshavare med erforderliga råd och upplysningar.

s. 330 Kontrollera mot PDF

330

Kungl. Maj:ts proposition nr B i6 år 1958

Beträffande hälsovårdskonsulents åligganden i övrigt gäller vad därom

föreskrives i den för honom utfärdade instruktionen.

5 kap. Om bostad

24 §.

Byggnad, som inrymmer boningsrum, skall hava sunt läge och skall till

alla sina delar vara så anordnad och inredd samt så underhållas och skötas,

att sanitär olägenhet ej uppstår.

25 §.

1 mom. Boningsrum skall vara så stort, att där boende icke genom bristande

utrymme utsättas för sanitär olägenhet.

2 mom. Boningsrum skall kunna erhålla god dager. I varje rum skall

finnas fönster, som skall vara tillräckligt stort och lämpligt anbragt samt

vetta omedelbart åt det fria.

3 mom. Boningsrum skall kunna erhålla nödig luftväxling genom fönster

eller annan för ändamålet lika lämplig anordning.

4 mom. Boningsrum skall kunna hållas tillbörligt varmt och skall fördenskull,

där tillbörlig uppvärmning eljest ej erhålles, vara försett med

tjänlig eldstad eller annan ur hälsosynpunkt tillfredsställande anordning

för rummets uppvärmning till lämplig värmegrad. Under den kallare årstiden

skall fönster i boningsrum vara tillräckligt värmeisolerande.

26 §.

Boningsrum skall vara så anordnat, att det bereder erforderligt skydd mot

fukt.

Om boningsrum är beläget över, under eller invid lokal eller annat utrymme,

vari dålig lukt, vattenånga, stark värme eller kyla eller störande

buller förekommer, skall rummet genom lämpliga anordningar beredas betryggande

skydd mot dylik olägenhet från det angränsande utrymmet.

Golv i boningsrum skall vara av lämpligt material. Det skall genom sin

beskaffenhet och sitt läge i förhållande till markytan bereda erforderligt

skydd mot olägenhet från grunden.

27 §.

I boningsrum får ej inhysas så stort antal personer, att genom deras sammanboende

fara för hälsan kan uppkomma.

28 §.

Vad i 25—27 §§ sägs om boningsrum gäller även kök, som kan användas

till boningsrum. Beträffande annat särskilt för matlagning avsett utrymme

skall gälla vad ovan stadgats om boningsrums luftväxling, uppvärmning

samt skydd mot fukt och mot olägenhet från grund och angränsande

utrymme.

Varje särskilt för matlagning avsett utrymme skall vara försett med imrör

eller annan för luftutsugning lämplig anordning, tvättbart golv och

tvättbara väggar samt ändamålsenlig inredning.

Till varje särskilt för matlagning avsett utrymme skall höra ett med

friskluftsintag försett skafferi, om icke annat för matvarors förvaring till

belägenhet och anordning lämpligt utrymme står till buds.

s. 331 Kontrollera mot PDF

331

Kungl. Maj.ts proposition nr B 56 ur 1958

29 §.

1 mom. Bostadslägenhet skall vara försedd med förstuga eller vindfång.

2 mom. Till bostadslägenhet skall höra erforderligt garderobsutrymme,

om icke annat för kläders förvaring till belägenhet och anordning lämpligt

utrymme står till buds. Kan garderob anordnas inom uppvärmt utrymme,

skall minst en sådan garderob finnas i varje bostadslägenhet.

3 mom. Till bostadslägenhet skall höra egen klosett. Om byggnadstekniska

eller andra skäl föranleda därtill, äger hälsovårdsnämnden dock medgiva,

att klosett får vara gemensam för flera lägenheter.

5 mom. Bostadslägenhet skall, i den mån så erfordras, äga tillgång till

vedbod, tvättstuga och torkrum.

30 §.

Om det är möjligt att för rimlig kostnad erhålla anknytning till allmän

vattenledning, skall bostadslägenhet hava vattenledning. Vad nu sagts skall

äga motsvarande tillämpning i fråga om avlopp för spillvatten.

I bostadslägenhet får icke inledas vatten, som är olämpligt till dryck.

Bostadslägenhet, som ej har vattenledning, skall på annat sätt äga lätt

tillgång till gott vatten till såväl dryck som matlagning och andra hushållsbehov.

31 §.

1 mom. Innehavare av bostadslägenhet skall så sköta lägenheten och därtill

hörande utrymmen, att sanitär olägenhet ej uppstår för dem som uppehålla

sig där.

2 mom. Innehavare av bostadslägenhet får ej genom osnygghet, störande

ljud, buller eller på annat sätt förorsaka sanitär olägenhet för närboende.

32 §.

Inom hälsovårdstätort skall genom hälsovårdsnämndens försorg anordnas

fortlöpande bostadsinspektion. Tillsyn skall härvid i första hand ägnas

sådana bostäder, där missförhållanden i sanitärt avseende mest kunna befaras.

33 §.

Eftersättes någon av de i 24—30 §§ samt 31 § 1 mom. givna bestämmelserna,

och sker icke rättelse på uppmaning av hälsovårdsnämnden eller,

på nämndens uppdrag, av någon dess ledamot eller tjänsteman, skall nämnden

förelägga viss efter omständigheterna lämpad tid för felaktighetens

avhjälpande. Föreläggande må ock, om skäl äro därtill, meddelas utan föregående

uppmaning.

Avser föreläggandet att efter viss tid hava avhjälpt brist beträffande boningsrum,

skall nämnden, om det finnes nödigt, förordna om utrymning

av rummet, till dess bristen avhjälpts.

År bristen hos boningsrum sådan att den ej kan avhjälpas, skall nämnden

förbjuda rummets vidare användning för bostadsändamål.

34 §.

Där lägenhets beskaffenhet påkallar det, äger hälsovårdsnämnd förbjuda,

att lägenheten bebos av mer än ett visst antal personer eller att den användes

som bostad för minderårig. Nämnden äger även förbjuda, att lägenhet

användes som hostad under viss årstid.

s. 332 Kontrollera mot PDF

332

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

Om särskilda omständigheter föreligga, äger nämnden tillåta att utdömd

lägenhet användes såsom bostad, så länge den vid tillfället där boende

bor kvar.

6 kap. Om samlingslokal samt hotell och pensionat in. m.

35 §.

Lokal där vanligen ett större antal människor samlas (samlingslokal)

skall till alla sina delar vara så anordnad och inredd samt så underhållas

och skötas, att sanitär olägenhet ej uppstår. Särskilt skall iakttagas att

lokalen är försedd med lämpliga anordningar för luftväxling och uppvärmning

samt att tillgång finnes till klosetter och urinoarer i erforderligt antal.

I samlingslokal skall hållas rent och snyggt.

36 §.

Hotell, pensionat, resanderum, vandrarhem, natthärbärge eller annan

dylik byggnad eller lägenhet, vari yrkesmässigt bedrives rörelse med ändamål

att åt allmänheten tillhandahålla tillfällig bostad, vare sig med eller

utan förplägnad, skall till alla sina delar vara så anordnad och inredd samt

så underhållas och skötas, att sanitär olägenhet ej uppstår.

Byggnad eller lägenhet som avses i första stycket skall hållas i rent och

snyggt skick. Boningsrum skall dagligen rengöras och vädras.

Sängkläder jämte annan utrustning skola underhållas väl. Om sänglinne

tillhandahålles, skall varje ny gäst erhålla rent sådant.

Klosetter skola finnas till ett antal, som ej får understiga en femtondel

av högsta tillåtna antalet gäster.

I övrigt skall beträffande byggnad eller lägenhet som här avses bestämmelserna

i 5 kap. av denna stadga i tillämpliga delar äga motsvarande

giltighet.

37 §.

Den som bedriver sådan rörelse som avses i 36 § är skyldig att ställa sig

till efterrättelse de föreskrifter för rörelsens bedrivande, som medicinalstyrelsen

finner erforderliga till skydd mot sanitär olägenhet.

Föreskrifter som avses i första stycket skola för att bliva gällande godkännas

av Kungl. Maj :t

38 §.

Lokal som avses i detta kapitel skall genom hälsovårdsnämndens försorg

fortlöpande besiktigas.

39 §.

Är brist hos samlingslokal sådan att den ej kan avhjälpas, äger hälsovårdsnämnden

förbjuda att lokalen användes som samlingslokal.

Därest lokal för rörelse som avses i 36 § är behäftad med brist, som icke

kan avhjälpas, eller föreligga eljest synnerliga sanitära skäl, äger hälsovårdsnämnd

förbjuda rörelsens fortsatta bedrivande. Är fråga om rörelse

för vars drivande fordras länsstyrelsens tillstånd, skall dock nämnden i

stället underrätta länsstyrelsen om förhållandet.

s. 333 Kontrollera mot PDF

333

Kungl. Maj.ts proposition nr B 46 år 1958

7 köp. Om bad och hygienisk behandling

40 §.

Hälsovårdsnämnd skall tillse att genom kommunens försorg eller på

annat sätt kommunens invånare i den utsträckning som är möjlig äga tillgång

till allmänna inomhusbad ävensom till bad i öppet vatten.

41 §.

Badinrättning, avsedd att åt allmänheten tillhandahålla inomhusbad, skall

vara så anordnad, att sanitär olägenhet ej uppstår. Anläggningen får ej tagas

i anspråk för sitt ändamål förrän hälsovårdsnämnden, efter det anläggningen

färdigställts, godkänt densamma.

Vad i första stycket sägs skall gälla även för allmänheten avsedd anläggning

för bassängbad utomhus.

Vattnet i badbassäng skall vara av tillfredsställande beskaffenhet och

renhet. Det skall i erforderlig utsträckning fortlöpande renas.

42 §.

Allmän badplats får ej anordnas utan hälsovårdsnämndens medgivande.

Medgivande härtill får lämnas endast om vattnet på platsen efter prov visar

sig lämpligt för ändamålet.

Nämnden skall hålla noggrann tillsyn över beskaffenheten av vattnet vid

allmänna badplatser och äger, när omständigheterna föranleda därtill, förbjuda

bad i öppet vatten å viss plats.

43 §.

Lokal, varest rakning, hårbehandling eller skönhetsvård tillhandahålles

allmänheten, får ej tagas i anspråk för sitt ändamål, förrän hälsovårdsnämnden,

efter det lokalen färdigställts, utfärdat bevis att densamma godkänts.

I beviset skall angivas det högsta antal behandlingsplatser som får

finnas i lokalen.

44 §.

Lokal som avses i 43 § skall vara lämplig för sitt ändamål och fylla

skäliga hygieniska krav. Den skall sålunda vara tillräckligt rymlig och

vara försedd med lämpliga anordningar för luftväxling, uppvärmning och

belysning. Om det kan ske, skall lokalen hava anknytning till vatten- och

.avloppsledning. I annat fall skall lokalen hava lätt tillgång till vatten av

lämplig beskaffenhet. Golv och väggar skola vara hela och lätta att rengöra,

och inredningen skall vara lämplig med hänsyn till det ändamål för

vilket lokalen godkänts.

Lokalen får icke användas som bostad eller till annat för rörelsen främmande

ändamål.

45 §.

Lokal eller anläggning som avses i detta kapitel skall så underhållas och

skötas, att sanitär olägenhet ej uppstår, samt skall hållas i rent och snyggt

skick.

Beträffande inredning och skötsel av lokal eller anläggning som här avses

skall utöver bestämmelserna i denna stadga iakttagas de föreskrifter,

som medicinalstyrelsen till förekommande av sanitär olägenhet utfärdar.

s. 334 Kontrollera mot PDF

334 Kiingl. Maj.ts proposition nr B 46 år 1958

Föreskrifter som nu sagts skola för att bliva gällande godkännas av

Kungl. Maj :t.

Den som är sysselsatt i verksamhet varom sägs i detta kapitel skall under

arbetet iakttaga noggrann renlighet.

46 §.

Därest lokal eller anläggning som avses i detta kapitel till följd av bristande

underhåll ej längre fyller de krav, som uppställts för dylik lokal eller

anläggning, eller föreligga eljest synnerliga skäl, äger hälsovårdsnämnden

återkalla godkännandet av lokalen eller anläggningen.

Ombygges lokal eller anläggning som avses i detta kapitel eller vidtages

eljest med densamma väsentlig förändring eller användes den till annat

ändamål än det, för vilket den godkänts, är godkännandet icke längre

gällande.

I fråga om lokal som avses i 43 § skall vad nu sagts angivas i beviset om

lokalens godkännande.

8 kap. Om vattenförsörjning och vattenkontroll

47 §.

Hälsovårdsnämnd skall tillse att erforderliga och skäliga åtgärder vidtagas

för att åstadkomma tillfredsställande vattenförsörjning samt för att

motverka vattenförorening inom kommunen.

48 §.

1 mom. Brunn skall vara lämpligt belägen och ändamålsenligt överbyggd

samt så utförd, att ytvatten eller orenlighet ej intränger däri.

Källa skall, om den användes som vattentäkt, vara ändamålsenligt överbyggd
2

mom. Vattenledning jämte därtill ansluten anordning för uppfordring,

rening eller distribution av vatten, skall vara så inrättad och utförd samt

så underhållas och skötas, att sanitär olägenhet ej uppstår.

3 mom. Vatten i brunn, källa eller vattenledning, vare sig den är avsedd

för allmänt eller enskilt begagnande, eller vatten vid allmänt vattenhämtningställe

vid sjö, vattendrag eller kanal får ej förorenas.

49 §.

Om vatten genom vattenledning tillhandahålles mer än femtio hushåll

till dryck eller matlagning eller tillhandahålles för yrkesmässig tillverkning

eller beredning av livsmedel eller för rengöring av kärl eller redskap,

som användes vid sådan tillverkning eller beredning, skall vattnet undergå

regelbunden kontroll.

Där länsstyrelsen så förordnar, skall vad nu sagts gälla även beträffande

annat vatten, som genom vattenledning tillhandahålles i större omfattning.

Innan sådant förordnande meddelas, skola hälsovårdsnämnden samt ägaren

av vattenverket höras.

50 §.

I fall som avses i 49 § skall ägaren av vattenverket en gång varje kalenderår

låta vattnet undergå fysikalisk-kemisk undersökning. Finnes anordning

för rening av vattnet, skall undersökningen omfatta såväl det renade

s. 335 Kontrollera mot PDF

335

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

vattnet som råvattnet. Medicinalstyrelsen äger på ansökan medgiva, att

tiden mellan undersökningarna förlänges till tre år.

Utvisar undersökningen att vattnet är mindre tjänligt för sitt ändamål,

äger hälsovårdsnämnden förordna att undersökning skall ske med kortare

tidsmellanrum än de för vattenverket eljest föreskrivna.

51 §.

Ägare av vattenverk som avses i 49 § skall härjämte enligt vad nedan

sägs låta vattnet undergå bakteriologisk undersökning.

Bakteriologisk undersökning skall äga rum

vid vattenverk med ytvattentäkt en gång i veckan, om verket tillhandahåller

vatten åt minst 4 000 personer och eljest en gång i månaden, samt

vid vattenverk med grundvattentäkt en gång i månaden, därest verket

tillhandahåller vatten åt minst 4 000 personer och eljest en gång var tredje

månad.

Finnes anordning för rening av vattnet, skall vad nu sagts gälla endast

det renade vattnet. Råvattnet skall emellertid i sådant fall undersökas vid

vattenverk med ytvattentäkt fyra gånger årligen samt vid vattenverk med

grundvattentäkt en gång varje år.

Medicinalstyrelsen äger på ansökan medgiva förlängning av tiden mellan

undersökningarna. Sådant medgivande tår lämnas för högst tre år för varje

gång.

Utvisar bakteriologisk undersökning att vattnet är mindre tjänligt för sitt

ändamål, äger hälsovårdsnämnden förordna att undersökning som avses i

andra stycket skall ske dagligen och beträffande annan undersökning, att

densamma skall äga rum oftare än vad eljest är fallet. I fråga om undersökning

varom sägs i andra stycket får förordnandet ej återkallas, förrän

två på varandra följande undersökningar visat, att vattnet åter är tjänligt

för sitt ändamål.

Antalet personer, som tillhandahålles vatten från visst vattenverk, skall

beräknas efter det genomsnittliga antalet under nästföregående kalenderår.

52 §.

Fysikalisk-kemisk undersökning får utföras, förutom av statens institut

för folkhälsan, endast av den som av medicinalstyrelsen förklarats behörig

därtill.

Bakteriologisk undersökning får utföras av nyssnämnda institut, statens

bakteriologiska laboratorium och sådant laboratorium, som avses i 23 a §

epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443) ävensom av den som förklarats

behörig därtill av medicinalstyrelsen.

Närmare bestämmelser om förvärv av behörighet för fysikalisk-kemisk

samt bakteriologisk undersökning meddelas av Kungl. Maj :t.

53 §.

Den som utfört fysikalisk-kemisk eller bakteriologisk undersökning har

att däröver omedelbart upprätta protokoll i två exemplar. Det ena exemplaret

skall tillställas hälsovårdsnämnden och det andra överlämnas till förste

provinsialläkaren eller med denne likställd stadsläkare.

laxa för fysikalisk-kemisk och bakteriologisk undersökning fastställes

av Kungl. Maj :t.

s. 336 Kontrollera mot PDF

336

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

Medicinalstyrelsen har att meddela närmare föreskrifter angående sättet

för utförande av fysikalisk-kemisk och bakteriologisk undersökning samt

om avfattandet av protokoll över sådana undersökningar.

54 §.

I vattenverk som avses i 49 § får vid filter- eller reningsanläggning icke

sysselsättas någon som är eller kan antagas vara behäftad med sjukdom

eller smitta, som genom vattnet kan överföras till människor.

Den som vid vattenverk anställes i arbete som här avses skall genom

läkarintyg, vilket icke får vara äldre än trettio dagar, styrka att han är fri

från sjukdom eller smitta som nyss sagts.

Medicinalstyrelsen har att utfärda närmare föreskrifter angående utförande

av här avsedd läkarundersökning.

55 §.

Hälsovårdsnämnd skall hålla noggrann tillsyn över beskaffenheten av

vatten på de ställen, där vatten och is hämtas för att användas till dryck,

matlagning eller andra hushållsbehov eller för tillverkning eller beredning

av livsmedel. Särskild uppmärksamhet skall ägnas sådana ställen, där vatten

hämtas till skolor, ålderdomshem, hotell, pensionat och liknande anläggningar.

När omständigheterna föranleda därtill, äger nämnden förbjuda hämtning

av vatten från visst vattenhämtningsställe eller upptagning å viss plats

av is, som är avsedd för hushållsbehov eller annat därmed jämförligt ändamål.

Nämnden äger även förbjuda att is, som upptagits å viss plats utom kommunen,

införes till kommunen eller försäljes därstädes.

56 §.

Föreligger brist beträffande vattenverks utrustning eller skötsel och kan

bristen inverka menligt på vattnets beskaffenhet, skall hälsovårdsnämnden

förelägga verkets ägare att vidtaga erforderliga åtgärder för bristens avhjälpande.

Utvisar fysikalisk-kemisk eller bakteriologisk undersökning, att det undersökta

vattnet är otjänligt för sitt ändamål och kan dess användning för

nämnda ändamål medföra uppenbar hälsofara, skall nämnden, då otjänligheten

är av fysikalisk-kemisk art, förelägga vattenverkets ägare att avstänga

tillförseln av vatten för ändamål varom sägs i 49 § och, då otjänligheten

är av bakteriologisk art, antingen förbjuda att vattnet utan föregående

kokning användes för nämnda ändamål eller meddela föreläggande

som nyss sagts. Förbud eller föreläggande skall gälla tills vidare intill dess

beskaffenheten av vattnet i viss angiven grad förbättrats.

Föreläggande att avstänga vattenledning får meddelas endast i den mån

brandmyndigheten finner sådant avstängande kunna ske utan att tillgången

på vatten vid eldsvåda äventyras.

9 kap. Om avledande av avloppsvatten

57 §.

Hälsovårdsnämnd skall tillse att erforderliga och skäliga åtgärder vidtagas

för att åstadkomma tillfredsställande avloppsförhållanden inom kommunen.

s. 337 Kontrollera mot PDF

337

Kungl. Mcij.ts proposition nr BAG år 195S

58 §.

Innan någon för avledande av avloppsvatten anordnar underjordisk ledning,

som ej är avsedd endast att föra ut avloppsvattnet från fastighet till

allmän ledning i angränsande gata eller väg, skall han göra skriftlig anmälan

härom till hälsovårdsnämnden. Vid anmälan skall fogas karta jämte

beskrivning över ledningen, om ej sådan eljest finnes tillgänglig för

nämnden. ....

Hälsovårdsnämnden äger, i den mån det prövas erforderligt, föreskriva

att avloppsvattnet skall renas.

Angående skyldighet för den som vill utföra ledning, avsedd att till sjö,

vattendrag eller annat vattenområde avleda avloppsvatten från mer än 100

hushåll eller från kasern, hotell eller därmed jämförlig inrättning, beräknad

för mer än 300 personer, att innan ledningen påbörjas göra anmälan

hos fisketillsynsmyndigheten är särskilt stadgat.

59 §.

Avloppsledning skall, vare sig den är belägen inom eller utom byggnad,

vara så anordnad samt så underhållas och skötas, att sanitär olägenhet ej

uppstår.

I fråga om beskaffenheten av avloppsledning med därtill hörande anordningar

inom byggnad gäller vad därom är särskilt stadgat.

60 §.

Uppstår felaktighet i avlopp eller vållar det av annan orsak sanitär olägenhet,

skola åtgärder genast vidtagas för att försätta avloppet i fullgott

skick. Intill dess" avloppet är försatt i fullgott skick, äger hälsovårdsnämnden,

om så anses erforderligt, förbjuda dess begagnande eller vidtaga sådana

åtgärder, att det icke kan användas.

Rensning av avlopp skall äga rum så ofta behovet det påkallar.

61 §.

Vad i 59 § första stycket och 60 § sägs om avloppsledning och annat avlopp

skall gälla även beträffande reningsanläggning och andra till avloppsledning

hörande anordningar.

10 köp. Om klosett och urinoar

62 §.

Till varje byggnad, där människor uppehålla sig någon längre tid på

dygnet, skall finnas lämpligt antal klosetter. Där så erfordras, skall till

byggnaden höra en eller flera urinoarer.

Klosett och urinoar skola vara så anordnade samt så underhållas och

skötas, att sanitär olägenhet ej uppstår.

I fråga om beskaffenheten av anläggning för vattenklosett och urinoar

med vattenspolning gäller vad därom är särskilt stadgat.

63 §.

1 inom. Vattenklosett får icke, såvitt ej annat framgår av vad nedan i 2

mom. sägs, anordnas utan hälsovårdsnämndens medgivande. Sådant medgivande

får lämnas endast om avloppsvattnet genom underjordisk ledning

22 — Biliang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr B Ad

s. 338 Kontrollera mot PDF

338

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

föres ut omedelbart i allmän avloppsledning eller ock i lämpligt vattendrag

eller annat vattenområde. Om särskilda skäl äro därtill och det kan ske

utan att sanitär olägenhet uppstår, äger dock nämnden medgiva, att avloppsvattnet

avledes även på annat sätt.

Hälsovårdsnämnden äger, i den mån det prövas erforderligt, föreskriva

att avloppsvattnet skall renas.

2 inom. Länsstyrelsen äger för visst område förordna, att vattenklosett

får anordnas även utan att hälsovårdsnämnden lämnat särskilt medgivande

därtill, såframt avloppsvattnet genom underjordisk ledning utledes

omedelbart i allmän avloppsledning samt avloppsförhållandena i övrigt äro

tillfredsställande.

64 §.

Om större brist vidlåder vattenklosett och denna icke avhjälpes inom tid,

som hälsovårdsnämnden föreskriver, eller skötes anläggningen vårdslöst,

äger nämnden tills vidare förbjuda dess begagnande eller påbjuda sådana

åtgärder att den icke kan användas.

65 §.

Vad i 63 och 64 §§ stadgas om vattenklosett skall gälla även urinoar med

vattenspolning.

66 §.

Torrklosett, belägen utom byggnad som avses i 62 §, får ej ligga så nära

gata, väg eller allmän plats, källa, brunn eller annat sådant vattenhämtningsställe,

vattentäkt, livsmedelslokal eller vägg, varå finnes dörr, fönster

eller ventilationsöppning till bostad, att sanitär olägenhet kan uppstå.

Torrklosett som avses i första stycket skall erhålla tillräcklig dager och

luftväxling. I övrigt skall den vara så inrättad att fara för förorening av

marken icke uppkommer och att lukt eller annan olägenhet för omgivningen

undvikes. Till klosett skall finnas lämplig belysningsanordning.

Inom hälsovårdstätort skall golv i torrklosett som avses i första stycket

vara av för vatten ogenomträngligt ämne.

67 §.

Torrklosett, belägen inom byggnad som avses i 62 §, får ej stå i omedelbar

förbindelse med boningsrum eller kök.

Torrklosett som avses i första stycket skall vara så isolerad och hava

sådana anordningar för luftväxling, att lukt ej sprides till övriga delar av

huset. Till klosett skall finnas lämplig belysningsanordning. Golvet skall

vara av för vatten ogenomträngligt ämne.

68 §.

7 mom. Inom hälsovårdstätort skall orenligheten i torrklosetten upptagas

i tätt, lätt flyttbart kärl av typ, som godkänts av hälsovårdsnämnden.

Utom hälsovårdstätort får orenligheten uppsamlas även på annat sätt,

om hälsovårdsnämnden ej för visst fall annorlunda förordnar.

2 mom. Kärl som uppställes i torrklosett skall vara väl rengjort. Det

skall vara så uppställt, att orenligheten ej kan komma utanför kärlet eller

därtill hörande urinledning samt så att tillsyn kan utövas utan svårighet.

Inom hälsovårdstätort får kärl som här avses icke tömmas på hämtningsstället.

s. 339 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr B h6 år 1958

339

69 §.

1 mom. Urinoar utan vattenspolning skall vara så inrättad, att orenligIieten

genom underjordisk ledning föres ut omedelbart i allmän avloppsledning

eller ock i lämpligt vattendrag eller annat vattenområde. Hälsovårdsnämnden

äger, om särskilda skäl äro därtill och så kan ske utan att

sanitär olägenhet vållas, medgiva att orenligheten avledes även på annat

sätt.

Kan orenlighet från urinoar, belägen utom byggnad som i 62 § sägs, icke

avledas utan sanitär olägenhet, får den upptagas i tätt kärl, innehållande

torvströ eller annat lika lämpligt ämne. Kärlet skall vara uppställt under

tak.

2 mom. Urinoar utan vattenspolning skall vara försedd med golv av för

vatten ogenomträngligt ämne. Väggarna skola till erforderlig höjd hava en

slät och vattentät yta. I övrigt skall beträffande förläggande av sådan urinoar

samt beträffande dager, belysning, luftväxling och åtgärder mot lukt

och andra olägenheter i tillämpliga delar gälla vad som stadgats om torrklosett.

70 §.

Hälsovårdsnämnd äger föreskriva att, efter vad som prövas erforderligt

och lämpligt, genom kommunens försorg klosett eller urinoar skall inrättas

vid salutorg, hamnområde, allmän nöjes- eller badplats eller eljest där så

finnes påkallat.

71 §-

Beträffande torrklosett och urinoar utan vattenspolning, som inrättas

tillfälligt och endast för viss kortare tid, äger hälsovårdsnämnd medgiva

avvikelse från bestämmelserna i detta kapitel, i den mån det kan ske utan

att sanitär olägenhet uppstår.

It kap. Om renhållning

72 §.

Inom hälsovårdstätort skola sopor samt köksavfall och annan dylik orenlighet

uppsamlas i tätt, lätt flyttbart kärl av typ, som godkänts av hälsovårdsnämnden.

Kärl som nu sagts skola finnas i erforderligt antal. Kärl

skall, om det icke användes i sopnedkast eller är nedsänkt i särskild behållare,

vara försett med tättslutande lock.

Utom hälsovårdstätort får, såframt ej hälsovårdsnämnden för visst fall

förordnar annorlunda, orenlighet som avses i första stycket uppsamlas även

på annat lämpligt sätt än där sägs, om marken invid eller i närheten av

boningshus, samlingslokal eller livsmedelslokal icke därigenom förorenas

eller fara uppstår för förorening av källa, brunn eller annat vattenhämtningsställe

eller vattentäkt.

Beträffande uppsamling av avfall från industriell eller annan verksamhet

samt orenlighet från kloakbrunn eller avlopp skall, såväl i som utom hälsovårdstätort,

gälla vad i andra stycket sägs; i den mån dylikt avfall utgöres

av sopor, köksavfall och annan sådan orenlighet skall det dock alltid uppsamlas

i kärl som avses i första stycket.

s. 340 Kontrollera mot PDF

340

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

73 §.

Kärl som avses i 72 § skall utomhus vara uppställt på tätt underlag, som

ligger högre än den angränsande markens yta.

Hälsovårdsnämnden äger dock för kommunen eller del därav medgiva,

att kärlet nedsänkes i därför avsedd behållare av betong eller lika tjänligt

material. Behållare som nu sagts skall vara försedd med tättslutande lock,

som ligger högre än angränsande marks yta.

74 §.

Sopnedkast och soprum skola vara så anordnade, att sanitär olägenhet

ej uppstår.

I fråga om beskaffenheten i övrigt av sopnedkast och soprum gäller vad

därom är särskilt stadgat.

75 §.

Kärl för uppsamling av avfall ävensom sopnedkast, soprum och annan

plats, där avfallskärl är uppställt eller avfall uppsamlas, skola så underhållas

och skötas att sanitär olägenhet ej uppstår.

I avfallskärl få icke hällas flytande ämnen.

76 §.

Gård, portgång, förgård och annat dylikt till byggnad hörande yttre utrymme

skall hållas i snyggt och vårdat skick. Kloakbrunn å dessa platser

skall rensas så ofta behovet det påkallar.

Inom hälsovårdstätort gäller vad nu sagts även obebyggd mark, som ej

är gata, väg eller allmän plats.

Om renhållning av gata, väg och annan allmän plats samt om skydd mot

nedskräpning av naturen är särskilt stadgat.

77 §.

Inom hälsovårdstätort skall latrin, avfall eller annan orenlighet, innan

sanitär olägenhet uppkommer och innan uppsamlingskärlet är så fyllt att

innehållet utspilles eller svårighet vid hämtning eljest vållas, bortföras till

allmän soptipp eller destruktionsanläggning och får icke utan medgivande

av hälsovårdsnämnden omhändertagas på annat sätt.

Utom hälsovårdstätort får latrin, avfall eller annan orenlighet, som icke

lämpligen kan bortföras till allmän soptipp eller destruktionsanläggning,

uppläggas eller oskadliggöras på annat sätt, om marken invid eller i närheten

av boningshus, samlingslokal eller livsmedelslokal icke därigenom

förorenas eller fara uppstår för förorening av källa, brunn eller annat vattenhämtningsställe

eller vattentäkt.

Köksavfall bör dagligen bortföras från bostadslägenhet.

78 §.

1 mom. Vad i 77 § sägs utgör ej hinder för att köksavfall, som skall användas

till svinmat, eller pappersavfall, metallskrot, lump eller annat, som

skall användas till råvara, eller latrin eller annan orenlighet, som skall

nyttjas vid gödsling, omhändertages i annan ordning, under förutsättning

att erforderliga åtgärder vidtagas till förekommande av sanitär olägenhet.

2 mom. Inom hälsovårdstätort får köksavfall, latrin eller spillning från

svin användas vid gödsling endast efter särskilt medgivande av hälsovårdsnämnden.

s. 341 Kontrollera mot PDF

341

Kungl. Maj.ts proposition nr B 46'' ur W58

För område utom hälsovårdstätort äger hälsovårdsnämnden, om särskilda

skäl föranleda därtill, förordna att köksavfall, latrin eller spillning från

svin ej må användas vid gödsling.

79 §.

Vid forsling av latrin, avfall eller annan orenlighet skall tätt fordon eller

kärl begagnas och i övrigt sådana försiktighetsmått iakttagas, att ej något

utspilles eller sanitär olägenhet på annat sätt vållas.

Inom hälsovårdstätort samt eljest där hälsovårdsnämnden så förordnar

skall fordon eller kärl, som innehåller latrin, sopor, köksavfall eller annan

dylik orenlighet under transport hållas väl övertäckt.

Hälsovårdsnämnden äger bestämma viss tid på dygnet, då forsling av

latrin, avfall eller annan orenlighet får äga rum ävensom meddela ytterligare

föreskrifter angående sådan forsling.

Under den varma årstiden eller då andra omständigheter föranleda därtill,

äger hälsovårdsnämnden för viss tid föreskriva, att latrin, avfall eller

annan orenlighet skall bortföras regelbundet.

80 §.

1 mom. Inom hälsovårdstätort skall urin, diskvatten eller annan flytande

orenlighet, som lätt kan övergå i förruttnelse, bortledas i underjordisk avloppsledning.

Efter hälsovårdsnämndens medgivande får dock orenligheten

bortledas eller omhändertagas även på annat sätt, om det kan ske utan att

marken invid eller i närheten av boningshus, samlingslokal eller livsmedelslokal

förorenas eller fara uppstår för förorening av källa, brunn eller annat

vattenhämtningsställe eller vattentäkt.

Utom hälsovårdstätort skall bortledande av orenlighet som här avses ske

så, att förorening eller fara därför som i första stycket sägs ej uppstår.

2 mom. Tvätt- och skurvatten och annat mindre förorenat spillvatten

skall bortledas i underjordisk avloppsledning eller, om sådan icke finnes,

på annat lämpligt sätt.

81 §.

Genom kommuns försorg skall erforderligt antal allmänna soptippar eller

destruktionsanläggningar anordnas, för avfall från område utom hälsovårdstätort

dock endast om särskilt behov härav föreligger och hälsovårdsnämnden

så förordnar.

82 §.

Allmän soptipp eller destruktionsanläggning skall anordnas enligt förslag,

som godkänts av hälsovårdsnämnden.

Allmän soptipp får icke vara belägen inom hälsovårdstätort, såvida ej

allenast kontrollerad tippning förekommer.

Allmän soptipp eller destruktionsanläggning skall ligga på betryggande

avstånd från bebyggelse, vattentäkt eller allmänt nyttjad väg samt skall

så underhållas och skötas, att sanitär olägenhet ej uppstår.

12 kap. Om åtgärder mot ohyra, råttor och möss

83 §.

boningsrum med tillhörande utrymmen samt där förvarade kläder och

bohag skola hållas fria från ohyra.

s. 342 Kontrollera mot PDF

342

Kiingl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

I den mån det i särskilt fall prövas erforderligt, har hälsovårdsnämnd

att meddela de föreskrifter, som kunna anses påkallade till förebyggande och

utrotande av ohyra.

84 §.

Inom varje kommun skola med vissa tidsmellanrum, allt efter det förhållandena

föranleda därtill, genom kommunens försorg och på dess bekostnad

åtgärder vidtagas för att utrota råttor och möss.

Åtgärder som i första stycket sägs skola vidtagas samtidigt inom hela

kommunen eller viss del därav och böra, där så finnes lämpligt, ske i samarbete

angränsande kommuner emellan.

85 §.

Ägare av fastighet är skyldig att, där så prövas vara av behovet påkallat,

vidtaga erforderliga åtgärder för utrotande av råttor och möss inom byggnad

med därtill hörande tomt eller gårdsområde samt, där hälsovårdsnämnden

i särskilt fall så förordnar, jämväl annorstädes å fastigheten.

86 §.

Byggnad, som inrymmer boningsrum, samt, där hälsovårdsnämnden i

särskilt fall så förordnar, jämväl annan byggnad skall vara så inrättad och

försedd med sådana anordningar, att råttor och möss såvitt möjligt utestängas

(råttsäkrad).

Råttsäkring skall ske med ledning av de råd och anvisningar som medicinalstyrelsen

efter samråd med byggnadsstyrelsen och veterinärstyrelsen

utfärdar.

87 §.

Vara eller ämne får användas såsom medel för utrotande av råttor eller

möss, endast om varan eller ämnet för sådant ändamål godkänts av medicinalstyrelsen.

Godkännande får förenas med villkor och får återkallas, där

särskilda skäl äro därtill.

Medicinalstyrelsen har att upprätta och offentliggöra förteckning över

de varor och ämnen, vilka godkänts såsom medel för utrotande av råttor

och möss. Förteckningen skall årligen granskas.

Närmare bestämmelser rörande ansökan och prövning varom sägs i denna

paragraf meddelas av Kungl. Maj :t.

88 §.

Användandet av vara eller ämne som avses i 87 § skall ske med största

försiktighet och med ledning av de råd och anvisningar, som medicinalstyrelsen

efter samråd med veterinärstyrelsen utfärdar till skydd mot skada

å människor och husdjur.

Cyanväte får användas såsom medel för utrotande av råttor eller möss

endast av den som därtill erhållit särskilt tillstånd av medicinalstyrelsen.

13 kap. Om hållande av djur

89 §.

Med djurstall avses i denna stadga rum, där hästar, nötkreatur, får,

getter eller svin stadigvarande hållas.

s. 343 Kontrollera mot PDF

343

Kurtgl. Mctj. ts proposition nr B 46‘ år 1958

90 §.

1 mom. Den som ämnar uppföra djurstall skall på förhand göra skriftlig

anmälan därom till hälsovårdsnämnden. Anmälan skall innehålla uppgift

om stallets belägenhet samt vara åtföljd av ritningar över stallet. Hälsovårdsnämnden

har att skyndsamt granska ritningarna och avgiva besked

huruvida från nämndens sida hinder möter för uppförandet.

Anmälan som avses i första stycket erfordras ej därest byggnadsnämnd,

före det byggnadslov till djurstallet meddelats, inhämtat hälsovårdsnämndens

yttrande.

Djurstall för nötkreatur (ladugård) skall efter färdigställandet godkännas

av hälsovårdsnämnden.

2 mom. Till uppförande av djurstall är att hänföra ej blott uppförande

av helt nytt djurstall utan även mera genomgripande ombyggnad av befintligt

djurstall.

91 §.

Djurstall får ej uppföras så nära gata, väg eller allmän plats, källa,

brunn eller annat sådant vattenhäintningsställe, vattentäkt, livsmedelslokal

eller vägg varå finnes dörr, fönster eller ventilationsöppning till bostad, att

sanitär olägenhet därav kan uppstå.

Vad i första stycket stadgas om uppförande av djurstall skall gälla även

förläggande av gödselstad.

92 §.

Djurstall får ej finnas i byggnad, som inrymmer boningsrum eller livsmedelslokal.

93 §.

1 mom. Djurstall skall vara så anordnat och inrett samt så underhållas

och skötas, att sanitär olägenhet ej uppstår.

Inredningen i djurstall skall vara sådan, att djurens skötsel och stallets

renhållning såvitt möjligt underlättas.

1 djurstall skall hållas rent och snyggt.

2 mom. Djurstall skall erhålla tillräcklig dager och luftväxling samt bereda

erforderligt skydd mot fukt och kyla. Golvet skall vara tätt samt av för

vatten ogenomträngligt ämne och så inrättat, att den flytande orenligheten

icke därifrån utrinner på marken. Golvet skall ligga högre än den angränsande

markens yta. Om stallets vägg ej är av sten eller liknande ämne, skall

fri gång finnas mellan väggen och gödselstaden.

Golv i gödselstad skall vara av samma beskaffenhet och så inrättat som

i första stycket sägs om golv i djurstall.

3 mom. Inom hälsovårdstätort skall djurstall, där så kan ske, förses

med underjordisk avloppsledning för att leda den flytande orenligheten till

urinbrunn eller allmän avloppsledning. Djurstall inom sådan ort bör även

hava vattenledning, där det är möjligt att för rimlig kostnad erhålla anknytning

till allmän vattenledning.

94 §.

/ mom. Inom hälsovårdstätort skall den fasta orenligheten från djurstall

förvaras antingen i tät, flyttbar, ovan jord stående och med lock försedd

gödselkista eller i tät, med lock försedd behållare av betong eller annat lika

t jänligt material, vars botten ligger högre än den angränsande markens yta.

s. 344 Kontrollera mot PDF

344

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46“ år 1958

Efter medgivande av hälsovårdsnämnden får dock den fasta orenligheten

uppsamlas i gödselstad.

Den flytande orenligheten från djurstall inom hälsovårdstätort skall, där

stallet icke är försett med underjordisk avloppsledning, uppsamlas med

torvströ eller annat tjänligt ämne samt förvaras tillsammans med den fasta

orenligheten.

2 mom. Utom hälsovårdstätort skall den fasta och flytande orenligheten

från djurstall förvaras i gödselstad eller ock på annat lämpligt sätt, så att

sanitär olägenhet icke uppstår.

95 §.

1 mom. Ladugård, som är avsedd för minst fem nötkreatur, skall hava

särskilt mjölkrum, försett med erforderliga anordningar för mjölkens silning

och nedkylning ävensom för mjölkkärlens och mjölkredskapens rengöring

och förvaring.

Vatten, som i ladugård användes för rengöring av mjölkkärl eller mjölkredskap,

får icke vara sådant att det kan antagas göra mjölken skadlig att

förtära eller på annat sätt otjänlig till människoföda.

2 mom. I ladugård skola fjäderfän hållas avskilda i särskilt rum.

96 §.

Den som vid arbete i ladugård eller eljest i samband med mjölkproduktion

tager befattning med mjölk skall under arbetet iakttaga noggrann renlighet.

Omedelbart före mjölkningen skola händerna tvättas.

97 §.

Om det med skäl kan antagas att någon, som sysslar med arbete varom

sägs i 96 §, är behäftad med sådan sjukdom eller smitta eller sådant sår

eller annan yttre skada, som kan föranleda att mjölken blir otjänlig till

människoföda, är han skyldig att efter anmodan av hälsovårdsnämnden

undergå läkarundersökning på kommunens bekostnad. Finnes han därvid

behäftad med sjukdom, smitta eller skada som nu sagts, äger nämnden

förbjuda att han deltager i eller användes till arbete av ifrågavarande slag.

Ägare av ladugård eller ställföreträdare för denne, som fått kännedom om

eller har anledning misstänka alt i ladugård eller eljest med mjölkning hos

honom sysselsatt person är behäftad med sjukdom, smitta eller yttre skada

som förut sagts eller som erhållit vetskap om, att sådan person sammanbor

eller nyligen sammanbott med någon som är eller misstänkes vara

behäftad med dylik sjukdom eller smitta, är pliktig att därom genast underrätta

hälsovårdsnämnden i den kommun där arbetet bedrives.

98 §.

Annat rum för hästar, nötkreatur, getter, får eller svin än som avses i

89 § skall hava tillräckligt utrymme, bereda erforderligt skydd mot fukt

och kyla samt hållas tillfredsställande rent.

99 §.

1 mom. Hundar, katter, kaniner, pälsdjur, fjäderfä och andra dylika

mindre djur ävensom bin skola så förvaras och skötas, att sanitär olägenhet

icke uppstår.

2 mom. Den som ämnar anordna gård för avel av pälsdjur eller hundar

skall göra skriftlig anmälan därom hos hälsovårdsnämnden samt är skyl
-

s. 345 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1658 345

dig att iakttaga vad nämnden till förebyggande av sanitär olägenhet finner

skäl föreskriva.

100 §.

Om i visst fall hållande av djur vållar sanitär olägenhet, har hälsovårdsnämnden

att meddela de föreskrifter som med hänsyn till förhållandena

kunna anses påkallade. Hälsovårdsnämnden äger även utfärda förbud tills

vidare mot djurens hållande.

101 §.

Vid tillsyn av djurstalls beskaffenhet och skötsel skall hälsovårdsnämnden

i första hand hava sin uppmärksamhet riktad på sådana stall, där

missförhållanden i sanitärt avseende mest kunna befaras.

14 kap. Om åtgärder till motverkande av olägenhet från industriell eller

annan verksamhet m. m.

102 §.

Varje rörelse, industriell eller icke, samt varje verksamhet i övrigt skall

vara så anordnad och så drivas, att sanitär olägenhet genom huller, skakningar,

rök, damm, dålig lukt, giftiga gaser, vattenförorening, illaluktande

avloppsvatten eller dylikt ej uppstår för den som bor eller eljest uppehåller

sig i närheten.

103 §.

Utan hälsovårdsnämndens medgivande får ej anordnas alkalifabrik,

anrikningsverk, ben- eller fiskmjölsfabrik, bensinstation, betningsanläggning,

cellulosaspritfabrik, desinfektions- eller desinsektionsanstalt, destillationsverk

för kol, trä, torv eller djurämnen eller anläggning för bränning av

djurämnen eller fabrik för bearbetning av tjära eller gasvatten, fosforfabrik,

färgfabrik, färgeri, garveri eller skinnberedning, glasbruk eller kakelfabrik

där arsenik begagnas vid tillverkningen, grustag, gödningsämnesfabrik, jästfabrik,

klor- eller klorkalkfabrik, konstgummi-, konstharts-, konstsilkeeller

konstullfabrik, kopparverk, krut- eller sprängämnesfabrik, limfabrik,

lin- eller hamprötningsverk, lysgasfabrik, mejeri, oljeraffinaderi eller skifferoljeindustri,

pappers-, papp- eller kartongfabrik, potatisbränneri, pudrettfabrik,

salpetersyre- eller saltsyrefabrik, slakteri, sockerfabrik, sodafabrik,

stapelfiberfabrik, stearinfabrik, stenhuggeri eller stenkross, stärkelsefabrik,

sulfat- eller sulfitcellulosafabrik, superfosfatfabrik, svavelsyrefabrik, talgsjuderi,

trankokeri, träsliperi, tvål- eller tvättmedelsfabrik, tvättinrättning,

ugn eller annan inrättning för röstning av arsenik- eller svavelhaltiga

malmer eller kalk-, koks-, kol- och masugn, ulltvätteri, upplag av ben, bensin,

fisk, koks, kol, lump, olja, pudrett eller råa hudar, wallboardfabrik eller

ättiksyrefabrik.

Flygplats, idrottsplats, nöjesfält, motorbana eller skjutbana får ej heller

anordnas utan medgivande av hälsovårdsnämnden.

Vad i första och andra styckena sägs skall gälla även vid mera genomgripande

ombyggnad av befintlig anläggning eller eljest vid mera betydande

ändring av driften.

s. 346 Kontrollera mot PDF

346

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

104 §.

1 mom. Ansökan om medgivande som avses i 103 § skall göras skriftligen

med uppgift tillika om platsen för anläggningen samt de anordningar,

som äro avsedda att vidtagas för att hindra uppkomsten av sanitär olägenhet.

Medgivande får lämnas endast om den avsedda platsen med hänsyn

till anläggningens beskaffenhet är ur sanitär synpunkt lämpligt belägen i

förhållande till närliggande bebyggelse, vattendrag, vattentäkt eller grundvattentillgång

samt föreslagna anordningar kunna anses vara tillfredsställande.

2 mom. Om skyldighet att göra anmälan hos fiskeristyrelsen eller påkalla

vattendomstols prövning av fråga angående utsläppande av avloppsvatten

från industri samt om förbud mot varje förorening genom utsläppande

av avloppsvatten från industri i vissa vattenområden gäller vad därom är

särskilt stadgat.

Innan hälsovårdsnämnd meddelar besked i ärende, som skall anmälas

hos fiskeristyrelsen, skall styrelsens yttrande avvaktas.

105 §.

Föreligger sanitär olägenhet som avses i 102 §, skall hälsovårdsnämnden

tillhålla den som driver anläggningen att vidtaga tjänliga åtgärder för olägenhetens

undanröjande.

Därest den påtalade olägenheten är svår, äger nämnden förbjuda anläggningens

nyttjande intill dess erforderliga åtgärder vidtagits.

Beslut enligt vattenlagen angående utsläppande av avloppsvatten gäller

ulan hinder av vad nu sagts.

15 kap. Om begravningsplats

106 §.

Begravningsplats får icke anläggas eller anordnas på sådant sätt, att vatten

därifrån kan menligt inverka på källa, brunn eller annat vattenhämtningsställe

eller vattentäkt eller att gränsen kommer att ligga så nära byggnad,

som inrymmer boningsrum eller livsmedelslokal, att sanitär olägenhet

kan uppkomma. För begravningsplats bör företrädesvis väljas mark

med sandig eller kalkhaltig jordmån. Platsen bör vara omsorgsfullt utdikad.

Innan tillstånd meddelas att anlägga ny begravningsplats eller utvidga

förut befintlig sådan, skall hälsovårdsnämnden höras i ärendet.

Begravningsplats skall så underhållas och skötas, att sanitär olägenhet

ej uppstår.

107 §.

Bårhus skall anordnas med ledning av medicinalstyrelsens därom utfärdade

råd och anvisningar.

Bårhus skall underhållas och skötas så att sanitär olägenhet ej uppstår.

Om krematorium är särskilt stadgat.

108 §.

Grävd grav skall vara minst två meter djup. Då särskilda skäl äro därtill,

äger dock länsstyrelsen, på framställning av kommunen och efter hörande

av hälsovårdsnämnden och förste provinsialläkaren, medgiva mindre

gravdjup än nu sagts.

s. 347 Kontrollera mot PDF

347

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

109 §.

Grav å allmän gravplats får ej ånyo begagnas innan så lång tid förflutit

från det lik senast jordats där att, med hänsyn till jordmån och andra

förhållanden som kunna inverka på likens förvandling, de mjuka delarna

kunna anses hava fullständigt förmultnat och i intet tall tidigare än efter

femton år.

I grav, som blivit upplåten åt enskild med ägande- eller besittningsrätt,

får lik nedsättas efter kortare mellantid, dock med iakttagande av de försiktighetsmått,

som kunna vara av hälsovårdsnämnden bestämda.

no §.

1 mom. I kyrka, där gudstjänst brukar hållas, eller i gravkor, som står

i omedelbar förbindelse med sådan kyrka, får lik icke nedsättas utan Kungl.

Maj :ts medgivande.

2 mom. Innan nedsättning av lik får äga rum i kyrka, gravkor, murad

eller sprängd grav eller, å äldre begravningsplats, i grav som är belägen på

kortare avstånd än aderton meter från byggnad, som inrymmer boningsrum

eller livsmedelslokal, skall hos styrelsen för begravningsplatsen företes dels

läkarintyg att liket på lämpligt sätt balsamerats, dels hälsovårdsnämndens

yttrande, huruvida och vilka åtgärder därutöver må anses nödvändiga, dels

ock bevis att av nämnden föreskrivna åtgärder vidtagits.

111 §•

På särskild framställning har länsstyrelsen att, efter hörande av vederbörande

kyrkliga myndighet och hälsovårdsnämnden, pröva och avgöra fråga

om upptagande av gravsatt lik för flyttning till annan grav eller undergående

av eldbegängelse. *

Upptagning och flyttning av gravsatt lik skall ske med ledning av råd och

anvisningar, som utfärdats av medicinalstyrelsen.

Vad i denna paragraf stadgas om länsstyrelse skall i Stockholm avse

poliskammaren.

112 §.

Bestämmelserna i detta kapitel äga ej tillämpning i fråga om förvaring

av aska efter lik, som i vederbörlig ordning undergått eldbegängelse.

Angående förvaring av sådan aska samt flyttning av aska, som nedsatts

efter eldbegängelse, är särskilt stadgat.

16 kap. Om hälsovärdsordning

113 §.

Därest inom viss kommun eller del därav bestämmelser utöver vad i

denna stadga eller eljest i vederbörlig ordning föreskrivits erfordras i avseende

å allmänna hälsovården, skola sådana bestämmelser enligt vad nedan

sägs fastställas i form av hälsovärdsordning.

I hälsovärdsordning får icke intagas bestämmelse angående fråga, varom

föreskrifter utfärdats jämlikt 37 eller 45 § eller som avses i 59 § andra

stycket, 02 § tredje stycket eller 74 §.

114 §.

Hälsovärdsordning antages på förslag av hälsovårdsnämnden eller efter

dess hörande av kommunens fullmäktige.

s. 348 Kontrollera mot PDF

348

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år W58

Hälsovårdsordning skall för att bliva gällande fastställas av länsstyrelsen.

Vägras fastställelse, skall skäl därtill givas.

115 §.

Till ledning för utarbetande av hälsovårdsordning fastställer Kungl.

Maj :t en normalhälsovårdsordning.

Bestämmelse i hälsovårdsordning får icke utan särskilda skäl innebära

väsentlig avvikelse från motsvarande bestämmelse i normalordningen.

116 §.

Finner länsstyrelsen hälsovårdsordning av behovet påkallad, äger länsstyrelsen

härom upprätta förslag, vilket skall underställas kommunens fullmäktige.

Godkännes förslaget, sedan hälsovårdsnämndens yttrande inhämtats,

har länsstyrelsen att utfärda hälsovårdsordningen. Om fullmäktige

icke godkänna förslaget, äger länsstyrelsen ändock förordna i ärendet men

skall i så fall underställa sitt beslut Kungl. Maj :ts prövning.

117 §.

Hälsovårdsordning, som fastställts eller utfärdats av länsstyrelsen, skall

av länsstyrelsen på kommunens bekostnad införas i länskungörelserna

samt insändas till inrikesdepartementet och medicinalstyrelsen ävensom,

där hälsovårdsordning innehåller bestämmelse, som rör veterinärstyrelsens

område, till veterinärstyrelsen. Länsstyrelsen skall vidare, likaså på kommunens

bekostnad, låta kungöra hälsovårdsordningen i den eller de tidningar,

i vilka meddelanden för kommunen intagas.

Hälsovårdsnämnden skall tillse att exemplar av hälsovårdsordningen finnas

att tillgå inom kommunen för köpare.

118 §.

Vad i 114—117 §§ stadgats skall äga tillämpning även i fråga om upphävande

eller ändring av hälsovårdsordning.

17 kap. Hälsovårdskontrollen

119 §.

Medicinalstyrelsen och, såvitt angår tillämpningen av bestämmelserna i

13 kap., veterinärstyrelsen skola till ledning för hälsovårdsnämnderna meddela

erforderliga råd och anvisningar.

120 §.

När länsstyrelse, genom anmälan eller eljest, erhåller kännedom om missförhållande

avseende allmänna hälsovården, skall länsstyrelsen tillse att

tjänliga åtgärder utan dröjsmål vidtagas för att avhjälpa desamma.

Vid övervakningen över att kommuner, hälsovårdsnämnder samt de befattningshavare

som avses i 2 § fullgöra sina hithörande åligganden äger

länsstyrelsen att, där det anses nödigt, förelägga lämpliga viten.

Har prövning enligt vattenlagen ägt rum, under vilka villkor avloppsvatten

får utsläppas, gäller om verkan därav vad som stadgas i nämnda lag.

s. 349 Kontrollera mot PDF

349

Kungi. Maj:ts proposition nr B iij år 1958

121 §.

Hälsovårdsnämnd skall övervaka efterlevnaden av denna stadga och de

föreskrifter, som meddelats med stöd av stadgan, samt fullgöra vad enligt

nämnda och eljest utfärdade bestämmelser ankommer på nämnden. Härjämte

skall nämnden handhava de uppgifter som i laga ordning överlämnas

åt nämnden ävensom ägna uppmärksamhet och tillsyn åt allt, som kan

inverka på allmänna hälsotillståndet i kommunen.

122 §.

1 mom. Vid fullgörande av vad som enligt 121 § ankommer på hälsovårdsnämnden

skall nämnden taga hänsyn till vad som i varje särskilt fall

kan anses skäligt med hänsyn till förevarande omständigheter samt tillse

att tillsynen sker på sådant sätt, att den vållar minsta möjliga olägenhet.

2 mom. Den som har att utöva inseende över allmänna hälsovården skall

äga tillträde till lokal eller område, som står under hans tillsyn, ävensom

rätt att där företaga undersökning, vartill hans tjänsteåligganden kunna

giva anledning.

3 mom. Den som har eller haft att utöva inseende över allmänna hälsovården

eller anlitats som biträde härvid får ej röja eller obehörigen utnyttja

yrkeshemlighet, som därigenom blivit känd för honom, och ej heller, där

det ej kan anses påkallat i tjänstens intresse, yppa arbetsförfarande eller

affärsförhållande, vilket sålunda blivit honom kunnigt.

123 §.

1 mom. Hälsovårdsnämnd äger antingen omedelbart eller efter föregångna

råd eller uppmaningar i särskilt fall meddela föreläggande eller

förbud, som finnes erforderligt för efterlevnaden av denna stadga eller med

stöd av densamma eller eljest utfärdade föreskrifter.

Är ej för underlåtenhet att ställa sig föreläggandet eller förbudet till

efterrättelse särskild påföljd bestämd, äger nämnden i föreläggandet eller

förbudet föreskriva vite för sådan underlåtenhet.

2 mom. Om nämnden finner anledning att låta anstå med föreläggande

eller förbud och uppenbar fara för hälsan icke är för handen, äger nämnden

meddela uppskov i ärendet på viss tid eller i undantagsfall tills vidare.

124 §.

1 mom. Föreläggande eller förbud angående bostad eller lokal som avses

i 6 kap. eller djurstall kan, där lokalen innehaves med nyttjanderätt,

allt efter omständigheterna riktas mot fastighetsägaren eller mot nyttjanderättshavaren

eller ock mot bådadera.

2 mom. Föreläggande eller förbud beträffande lokal eller anläggning

som avses i 7 kap. skall, när fråga är om beskaffenhet hos lokal eller anläggning,

som upplåtits med nyttjanderätt, riktas mot fastighetsägaren.

Detsamma skall gälla sådan fast inredning därstädes, som tillhör fastighetsägaren.

Föreläggande eller förbud i övrigt skall riktas mot rörelsens innehavare.

3 mom. Innan föreläggande eller förbud meddelas med anledning av felaktighet,

som grundar sig på förekomsten av väsentlig brist av byggnadsteknisk

art, skall yttrande inhämtas av byggnadsnämnden eller byggnadstekniskt

sakkunnig person rådfrågas.

s. 350 Kontrollera mot PDF

350 Kungl. Maj:ts proposition nr B t6 år 1058

125 §.

Underlåter någon att vidtaga åtgärd, som åligger honom jämlikt denna

stadga eller med stöd därav eller eljest utfärdade föreskrifter, och fullgör

han icke genast eller inom föreskriven tid efter tillsägelse från hälsovårdsnämnden

vad han försummat eller kan han icke anträffas med sådan tillsägelse,

äger nämnden, där det anses nödigt, verkställa åtgärden på den

försumliges bekostnad.

126 §.

Hälsovårdsnämnd äger, där den anser nödigt, till inställelse inför nämnden

kalla envar, som bor eller uppehåller sig i kommunen. Sådan kallelse

skall innehålla uppgift om anledningen till densamma och skall, där det

kan ske, delgivas i så god tid, att vederbörande utan svårighet kan inställa

sig. I kallelsen får utsättas vite för uteblivande utan laga törtall; i sådant

fall skall kallelsen delgivas skriftligen mot bevis. Kommer icke den kallade

och kan nämnden ej på förhandenvarande skäl avgöra ärendet, äger

nämnden utfärda nya kallelser med förhöjda viten.

127 §.

Finner hälsovårdsnämnd, att orsaken till sanitär olägenhet inom kommunen

är att söka i annan kommun och vinnes icke rättelse genom hänvändelse

till hälsovårdsnämnden i denna kommun, skall anmälan om förhållandet

göras till länsstyrelsen.

128 §.

Polismyndighet skall, då i sanitärt hänseende anledning till anmärkning

förekommer, skyndsamt göra anmälan därom till hälsovårdsnämnden samt

skall tillika lämna nämnden erforderlig handräckning.

18 kap. Ansvars- och besvärsbestämmelser

129 §.

Med dagsböter straffes

den som bryter mot bestämmelserna i 31 § 2 mom., 35 § andra stycket

samt 36 § andra och tredje styckena;

den som vid drivande av rörelse som avses i 36 § icke ställer sig till

efterrättelse av medicinalstyrelsen med stöd av 37 § meddelade föreskrifter;

den som innan hälsovårdsnämnden utfärdat bevis om godkännande tager

i anspråk lokal eller anläggning som avses i 7 kap.;

den som i strid mot bestämmelsen i 42 § utan hälsovårdsnämndens medgivande

anordnar allmän badplats eller bryter mot av hälsovårdsnämnden

med stöd av 42 § andra stycket meddelat förbud;

den som bryter mot bestämmelsen i 44 § andra stycket eller som beträffande

skötsel av lokal eller anläggning som avses i 7 kap. bryter mot

bestämmelserna i 45 § första stycket eller mot av medicinalstyrelsen med

stöd av sistnämnda paragraf utfärdade föreskrifter;

den som bryter mot bestämmelserna i 45 § fjärde stycket eller 48 §

3 mom.;

den som utan att vara därtill behörig verkställer undersökning, som avses

i 52 §;

s. 351 Kontrollera mot PDF

351

Kungl. Maj. ts proposition nr B år 1958

den som i strid mot bestämmelserna i 54 § vid filter- eller reningsanläggning

i vattenverk sysselsätter någon som är eller kan antagas vara behäftad

med sjukdom eller smitta, som genom vattnet kan överföras till

människor;

den som bryter mot av hälsovårdsnämnden med stöd av 55 § andra eller

tredje stycket meddelat förbud;

den som underlåter att göra anmälan som avses i 58 § första stycket

eller som bryter mot bestämmelsen i 60 § andra stycket;

den som beträffande skötsel av klosett eller urinoar bryter mot bestämmelsen

i 62 § andra stycket;

den som i strid mot bestämmelsen i 63 § 1 mom. första stycket utan hälsovårdsnämndens

medgivande anordnar vattenklosett eller urinoar med

vattenspolning;

den som bryter mot bestämmelserna i 68 g 1 mom. första stycket och 2

mom. eller 72 § första och tredje styckena angående uppsamling av sopor,

köksavfall och annan dylik orenlighet;

den som beträffande skötsel av kärl, sopnedkast, soprum eller annan

plats där avfallskärl är uppställt eller avfall uppsamlas, bryter mot bestämmelsen

i 75 § första stycket;

den som bryter mot bestämmelserna i 75 § andra stycket, 76 § första

stycket, 77 § första stycket, 78 § 2 mom., 79 § första och andra styckena

eller mot föreskrift, som hälsovårdsnämnden utfärdat med stöd av 79 §

tredje eller fjärde stycket;

den som i strid mot bestämmelsen i 82 § första stycket anordnar allmän

soptipp eller destruktionsanläggning.

130 g.

Med dagsböter straffes ock

den som i strid mot bestämmelsen i 87 g första stycket för utrotande av

råttor och möss använder vara eller ämne, som icke för sådant ändamål

godkänts av medicinalstyrelsen;

den som bryter mot bestämmelsen i 88 g första stycket;

den som i strid mot bestämmelsen i 88 § andra stycket använder cyanväte

för utrotande av råttor och möss utan att därtill hava erhållit tillstånd

av medicinalstyrelsen;

den som underlåter att göra anmälan som avses i 90 g 1 mom. första

stycket eller som i strid mot bestämmelsen i tredje stycket av samma moment

tager i bruk djurstall utan att detsamma godkänts av hälsovårdsnämnden;
den

som bryter mot bestämmelserna i 93 g 1 mom. tredje stycket eller

96 g;

ägare av ladugård eller ställföreträdare för denne som underlåter att göra

anmälan som avses i 97 g andra stycket;

den som underlåter att göra sådan anmälan som avses i 99 g 2 inom.;

den som bryter mot bestämmelserna i 103 g eller mot vad i 108 g stadgats

angående gravdjup.

131 g.

I hälsovårdsordning får stadgas påföljd av böter högst trehundra kronor

eller av dagsböter för överträdelse av dess bestämmelser.

s. 352 Kontrollera mot PDF

352

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1058

132 §.

Bryter någon mot vad i 122 § 3 inom. är stadgat, straffes med dagsböter

eller fängelse.

Å brott som nu sagts må allmän åklagare tala allenast efter angivelse

av målsäganden.

133 §.

1 mom. Över hälsovårdsnämnds beslut enligt denna stadga eller föreskrift,

som utfärdats med stöd av densamma, må besvär anföras hos länsstyrelsen

inom en månad från det klaganden erhållit del av beslutet.

Länsstyrelsens beslut i anledning av besvär som i första stycket sägs eller

eljest jämlikt denna stadga får överklagas hos Kungl. Maj :t genom besvär,

vilka skola hava inkommit till inrikesdepartementet inom en månad från

det klaganden erhållit del av beslutet.

2 mom. Är beslut, som innefattar föreläggande eller förbud, icke förenat

med påföljd för underlåtenhet att efterkomma detsamma, må talan mot

beslutet icke föras.

Har talan icke förts mot beslut, som innefattar föreläggande eller förbud

vilket förenats med vite för underlåtenhet att efterkomma detsamma,

må, om beslutet finnes böra helt eller delvis upprepas vid nytt vite, klagan

icke föras över det nya beslutet.

3 mom. Hälsovårdsnämnd eller länsstyrelse äger förordna att beslut, som

meddelats av nämnden eller länsstyrelsen, skall lända till efterrättelse utan

hinder av besvär.

19 kap. Övergångsbestämmelser

134 §.

Denna stadga skall, i den män ej nedan annorlunda sägs, träda i kraft

den 1 januari 1955.

135 §.

Förordnande som avses i 6 § får meddelas jämväl före den 1 januari

1955. Likaledes må dessförinnan antagas och fastställas hälsovårdsordning

varom stadgas i 113 §.

136 §.

Första gången val av ledamöter i hälsovårdsnämnd företages enligt denna

stadga skall genom lottning bestämmas, vilka av de valda som skola utträda

ur nämnden redan vid slutet av andra året.

137 §.

Den som vid denna stadgas ikraftträdande innehar befattning som heltidsanställd

hälsovårdsinspektör eller hälsovårdskonsulent må utan hinder

av vad sägs i 16 § 2 mom. och 22 § innehava dylik befattning.

138 §.

Såsom godkännande av lokal eller anläggning som avses i 7 kap. skall

gälla av hälsovårdsnämnd enligt hittillsvarande bestämmelser meddelat

tillstånd att taga lokalen eller anläggningen i bruk, såframt nämnden ej av

särskild anledning förordnar, att prövning av dess lämplighet skall äga rum.

s. 353 Kontrollera mot PDF

353

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 är 1958

Har enligt hittillsvarande bestämmelser hälsovårdsnämnds tillstånd icke

erfordrats för att taga i bruk lokal eller anläggning som avses i 7 kap., får

utan prövning jämlikt 41 eller 43 § lokal eller anläggning, som är i bruk

den 1 januari 1955, användas för samma ändamål så länge verksamheten

drives av samma person som vid angivna tidpunkt; hälsovårdsnämnden

äger dock om särskilda skäl föranleda därtill, förordna att sådan prövning

skall äga rum. Överlåtes verksamheten, skall godkännande av lokalen eller

anläggningen ske på samma sätt som beträffande ny lokal eller anläggning.

Vad i första och andra styckena sägs skall äga motsvarande tillämpning

beträffande djurstall som avses i 90 § 1 mom. tredje stycket.

139 §.

Vad i 67 § första stycket stadgas om att torrklosett icke får stå i omedelbar

förbindelse med boningsrum eller kök skall, där 2 kap. hälsovårdsstadgan

den 19 juni 1919 (nr 566) hittills tillämpats, icke gälla klosett,

som inrättats före den 1 januari 1955, om ej hälsovårdsnämnden för visst

lall annorlunda förordnar.

140 §.

Utan hinder av vad i 82 § andra stycket sägs må, där 2 kap. hälsovårdsstadgan

den 19 juni 1919 hittills tillämpats, redan inrättad allmän soptipp

nyttjas som sådan till den 1 januari 1957.

141 §.

Vad i 92 § stadgats om att djurstall ej får finnas i byggnad, som inrymmer

boningsrum eller livsmedelslokal, skall ej utgöra hinder för att djurstall,

som före ikraftträdandet av denna stadga inrättats i byggnad som

nyss nämnts, alltjämt nyttjas för sitt ändamål, om ej hälsovårdsnämnden

annorlunda förordnar.

142 §.

Föreskrifterna i 93 § 2 mom. om beskaffenheten av golv i djurstall eller

gödselstad och om fri gång mellan stallets vägg och gödselstad samt i 95 §

1 mom. första stycket om mjölkrum skola, om ej hälsovårdsnämnden

annorlunda förordnar, icke gälla djurstall, som tagits i bruk före ikraftträdandet

av denna stadga.

143 §.

Genom denna stadga upphävas hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919, förordningen

den 19 juli 1941 (nr 654) angående kontroll av vattenledningsvatten

samt förordningen den 26 november 1943 (nr 824) angående flyttning

av gravsatt lik in. in.

144 §.

Är föreskrift, som utfärdats med stöd av 30 eller 54 § hälsovårdsstadgan

den 19 juni 1919 eller eljest antagits av kommun, stridande mot denna

stadga eller med stöd av densamma eller 59 § 7 mom. byggnadsstadgan

den 30 juni 1947 (nr 390) utfärdade anvisningar, skall föreskriften upphöra

att gälla med utgången av år 1954.

Det åligger hälsovårdsnämnd att snarast möjligt efter det denna stadga

utfärdats undersöka i vad mån de nya bestämmelserna böra föranleda ändring

i de föreskrifter avseende allmänna hälsovården vilka gälla inom

kommunen.

23 — B i han g till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. AV B 4(1

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

Ii 5 4

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Propositionen............................ 1

Propositionens huvudsakliga innehåll.................. 1

Förslag till hälsovårdsstadga...................... 3

Utdrag av statsrådsprotokollet den 17 oktober 1958 ............ 23

I. Inledning............................ 23

II. Huvuddragen av gällande hälsovårdsbestämmelser........... 26

III. Vissci huvudfrågor i förslaget till ny hälsovårdsstadga......... 29

1. Differentiering av hälsovårdsstadgans bestämmelser efter bebyggelsetyper

............................ 29

Hälsovårdsstadgekommittén.................. 29

Remissyttrandena...................... 31

Departementschefen..................... 39

2. Hälsovårdsorganisationen................... 42

A. Allmänna synpunkter................... 42

Hälsovårdsstadgekommittén............... 42

Remissyttrandena.................... 44

B. Hälsovårdsnämnderna.................. 47

Gällande bestämmelser.................. 47

Hälsovårdsstadgekommittén................ 48

Remissyttrandena.................... 50

C. Hälsovårdsexperterna................... 54

a. Allmänna synpunkter................. 54

Hälsovårdsstadgekommittén.............. 54

Remissyttrandena................... 54

b. Hälsovårdsinspektörer................. 56

Gällande bestämmelser................ 56

Hälsovårdsstadgekommittén.............. 56

Remissyttrandena................... 57

c. Hälsovårdskonsulenter................. 61

Hälsovårdsstadgekommittén.............. 61

Remissyttrandena................... 63

D. Departementschefen................... 69

s. 355 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr B 16 år 1!)58 355

3. Hälsovårdsstadgans tillämpningsområde m. m.......... 78

A. Företag, varå arbetarskyddslagen är tillämplig....... 78

Gällande bestämmelser m. m................ 78

Hälsovårdsstadgekommittén................ 70

Remissyttrandena.................... 80

B. Arbeten, varå skogsförläggningslagen är tillämplig..... 84

Gällande bestämmelser m. m................ 84

Hälsovårdsstadgekommittén................ 85

Remissyttrandena.................... 85

C. Militära områden.................... 85

Gällande bestämmelser m. m................ 85

Hälsovårdsstadgekommittén................ 85

Remissyttrandena.................... 86

D. Arbetsplatser för statlig och kommunal förvaltning..... 89

Gällande bestämmelser m. m................ 89

Hälsovårdsstadgekommittén................ 89

Remissyttrandena.................... 90

E. Departementschefen................... 90

4. Materiella bestämmelser i hälsovårdslagstiftningen eller i andra

författningar, m. m...................... 95

Hälsovårdsstadgekommittén.................. 95

Remissyttrandena...................... 96

1951 års byggnadsutredning m.m................103

Departementschefen..................... 109

5. Kompletterande hälsovårdsföreskrifter.............117

Gällande bestämmelser.................... 117

Hälsovårdsstadgekommittén..................117

Remissyttrandena...................... 119

Departementschefen.....................124

6. Hälsovårdslag i stället för hälsovårdsstadga..........126

Hälsovårdsstadgekommittén..................126

Remissyttrandena...................... 126

Departementschefen..................... 127

IV. Begreppet sanitär olägenhet m.m..................128

Hälsovårdsstadgekommittén . .................. 128

Remissyttrandena........................129

Departementschefen....................... 132

V. Förslaget till hälsovårdsstadga...................134

1 kap. Inledande bestämmelser................. 134

Gällande bestämmelser.................135

Hälsovårdsstadgekommittén...............135

Remissyttrandena...................136

Departementschefen..................136

2 kap. Om hälsovårdsnämnd.................. 138

s. 356 Kontrollera mot PDF

356 Kungl. Maj:ts proposition nr B i6 år 1958

3 kap. Om bostad......................154

Gällande bestämmelser................. 154

Hälsovårdsstadgekommittén...............156

Remissyttrandena...................160

Departementschefen.................. 170

4 kap. Om samlingslokal samt hotell och pensionat m. in...... 182

Gällande bestämmelser.................182

Hälsovårdsstadgekommittén...............183

Remissyttrandena...................184

Departementschefen..................186

5 kap. Om lokal och annan anläggning för bad och hygienisk be
handling,

m. m.....................189

Gällande bestämmelser.................189

Hälsovårdsstadgekommittén...............189

Remissyttrandena...................191

Departementschefen..................193

6 kap. Om vattenförsörjning och vattenundersökning m. m..... 196

Gällande bestämmelser.................196

Hälsovårdsstadgekommittén. . .............197

Remissyttrandena...................199

Departementschefen..................204

7 kap. Om avledande av flytande orenlighet m. m........211

Gällande bestämmelser.................211

Hälsovårdsstadgekommittén...............214

Remissyttrandena...................215

Departementschefen..................218

8 kap. Om klosett och urinoar.................224

Gällande bestämmelser.................224

Hälsovårdsstadgekommittén...............225

Remissyttrandena...................227

Departementschefen..................232

9 kap. Om renhållning....................239

Gällande bestämmelser.................239

Hälsovårdsstadgekommittén...............241

Remissyttrandena...................244

Departementschefen..................247

10 kap. Om åtgärder mot ohyra, råttor och möss........253

Gällande bestämmelser.................253

Hälsovårdsstadgekommittén...............254

Remissyttrandena...................257

Departementschefen..................260

11 kap. Om hållande av djur..................263

Gällande bestämmelser.................263

Hälsovårdsstadgekommittén...............265

Remissyttrandena...................268

Departementschefen..................277

s. 357 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr B hd år 1958

12 kap. Om anläggning och upplag för industriell verksamhet m. m.

Gällande bestämmelser.................

Hälsovårdsstadgekommittén...............

Remissyttrandena...................

Departementschefen..................

13 kap. Om hälsovårdsordning.................

Gällande bestämmelser.................

Hälsovårdsstadgekommittén...............

Remissyttrandena..............: . . . .

Departementschefen..................

14 kap. Om hälsovårdskontroll.................

Gällande bestämmelser m. m...............

Hälsovårdsstadgekommittén...............

Remissyttrandena...................

Departementschefen..................

15 kap. Om ansvar och besvär.................

Gällande bestämmelser.................

Hälsovårdsstadgekommittén...............

Remissyttrandena...................

Departementschefen..................

16 kap. Övergångsbestämmelser.................

Departementschefens hemställan....................

Bilaga

Hälsovårdsstadgekommitténs förslag till hälsovårdsstadga.......

357

281

281

282

283

288

294

294

294

294

295

301

301

303

306

310

317

317

318

319

321

323

324

325

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr B 47 år 1958

1

Nr B 47

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående godkännande

av avtal mellan Sverige och Förenade Arabrepubliken

för undvikande av dubbelbeskattning och förhindrande

av skatteflykt beträffande inkomst- och förmögenhetsskatter;

qiven Stockholms slott den 9 oktober

1958.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollen över finansoch

utrikesdepartementsärenden för den 18 april 1958 och över finansärenden

för denna dag samt med överlämnande av ett den 29 juli 1958 undertecknat

avtal mellan Sverige och Förenade Arabrepubliken för undvikande

av dubbelbeskattning och förhindrande av skatteflykt beträffande inkomstoch

förmögenhetsskatter vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att

dels godkänna nämnda avtal;

dels ock bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

G. E. Sträng

liihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr B 47

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.