Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad Igdelse av 53 § och punkt 10 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m

1959-03-13 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1959:122, Med förslag till lag om ändrad Igdelse av 53 § och punkt 10 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1959

1

Nr 122

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad Igdelse av 53 § och punkt 10 av anvisningarna

till 32 § kommunalskattelagen den 28 september 1928

(nr 370), m. m.; given Stockholms slott den 13 mars

1959.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 53 § och punkt 10 av anvisningarna till 32 §

kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370);

2) förordning angående ändrad lydelse av 6 § förordningen den 26 juli

1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt; samt

3) förordning om ändrad lydelse av 37 § 2 mom. taxeringsförordningen

den 23 november 1956 (nr 623).

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att beskattning av belopp, som utgår på grund av

pensionsförsäkring och utbetalas till särskilt insatt förmånstagare, i vissa

undantagsfall skall beskattas hos försäkringstagaren i stället för hos förmånstagaren.

Lagstiftningen föranledes av att nuvarande beskattningsregler

på området utnyttjats till att erhålla eljest inte medgivna avdrag vid inkomsttaxeringen.

1

1 liihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 122

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1959

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 53 § och punkt 10 av anvisningarna till 32 §

kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att till 53 § kommunalskattelagen den 28 september

1928 skall fogas ett nytt moment, betecknat 4 mom., av nedan angiven

lydelse samt att punkt 10 av anvisningarna till 32 § samma lag1 skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

53 §.

4 mom. Har förmånstagare till pensionsförsäkring, som tagits annorledes

än i samband med tjänst, på grund av förmånstagareförordnandet uppburit

försäkringsbelopp före försäkringstagarens död och äro omständigheterna

sådana att försäkringstagaren icke vid utbetalning av motsvarande belopp till

förmånstagaren skulle hava varit berättigad till avdrag för beloppet såsom

för omkostnad eller periodiskt understöd, skall försäkringstagaren vara

skattskyldig för beloppet. Vad nu sagts om försäkringstagaren skall äga

motsvarande tillämpning i fråga om den som vid försäkringstagarens död

eller eljest efter denne erhållit förfoganderätten till försäkringen.

(Se vidare anvisningarna.)

Anvisningar

till 32 §.

10. Ändras försäkringsavtal — — — utbetalt belopp.

Övergår äganderätten till pensionsförsäkring, som icke tagits i samband

med tjänst, annorledes än på grund av försäkringstagarens död till annan

juridisk person än pensionsstiftelse, skall ett belopp motsvarande försäkringens

värde vid tiden för äganderättens övergång anses såsom på grund

av pensionsförsäkringen utbetalt till försäkringstagaren. Vad nu sagts om

försäkringstagaren skall äga motsvarande tillämpning i fråga om den som

vid försäkringstagarens död eller eljest efter denne erhållit förfoganderätten

till försäkringen och överlåter äganderätten till densamma.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och skall tilllämpas

första gången vid 1960 års taxering. Lagen skall dock icke äga tilllämpning

i fråga om belopp som på grund av förmånstagareförordnande

uppburits före den 1 januari 1959 och ej heller i fråga om belopp som uppburits

efter ingången av år 1959, där förordnandet av förmånstagare skett

före ingången av sistnämnda år och visas icke hava kunnat återkallas efter

nämnda tidpunkt. 1

1 Senaste lydelse av punkt 10 av anvisningarna till 32 § se 1950: 308.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1959

3

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 6 § förordningen den 26 juli

1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt

Härigenom förordnas, att till 6 § förordningen den 26 juli 1947 om statlig

inkomstskatt skall fogas ett nytt moment, betecknat 4 mom., av nedan angiven

lydelse.

6 §.

4 mom. Har förmånstagare till pensionsförsäkring, som tagits annorledes

än i samband med tjänst, på grund av förmånstagareförordnandet uppburit

försäkringsbelopp före försäkringstagarens död och äro omständigheterna

sådana att försäkringstagaren icke vid utbetalning av motsvarande belopp

till förmånstagaren skulle hava varit berättigad till avdrag för beloppet såsom

för omkostnad eller periodiskt understöd, skall försäkringstagaren vara

skattskyldig för beloppet. Vad nu sagts om försäkringstagaren skall äga

motsvarande tillämpning i fråga om den som vid försäkringstagarens död

eller eljest efter denne erhållit förfoganderätten till försäkringen.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling,

och skall tillämpas första gången vid 1960 års taxering. Förordningen

skall dock icke äga tillämpning i fråga om belopp som på grund av förmånstagareförordnande

uppburits före den 1 januari 1959 och ej heller i fråga

om belopp som uppburits efter ingången av år 1959, där förordnandet av

förmånstagare skett före ingången av sistnämnda år och visas icke hava

kunnat återkallas efter nämnda tidpunkt.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 37 § 2 mom. taxeringsförordningen

den 23 november 1956 (nr 623)

Härigenom förordnas, alt 37 § 2 mom. taxeringsförordningen den 23 november

1956 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

37 §.

2 mom. Vid avlämnande---iakttagas följande.

Avser sådan —---förmånen utgått.

I kontrolluppgift,-----traktainentsersättning utgått.

Därest vid---som avdragits.

Har arbetsgivare---sålunda uppburits.

I kontrolluppgift--— preliminär A-skalt.

Särskild uppgiftshandling — -—■ — före taxeringsåret.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr i22 år 1959

Kontrolluppgift, som i 1 mom. tredje punkten sägs och som avser pensionsförsäkring

tagen annorledes än i samband med tjänst, skall innehålla

uppgift om försäkringstagaren eller, i förekommande fall, den som vid försäkringstagarens

död eller eljest efter denne erhållit förfoganderätten till

försäkringen.

Uppgift skall---lämpad blankett.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1959

5

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

13 mars 1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler fråga om

skattskyldighet för vissa belopp som utgår på grund av pensionsförsäkring

och anför därvid följande.

1. Inledning. Vid inkomsttaxeringen erhåller ägare av pensionsförsäkring

i regel avdrag för erlagda premier för försäkringen. Såsom en konsekvens

härav beskattas i allmänhet utfallande försäkringsbelopp. Bestämmelserna

härom tar sikte på normalfallet, nämligen att försäkringstagaren

eller dennes efterlevande även åtnjuter pensionen. Hos vem beskattningen

skall ske, när särskilt förordnad förmånstagare uppbär försäkringsbeloppen,

har tidigare icke varit fullt klarlagt. Några författningsbestämmelser som

reglerar just denna situation finns inte.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 12 december 1958 tillkallade

jag kammarrättsrådet N. G. Lindquist och försäkringsdirektören B.

Ekestaf för att utreda frågan om hur beskattningen av belopp, som utgår

på grund av förmånstagareförordnande till pensionsförsäkring, bör ordnas.

Den 9 januari 1959 avlämnade utredningsmännen en promemoria (stencilerad)

jämte författningsförslag i ämnet. Författningsförslagen torde såsom

Bihang få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende.

över promemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av kammarrätten,

statskontoret, riksskattenämnden, försäkringsinspektionen, pensionsstyrelsen,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs

och Bohus län, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Svenska personal-pensionskassan

och Folksam (Livförsäkringsanstalten Folket, Försäkringsanstalten

Samarbete, Försäkringsanstalten Välfärd och Försäkringsaktiebolaget

Leire).

2. Gällande rätt. I försäkringsavtalslagen (102 och 103 §§) finns de bestämmelser

som reglerar möjligheten att insätta förmånstagare till försäkringsbelopp.

Stadgandenas innebörd är i huvudsak följande.

Försäkringstagare kan, om han önskar att försäkringsbeloppet skall tillfalla

annan, insätta denne som förmånstagare. Ett sådant förordnande kan

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1959

i regel när som helst återkallas av försäkringstagaren, om han inte förbundit

sig gentemot förmånstagaren att inte återkalla förordnandet. Efter

försäkringstagarens död kan dock återkallelse inte ske.

För att förmånstagareförordnande skall bli giltigt fordras att förordnandet

meddelas försäkringsgivaren skriftligen eller också att det genom försäkringsgivarens

försorg antingen intas i eller antecknas på försäkringsbrevet.

Några särskilda formella krav på förbindelse, varigenom förmånstagareförordnande

görs oåterkalleligt, finns inte. Förbindelsen behöver därför

inte delges försäkringsgivaren eller antecknas på försäkringsbrevet.

För återkallelse av förmånstagareförordnande gäller samma formföreskrifter

som för insättandet av förmånstagare.

I kommunalskattelagens 31—33 och 46 §§ med tillhörande anvisningar

återfinnes beskattningsreglerna rörande pensionsförsäkringar. De tillkom i

huvudsak år 1950 i samband med en allmän reglering av beskattningen av

försäkringsanstalter och försäkringstagare. Reglernas innebörd är följande.

Med pensionsförsäkring förstås i beskattningshänseende sådan försäkring,

enligt vilken icke skall utgå andra försäkringsbelopp än ålderspension, invalidpension

eller efterlevandepension eller med sådan pension förenat kapitalbelopp,

som utgår i samband med att pensionen börjar utbetalas eller

upphör eller försäkringen upphör.

Belopp som utfaller på grund av pensionsförsäkring räknas som skattepliktig

inkomst och avdrag medges i regel för premierna. Avdragsrätten tillkommer

försäkringstagaren. Däremot regleras inte i kommunalskattelagen

vem som är skattskyldig för utfallande belopp. I normalfallet där pensionen

utgår till försäkringstagaren eller dennes efterlevande utgör skattskyldighetsfrågan

intet problem. Den som uppbär beloppet skall då självfallet även

beskattas. I de fall där särskild förmånstagare finnes insatt och utfallande

belopp utbetalas till förmånstagaren kan däremot tvekan uppkomma om

hos vem skattskyldigheten ligger.

Denna fråga har visst samband med begränsningarna i avdragsrätten för

periodiska understöd. Avdrag för sådant understöd medges i regel inte om

fråga är om understöd till person i givarens hushåll eller -— med undantag

för skadestånd -—- understöd till annans undervisning eller uppfostran. Avdrag

medges ej heller för periodiska understöd till bolag, föreningar, stiftelser

och andra juridiska personer.

I avsaknad av vägledande avgöranden från högsta instans har viss osäkerhet

rått om vem som är skattskyldig för belopp som utfaller på grund

av pensionsförsäkring och som utbetalas till särskilt insatt förmånstagare.

Genom ett utslag av regeringsrätten den 11 november 1958 torde emellertid

ett prejudicerande avgörande ha kommit till stånd. I utredningspromemorian

sammanfattas rättsläget på området för tiden intill nyssnämnda utslag

sålunda.

Oklarhet har därför rått särskilt beträffande beskattning av belopp, som

utgått till förmånstagare under försäkringsägarens livstid, men man har —•

med hänsyn till grunderna för 1951 års lagstiftning — hittills ansett sig

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1959

7

kunna utgå från att bestämmelserna om beskattning av periodiska understöd

i tillämpliga delar skulle lända till efterrättelse. Denna ståndpunkt har sålunda

intagits av Livförsäkringsbolagens skattenämnd (se yttrandena nris

260—262), av riksskattenämnden, taxeringsmyndigheterna och kammarrätten.

Även försäkringsgivarna torde under senare år vid sin rådgivning till

allmänheten ha utgått från att försäkringens ägare vore skatlskyldig för

utfallande belopp, som utbetalats till förmånstagare, därest ägaren icke

vore berättigad till avdrag för beloppet såsom för periodiskt understöd.

Regeringsrättens nyssnämnda utslag torde innebära att denna uppfattning

frångåtts. I det av regeringsrätten avgjorda målet hade en person år 1940

tecknat en pensionsförsäkring enligt vilken en livränta skulle utgå från och

med år 1946. Såsom förmånstagare till livräntan insattes dels vissa släktingar

till försäkringstagaren och dels två vetenskapliga institutioner. Förmånstagareförordnandena

var inte oåterkalleliga. Målet gällde vem som var skattskyldig

för de belopp som uppburits av institutionerna. Regeringsrätten fann

att laga grund inte kunde anses föreligga att upptaga beloppen till beskattning

hos försäkringstagaren.

För närvarande torde således gälla, att belopp, som tillfaller någon på

grund av förmånstagareförordnande, icke skall beskattas hos försäkringstagaren.

Huruvida beloppet utgör skattepliktig inkomst för den som uppburit

beloppet, får bedömas enligt vanliga regler. Regeringsrättens utslag avser

visserligen ett fall då juridisk person insatts såsom förmånstagare, men det

kan förmodas att utgången skulle ha blivit densamma om fråga i stället gällt

exempelvis utbetalning till person i försäkringstagarens hushåll.

I detta sammanhang torde även få erinras om bestämmelsen i punkt 10

av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen, som reglerar den situationen

att ett försäkringsavtal ändras så att en pensionsförsäkring övergår

till att bli kapitalförsäkring. Enligt nämnda författningsrum skall den mot

kapitalförsäkringen svarande premiereserven och övriga tillgodohavanden

vid tidpunkten för ändringen anses såsom belopp som utfallit på grund av

pensionsförsäkringen. Premie för kapitalförsäkring är i princip inte avdragsgill

och utfallande kapitalförsäkringsbelopp beskattas i följd härav

inte. Om en person först fått avdrag för premier för pensionsförsäkring och

försäkringen genom avtalsändring därefter får karaktär av kapitalförsäkring,

skulle —• om inte denna särskilda bestämmelse fanns — utfallande

försäkringsbelopp bli skattefritt, trots att avdrag för premierna tidigare erhållits.

3. Utredningspromemorian. De sakkunniga framhåller att avdragsrätt enligt

allmänna regler inte föreligger för periodiskt understöd till juridisk person

eller för gåvor till allmännyttigt ändamål. Genom att insätta juridisk

person som förmånstagare till pensionsförsäkring kan avdrag emellertid

indirekt erhållas för utgifter av angivet slag. Försäkringstagaren har ju

tidigare fått avdrag för försäkringspremierna. Därtill kommer att förmånstagarcn

kan vara sådan juridisk person, hos vilken skatteplikt för mottaget

belopp icke uppkommer.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kiirtgl. Maj:ts proposition nr 122 år 1959

På samma sätt kan vidare indirekt avdrag erhållas för enstaka gåvor, för

vilka avdragsrätt icke föreligger vid taxering, och för periodiska gåvor i sådana

fall, då avdragsrätt icke föreligger för periodiskt understöd, således

till annans undervisning och uppfostran, till person, som tillhör givarens

hushåll, o. s. v.

Utredningsmännen anser att anledning saknas att i fortsättningen lämna

försäkringsägare — utredningen använder av skäl som anges i det följande

detta uttryck i stället för uttrycket försäkringstagare — möjligheter alt

genom förmånstagareförordnande dirigera utbetalningen av belopp, som

han eljest skulle vara skattskyldig för, på sådant sätt att han indirekt erhåller

avdrag för kostnader, som enligt allmänna regler inte är avdragsgilla.

De finner det önskvärt att överensstämmelse nås mellan bestämmelser

om beskattning av pensionsförsäkringsbelopp och gällande bestämmelser

om beskattning av gåvor och periodiska understöd. Utfallande belopp

bör därför, framhålles det i promemorian, upptagas som intäkt hos försäkringens

ägare, eftersom denne, om förutsättningar därför finns, kan

erhålla avdrag för motsvarande belopp såsom periodiskt understöd eller,

om fråga är om tjänstepension, som pensionsutbetalning.

De sakkunniga påpekar att det sagda har avseende på belopp som utfaller

under försäkringsägarens livstid. Utfaller försäkringsbeloppet efter försäkringsägarens

död, gör sig icke samma synpunkter gällande. De sakkunniga

anför härom följande.

Utredningsmännen kan för sin del icke förebringa något skäl mot att förmånstagaren

blir skattskyldig för dessa belopp. Tvekan kan föreligga endast

i sådana fall, då beloppen tillfaller juridisk person. I och för sig torde

nämligen kunna sägas att det är oegentligt att pensionsbelopp över huvud

taget skall tillfalla juridisk person. Det må emellertid erinras om att juridisk

person normalt insättes som förmånstagare på sådant sätt att de fysiska

personer, som är i behov av efterlevandeskydd först tillgodoses. Eftersom

pensionsförsäkring med garanterade utbetalningar (försörjningsränta)

oftast endast tecknas av den, som har familjemedlemmar eller andra anhöriga

att sörja för, torde utbetalning av försäkringsbelopp till juridisk person

efter försäkringsägarens död mera sällan förekomma. Försäkringsägaren

kan ej heller förutse i vilken utsträckning sådana utbetalningar skall

förekomma. Enligt utredningsmännens mening är frågan om beskattning

av belopp, som tillfaller juridisk person såsom förmånstagare efter försäkringsägarens

död följaktligen av ringa fiskaliskt intresse och utredningsmännen

anser därför med hänsyn tagen jämväl till de praktiska svårigheter

av olika slag lagstiftningsåtgärder på denna punkt utan tvivel skulle medföra,

att ett ingripande här i varje fall bör anstå till dess det visar sig att behov

därav föreligger. I

I utredningspromemorian användes uttrycket försäkringens ägare i stället

för försäkringsavtalslagens motsvarande uttryck, försäkringstagaren.

Härom anföres följande.

I regel torde tvekan icke råda om vem som är ägare till försäkringen. Om

ägaren avlider och förmånstagaren får förfoganderätt till försäkringen, inträder

han i den avlidnes rätt. Han blir ägare till försäkringen och kan i sin

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1959

tur insätta förmånstagare. Annorlunda är däremot förhållandet om förordnandet

är så utformat, att förmånstagaren icke blir ägare till försäkringen

utan endast har rätt att disponera över de belopp, som utfaller under hans

livstid. Det är ovisst huruvida detta kan ske genom förmånstagareförordnande.

Ordalydelsen i 102 § försäkringsavtalslagen giver närmast vid handen,

att han icke i sin tur skall kunna insätta förmånstagare till dessa belopp.

Om han likväl skulle anses ha sådan rätt, bör han jämställas med ägare

och i denna egenskap beskattas för pensionsbeloppen.

De sakkunniga har övervägt att i nu förevarande hänseenden göra skillnad

mellan återkalleliga och oåterkalleliga förmånstagareförordnanden. Är

förordnandet oåterkalleligt, framhålles det, kan man göra gällande, att

ägaren genom att helt avstå från dispositionsrätten över utfallande belopp

vidtagit åtgärder som kan likställas med ett avhändande av förvärvskälla.

Emellertid kan förbindelse att icke återkalla förmånstagareförordnande begränsas

att avse enstaka utbetalning, varigenom skillnaden mellan detta

förordnande och ett återkalleligt förordnande blir obetydlig. Icke heller kan

man helt bortse från möjligheten av att försäkringsägaren och förmånstagaren

ingår överenskommelser, som innebär att oåterkalleligheten endast är

skenbar. Med hänsyn härtill finner utredningsmännen det icke motiverat

att göra skillnad mellan återkalleligt och oåterkalleligt förordnande.

Med utgångspunkt härifrån föreslås i utredningspromemorian att 53 §

kommunalskattelagen och 6 § förordningen om statlig inkomstskatt kompletteras

med en bestämmelse av följande innehåll. Försäkringsägare skall vara

skattskyldig för belopp som utgår på grund av pensionsförsäkring, oavsett

om han är fysisk eller juridisk person. Det får sedan ankomma på försäkringens

ägare att i anledning av utbetalningen söka erhålla det avdrag för

omkostnad eller periodiskt understöd vartill han enligt därom gällande regler

kan vara berättigad. Vid ägarens död skall dock skattskyldigheten övergå

på förmånstagaren, även om denne inte blir ägare till försäkringen.

Den föreslagna bestämmelsen avses skola omfatta även tjänstepensionsförsäkringar.

Därutöver har utredningsmännen beaktat även det fall alt en pensionsförsäkring

byter ägare. I promemorian anföres därom följande.

Enligt utredningsmännens mening torde problemet vara aktuellt endast

då äganderätten övergår till juridisk person under försäkringsägarens livstid.

Från fiskalisk synpunkt synes det icke vara någon fråga av betydelse,

men anledning torde dock föreligga att hindra exempelvis, att en person

tecknar en pensionsförsäkring mot engångspremie och därefter under sin

livstid överlåter försäkringen till sådan juridisk person, som enligt gällande

arvsskatteförordning icke är skyldig utgöra skatt för gåva. Genom att

äganderätten på sådant sätt överföres till juridisk person, synes nämligen

försäkringen ha förlorat sin karaktär av pensionsförsäkring och utredningsmännen

anser därför motiverat, att de påföljder, varom stadgas i punkt 10

anvisningarna till 32 § KL, i dylikt fall skall inträda för överlåtaren.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1959

En föreskrift av sådant innehåll föreslås såsom tillägg till denna anvisningspunkt.

De föreslagna bestämmelserna torde inte, påpekas det i promemorian, behöva

föranleda några ändringar i uppbördsförordningen. De sakkunniga

anför därvid följande.

Bestämmelser om försäkringsgivarens skyldighet att innehålla preliminär

A-skatt finnes i 3 § 2 mom. första punkten och 39 § uppbördsförordningen.

De nu föreslagna beskattningsbestämmelserna torde icke behöva medföra

någon ändring i angivna författningsrum, eftersom tvekan icke torde

behöva uppkomma för vem skatt skall innehållas. Även i fråga om tjänstepension

åvilar visserligen enligt förslaget skattskyldigheten försäkringens

ägare, d. v. s. arbetsgivaren, men eftersom belopp, som utbetalas till förmånstagare

i detta fall kommer att utgöra skattepliktig intäkt av tjänst för

denne, följer av gällande bestämmelser, att skatt skall dragas för förmånstagaren.

Slutligen föreslår de sakkunniga ett tillägg till taxeringsförordningens bestämmelse

om skyldighet för försäkringsanstalt och understödsförening att

utan anmaning till ledning för taxeringen lämna uppgift om belopp som

utgivits på grund av sådan försäkring att skatteplikt föreligger (37 § 1 mom.

punkt 3 taxeringsförordningen). Det föreslagna tillägget innebär, att uppgiften

skall innehålla besked om försäkringens ägare.

De sakkunniga anser, att de föreslagna bestämmelserna bör tillämpas

första gången vid 1960 års inkomsttaxering, dock att äldre bestämmelser bör

gälla i fråga om dels belopp som före den 1 januari 1959 utbetalas till förmånstagare

och dels belopp som utgår på grund av oåterkalleligt förmånstagareförordnande,

som gjorts före den 1 januari 1959.

4. Remissyttrandena. I remissyttrandena har behovet av en lagstiftning på

området i regel vitsordats. De i utredningspromemorian föreslagna åtgärderna

har även i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av statskontoret,

riksskattenämnden, pensionsstyrelsen, försäkringsinspektionen, överståthållarämbetet

samt länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs och

Bohus län.

Folksam, Svenska försäkringsbolags riksförbund samt Svenska personalpensionskassan

har ställt sig positiva till en lagstiftning i utredningspromemorians

syfte men har förordat att denna erhåller en annan utformning.

Kammarrätten slutligen har avstyrkt förslaget och uttalat att ytterligare

utredning bör föregå ett slutligt ståndpunktstagande till hithörande problem.

Från remissyttrandena torde följande få återges.

Kammarrätten framhåller bl. a. följande.

Principiellt måste inom beskattningsrätten i huvudsak gälla, att den vilken

såsom därtill berättigad lyfter en inkomst också blir skattskyldig därför.

I nu förevarande fall, där fråga är om skattskyldighet för förmånstagare

tillförsäkrade, på grund av pensionsförsäkring utgående belopp, har denna

princip enligt regeringsrättens avgörande fått göra sig gällande. Förmånsta
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1959

11

garen har i verkligheten fått sig tillförsäkrad en självständig rätt gent emot

försäkringsgivaren, något som otvetydigt gäller åtminstone där förordnandet

om förmånstagare gjorts oåterkalleligt. Att vid sådant förhållande överflytta

skattskyldigheten till försäkringstagaren kan svårligen motiveras med att,

under utnyttjande av laglig möjlighet därtill, förmånstagarinstitutet kommit

till användning i förhållande till ett rättssubjekt som är i beskattningshänseende

privilegierat. När skattskyldighet stadgas för mottagaren av periodiskt

understöd, under det givaren äger åtnjuta avdrag för samma belopp,

har man bortsett från huruvida, med hänsyn till skattens progressivitet, en

minskning av skattebeloppet inträder eller ej, liksom från möjligheten att

mottagaren rent av ej kommer att taxeras till inkomstskatt överhuvud. Det

bör då knappast vara något i och för sig stötande däri, att en juridisk person,

som av statsmakterna ansetts från allmänna synpunkter värd att åtnjuta

skattefrihet, utsetts till förmånstagare. Syftet härmed kan väl i allmänhet

icke vara alt undandraga det allmänna skatt, eftersom transaktionen dock

medför avstående av en försäkringstagaren tillkommande rätt.

Kammarrätten anvisar dock såsom en väg för att nå det i promemorian

åsyftade målet att avdragna premier återföres till beskattning, när såsom

förmånstagare insättes någon, till vilken försäkringstagaren icke kan med

avdragsrätt utge periodiskt understöd.

Även i yttranden som är positiva till en lagstiftning på området har betänkligheter

framförts mot den konsekvensen av förslaget att skatteanspråket

kominer att rikta sig mot annan än den som uppbär inkomsten.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framför sådana betänkligheter

men har — då länsstyrelsen inte kunnat finna någon lämpligare lösning av

frågan — likväl tillstyrkt det framlagda förslaget.

Även försäkringsinspektionen har vissa erinringar mot den principiella

utformningen av den i utredningspromemorian föreslagna lösningen. Bl. a.

påtalas det förhållandet, att vid tjänstepensionering arbetsgivaren skall upptaga

utbetalda pensioner såsom intäkt och därefter ha rätt att göra avdrag

för samma belopp såsom kostnad. Försäkringsinspektionen finner metoden

onödigt omständlig och arbetskrävande. Det kan knappast anses förenligt

med vedertagna bokföringsprinciper att på detta sätt låta samma belopp

två gånger passera en arbetsgivares vinst- och förlusträkning. Motivet för

den föreslagna konstruktionen torde, framhålles det, ligga i kontrollsynpunkten.

Denna torde dock sakna relevans, åtminstone vid kollektiv tjänstepension.

Föreliggande utredning belyser inte mera ingående om särskilda

kontrollbehov kan föreligga i fråga om vissa former av individuell pensionsförsäkring.

Eftersom en omedelbar författningsjustering är nödvändig

för att förhindra att en praxis, som utformats i enlighet med regeringsrättens

förut berörda utslag, leder till en icke avsedd skattefrihet, torde någon

närmare utredning på denna punkt inte medhinnas. Inspektionen tillstyrker

därför att den nu erforderliga författningsändringen utformas enligt de

principer förslaget innehåller. Om en fortsatt utredning skulle visa, att

modifikationer i bestämmelserna skulle behövas, kan jämkning följa senare.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1959

Frågan om tjänstepension skall omfattas av de föreslagna bestämmelserna

har berörts i de yttranden som avgivits av Folksam, Svenska försäkringsbolags

riksförbund och Svenska personal-pensionskassan.

Svenska personal-pensions kassan anför i denna fråga bl. a. följande.

Till att börja med måste framhållas, att möjligheterna till åtgärder av sådant

slag som föranlett den ifrågavarande utredningen praktiskt taget äro

uteslutna i fråga om tjänstepensionsförsäkringar. Där finns det nämligen

regelmässigt tre parter i försäkringsavtalet, sålunda förutom försäkringsgivaren

den arbetsgivare som tecknat försäkringen och den anställde för vilken

försäkringen tecknats. Något utrymme för ytterligare förmånstagarförordnande

beträffande pensioner finns därför som regel icke, och i varje

fall icke förrän den anställde lämnat arbetsgivarens tjänst. SPP bär sig icke

bekant något fall, då en f. d. anställd begärt få sätta in annan förmånstagare

i stället för den eller de i de allmänna försäkringsvillkoren angivna. SPP

skulle, om något sådant fall uppkomme, för sin del ställa sig avvisande mot

ett dylikt arrangemang.----

Av det sagda framgår, att det i fråga om tjänstepensionsförsäkringar

skulle innebära en helt orealistisk konstruktion att, som de sakkunniga

synas göra, fingera att det är arbetsgivaren som uppbär pensionen från SPP

och att han därför i princip skall skatta för den, medan han sedan vidarebefordrar

pensionen till pensionären och därvid får avdraga den vid beskattningen.

Förhållandet är i själva verket det, att arbetsgivaren är helt

avkopplad från pensionsutbelalningen, som i stället sker direkt till pensionären

från SPP, varvid i föreskriven ordning avdrag göres för källskatt.

Det må i detta sammanhang påpekas, att arbetsgivaren mången gång inte ens

vet hur stort pensionsbelopp som utbetalas till pensionären, eftersom till

grundpensionen ofta komma återbäringsbelopp efter vissa rätt komplicerade

beräkningar.

Kassan yrkar för sin del att bestämmelserna utformas så att i fråga om

tjänstepensionsförsäkring pensionstagaren och icke den tidigare arbetsgivaren

göres skattskyldig.

Liknande synpunkter framföres av Folksam, som därjämte framhåller att

tjänstepensionsförsäkring är en klart avgränsad kategori av pensionsförsäkring

och att något missbruk av skattebestämmelserna inte behöver befaras

beträffande denna kategori försäkringar.

Svenska försäkringsbolags riksförbund framhåller att det helt dominerande

antalet fall, då utbetalning på grund av pensionsförsäkring sker till

annan än försäkringstagaren, avser just tjänstepensionsförsäkringar, där

den anställde och hans efterlevande är förmånstagare. Det kan i dessa fall,

anser förbundet, inte råda någon tvekan om att skattskyldigheten för utfallande

belopp bör åvila förmånstagaren. —- Förmånstagareförordnanden

till förmån för juridisk person eller sådan fysisk person, beträffande vilken

förutsättningar för avdrag såsom vid periodiskt understöd inte föreligger,

är förhållandevis sällsynta. Det är emellertid blott i dessa fall som skattskyldigheten

slutligt skall stanna på försäkringstagaren. Riksförbundet finner

att det inte är praktiskt att skattskyldigheten primärt lägges på försäkringstagaren,

eftersom det i det helt övervägande antalet fall är förmånstagaren

som slutligen skall erlägga skatten.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1959

13

Den i promemorian föreslagna särskilda bestämmelsen rörande beskattning

i samband med försäkringens överlåtelse på annan juridisk person

än pensionsstiftelse har berörts i ett par yttranden. Svenska försäkringsbolags

riksförbund anser, att skattskyldighet blott bör inträda vid gåva och

förutsätter därvid att skattskyldigheten kommer att åvila givaren. Riksskattenämnden

ifrågasätter om den i det framlagda författningsförslaget intagna

undantagsbestämmelsen rörande pensionsstiftelser har praktisk betydelse.

Bestämmelsen att försäkringsanstalts kontrolluppgift rörande pensionsförsäkring

skall innehålla uppgift även om försäkringens ägare har

mött invändningar.

Svenska försäkringsbolags riksförbund framhåller att uppgiften om försäkringens

ägare skulle bli till nytta endast i ett relativt fåtal fall. Antalet

förmånstagare som varje år uppbär pensionsbelopp på grund av tjänstepensionsförsäkringar

uppgår till ungefär 30 000. Riksförbundet tillägger följande.

Härtill kommer de försäkringar, där försäkringstagarna enligt reglerna

för periodiska understöd skall kunna göra avdrag för de på grund av försäkringen

utfallande beloppen, och där således uppgiften om försäkringstagare

likaså är helt överflödig. Det framgår härav tydligt att försäkringsgivarna

genom den föreslagna ändringen ålägges ett mycket omfattande men helt

improduktivt merarbete. Och dock stannar det icke härvid.

Då försäkringstagarna enligt de sakkunnigas förslag skall deklarera för

utfallande pensionsbelopp, behöver även de uppgift om beloppens storlek.

--— Det måste anses åligga försäkringsbolagen att härmed biträda sina

försäkringstagare, vilkas majoritet säkerligen önska fullgöra sin deklarationsplikt

på ett så fullständigt sätt som möjligt, även om en underlåtenhet

i hithörande fall icke kan utsätta dem för något straffansvar, eftersom den

icke innebär undandragande av skatt.

Riksförbundet anser det inte rimligt att bolagen i majoriteten av fall, då

kontrolluppgift skall lämnas, måste uppge fakta som inte är av betydelse.

Förbundet föreslår därför att den särskilda uppgiftsskyldigheten begränsas

till annan pensionsförsäkring än tjänstepensionsförsäkring.

Svenska personal-pensionskassan uttalar sig i samma riktning.

Försäkringsinspektionen ifrågasätter i viss mån behovet av det föreslagna

tillägget till 37 § 1 mom. taxeringsförordningen. Om en arbetsgivare på båda

sidor av vinst- och förlusträkningen skall upptaga de exakta pensionsbelopp,

som utbetalas av försäkringsgivaren, kommer han, liksom taxeringsnämnderna,

att från försäkringsgivaren få uppgift om dessa belopp.

Riksskattenämnden framhåller att kontrolluppgift från arbetsgivare m. fl.

skall avse den som är skattskyldig för beloppen i fråga d. v. s. försäkringens

ägare. Kontrollen av beskattningen av eventuella periodiska understöd i

form av förmånstagareförordnanden får vid sådant förhållande ske i vanlig

ordning genom korrespondens mellan vederbörande taxeringsnämnder.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1959

Bestämmelserna i 37 § 1 mom. taxeringsförordningen bör, förklarar nämnden,

omarbetas i enlighet därmed.

Den föreslagna reformens inverkan på uppbördsbestämmelsern

a berörs av riksskattenämnden. Nämnden anför.

Enligt 39 § 1 mom. uppbördsförordningen torde skyldighet för utbetalaren

att verkställa skatteavdrag icke föreligga, när mottagaren av utfallande pensionsförsäkringsbelopp

icke är ägare av försäkringen; enligt förslaget är det

ju försäkringens ägare och icke förmånstagaren som är skattskyldig för utfallande

belopp. Riksskattenämnden anser någon invändning icke böra riktas

häremot. Nämnden anser det sålunda icke lämpligt med en sådan omläggning

av förfarandet, att vid utbetalning av försäkringsbelopp till förmånstagaren

skatteavdrag skulle verkställas för gäldande av skatt, som åvilar

annan person nämligen försäkringens ägare. Enligt riksskattenämndens

mening torde sålunda någon ändring av uppbördsbestämmelserna i denna

del icke bliva erforderlig, därest de sakkunnigas förslag genomföres.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anför i denna fråga bl. a. följande.

Om de sakkunnigas förslag genomfördes, torde nog resultatet i många

fall komma att bli att försäkringsbolagen skulle bli tvungna att göra avdrag

för preliminärskatt för den tidigare arbetsgivaren-försäkringstagaren. Denne

i sin tur vore skyldig att tillhandahålla den tidigare anställde-förmånstagaren

full pension, i förekommande fall med nytt avdrag för preliminärskatt.

Dessa förhållanden skulle lätt komma att bli så tilltrasslade för alla parter

— inte minst för uppbördsmyndigheterna — att det måste vara av stort värde

att undvika dem i så stor utsträckning som möjligt. Vidare skulle effekten

bli att försäkringstagaren kunde komma att få ligga ute med avsevärda

belopp, som först efter lång tid komme att restitueras till honom, eller för

att undvika detta kunde tvingas att begära jämkning av preliminär skatt.

Ett sådant resultat kan icke medföra annat än missnöje och irritation.

Dessa problem skulle i de flesta fall elimineras om skattskyldigheten i enlighet

med vad riksförbundet ovan föreslagit primärt lägges på förmånstagaren.

Om förutsättningarna skulle vara sådana att försäkringstagaren

rätteligen skall beskattas för de utfallande pensionsbeloppen, kan förmånstagaren

hemställa hos uppbördsmyndigheten om befrielse från avdrag för

preliminärskatt. Sådan hemställan skulle doek med den av riksförbundet här

föreslagna uppläggningen icke behöva förekomma i många fall. Med det

förfarande som de sakkunniga rekommenderat är det däremot att befara att

uppbördsmyndigheterna skulle överhopas av dylika framställningar, måhända

bl. a. från de flesta av rikets arbetsgivare som tecknat tjänstepensionsförsäkringar

för sina anställda.

Svenska försäkringsbolags riksförbund påpekar att frågan om vem som

är ägare till en tjänstepensionsförsäkring inte kan anses löst. Riksförbundet

förordar därför benämningen försäkringstagare, då fråga är om den som

tecknat försäkringen. Svenska personal-pensionskassan ger uttryck åt samma

uppfattning. Riksskattenämnden ifrågasätter om inte samma uttryckssätt

som i 12 § förordningen om arvsskatt och gåvoskatt kan komma till användning,

nämligen försäkringstagare och den som vid försäkringstagares

död erhåller förfoganderätten över försäkringen.

5. Departementschefen. Av den föregående redogörelsen framgår, att reglerna

om beskattning av förmånstagare till pensionsförsäkring kan utnytt
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1959

15

jas för att erhålla avdrag vid inkomsttaxeringen för sådana gåvor och understöd

som eljest inte är avdragsgilla. De författningsändringar som föreslås

i utredningspromemorian avser att förhindra sådant missbruk av pensionsförsäkringar.

Remissinstanserna har i regel funnit att en ändring av nuvarande

regler på området bör komma till stånd. Inte heller enligt min uppfattning

bör det godtas, att ett insättande av förmånstagare till pensionsförsäkring

utnyttjas för att erhålla en eljest inte medgiven eller avsedd avdragsrätt.

Enligt sakkunnigförslaget skulle alla förmånstagareförordnanden beröras

av de nya reglerna. Dessa innebär i princip att den som fått avdrag

för premierna skall deklarera utfallande försäkringsbelopp som inkomst

och att han, om allmänna regler ger honom möjlighet därtill, får avdrag

för beloppet som periodiskt understöd eller omkostnad. I den mån sådan

avdragsrätt föreligger, skall förmånstagaren i sin tur deklarera försäkringsbeloppet

som inkomst. För att motverka missbruk i ett jämförelsevis

begränsat antal fall skulle sålunda ett mera komplicerat förfarande stadgas

beträffande taxeringen av samtliga pensionsförsäkringar.

Vid remissbehandlingen har även uttalats, att de föreslagna reglerna bör

förenklas och att de bör utformas så att de inte berör det stora flertalet försäkringar.

Därvid har tillika framhållits, att missbruk inte torde behöva

befaras i fråga om tjänstepensionsförsäkringar.

Vad sålunda anförts synes böra beaktas. De nya reglerna bör alltså inte

gälla pensionsförsäkringar, som tagits i samband med tjänst.

Inte heller i fråga om andra pensionsförsäkringar synes det erforderligt

att skattskyldigheten generellt flyttas från förmånstagaren till försäkringstagaren.

För att nå det avsedda syftet behöver endast föreskrivas, att beskattningen

av belopp som utgår på grund av förmånstagareförordnande skall ske

hos försäkringstagaren i fall då denne inte skulle ha varit berättigad till avdrag

för beloppet om han i stället direkt utbetalat det till förmånstagaren.

En sådan bestämmelse bör kompletteras med skyldighet för försäkringsföretaget

att på den kontrolluppgift rörande försäkringsbeloppet som skall

lämnas till ledning för förmånstagarens taxering lämna uppgift om försäkringstagaren.

Härigenom får den taxeringsnämnd som har att taxera förmånstagaren

tillfälle att bedöma om anledning kan finnas att i stället beskatta

försäkringstagaren. Om så skulle vara fallet, åligger det enligt allmänna

regler taxeringsnämnden att i förekommande fall lämna meddelande

därom till annan taxeringsnämnd.

Utredningsmännen har även föreslagit, att försäkringstagaren skall beskattas,

om han överlåter försäkringen till annan juridisk person än pensionsstiftelse.

Denna bestämmelse får ses som ett naturligt komplement till

vad som i övrigt föreslagits och bör därför införas.

Jag förordar att lagstiftningen utformas i enlighet med det sagda. Någon

ändring av uppbördsbestämmiclserna är med denna lösning inte erforderlig.

Bestämmelserna synes, såsom föreslagits i utredningspromemorian,

böra upptas i tillägg till 5.1 § kommunalskattclagen, (> § förordningen om

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1959

statlig inkomstskatt och punkt 10 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen.

Ändringen i fråga om kontrolluppgifterna bör lämpligen införas i

37 § 2 mom. taxeringsförordningen. Författningsförslagen har, under beaktande

av de här framförda synpunkterna, bearbetats inom finansdepartementet.

De nya bestämmelserna bör gälla försäkringsbelopp som utbetalas under

år 1959. Undantag bör dock göras i fråga om förmånstagareförordnanden

som meddelats före 1959 års ingång och som visas inte hava kunnat

återkallas efter nämnda tidpunkt. Jag vill i detta sammanhang erinra om

att jag i direktiven för utredningen, publicerade den 29 december 1958,

bl. a. uttalat att, om förmånstagareförordnande verkställdes framdeles,

man borde räkna med att de nya bestämmelserna kunde komma att gälla

även sådana förordnanden. — Av praktiska skäl bör dock författningsändringarna

tillämpas först vid 1960 års taxering.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t

måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga inom finansdepartementet

upprättade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 53 § och punkt 10 av anvisningarna till 32 §

kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370);

2) förordning angående ändrad lydelse av 6 § förordningen den 26 juli

1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt; samt

3) förordning om ändrad lydelse av 37 § 2 mom. taxeringsförordningen

den 23 november 1956 (nr 623).

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Alice Magnusson

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1959

17

Bihang

Utredningsmännens förslag

Förslag

till

lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att i 53 § kommunalskattelagen införes ett fjärde

moment och i punkt 10 av anvisningarna till 32 § sagda lag1 införes ett

andra stycke, allt på sätt nedan angives.

53 §.

4 mom. Ägare till pensionsförsäkring eller, om denne avlidit, förmånstagare

är skattskyldig för belopp, som utgår på grund av försäkringen.

Anvisningar till 32 §.

10. Ändras försäkringsavtal ----utbetalt belopp.

Övergår äganderätten till pensionsförsäkring annorledes än på grund av

ägares död till annan juridisk person än pensionsstiftelse skall vad i första

stycket sägs äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, dock att lagen

icke skall äga tillämpning vid beskattning av dels belopp, som före den 1

januari 1959 utgått till förmånstagare, och dels belopp, som efter utgången

av nämnda år utgått till förmånstagare, som förordnats före den 1 januari

1959, om förordnandet visas icke kunna återkallas.

Förslag

till

förordning om ändring av 6 § förordningen om statlig inkomstskatt den

26 juli 1947 (nr 576)

Härigenom förordnas, att i 6 § förordningen om statlig inkomstskatt införes

ett fjärde moment på sätt nedan angives.

6 §•

4 mom. Ägare till pensionsförsäkring eller, om denne avlidit, förmånstagare

är skattskyldig för belopp, som utgår på grund av försäkringen.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling,

dock att förordningen icke skall äga tillämpning vid beskattningen av dels

belopp, som före den 1 januari 1959 utgått till förmånstagare, och dels belopp,

som efter utgången av nämnda år utgått till förmånstagare, som fölordnats

före den 1 januari 1959, om förordnandet visas icke kunna återkallas.

1 Senaste lydelse se SFS 1950 nr 308.

2 liihany till riksdagens protokoll 1951). 1 samt. Nr 122

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1959

förordning om ändring av 37 § 1 mom. taxeringsförordningen den 23

november 1956 (nr 623)

Härigenom förordnas, att 37 § 1 mom. taxeringsförordningen den 23 no

vember 1956 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Förslag

till

37 §.

— följande uppställning:

Vem uppgiften

skall avse

Vad uppgiften

skall avse

1 mom. Till ledning

Uppgiftsskgldig

1. a) Statlig och —

--enligt uppbörds
förordningen.

3. Försäkringsanstalt

och understödsförening.

4. Den som utbetalt

—--8. Redare.

Den som hos---

skolat verkställas.

Den som från anstalten

eller föreningen

uppburit belopp, ej understigande

200 kronor

för hela året, på grund

av försäkring av den

art att skatteplikt för

beloppet föreligger. För

pensionsförsäkring skall

tillika lämnas uppgift

om försäkringens ägare.

Den till — -— — erlagt

sjömansskatt.

Avlöning, arvode, —

--1. sägs.

Utgivet belopp.

Det utbetalda---

erlagt sjömansskatt.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1959 och har avseende å

kontrolluppgifter som skola lämnas år 1960 och följande år.

590412 Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1959:223 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 53 § och punkt 10 av anvisningarna till 32 § kommunal a1 i texten