Sök i Ratio Lex

Angående statliga lånegarantier till upprustningsoch nyanläggningsåtgärder berörande landsbygdens elnät

1959-03-13 · 40 sidor, varav 40 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 40 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1959:130, Angående statliga lånegarantier till upprustningsoch nyanläggningsåtgärder berörande landsbygdens elnät

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1959

1

Jir 130

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående statliga lånegarantier

till upprustnings- och nyanläggningsåtgärder

berörande landsbygdens elnät; given Stockholms

slott den 13 mars 1959.

Kungl Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag ur statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF

Gösta Netzén

Propositionens huvudsakliga innehåll

Enligt propositionen skall från och med nästa budgetår statliga lånegarantier

under vissa angivna förutsättningar kunna lämnas för på den allmänna

kreditmarknaden upptagna lån till upprustnings- och nyanläggningsåtgärder

berörande landsbygdens elkraftförsörjning. För budgetåret 1959/60

föreslås en garantiram å 5 miljoner kronor.

1 Uihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr ISO

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1959

Utdrag av protokollet över jordbrulcsärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

13 mars 1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Netzén, fråga om statliga

lånegarantier till upprustnings- och nyanläggningsåtgärder berörande

landsbygdens elnät samt anför därvid följande.

I. Inledning

Den 21 april 1954 avlämnade elkraftutredningen av år 19å3 sitt huvudbetänkande

angående elkraftförsörjningen (SOU 1954: 12). Främst i syfte

att skapa förbättrade förutsättningar för en fullgod distribution av elektrisk

kraft på landsbygden föreslogs i betänkandet en successiv omorganisation

av distributionsverksamheten, vilken enligt utredningen behövde rationaliseras,

ävensom en effektivisering av statens kontrollerande, reglerande,

rådgivande och stödjande verksamhet på elområdet. Som ett av de närmast

till hands liggande medlen för staten att avhjälpa eller mildra bristerna

inom elkraftförsörjningen nämnde utredningen ekonomiskt stöd till eldistributionen.

Stödet, som främst borde avse upprustning av befintliga distributionsnät,

föreslogs i första hand skola lämnas i form av räntefria lån

men i sådana fall, då enbart räntefrihet ej var tillräckligt, i form av ränteoch

amorteringsfria bidrag. Den totala upprustningskostnad, som behövde

täckas med statligt stöd, uppskattade utredningen till 150 miljoner kr.

I propositionen 1957:175 angående komplettering av riksstatsförslaget

för budgetåret 1957/58, m. m., innefattande bl. a. förslag till allmän energibeskattning,

förordades, att statsmakterna för den närmaste 5-årsperioden

skulle binda sig för ett aktivt handlingsprogram för energiområdet. I detta

program skulle bl. a. ingå statsstöd intill 50 miljoner kr. för upprustning

av landsbygdens elektriska distributionsnät. Häremot hade riksdagen

icke något att invända (BevU 47; rskr. 363). Dåvarande chefen för jordbruksdepartementet

tillkallade därefter 3 sakkunniga för att verkställa utredning

rörande dispositionen av förenämnda belopp å 50 miljoner kr. De

sakkunniga, vilka antog benämningen elupprustningskommittén, avlämnade

den 29 november 1957 betänkande med förslag i ämnet, över betänkandet

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1959

-3

avgavs remissyttranden av ett stort antal myndigheter och organisationer.

Elupprustningskommittén framhöll bl. a., att svårigheterna att anskaffa

för elupprustning erforderligt kapital ofta är stora, och föreslog därför

att kraftledningslånefondens bestämmelser skulle ändras för att möjliggöra

ytterligare utlåning från fonden. Ett snabbare och effektivare underlättande

av lånemöjligheterna skulle emellertid kunna ernås genom att statlig

garanti infördes för lån till nätupprustning. Kommittén förordade vidare

bl. a., att det nyssnämnda statsstödet å 50 miljoner kr. till sanering avlandsbygdens

elnät borde utgå i form av bidrag till eldistributionsföretag,

vilka redan utnyttjat föreliggande möjligheter att anskaffa erforderligt kapital

på annat sätt, t. ex. genom banklån. Bidragen föreslogs skola utgå endast

för täckande av den del av kostnaden för upprustningen, vilken icke

kunde amorteras och förräntas på normalt sätt i rörelsen. Till grund för

bestämmandet av bidragsbeloppets storlek skulle läggas en räntabilitetskalkyl,

utvisande att det upprustade företaget var ekonomiskt bärkraftigt,

d. v. s. att det kunde med tillämpning av ett såsom normalt bedömt elkraftpris

förränta och amortera förefintliga lån samt i full utsträckning vidmakthålla

anläggningarna och även på lång sikt driva verksamheten utan förlust.

Därest detta mål icke kunde nås genom bidragsbelopp av efter förhållandena

rimlig storlek skulle ansökan avslås. Ett dylikt avslag borde utgöra

skäl för företaget att söka åstadkomma en reorganisation. Till beslutande

organ i dessa bidragsfrågor föreslogs elektrifieringsberedningen.

På elupprustningskommitténs betänkande grundade förslag förelädes

1958 års A-riksdag i propositionen nr 116. I propositionen anknöts bl. a.

till den i betänkandet framförda tanken att underlätta möjligheterna för

eldistributionsföretag att upptaga lån på den allmänna kreditmarknaden

genom införande av statlig garanti för dylika lån. Jag meddelade därvid,

att jag hade för avsikt att inom kort hos Kungl. Maj :t hemställa om bemyndigande

att låta utreda frågan om införande av bestämmelser om stallig

lånegaranti för såväl upprustnings- som nyanläggningskrediter till företag

med elkraftdistribution på landsbygden. Vid ett införande av sådan garanti

borde enligt min uppfattning utlåningen från kraftledningslånefonden

upphöra samt medel till täckande av förluster på grund av lämnade

krediter tagas ur samma anslag som bidragen. Riksdagen (JoU 17; rskr.

278) godkände de i propositionen nr 116 uppdragna riktlinjerna för elupprustningen

på landsbygden samt anvisade 7 miljoner kr. för ändamålet

under budgetåret 1958/59.

Med stöd av Kungl. Maj:ls bemyndigande den 28 mars 1958 tillkallade

jag samma dag 4 sakkunniga1 för att verkställa utredning i fråga om införande

av statlig garanti för lån till åtgärder för upprustning eller nyanläggning

av elektriska distributionsnät på landsbygden. De sakkunniga, vilka

antog benämningen ellånekommittén, bar den 15 januari 1959 avlämnat

betänkande med förslag i ämnet (stencilerat).

1 Överdirektören K. H. Olsson, tillika ordförande, riksdagsledamöterna T. Andersson i Briiinluilt

och J. S. Jonsson i Strömsund samt numera bankdirektören N. P. A. Gallans.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1959

Över sistnämnda betänkande har efter remiss yttranden avgivits av vattenfallsstyrelsen,

statskontoret, riksräkenskapsverket, bank- och fondinspektionen,

lantbruksstyrelsen, elektrifieringsberedningen, kommerskollegium

efter hörande av statens elektriska inspektion, samtliga länsstyrelser,

fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, 1956 års fondutredning,

Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges

jordbrukskasseförbund, Svenska landskommunernas förbund, Svenska

landstingsförbundet, Sveriges lantbruksförbund, Hushållningssällskapens

förbund, Riksförbundet Landsbygdens folk, Kooperativa förbundet, Landsbygdens

elnämnd, Riksförbundet för elektrifieringen på landsbygden, Riksföreningen

för elstudier, Svenska elverksföreningen, Svenska vattenkraftföreningen,

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Smålands och

Blekinge handelskammare, handelskammaren i Karlstad, handelskammaren

i Gävle samt Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare.

I 1959 års statsverksproposition (IX ht. p. 21) anmälde jag min avsikt

att i en särskild proposition förelägga årets riksdag förslag med anledning

av ellånekommitténs betänkande. Jag torde nu få lämna först en närmare

redogörelse för gällande bestämmelser rörande koncession och statsstöd, vidare

för betänkandets och remissyttrandenas innehåll samt därefter för

mina synpunkter och förslag i ämnet.

II. Gällande bestämmelser rörande koncession och statsstöd

De grundläggande reglerna beträffande rätten att framdraga

eller begagna elektriska starkström sledningar återfinnes

i lagen den 27 juni 1902 (nr 71) innefattande vissa bestämmelser

om elektriska anläggningar. En översikt av före den 1 januari 1958 gällande

bestämmelser har lämnats i propositionen 1957: 161 s. 13—15. Enligt lag

den 27 juni 1957 (nr 383) angående ändrad lydelse av 2, 3 och 4 §§ förutnämnda

lag har vissa ändringar i koncessionsväsendet införts. Härjämte

har enligt lag den 28 juli 1958 (nr 429) vissa ändringar företagits i 1902

års lag främst med anledning av vissa farliga verkningar genom induktion

från kraftledningar med särskilt hög spänning. F. n. gäller sålunda bl. a.

följande.

Tillstånd till åtgärder som nyss sagts kan ges i form av linjekoncession

eller områdeskoncession. Linjekoncession avser ledning med en i huvudsak

bestämd sträckning och områdeskoncession ledningsnät inom visst område.

Innan koncession meddelas skall prövas, att anläggningen är behövlig och

förenlig med en planmässig elektrifiering. I fråga om områdeskoncession för

yrkesmässig distribution — den form av tillstånd, som blir tillämplig för lokala

detaljdistributionsföretag — gäller att området skall prövas utgöra en

lämplig enhet. Vidare måste sökanden befinnas lämplig att utöva yrkesmässig

distribution. För överlåtelse av koncession kräves tillstånd.

För den som innehar områdeskoncession för yrkesmässig distribution gäl
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1959

5

ler som regel, att han är pliktig att tillhandahålla ström åt envar som

inom området har behov därav för normalt förbrukningsändamål. I den män

så erfordras för att områdeskoncessionshavare skall kunna fullgöra denna

förpliktelse är innehavare av linjekoncession skyldig leverera eller överföra

ström åt områdeskoncessionshavaren. Distributionsskyldigheten, som även

innefattar förpliktelse att hålla distributionsanläggningen i gott skick, är avsedd

att tillämpas även för innehavare av före bestämmelsens ikraftträdande

den 1 januari 1958 meddelade koncessioner.

Åsidosätter koncessionshavare i väsentlig mån sin distributionsskyldighel

kan koncessionen helt eller delvis återkallas. Om det erfordras för ändamålsenlig

distribution och kan ske utan synnerlig olägenhet för koncessionshavaren

kan gränserna för områdeskoncession ändras. Koncessionshavare är

vidare skyldig att för åstadkommande av skälig prissättning underkasta sig

reglering av pris och övriga villkor för leverans eller överföring av ström.

För att befrämja elektriska distributionsföreningars verksamhet inrättades

år 1918 en statlig lånefond, förvaltad av statskontoret och benämnd

kraftledningslånefonden. I enlighet med vissa av riksdagen

godkända huvudgrunder utfärdades kungörelse den 13 september 1918 (nr

718) angående allmänna bestämmelser för lån från fonden. Enligt denna

kungörelse med däri gjorda ändringar gäller f. n. följande lånegrunder.

Lån beviljas av kommerskollegium och lantbruksstyrelsen gemensamt.

Från den 1 jidi 1956 må lån beviljas icke blott för anläggande på landsbygden

av elektriska distributionsnät utan även för upprustning — varmed avses

förnyelse, omläggning eller förstärkning — av sådana nät. Som låntagare

avses i första hand ekonomiska föreningar men även andra företag, om

dessa befinnes lämpligt organiserade och icke är rena affärsföretag. Lån må

icke beviljas med mindre företagets rätt alt få erforderlig elektrisk energi

är säkerställd samt företaget är i ekonomiskt och tekniskt hänseende grundat

på rationella förutsättningar. Lån kan beviljas till hela anläggningskostnaden.

Kommerskollegium och lantbruksstyrelsen äger meddela de särskilda

villkor och föreskrifter i fråga om anläggningens utförande och skötsel, som

kan anses erforderliga för de med lånet avsedda ändamålen.

Beviljat lån utlämnas av statskontoret, sedan låntagaren avlämnat skuldförbindelse

och säkerhet för förbindelsens behöriga fullgörande samt bevis

alt koncession för anläggningen meddelats. Lånet är amorteringsfritt under

de 2 första åren och skall därefter återbetalas under vart och ett av följande

högst 18 eller, om särskilda skäl föreligger, 28 år med lika annuitet. Låntagaren

är skyldig att vidkännas den höjning av räntan, som Kungl. Maj :t med

hänsyn till den effektiva medelränlan för statens upplåning kan finna gott

bestämma. Räntan är f. n. fastställd till 4,25 procent. Därest statskontoret

under låneliden skulle finna den ställda säkerheten icke vidare vara nöjaktig,

skall låninnehavaren inom 2 månader efter erhållet föreläggande avlämna

nya säkerlietshandlingar, som av statskontoret kan godkännas. Det

åligger kommerskollegium att ombesörja fortlöpande teknisk och ekonomisk

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1959

kontroll av de företag, vartill lån lämnats, samt underrätta statskontoret om

vad därvid förekommit. Låninnehavaren skall vara skyldig underkasta sig

dylik kontroll samt årligen till kommerskollegium avgiva redogörelse för

företagets drift och ekonomiska ställning.

Hur kraflledningslånefonden utnyttjats framgår av följande uppställning.

År Summa Låneränta

beviljade lån

kr. procent

1920—1924.......................... 12 200 000 5

1925—1929 .......................... 5 535 000 5

1930—1934 .......................... 3633 000 4,5—5

1935—1939.......................... 1789 000 4—4,5

1940—1944 .......................... 3 872 500 4

1945—1949.......................... 1 136 660 4

1950—1954.......................... 1427 700 4

1955 400 000 4

1956 970 000 4

1957 .......................... 2 316 000 4

1958 200 000 4,25 (från*/,)

Statsbidrag till befrämjande av landsbygdens elektrifiering har utlämnats

alltsedan år 1940, då detta års urtima riksdag beviljade ett anslag

av 5 miljoner kr. för ändamålet. I propositionen 1940:43, vari Kungl.

Maj:t äskade nyssnämnda anslag, uttalades att anslaget borde användas för

statsbidrag till elektrifieringsföretag, vilka befanns vara särskilt förtjänta

och i behov av hjälp. Understöd borde lämnas endast åt sådana företag, för

vilka kostnaderna översteg vad som kunde anses såsom normala kostnader.

Statsbidrag borde kunna erhållas som engångsbidrag av sådan omfattning,

att företaget blev ekonomiskt självbärande. Man borde vidare icke bortse

ifrån befolkningens ekonomiska bärkraft i de trakter, där elektrifiering skulle

ske. Några mera bestämda allmängiltiga regler rörande statsbidragens

storlek eller de förutsättningar, som borde gälla för bidragen, ansågs knappast

kunna uppställas. Det fick ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma

därom från fall till fall under beaktande av de föreliggande särskilda förhållandena.

I brev till statskontoret den 24 oktober 1941 förordnade Kungl. Maj:t 4

sakkunniga att under benämningen elektrifieringsberedningen verkställa de

tekniska utredningar, som kunde vara erforderliga för bedömande av ansökningar

om statsbidrag till landsbygdens elektrifiering m. in., och att avgiva

utlåtanden i frågor rörande sådant statsbidrag. Fr. o. m. den 15 januari 1948

bär prövningen av statsbidragsansökningarna delegerats till elektrifieringsberedningen,

vars beslut emellertid kan överklagas hos Kungl. Maj :t.

De tillämpade bidragsgrunderna innebär att bidrag utgår för nyelektrifiering,

så snart den specifika anläggningskostnaden för ett särskilt elektrifieringsprojekt

överskrider en bestämd gräns. Någon prövning av företagets

behov av ekonomiskt stöd med hänsyn tagen till dess totala verksamhet sker

ej. Till en början var statsbidraget som regel fastställt till högst 90 kr. per

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kimgl. Maj.ts proposition nr 130 år 1959

centralblocksenhet och utgick endast om och i den mån anläggningskostnaden

översteg nyssnämnda belopp av 90 kr. per enhet. År 1952 höjdes subventionsgränsen

till 150 kr. och det maximala bidragsbeloppet till 225 kr. per

normaltariff enhet (Nte). De båda sist angivna talen har år 1957 höjts ytterligare

till 200 resp. 450 kr. För bidrag till s. k. specialelektrifieringar, socken-,

fjällbygds- och skärgårdselektrifieringar gäller dock inga särskilda

maximigränser.

Som tidigare nämnts beslöt 1957 års riksdag att ställa högst 50 miljoner

kr. till förfogande under en 5-årsperiod för upprustning av landsbygdens

elnät, varefter följande års A-riksdag antog de närmare grunderna för dispositionen

av beloppet. Därvid beslöts bl. a., att det ifrågavarande statliga

stödet skulle utgå i form av bidrag.

I brev den 16 maj 1958 föreskrev Kungl. Maj :t i överensstämmelse med

sistnämnda riksdagsbeslut, att elektrifieringsberedningen skulle handha även

den ifrågavarande bidragsverksamheten för upprustning av landsbygdens

elektriska distributionsnät, samt att denna bidragsgivning borde inriktas

så att det stödmottagande eldistributionsföretagets anläggningar nådde sådan

standard att företaget på ett tillfredsställande sätt kunde fullgöra sin distributionsskyldighet

gentemot samtliga abonnenter, därest dessas anspråk avsåg

rimliga kvantiteter elkraft. Vidare skulle bidraget till storleken avpassas

så att företaget — oavsett företagsform — gjordes bärkraftigt för framtiden,

vilket skulle innebära att det sedan upprustningsåtgärden slutförts kunde

med tillämpning av ett under hänsynstagande till samtliga inverkande faktorer

såsom normalt bedömt elkraftpris förränta och amortera förefintliga

lån samt i full utsträckning vidmakthålla anläggningarna och även på lång

sikt driva verksamheten utan förlust. Såsom ytterligare villkor för bidrag

skulle gälla, att företaget företedde ett uppenbart behov av finansiellt tillskott

för upprustningen och beträffande såväl räntabla som icke räntabla

utgifter utnyttjat föreliggande möjligheter att anskaffa för upprustningen

erforderliga medel på annat sätt. — Kungl. Maj :t förklarade Sig i beslutet

den 16 maj 1958 ha för avsikt att sedermera, sedan elektrifieringsberedningen

inkommit med förslag i ärendet, utfärda de närmare föreskrifter, som

befinnes erforderliga för utövandet av förevarande bidragsverksamhet.

För innevarande budgetår har till upprustningsbidrag anvisats 7 miljoner

kr. samt till nyelektrifieringsbidrag in. in. 4 miljoner kr. För budgetåret

1959/60 har Kungl. Maj:t i årets statsverksproposition föreslagit statsstöd

av enahanda storleksordning.

III. Ellånekoinmilténs betänkande

Statliga lånegarantisystem inom vissa andra områden

Ellånekommittén anför inledningsvis, alt statlig lånegaranti f. n. förekommer,

förutom för vissa studielån, på jordbruksområdet samt för hantverk

och småindustri. Garanti beviljas för de båda sistnämnda områdena

efter i stort sett samma huvudprinciper.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1959

På jordbruksområdet förekommer lånegarantier för följande ändamål,

nämligen för yttre och inre rationalisering, för jordbruksegnahemslån och

för driftslån, för uppförande av lagerhus in. in. för jordbruksändamål samt

för trädgårdsnäringens rationalisering.

Beträffande amorteringstiden föreskrives för lån till yttre och inre rationalisering

samt jordbruksegnahem att den icke bör överstiga 30 år. För

driftslånen, för lån till uppförande av lagerhus samt för lån till trädgårdsnäringens

rationalisering kan amorteringstiden uppgå till längst 14, 20

resp. 15 år. Lånegarantier för yttre och inre rationalisering samt för egnahemslån

och driftslån lämnas av lantbruksnämnderna medan lånegarantigivningen

för uppförande av lagerhus samt för trädgårdsnäringens rationalisering

handhas av lantbruksstyrelsen. Under budgetåren 1948/49—1956/57

har beviljade garantier på jordbruksområdet uppgått till 378,3 miljoner kr.

Det för garantigivning medgivna beloppet har under samma tid uppgått

till 504 miljoner kr. Utlöpande lånegarantier utgjorde i slutet av budgetåret

1956/57 tillhopa 254,3 miljoner kr., medan förlusterna å verksamheten vid

samma tid sammanlagt uppgick till 1 295 904 kr.

Hantverk och småindustri torde vara det område, där statlig lånegaranti

förekommer, som står närmast den verksamhetsgren för vilken garanti nu

ifrågasättes. Lånegarantin åt hantverk och småindustri inrättades efter beslut

av 1954 års riksdag. Bestämmelser i ämnet återfinns i kungörelsen

1954: 409, ändrad genom kungörelse 1956: 319. Enligt dessa kan statlig lånegaranti

beviljas till hantverks- och småindustriföretag eller annat därmed

jämförligt företag för lån, som tages i bank, aktiebolag, sparbank, jordbrukskassa

eller annan kreditinrättning, som av kommerskollegium godkännes.

Lånegaranti kan beviljas för lån avsett för dels nybyggnad, tillbyggnad

eller ombyggnad av fabriks- eller verkstadslokaler eller utförande av mera

omfattande förbättringsarbeten i sådana lokaler, dels anskaffning av maskiner,

arbetsredskap eller verktyg, dels även, där särskilda skäl därtill är,

täckning av behov av rörelsemedel. Lånegaranli må endast, om synnerliga

skäl därtill är, beviljas för lån, där sådan säkerhet kan erbjudas, att lånet

bör kunna utlämnas av enskild kreditinrättning enligt vedertagna bankmässiga

grunder. I län, där företagareförening är lokalorgan, beviljas lånegaranti

endast om lånesumman överstiger det högsta belopp, som må avföreningen

utlämnas utan särskilt medgivande av kommerskollegium, d. v. s.

40 000 kr. Någon gräns uppåt för kollegiums möjlighet att bevilja lånegaranti

är icke fastställd. Lånegaranti förutsätter att lånet skall amorteras

genom årliga avbetalningar och kan i regel icke beviljas för lån med längre

avbetalningstid än 10 år.

Beträlfande säkerhet föreskrives endast, att för industrigarantilån skall

ställas den säkerhet, som med hänsyn till låntagarens ekonomiska ställning

och förhållanden i övrigt kan påfordras. Denna kreditform kan i stort sett

sägas vara byggd på förtroende. Även om bankmässiga säkerheter icke krävs

och säkerheterna i allmänhet är tämligen svaga, uttages säkerheter i den

utsträckning, som bedömes som möjligt och under hänsynstagande till lån
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1959

9

tagarens behov av rimlig rörelsefrihet. Normalt brukar förlags- och fastighetsinteckningar

förekomma och i viss utsträckning även borgen.

Lånegaranti beviljas av kommerskollegium. Ansökan ingives till företagareföreningen

i länet. I Stockholm ingives ansökningarna till riksbankens

huvudkontor. Lokalorganet verkställer en förberedande utredning och

överlämnar med eget yttrande ansökningen och övriga handlingar till kollegium.

Det ankommer på lokalorganet att på statens vägnar teckna garanti.

Några direkta bestämmelser om kontroll över sådana företag som beviljats

lånegaranti har icke utfärdats. Företagareföreningen ser emellertid till att

lån för vilket garanti beviljats kommer till avsedd användning. Summan av

beviljade lånegarantier under åren 1954—1957 uppgår till 32,1 miljoner kr.

Allmänna synpunkter på lånegaranti till eldistributionsföretag

Ellånekommittén erinrar först om att statlig lånegaranti innebär, att

staten, i de fall där låntagaren icke själv förmår åstadkomma tillräckliga

säkerheter, inträder som garant för lånevillkorens fullgörande. Låntagaren

har därefter att konkurrera med andra lånesökande om lån i lämplig

kreditinrättning. Den omständigheten att garantistöd beviljats medför sålunda

icke förtur framför andra lånesökande. Statlig garanti finnes redan

på ett flertal områden, och det har nu ifrågasatts alt åstadkomma

en motsvarande anordning till hjälp åt de elektriska dislributionsföretagen

på landsbygden för deras upprustnings- och nyanläggningsbehov.

Kommittén anser att denna form av statsstöd är väl lämpad att applicera

på det här ifrågavarande området och att möjligheter till statsgaranti bör

underlätta för distributionsföretagen att anskaffa de medel, som upprustningen

kräver. De nu existerande lånemöjligheterna ur kraftledningslånefonden

är med hänsyn till fondens ringa behållning små och kan endast

tillgodose en helt ringa del av behovet. Ett garantistöd skulle därför enligt

kommitténs mening verksamt bidraga till att undanröja de brister som nu

vidlåter elnäten på många håll i landet.

EU garantistöd bör, framhåller ellånekommittén, avse såväl upprustningssom

nyanläggningskrediter men begränsas till företag på landsbygden. Riktpunkten

vid garantins beviljande bör vara angelägenheten att se till att elförsörjningen

i bygden tryggas och att elkraft tillhandahålles till ett pris,

som under hänsynstagande till samtliga inverkande faktorer kan bedömas

såsom normalt. I praktiken torde detta ofta vara liktydigt med de avgifter

vattenfallsstyrelsen tillämpar.

Vid sin prövning av frågan hur eif system med statliga lånegarantier

för elektriska dislributionsföretag lämpligen bör anordnas har utredningen

utgått ifrån att dylika garantier och de bidrag till elupprustning å landsbygden,

som avses skola lämnas ur 50-miljonersbeloppet, bör komplettera

varandra. Man kan enligt kommitténs mening förmoda att ansökan om

garanti ofta åtföljs av en ansökan om bidrag ur nyssnämnda belopp. Eu an
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1959

läggning, som behöver upprustas, kan nämligen ofta vara så nedsliten och

behöva genomgå så omfattande reparationer att kostnaden härför överstiger

lönsamhetsvärdet, d. v. s. det värde, som kan förräntas och amorteras inom

ramen för ett enligt vad nyss sagts rimligt strömpris. Denna överskjutande

så att säga oräntabla del kan tillgodoses helt eller delvis genom bidrag ur

50-niiljonersbeloppet, som är avsett härför. Samma resultat kan självfallet

också helt eller delvis uppnås genom ökat andelskapital eller på annat sätt.

Lånegaranti blir alltså aktuell för den del av medelsbehovet som återstår sedan

bidrag beviljats.

Vad sedan gäller frågan om den närmare utformningen av lånegarantierna

anser kommittén det naturligt att härvid anknyta till de regler som gäller

för garantistödet på andra områden, främst hantverk och småindustri,

med vilka vissa beröringspunkter finns. Garanti bör sålunda endast om

synnerliga skäl föreligger beviljas för lån där sådan säkerhet kan erbjudas,

att lånet kan utlämnas av enskild kreditinrättning enligt vedertagna bankmässiga

grunder. Vidare bör med hänsyn till önskvärdheten och angelägenheten

av enhetlig behandling även ansökningar om garantistöd för elupprustning

bedömas och avgöras centralt. Samtidigt är det emellertid enligt

kommitténs mening angeläget att en sådan ordning skapas för dessa ärendens

handläggning att även de lokala intressena blir beaktade. Även de närmare

bestämmelserna rörande garantilånens utformning bör i stort följa

vad som gäller för lånen till hantverk och småindustri. Kommittén är emellertid

medveten om att härvidlag vissa modifikationer är nödvändiga främst

med hänsyn till den allmänna karaktären av distributionsföretagens verksamhet.

En fråga av vikt är när lånegaranti slutligt bör meddelas. Kommittén anknyter

här till reglerna för egnahemslånen. För dessa lån gäller att de beviljas

innan byggnadsföretaget satt igång men betalas ut först sedan det avslutats.

Innan utbetalning sker skall bl. a. tillses att byggnadsföretaget utförts

på den tid och med iakttagande av de villkor som föreskrivits i beslutet

rörande lånets beviljande. En motsvarande anordning bör enligt kommitténs

mening kunna tänkas även för de nu ifrågavarande garantilånens

del. Preliminärt beslut om lånegarantis beviljande bör sålunda kunna fattas

redan innan upprustningen eller nyanläggningen påbörjas. En förutsättning

för beslut om lånegaranti för nyanläggning måste emellertid vara att

koncession beviljats. Det slutliga meddelandet av lånegaranti sker därefter

sedan arbetena avslutats och godkänts. Ett preliminärt beslut om garantis

beviljande kan underlätta för sökanden att erhålla nödvändiga krediter under

byggnadstiden.

Den anknytning till det allmänna, som distributionsföretagens verksamhet

har, föranleder kommittén att ifrågasätta om icke också vederbörande

kommun bör medverka på ett eller annat sätt i stödet åt elupprustningen.

Kommittén framhåller, att gällande regler på kommunalrättens område icke

anses lägga hinder i vägen för kommun att stödja ett elektrifieringsföretag.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 130 år 1959

11

Flera exempel finns på att kommun erhållit Kungl. Maj :ts tillstånd att teckna

borgen för ett dylikt företag under förutsättning bl. a. att ingen enskild obehörigen

gynnas samt att kommun skall äga utse styrelseledamot eller revisor

i företaget i fråga.

I direktiven för utredningen har förutsatts att därest kreditgaranti ordnas

för de elektriska distributionsföretagens del utlåningen från kraftledningslånefonden

skall upphöra. Lånemöjligheterna ur fonden är, understryker

kommittén, begränsade och förslår långt ifrån att i rimlig omfattning

tillgodose det årliga lånebehovet, något som också kraftigt framhölls i

samband med remissbehandlingen av elupprustningskommitténs betänkande.

I slutet av 1958 förelåg ansökningar om lån ur fonden å tillhopa 3 819 000

kr. Den sammanlagda kostnaden för erforderlig upprustning och nyanläggning

har av elupprustningskommittén beräknats till ca 150 miljoner kr.

Någon förstärkning av fonden torde icke vara möjlig att räkna med. Kommerskollegium

har vid flera tillfällen hemställt härom men statsmakterna

har icke ansett sig kunna bifalla de framlagda önskemålen. Den finansieringsmöjlighet

som med fondens upphörande bortfaller är sålunda av ringa

betydelse och kommer mer än väl att kompenseras genom lånegarantierna.

Det finns enligt kommitténs uppfattning ingen anledning till erinran mot

att utlåningen från fonden upphör.

Med hänsyn till föreliggande stora upprustnings- och nyanläggningsbehov

finner kommittén det önskvärt att möjligheter till lånegarantigivning

för elektriska distributionsföretag kan påbörjas redan fr. o. m. den 1 juli

1959.

Låntagare och lånestorlek m. m.

Liksom när det gäller upprustningsbidragen bör enligt kommitténs uppfattning

samma möjlighet till lånegaranti i princip föreligga för samtliga

typer av företag. Garantin skall i enlighet med kommitténs direktiv avse

såväl upprustnings- som nyanläggningskrediter men begränsas till företag

med elkraftdistribution på landsbygden. Utgångspunkt, när det gäller att ta

ställning till frågan om garanti skall beviljas eller ej, skall vara företagets

förmåga att med rimligt strömpris förränta och amortera nedlagt

kapital samt i full utsträckning vidmakthålla anläggningarna och även på

långt sikt driva verksamheten utan förlust. Till grund för beräkningarna

rörande förräntningen synes böra läggas vid ansökan rådande ränteläge,

varvid dock hör beaktas de risker för ökade utgifter som en förändring

häri kan medföra. Garantigivningen bör liksom bidragsgivningen förbindas

med åtgärder för organisatorisk sanering av irrationella distributionsföretag,

exempelvis sammanslagning av 2 eller flera företag som icke var för sig

kan uppfylla nyssnämnda fordringar på förräntning m. m. Garanti skall

vidare icke beviljas där det finns anledning antaga alt erforderliga medel

kan anskaffas på annat sätt. Vid en överlåtelse av ett företag, som erhållit

lånegaranti, bör möjlighet finnas till omprövning av garantin.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 130 år 1959

Vad härefter angår frågan om lånestorleken erinrar kommittén om att för

hantverkets och småindustrins del ingen gräns för garantins storlek uppåt

är bestämd. Däremot är ett lägsta belopp fastställt. Detta är fixerat till

40 000 kr. Lån understigande detta belopp kan icke förses med statlig garanti,

något som sammanhänger med att företagareföreningarna själva har

möjlighet att bevilja lån intill detta belopp. Någon motsvarighet till det stöd

hantverk och småindustri har från företagareföreningarna existerar icke

för elföretagens del. Det torde därför i princip icke vara möjligt att fastställa

någon nedre gräns för garantilånens storlek när det gäller dessa

företag. Risken för att det beslutande organet skall besväras i allt för hög

grad med ansökningar om lån å helt obetydliga belopp torde icke vara alltför

överhängande. Någon gräns uppåt för garantigivningen finns lika liten

anledning fastställa. Beträffande räntan å de för elföretagen beviljade garantilånen

är särskilda bestämmelser enligt kommitténs uppfattning icke

erforderliga.

Ansökan om statsgaranti skall ingivas till det centrala, garantibeviljande

organet samt vara försedd med upplysningar till ledning för beräkning av

företagets värde vid tiden för ansökans ingivande, uppgifter om de avsedda

arbetenas omfattning och kostnaden härför, räntabilitetskalkyl, kontrakt

eller annan förbindelse om råkraftleveranser in. in. Vid nyanläggning skall

uppgift om erhållen koncession lämnas. Vid ansökan bör vidare liksom när

garanti sökes för hantverks- eller industrilån vara fogad förklaring av kreditinrättning

att den är beredd att utbetala lån därest garanti beviljas. Det kan

för det enskilda distributionsföretaget med hänsyn kanske bl. a. till brist

på teknisk personal vara förenat med svårigheter att upprätta ansökningarna.

Dessa svårigheter torde emellertid kunna övervinnas, då teknisk expertis

vanligtvis torde finnas tillgänglig inom länet i fråga. I ansökan bör

angivas vem som varit företaget behjälpligt med dess upprättande. Kommittén

utgår ifrän att centralorganet kommer att utfärda detaljerade föreskrifter

rörande de uppgifter som skall åtfölja ansökan. Sedan ansökan inkommit

till centralorganet synes den böra bli föremål för remiss till lokala och

andra instanser.

Säkerheter, avskrivning och kontroll

Avsikten med den statliga lånegarantin är, framhåller kommittén, att

möjliggöra en upplåning i sådana fall där låntagaren icke med de säkerheter

han erbjuder kan få lån till erforderligt belopp enligt vedertagna bankmässiga

grunder. Det ligger sålunda i sakens natur att staten vid garantis

beviljande ikläder sig vissa risker. En allmän regel är emellertid att låntagaren

genom egna säkerheter så långt möjligt skall söka eliminera dessa

risker. På de 2 eldistributionen närliggande områden, där statsgaranti nu

förekommer, hantverk och småindustri samt jordbruk, är det fråga om att

i huvudsak tillgodose ett enskilt intresse. Vidare är dessa båda företagstyper

för sin avsättning och därmed lönsamhet starkt beroende av sådana

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1959

13

ovissa faktorer som konjunkturutvecklingen och prisbildningen pa olika områden.

För elföretagens del är situationen i viss mån en annan. Visserligen

tillgodoses även här ett enskilt intresse, men företagens verksamhet är i hög

grad en angelägenhet som berör hela bygden. Elföretagen löper icke heller

på samma sätt som de båda andra nämnda företagsgrupperna risker för avsättningssvårigheter

för sin produkt. Dessa företags möjligheter att försäkra

sig om betalning för sina tjänster är därjämte väsentlig bättre än andra företags.

Det sagda gör att förlustrisken redan från början framstår som betydligt

mindre vid en garanti åt ett elföretag än åt ett industri- eller jordbruksföretag.

De säkerheter elföretagen kan lämna för eu tecknad garanti torde

huvudsakligen komma att utgöras av inteckning i föreningens fasta anläggningar

och inventarier samt personlig borgen, säkerheter som f. ö. torde vara

vanliga också i andra fall där statlig lånegaranti förekommer.

Jämlikt lagen den 22 juni 1920 (nr 474) med vissa bestämmelser om registrering

av elektriska anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft m. m.

kan elektriska distributionsanläggningar bl. a. belånas genom inteckning i

den fastighet, varå huvudstationen eller den station, å vilken dislributionsledningarna

jämte övriga stationer, understationer, registrerats, är belägen.

Registrering verkställes av kommerskollegium enligt nyssnämnda lag och

kungörelsen den 23 december 1920 (nr 887) om förande av register över

elektriska anläggningar. Registreringen innebär, att ledningar och stationer

(understationer), som är förbundna med huvudstationen, registreras å denna,

varigenom ledningar och understationer anses bli tillbehör till den fastighet,

å vilken huvudstationen är belägen. Ansökan om registrering skall

bl. a. åtföljas av firmaregistreringsbevis, karta över huvudstation, ledningar

och understationer samt redogörelse för anläggningen.

Registreringen anses vara en förhållandevis omständlig procedur. Det är

framför allt fastighetsuppgifterna som kan vara mycket besvärliga att få

fram och som kräver en noggrann och tidsödande kontroll. Registrering beviljas

vidare utan tidsbegränsning. Med hänsyn till de ändringar i ledningarnas

sträcking och i fastighelsbeteckningarna som sker tid efter annan och

som anläggningsinnehavaren icke är skyldig att uppge till kollegium föreligger

risk för att den ursprungliga registreringen så småningom mer och

mer avviker från verkligheten. Detta i sin tur kan leda till dubbelregistrering,

d. v. s. att eu understation med tillhörande ledning blir registrerad

2 gånger. Det kan också inträffa att den kan bli registrerad för 2 olika

företag. Denna oklarhet beträffande en registrerings omfattning har gjort

att banker och andra kreditinrättningar visat sig mindre benägna att bevilja

lån mot inteckning i elnätet som säkerhet. Ett ytterligare skäl till denna

obenägenhet ligger däri att nätet representerar ett egentligt värde endast så

länge det används för kraftöverföring. Skulle på grund av företagets iråkade

obestånd detta bli avstängt från kraftleverans utgörs elnätets värde endast av

det belopp som försäljningen av ledningstråd, stolpar in. in. kan inbringa.

En långivare med säkerhet i elnätet kan alltså, därest han vill undvika förlust,

bli nödsakad överta driften av företaget. De nämnda omständigheterna

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1959

har medfört att registrering sökes i liten omfattning och distributionsföretagen

söker i stället tillhandahålla andra former av säkerheter.

Inteckning förekommer också i den formen att förlagsinteckning, som sökes

på vanligt sätt hos vederbörande domstol, meddelas i föreningens inventarier.

Den vid sidan av inteckning gängse formen av säkerhet som elföretagen

vanligen tillhandahåller utgörs som tidigare nämnts av personlig borgen,

oftast tecknad av en eller flera ledamöter av företagets styrelse. Lämpligheten

av denna anordning kan enligt kommitténs mening starkt ifrågasättas.

Kommittén finner det icke vara rimligt alt enskild person skall behöva

åtaga sig ett ansvar för så höga belopp som det i dag vanligen blir

Iråga om vid ett upprustnings- eller nyelektrifieringsföretag. Det blir dessutom

ofta fråga om ett åtagande på lång sikt, vilket i många fall torde få

övertagas av borgenstecknarens sterbhus. Denna ordnings olämplighet understrykes

ytterligare därav att borgensmannen-styrelseledamoten knappast,

som t. ex. ägaren av ett industriföretag, torde ha större fördel av sitt

åtagande än andra delägare i företaget.

Av den föregående redogörelsen framgår att den för inteckning nödvändiga

registreringen av elektriska anläggningar är en tungrodd och omständlig procedur.

Vidare föreligger alltid risk för en viss otillförlitlighet beträffande

vilka anläggningar som omfattas av registreringen. Registreringsförfarandet

är visserligen föremål för översyn inom kommerskollegium men arbetet

härmed torde enligt vad kommittén inhämtat bli tidsödande och kan därför

icke väntas bli avslutat inom den närmaste tiden. Redan vad nu sagts innebär

att elnätet har ett begränsat värde som säkerhet. Härtill kommer att elnätet

har ett värde endast så länge det transporterar elektrisk kraft. Om kraftleveransen

upphör löper säkerhetsinnehavaren risken att få övertaga distributionen.

De nu nämnda omständigheterna har gjort att kommittén allvarligt

kommit att ifrågasätta elnätets värde som säkerhet. Banker och andra

kreditinrättningar torde i regel icke godtaga det som ensam säkerhet, något

som omvittnats vid kommitténs överläggningar med såväl elektrifieringsberedningen

som Landsbygdens elnämnd. Då tanken på personlig borgen som

säkerhet för en statlig garanti tidigare avvisats har kommittén icke kunnat

finna lämplig säkerhet. Kommunal borgen kan ju inte gärna krävas, då om

sådan tecknas den statliga garantin skulle bli obehövlig.

Med utgångspunkt från de regler som vanligen gäller för statlig lånegaranti

skulle sålunda med hänsyn till bristen på lämpliga säkerheter det icke

vara möjligt att genomföra detta system med lånegarantier på här ifrågavarande

område. Mot detta står emellertid det allmänt omvittnade behovet aA

en snar upprustning av landsbygdens elnät. Kommittén har därför funnit

det vara angeläget att söka finna en sådan lösning på förevarande spörsmål,

att statliga lånegarantier skulle kunna beviljas utan iakttagande av de krav

på säkerheter, som gäller på andra områden, där sådana garantier förekommer.

Enligt kommitténs mening föreligger också vissa förutsättningar

för att så kan ske.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1959

15

Tidigare har framhållits den mindre förlustrisk som föreligger vid en

garanti åt ett elföretag än åt ett industri- eller jordbruksföretag bl. a. med

hänsyn till det förras bättre och jämnare avsättningsmöjligheter. Kommittén

erinrar även om den betydelse bidragen ur 50-miljonersbeloppet har för att

minska förlustriskerna, då därmed den del av upprustningskostnaden som

icke är möjlig att göra räntabel med ett gängse och rimligt strömpris avses

komma att bestridas. Framför allt understryker emellertid kommittén att

värdet ur statens synpunkt av en säkerhet bestående i inteckningar i registrerade

elektriska fastigheter är av mycket tvivelaktigt värde. Om staten

skulle göra sin rätt gällande på grundval av en dylik inteckning skulle detta

nämligen endast kunna ske genom ett övertagande av säkerheten, d. v. s.

det företaget tillhöriga elnätet. Detta skulle i sin tur kunna leda till att staten

tvingades att åtaga sig nya ekonomiska förpliktelser för att sätta nätet

i sådant skick att eldistributionen inom området kunde fortsätta. Viktigare

än säkerheter av detta slag är därför, poängterar kommittén, att beviljande

av lånegaranti förenas med sådana villkor i fråga om garantins omfattning,

företagets konsolidering och kontroll över den fortsatta verksamheten, att

man i möjligaste mån förebygger uppkomsten av sådana risker som ställandet

av säkerheter är avsett att eliminera.

I ellånekommitténs betänkande framhålles vidare, att spörsmålet om och

i vilken utsträckning säkerheter bör krävas för statliga lånegarantier nära

sammanhänger med frågan hur långt dessa garantier skall sträcka sig och

i vilken takt de av staten garanterade lånen skall amorteras. Behovet av

säkerheter blir givetvis större i samma mån som de utställda garantierna

skall täcka en större del av de lånesökande företagens sammanlagda ekonomiska

förpliktelser. Likaledes måste kravet på säkerheter skärpas om de

garanterade lånen skall ha en förhållandevis lång löptid och svårigheterna

att på förhand bedöma företagets ekonomiska förhållanden under hela lånetiden

därigenom ökas. Om man skall uppge kravet på säkerheter för de

av staten utställda garantierna blir det därför nödvändigt att dels begränsa

det statliga åtagandena på sådant sätt, att alltför långt gående förlustrisker

undvikes, dels bestämma den maximala låneliden så att en alltför hög grad

av ovisshet beträffande företagets ekonomiska förhållanden under hela lånetiden

undvikes, dels även ordna med någon form av kontroll av hur företagen

skötes. De åtgärder i dessa hänseenden, som det kan bli fråga om,

synes kommittén i och för sig icke behöva bli oskäliga eller komma att utgöra

en alltför stark begränsning av möjligheterna att genom lånegarantier

stödja kreditbehövande distributionsföretag. Som nyss nämnts har staten

redan utfäst sig att genom bidrag från det förut berörda 50-miljonersbeloppet

från distributionsföretagen avlyfta den del av upprustningskostnaden,

som icke kan amorteras och förräntas vid tillämpning av normalt strömpris.

Uppläggningen av denna bidragsverksamhet förutsätter att till grund

för bidragen skall läggas en ekonomisk kalkyl av vilken skall framgå företagets

möjligheter att på längre sikt bära sina kostnader. Redan i samband

med prövningen av bidragsansökningar bör sålunda ett gott underlag er
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1959

hållas för en bedömning av företagens ekonomiska bärkraft. Enligt kommitténs

mening bör man vidare räkna med att en del av de sammanlagda

tillgångar, som ett distributionsföretag efter genomgången upprustning förfogar

över, skall basera sig på insatser av medlemmarna eller annat av lokala

intressenter tillskjutet kapital.

Från dessa utgångspunkter har kommittén kommit till den uppfattningen

att statliga lånegarantier bör kunna beviljas upp till ett belopp motsvarande

högst 75 procent av det värde, som föreningens anläggningar enligt

det garantibeviljande organets uppfattning äger efter upprustningens genomförande.

Vid denna värdering skall självfallet icke medräknas det bidrag

som företaget kan ha erhållit av 50-miljonersbeloppet för upprustningens

genomförande. Dessa bidrag är nämligen avsedda att bringa ned

den på företaget själv belöpande upprustningskostnaden till en sådan nivå

att företaget därefter som nyss framhållits skall kunna förränta och amortera

det investerade kapitalet med tillämpande av ett inom området normalt

strömpris. Den omständigheten att elt distributionsföretag erhållit statsbidrag

bör sålunda icke påverka dess möjligheter att komma i åtnjutande

även av statliga lånegarantier. Det förhållandet att lånebehovet i samband

med en upprustning varierar mellan olika företag bör i och för sig icke heller

medföra att någon åtskillnad göres mellan dem i fråga om möjligheterna

att erhålla lånegarantier upp till den nyss angivna gränsen.

Däremot är det enligt kommitténs mening angeläget att en sådan begränsning

som nyss sagts fastställes för lånegarantierna. I realiteten innebär

detta endast, att man i allmänhet bör kräva, att ett elektriskt distribu(ionsföretag

skall disponera eget kapital eller genom olika åtgärder anskaffa

ett kapital som svarar emot 25 procent av värdet av företagets anläggningar.

Beträffande flertalet elektriska distributionsföretag förmodar kommittén, att

denna gränsdragning icke innebär några ekonomiska problem. Dock måste

man räkna med att det kan finnas distributionsföretag beträffande vilka

denna förutsättning icke föreligger. Det kan givetvis beträffande sådana

företag göras gällande all den hjälp, som de erhåller genom den statliga

lånegarantin, icke blir tillräcklig för att möjliggöra genomförandet av en

upprustning. I flertalet fall torde emellertid lånegarantierna tillsammans

med statsbidragen täcka en så stor del av den sammanlagda upprustningskostnaden,

att det icke innebär några mera betydande svårigheter för distributionsföretagen

att på andra vägar anskaffa det kapital, som härutöver kan

komma att erfordras. Beträffande det sätt på vilket denna kapitalanskaffning

skall ske hör enligt utredningens uppfattning några särskilda föreskrifter

icke ges. Det bör sålunda stå företaget fritt att anskaffa den del

av det sammanlagda kapitalet, som icke täckes av statliga lånegarantier,

exempelvis genom en ökning av insatskapitalet eller genom anskaffande av

krediter mot annan säkerhet till exempel kommunal eller enskild borgen.

Den garantibeviljande myndigheten bör emellertid tillse att i förekommande

fall amorteringsplanen för dylika krediter blir sådan att företagets möjligheter

att på längre sikt fullgöra sina andra ekonomiska förpliktelser därigenom

icke försvåras.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1959

17

Kommittén är medveten om att förlustrisker i vissa fall kan uppkomma

därigenom att den ekonomiska utvecklingen inom ett distributionsföretags

område kan gestalta sig ofördelaktigt på grund av befolkningsomflyttning

eller nedläggande av en för traktens näringsliv viktig industri. Vissa riskmoment

av detta slag är ofrånkomliga och torde få accepteras. I den mån

dylika risker kan förutses men statligt stöd till elupprustning likväl anses

böra lämnas bör dylika osäkerhetsmoment i möjligaste mån beaktas vid

fastställande av de bidrag företagen kan erhålla för upprustning eller nyanläggning.

Vidare bör vid fastställandet av bidragens storlek rimlig hänsyn

tagas till ovissheten om räntenivån. Ovanstående synpunkter bör därför beaktas

vid utarbetande av den räntabilitetskalkyl som skall ligga till grund

för bidragsgivningen.

Kommittén har tidigare uttalat sig för att preliminärt beslut om garantis

beviljande skall kunna fattas innan en upprustning eller nyanläggning påbörjas

men att garanti slutligt skall meddelas först sedan arbetena avslutats

och godkänts. Kommittén har vidare utgått ifrån att ett dylikt preliminärt

beslut om garanti kan underlätta för sökanden att erhålla nödvändiga krediter

under byggnadstiden. I den mån särskilda säkerheter krävs för erforderligt

kapital under denna tid, d. v. s. intill dess garantin slutligt träder

i kraft, bör det vara möjligt för vederbörande kommun att åtaga sig detta

engagemang genom borgensteckning.

Frågan om kravet på säkerhet återverkar icke bara på garantibeloppets

storlek utan även på företagens årliga avskrivningar och på kontrollen av

företagen. Kommittén framhåller särskilt vikten av att den årliga avskrivningen

göres så stor att den svarar icke bara mot erforderlig amortering

utan även emot andra uppkommande behov så att när en upprustning på

nytt aktualiseras medel icke helt saknas härtill t. ex. av det skälet att prisnivån

då är en annan. Kommittén erinrar i sammanhanget om de av Kungl.

Maj:t den 16 maj 1958 meddelade föreskrifterna för bidragstilldelningen.

Dessa innebär bl. a., att bidragen bör till storleken avpassas på sådant sätt

att företagen görs bärkraftiga för framtiden och sålunda blir i stånd att med

tillämpning av normalt strömpris förränta och amortera förefintliga lån

samt i full utsträckning vidmakthålla anläggningarna. Avskrivnings- och

amorteringstiden bör sålunda också avpassas med hänsyn till strömpriset.

En kort amorteringstid med alltför höga strömpriser som följd är lika litet

önskvärd som eu lång amorteringstid med låga strömpriser och ökade risker

för anläggningens förfall. Vid bestämmande av förhållandet mellan strömpris

och amorteringstid bör tillses att det förra avpassas så att det möjliggör

en i förhållande till anläggningarnas livslängd tillräcklig avskrivning samtidigt

som abonnenternas krav på ett rimligt strömpris tillgodoses. Avsaknaden

av säkerheter gör emellertid enligt kommitténs uppfattning att staten

bör ställa krav på eu något kortare amorteringstid än som eljest skvdle

behövt vara fallet.

Kommittén har vid sina överväganden om avskrivningstiden utgått från

och anknutit till vad som regelmässigt tillämpas inom de av vattenfallssty
£

Itihang till riksdagens protokoll 1951). 1 samt. Nr 130

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1959

relsen administrerade distributionsföretagen. Detta har för kommittén ställt

sig naturligt alldenstund kommittén i sitt resonemang om gängse eller rimligt

strömpris närmast, som tidigare sagts, syftat på distributionspriser som

nämnda ämbetsverk tillämpar. En sålunda bestämd avskrivningstid skulle

vidare medföra den fördelen, att den skulle bidraga till att skapa likartade

kalkyleringsgrunder. Den åsyftade avskrivningstiden utgör vanligen 25 år.

En sålunda avpassad avskrivningstid skulle vidare i stort tillgodose de synpunkter

kommittén tidigare anfört rörande avskrivningens förhållande till

strömpriset m. m. Utredningen förordar därför att tiden för avskrivning av

en anläggning för vilken statlig garanti tecknats bestäms till 25 år.

Det är angeläget understryker kommittén såväl för staten som för annan

garant för ett upprustnings- eller nyanläggningsföretag att tillse att förluster

icke uppstår därigenom att företag, för vilket garanti tecknats, drivs på

ett mindre lämpligt sätt. Att åtgärder vidtages för att företaget så långt

möjligt skall drivas på ett affärsmässigt sätt blir så mycket angelägnare om

garantier i enlighet med vad i det föregående föreslagits skall tecknas utan

krav på säkerhet. Kommittén anser det därför rimligt att det ordnas med

någon form av kontroll av företagen avseende såväl den tekniska som den

ekonomiska sidan av deras verksamhet. Beträffande anläggningar för vilka

lån beviljats ur kraftledningslånefonden sker viss teknisk kontroll genom

kommerskollegii elektriska inspektion.

Det ligger i sakens natur att kontrollbehovet minskar alltefter storleken

på föreningens egen insats eller i samma takt som förlustrisken sjunker.

Kommittén påpekar att även om företaget vid lånets beviljande visat sig ha

en god ställning, denna efter bara några år kan bli helt annorlunda om företaget

skötes mindre väl. Efter den sanering som skett genom bidragen torde

emellertid enligt kommitténs mening en dylik utveckling icke behöva inträffa

alltför ofta. Vidare föreskrivs i koncessionsvillkoren att distributionsanläggningen

skall hållas i gott skick. I den mån kommunerna kommer att

på ett eller annat sätt engageras i samband med upprustnings- och nyanläggningsföretagen

kan en ytterligare säkerhet vinnas för att distributionsföretagen

icke misskötes. Kommittén erinrar också om det personliga ansvar

som åvilar styrelseledamöterna i en ekonomisk förening eller aktiebolag.

Den kontroll det här kan bli fråga om synes emellertid — med hänsyn dels

till vad nyss sagts, dels till det förhållandet att statens garanti icke avser

hela lånebehovet, dels till att toppriskerna i vissa fall kan undanröjas genom

bidrag ur 50-miljonersbeloppet — icke behöva göras alltför detaljerad

och omfattande. Det är emellertid enligt kommittén angeläget att möjlighet

finns för det lånegarantibeviljande organet att vid behov och efter samråd

med den koncessionsbeviljande myndigheten föranstalta om en såväl teknisk

som ekonomisk kontroll av ett företag som erhållit lånegaranti. Teknisk

expertis torde kunna ställas till förfogande av kommerskollegium eller

vattenfallsstyrelsen eller också kan den möjligheten tänkas att en konsulterande

elektrotekniker på orten anlitas. Den ekonomiska kontrollen, som

närmast bör avse företagets taxepolitik och avskrivningsmetoder, synes i

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1959

19

första hand kunna tillgodoses därigenom att distributionsföretaget i samband

med garantigivningen ålägges att varje år inkomma till det garantibeviljande

organet med verksamhetsberättelse, vilken utom balansräkning

samt vinst- och förlusträkning bör innehålla sådana uppgifter som den garantibeviljande

i övrigt anser erforderliga. Vid behov bör självfallet särskild

bokgranskning kunna företagas.

Man torde enligt kommitténs uppfattning kunna räkna med att eu kontroll

av det slag som här skisserats icke behöver bli särskilt betungande för

den myndighet som skall utöva densamma. I den mån mera ingående detaljgranskning

av enskilda företag blir nödvändig torde oftast särskild expertis

kunna anlitas.

Handläggningen av garantiärendena

Kommittén har tidigare uttalat sig för att ansökningar om lånegaranti —

framför allt med hänsyn till önskvärdheten av enhetlighet — skall bedömas

och avgöras centralt. De 2 organ, som främst kan komma i fråga härvidlag,

finner kommittén vara kommerskollegium och elektrifieringsberedningen.

Kollegium handhar — bortsett från vissa speciella ärendesgrupper som avgörs

av Kungl. Maj :t — koncessionsfrågorna. Ämbetsverket är också genom

sin elektriska inspektion tillsynsmyndighet å det elektriska området. Det

skall vidare enligt sin instruktion pröva eller bereda ärenden rörande reglering

av priset på elektrisk ström. Klagomål i olika hänseenden rörande eldistributionen

skall även avgivas till kommerskollegium. I den mån den tekniska

sidan avses prövar och avgör kollegium själv ärendena. Berör klagomålen

prissättningen å elektrisk ström skall jämlikt lagen den 27 juni 1992

(nr 71) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar ämbetsverket,

därest framställningen ej finnes uppenbart ogrundad, för prövning

överlämna den till statens prisregleringsnäinnd för elektrisk ström, vari såväl

leverantörs- som förbrukarintressena är företrädda. Ellånekommittén erinrar

även om att kommerskollegium tillsammans med lantbruksstyrelsen

avgör ärenden rörande lån ur kraftledningslånefonden, ävensom att kollegium

handlägger frågor om statsgaranti å lån till främjande av hantverk

och småindustri.

Elektrifieringsberedningen, som inrättades 1941 (1940), skall jämlikt sin

instruktion taga den befattning med ärenden angående statsbidrag till landsbygdens

elektrifiering, som Kungl. Maj :t närmare bestämmer. Beredningens

huvuduppgift utgöres av fördelning av bidrag ur reservationsanslaget

Befrämjande av landsbygdens elektrifiering avseende dels nyanläggning av

elektriska distributionsnät in. in., dels upprustning av dylika nät.

Vid bedömningen av frågan om vilken myndighet som skall handha garantigivningen

måste man, påpekar kommittén, hl. a. beakta dessa ärendens

samband med ärenden rörande statsbidrag. En ansökan om statsgaranti torde

ofta åtföljas av en ansökan om bidrag ur befrämjandeanslaget. Kommittén

erinrar om att elektrifieringsberedningen vid sin bidragstilldelning

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1959

skall tillse bl. a. att bidraget avpassas så att företaget göres bärkraftigt för

framtiden. Kalkyleringsgrunden måste i stort sett vara densamma vid beviljande

av statsgaranti som för erhållande av bidrag. Handläggningen av

dessa båda led i upprustningsstödet synes därför enligt kommittén naturligen

böra läggas till en och samma myndighet. För ett sådant sammanförande

av ärenden talar även det förhållandet att distribulionsföretagen slipper

att i upprustningsärenden vända sig till 2 olika myndigheter. Av vikt är

också att det organ som har hand om garantigivningen även skall kunna

bedöma och ge besked om sökandens möjlighet att erhålla bidrag till upprustning

eller nyanläggning. Med hänsyn till angelägenheten att så långt

möjligt skapa bärkraftiga företag utgår kommittén ifrån att möjligheten

härtill undersöks och resultatet meddelas sökanden även i de fall där han

icke själv ifrågasatt bidrag.

Vad här anförts ger enligt kommitténs uppfattning vid handen att övervägande

skäl talar för att handläggningen och avgörandet av ifrågavarande

garantiärenden anförtros elektrifieringsberedningen, och kommittén förordar

därför att så sker. Kommittén förutsätter emellertid att ett nära samarbete

kommer att äga rum mellan kommerskollegium och elektrifieringsberedningen.

En ytterligare fördel med att förlägga handläggningen till elektrifieringsberedningen

är den, att beredningen i sig innesluter representanter

för såväl kommerskollegium, konsumenter, råkraftleverantörer som de

särskilda landsbygdsintressena. Sistnämnda omständighet finner kommittén

särskilt viktig då det med garantiteckningen avses att tillgodose just

nämnda intressen.

Enligt kommitténs mening erfordras en instans mellan sökanden och

den centrala myndigheten. När det var fråga om inrättande av lånegarantier

för hantverk och småindustri ansågs det helt naturligt att den lokala

organisationen — företagareföreningen — skulle få tillfälle att yttra sig.

Det betraktades snarast som nödvändigt för en riktig och rättvisande bedömning

av ärendet. Kommittén finner att ett motsvarande behov i minst

lika hög grad gör sig påmint när det gäller att bedöma ansökningar om

lånegaranti från de elektriska distributionsföretagen. Enligt kommitténs

mening torde ett lånegarantisystem för de elektriska distributionsföretagens

del icke kunna fungera tillfredsställande utan en bedömning också på det

lokala planet av inkomna ansökningar. Den lokala bedömningen bör framför

allt beröra frågor av mera allmängiltig karaktär såsom behovet av upprustning

och i samband därmed även turordningen mellan flera sökande,

sökandens förutsättningar att i fortsättningen handha den elektriska distributionen,

hans förmåga att infria åtaganden i samband med upprustningen

in. in. Den lokala instansen bör också lämna upplysningar om sökandens

hittillsvarande verksamhet samt ha sin uppmärksamhet riktad på möjligheterna

att förenkla och rationalisera den elektriska distributionen inom en

bygd. Bl. a. kan detta mål nås genom sammanslagning av 2 eller flera föreningar.

En viktig uppgift för den lokala instansen bör slutligen också vara

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1959

21

att se till att de intressenter, enskilda och allmänna, som kan komma alt

beröras av ett upprustningsföretag får tillfälle att ge sin mening tillkänna.

Skall de uppgifter, vilka kommittén tänkt skola ligga på det lokala planet

bli tillfredsställande lösta krävs att det organ, som skall handha dem, har

en ingående kännedom i första hand om förhållandena på den ort eller inom

den bygd, som beröres av ett upprustningsföretag, men även om trakten omkring

samt helst även hela länet i övrigt. Enligt kommitténs uppfattning

är det inom länet endast länsstyrelserna som kan tillgodose de syften som

den lokala bedömningen skall tjäna. Länsstyrelsen är redan nu inkopplad

på elektrifieringsfrågor. Den är sålunda regelmässigt remissinstans hl. a.

i frågor som avser lån ur kraftledningslånefonden. Likaså höres alltid länsstyrelsen

över ansökningar om koncession samt i sådana fall där kommun

söker tillstånd att teckna borgen för en elektrisk distributionsförening.

Kommittén påminner, att chefen för jordbruksdepartementet i propositionen

1958: 116 anförde med avseende på länsstyrelsernas medverkan

bl. a., att den regionala administrationen av ärenden rörande bidrag till elnätupprustning

borde åvila länsstyrelserna. Vidare borde de liksom tidigare

i elektrificeringsärenden till det centrala administrationsorganet på området

avgiva utlåtanden över bidragsansökningarna samt vidtaga härför erforderliga

kompletterande undersökningar. Dessutom borde det ankomma på länsstyrelserna

att i vissa fall låta hos dem anställda tjänstemän fungera som

opartiska förhandlingsledare. Några andra uppgifter berörande elnälupprustningen

på landsbygden ansåg departementschefen icke böra åläggas

länsstyrelserna.

De uppgifter som ellånekommittén tänkt sig skola åvila länsstyrelserna i

samband med beviljande av lånegarantier ansluter sig nära till de uppgifter

beträffande själva elupprustningen, som i propositionen 1958: 116 förutsattes

skola åvila länsstyrelserna. De överensstämmer vidare enligt vad

kommittén inhämtat i stort med de uppgifter länsstyrelserna nu har i elektrifieringsfrågor,

d. v. s. att vara ett remissorgan i frågor av mera allmän

karaktär åt den centrala, beslutande instansen. Länsstyrelserna har sålunda

redan stor erfarenhet i ärenden som det här kan bli fråga om. Enligt vad

som förutsattes i sistnämnda proposition skall länsstyrelserna avgiva utlåtande

över avgivna bidragsansökningar. Är en bidragsansökan åtföljd av

en ansökan om lånegaranti torde det vara tillfyllest med ett gemensamt yttrande

över de båda ansökningarna. Detta synes icke behöva bli mycket mer

omfattande än om det endast hade varit fråga om en ansökan om bidrag.

Distribulionsföretagen torde kunna erhålla visst biträde med ansökans uppsättande

av kraftleverantörerna eller, där sådana finns, de elektriska länsföreningarna.

Kommittén utgår vidare ifrån att elektrifieringsberedningen

för alt underlätta ansökningsförfarandet kommer att utfärda detaljerade

anvisningar därom och om vilka handlingar som erfordras. Merarbetet för

länsstyrelserna till följd av garantilåneansökningarna torde därför ej behöva

bli alltför betungande.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj. ts proposition nr 130 år 1959

Garantiramen

Ellånekommittén erinrar om att det totala upprustningsbehovet för några

år sedan beräknades till 150 miljoner kr. Även om vissa delar härav täcks

genom upprustningsbidragen och företagens egna insatser torde en väsentlig

del återstå för vilken garanti kan hli aktuell. En närmare beräkning av det

totala belopp, för vilket statliga lånegarantier kan komma att erfordras, är

enligt kommittén nu icke möjlig och torde i detta sammanhang icke heller

erfordras, då en garantiram år för år måste fastställas. Med hänsyn till att

det här ofta torde bli fråga om arbeten av betydande omfattning förmodar

kommittén, att ansökningar om garanti icke torde komma att föreligga i

någon större utsträckning inom de närmaste åren. Å andra sidan understryker

kommittén angelägenheten av att man tillser att ett upprustningsföretag

icke hindras av att det beviljande organet saknar teckningsbemyndigande.

Vid avvägningen av dessa båda faktorer har kommittén funnit att

teckningsbemyndigande torde böra lämnas med förslagsvis 5 miljoner kr.

för ett vart av de 2 första åren. Det torde få ankomma på elektrifieringsberedningen

att på grundval av) vunna erfarenheter få framlägga förslag om

garantiramens storlek i fortsättningen.

IV. Yttrandena

Förslaget att införa statlig garanti för lån till nyanläggning och upprustning

av elektriska distributionsnät på landsbygden förordas eller lämnas

utan erinran av i det närmaste samtliga remissinstanser. Ellånekommitténs

förslag till närmare riktlinjer för garantigivningen biträdes ävenledes i huvudsak.

Dock har ett flertal remissorgan redovisat avvikande meningar i

vissa frågor.

Vad först beträffar förslaget att införa statlig lånegaranti

framhåller kommerskollegium, att det otvivelaktigt stora behovet av statlig

medverkan vid ifrågavarande lånegivning i huvudsak kommer att tillgodoses

genom garantin. Det är dock angeläget, anför kollegium, att villkoren

för erhållande av lånegaranti utformas så att svårigheter vid lånens upptagande

icke uppstår. Bl. a. bör räntan ej bindas vid en räntefot, som är

alltför låg i förhållande till den som tillämpas på allmänna lånemarknaden;

kreditinstitutens benägenhet att bevilja lån minskas i sådant fall. Kollegium

har ej något att invända mot att utlåning från kraftledningslånefonden upphör

men utgår från att ämbetsverket under avvecklingen av fonden fortfarande

skall handha kontrollen av utestående lån i enlighet med lånevillkoren,

intill dess lånen slutbetalats. Vidare förutsätter kollegium, att de

inneliggande ansökningar, som ej kan tillgodoses genom kraftledningslånefonden,

får prövas enligt bestämmelserna för den nya stödformen.

Vattenfallsstyrelsen anför bl. a. följande.

De som först konstaterade önskvärdhet och behov av statligt stöd för upprustning

av detaljdistribulionsnäten på landsbygden, var tämligen enstäm
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1959

23

migt av den uppfattningen, att stödet borde bestå av dels statliga lån, förräntade

och amorterade på vanligt sätt, dels statsbidrag. Elkraftutredningen

förordade t. o. m. enbart statliga lån med den formen för det allmännas direkta

ekonomiska uppoffring, att lånen till skäliga delar skulle erhållas räntefritt.

Utvecklingen har nu blivit, att statsmakterna beslutat upprustningsstöd

medelst bidrag men förbigått, eller kanske rättare sagt avvisat, möjligheten

för statliga lån. Det statliga upprustningsstödet reduceras sålunda

till storlek och effektivitet relativt mot vad som framstått och framstår som

behövligt och motiverat.

Med den uppfattning, som vattenfallsstyrelsen har och i åtskilliga sammanhang

förfäktat om den tillbörliga omfattningen av statsstödet åt landsbygdsdistributionen,

framstår det i kommitténs betänkande förordade arrangemanget

som torftigt. Stor tveksamhet måste enligt ämbetsverket också

råda om huruvida den föreslagna lånegarantin kommer att medföra nämnvärd

positiv nytta för de elkonsumenter på landsbygden, som har att dragas

med dålig kraftförsörjning. Vattenfallsstyrelsen påpekar att dessa omdömen

emellertid närmast berör kommitténs direktiv och icke dess sätt att fullgöra

uppdraget, samt att om längre gående åtgärder från statens sida är uteslutna,

den synpunkten får tillämpas, att något är bättre än intet.

Elektrifieringsbercdningen anser, att åtgärder bör vidtagas för ordnande

av statsgaranti för ifrågavarande lån. Beredningen är dock ej övertygad om

att vad ellånekommittén föreslagit är tillräckligt för att behoven av lån skall

bli tillgodosedda, dels med hänsyn till att lånegarantin ej utan vidare innebär

att lån kan erhållas i rådande allmänna kreditsituation och dels med

hänsyn till de begränsningar av statsgarantin, som kommittén förordat.

Landsbygdens elnämnd, i vars yttrande Riksförbundet Landsbygdens folk,

Hushållningssällskapens förbund, Sveriges lantbruksförbund och Kooperativa

förbundet instämmer, liksom även Riksförbundet för elektrifieringen

på landsbygden och Riksföreningen för elstudier framhåller, att lånegarantin

kommer att bli ett mycket verksamt medel i strävandena att genomföra

den beslutade upprustningen av landsbygdens elnät.

Svenska bankföreningen anför, alt den statliga kreditgarantigivningen till

olika ändamål redan nått en omfattning, som är ägnad att framkalla vissa

betänkligheter. En utvidgning av verksamheten till nya områden bör därför

ej ifrågakomma utan starka skäl. Såvitt bankföreningen kunnat finna har

i förevarande fall icke förebragts sådana omständigheter, att ett statligt stöd

i form av kreditgarantier verkligen kan anses motiverat. Eftersom garanti

skall utgå endast för räntabla investeringar borde det icke vara omöjligt att

kapitalanskaffningen i stället ordnas genom tillskott från delägarna eller genom

upplåning på kreditmarknaden i vanlig form. Bankföreningen understryker,

att statliga kreditgarantier icke utgör något botemedel mot besvärligheter,

som har sin grund i kreditrestriktionerna och i knapphetsläget på

kreditmarknaden eller eljest i bristande kreditutrymme. Bankföreningen avstyrker

därför förslaget.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation anser, alt, ehuru systemet

med statliga lånegarantier hittills i stort sett fungerat väl, det är tvek
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj. ts proposition nr 130 år 1959

samt om man bör utvidga systemet även till andra områden. Följden kan oli

att en allt större del av kreditmarknaden på detta sätt tages i anspråk för

speciella ändamål, vilket i ett läge med bristande balans på lånemarknaden

medför motsvarande inskränkning för andra lånesökande. Med hänsyn till

den speciella karaktären hos det nu aktuella låneklientelet och de skäl som

anförts till förmån för systemets tillämpning finner organisationen emellertid

motiv föreligga för att tillämpa systemet även i detta fall under förutsättning

att kreditgarantiramen begränsar sig till det föreslagna beloppet

av 5 miljoner kr. för vart och ett av de 2 närmaste åren. Länsstyrelsen

i Östergötlands län finner det likaså angeläget att annan långivning ej decimeras

genom att tillgängliga medel i alltför hög grad disponeras för lån,

för vilka statlig garanti meddelats. Övergången till kreditgarantisystemet

kommer emellertid i förevarande fall att ske successivt och de belopp, som

kräves för ändamålet kommer ej att bli alltför betydande.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser det olyckligt att kraftledningslånefonden

slopas. Möjligheterna att erhålla statslån på liberala villkor bör

i stället stärkas.

Svenska sparbanksföreningen understryker kommitténs uttalande, att beviljad

statsgaranti ej medför förtur framför andra lånesökande. Den omständigheten

att statsgaranti föreligger är över huvud taget icke liktydigt

med att kredit också står till förfogande.

Elektrifieringsberedningen uppskattar behovet av teckningsbemyndigande

till 15 miljoner kr. för budgetåret 1959/60. Enligt beredningen bör garantiramen

ej fastställas för mer än ett budgetår framåt. Vidare framhåller beredningen,

att upprustningen av landsbygdsnätet visserligen sker konstant,

men att förhållandena f. n. är särskilt komplicerade genom att koncessionerna

successivt faller för en mängd företag, som tillkom för ett 40-tal år

sedan. Tillkomsten skedde då under mycket stark forcering och någon allmän

planläggning beträffande områden, storlek o. d. förekom ej.

Kommerskollegium anser, att garantibeloppen för de närmaste budgetåren

beräknats i underkant. Liknande synpunkter har framförts av länsstyrelsen

i Skaraborgs län, Sveriges jordbrukskasseförbund, Svenska elverksföreningen,

Svenska vattenkraftföreningen samt handelskammaren i Gävle.

Mot kommitténs förslag vad angår låntagare och lånestorlek

m. m. har ej riktats några väsentliga anmärkningar. Kommerskollegium

liksom även elektrifieringsberedningen, lantbruks styr elsen och länsstyrelsen

i Östergötlands län anför, att en närmare bestämning av begreppet landsbygd

kan bli erforderlig, eftersom skillnaden mellan tätortsbebyggelse utanför

städerna och statsbebyggelse ofta är obetydlig.

Kommerskollegium framhåller även, att vid beräkningen av ett företags

bärkraftighet förräntningen bör hänföra sig uteslutande till erhållna lån.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare anser å andra sidan,

att även det egna kapitalet bör medräknas i dessa beräkningar.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1959

25

Vad kommittén anfört angående ändamålet med kreditgarantin

lämnas utan erinran i flertalet yttranden. Några remissorgan har emellertid

angivit exempel på områden, som enligt deras uppfattning bör omfattas

av garantibestämmelserna men vilka icke närmare berörts av kommittén.

Elektrifieringsberedningen framhåller, att lånegaranti endast sällan torde

bli aktuell när det gäller enbart nyelektrifiering. Behov av lån gör sig, påpekar

beredningen, i första hand gällande vid om- eller nybyggnad av befintliga

distributionsanläggningar liksom även vid anläggningar sammanhängande

med rationalisering av distributionen i större sammanhang. Upplåning

kan vidare i någon mån erfordras för vidmakthållande av vissa befintliga

lokala kraftstationer. Syftet med åtgärderna får enligt beredningen

anses vara ett tillrättaläggande efter teknikens och belastningens utveckling

samt ersättning av förslitna anläggningsdelar. Beredningen framhåller att

det emellertid även kan erfordras rörelsekapital för utbetalningar (kraftdebitering

sker i efterskott) och för allmän rationalisering av driften genom

anskaffande av förrådslokaler, transportmedel, kontorsutrustning etc. Därjämte

kan föreligga behov av kapital för täckande av ränteutgifter för lån

under byggnadstiden och av kostnader för teknisk expertis m. m. Vid en

allmän bedömning av ett distributionsföretags behov av krediter för att kunna

tillhandahålla elkraft på normala villkor kan hänsyn sålunda få tagas

till en mångfald förhållanden, som är beroende av varandra. Lånebehoven

kan gälla ändamål, som icke helt hänför sig till själva ledningsnätet. I den

mån ändamålen avser ordnande av rationell drift eller annan åtgärd åsyftande

räntabilitetsförbättring för företaget, bör jämlikt beredningens mening

möjlighet föreligga att i skälig omfattning lämna garantistöd även för

sådant ändamål. Här föreligger en viss skillnad gentemot statsbidrag för

upprustning från det s. k. 50-miljonersanslaget. Detta torde vara begränsat

till att utnyttjas för täckande av kostnader, som kan anses hänföra sig till

ledningsnätets upprustning.

Ett företag kan vid upprustningstillfället eller vid reorganisation i samband

med upprustning ha äldre lån eller skulder av annan art, exempelvis

för inköpt råkraft. Den situationen kan uppstå, att lånet ej kan överföras

till nytt företag och att skulderna i övrigt måste betalas. Ett lån kan därjämte

bli uppsagt utan att företaget har möjlighet att med sina eventuella

säkerheter få nytt lån. Enligt beredningens mening bör möjlighet finnas

alt lämna garanti även för sådana lånebelopp i den mån behovet uppstår

i samband med eller till följd av upprustningen. Detta bör givetvis ej inskränka

på allmänna förbehåll om räntabilitet och om viss lokal insats i

den upprustade anläggningen.

Enligt länsstgrelsens i Kalmar län mening är bestämmelser om lånegaranti

för nyanläggningskrediter mindre angelägna. Den nyelektrifiering det kan

bli tal om ulgöres av s. k. restelcktrifiering av glesbygderna. Denna finansieras

erfarenhetsmässigt, åtminstone i södra Sverige, av bidrag från konsumenterna

ocb staten eventuellt även från kommuner och landsting.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1959

Lantbruksstyrelsen föreslår, att företag vid upprustning även erhåller

kreditgaranti för sanering av låneskulder med högre ränta än bottenlåneräntan

eller med kort löptid.

Kommerskollegium anför, att till upprustning även bör räknas rationalisering

genom hopslagning av ej rationella anläggningar samt överföring

av sådana till andra anläggningar så att en rationell enhet bildas. Att garantigivningen

bör få en rationaliseringspåverkande effekt understrykes

även av länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar och Blekinge län. Länsstyrelserna

i Kronobergs och Kalmar län påpekar, att som ett första led i upprustningen

bör länsvis uppgöras översiktliga planer med förslag till reorganisation

och sammanslagning av icke bärkraftiga företag.

Riksförbundet för elektrifieringen på landsbygden anser, att även föreningar,

som helt eller delvis redan rustat upp sina distributionsanläggningar

men ej kunnat anskaffa behövliga penningmedel härför på annat sätt än

genom kraftigt höjda taxor eller lån mot personlig borgen, bör ha möjlighet

att få del av statsbidrag och statlig lånegaranti. Härigenom skulle skapas

möjlighet att avlyfta de personliga borgensåtagandena. Ett liknande förslag

har framlagts av Landsbygdens elnämnd.

Länsstyrelsen i Värmlands län och handelskammaren i Karlstad anser,

att inskränkningen att garanti ej skall förekomma, då lån kan erhållas

enligt vedertagna bankmässiga grunder, bör bortfalla.

Kommittéförslaget att staten vid garantigivningen skall avstå från att

kräva inteckning i de fasta anläggningarna, förlagsinteckning eller borgen

såsom säkerhet tillstyrkes av bl. a. kommerskollegium, vattenfallsstyrelsen,

lantbruksstyrelsen, fullmäktige i riksgäldskontoret samt fullmäktige

i riksbanken och lämnas i övrigt med några undantag utan erinran av övriga

hörda myndigheter och organisationer. I de yttranden, där invädningar

gjorts mot förslaget, har särskilt framhållits, att låntagarna bör avge förbindelser

att icke för annan skuld använda tillgångarna som säkerhet. Ett

flertal remissinstanser har vidare föreslagit, att garanti bör kunna beviljas

till ett belopp överstigande 75 procent av anläggningarnas värde efter genomförd

upprustning.

Kommerskollegium understryker, att den omständigheten, att statsbidrag

skall utgå för den del av upprustningskostnaden, som icke kan göras räntahel,

uppenbarligen är ägnad att minska förlustrisken för staten. Säkerhet

i form av förlagsinteckning bör dock kunna krävas, där sådan utan svårighet

kan lämnas. Innan 1920 års lag om registrering av elektriska anläggingar

m. m. omarbetats torde det icke vara tillrådligt att erbjuda inteckning

i ett registrerat ledningsnät som säkerhet.

Vattenfallsstyrelsen anför, att det säkerligen är riktigt att avstå från sedvanliga

säkerheter.

Styrelsen framhåller dessutom följande.

Kommittén har underlåtit att beröra proceduren i de fall, då garantin

måste tagas i anspråk. Vid de hittills förekommande statliga lånegarantier,

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1959

27

till vilka kommittén hänvisar i sitt betänkande, är normalt föreskrivet,

att om låntagaren icke fullgör sina skyldigheter, långivaren skall uppsäga

lånet till omedelbar betalning. Det torde därvid förutsättas, att långivaren

därefter skall söka med utnytjande av ställd säkerhet och alla lagliga medel

— indrivning, exekutiv auktion, konkurs —- söka återbekomma oguldet

lånebelopp, och det även om låntagaren därmed tvingas upphöra med sin

verksamhet eller lägga om denna väsentligt. Om emellertid motsvarande

förfarande måste prövas mot ett försumligt distributionsföretag, så kommer

det att bli praktiskt omöjligt att gå till yttersta gränsen, d. v. s. i de fall då

ingen vill köpa nät och rörelse i befintligt skick nedmontera och försälja

materielen, detta framför allt för att konsumenterna icke kan ställas utan

ström. De angivna förhållandena motiverar enligt styrelsens mening att som

villkor för lånegaranti bör ställas rätt för staten att övertaga låntagarens

anläggningar och rörelse, därest garantiåtagandena träder i funktion. EU dylikt

övertagande kan nödvändiggöra ytterligare ekonomiska uppoffringar —

soulagering av eventuella andra fordringsägare, bekostande av eftersatt

underhåll och upprustning etc. — men dessa saker måste förr eller senare

klaras upp och då på ett sätt, som icke innebär avelektrifiering.

Statskontoret anser att säkerhet bör krävas för lånegarantin, varvid främst

inteckning i anläggningarna bör komma i fråga. Svenska elverks föreningen

och Svenska vattenkraftföreningen finner, att någon olägenhet icke följer av

att staten kräver bästa möjliga säkerhet, om man blott avstår från prövning

av realsäkerheten. Riksräkenskapsverket samt bank- och fondinspektionen

uttalar likaså betänkligheter mot att slopa kravet på säkerheter. De nu nämnda

myndigheterna och föreningarna liksom även 1956 års fondutredning och

länsstyrelsen i Västernorrlands lön framhåller risken att, om icke säkerhet

kräves, förefintlig säkerhet kan utnyttjas i annan ordning. Låntagarna bör

därför avge förbindelse att icke för annan skuld lämna inteckning i anläggningar

eller inventarier.

Länsstyrelsen i Kalmar län anför, att kommittén överbetonat såväl bristen

på säkerhet som risken för förluster. Även risken för staten att nödgas övertaga

distributionen är praktiskt taget obefintlig. Länsstyrelsen poängterar,

att den reella säkerheten ligger i den prövning av företagets lönsamhet, som

skall vara ett villkor för garantin. Länsstyrelsen i Gotlands län slutligen ifrågasätter

det affärsmässiga i kommitténs förslag.

Beträffande den föreslagna begränsningen av kreditgarantin till högst

75 procent av anläggningarnas värde efter upprustningen uttalar cleklrificringsbcredningen,

att vid ett vanligt distributionsföretag lånen motsvarar

endast en del av vad som skulle erfordras vid nyanläggning av hela nätet,

vilket innebär att man har att räkna med vissa lokala insatser i anläggningen.

Då lånegaranti lämnas bör för den vanliga typen av företag nätet efter

upprustning vara ur driftsynpukt något så när jämförligt med en nyanläggning.

Underhållskostnaderna kommer därför, framhåller beredningen, för

stora delar av anläggningen alt under eu följd av år bli relativt obetydliga,

varför ett utrymme för amorteringar kommer att finnas. Härigenom uppstår

automatiskt eu successiv krympning av storleken på en garanti. En begränsning

med 25 procent av garantins storlek vid upprustningens genom
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungi. Maj:ts proposition nr 130 år 1959

förande har sålunda enligt beredningen en ringa praktisk betydelse vid

den tidpunkt i framtiden, då en misskötsel av företaget kan komma till

synes för konsumenterna. Då det gäller ekonomiskt mera svårbemästrade

företag, som erhåller upprustningsbidrag för ernående av räntabilitet, är

förhållandena principiellt desamma. Riskmomentet är dock större, men

inverkan av en begränsning av angiven art blir ändock liten vid den tidpunkt,

då nätet kan vara nedslitet. Beredningen förordar därför, att beloppet

ej maximeras till en procentuell del av anläggningens värde.

Begränsningen av lånegarantins omfattning har för vattenfallsstyrelsens

del väckt besvikelse med hänsyn till den hittillsvarande inställningen, att

upprustningskostnaden bör kunna helt täckas med statliga bidrag och lån.

Det bör på grundval av räntabilitetskontrollen vara möjligt att låta garantin

avse hela beloppet. Genom anknytningen till anläggningarnas värde

kommer begränsningen vidare att fungera egendomligt. Allt talar enligt styrelsens

uppfattning för att garantins begränsning i förhållande till värdet

eller annat bör utgå.

Kommerskollegium finner även regeln olämplig. Det bör enligt kollegii

mening räcka med föreskrifter att sökanden eller lokala intressenter i nöjaktig

omfattning skall bidraga till kapitalanskaffningen. Länsstyrelserna i

Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Göteborgs och Bohus, Västmanlands

och Norrbottens län kritiserar likaså begränsningen av garantibeloppet per

företag. Bl. a. framhålles, att den medför svårigheter för de företag, som

måste täcka den återstående delen med lån, samt att den kan verka återhållande

på investeringslusten.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare anser däremot, att

lånegarantin bör begränsas till 75 procent av de delar av nätet om vilka

upprustning är fråga. Företagen bör alltid till någon del själva bidraga till

kostnaden. Liknande synpunkt har framförts av Svenska elverksföreningen

och Svenska vattenkraftföreningen.

I detta sammanhang må nämnas att enligt Landsbygdens elnämnd och

Riksförbundet för elektrifieringen på landsbygden livslängden för ett elnät

är betydligt längre än av kommittén angivna 25 år, om nätet skötes ordentligt.

Vidare kan omnämnas att statskontoret förordar, alt det garantibeviljade

företaget ålägges att anställa och avlöna en av vederbörande länsstyrelse utsedd

revisor. I samband med säkerhetsfrågorna framhåller ämbetsAerket

även med hänsyn till förfarandet då statens garantiåtagande utlöses vikten

av att kreditinrättningarnas förpliktelser mot garantigivaren klargöres.

Länsstyrelsen i Östergötlands län föreslår, att en företrädare för staten får

säte och stämma i företagets styrelse eventuellt med rätt att deltaga i revisionen

av företagets räkenskaper och förvaltning.

Den av kommittén förordade ordningen för beviljande av

lånegaranti — innebärande att en preliminär garanti skall lämnas

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1959

29

sedan byggnadsplanerna granskats och en definitiv garanti först efter det

vederbörande arbete utförts och blivit godkänt av den garantibeviljande

myndigheten — har lämnats utan erinran av de flesta remissinstanserna

men dock blivit föremål för kritik i vissa yttranden.

Kommerskollegium framhåller sålunda, att det är mycket tveksamt om

tillvägagångssättet är praktiskt genomförbart, eftersom penningmedel i regel

måste vara tillgängliga redan från början. Den som icke då kan ställa

godtagbar definitiv säkerhet torde enligt kollegium få svårt att anskaffa

erforderligt kapital. Den ifrågasatta utvägen att begära kommunal borgen

finner ämbetsverket vara ur principiell synpunkt föga tilltalande, och den

torde endast undantagsvis vara framkomlig, eftersom anläggningarna ofta

är belägna inom flera kommuners områden. Det är därför nödvändigt med

slutligt beslut om beviljande av garanti redan innan ett planerat anläggningsarbete

påbörjas. Kommerskollegium föreslår att i stället vid lånet fästes

det villkoret att detsamma skall utbetalas i etapper allteftersom arbetet

fortskrider. Liknande synpunkter och förslag bär framförts av elektrifieringsberedningcn,

vattenfallsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, Västernorrlands

och Jämtlands läns handelskammare, Svenska elverks föreningen, Svenska

vattenkraftföreningen samt länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Östergötlands,

Göteborgs och Bohus, Västmanlands, Kopparbergs och Norrbottens

län.

Lantbruksstyrelsen föreslår, att vederbörande kreditmyndighet bemyndigas

att allteftersom arbetet fortskrider utbetala exempelvis 90 procent av

garantibeloppet. Resterande 10 procent innehålles tills hela företaget godkänts.

Länsstyrelsen i Östergötlands län förordar samma anordning som nu

tillämpas för byggnadsbidrag till enskilda vägar, där slutligt beslut lämnas

för 1/3 av erforderligt lån sedan arbetet inom därför bestämd tid påbörjats,

för ytterligare 1/3 av lånet sedan hälften av arbetet utförts och för

återstående del sedan arbetet avslutats.

Svenska landskommunernas förbund ifrågasätter, om det av praktiska

skäl kan vara lämpligt alt engagera kommunerna på det av kommittén föreslagna

sättet. Kommunal borgen skulle icke oväsentligt komplicera proceduren.

Förbundet anför vidare.

Som regel torde Kungl. Maj:ts medgivande erfordras för borgensteckning.

Även om utrymme finnes för borgenssumman inom ramen för den underställningsfria

lånerätten synes underställning vara ofrånkomlig på grund

av kommunallagens villkor, att det lån, som borgen avser, årligen måste avbetalas.

Saken kompliceras ytterligare i de fall, då distributionsnätet omfattar

område, som berör flera kommuner. Under sådana förhållanden måste

berörda kommuner först träffa överenskommelse om ansvarsfördelningen

och sedan var för sig ingiva framställning om Konungens medgivande att

teckna borgen. Styrelsen påpekar även att vid kommunal borgensteckning

vederbörande kommun måste utöva teknisk kontroll under byggnadstiden,

enär kommunen i annat fall löper risk, att arbetet ej blir godkänt av det

låncgarantibeviljande organet. Då nämnda organ skall avsyna arbetet efter

dess avslutande kommer sålunda i viss mån dubbelkontroll att förekomma.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1959

Kommitténs förslag i fråga om handläggningen av garantiärendena

har i stort sett lämnats utan erinringar. Elektrifieringsberedningen

framhåller dock, att ansökningarna om garanti bör liksom ansökningarna

om bidrag ur anslaget Befrämjande av landsbygdens elektrifiering

ställas till beredningen men ingivas till vederbörande länsstyrelse.

För de utökade arbetsuppgifterna beräknar beredningen att ytterligare en

befattningshavare eller tillfällig arbetskraft måste anställas vid beredningen,

vilket ökar behovet av anslagsmedel till avlöningar och resor. Beredningen

finner det även önskvärt, att länsstyrelserna kan disponera medel

för sådana översiktliga utredningar, som erfordras för bedömningen av

olika alternativ för organiserande av upprustning och rationalisering.

Ett flertal länsstyrelser påpekar, att de nya arbetsuppgifterna kan komma

att medföra behov för länsstyrelserna att anlita tillfällig arbetskraft och

expertis.

Vattenfallsstyrelsen anför, att vissa svårigheter kan uppkomma, om elektrifieringsberedningens

nya uppgifter medför en stark ansvällning av arbetet

med hänsyn till att ledamöterna i beredningen fullgör detta uppdrag vid

sidan av annan tjänst.

1956 års fondutredning framhåller, att, om garantigivningen och förvaltningen

av garantierna skall handhas av elektrifieringsberedningen, beredningen

bör erhålla tillräckliga resurser för att effektivt kunna sköta denna

närmast bankmässiga verksamhet.

Vad slutligen beträffar uppkommande anslagsfrågor framhåller

elektrifieringsberedningen och lantbruksstyrelsen, att förlusterna till följd

av garantigivningen kommer att uppträda först när 50-miljonersanslaget

upphört. Därefter är särskilda medelsanvisningar erforderliga. 1956 års

fondutredning föreslår, att 5 miljoner kr. av 50-miljonersbeloppet reserveras

för täckande av dessa förluster.

Riksräkenskapsverket förordar, alt ett särskilt förslagsanslag i fortsättningen

uppföres för elektrifieringsberedningens avlöningar och omkostnader,

och att under detta anslag medel anvisas även för övriga utredningsoch

administrationskostader för upprustningsverksamheten.

V. Departementschefen

Staten har sedan länge med olika stödåtgärder medverkat till utbyggnaden

av eldistributionsanläggningarna på landsbygden. Såsom ett led härutinnan

inrättades år 1918 en statlig utlåningsfond, benämnd kraftledningslånefonden,

för långivning till elektriska distributionsföreningar. Genom

senare författningsändringar har möjligheterna att erhålla lån ur fonden

utsträckts till andra företag med eldistribution på landsbygden än elektriska

föreningar. Ursprungligen beviljades lån uteslutande för anläggande

av elnät men kan numera utgå även för upprustning av sådana nät. Lånen,

som kan gälla hela anläggningskostnaden, utlämnas sedan låntagaren

avgivit skuldförbindelse och säkerhet för förbindelsens behöriga fullgö
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1959

rande samt i förekommande fall bevis att koncession för anläggningen

meddelats. Under de 2 första åren är lånen amorteringsfria och skall därefter

återbetalas under vart och ett av de följande högst 18, eller om särskilda

omständigheter föreligger, högst 28 åren. Lånen löper med ränta

lika med normalräntan för lån från statens utlåningsfonder, för närvarande

4,25 procent. Från kraftledningslånefonden har sedan dess tillkomst

totalt utlånats cirka 33 miljoner kronor. Den 1 mars 1959 uppgick behållningen

å fonden till endast 283 000 kronor. Beslut om utlåning meddelas

av kommerskollegium gemensamt med lantbruksstyrelsen.

En annan form för statligt ekonomiskt bistånd i strävandena att förbättra

landsbygdens försörjning med elkraft är utlämnande av statsbidrag.

Alltsedan år 1940 har sådana bidrag utgått till nyanläggningar av elnät och

från och med år 1952 under särskilda omständigheter även till nätupprustning.

Med den förstnämnda bidragsgivningen avses att främja elektrifieringsföretag,

som är i behov av hjälp och för vilka kostnaderna överstiger

vad som kan anses såsom normala utgifter för investeringar av ifrågavarande

slag. Enligt gällande grunder utgår statsbidrag så snart anläggningskostnaden

för ett projekt överstiger en viss gräns. Från och med den 1 juli 1957

tillämpas bestämmelser, innebärande att bidrag kan beviljas för den del av

anläggningskostnaden, som överstiger 200 kronor per normaltariffenhet. Bidraget

skall vidare som regel begränsas till ett belopp av 450 kronor per

sådan enhet. Till nyelektrifieringsbidrag har för innevarande budgetår å

en särskild anslagspost under reservationsanslaget Befrämjande av landsbygdens

elektrifiering anvisats 4 miljoner kronor. I årets statsverksproposition

har Kungl. Maj:t för budgetåret 1959/60 hos riksdagen hemställt om

en medelsanvisning för ändamålet av samma storlek.

Efter beslut av 1958 års A-riksdag föreligger från och med innevarande

budgetår möjlighet att i betydligt ökad omfattning bevilja statsbidrag till

upprustning av elnät på landsbygden. Bidragen utgår från en särskild anslagspost

under nyss nämnda reservationsanslag. Frågan om upprustningsbidrag

framlades för riksdagen första gången år 1957, då chefen för finansdepartementet

i propositionen 1957: 175, vilken innefattade bland annat

förslag till allmän energibeskattning, uttalade, att statsmakterna för den

närmaste 5-årsperiodcn borde binda sig för ett aldivt handlingsprogram

för energiområdet. Under sagda period skulle bland annat utgå statsstöd

med sammanlagt 50 miljoner kronor till upprustningsåtgärder å landsbygdens

elnät. På grundval av ett av särskilt tillkallade sakkunniga, elupprustningskommittén,

utarbetat förslag rörande dispositionen av beloppet

å 50 miljoner kronor uppdrog jag därefter i propositionen nr 116 till 1958

års A-riksdag vissa riktlinjer för eu dylik upprustning med stöd av statsbidrag.

Det statliga upprustningsstödet bör enligt riksdagsbeslutet inriktas så

att de stödmottagande eldistributionsföretagens anläggningar når sådan

standard, att företagen på ett tillfredsställande sätt kan fullgöra sin dislributionsskyldighet

gentemot samtliga abonnenter, därest dessas anspråk

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1959

avser rimliga kvantiteter elkraft. I fråga om storleken bör statens bistånd

avpassas så att de stödda företagen göres bärkraftiga för framtiden,

vilket innebär att de sedan upprustningsåtgärderna slutförts kan med

tillämpning av ett under hänsynstagande till samtliga inverkande faktorer

såsom normalt bedömt elkraftpris förränta och amortera förefintliga lån

samt i full utsträckning vidmakthålla anläggningarna och även på lång

sikt driva verksamheten utan förlust. Bidrag skall utgå endast om vederbörande

distributionsföretag utnyttjat föreliggande möjligheter att på annat

sätt anskaffa erforderligt kapital till upprustning. Vidare skall bidraget

täcka blott den del av kostnaden, som inte kan förräntas och amorteras på

normalt sätt i rörelsen. Ett företags distributionsrörelse bör jämlikt förenämnda

riksdagsbeslut i princip betraktas som en odelbar enhet. Detta

innebär, att en relativt hög upprustningskostnad inom ett begränsat område

som regel kan utgöra skäl till statsbidrag enbart under förutsättning

att kostnaden inverkar menligt på hela företagets ekonomiska bärkraft.

Avsikten med upprustningsbidragen är att delvis med hjälp av desamma

förbättra distributionsanläggningarna så att företagen blir bärkraftiga för

framtiden. Uppnås inte detta syfte genom beviljande av ett belopp av efter

förhållandena rimlig storlek bör bidragsansökan avslås. Ett dylikt avslag

bör utgöra skäl för företaget i fråga att åstadkomma en reorganisation av

detsamma. Irrationella och på längre sikt oräntabla företag bör sammanslås

eller uppgå i större enheter. Vid en dylik rationalisering bör någon

principiell bundenhet vid en vass storleksordning inte föreligga. Någon viss

företagsform bör ej givas företräde vid bidragsgivningen. Det väsentliga är

att vederbörande företag kan bedömas bli även på lång sikt fullt rationellt

och räntabelt. Oavsett att ett elföretag principiellt sett skall i ekonomiskt

avseende bedömas som en enhet, må upprustningsbidrag kunna beviljas

även företag, som i och för sig torde kunna bära en upprustning utan statsbidrag

men som i sig upptagit ett irrationellt företag, vars nät är i behov av

genomgripande och kostsamma iståndsättningsåtgärder. I annat fall kan antagas

att rationella företag inte vill i erforderlig utsträckning medverka

vid det betydelsefulla reorganisationsarbete, som måste ske för landsbygdens

elkraftförsörjning.

Den centrala handläggningen av bidragsärenden rörande upprustning eller

nyanläggning av elnät har uppdragits åt elektrifieringsberedningen och

den regionala åt länsstyrelserna. Beslut om bidrag meddelas av beredningen.

För innevarande budgetår har till upprustningsbidrag anvisats 7

miljoner kronor. För det kommande budgetåret har i 1959 års statsverksproposition

äskats ett lika stort belopp.

Som tidigare nämnts kan statsbidrag till upprustning av elnät beviljas endast

för den del av kostnaderna som inte kan förräntas och amorteras på

normalt sätt i vederbörande företags rörelse. Övriga delar av upprustningskostnaderna

måste sålunda täckas på annat sätt, huvudsakligen genom lån.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1959

33

Kraftledningslånefonden har emellertid i det närmaste uttömts och det

erfordras ett avsevärt kapitaltillskott till fonden om denna skall motsvara

låneefterfrågan i samband med de intensifierade åtgärderna för att förbättra

elnäten på vår landsbygd. Även möjligheterna att anskaffa lån på annat

sätt är begränsade bland annat till följd av distributions!''öretagens svårigheter

att ställa säkerheter, som kan godtagas av kreditinstituten. Vid

utarbetandet av propositionen 1958: 116 fann jag det av denna anledning erforderligt,

atL nya vägar prövades för att underlätta berörda företags kreditanskaffning.

En bedömning av vilka åtgärder, som därvid kunde komma

i fråga, ledde till att ett införande av ett system med statliga lånegarantier

för lån, upptagna på den allmänna kreditmarknaden, kunde antagas

vara den mest effektiva stödformen. Härvid skulle samtidigt en avveckling

av kraftledningslånefonden kunna genomföras. En omläggning av

statsstödet på detta sätt skulle stå i överensstämmelse med riksdagens år

1945 församlade revisorers uttalande, att en prövning av frågan om att

ersätta vissa utlåningsfonder med ett system av statliga lånegarantier borde

ske, samt med vad riksdagen vid upprepade tillfällen härutinnan beslutat.

I enlighet med angivna slutsatser uttalade jag i propositionen 1958: 116

min avsikt att medverka till att kreditfrågan blev föremål för närmare

utredning. Riksdagen biträdde uttalandet samt underströk därvid angelägenheten

av att elnätsupprustningen inte hindrades eller fördröjdes i besvärande

grad av brist på lånemöjligheter för de upprustande företagen.

Spörsmålet om att ersätta utlåning från kraftledningslånefonden med statliga

garantier för såväl upprustnings- som nyanläggningskrediter borde

därför ingående prövas.

Den 28 mars 1958 tillkallade jag 4 sakkunniga att utreda frågan om införande

av statlig garanti för lån till åtgärder för upprustning eller nyanläggning

av elektriska distributionsnät på landsbygden. De sakkunniga,

som antog benämningen ellånekommittén, avlämnade den 15 januari 1959

betänkande med förslag i ämnet. Betänkandet har därefter varit föremål

för remissbehandling. En utförlig redogörelse för betänkandets och remissyttrandenas

innehåll har lämnats i det föregående och jag hänvisar därtill.

Såsom jag anförde i propositionen 1958: 116 vid framläggandet av förslagen

rörande införande av statlig bidragsgivning till upprustning av elnäten

på landsbygden talar allmänt näringspolitiska och även sociala skäl

för en medverkan från statens sida till en förbättring av näten så att dessa

når sådan utsträckning och standard att landsbygdens försörjning med elkraft

är fullt godtagbar samt ej verkar hindrande för eu fortsatt rationalisering

på olika områden och en successiv böjning av levnadsstandarden.

Med hänsyn bland annat till de skäl jag pekat på i det föregående

måste det anses vara av vikt att den statliga bidragsgivningen till upprustnings-

liksom även till nyanläggningsåtgärder inom landsbygdens eldistribution

kompletteras med genom statens bistånd vidgade möjligheter att

!} Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 130

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1959

upptaga lån för finansiering av investeringar som skall täckas lånevägen.

Efterfrågan på lån kommer förvisso att stiga avsevärt i samband med

igångsättandet av de omfattande elupprustningsarbeten, som för närvarande

projekteras till följd av att möjligheten till statsbidrag numera står till

buds. En orsak till att antalet ansökningar om upprustningsbidrag hittills

varit ringa kan antagas vara just svårigheterna för vederbörande eldistributionsföretag

att erhålla långfristig kredit i erforderlig utsträckning.

Vid övervägandet av vilken form som bör väljas för statens förstärkta

insats i fråga om elföretagens försörjning med kapital för upprustningseller

nyanläggningsändamål anser jag mig inte kunna förorda alternativet

med en intensifierad utlåning från kraftledningslånefonden, vilket skulle

fordra att fonden under åtskilliga år framöver tillfördes betydande medelstillskott

och alltså medföra en ökad belastning å statsbudgeten. Av ellånekommitténs

betänkande liksom av remissyttrandena framgår däremot att

ett införande av det av mig tidigare åsyftade systemet med statliga garantier

för lån, upptagna på allmänna kreditmarknaden, torde vara den lämpligaste

utvägen när det gäller att underlätta för företagen att erhålla långfristiga

krediter till förut nämnda ändamål. Som kommittén betonat avses

inte att statsgarantierna skall medföra någon förtur hos kreditinrättningarna

för de lånesökande som kan uppvisa sådan säkerhet. Ett statsgarantisystem

innebär å andra sidan att svårigheterna för företagen att anskaffa

lån i önskvärd mån undanröjes, då brist på andra för kreditinstituten godtagbara

säkerheter föreligger. I betraktande härav vill jag föreslå, att ett

garantisystem av angivet slag införes till förmån för eldistributionen på

landsbygden från och med den 1 juli 1959.

Samtidigt med att möjligheter skapas att erhålla statliga kreditgarantier

för samma ändamål som nu främjas med långivning ur kraftledningslånefonden

bör sagda långivning upphöra. Såsom kommerskollegium framhållit

bör beviljade lån även efter fondens slopande löpa enligt hittills gällande

villkor och kontrolleras av kollegium till dess lånen slutbetalats. Den 30

juni 1959 å fonden förefintlig, odisponerad behållning liksom också amorteringar

och andra i framtiden återflytande belopp inlevereras till riksgäldskontoret.

Vad gäller omfattningen av den nu förordade garantiverksamheten vill

jag erinra om att ellånekommittén föreslagit, att det högsta belopp, vartill

lånegarantier totalt skulle få meddelas under budgetåret 1959/60, skall bestämmas

till 5 miljoner kronor. Ett flertal remissinstanser har funnit detta

belopp för lågt. Exempelvis förordar elektrifieringsberedningen en garantiram

å 15 miljoner kronor. Vid bedömningen av denna fråga bör beaktas att

efterfrågan på statliga lånegarantier måste antagas bli något begränsad under

första budgetåret som följd av att elföretagens upprustningsverksamhet

blott småningom får den av förbättringsbehovet motiverade intensiteten. Å

andra sidan bör inte garantiramen beräknas så snävt, att ej efterfrågan kan

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1959

35

tillgodoses därinom. Den av ellånekommittén föreslagna bidragsramen torde

kunna godtagas som en rimlig avvägning mellan dessa olika synpunkter.

Jag föreslår därför, att garantiramen under nästa budgetår skall bestämmas

till 5 miljoner kronor.

Vid utformningen av bestämmelserna rörande lånegarantiverksamheten

måste man taga till utgångspunkt de av riksdagen vid behandlingen av

propositionen 1958: 116 antagna villkoren för erhållande av statsbidrag

till elnätsupprustningar. Enahanda villkor synes mig i huvudsak böra gälla

även för nu förevarande form av statsstöd på eldistributionsområdet. Då

ansökan om upprustnings- eller nyanläggningsbidrag hädanefter göres torde

i flertalet fall framställningen inrymma jämväl begäran om statlig kreditgaranti

för samma ändamål. Principiellt sett bör vid handläggningen

ingen skillnad göras om den tilltänkta stödformen är kreditgaranti eller

statsbidrag.

I likhet med vad som är stadgat beträffande låneverksamheten med medel

ur kraftledningslånefonden samt statsbidragsgivningen till här ifrågavarande

åtgärder bör kreditgarantistödet endast avse företag med eldistribution

på landsbygden. Vid garantibeviljandet bör i princip företräde inte

givas någon viss företagsstorlek eller företagsform. Såsom jag anförde vid

framläggandet av förslaget om införande av upprustningsbidrag, är det

väsentliga att företaget även på lång sikt kan bedömas bli fullt rationellt

och räntabelt. En förutsättning för erhållande av lånegaranti bör jämväl

vara att företaget har ett uppenbart behov av finansiellt tillskott samt att

företaget utnyttjat föreliggande möjligheter att anskaffa dylikt tillskott på annat

sätt, exempelvis genom banklån mot annan säkerhet än statliga garantier,

kapitalinsats av delägare eller skälig höjning av eltaxan.

Garantistöd bör enligt min mening endast beviljas företag, som sedan

nyanläggnings- och upprustningsåtgärderna vidtagits, nått en sådan standard

att företaget på ett tillfredsställande sätt kan fullgöra sin distributionsskyldighet

gentemot samtliga abonnenter, därest dessas anspråk avser

rimliga kvantiteter elkraft. Efter det de nyssnämnda åtgärderna företagits

skall distributionsföretaget vidare vara fullt bärkraftigt, vilket innebär att

det skall med tillämpning av ett under hänsynstagande till samtliga inverkande

faktorer såsom normalt bedömt elkraftpris kunna förränta och

amortera förefintliga lån samt i full utsträckning vidmakthålla anläggningarna

och även på lång sikt driva verksamheten utan förlust. Samtliga

hittills förordade förutsättningar för erhållande av lånegaranti överensstämmer

med motsvarande villkor beträffande upprustningsbidrag.

Såsom redan antytts bör de statliga kreditgarantierna avse såväl nyanläggnings-

som upprustningsåtgärder. Erinras må att lån kan utgå ur

kraftledningslånefonden till båda slagen av åtgärder. Nyanläggningsgarantier

torde komma i fråga endast i ringa utsträckning, men stödet till nyelektrifieringar

bör fortsätta tills vidare, eftersom det alltjämt finns vissa

trakter i vårt land där man saknar elektrisk ström. Som villkor för er
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1959

hållande av kreditgaranti i sådana fall bör uppställas att koncession beviljats

för anläggningen.

Då fråga är om statsgarantier till upprustningsåtgärder torde beaktas att

garantierna primärt bör avse lån, som erfordras för en rent teknisk-materiell

upprustning av distributionsnäten. Elektrifieringsberedningen har föreslagit,

att garanti skall kunna utgå även för lån i syfte att genomföra en

allmän, materiell standardförbättring av distributionsföretagen exempelvis

anskaffande av kontorsutrustning. Härtill kan lån inte utgå ur kraftledningslånefonden

och jag finner ej skäl tillstyrka den av beredningen föreslagna

utvidgningen av de utgiftsändamål som må kunna erhålla statligt finansiellt

stöd. Däremot vill jag förorda, att av vederbörande stödsökande

elföretag bestridda planerings- och utredningskostnader skall — i skälig

mån — kunna inrymmas i det belopp som täckes med statliga kreditgarantier

och bidrag.

Enligt min mening bör, såsom också ellånekommittén uttalat, garantigivningen

på liknande sätt som bidragsverksamheten förbindas med åtgärder

för organisatorisk sanering av irrationella företag. Även vissa av

remissinstanserna är av samma uppfattning. Då jag ansluter mig till denna

vill jag föreslå att kreditgarantier skall få utlämnas jämväl för att främja

genomförandet av reorganisationsåtgärder. Lånegarantier för andra ändamål

än direkta nyanläggnings- och förbättringsåtgärder bör emellertid endast

få förekomma i vissa i det följande särskilt angivna fall. Efterfrågan

på statsgarantier skulle eljest bli alltför omfattande.

Mångenstädes torde en förbättring eller utökning av elnäten kunna åstadkommas

först sedan en reorganisation företagits i form av sammanslagning

av 2 eller flera oräntabla företag till en rationell enhet eller genom att

ett större företag i sig upptager ett irrationellt företag. Det blir därvid oftast

erforderligt för den genom storleksrationalisering nybildade eller utvidgade

enheten att övertaga det eller de äldre företagens låneskulder. Uppstår

då den situationen, att vissa lån helt eller delvis inte kan överföras på

den nya eller utökade enheten samt att reorganisationen och upprustningen

därigenom hotas, anser jag att staten bör bispringa med kreditgarantier

om andra finansieringsmöjligheter ej föreligger. Har de äldre företagen

skulder, vilka är av kortfristig natur och som företagsekonomiskt sett bör

bibehålla denna karaktär, skall dessa naturligen inte kunna omföras till

garantilån med längre löptid.

Ellånekommittén har ingående redogjort för de olika slag av säkerheter

för statens garantiåtaganden, som skulle kunna komma i fråga. Ett förfarande

med inteckningar i anläggningarna har kommittén funnit mindre

lämpligt med hänsyn dels till att elföretagen endast i liten utsträckning

låter registrera sina anläggningar på grund av registreringsförfarandets

omständliga och tidsödande natur, dels till att registreringen så småningom

blir inaktuell till följd av förändringar i nätens sträckning samt dels

till att näten representerar ett egentligt värde endast så länge de används

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1959

för kraftöverföring. Kommittén anser det ej heller rimligt, att enskilda personer

skall genom borgensförbindelser ikläda sig ansvar till så höga belopp,

som det härvidlag kan röra sig om. Att krav skulle kunna uppställas på

säkerhet i form av förlagsinteckning finner sig kommittén inte höra förorda.

Den kommer som följd härav till det resultatet, att staten inte bör

kräva eljest sedvanliga säkerheter för sina garantiåtaganden. Bland annat

statskontoret, riksräkenskapsverket samt bank- och fondinspektionen har vid

remissbehandlingen av betänkandet ställt sig tveksamma eller avvisande till

kommitténs ståndpunkt. Flertalet remissorgan har emellertid inte framfört

några erinringar mot kommittébetänkandet i denna del.

För egen del vill jag erinra om att det just är svårigheterna att tillhandahålla

för kreditinrättningarna godtagbara säkerheter som i första hand föranlett

förslaget om införande av ett garantisystem på förevarande område.

Ävenså vill jag erinra om att, om vad jag i det föregående föreslagit bifallés,

statsgarantier inte kan övervägas annat än då vederbörande stödsökande

elföretag utnyttjat övriga föreliggande finansieringsmöjligheter, bortsett från

statsbidrag, därvid jämväl prövats att tillgodose lånebehovet med anlitande

av tillgängliga säkerheter. Detta innebär, att möjligheten att få fullgod säkerhet

i allmänhet saknas i de fall fråga om att bevilja statlig lånegaranti

är aktuell. Kan lämplig säkerhet ställas utan att de avsedda åtgärderna

hindras eller fördröjes bör dock detta ske. Säkerhet i form av borgen tecknad

av en eller flera enskilda personer anser jag i allmänhet inte bär ifrågakomma.

Därest staten ej kan erhålla tillfredsställande säkerhet bör likväl

den garantibeviljande myndigheten infordra förbindelse av elföretaget i

fråga att detta inte ställer eu mot lånegarantins storlek svarande andel av

anläggningarnas värde efter förbättrings- eller nyelektrifieringsåtgärdernas

genomförande såsom säkerhet för upptagande av andra krediter.

För att begränsa den risk staten står då betryggande säkerhet för meddelade

lånegarantier ej kunnat erhållas, bör även andra anordningar vidtagas

än infordrande av den nyss nämnda förbindelsen. Oavsett om en förbindelse

avlämnats eller ej bör, såsom ellånekommittén föreslagit, statens

förlustrisk reduceras genom en bestämmelse om att lånegarantier blott får

beviljas upp till ett belopp motsvarande 75 procent av det värde eif öretagets

samlade anläggningar enligt den gar antibevilj ande myndighetens uppfattning

äger efter det upprustnings- eller nyelektrifieringsåtgärderna slutförts

efter frånräknande dock av utlämnat eller beräknat statsbidrag. Det

synes mig för övrigt motiverat, att en viss insats från företaget med på annat

sätt anskaffat kapital skall kunna fordras vid investeringar av totalt sett

genomgripande omfattning. I detta sammanhang torde höra erinras om att

elupprustning i åtskilliga fall kommit och kommer till stånd med anlitande

av lånemedel, som upptagits med kommunal borgen.

I flera remissyttranden har uttalats, att statsgarantier hör kunna utlämnas

för hela det belopp, vartill nyanläggnings- eller upprustningskostnaderna

beräknas uppgå. Jag vill i anledning härav fästa uppmärksamheten

på, alt den bestämmelse om maximering av garantibeloppel till 75 procent

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1959

av anläggningarnas värde, som jag här föreslagit, vid tillämpningen får

till följd att i det helt övervägande antalet fall garantibeloppet kommer att

utgöra 100 procent av elföretagets utgifter för de aktuella åtgärderna. Det

är endast om dessa åtgärder drager en totalkostnad överstigande 75 procent

av värdet å anläggningarna efter det åtgärderna utförts, som statsgarantibeloppet

inte kommer att fullt ut täcka berörda kostnader. Vidare

måste beaktas att utbetalat eller utlovat statsbidrag inte skall medräknas

vid värderingen av anläggningarna.

Förluster, som kan uppstå till följd av de statliga lånegarantierna, bör

bestridas från reservationsanslaget Befrämjande av landsbygdens elektrifiering.

Vad beträffar amorteringstiden för de statsgaranterade lånen bör denna

bestämmas till högst 20 år. Samma norm för längsta amorteringstid tilllämpas

av Kungl. Maj :t vid prövning och fastställelse av kommuns beslut

att bevilja borgen för lån till elektriska distributionsföretag. Normen knyter

dessutom väl an till den av ellånekommittén angivna avskrivningstiden

för en elanläggning, för vilken statlig garanti tecknats, nämligen 25 år.

Övriga, här ej berörda villkor för de lån som avses upptagas med statlig

garanti bör bestämmas utifrån bankmässiga grunder med beaktande av

förhållandena i det enskilda fallet.

I fråga om det administrativa förfarandet vid beviljande av lånegarantier

har ellånekommittén bland annat föreslagit en ordning med preliminära

beslut sedan ansökningarna prövats och definitiva beslut först sedan arbetena

slutförts och godkänts. Såsom ett flertal remissinstanser påpekat torde

dock en sådan ordning inte leda till ett i praktiken godtagbart resultat. Jag

finner det ej troligt att kreditinrättningarna är villiga att annat än i undantagsfall

utlämna lån mot allenast ett förhandslöfte om statlig borgen för desamma.

Kommittén utgår från att det skall vara möjligt för vederbörande

kommun att genom borgensteckning bidraga till finansieringen under byggnadstiden.

Häremot vänder sig Svenska landskommunernas förbund, som

anser praktiska skäl tala för att kommunerna inte engageras härför. Eftersom

Kungl. Maj:ts medgivande i det helt övervägande antalet fall torde bli

erforderligt för att en kommun skall få teckna borgen även för av kommittén

åsyftade kortfristiga lån kan påbörjandet av elnätsarbetena därigenom

komma att fördröjas. För min del finner jag det angeläget att slutliga beslut

om erhållande av statsgaranti och garantins omfattning föreligger redan

innan arbetena igångsättes. Garantin bör emellertid i de fall, då det ej är

fråga om åtgärder av allenast mindre omfattning, inte i sin helhet träda i

kraft från början utan i 2 eller flera etapper allt eftersom arbetet fortskrider.

En viss kontroll över de företag, som beviljas statlig lånegaranti, torde ofta

bli erforderlig. Behovet av kontrollåtgärder är givetvis beroende av om säkerhet

lämnas och i vilken utsträckning detta sker, storleken av den egna in
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1959

satsen, företagets allmänna ekonomiska ställning och dylikt. Kontrollen

bör i överensstämmelse med ellånekommitténs förslag avse både den tekniska

och den ekonomiska sidan av företagens verksamhet. Utöver de av

kommittén förordade kontrollåtgärderna bör den garantibeviljande myndigheten

eller av denna utsedd person i garantivillkoren förbehållas samma

tillgång till elföretagets räkenskaper som företagets revisorer har.

De erforderliga bestämmelserna rörande statliga lånegarantier till företag

med eldistribution på landsbygden bör i huvudsak innefattas i en särskild

kungörelse, vilken det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda. Kompletterande

föreskrifter torde därefter få meddelas av den garantibeviljande

myndigheten.

Det centrala organ, som skall besluta i ärenden rörande lånegarantier till

eldistributionsföretag bör i enlighet med ellånekommitténs förslag vara

elektrifieringsberedningen. Beredningen avgör nu ansökningar om statsbidrag

till såväl nyelektrifiering som elnätsupprustning. För bestridande under

nästa budgetår av avlöningar och omkostnader hänförliga till vid beredningen

för handhavande av bidrags- och kreditgarantiärenden erforderlig

personal, däri inräknat särskild expertis och tillfällig arbetskraft, torde ett

belopp av högst 150 000 kronor böra avdelas av de under reservationsanslaget

Befrämjande av landsbygdens elektrifiering anvisade medlen. Med det slutliga

ståndpunktstagandet till frågan om beredningens eventuella inordnande

i kommerskollegium bör alltjämt anslå.

Den regionala administrationen av garantiärendena bör åvila länsstyrelserna.

I likhet med vad som nu gäller beträffande ansökningar om upprustningsbidrag

bör garantiansökningarna ställas till elektrifieringsberedningen

men ingivas till vederbörande länsstyrelse. Innan en ansökning vidaresändes till

beredningen tillsammans med länsstyrelsens utlåtande bör länsstyrelsen ha

företagit erforderliga kompletterande undersökningar. Dessa bör — liksom

utredningarna i anledning av ansökningar om enbart statsbidrag — beröra

ej endast det stödsökande elföretaget utan, om så befinnes nödvändigt eller

lämpligt, även eldistributionen inom angränsande företags områden. Från

reservationsanslaget Befrämjande av landsbygdens elektrifiering torde högst

300 000 kronor böra få utnyttjas av länsstyrelserna under nästa budgetår

för anlitande av expertis i elkraftfrågor ävensom till bestridande av resekostnadsersättningar

och traktamenten till denna expertis samt av i sammanhanget

nödiga expenser.

Jag torde i detta sammanhang få anmäla, alt det visat sig föreligga behov

av viss upplysningsverksamhet rörande elupprustning och därmed sammanhängande

frågor. Om riksdagen ej har något att erinra däremot torde Kungl.

Maj:t böra ställa medel i begränsad utsträckning till elektrifieringsberedningens

förfogande från den under reservationsanslaget Befrämjande av landsbygdens

elektrifiering upptagna anslagsposten Upprustning av elektriska di
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1959

stributionsnät att användas till sådan av beredningen ledd upplysningsverksamhet.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen

att medgiva, att under budgetåret 1959/60 må enligt de i

det föregående angivna grunderna beviljas statlig kreditgaranti

för lån till upprustnings- och nyanläggningsåtgärder

berörande landsbygdens elnät intill ett belopp av 5 000 000

kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att

proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Gunnar Eklund

590518 Stockholm 1959, Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1959:262 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statliga lånegarantier till upprustningsoch nyanläggningsåtgärder berörande landsbygde a1 i texten
  2. JoU 1959:27 Utlåtande i anledning av Kungl. Majts proposition angående statliga lånegarantier till upprustningsoch nyanläggningsåtgärder berörande landsbygdens elnät, m. m. s. 1 i texten