Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående tillägg till konkurslagen

1959-04-08 · 22 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 22 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1959:139, Med förslag till lag angående tillägg till konkurslagen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1959

1

Nr 139

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

tillägg till konkurslagen; given Stockholms

slott den 8 april 1959.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag angående tillägg till konkurslagen.

GUSTAF ADOLF

Ingvar Lindell

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att i konkurslagen införes en bestämmelse enligt

vilken i vidlyftiga och långvariga konkurser rättens ombudsman och förvaltare

skall kunna tillerkännas viss ersättning redan under pågående konkurs.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1959. I samt. Kr 139

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1959

Förslag

till

Lag

angående tillägg till konkurslagen

Härigenom förordnas, att i konkurslagen skall införas en ny paragraf,

benämnd 86 a §, av nedan angiven lydelse.

86 a §.

Utan hinder av vad i 82—86 §§ finnes stadgat häremot stridande må rättens

ombudsman och förvaltare, om det med hänsyn till omfattningen av

det arbete uppdraget medfört, den tid under vilken konkursen varat och

ytterligare beräknas pågå samt övriga förhållanden finnes påkallat av synnerliga

skäl, av konkursdomaren tillerkännas skäligt belopp att utgå i avbidan

på att arvode slutligen bestämmes. Framställning därom skall angiva

det belopp som fordras ävensom de skäl vilka åberopas för erhållande av

sådan betalning. Vid framställningen skall fogas redogörelse för det arbete

uppdraget medfört samt uppgift om boets ekonomiska ställning. Över framställning,

som gjorts av förvaltare, skall konkursdomaren inhämta yttrande

av rättens ombudsman.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1960.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1959

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 20 mars 1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Kling»

Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, anmäler fråga om

viss ändring i konkurslagen samt anför därvid följande.

I skrivelse den 13 maj 1957 har Sveriges advokatsamfund framfört önskemål

om införande i konkurslagen av bestämmelser om rätt för konkursdomstolen

eller konkursdomaren att i vidlyftiga och långvariga konkurser tillerkänna

rättens ombudsman och förvaltaren arvode a conto samt hemställt

om utredning i ämnet. Med anledning av skrivelsen har inom justitiedepartementet

upprättats en den 15 november 1958 dagtecknad promemoria med

förslag om införande av möjlighet för rättens ombudsman och förvaltare i

konkurs alt erhålla delarvode (stencilerad). Ett vid promemorian fogat förslag

till lag om ändring i konkurslagen torde få biläggas detta protokoll (Bilaga

B).

över promemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av samtliga hovrätter,

Stockholms och Göteborgs rådhusrätter, Sveriges advokatsamfund,

föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare samt

köpmannaföreningarnas central för ackords- och konkursärenden.

Jag anhåller nu att få upptaga denna fråga till behandling.

Gällande rätt

Rättens ombudsman och förvaltare i konkurs äger enligt konkurslagen rätt

till arvode för sina uppdrag. Arvodet bestämmes av rätten och får icke sättas

till högre belopp än som med avseende å det arbete uppdraget krävt, den

omsorg och skicklighet, varmed det utförts, samt boets omfattning må anses

utgöra skälig ersättning för uppdraget. Arvodet får icke beräknas efter tid

(82 §). Arvodet skall bestämmas till visst belopp i ett för allt (83 §). Från

sistnämnda regel gäller dock det undantaget att arvode under vissa i 81 §

närmare angivna förhållanden skall bestämmas särskilt för egendom, vari

särskild förmånsrätt äger rum. Arvode bestämmes efter därom hos konkursdomaren

gjord framställning från den till arvode berättigade; där det lämpligen

kan ske, bör arvode bestämmas på en gång för samtliga därtill berättigade.

Framställningen skall upptaga det belopp som yrkas och skall vara

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungi. Maj:ts proposition nr 139 år 1959

åtföljd av bl. a. redogörelse för det arbete uppdraget medfört och specificerad

räkning, utvisande det fordrade beloppets fördelning på de olika förvaltningsåtgärderna

(84 §). Då framställning om arvode inkommit, skall konkursdomaren

utsätta dag för ärendets behandling vid rätten. Avser framställningen

endast bestämmande av särskilt arvode för viss egendom, äger

dock konkursdomaren pröva, huruvida skäl må anses föreligga att företaga

frågan därom innan arvode i övrigt bestämmes (85 §). Rättens ombudsman

äger icke uppbära arvode, förrän slutredovisning avgivits i konkursen eller

han dessförinnan avgår; förvaltare får lyfta arvode först sedan han avgivit

slutredovisning för sin förvaltning (8ö §).

Advokatsamfundets framställning

I sin framställning har advokatsamfundet anfört att, även om konkursförvaltningen

gör sitt bästa för att främja en så skyndsam avveckling som

möjligt, en konkurs kan bli synnerligen vidlyftig och långvarig. Orsakerna

härtill är flera. Det kan för en ändamålsenlig avveckling vara nödvändigt att

under längre tid fortsätta en av gäldenären bedriven rörelse, realisationen

av vissa tillgångar kan vara förenad med betydande tidsutdräkt, indrivningen

av gäldenärens utestående fordringar kan föranleda vidlyftiga rättegångar,

i vilka talan fullföljes till högre instans, och detsamma gäller om återvinningsprocesser

och om mål rörande tvistiga fordringar i konkursen o. s. v.

När en konkurs på grund av dylika eller andra förhållanden, som icke kan

läggas konkursförvaltningen till last, kommer att pågå lång tid, ej sällan

flera år, framstår det som orimligt att rättens ombudsman och förvaltaren

under den långa tid som konkursen varar icke kan beredas någon som helst

gotlgörelse för sitt arbete. Särskilt för förvaltaren, som har det mest omfattande

arbetet, innebär detta påtagliga olägenheter. Han kan vara nödsakad

att, med avböjande av andra uppdrag och undanskjutande av annat arbete,

under långa perioder ägna större delen av sin arbetskraft åt en vidlyftig konkurs

och sedan i åratal få vänta på arvode. Ofta måste han i stor utsträckning

taga den av honom avlönade personalen i anspråk för arbetsuppgifter

rörande konkursen, utan att före konkursens avslutande kunna få någon

gottgörelse för den ekonomiska uppoffring detta innebär. Såsom belysande

för orimligheten i den nuvarande ordningen framhålles att förvaltaren, om

han framgångsrikt fört en rättegång för konkursboet och motparten betalt

utdömda kostnader, icke får ur detta belopp tillgodogöra sig något arvode

för arbetet med rättegången utan måste avvakta konkursens avslutande.

Samfundet anför vidare:

Den för konkursarvoden nu gällande ordningen skiljer sig från vad som

är praxis i fråga om andra mera vidlyftiga och långvariga advokatuppdrag.

I betydande utsträckning förekommer det att advokaterna i sådana uppdrag

debitera klienterna arvoden a conto, en ordning som klienterna finna naturlig

och rimlig.

Konkurslagens nu gällande föreskrifter i ifrågavarande hänseende innebära

ett gynnande av de advokater, som ha det så gott ställt att de kunna

tåla den ekonomiska påfrestning förvaltarskapet i en vidlyftig konkurs in
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1959

5

nebär. I stället missgynnas advokater med mindre stark ekonomisk ställning,

ty de kunna bli nödsakade att avböja ett förvaltaruppdrag, då de icke

ha råd att bevilja så lång kredit som konkurslagen förutsätter.

Av nu anförda skäl är del enligt styrelsens mening angeläget att i konkurslagen

införes bestämmelse om rätt för konkursdomstolen eller konkursdomaren

att i vidlyftiga och långvariga konkurser på därom gjord ansökan

tillerkänna rättens ombudsman och förvaltaren arvode a conto. Det är självfallet

icke styrelsens mening att detta skulle bli en normal företeelse i alla

konkurser. Om en bestämmelse av angiven innebörd införes, bör den därför

utformas med sådana begränsningar att den blir tillämplig allenast när förhållandena

verkligen göra en utbetalning av arvode a conto motiverad.

Samfundet yttrar, att mot den föreslagna bestämmelsen möjligen kan invändas

att den skulle kunna tänkas leda till en förlängning av vissa konkursutredningar,

i det att införandet av rätt till arvode a conto skulle innebära

att man toge bort ett incitament till skyndsam avveckling. Enligt samfundets

uppfattning är emellertid denna invändning icke av avgörande betydelse.

Först och främst är det icke alls säkert att den snabbaste avvecklingen också

är den ur borgenärernas synpunkt fördelaktigaste; i den mån den gällande

ordningen föranleder en förvaltare till en alltför snabb avveckling, är detta

en nackdel. Det är vidare icke säkert, att de nu gällande bestämmelserna

alltid bidrager till att förkorta konkursutredningarna; det motsatta förhållandet

kan också tänkas, i det att en konkursförvaltare av hänsyn till sin

ekonomi kan bli nödsakad att vid sidan av konkursen åtaga sig andra uppdrag

i sådan omfattning att arbetet på konkursen blir lidande därav. Konkursdomarens

och särskilt rättens ombudsmans överinseende över konkursförvaltningen

innebär en betydande garanti mot obehörigt förhalande av konkursutredningen.

Samfundet förutsätter att den föreslagna bestämmelsen

utformas så, att arvode a conto medges endast inom förhållandevis snäva

gränser.

Promemorian

I promemorian framhålles inledningsvis att gällande regler beträffande

sättet för arvodenas bestämmande utformats i syfte bl. a. att verka påskyndande

på konkursutredningen och därigenom samtidigt att bidraga till att

förvaltningskostnaderna hålles nere. Det är självfallet av vikt ■— uttalas det

i promemorian — att man icke genom en uppluckring av dessa regler genombryter

det skydd som de avsetts skola medföra framför allt för borgenärerna.

Att en allmän möjlighet att erhålla arvode i successiva poster kan få ogynnsamma

följder härulinnan anses obestridligt. Enligt vad i promemorian anföres

ligger emellertid betydande tyngd i många av de skäl advokatsamfundet

åberopat för införande av en begränsad sådan möjlighet i särskilt vidlyftiga

konkurser. Härom yttras i promemorian vidare:

Sålunda kan en konkursutredning stundom bli mycket långvarig utan att

fördenskull konkursförvaltningen kan sägas ha åsidosatt nödig omsorg och

skyndsamhet i avvecklingsarbetet. Det torde icke kunna förnekas att det därvid

mången gång framstår såsom föga rimligt alt en förvaltare, som ägnar

sitt huvudsakliga arbete ål utredningen, skall nödgas avvakta konkursens

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1959

avslutande, innan han kan få ersättning för sitt arbete. Då konkursutredningen

sträcker sig över flera år och därunder kräver en kontinuerlig arbetsinsats

från förvaltarens sida, blir uppskovet med betalningen nära nog liktydigt

med en förvaltaren avfordrad långfristig kredit. Att en dylik kreditgivning

kommer att utgöra en med uppdraget förenad skyldighet är helt

visst icke tillfredsställande. Härigenom kan uppdraget komma alt medföra

en allvarlig ekonomisk påfrestning för vederbörande, något som i betraktande

av uppdragets natur synes ägnat att inge allvarliga betänkligheter.

Tydligt är att angivna förhållande kan komma lagen att i vissa fall motverka

sitt eget syfte såtillvida som en förvaltare kan nödgas skjuta en arbetskrävande

konkursutredning åt sidan för alt genom annat, måhända i och för sig

mindre brådskande arbete säkerställa ett jämnt tillflöde av inkomster. På

så sätt icke blott fördröjes utredningen utan torde också mången gång den

totala konkurskostnaden öka.

En avvägning av de allmänna och enskilda intressen som gör sig gällande

i frågan visar, enligt promemorian, att behov föreligger av en rättsligt

reglerad möjlighet för rättens ombudsman och förvaltare att i vissa fall

erhålla arvode i successiva poster. Med avvikelse från advokatsamfundets

förslag om bestämning av arvode a conto åsyftas emellertid i promemorian

att varje särskild post skall avse en närmare preciserad fullgjord del av

uppdraget och bestämmas med tillämpning av samma förfarande som då

arvode fastställes för uppdraget i dess helhet. Möjligheten att erhålla delarvode

hör enligt promemorian icke stå öppen i andra fall än sådana, där

med hänsyn till boets omfattning och konkursutredningens därav föranledda

långvarighet särskilda skäl föreligger till avsteg från nu gällande regler.

Konkursen bör sålunda ha pågått en förhållandevis lång tid innan delarvode

tillätes utgå. Finge nämligen redan en anteciperad långvarighet anses utgöra

tillräckligt skäl för delarvode skulle detta medföra risk för att möjligheten

att erhålla sådant arvode efterhand komma att förlora sin avsedda

undantagskaraktär. I promemorian föreslås i betraktande härav att en viss

minsta tidrymd anges före vars utgång delarvode ej må medges. Av vissa

i promemorian återgivna uppgifter från 1955 och 1956 års rättsstatistik

framgår att det stora flertalet nämnda år avslutade konkurser kunnat slutföras

inom eller omkring två år från egendomsavträdet. Av de förhållandevis

få konkurser som varit mera tidskrävande visar sig vidare närmare hälften

ha varat längre tid än tre år. Med hänsyn härtill förordas i promemorian

att tiden bestämmes till två år. Genom att tiden fixeras i lagen vinnes fördelen

av större jämnhet i tillämpningen. Den omständigheten att en konkurs

icke avslutats inom angivna tid säges uttryckligen icke i och för sig böra

grunda någon ovillkorlig rätt till delarvode. Hänsyn bör nämligen även tagas

till andra i det enskilda fallet föreliggande omständigheter av beskaffenhet

att inverka på lämpligheten av att arvode utgår innan uppdraget slutförts.

På grundval av dessa överväganden föreslås att i konkurslagen införes

eu bestämmelse om möjlighet för rättens ombudsman och förvaltare att under

pågående konkursutredning erhålla arvode för fullgjord del av uppdraget.

Såsom villkor härför föreslås skola gälla alt konkursen icke kunnat av
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1959

slutas inom två år efter det beslut om egendomsavträde meddelats samt att

skäl till bestämmande av delarvode föreligger med hänsyn till boets omfattning

och övriga förhållanden.

Framställning om delarvode avses skola göras hos konkursdomaren i enlighet

med vad som för närvarande föreskrives i 84 § konkurslagen beträffande

arvode i allmänhet. Framställningen skall sålunda bl. a. innehålla

uppgift å det belopp som fordras samt vara åtföljd av arbetsredogörelse och

specificerad räkning utvisande beloppets fördelning på de olika förvaltningsåtgärderna.

Nyssnämnda stadgande föreslås emellertid kompletterat

med en bestämmelse att framställning, som avser delarvode, skall -— utöver

eljest erforderliga uppgifter — innehålla redogörelse för de skäl som åberopas

för erhållande av dylikt arvode.

Prövningen av frågan huruvida skäl finnes för bestämmande av delarvode

föreslås ankomma på konkursdomaren. Finner konkursdomaren, att stadgad

förutsättning saknas för medgivande av delarvode eller att skäl eljest

icke föreligger härför skall han sålunda enligt förslaget äga avslå framställningen.

Finner han däremot framställningen böra bifallas skall han på vanligt

sätt utsätta dag för ärendets handläggning i rätten. I fråga om det fortsatta

förfarandet avses reglerna om handläggningen av arvodesfrågor i allmänhet

skola gälla. Stadgandet i 86 § konkurslagen om tidpunkten för uppbärande

av arvode föreslås kompletterat med en särskild regel för delarvode,

enligt vilken sådant arvode skall få uppbäras så snart det beslut, varigenom

arvodet bestämts, vunnit laga kraft.

Yttrandena

Det i promemorian framlagda förslaget till lagändring lämnas i sin helhet

utan erinran av hovrätterna för Västra Sverige och för Nedre Norrland samt

Göteborgs rådhusrätt ävensom av en ledamot av styrelsen för föreningen

Sveriges stadsdomare. Tanken att öppna möjlighet för rättens ombudsman

och förvaltare att erhålla arvode i delposter vinner i princip anslutning även

av övriga remissinstanser.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför i principfrågan närmare:

Hovrätten delar uppfattningen, att konkurslagens regler om sättet för bestämmande

av arvode och tidpunkten för dess uppbärande i många fall är

föga rimliga. De medför att rättens ombudsman och förvaltare i konkurser,

som pågår under lång tid och kräver betydande arbetsinsats, nödgas

vänta alltför länge på ersättning för sitt arbete. Det otillfredsställande i den

nuvarande ordningen accentueras därav, att oklarhet synes råda angående

den omfattning, i vilken de sålunda förordnade äger att före konkursens avslutande

tillgodoföra sig ersättning för utgifter i och för konkursförvaltningen.

Det synes därför hovrätten angeläget att möjlighet öppnas för rättens

ombudsman och förvaltare i vidlyftiga konkurser att få arvode tidigare

än som nu är möjligt.

Föreningen Sveriges häradshövdingar finner starka skäl ha anförts för att

möjlighet beredes förvaltare i särskilt vidlyftiga konkurser, vilka för sin

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1959

avveckling kräver lång tid, att sedan viss tid förflutit erhålla arvode för utfört

arbete utan att avbida slutredovisning i konkursen. Något avgörande

skäl att icke låta även rättens ombudsman bli delaktig av samma möjlighet

synes icke finnas. Svea hovrätt framhåller i sammanhanget att utvecklingen

utan direkt stöd av lag framtvingat successivt utbetalda ersättningar för en

annan typ av tidskrävande advokatuppdrag. Hovrätten syftar här på den

praxis som utbildat sig beträffande ersättning till offentliga försvarare i vidlyftiga

processer innebärande att utbetalning medges a conto av ersättningar

av allmänna medel i avbidan på att de slutliga beloppen kan fastställas. Samma

påpekande göres av Stockholms rådhusrätt. Hovrätten över Skåne och

Blekinge påpekar att boutredningsman anses äga att vid långvariga boutredningar

i viss utsträckning tillgodonjula arvode för utförd del av uppdraget

i avräkning å det slutliga arvodesbeloppet. Stockholms rådhusrätt erinrar

tillika om lagen den 23 maj 1932 med särskilda bestämmelser om konkurs.

Enligt denna lag, som var tillfällig och vars giltighetstid sedan länge utgått,

skulle arvode till rättens ombudsman och förvaltare utgå i överensstämmelse

med föreskrifter som meddelades av Konungen. Med stöd av i sådan ordning

meddelade bestämmelser blev, i avräkning å de arvoden som kunde bestämmas,

särskilda arvoden tid efter annan bestämda i de konkurser —

bl. a. aktiebolaget Kreuger och Tolls konkurs — å vilken lagen genom särskild

förordning gjordes tillämplig.

Olika meningar gör sig gällande beträffande den form i vilken

delbetalning bör utgå och sättet för delposternas bestämmande.

I vissa yttranden förordas sålunda en lösning i princip

överensstämmande med det i promemorian framlagda förslaget om delarvoden,

under det att i andra yttranden företräde ges åt en reglering i närmare

anslutning till advokatsamfundets förslag om beräkning av arvode a

conto.

Göta hovrätt uttrycker den bestämda uppfattningen att delarvode är att

föredraga framför arvode a conto. Härom anföres i yttrandet vidare:

Vid bestämmandet av ett arvode a conto måste en preliminär värdering av

utfört arbete äga rum. När arvode senare definitivt bestämmes måste en

förnyad värdering ske. Redan ur den synpunkten att det är önskvärt att undvika

sådant dubbelarbete synes det bättre att med en gång definitivt bestämma

ett delarvode. Härtill kommer att ju längre tid som förflyter från det konkursförvaltningen

vidtagit vissa förvaltningsåtgärder och till dess arvode

härför bestämmes desto svårare torde det bli för såväl förvaltare och rättens

ombudsman som för konkursdomstolen att bedöma värdet av nedlagt arbete.

Slutligen torde beaktas att ett delarvode bör bestämmas på sätt 85 § konkurslagen

föreskriver, medan vid bestämmande av ett arvode a conto ett så

omständligt processuellt förfarande väl knappast kan ifrågakomma. Att regeln

i 85 § konkurslagen blir tillämplig vid bestämmandet av delarvode torde

innebära en viss garanti för afl konkursdomaren vid sin prövning av frågan

om skäl föreligga att bestämma delarvode iakttar en restriktiv hållning.

En sådan garanti skulle komma att saknas vid bestämmande av arvode a

conto.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1059

Hovrätten över Skåne och Blekinge säger sig i princip icke ha något att

erinra mot den i promemorian föreslagna lösningen. Hovrätten för övre

Norrland finner väl en anordning med a contobetalning i meningen av förskottsbetalning

kunna ifrågasättas. Med hänsyn till att en sådan anordning

måhända skulle medföra större risker för förhalning av konkursutredningarna

vill hovrätten dock icke motsätta sig den i promemorian föreslagna regleringen.

Stockholms rådhusrätt finner det för sin del tveksamt huruvida det i promemorian

föreslagna tillägget till 83 § att arvode må bestämmas för fullgjord

del av uppdraget i sin utformning enligt förslaget innefattar den lämpligaste

lösningen. Härom anför rådhusrätten:

Av uttalanden i promemorian framgår att avsikten är att arvode skall

bestämmas för hela den del av uppdraget varom fråga är. Enligt rådhusrättens

mening kan det för domstolen vara svårt att innan konkursutredningen

slutförts bedöma om fordrat delarvode utgör skälig ersättning med

avseende på särskilt den omsorg och skicklighet varmed uppdraget utförts.

I de fall där delarvode redan nu kan komma i fråga, nämligen beträffande

sådan egendom som avses i 81 § konkurslagen, torde förhållandena mestadels

vara sådana att utredningen väsentligen slutförts beträffande dylik

egendom om delarvode begäres. Det kan vidare tänkas, att domstolen, som

vid arvodes bestämmande har att beakta även boets omfattning, i samband

med prövning av den slutliga arvodesframställningen finner sig genom tidigare

fastställda delarvoden ha bundit sig för ett högre totalt arvode än som

från nu angivna synpunkt framstår som motiverat.

Om domstolen finge rätt att för utförd del av uppdraget bestämma arvode

a conto till belopp, som kan bedömas såsom under alla förhållanden skäligt

samt icke utesluter möjligheten av bestämmande av ytterligare arvode för

samma sysslande sedan resultatet av arbetet bättre kan överblickas, skulle

det enligt rådhusrättens mening leda till en bättre prövning av förevarande

arvodesfrågor.

Det i promemorian framlagda förslaget är enligt Sveriges advokatsamfund

ägnat att i icke ringa mån avhjälpa det av samfundet påtalade missförhållandet.

Samfundet är likväl av den uppfattningen att en lösning i enlighet

med de i samfundets framställning uppdragna riktlinjerna vore att föredraga

ur flera synpunkter. Samfundet yttrar i denna del vidare:

Till en början vill samfundet framhålla att det i förslaget (83 § andra

stycket) begagnade uttrycket »fullgjord del av uppdraget» synes lämna rum

för olika tolkningar. Uttrycket kan uppfattas såsom synonymt med »redan

utfört arbete», och av motiven synes kunna utläsas att denna tolkning är

åsyftad. Om så är fallet, kan mot den föreslagna lösningen invändas alt det

måste vara utomordentligt vanskligt alt fastställa ett skäligt arvode för arbete

i sådana hänseenden där arbetet ännu icke lett till något resultat, t. ex.

än så länge resultatlöst arbete för indrivning av fordringar eller för försäljning

av eu rörelse. Man kan ifrågasätta om det överhuvudtaget är möjligt att

vid bestämmande av arvode i sådana fall beakta alla de omständigheter som

enligt konkurslagen eller enligt de i praxis tillämpade principerna bör inverka

på arvodesbedömningen. Uttrycket »fullgjord del av uppdraget»

kan emellertid också uppfattas såsom liktydigt med »slutförda delar av uppdraget»,

d. v. s. sådana avsnitt av uppdraget, i vilka något ytterligare arbete

icke skall nedläggas. Om uttrycket uppfattas på detta sätt, blir svårigheten

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1959

att precisera ett skäligt delarvode mindre, men kvar står den olägenheten att

man ännu icke vet det slutliga resultatet av konkursutredningen, vartill

kommer att det stundom kan vara svårt att bedöma om arbetet i vissa

avseenden är avslutat eller icke.

Av nu anförda skäl och då det utan tvekan är lättare att bedöma värdet

av det utförda arbetet, sedan allt arbete med konkursförvaltningen slutförts,

anser samfundet att det vore olämpligt att bryta med den nu lagstadgade

grundsatsen all arvodet skall bestämmas till visst belopp i ett för allt (83 §

första stycket). Ett system, som innebär möjlighet för rättens ombudsman

och förvaltaren att i vissa fall erhålla arvode a conto, utan att någon slutgiltig

arvodesprövning samtidigt sker med avseende å viss eller vissa delar

av uppdraget, skulle enligt styrelsens mening ur nu angivna synpunkter

framstå såsom lämpligare.

Till det anförda kommer ytterligare en synpunkt. Det är otvivelaktigt av

vikt att de nu gällande reglerna icke uppluckras på sådant sätt att man

äventyrar intresset av att konkursutredningarna slutföres med tillbörlig

skyndsamhet. Styrelsen kan icke finna annat än att ett system med möjlighet

till a conto-betalning inom förhållandevis snäva gränser skulle i detta

hänseende innebära mindre risk än den ordning som föreslås i promemorian.

Härvid förutsätter styrelsen att lagstiftningen utformas så, att det aldrig

kan bli fråga om betalning av arvode för arbete som ännu icke utförts.

Vid en lagstiftning i enlighet med de av styrelsen förordade riktlinjerna

bör givetvis tillses att förutsättningarna för att rättens ombudsman och

förvaltaren skall kunna beviljas rätt att lyfta arvode a conto preciseras så,

att regeln kommer i tillämpning endast i sådana fall då starka skäl kan anföras

för en a conto-betalning. Lyftande av arvode a conto bör sålunda få

förekomma endast i konkurser av stor omfattning och endast under förutsättning

att betydande arbete redan nedlagts på uppdraget samt att konkursen

kan beräknas pågå ytterligare så lång tid, att det vore obilligt, om

rättens ombudsman eller förvaltaren skulle behöva så länge vänta på arvode.

Bestämmas förutsättningarna på detta sätt, torde det icke möta svårighet

för rätten att, utan en verklig arvodesprövning, på grundval av tillhandahållen

arbetsredogörelse fastställa ett a contobelopp, som med erforderlig säkerhetsmarginal

håller sig inom ramen för vad det utförda arbetet är värt.

Även föreningen Sveriges häradshövdingar finner den i promemorian valda

konstruktionen vara förenad med en del olägenheter, framför allt om avsikten

är att delarvode skall utgöra ersättning för allt arbete som utförts före

en viss tidpunkt. Föreningen anför:

Vid bestämmande av konkursarvode skall ju hänsyn tagas bl. a. till den

omsorg och skicklighet, varmed uppdraget utförts. För en riktig tillämpning

av denna bedömningsgrund är det av stort intresse att känna det slutliga

resultatet av konkursutredningen. Även i fråga om vissa särskilda åtgärder

av konkursförvaltningen, såsom till exempel förandet av en rättegång, kan

det vara av värde alt vid arvodets bestämmande känna den slutliga utgången

av målet för att kunna rätt bedöma med vilken skicklighet utredningen

handhafts och målets betydelse för utdelningen i konkursen. Därest genom

beslutet om delarvode blir slutgiltigt avgjort vilken ersättning som

skall utgå för vissa arbetsmoment — vilket är innebörden av förslaget — kan

domstolen vid bestämmandet av slutarvodet ställas inför den situationen, att

delarvodel framstår såsom mindre väl avvägt, måhända alltför högt, och att,

om skälig ersättning skall utgå för de dittills icke bedömda arbetsmomenten,

det totala konkursarvodet blir för stort. Att---vid fastställande av

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr I.''Ut år 1959

11

slutligt arvode taga hänsyn till vad vederbörande förut tillerkänts synes vara

i princip stridande mot förslagets konstruktion av delarvodena och skulle

kunna medföra den icke tilltalande konsekvensen, att slutarvodet bestämmes

till belopp, som framstår såsom orimligt lågt i förhållande till det arbete, som

icke varit under bedömande vid delarvodels fastställande.

Invändningar av samma styrka torde icke kunna riktas mot den av

advokatsamfundet åsyftade metoden med fastställande av delarvoden a conto.

Med densamma bibehålies orubbad den för gällande rätt grundläggande

principen att arvode skall bestämmas i ett för allt och att arvode ej får

beräknas efter tid, vilket synes vara av stort värde. Metoden utesluter ingalunda

ett strikt iakttagande av det i promemorian uppställda kravet, att

arvode ej får beräknas i förskott. Från det merarbete för domstolarna, som

blir en följd av alt samma arvodesposter måste granskas mer än en gång,

torde man kunna bortse.

Föreningen föreslår på grund av det anförda, att delarvode, varom nu är

fråga, får karaktären av förskott å det slutliga arvodet, vilket förskott icke

får bestämmas till högre belopp än som svarar mot skälig ersättning för redan

utfört arbete.

Svårigheten för domstolen att taga definitiv ståndpunkt till vad som begäres

i arvode för en del av ett ännu icke avslutat uppdrag betonas också

av föreningen Sveriges stadsdomare. Föreningen anser ett system med a

contoarvode vara att föredraga. Detta arvode bör emellertid bestämmas så

att det är praktiskt taget uteslutet att det definitiva arvodet skall kunna

fastställas till lägre belopp. Bestämmandet av det definitiva arvodet för hela

förvaltningen säges i yttrandet böra anstå till dess resultatet av förvaltningen

kan överblickas. Delvis liknande synpunkter framföres av köpmannaföreningarnas

central för ackords- och konkursärenden i vars yttrande vidare

uttalas farhågor för att, om delarvode, såsom i promemorian förutses,

bestämmes med ett belopp för hela den del av uppdraget varom fråga är,

domstolen kan komma att vid prövning av senare arvodesframställningar i

konkursen känna sig bunden av de i det tidigare beslutet tillämpade värderingsnormerna

också om arvodet därigenom komme att i sin helhet framstå

såsom alltför högt. En dylik olägenhet säges i yttrandet icke vara förbunden

med a contosystemet. Såsom en ytterligare fördel med det sistnämnda anges

att domstolens prövning av arvodesframställningarna förenklas i jämförelse

med vad som skulle bli fallet därest den i promemorian förordade lösningen

valdes.

Av detaljfrågorna i promemorian diskuteras i yttrandena särskilt förslaget

om en tvåårstid, räknad från egendomsavträdet, före vars utgång delarvode

ej skall få medges. Förslaget tillstyrkes av föreningen Sveriges stadsdomare

samt köpmannaföreningarnas central för ackords- och konkursärenden.

Yttrandet från sistnämnda organisation ger vidare uttryck åt tillfredsställelse

med uttalandet i promemorian alt den omständigheten att en konkurs

icke kunnat avslutas inom loppet av två år icke bör i och för sig grunda

någon ovillkorlig rätt till delarvode utan att hänsyn bör tagas även till

andra i det enskilda fallet på frågan inverkande omständigheter. I yttrandet

understrykes samtidigt vikten av eu restriktiv användning av möjligheten alt

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1959

förordna om utbetalning av delarvode. Att förhållandevis snäva gränser bör

gälla för möjligheten att tillgodonjuta delarvode framhålles även av Göta

hovrätt.

Svea hovrätt föreslår en nedskärning till ett och ett halvt eller kanske ett

år av den tid före vars utgång delarvode ej skall få ifrågakomma. Den i promemorian

föreslagna regeln om skälighetsprövning av frågan om delarvode

skall utgå synes hovrätten innebära tillräcklig garanti mot missbruk. Också

hovrätten över Skåne och Blekinge finner en fixering av nämnda tidsmarginal

vid två år innebära en alltför stark begränsning. Härom anför hovrätten:

Skall delarvode, bestämt efter de i konkurslagen i övrigt stadgade grunderna,

kunna utgå för viss tids arbete, synes avgörande betänkligheter icke

möta mot att arvode redan efter ett år och därefter årligen tillgodoföres rättens

ombudsman och förvaltaren. En dylik ettårsregel torde bättre än den

tvåårsregel, som i promemorian föreslagits, tillgodose de arvodesberättigades

önskemål om en såvitt möjligt jämn inkomstfördelning. Eu reglering i enlighet

med vad hovrätten nu ifrågasatt skulle vidare stå i bättre överensstämmelse

med vad som ansetts böra gälla beträffande arvode till boutredningsman.

Hovrätten får här erinra om följande uttalande av lagberedningen under

förarbetena till boulredningslagen (NJA II 1933 sid. 282): »Tager utredningen

längre tid i anspråk än ett år, synes någon anmärkning icke kunna

göras, därest boutredningsmannen årligen uppbär förskott å det slutliga

arvodet med belopp, som efter försiktig beräkning motsvarar vad på hans

arbete under den ifrågavarande tiden belöper.»

Sveriges advokatsamfund betonar att varje tidsbestämmelse blir i viss

mån godtycklig och ägnad att leda till en stel rättstillämpning. Det vore enligt

samfundets mening därför bäst om man kunde undvika en tidsgräns.

Så skulle utan nämnvärd olägenhet kunna ske, därest lagstiftningsfrågan

löstes i överensstämmelse med vad i samfundets framställning föreslagits.

De förutsättningar i övrigt för att delarvode skall få utgå som angivits i

promemorian anses av föreningen Sveriges häradshövdingar erbjuda tillräckliga

garantier för att möjligheten att erhålla arvode i successiva poster icke

skall bli missbrukad och få ogynnsamma verkningar. Föreningen tillstyrker

därför, att delarvode skall få bestämmas och uppbäras under de i promemorian

föreslagna förutsättningarna. Därest den i promemorian anvisade principiella

lösningen väljes, anser ej heller köpmannaföreningarnas central för

ackords- och konkursärenden anledning föreligga till erinran mot enskildheterna

i förslaget. Svea hovrätt anmäler däremot tvekan i frågan huruvida

man bör kräva att boet är av särskilt stor omfattning. Det förefaller hovrätten

vara en smula hårt att en energisk och skicklig förvaltare som gjort vad

på honom ankommer för att bringa en mindre konkurs till slut men hindrats

därifrån exempelvis genom att ett mål om tvistig fordran förts till högsta

instans, skall behöva vänta i flera år på ett kanske icke så stort men välförtjänt

arvode. Liknande synpunkter framföres av Göta hovrätt.

Beträffande förfarandet vid fastställande av delarvode anför Svea hovrätt:

I promemorian föreslås att hela det komplicerade förfarande, som tilllämpas

vid slutligt fastställande av arvoden, skall användas även då frågan

avser endast delarvoden. Norsk konkursrätt, enligt vilken ersättningen till

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1959

13

konkursförvaltningen också bestämmes av domstol (skifteretten) löser frågan

på ett enklare sätt. Där stadgas nämligen helt enkelt (konkursloven § 33

sista st.) att innan ersättningen är slutgiltigt fastställd enligt givna bestämmelser,

intet förskott därå får uppbäras annat än efter tillåtelse av skifteretten.

Under förutsättning att delarvodena, såsom i promemorian föreslagits,

icke skola utgöra skönsmässigt bestämda a conto betalningar, som avsiktligt

kunna hållas väl inom gränserna för vad som intjänats, utan arvoden,

som skola utgöra full ersättning för det intill viss tidpunkt utförda arbetet,

torde det emellertid vara tryggast att icke lägga i rättens eller konkursdomarens

hand att utan kungörelse av yrkandena bestämma beloppen av

delarvodena. Risken vore annars uppenbarligen alltför stor, att borgenärernas

möjlighet att inverka på arvodenas storlek skulle bli illusorisk.

Hovrätten för Västra Sverige påpekar att genom föreskriften i 85 § andra

stycket konkurslagen, att kallelse till sammanträde för prövning av arvodesfråga

skall innehålla underrättelse om det belopp, som fordras i arvode, möjlighet

har beretts borgenärerna att på förhand bedöma, huruvida anledning

för dem föreligger att inställa sig vid rätten för att bevaka sina intressen

beträffande arvodenas belopp. Med hänsyn till borgenärernas berörda intresse

kan det enligt hovrätten ifrågasättas, huruvida icke i nämnda lagrum

lämpligen borde stadgas, att kallelsen skall innehålla, förutom underrättelse

om yrkade arvodesbelopp, dels uppgift huruvida beloppen utgöra delarvode

dels uppgift om storleken av delarvoden, som enligt tidigare beslut må ha

blivit bestämda i konkursen.

Ur lagteknisk synpunkt anmärker slutligen hovrätten över Skåne och Blekinge

att det kan ifrågasättas huruvida den i promemorian föreslagna huvudregeln

om delarvode har sin naturliga plats i 83 §. Denna paragraf föreskriver

liksom 82 § enligt vilka grunder arvode skall bestämmas, medan förfarandet

i och för fastställande av arvode regleras i 84 och 85 §§. Någon bestämd

föreskrift beträffande tiden, då framställning om arvode bör inkomma,

har icke meddelats i konkurslagen. Däremot har i 86 § lämnats föreskrift

om tiden för uppbärande av arvode. Tillägget till 83 § är till sin innebörd

ett stadgande angående tiden för bestämmande av arvode. Med hänsyn

härtill kan enligt hovrättens mening en placering i närmare anslutning

till de bestämmelser som avhandlar förfarandet, eventuellt i särskild paragraf

före 86 §, synas mera naturlig.

Departementschefen

Enligt vad i 86 § konkurslagen stadgas äger konkursförvaltare ej uppbära

arvode förrän han i konkursen avgivit slutredovisning för sin förvaltning.

Motsvarande regel gäller för rättens ombudsman utom i det fall att han dessförinnan

avgår. Sveriges advokatsamfund har nu begärt att i lagen införes

bestämmelser, som gör det möjligt för förvaltare och rättens ombudsman

att i konkurser av särskilt stor omfattning erhålla betalning, medan konkursen

ännu pågår.

Såsom advokatsamfundet i sin skrivelse påpekat kan konkurser stundom

bli synnerligen vidlyftiga och långvariga. Av departementspromemorian

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1959

framgår att det stora flertalet konkurser visserligen avslutas inom eller omkring

två år efter egendomsavträdet. Ett ej ringa antal konkurser varar emellertid

längre än tre år. Av hela antalet konkurser 1955 — 1 425 stycken •—

hade ej mindre än 66 pågått minst så lång tid. Motsvarande siffror för 1956 utgjorde

1 667 respektive 73.

Det är mot bakgrunden av nu angivna förhållanden tydligt att stadgandet

i 86 § konkurslagen icke innebär en ur alla synpunkter tillfredsställande lösning.

Visserligen är regeln i någon mån ägnad att tillgodose det viktiga syftet

att konkursutredningar bedrives med all tillbörlig skyndsamhet. Det är

å andra sidan uppenbart, alt det för konkursförvaltaren kan utgöra en stor

olägenhet att nödgas avvakta konkursens slutförande, innan han får uppbära

någon som helst gottgörelse för det arbete han nedlagt på konkursen.

Har han själv nödgats ägna kanske största delen av sin arbetskraft åt konkursen

och dessutom måhända varit nödsakad att i betydande utsträckning

anlita även sin personal för samma uppgift — ett i vidlyftiga konkurser ej

ovanligt förhållande — får han nämligen av egna medel förskjuta kostnaderna

för dessa arbetsinsatser. Detta förutsätter, att konkursförvaltaren besitter

goda ekonomiska resurser. Det ligger nära till hands att förvaltaren,

om han saknar sådana resurser, nödgas skjuta sina förvaltningsuppgifter

åt sidan för att genom andra uppdrag tillförsäkra sig det nödvändiga

rörelsekapitalet. Stadgandet i 86 § kan således, tvärtemot sitt eget klart uttalade

syfte, leda till ett fördröjande och därmed också till ett fördyrande

av konkursutredningar.

En sådan konsekvens av stadgandet synes i någon mån kunna förebyggas

genom att möjlighet öppnas all i konkurser av särskilt vidlyftig beskaffenhet

tillerkänna förvaltare viss ersättning redan under konkursförvaltningens

gång. Införande i konkurslagen av sådan möjlighet rimmar för övrigt väl

med den praxis i större brottmålsprocesser, enligt vilken offentlig försvarare

kan tillerkännas gottgörelse i avbidan på att arvodet slutligen fastställes.

Det förtjänar i detta sammanhang också nämnas, att boutredningsman

anses äga vid långvariga boutredningar tillgodonjuta förskottsarvode i avräkning

å det definitiva arvodesbeloppet.

Det förslag, som innefattas i departementspromemorian, avser att tillgodose

behovet av möjlighet för i första hand konkursförvaltare att i speciellt

omfattande konkurser erhålla arvode i successiva poster. Att sådant behov

föreligger har allmänt vitsordats vid remissbehandlingen. Däremot bryter sig

meningarna beträffande sättet för reformens genomförande. I promemorian

har förordats en lösning som i korthet kan sägas innebära ett definitivt bestämmande

av arvode för viss slutförd del av uppdraget. Denna metod anges

ha den fördelen att sedan delarvode en gång bestämts, domstolen vid

senare arvodesprövningar ej behöver ånyo ingå på en värdering av det arbete,

som redan gottgjorts. Varje arvodesprövning betraktas med andra ord

som ett avslutat helt. Denna uppläggning förutsätter sålunda att, då delarvode

bestämmes, förfarandet måste bli i stort sett detsamma som nu tilllämpas

då arvodesfrågan prövas i samband med konkursens avslutning; dag

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1959

15

skall utsättas för ärendets handläggning vid rätten, kungörelse och kallelser

utfärdas etc. Mot den i promemorian föreslagna metoden har ur principiell

synpunkt invänts att det för domstolen kan vara svårt att innan konkursutredningen

slutförts bedöma den omsorg och skicklighet, varmed uppdraget

utförts. Ehuru promemorians förslag från flera håll tillstyrkts eller lämnats

utan erinran vid remissbehandlingen har dock övervägande sympatier uttalats

för en lösning, som närmare ansluter sig till advokatsamfundets förslag

om bestämmande av arvode a conto. Det har om denna metod särskilt framhållits

att med densamma den för gällande rätt grundläggande principen

att arvode skall bestämmas i ett för allt bibehålies orubbad.

För egen del anser jag övervägande skäl tala för att den av advokatsamfundet

förordade, av flertalet remissinstanser biträdda lösningen väljes. Vid

denna lösning blir arvodesfrågan, då delposten skall bestämmas, endast föremål

för en preliminär bedömning. Detta har framför allt den fördelen, att

förfarandet vid metodens tillämpning kan ges en enkel och smidig utformning.

Principiella betänkligheter bör sålunda icke möta mot att anförtro konkursdomaren

att besluta i ärenden av nu ifrågavarande slag.

Såsom advokatsamfundet framhållit bör möjligheten att under pågående

konkurs utfå ersättning i avbidan på den slutliga regleringen av arvodesfrågan

endast stå öppen i konkurser av vidlyftig beskaffenhet och endast under

förutsättning att betydande arbete redan nedlagts på konkursen samt att

denna kan beräknas pågå ytterligare så lång tid, att det vore obilligt, att förvaltaren

skulle behöva vänta längre på arvode. Betalningen bör icke få fixeras

till högre belopp än som svarar mot skälig ersättning för redan utfört

arbete; uteslutet bör naturligtvis vara att ersättningen bestämmes på så sätt

att risk föreligger att det slutliga arvodet skulle komma att fastställas till

lägre belopp. Delbeloppet skall avräknas å det arvode rätten slutligen bestämmer.

Behovet av en reform av det slag det här gäller är naturligtvis störst för

förvaltare. Jag anser emellertid, att en motsvarande möjlighet att erhålla

ersättning redan under pågående konkurs bör öppnas även för rättens ombudsman.

I enlighet med vad i det föregående anförts torde i konkurslagen böra upptagas

en bestämmelse, enligt vilken konkursdomaren efter därom gjord framställning

må tillerkänna rättens ombudsman och förvaltare skäligt belopp att

utgå i avbidan på att arvode slutligen bestämmes, under förutsättning dock

att det med hänsyn till omfattningen av det arbete uppdraget medfört, den tid,

under vilken konkursen varat och ytterligare beräknas pågå, samt övriga

förhållanden finnes påkallat av synnerliga skäl. Något krav på att konkursen

skall ha pågått viss bestämd tid torde således ej böra uppställas. Det ligger

emellertid i sakens natur, att endast i långvariga konkurser rättens ombudsman

och förvaltare bör kunna tillerkännas ersättning redan under konkursens

gång. Hinder bör ej möta att i exceptionella fall tillerkänna rättens ombudsman

och förvaltare delbetalning flera gånger i samma konkurs. I stadgandet

torde jämväl böra föreskrivas att i framställningen skall angivas, för
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1959

utom det belopp som fordras, de skäl som åberopas för erhållande av ersättning

samt att vid framställningen skall fogas redogörelse för det arbete uppdraget

dittills medfört ävensom uppgift om boets ekonomiska ställning. Slutligen

bör stadgas att, om framställningen gjorts av förvaltare, konkursdomaren

skall i ärendet inhämta yttrande av rättens ombudsman.

Den nya bestämmelsen torde böra upptagas i en ny paragraf, lämpligen

placerad efter 86 § samt benämnd 86 a §. Lagändringen bör träda i kraft den

1 januari 1960.

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag

till lag angående tillägg till konkurslagen.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av

den lydelse hilaga till detta protokoll utvisar (bilaga A), måtte för det i 87 §

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Margit Hirén

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1959

17

Bilaga A

Förslag

till

Lag

angående tillägg till konkurslagen

Härigenom förordnas, att i konkurslagen skall införas en ny paragraf,

benämnd 86 a §, av nedan angiven lydelse.

86 a §.

Rättens ombudsman och förvaltare må, om det med hänsyn till omfattningen

av det arbete uppdraget medfört, den tid under vilken konkursen varat

och ytterligare beräknas pågå samt övriga förhållanden finnes påkallat

av synnerliga skäl, av konkursdomaren tillerkännas skäligt belopp att utgå

i avbidan på att arvode slutligen bestämmes. Framställning därom skall angiva

det belopp som fordras ävensom de skäl vilka åberopas för erhållande

av sådan betalning. Vid framställningen skall fogas redogörelse för det arbete

uppdraget medfört samt uppgift om boets ekonomiska ställning, över

framställning, som gjorts av förvaltare, skall konkursdomaren inhämta yttrande

av rättens ombudsman.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1960.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 139

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1959

Bilaga B

Vid promemorian den 15 november 1958 fogat förslag till

Lag om ändring i konkurslagen

Härigenom förordnas att 83—86 §§ konkurslagen den 13 maj 1921 skola

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande Igdelse) (Föreslagen Igdelse)

83 §. 83 §.

Arvode till rättens ombudsman ävensom arvode till förvaltare skall bestämmas

till visst belopp i ett för allt, utan så är att jämlikt 81 § må anses

erforderligt, att för egendom, som avses i sagda paragraf, beräknas särskilt

arvode. Sådant särskilt arvode må kunna bestämmas innan arvodes
-

frågan i övrigt avgöres.

Vid bestämmandet av särskilt arvode,

som ovan sägs, skall vad i 82 §

stadgas om de grunder, efter vilka arvode

skall beräknas, äga motsvarande

tillämpning.

84 §.

Arvode till rättens ombudsman

och till förvaltare bestämmes efter

därom hos konkursdomaren gjord

framställning från den till arvode berättigade;

och bör, där det lämpligen

kan ske, arvode på en gång bestämmas

för samtliga därtill berättigade.

Framställning, som nyss sagts, skall

angiva det belopp, som i arvode fordras,

och, där bestämmande av särskilt

arvode för viss egendom kan

ifrågakomma, jämväl det belopp, som

i sådant avseende äskas. Vid framställningen

skall fogas ej mindre redogörelse

för det arbete uppdraget

medfört än även specificerad räkning,

Har konkursen icke kunnat avslutas

inom två år efter det beslut om

egendomsavträde meddelats, må, om

med hänsyn till boets omfattning och

övriga förhållanden skäl därtill äro,

arvode till rättens ombudsman och

till förvaltare bestämmas för fullgjord

del av uppdraget. Jämväl i sådant fall

skall iakttagas vad ovan sägs om beräkning

av särskilt arvode för viss

egendom.

Vid bestämmandet av särskilt arvode

för viss egendom ävensom av arvode

för fullgjord del av uppdraget

skall vad i 82 § stadgas om de grunder,

efter vilka arvode skall beräknas,

äga motsvarande tillämpning.

84 §.

Arvode till rättens ombudsman

och till förvaltare bestämmes efter

därom hos konkursdomaren gjord

framställning från den till arvode berättigade;

och bör, där det lämpligen

kan ske, arvode på en gång bestämmas

för samtliga därtill berättigade.

Framställning, som nyss sagts, skall

angiva det belopp, som i arvode fordras,

och, där bestämmande av särskilt

arvode för viss egendom kan

ifrågakomma, jämväl det belopp, som

i sådant avseende äskas. Rör framställningen

bestämmande av arvode

jämlikt 83 § andra stycket, skall tilllika

angivas de skäl som åberopas för

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1959

19

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

utvisande det fordrade beloppets fördelning

på de olika förvaltningsåtgärderna.

Har förvaltare för viss förvaltningsåtgärd,

såsom förrättande av bouppteckning,

utförande av rättegång,

hållande av auktion eller dylikt, anlitat

annan och har gottgörelse därför

tillgodoförts denne eller har ersättning

för utgifter tillgodoförts rättens

ombudsman eller förvaltare,

skall sådant angivas i redogörelsen.

att arvode skall utgå för allenast viss

del av uppdraget. Vid framställningen

skall fogas ej mindre redogörelse

för det arbete uppdraget medfört än

även specificerad räkning, utvisande

det fordrade beloppets fördelning på

de olika förvaltningsåtgärderna. Har

förvaltare för viss förvaltningsåtgärd,

såsom förrättande av bouppteckning,

utförande av rättegång, hållande av

auktion eller dylikt, anlitat annan och

bär gottgörelse därför tillgodoförts

denne eller har ersättning för utgifter

tillgodoförts rättens ombudsman

eller förvaltare, skall sådant angivas i

redogörelsen.

Kan fråga uppkomma om bestämmande av särskilt arvode för viss egendom,

åligge förvaltaren att tillhandahålla konkursdomaren förteckning över

kända rättsägare, som hava särskild förmånsrätt i egendomen.

Då framställning om bestämmande

av arvode inkommit, utsätte konkursdomaren

dag för ärendets handläggning

vid rätten. Avser framställning

allenast bestämmande av särskilt arvode

för viss egendom, äge dock konkursdomaren

pröva, huruvida skäl att

företaga frågan därom innan arvode

i övrigt bestämmes må anses föreligga.

Rör framställning bestämmande

av arvode jämlikt 83 § andra stycket,

pröve konkursdomaren ock, huruvida

skäl föreligger att arvode bestämmes i

sådan ordning.

Sedan dag för ärendets handläggning vid rätten blivit utsatt, skall konkursdomaren

genom kungörelse, som minst tio dagar före den utsatta dagen

intöres en gång i allmänna tidningarna och den eller de ortstidningar, som

bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen, utfärda kallelse

å vederbörande rättsägare alt vid rätten utföra sin talan; och skall därjämte

särskild kallelse meddelas den, för vilken arvode skall bestämmas, så

ock gäldenären. Kallelse skall innehålla underrättelse om belopp, som i arvode

fordras. I fall, som omförmäles i 84 § andra stycket, äge den, som har

panträtt i den egendom, varom fråga är, föra talan ''i ärendet, ändå att han

ej i konkursen bevakat sin fordran; skolande konkursdomaren i god tid till

envar, som har särskild förmånsrätt i egendomen och vars adress är känd,

översända kallelse, som nyss sagts. År sådant fall för handen, att frågan om

arvode ej inverkar på borgenärernas rätt, skall kungörelse, varom ovan stadgats,

ej utfärdas, men varde särskild kallelse meddelad den, för vilken arvode

skall bestämmas, så ock gäldenären.

I)å fråga är om bestämmande av arvode till förvaltare, skall konkursdomaren

inhämta yttrande i ärendet av rättens ombudsman.

Då framställning om bestämmande

av arvode inkommit, utsätte konkursdomaren

dag för ärendets handläggning

vid rätten. Avser framställning

allenast bestämmande av särskilt arvode

för viss egendom, äge dock konkursdomaren

pröva, huruvida skäl att

företaga frågan därom innan arvode

i övrigt bestämmes må anses föreligga.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1959

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

86 §.

Rättens ombudsman äge ej uppbära

arvode förrän slutredovisning avgivits

i konkursen, utan så är att han

därförinnan avgår; och må ej arvode

uppbäras av förvaltare förrän han avgivit

slutredovisning för sin förvaltning.

86 §.

Rättens ombudsman äge ej uppbära

arvode förrän slutredovisning avgivits

i konkursen, utan så är att han

därförinnan avgår; och må ej arvode

uppbäras av förvaltare förrän han avgivit

slutredovisning för sin förvaltning.

Arvode, som bestämts jämlikt

83 § andra stycket, må dock uppbäras

så snart beslutet vunnit laga kraft.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1960.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1959

21

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 3 april

1959.

Närvarande:

justitieråden Beckman,

E. SÖDERLUND,

Tammelin,

regeringsrådet Nevrell.

Enligt lagrådet den 26 mars 1969 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 20 mars 1959, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättat förslag till lag angående tillägg till konkurslagen.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

lagbyråchefen B. Hjern.

Lagrådet yttrade:

Den föreslagna nya paragrafen i konkurslagen innefattar i viss mån avvikelser

från stadgandena i 82—86 §§. Lagrådet vill därför hemställa, att

86 a § inledes med en erinran om att vad där sägs skall gälla utan hinder av

vad i 82—86 §§ finnes stadgat häremot stridande.

Lagrådet vill vidare erinra, att 210 § konkurslagen och 21 § lagen om införande

av nya rättegångsbalken bli att tillämpa i fråga om fullföljd av talan

mot konkursdomarens beslut.

I övrigt föranleder förslaget ingen anmärkning från lagrådets sida.

Ur protokollet:

Clas Amilon

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1959

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 8 april 1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, anmäler lagrådets

den 3 april 1959 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 20 mars 1959

remitterade förslaget till lag angående tillägg till konkurslagen.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande och med förmäl an, att lagförslaget

torde höra jämkas i enlighet med vad lagrådet förordat, hemställer

föredraganden att det sålunda jämkade lagförslaget måtte jämlikt 87 §

regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ulla Larsson

Stockholm 1959. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

S90521

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1959:236 Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1958 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. a1 i texten
  2. 1LU 1959:23 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående tillägg till konkurslagen. s. 1 i texten

Rättsfall (1)

1 koppling.

  1. RH 1995:30 ur registret · dokumentnivå