Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m. m

1959-04-08 · 32 sidor, varav 31 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 31 av 32 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1959:143, Med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 1''i3 år 1959

1

Nr 143

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i rättegångsbalken m. mgiven Stockholms

slott den 8 april 1959.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om

arbetsdomstol.

GUSTAF ADOLF

Ingvar Lindell

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa smärre ändringar i rättegångsbalken. Sålunda

föreslås att den i lagen stadgade längsta väglängden för rätt till hämtning

till förhör utsträckes från femton till trettio kilometer. Vidare öppnas

möjlighet för åklagare att i sådana fall, då fel eller misstag förelupit vid utfärdande

av strafföreläggande, föra talan om föreläggandets undanröjande.

Slutligen skall enligt förslaget den nuvarande befogenheten för Kungl.

Maj :t att meddela tillstånd till utbyte av domareed mot försäkran på heder

och samvete överflyttas på domstolen eller rättens ordförande. En jämkning

av edens lydelse föreslås i samband därmed. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll VJ5V. 1 samt. Nr 14.1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj. ts proposition nr 1\3 år 1959

Förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 4 kap. It §,23 kap. 7 § och 59 kap. 5 § rättegångsbalken1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 KAP.

11

Domare skall, innan han må tjänstgöra,

avlägga denna ed:

»Jag N. N. lovar och försäkrar inför

Gud den allsmäktige och vid hans

heliga ord, att jag vill och skall efter

mitt hästa förstånd och samvete i alla

domar rätt göra, ej mindre den fattige

än den rike, och döma efter Guds och

Sveriges lag och laga stadgar; aldrig

lag vränga eller orätt främja för släktskap,

svågerskap, vänskap, avund, illvilja

eller räddhåga, ej heller för mutor

och gåvor eller annan orsak, under

vad sken det vara må; ej den saker

göra, som saklös är, eller den saklös,

som saker är. Jag skall varken

förr, än domen avsäges, eller sedan

uppenbara dem, som till rätta gå, eller

andra de rådslag rätten inom

stängda dörrar håller. Detta allt vill

och skall jag som en ärlig och uppriktig

domare troget hålla.»

Med Konungens tillstånd må den,

som på grund av sin åskådning i religiöst

hänseende hyser betänklighet

mot att avlägga ed, i stället avgiva 1

§•

Domare skall, innan han må tjänstgöra,

avlägga denna ed:

»Jag N. N. lovar och försäkrar inför

Gud den allsmäktige och vid hans

heliga ord, att jag vill och skall efter

mitt bästa förstånd och samvete i alla

domar rätt göra, ej mindre den fattige

än den rike, och döma efter Sveriges

lag och laga stadgar; aldrig lag

vränga eller orätt främja för släktskap,

svågerskap, vänskap, avund, illvilja

eller räddhåga, ej heller för mutor

och gåvor eller annan orsak, under

vad sken det vara må; ej den saker

göra, som saklös är, eller den saklös,

som saker är. Jag skall varken

förr, än domen avsäges, eller sedan

uppenbara dem, som till rätta gå, eller

andra de rådslag rätten inom

stängda dörrar håller. Detta allt vill

och skall jag som en ärlig och uppriktig

domare troget hålla.»

Ed skall avläggas inför domstol eller

inför rättens ordförande. Med

domstolens eller ordförandens tillstånd

må den, som på grund av sin

1 Senaste lydelse, se beträffande 59 kap. 5 § SFS 1954: 432.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1959

3

(Nuvarande lydelse)

försäkran på heder och samvete av

samma innehåll i övrigt, som sägs i

första stycket.

Ed eller försäkran skall avläggas

inför domstol eller inför rättens ordförande.

(Föreslagen Igdelse)

åskådning i religiöst hänseende hyser

betänklighet mot att avlägga ed, i

stället avgiva försäkran på heder och

samvete av samma innehåll i övrigt,

som sägs i första stycket.

23 KAP.

7

Underlåter den som kallats till förhör

utan giltig orsak att hörsamma

kallelsen och överstiger ej våglängden

mellan den plats, som utsatts för

förhöret, och den, där han har sin bostad

eller vid kallelsens mottagande

uppehöll sig, femton kilometer, må

han hämtas till förhöret.

Utan föregående kallelse må den

som uppehåller sig inom en våglängd

av femton kilometer från den plats,

där förhör skall hållas, hämtas till

förhöret, om undersökningen avser

brott, varå frihetsstraff kan följa, och

det skäligen kan befaras, att han ej

skulle hörsamma kallelse eller i anledning

av kallelse skulle genom undanröjande

av bevis eller på annat

sätt försvåra utredningen.

Är den-------för föi

§•

Underlåter den som kallats till förhör

utan giltig orsak att hörsamma

kallelsen och överstiger ej våglängden

mellan den plats, som utsatts för förhöret,

och den, där han har sin bostad

eller vid kallelsens mottagande

uppehöll sig, trettio kilometer, må

han hämtas till förhöret.

Utan föregående kallelse må den

som uppehåller sig inom en våglängd

av trettio kilometer från den plats,

där förhör skall hållas, hämtas till

förhöret, om undersökningen avser

brott, varå frihetsstraff kan följa, och

det skäligen kan befaras, att han ej

skulle hörsamma kallelse eller i anledning

av kallelse skulle genom undanröjande

av bevis eller på annat

sätt försvåra utredningen.

59 KAP.

5

Strafföreläggande, som godkänts av

den misstänkte, skall på besvär av

den som föreläggandet avser undanröj

as:

1. om godkännandet icke kan anses

som eu giltig viljeförklaring;

2. om vid ärendets behandling förekommit

sådant fel, att föreläggandet

bör anses ogiltigt; eller

Strafföreläggande, som godkänts

av den misstänkte, skall efter besvär

undanröjas:

1. om godkännandet icke kan anses

som en giltig viljeförklaring;

2. om vid ärendets behandling förekommit

sådant fel, att föreläggandet

bör anses ogiltigt; eller

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr H3 år 1959

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3. om föreläggandet eljest ej överensstämmer

med lag.

3. om föreläggandet eljest ej överensstämmer

med lag.

Har strafföreläggande undanröjts,

må ej därefter för samma gärning

dömas till eller föreläggas svårare

straff.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1959.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 22 juni 1928 (nr 254)

om arbetsdomstol

Härigenom förordnas, att 8 § lagen den 22 juni 1928 om arbetsdomstol1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

8

Innan någon tager säte i arbetsdomstolen,

skall han hava avlagt domared

eller, med Konungens tillstånd,

sådan försäkran på heder och

samvete, varom i 4 kap. 11 § andra

stycket rättegångsbalken sägs.

§•

Innan någon tager säte i arbetsdomstolen,

skall han hava avlagt

domared eller försäkran enligt vad i

4 kap. 11 § rättegångsbalken sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1959.

Senaste lydelse, se SFS 1947: 637.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 1 i3 år 1959

5

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 27 februari 1959.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Sträng,

Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angånde vissa ändringar

i rättegångsbalken samt anför därvid följande.

I skrivelse den 16 april 1958, nr 191, anhöll riksdagen, under åberopande

av vad som anförts i första lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande

nr 24, om förslag till utsträckning av den i 23 kap. 7 § rättegångsbalken

angivna våglängden för hämtning till förhör. I anledning av skrivelsen upprättades

på hösten 1958 inom justitiedepartementet en promemoria med förslag

till ändring av det nyssnämnda stadgandet, över promemorian har

efter remiss yttranden avgivits av Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och

Blekinge, hovrätten för Övre Norrland, riksåklagarämbetet, statsåklagarna

i Stockholm, Göteborg och Malmö, Sveriges advokatsamfund, föreningen

Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen

Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges landsfiskaler samt föreningen

Sveriges stadsfiskaler. Statsåklagaren i Stockholm har vid sitt yttrande fogat

yttranden från vissa av cheferna för stadens åklagarkammare.

Jag anhåller nu att få upptaga detta ärende till behandling. I samband

därmed avser jag att även behandla ytterligare ett par spörsmål rörande

rättegångslagstiftningen. Den ena frågan — aktualiserad av riksåklagaren

i en framställning den 9 oktober 1958 — gäller ändring av stadgandet i 59

kap. 5 § rättegångsbalken om undanröjande av strafföreläggande, som godkänts

av den misstänkte, den andra ordningen för meddelande av tillstånd

till domareeds utbytande mot högtidlig försäkran nu. m.

A. Våglängden för hämtning till förhör

Gällande rätt

Enligt 23 kap. 7 § rättegångsbalken må den som under förundersökning

i brottmål kallats till förhör men utan giltig orsak underlåter att hörsamma

kallelsen, hämtas till förhöret, om våglängden mellan den plats, som utsatts

opaginerad Kontrollera mot PDF

<5

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1959

för förhöret, och den, där han har sin bostad eller vid kallelsens mottagande

uppehöll sig, ej överstiger femton kilometer. Utan föregående kallelse må

hämtning ske av den, som uppehåller sig inom en våglängd av femton kilometer

från förhörsplatsen, om undersökningen avser brott, varå frihetsstraff

kan följa, och det skäligen kan befaras, afl han ej skulle hörsamma kallelse

eller i anledning av kallelse skulle genom undanröjande av bevis eller på

annat sätt försvåra utredningen.

Bestämmelserna ansluter sig till de allmänna regler om förundersökningens

bedrivande, vilka upptagits i 23 kap. rättegångsbalken. I 4 § nämnda

kapitel föreskrives bl. a. att undersökningen bör så bedrivas, att ej någon

onödigt får vidkännas kostnad eller olägenhet. Enligt 6 § må under förundersökningen

förhör hållas med envar, som antages kunna lämna upplysning

av betydelse för utredningen.

Närmare bestämmelser om förundersökning är meddelade i förundersökningskungörelsen

den 19 december 1947. Beträffande förhör stadgas i 5 §

nämnda kungörelse att förhör skall, såvida icke därigenom förundersökningens

behöriga gång motverkas eller polisens eller åklagarens arbete avsevärt

försvåras, hållas å tid och plats, som antages medföra minsta olägenhet

för den som skall höras. Förhör skall också i övrigt anordnas så,

att onödig tidsspillan för den hörde undvilces. Vidare föreskrives att den

som skall höras bör, där så kan ske och det ej finnes olämpligt med hänsyn

till utredningen, i god tid kallas till förhöret. Enligt 6 § skall fråga om hämtning

till förhör i allmänhet avgöras av undersökningsledaren. Rörande

hämtning till förhör av den som skall höras som vittne eller eljest utan att

vara misstänkt för brott stadgas vidare, att sådan hämtning bör äga rum

allenast när skäl av särskild vikt föreligger för sådan åtgärd, såsom att förhöret

icke eller endast med avsevärd svårighet kan hållas på den plats, där

den som skall höras befinner sig, eller att vittne behöver inställas på viss

plats för konfrontation eller på brottsplats för prövning av vittnets iakttagelseförmåga

eller till rekonstruktionsförsök eller ock att med hänsyn till

hrottets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt särskild skyndsamhet

är av nöden.

Den med vilken förhör hålles under förundersökning äger under förutsättningar,

som närmare angives i kungörelsen den 26 september 1947 om

ersättning av allmänna medel till personer som höras under förundersökning

i brottmål, erhålla gottgörelse av allmänna medel för nödiga kostnader

till resa och uppehälle samt för tidsspillan.

Ur förarbetena

Frågan om hämtning till förhör berördes redan i ett inom justitiedepartementet

år 1919 utarbetat utkast till lag angående polisundersökning i brottmål

samt häktning in. in. I utkastet upptogs bl. a. en bestämmelse (1 kap.

5 §) att undersökningsledare, som hade att leda polisundersökning angående

begånget brott, ägde till förhör inför sig eller underlydande polisman

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1959

7

inkalla envar, som antoges kunna lämna upplysningar av betydelse för undersökningen;

dock fick förhöret ej hållas å plats, som vore belägen längre

än femton kilometer från det ställe, där den kallade uppehöll sig vid kallelsens

delgivning. Om den, som sålunda fick kallas till förhör, vore misstänkt

för brottet eller hans hörande eljest vore av synnerlig vikt för undersökningen,

ägde undersökningsledaren, om det kunde befaras, att vederbörande

ej skulle hörsamma kallelsen, förordna, att han skulle inställas.

Vid remiss till lagrådet av förslag till lag i ämnet yttrade departementschefen

— under hänvisning till att i några remissyttranden över utkastet

anmärkts, att vid bestämmandet av inställelseskyldigheten det längsta medgivna

avståndet från platsen för kallelsens delgivning till platsen för förhöret

satts för kort — att han ej ansåge det lämpligt att pålägga en vidsträcktare

inställelseplikt. För de större distrikten, särskilt i Norrland, torde enligt

hans mening undersökningsledaren, när den som skulle höras vistades på

längre avstånd inom distriktet och undersökningsledaren ej själv kunde företaga

resan, få för förhöret anlita till dennes biträde anställd kriminalpolis.

I lagrådet ansåg två ledamöter, att det i förslaget angivna avståndet var

för snävt och förordade en utsträckning till trettio kilometer. Det borde enligt

deras mening inte möta några betänkligheter att stadga detta maximiavstånd

för hela riket. I landets tätare befolkade delar torde detta avstånd

i regel inte behöva utnyttjas, och även när så erfordrades syntes tillgängliga

goda kommunikationer oftast göra stadgandet föga betungande. Lagrådets

övriga två ledamöter fann begränsningen till femton kilometer i hög

grad betänklig i vad gällde inställande av den för brottet eller delaktighet

däri misstänkte. Garanti för att inställelse av misstänkt inte ägde rum på

allt för långa avstånd kunde vinnas på ett lämpligare sätt genom att låta den

misstänkte föras till den undersökningsledare, som vore närmast tillgänglig

från den ort, där den misstänkte antoges uppehålla sig vid anträffandet.

Förslaget blev ej av Kungl. Maj:t förelagt riksdagen. 1

1 sitt den 15 december 1926 avgivna betänkande angående rättegångsväsendets

ombildning (SOU 1926:32) föreslog processkommissionen bl. a.

att statsåklagare skulle utrustas med rätt att hämta den som utan giltigt

skäl underlät att hörsamma kallelse till förhör och som befann sig i den

stad eller eljest på visst mindre avstånd från den ort, där förhöret liölles.

Därest det kunde befaras att den, emot vilken undersökning var riktad, i

anledning av kallelsen skulle avvika eller undanröja bevisning, ägde statsåk

lagaren förordna, att han skulle hämtas utan föregående kallelse.

I processlagberedningens den 29 november 1938 (SOU 1938: 43, 44) avgivna

förslag till rättegångsbalk upptogs i 23 kap. 7 § ett stadgande av samma

lydelse som återfinns i gällande lag. I motiven till nämnda stadgande

anfördes bl. a.:

Skall förhör med någon hållas å annan plats än den, där han uppehåller

sig, bör han i regel kallas till förhöret. Någon skyldighet att infinna sig till

sådant förhör bör dock ej föreligga, om våglängden mellan den plats, som

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 1t3 år 19ö9

utsatts för förhöret, och den, där han har sin bostad eller vid kallelsens mottagande

uppehöll sig, överstiger ett visst avstånd, i förslaget bestämt till femton

kilometer. Överstiger våglängden icke den sålunda angivna, bör, om den

som kallats utan giltig orsak underlåter att hörsamma kallelsen, förhörsledaren

äga att hämta honom till förhöret.

För säkerställande av utredningen kan stundom vara av vikt, att hämtningsmöjlighet

föreligger även utan föregående kallelse. Särskilt då det gäller

den för brottet misstänkte, kan ofta befaras, att han icke skulle komma

att hörsamma kallelse att inställa sig. Genom kallelse blir han varskodd om

att misstankar äro riktade mot honom och kan därigenom föranledas afl

söka undanröja bevisning eller på annat sätt försvåra utredningen. I nu antydda

fall kan visserligen den misstänkte enligt bestämmelserna i 24 kaj),

anhållas, men om tillräckliga skäl härtill ej föreligga, bör han kunna hämtas

till förhör. Även i fråga om annan än den misstänkte kan en kallelse vara

olämplig, t. ex. om han kan tänkas komma att varna den misstänkte eller

vara denne behjälplig med att undanröja bevisning. I 7 § andra stycket har

därför medgivits rätt att utan föregående kallelse hämta den som skall höras,

om det kan befaras, att han ej skulle hörsamma kallelse eller i anledning

av kallelse skulle genom undanröjande av bevis eller på annat sätt försvåra

utredningen. Stadgandet har ansetts böra avse allenast fall, då undersökningen

avser brott, varå frihetsstraff kan följa, och gäller endast, om

den som skall höras befinner sig inom en våglängd av femton kilometer

från den plats, där förhöret skall äga rum. Den prövning, som bör föregå

ett beslut om hämtning i nu avsedda fall, är av den beskaffenhet, att den

bör verkställas av undersökningsledaren och icke anförtros åt polisman.

Ändringsförslag

I en vid 1958 års A-riksdag väckt motion (II: 351) hemställdes, »att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om ändring av den i 23

kap. 7 § rättegångsbalken angivna gränsen för hämtning från femton kilometer

till tjugu kilometer».

Såsom motivering för yrkandet åberoj>ades i motionen, att det för Stockholms

del uppkommit vissa praktiska olägenheter av att det i lagrummet

angivna avståndet bestämts till femton kilometer; t. ex. Hässelby strand och

Segeltorj) låg j)å större avstånd från kriminalpolisens station, där förhören

regelmässigt hölls. Enligt vad i motionen framhölls torde en höjning av det

maximala avståndet för hämtning medföra praktiska fördelar även för vissa

andra polisdistrikt. Med hänsyn härtill och enär det i fråga om den enskildes

intresse kunde vara tämligen likgiltigt, om gränsen bestämdes till tjugu

kilometer i stället för femton, borde en ändring i enlighet med yrkandet vidtagas.

Över motionen inhämtades yttrande av 1951 års rättegångskommitté.

Kommittén avstyrkte motionen samt yttrade:

Reglerna om maximiavstånd för hämtning till förhör är uttryck för den

allmänna principen att förundersökning i brottmål skall så bedrivas, att ej

någon onödigt får vidkännas kostnad eller olägenhet. Huru maximiavståndet

än bestämmes, är det ujjjjenbart att gränsfall uppkomma, då det kan te

sig omotiverat att hämtning ej må ske. I varje fall saknas anledning antaga

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr l''i3 år 1939

9

att en utsträckning av avståndet med fem kilometer innebär så stora praktiska

fördelar, att skäl finnes för den i motionen föreslagna lagändringen.

En minoritet inom kommittén förordade en utsträckning av avståndet för

hämtning till trettio kilometer och åberopade därvid att erfarenheten visat,

att det nu gällande maximiavståndet är för snävt tilltaget. Enligt samma

ledamöter skulle förundersökningen kunna effektiviseras om avståndet utsträcktes

till trettio kilometer; med hänsyn till gällande regler om ersättning

av allmänna medel till personer som höres under förundersökning förklarade

de sig icke hysa några betänkligheter mot en sådan utsträckning av

avståndet.

I utlåtande (nr 24) i anledning av motionen anförde första lagutskottet,

att enligt utskottets uppfattning skäl förelåg att nu genomföra en ändring

av förevarande regler, innebärande en utvidgning av ifrågavarande avstånd.

Detta måste uppenbarligen ske med beaktande av vad som vore ändamålsenligt

med hänsyn till de skiftande förhållandena inom olika delar av riket.

Härför erfordrades enligt utskottets mening eu mera ingående undersökning

än vad som dittills förekommit.

Utskottets utlåtande utmynnade i en hemställan att riksdagen måtte i

skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om förslag till utsträckning av den i 23

kap. 7 § rättegångsbalken angivna väglängden. Vad utskottet hemställt bifölls

av riksdagen (skr. nr 191).

Departementspromemorian

I promemorian framhålles bl. a. att då det gäller att utsträcka den i 23

kap. 7 § rättegångsbalken angivna väglängden det måste beaktas att reglerna

om maximiavstånd utgör uttryck för den allmänna principen att förundersökning

skall så bedrivas att ej någon onödigt får vidkännas kostnad

och olägenhet. Med hänsyn härtill har det i promemorian ansetts uteslutet

att helt slopa maximeringen. Det uttalas att försiktigheten snarast torde

bjuda alt man här går fram med stor varsamhet.

I promemorian anföres vidare:

Eu utvidgning kan tydligen tänkas utformad på olika sätt. Det har sålunda

framförts att reglerna om avståndsmaximering skulle differentieras

med hänsyn till de skiftande förhållandena inom skilda delar av riket. Eftersom

det i praktiken torde vara ytterligt svårt — för att icke säga omöjligt

— att på ett rättvisande sätt genomföra en sådan differentiering, och

frågan knappast får anses vara av sådan vikt, att den motiverar en alltför

vidlyftig reglering, torde tanken härpå böra avvisas. Ej heller torde en bättre

lösning kunna åvägabringas genom att avgränsningen sker annorledes än

genom angivande av viss vägsträcka.

Under hänvisning till vad sålunda anförts förordas i promemorian att frågan

lämpligen löses på så sätt atl det i lagen angivna maximiavståndet förlänges.

Det erinras i promemorian om att det i tidigare sammanhang föreslagits

att avståndet borde fixeras till trettio kilometer. En sådan utsträckning

torde enligt promemorian näppeligen möta några betänkligheter. På

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1959

grund av bl. a. kommunikationsväsendets och trafikmedlens utveckling torde

en sådan ändring ej nämnvärt inkräkta på principen att ej någon onödigt

bör få vidkännas kostnad eller olägenhet av förundersökningen. Det

påpekas i promemorian att även vid ett maximiavstånd å trettio kilometer

gränsfall kan uppkomma, då det kan le sig omotiverat att hämtning ej må

ske. Klart är emellertid att genom den nya regeln åtskilliga av de nuvarande

olägenheterna elimineras utan att detta torde innebära någon nämnvärd

nackdel för dem som skall höras.

Remissyttrandena

Promemorians förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i det övervägande

antalet yttranden. Riksåklagarämbetet anför, att även om den föreslagna

30-kilometersgränsen icke innebär en för alla fall tillfredsställande

lösning den dock får anses utgöra en påtaglig förbättring i förhållande till

vad nu gäller. Föreningen Sveriges stadsfiskater yttrar, att de olägenheter,

som det gällande maximiavståndet torde innebära för Stockholms vidkommande,

genom det föreliggande ändringsförslaget undanröjes. Statsåklagaren

i Göteborg framhåller, att den föreslagna lagändringen innebär påtagliga

fördelar för polis- och åklagarverksamheten i Göteborg. I det yttrande,

som avgivits av föreningen Sveriges häradshövdingar, betecknas den föreslagna

avståndsgränsen som väl avvägd. Föreningen är motståndare till tanken

att en differentiering av avståndsmaximeringen sker under hänsynstagande

till de skiftande förhållandena inom olika delar av landet. — En

klart positiv inställning till förslaget ges till känna jämväl i de yttranden,

som avgivits av föreningen Sveriges landsfogdar och föreningen Sveriges

landsfiskaler.

Viss kritik mot förslaget har framförts av statsåklagaren i Stockholm.

Enligt dennes mening är den föreslagna utvidgningen icke tillräcklig för att

tillgodose effektiviteten i utredningsarbetet i vissa fall då utredningsverksamheten

i ett i Stockholm handlagt brottmål sträcker sig utom huvudstaden.

Särskilt gäller detta de brott, som avser landsskadlig verksamhet. I yttrandet

framhålles vidare att för landsbygdens vidkommande denna fråga

torde vara vida mera aktuell än i Stockholm. För att i dylika fall helt tillgodose

intresset av effektivitet i utredningsarbetet synes ej några andra utvägar

finnas än att antingen slopa alla gränser i nu förevarande hänseende

eller för ändamålet genomföra en gradering av brotten i grova och mindre

grova brott samt upphäva gränsen i fråga om de grova brotten och behålla

den beträffande de mindre grova. Att genomföra det förra alternativet torde

måhända — med hänsyn till de kännbara olägenheter, detsamma kan innebära

för den, som skall hämtas — åtminstone för närvarande icke kunna

ifrågakomma. Det senare alternativet synes däremot förtjänt av att redan

nu tagas under övervägande. Det ifrågasättes, om icke tillämpningen av den

vidsträcktare hämtningsrätten uteslutande borde läggas i händerna på vissa

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr / ''/.‘i år 1959

11

kvalificerade befattningshavare, för åklagarväsendets vidkommande på

statsåklagare!! eller annan åklagare, som av riksåklagarämbetet tilldelats

motsvarande behörighet i förevarande avseende. Tillika torde skyldighet

böra åläggas polismyndighet att i ifrågavarande fall på lämpligt sätt sörja

för återtransporten av den hämtade, såvida icke han anhålles. — I ett av de

yttranden, som fogats till statsåklagare^ i Stockholm yttrande, har framkastats

tanken att hämtning skulle få tillgripas inom städer och andra tätorter

utan maximering av väglängden.

Departementschefen

Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår har den i 23 kap. 7 §

rättegångsbalken stadgade begränsningen till femton kilometer av rätten

att hämta någon till förhör medfört vissa praktiska olägenheter inom

skilda delar av landet. Vad städerna beträffar synes olägenheter främst ha

uppkommit för Stockholms del. På landsbygden har — enligt vad av departementspromemorian

framgår — svårigheter gjort sig märkbara bl. a.

i Norrland.

Olika möjligheter är tänkbara, då det gäller att komma till rätta med

törevarande problem. Vilken metod som än väljes måste dock beaktas atl

eu regel i ämnet icke bör få inkräkta på den allmänna principen att förundersökningen

skall så bedrivas, att ej någon onödigt vidkännes kostnad

eller olägenhet. På grund härav torde det icke böra komma i fråga att helt

slopa maximigränsen för hämtning till förhör. Med hänsyn till städernas

numera stundom ganska vidsträckta områden lär det ej heller vara möjligt

att utan begränsning av avståndet generellt medgiva hämtning inom stads

område. Ehuru vissa skäl talar för en differentiering av hämtningsrätten

efter skiftande förhållanden synes en dylik lösning icke böra väljas. Det

tox-de nämligen i praktiken vara ytterst svårt — för att icke säga omöjligt

— att på ett rättvisande sätt genomföra en sådan differentiering, och frågan

kan ej heller sägas vara av sådan vikt, att den motiverar en mera vidlyftig

reglering.

Den närmast till hands liggande lösningen synes därför vara att det i lagen

angivna maximiavståndet förlänges. I promemorian har föreslagits all

väglängden utsträckes från femton till trettio kilometer eller alltså alt

maximiavståndet fördubblas, ett förslag som vunnit allmän anslutning vid

remissbehandlingen. En sådan utvidgning torde medföra en avsevärd förbättring

av möjligheterna att effektivt hedriva förundersökningen. Även om

förslaget måhända icke utgör en ur denna synpunkt för alla förekommande

fall tillfredsställande lösning, anser jag av hänsyn till den enskilde icke

lämpligt att gå utöver denna gräns.

Under hänvisning till vad sålunda anförts vill jag förorda, atl den i 23

kap. 7 § rättegångsbalken stadgade väglängden utsträckes från femton till

trettio kilometer.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1959

B. Undanröjande av godkänt strafföreläggande

I 59 kap. 5 § rättegångsbalken stadgas, atl strafföreläggande, som godkänts

av den misstänkte skall, »på besvär av den som föreläggandet avser»,

undanröjas i vissa särskilt angivna fall, nämligen om godkännandet icke

kan anses såsom en giltig viljeförklaring, om vid ärendets behandling förekommit

sådant fel att föreläggandet bör anses ogiltigt eller om föreläggandet

eljest ej överensstämmer med lag. Enligt 6 § samma kapitel skall den

som vill besvära sig över strafföreläggande inkomma med besvärsinlaga

till den hovrätt där, om åtal väckts, talan mot underrättens dom skolat

fullföljas. Besvär skall anföras inom en månad, sedan åtgärd för verkställighet

av föreläggandet företogs hos den misstänkte. Över hovrättens beslut

må talan icke föras.

I anslutning till dessa bestämmelser bar riksåklagarämbetet i skrivelse

den 9 oktober 1958 framhållit att situationer, där talan om undanröjande

av strafföreläggande befinnes påkallad på sådan grund, som avses i 59 kap.

5 § rättegångsbalken, visat sig uppkomma i betydande omfattning. Ofta

gäller det fall, där sådan åtalsprövning som föreskrives i 44 § 3 mom. barnavårdslagen

och 57 § lagen om nykterhetsvård icke ägt rum, därför att del

vid strafföreläggandets utfärdande icke förelegat upplysning om att den

misstänkte varit omhändertagen för skyddsuppfostran eller intagen å alkoholistanstalt,

samt omständigheterna varit sådana att beivran uppenbarligen

bort underlåtas. Vidare förekommer ej sällan, att den misstänkte, sedan han

lagförts för en förseelse vid domstol å gärningsorten, av misstag delges och

godkänner ett av åklagaren i det distrikt, där han har sitt hemvist, utfärdat

strafföreläggande avseende samma förseelse. En ytterligare ej ovanlig grupp

av felaktiga strafförelägganden är de, då på grund av oriktig uppgift av den

misstänkte eller missuppfattning vid upprättande av rapport föreläggandet

utfärdats för en ej straffmyndig person. Någon gång har det även förekommit,

att eu misstänkt förelagts dagsböter i stället för penningböter. Om i elt

dylikt fall straffpåföljden framstår som uppenbart för sträng, måste rättelse

ske. Det är enligt ämbetets mening angeläget, att elt rättsmedel står till

buds, varigenom oriktiga strafförelägganden utan alltför stor omgång kan

undanröjas.

I skrivelsen påpekas att i åtskilliga fall, då fel begåtts vid utfärdande av

strafföreläggande, vederbörande åklagare anfört besvär över strafföreläggandet

till förmån för den misstänkte med åberopande av förenämnda lagrum.

Det har emellertid visat sig, att frågan, huruvida åklagaren — med

hänsyn till avfattningen av 59 kap. 5 § rättegångsbalken — äger till förmån

för den misstänkte föra sådan talan, varom här är fråga, bedömts olika i

skilda avgöranden av hovrätt. Sålunda har i några fall talan upptagits och

prövats, medan i andra fall åklagare förklarats icke vara behörig att jämlikt

59 kap. 5 § rättegångsbalken föra talan om undanröjande av strafföreläggande.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr t ''t.‘1 år 1959

13

Enligt ämbetets mening synes det, som om den tolkning av lagrummet

som innebär att åklagaren äger behörighet att föra sådan talan, varom här

är fråga, har avgörande skäl för sig. I detta hänseende är till en början att

beakta, att enligt 20 kap. 2 § tredje stycket rättegångsbalken åklagaren äger

i högre rätt fullfölja talan även till den misstänktes förmån. Denna bestämmelse

äger tillämpning jämväl i fråga om användande av särskilda rättsmedel.

Vad angår strafförelägganden saknas något allmänt rättsmedel. Det

särskilda rättsmedlet i 59 kap. 5 § rättegångsbalken har tillskapats i den

misstänktes intresse. Detta rättsmedel står således icke till buds för åklagaren.

Detta har medfört, att i fall då åklagaren finner något sådant fel

vidlåda ett strafföreläggande, som avser 59 kap. 5 § rättegångsbalken, och

felet länt den misstänkte till fördel — exempelvis att den misstänkte blivit

ålagd penningböter i stället för normerade böter — möjlighet saknas för

aklagaren att åvägabringa ändring i den genom strafföreläggande! ålagda

bötespåföljden. När det i lagrummets text anges, att strafföreläggande

»skall på besvär av den som föreläggandet avser undanröjas», synes enligt

ämbetets mening därmed avses endast att ge uttryck åt det förhållandet, att

åklagaren icke äger till men för den misstänkte begagna rättsmedlet i fråga.

Anledning saknas att uppfatta de ifrågavarande orden så, att de skulle

åsyfta något förbud för åklagaren att med stöd av den allmänna regeln i 20

kap. 2 § tredje stycket rättegångsbalken anlita rättsmedlet till förmån för

den misstänkte. Ämbetet kan ej heller finna, att något rättspolitiskt skäl

föreligger för att åklagaren skulle vara betagen möjligheten att till förmån

för den misstänkte yrka undanröjande av strafföreläggande. I de fall, där

hovrätt avvisat åklagarens talan, har detta skett utan annan motivering än

att sådan talan som avses i lagrummet får föras endast av den som straffföreläggandet

avser.

Vad angår frågan vilka utvägar som eljest står åklagaren till buds att i den

misstänktes intresse få felaktiga strafförelägganden undanröjda, erinrar

ämbetet om att möjlighet finns att anlita resningsvägen. I skrivelsen nämnes

att ämbetet i ett flertal fall sökt resning till förmån för den misstänkte

beträffande strafförelägganden i fall, där den för vilken strafföreläggande!

utfärdats icke begått gärningen eller då han ej uppnått straffmyndig ålder.

I det förra fallet — således där vederbörande ej begått gärningen — torde

emellertid rättsmedlet i 59 kap. 5 § rättegångsbalken över huvud ej kunna

användas. Någon av de i nämnda lagrum angivna grunderna för undanröjande

av strafföreläggande torde i dylikt fall ej kunna anses föreligga.

Alt använda resningsvägen innebär cn betydande omgång. Vederbörande

åklagare kan icke själv söka resning utan måste via statsåklagaren göra

framställning i saken till riksåklagarämbetet, som därefter bar att granska

handlingarna samt uppsätta och inge resningsansökan. Vidare blir det högsta

domstolen i stället för hovrätterna som kommer att belastas med prövningen

av dessa rutinärenden. Sistnämnda förhållande framstår naturligen

- - med hänsyn till vikten av att undvika onödig arbetsbelastning för den

högsta lagskipande instansen — såsom särskilt otillfredsställande.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1959

Enligt vad ämbetet ifrågasätter kan en annan utväg vara, att åklagaren

uppsätter och undertecknar besvärsinlagan och därefter låter den misstänkte

å inlagan teckna påskrift, att han biträder åklagarens talan. Ett sådant tillvägagångssätt

är emellertid i praktiken icke alltid användbart och erbjuder

i varje fall ofta vanskligheter.

Enligt ämbetets mening framstår det såsom angeläget, att det fastslås, att

åklagarna äger behörighet att till förmån för misstänkt föra sådan besvärstalan

som avses i 59 kap. 5 § rättegångsbalken. Detta synes ämbetet icke

kunna ske annorledes än genom ett förtydligande av stadgandet.

Departementschefen

Såsom riksåklagarämbetet anfört är det uppenbarligen angeläget att tillfredsställande

möjligheter erbjudes till undanröjande av sådana felaktiga

strafförelägganden, varom i ämbetets skrivelse talas. De av ämbetet åberopade

fallen visar, att det föreligger ett praktiskt behov att åklagare här såsom

eljest i brottmål skall kunna fullfölja talan till förmån för den misstänkte.

Skäl synes visserligen kunna anföras för en tolkning av gällande

bestämmelser därhän att sådan möjlighet redan är förhanden. Det kan emellertid

icke bestridas, att den nuvarande avfattningen av stadgandet i 59 kap.

5 § rättegångsbalken är ägnad att framkalla osäkerhet beträffande stadgandets

rätta innebörd. Denna osäkerhet återspeglas i de skiljaktiga hovrättsavgörandena

i frågan. På grund av det i lagen stadgade fullföljdsförbudet

finns icke någon möjlighet att bringa frågan under högsta domstolens prövning

och därmed erhålla prejudicerande avgörande. Den rådande ovissheten

om lagens innebörd i förevarande avseende synes därför lämpligen böra

bringas ur världen genom en jämkning av lagtexten. Denna jämkning bör

ha till syfte att undanröja det hinder som med den nuvarande avfattningen

av stadgandet i 59 kap. 5 § rättegångsbalken må kunna anses möta mot tilllämpning

av regeln i 20 kap. 2 § tredje stycket också beträffande godkända

strafförelägganden. Nämnda syfte torde enklast kunna nås genom uteslutande

av orden »av den som föreläggandet avser» i 59 kap. 5 §. Har straffföreläggande

undanröjts, får självfallet icke därefter dömas till eller föreläggas

svårare straff för samma gärning. En regel härom torde böra upptagas

såsom ett andra stycke i förevarande paragraf.

Någon ändring i fråga om de i nyssnämnda lagrum stadgade grunder på

vilka undanröjande må ske synes mig icke påkallad. I det av riksåklagarämbetet

angivna fallet att den som föreläggandet avser icke begått gärningen

bör således i enlighet med gällande regler rättelse sökas resningsvägen.

C. Domareedens utbytande mot högtidlig försäkran m. m.

Från och med den 1 januari i år har antalet nämndemän i en hel del rådhusrätter

kraftigt ökats. Denna ökning är närmast föranledd av de nya regler

om rådhusrätts sammansättning i brottmål, vilka trädde i kraft i och med

årsskiftet. Nytillskottet av nämndemän har i sin tur medfört att antalet hos

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 153 år 1959

15

Kungl. Maj:t gjorda ansökningar om domareeds utbytande mot högtidlig

försäkran undergått eu avsevärd stegring. Detta förhållande har aktualiserat

frågan om det även i fortsättningen bör ankomma på Kungl. Maj:t att

pröva ärenden av detta slag. I detta sammanhang skall även behandlas ett

spörsmål om utformningen av domareeden.

Gällande bestämmelser

I 4 kap. It § rättegångsbalken stadgas följande:

Domare skall, innan han må tjänstgöra, avlägga denna ed:

»Jag N. N. lovar och försäkrar inför Gud den allsmäktige och vid hans heliga

ord, att jag vill och skall efter mitt bästa förstånd och samvete i alla domar

rätt göra, ej mindre den fattige än den rike, och döma efter Guds och

Sveriges lag och laga stadgar; aldrig lag vränga eller orätt främja för släktskap,

svågerskap, vänskap, avund, illvilja eller räddhåga, ej heller för mutor

och gåvor eller annan orsak, under vad sken det vara må; ej den saker göra,

som saklös är, eller den saklös, som saker är. Jag skall varken förr, än domen

avsäges, eller sedan uppenbara dem, som till rätta gå, eller andra de

rådslag rätten inom stängda dörrar håller. Detta allt vill och skall jag som en

ärlig och uppriktig domare troget hålla.»

Med Konungens tillstånd må den, som på grund av sin åskådning i religiöst

hänseende hyser betänklighet mot att avlägga ed, i stället avgiva försäkran

på heder och samvete av samma innehåll i övrigt, som sägs i första

stycket.

Ed eller försäkran skall avläggas inför domstol eller inför rättens ordförande.

Beträffande domareedens utbytande mot försäkran

på heder och samvete må nämnas följande.

Enligt 16 § i 1873 års dissenterförordning — vilken upphävts genom tillkomsten

av religionsfrihetslagen — skulle det ankomma på Konungen att

meddela förordnande hur det skulle förfaras i fall då främmande trosbekännare

var av sådan lära som ej lillstadde edsavläggande.

I ett år 1927 avgivet betänkande (SOU 1927: 13) — vilket dock ej kom att

föranleda lagstiftning — framlade 1925 års religionsfrihetssakkunniga förslag

till lag om edgångs utbytande i vissa fall mot försäkran på heder och

samvete. I förslaget stadgades bl. a. att vägran alt avlägga ed skulle prövas

av den myndighet, inför vilken eden eller försäkran skulle avgivas.

Processlagberedningens förslag till lydelse av 4 kap. 11 § rättegångsbalken

överensstämmer helt med den sedermera antagna lagen. Vad angår domareedens

ersättande mot högtidlig försäkran uttalade beredningen att med

stöd av 16 § dissenterförordningcn domareeden syntes med Konungens tillstånd

kunna utbytas mot försäkran på heder och samvete. Tillstånd till utbyte

av domareed borde enligt förslaget alltid meddelas av Konungen.

I motion till 1958 års riksdag (II: 30) berördes frågan om edens utbytande

mot högtidlig försäkran. I motionen påfordrades hl. a., att regeringen borde

befrias från ärenden av detta slag.

I sitt över motionen avgivna utlåtande (nr 8/1948) uttalade första lagutskottet

bl. a. att bestämmelsen om Kungl. Maj:ts befogenhet att meddela

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1959

dispens från skyldigheten att avlägga domareed sannolikt tillkommit som

en garanti mot missbruk av den möjlighet till utbyte av ed som lagen öppnar.

Med den nu gällande regeln kunde nämligen förutsättas, att endast de

vilka hyste verkliga betänkligheter i religiöst hänseende mot edgången hos

Kungl. Maj:t gjorde framställning om edens utbytande mot försäkran.

Motionen föranledde ej någon riksdagens åtgärd.

Beträffande den historiska bakgrunden till domareedens nuv arande

formulering torde få hänvisas till den utförliga framställning

i ämnet, vilken lämnats i dissenterlagskommitténs den 21 maj 1949

avgivna betänkande med förslag till religionsfrihetslag m. m. (SOU 1949:

20 s. 362—369).

Vid åtskilliga tillfällen under förra århundradet har förslag framkommit

om bl. a. sådan ändring av domareeden att hänvisningen till Guds lag

skulle utgå därur, senast i proposition till 1885 års riksdag. Även efter nya

rättegångsbalkens ikraftträdande har domareeden varit föremål för ändringsförslag.

Sålunda hemställdes i den förut omnämnda motionen 11:30

vid 1948 års riksdag att sådan lagändring måtte vidtagas att den försäkran,

som avgives vid tillträdande av domareuppdrag, icke skulle få någon religiös

prägel. I sitt av riksdagen godkända utlåtande i anledning av motionen kom

första lagutskottet även in på innebörden av uttrycket Guds lag. I detta hänseende

anförde utskottet att däri icke torde böra inläggas annat än en förpliktelse

för den blivande domaren att vid sidan av lagens uttryckliga föreskrifter

i sin domargärning iakttaga även de allmänt humanitära moralbud,

som utformats under den kristna etikens inflytande. Ett löfte att lägga dessa

normer till grund för den dömande verksamheten syntes utskottet kunna

avgivas av envar oavsett religiös uppfattning. Utskottet tillfogade att frågan

huruvida någon jämkning av edens ordalydelse i denna del vore erforderlig

kunde väntas komma att beaktas av dissenterlagskommittén, som år

1943 tillkallats för att verkställa utredning rörande en ny dissenterlagstiftning.

I enlighet med utskottets hemställan föranledde motionen — som tidigare

nämnts — ej någon riksdagens åtgärd. Gentemot den av utskottet hävdade

tolkningen, att uttrycket Guds lag blott åsyftade vissa allmänt humanitära

moralbud, gjordes i en vid utskottets utlåtande fogad reservation gällande

att uttrycket hänsyftade på Mose lag.

I sitt förut omnämnda betänkande med förslag till religionsfrihetslag

in. m.1 föreslog dissenterlagskommittén, att hänvisningen i domareeden till

Guds lag skulle utgå. Som motivering härför anförde kommittén bl. a. att

den innebörd som uttrycket numera finge anses äga, ej framginge klart och

otvetydigt av ordalydelsen, som fasthellre kunde ge anledning till tvekan

och ovisshet om den rätta meningen. Redan denna omständighet syntes kommittén

böra utesluta uttryckets användande i edsformuläret. Därtill kom att

enligt vanligt språkbruk uttrycket närmast innefattade en förpliktelse för

1 Betänkandet är undertecknat av t. f. presidenten H. J. Nordenskjöld, kammarrättsrådet

Nils Bodin, riksdagsmannen Verner Hedlund, biskopen Gustaf Ljunggren, riksdagsmannen

Gust. Mosesson och professorn Gunnar Westin.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1959

17

domaren att —- vid sidan av och jämte Sveriges lag och laga stadgar -—• i sin

rättsskipning tillämpa en lag direkt härrörande från Gud. Så uppfattade

måste orden i fråga sakna mening och innehåll för den som förnekar Guds

existens och följaktligen också måste bestrida befintligheten av en lag grundad

på Guds bud. Edens avläggande måste tillika — och framför allt —- för

en person med dylik inställning innebära och av honom betraktas såsom ett

otillbörligt tvång på hans samvete. Lagstiftaren hade med rätta tagit hänsyn

till vikten av sådant tvångs undvikande genom att öppna möjlighet till utbyte

av edens begynnelseord, innefattande en försäkran »inför Gud den allsmäktige

och vid hans heliga ord», mot en försäkran på heder och samvete.

Det var enligt kommitténs mening lika påkallat att samma hänsyn visades

beträffande uttrycket Guds lag. Att domaren i sin gärning skulle beakta,

jämte vanliga förnuftsregler, allmänt vedertagna moraliska grundsatser,

i regel tillkomna under den kristna etikens inflytande, torde vara tillräckligt

angivet genom åläggandet att »efter bästa förstånd och samvete i

alla domar rätt göra». Slutligen framhöll kommittén, att domareedens innehåll

givetvis ej kunde variera alltefter den edsavläggandes uppfattning om

Guds tillvaro och en av honom stiftad lag. Domarens plikter måste nämligen

vara desamma, vilken uppfattning i religiösa ting han än hade.

Yttrande över betänkandet avgavs av över hundratalet myndigheter och

organisationer. Utom i åtta fall tillstyrktes ändringsförslaget beträffande

domareeden eller lämnades detsamma utan erinran. Bland de myndigheter,

som avstyrkte förslaget, må nämnas Svea hovrätt, som ansåg tillräckliga

skäl ej föreligga att ur eden borttaga orden Guds lag. I den proposition (nr

100) med förslag till religionsfrihetslag m. m., som på grundval av betänkandet

förelädes 1951 års riksdag, uttalade föredragande departementschefen,

statsrådet Zetterberg, att han ansåg, att avläggandet av eden icke

kunde innebära något samvetstvång för den som gjort sig underrättad om

innebörden. Under framhållande av att man vid antagandet av den nya

rättegångsbalken låtit eden behålla sitt traditionella innehåll efter en varsam

modernisering av uttryckssätten fann statsrådet Zetterberg det icke

påkallat alt åter ändra edens lydelse. Något förslag härom upptogs ej i propositionen.

Departementschefen

I slutet av förra året medgavs åtskilliga släder att utse ett betydligt ökat

antal nämndemän i sina rådhusrätter. Denna ökning av nämndemanskåren

utgör närmast en följd av de nya regler angående rådhusrätts sammansättning

i brottmål, vilka trädde i kraft den 1 januari i år. ökningen

av antalet nämndemän har medfört att på sista tiden ett stort antal ansökningar

inkommit till Kungl. Maj:l med begäran om domareedens utbytande

mot försäkran på heder och samvete.

Enligt min mening är ifrågavarande slag av ärenden ej av sådan beskaffenhet

att de påkallar Kungl. Maj:Ls prövning. Då det gäller vittne har mot
2

Bihang till riksdagens protokoll 1 samt. Nr 143

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 1i3 år 1959

svarande befogenhet tillagts rätten, Så synes kunna ske även med ärenden

angående utbyte av domareed. Jag kan icke finna att en överflyttning av tillståndsärendena

på rätten skulle innebära risk för missbruk av utbytesmöjligheten.

En reform av nu angivet slag ligger för övrigt i linje med strävandena

att befria Kungl. Maj :t från handläggningen av ärenden av enklare beskaffenhet.

Jag förordar alltså den ändrade ordningen, att det skall ankomma på

rätten att ge tillstånd till edens utbytande mot försäkran på heder och samvete.

I detta sammanhang har jag ansett mig böra upptaga även frågan om utformningen

av domareeden och den försäkran på heder och samvete, som

kan få avgivas i stället för eden. Såsom av den föregående redogörelsen

framgår inrymmer domareeden utfästelse att döma efter Guds lag. Denna

hänvisning till Guds lag hade uteslutits redan i de av lagkommittén åren

1822 och 1826 framlagda förslagen till rättegångsbalk. Samma var förhållandet

med det edsformulär, som ingick i det av äldre lagberedningen år

1849 framlagda förslaget till rättegångsbalk. Så sent som 1949 föreslogs av

dissenterlagskommittén att orden skulle utgå ur edsformuläret.

Förbindelsen att döma efter Guds lag har numera ansetts endast innebära

ett åtagande från den blivande domarens sida att i sin dömande verksamhet

iakttaga allmänt humanitära moralbud. Som dissenterlagskommittén

påpekat kan det knappast göras gällande att den innebörd, som ullrycket

Guds lag sålunda anses äga, klart och otvetydigt framgår av själva ordalydelsen;

denna ger i stället anledning både till tvekan och ovisshet om den

rätta meningen. Redan denna omständighet utgjorde ett av skälen till att

kommittén föreslog att de ifrågavarande orden skulle uteslutas ur edsformuläret.

Också för mig framstår det som otillfredsställande att i edsformuläret

användes ett uttryck med en helt annan betydelse än vad ordalagen

ger vid handen. Särskilt betänkligt synes detta vara i sådana fall där vederbörande,

under hänvisning till sin uppfattning i religiösa frågor, fått tillstånd

att avgiva försäkran på heder och samvete i stället för ed. Hänvisningen

till Guds lag ingår nämligen även i sådan försäkran, vars lydelse är

likalydande med edens. Orden Guds lag synes därför böra utmönstras ur

formuläret. Det må framhållas, att ett borttagande av uttrycket icke kan

sägas ändra domareedens sakliga innehåll. De etiska kraven på domaren torde

med tillräcklig tydlighet framgå av åläggandet i domareeden att »efter

bästa förstånd och samvete i alla domar rätt göra».

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats bifogade

förslag till lag om ändring i rättegångsbalken. Såsom dag för ikraftträdandet

föreslås den 1 juli 1959.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget måtte

för det i 87 § regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag

av protokollet.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1959 19

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Ulla Larsson

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1959

Bilaga

Förslag

tUl

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 4 kap. It §,23 kap. 7 § och 59 kap. 5 § rättegångsbalken1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 KAP.

11

Domare skall, innan han må tjänstgöra,

avlägga denna ed:

»Jag N. N. lovar och försäkrar inför

Gud den allsmäktige och vid hans

heliga ord, att jag vill och skall efter

mitt bästa förstånd och samvete i alla

domar rätt göra, ej mindre den fattige

än den rike, och döma efter Guds och

Sveriges lag och laga stadgar; aldrig

lag vränga eller orätt främja för släktskap,

svågerskap, vänskap, avund, illvilja

eller räddhåga, ej heller för mutor

och gåvor eller annan orsak, under

vad sken det vara må; ej den saker

göra, som saklös är, eller den saklös,

som saker är. Jag skall varken förr,

än domen avsäges, eller sedan uppenbara

dem, som till rätta gå, eller andra

de rådslag rätten inom stängda dörrar

håller. Detta allt vill och skall jag som

en ärlig och uppriktig domare troget

hålla.»

Med Konungens tillstånd må den,

som på grund av sin åskådning i religiöst

hänseende hyser betänklighet

§•

Domare skall, innan han må tjänstgöra,

avlägga denna ed:

»Jag N. N. lovar och försäkrar inför

Gud den allsmäktige och vid hans heliga

ord, att jag vill och skall efter

mitt bästa förstånd och samvete i alla

domar rätt göra, ej mindre den fattige

än den rike, och döma efter

Sveriges lag och laga stadgar; aldrig

lag vränga eller orätt främja för släktskap,

svågerskap, vänskap, avund, illvilja

eller räddhåga, ej heller för mutor

och gåvor eller annan orsak, under

vad sken det vara må; ej den saker

göra, som saklös är, eller den saklös,

som saker är. Jag skall varken förr,

än domen avsäges, eller sedan uppenbara

dem, som till rätta gå, eller andra

de rådslag rätten inom stängda dörrar

håller. Detta allt vill och skall jag

som en ärlig och uppriktig domare

troget hålla.»

Med rättens tillstånd må den, som

på grund av sin åskådning i religiöst

hänseende hyser betänklighet mot att

1 Senaste lydelse, se beträffande 59 kap. 5 § SFS 1954:432.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungi. Maj.ts proposition nr 143 år 1959

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

mot att avlägga ed, i stället avgiva för- avlägga ed, i stället avgiva försäkran

säkran på heder och samvete av sam- på heder och samvete av samma innema

innehåll i övrigt, som sägs i första håll i övrigt, som sägs i första stycstycket.

ket.

Ed eller-------— rättens ordförande.

23 KAP.

7 §•

Underlåter den som kallats till förhör

utan giltig orsak att hörsamma

kallelsen och överstiger ej våglängden

mellan den plats, som utsatts för

förhöret, och den, där han har sin bostad

eller vid kallelsens mottagande

uppehöll sig, femton kilometer, må

han hämtas till förhöret.

Utan föregående kallelse må den

som uppehåller sig inom en våglängd

av femton kilometer från den plats,

där förhör skall hållas, hämtas till

förhöret, om undersökningen avser

brott, varå frihetsstraff kan följa, och

det skäligen kan befaras, att han ej

skulle hörsamma kallelse eller i anledning

av kallelse skulle genom undanröjande

av bevis eller på annat

sätt försvåra utredningen.

År den

Underlåter den som kallats till förhör

utan giltig orsak att hörsamma

kallelsen och överstiger ej våglängden

mellan den plats, som utsatts för förhöret,

och den, där han har sin bostad

eller vid kallelsens mottagande

uppehöll sig, trettio kilometer, må han

hämtas till förhöret.

Utan föregående kallelse må den

som uppehåller sig inom en våglängd

av trettio kilometer från den plats,

där förhör skall hållas, hämtas till

förhöret, om undersökningen avser

brott, varå frihetsstraff kan följa, och

det skäligen kan befaras, att han ej

skulle hörsamma kallelse eller i anledning

av kallelse skulle genom undanröjande

av bevis eller på annat

sätt försvåra utredningen.

för förhöret.

59 KAP.

5 §•

Strafföreläggande, som godkänts av

den misstänkte, skall på besvär av

den som föreläggandet avser undanröjas:
1.

om godkännandet icke kan anses

som en giltig viljeförklaring;

2. om vid ärendets behandling förekommit

sådant fel, att föreläggandet

bör anses ogiltigt; eller

Strafföreläggande, som godkänts av

den misstänkte, skall efter besvär undanröjas:
1.

om godkännandet icke kan anses

som en giltig viljeförklaring;

2. om vid ärendets behandling förekommit

sådant fel, att föreläggandet

bör anses ogiltigt; eller

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1959

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3. om föreläggandet eljest ej överensstämmer

med lag.

3. om föreläggandet eljest ej överensstämmer

med lag.

Har strafföreläggande undanröjts,

må ej därefter för samma gärning

dömas till eller föreläggas svårare

straff.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1959.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1959

23

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 3 april

1959.

N ärvarande:

justitieråden Beckman,

E. SÖDERLUND,

Tammelin,

regeringsrådet Nevrell.

Enligt lagrådet den It mars 1959 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i

statsrådet den 27 februari 1959, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag om ändring i rättegångsbalken.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av lagbyråchefen B. Hjern.

Ändringsförslagen, som nedan behandlas i den ordning de upptagits i

lagtexten, föranledde följande yttranden.

4 KAP.

11 §•

Justitierådet Söderlund och regeringsrådet Nevrell:

Vad först angår den i domareden upptagna hänvisningen till Guds lag

avböjdes dess uteslutande så sent som 1951. I proposition nr 100/1951 med

förslag till religionsfrihetslag framhölls (s. 133), att samtliga remissinstanser,

som yttrade sig om dissenterlagskommitténs förslag till ändring i

domareden, avstyrkte förslaget, nämligen Svea hovrätt, länsstyrelsen i

Stockholms län, domkapitlen i Västerås, Göteborg, Härnösand, Luleå och

Visby samt juridiska fakulteten i Uppsala. Svea hovrätt, som anslöt sig

till kommitténs tolkning av uttrycket »Guds lag», anförde, att tillräckliga

skäl ej förelåge att ur eden borttaga detta uttryck, som ägde traditionens

helgd och som i ej ringa mån bidroge till edens högtidlighet och värde.

Juridiska fakulteten i Uppsala fann det osannolikt, att uttrycket »Guds

lag» skulle på allvar kunna kränka samvetsfriden för någon, som gjort

sig underkunnig om ordens mening; någon annans uppfattning syntes icke

förtjäna avseende. Domkapitlet i Visby menade att borttagande av uttrycket

»Guds lag» icke kunde betraktas som ett religionsfrihetsintresse.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1959

Dåvarande chefen för justitiedepartementet erinrade för egen del, att

med den gängse tolkningen av det i domareden ingående uttrycket »Guds

lag», enligt vilken detta uttryck syftade på ett allmänt rättsmedvetande, avläggandet

av denna ed icke kunde innebära något samvetstvång för den

som gjort sig underrättad om innebörden. I vissa äldre processlagförslag

hade försök gjorts att omformulera domareden på ett mera genomgripande

sätt. Vid antagandet av den nya rättegångsbalken år 1942 valdes i stället

den enligt departementschefens mening lämpligare utvägen att, såsom processlagberedningen

föreslagit, låta eden behålla sitt traditionella innehåll

efter en varsam modernisering av uttryckssätten. Det måste enligt departementschefen

anses alldeles opåkallat att åter ändra edens lydelse. Departementschefen

kunde icke tillstyrka kommitténs förslag därom.

Nu föreliggande remissprotokoll upptar icke några nya omständigheter,

som i och för sig kunde vara ägnade att leda till ett annat bedömande än

det som redovisades i 1951 års proposition. Någon ytterligare utredning

eller något remissförfarande har ej heller förekommit. Med hänsyn härtill

och i betraktande av de meningsmotsättningar, som framträtt, synes en

ändring icke böra genomföras, helst som man icke förvissat sig om, hur den

skulle uppfattas vid våra domstolar. Dessa äro de som närmast kunna ha

intresse av att vårda sig om traditioner på domstolsväsendets område, och

de torde även kunna uttala sig om det praktiska behovet av den ifrågasatta

ändringen. I remissförfarandet med anledning av dissenterlagskommitténs

förslag synas domstolarna ha varit företrädda endast genom två

av hovrätterna.

I enlighet med det anförda kunna vi icke tillstyrka det nu framlagda

förslaget om ändring av domareden.

Justitieråden Beckman och Tammelin:

Vid tidigare prövning av frågan om den i domareden upptagna hänvisningen

till Guds lag avböjdes dess borttagande mycket bestämt. Då hänvisningen,

vars innebörd varit omtvistad, på vissa håll synes ha väckt samvetsbetänkligheter

samt edsformuläret även efter borttagandet av orden »Guds

och» bibehåller sin av ålder kända vördnadsbjudande stil, vilja vi emellertid

icke framställa någon invändning mot förslaget i denna del.

Lagrådet:

Beträffande förslaget, att det ej vidare skall ankomma på Kungl. Maj :t att

ge tillstånd till edens utbyte mot försäkran på heder och samvete, må anföras

följande.

Före nya rättegångsbalkens ikraftträdande krävdes enligt 16 § i 1873 års

dissenterförordning eller å detta författningsrum grundad praxis tillstånd

av Kungl. Maj :t för att ed, som enligt lag erfordrades, skulle få utbytas mot

försäkran på heder och samvete. Det ligger i öppen dag att en sådan ordning

i många fall, särskilt då det gällde vittnen, icke skulle kunna förenas

med det nya rättegångsförfarandet; begäran att få avlägga försäkran i stäl
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1''/3 år 7.959

25

let för ed kunde komma att framställas först vid huvudförhandlingen, och

det vore icke rimligt att denna skulle behöva inställas i avbidan på ett besked

i frågan från Kungl. Maj :t. Tydligen av sådan anledning överlämnades

i nya rättegångsbalken åt rätten att avgöra, om vittne i stället för ed skulle

få avgiva försäkran på heder och samvete (30: 12), och samma regler fingo

gälla i fråga om sakkunnig som höres muntligen (40: 9) samt tolk (5:7)

och av rätten utsedd stenograf (6: 9).

I de nu nämnda fallen är avläggande av ed eller försäkran en angelägenhet

som hänför sig till ett visst rättegångsmål eller, beträffande allmän tolk,

dock till en viss bestämd domstol. I motsats härtill är den som skall avlägga

domared icke ovillkorligen hänvisad att göra detta vid den domstol,

där han först kommer att tjänstgöra som domare. Lagen föreskriver endast,

att domared eller däremot svarande försäkran skall avläggas inför domstol

eller inför rättens ordförande. Att rättens ordförande särskilt nämnes torde

sammanhänga med, att de vanliga domförhetsreglerna i rättegångsbalken

äro avsedda för rättegångsmål, varför handläggningen av ett fristående administrativt

ärende såsom avläggande av domared, om särskild bestämmelse

ej givits, kunde ha ansetts städse kräva fullsutten rätt, något som kunde

vara både onödigt och olägligt. Hur därmed än förhåller sig lär endast undantagsvis

avläggandet av domared vara en brådskande angelägenhet. Förmodligen

av denna anledning och med hänsyn till domaredens särställning

i förhållande till andra eder har det tett sig naturligt att, när det gällde tillstånd

till domaredens utbyte mot försäkran på heder och samvete, anknyta

till den tidigare ordningen och låta avgörandet därom fortfarande ankomma

på Kungl. Maj:t (4: It).

I detta sammanhang är slutligen att nämna, att enligt 23 § lagen om införande

av nya rättegångsbalken vad i denna balk är stadgat om lydelsen

av ed och eds utbyte mot försäkran på heder och samvete skall äga motsvarande

tillämpning i andra fall, då enligt lag eller författning ed skall avläggas

inför domstol eller annan myndighet. I enlighet härmed komma i dessa

delar liknande regler som för vittne, sakkunnig, tolk och stenograf att gälla

beträffande exempelvis gäldenärsed i konkurs, utmätningsed, beedigande av

dödsbouppteckning och ed av stämningsman.

Genom den reglering som sålunda ägt rum i nya rättegångsbalken och 23 §

lagen om dess införande ersattes helt 16 § i 1873 års dissenterförordning och

därpå grundad rättstillämpning. Sistnämnda paragraf upphävdes därför

genom stadgande i 2 § lagen om införande av nya rättegångsbalken.

Av det anförda torde framgå att, om man bortser från domareden, regeln

numera är, att det lagts i rättens hand att avgöra, om ed skall få utbytas mot

försäkran på heder och samvete, samt att detta väsentligen betingats av det

nya rättegångsförfarandet, som kräver att frågor av detta slag skola kunna

avgöras utan att förhandling i målet därigenom uppehälles. Dylika krav sakna

i allmänhet motsvarighet för de fristående ärenden som angå avläggande

av domared eller däremot svarande försäkran. Man torde icke heller ha

haft anledning räkna med att det skulle innebära någon kännbar belastning

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1959

för Kungl. Maj :t eller någon besvärande omgång för sökanden, om tillstånd

att utbyta domared mot försäkran alltjämt förbehölles Kungl. Maj:i. Därest

det nu emellertid anses önskvärt, att Kungl. Maj :t befrias från dessa ärenden,

bör det icke möta någon betänklighet att frågan, såsom i andra fall,

får avgöras vid domstol. Avgörandet bör, om ed eller försäkran skall avläggas

inför fullsutten rätt, tillkomma denna. Är det åter rättens ordförande,

som skall upptaga eden eller försäkran, bör rimligen avgörandet om utbyte

av ed mot försäkran tillkomma honom. Till jämförelse må nämnas, att

i allmän underrätt fråga om utbyte av vittnesed mot försäkran kan komma

att avgöras av en lagfaren domare utan nämnd, när vittnet höres utom huvudförhandling

eller vid huvudförhandling i omedelbar anslutning till förberedelse.

För en ändring av nu angiven innebörd kan icke vara tillfyllest att, såsom

föreslagits i remissprotokollet, ordet »Konungens» i andra stycket utbytes

mot »rättens». Man måste beakta att i tredje stycket de myndigheter,

som ha att taga befattning med ifrågavarande ärenden, betecknats som

»domstol» och »rättens ordförande». Då det ej är rådligt att övergiva denna

terminologi men svårighet möter att införa den i remitterade förslagets

andra stycke, synes enklaste utvägen vara att överföra till andra stycket ett

stadgande om att ed skall avläggas inför domstol eller inför rättens ordförande

samt därefter i samma stycke — eller möjligen såsom ett tredje stycke

— föreskriva, att med domstolens eller ordförandens tillstånd den, som på

grund av sin åskådning i religiöst hänseende hyser betänklighet mot att avlägga

ed, må i stället avgiva försäkran på heder och samvete av samma

innehåll i övrigt, som sägs i första stycket.

I fråga om vissa andra fristående domstolsärenden av administrativ typ

meddelades — i anslutning till ett uttalande av det lagråd som granskade

förslaget till rättegångsbalk — i 22 § lagen om införande av nämnda balk

bestämmelser om fullföljd av talan mot underrätts beslut m. m. Föreskrifter

i detta ämne torde knappast behövas för de fall, varom nu är fråga, då

det väl kan tänkas att förhållandena utveckla sig så, att ett överklagande

aldrig blir aktuellt.

Om i enlighet med förslaget Kungl. Maj :t ej vidare skall taga befattning

med här avsedda ärenden, torde jämkning få ske i 8 § lagen den 22 juni

1928 om arbetsdomstol, vilket lagrum i samband med rättegångsreformen

anpassades till innehållet i 4 kap. 11 § andra stycket rättegångsbalken.

23 KAP.

7 §.

Lagrådet:

Den föreslagna ändringen innebär icke blott en utsträckt rätt till hämtning,

d. v. s. vidgad möjlighet för polisen att tvångsvis inställa — att i bil

eller annorledes hämta — personer till förhör under förundersökning. Såvitt

angår paragrafens första stycke gäller, att hämtning utgör en påföljd

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 dr 1959

27

för den som utan giltig orsak, t. ex. av tredska eller slarv, underlåter att

hörsamma kallelse till förhör. Påföljden anknyter alltså till en motsvarande

skyldighet att efterkomma kallelse till förhör, en skyldighet som väl oftast

fullgöres utan att tillämpning av påföljden behöver bli aktuell.

Från nu angivna synpunkt kan ändringen i första stycket främst sägas

innebära en utsträckt skyldighet att på kallelse inställa sig till förhör. Personer

som bo eller eljest uppehålla sig på ett avstånd, räknat efter våglängd,

av mellan 15 och 30 kilometer från den plats, där förhörsledaren önskar

hålla förhör, bli, om förslaget godtages, skyldiga att på kallelse inställa sig

där — och komma förmodligen i flertalet fall att själva taga sig dit — medan

det för närvarande är förhörsledaren som får vara beredd att söka upp

dem för förhör. Ehuru rätt till ersättning föreligger enligt kungörelsen den

26 september 1947, är det icke uteslutet, att en sådan ändring på vissa håll

kan medföra kännbar olägenhet för ortsbefolkningen i allmänhet eller för

enskilda personer.

Om denna förmodan har fog för sig — något som ej lär kunna säkert

avgöras utan närmare kännedom om orts- och kommunikationsförhållanden,

förhörsfrekvens m. m. -— innebär förslaget, att man rubbar den avvägning

mellan å ena sidan olägenheter för de enskilda och å andra sidan

olägenheter i fråga om förundersökningens bedrivande, som innefattas i de

nuvarande bestämmelserna. Att dessa bestämmelser måste medföra vissa

olägenheter för utredningen torde nämligen från början ha varit fullt klart.

Redan i anslutning till processlagberedningens förslag framställdes i olika

sammanhang från polis- och åklagarhåll önskemål om utsträckning av den

i 23 kap. 7 § angivna våglängden. Hänvisas må bl. a. till s. 155 i den tryckta

redogörelsen för de överläggningar rörande förslaget till rättegångsbalk,

som i juni 1939 höllos inför dåvarande chefen för justitiedepartementet.

Dessa önskemål torde ha varit kända, då förslaget till rättegångsbalk sedermera

behandlades i lagråd och riksdag. De föranledde emellertid icke något

avsteg från processlagberedningens förslag. Avgörande härutinnan måste

ha varit de olägenheter som en mera vidsträckt gränsdragning antogs kunna

medföra för de enskilda. Här må hänvisas till första särskilda utskottets utlåtande

nr 2/1942 s. 112 och andra kammarens protokoll nr 22/1942 s. 60.

Den senaste tidens storstadsbebyggelse med långt bort från centrum, belägna,

tätt befolkade ytterområden kan ha medfört att ur utredningssynpunkt

olägenheterna med de nuvarande bestämmelserna lokalt blivit avsevärt

större än tidigare, något som väl kan tänkas motivera en omprövning.

Jämväl förbättringar av kommunikationerna torde tala i samma riktning,

låt vara att trafikväsendets utveckling kan vara ojämnt fördelad. Från lagrådets

synpunkt finnes därför icke anledning att motsätta sig den föreslagna

ändringen. Det bör dock tillses att de nya bestämmelserna tillämpas

varsamt, så att det ej betraktas som en ovillkorlig regel att förhörsledaren,

oavsett de olägenheter som kunna föranledas för den enskilde, äger för förhör

kalla till sig personer som befinna sig inom den ifrågavarande utsträckta

gränsen. Härom torde riksåklagaren kunna giva erforderliga anvisningar

(3 § andra stycket instruktionen för riksåklagarämbetet).

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1959

59 KAP.

5 §•

Lagrådet:

Innebörden av 20 kap. 2 § sista stycket rättegångsbalken får anses vara,

att åklagare — jämte det han förutsättes äga på vedertaget sätt i brottmål

fullfölja talan i högre rätt till men för den misstänkte — uttryckligen tillerkännes

befogenhet att fullfölja talan även till den misstänktes förmån,

därest så av omständigheterna skulle finnas påkallat.

I den gängse kommentaren till rättegångsbalken uttalas (s. 236 o. f), att

nämnda lagrum är tillämpligt »jämväl i fråga om användande av särskilda

rättsmedel (resning och besvär över domvilla)». Uppenbarligen gäller dock

det sagda endast under förutsättning, att ett särskilt rättsmedel överhuvud

ställts till åklagares förfogande. Detta är fallet beträffande mål som avgjorts

i rättegångsväg. Vad åter angår strafföreläggande omnämnes i rättegångsbalken

intet annat rättsmedel än besvär enligt 59 kap. 5 § »av den som

föreläggandet avser». Att detta rättsmedel skulle stå till förfogande även

för åklagare kan i enlighet med det ovan anförda icke antagas. Denna

ståndpunkt vinner stöd av uttalanden i processlagberedningens och processkommissionens

betänkanden (SOU 1938: 44 s. 586 o. f.; 1926: 32 s. 242,

244) samt i kommentaren till rättegångsbalken (s. 869).

Resningsbestämmelserna i brottmål äro ej på liknande sätt begränsade.

Där skiljes mellan resning till förmån för den tilltalade (58: 2) och resning

till men för den tilltalade (58: 3). Resning bör tydligen kunna sökas, i förra

fallet av såväl åklagare (riksåklagaren) som tilltalad, i det senare fallet av

åklagare. Utan vidare kan emellertid ej tagas för visst, att dessa bestämmelser

överhuvud äro avsedda för strafförelägganden. Resningskapitlets avfattning

tager i allmänhet klart sikte på rättegångsmål, och detta gäller icke

minst stadgandena om förfarandet, då resning beviljas (58: 7). Det finns

vidare anledning fråga, varför åklagare skulle genom resning äga söka rättelse

i strafföreläggande, när klagorätt ej tillerkänts åklagare enligt 59 kap.

5 §. Med visst fog skulle kunna sägas, att åklagare, när han utfärdar straffföreläggande,

utövar ett slags dömande verksamhet. Alldeles otänkbart vore

ej att på denna grund anse honom utesluten från att föra talan mot förelägganden

som han själv utfärdat.

Vad man än må anse i detta ämne, har i praxis antagits, att resning kan

ifrågakomma beträffande strafföreläggande, och det är framför allt på ansökan

av riksåklagaren som resning kommit till stånd. Till stöd för denna

praxis synes kunna anföras att, om än bestämmelserna i 58 kap. rättegångsbalken

enligt sin lydelse närmast äro tillämpliga på rättegångsmål, stadgandet

i § 19 regeringsformen dock förutsätter ett mera vidsträckt område för

resning och att man inom detta vidare område bör äga i större eller mindre

omfattning falla tillbaka på resningsbestämmelserna i rättegångsbalken. Det

må även anmärkas, att processkommissionen ansåg att resning skulle kunna

användas vid strafföreläggande (SOU 1926: 32 s. 236, 237, 242).

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lb3 år 1959

29

Veterligen har resning i anledning av strafföreläggande sökts endast till

den bötfälldes förmån. Det förefaller också som om de i 58 kap. 3 § rättegångsbalken

angivna resningsgrunderna i här avsedda sammanhang skulle

ha ringa praktisk betydelse. Helt kan väl dock ej uteslutas, att de kunde erhålla

tillämpning, och möjligheten av att resning kan beviljas även till men

för den bötfällde bör därför ej avvisas (jfr SOU 1926: 32 s. 236—237).

När resning beviljas, brukar högsta domstolen undanröja strafföreläggandet.

Detta gäller även, då föreläggandet upptar gemensamt straff för flera

brott men resningsanledning föreligger endast beträffande ett av dessa brott.

(Se NJA 1951 s. 412, 1955 s. 557.) Förfarandet i detta avseende kan sägas

ansluta sig till vad som före lagändring 1954 gällde om underställning av

strafföreläggande. Undanröjandet medför att åklagaren, om han har anledning

därtill, kan väcka åtal mot den misstänkte eller utfärda nytt strafföreläggande.

För att härefter återvända till 59 kap. 5 § rättegångsbalken kan som tänkbar

förklaring till den där stadgade begränsningen — utöver vad redan antytts

— ytterligare anmärkas, att ett strafföreläggande blir gällande mot den

misstänkte först sedan han personligen godkänt det samt att klagotiden, som

omfattar en månad, räknas först från det åtgärd för verkställighet företogs

hos den misstänkte (48: 3, 4; 59: 6). Det kunde tyckas som om den bötfällde

härigenom hade goda möjligheter att själv tillvarataga sin klagorätt.

Emellertid får beaktas, att riskerna för fel och misstag äro betydligt större,

när strafföreläggande kommer till användning, än i rättegång. Vissa fel

kunna vara svåra att upptäcka för den misstänkte, såsom oriktig rättstilllämpning

eller underlåtenhet att beakta inträdd preskription. Särskilt som

blanketterna till strafföreläggande icke torde innehålla besked om den särskilda

klagorätten, kan det tänkas att den bötfällde helt förbiser denna

möjlighet. Under dessa omständigheter är det förklarligt och önskvärt, att

åklagaren, när han upptäcker att fel begåtts, söker ställa saken till rätta.

En lagändring för att främja sådana åtgärder synes emellertid vara förenad

med vanskligheter, om vilka remissprotokollet icke ger någon uppfattning

och som därför icke på den föreliggande utredningen torde kunna tillräckligt

överblickas.

Till en början må nämnas, att om resning beträffande strafföreläggande

enligt vad ovan antytts antages kunna ifrågakomma även till men för den

misstänkte, det får övervägas, om ej även klagorätt för åklagare bör medges

till men för den som strafföreläggandet avser. Första stycket i remitterade

förslaget antyder icke heller någon begränsning i detta hänseende, vilket

däremot är fallet med det tillagda sista stycket.

Då bifall till besvären alllid föranleder strafföreläggandets undanröjande

(59: 5), måste, såsom vid resning, åklagaren, om han har anledning därtill,

äga anställa åtal mot den misstänkte eller utfärda nytt rättat straffföreläggande.

Det kan frågas, hur man under sådana förhållanden kan avgöra,

om besvär anförts till förmån för eller till men för den som det överklagade

strafföreläggandet avser. Samma spörsmål torde emellertid före
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1959

ligga vid resning, ehuru där i skilda paragrafer behandlas resning till förmån

för och resning till men för den misstänkte, varför en uppdelning kan

ske redan genom en hänvisning till det avsedda lagrummet. I brist på en

sådan uppdelning torde man beträffande klagan över strafföreläggande få

bedöma spörsmålet med ledning av besvärsinlagans innehåll; i många fall

förhåller det sig så, att den bötfällde aldrig borde ha straffats, och då är

det utan vidare klart att besvären äro till hans förmån.

Enligt det nya sista stycket i remissförslaget skulle, om strafföreläggande

undanröjts, ej därefter för samma gärning få dömas till eller föreläggas svårare

straff.

Stadgandet, som ansluter sig till 51 kap. 25 § rättegångsbalken, skulle

emellertid ej kunna bibehållas oförändrat, om klagan tänkes kunna föras

även till men för den som strafföreläggandet avser, något som lydelsen av

första stycket, enligt vad förut sagts, ej i och för sig utesluter. — Vore stadgandet

behövligt, borde det för övrigt redan från början ha upptagits i den

gällande lagtexten.

Framhållas må även det anmärkningsvärda i att införa ett stadgande i

detta ämne i kapitlet om domvillobesvär, när man ej har någon motsvarande

bestämmelse för det fall, att strafföreläggande undanröjes i samband med

att resning beviljas. Mot stadgandets avfattning kan i övrigt erinras, att

hänsyn ej tagits till det förhållandet, att strafföreläggande kan upptaga gemensamt

straff för flera gärningar och att undanröjandet måhända föranJedes

av att endast en av dessa gärningar befinnes icke skola läggas den

misstänkte till last.

På nu anförda skäl bör enligt lagrådets mening en ändring i förevarande

lagrum icke vidtagas utan frågan därom uppskjutas i avbidan på närmare

utredning. Måhända kunde därvid finnas tillräckligt, att åtgärder vidtoges

i syfte att på lämpligt sätt — genom åklagare eller annorledes — hjälpa

den med föreläggandet avsedde att själv genom besvär eller ansökan om

resning tillvarataga sitt intresse. De legislativa åtgärderna kunde då kanske

inskränkas till föreskrifter i instruktion eller annan adminstrativ författning

(jfr rättegångsbalken 12:3, 22, 24).

Ur protokollet:

Clas Amilon

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1959

31

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 8 april 1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, lagrådets den 3 april 1959

avgivna utlåtande över det till lagrådet den 27 februari 1959 remitterade

förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken.

Efter redogörelse för vad lagrådet yttrat anför föredraganden.

Den i det remitterade förslaget upptagna ändringen av 59 kap. 5 § rättegångsbalken

syftar till att öppna möjlighet för åklagaren att till förmån för

den som ett strafföreläggande avser föra talan om föreläggandets undanröjande.

Enligt min mening bör en lagändring med detta begränsade syfte kunna

genomföras utan sådan ytterligare utredning som lagrådet antyder. Anledning

att i nu förevarande sammanhang överväga om klagorätt för åklagare

bör medges även till men för den som strafföreläggandet avser synes

mig ej föreligga. Några särskilda komplikationer synes ej heller uppstå i det

av lagrådet berörda fallet, att strafföreläggande upptar gemensamt straff för

flera gärningar och undanröjandet föranledes av att endast en av dessa

gärningar befinnes icke skola läggas den misstänkte till last. Lagrådet antyder

även möjligheten att frågan skulle kunna lösas genom åtgärder i syfte

att på lämpligt sätt hjälpa den med föreläggandet avsedde att själv tillvarataga

sitt intresse. Jag anser det emellertid vara en riktigare ordning att åklagaren

får möjlighet att själv föranstalta om rättelse då han funnit att fel begåtts

vid utfärdande av strafföreläggande. Förslaget därom synes därför böra

genomföras.

Det synes ej vara anledning till erinran mot den av lagrådet förordade

jämkningen av 4 kap. 11 § rättegångsbalken, såvitt angår utbytande av domareeden

mot försäkran på heder och samvete. Såsom lagrådet förordat torde

även lydelsen av 8 § lagen om arbetsdomstol böra jämkas, ehuru detta

med hänsyn till innehållet i 23 § lagen om införande av nya rättegångsbalken

ej i och för sig är nödvändigt.

Föredraganden hemställer, att det enligt vad förut anförts jämkade förslaget

till lag om ändring i rättegångsbalken samt förslag till lag angående änd
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1959

rad lydelse av 8 § lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol måtte

jämlikt 87 § regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till

antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ulla Larsson

Stockholm 1959. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

590339

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1959:277 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 72 § lagen den 14 september 1944 s. 5 i texten
  2. 1LU 1959:27 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m. m. dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten