Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1939 (nr 314) om villkorlig dom

1959-04-10 · 44 sidor, varav 43 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 43 av 44 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1959:146, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1939 (nr 314) om villkorlig dom

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1959

1

Nr 146

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i lagen den 22 juni 1939 (nr 314) om

villkorlig dom; given Stockholms slott den 10 april

1959.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1939

(nr 314) om villkorlig dom.

GUSTAF ADOLF

Ingvar Lindell

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås — i avbidan på resultatet av det genomgripande

reformarbete på strafflagstiftningens område som pågår inom justitiedepartementet

— att i lagen om villkorlig dom införes dels möjlighet att kombinera

sådan dom med ovillkorligt bötesstraff och dels befogenhet att tillfälligt

omhändertaga den som erhållit villkorlig dom men som håller sig undan eller

eljest missköter sig.

t Hiluuuj till riksdagens protokoll 1(.)5I). 1 samt. Nr 140

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1959

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 22 juni 1939 (nr 314) om villkorlig dom

Härigenom förordnas, dels att i lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom1

skola införas tre nya paragrafer, betecknade 1 a, 14 a och 24 a §§, av nedan

angiven lydelse, dels ock att 13 § 1 inom., 16, 18 och 19 §§ samt 22—24 §§

nämnda lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 a §.

Om det för den dömdes tillrättaförande

eller av hänsyn till den allmänna

laglydnaden finnes påkallat, må

jämte villkorlig dom enligt 1 § dagsböter,

högst etthundratjugu, ådömas

ovillkorligt såsom särskilt straff för

samma brott som den villkorliga domen

avser.

I fall som nu avses må den sammanlagda

påföljden, beräknad enligt

de grunder som angivas i 4 kap. 6 §

strafflagen, icke överskrida det för

brottet stadgade högsta straffet.

13 §.

1 mom. Varder den-------sålunda övertygats.

Då i fall som ovan sägs anstånd Då i fall som ovan sägs anstånd

förklaras förverkat, skall gemensamt förklaras förverkat, skall gemensamt

straff för de brott som äro i fråga straff för de brott som äro i fråga

ådömas i enlighet med vad därom är ådömas i enlighet med vad därom är

stadgat. Vad nu sagts gälle ock, då stadgat. Vad nu sagts gälle ock, då

anstånd som beviljats med verkstäl- anstånd som beviljats med verkställande

av straff förklaras skola avse lande av straff förklaras skola avse

jämväl annat brott. jämväl annat brott. Ändå att gemen
samt

straff ådömes, skall verkställighet

ske av bötesstraff, som ålagts

jämlikt 1 a §.

1 Senaste lydelse, se beträffande 18 § 1958: 12 samt beträffande 19, 22 och 24 §§ 1946: 860.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj:ts proposition nr li6 år 1959

3

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

14 a §.

Uppkommer sedan villkorlig dom

meddelats enligt 1 § fråga om att förklara

anståndet förverkat eller att besluta

annan åtgärd, varom stadgas i

12 §, må domstolent såframt särskilda

omständigheter föranleda därtill,

förordna att den dömde skall på

lämpligt sätt omhändertagas i avbidan

på vidare förordnande.

Den som sålunda omhändertages

må ej kvarhållas längre än en vecka.

Om synnerliga skäl äro därtill, må

dock domstolen genom nytt beslut

förordna att han skall kvarhållas ytterligare

högst en vecka. Efter prövotidens

utgång må den omhändertagne

ej kvarhållas.

Omhändertagande enligt denna paragraf

må ej beslutas i fråga om den

som är under aderton år.

16 §.

Åtgärd enligt---------samtidigt förlänges.

Anstånd må------prövotidens utgång.

Kan anstånd ej längre förklaras

förverkat, vare straff förfallet.

18

Ärende angående åtgärd jämlikt 11

eller 12 § upptages av övervakningsdomstolen

eller, där anståndet ej är

förenat med övervakning, av den

domstol som först avgjort det mål

vari den villkorliga domen meddelats.

I

I rättens ställe må sådant ärende

upptagas av övervakningsnämnd,

varom i 25 § förmäles. Ärendet må,

där det finnes lämpligt, hänskjutas

till rätten; och skall så alltid ske, då

Kan anstånd ej längre förklaras

förverkat, vare annat straff än böter

som ådömts jämlikt 1 a § förfallet.

§■

Ärende om åtgärd jämlikt 11 eller

12 § eller angående omhändertagande

enligt U a § upptages av övervakningsdomstolen

eller, där anståndet

ej är förenat med övervakning, av

den domstol som först avgjort det mål

vari den villkorliga domen meddelats.

I rättens ställe må sådant ärende

upptagas av övervakningsnämnd,

varom i 25 § förmäles. Finner nämnden,

att omhändertagande enligt H

a § bör ske eller att anståndet bör

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1959

(Gällande lydelse)

anstånd finnes böra förklaras förverkat.

Om rättens sammansättning vid behandling

av ärende, som avses i denna

paragraf, gälle vad i rättegångsbalken

är i allmänhet föreskrivet om

domförhet vid huvudförhandling i

brottmål. Finnes ärendet ej lämpligen

böra anstå till allmänt ting eller

allmän rättegångsdag, vare rätten

dock domför, häradsrätt utan nämnd

och rådhusrätt med en lagfaren domare,

såframt ej ärendet tidigare

handlagts av övervakningsnämnd eller

anstånd finnes böra förklaras förverkat.

19

Framställning om åtgärd jämlikt

11 eller 12 § göres av allmän åklagare,

av övervakare eller annan, som

enligt särskilt meddelade bestämmelser

har befattning med övervakningen,

eller ock av den dömde. Sådan

fråga må jämväl väckas av myndighet

som jämlikt 18 § äger upptaga

ärendet. I

I ärende, som här avses, skall tillfälle

lämnas den dömde att yttra sig,

där fråga ej är allenast om upphörande

av övervakning eller av skyldighet

enligt 8 §, samt yttrande jämväl

inhämtas från övervakaren. Begär

den dömde att bliva muntligen hörd,

skall tillfälle därtill beredas honom.

Innan beslut meddelas om förverkande

av anstånd med straffs ådömande,

skall tillfälle beredas allmän åklagare

eller enskild målsägande som i målet

(Föreslagen lydelse)

förklaras förverkat, skall dock ärendet

hänskjutas till rätten; och må

jämväl eljest så ske, när det finnes

lämpligt.

Om rättens sammansättning vid behandling

av ärende, som avses i denna

paragraf, gälle vad i rättegångsbalken

är i allmänhet föreskrivet om

domförhet vid huvudförhandling i

brottmål. Finnes ärendet ej lämpligen

böra anstå till allmänt ting eller

allmän rättegångsdag, vare rätten

dock domför, häradsrätt utan nämnd

och rådhusrätt med en lagfaren domare,

såframt ej anstånd finnes böra

förklaras förverkat eller ock ärendet

tidigare handlagts av övervakningsnämnd

och avser annat än omhändertagande

enligt 14 a §.

Framställning om åtgärd jämlikt

11 eller 12 § eller angående omhändertagande

enligt 14 a § göres av

allmän åklagare, av övervakare eller

annan, som enligt särskilt meddelade

bestämmelser har befattning med

övervakningen, eller ock av den dömde.

Sådan fråga må jämväl väckas av

myndighet som jämlikt 18 § äger

upptaga ärendet.

I ärende angående åtgärd jämlikt

11 eller 12 § skall tillfälle lämnas den

dömde att yttra sig, där fråga ej är

allenast om upphörande av övervakning

eller av skyldighet enligt 8 §,

samt yttrande jämväl inhämtas från

övervakaren. Begär den dömde att

bliva muntligen hörd, skall tillfälle

därtill beredas honom. Innan beslut

meddelas om förverkande av anstånd

med straffs ådömande, skall tillfälle

beredas allmän åklagare eller enskild

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1959

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

yrkat ansvar att utföra talan om be- målsägande som i målet yrkat ansvar

stämmande av ansvar för det brott att utföra talan om bestämmande av

som avsetts med den villkorliga do- ansvar för det brott som avsetts med

men. den villkorliga domen.

22

Rättens avgörande av ärende angående

åtgärd jämlikt 9, 11 eller 12 §

sker genom beslut.

Beslut som meddelats jämlikt 9 §

må icke överklagas. Mot rättens beslut

i ärende angående åtgärd jämlikt

11 eller 12 § må, därest beslutet

icke innefattar att anstånd förklaras

förverkat, endast den villkorligt dömde

föra talan.

Den som----------av

§•

Rättens avgörande av ärende angående

åtgärd jämlikt 9, 11, 12 eller

14 a § sker genom beslut.

Beslut som meddelats jämlikt 9 §

må icke överklagas. Mot rättens beslut

i ärende angående åtgärd jämlikt

11, 12 eller 14 a § må, därest beslutet

icke innefattar alt anstånd förklaras

förverkat, endast den villkorligt

dömde föra talan,

beslutet.

23

Beslut som jämlikt 12 eller 14 §

meddelas i fråga om övervakning,

skyldighet enligt 8 § eller prövotidens

förlängning skall, där ej annorlunda

förordnas, omedelbart lända till efterrättelse.

§•

Beslut som jämlikt 12 eller 14 §

meddelas i fråga om övervakning,

skyldighet enligt 8 § eller prövotidens

förlängning skall, där ej annorlunda

förordnas, omedelbart lända till efterrättelse.

Detsamma skall gälla om

beslut angående omhändertagande enligt

14 a §.

24 §.

Vill den---------mottager förklaringen.

Förklaring, som----------förklaringen avser.

Förklaring enligt denna paragraf

inbegriper jämväl böter, som må hava

ådömts jämlikt 1 a §.

24 a g.

Ådömes med stöd av 2 eller 3 §

lagen om disciplinstraff för krigsmän

disciplinstraff i stället för böter som

avses i 1 a §, skall vad ovan i 13 §

1 inom., 16 tf och 24 § stadgas om så
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr li6 år 1959

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

dana böter äga motsvarande tillämpning

beträffande disciplinstraffet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1960. Vad i nya lagen är stadgat

om ådömande jämte villkorlig dom av särskilt bötesstraff eller disciplinstraff

skall dock ej gälla i fråga om brott, som förövats före nya lagens ikraftträdande.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr HG år 1959

7

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 20 mars 1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, fråga om vissa ändringar

i lagen om villkorlig dom och anför därvid följande.

På straffrättens område förberedes sedan länge en genomgripande lagreform,

vars syfte är att ersätta 1864 års allmänna strafflag och åtskilliga

därtill anknytande lagar med ny lagstiftning. Det förberedande utredningsarbetet

har varit uppdelat på två kommittéer, straffrättskommittén som

haft till uppgift att föreslå en reformering av bestämmelserna om de särskilda

brotten och vad därmed äger samband samt strafflagberedningen som

företagit en allmän översyn av det straffrättsliga påföljdssystemet och en

kodifiering av de till detta system hörande lagbestämmelserna. På grundval

av straffrättskommitténs slutbetänkande (SOU 1953: 14) och däröver avgivna

remissyttranden har inom justitiedepartementet utarbetats ett förslag

till brottsbalk. Detta förslag remitterades av Kungl. Maj :t den 2 maj 1958

till lagrådet, som den 20 december samma år har avgivit utlåtande över förslaget.

Strafflagberedningen har i slutet av år 1956 avlämnat sitt slutbetänkande

(SOU 1956:55) med förslag till lagstiftning om påföljdssystemet.

Detta förslag är efter avslutat remissförfarande under behandling i justitiedepartementet.

De båda delarna av reformarbetet äger sådant samband med varandra, att

de torde böra slutligen övervägas i ett sammanhang. Vid remissen till lagrådet

av förslaget till brottsbalk uttalade jag, att den lämpligaste ordningen

syntes vara att sammanföra lagstiftningen om brotten och om brottspåföljderna

i en gemensam balk med benämningen brottsbalk. Inom justitiedepartementet

bedrives arbetet nu efter dessa riktlinjer. Det föreliggande förslaget

till brottsbalk avses därför komma att föreläggas riksdagen först sedan det

kompletterats med erforderliga bestämmelser om påföljdssystemet och lagrådets

utlåtande inhämtats jämväl över denna del av förslaget.

Ehuru arbetet inom justitiedepartementet bedrives med största möjliga

skyndsamhet, torde det likväl komma att dröja ännu eu par år, innan den

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1959

mycket omfattande nya lagstiftningen kan träda i kraft. Med hänsyn härtill

och till den ökning av brottsligheten, som inträtt under senare tid, har jag

funnit angeläget att överväga vissa åtgärder, som utan alltför stora svårigheter

synes kunna genomföras i avbidan på resultatet av det pågående reformarbetet

och som torde bidraga till en effektivisering av det nuvarande

påföljdssystemet. Jag åsyftar därvid av strafflagberedningen framförda förslag

om möjlighet att kombinera villkorlig dom med ovillkorligt

bötesstraff och att tillfälligt omhändertaga

den som erhållit villkorlig dom. De berörda frågorna har även

flera gånger aktualiserats i riksdagen. Framställningar till Kungl. Maj :t om

omedelbar lagstiftning i fråga om tillfälligt omhändertagande av Aillkorligt

dömd har gjorts i skrivelser den 8 februari 1958 av Göteborgs rådhusrätt

och den 7 januari 1959 av övervakningsnämnden vid Stockholms rådhusrätt.

Jag anhåller att nu få upptaga dessa frågor till behandling.

I. Villkorlig dom jämte bötesstraff

Gällande rätt

För närvarande gäller som huvudregel att en tilltalad i samma mål kan

ådömas endast ett allmänt straff. Från denna regel göres undantag endast

i några få och mycket begränsade fall. Vid sammanträffande av flera brott

kan sålunda enligt 4 kap. 1 § strafflagen för brott, som finnes förskylla

böter, bötesstraff ådömas jämte straff för övriga brott, om särskilda skäl

föranleder därtill; normerade böter och böter som ej får förvandlas skall enligt

2 § särskilda böteslagen alltid ådömas för sig. I vissa fall kan också 4 kap.

3 § strafflagen leda till att skilda straff ådömes vid flerfaldig brottslighet.

Vidare stadgas i 8 § lagen om disciplinstraff för krigsmän att för brott som

finnes förskylla disciplinstraff må, då flera brott sammanträffar, sådant

straff ådömas jämte straff i allmän straffart för övriga brott, om särskilda

skäl föranleder därtill.

En kombination av skilda påföljder är härjämte möjlig i fall då avsättning

eller suspension skall ådömas. Sådant straff ådömes enligt de i 25 kap.

strafflagen givna reglerna i vissa fall vid sidan av annat straff. Har någon

för skilda brott förskyllt avsättning eller suspension och allmänt straff, skall

straffen enligt 4 kap. 7 § strafflagen ådömas jämte varandra.

I den mån gällande bestämmelser medger, att böter eller disciplinstraff

ådömes särskilt för något av flera brott, kan sådan påföljd också åläggas

jämte villkorlig dom för brottsligheten i övrigt.

Straff lagberedningen

I strafflagberedningens förslag motsvaras den nuvarande villkorliga domen

av flera olika påföljder. Sålunda har såsom självständiga påföljder upptagits

överlämnande till vård enligt barnavårdslagen, vård enligt lagen om

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 1A6 år 1959

9

nykterhetsvård, vård enligt sinnessjuklagen och öppen psykiatrisk vård;

vård i någon av dessa former kan för närvarande under vissa förutsättningar

anordnas i anslutning till villkorlig dom. Härutöver föreslår emellertid

beredningen att den villkorliga domen uppdelas i två väsentligt olika påföljder,

av vilka den ena får behålla namnet villkorlig dom och den andra

kallas skyddstillsyn. Villkorlig dom och skyddstillsyn har i förslaget konstruerats

som självständiga påföljder, och de innebär alltså icke såsom den

nuvarande villkorliga domen något anstånd med ådömande av straff eller

med verkställighet av ådömt straff; under vissa förutsättningar skall dock

villkorlig dom eller skyddstillsyn kunna undanröjas och ersättas av annan

påföljd. Den villkorliga domen skall enligt förslaget icke vara förenad med

övervakning och ej heller skall några särskilda föreskrifter kunna meddelas

den dömde, dock med undantag för föreskrifter om skadeståndsbetalning.

Sådana fall, i vilka övervakning jämte särskilda föreskrifter eller enbart

övervakning finnes erforderlig, har hänförts till skyddstillsyn.

Beredningens förslag bygger på den nuvarande huvudregeln, att vid bestämmande

av påföljd för brott endast ett allmänt straff får ådömas. Förslaget

medger emellertid mera vittgående undantag från denna regel än som

nu kan ske. Ett av dessa undantag hänför sig till möjligheten att för ett

och samma brottsliga förfarande ådörna böter som komplement till annan

påföljd. Enligt förslaget skall sålunda dagsböter kunna ådömas jämte

fängelse — nuvarande fängelse och straffarbete har i förslaget sammanslagits

till en enhetlig påföljd, benämnd fängelse — villkorlig dom eller skyddstillsyn.

När beredningen upptagit tanken att för ett och samma brottsliga förfarande

skall kunna dömas till böter som komplement till annan påföljd, har

meningen icke varit att på denna väg konfiskera eller förebygga vinning

av brott. Syftet har i stället varit att göra brottspåföljderna så verksamma

och ändamålsenliga som möjligt. Beredningen har kommit till den uppfattningen,

att särskilt en kombination av villkorlig dom och böter eller av

skyddstillsyn och böter skulle erbjuda påtagliga kriminalpolitiska fördelar.

Möjligheterna att kombinera böter med dessa andra påföljder är enligt förslaget

icke begränsade till vissa brott eller särskilda brottstyper. Ej heller

är det någon förutsättning, att brottet eller något av brotten är belagt med

böter.

Beredningen framhåller, att domstolen vid valet mellan villkorlig dom

och annan påföljd är skyldig att laga tillbörlig hänsyn till de allmänpreventiva

skäl, som kan tala mot villkorlig dom, och att dylika skäl måste ges

större utrymme vid vissa brottstyper än vid andra. Eu utväg att förläna

samhällets reaktion mot brottslingen sådan skärpa att den är tillfyllest ur

allmän synpunkt erbjuder vid flerfaldig brottslighet möjligheten att döma

till böter för något av brotten. Bötespåföljden är, rätt använd, väl ägnad

att tillgodose allmänpreventiva önskemål om en skärpning av reaktionen

mot den som erhåller villkorlig dom. En sådan skärpning kan för övrigt,

uttalar beredningen, vara önskvärd också ur individualpreventiv synpunkt.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj. ts proposition nr ib6 år 1959

Den tankeställare som böter vid sidan av den villkorliga domen innebär kan

mången gång vara nyttig även beträffande det godartade klientel för vilket

villkorlig dom enligt beredningens förslag är avsedd. De kriminalpolitiska

fördelarna av att kunna ådöma böter jämte villkorlig dom är så stora, att

möjligheterna härtill bör vidgas så att denna påföljdskombination kan användas

även då den tilltalade begått endast ett brott och oberoende av om

brottet är belagt med böter eller ej. Beredningen pekar på att en sådan kombinationsmöjlighet

införts i norsk rätt och att förslag i samma riktning framlagts

i Danmark.

Enligt förslaget skall, såsom nyss antytts, både allmänpreventiva och individualpreventiva

hänsyn kunna åberopas för att ådöma böter vid sidan av

villkorlig dom. Förutsättningarna härför är sålunda uppfyllda, så snart en

skärpning av reaktionen mot brottet är önskvärd ur allmän synpunkt eller

för den dömdes tillrättaförande. Men även andra hänsyn kan spela in, säger

beredningen. Som exempel anföres, att om av två medverkande till ett brott

den ene får villkorlig dom och den andre, som i mindre mån bidragit till

det brottsliga resultatet, dömes till böter, det kan vara lämpligt att sådan

påföljd ådömes även den förre så att också han underkastas en omedelbart

kännbar reaktion.

Beträffande skyddstillsynen uttalar beredningen, att denna påföljd regelmässigt

är en mera ingripande åtgärd än villkorlig dom och därför alltid

torde få en större allmänpreventiv verkan än sådan dom. I de fall då kriminalvården

i frihet blir av ingripande art genom särskilda föreskrifter som

meddelats för den dömdes tillrättaförande, torde det i regel varken vara behövligt

eller lämpligt att skärpa reaktionen genom att utdöma böter vid

sidan av skyddstillsyn. Föreskrifter skall emellertid meddelas allenast om

de är individualpreventivt motiverade. Det kan på grund härav icke sällan

inträffa, att skyddstillsynen ej ingriper så starkt i den dömdes livsföring och

att den därför blir föga kännbar. I dylika fall kan det stundom föreligga

ett behov av att skärpa reaktionen mot den dömde. Liksom vid villkorlig

dom bör därför böter kunna åläggas, och det även om endast ett brott är

begånget och oberoende av om detta är belagt med böter.

Enligt beredningen bör vid bedömandet av lämpligheten att ådöma böter

vid sidan av villkorlig dom eller skyddstillsyn beaktas, om den tilltalade förpliktas

ersätta genom brottet uppkommen skada. Genom att i sådant fall

föreskrifter meddelas om lid och sätt för fullgörande av skadeståndsbetalningen

kan den samlade reaktionen erhålla sådan skärpa, att böter icke behöver

tillgripas. Det bör också tillses, att den tilltalades betalningsförmåga

icke genom böter belastas på sådant sätt, att målsägandens utsikter att få

sin skada ersatt äventyras.

Böterna skall enligt förslaget ådömas i dagsböter. Bestämmandet av böternas

storlek skall ske med ledning av det syfte som föranleder domstolen

att döma till böter. Är, såsom i regel torde bli fallet, avsikten att av allmänpreventiva

eller individualpreventiva skäl skärpa reaktionen, får böterna

utmätas på sådant sätt att de kan anses innefatta en tillräcklig skärpning.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj. ts proposition nr H6 år 1959

Frågan om böternas storlek får emellertid icke ses isolerad som om det gällde

att ådöma böter såsom ensam påföljd. Domstolen måste tillse att den villkorliga

domen eller skyddstillsynen och de vid sidan därav ådömda böterna

tillsammans bildar en lämplig reaktion, som icke står i disproportion till de

brottsliga gärningarnas svårhet.

Vanliga regler om verkställighet av böter skall enligt förslaget gälla för de

böter som här avses. Den omständigheten huruvida böterna behörigen erlägges

skall vara utan inverkan på den villkorliga domen eller skyddstillsynen,

och böterna skall icke vara avhängiga av beståndet av den villkorliga

domen eller skyddstillsynen utan följa de allmänna bestämmelserna om preskription

av böter. Skulle den villkorliga domen eller skyddstillsynen undanröjas

på grund av att den dömde begått nytt brott eller av annan anledning,

påverkas alltså icke böterna. Vid bestämmande av annan påföljd för det

eller de brott, som den villkorliga domen eller skyddstillsynen avsett, bör

hänsyn tagas till de redan utdömda böterna.

Strafflagberedningen uttalar, att reglerna i 2 och 3 §§ lagen om disciplinstraff

för krigsmän medför att domstolen, om målet handlägges som militärt

mål, beträffande krigsman får möjlighet att i stället för böter ålägga

disciplinstraff jämte villkorlig dom eller skyddstillsyn.

Yttranden

Över strafflagberedningens slutbetänkande har efter remiss yttranden avgivits

av justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet, rikets hovrätter, fångvårdsstyrelsen,

interneringsnämnden, ungdomsfängelsenämnden, socialstyrelsen,

medicinalstyrelsen, statspolisintendenten, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Kronobergs, Malmöhus,

Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs samt Norrbottens län, rådhusrätterna

i Stockholm, Göteborg och Malmö, utredningen om administrativa

frihetsberövanden, kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i

riket, 1956 års eftervårdsutredning och kommittén för det rättspsykiatriska

undersökningsväsendet.

Riksåklagarämbetet har av anförda skäl begränsat sig till att överlämna

yttranden av statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, stadsfiskalerna

i Stockholm Glas, Mattsson, Meijer och Robert samt föreningarna Sveriges

landsfogdar, Sveriges stadsfiskaler och Sveriges landsfiskaler. Fångvårdsstyrelsen

har i avskrift ingivit yttranden från anstaltsnämnderna vid

fångvårdsanstalterna å Långholmen, Malmö, Härianda, Härnösand, Växjö,

Norrköping, Halmstad, Mariestad, Västerås, Roxtuna, Vångdalen, Mäshult,

Älgberget och Sörbyn, från fångvårdsdirektörerna i östra, södra och norra

anstal Isgrupperna samt från skyddskonsulenterna i Stockholms distrikt för

äldre, Södermanlands-östergötlands distrikt, Skånc-Blekingc distrikt, Göteborgs

distrikt för unga och för Halland, Göteborgs distrikt för äldre och för

Bohuslän, Västgöta-Dals distrikt samt Gävleborgs distrikt. Av överståthållarämbetct

har överlämnats yttranden av barnavårdsnämnden, nykterhetsnämnden,

polismästaren och kriminalpolisintendenten i Stockholm. Länssty
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr Hti år 1959

relserna liar överlämnat, länsstyrelsen i Stockholms län yttranden från

landsfogden i länet, socialvårdskonsulenten i första distriktet och Stockholms

läns avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler, länsstyrelsen i

Kronobergs län yttranden från landsfogden i länet, länsnykterhetsnämnden

och barnavårdsnämnden i Växjö, länsstyrelsen i Malmöhus län yttranden

från landsfogden i länet, poliskammaren i Malmö, länsnykterhetsnämnden,

föreningen Malmöhus läns landsfiskaler och barnavårdsnämnden i Hälsingborg,

länsstyrelsen i Skaraborgs län yttranden från landsfogden i länet,

stadsfiskalerna i Skövde och Lidköping, länsnykterhetsnämnden, skyddskonsulenten

i Västgöta-Dals distrikt, socialvårdskonsulenten i nionde distriktet,

förste provinsialläkaren samt föreningen Skaraborgs läns landsfiskaler,

länsstyrelsen i Örebro län yttranden från länsnykterhetsnämnden,

poliskammaren i Örebro och barnavårdsnämnden i Karlskoga, länsstyrelsen

i Kopparbergs län yttrande från landsfogden i länet, länsstyrelsen i Gävleborgs

län yttrande från föreningen Gävleborgs läns landsfiskaler samt slutligen

länsstyrelsen i Norrbottens län yttranden från skyddskonsulenten i

Norrbottens distrikt, barnavårdsnämnderna i Luleå och Gällivare samt föreningen

Norrbottens läns landsfiskaler.

Yttranden har härjämte inkommit från barnavårdsnämnderna och nykterhetsnämnderna

i Göteborg och Malmö, föreningarna Sveriges häradshövdingar,

Sveriges stadsdomare, Sveriges auditörer och Sveriges polismästare,

Sveriges advokatsamfund, svenska kriminalistföreningen, svenska fångvårdssällskapet,

svenska skyddsförbundet, föreningen Sveriges skyddskonsulenter

och skyddsassistenter, föreningen Skyddsvärnet i Göteborg, svenska psykiatriska

föreningen, rättspsykiatriska föreningen, svenska socialvårdsförbundet,

svenska nykterhetsvårdsförbundet, de erkända alkoholistanstalternas

centralorganisation, Sveriges nykterhetsvänners landsförbund, Sveriges

läkarförbund och Stockholms nämndemannaförening.

Den föreslagna möjligheten att kombinera villkorlig dom eller skyddstillsyn

med böter har allmänt tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Bland myndigheter

som finner reformen värdefull kan nämnas hovrätten över Skåne

och Blekinge, socialstyrelsen, Stockholms rådhusrätt, statsåklagarna i Stockholm,

Göteborg och Malmö samt föreningen Sveriges häradshövdingar.

Svea hovrätt uttalar, att möjligheten att kombinera skyddstillsyn och böter

måste betraktas som en kriminalpolitisk vinning av icke oväsentlig betydelse.

Hittillsvarande erfarenhet visar att det ofta varit önskvärt att kunna

förena bötesstraff med s. k. kvalificerad villkorlig dom. Eftersom den till

skyddstillsyn dömde under alla förhållanden kommer att stå under viss

övervakning, lärer han regelmässigt kunna betala böterna. Rörande tillämpningen

av kombinationen villkorlig dom och böter yttrar hovrätten:

I motiven uttalar beredningen, att den villkorliga domen är väsentligen

avsedd för det klientel som åsyftades när villkorlig dom infördes i svensk

rätt, nämligen tillfällighetsbrottslingar vilkas prognos är så god att, utöver

den varning som domen innebär, några särskilda åtgärder ej erfordras för

deras tillrättaförande. Med hänsyn härtill synes det icke finnas utrymme för

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr lk6 år 1959

13

att i individualpreventivt syfte använda böter såsom tilläggsstraff vid villkorlig

dom. Hovrätten kan därför icke ansluta sig till beredningens uppfattning

att skäl till ådömande av böter jämte villkorlig dom skulle föreligga, så

snart en skärpning av reaktionen mot brottet är önskvärd för den dömdes

lillrättaförande. Är en straffskärpning motiverad i individualpreventivt hänseende,

bör villkorlig dom icke meddelas utan annan lämpligare påföljd väljas.

Däremot är hovrätten ense med beredningen om att fall kunna förekomma,

då enbart villkorlig dom från allmän synpunkt skulle framstå såsom en

alltför lindrig påföljd, men denna invändning skulle bortfalla, om den villkorliga

domen kombinerades med bötesstraff. Villkorlig dom i förening med

böter bör i viss utsträckning kunna komma till användning vid sådana brott

— t. ex. rattfylleri — där allmänpreventionens krav för närvarande föranleder

ett schablonmässigt ådömande av korta frihetsstraff.

Sveriges advokatsamfund, som också tillstyrker förslaget, reagerar mot

ett motivuttalande av beredningen angående fall i vilka kombinationen av

villkorlig dom och böter skulle kunna tillämpas. Enligt samfundets mening

kan den omständigheten, att av två medverkande den ene dömes till böter,

icke få tjäna som motivering för att döma även den andre härtill, om denne

— bortsett från denna omständighet — anses böra komma i åtnjutande av

villkorlig dom utan kombination med böter.

Det må i detta sammanhang nämnas, att advokatsamfundet i anslutning

till den föreslagna bestämmelsen om möjlighet att kombinera fängelsestraff

med böter uttalar, att uttryckligt förbud bör stadgas mot att tillämpa bestämmelsen

så, att maximum i straffskalan för brottet överskrides.

I några yttranden yppas en viss tvekan mot förslaget.

Justitiekansler sämbetet yttrar:

Den här föreslagna nyheten att kombinera villkorlig dom med böter förefaller

i och för sig välgrundad. Emellertid synes icke uteslutet, att böterna

komma att uppfattas som den enda reaktionen å brottet; särskilt torde så

kunna bli förhållandet, om något straff ej är utsatt i domen. Är brottet av sådan

svårhetsgrad, att enbart böter klart framstå som ett alltför lindrigt

straff, kan den föreslagna förändringen, i stället för att — såsom bland annat

avses — vara till båtnad ur allmänpreventiv synpunkt, verka i motsatt

riktning.

Länsstyrelsen i Örebro län och föreningen Sveriges landsfogdar finner, att

förslaget kan leda till att villkorlig dom med dagsböternas hjälp kan komma

att tillämpas i större utsträckning än som är avsett. Länsstyrelsen uttalar

emellertid, att sådana skäl icke med samma styrka kan åberopas mot eu

kombination av skyddstillsyn och böter.

Fångvårdsstyrelsen, som utan invändning tillstyrker förslaget att jämte

villkorlig dom skall kunna ådömas böter, yttrar att skyddstillsyn i och för

sig utgör en så allvarlig och under lång tid kännbar reaktion, att den sällan

torde behöva skärpas. Risk föreligger att eu i arbetsförhållanden och ekonomiskt

avseende mindre välanpassad person tar knäcken, om han förutom

att stå under tillsyn skall känna sig förföljd av indrivningsmyndigheterna.

I sådana fall kan en bötespåföljd motverka de positiva hjälpåtgärder som

skyddstillsyn innebär. Fångvårdsstyrelsen föreslår att kombinationen

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr ii6 år 1959

skyddstillsyn och böter skall kunna ifrågakomma endast om synnerliga skäl

är därtill. Även anstaltsnämnden vid fångvårdsanstalten i Västerås hyser betänkligheter

i sistnämnda hänseende. Beträffande kombinationen villkorlig

dom och böter uttalar anstaltsnämnden, att det icke är tillrådligt att böter

tillgripes för att möjliggöra att villkorlig dom meddelas i fall där den eljest

ur allmän synpunkt icke skulle komma i fråga.

Departementschefen

Brottsligheten har under 1950-talet visat en oroande tendens till ökning.

Det är med hänsyn härtill av största vikt att alla möjligheter tillvaratages

för att göra brottsbekämpandet effektivare än för närvarande.

Tydligt är att kampen mot brottsligheten måste föras på många områden

och på många olika sätt. Det är nödvändigt att anpassa åtgärderna efter olika

brottsföreteelser och olika slag av brottsklientel. Av stor betydelse härvidlag

är kriminalvården i frihet. Alltjämt är väl frihetsförlust genom omhändertagande

på anstalt den viktigaste reaktionen mot mera allvarlig brottslighet.

Domstolarna har emellertid i väsentlig omfattning kunnat ersätta frihetsstraff

med andra åtgärder för brottslingens tillrättaförande, framför allt

villkorlig dom. Nuförtiden synes omkring 40 procent av alla i första instans

för straffregisterbrott dömda personer erhålla villkorlig dom. Till denna

utveckling torde ha medverkat en växande insikt hos domstolarna om de

nackdelar som är förbundna med omhändertagande i anstalt. Den gällande

lagen om villkorlig dom ger också vissa möjligheter att åstadkomma en

verklig kriminalvård i frihet, varigenom lagöverträdaren kan tillrättaföras.

I olika sammanhang har likväl farhågor framförts att villkorlig dom kommit

att brukas i alltför stor omfattning. Att villkorlig dom stundom meddelats

i fall, där de förutsättningar för sådan dom som har avseende på lagöverträdarens

individuella förhållanden sedermera visar sig icke hålla, kan

givetvis ej förnekas. Så tycks dock icke ha skett alltför ofta. Av de siffror

som strafflagberedningen redovisar angående återfall i brott efter villkorlig

dom framgår, alt risken för att villkorligt dömda med övervakning skall

återfalla under en observationstid av fem år är knappt 25 procent; för villkorligt

dömda som ej ställts under övervakning torde motsvarande procenttal

vara väsentligt lägre. Delta kan givetvis icke tolkas så att i ungefär vart

fjärde fall villkorlig dom egentligen icke borde ha meddelats. För det första

kan orsakerna till återfallet vara att söka i omständigheter som icke kunnat

förutses vid tiden för den villkorliga domen. Men vidare användes villkorlig

dom, enligt min mening med rätta, i viss utsträckning i fall där prognosen

icke bedömes såsom gynnsam men där det kan antagas, att den behandling

som kan anordnas genom en villkorlig dom är den bästa av de påföljder

som står till buds. Återfallssiffrorna ger emellertid anledning till övervägande

om icke kriminalvården i frihet kan effektiviseras.

Det har också stundom ifrågasatts, om icke villkorlig dom brukats i en

utsträckning som inverkat menligt på den allmänna laglydnaden. Att bilda

sig en säker uppfattning i denna fråga ställer sig mycket svårt. Vi vet allt
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 146 år 1959

15

för litet om vilka faktorer som driver människor till brott och vilka som

verkar avhållande. Det torde dock icke kunna uteslutas, att en alltför vidsträckt

tillämpning av sådan villkorlig dom, som ej medför något för den

dömde kännbart ingripande och därför närmast är en villkorlig påföljdseftergift,

kan föranleda andra människor och icke minst unga personer att

begå brott i förhoppning att de — i händelse av upptäckt — icke skall

drabbas av någon påtaglig samhällsreaktion. I den mån den villkorliga

domen verkligen medför en behandling med effektiv övervakning och mer

eller mindre ingripande föreskrifter samt uppfattningen härom tränger igenom

hos allmänheten, torde däremot risken för en sådan inverkan på den

allmänna laglydnaden vara betydligt mindre.

Strafflagberedningen har föreslagit olika åtgärder i syfte att göra villkorlig

dom till en effektivare påföljd än nu. Bl. a. har i förslaget den nuvarande

villkorliga domen delats upp i två påföljder, villkorlig dom och skyddstillsyn,

och i samband därmed föreslås en omfattande organisatorisk förstärkning

av kriminalvården i frihet. Till en så genomgripande reform som här

avses är jag icke beredd att nu taga ställning, utan härmed torde få anstå

till det slutliga övervägandet av det av beredningen föreslagna påföljdssystemet.

Jag vill dock framhålla, att en organisatorisk utbyggnad av kriminalvården

i frihet sedan länge pågår. Sålunda har skyddskonsulentorganisationen

efter hand väsentligt förstärkts under de 15 år som gått sedan den

nu gällande lagen om villkorlig dom trädde i kraft, och vid årets riksdag

har i enlighet med förslag i statsverkspropositionen anvisats medel för en

ytterligare utökning.

Beredningen har i angivna syfte även föreslagit andra åtgärder, däribland

möjligheten att förena villkorlig dom och skyddstillsyn med böter. Tanken

att införa en sådan kombinationsmöjlighet, som förekommer i utländsk

lagstiftning, har under remissbehandlingen vunnit allmän anslutning. Även

riksdagen har redan visat intresse för en reform i denna riktning. I sitt av

riksdagen godkända utlåtande 1958: B 4 uttalade sålunda allmänna beredningsutskottet,

att förslaget att kombinera villkorlig dom med böter syntes

vara väl avvägt.

Enligt min mening talar goda skäl för att denna kombinationsmöjlighet

införlivas med svensk rätt. Till den motivering slrafflagberedningen givit för

förslaget kan jag i huvudsak ansluta mig. Syftet med den villkorliga domen

har framför allt varit att i möjligaste mån förhindra att lagöverträdare kommer

i kontakt med fängelsemiljön. Därav behöver emellertid icke följa att

den som uppfyller förutsättningarna för villkorlig dom skall befrias från

varje ingripande. Det torde stundom med hänsyn till den dömde själv vara

önskvärt, alt han icke bara underkastas en prövotid utan även drabbas av en

omedelbart kännbar samhällsreaktion. Även av andra skäl kan det vara

påkallat att samhället mera eftertryckligt reagerar mot brottsligheten. Enligt

lagen om villkorlig dom skall hänsyn tagas till de allmänpreventiva synpunkterna;

villkorlig dom får icke meddelas om det av hänsyn till den allmänna

laglydnaden är påkallat att den brottslige undergår straff. Valet kom
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1959

mer då att stå mellan villkorlig dom och ovillkorligt straff. I de fall, där

villkorlig dom ur resocialiseringssynpunkt framstår som den bästa åtgärd

som kan vidtagas, synes det emellertid kunna vara till fördel, om möjlighet

finnes att skärpa samhällets ingripande, så att allmänpreventiva synpunkter

tillgodoses, utan att man fördenskull behöver avstå från att meddela villkorlig

dom. Någon nämnvärd utökning av tillämpningsområdet för villkorlig

dom torde härigenom icke komma att ske; ett visst utrymme för användning

av villkorlig dom jämte ovillkorligt bötesstraff borde dock finnas

vid sådana brottstyper, som föranleder korta frihetsstraff men där villkorlig

dom för närvarande anses utesluten av allmänpreventiva skäl. Ådömandet

av ovillkorliga böter i därför lämpade fall synes likväl vara ägnat att

motverka den risk som det nuvarande bruket av villkorlig dom kan innebära

för den allmänna laglydnaden.

Redan enligt gällande lag kan böter i vissa fall ådömas jämte villkorlig

dom. Om någon skall dömas för flera brott, kan nämligen enligt 4 kap. 1 §

strafflagen särskilt bötesstraff bestämmas för brott som finnes förskylla

böter jämte det att annan påföljd bestämmes för brottsligheten i övrigt. Kan

enligt denna bestämmelse böter ådömas jämte en villkorlig dom, tillgodoses

i viss utsträckning det syfte man vill nå med den av strafflagberedningen

föreslagna påföljdskombinationen. Bestämmelsen har emellertid en begränsad

räckvidd. Det krävs nämligen, att gärningsmannen har begått flera

brott och att något av dem är sådant att det i och för sig icke skulle föranleda

annat än bötesstraff.

Då möjligheten att döma till böter jämte villkorlig dom synes vara värdefull

ur kriminalpolitisk synpunkt och utan större svårigheter kunna införlivas

med nuvarande påföljdssystem, vill jag förorda att erforderliga lagändringar

i sådant syfte nu vidtages utan avbidan på den stora strafflagsrevisionen.

Självfallet får man inte göra sig några överdrivna föreställningar

om verkan i kampen mot brottsligheten av en reform av denna begränsade

räckvidd, men den bör i sin mån kunna fylla en funktion i strävandena

att motverka brottsligheten.

Användningsområdet för ifrågavarande påföljdskombination bör icke inskränkas

till vissa brott eller brottstyper. För att tillgodose syftet med reformen

bör möjligheten att döma till böter vara oberoende av brottets art.

Det finnes icke heller någon anledning att begränsa tillämpningen till sådana

brott, där straffskalan innehåller böter. Böter bör kunna ådömas även

vid sidan av villkorlig dom som avser brott, på vilket enligt straffskalan

endast kan följa frihetsstraff. De böter som på detta sätt ådömes jämte

villkorlig dom utgör påföljd för samma brott, som den villkorliga domen

avser.

Den nu förordade reformen torde komma att få betydelse främst i fråga

om brottslingar över 18 år. För de yngre lagöverträdare, som omfattas av

1944 års lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga, synes nämligen villkorlig

dom icke förekomma i någon större utsträckning. Som även strafflagberedningen

framhållit torde dock en kombination av villkorlig dom och

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1959 17

böter stundom vara lämplig jämväl för ungdomar under 18 år med egna

inkomster.

Med hänsyn till att gällande rätt bygger på den principen att eu tilltalad,

vare sig han begått ett eller flera brott, endast skall dömas till en straffrättslig

påföljd, förutsättes för att en systematiskt fullt tillfredsställande

lagstiftning skall erhållas att en omfattande omarbetning vidtages. En sådan

omarbetning skulle emellertid nu föra för långt. I avbidan på den genomgripande

reformering av påföljdssystemet som kan väntas på grundval

av strafflagberedningens förslag torde därför som ett provisorium i lagen

om villkorlig dom få infogas en särskild paragraf, 1 a §, med den erforderliga

huvudbestämmelsen.

Detta stadgande bör i enlighet med vad jag tidigare anfört innehålla, att

böter får ådömas jämte villkorlig dom om det för den dömdes tillrättaförande

eller eljest finnes påkallat. Formuleringen innebär, att såväl individualpreventiva

som allmänpreventiva synpunkter skall beaktas. Frågan

huruvida böter skall ådömas kommer alltså att utgöra ett led i övervägandena,

om villkorlig dom är den lämpligaste åtgärden ur resocialiseringssynpunkt

och om sådan dom med häns} n till den allmänna laglydnaden är en

tillräcklig samhällsreaktion. Några närmare regler härutöver om när böter

skall ådömas torde icke behöva upptagas i lagtexten. Jag vill dock anföra

vissa synpunkter på detta spörsmål.

Om i den villkorliga domen särskilda föreskrifter meddelas för att främja

den villkorligt dömdes tillrättaförande, kan domen innebära en mycket kännbar

reaktion för honom. I sådana fall torde det finnas mindre anledning än

eljest att ådöma böter vid sidan av den villkorliga domen. Det bör givetvis

också beaktas, att ett bötesstraff kan inverka menligt på de resocialiseringsåtgärder

som vidtages i samband med den villkorliga domen. Särskild uppmärksamhet

kräver fall, där skadestånd ålagts den dömde, varvid det ofta

är lämpligt att giva föreskrifter om tid och sätt för betalning av skadeståndet.

Det är då angeläget, att icke målsägandens möjligheter att utfå sitt

skadestånd försvåras av att domstolen ådömer kompletterande böter. Ett

annat fall, i vilket skäl talar mot att den här föreslagna bestämmelsen tilllämpas,

är när domstolen finner att enligt 4 kap. 1 § strafflagen för något

av flera brott särskilt bötesstraff skall ådömas.

Villkorlig dom kan nu meddelas även beträffande ett ådömt bötesstraff

— förutsatt likväl att frihetsstraff ingår i straffskalan för brottet — och

ett villkorligt anstånd med ådömande av straff kan avse brott för vilket om

straff skulle ha bestämts detta hade stannat vid böter. Något formellt hinder

att ådöma ovillkorliga böter vid sidan av en sådan villkorlig dom har icke

uppställts i den föreslagna bestämmelsen. Det torde även utan uttrycklig

bestämmelse stå klart, att möjligheten att ådöma kompletterande böter i

allmänhet ej bör utnyttjas i dylika fall.

Böter av det slag varom här är fråga torde höra ådömas i dagsböter. Därvid

får dagsbotens belopp bestämmas enligt de allmänna reglerna i 2 kap.

2 liihanq till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 140

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj. ts proposition nr 146 år 1959

8 § strafflagen. Vad detta lagrum innehåller därom att antalet dagsböter

skall bestämmas efter brottets beskaffenhet, kan emellertid icke utan vidare

tillämpas i fall som nu avses. För att den samlade reaktionen mot den tilltalades

brottslighet skall bli lämpligt avvägd, måste domstolen vid fastställandet

av dagsbotsantalet taga hänsyn till att villkorlig dom samtidigt ådömes.

Detta får anses med tillräcklig tydlighet framgå av den föreslagna

lagtexten, när däri stadgas att böterna ådömes såsom särskilt straff för samma

brott som den villkorliga domen avser. Högsta antalet dagsböter torde

kunna fastställas till 120, och detta maximum bör gälla även då böterna

ådömes jämte en villkorlig dom för flera brott. Avser det villkorliga anståndet

verkställighet av ett i domen utsatt straff, får beaktas att antalet

dagsböter icke bestämmes så högt att — enligt de grunder som anges i 4

kap. 6 § strafflagen — det för brottet stadgade maximistraffet överskrides.

Uttrycklig bestämmelse härom torde böra meddelas.

Å böter som ådömes med stöd av den föreslagna nya bestämmelsen bör

tillämpas de regler som eljest gäller för verkställighet av bötesstraff. Det

kan icke vara lämpligt att härvidlag lägga några särskilda förpliktelser på

de organ som handhar övervakningen av de villkorligt dömda. Bestämmelserna

i lagen om verkställighet av bötesstraff och förordningen angående indrivning

och redovisning av böter skall alltså iakttagas. Vid övervägande huruvida

hinder mot förvandling möter enligt 8 § nämnda lag får observeras,

att bötesstraff enligt den föreslagna 1 a § ej ålagts med tillämpning av 4

kap. 1 § strafflagen även om den villkorliga domen avser flera brott. Förvandlas

böterna till frihetsstraff, får enligt vanliga regler bedömas om verkställigheten

av förvandlingsstraffet skall villkorligt anstå. Huruvida bristande

betalning av böterna bör leda till förverkande av den villkorliga dom,

jämte vilken böterna ådömts, prövas jämlikt 13 § 3 mom. lagen om villkorlig

dom, som stadgar att villkorligt anstånd kan förklaras förverkat om den

dömde ålägges förvandlingsstraff för böter.

I enlighet med den ståndpunkt jag här intagit bör det särskilda bötesstraff

som ådömts jämte en villkorlig dom icke påverkas av att det villkorliga

anståndet förklaras förverkat; verkställigheten av böterna bör alltså

oberoende därav fortgå. Fn konsekvens härav är också, att böterna

icke skall ingå i gemensamt straff som enligt 13 § 1 mom. lagen om villkorlig

dom i vissa fall skall bestämmas, när anståndet förklaras förverkat

eller förklaras skola avse jämväl annat brott. En uttrycklig bestämmelse

härom torde böra upptagas i nyssnämnda lagrum. Icke heller bör den omständigheten,

att det villkorliga anståndet ej kan förklaras förverkat och att

straff för brottet enligt 16 § lagen om villkorlig dom i anledning därav

skall vara förfallet, medföra att böter som ådömts jämte den villkorliga

tiomen bortfaller. Böterna bör preskriberas enligt reglerna i 5 kap. 20 § andra

stycket strafflagen. Med denna konstruktion av det särskilda bötesstraffet

bör uppenbarligen, då villkorligt anstånd med ådömande av straff förklaras

förverkat enligt 12 § lagen om villkorlig dom eller enligt 13 § 1

eller 3 mom. samma lag, vid bestämmande av straff för brottet hänsyn

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 146 år 1959

19

tagas till det tidigare ådömda bötesstraffet. Liksom när böter ådömes

jämte en villkorlig dom med utsatt straff skall domstolen alltså även i denna

situation tillse, att den samlade reaktionen mot brottet blir lämpligt avvägd

och att det för brottet stadgade straffmaximum icke överskrides. Detta

får anses framgå av det föreslagna andra stycket i 1 a §.

Enligt 2 och 3 §§ lagen om ungdomsfängelse och 2 § lagen om förvaring

och internering i säkerhetsanstalt kan ungdomsfängelse eller förvaring i

vissa fall då villkorligt anstånd förklaras förverkat ådömas för det brott som

avsetts med den villkorliga domen. I sådant fall skall domstolen förordna,

att ungdomsfängelset eller förvaringen träder i stället för böter som ådömts

jämte den villkorliga domen. Detta får anses följa omedelbart av nämnda

paragrafer och framgår i vart fall vid en jämförelse med 20 § ungdomsfängelselagen

och 13 § lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt.

I 24 § lagen om villkorlig dom meddelas bestämmelser om nöjdförklaring.

Avges nöjdförklaring beträffande den villkorliga domen, börjar prövotiden

löpa med den övervakning och de föreskrifter som kan ha bestämts. Har

talan fullföljts, skall den fullföljda talan anses återkallad i de delar som

nöjdförklaringen avser. Beträffande bötesstraff finnes för närvarande icke

några bestämmelser om nöjdförklaring. När det gäller böter som enligt den

föreslagna 1 a § ådömts jämte villkorlig dom måste det emellertid anses

olämpligt, att talan beträffande dem skulle kunna föras av den dömde i fall

då han avgivit nöjdförklaring i vad han erhållit villkorlig dom. Böterna

ingår i den totala påföljden och domen bör i förevarande avseende ses

som en helhet. Avges nöjdförklaring beträffande den villkorliga domen, bör

därmed följa att talan icke heller kan föras i fråga om bötesstraffet. Att

sträcka verkningarna av nöjdförklaringen längre än så torde icke böra övervägas

i detta sammanhang. För verkställbarheten av bötesstraffet bör därför

även i nu angivet fall gälla bestämmelserna i 22 § förordningen om utsölcningslagens

införande.

Strafflagberedningen har uttalat att, när den tilltalade är krigsman och

målet handlägges som militärt mål, det kan vara att föredraga att villkorlig

dom förenas med disciplinstraff i stället för med böter. Jag delar uppfattningen

att detta stundom kan vara lämpligt. Såsom beredningen uttalat får

2 och 3 §§ lagen om disciplinstraff för krigsmän anses öppna möjlighet att

även i sådant fall döma till disciplinstraff i stället för böter. Vad i lagen om

villkorlig dom föreslagits beträffande böter som ådömes jämlikt 1 a § bör

i tillämpliga delar gälla även disciplinstraff som ålägges jämte villkorlig

dom. Då särskild bestämmelse härom torde erfordras, synes lämpligen i

sistnämnda lag böra införas en ny paragraf, 24 a §, av innehåll att, om med

stöd av 2 eller 3 § lagen om disciplinstraff för krigsmän disciplinstraff ådömes

i stället för böter jämlikt 1 a §, vad i 13 § 1 mom, 16 § och 24 § lagen

om villkorlig dom stadgas om sådana böter skall äga motsvarande tillämpning

beträffande disciplinstraffet.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1959

Särskilda bestämmelser angående registreringen av domar varigenom böter

eller disciplinstraff ådömts jämte villkorlig dom torde icke vara påkallade.

Den villkorliga domen skall alltid antecknas i allmänna straffregistret.

Därest bötesstraffet uppgår till 60 dagsböter eller mer, kommer emellertid

enligt 1 § 1. straffregisterlagen — om 12, 20, 21, 22 eller 23 kap. strafflagen

tillämpats — anteckning att ske även av bötesstraffet. Någon olägenhet härav

torde icke uppkomma. Av 57 § kungörelsen den 19 november 1948 angående

den militära rättsvården torde, utan att paragrafen ändras, följa att

såväl den villkorliga domen som ett därjämte ådömt disciplinstraff skall antecknas

i militära straffregistret.

Införande av möjligheten att jämte villkorlig dom döma till särskilt bötesstraff

eller disciplinstraff synes icke nödvändiggöra någon ändring av

rättegångsbalkens regler om omröstning till dom, 29 kap. 2—4 §§. Frågan

huruvida böter eller disciplinstraff skall ådömas torde i detta sammanhang

bli att avgöra på samma sätt som nu gäller beträffande förordnande om

övervakning och meddelande av särskilda föreskrifter vid villkorlig dom.

Några särskilda övergångsbestämmelser i anslutning till ikraftträdandet

av de nu föreslagna lagändringarna synes icke erforderliga. Då möjligheten

att kombinera villkorlig dom och böter ej får utnyttjas så, att den för

brottet stadgade straffskalan överskrides, och då denna kombinationsmöjlighet

kan öka förutsättningarna för den tilltalade att komma i åtnjutande

av villkorlig dom, lärer några invändningar icke kunna resas mot att tilllämpa

de nya bestämmelserna även på brott, som begåtts före ikraftträdandet.

II.

II. Tillfälligt omhändertagande av villkorligt dömda

Gällande rätt

Lagen om villkorlig dom innehåller icke några bestämmelser om omhändertagande

av den villkorligt dömde. Därest han utan att därigenom begå

brott åsidosätter något som till följd av den villkorliga domen åligger honom,

kan domstolen enligt 12 § förordna om övervakning om den dömde ej redan

står under övervakning, meddela föreskrift enligt 8 §, förordna om förlängning

av prövotiden, besluta att varning skall tilldelas den dömde eller förklara

anståndet förverkat. Har domstolen tillsatt övervakningsnämnd, kan

nämnden vidtaga sådan åtgärd, dock ej förklara anståndet förverkat. Föreskrifter

enligt 8 § kan avse den dömdes utbildning, arbetsanställning, vistelseort,

bostad eller användande av fritid; vidare kan det åläggas honom att

avhålla sig från bruk av rusdrycker, att underkasta sig behandling å sjukhus,

vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller annan anstalt och att underkasta

sig inskränkning i förfogandet över arbetsförtjänst eller andra tillgångar.

Om det finnes lämpligt kan också föreskrivas, att den dömde bör

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr lb6 år 1959

21

på tid och sätt som anges i domen söka fullgöra skadeståndsskyldighet på

grund av brottet. Om den dömde gör sig skyldig till nytt brott, kan domstolen

enligt 14 §, om anståndet icke förklaras förverkat, meddela ändrade bestämmelser

i enlighet med 12 §.

Beträffande de föreskrifter för den villkorligt dömde som här nämnts gäller,

att något tvångsvis genomförande ej kan ske; det förutsättes att den

dömde frivilligt medverkar. Han är emellertid underkastad det hotet, att i

annat fall åtgärder vidtages enligt 12 §, varvid förverkande av anståndet kan

komma i fråga. Det enda tvångsingripande som lagen medger är att domstol

eller övervakningsnämnd kan erhålla handräckning av polismyndighet för

den dömdes inställande inför domstolen eller nämnden.

Lagens ståndpunkt är vidare den att under prövotidens gång ny föreskrift

enligt 8 § endast får meddelas om den dömde misskött sig. Har föreskrift

i visst hänseende meddelats redan i domen, kan den föreskriften emellertid

ändras eller upphävas så snart anledning förekommer därtill.

Vid andra former av kriminalvård i frihet än villkorlig dom finnes vissa

möjligheter till tillfälligt omhändertagande. I 16 § lagen om villkorlig frigivning

stadgas sålunda att, om fråga uppkommer om förverkande av villkorligt

medgiven frihet, fångvårdsstyrelsen kan, såframt omständigheterna föranleder

därtill, besluta att den frigivne skall tagas i förvar i avbidan på vidare

förordnande. Liknande bestämmelser upptages i 17 § ungdomsfängelselagen

och 12 § lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt. Endast

i lagen om villkorlig frigivning har fastställts en längsta tid för omhändertagandet;

den omhändertagne skall lösgivas, såvida beslut om den villkorligt

medgivna frihetens förverkande ej har meddelats inom en vecka efter

det han tagits i förvar.

Strafflagberedningen

Strafflagberedningen har i sitt förslag om skyddstillsyn — som i princip

innebär kriminalvård i frihet — upptagit en bestämmelse, enligt vilken den

dömde kan tillfälligt omhändertagas på lämpligt sätt. Sådant omhändertagande

skall kunna ske, om det med hänsyn till den dömdes sinnesförfattning

eller eljest finnes erforderligt för hans tillrättaförande. Det må nämnas,

att beredningens förslag, vilket medger att föreskrifter meddelas vid

skyddstillsyn i huvudsak i samma omfattning som enligt 8 § lagen om villkorlig

dom, ej för meddelande av nya föreskrifter under prövotiden förutsätter

att den dömde misskött sig.

Beredningen anför att den nuvarande möjligheten att taga villkorligt frigivna

i förvar visat sig vara av stort värde. I samband med att den frigivne

tagits i förvar, har tillsynsmannen eller skyddskonsulenten fått tillfälle att

tala den omhändertagne till rätta och ordna upp hans förhållanden. Detta

har i allmänhet lett till att förverkande av den villkorligt medgivna friheten

kunnat undvikas och alt kriminalvården i frihet kunnat fortsätta. Beredningen

uttalar vidare följande:

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1959

Det är enligt slrafflagberedningens mening en brist, att de organ som har

tillsyn över de villkorligt dömdas behandling icke äger någon liknande möjlighet

att ingripa, när en akut risk föreligger för återfall i brott eller för annan

misskötsamhet från den dömdes sida. Om en villkorligt dömd bryter

mot meddelade föreskrifter och undandrager sig övervakning genom att byta

vistelseort, kan skyddskonsulenten visserligen få honom efterspanad genom

polisens försorg. Polismyndigheten äger dock icke befogenhet att återföra

den dömde eller att kvarhålla honom och därigenom förhindra, att han avviker

på nytt. Detta har visat sig medföra svårigheter för tillsynsorganen att

i dylika fall få kontakt med den dömde.

Ett tillfälligt omhändertagande kan emellertid vara ändamålsenligt ur behandlingssynpunkt,

även omi den dömde icke har brutit mot meddelade föreskrifter

eller eljest visat bristande skötsamhet. Utan att detta är fallet kan

han nämligen ha kommit i ett sådant orostillstånd att med hänsyn till hans

sinnesförfattning en allvarlig risk föreligger för ny brottslighet.

Särskilt i fråga om unga personer kan enligt beredningen en kort tids omhändertagande,

varunder övervakningsorganen får tillfälle att påverka den

dömde, vara ägnat att återställa hans sinnesjämvikt och undanröja risken

för ny kriminalitet.

Beredningen framhåller att åtgärden skall vara individualpreventivt motiverad

och att den icke får tillgripas enbart i syfte att skärpa påföljden mot

den dömde.

Omhändertagandet avses i regel skola vara högst en vecka. För att den

dömde skall kunna kvarhållas längre tid förutsättes synnerliga skäl. Genom

nytt beslut kan då förordnas, att han skall kvarhållas ytterligare högst en

vecka. Något formellt hinder föreligger enligt förslaget icke mot att omhändertagande

sker flera gånger under prövotiden. Om ett upprepat omhändertagande

blir aktuellt, torde emellertid ofta förutsättningar saknas för fortsatt

kriminalvård i frihet, och skyddstillsynen bör då i stället utbytas mot

annan påföljd.

Enligt förslaget skall skyddstillsynen handhas av lokala tillsynsnämnder,

vilka skall ha att meddela erforderliga föreskrifter. Det är också på sådan

nämnd det skall ankomma att besluta om tillfälligt omhändertagande, över

beslut om omhändertagande får den dömde föra talan genom besvär hos hovrätt;

beslutet skall dock genast lända till efterrättelse, om ej nämnden eller

hovrätten annorlunda förordnar.

Beträffande verkställigheten av beslut om omhändertagande upptager förslaget

ett stadgande om att polismyndighet skall lämna handräckning för

den dömdes omhändertagande. Omhändertagandet torde enligt beredningen

i regel komma att ske i polisarrester, liksom nu sker när villkorligt frigivna

tages i förvar. Beredningen anmärker, att den allmänna standarden hos polisarresterna

visserligen icke är god, men anser att en placering där i allmänhet

kan godtagas med hänsyn till den korta tid som den dömde får kvarhållas.

Dessutom pekar beredningen på att en väsentlig förbättring av polisarresternas

beskaffenhet och utrustning kan förväntas efter ett genomförande

av polisarrestutredningens förslag (se nu lagen den 25 april 1958 om behandlingen

av häktade och anhållna in. fl. samt i anslutning därtill utfär
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr (i år 195!)

dade författningar). Om den dömde är under 21 år torde enligt beredningen

stundom kunna utverkas, att han under tiden för omhändertagandet placeras

på någon barnavårdande institution.

Särskilda framställningar

I särskilda skrivelser har Göteborgs rådhusrätt och övervakning snämnden

vid Stockholms rådhusrätt hemställt, att redan innan ståndpunkt tages till

strafflagberedningens förslag i dess helhet sådan ändring vidtages i den nu

gällande lagen om villkorlig dom att den villkorligt dömde kan tillfälligt omhändertagas.

Rådhusrätten anför:

Vid Göteborgs rådhusrätt har under de senare åren inkommit ett flertal

framställningar rörande åtgärder mot sådana villkorligt dömda, som under

en stor del av prövotiden undandragit sig all förbindelse med övervakaren

och vilkas vistelseort är för denne okänd. För efterspanande av den dömde

står i sådana fall icke något annat medel domstolen till buds än att den dömde

efterlyses i polisens spärrlista, varefter han med stöd av 21 § förutnämnda

lag kan efter domstols förordnande inställas i ärendet, därest hans vistelseort

kunnat utrönas. Ofta blir emellertid ett efterforskningsförfarande

av nämnd art helt resultatlöst. Någon gång händer det, att upplysning om

den eftersökte erhålles därigenom att han blivit anhållen för fylleri. Polismyndigheten

äger emellertid då ej kvarhålla honom under så lång tid, att

han kan genom dess försorg införpassas till domstolen, även om ärendet

skulle kunna så gott som omedelbart utsättas till handläggning; och då han

senare sökes under uppgiven bostadsadress — om han haft någon mera fast

sådan — kan han ånyo vara försvunnen ur sikte.

De sålunda förefintliga missförhållandena innebära enligt rådhusrättens

förmenande en betänklig inskränkning i domstolens möjligheter till ingripande

mot den dömde. Det kan icke vara riktigt, att denne skall på sätt som

antytts kunna undandraga sig den tillsyn, som förutsatts vid domens meddelande

och som det enligt lagen åligger honom att underkasta sig. Särskilt

med hänsyn till det betydande antal fall, vari numera tillämpas villkorlig

dom, ter det sig såsom en synnerligen angelägen uppgift att skapa möjlighet

till effektivt ingripande för den dömdes tillrättaförande.

Efter en redogörelse för strafflagberedningens förslag fortsätter rådhusrätten

:

Enligt rådhusrättens mening bör med en lösning av det föreliggande spörsmålet

icke anstå till dess slutlig ståndpunkt tagits till strafflagberedningens

omförmälda betänkande. Uppgiften synes emellertid kunna i nuvarande läge

begränsas till det syfte, rådhusrätten inledningsvis angivit, nämligen till att

bereda möjlighet att på ett effektivt sätt uppspåra den avvikne i och för hans

inställande vid domstolen. Detta syfte torde tillgodoses genom en föreskrift,

att han må efter domstolens förordnande omhändertagas i avbidan på ärendets

behandling inför domstolen. Ett sådant förordnande bör givetvis medföra,

att den eftersökte må efterspanas i den ordning, som gäller för tilltalade

eller misstänkta, beträffande vilka häktningsbeslut meddelats. I likhet

med vad strafflagberedningen anfört med avseende å den av beredningen

förordade föreskriften torde ett omhändertagande böra verkställas i polisarrest,

såsom för närvarande förekommer i fråga om villkorligt frigivna

med flera. Att domstolen bör efter erhållet besked om verkställighet av för
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1959

ordnandet företaga ärendet till handläggning utan dröjsmål torde ligga i sakens

natur.

Övervakningsnämnden framhåller i sin skrivelse att införande av möjlighet

till ett tillfälligt omhändertagande skulle innebära en avsevärd effektivisering

av hithörande område av kriminalvården i frihet. Nämnden instämmer

till alla delar i strafflagberedningens uttalanden. Enligt nämndens mening

krävs omedelbara åtgärder för en effektivisering av den villkorliga domen.

övervakningsnämnden anför vidare följande:

Nämnden bär i dessa frågor samrått med skyddskonsulenterna Nanna

Erikson, Georg Fitinghoff och Sten Lilliehöök, vilka har uppsikt över villkorligt

dömda i Stockholm. De tre skyddskonsulenterna är ense med nämnden

om behovet av en bestämmelse av ifrågavarande slag, och de har särskilt

framhållit vissa fall då ett tagande i förvar skulle fylla en viktig funktion.

Ett är att en villkorligt dömd söker hålla sig undan under sådana omständigheter

att man måste befara risk för nya brott; ett annat att den villkorligt

dömde befinner sig i en period av alkoholmissbruk, som icke kan på annat

sätt avbrytas, och det tillika kan antagas att vederbörande under alkoholens

inflytande begår nya brott eller på annat sätt skadar sig själv eller

annan — för övrigt ett efter de senaste ändringarna på nykterhetslagstiftningens

område icke ovanligt fall. Vidare har nämnts sådana fall, där vederbörande

börjat missbruka narkotika och ett snabbt ingripande därför framstår

såsom särskilt påkallat för att få vederbörande under kontroll. Anmälan

till övervakningsnämnd eller övervakningsdomstol för åtgärd och efterspaning

har enligt konsulenternas uppfattning icke alltid visat sig vara någon

effektiv åtgärd i nu angivna fall. Många gånger har nämligen åtal för

nytt brott anhängiggjorts, innan vederbörande kunnat inställas för nämnden

eller övervakningsdomstolen, eller också har vederbörande över huvud ej

kunnat anträffas före prövotidens utgång med påföljd att åtgärdsärendet

avskrivits av nämnden eller domstolen. Från skyddskonsulenternas sida har

i detta sammanhang särskilt framhållits att övervakningsdomstols eller övervakningsnämnds

begäran hos polismyndighet om efterspaning av villkorligt

dömda endast i undantagsfall leder till positivt resultat, vilket även överensstämmer

med nämndens egen erfarenhet. Skyddskonsulenterna har vidare

betonat, att av dem som i Stockholm ställs under övervakning som villkorligt

dömda omkring hälften tidigare varit föremål för relativt ingripande åtgärder

från domstol eller nykterhetsnämnd eller för psykiatrisk vård och att

redan klientelets beskaffenhet därför enligt deras uppfattning motiverar en

bestämmelse om tillfälligt tagande i förvar.

Övervakningsnämnden anser att en bestämmelse i ämnet kan utformas i

nära anslutning till 16 § lagen om villkorlig frigivning. Rätt att besluta om

tagande i förvar bör tillkomma såväl övervakningsdomstol som övervakningsnämnd.

Nämnden beräknar att ett omhändertagande av detta slag i

Stockholm kan tänkas förekomma i omkring 50 fall om året. Lokalfrågan

synes icke kunna utgöra något hinder för förslagets genomförande.

Yttranden

Strafflagberedningens förslag att den som dömts till skyddstillsyn skall

kunna tillfälligt omhändertagas finner justitiekansler sämbetet värdefullt.

Förslaget hälsas med tillfredsställelse även av åtskilliga andra myndighe
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1959

25

ter. Särskilt understryker flera skyddskonsulenter värdet av en sådan bestämmelse.

Föreningen Sveriges skyddskonsulenter och skyddsassistenter

uttalar, att förslaget tillmötesgår ett i det praktiska arbetet med täta mellanrum

uppträdande behov att i hjälpande och samtidigt tillrättaförande

syfte ingripa beträffande personer som löper fara att definitivt komma på

avvägar.

Kriminalpolisintendenten i Stockholm, poliskammaren i Malmö och landsfogden

i Kopparbergs län, vilka icke har någon erinran mot förslaget, framhåller

att polisarresterna är olämpliga för sådant omhändertagande som avses

med den föreslagna bestämmelsen. Särskilt gäller detta i fråga om ungdom.

I yttrandena pekas på möjligheten att låta omhändertagandet ske i det

slag av fångvårdsanstalt som under benämningen tillsynsanstalt av beredningen

föreslagits för annat ändamål.

I några yttranden yppas viss tveksamhet mot förslaget. Föreningen Sveriges

häradshövdingar uttalar, att stor varsamhet bör iakttagas i fråga om

tillskapandet av nya former för administrativt frihetsberövande. Med hänsyn

till sammansättningen av tillsynsnämnderna anser emellertid föreningen,

att den föreslagna bestämmelsen kan godtagas. Sveriges advokatsamfund

anser det i hög grad diskutabelt om skäl verkligen föreligger att införa

den av beredningen föreslagna bestämmelsen. Skall en sådan lagändring

genomföras, kan samfundet emellertid under inga omständigheter godtaga

att beslut skall fattas av en nämnd med verkan att beslutet genast skall

gå i verkställighet. Om en sådan möjlighet att beröva människor friheten

överhuvudtaget skall införas, måste beslutanderätten tillkomma domstol.

Det måste också sörjas för att den dömde kan erhålla sakkunnig hjälp för

tillvaratagande av sina intressen.

Departementschefen

Möjligheterna för de organ, som har att öva tillsyn över de villkorligt

dömda, att ingripa med erforderliga åtgärder är för närvarande i viktiga

hänseenden begränsade. En svårighet som särskilt framhållits i framställningarna

från Göteborgs rådhusrätt och övervakningsnämnden vid Stockholms

rådhusrätt föreligger däri, att något tvångsvis omhändertagande icke

kan ske av villkorligt dömd som undandrar sig övervakning genom, att byta

vistelseort. Han kan visserligen efterspanas, men om han anträffas kan han

icke kvarhållas. Härigenom blir möjligheterna för övervakningsorganen att

verkställa tillförlitlig utredning av den dömdes förhållanden försvårade. I

och för sig torde i dessa fall ofta föreligga anledning att förklara det villkorliga

anståndet förverkat, men någon säker grund för ett beslut om förverkande

eller om andra åtgärder enligt 12 § lagen om villkorlig dom kan ej

erhållas.

Avsaknaden av en rätt att för en kortare tid tvångsvis omhänderta villkorligt

dömda har gjort sig märkbar även i situationer, där full utredning

kunnat erhållas om den dömdes förhållanden. Missköter sig den dömde, kan

varning tilldelas honom och föreskrifter meddelas i olika avseenden. Som

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr H6 år 1959

yttersta utväg kan det villkorliga anståndet förklaras förverkat. Det är emellertid

tydligt, att förverkande — om man bortser från de fall då den dömde

begått nytt brott — många gånger framstår som en alltför drastisk åtgärd.

Det visar sig också att beslut om förverkande utan samband med lagföring

för nytt brott är mycket sällsynta. Detta kan icke bero på att skäl till förverkande

endast sällan föreligger. I riktig känsla av att ett syfte med den

villkorliga domen är att utan att den dömde intages i fångvårdsanstalt förebygga

att han begår nya brott, torde emellertid övervakare, skyddskonsulenter

och övervakningsdomstolar söka komma till rätta med svårigheterna

genom mindre ingripande åtgärder än förverkande. Dessa strävanden skulle

helt säkert stundom främjas, om den dömde kunde på lämpligt sätt omhändertagas

för att övervakningsorganen skall få tillfälle att ordna upp

hans förhållanden och hjälpa honom till rätta.

Bland de förslag som strafflagberedningen framlagt i syfte att göra kriminalvården

i frihet effektivare än för närvarande ingår även införande

av en bestämmelse som möjliggör ett omhändertagande av den dömde på

kort tid, högst två veckor. Detta förslag har allmänt godtagits av remissmyndigheterna,

och angelägenheten av en sådan bestämmelse understrykes

starkt i framställningarna från Göteborgs rådhusrätt och övervakningsnämnden

vid Stockholms rådhusrätt.

En icke oväsentlig förbättring av möjligheterna att komma till rätta med

de svårigheter, som enligt det förut anförda möter de övervakande organen,

synes vara att vinna genom beredningens förslag. Detta torde utan större

svårigheter kunna genomföras inom ramen för den nuvarande lagen om

villkorlig dom. Jag vill därför förorda att — i avbidan på den omfattande

strafflagsrevision som förestår — i nämnda lag upptages bestämmelser om

tillfälligt omhändertagande av villkorligt dömda.

Enligt beredningens förslag skall bestämmelsen om tillfälligt omhändertagande

endast gälla beträffande dem som dömts till skyddstillsyn, d. v. s.

närmast motsvarande de villkorligt dömda som nu ställes under övervakning.

Att förslaget begränsats på detta sätt, torde framför allt sammanhänga

med att den av beredningen föreslagna villkorliga domen icke såsom

den nuvarande är förbunden med någon allmän skötsamhetsregel; förverkande

av villkorlig dom skall enligt förslaget — med visst undantag •— endast

kunna ske när den dömde begått nytt brott. Då det nu gäller att i den

nuvarande lagen om villkorlig dom upptaga en bestämmelse om tillfälligt

omhändertagande, finnes enligt min mening icke någon anledning att inskränka

regelns tillämpning till de fall där den villkorligt dömde står under

övervakning. Det ligger emellertid i sakens natur att bestämmelsens praktiska

betydelse i huvudsak kommer att begränsas till dessa fall. Däremot

synes omhändertagande ej böra ifrågakomma beträffande den som erhållit

villkorligt anstånd med verkställighet av förvandlingsstraff.

I fråga om tillämpningen i övrigt av stadgandet om omhändertagande

innehåller beredningens förslag som förutsättning, att omhändertagandet

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 146 år 1959

27

med hänsyn till den dömdes sinnesförfattning eller eljest skall finnas erforderligt

för hans tillrättaförande. Det förnlsättes i och för sig icke, att

den dömde åsidosatt särskild föreskrift eller annat som åligger honom i anledning

av domen till skyddstillsyn. Förslaget upptager icke heller någon

sådan förutsättning för att nya föreskrifter skall kunna meddelas. Enligt

den nu gällande lagen om villkorlig dom gäller däremot i princip, att ingripande

mot den dömde med andra åtgärder än som bestämts i domen

förutsätter att han i något avseende misskött sig under prövotiden. Även

om goda skäl kan anföras för beredningens förslag, torde det ej finnas anledning

att vid den begränsade reform som nu föreslås frångå den ståndpunkt

gällande lag intar. Tillfälligt omhändertagande av den dömde bör

alltså ifrågakomma endast i fall, då han åsidosatt något som åligger honom

till följd av den villkorliga domen. Såsom framgår av vad jag tidigare anfört,

är emellertid ett väsentligt syfte med den föreslagna bestämmelsen att

de övervakande organen skall sättas i tillfälle att utreda den dömdes förhållanden.

Av denna anledning kan man för ett omhändertagande icke kräva

att fullständig utredning om hans misskötsamhet föreligger. Efter förebild

av vad som enligt 16 § lagen om villkorlig frigivning gäller beträffande

tagande i förvar av villkorligt frigivna bör i stället anges, att omhändertagande

får ske om fråga uppkommit att förklara anståndet förverkat eller

vidtaga annan åtgärd enligt 12 § lagen om villkorlig dom. Beslut om omhändertagande

bör då kunna fattas utan att den dömde — såsom eljest är

föreskrivet när åtgärder vidtages mot honom — får tillfälle att yttra sig.

I annat fall skulle uppenbarligen syftet med omhändertagandet, som ytterst

är att undanröja en mer eller mindre akut risk för nya brott, i stor utsträckning

förfelas.

Ett huvudfall då beslut om omhändertagande är påkallat är det, då den

dömde icke upprätthåller förbindelse med sin övervakare och denne icke

har någon kännedom om var den dömde befinner sig. Det kan emellertid

icke vara påkallat att i alla sådana fall gå så långt som till ett omhändertagande.

Ofta torde nämligen tillräckliga upplysningar föreligga för att den

dömdes vistelseort skall kunna utrönas genom skyddskonsulentorganisationen

och erforderliga åtgärder därefter vidtagas; och även om så ej är fallet,

kan det måhända vara tillräckligt att efterlysning sker genom polismyndighetens

försorg. Förhållandena kan också vara sådana, att det ej är skäl

att misstänka att den dömde på annat sätt än genom bristande kontakt

med övervakaren åsidosätter sina skyldigheter. Ett omhändertagande kan

i sådana fall kanske komma alt spoliera en ordnad tillvaro som den dömde

byggt upp. Har beslut meddelats om omhändertagande, bör för övrigt den

verkställande myndigheten, om det visar sig all den dömdes förhållanden

är gynnsammare än vad den beslutande myndigheten kunnat utgå från och

ett genomförande av beslutet sannolikt skulle få olyckliga konsekvenser,

kunna inhämta medgivande från den beslutande myndigheten att verkställigheten

icke skall genomföras. Erfarenheterna från tillämpningen av

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj. ts proposition nr HG år 1959

bestämmelserna om villkorligt frigivnas tagande i förvar lär ge vid handen,

att de verkställande myndigheterna i detta hänseende handlar med humanitet

och omdöme.

Omhändertagande bör emellertid kunna beslutas även i andra fall än då

den dömde uppehåller sig å okänd ort. Om den dömde förfaller till dagdrivarliv

eller på annat sätt för ett oordentligt levnadssätt, som innebär

en överhängande risk för att han återfaller i brott, bör han kunna omhändertagas

i avbidan på resultatet av en utredning om vilka åtgärder som

skall vidtagas. Sker ingripandet i tid, kan man härigenom måhända förebygga

en utveckling som skulle leda till fortsatt brottslighet. Med anledning

av de exempel övervakningsnämnden vid Stockholms rådhusrätt i sin

framställning givit på fall då ett omhändertagande kan vara motiverat, vill

jag understryka att enligt vad förut anförts en förutsättning för ingripande

alltid måste vara att den dömde åsidosatt någon av sina skyldigheter.

De i 6, 8 och 10 §§ lagen om villkorlig dom givna bestämmelserna om den

dömdes åligganden är emellertid så avfattade, att den angivna förutsättningen

i praktiken icke torde utesluta omhändertagande i fall där sådant

verkligen är påkallat.

För att ange att omhändertagande icke får beslutas blott och bart av det

skälet att den dömde missköter sig, torde i lagtexten böra utsägas att omhändertagandet

skall vara föranlett av särskilda omständigheter. Genom

att förverkande nämnes i första hand bland åtgärder som är under övervägande

markeras också, att omhändertagande icke bör ifrågakomma när

den dömdes åsidosättande av sina skyldigheter är av mindre betydelse. Omhändertagande

bör alltså ske endast i kvalificerade fall. I regel torde omhändertagande

icke heller böra komma i fråga, när det villkorliga anståndet

avser verkställigheten av ett ådömt bötesstraff och brottet alltså icke

har bedömts vara av den allvarliga art att det förskyller ett frihetsberövande.

Någon mera betydande frekvens av omhändertaganden torde man

med hänsyn till det anförda icke behöva räkna med. Redan förhandenvaron

av denna möjlighet torde emellertid komma att ge en gynnsam effekt i övervakningsarbetet.

Därest den dömde misstänkes ha begått nytt brott bör han, om hans vistelseort

ej är känd, efterspanas och omhändertagas i den ordning som rättegångsbalken

föreskriver. Omhändertagande enligt den nu föreslagna regeln

synes icke heller eljest böra grundas på att den dömde begått nytt brott. Hinder

bör dock icke möta mot sådant omhändertagande, om det i samband med

brottsutredningen — vilken kanske gäller brott som icke föranleder svårare

straff än böter — framkommer andra missförhållanden som kan motivera

att åtgärd vidtages enligt 12 § lagen om villkorlig dom.

Såsom strafflagberedningen uttalat torde verkställigheten av omhändertagandet

i regel få ske genom polismyndighets försorg. Den myndighet som

beslutat omhändertagande får hos polismyndigheten begära, att den dömde

efterspanas och omhändertages i avbidan på vidare beslut. Begäran får riktas

till polismyndigheten i den dömdes hemort eller i annan ort där man har

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1959

29

anledning räkna med att han kan spåras. Villkorligt frigivna som tages i

förvar hålles för närvarande regelmässigt i polisarrester; undantagsvis låter

fångvårdsstyrelsen flytta den omhändertagne till fångvårdsanstalt. När det

gäller omhändertagande enligt det nu föreslagna stadgandet, torde också den

omhändertagne i regel få placeras i polisarrest. I anledning av vad några remissmyndigheter

anmärkt beträffande polisarresternas beskaffenhet vill jag

nämna, att en förbättring av arresternas standard torde kunna förväntas

sedan lagen den 25 april 1958 om behandlingen av häktade och anhållna

m. fl. jämte därtill anknytande författningar trätt i kraft den 1 juli 1958. De

i häkteslagen givna reglerna blir enligt 11 § i lagen i tillämpliga delar gällande

också beträffande dem som omhändertages med stöd av den nu föreslagna

regeln. I detta sammanhang bör — såsom strafflagberedningen understrukit

— beaktas att om ett tillfälligt omhändertagande icke kommer

till stånd, ofta ingen annan utväg återstår än att tillgripa åtgärder som är

långt mera ingripande mot den dömde. Då emellertid ett omhändertagande

i polisarrest synes böra undvikas i fråga om de yngsta lagöverträdarna, vill

jag förorda att den föreslagna bestämmelsen icke göres tillämplig å dem

som är under 18 år. Jag vill därvid erinra om att i proposition (nr 88) till

årets riksdag föreslagits uppförande vid flera ungdomsvårdsskolor av mottagningsavdelningar,

avsedda i första hand för ett effektivt omhändertagande

av kriminell ungdom under 18 år.

Omhändertagande som här avses bör kunna ske endast under kort tid.

Förvar av villkorligt frigivna får icke avse längre tid än en vecka. Såsom huvudregel

torde samma tid böra iakttagas i fråga om omhändertagande av

villkorligt dömda. I likhet med strafflagberedningen är jag emellertid beredd

att förorda att förlängning av omhändertagandet skall kunna ske med

ytterligare en vecka, om synnerliga skäl föranleder därtill. Behov av förlängning

torde stundom föreligga för att den dömdes förhållanden skall kunna

ordnas. De angivna tiderna innebär givetvis icke att den dömde alltid skall

kvarhållas en vecka eller två veckor. Omedelbart efter det den dömde omhändertagits

bör vederbörande skyddskonsulent påbörja utredning om vad

som bör göras. Ärendets handläggning bör påskyndas så mycket som möjligt.

Den myndighet som beslutat omhändertagandet bör så snart den finner

anledning saknas att längre kvarhålla den dömde besluta att han skall

släppas.

I beslut om omhändertagande bör den polismyndighet, som omhändertar

den dömde, uppmanas att omedelbart därom underrätta såväl den beslutande

myndigheten som vederbörande skyddskonsulent. Till ledning för den

verkställande myndigheten bör vidare av beslutet framgå, att den dömde får

kvarhållas högst en vecka, såvida icke tiden genom nytt beslut förlänges

med ytterligare högst en vecka.

Verkställighet av beslut om omhändertagande bör endast kunna ske så

länge prövotiden löper. Har prövotiden gått till ända utan att den dömde

anträffats, skall beslutet om omhändertagande alltså vara förfallet.

Erforderliga lagregler angående omhändertagande varom nu är fråga tor
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1959

de lämpligen böra upptagas i en ny paragraf i lagen om villkorlig dom, betecknad

14 a §. Därutöver påkallas jämkningar och kompletteringar av 18,

19, 22 och 23 §§.

Enligt 18 § lagen om villkorlig dom skall ärende angående åtgärd enligt

12 § handläggas av övervakningsdomstolen eller, om den dömde ej står under

övervakning, av den domstol som först dömt i det mål vari den villkorliga

domen meddelats. I rättens ställe kan sådant ärende handläggas av övervakningsnämnd;

beslut om förverkande av det villkorliga anståndet kan

dock endast fattas av domstol, övervakningsnämnden vid Stockholms rådhusrätt

har föreslagit att — jämte domstol — övervakningsnämnd skall få

behörighet att besluta om tillfälligt omhändertagande. Enligt strafflagberedningens

förslag skall beslut om omhändertagande ankomma på sådan tillsynsnämnd

som enligt förslaget skall handha skyddstillsynen.

Goda skäl talar onekligen för att ett så kvalificerat organ som den föreslagna

tillsynsnämnden får besluta om omhändertagande. Utan tvekan uppfyller

också flera av de nu verksamma övervakningsnämnderna de krav som

bör uppställas på organ som skall besluta i sådan fråga. Någon garanti för

att alla de övervakningsnämnder som för närvarande existerar — enligt uppgift

av strafflagberedningen fanns år 1955 nämnder, till antalet 11, vid 16

domstolar och sedermera har tillkommit övervakningsnämnden vid Stockholms

rådhusrätt — har sådana kvalifikationer, att de bör få besluta om

frihetsberövande, erbjuder dock icke de i 25 § lagen om villkorlig dom givna

bestämmelserna om övervakningsnämnds sammansättning. Med hänsyn härtill

bör för närvarande behörigheten att meddela beslut om omhändertagande

endast tillkomma domstol.

Det är dock uppenbart, att å ort där övervakningsnämnd är i verksamhet

anledning till omhändertagande enligt 14 a § i främsta rummet torde framkomma

vid nämndens handläggning av övervakningsärende, där fråga föreligger

om åtgärd enligt 12 § lagen om villkorlig dom. Finner nämnden därvid

att den dömde bör omhändertagas, får nämnden — liksom när fråga uppkommer

om förverkande — hänskjuta ärendet till domstolen. Beslutar domstolen

omhändertagande, torde detta icke alltid behöva leda till att den fortsatta

handläggningen av ärendet sker hos domstolen. Inkommer meddelande

att den dömde omhändertagits, bör domstolen nämligen, sedan erforderlig

utredning rörande den dömdes förhållanden skett, kunna låta övervakningsnämnden

pröva frågan vilka åtgärder som skall vidtagas. — Fråga om

omhändertagande bör kunna väckas icke bara av övervakningsnämnd utan

även av personer som enligt 19 § lagen om villkorlig dom nu äger påkalla alt

åtgärd enligt 12 § vidtages. Domstol som avses i 18 § bör också vara oförhindrad

att utan framställning upptaga sådan fråga.

Beslut i ärenden om omhändertagande måste kunna fattas snabbt. På

grund härav bör 18 § lagen om villkorlig dom ges sådan utformning att en

lagfaren domare kan besluta i brådskande fall, även om ärendet tidigare

handlagts av övervakningsnämnd. Behörigheten för ensamdomare torde även

få omfatta beslut om förlängning av tiden för omhändertagandet och om

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 146 år 1959

31

dess hävande. Beträffande den fortsatta handläggningen av ärendet blir -—

om domstolen icke hänskjuter ärendet till övervakningsnämnd — de domförhetsregler

som nu gäller för ärenden enligt 12 § alt tillämpa.

I fråga om handläggningen i övrigt av ärenden om omhändertagande enligt

14 a § kan det såsom redan nämnts icke fordras, att den dömde får tillfälle

att yttra sig. Omhändertagandet kan vara motiverat främst av att man

vill få tag i den dömde, men även i andra fall — den dömde har kanske,

trots att vissa åtgärder enligt 12 § vidtagits, icke ändrat sin livsföring —

bör beslut kunna fattas utan hans hörande. När den dömde sedermera omhändertagits

och fråga alltså är, huruvida förverkande eller annan åtgärd

skall beslutas, skall däremot reglerna i 19 § lagen om villkorlig dom angående

hörande tillämpas. Även om den dömde ej begär att bli muntligen hörd,

torde det i fall som här avses i regel vara lämpligt, att han personligen inställes

inför domstolen eller övervakningsnämnden.

Domstolens avgörande av ärende angående omhändertagande bör ske

genom beslut. Liksom när det gäller beslut om åtgärd enligt 12 § bör endast

den dömde äga föra talan mot beslutet. Bestämmelserna i 22 § lagen

om villkorlig dom bör ändras i enlighet härmed. Därjämte bör i 23 § stadgas,

att beslut om omhändertagande skall lända till efterrättelse omedelbart,

om ej annorlunda förordnas. Denna regel, som är nödvändig för att

syftet med omhändertagandet skall kunna tillgodoses, medför att klagorätten

i allmänhet icke torde få någon inverkan på det aktuella omhändertagandet

med hänsyn till dess korta varaktighet. Enligt 19 § andra stycket

lagen om införande av nya rättegångsbalken blir emellertid den omhändertagne

vid fullföljd av talan och eljest att anse som häktad. Anför den omhändertagne

besvär mot beslutet, föreligger därför möjlighet för hovrätten

att, om skäl härtill förekommer, omedelbart förordna att han skall försättas

på fri fot. I den mån de särskilda bestämmelserna i lagen om villkorlig

dom icke föranleder till annat, skall enligt sistnämnda lagrum vad

i rättegångsbalken är föreskrivet angående brottmål i tillämpliga delar gälla

i fråga om ärenden om omhändertagande.

Utöver de nu förordade lagreglerna angående omhändertagande torde erfordras

vissa tillämpningsföreskrifter. Sådana föreskrifter kan utfärdas av

Kungl. Maj :t med stöd av 28 § lagen om villkorlig dom.

Då den föreslagna lagstiftningen, som kan sägas avse verkställigheten av

meddelade villkorliga domar, närmast syftar till att undvika ett för den

dömde mera kännbart ingripande, synes hinder ej möta att göra lagstiftningen

tillämplig även i fråga om villkorliga domar som meddelats före

ikraftträdandet eller att grunda omhändertagande på förhållande som

hänför sig till tiden dessförinnan. Några särskilda övergångsregler är således

ej behövliga.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr lå6 år 1959

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag

till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1939 (nr Slå) om villkorlig

dom. Såsom tid för ikraftträdande föreslås den 1 januari 1960.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget, av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i 87 § regeringsformen

avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Margit Hirén

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr lb6 år 1959

33

Bilaga

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 22 juni 1939 (nr 314) om villkorlig dom

Härigenom förordnas, dels att i lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom1

skola införas tre nya paragrafer, betecknade 1 a, 14 a och 24 a §§, av nedan

angiven lydelse, dels ock att 13 § 1 inom., 16, 18 och 19 §§ samt 22—24 §§

nämnda lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 a §.

Om det för den dömdes tillrättaförande

eller eljest finnes påkallat,

må jämte villkorlig dom enligt 1 §

såsom särskilt straff för samma brott

dömas ovillkorligt till dagsböter,

högst etthundratjugu.

I fall som nu avses må den sammanlagda

påföljden, beräknad enligt

de grunder som angivas i 4 kap. 6 §

strafflagen, icke överskrida det för

brottet stadgade högsta straffet.

13 §.

1 mom. Varder den----— — sålunda övertygats.

Då i fall som ovan sägs anstånd Då i fall som ovan sägs anstånd

förklaras förverkat, skall gemensamt förklaras förverkat, skall gemensamt

straff för de brott som äro i fråga straff för de brott som äro i fråga

ådömas i enlighet med vad därom är ådömas i enlighet med vad därom är

stadgat. Vad nu sagts gälle ock, då stadgat. Vad nu sagts gälle ock, då

anstånd som beviljats med verkstäl- anstånd som beviljats med verkställande

av straff förklaras skola avse lande av straff förklaras skola avse

jämväl annat brott. jämväl annat brott. Ändå att gemen
samt

straff ådömes, skall verkställig
1

Senaste lydelse, se beträffande 18 § 1958: 12 samt beträffande 19, 22 och 24 §§ 1946: 860.

It Bihang till riksdagens protokoll 1D5D. 1 samt. Nr 140

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1959

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

het ske av bötesstraff, som ålagts

jämlikt 1 a §.

14 a §.

Uppkommer sedan villkorlig dom

meddelats enligt 1 § fråga om att förklara

anståndet förverkat eller att besluta

annan åtgärd, varom stadgas i

12 §, må domstolen, såframt särskilda

omständigheter föranleda därtill,

förordna att den dömde skall på

lämpligt sätt omhändertagas i avbidan

på vidare förordnande.

Den som sålunda omhändertages

må ej kvarhållas längre än en vecka.

Om synnerliga skäl äro därtill, må

dock domstolen genom nytt beslut

förordna att han skall kvarhållas ytterligare

högst en vecka. Efter prövotidens

utgång må den omhändertagne

ej kvarhållas.

Omhändertagande enligt denna

paragraf må ej beslutas i fråga om

den som år under aderton år.

16 §.

Åtgärd enligt------samtidigt förlänges.

Anstånd må — ----•— prövotidens utgång.

Kan anstånd ej längre förklaras

förverkat, vare straff förfallet.

18

Ärende angående åtgärd jämlikt 11

eller 12 § upptages av övervakningsdomstolen

eller, där anståndet ej är

förenat med övervakning, av den

domstol som först avgjort det mål

vari den villkorliga domen meddelats.

Kan anstånd ej längre förklaras

förverkat, vare annat straff än böter

som ådömts jämlikt 1 a § förfallet.

§•

Ärende om åtgärd jämlikt 11 eller

12 § eller angående omhändertagande

enligt 14 a § upptages av övervakningsdomstolen

eller, där anståndet

ej är förenat med övervakning, av

den domstol som först avgjort det mål

vari den villkorliga domen meddelats.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1959

35

(Gällande lydelse)

I rättens ställe må sådant ärende

upptagas av övervakningsnämnd,

varom i 25 § förmäles. Ärendet må,

där det finnes lämpligt, hänskjutas

till rätten; och skall så alltid ske, då

anstånd finnes böra förklaras förverkat.

Om rättens sammansättning vid behandling

av ärende, som avses i denna

paragraf, gälle vad i rättegångsbalken

är i allmänhet föreskrivet om

doinförhet vid huvudförhandling i

brottmål. Finnes ärendet ej lämpligen

böra anstå till allmänt ting eller

allmän rättegångsdag, vare rätten

dock domför, häradsrätt utan nämnd

och rådhusrätt med en lagfaren domare,

såframt ej ärendet tidigare

handlagts av övervakningsnämnd eller

anstånd finnes böra förklaras förverkat.

19

Framställning om åtgärd jämlikt

11 eller 12 § göres av allmän åklagare,

av övervakare eller annan, som

enligt särskilt meddelade bestämmelser

har befattning med övervakningen,

eller ock av den dömde. Sådan

fråga må jämväl väckas av myndighet

som jämlikt 18 § äger upptaga

ärendet.

I ärende, som här avses, skall tillfälle

lämnas den dömde att yttra sig,

där fråga ej är allenast om upphörande

av övervakning eller av skyldighet

enligt 8 §, samt yttrande jämväl

inhämtas från övervakaren. Begär

den dömde att bliva muntligen hörd,

(Föreslagen lydelse)

I rättens ställe må sådant ärende

upptagas av övervakningsnämnd,

varom i 25 § förmäles. Finner nämnden,

att omhändertagande enligt 14

a § bör ske eller att anståndet bör

förklaras förverkat, skall dock ärendet

hänskjutas till rätten; och må

jämväl eljest så ske, när det finnes

lämpligt.

Om rättens sammansättning vid behandling

av ärende, som avses i denna

paragraf, gälle vad i rättegångsbalken

är i allmänhet föreskrivet om

domförhet vid huvudförhandling i

brottmål. Finnes ärendet ej lämpligen

böra anstå till allmänt ting eller

allmän rättegångsdag, vare rätten

dock domför, häradsrätt utan nämnd

och rådhusrätt med en lagfaren domare,

såframt ej anstånd finnes böra

förklaras förverkat eller ock ärendet

tidigare handlagts av övervakningsnämnd

och avser annat än omhändertagande

enligt 14 a §.

Framställning om åtgärd jämlikt

11 eller 12 § eller angående omhändertagande

enligt 14 a § göres av

allmän åklagare, av övervakare eller

annan, som enligt särskilt meddelade

bestämmelser har befattning med

övervakningen, eller ock av den dömde.

Sådan fråga må jämväl väckas av

myndighet som jämlikt 18 § äger

upptaga ärendet.

I ärende angående åtgärd jämlikt

11 eller 12 § skall tillfälle lämnas den

dömde att yttra sig, där fråga ej är

allenast om upphörande av övervakning

eller av skyldighet enligt 8 §,

samt yttrande jämväl inhämtas från

övervakaren. Begär den dömde att

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1959

(Gällande lydelse)

skall tillfälle därtill beredas honom.

Innan beslut meddelas om förverkande

av anstånd med straffs ådömande,

skall tillfälle beredas allmän åklagare

eller enskild målsägande som i målet

yrkat ansvar att utföra talan om bestämmande

av ansvar för det brott

som avsetts med den villkorliga domen.

22

Rättens avgörande av ärende angående

åtgärd jämlikt 9, 11 eller 12 §

sker genom beslut.

Beslut som meddelats jämlikt 9 §

må icke överklagas. Mot rättens beslut

i ärende angående åtgärd jämlikt

11 eller 12 § må, därest beslutet

icke innefattar att anstånd förklaras

förverkat, endast den villkorligt dömde

föra talan.

Den som---— — -— •— av besli

(Föreslagen lydelse)

bliva muntligen hörd, skall tillfälle

därtill beredas honom. Innan beslut

meddelas om förverkande av anstånd

med straffs ådömande, skall tillfälle

beredas allmän åklagare eller enskild

målsägande som i målet yrkat ansvar

att utföra talan om bestämmande av

ansvar för det brott som avsetts med

den villkorliga domen.

§■

Rättens avgörande av ärende angående

åtgärd jämlikt 9, 11, 12 eller

14 a § sker genom beslut.

Beslut som meddelats jämlikt 9 §

må icke överklagas. Mot rättens beslut

i ärende angående åtgärd jämlikt

11, 12 eller 14 a § må, därest beslutet

icke innefattar att anstånd förklaras

förverkat, endast den villkorligt

dömde föra talan.

23 §.

Beslut som jämlikt 12 eller 14 §

meddelas i fråga om övervakning,

skyldighet enligt 8 § eller prövotidens

förlängning skall, där ej annorlunda

förordnas, omedelbart lända till efterrättelse.

Beslut som jämlikt 12 eller 14 §

meddelas i fråga om övervakning,

skyldighet enligt 8 § eller prövotidens

förlängning skall, där ej annorlunda

förordnas, omedelbart lända till efterrättelse.

Detsamma skall gälla om

beslut angående omhändertagande enligt

14 a §.

24 §.

Vill den — —----— mottager förklaringen.

Förklaring, som-----— ----förklaringen avser.

Förklaring enligt denna paragraf

inbegriper jämväl böter, som må hava

ådömts jämlikt 1 a §.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1959

37

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

24 a §.

Adömes med stöd av 2 eller 3 §

lagen om disciplinstraff för krigsmän

disciplinstraff i stället för böter som

avses i 1 a §, skall vad ovan i 13 §

1 mom., 16 § och 24 § stadgas om sådana

böter äga motsvarande tillämpning

beträffande disciplinstraffet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1960.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj. ts proposition nr 146 år 1959

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 9 april

1959.

N är varande:

justitieråden Beckman,

E. SÖDERLUND,

Tammelin,

regeringsrådet Nevrell.

Enligt lagrådet den 26 mars 1959 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 20 mars 1959, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1939 (nr

314) om villkorlig dom.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Carl Holmberg.

Lagrådet yttrade:

Vad först angår den föreslagna möjligheten att kombinera villkorlig dom

med böter, innebär denna ett så långt gående avsteg från principen i det gällande

påföljdssystemet att, såsom departementschefen framhållit, en systematiskt

fullt tillfredsställande lagstiftning knappast kan erhållas utan en

genomgripande omarbetning av systemet. En sådan omarbetning är för närvarande

föremål för statsmakternas prövning på grundval av strafflagberedningens

skyddslagsförslag, men då detta förslag är mycket omfattande och

delvis behandlar synnerligen tveksamma frågor torde det säkerligen dröja

ännu några år innan definitiv ny lagstiftning om påföljdssystemet kan träda

i kraft. Hinder bör därför icke anses föreligga att provisoriskt införa den föreslagna

påföljdskombinationen, eftersom denna är ägnad att tillgodose ett

säkerligen såväl ur allmänpreventiva som även i åtskilliga fall ur individualpreventiva

synpunkter föreliggande behov av eu skärpning av samhällets

reaktion mot brottslingar, vilka erhålla villkorlig dom.

Lagrådet vill i samband härmed såsom sin bestämda mening uttala, att

därest nu — såsom ett provisorium — i lagen om villkorlig dom införes ett

stadgande om böter vid sidan av sådan dom, detta icke i och för sig bör leda

till ändrad praxis i fråga om tillämpningsområdet för villkorlig dom, när det

gäller brottstyper för vilka för närvarande regelmässigt ådömas korta frihetsstraff.

I detta hänseende finnes anledning att ställa sig avvaktande i avbidan

på den slutliga reformen rörande påföljdssystemet. Vad särskilt angår

rattfylleribrotten är att märka, att trafiknykterhetslagstiftningen för närvarande

är föremål för en allsidig översyn. Att i anledning av det nu före
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1959

slagna stadgandet om kompletterande böter ändra praxis i fråga om användningen

av villkorlig dom för rattfylleribrotten kan innebära ett icke

önskvärt föregripande av utredningen om lämpliga reaktionsformer beträffande

dessa brott.

Beträffande formuleringen av den föreslagna huvudbestämmelsen, 1 a §,

bör, såsom departementschefen antytt, därav framgå att såväl individualpreventiva

som allmänpreventiva synpunkter skola beaktas vid prövning av

frågan huruvida i det särskilda fallet böter böra ådömas jämte den villkorliga

domen. Böter av det slag varom här är fråga lära emellertid ha sin

största betydelse såsom allmänpreventivt medel vid brottsbekämpandet. Detta

torde böra tydligare markeras i lagtexten, vilket kan ske genom att allmänpreventionen

omnämnes före individualpreventionen och med samma ordalag

som i 1 §. Lagrådet får därför hemställa, att ingressen till 1 a § första

stycket gives lydelsen »Om det av hänsyn till den allmänna laglydnaden

eller för den dömdes tillrättaförande finnes påkallat». Fortsättningen av första

stycket skulle enligt lagrådets mening vinna i tydlighet om texten efter

uttrycket »enligt 1 §» omredigerades så att den finge avfattningen »dagsböter,

högst etthundratjugu, ådömas ovillkorligt såsom särskilt straff för samma

brott som den villkorliga domen avser». Lagrådet förordar att lagtexten

jämkas i enlighet härmed.

I 1 a § andra stycket upptager förslaget en uttrycklig bestämmelse, vars

innebörd enligt departementschefen är att, då det villkorliga anståndet avser

verkställighet av ett i domen utsatt straff, antalet dagsböter icke får bestämmas

så högt att det för brottet stadgade maximistraffet överskrides. Meningen

är alltså, att böterna och det straff som bestämts i den villkorliga

domen skola, om de sammanräknas med tillämpning av 4 kap. 6 § strafflagen,

rymmas inom den för brottet stadgade straffskalan. De praktiska

olägenheterna av att domstolarna behöva uträkna förvandlingsstraff för att

undvika överskridande av straffmaximum torde icke bli av större betydelse,

då väl straff sällan utmätes nära maximum.

Förslaget upptager icke någon bestämmelse som med avseende å de kompletterande

böterna reglerar det fall att visst straffminimum stadgats för det

brott, beträffande vilket den villkorliga domen meddelats. För sådant fall

måste emellertid gälla, att straffminimum icke får underskridas vid utmätandet

av det straff som avses med det villkorliga anståndet, och att således,

om detta straff bestämmes till del i den tillämpade straffbestämmelsen

stadgade minimum, det kompletterande bötesstraffet kommer att ligga ovanför

detta minimum. Detta torde emellertid tillräckligt tydligt framgå av 1 §.

Lagrådet finner alltså icke någon uttrycklig bestämmelse härom erforderlig.

I anslutning härtill må anmärkas, alt stadgandet i 5 § första stycket lagen

om villkorlig dom, att i domen skall fastställas en prövotid av tre år eller,

om den tilltalade dömts till allenast böter, två år, måste även efter den föreslagna

lagändringens genomförande, utan att det särskilt angivcs i lagtexten,

tolkas därhän all prövoliden i alla de fall då det villkorliga anståndet

avser straffs ådömandc skall bcslämmas till tre år. Stadgandet i 12 §

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1959

sista stycket samma lag att vid förverkande av villkorligt anstånd straff

skall bestämmas för brottet, där det ej skelt i den villkorliga domen, skall

självfallet tolkas så att enligt 1 a § ådömda böter lämnas å sido. Det må i

samband härmed framhållas, att det i 6 kap. 1 § tredje stycket och 30 kap.

6 § rättegångsbalken förekommande uttrycket »om svårare straff än böter

ej ådömes» icke kan tolkas såsom avseende fall då tilltalad erhåller villkorligt

anstånd med straffs ådömande och därjämte ådömes kompletterande

böter.

I fråga om det föreslagna tillägget till 24 §, enligt vilket nöjdförklaring

beträffande villkorlig dom inbegriper jämväl böter, som må ha ådömts jämlikt

1 a §, anser sig lagrådet böra erinra om att enligt avgörande av högsta

domstolen (N. J. A. 1957 s. 272) missuppfattning från den dömdes sida beträffande

nöjdförklarings inverkan å fullföljdsrätten kan föranleda att förklaringen

anses sakna giltighet. Avsevärd risk torde föreligga för att villkorligt

dömd person, som jämväl ådömts kompletterande böter, kommer

att hysa den missuppfattningen att av honom avgiven nöjdförklaring endast

avser den villkorliga domen men icke böterna. Det är således av vikt att, då

påföljdskombinationen användes, den som har att upptaga nöjdförklaring

förvissar sig om att den dömde känner till och förstår innehållet i förevarande

stadgande innan förklaringen avgives.

Departementschefen har enligt remissprotokollet uttalat, att införandet

av möjligheten att jämte villkorlig dom döma till särskilt bötesstraff eller

disciplinstraff icke syntes nödvändiggöra någon ändring av rättegångsbalkens

regler om omröstning till dom, 29 kap. 2— 4 §§. Frågan huruvida kompletterande

straff skall ådömas torde, enligt departementschefens mening,

i detta sammanhang bli att avgöra på samma sätt som nu gäller beträffande

förordnande om övervakning och meddelande av särskilda föreskrifter

vid villkorlig dom. Lagrådet vill erinra om att, då det gäller avgöranden av

sist angiven art, olika meningar angående omröstningsreglernas innebörd

yppats i domstolspraxis och doktrin (se SvJT 1954 rf s. 23 och 1956 s.

495—497). Den nu föreslagna påföljdskombinationen torde medföra särskilda

svårigheter vid omröstningsreglernas tillämpning. Att märka är bl. a.

att, försåvitt dessa regler skulle på vanligt sätt tillämpas när fråga är om

villkorligt anstånd med verkställande av straff, domstolens ledamöter hade

att i första hand taga ställning till straffmätningen och därefter till frågan

om villkorlig dom. När påföljdskombinationen skall komma till användnng

kunna emellertid, formellt sett, straffen icke bestämmas förrän det blivit

avgjort att villkorlig dom skall meddelas. Med hänsyn till de svårigheter som

sålunda och i övrigt äro att emotse, därest på nu förevarande område domstolarna

hade att hålla sig enbart till gällande omröstningsregler. finner

lagrådet sig böra förorda, att dessa frågor snarast upptagas till särskild utredning,

förslagsvis genom 1951 års rättegångskommitté. Därest särbestämmelser

härvid finnas erforderliga, synes böra övervägas, huruvida ej dessa,

i betraktande av den förevarande lagstiftningens provisoriska karaktär, kunna

upptagas i lagen om villkorlig dom (jfr 4 § lagen om införande av nya

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 1US år 1959

41

rättegångsbalken). Ändring i detta avseende i rättegångsbalkens omröstningsregler

torde för sådant fall ifrågakomma först i samband med den

fullständiga reformen av påföljdssystemet (jfr det av strafflagberedningen

härom framställda ändringsförslaget).

1 den del förslaget avser att — i avbidan på den väntade strafflagsrevisionen

— i lagen om villkorlig dom skola upptagas bestämmelser om tillfälligt

omhändertagande av villkorligt dömda tillstyrkes förslaget av lagrådet,

dock med undantag för härefter omförmälda bestämmelse.

Det huvudsakliga syftet med att möjliggöra ett tillfälligt omhändertagande

av en villkorligt dömd är att övervakningsorganen genom ett sådant

ingripande skola bli i tillfälle att, när akut risk föreligger för återfall i brott

eller för annan misskötsamhet från den dömdes sida, söka förebygga en utveckling

mot fortsatt brottslighet. Genom dylika ingripanden kommer säkeiligen

i många fall ett förverkande av villkorligt anstånd att kunna undvikas.

Del synes lagrådet uppenbart att åtgärder av nu omförmäld art kunna vara

särskilt påkallade i fråga om villkorligt dömda i åldern 15—17 år, låt vara

att dessas antal lär vara ganska ringa. Det torde föreligga påtagligt stor risk

för att dessa yngre lagöverträdare skola komma på avvägar, när de undandragit

sig övervakning. Ofta lära de i sådana fall ha kommit under inflytande

av äldre kamrater, som påverka dem i negativ riktning. Vidare torde

möjligheten att genom uppfostrande behandling tillrättaföra lagöverträdare

i nu angiven ålder vara större än då fråga är om kriminella som äro över

18 år. Såsom departementschefen påpekat bör självfallet när det gäller de

yngsta lagöverträdarna omhändertagande i polisarrest såvitt möjligt undvikas,

i varje fall när omhändertagandet icke kan begränsas till en eller annan

dag och särskilt innan den väntade förbättringen av polisarresternas

beskaffenhet och utrustning hunnit genomföras. Emellertid torde, såsom

strafflagberedningen uttalat, i ömmande fall placering av den omhändertagne

på någon barnavårdande institution kunna utverkas. På de skäl som

nu anförts finner lagrådet, att övervakningsorganen icke böra betagas möjlighet

att, när så finnes erforderligt och lämpligt, föranstalta om tillfälligt

omhändertagande jämväl av villkorligt dömda som äro under 18 år.

Bedömandet av huruvida undantagsbestämmelse i nu omförmält hänseende

beträffande dessa lagöverträdare är lämplig bör i varje fall anstå i avbidan

på den slutliga utformningen av reglerna för samhällets behandling av de

unga lagöverträdarna. Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer

lagrådet, att sista stycket av den föreslagna 14 a § får utgå.

Några särskilda övergångsbestämmelser äro enligt departementschefen

icke erforderliga. Såsom departementschefen anfört synes hinder ej möta

mot att göra lagstiftningen om tillfälligt omhändertagande av villkorligt

dömda tillämplig även i fråga om villkorliga domar som meddelats före

ikraftträdandet eller atl grunda omhändertagande på förhållande som hänför

sig till tiden dessförinnan. Däremot skulle det regelmässigt strida mot

den i 5 § strafflagens promulgationslag angivna grundsatsen att tillämpa

de nya bestämmelserna om kombination av böter eller disciplinstraff och

1 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. AV 146

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 746“ år 195!)

villkorlig dom på brott, som begåtts före ikraftträdandet. De av departementschefen

åsyftade fall, då nya lagen skulle leda till lindrigare resultat

än gällande rätt, synas sakna praktisk betydelse. Lagrådet hemställer därför

om tilläggande av en övergångsbestämmelse av innehåll att vad i nya lagen

är stadgat om ådömande jämte villkorlig dom av särskilt bötesstraff eller

disciplinstraff ej skall gälla i fråga om brott, som förövats före nya lagens

ikraftträdande.

För det fall att någon anses böra dömas villkorligt för flera brott, av vilka

något eller några förövats före och annat eller andra efter ikraftträdandet,

torde av allmänna regler följa, att domstolen med hänsyn till den brottslighet

som förövats efter ikraftträdandet är oförhindrad att, om så finnes

erforderligt, ådöma jämväl ovillkorligt bötes- eller disciplinstraff enligt

nya lagen.

Ur protokollet:

Clas Amilon

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1959

43

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 10 april 1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, lagrådets den 9 april 1959

avgivna utlåtande över det till lagrådet den 20 mars 1959 remitterade förslaget

till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1939 (nr 314) om villkorlig

dom.

Efter redogörelse för vad lagrådet yttrat anför föredraganden.

Med anledning av vad lagrådet uttalat om tillämpningsområdet för villkorlig

dom vill jag erinra om mitt uttalande i remissprotokollet, att den

föreslagna möjligheten att kombinera villkorlig dom och böter icke torde

komma att innebära någon nämnvärd utökning av användningen av villkorlig

dom. När det gäller brottstyper för vilka för närvarande regelmässigt

ådörnes korta, ovillkorliga frihetsstraff, finnes därför ej anledning räkna

med att förslaget kommer att föranleda någon större ändring i rättstillämpningen.

I gränsfall torde dock förutsättningarna att tillämpa villkorlig dom

i viss mån utökas, om förslaget genomföres.

Lydelsen av 1 a § torde böra ändras så, att även den allmänpreventiva synpunkten

uttryckligen angives i lagtexten. Därjämte torde avfattningen av denna

paragraf få redaktionellt jämkas på sätt lagrådet förordat. Ehuru enligt

min mening den i 5 § strafflagens promulgationslag angivna grundsatsen i

vissa fall skulle leda till att den föreslagna påföljdskombinationen kunde

tillämpas även å brott begångna före den nya lagens ikraftträdande, vill jag

icke heller motsätta mig den av lagrådet föreslagna övergångsbestämmelsen.

Även om vissa skäl kan anföras för att göra den föreslagna bestämmelsen

om tillfälligt omhändertagande av villkorligt dömd tillämplig å lagöverträdare

under 18 år, är jag icke beredd att i detta avseende frångå den

ståndpunkt som intagits i det till lagrådet remitterade förslaget. Innan det

närmare överväges att införa möjlighet till sådant omhändertagande även

beträffande det yngre klientelet, torde i varje fall erfarenheterna av den

utav mig förordade bestämmelsens tillämpning böra avvaktas.

Föredraganden hemställer, att lagförslaget måtte, efter jämkning i enlighet

med vad i det föregående anförts, jämlikt 87 § regeringsformen genom

proposition föreläggas riksdagen till antagande.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr li6 år 1959

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ulla Larsson

Stockholm 1959. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

590H6

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1959:307 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1939 a1 i texten
  2. 1LU 1959:28 Första lagutskottets memorial nr 28 år 1959 s. 1 i texten
  3. 1LU 1959:25 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1939 s. 1 i texten