Sök i Ratio Lex

Angående statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m

1959-04-17 · 264 sidor, varav 261 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 261 av 264 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1959:148, Angående statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

1

Nr 148

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående statligt stöd

till jordbrukets rationalisering, m. m.; given Stockholms

slott den 17 april 1959.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF

Gösta Netzén

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag rörande den framtida inriktningen och

utformningen av den statliga verksamheten för jordbrukets rationalisering

i syfte att denna verksamhet skall få en mera tidsenlig inriktning. Beträffande

den yttre rationaliseringen förordas — i anslutning till den nyligen

träffade överenskommelsen angående prissättningen å jordbrukets produkter

för tiden intill den 1 september 1965 — att de statliga rationaliseringsorganen

hädanefter skall verka för att sådana brukningsenheter bildas, som

normalt kan skötas av två män utan anlitande av arbetskraft utanför deras

familjer och därtill kan bereda arbetsinkomst som erbjudes inom jämförbara

näringsgrenar. I sammanhanget göres vissa uttalanden rörande verksamheten

för arronderingsförbättringar. Därjämte föreslås vissa riktlinjer

för prissättningen å skog som beröres av domänverkets medverkan i jordbrukets

och bondeskogsbrukets yttre rationalisering. Domänverket föreslås

samtidigt skola erhålla bemyndigande att under vissa förutsättningar för

kronans räkning ingå i och svara för jämväl sådana markbyten, som ej sker

jämlikt jorddelningslagstiftningen.

Vad angår statens stöd till jordbrukets inre rationalisering förordas sådana

ändringar av bestämmelserna i ämnet att stöd kan utgå till åtgärder

å brukningsenheter av högst tvåfamiljsjordbrukets storlek. Däremot föreslås

en skärpning av de allmänna förutsättningar, under vilka statsstöd skall

kunna beviljas. Statsbidragets storlek avses skola minskas till högst 25 procent

av investeringskostnaderna för flertalet slag av inre rationaliseringsåtgärder.

Bland annat då dylika åtgärder sker i samband med yttre rationa
1

Ttihang till riksdagens protokoll t9.r>9. 1 samt. Nr 148

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj. ts proposition nr lb8 år 1959

lisering skall dock ett förstärkt stöd kunna utgå. Vissa allmänna spörsmål

angående jordbrukets driftsrationalisering beröres även i propositionen.

I anslutning till vad som föreslagits beträffande den yttre rationaliseringen

förordas vissa jämkningar i bestämmelserna rörande den statliga jordbruksegnahemsverksamheten

och garantigivningen för driftslån.

Vidare framföres i propositionen vissa förslag till åtgärder för att, främst

av allmänt jordbruksekonomiska skäl, öka statens ekonomiska och administrativa

insats för skogsodling å sämre jordbruksmark.

I avsikt att åstadkomma en intimare samverkan mellan vissa inom området

för jordbrukets rationalisering verksamma myndigheter och statsunderstödda

organisationer förordas regelbundna överläggningar inom

länsrådens ram. Särskilda förfogandeorganisationer avses av lantinäteristyrelsen

skola avdelas för att verkställa sådana av lantbruksnämnd eller

enskild aktualiserade förrättningar som ej utan nämnvärd väntetid kan

utföras av personal inom vederbörande lantmäteridistrikt. Vid förekommande

behov bör lantmäteripersonal biträda inom lantbruksnämnderna

med föredragning i ärenden, vilka i större utsträckning inrymmer lantmäteritekniska

spörsmål eller som har särskild anknytning till av lantmäterimyndighet

organiserade större fastighetsregleringar.

I propositionen framlägges härjämte — i avvaktan på resultaten av inom

iantbruksstyrelsen pågående översyn av styrelsens och lantbruksnämndernas

organisation — vissa förslag till personalförändringar vid dessa myndigheter,

vilka förändringar redan nu anses böra genomföras. Vid lantbruksstyrelsen

skall sålunda inrättas en skoglig sektion i syfte bland annat

att intensifiera omarronderingen av skogsfastigheter och öka omsättningen

av nämndernas innehav av skogsmark. Beträffande lantbruksnämnderna

innebär förslagen bland annat å ena sidan en minskning av antalet tjänster

på nämndernas lantbruksingenjörsavdelningar och avdelningar för inre rationalisering

och å andra sidan en förstärkning av avdelningarna för yttre

rationalisering genom inrättande av fasta assistenttjänster för skogligt utbildad

personal.

För att effektivare och med mindre kostnader tillgodose den upplysningsverksamhet

som för närvarande handhas av jordbrukets upplysningsnämnd

förordas vidare att nämndens kansli i personellt och kameralt hänseende

sammanföres med Iantbruksstyrelsen. Någon förändring i nämndens nuvarande

självständiga ställning skall ej ske.

Slutligen äskas i propositionen medel för nästa budgetår till lantbruksstyrelsens

och lantbruksnämndernas anslag å driftbudgeten samt till den å

kapitalbudgeten redovisade jordfonden. Därjämte framlägges förslag beträffande

de ramar, inom vilka statlig lånegaranti må beviljas för lån till

yttre och inre rationalisering, till jordbruksegnahemslån och driftslån samt

för lån till uppförande av lagerhus m. m. för jordbruksändamål samt till

trädgårdsnäringens rationalisering. Kostnaderna för de i propositionen föreslagna

nya utgiftsändamålen rymmes väl inom ramen för nuvarande anslag

till lantbruksorganisationen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

3

Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

17 april 1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Netzén, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter frågor rörande statligt

stöd till jordbrukets rationalisering, m. m. samt anför följande.

I. Inledning

Med åberopande av ett av 1957 års jordbruksutskott i anledning av väckta

motioner gjort uttalande (JoU 1, p. 51), vilket riksdagen lämnat utan erinran,

bemyndigade Kungl. Maj:t genom beslut den 16 maj 1957 chefen för

jordbruksdepartementet att tillkalla högst 5 sakkunniga att verkställa utredning

rörande möjligheterna att minska vissa anslag under nionde huvudtiteln

genom ändrade bidragsbestämmelser.

Jämlikt nämnda bemyndigande tillkallades samma dag såsom sakkunniga

överdirektören K. H. Olsson, ordförande, ledamöterna av riksdagens

andra kammare, lantbrukarna S. O. Antby och E. E. Hseggblom samt ledamöterna

av riksdagens första kammare rektorn S. Larsson och ombudsmannen

E. G. V. Mossberger. Som expert åt utredningen förordnades den

6 juni 1957 budgetsekreteraren i jordbruksdepartementet U. Thorselius.

Sedan jordbruksutskottet vid 1958 års A-riksdag i utlåtande nr 19 uttalat,

att utskottet ansåg det angeläget att bestämmelserna rörande statligt

stöd till jordbrukets inre rationalisering efter översyn erhöll en fullt

tidsenlig inriktning, fick de sakkunniga, vilka antagit namnet jordbruksanslagsutredningen,

i tilläggsdirektiv den 2 maj 1958 i uppdrag att i samband

med utredningens prövning av bidragsverksamheten med anlitande av medel

ur anslaget Bidrag till jordbrukets rationalisering i samråd med lantbruksstyrelsen

verkställa den av utskottet förordade översynen.

Jordbruksanslagsutredningen har den 19 december 1958 avlämnat betänkande

angående statligt stöd till jordbrukets inre rationalisering (SOU

1959:1).

över betänkandet har remissyttranden avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket,

lantmäteristyrelsen, statens jordbruksnämnd, skogsstyrel
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^8 år 1959

sen, styrelsen för statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader, samtliga

lantbruksnämnder, 1954 års fastighetsbildningskommitté, jordbruksupplysningskommittén,

Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens

folk, Skogsvårdsstyrelsernas förbund, Hushållningssällskapens förbund

(efter hörande av hushållningssällskapen), Kooperativa förbundet,

Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Småbrukarnas

riksförbund, Sveriges lantmälareförening samt Lantbruksdirektörernas

förening. Därjämte har lantbruksstyrelsen yttrat sig rörande vissa

anslagsfrågor in. m. samt fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret,

1956 års fondutredning, Svenska bankföreningen, Sveriges allmänna

hypoteksbank (efter hörande av Skånska hypoteksföreningen samt

Östgöta, Mälarprovinsernas och Älvsborgs m. fl. läns hypoteksföreningar)

och Sveriges jordbrukskasseförbund rörande en av utredningsledamoten

Mossberger avgiven reservation angående ersättande av långivningen ur statens

avdikningslånefond med lån mot statlig lånegaranti i enskilda kreditinrättningar.

Genom beslut den 21 mars 1958 uppdrog Kungl. Maj :t åt lantbruksstyrelsen

och skogsstyrelsen att gemensamt verkställa utredning rörande möjligheterna

att åstadkomma ett snabbare överförande av sämre jordbruksmark

till skogsmark samt inkomma med av utredningen föranledda förslag ävensom

med redogörelse för de åtgärder styrelserna må ha vidtagit i angivet

syfte inom ramen för nuvarande befogenheter.

Den 20 december 1958 har styrelserna avlämnat betänkande med utredning

angående överförande av sämre jordbruksjord till skogsmark (stencilerat).

över betänkandet har — i vissa fall efter hörande av underordnade organ

— remissgttranden avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket,

lantmäteristyrelsen, statens jordbruksnämnd, domänstyrelsen, lantbruksnämnderna,

skogsvårdsstyrelserna, 1958 års jordlagsutredning, Sveriges

industriförbund, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens

folk, Skogsvårdsstyrelsernas förbund, Hushållningssällskapens förbund,

Kooperativa förbundet, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation,

Småbrukarnas riksförbund, Sveriges skogsägareföreningars

riksförbund, Sveriges skogsägareförbund, Svenska skogs- och flottningsarbelareförbundet

samt Sveriges lantmätareförening. Med anledning av uttalanden

i vissa yttranden har särskilt utlåtande avgivits av lantbruksstyrelsen.

I ett den 19 september 1958 avlämnat betänkande angående skogsvården

å enskilda skogar (SOU 1958: 30) har 1955 års skogsvårdsutredning bl. a.

upptagit vissa frågor rörande behovet av dels förbättrad arrondering av

skogsfastigheter (kap. 4), dels samverkan mellan skogsägare i skogsvårdsfrågor

(kap. 6). Remissyttranden över betänkandet har avgivits av ett stort

antal myndigheter, organisationer och sammanslutningar. Här ifrågavaran
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

de spörsmål har därvid närmare berörts företrädesvis av domänstyrelsen,

lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen, skogshögskolans

lärarråd, ett flertal länsstyrelser, skogsvårdsstyrelser och hushållningssällskap,

några landsting, Hushållningssällskapens förbund, Sveriges

industriförbund, Landsorgaisationen i Sverige, Svenska lantarbetsgivareföreningen,

Föreningen Skogsarbeten, Riksförbundet Landsbygdens folk,

Skogsindustriernas samarbetsutskott, Skogssällskapet, Skogsvårdsstyrelsernas

förbund, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges skogsägareförbund, Sveriges

skogsägareföreningars riksförbund, Värmlands och Västra Bergslagens

skogsarbetsgivareförening, Tjänstemännens centralorganisation samt

Sveriges lantmätareförening.

I det följande torde få lämnas en redogörelse för omförmälda utredningsförslag

samt för innehållet i däröver avgivna yttranden. I anslutning härtill

torde även få anmälas ett antal i skilda sammanhang gjorda framställningar,

vilka har nära samband med de i förslagen behandlade spörsmålen. Härvid

avses till en början följande av lantbruksstyrelsen ingivna skrivelser berörande

de nuvarande reglerna för ekonomiskt statsstöd enligt dels kungörelsen

1948: 342 angående statligt stöd till jordbrukets yttre och inre rationalisering

in. in., dels kungörelsen 1939:431 angående villkoren för statsbidrag

från statens avdikningsanslag, dels kungörelsen 1939:432 angående

villkoren för lån från statens avdikningslånefond, dels ock kungörelsen 1948:

366 angående den statliga jordbruksegnahemsverksamheten.

1) Skrivelse den 16 augusti 1957 angående, såvitt här är i fråga, möjlighet

för lantbruksorganisationen att i viss utsträckning bevilja statligt stöd

även till sådana intressenter i jordbruksväg, som innehar icke-jordbruksfastighet.

Över framställningen har yttrande avgivits av statskontoret.

2) Skrivelse den 31 december 1958 angående tolkningen av bestämmelserna

i 5 § kungörelsen 1948: 342 i visst fall, då fråga uppkommit om att

understödja tillkomsten av en fårsambetesförening.

3) Skrivelser den 29 augusti 1958 angående statsbidrag i vissa fall ur

statens avdikningsanslag till kostnader i samband med översvämningar.

4) Skrivelse den 31 mars 1958 (i anledning av remiss) angående avsteg

i vissa fall från bestämmelserna i kungörelsen 1939:432 om amorteringstid

in. in. för lån ur avdikningslånefonden. Remissyttranden har därjämte

avgivits av statskontoret samt länsstyrelserna i Uppsala, Malmöhus, Skaraborgs

och Norrbottens län.

5) Skrivelse den 16 januari 1959 angående förlängning av den i kungörelsen

1948:366 angivna tiden för amortering av driftslån till sambruksföreningar.

Över framställningen har yttranden avgivits av statskontoret,

Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk.

I förevarande sammanhang torde vidare få upptagas den senast av 1956

års riksdag (L39; rskr. 167) behandlade frågan om fördelning av kostnader

för anordningar i korsning av järnväg och ägoväg eller annan icke all
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

männeligen befaren väg med huvudsaklig betydelse för jordbruksfastighets

driftsförhållanden.

I en till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet den 31 januari

1959 ställd skrivelse, varöver lantbruksstyrelsen efter remiss avgivit yttrande,

har lantmäteristyrelsen framfört vissa synpunkter på lantmäteriorganisationens

medverkan i verksamheten för yttre rationalisering på jordoch

skogsbrukets område. Vidare må här nämnas, alt domänstyrelsen och

lantbruksstyrelsen i skrivelser den 20 resp. 31 januari 1959 redovisat sina

ståndpunkter i frågan om domänverkets medverkan med kronan tillhörig

mark i nyssnämnda rationaliseringsverksamhet. För de nu omförmälda skrivelserna

torde ävenledes redogörelser få lämnas i det följande.

I årets statsverksproposition (bil. 11 p. 5, 6 och 8—11; bil. 30 p. 11) har

Kungl. Maj:t på min hemställan föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild

proposition i ämnet, för budgetåret 1959/60 beräkna dels under driftbudgeten
a)

till Lantbruksstyrelsen: Avlöningar ett förslagsanslag av 2 967 800

kr.;

b) till Lantbruksstyrelsen: Omkostnader ett förslagsanslag av 402 000

kr.;

c) till Lantbruksnämnderna: Avlöningar ett förslagsanslag av 12 781 200

kr.;

d) till Lantbruksnämnderna: Omkostnader ett förslagsanslag av 2 994 500

kr.;

e) till Lantbruksnämnderna: Utrustning ett reservationsanslag av 70 000

kr. samt

f) till Lantbruksnämnderna: Utbildningskurser för viss personal ett reservationsanslag

av 20 000 kr. dels ock under kapitalbudgeten

g) till Jordfonden ett investeringsanslag av 8 000 000 kr.

Jag torde nu få återkomma till dessa anslagsfrågor. Härvid kommer jag

även att behandla frågan om storleken av bl. a. de ramar, inom vilka statlig

kreditgaranti under nästa budgetår må beviljas för lån till yttre och inre

rationalisering, för jordbruksegnahemslån m. m. och för driftslån. I anslutning

till sistnämnda fråga torde jag även få anmäla en av lantbruksstyrelsen

i skrivelse den 29 september 1958 gjord framställning angående bemyndigande

för styrelsen att i vissa fall besluta om eftergift av statens fordran

på grund av garantiåtagande. Över framställningen har yttranden avgivits

av statskontoret och riksräkenskapsverket.

Innan jag övergår till att redogöra för de i det föregående berörda förslagen

och framställningarna samt yttrandena däröver, skall jag något beröra

de riktlinjer, som enligt 1947 års riksdagsbeslut gäller för den nuvarande

jordbrukspolitiken, samt de bestämmelser, som gäller för statens

ekonomiska medverkan i jordbrukets rationalisering m. in.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

7

II. Riktlinjer för jordbrukspolitiken

1947 års allmänna målsättning. På grundval av betänkande som avgivits

av 1942 års jordbrukskommitté (SOU 1946:42, 46 och 61) framlades vid

1947 års riksdag proposition (nr 75) angående riktlinjerna för den framtida

jordbrukspolitiken. Propositionen hänsköts till behandling av ett särskilt

utskott, vilket i sitt utlåtande (nr 2) tillstyrkte de i propositionen framlagda

förslagen med vissa ändringar. Utskottets utlåtande godkändes sedermera

i oförändrat skick av riksdagen (rskr. 424).

Rörande målsättningen för jordbrukspolitiken uttalade 1942 års jordbrukskommitté,

att man under normala förhållanden borde söka uppehålla

en jordbruksproduktion av den storlek, som behövdes för att folkförsörjningen

inom landet i en avspärrningssituation skulle kunna uppehållas på

en tillfredsställande nivå medelst landets egna resurser. Enär den produktion,

som kunde tänkas bestå i fri konkurrens med den utländska produktionen,

icke kunde väntas bli tillräcklig för detta ändamål, borde statsmakterna

stödja den inhemska jordbruksproduktionen. Detta stöd borde syfta

dels till att möjliggöra uppehållandet av den ur det allmännas synpunkt

önskvärda produktionen, dels till att den jordbruksbefolkning, som behövdes

för att frambringa denna produktion, skulle kunna vid rationell jordbruksdrift

uppnå en inkomstnivå, som var likvärdig med jämförliga befolkningsgruppers.

Då man bedömde storleken av det stödbehov, som kunde

komma att föreligga på lång sikt, borde man enligt jordbrukskommittén

räkna med en utveckling inom jordbruket, som innebar, att förefintliga

rationaliseringsmöjligheter tillvaratogs. Att staten skulle lämna sin medverkan

till att underlätta och befrämja denna utveckling ansåg kommittén

klart såväl med hänsyn till att det gällde att skapa bättre försörjningsmöjligheter

åt en stor del av befolkningen som med hänsyn till att denna

utveckling medförde en minskning av jordbrukets behov av stöd från

det allmännas sida.

1 anslutning till vad sålunda anförts fann kommittén, att statens verksamhet

för främjande av en utveckling i riktning mot de uppställda målen

borde ske enligt 2 huvudlinjer. Dels borde man främja jordbrukets rationalisering

i syfte att nedbringa dess produktionskostnader och därigenom

göra jordbruket mera konkurrenskraftigt i förhållande till världsmarknaden.

Dels borde man vidare lämna jordbruket ett prisstöd i avsikt att uppehålla

en jordbruksproduktion av den storlek, som behövdes för att trygga

livsmedelsförsörjningen i en avspärrningssituation, ävensom i avsikt att

bereda den för denna produktion erforderliga arbetskraften skäliga levnadsvillkor.

I fråga om jordbrukets rationalisering kunde man enligt jordbrukskoinmitlén

särskilja 3 olika slag av rationaliseringsåtgärder, nämligen åtgärder

för yttre rationalisering, åtgärder för inre rationalisering samt åtgärder

för rationalisering av driftsförhållandena.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj. ts proposition nr H8 år 1959

Vad angick genomförandet av yttre och inre rationalisering uttalade jordbrukskommittén,

att man borde utgå ifrån att arbetet härpå även i fortsättningen

skulle komma att utföras av jordbrukarna själva och på frivillighetens

väg. Det allmännas uppgifter borde därför främst vara dels att genom

upplysnings- och undervisningsverksamhet söka skapa ökad förståelse

hos jordbruksbefolkningen för rationaliseringens betydelse och ökad insikt

om de förefintliga rationaliseringsmöjligheterna, dels att genom lagstiftningsåtgärder

och åtgärder av ekonomisk art skapa förutsättningar för rationaliseringsåtgärdernas

genomförande. På frågan, vilka åtgärder som från

det allmännas sida borde vidtagas för att främja rationaliseringen av jordbrukets

driftsförhållanden, ingick däremot kommittén ej, bl. a. med hänsyn

till att särskild utredning pågick beträffande driftsrationaliseringen närliggande

spörsmål.

Beträffande avvägningen av det statliga prisstödet till jordbruksnäringen

var det enligt jordbrukskommitténs uppfattning önskvärt, att denna avvägning

skedde så att vid varje tidpunkt åtminstone större delen av det svenska

jordbruket kunde uppnå en skälig inkomstnivå. I fråga om rationaliseringsgrad

och lönsamhet förelåg emellertid en markant skillnad mellan jordbruk

av olika storleksgrupper, huvudsakligen beroende på att de mindre

jordbruken ej kunde utnyttja arbetskraften lika effektivt som de medelstora

och större jordbruken och på att byggnadskostnaderna vid de mindre jordbruken

blev oproportionerligt stora. Först i storleksgruppen 20—30 ha kunde

sägas, att önskemålen om ett effektivt utnyttjande av arbetskraften och

anordnande i övrigt av jordbruksdriften på ett driftsekonomiskt tillfredsställande

sätt genomsnittligt blev uppfyllda. Jordbruk av denna storlek

framstod även som en i och för sig önskvärd jordbrukstyp därigenom att

de kunde bereda jämn sysselsättning åt 2 män med självständiga hushåll

och därjämte åt kvinnlig arbetskraft i den utsträckning som motsvarar vad

en kvinna kan prestera i lanthushållningen. I så fall kunde nämligen brukaren

så länge han ej hade egna barn i arbetsför ålder ha en fast anställd

arbetare å brukningsenheten. Då barnen vuxit upp kunde dessa övertaga de

sysslor den anställde och dennes hustru tidigare utfört och då sonen önskade

bilda eget hem, kunde han göra detta genom att övertaga den bostad

de anställda tidigare innehaft. Härigenom skulle en tidigare familjebildning

på landsbygden främjas.

Antalet jordbruk i storleksgruppen 20—30 ha och däröver utgjorde emellertid

en procentuellt ganska ringa del av samtliga brukningsenheter. Om

man vid avvägningen av jordbruksstödet skulle utgå från driftsresultaten

vid jordbruk i denna storleksgrupp, skulle detta därför enligt jordbrukskommittén

innebära, att endast en mindre del av den egentliga jordbruksbefolkningen

skulle kunna driva jordbruk med full lönsamhet. Härtill kom,

att redan om man utgick från att prisavvägningen under avsevärd tid framåt

skulle komma att baseras på rationaliseringsgraden vid jordbruk i storleksgruppen

10—20 ha, skulle det finnas ett arbetsfält för rationaliseringssträ
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

vandena, som var så omfattande och svårbearbetat, att det måste beräknas

komma att förflyta ett betydande antal år, innan detta rationaliseringsarbete

blev i huvudsak fullbordat.

Dessa förhållanden ansågs således tala för att man i praktisk jordbrukspolitik

under avsevärd tid framåt icke skulle kunna lägga jordbruk av storleksklassen

20—30 ha till grund för avvägningen av prisstödet. Samtidigt

ansågs det emellertid att man borde kräva att de jordbruk, vilka skulle beredas

full lönsamhet, skulle ha en någorlunda tillfredsställande rationaliseringsgrad.

I beaktande härav förordade kommittén, att statsmakterna skulle

avväga prisstödet så att det syftade till att bereda full lönsamhet åt jordbruk,

som till storleken motsvarade genomsnittet i storleksgruppen 10—20

ha och som fyllde rimliga anspråk i fråga om arronderingens och de fasta

anläggningarnas beskaffenhet (basjordbruk). Även vid en dylik avvägning

av stödets storlek skulle detta leda till att under en övergångstid önskemålet

om jämställdhet i inkomsthänseende med jämförliga befolkningsgrupper

ej skulle kunna uppfyllas för en betydande del av den svenska jordbruksbefolkningen.

Med hänsyn härtill borde det allmänna icke undandraga sig

att söka bereda innehavarna av här avsedda brukningsenheter drägligare

levnadsförhållanden än som skulle bli fallet, om jordbruksstödet omedelbart

skulle avvägas efter de rationaliseringskrav man ansåg sig böra uppställa

på lång sikt. Det statliga stödet borde således på kort sikt även få delvis

social karaktär.

Enligt jordbrukskommitténs uppfattning kunde man å andra sidan på

lång sikt tänka sig att höja jordbrukets rationaliseringsgrad på så sätt att

man så småningom övergick till att avväga prisstödet med hänsyn till behovet

i en annan storleksgrupp med genomsnittligt lägre produktionskostnader

än den från början valda. Så borde framförallt kunna ske inom södia

och mellersta Sveriges slättbygder, där man ej behövde räkna med att det

i allmänhet skulle möta några topografiska hinder att av den åkerjord som

fanns utslagen på mindre ägolotter bilda jordbruk med en åkerareal a\ 20

ha eller mer och med tillfredsställande arrondering. I övriga delar av landet

borde man däremot som regel även på lång sikt räkna med en avvägning

av jordbruksstödets storlek efter behovet vid något mindre jordbruk, vilket

dock ej fick innebära, att man i dessa landsdelar avstod från kravet på eu

successiv skärpning av rationaliseringsgraden.

Föredragande departementschefen sammanfattade i propositionen 1947: 75

sina synpunkter på huvudlinjerna för den jordbrukspolitik, statsmakterna

borde föra under den tid som då kunde överblickas, sålunda. Det närmaste

målet borde vara alt bereda jordbruksbefolkningen möjlighet att uppnå och

bevara jämställdhet i inkomsthänseende med andra, jämförliga befolkningsgrupper.

För att detta skulle bli möjligt borde staten lämna jordbiuksproduktionen

ett gränsskydd gentemot utlandet. Vidare borde staten medverka

till en omfattande rationalisering inom jordbruket i syfte att nedbringa

jordbrukets produktionskostnader. Särskild uppmärksamhet borde

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1959

i rationaliseringsarbetet ägnas behovet av en förvandling av sådana brukningsdelar,

som icke kunde anses lämpliga med hänsyn till storlek och form.

Bl. a. på grund av vikten av att gränsskyddet skulle bli fullt effektivt borde

man vid utformningen av rationaliseringsåtgärderna utgå från att produktionen

ej borde vara större än att den väl låg inom ramen för de inhemska

avsättningsmöjligheterna. Del vore dock nödvändigt, att man av beredskapsskäl

under normala förhållanden uppehöll en produktion av den storlek,

som erfordrades för tryggande av landets försörjning i en avspärrningssituation

även om en dylik produktion rent ekonomiskt sett ej skulle vara

konkurrenskraftig i förhållande till utlandets.

I fråga om avvägningen av det statliga prisstödet framhöll departementschefen

nödvändigheten av att hänsyn togs till den struktur och rationaliseringsgrad

i övrigt, som jordbruket faktiskt hade och till de begränsningar

i rationaliseringsmöjligheterna som topografiska och andra förhållanden

medförde. Man borde således, som kommittén anfört, avväga stödet så att

vid varje särskild tidpunkt åtminstone större delen av det svenska jordbruket

kunde uppnå full lönsamhet. Å andra sidan fick man ej sätta anspråken

så lågt, att prisstödet kom att verka konserverande på irrationella

brukningsenheter. Som ett skäligt hänsynstagande till olika intressen borde

enligt departementschefen kunna anses, om prisstödet avvägdes med beaktande

av det genomsnittliga behovet vid jordbruk av den typ, som representerade

och kunde väntas representera huvuddelen av de egentliga bondejordbruken.

Från dessa utgångspunkter förklarade sig departementschefen

kunna acceptera kommitténs förslag att avvägningen skulle ske på grundval

av de genomsnittliga förhållandena vid jordbruk i storleksgruppen

10—20 ha.

I detta sammanhang berörde departementschefen även den av jordbrukskommittén

upptagna frågan om att, där förutsättningar därför funnes -—

företrädesvis i södra och mellersta Sveriges slättbygder — från statens sida

på längre sikt eftersträva bildandet av jordbruk av sådan storlek att de

skulle kunna anses utgöra s. k. tvåfamilj sjordbruk. Departementschefen

anförde härvid följande.

I viss mån delar jag kommitténs uppfattning om fördelarna med tvåfamiljsjordbruken.

Särskilt synes det uppenbart, att möjligheterna att bereda

arbetskraften ordnad ledighet och semester äro väsentligt större å dessa

brukningsdelar än å de mindre jordbruken. Detta gäller dock endast under

förutsättning att den för skötseln av dessa beräknade arbetskraften verkligen

finns tillgänglig. Man får emellertid ej bortse från att det här föreligger

ett betydande osäkerhetsmoment och att brukarna med häns^ till svårigheterna

att lösa arbetskraftsfrågan kunna komma att draga sig för en

utvidgning av brukningsdelarna, som skulle medföra att de i en helt annan

grad än tidigare bleve beroende av lejd arbetskraft. Även om jag anser det

önskvärt, att utvecklingen i slättbygderna åtminstone i viss utsträckning

skall gå i den av kommittén angivna riktningen, kan man därför, enligt

min uppfattning knappast räkna med att detta skall ske i sådan omfattning

eller så snabbt, att man nu kan förutsäga, om eller när en höjning av den

storleksgrupp som skall ligga till grund för avvägningen av det allmänna

prisstödet, skall kunna ske i slättbygderna.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

Till dessa av departementschefen anförda allmänna synpunkter anslöt sig

särskilda utskottet i huvudsak. Beträffande tvåfamilj sjordbruket ansåg sig

emellertid utskottet böra understryka, att dess fördelar endast föreligger

om tillräcklig arbetskraft finns att tillgå. Är så ej fallet blir situationen ofta

i stället den att brukaren erhåller en oskälig arbetsbörda. Enligt utskottets

uppfattning bör därför statsmakterna i sin rationaliseringsverksamhet ej

medverka till bildandet av dylika större jordbruk utan bör det ankomma

på brukarna själva att bedöma, när förutsättningar föreligger därför och

att vidtaga de åtgärder som erfordras för ändamålet.

1947 års beslut rörande den yttre rationaliseringen. Beträffande målsättningen

för den yttre rationaliseringen framhöll 1942 års jordbrukskommitté,

att en av utgångspunkterna härför borde vara, att man sökte göra

brukningsenheterna sådana, att den del av befolkningen, som erfordrades

för att frambringa den ur det allmännas synpunkt önskvärda produktionen,

skulle ha effektiv sysselsättning. Vidare skulle den yttre rationaliseringen

liksom rationaliseringssträvandena i övrigt s\fta till att nedbringa jordbrukets

produktionskostnader och därmed även dess behov av stöd från det

allmänna. Härvid skulle särskilt beaktas behovet av yttre rationalisering

för de brukningsenheter, vilka var så beskaffade, att särskilda statliga stödåtgärder

till deras brukare på kortare sikt ansetts böra komma i fråga vid

sidan av det allmänna statliga prisstödet åt jordbruksnäringen. Slutligen

borde den yttre rationaliseringen — därigenom att densamma möjliggjorde

en övergång till en mer extensiv drift än som kunde bedrivas å de mindre

brukningsdelarna — bli ett viktigt medel till förhindrande av den överproduktion,

som eljest kunde befaras uppstå inom överskådlig framtid.

Jordbrukskommittén anförde vidare, att frågan hur länge den målsättning,

som uppställts i ett visst läge, kunde komma alt tillämpas, helt blev

beroende på utvecklingen av de faktorer som varit avgörande för målsättningen.

Skulle produktionsstegringen bli starkare än väntat, måste åtgärderna

för att genom nedläggning av mindre god jord och övergång till mer

extensiv drift bromsa produktionsstegringen bli av annan storleksordning

än man från början räknat med. Skulle sysselsättningsmöjligheterna inom

andra grenar av näringslivet bli bättre eller sämre än väntat, kunde detta

även komma att påverka målsättningen för den yttre rationaliseringen.

I fråga om omfattningen av den statliga verksamheten för jordbrukets

yttre rationalisering yttrade föredragande departementschefen i propositionen

1947:75 bl. a. följande.

Det torde böra framhållas att man, därest det allmänna prisstödet åt

jordbruket avväges enligt de grunder, som i det föregående har förordats,

måste räkna med att det vid ett betydande antal brukningsdelar, även om

möjligheterna till inre rationalisering och till rationalisering av driftsförhållandena

tillvaratages i full utsträckning, icke kommer att bliva möjligt

att göra jordbruket fullt lönsamt eller att bereda brukaren full och effektiv

sysselsättning å den egna brukningsdelen. Å många av dessa brukningsdelar

kommer väl jordbrukets bristande lönsamhet att kompenseras av andra

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1959

inkomstkällor antingen å brukningsdelen eller utanför denna. Av inkomstkällorna

å den egna brukningsdelen är det givetvis, frånsett jordbruket,

skogen, som i praktiken bär den största betydelsen. Härjämte måste man

emellertid läkna med att det finnes många brukningsdelar, där brukaren

ej har möjlighet att genom andra inkomstkällor få ersättning för jordbrukets

bristande lönsamhet. Enligt kommitténs ståndpunkt är det på dessa

jordbruk, av kommittén kallade övergångsjordbruk, som den statliga verksamheten

för yttre rationalisering i första band bör inriktas.

I stort sett delar jag denna kommitténs uppfattning. Jag anser sålunda,

att från de statliga rationaliseringsorganens sida åtgärder ej bör vidtagas i

det primära syftet att främja en utvidgning av fullständiga brukningsdelar,

även om utvidgningen rent driftsekonomiskt skulle innebära en förbättring,

och att sagda organ ej heller bör ha skyldighet att taga initiativ till en utvidgning

av ofullständiga brukningsdelar i de fall, då brukaren ändock kan

antagas ha möjlighet att på lång sikt erhålla en tillfredsställande bärgning.

Vad som bör anses som en angelägen uppgift för det allmänna är däremot

att få till stånd en yttre rationalisering av sådana brukningsdelar där

brukaren eljest vid den avvägning av det allmänna prisstödet åt jordbruket,

som statsmakterna bestämt sig för, ej kan påräkna att på lång sikt erhålla

en tillfredsställande inkomst. En begränsning av den statliga verksamheten

på detta område till alt åtminstone huvudsakligen avse fastigheter av det

slag, som nu nämnts, synes även motiverad därav att redan en på dylikt

sätt inskränkt rationaliseringsverksamhet kommer att bli mycket arbetskrävande

och taga en avsevärd tid i anspråk.

Departementschefen ansåg det dock ej möjligt att bland de icke bärkraftiga

jordbruken uppdraga någon absolut fast skiljelinje mellan å ena sidan

sådana brukningsenheter, där brukaren på lång sikt icke kunde väntas

uppnå en tillfredsställande inkomst — övergångsjordbruk — och å andra

sidan sådana brukningsdelar, som med hänsyn till de sammanlagda försörjningsmöjligheterna

för brukaren kunde anses ha förutsättningar att

bestå på lång sikt — beslående småbruk. Även om den statliga verksamheten

för yttre rationalisering i huvudsak borde inriktas på de brukningsenheter,

som vid en bedömning av försörjningsmöjligheterna kunde anses böra hänföras

till övergångsjordbruk, borde rationaliseringsorganen i viss utsträckning

medverka till en yttre rationalisering även av andra icke bärkraftiga

brukningsenheter. Det kunde sålunda enligt departementschefen i vissa

fall redan för genomförandet av yttre rationalisering av visst eller vissa

övergångsjordbruk vara nödvändigt att rationaliseringsarbetet berörde även

en eller flera närliggande brukningsenheter, vilka var att anse såsom bestående

småbruk. I dylika fall borde rationaliseringsorganen tydligen söka

få innehavarna av sistnämnda jordbruk att deltaga i rationaliseringsarbetet.

Även i övrigt borde emellertid organen efter framställning från innehavaren

av ett bestående småbruk medverka till en utvidgning av dennes

brukningsenhet, om åtgärden skulle innebära en rationalisering av jordbruksdriften

eller ge möjlighet till ett mera effektivt utnyttjande av brukarens

arbetskraft eller över huvud taget förbättra brukarens ställning.

De rationaliseringsåtgärder, som planläggs beträffande övergångs jordbruken,

måste enligt departementschefen å andra sidan i åtskilliga fall

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

komma att beröra även fullständiga brukningsdelar. Att, då ett övergångsjordbruk

bör sammanläggas med en i och för sig bärkraftig fastighet, statligt

stöd bör utgå till rationaliseringsåtgärden ansåg departementschefen

som självklart, eftersom åtgärden motiverades av behovet att få till stånd

en ändring i fråga om övergångsjordbruket. Men även eljest borde fall

kunna uppkomma, då det kunde befinnas ändamålsenligt att i samband

med yttre rationalisering av ofullständiga jordbruk söka genomföra vissa

omregleringar av i och för sig bärkraftiga brukningsdelar. Till dylika omregleringar

borde det allmänna lämna sin medverkan, såvida detta skulle

underlätta genomförandet av den yttre rationaliseringen av de ofullständiga

jordbruken.

I det yttre rationaliseringsarbetet borde enligt departementschefen en viss

skillnad göras mellan slättbygderna och skogsbygderna. I de förra borde den

yttre rationaliseringen i främsta rummet gå ut på att bilda brukningsenheter,

där själva jordbruket kunde beräknas få full lönsamhet. Även i skogsbygderna

borde den yttre rationaliseringen åtminstone i viss utsträckning

inriktas på att åstadkomma en höjning av själva jordbrukets lönsamhet

genom sammanslagning av mindre brukningsdelar eller komplettering av

sådana med tillskott av jordbruksjord från angränsande brukningsdelar.

De topografiska förhållandena skulle emellertid ej sällan komma att sätta

en gräns för genomförbarheten av dylika utvidgningar. Departementschefen

fann det därför naturligt, att i skogsbygderna arbetet med den yttre rationaliseringen

av själva jordbruket också inriktades på att komplettera brukningsenheterna

med skog, så att de brukningsenheter, där jordbruket utgör

brukarens huvudsakliga sysselsättning, i största möjliga utsträckning blir

bärkraftiga brukningsenheter. Vad som kunde brista i jordbrukets lönsamhet

vid dessa brukningsenheter skulle således uppvägas av tillgången

på egen skog. En dylik utveckling ansåg departementschefen utgöra en

förutsättning för att man i dessa trakter skall kunna uppehålla jordbruket

i önskvärd omfattning och på ett effektivt sätt utnyttja den till jordbruket

knutna arbetskraften.

Som medel för genomförande av den yttre rationaliseringen föreslog departementschefen

i propositionen 1947:75 statlig låne- och bidragsverksamhet,

aktiv inköpspolitik från rationaliseringsorganens sida, förköpsrätt

för kronan till jordbruksfastigheter samt i vissa fall expropriation. Här skall

endast i korthet beröras frågorna om finansiellt stöd och aktiv inköpspolitik.

I övrigt torde beträffande den närmare innebörden av förslagen få hänvisas

till propositionen s. 221 —253.

I fråga om den statliga låne- och bidragsverksamheten framhöll departementschefen,

att ett ekonomiskt stöd från det allmännas sida ofta var nödvändigt

för att i och för sig önskvärda yttre rationaliseringsåtgärder skulle

kunna genomföras. Enligt departementschefen borde man i allmänhet ej

räkna med att en jordbrukare skulle vare sig vilja eller kunna förvärva

mark för rationaliseringsändamål, om kostnaderna för förvärvet översteg

det värde marken objektivt sett har för honom. Även där priset för marken

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1959

i och för sig var skäligt ur köparens synpunkt, kunde det vidare, påpekade

departementschefen, ej sällan erbjuda svårigheter för köparen att anskaffa

de medel, som erfordrades för köpet. Det ekonomiska stödet föreslogs därför

i propositionen bestå dels i bidrag till utjämnande av skillnaden mellan

en fastighets eller fastighelsdels värde i fria marknaden och dess värde för

sammanläggningsändamål, dels i lån för att underlätta finansieringen av

fastighetsförvärv i rationaliseringssyfte. Beträffande obebyggd jord och

skogsmark uttalade departementschefen, alt man borde utgå från att det

pris dylik mark betingar i allmänna marknaden i regel ej torde överstiga

det värde densamma har för sammanläggningsändamål utan tvärtom snarare

får anses ligga lägre med hänsyn till den förbättring av den köpande

fastighetens lönsamhet som bör bli en följd av utvidgningen. 1 allmänhet

torde därför, förklarade departementschefen, bidrag ej böra utgå vid dylika

markförvärv.

Låne- och bidragsverksamheten borde enligt vad som uttalades i propositionen

endast avse markförvärv inom ramen för den yttre rationalisering,

som det allmänna bör direkt stödja. I enlighet härmed borde lån och bidrag

i första hand utgå för yttre rationalisering av sådana brukningsenheter,

som är att anse som övergångsjordbruk, samt i andra hand, på begäran

av brukarna, för yttre rationalisering av andra ofullständiga brukningsenheter.

Till innehavare av fullständiga jordbruk borde enligt propositionen

utgå lån och bidrag endast för underlättande av yttre rationalisering av

ofullständiga brukningsdelar i sådana fall, som nyss nämnts.

Enär bidragen ej skulle medföra någon ekonomisk vinst för mottagarna

utan endast var avsedda att undanröja ett ekonomiskt hinder för rationaliseringen

föreslogs de i propositionen utgå oberoende av brukarens inkomstocli

förmögen hetsställning. Samma princip föreslogs gälla för lånen.

Beträffande den aktiva inköpspolitiken anförde departementschefen att

denna ingalunda enbart bör taga sikte på att staten skall förvärva sådana

brukningsenheter som behövs för den yttre rationaliseringens genomförande

utan även på att förmedla överlåtelser av jord i rationaliseringssyfte.

Den statliga låne- och bidragsverksamheten samt den aktiva inköpspolitiken

är så förbundna med varandra att de enligt departementschefen är att

betrakta såsom olika sidor av en och samma sak. Då vederbörande rationaliseringsorgan

skall förmedla en överlåtelse av en brukningsenhet från en

jordägare till en annan för komplettering av den senares fastighet torde

i många fall frågan uppkomma, huruvida köparen kan påräkna något bidrag

och hur stort detta kan bli. Omvänt kan ofta den aktiva inköpspolitiken,

då inköp göres i statens eget namn, användas som en form för att lämna

dylikt bidrag. Rationaliseringsorganet kan sålunda förvärva en fastighet

som erfordras för komplettering av en annan brukningsdel, och sedan överlåta

densamma till den senare brukningsdelens ägare till ett pris, som ligger

under den av rationaliseringsorganet erlagda köpesumman men motsvarar

det värde tillskottsmarken har för köparen. Enligt departementschefen

borde det ankomma på rationaliseringsorganet att pröva, vilken form

som i varje särskilt fall är mest lämplig.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

Vad departementschefen uttalat om målsättningen för den yttre rationaliseringen

vann anslutning från särskilda utskottets sida. Utskottet underströk,

att man i arbetet med den jttre rationaliseringen bör utgå från att

vårt lands jordbruk även i fortsättningen i huvudsak kommer att utgöra

ett bondejordbruk och att rationaliseringssträvandena bör inriktas på att

få till stånd brukningsenheter av bondejordbrukets storlekstyp ävensom att

man i detta arbete ej bör vidtaga längre gående kompletteringsåtgärder än

som behövs för bildandet av bärkraftiga brukningsenheter. Vad som skall

anses såsom en med hänsyn till ortens förhållanden lämplig typ av ett

bärkraftigt jordbruk fann utskottet ej kunna angivas i några för hela riket

gällande arealsiffror utan i stor utsträckning vara beroende på förhållandena

i varje särskild trakt. I enlighet härmed borde man enligt utskottet

i strävandena att utvidga övergångsjordbruken med jord eller skog i sådan

omfattning, att de förvandlas till bärkraftiga brukningsdelar, beakta förhållandena

i varje särskild bygd och utforma åtgärderna med ledning av praktiska

erfarenheter av vad som i orten utgör en lämplig jordbrukstyp.

Vid sin prövning av frågan om de medel, som bör användas för att få till

stånd en yttre rationalisering av jordbruket enligt de riktlinjer som tidigare

berörts, betonade särskilda utskottet starkt vikten av att denna rationalisering

i största möjliga utsträckning genomföres på frivillighetens väg. En

dylik ståndpunkt är, förklarade utskottet, en förutsättning för att rationaliseringsverksamheten

skall framstå såsom en jordbrukets egen verksamhet

och för att de statliga åtgärderna på detta område skall omfattas med förtroende

av jordbrukarna och av dessa uppfattas som ett stöd i strävandena

att förbättra jordbrukets ställning. Bl. a. ur denna synpunkt ville

utskottet livligt tillstyrka vad i propositionen anförts om statlig låne- och

bidragsverksamhet för främjande av den yttre rationaliseringen samt om

en aktiv inköpspolitik från de statliga rationaliseringsorganens sida.

1947 års beslut rörande den inre rationaliseringen, m. m. 1942 års jordbrukskommitté

hänförde till den inre rationaliseringen sådana åtgärder av

mera permanent art i fråga om jord och byggnader, som bar till ändamål

att förbättra produktions- och driftsförhållandena å till storlek och gränser

givna brukningsenheter. Huvudsyftet med den inre rationaliseringen borde

enligt kommittén vara att förbilliga produktionen och på så sätt möjliggöra

en höjning av jordbruksbefolkningens inkomstnivå resp. eu minskning av

det allmännas kostnader för stöd åt näringen. I enlighet härmed borde i

allmänhet en förutsättning för att en ifrågasatt förbättringsåtgärd skulle anses

önskvärd ur det allmännas synpunkt vara, att åtgärden jordbruksekonomiskt

sett kunde bedömas bli lönsam. I vissa fall borde emellertid även icke

lönsamma investeringar kunna anses ur allmän synpunkt önskvärda. Så

kunde exempelvis vara fallet i fråga om åtgärder å sådana brukningsenheter,

där åkerarealen visserligen är för liten för att jordbruket skall kunna beräknas

uppnå basjordbrukets rationaliseringsgrad, men där kombinationen

av jordbruk och andra förvärvskällor i och för sig är lämpliga och kan

väntas ge brukaren eu skälig bärgning. Som ytterligare exempel angav

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

kommittén åtgärder avseende ekonomibyggnader å brukningsenheter som

enligt planerna för den yttre rationaliseringen ej bedöms bestå som självständig

brukningsenhet men där dessa är nödvändiga för att ekonomibyggnaderna

skall kunna hållas i användbart skick under den nuvarande brukarens

tid eller till den senare tidpunkt, då brukningsenheten enligt rationaliseringsorganets

bedömande bör disponeras för den yttre rationaliseringens

genomförande.

Enligt jordbrukskommittén kunde dock den inre rationaliseringen -—- även om den i och för sig bedömdes som lönsam — ej beräknas komma

till stånd i önskvärd utsträckning utan särskilt ekonomiskt stöd. Härtill

bidrog enligt kommittén förhållanden såsom att en tilltänkt investering i

vissa fall ej kunde beräknas ge något nämnvärt utbyte förrän viss tid förflutit

sedan åtgärden vidtogs eller osäkerhet beträffande prisutvecklingen på

jordbrukets produkter. I fråga om övergångsjordbruken kunde det därjämte

ofta hända, att den avsedda lönsamheten av åtgärden ej framträdde förrän

brukningsenheten genom yttre rationalisering förvandlats till ett fullt bärkraftigt

jordbruk.

I beaktande härav borde enligt jordbrukskommittén staten ekonomiskt

medverka i jordbrukets inre rationalisering. Stödformerna borde vara dels

amorteringslån, dels avskrivningslån och principiellt tillämpliga i fråga om

all statens verksamhet för främjande av dylik rationalisering.

Amorteringslånen skulle endast vara avsedda att underlätta finansieringen

av raiionaliseringsåtgärderna och borde utformas så att de ej innefattade

någon subvention från det allmännas sida. De borde i princip stå

öppna för samtliga jordbrukare oavsett förmögenhetsställning och brukningsenhetens

storlek samt kunna utgå med belopp, i förekommande fall

med avdrag för beviljat avskrivningslån, motsvarande vad förbättringsåtgärden

beräknades kosta utförd efter skälig standard.

Avskrivningslånen skulle främst tjäna som stimulans till utförande av

inre rationaliseringsatgärder. De borde endast utgå till innehavare av brukningsenheter

på eller under basjordbrukets nivå. I praktiken borde gränsdragningen

normalt ske genom en arealgräns. Denna gräns borde enligt

kommittén bestämmas till 20 ha. Det borde dock vara möjligt att utlämna

avskrivningslån till jordbruk över nämnda arealgräns om dessa var så

beskaffade att de ur lönsamhetssynpunkt var jämförliga med jordbruk

under arealgränsen. Avskrivningslånen skulle vara behovsprövade och beloppsmässigt

borde de bestämmas till viss procent av den beräknade kostnaden

för förbättringsåtgärden.

Till jordbrukskommitténs synpunkter och förslag i fråga om statens

ekonomiska stöd till den inre rationaliseringen anslöt sig i stort föredragande

departementschefen i propositionen 1947:75. Som en förutsättning

för att staten skulle ekonomiskt medverka till åtgärder av ifrågavarande

slag borde enligt departementschefen gälla, att åtgärderna i första

hand gagnade de syften, som hela rationaliseringsverksamheten skulle

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr lh8 år 1959

tjäna. Detta innebar att åtgärden borde vara en ekonomiskt försvarlig investering

med hänsyn till den förbättring av brukningsenhetens driftsekonomi

och brukarens försörjningsmöjligheter, som densamma kunde

väntas medföra. Vid bedömningen härav borde man taga hänsyn ej enbart

till de för dagen föreliggande förhållandena utan även till den utveckling,

som borde eftersträvas enligt de av statsmakterna uppdragna riktlinjerna

för jordbrukspolitiken. Hänsyn borde sålunda tagas bl. a. till behovet av

yttre rationalisering av brukningsenheten i fråga och till det sätt på vilket

ratiolnaliseringsåtgärderna borde genomföras. För övergångsjordbrukens

del kunde en ifrågasatt förbättringsåtgärd visa sig nödvändig för att

jordbruksdriften skulle kunna uppehållas och brukaren kvarbliva å fastigheten

intill dess en yttre rationalisering kunde äga rum. Därför nödvändiggjorde

hänsynen till de nuvarande brukarna, att lån och bidrag kunde

utgå även om förbättringsåtgärderna icke kunde väntas bli fullt räntabla.

Åtgärderna fick emellertid ej göras mera omfattande eller kostsamma än

som kunde anses erforderligt för vinnande av det angivna syftet.

Beträffande valet av former för statens ekonomiska medverkan tillstyrkte

departementschefen i huvudsak kommitténs förslag. I fråga om

den slutliga utformningen av amorteringslånen borde dock avgörandet

anstå till påföljande år, enär närmare borde övervägas, om icke ifrågavarande

långivning i stället för att handhavas av de statliga rationaliseringsorganen

med anlitande av statsmedel, borde ske i form av statlig

lånegaranti och under kreditinstitutens medverkan. Vid behandlingen av

de av kommittén föreslagna reglerna om avskrivningslånens storlek underströk

departementschefen det önskvärda i att låneärendena i flertalet fall

handlades efter tämligen likartade grunder men att rationaliseringsorganen

likväl fick viss frihet att taga hänsyn till omständigheterna i de enskilda

fallen. Av kommittén förordade bestämmelser för beräkning av

avskrivningslånens storlek borde därför ha karaktären av normer, efter

vilka lån regelmässigt skulle beviljas men vilka vid behov skulle kunna

frångås.

Statens verksamhet för främjande av inre ävensom yttre rationalisering

borde enligl departementschefens förslag anförtros lantbruksstyrelsen och

särskilda inom varje län inrättade lantbruksnämnder.

Särskilda utskottet vid 1947 års riksdag fann i sitt utlåtande nr 2 ej anledning

till erinran mot vad departementschefen anfört. Riksdagen anslöt

sig till utskottets mening.

I propositionen nr 149 till 1948 års riksdag återkom departementschefen

till spörsmålet om formerna för låneverksamhcten till rationaliseringen.

I samband med att medel äskades för utlämnande av statsbidrag — i form

av avskrivningslån eller direkta bidrag — till yttre och inre rationaliseringsåtgärder

föreslog departementschefen, att det statliga stödel till finansiering

av dylika rationaliseringsåtgärder skulle utgå i form av statlig

2 Dihang till riksdagens protokoll 1059. 1 samt. Nr 148

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

kreditgaranti för lån, tagna i enskilda kreditinrättningar. Tillika begärdes

bemyndigande att bevilja sådan kreditgaranti intill vissa i propositionen

angivna maximibelopp.

I sitt utlåtande nr 27 tillstyrkte jordbruksutskottet att det statliga finansieringsstödet

skulle lämnas genom statlig kreditgaranti. Ej heller riksdagen

hade något att erinra häremot.

III. Gällande bestämmelser för statligt stöd till jordbrukets yttre och

inre rationalisering m. m.

Bestämmelserna rörande den av lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna

handhavda stödverksamheten för jordbrukets rationalisering återfinnes

i kungörelsen den It juni 1948 (nr 342; omtryckt 1956:159; ändrad

1957: 239; 1958: 233) angående statligt stöd till jordbrukets yttre och inre

rationalisering m. m., i det följande benämnd rationaliseringskungörelsen.

Beträffande statsstöd till vissa inre rationaliseringsåtgärder finnes bestämmelser

meddelade även i andra författningar. I kungörelsen den 30 juni

1939 (nr 431; ändrad 1945:347; 1951:414; 1954:191) angående villkoren

för statsbidrag från statens avdikningsanslag och kungörelsen samma dag

(nr 432; ändrad 1945:348; 1948:185; 1948:343; 1951:415; 1952:683;

1953:413; 1955:220) angående villkoren för lån från statens avdikningslånefond

stadgas sålunda om statligt stöd i form av statsbidrag och lån till

större avdiknings- och torrläggningsföretag. Vidare upptar kungörelsen den

22 juni 1928 (nr 295; ändrad 1947:955; 1948:508; 1949:189; 1950:381)

angående villkor för erhållande av statsbidrag till förrättningar enligt lagen

den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet, i det följande kallad

lantmäteribidragskungörelsen, bl. a. bestämmelser om statsbidrag till kostnader

för utflyttning eller väganläggning, som beslutats vid skifte eller ägoutbyte

samt för odling till åker och äng av mark, som vid sådant skifte

eller ägoutbyte upptagits som odlingsmark. Slutligen må i detta sammanhang

även nämnas kungörelsen den 30 juni 1943 (nr 530; omtryckt 1957:

142) angående statsbidrag till vissa väg- och flottledsbyggnader m. m. och

kungörelsen den 6 juni 1941 (nr 942; omtryckt 1953: 143) angående lån

från skogsväglånefonden, vari meddelas bestämmelser bl. a. om bidrag och

lån till vägbyggnader å skog som står under skogsvårdsstyrelses uppsikt

samt kungörelsen den 19 december 1952 (nr 793; ändrad 1956: 205) angående

statsbidrag till enskild väghållning, vari föreskrives bl. a. om bidrag

till byggande av enskilda vägar.

I det följande lämnas en redogörelse för det huvudsakliga innehållet i

omförmälda kungörelser, såvitt angår bestämmelserna rörande statsstöd till

med kungörelserna avsedda investeringsåtgärder.

Enligt rationaliseringskungörelsen § 1 skall lantbruksstyrelsen

och lantbruksnämnderna genom att lämna stöd till yttre och inre ra
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

19

tionaliseringsåtgärder på jordbrukets område främja strävandena att höja

jordbruksnäringens effektivitet och skapa tillfredsställande försörjningsmöjligheter

för dess utövare. Med yttre rationalisering förstås enligt kungörelsens

4 § regleringsåtgärder, som avser att skapa ökade möjligheter till rationell

jordbruksdrift genom förändring av brukningsenhets storlek eller förbättring

av dess ägosammansättning eller genom förbättring i övrigt av ägoanordningen.

Med inre rationalisering åter avses åtgärder, som avser att mera

varaktigt förbättra jord eller ekonomibyggnader eller tekniska anordningar

å en befintlig eller planerad brukningsenhet. Bestämmelserna rörande

statsstöd till den yttre rationaliseringen återfinnes i kungörelsens 6—9 §§

och till den inre i 10—15 §§. I 16—23 och 24—33 §§ meddelas föreskrifter rörande

de statliga stödformerna lånegaranti resp. statsbidrag. Lantbruksstyrelsen

äger med stöd av kungörelsens 36 § meddela närmare bestämmelser

rörande tillämpningen av densamma.

Beträffande jordbrukets yttre rationalisering föreskrives

(§ 6), att lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas verksamhet

skall ha till uppgift att underlätta bildandet av till storlek och ägoanordning

ändamålsenliga brukningsenheter genom sammanslagning eller komplettering

med jordbruksjord eller skogsmark eller i övrigt främja yttre

rationalisering av brukningsenheter, som ej är lämpade för sitt ändamål.

I detta syfte skall lantbruksnämnderna bl. a. taga initiativ till och biträda

vid planläggning av yttre rationaliseringsåtgärder samt verka för genomförandet

av dylika åtgärder genom råd och upplysningar, markförmedling,

ekonomisk stödgivning m. m. (§ 7). Endast om särskilda omständigheter

föranleder därtill må lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas verksamhet

omfatta åtgärder som är inriktade på att nybilda mer än bärkraftiga

brukningsenheter eller, i fråga om åtgärder för förbättrad ägoanordning, enheter

som är större än att de huvudsakligen kan skötas av brukaren och

hans familj utan anlitande av främmande arbetskraft. I fråga om finansiellt

stöd till brukningsenheter som är större än nyss sagts gäller dock att beslut

härom skall underställas Kungl. Maj :ts prövning.

Statligt ekonomiskt statsstöd till yttre rationalisering kan utgå i form

av lånegaranti och statsbidrag. Lånegaranti må lämnas högst för ett belopp

— i förekommande fall minskat med vad som åtnjutits i statsbidrag för åtgärden

— motsvarande den av lantbruksnämnden betingade eller godkända

kostnaden för förvärvet av tillskottsmarken (§8). Statsbidrag må utgå högst

med belopp motsvarande skillnaden mellan nämnda kostnad och det värde

fastigheten eller fastighetsdelen kan anses äga för den brukningsenhet, till

vilken den skall läggas (§9). Såväl lånegaranti som statsbidrag må beviljas

för kostnad hänförlig till bl. a. lantmäteriförrättning, lagfart och sammanläggning.

Enligt för jordbrukets inre rationalisering gällande bestämmelser

(§ 10) må statligt stöd i form av lånegaranti och statsbidrag

beviljas för nyodling, stenröjning, undanröjande av stengärdesgårdar, jordkörning,

täckdikning, torrläggning, betesförbättring (däri inbegripet betes
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

anläggning) samt andra därmed jämförliga jordförbättringsåtgärder. Stöd

i samma former må vidare lämnas för anläggning av skyddsskog eller

skyddshäckar för att motverka sand- eller jordflykt, åtgärd till förebyggande

av skada genom vattenerosion, anläggning av jordbruksväg samt uppförande

eller förbättring av för jordbruksdriften erforderliga ekonomibyggnader

och andra fasta anläggningar (däri inbegripet gödselvårds- och siloanläggningar

samt utrymmen för förvaring av potatis och rotfrukter m. in.).

Härjämte må lånegaranti beviljas för utförande av bevattningsanläggning,

som är avsedd att höja avkastningen från åker, ständig slåtter- eller betesvall

eller trädgård. Stöd må ej beviljas till åtgärder, vilka är att hänföra

till underhållsåtgärder eller för vilka lån eller bidrag av statsmedel kan

erhållas enligt andra bestämmelser. I fråga om torrläggningsföretag samt

anläggning till förebyggande av skada genom vattenerosion föreskrives vidare,

att här avsett stöd ej heller må utgå om åtgärden är av mera omfattande

eller kostnadskrävande beskaffenhet eller berör allmänna intressen

av större betydelse.

I cirkulärskrivelse från år 1951 har lantbruksstyrelsen föreskrivit, att

lantbruksnämnd icke i något fall må medge längre arbetstid för utförande

av en förbättringsåtgärd än 4 år. Som regel bör dock längre tid än 2 år, eller

vid större företag 3 år, ej medgivas. Enligt en tilläggsföreskrift av år 1953

skall här avsedd tid räknas från utgången av det kalenderår, under vilket

bidrag beviljats.

Som förutsättning för statligt stöd gäller enligt rationaliseringskungörelsen

överhuvudtaget (§ 11), att åtgärd, till vilken dylikt stöd avses skola

utgå, skall framstå såsom ekonomiskt försvarlig med hänsyn till den förbättring

av enhetens driftsekonomi och brukarens försörjningsmöjligheter,

som åtgärden kan väntas medföra. Utan hinder härav må dock stöd beviljas

till förbättringsåtgärd å brukningsenhet, vilken befinnes sakna möjlighet

att bestå på lång sikt som självständig enhet, om åtgärden är oundgängligen

erforderlig för att jordbruksdriften å brukningsenheten skall kunna

uppehållas till dess den kan bli sammanlagd med annan fastighet.

Beträffande samtliga åtgärder gäller vidare (§ 12), att lånegaranti må

beviljas envar ägare eller brukare av jordbruksfastighet. Samma är förhållandet

beträffande statsbidrag till torrläggning. Är det uppenbart att behov

av bidrag till sistnämnda åtgärd ej föreligger må dock bidrag endast utgå

under förutsättning att det framstår som ett allmänt intresse av betydenhet

att torrläggningsåtgärden kommer till stånd. I övriga fall får statsbidrag

endast beviljas enskild person, som äger eller brukar jordbruksfastighet,

under förutsättning att hans ekonomiska ställning ej är så god att bidragsbehov

ej föreligger för utförande av åtgärden samt att den av honom

brukade fastigheten ej heller innehåller mer än 20 ha åker samt till åker

omräknad ängs- och betesmark. Är brukningsenheten större men på grund

av mindre lämplig form eller beskaffenhet ur lönsamhetssynpunkt ej bättre

än en genomsnittlig bärkraftig brukningsenhet under nämnda arealgräns,

må bidrag likaledes kunna utgå.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

Framstår det som ett allmänt intresse av betydenhet att åtgärden kommer

till stånd, kan dock undantag göras från bestämmelserna om behovsprövning

och arealgräns när fråga är om statsbidrag till anläggande av jordbruksväg,

anordnande av gemensamhetsbete för nötkreatur, anläggande av

skyddsskog eller skyddshäckar för att motverka sand- eller jordflykt ävensom

undanröjande av stengärdesgårdar för att möjliggöra dylika åtgärder,

åtgärd till förebyggande av skada genom vattenerosion samt slutligen även

till andra åtgärder för inre rationalisering om särskilda skäl därtill föranleder

på grund av åtgärdens samband med genomförande av yttre rationalisering.

Beslut i nu nämnda undantagsfall skall underställas lantbruksstyrelsens

prövning.

För att en rationaliseringsåtgärd skall komma till full nytta, fordras

särskilt i fråga om vissa åtgärder att även angränsande jordbruksfastigheter

deltager i åtgärden. Rationaliseringskungörelsen tar i sin nu gällande

lydelse hänsyn härtill. Sålunda föreskrives (§ 5), att vad som i

kungörelsen sägs om enskild jordbrukare även skall äga tillämpning, förutom

beträffande sambruksförening, bl. a. i fråga om sammanslutning

för anläggande av jordbruksväg, utförande av torrläggningsföretag, anordnande

av gemensamhetsbete för nötkreatur, anläggande av skyddsskog

eller skyddshäckar till motverkande av sand- eller jordflykt eller för åtgärd

till förebyggande av skada genom vattenerosion.

Vad gäller de högsta belopp för vilka lånegaranti till inre rationalisering

må beviljas, finns med undantag för lån till bevattningsanläggningar ej annan

föreskrift än att beviljat lån — eller, då jämväl statsbidrag beviljats

för åtgärden, sammanlagda låne- och bidragssumman — ej må överstiga den

av lantbruksnämnden godkända kostnaden för åtgärden, däri inräknat utgift

för upprättande av plan för företaget samt för sådan laga förrättning,

som kan erfordras härför (§ 13). Statlig garanti må dock ej beviljas för

lån, vilket sökanden kan erhålla såsom bottenlån i kreditanstalt (§ 17).

För bevattningsanläggning gäller, att lånegaranti må beviljas intill 75 procent

av den godkända kostnaden.

För lån skall sökande ställa säkerhet, som lantbruksnämnden finner

tillfredsställande ur det allmännas synpunkt (§ 18). Erhållet lån är amorteringsfritt

under högst 5 år och skall därefter amorteras med som regel lika

annuiteter under högst 30 år (§ 21). Om särskilda förhållanden föranleder

därtill må jämväl befrielse från erläggande av ränta medgivas under högst

2 år efter första lyftningsdagen. Upplupen ränta skall dock vid anståndstidens

slut läggas till den beviljade lånesumman.

Statsbidrag utgår till viss föreskriven procent av den godkända kostnaden.

Sålunda stadgas (§ 14), att bidraget till nyodling, stenröjning, jordkörning,

torrläggning, betesförbättring, anläggning av skyddsskog, skyddshäckar

eller jordbruksvägar, undanröjande av stengärdesgårdar för att

möjliggöra åtgärder mot sand- eller jordflykt samt anläggning till förebyggande

av skada genom vattenerosion skall utgöra 40 procent av omförmälda

kostnad. För täckdikning, undanröjande av stengärdesgårdar i

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr lb8 år 1959

andra fall än nyss sagts ävensom för andra i rationaliseringskungörelsen

ej särskilt nämnda jordförbättringsåtgärder skall bidraget utgöra 25 procent

av kostnaden.

I fråga om ekonomibyggnader gäller särskilda bestämmelser i förevarande

avseende. Sålunda föreskrives, att för uppförande eller förbättring av

ekonomibyggnader och andra fasta anläggningar för jordbruksdriften statsbidrag

skall utgå med 25 procent av den godkända kostnaden upp till ett

sammanlagt kostnadsbelopp av 15 000 kr. och 15 procent av överskjutande

kostnad. Dock gäller den maximiregeln att statsbidrag för dylika åtgärder

normalt ej får utgå med mer än 7 000 kr. för en och samma brukningsenhet.

Vid bestämmandet av storleken av bidraget till sistberörda ändamål skall

hänsyn tagas även till kostnader för dylika ändamål, till vilka bidrag tidigare

utgått enligt rationaliseringskungörelsen.

I kungörelsen medges, att undantag i vissa fall får göras från bestämmelserna

om beräkning av statsbidragens storlek. Bidrag må sålunda (15 §)

beviljas med högre belopp om företag, till vilket statsbidrag avses skola utgå,

på grund av planerad yttre rationalisering utföres på ett mera kostsamt sätt

än som eljest varit erforderligt. Högre bidrag må också beviljas om så befinnes

skäligt på grund av särskilda omständigheter. Å andra sidan bör

statsbidrag utgå med lägre belopp i sådana fall, där visserligen bidragsrätt

föreligger, men bidragsbehovet med hänsyn till brukningsenhetens avkastningsförmåga

eller brukarens ekonomiska ställning måste anses ringa.

I anslutning härtill har lantbruksstyrelsen i cirkulärskrivelse år 1954

föreskrivit, att statsbidrag som regel ej bör beviljas företag avseende inre

rationalisering som är av så ringa omfattning att bidraget ej skulle uppgå

till 200 kr. Undantag bör dock kunna medges, därest sökanden har särskilt

svag ekonomi eller eljest särskilda skäl föreligger att likväl stödja företaget,

exempelvis då fråga är om anläggning som skall utföras av flera gemensamt

och bidraget till någon av delägarna skulle understiga nämnda

gräns.

Statsbidrag utgår antingen såsom avskrivningslån eller direkt bidrag

(26 och 33 §§). För avskrivningslån skall ställas säkerhet, som lantbruksnämnden

finner tillfredsställande ur det allmännas synpunkt (27 §). Överstiger

avskrivningslånet ej 5 000 kr. må dock lån beviljas även utan säkerhet.

Även beträffande lån å högre belopp äger lantbruksnämnden avstå

från kravet på säkerhet, om det på grund av sökandens ekonomiska ställning

erbjuder svårigheter för honom att ställa dylik säkerhet samt nämnden

finner sannolikt att sökanden likväl skall uppfylla villkoren för lånet.

Avskrivningslån skall (28 §), därest lantbruksnämnden icke annorledes bestämmer,

avskrivas sedan 10 år förflutit från det lånet blev helt utbetalt.

Statsbidrag i form av direkt bidrag må av lantbruksnämnden beviljas

(33 §), då nämnden med hänsyn till rationaliseringsåtgärdens beskaffenhet,

bidragsbeloppets ringhet eller andra omständigheter ej finner erforderligt

med avskrivningslån. Sådant bidrag må dock som regel utbetalas först

sedan det styrkts att åtgärden blivit utförd.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

I cirkulärskrivelse år 1956 har lantbruksstyrelsen meddelat följande bestämmelser

till ledning i valet mellan avskrivningslån och direkt bidrag vid

beviljande av stöd till inre rationalisering. Statsbidrag, som ej överstiger

3 000 kr., bör utlämnas i form av direkt bidrag, såvida ej lantbruksnämnden

i visst fall finner särskilda omständigheter föranleda att avskrivningslåneformen

bör väljas. Vad nu sagts gäller jämväl om statsbidraget överstiger

3 000 kr. men det med stödet avsedda företaget icke kräver något mera avsevärt

underhåll. Om statsbidraget uppgår till högre belopp än 3 000 kr. och

avser företag, vilket kräver något mera avsevärt underhåll för att syftet med

detsamma ej skall förfelas, bör bidraget däremot regelmässigt utlämnas i

form av avskrivningslån. Lantbruksnämnden må dock även i detta fall

utlämna stödet i form av direkt bidrag, om nämnden på grund av särskilda

omständigheter så finner lämpligt. Beträffande torrläggningsföretag

gäller utöver det anförda, att statsbidrag, oavsett bidragsbeloppets storlek,

må beviljas som direkt bidrag, om företaget handlagts vid syneförrättning

enligt vattenlagen.

Beträffande statligt ekonomiskt stöd enligt kungörelserna 1939:431 och

432 angående villkoren för statsbidrag från statens avdikningsanslag

resp. lån från statens avdikningslånef

o n d, med däri gjorda ändringar, gäller rent allmänt (§ 1), att stöd i

nämnda former endast må medges sådana företag, för vilka lånegaranti

och statsbidrag ej kan beviljas enligt bestämmelserna i rationaliseringskungörelsen.

Om det med hänsyn till delägares ekonomiska ställning eller

förhållandena i övrigt är uppenbart att behov av bidrag ej föreligger, skall

dock som förutsättning för bidrag gälla, att det framstår som ett allmänt

intresse av betydenhet att företaget kommer till stånd. Som förutsättning

för statsstöd föreskrives vidare att förslaget skall befinnas ur allmän och

enskild synpunkt som nyttigt och önskvärt (§ 4). Vid bedömande härav

skall bl. a. beaktas, att torrläggningen skall avse jord, som till huvudsaklig

del redan är odlad eller som utgör lämplig tillskottsjord till ofullständiga

jordbruk eller vars torrläggning eljest är av synnerlig betydelse för

ett rationellt jordbruk. Värdet av jordförbättringen skall stå i skäligt förhållande

till kostnaden för torrläggningsarbetets utförande.

Ansökan om statsbidrag och lån skall insändas till vederbörande lantbruksnämnd,

som med egen utredning skall överlämna ärendet till lantbruksstyrelsen

för avgörande (§3). Om företaget berör allmänna intressen

av större betydelse eller fråga uppkommer att vid beviljandet av statsstöd

göra avsteg från vedertagna principer eller att bevilja ökat statsstöd eller

lantbruksstyrelsen eljest på grund av särskilda omständigheter finner ärendet

icke böra avgöras av styrelsen, skall detsamma överlämnas till Kungl.

Maj :t för prövning.

I fråga om bidragsbeloppens storlek ansluter förevarande bestämmelser

huvudsakligen till dem som gäller beträffande torrläggning i samband med

inre rationalisering. Statsbidrag må sålunda (§ 5) som regel utgå med 40

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

procent av den av lantbruksstyrelsen godkända kostnaden. Lån må (§5)

beviljas intill sistnämnda kostnad efter avdrag för bidrag som må ha lämnats

från avdikningsanslaget, dock med iakttagande av att lånet ej må för

någon i företaget ingående fastighet överstiga 70 procent av det av lantbruksstyrelsen

godkända värdet å den genom torrläggningsarbetet uppkommande

jordförbättringen. Å uppburet lån beräknas för de 5 första åren

från första lyftningsdagen 3,25 procent årlig ränta, vilken vid denna tids

slut läggs till den beviljade lånesumman (§ 15). Å det sålunda uppkommande

beloppet erlägges för lån beviljade efter den 1 juli 1955 fr. o. m. det

sjätte året efter första lyftningsdagen annuitet med lika belopp under en

tid av 24 år, samt för lån, beviljade efter den 1 juli 1948 men före den 1

juli 1955, under en tid av 24 år en annuitet om 6 procent. För lån, beviljade

före den 1 juli 1948, gäller ytterligare andra bestämmelser.

För att undvika olägenheterna av lån med alltför små annuiteter har

lantbruksstyrelsen år 1956 infört den avgränsningen, att avdikningslån till

viss fastighet understigande 1 000 kr., motsvarande en annuitet av ca 60

kr., i regel ej beviljas.

Då torrläggningsarbete, till vilket beviljats lån från statens avdikningslånefond,

blivit slutligen avsynat och av lantbruksstyrelsen godkänt, skall

styrelsen underrätta länsstyrelsen därom (§ 13). Länsstyrelsen skall därefter

meddela beslut om ordningen för lånets återbetalning samt, där flera

fastigheter skall ansvara för återbetalningen, om lånets fördelning å. dessa

fastigheter. Sedan beslutet vunnit laga kraft, skall länsstyrelsen skyndsamt

översända avskrift av beslutet till den lokala skattemyndigheten (§ 13).

De årliga annuiteterna skall därefter i den mån de enligt beslutet förfallit

eller förfaller till betalning, debiteras och uppbäras i samband med den

allmänna skatteuppbörden såsom slutlig skatt. Debitering och uppbörd sker

samtidigt med debitering och uppbörd av fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter

och annuiteter å förskott för avlösning av frälseräntor. Jordägare må dock

(§ 15) när som helst under lånetiden, 6 månader efter hos lantbruksstyrelsen

gjord uppsägning, inbetala hela det på hans fastighet belöpande skuldbeloppet

jämte därå upplupen ogulden ränta. Lantbruksstyrelsen skall underrätta

länsstyrelsen om sådan inbetalning.

Enligt lag den 14 juni 1929 om kronans förmånsrätt för avdikningslån

äger kronan, sedan länsstyrelsen meddelat beslut om lånets återbetalning

och fördelning å olika fastigheter, för de årliga avbetalnings- och räntebelopp,

som sålunda bestämts, lika rätt i fastighet, vilken lånet blivit påfört,

som för avgäld av fast egendom enligt handelsbalken 17 kap. 6 §,

d. v. s. framför bl. a. alla i fastigheten beviljade inteckningar.

Beträffande fördelningen av torrläggningsärenden mellan lantbruksstyrelsen

och lantbruksnämnderna gäller enligt en av lantbruksstyrelsen år

1953 utfärdad cirkulärskrivelse, med däri år 1957 gjord ändring, att lån

och bidrag alltid skall beviljas antingen uteslutande av lantbruksnämnderna

enligt bestämmelserna i rationaliseringskungörelsen eller också en
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Mcij:ts proposition nr 148 år 1959

bart av lantbruksstyrelsen enligt bestämmelserna i avdikningskungörelserna.

Till styrelsen skall hänskjutas ärenden rörande statsstöd till företag,

som berör 10 eller flera brukningsenheter (enhet vars kostnad ej överstiger

2 000 kr. medräknas ej), invallningsföretag, kombinerade dikmngs- och

kloakledningsföretag samt vattenavledningar. Av styrelsen skall vidare handläggas

stöd till företag, där bidrag för någon eller några brukningsenheter

anses böra överstiga 40 procent, företag, beträffande vilka nämnden på

grund av deras kostnadskrävande beskaffenhet eller av andra särskilda omständigheter

ej anser sig kunna träffa avgörandet, samt slutligen företag,

till vilka nämnden av särskilda skäl anser, att ytterligare bidrag bör utgå.

Statsbidrag kan enligt lantmäteribidragskungörelsen (§

8, mom. 1) beviljas till kostnader för utflyttning eller väganläggning, som

beslutats vid skifte eller ägoutbyte, eller för odling till åker och äng av

mark, som vid skifte eller ägoutbyte upptagits såsom odlingsmark. Bidrag

beviljas av lantmäteristyrelsen med belopp, motsvarande högst hälften av

det belopp, vartill förrättningsmännen vid förrättningen uppskattat kostnaderna

för åtgärden. Bidrag till utflyttning och väganläggning skall sökas

inom 5 år samt bidrag till odling inom 10 ar efter det förrättningen blivit

fastställd.

Som villkor för bidrag är i övrigt bl. a. stadgat följande. Vid skifte må

bidrag till utflyttning eller väganläggning ej utgå, med mindre åtgärden

är till gagn ur jordbrukssynpunkt samt förrättningsmännen prövat utflyttningen

vara erforderlig för att åstadkomma en lämplig jorddelning eller

väganläggningen vara föranledd av förrättningen och huvudsakligen påkallad

för att tillgodose det ändamål, som avses med densamma. Vid ägoutbyte

må bidrag utgå endast om förrättningen avsett att främja en rationell

ägoanordning beträffande jordbruksfastighet samt förrättningsmännen prövat

åtgärden vara erforderlig härför.

Bidrag till utflyttning skall (§ 9, mom. 1) uppbäras och kvitteras av sakägare,

som för sin fastighet blivit ålagd att verkställa åtgärden. Denne äger

tillgodonjuta en tjugonde! av det på hans fastighet eller ägolott belöpande

understödet såsom särskild gottgörelse för besväret med utflyttningen. Återstoden

av bidraget tillkommer alla i utflyttningskostnaden deltagande sakägare

på det sätt, att avräkning sker å hela den utflyttningskostnad, som

blivit bestämd för den utflyttande, och alltså endast återstoden av samma

kostnad fördelas till gäldande av sakägarna. Beträffande bidrag till väganläggningar

gäller att dylikt bidrag kan utga till alla slag av enskilda vägai,

sålunda till byvägar, skogsvägar och jordbruksvägar. Bidrag till odling

må (§ 9, mom. 3) utlämnas till alla i förrättningen deltagande sakägare på

det sätt att avräkning därför sker å den odlingskostnad, som blivit bestämd

vid förrättningen, och alltså endast återstoden av samma kostnad föidelas

till gäldande av sakägarna. Bidraget uppbäres och kvitteras av den sakägare,

som fått odlingsmarken sig tillagd.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1959

Beträffande statsbidrag och lån enligt kungörelserna 1943: 530 och 1941:

492 angående statsbidrag till vissa väg- och flottledsbyggnader

in. in. resp. lån från skogsväglånefonden

gäller (§2) bl. a., att stöd endast må beviljas till företag, som avser nybyggnad

av skogsväg eller sådan omläggning eller förbättring av förut befintlig

skogsväg eller annan enskild väg, att denna först genom åtgärden

kommer i sådant skick att utforsling av skogsprodukter kan äga rum å

vägen, samt under förutsättning, att nyttan av företaget beräknas minst

motsvara kostnaden därför. Vid beviljande av bidrag skall företräde givas

åt företag, där deltagarna är många eller där behovet av bidrag med hänsyn

till delägarnas ekonomiska ställning är särskilt stort. Avser ansökning lån

eller bidrag till sådan väg, som kan beräknas få väsentlig betydelse jämväl

såsom samfärdsled för en bygds befolkning eller för sådant ändamål som

avses i 10 § första stycket 3 punkten rationaliseringskungörelsen skall vederbörande

skogsvårdsstyrelse, innan plan för förelaget upprättas, verkställa

förberedande utredning om detsamma. Därvid skall erforderligt samråd

ske med vägförvaltningen och lantbruksnämnden (§ 4).

Bidrag må av skogsvårdsstyrelse beviljas till byggande av stamväg med

högst 50 procent av den godkända kostnaden för företaget samt till byggande

av annan skogsväg med högst 40 procent av nämnda kostnad (§3).

Efter Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall må dock bidrag beviljas

med högst 75 procent, då synnerliga skäl förefinnes härför.

Lån beviljas av skogsstyrelsen (§ 1). Lån och bidrag må sammanlagt ej

överstiga 80 procent av den godkända kostnaden för företaget eller den del

därav, som lånet och bidraget avser (§2). Lån utlämnas ej till lägre belopp

än 500 kr. För lån må amorteringsfrihet beviljas under högst 2 år

från första lyftningsdagen (§ 6). Därefter skall lånet amorteras med lika

årliga inbetalningar inom den tid, högst 20 år från första lyftningsdagen,

som med hänsyn till företagets bärighet bestämmes vid lånets beviljande.

Bidrag enligt kungörelsen 1952:793 angående statsbidrag till

enskild väghållning må utgå för sådan väg, som är av väsentlig

betydelse såsom samfärdsled för en bygds befolkning (§3). Sådant bidrag

beviljas av länsstyrelsen med beaktande av vägföretagets båtnad för berörda

fastigheter, byggnadskostnadens storlek i förhållande till antalet väghållare

samt företagets förutsättningar i övrigt. Ärendet skall dessförinnan

ha beretts av vederbörande vägförvaltning, varvid erforderligt samråd skall

ha ägt rum med lantbruksnämnden och skogsvårdsstyrelsen i länet (§ 8).

Bidrag må utga med 7o procent av kostnaden för utarbetande av arbetsplan

samt med 60 procent av beräknad övrig kostnad för företaget (§ 3). Då

synnerliga skäl föranleder därtill må, efter Kungl. Maj:ts medgivande i

varje särskilt fall, bidrag med 75 procent utgå även för sistberörda kostnader.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^8 år 1959

27

IV. Jordbruks anslagsutredningens betänkande angående statligt stöd till

jordbrukets inre rationalisering

I sina förslag till ändrade bestämmelser rörande statligt stöd till jordbrukets

inre rationalisering understryker jordbruksanslagsutredningen till

en början -— efter att ha angivit utredningens allmänna motiv för att ändring

av reglerna för statens medverkan till dylik inre rationalisering bör

ske — behovet av att lantbruksorganisationens arbetsuppgifter klart kommer

till uttryck i författningen. I en ny kungörelse bör sålunda enligt utredningen

fastslås, att lantbruksnämnderna skall verka för och leda rationaliseringsverksamheten

dels allmänt genom råd och anvisningar — i mån

av behov innefattande även teknisk projektering ■— dels i de enskilda fallen

genom ekonomisk stödgivning.

Beträffande de allmänna uppgifterna uttalar jordbruksanslagsutredningen,

att den anser det vara en mycket betydelsefull uppgift

för lantbruksnämnderna att genom rådgivnings- och upplysningsverksamhet

aktivt medverka till en tidsenlig inriktning av rationaliseringsverksamheten

inom jordbruket, oavsett om denna stödjes genom ekonomiskt bistånd

av staten eller ej. Utredningen förutsätter därför att rådgivningsverksamheten

blir en väsentlig del av lantbruksnämndernas uppgifter. Beträffande

ifrågavarande verksamhets bedrivande uttalar utredningen, att nämnderna

starkt bör betona angelägenheten av att noga överväga räntabiliteten av en

investering, innan den genomföres, liksom även framhålla möjligheterna

att öka avkastningen per produktionsenhet och effektiviteten i produktionen

genom inre rationaliseringsåtgärder och därigenom nedbringa produktionskostnaderna.

Utredningen anser det bl. a. vara av vikt, att skilda investeringsalternativ

väges mot varandra. Nämnderna bör därför — oavsett

om statligt stöd sökts eller avses sökas för åtgärderna — på begäran bistå

jordbrukarna med upprättandet av investeringskalkyler för planerade åtgärder.

I en till utredningens betänkande fogad bilaga 16, vartill här torde

få hänvisas, redovisas på utredningens uppdrag utarbetade exempel på hur

dylika investeringskalkyler kan utföras.

I förevarande sammanhang upptar jordbruksanslagsutredningen även

frågan om behovet av fast organiserat samarbete mellan

olika av jordbrukets rationalisering berörda organ.

Utredningen uttalar härvid att lantbruksnämnderna bör — såväl då

deras medverkan till inre rationalisering enbart hänför sig till meddelande

av råd och anvisningar som då verksamheten i fråga även innefattar ekonomisk

stödgivning -— verka i intimt samarbete med andra organ, vars

verksamhet delvis sammanfaller med eller gränsar till nämndernas verksamhetsområde.

Sålunda bör de nära samarbeta med hushållningssällskapen,

som bedriver upplysningsverksamhet för att främja den fortsatta driftsrationaliseringen

inom jordbruksnäringen. Likaså bör de klart beakta sam
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

bandet mellan behovet av inre och yttre rationalisering, varför god kontakt

bör finnas jämväl med lantmäteri- och skogsvårdsmyndigheterna. För utredningen

framstår det som angeläget, att ett fast samarbete organiseras

såväl centralt som regionalt mellan lantbruks- och lantmäteriorganisationerna,

hushållningssällskapen, skogsvårdsmyndigheterna samt andra myndigheter,

som kan beröras av jordbrukets rationaliseringsverksamhet. På

det regionala planet kan för nämndernas del ett dylikt samarbete ordnas

exempelvis genom att överlantmätare och läns jägmästare knytes till lantbruksnämnderna

på samma sätt som nu är fallet med direktörerna i hushållningssällskapen.

Samma syfte bör kunna uppnås genom organiserandet

av länsråd i någon form, vari lantbruksnämnden och övriga här berörda lokala

mydigheter är representerade. Fn dylik organisationsform bör, slutar

utredningen, även kunna genomföras centralt.

Jordbruksanslagsutredningen övergår härefter till att behandla de särskilda

reglerna för ekonomiskt statsstöd till jordbrukets inre rationalisering

och uttalar därvid att som allmän förutsättning för statlig

ekonomisk medverkan bör gälla, dels att investeringsåtgärden kan

bedömas bli av bestående nytta för jordbruket, dels att den är räntabel. Beträffande

den närmare innebörden av nämnda förutsättningar anför utredningen.

Med den avsevärda nedläggning av mindre jordbruk, som årligen förekommer

och som till följd av den höga medelåldern bland brukare av dylika

enheter kan beräknas bli än större under kommande år, är givetvis

riskerna för felinvesteringar framträdande. Dessa risker är särskilt påfallande

i fråga om investeringar i ekonomibyggnader, vilka som regel är inrättade

för att direkt tjäna den fastighet, varå de uppförts, och ofta ej med fördel

kan komma till nytta för annat ändamål. Ekonomiskt stöd till dylika investeringar

bör därför endast utgå i fall det kan bedömas vara uppenbart sannolikt

att den fastighet, varå byggnaden finns eller avses uppförd, kommer

att bestå som självständig jordbruksfastighet på längre sikt sett samt detta

befinns önskvärt. Som exempel på omständigheter som lantbruksnämnden

torde böra beakta vid sin prövning av ärenden angående bidrag till ekonomibyggnader,

må nämnas fastighetens belägenhet, brukningsbetingelserna,

kommunikationsförhållandena samt sannolikheten för att en ny jordbrukare

efter den nuvarande innehavaren kan komma att vilja slå sig ner å

fastigheten och där fortsätta med jordbruksdrift. När det gäller övriga rationaliseringsåtgärder,

är tillgodogörandet av desamma icke på samma sätt

som de fasta anläggningarna beroende av fastighetens bestånd som särskild

brukningsenhet. Det bör därför i flertalet dylika fall kunna vara tillfyllest

att för statligt stöd till förestående investeringar uppställa det kravet att

den mark, varå åtgärden avses bli utförd, under överskådlig tid kan antagas

komma att bli nyttjad som jordbruks jord. Därest anledning till dylikt antagande

ej föreligger bör således ekonomiskt bistånd — bortsett från stöd

i samband med skogsodling å sämre jordbruksjord, vartill utredningen återkommer

i det följande — ej beviljas.

Lika viktigt som det nu angivna kravet beträffande investeringarnas bestående

nytta för jordbruket är enligt utredningens uppfattning kravet på

räntabilitet. Delta bör innebära att kostnaderna för rationaliseringsåtgär
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

derna, oavsett eventuella bidrag, icke får vara större än de merintäkter, som

i olika avseenden erhålles genom att åtgärderna kommer till utförande. Anledning

finns ej att i fråga om investeringar i jordbruk och skogsbruk upprätthålla

lägre räntabilitetskrav än vad som i allmänhet gäller inom näringslivet

i övrigt. Jordbrukets nuvarande och framtida marknadsläge sådant det

i dag bedöms av jordbruksekonomiska experter, föreliggande kostnadsläge

och jordbrukarnas många gånger höga skuldsättning understryker jämväl

angelägenheten av att så ej sker. Det är givetvis betydelsefullt, att räntabililetskravet

hålles intakt, även när statens ekonomiska medverkan är

ifrågasatt. Därför bör — så vitt ej är fråga om rationaliseringsåtgärd av

ringa omfattning och till ringa kostnad eller om ej densamma likväl odiskutabelt

framstår såsom lönsam — som villkor för statsstöd uppställas, att en

utförd investeringskalkyl utvisar att de tilltänkta rationaliseringsåtgärderna

oavsett bidraget bedömts räntabla icke endast på kort utan även på rimligt

lång sikt.

Det kan enligt jordbruksanslagsutredningen i vissa fall vara motiverat att

bevilja statsstöd till rationaliseringsföretag även om de nämnda allmänna

förutsättningarna för dylikt stöd ej skulle vara till fullo uppfyllda. Utredningen

avser därvid fall, där antingen är fråga om brukningsenhet, som

enligt lantbruksnämndens planer inom en närliggande framtid skall bli

föremål för sådan yttre rationalisering att den planerade investeringen blir

lönsam eller också om brukningsenhet som visserligen icke är av sådan beskaffenhet,

att den kan bedömas som bestående på längre sikt men särskilda

sociala eller andra skäl gör att det likväl framstår som önskvärt att ekonomiskt

stöd kan utgå.

En förutsättning för statsstöd i förstnämnda undantagsfall bör enligt

jordbruksanslagsutredningen vara att härigenom oekonomisk drift eller

värdeförstörelse uppenbarligen förhindras under den tid som återstår till

dess strukturrationaliseringen fullgjorts. Utredningen understryker i sammanhanget

betydelsen av att nämnderna vid prövningen av ralionaliseringsärenden

i görligaste mån söker uppskatta samt vid stödgivningen tar hänsyn

till omfattningen av de ytterligare investeringsbehov beträffande jordbruksjord

och byggnader, som kan beräknas föreligga å brukningsenheten

i fråga under en efter förhållandena lämpligt avvägd tidsperiod. Som regel

bör, då rationaliseringsåtgärden icke är en från andra dylika åtgärder fristående

åtgärd eller endast utgör påbörjande av ett rationaliseringspiojekt,

kalkyl över de totala rationaliseringsbehoven å den eller de berörda brukningsenheterna

uppgöras av nämnden. Såväl i detta som i andra fall anser

utredningen det jämväl angeläget, att även lönsamheten av alternativa rationaliseringsåtgärder

bedömes.

I fråga om de fall, då statsstöd motiveras av särskilda sociala eller andra

skäl anför utredningen följande.

Ett strikt upprätthållande av nu nämnda allmänna förutsättningar för

ekonomiskt statsstöd synes även i andra fall väl strängt. Av särskilda sociala

eller andra skäl kan det nämligen ibland framstå såsom önskvärt att

stöd kan utgå även om brukningsenheten i fråga icke är av sådan beskaffenhet

alt den kan bedömas som bestående på längre sikt, eller då lönsamhetskravet

icke kan anses tillfullo uppfyllt. Enligt utredningens uppfattning bor

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

därför avsteg från här ovan angivna allmänna förutsättningar kunna efter

provning av det enskilda fallet i undantagsfall medgivas av vederbörande

lantbruksnämnd, nämligen då investeringsbehovet är trängande och då samtidigt

brukarens ålder är relativt hög eller han företer partiell arbetsförmåga

eller andra personliga omständigheter gör att han svårligen kan vinna

sin utkomst genom annan sysselsättning. Lantbruksstyrelsen bör ha sin

uppmärksamhet riktad på att nämnderna icke missbrukar denna undantagsregel

samt på att en enhetlig praxis tillämpas av de enskilda nämnderna.

Utredningen anser det därvid ändamålsenligt om nämnderna minst en gång

årligen tillställer lantbruksstyrelsen uppgift beträffande nämndens beslut

i dylika ärenden. Finner lantbruksnämnd i fall varom här är fråga särskilt

ömmande omständigheter vara för handen men saknar nämnden i beaktande

av vad förut anförts möjlighet att bevilja ekonomiskt stöd, hör nämnden

överlämna ärendet till Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj:ts bestämmande,

till lantbruksstyrelsen, som må kunna förklara vederbörande sökande

bidragsberättigad.

Beträffande frågan vilka rationaliseringsåtgärder som

bör kunna erhålla finansiellt statsstöd förklarar jordbruksanslagsutredningen,

att dylikt stöd i princip bör kunna utgå till alla

slag av åtgärder, som av vederbörande myndighet bedöms medföra en inre

rationalisering av den stödsökandes brukningsenhet och som ej är att hänföra

till underhållsåtgärder. I enlighet härmed bör enligt utredningen uppräkningen

i rationaliseringskungörelsen av de åtgärder, som kan bli föremål

för statsstöd, endast ges karaktären av en exemplifiering. Det bör emellertid

ankomma på lantbruksstyrelsen att genom anvisningar till lantbruksnämnderna

tillse att en så klar gränsdragning som möjligt erhålles mellan

vad som är att hänföra till åtgärder för inre rationalisering och för driftsrationalisering

liksom också en gränsdragning gentemot åtgärder, vilka närmast

måste anses medföra rationalisering inom skogsnäringen eller trädgårdsnäringen.

Alltjämt bör gälla, att ekonomiskt stöd ej må utgå till åtgärder,

för vilka lån och bidrag av statsmedel eller under statlig medverkan

kan erhållas enligt andra bestämmelser. Utredningen förutsätter dock, att

de myndigheter som härvidlag berörs samordnar sin handläggning av hithörande

ärenden på sådant sätt, att den administrativa apparaten ej onödigt

betungas eller enskild person blir lidande på att beslutanderätten i

vissa bidragsfrågor ligger hos skilda statliga organ.

Vad gäller den närmare tillämpningen av förevarande principer understryker

utredningen, att det givetvis inte är lika angeläget att stödja alla

slag av inre rationaliseringsåtgärder. Utredningen anför härvid till en början

följande allmänna synpunkter på den inre rationaliseringsverksamheten.

Den inre rationaliseringen syftar, liksom andra typer av rationaliseringsåtgärder,

enligt sin natur till att åstadkomma största möjliga produktionsresultat

vid en viss insats av produktionsfaktorer eller, annorlunda uttryckt,

ett visst produktionsresultat med minsta möjliga insats av produktionsfaktorer.

Vid avvägningen av medelsanvändningen mellan olika slag av

statsunderstödda rationaliseringsåtgärder bör uppenbarligen sådana åtgärder

främst komma i fråga, som bäst svarar mot detta syfte. I en överskotts
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 1''i8 år 1959

situation kan givetvis icke bortses från rationaliseringsåtgärdernas avkastningsfrämjande

verkningar. Genom en lämplig avvägning av produktionssänkande

och produktionshöjande åtgärder bör emellertid angelägna kostnadsbegränsande

rationaliseringsåtgärder ej behöva förhindras. Såsom redan

anförts är det dock av vikt att ansträngningar härutinnan endast insättes

på åtgärder som ger verklig effekt.

När det gäller de enskilda rationaliseringsåtgärderna anför utredningen

i fortsättningen, att lantbruksnämnderna bör vara mycket återhållsamma

med statsstöd till nyodling. Dylikt stöd bör sålunda endast komma i fråga

då nyodlingen medför bättre arrondering för angränsande åker och därigenom

ett bättre utnyttjande av produktionsmedlen åstadkommes. Även beträffande

betesanläggning och stenröjning anser utredningen, att stor återhållsamhet

bör iakttagas. I fråga om betesanläggning å åker förklarar utredningen,

att den som regel kan hänföras till driftsrationalisering. Innan betesförbättring

utanför den odlade jorden ifrågakommer bör det regelmässigt

undersökas, om den avsedda förbättringen av brukningsenheten icke

kan nås genom yttre rationalisering, varvid bete kan anordnas på redan

odlad jord. Stenröjning anser utredningen företrädesvis motiverad i sådana

fall, då denna blir lönsam huvudsakligen på grund av att den minskar

brukningskostnaderna. Även undanröjande av stengärdesgårdar är på sina

håll en angelägen åtgärd för att skapa bättre brukningsförhållanden.

Med hänsyn till vikten av att redan befintlig åker av god beskaffenhet

görs så odlingsbar som möjligt och att den maskinella utrustningen kan

utnyttjas i full utsträckning, framstår det å andra sidan för utredningen

som betydelsefullt att täckdikningsverksamheten stödjes. I vilken takt detta

bör ske blir ytterst beroende av en bedömning av de framtida avsättningsmöjligheterna.

En dylik bedömning bör enligt utredningens uppfattning

ligga till grund för medelsanvisningarna för detta ändamål.

I detta sammanhang tar jordbruksanslagsutredningen även upp frågan

om skogsodling å sämre jordbruks jord. Utredningen anför

härvid följande.

Såväl ur produktions- som kostnadssynpunkt torde en sådan odling ofta

utgöra ett alternativ att föredraga framför andra inre rationaliseringsåtgärder

på mark av nyssnämnt slag. Frågan om möjligheterna att åstadkomma

en snabbare överföring av sämre jordbruksjord till skogsmark är

f. n. föremål för särskild utredning genom lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen,

varför jordbruksanslagsutredningen icke anser sig böra upptaga

densamma till mera ingående prövning. Emellertid vill utredningen som

sin mening uttala, att enär spörsmålet om skogsplantering å jordbruksjord

i första hand är en jordbruksekonomisk och endast i mindre mån en skogsekonomisk

fråga, beslutanderätten beträffande ekonomiskt stöd till här

avsedda åtgärder främst bör ligga hos lantbruksnämnderna, givetvis efter

fast organiserat samråd med skogsvårdsstyrelserna. Huruvida beviljat statsstöd

skall utgå såsom statsgaranterade lån samt statsbidrag ur anslaget till

jordbrukets rationalisering eller i form av lån ur skogslånefondcn och bidrag

ur skogsförbätlringsanslaget anser sig utredningen cj böra taga ställning

till, innan nyss berörda särskilda utredning slutförts. Bortsett härifrån

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr l-''r8 år 1959

anser utredningen att det bör vara möjligt för lantbruksnämnderna att i

sådana fall, där ekonomiska betingelser därför föreligger, med medel ur

rationaliseringsanslaget finansiellt stödja anordnandet av mindre plantskolor

på enskilda fastigheter enligt samma grunder som de nu kan bistå vid

tillskapandet av materiella förutsättningar för annan specialproduktion.

Jordbruksanslagsutredningen ingår härefter på förutsättningarna

för lånegaranti och statsbidrag till inre rationaliseringsåtgärder.

Vad först angår statsbidragen konstaterar

utredningen, att den nu i rationaliseringskungörelsen stipulerade arealgränsen

i många fall lett till att denna blivit i huvudsak avgörande för utfallet

av prövningen av bidragsansökningar. Arealgränsen har sålunda bl. a.

medfört, att många jordbrukare, som ansetts vara i behov av bidrag till

inre rationaliseringsåtgärder, ej kunnat erhålla sådant, enär åkerarealen

å deras brukningsenheter överstigit 20 ha. Å andra sidan anser utredningen

det inte kunna uteslutas, att bidrag utgått till brukningsenheter, som visserligen

omfattat mindre än 20 ha åker, men där brukaren på grund av

skogsinnehav eller andra omständigheter inte varit i behov av bidrag. En

vägande anmärkning mot arealgränsen är enligt utredningen att den inte

tar hänsyn till de inom de olika landsdelarna skiftande produktionsbetingelserna.

Mot arealgränsen kan enligt utredningen även anföras, att den

verkar bromsande på den yttre rationaliseringen genom att en fastighet, i

den mån den genom sådan rationalisering föres upp i storleksgruppen över

20 ha, uteslutes från möjligheten att erhålla bidrag för andra inre rationaliseringsåtgärder

än sådana som företages i direkt anslutning till storleksrationaliseringen.

Jordbruksanslagsutredningen anför vidare.

Den nu tillämpade arealgränsen bestämdes år 1947 så att under densamma

skulle falla basjordbruk och jordbruk med mindre storlek än basjordbruket.

Man utgick därvid ifrån att vid jordbruken å 20 ha och därunder

lönsamhetsförhållandena och kapitaltillgångarna i allmänhet var sådana,

att behov av stimulans i genomsnitt kunde bedömas föreligga. Basjordbruket

representerade dessutom den storleksgrupp, som omfattade flertalet

av de s. k. familje- eller bondejordbruken. De förändrade lönsamhetsförhållandena

och jordbruksnäringens ändrade situation samhällsekonomiskt

sett ävensom den snabba mekaniseringen inom jordbruket under den

tid, som förflutit sedan 1947 års beslut, innebär emellertid, att betingelserna

för den då uppställda arealgränsen numera i väsentliga hänseenden

har förändrats.

Utredningen vill i sammanhanget ånyo fästa uppmärksamheten på att

det redan år 1947 framhölls som önskvärt, att en jordbrukstyp av större

storleksordning än basjordbrukets kunde uppnås inom områden, där naturliga

betingelser härför förelåg. Utvecklingen har också gått i denna riktning,

vilket redan tidigare föranlett en viss ändring av bestämmelserna i

rationaliseringskungörelsen. Utredningen åsyftar härvid den ändring av

kungörelsens § 6, som skedde år 1956 och som innebär, bl. a., att den

statsunderstödda rationaliseringsverksamheten, om särskilda omständigheter

därtill föranleder, må omfatta jämväl åtgärder, som är inriktade på

att nybilda eller förbättra större brukningsenheter än sådana som kan

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

skötas huvudsakligen av brukaren och hans familj utan anlitande av främmande

arbetskraft. Allting tyder på att en fortsatt dylik utveckling måste

äga rum och att densamma bör stödjas av statsmakterna. I överensstämmelse

härmed finner utredningen det angeläget, att bestämmelserna om

stöd till jordbrukets inre rationalisering utformas så, att de innebär ett

aktivt stöd för den pågående utvecklingen mot större brukningsenheter.

Med hänsyn till det anförda finner jordbruksanslagsutredningen, att den

nuvarande regeln om en arealgräns av 20 ha åker bör ändras. Vid sina överväganden

hur en ny bestämmelse lämpligen bör utformas, tar utredningen

upp de av 1942 års jordbrukskommitte anförda synpunkterna om ett bondejordbruk

av sådan storlek, att det kan bereda jämn sysselsättning åt 2 män

med självständiga hushåll och därjämte åt kvinnlig arbetskraft i den utsträckning,

som motsvarar vad en kvinna kan prestera i lanthushållningen.

Utredningen anför härvid först följande.

Utvecklingen synes enligt utredningens mening visa, att jordbruk i storleksgruppen

över 20 ha blivit alltmera eftertraktade. Intresset för jordbruk

av tvåfamilj styp synes öka, och det måste antagas att sådana jordbruk

av såväl lönsamhets- som arbetskraftsskäl kommer att i växande utsträckning

bli eftersträvansvärda både ur den enskilde jordbrukarens och

ur samhällets synpunkt. Utredningen finner det under sådana förhållanden

önskvärt, att arealgränsen för bidrag till jordbrukets inre rationalisering

nu anknytes till tvåfamiljsjordbruket, i huvudsak definierat på det sätt som

skedde av 1942 års jordbrukskommitté.

När det gäller den närmare utformningen i rationaliseringskungörelsen

av anförda princip har jordbruksanslagsutredningen efter en avvägning av

olika synpunkter mot varandra funnit sig böra förorda en mera allmänt hållen

föreskrift rörande den fastighetstyp som bör kunna komma i fråga för

statsbidrag framför eu modifierad regel om fix arealgräns. Sina överväganden

redovisar utredningen sålunda.

Vid sina överväganden rörande den närmare utformningen i rationaliseringskungörelsen

av denna princip har utrednigen haft att väga olika synpunkter

mot varandra. Å ena sidan innebär det ur administrativa synpunkter

ostridigt bestämda fördelar, om gränsdragningen mellan bidragsberättigade

och icke bidragsberättigade jordbruk kan göras så klar som möjligt.

Från denna utgångspunkt kan alltså vägande skäl anföras för att i kungörelsen

införes en bestämd, siffermässigt fixerad arealgräns, exempelvis 40 ha

åker. Å andra sidan kan mot varje sådan gräns riktas många av de invändningar,

som lantbruksnämnderna så gott som genomgående anfört mot den

nuvarande 20-hektarsgränsen. Oavsett var eu siffermässigt fixerad gräns dragés,

kommer den nämligen icke att beakta de vittgående skillnaderna i fråga

om klimat, jordmån och andra produktionsbetingelser mellan olika jordbruksområden.

Om gränsdragningen baseras allenast på åkerarealen kommer

den icke heller att beakta en för brukningsenhetens lönsamhet så viktig

faktor som skogsinnehavet.

Vid sin vägning av de nu anförda synpunkterna mot varandra bär utredningen

stannat för att icke föreslå bibehållandet av en siffermässigt angiven

arealgräns i rationaliseringskungörelsen. Ifrågavarande bestämmelser bör

i stället enligt utredningens mening utformas på det sättet, att bidrag till åt
J{

Hilutng till riksdagens protokoll 1959. i samt, Nr 14S

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1959

gärder, som är att betrakta som inre rationalisering, må kunna utgå till

brukningsenheter av högst sådan storlek att de normalt kan skötas av brukaren

och en annan vuxen man — familjemedlem eller anställd — i huvudsak

utan anlitande av annan arbetskraft utanför familjen samt av sådan

ekonomisk bärkraft att de kan bereda denna arbetskraft samma ersättning

som andra jämförbara näringsgrenar erbjuder, sedan lantbrukskapitalet

uppnått normal förräntning. Utredningen understryker, att jordbruk av denna

storleksordning skall vara att betrakta som en högsta gräns, till vilken

lantbruksnämnderna efter prövning i de enskilda fallen kan gå i sin bidragsgivning.

Vid tillämpningen av bestämmelserna får sålunda tvåfamilj sjordbruket

icke tolkas på sådant sätt, att en tänjning sker av detta begrepp.

Utredningen pekar särskilt på att det är det normala arbetskraftsbehovet,

som skall vara vägledande för prövningen av frågan om en brukningsenhet

är bidragsberättigad. En på kortare sikt genomförd minskning av användningen

av arbetskraft ned till den angivna nivån bör sålunda inte få åberopas

som skäl för bidrag.

Även vid en sådan tillämpning av den föreslagna gränsdragningen, som

i det föregående förutsatts, kvarstår, anför jordbruksanslagsutredningen

i fortsättningen, givetvis det förhållandet, att 2-familjsjordbruket ur inkomst-

och lönsamhetssynpunkt rymmes inom tämligen vida gränser. F. n.

gäller enligt rationaliseringskungörelsen, att bidrag utgår under förutsättning

att sökandens ekonomiska ställning ej är så god, att han tydligen ej är

i behov av bidrag för att utföra åtgärden. En dylik allmänt hållen bestämmelse

blir enligt utredningens mening ej tillfyllest efter ett genomförande av den

ändring rörande storleken av de brukningsenheter som kan erhålla bidrag,

som utredningen föreslagit. Enligt utredningens uppfattning bör därför

sagda ändring förutsätta mera preciserade bestämmelser rörande den inverkan,

som de bidragssökandes ekonomiska förhållanden bör ha på möjligheten

att erhålla bidrag. Utredningen föreslår härvid att en övre förmögenhetsgräns

motsvarande vad som gäller för högsta skattefria belopp vid den

statliga förmögenhetstaxeringen skall tillämpas, f. n. 80 000 kr. Beloppet bör

enligt utredningen ej anges i författningen, utan endast i av lantbruksstyrelsen

utfärdade anvisningar till lantbruksnämnderna. Vid förmögenhetsprövingen

bör även vederbörande stödsökandes genomsnittliga inkomster

under de senaste 3 åren beaktas, så att bidrag ej utlämnas därest inkomstställningen

ej motiverar stimulansbidrag till genomförande av den planerade

investeringen.

För att bilda sig en uppfattning om hur en förmögenhetsgräns av 80 000

kr. arealmässigt kan beräknas komma att verka har utredningen från statistiska

centralbyrån latit inhämta uppgifter rörande bl. a. den genomsnittliga

taxerade behållna förmögenheten vid brukningsenheter i olika storleksgrupper

aren 1953 56. Av därvid erhållna uppgifter, vilka finns redovisade

i bilaga 15 till betänkandet, utläses enligt utredningen, att en förmögenhetsgräns

å 80 000 kr. i södra och mellersta Sveriges slättbygder i genomsnitt

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 1 i8 år 1959

35

bör innebära att brukningsenheter över 30 ha åker icke kommer i fråga

för statsbidrag, medan motsvarande gräns i södra och mellersta Sveriges

skogs- och dalbygder samt i norra Sverige i genomsnitt ligger vid 20 ha

åker.

Beträffande de nuvarande möjligheterna alt i vissa fall göra avsteg från

reglerna om arealgräns och behovsprövning vid beviljande av statsbidrag

till inre rationalisering som sker i samband med yttre samt till vissa angivna

rationaliseringsföretag under förutsättning dels att företaget berör

ett flertal jordbruksfastigheter, dels att det framstår som ett allmänt intresse

av betydenhet att företaget kommer till stånd, anför jordbruksanslagsutredningen,

att en dylik undantagsbestämmelse otvivelaktigt är förenad

med vissa olägenheter. Även vid en försiktig tillämpning av densamma

torde nämligen enligt utredningen knappast kunna undgås, att bidrag

i vissa fall kommer att utbetalas till jordbrukare, för vilka behov därav icke

föreligger. Å andra sidan kan man enligt utredningens uppfattning icke

bortse från de olägenheter, som kan tillskyndas andra jordbrukare därigenom

att icke bidragsberättigade grannar ej önskar deltaga i rationaliseringsåtgärder,

som berör ett flertal jordbruksfastigheter. Utredningen har därför

kommit till den uppfattningen att en undantagsbestämmelse av liknande

innehåll som den nu gällande även i fortsättningen bör ingå i rationaliseringskungörelsen.

En förutsättning för att densamma skall kunna

åberopas bör dock enligt utredningen vara, att det avsedda rationaliseringsföretaget

uppenbarligen är av allmänt intresse. Vidare bör i syfte att ernå

en restriktiv tillämpning av bestämmelsen i fråga ärenden av denna beskaffenhet

underställas lantbruksstyrelsens prövning.

Vad slutligen angår förutsättningarna för statlig kreditgaranti till inre

rationalisering erinrar jordbruksanslagsutredningen om att enligt nuvarande

regler möjligheten att erhålla lån mot sådan garanti står öppen för

alla jordbrukare. Enligt utredningens uppfattning kan dock ifrågasättas om

staten bör åtaga sig sådan garanti, om behov därav icke föreligger. Enligt

utredningens uppfattning bör i överensstämmelse härmed i rationaliseringskungörelsen

införas en föreskrift av innebörd att garanti ej bör beviljas,

därest det sökta lånet endast avser ett mindre belopp eller det eljest är uppenbart

att lånegarantin icke kan anses utgöra en förutsättning för att

åtgärden skall kunna komma till stånd.

Jordbruksanslagsutredningen behandlar i fortsättningen frågan om

statsbidragens storlek och utredningen framhåller härvid som

sin uppfattning att, med hänsyn dels till bidragens karaktär av stimulansbidrag,

dels till den förut angivna förutsättningen, att bidrag — bortsett

från de s. k. socialfallen - - ej skall utgå med mindre investeringen är fullt

räntabel, det ej kan anses motiverat att staten bidrager med en så stor del

av kostnaderna som med den nu för flertalet rationaliseringsåtgärder an
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1959

givna procentsatsen 40. Som en ytterligare synpunkt i sammanhanget anför

utredningen, att det icke är rimligt att bidrag skall kunna utgå med 40

procent för åtgärder som exempelvis nyodling, betesförbättring och stenröjning,

medan procentsatsen för täckdikning är fastställd till 25. Enligt

utredningens uppfattning bör sistnämnda procenttal normalt tillämpas för

samtliga rationaliseringsåtgärder utom ekonomibyggnader, för vilka senare

utredningen anser att särskilda regler liksom hittills bör gälla.

Avsteg från den av utredningen föreslagna procentsatsen bör dock kunna

medges i vissa fall. Utredningen anför härom följande.

Skäl för högre procentsats än angivna 25 anser utredningen dock föreligga

i vissa fall, då den inre rationaliseringen sker i samband med den

yttre. Redan i den nuvarande rationaliseringskungörelsen finnes en bestämmelse,

enligt vilken lantbruksnämnderna kan medgiva att bidrag skall utgå

med högre belopp än eljest stadgats, bl. a. om den inre rationaliseringen på

grund av planerad yttre rationalisering ulföres på ett mera kostsamt sätt än

som eljest varit erforderligt. Regler av likartad innebörd synes även i fortsättningen

böra ingå i kungörelsen, men desamma bör enligt utredningens

mening närmare preciseras i olika hänseenden. Sålunda bör, till skillnad

från vad nu är fallet, en övre procentsats angivas, utöver vilken den bidragsbeviljande

myndigheten ej får gå. Vidare bör karaktären av den yttre

rationalisering, som skall få motivera förhöjt bidrag till en inre rationaliseringsåtgärd,

likaledes närmare preciseras. I sistnämnda hänseende vill

utredningen framhålla, att en mera betydande storleksrationalisering ofta

drar med sig tämligen vittgående behov även av inre rationaliseringsåtgärder.

Även om dessa i och för sig väl motsvarar de krav på lönsamhet,

som utredningen i det föregående uppställt, kan det på en gång uppkommande

behovet av åtgärder av olika slag medföra finansieringssvårigheter,

som kan lägga hinder i vägen för eller fördröja en ur allmän synpunkt önskvärd

rationalisering. Det bör därför enligt utredningens uppfattning föreskrivas,

att förhöjt bidrag skall kunna utgå till eu inre rationaliseringsåtgärd,

som är föranledd av och i tiden förknippad med förvärv av lillskottsjord,

som innebär en mera väsentlig utökning av fastighetens jordbruksjord,

såväl absolut som relativt sett. Hur stort ett dylikt förvärv bör vara

för att motivera ett förhöjt bidrag, måste givetvis i viss utsträckning bli

beroende av omständigheterna i det enskilda fallet, men i regel torde detsamma

icke böra understiga ungefär 5 ha. Den förhöjning, som i sådant fall

efter myndighetens prövning skall kunna ske, bör enligt utredningens uppfattning

begränsas på så sätt, att bidrag under de angivna förutsättningarna

får utgå med högst 40 procent av den godkända kostnaden.

Utredningen vill understryka, att dylikt förhöjt bidrag givetvis icke bör

beviljas därest det endast rör sig om mera begränsade och föga kostnadskrävande

åtgärder utan förbehållas sådana fall då till följd av lillköpet

uppkommer behov av mera omfattande, för den yttre rationaliseringens

nyttiggörande nödvändiga inre rationaliseringsåtgärder och då kostnaderna

härför måste bedömas som så ekonomiskt betungande för brukaren, att åtgärderna

kan beräknas icke komma till utförande eller avsevärt fördröjas

vid normalt bidrag.

På enahanda skäl som dem jordbruksanslagsutredningen anfört för en

sänkning av bidragsprocenten från 40 till 25 för i det föregående avsedda

rationaliseringsåtgärder, anser utredningen det ej motiverat, alt staten i

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^8 år 1959

37

fortsättningen lämnar ett så stort stöd till ekonomibyggnader som 25 procent

av byggnadskostnaderna upp till en kostnad av 15 000 kr. Syftet att

stimulera till genomförandet av lönsamma nybyggnader eller förbättringar

av ekonomibyggnader och andra fasta anläggningar anser utredningen kunna

vinnas även vid en sådan begränsning av bidragsbeloppen, att bidrag

utgår med 25 procent av kostnaderna allenast för ett belopp upp till 5 000

kr., medan för överskjutande kostnad bidrag utgår med 15 procent. Utredningen

anför vidare följande.

Utredningen vill i detta sammanhang erinra om sitt ovan framförda förslag

att den nu gällande 20-hektarsgränsen för beviljande av bidrag skall

slopas och ersättas med en bestämmelse att bidrag må utgå till brukningsenheter

av högst den storlek, som motsvarar ett på visst sätt definierat 2-familjsjordbruk.

Behovet av förbättringar av byggnadsbeståndet är utan tvivel

förhållandevis betydande inom den grupp av bidragsberättigade jordbruk,

som tillkommer genom en sådan ändring av bestämmelserna. Även

om den härav följande ökningen av ansökningar om bidrag till ekonomibyggnader

kommer att i viss utsträckning motverkas genom de krav på rationaliseringsåtgärdernas

lönsamhet, som utredningen föreslagit, torde det

— för att anspråken på bidrag skall kunna tillgodoses inom högst nuvarande

anslagsram — vara erforderligt att minska det belopp, på vilket bidrag

utgår efter den högre bidragsprocenten. Att utredningen föreslår en

så pass hög bidragsprocent som 25 för det angivna bottenbeloppet sammanhänger

bl. a. med dess uppfattning att det är motiverat att lämna ett förhållandevis

högt bidrag till exempelvis vissa för fastighetens hela byggnadsbestånd

gemensamma projekterings- och anläggningskostnader, som utgör

en relativt kännbar belastning i samband med en upprustning av byggnadsbeståndet.

Beträffande det totala bidragsbelopp, som må kunna utgå för ekonomibyggnader

å samma brukningsenhet, föreslår utredningen att detsamma

med hänsyn till byggnadskostnadernas ökning liöjes från 7 000 till 8 000 kr.

En dylik höjning av den övre gränsen för bidraget är procentuellt något

större än den höjning av byggnadskostnaderna, som ägt rum sedan år 1952,

då siffran 7 000 kr. fastställdes. Den motsvarar däremot icke fullt den

byggnadskostnadsstegring, som ägt rum sedan rationaliseringskungörelsens

tillkomst år 1948. En gränsdragning vid 8 000 kr. och med tillämpning av

de bidragsprocenter, som utredningen föreslagit, kommer enligt utredningen

att innebära, att bidrag kan beräknas å en sammanlagd byggnadskostnad

å en och samma brukningsenhet av upp till 50 000 kr. Å den del av byggnadskostnaderna

som överstiger detta belopp bör enligt utredningens mening

bidrag ej kunna utgå.

I likhet med vad föreslagits beträffande övriga former av inre rationalisering

bör enligt utredningen rationaliseringsåtgärd avseende ekonomibyggnad

eller annan fast anläggning för jordbruksdriften, som är föranledd av

och i tiden förknippad med yttre rationalisering, kunna beviljas ett något

större bidrag än nyss förordats. Utredningen föreslår därför att bidraget

i berörda fali bör kunna utgå med 25 procent av den del av byggnadskostnaderna,

som understiger 10 000 kr. Det maximala bidraget bör dock även

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungi. Maj.ts proposition nr H8 år 1959

i detta fält begränsas till högst 8 000 kr. för samma brukningsenhet. Utredningen

understryker, att denna undantagsbestämmelse bör tillämpas endast

i sådana fall, då behovet av ekonomibyggnader uppenbart förändrats därigenom

att den berörda fastigheten undergått en mera betydande yttre rationalisering

såväl absolut som relativt sett.

Jordbruksanslagsutredningen anför härefter följande allmänna synpunkter

på byggnadsverksamheten inom jordbruket.

I detta sammanhang vill utredningen understryka vikten av att bidrag

till jordbrukets ekonomibyggnader icke lämnas på sådant sätt att de stimulerar

till större investeringar i sådana byggnader än som ur ekonomisk synpunkt

är fullt motiverat. Vid de dryga kostnader som byggnaderna "betingar

framstår en noggrann undersökning av de planerade byggnadsföretagens

lönsamhet som synnerligen angelägen. Vid upprättandet av de investeringskalkyler,

som för detta ändamål erfordras, bör lantbruksnämnderna

icke anlägga ett alltför långt perspektiv på investeringarna eller räkna

med alltför lång varaktighet för de anläggningar som avses. Vid prövningen

av ansökningar om bidrag eller lånegaranti för byggnader bör lantbruksnämnderna

därför omsorgsfullt undersöka de alternativa möjligheter, som

kan komma i fråga för att tillgodose det föreliggande behovet. Icke minst

med tanke på den omvandlingsprocess, vari jordbruksnäringen befinner sig,

torde det i många fall även på längre sikt vara mera ekonomiskt att välja

billigare och mera kortvariga åtgärder framför mera varaktiga men dyrbarare

anläggningar. Det torde sålunda ofta vara fördelaktigt att föredraga

om- eller tillbyggnadsalternativet framför nybyggnader. Vilken väg man än

väljer i det enskilda fallet ligger det vikt uppå att den statliga lånegarantioch

bidragsverksamheten på detta område handhaves på ett sådant sätt,

att densamma icke medverkar till att jordbruket belastas med större investeringar

i fasta anläggningar än näringen på längre sikt förmår bära.

Beträffande frågan om en nedre gräns för statsbidrag understryker jordbruksanslagsutredningen,

att bidrag ej bör utgå, om de framräknade bidragsbeloppen

blir alltför små för att inrymma någon verklig stimulans.

Olägenheten av alltför små bidrag har redan beaktats av lantbruksstyrelsen,

som i en anvisning till lantbruksnämnderna år 1954 föreskrivit, att bidrag

som regel ej må utgå därest detsamma ej uppgår till minst 200 kr.

Utredningen förutsätter att en dylik regel kommer att gälla även i fortsättningen.

En viss uppjustering av minimibeloppet anser utredningen vara påkallad

dels med hänsyn till förändringarna i penningvärdet under den tid

som gått sedan beloppet fastställdes, dels av administrativa skäl. Utredningen

föreslår därför, att bidrag i fortsättningen i regel ej må utgå, om

detsamma icke uppgår till minst 300 kr.

Jordbruksanslagsutredningens förslag i fråga om utformningen av bestämmelserna

rörande bidragets storlek i vissa fall, då den inre rationaliseringen

sker i samband med yttre biträdes ej av ledamoten Hseggblom. I en

till betänkandet fogad reservation har herr Haeggblom i stället förordat, att

i fråga om rätt att avvika från den av utredningen som norm angivna bidragsprocenten

25 (och lägre för byggnadskostnader över 5 000 kr.) den

hittillsvarande regeln, som medger lantbruksnämnd att i vissa fall bevilja

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls proposition nr 118 år 1959

39

bidrag efter såväl högre som lägre procentsats även i fortsättningen bör

gälla. Herr Haeggblom motiverar sitt ställningstagande sålunda.

Skälen för min avvikande mening är inte att jag inte anser att intresset för

den yttre rationaliseringen bör stimuleras jämväl genom mera liberala villkor

vid bidragsgivning till därmed sammanhängande inre rationalisering.

Tvärtom delar jag den uppfattning som bland annat kommit till uttryck i

kongresshandlingarna från konferensen i Ziirich 1958 om »Bärkraftiga

brukningsenheter» att av alla åtgärder för skapande av bärkraftiga brukningsenheter

kommer under en lång följd av år ökningen av brukningsenheternas

storlek att vara det väsentligaste. Ur den synpunkten är den fördelning

av rationaliseringsanslaget som vi i vårt land hamnat i inte tillfredsställande.

Att diskutera delta fördelningsproblem ligger emellertid utanför

jordbruksanslagsutredningens kompetens. Utredningen kan endast ge

tillkänna sin önskan att den yttre rationaliseringen bör gynnas genom bättre

bidragsvillkor för samtidig inre rationalisering.

Ur den synpunkten anser jag den föreslagna gränsdragningen vid en övre

gräns på högst 40 procent och den uppställda huvudregeln, att utökning av

en brukningsenhets jordbruksjord i regel icke bör understiga ungefär 5

ha, mindre ändamålsenliga. Den övre gränsen för procentsatsen kan -—

och det torde också varit utredningens syfte — verka begränsande på möjligheterna

att erhålla bidrag och detsamma gäller kravet på eu viss minimimängd

tillskottsjord. Det kan befaras att dessa gränser i praktiken kommer

att omöjliggöra annars lämpliga och önskvärda rationaliseringsåtgärder.

Särskilt torde siffran för arealtillskottets storlek kunna bli hindersam,

då vid sammanläggning av fastigheter den ena komponenten i sin helhet inte

når upp till 5 ha jordbruksjord. Under denna storleksgräns befinner sig

omkring 175 000 brukningsdelar. Jag anser det inte lämpligt att utforma

gränsbestämmelser, som så uppenbart riskerar att inte passa, då de skall

appliceras på verkligheten.

Beträffande den övre bidragsgränsen vid 40 procent anser jag den i och

för sig inte låg. Då det gäller stimulansbidrag knutna vid åtgärder, vilka

förutsättes vara räntabla även utan statsbidraget, är givetvis ett bidrag på

40 procent högt och kan innebära avsevärd förbättring av mottagarens förmögenhetsställning.

Den begränsade tillgången till medel för rationaliseringens

genomförande måste begränsa möjligheterna att ge så höga bidrag.

Under sådana förhållanden kan det ligga en viss fara i att en procentsats

överhuvudtaget är nämnd för de fall, då inre rationalisering sker i samband

med yttre. I verkligheten kan dock sannolikt fall inträffa, då på grund av

särskilda omständigheter rationaliseringsåtgärders vidtagande kan förhindras,

om den av utredningen föreslagna gränsen inte får överskridas.

I till jordbruksanslagsutredningens betänkande fogat särskilt yttrande

framlägger lantbruksstyrelsen, med vilken — såsom förut anförts — utredningen

enligt direktiven haft att samråda vissa synpunkter på de föreslagna

reglerna för statsbidrag till inre rationalisering, som sker i samband med

yttre. Styrelsen konstaterar därvid att de föreslagna bestämmelserna innebär,

att i samband med ren storleksrationalisering som övre gräns för förhöjt

bidrag skall gälla 40 procent av kostnaderna; dock ej beträffande ekonomibyggnader,

där särskilda regler innebärande eu maximal höjning av

bidraget med 500 kr. skall gälla. Enligt styrelsens uppfattning är dessa bestämmelser

onödigt stela. Styrelsen delar uppfattningen att det lämpligen

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungi. Maj. ts proposition nr H8 år 1959

kan anförtros åt lantbruksnämnderna att besluta om tillämpning av undantagsreglerna

intill sagda gränser. Det är emellertid angeläget att en möjlighet

hålles öppen att då synnerliga skäl därtill föranleder göra avsteg från

gränserna i fråga. Styrelsen föreslår därför för sådana fall en undantagsregel

liknande den i nuvarande 15 § kungörelsen. Därvid bör enligt styrelsen

lämpligen kunna stadgas att beslut, varigenom bidrag utöver de av utredningen

föreslagna beloppen för förhöjda bidrag beviljas, skall underställas

styrelsens prövning.

Lantbruksstyrelsen anser vidare, att gränsdragningen att förhöjt bidrag

som regel endast skall utgå vid utökning av brukningsenhets jordbruksjord

med minst 5 ha, icke bör inflyta i författningen och inte heller får tolkas

alltför bokstavligt. Det torde exempelvis ofta kunna inträffa att vid en sammanslagning

sämre eller illa arronderade jordar inom de berörda fastigheterna

utesluts ur jordbruksdriften. Utslagsgivande för statligt stöd bör,

anför styrelsen, inte vara arealtillväxten utan den faktiska förändring, som

brukningsenheten undergår, och de kostnader, som därvid behöver nedläggas.

Lantbruksstyrelsen gör slutligen ett par påpekanden i anslutning till särbestämmelserna

om undantag från behovsprövning i vissa fall, då åtgärder

för inre rationalisering berör ett flertal fastigheter och det framstår som

ett allmänt intresse av betydenhet att åtgärderna kommer till stånd. De nu

gällande bestämmelserna har, framhåller styrelsen, tillkommit sedan det

vid olika tillfällen påvisats, att det var till avsevärd olägenhet för verksamheten

att sådana undantagsregler saknades. Styrelsen anser det inte minst

ur administrativ synpunkt vara en betydande fördel, att det statliga stödet

till företag med ett stort antal intressenter kan beviljas till företaget som

sådant och disponeras av dess styrelse i stället för att bidrag beviljas intressenterna

enskilt efter individuell behovsprövning för envar av dem. Den

angivna regeln om »allmänt intresse» medför att undantagsregelns tillämpning

begränsas till sådana företag, som huvudsakligen berör fastigheter

upp till 1 å 2-familjsjordbruk. Det synes styrelsen sålunda angeläget, att

dessa särbestämmelser bibehålies. Styrelsen understryker därjämte, att det

av praktiska skäl är behövligt att kunna göra vissa undantag även från normerna

för bidragens belopp, bl. a. för att nå god samordning med andra

myndigheters bidragsgivning.

Förevarande av lantbruksstyrelsen berörda undantagsregler täcks nu av

bestämmelserna i 12 och 15 §§ i rationaliseringskungörelsen.

Vid sin genomgång och granskning av bestämmelserna rörande statligt

stöd till jordbrukets inre rationalisering har jordbruksanslagsutredningen

i överensstämmelse med utredningsdirektiven även upptagit till bedömning

den ekonomiska stödverksamhet för detta ändamål som sker jämlikt andra

författningar än rationaliseringskungörelsen. Utredningen visar härvid på

den bidrags- resp. låneverksamhet som sker dels med stöd av kungörelsen

den 22 juni 1928 (nr 295) angående villkor för erhållande av statsbidrag till

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungi. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

förrättningar enligt lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å

landet (lantmäteribidragskungörelsen), dels med stöd av kungörelsen den

30 juni 1939 (nr 431) angående villkoren för statsbidrag från statens avdikningsanslag

och kungörelsen samma dag (nr 432) angående villkoren för

lån från statens avdikningslånefond.

Vad först angår lantmäteribidragskungörelsen erinrar

jordbruksanslagsutredningen att författningen inrymmer bestämmelser om

bidrag med upp till 50 procent till kostnader för utflyttning eller väganläggning

som beslutats vid skifte eller ägoutbyte, eller för odling till åker eller

äng av mark, som vid sådant skifte eller ägoutbyte upptagits såsom odlingsmark.

Bidragen beviljas av lantmäteristyrelsen.

Utredningen erinrar vidare att bidrag enligt rationaliseringskungörelsen

kan beviljas till likartade åtgärder avseende odling samt anläggande av

jordbruksvägar ävensom i viss utsträckning i samband med yttre rationalisering

till utflyttning. Därjämte kan bidrag till by- och skogsbilvägar beviljas

av länsstyrelserna resp. skogsstyrelsen enligt kungörelsen den 19 december

1952 (nr 793) angående statsbidrag till enskild väghållning och den

30 juni 1943 (nr 530) angående statsbidrag till vissa väg- och flottledsbyggnader

in. in.

Enligt utredningens uppfattning bör icke av skilda statliga myndigheter

tillämpas olika bidragsregler för ett och samma slag av åtgärder. Utredningen

anser vidare att en uppdelning av ensartad bidragsgivning å olika

anslag strider mot moderna budgettekniska principer. Som ytterligare skäl

för en samordning av förevarande verksamhetsgrenar anför utredningen,

att uppgörandet av erforderliga investeringskalkyler för bedömning av rationaliseringsåtgärdernas

lönsamhet i regel bör underlättas, om handläggningen

av hithörande bidragsärenden sker lios en myndighet, samt såvitt

avser by- och skogsbilvägar, att de av riksdagen till dessa ändamål anvisade

anslagen helt eller i huvudsak avräknas mot automobilskattemedlen.

Utredningen anser det önskvärt, att bidragsgivningen till inre rationalisering,

byvägar och skogsbilvägar samlas hos resp. lantbruksnämnderna,

länsstyrelserna och skogsstyrelsen. Eftersom utredningens uppdrag endast

avser den inre rationaliseringen begränsar den sig dock till att föreslå en

överflyttning av lantmäteristyrelsens bidragsverksamhet i denna del. I rationaliseringskungörelsen

bör därvid intagas en undantagsregel, vari sägs

alt, oavsett bestämmelserna om statsbidragets storlek och bidragssökandens

ekonomiska ställning såsom förutsättning för erhållande av statsbidrag, dylikt

bidrag bör av lantbruksnämnd kunna beviljas — i förekommande fall

efter gemensam behandling med och efter tillstyrkan av vederbörande lantmäterimyndighet

— till sådana inre rationaliseringsåtgärder, som har samband

med fastighetsregleringar omfattande ett flertal, dock ej ett alltför

ringa antal brukare (laga skifte, ägoutbyte eller fastighetsreglering i annan

form) med upp till 50 procent av de kostnader härför, som godkänts i samband

med fastighetsregleringen. Som förutsättning för dylikt högre bidrag

bör enligt utredningen gälla dels att det framstår som ett allmänt intresse

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1959

av betydenhet att fastighetsregleringen kominer till stånd, dels att åtgärderna

är erforderliga för att tillgodose ändamålet med fastighetsregleringen.

Om särskilda skäl därtill föranleder, bör slutligen Kungl. Maj:t kunna medge,

att bidrag må utgå med större belopp än angivna 50 procent.

Jordbruksanslagsutredningen tillägger härutöver, att likartade bestämmelser

bör upptagas i rationaliseringskungörelsen rörande utflyttning, där

de närmast hör hemma under stadgandena om statligt stöd till yttre rationalisering.

Vad beträffar utflyttning i samband med laga skifte eller ägoutbyte,

bör härvid vissa specialregler i lantmäterikungörelsen uppmärksammas.

I en gemensam reservation yrkar ledamöterna Hseggblom och Antby avslag

på jordbruksanslagsutredningens förslag om att överflytta bidragsgivningen

till inre rationalisering i samband med laga skifte in. in. från lantmäteri-

till lantbruksorganisationen. Enligt reservanterna bör frågan om

bidrag till fastighetsbildningar i sin helhet prövas av 1954 års fastighetsbildningskommitté.

Reservanterna motiverar sitt ställningstagande sålunda.

Skälen till att vi ej ansett oss kunna biträda detta förslag är delvis av

formell natur. Utredningen har vid behandlingen av ärendet inte haft någon

kontakt eller samråd med lantmäteristyrelsen, som nu disponerar anslaget.

Vi har därför vid bedömande av den föreslagna överflyttningen inte haft

kännedom om de synpunkter, som från lantmäteriets sida kunnat läggas

på frågan, och anser därför inte frågan tillräckligt allsidigt belyst för ett

ståndpunkttagande. Vidare har ingen hänsyn tagits till att 1954 års fastighetsbildningskommitté

enligt sina direktiv har att behandla frågor om bidrag

till fastighetsbildningar. Ett samråd med denna kommitté hade varit

motiverat, men har ej ifrågakommit.

Ur sakliga synpunkter är vi vidare inte övertygade om att ett överflyttande

av detta anslag från lantmäteristyrelsen till lantbruksnämnderna''är

motiverat. Lantmäteriet kommer, så vitt vi kan bedöma saken, att inom

överskådlig tid vara medverkande vid genomförande av jordbrukets strukturrationalisering.

Sammanläggning av fastigheter i oförändrat skick kan

naturligtvis förekomma, men oftast torde tillfredsställande resultat inte

kunna uppnås utan ägodelningar och ägobyten. Inom vissa områden av

vårt land förekommer också alltjämt avsevärda jordbruksområden, där

laga skiften förestår och där lantmäteriets möjlighet att göra sin insats

är av avgörande betydelse.

Så vitt vi kan bedöma saken kan det vara av mycket stor betydelse för ett

skiftes genomförande att förrättningsmannen själv kan beräkna och till

skiftesdelägarna utlova åtminstone en del av de bidrag, som kan ställas till

deras förfogande, om skiftet göres på ena eller andra sättet. Då tiden för

ett skiftes genomförande i hög grad är beroende av om delägarna kan enas

om skiftet, är förrättningsmannens inflytande på bidragsgivningen säkert

av mycket stor betydelse. Därtill kommer att reglerna "i ifrågavarande

kungörelse den 22 juni 1928, nr 295, är utformade med beaktande av de

speciella förhållanden i fastighets- och äganderättsligt avseende, som råder

under fastighetsregleringsförrättningar. Att även andra bidragsgivande

myndigheter kan behöva kopplas in som bidragsgivare, förringar inte betydelsen

av att just förrättningsmannen har möjlighet att genom lantmäteristyrelsen

avgöra bidragsgivningen.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

Då enligt vad vi förut anfört såväl lantmäteri- som lantbruksorganisationen

kommer att ha bestående viktiga uppgifter vid jordbrukets strukturrationalisering,

finner vi ingen anledning föreligga för att endast en av

dessa organisationer skall förvalta bidragsmedel till rationaliseringens genomförande.

Mångårig erfarenhet talar för att dessa bidrag i den form de

förvaltats, varit av stor betydelse. Något minskat behov synes inte heller

föreligga. Tvärtom har medelsförbrukningen avsevärt överstigit förslagsanslaget.

I berörda spörsmål förklarar sig lantbrnksstijrelsen i det särskilda yttrandet

ej ha anledning till uttalande om utredningsförslagen eftersom det anbefallda

samrådet icke berör detsamma. Styrelsen anser sig dock böra framhålla,

att de särbestämmelser som möjliggör undantag i samband med fastighetsreglering

från huvudreglerna rörande behovsprövning avseende inre

rationalisering ävensom statsbidragens storlek, erfordras i rationaliseringskungörelsen

oavsett om lantmäteribidragskungörelsen kommer att bibehållas

med sina nuvarande regler eller ej. Styrelsen erinrar härvid att dylika

bestämmelser finns i nu gällande rationaliseringskungörelse (12 och 15 §§)

och har påtaglig praktisk betydelse för den verksamhet för jordbrukets rationalisering,

som ankommer på lantbruksnämnderna.

Vad härefter angår stödgivningen med anlitande av statens

avdikningsanslag och statens avdikningslånef

o n d anför utredningen, att den i och för sig funnit det önskvärt, om

jämväl detta stöd kunde utgå i de former och efter i huvudsak de regler,

som gäller för övrig inre rationalisering. Utredningen som i princip är positiv

till tanken på att, då så lämpligen kan ske, ersätta statliga utlåningsfonder

med utlämnande av statliga kreditgarantier för lån upptagna i allmänna

kreditinrättningar, har därför till en början övervägt möjligheterna

att ersätta långivningen ur avdikningslånefonden med statliga kreditgarantier

för samma ändamål. Utredningen har emellertid funnit en omläggning

av låneverksamheten förenad med sådana tekniska svårigheter att frågan

icke kunnat tillfredsställande lösas i förevarande sammanhang. Vissa förslag

till jämkningar i nuvarande regler om ränta å utestående lånebelopp

samt om uteslutande av lån å mindre belopp framlägges dock. Sina överväganden

i berörda fråga redovisar utredningen sålunda.

För förevarande långivning gäller f. n. bl. a., att lånen beviljas och

utbetalas av lantbruksstyrelsen. Lånen, vilka är amorteringsfria under de

5 första åren, amorteras fr. o. m. sjätte året efter första lyftningsdagen

oavsett Iånels storlek genom erläggande av annuitet med lika belopp under

en tid av 24 år, därvid som ränta räknas 3,25 procent å utestående kapital.

De årliga annuiteterna påföres vederbörande låntagares debetsedel och uppbäres

sålunda av länsstyrelserna i samband med skatteinbetalningarna.

Som säkerhet för de årliga annuiteterna har staten enligt lag säkerhet

i form av särskild förmånsrätt i låntagares fasta egendom. Denna förmånsrätt

gäller endast för lån ur avdikningslånefonden. För av lantbruksnämnd

utfärdade lånegarantier har staten i allmänhet säkerhet i form av inteckning

inom uppskattade värdet i den stödsökandes fastighet. Eftersom antalet

delägare i många torrläggningsföretag är relativt stort, skulle eu övergång

till kreditgarantier, därest inteckningssäkerhet av varje enskild del
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

ägare skulle ställas, innebära betydande besvär och kostnader för såväl det

allmänna som den enskilde. Utredningen har därför övervägt, om icke

säkerhetsfrågan skulle kunna lösas på annat sätt men därvid icke kommit

till sådant resultat att kraven på tillfredsställande säkerhet och enkel

administrativ handläggning samtidigt kunnat anses bli tillbörligt tillgodosedda.

I beaktande härav har utredningen icke ansett sig böra framlägga

förslag till avveckling av avdikningslånefonden utan begränsar sig till "att

förorda, att nu gällande bestämmelser för utlåning ur sagda fond ändras

såtillvida, att utlåningsräntan anpassas efter genomsnittlig marknadsränta

för en viss tidsperiod samt att långivningen förenklas genom bortgallring

av sådana mindre lån, där de årliga annuiteterna endast skulle komma att

uppgå till ett förhållandevis ringa belopp. Enligt vad utredningen erfarit

har framställning i sistberörda spörsmål av lantbruksstyrelsen ingivits till

Kungl. Maj:t, varför utredningen icke ansett sig böra framlägga närmare

förslag i denna fråga.

När det gäller statsbidragen ur avdikningsnnslaget bör emellertid enligt

utredningen en samordning ej möta några större svårigheter, eftersom delvis

samma bestämmelser redan nu gäller för dessa bidrag som för bidrag till

torrläggning ur rationaliseringsanslaget. Enligt utredningens åsikt bör

därför den särskilda anslagsanvisningen under avdikningsanslaget kunna

upphöra fr. o. in. den 1 juli 1959 och medel för förevarande bidragsverksamhet

i fortsättningen beräknas under rationaliseringsanslaget. Kungörelsen

den 30 juni 1939 (nr 431) angående villkoren för statsbidrag från

statens avdikningsanslag bör samtidigt upphävas, varvid dock erforderliga

särbestämmelser bör upptagas i rationaliseringskungörelsen.

I en av ledamoten Mossberger tillsammans med experten Thorselius avgiven

reservation förordas, att avdikningslånefonden avvecklas per den 1

juli 1959 och ersättes med ett system av statliga lånegarantier, i huvudsaklig

överensstämmelse med vissa i reservationen skisserade riktlinjer. Som

motiv för sitt ställningstagande uttalar herrar Mossberger och Thorselius

bl. a., att det framstår för dem som betydelsefullt såväl ur allmän jordbrukspolitisk

som finansiell synpunkt att på den inre rationaliseringsverksamhet,

som nu stödjes med medel ur avdikningslånefonden, tillämpas samma bedömningsgrunder

och att densamma sker under samma administrativa former

som gäller för övriga slag av inre rationaliseringsåtgärder. I reservationen

anföres vidare, att statens kreditgarantiverksamhet på den inre rationaliseringens

område är av sådan storleksordning varje år att ett tillskott genom

införande av ett garantisystem jämväl för avdikningslån upptagna i allmän

kreditinrättning i allmänhet inte bör medföra någon avsevärt ökad arbetsbelastning

för lantbruksnämnden. I sammanhanget nämnes, att lantbruksstyrelsen

under år 1957 beviljade lån ur avdikningslånefonden till ett

sammanlagt belopp av 3 209 460 kr., medan lantbruksnämnderna samtidigt

medgav lånegarantier avseende torrläggning och täckdikning med ungefär

samma belopp eller sammanlagt 2 901 955 kr.

Av betydelse för herrar Mossbergers och Thorselius’ ställningstagande har

härjämte varit, att enligt deras uppfattning tillräckliga skäl för bibehålian
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj.ts proposition nr li8 år 1959

de av kravet på bästa förmånsrätt, vilket f. n. är förenat med formerna för

lån ur avdikningslånefonden, icke kan anses föreligga, detta särskilt som

de inre rationaliseringsåtgärderna enligt utredningens förslag skall för alt

erhålla statligt ekonomiskt stöd medföra en klar räntabilitet och således

verka höjande på värdet av de brukningsenheter, varpå åtgärderna utföres.

Tillämpningen av bestämmelsen om bästa förmånsrätt får för övrigt enligt

reservationen som konsekvens bl. a. att övriga inteckningar, vilka utgör säkerhet

även för statliga lånegarantier, pressas uppåt i ett mera oförmånligt

läge. Det måste skänka större klarhet och förenkla såväl lantbruksnämndernas

som kreditinstitutens bedömning om erforderliga krediter mot inteckningssäkerhet

får ett fast inomläge.

I reservationen skisseras härefter ett förslag till omläggning av förevarande

långivning.

I motsats till utredningen anser vi att en avveckling av avdikningslånefonden

och ett införande av en lånegarantiform icke stöter på några svåröverkomliga

tekniska hinder. I de fall, där antalet delägare i en dikessamfällighet

uppgår till högst 10 och där andelar i kostnaden med högst 1 000

kr. utgallras från lån men ej från bidrag — då dylik utgallring icke äventyrar

företagets genomförande — bör lånegaranti beviljas varje enskild

sökande efter sedvanlig prövning av lantbruksnämnden och med säkerhet

i form av inteckning med läge omedelbart efter senast intecknade skuldbelopp.

När antalet delägare är större än 10 och givetvis även då antalet är

lägre men praktiska skäl talar därför, bör sökandena av banklån och statliga

kreditgarantier bilda en torrläggningsförening med ställning som självständig

juridisk person, vilken förening bör forlbestå så länge detta är befogat

med hänsyn till bankens eller statens säkerhetskrav. I huvudsak motsvarande

företeelser finnes i de vägföreningar som bildas av intressenter för

anläggande och underhåll av enskilda vägar.

En torrläggningsförenings angelägenheter bör omhänderhas av en styrelse,

som tecknar föreningens firma och ombesörjer annuiteternas uttaxering

och erläggande. Föreningsstadgarna bör granskas och fastställas

av länsstyrelsen. Uppkommer brist för någon av de i företaget ingående

brukningsenheterna bör bristen fördelas i första hand mellan de övriga efter

de andeistal, som fastställts av förrättningsmannen i kostnadsfördelningslängd

i förrättningshandlingarna. För att kreditinrättningen vid brist icke

skall behöva vända sig till resp. delägare i samfällighet! bör föreskrivas

att betalningsansvar, som avser i företaget ingående brukningsenhet, endast

kan av kreditorganet göras gällande mot föreningen såsom sådan. Detta

måste uppfattas som eu betydande fördel för det kreditbeviljande organet.

För föreningens och ytterst statens som lånegarantigivare säkerhet

bör vidare föreningens styrelse genom eu klausul i låneavtalet åläggas att

såsom återförsäkring för varje i företaget ingående brukningsenhets låneandel

i kostnaden för lånet uttaga inteckning i brukningsenheten med det

inomläge som kan erhållas med hänsyn lill delägarens förutvarande skuldsättning.

Sådana inteckningar bör deponeras i kreditorganet under den tid

amorteringen pågår.

Om eu brukningsenhet icke kan fullgöra sina förbindelser bör liksom

redan nu gäller i andra, motsvarande fall — statens lånegaranti träda in

för skyddande av övriga intressenter, så att ingen slutligen svarar för mer

än sin i förrättningshandlingarna angivna delaktighet beräknad på den

totala lånesumman. Brist bör således i första hand täckas av företaget efter

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1959

framställning från kreditorganet till företagets styrelse och därefter, om

delägaren uppenbarligen icke kan fullgöra sin skyldighet, av staten efter

framställning från företagets styrelse till lantbruksnämnden, som i sådant

fall äger att förfoga över ifrågavarande delägares avlämnade inteckning,

uppsäga lånet och föranstalta om eventuella rättsliga åtgärder. Det hör

åligga lantbruksnämnden att icke utställa utbetalningsbevis för delar av

eller helt beviljat lån förrän kreditorganet meddelat att föreskrivna inteckningar

— återförsäkringsinteckningar — deponerats. Lånegaranti bör

enligt vår uppfattning av lantbruksnämnden beviljas torrläggningsförening

för avdikningsåtgärder till högst det belopp som kvarstår sedan statsbidrag

till företaget avdragits den totalt beräknade kostnaden, alltså inklusive

förrättningskostnader som alltid i dessa fall avser laga syneförrättning och

som i sin tur innehålles av statsbidraget och omföres till vederbörligt konto

i lantbruksnämndens räkenskaper.

Då t råga är om särskilt stora torrläggningsföretag med avsevärda kostnads-,

bidrags- och lånebelopp bör ärendena därom i regel efter lantbruksstyrelsens

principiella prövning av räntabilitet och angelägenhetsgrad underställas

Kungl. Maj :t för godkännande. Ärenden av dylik art och omfattning

torde att döma av de senare årens utveckling komma att bli relativt

fåtaliga. Vanligen brukar de kräva så lång förberedelse- och förrättningstid

— ibland upp till 3 å 5 år — att prövningen hos lantbruksstyrelsen

och underställningsförfarandet icke kan nämnvärt fördröja vederbörande

torrläggningsföretags genomförande.

I sitt förenämnda särskilda yttrande ansluter sig däremot lantbruksstyrelsen

till utredningsförslagen. Styrelsen gör härvid följande uttalande.

Vad beträffar frågan om formerna för statens låneverksamhet till understödjande

av torrläggningsföretag vill styrelsen understryka, att den nuvarande

anordningen med dess smidigt fungerande inskrivning av lånesäkerheten

ävensom formen för utdebitering och återbetalning liar visat sig

praktisk och lämplig särskilt vid större företag med ett flertal delägare.

Lånefondsformen är i administrativt hänseende arbetsbesparande även på

så sätt, att särskild förvaltning av säkerheten för lånet icke behöver förekomma

under lånets löptid. Denna låneform användes numera företrädesvis

vid torrläggningsföretag med ett relativt stort antal delägare. Såsom

utredningen framhållit skulle en övergång till kreditgarantier, därest inteckningssäkerhet

av varje enskild delägare skulle ställas, innebära betvdande

besvär och kostnader för såväl det allmänna som den enskilde.

Da de olika uppslag till andra lösningar av kreditfrågan, som övervägts

under utredningsarbetet, icke lett till sådant resultat, att kraven på tillfi

edsställande säkerhet och enkel administrativ handläggning samtidigt

kunnat anses tillbörligt tillgodosedda, bör den nuvarande formen för kreditgivning

till torrläggningsföretag i form av avdikningslån enligt styrelsen

bibehållas.

Det är emellertid anledning att ändra bestämmelserna i vissa detaljer.

Styrelsen anser liksom utredningen, alt det föreligger anledning att höja

r.änta\. s0ln enligt nu gällande bestämmelser utgår på avdikningslån.

L tlanmgsräntan för nya lån bör anpassas efter en genomsnittlig marknadsAv

praktiska skäl bör räntan på ett lån bibehållas oförändrad under

länets löptid; en annan anordning skulle medföra betydande administrativt

inerarbete och det är tveksamt, om den lämpligen skulle kunna förenas med

''''.en för lånen gällande förmånsrätts- och inskrivningsordningen. Styrelsen

toreslar sålunda, att räntefoten för nya avdikningslån fastställes på sätt,

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

som nyss sagts, varvid statens normallåneränta torde kunna vara till viss

ledning.

Bestämmelsen i 15 § avdikningslånekungörelsen enligt vilken räntan under

de första fem åren från första lyftningsdagen icke skall inbetalas utan

vid denna tids slut läggas till lånesumman, torde lämpligen kunna utgå.

I fråga om fastställande av en gräns, under vilken avdikningslån icke

må beviljas — med andra ord frågan om bortgallring av sådana mindre lån,

däri de årliga annuiteterna skulle uppgå till förhållandevis ringa belopp —

bar styrelsen i utlåtande till Kungl. Maj :t den 31 mars 1958 över viss framställning

ifrågasatt, att avdikningslån som regel icke skulle få beviljas, om

lånesumman till en fastighet understiger 2 500 kr. Ett lån å 2 500 kr. skulle

med nu gällande villkor medföra en annuitet på ca 150 kr. Styrelsen förordar,

att en dylik gräns för långivning ur avdikningslånefonden införes. Emellertid

kan det i undantagsfall vara sakligt motiverat att bevilja intressent,

som ingår i ett torrläggningsföretag med ett stort antal delägare och som

har små ekonomiska resurser, lån understigande 2 500 kr. För sådana tall

kunde en kortare amorteringstid, exempelvis 10 år, vara lämplig.

Vad angår den bidragsverksamhet som hittills skett med anlitande av medel

ur statens avdikningsanslag anför lantbruksstyrelsen bl. a., att även efter

den av utredningen föreslagna omläggningen bör gälla, att bidrag till torrläggningsföretag

av större omfattning bör ankomma på styrelsen.

I ett avslutande avsnitt av sitt anförande behandlar jordbruksanslagsutredningen

vissa anslagsfrågor. Vad därvid först angår anslagsbehovet

under reservationsanslaget Bidrag till jordbrukets rationalisering förklarar

utredningen, att de förslag till ändrade bestämmelser för statsbidrag

till inre rationalisering som utredningen framfört kan beräknas påverka

ifrågavarande behov i såväl sänkande som böjande riktning. Att med

någon högre grad av säkerhet beräkna förändringarna låter sig dock, anför

utredningen, knappast göra på grund av svårigheter alt mera i detalj bedöma

verkningarna av de föreslagna författningsändringarna. En relativt

grov uppskattning bör emellertid härvidlag vara tillfyllest, enär det totala

belopp, som för ett visst budgetår ställes till förfogande för denna bidragsverksamhet,

i sista hand kommer att bestämmas icke endast av det teoretiskt

möjliga bidragsbehovet utan även — och i första hand — av vad statsmakterna

på grundval av eu allmän ekonomisk och budgetmässig bedömning

finner sig böra anvisa för ändamålet. Härav anser utredningen böra

följa att, därest de sammanlagda anspråken på bidrag under ett budgetår

kan befaras bli större än vad som motsvarar den medgivna bidragsramen,

detta icke får föranleda en växande ansamling av bidragsansökningar.

En anpassning till det faktiska utrymmet för bidragsgivningen bör i dylika

fall ske genom eu minskning av bidragsprocenten, vilken är högstbetecknad.

Utredningens överväganden rörande anslagsbehovet för statsbidrag till

inre rationalisering redovisas i betänkandet sålunda.

De allmänna villkor, som av utredningen uppställts för all statsstöd skall

kunna utgå till inre rationaliseringsåtgärder, innebär en betydande skärpning

i förhållande till nu gällande regler. Sålunda skall enligt utredningens

förslag bidrag till ekonomibyggnader i regel få utgå endast om det kan

bedömas vara uppenbart sannolikt alt ifrågavarande fastighet kommer att

bestå på längre sikt samt alt detta befinnes vara ur allmänna synpunkter

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1959

önskvärt. För övriga rationaliseringsåtgärder skall krävas, att den jord,

vård förbättringen skall äga rum, kan antagas bli nyttjad som jordbruksjord

under överskådlig tid. Vidare skall krävas att rationaliseringsåtgärderna,

oavsett eventuellt bidrag, skall vara räntabla. Enligt utredningens

uppfattning bör dessa villkor medföra en icke obetydlig nedgång i medelsbehovet.

Hur stor densamma blir kan givetvis icke med säkerhet bestämmas.

Det bör emellertid erinras om att även om effekten skulle begränsa

sig till ett så jämförelsevis ringa bortfall som 10 procent skulle detta, beräknat

på 1957/58 års medelsförbrukning, innebära en besparing av ca

1 250 000 kr. I verkligheten torde bortfallet, även sedan hänsyn tagits till de

modifikationer, som bl. a. av sociala skäl kan komma att göras vid tillämpningen

av de av utredningen angivna allmänna riktlinjerna, bli större än

nyss angivits.

En annan faktor, som kommer att minska medelsåtgången, är den sänkning

av bidragsprocenten från 40 till 25 beträffande eif flertal rationaliseringsåtgärder,

som utredningen förordat. För de förbättringsåtgärder, beträffande

vilka utredningen föreslagit den nyss angivna sänkningen av bidragsprocenten

(dikning, jordbruksvägar, nyodling, betesförbättring och

stenröjning) skulle medelsbehovet härigenom minskas med i runt tal

2 300 000 kr., om man antager att bidrag tidigare regelmässigt utgått med

40 procent och i fortsättningen kommer att utgå med 25 procent. I båda

fallen får man emellertid räkna med modifikationer såväl uppåt som nedåt

av bidragsprocenten. Siffran blir därför tämligen osäker.

o Med hänsyn till den av utredningen förordade högre bidragsprocenten i

sådana fall, då inre rationaliseringsåtgärder företages i samband med yttre

rationalisering av mera betydande omfattning, torde besparingen komma

att stanna vid ett något lägre belopp än nyss angivits. Härtill kommer

emellertid de besparingar, som bör vinnas genom den av utredningen förordade

starkare restriktiviteten i fråga om bidrag till nyodling, "stenröjning

och betesförbättring samt genom den föreslagna höjningen av bidragens

minimibelopp från 200 till 300 kr.

Man torde vid en bedömning av det fortsatta medelsbehovet för bidrag

till inre rationalisering inom den storleksgrupp, som hittills varit berättigad,

även böra beakta den sucessiva nedgång i de för detta ändamål disponerade

beloppen, som ägt rum under senare år. Även om denna till en

del berott på sådana på kortare sikt verkande omständigheter som kreditåtstramningen

och det i stora delar av landet svaga skördeutfallet, torde

även vissa på längre sikt verkande faktorer ha bidragit, bl. a. den relativt

höga medelåldern hos brukare av mindre och medelstora jordbruk, vilken

kan förmodas föranleda ett uppskov med i vart fall mera kapitalkrävande

förbättringsåtgärder till dess ett ägareskifte blir aktuellt. Det synes enligt

utredningens mening därför knappast föreligga någon anledning att

räkna med att denna tendens under de närmaste åren "skall på ett mera

avgörande sätt förändras. Det torde därför vara realistiskt att räkna med

att de nu berörda faktorerna bör för de grupper av jordbruk, som hittills

varit bidragsberättigade, föranleda en minskning av bidragsbeloppen med

sammanlagt lägst 4 000 000 och måhända bortåt 5 000 000 kr.

Å andra sidan bör man räkna med att de av utredningen förordade ändringarna

i reglerna för bidrag till ekonomibyggnader kan föranleda eu viss

ökning av medelsbehovet. Den föreslagna höjningen av maximibeloppet för

dessa bidrag torde nämligen komma att ge ett något kraftigare utslag än

sänkningen av det belopp, vara bidrag far utga med 25 procent, även om

förskjutningen torde bli relativt liten. Utredningen har vidare förutsatt att

bidragsgivningen till täckdikning efter hand kommer att öka. Härvid torde

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr lh8 år 1959

det dock bli nödvändigt att ta hänsyn till utsikterna att finna lönande avsättning

för den härigenom ökade produktionen.

Den viktigaste av de faktorer, som kommer att påverka medelsbehovet i

ökande riktning, är givetvis de ändrade regler för arealgränsen för bidragsberättigade

jordbruk, som utredningen föreslagit. Effekten härav bör emellertid

enligt utredningens mening icke överdrivas. Man måste nämligen ta

hänsyn icke endast till det förhållandet, att antalet jordbruk inom den storleksgrupp,

som härigenom blir berättigad till bidrag, är vida mindre än

antalet inom tidigare bidragsberättigade grupper, utan framför allt till att

en icke ringa del av dessa jordbruk kommer över den förmögenhetsgräns,

som utredningen föreslagit. Vidare kommer givetvis även beträffande denna

grupp av jordbruk de av utredningen förordade kraven på rationaliseringsåtgärdernas

lönsamhet att få en viss restriktiv effekt.

Totalt kan måhända den ökning av medelsbehovet, som föranledes av

nu senast berörda förslag, uppskattas till 2 000 000 å 3 000 000 kr.

Mot bakgrunden av vad sålunda anförts uttalar jordbruksanslagsutredningen,

att medelsbehovet för de inre rationaliseringsåtgärder som hittills

erhållit statligt stöd med anlitande av anslaget Bidrag till jordbrukets rationalisering

i fortsättningen bör kunna beräknas till i runt tal (12 500 000 —

ca 4 500 000 -j- ca 2 500 000 =) 10 500 000 kr. Härtill bör läggas medelsbehovet

för de bidrag, som f. n. bestrides ur statens avdikningsanslag samt

från den under förslagsanslaget Bidrag till kostnader i samband med lantmäteri-

och vägförrättningar in. in. upptagna posten Bidrag till utflyttnings-,

väganläggnings- och odlingskostnader i sammanhang med skiften. Detta

behov har av utredningen beräknats till ca 1 250 000 resp. ca 450 000 kr.

Sammanlagt bör sålunda enligt utredningen ett anslagsbelopp av 13 000 000

kr. vara tillfyllest vid en tillämpning av de av utredningen förordade bidragsreglerna.

Med hänsyn till svårigheten att bedöma verkningarna i olika

riktning av de av utredningen föreslagna ändringarna i reglerna för bidragsgivningen

ävensom till ovissheten i fråga om de ekonomiska konjunkturernas

effekt på rationaliseringsåtgärdernas omfattning och därmed på bidragsbehovet

stannar utredningen emellertid vid att förorda, att ramen för bidrag

till jordbrukets inre rationalisering för budgetåret 1959/60 fastställes

till 14 000 000 kr. Inom denna ram skall även rymmas de bidrag, som f. n.

utgår från statens avdikningsanslag samt från posten Bidrag till utflyttnings-,

väganläggnings- och odlingskostnader i sammanhang med skiften.

Beträffande omfattningen av den statliga lånegarantigivningen till inre

rationalisering bör man enligt utredningens uppfattning räkna med en garantiram

av nuvarande storlek, d. v. s. 15 000 000 kr. för budgetår. Också på

lånesidan kommer de allmänt skärpta fordringarna att göra sig gällande så

alt en minskad efterfrågan uppstår på statsgarantier. Denna effekt anser

utredningen dock i stort sett komma att uppvägas av återverkningarna av

den föreslagna sänkningen av bidragsprocenten för flertalet inre rationaliseringsåtgärder,

vilken kan väntas medföra att eu större del av investeringskostnaderna

behöver täckas med lån. Utredningen har i sammanhanget även

beaktat, alt de slag av åtgärder, beträffande vilka utredningen förutsatt att

4 llihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 148

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

viss restriktivitet i fortsättningen skall tillämpas, vid stödgivningen hittills

endast i mindre utsträckning finansierats med lån.

Mot jordbruksanslagsutredningens beräkningar rörande anslagsbehovet

till inre rationalisering under anslaget Bidrag till jordbrukets rationalisering

har ledamoten Larsson i en till betänkandet fogad reservation, vari han inledningsvis

anfört vissa emot kommittémajoriteten avvikande åsikter i

fråga om de allmänna jordbruksekonomiska bedömandena, förordat att

-ör bidragsverksamheten under anslaget beräknas ett totalbelopp av

17 225 000 kr., varvid reservanten utgått från att utrymme för bidrag bör

lämnas i samma utsträckning som under innevarande budgetår. I enlighet

härmed anser herr Larsson att utredningens anförande i anslagsfrågorna

in. m. borde haft följande lydelse.

Hur belastningen å reservationsanslaget Bidrag till jordbrukets rationalisering

kommer att påverkas av ett genomförande av de ändringar i

bestämmelserna för statligt ekonomiskt stöd till jordbrukets inre rationalisering,

vilka utredningen föreslagit, är knappast möjligt att på förhand

beräkna. Vissa av de föreslagna nya bestämmelserna kommer sannolikt

att verka höjande och andra sänkande på medelsåtgången. Slopandet av

20-hektarsgränsen, höjningen av maximigränsen för statsbidrag till ekonomibyggnader

samt andra fasta anläggningar och den föreslagna intensifieringen

av täckdikningen torde väsentligt böja anspråken på bidragsmedel.

Å andra sidan är det sannolikt alt (len minskning i stödgivningen

för nyodling, betesförbättring och stenröjning, som kunnat konstateras

under senare år, kommer att fortsätta. Sänkningen av bidragsprocenten

från 40 till 25 procent kommer givetvis under för övrigt lika förhållanden

att minska anspråken på statsbidrag. Utvecklingen mot större brukningsenheler,

vilken inte minst är markant inom basjordbrukets arealgränser,

innebär emellertid en höjning av det totala investeringsbehovet för varje

brukningsenhet, varigenom bidragsbeloppen inte minskas i samma proportion

som bidragsprocenten. Det i de föreslagna bestämmelserna starkl

understrukna lönsamhetskriteriet kan möjligen verka något sänkande på

bidragsanspråken. Denna effekt bör dock inte överskattas, då lantbruksnämnderna

redan nu låter lönsambetsprincipen få ett avgörande inflytande

vid beslut om bidragsgivning. Antalet brukningsenheter över 20 ha, vilka

enligt de föreslagna bestämmelserna skall kunna erhålla statsbidrag, är

visserligen betydligt mindre än antalet brukningsenheter under denna arealgräns

men det är sannolikt att en mycket stor procent av dessa något

större brukningsenheter kommer att begagna sig av stödmöjligheter, som

de ej tidigare haft. Att så sker är också ur allmän synpunkt önskvärt

emedan bland dessa finnes många 2-familjsjordbruk, vilka enligt utredningens

mening är en fördelaktig företagsform.

Den pågående strukturrationaliseringen innebär ett nedläggande i stor

omfattning av brukningsenheter under 10 ha. Till följd härav kommer

genom yttre rationalisering att skapas nya fastigheter, sannolikt ofta med

arealer liggande omkring 20-hektarsgränsen. Utredningen har föreslagit

att i samband med yttre rationalisering skall statsbidrag för inre rationalisering

kunna utgå med upp till 40 procent av den godkända kostnaden.

Av allt att döma kommer nämnda strukturrationalisering att fortsätta och

därför torde i många fall denna högre procentsats komma att tillämpas,

vilket innebär stora anspråk på statsbidrag.

I samband med övergången till nya bestämmelser är det angeläget att

effekten av dessa blir den avsedda. Det är därför betydelsefullt att tillgången

på statsmedel för stimulansbidrag är tillräcklig. Ur denna synpunkt

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

kan det ifrågasättas om inte, med tanke på bl. a. penningvärdets fall, bidragsramen

borde vidgas. Med hänsyn till det statsfinansiella läget har

utredningen dock icke ansett sig böra föreslå detta utan stannat för att

förorda samma bidragsram för kommande budgetår som gäller för 1958/59

nämligen 15 000 000 kr. jämte avdikningsanslaget å 2 000 000 kr. och

225 000 kr. från anslaget Bidrag till kostnader i samband med lantmäterioch

vägförrättningar m. in. Enligt vad utredningen i det föregående föreslagit

bör nämligen de båda sistnämnda anslagen redovisas under Bidrag till

jordbrukets rationalisering. Denna budgetpost kommer därigenom att uppgå

till 17 225 000 kr., vilket innebär oförändrat statsbidrag.

Beträffande omfattningen av den statliga lånegarantigivningen anser utredningen

att det finnes skäl som talar för en utökning av den nuvarande

garantiramen, även om vissa av de föreslagna ändringarna i kungörelsen

kan medföra en minskad efterfrågan på statsgarantilån. Någon säker bedömning

av behovet anser sig dock utredningen icke kunna göra. Sedan

erfarenheter vunnits om hur de nya bestämmelserna verkar får övervägas

om behov föreligger att ändra ramen. Utredningen föreslår därför för nästkommande

budgetår oförändrad ram för garantilånegivningen eller

15 000 000 kr.

I anslutning till vad i reservationen angående lantmäteribidragsverksamheten

anförts förordar ledamöterna Hseggblom och Antby, att den av utredningen

föreslagna anslagsramen för bidrag till inre rationalisering minskas

med 450 000 kr. till 13 550 000 kr. för budgetåret 1959/60.

V. Yttranden över jordbruksanslagsutredningens betänkande

Jordbruksanslagsutredningens i samråd med lantbruksstyrelsen utformade

synpunkter och förslag rörande det framtida statliga stödet till jordbrukets

inre rationalisering har i allmänhet erhållit ett välvilligt mottagande

från remissinstansernas sida. I det stora flertalet yttranden godtages

sålunda i stort de av utredningen framlagda förslagen. Hit hör bl. a. statskontoret,

statens jordbruksnämnd, det övervägande antalet lantbruksnämnder,

stgrelsen för Hushållningssällskapens förbund, Sveriges lantbruksförbund,

Riksförbundet Landsbygdens folk, styrelsen för Kooperativa förbundet,

Tjänstemännens centralorganisation och Lantbruksdirektörernas förening.

I vissa detaljfrågor föreligger emellertid divergerande meningar. Redovisning

härför kommer att lämnas i det följande.

Eu i åtskilliga avseenden från utredningen avvikande inställning till kommittéförslagens

huvuddrag redovisas företrädesvis av Småbrukarnas riksförbund

och av lantbruksnämnderna i de båda nordligaste länen.

I ett relativt stort antal yttranden begränsas behandlingen till endast vissa

i betänkandet upptagna frågor. Detta gäller förslagen rörande dels bibehållandet

eller slopandet av avdikningslånefonden, dels bidragsgivningen

onligl lantmäteribidragskungörelsen.

Rörande yttrandena från lantbruksnämnderna torde helt allmänt kunna

siigas att nämnderna — med nyssnämnda undantag — anser förslagen väl

ägnade alt eliminera de brister som är förenade med nuvarande regler men

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1059

att de nya bestämmelserna i vissa avseenden bör utformas mindre kategoriskt

än utredningen förordat.

I några av remissyttrandena upptages inledningsvis vissa mera allmänna

synpunkter på de av utredningen behandlade frågorna.

Sveriges lantbruks förbund understryker bl. a., att behovet av stöd åt den

inre rationaliseringen lämpligen bör bedömas i belysning av och samtidigt

med stödbehovet åt den yttre rationaliseringen. Den senare ter sig enligt

förbundet numera angelägnare att befrämja än så väl den inre rationaliseringen

som driftsrationaliseringen vid befintliga brukningsenheter. En omprövning

av stödet åt den inre rationaliseringen ter sig vansklig utan en

samtidig granskning av rationaliseringsverksamheten i hela dess vidd. En

dylik granskning, framhåller förbundet, är emellertid inte möjlig att företaga

på grundval av föreliggande betänkande.

Tjänstemännens centralorganisation finner det likaledes beklagligt, alt

det fallit utanför utredningens uppdrag att framlägga förslag även rörande

den närmare utformningen av bestämmelserna för stöd till jordbrukets yttre

rationalisering.

Även styrelsen för Kooperativa förbundet understryker behovet av samordning

i berört avseende. Sina allmänna synpunkter på denna och vissa

andra frågor rörande jordbrukspolitiken uttalar förbundsstyrelsen sålunda.

Kooperativa förbundets styrelse har i olika sammanhang givit uttryck åt

sin uppfattning om att jordbruksbefolkningen bör ha en levnadsstandard

likvärdig med den för andra befolkningsgrupper gällande, samt att en anpassning

av produktionsapparaten till avsättningsutrynnnet i första hand

bör ske genom produktionsbegränsande åtgärder såsom arealminskning etc.

Samtidigt härmed måste kostnadssänkande rationaliseringsåtgärder vidtagas,

varvid statlig hjälp i viss utsträckning är nödvändig, särskilt i samband

med den inre rationaliseringen. Beträffande den yttre rationaliseringen har

styrelsen i tidigare sammanhang med eftertryck hävdat, att denna bör vara

eu av svenska jordbrukarnas frivilliga angelägenhet och att lagstiftningen

ej får lägga onödiga hinder i vägen härför. Det är å andra sidan oomtvistligt,

att verkligt radikala åtgärder — ett slags enskifte i modern upplaga —

skulle behöva vidtagas för att få en fullt ändamålsenlig ägofiguration till

stånd i vårt land. Frivillighetsprincipen får det ändock icke rubbas på,

varför den aktiva upplysningsverksamheten måste intensifieras på det lokala

planet. Åtgärder för den inre rationaliseringen och driftsrationaliseringen

är nödvändiga komplement till strukturrationaliseringen och måste

därför även i viss mån samordnas med denna. Även i hithörande frågor torde

behovet av upplysning vara synnerligen stort och enär syftet är att förbilliga

produktionen är dessa åtgärder till direkt fördel för den enskilde

jordbrukaren, t. o. in. på kort sikt. För att möjliggöra genomförandet av

inre rationaliseringsåtgärder torde statligt stöd, särskilt till de mindre jordbruken,

vara nödvändigt i viss utsträckning. Styrelsen vill dock understryka

vikten av att den långsiktiga lönsamhetsbedömningen blir den vägledande

principen för statsstödet så att risken för felinvesteringar reduceras

till ett minimum. En inriktning av det statliga stödet så alt mindre rationella

jordbruk understödjes tenderar att med konstlade medel konservera

oekonomiska driftsformer.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj.ts proposition nr l''t8 år 1959

Riksförbundet Landsbygdens folie är kritiskt mot uttalanden av innebörd

att utvecklingen främst bör medföra en minskning av de i jordbruket

insatta produktionsresurserna och att detta skall tagas till intäkt för en

minskning av stödet till jordbrukets rationalisering. Huvudinnebörden i de

pågående förändringarna inom jordbruket är, anför riksförbundet, ett utbyte

av vissa produktionsmedel, främst mänsklig arbetskraft, mot andra.

Riksförbundet anser det därför föga följdriktigt att da föreslå en minskning

av de anslag som avses skola underlätta och påskynda genomförandet av

sådana åtgärder, varigenom detta utbyte skall möjliggöras på det för jordbruket

och landet fördelaktigaste sättet. Jordbruksproduktionen har under

senare tid stagnerat och även minskat. Enligt statens jordbruksnämnds beräkningar

var självförsörjningsgraden under produktionsaren 1955/o6 och

1956/57 resp. 91 och 100 procent. Självförsörjningsgraden beräknad på detta

sätt är emellertid enligt riksförbundet ett bristfälligt uttryck för jordbrukets

produktionskapacitet eller för bedömning av produktionsutvecklingen.

För detta ändamål torde produktionsindex, grundat på värdevolymer, vara

väsentligt mera rättvisande. En sådan beräkning med 1938/39 som bas

(= 100) visar, att jordbruksproduktionen minskat alltsedan 1949/50, då

index låg på 109,6, för att 1958/59 enligt en beräkning i november 1958

stanna på 103. Med hänsyn till att de olika faktorer som hittills verkat i

denna riktning, bl. a. arbetskraftsminskning, extensifiering av produktionen

och arealminskning, kan väntas göra sig alltmera gällande, anser sig riksförbundet

böra räkna med en nedgång i jordbruksproduktionen i landet

under de kommande åren. Detta hindrar inte att tillfällig överskottsproduktion

på enskilda produkter alltjämt kan förekomma.

Närliggande synpunkter anföres av lantbruksnämnden i Västerbottens län,

som visar på att jordbruksproduktionen och framför allt mjölkproduktionen

på senare år undergått eu påtaglig minskning inom övre Norrland och

att denna utveckling skett i väsentligt snabbare takt än i riket i övrigt. Med

hänsyn till den omfattande nedläggning av jordbruk, som under senare år

skett inom Västerbottens län, och med beaktande av svårigheterna att finna

annan lämplig sysselsättning för den från jordbruket friställda arbetskraften

är det enligt lantbruksnämndens mening f. n. inte påkallat att ytterligare

påskynda jordbruksunderlagets krympning, då detta lätt kan medföra betydande

såväl sociala som befolkningspolitiska olägenheter. Det statliga stöd,

som under senare år utgått till inre rationaliseringsåtgärder har, såvitt

nämnden för sitt vidkommande kan bedöma, ej på något ödesdigert sätt

verkat hämmande på strukturrationaliseringen.

Även lantbruksnämnden i Norrbottens län upptar dessa spörsmål till belysning

ur norrländska aspekter. Nämnden anför därvid bl. a. följande.

Vad storleksrationaliseringcn beträffar, måste den på grund av jordbrukets

struktur laga lång tid, vilket även förutsattes i 1947 års riksdagsbeslut.

Därtill kommer de i regel stora kostnaderna i samband med eu storleksrationalisering,

såsom kostnader för inköp av jord och maskiner samt utbyggnad

av ekonomibyggnaderna. De flesta jordbrukarna saknar ekonomiska

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 195!)

resurser ait genomföra detta på kort tid. Det är därför också ytterst få fastigheter

inom länet, som uppnått den storlek, som man 1947 strävade mot.

Antalet fastigheter över It) hektar åker var enligt jordbruksräkningarna år

1944 4,4 %, år 1951 6,0 % och år 1956 7,7 % av totala antalet enheter inom

länet. Det totala antalet enheter har i det närmaste varit oförändrat omkring

20 000 st. under denna tidsperiod.

Det säger sig självt, att under sådana förhållanden har icke de norrbottniska

jordbrukarna kunnat tillgodogöra sig vare sig någon rationaliseringsvinst

eller vinst med hänsyn till den utgångspunkt man haft vid prissättningen

på jordbruksprodukterna.

I olika sammanhang har det emellertid anförts, att de norrbottniska

jordbrukarna har sin skog, som skulle komplettera vad som fattas i åker.

Om man även tar hänsyn till skogsinneliavet finner man emellertid såsom

tidigare sagts, att icke mer än 9 % av jordbruksenheterna har karaktären

av familjejordbruk. På de flesta av dessa enheter är åkerarealen emellertid

så liten eller så arrenderad att någon rationaliseringsvinst ej kan erhållas.

De flesta enheterna i länet är ofullständiga i såväl jord som skog. Följden

har också blivit, att förutsättningarna för det norrbottniska jordbruket försämrats.

Man kommer då in på frågan om det överhuvudtaget är motiverat med

jordbruk inom länet. Nämnden vill då först framhålla, att det i olika rikssammanhang

fastslagits, att en jordbruksproduktion bör upprätthållas i

olika delar av landet, även om de naturliga förutsättningarna ej alltid är

desamma. Det står också för nämnden såsom självklart, att en jordbruksproduktion

och jordbruksbefolkning erfordras i Norrbotten. Länet utgör icke

ett överproduktionsområde. Även de vanligaste jordbruksprodukterna som

mjölk och framförallt kött har länet ett icke obetydligt underskott av. Man

bör enligt nämndens bestämda uppfattning som målsättning för länets jordbruk

sikta mot eu självförsörjning av de vanligaste jordbruksprodukterna,

som det uppenbarligen finns förutsättning för att producera.

Andra starka motiv finnes även för att upprätthålla ett jordbruk inom

länet. Länets näringsliv är föga differentierat och förutsättningar att göra

det differentierat är icke goda. En i förhållande till övriga Sverige stor del

av befolkningen lever alltjämt av jordbruk i kombination med skog. En alltför

långt gående uttunning av jordbruksbefolkningen inom länet skulle dels

förorsaka besvärande sysselsättningsproblem, dels åstadkomma stora områden

inom länet, där all bosättning skulle riskera att upphöra. Jordbruksbefolkningen

utgör alltjämt i stor utsträckning kärnan i den norrbottniska

landsbygden och den erfordras för att ge en bygd av Norrbottens karaktär

stabilitet. Skulle jordbruket upphöra, föreligger också uppenbar risk för att

den för skogsbruket erforderliga arbetskraften ej skulle kunna erhållas eller

rekryteras.

Med anledning av vad sålunda bl. a. anförts avstyrker nämnden bestämt

utredningens förslag om att skärpa kraven för det statliga stödet.

Nämnden framhåller därvid särskilt, dels jordbrukets begränsade utvecklingsmöjligheter

inom länet, dels begränsad lönsamhet, som beror på produktionsbetingelser

och i samband därmed svårigheter att bära kostnaderna för erforderliga

investeringar, dels de höga arbets- och materialkostnaderna i länet,

dels behovet ur allmän synpunkt att i länet bibehålla en jordbruksproduktion

och en jordbruksbefolkning samt dels att länet icke är ett överskottsornråde

när det gäller jordbruksprodukter. För Norrbottens del är förhål
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj.ts proposition nr t ''i<H år

landena alltjämt sådana som förutsattes i 1947 års beslut och kommer uppenbart

att förbli det under lång tid. Det är enligt nämnden uppenbart, att i

vart fall för Norrbotten och andra jämförbara områden i övre Norrland med

liknande särförhållanden bestämmelser måste finnas i likhet med vad som

tidigare gällt.

De av jordbruksanslagsutredningen i fråga om lantbruksnämndernas

allmänna uppgifter för den inre rationaliseringen

upptagna spörsmålen rörande dels rådgivnings- och upplysningsverksamhetens

ställning i nämndernas arbete, dels behovet av ett fast organiserat

samarbete såväl centralt som regionalt mellan olika av jordbruksrationaliseringen

berörda organ har upptagits i ett stort antal yttranden.

Vad först angår rådgivnings- och upplysningsverksamheten

har behovet av en intensifiering av densamma icke från något håll

satts i fråga. Beträffande lämpligheten av alt verksamheten även i fortsättningen

förlägges till lantbruksnämnderna har emellertid vissa erinringar

i en del fall anförts.

Styrelsen för Hushållningssällskapens förbund framhåller för sin del, att

den allmänna upplysningsverksamheten på den inre rationaliseringens fält

bör ske i sällskapens regi även i det fall att den ekonomiska stödgivningen

åt inre rationalisering handhas av lantbruksnämnderna. Sällskapens organisatoriska

uppbyggnad och deras utrustning för och vana vid att handha

upplysningsverksamhet talar för att bästa effekten av upplysningsverksamheten

ernås, om den bedrivs genom sällskapens försorg. Detta anser förbundsstyrelsen

även gälla beträffande den allmänna upplysningsverksamheten

på den yttre rationaliseringens område. Förbundsstyrelsen anför vidare.

Med den stora erfarenhet, som hushållningssällskapen och förbundsstyrelsen

erhållit i frågor av hithörande slag, synes det uppenbart, attden allmänna

upplysningen på jordbrukets område ej bör spaltas upp på många

regionala organ utan samordnas och sammanhållas av ett enda organ. Härigenom

vinner man både i effekt och kostnader. Att detta organ bör vara

hushållningssällskapet torde vara ställt utom diskussion. Att sällskapen

vid bedrivande av denna upplysningsverksamhet i erforderlig utsträckning

skall anlita expertis från olika håll, är självklart och heller ingen nyhet för

sällskapen. Detta sker redan inom vissa avsnitt på driftsrationaliseringens

områden. Såväl lantbruksnämnder som skogsvårdsstyrelser och lantmäteri

är här aktuella organ, från vilka sällskapen bör anlita expertis i upplysningsverksamheten.

Under hänvisning till alt gränsdragningen mellan den av lantbruksnämnderna

och hushållningssällskapen bedrivna upplysningsverksamheten är

under behandling inom jordbruksupplysningskommittén stannar förfaundsstyrelsen

likväl vid att förorda, alt ställning i frågan ej bör tagas förrän

nämnda kommitté slutfört sitt arbete. Liknande synpunkter anföres av

Riksförbundet Landsbygdens folk. Enligt riksförbundets uppfattning bör

sålunda den mera omfattande och kontinuerliga rådgivningsverksamheten

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr U8 år 1959

bedrivas av sällskapen. För en överflyttning av rådgivnings- och upplysningsvei

ksamheten rörande såväl den yttre som den inre rationaliseringen

till sällskapen uttalar sig även lantbruksnämnden i Kalmar läns södra område.

Jordbruksupplysningskommittén bekräftar i sitt yttrande, att gränsdragningen

mellan lantbruksnämnder och hushållningssällskap — ävensom samarbetet

dem emellan — varit föremål för ingående studier inom utredningen

och att utredningen i samband med redovisandet av sitt uppdrag avser

avgiva förslag i ämnet. Med anledning härav avstyrkes bestämt att vad

som anförts av jordbruksanslagsutredningen i förevarande fråga lägges till

grund för något statsmakternas beslut. Sin inställning till spörsmålet redovisar

kommittén ytterligare sålunda.

Förslaget synes grundat på ett olyckligt användande av de i och för sig

ganska misslyckade schablonmässiga termerna yttre och inre rationalisering

samt driftsrationalisering på så sätt att man betraktat dem såsom helt

isolerade och artskilda företeelser. I själva verket förhåller det sig ju så att

den, som i verkligheten vill diskutera jordbrukets rationalisering eller driva

allmän upplysning och rådgivning i ämnet, inte kan undgå att taga i betraktande

alla rationaliseringsaspekter, som döljer sig bakom de anförda schematiska

termerna. Handhavandet av den allmänna rådgivnings- och upplysningsverksamheten

för jordbruket måste enligt kommitténs mening åvila

ett organ, hushållningssällskapen. Med andra ord deras upplysnings- och

radgivningsprogram bör täcka hela fältet för teknisk och ekonomisk rådgivning

inklusive brukningsenheternas struktur och utrustning. Vid realiseiandet

av detta program måste helt naturligt bl. a. lantbruksnämnderna

medverka. Lantbruksnämnderna bör det åligga för det första att i samband

med frågoi om statligt stöd till vad man kaliar yttre och inre rationalisering

och i samband med projektering på området lämna all den rådgivning, som

de har möjlighet till, och för det andra att medverka vid hushållningssällskapens

allmänna upplysnings- och rådgivningsverksamhet på kurser, konferenser,

möten etc. i alla de frågor, vari nämnderna har expertis.

I några yttranden har ifrågasatts, om lantbruksnämnderna har tillräckliga

personella resurser för handläggningen av en utvidgad rådgivnings- och

upplysningsverksamhet. Så är fallet beträffande bl. a. Riksförbundet Landsbygdens

folk och styrelsen för Hushållningssällskapens förbund. Lantbruksnämnden

i Malmöhus län framhåller, att eftersom utredningens förslag angående

villkoren för erhållande av statligt stöd till inre rationalisering torde

medföra eu minskning av vissa arbetsuppgifter —- framförallt i fråga om

nyodlings- och stenröjningsföretag — bör nämnderna i fortsättningen erhålla

större möjligheter att ägna sig åt rådgivningsverksamhet. Nämnden

anser det dock möjligt, att om verksamheten skall bedrivas i den av utredningen

angivna omfattningen, viss personalförstärkning kan bli erforderlig.

Nödvändigheten av'' att de tjänstemän som skall syssla med rådgivningsverksamheten,

bereds ökade möjligheter att genom fortbildningskurser m. m.

hålla sig å jour med utvecklingen inom jordbruket understrykes bl. a. av

styrelsen för statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader och lantbruksnämnden

i Gävleborgs län.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

Lantbruksnämnden i Jönköpings län anser, att rådgivningsverksamheten

bör vara kostnadsfri även om den föranleder resor för förrättningsmannen.

Enligt nämnden bör nämligen en teknisk och ekonomisk rådgivning i exempelvis

byggnadsfrågor vara av stort värde för alla, som bar för avsikt att

reparera eller bygga nytt, även om något bidrag ej kan utgå på grund av för

stor areal eller för god ekonomi. En kostnadsfri rådgivning på platsen för

investeringen kan enligt nämnden säkerligen inbespara så stora belopp för

den enskilde lantbrukaren, att en sådan är motiverad även ur allmän synpunkt.

Lantbruksnämnden i Värmlands län ifrågasätter i sammanhanget, om det

inte skulle vara ur många synpunkter mera tilltalande om verksamheten

för inre rationalisering kunde glida över från en behandling av ansökningar

till en initiativverksamhet, vilket är det vanliga arbetet med den yttre

rationaliseringen.

Vad härefter angår frågan om ett fast organiserat samarbete

på länsplanet mellan av rationaliseringsarbetet berörda organ har behovet

liärav framhållits i åtskilliga yttranden. Den av jordbruksanslagsutredningen

antydda möjligheten att vinna detta syfte genom att knyta länsjägmästarna

och överlantmätarna fastare till nämnderna på samma sätt som hushållningssällskapens

sekreterare har emellertid mött invändningar från flera

håll. Sålunda anser exempelvis lantbruksnämnderna i Stockholms, Örebro

och Kopparbergs län, att nämndernas karaktär av lekmannainstitutioner

skulle äventyras om ytterligare tjänstemän skulle bli ledamöter. Skulle det

anses sakligt motiverat att ändra nämndernas sammansättning bör detta i

så fall enligt lantbruksnämnden i Värmlands län prövas i ett vidare sammanhang.

Samma motiv bör därvid föreligga för alt lantbruksdirektörerna

skall vara ledamot i bl. a. skogsvårdsstyrelserna. F. n. anser nämnden det

dock ej påkallat med någon förändring. Den nuvarande ordningen, som medger

överlantmätaren och länsjägmästaren att närvara vid nämndens sammanträden,

anses likaledes tillfyllest av lantbruksnämnderna i Gävleborgs

och Norrbottens län. Nämnden i Kopparbergs län ifrågasätter, om inte även

över jägmästare och länsbostadsdirektör bör närvara vid större planeringar

för lokala jordbruksområden. Lantbruksnämnden i Stockholms län framhåller

i sammanhanget som sin uppfattning atl uppgiften att besluta om

statsbidrag till åtgärder av förevarande slag knappast är lämpad att vara

enbart en tjänstemannauppgift utan bör i regel handhas av institutioner

av klar nämndkaraktär.

Till den av jordbruksanslagsulredningen framförda tanken på särskilda

länsråd för behandling av olika frågor på jordbrukets och skogsbrukets område

bär bl. a. lantbruksnämnderna i Stockholms, Västerbottens och Norrbottens

län anslutit sig. Sistnämnda nämnd betonar härvid vikten av att även

en samverkan utåt åstadkommes, som kan komma jordbrukarna direkt till

nytta. Tveksam till frågan om ett utbyggt länsråd ställer sig däremot lantbruksnämnden

i Gävleborgs län.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kiuu/I. Maj. ts proposition nr H8 år 1959

Vad angår inställningen till samarbetsfrågan från skogligt håll framhåller

skogsstyrelsen, att den i tidigare sammanhang icke ställt sig främmande

för en anordning, som innebär en fastare anknytning av bl. a. länsjägmästare

till lantbruksnämnderna. Skogsvårdsstyrelsernas förbund avstyrker däremot

utredningens förslag i sistberörda hänseende.

195b års fastighetsbildningskommitté anför, när det gäller överlantmätarens

inträde i lantbruksnämnden, att ledamotskap i nämnden icke torde vara

förenligt med dennes egenskap av fastställelsemyndighet i fastighetsbildningsärenden.

Lantmäteristyrelsen yttrar bl. a. följande.

De överlantmätare, som yttrat sig till lantmäteristyrelsen över jordbruksanslagsutredningens

förslag i nu berörda avseende har nära nog enhälligt

uttalat, att den år 1947 beslutade ordningen varit lämplig och nu borde bibehållas.

Det har bl. a. framhållits, att överlantmätarnas möjligheter att

vinna förståelse för sina synpunkter i de frågor, i vilka de kallats att deltaga,

redan är fullt tillräckliga. Deras ställning såsom fastställelsemyndighet

har också vidgats sedan 1947 och olägenheterna av ett eventuellt ledamotskap

har därigenom ökats. Ett ledamotskap torde också med hänsyn till

överlantmätarens befattning med ärendet vid senare fastställelseprovning

komma att skärpa kraven på den utredning och förberedande genomgång,

som överlantmätaren torde anse sig böra behöva innan han deltager''i ett

beslut i nämnden. Av nu anförda skäl anser sig styrelsen icke kunna tillstyrka

förslaget att överlantmätaren skall ingå som självskriven ledamot i lantbruksnämnden.

Detta utesluter emellertid icke att en viss vidgning av de

ärendegrupper, vid vilka överlantmätaren medverkar, synes vara motiverad

och böra återspegla sig i en ändring av lantbruksnämndsinstruktionen.

För lantmäteriets verksamhet är det således bl. a. av vikt att erhålla kännedom

om lantbruksnämndernas aktuella projekt och intentioner i de frågor

som påverkar lantmäteriverksamheten, samtidigt som det för nämnderna

borde vara av värde att få förekommande frågor av gemensamt intresse belysta

ur fastighetsbildningsmyndigheternas synpunkt. I främsta rummet kommer

därvid alla frågor, som avser yttre rationalisering och riktlinjerna för

den aktiva inköpspolitiken samt sådana frågor som på ett eller annat sätt

berör pågående eller kommande lantmäteriförrättningar. Bland andra frågor

av intresse med hänsyn till fastighetsbildningen kan nämnas sådana

av större vikt som berör lokaliseringsproblem, m. in.

I fråga om de av utredningen ifrågasatta länsråden anför styrelsen, att

det torde ligga i sakens natur, att desamma inte kan få några beslutande befogenheter.

Länsrådens värde ligger i stället i att olika myndigheter får tillfälle

att diskutera frågor av gemensamt intresse redan på ett så tidigt stadium

att de beslutande organen kan beakta framförda synpunkter vid de

slutliga ställningstagandena. Därest samarbete i länsråds form anses böra

prövas beträffande nu aktuella förvaltningsuppgifter anser styrelsen det

inte lämpligt att genom föreskrifter binda formerna och omfattningen av

länsrådens verksamhet. Helt naturligt bör verksamheten främst inriktas

på de principiella riktlinjerna för rationaliseringsverksamheten och på

frågor av mera allmän betydelse. Med en sådan inriktning förefaller det

styrelsen också naturligt att länsrådet ledes av landshövdingen eller av landssekreteraren.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kiuigl. Maj:ts proposition nr 158 år 1959

Enligt styrelsen för Kooperativa förbundet bör konsumenterna bli representerade

i lantbruksnämnderna. Enahanda yrkande framföres av Tjänstemännens

centralorganisation.

Jordbruksanslagsutredningens uppfattning att såsom allmän förutsättning

för statlig ekonomisk medverkan i jordbrukets

inre rationalisering normalt skall gälla dels att åtgärden kan bedömas bli av

bestående nytta för jordbruket, dels att den är räntabel icke endast på kort

utan även på rimligt lång sikt delas av bl. a. styrelsen för statens forskningsanstalt

för lantmannabyggnader, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet

Landsbygdens folk, styrelsen för Hushållningssällskapens förbund, Lantbruksdirektörernas

förening, styrelsen för Kooperativa förbundet och Tjänstemännens

centralorganisation ävensom i allmänhet av lantbruksnämnderna.

Vissa kompletterande synpunkter anföres dock i en del yttranden. De

föreslagna undantagsreglerna för de s. k. socialfallen har ävenledes allmänt

lämnats utan erinran.

Styrelsen för Kooperativa förbundet understryker behovet av att tillämpningen

av förevarande bestämmelser blir enhetlig i olika delar av landet och

för olika kategorier av brukningsenheter, vilket förutsätter viss central

kontroll. Termen bestående nytta är nämligen, framhåller förbundsstyrelsen,

ett i hög grad relativt begrepp och beroende av en mångfald lokala och individuella

faktorer. Enahanda problem påvisas även av lantbruksnämnden i

Göteborgs och Bohus län, som fastslår att ställningstaganden i enskilda fall

utom annat förutsätter eu regionalplanering, vid vilken de ungefärliga ramarna

för jordbruksproduktionen för riket och för större riksområden bör

fastställas.

Småbrukarnas riksförbund ställer sig tveksamt till formuleringen bestående

nytta för jordbruket, emedan det enligt riksförbundets mening inte ligger i

mänsklig förmåga att klart kunna bedöma frågan i hela dess vidd.

Sistnämnda formulering har även föranlett lantbruksnämnderna i Jönköpings

och Norrbottens län till vissa uttalanden rörande kombinalionsjordbrukens

ställning i sammanhanget. Nämnden i Jönköpings län anför bl. a.,

att i ett skogsbygdslän som Jönköpings finns ett mycket stort antal kombinerade

jordbruk, där varken jordbruket eller skogsbruket var för sig lämnar

full räntabilitet, men där sammanlagda avkastningen är tillräcklig alt

ge innehavaren eu fullgod ersättning för presterat arbete. Enligt nämndens

uppfattning är denna kombination mycket lämplig, och dessa kombinerade

jord- och skogsbruk utgör kärnan i länets lantbruk. Alt enbart lämna statligt

stöd till sådana jordbruk, där jordbruksdelen visar full räntabilitet,

måste innebära, att endast de till åkerarealen största fastigheterna blir bidragsberättigade.

Dessa kan å andra sidan i flertalet fall ej komma i fråga

på grund av ägarnas förmögenhetsförhållanden. Nämnden anser rimligt, att

fortsatt stöd må utgå till nödvändiga förbättringsåtgärder, även om jordbruksdelen

ej visar full räntabilitet, men där jordbruket i förening med skogen

ger eu fullgod bärgning för brukaren-ägaren. Även hör bidrag till stöd
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1959

jordbruk under liknande förutsättningar kunna utgå, om det med hänsyn

till ortens näringsliv är önskvärt att de bibehålies.

Lantbruksnämnden i Norrbottens län ser på problemet sålunda.

Det norrbottniska jordbruket kommer med all sannolikhet att inom överskådlig

tid vara ett kombinationsjordbruk, där den andra faktorn i de flesta

fallen är skogen. Storleken av jordbruksdelen kommer av naturliga skäl endast

i ringa utsträckning att uppgå till de arealer, som utredningen siktar

mot för ett lönsamt jordbruk. Prissättning och statligt stöd i form av lån och

bidrag till inre åtgärder sättes med hänsyn till dessa större arealer. Följden

måste bli, att jordbruksdelen i kombinationsjordbruket som regel aldrig

kan bli fullt lönsam. Skall i så fall vad som brister i lönsamhet på jorden

ersättas av skogen? Det kan icke vara en riktig princip. Det förutsätter då,

att skogen i en eller annan form måste subventioneras för att bära upp jordbruket.

En allvarlig brist i utredningen synes vara den, att man icke har

tagit hänsyn till kombinationsjordbruket och utrett dess ekonomiska förutsättning.

Ej heller har man beaktat stödjordbruket.

Staten har ända intill den senaste tiden genom ekonomiskt stöd och jordlagstiftning

uppmuntrat tillkomsten av det för Norrbotten så typiska småjordbruket.

Det har skett under en tidrymd av över 50 år. De nya riktlinjer,

som drogs upp år 1947, måste för Norrbottens del innebära eu mycket stor

omvälvning av jordbruket. Omvandlingsprocessen måste, som det tidigare

framhållits, på grund av jordbrukets struktur och bristen på kapital hos

jordbrukarna komma att ta lång tid. Om man därför redan efter 10 år minskar

möjligheterna till ekonomiskt stöd måste det för jordbruket och jordbruksbefolkningen

få allvarliga konsekvenser främst med hänsyn till de

investeringar, som redan påbörjats på fastigheterna och till att arbetstillfällen

utanför jordbruket i stor utsträckning saknas.

I fråga om de av utredningen i anslutning till lönsamhetsbedömningen förordade

investeringskalkylerna synes det stora flertalet remissinstanser

i princip inte ha något att erinra mot kalkylerna som sådana och

att, i varje fall vid större investeringar, upprättandet av dylik kalkyl uppställes

som villkor för bidrag. Samtidigt präglas dock yttrandena av stor

försiktighet, när det gäller frågan vilka slutsatser som kan dragas av de

enskilda kalkylresultaten.

Sveriges lantbruksförbund anser det i och för sig riktigt, att investeringskalkyler

utarbetas i och för bedömning av bidragsfrågor men understryker,

att kalkylerna måste i olika avseenden betraktas som mycket osäkra och att

de därför endast bör användas som ett hjälpmedel till vägledning vid bidragsprövningen.

Riksförbundet Landsbygdens folk påtalar särskilt svårigheterna

i många fall att erhålla tillförlitliga kalkyldata, särskilt om räntabilitetsbedömningen

skall göras på lång sikt. Av vikt i sammanhanget är enligt

riksförbundet även all tillse, att en stelbent och formalistisk tillämpning

av bestämmelserna inte medför, att ett med hänsyn till de lokala förhållandena

berättigat stöd uteblir och att ökade svårigheter för redan hårt drabbade

avfolkningsbygder i landet därmed uppstår. Styrelsen för statens forskningsanstalt

för lantmannabyggnader påpekar, att när man bedömer mjölkproduktionens

och foderväxtodlingens lönsamhet måste hänsyn tagas till

resp. produktionsgrenars komplementära och supplementära relationer till

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1959

övrig produktion. Anstaltsstyrelsen anser det därför vara omöjligt att med

hjälp av enbart schablonkalkyler bedöma dessa produktionsgrenars lönsamhet.

Visserligen kan enkla kalkylmodeller underlätta beräkningsarbetet,

men man kan enligt anstaltsstyrelsen inte bortse från de i varje speciellt

fall förefintliga förutsättningarna.

Lantbruksnämnden i Värmlands län redovisar sina synpunkter på investeringskalkylerna

bl. a. sålunda.

Enligt lantbruksnämndens mening kan investeringskalkylerna visserligen

vara en god hjälp vid ärendenas bedömning, men det torde vara farligt att

tillskriva dem allt för stort inflytande. Teoretiskt sett är det enkelt att ställa

upp eu sådan kalkyl. Svårigheten är att kalkylen innehåller ett flertal faktorer,

som måste bedömas subjektivt och som ofta varierar inom ganska

vida gränser. Därtill kommer att t. ex. genom täckdikning vinnes en rad

fördelar, som icke går att angiva i siffror såsom längre vegetationsperiod

„ch större förmåga att bära tunga maskiner. Det kommer i följd därav att

fordras mycket ingående jordbruksekonomiska kunskaper, praktisk erfarenhet

och ett gott omdöme av den som upprättar kalkylen. Hur noggrant och

omdömesgillt han än har utfört arbetet, kan en missnöjd sökande på grund

av faktorernas variationer lätt prestera en motkalkyl med helt annat slutresultat.

Kontroversiella situationer kan således lätt uppkomma.

Liknande synpunkter anföres av bl. a. lantbruksnämnderna i Hallands,

Älvsborgs och Skaraborgs län.

Lantbruksnämnderna i bl. a. Uppsala och Gävleborgs län anser, att en

strängare bedömning i förevarande avseende bör kunna äga rum inom ramen

för gällande bestämmelser i 11 § rationaliseringskungörelsen och efter erfarenhetsmässiga

grunder.

Vissa betänkligheter framföres även av skogsstyrelsen, som erinrar att för

skogsbrukets del frågan om riktig räntesats vid lönsamhetsberäkningar är

av mycket komplicerad natur. Anledning saknas därför enligt styrelsen att

okritiskt godtaga förutsättningar för räntabilitetskalkyler, som gäller för

näringslivet i övrigt. Även för jordbrukets del bör lönsamhetsprövningen,

särskilt ur samhällets synvinkel, i hög grad bli en avvägning mellan å ena

sidan ekonomiska och å andra sidan beredskaps-, befolkningspolitiska och

sociala synpunkter.

Enligt lantbruksnämnden i Västerbottens län kommer en bestämmelse

om investeringskalkyler att medföra högst betydande svårigheter samtidigt

som de väntas leda till en synnerligen stark beskärning av den inre rationaliseringsverksamheten

i övre Norrland. Nämnden anför härom.

Investeringskalkylerna måste av naturliga skäl komma att vila å mycket

osäkra grunder. De personliga insatserna, som i själva verket har mest alt

betyda, kan vidare icke tillräckligt noga beaktas. Samtidigt medför kravet

på dylika beräkningar ett högst avsevärt merarbete vid förrättningarnas

handläggning. Då kalkylerna måste grundas på approximativa uppgifter och

lösa antaganden och då deras hållbarhet i hög grad blir beroende av en utveckling,

som ej med någon större grad av sannolikhet kan överblickas, torde

värdet av desamma allvarligt kunna ifrågasättas. Lantbruksnämnden

vill därför vad övre Norrland beträffar avstyrka utredningens förslag om att

bidragsbeviljandet skall göras beroende av resultatet av dylika investerings
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kung}. Mcij.ts proposition nr 148 år 1959

kalkyler. Förslaget innebär enligt nämndens mening en övervärdering av

dylika ekonomiska beräkningars värde. Företagens genomförande torde utan

större risk liksom hittills kunna göras beroende av den bedömning som

verkställes av jordbrukaren själv, förrättningsmannen samt nämnden eller

den delegation, som har att besluta i hithörande ärenden.

Motståndare till tanken på investeringskalkyler är även lantbruksnämnden

i Kalmar läns norra område.

Frågan rörande investeringskalkylerna bör enligt bl. a. lantbruksnämnden

i Gävleborgs län även ses mot bakgrunden av nämndernas nuvarande personaluppsättning.

Kravet på investeringskalkyler aktualiserar anställandet

av ekonomikonsulenter vid lantbruksnämnderna och hushållningssällskapen

anser bl. a. lantbruksnämnderna i Östergötlands och Hallands län samt

Kalmar läns södra område.

Personalfrågan upptages i förevarande sammanhang även av styrelsen för

Hushållningssällskapens förbund, som yttrar.

Utredningens ifrågavarande förslag har otvivelaktigt ett gott syfte, men

det synes verklighetsfrämmande att — i likhet med vad utredningen synes

göra — förutsätta att kalkylerna skall kunna medhinnas av lantbruksnämndernas

personal. Enligt styrelsens mening — och denna framkommer också

i vissa hushållningssällskaps yttranden — kan denna uppgift icke medhinnas

av nämnderna ens i fråga om de företag, till vilka statligt stöd avses hliva

sökt. Än mindre lär det bliva möjligt för nämnderna att i enlighet med utredningens

rekommendationer påtaga sig att upprätta kalkyler även för

övriga företag. Skall kalkyler åtfölja ansökningarna om statligt stöd — och

att så sker är uppenbarligen önskvärt — måste" man säkerligen utgå från att

de skall vara upprättade av jordbrukarna själva, vilka ju bör ha att taga initiativet

till alla rationaliseringsåtgärder. Det stödbeviljande organet måste

kunna begränsa sina uppgifter i fråga om kalkylerna till att avse justeringar

och komplettering. Men — såsom nyss sagts — innebär ett stegrat krav på

kalkylmässigt redovisad räntabilitet vid statsstödd inre rationalisering också

eif ökat krav på utbyggd ekonomisk upplysningsverksamhet bland jordbrukarna.

Att man härvid kan nå ett stycke på väg genom ökat samarbete

mellan hushållningssällskap och lantbruksnämnder är uppenbart, varför förbundsstyrelsen

delar utredningens uppfattning på denna punkt. Härtill

återkommer dock förbundsstyrelsen i det följande. Skall ett gott resultat

i fråga om upplysningsverksamheten uppnås, kräves emellertid "att företagsekonomisk

expertis — ekonomikonsulenter — ingår i sällskapens personalstab.

Dessa befattningshavare skulle givetvis icke heller kunna medhinna

— och därför inte heller ha till uppgift — att åt alla jordbrukare, som söker

statligt stöd till inre rationalisering, upprätta investeringskalkyler på

sätt utredningen synes ha avsett. Ekonomikonsulenterna skulle däremot genom

kollektiv och enskild upplysning och rådgivning ha i uppgift alt verka

för höjande av jordbrukarkårens kunnighet och vana i att själv kalkylera

och beräkna i företagsekonomiska spörsmål. En sådan verksamhet framstår

som nödvändig, om föreskrifter rörande investeringskalkyler i samband

med statsstöd till inre rationalisering icke skall riskeras stanna på papperet.

Att de tjänstemän som skall handlägga kalkylfrågan måste ha möjlighet

att kontinuerligt följa utvecklingen på byggnadsområdet understrykes av

styrelsen för statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader. De i utred
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj.ts proposition nr 1)8 år 1959

ningsförslagel omnämnda investeringskalkylerna bör, anför anstaltsstyrelsen,

upprättas på grundval av de senaste rönen och erfarenheterna. Därför

torde en intensifierad forskning rörande de byggnadsekonomiska och jordbruksekonomiska

frågorna vara nödvändig. Vidare måste nyheterna på hithörande

område förutom genom studier vid forskningsanstaltens försöksgårdar

även följas upp ute i landet så att underlag erliålles för upprättande

av nämnda investeringskalkyler.

En praktisk fråga som upptages av lantbruksnämnderna i Stockholms och

Gotlands län gäller, huruvida nämndernas medverkan till upprättandet av

kalkyler, såväl i anslutning till ansökan om ekonomiskt statsstöd som utan

dylikt samband, skall vara avgiftsbelagd eller ej. Nämnden i Stockholms län

anser därvid för sin del, att i varje fall kalkyler föranledda av ansökningar

skall vara kostnadsfria. Beträffande nämndernas medverkan i övriga fall bör

emellertid enligt nämnden gälla, att verksamheten ej göres så kostnadskrävande

för jordbrukarna att de avstår från att betjäna sig av densamma.

Beträffande frågan vilka rationalise ringsåtgärder som

hör kunna erhålla finansiellt statsstöd ansluter sig det

stora flertalet remissinstanser till utredningens synpunkter och förslag.

Riksförbundet Landsbygdens folk anser riktigt, att statsstöd i princip bör

kunna utgå till alla slag av åtgärder, som bedömes medföra en inre rationalisering

av den stödsökandes brukningsenhet men att det vid tillämpningen

av bestämmelserna bör beaktas, att alla åtgärder inte är lika angelägna. I

nuvarande läge kan det sålunda vara befogat att tillämpa en restriktiv stödgivning

till exempelvis nyodling, medan i stället en större andel av medlen

fördelas till täckdikningsverksamhet och fasta anläggningar. Även i fråga

om betesanläggning och stenröjning instämmer riksförbundet i de av utredningen

anförda synpunkterna. Statens jordbruksnämnd understryker vikten

av att i främsta rummet sådana åtgärder för den inre rationaliseringen

vidtages, som icke leder till ökad produktion med höga marginalkostnader.

Nämnden anser, att stor återhållsamhet bör iakttagas när det gäller nyodling

och betesförbättringar, vilka i huvudsak endast hör företagas, om en bättre

arrondering därigenom åstadkommes. De fördelar, som nås genom rationaliseringen

innebär bl. a. möjligheter att bättre utnyttja tekniska hjälpmedel

och därigenom friställa arbetskraft. Detta innebär — om icke lokalt sett

andra arbetstillfällen finns för denna arbetskraft ■— ofta att någon störie

ekonomisk vinst för jordbruket inte erliålles, om ej samtidigt en yttre

rationalisering företages. Det statliga stödet för den inre rationaliseringen

bör enligt nämndens mening bedömas som mera angeläget, om den sker i

sammanhang med eu yttre rationalisering.

Lantbruksnämnden i Västerbottens län anser, att utredningens förslag om

all i rationaliseringskungörelsen endast skall lämnas exempel på åtgärder,

som bör kunna stödjas, kan komma alt vålla betydande svårigheter. Enligt

nämndens mening är det bättre, om åtgärderna liksom hittills direkt angives

i bestämmelserna. Härigenom undvikes kostnader för en hd del an
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

sökningar och förrättningar, som icke kan leda till något ekonomiskt stöd.

För den enskilde jordbrukaren är det icke så lätt att exempelvis skilja mellan

inre rationaliseringsåtgärder och driftsrationalisering. Nämnden anger

som exempel härpå att enligt utredningen betesanläggning på odlad jord som

regel utgör driftsrationalisering under det att samma åtgärd på ängsmark

eller i hagmark ansetts tillhöra inre rationalisering.

Utredningens uttalande att statsstöd till nyodling endast bör komma i

fråga då odlingen medför bättre arrondering anser lantbruksnämnderna i

de båda nordligaste länen alltför kategoriskt. Nämnderna erinrar härvid om

att i vissa fall nyodlingen är den enda utvägen att förstärka en brukningsenhets

bärkraft.

Även uttalandena rörande betesförbättringen och stenröjningen har föranlett

påpekanden från ett par nämnder. Nämnden i Norrbottens län framhåller,

att de flesta av länets brukningsenheter saknar ordnade beten. Med

hänsyn till att kreatursskötsel är och kommer att bli den viktigaste produktionsgrenen

inom länet, är det enligt nämnden av mycket stor vikt att

betesfrågan snarast ordnas. Utredningen har föreslagit, att beten företrädesvis

bör läggas på åker. Åkerarealerna är emellertid, framhåller nämnden,

relativt små på länets kombinationsjordbruk, varför den odlade arealen ej

alltid räcker till, även om man tar hänsyn till kommande sammanslagningar.

På många håll är även förutsättningarna goda för anläggning av bete på

annan mark än åker. Liknande synpunkter anföres av nämnden i Kalmar

läns norra område. Lantbruksnämnden i Södermanlands län anser betesförbättringen

ej så betydelselös som utredningen tycks finna, särskilt som överförande

av dåligt arronderad åkerjord till bete bör kunna stimuleras genom

bidragsgivningen.

En modifiering av uttalandet rörande stenröjningen förordas av nämnderna

i Kalmar läns norra område och Kronobergs län. Även skogsstyrelsen

bar gjort uttalande av sådan innebörd.

Lantbruksnämnden i Skaraborgs län anlägger en mera allmän syn på

spörsmålen och anför.

Skaraborgs län är ett typiskt slättbygdsområde med förhållandevis stort

behov av inre rationaliseringsåtgärder. Dikning och täckdikning intar en

dominerande ställning bland dessa. Den väsentligaste produktionsökningen

genom täckdikningen beror främst på att vegetationsperiodens längd ökas,

samt att möjligheter beredes för effektivare brukning av åkerjorden. Övriga

produktionsfaktorer, såsom gödsling, får eu säkrare verkan. De inre rationaliseringsåtgärderna

är sålunda av grundläggande betydelse och bör enligt

nämndens mening genomföras oavsett tillfälliga perioder av överskott

på jordbruksprodukter. Eu eventuell framtida anpassning till minskad jordbruksproduktion

torde sålunda ej böra ske genom minskade anslag till inre

rationalisering på de bättre jordbruken utan genom en restriktiv bidragsgivning

till jordbruk med sämre produktionsbetingelser. Avsteg från denna

regel synes vara motiverad endast av sociala skäl.

Skogsstyrelsen anser, att utredningen — liksom tidigare 1947 års beslut

— alltför litet sett till skogens roll i sammanhanget. Styrelsen anför där
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr US år 1959

65

vid särskilt förhållandena inom skogsbygderna i övre Norrland, där enligt

styrelsens mening bl. a. arbetskraftsbänsyn bör kunna motivera statligt

rationaliseringsstöd till fastigheter även om jordbruket endast i mindre grad

bidrager till innehavarens försörjning. Styrelsen anför bärom följande.

I anknytning till utredningens förslag, som väl i sina allmänna grunddrag

och särskilt vad beträffar slättbygdernas jordbruksförhållanden är riktigt

och rättsyftande, vill styrelsen — mot bakgrunden av de nyss refererade

hittills vedertagna kriterierna på brukningsvärda och bestående enheter —

något belysa vissa förhållanden inom mera skogsdominerade bygder, särskilt

i övre Norrland. Där har skogsbruket alltmera börjat uppfattas som

den egentliga huvudnäringen, och jordbruket representerar en förhållandevis

krympande andel i brukarnas årsintäkter. Parallellt härmed har brukandet

av odlad jord fått en extensiv inriktning och på sina håll närmast

antagit karaktären av husbehovsdrift. Åtskilliga fastigheter fyller numera

icke de krav i fråga om areal nöjaktigt hävdad åker och rationella anordningar

i övrigt, som hittills ansetts böra ställas på en ur jordbrukssynpunkt

bärkraftig och bestående brukningsenhet. Reellt sett borde emellertid en

fastighet i dessa bygder, där försörjningen i ökad omfattning frikopplats

från jordbruket, bedömas som bärkraftig i den mån fastighetens eget skogsbruk

och traktens försörjningsmöjligheter i övrigt ger underlag härför.

Ägaren av eu sådan egendom bar småningom mera blivit »skogsbrukare»

än jordbrukare, även om fastigheten i statistik och officiella sammanhang

betecknas som jordbruksfastighet. Skogsstyrelsen har tidigare i yttrande

över lantbruksstyrelsens betänkande med förslag till ändringar i lagstiftningen

angående uppsikt å jordbruk (SOU 1956: 62) berört denna fråga och

gjort följande uttalande: »För vissa delar av landet, i synnerhet i övre Norrland,

där skogsbruket utgör den väsentligaste grundvalen för jordbrukarnas

försörjning, kan emellertid en egendom, vars areal understiger fyra hektar

(odlad jord), ändå utgöra en bärkraftig brukningsdel.»

Med det sagda har styrelsen inte avsett att rikta någon kritik mot principerna

i utredningens förslag till stödverksamhet utan mera velat påpeka,

att användandet av åkerarealen som grund för eu lönsamhetsbedömning

och därigenom uteslutning av vissa fastigheter från statlig bidragshjälp,

stundom kan få icke önskvärda konsekvenser för andra näringar, som i

väsentligt avseende utgör grundvalen för en bygds försörjning. Ifrågavarande

bidragsverksamhet bör därför inte arbeta med så snäva och kategoriskt

utformade tillämpningsnormer, all exempelvis en utpräglad skogsbygds försörjningsbetingelser

försämras (med hänsyn till bl. a. arbetskrafttillgången)

till följd av åtgärder, som i allt för hög grad kan befaras påskynda avfolkningen.

Av här antydda skäl bör statligt stöd för inre rationalisering avseende

i synnerhet byggnation, vatten, avlopp och elektrifiering — men eventuellt

även andra åtgärder — kunna utgå till innehavare av sådan fastighet,

som bär åsyftas.

Vad jordbruksanslagsutredningen anfört angående möjligheten att jämväl

finansiellt stödja anor d n a n d e t a v in i n d r e p 1 a n t s k o 1 o r

ä enskilda fastigheter har endast föranlett uttalanden i ett begränsat antal

yttranden. Skogsstyrelsen uttalar för sin del, alt anställda odlare i många

fall med fördel kan engageras för att få till stånd eu snabbare ökning av

plantproduktionen, förutsatt att de har tillgång på lämpliga jordar. Särskilt

lämpligt är del därvid för dem att omskola material inköpt från skogsvårdsstyrelserna,

vilka senare efter 1 å 2 år kan återköpa de då fältdugliga planr»

Flihang till riksdagens protokoll 1959. I sam/. AV 148

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

torna. En sådan rörelse är emellertid enligt styrelsens uppfattning föga

kapitalkrävande och behöver knappast stödjas med särskilda statsbidrag.

Skogsvårdsstijrelsernas förbund tar i och för sig ej avsteg från tanken

på småplantskolor hos enskilda men anser ej att produktionen av skogsplantor

bör stödjas i den av utredningen föreslagna ordningen. Förbundet erinrar

härvid om 1955 års skogsvårdsutrednings förslag i förevarande avseende,

vilket tillstyrkts av förbundet.

Lantbruksnämnderna i Kronobergs, Värmlands, Gävleborgs och Västerbottens

län är av uppfattningen, att statligt stöd till anordnandet av plantskolor

ej bör utlämnas genom lantbruksnämnderna utan genom skogsvårdsstyrelserna.

Beträffande förutsättningarna för statsbidrag till inre

rationalisering råder bland remissinstanserna i stort enighet om

att den nuvarande 20-hektarsgränsen bör ändras. I det stora flertalet yttranden

har jordbruksanslagsutredningens förslag rörande 2-familjsjordbruket

även godtagits. När det gäller den föreslagna förmögenhetsgränsen

är man i allmänhet i princip enig med utredningen om behovet av en dylik

gräns. Beträffande den lämpliga nivån är emellertid meningarna delade.

Statens jordbruksnämnd anser det angeläget, att den ökade inre rationaliseringen

i främsta rummet kommer till stånd på sådana brukningsenheter,

som kan förväntas ge brukaren och hans familj tillfredsställande

inkomstförhållanden. Med hänsyn till den fortsatta mekaniseringen anser

nämnden vidare, att den nuvarande gränsen 20 ha åker är för låg. Tvåfamilj

sjordbruket — som redan 1942 års jordbrukskommitté rekommenderade

— bör enligt nämnden vara lämpligare som mått för bondejordbruket.

En väsentlig fördel med denna av utredningen föreslagna bidragsgräns

är också att möjlighet till variationer finnes, så att en viss anpassning

kan ske till den tekniska utvecklingen. Nämnden finner det i och för

sig motiverat att som förutsättning för bidrag uppställes, att hänsyn skall

tagas till jordbrukarens ekonomiska ställning. Det av utredningen föreslagna

förmögenhetsstrecket kan dock enligt nämnden leda till att något

större utrymme för åtgärder ovanför den nu gällande arealgränsen knappast

erhålles. Den till utredningen fogade tabellen avser ett genomsnitt för åren

1953—1956. Resultatet av 1957 års fastighetstaxering har sålunda ej kunnat

påverka bilden. När de nya fastighetstaxeringsvärdena lägges till grund

för beräkningen av den skattepliktiga förmögenheten, kan denna förväntas

avsevärt höja de uppgivna medeltalen. Nämnden ifrågasätter, om icke fördelen

med den slopade arealgränsen till större delen skulle gå förlorad, om

man samtidigt inför en förhållandevis låg förmögenhetsgräns. Enligt nämndens

uppfattning bör denna gräns stå i bättre överensstämmelse med de

nya taxeringsvärdena, enär den åsyftade stimulansen till rationaliseringsåtgärder

inom bondejordbruket i ett stort antal fall eljest ej uppnås.

Landsorganisationen i Sverige anser, att de praktiska förslagen i utredningens

betänkande rimmar illa med det behjärtansvärda syftet med för
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kurigl. Maj.ts proposition nr 148 är 1959

ändringarna. Varje engångsbidrag, som möjliggör bildandet av ett bärkraftigt

familjejordbruk, minskar enligt landsorganisationen konsumenternas

kostnader för jordbruksstödet med minst 2 000 kr. årligen om det möjliggör

en uppflyttning av normen för prissättningen till denna storleksgrupp.

Med hänsyn till de jordvärden prispolitiken framdrivit, måste jordbrukarna

ha en betydande förmögenhet låst i sina fastigheter. Att byta en arealgräns

för bidrag till rationaliseringsåtgärder på 20 ha mot en förmögenhetsgräns

på 80 000 kr. är därför i dagens läge närmast att ge med ena

handen och ta med den andra. Åtgärden kan inte väntas få någon betydande

effekt på rationaliseringens omfattning. Detsamma gäller enligt

landsorganisationens uppfattning även de övriga av jordbruksanslagsutredningen

föreslagna rent tekniska förändringarna.

Sveriges lantbrnksförbund är medvetet om att den av utredningen föreslagna

regeln om 2-familjsjordbruket kan bli svår att praktiskt tillämpa.

Förbundet anser dock en sådan gräns vara att föredraga framför eu ny

arealgräns, vilken i så fall visserligen fått förskjutas uppåt. Det av utredningen

förordade förmögenhetsstrecket kommer emellertid, framhåller förbundet,

att medföra att bidragsansökningar, som med hänsyn til! den förut

angivna gränsen bort föranleda bifall, i betydande och av utredningen ej

avsedd utsträckning kommer att avslås. Förbundet anför härom.

Före senaste fastighetstaxering låg, såsom framgår av bilaga 15 till betänkandet,

den behållna förmögenheten på brukningsenheter med 10''—20 ha

åker vid ca 50 000 kr. Genom 1957 års nya fastighetstaxering beräknas av

arvsskattesakkunniga fastigheter av ifrågavarande typ bli upptaxerade med

något sådant som 20 000 kr i medeltal. Härigenom skulle den behållna förmögenheten

för innehavare av fastigheter med 10—20 ha åker komma att i

genomsnitt stiga till ca 70 000 kr (för 20-hektarsgårdar beräknas en behållen

förmögenhet av ca 90 000 kr och för 30-hektarsgårdar ca 125 000 kr),

alltså ett belopp liggande ganska nära det föreslagna förmögenhetsstrecket.

Denna värdeökning har skett utan att lånemöjligheterna i motsvarande mån

ökats. Visserligen är spridningen i förhållande till angivet medeltal stor

(bl. a. är den behållna förmögenheten hos nytillträdande brukare regelmässigt

mindre än bos äldre), men detta hindrar icke, att den nyss angivna och

av utredningen icke avsedda effekten riskerar att uppkomma. Utredningen

synes i sitt resonemang felaktigt ha utgått från förmögenhetsförhållandena

före 1957 års allmänna fastighetstaxering. Under sådana förhållanden anser

förbundet starka skäl föreligga att ompröva förmögenhetsstrecket eller i

varje fall meddela bemyndigande åt lantbruksstyrelsen att utfärda direktiv

åt lantbruksnämnderna av innebörd att resultaten av 1957 års fastighetstaxering

i rimlig utsträckning beaktas, ävensom att i fortsättningen hänsyn tages

till förändringarna i penningvärdet mellan fastighetstaxeringarna.

Riksförbundet Landsbygdens folk biträder utredningsförslagen men påpekar,

att det av utredningen redovisade siffermaterialet avser tiden före den

senast genomförda höjningen av jordbrukets taxeringsvärden.

Styrelsen för statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader, som likaledes

tillstyrker förevarande förslag, understryker att det inte är enbart

arealen som är avgörande för ett jordbruks lönsamhet. 1 åtskilliga fall finns

det enligt anslaltsstyrelsen exempel på hur eu spccialinriktad växtodling

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1959

eller en omfattande fjäderfä- eller svinproduktion kan bidraga till ett gynnsamt

ekonomiskt resultat vid ett mindre jordbruk. Lika väl som vi har ett

livskraftigt hantverk och en livskraftig småindustri jämsides med våra

stora industriföretag i landet bör del också vara önskvärt att bibehålla och

stödja de mindre jordbruk, som genom sin produktionsinriktning utnyttjar

de speciella resurser, som står till buds och som visar god lönsamhet även

om den allmänna tendensen går mot större jordbruk. Jordbruk med nyss

antydda förutsättningar bör därför, anför anstaltsstvrelsen, kunna erhålla

statligt rationaliseringsstöd.

I sitt ävenledes tillstyrkande yttrande anför Lantbruksdirektörernas förening

bl. a. vissa praktiska synpunkter på tillämpningen av ifrågavarande

regler.

Ur företagsekonomisk synpunkt är utredningens förslag att inom tvåfamiljs

jordbrukets ram slopa arealgränsen för statsbidrag av för utvecklingen

avgörande betydelse. Uet bär för föreningen under senare år alltmer framstått

som i längden ohållbart, att en jordbrukare, som genom tillköp ökat sin

åkerareal, och som därmed följt det allmännas intentioner i 1947 års riksdagsbeslut,

plötsligt sedan han passerat den magiska 20-hektarsgränsen,

ställts utanför allt statligt stöd till inre rationalisering med undantag för

torrläggningsåtgärder under vissa förhållanden. I många fall har denna irriterande

gränsdragning ytterligare understrukits av åtgärder i orter, där

lantbruksnämnden kunnat stödja till arealen mindre företagsenheter, men

tvingats avslå ansökningar från företagare med över 20 hektar åker, tyngda

av en skuldsättning till följd av tillköpsåtgärder och därför många gånger

sämre ekonomiskt ställda än de andra som fått stöd. Föreningen vill således

varmt tillstyrka borttagandet av arealgränsen för statsbidrag till inre rationalisering

och har inget att invända mot att gränsen i stället sättes vid

förmögenhetsbeloppet undantaget från beskattning. Dock borde även vid

det föreslagna taket viss hänsyn kunna få tagas till sökandens familjeförhållanden

och brukningsenlietens samlade investeringsbehov. Sökandens ekonomiska

ställning efter genomförd förbättringsåtgärd synes böra tillmätas

betydelse vid prövningen av hans ansökan, där det gäller ekonomiskt betungande

åtgärder. Under alla förhållanden vill föreningen tillstyrka stimulans

genom statligt stöd såväl i form av bidrag som lån, där man kan förutsätta

såväl ökad produktion som ökad produktivitet, alltså bästa företagsekonomi.

Det synes icke få ankomma på den enskilde att svara för initiativ

till den produktionskrympning totalt sett, som torde vara ofrånkomlig, för

att prismässigt ge vårt lands jordbruk optimala, ekonomiska förutsättningar.

Att hänsyn skall tagas jämväl till förmögenhetens sammansättning, försörjningsbördan

in. in. hävdas även av styrelsen för Kooperativa förbundet.

Beträffande jordbruk är enligt förbundsstyrelsen också relationen mellan

byggnads- och jordvärde av intresse.

Praktiska synpunkter på utredningsförslagen i förevarande del anlägges

allmänt även av lantbruksnämnderna. Dessa ser därvid särskilt till tillämpningen

av de föreslagna bestämmelserna. Vissa svårigheter konstateras härvidlag.

Lantbruksnämnden i Värmlands lön. som i princip godtar de föreslagna

reglerna, anför bl. a.

Vissa svårigheter kan antagligen uppkomma vid avgörande av frågan om

en brukningsenhet skall anses för stor för att vara bidragsberättigad. Vid

kreaturslös drift kan tvåfamiljsjordbruket innehålla större areal jordbruks
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 148 år 1959

69

jord än där kreatursdrift förekommer. Inom Värmlands slättbygder blir för

närvarande den kreaturslösa driftsformen allt vanligare. I mellanbygden och

skogsbygden kan dock fortfarande hävdas att kreatursdrift bör vara det normala

och arbetskraftsbehovet beräknas därefter. Skulle kreaturslös drift

kunna anses normal för slättbygden, kommer större brukningsenheter där

än i övriga bygder i fråga till bidrag. Avstånden mellan jordbruk, där olika

tillämpning av bidragsreglerna skulle gälla, bli här i länet icke större än att

det för jordbrukarna skulle förefalla vara orättvisa bestämmelser. I ett annat

avseende kan den föreslagna regeln få olika tillämpning. Om en brukningsenhet

innehåller så mycket åker och skogsmark att mer än två familjer

normalt behövs för skötseln, blir brukaren icke bidragsberättigad. Om

jordbruket emellertid är utarrenderat och ägaren själv brukar skogen, blir

kanske arrendalorn bidragsberättigad. Särskilt i det fall att ägare och arrendator

äro anhöriga kan mindre tilltalande konsekvenser uppkomma. Den

föreslagna gränsdragningen för bidragsrätt kan sålunda bli vansklig att tilllämpa

och kontroverser med de bidragssökande kunna lätt uppkomma. Närmare

anvisningar för tillämpningen torde behöva utfärdas.

Även lantbruksnämnden i Jämtlands län ställer sig i viss mån tveksam

till utredningens formulering av gränsregeln. Enligt nämndens mening skulle

det av utredningen föreslagna kompetenskravet, att de brukningsenheter

som beviljas bidrag skall ha en sådan ekonomisk bärkraft att de bereder arbetskraften

samma ersättning som andra jämförbara näringsgrenar erbjuder,

i vart fall under nuvarande lönsamhetsläge medföra en mycket stark

begränsning i de bidragsberättigade brukningsenheternas antal inom nämndens

verksamhetsområde. Nämnden anser det för övrigt vara förenat med

betydande svårigheter att bedöma, huruvida ett sådant villkor uppfylls eller

ej. Den av utredningen i detta avseende utformade bestämmelsen bör därför

enligt nämndens mening helt utgå eller formuleras mindre kategorisk.

Däremot anser nämnden att förslaget i övrigt rörande 2-familjsjordbruket

bör medge en smidig och rättvis tillämpning.

Statskontoret hade helst sett, att arealgränsen höjts men motsätter sig

ej mot bakgrunden av vad utredningen anfört ett tillmötesgående av utredningens

förslag. Bifalles förslaget, bör emellertid utvecklingen noga

följas och de ändringar snabbt vidtagas som förhållandena kan visa sig

böra föranleda.

Lantbruksnämnderna i Östergötlands och Västerbottens län samt Kalmar

läns norra område fäster sådant avseende vid tillämpningssvårigheterna,

alt de ej anser sig kunna biträda de föreslagna reglerna. Förstnämnda nämnd

motiverar sill ställningstagande med att tillämpningen av en dylik rege]

lätt påverkas av subjektiva synpunkter och alt en oenhetlig behandling därigenom

kan bli följden. Nämnden förordar därför — trots de olägenheter

som är förenad därmed — en fast arealgräns framför utredningsförslagets

2-familjsgräns. Lantbruksnämnden i Kalmar läns norra område anser regeln

så diffus, alt den med största sannolikhet kommer att leda till mycket

besvärliga och ömtåliga avväganden. En höjning av arealgränsen till 30 ha

bör cnligl nämnden täcka de flesta förekommande fall. Lantbruksnämnden

i Västerbottens län hyser den uppfattningen, att en viss justering av

nu gällande arealgräns kan vara motiverad. Den förordade gränsdragningen i

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^8 år 1959

avseende på möjligheten till bidrag innebär emellertid enligt nämndens

mening en alltför stor utvidgning av bidragsrätten. Eftersom tillgängliga

medel för inre rationalisering är begränsade bör tillses, att stödet i första

band kommer de arealmässigt mindre jordbruksenheterna till del, då dessa

som regel har sämre lönsamhetsbetingelser och mindre resurser för förbättringsåtgärdernas

genomförande än de något fullständigare fastigheterna.

Även om fastställandet av en arealgräns medför vissa olägenheter bör en

dylik bestämmelse dock vara enklast att tillämpa. Enligt nämndens mening

kan en höjning av arealgränsen för bidragsberättigande till 25 ha anses

lämplig att genomföra.

Utredningens uttalanden om förmögenhetsgränsen har i allmänhet godtagits

av nämnderna med framhållande av att de i huvudsak ansluter till av

åtskilliga av dem redan tillämpad praxis. En mindre kategorisk utformning

av bestämmelserna än som följer av utredningens förslag förordas doek relativt

allmänt. Sålunda anför exempelvis lantbruksnämnden i Jönköpings

län bl. a. följande.

Enligt nämndens uppfattning blir en sådan gränsdragning lätt en källa

till missnöje bland allmänheten, då tillbörlig hänsyn inte kan tagas till vare

sig kostnaden för investeringsåtgärden eller sökandens innehav av likvida

tillgångar. Det synes inte rimligt att samma förmögenhetsgräns skall följas

när det gäller att bedöma bidragsbehovet till en liten dikning eller stenröjning,

som kanske inte kostar mer än 3—4 000 kr., som när det gäller ett

ladugårdsbygge, som kanske kostar 50—70 000 kr. eller mer. Mellan dessa

båda ytterligheter finns en lång rad av mer eller mindre kostnadskrävande

företag bl. a. dikning och vägbyggnadsföretag. Särskilt bör vägarna och

torrläggningen observeras i detta sammanhang. Bidrag till vägar utgår även

från andra anslag och beviljas av skogsstyrelsen och resp. länsstyrelse. I de

anvisningar som nu finnes förordas en så långt möjligt likartad handläggning

av ansökningarna om bidrag till byggande av vägar. Gränserna mellan

eu jordbruksväg och en skogsbilväg eller utfartsväg med bidrag från länsstyrelse

är mycket flytande, varför likartade bestämmelser bör råda vid

gränsområdena för resp. myndigheters kompetensområden. Då vare sig länsstyrelsen

eller skogsstyrelsen nu har någon skyldighet att pröva varken sökandens

ekonomi eller inkomst och lantbruksnämnden får skyldighet härtill,

kan detta lätt bli en källa till irritation. Vad beträffar torrläggningsföretag

anser nämnden alltjämt att de speciella förhållanden bör beaktas, som på

sin tid angavs av departementschefen i propositionen 1951: 31. En liberalare

behovsprövning synes därför böra beaktas beträffande dessa företag. Nämnden

vill förorda att i författningen intages en bestämmelse, som klart medgiver

nämnden rätt att bevilja bidrag, om förmögenheten är högre än den

angivna, dels om förmögenheten efter åtgärdens genomförande på grund av

dennas kostnadskrävande karaktär ligger under SO 000 kronorsgränsen, dels

om bidraget avser byggande av jordbruksväg, som huvudsakligen är till

nytta som utfartsväg, eller också torrläggningsföretag, som berör flera delägare.

Lantbruksnämnden i Älvsborgs läns södra område anser visserligen, att

genom utredningsförslaget möjligheterna att lämna bidrag till större jordbruksfastigheter

vidgas. Genom höga taxeringsvärden i synnerhet å skogsgårdarna

synes det dock nämnden troligt att en hel del ej kan komma i åtnjutande

av bidrag även om en ekonomisk kalkyl visar, att vederbörande

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1959

har svårt att framskaffa kapital och är i behov av statsstöd. Med hänsyn härtill

förordar nämnden, att ett nedsatt bidrag i undantagsfall skall, efter

särskild prövning, kunna utgå vid en förmögenhet över 80 000 kr.

Lantbruksnämnden i Göteborgs och Bohus län anser å andra sidan, att

den angivna förmögenhetsgränsen är för hög, när det gäller mindre omfattande

åtgärder. Nämnden finner det därför angeläget, att särskilda anvisningar

utarbetas så att bidraget kommer att variera alltefter företagets

omfattning och förmögenhet. Tröskelproblem bör undvikas så långt detta

är möjligt.

Några nämnder påpekar vissa tillämpningssvårigheter, som kan uppstå, då

brukningsenliet har mer än en ägare eller då enhet är upplåten på arrende.

Lantbruksnämnden i Gävleborgs län anför som exempel i förstnämnda fall

2 likadana jordbruk, varav det ena drives av ägaren och en anställd och det

andra av 2 brukare, vilka äger jordbruket tillsammans. Vid en fix förmögenhetsgräns

kan då enligt nämnden den situationen inträffa, att ägaren av

det första jordbruket blir bidragsberättigad vid en förmögenhet strax under

förmögenhetsgränsen, medan vid det senare de båda ägarna, om deras förmögenhet

tillsammans något överstiger 80 000 kr., ej kommer i fråga för

bidrag, trots att deras ekonomi, sett för varje enskild familj, är sämre än

ägarens på grannfastigheten.

Att förmögenhetsgränsen kan förorsaka arrendator svårigheter i sådana

fall då brukningsenhetens ägare har avsevärd förmögenhet påpekas bl. a.

av lantbruksnämnderna i Södermanlads, Östergötlands och Jönköpings län.

Förstnämnda nämnd anför härom följande.

Inom Södermanlands län utgör arrendejordbruken ca 42 % av samtliga

brukningsenheter. Såsom bestämmelserna hittills varit utformade för anslag

till inre rationalisering och även för annan anslagsgivning t. ex. till bostadsförbättringar

äro arrendegårdarna härvidlag i stort sett utestängda. Endast

när det gäller täckdikning och gödselvårdsanläggningar kunna arrendatorcr

erhålla procentuellt bidrag till arbetskostnaden. Detta är av flera

anledningar beklagligt. Jordägarna göra ofta och troligen med rätta gällande

att på grund av de höga investeringskostnaderna äro åtminstone s. k. sociala

arrenden oräntabla och en allmän strävan har också varit alt komma ifrån

dessa till men för mången nystartande jordbrukare, som ansett ett arrende

av detta slag vara en lämplig språngbräda inom yrket. Kan man genom den

stimulans, som bidragen beräknas utgöra, få arrendatorerna att genomföra

nödvändiga förbättringsåtgärder på arrendegårdarna, vinner man dels att

kostnaderna hållas nere, dels att jordägarna få större intresse för att bibehålla

sociala arrenden. Nämnden hemställer därför att utredningen överväger

frågan, huruvida arrendatorerna kan beredas möjligheter till statliga

bidrag och lån efter i stort sett samma principer som gälla för jordbrukare

som äga sin gård. Bidragsgivningen bör begränsas till brukningsenheter under

50,0 ha åker, alltså till den arealstorlek som gäller för sociala arrenden.

Därjämte böra särskilda bestämmelser reglera förhållandena, när arrendatorii

skall frånträda arrendet.

Vad härefter angår förutsättningarna för lånegaranti

bär jordbruksanslagsulredningens förslag om viss behovsprövning tillstyrkts

eller lämnats ulan erinran av nära nog samtliga remissinstanser.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Knngl. Maj.ts proposition nr 158 år 1959

Lantbruksnämnden i Stockholms län förutsätter doek, att den föreslagna

regeln kommer att tillämpas så liberalt, att det endast skall ske en bortgallring

av de fall, där statlig garanti är uppenbart överflödig. Nämnden i

Gotlands län anser, att den nuvarande bestämmelsen att lånegaranti ej må

beviljas för lån, vilket sökanden kan erhålla såsom bottenlån, är tillfyllest

när det gäller att avgöra om behov av lånegaranti föreligger. Samma uppfattning

redovisas av nämnden i Västmanlands län. En bestämmelse i överensstämmelse

med utredningens förslag skulle enligt nämndens uppfattning

försvåra möjligheterna att stimulera till önskvärda rationaliseringar.

Beträffande frågan om statsbidragens storlek ansluter

sig statens jordbruksnämnd, styrelsen för Hushållningssällskapens förbund,

Lantbruksdirektörernas förening, styrelsen för Kooperativa förbundet

och Tjänstemännens centralorganisation ävensom flertalet lantbruksnämnder

i stort till utredningens förslag om ändring av bidragsprocenten

från 40 till 25 för det större antalet stödbara rationaliseringsåtgärder. Ej

heller Sveriges lantbruksförbund motsätter sig detta förslag. Däremot anser

Riksförbundet Landsbygdens folk det inte motiverat alt under föreliggande

omständigheter sänka det statliga stödet till en önskvärd rationalisering.

Enligt riksförbundets mening bör i stället bidragskvoten 40 gälla för samtliga

inre rationaliseringsåtgärder utom ekonomobyggnader. Även lantbruksnämnderna

i Kalmar läns norra område och i Västerbottens län motsätter

sig en sänkning av bidragsprocenten. Lantbruksnämnden i Västerbottens

lön anför, att utredningens förslag beträffande bidragens storlek liksom

också den vidgade gränsen för bidragsrätt kan befaras komma att medföra

en högst avsevärd reducering av det statliga anslagsbelopp, som i fortsättningen

kan påräknas för stöd åt den inre rationaliseringen inom länet.

Kravet på upprättandet av lönsamhetskalkyler liksom den förordade återhållsamheten

vid prövningen av bidragsgivningen kommer likaledes att

verka synnerligen ogynnsamt för de många innehavarna av småjordbruk

i Norrland. Den ökade spännvidden i lönsamhet mellan småbruk och fullständigare

brukningsenheter liksom norrlandsjordbrukets försämrade lönsamhetsbetingelser

i allmänhet kan enligt nämnden ej motivera en dylik

minskning av det statliga stödet till förbättringsåtgärder. Nämnden anser

sig därför icke kunna förorda en så påtaglig sänkning av bidragskvoten,

som av utredningen föreslagits. Bidragskvoten för inre rationaliseringsåtgärder

med undantag för vägar och byggnader bör enligt nämndens mening

under inga förhållanden sättas lägre än 30 procent. Ett bifall till utredningens

förslag skulle vidare, påpekar nämnden, medföra att olika bidragsregler

blir gällande för exempelvis jordbruksvägar och skogsvägar. Hittills

har samma bidragskvot i fråga om dessa 2 vägtyper tillämpats, vilket också

varit ändamålsenligt, inte minst med hänsyn till att gränsdragningen mellan

jordbruks- och skogsvägar i många fall är ganska oklar. Stödet åt

jordbruksvägar bör därför enligt nämndens mening även i fortsättningen

utgå med en högsta bidragskvot å 40 procent.

Frågan om statsbidrag till gemensamhetsföretag upptages även i yttran
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

dena från bl. a. lantbruksnämnderna i Stockholms, Jönköpings, Göteborgs

och Bohus, Älvsborgs södra och Värmlands län, varvid de av nämnden i

Västerbottens län påtalade olägenheterna framhålles. Procentsatsen 40 bör

enligt nämnden i Jönköpings län bibehållas för jordbruksvägarna och enligt

nämnden i Värmlands län för dikningen. Enligt lantbruksnämnden i

Västmanlands län hör genomförandet av gemensamma åtgärder såsom diknings-

och vägföretag givas visst företräde framför åtgärder som endast

berör en enskild fastighet. Dessa gemensamma anläggningar är ofta av så

grundläggande betydelse för jordbruksdriften alt, om bedömningen av jordbruksområdet

som sådant är positiv, kravet på samband med yttre rationalisering

ej bör vara avgörande för bidraget storlek. Ytterligare ett motiv

för att genomförandet av gemensamma anläggningar bör underlättas genom

bättre möjlighet till statsunderstöd anser nämnden vara den tvångsdelaktighet,

som finns fastställd i vattenlagen resp. lagen om enskilda vägar.

Bestämmelserna beträffande gemensamma företag avseende torrläggning

och vägar — i den mån ej än generösare bestämmelser motiveras av

kravet på likformighet med övriga bidragsbeviljande myndigheter — l>ör

jämlikt nämnden utformas i enlighet med utredningens förslag men med

det tillägget, att lantbruksnämnden, där särskilda skäl föreligger, må beviljas

bidrag upp till 40 procent. Som exempel på sådant särskilt skäl anför

nämnden det fall, där detta högre bidrag uppenbarligen är nödvändigt

för genomförande av ett på alla sätt nyttigt och önskvärt företag.

Lantbruksdirektörernas förening anför i spörsmålet följande.

Föreningen har i princip intet att erinra mot alt samma bidragsprocent

skall gälla för samtliga inre rationaliseringsåtgärder utom byggnader, men

vill vad beträffar vägar och vissa större torrläggningsföretag föreslå att

undantag från bestämmelsen om förmögenhetsgräns får göras där åtgärden

uppenbart framstår som ett allmänt intresse av betydenhet samt att, vad

vägföretag beträffar, samma bidragsprocent tillämpas, som gäller för jämförbara

vägar, till vilka bidrag beviljas genom dels länsstyrelse, dels skogsstyrelsen.

För den enskilde bidragssökanden till vägföretag måste det framstå

såsom svårförståeligt att bidrag genom länsstyrelsen kan utgå med 60

procent och genom skogsstyrelsen med 40 procent, i båda fallen utan bchovsprövning,

samtidigt som lantbruksnämndernas bidrag till vägföretag,

som sökanden många gånger svårligen kan till typ och standard avgränsa

från t. ex. skogsbilvägarna, stannar vid 25 procent. Det är icke ovanligt att

i eu bygd och t. o. in. inom samma större vägsamfällighet samtidigt förekommer

byggande av såväl jordbruks- som skogsbilväg. Det synes därför

föreningen önskvärt, att bidragsreglerna åtminstone för de 2 sistnämnda

vägtyperna samordnas.

1 fråga om bidragens storlek till ekono in i byggnader

förordar Riksförbundet Landsbygdens folk ett bibehållande av nuvarande

regler, dock att maximigränsen för bidrag till en och samma brukningsenhet

höjes från 7 000 till 8 000 kr. Detta förslag biträdes även av styrelsen

för Hushållningssällskapens förbund, som anser att utredningens lösning

i många fall skulle komma att premiera onödigtvis kostsamma företag på

bekostnad av fullt tillfredsställande men enklare och billigare problem
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj. ts proposition nr l ''i8 år 1959

lösningar. Statens jordbruksnämnd framhåller i fråga om bidragsbestämmelserna

för ekonomibyggnader att om man i stället för det föreslagna högre

procenttalet för de första 5 000 kr. av kostnaden inför ett 15-procentigt

bidrag av hela kostnaden — dock högst 8 000 kr. — påverkas bidragsbeloppet

med endast 500 kr. Eftersom denna summa ofta torde vara obetydlig

jämfört med hela bidraget ifrågasätter nämnden, huruvida inte, om eu

ändring av procenttalen anses böra ske, man borde utgå från ett genomsnittligt

tal, beräknat på den totala byggnadskostnaden.

Vad angår utredningens förslag om förhöjt statsbidrag för

sådan inre rationalisering som sker i samband med

yttre har desamma överlag hälsats med tillfredsställelse. I fråga om den

närmare utformningen av denna princip har emellertid talrika erinringar

gjorts. Dessa avser såväl den föreslagna regeln om en fix högre procentsats

vid 40 som bestämmelsen, att den vid den yttre rationaliseringen förvärvade

tillskottsmarken som regel bör omfatta en areal av minst 5 ha, alltså samma

spörsmål som upptagits i den av ledamoten Haeggblom avgivna reservationen.

Sveriges lanlbruksförbund ifrågasätter starkt lämpligheten av en gränsdragning.

I likhet med lantbruksstyrelsen och reservanten befarar förbundet,

att dessa gränser i praktiken kan visa sig vara för stela samt komma att

omöjliggöra eljest lämpliga och önskvärda rationaliseringsåtgärder. Rätten

att avvika från den som norm angivna bidragsprocenten bör enligt förbundet

i fortsättningen liksom hittills få bedömas efter den allmänna formulering,

som återfinnes i rationaliseringskungörelsens § 15, andra stycket, eventuellt

efter prövning av lantbruksstyrelsen. Förbundet förordar för sin del

vidare, att undantag från den nya förmögenhetsgränsen särskilt skall få ske

i fråga om inre rationaliseringsåtgärder, som står i samband med en mer

omfattande yttre rationalisering. En ändring av bestämmelserna i enlighet

härmed skulle enligt förbundets mening vara ägnad att främja förvärven

av tillskottsjord. Riksförbundet Landsbygdens folk är av i huvudsak samma

uppfattning i fråga om arealgränsen. För tillämpningen av förevarande

bestämmelser såväl när det gäller storleksrationalisering som mera omfattande

fastighetsreglering anser riksförbundet det lämpligt med en enhetlig

högsta procentsats av 50, vilken bör få överskridas endast om särskilda skäl

därtill föranleder. Sådana undantagsfall anses böra avgöras av lantbruksstyrelsen.

Enligt skogsstyrelsens mening bör mera betydande arronderingsfall

ges samma förmån i bidragshänseende som storleksrationaliseringsfallen,

då de förra ofta är lika betydelsefulla och kostnadskrävande som de senare.

Styrelsen är vidare icke övertygad om lämpligheten att införa den stela

5-hektarsgränsen. Frågan om förhöjt eller inte förhöjt bidrag i dylika sammanhang

bör enligt styrelsen kunna avgöras med hänsyn till de utgifter,

som drabbar sakägaren. Även lantmäteristyrelsen är betänksam mot en begränsning

av tillämpningen av den högre procentsatsen till storleksrationaliseringsfallen.

Enär arronderingsförbättringarna ofta ej kan genomföras

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

utan betydande kostnader, driflsstörningar och andra olägenheter anser styrelsen,

att i vart fall de mera betydande företagen bör ges samma gynnade

ställning som storleksrationaliseringarna.

Lantbruksdircktörernas förening yttrar i fråga om 5-hektarsgränsen följande.

Utredningens förslag om förhöjt bidrag från 25 procent till 40 procent av

kostnaden till inre rationaliseringsåtgärder i tiden förbundna med visst

arealtillskolt till brukningsenheten — minst 5 ha jordbruksjord — är i

princip av stort värde och tillstyrkes. Föreningen vill dock som sin synpunkt

framföra förslag om att arealgräns vid 5 ha för sådant förhöjt bidiag

ersättes med bestämmelsen, att den yttre rationaliseringsåtgärden skall ha

»väsentlig betydelse» för brukningsenhetens ekonomiska förutsättningar.

Det kan nämligen inträffa att arealtillskottet i åker visserligen uppgår till

5 ha, men att större delen av denna lillskottsareal överföres till skog,

tidigt som brukningsenheten blir bättre arronderad och lättbrukad och därigenom

driftsekonomisk. I detta läge är i allt tall angeläget att jordbruksdriftens

förutsättningar förbättras. Nämnderna bör i sådant läge vara oförhindrade

att med förhöjt bidrag stödja inre förbättringsåtgärder, som kan

döra den samlade brukningsenheten till ett fullvärdigt försörjmngsobjekt,

även om arealtillskottet i åker efter genomförd, företagsekonomisk markdispositionsplan

icke når upp till föreslagna 5 ha.

Kooperativa förbundet hävdar, att man ej bör överbetona tillskottsförvärv

på minst 5 ha, eftersom eu sådan gräns lätt får karaktären av norm.

Styrelsen för Hushållningssällskapens förbund biträder den av herr Hreggblom

reservationsvis framförda uppfattningen.

Även lantbruksnämnderna har i allmänhet uttalat sig i överensstämmelse

med de i reservationen anförda tankegångarna. Enligt lantbruksnämnden i

Uppsala län bör möjligheterna till förhöjt bidrag vidgas till att avse jämväl

fall då den inre rationaliseringen kan förväntas bli av betydelse för kommande

yttre rationalisering. Lantbruksnämnden i Göteborgs och Bohus lan

anser ydterligare böra beaktas, att det ur samhällets synpunkt kan vara

lika angeläget att snabbt bringa upp lönsamheten vid redan befintliga enheter

till eu hög nivå. Det kan vidare vara nödvändigt, att investeringarna

utföres medan arbetskraft tinnes tillgänglig ute pa de mindre gårdarna.

Denna försvinner nämligen delvis i samband med yttre rationalisering, varjämte

arbetskraften på den gård, som utökas, blir tagen i anspråk for

andra viktiga uppgifter i samband med omläggning av driften in. in. på samma

gång som tillgängliga kapitalresurser hårt anlitas. Genom premiering av

tidig och fullständig inre rationalisering, som bör gå ut på tillskapande av

maskinfält, kan enligt nämnden en senare yttre rationalisering därför underlättas.

Med hänsyn härtill förordar nämnden att förhöjt bidrag skall

kunna lämnas vid omfattande (»fullständig») inre rationalisering, vare sig

denna sker med eller utan samband med yttre rationalisering.

I anslutning till förevarande spörsmål tar lantbruksnämnden i Norrbottens

län upp ett annat problem. Nämnden yttrar.

Det har förutsatts alt det högre bidraget skall utgå i samband med den

yttre rationaliseringen. Här vill nämnden som sin åsikt framhålla att det är

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

nödvändigt, att bidraget till den inre rationaliseringen i samband med den

yttre rationaliseringen bör kunna utgå under en tillräckligt lång period, så

att ej den jordbrukare, som exempelvis genom inköp av lämplig närliggande

åkerjord för sammanläggning med tidigare innehavd fastighet, under en

kort tidsperiod tvingas skuldsätta sig mer än nödvändigt för att kunna utnyttja

den högre bidragsprocenten. Resultatet av en sådan alltför forcerad

rationalisering, med sämre utnyttjande av den egna arbetskraften och höjda

kostnader för lejd arbetskraft kan da i många fall bli en alltför betungande

skuldsättning med åtföljande oförmåga att klara ränte- och amorteringsbetalningarna.

En sådan längre tidsperiod finns i jorddelningslagen för inre

rationaliseringsbidrag i samband med laga skifte. Tidsperioden är där 10

åi, men den sjnes kunna inskränkas till 5 ar, varvid dock om åtgärderna är

av större omfattning eller eljest skäl därtill finns, tidsperioden bör kunna

förlängas till 10 år. Det skulle genom en dylik bestämmelse bli möjligt att

i samband med en yttre rationalisering erhålla statligt lån och bidrag efter

de generella bestämmelserna men med förhöjd bidragsprocent för sådana

inre rationaliseringsåtgärder, som planlägges och påbörjas inom den tidsperiod,

som fastställts i varje särskilt fall och vilka åtgärder är förorsakade

av den genomförda yttre rationaliseringen.

\ ad angår förslaget om en h ö j n i n g a v in i n i in i g r ä n s e n

lör bidiag från 200 till 300'' kr. har detta biträtts eller lämnats utan

erinran av'' nära nog samtliga remissinstanser. I beaktande av att bidragsprocenten

samtidigt sänkes har dock lantbruksnämnderna i Gotlands och

Hallands län samt i Älvsborgs läns södra område funnit sig böra föreslå

endast eu mindre skärpning. De båda förstnämnda lantbruksnämnderna

stannar därvid närmast vid ett oförändrat belopp av 200 kr. medan nämnden

i Älvsborgs län föreslår 250 kr. Enligt lantbruksnämnden i Västmanlands

lön bör ett mindre bidrag än 300 kr. kunna beviljas till delägare i

gemensamhetsföretag. Lantbruksnämnden i Gävleborgs län föreslår, att begränsningarna

ej preciseras till beloppet i den blivande författningstexten,

utan att beloppet får anges i av lantbruksstyrelsen utfärdade anvisningar.

Dessa bör därvid formuleras så, att avsteg kan göras från huvudregeln i de

fall, nämnden finner det motiverat.

t frågan rörande bibehållandet eller slopandet av statens

a v d lkningslånefond redovisas i remissyttrandena skilda meningar.

För ett bibehållande av lånefonden uttalar sig på av jordbruksanslagsutredningen

och lantbruksstyrelsen anförda skäl riksräkenskapsverket,

statens jordbruksnämnd, fullmäktige i riksgäldskontoret, styrelsen för Kooperativa

förbundet, Sveriges jordbrukskasseförbund och Sveriges allmänna

bypoteksbank. På utredningens linje har jämväl bl. a. följande lantbruksnämnder

gått, nämligen nämnderna i Stockholm, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs,

Västmanlands, Västerbottens och Norrbottens län. Enligt lantbruksnämnderna

i Örebro och Gävleborgs län bör frågan bli föremål för ytterligare

utredning. Förstnämnda lantbruksnämnd erinrar bl. a. att när låneformen

tillskapades kunde det anses fullt adekvat att staten gavs bästa förmånsrätt

efiersom staten samtidigt bidrog med i regel 50 procent av anläggningskostnaden.

I dagens läge är och blir förhållandena helt annorlunda dels genom

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj.ts proposition nr 1-18 år 195!)

den föreslagna begränsningen av bidragsprocenten till 25, dels genom att ett

stort antal fastigheter genom behovsprövningen helt utesluts från bidrag. Lånebehovet

bär sålunda öka samtidigt som statens insatser för bättre förmånsrätt

minskar.

Bifall till den av ledamoten Mossberger avgivna reservationen tillstyrkes å

andra sidan av styrelsen för Hushållningssällskapens förbund, Lantbruksdirektörernas

förening, Svenska bankföreningen och 1956 års fondutredning

samt av lantbruksnämnderna i bl. a. Östergötlands, Kalmar, Kristianstads

och Kopparbergs län.

Statens jordbruksnämnd anser med tanke på att i torrläggningsföretagen

ofta ingår ett stort antal jordbruk med olika ekonomiska förutsättningar, att

betydande administrativa svårigheter skulle uppstå, om utlåningen från fonden

skulle ersättas med garantikrediter. Fullmäktige i riksbanken anför, att

det med hänsyn till den ringa utlåningen ur avdikningslånefonden kan betecknas

som av mindre betydelse ur kreditpolitisk synpunkt om medel för avdikningsföretag

upplånas direkt hos allmänna kreditinrättningar mot statlig

garanti eller som hittills av staten och av staten ställes till ifragavarande

företags förfogande. I valet mellan kreditgarantier och direkt utlåning i vad

avser avdikningslånen anser fullmäktige det avgörande därför bli, vilket förfarande

som är det administrativt lämpligaste. Enligt Sveriges jordbrukskasseförbund

kräver det i reservationen föreslagna tillvägagångssättet en rätt

betydande administrativ apparat utan att medföra sådana fördelar i andra

avseenden alt en ändring av gällande bestämmelser förefaller motiverad. Sveriges

allmänna lujpoteksbank är av samma uppfattning och anser systemet

opraktiskt och tungrott, inte minst för kreditinrättningarna.

Styrelsen för Hushållningssällskapens förbund å sin sida anser, att i reservationen

anförts bärande skäl för att gå radikalare fram än vad utredningen

ansett möjligt. Lantbruksdirektörernas förening framhåller bl. a., att

det är angeläget att bedömningsgrunderna för varje form av bidrag och lån

blir så likformiga som möjligt. Svenska bankföreningen framhåller, att även

de nuvarande avdikningslånen medför eu högst betydande arbetsbelastning,

särskilt för uppbörds- och inskrivningsmyndigheterna samt att garantilåneformen

ända sedan år 1951 begagnats i fråga om flertalet torrläggningsföretag

av mera begränsad omfattning, utan att detta veterligen givit upphov till

några egentliga olägenheter. Administrationen av garantilån till större företag

med många delägare måste uppenbarligen bli mera besvärlig men bör

enligt bankföreningen likväl kunna ordnas tämligen smidigt, om delägarna,

såsom förordats i''reservationen, bildar eu torrläggningsförcning, som får

ställning som låntagare i förhållande till kreditinstitutet och ombesörjer anskaffande

av säkerheter och uppbörd av annuiteler. 1956 års fondutredning

anser uppenbart, att den särskilda förmånsrätt, som är förenad med formerna

för lån ur avdikningslånefonden, medför ett icke obetydligt administrativt

merarbete. I hög grad belastar detta merarbete domstolarna. Men även

bortsett från den särskilda förmånsrätten torde arbetet med de statliga avdikningslånen,

som bl. a. åvilar länsstyrelserna och de lokala skattemyndig
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 1''iS år 1959

heterna, vara betungande i förhållande till långivningens omfattning. Införandet

av err statlig kreditgaranti i enlighet med reservationen, innebär därför

enligt fondutredningen i och för sig eu värdefull förenkling. Även det av

reservanterna föreslagna inteckningsförfarandet kan dock beräknas medföra

ett tämligen omfattande administrativt arbete för föreningarna i förhållande

till de stundom relativt blygsamma inteckningsbeloppen på varje

fastighet. Eftersom det föreslagna systemet för statens del i fråga om säkerhet

inte kan sägas ligga i nivå med vad som presteras i övrigt, ifrågasätter

fondutredningen om inteckningsförfarandet bör väljas. I stället synes det

fondutredningen böra övervägas huruvida inte, i likhet med vad som gäller

t. ex. beträffande vägsamfälligheter, en uttaxeringsrätt för torrläggningsföreningar

borde införas. Den ifrågasatta uttaxeringsrätten förutsätter en

lagstiftning på området.

Fondutredningen anför härefter avslutningsvis.

Fondutredningen vill slutligen som sin åsikt framhålla, att ersättandet av

den nuvarande statliga långivningen till avdikningsändamål med en skäligen

utvidgad ram för garantigivning för jordbrukets inre rationalisering bör

kunna leda till eu rationellare avvägning mellan alternativa åtgärder på detta

område, av vilket avdikning endast är eu. Förekomsten av en specialbudget

för delta avgränsade område innebär risk för att statens insatser inte anpassas

till den fortlöpande strukturomvandlingen inom jordbruket. I och för sig

är detta eu invändning av sådan art som generellt kan riktas mot systemet

med statligt stöd i form av revolverande utlåningsfonder, men fondutredningen

föreställer sig att argumentet äger särskild tyngd i förevarande fall.

Lantbruksnämnden i Östergötlands lön motiverar sitt ställningstagande

sålunda.

Den för avdikningslånen lagstadgade inteckningssäkerheten med bästa

förmånsrätt kan bl. a. ha den konsekvensen att företag, som icke klart

framstår såsom räntabla, genom enkelheten att kunna ställa godtagbar säkerhet

genom botteninteckning i kanske redan högbelånade fastigheter, blir

föremål för eu ur rationaliseringshänseende mildare bedömning än om säkerheten

skulle utgöras av inteckning med det inomläge som kan erhållas

med hänsyn till fastighetens förutvarande inteckningar. Det har vidare inträffat

att medel ur avdikningslånefonden ej varit tillgängliga och att sökande

därvid hänvisats till att söka garantilån, varvid de ej fått förmånen

av den lägre räntan som gäller för avdikningslånen. Vid prövning av erbjuden

inteckningssäkerhet i den ifrågavarande fastigheten har nämnden

måhända ej funnit denna godtagbar även med hänsyn tagen till den värdestegring

fastigheten genom åtgärden skulle undergå. Investeringen torde

därvid komma att löpa risk bli bedömd såsom felaktig. Det har vidare någon

gång inträffat att vid brist på medel i avdikningslånefonden sökande

hänvisats att söka interimistisk lånegaranti liksom det inom länet ofta förekommer

att större dikningsföretag, för vilka det framstår såsom angeläget

att omedelbart få sätta i gång i avvaktan på lån ur avdikningslånefonden,

anskaffar nödvändigt kapital genom vanliga banklån, vilka sedan löses

in, när avdikningslånet utanordnats. Genom att ett avdikningslån ur

säkerhetssynpunkt bedömes såsom riskfritt kan detta förhållande komma

att få ett alltför dominerande inflytande, varigenom bedömningen av ett

förelags berättigande ur räntabilitets- och andra rationaliseringssynpunkter

lätt kan komma i skymundan. För att få större enhetlighet i jordbrukets

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj.ts proposition nr 1''iH år 1959

låneformer, bättre klarhet och riktighet synes det nämnden därför angeläget

att avdikningslåneformen ersältes med statlig lånegaranti, varvid ävenledes,

vilket utredningen kraftigt understryker, en överblick av att räntabilitetskravet

hålles intakt, lättare ernås.

I fråga om den av utredningen förordade höjningen av räntan å de nuvarande

avdikningslånen uttalar riksräkenskapsverket, att omen dylikhöjning

anses böra komma till stånd, bör räntan antingen sättas lika med statens

normalränta eller anges i ett bestämt förhållande till denna. Eu motsvarande

ståndpunkt intages av fullmäktige i riksgäldskontoret.

Jordbruksanslagsutredningens förslag rörande den bidragsgivning

till utflyttnings-, väganläggnings- och odlingskostnader

i sammanhang med skiften, som enligt bestämmelserna

i lantmäteribidragskungörelsen liandlägges av lantmäteriorganisationen

har lämnats utan erinran av bl. a. statskontoret, statens jordbruksnämnd,

Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk och

Lantbruksdirektörernas förening. Förslaget har vidare tillstyrkts av lantbruksnämnderna

i Blekinge och Västernorrlands län. Ett bibehållande av

den nuvarande ordningen för förevarande bidragsverksamhet åtminstone

intill dess 1954 års fastighetsbildningskommitté slutfört sitt uppdrag har

å andra sidan förordats förutom av lantmätcristgrelsen, fastighetsbildningskommittén

och Sveriges lantmätareförening, av skogsstyrelsen, styrelsen

för Hushållningssällskapens förbund samt av lantbruksnämnderna i Jönköpings,

Kronobergs, Kalmar, Örebro, Gävleborgs och Västerbottens län.

Lantmäteristyrelsen anför för sin del, att det förefaller styielsen som

om jordbruksanslagsutredningen icke tillräckligt beaktat före\ arande investeringars

beroende av fastiglietsregleringsprocessen, när utredningen tagit

ställning till frågan om de av styrelsen nu disponerade bidragsanslagen.

Styrelsen anför härvid bl. a.

Utmärkande för inre rationalisering i dess mest renodlade form synes

vara, att åtgärden företages inom en enskild fastighets gränser, samt utgör

en individuell åtgärd utan grannelagsberoende. Utöver sådana renodlade

inre rationaliseringsåtgärder torde i praktiken även sådana tall, där ett

visst grannelagsberoende föreligger eller ett kollektivt företagande törekornmer,

få hänföras till inre rationalisering blott fastighetsindelningen

lämnas intakt. I de fall däremot, då åtgärderna ingår såsom ett led i en

fastighetsreglering och utgör en integrerande del av denna (d. v. s. ej blott

en lösligt i tiden med fastighetsregleringen samordnad åtgärd) torde hela

åtgärdskedjan få bedömas som yttre rationalisering.

Styrelsen vill understryka, att denna ståndpunkt icke är dikterad av

principiella överväganden utan främst av att åtgärderna blir inflätade i fastighetsregleringens

planeringssammanhang och ekonomiska mekanism på

ett sätt, som endast undantagsvis medger en separat bedömning av en viss

åtgärd. I vart fall gäller vid nuvarande laga skifte sådana regler, att det

icke omedelbart utan först efter skiftets avslutande är möjligt att urskilja

vem av parterna i skiftet som verkställer, vem av dem som bekostar och

vem som svarar för riskerna beträffande en viss investering. Det råder

vid skifte i motsats till förhållandet vid renodlad inre rationalisering icke

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kuiigl. Maj.ts proposition nr 1 i8 år 1950

någon automatisk identitet mellan verkställare, investerare och risktagare

även om det t. ex. gäller en ur teknisk synpunkt enkel jordbruksväg.

Lantmäteristyrelsen kan ej lieller finna de av utredningen anförda skälen

tillräckligt bärande för att av utredningen föreslagen överflyttning av bidragen

till utflyttning, väganläggning och odling från lantmäteristyrelsen

till annan myndighet skall framstå som ändamålsenlig. Därtill kommer enligt

styrelsen att utredningen icke i något avseende berört olägenheterna

av en överflyttning. Ej heller har de ofrånkomliga övergångsproblem, som

uppstår därest förslaget skulle genomföras, berörts i betänkandet. Styrelsen

anser sig för den skull höra beröra vissa av dessa frågor.

\ id laga skiften prövas beslut om utflyttningar, väganläggningar och

odlingar i judiciell ordning. En delägare i skiftet kan därvid mot sin vilja

tvingas att deltaga i kollektiva investeringar. Mot bakgrunden av denna

formella karaktär av tvångsinvesteringar med rättslig överprövning av besluten

är det naturligt och nödvändigt att bindande''utfästelser i bidragsfrågan

kunna föreligga då beslut skall fattas. Bedömningen av bidragsfusk31}

måste grundas på överväganden av teknisk och ekonomisk art. Samtidigt

måste emellertid också åtgärdens betydelse med hänsyn till möjligheterna

att vid skiftet åstadkomma lämpliga fastigheter beaktas liksom den

darur harledda angelägenheten av att åtgärden eventuellt skall kunna genomföras

även mot sakägares bestridande. Det bidragsbeviljande organet

måste därför kunna bedöma investeringens roll i skiftesproceduren. Det

förefaller icke rimligt att förutsätta att länsstyrelse, skogsstyrelse eller

lantbruksnämnd regelmässigt skola ha möjlighet att göra en sådan bedömning.

Det moderna skiftesförfarandet tenderar alltmer mot att åtskilliga åtgärder

av grundläggande betydelse för den genom skiftet åstadkomna fastighetsindelningen

verkställas redan under skiftets gång. Detta gäller särskdt

väganläggningar men har och borde i än högre grad ha sin motsvaughet

även i fråga om t. ex. markanvändningen. Fördelarna av en sådan

koordination av verkställighet och förrättning äro många och både av tekmsk,

arbetsekonomisk och psykologisk art. En förutsättning för förfarandet

ar dock f. n. i praktiken att frivillig anslutning från delägarnas sida

till verkställigheten uppnås. Detta i sin tur torde förutsätta att bidragen

ha karaktar av s. k. företagsbidrag, att delägarna själva få välja tidpunkt

i°r Yfrkstalhgheten och att utlovade bidrag då omedelbart stå till förfogande.

lidrymden mellan förprövning och verkställighet (bidragsutbctalning)

varierar avsevärt och kan i vissa fall uppgå till åtskilliga år.

Stjrelsen erinrar i fortsättningen, att f. n. åtgärder motsvarande kostnader

på mellan 2 och 3 miljoner kr. förprövats och att utlovade ej uppburna

bidrag uppgår till storleksordningen 1 miljon kr. Styrelsen påpekar vidare

att den anslagspost, varifrån bidragen nu bestrides är förslagsvis betecknad,

något som styrelsen anser nödvändigt lör att bidragen skall kunna utlämnas

utan köordning. Varje intressekonflikt vid ett skifte tynger skiftesproceduren

och t\ingar in denna i eu tids- och arbetskrävande formbundenhet. Det är

först på grundval av samförstånd mellan berörda parter, som radikala förenklingar

a\ skiftesförfarandet är möjligt utan att gällande rättsgrundsatser

trades för när.

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr lb8 år 1959

Därest en överflyttning av bidragen skall ske till annan myndighet uppstår

med nödvändighet vissa övergångsproblem. Hur dessa frågor än löses anser

styrelsen det uppenbart, att ett administrativt merarbete kommer att uppstå

under övergångstiden. Detta merarbete väntas bli relativt betungande under

åtminstone 3 ä 4 år framåt. Samtidigt förutsätter styrelsen att hur frågan

nu än löses måste en radikal överarbetning av bidragsfrågorna ske relativt

snart i anslutning till det väntade förslaget till ny fastighetsbildningslag.

I beaktande av vad sålunda anförts finner styrelsen, att de frågor, som

sammanhänger med en överflyttning av nu berörda bidrag från styrelsen till

lantbruksnämnderna, resp. skogsvårdsmyndigheterna och länsstyrelserna

inte är utredda så att slutlig ställning till dessa frågor nu kan tagas. Med

hänsyn därtill och till att fastighetsbildningskommittén enligt vad styrelsen

försport kan väntas komma att inom en relativt snar framtid framlägga förslag

till ny fastighetsbildningslag anser sig styrelsen böra föreslå, att berörda

frågor får anstå till dess fastighetsbildningskommittén slutfört sitt utredningsuppdrag.

Till enahanda slutsatser kommer fastighetsbildningskommittén och Sveriges

lantmätareförening i sina yttranden. Fastighetsbildningskommittén anför

bl. a.

Enligt meddelade direktiv skall fastighetsbildningskommittén, i anslutning

till de nya regler för förfarandet vid ändringar i fastighetsindelningen som

kommittén har att föreslå, ompröva hela frågan om stödåtgärder för att

främja mera genomgripande fastighetsregleringar. Därvidlag skall kommittén

beakta de principer som i andra sammanhang tillämpas för det allmännas

stöd åt åtgärder av motsvarande art och eftersträva en samordning i

lämpliga former av den verksamhet som utövas av olika myndigheter och

andra organ på detta område.

Det av jordbruksanslagsutredningen framlagda förslaget beträffande de av

lantmäteristyrelsen disponerade bidragen till vissa åtgärder i samband med

fastighetsregleringar berör således frågor som f. n. är under utredning. Vid

detta förhållande" torde ett genomförande av förslaget icke nu böra ifrågakomma,

om icke särskilda skäl kan åberopas till stöd för en omedelbar ändring

av bidragsgivningen och dessutom anledning finnes till antagande att

ändringen icke kommer att menligt påverka det fortsatta kommittéarbetet,

vilket nu fortskridit så långt att det torde kunna slutföras under år 1960.

Ingendera av dessa båda förutsättningar föreligger emellertid enligt kommitténs

mening. På grund av allmänna överväganden som föranlett jordbruksanslagsutredningen

att förorda en omdisponering av bidragen kan icke den

slutsatsen dragas att en sådan åtgärd bör komma till stånd medan bidragsfrågan

ännu behandlas av kommittén. Utredningen har i övrigt icke påvisat

och kan knappast heller anses ha gjort gällande att den nuvarande bidragsgivningen

är behäftad med brister som omedelbart måste undanröjas.

Den av utredningen föreslagna ordningen för bidragsgivningen är vidare

oförenlig med de principer som enligt kommitténs åsikt bör vara vägledande

för fastighetsregleringarnas framtida bedrivande och läggas till grund för

den kommande fastighetsbildningslagstiftningen. Ett genomförande av förslaget

skulle därför försvåra kommitténs slutliga ställningstaganden beträffande

utformningen av såväl fastiglictsregleringsinstitutet som en till detta

(» Itihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 148

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

institut på lämpligt sätt anpassad bidragsgivning. Kommittén måste på grund

härav ställa sig avvisande till förslaget.

Ett genomförande av förslaget skulle emellertid icke blott medföra olägenheter

med avseende på det fortsatta kommittéarbetet. Det torde även få

mindre gynnsamma verkningar på jordbrukarnas möjligheter att erhålla

bidrag till åtgärder, som är föranledda av fastighetsregleringar, och kan

därmed komma att hämma den icke minst ur allmän synpunkt önskvärda

regleringsverksamheten. Detta synes främst sammanhänga med att de understöd

varom här är fråga konstruerats såsom bidrag till åtgärder för jordbrukets

inre rationalisering eller föreslagits bliva anordnade på motsvarande

sätt, ehuru syftet med understöden i första hand är att främja en förbättring

av brukningsenheternas storlek, ägosammansättning och arrondering. Den

omständigheten att de här ifrågavarande stödberättigade åtgärderna ingår

som ett led i en omreglering, för vars ändamålsenliga genomförande de utgör

en förutsättning, har icke till fullo kunnat beaktas genom att de, låt vara

med vissa modifikationer, likställts med åtgärder, avsedda att förbättra

produktions- och driftsförhållandena å till storlek och utformning givna

brukningsenheter. När jordbruksanslagsutredningen som stöd för den föreslagna

anordningen åberopat att olika bidragsregler icke bör gälla ett och

samma slag av åtgärder och att en uppdelning av ensartad bidragsgivning

på olika anslag strider mot moderna budgettekniska principer, har utredningen

förbisett att de av utredningen åsyftade åtgärderna ingalunda är av

samma slag och att krav på ensartad bidragsgivning därför icke kan uppställas

på det sätt utredningen tänkt sig. Kommittén delar eljest utredningens

principiella uppfattning i detta avseende men vill därav draga den slutsatsen

att bidrag till åtgärder som sammanhänger med fastighetsregleringar

i största möjliga utsträckning bör utgå från ett enda anslag och att frågan

om sådana bidrag prövas av en och samma myndighet, oavsett om åtgärderna,

betraktade var för sig såsom isolerade företeelser, är av det ena eller

andra slaget.

Vad slutligen angår anslagsfrågan m. m. förordar lantbrukssiyrelsen,

att ramen för bidrag till inre rationalisering för nästa budgetår fastslälles

till 15 miljoner kr. Styrelsen anför härvid att — även om varje uppskattning

av anslagsbehovet måste vara förenad med en betydande grad av

osäkerhet — det är av stor vikt, att den pågående rationaliseringsverksamheten

inom jordbruket inte bromsas av att otillräckliga medel står till förfogande

för att stimulera till önskvärda inre rationaliseringsåtgärder, särskilt

sådana som är av betydelse för den yttre rationaliseringen.

Ökad anslagsram för bidrag till den inre rationaliseringen förordas även

av Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk. Förstnämnda

förbund stannar därvid liksom lantbruksstyrelsen vid ett belopp av

15 miljoner kr., medan riksförbundet för sin del ansluter sig till den av ledamoten

Larsson anförda reservationen för eu lotal ram av 17 225 000 kr.

Småbrukarnas riksförbund anser någon anslagsminskning ej möjlig.

Lantbruksstyrelsen upptar i anslutning till anslagsfrågan även det av utredningen

gjorda uttalandet att därest de sammanlagda anspråken på bidrag

under ett budgetår kan befaras bli större än vad som motsvarar den medgivna

bidragsramen en anpassning av bidragsgivningen till det faktiska utrymmet

bör ske genom en minskning av bidragsprocenten. Styrelsen anför

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

härvid att ett dylikt förfaringssätt skulle förutsätta, att nämnderna fick

samla de under ett budgetår inkomna ansökningarna till en tidpunkt framemot

budgetårsskiftet och då avgöra dem i ett sammanhang. Härav skulle

betydande olägenheter följa. De sökande skulle ofta få vänta en avsevärd

tid på nämndens beslut samtidigt som arbetsordningen på nämnden bleve

otillfredsställande. Med hänsyn härtill finner sig styrelsen icke kunna förorda

det av utredningen föreslagna förfaringssättet. Handläggningsordningen

bör i stället vara den, att ansökningarna behandlas successivt under året.

Vid otillräcklig medelstillgång bör mindre angelägna ansökningar få avslås

eller bordläggas, men de mera angelägna företagen få sådan stimulans, att

de verkligen kommer till utförande. Uttalande av samma innebörd göres

även av skogsstyrelsen.

Beträffande den ram, inom vilken statlig kreditgaranti skall få

beviljas under nästa budgetår, föreslår lantbruksstyrelsen en minskning

från 15 till 13 miljoner kr. Styrelsen, som utgår ifrån att avdikningslån även

i fortsättningen kommer att stå till förfogande för finansiering av vissa torrläggningsföretag,

motiverar sitt förslag med att den nuvarande ramen icke

utnyttjats helt under de gångna åren.

VI. Övriga framställningar berörande jordbrukets inre rationalisering

Statsstöd till byggande av jordbruksvägar i vissa fall. Yrkande. I sin

förut omförmälda skrivelse den 16 augusti 1957 hemställer lantbruksstyrelsen,

såvitt här är i fråga, efter samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

om åtgärder i syfte att möjliggöra för lantbruksorganisationen att

lämna statligt stöd jämväl till sådan intressent i jordbruksväg, som är innehavare

av icke-jordbruksfastighet, i samma utsträckning som om ansökan

om iståndsättningsbidrag sökts hos länsstyrelsen.

Motiv. Enligt tillämpade bidragsgrunder kan lantbruksnämnd ej bevilja

bidrag till byggande av till jordbruksväg hänförlig enskild väg till den del

kostnaden för vägen faller på annan fastighet. En motsvarande begränsning

finns ej i fråga om dylikt stöd till byggande av skogsbilväg eller enskild väg.

Enligt lantbruksstyrelsens mening framstår det — i beaktande av att avgränsningen

mellan olika vägkategorier är i viss mån flytande - - som

mindre tillfredsställande, att i förekommande fall ägare till vissa deltagningsskyldiga

fastigheter blir utestängda från bidragsmöjligheter endast av

den orsaken, att vägen hänföres till jordbruksväg.

Jordbruksväg, som bedömes vara av mera väsentlig betydelse såsom samlärdsled

eller utfart, kan beviljas underhållsbidrag av länsstyrelsen enligl

kungörelsen 1952: 793 angående statsbidrag till enskild väghållning. Sådant

bidrag utgår ur sjätte huvudtitelns reservationsanslag Enskild väghållning:

Bidrag till underhåll av enskilda vägar m. in. Som villkor för att underhållsbidrag

skall beviljas får väghållarna förbinda sig bl. a. att icke utan läns
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 1A8 år 1959

styrelsens medgivande avstänga vägen för trafik och att på tillfredsställande

sätt underhålla vägen. I samband med alt underhållsbidrag beviljas kan

även ur samma anslag medgivas bidrag med högst 60 procent till vissa begränsade

åtgärder för iordningställande av vägen, vilka prövas erforderliga

ur trafiksäkerhetssynpunkt, t. ex. ombyggnad av brotrummor, rätning av

kurvor och åtgärder för att åstadkomma bättre sikt. Dessa bidrag beviljas

till hela förelaget, d. v. s. samtliga intressenter kommer i åtnjutande av dem,

oavsett vilka slag av fastigheter de innehar och oavsett deras ekonomiska

ställning.

Intressenterna i en jordbruksväg torde f. n. ha att välja mellan att antingen

söka bidrag till hela ombyggnaden från lantbruksnämnden eller att,

i samband med att underhållsbidrag sökes, också hemställa om bidrag till

iståndsältning i den utsträckning sådant kan utgå ur nyssnämnda anslag.

Intressenter i vägföretaget, vilka ej innehar jordbruksfastigheter, kommer

därvid i ett sämre läge, om bidrag till ombyggnaden beviljas av lantbruksnämnden,

än om bidraget utgår i form av s. k. iståndsättningsbidrag

hån länsstyrelsen. De får nämligen inte alls något bidrag från lantbruksnämnden.

För de intressenter, som i egenskap av innehavare av jordbruksfastigheter

deltager i vägföretaget, torde det däremot som regel vara förmånligare,

att bidrag beviljas av lantbruksnämnden. Deras bidrag torde då

beräknas till viss procent av hela kostnaden, under det att de från länsstyrelsen

skulle få bidrag endast till vissa begränsade åtgärder. Avgörande för

jämförelsen är dock, hur stor del av totala vägbyggnadskostnaden, som är

av beskaffenhet att kunna hänföras till åtgärder, vartill iståndsättningsbidrag

må beviljas.

Den lämpligaste lösningen av bidragsfrågan i förevarande fall är enligt

styrelsens mening, att lantbruksnämnden dels vid beviljande av bidrag till

ombyggnad av jordbruksväg ställer samma krav på förbättringsåtgärder,

som länsstyrelsen vid beviljande av bidrag till underhåll av enskild väg, dels

ock att lantbruksnämnden får befogenhet att lämna bidrag även till sådana

intressenter, som innehar icke-jordbruksfastighet, i den utsträckning, vari

dessa intressenter skulle erhålla statsbidrag, om s. k. iståndsättningsbidrag

söktes hos länsstyrelsen. Styrelsen anser ej, att den ifrågasatta ordningen

skall komma att medföra något anslagsbehov, utan endast att den skall göra

det möjligt att handlägga de ifrågavarande ansökningarna om bidrag till

byggande av jordbruksvägar inom en myndighet, lantbruksnämnden, utan

att därför vissa delägare blir försatta i en sämre ställning än om bidrag till

vägföretaget skulle utgå i form av s. k. iståndsättningsbidrag från länsstyrelsen.

Yttranden. Statskontoret har ej något att erinra mot lantbruksstyrelsens

hemställan, då den synes innebära en administrativ förenkling utan

att medföra ökat anslagsbehov.

Framställningen har även remitterats till jordbruksanslagsutredningen,

som ansett remissen besvarad med vad i utredningens betänkande om statligt

stöd till jordbrukets inre rationalisering anförts.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

85

Statsstöd till fårsambetesförening. Gällande bestämmelser. I 5 §

rationaliseringskungörelsen stadgas, att bl. a. sammanslutning för drivande

av andelsladugård eller för anordnande av gemensamhetsbete för nötkreatur,

frånsett vissa särskilda bestämmelser, skall vara jämställd med enskild

jordbrukare vad beträffar möjligheterna att erhålla statligt stöd till jordbrukets

rationalisering. Härav följer att sådana sammanslutningar kan beviljas

såväl avskrivningslån som statlig lånegaranti i enlighet med vad som

i övrigt är stadgat i kungörelsen. Bidrag och lån till bl. a. sammanslutning

för drivande av andelsladugård beviljas dock av lantbruksstyrelsen. För

statsbidrag till sådan sammanslutning för uppförande eller förbättring av

ekonomibyggnad eller annan fast anläggning för jordbruksdriften gäller vidare

särskilda bestämmelser. Härom föreskrives sålunda i 34 §, 3) rationaliseringskungörelsen,

att bidrag för sådant ändamål må utgå med 15 procent

av den godkända kostnaden, dock högst med belopp motsvarande 280

kr. för varje ha åker samt till åker omräknad ängs- och betesmark som brukas

av medlemmarna i den för ändamålet bildade föreningen eller bolaget.

Yrkande. I en av lantbruksnämnden i Kalmar läns södra område till

lantbruksstyrelsen med eget yttrande den 7 februari 1958 överlämnad ansökning

har Bredinge fårsambetesförening i Kastlösa socken på Öland anhållit,

bl. a., om största möjliga bidrag och statlig lånegaranti för uppförande

av fårstängsel och fårstall för ca 500 tackor. Av handlingarna i ärendet

inhämtas bl. a. följande.

Bredinge fårsambetesförening bildades den 29 december 1957 och tillkom

som en följd av ett av hushållningssällskapet anordnat sammanträde i syfte

att informera om förutsättningarna för en ökad fårhållning på Öland. Vid

sammanträdet närvar bl. a. representanter för, förutom hushållningssällskapet,

länsarbetsnämnden och lantbruksnämnden. Fårsambetesföreningen utgöres

av 24 jordbrukare i Bredinge, Rösslösa och St. Dalby byar i Kastlösa

socken och Mörbylånga kommun. Det i ansökningen angivna fårstängslet

avses för inhägnad av ca 1 260 ha alvarsmark. Alvarsmarken har tidigare

begagnats bl. a. för uppfödning av hästar. F. n. har hästuppfödningen i det

närmaste upphört och fårhållningen på den eljest numera obetydligt begagnade

alvarsmarken bedöms av jordbrukarna vara en mycket lämplig och

naturlig ersättning för hästarna. Byggnadskonsulenten i länet har beräknat

den sammanlagda kostnaden för fårhuset till 60 000 kr. och kostnaden

för fårstängslet till likaledes sammanlagt 60 000 kr. Fårhuset skall helt nyuppföras,

medan fårstängslet till större delen skall stödjas på befintliga stenmurar.

Lantbruksnämnden tillstyrker, såvitt här är i fråga, statsbidrag till föreningen

med 15 procent av den godkända kostnaden. Även hushållningssällskapet

i länsområdet tillstyrker i ett av nämnden inhämtat yttrande bifall

till föreningens ansökning. Länsarbetsdirektören har under hand meddelat,

att det enligt länsarbetsnämndens uppfattning är angeläget, att anläggningen

kommer till stånd av näringslokaliseringspolitiska skäl och med hänsyn

till att dess uppförande kan bidraga till att minska den vintertid årligen

återkommande säsongarbetslösheten på Öland.

I sin förut omförmälda skrivelse den 31 december 1958 anför lantbruks
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

styrelsen bl. a. att den nu ifrågavarande fårsambetesföreningen närmast torde

vara att jämföra med en sammanslutning för drivande av andelsladugård.

Då emellertid fårsambetesförening icke finnes omnämnd i 5 § i rationaliseringskungörelsen

finner sig styrelsen böra hänskjuta frågan, huruvida

fårsambetesföreningen må beviljas avskrivningslån och statlig lånegaranti,

till Kungl. Maj :ts prövning.

Bidrag i vissa fall ur statens avdikningsanslag till kostnader i samband med

översvämningar. Yrkande. I skrift den 21 mars 1958 har Norr Gerdsbo

invallningsföretag, Västerfärnebo kommun, Västmanlands län, anhållit om

största möjliga statsbidrag till täckande av kostnader å tillhopa 18 000 kr.,

som företaget åsamkats till följd av den onormalt stora nederbörden hösten

1957. Av handlingarna i ärendet inhämtas följande.

Norr Gerdsbo Invallningföretag, som är beläget utmed Svartån och sjön

Gorgen, tillkom år 1932. Det omfattar en areal om 185 ha och har 23 delägare.

Den uppförda skyddsvallen har en längd av 3 650 in, samlingskanalen

är 2 900 in lång och sidoloppen har en sammanlagd längd av 6 750 in. Underhålls-

och driftskostnaderna uppgår under normala år till 3 000 å 4 000 kr.

År 1950 utfördes ett omfattande underhållsarbete, innebärande en förstärkning

av skyddsvallen i hela dess längd och särskilt av dess svagare delar samt

en upprensning av samlingskanalen och sidodikena. Kostnaden härför uppgick

till 35 000 kr., och erforderliga medel anskaffades genom ett 10-årigt

amorteringslån. Hösten 1957 genombröts skyddsvallen och så gott som hela

det invallade området sattes under djupt vatten, vilket medförde, att grödan,

med obetydliga undantag, förstördes. En ny vall har därefter uppförts på en

sträcka av ca 250 m, varvid projekteringen, ledningen och kontrollen av arbetena

utförts av lantbruksingenjören i länet. Den nya anläggningen har enligt

lantbruksingenjören kostat 17 650 kr., vartill kommer ett belopp på

3 000 å 5 000 kr. för rensning, förorsakad av vallbrottet.

Yttranden. I sitt förut berörda remissyttrande den 29 augusti 1958 vitsordar

lantbruksstyrelsen, att intressenterna hållit invallningen i gott skick

och gjort vad som stått i deras makt för att förebygga vallbrottet. Det inträffade

bör enligt styrelsen betecknas som kataslroffall, väsentligen föranlett

av att den allt mer igenväxta Svartån företett allt högre flödestoppar.

Styrelsen anser det därför sakligt motiverat, att bidrag med skäligt belopp

utgår till sakägarna till kostnaderna för den förstörda anläggningens återställande.

Styrelsen ifrågasätter, om icke medel för ändamålet bör kunna

beviljas från statens avdikningsanslag. Härför kräves att de berörda åtgärderna

är att hänföra till utförande av företag för torrläggning av mark

för jordbruksändamål. För underhållsåtgärder kan däremot bidrag inte utgå.

Motsvarande bestämmelser gäller för lån ur statens avdikningslånefond. Då

i förevarande fall är fråga om en anläggning, som utan sakägarnas förvållande

blivit delvis förstörd och måst ersättas med en ny anläggning, anser

styrelsen det inte uteslutet, att bidrag ur avdikninganslaget beviljas. För den

händelse gällande bestämmelser icke skulle befinnas tillåta att bidrag utgår

ur avdikningsanslaget bör enligt styrelsen en ändring av kungörelsen

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 1å8 år 1959 87

1939:431 angående villkoren för statsbidrag ur statens avdikningsanslag

övervägas.

Statskontoret anser för sin del, att på området gällande bestämmelser ej

medger att bidrag utgår ur statens avdikningsanslag på grund av det inträffade

vallbrottet. Därest bidrag anses böra utgå till särskild delägare i företaget

med hänsyn till vederbörandes ekonomiska förhållanden bör enligt

statskontorets mening medel för ändamålet anvisas från det senast för budgetåret

1957/58 å riksstaten under nionde huvudtiteln uppförda reservationsanslaget

Bidrag vid förlust på grund av naturkatastrof m. m.

Till jordbruksdepartementet har Hörnsjöfors invallningsföretag, Västerfärnebo,

Västmanlands län, den 18 mars 1958 ingivit en ansökning av enahanda

innebörd som den förut omförmälda. I sitt över denna ansökning avgivna

yttrande har lantbruksstyrelsen ävenledes ansett, att bidrag till kostnaderna

för att sätta anläggningarna i betryggande skick bör kunna utgå ur

avdikningsanslaget. De avsedda åtgärderna innebär enligt styrelsen, att en

befintlig anläggning, som på grund av ändrade vattenförhållanden i ett utanförliggande

vattendrag (Svartån) blivit otillräcklig, utökas genom påbyggnad

av vallar och införande av ytterligare pumpaggregat.

Ändrade bestämmelser rörande amortering av lån från statens avdikningslånefond.

Yrkanden. I anledning av remiss av en till jordbruksdepartementet

ingiven skrivelse angående en undre gräns för lån från statens avdikningslånefond

har lantbruksstyrelsen i skrivelse den 31 mars 1958 förordat,

1. att möjlighet införes dels att i fråga om lån å lägre belopp föreskriva

kortare amorteringstid än nu gällande 24 år, dels i fråga om samtliga lån

göra avsteg från reglerna om amorteringsfrihet under de 5 första åren av lånets

löptid;

2. att det likaledes göres möjligt, att i vissa fall bevilja statlig lånegaranti

jämlikt rationaliseringskungörelsen oavsett bestämmelsen i kungörelsens

10 § om alt dylik garanti ej må utgå till torrläggningsföretag, som är av mera

omfattande eller kostnadskrävande beskaffenhet eller berör allmänna intressen

av större betydelse.

Motiv. 1. Lantbruksstyrelsen har infört den avgränsningen, att avdikningslån

till viss fastighet understigande 1 000 kr., motsvarande en annuitet

av ca 60 kr., i regel ej beviljas. Även vid denna gränsdragning kan den invändningen

göras, att administrationen belastas med en del alltför små, långsiktiga

lån. Enligt styrelsen låter det sig emellertid knappast göra att utan

vidare höja minimigränsen för avdikningslån. Dikningsföretagen kan nämligen

i många fall, särskilt då dikningen rör mindre jordbruk, beröra intressenter

med mindre goda ekonomiska resurser, som har svårt att utan

lånehjälp klara kostnaderna. Styrelsen anser därför att en lösning bor sökas

på andra vägar. Den lämpligaste anser styrelsen därvid vara, att man bibehåller

de mindre låntagarna vid möjligheten att erhålla avdikningslån men

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj.ts proposition nr lh8 år 1959

föreskriver kortare amorteringstid. Styrelsen belyser sitt förslag med ett par

exempel. Ett lån på 1 000 kr. återbetalas enligt nu gällande bestämmelser

(räntefot 3,25 procent, 5 amorteringsfria år och därefter amortering under

24 år) med en annuitet av 71 kr. Om amorteringstiden, med i övrigt oförändrade

förutsättningar, bestäms till 10 år, blir annuiteten i stället 138 kr. Ett

lån på 2 000 kr. skulle — om man vill bestämma annuiteten till 100—150 kr.

— avbetalas under en 20-årig amorteringstid. Beträffande frågan om de

mindre lånen i ett och samma företag skall löpa med olika amorteringstider,

allt efter deras storlek, eller om man inom ett och samma företag endast bör

tillåta 2 olika amorteringstider anför styrelsen, att den senare linjen i regel

torde vara att föredraga men att frågan lämpligen kan lämnas åt praxis att

lösa. Några föreskrifter anser styrelsen inte vara påkallade.

Styrelsen anser vidare i vissa fall obehövligt, att beviljat lån göres amorteringsfritt

under de första 5 åren av dess löptid. Enligt styrelsens uppfattning

torde det för övrigt icke alltid vara ett önskemål från låntagarnas sida

att få dröja några år med amorteringarna och låta skulden växa genom att

räntan läggs till kapitalet under samma tid.

Om möjlighet öppnas till kortare amorteringstid och till avsteg från regeln

om amorteringsfrihet under de första åren, bör den stå öppen för alla låntagare

och inte endast vid smålånen. För att önskemålet om kortare löptid å

lån skall kunna tillgodoses, erfordras enligt styrelsen ett tillägg till 15 § avdikningslånekungörelsen.

Detta bör kunna utformas så, att undantag från

huvudregeln må ske, då särskilda skäl därtill föranleder.

2. Enligt lantbruksstyrelsen är det i en del fall ej möjligt att bevilja avdiknmgslån

till alla intressenter i ett torrläggningsföretag. Styrelsen avser därvid

exempelvis ett sådant fall, då arrendator skall bekosta den andel i dikning

som faller på hans arrendelott. Enligt styrelsens uppfattning bör det

finnas möjlighet att undantagsvis bevilja viss intressent lånegaranti till dikningskostnad,

oaktat övriga intressenter fått avdikningslån. Sistnämnda anordning

anser styrelsen förutsätta, att den i rationaliseringskungörelsens 10 §

givna bestämmelsen, att lånegaranti ej må utgå till torrläggningsföretag, som

är av mera omfattande eller kostnadskrävande beskaffenhet eller berör allmänna

intressen av större betydelse, ändras och erhåller sådan lydelse, att

den ifrågasatta kombinationen icke uteslutes.

Yttranden. Statskontoret ansluter sig till den av lantbruksstyrelsen

föreslagna avkortningen av amorteringstiden i vissa fall. Det förefaller dock

ämbetsverket som om den regelmässiga amorteringstiden borde vara längst

20 år och den nu gällande amorteringstiden komma till användning endast

vid mycket stora lån. Det bör emellertid kunna överlämnas åt styrelsen att

besluta i detta avseende. Enligt statskontorets mening förtjänar vidare att

övervägas, om icke möjligheter föreligger för en sanering även beträffande

äldre lån. Besvär och kostnader för en omläggning måste emellertid noga

vägas mot fördelarna i administrativt hänseende av ett slopande av de små

annuiteterna. Därest befrielse skulle meddelas från återbetalningsskyldighet

av annuiteter understigande förslagsvis 5 kr., kan antalet debiteringspos
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

ter beräknas minska med över 10 000. Vad slutligen angår förslaget till

ändring av 10 § rationaliseringskungörelsen bör denna fråga enligt statskontorets

mening upptagas i ett större sammanhang.

Lantbruksstyrelsens förslag bär vidare tillstyrkts av länsstyrelserna i Uppsala,

Malmöhus, Skaraborgs och Norrbottens lön. Länsstyrelsen i Skaraborgs

län förordar doek att bestämmelsen om 5-årig amorteringsfriliet skall kvarstå.

Ändrade bestämmelser rörande amortering av driftslån till sambruksföreningar.

Gällande bestämmelser. Enligt 20 § andra stycket kungörelsen

1948: 366 angående den statliga jordbruksegnahemsverksamheten

i dess lydelse jämlikt kungörelsen 1956: 160 bör amorteringstiden beträffande

driftslån ej överstiga 12 år. Bestämmelsen i fråga tillkom genom kungörelsen

1954: 185, som trädde i kraft den 1 juli 1954. Dessförinnan gällde

eu tidsbestämning av 10 år. Enligt angivna författningsrum må vidare, dä

särskilda omständigheter därtill föranleder, i fråga om driftsiån amorleringsfrihet

medges under högst 2 år från första lyftningsdagen. De nämnda

bestämmelserna är tillämpliga även på driftslån till föreningar, bildade och

registrerade enligt föreskrifterna i lagen 1948: 218 om sambruksföreningar.

Samtliga nu verksamma dylika föreningar har registrerats före den 1 juli

1954. Beträffande de driftslån, för vilka föreningarna i samband med registreringen

beviljats statlig garanti, gäller följaktligen enligt lånebesluten

och garantihandlingarna de äldre amorteringsbestämmelserna.

Yrkande. I skrivelse den 16 januari 1959 har lambruksstyrelsen hemställt

om förlängning av den i nyssnämnda kungörelse 1948:366 angivna

tiden för amortering av driftslån, såvitt angår lån till sambruksförening.

Motiv. Lantbruksstyrelsen anför till en början följande.

Det har under lantbruksstyrelsens sysslande med hithörande ärenden,

bl. a. vid försök att biträda vid upprättandet av ekonomisk plan för ifrågasatt

nytt sambruk å Gudhems kungsgård i Skaraborgs län, visat sig att så

stränga amorteringsvillkor för drifiskredit, som nu sagis, över huvud icke

kunna inrymmas i en förnuftig uppläggning av jordbruksdrift. Detta torde

gälla vilken inriktning av driften som än väljes. Det måste också enligt styrelsens

mening framstå som orealistiskt att rakna med att en förening av nu

ifrägavarande slag, som merendels startar med mycket begränsade kontantinsatser

från medlemmarnas sida, under de första åren av sin verksamhet

och med alla de investeringar, som nutidens mekaniserade jordbruk kräver,

skulle kunna redovisa sådana resultat av driften, alt de möjliggöra eu

amortering i nyss angiven omfattning beträffande de ganska avsevaida lån,

som det här rör sig om. Det kan i sammanhanget framhållas, att driftslånen

till sambruksföreningar kan uppgå till 260 ä 300 000 kr. och att följaktligen

eu amortering av lånen enligt saväl de nu gällande som tidigare amorteringsföreskrifler

skulle innebära ait medlemmarna på eu period av 10 ä 12

år skaffade sig eu samlad förmögenhet på ca 1/4 miljon kr. Med de villkor

som numera är rådande för jordbruket är eu dylik snabb kapitalbildning

icke möjlig annat än rent undantagsvis.

Om föreningsjordbruk skall kunna inrättas och varaktigt drivas, är det

enligt styrelsens mening trängande nödvändigt alt regler tillskapas, som

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1959

gör det möjligt för styrelsen att meddela sambruksföreningarna längre

driftskrediter än nu må ske. Erforderliga lättnader i berörda avseende kan

enligt styrelsen ej åvägabringas, med mindre amorteringstiden för ifrågavarande

lån utökas till 20 år. Då särskilda omständigheter därtill föranleder

bör styrelsen liksom hittills därutöver kunna bevilja 2 amorteringsfria

år. Styrelsen bör vidare äga befogenhet att, på därom gjord ansökning,

bevilja jämväl nu verksam sambruksförening, som erhållit driftslån enligt

tidigare gällande bestämmelser, nytt lån med de förmånligare amorteringsföreskrifterna.

Det nya lånet skall därvid användas för inlösen av det äldre.

F. n. anser styrelsen ett sådant förfaringssätt knappast möjligt med hänsyn

till föreskrifterna i 19 § 1 mom. kungörelsen 1948:366. Enligt detta

författningsrum torde nämligen driftslån till sambruksförening kunna beviljas

endast i samband med upplåtelse av jorden.

Styrelsen upptar i sammanhanget jämväl frågan om behovet av uppmjukning

av amorteringsföreskrifterna för driftslån även i andra fall. Åtskilliga

enskilda jordbrukare, som erhållit driftskredit enligt gällande och

tidigare föreskrifter, brottas f. n. med stora svårigheter att inom föreskriven

tid fullgöra sina skyldigheter i förevarande avseende. Särskilt gäller detta

sådana jordbrukare, som förutom driftslån också erhållit stödlån på grund

av skördeskador och har att amortera dessa lån tillsammans med driftslånen.

Styrelsen ifrågasätter, att möjligheter öppnas för lantbruksnämnderna

att under angivna förhållanden i trängande fall medgiva viss förlängning av

amorteringstiden för driftslånen, med skyldighet för nämnden att underställa

besluten lantbruksstyrelsens prövning.

Yttranden. Statskontoret finner vad som i framställningen framhållits

kunna ge anledning till överväganden, om icke en omläggning av driftskrediten

till föreningsjordbruk är motiverad. Med den frihet, som gällande

bestämmelser medger i fråga om storleken av driftslån till dessa jordbruk,

kan en väsentligt större del av krediten än för en enskild jordbrukare komma

att hänföra sig till levande inventarier och maskinell utrustning. Den

genomsnittligt avvägda amorteringstiden, som enligt statskontorets mening

är väl avpassad för lån till den enskilde jordbrukaren, kan av denna anledning

framstå som väl knapp för ett föreningsjordbruk. Det synes ämbetsverket

därför kunna övervägas, om detta förhållande kan utgöra tillräckligt

motiv för särregler beträffande dessa jordbruk. Närmare uppgifter än de i

äiendet föreliggande bör emellertid härvid stå till buds och övervägandena

bör främst inriktas på att möjliggöra särskilda driftslån med olika amorteringstider

för de skilda ändamål, krediten avser att tillgodose, t. ex. för levande

inventarier, för maskinutrustning och mera kostnadsdragande döda

inventarier samt för andra ändamål. För sistnämnda ändamål, avseende det

egentliga behovet av driftskredit såsom för foder och utsäde m. in., bör enligt

statskontorets mening amorteringstiden i så fall vara mycket kort, förslagsvis

3 år. I överensstämmelse med vad som gäller för lån till maskinanskaffning

ur jordbrukets maskinlånefond bör vidare driftskrediten för maskinutrustningen

återbetalas inom högst 8 år. För anskaffandet av djurbe
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

sättning anser ämbetsverket däremot en väsentligt längre amorteringstid

kunna ifrågakomma, dock knappast överstigande 20 år efter en högst 3-årig

amorteringsfri lånetid. För de båda övriga lånetyperna bör liksom f. n. lånevillkoren

kunna, i mån av behov, medge en amorteringsfri lånetid å förslagsvis

1 resp. 2 år. Det bör enligt statskontoret få ankomma på lantbruksstyrelsen

att undersöka, huruvida en sådan omläggning av systemet med

driftslån till föreningsjordbruk kan vara motiverad. Eventuella nya regler

bör enligt statskontorets mening icke tillämpas beträffande äldre lån.

Vad lantbruksstyrelsen i övrigt anfört och föreslagit i ärendet har icke

föranlett erinran från statskontorets sida. Ämbetsverket biträder således förslaget

om möjligheter för lantbruksnämnderna att i trängande fall medge

enskilda jordbrukare, vilka erhållit stödlån på grund av skördeskador, viss

förlängning av amorteringstiden för driftslån. Då riksbanken övertagit förvaltningen

av de utlämnade stödlånen, förutsätter statskontoret, att nämnderna

härvid handlar i samråd med resp. riksbankskontor.

Sveriges lantbruksförbund tillstyrker lantbruksstyrelsens förslag om förlängning

av amorteringstiden för driftslån till 20 år men föreslår, att denna

längre tid skall tillerkännas även enskild jordbrukare. Lantbruksförbundet

erinrar härvid bl. a., att för båda driftsformerna gäller, att behovet av driftskredit

är större i det moderna jordbruket än vad förr var fallet samt att

skördeskador och ogynnsamma marknadsförhållanden förorsakat ett dåligt

ekonomiskt utbyte under senare år. I anslutning till 2 vid årets riksdag

väckta motioner, I: 182 och II: 227, vari förordats, att det nuvarande maximibeloppet

för driftslån till enskild jordbrukare höjes från 14 000 till 20 000

kr., förordar lantbruksförbundet en ändring av nuvarande bestämmelser

även såtillvida att lika villkor kommer att gälla i fråga om bestämmelserna

för maximering av driftskrediten.

Enahanda synpunkter på förevarande spörsmål anföres av Riksförbundet

Landsbygdens folk.

Statsstöd till kostnader för breddnings- eller andra ändringsåtgärder i korsning

av järnväg och ägoväg. Historik. I anledning av 2 vid 1948 års riksdag

väckta motioner (I: 189 och 11:319) hemställde riksdagen i skrivelse

den 17 april 1948 (nr 116) att Kungl. Maj :t måtte låta utreda frågan om fördelning

av kostnaderna för anordningar vid korsning mellan järnväg och

ägoväg samt om framläggande för riksdagen av de förslag, vartill utredningen

kunde föranleda. Den begärda utredningen verkställdes genom särskild

inom justitiedepartementet tillkallad utredningsman, som avgav betänkande

den It) december 1951 (SOU 1951: 52). Något på betänkandet grundat

förslag har icke framlagts.

Frågan aktualiserades åler genom 3 vid 1956 års riksdag väckta motioner

(I: 126, II: 169 och II: 290). I anledning av dessa motioner anhöll riksdagen

på hemställan av tredje lagutskottet (utlåtande nr 9) genom skrivelse den

17 april 1956 (nr 167) hos Kungl. Maj:t, att frågan om fördelning av kostnaderna

för anordningar i korsning av järnväg och ägoväg eller annan icke

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 748 år 1959

allmänneligen befaren väg med huvudsaklig betydelse för jordbruksfastighets

driftsförhållanden — efter i huvudsak de riktlinjer, som uppdragits

i 1951 års betänkande, och så snart detta är möjligt — antingen, såvitt avser

de statliga järnvägarna, regleras av Kungl. Maj :t i administrativ ordning

eller beträffande samtliga järnvägar och spårvägar göres till föremål

för lagförslag.

För gällande rätt och den tidigare behandlingen av förevarande fråga

har eu utförlig redogörelse lämnats i tredje lagutskottets förenämnda utlåtande

nr 9 till 1956 års riksdag, vartill här torde få hänvisas.

Departementspromemorian. Under den fortsatta departementsbehandlingen

av förevarande ärende utarbetades en promemoria, vari

ifrågasattes om icke frågan om fördelning av kostnaderna för fareddningseller

andra ändringsåtgärder i korsning av järnväg och ägoväg i huvudsak

borde kunna lösas genom en liberal tolkning av bestämmelserna i rationaliseringskungörelsen.

1 promemorian konstaterades, att författningarna om

statsbidrag till enskild väghållning inte ger möjlighet till bidrag i förevarande

fall. Där fråga är om åtgärder i trafiksäkerhetens intresse, kan bidrag

dock utgå till järnvägen med 90 procent av kostnaden. Vid statens

järnvägar bestrider stalen i praktiken även återstående kostnadsandel. Beträffande

rationaliseringskungörelsen anfördes, att denna ger de tillämpande

myndigheterna stora möjligheter till självständiga bedömanden vid

handiiavandet av den statliga låne- och bidragsverksamheten. Det ansågs

därför icke möjligt att enbart på grund av bestämmelsernas utformning

bedöma kungörelsens betydelse i förevarande hänseende. Enligt promemorian

syntes det emellertid tydligt, att låne- och bidragsbestämmelserna enligt

sin ordalydelse kunde tänkas tillämpade på ett sätt som högst avsevärt

skulle minska behovet av en särskild lagstiftning eller administrativ

reglering av fördelningsfrågan.

Yttranden. Över promemorian har remissyttranden avgivits av lantbruksslijrelsen,

statskontoret, Sveriges lantbruksförbnnd, Riksförbundet

Landsbygdens folk och av jordbruksanslagsutredningen. De båda förstnämnda

myndigheterna har därvid ställt sig positiva till tankegångarna i

promemorian, medan däremot Sveriges lanlbruksförbund intagit en negativ

ståndpunkt. Riksförbundet Landsbygdens folk har för sin del i första

hand förordat en lösning av frågan lagstiftningsvägen. Jordbruksanslagsutredningen

har förklarat att den i ärendet upptagna frågan innefattas i

de förslag, som utredningen framlagt i sitt betänkande angående statligt

stöd till jordbrukets inre rationalisering.

Enligt lantbruks styr elsen måste en enskild ägovägsövergång alltid anses

innebära en olägenhet såväl för järnvägsdriften som för den berörda fastighetens

brukning. I vissa fall torde breddning av en övergång ej vara den

enda tänkbara lösningen. Genom yttre rationalisering av det berörda jordbruket,

såsom tillköp av ytterligare mark på samma sida av järnvägen som

driftsbyggnaderna och försäljning av den på motsatta sidan belägna marken

torde i ej få fall ändringsarbeten kunna bli onödiga och övergångar

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

slopas. Olägenheten — såväl för järnvägsdriften som jordbruksdriften - med en ägovägsövergång över järnväg får enligt styrelsen anses mycket

olika alltefter trafikintensiteten och tåghastigheterna på järnvägen. Vid

de trafiksvaga banorna får olägenheterna anses obetydliga. Vid tätt och

snabbt trafikerade järnvägar får däremot riskerna och olägenheterna anses

vara så betydande även för järnvägens del, att denna skäligen bör kunna

med icke oväsentliga belopp understödja yttre rationaliseringsåtgärder

medförande att ägovägsövergångar kan indragas. Efter hand som tåghastigheterna

ökar torde det bli allt mera angeläget för driften å dessa järnvägar

att antalet icke oundgängligen nödvändiga ägovägsövergångar nedbringas.

Styrelsen anser, att bärande skäl föreligger att söka lösa frågan om reglering

av kostnaderna för anordningen mellan järnväg och ägoväg på det i

promemorian ifrågasatta sättet genom statsbidrag beviljade enligt reglerna

angående statligt stöd till jordbrukets yttre och inre rationalisering in. in.

Såsom förutsättning för att riksdagens önskemål i frågan skall kunna tillgodoses

erfordras, att lantbruksnämnderna gives befogenhet att i förevarande

fall göra undantag från bestämmelserna om arealgräns och behovsprövning.

För att uppnå enhetlighet i handläggningen bör vidare särskilda

anvisningar utarbetas för lantbruksnämndernas handläggning av dessa

ärenden. I dessa anvisningar bör även möjligheterna att genom yttre rationaliseringsåtgärder

göra ägovägsövergångar överflödiga beaktas. Därest bidragsmöjlighet

införes, bör denna enligt styrelsens mening även omfatta

sådana nu befintliga övergångar, som tillkommit efter det järnvägen byggdes.

Styrelsen påpekar avslutningsvis, att den skogsbrukstekniska utvecklingen

kan komma att aktualisera breddning även av skogsvägsövergångar. De

åtgärder, som må komma att vidtagas i anledning av ifrågavarande förslag

bör därför enligt styrelsen täcka även skogsvägar.

Statskontoret framhåller, att en lösning av förevarande spörsmål efter

i huvudsak de i departementspromemorian uppdragna riktlinjerna via

statsbidrag ställer sig mindre kostnadskrävande för statsverket än de alternativa

lösningarna på judiciell eller administrativ väg samtidigt som den

tillgodoser de önskemål som förestavat hemställan om åtgärder på ifrågavarande

område. Statskontoret tillstyrker därför i sak förslaget om att för

ändamålet anlita statsbidragsvägen och föreslår att detsamma framlägges

för riksdagen. Lantbruksstyrelsens förslag om att vid tillämpning av ett

statsbidragssystem även låta nu befintliga järnvägsövergångar, som tillkommit

efter resp. järnvägs framdragande, omfattas av bidragsrätt anser

sig statskontoret emellertid icke kunna stödja.

Sveriges lanlbruksförbiincl anser inte det i promemorian framlagda förslaget

om statsbidrag vara tillfredsställande ur jordägaresynpunkt. Enligt

rationaliseringskungörelsen kan statsbidrag för anläggande av jordbruksväg

endast beviljas under förutsättning dels att åtgärden är ekonomiskt

försvarlig, dels alt sökandens ekonomiska ställning är sådan alt behov av

bidrag föreligger dels ock alt egendomens storlek ej överstiger 20 ha åker.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1959

Lantbruksstyrelsen har därjämte intagit den ståndpunkten, att bidrag ej

bör beviljas med mindre belopp än 200 kr., vilket medför, att den godkända

kostnaden måste vara minst 500 kr. Under dessa förutsättningar och eftersom

kostnaden för breddning av övergång enligt 1951 års betänkande i allmänhet

ej överstiger 500 kr. kan en mycket stor del av landets jordägare

ej komma ifråga för statsbidrag. Lantbruksförbundet anser ej heller, att

statsbidragens storlek är tillfredsställande. Sålunda vidhåller förbundet sin

tidigare hävdade uppfattning att genom lagstiftning bör fastslås skyldighet

för innehavare av järnväg att bekosta inrättande, underhåll och ändringar

av övergångar, som tillkommit i samband med järnvägens framdragande

eller senare såsom ersättning för en i samband med järnvägens framdragande

anordnad övergång.

Riksförbundet Landsbygdens folk föreslår för sin del att frågan om kostnadsfördelningen

löses lagstiftningsvägen. Skulle detta emellertid inte befinnas

lämpligt, bär förbundet intet att erinra mot en lösning med statsbidrag

enligt reglerna i rationaliseringskungörelsen. Lantbruksnämnderna

måste därvid medgivas rätt att göra undantag från bestämmelserna om

arealgräns och behovsprövning. Bidrag bör enligt förbundets uppfattning

kunna utgå jämväl för sådana övergångar, som tillkommit efter järnvägs

anläggande, samt för järnvägsövergångar, avsedda för skogskörslor.

VII. Vissa av lantmäteristyrelsen väckta frågor

I det följande beröres dels ett av lantmäteristyrelsen i anslagsskrivelse för

budgetåret 1959/60 framlagt förslag om ändring i lantmäteribidragskungörelsen,

dels av styrelsen i skrivelse den 31 januari 1959 lämnade synpunkter

på lantinäteriets medverkan i verksamheten för yttre rationalisering på

jordbrukets och skogsbrukets område. I sistnämnda skrivelse framlägges

även vissa förslag, vilka — om de genomföres — enligt styrelsens mening

bör kunna underlätta en intensifiering av lantinäteriets medverkan i berörda

rationalisering.

Vissa ändringar i lantmäteribidragskungörelsen. Lantmäteristyrelsen antör

inledningsvis, att det under senare år vid tillämpningen av lantmäteribidragskungörelsens

regler blivit alltmera påtagligt att densamma är behäftad

med vissa brister. Detta beror till en del av den utveckling i fråga

om villkoren för det statliga stöd, som i annan ordning kan utgå till åtgärder

av ifrågavarande art utan sammanhang med fastighetsreglering. Styrelsen

avser härvidlag bl. a. vissa av de ändringar som under senaste åren

vidtagits i föreskrifterna i rationaliseringskungörelsen och i kungörelsen angående

statsbidrag till vissa väg- och flottledsbyggnader m. in. samt tillkomsten

av kungörelsen angående statsbidrag till enskild väghållning. Bristerna

i lantmäteribidragskungörelsen är dock till en större del av teknisk

art.

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^8 år 1959

Angivna förhållanden medför att lantmäteribidragskungörelsen enligt styrelsens

mening är i stort behov av en mera tekniskt betonad översyn. I nu

förevarande sammanhang föreslår dock styrelsen endast vissa särskilt angelägna

justeringar i kungörelsen. Styrelsen har därvid beaktat att 1954 års

fastighetsbildningskommitté har att till omprövning upptaga frågan om utformningen

av det statliga stödet till fastighetsregleringar. De förslag, som

styrelsen framlägger, föregriper emellertid enligt styrelsens mening icke

kommitténs ställningstaganden, samtidigt som ändringarna får anses vara

av stor praktisk betydelse under de år som återstår innan en ny fastighetsbildningslag

kan träda i kraft.

Huvuddragen av lantmäteristyrelsens förslag återges i det följande.

Bidrag till vägan läggnings kostnader. Styrelsen anför,

att i praxis hinder har ansetts föreligga att bevilja bidrag till annan del av

anläggningskostnaderna för vägar i sammanhang med skiften och ägoutbyten

än den som belöper å fastigheter ingående i vederbörande förrättning.

Andra fastigheter, som har sådan nytta av dylika vägars byggande, att de

har att deltaga i anläggningskostnaderna, har således icke erhållit bidrag ur

styrelsens bidragsanslag till dem åvilande kostnader. Styrelsen framhåller,

att förutsättning för att ett i sammanhang med skifte eller ägoutbyte beslutat

vägföretag skall komma till stånd i allmänhet är att även fastigheter,

som ej ingår i förrättningen, kan erhålla statsbidrag. I vissa fall torde enligt

styrelsen möjlighet härtill föreligga enligt kungörelsen angående statsbidrag

till vissa väg- och flottledsbyggnader in. in. eller kungörelsen angående

statsbidrag till enskild väghållning. Förhållandet medför emellertid att

av 2 myndigheter disponerade, skilda bidragsanslag kommer att anlitas för

bidragsgivning till skilda fastigheters andelar i anläggningskostnaderna för en

och samma väg. Detta medför ett omfattande besvär och merarbete för fastighetsägarna.

Enligt styrelsens mening talar starka skäl för att bidrag enligt

lantmäteribidragskungörelsen får lämnas även till kostnader för anläggning

av väg i sammanhang med skiften eller ägoutbyten som belöper å fastigheter

som icke omfattas av förrättningen. Styrelsen hemställer därför om ändring

i kungörelsen i detta syfte.

Bidrag till odlings ko stnader. Styrelsen framhåller, att det

vid tiden för lantmäteribidragskungörelsens tillkomst knappast förekom omföring

av mark från ett ägoslag till annat sådant annat än genom odling av

s. k. odlingsmark till åker eller äng. Ej heller synes uppmärksamheten på

samma sätt som nu ha varit inriktad på behovet av ägoslagsförbättrande

åtgärder. Enligt styrelsens mening är det en allvarlig brist att bidrag enligt

kungörelsen icke kan beviljas till åtgärder för annan ägoslagsomföring än

odling till åker och äng av mark, som vid skifte upptagits såsom odlingsmark

eller till åtgärder för ägoslagsförbättring. Visserligen kan bidrag till bär

åsyftade åtgärder i vissa fall utgå i annan ordning. Den uppdelning av bidragsgivningen

som på grund därav blir följden iöranledcr emellertid, såsom

i det föregående framhållits beträffande bidragsgivningen till väganläggningskostnader,

olägliga konsekvenser i flera hänseenden. Styrelsen

föreslår därför sådan ändring i lantmäteribidragskungörelsen att bidrag

förutom till förekommande fält av odling till åker och äng av odlingsmark

även kan lämnas till övriga för ägoslagsomföring eller ägoslagsförbättring i

sammanhang med skiften och ägoulbyten erforderliga åtgärder. Såsom förutsättning

för bidrag bör därvid uppställas villkor av samma innebörd som

lör bidrag till utflyttning och väganläggning.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr l''i8 år 1959

Bidragsprocenten. Styrelsen anför, att de i sammanhang med fastighetsreglering

erforderliga investeringarna i tekniska anläggningar eller

för förbättringar i övrigt i många fall uppgår till betydande belopp. Kostnaderna

för själva förrättningen är också vanligen av avsevärd storlek. Vidare

nödvändiggöres icke sällan nyanskaffningar av maskiner m. in. I princip

åvilar samtliga här berörda kostnader fastighetsägarna. Med hänsyn härtill

och då de kostnadskrävande åtgärderna bör verkställas inom en förhållandevis

begränsad tid, medför en fastighetsreglering vanligen stora påfrestningar

på berörda fastighetsägares ekonomi. Enligt styrelsens mening är det på

grund härav erforderligt att det statliga stödet till åtgärder vid fastighetsregleringar

utgår med förhållandevis stor del av kostnaderna. Vid vissa fastighetsregleringar

är emellertid nu utgående bidrag med hälften av kostnaderna

for tekniska anläggningar otillräckligt för att erforderliga dylika anläggningar

skall kunna komma till stånd. Detta gäller särskilt i trakter där de

naturliga förutsättningarna för ett lönsamt jord- och skogsbruk är mindre

goda t. ex. i övre Norrland och där fastighetsägarnas ekonomi redan tidigare

är hårt pressad. Styrelsen anser det därför angeläget att i lantmäleribidragskungörelsen

liksom i bl. a. kungörelserna angående statsbidrag till vissa vägoch

flottledsbyggnader m. m. och angående statsbidrag till enskild väghållning

införes möjlighet att, då synnerliga skäl därtill är och efter medgivande

av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall, lämna bidrag med större belopp än

hälften av kostnaderna. Övre bidragsgränsen bör i likhet med vad som stadgas

i angivna kungörelser sättas till 75 procent av kostnaderna.

Förskott. Stadgandena i 8 § 2 mom. lantmäteribidragskungörelsen

medger ej att bidrag till annat än kostnaderna för väganläggning utgår, innan

föri ättning blivit fastställd. Av i det föregående angivna skäl ävensom med

beaktande av att större fastighetsreglerande förrättningar oundvikligen tager

tämligen lång tid i ansprak anser styrelsen det motiverat, att även bidrag

till kostnaderna för åtgärd för omföring av äga från ett ägoslag till annat

sådant och åtgärd för varaktig förbättring av äga, må utgå innan vederböi

ande förrättning blivit fastställd. I likhet med vad som stadgats i fråga om

bidrag till väganläggning bör dock gälla, att åtgärden är av allmän betydelse.

Styielsen hemställer följaktligen att lantmäteribidragskungörelsen ändras i

angivet avseende.

I remissyttrande har 195i års fastighetsbildningskommitté tillstyrkt de av

lantmäteristyrelsen framförda ändringsförslagen. I ett till utlåtandet fogat

särskilt yttrande av överdirektören H. Wetterhall och lantbruksdirektören

E. Larsson har förordats en samtidig översyn av gällande bidrags- och lånebestämmelser

i lantmäteribidrags- och rationaliseringskungörelserna i syfte

att undvika att under likartade förutsättningar avsevärt olika bestämmelser

skall komma att gälla.

Lantbruksstgr elsen har i remissutlåtande över lantmäteristyrelsens förenämnda

skrivelse den 31 januari 1959 även berört förevarande förslag. Lantbruksstyrelsen

konstaterar därvid alt den föreslagna utvidgningen av lantmäteribidragskungörelsen

till att omfatta även åtgärder för omförande av

aga från ett ägoslag till ett annat och åtgärder för förbättring av äga skulie

innebära, att kungörelsen kommer att omfatta alla åtgärder för jordförbättring

och förbättring av tekniska anläggningar, eller allt vad som är

hanförligt till inre rationalisering, i den mån det sker i samband med fastighetsreglering

genom laga skifte eller ägoutbyte. Bidragsgivningen skulle

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj.ts proposition nr liS år 195!)

således komma att täcka alla de åtgärder, till vilka bidrag i dylika sammanhang

kan beviljas av lantbruksnämnderna enligt rationaliseringskungörelsen.

En dubblering av bidragsverksamheten i sådana sammanhang måste enligt

lantbruksstyrelsen befaras medföra icke önskvärda konsekvenser, särskilt

om det under likartade förutsättningar kommer att gälla olika bestämmelser

rörande bidragsprocent in. m. för de olika myndigheternas bidragsgivning.

Styrelsen, som ej anser sig kunna tillstyrka en sådan anordning, anför vidare.

Härtill må framhållas, att den föreslagna ändringen synes komma att

medföra att för en betydande del av verksamheten för inre rationalisering

skulle gälla att bidrag kunde sökas hos lantbruksnämnden eller hos lantmäteristyrelsen.

Dubbleringen enligt den föreslagna ändringen komme icke

att begränsa sig till de mycket stora fastighetsregleringarna av typen omskifte

av by utan skulle även avse successiv rationalisering. Ägoutbyten torde

exempelvis ofta avse markbyten mellan ett par eller några få fastigheter.

Med få undantag torde ändringarna i fastighetsbildningen komma till på

det sättet, att parterna efter förhandlingar enas om överlåtelser, varpå fastighetsbildningen

ofta sker genom kombinerade åtgärder, till en del bestående

av ägoutbyten. Det torde bli nära nog omöjligt att finna en naturlig eller

något så när klar gränsdragning mellan sådana fall, där lantbruksnämnd

resp. lantmäleristyrelse skulle lämna bidrag. Vidare bör beaktas, att bidrag

enligt lantmäteribidragskungörelsen icke är begränsade till att avse åtgärder

under själva fastighetsbildningen. Sålunda kan bidrag enligt sagda kungörelse

uppbäras till nyodling, som sker inom tio år från det lantmäteriförrättningen

fastställts.

Mot bakgrunden av att en samlad ekonomisk bedömning och en överblick

över finansieringsmöjligheterna bör föreligga vid prövningen av de olika bidragsfrågorna

skulle en anordning enligt den föreslagna ändringen f. ö. få

en påtaglig svaghet därigenom, att lantmäterimyndigheterna ändock icke

kommer att kunna behandla finansieringen av ett företag i dess helhet, utan

endast bidrag men inte lån. Lantmäteriet torde i praktiken icke heller komma

att hehandla ens bidrag till alla investeringar, som kan befinnas önskvärda.

Bidragsbeviljandet i anslutning till en och samma större fastighetsreglering

skulle därför bli delad mellan lantmäterislyrelsen och lantbruksorganisationen.

I fråga om lantmäteribidrag följes nämligen den regeln att

bidrag utgår endast till åtgärder, som är erforderliga för lämplig jorddelning

eller i övrigt är föranledda av fastighetsbildningsförrättningen. Det

förekommer emellertid ofta att olika andra åtgärder bör utföras för att enheterna

i den nya indelningen skall få goda produktionsbetingelser. Som

exempel kan nämnas sådan byggnadsåtgärd (exempelvis utökning av driftsbyggnad,

ombyggnad för nya ändamål, nybyggnad), som icke avser utflyttning,

samt dränering och därför grundläggande dikning, som ju också kan

sträcka sig utanför fastighetsregleringsområdet. Vidare torde det inte sällan

vara praktiska fördelar av att utföra åtgärder såsom större dikning samtidigt

med vid lantmäteriförrättning beslutat vägbyggande.

I förevarande sammanhang anknyter lantbruksstyrelsen även till jordbruksanslagsutredningens

förslag om alt överföra lantmäteristyrelsens bidragsverksamhet

på förevarande område till lantbruksorganisationen och

anför därvid bl. a. följande.

7 liihang till riksdagens protokoll 1051). i samt. Nr 148

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Mnj:ts proposition nr 148 år 1959

Vad jordbruksanslagsutredningens förslag beträffar, må framhållas, att

det icke medför uppgifter av nytt slag för lantbruksorganisationen. Lantbruksnämnderna

resp. lantbruksstyrelsen har i ett flertal fall beviljat bidrag

enligt rationaliseringskungörelsen för inre rationalisering av betydande

omfattning i samband med genomförande av laga skiften och större ägoutbyten.

Handläggningen sker normalt i den ordningen att lantbruksnämndens

expertis medverkar i planläggning av jordförbättring, byggnadsåtgärder

in. m. Förrättningslantmätaren upprättar förslag till åtgärder i den män de

är avsedda att genomföras i direkt samband med skiftet och föreslår därpå,

bidrag till åtgärderna. Lantbruksstyrelsen har rekommenderat att Iantmäteriets

medverkan — förutom vad som följer av stadgandena om samråd

med överlantmätaren och om hans närvaro vid nämndens sammanträden —

ordnas så att förrättningslantmätaren är närvarande vid nämdens sammanträden

och där framlägger sina bidragsförslag i samband med större fastighetsregleringar.

Ärendet anmäles därvid lämpligen av förrättningslantmätaren.

I åtskilliga fall äger lantbruksnämnden befogenhet att fatta slutgiltigt

beslut i bidrags- ävensom lånefrågorna. I vissa fall skall ärendena underställas

lantbruksstyrelsens eller Kungl. Maj :ts prövning. Vid handläggningen

i lantbruksstyrelsen sker alltid samråd med lantmäteristyrelsen och

framställningar till Kungl. Maj :t göres i förekommande fall gemensamt av

ämbetsverken eller av lantbruksstyrelsen i samråd med lantmäteristyrelsen.

Det torde vara regel vid större fastighetsregleringar att sådana bidragsfrågor,

som ligger inom lantbruksorganisationens avgörande, föredras och

behandlas i lantbruksnämnden på ett tidigt stadium, så att förrättningsmän

och sakägare vid ställningstagandet till omfattningen av fastighetsregleringen

och därmed sammanhängande åtgärder har ett bindande besked om

de bidrag som utgår. Vad beträffar bidragskonstruktionen kan bidrag till

inre rationalisering, som sker i anslutning till yttre rationalisering, utgå

som företagsbidrag. Det må framhållas som ett angeläget önskemål att även

en liknande form för lånegaranti tillskapas för finansiering av åtgärder av

gemensam natur.

Det synes lantbruksstyrelsen uppenbart att detta förfaringssätt har betydande

fördelar. De ekonomiska insatserna och deras finansiering, såväl genom

lån som genom bidrag, kan behandlas och överblickas i ett sammanhang.

Finansieringen kan också väl samordnas med sådana övriga förbättringsåtgärder,

som behöver genomföras efter själva fastighetsregleringen.

Beslutanderätten ligger till stor del decentraliserad till länsplanet, vilket

möjliggör snabba beslut utan att myndigheterna belastas med ingående

skriftliga redogörelser etc. Avgörandet ligger hos en sådan nämndsinstitution,

som enligt statsmakternas bedömande vid 1947 års riksdagsbeslut bör

handha verksamheten med statligt ekonomiskt stöd. Några svårigheter att

handlägga ärenden i den ordning som ovan redovisats har icke mött.

Avslutningsvis anför lantbruksstyrelsen, att om bidragsgivningen ej, såsom

styrelsen förordat, samlas hos lantbruksnämnden kommer det att bli

ofrånkomligt att överse bestämmelserna i lantmäteribidragskungörelsen i

syfte att samordna dem med de bestämmelser, som i anledning av jordbruksanslagsutredningen

må fastställas för bidragsgivning enligt rationaliseringskungörelsen.

Därjämte blir det enligt styrelsen angeläget, att i förstnämnda

kungörelse införes föreskrift om att lantmäteri^ vid tillämpning

av kungörelsen skall samråda med lantbruksnämnd resp. lantbruksstyrelsen.

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts proposition nr 14-8 år 1959

Betydelsen av lantbruksnämndernas aktiva inköpspolitik för lantmäteriets

medverkan i verksamheten för den yttre rationaliseringen. Lantmäteristyrelsen

framhåller, alt det är av mycket stor betydelse för genomförandet av

lantmäteriförrättningar avseende yttre rationalisering av jordbruks- och

skogsbruksfastigheter att äga tillgång till en s. k. rationaliseringsreserv.

Med äganderätten till en fastighet följer formell initiativrätt till sådana lantmäteriförrättningar,

som berör fastigheten. En följd av lantbruksnämndernas

fastighetsinneliav kan därför bli att fastighetsregleringar många gånger

kan komma till stånd, även i sådana fall, då de enligt gällande rätt skulle

ha strandat på att ingen av de egentligen berörda fastighetsägarna vill stå

för ansvaret av att ha sökt förrättningen. Viktigare med hänsyn till den

yttre rationaliseringen är emellertid enligt styrelsen, att ökade förutsättningar

kan skapas för en förstärkning av ofullständiga brukningsenheter,

för mera radikala lösningar av markanvändningsproblemet och för förenklade

förfaranden vid de förrättningar, som erfordras för rationaliseringens

genomförande.

Beträffande förstärkningssyftet anför styrelsen, att detta åtminstone i

viss utsträckning kan vinnas redan genom ett kortvarigt fastighetsinnehav

eller i vissa fall utan att nämnden formellt inträder som köpare. I många

fall, då ett sådant tillvägagångssätt skulle vara ur saklig synpunkt möjligt

och lämpligt, kan dock formella eller psykologiska hinder föreligga, som

motiverar att nämnderna inträder som ägare under en övergångsperiod.

Därtill kommer alla de fall, då en utbjuden fastighet lämpligen bör fördelas

på flera förstärkningsbehövande enheter men någon av dessa ej för tillfället

biträder förvärvet.

Med fixering av markanvändning förstås enligt styrelsen vid fastighetsregleringar

en plan för hur olika markområden i framtiden lämpligen bör

utnyttjas med hänsyn till naturlig beskaffenhet, läge i förhållande till brukningsccntra

och vägnät, samt behovet av ägor av olika slag totalt och relativt.

En ändamålsenlig fixering av markanvändningen kan endast ske oberoende

av fastighetsgränserna. Den åker, som slås ut, kommer därigenom

i regel att fördela sig både på brukningsenheter som skall bestå och på sådana

enheter som skall läggas ner. En rationell lösning för ett större område

— t. ex. en by — förutsätter enligt styrelsen fastighetsreglering, vid

vilken inägojorden till fastigheter i rationaliseringsreserven samt andra fastigheter

å vilka jordbruksdriften skall läggas ner eller redan nedlagts kan

utnyttjas för att kompensera de bestående brukningsenheterna för inägobortfall

i samband med regleringen. Även om det nu avsedda syftet till en

del kan uppnås genom att vissa vid regleringen bestående fastigheter, t. ex.

av bolag ägda fastigheter, omvandlas till rena skogsfastigheler, föreligger

enligt styrelsens uppfattning större förutsättningar för ett lämpligt resultat

om eu rationaliseringsreserv av inägojord anskaffats i förväg genom eu aktiv

inköpspolitik från nämndens sida eller på annat sätt. Möjligheterna att

förenkla fastighetsregleringsförfarandet sammanhänger enligt styrelsen i

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

stor utsträckning med möjligheterna att på frivillighetens grund göra avsteg

från ett stelt och formbundet fördelningssystem. I princip skall t. ex.

var och en vid ett skifte erhålla ägor efter visst delaktighetstal, vanligen

bestämt av innehavet. Om marginalerna för avsteg från delningsgrunden är

stora, kan fastighetsindelningen utformas mera efter tekniska synpunkter

än efter den formella delningsgrunden. Styrelsen anser det i regel lättare att

uppnå frivilliga och formellt giltiga överenskommelser härom om de bestående

enheterna, givetvis mot vederlag i pengar, erhåller större tilldelning

än vad delningsgrunden anger. Tillgången på en rationaliseringsreserv, som

kan utnyttjas för detta ändamål, kan för den skull i hög grad främja ett

snabbare och enklare förfarande utan att någons rätt trädes för när.

Det är enligt styrelsen vanskligt att ange något visst mått på hur stor

rationaliseringsreserven bör vara vid en större fastighetsreglering. Behovet

växlar givetvis från fall till fall. Styrelsen håller dock före att reserven för

de sist berörda syftena bör uppgå till minst 5 å 10 procent av arealen för

att åsyftad nytta skall vinnas. Dessutom gäller givetvis som förutsättning,

all reserven i tillräcklig utsträckning får disponeras för nu avsedda ändamål.

Lantmäteristyrelsen anför avslutningsvis, att de av styrelsen framförda

synpunkterna närmast leder till slutsatsen, att det kan finnas skäl för att

bedöma den aktiva inköpspolitiken olika för de sannolika regleringsområdena

och för landsbygden i övrigt. För regleringsområdena bör inköpspolitiken

syfta till att en rationaliseringsreserv av lämplig omfattning åstadkommes

och finnes tillgänglig vid den framtida tidpunkt, då fastighetsregleringen

bedömes kunna ske. För övriga områden bör däremot på sätt riksdagsrevisorerna

ifrågasatt i sin berättelse för verksamhetsåret 1958 (§35)

inköpsverksamheten eventuellt kunna begränsas eller till större delen ersättas

med en förmedlingsverksamhet, varvid köpare och säljare sammanföres

utan att lantbruksnämnden formellt inträder som part. Lantmäteristyrelsen

framhåller dock, att även i sistnämnda fall en aktiv inköpspolitik

inriktad på en relativt snabb förmedling av tillskottsjord kan vara ett

verksamt medel att förenkla och underlätta rationaliseringar.

Lantbruksstyrelsen yttrar i sitt förenämnda remissutlåtande i förevarande

fråga bl. a. följande.

Lantbruksstyrelsen vill understryka lantmäteristyrelsens påpekande att

möjligheterna att förenkla ett fastighetsregleringsförfarande i stor utsträckning

sammanhänger med möjligheterna att på frivillighetens grund göra

avsteg från ett stelt och formbundet fördelningssystem och att tillgången

på en rationaliseringsreserv, som kan möjliggöra ökad tilldelning till svaga

fastigheter, i hög grad kan främja ett snabbare och enklare förfarande utan

att någons rätt trädes för när. Det är därför angeläget att lantbruksnämnderna

i intiint samarbete med lantmäterimyndigheterna sammanskaffar reserver

före avsedda fastighetsregleringar. Å andra sidan måste givetvis en

viss försiktighet härvid iakttagas med hänsyn till ovissheten om en fastighetsreglering

verkligen kommer till stånd. Däremot kan styrelsen icke ansluta

sig till lantmäteristyrelsens uttalande att inköpsverksamheten i områden,

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1959

101

för vilka eu större genomgripande fastighetsreglering inte bedömes behövlig,

skulle kunna begränsas och till större delen ersättas med en förmedlingsverksamhet,

varvid köpare och säljare sammanföres utan att lantbruksnämnden

formellt inträder som part. Såsom lantbruksstyrelsen framhållit i sitt yttrande

över riksdagsrevisorernas berättelse (35 §) är inriktningen redan nu att så

långt det är praktiskt möjligt använda förmedling mellan säljare och köpare

i syfte att främja den yttre rationaliseringen. Men styrelsen har där

även närmare exemplifierat hur det av olika skäl ofta kan vara nödvändigt

att nämnden inträder som ägare till fastigheten temporärt under tiden för

förhandlingar, uppdelning, markbyten in. in. och till dess berörda jordbrukare

med hänsyn till sina personliga och ekonomiska förhållanden är beredda

att förvärva kompletteringsmark.

Samarbetet mellan lantmäteriets distriktsorganisation och lantbruksnämnderna,

m. m. Lantmäteristyrelsen framhåller, att lantmäteriets inneliggande

arbetsbalans — skiftesorganisationerna oräknade -— vid årsskiftet 1957/58

motsvarade ca 1,2 års arbete. I genomsnitt skulle vid ett jämviktsförhållande

tiden från ansökningsdagen för en förrättning till dagen för dess avslutande

ungefär motsvara genomsnittsbalansen. Eftersom en del av balansen t. ex.

bostadsavstyckningar måste ges viss förtur kommer handläggningstiden för

andra förrättningar att förlängas i motsvarande grad. Även andra faktorer

som förrättningens omfattning, beroendet av mätningssäsonger och tillfälliga

hinder av olika slag (oklara äganderättsförhållanden etc.), medverkar härtill.

Mot bl. a. denna bakgrund är det enligt lantmäteristyrelsen helt naturligt,

att även den sektor av förrättningsverksamheten som berör jordbrukets yttre

rationalisering uppvisat en betydande arbetsbalans och att många gånger

en alltför lång tidsutdräkt uppstått mellan en förrättnings tillkomst (ansökningsdag)

och dess avslutande. Därtill kommer det dröjsmål med förrättningarnas

fastställelse, som ofta föranledes av handläggningen i domsagorna

och de sammanläggningar med vilka förrättningarna är förknippade. Det

är också, anför styrelsen, klart att nämnda förhållanden lett till att rationaliseringsprocesserna

ofta blivit mera utdragna än önskvärt.

Med hänsyn till önskvärdheten av ökad takt i jordbrukets yttre rationalisering

och i skogsrationaliseringen har lantmäteristyrelsen ansett sig böra

försöka olika utvägar att åstadkomma snabbare handläggning och ökad kapacitet

inom förevarande sektor av förrättningsverksamheten. Detta är dock

enligt styrelsen endast till viss del möjligt med nuvarande resurser utan att

andra på lantmäteriet ankommande uppgifter eftersättes. Därest förrättning

för yttre rationalisering skulle ges en allmän prioritelsställning framför

förrättningar för andra ändamål skulle arbetsplanläggningen inom lantmäteridistrikten

bli lidande och många angelägna förrättningar, t. ex. sådana

av betydelse för bostadsförsörjningen, lätt kunna bli eftersatta. Styrelsen

anser sig därför icke kunna förorda en sådan linje. Att begränsa prioritetsställningen

till sådana förrättningar för yttre rationalisering, som begäres

av lantbruksnämnd, medan förrättningar av samma art, begärda av enskilda,

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 1A8 år 1959

skulle sättas i efterhand, anser styrelsen inte kunna komma i fråga. Ett

bättre resultat bör i stället uppnås genom att förrättningar för yttre rationalisering,

sökta av lanbruksnämnd eller enskilda, uppdrages åt särskilda organisationsenheter,

vilka huvudsakligen koncentrerar sig på uppgifter av

detta slag. Styrelsen har därför fortsatt en delvis tidigare påbörjad utbyggnad

och förändring av förfogandelantmätareorganisationerna till specialorganisationer

för viss verksamhet. Förfogandelantmätareorganisationer för yttre

rationalisering, däri inräknat skogsrationalisering, har således redan inrättats

eller kommer under första halvåret 1959 att inrättas i Uppsala, Västmanlands,

Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och

Norrbottens län. Detta är ett led i styrelsens pågående strävanden att söka

i möjligaste mån omfördela arbetskraften för att främja verksamheten för

yttre rationalisering i landets olika delar. Dessa organisationsenheter avses

huvudsakligen skola ägna sig åt förrättningar för yttre rationalisering samt

andra förrättningar som aktualiseras i samband därmed. Styrelsen framhåller

emellertid, att med hänsyn till det aktuella personalläget även detta sätt

att lösa problemet medför att handläggningen av vissa av lantmäteriets övriga

ärenden blir i viss utsträckning ytterligare fördröjd.

De inrättade nya förfogandeorganisationerna bör enligt styrelsen främst

avlasta arbelsbalansen å de mest arbetstyngda distrikten samt ombesörja

brådskande rationaliseringsuppgifter, som icke lämpligen kan passas in i

distriktsrutinen. Till dessa enheters arbetsuppgifter bör också räknas sådana

förrättningar för andra ändamål än yttre rationalisering, som aktualiseras

i samband med av enheten handlagda rationaliseringsförrättningar eller som

eljest äger sådant samband därmed att de icke lämpligen bör anförtros

andra enheter. De normalt belastade distrikten bör i regel kunna liksom hittills

handlägga inom distriktet förekommande, icke alltför omfattande förrättningar

för yttre rationalisering.

Styrelsen anmäler i sammanhanget, att styrelsen som ett led i strävandena

att söka intensifiera förrättningsverksamheten för yttre rationalisering

avser att i anslutning till nästa års petita framlägga synpunkter på en begränsning

av lantmäteriets engagemang i vissa avseenden. Såvitt styrelsen

nu kan förutse torde en sådan begränsning få avse viss verksamhet inom

städer och samhällen.

Även vissa andra åtgärder skulle enligt styrelsens uppfattning vara ägnade

att kunna effektivisera lantmäteriets medverkan i rationaliseringsverksamheten.

Efter att bl. a. ha erinrat om sina i petitaskrivelsen för budgetåret

1959/60 framförda förslag om inrättande vid lantmäteriet av tjänster för

skoglig personal (se IX ht 1959 s. 387), ingår styrelsen bl. a. på frågan om

viss utvidgning av användningsområdet för under lantmäteristatens omkostnadsanslag

posten till kostnader i samband med lantmäteriförrättningar

anvisade medel. Detta förslag har föredragande departementschefen i årets

statsverksproposition (IX ht s. 402) förklarat sig icke vara beredd att i dåvarande

sammanhang tillstyrka. Styrelsen anför i den nu förevarande skrivelsen

följande.

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj.ts proposition nr th8 år 1959

Innan ett fastighetsregleringsföretag avseende yttre rationalisering av

jordbruks- eller skogsbruksfastiglieter igångsattes kräves ofta bedömanden

av skilda slag i avsikt att klarlägga huru rationaliseringen lämpligen bör

genomföras. Dessa bedömanden måste i vissa fall ske innan ansökan om förrättningar

ingivits. Det kan nämligen förhålla sig så att ingen sakägare kan

förmås att taga det initiativ, som en ansökan om fastighetsreglering innebär,

förrän han bildat sig en uppfattning om vad resultatet av regleringen

torde komma att bli. För genomförandet av de nyss angivna bedömandena

krävs ofta att kartor och flygbilder över berörda område anskaffas, att vissa

inventeringar verkställas samt att andra dylika åtgärder, som medför utgifter

av expensnatur, vidtages.

För bestridande av de utgifter av expensnatur i samband med förrättningar

och uppdrag, för vilka statsverket sedermera erhåller gottgörelse i

samband med uppbörden av statsverket enligt lantmäteritaxan tillkommande

ersättningar för förrättningar och uppdrag, finnes under lantmäteristatens

omkostnadsanslag upptagen en särskild anslagspost av förslagsnatur benämnd

»Kostnader i samband med lantmäteriförrättningar». Denna anslagspost

anser sig styrelsen emellertid endast kunna utnyttja för förut berörda

utgifter av expensnatur i anledning av fastighetsregleringsföretag i de fall

då ansökan om regleringsförrättning föreligger och sålunda full säkerhet

finnes för att utgifterna återföras till statsverket i samband med taxeuppbörden.

I de fall någon ansökan om regleringsförrättning icke föreligger vid

tiden för nämnda expensutgifter, har lantmäteristyrelsen hitintills bestridit

sådana utgifter från den under lantmäteristatens omkostnadsanslag upptagna

posten till övriga expenser. Uppenbart är emellertid att det material,

vars anskaffande föranlett expensutgifter av nu berörd art, oavsett alt förrättning

icke ännu sökts vid tiden för utgifterna, varit erforderligt att anskaffa

i och för verkställandet av fastighetsbildningsåtgärderna. Dylika utgifter

före det ansökan om förrättning gjorts motsvaras sålunda så gott som

regelmässigt av en besparing i fråga om expensutgifter som direkt kunna

hänföras till viss sökt förrättning. — Givetvis torde dock ibland kunna inträffa

att någon förrättning icke kommer till stånd eller att betydande tid

förflyter innan så sker, men riskerna härför är enligt lantmäteristyrelsens

mening att betrakta såsom ringa. — Då sålunda expensutgifter av här avsedd

art äro av samma karaktär som de utgifter som bestridas från anslagsposten

till kostnader i samband med lantmäteriförrättningar, föreslog

lantmäteristyrelsen i sina anslagsäskanden för budgetåret 1959/00 att sagda

anslagspost fortsättningsvis skulle få anlitas för ändamålet. Någon uppräkning

av anslagsposten med anledning därav ansåg styrelsen icke erforderlig.

I årets statsverksproposition (IX ht s. 402) har emellertid Herr Statsrådet

förklarat sig i då förevarande sammanhang icke vara beredd atl tillstyrka

förslaget.

Med hänsyn t ill att möjligheterna för eu intensifiering av lantmäteriets

medverkan i den yttre rationaliseringen av jordbruks- och skogsbruksfastigbeter

direkt påverkas av nu berörda spörsmål, anser sig lantmäteristyrelsen

i detta sammanhang ånyo böra framföra nyssnämnda förslag.

Avslutningsvis anför lantmäteristyrelsen följande synpunkter på tillämpningen

av lantmäteritaxan i vissa fall i samband med yttre rationalisering

av jordbruks- och skogsbruksfastiglieter.

Ersättningen till statsverket för förrättningar och uppdrag som utföras

av lantmäteriet regleras av lantmäteritaxan (SFS 1952: 475 med ändringar).

I denna taxa förekommer två laxenivåer, taxa A, som är subventionerad

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr lk8 år 1959

med upp till 60 procent av statsverkets självkostnader, samt taxa B, som

motsvarar självkostnaderna. De lantinäteriförrättningar, som äro aktuella i

samband med rationalisering av jordbruks- och skogsbruksfastigheter, äro

alla hänförliga till dem som innefattas i den subventionerade sektorn. I allmänhet

utgår ersättningen för sådana förrättningar såsom sakersättning beräknad

efter antal ägolotter, berörd areal eller dylikt och ej efter tidsåtgången

i det enskilda fallet. Sakersättningstarifferna äro avvägda mot bakgrunden

av den förrättningsmetodik, som tillämpas då fråga är om enstaka

förrättningar under normala förhållanden.

I verksamheten för rationalisering av jordbruks- och skogsbruksfastigheter

är det ofta lämpligt att i fråga om ett och samma förrättningsobjekt på

skilda sätt kombinerade förrättningsförfaranden tillämpas. Exempelvis kan

det befinnas lämpligt att beträffande en del av förrättningsobjektet genomföra

laga skifte och i fråga om en annan del ägoutbyte i kombination med

avstyckning. Vid sådana förrättningsförfaranden ge lantmäteritaxans sakersättningstariffer

ofta ett resultat, som påtagligt överstiger den ersättning

som svarar mot arbetsinsatsen för förrättningarna och avsedd subventionsgrad.

För att undvika dylika avsteg från den avsedda taxenivån kan väljas

den utvägen att ersättningen utgår såsom tidsersättning enligt den subventionerade

taxa A. Ett sådant förfarande innebär icke någon avvikelse från

grunderna för taxan och kan formellt ske med stöd av nedsättningsbestämmelserna

i 6 kap. i lantmäteritaxan. Enligt lantmäteristyrelsens mening synes

i regel i här avsedda fall sådan nedsättning böra ske.

I vissa fall förekommer dock, särskilt i samband med rationalisering av

skogsbruksfastigheter, att en del av de åtgärder som utföras av lantmäteriet

äro av den art alt de helt eller till en del kunna anses falla utanför

lantmäteriförrättningarnas ram och därmed också utanför den subventionerade

taxesektorn. Så har exempelvis varit fallet i fråga om lantmäteriets

medverkan i vissa stora skogsbyten som under senare år genomförts i Västerbottens

och Norrbottens län. Även framdeles torde fall kunna uppstå, där

visserligen arbetsinsatsen för förrättningarna understiger den varå sakersättningstarifferna

äro grundade men där arbetsmoment utanför förrättningarnas

ram komma till utförande. I dessa fall bör, såsom också skett vid nyssnämnda

skogsbyten, nedsättning av sakersättningarna icke ske helt till den

subventionerade taxa A utan till en nivå mellan denna och självkostnadsnivån.

Enär i det föregående berörda fall, då nedsättning av enligt lantmäteritaxan

utgående sakersättningar enligt styrelsens mening är befogad, torde

kunna förväntas uppkomma i betydligt större omfattning vid en intensifiering

av lantmäteriets medverkan i verksamheten för rationalisering av jordbruks-

och skogsbruksfastigheter, har lantmäteristyrelsen i detta sammanhang

ansett sig böra anmäla de principer som styrelsen därvidlag anser sig

böra tillämpa.

Lantbruksstijrelsen, som med tillfredsställelse hälsar att ytterligare organisationsenheter

för skogs- och jordbruksrationaliseringen är under inrättande,

anför i sitt remissyttrande bl. a. följande synpunkter på de av lantmäteristyrelsen

upptagna spörsmålen.

Från ett län, där förfogandelantmätare under ett par år medverkat vid

genomförande av förrättningar, som tillkommit genom lantbruksnämndens

medverkan, har mycket starkt understrukits, att det för denna verksamhet

är ytterligt angeläget att vederbörande lantmätare icke alltför ofta bytes ut.

Eftersom det ofta är frågan om genomförande av projekt som föranleder en

rad successiva men sammanhängande åtgärder är det angeläget att en med

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts proposition nr Vt# år 195!)

ortens förhållanden förtrogen lantmätare tar ägna sig åt sådan ^rksamhet

under relativt lång tid. Det skulle ur dessa synpunkter vara värdefullt om

förrättningsverksamheten kunde omhänderhavas av vederbörande distriktslantmätare

eller ske under hans ledning, å andra sidan är lantbruksstyrelsen

väl införstådd med att det på en liel del håll torde vara nödvändigt att

lösa frågan genom att ställa särskilda lantmätare till förfogande. Med hänsyn

till arten av hithörande arbeten och de krav, som de ställer på förrättningsmannen,

är det önskvärt att sådan förfogandelantmätare får en sådan

ställning att man kan räkna med att han för en längre lid kommer att stanna

vid verksamheten.

Lantmäteristyrelsen har nämnt, att eu del av den nuvarande balansen,

t. ex. bostadsavstyckningar, måste ges viss förtur, varför handläggningstiden

för andra förrättningar kommer att förlängas i motsvarande grad. Lantmäteristyrelsen

har bl. a. med hänsyn till sådana angelägna förrättningai,

som har betydelse för bostadsförsörjningen, icke ansett sig kunna sätta förrättningar

för yttre rationalisering i prioritetsställning. Ej heller har lantmäteristyrelsen

ansett sig kunna förorda prioritetsställning för sådana förrättningar,

som begäres av lantbruksnämnd. Det synes lantbruksstyrelsen

icke sannolikt att tidsutdräkten för genomförande av fastighetsbildning för

Yttre rationalisering skall nämnvärt kunna minskas om man fasthåller vid

att vissa grupper av andra förrättningar äger prioritet. Å andra sidan ifrågasätter

styrelsen icke en allmän prioritetsställning för förrättningar begärda

av lantbruksnämnd. Däremot hör det praktiska samarbetet kunna ordnas

så att lantbruksnämnd och vederbörande lantmätare och då så erfordras

även överlantmätaren överenskommer om förtursrätt för sådana angelägna

förrättningar, som icke utan betydande olägenheter för det allmänna eller

för enskilda kan anstå.

VIII. Lantbruksstyrelsens och skogsstyrelsens betänkande angående överförande

av sämre jordbruksjord till skogsmark

Lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen framhåller inledningsvis bl. a., att

utredningsuppdraget — att undersöka möjligheterna till ett snabbare ö\eiförande

av sämre jordbruksjord till skogsmark — får ses mot bakgrunden

av strävandena till en långsiktig anpassning av produktionsfaktorerna till

avsättningsförhållandena under bibehållande av inkomstlikställighetskravet.

Styrelserna erinrar om att detta spörsmål ägnats särskild uppmärksamhet

i flera tidigare sammanhang. Redan 1942 års jordbrukskommitté förutsåg

sålunda att ett viktigt problem inom jordbrukspolitiken kunde bli, hur

en överproduktion i möjligaste mån och på lämpligaste sätt skulle kunna

undvikas på längre sikt. Då de på jordbrukskommitténs förslag grundade

riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken utformades år 1947 (prop.

nr 75, särsk. utsk. nr 2), uttalade statsmakterna bl. a., att det med hänsyn

till risken för överproduktion ej borde läggas hinder i vägen för en sådan

utveckling av jordbruket, som innebar eu anpassning till de rådande betingelserna

för jordbruksnäringen, även om denna anpassning skulle medföra

en minskning av jordbruksarealen. Nedläggande av jordbruksdriften a vissa

ägor borde sålunda ej förhindras. Ej heller borde eu viss beräknad nedgång

av produktionen per arealenhet betraktas som hinder för eu sammanläggning

av olika brukningsdelar, därest sammanläggningen skulle framsta

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj. ts proposition nr U8 år 1959

som önskvärd ur driftsekonomiska och andra synpunkter. Det ansågs emellertid

i det dåvarande ovissa läget ej påkallat att vidtaga statliga åtgärder

i direkt syfte att minska jordbruksproduktionen. Det framhölls emellertid

såsom angeläget att utvecklingen följdes noga. Om risken för överproduktion

ryckte närmare, borde åtgärder vidtagas för att motverka denna risk. Man

borde emellertid härvid undvika sådana åtgärder, som skulle verka hämmande

på jordbrukets effektivisering. Den åtgärd, som i första hand borde

vidtagas, skulle vara en minskning av importen av fodermedel. I den mån en

dylik minskning jämte den produktionsminskning, som kunde bli en följd

av vissa av jordbrukarna vidtagna rationaliseringsåtgärder, exempelvis sammanläggning

av brukningsenheter, övergång till extensiv drift å vissa brukningsenheter

och nedläggning av jordbruk å olämpliga ägor, ej visade sig

tillräckliga för att hålia produktionen inom avsedd ram, kunde det bli nödvändigt

att staten skulle medverka härtill genom att lämna bidrag till plantering

av skog å för jordbruksdrift mindre lämpad mark och liknande åtgärder.

Ifrågavarande problem bar enligt styrelserna även berörts av bl. a. 1952

års jordbruksprisutredning i dess betänkande (SOU 1954: 39) och av föredragande

departementschefen i den på sistnämnda betänkande grundade

propositionen (1955: 198). Departementschefen uttalade därvid bl. a. att förutsättningen

för att man skulle kunna vidmakthålla den i 1947 års riksdagsbeslut

avsedda inkomstnivån för jordbruksbefolkningen på längre sikt var

att det inte uppstod några pristryckande överskott. Det underströks vidare

att en minskning av produktionsvolymen med en låg prisnivå som påtryckningsmedel

stod i motsättning till den socialpolitiska målsättningen för

jordbrukspolitiken och därför ej borde komma i fråga. En nödig produktionsminskning

borde även framdeles främst åstadkommas på den väg, som

anvisats i 1947 års riksdagsbeslut, nämligen genom olika rationaliseringsåtgärder.

Möjligheterna att överföra sämre jordbruksjord till skogsmark borde

därvid ägnas uppmärksamhet.

Beträffande spörsmålet om jordbruksproduktionens omfattning erinrar

styrelserna slutligen om de uttalanden i frågan som gjorts i det av lantbruksstyrelsen

år 1956 framlagda förslaget om ändringar i lagstiftningen

angående uppsikt å jordbruk m. m. (SOU 1956: 62) och i propositionen till

1958 års B-riksdag (nr 39) angående vissa åtgärder på grund av situationen

på smörmarknaden m. m. I sistnämnda proposition uttalades, att den fortsatta

utvecklingen och särskilt de på senare tid försämrade avsättningsmöjligheterna

i utlandet lett till att frågan om åtgärder till motverkande av en

pristryckande produktionsökning fått ökad aktualitet.

Statistiska uppgifter m. m. I betänkandet anföres, att det ansetts önskvärt

att få så klarläggande uppgifter som möjligt om den utveckling beträffande

ändrad markanvändning och särskilt övergång av jordbruksjord till skogsmark,

som ägt rum på senare år, och även att få en belysning av de utvecklingstendenser,

som nu kan skönjas. Uppgifter i förstnämnda hänseende

har av styrelserna inhämtats dels ur de åren 1951 och 1956 verkställda

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj.is proposition nr 158 år 1959

och i den officiella statistiken redovisade jordbruksräkningarna, avseende

storleksgrupperna över 2 ha åker, dels ur en av jordbrukets utredningsinstitut

företagen specialundersökning av strukturförändringarna i jordbruket

mellan åren 1951 och 1956. För att få klarlagt, vilka förändringar som skett

under åren 1956—1958, och för att även få en uppfattning om utvecklingstendenserna

för de närmaste åren har vidare, efter samråd med utredningsinstitutet,

i samarbete mellan lantbruksnämnderna och skogsvårdsstyrelserna

skett en fortsatt undersökning på en genom stickprov begränsad del av de

gårdar, som nyssnämnda utredning för tiden 1951—1956 avsåg. Slutligen

har utredningsinstitutet efter samråd med lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen

utfört en enkät bland jordbrukare i syfte att belysa jordbrukarnas

inställning och avsikter i fråga om utläggande av jordbruksjord till skogsmark.

De preliminära resultaten av den fortsatta undersökningen och av

institutets enkät bland jordbrukarna har av lantbruksstyrelsen redovisats

genom särskild skrivelse den 9 mars 1959.

Enligt jordbruksräkningarna har åkerarealen i storleksgrupperna över

2 ha från 1951 till 1956 minskat från 3 526 546 ha till 3 487 998 ha eller med

38 546 ha. Arealminskningen hänför sig till samtliga län med undantag av

Skaraborgs, Västerbottens och Norrbottens län, för vilka i stället redovisas

ökningar med resp. 1 193 ha, 201 ha och 3 408 ha. Största minskningen uppvisar

Kopparbergs län med 7 050 ha. I övrigt varierar minskningarna mellan

238 ha (Hallands län) och 4 486 ha (Kristianstads län). Nettominskningen

38 548 ha motsvarade 1,1 procent av den sammanlagda åkerarealen år

1951. Hur den i jordbruksräkningarna redovisade minskningen av åkerarealen

fördelar sig å olika produktionsområden och å olika storleksgrupper

framgår av följande sammanställningar.

Produktionsområde Förändring

ha

procent

Götalands södra slättbygder

—

1823

— 0.5

» mellanbygder

—

4 335

— 1,2

» norra slättbygder

+

1 179

+ 0,2

» skogsbygder

—

12 890

-1,7

Svealands slättbygder

—

6 649

— 0,9

» skogsbygder

—

7 170

— 2,3

Norrland

—

6 860

— 1,5

—

38 548

— U

Storleksprupp

Förändring

ha

ha

procent

2— 5

—

29 348

—

8,4

5— 10

—

46 508

—

6,8

10— 20

+

793

0,1

20— 30

19 720

+

4,5

30— 50

4-

18 530

+

4,3

50—100

+

121

+

o,o

över 100

-—

1 856

—

0,5

—

38 548

1,1

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

K ungt. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

Den av utredningsinstitutet verkställda specialundersökningen har skett

från stickprov om ca 9 000 gårdar, uttaget genom slumpmässigt urval

och sammansatt av brukningsenheter av alla storlekar inom skilda delar av

landet. Undersökningen har sålunda omfattat ungefär var trettionde gård i

storleksgrupperna över 2 ha åker i hela landet. Enligt denna undersökning

skulle utläggning av åker till betesmark eller skogsmark eller till andra ändamål

ha berört 11 520 brukningsenheter och totalt omfattat ca 48 700 ha,

vilket motsvarar 1,4 procent av åkerarealen. Av arealen å 48 700 ha har

18 200 ha utlagts till betesmark, 10 200 ha till skogsmark och 10 900 ha till

annan användning (bebyggelse, vägar m. m.). Återstoden av arealen, 9 400

ha, avser sådana fall, där gården lämnats öde eller all åker lämnats obrukad.

Den totala arealen åker, som enligt utredningsinstitutet nedlagts, motsvarai

sålunda något så när den areal å ca 38 600 ha, som framkommit vid

jämförelsen mellan 1951 års och 1956 års jordbruksräkningar. Utredningsinstitutet

har emellertid framhållit att den faktiskt nedlagda åkerarealen

dock torde vara avsevärt större, bl. a. beroende på att åtskillig åker, som nu

uPP§es s°m temporärt obrukad, i verkligheten ej vidare kommer att användas

som åker. De av institutet redovisade arealförändringarna torde sålunda

sannolikt avse sådana förändringar, som är resultat av direkta åtgärder

från jordbrukarens sida, exempelvis för skogsodling, medan de fall,

när åkerjord sa småningom går ur produktionen för att kanske växa igen,

sannolikt kommit med i redovisningen blott till en del. Nedläggningen av

åker synes främst ha skett i skogsbygdslän. Även Stockholms län visar en

tämligen hög nivå, men nedläggningen där avser till mycket starkt övervägande

del utläggning till bebyggelseområden, vägar etc. Vid fördelning av

den totala arealen nedlagd åker på brukningsenheternas olika storleksgrupper

kommer enligt utredningsinstitutets undersökning inte mindre än 25 850

ha eller 53 procent av den nedlagda åkerarealen på storleksgruppen 2—10

ha.

Som sammanfattning kan enligt styrelserna sägas att den största delen

nedlagd åker inom landet återfinnes i Götalands skogsbygdsområden, Svealands

slätt- och skogsbygdsområden samt övre Norrland. Den mest förekommande

formen av nedläggning av åker är dess övergång till betesmark.

Denna tendens är starkt markerad i Götalands skogsbygdsområden. överförande

av åker till skogsmark visar sig ha den största omfattningen i Svealands

skogsbygder, medan det i Svealands slättbygder förekommit i större

utsträckning än i andra delar av landet att åker tagits i anspråk för bebyggelse,

vägar m. m.

De preliminära resultaten av den fortsatta undersökningen och av utredningsinstitutets

enkät bland jordbrukarna har redovisats i särskilda vid lantbruksstyrelsens

förenämnda skrivelse fogade promemorior. Av innehållet i

dessa torde här få återges följande.

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1959

109

A. Utvecklingen under åren 1951—1958

Till skogsmark utlagd (skogsodlad) åker:

1951—1956 ................................ 19 000 ha (3 800 ha/år)

1957—1958 ................................ 13 000 » (6 500 ha/år)

Till skogsmark utlagd (skogsodlad) betesmark:

1951—1956 ................................ 22 400 » (4 500 ha/år)

1957—1958 ................................ 6 800 » (3 400 ha/år)

Totalt 61 200 ha (8 700 ha/år)

B. Jordbruksmark som — utan invändning ur uppsiktslagens synpunkter

—- enligt lantbruksnämndernas bedömning skulle kunna överföras till skogsmark
Viss

del av landets åker- och betesmarker ligger f. n. obrukad. I runda

tal kan denna helt outnyttjade areal jordbruksmark anges till 100 000 ha.

Viss del av den i jordbruket utnyttjade arealen är vidare mycket svagt utnyttjad.

Den sammanlagda outnyttjade och svagt utnyttjade arealen kan i

runda tal anges till 700 000 ha. Man kan sålunda säga att å nu angiven

mark finnes ett utrymme för skogsplantering som uppgår till mellan 100 000

och 700 000 ha.

Angående berörda jordbruksmark kan följande mera detaljerade uppgifter

anges.

1. Åkerjord som nu ej används i jordbruksproduktionen

.....................................

Härav kan enligt lantbruksnämndsbedömningen

från jordbruksproduktionen nu lämpligen definitivt

avföras ..........................

Härav kan skog lämpligen odlas å............

2. Åkerjord som nu används i jordbruksproduk
tionen

(inklusive åker liggande i vall sedan en

följd av år) men som enligt lantbruksnämndsbedömningen

lämpligen skulle kunna slås ut ur

jordbruksproduktionen...................... 314 184 ha

Härav kan skog lämpligen odlas å.............289 356 ha

Summa areal som utan invändning ur uppsiktslagens

synpunkter kan användas för skogsodling

på åker............................ 330 132 ha

Den enligt 1 obrukade åkerarealen är framför allt lokaliserad till Götalands

och Svealands skogsbygder samt Svealands slättbygder och till brukningsenheternas

minsta storleksgrupper (46 procent av sagda areal återfinnes

i Svealand, 20 procent i Norrland och 20 procent i Götalands skogsbygder).

De arealer under 1 och 2, som bör uteslutas ur produktionen men som

icke lämpligen kan överföras till skog, torde innefatta vägmark, mark till

tomter etc., samt mark av karaktären impediment såsom obrukbara myrar

etc. Sagda arealer utgör sammanlagt ca 32 000 ha.

3. Betesmark som lämpligen kan bli avförd från

jordbruksproduktionen ...................... 133 440 ha

Härav kan skog lämpligen odlas å ............ 123 900 ha

4. Hagmark som lämpligen kan bli avförd från

jordbruksproduktionen ..................... 79 596 lia

Härav kan skog lämpligen odlas å............ 75 888 ha

61 488 ha

47 808 ha

40 776 ha

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

Totalarealens jordbruksjord, som utan invändning ur uppsiktslagens synpunkter

kan bli avförd från jordbruksproduktionen, uppgår sålunda till

575 000 ha, varav 530 000 ha (92,2 procent) är lämplig att skogsplanteras.

C. Den nv jordbrukets utredningsinstitut utförda enkäten.

Undersökningen bygger på uppgifter insamlade per post från ca 1 700

slumpvis utvalda gårdar med mer än 2 ha åker över liela landet. Vid den

preliminära bearbetningens början hade svar inkommit från 84 procent av

de tillfrågade jordägarna.

Av samtliga brukningsenheter bar ungefär hälften högst 10 ha skog;

därav har i sin tur hälften ingen skog alls. Närmare 90 procent av taxeringsenheterna

ägs av enskild person.

Lantbrukarna har fått uttala sig om den areal åker och/eller betesmark,

som de skulle önska plantera med skog, om de fick halva planteringskostnaden

i bidrag. Den totala areal jordbruksmark som bör överföras till skog

beräknas enligt undersökningen utgöra ca 235 000 ha, motsvarande 7 procent

av all areal. Av åkern vill lantbrukarna överföra 138 000 ha, d. v. s. 5

procent. Dessa arealuppgifter får dock betraktas som minimisiffror, eftersom

den preliminära bearbetningen avbröts innan hela materialet inkommit.

En manuell beräkning har gjorts på det material som inkommit efter

maskinbearbetningens början. Den omfattar ett 50-tal gårdar och visar en

något lägre skogsplanteringsfrekvens än i huvudmassan. Man kan därför

uppskatta den totala areal som jordägarna vill plantera skog på till ca

150 000 ha åker, vartill kommer ca 100 000 ha betesmark.

Det råder stora skillnader i intresset för skogsplantering mellan olika delar

av landet. I slättbygderna är det blott någon procent av jordbruksmarken,

som anses böra överföras till skog, medan i skogsbygderna och särskilt

i Norrland intresset är större och talen går upp emot ca it) procent. Vid småbruken

planeras en relativt sett mera omfattande skogsplantering.

Jämföres olika ägarekategorier framgår det att bolag och stiftelser vill

lägga ned förhållandevis mera än enskilda samt stat och kommun in. fl. Av

bolagsjorden planeras ca en fjärdedel planteras med skog och beträffande

småbruk tillhöriga denna kategori närmare hälften av arealen.

Beträffande jordarten utgöres 15 procent av den totala åkerareal som planeras

bli överförd till skog av lerjord, 7 procent av mjäla, 41 procent av sandoch

mojord samt 32 procent av mull- och torvjord. Beträffande återstående

5 procent saknas uppgift.

Beträffande arronderingsförhållandena är den åker som jordägarna föredrar

plantera med skog till ungefär en tredjedel avlägset belägen från ekonomibyggnaderna.

Nästan lika vanligt är att skiftena är mycket oregelbundna

till formen medan ca 20 procent av arealen är starkt uppsplittrad och ungefär

samma andel mycket stenbunden.

Drygt tredjedelen av den åker som bedömes lämplig för skogsmark är varaktigt

utlagd till betesmark. Det är dock endast i mycket obetvdlig omfattning

som höet säljes på rot.

Intresset för nedläggning av åker på annat sätt än genom skogsplantering,

t. ex. utläggning till bete eller upphörande av brukningen, är dock enligt

undersökningen mycket ringa.

Jordägarna har också tillfrågats om sin uppfattning om lagbestämmelserna

rörande nedläggningen av åkerjord. En fjärdedel anser att''sådan nedläggning

strider mot gällande lag, medan en fjärdedel ej tror detta är fallet.

Hälften av de tillfrågade har emellertid ej deklarerat någon uppfattning i

frågan. Av de som anser åtgärden olaglig tror 55 procent att ett överträdande

inedfor påföljd, 17 procent att så icke är fallet, medan 28 procent ej har

någon åsikt.

Beträffande den principiella inställningen i skogsplanteringsfrågan är 40

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

procent av jordägarna av den uppfattningen att all nu odlad jord bör bibehållas

som åker, medan 25 procent anser att skogsplantering möjligen kan

få förekomma. 13 procent menar att skogsplantering absolut bör få förekomma,

medan endast 8 procent sträcker sig så långt att de vill att skogsplanteringen

på alla sätt understödjes.

Undersökningen har inte gett några klara belägg för uppfattningen att

jordägarens ålder skulle ha någon avgörande betydelse för intresset för skogsplantering.

Däremot är det påfallande hur den omständigheten, att det finns

någon efterträdare på gården, som kan ta vid när den nuvarande brukaren

slutar, påverkar intresset för skogsplantering. De lantbrukare som ej har

någon efterträdare är mera benägna att plantera skog än övriga.

Det har också undersökts om planerna på skogsplantering bär något samband

med gårdens driftsinriktning. Man skulle ha anledning vänta att de,

som gått in för mera extensiv drift, skulle ha större intresse för skogsplantering

än övriga. I stort sett verifieras detta av undersökningen. De, som

avser alt överföra en del jordbruksmark till skogsmark, har som regel mera

arbete utom gården, mindre antal mjölkkor och mindre areal vete och oljeväxter.

D. Jämförelse mellan lantbruksnämndernas bedömningar och jordägarnas

planer i fråga om överföring av sämre jordbruks jord till skogsmark.

Följande tablå visar storleken av de arealer som borde överföras enligt

de under B och C i det föregående redovisade undersökningarna.

Åker

Beräknad totalareal 1958

(enl. jordbruksräkn.), ha

Därav lämplig som skogsmark:

procent .................

ha .....................

Betesmark

Beräknad totalareal 1958

(enl. jordbruksräkn.), ha

Därav lämplig som skogsmark:

procent .................

ha .....................

Åker och betesmark

Beräknad totalareal 1958

(enl. jordbruksräkn.), ha

Därav lämplig som skogsmark:

procent ................

ha ....................

Lantbruks
nämndernas
bedömning
3

473 000

9,8

340 000

708 000

22,7

161 000

4 181 000

12,0

501 000

Jord
ägarnas
planer
3

473 000

5,0

174 000

708 000

15,9

113 000

4 181 000

6.9

287 000

Differens

166 000

48 000

214 000

Utgångspunkten har varit den totala arealen åker resp. betesmark (kultiverad

betesmark och naturlig äng) år 1958, beräknad genom extrapolering

från jordbruksräkningarna 1951 och 1956. Genom alt multiplicera dessa totalarealer

med de procenttal som framkommit vid de båda undersökningarna

har jämförbara siffror rörande överföringen till skog erhållits. Således

skulle enligt lantbruksnämndernas bedömning ca 500 000 ha jordbruksmark,

motsvarande 12 procent av hela arealen, vara av den beskaffenheten att

överföring till skog bör ske. Jordägarnas planer på skogsplantering avser

emellertid blott något mer än hälften av den av lantbruksnämnderna redovisade

eller ca 290 000 ha.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1959

Vid studier av de här redovisade resultaten bör det beaktas att delvis

olika bedömningsgrunder ligger bakom uppgifterna från de båda undersökningarna.

Lantbruksnämnderna har haft att följa den praxis beträffande

nedläggning av jordbruksmark, som förefinnes, och har bl. a. fått ta hänsyn

till betydelsen för bygden etc. som minskning av arealen jordbruksmark

kan föranleda. Jordägarna (lantbrukarna) influeras å andra sidan även av

andra omständigheter än de rent företagsekonomiska, t. ex. om någon nära

anhörig skall överta gården etc.

Allmänna synpunkter. Styrelserna anför i sitt betänkande, att det i den

nuvarande situationen, när bortfallet av jordbruk och nedläggandet av jordbruksjord

otvivelaktigt visar en ökande frekvens och åtgärder överväges i

syfte att i snabbare takt föra över jordbruks]ord till skogsmark, givetvis blir

eu förstahandsfråga i den praktiska verksamheten, var minskningen av

jordbruksarealen i första hand bör genomföras och var marken bör bibehållas

för jordbruket. Enligt de år 1947 uppdragna riktlinjerna bör man,

trots att produktionsförutsättningarna och produktionskostnaderna varierar

avsevärt i olika delar av landet, eftersträva att upprätthålla en jordbruksproduktion

ej blott i de delar av landet, där produktionskostnaderna

är lägst, utan även i de övriga delarna av landet. Styrelserna erinrar vidare

om att det vid riksdagsbehandlingen år 1955 av jordbruksprisutredningens

betänkande underströks, att man vid behandlingen av frågor av detta slag

— vid sidan av de rent ekonomiska synpunkterna -— måste fästa den största

vikt vid den verkan en överföring av jordbruksjord till skogsmark kan

få för bygden i dess helhet. Den betydelse, det ur andra näringsgrenars synpunkt

har att ett jordbruk upprätthålles i skilda delar av landet, måste också

beaktas. Frågor om överföring bör sålunda prövas med hänsyn till de

inom varje trakt rådande förhållandena. Vid minskning av produktionsunderlaget

bör denna med andra ord ske på sådant sätt, att inom olika bygder

de sämre jordarna och de svagare jordbruken utgår ur jordbruksproduktionen.

Styrelserna framhåller, att de vid sitt utredningsuppdrag utgått

från att de år 1947 uppdragna riktlinjerna, sådana de utvecklats vid senare

riksdagar, skall äga tillämpning även vid en fortsatt och påskyndad verksamhet

för överföring av sämre jordbruksjord till skogsmark.

Enligt styrelserna ligger det i sakens natur att ställningstagandena om

ändrad markanvändning bör och måste ske i samförstånd med yrkesutövarna

inom jordbruket och skogsbruket. Det ankommer ju på markägaren att

- med de begränsningar, som anges i uppsikts- och skogsvårdslagstiftningen

in. in. — avgöra, om han skall använda sin mark för den ena eller andra

produktionen. Mer väsentliga förändringar i markdispositionen och därmed

i produktionsunderlaget är emellertid en angelägenhet av betydelse inte

endast för de enskilda markägarna utan berör uppenbarligen också jordbrukets

och det enskilda skogsbrukets organisationer, vilka kan ha ett vitalt

intresse av hur den framtida skogs- och jordbruksproduktionen blir lokaliserad.

Styrelserna erinrar om de uppgifter, som organisationerna i fråga

fyller i avseende å transporter, förädling och distribution.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lrt8 år 1959

115

Var minskningen av jordbruksarealen lämpligen i första hand bör genomföras,

måste enligt styrelserna självfallet avgöras i samband med del

fortgående rationaliseringsarbetet. I betänkandet framhålles emellertid, att

det uppenbarligen inte kan lämnas några fasta och allmängiltiga regler för

urvalet av jord, som bör bibehållas för jordbruket resp. läggas ner, med

tanke på att bedömningen skall ske med beaktande av de olika förhållandena

i skilda trakter. Det är här fråga om spörsmål, som blivit alltmer

trängande på grund av den pågående utvecklingen. Härom anföres i betänkandet

vidare följande.

Den starka avflyttningen från jordbruket har på senare tid lett därhän,

att de aktuella frågorna ingalunda avser blott nedläggning av utskiften,

enstaka gårdar etc. På sina håll viker jordbruket nu på sådant sätt, att

frågan om jordbruket kan och bör hållas vid liv kan komma att avse även

hela byar och liknande bosättningsgrupper. Frågan aktualiseras väl vanligen

i sådana lägen när behovet av större investeringar i jordbruken blir

trängande eller när den pågående bortflyttningen hotar att medföra försämring

eller indragning av byns förbindelser med de orter, till vilka byn

är hänvisad i olika avseenden (skolor, mejeri med dess mjölkbillinjer, slakteri

etc.).

Mången landskommun sysslar nu med de problem, som följer av att jordbruket

tynar bort i vissa trakter och det framtida jordbruket sålunda samlas

till vissa delar av kommunen. Men i åtskilliga andra kommuner brottas

man med det större problemet, att bortflyttningen får sådan omfattning att

den drabbar en mycket stor del av jordbruken, även de förhållandevis välbelägna

och hotar utvecklingen inom kommunen i dess helhet. Det framstår

i sådana fall som livsvillkor för kommunen och bygden att produktionsmedlen

utnyttjas väl. Å ena sidan blir det angeläget att jordbruket upprätthålles

i den mån det kan ge ett tillfredsställande ekonomiskt utbyte, varför en

alltför långt gående nedläggning bör förebyggas. Å andra sidan är det angeläget

att de marker, som inte kommer att bibehållas för jordbruk, användes

för annan produktion och att de — i den mån de lämpligen hör bli skogsproducerande

•— överföres till skogsmark.

I anslutning till behandlingen av frågan var minskningen av jordbruksarealen

lämpligen i första hand bör genomföras har i betänkandet anförts

bl. a. följande synpunkter på vad som bör menas med sämre jordbruksmark.

Eftersom reduktionen av åkerjorden bör gå ut över de jordar inom varje

särskilt område, som ur jordbruksekonomisk synpunkt måste betecknas som

minst lämpade för fortsatt jordbruksdrift, kan något ekonomiskt kriterium,

gemensamt för olika delar av landet, icke uppställas för begreppet sämre

jordbruksmark. Men även om man ser till förhållandena endast inom en

viss trakt är begreppet sämre jordbruksmark relativt. Till följd av dålig

jordmån men också till följd av olämpligt läge i förhållande till brukningsenhetens

övriga ägor eller dess byggnader kan ett uppehållande av jordbruk

i dess dittillsvarande omfattning å eu viss äga framstå såsom oekonomiskt

vid jämförelse med resultatet av jordbruksdriften å andra ägor eller å andra

brukningsenheter. Till sämre jordbruksmark är sålunda först alt hänföra

sådan mark, vars naturliga beskaffenhet är så svag, att den icke vid rimlig

bearbetning och gödsling de. kan ge så stor avkastning att eu brukning som

jordbruksmark är ekonomiskt försvarlig. Men begreppet innefattar också

sådan jordbruksmark av bättre beskaffenhet, som på grund av ensligt läge

S Uihang till riksdagens protokoll lUiil). 1 samt. Nr 148

s. 114 Kontrollera mot PDF

114 Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1959

eller dåliga kommunikationer eller ock på grund av oregelbunden form icke

med ekonomisk fördel kan brukas. Det bör uppmärksammas, att det finns

rätt betydande områden, som tidigare varit val brukningsvärda men successivt

förlorar sitt värde ur jordbrukssynpunkt. På sina håll börjar stora arealer

mossmarker vara slutodlade, och på andra håll är moränmarkerna ofta

för steniga och ligger i alltför olämpligt formade fält för att kunna brukas

med maskiner. Slutligen bör det understrykas, att frågan var jordbruken

i framtiden skall bibehållas inom skogsbygderna i hög grad blir beroende

av skogsbruket, dess arbetskraftsbehov och efter vilka linjer arbetet där

organiseras.

I betänkandet påpekas, att övergången från jordbruksmark till skogsmark

i stor utsträckning sker så småningom och utan direkt påvisbara åtgärder.

Den sålunda pågående utvecklingen torde i stort sett ha inneburit att mindre

brukningsvärda jordar mönstrats ut på ett sätt som varit i huvudsak godtagbart

ur allmän synpunkt. Icke önskvärda förändringar har ju kunnat

motverkas med stöd av lagen om uppsikt å jordbruk. I betänkandet anföres,

att det måhända kan synas som om utgallringen av de sämre jordarna under

nuvarande förhållanden borde kunna ske som ett naturligt urval till

följd av dåligt ekonomiskt utbyte vid brukningen och att en sådan gallring

borde leda till ett ur allmän synpunkt tillfredsställande resultat. Man

måste emellertid beakta att olika jordägare kan ha helt olika intressen i

avseende å nedläggning av jordbruk och också helt olika förutsättningar

att genomföra nedläggningen. Enligt styrelsernas mening vore det givetvis

ur allmän synpunkt ej tillfredsställande, om de för tillfället rådande ägareförhållandena

ledde till alt jordbruk och jordar, som kunde vara underlag

för lönsam drift, lades ner medan ett stort antal jordbrukare alltfort bleve

hänvisade att söka sin utkomst från svagare jordbruk och sämre jordar.

För att kommande utläggning av jordbruksjord till skogsmark skall fortlöpa

efter linjer, som ur allmän synpunkt kan anses tillfredsställande,

d. v. s. så att de sämre delarna av produktionsunderlaget i olika delar av

landet utgår ur produktionen, bör å ena sidan även i fortsättningen olämplig

nedläggning av jordbruksjord hindras, vilket verkar i viss mån återhållande

på nedläggningsfrekvensen. Å andra sidan bör, om överförandet av

jordbruksjord till skogsmark skall gå snabbare än hittills, skogsodling av

sådan jordbruksjord, som bedömes inte böra bibehållas för framtida jordbruksdrift,

underlättas och resurserna för sådana åtgärder ökas. Härvid

bör de, som nu har jordbruk med ogynnsamma förutsättningar, beredas

möjlighet att öka ut sina jordbruk och därvid utesluta de sämre jordarna

eller att flytta över till bättre jordbruk eller andra inkomstkällor.

Styrelserna framhåller vidare, att en stor del av den jordbruksjord, varå

under de senare decennierna jordbruket nedlagts, torde ha lämnats obrukad

utan att några åtgärder vidtagits för att överföra den till skogsproduktion.

Förklaringen härtill torde till väsentlig del vara att ägarna velat hålla möjligheten

öppen att åter ta marken i bruk för jordbruk eller att de haft svårt

att skaffa kapital till skogsodling. Emellertid torde förklaringen också till

stor del ligga i att jordägarna känner ovisshet och osäkerhet i fråga om vad

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 1A8 år 1959

som är tillåtligt och vad som är ekonomiskt klokt ävensom möjligheterna

att få skogsodling till stånd. Eftersom en ekonomisk jämförelse mellan olika

alternativ för markanvändning möter vissa svårigheter, anser styrelserna

angeläget med en väl underbyggd rådgivningsverksamhet i detta hänseende.

Tveksamheten inför skogsodlingsåtgärder torde ej sällan sammanhänga med

att det gäller en investering av förhållandevis långsiktig natur. Beträffande

gällande lagstiftning på hithörande område framhålles i betänkandet att

uppsiktslagen är otidsenlig, vilket även belysts i lantbruksstyrelsens förenämnda

betänkande med förslag till ändringar i sagda lag. Då denna f. n.

är föremål för översyn, har styrelserna begränsat sig till att beröra ett spörsmål

rörande sammanhanget mellan uppsiktslagen och skogsvårdslagen,

nämligen frågan om möjligheten att å jord, varå jordbruket nedlagts, få till

stånd skogsodling innan den lämpligaste tidpunkten passerats. Härom anföres

i betänkandet i huvudsak följande.

Lantbruksnämnd äger enligt uppsiktslagen vidtaga vissa åtgärder mot

vanhävd av jord m. m., som varaktigt hör användas för jordbruk. Nämnden

kan eller bör däremot naturligtvis inte ingripa på sådant sätt, om marken

lämpligen hör utgå ur jordbruksproduktionen. Begär markägaren prövning

enligt uppsiktslagen och förklarar nämnden, att det inte är att hänföra till

vanhävd att jordbruket å området nedlägges, så är därmed å andra sidan

icke utsagt, att jorden skall övergå till skogsmark. Det är nämligen alltjämt

markägaren obetaget att använda marken som jordbruksjord, om han så

vill. Visserligen kan sägas att jordägare, som nedlägger jordbruket å viss

mark, under vissa förutsättningar blir skyldig att vidtaga åtgärder för

skogsproduktion å marken. Skogsvårdslagens bestämmelser har emellertid

begränsad räckvidd med avseende å mark, som ännu icke är skogsproducerande.

På grund av det anförda torde skogsodlingsåtgärder i många fall

aktualiseras först när den för skogsodling lämpligaste tidpunkten för länge

sedan passerats. Ämbetsverken har ansett att en bättre ordning nu bör sökas

inom ramen för gällande lagstiftning. I fortsättningen torde nämligen, liksom

hittills, den principen böra följas, att det ankommer på markägaren

att bestämma för vilken produktion han skall använda sin mark, dock med

de inskränkningar, som följer av lagen om uppsikt å jordbruk och skogsvårdslagen.

Detta innebär ingalunda, att det allmänna skulle inta en passiv

hållning till frågorna om markdisposition m. m., men de statliga insatserna

bör inriktas på att genom bl. a. råd och upplysningar om lämplig markanvändning

stimulera till sådana åtgärder, som ur enskild och allmän synpunkt

framstår som välbetänkta. Med hänsyn till återverkningarna på

kommunens utveckling bör samråd med de kommunala myndigheterna alltid

ske, när större förändringar i här berörda avseenden kommer i fråga

och planerna för därav föranledda åtgärder utformas.

I fråga om de åtgärder, som nu vidtages för tryggande av eu nöjaktig

återväxt, framhålles i betänkandet alt de i stor utsträckning avser skogsmark

med otillfredsställande skogstillstånd samt och i första hand åtgärder

efter avverkning. Till dessa båda grupper, i fråga om vilka reproduktionsplikt

enligt skogsvårdslagen oftast torde föreligga, är den ojämförligt största

delen av den totala skogsodlingen i landet att hänföra. I dessa fall kan endast

undantagsvis beviljas bidrag till åtgärderna. Bidragsberättigade är där
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

emot sådana återväxtåtgärder, som utföres å s. k. av ålder kal mark, varjämte

dit hänföres även jordbruksmark, vare sig denna är kal eller igenväxande

och sålunda representerar ett visst stadium av hagmarksutveckling.

Angående hagmarkerna och dessas iståndsättande anföres i betänkandet

följande.

Begreppet hagmark sådant det redovisas i samband med riksskogstaxeringen

innehåller otvivelaktigt betydande arealer, varå ett skogsbestånd

redan finnes av sådan beskaffenhet, att det icke omedelbart bör avverkas,

även om det icke utnyttjar markens produktionsförmåga. Om ett sådant

bestånd kalhugges, utlöses reproduktionsplikten. Sådan hagmark däremot,

som är beväxt med huvudsakligen buskar eller eljest gles och värdelös skog

kan iståndsättas med hjälp av bidrag från statens skogsförbättringsanslag.

Det får anses vara en angelägen uppgift att dessa marker med värdelöä

produktion snarast iståndsättes. Emellertid bör det därvid alltid beaktas,

att sådana marktyper ofta utgör ett karakteristiskt inslag i landskapsbilden.

Det bör därför alltid lämnas skäligt utrymme för naturvårdens och

landskapsvårdens berättigade krav vid dessa markers överförande till högproduktiva

skogsmarker. En del av dem bör skyddas, särskilt då de är av

särpräglad natur och av lämplig belägenhet. Vid överföring till skogsproduktion

bör därjämte tillses, alt landskapet icke onödigtvis störes genom

hårda barrskogsbryn, där förhållandena medger användande av lövskog,

antingen redan befintlig sådan eller för ändamålet planterad. Bortsett från

nämnda fall av återhållsamhet borde iståndsättningen av sämre liagmarker

intensifieras.

Styrelserna framhåller, att vad sålunda anförts angående iståndsättningen

av sämre hagmarker inte innebär, att skogsodling på sämre jordbruksjord,

som nedlägges, skulle sättas i efterhand. Tvärtom får det anses lika viktigt

att dessa för jordbruket ej användbara, men för skogsproduktionen i regel

mycket lämpliga marker sättes i skogbärande skick. Då de alltmera presenterar

sig som en tillskottskvantitet, måste ytterligare medel ställas till

förfogande för deras omhändertagande.

I fråga om nedläggningen av jordbruksjord räknar styrelserna med att

även i fortsättningen nedläggning kommer att ske utan att marken i direkt

anslutning härtill förs över till skogsproduktion. En sådan utveckling

anser styrelserna även i fortsättningen böra godtas i fråga om jordbruk och

jord med alltför ogynnsamma betingelser, i den mån det inte visar sig möjligt

att omedelbart genomföra skogsodling. Samtidigt kan det emellertid enligt

styrelsernas mening inte vara tillfredsställande att produktionsmedlen

för längre tid blir outnyttjade, i varje fall inte om möjligheten att i framtiden

utnyttja dem därigenom försämras. Det bör på längre sikt och ur

allmän synpunkt vara att förorda, att de skogliga åtgärderna såvitt möjligt

sätts in på ett tidigt stadium, efter det man kommit till klarhet om att marken

bör användas för skogsproduktion. Styrelserna anser motiverat att

främja sådana åtgärder genom att ge stimulans därtill åt den enskilde, som

har anledning att se till resultatet även på kortare sikt och därför tvekar

inför åtgärderna.

Bland de allmänna synpunkterna framhålles slutligen i betänkandet be
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

tydelsen av att överföringen av jordbruks]ord till skogsmark sker i nära

sammanhang med den yttre rationaliseringen. När jordbruk slås samman

till större enheter är det nämligen ofta ett lämpligt tillfälle att utesluta de

svagare eller sämre belägna jordarna ur produktionen.

Likaså visar det sig ofta nödvändigt och lämpligt att ändra användningen

av vissa marker i samband med omarrondering. När jordbruk därvid far

sin jordbruks]ord bättre samlad på måttligt avstånd från brukningscentrum,

faller det sig naturligt att koncentrera produktionen på dessa och utesluta

mer avlägset belägna eller sämre utformade områden. Vidare bör

enligt styrelserna uppmärksammas att strukturrationalisering ofta torde

böra förenas med en omställning i avseende å driftsinriktningen. Detta kan

i sin tur leda till att markanvändning, fastighetsstorlek etc. får omprövas,

överförandet av sämre jordbruksjord till skogsmark framstår sålunda i hög

grad som en jordbruksekonomisk fråga med mycket nära anknytning till

jordbrukets strukturrationalisering.

Sambandet mellan strukturrationalisering och markdisposition. Enligt styrelsernas

uppfattning utgör nedläggningen av jordbruksjord och överförande

av sådan jord till skogsmark en delfråga i strukturrationaliseringen

och avgörandena får träffas efter de riktlinjer, som tillämpas vid densamma.

I betänkandet framhålles, att de ömtåligaste och svåraste spörsmålen

därvid brukar uppträda i de bygder, där avfolkningen börjar ta en inte

blott för jordbruket utan för bygdens näringsliv i dess helhet hotande omfattning.

Där gäller det å ena sidan att stimulera till förbättringsåtgärder,

som kan medverka till att bl. a. skapa bärkraftiga jordbruk, medan det samtidigt

är angeläget att undvika felinvesteringar, t. ex. genom omfattande

förbättringsåtgärder på jord och brukningsenlieter, som inte har goda förutsättningar-

att bestå på längre sikt. I trakter med stark parcellering av

fastigheterna får lämpligheten av att företaga skogsodlingar å olika ägoskiften

bedömas med hänsyn till möjligheterna att dels genom fastighetsreglering

och dels genom samverkan mellan markägarna åstadkomma bättre

brukningsförhållanden inom överskådlig tid. I områden, där fastighetsförhållandena

är sådana att laga skifte bedönres vara nödvändigt för att en

tillfredsställande indelning skall nås, kan det vara viss anledning till försiktighet

i frågor om ändringar i markanvändningen. Man torde, under tiden

innan skifte kommer till stånd, ej böra medverka till skogsodling i andra

fall än då det med visshet kan sägas, att marken inte vid kommande

fastighetsreglering kommer att behöva disponeras som jordbruksjord.

Styrelserna anser det vara av vikt att vid avvägningen av olika åtgärder

beakta hur jordbrukarna på orten själva ser sin situation. Härom anföres i

betänkandet följande.

I en bygd, där avfolkningen redan sätter in kraftigt, är det naturligtvis

välbetänkt att det allmänna visar återhållsamhet i medverkan till investeringar

på svaga jordbruk. Men vill man bibehålla en del av bygdens jordbruk

för framtiden är det eu fara i att stanna vid att avslå framställningar

om stöd till sten röj ning, dikning och annan jordförbättring på sämre jor
-

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1959

dar. Det sprider sig lätt en känsla av hopplöshet bland jordbrukarna, vilket

bidrar till en ökande avflyttning. Det kan i sådant läge ha en väsentlig

psykologisk betydelse om det allmänna visar sitt intresse för en uppryckning

av näringslivet på längre sikt och gör positiva insatser i sådan riktning.

Därvid bör exempelvis den bästa markanvändningen med hänsyn till

möjligheten att kombinera jordbruk och skogsbruk övervägas. Där det befinnes

lämpligt att bibehålla eller bilda sådana enheter, är det givetvis av

vikt att den produktiva marken sätts i gott skick för brukningen. För att

nå fram till enheter med god ekonomisk uppbyggnad får man då räkna

med att inom begränsad tid göra såväl jordförbättringar å bestående jordar

som att sätta nedläggningsjord i stånd för skogsproduktion. Därmed

kan också skapas arbetstillfällen för en del av jordbrukets folk under den

kritiska perioden till dess strukturrationaliseringen lett fram till brukningsenheter

med bättre försörjningsunderlag.

I detta sammanhang framhålles i betänkandet, att möjligheterna att förändra

de befintliga brukningsenheterna i hög grad är beroende av det förhållandet

att en stor del av kostnaderna vid jordbruken är på kort sikt

fasta på så sätt att de inte ändras med produktionens omfattning. Det i

ladugården investerade kapitalet exempelvis utgör för jordbrukaren en fast

kostnad, som föreligger även om ladugården över huvud taget inte skulle

användas. Så länge byggnaden kan användas utan större underhåll, kan det

sålunda vara lönande att driva produktionen även om full ersättning inte

erhålles både för nedlagt arbete och avskrivning på befintliga anläggningar.

Beträffande förhållande på längre sikt, då lönsamhetsförhållandena blir annorlunda,

anför styrelserna bl. a. följande.

I detta fall blir täckningen av de totala produktionskostnaderna avgörande

för produktionens omfattning. Får man icke genom avkastningen

täckning för kostnaderna för arbetskraft och övriga driftskostnader samt

kostnaderna för den nödvändiga kapitalutrustningen, måste detta så småningom

leda till en begränsning av produktionen bl. a. genom att försliten

kapitalutrustning ej förnyas. Detta framträder kanske starkast vid de talrika

mindre jordbruk där den sysselsatta arbetskraften, av åldersskäl eller

andra orsaker, inte kan finna sysselsättning på annat håll. För brukaren

framstår det som fördelaktigt att i så hög grad som möjligt utnyttja produktionsmöjligheterna

på brukningsenheten. Men den dag, när brukaren

inte längre orkar utföra arbetet på gården utan vill överlåta sitt jordbruk till

en yngre jordbrukare, blir läget annorlunda. Har denne möjlighet att förvärva

ett annat, bättre jordbruk eller att få arbete i annan näring, vill han,

om han resonerar rent ekonomiskt, inte nöja sig med atl stanna vid ett

svagt jordbruk och där få sämre ekonomiskt utbyte av sitt arbete än han

skulle få vid annan sysselsättning.

Av det anförda framgår enligt styrelserna att omfattningen och takten i

den yttre rationaliseringen — och därmed även överförandet av jordbruksjord

till skogsmark — är beroende av hur de nuvarande brukarnas omställningsproblem

kan lösas. Det ekonomiska stöd, som staten i vissa sammanhang

kan lämna, är emellertid ägnat alt påverka utvecklingen härvidlag.

Angående dessa stödmöjligheter anföres följande.

Den, som har ett litet jordbruk och överväger att sälja det för att starta

med ett annat, bättre jordbruk eller med annan sysselsättning, vill natur
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts proposition nr tk8 år 1959

liatvis ha betalt för sin fastighet i dess befintliga skick med byggnader, odlad

jord och skogsmark. Hans benägenhet att byta tillvaro blir naturligtvis beroende

av om han kan sälja för ett skäligt pris och därmed få medel disponibla

för sin avsedda omställning. Men det kan i en del fall inträffa att

den, som vill köpa det ledigblivande jordbruket för att utöka sitt innehavda

jordbruk, inte helt kan använda vad som ingår i förvärvsfastigheten. I sådana

fall kan ett s. k. värdeutjämningsbidrag beviljas (9 § rationaliseringskungörelsen)

för att täcka mellanskillnaden mellan köpeskillingen och

fastighetens värde som kompletteringsmark. En dylik skillnad kan exempelvis

härröra av att byggnader eller andra anläggningar blir överflödiga.

Samma kan bli fallet om åker, som är i bruk och tar betalas efter pris för

åker, efter sammanslagningen får betraktas som kalmark (nedlagd aker).

Därest ekonomiskt stöd på grund av värdeskillnaden beviljas, kan det i

sistnämnda fall vara lämpligt att lämna det i form av avskrivningslån, vaivid

villkor att viss skogsplantering fullgöres kan övervägas. Vidare bör nämnas

att möjligheterna för köparen att få ekonomiskt stöd i form av bidrag

eller lån till sådana investeringar i byggnader, anläggningar och mark, som

behövs för ändamålsenligt brukning av brukningsenheten i dess nya form,

givetvis bör kunna underlätta den yttre rationaliseringen.

Beträffande sambandet mellan strukturrationalisering och markdisposition

framhåller styrelserna slutligen, att det finns anledning att särskilt

understryka vikten av att olika åtgärder, som kan medverka till fastighetsrationaliseringen,

i den praktiska verksamheten kan behandlas i ett sammanhang.

Vid förhandlingar rörande köp och byten av mark i syfte att utvidga

brukningsenheter och förbättra arronderingen, är det vanligen nödvändigt

att avväga investeringar för olika förbättringsåtgärder med hänsyn

till angelägenhet sgraden och jordägarnas ekonomiska resurser m. m. Det

är av stor praktisk betydelse alt kunna ge jordägarna klara besked om

vilka förmåner i form av hjälp till finansiering etc., som kommer att lämnas.

För ändamålet bör såvitt möjligt tillses att skogsodlingsmaterial finns

disponibelt för sådana fall, att bidrags- och lånemedel likaså kan disponeras

för finansieringen av åtgärderna, samt att skogligt utbildad personal kan

ställas till förfogande för planläggning m. m. av de skogliga åtgärderna.

Behovet av skogsplantor vid ökad överföring av jordbruksjord till skogsmark.

I betänkandet framhålles inledningsvis att skogsodlingsverksamheten,

som efter sista världskriget ökat mycket snabbt, nu torde överstiga en

areal av 100 000 ha per år. Samtidigt har en förskjutning av fördelningen

på sådd och plantering inträffat i riktning mot den senare. Angående den

framtida omfattningen av skogsodlingsverksamheten åberopas i betänkandet

dels en av 1955 års skogsvårdsutredning (SOU 1958:00) gjord beräkning

av behovet av skogsvårdsåtgärder under en 20-årsperiod, dels en

av skogsstyrelsen verkställd undersökning på området. Av skogsvårdsutredningens

beräkning, vilken grundat sig på från statens skogsforskningsinstitut

erhållet material, kan utläsas, att behovet av plantering inom kategorierna

bolagsskogar och övriga enskilda skogar skulle utgöra omkring 00 000

ha per år. Härtill kunde enligt utredningen antas att ca 9 000 ha sämre åkermark

årligen skulle överföras till skogsmark. Vid den av skogsstyrelsen ut
-

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr U8 år 1959

förda undersökningen, vilken avsåg plantförsörjningen för skogar under

skogvårdsstyrelsernas uppsikt med undantag för skogsbolag och andra som

själva producerar sina skogsplantor, har framkommit ett planteringsbeliov

av 77 000 ha per år, vari ingår ca 7 000 ha åkermark. Angående den bristande

överensstämmelsen mellan dessa båda undersökningar anför styrelserna

följande.

Överensstämmelsen mellan dessa båda undersökningar är ej särskilt god

i betraktande av att de i fråga om plantor självförsörjande bolagen ingår i

institutets kalkyl, men ej i skogsstyrelsens. Bolagen har f. n. 221 ha plantskolor

i drift. Då trots detta skogsstyrelsens arealer är större för planteringen,

torde detta bero på olika åsikter om såddens resp. planteringens andel

av den yta, som anses böra skogsodlas liksom i någon mån fördelningen

i stort på naturlig återväxt och skogsodling.

I den av skogsstyrelsen gjorda utredningen har beräkningen av plantermgsarealen

utförts av länsjägmästarna på basis av riksskogstaxeringens

uppgifter om skogstillståndet, den förmodade framtida awerkningspolitiken

samt den på erfarenhet grundade och av ekologiska skäl betingade fördelningen

på naturlig återväxt och skogsodling, resp. för den senare sådd och

plantering. På förfrågan av skogsvårdsutredningen har länsjägmästarna uttalat

sin åsikt om den bedömningsmässiga delen av skogsforskningsinstitutets

utredning av skogsodlingsbehovet. Resultatet av enkäten är, att länsjägmästaina

ansett, att saväl arealen för naturlig återväxt som såddarealerna

överskattats av institutet med hänsyn till rådande naturliga förutsättoc^

syårigheten att anskaffa tillräckligt mycket skogsfrö för fältsadd

i större omfattning.

I betänkandet anföres vidare, att skogsstyrelsen liksom skogsvårdsutredningen

funnit anledning räkna med den större planteringsarealen såsom

den tills vidare mest realistiska och att skogsstyrelsen beräknat den därav

betingade plantskolearealen hos skogsvårdsstyrelserna till ca 1 200 ha, möjligen

minskat med ännu en okänd areal plantskolor i privat drift. Det uppställda

målet innebär, att full tillgång på plantor producerade inom landet

skulle finnas för täckande av ett maximalt planteringsbeliov, inklusive ca

7 000 ha jordbruksjord årligen.

Angående den nuvarande plantsituationen anföres bl. a. följande.

På basis av en planteringsareal av 77 000 ha per år — fortfarande exklusive

självförsörjande bolag — och en antagen fördelning på plantslag och

trädslag, kan det befaras att plantbristen år 1960 har storleken 80 miljoner

st. omskolad gran och 10 miljoner oomskolad tall, medan bristen år

1961 skulle inskränka sig till ca 40 miljoner omskolad gran. I kalkylen har

medräknals skogsvårdsstyrelsernas produktion och på legoodling baserade

kontrakt såväl utom som inom landet. Med största sannolikhet bör balansen

i verkligheten bli gynnsammare under de närmaste åren, då någon omfattande

språngvis ökning av skogsodlingarna knappast är att förvänta, liksom

att småodlarnas icke uppskattbara produktion kan visa sig bliva större än

beräknat. Utsikten att från utlandet inköpa större kvantiteter fältdugliga

plantor utöver de kontrakterade kan däremot icke bedömas vara stor.

Emellertid finns det vissa reserver. Sålunda har skogsstyrelsen sig bekant,

att tyska odlare beräknat vinna avsättning till Sverige närmast år

1961 av ett vida större antal plantor än vad skogsvårdsstyrelser och andra

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1959

konsumenter vågat kontraktera. Styrelsen uppskattar denna plantmängd

till 13 ä 15 miljoner st.

I vad mån tillgången åren 1959 och 1960 kan förbättras är däremot för

dagen ovisst. Möjligen kunde de polska och tjeckiska marknaderna ha vissa

reserver att erbjuda. På grund av de stora transportavstånden från dessa

länder torde de dock ej böra komma i fråga annat än som en nödfallsutväg.

Beträffande omfattningen av den hittillsvarande årliga överföringen av

jordbruksjord till skogsmark framhåller styrelserna, att denna är svår att

fastställa. Den del därav, som skett med stöd av statens skogsförbättringsanslag,

har för budgetåret 1957/58 uppgått till ca 4 000 ha, vilket krävt

omkring 16 miljoner plantor. Vid en ökning av detta slags plantering till

10 000 ha och under förutsättning att 20 procent av arealen planteras med

tall och resten med gran, skulle ytterligare krävas inemot 6 miljoner omskolade

2-åriga tallplantor och 24 miljoner omskolade 4-åriga granplantor

per år, motsvarande en plantskoleareal av ca 120 ha. Knappast mera än

40 procent av granplantbehovet torde kunna täckas med kontinentgranen

på grund av dess frostkänslighet.

Angående möjligheterna att öka tillgången på omskolade plantor anför

styrelserna följande.

Vid plantering av sämre jordbruksjord torde endast omskolade plantor

böra användas. Huvudsortimentet är 4-årig eller 3-årig omskolad gran. De

senare, d. v. s. 3-åriga omskolade plantor, kan endast produceras i Tyskland,

Danmark och möjligen sydligaste Sverige och av kontinentgran. För

i varje fall tillfällig ökning av plantskolearealen kan enskilda odlare med

lämpliga jordar i goda lägen och helst med arbetskraft vid gården engageras.

Dessa underodlare bör då inköpa oomskolat material, för att efter omskolning

och 2 säsongers (i fråga om tall 1 säsong) skötsel återsälja materialet

till skogsvårdsstyrelserna. Lätta, stenfria sandjordar är för dydik

plantodling idealiska. Ca 700 000 omskolade granplantor kan på detta sätt

dras upp per ha inklusive gångar på 2 år. En förutsättning är dock, att överskott

finnes på oomskolat material i förhållande till den i plantskolorna

tillgängliga omskolningsarealen. Helt säkert kan omfattningen av plantodlingen

hos jordbrukare och andra fastighetsägare väsentligt utvidgas, om

skogsvårdsstyrelserna vinnlägger sig därom. För dessa småföretagares egen

skull är det knappast tillrådligt, att de uppmanas draga upp fröplantor,

emedan sådden måste utföras med stor precision helst med specialmaskiner

och enär fullständig bevattningsanläggning därjämte är praktiskt taget

nödvändig för ett gott resultat under torra år. Deras insats torde därför,

som nyss anförts, böra gälla omskolning av från andra överlämnade plantor

och skötsel av dessa under 1 resp. 2 år.

I betänkandet framhålles vidare, att även om såväl de egentliga skogsodlingarna

som planteringen av åkerjord med skog kommer att öka, torde

utvecklingskurvan för dessa verksamhetsgrenar komma att visa en ganska

jämn stegring. En viss om än kort tidsfrist kan sålunda uppkomma, varunder

plantförsörjningen kan komma i ett bättre läge.

Styrelserna anser att tillgången på plantor definitivt kan tryggas, därest

plantförsörjningen ordnas på det sätt skogsvårdsutredningen föreslagit. Styrelserna

hemställer därför att detta förslag genomföres. Samtidigt förordas,

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

såsom i annat sammanhang skett, föranstaltande om en skogsfrölag, enär

vid omfattande privat odling av skogsplantor kontrollen torde behöva förstärkas.

Angående skogsvårdsutredningens förslag anföres vidare bl. a. följande.

Skogsvårdsutredningen har föreslagit ändrade regler för skogsvårdsstyrelsernas

frö- och plantproduktion under beaktande, att svårigheten i fråga

om kapitalförsörjningen hittills varit det största hindret för en snabb ökning

av rörelsen. En omläggning efter affärsmässiga grunder och en tryggad

kapitalförsörjning från en statlig lånefond av tillräcklig storlek är

kärnpunkten i det framlagda förslaget. Såväl kapital- som driftskostnader

skall läggas till grund för plantpriset, varigenom goda möjligheter uppstår

för privata företagare att komma in på området. Produktionen kommer därigenom

så småningom att automatiskt anpassas till efterfrågan med de

privata företagen som regleringsfaktor. Förslaget har, såvitt nu är känt,

förordats av skogsstyrelsen och praktiskt taget alla skogsvårdsstyrelserna.

Skulle statsmakterna likväl föredraga att på sätt hittills skett tilldela

skogsvårdsstyrelserna medel för plantproduktionen över deras budget och

är samtidigt avsikten att söka få avsevärt större arealer åkermark överförda

till skog, synes det enligt styrelserna ofrånkomligt att omedelbart kraftigt

öka de begärda anslagen till plantförsörjningen på skogsvårdsstyrelsernas

stater. Praktiskt taget skulle man på en gång behöva anskaffa all den plantskolemark,

omkring 350 ha, som ännu fattas i tidigare omnämnd areal

av 1 200 ha. I vad avser 4-åriga omskolade plantor kommer det likväl att

dröja minst 5 år innan plantorna från denna areal kan sättas ut i fältet.

I delta sammanhang framhålles emellertid i betänkandet, att det vid plantskolearealens

beräknande även förutsatts åtgärder för eu ökning av produktionen

genom ökning av antalet rader per säng från 4 till 5 eller 6, alltefter

jordmånens beskaffenhet. Genomförande av denna rationalisering kräver

ombyggnad eller nyinköp av maskiner, vilket föranleder tämligen höga kostnader.

Såtillvida synes dylika kostnader särskilt välmotiverade, som därav

följande produktionsökning sker snabbare än den, vilken bygges upp på nya

arealer. I avaktan på statsmakternas beslut rörande plantförsörjningens ordnande

hos skogsvårdsstyrelserna förordas i betänkandet, att de nuvarande

anslagen förstärkes i syfte att möjliggöra nyssnämnda rationaliseringar i

skogsvårdsstyrelsernas nu befintliga plantskolor, för att dessa så snabbt som

möjligt skall kunna möta ett stegrat behov. Förslagsvis skulle för detta ändamål

erfordras anslag å lilläggsstat för budgetåret 1958/59 av 500 000 kr.

I anslutning till frågan om behovet av skogsplantor har i betänkandet

berörts frågan om kostnaderna för åkerplantering och densammans lönsamhet.

Därvid har hänvisats till en inom skogsstyrelsen utarbetad promemoria,

vilken såsom bilaga fogats till betänkandet. I promemorian anföres

inledningsvis följande.

Investering i skogsbruk i form av utgifter för ett nytt bestånd är självfallet

av växlande lönsamhet alltefter värdet av den nettoavkastning som

kan utvinnas. Detta värde är beroende av markens produktionsförmåga, de

förväntade bruttopriserna och storleken av omkostnaderna för skördens

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^8 år 1959

123

tillgodogörande, omloppstiden samt anläggningskostnaden. Vid kalkylens

upprättande måste därjämte förutsättas, att beståndet anlägges på ett riktigt

sätt och att det under sin livstid ges den bästa tänkbara skötsel. Vid

exempelvis uteblivna gallringar eller försenade sådana nedsättes värdeproduktionen

genom självgallring, lägre bruttopris och högre omkostnad per

volymenhet på grund av ogynnsam dimensionsutveckling. En till tiden försenad

inkomst ger därjämte försämrade nuvärden vid diskonteringsberäkningar.

I följande i promemorian intagna tabell ges i avrundade tal exempel på

högsta möjliga investeringskostnad per ha för en tänkt medelbonitet för

åkermark inom av riksskogstaxeringen använda regioner.

Region

Län

Värdena är

beräknade för

Kr./ha vid

3 procent

4 procent

I och II

BD, AG, Y, Z ....................

planterad tall

900

400

III

X och W ........................

planterad gran

1 900

1300

IV

S, T, U, B, C, D, E, F, G, H, P, R

» »

2 600

1800

V

I, K, L, M, N, O ................

» »

3 600

2 600

I fråga om planteringskostnaderna räknar skogsstyrelsen med en medelkostnad

av 600 kr. per ha för åkerplantering såsom sannolik. I promemorian

anföres härom vidare.

Då detta tal förutsätter 4 000 plantor per ha, blir kostnaderna för norra

Sverige mindre, eller — om 2-årig tall användes — ca 400 kr., och för sydligaste

Sverige något större. Endast undantagsvis torde åkerplantering sålunda

vara oräntabel vid en räntefot av 4 procent och därunder. Vid högre

räntekrav är förhållandet annorlunda. Som framgår av skillnaden mellan

de nyss angivna värdena vid 3 procent och 4 procent, sjunker dessa snabbt

vid stigande räntefot. Emellertid är det uppenbart, att åkerjordarna, även

de sämre, i genomsnitt torde vara överlägsna den egentliga skogsmarken i

produktionsförmåga vid samma geografiska läge och klimatförhållanden.

År marken att betrakta som skogsmark, gäller skogsvårdslagen för densamma.

I och med detta gäller lagens 16 och 17 §§, enligt vilka skogsodling av

marken kan påfordras. Under förutsättning att statsbidrag för ändamålet

kan erhållas, kan sålunda markägaren åläggas att företa skogsodling å för

skogsproduktion lämplig mark, som undantagits från jordbruksproduktionen

och som icke väsentligen utnyttjas för annat ändamål. Den övre gränsen

för investeringskostnaden bestämmes då liksom i fall av reproduktionsplikt

efter avverkning till maximalt markvärde vid 2,5 procent räntefot.

1 promemorian anföres vidare att det, med hänsyn till önskvärdheten av

att planläggningen av skogsodling på sämre jordbruksjord kan ske så snabbt

och enkelt som möjligt, knappast kan komma i fråga, att invecklade ekonomiska

kalkyler skall upprättas i varje särskilt fall. Det torde vara tillräckligt

förutsätta att, sedan marken i fråga av olika, måhända samverkande orsaker

icke lämpligen kan anses duga som jordbruksjord, det i allmänhet får an
-

s. 124 Kontrollera mot PDF

124 Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

ses ur allmän synpunkt önskvärt att använda den för annan mera lönande

produktion.

Privatekonomiskt sett stärkes skogsodlingens ekonomi och förbättras förräntningen

genom att markägarens uppoffring inskränker sig till halva investeringskostnaden.

Föreligger svårigheter med kapitalanskaffning, kan

dessutom erhållas lån för täckande av kostnaden. Vid en skogsodlingskostnad

av 600 kr. och med ett bidrag av 300 kr. uppgår nettokostnaden för 1 ha

till 300 kr. Därest lån beviljas till 3 procent ränta och 20 års amorteringstid

med amorteringsfrihet de 10 första åren blir den årliga utgiften de första

10 åren 9 kr. och de nästa 10 åren 35 kr. 10 öre. Föredrar markägaren att

omedelbart påbörja även amortering, blir den årliga utgiften 20 kr. 10 öre.

Bestämmes slutligen amorteringstiden till 10 år, och påbörjas amorteringen

omedelbart, blir årsutgiften 35 kr. 10 öre.

Finansieringen av skogliga åtgärder m. m. Enligt styrelserna torde det

allmännas ekonomiska stöd till åtgärder i syfte att överföra jordbruksjord

till skogsmark i fortsättningen liksom hittills få omfatta — förutom det

i det föregående behandlade stödet till plantförsörjningen — dels bidrag och

lån till kostnader för skogsodling in. in., dels bestridande av omkostnader

för planläggning in. m.

Vad först angår kostnader för skogsodling kan statligt ekonomiskt stöd

till återväxtåtgärder m. m. enligt nu gällande bestämmelser lämnas dels som

bidrag från statens skogsförbättringsanslag (kung. 1948: 239) och, för Norrlands

del, från anslaget till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland

m. m. (kung. 1940: 599) dels som lån ur skogslånefonden (kung. 1948: 239).

För utlämnandet av bidrag och lån ur skogsförbättringsanslaget resp. skogslånefonden

gäller i huvudsak följande bestämmelser.

Bidrag ur skogsförbättringsanslaget kan beviljas för utförande av åtgärder

å skog under skogsvårdslagen, dock ej å häradsallmänning. De åtgärder,

som kan stödjas med bidrag ur anslaget, är vissa återväxtåtgärder samt dikning

och — i vissa extrema och numera sällsynt förekommande beståndstyper

huvudsakligen s. k. stavaskogar — röjningsgallring. De bidragskvalificerade

återväxtåtgärderna är främst sådana på mark, där reproduktionsplikt

efter avverkning ej föreligger, t. ex. av ålder kal mark, gammal åker

eller betesmark, s. k. skräpskogar m. in. I vissa undantagsfall kan dock bidrag

utgå även för återväxtåtgärder på mark under reproduktionsplikt.

Bidrag utgår med viss procent på den beräknade kostnaden, sedan värdet

av de träd, vilka avverkas i samband med företaget, avdragits från totalkostnaden.

Bidragsprocenten är högst 50. Härvid bortses från sådana fall

där markägaren enligt 16 § skogsvårdslagen ålagts att utföra åtgärder i

anledning av uppenbarligen otillfredställande skogstillstånd. Då bidragstagaren

är enskild person, som på grund av svag ekonomi eller annan jämförlig

anledning kan antagas eljest inte vara i stånd att utföra åtgärden, eller

då det med hänsyn till lokal arbetslöshet finnes erforderligt att skapa arbetstillfällen

genom att igångsätta skogsförbättringsarbeten, må dock bidraget

utgå med högst 60 procent.

Skogsstyrelsen har utfärdat tillämpningsföreskrifter rörande bidragsgivningen.

Enligt dessa fördelas vanligen skogsägarna på 3 kategorier, A, B och

C. Kategori A omfattar de mindre och B de större skogsägare, som ej är

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

juridiska personer. Juridiska personer liänföres till kategori C. Statsbidrag

till sistnämnda skogsägargrupp beviljas huvudsakligen blott i undantagsfall

exempelvis där ett bolag är delägare i ett skogsdikningsföretag, till vars

utförande stöd utgår med hänsyn till de enskilda delägarna. Bidrag till enskild

skogsägare utgår vanligen inom kategori A med 50 procent till återväxtåtgärder''

och med 40 procent till skogsdikning samt inom kategori B

med 25 procent till såväl återväxtåtgärder som till skogsdikning. Kostnaderna

för planläggning brukar bestridas till 20 procent av intressenterna och

till 80 procent av statsmedel.

För statens skogslånefond gäller samma tillämpningsområde som för

skogsförbättringsanslaget. Lån kan utlämnas dels för sådana åtgärder, till

vilka bidrag ur skogsförbättringsanslaget utgått eller kan utgå dels, då så

med hänsyn till särskilda förhållanden finnes påkallat, jämväl för andra

skogsförbättrande åtgärder. Lån må lämnas endast, då sökanden kan anses

vara i behov därav och med belopp, som högst motsvarar den av skogsvårdsstyrelsen

godkända kostnaden för företaget. Om även bidrag utgår, må lån

och bidrag tillhopa beviljas med högst nämnda belopp. Räntan är 3 procent

och uppskov med erläggande härav kan medges i högst 10 år. Under högst

samma tid kan amorteringsfrihet medges. Lånet skall vara slutamorterat

senast under femtionde året från tidpunkten för lyftande av lånet. För lån

skall ställas säkerhet, som skogsstyrelsen finner tillfredsställande. Lån beviljas

av skogsstyrelsen efter framställning av skogsvårdsstyrelse.

Av det nu anförda framgår att förenämnda bidrag och lån är tillgängliga

för finansiering av åtgärder i syfte att föra över jordbruksjord, som nedlägges,

till att bli skogsproducerande. I betänkandet anföres, att de å anslaget

och fonden anvisade medlen till övervägande del använts till åtgärder å

sådan gammal åker eller betesmark, som under eu rätt avsevärd tid torde

legat obrukad. Enligt styrelsernas mening är det påkallat att bidragsmedel

i ökad utsträckning ställs till förfogande för ändamålet, om åtgärder för

skogsodling på jordbruksjord, som nedlägges, skall kunna få en avsevärt

ökad omfattning. Med hänsyn till de angelägna behoven av skogsvårdsåtgärder

på befintliga hagmarker och kalmarker m. in. bör det ej komma i

fråga att medlen för sådana åtgärder minskas. I stället torde en intensifierad

skogsodling på åker förutsätta en höjning av medelsanvisningen å

skogsförbättringsanslaget. Styrelserna föreslår sålunda, att skogsförbättringsanslaget

tillföres ytterligare medel, vilka torde få avsättas för skogliga

åtgärder i syfte att överföra jordbruksjord till skogsmark. Behovet av ytterligare

medel för den här avsedda verksamheten under nästkommande budgetår

har därvid uppskattats till 1 000 000 kr., vilket torde möjliggöra skogsodling

av ca 3 000 ha.

Beträffande frågan i vilken utsträckning staten bidrager till kostnaderna

för utredning och planläggning, särskilt avseende skogsvårdsstyrelsernas

medverkan, anföres i betänkandet i huvudsak följande.

Överväganden rörande lämplig markanvändning förutsätter mer eller

mindre ingående undersökningar. Alternativa investeringsförslag med kostnadskalkyler

torde vanligen förutsätta fältundersökningar. Det torde få

förutsättas att skogsvårdsstyrelserna medverkar med undersökningarna i

vad de rör skogliga åtgärder. Del kan stundom — exempelvis vid förhand
-

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1959

lingar rörande yttre rationalisering (fastighetsreglering) ■— visa sig nödvändigt

att redan på förhandlingsstadiet genomföra fältundersökningar i

detalj.

Skogsvårdsstyrelsernas medverkan i sådana bedömningar, som icke kräver

närmare fältundersökningar, torde i allmänhet kunna påräknas utan

ersättning. Planläggning av skogsvårdsåtgärder, som sker på beställning av

markägare, gäldas av denne, varvid dock en avsevärd del av kostnaden för

enskilda markägare brukar täckas med bidrag från skogsförbättringsanslaget.

Detsamma torde kunna tillämpas även om markägaren icke formellt

begärt planläggningen men omedelbart använder sig av densamma. I andra

fall däremot — exempelvis då planläggning av skogliga åtgärder skett på

lantbruksnämnds initiativ och användes endast i syfte att klarlägga förutsättningarna

och bildar underlag för förhandlingar om strukturrationalisering

— kan kostnaderna för planläggning inte rimligen läggas på den enskilde

markägaren.

Lantbruksnämnderna bar enligt sin instruktion att ta initiativ till åtgärder

för strukturrationalisering. Om mer omfattande utredningar, förhandlingar

etc. blir behövliga, sker detta i form av s. k. individualplanering. I

samband med sådan planering kan lantbruksnämnd med för ändamålet anvisade

medel anlita utomstående expertis. Nämnden är sålunda redan enligt

gällande bestämmelser oförhindrad att bestrida kostnaderna för anlitande

av skogsvårdsstyrelsen, i den mån skogsvårdsstyrelsen icke själv svarar för

kostnaderna.

Samarbetet mellan lantbruksnämnd och skogsvårdsstyrelse. I betänkandet

framhålles angelägenheten av att i fråga om åtgörandena i samband med

överförande av jordbrnksjord till skogsmark — bedömning huruvida marken

bör utgå ur produktionen och åtgärder av rent skoglig karaktär — finna

lämpliga former för samverkan mellan lantbruksorganisationen och skogsvårdsmyndigheterna.

Detta med hänsyn till att verksamheten bör bedrivas

i sådan omfattning och takt samt inriktas på sådana objekt att densamma

väl kommer att överensstämma med de av statsmakterna antagna riktlinjerna

för jordbrukspolitiken.

Vad först beträffar sådana fall, då en markägare bestämt sig för att skogsplantera

viss jordbruksjord och vänder sig till skogsvårdsstyrelsen för att

få hjälp med plantanskaffning, bidrag eller lån etc., så ligger det enligt

styrelserna i sakens natur, att skogsvårdsstyrelsen gör sig underrättad om

huruvida hinder mot den avsedda överföringen kan möta ur jordbrukssynpunkt.

Skogsvårdsstyrelsen torde härvid böra underrätta markägaren om

möjligheterna att få frågan, huruvida binder mot nedläggande av jordbruket

på den ifrågavarande marken föreligger på grund av bestämmelserna

i lagen (1947:288) om uppsikt å jordbruk, prövad av lantbruksnämnden.

Det torde på sina håll i praxis ha utbildat sig ett förenklat förfarande, enligt

vilket skogsvårdsstyrelsen efter hänvändelse till lantbruksnämnden får

besked i sådana fall, där lantbruksnämnden anser uppenbart, att det inte

finns anledning att resa invändningar mot att jordbruksdriften nedlägges.

Styrelserna kommer därefter in på de fall då skogsodlingsåtgärder aktualiseras

först när jordbruket å den ifrågavarande åkermarken redan varit ned
-

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

lagt viss tid och när den för skogsodling lämpligaste tidpunkten för länge

sedan passerats. Enligt styrelserna medför konstruktionen av uppsiktslagen

och skogsvårdslagen att övergången från odlad mark till skogsmark enligt

skogsvårdslagens bestämmelser ofta blir långdragen och obestämd. Enligt

gällande rätt är det nämligen markägarens sak att bestämma för vilken

produktion han vill använda sin mark, dock med de inskränkningar, som

följer av nyssnämnda båda lagar. Enligt uppsiktslagen föreligger ej skyldighet

att söka tillstånd hos någon myndighet innan jordbruksjord läggs

ner. Den som på eget bevåg lägger ner jordbruk eller lägger igen jordbruksjord

löper emellertid risk att lantbruksnämnden, som är skyldig att utöva

uppsikt över alt jordbruk ej vanhävdas, ingriper för att tillse att jorden

bibehålls i tillfredsställande brukning eller — om den redan överförts till

annan användning — återställes till jordbruksjord. Såsom nämnts i det föregående

finnes möjlighet att genom särskild framställning till lantbruksnämnden,

förvissa sig om huruvida det är tillåtligt att nedlägga jordbruksdriften

å marken i fråga.

I betänkandet framhålles emellertid, att det i princip kan sägas, att jordägare,

som nedlägger jordbruket å viss mark, blir skyldig att vidtaga åtgärder

för skogsproduktion på marken. Till stöd för denna uppfattning har i

betänkandet anförts i huvudsak följande.

Enligt 2 § skogsvårdslagen förstås med skogsmark sådan för skogsproduktionen

lämplig mark, som ej i väsentlig utsträckning nyttjas för annat

ändamål. Mark, som ligger helt eller i huvudsak outnyttjad, skall dock ej

anses såsom skogsmark, om marken är mera ägnad att användas annorledes

än till skogsbörd eller på grund av särskilda förhållanden ej bör tagas i

anspråk för skogsproduktion. Mark, varå skog bör finnas till skydd mot

sand- eller jordflykt eller fjällgränsens nedgående eller med hänsyn till

annan därmed jämförlig omständighet, skall alltid anses såsom skogsmark.

I 16 § skogsvårdslagen föreskrives vidare, att om skogstillståndet å skogsmark

uppenbarligen är otillfredsställande skall, ändå att skyldighet att

sörja för återväxt icke föreligger enligt skogsvårdslagens bestämmelser i övrigt,

sådana åtgärder vidtagas, som erfordras för att inom skälig tid nöjaktig

skog skall finnas å marken, dock må åtgärder icke fordras till större

kostnad än som motsvarar värdet av de träd, vilka bör fällas i samband med

åtgärdernas vidtagande. Sistnämnda bestämmelser är emellertid villkorliga

såtillvida att den medgivna inskränkningen i skyldigheten att vidtaga

åtgärder för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd enligt 17 § skogsvårdslagen

icke skall äga tillämpning, därest skäligt bidrag till täckande av kostnaderna

för åtgärderna kan erhållas av allmänna medel.

Angående det sätt på vilket övergång från odlad mark till skogsmark nu

ofta sker och angående de därmed förenade olägenheterna anföres i betänkandet

vidare följande.

När odlad jord inte längre utnyttjas och underhålls som åker eller betesmark

får skogsvårdsstyrelsen som regel inte något besked från markägaren

härom annat än i de fall, då skogsvårdsstyrelsen anlitas för skogliga åtgärder

på marken i fråga. Lantbruksnämnden kan inte rimligen ingripa enligt

uppsiktslagen om marken enligt nämndens uppfattning lämpligen bör utgå

ur jordbruksproduktionen. Begär markägaren tios lantbruksnämnden prov
-

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1959

ning enligt uppsiktslagen och förklarar nämnden att det inte är att hänföra

till vanhävd att jordbruket å området nedlägges, så är därmed icke avgjort

att jorden skall övergå till skogsmark. Det är nämligen alltjämt markägaren

obetaget att använda marken som jordbruksjord om han så vill.

Vanligen får skogsvårdsstyrelsens personal uppmärksamheten riktad på

fallet först när åkern eller betesmarken inkräktats av buskar och ris, som

skvallrar om uraktlåtet underhåll. Även om det i denna situation förefaller

troligt att markägaren icke längre utnyttjar och underhåller åkern eller betesmarken

i normal omfattning, drar sig den skogsvårdande myndigheten

av förklarliga skäl för att göra mer bestämda yrkanden i ärendet, så länge

det är ovisst om jordbruksdriften ä området i fråga är slutligt nedlagd. Först

efter åtskilliga år torde det i många fall framstå som oomtvistligt, att markens

utnyttjande skall regleras av skogsvårdslagens bestämmelser. Då har

emellertid ofta den för skogsodling lämpligaste tidpunkten för länge sedan

passerats. Ett försenat ingripande leder i allmänhet till att marken får en

gles eller gruppställd självföryngring med svag värdeproduktion. När skogsvårdsstyreisen

omsider ingriper står den därför i ett förhållandevis vanskligt

utgångsläge. Tillämpas nämligen kalhuggning och skogsodling omedelbart,

så måste den dittillsvarande skogsproduktionen av buskar och ungträd

offras utan att ge avsättningsbart utbyte. Söker man å andra sidan nyttiggöra

nämnda produktion genom all uppskjuta avverkningen ett begränsat

antal år, så erhålles endast mycket blygsamma inkomster från spridda

ungträd, som vuxit in i avsättningsbara klendimensioner. I bägge fallen

uppstår avsevärda produktionsförluster jämfört med om ett tillfredsställande

bestånd kunnat uppdras i omedelbar anslutning till jordbruksdriftens

nedläggande.

Vad betraltar skyldigheten för markägare att vidtaga föryngringsåtgärder

på marker med uppenbarligen otillfredsställande skogstillstånd, så

sträcker sig det ovillkorliga kravet i 16 § skogsvårdslagen icke längre än

till ålerväxtåtgärder, vilkas kostnad motsvarar värdet av de träd, som måste

avverkas i samband med åtgärderna. I fråga om tidigare åkrar och betesmarker

blir detta stadgande utan positiv betydelse för reproduktionen, eftersom

det här gäller obevuxen mark eller mark med buskar utan avsättningsyärde.

Konsekvensen blir då att åtgärden ställs beroende av statliga stödåtgärder

enligt lagens 17 §, som innebär att nyssnämnda i 16 § medgivna

inskränkning i skyldigheten att vidtaga återväxtåtgärder icke äger tillämpning,

därest skäligt bidrag till täckande av kostnaderna för åtgärderna kan

erhållas av allmänna medel.

Enligt styrelsernas mening bör skogsvårdsstyrelserna och lantbruksnämnderna

i utbyggt samarbete främst genom råd och anvisningar verka för en

bättre ordning i här berörda avseenden. I tveksamma fall bör skogsvårdsstyrelsen

också kunna påräkna lantbruksnämndens uttalande i frågan huruvida

åker eller betesmark är att anse som nedlagd.

Vid det föreslagna samarbetet torde det för lantbruksnämnderna vara

självfallet att upplysa markägarna om möjligheterna att hos skogsvårdsstyrelsen

få sakkunnigt biträde och ekonomiskt stöd till skogsodling å jord,

som nedlägges. Det är emellertid enligt styrelserna ofta inte tillfyllest att

nämnden hänvisar sökanden att vända sig till skogsvårdsstyrelsen. Styrelserna

anser, att resultatet kan bli avsevärt bättre, om lantbruksnämnden

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj.ts proposition nr ih8 år 1959

i samförstånd med markägaren tar kontakt direkt med skogsvårdsstyrelsen

och de båda myndigheterna därpå gemensamt lämnar markägaren förslag

till åtgärder med finansieringsplan, inrymmande även skogsodling i förekommande

fall. Behov av en närmare samordning framträder särskilt när

det i samband med jordbrukets yttre och inre rationalisering uppstår mer

komplicerade spörsmål om ändrad markanvändning och investeringar för

sådant ändamål, berörande flera markägare. Styrelserna anser angeläget att

myndigheterna inriktar sig på att gemensamt lämna markägarna all behövlig

service i sådana sammanhang. I sådant syfte bör lantbruksnämnd och

skogsvårdsstyrelse gemensamt följa upp de enskilda jordbrukarnas problem,

om möjligt fram till en positiv lösning. Vid jämförande kalkyler, råd

i valet mellan olika alternativ, tekniska anvisningar för avsedda åtgärder

och medverkan till finansiering därav m. m., bör ett väl organiserat samarbete

mellan lantbruksnämnd och skogsvårdsstyrelse komma till stånd.

Samarbetet bör enligt styrelserna inledas redan vid det grundläggande

fältarbetet i fall, som berör båda organisationernas verksamhetsområden.

Angående detta spörsmål samt angående vissa andra med fältarbetet sammanhängande

frågor anföres i betänkandet bl. a. följande.

Lantbruksnämnden bör givetvis, när nämnden i samband med sina initiativ

till strukturrationalisering eller i samband med prövning av löpande

ärenden finner skogsodling böra övervägas, vända sig till skogsvårdsstyrelsen

och få biträde till uppskattning av behövliga skogliga åtgärder och kostnaderna

härför in. in. Detta bör smidigt ordnas genom nära kontakt mellan

den fältarbetande personalen inom de båda myndigheterna. Ett sådant samarbete

bör vara ägnat att effektivisera verksamheten. De, som gjort fältarbetet

och gjort upp förslag till åtgärder inom sitt fackområde, bör rimligen ha

intresse av att åtgärderna också kommer till utförande.

I många fall torde en sådan gemensam bedömning på fältet icke kräva mer

ingående undersökningar eller kalkyler för att klargöra förutsättningarna för

skogsodling. Oavsett om det är fråga om skogsodling på enstaka fastigheter

eller vid invecklade fall av strukturrationalisering, gäller nämligen som regel,

att avgörandet huruvida ledigbliven jordbruksjord lämpar sig för skogsproduktion

icke kräver några ingående undersökningar såväl som att bedömningen

av lönsamheten vid skogsproduktion på marken i fråga måste grundas

på analogislut, enär möjlighet till taxatoriska undersökningar av omgivande

bestånd på liknande mark eller för bedömningar baserade på den

s. k. skogstypen icke existerar.

I flertalet fall ger den bedömning, som den fältarbetande personalen gjort

på platsen, tillräckligt underlag för avgörandet av ärendena hos lantbruksnämnden

och skogsvårdsstyrelsen. Det förutsättes härvid att markägarens

eventuella ansökan om bidrag till skogsodling inhämtats vid förrättningstill1

iil let. I fall, där det är särskilt tveksamt om marken bör användas för jordbruks-

eller skogsproduktion, torde prövningen ske efter besiktning på platsen

av vederbörande delegation inom lantbruksnämnden eller av nämnden

i plenum. På skogsvårdsstyrelsen ankommer planläggning för skogsodling

och i ordningställande av handlingar för arbetenas utförande och bidrags

erhållande samt all med yttrande befordra dem till skogsstyrelsen. Det skall

därvid ankomma på skogsvårdsstyrelsen all skyndsamt, men i övrigt i vanlig

ordning, handlägga förekommande ärende rörande skogsodling.

!) Hihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 148

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

Enligt styrelsernas mening är det givetvis önskvärt med en nära kontakt

mellan lantbruksnämnden och skogsvårdsstyrelsen i hithörande ärenden. En

sådan kontakt torde kunna ske genom att läns jägmästaren eller den han

sätter i sitt ställe deltar vid lantbruksnämndens handläggning av ärenden,

som rör ändring av markanvändningen. Han kan därigenom få god inblick i

denna verksamhet, ge nämnden värdefulla upplysningar om de praktiska

möjligheterna att genomföra de skogliga åtgärder, som kommer i fråga, och

kan vidare ge skogsvårdsstyrelsen överblick över den verksamhet som följer

för skogsvårdsstyrelsens del. Kontakten kan också hållas genom att lantbruksdirektören

eller den han sätter i sitt ställe deltar i skogsvårdsstyrelsens

handläggning av sådana ärenden rörande skogsodling, som har beröring

med nämndens verksamhetsfält. Han kan då ge skogsvårdsstyrelsen upplysning

om de bedömanden i fråga om olika företags angelägenhetsgrad m. m.,

som skett inom nämnden, varigenom skriftliga remisser undvikes. Det torde

vara av värde för samarbetet, att de båda organen sålunda i ärenden av gemensamt

intresse har möjlighet att vara företrädda vid varandras överläggningar.

Huruvida den ena eller den andra utvägen skall väljas, torde få bero

på vad som från fall till fall är mest praktiskt. Båda möjligheterna synes

böra stå öppna.

I instruktionen för lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna (1956:

553) stadgas, att vid lantbruksnämnds handläggning av ärenden, som berör

skogliga frågor av större vikt, samråd skall äga rum med länsjägmästaren.

Lantbruksstyrelsen har vidare i samråd med skogsstyrelsen rekommenderat

lantbruksnämnderna att regelmässigt underrätta läns jägmästaren om

sina sammanträden. Länsjägmästaren har sålunda tillfälle att efter eget bedömande

deltaga i lantbruksnämndens överläggningar, och -— om han i sådant

ärende som nyss sagts är av avvikande mening — teckna sin mening

till protokollet.

Det torde enligt styrelserna på liknande sätt böra ges anvisning om att lantbruksdirektören

eller den han sätter i sitt ställe äger närvara vid skogsvårdsstyrelsens

handläggning av vissa ärenden. I betänkandet föreslås

därför, att skogsstyrelsen bemyndigas att efter samråd med lantbruksstyrelsen

utfärda de närmare föreskrifter angående här ifrågavarande ärendens

handläggning inom skogsvårdsstyrelse, som inom ramen av nu gällande

bestämmelser kan erfordras för dels en god samordning i allmänhet, dels en

skyndsam handläggning av frågorna.

Avgöranden i frågor av jordbruksekonomisk och jordpolitisk art bör enligt

styrelserna liksom hittills träffas av lantbruksnämnd och i vissa fall

av lantbruksstyrelsen, medan handläggningen av själva skogsodlingsfrågorna

torde få ankomma på skogsvårdsstyrelse och skogsstyrelsen. Sålunda

bör det ankomma på lantbruksnämnden att avgöra angelägenhetsgraden

mellan olika företag avseende skogsodling å förutvarande jordbruksjord

eller å jordbruksjord, som avser att nedläggas, medan lantbruksstyrelsen,

om så erfordras, bör verkställa avvägningen av verksamhetens omfattning

mellan olika län.

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kiingl. Maj:ts proposition nr år 1959

I fråga om samarbetet mellan lantbruksnämnd och skogsvårdsstyrelse föreslås

i betänkandet slutligen viss ändring i nu gällande bestämmelser i syfte

att förbättra samordningen av de åtgärder som blir aktuella då fråga är om

mera omfattande förändringar i fall av yttre rationalisering och särskilt

i arronderingsfall, då markbyten förekommer och vissa vederlag kan förutsättas

ingå i ett avtal mellan olika intressenter. Styrelserna föreslår sålunda,

att skogsstyrelsen erhåller bemyndigande att i nu angivna fall till skogsvårdsstyrelse

delegera beslutanderätten angående bidrag från statens skogsförbättringsanslag

för återväxtåtgärder i samband med överförande av jordbruksmark

till skogsmark. Sådant av skogsvårdsstyrelse fattat beslut bör

meddelas skogsstyrelsen för registrering och avräkning mot tillgängliga anslagsmedel.

Vid bifall till styrelsernas förslag torde ändring böra ske av 3 §

i kungörelsen (1948: 239) angående bidrag och lån till vissa skogsförbättrande

åtgärder. Såsom skäl för sitt förslag anför styrelserna, att det i de fall

varom här är fråga torde vara av stor vikt, att alla ekonomiska transaktioner

kan klargöras för de avtalsslutande parterna redan vid de överläggningar

som äger rum mellan lantbruksnämnden och berörda markägare om markbyten

och tillskottsförvärv samt därmed sammanhängande förbättringar av

jord och anläggningar. Däri inbegripes även ett beslut om storleken av de

bidrag, som kan utgå för olika föreslagna åtgärder. För såvitt angår bidragen

till jordbruksekononiiska åtgärder äger lantbruksnämnden besluta och kan

sålunda meddela sitt beslut redan vid sagda förrättningstillfälle eller omedelbart

därefter. Så är emellertid ej fallet beträffande bidrag till skogsodling,

varom beslut fattas av skogsstyrelsen. Därmed kan ej någon full garanti

för bidrag till sådan åtgärd lämnas vid eller i omedelbar anslutning

till förrättningen. Fn väntan på besked härom kan innebära en olägenhet,

som synes böra undvikas. Genom den av styrelserna föreslagna ändringen

skulle bidragsbeslutet beträffande sistnämnda åtgärder liksom i fråga om åtgärder

av jordbruksekonomisk natur utan dröjsmål kunna intagas i det avtal,

som upprättas mellan intressenterna vid förrättningen.

Överföringen av jordbruksjord till skogsmark och jordlagstiftningen. De

författningar, som närmast kan beröras vid övervägande av åtgärder för att

snabbare överföra sämre jordbruksjord till skogsmark är följande, nämligen

lagen 1955: 272 om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet

(jordförvärvslagen), lagen 1925: 219 angående förbud i vissa fall för bolag,

förening och stiftelse att förvärva egendom (bolagsförbudslagen), lagen

1947:288 om uppsikt å jordbruk (uppsiktslagen), lagen 1926:326 om delning

av jord å landet (jorddelningslagen), lagen 1926: 336 om sammanläggning

av fastigheter å landet (sammanläggningslagen) samt kungörelsen

1956: 159 om ändring i kungörelsen 1948: 342 angående statligt stöd till

jordbrukets yttre och inre rationalisering m. m. (rationaliseringskungörelsen).

I betänkandet erinras om alt de 3 förstnämnda lagarna är föremål för

allmän översyn inom 1958 års jordlagsutredning, all det åt 1954 års fastig
-

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj. ts proposition nr 1^8 år 1959

hetsbildningskommitté uppdragna arbetet på ny fastighetsbildningslagstiftning

är långt framskridet samt att rationaliseringskungörelsens bestämmelser

för inre rationalisering på motsvarande sätt behandlas inom jordbruksanslagsutredningen.

I direktiven för jordlagsutredningen har framhållits

lämpligheten av att utredningen skyndsamt prövar frågan huruvida man

genom jämkningar i lagstiftningen kan bidraga till att motverka den negativa

inverkan på jordbruksnäringens räntabilitet och på jordbrukarnas

inkomstförhållanden, som produktionsutvecklingen och de försämrade avsättningsförhållandena

medför. Enligt direktiven borde delbetänkande

framläggas med förslag till snara lagändringar, därest resultatet av de sakkunnigas

behandling av nu nämnda spörsmål så motiverar.

Med hänsyn till det anförda har styrelserna ej ansett sig böra framföra

förslag om lagändringar annat än på en punkt i uppsiktslagen. Spörsmålen

om skogsodling i samband med fastighetsbildningsförrättningar har ej heller

tagits under diskussion i betänkandet. Däremot har styrelserna funnit

anledning att beröra vissa spörsmål om tillämpningen av jordförvärvslagen,

bolagsförbudslagen och uppsiktslagen.

Vad först angår jord förvärv slagen har denna till syfte att förhindra

olämpliga förvärv av jordbruks- och skogsfastigheter, främst spekulationsförvärv,

kapitalplaceringsköp och andra förvärv, som minskar den

jordbrukande befolkningens fastighetsinnehav. Lagen är även avsedd att förhindra

att mark, som prövas böra tagas i anspråk för att underlätta bildandet

av till storlek och ägoanordning ändamålsenliga brukningsenheter,

förvärvas för andra ändamål. Förvärvskontrollen utövas på så sätt att envar

jordförvärvare har att hos lantbruksnämnden i det län där förvärvsegendomen

är belägen, senast inom 3 månader från det fånget skedde ansöka

om förvärvstillstånd. Undantagna från dylik prövning är dock -—- utom vissa andra speciella undantag — förvärv, där viss nära släktskap

råder mellan förvärvare och fångesman samt förvärv som göres av borgerliga

kommuner.

Innan de av styrelserna gjorda uttalandena återgives torde få lämnas

följande redogörelse för det huvudsakliga innehållet i de i förevarande

sammanhang aktuella bestämmelserna i jordförvärvslagen.

Enligt 3 § jordförvärvslagen skall förvärvstillstånd vägras, om anledning

finnes till antagande att egendomen skulle bli vanskött i förvärvarens ägo

eller att förvärvaren med fånget huvudsakligen åsyftar att utan nytta för

visst jordbruk i orten tillgodogöra sig skogstillgång, som är behövlig såsom

stöd för ortens jordbruk, eller att bereda sig vinst genom snar avyttring

av egendomen, del av densamma eller andel däri eller genom bortförande

av byggnader eller annat som tarvas för egendomens brukande.

Enligt bestämmelserna i 4 §, första stycket, skall även i andra fall, om

inte annat föranledes av bestämmelserna i 4 §, andra stycket, förvärvstillstånd

vägras. För att detta skall kunna ske erfordras emellertid, att anledning

finnes till antagande att förvärvaren vill åtkomma egendomen huvudsakligen

för kapitalplacering eller, vad angår egendom "med jordbruk, i

annat syfte än att själv ägna sig åt detta, att fånget avser sådan fastighet

eller sämjelott, som jämte annan fångesmannen tillhörig jord utgör en för

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

133

sitt ändamål lämpad brukningsenliet, eller andel i sådan egendom samt

brnkningsenhetens bestånd eller ändamålsenlighet skulle äventyras genom

att egendomen frånskiljes, eller att fånget medför att skilda brukningsenheter,

vilka kan anses lämpade för sitt ändamål, eller andelar i dylika

brukningsenheter sammanföres i eu ägo. Undantagsbestämmelsen i 4 §,

andra stycket, innebär att tillstånd må meddelas, om fånget kan väntas medföra

övervägande nytta för jordbruket eller för näringslivet i orten eller

egendomen för förvärvaren har synnerligt värde utöver det ekonomiska eller

eljest särskilt skäl föreligger att godtaga fånget.

I övrigt må enligt 5 § förvärvstillstånd vägras, om egendomen finnes böra

tagas i anspråk för att underlätta bildandet av till storlek och ägoanordning

ändamålsenliga brukningsenheter, dock ej där förvärvaren är arrendator,

som åtnjuter förköpsrätt till egendomen, där fånget sker inom i regel 5 år

efter det lantbruksnämnden förklarat, att egendomen må överlåtas eller

där tillstånd sökes till förvärv å auktion.

I 6 § regleras slutligen det fall, då förvärvstillstånd ej finnes kunna lagligen

meddelas med mindre förvärvaren därvid ålägges att inom viss tid

verkställa erforderlig åtgärd till främjande av jordbruket eller skogsbruket

å egendomen eller att under viss tid nyttja denna för bestämt ändamål eller

underlåta särskild användning av densamma. I detta fall må tillstånd meddelas

allenast om förvärvaren lämnat skriftlig utfästelse att ställa sig det

avsedda åläggandet till efterrättelse. I tillståndsbeslutet skall utsättas vite

för tredska att fullgöra åläggandet.

Styrelserna har funnit anledning att i samband med utredningen belysa

frågan i vad mån avgörandet av jordförvärvsärenden kan eller bör påverkas

av det förhållandet att förvärvsegendomen innehåller mark, som lämpligen

borde överföras till skogsmark. Till en början torde enligt styrelserna

kunna konstateras att tillämpningen av de i 3 § angivna avslagsgrunderna,

vilka innebär absolut hinder mot förvärv, inte torde kunna bli föremål för

några överväganden i detta sammanhang. Vad beträffar avslagsgrunderna

i 4 §, första stycket, anföres att det i sådana fall, då det ej är anledning till

erinran mot att hela fastighetens jordbruksareal överföres till skogsmark,

knappast kan ifrågakomma att vägra förvärvstillstånd av det skälet, att

förvärvaren vill åtkomma egendomen i annat syfte än att själv ägna sig åt

jordbruket å densamma. Däremot bör enligt styrelserna vid prövning av

det i 4 §, andra stycket, angivna villkoret, att fånget kan väntas medföra

övervägande nytta för jordbruket eller för näringslivet i orten eller eljest

särskilt skäl föreligger att godtaga fånget, under nuvarande förhållanden

en avsedd och önskvärd skogsplantering av sämre jordbruksmark kunna

inverka i viss mån på avgörandet. I övrigt anföres härom följande.

Det torde nämligen i allmänhet vara till nytta för näringslivet i orten

att mark, som prövas inte böra användas för jordbruk, utnyttjas för annan

produktion med tillfredsställande resultat. Är sökanden villig alL ombesörja

en önskvärd skogsplantering av sådan omfattning, alt åtgärden kan anses

betydelsefull med hänsyn till strävandena att påskynda lämpligt överförande

av sämre jordbruksjord till skogsmark, bör på grund härav dispens

från förvärvshindren i 4 § kunna komma i fråga. Styrelserna avser härvid

exempelvis sämre, mer avsides liggande egendomar, som icke har gynnsamma

förutsättningar alt bestå som brukningsenheter och där jordbruks
-

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj. ts proposition nr H8 år 1959

delen anses böra överföras till skogsmark. I dylika fall kan det vara att

föredraga att meddela förvärvslillstånd till en vederhäftig icke jordbrukare,

som är villig att sörja för önskvärd skogsplantering, framför att under

en oviss framtid söka reservera marken i avvaktan på att en jordbrukare

eventuellt skall komma att intressera sig för ett förvärv av fastigheten. Det

bör dock här understrykas, att dylik dispens i allmänhet kan böra ske

endast där möjligheterna att egendomen kan få rationell användning inom

bondejordbruket är små eller ovissa och förvärvarens villighet att ombesörja

skogsplanteringen sålunda kan antas innebära att man därmed uppnår en

rationalisering av markanvändningen, som annars icke kunnat påräknas.

Vanligen är väl förhållandena icke heller sådana och skogsplanteringsarealen

icke så betydande i förhållande till egendomens hela areal att enbart

ett åtagande om skogsplantering må anses utgöra tillräckligt skäl för

förvärvstillstånd. Ett dylikt åtagande torde oftast komma att utgöra en av

de samverkande omständigheter, som tillsammans kan medföra att förvärvstillstånd

bör meddelas. Sålunda kan det exempelvis vara fråga om en

skogsägare som vill utöka sitt skogsbruk genom ett tillskottsköp som arronderingsmässigt

ligger väl till för att brukas samman med den tidigare

ägda marken. Även om marken skulle kunna tänkas få användning för

komplettering av bondejordbruk kan, beroende på förhållandena, vid vägningen

av skälen för och emot förvärvstillstånd arronderingsförbättringen

i förening med skogsplanteringen i ett sådant fall anses böra fälla utslaget

och medföra att förvärvstillstånd meddelas.

I samband med frågan om dispens från huvudregeln i 4 § jordförvärvslagen

behandlas i betänkandet även spörsmålet om tillämpningen av 6 §

i lagen. Styrelserna understryker därvid att 6 § i princip inte är något medel

att reglera driftsinriktningen och att ålägganden angående investeringar

m. m. inte kan göras i de fall, där 3 § och 4 §, första stycket, befinnes ej

tillämpliga å förvärven, d. v. s. å de vanliga s. k. jordbrukareförvärven.

Endast om förvärvet ej uppfyller de normala kvalifikationerna enligt 4 §

kan åläggande enligt 6 § förekomma. Förfarandet innebär i sådant fall en

möjlighet för förvärvaren att företaga en för jordbruket nyttig prestation

och därmed kvalificera sig för förvärvstillstånd. Angående önskvärdheten

av att i nuvarande läge i ökad utsträckning ge ålägganden om skogsplantering

anför styrelserna följande.

De nuvarande bestämmelserna i 6 § jordförvärvslagen har sådan lydelse

att den ger möjligheter att taga alla slags investeringar till främjande av

skogsbruket å såväl förvärvsegendomen som å annan förvärvaren tillhörig

fast egendom, som skall ingå i samma brukningsenhet som förvärvsegendomen,

under övervägande. Man kan därmed åstadkomma garantier för att

marken kommer till nyttig användning genom att dess produktionsförmåga

blir utnyttjad på lämpligt sätt. Det är sålunda teoretiskt möjligt att använda

förfarandet enligt 6 § i stor utsträckning. Enligt styrelsernas mening kan

det nu visa sig lämpligt att ålägganden om skogsplantering får viss ökad användning.

De bör nämligen i förekommande fall xueddelas, när det befinnes

vara ett allmänt intresse att markanvändningen varaktigt ändras.

I fråga om jordförvärvslagen har styrelserna slutligen ansett sig böra

något beröra det fall, då för skogsplantering lämplig jordbruksmark förvärvats

av lantbruksnämnden med anledning av bestämmelserna i 5 §.

Härom anföres i betänkandet i huvudsak följande.

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

Har förvärvstillstånd vägrats med stöd av sagda paragraf, blir lantbruksnämnden

under vissa i lagen närmare angivna förutsättningar skyldig att

lösa till sig egendomen. Uttrycket brukningsenheter i 5 § torde avse enheter

innehållande jordbruk. Bestämmelserna avser sålunda förstärkning med

jordbruks]ord eller skogsmark och omarrondering av fastigheter med enbart

jordbruk eller kombinerade jordbruk och skogsbruk. Då en fastighet

förvärvas av nämnden med tillämpning av nu nämnda bestämmelser kan det

visa sig lämpligt att dess jordbruksmark helt eller delvis föres över till

skogsmark. Lantbruksnämnden kan då välja mellan att själv ombesörja

dylikt överförande innan fastigheten överlåtes eller ock att nämnden planlägger

de behövliga åtgärderna och överenskommer med dem, till vilka

egendomen avses att överlåtas, att de skall ombesörja överföringen.

I 1 § bolag sförbudslagen stadgas förbud för bolag, förening

och stiftelse att i andra fall än de som anges i lagen förvärva fast egendom

på landsbygden och i stad utanför det till bebyggelse planlagda området.

Köping och municipalsamhälle anses därvid som stad. Lagen är enligt bestämmelserna

i 2 § ej tillämplig å vissa speciella fall, som i detta sammanhang

ej torde behöva beröras. Enligt 3 § må dock bolag eller förening förvärva

fast egendom som enligt av länsstyrelsen avgiven förklaring prövats

äga sitt huvudsakliga värde i åbyggnaden eller huvudsakligen vara avsedd

till tomt etc. De bestämmelser, som reglerar förvärv av jordbruks- och

skogsmark, återfinnes i 4 och 5 §§. Enligt dessa bestämmelser äger Kungl.

Maj :t, där i lagen närmare angivna koncessionsvillkor prövas vara uppfyllda,

giva bolag och förening tillstånd till förvärv.

I betänkandet redogöres för den praxis, som följes vid ifrågavarande

ärendens behandling. Enligt styrelserna kan de bolagsförvärv, där koncession

jämlikt bestämmelserna i 4 och 5 §§ kan tänkas komma i fråga, i stora

drag indelas i 2 huvudgrupper, nämligen dels förvärv av skogsmark eller

till skogsmark avsedd mark, avsedd att ingå som råvarubas i bolagets produktion,

dels ock förvärv där egendomen i fråga avses att nyttjas som plats

för någon av bolaget, föreningen eller stiftelsen bedriven verksamhet, exempelvis

studieändamål, fritidsändamål eller för någon anläggning, som bolaget

har behov av i sin verksamhet etc. Angående dessa båda grupper anföres

i betänkandet följande.

Vad beträffar den första gruppen kräves för koncession som regel att

bolaget fullgjort motprestation, s. k. kompensationsförsäljning av skogsmark

av i huvudsak lika stor värdeproduktionsförmåga som den förvärvade

markens. Lagen intar härvidlag den ståndpunkten att bolag må tilllåtas

förvärva skogsmark, som prövas vara av intet eller underordnat intresse

ur bondejordbrukets synpunkt, mot att bolaget avstår skogsmark

som med fördel kan disponeras för bondejordbruket såsom stödskog. Genom

bestämmelserna i 4 § andra stycket i lagen har bolag etc., som avhänt

sig mark för däri angivna ändamål, sålunda tillförsäkrats att i allmänhet

få rätt att förvärva s. k. överloppsskog i stället. Emellertid sker utbyten

av mark mellan bolag och bondeskogsbruk nu vanligen i den ordningen att

bolag avhänder sig mark först i samband med att de själva får förvärvstillstånd.

Ett clearingförfarande bar också börjat tillämpas, så att förvärv

genomföres mot utfästelse att kompensalionsöverlåtelse efter närmare angivna

grunder skall ske. Koncession till dylika förvärv av markbyteskarak
-

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj.ts proposition nr th8 år 1959

tär meddelas därför numera oftast med tillämpning av 5 § i lagen. Förutsättningen

härför är att den nytta markbytet medför för jordbruket utgör

sådant särskilt skäl som omförmäles i nämnda paragraf.

Det krävs emellertid icke någon kompensationsförsäljning för de s. k.

arronderingsförvärven, d. v. s. förvärv av mindre områden, som ligger insprängda

eller inkilade i bolaget tilliörig skogsmark och där förvärvet sålunda

icke medför någon nämnvärd utvidgning av innehavet utan i huvudsak

har sin betydelse i att de underlättar skogsvården å bolagets angränsande

fastighet.

Koncessionsbedömningen av förvärven tillhörande den nyssnämnda andra

gruppen är i stort sett liänförlig till 5 § i lagen, därvid det gäller att avgöra

om särskilt skäl föreligger.

Den sålunda lämnade redogörelsen torde enligt styrelserna belysa att

koncessionsprövningen i huvudsak går ut på att väga å ena sidan bolagets

ändamål med förvärvet och den nytta ur allmän synpunkt, som eventuellt

kan vara förenad med bolagets tilltänkta användning av egendomen, ävensom

de motprestationer till förmån för jordbruket, som bolaget kan åberopa,

mot å andra sidan de allmänna intressen, som bolagsförbudslagstiftningen

avser att skydda. Det finns enligt styrelsernas mening utrymme för

att vid dylik bedömning beakta avsedda och lämpliga åtgärder för överförande

av sämre jordbruksjord å förvärvsegendomen till skogsmark. Man

torde inte böra bortse från att iordningställande av sådan mark till skogsbörd

förutsätter investeringar, som först på lång sikt ger ekonomiskt resultat.

Det torde knappast vara realistiskt att räkna med att förhandlingsvägen

komma till resultat i fråga om markbyten, därest det allmänna skulle kräva

att skogsbruksföretagen regelmässigt lämnar skogsproducerande mark i ersättning

för afl få förvärva jordbruksmark, som skall överföras till skogsmark.

Det bör också enligt styrelserna framhållas, att övergång av nedläggningsmarker

i bolags ägo knappast kan ha någon större inverkan i avseende

å bibehållande av föx-hållandet mellan bondeskogsbrukets och storskogsbrukets

skogsmarksinnehav.

Angående bolagsförbudslagen framhåller styrelserna slutligen, att det i

fråga om de s. k. arronderingsförvärven synes vara anledning att mer lägga

tyngdpunkten på den praktiska betydelsen med hänsyn till skogsvårdens

främjande på närliggande fastigheter än på arealstorleken. Till s. k. arronderingsförvärv

har som regel ansetts kunna hänföras endast sådana förvärv

som avsett områden med en areal av omkring 15 ha eller mindre. Enligt

styrelsernas mening kan det vara motiverat att vid bedömande av dessa

ärenden beakta den omständigheten att i förvärvet ingående jordbruksjord

borde skogsodlas. Det torde nämligen för skogsbruket kunna vara särskilt

olägligt att inne i ett skogskomplex ha enklaver med jordbruksjord eller

med vildvuxen förutvarande åker. Detta torde i många fall försvåra beståndsvården

å omgivande mark. Detsamma gäller skogsservitut, knutet

till jordbrukslägenhet, som går mot nedläggande. När jordbruket å lägenheten

varaktigt lämnas obrukat eller lägenheten lämnas obebodd, torde

servitutet förlora sin praktiska betydelse. När det befinns föreligga bärande

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

skäl att bolag får förvärva ägovidden till en lägenhet, som har skogsservitut

å bolagets omgivande mark, så torde det också enligt styrelsernas mening

vara till gagn för skogsvården och utan olägenhet ur allmän synpunkt att

servitutet bringas att upphöra.

I fråga om den nu gällande uppsiktslagen framhålles i betänkandet,

att denna, som äger tillämplighet å alla jordägarekategorier utom kronan

och å alla brukningsenheter innehållande odlad jord till en vidd överstigande

2 ha, givetvis är av betyrdande intresse i samband med förevarande

frågor om överföring av sämre jordbruksjord till skogsmark, då det i lagen

definierade vanhävdsbegreppet ju i princip reglerar vilken jordbruksjord

som må nedläggas och överföras till skogsmark. Enligt 1 § uppsiktslagen

skall lantbruksnämnderna hålla uppsikt över att brukningsdel av den beskaffenhet

och storlek, som nyss angivits, ej vanliävdas, vare sig därigenom

att jordbruket så vanskötes, att dess vidmakthållande äventyras, eller därigenom

att för jordbruket erforderliga byggnader bortföres eller lämnas utan

nödigt underhåll. Enligt 2 §, första stycket, betraktas det emellertid ej som

vanhävd om jordbruk nedlägges å brukningsdel eller del därav, om med

hänsyn till jordens naturliga beskaffenhet och belägenhet samt övriga omständigheter

det måste anses olämpligt att där bedriva varaktigt jordbruk.

Angående tillämpningen av uppsiktslagen anför styrelserna, att lagen

utgör själva det instrument, som det allmänna har till sitt förfogande för

att i den mån så anses behövligt kontrollera den successivt pågående nedläggningen

av jordbruksjord. Lagen har därvid den funktionen att den ger

möjlighet att förhindra dylik nedläggning, där denna ur de allmänna synpunkter,

varpå lagen grundar sig, bedömes vara till skada. Det torde, som

lantbruksstyrelsen i sin förenämnda utredning (SOU 1956: 62) anfört, vara

uppenbart att lagens betydelse inte kommer till uttryck i antalet ingripanden,

som företagits med stöd av lagen. Det är otvivelaktigt genom sin blotta

existens och därmed sammanhängande allmänt förebyggande verkan, som

lagen haft sin största betydelse. Det är därför sannolikt att eftergifter i en

del spärrar i uppsiktslagen skulle påskynda nedläggningsprocessen och därmed

även — i den mån planttillgången m. m. så medgåve — överföringen

till skogsmark.

Av betänkandet framgår, att styrelserna inte ansett anledning föreligga

att i förevarande sammanhang till närmare behandling upptaga nyss angivna

grundläggande spörsmål rörande uppsiktslagstiftningen. Styrelserna

hänvisar till det av lantbruksstyrelsen utformade förslaget i detta hänseende,

vilket är ägnat att anpassa lagstiftningen efter nu rådande jordbrukspoliliska

förutsättningar. Som tidigare nämnts ingår frågan om vanliävdslagstiftningens

utformning även i det utredningsarbete, som handhas av

1958 års jordlagsutrcdning. Emellertid borde det enligt styrelsernas mening

kunna komma i fråga alt såsom cn jämkning i gällande lagstiftning redan

nu genomföra cn av de ändringar, som lantbruksstyrelsen sålunda föreslagit

och som, såvitt styrelserna kan bedöma, skulle låta sig införas utan

all några följdändringar eller andra lagtekniska problem skulle komma

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1959

att aktualiseras i samband därmed. Styrelserna avser här stadgandet i 2 §,

första stycket, i uppsiktslagen. Enligt lantbruksstyrelsens omförmälda förslag

skulle till detta stadgande tillfogas meningen »eller nedläggandet eljest

står i överensstämmelse med en ändamålsenlig utveckling av jordbruksnäringen».

I anslutning till förslaget i denna del uttalade styrelsen bl. a.

(SOU 1956: 62, s. 104) följande.

Vad då först angår de fall, där nedläggande av jordbruk å en brukningsenhet

eller del därav bör anses tillåtet, kan lantbruksstyrelsen i stort sett

hänvisa till vad styrelsen tidigare anfört rörande de allmänna riktlinjerna

för tillämpningen av uppsiktslagstiftningen. Den utformning, som nu ifrågavarande

undantagsbestämmelse har i 1947 års lag, synes emellertid ej helt

täcka det sätt, på vilket den i fortsättningen torde böra tillämpas. Undantagsbestämmelsen

tager nämligen enligt sin nuvarande ordalydelse endast

sikte på sådana fall, där det •— med hänsyn till jordens naturliga beskaffenhet

och belägenhet samt övriga omständigheter -— måste anses olämpligt

att driva varaktigt jordbruk på marken i fråga.

Denna avfattning synes emellertid ej ge tillräckligt utrymme för beaktande

av de förhållanden, som för jordbruket i dess helhet kan göra en

viss krympning av jordbruksarealen önskvärd, och framför allt ej för beaktande

av det förhållandet, att en sådan krympning bör göras med hänsynstagande

även till andra än rent ekonomiska synpunkter. Det synes därför

önskvärt, att ett tillägg skall göras till den nuvarande avfattningen av

undantagsbestämmelsen, av innebörd att, utöver vad där nu sägs, nedläggande

av jordbruk ej heller skall räknas som vanhävd, om det eljest står

i överensstämmelse med önskemålet om en ändamålsenlig utveckling av

jordbruksnäringen.

Enligt styrelsernas mening har de under senare tid alltmera utpräglade

tendenserna till överskottsproduktion på jordbruksprodukter ävensom den

strukturella utvecklingen i övrigt inom jordbruket medfört, att behovet

av en anpassning av uppsiktslagstiftningen och dess tillämpning efter utvecklingens

krav framstått allt klarare. Den nyss angivna jämkningen av

lagbestämmelserna torde utan olägenhet kunna ske redan nu som en partiell

ändring i avvaktan på den kommande allmänna översyn av lagen.

Styrelserna föreslår därför att en sådan lagändring nu överväges.

I fråga om uppsiktslagstiftningens tillämpning berör styrelserna slutligen

vissa spörsmål rörande den formella behandlingen av ärenden som avses

i 2 §, tredje stycket, i lagen. Enligt detta lagrum må ägare av brukningsdel

hos lantbruksnämnden påkalla prövning huruvida förhållande föreligger,

som enligt bestämmelserna i 2 §, första eller andra stycket, i lagen berättigar

till att nedlägga jordbruket å brukningsdelen eller del därav eller till

att bortföra därå befintlig byggnad eller lämna densamma utan nödigt

underhåll. Denna bestämmelse har ej sällan uppfattats så att vederbörande

hade att hos lantbruksnämnden ansöka om tillstånd till skogsplantering.

Av betänkandet framgår vidare, att dylika ansökningar i allmänhet brukat

bifallas av nämnden. I några fall har emellertid vederbörande nämnd beslutat

avslå ansökningen. Dessa spörsmål har i visst sammanhang uppmärksammats

av riksdagens justitieombudsman, som härom yttrat bl. a. följande.

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj.ts proposition nr 1A8 år 1959

Lantbruksnämnden saknade befogenhet att bifalla eller avslå ansökningar

om rätt till skogsplantering. Ansökan om rätt til! skogsplantering finge fattas

såsom en begäran om förhandsbesked, huruvida sådana förhållanden

förelåge, som enligt 2 § lagen om uppsikt å jordbruk berättigade till jordbrukets

nedläggande å viss brukningsdel. Till förekommande av att allmänheten

finge den uppfattningen att det krävdes nämndens tillstånd för att

nedlägga jordbruket, borde av nämndens beslut framgå, att det vore fråga

om ett förhandsbesked. Detta vore av särskild betydelse i de fall, då nämnden

ansåge att ett nedläggande icke borde ske, därvid nämndens beslut borde

innefatta skäl för nämndens ståndpunktstagande.

I betänkandet upplyses, att lantbruksstyrelsen meddelat lantbruksnämnderna

anvisningar i enlighet med justitieombudsmannens yttrande, därvid

uttalats bl. a. att ansökan om rätt till skogsplantering i allmänhet torde få

fattas som en begäran om prövning som avses i 2 §, tredje stycket, i lagen

och att beslut då skall avfattas enligt ordalydelsen i sagda lagrum. Enligt

vad lantbruksstyrelsen erfarit har emellertid så avfattade beslut stundom

vållat missförstånd hos dem, som gjort en framställning för att få klarhet

i om de får skogsodla sina marker.

Styrelserna har vidare anfört, att det i detta sammanhang bör framhållas

att en prövning enligt 2 § tredje stycket uppsiktslagen leder till ett för lantbruksnämnden

bindande beslut. Har lantbruksnämnden beslutat att förklara,

att förhållandena berättigar till att nedlägga jordbruket å brukningsdelen

eller del därav eller till att bortföra därå befintlig byggnad eller lämna

densamma utan nödigt underhåll, så är det uteslutet att därefter, med

stöd av uppsiktslagen, göra något ingripande om jordägaren gjort någon

av de sagda åtgärderna. Det torde sålunda exempelvis inte föreligga något

hinder på grund av gällande lag för jordägaren att, efter sådant beslut av

lantbruksnämnden, skogsodla den mark, varå han förklarats berättigad att

nedlägga jordbruket.

Styrelserna anser angeläget att allmänheten och i synnerhet de jordägare,

som gör framställningar i hithörande frågor, får så klart besked som möjligt.

Det är givetvis ej tillfredsställande, om jordägare på grund av ovisshet

om innebörden av sådana formuleringar, som ovan berörts, undviker att

genomföra åtgärder, även där de såväl ur hans eget ekonomiska intresse

som ur allmänna synpunkter vore lämpliga och välbetänkta. Lantbruksstyrelsen

avser nu i första hand alt rekommendera lantbruksnämnderna att

i beslut, vari uttalas att sådant förhållande föreligger, som berättigar till

nedläggande av jordbruket, i förekommande fall anmärka, alt uppsiktslagen

sålunda ej utgör hinder för sökanden alt överföra marken i fråga till

skogsmark.

Åtgärder å lantbruksnämndernas fastighetsinnehav. Lantbruksnämnderna

förvärvar i enlighet med direktiven för verksamheten jordbruks- och skogsfastigheter

i syfte att disponera marken för förstärkning av närliggande

jordbruk eller för att åstadkomma förbättrad arrondering. Strävan är alt

utan något dröjsmål sälja inköpt mark för sagda ändamål, men det ligger

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungi. Maj. ts proposition nr H8 år 1959

i sakens natur, att inköpta marker till en viss del måste kvarstå i lantbruksnämndernas

ägo under en kortare eller längre tid. Vid avvägningen av omfattningen

av skogsvårdsåtgärder på fastigheter under den tid de är i lantbruksnämndernas

ägo tillämpas vissa riktlinjer. Härom anföres i betänkandet

följande.

Lantbruksnämnderna skall inrikta sig på att bedriva skogsvård på sina

fastigheter i sådan utsträckning att den väl tål jämförelse med vad som

förekommer bland ansvarsmedvetna enskilda skogsägare i trakten. Med

hänsyn till det ofta korta innehavet innebär detta vanligen att lantbruksnämnderna

planlägger lämpliga åtgärder och igångsätter dem i viss omfattning

och därmed visar vägen för den blivande innehavaren. Å andra sidan

måste beaktas att det för en blivande köpare ofta är en tillgång att kunna

utföra sådana arbeten med egen arbetskraft. Lantbruksnämnderna söker

därför iaktta en sådan begränsning av sina åtgärder, att så mycket arbete

s?m.överlåtes på den blivande ägaren så länge detta inte verkar

försämrande eller fördröjande på den framtida skogsavkastningen. Man

söker därvid givetvis att vid överlåtelsen tillhandahålla plan för skogsvårdsåtgärder

och sätta köparen i kontakt med skogsvårdsmyndigheterna.

Enligt styrelserna bör i stort sett dessa riktlinjer följas även vid behandlingen

av sådan jordbruksjord, som inte bör kvarstå i jordbruksproduktionen.

Lantbruksnämnderna har sålunda här att överväga, huruvida de lämpligen

bör skogsodla sådana marker, medan de är i nämndens ägo, eller bör

låta det anstå åt den blivande köparen. I sistnämnda fall bör givetvis nämnden

sörja för att köparen får besked om vilka åtgärder, som lämpligen bör

genomföras och att han får alla de råd och anvisningar, som behövs för att

de skogliga åtgärderna skall bli utförda på ett ändamålsenligt sätt.

IX. Yttranden över lantbruksstyrelsens och skogsstyrelsens betänkande

angående överförande av sämre jordbruksjord till skogsmark

Helt allmänt torde kunna sägas att så gott som samtliga remissinstanser

i princip ställt sig positiva till det av lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen

avgivna betänkandet, även om -— såsom framgår av den följande redogörelsen

i flera yttranden dels framhållits angelägenheten av en viss försiktighet

i fråga om vidtagandet av statliga åtgärder för att stimulera till en

ökad överföring av jordbruksjord till skogsmark, dels uttalats viss tvekan

om verkan av en dylik överföring såväl i fråga om möjligheterna att därigenom

minska överproduktionen som i fråga om det rent skogliga utbytet.

Dessutom har i de olika yttrandena på vissa särskilda punkter anförts erinringar

mot de i betänkandet framförda synpunkterna och förslagen.

Direkt avstyrkande yttranden har avgivits endast i ett par fall. Småbrukarnas

riksförbund hemställer sålunda, att betänkandet inte måtte föranleda

någon åtgärd, då den nuvarande takten i jordbruksarealens minskning

enligt förbundets mening är fullt tillräcklig. Förbundet pekar på de faktiska

utvecklingstendenserna i detta hänseende men framhåller samtidigt att det

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj.ts proposition nr lh8 år 1959

självfallet är långt härifrån och till att samhället med stora kostnader och

anslag skall påskynda omställningen till annan brukningsform. Vidare

framhåller förbundet, att en försämrad utveckling håller på att ske även

för skogsbruket, alt förbundet är positivt inställt till att samhället har resurser

att vaka över att åkerjord, som lägges ner, tages i anspråk för annan

produktion ävensom att redan nu finnes möjligheter, även om dessa är begränsade,

för statligt ekonomiskt stöd för skogsplantering även på sådan

jord som tidigare brukats som åker. Medelsanvisningen för detta ändamål

hör emellertid i nuvarande statsfinansiella läge inte ökas. Förbundet anser

inte heller, att staten genom mer eller mindre fiskaliska bestämmelser skall

få utsträckta befogenheter att bestämma, vilken jord som skall läggas ner

och planteras med skog. Enligt förbundets mening vore det rent förkastligt

att i lag införa bestämmelser om överföring av åkerjord till skog med den

motiveringen att krympning av jordbruksarealen ur samhällets synpunkt är

önskvärd. Yttrande i avstyrkande riktning har även avgivits av tre ledamöter

av lantbruksnämnden i Skaraborgs län, vilka reserverat sig mot

nämndens beslut. Reservanterna har förklarat sig inte kunna tillstyrka att

det allmännas impulser till snabbare minskning av åkerarealen ges den

form, som föreslås i betänkandet. Enligt reservanterna torde det på grund

av att redovisningen av landets åkerareal är ofullständig och otillförlitlig

vara svårt att förutse verkningarna av centrala initiativ, som syftar till

snabbare reducering av åkerarealen. Jordbrukets produktionsöverskott är

i realiteten tämligen obetydligt och kan fort förbytas i underskott och importbehov.

De föreslagna åtgärderna innehåller ej något moment, som skulle

stimulera till nedläggning av i första hand den sämsta åkerjorden i varje

särskild bygd. En bidragsform med denna speciella innebörd hade harmonierat

bättre med övriga jordpolitiska strävanden. Ökade bidrag utan sådan

inriktning skulle också försvåra tillämpningen av uppsiktslagen och indirekt

även tillämpningen av sociala arrendelagen. Reservanterna tillstyrker

däremot att skogsförbättringsanslaget förstärkes och att skogsvårdsstyrelserna

erhåller anslag till ökad plantproduktion i syfte att snarast

möjligt få till stånd skogsodling å skräpskogar och vanvårdade hagmarker.

Vidare uttalar skogsvårdsstyrelscn i Kalmar läns södra område, att någon

propaganda för påskyndande av överföring av sämre jordbruksmark till

skogsmark ej synes erforderlig. Skogsvårdsstyrelscn framhåller, att stor

vikt bör fästas vid den verkan eu mera omfattande skogsodling på åker

kan få för bygden i dess helhet samt att landskapsvården bör beaktas.

Flera av de remissmyndigheter, som tillstyrkt betänkandet eller lämnat

styrelsernas synpunkter och förslag utan erinran, bar gjort detta utan utförligare

kommentarer eller utan att närmare gå in på de olika i betänkandet

behandlade frågorna. Delta är fallet med Riksförbundet Landsbygdens

folk, skogsvårdsstyrelscn i Kalmar läns norra område samt lantbruksnämnden

i Älvsborgs läns norra område. Skogsvårdsstyrelscn i Västcrnorrlands

lön, som anför att den inte ansett sig böra taga någon ståndpunkt till vad

som i betänkandet anförts rörande överproduktion inom jordbruksnäring
-

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1959

en och därav föranledd minskning av jordbruksarealen, säger sig inte ha

något att erinra mot utredningens synpunkter och förslag rörande genomförandet

av tillämnade åtgärder. Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands lön framhåller

i sitt yttrande helt allmänt angelägenheten av att kontroll utövas så,

att det ur jordbrukssynpunkt sett ej sker alltför stor överföring av jordbruksjord

till skogsmark. Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet understryker

starkt vikten av att framförda förslag och rekommendationer snarast

möjligt blir förverkligade, medan Tjänstemännens centralorganisation

starkt understryker vikten av att frågan blir föremål för behandling i sådana

former att åtgärderna på ett riktigt sätt kan fogas in i en intensifierad

yttre rationaliseringsverksamhet. Sveriges industriförbund slutligen anför,

att de föreslagna åtgärderna måste betraktas som provisoriska i avvaktan

på att målsättningen för jordbrukets yttre rationalisering omprövas och

jordförvärvs- och uppsiktslagstiftningen får en mera tidsenlig utformning.

I övriga i det föregående ej särskilt redovisade yttranden har framförts

olika synpunkter och förslag, vilka hänför sig till ett eller flera av de olika

avsnitten i betänkandet.

Vad först angår de statistiska uppgifter, som redovisats i betänkandet,

påpekas av flera remissinstanser att nedläggning av åkerjord,

såsom lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen även framhållit, i realiteten

torde ske i större omfattning än vad de i betänkandet redovisade undersökningarna

visar. Från flera håll framhålles svårigheten att i detta hänseende

få fram tillförlitliga siffror. Statens jordbruksnämnd erinrar om att statistiska

centralbyrån sedan år 1957 vid de årliga arealinventeringarna införskaffar

uppgifter om varaktigt obrukad åkerareal. Vid inventeringarna åren

1957 och 1958 angavs den varaktigt obrukade åkerarealen till 53 600 resp.

65 300 ha. Det förefaller enligt jordbruksnämnden antagligt att beträffande

en betydande del av den areal, som sålunda faktiskt tagits ur jordbruksproduktionen,

brukandet upphört under 1950-talet. Detta bestyrker uppfattningen

att den nedläggning som skett under senare år och som nu pågår

har betydligt större omfattning än vad som framgår av de i betänkandet

refererade undersökningarna och snarast kan uppskattas till omkring 15 000

ha om året. Domänstyrelsen lämnar i sitt yttrande vissa uppgifter till belysande

av förhållandena på marker under styrelsens förvaltning. Av dessa

uppgifter framgår, att överföringen till skog under åren 1955—1958 i fråga

om kronotorp och äldre kronolägenheter uppgått till omkring 2 procent per

år av den totala åkerarealen för dessa båda slag av lägenheter. Beträffande

skogsjordbruk och jordbruksdomäner uppgår överföringen till skog till

omkring 1 resp. 1/2 procent av den totala åkerarealen för resp. fastighetsiyp-

Enligt Landsorganisationen i Sverige torde den nedlagda åkerarealen

kunna uppskattas till 20 000 ha. Även vissa lantbruksnämnder och skogsvårdsstyrelser

har gjort uttalanden angående takten i den nu pågående

nedläggningen av åkerjord. Lantbruksnämnden i Östergötlands län väntar

sålunda en kraftig minskning av åkerarealen, främst å moss- och moränjordar

i länets skogsbygder. Även skogsvårdsstyrelsen i Kristianstads län

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

anför, att säkerligen en mycket betydande areal jordbruksjord inom länet

kommer att bli aktuell för omläggning till skogsproduktion. Lantbruksnämnden

i Kalmar läns södra område anför, att jordbrukarnas intresse

för att överföra den sämre åkerjorden till skogsmark under senare år varit

i tilltagande. Enligt en av lantbruksnämnden under åren 1957 och 1958 i

samverkan med lantbruksnämnden i länets norra del verkställd utredning

torde fr. o. m. år 1957 t. o. m. år 1970 ca 28 000 ha tidigare som åker brukad

mark i Kalmar län, varav ca 16 000 i länets södra del, komma att utgå ur

jordbruksproduktionen. Lantbruksnämnden i Värmlands län uppskattar

nedläggningen av åker i länet till omkring 1 000 ha om året, vilket enligt

nämndens uppfattning knappast torde påverka produktionsvolymen. Skogsvårdsstgrelsen

i samma län räknar med att under en period av 18 år plantera

ca 30 000 ha åker med skog. Även lantbruksnämnden i Kopparbergs

län anför, att åkerarealen inom länet minskar mer än vad jordbruksräkningarna

visar. Liknande uttalanden görs av skogsvårdsstgrelserna i Jönköpings

och Norrbottens län.

Vad angår i betänkandet anförda allmänna synpunkter samt

beträffande sambandet mellan strukturrationalisering

och markdisposition har — såsom antytts redan i det föregående

— i en del yttranden framställts erinringar i vissa hänseenden eller i varje

fall uttalats en viss tveksamhet. Sveriges lantbruksförbund, som säger sig

i princip inte ha något att erinra mot de i betänkandet framförda rekommendationerna

och förslagen, anser sålunda, att det kan finnas anledning

varna för alltför bestämda slutsatser beträffande den framtida utvecklingen.

Överskotten på jordbruksprodukter har under senare tid totalt sett tenderat

att minska. Enligt en i yttrandet intagen tablå över produktionsindex

för jordbruket, grundad på värdevolymer med fast penningvärde och med

produktionsåret 1938/39 som jämförelseår, låg index för vegetabilier och

animalier tillsammans under produktionsåren 1949/50—1954/55 i regel över

108 enheter mot under år 1958/59 106,4 enheter enligt kalkyl våren 1958

och 103,0 enheter enligt överslagsberäkning i november 1958. Förbundet

anför vidare, att om den igångsatta undersökningen rörande under åren

1956—1958 nedlagd åker ger till resultat, att den areal som reellt undandragits

från jordbruksproduktionen är avsevärt större än vad som redovisas

i den officiella statistiken, frågan om behovet av direkta åtgärder från

myndigheternas sida för alt främja skogsplantering på åker torde komma

i ett nytt läge. Med utgångspunkt från alL det, såsom även anförts i betänkandet,

torde vara rikligast att låta den enskilde jordbrukaren träffa

avgörandet, om någon del av den odlade jorden bör planteras med skog

eller icke framhåller lantbruksförbundet vidare, all det finnes anledning alt

i allmänhet låta övergången från odlad jord till skogsmark förlöpa utan

ingripanden från myndigheternas sida. Beträffande del i betänkandet gjorda

uttalandet att överföringen av jordbruksjord till skogsmark bör behandlas

som ett led i rationaliseringsverksamheten anför lantbruksförbundet, att

det anser nödvändigt, alt lantbruksnämnderna i större utsträckning än vad

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

nu synes vara fallet handlägger därvid uppkommande frågor under beaktande

av företagsekonomiska aspekter. Inte minst bör utbytet av skilda

företagsformer, såsom olika slag av kombinationer mellan jordbruk, skogsbruk

och annat förvärvsarbete, jämföras. Sveriges skogsägareföreningars

riksförbund, som också i stort sett tillstyrker de i betänkandet redovisade

förslagen och rekommendationerna, framhåller att det bör vara naturligt

med en viss försiktighet vid överförandet av åker till skogsmark. Även om

utvecklingen i stort sett synes peka mot ökad efterfrågan på skogsprodukter,

måste varje kalkyl över åkerplanteringars ekonomi grundas på en

mängd osäkra faktorer, eftersom man inte vet någonting med säkerhet om

konjunkturer, avsättningsmöjligheter och kostnadsnivå om 30—40 år, när

de första skördarna skall tas ut. Redan de svårigheter, som sedan flera år

tillbaka föreligger att finna avsättning för bondeskogsbrukets produktion,

bör enligt förbundet ge anledning till en tankeställare. Det är lätt att överföra

åker till skogsmark, men det är avsevärt mycket svårare att återgå till

jordbruksproduktion, ifall omdispositionen i en framtid skulle visa sig ha

varit mindre väl grundad. Angelägenheten av att försiktighet iakttas vid

överföring av jordbruksjord till skogsmark och att överföringen sker under

kontroll från samhällets sida betonas av lantbruksnämnderna i Södermanlands,

Gotlands, Kristianstads, Kopparbergs och Västerbottens län samt

skogsvårdsstgrelserna i Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Malmöhus

och Norrbottens län. En viss tveksamhet i fråga om överföringens inverkan

på pioduktionsöverskottet uttalas av lantbruksnämnderna i Kalmar

läns norra område samt i Örebro, Värmlands och Östergötlands län. Lantbruksnämnden

i sistnämnda län efterlyser en utredning beträffande denna

fråga. Skogsvårdssiyrelsen i sistnämnda län anser, att en ökad propaganda

för ett hastigare omförande av åker till skog kan medföra ett tungt ansvar

för framtiden framför allt med avseende på möjligheterna att tillgodose

skogsbrukets behov av arbetskraft. Även lantbruksnämnden i Värmlands län

har framhållit de risker, som en olämpligt bedriven nedläggning av jordbruk

kan innebära för tillgodoseendet av skogsbrukets arbetskraftsbehov.

Enligt lantbruksnämnderna i Östergötlands, Kronobergs, Skaraborgs och

Kristianstads län samt skogsvårdsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands

och Gotlands län synes skogsplantering i första hand böra ske å de

liagmarker och de stora kalmarksarealer, som redan nu finnes, och på den

jord som f. n. lägges ner. Lantbruksnämnden i Malmöhus län, vilken i övrigt

inte har något att erinra mot de framlagda förslagen, ifrågasätter om

allmänna åtgärder bör vidtagas för att till skogsmark överföra all den

åker, som kan betecknas som sämre jordbruksmark. Härom anför nämnden

följande.

Genom jordbrukets mekanisering synes kraven på jordens beskaffenhet

och åkerskiftenas arrondering ständigt öka. Med hänsyn till denna utveckling

är det möjligt, att en väsentlig del av landets nuvarande åkerareal inom

en nära framtid kan betecknas som sämre jordbruksmark. Huruvida åtgärder

bör vidtagas för att överföra all denna mark till skog, synes därför i viss

mån vara beroende av om återstående åkerareal är tillräcklig ur folkförsörjningssynpunkt.

Skulle så ej vara fallet bör resultatet av de föreslagna

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1959

åtgärderna följas med uppmärksamhet, så att icke den åker, som nu skogsplanteras,

senare måste ersättas genom nyodlingar.

Skog svård sstyrelsen i Blekinge län anför, att den i betänkandet saknar ett

understrykande av den skogliga yrkesutbildningens och upplysningens stora

betydelse för dels en ökad förståelse för såväl den jordbrukspolitiska målsättningen

som för behovet av struktur- och driftsrationalisering dels ock

större intresse och förutsättningar för att rationellt och lönsamt driva mer

skogsbetonade jordbruksfastigheter.

Skogsvårdsstyrelsernas förbund, som i sitt yttrande framhållit såsom

särskilt betydelsefullt, att den ifrågasatta minskningen av jordbruksmarken

sker successivt och i samförstånd med yrkesutövarna inom jordbruk

och skogsbruk, vill mana till en viss återhållsamhet i fråga om propagandan

och hävdar i stället, att en saklig upplysning i samband med en vidgad

yrkesutbildning först bör få bereda marken för en strukturrationalisering

och därmed sammanhängande nedskärning av jordbrukets produktionskapacitet.

Förbundet understryker vidare såsom ett oeftergivligt villkor, att

jordbruket inte endast bevaras i de delar av landet, där förutsättningarna

för jordbruksdrift är gynnsammast och produktionskostnaderna lägst. Ett

överförande av jordbruksjord i den omfattning utredningen förutsätter blir

på många håll en fråga om landsbygdens framtida utformning, inplaceringen

av skogsbrukets framtida arbetskraft o. s. v. Härom anför förbundet

följande.

Förhållandena, som berör dessa frågor, är i hög grad olikartade, i första

band mellan norra och södra delarna av vårt land men även inom de olika

länen. Väl finnes i varje län en del uppenbara planteringsuppgifter, men

relativt tidigt kommer utformningen av den framtida kommunen in i bilden.

Förbundet anser därför, att ett flertal för det kommande samhället

ännu olösta problem måste lösas, innan produktionsomläggningen på allvar

sättes in. Kommunerna, deras inställning och framtida inriktning måste

från början inkopplas i verksamheten. I första hand synes därför exempelvis

förbrukade mossodlingar, ödetorp eller isolerade ödegårdar, olämpliga

betesmarker, utdömda bagmarker etc. bli föremål för skogsodling.

Skogsvårdsstyrelsernas förbund anför vidare såsom förbundets på lång

erfarenhet grundade uppfattning dels att de nuvarande bestämmelserna i

fråga om bidragsprocent bör vinna fortsatt tillämpning, dels att endast ett

anslag till skogsodlingsverksamhet bör förekomma. Förbundet anför vidare.

Många gånger kan del i annat fall bli svårt att avgöra, ur vilket anslag

bidrag bör utgå, liksom också att avväga de olika anslagens förtursrätt och

storleksordning. Planläggning, kostnadsberäkningar och dylikt samt ledning

och kontroll av verksamheten bör omhänderhas av skogsvårdsstyrelserna

under skogsstyrelsens överinseende. All erfarenhet visar liän mot, att eu klar

och entydig uppspaltning av arbetsuppgifterna är den bästa grunden för etl

friktionsfritt och fruktbärande samarbete. Detsamma torde även gälla beträffande

förutsättningarna för samarbete mellan lantmäteri, lantbruksnämnd

och skogsvårdsstyrelse. Man torde ej heller kunna förbise den ingående

lokala erfarenhet, som skogsvårdsstyrelsen och dess personal genom

åren förvärvat.

10 Iiihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 148

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

Av de remissorgan, som vid behandlingen av förevarande avsnitt av betänkandet

mera positivt, än de i det föregående redovisade, understrukit behovet

av statliga åtgärder för att få till stånd en ökad överföring av jordbruksjord

till skogsmark, framhåller Landsorganisationen i Sverige till en

början angelägenheten av att åtgärder vidtages för att minska jordbruksproduktionen

så att avsättningsproblemen skall kunna bemästras utan alltför

stora kostnader och för att sänka produktionskostnaderna så att det blir

möjligt även i framtiden att uppfylla målsättningen om inkomstlikställighet

för jordbruksbefolkningen. Landsorganisationen anför vidare, att den

finner syftet bakom de föreliggande förslagen vara väl i överensstämmelse

med denna strävan men att den samtidigt måste framhålla att förslagen i sin

praktiska utformning måste uppfattas som otillräckliga. Nedläggningen avåker

kommer ganska ofullständigt till uttryck i jordbruksräkningarna. På

grundval av de årliga arealinventeringarna i kombination med jordbruksräkningarna

torde den snarare kunna uppskattas till 20 000 ha om året

mot i betänkandet beräknade 10 000 ha. Därtill kommer den stora balans

av åkerjord på väg i den långdragna överföringsprocessen från åker till

skog, vilken gissningsvis kan uppskattas till minst 100 000 ha. Denna balans

bör avvecklas därest man strävar efter en mera direkt överföring av dålig

åkerjord till skogsmark, vilket i och för sig förefaller väl motiverat. Detta

ger enligt landsorganisationen vid banden att 30 000 ha snarare än 10 000

ha årligen borde planteras med skog. Därtill kommer att igenläggningen bör

påskyndas med hänsyn till jordbrukets trängda överskottsläge. Landsorganisationen

anför slutligen, att den inte kan underlåta att göra en erinran

mot tanken att nedläggningen skall beröra de sämre jordarna och de svagaste

jordbruken inom varje särskilt område. Den bör enligt landsorganisationen

naturligtvis framför allt ske inom de områden, som har de sämsta

förutsättningarna för jordbruksproduktion. Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands

län anser, att omföringen till skogsmark bör stimuleras och om

möjligt ske i snabbare takt än hittills. Dock bör bygdens intressen att bibehålla

brukningsbara enheter tillgodoses och resp. ägares önskemål om formen

för omföringen och den takt i vilken denna sker beaktas. Styrelsen för

Kooperativa förbundet uttrycker sin tillfredsställelse över att statsmakterna

så allsidigt prövar frågan hur man bl. a. genom jämkning och samordning

av lagstiftningen på jordbrukets och skogsbrukets områden indirekt kan

medverka till alt förbättra jordbrukets räntabilitet och jordbrukarnas inkomststandard.

Styrelsen framhåller bl. a. att ett snabbare överförande avsämre

jordbruksjord till skogsmark är ett väsentligt led i den pågående

rationaliseringen inom jordbruket. Enligt styrelsen torde man vid normala

odlings- och transportbetingelser kunna förutsätta, att skogsbruk är det

mest ekonomiska användningssättet för större delen av våra marginella

åker- och betesjordar. Styrelsen understryker behovet av aktiva åtgärder

- med och utan statligt stöd — för att påskynda och underlätta överföring

till skogsmark av sämre odlad jord. Styrelsen framhåller vidare bl. a., att

vid bedömningen av alternativa användningssätt av tillgängliga jordarealer

hänsyn givetvis måste tagas till resp. kommuners synpunkter och till det

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungi. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

övriga näringslivet i desamma. Enligt styrelsen är det nödvändigt att kommunerna

noga utreder konsekvenserna på längre sikt av utläggning till

skogsmark av varierande storleksordning samt konstaterar vilka arealer

av odlad jord och skog, som är lämpliga för att skapa ett balanserat försörjningsunderlag

för brukarna och kommunerna. Frågan var jordbruken framdeles

bör vara belägna i skogsbygderna beror framför allt på skogsbruket

och dess arbetsorganisation samt dess behov av arbetskraft och övriga produktionsresurser.

Det gäller sålunda även för kommunerna att göra klart

för sig hur utvecklingen sker och om möjligt göra upp ett realistiskt handlingsprogram.

Styrelsen framhåller slutligen, att de beredskapsmässiga synpunkterna

ej bör överbetonas vad avser jordbruksproduktionens lokalisering

inom landet. Betydelsen av att de lokala organen samt andra företrädare

för lokala intressen ges tillfälle att framlägga sina synpunkter framhålles

även av bl. a. lantbruksnämnden i Kronobergs län och skogsvårdsstyrelsen

i Värmlands län. Beträffande de riktlinjer, som bör tillämpas vid bedömningen

av markanvändningsfrågan, framhåller även lantmäteristgrelsen att

den största vikt måste fästas vid den verkan en överföring av jordbruksjord

till skogsmark kan få för bygden i dess helhet. De naturliga betingelserna

för jordbruk får därför ej vara ensamt avgörande vid bedömningen

av huruvida jordbrukets omfattning bör minskas eller ej. Så torde

det exempelvis f. n. ej vara önskvärt med någon avsevärd minskning av

åkerarealen i Norrbotten medan däremot på en del andra håll, bl. a. vissa

delar av Dalarna, där förutsättningarna för jordbruk delvis kan vara avsevärt

bättre men trots detta nedläggning av jordbruksdriften och vanhävd

redan föreligger i stor utsträckning, skogsodling synes kunna ske av större

arealer jordbruksjord. Lantmäteristyrelsen anför vidare, att de förutsättningar,

som föreligger, då frågor uppkommer om skogsodling av sämre jordbruksjord,

givetvis kan variera väsentligt från fall till fall. Förhållandena

i det enskilda fallet bör uppenbarligen i viss utsträckning påverka också formerna

för frågans handläggning. Enligt lantmäteristyrelsen torde 4 huvudtyper

av fall kunna urskiljas, nämligen dels det fall, då frågan om skogsplantering

aktualiseras under pågående fastighetsregleringsförrättning, dels

det fall då fråga om skogsodling uppkommer i trakt, där fastighetsindelningen

är olämplig och där fastighetsreglering kan förvän las inom överskådlig

lid, dels det fall, då behov av fastighetsreglering av större omfattning ej

föreligger, men den ifrågasatta skogsodlingen till viss del berör mark, som

uppenbarligen hör hållas öppen eller för vilken del ej är uppenbart all den

bör överföras till skogsmark, dels slutligen det fall, då förhållandena är sådana

att behov av fastighetsreglering av större omfattning ej föreligger och

det är tämligen uppenbari all överföring lili skogsmark bör ske. Enligt lantmäleristyrelsen

saknas anledning all i förevarande sammanhang närmare

beröra sistnämnda fall.

Angående del först nämnda fallet anför lanlmälerislyrelsen, att frågor om

markanvändning ingår som ett led i förrätlningshandläggningen vid sådana

fastighetsregleringsförrätlningar som laga skifte och ägoulbyte. Det nu framlagda

betänkandet avser ej de fall, då frågorna rörande överförande av säm
-

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 dr 1959

re jordbruksjord till skogsmark handlägges som ett led i en dylik förrättning.

Det förhållandet att fastighetsbildningskommittén i sitt väntade förslag

till ny fastighetsbildningslag kan antagas komma att behandla även

spörsmål av den art, varom här är fråga, utesluter emellertid enligt styrelsen

inte, att de allmänna synpunkter och riktlinjer, som förevarande utredning

kan resultera i, indirekt kan få betydelse och tillämpning också vid

ställningstaganden i fastighetsregleringssammanhang. Lantmäteristyrelsen

erinrar därefter om att jorddelningslagen liksom den s. k. graderingskungörelsen

tillkom i en tid, då nyodlingsverksamheten ännu var betydande,

varför densamma, då det gäller frågor rörande ändring av markanvändningen,

kom att reglera i huvudsak endast de fall, då nyodling till åker eller

äng skulle komma i fråga. Detta gäller även såväl jorddelningslagens bestämmelser

om penningersättningar (odlingsersättning, vanhävdslikvid) mellan

skiftesdelägarna som den s. k. statsbidragskungörelsen (1928: 295), vars

bestämmelser är utformade att avse endast odling till åker eller äng. Genom

att nyodlingsverksamheten numera praktiskt taget upphört och genom

att i stället den motsatta tendensen — att nedlägga brukandet av odlad jord

och att genom åtgärder av ett eller annat slag överföra förutvarande jordhruksjord

till skogsmark — allt mer kommit i förgrunden, speciellt i vissa

landsändar, har uppkommit vissa nya problem vid förrättningarnas handläggning.

Efter en närmare redogörelse för hur det vid större fastighetsregleringsförrättningar

i allmänhet förfares beträffande markanvändningsfrågorna

framhåller lantmäteristyrelsen angelägenheten av att dessa frågor

med hänsyn till önskemålen såväl av eu rationell markanvändning som av

fastigheternas lämpliga utformning i övrigt ägnas betydande uppmärksamhet

och bringas till goda lösningar. I vissa fall föreligger emellertid därvid

vissa svårigheter. Detta sammanhänger bl. a. därmed, alt i trakter där nedläggningen

av jordbruksdriften äger rum i större skala denna nedläggning,

på grund av de speciella förhållanden i åldershänseende m. m. som föreligger

för varje enskild brukare, givetvis icke sker vid någon enhetlig tidpunkt

utan vid varierande tillfällen. Enligt lantmäteristyrelsen utgör sådana statsbidrag,

som samordnas med de penningersättningar mellan sakägarna, som

kan beslutas vid förrättningen, ett väsentligt medel att få till stånd sådana

ändringar i markanvändningen, som förutsättes vid förrättningens genomförande.

Lantmäteristyrelsen erinrar om att styrelsen i sina anslagsäskanden

för budgetåret 1959/60 bl. a. föreslagit sådan ändring i statsbidragskungörelsen

alt bidrag förutom till förekommande fall av odling till åker och

äng av odlingsmark även kan lämnas till övriga för ägoslagsomföring i samband

med skiften eller ägoutbyten erforderliga åtgärder samt understryker

vikten av att ifrågavarande ändring av statsbidragskungörelsen snarast genomföres.

Möjligheterna att få till stånd eu ändamålsenlig markanvändning

är visserligen större vid fastighetsreglering än eljest, men den föreslagna

ändringen av bidragsbestämmelserna är eu viktig förutsättning för att dessa

möjligheter fullt ut skall kunna utnyttjas. Angående detta spörsmål anför

lantmäteristyrelsen i övrigt bl. a. följande.

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:is proposition nr V18 ur 1UÖ9

149

Vid 1''astighetsregleringstillfället turde för åtskilliga brukningsenheter förliållandena

vara sådana, att brukaren avser att ännu ett antal år uppehålla

jordbruksdriften, för att därefter — såvitt lian vid tillfället kan bedöma

och om han över liuvud kan eller vill taga ställning i denna fråga —- antagligen

upphöra med brukandet av jorden. I sådant läge föredrar han enligi

vad erfarenheten visar niånga gånger alt vid fastighetsregleringen mottaga

jordbruksjord i ungefär samma omfattning som han tidigare hävdat

sådan mark framför att utbyta jordbruksjorden mot skogsmark. Han anser

sig också kunna göra detta utan större risk, enär åläggande jämlikt uppsiklslagen

att häva den vanhävd som kan bli följden, med hänsyn till den

verkan denna lag hittills haft i sådana situationer, ej bedömes särskilt allvarlig.

En mera effektivt utformad och tillämpad uppsiktslag torde härvid

indirekt kunna få också den effekten, att jordägarna i en sädan situation

kunde förmås att redan vid fastighetsregleringen göra den omdisponering

av fastighetens användning, som annars skulle ske först kort tid därefter,

varigenom lämplighetskraven skulle kunna bli bättre tillgodosedda än som

nu vanligtvis är möjligt.

Det synes också önskvärt att den överföring av jordbruksjord till skogsmark,

som kan ha blivit beslutad vid en fastighetsreglering, så snart ske

kan fullföljes genom skogsodlingsåtgärder. Flera väsentliga skäl härför kan

anföras. Del är sålunda angeläget att markerna icke längre än nödvändigt

ligger improduktiva eller utnyttjade på ett olämpligt sätt och att aen lämpligaste

tidpunkten för skogsodling — innan marken hunnit bli bemängd

med buskar — icke bör ha passerats när åtgärden skall verkställas. Också

med hänsyn till önskemålet att de fastigheter, som tillskapas vid fastighetsregleringen,

så snart som möjligt bör bli fullt lämpade för sina ändamål

nör skogsodlingen ske på ett tidigt stadium. Också rättviseskäl talar härför.

En markägare som avstår skogsmark i utbyte mot förutvarande jordbruksjord

bör kunna fordra, att denna mark så snart ske kan islåndsättes. Hans

benägenhet att mottaga sådan mark, vars produktionsbetingelser kan le sig

osäkra, ökar också, om ett bestånd hunnit anläggas redan före tillträdet.

Också värderingsfrågans handläggning torde härigenom kunna underlättas.

Beträffande det fall då frågan om överföring av jordbruksjord till skogsmark

aktualiseras inom område, där fastighetsindelningen är dålig och fastighetsreglering

kan förväntas inom överskådlig lid understryker lantmäteristyrelsen

bl. a. vikten av att man inte medverkar till skogsodling i andra

fall än då det med visshet kan sägas all marken inte i kommande fastighetsreglering

kommer att behöva disponeras som jordbruksjord.

Vad nu sagts beträffande de 2 första typfallen torde enligt lantmäteristyrelsen

till vissa delar vara tillämpligt även för det tredje typfallet. Härom

anför styrelsen i huvudsak följande.

Också inom de områden, som här avses, torde förhållandena ibland vara

sådana, att jorden vanhävdas pa strövis liggande ägoskiften även inom

större sammanhängande åkerområden, där jordbruket uppenbarligen bör

upprätthållas, samtidigt som små, olämpligt formade åkerfält utanför dessa

områden eller i dess utkanter fortfarande brukas. Eu sådan ordning är

uppenbarligen olämplig ur samhällsekonomisk synpunkt. Det bästa medlet

att härvid ulan åsidosättande av markägarnas intresse av eu viss omfattning

av del egna jordbruket få till stånd rationellare förhållanden synes vara

att genomföra ägoutbyten på sådant sätt, att i den utsträckning det är

möjligt och lämpligt med hänsyn till övriga synpunkter, ägoinnehaven till

beslående jordbruksfastigheter förläggas till områden där jorden bör hållas

öppen och innehaven till fastigheter där jordbruket redan nedlagts eller

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 1A8 år 1959

är under nedläggning förläggas utanför sådant område. Möjligheterna atl

göra sådant ägoutbyte synas därför i det särskilda fallet böra undersökas

och i förekommande fall utnyttjas. I de fall förhållandena är sådana att

möjlighet härtill föreligger •— vilket icke torde vara ovanligt — synes detta

böra beaktas vid förekommande ställningstaganden i ärenden rörande skogsodling

av åker som uppenbarligen bör överföras till skogsmark liksom vid

tillämpningen av uppsiktslagen inom område där jordbruket bör upprätthållas.

Sveriges lantmätareförening, som begränsat sitt yttrande att närmast avse

de frågor som har direkt beröring med och som kan öva inflytande på

fastighetsbildningsprocessen särskilt vid fastighetsreglering genom laga

skifte och ägoutbyte, har i allt väsentligt framfört i huvudsak samma

synpunkter och förslag som lantmäteristyrelsen. Även lantbruksnämnden i

Stockholms län vill understryka det nära sambandet mellan markanvändningen

och jordbrukets strukturrationalisering. För ett betydande antal

jordbrukare uppstår möjligheten att nedlägga jordbruket på dåliga åkrar

först i samband med att vederbörande som tillskottsmark lyckas förvärva

bättre jord. En reduktion av jordbruksproduktionens omfattning för landet

i dess helhet skulle därför kunna befrämjas, därest de hinder av kostnadsskäl

som f. n. kan föreligga ytterligare undanröjes. Enligt lantbruksnämndens

mening synes därför böra övervägas, huruvida icke rationaliseringsbidrag

borde införas till förvärv av tillskottsjord till familjejordbruk,

där förvärvet möjliggör att annan bristfällig åker nedlägges utan att brukningsenhetens

karaktär av sådant jordbruk ändras. Sådana bidrag — förbundna

med villkor att den till utläggning bedömda åkern verkligen skogsplanterades

— finge den dubbla effekten att befrämja dels den yttre rationaliseringen,

dels överförandet av sämre jordbruksjord till skogsmark. I

övrigt uttalar lantbruksnämnden den principiella uppfattningen, att samtidigt

med att aktiva åtgärder vidtages från det allmännas sida för begränsning

av jordbrukets volym synes böra ges ökad kraft åt insatserna för att ge

glesbygderna försörjningsmöjligheter vid sidan av jordbruket. Stgrelsen för

Hushållningssällskapens förbund anför, atl ämbetsverkens synpunkter på

frågan om överföring av åkerjord till skogsmark över huvud taget synes

vara sådana att de kan biträdas av förbundet. I allt väsentligt har också

hushållningssällskapen anslutit sig till dessa synpunkter. Domänstyrelsen,

som i huvudsak anslutit sig till de i betänkandet anförda allmänna synpunkterna,

framhåller bl. a. angelägenheten av att vid omföring till skogsmark

vederbörlig hänsyn tages till landskapsbilden, önskemålet att hänsyn

tages till naturvårdens och landskapsvårdens krav har även betonats

av bl. a. Sveriges skogsägareföreningars riksförbund samt skogsvårdsstyrelserna

i Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt

Värmlands län.

De i betänkandet föreslagna åtgärderna för täckande av behovet av

skogs plantor vid ökad överföring av jordbruksjord

till skogsmark har i princip tillstyrkts av de remissorgan, som gjort

särskilda uttalanden i denna fråga. I några yttranden har dock ytterligare

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

åtgärder ansetts erforderliga eller framförts vissa andra erinringar. Sålunda

finner bl. a. statens jordbruksnämnd styrelsernas målsättning i fråga om

plantskolornas resurser, motsvarande plantering av 10 000 ha årligen, alltför

låg. Nämnden påpekar, att målsättningen sannolikt ej skulle vara tillräcklig

för planteringsbehovet å den åkerjord, som torde komma att nedläggas

i fortsättningen, och än mindre skulle medge någon skogsplantering

å den f. n. obrukade åkerarealen. En ökning av plantskoloras kapacitet utöver

vad som föreslagits förefaller därför i och för sig önskvärd. Om så skall

ske måste det emellertid givetvis också förutsättas, att sådana åtgärder vidtages

— bl. a. i form av medelsanvisning under skogsförbättringsanslaget

— att den avsedda planteringen verkligen också kan förväntas komma till

stånd. En av grundförutsättningarna för en intensifierad och ur alla synpunkter

väl avvägd omläggning är enligt skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs

län bl. a. utbyggnad av skogsvårdsstyrelsernas plantskoleverksainhet så att

det stegrade plantbehovet kan tillgodoses. Härtill torde erfordras betydligt

större anslag än det preliminärt äskade beloppet å 500 000 kr. Lantmäteristyrelsen

framhåller, att det är angeläget, att den överföring av jordbruksjord

till skogsmark, som sker i samband med nu pågående fastighetsregleringar,

ej försvåras av brist på skogsplantor. Styrelsen förutsätter, att vid

skogsvårdsmyndigheternas kontinuerliga beräkningar av behovet av plantor

också det behov som svarar mot erforderlig skogsplantering i samband med

fastighetsreglering beaktas. I anslutning härtill behandlar lantmäteristyrelsen

frågan om åkerplanteringens ekonomi. Enligt styrelsen torde den i betänkandet

redovisade tabellen över högsta lönsamma anläggningskostnad för

plantering av åkermark, bygga på det antagandet, att marken saknar värde

vid annan användning, t. ex. för jordbruk, vilket ej alltid torde vara fallet.

Sifferbeloppen synes vidare överstiga vad som vanligen erhålles vid kalkyler

av detta slag, varför beräkningarna synes ha grundats på gynnsamma

antaganden beträffande bonitet och/eller priser. Avkastningsförmågan torde

vidare även inom en och samma trakt kunna variera inom ganska vida

gränser. Likaså torde virkets kvalitet kunna variera väsentligt. För undvikande

av felinvesteringar torde därför i vissa fall noggranna fältundersökningar

vara nödvändiga och i tveksamma fall torde stor försiktighet böra

iakttagas. Särskild anledning till försiktighet torde vidare vara motiverad

med hänsyn till de nya allmänna riktlinjer för statligt stöd till jordbrukets

inre rationalisering som kan följa därest jordbruksanslagsutredningens förslag

i nämnda hänseende genomföres. I fråga om skogsplanteringens ekonomi

anför Landsorganisationen i Sverige att styrelsernas kalkyler visar att

planteringar av dålig åker med skog är en mycket god affär, särskilt i mellersta

och södra Sverige. Därtill kommer emellertid eu kalkyl, som styrelserna

tyvärr underlåtit, nämligen över de minskade kostnaderna för exportsubventioner

för jordbruksprodukter för varje hektar som lages ur jordbruksproduktionen.

Fn sådan kalkyl måste naturligtvis bli tämligen osäker,

men de torde ändå kunna uppskattas vara av storleksordningen 100 kr. årligen

per ha. Ett engångsbidrag från staten med 300 kr. per ha synes följ
-

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1959

aktligen vara en mycket god affär och medelsanvisningen torde kunna ökas

högst avsevärt utöver styrelsernas äskande. Domänstyrelsen, vilken liksom

flera andra remissorgan tillstyrker att skogsvårdsutredningens förslag beträffande

plantförsörjningen genomföres, anser att endast en mindre del av

plantbehovet kan tillgodoses genom import på grund av kontinentgranens

känslighet för frost. Behovet av ökad inhemsk plantproduktion torde därför

— under av utredningen i övrigt antagna förutsättningar — vara större än

utredningen räknat med, även om takten i planteringen minskar. Lantbruksnämnden

i Västmanlands län anför, att det för nämnden förefaller naturligt,

att plantförsörjningen i största möjliga grad baseras på inhemsk produktion.

Lantbruksnämnden i Gävleborgs län anför, att den ej delar den optimistiska

synen beträffande möjligheterna att väsentligt utvidga plantodlingen hos

enskilda. Nämnden föreslår, att skogsvårdsstyrelserna erhåller tillräckliga

medel för att i egen regi utvidga plantskolearealerna. Enligt skogsvårdsstyrelsen

i Västmanlands län är den föreslagna tillfälliga förstärkningen med

500 000 kr. måhända i underkant. Skogs vårds styrelsen i Hallands län anför,

att återför sälj ning till skogsvårdsstyrelsen av legoodlade plantor för länets

vidkommande ej är lämplig. Skogsvårdsstyrelsernas förbund framhåller,

att de kalkyler, som framlägges i fråga om behov och tillgång av plantor,

endast kan betraktas som vägledande. Skogsodling på gammal åker blir

många gånger ett svårskött kapitel genom att bl. a. gräsväxt, frostskador,

försumpning, viltskador samt överväxande busk- och slyvegetation kan

uppträda i början av beståndets anläggning. Senare kan olika slags rötsvampar,

infektioner och insektsangrepp tillstöta. Dessa fakta bör beaktas

dels i kostnadskalkylen och dels genom att bereda vetenskapen möjligheter

till organiserad och intensifierad forskning på hithörande arbetsfält. Styrelsernas

beräkning att 40 procent av granpiantbehovet kan täckas med kontinentgran,

finner förbundet med ledning av hittills vunna erfarenheter vara

en hög sitfra. Förbundet framhåller vidare bl. a. nödvändigheten av att en

ny skogsfrölag utarbetas, så att kontroll över plantproduktionen kan upprätthållas

efter mera skärpta linjer än hittills. De av skogsvårdsstyrelsernas

förbund påtalade svårigheterna med skogsplantering på åker framhålles

även av bl. a. lantbruksnämnden i Gotlands län samt skogsvårdsstyrelserna

i Östergötlands, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Skaraborgs, Örebro och

Norrbottens län. Skogsvårdsstyrelserna i Gotlands, Kristianstads och Malmöhus

län framhåller, att de i betänkandet angivna medelkostnaderna för åkerplantering

är för lågt beräknade såvitt angår ifrågavarande 3 län. Lantbruksnämnden

i Uppsala län anför i fråga om planteringskostnaden att

denna väl ej är större än att ägaren bör kunna påtaga sig densamma även

med hänsyn till den långsiktiga investering skogsplantering innebär.

De i betänkandet framlagda förslagen i fråga om finansieringen

av s k o g 1 i g a åtgärder in. m. avstyrkes av Sveriges skogsägareförbund,

so in uttalar den principiella uppfattningen, att skogsbruket är eu

näringsgren av sådan bärighetsgrad, att det ej bör subventioneras med stat
-

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

liga medel. Skulle likväl statsbidrag anses böra utgå för igenplantering av

åkerjord anser förbundet, att det i samband med bidragsgivningen skall

åläggas jordägaren att utan ytterligare subventionering svara för den eftervård,

som erfordras för beståndets fortsatta utveckling, och över huvud taget

för att skogsproduktionen på området i fråga blir tillfredsställande. Detta

kan, om så visar sig nödvändigt, medföra att tillsynsmyndigheten blir nödsakad

föreskriva hjälpplantering, vilken åtgärd i så fall i sin helhet skall

bekostas av jordägaren. Förbundet tinner det vidare önskvärt att vid skogsodling

på åkerjord, vartill statsbidrag givits, kraven på efterkontroll skärpes

i syfte att garantera, att marken i fråga verkligen kommer i tillfredsställande

skogbärande skick. Denna kontroll måste ske inom relativt kol t

tid efter det planteringen utförts.

Beträffande övriga uttalanden berörande detta avsnitt kan anföras, alt

statens jordbruksnämnd framhåller, att en ökning av skogsförbättringsanslaget

är önskvärd även för budgetåren efter 1959/60. Angelägenheten av

ökad medelsanvisning under skogsförbättringsanslaget framhålles

särskilt från skogsvårdsstyrelsernas sida. Enligt skogsvårdsstyrelsen i

Stockholms län erfordras större anslag vid en intensiv propaganda. Skogsuårasstyrelsen

i Södermanlands län anser, att medelsanvisning till främjande

av skogsplantering på inägojord inte får medföra begränsning a''\

medelstilldelningen till sådana ändamål, som skogliga myndigheter betecknat

såsom de för skogsbruket nu mest angelägna. Skogsplantering å inägojord

är ej ett förstahandsintresse för skogsbruket. Eventuella anslag för

detta ändamål bör därför utgå helt vid sidan av vad skogsbruket behöver av

stöd från det allmännas sida. Skogsvårdsstyrelsen i Gotlands län understryker

behovet av alt ytterligare medel tillföres skogsförbättringsanslaget.

Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län anför, att de medel, som ställs till

skogsvårdsstyrelsernas förfogande ur skogsförbättringsanslaget, visat sig

ej tillnärmelsevis motsvara det aktuella behovet. Då ansökan om statsbidrag

till igenplantering av nedlagda odlingar i de allra flesta fall kan forvantas,

understryker styrelsen påpekandet i betänkandet, att en kraftig ökning a''\

bidragsmedlen är nödvändig, om en intensifiering av verksamheten skall

kunna åstadkommas. De i regel tämligen dyrbara kultiveringsåtgärderna sjnes

enligt lantbruksnämnden i Blekinge län kräva stimulans av staten.

Lantbruksnämnden i Västmanlands län framhåller bl. a. att tillräckliga såväl

personella som ekonomiska resurser måste ställas till förfogande. Skogsvårdsstyrelsen

i Skaraborgs län framhåller, att behovet av personal och

medel är stort och överhängande till de av styrelsen bedrivna regionala

planläggningarna och att detta behov givetvis kommer att stegras vid ökad

skogsplantering på åker. Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs lan anser att

statsbidrag till igenplantering av åker endast bör utgå ur skogsiörbätlringsanslaget.

Denna verksamhet, vilken kräver speciell rådgivning, tillhandahållande

av plantor och ofta även arbetsledare, får anses ingå i skogsvårdsstyrelsernas

normala arbetsuppgifter. 1 fråga om statsbidragens storlek

ifrågasätter lantbruksnämnden i Värmlands län om icke högre bidrags
-

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj.ts proposition nr U8 år li)59

procent skulle kunna beviljas i sådana fall där det framstår som ett i höggrad

allmänt intresse att skogsodlingen kommer till utförande. Skogsvårdsstyrelsen

i Östergötlands län anser att, om en snabbare igenplantering av

jordbruksmark önskas, statsbidrag normalt bör utgå med 50 procent. Med

skogsstyrelsens nu gällande anvisningar och på grund av de särskilt på

slätten höga taxeringsvärdena å åker utgår bidrag oftast med 25 procent.

Dessutom skulle en möjlighet att lämna bidrag även till nödvändiga och

dyrbara gräsrensningar säkerligen stimulera intresset. För styrelsens del

vore önskvärt om bidrag kunde erhållas från anslaget till den del av planläggningskostnaden,

som markägaren ej skall betala, samt även till kostnader

för avsyning och erforderliga efterbesiktningar. Lantbruksnämnden l

Kalmar läns södra område delar den i betänkandet uttalade uppfattningen

att nuvarande statliga stöd i form av bidrag från skogsförbättringsanslaget

och lån ur skogslånefonden tills vidare kan anses tillfredsställande men

vill samtidigt understryka, att de stödformer, som övervägts i jordbruksanslagsutredningens

betänkande för skogsplantering på åker liksom andra

inre rationaliseringsåtgärder, kan komma att bli av väsentlig betydelse.

Nämnden förutsätter, att tillgångarna under skogsförbättringsanslaget liksom

under skogslånefonden ej skall vara så knappa, alt en önskvärd stimulans

därigenom ej kan ernås. Beträffande det statliga stödet bör enligt

lantbruksnämnden i Västernorrlands län generellt gälla regler som så nära

som möjligt anknyter till dem, som gäller rörande stöd till jordbruksnäringen.

I enlighet med jordbruksanslagsutredningens förslag bör man sträva

efter att som förutsättning för statligt stöd kräva att åtgärd ur företagsekonomisk

synpunkt ter sig riktig såväl med tanke på det aktuella jord- och

skogsbruksföretagets förutsättningar som ur det allmännas synpunkt. Subventioner

bör sättas in efter sedan en sådan allmänekonomisk lönsamhet

konstaterats och endast för att stimulera till åtgärder, som ter sig tillräckligt

angelägna och som eljest ej skulle kommit till stånd i önskvärd omfattning.

Med hänsyn till att skogsodlingsåtgärder först efter lång tid kan

förväntas lämna brukaren skälig avkastning å investerat kapital, synes det

enligt lantbruksnämnden i Göteborgs och Bohus län önskvärt att i första

hand lån till erforderliga belopp med minst 10 års amorteringsfrihet och mot

låg ränta men även statsbidrag ställes till brukarens förfogande.

Beträffande samarbetet mellan lantbruksnämnd och

skogsvårdsstyrelse framhålles av ett flertal nämnder och styrelser,

att ett effektivt och gott dylikt samarbete redan nu äger rum. Från

flera håll framhålles vikten av att detta samarbete utvecklas i enlighet med

de i betänkandet framförda synpunkterna. Statskontoret understryker angelägenheten

av att jordbrukets och skogens myndigheter inriktar sig på

att gemensamt lämna markägarna all behövlig service i spörsmål, som rör

ändrad markanvändning och investeringar för sådant ändamål. Samarhetet

bör, såsom i utredningen framhållits, inledas redan vid det grundläggande

fältarbetet. I anslutning till av lantbruksstyrelsen i anslagsäskandena för

nästa budgetår under lantbruksnämndernas avlöningsanslag gjort uttalan
-

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj.ts proposition nr l''i8 år 195!)

de, att en skoglig organisation, som täcker nämndernas mest trängande behov

av tillgång till sakkunskap på det skogliga området, kunnat byggas upp

inom gällande personalram, förutsätter statskontoret, att frågan om lantbruksnämndernas

befattning med skogliga ärenden och dessas avgränsning

i förhållande till skogsvårdsstyrelsernas motsvarande uppgifter göres till

föremål för en ingående prövning i den till årets riksdag förebådade propositionen

rörande jordbrukets rationalisering. Behovet att genom samarbete

få till stånd en effektiv och väl underbyggd upplysnings- och rådgivningsverksamhet

betonas även i flertalet Övriga yttranden. En dylik verksamhet

bedömes så gott som genomgående vara av den största betydelse.

Erinringar mot de i betänkandet framförda synpunkterna och förslagen under

detta avsnitt har framställts endast av några remissorgan. Sålunda anser

sig riksråkenskapsverket icke böra tillstyrka förslaget att skogsstyrelsen erhåller

bemyndigande att till skogsvårdsstyrelserna delegera den på skogsstyrelsen

nu ankommande beslutanderätten angående bidrag från skogsförbättringsanslaget

för återväxtåtgärder i samband med överförande av

jordbruksmark till skogsmark. Enligt riksräkenskapsverkets mening bör

skogsstyrelsen, såsom varande statlig myndighet, allt fortfarande utöva den

beslutanderätt som tillkommer styrelsen enligt gällande bestämmelser i bidragskungörelsen.

I några fall har emellertid remissorganen i detta hänseende

i stället velat gå längre än förslagen i betänkandet. Sålunda ifrågasätter

lantbruksnämnden i Östergötlands län, om icke även handläggningen av låneansökningar

ur skogslånefonden bör delegeras till skogsvårdsstyrelserna.

Skogsvårdsstyrelsen i Kristianstads län föreslår, att skogsvårdsstyrelse erhåller

rätt att generellt besluta om bidrag från skogsförbättringsanslaget.

Då företag med bidrag ur detta anslag kan omfatta såväl skogsodling av

gammal kalmark som åkerjord kan nämligen uppstå den situationen att

skogsvårdsstyrelsen har att besluta om bidrag till endast en del av ett företag.

Liknande förslag framföres av skogsvårdsstyrelsen i Malmöhus län.

Även skogsvårdsstyrelsen i Skaraborgs län föreslår, att den föreslagna delegeringen

får avse alla former av bidrag till återväxtåtgärder.

Till de remissorgan som riktat kritik mot förevarande del av betänkandet

hör även styrelsen för Hushållningssällskapens förbund, som framhåller,

att det måste vara ett allvarligt missgrepp att inte medtaga hushållningssällskapen

i den föreslagna samverkan. Sällskapen har ju en omfattande

erfarenhet av upplysnings- och rådgivningsverksamhet och sällskapens organisation

kan verksamt bidraga till att upplysningen och rådgivningen riktas

just till de jordbrukargrupper man vill nå. Det bör enligt förbundet vidare

observeras, att markanvändningsfrågorna är viktiga spörsmål av företagsekonomisk

natur och det allmännas upplysning och rådgivning på nu

ifrågavarande område därför ej bör ske isolerad för sig utan i intim samverkan

med övrig upplysning och rådgivning på jordbrukets område, vilken

i främsta band handhaves av sällskapen. Sker ej delta, löper man risken att

verksamheten i fråga förfelar sitt syfte. Föreliggande utredning aktualiserar

därjämte pa ett påtagligt sätt den av förbundet gjorda framställningen om

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 1''iS nr It).it)

ekonomikonsulenter hos hushållningssällskapen. Det är alltså enligt förbundsstyrelsens

åsikt även ur de synpunkter, som måste anläggas med anledning

av den nu behandlade utredningen, angeläget att frågan om dylika

konsulenter hos sällskapen snarast bringas till eu definitiv lösning. Även

lantbruksnämnderna i Kalmar läns södra område och i Kristianstads län

framhåller såsom önskvärt att hushållningssällskapen mera aktivt kunde inkopplas

i det berörda samarbetet. Sistnämnda lantbruksnämnd har även berört

frågan om inrättandet av ekonomikonsulenttjänster. I övrigt kan beträffande

förevarande avsnitt anmärkas, att Skogsvårdsstyrelsernas förbund

i silt yttrande i "siss man varnar för överorganisation i fråga om samarbetet

mellan olika organ. Härom samt angående förslaget att det bör ankomma

på lantbruksnämnden att avgöra angelägenhetsgraden mellan olika företag

avseende skogsodling på nu berörda marker, anför förbundet i huvudsak

följande.

Förbundet vill varna för överorganisation och som sin mening uttala, att

ett enkelt kontaktförfarande i de flesla fall torde vara tillräckligt. Av vikt

äi emelleitid, att även delta sättes i system och att den fältarbetande personalen

får klara direktiv. Vid överläggningar mellan skogsstyrelsen och lantbruksstyrelsen

har vissa anvisningar utformats för samarbetet mellan lantbruksnämnd

och skogsvardsstyrelse, varvid de båda verken gemensamt förordar,

att länsjägmästaren beredes tillfälle deltaga i lantbruksnämndens

sammanlraden. Som följd härav torde fr. o. m. den 1 januari 1959 denna

legel genomgående tillämpas. Förbundet vill givetvis inte motsätta sig, att

samma princip tillämpas i fråga om lantbruksdirektören men ifrågasätter

om icke den erforderliga kontakten tillfredsställande erhålles genom att även

framdeles använda sig av den linje för samarbete, de båda ämbetsverken redan

rekommenderat. De frågor, som lantbruksnämndens representant skulle

redogora för hos skogsvårdsstyrelsen, har ju redan länsjägmästaren inhämtat

i nämnden. Däremot faller det sig naturligt, att om frågor kommer till

behandling inom skogsvårdsstyrelsen av sådan art, att skogsvårdsstyrelsens

beslut kan väntas gå i annan riktning än lantbruksnämndens, lantbruksdirektören

beredes tillfälle att närvara. Även här finner förbundet eu viss risk för

overoiganisation föreligga, börbundet tolkar därför utredningens rekommendation,

att lantbruksdirektören äger närvara vid skogsvårdsstyrelsens

handläggning av vissa ärenden såsom av ovanstående framgår.

I fråga om avgörandet av angelägenhetsgraden mellan olika företag avseende

skogsodling på nu berörda marker ställer sig förbundet tveksamt infor

denna fullmakt för lantbruksnämnd och lantbruksstyrelse med tanke på

att dessa avvägningsfrågor i flertalet län i lika hög grad torde vara en skogsfråga

som en jordbruksfråga. Markens tillstånd, tillgången på lämpligt

skogsodlingsmaterial, klimatiska förhållanden, skogsbeståndets beskaffenl.

let På angränsande marker och på fastigheten in. in. måste också bli föremål

för bedömandet. Det synes därför ofrånkomligt, att såväl angelägenhetsgraden

som omfattningen av årets planteringsyta fastställes av skogsvårdsstvrelsen,

sedan lantbruksnämnden beretts tillfälle inkomma med sin angelagenhetsgiadering

och denna därefter i möjligaste mån beaktats av skogsvårdsstyrelsen,

dock med hänsynstagande såväl till nyssnämnda reglerande

faktorer som årets kulturer i sin helhet inom länet. Sannna skäl talar jämväl

för, att en ungefärlig avvägning av verksamhetens omfattning sker efter

samråd mellan lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen. Den beroendeställnin»

som det framlagda förslaget i detta avseende''skapat för skogsvårdsstyrelsen

! betydelsefull skogsvårdsfråga, kan enligt förbundets mening icke verka

befrämjande för samarbetet och därmed ej heller för verksamheten.

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj.is proposition nr 148 år 1959

De i betänkandet framförda synpunkterna rörande tillämpningen

av jordförvärvslagen bär berörts endast i några av yttrandena. Enligt

domänstyrelsen, som ansluter sig till nämnda synpunkter, bär utvecklingen

under senare år på jordbrukets område allt tydligare givit vid handen

att flera av de förutsättningar på vilka den nuvarande jordförvärvslagen vilar

inte längre kan anses vara aktuella. Mot denna bakgrund hyser styrelsen

den åsikten att skäl skulle föreligga för att redan nu till omprövning upptaga

den nuvarande lagstiftningen i syfte att på vissa punkter lätta på förvärvsbestämmelserna.

De förslag som i utredningen framlagts i fråga om

dispensmöjligheter in. in. från den nuvarande lagens förvärvshinder i samband

med åtaganden om skogsplantering av överbliven jordbruksjord ligger

helt i linje med styrelsens åsikt om den kommande utvecklingen i fråga

om behovet av en så snäv jordförvärvslag som den nuvarande. 1958 års jordlagsutredning

har ej heller funnit anledning erinra mot vad som i förevarande

avseende uttalats i betänkandet. Såvitt utredningen nu kunnat bedöma

torde anförda synpunkter icke behöva föregripa det resultat till vilket

utredningen kan komma vid sin översyn av lagen. Lantbruksnämnden i

Stockholms län framhåller, att utlovad skogsplantering av förvärvsfastighets

odlade jord knappast synes kunna åberopas som särskilt skäl för bifall i

andra fall än då fråga är om mark som förvärvas i avsikt att utöka en fastighets

skogsareal och förvärvet ur andra synpunkter synes ändamålsenligt

ur brukningssynpunkt. Helt orimligt synes vara att uppfatta en skogsplanteringsavsikt

som skäl för bifall till en förvärvsansökan avseende en fastighet

huvudsakligen bestående av skog och som bedömes förvärvad ur kapitalplaceringssynpunkt.

En skogsplantering av den odlade jord som fastigheten

kan omfatta torde i de flesta fall endast ytterligare öka dess värde som

kapitalobjekt. Enligt lantbruksnämnden i Östergötlands län har de möjligheter,

som finnes att med jordförvärvslagens hjälp påskynda överförandet

av sämre jordbruksmark till skogsmark med stöd av 6 § i lagen, under år

1958 tillämpats i 4 förvärvsärenden inom länet, och möjligheterna härtill

torde komma att i ökad omfattning utnyttjas, då f. n. en ökad tendens föreligger

beträffande icke-jordbrukares köp av skogsfastigheter inom avfolkningsbygder.

Av lantbruksnämndens i Kronobergs län yttrande framgår att

lantbruksnämnden i samband med beslut i förvärvsärenden stundom såsom

villkor för förvärvet uppställt krav på vissa skogsvårdande åtgärder

eller upprättande av skogshushållningsplan. Angående avkrävande i ökad

omfattning av förbindelse enligt (> § jordförvärvslagen ifrågasätter skogsvårdsstgrclsen

i Skaraborgs län om inte en ökande allmän opinion kommer

att fråga sig varför dylika krav ställes endast mot sådana medborgare, som

är icke jordbrukare.

De av lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen gjorda uttalandena i fråga

om tillämpningen av b o lagsförbudslagen har behandlats endast

i ett fåtal yttranden. Lantmätcristgrclsen instämmer i vad som anförts i betänkandet

angående de s. k. arronderingsförvärven. Om dessa förvärv liksom

hittills skall begränsas (ill att avse områden understigande viss storlek

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

synes enligt styrelsen nedlagd åker icke böra inräknas i den ifrågavarande

arealen. Också vid de s. k. kompensationsförvärven finnes det — såsom även

framhållits i betänkandet — anledning att beakta avsedda och lämpliga

åtgärder för överförande av sämre jordbruks]ord å förvärvsegendomen till

skogsmark. Lantmäteristyrelsen instämmer likaledes i vad som anförts beträffande

skogsfångsservitut. Dessa servitut representerar i vissa fall en

tillgång av stort värde för den härskande fastigheten, men deras betydelse

torde minska alltmer. Samtidigt förorsakar de avsevärda olägenheter ur

skogsvårdssynpunkt och försvårar därjämte genomförande av önskvärda

omarronderingsförrättningar. Det torde därför vara ett betydande allmänt

intresse att sådana servitut bringas att upphöra i de fall det kan ske utan

olägenhet ur annan allmän eller enskild synpunkt. Även 1958 års jordlagsutredning

har anfört att den inte har något att erinra mot de i betänkandet

gjorda uttalandena. Såvitt utredningen nu kunnat bedöma torde ej heller

i detta fall anförda synpunkter behöva föregripa det resultat till vilket utredningen

kan komma vid sin översyn av lagen. I anslutning till de i betänkandet

gjorda uttalandena angående de s. k. arronderingsförvärven understryker

Sveriges skogsägareförbund nödvändigheten av en vida liberalare

tolkning av bolagsförbudslagen än vad nu oftast är fallet. Den

snabba utvecklingen inom såväl jordbruk som skogsbruk har medfört

att bolagsförbudslagens föreskrifter i väsentliga stycken föråldrats och nu

står hindrande i vägen för en ändamålsenlig utformning av jordpolitiken.

En tidsenlig sådan kräver enligt förbundets mening ett grundligt nytänkande

på förvärvslagstiftningens område. Stgrelsen för Kooperativa förbundet

anlör, att en produktivitetsökning i bondeskogarna, motsvarande den som

skett i bolagsskogarna, sannolikt skulle skapa ökade möjligheter för framsteg

inom skogsindustrierna. Ur skogsekonomisk synpunkt skulle det således

vara lämpligt, om reglerna för bolagsförvärv av bondeskog uppmjukades.

Vidare anför styrelsen i huvudsak följande.

I samband med överförande av sämre jordbruksjord till skogsmark och

då jordbruk nedlägges, måste det anses vara till fördel såväl för den säljande

jordbrukaren som ur nationalekonomisk synpunkt, om skogsbolag kan förvärva

skogen utan kompensationsförsäljning. I många fall är det emellertid

så, beträffande avsides liggande arealer, att det även för skogsbolagen f. n.

kan te sig oekonomiskt att inköpa bondeskog — inte minst med tanke på de

stora kapitalbehov, som föreligger för investeringar i rationella industrianläggningar

m. in. Även vid en väsentlig revision av den föråldrade bolagsförbudslagen

i ovannämnda avseenden är det troligt, att proportionen mellan skogsarealer

tillhöriga jordbrukare, bolag och staten inte kommer att undergå

några större förändringar. Att tillgripa stödåtgärder för att av principiella

skäl för framtiden vidmakthålla en oförändrad fördelning mellan ovannämnda

ägarkategorier anser styrelsen icke tjänligt. Sociala hänsyn kan

möjligen tala för sådana åtgärder, dock endast på kortare sikt. Dessutom

kan sägas, att eftersom den moderna stordriftsformen sannolikt är ekonomiskt

överlägsen småskogsbruket, bör en koncentrationsprocess understödjas,

som syftar till färre och större skogsenheter. Därför bör det allmänna

främja en sammanslagning av de mindre brukningsdelarna samt byten av

skogsmark mellan resp. ägare. Dessutom torde det finnas marginella skogsmarker,

där skogsdrift över huvud taget icke är lönande. Styrelsen anser

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

Kungl. Maj:ts proposition nr V18 år 1959

liksom tidigare, att frivillig samverkan för vidgad rationalisering av bondeskogsbruk

genom bildande av skogsrationaliseringsområden och samverkan

mellan skogsägarna sättes i verket.

Vad härefter angår de i betänkandet framförda synpunkterna och förslagen

rörande uppsiktslagen, vilka i flertalet yttranden tillstyrkts

eller lämnats utan erinran, framhåller domänsiyrelsen, att styrelsen finner

förslaget rörande ändring i 2 § första stycket i lagen ägnat att främja

det syfte utredningen avsett. Lantbruksnämnden i Gävleborgs län understryker

vikten av att lantbruksnämnderna genom det föreslagna tillägget beredes

möjlighet till smidigare anpassning till nuvarande önskemål beträffande

överföring av jordbruksmark till skog.

I flera yttranden har emellertid framförts erinringar mot ifrågavarande

tillägg till 2 § i uppsiktslagen. Sålunda ifrågasätter riksräkenskapsverket

huruvida inte med en dylik ändring av uppsiktslagen bör anstå i avvaktan

på lösandet av frågan om vanhävdslagstiftningens utformning, som avses

skola ingå i 1958 års jordlagsutrednings uppdrag. 1958 års jordlagsutredning

anför, att utredningen är fullt medveten om jordbruksnäringens intresse

av att jordbruksarealen i viss mån krympes och att detta önskemål

kan behöva återverka på uppsiktslagen och medföra en uppmjukning av

denna. Med hänsyn till lagens innehåll i övrigt är utredningen dock tveksam

beträffande lämpligheten av att införa den föreslagna ändringen i avvaktan

på att pågående översyn slutförts. Trots sin tveksamhet vill utredningen

emellertid ej motsätta sig att i avbidan på utredningens slutliga förslag den

av styrelserna föreslagna författningsändringen genomföres. Beträffande

anledningen till utredningens tveksamhet samt angående de skäl i övrigt

som legat till grund för utredningens ställningstagande anföres vidare följande.

Det ankommer ju på lantbruksnämnd att hålla uppsikt över att vanhävd

icke förekommer. Aktuella fall kommer sannolikt i de flesta fall till nämndernas

kännedom genom anmälan från grannar, som finner det stötande

att jorden misskötes. Vid den besiktning som ankommer på lantbruksnämnd

efter sådan anmälan eller när fråga om vanliävd eljest blivit väckt föreligger

med lagens nuvarande innehåll möjligheter till en någorlunda saklig

bedömning, huruvida underlåten brukning innebär något avsteg från

lagens mening eller ej. Bedömningen hänför sig till konkreta begrepp, såsom

markbeskaffenhet, läge och arrondering, om vilka de besiktigande i

allmänhet torde erfarenhetsmässigt ha en någorlunda god uppfattning. Om

som bedömningsgrund införes elt så allmänt begrepp som »eu ändamålsenlig

utveckling av jordbruksnäringen», måste lantbruksnämndernas avgöranden

däremot grundas på jordbrukspolitiska bedömanden.

På det nuvarande stadiet i utredningsarbetet kan utredningen icke taga

ståndpunkt till hur uppsiktslagen i denna del slutligt bör utformas. Utredningen

finner emellertid att intet är att erinra mot den tankegång som

ligger bakom styrelsernas förslag. Det torde vidare föreligga ett omedelbart

behov att anpassa bestämmelserna i 2 § första stycket uppsiktslagen

efter utvecklingens krav och det synes endast kunna ske genom ett allmänt

stadgande av den innebörd som styrelserna föreslagit. Som tidigare

nämnts måste lantbruksnämndernas tillämpning av stadgandet grundas på

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

allmänna jordbrukspolitiska bedömanden. Emellertid måste liknande bedömanden

göras även vid tillämpning av gällande jordförvärvslag, särskilt vid avgörande

av om ett fång enligt bestämmelserna i 4 § sista stycket »kan väntas

medföra övervägande nytta för jordbruket eller för näringslivet i orten».

Något principiellt hinder mot att lantbruksnämnderna även vid tillämpning

av uppsiktslagen skall få anlägga allmänna jordpolitiska synpunkter

torde därför ej föreligga.

Av de lantbruksnämnder, som gjort invändningar mot det föreslagna tilllägget

till 2 § i uppsiktslagen, framhåller lantbruksnämnden i Stockholms

län bl. a. att den är tveksam om lämpligheten att införa ett så diffust nedläggningsmotiv

som att åtgärden skulle »stå i överensstämmelse med en ändamålsenlig

utveckling av jordbruksnäringen». Med lagens nuvarande

lydelse föreligger möjligheter till en någorlunda saklig bedömning, huruvida

underlåten brukning innebär avsteg från lagens mening eller ej.

Om möjligheterna att med hänsyn till jordart och struktur bedriva lönsamt

jordbruk på ett vanhävdat område kan nämligen de besiktigande i allmänhet

uttala sig. Skulle däremot som bedömningsgrund införas begreppet

»en ändamålsenlig utveckling av jordbruksnäringen», om vars innebörd torde

finnas de mest skilda uppfattningar, torde även i sådana fall där jordbruket

nedlagts å godartad jord svårligen kunna göras gällande vanhävd. En sådan

omständighet skulle för många som för sin försörjning är tvingade att odla

även marker med bristfälliga förutsättningar te sig stötande. Enligt lantbruksnämndens

uppfattning torde nedläggningstakten bli tillfredsställande

utan det föreslagna tillägget till uppsiktslagen, i all synnerhet som denna i

sin nuvarande lydelse icke utesluter en liberal tillämpning. Enligt lantbruksnämnden

i Jönköpings län torde den i betänkandet förordade ändringen i

uppsiktslagen i praktiken ej få större betydelse. Båda lantbruksnämnderna

i Kalmar län framhåller, att ändringen knappast är motiverad. Lantbruksnämnden

i Kalmar läns södra område anför därvid bl. a. att den till skillnad

från styrelserna anser, att den nuvarande formuleringen utan det föreslagna

tillägget relativt väl täcker de fall där välgrundade motiv för nedläggande

av åker till skog kan finnas. Av nämnda skäl och då vanhävdslagstiftningens

utformning ingår i det utredningsarbete, som handhas av jordlagsutredningen

anser nämnden, att införandet redan nu av denna mindre

jämkning knappast är motiverat. Även lantbruksnämnden i Älvsborgs läns

södra område ställer sig tveksam beträffande det föreslagna tillägget. Detta

synes enligt nämnden innebära, att nedläggning av åkerjord lagenligt skulle

kunna ske utan hänsyn till de lokala förhållandena. Ett beslut i högre instans

om medgivande till nedläggning under åberopande av nämnda tillägg

kunde innebära, att ett utfört rationaliseringsarbete spolierades. Nämnden

anser därför — med hänsyn till de förhållanden, som råder inom vissa

avfolkningsbygder — det vara lämpligast att ordet »jordbruksnäringen» i den

nu föreslagna formuleringen utbytes mot »jordbruksnäringen i allmänhet

och i orten». Lantbruksnämnden i Skaraborgs län uttalar helt allmänt önskvärdheten

av att största försiktighet iakttages i fråga om såväl nya lagar

som nya tillämpningsföreskrifter till redan existerande sådana.

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 ur 1959

I etl flertal yttranden har vidare gjorts särskilda uttalanden angående den

framtida utformningen av uppsiktslagen i övrigt. Sålunda anför lantbruksnämnden

i Södermanlands lön, alt de nu gällande bestämmelserna ej är tillfredsställande

genom alt ett eventuellt ingripande från nämndens sida måste

komma i efterhand sedan åtgärden verkställts. Lantbruksnämnden anser

rimligt att i varje fall mera betydande överföringar av åker till skogsmark

kunde genom anmälan göras till föremål för lantbruksnämndernas granskning

innan åtgärderna går i verkställighet. Nämnden hemställer därför att

i den fortsatta utredningen undersökes möjligheten till en sådan ändring i

uppsiktslagen att dessa missförhållanden avhjälpes. I särskilt yttrande, vilket

såsom bilaga fogats till lantbruksnämndens utlåtande, anför ordföranden

och 2 ledamöter i lantbruksnämnden i Kristianstads län bl. a., att man

klart kan konstatera, att kravet på en uppsikt å jordbruken enligt uppsiktslagens

mönster i och med den svenska lantbruksnäringens överproduktion

i praktiken förlorat sin grund. Det allmännas omsorger om och tillsyn av

jordbruket — i motsats till andra näringar — hänger uppenbarligen historiskt

samman med den svenska livsmedelsproduktionens mer än sekellånga

otillräcklighet. I sitt år 1956 avgivna betänkande har lantbruksstyrelsen betecknat

uppsiktslagen som otidsenlig och i behov av revision. Förhållandena

motiverar att man går ännu ett steg längre och helt avskaffar lagstiftningen

på detta område. Lantbruksnämnden i Hallands län ifrågasätter, om det föreslagna

tillägget till 2 § är tillräckligt och om inte uppsiktslagen borde erhålla

en sådan utformning, att ett ingripande med stöd av lagen i och för

sig skulle kunna medföra alt jordbruksjord, som icke skäligen bör bibehållas

som sådan, snarast möjligt överfördes till skogsmark genom härför

lämpliga kulturåtgärder. Såvitt nämnden kan finna, kommer den föreslagna

försiktiga justeringen av lagen icke att skapa en sådan förutsättning. Ett

konstaterande av att jordens naturliga beskaffenhet och belägenhet är sådan,

att det måste anses lämpligt att där driva varaktigt jordbruk, är enligt

nämndens uppfattning inte tillräckligt skäl för att skogsvårdsstyrelsen

skall kunna tvinga vederbörande ägare att vidtaga lämpliga skogskulturåtgärder.

Uppsiktslagen borde därför enligt nämndens uppfattning erhålla eu

sådan utformning, att den verkade mera befrämjande på jordens rätta användning.

I samband härmed borde lantbruksnämnden äga rätt att, efter

kontakt med skogsvårdsstyrelsen, bevilja tillstånd till igenplantering av jordbruksjord

och träffa överenskommelse med vederbörande ägare till fastigheten

i stort sett efter samma grunder som nu föreskrives i §§ 5 och 6.

Lantbruksnämnden i Värmlands län anför, att såvitt nämnden kunnat finna

uppsiktslagen icke medgiver att natur- och landskapsvårdande synpunkter

får utgöra skäl för nämnden att anse alt jordbruksdrift fortfarande

skall bedrivas å mark, som ägaren önskar omföra till skogsmark. Ofta

kan emellertid en skogsplantering efter ett antal år innebära en väsentlig försämring

av bostadsmiljön för de jordbrukare och andra, vars fortsatta bosättning

i trakten anses önskvärd med hänsyn exempelvis till skogsbrukets

behov av arbetskraft. Det vore enligt nämnden lämpligt om delta spörs
II

Hihaiuj till riksdagens protokoll It)it!), t sam!. Yr //S

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj.ts proposition nr l''i8 år 1959

mål kunde övervägas av jordlagsutredningen. Enligt skogsvårdsstyrelsen

i Hallands län synes böra övervägas huruvida icke lantbruksnämnden,

även i de fall då det inte gäller villkor för nyförvärv, bör kunna föreskriva

skogsodling vid tillståndsgivning att nedlägga åker. Nämnden ifrågasätter

vidare, om icke uppsiktslagen kunde i någon mån omformas till samma anda

som skogsvårdslagen i fråga om markägarens frihet under ansvar.

De i betänkandet behandlade spörsmålen om åtgärder å lan tbruksnämndernas

fastighetsinnehav har föranlett särskilda

uttalanden endast av några remissinstanser. Sålunda understryker domänstyrelsen

angelägenheten ur allmän synpunkt av att erforderliga skogsvårdsåtgärder

även kommer till stånd i de många fall, då inköpta fastigheter

av olika anledningar kommer att kvarbli i nämndernas ägo förhållandevis

lång tid. Detta krav ökar emellertid svårigheterna i avvägningen av nämndens

åtgärder. Vidare ifrågasättes i ett par yttranden om inte vid försäljning

av fastighet, varom här är fråga, köpeskillingen bör på visst sätt kunna reduceras,

om skogsplantering skett före försäljningen. Lantbruksnämnden i

Älvsborgs läns södra område anser sålunda motiverat, att kostnader för

skogsvårdande åtgärder, särskilt för plantering, får avskrivas till storlek

motsvarande utgående statsbidrag. Härom anför nämnden följande.

Enligt tillämpade riktlinjer skall skogsvården på fastigheter i lantbruksnämndens

ägo bedrivas i den utsträckning, att den väl tål jämförelse med

vad som förekommer bland ansvarsmedvetna skogsägare i trakten. Nämnden

övertar i många fall fastigheter, där utgångsläget skogligt sett är mindre

gott. De skogsvårdande åtgärder nämnden härvidlag har att företa, är beroende

av hur lång tid fastigheterna beräknas kvarstå i dess ägo. Det har visat

sig många gånger vara svårt att vid försäljning få kostnaderna för utförda

åtgärder täckta. Särskilt gäller detta plantering.

Även lantbruksnämnden i Norrbottens län ntgår från, att det i dylika fall

bör vara möjligt att reducera köpeskillingen med hänsyn till det bidrag, som

skulle kunnat utgå, om åtgärden utförts först sedan fastigheten sålts till

någon jordbrukare. Lantbruksnämnden påpekar, att det i de fall, då nämnderna

själva utför plantering, inte utgår några bidrag från skogsförbättringsanslaget.

När sedan fastigheten säljes, skall nämnderna i princip bestämma

köpeskillingen med hänsyn bl. a. till kostnaderna för de förbättringsåtgärder,

som vidtagits. Om så sker blir den utförda planteringen avsevärt

ogynnsammare för köparen än om han själv utfört den och beviljats

sedvanligt bidrag.

I samband med överlämnandet av de från lantbruksnämnderna infordrade

yttrandena har lantbruksstyrelsen i särskilt utlåtande för egen del anfört,

att prissättningen av fastighet, å vilken lantbruksnämnd utfört skogsodling,

enligt styrelsens mening i praktiken torde få ske under beaktande av de

ändringar i det aktuella saluvärdet som kan bli följden av den ändrade markanvändningen.

Det bör sålunda icke ge anledning till erinran om nämnden,

efter att ha gjort en dylik investering i en fastighet, säljer den för sådant,

efter den ändrade markanvändningen lägre pris, som kan påräknas i fria

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 14-8 år 1959

163

marknaden. De överskjutande kostnader nämnden haft för fastigheten bör

därvid få avskrivas på rationaliseringsanslaget. Därmed blir i praktiken det

belopp helt eller delvis avskrivet som, om den enskilde köparen i stället

haft att utföra åtgärden, kunde ha utgått som bidrag av statsmedel. Angående

de förhållanden, som kan åberopas till stöd för en jämkning nedåt av

försäljningspriset, anför styrelsen i övrigt följande.

När lantbruksnämnd säljer eu fastighet för rationaliseringsändamål har

nämnden alt åsätta den ett med hänsyn till ortens förhållanden in. in. skäligt

salupris. I många fall, särskilt vid snar överlåtelse av fastighet i oförändrat

skick, är det naturligt att nämnden säljer för sitt inköpspris eftersom

detta ju bör ansluta till normalt pris i fria marknaden. Någon skyldighet

för nämnden att generellt bestämma köpeskillingen så att den skall svara

mot summan av nämndens kostnader för fastigheten finnes dock icke.

I exempelvis de fall, som nedan beröres, kan det inträffa att en icke obetydlig

skillnad härvidlag måste accepteras av nämnden.

När nämnden gjort investeringar å en innehavd fastighet och därmed förbättrat

fastigheten bör detta leda till i viss mån ökat saluvärde och investeringen

bör sålunda i motsvarande grad täckas av köpeskillingen. Emellertid

måste bär beaktas att sådana investeringar vanligen icke i sin helhet

slår igenom i fastighetens försäljningsvärde. Detta torde vara särskilt märkhart

i fråga om en sådan investering som skogsplantering på åker. Då en

enskild utför dylik åtgärd på sin fastighet kan han normalt erhålla bidrag

till 50 procent av kostnaden. Det torde, även om åkermarken i fråga annars

vid försäljning ej skulle kunna påräknas bli kalkylerad annat än som

kalmark (skogsmark), sällan förekomma att åtgärden i fråga omedelbart

slår igenom i försäljningsvärdet till större del än som svarar mot det kostnadsbelopp,

som stannar på jordägaren.

Det är här vidare anledning uppmärksamma vissa speciella ekonomiska

spörsmål vid jordbrukares tillskottsköp av mark å vilken skogsodling i viss

omfattning bör ske. Man torde vanligen få räkna med att säljaren av tillskottsfastigheten

betingar sig likvid för fastigheten i dess skick före försäljningen

beträffande jordbruksmark, byggnader och skogsmark. Om köparen

finner sig böra lägga igen åker eller annan jordbruksmark å fastigheten,

får denna mark för honom värde endast som kalmark. Då detta värde

med hänsyn till planteringskostnader in. in. kan bli mycket lågt, kan det

i en del fall föreligga sakligt motiv att ge honom ett ekonomiskt stöd på

grund av värdeskillnaden. Sådant stöd inrymmes också i de nu gällande bestämmelserna

i rationaliseringskungörelsen. Därest dylikt stöd lämnas, synes

det vara lämpligt att lämna det i form av avskrivningslån.

X. Vissa spörsmål vid yttre rationalisering berörande kronomark, in. in.

Lantbruksstijrclsen och domänshjrelsen har under tiden november 1957

- januari 1959 haft överläggningar angående vissa spörsmål rörande domänverkets

medverkan med kronan tillhörig mark i den yttre rationaliseringen.

Därvid har inom lantbruksstyrelscn upprättats en promemoria (dagtecknad

januari 1959), i vilken ämbetsverkets representanter vid överläggningarna

närmare utvecklat sina synpunkter i de mera principiella frågorna. Styrelserna

har därefter i separata skrivelser (31/1 resp. 20/1 1959) redovisat sina

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

ståndpunkter i berörda frågor. Det huvudsakliga innehållet i nyssnämnda

skrivelser torde här få återgivas.

Allmänt om domänverkets ställning till den yttre rationaliseringen. Båda

ämbetsverken framhåller, att domänverkets hittillsvarande medverkan i

verksamheten för jordbrukets yttre rationalisering varit obetydlig. Den

främsta anledningen härtill synes vara mellan verken rådande meningsskiljaktigheter

beträffande prissättningen på skog.

I fråga om den medverkan från domänverkets sida som ur jordbrukets

synpunkt på längre sikt är önskvärd i rationaliseringssyfte anför lantbrnksstyrelsen

inledningsvis följande.

Utvecklingen har givit allt starkare belägg för uppfattningen, att skogsmark

i den omfattning som sådan mark kan komma att behövas för förstärkningsändamål,

skall kunna tillhandahållas inom det enskilt ägda

skogsbrukets ram. Om verksamheten med markbyten utbyggs i önskvärd

omfattning bör medverkan från storskogsbrukets sida endast" behöva innebära

en omplacering av mark med slutresultat, att storskogsbruket får skogsmark

i utbyte för den mark, som överlåtes för att tillföras bondeskogsbruket.

En dylik bytesverksamhet är desto mer angelägen eftersom den är ägnad

att i hög grad förbättra både storskogsbrukets och det enskilda skogsbrukets

arrondering.

Domänverket har enligt statsmakternas direktiv att förvärva skogsmark

för behållningen på domänverkets markfond. En viss omarrondering av mark

mellan kronans och bondejordbrukets skogsmarksinnehav är påkallat i bådas

intresse. Det är realistiskt att utgå från att kronans innehav därvid inte

kommer att minskas. En successiv ökning av kronans innehav torde i stället

vara att förvänta så länge medel för inköp av skogsmark finnes disponibla

på domänfonden. Kronans medverkan i jordbruksrationaliseringen

får med andra ord den verkan att vissa delar av kronans innehav utbytes

mot annan skogsmark genom köp eller byten samtidigt som kronan därutöver

förvärvar skogsmark för utökning av sina innehav.

Domänstyrelsen framför i detta sammanhang vissa synpunkter på markbyten.

Beträffande byten mellan domänverket och lantbruksnämnderna anför

styrelsen följande.

De förslag som väckts av lantbruksnämnderna till markbyten med domänverket

bar hittills i regel ej lett till överenskommelse om dylika byten.

Detta får dock ej tolkas så att domänverket under alla omständigheter är

ovilligt att ingå på dylika byten. Tvärtom är verket i princip positivt inställt

till markbyten men dock endast under förutsättning att vissa villkor

uppfylles beträffande bytesområdenas beskaffenhet. Att byten med nämnderna

hittills ej kunna komma till stånd bar i första hand stupat på att

sagda villkor ej varit uppfyllda.

De villkor som från domänstyrelsens sida uppställes för bytena är i första

hand att bytet ej leder till sämre arrondering för domänverket. Principerna

tör bytesområdenas beskaffenhet bör vidare enligt domänstyrelsens åsikt

vara de samma som tillämpats i de stora markbytena mellan domänverket

och vissa bolag i Norrland. Den allmänna principen bör sålunda vara att

parternas bylesområden skall äga samma avkastningsförmåga, uttryckt i

areal X bonitet. Men bytesområdena bör dessutom så långt möjligt vara

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kungl. Maj:ts proposition nr 748 år 1959

likvärdiga med avseende på skogstillgång ocli ur avsättnings-, belägenhetsoch

bonitetssynpunkt. Styrelsen är sålunda exempelvis icke villig att ingå

på byten mellan lantbruksnämndsområden inom Norrbottens lappmarker

och kronoparksområden inom länets kustland, även om områdena enligt

tillämpade bonitetsregler beräknas ha samma produktionsförmåga. En sadan

åtgärd, som skymtat i de preliminära utkast till byten, som tidigare

aktualiserats av vissa lantbruksnämnder, skulle medföra en successiv försämring

av kronans fastighetsinnehav.

I fråga om bvten mellan domänverket och enskilda jordbrukare anföres

följande.

Ganska ofta hembjuder enskilda jordbrukare delar av fastigheter, exempelvis

utskiften, till domänverket för inköp. Icke sällan omöjliggöres domänverkets

förvärv på grund av att fastighetens bärkraft genom en dylik försäljning

anses nedgå för mycket. I detta läge aktualiseras ofta av vederbörande

lantbruksnämnd frågan om ägoutbyte. Även i fråga om dylika ägoutbyten

enligt jorddelningslagen är det första villkoret från domänverkets

sida att bytet ej leder till sämre arrondering för verket. I princip motsätter

sig verket ej att ingå på ett ägoutbyte om motparten gör en uppenbar vinst,

även om någon egen arronderingsvinst ej kan påvisas. I dylika fall anser

dock styrelsen skäligt att den som gör arronderingsvinsten får stå för kostnaderna

för bytet. Är motparten en enskild jordbrukare lär lantbruksnämnderna

ha möjlighet bidraga till dessa kostnader.

Även om sålunda domänverket i princip är med på byten såväl med lantbruksnämnderna

som enskilda hyser domänstyrelsen den uppfattningen,

att verksamheten på detta område kommer att bli av begränsad omfattning.

Enligt styrelsen föreligger ofta svårigheter att få till stånd bytesområden,

som uppfyller kraven på områdenas beskaffenhet. Metoden med ägoutbyten

är även i sig själv omständlig och kostsam samt drager oftast långt ut på

tiden. Många gånger kan ett byte med enskilda få lov att avbrytas — sedan

betydande kostnader redan nedlagts — på grund av att förutsättningarna

för bytes genomförande visat sig ohållbara.

Vissa av domänstyrelsens nu återgivna synpunkter på markbyten kritiseras

av lantbruksstijrelsen som bl. a. anför.

Eu generell regel om att bytesområdena skall vara nära likvärdiga såväl

beträffande skogstillgång som i avseende å belägenhet och avsättningsförhållanden

torde verka starkt hämmande och kan näppeligen vara motiverad.

Frågan i vilken omfattning olikheter i sagda avseenden bör godtagas vid

byten bör få prövas från fall till fall. Vid värdering för byten beaktas givetvis

dylika olikheter. Lantbruksslyrelsen har härvidlag goda erfarenheter

från verksamheten med markbyten med bolag, där förhandlingar alltmer

visat sig kunna leda till praktiska lösningar. De principer, som tillämpas

vid de stora markbyten mellan domänverket och vissa bolag i Norrland, bör

enligt domänstyrelsen gälla även vid byten domänverket—lantbruksnämnd.

Detta innebär bl. a., att områden som utbytes skall äga samma avkastningsförmåga

uttryckt i areal X bonitet. Detta kunde enligt lantbruksstyrelsens

mening vara motiverat, därest bolagsförbudslagcn var tillämplig å domänverkets

markförvärv. Så är ju emellertid ej failet. Tvärtom har domänverket

lill skillnad från bolagen möjlighet att öka sina innehav. Det är enligt

lantbruksstyrelsens sätt att so saken ingenting att erinra mot alt domänverket

Aid ett utbyte av mark med lanlbruksorganisationen får eu marktill
-

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1959

delning med större avkastningsförmåga uttryckt i areal X bonitet än den

domänverket lämnar ifrån sig. Det avgörande måste i stället vara att bondeskogsbruket

tillföres lämpligt belägen mark, medan domänverkets innehav

samlas med förbättrad arrondering i sådana lägen, där mark utan någon

påtaglig olägenhet för bondeskogsbruket kan varaktigt införlivas med storskogsbruket.

Det finnes under sådana förhållanden enligt lantbruksstyrelsens

mening inte någon anledning att öda tid och arbetskraft på detaljberäkningar

i syfte att avgränsa bytesområden, så att de representerar samma

avkastningsförmåga. Ett sådant förfarande medför ett avsevärt arbete utan

egentlig nytta och tynger verksamheten avsevärt.

Domcinstijrelsen kommer i sin skrivelse även in på frågan om lämpligheten

av domänverkets salulotter i verksamheten för jordbrukets rationalisering

och anför därom.

På grund av virkesförrådets sammansättning å domänverkets skogar är

det mera sällan en lämplig stödskogslott kan tillskapas. I norra Sverige utgöres

skogsförekomsten i regel antingen av övermogen, gammal och omedelbart

avverkningsbar skog eller av rena kalmarker med eller utan överståndare,

som kan och bör uttagas under närmaste 1 O-årsperiod, eller av nyplanterade

hyggen. Ofta kan en stödskogslott komma att sammansättas

både av avverkningsmogen skog och k al mark er. På grund av storskogsbrukets

alltjämt fortgående mekanisering uppgår behandlingsenheterna, t. ex.

upptagande av kalhyggen, i dessa delar av landet till betydande storlek. Del

synes självklart, att stödskogslotter av nu nämnd sammansättning ej kan

bli en enskild jordbrukare till stöd eller nytta, vare sig man tänker på sysselsättningsprincipen

eller avser att en komplettering med skog skall bli ett

ekonomiskt stöd åt en jordbrukare inom överskådlig framtid. Även i södra

och mellersta Sverige torde stödskogslotterna ej sällan ha en olämplig sammansättning.

Ofta är skogen å kronoegendomarna i dessa delar av landet

genomgående i den äldre medelåldern eller också gammal avverkningsmogen

skog. Även en sådan sammansättning på skogen måste vara i hög grad

olämplig för kompletteringsändamål.

Prissättningen vid överlåtelser av kronoskog. Domänstyrelsen anför härom

bl. a. följande.

Skogsvärderingen avser en beräkning av skogens avkastningsvärde. Dock

kan stundom en viss del av virkesförrådet avskiljas i form av eu s. k. färgstämpling,

vilken värderas som en rotpost till dagspris. Värdesättningen av

den i olika sortiment och under olika tidsperioder utfallande beräknade virkeskvantiteten

från saluområdet är beroende av 4 faktorer, nämligen bruttoprisnivån,

avverkningskostnaderna, diskonteringsfaktorn och allmänna omkostnadsavdraget.

Fr. o. in. år 1950 bestämdes bruttoprisnivån vid värderingarna på basis

av uträknade 10-årsmedeltal. Numera grundas långtidspriserna vid avkaslningsvärderingen

däremot på den s. k. rätalinjeprincipen, vilken innebär eu

matematisk utjämning av priserna på de vanligaste sortimenten å vissa leyeransplatser

under en viss förfluten tid, varvid före utjämningen de olika

årens bruttopriser omräknats till gemensamt penningvärde. Beträffande avverkningskostnaderna

räknas numera med aktuella kostnader.

Under en mycket lång följd av år fram till den 1 januari 1957 tillämpade

styrelsen vid sina värderingar en diskonteringsfaktor av 3,5 procent. Vid

sistnämnda tidpunkt höjde styrelsen diskonteringsfaktorn till 4 procent.

Styrelsen anser, att grundvärderingen bör göras på basis av den diskonteringsfaktor

som närmast motsvarar det sätt på vilket skogarna i vårt land

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

f. n. skötes. Därvid kommer man till att diskonteringsfaktorn vid grundvärderingen

bör vara 3,5 procent i södra och mellersta Sverige samt 3 procent

i Norrland. Likväl tillämpar styrelsen som förut sagts en diskonteringsfaktor

om 4 procent. Detta sammanhänger med att styrelsen, därest grundvärderingen

göres efter nämnda lägre diskonteringsfaktor, är beredd att med

hänsyn till låneräntan för köparna av domänverksmark, justera slutresultatet''

I stället för att rätteligen göra beräkningen i 2 etapper — först beräkning

av »nominella värdet» efter 3,5 procent (i Norrland eventuellt 3 procent)

och sedan justera till »kursvärde» — anser styrelsen sig kunna gå

den enklare vägen att direkt utföra grundvärderingen på basis av diskonteringsfaktorn

4 procent. Sedan numera låneräntan för köparna av domänverksmark

(d. v. s. normalräntan för statens utlåningsfonder) höjts till

4 1 /4 procent tillämpar styrelsen vid sina värderingar interimistiskt ett

extra avdrag om 6 procent på det beräknade avkastningsvärdet. Dessa 6 procent

motsvarar skillnaden mellan ett för normalskog beräknat diskonteringsvärde

efter 4 procent och motsvarande värde efter 4 1/4 procent. Man

kan också uttrycka detta så att det värde de nuvarande principerna leder

till för normalskog motsvarar ett avkastningsvärde beräknat efter en diskonteringsfaktor

av 4 1/4 procent.

Det allmänna omkostnadsavdraget har till helt nyligen upptagits med 20

procent av det beräknade bruttoavkastningsvärdet. Numera har emellertid

skogsvårdskostnaderna, som med 5 procent ingick i 20-procentavdraget,

utbrutits för separat beräkning i varje särskilt fall.

Lantbruksstijrelsen framhåller sammanfattningsvis, att de båda styrelsernas

uppfattning om prissättningen på skogsfastigheter huvudsakligen

skiljer sig därutinnan, att lantbruksnämnderna gör försäljningar och byten

på ungefär den nivå, på vilken nämnderna gör sina fastighetsförvärv, med

andra ord på marknadsvärdet sådant det utformats inom ramen för gällande

lagstiftning och rådande förhållanden på kreditmarknaden m. m., medan

domänstyrelsen tillämpar en på vissa teoretiska förutsättningar uppbyggd

avkastningsvärdering, där kapitalisering sker efter en förhållandevis låg

procent, varav följer att de beräknade värdena blir förhållandevis höga.

Domänstyrelsen påpekar, att marknadspriset enligt lantbruksstyrelsens

beräkningar synes i genomsnitt för landet under de senaste åren ha motsvarat

ett avkastningsvärde för skogen kapitaliserat efter ungefär 5 1/2 procent.

Såsom domänstyrelsen tidigare i olika sammanhang med skärpa framhållit

kan nämnda marknadspris emellertid icke anses vara ett uttryck för

ett marknadspris enligt vedertaget begrepp, varmed avses ett pris, som tillkommit

i fri konkurrens mellan ett större antal köpare och säljare. På

grund av lagstiftningen om begränsning i rätten att förvärva jordbruksfastighet

förvägras principiellt alla andra enskilda köpare än jordbrukare inköpsrätt.

Detta inköpsmonopol, som i lantbruksnämndernas händer i allmänhet

upprätthållits mycket strängt, har haft till följd att lokala marknadspris

utbildats, som väsentligt understiger skogslotternas verkliga avkastningsvärden.

Ämbetsverkens förslag till prisfrågans lösning. Vid underhandlingarna

mellan lantbruksstyrclsen och domänstyrelsen har man utgått ifrån att

domänverkets medverkan i ralionaliseringsverksamheten icke skall leda

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1959

till förlust för verket. Med denna utgångspunkt har de båda ämbetsverken

tagit upp till närmare överväganden 4 olika alternativ till lösning av prisproblemet,

nämligen 1) omplacering av mark mellan domänverket, jordbrukare

och lantbruksnämnder på marknadsprisnivå, 2) clearingförfarande

via lantbruksnämndernas bokföring, 3) iågräntelån — innebärande att

domänverket beviljar köpare av kronomark kredit på längre tid mot ungefär

samma ränta som verket utgår ifrån vid kapitaliseringen av skogsavkastningarna

— samt 4) prisutjämning via lantbruksnämndernas anslag.

Härefter torde få återgivas ämbetsverkens inställning till alternativen 1)

och 3).

Omplacering av mark mellan domänverket, jordbrukare och lantbruksnämnder
Lantbruksstprelsen

anför härom bl. a. att, eftersom kronan bar möjlighet

att köpa skogsmark för det kapital, som frigöres genom försäljningar,

dess medverkan i rationaliseringsverksamheten får karaktären av en omplacering

av mark. Vid sådant förhållande borde enligt styrelsen den principen

kunna följas, att domänverket vid försäljning eller byte av skogsmark

för förstärkning eller arronderingsförbättring av jordbruk tillämpar

samma prisnivå, som kan väntas bli tillämpad vid förvärv av ersättningsmark,

d. v. s. marknadsprisnivån. Vad beträffar marknadsprisnivåns läge

bär såvitt av tillgängligt material kan bedömas priset på skogsmark med

någorlunda jämn ålderssammansättning legat omkring 30 procent lägre än

det avkastningsvärde, som framräknas om domänverkets kalkylmetod användes

och kapitaliseringsfaktorn 4 procent väljes. Marknadsprisnivån synes

något så när ha anslutit sig till de avkastningsvärden, som erhållits med

utgångspunkt från bondeskogsbrukets förutsättningar. Enligt lantbruksstylelsens

mening bör domänverkets medverkan i den yttre rationaliseringen

ske med huvudsaklig anslutning till marknadsprisnivån sådan den nyss definierats.

Domänstgrelsen förklarar sig icke kunna biträda lantbruksnämndens förslag

att vid marköverlåtelser generellt tillämpa den s. k. marknadsprisnivån.

Styrelsen papekar f. ö., att domänverket använder samma värderingsnormer

■\id inköp och försäljning. Då styrelsen verkställer inköp måste verket självfallet

som affärsdrivande verk taga hänsyn till säljarens intentioner i prislrågan.

Stundom kommer på grund härav styrelsens inköpspris alt ligga

lägre än värderingen. Detta förhållande kan dock enligt styrelsens mening

icke tagas till intäkt för en sänkning av de värden, som skogsfastigheter enligt

skäliga beräkningsgrunder bör betinga. Vid interna markbyten mellan

domänverket och lantbruksnämnderna anser sig styrelsen emellertid_un
der

förutsättning att de tidigare berörda allmänna bytesvillkoren är uppfyllda

— kunna överväga att tillämpa en annan prisnivå än verkets sedvanliga,

t. ex. den s. k. marknadsprisnivån, enär i dylika fall prisfrågan givetvis

spelar mindre roll. Ett oeftergivligt villkor är vidare att domän
-

s. 169 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr l''i8 är 1959

169

verket vid sidan av denna bytesverksamhet skall ha frihet att inköpa sådana

hembjudna fastigheter som ej bedömes erforderliga för direkt ianspråktagande

för rationaliseringsverksamheten. Styrelsen förutsätter sålunda

att lantbruksnämnderna icke motsätter sig att domänverket inköper

fastigheten enbart för alt själva skaffa sig nya bytesobjekt.

Lågräntelån

Domänstyrelsen anför rörande detta alternativ bl. a. följande.

Gällande bestämmelser beträffande betalningsvillkoren vid domänverkets

markförsäljningar återfinnes — förutom beträffande kronotorp, odlingslägenheter,

skogstorp och kolonat, för vilka särskilda bestämmelser gäller

— i förordningen 1945: 262 angående försäljning i vissa fall av kronoegendom

in. in. samt kungörelsen 1945: 386 med vissa föreskrifter rörande

tillämpningen av förordningen. Enligt dessa bestämmelser måste 1/10 av

köpeskillingen erläggas vid köpekontraktets utgivande och 1/10 vid tillträdet.

Beträffande återstående 8/10 av köpeskillingen äger domänstyrelsen

medgiva uppdelning på lika stora avbetalningar under högst 10 år. Dock må

enligt 10 § förenämnda kungörelse domänstyrelsen, när skäl därtill är,

medgiva jämkningar i sättet för köpeskillingens erläggande.

Styrelsen har sålunda möjlighet att i de enskilda fallen utforma betalningsvillkoren

med beaktande av köparens ekonomiska förhållanden samt

har ej sällan medgivit en amorteringstid av 15 år och i vissa fall även godtagit

en amorteringstid av 20 år. Köpare av kronoegendom har vidare samma

möjlighet som köpare av enskild fastighet att erhålla statlig lånegaranti

i anslutning till förvärvet och kan, om han så önskar, i bank eller

hypoteksinrättning söka långfristigt lån till visst belopp mot häremot svarande

inteckningssäkerhet i egendomen. I sistnämnda fall har styrelsen ansett

sig oförhindrad att helt eller delvis avstå från sin botteninteckning, därest

kreditinrättningen tillhandahåller styrelsen lånesumman. I fråga om

den ränta som skall utgå till domänverket vid amortering av förutnämnda

8/10 av köpeskillingen har Kungl. Maj:t i brev den 22 juni 1945 föreskrivit,

att denna skall motsvara den normalränta, som vid tidpunkten för varje

avslutad försäljning gäller för statens utlåningsfonder. Räntan är alltså för

varje avslutad försäljning att betrakta som en fast ränta, som ej kommer

att ändras under amorteringstiden, även om normalräntan skulle komma

att ändras under denna tid. Denna konstruktion måste anses vara en påtaglig

fördel för köparen mot att vara bunden av en oviss bankränta, särskilt

som han, därest bankräntan skulle komma att nedgå under för honom

gällande normalränta, i sådant fall alltid har möjlighet att söka omplacera

lånet till den lägre bankräntan.

Redan nuvarande bestämmelser medger sålunda möjligheter till skälig

utsträckning av amorteringstiden. Måhända har dock kännedomen om dessa

möjligheter ej alltid stått tillräckligt klar bland tilltänkta köpare. Bl. a. genom

den insyn i avverkningarna, som styrelsen har vid avbetalningsköp, bär

styrelsen kunnat konstatera att köpare av mark, varom bär är fråga, ofta

redan under den första 10-årsperioden efter förvärvet genom avverkning —

bl. a. genom utnyttjande av konjunkturtoppar — uttager eu stor del av

köpeskillingen.

Lantbruksstyrelsen fastslår å sin sida inledningsvis, alt om jordbrukare,

som vill förstärka sitt jordbruk genom tillköp av skogsmark från domänverket,

regelmässigt kunde påräkna all av verket få låna huvuddelen av köpc
-

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1959

skillingen mot normalräntan och med tillräckligt lång amorteringstid, detta

borde kunna vara en ur köparnas synpunkt tämligen tillfredsställande lösning.

En sådan subventionering av låneräntan skulle ju i sak vara likvärdig

med en sänkning av köpeskillingen. Styrelsen fortsätter.

Lantbruksstyrelsen bar emellertid inte ansett det realistiskt att räkna

med att en sådan linje skulle komma att tillämpas mer generellt. Den skulle

väl närmast få karaktären av att staten för att tillförsäkra sig höga köpeskillingar

vid markförsäljningar, gjorde rätt påtagliga avsteg från sin allmänna

räntepolitik. Vidare torde den förutsätta, att den 10-åriga amorteringstiden vid

utlåning från domänverket i en hel del fall finge förlängas mycket avsevärt

(upp till eller över vad som gäller för jordbruksegnahemslån) för att den ur köparens

synpunkt skulle bli tillfredsställande med hänsyn till möjligheten att

ur skogens uthålliga produktion hämta avkastning och arbetsförtjänster för

täckande av lånet. Härigenom skulle markfondens tillgångar i ökad utsträckning

bli bundna i långfristiga lågräntelån till enskilda"

Domänstyrelsen förklarar vidare sammanfattningsvis, att av domänverket

tillämpad värderingsnivå, i kombination med de bestämmelser som gäller

för köpare av domänverksmark i fråga om amorteringstid och ränta beträffande

köpeskillingen, borde medgiva förutsättningar för en större verksamhet

på detta område än vad fallet varit. Uppenbarligen bedömes dock

situationen på annat sätt av de enskilda jordbrukarna. Antingen ställer

dessa — för att reflektera på inköp av lillskottsskog — vid bedömandet av

prisfrågan mycket stora krav på säkerhetsmarginaler av olika slag, marginaler

som styrelsen icke anser förenligt med eu objektiv skogsvärdering,

eller också är måhända intresset för förvärv av kompletteringsskog i många

fall ej längre så stort.

Styrelsen anför slutligen, alt därest det ur allmän synpunkt anses angeläget

att rationaliseringsverksamheten i fråga om jordbruks förstärkande

med skog bedrives i större utsträckning än hittills med anlitande av kronoskog'',

en avgörande förbättring skulle — i den mån hittillsvarande ringa

verksamhet på detta område beror på prisfrågan — kunna åstadkommas

endast genom en betydande höjning av diskonteringsfaktorn vid värderingarna.

Styrelsen anser dock att en sådan åtgärd skulle få karaktär av subvention

och kan ur de synpunkter styrelsen har att företräda icke tillstyrka

densamma. En utökad verksamhet på detta område, utan att styrelsen i princip

gör avkall på sin uppfattning om värderingsnivån, kan dock ske genom

markbyten mellan domänverket och lantbruksnämnderna. På grund av de

svaga förutsättningarna för sådana byten bör man emellertid enligt styrelsen

ej föreställa sig att dessa skall bli av någon egentlig betydelse i den

allmänna verksamheten för jordbrukets yttre rationalisering.

I detta sammanhang torde jag få erinra om vissa spörsmål rörande domänverkets

markfond och domänverkets skogsarrondering, vilka närmast aktualiserades

av riksdagens revisorer i deras berättelse över den år 1957 av dem

verkställda granskningen angående statsverket.

s. 171 Kontrollera mot PDF

Kiimjl. Maj.ts proposition nr 748 år 1959 171

I fråga om domänverkets markfond anförde revisorerna bl. a.

följande.

Behållningen på markfonden visar en nästan oavbruten stegring. Från

omkring 3 milj. kr. år 1916 har fonden ökat till 44,4 milj. kr. år 1956. Bortsett

från ett fåtal år, då några enstaka större markförvärv skett, har denna

uppsamling av fondkapital fortskridit under de 40 år som uppgifterna avser.

Givetvis kan statsverket i sin egenskap av fastighetsägare i många fall

icke motsätta sig de anspråk på övertagande av fast egendom som av skilda

anledningar framställes, vare sig det gäller allmänna syften, såsom för vägeller

andra kommunikationsändamål, försvarets behov, sjöregleringar, framdragande

av kraftledningar och liknande, eller när enskilda intressen medverkar,

exempelvis vid ägoutbyten för omarrondering av skogsmark samt

vid försäljningar till enskilda av jordbruksdomäner, lägenheter och avskilt

liggande smärre skogslotter o. d. Det måste enligt revisorernas mening vara

i hög grad önskvärt, att domänverket i dylika fall äger möjlighet att genom

en liberal försäljningspolitik tillmötesgå framställningar om övertagande

av mark för skilda ändamål. En förutsättning för att så skall kunna ske bör

dock vara, att domänverket beredes möjlighet att i motsvarande utsträckning

förvärva skogsmark på andra håll, främst givetvis sådana större komplex

eller skiften som lämpar sig för skogsbruk i den av domänverket bedrivna

formen.

Statsmakterna har i fråga om markfondens ianspråktagande fastställt, att

medel som inflyter vid försäljning och annan överlåtelse av på domänfonden

redovisad mark skall användas för återköp av skogsmark. Med hänsyn härtill

kan det enligt revisorernas mening icke anses tillfredsställande, att mycket

betydande belopp samlas på denna fond utan att återförvärv kommer

till stånd. Revisorerna är medvetna om att stora svårigheter föreligger att

finna för markfondens medel lämpliga placeringsobjekt, helst som även andra

allmänna institutioner uppträder som konkurrerande köpare. Det är emellertid

önskvärt att det allmännas markpolitik bedrives efter sådana linjer,

att det beträffande markfondens handhavande fattade riksdagsbeslutet kan

praktiskt fullföljas.

Beträffande domänverkets skogsarrondering påpekade revisorerna

bl. a., hurusom denna på många håll är långt ifrån tillfredsställande,

samt anförde vidare.

Kronans markbyten genomföres enligt 2 olika system: antingen som s. k.

avtalsbyte, varvid marken blir föremål för ömsesidiga köp och försäljningar,

eller ock som frivilligt ägoutbyte enligt jorddelningslagens bestämmelser.

Båda dessa bytesformer kräver omfattande förhandlingar och förberedelser

samt utredningar, exempelvis rörande mark- och skogsvärden, väg- och flottningsförhållanden,

värdet av inägor och byggnader, utbrytning av servitutsrättigheter

in. in. Vid båda bytesformerna förekommer emellertid vissa omständigheter

som verkar hämmande på möjligheterna alt genomföra de avsedda

åtgärderna. Vid avtalsbyten fordras medgivande av Kungl. Maj :t och

riksdagen, varjämte bytena motverkas av vissa bestämmelser på skatteväsendets

område. Frivilliga ägoutbyten kan visserligen genomföras enklare

och snabbare, men deras räckvidd är å andra sidan begränsad genom att

utbytet i regel måste ske inom samma jordregistersocken, varjämte förrätlningskostnaderna

ofta blir höga. Gemensamt för båda bytesformerna är, alt

parterna under stor del av den tid värderingar och förhandlingar pågår mås
-

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

te förbinda sig att icke utföra avverkningar eller skogsvårdsåtgärder och

andra arbeten på bytesobjekten. Intill dess markbytet helt avslutats eller

fastställts, måste bytesmarkerna därför lämnas orörda, vilket givetvis orsakar

ej obetydliga olägenheter såväl ur skogsvårdssynpunkt som med hänsyn

till den till skogen lokaliserade arbetskraften. Det är därför av stor vikt,

att bytena kan genomföras snabbt.

Med hänsyn till de besparingar ej blott för enskilt utan även för det allmännas

skogsbruk som skulle vara att påräkna, därest omskiftning av starkt

splittrade ägor skulle kunna komma igång i mera betydande omfattning, är

det enligt revisorernas mening mycket angeläget, att revisionen av fastighetsbildningslagstiftningen

och pågående sakkunnigutredningar beträffande

övriga för arronderingens underlättande aktuella frågor snarast fullföljes

och resulterar i positiva lösningar. Vissa andra frågor kräver även särskild

uppmärksamhet, såsom avlösning av servitutsrättigheter, indragande av

ströängar samt ordnande av villkoren för innehavare av kronotorp och andra

lägenheter på kronomark. Hithörande spörsmål är emellertid i åtskilliga

fall av så komplicerad natur, att det torde kunna förutses att man under

åtskillig tid framåt har att arbeta under nu gällande betingelser. För statens

skogar är det därvid av vikt, att arronderingsverksamheten fortgår enligt

påbörjade linjer. Samtidigt synes emellertid statsmakterna böra främja

denna verksamhet genom att snarast vidtaga sådana partiella åtgärder som

kan bedömas bli erforderliga oberoende av kommande reformer beträffande

fastighetsbildningen och jorddelningsväsendet. Revisorerna har särskilt uppmärksammat

att avtalsbyten f. n. förutsätter medgivande av Kungl. Maj :t

och riksdagen, vilket verkar fördröjande och hindrande på verksamheten.

Någon tillräckligt hållbar grund för att i fortsättningen upprätthålla ett

dylikt krav synes knappast föreligga med hänsyn till att någon fast egendom

i princip ej frånhändes kronan genom bytena och då därjämte markbyten

av samma omfattning kan genomföras genom förrättning enligt jorddelningslagen

utan att särskilt medgivande ifrågasättes. Då nämnda verksamhet

utan tvivel skulle gagnas, om kravet på godkännande kunde eftergivas

eller uppmjukas, föreslår revisorerna att det tages under övervägande,

huruvida och under vilka förutsättningar domänstyrelsen i detta hänseende

skulle kunna medgivas mera vidgade befogenheter.

Rörande innehållet i de över revisorernas berättelse inhämtade remissyttrandena

torde få erinras om följande.

Statskontoret delade helt revisorernas uppfattning.

I sitt yttrande anslöt sig domänstyrelsen vad beträffar markfonden i allt

väsentligt till revisorernas uttalande. I anslutning härtill hemställde styrelsen

om bemyndigande att under vissa förutsättningar taga markfonden i

anspråk för därmed avsett ändamål, dock endast efter Kungl. Maj :ts medgivande

i fråga om förvärv av fastighet, som betingar en köpeskilling överstigande

100 000 kr. Styrelsen förordade tillika en höjning av maximibeloppen

i fråga om Kungl. Maj :ts och domänstyrelsens befogenheter att försälja

fast egendom till 150 000 resp. 50 000 kr.

Angående skogsarronderingen erinrade statskontoret, att det enligt meddelade

direktiv ankom på 1953 års utredning rörande de statliga företagsformerna

att pröva frågan om behovet av ökade befogenheter för affärsverksstyrelserna.

1954 års fastighetsbildningskommitté fann revisorernas förslag om vid
-

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Kungl. Maj.ts proposition nr lh8 år 1959

gade befogenheter för domänstyrelsen att träffa avtal om markbyten välmotiverat,

då ifrågavarande markbyten är mycket angelägna ocli det måste

dröja ytterligare några år, innan en ny lagstiftning på området kan träda

i kraft.

Domänstyrelsen förklarade sig helt instämma i allt vad revisorerna anfört

i denna fråga. För egen del hemställde styrelsen om bemyndigande att för

kronans räkning ingå i och svara för avtalsbyten. Som förutsättning för utnyttjandet

av sådant bemyndigande borde enligt styrelsen gälla, att vederbörande

lantbruksnämnd och fastighetsbildningsmyndighet tillstyrker markbytet

samt att redogörelse för dessa markbyten årligen ingives till Kungl.

Maj: t.

Riksdagen gav i skrivelse till Kungl. Maj:t (1958: B 56) såsom sin mening

till känna vad riksdagens statsutskott anfört i sitt utlåtande (1958: B 34)

över revisorernas ifrågavarande framställningar. Utskottet har anfört.

Den av revisorerna förebragta utredningen ger vid handen, att sedan lång

tid tillbaka en fortskridande uppsamling av medel på domänverkets markfond

försiggår. Förhållandet, vilket innebär att domänverket i växande omfattning

frånhändes realkapital ntan motsvarande omplacering av därvid erhållna

ersättningsbelopp i värdebeständiga tillgångar, torde icke väl låta sig

förena med de riktlinjer för markfondens liandhavande som riksdagen tidigare

fastställt. Utskottet anser därför i likhet med revisorerna, att det allmännas

markpolitik bör bedrivas på sådant sätt, att de ifrågavarande riktlinjerna

kan praktiskt fullföljas. Självfallet bör därvid all rimlig hänsyn

tagas till enskilda markägares berättigade intressen.

De synpunkter revisorerna anlagt på skogsarronderingsfrågan kan utskottet

i stort sett ansluta sig till. Det synes sålunda mycket angeläget, att

revisionen av fastighetsbildningsförfattningarna och pågående sakkunnigutredningar

beträffande övriga för arronderingens underlättande aktuella

spörsmål snarast fullföljes och resulterar i positiva lösningar ävensom att

vissa andra av revisorerna särskilt berörda frågor ägnas vederbörlig uppmärksamhet.

I avvaktan härpå torde lämpligen, såsom revisorerna framhållit,

vissa partiella reformer med avseende å kronans markbyten böra

genomföras.

I båda nu berörda frågor har domänstyrelsen i sina remissutlåtanden

framlagt förslag till konkreta åtgärder. Utskottet förutsätter att Kungl.

Maj :t ägnar förslagen välvillig prövning och, i den mån de för sitt förverkligande

kräver riksdagens medverkan, till riksdagen gör den framställning

som kan vara påkallad.

XI. Vissa frågor rörande skogsarrondering och skoglig samverkan

I sitt den 9 juli 1958 avgivna betänkande (SOU 1958: 30) angående skogsvården

å enskilda skogar har 1955 års skogsvårdsutredning behandlat hl. a.

spörsmålen om behovet av en förbättrad arrondering av skogsfastigheterna

(kap. 4) samt om samverkan mellan skogsägare i skogsvårdsfrågor (kap. 6).

I det följande torde få lämnas en redogörelse för de av utredningen framförda

synpunkterna och förslagen rörande berörda spörsmål samt för de häröver

avgivna yttrandena.

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj. ts proposition nr H8 år 1959

Skogsvårdsutredningens betänkande. I fråga om behovet av en fö rbättrad

arrondering av skogsf astigheterna (betänkandet

s. 35—37) anför utredningen till en början, att Dalarna och Norrland

företer de största bristerna i fråga om skogsskiftenas arrondering men att

problemet lokalt finns i nästan alla delar av landet. Vid en av lantmäteristyrelsen

gjord undersökning huru stora områden, som anses vara i behov av

omarrondering för att kunna drivas rationellt, har framkommit, att det nu

aktuella regleringsbehovet omfattar 118 000 brukningsenheter med en areal

av 5,5 miljoner ha, varav ca 5 miljoner ha skogsmark. Av nu nämnda areal

bedöms 3,6 miljoner ha, varav över 3 miljoner ha skogsmark, vara i trängande

behov av reglering. Mer än 80 procent av den areal, som angivits vara

i behov av reglering, ligger inom Värmland, Dalarna och Norrland. Utredningen

framhåller vidare, att även om inte varje fastighet inom de i beräkningarna

medtagna områdena är uppenbart illa arronderad det dock måste

vara en mycket avsevärd del av landets skogsmark, som redan i fastigheternas

utformning liar bristfälliga förutsättningar för en ändamålsenlig drift.

Enligt utredningen vågar man ganska bestämt göra det antagandet, att den

övervägande delen av de redovisade fastigheterna och arealerna tillhör privatskogsbruket.

De sålunda föreliggande bristerna i arronderingsförhållandena, vilka fortlöpande

försämrats genom de upprepade hemmansklyvningar, som under

lång tid parcellerat det privatägda skogsbruket, yppar sig i att de särskilda

skogsskiftena är alltför små och/eller har en ur brukningssynpunkt olämplig

utformning. Ofta är de dessutom belägna långt från varandra. Av bristerna

medför många gånger den olämpliga skiftesutformningen och skiftesläggningen

den allvarligaste olägenheten. Angående den bristfälliga arronderingens

ogynnsamma inverkan på såväl skogsvårds- som avverkningsarbetena

anför utredningen följande.

Genom undersökningar vet man, att kostnaden per arealenhet för olika

slcogsvårdsarbeten stiger kraftigt med minskad behandlingsareal. De alltför

smala skiftena omöjliggör dessutom upptagandet av biologiskt riktigt

utformade föryngringsytor. Kantverkan från skogsbeståndet på angränsande

skiften kan försvåra eller omöjliggöra uppdragandet av ett nytt bestånd

på de smala hyggen, som blir följden av denna skiftesutformning.

Sådana i Nordsverige nödvändiga slcogsvårdsarbeten som hyggesbränning

kan icke utföras på vart enskilt skifte, över huvud taget blir beroendet av

förhållandena på grannfastigheterna så stort, att en med hänsyn till förutsättningarna

på det enskilda skiftet god skogsvård ej kan genomföras.

Intresset för att bedriva en intensiv skogsvård sjunker om driftsförhållandena

är uppenbart olämpliga, så att arbetena blir svåra att rent tekniskt

genomföra och dessutom oproportionerligt dyra. Ett väl arronderat skifte

med möjlighet till biologiskt, tekniskt och ekonomiskt ändamålsenlig inriktning

av driften stimulerar intresset och ger ökade garantier för att

arbetena verkligen blir utförda.

1 fråga om avverkningsarbetena gäller också att kostnaderna, särskilt för

transporterna, blir oproportionerligt stora vid olämpligt utformade skiften.

Även i detta avseende blir beroendet av samarbete med grannfastigheterna

för att därigenom nedbringa t. ex. basvägs- och kojkostnader mycket stort.

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

Kungl. Maj:ts proposition nr 1''i8 år 1959

På de mycket smala skiftena måste vid avverkning en stor del av träden

fällas in på grannskiftena och där upparbetas. Utsläpningen av virket måste

till avsevärd del ske över främmande mark, allt förhållanden som med

hänsyn till oundvikliga fällnings- och körningsskador kan verka irriterande.

Nu angivna förhållanden visar enligt utredningen, att i fråga om stora

delar av landet den olämpliga arronderingen av skogsfastigheterna är ett av

de allvarligaste hindren för genomförande av en förbättrad skogsvård och

över huvud taget ett ekonomiskt skogsbruk. En fortsatt storleksrationalisering

och en genom byten, omskiften eller på annat sätt förbättrad skiftesutformning

och skiftesförläggning framstår därför som en synnerligen brännande

fråga för skogsbruket. Under eu övergångstid kan samarbete mellan

skogsägarna i viss mån mildra de mest påtagliga olägenheterna, men det kan

inte ersätta den nödvändiga omarronderingen och bör ej heller få hindra eller

uppskjuta densamma. Enligt utredningen måste denna omreglering väsentligen

ske genom laga förrättningar enligt jorddelningslagen. Det torde emellertid

inte ligga inom ramen för utredningens uppgift att framlägga förslag

hur dessa problem bör lösas, då det här gäller fastighetsregleringsfrågor,

som torde bli behandlade av 1954 års fastighetsbildningskommitté.

Under åberopande av det anförda hemställer utredningen, att nyssnämnda

kommitté måtte anmodas att snarast möjligt framlägga förslag rörande lämpliga

åtgärder för att skapa förutsättningar för en snabb och effektiv omarrondering

inom områden med starkt parcellerade eller på annat sätt illa arronderade

fastigheter. Utredningen anför, att den endast velat framhålla huiangeläget

det ur skoglig synpunkt är att frågan med det snaraste blir behandlad.

Det synes viktigt, att skogsvårdsstyrelser och skogsägareföreningar

ägnar sig åt att upplysa skogsägarna inom berörda områden om fördelarna

av en förbättrad fastighetsindelning och om de vägar, som står till buds för

att i ett aktuellt fall få en sådan till stånd. Sedan fastighetsbildningskommitténs

arbete lett till nya och smidigare regleringsinstitut, kan en sådan upplysningsverksamhet

bli av särskilt stor betydelse för att markägarna så snart

som möjligt skall komma att dra nytta därav. 1 den mån behov uppkommer

hör skogsvårdsstyrelserna också genom samråd och direkt biträde stöda lantmäteriorganisationen

och lantbruksnämnderna i regleringsarbetet.

I övrigt hemställer utredningen, alt frågan om erforderliga jämkningar i

skattelagstiftningen och stämpelförordningen utredes i syfte att stimulera

till ökad omarronderingsverksamhet. Härom anföres följande.

Eftersom den nuvarande olämpliga fastighetsbildningen konnnit till med

stöd av den vid olika tidpunkter gällande skiftcslagstiftningen och genom

det allmännas organ, synes det rimligt att den önskvärda regleringen kan

ske utan alt skogsägarna betungas med alltför stora kostnader. Harfoi eifordras

jämkningar i skattelagstiftningen — vissa begränsade förslag i den

riktningen har redan framlagts av 1950 års skattelagssakkunmga

stämpelförordningen samt lämpligt utformade ersattningsgrunder vid de

lantmäteri förrättningar, som föranledes av arrondenngsfrågornas lösning.

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1950

Beträffande samverkan mellan skogsägare i skogsvårdsfrågor

har i betänkandet (s. 42—62) lämnats en utförlig redogörelse

dels för nuvarande förhållanden i detta avseende såväl inom landet

som i våra grannländer, dels för vissa tidigare framförda förslag rörande

samarbete mellan skogsägare.

Av nyssnämnda redogörelse för nuvarande förhållanden framgår att samverkan

av bär ifrågavarande slag förekommer i ett flertal olika former framför

allt såsom ett led i skogsägareföreningarnas allmänna skogsvårdsverksamhet.

Denna verksamhet utövas genom meddelande av allmän upplysning

och undervisning i skogsvård, genom utförande av stämpling eller annan

planläggning av avverkning ur skogsvårdssynpunkt, genom planläggning och

utförande av återväxtarbeten, genom medverkan vid skogsdikning och skogsvägbyggnad,

genom upprättande av skogsvårdsplaner och utförande av skogstaxeringar,

genom organiserande av fasta arbetslag för hyggesvård, skogsodling

samt plant- och ungskogsröjning ävensom genom tillhandahållande av

maskiner och redskap för skogsvårdsarbete. En variant av nyssnämnda arbetslag

tillämpas inom ett par skogsägareföreningar. Av dessa har nämligen

organiserats särskilda byarbetslag, bestående av fast anställda skogsarbetare.

Vidare har i skogsägareföreningarnas regi organiserats särskilda skogsbruksområden

i syfte att inom organisationen samordna skogsvårdsarbetet med

avverknings- och virkesförsäljningsuppgifter på liknande sätt som sker inom

det förvaltningsmässigt bedrivna storskogsbruket. Slutligen har i ett fall i

skogsägareförenings regi förutom skogsbruksområden bildats särskilda serviceområden,

vanligen omfattande en storkommun. Formen med serviceområden

är mer extensiv än skogsbruksområdesformen.

Bland övriga samarbetsformer märkes, förutom härads- och sockenallmänningar,

lokala skogsodlingsföreningar, skogsvårdsföreningar bildade i enlighet

med bestämmelserna för det s. k. norrländska skogsproduktionsanslaget,

tillfälliga lokala skogsvårdsföreningar, arbetsblock för gemensam anställning

av skogsarbetare, ekonomiska föreningar samt gemensamhetsskogar.

Beträffande den närmare redogörelsen för samtliga nu nämnda former av

samverkan mellan skogsägare torde i övrigt få hänvisas till betänkandet (s.

42—59).

t den av utredningen lämnade redogörelsen för tidigare framförda förslag

erinras om att frågan om skogsägarnas samarbetsformer och om eventuellt

statligt stöd till dessa motionsvägen tagits upp såväl vid 1955 års riksdag

(11:454) som vid 1956 års riksdag (1:479 och 11:617 samt 1:123 och

II: 175) utan att leda till något resultat.

Utredningen erinrar vidare om att 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning

i sitt betänkande om jordbruks förstärkande med skog (SOU 1957:

8) framlade en del rätt långt gående förslag till statliga åtgärder för att stödja

skoglig samverkan. Skogsvårdsutredningen lämnar följande redogörelse

för det huvudsakliga innehållet i jordbruksrationaliseringsutredningens betänkande.

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

Kungl. Mcij.ts proposition nr i>i& år 1959

Förslaget innebar att den hittillsvarande verksamheten med stöd av norrländska

skogsproduktionsanslaget skulle utbyggas dels geografiskt till hela

landet, dels med avseende på verksamhetens art. Sålunda borde bidrag till

betesanläggning ej vidare utgå utan i stället ökade anslag till olika slag av

skogsvägar, till röjning i ungskog ävensom till skogsförläggningar eller därmed

jämförliga serviceanläggningar. Särskilda förvaltningsbidrag borde även

utgå till de »skogsrationaliseringsområden», som skulle bildas för att genomföra

skogsägarnas samverkan. Dessa bidrag borde dock endast avse de första

sex åren efter starten. Fråga om bildande av skogsrationaliseringsområde

skulle kunna tas upp ej blott av skogsägarna själva utan även av lantbruksnämnd,

skogsvårdsstyrelse eller överlantmätare. Beslut rörande områdesbildande

skulle fattas av Kungl. Maj :t, därest den som ansökt om skogsralionaliseringsområdets

bildande hemställt att skogsmark inom det blivande området

skulle omarronderas eller användas till stärkande av ofullständiga

jordbruk. I andra fall skulle beslut fattas av skogsstyrelsen. Kungl. Maj :t

skulle i förstnämnda fall kunna förordna att den skogsrationaliseringsplan,

som skall upprättas för området, jämväl skall innehålla vägledande grundlinjer

för behövliga arronderingsförbättringar och för tilldelning av skog

till ofullständiga jordbruk, vilka prövades böra bestå. Högre bidragsprocenter

till skogliga företag skulle kunna tillämpas inom områden, där sådant

förordnande meddelats.

Vad därefter angår skogsvårdsutredningens förslag framhålles till en början

i betänkandet att utredningen fått ett starkt intryck av att skogsägarna

på många håll redan synes vara på det klara med värdet av samgående. Såsom

framgår av den föregående redogörelsen finns hela skalan av skilda

samarbetsforiner representerad i dagens svenska jordbruk. Utredningen anser

det naturligt, att man på detta sätt har angripit problemet om en ökad

samverkan utifrån olika håll. Förhållandena inom landet växlar och därmed

tår behovet av samgående olika karaktär. Med visst undantag finns inom

landet knappast någon äldre erfarenhet av samverkan i skogsvårdsarbetet.

Det torde därför bli nödvändigt att genom praktisk försöksverksamhet inom

områden med olika förutsättningar i fråga om fastighetsindelning, skogsförhållanden

in. in. pröva sig fram till den eller de samarbetsformer, som bäst

passar det svenska privatskogsbruket. Det synes lämpligt att samverkan

kommer till stånd allteftersom skogsägarna får klart för sig värdet av densamma.

Det gäller dock här rätt avsevärda förändringar i gamla arbetsformer

och en viss försiktighet är därför tillrådlig i början av verksamheten.

Det betonas också av dem som svarar för nu fungerande samarbetsorgan,

däribland skogsägareföreningarnas skogsbruksområden, att verksamheten

ännu så länge måste betraktas i huvudsak som försök.

Utredningen anför vidare, att det å andra sidan mångenstädes föreligger

stort behov av samarbetsorgan för skogsvårdsarbetet, varför det är önskvärt,

att försöksverksamheten får en tillräcklig bredd och att man så fort lämpliga

arbetsformer utprovats tar steget över från eu mer eller mindre tillfällig

till eu ordinarie verksamhet på detta område.

Angående möjligheterna att nu bedöma utvecklingen för den närmaste li
12

Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 148

s. 178 Kontrollera mot PDF

178 Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

den i fråga om bildande av skogsbruksområden anför utredningen därefter

följande.

I fråga om skogsägareföreningarnas skogsbruksområden kan en viss ledning

hämtas ur utvecklingstakten under de gångna 2—3 åren och den beräknade

nybildningen av skogsbruksområden under år 1958. Under denna

tid synes årligen i genomsnitt ha bildats skogsbruksområden i en utsträckning,

som motsvarar ungefär 0,5 procent av den privatägda skogsmarken.

Under de närmaste åren torde någon avsevärt snabbare utveckling ej vara

att vänta beroende på dels en viss försiktighet från skogsägarnas sida, dels

bristen på skogsutbildad personal lämpad att ta hand om skogsbruksområdena.

Dessa utgör ju helt nya verksamhetsfält, till vilka hänsyn tidigare ej

kunnat tas vid skogsskoleväsendets utbyggnad. Genom den nyligen beslutade

tillfälliga skogsskolan kan möjligheterna att rekrytera personal till områdena

så småningom förbättras.

Under de 5—10 år, som nu kan överblickas, skulle skogsbruksområdena

under här gjorda antaganden kanske komma att byggas ut till att omfatta

5 å 10 procent av den privatägda skogsarealen, d. v. s. 0,5 å 1 miljoner ha,

en i och för sig aktningsvärd areal. Då härigenom endast en mindre del av

privatskogarna kan komma i åtnjutande av denna form av samverkan, har

man anledning tro att även den allmänna, ej områdesbundna servicen i

skogsvårdsfrågor måste under samma tidrymd utbyggas ytterligare.

I fråga om formen för samverkan anför utredningen, att enligt dess mening

tiden ännu ej är mogen att mera bestämt uttala sig för och rekommendera

någon viss bestämd form av samverkan mellan skogsägarna såsom den

bästa. Även om man redan nu kanske kan skönja vilken form, som torde

komma att bli dominerande, kan det f. ö. visa sig lämpligt att i särskilda

trakter eller under speciella förhållanden tillämpa andra former än den huvudtyp,

som väl kommer att kristalliseras ut. Utredningen anser det sålunda

ej möjligt att avge några generellt giltiga rekommendationer angående den

lämpliga utformningen av skogsägarnas samarbetsorgan på skogsvårdens

område. I anslutning till sin i betänkandet i övrigt redovisade principiella

inställning beträffande skogsvårdsarbetets organisation framlägger dock utredningen

följande allmänna synpunkter på frågan.

Med hänsyn till principen om största möjliga självverksamhet hos skogsägarna

synes det böra eftersträvas, att sammanslutningarna växer fram ur

ett allmänt känt behov hos skogsägarna själva och ej genom åtgärder utifrån.

Men det är å andra sidan önskvärt att skogsvårdsstyrelser och skogsägareföreningar

upplyser skogsägarna om fördelarna av ett närmare samgående.

Ett par av de viktigaste uppgifterna för skogsägarnas samarbetsorgan på

skogsvårdens område torde bli att anställa skogligt utbildade verksamhetsledare

och yrkeskunniga skogsarbetare. Det torde därför komma att visa

sig mest ändamålsenligt att samverkan kring skogsvårdsuppgifterna kombineras

med samverkan i fråga om avverkning och skogstekniska arbetsuppgifter.

Först genom en sådan anordning blir det ju möjligt att ordna kontinuerlig

sysselsättning för de anställda.

Slutligen vill vi med anledning av att tankar framförts om tvångsanslutning

i vissa fall av skogsägare till organ för gemensam skogsförvaltning uttala,

att en bestämmelse av denna art icke vore förenlig med gällande principer

om skogsägarnas rätt att själva ansvara för sin skogs skötsel. Vi håller

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

före att undantag ej bör göras från regeln, att skogsägarnas sammanslutningar

till främjande av skogsdriften på deras fastigheter bör vara helt frivilliga.

Utredningen anför vidare, att den vid övervägandet av frågan, huruvida

någon särskild lagstiftning eller andra statliga direktiv kunde vara behövliga

för att främja skogsägarnas samverkan i skogsvårds- och närgränsande

frågor, knappast funnit hefogat med någon ytterligare lagstiftning på området.

Utredningen anser nämligen att det finns skäl förutsätta, att den redan

inledda samverkan mellan skogsvårdsmyndigheterna och skogsägarnas

organ kommer att på ett naturligt sätt ytterligare utvecklas. Utredningen

betonar vidare de allmänna skogsvårdsorganens skyldigheter enligt gällande

skogsvårdsstyrelseförordning att »stödja sammanslutningar av skogsägare

i deras verksamhet för skogsvårdens befrämjande». Enligt vad utredningen

kunnat erfara har också skogsvårdsstyrelserna vid tillkomsten av nya sammanslutningar

för skogsvård verkat i författningens anda. Många gånger har

styrelserna eller hos dem anställda varit initiativtagare eller impulsgivare

vid starten.

Utredningen framhåller slutligen, att den ej heller funnit anledning att

föreslå några särskilda förvaltningsbidrag till de olika slagen av skogsvårdssammanslutningar.

Av befintliga föreningar är det endast de västsvenska

skogsvårdsföreningarna som uppbär vissa mindre bidrag av kommunerna

och landstingen. 1951 års jordbruksrationaliseringsutrednings förslag rörande

skogsrationaliseringsområden innefattade även vissa förvaltningsbidrag.

Vidare har Skogsägareföreningarnas riksförbund ifrågasatt sådana förvaltningsbidrag.

Detta skedde emellertid mera från den utgångspunkten, att föreningar,

som avlastade skogsvårdsstyrelserna deras serviceuppgifter på medlemmarnas

skogar, borde få ett bidrag ungefär motsvarande den av dem betalda

skogsvårdsavgiften. Bidraget finge därigenom mera en karaktär av »restitution»

av skogsvårdsavgift för sådana skogsägare, som ej behövde utnyttja

skogsvårdsstyrelsernas service. Utredningen anför vidare, att dess

uppfattning är, att de som leder skogsägarnas samarbetssträvanden på skogsvårdsfronten

ej önskar några statliga subventioner för verksamheten. För

sammanslutningar, som ej har andra särskilda uppgifter utan kommit till

för att hjälpa sina medlemmar att få bästa resultat av deras skogsbruk, synes

en sådan inställning vara den riktiga.

Yttranden över skogsvårdsutredningens betänkande. Vad utredningen anfört

och föreslagit beträffande behovet av en förbättrad arrondering

av skogsfastigheter har tillstyrkts eller lämnats utan erinran

av samtliga remissorgan. Lantbruksstijrelsen, som framhåller önskvärdheten

av att 1954 års fastighetsbildningskommitté så snart som möjligt

blir färdig med sitt förslag, anför följande angående lantbruksorganisationens

verksamhet för främjande av strukturförhållandena inom bondeskogsbruket.

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj.ts proposition nr lk8 år 1959

Lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas verksamhet med jordbrukets

yttre rationalisering innefattar även främjande av strukturförhållandena

i bondeskogsbruket. I detta syfte verkar nämnderna kanske främst med

den aktiva inköpspolitiken men även i samband med tillämpningen av förvärvslagarna

och vid beviljandet av statligt ekonomiskt stöd till yttre rationalisering.

Nämndernas åtgärder för främjande av strukturen i bondeskogsbruket

sker i allmänhet som ett led i arbetet för komplettering av jordbruk

med skog. I allmänhet sker dessa åtgärder på sådant sätt att, förutom en

arealmässig förstärkning av jordbruken, även en arronderingsförbättring i

skogsbruket sker. Genom ofta ganska omfattande markbyten med bolag erhåller

bondejordbruket smärre friliggande skiften som ligger i anslutning

till bondeskogsmarker och i allmänhet sammanslås med angränsande mark

till större brukningsfigurer, mot att bolagen erhåller mark som ligger i anslutning

till deras skogskomplex och med fördel kan uppgå i dessa. På detta

sätt verkar nämnderna för en sådan marköverflyttning i stora drag som

avses att främjas genom den s. k. bytesprincipen i bolagsförbudslagen. Även

inom bondeskogsbrukets egna gränser verkar nämnderna med tillhjälp av

de ovan nämnda medlen i syfte att ta vara på de tillfällen som kan erbjuda

sig för strukturförbättrande åtgärder.

Lantbruksstyrelsen erinrar vidare om den del av lantbruksnämndernas

verksamhet som består i att nämnderna i de områden, där någon form av

omreglering kan väntas komma till stånd inom överskådlig tid, köper upp

salublivna skiften. Genom denna verksamhet bildas en s. k. rationaliseringsreserv,

vilken verksamt torde underlätta regleringen. Styrelsen framhåller

i detta sammanhang vikten av att jordfonden tilldelas medel i sådan omfattning

att den för strukturförhållandena i skogsbruket betydelsefulla aktiva

inköpspolitiken kan fortgå och vidareutvecklas utan att hämmas av

medelsbrist.

Domänstyrelsen instämmer till fullo i de av utredningen anförda motiven

för omarronderingar inom skogsbruket. Styrelsen framhåller, att skogsbrukets

arronderingsfråga berör inte enbart bondeskogsbruket utan även storskogsbruket.

Såväl domänverket som enskilda större skogsbolag har också

sedan länge funnit en aktiv arronderingspolitik påkallad med hänsyn till

den utveckling på olika områden, som ägt rum inom storskogsbruket under

senare år. En omarrondering av fastighetsinnehavet har ofta framträtt som

en nödvändig första rationaliseringsåtgärd, utgörande förutsättningen för

övriga rationaliseringar. Med stöd av sin erfarenhet om uppkommande svårigheter

i samband med genomförandet av markbyten instämmer domänstyrelsen

även i utredningens önskemål att fastighetsbildningskommittén snarast

möjligt måtte framlägga förslag, som skapar ökade möjligheter för

snabb och effektiv omarrondering inom skogsbruket, samt att de — även

i flera tidigare sammanhang påtalade — för bytena försvårande bestämmelserna

i skattelagstiftningen och stämpelförordningen undanröjes. Härom anför

styrelsen följande.

Under den senaste 10-årsperioden har stora markbyten (ca 200 000 ha)

genomförts mellan domänverket och ett antal större skogsbolag, huvudsakligen

inom övre och mellersta Norrland. Bytena har skett antingen som byte,

grundat på laga fång (ömsesidiga köp och försäljningar) kallat avtalsbyte,

s. 181 Kontrollera mot PDF

181

Knngl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

eller som frivilligt ägoutbyte enligt jorddelningslagen. Avtalsbytena kan genomföras

oberoende av administrativa gränser och har även i en del andra

avseenden befunnits vara en smidig form. Förutom den tidsödande erforderliga

riksdagsbehandlingen vid domänverkets ifrågavarande byten har dock

gällande regler för skatteplikt och skyldighet att erlägga lagfartsstämpel verkat

försvårande på avtalsbytena. Det frivilliga ägoutbytet enligt jorddelningslagen

har varit enklare så tillvida, att Kungl. Maj :ts och riksdagens

prövning ej erfordrats, men denna bytesforms möjligheter är dock begränsade

genom att bytet i regel måste ske inom samma jordregistersocken. Vidare

ställer sig förrättningskostnaderna för frivilligt ägontbyte höga.

Domänstyrelsen ifrågasätter slutligen med stöd av sin erfarenhet beträffande

den tid och det arbete, som åtgår för genomförande av markbyten om

icke genomförandet av de nu aktuella regleringsåtgärderna omfattande ca 5

miljoner ha skogsmark, varav 3 miljoner ha bedömts vara i trängande behov

av omreglering, måste utsträckas på längre tid. Styrelsen håller även för troligt,

bl. a. ur kostnadssynpunkt, att man för denna omarrondering —- vid

sidan av förrättningar enligt jorddelningslagen — i inte oväsentlig grad

måste bygga på den naturliga successiva omdaningsprocess, som kommer

till stånd genom frivilliga köp och försäljningar.

Lantmciteristyrelsen delar utredningens uppfattning att en fortsatt storleksrationalisering

och en genom byten, omskiften och på annat sätt förbättrad

skiftesutformning och skiftesförläggning framstår som en brännande

fråga för skogsbruket. Åtskilligt synes också tala för att de nödvändiga omarronderingarna

bör ske så snart som möjligt för att effekten skall bli den

bästa möjliga. Angående vikten av att fastighetsregleringsverksamheten snarast

möjligt ges erforderlig omfattning anför styrelsen i huvudsak följande.

Ett av de väsentliga resultaten av en förbättring av arronderingen är ur

skogsbrukets synpunkt möjligheterna till större och bättre utformade behandlingsytor.

Under de närmaste 1 O-årsperioderna kan väntas en mycket

stark ökning av skogsodlingsverksamheten. Om denna odling sker inom de

nuvarande illa arronderade "fastigheterna kan följden bli dels att föryngringskostnaderna

blir högre och effekten av odlingen lägre än normalt, dels att

indelningen i behandlingsytor bindes för lång tid, även om sedermera en omarrondering

sker. Har nämligen då nya bestånd redan hunnit grundläggas,

torde en förbättrad indelning i behandlingsytor ofta ej kunna erhållas utan

att det ekonomiska resultatet av tidigare odlingsarbete i viss utsträckning

spolieras. Om regleringen i stället sker före slutavverkningen av de gamla

bestånden och de därpå följande föryngringsarbetena, försvåras ej omläggningen

i samma utsträckning och anpassningsförlusterna kan hållas nere.

Frågan om lämplig tidpunkt för omregleringarna har också nära samband

med utbyggnaden av skogsvägnätet. Utredningen har i annat sammanhang

uppskattat det närmast aktuella vägbyggnadsbehovet avseende skogsvägar

av betydelse för större skogsområden eller områden med ett flertal skogsägare

till 40 000 km och 900 miljoner kr. Om hänsyn också tages till behovet

av utbyggnad av det sekundära vägnätet är del tydligt, all inom de närmaste

10-årspcrioderna en mycket omfattande utbyggnad av skogsbrukets

vägnät är all vänta. Tillkomsten av eu skogsbilväg åtföljs ofta av stora

virkcsultag, i första band beroende på alt dels stora samlade virkesförråd i

tidigare väglösa områden genom vägens tillkomst blir möjliga alt exploatera

och dels virkesuttag blir nödvändiga för vägbyggnadens finansiering. Stora

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj.ts proposition nr 1^8 år 1959

virkesuttag följes emellertid också normalt av omfattande föryngringsarbeten.

Om arronderingen är dålig uppkommer härvid de nyssnämnda

olägenheterna i fråga om skogsodling på illa arronderade fastigheter. Det

är därför av betydelse att fastighetsregleringar och skogsvårdsarbeten ej

i onödan försvåras utan att i stället samordningen av fastighetsreglering,

väganläggning och skogsvårdsarbete blir den bästa ur såväl allmän som

enskild synpunkt.

Lantmäteristyrelsen anför vidare, att den även delar utredningens uppfattning

angående behovet av ett nytt och smidigare omregleringsinstitut.

Styrelsen anser emellertid, att arbetet med omarronderingarna bör intensifieras

oberoende av det pågående lagstiftningsarbetet på detta område.

Enligt lantmäteristyrelsen utgöres en betydande del av arbetet med en

omreglering av fältarbetet. Vid den pågående verksamheten har det visat sig

synnerligen ändamålsenligt och arbetsbesparande att anförtro detta arbete

åt skogsmästare eller annan personal med liknande skoglig utbildning. Enligt

styrelsen är det nödvändigt att skogsmästaren i denna verksamhet knytes

till lantmäteriet. I anslutning till det nu anförda framhåller styrelsen

alt lantmäteriets bristande tillgång på personal och utrustning utgör ett väsentligt

hinder för en omfattande omregleringsverksamhet. En ytterst viktig

förutsättning för att den nu rådande olämpliga arronderingen i skogen

skall kunna rättas till, är därför att lantmäteriet förses med tillräckliga resurser.

I fråga om den av utredningen uttalade uppfattningen att den önskvärda

omregleringen av fastighetsbeståndet bör ske utan att skogsägarna betungas

med alltför stora kostnader anför lantmäteristyrelsen, att den avstår från

att nu mera ingående behandla frågekomplexet angående statsbidrag, lantmäteritaxa,

möjlighet till nedsättning av förrättningskostnader, skattebestämmelser

m. in. och att den nöjer sig med att understryka den stora betydelse

dessa frågor har i fastighetsregleringssammanhang. Utan förbättrade

möjligheter att finansiera åtgärderna torde det icke vara möjligt att få

igång någon mera omfattande fastighetsregleringsverksamhet. Styrelsen

framhåller slutligen i detta sammanhang att möjligheter torde föreligga att

genom lämpligt utformade bidrag få till stånd den goda samordning av

verksamheten för omreglering, vägbyggnad och skogsvård, som konstaterats

vara betydelsefull. Detta torde kunna ske genom ökade möjligheter

till bidrag till fastighetsreglering, skogsvägbyggnad och skogsvård i de fall

åtgärderna sker i ett sammanhang. Ett särskilt motiv till sådana ökade bidragsmöjligheter

är den omständigheten att vid fastighetsreglering stora

kostnader faller inom en kort tidrymd.

Även skogsstyrelsen, som helt instämmer i utredningens uttalande att eu

grundförutsättning för att skogsbruket i många delar av landet skall kunna

föras framåt är, att arronderingsförhållandena på skogsfastigheterna

bringas till en tillfredsställande lösning, hemställer, att allvarliga ansträngningar

göres för att åstadkomma förutsättningar för en snar förbättring

av skiftesläggningen på illa arronderade fastigheter, inbegripet erforderliga

åtgärder på skattelagstiftningens och stämpelförordningens områden.

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

Behovet av förbättrad arrondering samt angelägenheten av att fastighetsbildningskommittén

snarast möjligt framlägger sitt förslag understrykes

även av ett flertal andra remissorgan. Uttalanden av detta innehåll göres

sålunda av skogshögskolans lärarråd, Sveriges industriförbund, Skogsindustriernas

samarbetsutskott, Svenska lantarbetsgivareföreningen, Riksförbundet

Landsbygdens folk samt Sveriges skogsägareförbund. Även Landsorganisationen

i Sverige understryker utredningens hemställan att förslag

snarast måtte framläggas till åtgärder, som kan möjliggöra en snabb och

effektiv omarrondering inom de områden där detta är behövligt. Denna

fråga har varit under utredning i 20 år utan synligt resultat. Det förefaller

landsorganisationen knappast rimligt att år från år låta skogsbruk och

jordbruk inom stora områden förfalla, därför att man inte kan finna för

extrema rättvisekrav tillfredsställande lösningar på strukturproblemen. Redan

inom ramen för nuvarande lagstiftning skulle man kunna komma en

bit på väg genom att genom dispens från den s. k. bolagsförbudslagen låta

sådana storskogsbruk, som visat sig i stånd att genomföra en rationell

skogsvård, få rätt att i arronderingssyfte förvärva privatägd skog, utan att

krav på kompenserande försäljningar ställdes. Sveriges skogsägareföreningars

riksförbund, vars synpunkter biträdes av Sveriges lantbruks förbund,

anför att det är nödvändigt, att fastighetsägarna blir medvetna om fördelarna

med ett samlat skogsinnehav, om en bättre arrondering skall komma

till stånd. Ett sådant klarläggande överensstämmer fullt med skogsägareföreningarnas

allmänna propaganda för en intensifierad och ändamålsenlig

skogshushållning inom bondeskogen. Vidare är det nödvändigt, att en

förbättring av arronderingsförhållandena kan genomföras utan alltför stora

kostnader för skogsägarna. Riksförbundet framhåller slutligen möjligheten

av att lantbruksnämnderna kan erhålla erforderligt biträde i arronderingsarbetet

inte endast från skogsvårdsstyrelserna utan även från skogsägareföreningarna.

Skogsvårdsstyrelsernas förbund vill särskilt understryka, att

förutsättningarna för god skogsvård i hög grad sammanhänger med fastighetens

arrondering. Ett nytt och smidigt regleringsinstitut är därför ett

önskemål för hela landet och torde tillika vara ett av grundvillkoren för

ökad, skoglig självverksamhet. Förbundet vill dessutom starkare än utredningen

understryka behovet av permanent samråd mellan skogsvårdsstyrelse,

lantbruksnämnd och lantmäteriorganisation i regleringsarbetet. Föreningen

Skogsarbeten samt Värmlands och Västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening

framhåller — med understrykande av utredningens synpunkter

— att en rationell och genomgripande omskiftning av all sönderstyckad

skogsmark är en av grundförutsättningarna för en rationell och

ekonomisk skogsproduktion. Härutöver framhåller föreningarna bl. a. att

jordförvärvslagen och bolagsförbudslagen i sin nuvarande utformning

onödigtvis byråkratiserar och försvårar omarrondering av skogsmarkerna.

Enligt föreningarnas uppfattning bör snarast ske en översyn av dessa lagar

i avsikt att underlätta rationella markbyten och markförvärv i arronderingssyfte.

Tjänstemännens centralorganisation, som anser att arronde
-

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

ringsfrågan bör tillmätas stor betydelse, påminner i detta sammanhang om

ett annat spörsmål, som enligt centralorganisationen får anses ha ett intimt

samband med arronderingsfrågan, nämligen det av 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning

framlagda förslaget beträffande skogskoinplettering.

I sitt den 25 mars 1957 avgivna yttrande i denna fråga anförde

centralorganisationen starka betänkligheter mot att vidga ramen för skogskomplettering

utöver den, som 1947 års riksdagsbeslut uppdrog. Skogsvårdsutredningens

redovisning av de i vissa fall allvarliga olägenheter, en alltför

stor uppsplittring av skogsfastigheterna medför, bekräftar uppfattningen

om att det ur samhällsekonomisk synpunkt måste vara olämpligt med en

för långt driven skogskomplettering. Sveriges lantmätareförening noterar

med tillfredsställelse att betydelsen av lämplig arrondering inom skogsmarken

kraftigt understrukits i betänkandet. Föreningen påpekar emellertid

att en ny lagstiftning icke torde komma att få avsedd verkan så framt icke

snabba förrättningsresultat kan garanteras. För att så skall bli möjligt

krävs emellertid också att det statliga lantmäteriet kraftigt upprustas med

moderna tekniska hjälpmedel och även i övrigt reorganiseras så att dess

produktionskapacitet väsentligt ökas. Ehuru föreningen sålunda är den första

att erkänna behovet och betydelsen av de i betänkandet påtalade reformerna

av fastighetsbildningslagstiftningen, vill föreningen likväl framhålla

att arronderingsproblemen mången gång är så trängande att de måste

angripas redan nu utan avbidan på en förväntad ny lagstiftning. Föreningen

anför vidare, att en arronderingsuppgift av den omfattning, varom nu

är fråga, kommer att kräva avsevärda utgifter. Arronderingskostnaderna

är ju dessutom investeringar på lång sikt och därför i åtskilliga fall mycket

betungande och stundom helt avskräckande för den tillfällige enskilde

skogsägaren. Det synes därför rimligt att man — utan att ge avkall på den

i och för sig riktiga principen om att den enskilde skogsägaren själv bör

bära kostnaderna — öppnar möjligheter till långfristiga lån till bl. a. kostnader

för fastighetsregleringar och därmed sammanhängande fullföljdsåtgärder

såsom skogsvägbyggen o. dyl. Det torde jämväl böra undersökas

huruvida icke kapital till erforderlig kreditgivning skulle kunna anskaffas

genom ini ättande av en skogsvårdsfond, vilken skulle åstadkommas genom

uttagande av en särskild skogsvårdsavgift i samband med avverkningar.

En sådan möjlighet har diskuterats av utredningen, men avvisats. Emellertid

är finansieringsfrågan särskilt då det gäller arronderingskostnaderna

enligt föreningens förmenande så dominant, att alla tänkbara vägar till

lösning bör försökas.

I de av länsstyrelserna, landstingen, skogsvårdsstyrelserna och hushållningssällskapen

avgivna yttrandena har i huvudsak inte heller anförts några

erinringar mot de i betänkandet framförda synpunkterna och förslagen

beträffande arronderingsfrågan.

Även vad utredningen anfört angående samverkan mellan

skogsägare i skogvår dsfrågor har i huvudsak biträtts av re
-

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

missorganen. Erinran mot utredningens förslag har emellertid framförts

av Skogssällskapet, som anför, att sällskapet med stöd av en snart 50-årig

erfarenhet om förutsättningarna för skapande och vidmakthållande av förvaltningsgemenskap

mellan ägare av sinärre skogar vågar uttala, att den

av utredningen varmt förordade samskötseln av bondeskog är en utopi så

länge skogsvårdsstyrelserna lämnar en subventionerad service. Avskaffandet

av denna är enligt sällskapets mening lika nödvändig och brådskande på

skogsskötselns som på plantförsörjningens område.

Av de remissinstanser, som anslutit sig till utredningens synpunkter, understryker

domänstyrelsen angelägenheten av att skogsägarna blir övertygade

om nyttan av en effektiv samverkan. Utvecklingen av landsbygdens

struktur torde så småningom framtvinga en dylik skogsbruksform. Lantbruksstgrelsen

betonar bl. a. vikten av att försök med olika former av samverkan

uppmuntras. Denna bör dock i princip vara ett komplement till

skogsägarnas självverksamhet och ansvariga handhavande av sin skogsmark.

Skogsstgrelsen finner i likhet med utredningen, att något ekonomiskt

stöd av allmänna medel ej bör utgå till skogsägarnas sammanslutningar. I

den mån samarbetssträvandena vinner ökad terräng och samarbetsorganen

utvecklas torde det bli nödvändigt med en viss bestämd gränsdragning i de

olika länen mellan skogsvårdsstyrelsernas och skogsägarsammanslutningarnas

arbetsuppgifter till befordrande av planmässighet i arbetet och förhindrande

av dubbelarbete. Lantmäteristgrelsen anför, att den delar den av

utredningen uttalade uppfattningen, att samarbete mellan skogsägarna i de

fall arronderingen är utpräglat dålig inte kan ersätta den nödvändiga oraarronderingen

och ej heller bör få hindra eller uppskjuta densamma. Styrelsen

anser dock, att skogsägarsamverkan i viss utsträckning eller under

en övergångstid torde kunna ersätta fastighetsreglering i de fall då arronderingen

visserligen ej är god men dock ej heller kan betecknas som utpräglat

dålig. Styrelsen anser vidare att samverkan kan vara ett värdefullt

komplement till fastighetsreglering. I många fall torde det i fråga om småskogsbruket

exempelvis vara lämpligt att i samband med en fastighetsreglering

också arbeta på att få till stånd samverkan mellan de vid regleringen

utlagda fastigheterna, varigenom de fördelar som vunnits genom fastighetsregleringen

än bättre skulle kunna utnyttjas. I de fall samverkan i skogsmarken

kan antagas bli en varaktig företeelse måste synen på fastighetsindelningens

lämplighet och regleringsverksamhetens målsättning också anpassas

därefter. Samverkan och fastighetsreglering torde ofta kunna komplettera

varandra men kan — bortsett från enstaka undantagsfall — ej helt

ersätta varandra. Med hänsyn till vad nu anförts kommer styrelsen att också

i fortsättningen ägna ett positivt intresse å samverkansfrågorna. Lantmäteristyrelsen

pekar slutligen på de möjligheter alt bilda gemensamhetsskogar

som föreligger vid fastighetsreglering. Vid gemensamhetsskog undanröjes

de olägenheter som fastighetsgränserna förorsakar liclt och man kan

då fullt ut tillgodogöra sig de fördelar som samarbete mellan skogsägarna

möjliggör. Speciellt i de sämsta lägena torde gemensamhetsskog innebära

eu skogsbruksform, som mera allmänt borde eftersträvas.

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1959

I flera av de övriga yttrandena uttalas att all sådan samverkan, varom

här är fråga, bör ske på frivillig väg. Uttalanden i denna riktning göres av

styrelsen för Hushållningssällskapens förbund, Svenska lantarbetsgivareföreningen,

Skogsvårdsstyrelsernas förbund samt Sveriges skogsägareföreningars

riksförbund. Sistnämnda riksförbund, vars yttrande biträdes av

Sveriges lantbruksförbund, konstaterar med tillfredsställelse utredningens

inställning att en frivilliglinje skall hållas, när det gäller skogsägarnas samverkan.

Utredningen tar därmed avstånd från såväl 1951 års jordbruksralionaliseringsutrednings

som också 1956 års riksdagsmotions syftningar mot

en lagbunden reglering av skogsägarnas samverkan och finner det inte befogat

med ytterligare lagstiftning på området. Denna av utredningen klart

uttalade inställning måste anses vara av stort värde för det svenska privata

skogsbruket. Det är ett officiellt erkännande av de privata skogsägarnas förmåga

att driva sitt skogsbruk och sporrar, enligt riksförbundets förmenande,

till självförtroende och stegrat intresse för skogsägandet och skogsfrågorna

över huvud taget. Riksförbundet uttalar vidare rent principiellt, att

något ekonomiskt stöd av allmänna medel till föreningar eller organ, som

på något sätt är skogsägarna behjälpliga i skogsvårdsarbetet, inte bör förekomma.

Att riksförbundets tidigare framställning inte avsåg ett statligt stöd

utan ett överförande av skogsvårdsavgiftsmedel för de skogsägare, som genom

att utnyttja skogsägareföreningarnas tjänster avlastar arbete från

skogsvårdsstyrelserna, klarlägges i betänkandet. Även Riksförbundet Landsbygdens

folk uttalar sin tillfredsställelse med utredningens ställningstagande

i fråga om grundprinciperna för den skogliga samverkan. Enligt riksförbundets

förmenande kommer samarbetet och samarbetsformerna vid skogsvårdsarbetets

genomförande att självmant växa fram på sätt som synes

skogsägarna lämpligast och behovet påkallar. Landsorganisationen i Sverige

anför, att verksamheten med bildandet av skogsbruksområden är väl värd

att stödjas såsom ett av de mest positiva inslagen i de senaste årens utveckling

inom skogsbruket. Man bör emellertid samtidigt vara på det klara

med att den ännu inte har fått en sådan omfattning, att den kan lämna

några väsentliga bidrag till lösningen av skogsvårdsproblemen. Det förefaller

inte heller realistiskt att räkna med att den inom överskådlig framtid

skall få det. Det synes, såsom utredningen också påpekar, varken möjligt

eller tillrådligt att på sätt som tidigare i olika sammanhang föreslagits driva

fram denna utveckling med lagstiftning. Däremot vore det måhända möjligt

att skapa ekonomiska incitament genom en differentiering av skogsvårdsbidragen.

Enligt Sveriges lantmätareförening kan samverkan ej ersätta

omskiftet. Rätta förhållandet torde nämligen vara det, att skogssamverkan

når full effekt först när den grundar sig på en rationellt genomförd fastighetsindelning.

Rörande samverkansfrågorna framhåller föreningen vidare

bl. a., att det mången gång synes önskvärt om åtaganden rörande samverkan

i någon form kunde knytas till den därav berörda fastigheten och icke endast

till dess ägare. Det rör sig ju oftast om åtgärder, vilka kräver avsevärd

tid för sitt genomförande, varför en viss stabilitet i rättsförhållandena

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Kungl. Maj.ts proposition nr Ut8 år 1959

markägarna emellan torde vara nödvändig. Enligt föreningens uppfattning

torde de nu framförda önskemålen enklast kunna tillgodoses, därest frågor

om samverkan kunde behandlas i form av en legal förrättning.

Slutligen kan anföras, att även flertalet av de i ärendet hörda länsstyrelserna,

landstingen, skogsvårdsstyrelserna ocli hushållningssällskapen i huvudsak

anslutit sig till de i betänkandet anförda synpunkterna beträffande

samverkan mellan skogsägare i skogsvårdsfrågor.

XII. Lantbruksstyrelsens anslagsskrivelse för budgetåret 1959/60, m. m.

Lantbruksstyrelsen: Avlöningar. Under denna anslagsrubrik har med förslagsanslaget

till avlöningar vid lantbruksstyrelsen sammanförts det tidigare

som särskilt anslag å riksstaten uppförda förslagsanslaget Jordbrukets upplysningsnämnd:

Avlöningar. För innevarande budgetår har under nämnda

avlöningsanslag anvisats resp. 2 815 600 kr. och 66 200 kr. I årets statsverksproposition

(IX ht 1959 s. 6) har rubricerade anslag, såsom förut anförts,

upptagits med ett beräknat belopp av 2 967 800 kr., vari jämväl ingår för

upplysningsnämnden beräknade avlöningsmedel.

Yrkanden. A. Lantbruksstyrelsen (skr. 20/8 1958) hemställer, att förslagsanslaget

Lantbruksstyrelsen: Avlöningar för budgetåret 1959/60 höjes

med 132 300 kr. till 2 947 900 kr. enligt följande beräkning.

Ökning

eller

minäknin

1. Personalförstärkningar

a) 2 förste byråinspektörer Ae 23 ........................ + 50 752

b) 1 över jägmästare Be 1 ................................ + 36 414

2. Personalminskning

1 arvodesavlönad inspektris .......................... — 3 000

3. Löneregleringar

a) 1 byrådirektör Ao 26 i st. f. 1 förste byråagronom Ae 23 —

b) 1 byrådirektör Ao 24 i st. f. 1 förste byråagronom Ae 23. . + 1 455

c) 1 byråingenjör Ae 21 i st. f. Ae 19 .................... + 1 949

d) 1 kontorsbiträde Ao 5 i st. f. Ae 5 ....................

4. Omräkning

a) tjänstetidsbefordringar, löneklassförändringar och reglerad

befordringsgång ..................................... + 27 160

b) kompensation för höjda folkpensionsavgifter .......... + 17 466

+ 132 196

B. Jordbrukets upplysningsnämnd (skr. 15/8 1958) hemställer, att förslagsanslaget

Jordbrukets upplysningsnämnd: Avlöningar höjes för budgetåret

1959/60 med 12 900 kr. till 79 100 kr. enligt följande beräkning.

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

Ökning

eller

minskning

1. Personalförstärkningar

a) 1 kontorsbiträde i reglerad befordringsgång.............. -j- 9 090

b) tillfällig arbetskraft .................................. -)- 4 028

2. Omräkning

a) löneklassförändring .................................. -f- 654

b) kompensation för höjda folkpensionsavgifter.............. -j- 381

c) rörligt tillägg ........................................ — 1 236

+ 12 917

Motiv till A. la) och 2. Förslagen under dessa punkter avser styrelsens

undervisningsbyrå och framfördes senast i anslagsäsbandena för innevarande

budgetår (IX ht 1958 s. 7 p. 1 a) och 2a)). Den ena av de 2 förste

byråinspektörstjänster, som nu ånyo föreslås skola inrättas på byrån, är

avsedd att ersätta den nuvarande arvodesavlönade inspektrisen för lanthushållningen.

Innehavaren av denna tjänst skall ha till uppgift att handlägga

ärenden rörande lanthushållsskolorna, hemkonsulentverksamheten samt övrig

undervisnings- och upplysningsverksamhet berörande kvinnornas på landsbygden

arbetsområden samt att förrätta inspektion av lanthushållsskolornas

undervisning, hemkonsulenternas kursverksamhet m. in. Den hittillsvarande

inspektrisen, som åtnjutit arvode å 3 000 kr. för år, erhöll begärt entledigande

fr. o. m. den 1 juli 1958. Det har inte varit möjligt för styrelsen att för samma

arvode erhålla någon efterträdare. Styrelsen har därför varit nödsakad

att för tiden den 1 oktober 1958—den 30 juni 1959 anställa en extra tjänsteman

i lönegrad A 21 med uppgift att fullgöra ifrågavarande inspektionssyssla.

Denna anordning betraktar styrelsen såsom ett rent provisorium. Den har

kunnat vidtagas endast på bekostnad av fullgörandet av andra viktiga arbetsuppgifter

inom styrelsen. Medel för en förlängning av arrangemanget till

att omfatta även nästa budgetår kan inte beräknas finnas tillgängliga inom

anslagets nuvarande ram.

Innehavaren av den andra av de föreslagna byråinspektörsbefattningarna

skall handha frågor rörande den av hushållningssällskapen bedrivna undervisningen

och kursverksamheten samt övrig upplysningsverksamhet, allt

med undantag av vad som rör lanthushållsarbetet. Det är av stor vikt, att

senaste forsknings- och försöksresultat utnyttjas i undervisningen samt

att de erfarenheter, som beträffande motsvarande upplysningsverksamhet

framkommit genom de internationella organisationernas arbete, förmedlas

till anordnare av här ifrågavarande kursverksamhet. Den föreslagna nye

befattningshavaren avses därför skola anförtros även dessa uppgifter. Han

skall därjämte bl. a. biträda vid anordnandet av fortbildningskurser för

sällskapens konsulenter.

1 b). Yrkandet framfördes även i fjol (IX ht 1958, s. 7 p. 1 b)). I sin nu

föreliggande framställning anför lantbruksstyrelsen, att erfarenheterna vi
-

s. 189 Kontrollera mot PDF

189

Kungl. Maj:ts proposition nr t \8 år 1959

sar, att lantbruksorganisationen oundgängligen har behov av minst en befattningshavare

med högt kvalificerad skoglig sakkunskap och att behovet

är av stadigvarande natur. Hittills har styrelsen sökt tillgodose detta behov

provisoriskt. En jägmästare har sedan år 1952 varit knuten till styrelsen,

avlönad tidvis från posten ersättningar till sakkunniga och tidvis från posten

avlöningar till övrig icke-ordinarie personal. F. n. utgår arvode motsvarande

lön i löneklass Bg 1. Det är enligt styrelsens mening inte försvarligt,

alt en befattningshavare, som behövs varaktigt, efter 6 års anställning

i dylika lösa former skulle få vänta ytterligare innan hans anställningsoch

avlöningsförhållanden blir reglerade.

Beträffande de särskilda krav, som bör ställas i kompetenshänseende,

framhåller styrelsen, att befattningshavaren i fråga bör ha ingående kunskap

och omfattande erfarenhet från det skogsuppskattnings- och skogsvärderingstekniska

området. En huvuduppgift för honom blir nämligen

att vara rådgivare åt lantbruksnämnderna i skogliga frågor och i denna

egenskap biträda nämnderna vid förhandlingar med bolag och enskilda vid

köp, byte, försäljning och i förekommande fall expropriation av skogsfastigheter

av större betydelse. Han skall vidare inspektera och handleda den

vid lantbruksnämnderna anställda personalen med skoglig utbildning

(skogsmästare) och handha deras fortbildning. Lantbruksnämndernas

skogsinnehav motsvarar till omfattningen ett genomsnittligt överjägmästardistrikt.

Vad uppgifterna inom lantbruksstyrelsen beträffar skall befattningshavaren

följa och hålla styrelsen underrättad om utvecklingen på det

skogliga området, särskilt i vad avser priser och värderingsteknik, samt i

övrigt biträda styrelsen vid samverkan med andra myndigheter och vid

förhandlingar i skogliga frågor, vid utarbetande av föreskrifter och anvisningar

för lantbruksnämndernas skogsförvaltning och skogsvärdering, in. m.

3 a). Motsvarande yrkande framfördes i fjol i samband med styrelsens

förslag om inrättande av en husdjursbyrå (IX ht 1958 s. 9—10, p. 5). Befattningen

hålles f. n. obesatt så länge den å övergångsstat uppförda byråchefstjänsten

å förutvarande sluteribyrån uppehälles. Innehavaren av sistnämnda

tjänst avgår med pension med utgången av april månad 1960.

3 b). Förslaget om uppflyttning av befattningen som förste byråagronom

på lantbruksbyrån har framförts under en följd av år (IX ht 1955 s. 8—9

och 1958 s. 8—9, p. 3b)). Det återigen upptagna yrkandet motiveras av den

ständigt fortgående ökningen av arbetet på byrån. För att i någon mån lätta

byråchefens arbetsbörda bar styrelsen genom beslut i början av år 1958

funnit sig nödsakad förordna innehavaren av ifrågavarande byråagronombefatlning

att tills vidare bereda och föredraga och i viss utsträckning även

själv avgöra ärenden rörande hushållningssällskapen och deras verksamhet

samt rörande import och export av vissa fröslag, fruktträd och bärbuskar,

allt i den mån de ej är pleniärenden eller av beskaffenhet alt böra avgöras

av överdirektören eller generaldirektören, eller byråchefen ej för särskilt

fall annorlunda bestämmer.

3 c). Efter den omorganisation av jordförbättringsbyrån, som genomför
-

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj. ts proposition nr lå8 år 1959

des under budgetåret 1953/54, har på byråingenjörstjänsten lagts alltfler

ansvarsfulla arbetsuppgifter. Innehavaren av denna tjänst har sålunda

bl. a. att bereda och föredraga ärenden rörande utanordningar av statsbidrag

och lån avseende torrläggningsföretag, representerande sammanlagt

omkring 3 000 000 resp. 5 000 000 kr. per år. Han handlägger vidare ärenden

rörande godkännande av eller ändringar i fastställd arbetsplan och

arbetstid för statsunderstödda torrläggningsföretag ävensom verkställer

teknisk granskning av bevattningsanläggningar. Styrelsen föreslår med hänsyn

härtill att tjänsten uppflyttas till lönegrad Ae 21.

3 d). För detta förslag åberopar styrelsen grunderna för reglerad befordringsgång

för kontorsbiträdespersonal.

4 a) och b), ökningarna är av automatisk karaktär. Av beloppet avser

3 100 kr. tjänstetidsbefordringar.

Yttrande. Statens lönenämnd, som yttrat sig beträffande förslagen

under 1 b) och 3 c), kan för den under förstnämnda punkt yrkade tjänsten

ej tillstyrka högre placering än lönegrad A 26, varvid tjänstebenämningen

bör vara jägmästare. Beträffande den under 3 c) yrkade uppflyttningen

anför nämnden, att den ej blivit övertygad om att de med tjänsten förenade

arbetsuppgifterna genomgått sådan förändring sedan löneställningen senast

prövades, att en uppflyttning bör ifrågakomma.

Motiv till B. la). Förslag att inrätta en kontorsbiträdestjänst i reglerad

befordringsgång har framförts i anslagsäskandena för de 4 senaste

budgetåren (IX ht 1955 s. 228, 1956 s. 282, 1957 s. 331 och 1958 s. 38).

1 b). Med hänsyn till den fåtaliga personalen inom nämndens kansli

måste i första hand denna anslagspost anlitas för tillfällig redaktionell

hjälp under särskilt arbetsbråda perioder, semestervikariat o. dyl. Särskilt

1 samband med redigeringen av årsboken »Jord-Gröda-Djur» och utgivande

av upplysningsskrifter i skilda ämnen ävensom vid vissa registrerings- och

kontrollarbeten över upplysningsåtgärder föreligger stort behov av extra

arbetskraft. Under sommarhalvåret har prövats att för några månader såsom

praktikant hos nämnden anställa studerande vid lantbrukshögskolan.

Dessa försök har slagit väl ut och nämnden har därför för avsikt att i den

mån medel ställes till förfogande fortsätta härmed. Den ifrågasatta ökningen

från 3 500 kr. skulle även kunna medgiva anställande tidvis av

experthjälp för vissa specialuppdrag inom trädgårdsnäringens och veterinärvårdens

m. fl. områden.

2 a)—c). Förändringarna är av automatisk natur.

Yttrande. Lantbruksstyrelsen tillstyrker en höjning av förevarande

anslag för nästa budgetår med 10 900 kr., eller 2 000 kr. mindre än vad

upplysningsnämnden i sin framställning yrkat. Minskningen hänför sig till

p. 1 b), tillfällig arbetskraft, beträffande vilken styrelsen föreslår en till

2 000 kr. begränsad anslagshöjning.

Lantbruksstyrelsen: Omkostnader. Under denna anslagsrubrik har med förslagsanslaget

till omkostnader vid lantbruksstyrelsen sammanförts det tidi
-

s. 191 Kontrollera mot PDF

191

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

gare som särskilt anslag å riksstaten uppförda förslagsanslaget Jordbrukets

upplysningsnämnd: Omkostnader. För innevarande budgetår har under

nämnda omkostnadsanslag anvisats resp. 346 500 kr. och 40 500 kr. I årets

statsverksproposition (IX ht 1959 s. 6—7) har rubricerade anslag, såsom

förut anförts, upptagits med ett beräknat belopp av 402 000 kr., vari jämväl

ingår för upplysningsnämnden beräknade omkostnadsmedel.

Yrkanden. A. Lantbruksstyrelsen (skr. 20/8 1958) föreslår, att anslaget

sänkes med 3 000 kr. enligt följande beräkning.

Utgifter

Anslag

ökning

1956/57

1957/58

1958/59

eller

minskning

1. Sjukvård m. m.

9 819

10 185

6 000

+ 4 000

2. Reseersättningar

129 485

115 764

137 000

— 5 000

3. Publikationstryck

2 647

2 055

12 000

— 2 000

— 3 000

4. Härutöver föreslår styrelsen att medlen under anslagsposten till upplysningskampanj

för ökad markkartering skall få användas även för upplysning

på andra områden.

B. Jordbrukets upplysningsnämnd (skr. 15/8 1958) hemställer, att anslaget

måtte höjas med 10 700 kr. till 51 200 kr. enligt följande beräkning.

1. Författarhonorar

2. Tryckningskostnader och bildtjänst

Utgifter

1956/57 1957/58

13 000 13 607

7 304 7 708

Anslag ökning

1958/59

15 500 9 500

8 800 1200

10 700

Motiv till A. 1. ökningen motiveras av medelsförbrukningen under

de 2 senaste budgetåren.

2. Den jämförelsevis låga medelsförbrukningen under budgetåret 1957/58

beror av förhållanden av i huvudsak tillfällig natur. Siffran för nämnda

budgetår — 115 764 kr. — torde komma att överstiga 120 000 kr. sedan alla

räkningar avseende tjänsteresor under samma budgetår betalts. Styrelsen

har anledning att räkna med att reseverksamheten under budgetåret 1959/60

skall få ungefär samma omfattning som den hade under budgetåret 1956/57.

Med hänsyn härtill och med beaktande jämväl av de nya ändamål, för vilka

kostnaderna fr. o. m. innevarande budgetår skall bestridas från förevarande

anslag, beräknar styrelsen medelsbehovet för nästa budgetår till

ca 132 000 kr.

3. Kostnaderna för publicering av resultaten av svinstamkontrollen skall

fr. o. m. innevarande budgetår bestridas från förevarande post. Dessa kostnader

beräknas uppgå till ca 5 000 kr. Övriga med posten avsedda kostnader

kan enligt vad erfarenheten utvisar beräknas ej komma att överstiga 5 000

kr. På grund härav föreslås, att posten för nästa budgetår upptages med

10 000 kr.

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

4. Posten, som är ny för löpande budgetår, torde — i avbidan på att erfarenhet

vinnes rörande behovet av upplysning på ifrågavarande område -—- för nästa budgetår uppföras med oförändrat belopp. Enligt styrelsens mening

bör dock de under posten anvisade medlen få användas för upplysning även

på andra områden än markkarteringen. Vid bifall härtill bör postens benämning

ändras till Kostnader för särskilda upplysningskampanjer. För

detta förslag åberopar styrelsen följande.

Som styrelsen framhöll i sina anslagsäskanden för budgetåret 1958/59

bar den gynnsamma utveckling som jordbruket under senare år undergått

och som alltjämt fortgår tyvärr fört med sig även mindre önskvärda konsekvenser.

Parasiter och skadedjur m. m. kan således numera på ett helt annat

sätt än tidigare spridas och orsaka betydande skador innan motåtgärder

hinner sättas in. De liberaliserade handelsförbindelserna med utlandet kan

också medföra risker av liknande slag. Som exempel på dylika risker må

här nämnas flyghavre samt ringröta på potatis, där det i båda fallen varit

nödvändigt att genom särskilda bestämmelser söka förhindra allvarligare

skadeverkningar. Vid sidan av att staten inskrider på sådant sätt är det

emellertid enligt styrelsens mening nödvändigt att man i dylika fall försöker

åstadkomma ett så snabbt resultat som möjligt genom intensivt bedriven

upplysning. Sådan upplysningsverksamhet synes lämpligen böra ske

i form av kampanjer genom press, radio, flygblad, broschyrer in. in. Vissa

institutioner såsom exempelvis statens växtskyddsanstalt och jordbrukets

upplysningsnämnd har bl. a. till uppgift att bedriva upplysningsverksamhet

på jordbrukets område. De saknar dock medel till sådana särskilda kampanjer,

som det ibland kan befinnas nödvändigt att igångsätta. Som exempel

liärpå kan nämnas den kampanj mot flyghavre, som lantbruksstyrelsen i samråd

med vissa institutioner anordnade i början av föregående år. Denna kampanj

drog en kostnad av ca 5 000 kr. och kunde komma till stånd endast tack

vare bidrag från för frågan speciellt intresserade enskilda organisationer.

Det är på grund härav såsom en beredskapsåtgärd angeläget att särskilda

medel finnes anvisade för dylika upplysningskampanjer.

Motiv till B. 1. Under senare år har såväl inom fack- och dagspressen

som förlagsverksamheten allmänt genomförts en höjning av författarlionorar.

Den därigenom uppkomna konkurrensen är mycket kännbar. Det är uppenbart

att en central upplysningsverksamhet i stor utsträckning måste bygga

på tillgång av både skickliga och kunniga författare och nämnden anser

det vara en angelägen uppgift att söka uppehålla i minst nuvarande omfattning

och standard sina publikationer och pressmaterial. Då den i fjol beviljade

höjningen med 2 500 kr. måste anses alldeles otillräcklig hemställer

nämnden om en ytterligare höjning av posten författarhonorar med 9 500 kr.

till 25 000 kr.

2. Nämnden har under de 2 senaste budgetåren begärt en uppräkning av

posten tryckningskostnader och bildtjänst. I tidigare motiveringar har framförts

att en höjning till 10 000 kr. måste anses som ett absolut minimum

med hänsyn till prisstegringarna inom tryckeribranschen och bl. a. hushållningssällskapens

behov av ökade upplagor av upplysningsskrifter. Bildtjänsten,

som är en mycket viktig del i nämndens service till fack- och dagspressen

kan endast bedrivas i mycket begränsad omfattning, vilket är beklagligt,

då tillgången till bildmaterial är mycket begärlig för pressen.

s. 193 Kontrollera mot PDF

193

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

Yttrande. Lantbruksstyrelsen förordar en höjning av förevarande anslag

med 5 700 kr., varav 4 500 kr. för författarhonorar och 1 200 kr. för

tryckningskostnader och bildtjänst.

Lantbruksnämnderna: Avlöningar. För innevarande budgetår har under

förevarande anslagsrubrik anvisats ett förslagsanslag av 12 624 400 kr. Såsom

inledningsvis berörts har anslaget i årets statsverksproposition (IX ht

1959 s. 8—9) upptagits med ett beräknat belopp av 12 781 200 kr.

Yrkande. Lantbruksstyrelsen (skr. 20/8 1958) hemställer, att anslaget

höjes med ett avrundat belopp av 192 900 kr. enligt följande beräkning.

ökning

eller

minskning

1. Personalförstärkningar

a) 6 assistenter Ae 17 .................................. + 104 010

b) 11 assistenter Af 12—Ae 15 ........................... + 167 426

2. Personalminskningar

a) 12 lantbruksinstruktörer Ae 12........................ — 154 344

b) medel till avlönande av skoglig expertis................ — 64 000

c) 5 lantbruksingenjörer Ae 21 .......................... — 107 044

d) 3 ingenjörer Af 15—Ae 19 ............................ — 45 727

3. Löneregleringar

a) 26 lantbruksdirektörer Bo 1 i st. f. Ao 26 .............. + 86 116

b) 4 kontorsbiträden Ao 5 i st. f. Ae 5.................... —

4. Omräkning

a) tjänstetidsbefordringar, löneklassförändringar och regle
-

rad befordringsgång ................................. + 133 301

b) ordinarie kontorsbiträden med förordnande å högre ickeordinarie

tjänst...................................... —

c) kompensation för höjda folkpensionsavgifter............ -f- 73 114

+ 192 852

Motiv. I en allmän motivering framhåller styrelsen nödvändigheten

av att lantbruksnämndernas organisation anpassas efter de till

följd av utvecklingen på jordbruksområdet ändrade förutsättningarna för

jordbruksrationaliseringens bedrivande. Under de gångna åren har väsentliga

förskjutningar ägt rum i nämndernas arbetsuppgifter. Medan arbetet

med den yttre rationaliseringen fortgående intensifierats har verksamheten

för den inre rationaliseringen totalt sett undergått en påtaglig minskning. På

sistnämnda område har vidare förskjutningar inträtt mellan olika slag av

åtgärder. Lantbruksorganisationen hade från början en mycket stark personell

övervikt på den inre rationaliseringens område, då inte mindre än 80

procent av hela personalstyrkan var bunden vid denna verksamhet. Särskilt

under den senaste 5-årsperioden har emellertid styrelsen sökt åstadkomma en

!:{ ltihnng till riksdagens protokoll i samt. Nr 148

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1959

omfördelning av personalen mellan olika verksamhetsgrenar. För dessa strävanden,

vilka lett till att arbetet på den yttre rationaliseringens område kunnat

ökas avsevärt genom insatser av personal, som förut varit verksam på

den inre rationaliseringens område, lämnar styrelsen följande redogörelse.

Det mest påtagliga resultatet av nämnda strävanden är måhända, att eu

skoglig organisation, som täcker lantbruksnämndernas mest trängande behov

av tillgång till sakkunskap på det skogliga området, kunnat byggas upp

inom gällande personalram. Detta har skett genom att vissa tjänster, vilkas

förutvarande innehavare arbetat med inre rationalisering, hållits vakanta

och medel sålunda frigjorts för anställning av tjänstemän med skogsutbildning.

Styrelsen har vidare under de senaste 2 åren ingående granskat behovet

av personal för inre rationalisering inom flertalet län. Som resultat av

denna granskning har ett flertal av de därmed sysselsatta befattningshavarna

kunnat helt eller delvis tagas i anspråk för arbete på den yttre rationaliseringens

område. Vad lantbruksingenjörskåren beträffar har den minskats

med ungefär 1/3 under de senaste 5 åren genom avgång utan att motsvarande

nyrekrytering ägt rum. Vakanserna återfinnes huvudsakligen å de e. o.

lantbruksingenjörstjänsterna. I geografiskt hänseende har en avsevärd omgruppering

av arbetskrafterna ägt rum, särskilt framträdande beträffande

lantbruksingenjörerna. I Norrland finns sålunda numera endast 2 lantbruksingenjörer,

medan det för 5 år sedan fanns 6 ordinarie lantbruksingenjörer

där. Trots de vidtagna åtgärderna dominerar den med inre rationalisering

sysselsatta personalen alltjämt starkt. Av den totala fältarbetande personalen

arbetar sålunda ännu blott ca 1/3 med yttre rationalisering. Av den personal,

som arbetar med inre rationalisering, är drygt hälften knuten till lantbruksingenjörsavdelningarna.

Även andra spörsmål av organisatorisk natur behöver få sin lösning. Styi

elsen har därför igångsatt eu utredning rörande lantbruksnämndernas organisation

in. in. Ett par för denna utredning väsentliga frågor tar styrelsen

upp till närmare behandling.

Den första frågan avser avdelningsindelningen vid lantb

r u ksnämndern a. Den personal vid nämnderna, som handlägger frågor

rörande inre rationalisering, är nu fördelad på 2 avdelningar, avdelningen

för inre rationalisering och lantbruksingenjörsavdelningen. Å bägge avdelningarna

finns dels högskoleutbildade tjänstemän — lantbrukskonsulenter

med agronomutbildning eller lantbruksingenjörer — dels personal avsedd

lör det egentliga fältarbetet, samt kontorspersonal. Agronomerna är organisatoriskt

knutna till avdelningarna för inre rationalisering. Lantbruksingenjörerna

leder arbetet å lantbruksingenjörsavdelningarna. De bar därjämte

sitt verksamhetsfält reglerat genom särskild distriktsindelning. Enligt styrelsens

mening bör det vara en huvuduppgift för utredningen att undersöka

möjligheterna alt sammanföra berörda personalgrupper till organisatoriska

enheter. Härför lämnar styrelsen följande motivering.

Vid lantbruksorganisationens start år 1948 bragtes indelningen i lantbruksnämnder

och i lantbruksingenjörsdistrikt i stort sett att sammanfalla

med vissa undantag (i ett par fall hade 2 lantbruksnämnder gemensam lantbruksingenjör

och de 2 nordligaste länen var uppdelade på 3 lantbruksingenjörsdistrikt).

Det fanns sålunda — som regel — vid varje lantbruks
-

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

nämnd både lantbruksingenjör med underställd personal och konsulent för

inre rationalisering med underställd personal. Arbetsfördelningen var i stort

sett den, att lantbruksingenjörernas uppgifter företrädesvis omfattade vattenreglering

och avdikning samt andra större och tekniskt särskilt krävande

uppdrag samt rättslig handläggning (syneförrättningar), medan avdelningarna

för inre rationalisering svarade för den del av torrläggningen, som

avser täckdikning och härför behövliga mindre avlopp, samt all inre rationalisering

i övrigt.

Under de senaste 5 åren har, såsom ovan nämnts, viss reducering och

omdisposition av personalen å berörda avdelningar genomförts. Härigenom

har viss koncentration av personal kunnat ske till de egentliga jordbruksbygderna,

där inre rationalisering, inklusive torrläggning av mark, är av

stor betydelse för jordbrukets fortsatta utveckling. Vidare har personal i

viss utsträckning kunnat överföras till avdelningarna för yttre rationalisering.

Den personalstyrka, som tjänstgör på den inre rationaliseringens område

i vidsträckt bemärkelse omfattar f. n. ca 30 agronomer och ca 70 instruktörer

samt närmare 30 lantbruksingenjörer med underlydande teknisk

personal om ca 100 tjänstemän. I flertalet län finnes alltjämt både lantbruksingenjör

och agronom för inre rationalisering. I vissa jordbrukslän äi

härutöver placerad ytterligare en lantbruksingenjör eller agronom (undantagsvis

finnes både 2 lantbruksingenjörer och 2 agronomer). De båda avdelningarna

arbetar alltjämt var för sig med i stort sett den arbetsfördelning,

som gällde från början. Allteftersom dikningen förskjutits till mindre företag

i sammanhang med täckdikning, har emellertid allt fler sådana dikningsföretag

kommit att handläggas å avdelningarna för inre rationalisering.

Utbyte av personal mellan avdelningarna bär också börjat genomföras,

ännu dock blott i rätt ringa omfattning. Så har t. ex. yngre agronomer

för sin fortbildning inom detta arbetsområde fått tjänstgöra hos lantbruksingenjör

och i några fall har instruktör eller teknikerpersonal tillfälligt

tjänstgjort å lantbruksingenjörsavdelningen resp. avdelningen för inre rationalisering.

I 7 län finnes f. n. icke någon lantbruksingenjör stationerad. Då svarar

som regel en agronom, helt eller delvis avdelad för uppgiften, för ledningen

av den inre rationaliseringen i dess helhet. Vid ett par av dessa nämnder

tinnes också kvar en mindre arbetsgrupp (förste assistent med biträde),

som tillhört den förutvarande lantbruksingenjörsavdelningen men som nu

tills vidare ställts direkt under lantbruksdirektören. Denna personal användes

i första hand inom dikningsverksamheten men därutöver även för olika

uppgifter av teknisk art. De i dessa arbetsgrupper ingående förste assistenterna

handlägger, med stöd av vederbörlig behörighetsförklaring, enklare

syneförrättningar enligt 7 kap. vattenlagen.

Vunnen erfarenhet visar enligt styrelsens mening att det i allmänhet inte

kan vara rationellt eller lämpligt att ha eu avdelning för inre rationalisering

och eu lantbruksingenjörsavdelning arbetande vid sidan av varandra inom

samma lantbruksnämndsområde. I många län är arbetsuppgifterna på detta

arbetsfält icke nog omfattande för att bereda effektiv sysselsättning åt eu

på så sätt dubblerad organisation. I vissa fall torde den sammanlagda arbetsuppgiften

f. ö. ej vara så stor att dess ledning kräver lieltidsinsats utan

bör kunna förenas med andra uppgifter. I några jordbrukslän föreligger

dock å båda avdelningarna arbetsuppgifter i sådan mängd att befattningshavarna

bar svårt att inom rimlig tid fullgöra sina förrättningar. Men även

i sådana län synes på längre sikt fördelar i fråga om utnyttjande av arbetskraft

in. in. kunna vinnas genom sainmanföring till eu organisationsenhet.

Den härav motiverade omorganisationen bör sikta på eu sådan ordning, att

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj.ts proposition nr lk8 år 1959

torrläggning och annan inre rationalisering, där ej särskilda skäl föranleder

annat, skall samlas under enhetlig ledning inom varje lantbruksnämndsområde.

Därigenom bör så småningom även viss personal kunna frigöras

för andra uppgifter och därmed ytterligare utrymme kunna beredas inom

gällande personalram för effektivisering av den yttre rationaliseringen. I

bl. a. samma syfte avser styrelsen att undersöka i vad mån det är möjligt

att anförtro personal med lägre utbildning men med god praktisk erfarenhet

mera kvalificerade arbetsuppgifter än hittills varit fallet.

En annan fråga som bör beröras vid den förut omförmälda utredningen

är enligt styrelsen frågan om den nuvarande indelningen av riket

i lantbruksingenjörsdistrikt bör bibehållas eller ej. Denna

fråga har nämligen nära sammanhang med den nyss behandlade. Olika lösningar

har därvid diskuterats. För sin del anför styrelsen följande.

Det bör i detta sammanhang till en början beaktas dels vad i gällande

instruktion (nr 553/1956) stadgas om särskilda åligganden för lantbruksingenjör,

nämligen att verkställa syneförrättningar och att biträda domstolar,

dels vad i vattenlagen stadgas om behörighet att handlägga syneförrättningar.

Det torde vara påkallat, att det i varje län finnes lantbruksingenjör

att tillgå för förordnande till syneförättningar, som kräver full behörighet.

Det är vidare önskvärt att särskilt lantbruksnämnderna men även andra

länsmyndigheter har tillgång till en rådgivare på hithörande tekniska områden,

inte minst med tanke på frågeställningarna om vattenförorening å

landsbygden. Å andra sidan är det inte möjligt att tillhandahålla en särskild

lantbruksingenjör för varje län, eftersom arbetsvolvmen på en hel del håll

torde bli för liten.

Det synes styrelsen kunna tagas till utgångspunkt att lantbruksingenjör

bör finnas placerad inom sådana län eller lanlbruksnämndsområden, där en

dylik befattningshavare kan förväntas bli till övervägande del fullt sysselsatt

med arbetsuppgifter inom sitt speciella kompetensområde. Det torde från fall

till fall få övervägas, huruvida den fältarbetande personalen för övrig inre

rationalisering också kan ställas under hans ledning eller om en agronom

bör vara avdelad för denna uppgift. I ett flertal län torde lantbruksingenjör

emellertid inte erfordras. Där synes verksamheten i dess helhet böra ledas av

agronom, eller eventuellt av en särskilt erfaren förste assistent. Dock bör

hl. a. med hänsyn till vad i lag och författning är stadgat rörande lantbruksingenjör

— tillses att viss lantbruksingenjör överallt skall finnas till

förfogande för sådana uppgifter, som kräver lantbruksingenjörsutbildning.

Detta torde kunna lösas genom att verksamhetsområdet för ifrågavarande

lantbruksingenjör, i vad rör sådana uppgifter, bestämmes att omfatta ett

eller flera län utöver det, i vilket han är stationerad.

Styrelsen anför avslutningsvis, att den givetvis även har uppmärksamheten

riktad på sannolika framtida arbetsuppgifter för lantbruksnämnderna.

I detta hänseende bör enligt styrelsen särskilt uppmärksammas att, som ett

led i strukturrationaliseringen, ändrad markanvändning allt oftare blir aktuell

och att vattenföroreningen synes medföra ett framträdande behov av

teknisk-ekonomisk planering av åtgärder på landsbygden och inte minst vid

jordbruksföretagen. Den lagstiftning till förekommande av vattenförorening,

som trätt i kraft den 1 juli 1957, förutsätter att omfattande åtgärder vidtages

utan dröjsmål. Med hänsyn härtill ävensom till att andra utredningar

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

Kungl. Maj. ts proposition nr lh8 år 1959

berörande verksamheten vid lantbruksnämnderna pågår, har styrelsen f. n.

inte ansett sig kunna framlägga förslag om mera genomgripande ändringar

i personalstaten.

Styrelsen övergår härefter till att närmare motivera sina i förestående förteckning

redovisade förslag.

1 samt 2 a) och b). Lantbruksnämnderna var under de första åren av

deras verksamhet helt hänvisade till att söka erhålla biträde av skogsvårdsstyrelserna

för skötseln av de skogliga uppgifterna. Dessa organ kan dock

lämna hjälp huvudsakligen endast för uppgifter, som ligger inom deras normala

verksamhet såsom planläggning av skogsvårdsåtgärder, inventering av

skogsmarker och uppskattning av virkesförråd, allt i den mån deras tid så

medgiver. Redan efter ett par år fann styrelsen nödvändigt, att nämnderna

utrustades med egen skoglig sakkunskap. En av styrelsen år 1951 gjord

framställning i detta syfte ledde endast till att ett belopp av 5 000 kr. anvisades

å sakkunnigposten i styrelsens avlöningsstat. Därefter har styrelsen

alltsedan budgetåret 1953/54 i sina anslagsäskanden hemställt att särskilda

tjänster måtte inrättas för skogligt utbildade tjänstemän vid nämnderna.

Förslagen har alla avvisats med hänvisning till att med avgörandet härutinnan

borde anstå, enär frågan om åtgärder för förstärkning av ofullständiga

jordbruk med skog var föremål för särskild utredning. För tillgodoseende

av behovet av skoglig expertis har dock sakkunnigposten under styrelsens

avlöningsanslag för budgetåren 1956/57 och 1957/58 förstärkts med tillhopa

64 000 kr. Dessa medel har fr. o. m. innevarande budgetår överförts till

nämndernas sakkunniganslag.

I motiveringen till sitt nu ånyo framförda förslag anför styrelsen bl. a. att

den övervägande delen av lantbruksnämndernas arbetsuppgifter på den yttre

rationaliseringens område hänför sig till bygder med blandat jord- och

skogsbruk. Rationaliseringen i dessa bygder avser väsentligen förstärkning

och omarrondering av kombinerade jord- och skogsbruksfastigheter. Arbetet

med förmedling av köp och byten, medverkan till finansiering därav samt

aktiv inköps- och försäljningsverksamhet ävensom nämndens ställningstaganden

i en rad andra spörsmål blir starkt beroende av de skogliga förhållandena.

I samband med skogskompletteringen förekommer därtill eu

omfattande verksamhet för utbyte av mark med industriskogarna, vilket

medför krävande värderingsåtgärder och förhandlingar. Med hänsyn till det

ekonomiska ansvar, som härvid åvilar nämnderna och den betydande inverkan,

som dess åtgärder får för framtiden, är det enligt styrelsen alldeles

uppenbart att nämnderna måste ha tillgång till kompetent personal för utförandet

av sådana utredningar och värderingar m. in., som ofrånkomligen

måste göras för ett rätt bedrivande av verksamheten. I skogsbygderna har

det emellertid även blivit ett allt angelägnare önskemål hos nämnderna att

få tillgång till skogligt utbildade tjänstemän jämväl för projekteringsverksamhetcn

på den yttre rationaliseringens område.

1 avvaktan på eu lösning av förevarande fråga har styrelsen efter hand

anställt ett antal skogsmästare vid nämnderna. Dessa tjänstemäns anställ
-

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

ningsförhållanden är dock så osäkra att styrelsen inte räknar med alt de

skall stanna i nämndernas tjänst, om ej deras villkor nu blir reglerade. Förutsättningar

för eu lösning av denna fråga bör enligt styrelsen nu vara för

handen, i synnerhet som den i stort sett kan lösas inom ramen för de medel,

som redan finnes anvisade å nämndernas avlöningsanslag. Beträffande det

erforderliga antalet tjänster, lönegradsplacering och kompetenskrav anför

styrelsen.

Det behövliga antalet tjänstemän med skoglig utbildning kan f. n. beräknas

uppgå till lägst 20. Till en del tillgodoses detta behov f. n. genom att

3 till lantbruksassistenter befordrade tjänstemän med skoglig utbildning helt

avses för uppgifter av hithörande slag. Om dessa tjänstemän är i detta

sammanhang ej fråga. I övrigt utgöres den ifrågavarande personalen av 17

tjänstemän, av vilka 4 är anställda som extra ordinarie tjänstemän i Ae 15,

1 som extra i Ag 15, 4 som extra ordinarie i Ae 13, 1 som extra ordinarie

i Ae 12 samt 2 som extra i Ag 12. Medel till avlönande av dessa tjänstemän

har erhållits genom att ett antal extra ordinarie lantbruksinstruktörstjänster

hållits vakanta. De återstående 5 är arvodesanställda. Deras arvoden, vilka

motsvarar lön i lönegrad Ag 12, bestrides från sakkunnigposten. Av de

ifrågavarande tjänstemännen tjänstgör flertalet i norrlandslänen, där 2—3

skogsmästare finnes vid varje nämnd; de som är placerade i södra och mellersta

Sverige har flera län som tjänstgöringsområde.

Styrelsen vill föreslå att dessa tjänstemän, i samband med att deras löneoch

anställningsvillkor regleras, erhåller tjänstebenämningen assistenter.

Såsom kompetenskrav för erhållande av sådan assistentbefattning måste

gälla att vederbörande avlagt skogsmästarexamen med goda betyg. Därjämte

måste krävas ett icke ringa mått av erfarenhet, särskilt av skogsvärdering.

Även i övrigt måste med hänsyn till arbetets art mycket höga

fordringar ställas på dessa tjänstemän, som bl. a. ofta har att biträda vid

iörhandlingar rörande köp och försäljning av skogsmark med skogsbolag,

domänverket och andra organisationer, vilka härvid företrädes av högt kvalificerad

skoglig expertis. Styrelsens förslag till lönereglering innebär att

av de ifrågavarande tjänstemännen, 6, vilka i likhet med ovan berörda lantbruksassistenter

uppehåller särskilt krävande befattningar, placeras i lönegrad

Ae 17, samt att de övriga 11 inordnas i en reglerad befordringsgång efter

sedvanligt mönster och omfattande lönegraderna Af 12, Ae 13 och Ae 15.

Aspiranttiden bör vara högst 1 år. I lönegrad Ae 13 bör tiden för befordran

till Ae 15 vara 2 år. Avlöningskostnaderna för nästa budgetår beräknar styrelsen

till 271 436 kr. De uppväges till större delen av att antalet extra ordinarie

lantbruksinstruktörsbefattningar samtidigt föreslås minskat med 12 och

att sakkunnigposten kan nedräknas med del för avlönande av skoglig expertis

avsedda beloppet å 64 000 kr.

2 c) och d). Gällande personalstat upptager 25 tjänster som lantbruksingenjör

i Ao 25 och 10 tjänster som lantbruksingenjör i Ae 21. För rekrytering

av lantbruksingenjörstjänsterna må därjämte finnas anställda ingenjörer

och ingenjörsaspiranter i reglerad befordringsgång (Af 15—Ae 19).

Det sammanlagda antalet extra ordinarie lantbruksingenjörer, ingenjörer

och ingenjörsaspiranter må icke överstiga 16. Antalet befattningshavare inom

denna grupp varierar starkt. F. n. uppgår det endast till 3. Denna kraftiga

nedgång beror bl. a. på att elever kan antagas till lantbruksingenjörsutbildning

vid tekniska högskolan endast med förhållandevis långa mellan
-

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^8 år 1959

rum. Gruppen bör inte varaktigt vara så kraftigt reducerad. Redan nästa

höst räknar styrelsen med att kunna antaga ett mindre antal då utexaminerade

lantbruksingenjörer såsom aspiranter. En viss minskning av gruppen

torde dock nu kunna genomföras. Styrelsen föreslår, att gruppen tills vidare

— i avvaktan på resultatet av den utredning som pågår inom styrelsen

rörande avdelningsindelningen vid lantbruksnämnderna och indelningen i

lantbruksingenjörsdistrikt — reduceras till att omfatta högst 8 befattningshavare,

av vilka högst 5 må vinna anställning som extra ordinarie lanlbruksingenjörer.

Antalet lantbruksingenjörstjänster i Ac 21 föreslås sålunda

minskat från 10 till 5.

3 a). I sina anslagsäskanden för de senaste 2 åren har styrelsen föreslagit,

att lantbruksdirektörstjänsterna skall uppflyttas till byråchefslönegraden.

Beträffande motiveringen torde få hänvisas till IX ht 1957, s. 23—25.

3 b). För detta förslag åberopas grunderna för reglerad befordringsgång

för kontorsbiträdespersonal.

4 a). Den föreslagna ökningen, varav 2 072 kr. avser tjänstetidsbefordringar,

är av automatisk karaktär.

4 b). Antalet ordinarie kontorsbiträden, vilka uppehåller högre icke-ordinarie

tjänst, har sedan förra budgetåret ökats från 19 till 28 (jfr IX ht

1956, s. 19, p. 8). Till följd härav bör ett belopp motsvarande grundlön för

9 kontorsbiträden fr. o. in. nästa budgetår överföras från ordinarie- till

icke-ordinarieposten.

4 c). Förändringen är av automatisk natur.

Yttranden. Statskontoret är, med hänsyn till att i tidigare sammanhang

framförda önskemål om en översyn av lantbruksnämndernas ställning,

organisation och arbetsuppgifter hittills avvisats av riksdagen under hänvisning

till pågående utredningar berörande jordbruksområdet, ej berett att nu

taga ställning till lantbruksstyrelsens upptagna förslag om personalförstärkning

vid nämnderna.

Statens organisationsncimnd förordar, att den i lantbruksstyrelsens petita

under punkt 1 föreslagna personalförstärkningen, i avvaktan på att vissa

samordningsfrågor blir lösta, tills vidare bör anstå. Nämnden motiverar sitt

ställningstagande sålunda.

De allmänna motiv, som styrelsen anfört i sitt förslag till anslagsäskanden

samt motiven under punkterna 1 och 2 i detta förslag tillhörande »Lantbruksnämderna:

Avlöningar» ger nämnden anledning ifrågasätta, om kompetensgränserna

mellan lantbruksnämnderna å ena sidan och regionala

skogliga samt lantmäteridistriktens organisationsenheter å den andra är så

utformade att ett rationellt utnyttjande av de personella resurserna möjliggöres

och underlättas. Det förhållandet att lantmäteristyrelsen samtidigt

som lantbruk sstyrelsen äskar anslag för skoglig expertis, synes stärka uppfattningen,

att här är fråga om ett samordningsproblem, som måste lösas

för flera verk gemensamt. Ytterligare understrykes vikten av samordning

mellan lanlbruksverket och lantmäteriväsendet av alt ärende i fråga om

yttre rationalisering — avseende väsentligen förstärkning och omarrondering

av kombinerade jord- och skogsbruksfastigheter — handlägges även hos

vederbörande distriktslanlmätare i form av legala förrättningar, varvid vår
-

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1959

dering av skogsmark och slåndsskog ingår. Då följaktligen stora risker synes

föreligga för dubbelarbete i växande omfattning anser nämnden, att personalförstärkning

enligt lantbruksstyrelsens hemställan under punkt 1 tills

vidare bör anstå. Nämnden förutsätter därvid att frågan om de olika länsorganens

förseende med skoglig expertis tas upp i ett sammanhang.

Statens lönenämnd kan ej förorda högre löneställning än 13 lönegraden för

de under punkterna 1 a) och b) till inrättande föreslagna tjänsterna.

Lantbruksnämnderna: Omkostnader. För innevarande budgetår har under

förevarande anslagsrubrik anvisats ett förslagsanslag av 2 959 500 kr. I årets

statsverksproposition (IX ht 1959 s. 9) har anslaget, såsom förut anförts,

upptagits med ett beräknat belopp av 2 994 500 kr.

Yrkande. Lantbruksstyrelsen (skr. 20/8 1958) föreslår, atl anslaget

minskas med 50 000 kr. enligt följande beräkning.

1. Reseersättningar

2. Övriga expenser

Utgifter

1956/57 1957/58

Anslag

1958/59

1 894 667 1 789 404 2 242 500

530 833 530 621 581 000

ökning

eller

minskning

— 100 000

+ 50 000

— 50 000

Motiv. 1. Under de senaste 2 budgetåren har överskotten på förevarande

post varit betydande. Behållningen uppgick för budgetåret 1956/57 till

omkring 150 000 kr. För budgetåret 1957/58 kan den, sedan alla till detta

budgetår hänförliga räkningar betalats, preliminärt beräknas komma atl

stiga till närmare 200 000 kr. En viss nedskärning av anslagsposten torde

därför kunna ske. Den fr. o. in. den 1 juli 1958 höjda resekostnadsersätlningen

för tjänsteresor med egen bil kan emellertid beräknas medföra eu

med minst 50 000 kr. ökad medelsförbrukning. Vidare är det ovisst, om det

belopp å 42 500 kr., som för innevarande budgetår beräknats för reselcostnadsersättningar

och traktamenten till ortsombuden, kommer att förslå.

Med beaktande härav och under förutsättning av oförändrade grunder för

resekostnadsersättningar och traktamenten torde posten kunna minskas

med 100 000 kr.

2. Under 10-årsperioden 1948—1958 har medelsförbrukningen under förevarande

anslagspost stegrats från ca 398 000 kr. för budgetåret 1948/49 till

530 600 kr. för budgetåret 1957/58. Den stegrade förbrukningen har i huvudsak

föranletts av den allmänna prisstegringen. Kompensation härför har

dock icke erhållits beträffande alla till posten hänförliga ändamål. En del

av dessa är av sådan natur att de ofrånkomligen måste i första hand bestridas.

Så är fallet med kostnaderna för renhållning och städning, vilkas

storlek i huvudsak bestämmes av kollektivavtalet för städningspersonalen,

samt telefonkostnaderna. Endast vad som återstår sedan dessa kostnader

bestritts kan användas för övriga med posten avsedda ändamål, såsom inköp

av skrivmaterialier, blankettryck, underhåll av instrument, kontors
-

s. 201 Kontrollera mot PDF

201

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1959

maskiner ocli andra inventarier, bokinköp, prenumeration på tidningar och

tidskrifter, bindning av handlingar, m. m. En av de mera menliga konsekvenserna

härav har blivit att så småningom praktiskt taget all nyanskaffning

av litteratur och prenumeration på facktidskrifter måst upphöra. Kostnaderna

för renhållning och städning samt telefon beräknas för innevarande

budgetår komma att uppgå till resp. ca 173 000 och ca 200 000 kr. eller sammanlagt

ca 373 000 kr. under förutsättning av oförändrade löner och priser.

I fråga om städningen har man dock under alla förhållanden att räkna med

stegrade avlöningskostnader. För nästa budgetår räknar styrelsen emellertid

tills vidare med ett medelsbehov för dessa ändamål motsvarande den beräknade

förbrukningen för innevarande budgetår. För övriga ändamål finner

styrelsen sig ej kunna beräkna lägre belopp än 258 000 kr. Härvid förutsättes

att det allmänna prisläget blir i stort sett oförändrat. Posten skulle i enlighet

härmed behöva upptagas med ett belopp av sammanlagt 631 000 kr.

Lantbruksnämnderna: Utrustning. För innevarande budgetår har under

denna anslagsrubrik anvisats ett reservationsanslag av 46 000 kr. Å anslaget

förelåg vid utgången av budgetåret 1957/58 en reservation av 45 520 kr. Härav

utgjordes 27 420 kr. av disponerade men ännu ej ianspråktagna medel. I

årets statsverksproposition (IX ht 1959 s. 9—10) har anslaget, såsom förut

anförts, uppförts med ett beräknat belopp av 70 000 kr.

Yrkande. Lantbruksstgrelsen (skr. 20/8 1958) föreslår, att anslaget

upptages med ett belopp av 125 100 kr.

M o t i v. Anslaget är avsett för att bestrida kostnader för anskaffning

av utrustning åt lantbruksnämnderna i första hand i samband med inflyttning

i nya lokaler. Därjämte har under vart och ett av de senaste 3

budgetåren använts ett belopp av 15 000 kr. för anskaffning av instrument

och annan fältutrustning till den tekniska personalen. I mån av tillgång

på medel användes anslaget även för annan komplettering av nämndernas

inventarieutrustning. Under innevarande budgetår kommer lantbruksnämnderna

i Östergötlands, Kopparbergs och Norrbottens län att

flytta in i nya lokaler. Medelsbehovet för anskaffning av utrustning m. m.

i samband med dessa flyttningar beräknas av styrelsen till sammanlagt

83 500 kr. Det medelsbehov som inte täcks av under budgetåret tillgängliga

medel uppgår till 19 400 kr. Under nästa budgetår kommer nämnderna

i Hallands och Örebro län all erhålla nya lokaler. Kostnaderna i anledning

av dessa flyttningar beräknas till ett belopp av sammanlagt 75 700 kr. Därjämte

måste medel för samma budgetår beräknas för nyanskaffning av instrument

och annan fältulrustning samt för inköp av kontorsutrustning

utan samband med flyttning i synnerhet som några medel ej kommer atl

linnas tillgängliga för dessa ändamål under innevarande budgetår. Det erforderliga

medelsbehovet beräknar styrelsen till lägst 30 000 kr. Det sammanlagda

medelsbehovet för nästa budgetår uppgår sålunda till omkring

( 19 400 b 75 700 i 30 000 =) 125 100 kr.

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

Täckande av förluster på grund av statlig kreditgaranti. I årets statsverksproposition

(IX ht 1959 s. 27—29) har under förevarande anslagsrubrik

föreslagits, att till täckande av förluster på grund av statlig kreditgaranti

för budgetåret 1959/60 anvisas ett förslagsanslag av 300 000 kr. Samtidigt

har uttalats, att frågan om garantiramarnas storlek nästa budgetår beträffande

såväl lån avseende yttre och inre rationalisering, jordbruksegnahemslån

och driftslån som lån avseende uppförande av lagerhus m. m. för

jordbruksändamål samt lån avseende trädgårdsnäringens rationalisering

bör upptagas i särskild proposition angående jordbrukets rationalisering,

in. m.

Yrkanden. Lantbrnksstijrelsen (skr. 20/8 1958 och 7/2 1959) hemställer,

att statlig kreditgaranti under budgetåret 1959/60 får beviljas med

sammanlagt 58 500 000 kr.

med fördelning

å ändamål enligt vad följande

sammanställning utvisar.

Lämnad garanti

Garantiram

Förslag

1957/58

1958/59

1959/60

Yttre rationalisering

8 232 570

10 000 000

12 000 000

Inre rationalisering

Jordbruksegnahemslån

9 084 330

15 000 000

13 000 000

m. m.

18 833 530

20 000 000

20 000 000

Driftslån

5 481 750

6 000 000

6 000 000

Lagerhuslån m. m.

Trädgårdsnäringens

4 000 000

4 000 000

5 500 000

rationalisering

519 100

2 000 000

2 000 000

Motiv. Under de senaste 5 åren bar statlig lånegaranti för yttre

rationalisering beviljats med ca 8 miljoner kr. årligen. Under budgetåret

1957/58 har statlig garanti för lån till yttre rationalisering lämnats

med ca 8,2 miljoner kr. Efterfrågan på dylik lånegaranti har dock varit

större än som nyssnämnda siffror utvisar. Svårigheter att erhålla kredit

in. m. torde även detta år medfört, att åtskilliga ansökningar om garanti

ej fullföljts. Styrelsen anser det i hög grad önskvärt, att insatserna för att

främja den yttre rationaliseringen ökas. Med hänsyn härtill bör enligt styrelsen

ramen för lånegaranti för yttre rationalisering för budgetåret 1959/60

höjas till 12 miljoner kr.

Vad beträffar den statliga lånegarantigivningen till inre rationalisering

har jordbruksanslagsutredningen föreslagit, att den nuvarande

garantiramen 15 miljoner kr. för budgetår bibehålies. Detta garantiutrymme

har icke utnyttjats helt de gångna åren. Styrelsen finner sig därför,

såsom förut berörts, kunna föreslå, att denna garantiram för nästa budgetår

bestämmes till 13 miljoner kr. Styrelsen har vid denna beräkning

utgått från att avdikningslån även i fortsättningen kommer att stå till förfogande

för finansiering av vissa torrläggningsföretag.

Efterfrågan på jordbruk segnahem slån och driftslån har

under det sista budgetåret kunnat tillgodoses inom angivna ramar. Lånegaranti

har sålunda under budgetåret 1957/58 beviljats till jordbruksegna
-

s. 203 Kontrollera mot PDF

203

Kungl. Maj.ts proposition nr l''i8 år 1959

hemslån med omkring 18,8 miljoner kr. och för driftslån med omkring 5,5

miljoner kr. Nedgången torde till stor del bero på begränsad tillgång på

lånemedel. Styrelsen föreslår, att lånegarantiramarna för jordbruksegnahemslån

och driftslån oförändrat bestämmes till 20 miljoner kr. resp. 6

miljoner kr.

I likhet med vad som gäller för innevarande budgetår bör Kungl. Maj:t

äga befogenhet att om förhållandena ger anledning därtill, medgiva jämkning

i fördelningen av maximibeloppen beträffande lån för yttre och inre

rationalisering, jordbruksegnahemslån samt driftslån.

Rörande behovet av kreditgaranti för lagerhus anför styrelsen, att

den för budgetåret 1957/58 medgivna ramen å 4 miljoner kr. helt utnyttjats.

Av den för innevarande budgetår fastställda ramen å samma belopp

har redan disponerats 400 000 kr. Till styrelsen har därjämte inkommit ansökningar

avseende anläggningar, som avses bli färdigställda under budgetåret,

till en beräknad anläggningskostnad av 985 000 kr. Enligt en av Svenska

lantmännens riksförbund bland de till förbundet anslutna föreningarna

i juni månad 1958 företagen undersökning framgår, att styrelsen under

tiden intill den 30 juni 1959 kan vänta ytterligare ansökningar om lånegaranti

för anläggningar, som senast vid nämnda tidpunkt beräknas bli

färdigställda, med en sammanlagd anläggningskostnad av 10 940 000 kr.

Vidare kan enligt nämnda undersökning väntas inkomma ansökningar rörande

anläggningar, som under nästa budgetår beräknas bli färdigställda,

för en sammanlagd anläggningskostnad av 12 450 000 kr. Styrelsen erinrar

i sammanhanget om att det belopp å 2 miljoner kr., som enligt Kungl.

Maj :ts beslut den 20 augusti 1956 ställdes till Sveriges potatisodlares riksförbunds

disposition av influtna införselavgifter på matpotatis för att användas

till främjande av odling, lagerhållning och distribution av maitpotatis

och som bl. a. utnyttjats för utlämnande av bidrag till uppförande

av anläggningar för sortering och lagring av matpotatis, nu är förbrukat

eller disponerat. Enligt styrelsens mening föreligger ytterligare behov av

dylika anläggningar, varför en viss ökning av anspråken på lånegaranti

för berörda ändamål kan vara att vänta. För att tillgodose nu redovisade

och eventuellt ytterligare uppkommande behov av statlig lånegaranti fram

till den 1 juli 1960, beräknas en garantiram av omkring 9 miljoner kr. vara

behövlig. Utöver det belopp å 3 600 000 kr. av den för innevarande budgetår

medgivna ramen, som återstår att disponera, erfordras således en lånegarantiram

för lagerhus för budgetåret 1959/60 av 5 500 000 kr.

Beträffande lån till trädgårdsnäringens rationalisering

föreslår styrelsen oförändrad garantiram om 2 miljoner kr. Under budgetåret

1957/58 har lånegarantier beviljats för ett sammanlagt belopp av

519 100 kr. Ansökningar, avseende rationaliseringsåtgärder för en sammanlagd

kostnad av ca 640 000 kr., var vid budgetårets utgång under behandling.

I förevarande sammanhang torde vidare 1''å anmälas lantbruksstyrelsens

förut omförinälda skrivelse den 29 september 1958 om bemyndigande för

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1959

styrelsen att i vissa fall besluta om eftergift av statens fordran på grund

av garantiåtagande. Beträffande bakgrunden till framställningen anför styrelsen

följande.

Det visar sig ofta påkallat att lantbruksnämnden, då exekutivt förfarande

övergår fastighet som svarar för garantilån, uppträder som spekulant på

fastigheten vid den exekutiva auktionen för att eventuellt själv förvärva

fastigheten om det visar sig nödvändigt för att skydda statens garantiåtagande.

Om det visar sig att fordran för garantilånet icke kommer att bli

täckt genom de bud som avgives vid auktionen kan det i vissa fall vara för

statsverket förmånligt att inrop göres för nämndens räkning. En förutsättning

härför är i allmänhet att nämnden har grundad anledning antaga, att

nämnden sedermera skall kunna avyttra fastigheten till minst samma pris

som det nämnden betalar för densamma vid auktionen. Det förekommer givetvis

då och då att av lantbruksnämnd sålunda förvärvad fastighet av

nämnden efter viss tids innehav försäljes med vinst. Statsverket kan då

— till ett belopp motsvarande skillnaden mellan det pris, till vilket nämnden

inköpt fastigheten och den köpeskilling nämnden erhållit vid fastighetens

försäljning — täcka förlust, uppkommen på grund av lånegarantien.

Enligt av styrelsen till nämnderna utfärdade anvisningar skall kostnader

för förvärv av fastighet till skyddande av garantiåtagande belasta jordfonden

och redovisas på en särskild titel HN, Fastigheter, förvärvade till

skyddande av garantiåtaganden. Efter försäljning av sådan fastighet skali

HN-liteln utjämnas beträffande varje särskilt engagement. Uppkommer

därvid vinst på titeln skall densamma överföras till riksstatsanslaget IX C

12, Täckande av förluster på grund av statlig kreditgaranti. Uppstår däremot

förlust, skall nämnden begära medel hos styrelsen till ersättande av

densamma. Efter anvisning av medel sker utjämning genom att anvisat

belopp i nämndens räkenskaper avföres å titeln IX C 12 och omföringsvis

gottskrives titeln HN.

Styrelsen ifrågasätter huruvida inte i fall då lantbruksnämnd till skyddande

av garantiåtagande inropat fastighet vid exekutiv auktion och därefter

försålt densamma till högre pris än det nämnden erlagt vid auktionen,

den fordran som staten på grund av garantiåtagandet erhållit hos låntagaren

bör kunna eftergivas med ett belopp högst motsvarande vinsten. För

låntagaren, som genom ett ekonomiskt misslyckande tvingas att lämna sin

fastighet, måste det nämligen te sig obilligt, att statens fordran utkräves

hos honom till sitt fulla belopp, oaktat täckning delvis erhållits för förlusten

på grund av garantiåtagandet. En direkt vinst föreligger i det fallet

då försäljningspriset för fastigheten efter avdrag av de kostnader, som kan

ha föranletts av nämndens innehav av fastigheten, överstiger det pris nämnden

betalat för denna. Eftergift av statens fordringsrätt bör enligt styrelsen

avse i första hand upplupna räntor på fordringen och i andra hand fordringens

kapitalbelopp. Styrelsen understryker, att eftergift av fordran icke

generellt bör medgivas enbart därför att en vinst uppkommit vid försäljning

i den ordning, som nyss nämnts och erinrar härvid om statens risktagande

och om det administrativa arbete, som lånegarantiverksamheten

medför. Frågan om eftergift av fordran bör i stället prövas efter omständigheterna

från fall till fall. Under åberopande av det anförda hemställer

s. 205 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 158 år 1959

205

styrelsen om bemyndigande att pröva och avgöra frågor rörande eftergift

av fordran på grund av garantiåtagande i sådana fall, då fastighet, som

till skyddande av garantiåtagandet förvärvats av lantbruksnämnd, av denna

försäljes med vinst och staten som garantigivare därigenom kunnat helt

eller delvis erhålla täckning för den på grund av lånegarantien uppkomna

förlusten.

I remissyttrande den 16 oktober 1958 har riksräkenskapsverket meddelat,

att framställningen icke givit anledning till erinran från ämbetsverkets

sida. Enligt statskontorets mening bör frågan om eftergift av kronans fordringar

i anledning av infriade kreditåtaganden icke bedömas på sätt lantbruksstyrelsen

förordat med utgångspunkt från den reella eller formella

vinst kronan eventuellt kan göra på exekutivt inropad fastighet. Ämbetsverket

kan därför ej förorda lantbruksstyrelsens framställning. Emellertid

synes Kungl. Maj :t lämpligen av riksdagen böra utverka bemyndigande att

eftergiva fordringar av det slag varoin här är fråga. Statskontoret föreslår

i sådant hänseende, att Kungl. Maj :t begär samma befogenheter beträffande

dessa fordringar, som enligt riksdagens skrivelse den 13 juni 1940,

nr 373, gäller med avseende å lån från statens utlåningsfonder in. m. (SFS

1940:677).

Statens avdikningslånefond. Beträffande utlåningen ur förevarande lånefond

gäller för innevarande budgetår att lån må beviljas intill ett sammanlagt

belopp av 3 500 000 kr. Till förstärkning av fonden har för samma budgetår

anvisats ett investeringsanslag å 1 500 000 kr.

Yrkanden. Lantbruksstijrelsen (skr. 20/8 1958 och 7/2 1959) hemställer,

1. att det sammanlagda belopp, som skall få utlånas från avdikningslånefonden

under budgetåret 1959/60 bestämmes till 4 500 000 kr. samt

2. att som kapitaltillskott till fonden under nämnda budgetår anvisas ett

investeringsanslag av 600 000 kr.

Motiv. 1. Under budgetåret 1957/58 har lån från fonden beviljats till

134 torrläggningsföretag med sammanlagt 4 499 970 kr. Vid utgången av

samma budgetår fanns hos styrelsen inneliggande 122 ansökningar om lån

från fonden representerande ett lånebelopp av i runt tal 5 800 000 kr. Under

innevarande budgetår beräknas till styrelsen inkomma ansökningar, utöver

redan inneliggande, avseende ett belopp av 4 000 000 kr. Vid ingången av

budgetåret 1959/60 skulle del balanserade lånebehovet sålunda uppgå till

6 300 000 kr. (= balansen per den 1/7 1958, 5 800 000 -f- 4 000 000 — under

budgetåret 1958/59 tillgängligt lånebelopp 3 500 000). Då balansen vid ingången

av innevarande budgetår, enligt tidigare gjord preliminär beräkning,

utgjorde 8 600 000 kr., har en ej obetydlig minskning av det balanserade lånebeloppet

ägt rum under sistförflutna budgetår. Minskningen torde emellertid

enligt styrelsen inte vara ett uttryck för att behovet av lånemedel till

torrläggningsverksamheten skulle ba totalt sett minskats i motsvarande grad

utan torde till viss del ha samband med att jordbrukarna på grund av skör
-

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1959

deskador m. in. uppskjutit åtgärder, som är behövliga och eljest skulle ha

genomförts. Den sedan en lång följd av år på grund av bristande medelstillgång

förefintliga eftersläpningen i lånegivningen, som i allmänhet uppgår till

minst 2 år, torde också ha föranlett, att framställningarna om stöd till igångsättande

och genomförande av företag fått anstå. Enär avdikningen är en nödvändig

förutsättning för detalj dränering och därmed också för rationellt brukande

av berörda jordar anser styrelsen det synnerligen angeläget, att jordbrukarna

får möjlighet att genomföra dikningsföretag på sådan jord, som

bedömes för framtiden bli bibehållen för jordbruksproduktion, och att allt

för långa dröjsmål undvikes. Med hänsyn till att det balanserade lånebehovet

alltjämt motsvarar nära dubbelt så stort belopp som den för innevarande

budgetår medgivna låneramen och till det latenta lånebehov, som, enligt vad

förut anförts, föreligger hos jordbrukarna, anser styrelsen behövligt, att

låneramen för budgetåret 1959/60 bestämmes till samma belopp, som fram

till innevarande budgetår årligen fått användas, d. v. s. 4 500 000 kr.

2. Vid ingången av innevarande budgetår förefanns å avdikningslånefondcn

en behållning av 1 650 000 kr., vartill kom i lantbruksstyrelsen förefintlig

kontant behållning av ca 270 000 kr. samt investeringsanslaget för

budgetåret 1958/59 å 1 500 000 kr. Kapitalåterbäringen under budgetåret

beräknar styrelsen till 2 500 000 kr. Det under innevarande budgetår för utbetalning

disponibla beloppet uppgår sålunda till omkring 5 920 000 kr. Utbetalningarna

från fonden under budgetåret 1958/59 beräknas till 4 500 000

kr. Fondens behållning vid ingången av budgetåret 1959/60 kan därför enligt

styrelsen uppskattas till omkring 1 420 000 kr. Kapitalåterbäringen under

budgetåret 1959/60 uppskattar styrelsen till 2 500 000 kr. Det under sistnämnda

budgetår för utbetalning av lån disponibla beloppet kommer således

att uppgå till omkring 3 920 000 kr. Utbetalningarna under budgetåret 1959/

60 beräknas till lägst 4 500 000 kr. Med hänsyn härtill finner styrelsen att

fonden — om låneramen bestämmes till förut angivet belopp — bör tillföras

ett investeringsanslag för budgetåret 1959/60 av 600 000 kr.

Jordfonden. Under jordfonden har för innevarande budgetår anvisats ett

investeringsanslag av 3 500 000 kr. Fondens totala belopp uppgick vid utgången

av budgetåret 1957/58 till 52 678 259 kr. I årets kapitalbudget (jordbruksdepartementet

s. 17—18) har jordfonden såsom förut anförts, upptagits

med ett beräknat belopp av 8 000 000 kr.

Yrkande. Lantbruksstyrelsen (skr. 20/8 1958) hemställer, att till fonden

för budgetåret 1959/60 anvisas ett investeringsanslag av 6 000 000 kr.

Till stöd för sin framställning anför styrelsen i huvudsak följande.

.lordfondens kassamässiga behållning var vid utgången av budgetåret

1957/58 2 642 076 kr. Denna behållning beräknas dock i sin helhet vara disponerad,

ehuru dispositionerna ännu icke lett till utbetalning. Någon disponibel

behållning förelåg sålunda ej vid utgången av budgetåret 1957/58.

Till förfogande vid innevarande budgetårs början stod alltså ett belopp av

omkring 3 500 000'' kr.

s. 207 Kontrollera mot PDF

207

Kungl. Maj.ts proposition nr Ii8 år 1959

Under budgetåret 1957/58 disponerades genom lantbruksnämndernas beslut

17 874 869 kr. Till följd av försäljningar, utarrenderingar m. m. inflöt

under samma tid till fonden kontanta medel å tillhopa 14 746 262 kr. Under

kalenderåret 1957 förvärvades 2 696 ha åker och 15 089 ha skogsmark, varemot

avyttrades 2 357 ha åker och 8 263 ha skogsmark. Under senaste åren

har inköpssummorna överstigit försäljningssummorna med i genomsnitt

drygt 4,5 milj. kr. per år.

''Särskilt under det nyss tilländalupna budgetåret har förmärkts starka

tendenser till ökning av verksamheten med den aktiva inköpspolitiken. Vid

början av budgetåret 1957/58 stod till förfogande en odisponerad behållning

om 3 500 000 kr. Redan i oktober månad 1957 hade emellertid denna behållning

tagits i anspråk av nämnderna genom dispositioner. I och med att

så skett hade styrelsen i fortsättningen möjlighet att anvisa medel till nämnderna

för nya fastighetsinköp endast i den mån inkomster genom försäljning

av jordfondsfastigheter kunde beräknas komma att inflyta under budgetåret.

Under vissa perioder då utbudet av fastigheter i marknaden varit

större har det — med hänsyn till ovissheten om hur stora inkomster som

kommer att inflyta — ej kunnat undvikas att nämnderna fått avhålla sig

från fastighetsinköp, som skulle ha varit önskvärda för rationaliseringsverksamheten.

Det ligger i sakens natur att förhandlingar om överlåtelser av mark m. m.

tar åtskillig tid i anspråk. En viktig faktor att räkna med är också att man

i varje enskilt fall måste anpassa överlåtelserna efter köparnas aktuella ekonomiska

situation och önskemål. Det händer exempelvis inte så sällan att vederbörande

jordbrukare vill vänta en tid, exempelvis tills hans barn övertar

jordbruket. På senaste år har också ett par andra fördröjande faktorer gjort

sig allt mer märkbara. En avsevärd eftersläpning förekommer på sina håll

genom att lantmäteriförrättningarna tar flera år. Än mer återhållande har

dock åtgärderna på kreditmarknaden varit. Kreditrestriktionerna bär haft så

starka verkningar att även de som fått statlig lånegaranti i rätt stor utsträckning

dock icke kunnat få ut lånen i kreditinrättningarna. Vad sålunda

i åtskilliga fall förekommit är att lantbruksnämnden träffat avtal om försäljning

och lämnat köparen lånegaranti, men att denne dock icke kunnat

genomföra förvärvet.

Vid bedömningen av frågan om verksamhetens fortsatta omfattning bör

understrykas, att den aktiva inköpsverksamheten icke medför att staten

skaffar sig varaktiga markinnehav. Det är ju i stället fråga om en jordförmedlingsverksamhet

i syfte att rationalisera det enskilt ägda jordbruket.

Denna erfarenhet visar att den aktiva inköps- och försäljningsverksamheten

är ett mycket gott instrument för främjande av den yttre rationaliseringen

och särskilt värdefullt därför att det möjliggör frivilliga strukturförändringar.

Frekvensen av utbud på fastigheter bär på senare tid blivit mycket stor,

vilket torde vara en naturlig följd av den pågående avflyttningen från jordbruk,

som ger alltför dåligt ekonomiskt utbyte. Det framstår som synnerligen

angeläget att åtgärderna för att bygga upp bärkraftiga och livskraftiga

jordbruk sättes in innan avflyttningen från jordbruken gått alltför långt.

Styrelsen anser det därför högst angeläget att verksamheten på detta område

effektiviseras.

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1959

XIII. Departementschefen

Yttre rationalisering, m. m.

De av 1947 års riksdag fastställda riktlinjerna för jordbrukspolitiken syftade

bland annat till att de, som ägnade sig åt rationell jordbruksdrift på

s. k. basjordbruk, skulle uppnå inkomstlikställighet med jämförliga yrkesgrupper.

Det härför uppställda stödprogrammet innehåller emellertid en

begränsning av innebörd att stöd inte skall utgå för en produktion överstigande

det totala inhemska konsumtionsutrymmet. Som ett led i programmet

ingår jordbrukets s. k. yttre rationalisering eller strukturrationalisering.

Härmed åsyftas sådan omgestaltning av brukningsenheternas storlek och

ägoanordning, som är ägnad att förbättra de driftsekonomiska förutsättningarna

samt att ge brukaren och hans familj full sysselsättning i det egna

jordbruksföretaget. Statens medverkan i denna rationaliseringsverksamhet

sker i ett flertal olika former.

Jordbrukets strukturrationalisering är ett arbete på lång sikt, varför det

är naturligt att efter hand vunna erfarenheter och ändrade allmänna betingelser

tid efter annan påkallar översyn av de bestämmelser som reglerar

densamma. Ur såväl företagsekonomiska som samhällsekonomiska synpunkter

är det angeläget att de statliga rationaliseringsorganen beredes möjlighet

att väl tillvarataga uppkommande tillfällen att genomföra yttre rationaliseringsåtgärder.

Belysande härutinnan var redan en på initiativ av

1942 års jordbrukskommitté verkställd undersökning, som grundades på

räkenskapsresultaten från de s. k. räkenskapskontrollerade jordbruken. Enligt

denna undersökning låg produktionskostnaderna vid jordbruk med 10—

20 ha åker relativt sett ej oväsentligt över kostnaderna vid brukningsenheter,

som hade 20—30 ha åker. I anslutning härtill uttalade kommittén, att

jordbruk i storleksgruppen 20—30 ha i stort sett motsvarade en jordbrukstyp,

som även ur andra synpunkter fick anses önskvärd. Dessa s. k. normjordbruk

ansågs då kunna bereda jämn sysselsättning åt två män med självständiga

hushåll och därjämte åt kvinnlig arbetskraft i den utsträckning, som

motsvarar vad en kvinna kan prestera i lanthushållningen. Enligt kommitténs

mening borde man på längre sikt inrikta sig på att söka bilda jordbruk

av denna typ framför allt inom slättbygderna i de södra och mellersta delarna

av landet. I övriga landsdelar borde man däremot även på lång sikt

räkna med något mindre jordbruk, vilket dock inte fick innebära att man

där avstod från kravet på en successiv skärpning av rationaliseringsgraden.

Avvägningen av jordbrukets prisstöd syntes kommittén under avsevärd tid

framåt böra ske så att detta syftade till att bereda full lönsamhet åt basjordbruk,

varför reglerna för den statsunderstödda rationaliseringsverksamheten

borde avpassas därefter.

I propositionen nr 75 år 1947 rörande riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken

framhölls i fråga om vilka brukningsenheter, som borde anses

vara i behov av yttre rationalisering, samt beträffande sättet för utfö
-

s. 209 Kontrollera mot PDF

209

Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1959

rande av rationaliseringsåtgärder, att det givetvis inte var brukningsenheternas

storlek i och för sig som borde vara avgörande utan den faktiska

lönsamheten hos jordbruket samt de faktiska försörjningsmöjligheterna

för innehavaren. Föredragande departementschefen uttalade, att han i viss

mån delade jordbrukskommitténs uppfattning om fördelarna med tvåfamiljsjordbruken

samt ansåg det önskvärt, att utvecklingen åtminstone

i viss utsträckning skulle gå i den av kommittén angivna riktningen. Även

vederbörande riksdagsutskott fann att norm jordbruket ur flera synpunkter

ägde företräden framför bas- eller familjejordbruket. Utskottet underströk

emellertid, att dessa företräden var för handen blott om tillräcklig arbetskraft

fanns att tillgå, samt stannade liksom departementschefen gjort för

att statens rationaliseringsverksamhet borde i huvudsak inskränkas till att

avse bildande av bärkraftiga brukningsenheter av basjordbrukets storlek.

Utskottet framhöll i sammanhanget att det låg i såväl jordbruksnäringens

som det allmännas intresse att befintliga rationaliseringsmöjligheter tillvaratogs.

I sitt år 1954 avgivna betänkande kom jordbruksprisutredningen in på

spörsmålen rörande jordbrukets strukturrationalisering. I anslutning till

frågan om riskerna för ett svårbemästrat produktionsöverskott pekade utredningen

på vikten av att vid yttre rationaliseringsåtgärder fastigheternas

areal om möjligt tillmättes så, att brukaren även efter eventuell omföring

av viss jordbruksjord till skogsmark fick full och effektiv sysselsättning.

Utredningen framhöll, att gränsen för vad som borde anses vara ett familjejordbruk

genom mekaniseringens utveckling förskjutits uppåt. Hinder borde

inte resas mot att man genom sammanläggning eller på annat sätt bildade

fastigheter, på vilka mekaniseringens fördelar till fullo kunde utnyttjas.

Jordbruksanslagsutredningen har i det nyligen avlämnade betänkandet

rörande statens stöd till jordbrukets inre rationalisering även för sin del

velat fästa uppmärksamheten på önskemålet, att en jordbrukstyp av större

storleksordning än basjordbrukets kan uppnås inom områden där naturliga

betingelser härför föreligger. Utvecklingen har, framhåller utredningen, gått

i denna riktning, vilket redan år 1956 föranledde viss ändring i kungörelsen

1948: 842 angående statligt stöd till jordbrukets yttre och inre rationalisering

in. m. (rationaliseringskungörelsen). Ändringen innebar, bland annat,

att den statsunderstödda rationaliseringsverksamheten, om särskilda omständigheter

föranleder detta, jämväl må inriktas på alt nybilda eller förbättra

större brukningsenheter än sådana, som huvudsakligen kan skötas

av brukaren och hans familj utan anlitande av främmande arbetskraft. Allting

tyder på att en fortsatt utveckling mot större brukningsenheter måste

äga rum och utredningen finner att densamma bör stödjas av statsmakterna.

För den enskilde brukaren är givetvis lönsamhetskravet avgörande vid

hans ställningstagande till frågan om en storleksrationalisering. Såväl lantbruksstyrelsens

jordbruksekonomiska undersökningar som statistiska centralbyråns

deklaralionsundersökningar utvisar att arbetsinkomsten för bru
II

Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 saml. .Yr 14S

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

kare av jordbruk med 20—30 ha åker ligger väsentligt över motsvarande inkomst

i storleksgruppen 10—20 ha. I all synnerhet gäller detta i slättbygderna.

Både den enskildes lönsamhetskrav och allmänt jordbruksekonomiska

skäl motiverar sådan ändring av målsättningen för jordbrukets fortsatta

strukturrationalisering, att ökade anspråk ställes på brukningsenheternas

storlek. Detta har också kommit till uttryck i den nyligen träffade överenskommelsen

mellan statens jordbruksnämnd och jordbrukets förhandlingsdelegation

rörande prissättningen på jordbrukets produkter för tiden den

1 september 1959—den 31 augusti 1965. Enligt särskild punkt i överenskommelsen

bör nämligen efter sagda period bedömningen av inkomstlikställigheten

i jordbruket anpassas till förhållandena inom normjordbruken

på slättbygderna och inte, såsom för närvarande, inom basjordbruken. I anslutning

härtill har jordbruksnämnden hos Kungl. Maj:t framhållit vikten

av att från det allmännas sida vidtages åtgärder för att underlätta strävandena

att, särskilt i slättbygderna, åstadkomma en storleksrationalisering

i riktning mot normjordbruksgruppen. Kungl. Maj :t har i proposition denna

dag föreslagit riksdagen alt godkänna den träffade överenskommelsen.

För egen del ansluter jag mig till uppfattningen att staten bör medverka

i strävandena att underlätta och främja den pågående utvecklingen mot

större brukningsenheter. Självfallet bör statens medverkan liksom hittills

ske under behörigt hänsynstagande till de skilda orternas naturliga produktionsförutsättningar

och andra lokala förhållanden. Den välkända omständigheten,

att ett stort antal brukare under de närmaste åren av åldersskäl

kommer att frånträda sin gård och inte kan påräkna att få efterträdare,

är givetvis ägnad att driva på den naturliga rationaliseringsprocessen. Det

är av vikt att rationaliseringsorganens möjligheter att därvid leda utvecklingen

i önskvärd riktning inte kringskäres genom snäva författningsbestämmelser.

Enligt rationaliseringskungörelsen skall lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas

verksamhet för jordbrukets yttre rationalisering ha till

uppgift att, där dylik rationalisering erfordras för att skapa tillfredsställande

försörjningsmöjligheter, underlätta bildandet av till storlek och ägoanordning

ändamålsenliga brukningsenheter genom sammanslagning eller

komplettering med jordbruksjord eller skogsmark ävensom att i övrigt främja

yttre rationalisering av brukningsenheter som inte är lämpade för sitt ändamål.

Denna grundläggande bestämmelse bör alltjämt äga giltighet. Emellertid

föreskrives vidare, att styrelsen och nämnderna för att tillgodose

nämnda syfte skall verka för att bärkraftiga brukningsenheter bildas ävensom

främja förbättrad ägoanordning på brukningsenheter, som ej är större

än att de huvudsakligen kan skötas av brukaren och hans familj utan anlitande

av främmande arbetskraft. Den målsättning, som här kommer till

uttryck, kan inte längre anses tidsenlig. Myndigheterna bör i stället åläggas

alt verka för att sådana brukningsenheter bildas, som normalt kan skötas

av två män ulan anlitande av arbetskraft utanför deras familjer och tillika

s. 211 Kontrollera mot PDF

211

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

kan bereda samma arbetsinkomst som erbjudes inom jämförbara näringsgrenar.

Det bör vidare åligga myndigheterna att främja förbättrad ägoanordning

på brukningsenheter som ej är större än nu sagts. Ett jordbruk

av denna beskaffenhet torde, under förutsättning av god brukningsintensitet,

sedvanlig växtodling, tillfredsställande mekanisering samt blandad

mjölk- och köttproduktion, i allmänhet tillhöra storleksgruppen med 25—

45 ha åker. Det är givet, att den för visst jordbruk erforderliga arealen ofta

nog inte kan uppnås i ett sammanhang utan att rationaliseringen får ske

i etapper.

Liksom hittills bör det allmännas rationaliseringsverksamhet, om särskilda

omständigheter föranleder därtill, tillåtas omfatta jämväl åtgärder,

inriktade på att nybilda eller förbättra brukningsenheter som är större än

det på angivet sätt definierade tvåfamiljsjordbruket. Beslut om ekonomiskt

stöd till dylik åtgärd skall för närvarande underställas Kungl. Maj :ts prövning,

och denna föreskrift torde böra gälla även för framtiden.

I strukturrationaliseringen får omarronderingsverksamheten alltmer ökad

betydelse. Detta gäller ej minst för skogsbruket. Av skogsvårdsutredningens

betänkande liksom av siffermaterial som lantmäteristyrelsen och lantbruksstyrelsen

redovisat framgår att brister i arronderingsförhållandena föreligger,

företrädesvis i de mellersta och norra delarna av landet, i fråga om ett

stort antal brukningsenheter vilka tillsammantagna omfattar en betydande

areal. Detta förhållande torde allvarligt hindra en förbättrad skogsvård och

många gånger ett ekonomiskt skogsbruk över huvud taget. För såväl den enskilde

skogsägaren som för samhällsekonomin måste det sålunda vara av stort

intresse att genom olika slag av fastighetsreglerande åtgärder söka i största

möjliga utsträckning undanröja dessa missförhållanden. Härför erfordras

en ändamålsenlig utformning av de lagar och författningsbestämmelser,

som skall tillämpas vid lösandet av fastighetsregleringsfrågorna. Denna lagstiftning

överses för närvarande av 1954 års fastighetsbildningskommitté,

vars betänkande i ämnet torde vara att förvänta inom något år.

Emellertid synes redan nu kunna vidtagas vissa åtgärder för att intensifiera

verksamheten med storleksrationalisering, byten och omskiften in. m.

av skogsmarken för att få till stånd en förbättrad skiftesutformning och

skiftesförläggning. I likhet med lantmäteristyrelsen vill jag framhålla vikten

av att fastighetsregleringarna får erforderlig omfattning redan före den ökning

av skogsodlingsverksamlieten och den utbyggnad av skogsvägnätet som

kan väntas i åtskilliga trakter. I förenämnda syfte bör lantbruksnämnderna

genom sin aktiva inköpspolitik och i samband med verksamheten med markbyten

utnyttja de möjligheter som föreligger alt inom ramen för nu gällande

regler påskynda utvecklingen i angiven riktning. Jämsides härmed

torde lantmäleriets verksamhet på området än mer böra intensifieras. De personella

resurserna vid berörda myndigheter bör i nämnda syfte omdisponeras.

Det bör vara en angelägen uppgift för såväl skogsvårdsstyrelserna som

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kungi. Maj. ts proposition nr ik8 år 1959

lantbruksnämnderna och lantmäteriorganisationen liksom för skogsbrukets

egna organisationer att på sätt framhållits i skogsvårdsutredningens

betänkande i ökad utsträckning upplysa skogsägarna om fördelarna av en

förbättrad fastighetsindelning och om de vägar som står till buds för att få

en sådan till stånd.

I fråga om behovet av en förbättrad arrondering av skogsfastigheterna

vill jag även framhålla, att det synes råda enighet om att de önskvärda

åtgärderna rimligtvis bör ske utan att de enskilda skogsägarna betungas med

alltför stora kostnader. I bland annat detta syfte har Kungl. Maj :t på föredragning

av chefen för finansdepartementet i den till årets riksdag avgivna

propositionen nr 44 med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen

föreslagit viss omläggning av skogsbeskattningen. I propositionen föreslås

sålunda undanröjande av de hinder som nuvarande skatteregler visat sig

innebära mot frivillig medverkan i åtgärder för bland annat jordbrukets och

skogsbrukets yttre rationalisering. Vad angår det direkta ekonomiska stödet

från statens sida synes detta enligt min mening böra utgå i samma former

som hittills.

Skogsvårdsutredningen har i sitt betänkande jämväl behandlat spörsmålet

om samverkan mellan skogsägare i skogsvårdsfrågor. Vad därvid anförts

har i princip lämnats utan erinran av så gott som samtliga de remissorgan,

vilka yttrat sig över denna del av utredningsförslaget. Det framstår för mig

såsom uppenbart att en dylik samverkan ej blott är önskvärd utan i vissa

fall nödvändig för ett rationellt skogsbruk. Detta senare gäller i första hand

sådana områden där fastigheternas arrondering är bristfällig. Det bör i detta

sammanhang framhållas att en samverkan inte utan vidare torde kunna

ersätta en lämplig fastighetsindelning eller motverka olägenheterna av en

bristfällig sådan. Däremot torde samverkan utgöra ett värdefullt komplement

till en fastighetsreglering.

I 1947 års riksdagsbeslut uttalades, att kronan ej borde undandraga sig

att, i den mån så kunde anses behövligt, med sin mark medverka till den

yttre rationaliseringen i enlighet med för varje annan markägare gällande

principer. Någon ändring i detta riksdagsbeslut bör ej ifrågakomma. Kronoskogsmark

skall sålunda ställas till förfogande då sådana förhållanden

föreligger, att marken enligt gällande bestämmelser kunnat tagas i anspråk

genom expropriation, därest densamma tillhört annan än kronan. Vidare

kan det ibland även ligga i domänverkets eget intresse att medverka till

den yttre rationaliseringen. Sådant intresse föreligger väl huvudsakligen

där fråga är om markbyten i arronderingssyfte. Den i vissa områden önskvärda

kompletteringen av brukningsenheter med skog synes också praktiskt

laget helt kunna ske inom bondeskogsbrukets ram och med utnyttjande

av de marktillgångar, som för närvarande finnes hos eller kommer

att förvärvas av lantbruksnämnderna.

Domänverkets medverkan i jordbrukets och bondeskogsbrukels yttre ra
-

s. 213 Kontrollera mot PDF

213

Kungl. Maj. ts proposition nr lh8 år 1959

tionalisering bär hittills varit obetydlig. En av anledningarna härtill är

rådande meningsskiljaktigheter beträffande prissättningen på skog. För att

om möjligt finna eu samförståndslösning i denna fråga har överläggningar

under senare tid ägt rum mellan domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen.

Någon lösning av prisfrågan har dock ej nåtts på denna väg. Då ifrågavarande

hinder i rationaliseringsverksamheten snarast bör undanröjas, vill

jag föreslå, att slutlig ställning tages till frågan i detta sammanhang.

Domänstyrelsen har i en nyligen inkommen skrivelse uttalat sin i princip

positiva inställning till markbyten såväl med lantbruksnämnd som enskild

markägare. Detta finner jag vara betydelsefullt och vill understryka angelägenheten

av att alla tillfällen till arronderingsförbättringar tillvaratages.

Domänstyrelsen har emellertid funnit sig böra uppställa vissa villkor för

genomförandet av markbyten, bland annat att bytesområdena äger samma

avkastningsförmåga samt att de så långt möjligt är likvärdiga med avseende

å skogstillgång och ur avsättnings-, belägenhets- och bonitetssynpunkt.

Vad gäller prissättningen har domänstyrelsen i nämnda skrivelse anfört,

att styrelsen anser grundvärderingen av skogsmark böra göras på basis av

en diskonteringsfaktor, som motsvarar det sätt, på vilket skogarna i landet

för närvarande skötes. Styrelsen hävdar, att denna på bland annat tekniska

och biologiska grunder beräknade diskonteringsfaktor motsvarar 3,5

procent i södra och mellersta Sverige samt 3 procent i Norrland. Emellertid

är styrelsen beredd att med hänsyn till gällande låneränta för köparna av

domänverksmark justera det med tillämpning av sagda diskonteringsfaktor

erhållna »nominella värdet» till ett »kursvärde». Det aktuella »kursvärdet»

motsvarar för normalskog ett avkastningsvärde beräknat efter en

diskonteringsfaktor av 4 1/4 procent. Domänstyrelsen påpekar, att domänverket

tillämpar samma värderingsprinciper såväl vid försäljning som inköp

av skogsmark. Styrelsen anser sig endast då det gäller interna markbyten

mellan lantbruksnämnderna och domänverket kunna överväga att

tillämpa en annan prisnivå, därest nyssnämnda särskilda bytesvillkor är

uppfyllda.

Lantbruksstyrelsen å sin sida har föreslagit, att erforderlig omplacering

av skogsmark mellan jordbruket och domänverket skall få äga rum till

marknadspris. Med sådana priser avser styrelsen de genomsnittspriser, som

skogsmark betingar vid lantbruksnämndernas fastighetsförvärv från enskilda

jordbrukare eller vid överlåtelser jordbrukare emellan. Dessa priser

synes enligt lantbruksstyrelsen i genomsnitt för landet ha motsvarat ett

avkastningsvärde för skogen kapitaliserat efter cirka 5 1/2 procent.

Vid ställningstagande till värderingsfrågan finner jag mig böra utgå från

den allmänna princip härom som uttalades av departementschefen i propositionen

nr 75 till 1947 års riksdag, nämligen alt den, som genom det allmännas

biträde erhåller skog till komplettering av sin fastighet, ej bör åtnjuta

något bidrag av allmänna medel för alt nedbringa anskaffningskostnaden

under det värde skogen objektivt selt har med hänsyn till den avkastning,

som kan påräknas av densamma. Såväl lantbruksstyrelsen som

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Kungl. Maj. ts proposition nr lk8 år 1959

domänstyrelsen synes i sina framställningar jämväl utgå från nämnda princip.

Gentemot domänstyrelsens metod att utifrån hland annat skogens väntade

avkastning och en köpares räntekostnader vid kreditgivning från domänverket

beräkna värdet ställer lantbruksstyrelsen ett i lantbruksnämndernas

verksamhet erfarenhetsmässigt fastställt marknadsvärde, utformat

inom ramen för gällande lagstiftning. Såsom domänstyrelsen påpekat, är

emellertid kretsen av spekidanter genom gällande jordlagstiftning begränsad.

Detta förhållande tenderar att hålla priserna på skogsmark nere under

den nivå, vid vilken de antagligen skulle ha legat vid fri konkurrens. Ur

principiell synpunkt är enligt min mening inte något att erinra mot domänstyrelsens

värderingsmetodik, till vilken jämväl storskogsbruket i övrigt

synes ansluta sig. Denna innebär sålunda, att avkastningsvärdet beträffande

normalskog för närvarande beräknas efter en diskonteringsfaktor

av 4 1/4 procent eller samma räntesats som gäller för den s. k. normalräntan

vilken som bekant fastställes på grundval av de genomsnittliga räntekostnaderna

för statens upplåning under en viss period. När särskilda skäl

föreligger, bör dock Kungl. Maj :t kunna överväga en jämkning i värderingsresultatet.

I detta sammanhang bör erinras om möjligheterna att lämna

köparen kredit. De möjligheter härtill, som erbjuder sig då lantbruksnämnd

står som förmedlare, är desamma som de, vilka förefinnes vid nämndernas

fastighetsförsäljningar i allmänhet. Jag återkommer i det följande till utformningen

av reglerna härom. Då försäljning av kronomark sker direkt

till den enskilde jordbrukaren har domänstyrelsen, såsom enligt den tidigare

givna redogörelsen framhållits av styrelsen, möjligheter att i särskilda

tall förlänga amorteringstiden avsevärt utöver den eljest maximala å 10 år.

Mot domänstyrelsens förklaring, att styrelsen i vissa bytesfall, där värderingsfrågan

är av underordnad betydelse, är beredd att tillämpa en annan

prisnivå, har jag intet att erinra. Vad däremot angår de av samma styrelse

uppställda villkoren för byten i övriga bytesfall förutsätter jag, att

desamma skall tillämpas liberalt och under hänsynstagande till omständigheterna

i varje särskilt fall. Det ena bytesområdets underlägsenhet i ett

avseende bör sålunda inom rimliga gränser få kompenseras av fördelar i

andra avseenden. Belägenhetssynpunkten torde exempelvis endast i undantagsfall

böra hindra en eljest för båda parter förmånlig bytestransaktion.

I samband med riksdagsbehandlingen av riksdagens år 1957 församlade

revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverket in. in.

har domänstyrelsen i infordrat yttrande i fråga om domänverkets skogsarrondering

föreslagit, att styrelsen skulle lämnas bemyndigande att under

vissa förutsättningar för kronans räkning ingå i och svara för s. k.

avtalsbyten d. v. s. sådana markbyten, som ej sker jämlikt jorddelningslagstiftntngen.

Riksdagen har överlämnat förslaget för Kungl. Maj:ts prövning.

Ur skogsbrukets och skogsvårdens synpunkt bör förrättningar rörande

markbyten ej draga ut på tiden alltför länge. Redan två vegetationsperioders

uppehåll i skogsvårds- och avverkningsarbeten vållar betydande olä
-

s. 215 Kontrollera mot PDF

215

Kungl. Maj.ts proposition nr l''i8 år 195!)

genheter, inte minst med hänsyn till önskemålet om en jämn sysselsättning.

Då erforderliga förrättningsåtgärder, bland annat skogsvärderingar, ofta

kan bli omfattande och tidskrävande är det ur nyss anförda synpunkter

viktigt, att den totala tidrymden för slutande av ifrågavarande avtal ej i

onödan förlänges genom att ärendena måste underställas Kungl. Maj it och

riksdagen. Redan nu kan domänstyrelsen, om ägorna inte tillhör skilda

socknar eller andra förvaltningsområden, ingå frivilliga ägoutbyten enligt

jorddelningslagen berörande områden av samma storleksordning, som vid

vanligen förekommande avtalsbyten. Med hänsyn till de anförda skälen för

en ökning av domänstyrelsens befogenheter i avseende å markbyten, vill

jag emellertid föreslå bifall till styrelsens förevarande förslag. Som förutsättning

för utnyttjandet av ett bemyndigande härutinnan torde, såsom styrelsen

jämväl föreslagit, böra gälla att vederbörande lantbruksnämnd och

fastighetsbildningsmyndighet tillstyrker markbytet samt att redogörelse för

genomförda markbyten årligen ingives till Kungl. Maj:t.

Vad härefter beträffar den av riksdagen i detta sammanhang upptagna

frågan om domänverkets markfond är jag för min del beredd medverka till

att det allmännas markpolitik bedrives efter sådana linjer, att det rörande

markfondens handhavande fattade riksdagsbeslutet kan praktiskt fullföljas.

Enligt sistnämnda beslut äger Kungl. Maj :t för inköp av skogsmark och

inlösen av vissa ströängar disponera de såsom tillgång i statens domäners

fond redovisade kontanta medlen. Genom beslut av riksdagen år 1958 har

beslutanderätten beträffande förvärv av sådan tomtmark, som är avsedd att

inom en närliggande framtid tagas i anspråk uteslutande för arbetar- eller

förmansbostäder, på vissa villkor delegerats från Kungl. Maj :t till domänstyrelsen.

I infordrat yttrande har domänstyrelsen anhållit om bemyndigande

att under vissa förutsättningar själv taga markfonden i anspråk för inköp

av fastigheter upp till 100 000 kronors värde ävensom om en utökad delegation

av rätten att försälja kronomark. Någon sådan ytterligare delegation av

inköpsrätten finner jag mig emellertid ej för närvarande kunna tillstyrka.

Frågan om delegation av rätten att försälja kronans fasta egendom har förelagts

årets riksdag i propositionen 1959: 53, till vilken jag här torde få hänvisa.

Propositionen har numera bifallits av riksdagen.

I detta sammanhang torde böra uppmärksammas, att i kungörelsen 1948:

366 angående den statliga jordbruksegnahemsverksamheten med däri gjorda

ändringar återfinns vissa bestämmelser som i väsentliga drag korresponderar

med vad som är stadgat i rationaliseringskungörelsen om ekonomiskt

stöd till yttre rationalisering. Sålunda föreskrives att den statliga jordförmedlingen

och jordanskaffningen i främsta rummet skall inriktas på att

underlätta förvärv av bärkraftiga jordbruk och stödjordbruk. Vidare föreskrives

att stöd för förvärv av brukningsenhet, som är större än att den huvudsakligen

kan skötas av brukaren och hans familj utan anlitande av främmande

arbetskraft, må lämnas endast om synnerliga skäl föranleder därtill.

Dessa bestämmelser bör enligt min mening jämkas i huvudsaklig överens
-

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Kungl. Maj.ts proposition nr lb8 år 1959

stämmelse med vad jag i det föregående föreslagit beträffande den yttre

rationaliseringen. Möjligheten att lämna stöd vidgas sålunda upp till och

med tvåfamilj sjordbruken.

Enligt kungörelsen 1948: 366 må lånegaranti för driftslån bland annat

meddelas i samband med beviljande av garanti för jordbruksegnahemslån

eller i samband med upplåtelse av kronan tillhörig jord till arrendeegnahem

eller föreningsarrendejordbruk. Då särskilda omständigheter föranleder

därtill, må garanti för driftslån jämväl lämnas i samband med att lånegaranti

beviljas för yttre rationalisering genom förvärv av tillskottsjord. Med beaktande

av vad jag tidigare anfört om angelägenheten av att den yttre rationaliseringen

på allt sätt underlättas synes sistnämnda regel ej böra ges en alltför

snäv tolkning. Det förhållandet, att lånegaranti inte sökes i nära anslutning

till genomförandet av den yttre rationaliseringen, bör inte utan vidare hindra

att garanti beviljas. Även en ansökan, som inkommit inom en med hänsyn

till omständigheterna i fallet skälig tidsperiod, bör enligt min mening

kunna upptagas till prövning.

Enligt nuvarande bestämmelser gäller, bland annat, att garanti för driftslån

ej må avse högre belopp än 14 000 kronor. Garanti kan dock medges för

högre belopp, om sökanden är sambruksförening eller sammanslutning för

drivande av andelsladugård. Amorteringstiden bör ej överstiga 12 år. Då

särskilda omständigheter föranleder därtill, må medges att amorteringen

skall påbörjas först viss tid, längst två år efter första lyftningsdagen. Enligt

min mening är nu nämnda maximibelopp ej längre fullt tillfredsställande.

Stegrade kostnader för inventarier och ökad användning inom jordbruket av

traktorer, specialredskap in. in. gör att tillräcklig driftskredit många gånger

ej kan meddelas inom garantiramen. Utvidgningen av stödet till att omfatta

även tvåfamiljsjordbruk medför givetvis även anspråk på större driftskrediter.

Med hänsyn till det sagda bör maximibeloppet höjas till förslagsvis

20 000 kronor. I anslutning härtill bör bestämmelsen om amorteringstiden

ändras till att avse högst 15 år eller, i fråga om sambruksförening och sammanslutning

för drivande av andelsladugård, högst 20 år.

Överförande av sämre jordbruksmark till skogsmark

Av lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen redovisade, i det föregående

återgivna statistiska uppgifter för perioden 1951—1958 utvisar, att en relativt

omfattande successiv nedläggning av åker skett i vårt land under senare

tid. Enligt 1951 och 1956 års jordbruksräkningar skulle den sammanlagda

arealen under sagda tid nedlagd åker uppgå till cirka 38 600 hå och

enligt en av jordbrukets utredningsinstitut nyligen gjord undersökning till

cirka 48 700 ha. Såväl i det av de båda myndigheterna framlagda betänkandet

rörande överförande av sämre jordbruksjord till skogsmark som i ett

flertal remissyttranden framhålles emellertid, att den under perioden faktiskt

nedlagda åkerarealen torde vara avsevärt större. Att med någon högre

grad av tillförlitlighet närmare ange storleken av den på senare tid ned
-

s. 217 Kontrollera mot PDF

217

Kungl. Maj.ts proposition nr Ut8 år 1959

lagda jordbruks]orden torde ej heller vara möjligt utan mycket ingående

undersökningar. På grundval av kompletterande material som lantbruksslyrelscn

ingivit i mars detta år kan arealen av den del av landets åkeroch

betesmarker, som för närvarande ligger obrukad, uppskattas till i

runt tal 100 000 ha eller cirka 2,5 procent av den sammanlagda arealen av

dylika marker.

En stor del av den ur jordbruksproduktionen hittills avförda arealen har

planterats med skog. Enligt sistnämnda statistiska material kan den under

åren 1951—1958 skogsodlade åkerarealen beräknas till sammanlagt cirka

32 000 ha. Inom lantbruksnämnderna utförda beräkningar ger vid handen

att av den för närvarande obrukade eller svagt utnyttjade åkerarealen en

sammanlagd markyta av cirka 330 000 ha lämpligen skulle kunna skogsodlas.

Bland landets jordbrukare finnes också ett relativt stort intresse för

överföring av jordbruksjord till skogsmark, särskilt i skogsbygderna och

framför allt då i Norrland, vilket framgår av svar å enkäter gjorda av jordbrukets

utredningsinstitut.

Spörsmålet om att nedlägga jordbruksproduktionen på viss mark och att

i stället skogsodla där har varit föremål för riksdagens särskilda uppmärksamhet

vid två tidigare tillfällen. Vid båda dessa har utgångspunkten varit

riskerna för en på jordbrukets inkomst standard menligt inverkande överproduktion.

Det första av de åsyftade tillfällena var vid utformningen år

1947 av riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, varvid i riksdagsbeslutet

bland annat inrymdes ett uttalande att det med hänsyn till sagda

risker inte borde läggas hinder i vägen för en sådan utveckling av jordbruket

som innebar en anpassning till de rådande betingelserna för näringen

även om denna anpassning skulle medföra en minskning av jordbruksarealen.

Man borde sålunda inte förhindra nedläggandet av driften på vissa ägor.

I dåvarande läge ansågs det emellertid ej påkallat att vidtaga statliga åtgärder

i direkt syfte att minska jordbruksproduktionen. Emellertid betonades

det att åtgärder borde vidtagas för att motverka en överproduktion ifall riskerna

för en sådan ryckte närmare. Om därvid verkan av den yttre rationaliseringen

inte var tillfyllest borde i första hand tillgripas en minskning av

importen av fodermedel samt i andra band statlig bidragsgivning för främjande

av plantering av skog på för jordbruksdrift mindre lämplig mark.

1955 års riksdag anslöt sig till ett yttrande av föredragande departementschefen

i propositionen nr 198 angående principerna för prissättningen på

jordbrukets produkter. Enligt yttrandet var förutsättningen för att man

skulle kunna vidmakthålla den i 1947 års riksdagsbeslut avsedda inkomstnivån

för jordbruksbefolkningen på längre sikt att det inte uppstod några

pristryckande överskott. En produktionsminskning borde enligt detta yttrande

främst åstadkommas på sätt som 1947 års riksdag anvisat, varvid

bland annat möjligheterna alt överföra sämre jordbruksjord till skogsmark

borde ägnas uppmärksamhet.

Angeläget är att inte ett pristryckande produktionsöverskott dämpar takten

i den fortsatta höjningen av jordbrukarnas inkomstnivå. De risker här
-

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 är 1959

för som kan föreligga i dagens situation förstärkes om genom bland annat

fortsatt snabb driftsrationalisering, nya rön inom växtförädlingen och ett

effektivare skydd mot växtsjukdomar den genomsnittliga produktiviteten

inom näringen ökar hastigare än produktionsmedelsvolymen minskar. Givetvis

gäller detta under förutsättning att avsättningsmöjligheterna i inoch

utlandet inte samtidigt vidgas. Av allt att döma kommer produktiviteten

att stiga inte oväsentligt under det framförliggande decenniet, vilket ur

andra synpunkter betraktat är i hög grad önskvärt. De negativa verkningarna

därav måste motverkas ej endast genom strukturrationaliseringen och

en produktionsomställning till sådana jordbruksvaror, på vilka vi har underskott

inom landet. Det synes mig därför befogat att staten mera aktivt

än tidigare medverkar till en omföring till skogsmark av sådan åkermark

som är av sämre beskaffenhet och därtill måhända mindre lämpligt belägen.

Av det sagda framgår att en dylik åtgärd i väsentlig mån skall ses som en

jordbruksekonomisk sådan och blott i andra hand som en skogsekonomisk.

Härjämte talar nationalekonomiska skäl för att det från statens sida tillses

att jord, som långsiktigt dragits ur jordbruksproduktionen ej förblir outnyttjad

som produktionsmedel utan i stället planteras eller besås med skog.

Statens insats för främjande av skogsodling på sämre jordbruksmark har

ingalunda varit ringa under de senaste åren men av nyss angivna skäl bör

denna insats ökas. Jag vill betona vikten av att vederbörande myndigheter

därvid iakttager att skogsodlingen sker på ett sätt och i en omfattning som

gagnar såväl den enskildes intresse som samhällets. Av lantbruksstyrelsens

och skogsstyrelsens betänkande ävensom av resultaten från de kompletterande

undersökningar, som därefter gjorts, kan utläsas att ovisshet och osäkerhet

ej sällan föreligger i fråga om vad som är tillåtligt och vad som är

ekonomiskt berättigat då det gäller skogsodling på jordbruksjord samt likaså

beträffande möjligheterna att få sådan odling till stånd. Jag delar de

båda styrelsernas uppfattning att en ändring härutinnan bör ernås och att

det bör eftersträvas att inom ramen för gällande lagstiftning åstadkomma

ett snabbare omförande till skogsmark av brukningsdelar, där jordbruksproduktionen

nedlagts.

I förevarande betänkande har framförts vissa allmänna synpunkter på de

frågor som sammanhänger med överföringen av jordbruksjord till skogsmark.

Vidare har i betänkandet behandlats spörsmålet om sambandet mellan

strukturrationalisering och markdisposition. Vad därvid anförts torde

enligt min mening böra beaktas av respektive myndigheter såsom riktlinjer

för den fortsatta verksamheten. Med anledning av vad som uttalats i ett

flertal yttranden angående nödvändigheten av att hänsyn tages till de lokala

intressena vill jag understryka betydelsen av att man vid behandlingen av

hithörande frågor beaktar den verkan en omföring av vissa brukningsdelar

till skogsmark kan få för bygden i dess helhet. Vid prövningen kan sålunda

ej bortses från rådande förhållanden med avseende å exempelvis fastighetsindelning,

naturvård, utvecklingstendenser inom andra näringsgrenar,

s. 219 Kontrollera mot PDF

219

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

behov av tillfällig arbetskraft för skogsbruket och dylikt. I de fall då fastighetsförhållandena

på grund av stark parcellering är sådana att laga skifte

bedömes vara nödvändigt för att tillfredsställande indelning skall nås föreligger,

såsom framhållits i ett yttrande av lantmäteristyrelsen, särskild anledning

till försiktighet vid avgörandet av frågor om ändringar i markanvändningen.

Vid ställningstagande i det enskilda fallet till frågan om lämpligheten

av att överföra i produktionen alltjämt utnyttjad jordbruksjord till skogsmark

måste givetvis en avgörande faktor vara hur eu dylik överföring

ställer sig företagsekonomiskt för markägaren. I anledning härav vill jag

något beröra spörsmålet om lönsamhetsrelationen under olika förutsättningar

mellan skogsbruk och jordbruk. Det senaste årtiondets produktprisutveckling

har, sett i stort, inneburit att skogsbrukets relativa lönsamhet

väsentligt förbättrats. Ur rent företagsekonomisk synpunkt kan dock skogsbruket

knappast konkurrera med jordbruket utan att arbetskraften är fullt

rörlig. Det är alltså, sett uteslutande ur nyssnämnda synpunkt, inte fördelaktigt

att skogsplantera på i jordbruksproduktionen insatta åkerarealer,

förrän arbetskraft kan frigöras eller överföras till annan sysselsättning än

den som är förbunden med produktionen på berörda åkermarker. Om man

bortser från brukningsenheter som är eller övergår till att vara stödjordbruk

har hittills i allmänhet blott större företag haft möjligheter därtill.

Vid fastighetsrationalisering uppkommer emellertid ofta stor rörlighet även

vid det mindre jordbruket. I varje fall vid en relativt omfattande sådan

rationalisering följer mestadels krav på en förnyelse av byggnadsbeståndet,

varigenom skogens konkurrenskraft ökar ytterligare. Enligt företagna

undersökningar är skogsbruket under sådana förhållanden ekonomiskt

överlägset jordbruket å arealer med en avkastningsförmåga av omkring

1 500 skördeenheter per ha och vid stenbunden mark eller dålig arrondering

upp till 2 000 skördeenheter per ha. Detta gäller även vid förkrigstidens prisrelationer

mellan jordbruks- och skogsprodukter. Jordbrukets konkurrenskraft

om viss mark ökar dock något, därest marken kan användas till komplettering

av andra brukningsenheter eller en extensiv betesdrift kan genomföras.

Lönsamhetsrelationen mellan jord- och skogsbruk beror även på den på

allmänna kapitalmarknaden gällande räntefoten för sådana lan, varom det

i dessa sammanhang kan bli fråga. En hög ränta försvårar visserligen den

långsiktiga kapitalinvestering som skogsbruket utgör men jordbruket är

väsentligt mera kapitalkrävande vid starten, då det för byggnader och maskiner

in. in. krävs 10—20 gånger så stora kapitalresurser som vid skogsplantering.

Om kapitalknapphet råder är följaktligen skogsdriften lättare

att igångsätta än en normal jordbruksdrift på fastigheter med förhållandevis

nergånget byggnadsbestånd.

Enligt min mening synes det ej vara något att erinra mot vad lantbruksstyrelsen

och skogsstyrelsen anfört i fråga om formerna för de åtgärder,

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 195i>

som från statsmakternas sida bör vidtagas för att främja en intensifierad

överföring av jordbrnksjord till skogsmark. Med utgångspunkt från den i

betänkandet uttalade grundprincipen att det självfallet ankommer på markägaren

att — med de begränsningar, som anges i uppsikts- och skogsvårdslagstiftningen

— avgöra, om han skall använda sin mark för den ena eller

andra produktionen, anser jag sålunda riktigt att ifrågavarande åtgärder

1 törsta band bör inriktas på att genom en effektiv upplysnings- och rådgivningsverksamhet

från vederbörande myndigheters sida stimulera till

dylik överföring. I enlighet med styrelsernas förslag bör därjämte med hänsyn

till det samhällsekonomiska intresset statens insats i form av bidrag

till den för överföringen erforderliga skogsplanteringen förstärkas. Emedan

eu dylik ökad bidragsgivning i motsvarande utsträckning inte bör minska

möjligheterna att tillgodose behovet av ekonomiskt stöd till återväxtåtgärder

på redan befintliga hagmarker och kalmarker, torde på sätt föreslagits

i betänkandet medelsanvisningen under statens skogsförbättringsanslag

böra höjas. I årets statsverksproposition har jag därför förordat

en förstärkning av nämnda anslag för budgetåi-et 1959/60 med ett belopp

av 1 000 000 kronor så att för ändamålet skall stå till förfogande högst

2 200 000 kronor. Däremot är jag inte beredd tillstyrka de i vissa yttranden

framförda förslagen om ändrade grunder för bidrag och lån till ifrågavarande

skogsodlingsåtgärder eller om nya former av ekonomiskt stöd till

dylika åtgärder. Jag vill emellertid i anslutning härtill uttala att lån ur

skogslånefonden bör, inom ramen för tillgängliga medel, på gällande villkor

ställas till förfogande i den utsträckning som kan befinnas skälig.

I syfte att främja skogsplantering å sämre åkermark har jag i årets statsverksproposition

förordat en uppräkning av den under skogsvårdsstyrelsernas

omkostnadsanslag för budgetåret 1959/60 upptagna anslagsposten

för frö- och plantförsörjningen med 300 000 kronor. Detta förslag till anslagsuppräkning

har riksdagen nyligen bifallit.

I övrigt torde, framför allt genom en ökad insats från skogsvårdsstyrelsernas

sida, kunna ske en ej oväsentlig utvidgning av den odling av skogsplantor,

som bedrives av enskilda jordbrukare och andra fastighetsägare.

En övergång till en sådan specialodling kan också i vissa fall innebära fördelar

ur ren rationaliseringssynpunkt framför allt för mindre jordbruk.

Med hänsyn till det nu anförda anser jag mig också kunna biträda vad

jordbruksanslagsutredningen föreslagit i fråga om att lantbruksnämnderna

med medel ur rationaliseringsanslaget skall kunna stödja anordnandet av

mindre plantskolor på enskilda fastigheter. Samma grunder bör därvid

tillämpas som då nämnderna lämnar ekonomiskt stöd för annan specialproduktion.

Planeringen av ett sådant plantskoleföretag bör emellertid alllid

ske i samråd med skogsvårdsstyrelsen i länet och avse inte blott val

av mark, odlingsmaterial och eventuella grundförbättringsåtgärder utan

även ett klarläggande av odlingsformer, anläggningskostnader, produktionspriser

och avsättningsförhållanden samt samarbetet med skogsvårdsstyrelsen.

s. 221 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

221

Såsom anförts i betänkandet har såväl lantbruksorganisationen som

skogsvårdsorganen uppgifter att fylla i samband med upplysnings- och rådgivningsverksamheten

för främjande av skogsodling på sämre jordbruksmark

samt verksamheten med beviljande av lån och bidrag i samma syfte.

Det ankommer sålunda på lantbruksnämnden att bedöma huruvida marken

bör utgå ur jordbruksproduktionen, medan övervägandena avseende åtgärder

av rent skoglig karaktär — för närvarande med undantag för beviljandet

av lån och bidrag — faller på skogsvårdsstyrelsens lott. Det torde i de

flesta fall vara fördelaktigast om dessa bedömanden ej göres oberoende av

varandra. Detta förhållande nödvändiggör samverkan mellan berörda myndigheter.

Den formella grunden för en dylik samverkan finnes redan nu

genom den i instruktionen för lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna

intagna föreskriften att vid lantbruksnämnds handläggning av ärenden, som

berör skogliga frågor av större vikt, samråd skall äga rum med länsjägmästaren.

Hittillsvarande samverkan synes också av uttalanden i ett flertal

yttranden att döma i stort sett ha fungerat tillfredsställande. Så har dock

inte alltid varit fallet, framför allt då fråga varit om åkermark, som inte

längre utnyttjas såsom åker utan att detta av lantbruksnämnden kunnat anses

som vanhävd, vilket ofta medfört, att skogsodling ej omedelbart kommit

till stånd. Därigenom har orsakats vissa produktionsförluster. Hittills bedriven

samverkan mellan berörda myndigheter synes därför böra utbyggas

i syfte att kunna lämna markägarna all behövlig service och att få fram

en positiv lösning i varje enskilt fall. Till spörsmålet härom återkommer

jag i det efterföljande. I övrigt bör lantbruksnämndens och skogsvårdsstyrelsens

löpande verksamhet i skogsodlingsfrågor samordnas samt uppdelas

på de båda organen på sätt som lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen föreslagit

i betänkandet. Samarbetet, som torde inledas redan vid det grundläggande

fältarbetet, bör mera i detalj regleras genom gemensamma anvisningar

från vederbörande centrala myndigheter till respektive länsorgan.

På sätt föreslagits i betänkandet bör skogsstyrelsen bemyndigas att till

skogsvårdsstyrelse delegera beslutanderätten angående bidrag från skogsförbättringsanslaget

till odlingsåtgärder i samband med överförande av

jordbruksmark till skogsmark. Därigenom vinnes eu administrativ förenkling,

som leder till en snabbare handläggning av skogsodlingsärendena. Av

samma skäl bör bemyndigande lämnas att i den utsträckning och på de

grunder som Kungl. Maj:t finner skäliga från skogsstyrelsen till skogsvårdsstyrelse

delegera jämväl beslutanderätten beträffande lån ur skogslånefonden.

Däremot kan jag inte tillstyrka de i några yttranden framförda

förslagen att delegeringen till skogsvårdsstyrelserna skulle utsträckas även

till bidrag för andra ändamål än de nu behandlade. Det torde få ankomma

på Kungl. Maj:t att utfärda de ändringar i nu gällande bidrags- och lånebestämmelser,

som erfordras för genomförande av den sålunda förordade

delegeringen.

s. 222 Kontrollera mot PDF

222 Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

I betänkandet rörande skogsodling på sämre jordbruksmark har vidare

behandlats frågan i vad mån tillstånd att förvärva fastighet enligt jordförvärvslagen

eller bolagsförbudslagen samt tillämpning av uppsiktslagen, kan

eller bör påverkas av att vederbörande egendom innehåller eller utgöres av

åkermark, som lämpligen borde överföras till skogsmark. Bortsett från det

föreslagna tillägget till 2 § sistnämnda lag, till vilket jag återkommer i det

följande, har jag inte något att invända mot vad styrelserna därvid anfört.

Beträffande tillståndsgivningen enligt jordförvärvslagen vill jag emellertid

— i anslutning till styrelsernas uttalande om önskvärdheten av att i nuvarande

läge i ökad utsträckning ge ålägganden om skogsplantering — tilllägga,

att det i de allra flesta fall ej torde möta svårigheter att, då sådant tillstånd

ges, föreskriva villkor om skogsodling. Särskilt vid sådana köp, varom

här är fråga, kan det nämligen förutsättas, att köparen och nämnden

i sak är ense om att åtgärden är ekonomiskt riktig. Samma förhållande

torde i stort sett föreligga i det fall, då lantbruksnämnd såsom villkor för

visst ekonomiskt stöd ställer krav på att en köpare av jordbruksegnahem

eller tillskottsjord skall skogsodla visst område. I detta senare fall måste

alltid förutsättas att markköparen och lantbruksnämnden i sak är helt ense

och att villkoret således av köparen betraktas såsom ett resultat av en för

honom ekonomiskt värdefull planering och icke som en tvångsåtgärd. Där

villkor om skogsplantering kan komma att uppställas av lantbruksnämnd,

bör nämnden inhämta skogsvårdsstyrelsens yttrande med förslag till åtgärder

i ärendet, innan detta slutligt avgöres.

Jordförvärvslagens stadganden om prövningen av ansökan om förvärvstillstånd

inrymmer, bland annat, även föreskrift att lantbruksnämnd, därest

icke särskilda skäl föreligger, inom 2 månader skall meddela beslut i ärendet.

Med hänsyn till förutsatta förhandlingar mellan köparen och nämnden

samt nämndens skyldighet att inhämta skogsvårdsstyrelsens yttrande torde

det möjligen i vissa fall uppkomma svårigheter för nämnden att i sådant

ärende meddela beslut inom föreskriven tid. Det förhållandet att

skogsvårdsslyrelse kan anse fältbesiktning erforderlig och därför blir beroende

av sommarhalvåret för sitt yttrande torde få anses innebära sådant

särskilt skäl för lantbruksnämnden att dröja med sitt beslut som i dylikt

ärende kan godtagas.

Enligt den i 2 § första stycket uppsiktslagen införda undantagsbestämmelsen

är nedläggande av jordbruk å brukningsenhet eller del därav ej att

hänföra till vanhävd, om det med hänsyn till jordens naturliga beskaffenhet

och belägenhet samt övriga omständigheter måste anses olämpligt att

där driva varaktigt jordbruk. I betänkandet föreslås, att till nu nämnda undantagsbestämmelse

skall göras ett tillägg av innebörd att till vanhävd ej

heller skall hänföras sådant nedläggande av jordbruk som »eljest står i

överensstämmelse med en ändamålsenlig utveckling av jordbruksnäringen».

Jag finner för min del att någon sådan lagändring ej för närvarande bör

genomföras. Den framlida utformningen av vanhävdslagstiftningen är för

närvarande föremål för överväganden av 1958 års jordlagsutredning och

s. 223 Kontrollera mot PDF

223

Kungl. Maj.ts proposition nr t\8 år 1959

resultatet av denna utredning bör avvaktas. Vidare torde, såsom ett flertal

remissmyndigheter uttalat, den nuvarande lydelsen av 2 § uppsiktslagen

medge, att frågan om vanhävd bedömes ur något vidare aspekter än rena

lönsamhetssynpunkter. Då det gäller att pröva om det kan anses olämpligt

att varaktigt driva jordbruk å en brukningsenhet eller å viss äga, kan lantbruksnämnden

taga hänsyn till inte blott jordens naturliga beskaffenhet och

belägenhet utan även till »övriga omständigheter». Detta kan å ena sidan leda

till att t. ex. jordbruksdriftens samband med skogsbruket och det stöd, som

den egna skogen kan utgöra, medför att ett icke lönsamt jordbruk bör upprätthållas

(jfr prop. 1947: 78, s. 75). Å andra sidan torde t. ex. ett bedömande

av att ett i och för sig lönsamt jordbruk med icke fullgod åkerjord

på grund av brukningsenhetens arrondering och belägenhet kan belaras

komma att inom en nära framtid sakna lämplig brukare, kunna leda till att

lantbruksnämnden ej bör motsätta sig att jordbruket icke längre drives.

Självklart måste bedömanden av dessa slag röna inverkan av frågan huruvida

produktionsöverskott föreligger eller inte.

Vad angår vanhävdslagstiftningen i övrigt har i flera yttranden framförts

förslag till ändringar i den nuvarande uppsiktslagen, i ett fall innebärande

att lagen helt skall avskaffas. Även om den fortsatta överföringen av jordbruksjord

till skogsmark i viss utsträckning är beroende av vanhävdslagstiftningens

utformning och det sätt på vilket den tillämpas anser jag mig

med hänsyn till det pågående arbetet inom jordlagsutredningen nu icke böra

närmare ingå på dessa ändringsförslag.

En redogörelse har i betänkandet lämnats för de riktlinjer som tillämpas

vid avvägningen av skogsvårdsåtgärdernas omfattning på fastigheter, som

inköpts för rationaliseringsverksamheten, under den tid de är i lantbruksnämndernas

ägo. Enligt styrelsernas mening bör samma riktlinjer följas

även då fråga är om sådan jordbruksjord, som inte bör kvarstå i jordbruksproduktionen.

Detta innebär i korthet att nämnderna givetvis har att taga

ställning till, huruvida de bör skogsodla ifrågavarande jord, medan den är i

nämndens ago, eller låta det anstå åt den blivande köparen.

I ett par yttranden har ifrågasatts om inte vid försäljning av sådan fastighet,

som ingår i lantbruksnämndernas så kallade rationaliseringsreserv,

köpeskillingen på visst sätt skulle kunna reduceras, om skogsplantering skett

före försäljningen. Enligt min mening måste detta i många fall anses skäligt

om statsbidrag skulle ha kunnat utgå för skogsodlingen om denna utförts

av den enskilde köparen. I enlighet med vad lantbruksstyrelsen anfört

synes det också möjligt att inom ramen för nu gällande regler för bestämmande

av försäljningspriset medge en dylik reducering av köpeskillingen.

Det formella tillvägagångssättet skulle därvid såsom lantbruksstyrelsen an1

ört bli det alt på rationaliseringsanslaget sker eu avskrivning av de överskjutande

kostnader nämnden haft för fastigheten.

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Kungl. Maj. ts proposition nr Ii8 år 1959

Inre rationalisering

Gällande bestämmelser i rationaliseringskungörelsen avviker i åtskilliga

avseenden från de regler som angavs i kungörelsens ursprungliga lydelse år

19-4 8. Efter hand som närmare erfarenheter vunnits rörande rationaliseringsverksamhetens

bedrivande och behovet av att i olika situationer kunna

ekonomiskt stödja verksamheten har, oftast på förslag av lantbruksstyrelsen,

företagits en råd ändringar i kungörelsen. Därigenom torde den efter hand

ha fått en utformning som medgett de stödbeviljande myndigheterna att

handla på ett efter den aktuella situationen mera ändamålsenligt sätt. Samtliga

ändringar, vilka avsett såväl den yttre som den inre rationaliseringen,

ligger inom ramen för 1947 års beslut rörande riktlinjerna för jordbrukspolitiken.

Trots vidtagna ändringar kan rationaliseringskungörelsens bestämmelser

i dagens läge inte anses fullt tidsenliga. I syfte att anpassa reglerna för

statens medverkan i jordbrukets yttre rationalisering till utvecklingens krav

har jag i det föregående framlagt vissa förslag. Bestämmelserna om den inre

rationaliseringen har varit föremål för översyn av jordbruksanslagsutredningen,

som därvid beaktat lantbruksnämndernas erfarenheter ävensom från

riksdagens sida gjorda uttalanden. Jag ämnar här upptaga till behandling

utredningens olika förslag.

Åtgärder för främjande av jordbrukets inre rationalisering bör ur såväl

företagsekonomisk som samhällsekonomisk synpunkt bidraga till en sund

investeringsverksamhet inom jordbruket. Reglerna för statsstödet bör därför

utformas så att sagda krav beaktas vid stödgivningen. Självfallet får reglerna

i fråga inte hämma strukturrationaliseringen utan de bör stå i god överensstämmelse

med riktlinjerna för denna. Rationaliseringskungörelsen uppfyller

numera ej i alla avseenden dessa förutsättningar. Framför allt arealgränsen

för statsbidrag till flertalet slag av inre rationaliseringsåtgärder

hindrar önskvärda statliga insatser inom normjordbrukens ram. Detta bör

särskilt uppmärksammas med hänsyn till att dessa jordbruk enligt vad jag

tidigare anfört skall ligga till grund för avvägningen av prisstödet till jordbruksnäringen

efter den 1 september 1965. Den nuvarande differentieringen

av procentsatserna för statsbidrag torde vidare många gånger innebära att

ej alltid de mest angelägna åtgärderna erhåller det effektivaste stödet. Helt

allmänt kan sägas att angelägenhetsprövningen ävensom prövningen av de

ekonomiska förutsättningarna för och konsekvenserna av de inre rationaliseringsåtgärdema

ej erhållit en tillräckligt framskjuten ställning i den nuvarande

kungörelsen.

Jordbruksanslagsutredningen har enligt min uppfattning beaktat nyssnämnda

synpunkter vid utformandet av sina förslag. Dessa, för vilka en utförlig

redogörelse lämnats i det föregående, synes sålunda ägnade att undanröja

de brister som i angivna hänseenden är förenade med nu gällande

bestämmelser. Med hänsyn härtill kan jag i allt väsentligt ansluta mig till

vad utredningen förordat.

s. 225 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr i\8 år 1959

225

Jordbrukets rationalisering är — såväl i fråga om inre och yttre sådan

som beträffande driftsrationalisering —• såsom redan underströks i 1947 års

riksdagsbeslut i första hand en jordbrukets egen uppgift. Initiativet till rationaliseringsåtgärder

bör således i allmänhet komma från jordbrukarna

själva. Det framstår härvid som betydelsefullt, att rationaliseringen inriktas

på åtgärder som gagnar den enskilde jordbrukarens intressen och som samtidigt

står i överensstämmelse med de samhällsekonomiska strävandena. Ej

minst med hänsyn till den relativt snabba utveckling som är att förvänta på

jordbrukets område i både strukturellt och tekniskt hänseende kommer i

fortsättningen mer än tidigare stora krav att ställas på dem som har att

göra bedömandena. Då fråga är om inre rationalisering gör sig dessa krav

givetvis i särskilt hög grad gällande vid investeringsåtgärder, som fordrar

en större insats av arbete och kapital och som är avsedda att fylla sitt ändamål

under en relativt lång tidsperiod framöver. I dessa fall liksom vid

andra åtgärder, vilka fordrar särskilda tekniskt-ekonomiska bedömanden,

är det av värde att det allmänna bistår genom en ändamålsenlig rådgivningsoch

upplysningsverksamhet.

Såsom jordbruksanslagsutredningen anfört bör det därför vara en betydelsefull

uppgift för lantbruksnämnderna att lämna råd och upplysningar

i investeringsfrågor berörande den inre rationaliseringen. Nämnderna bör

enligt min mening i ökad utsträckning i frågor om investeringar för inre

rationalisering, oavsett om vederbörande jordbrukare kan beräknas erhålla

statligt ekonomiskt stöd eller ej, på begäran bistå med råd och anvisningar

samt i mån av behov med planering och teknisk projektering. Någon ändring

i gällande gränsdragning mellan den upplysningsverksamhet som bedrives

av hushållningssällskapen och den som lantbruksnämnderna handhar

vill jag inte ifrågasätta i detta sammanhang. Det framstår emellertid

som fullt klart att ett intimt samarbete bör råda i dessa frågor mellan sällskap

och nämnder.

Jordbruksanslagsutredningens förslag innebär i vissa hänseenden cn utvidgning

av möjligheterna att erhålla bidrag till inre rationaliseringsåtgärder

men samtidigt en skärpning av bidragsvillkoren. Härjämte präglas förslagen

av en strävan att i görligaste mån samordna det rationaliseringsstöd

som nu utgår jämlikt olika författningar.

Beträffande de allmänna förutsättningarna för statligt

ekonomiskt stöd till jordbrukets inre rationalisering

delar jag jordbruksanslagsutredningens uppfattning att en

strängare bedömning härvidlag bör komma till stånd. Vad utredningen anfört

om att investeringsåtgärden för att statsstöd skall komma i fråga skall

kunna bedömas bli av bestående nytta för jordbruket samt vara ränlabel

kan jag således biträda. Såsom redan anförts, beräknas en avsevärd nedgång

i antalet brukningsenheter äga rum under framförliggande årtionde.

Under dessa betingelser framstår det som självklart att varje beslut om

15 nihnng till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 14H

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

Kungl. Maj:ts proposition nr lå8 år 1959

statsstöd måste föregås av ingående överväganden rörande brukningsenhetens

och jordbruksjordens framtida användning.

Av den jordbruksjord som friställes till följd av nedläggningen tages

endast en mindre del helt ur produktionen. Huvudparten användes för förstärkning

av ofullständiga brukningsenlieter eller uppgår i nybildade enheter.

Detta minskar riskerna för felinvesteringar om åtgärderna planeras

på sådant sätt, att de kan komma till nytta även efter en genomförd yttre

rationalisering. I fråga om statligt ekonomiskt stöd till dylika till den brukade

jorden i huvudsak hänförliga investeringar bör det därför vara till

fyllest att i förevarande avseende som förutsättning för understöd uppställa

att marken i fråga kan antagas bli under överskådlig tid nyttjad som

jordbruksjord. Ekonomibyggnader och andra fasta anläggningar i anslutning

till ett brukningscentrum torde däremot inte utan vidare kunna antagas

komma till fortsatt användning inom jordbruket sedan brukningsenheten

en gång nedlagts. Bedömningen av stödfrågan måste därför i dessa

fall även omfatta brukningsenheten som sådan och dennas förutsättningar

att kvarstå såsom självständig enhet. Kan det inte bedömas som uppenbart,

att den befintliga eller planerade brukningsenhet, varå åtgärden skall utföras,

kommer att på lång sikt bestå som självständigt jordbruk bör således

statligt ekonomiskt stöd — bortsett från vissa i det följande angivna

undantag — ej komma i fråga. Det bör jämväl beaktas om det ur allmänt

jordbruksekonomisk synpunkt eller ur lokaliseringssynpunkt är önskvärt

att brukningsenheten består.

Som allmän förutsättning för ekonomiskt stöd bör vidare gälla att den

planerade investeringen skall vara räntabel, d. v. s. att kostnaden för investeringen

ej överstiger det beräknade ekonomiska utbytet av densamma.

Vid bedömningen härav får givetvis eventuellt utgående statsbidrag ej frånräknas

kostnaderna. Räntabilitetsprövningen skall vidare normalt avse förhållandena

vid brukningsenheten sådan denna är beskaffad vid tidpunkten

för statsbidragets beviljande. Inför nära förestående yttre rationalisering

bör dock prövningen kunna avse förhållandena efter det den yttre rationaliseringen

genomförts. Förutsättningen för bidrag i dylika fall bör dock, såsom

jordbruksanslagsutredningen anfört, vara att de tilltänkta inre rationaliseringsåtgärdema

måste genomföras om oekonomisk drift eller värdeförstörelse

skall förhindras under den tid som återstår till dess strukturrationaliseringen

fullgjorts.

Att de ekonomiska synpunkterna bör väga lika tungt vid investeringar

inom jordbruket som inom näringslivet i övrigt framstår som självklart. En

investering som saknar tillräckligt ekonomiskt underlag snarare stjälper än

hjälper en stödsökande jordbrukare. Nuvarande höga kostnadsläge och

jordbrukarnas många gånger redan höga skuldsättning innebär att en felinvestering,

även i och för sig ej särskilt stor, kan få ödesdigra verkningar.

Det är därför av den allra största vikt att tillräcklig omsorg nedlägges på

den ekonomiska bedömningen i varje enskilt fall. De av jordbruksanslagsutredningen

förordade investeringskalkylerna bör härvidlag bli ett värde
-

s. 227 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1059

227

fullt hjälpmedel. Jag biträder därför i princip utredningens förslag att som

Ytterligare förutsättning för ekonomiskt statsstöd som regel skall gälla, att

— därest åtgärdens lönsamhet ej framstår såsom uppenbar — en dylik kalkyl

har upprättats. Det hör emellertid framhållas, att uteslutande kalkylrcsultaten

ej under alla omständigheter skall vara utslagsgivande för om ekonomiskt

statsstöd skall beviljas eller ej. Kalkylernas främsta värde ligger

enligt min uppfattning däri att man framtvingar klara ekonomiska bedömanden

i de enskilda fallen där nu många gånger ett mera schablonmässigt

förfaringssätt brukar tillämpas. Genom kalkylerna erhålles vidare underlag

för jämförelser mellan skilda investeringsalternativ, något som i dagens läge

måste tillmätas den största betydelse med hänsyn till nödvändigheten av att

jordbruksdriften å de enskilda gårdarna erhåller den inriktning som i beaktande

av de lokala förutsättningarna och marknadsläget för jordbrukets olika

produkter ger de bästa resultaten. I detta sammanhang vill jag även

framhålla gentemot de remissinstanser som hävdat att kalkylerna skulle

komma att verka hämmande på rationaliseringsarbetet, att kravet på kalkyl

ingalunda får ses som en statsmakternas åtgärd med syfte att begränsa

det statliga stödets omfattning utan som ett medel att minska riskerna för

att investeringar som saknar ekonomiskt berättigande, kommer till utförande.

Från jordbruksanslagsutredningens sida har denna mening understrukits

därigenom att i betänkandet förordats — till vilket förslag jag ansluter

mig — att nämnderna bör biträda med upprättandet av kalkyler oavsett

om statsstöd kan påräknas för åtgärden eller ej.

I vissa remissyttranden från lantbruksnämnder har uttalats farhågor för,

att uppgörandet av investeringskalkyler skulle komma att belasta nämndernas

tjänstemän i sådan grad att andra arbetsuppgifter kan komma att

bli eftersatta om inte en förstärkning av lantbruksnämndernas personalresurser

samtidigt kommer till stånd. Jag kan ej dela dessa farhågor. Den

krympning av den statliga stödgivningen som skett beträffande nyodling,

betesförbättring och stenröjning under senare år och som av jordbrnksanslagsutredningen

förutsatts skola komma alt krympas ytterligare under

de närmaste åren torde — även om viss omdisposilion mellan avdelningarna

för yttre och inre rationalisering gjorts i syfte att förstärka personalresurserna

vid de förra — utan tvivel komma att medföra sådana lättnader

i arbetsbelastningen att arbetet med de föreslagna investeringskalkylerna —

vilka för övrigt bör utformas så enkelt som omständigheterna i fallet kan

anses medge — väl bör rymmas inom nuvarande personalram. Någon personalförstärkning

för detta arbete är jag således inte beredd tillstyrka.

Enligt gällande bestämmelser må ekonomiskt statsstöd i undantagsfall

beviljas även brukningsenhet som befinnes sakna möjlighet att bestå som

självständig brukningsenhet på lång sikt, nämligen om viss förbättringsåtgärd

är oundgängligen erforderlig för atl jordbruksdriften å brukningscnheten

skall kunna uppehållas till dess den kan bli sammanlagd med annan

fastighet. Jordbruksanslagsutredningen har uttalat sig för alt eu viss undantagsregel

alltjämt bör förefinnas i kungörelsen. Mot den av utredningen

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Kungl. Maj. ts proposition nr i i8 år 1959

föreslagna utformningen av regeln har jag intet att erinra. Utan hinder av

de förut angivna allmänna förutsättningarna för statsstöd till inre rationaliseringsåtgärder

hör således ekonomiskt stöd i form av lånegaranti och

statsbidrag av vederbörande lantbruksnämnd i undantagsfall kunna beviljas

i fall då investeringsbehovet är trängande och då samtidigt brukaren till

följd av sin ålder, nedsatt arbetsförmåga eller andra speciella personliga

omständigheter svårligen kan vinna sin utkomst genom annan sysselsättning.

Beslut i dylika ärenden bör såsom utredningen anfört på lämpligt sätt

anmälas till lantbruksstyrelsen. Det bör ankomma på styrelsen att utfärda

erforderliga anvisningar för lantbruksnämndernas tillämpning av nu angivna

principer.

Då särskilt ömmande omständigheter eller annan orsak föranleder därtill

bör stöd till inre rationalisering kunna medges även i andra fall än nyss

sagts. Med hänsyn till angelägenheten av en ytterst restriktiv tillämpning

av sistberörda undantagsregel bör dock avgörandet i sådant ärende tillkomma

Kungl. Maj :t. Finner lantbruksnämnd i visst fall omständigheterna vara

sådana att bidrag rimligen bör utgå men anser sig nämnden på grund av

gänande bestämmelser förhindrad att besluta om sådant bidrag bör sålunda

ärendet med nämndens tillstyrkan kunna överlämnas för prövning

av Kungl. Maj :t. Anser sig nämnden inte kunna tillstyrka att stöd utgår

bör nämnden givetvis avslå ansökan.

Beträffande spörsmålet om vilka inre rationaliseringsåtgärder

som bör kunna erhålla finansiellt statsstöd

ansluter jag mig helt till vad jordbruksanslagsutredningen härutinnan föreslagit.

Jag förordar sålunda att statsstöd i princip skall kunna utgå till alla

slag av åtgärder som av lantbruksnämnd bedöms medföra en inre rationalisering

av den stödsökandes brukningsenhet och som ej är att hänföra

till underhållsåtgärder. Denna princip var grundläggande redan i 1947 års

beslut. Medan den nuvarande rationaliseringskungörelsen lämnar en i huvudsak

uttömmande uppräkning på inre rationaliseringsåtgärder som skall

kunna komma i fråga för statsstöd, skall emellertid enligt utredningsförslaget

bedömningen härav i första hand ankomma på vederbörande lantbruksnämnd.

Den i rationaliseringskungörelsen nu förefintliga uppräkningen

av stödbara åtgärder torde närmast vara föranledd av önskemålet

att åstadkomma en relativt klar avgränsning mellan vad som i stödhänseende

skall hänföras till åtgärder för inre rationalisering och till rationalisering

av driftsförhållandena. Med den erfarenhet på området som nämndernas

personal numera besitter torde eu dylik gränsdragning inte längre

erbjuda nämnvärda svårigheter. I betraktande härav och då en enbart

exemplifierande uppräkning av stödbara åtgärder måste vara till fördel för

nämnderna genom den större möjlighet de får att själva bedöma huruvida

en åtgärd bör stödjas, tillstyrker jag, att i rationaliseringskungörelsen införes

bestämmelser enligt utredningens förslag. Såsom utredningen påpekat

bär det ankomma på lantbruksstyrelsen att utfärda anvisningar röran
-

s. 229 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 är 1959

229

de gränsdragningen gentemot såväl driftsrationaliseringen som den rationalisering

som sker på skogsnäringens och trädgårdsnäringens områden.

Av vad jag sålunda förordat följer att principiellt alla inre rationaliseringsåtgärder

på jordbruksfastigheter bör kunna komma i fråga för statsstöd.

Denna regel bör gälla för såväl enskild ägare eller brukare av jordbruksfastighet

som sambruksförening och annan sammanslutning med syfte

att driva andelsladugård, anlägga jordbruksväg, utföra torrläggning eller

genomföra fastighetsreglering eller med annat liknande syfte. Därmed torde

jämväl de stödbehov kunna bli tillgodosedda som avses dels i riksdagens

skrivelse 1956: 167 angående fördelning av kostnader för anordningar

i korsning av järnväg och ägoväg eller annan ej allmänneligen befaren väg

med huvudsaklig betydelse för jordbruksfastighets driftsförhållanden, dels

i lantbruksstyrelsens förutberörda skrivelse den 31 december 1958 om statsstöd

till fårsambetesförening. Däremot kan jag ej förorda det förslag som

av lantbruksstyrelsen framförts i skrivelse den 16 augusti 1957 om möjlighet

att bevilja statligt stöd enligt rationaliseringskungörelsens bestämmelser

rörande den inre rationaliseringen jämväl till sådan delägare i en

jordbruksväg som inte innehar jordbruksfastighet. De samordningsproblem

det här är fråga om bör i stället kunna upptagas och lösas vid de

överläggningar på länsplanet vartill jag återkommer i det följande.

Såsom förut antytts kan det i betraktande av det jordbruksekonomiska

läget inte anses välbetänkt att med statligt stöd främja åtgärder för nyodling,

stenröjning och betesförbättring. Tillkommer dylika åtgärder närmast

i avsikt att uppnå ett bättre utnyttjande av de tekniska produktionsmedlen

och därigenom möjliggöra en produktionskostnadssänkning bör emellertid

invändning av nyssnämnda art ej med samma skärpa kunna göras gällande.

Det torde till och med i vissa fall vara angeläget att genom inre rationalisering

i form av exempelvis arronderingsförbättrande nyodling eller

stenröjning skapa ökade förutsättningar för rationell maskindrift. Upprättade

investeringskalkyler får i dylika fall bli avgörande för om åtgärden

skall stödjas eller ej. De av jordbruksanslagsutredningen anförda synpunkterna

på denna stödfråga, vilka synpunkter jag i likhet med övervägande

antalet remissinstanser biträder, bör kunna tjäna lantbruksnämnderna till

vägledning. I övrigt bör det ankomma på lantbruksstyrelsen att tillse alt

lantbruksnämndernas stödgivning på området erhåller eu tidsenlig inriktning

ävensom att enhetliga principer tillämpas inom de olika nämnderna.

Jordbruksanslagsutredningen har föreslagit, alt såsom förutsättning

för lånegaranti till inre rationalisering skall gälla, alt behov härav

kan anses föreligga. Därest sökt lån endast avser mindre belopp eller det

eljest är uppenbart att lånegarantin inte kan anses utgöra eu förutsättning

för att åtgärden skall kunna komma till stånd bör således enligt utredningen

garanti ej beviljas. Detta förslag kan jag tillstyrka.

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

Som förutsättning för statsbidrag till inre rationalisering

gäller enligt nuvarande regler att bidrag endast må beviljas, därest

brukarens ekonomiska ställning ej är så god, att han inte är i behov

av bidrag för att utföra åtgärden samt att brukningsenheten som regel ej

innehåller mer än 20 ha åker samt till åker omräknad ängs- och betesmark,

bestämmelsen om behovsprövning tillämpas efter senaste höjning av fastigheternas

taxeringsvärden i flertalet fall så alt bidrag ej utgår om den behållna

förmögenheten överstiger 80 000 kronor. Därjämte beaktas från fall

till fall den stödsökandes inkomstförhållanden, försörjningsbörda och likviditet,

investeringsåtgärdens omfattning, behovet av ytterligare åtgärder

etc. I fråga om torrläggning tillämpas i allmänhet en liberalare behovsprövning

än eljest. Arealgränsen, som gällt sedan år 1947, är så avvägd att inom

densamma faller de s. k. basjordbruken, d. v. s. enfamiljsjordbruk i

storleksgruppen 10—20 ha åker.

Jordbruksanslagsutredningen föreslår, att arealgränsen slopas och ersättes

med en bestämmelse som — därest förutsättningarna för statsbidrag i

övrigt uppfylles — medger att bidrag beviljas till brukningsenheter av

högst den storlek som kan anses representera ett normalt tvåfamilj sjordbruk.

Utredningen anknyter härvid till vissa tankegångar som utvecklades

redan av 1942 års jordbrulcskommitté. Till vad utredningen sålunda förordat

vill jag uttala min anslutning. Som en förutsättning för statsbidrag bör

hädanefter sålunda gälla att brukningsenheten ej får vara större än att

den normalt kan skötas av två män utan anlitande av arbetskraft utanför

deras familjer. Vid prövningen härav skall det normala arbetskraftsbehovet

vara vägledande. Såsom utredningen anfört får således en på kortare sikt

genomförd minskning av användningen av arbetskraft ned till nyssnämnda

nivå inte åberopas som skäl för bidrag.

Utredningen föreslår vidare, att den nuvarande bestämmelsen om behovsprövning

skall ersättas med en mera preciserad regel. Nyssnämnda bestämmelse

får nämligen anses vara för allmänt hållen för att vara tillfreds

ställande efter ett genomförande av den föreslagna ändringen i reglerna

avseende företagsstorleken. En lämplig gräns för behovsprövningen är

enligt utredningen vad som gäller i fråga om skattefritt belopp vid taxering

till statlig förmögenhetsskatt. Detta belopp, som för närvarande utgör

80 000 kronor, bör dock enligt utredningen ej anges i rationaliseringskungörelsen

utan endast i av lantbruksstyrelsen utfärdade anvisningar. I förekommande

fall bör enligt utredningen förmögenhetsprövningen kompletteras

med en provning av sökandens inkomstförhållanden. Sistnämnda prövning

bör därvid ske med utgångspunkt från sökandens genomsnittliga inkomster

under de senaste tre åren. Vad utredningen föreslagit härutinnan

biträder jag. Således förordar jag att som ytterligare förutsättning för statsbidrag

skall gälla att bidragsmottagaren, eller om han är gift makarna tillsammans,

varken äger förmögenhet av sådan storlek, som medför skyldighet

att gälda statlig förmögenhetsskatt, eller har sådana inkomster att bidrag

till åtgärden framstår som opåkallat. I den taxerade förmögenheten in
-

s. 231 Kontrollera mot PDF

231

Kungl. Maj:ts proposition nr 748 år 1959

går, vad sökandena har innestående å skogskonto. I de fall de inre rationaliseringsåtgärder,

vartill statsbidrag sökes, är förbundna med en storleksralionalisering

må lantbruksnämnden vid bedömningen av sökandens förmögenhetsställning

utgå från ställningen före eller efter sistnämnda rationalisering,

alltefter vad som befinnes fördelaktigast för att underlätta densammas

genomförande. -— Det skall ankomma på lantbruksstyrelsen att vid

eventuella ändringar av gränsen för förmögenhetstaxeringen ändra anvisningarna

för lantbruksnämnderna.

Liksom för närvarande bör möjlighet förefinnas att oaktat de eljest gällande

förutsättningarna rörande sökandens personliga förhållanden och

brukningsenhetens storlek inte är för handen bevilja bidrag om det uppenbart

framstår som ett allmänt intresse av betydenhet att åtgärden kommer

till stånd. I nära anslutning till nuvarande bestämmelser bör dock som ytterligare

förutsättning i sådant fall gälla att åtgärden berör ett större antal

brukningsenheter eller står i samband med genomförande av yttre rationalisering.

Såsom hittills bör beslut om bidrag i dylikt fall underställas lantbruksstyrelsens

prövning.

Vad gäller statsbidragens storlek biträder jag jordbruksanslagsutredningens

förslag att — bortsett från stöd till ekonomibyggnader och

andra fasta anläggningar för jordbruksdriften — högre procentsats än 25

normalt ej bör tillämpas. Den bidragsprocent som nu är föreskriven för

bland annat täckdikning skall således i fortsättningen gälla för stöd till

alla former av inre rationalisering utom nyssnämnda byggnads- och anläggningsverksamhet.

För exempelvis torrläggning, nyodling, betesförbättring

och stenröjning medför sålunda förslaget att stödets storlek nedgår från för

närvarande normalt 40 procent till högst 25 procent. I betraktande av bidragens

karaktär av stimulansbidrag och då desamma i enlighet med vad

som förordats i det föregående som regel endast skall kunna utgå till fullt

räntabla investeringsåtgärder synes skäl ej längre förefinnas att i normalfallen

bibehålla en så hög procentsats som 40.

Ävenså ansluter jag mig till utredningens motiv till och förslag om ändrade

regler för bidrag till uppförande eller förbättring av ekonomibyggnader

eller andra fasta anläggningar för jordbruksdriften. För dylika byggnader

eller anläggningar må bidrag sålunda beviljas högst med ett belopp

motsvarande 25 procent upp till ett sammanlagt kostnadsbelopp av 5 000

kronor samt 15 procent av överskjutande kostnad. Bidraget — däri inberäknat

även tidigare beviljat rationaliseringsbidrag — bör dock ej normalt

få för en och samma brukningsenliet överstiga 8 000 kronor. I förhållande

till nuvarande regler innebär de föreslagna bestämmelserna a ena sidan en

skärpning genom att för delkostnaderna mellan 5 000 och 15 000 kronor

bidraget beräknas efler 15 i stället för efter 25 procent och å andra sidan

en utvidgning genom att det maximala bidraget höjes från 7 000 kronor till

8 000 kronor. De nya reglerna medför att en något större sammanlagd bygg
-

s. 232 Kontrollera mot PDF

232

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

uadsvolym inom en brukningsenhet kan stödjas och bidrager samtidigt

till att öka ansträngningarna att hålla byggnadskostnaderna nere. Jag vill i

sammanhanget understryka vad utredningen anfört om nödvändigheten att

vid prövning av ansökningar rörande såväl statsbidrag som lånegaranti till

förevarande ändamål ingående undersöka, vilka alternativa möjligheter som

finnes att tillgodose föreliggande rationaliseringsbehov. Därvid bör uppmärksamheten

inriktas på möjligheterna att välja det billigare och något

kortsiktigare om- eller tillbyggnadsalternativet framför det oftast ekonomiskt

mera betungande nybyggnadsalternativet. över huvud taget är det

med hänsyn till de snabba förändringarna inom jordbruket av vikt att vid

planering av byggnadsåtgärder ett inte alltför långt tidsperspektiv anlägges.

Enligt jordbruksanslagsutredningen skall statsbidrag med högst 40 procent

kunna utgå till inre rationalisering som sker i samband med storleksrationalisering

av mera väsentlig omfattning. Utredningen har uttalat att

bedömningen av hur stort ett marktillskott bör vara för att motivera ett förhöjt

bidrag givetvis i viss utsträckning måste bli beroende av omständigheterna

i det enskilda fallet, men att tillskottet i regel inte torde böra understiga

ungefär 5 ha. Förslaget motiveras av önskemålet att med ett något

större stöd kunna underlätta den yttre rationaliseringen och främja ett snabbare

genomförande av mera omfattande, för en dylik rationaliserings nyttiggörande

nödvändiga inre rationaliseringsåtgärder. I flera remissyttranden

har förordats, att lantbruksnämnderna liksom enligt nu gällande bestämmelser

bör ha möjlighet, att då särskilda omständigheter föranleder därtill

bevilja bidrag med högre belopp utan avgränsning uppåt. Enligt min mening

bör bidrag enligt den av utredningen föreslagna högsta bidragsprocenten innebära

ett tillfredsställande stöd i sådana fall, varom här är fråga. Jag förordar

sålunda att inre rationaliseringsåtgärder, som är föranledda av nyligen

genomförd eller nära förestående yttre rationalisering av mera kapitalkrävande

natur och av relativt sett mera väsentlig omfattning, skall på vissa

villkor kunna stödjas med bidrag å upp till 40 procent.

Förhöjt statsbidrag bör enligt utredningen även kunna beviljas till uppförande

eller förbättring av ekonomibyggnader och andra fasta anläggningar

för jordbruksdriften, då behovet av byggnaderna eller anläggningarna uppenbarligen

förändrats genom sådan yttre rationalisering som nyss nämnts.

Detta anser jag mig böra biträda. Jag förordar sålunda att statsbidrag i

berörda fall bör kunna utgå med 25 procent på en något större del av byggnadskostnaderna

än normalt. I överensstämmelse med utredningsförslaget

bör denna delkostnad kunna anges till 10 000 kronor. Det maximala bidraget

bör dock även i detta fall begränsas till 8 000 kronor.

I förevarande sammanhang torde få upptagas frågan om den bidragsgivning

som genom lantmäteristyrelsen sker till utflyttnings-, väganläggningsoch

odlingsåtgärder i sammanhang med skiften och ägoutbyten. Enligt gällande

lantmäteribidragskungörelse kan bidrag beviljas med högst 50 procent

av den uppskattade kostnaden för nu nämnda slag av åtgärder. Bidrag

s. 233 Kontrollera mot PDF

233

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

utgår ulan behovsprövning och oberoende av fastighetsstorlek. Som förutsättning

gäller dock för bidrag vid skifte bland annat att åtgärden skall

vara till gagn ur jordbrukssynpunkt, och vid ägoutbyte bland annat att förrättningen

avser alt främja en rationell ägoanordning beträffande jordbruksfastighet.

Jordbruksanslagsutredningen föreslår, att nu omförmälda bidragsgivning

— bortsett från bidrag till byvägar och skogsbilvägar — i fortsättningen

skall ske enligt de i rationaliseringskungörelsen angivna grunderna för stöd

till jordbrukets rationalisering. Beslutanderätten skall därvid överflyttas

till lantbruksorganisationen. Utredningens förslag innebär i övrigt inte i sak

någon väsentlig ändring i det nuvarande stödets omfattning. Emellertid förutsätter

utredningen att i rationaliseringskungörelsen införes erforderliga

särbestämmelser rörande förevarande bidragsgivning.

Enligt rationaliseringskungörelsen kan jämväl i sammanhang med skiften

och ägoutbyten bidrag till jordbruksvägar och odling utgå enligt de

grunder som i allmänhet gäller för dylikt stöd till inre rationalisering. Lantbruksnämnden

kan i dessa fall medge bidrag även med högre procent än 50,

då nämnden finner särskilda omständigheter föreligga. Även då eljest gällande

förutsättningar i fråga om brukningsenhetens storlek och ägarens

ekonomiska ställning ej är uppfyllda kan bidrag beviljas i vissa av de nu

avsedda fallen. Lantbruksnämnds beslut i sådant ärende skall dock underställas

lantbruksstyrelsens prövning. När det gäller utflyttning, kan bidrag

till kostnader härför av lantbruksnämnd beviljas enligt reglerna om utjämningsbidrag

i samband med storleksrationalisering. Bidraget avser härvid

i allmänhet att täcka skillnaden mellan köpeskillingen för tillskottsjorden

och det värde som tillskottsjorden kan anses äga för den brukningsenhet,

till vilken den skall läggas. Vad nu sagts om köpeskilling gäller även bland

annat vederlag som beslutats i samband med lantmäteriförrättning. Sagda

regler tillämpas så, att en sakägare, som vid fastighetsreglering avhänder

sig sin gamla gårdsplats för att bygga nytt brukningscentrum, kan inräkna

kostnader för nybyggnaden i den honom tillkommande ersättningen för

gårdsplatsen. Bidraget till sådan kostnad för bostads- eller ekonomibyggnader

utgår alltså formellt till köparen av den gamla gårdsplatsen. På liknande

sätt kan bidrag avse andra i anledning av utflyttning uppkommande

behov av fasta anläggningar såsom elinstallationer, avloppsanläggningar,

utfarts- och åtkomstvägar in. in. I alla dessa fall gäller dock, att bidrag inte

får utgå till kostnad för anläggning av högre standard än motsvarande äldre

anläggning hade.

De förslag till nya stödregler, som jag nu framlägger innebär i allt väsentligt

samma möjligheter som nu för statlig ekonomisk medverkan i regleringsåtgärder,

varom här är fråga. Md sådant förhållande synes inte föreligga

skäl att vid sidan av rationaliseringskungörelsen bibehålla särskilda

regler för stöd på förevarande område. Det är angeläget att del samlade investeringsbehovet

å en brukningsenhet kan bedömas i ett sammanhang och

att alla med en fastighetsreglering förknippade kostnader för inre och yttre

s. 234 Kontrollera mot PDF

234

Kungi. Maj:ts proposition nr 1A8 år 1959

rationalisering kan innefattas i en totalkalkyl, vilken måste bli utslagsgivande

för företagets genomförande helt eller delvis. Med hänsyn härtill och till

vikten av att enhetliga principer tillämpas vid bidragsgivningen bör prövningen

ske hos en och samma myndighet, nämligen lantbruksnämnden. Det

bör också beaktas, att det endast är nämnderna som kan bevilja kreditgaranti

— den vanligaste stödformen — för lån, som kan erfordras för den

åtgärd som avses med bidraget och att även beslutet om beviljande av kreditgaranti

bygger på den upprättade totalkalkylen. Lantmäteristyrelsen har

anfört, att en överflyttning av lantmäteriets bidragsverksamhet på förevarande

område till andra myndigheter kan befaras medföra att de synpunkter

lantmäteriet har att anlägga inte blir tillräckligt beaktade. Jag vill emellertid

erinra om att lantbruksnämnd enligt gällande instruktion skall samråda

med överlantmätaren i ärenden rörande fastighetsbildning. Sådant

samråd bör självfallet vara obligatoriskt så snart fråga är om ekonomiskt

stöd till åtgärd som är föranledd av lantmäteriförrättning.

Av vad jag sålunda anfört följer att jag i likhet med jordbruksanslagsutredningen

anser, att lantmäteribidragskungörelsen bör kunna upphävas

från och med den 1 juli 1959. I anslutning härtill bör i rationaliseringskungörelsen

öppnas möjlighet för lantbruksnämnd att bevilja bidrag med

högst 50 procent till inre rationaliseringsåtgärder, som har samband med

mera omfattande fastighetsreglering, berörande ett större antal jordbruk,

och detta oavsett vad i det föregående angivits beträffande brukningsenhetens

storlek och bidragssökandens personliga förhållanden eller åtgärdens

vikt ur allmän synpunkt såsom förutsättning för erhållande av statsbidrag.

Med hänsyn till den stora betydelsen av att underlätta genomförandet av

fastighetsregleringar bör sänkning av gällande bidragsprocent för sådana

slag av inre rationaliseringsåtgärder, som nu stödjes med bidrag från lantmäteriväsendets

anslag, icke ifrågakomma. Såsom förutsättning för beviljande

av ett 50-procentigt statsbidrag bör emellertid gälla, dels att det framstår

som ett allmänt intresse av betydenhet att fastighetsregleringen kommer

till stånd, dels att åtgärden i fråga är erforderlig för att tillgodose

ändamålet med sagda reglering.

Enligt bestämmelserna i lantmäteribidragskungörelsen föreligger även

möjlighet att bevilja bidrag till vissa slag av väganläggningar som inte kan

stödjas enligt rationaliseringskungörelsen, såsom byvägar och skogsbilvägar.

Anordnandet av dylika vägar bör hädanefter kunna främjas med

statsbidrag ur rationaliseringsanslaget därest vägbyggnaden är nödvändig i

rationaliseringssammanhanget. Därvid bör samma bidragsregler gälla som

för övriga här berörda inre rationaliseringsåtgärder.

Det synes mig inte uteslutet, att omständigheterna i enstaka fall kan

vara sådana att det framstår som angeläget att kunna bevilja kraftigare

ekonomiskt stöd än vad som kan utgå enligt de hittills föreslagna nya bidragsreglerna.

Enligt gällande bestämmelser kan sålunda lantbruksnämnd,

när så befinnes skäligt på grund av särskilda omständigheter, medge bidrag

s. 235 Kontrollera mot PDF

235

Kungl. Maj.ts proposition nr l''t8 år 1959

utan begränsning till visst procenttal. Enligt min mening bör möjlighet

törefinnas även i fortsättningen att vid bidragsgivningen undantagsvis bevilja

bidrag med ytterligare förhöjt belopp. Beslut i sådant fall bör dock

förbehållas Kungl. Maj :t. Finner lantbruksnämnd fall som nu sagts vara för

handen, bör ärendet överlämnas till Kungl. Maj :ts prövning.

Statsbidrag bör — såsom jordbruksanslagsutredningen föreslagit — ej

utgå med så ringa belopp, att det ej utgör verklig stimulans. Lägre bidrag

än 300 kronor bör som regel knappast ifrågakomma. Bestämmelse härom

bör dock inte införas i rationaliseringskungörelsen, utan det torde få ankomma

på lantbruksstyrelsen att utfärda anvisningar om saken.

Sedan länge har statligt ekonomiskt stöd utgått i särskild ordtill

torrläggning av jordbruksjor d. Bestämmelserna rörande

sådant stöd, varom beslut endast kan meddelas av lantbruksstyrelsen,

återfinns i kungörelserna 1939:431 angående villkoren för statsbidrag från

statens avdikningsanslag och 1939:432 angående villkoren för lån från

statens avdikningslånefond.

Före den nuvarande rafionaliseringskungörelsens tillkomst beviljades statliga

lån till inre rationaliseringsåtgärder inom jordbruket jämlikt bestämmelser

meddelade i en rad olika kungörelser och med anlitande av medel

under, bland annat, ett flertal för skilda ändamål inrättade utlåningsfonder.

I samband med att det nuvarande systemet med statlig garanti för på allmänna

kreditmarknaden upptagna lån infördes, upphörde emellertid långivningen

ur det stora flertalet av dessa fonder. Så blev emellertid inte fallet

med långivningen ur statens avdikningslånefond. Beträffande anledningen

härtill uttalade föredragande departementschefen i propositionen nr

149 till 1948 års riksdag, att torrläggningsföretagen hade sådan speciell karaktär

att lån till dessa företag i vart fall tills vidare borde utlämnas ur

avdikningslånefonden. Enligt departementschefens uppfattning borde emellertid

övervägas om inte också sistnämnda låneverksamhet senare kunde

ersättas med kreditgarantigivning.

Ett skäl till att nyssberörda ändring av stödform hittills inte ägt rum synes

väsentligen vara att den nu förefintliga särskilda förmånsrätten för lånen ur

statens avdikningslånefond inte utan vissa nackdelar i bland annat rent

administrativt hänseende ansetts kunna göras tillämplig å lån beviljade av

enskilda kreditinrättningar mot statlig garanti. Sagda nackdelar har jordbruksanslagsutredningen

funnit så vägande såväl lör den enskilde som det

allmänna att den — ehuru positiv till tanken att ersätta långivningen ur

statliga utlåningsfonder med kreditgarantisystem — inte ansett sig böra

framlägga förslag till avveckling av avdikningslånefonden. Såsom anförts

i en till utredningsbetänkandet fogad reservation och även framhållits i

remissyttranden är emellertid en övergång till ett statligt kreditgarantisystem

jämväl för avdikningsålgärder förenad med betydande fördelar. De

tidigare antydda svårigheterna av närmast teknisk art bör därför enligt min

s. 236 Kontrollera mot PDF

236

Kungl. Maj. ts proposition nr H8 år 1959

mening inte förhindra en dylik övergång. Jag anser det betydelsefullt ur

jordbruksekonomisk och även finansiell synpunkt att beträffande den inre

rationaliseringsverksanihet, som nu stödjes med medel ur avdikningslånefonden,

tillämpas samma bedömningsgrunder och samma administrativa

former som gäller för övriga slag av inre rationaliseringsåtgärder. Under

denna motivering ansluter jag mig till den i nämnda reservation framförda

och av ett flertal remissinstanser, däribland 1956 års fondutredning, biträdda

uppfattningen alt avdikningslånefonden bör avvecklas per den 1

juli detta år och att behovet av lån för ändamålet i stället bör tillgodoses

med lån mot statlig garanti, beviljad enligt bestämmelserna i rationaliseringskungörelsen.

Före nämnda dag beviljade men ännu ej utbetalade lånebelopp

bör utgå ur den kvarstående behållningen i fonden. Där lånegaranti

sökes av sammanslutning mellan delägare i ett torrläggningsföretag, kan

möjligen komma att uppstå vissa praktiska svårigheter vid ordnandet av erforderlig

säkerhet. Frågan om att på grund härav vidtaga särskilda lagstiftningsåtgärder,

avseende till exempel nttaxeringsrätt för dylik sammanslutning

på sätt 1956 års fondutredning ifrågasatt, överväges emellertid. Vad

i förenämnda reservation anförts rörande formerna i övrigt vid garantiverksamheten

synes kunna tjäna som vägledning för nämnderna.

Vid genomförande av vad jag sålunda föreslagit synes ej anledning finnas

att bibehålla särskilda regler och anslag för torrläggningsbidragen.

I likhet med jordbruksanslagsutredningen anser jag att bidrag från och med

utgången av detta budgetår inte bör utlämnas enligt bestämmelserna i kungörelsen

1939:431 angående villkoren för statsbidrag från statens avdikningsanslag

utan i stället utgå enligt de i rationaliseringskungörelsen intagna

bestämmelserna om bidrag till inre rationalisering. Jag vill även erinra

om att i årets statsverksproposition (IX ht p. 15) beräkningen av anslagsbehovet

under reservationsanslaget Bidrag till jordbrukets rationalisering

skett med hänsynstagande till att medelsbehovet för den verksamhet

som hittills finansierats med anlitande av statens avdikningsanslag under

nästa budgetår bör täckas med medel ur förstnämnda anslag.

Såsom förutsättning såväl för bidrag som för lån till torrläggning gäller

att företaget skall vara ur allmän och enskild synpunkt nyttigt och önskvärt.

\ id bedömande härav skall enligt uttryckliga föreskrifter bland annat

beaktas att genom företaget icke uppstår sådana skador eller olägenheter

med avseende å naturvärden med mera, att företaget på den grund ej bör

komina till utförande. Då ifrågavarande stödverksamhet skall inrymmas

under rationaliseringskungörelsen, synes där böra mera allmänt erinras om

att lantbruksnämnd vid bedömande av fråga, huruvida rationaliseringsåtgärd

hör stödjas, skall taga skälig hänsyn till åtgärdens inverkan på förefintliga

natur- eller kulturvärden.

Vad beträffar beslutanderätten i ärenden angående statsstöd åt torrläggningsverksamheten

uttalade föredragande departementschefen i propositionen

1948: 149 att, allteftersom närmare erfarenhet vanns, i betydande utsträckning

borde kunna uppdragas åt lantbruksnämnderna att fatta be
-

s. 237 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

237

slut i ärenden av angivna slag. En överflyttning av flertalet torrläggningsärenden

från lantbruksstyrelsens till lantbruksnämndernas handläggning

har med godkännande i princip av 1951 års riksdag (prop. 31; JoU 20;

rskr. 255) numera genomförts. Enligt av styrelsen för nämnderna utfärdade

anvisningar äger dessa i allmänhet att bevilja lånegaranti och bidrag till

torrläggningsföretag som berör färre brukningsenheter än 10, varvid enheter

vars kostnader ej överstiger 2 000 kronor dock inte medräknas. Lantbruksstyrelsen

beviljar sålunda lån och bidrag ur statens avdikningslånefond

respektive statens avdikningsanslag numera som regel endast till företag,

som är större än nyss angivits, samt därjämte i fall då fråga är om

invallningsföretag, vattenavledningar och kombinerade diknings- och kloakledningsföretag.

Enligt min mening bör, i anslutning till vad föredragande departementschefen

i den förut nämnda propositionen 1951: 31 anfört därom, lantbruksnämndernas

beslutanderätt i torrläggningsärenden nu utvidgas så att avgörandet

som regel skall ligga hos nämnderna. Beslut om ekonomiskt stöd till

torrläggningsföretag, vilka är av mera omfattande eller kostnadskrävande

beskaffenhet eller som berör allmänna intressen av större betydelse, bör

dock underställas lantbruksstyrelsens prövning. Erforderliga övergångsbestämmelser

torde få utfärdas av Kungl. Maj :t.

I detta sammanhang får jag i anledning av framställningar från Norr

Gerdsbo och Hörnsjöfors invallningsföretag rörande fråga om statsbidrag till

kostnader i samband med översvämningar erinra om att bidrag till dylika

kostnader kan beviljas i den mån desamma ej avser underhållsåtgärder. Avgörandet

härom ankommer sålunda i första hand på vederbörande lantbruksnämnd,

som i enlighet med vad jag nyss anfört, jämväl har möjlighet att underställa

ärendet lantbruksstyrelsen.

Driftsrationalisering

En mäktig hävstång för att höja jordbrukets produktivitet bär varit driftsrationaliseringen.

Av största betydelse härvidlag är att den i jordbruket sysselsatta

arbetskraften erhållit en ökad produktiv förmåga genom att under

efterkrigsperioden skett en intensiv mekanisering och förenkling av många

arbetsmoment. Avkastningen inom näringen bär i viss omfattning ökat tack

vare förbättringar i fråga om utsäden, brukning, gödsling och ogräsbekämpuing.

Att den synliga stegringen i hektarskördarna likväl varit svagare under

tiden efter än före andra världskriget torde främst bero på de ogynnsamma

klimatiska förhållandena under ett flertal odlingssäsonger. Inom

djurskötseln har avkastningen förbättrats genom avelsarbete och lämpligare

sammansättning av fodermedlen.

När man bedömer effekten av driftsrationaliseringen hittills samt värdet

av fortsatt sådan kan man inte bortse från sambandet med utvecklingen

på den yttre och inre rationaliseringens område.

s. 238 Kontrollera mot PDF

238

Kungl. Maj:ts proposition nr lh8 år 1959

Driftsrationaliseringen torde under senare år endast i begränsad utsträckning

ha lett till en ökad produktion vid de enskilda jordbruksföretagen.

Däremot har den på många håll medfört att företagens produktion kunnat

vidmakthållas på en oförändrad nivå samtidigt som en betydande inskränkning

skett av arbetskraften. Vid de större jordbruken bär en minskning

ägt rum i antalet anställda, vid de mindre bär den anställda arbetskraften

och de medhjälpande familjemedlemmarna i stor utsträckning utgått ur

jordbruksproduktionen och flyttat över till annan verksamhet. Arbetet har

genom detta kommit att i allt högre grad falla på brukarna själva. Det har

beräknats att för närvarande ungefär två tredjedelar av arbetsinsatsen i

jordbruket utföres av brukarna samt att som följd av den fortsatta rationaliseringen

i olika former och avtappningen av arbetskraft motsvarande andel

vid mitten av 1960-talet kommer att vara inemot fyra femtedelar.

Genom mekaniseringen har ibland arbetsbesparingen blivit så stor att

svårigheter uppstått att finna full sysselsättning inom brukningsenheten.

Detta har mångenstädes föranlett en strävan att utvidga jordbruken och

att intensifiera driften genom inre rationalisering. För vissa brukare har

mekaniseringen framstått som för dyrbar, då den i huvudsak skulle ha

medfört en förkortning av deras egen arbetstid och denna ej kunnat nyttiggöras

genom annan inkomstförstärkande sysselsättning på eller utom fastigheten.

För denna kategori jordbrukare är åtgärder på den yttre och inre

rationaliseringens område en förutsättning för att den skall kunna tillgodogöra

sig driftsrationaliseringens fördelar.

Den omfattande nedläggningen av mindre jordbruk torde till viss del

vara en konsekvens av driftsrationaliseringens krav. En fortsatt intensiv

driftsrationalisering av vårt jordbruk förutsätter att brukningsenheterna

har en företagsekonomiskt sett ändamålsenlig storlek och arrondering. Att

döma av brukarnas växande andel av den totala arbetsinsatsen i jordbruket

torde den begränsning i utrymmet för driftsrationalisering som framför

allt småbruket hittills mött, framdeles komma att gälla även arealmässigt

större jordbruksföretag.

Med utgångspunkt härifrån kan det ifrågasättas, om icke tyngdpunkten

i de driftsrationaliserande åtgärderna vid jordbruksföretag med traditionell

produktion borde läggas på de produktionshöjande i stället för de arbetsbesparande

åtgärderna. Här möter emellertid den avgörande invändningen,

att det totala avsättningsutrymmet för jordbruksprodukter är begränsat.

Driftsrationaliseringen ökar givetvis risken för produktionsöverskott vid

bestående avsättningsförhållanden. Det sätt varpå strukturomvandlingen

hittills utvecklats och de stora behov av arealutvidgningar, som föreligger

vid de bestående jordbruksföretagen, tyder emellertid på att — om ej särskilda

åtgärder vidtages bland annat med bistånd från statsmakterna —

några mera omfattande produktionsresurser inte kommer att tagas ur produktionen

under det närmaste årtiondet. Det sagda leder till att den fortsatta

driftsrationaliseringen väsentligen bör inriktas på åtgärder som pres
-

s. 239 Kontrollera mot PDF

239

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^8 år 1959

sar produktionskostnaderna och på så sätt vidgar lönsamhetsmarginalen för

jordbrukarna. Enligt min uppfattning är det i hög grad angeläget att en

sålunda inriktad driftsrationalisering främjas och påskyndas.

Genomföres åtgärder för att underlätta och främja den yttre och inre

rationaliseringen bör resultaten härav utnyttjas genom lämpligt utformade

driftsralionaliseringsåtgärder, delvis under statlig medverkan. De förslag,

som jag framlagt till statliga åtgärder på den yttre och inre rationaliseringens

område, syftar till att främja uppnåendet av mera ändamålsenliga jordbruk

som kan ge försörjning åt upp till två familjer. Genom sagda åtgärder

skapas även vidgade förutsättningar för en fortsatt driftsrationalisering.

Härvidlag har de organ som handhar upplysningsverksamheten på jordbrukets

område och då särskilt lantbruksstyrelsen och hushållningssällskapen

en angelägen uppgift att fylla. Förutsättningen för att denna upplysning

skall kunna bli effektiv är emellertid att den stödjer sig på rön från

en forskning, som är lämpligt inriktad med hänsyn till de föreliggande lönsamhetsproblemen.

Den jordbruksekonomiska forskningen bör söka fastställa

de slag av åtgärder, som i olika lägen ger den största lönsamhetsförbättringen

och därvid bidraga till anvisningar om, var behovet av åtgärder

är särskilt stort.

För att uppnå en höjd produktivitet och lönsamhet per brukningsenhet

är det angeläget att bevara och stärka de bättre jordarnas växtkraft, att utnyttja

ett fullgott utsäde ävensom att tillämpa en effektiv brukning, vattenhushållning,

gödsling, ogräsbekämpning och likaså effektiva åtgärder mot

växtsjukdomar. Härvid kräves kontinuerliga ansträngningar från forskningens

och upplysningens sida. För att säkra skördens tillvaratagande och

kvalitet även under år med ogynnsam väderlek måste de maskin- och lagringstekniska

frågorna ägnas uppmärksamhet. På husdjursskötselns område

och särskilt för den arbetskrävande mjölkproduktionen blir i samband

med tillämpandet av kortare arbetstid de arbetsorganisatoriska frågorna av

central betydelse. En arbetsförenkling bör eftersträvas jämsides med en användning

av bättre djur, med en bättre hushållning och sammansättning

av fodret samt med eu ändamålsenligare och samtidigt relativt sett billigare

utformning av byggnaderna. Samfällda ansträngningar från olika grenar

av jordbruksforskningen, en lämpligt utformad upplysnings- och projekteringsverksamhet

samt utvidgad samverkan mellan jordbrukarna för

att skapa gemensamma anläggningar kommer här att erfordras.

Enligt min åsikt framstår det i det föreliggande jordbruksekonomiska läget

såsom nödvändigt att takten i driftsrationaliseringen ej stagnerar utan

att den tvärtom ökar. Lika nödvändigt är all denna rationalisering får eu

såväl företagsekonomiskt som jordbruksekonomiskt sett ändamålsenlig inriktning

och utformning. Driftsrationaliseringen ankommer givetvis liksom

andra rationaliseringsåtgärder i första hand på jordbrukarna själva och

deras organisationer. Den statliga insatsen hör i fortsättningen liksom hit
-

s. 240 Kontrollera mot PDF

240

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

tills huvudsakligen ske på forskningens, undervisningens och upplysningens

områden. Vad gäller undervisningen torde det få anses önskvärt att

större utrymme lämnas för ämnet driftsekonomi på såväl det högre som

det lägre stadiet. I svfte att snarast åstadkomma eu förstärkning av resurserna

för driftsekonomisk rådgivningsverksamhet har i årets statsverksproposition

framlagts förslag om att visst belopp under hushållningssällskapens

omkostnadsanslag skall avdelas för anlitande av vid lantbruksförbundets

driftsbyrå befintlig expertis för biträde med verksamhet av nyssnämnt

slag inom sällskapens ram. För närvarande pågår utredningar berörande

såväl jordbruksforskningen som undervisningen och upplysningsverksamheten

inom jordbruket. Betänkande!! i ifrågavarande ämnen förväntas

under innevarande och nästa år.

Organisationsfrågor

I avvaktan på de utredningar som bedrives inom skilda administrativa

områden som berör jordbrukets rationalisering och de överväganden beträffande

samordningen som därefter torde böra ske synes det angeläget att

redan nu åtgärder vidtages för att göra denna administration smidigare och

effektivare. Detta synes främst nu böra åstadkommas genom ett intimare

och mera fast organiserat samarbete mellan de skilda organ som helt eller

delvis har att syssla med jordbrukets rationaliseringsfrågor. Ett intensivare

samarbete är erforderligt inte blott på länsplanet utan även centralt.

Behovet av samarbete på det regionala planet uppmärksammades i viss

mån redan i samband med 1947 års riksdagsbeslut. I propositionen 1947:

75 uttalades sålunda, att vid behandlingen av frågor, som är av betydelse

även ur andra synpunkter än jordbrukets, representanter för övriga inom

lantbruksnämndens verksamhetsområde befintliga organ bör ha tillfälle att

deltaga i lantbruksnämndens överläggningar. Nämnden beredes härigenom

möjlighet att tillgodogöra sig den sakkunskap som de olika länsorganens

representanter besitter samtidigt som dessa erhåller tillfälle att framföra

sina synpunkter på de behandlade frågorna. 1 propositionen diskuterades

jämväl frågan om att knyta de sakkunniga fastare till lantbruksnämnden

genom att göra dem till ledamöter. Särskilt berörde denna diskussion problemet

rörande överlantmätarens ställning i sammanhanget. Därvid framhölls

dock, att enär många av de fastställelseärenden överlantmätaren har

att handlägga kunde beräknas vara föranledda av lantbruksnämndens ingripanden

för främjande av den yttre rationaliseringen det inte borde komma

i fråga att överlantmätaren såsom nämndledamot deltog i beslut om åtgärder,

vilkas lämplighet han själv sedan skulle ha att bedöma. Med hänsyn

härtill stannade man för att vare sig överlantmätaren eller någon annan

av de sakkunniga borde beredas ställning som ledamot i nämnden. Däremot

infördes i instruktionen för lantbruksnämnderna en föreskrift om att

nämnden skall samråda med överlantmätaren i ärenden rörande fastighets
-

s. 241 Kontrollera mot PDF

241

Kungl. Maj:is proposition nr 148 år 1959

bildning. I anslutning härtill liar i lantmäteriinstruktionen stadgats alt lantbruksnämnd

skall beredas tillfälle giva sin mening till känna beträffande

förrättning eller åtgärd, som ur jordpolitisk synpunkt kan antagas vara av

intresse för nämnden i dess verksamhet för jordbrukets rationalisering, innan

överlantmätaren meddelar fastställelsebeslut eller avger yttrande till

ägodelningsdomare eller ägodelningsrätt rörande fastighetsbildning. Vidare

stadgas i sistnämnda instruktion, att det skall åligga överlantmätaren att

på anmodan av bland annat lantbruksnämnd verkställa utredningar och

avgiva utlåtanden i ärenden som är föremål för handläggning i nämnden.

Överlantmätaren skall därjämte, då så påkallas, deltaga i nämndens sammanträden

samt i övrigt medverka i arbetet för en ändamålsenlig lokalisering

och planläggning av bebyggelsen liksom också för jordbrukets rationalisering.

Han skall slutligen, i den utsträckning förhållandena medgiver,

tillhandahålla bland annat lantbruksnämnd sådana uppgifter rörande fastighetsindelningen,

som kan antagas vara av intresse för nämndens verksamhet.

Det må i samband härmed nämnas att i lantbruksnämndernas instruktion

infogats en allmän bestämmelse om att vid nämndens handläggning av

fråga av större vikt som berör annan länsmyndighets arbetsområde en representant

för sådan myndighet skall beredas tillfälle att deltaga i nämndens

överläggningar. Särskilt har därvid angivits att samråd skall äga rum med

länsjägmästaren i ärenden som rör skogliga spörsmål av större vikt. Vad

gäller samarbetet mellan lantbruksnämnd och skogsvårdsstyrelse finnes

härutöver inga föreskrifter meddelade. Emellertid har lantbruksstyrelsen på

senaste tid i samråd med skogsstyrelsen rekommenderat nämnderna att regelmässigt

underrätta länsjägmästaren om sina sammanträden och därvid

överlämna föredragningslista. Länsjägmästaren har alltså tillfälle att, därest

han så finner erforderligt, bevista dessa sammanträden och giva sin mening

till känna i ärenden som även är av skogligt intresse samt om han har

en avvikande uppfattning låta anteckna detta till protokollet. Intet finnes

för närvarande stadgat om att lantbruksdirektören eller över lantmätaren

har möjlighet närvara och yttra sig vid skogsvårdsstyrelsens prövning av

spörsmål som har någon anknytning till jordbrukets yttre eller inre rationalisering.

I fråga om samarbetet mellan lantmäterimyndigheterna och

skogsvård sstyrelsen har över huvud inga regler utfärdats eller någon fast

praxis utformats.

I några län har under senare år kommit till stånd ett efter vissa riktlinjer

på personliga initiativ grundat samråd av mera informell art mellan

lantbruksnämnden, hushållningssällskapet och överlantmätaren samt i viss

mån skogsvård sstyrelsen. Enligt uppgift är berörda parter ense om värdet

av detta samråd och de resultat som framkommit därav.

Ett samarbete mellan lantbruksnämnd och hushållningssällskap organiserades

redan vid lantbruksorganisationens tillkomst genom att i vederbörande

kungörelse bestämdes, att hushållningssällskapets sekreterare är självskriven

ledamot av nämnden och lantbruksdirektören av sällskapets förvalt
1<>

Iiihang till riksdagens protokoll I!)’>!). 1 samt. Xr I IS

s. 242 Kontrollera mot PDF

242

Kungl. Maj.ts proposition nr lb8 år 1959

ningsutskott. Härjämte förordnades i kungörelsen 1947:929 om statsbidrag

till avlönande av vissa befattningshavare hos hushållningssällskap, in. m.,

att som villkor för statsbidrag bland annat skall gälla, att hushållningssällskap,

då så ske kan utan att sällskapets egna arbetsuppgifter eftersättes, på

hemställan av lantbruksnämnden i området skall biträda nämnden med sådana

arbetsuppgifter, som ankommer på nämnden. Av betydelse för samarbetet

mellan de två nämnda organen är vidare att för närvarande landshövdingen

är ordförande i båda.

En samordnande uppgift åvilar länsstyrelsen inom området för jordbrukets

rationalisering. Enligt instruktionen har länsstyrelsen att följa verksamheten

inom de statliga myndigheter i länet, vilkas arbetsuppgifter berör till

länsstyrelsens ämbetsbefattning hörande frågor, däribland lantbruksnämnden,

samt att befordra samarbete och samråd mellan myndigheterna ävensom

med kommunala myndigheter, företrädare för menigheter och sammanslutningar

såsom exempelvis hushållningssällskapet och skogsvårdsstyrelsen.

Det samråd som förekommer på länsplanet mellan de organ som har att

syssla med frågor rörande jordbrukets rationalisering torde till stor del

ske genom underhandskontakter mellan vederbörande chefstjänstemän eller

de befattningshavare som närmast svarar för ärendena. Enligt vad jag

funnit är emellertid dessa kontakter och det författningsmässigt grundade

samarbetet ej tillfyllest för att tillgodose de krav utvecklingen ställer på

en samlad, effektiv insats från organens sida när det gäller jordbruksnäringens

fortsatta framåtskridande. Samrådet är ofta alltför sporadiskt och

beroende av vederbörande tjänstemäns personliga intresse. Samhällets insatser

för den fortgående rationaliseringen av jordbruks- och skogsnäringen

och därmed för den successiva höjningen av näringsutövarens inkomststandard

får inte splittras till förfång för berörda parter. Härjämte måste

tillses att den statliga eller statsunderstödda administrationen inom området

fungerar så ändamålsenligt som möjligt med fullt utnyttjande av

tillgängliga personella resurser. Detta gäller särskilt i fråga om åtgärder

för yttre rationalisering av jordbruks- och skogsfastigheter men är även

av vikt för inre rationalisering och driftsrationalisering. Såsom förut nämnts

kan för övrigt sagda tre slag av rationalisering inte ses skilda från varandra

utan måste betraktas som integrerande delar av en samlad insats för

förbättring av produktionsförutsättningarna på en fastighet eller inom en

viss trakt. Behovet av framförallt regional samverkan har också framhållits

av jordbruksanslagsutredningen liksom av lantmäteristyrelsen och

lantbruksstyrelsen samt andra remissinstanser. Den administrativa uppläggningen

av verksamheten för ökad skogsodling på sämre jordbruksmark

förutsätter såsom jämväl skogsstyrelsen anfört ett fast organiserat samarbete

mellan skogsvårdsstyrelse och lantbruksnämnd.

Utifrån mina nyss angivna synpunkter har jag kommit till den slutsatsen

att åtgärder bör vidtagas för att stärka samarbetet mellan de åsyftade

s. 243 Kontrollera mot PDF

243

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1959

organen såväl med avseende på de beslutande instanserna som de närmast

berörda enskilda befattningshavarna. I syfte att uppnå detta och för att

överbrygga den nuvarande organisatoriska splittringen bör landshövdingen

inom länsrådens ram med regelbundna mellanrum sammankalla överlantmätaren,

lantbruksdirektören, länsjägmästaren och hushållningssällskapets

sekreterare till överläggningar och planeringar i ärenden rörande rationaliseringsåtgärder

inom jordbrukets och skogsbrukets område samt därmed

sammanhängande spörsmål. Med hänsyn till den betydelse jordbrukets rationaliseringsprocess

har för samhällsekonomin bör en person med allmänekonomisk

erfarenhet kunna kallas till sammanträdena.

Alltefter de aktuella ärendenas art och innehåll bör därjämte kunna

kallas annan chefstjänsteman inom de statliga länsförvaltningarna eller

jämförbara organ liksom också företrädare för av de föreliggande ärendena

intresserade kommuner, sammanslutningar och enskilda.

Till behandling vid dessa överläggningar bör särskilt upptagas planläggningen

av större åtgärder som berör flera av de deltagande myndigheterna

respektive organisationerna. Till dessa ämnen kan bland annat hänföras

lantbruksnämndernas inköpspolitik i syfte att lägga upp rationaliseringsreserver.

Dessa kan nämligen komma till användning även i lantmäteriets

fastighetsregleringsverksamhet, eller inom områden där företagsstorlek och

arronderingsförhållanden fordrar gemensamma initiativ från lantmäterimyndighet,

lantbruksnämnd och kanske skogsvårdsstyrelse. Omföring av

åker till skog kan på sina håll fordra gemensamma överväganden liksom

byten av skogsmark mellan jordbrukare, lantbruksnämnd, skogsbolag och

domänverket.

Det synes mig angeläget att ett utbyggt samarbete kommer till stånd

ävenledes på det centrala administrativa planet. Behovet härav har också

antytts av jordbruksanslagsutredningen i dess betänkande berörande den

inre rationaliseringen. Beträffande denna samverkan mellan de centrala

myndigheterna torde det vara tillräckligt att departementschefen — i den

utsträckning och i de former han finner lämpligast — till gemensamma

överläggningar sammankallar företrädare för berörda ämbetsverk. Det fast

organiserade samråd som för närvarande förekommer mellan lantmäteristyrelsen

och lantbruksstyrelsen därigenom att generaldirektören och chefen

för förstnämnda myndighet personligen eller genom annan som han

sätter i sitt ställe äger deltaga i lantbruksstyrelsens behandling i plenum av

ärende som berör lantmäteriet, bör givetvis bestå. En möjlighet att effektivera

samarbetet inte blott mellan de båda sist omnämnda myndigheterna

utan även med andra förut angivna centralorgan som synes böra övervägas

är att vissa befattningshavare vid ifrågavarande organ utses som kontaktmän.

Utöver utbyggandet av samrådet mellan de regionala och centrala organen

på rationaliseringsområdet bör ett förbättrat utnyttjande av de personella

resurserna för framför allt strukturrationaliseringen kunna astadkommas i

s. 244 Kontrollera mot PDF

244

Kangl. Maj. ts proposition nr l''i8 år 1959

skilda avseenden. Bland annat torde åtskilligt kunna vinnas om genom viss

omorganisation inom lantmäteriet förrättningspersonal kan särskilt avdelas

för att handha sådana förrättningar för yttre rationalisering som ej skulle

omgående komma till stånd därest de skulle åvila den ordinarie organisationsenheten.

Det är nämligen av stor betydelse för strukturrationaliseringen

att de nödvändiga lantmäteriförrättningarna kommer till utförande

så snabbt och smidigt som möjligt. För att åstadkomma viss effektivisering

i dessa hänseenden har lantmäteristyrelsen under senaste tiden påbörjat

en förändring av förfogandelantmätareorganisationer till specialorganisationer

för yttre rationalisering av jordbruks- och skogsfastigheter. Denna

omorganisation av verksamheten hör enligt min mening fortsättas.

Ävenledes i syfte att bättre utnyttja de personella resurserna bör vederbörande

överlantmätare vid förekommande behov ställa lantmäteripersonal

till förfogande för föredragning inom lantbruksnämnden i ärenden, vilka

i större utsträckning inrymmer lantmäteritekniska spörsmål eller, som har

särskild anknytning till av lantmäterimyndighet organiserade större fastighetsregleringar.

Åtskilligt annat torde kunna göras för att inom lantmäteriets organisation

underlätta verksamheten för jordbrukets yttre rationalisering. Med

sikte på att inom ett år framkomma med förslag med bland annat detta

syfte arbetar för närvarande en särskilt tillkallad utredning, 1956 års lantmäterikommitté,

som därvid även anlitar expertis från statens organisationsnämnd.

Det är min förhoppning att en proposition i ämnet skall kunna

föreläggas riksdagen snarast efter det utredningens kommande betänkande

remissbehandlats. Årets riksdag har beslutat inrätta en befattning

som byrådirektör inom lantmäteristyrelsens administrativa byrå med förklaring

att den nya tjänstens innehavare bör syssla dels med sådana inom

styrelsen förekommande organisatoriska spörsmål, som hör samman med

det pågående utredningsarbetet inom 1954 års fastighetsbildningskommitté

och 1956 års lantmäterikommitté, dels — och i första hand — med frågor

rörande rationalisering av lantinäteriadministrationen för effektivast möjliga

utnyttjande av tillgänglig personal och utrustning samt rörande förenkling

inom ramen för gällande lagstiftning av det tekniska förrättningsförfarandet.

Vissa resultat av en inom lantmäteristyrelsen i samma syfte redan

nu pågående verksamhet lär kunna redovisas för Kungl. Maj :t i sådan

tid att de kan beaktas vid utarbetandet av 1960 års statsverksproposition.

Innevarande års riksdag har vidare medgivit en ökad medelsanvisning

till inköp av ny teknisk utrustning inom lantmäteriet. Av det anvisade beloppet

skall cirka 120 000 kronor avses för anskaffande av ett större stereoinstrument

till distriktsorganisationens centralkontor. Enligt ett av riksdagen

godkänt uttalande i statsverkspropositionen bör ifrågavarande instrument

ej användas enbart i lantmäteriets egen fotogrammetriska verksamhet

utan, efter vederbörligt samråd, även utnyttjas för lantbruksnämndernas

och rikets allmänna kartverks räkning i den utsträckning dessa myn
-

s. 245 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ls proposition nr H8 år 1959

245

diglieter skäligen kan anses ha behov därav. Överhuvud synes det av värde

att en intimare samverkan i framtiden åvägabringas mellan de tre nyss

berörda statliga myndigheterna, när det gäller nyttiggörandet av den fotogrammetriska

teknikens möjligheter för strukturrationaliseringen. Detta

spörsmål och frågan om formerna för samarbetet i förevarande avseende

torde böra upptagas vid gemensamma överläggningar mellan nämnda myndigheter.

Ett annat medel att påskynda och förenkla genomförandet av en mångfald

fastighetsregleringar — främst i fråga om skogliga arronderingar —

är ett snabbare upprättande av ekonomiska kartor i de delar av landet,

hland annat Kopparbergs län och det inre av Norrland, där bristen på lämpliga

sådana kartor är kännbar. Emellertid måste möjligheterna till ett tidigare

färdigställande av ekonomiska kartor för angivna trakter bedömas

i samband med kartverkets övriga arbetsuppgifter. Såsom jag anfört i 1959

års statsverksproposition har inom ämbetsverket påbörjats en översyn av

långtidsplanerna för den officiella kartläggningen. Genom beslut tidigare

denna dag har Kungl. Maj :t uppdragit åt kartverket att fullfölja denna

översyn och att efter samråd med, bland andra, lantmäteristyrelsen, lantbruksstyrelsen

och skogsstyrelsen inkomma med av utredningen föranledda

förslag. Därest så befinnes möjligt bör delförslag framläggas vid sådan tidpunkt

att de kan medtagas vid Kungl. Maj :ts prövning av kartverkets anslagsäskanden

för budgetåret 1960/61.

Ett led i åtgärderna för förstärkning av lantmäteriets personella resurser

har varit att till distriktsorganisationens centralkontor anknyta en jägmästare

med uppgift att lämna central rådgivning och handledning i frågor om

skogsvärderingar, som är nödvändiga för lantmäteriets genomförande av

skogliga fastighetsregleringar samt att delvis företaga centrala bearbetningar.

Behovet av dylik skoglig expertis i samband med lantmäteritekniska arbetsuppgifter

synes bestå på längre sikt men denna verksamhet bör nära

förbindas med den som jag i det efterföljande föreslår skall komma till

stånd å en skoglig sektion inom lantbruksstyrelsens rationaliseringsavdelning.

Av lantmäteristyrelsen väckt förslag om inrättande av ett antal tjänster

som skogstekniker inom lantmäteristaten kan jag inte biträda. Såsom

jag återkommer till i ett följande avsnitt bör vid lantbruksnämnderna finnas

skogsmästare som skall verkställa värderingar samt förhandla om inköp,

byten och försäljningar av skogsmark. Jag vill förorda alt dessa skogsmästare

skall i erforderlig utsträckning kunna tagas i anspråk också för

sådana arbetsuppgifter av nyssnämnt slag som faller inom lantmäteriets

arbetsområde.

Återstående organisatoriska spörsmål, som berör skogsvårdsstyrelserna och

skogsstyrelsen och avser skogsarronderingsfrågor och vad därmed sammanhänger,

bör finna sin lösning i samband med det slutliga ståndpunktstagandet

till de förslag rörande personalkadern in. in. inom skogsvårdsstyrelserna

som 1955 års skogsvårdsutrcdning framfört och som för närvarande

är under övervägande inom jordbruksdepartementet.

s. 246 Kontrollera mot PDF

246

Kungl. Maj.ts proposition nr 748 år 1959

Jag torde härefter få övergå till att behandla olika organisatoriska frågor

som berör lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna och i anslutning

härtill även upptaga de förslag som i berört avseende framförts av lantbruksstyrelsen

i anslagsskrivelse för budgetåret 1959/60.

Helt allmänt torde kunna konstateras att vissa organisatoriska åtgärder

är påkallade för att effektivisera lantbruksorganisationen i dess verksamhet

för jordbrukets rationalisering samt skogsbrukets omarronderingar.

Frågan om lantbruksnämndernas arbetsuppgifter och personella utrustning

har också under senare år aktualiserats i ett flertal sammanhang, bland

annat av 1958 års riksdagsrevisorer, som i sin berättelse uttalat sig för en

översyn av lantbruksorganisationens uppgifter och utformning såväl centralt

som regionalt.

Såsom jag anmälde i propositionen nr 39 till 1958 års B-riksdag bar alltsedan

våren samma år inom lantbruksstyrelsen pågått vissa undersökningar

rörande möjligheterna att effektivisera lantbruksnämndernas organisation

och verksamhet, särskilt i fråga om storleksrationalisering och arronderingsförbättring

av jordbruks- och skogsfastigheter ävensom rörande därmed

sammanhängande frågor. Dessa undersökningar fortgår alltjämt och

omfattar numera även lantbruksstyrelsens byråindelning och personaluppsättning.

Vissa framkomna undersökningsresultat kan föranleda ställningstaganden

i detta sammanhang medan andra torde komma att framläggas

för 1960 års riksdag. Vad angår organisatoriska förändringar inom lantbruksstjrelsen

synes en begränsning av antalet byråer inom styrelsen möjlig.

Beträffande rationaliseringsavdelningen torde bland annat böra prövas

om ej -—■ i nära överensstämmelse med riksdagsrevisorernas nyligen avgivna

förslag — en ändrad ärendesindelning kan leda till att behandlingen

av frågor rörande yttre respektive inre rationalisering kan koncentreras till

två särskilda byråer med underordnade sektioner och avdelningens övriga

ärenden till en allmän rationaliseringsbyrå.

I anslutning härtill torde böra erinras om den pågående utredningen rörande

frågan om sammanslagning av de båda lantbruksnämnderna i Kalmar

län. Denna utredning avser för övrigt jämväl en prövning av förutsättningarna

för en sammanföring av hushållningssällskapen och skogsvårdsstvrelserna

i samma län till var för sig en enhet. Förslag i ämnet beräknas

kunna framläggas för 1960 års riksdag.

De förslag rörande lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation

som jag här framför ansluter sig till av styrelsen framlagt bedömningsmaterial

och gjorda framställningar. Förslagen rymmes väl inom en

utgiftsram som motsvarar de för detta ändamål för innevarande budgetår

till styrelsens och nämndernas förfogande ställda anslagsmedlen.

Med hänsyn till arbetsuppgifternas nuvarande och förväntade fördelning

bör, i överensstämmelse med ett tidigare redovisat uttalande av lantbruksstyrelsen,

en successiv, i vissa län tämligen omfattande överflyttning

ske av såväl teknisk som annan arbetskraft från lantbruksnämndernas avdelningar

för inre rationalisering till avdelningarna för yttre rationalise
-

s. 247 Kontrollera mot PDF

247

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

ring. De förslag som i det föregående framlagts till ändrade regler för statsstödet

till den inre rationaliseringen kan i och för sig inte antagas leda till

något ökat personalbehov. Däremot ökar personalbehovet inom de avdelningar

i nämnderna som har hand om yttre rationaliseringen, om nämnderna

på önskvärt sätt skall kunna stå jordbruket till tjänst i den kommande

strukturomvandlingen. Det torde vara ändamålsenligt att genom kortare

kurser fortbilda den överflyttade personalen i vissa spörsmål rörande den

yttre rationaliseringen.

Andra organisatoriska förändringar inom lantbruksnämnderna som nu

torde böra genomföras är indragande av ett antal å nämndernas lantbruksingenjörsavdelningar

befintliga tjänster. I sin anslagsskrivelse för budgetåret

1959/60 har lantbruksstyrelsen i anledning av den förut omnämnda

översynen föreslagit, att från och med sagda budgetår antalet lantbruksingenjörer

i Ae 21 skall minskas från 10 till 5 samt antalet ingenjörer i

reglerad befordringsgång från 6 till 3. Samtliga berörda tjänster är för närvarande

vakanta. I enlighet med styrelsens förslag bör tjänsterna slopas

från och med den 1 juli 1959. En fortsatt granskning av arbetsuppgifternas

beräknade framtida omfattning samt av möjligheterna till omfördelning av

uppgifterna har visat att ytterligare indragningar kan ske inom lantbruksingenjörsavdelningarna

av befattningar som beräknas vara vakanta vid ingången

av budgetåret 1959/60. Dessa ytterligare indragningar, likaledes per

den 1 juli 1959, bör avse följande tjänster, nämligen 2 såsom lantbruksingenjör

i Ao 25, 1 såsom lantbruksingenjör i Ae 21, 1 som ingenjör i reglerad befordringsgång

samt 6 tekniker i lönegrad A 10. Slopandet av angivna lantbruksingenjörstjänster

kommer att innebära att bland annat vissa lantbruksingenjörsavdelningar

måste svara för på dylik avdelning ankommande

uppgifter även inom angränsande län. Samtidigt därmed bör även vissa,

uppgifter överflyttas till avdelningarna för inre rationalisering, vilket får

anses vara i överensstämmelse med de författningsändringar rörande avdikning

som jag förut förordat.

I sitt betänkande rörande jordbruks förstärkande med skog föreslog 1951

års jordbruksrationaliseringsutredning, att vid lantbruksorganisationen

skulle inrättas 3 jägmästartjänster, varav 1 i numera lönegrad A 26 hos

lantbruksstyrelsen samt 2 i lönegrad A 25 respektive A 23 hos lantbruksnämnderna.

Samtidigt borde enligt sagda utredning hos nämnderna tillskapas

28 tjänster som skogstekniker i lönegrad A 15. Även lantbruksstyrelsen

har under senare år hemställt om förstärkning av saväl styi elsen som lantbruksnämnderna

med skogligt utbildad personal. I anslagsäskandena för

innevarande budgetår, vilka anknöt till nyssnämnda utredningsförslag, framförde

lantbruksstyrelsen sålunda förslag om inrättande vid styrelsen av

1 befattning som över jägmästare i Be 1 och av 1 jägmästartjänst i Ae 25,

vilka jämte 1 kontorsbiträde i reglerad befordringsgång skulle ingå i en

föreslagen nyinrättad skoglig sektion inom styrelsen. Vidare anhöll styrelsen

då om 20 nya tjänster som skogstekniker i Ae 15 för handläggning av

s. 248 Kontrollera mot PDF

248

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1950

vissa skogliga arbetsuppgifter vid nämnderna. Av styrelsen gjorda framställningar

i ämnet har hittills inte biträtts i vidare mån än att en viss medelsförstärkning

med tillhopa 64 000 kronor skett under lantbruksorganisationens

anslagsposter till ersättningar åt sakkunniga. Beloppet i fråga utnyttjas

numera i sin helhet för att tillgodose nämndernas behov av skoglig

arbetskraft. För lantbruksstyrelsens del har motsvarande behov alltsedan

år 1952 tillgodosetts genom att styrelsen med anlitande av tillgängliga medel

mot arvode anställt 1 jägmästare. Arvodet till denne utgår för närvarande

enligt styrelsens beslut med belopp motsvarande lönen i lönegrad

Bg 1.

I sina petita för budgetåret 1959/60 begränsar sig lantbruksstyrelsen till

att föreslå inrättandet av 1 tjänst som över jägmästare i Be 1 samt av 17

assistentbefattningar vid lantbruksnämnderna, varav 6 i lönegrad Ae IT

och 11 i reglerad befordringsgång. Samtidigt föreslår styrelsen, att 12 nu å

personalförteckningen för nämnderna uppförda lantbruksinstruktörstjänsler

i Ae 12 skall indragas. Den särskilda medelsanvisningen för avlönande

av skoglig expertis vid nämnderna kan enligt styrelsen därjämte upphöra.

Inom lantbruksnämnderna finnes redan sammanlagt 20 tjänstemän med

skogsmästarutbildning anställda. 3 av dem har befordrats till lantbruksassistenter

medan de övriga ännu ej fått sina löne- och anställningsförhållanden

tillfredsställande reglerade. Av de förenämnda 20 tjänstemännen

med skoglig utbildning är flertalet verksamma i norrlandslänen, där 2 ä

3 skogsmästare finnes vid varje nämnd.

I sitt utlåtande nr 13 uttalade jordbruksutskottet vid 1958 års A-riksdag

bland annat att det borde tillses att lantbruksorganisationen har personal

i erforderlig utsträckning för värderingar samt förhandlingar om inköp,

byten och försäljningar av skogsmark. Däremot borde enligt utskottets mening

nämnderna inte tilldelas arbetskraft för förvaltning av skogsfastigheter

eller för skogsvårdsåtgärder utan borde dylika uppgifter i största möjliga

utsträckning överlåtas på skogliga organisationer och förvaltningar efter

avtal från fall till fall. Vad jordbruksutskottet sålunda uttalat godkändes

av riksdagen. Då jag ansluter mig till angivna uppfattning tillstyrker jag

att en stabilisering sker av anställningsförhållandena för lantbruksstyrelsens

och lantbruksnämndernas skogligt utbildade personalgrupp. Vid prövningen

av lantbruksstyrelsens hösten 1957 gjorda yrkanden om personalförstärkningar

för här behandlade ändamål fann jag mig ej beredd taga

ställning i ämnet till följd av att övervägandena i frågan om jordbruks förstärkande

med skog ännu inte var slutförda. I det föregående har jag framlagt

vissa förslag, vars genomförande kommer att medföra en ökad skogskomplettering

av jordbruksfastigheter. För alt denna verksamhet skall

leda till ändamålsenliga resultat och effekten därav skall bli den av statsmakterna

åsyftade är det uppenbarligen erforderligt med nyssnämnda skogliga

personal inom lantbruksorganisationen. Denna har en stor uppgift att

fylla även i arbetet med en avsevärt intensifierad omarronderingsverksamhet

berörande skogsfastigheter.

s. 249 Kontrollera mot PDF

249

Kungl. Maj:Is proposition nr 1 hX är 1959

Ej minst sist omförmälda arbetsuppgift fordrar en målmedvetet inriktad

central planering och förhandlingsverksamhet. Med hänsyn till uppgiftens

vikt och omfattning anser jag mig böra — i anslutning till 1951 års jordbruksrationaliseringsutrednings

betänkande och ett av lantbruksstyrelsen

tidigare framfört yrkande — föreslå att en skoglig sektion inrättas inom

lantbruksstyrelsen med i slutlig utformning 1 jägmästare i lönegrad Be 1,

vilken är densamma som den sist omnämnde jägmästaren i lantbruksstyrelsen,

2 jägmästare i lönegrad Ae 23, 1 ritkunnig kontorist i Ae 9 samt 1

biträde i reglerad befordringsgång. Sektionen bör uppbyggas successivt under

budgetåret 1959/60, varvid den ena jägmästartjänsten i den lägre lönegraden

bör besättas först senare under budgetåret. Tillskapandet av sektionen

får ej föranleda någon ökning av lantbruksorganisationens avlöningsanslag

utan utgifterna för densamma bör som jag avser att närmare redovisa

i ett efterföljande avsnitt kompenseras genom besparingar på andra

håll inom organisationen. Den nya sektionen bör inordnas i den byrå som

handhar ärendena rörande yttre rationalisering, men sektionschelen bör

vara självständig föredragande i de till sektionen hörande ärendena.

Genom tillkomsten av en skoglig sektion inom lantbruksstyrelsen erhåller

vederbörande lantbruksdirektörer ett värdefullt bistånd och i vissa avseenden

någon avlastning i de frågor som gäller skogsarrondering och

skogskomplettering. Arbetet inom sektionen bör intimt samordnas med motsvarande

verksamhet inom lantmäteriets sektor. Det torde vara möjligt för

sektionens personal, som bör bistå lantmäteristyrelsen med ifrågavarande

slag av arbetsuppgifter i all skälig utsträckning, att i samarbete med den

till lantmäteristatens förfogande stående jägmästaren samt självfallet de

skogliga myndigheterna göra koncentrerade insatser lör förbättring av tastighetsförhållandena

i olika skogstrakter.

De 17 befattningar, som enligt vad jag nu föreslagit bör från och med

den 1 juli 1959 inrättas vid lantbruksnämnderna, bör vara placerade i lönegrad

Ae 15. Tjänsteinnehavarna bör benämnas assistenter. För sagda tjänster

bör endast komma i fråga personal med skogsmästarkompetens eller

särskilt kvalificerad personal som genomgått skogsskola och därefter meddelats

viss vidareutbildning. Assistenterna skall även stå till förfogande

för fullgörande av inom lantinäteriet förekommande arbetsuppgifter av enahanda

slag som de handlägger vid lantbruksnämnderna. Sammalunda skall

förhållandet vara med den tillfälliga skogliga arbetskraft som nämnderna

därjämte utnyttjar sig av. Assistenterna och den tillfälliga arbetskraften

bör omplaceras mellan de olika länen, alltefter arbetsbördans växlingar och

behov av en samlad personalinsats.

Alltsedan budgetåret 1943/44 har å riksstaten anvisats medel för bestridande

av kostnaderna för verksamheten vid den jämlikt beslut av 1943 års

riksdag (prop. 120; JoU 30 och 53; rskr. 377) inrättade jordbrukets upplysningsnämnd.

Under budgetåren 1952/59 har inedclsanvisningen skett under

anslagsrubrikerna Jordbrukets upplysningsnämnd: Avlöningar och

Jordbrukets upplysningsnämnd: Omkostnader. I årets statsverksproposi
-

s. 250 Kontrollera mot PDF

250

Kungi. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

tion liar någon anslagsanvisning icke föreslagits under nyssnämnda rubriker.

Däremot bär jag i sagda proposition under lantbruksstyrelsens avlöningsanslag

uttalat, att frågan om den av upplysningsnämnden bedrivna

verksamheten skulle upptagas till prövning i den i sammanhanget förebådade

särskilda propositionen angående jordbrukets rationalisering in. in.

Jag återkommer nu till denna fråga.

Enligt instruktionen för jordbrukets upplysningsnämnd (SFS 1943: 766,

ändrad 1949: 506) har nämnden till uppgift att sprida kännedom om de resultat,

som uppnås vid statliga och statsunderstödda forsknings-, försöksoch

provningsanstalter på jordbrukets och trädgårdsodlingens områden.

Denna uppgift skall nämnden söka fylla hland annat genom regelbunden

publicering av populärt avfattade sammanfattningar av sådana vid anstalterna

verkställda undersökningar som är av praktiskt värde för jordbruket

eller trädgårdsnäringen ävensom genom pressinformation. Nämnden skall

vidare verka för att till forsknings-, försöks- och provningsverksamheten

knutna tjänstemän står till förfogande såsom föredragshållare vid exempelvis

undervisningskurser och jordbrukardagar ävensom i övrigt ägna uppmärksamhet

åt de möjligheter, som finns att genom film och radio sprida

upplysning angående jordbruket och trädgårdsodlingen berörande spörsmål

och problem. Även televisionen tages numera i anspråk i detta syfte.

Jordbrukets upplysningsnämnd står under överinseende av lantbruksstyrelsen.

Ledamöterna av nämnden, för närvarande 10, förordnas av Kungl.

Maj :t. Bland nämndens ledamöter ingår personer verksamma vid Alnarps

lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut, statens maskinprovningar, Sveriges

utsädesförening, institutet för husdjursförädling i Wiad, hushållningssällskapen,

livsmedelsindustrin, Lantbruksförbundets tidskriftsaktiebolag,

Sveriges radio och Tidningarnas telegrambyrå. Utöver dessa personer kommer

så nämndens av Kungl. Maj :t förordnade ordförande. Nämndens kansli

består av 1 sekreterare i Ae 23, 1 assistent i Ae 19 och 1 kanslibiträde i

Ae 7.

I sin anslagsskrivelse för nästa budgetår har upplysningsnämnden ånyo

framfört tidigare gjorda yrkanden att medel skall anvisas dels för anlitande

tillfälligt eller på deltid av särskild sakkunnig på trädgårdsodlingens

område, dels för anställande av ett kontorsbiträde i reglerad befordringsgång.

Nämnden framhåller att den, för att på ett tillfredsställande sätt

kunna fullgöra sin främsta uppgift att snabbt sprida kännedom om uppnådda

forsknings-, försöks- och provningsresultat, erfordrar ytterligare personalförstärkning.

Med hänsyn till rådande budgetära läge bar emellertid

nämnden begränsat sig till sagda förslag.

I anslutning härtill bör nämnas att lantbruk sstyrelsen senast i anslagsskrivelsen

för budgetåret 1959/60 understrukit behovet av upplysningsverksamhet

på olika områden även från styrelsens sida liksom också kravet på

att erforderliga medel härför finns att tillgå.

Av stor betydelse för upplysningsverksamheten är att jordbrukets upplysningsnämnd

fristående och självständigt kan taga ståndpunkt och fatta

s. 251 Kontrollera mot PDF

251

Kungl. Maj:ts proposition nr lh8 år 1959

beslut i alla inom nämnden väckta eller för nämnden aktualiserade frågor

rörande upplysning på jordbrukets och trädgårdsnäringens områden och

därjämte på sätt som för närvarande sker kan vara förmedlare av forskningens

och försöksverksamhetens rön. Såväl upplysningsnämndens som

lantbruksstyrelsens förenämnda intressen och behov bör emellertid effektivare

och med mindre kostnader kunna tillgodoses genom att nämnden i

personellt och kameralt hänseende sammanföres med lantbruksstyrelsen.

Därigenom skapas ej blott ökade personella resurser för den verksamhet

för information på jordbrukets område, varom här är fråga, utan därjämte

förkortas avståndet mellan jordbruksforskningen och näringens praktiska

utövare. Under lantbruksstyrelsen sorterar nämligen sådana i upplysningens

tjänst direkt verkande organ som hushållningssällskapen och samtliga

statsunderstödda lantbruksundervisningsanstalter. Lantbruksstyrelsens arbete

för jordbruksnäringens främjande genom fortsatt rationalisering och

produktivitetsökning fordrar en god informationstjänst riktad via alla moderna

upplysningsmedel till den enskilde jordbrukaren och trädgårdsodIaren.

En avsevärd del av arbetstiden för upplysningsnämndens personal upptages

nu av uppgifter av rent administrativ och kameral natur, vilket ofta

är fallet inom mycket små organisationsenheter. Det medför därför en betydande

kapacitetsökning om nämndens befattningshavare befrias från flertalet

av dessa arbetsuppgifter genom en överflyttning i stort av desamma å

lantbruksstyrelsens nuvarande personal för dylika uppgifter. Därvid kan

bland annat nämndens medel till tillfällig arbetskraft inbesparas. Genom

att upplysningsnämndens personal sammanföres med lantbruksstyrelsens

vinnes bland annat att nämnden på ett helt annat sätt än tidigare får möjlighet

att utnyttja den särskilda sakkunskap i olika hänseenden som finnes

representerad bland styrelsens personal. Exempelvis kan nämndens tidigare

uttalade behov av sakkunskap på trädgårdsodlingens område tillgodoses

därigenom.

Med stöd av vad jag nu anfört förordar jag, att den nyss skisserade sammanföringen

av jordbrukets upplysningsnämnd med lantbruksstyrelsen i

personellt och kameralt hänseende kommer till stand den 1 juli detta år.

Till nämndens förfogande skall lantbruksstyrelsen ställa personal i erforderlig

utsträckning. En befattningshavare skall utses att vara nämndens

sekreterare och tillika styrelsens pressombudsman. De statliga kostnaderna

för nämndens verksamhet skall bestridas med medel ur lantbruksstyrelsens

anslag. En liknande organisationsform finns på elt flertal håll inom

statsförvaltningen.

Antalet ledamöter i nämnden bör alltjämt bestämmas av Kungl. Maj:t,

som även förordnar ordförande och övriga ledamöter.

För att stärka förbindelserna med de viktigaste institutionerna på jordbruksforskningens

område bör inom dessa utses kontaktmän med upplysningsnämnden.

s. 252 Kontrollera mot PDF

252

Kungl. Maj:is proposition nr 1 48 år 1959

Anslagsfrågor

Jag övergår härefter till att behandla de i detta sammanhang föreliggande

anslagsfrågorna.

Vad först angår lantbruk sstyrelsens avlöningsanslag

föranleder vad jag i det föregående föreslagit om inrättande av en skoglig

sektion en uppräkning av anslaget med 50 000 kronor. Jag har härvid såsom

redan tidigare antytts förutsatt, att eu av de föreslagna jägmästartjänsterna

i Ae 23 inte besätles förrän under senare hälften av nästa budgetår.

Inrättandet å sagda sektion av en befattning som biträde i reglerad

befordringsgång motväges i kostnadshänseende delvis av den besparing som

mom styrelsen kan göras som följd av att årets riksdag beslutat slopa den

hittillsvarande statliga kontrollen av mjölkstandardiseringen. Vidare bör en

tjänst som förste byråingenjör i Ae 24 å jordförbättringsbyrån och en tjänst

som byggnadskontrollant i Ae 19 å byggnadsbyrån kunna indragas. Förstnämnda

tjänst, vilken inrättades från och med budgetåret 1953/54, har

på grund av svårigheter att finna lämplig innehavare hittills ej varit besatt.

De med tjänsten förenade arbetsuppgifterna har enligt förordnande

av Kungl. Maj:t hittills fullgjorts av en lantbruksingenjör. Tjänsten i Ae

19 är för närvarande vakant. 1 beaktande av att lantbruksingenjörens tjänstgöring

inom styrelsen kommer att bestå tills vidare synes avlöningsmedel

för denna tjänst, i likhet med vad tidigare skett beträffande 2 lantbrukskonsulenter,

tills vidare böra beräknas under styrelsens avlöningsanslag.

På motsvarande sätt bör medel för en byggnadskonsulenttjänst i Ae 21 överföras

från nämndernas till styrelsens avlöningsanslag.

Ett bifall till vad jag nyss föreslagit innebär, att lantbruksstyrelsens avlöningsanslag

å ena sidan uppräknas med 100 800 kronor och å andra

sidan sänkes med 47 200 kronor. Nettoökningen kompenseras dock nästan

helt genom att lantbruksnämndernas avlöningsanslag nedräknas med

50 800 kronor. Överflyttningen av kostnaderna för jordbrukets upplysningsnämnd

till styrelsens anslag bör vidare föranleda en höjning av avlöningsanslaget

med 58 200 kronor, varav 3 000 kronor avses för ersättningar till

ledamöterna i nämnden.

Några personalförändringar vid styrelsen utöver dem jag förut berört

är jag för närvarande ej beredd förorda. Det av styrelsen föreslagna utbytet

av en kontorsbiträdestjänst i Ae 5 mot en motsvarande tjänst i Ao 5 kan

jag dock biträda liksom styrelsens förslag beträffande löneklassregleringar

och reglerad befordringsgång samt tjänstetidsbefordran, vilket medför en

med 27 200 kronor ökad anslagsbelastning. Till kompensation för höjda

folkpensionsavgifter bör 17 400 kronor upptagas å en ny anslagspost.

De utgiftsökningar och kostnadsminskningar jag föreslagit i det föregående

innebär tillsammantagna en höjning av lantbruksstyrelsens avlöningsanslag

med 156 400 kronor. Genom att byråchefstjänsten å styrelsens

sociala byrå kommer att hållas vakant under nästa budgetår, kan dock anslagshöjningen

begränsas till 120 100 kronor.

s. 253 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959

253

Å lantbruksstyrelsens personalförteckning bör uppföras följande tjänster,

nämligen 1 jägmästare i Be 1, 2 jägmästare i Ae 23, 1 förste byråsekreterare

i Ae 23 och 1 kontorsbiträde i Ao 5. Samtidigt bör från förteckningen

avföras 1 tjänst som förste byråingenjör i Ae 24.

Under lantbruksstyrelsens omkost nåd sanslag bör med

hänsyn till medelsbelastningen å ena sidan anslagsposten till sjukvård uppräknas

med 3 000 kronor och å andra sidan anslagsposten till publikationstryck

nedräknas med 2 000 kronor. Under hänvisning till det framförda

förslaget om inrättande av en skoglig sektion bör vidare anslagsposten till

expenser höjas med 4 500 kronor samt anslagsposten till reseersättningar

bibehållas vid oförändrat 137 000 kronor. Under en ny anslagspost, benämnd

Upplysningsverksamhet, torde anvisas ett belopp av 60 000 kronor. Ur denna

post bör kostnader till direkt informationsverksamhet och till anordnande

av upplysningskampanjer -— t. ex. sådana som hänför sig till driftsrationaliseringen

och till åtgärderna för skogsodling å sämre jordbruksmark

— täckas.

De anslagsförändringar som här föreslagits, vilka även innefattar överföringar

av utgifter av omkostnadskaraktär från upplysningsnämndens anslag,

innebär en höjning av lantbruksstyrelsens omkostnadsanslag för nästa

budgetår med tillhopa 55 500 kronor.

I fråga om personalförändringar som berör lantbruksnämndernas

avlöningsanslag har jag i det föregående föreslagit att från

och med nästa budgetår inrättas 17 assistenttjänster i Ae 15. Samtidigt kan

12 befattningar som lantbruksinstruktör i Ae 12 indragas. Nettokostnaden

härför kan beräknas till 122 300 kronor. Samtidigt bör medelsanvisningen

under anslagsposten till avlöningar av skoglig expertis nedräknas från nu

64 000 kronor till 35 000 kronor. För att bestrida arvoden till sådan lantmätarpersonal,

som i enlighet med det föregående biträder inom lantbruksnämnderna,

erfordras inte någon höjning av anslagsposten Arvoden och

särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj :t. Tvärtom kan posten med

hänsyn till medelsåtgången under senare år sänkas med 30 000 kronor.

Mina förslag till indragning av befattningar inom lantbruksingenjörsavdelningarna

ger en besparing på 320 000 kronor. Härjämte bör anslaget nedräknas

med 50 800 kronor, motsvarande lönen för de båda tjänsterna som

iantbruksingenjör och byggnadskonsulent, vars löner föreslagits skola från

och med nästa budgetår bestridas från lantbruksstyrelsens avlöningsanslag.

I anledning av lantbruksstyrelsens förslag om lantbruksdirektörernas

löneställning vill jag erinra om att Kungl. Maj:t i en den 10 april 1959 dagtecknad

proposition, nr 152, angående statstjänstemännens löner under år

1959 m. m. på föredragning av chefen för civildepartementet föreslagit en

uppflyttning av samtliga lantbruksdirektörstjänster från Ao 26 till Bo 1.

Härjämte bör i anslutning till vad jag i det föregående förordat angående

överflyttning av personal från lantbruksnämndernas avdelningar för inre

rationalisering till avdelningarna för yttre rationalisering 5 tjänster som

s. 254 Kontrollera mot PDF

254

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1959

lantbruksinslruktör i Ao 12 ändras till tjänster som förste lantbruksinstrnktör

i Ao 13. Den av sistberörda förslag föranledda kostnadsökningen

skall rymmas inom anslagets ram. Mot förslaget, att 4 kontorsbiträdestjänster

i reglerad befordringsgång skall utbytas mot motsvarande antal

tjänster i Ao 5, har jag ej något att invända. Jag kan ävenledes tillstyrka

den av styrelsen förordade överföringen av ett belopp motsvarande grundlönen

för 9 kontorsbiträden från ordinarie- till icke-ordinarieposten. Vidare

bör anslaget på grund av beräknade löneklassförändringar, reglerad befordringsgång

och tjänstetidsbefordringar uppräknas med 133 300 kronor. Såsom

en ny post bör därjämte uppföras ett belopp av 71 300 kronor till kompensation

för höjda folkpensionsavgifter.

I samband med att några lantbruksnämnder flyttar under nästa budgetår

beräknas viss besparing kunna göras under avlöningsanslaget på grund av

att nämnderna i de nya lokalerna inte behöver hålla sig med personal för

egna telefonväxlar utan i stället kan mot erläggande av andel i inträdesavgift

och årliga driftskostnader utnyttja för flera myndigheter och institutioner

planerade gemensamma sådana växlar. Enligt vad jag erfarit kan denna

besparing för nästa budgetår beräknas till 12 000 kronor. Som jag kommer

att föreslå under omkostnadsanslaget bör motsvarande belopp i stället

upptagas under detta anslag att användas för erläggande delvis av nyssnämnda

andel i inträdesavgifter.

Vid bifall till vad jag sålunda föreslagit bör lantbruksnämndernas avlöningsanslag

för nästa budgetår minskas med 114 900 kronor.

Å lantbruksnämndernas personalförteckning bör tjänsterna som lantbruksdirektör

uppflyttas till Bo 1, 5 tjänster som lanbruksinstruktör i Ao

12 utbytas mot samma antal tjänster som förste lantbruksinstruktör i Ao 13

samt antalet kontorsbiträdestjänster i Ao 5 ökas med 4. Från förteckningen

bör samtidigt avföras 2 lantbruksingenjörstjänster i Ao 25 och 6 lantbruksingenjörstjänster

i Ae 21.

Under lantbruksnämndernas o in k o s t n a d s a n s 1 a g bör å

ena sidan de under avlöningsanslaget föreslagna minskningarna av personalen

på lantbruksingenjörsavdelningarna föranleda en sänkning av anslagsbehovet.

Å andra sidan bör tillses att den intensifiering av lantbruksnämndernas

verksamhet för jordbrukets yttre rationalisering, som kommer

till stånd, inte hämmas av brist på omkostnadsmedel. I betraktande av

sistberörda förhållande är jag inte beredd att för nästa budgetår föreslå en

nedräkning av förevarande omkostnadsanslag, men däremot en överföring

av ett belopp å 50 000 kronor från reseersättningsposten till posten till övriga

expenser. I enlighet med vad jag anfört under lantbruksnämndernas avlöningsanslag

bör vidare posten uppräknas med 12 000 kronor, avsett att

användas för bestridande av vissa nämnders andelar i inträdesavgifter för

gemensamma telefonväxlar. Vid bifall till vad jag sålunda förordat bör

lantbruksnämndernas omkostnadsanslag för nästa budgetår uppföras med

ett belopp av 2 971 500 kronor.

s. 255 Kontrollera mot PDF

255

Kungl. Maj.is proposition nr 1\8 år 1959

För innevarande budgetår står ett belopp av 46 000 kronor till förfogande

för utgifter under lantbruksnämndernas utrustningsanslag.

För att effektivisera arbetsinsatsen vill jag föreslå en till 70 000 kronor

ökad medelsanvisning för ändamålet. Sist angivna belopp bör till helt övervägande

del disponeras för nyanskaffning av instrument och apparater.

Med åberopande av vad jag anfört i årets statsverksproposition (IX ht s.

10) bör under en ny anslagsrubrik benämnd Lantbruksnämnderna:

Utbildningskurser för viss personal anvisas ett reservationsanslag

av 20 000 kronor att av lantbruksstyrelsen disponeras för anordnande

av kurser och konferenser av informatorisk karaktär för fortbildning av

lantbruksnämndernas tjänstemän. Anslaget bör i första hand avses för

information av sådan personal vid nämnderna, som skall ha att tillämpa de

föreslagna nya reglerna för statlig ekonomisk medverkan i jordbrukets rationalisering,

samt för fortbildning av tjänstemän som skall överflyttas från

lantbruksnämndernas avdelningar för inre rationalisering till sysselsättning

med den yttre rationaliseringen. I andra hand bör anslaget utnyttjas till kurser

anordnade av lantbruksstyrelsen bland annat för byggnadskonsulenterna

samt för föredragandena i låne- och bidragsärenden.

Från anslaget bör bestridas ersättningar till kursledare och lärare samt

kostnader för anskaffande av kompendier och annan kursmateriel. Sedan

ett flertal år tillbaka har medel till enahanda ändamål vid bland annat

lantmäteriväsendet, kartväsendet och veterinärväsendet anvisats under särskilda

i riksstaten upptagna reservationsanslag.

I anslutning till vad som anförts i den förenämnda till årets riksdag avgivna

propositionen nr 152 angående statstjänstemännens löner under år

1959 in. m. har vid beräkningen av de i det föregående angivna anslagen för

nästa budgetår hänsyn icke tagits till de kostnadsökningar som blir följden,

därest de i propositionen framlagda förslagen i fråga om lönenivå,

lönegradsändringar m. in. godkännes av riksdagen.

Ur reservationsanslaget Bidrag till jordbrukets rationalisering, vartill

9 000 000 kronor äskats i årets statsverksproposition, bör enligt Kungl.

Maj :ts bestämmande få tagas i anspråk ett begränsat belopp för bestridande

av sådana kostnader för planeringsåtgärder, som hittills bestiitts in

det senast å riksstaten för innevarande budgetår uppförda förslagsanslaget

Lantbruksnämnderna: Kostnader för särskilda planeringsåtgärder. Likaledes

torde Kungl. Maj :t av förstnämnda anslag få disponera dels ett belopp

av högst 100 000 kronor för bidrag till vissa undersökningar rörande

äldre torrläggningsföretag samt för åtgärder, ägnade att gagna torrläggningsverksamheten

i dess helhet, dels erforderliga medel till besti idande av

kostnader för slutförande av pågående utredning rörande torrläggning av

vissa marker vid Hjälmaren och i Kvisinaredalen. lill dessa ändamål har

medel hittills utgått ur förslagsanslaget Statens avdikningsanslag, vilket eu
-

s. 256 Kontrollera mot PDF

256

Kungl. Maj. ts proposition nr H8 år 1959

ligt förslag i senaste statsverkspropositionen succcessivt skall avvecklas och

för nästa budgetår utnyttjas endast för infriande av tidigare gjorda utfästelser

om bidrag ur anslaget.

Beträffande de ramar, inom vilka statlig lånegaranti till yttre

och inre rationalisering samt till jordbruksegnahemslån

och driftslån må beviljas, gäller för nu löpande budgetår enligt riksdagens

beslut, att den totala under budgetåret beviljade garantisumman för de

båda förstnämnda ändamålen högst må utgöra 10 000 000 kronor respektive

15 000 000 kronor, medan för de båda senare ändamålen motsvarande ramar

fastställts till 20 000 000 kronor respektive 6 000 000 kronor. Kungl.

Maj:t äger rätt att om förhållandena ger anledning därtill medge jämkning

inbördes mellan de angivna garantiramarna. För nästa budgetår har lantbruksstyrelsen

förordat oförändrade maximala garantisummor för jordbruksegnahemslån

och driftslån, medan däremot sagda maximisumma för

yttre rationalisering förordats höjd med 2 000 000 kronor till 12 000 000 kronor

samtidigt som ramen för inre rationalisering föreslagits sänkt med

samma belopp till 13 000 000 kronor.

I likhet med lantbruksstyrelsen anser jag, att den för utlämnande av lånegarantier

till yttre rationalisering fastställda garantiramen bör höjas för

att därigenom skall möjliggöras en ökad statlig medverkan på berörda område.

Då storleksrationaliseringen i fråga om såväl jordbruksmark som

skogsmark kommer att ställa betydligt högre krav på statens bistånd till kreditanskaffning

genom lånegarantier, finner jag för min del en dylik höjning

inte böra understiga 4 000 000 kronor. Jag föreslår därför att garantiramen

i fråga för nästa budgetår fastställes till 14 000 000 kronor. Beträffande lånegarantierna

till inre rationalisering kan jag godtaga styrelsens beräkning,

som leder fram till ett kreditgarantibehov av 13 000 000 kronor, ehuru jordbruksanslagsutredningen

på samma beräkningsgrunder kommit till att detta

behov för budgetåret 1959/60 bör angivas till 15 000 000 kronor. Emellertid

bör enligt mitt förut framlagda förslag från och med nästa budgetår den

långivning som nu äger rum med anlitande av medel ur statens avdikningslånefond

upphöra och ersättas med det för inre rationaliseringsåtgärder i

övrigt tillämpade kreditgarantisystemet. Till följd härav bör man enligt

min uppfattning räkna med att anspråk på lånegarantier för inre rationalisering

under budgetåret 1959/60 kommer att öka med cirka 2 000 000

kronor och att därför ifrågavarande garantiram för sagda budgetår bör

fastställas till 15 000 000 kronor. Garantiramarna för jordbruksegnahemslån

och driftslån bör tills vidare hållas oförändrade vid 20 000 000 kronor

respektive 6 000 000 kronor.

I detta sammanhang torde vidare inhämtas riksdagens beslut i avseende

på garantiramarnas storlek dels för lån till uppförande

av lagerhus m. in. för jordbruksändamål, dels för lån

till trädgårdsnäringens rationalisering. Beträffande förstnämnda

kreditändamål har jag redan i propositionen nr 35 till årets riks
-

s. 257 Kontrollera mot PDF

257

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1959

dag angående åtgärder för kvalitetsförbättring av matpotatis uttalat mig

för en vidgning av ramen från för närvarande 4 000 000 kronor till för nästa

budgetår 5 000 000 kronor i syfte att skapa förbättrade möjligheter att tillgodose

framkommande önskemål om statligt bistånd till anordnande av

sorterings- och lagerutrymmen såväl för matpotatis som för frukt och grönsaker.

Riksdagen har nyligen godkänt ett av jordbruksutskottet i dess utlåtande

nr 12 gjort uttalande, varigenom utskottet ansluter sig till vad jag

sålunda anfört. 1 fråga om ramen för lånegarantier till trädgårdsnäringens

rationalisering har lantbruksstyrelsen föreslagit en oförändrad garantiram

för budgetåret 1959/60 av 2 000 000 kronor. Häremot har jag intet att erinra.

Under jordfonden har för innevarande budgetår anvisats ett investeringsanslag

av 3 500 000 kronor. Såsom framgår av vad jag anfört i det

föregående är det i hög grad angeläget, att fondmedel i tillfredsställande

omfattning finnes tillgängliga för den fortsatta yttre rationaliseringen av

såväl jordbruks- som skogsfastigheter, däri inberäknat lantbruksnämndernas

medverkan till förstärkning av vissa jordbruk med skog. Jag föreslår

därför, att jordfonden för nästa budgetår erhåller ett kapitaltillskott av

8 000 000 kronor.

Lantbruksstyrelsen har hemställt om bemyndigande att pröva och avgöra

frågor rörande eftergift av fordran på grund av garantiåtagande i sådana

fall då fastighet, som till skyddande av dylikt åtagande förvärvats av

lantbruksnämnd, försäljes med vinst och staten som garantigivare därigenom

kunnat helt eller delvis erhålla täckning för den på grund av lånegarantin

uppkomna förlusten. Styrelsens förslag har biträtts av riksräkenskapsverket,

medan statskontoret förordat att bemyndigande att eftergiva

fordringar av förevarande slag i stället bör utverkas för Kungl. Maj :t som

därvid bör erhålla samma befogenheter som enligt beslut av 1940 års riksdag

(rskr. 373) gäller med avseende å lån från bland annat statens utlåningsfonder

(SFS 1940:677). Vad lantbruksstyrelsen föreslagit föranleder

i princip inga erinringar från mig. Emellertid torde, såsom statskontoret

framhållit, skäl kunna förefinnas för att även i andra fall än de av styrelsen

upptagna medge eftergift av på grund av garantiåtagande uppkommen

fordran. Jag förordar därför, att av riksdagen inhämtas bemyndigande

för Kungl. Maj:t att biträda ackord och eljest eftergiva statens rätt

på grund av garantiåtagande för lån avseende jordbrukets yttre och inre

rationalisering samt för jordbruksegnahemslån och driftslån. I sammanhanget

må erinras att enahanda bemyndigande förelåg för Kungl. Maj:t

före den 1 juli 1948 i fråga om bland annat lån utlämnade ur den dåvavarande

egnahemslånefonden, d. v. s. i huvudsak den långivning som nu

sker med lånegarantier till jordbruksegnahem.

Med hänsyn till vad lantmäteristyrelsen anfört i sin skrivelse den 31 januari

1959 kan jag godtaga att sådana expensutgifter, vilka är föranledda

av den i lantmäteriinstruktionen införda skyldigheten för distriktslantmä
17

Dihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 148

s. 258 Kontrollera mot PDF

258

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1959

tare att taga initiativ till åtgärder som kan främja en ändamålsenlig fastighetsindelning,

hädanefter får bestridas från anslagsposten till kostnader

i samband med lantmäteriförrättningar. Det rör sig här om expensutgifter,

vilka främst i form av kostnader för anskaffning av fotogrammetriskt

material uppkommer vid förberedande arbeten i anledning av

sådana förrättningar, varom formella ansökningar ännu inte föreligger. Det

torde enligt min mening vara förenat med betydande fördelar, om anskaffning

av fotobilder kan ske och viss förplanering göras, innan sådan ansökning

om förrättning föreligger. Bland annat undvikes extraarbete och lidsutdräkt

för rekvisition av erforderliga bilder, om materialet finnes tillgängligt,

när ansökningen inkommer. De fotogrammetriska metoderna erbjuder

för lantmäteriet möjligheter till besparingar av tid och kostnader vid jordbrukets

och skogsbrukets fastighetsreglering. Dessa möjligheter bör såvitt

möjligt tillvaratagas.

I enlighet med styrelsens uttalande bör användningen av anslagsposten

givetvis i princip begränsas till sådana utgifter, som återföres till statsverket

genom de ersättningar, som utgår för förrättningar och uppdrag. Styrelsen

bör utfärda särskilda anvisningar med innebörd att särskilt tillstånd

att utnyttja anslagsposten för berörda ändamål skall inhämtas från styrelsen.

Innan dylikt tillstånd ges, skall styrelsen ingående pröva inte endast

behovet i och för sig av utgiften utan även sannolikheten för att avsedda

förrättningar och uppdrag kommer till stånd.

I förevarande sammanhang kan även nämnas, att lanlmäteristyrelsen i

skrivelse den 3 oktober 1957 hemställt, att domstolsjurister måtte förordnas

att biträda vid äganderättsutredningar under vissa pågående laga skiften i

Kopparbergs län. Med hänsyn till angelägenheten av att ifrågavarande skiftesverksamhet

påskyndas, bör anlitande av sakkunniga biträden för de av

styrelsen föreslagna åtgärderna ske i all den utsträckning som befinnes möjlig.

För egen del har jag inte något att erinra mot att den under anslaget

Bidrag till kostnader i samband med lantmäteri- och vägförrättningar in. in.

upptagna anslagsposten till bidrag till vissa förrättningskostnader in. in. användes

till att bestrida kostnaderna för anlitande av domstolsutbildade jurister.

Emellertid synes det inte erforderligt att för angivna äganderättsutredningar

anlita vid domstolsväsendet för närvarande anställd personal.

I årets statsverksproposition underställde Kungl. Maj:t riksdagen vissa

av lantmäteristyrelsen utarbetade förslag till ändringar i lantmäteritaxan.

Förslagen avsåg vissa punktvisa höjningar av sakersättningstarifferna för

avstyckningar, tomtmätningar, upprättande av grundkartor m. m. och innebar

en ungefärlig avgiftshöjning med 7 å 9 procent. Förslagen kunde enligt

vad som uttalades i propositionen i vissa delar möjligen komma att medföra

att den för s. k. legala förrättningar i huvudsak gällande genomsnittsnivån

av 40 procents kostnadstäckning något överskreds. Riksdagen har förklarat

sig ej ha något att erinra mot den föreslagna taxehöjningen (JoU 1, p. 120;

rskr. 9). I enlighet med vad som uttalades i statsverkspropositionen (IX ht

s. 259 Kontrollera mot PDF

259

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år W5il

s. 8) bör även eu viss höjning ske av lantbruksnämndstaxan. Höjningen bör

vara av sådan art att statsverket tillföres ett inkomsttillskott av cirka

200 000 kronor.

Ersättning enligt lantbruksnämndstaxan utgår dels enligt saktaxa, dels

enligt en lägre och eu högre tidersättningstariff. Saktaxan och den lägre

tidersättningstariffen är avsedda att ge en 40-procentig självkostnadstäckning,

medan den högre tidersättningstariffen avses motsvara den beräknade

självkostnaden utan subvention. Grunderna för taxan har senast undeiställts

1957 års riksdag, varvid ersättningsbeloppen jämkades med hänsyn

till de på grund av prisutvecklingen stegrade kostnaderna för verksamheten.

Samtidigt erhöll Kungl. Maj :t riksdagens medgivande att i fortsättningen

företaga de justeringar av taxcnivån, som kunde föranledas av den allmänna

kostnadsutvecklingen. En höjning av lantbruksnämndstaxan bör

lämpligen kunna avse utgående ersättningar i samband med företrädesvis

torrläggning. Vid nuvarande taxenivå kan ungefär hälften av inflytande taxeinkomster

härledas från torrläggningsföretag. För planläggning av sådana

företag som helt eller huvudsakligen avser jordbrukets rationalisering, utgår

sakersättning med vissa för olika arealer fastställda grund- och tillläggsbelopp

samt därutöver med ett rörligt belopp utgörande 1 procent a\

den beräknade kostnaden för företagets utförande till och med 100 000 kronor

samt 0,6 procent för kostnad därutöver. För planläggning av torrläggning

i andra fall än nu sagts utgår ersättning enligt tidersättningstariff.

Den avsedda taxejusteringen bör enligt min mening ske genom uppräkning

av nyssnämnda grund- och tilläggsbelopp samt av procentsatserna för

beräkning av de rörliga ersättningsbeloppen. Någon sadan jämkning i taxebestämmelsernas

utformning bör inte göras som kan utgöra ett hinder för

eller försvåra jordbruksnäringens fortsatta rationalisering och produktionsförbättring.

Enligt vad jag inhämtat bör en förhöjning med 10 procent av

grund- och tilläggsbeloppen i förening med en förhöjning av de för de rörliga

ersättningarna angivna procenttalen till 1,5 respektive 1 procent resultera

i ett inkomsttillskott av minst storleksordningen 200 000 kronor. Genom

ändringen erhålles en något större självkostnadstäckning än för närvarande.

Eftersom den för lantbruksnämndstaxan gällande subventionsgraden

tidigare prövats av riksdagen torde jämväl förevarande taxeändiing böra

underställas riksdagen. Därest denna ej har något att erinra mot förslaget

torde det böra ankomma på lantbruksstyrelsen att senare till Kungl. Maj :t

inkomma med detaljförslag till ändring i taxebestäinmelserna.

Slutligen vill jag erinra om alt lantmäteristyrelsen i sin förutberörda skrivelse

den 31 januari i år uttalat, att då fråga är om åtgärder, som avsei

rationalisering av jordbruks- och skogsfastigheter, nedsättning av normalt

utgående ersättningar enligt lantmäteritaxan bör kunna medges därest eu

strikt tillämpning av taxans ersättningsbestämmelser skulle innebära, att

den uttagna ersättningen påtagligt överstiger den ersättning som svarar mot

arbetskostnaden för förrättningen och avsedd subventionsgrad. Alt taxan kan

resultera i en viss överkompensation sammanhänger med att de däri ingåcn
-

s. 260 Kontrollera mot PDF

260

Kungi. Maj.ts proposition nr 158 år 1959

de sakersättningstarifferna är avvägda mot bakgrunden av den förrättningsmetodik,

som tillämpas då fråga är om enstaka förrättningar under normala

förhållanden, under det att i rationaliseringsverksamheten ofta är lämpligt

att tillämpa kombinerade förrättningsförfaranden. Vid sådant förhållande

har jag intet att erinra mot de av lantmäteristyrelsen anförda principerna för

nedsättning av ersättningsbeloppen i här förevarande fall.

XIV. Departementschefens hemställan''

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört hemställer jag, alt

Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att

1) godkänna de framlagda förslagen rörande den framtida

inriktningen och utformningen av den statliga verksamheten

med jordbrukets rationalisering;

2) godkänna de framlagda förslagen till vissa organisatoriska

förändringar i syfte att främja jordbrukets fortsatta

rationalisering in. in.;

3) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga de ändringar i personalförteckningarna

för lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna,

vilka angivits i det föregående, ävensom att

upphäva personalförteckningen för jordbrukets upplysningsnämnd;
4)

fastställa följande avlöningsstat för lantbruksstyrelsen,

att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1959/60:

Avlöningsstat

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslags
-

vis .................................... 1 261 800

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda

av Kungl. Maj :t, förslagsvis................ 18 400

3. Ersättningar till sakkunniga, förslagsvis .... 21 000

4. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal 1 216 900

5. Rörligt tillägg, förslagsvis ................ 400 200

6. Kompensation för höjda folkpensionsavgifter,

förslagsvis .............................. 17 400

Summa kronor 2 935 700

5) fastställa följande avlöningsstat för lantbruksnämnderna,

att tillämpas tills vidare från och med budgetåret

1959/60:

s. 261 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj:Is proposition nr 148 år 1959

261

A vlöningsstat

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslags
„it

............................. 5 580 700

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda

av Kungl. Maj :t, förslagsvis................ 174 000

3. Arvoden till ortsombuden, förslagsvis ...... 276 000

4. Ersättningar till sakkunniga, förslagsvis .... 95 000

5. Ersättningar till täckdiknings- och cemente
ringsförmän,

förslagsvis .................. 100 000

6. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal 4 597 300

7. Rörligt tillägg, förslagsvis ................ 1 615 200

8. Kompensation för höjda folkpensionsavgifter,

förslagsvis .............................. 71300

Summa kronor 12 509 500

6) å riksstaten för budgetåret 1959/60 under nionde huvudtiteln

anvisa

a) till Lantbruksstyrelsen: Avlöningar ett förslagsanslag

av 2 935 700 kronor;

b) till Lantbruksslgrelsen: Omkostnader ett förslagsanslag

av 402 000 kronor;

c) till Lantbruksnämnderna: Avlöningar ett förslagsanslag

av 12 509 500 kronor;

d) till Lantbruksnämnderna: Omkostnader ett förslagsanslag

av 2 971 500 kronor;

e) till Lantbruksnämnderna: Utrustning ett reservationsanslag

av 70 000 kronor;

f) till Lantbruksnämnderna: Utbildningskurser för viss

personal ett reservationsanslag av 20 000 kronor;

7) å kapitalbudgeten för budgetåret 1959/60 under Diverse

kapitalfonder till Jordfonden anvisa ett investeringsanslag

av 8 000 000 kronor;

8) medgiva, att under budgetåret 1959/60 statlig kreditgaranti

må beviljas, dels för lån avseende yttre rationalisering

intill ett belopp av 14 000 000 kronor, för lån till inre

rationalisering intill ett belopp av 15 000 000 kronor, för

jordbruksegnahemslån m. m. intill ett belopp av 20 000 000

kronor och för driftslån intill ett belopp av 6 000 000 kronor,

med rätt för Kungl. Maj:t att, om förhållandena skulle ge

anledning därtill, medgiva jämkning i sagda fördelning, dels

för lån avseende uppförande av lagerhus m. in. för jordbruksändamål

intill ett belopp av 5 000 000 kronor, dels för

lån avseende trädgårdsnäringens rationalisering intill ett belopp

av 2 000 000 kronor;

s. 262 Kontrollera mot PDF

262

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1959

9) bemyndiga Kungl. Maj:t att biträda ackord och eljest

eftergiva statens rätt på grund av garantiåtagande för lån

avseende jordbrukets yttre och inre rationalisering samt för

jordbruksegnahemslån och driftslån;

10) medgiva, att Kungl. Maj :t vidtager de föreslagna ändringarna

i lantbruksnämndstaxan.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Maj :t Konungen bifall samt

förordnar, att proposition av den lydelse, bilaga till delta

protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

R. Henriksson

s. 263 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1959 263

Inneh ållsförteckning

Propositionen ........................................................ ''

Propositionens huvudsakliga innehåll ...................................... 1

Utdrag av statsrådsprotokollet den 17 april 1959 3

I. Inledning .......................................................... 3

II. Riktlinjer för jordbrukspolitiken 7

1947 års allmänna målsättning .................................... 7

1947 års beslut rörande den yttre rationaliseringen 11

1947 års beslut rörande den inre rationaliseringen, m. m........... 15

III. Gällande bestämmelser för statligt stöd till jordbrukets yttre och inre rationalisering

m. m. .................................................. 13

IV. Jordbruksanslagsutredningens betänkande angående statligt stöd till jordbrukets

inre rationalisering ........................................ 27

Lantbruksnämndernas allmänna uppgifter för den inre rationaliseringen

.......................................................... 37

Allmänna förutsättningar för statlig ekonomisk medverkan .......... 28

Rationaliseringsåtgärder, vilka bör kunna erhålla finansiellt statsstöd 30

Förutsättningar för lånegaranti och statsbidrag till inre rationalisering 32

Statsbidragens storlek ........................................... 35

Statsbidrag till utflyttnings-, väganläggnings- och odlingskostnader i

sammanhang med skiften och ägoutbyten ........................ 44

Statsbidrag och lån till vissa torrläggningsföretag 43

Anslagsfrågor ...................................................... 47

V. Yttranden över jordbruksanslagsutredningens betänkande 51

VI. övriga framställningar berörande jordbrukets inre rationalisering 83

Statsstöd till byggande av jordbruksvägar i vissa fall 83

Statsstöd till fårsambetesförening .................................. 85

Bidrag i vissa fall ur statens avdikningsanslag till kostnader i samband

med översvämningar ....................................... ■ 86

Ändrade bestämmelser rörande amortering av lån från statens avdik
ningslånefond

...................................... 37

Ändrade bestämmelser rörande amortering av driftslån till sambruksföreningar

...................................................... 39

Statsstöd till kostnader för breddnings- eller andra ändringsåtgärder

i korsning av järnväg och ägoväg 91

VII. Vissa av lantmäteristyrelsen väckta frågor 94

Vissa ändringar i lantinäteribidragskungörelsen 94

Betydelsen av lantbruksnämndernas aktiva inköpspolitik för lantmäteriets

medverkan i verksamheten för den yttre rationaliseringen 99

Samarbetet mellan lantmäteriets distriktsorganisation och lantbruksnämnderna,

m. ................................................ 191

VIII. Lantbruksstyrelsens och skogsstyrelsens betänkande angående överförande

av sämre jordbruksjord till skogsmark 10o

Statistiska uppgifter m. in........................................... 196

s. 264 Kontrollera mot PDF

264 Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1959

Allmänna synpunkter ............................................ 112

Sambandet mellan strukturrationalisering och markdisposition ...... 117

Behovet av skogsplantor vid ökad överföring av jordbruksjord till

skogsmark ...................................................... 119

Finansieringen av skogliga åtgärder m. m........................... 124

Samarbetet mellan lantbruksnämnd och skogsvårdsstyrelse ........ 12G

överföringen av jordbruksjord till skogsmark och jordlagstiftningen . . 131

Åtgärder å lantbruksnämndernas fastighetsinnehav .................. 139

IX. Yttranden över lantbruksstyrelsens och skogsstyrelsens betänkande angående

överförande av sämre jordbruksjord till skogsmark .............. 140

X. Vissa spörsmål vid yttre rationalisering berörande kronomark, m. m. . . 163

Allmänt om domänverkets ställning till den yttre rationaliseringen .. 164

Prissättningen vid överlåtelser av kronoskog ...................... 166

Ämbetsverkens förslag till prisfrågans lösning ...................... 167

XI. Vissa frågor rörande skogsarrondering och skoglig samverkan ........ 173

Skogsvårdsutredningens betänkande .............................. 174

Yttranden över skogsvårdsutredningens betänkande .................. 179

XII. Lantbruksstyrelsens anslagsskrivelse för budgetåret 1959/60, m. m.....187

Lantbruksstyrelsen: Avlöningar .................................. 187

Lantbruksstyrelsen: Omkostnader .................................. 190

Lantbruksnämnderna: Avlöningar ................................ 193

Lantbruksnämnderna: Omkostnader ................................ 200

Lantbruksnämnderna: Utrustning.................................. 201

Täckande av förluster på grund av statlig kreditgaranti .............. 202

Statens avdikningslånefond ........................................ 205

Jordfonden ........................................................ 206

XIII. Departementschefen ................................................ 208

Yttre rationalisering, in. m....................................... 208

överförande av sämre jordbruksmark till skogsmark .................. 216

Inre rationalisering .............................................. 224

Driftsrationalisering .............................................. 237

Organisationsfrågor .............................................. 240

Anslagsfrågor ...................................................... 252

XIV. Departementschefens hemställan .................................. 260

590407

Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1959:284 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område in. m. jämte i ämnet väckta moti a1 i texten
  2. JoU 1959:30 Jordbruksutskottets utlåtande nr 30 år 1959 s. 2 i texten