Angående utformningen av det särskilda stödet åt det mindre jordbruket
1959-04-17 · 75 sidor, varav 74 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 74 av 75 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1959:149, Angående utformningen av det särskilda stödet åt det mindre jordbruket
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1959
1
Nr 149
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående utformningen
av det särskilda stödet åt det mindre jordbruket; given
Stockholms slott den 17 april 1959.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF
Gösta Netzén
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås, att det nuvarande producentbidraget till innehavare
av mindre jordbruk ersättes med ett arealtillägg, som utgår med
efter åkerarealen varierande belopp inom intervallet 2.1—10.0 hektar åker
och sammanlagt beräknas till ungefär 37 000 000 kronor. Arealtillägget skall
i princip gälla de brukare, som bedrivit jordbruk på brukningsenheterna
den 1 juli 1959. En inkomst- och förmögenhetsgräns föreslås beträffande tilllägget
och vidare uppställes krav på bidragstagarens mantalsskrivning å
brukningsenheten. Vidare föreslås i viss mån jämkade regler för nytillträdande
brukare mot vad som nu gäller beträffande producentbidrag.
Det nuvarande leveranstillägget på mjölk skall enligt i propositionen
framlagda förslag bibehållas, varvid dock bidragsskalan skall ändras, så
alt tillägget i större utsträckning kommer mindre brukningsenheter till godo.
Totalkostnaden för det ändrade leveranstillägget beräknas till 44 000 000
kronor.
Slutligen föreslås i propositionen, att det extra mjölkpristillägget i norra
Sverige uppskrives med ungefär 20 procent och därmed totalt kommer att
uppgå till 33 000 000 kronor.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1 saml. Nr 149
2
Kungl. Maj:ts proposition nr lt9 år 1959
Totalkostnaden för det i propositionen föreslagna stödsystemet anges till
114 000 000 kronor. Del nuvarande producentbidraget, leveranstillägget och
extra mjölkpristillägget i norra Sverige beräknas 1959/60 uppgå till sammanlagt
omkring 107 000 000 kronor. Det föreslagna stödsystemet innebär
sålunda en total bidragshöjning med 7 000 000 kronor, men genom omfördelningen
av stödet beräknas bidragen till jordbruk under 10 hektar öka
med 9 000 000 kronor.
Arealtillägget föreslås första gången skola utbetalas sommaren 1960 och
avse kalenderåret 1959. Ändringen av leveranstillägget föreslås bli genomförd
från och med den 1 september 1959. Vid denna tidpunkt skall även
höjningen av det extra mjölkpristillägget i norra Sverige träda i kraft.
De för arealtillägg, leveranstillägg och extra mjölkpristillägg erforderliga
medlen föreslås skola sammanföras till ett reservationsanslag, benämnt
Särskilt stöd åt det mindre jordbruket.
Kungl. Maj.ts proposition nr H9 år 1959
3
Utdrag ur protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
17 april 1959.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,
Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Netzén, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om utformningen
av det särskilda stödet åt det mindre jordbruket samt anför därvid.
Inledning
Genom beslut den 3 juni 1955 bemyndigade Kungl. Maj:t dåvarande chefen
för jordbruksdepartementet att tillkalla sakkunniga för att verkställa
översyn av det särskilda stödet till mindre jordbruk.
Med stöd av detta bemyndigande tillkallades såsom sakkunniga dåvarande
landshövdingen i Västerbottens län E. Lindberg, tillika ordförande, riksdagsmännen
A. Andersson, Ryggestad, E. Hseggblom, Kåremo, F. Jansson, Benestad,
Jon N. Jonsson, Fjäle, samt W. Svensson, Ljungskile. De sakkunniga
antog benämningen utredningen om småbruksstöd. Sedan landshövding
Lindberg avlidit den 10 november 1957 förordnades den 19 november 1957
riksdagsmannen Jon N. Jonsson att såsom ordförande leda utredningens
arbete.
Den 22 juli 1955 förordnades dels filosofie licentiaten K. Säkk och agronomi
licentiaten P. Grabö att vara sekreterare resp. biträdande sekreterare
hos utredningen, dels ordföranden i Svenska lantarbetareförbundet A. Johansson
och Grabö att såsom experter biträda utredningen. Experterna har deltagit
såväl i överläggningarna inom utredningen som i utformningen av dess
beslut. Vid betänkandet har fogats ett av herr Johansson avgivet särskilt
yttrande beträffande vissa punkter vid detaljutformningen av det av utredningen
föreslagna arealtillägget. Herr Grabö, som den 20 maj 1957 tillträdde
befattningen som lantbruksrepresentant vid beskickningen i Washington,
bar därefter icke personligen kunnat närvara vid utredningens sammanträden.
Utredningen om småbruksstöd har i februari 1958 avgivit betänkande angående
småbrukarstödet (SOU 1958: 7).
över betänkandet har eller remiss yttranden avgivits av statskontoret,
arbetsmarknadsstyrelsen, socialstyrelsen, statistiska centralbyrån, lantbruks
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr lt9 år 1959
styrelsen, statens jordbruksnämnd, riksskattenämnden, Hushållningssällskapens
förbund, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens
iolk, Landsorganisationen, Kooperativa förbundet, Småbrukarnas riksförbund,
Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers centralorganisation
samt Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund. Vidare har
beträffande det administrativa förfarandet vid utbetalningen av det av utredningen
föreslagna arealtillägget efter remiss yttranden avgivits av länsstyrelserna
i Jönköpings, Skaraborgs, Västerbottens och Norrbottens län.
Särskild skrivelse angående områdesindelningen för extra mjölkpristillägget
i norra Sverige har den 27 november 1958 inkommit från Hälsinglands
föreningsnämnd, Hälsinglands provinsförbund av Riksförbundet Landsbygdens
folk, norra och västra Hälsinglands mejeriförbund, Ljusdalsortens andelsmejeriförening
u. p. a., södra Hälsinglands mejeriförening u. p. a. och
Hudiksvallsortens andelsmejeriförening u. p. a. Över denna skrivelse har
efter remiss yttrande avgivits av statens jordbruksnämnd, Sveriges lantbruksförbund
och Riksförbundet Landsbygdens folk.
I detta sammanhang torde få anmälas, att den år 1948 tillsatta utredningen
angående småbrukens möjligheter att uppnå full lönsamhet genom
specialisering av produktionen (småbruksutredningen) den 16 februari
1955 överlämnat betänkande med utredning rörande det mindre jordbrukets
möjligheter att uppnå bättre lönsamhet (SOU 1955: 7). över betänkandet
har, efter remiss, yttranden avgivits av ett flertal myndigheter och
organisalioner. I betänkandet har småbruksutredningen framfört ett antal
förslag och rekommendationer, vilkas genomförande enligt utredningens
mening skulle bidraga till att höja de mindre jordbrukens lönsamhet. De
myndigheter och organisationer som yttrat sig häröver har i vissa frågor
enhälligt anslutit sig till småbruksutredningens förslag. I andra frågor åter
har meningarna om det lämpliga eller ändamålsenliga i förslagen gått isär.
Småbruksutredningens förslag och rekommendationer har efter hand prövats
i samband med bl. a. behandlingen av anslagsäskanden från olika myndigheter
och förslag från andra utredningar eller i samband med utfärdandet
av direktiv för vissa senare tillsatta kommittéer. Sålunda behandlas småbruksutredningens
förslag om intensifierad upplysnings- och rådgivningsverksamhet
beträffande beteskultur, byggnader samt frukt- och bärodlingen
ävensom i vissa undersöknings-, upplysnings- och undervisningsfrågor
berörande lantmannaskolor och hushållningssällskap samt utredningens
synpunkter på tekniska och ekonomiska problem av betydelse för småbrukets
frukt- och bärodling av 1955 års lantbruksundervisningskommitté,
jordbruksupplysningskommittén samt trädgårdsnäringsulredningen. Småbruksutredningens
förslag om utredning rörande den framtida mjölkproduktionen
och avsättningen av mjölk och mjölkprodukter har beaktats i
samband med att Kungl. Maj :t den 9 november 1956 lämnade statens jordbruksnämnd
uppdrag att utreda berörda fråga.
Kungl. Maj.ts proposition nr H9 år 1959
5
Det nuvarande småbrukarstödet
I samband med fastställandet av riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken
beslöt 1947 års riksdag även vissa ändringar beträffande ett redan
tidigare utgående s. k. producentbidrag för mjölk. De nya bestämmelserna,
som trädde i kraft den 1 juli 1948, innebar bl. a., att arealgränsen sändes
från 15 till 10 ha. Bidraget utgick med 12 öre per kg för en till mejeri
levererad kvantitet av 4 000 kg mjölk per år. Därefter kvarstod bidraget oförändrat
vid maximibeloppet 480 kr. per år för årsleveranser mellan 4 000 och
7 000 kg. För kvantiteter överstigande 7 000 kg reducerades bidraget med 3
öre per kg och upphörde således helt vid 23 000 kg.
För mjölkproducenter utan möjlighet att leverera mjölk till mejeri infördes
ett s. k. kontantbidrag, som baserades på antalet kor och i övrigt utformades
efter samma förutsättningar som producentbidraget. Vid beviljandet
av kontantbidrag fästes avgörande vikt vid brukningsenhetens läge
i förhållande till mejeriets körlinje och detta bidrag fick således utgå endast
om med hänsyn till avståndet till körlinjen leverans av praktiska skäl
var utesluten. Undantag gjordes dock för de fall, då ett rent lokalt behov av
mjölk förelåg och detta behov icke kunde täckas genom leverans från annan
brukningsenhet eller från mejeri. Kontantbidragets storlek bestämdes
med utgångspunkt från det genomsnittliga antalet kor på vederbörande
brukningsenhet under åren 1944—46, varvid maximibeloppet var 480 kr.
Producent- och kontantbidrag skulle utgå till alla jordbrukare, vilka den
1 juli 1948 innehade brukningsenheter, som bestod av högst 10 ha åker
och till åker omräknad ängs- och betesmark. Bidrag kunde även beviljas
innehavare av större brukningsenhet om avkastningsförmågan på grnnd av
dålig ägoanordning eller dålig beskaffenhet hos åkerjorden var så låg, att
den motsvarade avkastningsförmågan hos en genomsnittlig fastighet i orten
med en åkerareal av högst 10 ha och utan annan naturtillgång. Jordbrukare,
som efter den 30 juni 1948 förvärvat eller arrenderat brukningsenhet
av angivet slag, bar endast under vissa förutsättningar efter prövning
i varje särskilt fall kunnat erhålla bidrag. Således har släktskap med föregående
bidragsberättigad brukare under vissa förhållanden medfört bidragsrätt
för den nytillträdande. Vidare har brukningsenhetens behov av tillskotts
j ord nnder vissa omständigheter ansetts utgöra skäl för bidrag till den
nytillträdande intill dess sådan komplettering genomförts.
Fr. o. in. den 1 januari 1953 genomfördes åter en omläggning av producentbidraget.
Bidraget avkopplades från den löpande mjölkproduktionen.
Det fastställdes, alt bidraget skulle utgå med ett fast belopp, beräknat efter
den genomsnittliga mjölkleveransen under perioden 1 juli 1948—30 juni
1952. Bidragsskalan utformades, så att bidraget skulle utgå med 10 öre per
kg för de första 1 000 kg samt att det därefter skulle lämnas med 9 öre per
kg för de andra 1 000 kg, 8 öre per kg för de tredje 1 000 kg, 9 öre per kg
för de fjärde 1 000 kg och 2 öre per kg för de femte 1 000 kg i genomsnitt
-
6
Kangl. Maj.ts proposition nr lk9 år 1959
lig årsleverans. Vid en leverans av 5 000—>10 000 kg skulle bidraget utgå
oförändrat med 380 kr., medan vid en leverans överstigande 10 000 kg avdrag
skulle göras med 3 öre för varje överskjutande kg.
I samband med omläggningen av kontant- och producentbidragen genomfördes
en inkomst- och förmögenhetsprövning. Bidrag skulle icke utgå till
sådana brukare, beträffande vilka det med hänsyn till deras inkomst- och
förmögenhetsförhållanden var uppenbart, att de icke var beroende av jordbruket
för sin utkomst. I de med anledning härav av lantbruksstyrelsen till
lantbruksnämnderna utfärdade anvisningarna angavs, att en brukare, vars
inkomster av andra förvärvskällor än jordbruk sammanlagt var av sådan
storlek, att han uppenbarligen icke var beroende av jordbruket på brukningsenheten
för sin utkomst, skulle uteslutas från bidragsrätt. Med hänsyn
till syftet med bidragen skulle enligt lantbruksstyrelsens mening bidrag
i regel icke komma i fråga, då brukarens inkomst av annat än jordbruk
kunde antagas normalt uppgå till eller överstiga ett belopp, motsvarande
den genomsnittliga årsinkomsten för lantarbetare. Till inkomst av jordbruk
skulle härvid icke hänföras inkomst av skogsbruk och fiske och ej
heller exempelvis inkomst av en vid sidan av jordbruket bedriven handelsträdgårdsrörelse.
Vid bedömningen av om brukaren kunde anses vara oberoende
av jordbruket för sin utkomst, skulle emellertid även hans förmögenhetsförhållanden
beaktas. Någon generell förmögenhetsgräns uppställdes
härvid icke. Avgörande i denna fråga skulle vara huruvida enligt lantbruksnämndens
uppfattning brukarens förmögenhetsförhållanden var sådana, att
ett stöd av producentbidragets karaktär icke kunde anses befogat. Det
skulle således från fall till fall bedömas, om det med hänsyn till brukarens
förmögenhetsförhållanden kunde anses skäligt, att bidragsrätten bortföll
redan vid en lägre inkomst av förvärvskällor vid sidan av jordbruket än som
motsvarar den genomsnittliga lantarbetarlönen.
Effekten av inkomst- och förmögenhetsprövningen kan belysas med följande
siffror.
Enligt lantbruksstyrelsens statistik rörande lantbruksnämndernas verksamhet
under kalenderåret 1953 uppgick antalet producent- och kontantbidragstagare
den 31 december 1952 till 183 639, varav 156 169 producentbidragstagare
och 27 470 kontantbidragstagare. Det för året 1952 totalt utbetalda
bidragsbeloppet, som utgick från producentbidragsanslaget för
budgetåret 1952/53, utgjorde 68 500 000 kr. Efter omprövningen och slutlig
prövning av vissa tillkommande ansökningar ävensom av besvärsärenden
uppgick antalet bidragstagare för år 1953 till 143 845 med ett totalt bidragsbelopp
på 46 100 000 kr. Antalet bidragsberättigade sjönk således mellan
ifrågavarande år med ungefär 40 000 och bidragsbeloppet minskade med
omkring 22 000 000 kr. Antalet bidragstagare för år 1954 uppgick till
141 401 och det utbetalda beloppet till 44 800 000 kr. År 1955 minskade antalet
bidragstagare till 137 452 med ett sammanlagt bidragsbelopp på
43 400 000 kr. 8 1 ^ F
Vid behovsprövningen har lantbruksnämnderna i anslutning till de utfärdade
anvisningarna i princip tagit hänsyn till brukarens inkomst- och
7
Kungl. Maj.ts proposition nr H9 år 1959
förmögenhetsförhållanden år 1952. I tveksamma fall har dock flera års inkomster
ansetts böra läggas till grund för bedömningen av om brukaren
normalt kunde anses ha en inkomst vid sidan om jordbruket, som borde
utesluta från bidragsrätt. Inkomster av skogskörslor, som ofta varierar avsevärt
från år till år, har bedömts försiktigt och i många fall med ledning
av uppgifter om flera års inkomster. Inkomsterna av skog har varit föremål
för särskild bedömning. Sålunda har en beräkning skett av den genomsnittliga
årliga avkastningen av skogen. Nämnderna har därvid i stor utsträckning
använt sig av de värden i fråga om bonitet och relativ skogstillgång,
som tillämpats vid 1952 års fastighetstaxering. Den på så sätt framräknade
årsavkastningen av skogen har därefter åsatts ett jämförelsevis
lågt virkespris per kubikmeter skog på rot. Förmögenhetens inverkan på bidracsfcehovet
skulle som förut nämnts icke bedömas efter någon generell
gräns. Nämnderna torde dock i allmänhet ha tillämpat efter de olika förhållandena
avpassade normer för i vilken utsträckning inkomst vid sidan
av jordbruket i förening med förmögenhet skulle utesluta från bidragsrätt.
Lantbruksstyrelsen har vid prövning av besvär över lantbruksnämndernas
beslut i fråga om behovsprövningen i stort sett godkänt de inkomstgränser
och den skogsvärdering nämnderna tillämpat. Beträffande förmögenhetens
inverkan på bidragsbehovet har styrelsen i praxis stannat för att en
förmögenhet på 50 000 kr. som regel borde utesluta från bidragsrätt.
Den inkomst- och förmögenhetsprövning, som företogs i anledning av bidragens
omläggning fr. o. in. den 1 januari 1953, har därefter icke omprövats.
Förändringar i inkomst- och förmögenhetsförhållandena, som inträtt
efter nämnda tidpunkt, har sålunda icke fortlöpande kontrollerats. Ej heller
har den, som vid behovsprövningen uteslutits från bidrag, ansetts kunna
återfå bidraget i anledning av minskning av inkomsterna under senare
år.
Fr. o. in. den 1 mars 1952 har ett s. k. leveranstillägg utgått på all till mejeri
levererad mjölk. Fram till september 1954 utgick leveranstillägget med
5 öre per kg för den del av leveransen, som låg mellan 4 000 och 10 000 kg
per år, medan tillägget för leveranser över 10 000 kg utgick med oförändrat
300 kr. oavsett årsleveransens storlek.
Fr. o. in. regleringsåret 1954/55 utgår leveranstillägget med 3 öre per kg
för leveranser upp till 10 000 kg, maximibidraget 300 kr. kvarstår oförändrat
till en årsleverans av 25 000 kg, varefter det minskas med 6 öre per kg
för överskjutande kvantitet och således upphör vid 30 000 kg. Leveranstilllägg
under 30 kr. per år utbetalas ej.
Omläggningen av leveranstillägget 1954/55 innebar i första hand att leveranstillägget
till jordbruk över 20 ha begränsades. Samtidigt förstärktes
stödet till jordbruk under 10 ha något, medan totalbeloppet till jordbruk i
basjordbrukens storleksgrupp förblev i stort sett oförändrat. Eftersom botlenkvantiteten
på 4 000 kg i årsleverans slopades, kom bidraget även jordbruk
med begränsad mjölkproduktion till godo. För leverantörer av upp till
t 000 kg per år betydde omläggningen eu förbättring av mjölkpriset med
8
Kungl. Maj. ts proposition nr lb9 år 1959
3,0 öre per kg, medan för leverantörer av 10 000 kg det effektiva mjölkpriset
icke ändrades genom omläggningen av leveranstillägget. För leverantörer
av mer än 25 000 kg betydde ändringen en bidragsminskning, som vid exempelvis
en årsleverans av 29 500 kg innebar en minskning av det effektiva
mjölkpriset med 1,02 öre per kg.
Ett extra mjölkpristillägg i norra Sverige infördes under mjölkregleringens
tidigare skede i form av en eftergift av andelen i exportstödet för de
norrländska prisutjämningsdistrikten. Tillägget utgick per kg mjölkfett
för den vid mejerierna invägda mjölken och motsvarade i början av 1950- talet inom olika områden lägst ungefär 1 öre per kg och högst 5 öre per kg.
Fr. o. m. den 1 september 1951 infördes ett nytt mjölkpristillägg, kallat clearingtillägg.
Detta clearingtillägg utgick i likhet med det extra mjölkpristililägget
med varierande belopp efter en geografisk områdesindelning. Till
skillnad från det extra mjölkpristillägget lämnades dock clearingtillägget
även till jordbruk inom de sämre jordbruksområdena i södra och mellersta
Sverige. Pristillägget varierade mellan 0,5 och 2,4 öre per kg mjölk. Slutligen
kan bland de tidigare bidragsformerna nämnas ett särskilt körlinjebidrag,
som utgick från slutet av år 1941 fram till år 1951, och hade till syfte
att främja leveranser från avlägset boende producenter.
Väsentliga ändringar i bidragssystemet genomfördes i samband med prissättningen
för senare delen av produktionsåret 1951/52. Dessa ändringar
kom att gälla fr. o. m. den 1 mars 1952. Det ansågs förenat med betydande
olägenheter att tillämpa flera olika bidragsformer för i stort sett enahanda
ändamål och man ville därför minska bidragsformernas antal och förenkla
systemet. På grund av svårigheter att åstadkomma en efter de naturliga produktionsförhållandena
anpassad områdestilldelning hade därjämte praktiska
svårigheter och olägenheter yppat sig beträffande tillämpningen av clearingtillägget
i södra och mellersta Sverige. Det hade vidare visat sig vara
omöjligt att åstadkomma en sådan områdesindelning, som anslöt sig till
gränserna för mejeriernas tillförselområden. Med anledning härav slopades
clearingtillägget som bidragsform och det tidigare nämnda leveranstil!- lägget infördes. Samtidigt inarbetades i systemet viss kompensation för tidigare
utgående körlinjebidrag. Efter omläggningen har differentieringen av
producentpriset på mjölk skett dels genom extra mjölkpristillägg i norra
Sverige, baserat på en områdesindelning, dels genom leveranstillägg, som i
norra Sverige kompletterar det extra mjölkpristillägget och i andra delar av
landet har ersatt clearingtillägget. Extra mjölkpristillägget i norra Sverige
utgår med lägst 30 öre per kg mjölkfett och högst 180 öre per kg mjölkfett.
Bakgrunden till utredningens förslag
Utredningen om småbruksstöd berör inledningsvis grundlinjerna för den
svenska jordbrukspolitiken och behandlar därvid bl. a. de förändringar,
som under 1900-talet har inträffat i statsmakternas inställning till små
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1959
9
bruksfrågan. Under långa tider bestämdes denna inställning av den undersysselsättning,
som kännetecknade vårt samhälle under befolkningsexpansionens
tidevarv. Genom att utvidga försörjningsmöjligheterna inom
landet sökte statsmakterna motverka den omfattande emigrationen. Nyodling
och bildandet av nya brukningsenheter kom därvid i förgrunden. Inom
ramen för egnahemsverksamheten lämnades således lån till bildandet av
egnahem och härigenom främjades också uppdelningen av större jordbruk
i smärre enheter. Samtidigt sökte man dock även förbättra de lägre inkomsttagarnas
ställning inom jordbruket genom att stödja införandet av effektivare
produktionsmetoder.
De förhållanden, som tidigare hade varit bestämmande för småbrukspolitiken,
ändrades så småningom. Befolkningstrycket lättades, emigrationen
upphörde och det industrialiserade Sverige fick i stället vidkännas ett kännbart
arbetskraftsunderskott. Samtidigt undergick även jordbrukets produktionsmetoder
genomgripande förändringar. I 1947 års riksdagsbeslut angående
utformningen av den framtida jordbrukspolitiken underströks därför
vikten av en strukturrationalisering, varigenom man skulle söka avhjälpa
den på många håll långt gångna ägosplittringen, så att de brukningsenheter,
vilkas brukare hämtade sin huvudsakliga inkomst från jordbruket, kunde
få en sådan storlek och form, att framstegen på det jordbrukstekniska området
kunde utnyttjas och brukarna få full och effektiv sysselsättning. Enligt
1947 års riksdagsbeslut skulle statsmakterna under den tid, som måste
åtgå, till dess rationaliseringen kunde genomföras, vid sidan av det allmänna
prisstödet lämna innehavarna av mindre jordbruk ett särskilt stöd
i den mån behov därav kunde anses föreligga. Detta särskilda stöd angavs
ha till syfte att åtminstone delvis utjämna det lönsamhetsunderskott, som
föreligger vid ifrågavarande brukningsenheter på grund av deras otillfredsställande
beskaffenhet. Man skulle alltså under nämnda övergångstid bereda
brukarna av sagda brukningsenheter ett bistånd från det allmännas sida,
vilket stod i rimligt förhållande till den lönsamhet, som mera rationella hrukningsenlieler
kunde uppnå vid den av statsmakterna stödda prisnivån på
jordbrukets produkter.
Efter den inledande redogörelsen för huvudlinjerna i jordbrukspolitiken
berör utredningen om småbruksstöd vissa spörsmål, som har varit avgörande
för dess ställningstaganden till utformningen av det särskilda stödet
till mindre jordbruk. Dessa spörsmål har varit förknippade med frågan om
den framtida marknadsutvecklingen, jordbrukets strukturförändringar och
småbrukets inkomstläge.
Den framtida marknadsutvecklingen
Utredningen om småbruksstöd framhåller, alt den internationella marknaden
för jordbruksvaror präglas av omfattande protektionistiska åtgärder
i olika länder. Den allmänna avskärmningen av de nationella marknaderna
från den internationella leder därvid på två vägar till ökade överskott. Ge
-
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 1A9 år 1959
nom olika åtgärder höjes den inhemska prisnivån såväl i producent- som
konsuimentledet. De höjda konsumentpriserna medför därvid, att förbrukningen
begränsas, samtidigt som höjda producentpriser stimulerar till ökad
produktion. Uppstår sedan på den internationella marknaden överskott av
en produkt och de internationella priserna på grund härav sjunker, påverkar
detta icke priserna i olika länder. De lägre priserna i den internationella
handeln påverkar ej konsumentpriserna i olika länder och det blir således
ingen stimulans till en konsumtionsökning, som skulle kunna absorbera
överskotten. Ej heller medför sänkta internationella priser en produktionsbegränsning
i fråga om överskottsvaran. I huvudsak oförändrade producentpriser
i olika länder kan i stället fortfarande stimulera till en ökning av
produktionen.
Utredningen berör därefter strävandena att liberalisera den internationella
jordbrukshandeln och anför därvid följande.
Strävandena att liberalisera den internationella handeln med jordbruksprodukter
har hittills icke lett till några mera genomgripande resultat. Under
år 1957 har dock frågan om en friare handel inom ett större område aktualiserats
genom 6 europeiska länders1 beslut om en stegvis övergång till
en gemensam marknad, varvid även jordbruket skulle följa med. I detta
sammanhang har frågan om ett västeuropeiskt frihandelsområde kommit i
diskussionens brännpunkt. Det är dock ännu svårt att bedöma en eventuell
integrations marknadsmässiga effekt. Åtgärderna, som på längre sikt givetvis
kan bli av stor betydelse för det europeiska jordbrukets utveckling, torde
emellertid icke komma att mera väsentligt påverka marknadsläget förrän
efter en tämligen lång övergångstid.
Utredningen understryker fortsättningsvis, att de hävdvunna förhållandena
på den internationella jordbruksmarknaden givetvis så småningom helt
kan omkastas genom en ökad köpkraft i Asien. Stora konsumtionsreserver föreligger
i de asiatiska länderna men dessa har hittills på grund av bristande
köpkraft föga påverkat den internationella marknadsutvecklingen. Det är
därför enligt utredningens uppfattning möjligt, att utvecklingen leder till en
situation, då den stigande efterfrågan på livsmedel kräver, att allt sämre
mark tages i anspråk för jordbruksproduktionen, och då de bättre rustade
jordbruksländerna kan räkna med en säker och välbetald avsättning för sina
överskott. Utredningen framhåller emellertid, att det här under alla förhållanden
gäller en utveckling på ganska lång sikt och att under åtskilliga år
framåt utvecklingen på den internationella jordbruksmarknaden fortfarande
torde komma att påverkas av läget inom den traditionella länderkretsen.
Under 1950-talet har bl. a. den västeuropeiska jordbruksproduktionen stigit
i snabbare takt än befolkningen och detta kan synas tyda på en utveckling
mot alltmer ökade överskott av jordbruksprodukter. Utredningen påpekar
dock i detta sammanhang, att även i Västerlandet näringsstandarden
på många håll långtifrån är optimal. Exempelvis torde även i Sverige
livsmedelsförbrukningen ytterligare kunna utvidgas genom en övergång till
ökad förbrukning av högförädlade livsmedel. Å andra sidan bör man enligt
1 Frankrike, Västtyskland, Italien, Belgien, Nederländerna och Luxemburg.
11
Kungl. Maj.ts proposition nr H9 år 1959
utredningen taga med i beräkningen, att jordbruksproduktionen i Europa
kan fortsätta att öka i snabb takt. Produktionsförhållandena i många europeiska
länder är nämligen ännu sådana, att även förhållandevis små förbättringar
i produktionsmetoderna kan leda till eu väsentligt ökad avkastning.
Utredningen understryker härvid, att det särskilt i fråga om animalier föreligger
tydliga tendenser till produktionsutvidgning. I åtskilliga europeiska
länder dominerar nämligen mindre, på animalieproduktion inriktade brukningsenheter
och vid dessa kan strävandena att uppnå förbättrade inkomster
leda till en intensifierad produktion.
Med hänsyn till det anförda anser utredningen det sannolikt, att de nuvarande
förhållandena under åtskilliga år framåt förblir gällande på den internationella
jordbruksmarknaden. Detta innebär bl. a., att man vid export bör
räkna med priser, vilka icke oväsentligt understiger den prisnivå, som kan
anses ge vår jordbruksbefolkning en skälig inkomststandard. En omfattande
överskottsproduktion på varuområden med begränsade avsättningsmöjligheter
kan härvid enligt utredningens uppfattning leda till betydande svårigheter
vid förverkligandet av den jordbrukspolitiska inkomstmålsättningen.
Utredningen om sinåbruksstöd påminner om att jordbruksprisutredningen,
som utformade förslaget till ett nytt prissättningssystem för jordbruksprodukter,
även utförde vissa beräkningar angående konsumtions- och produktionsutvecklingen.
Under förutsättning av normal skörd angav dessa beräkningar
för prognosåret 1960/61 ett överskott av jordbruksprodukter, som
svarade mot produktionen på ungefär 15 procent av den för detta år beräknade
åkerarealen.
I eu bilaga till utredningens om sinåbruksstöd betänkande redovisas beräkningar
av produktions- och konsumtionsutvecklingen fram till 1970/71, varvid
i huvudsak jordbruksprisutredningens prognosmetodik har tillämpats.
Dessa beräkningar tyder icke på någon utvidgning av den totala överskottsproduktionen,
som prognosåret 1970/71 vid normal skörd beräknas bli av
ungefär samma storleksordning som i mitten av 1950-talet. Utredningen
framhåller dock, att det samtidigt är tydligt, att på vissa varuområden icke
obetydliga avsättningssvårigheter likväl kan uppstå.
Utredningen om sinåbruksstöd sammanfattar sitt ståndpunktstagande beträffande
marknadsutvecklingen och småbrukarstödets utformning på följande
sätt.
Vid utformningen av 1947 års riksdagsbeslut fästes betydande vikt vid
de tendenser till överskottsproduktion, som man ansåg sig kunna skönja
med hänsyn till produktions- och konsumtionsutvecklingen. Under de följande
åren har avgången av arbetskraft från jordbruk till andra näringar
varit synnerligen stark och detta har hl. a. föranlett en viss dämpning av
produktionens stegringstakt. Samtidigt har dock även förbrukningen stagnerat
och på åtskilliga varuområden har produktionen ändå kommit att överstiga
konsumtionen inom landet. Det är också enligt utredningens mening
realistiskt att räkna med att för en del produkter den inhemska produktionen
även framdeles kommer att överstiga förbrukningen. Avsevärda svårigheter
kan i detta sammanhang uppstå, därest överskottsproduktionen kon
-
12
Kungl. Maj.ts proposition nr l''t9 år 1959
centreras till vissa produkter med särskilt ogynnsamma avsättningsförhållanden.
Vid utformningen av småbrukarstödet bör således beaktas, att man
icke stimulerar fram svåravsättbara överskott på vissa produktområden. Ur
denna synpunkt synes det önskvärt att icke koncentrera småbrukarstödet
till någon speciell produktionsgren. Det kan också i detta sammanhang
nämnas, att ett av syftena med det år 1956 införda nya prissättningssystemet
för jordbruksprodukter bär varit att nå en sådan inriktning av produktionen,
att den förskjutes mot sådana produkter, för vilka våra konkurrensförutsättningar
gentemot utlandet är gynnsammast. Detta skulle ske
genom ett i huvudsak enhetligt gränsskydd för olika varor, så att de vid
utrikeshandel gällande prisrelationerna även skulle bli utslagsgivande för
prisförhållandena på den inländska marknaden. Med hänsyn härtill kan det
också anses mindre lämpligt med ett system av produktprissubventioner,
varigenom de för det övriga jordbruket gällande prisrelationerna brytes
beträffande en speciell grupp av jordbruk.
Utredningen avvisar sålunda ett system med produktbidrag och anför i
detta sammanhang också, att sådana bidrag är administrativt svåra att genomföra
i fråga om en del för småbruket betydelsefulla varugrupper. Som
alternativ till produktbidrag har utredningen övervägt möjligheten av att
lämna produktionsmedelsbidrag, d. v. s. att subventionera inköp av handelsgödsel
och/eller fodermedel. Utredningen har dock ej heller funnit sådana
bidrag genomförbara och anför härom följande.
Försäljningen av handelsgödsel sker genom ett stort antal företag och handeln
med fodermedel sker i viss utsträckning jordbrukarna emellan. En subventionering
genom säljaren är därför i båda fallen icke administrativt genomförbar.
Bidrag vid inköp av handelsgödsel och fodermedel kan således
endast ges genom rabattkuponger, som vid inköp lämnas som likvid eller
dellikvid och sedan av säljaren kan inges till inlösen hos vederbörande statliga
myndighet. Det är dock härvid icke möjligt att uppställa som villkor,
att de med rabattkuponger inköpta förnödenheterna endast får användas på
bidragstagarens gård. Det är nämligen omöjligt att kontrollera i vad mån
ett sådant villkor respekteras och det skulle följaktligen under alla förhållanden
i ett stort antal fall komma att överträdas. Bidrag i form av rabattkuponger
skulle sålunda i praktiken helt enkelt komma att motsvara direkta
kontantbidrag och rabattkupongerna kan bli betalningsmedel vid allehanda
affärstransaktioner. Det kan befaras, att bidragstagare, som vidareförsäljer
rabattkuponger eller med rabatt inköpta förnödenheter till andra jordbrukare,
icke skulle få betalt till rabattbeloppets fulla värde och att en del av stödet
på detta sätt skulle överflyttas till andra grupper. Med hänsyn till det
anförda har utredningen ansett produktionsmedelsbidrag icke vara en framkomlig
väg vid utformningen av småbrukarstödet.
Jordbrukets strukturförändringar
Utredningen om småbruksstöd påpekar i detta avsnitt inledningsvis, att
det statistiska material, som har stått till förfogande för bedömning av
jordbrukets strukturförändringar, har varit tämligen begränsat och att omfattningen
av förändringarna därför under de gångna åren bedömts tämligen
olika i den jordbruksekonomiska debatten. Emellertid har möjlighe
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1959
13
lerna att erhålla snabbare information om strukturförändringarna erhållits
genom att ett register över alla jordbruk för några år sedan bar upprättats
inom Riksförbundet Landsbygdens folk. Hösten 1956 har en jordbruksräkning
utförts på grundval av detta register. Beträffande resultaten från
denna räkning anför utredningen bl. a. följande.
Enligt 1956 års jordbruksräkning har under 1950-talet betydande förskjutningar
skett i jordbrukets företagsstruktur. Från år 1951 till år 1956
beräknas således antalet brukningsenheter i storleksgruppen 2—5 ha ha
minskat från 96 000 till 88 000 eller med 9 procent. För gruppen 5—10
ha anges nedgången till 7 procent (från 90 000 till 83 000). Antalet gårdar i
gruppen 10—20 ha är i stort sett oförändrat, medan för grupperna 20—30
och 30—50 ha en uppgång med 4 procent redovisas. Som jämförelse kan i
detta sammanhang nämnas, att antalet brukningsenheter från år 1944 till
år 1951 minskade i gruppen 2—5 ha med 11 procent och i gruppen 5—10
ha med 5 procent; för storleksgruppen 10—20 ha redovisades en uppgång
med 2 procent och för gruppen 20—30 ha med 4 procent. Den årliga minskningen
av antalet mindre gårdar synes således ha varit något starkare under
1950-talet än under perioden 1944—51.
I en bilaga till utredningens betänkande redovisas resultaten från en av
filosofie licentiaten Folke Larsson verkställd specialundersökning om förskjutningarna
i brukningsstrukturen mellan åren 1951 och 1956. Denna
undersökning bygger på ett urval av 9 000 brukningsenheter över 2 ha åker
i materialet till 1951 års jordbruksräkning. Genom lokala kontaktmän har
beträffande varje urvalsgård undersökts, om den verkligen existerade år
1951 och om den då omfattade de till jordbruksräkningen uppgivna arealerna.
Vidare har fastställts om gården sedan dess har upphört som självständigt
jordbruk genom att åkern har överförts till annat ägoslag eller genom
att fastigheten har ingått som sidobruk till annat jordbruk. Därest
fastigheten fortfarande ägde bestånd år 1956, undersöktes om några arealförändringar
eventuellt hade förekommit. Beträffande resultaten av specialundersökningen
anför utredningen följande.
I likhet med 1956 års jordbruksräkning tyder även specialundersökningen
på en betydande minskning av antalet brukningsenheter i storleksgrupperna
2—5 och 5—10 ha. Den största relativa minskningen i storleksgrupperna
2—5 och 5—10 ha redovisas för södra och mellersta Sveriges slättbygder,
nämligen 19 resp. 16 procent. I södra och mellersta Sveriges skogs- och
dalbygder uppgår motsvarande siffror till 14 resp. 8 procent och i norra
Sverige till 11 resp. 7 procent. För riket i dess helhet har enligt undersökningen
i storleksgruppen 2—5 ha 14 procent och i storleksgruppen 5—10
ha 10 procent av brukningsenheterna år 1951 upphört under tiden fram till
år 1956. Detta innebär, att genomsnittligt i den förstnämnda storleksgruppen
närmare 3 procent och i den sistnämnda storleksgruppen ungefär 2
procent av brukningsenheterna årligen har upphört.
Minskningstakten är enligt specialundersökningen högre än enligt jordbruksräkningsmaterialet.
Detta torde bl. a. sammanhänga med att en del
jordöverlåtelser samt produktionsnedläggningar med viss eftersläpning registreras
vid jordbruksräkningarna. Det bör emellertid också observeras,
alt nedgången för storleksgruppen 2—5 ha förmodligen har något överskattals
i specialundersökningen. Likaväl som det förekommer enheter, vars
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 74,9 år 1950
åkerareal av eu eller annan anledning gått under 2 ha och därmed försvunnit
ur populationen, kan av fastigheter under denna gräns genom sammanläggning
ha bildats jordbruk i gruppen 2—5 ha. I den mån brukningsenheter
tillkommit på detta sätt under perioden 1951—56 har de ej redovisats
i specialundersökningen. Sannolikt är dock antalet dylika fall tämligen
ringa.
På grundval av specialundersökningen har även verkställts en framskrivning
av antalet brukningsenheter till år 1971. Man har därvid utgått från
att de relativa förskjutningar, som har ägt rum mellan åren 1951 och 1956,
även kommer att inträffa under de följande 5-årsperioderna. Utredningen
framhåller, att framskrivningen närmast har karaktären av ett räkneexempel,
som visar förskjutningarnas storleksordning vid oförändrade utvecklingstendenser.
Under dessa förutsättningar anger framskrivningen, att antalet
jordbruk över 2 ha fram till år 1971 kommer att minska med omkring
50 000. För storleksgruppen 2—5 ha anges nedgången till över 27 000 och
för gruppen 5—10 ha till 21 000.
Vid den förut redovisade framskrivningen har ingen hänsyn tagits till
exempelvis jordbruksbefolkningens ålderssammansättning, jordbrukets lönsamhet
i förhållande till lönsamheten i andra näringar, eventuella förändringar
i stadsnäringarnas sysselsättningsläge o. s. v. I detta sammanhang
nämner utredningen, att i en nyligen av docent Odd Gulbrandsen publicerad
avhandling en beräkning av antalet jordbruksföretagare fram till år
1970 har skett på grundval av folkräkningsmaterialet samt anför beträffande
denna beräkning följande.
Utgångspunkten vid beräkningen av såväl avgången som rekryteringen
har därvid varit de tal, som för 1940-talet erhållits från folkräkningarna.
Prognoserna förutsätter således bl. a., att de ekonomiska förhållanden, som
under 1940-talet påverkade avflyttning och rekrytering, i huvudsak även
kommer att gälla under såväl 1950- som 1960-talet. Enligt denna framskrivning
skulle antalet manliga företagare inom jordbruket år 1970 komma att
uppgå till ungefär 187 000 mot 303 000 enligt 1950 års folkräkning. Härtill
kommer kvinnliga företagare — huvudsakligen änkor — vilkas antal anges
till 11—12 procent av de manliga. Avgången av manliga företagare beräknas
minska från 10 000 per år vid 1950-talets början till omkring 8 000 år
1970. Rekryteringen anges för början av 1950-talet till 4 000 per år, varefter
den beräknas minska till ca 2 500 vid slutet av 1960-talet. Antalet företagare
i jordbruket skulle således under hela perioden komma att sjunka
med omkring 6 000 årligen. Under förutsättning att de ekonomiska tendenser,
som styrt utvecklingen under 1940-talet kommer att bestå, att de nuvarande
arbetsmarknadstendenserna kommer att förstärkas samt att jordbrukspolitikens
inflytande på dessa tendenser icke blir större än hittills,
anges storleksordningen av nedgången i antalet företagare till 100 000 för
perioden 1955—1970. Antalet företagare skulle således år 1970 uppgå till
ca 200 000.
Utredningen om småbruksstöd framhåller med anledning av förut redovisade
undersökningar, att under senare år betydande förändringar har inträffat
i fråga om jordbrukets företagsstruktur och att i många områden
Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1959
15
småbruket i snabb takt har övergetts både som produktions- och bosättningsform.
En strukturrationalisering, varigenom jordbruksföretag med
otillräckligt produklionsunderlag sammanslås till bärkraftiga brukningsenheter
och sämre jord avföres från produktionen, utgör enligt utredningens
uppfattning en i många fall naturlig och nödvändig anpassning till ändrade
produktionstekniska förutsättningar. Emellertid anser utredningen
böra observeras, att dragningskraften från jordbruket i många fall kan bli
så stark, att i en del trakter en accentuerad utveckling kan leda till att underlaget
för ett samhällsliv helt rubbas. Avflyttningen blir då icke ett uttryck
för eu normal förändring i produktionsresursernas fördelning mellan
olika näringsgrenar utan ett uttryck för en minskad trivsel på en alltmer
glesbefolkad landsbygd. Detta kan enligt utredningen bl. a. medföra svåra
konsekvenser för arbetskraftsförsörjningen i landsbygdens kvarvarande näringar.
Utredningen finner emellertid det särskilda småbrukarstödet endast
i begränsad grad kunna påverka denna utveckling.
Enligt 1947 års riksdagsbeslut anknöts producentbidraget till brukaren
och bidraget skulle endast i särfall övergå till nytillträdande jordbrukare.
Denna anknytning gäller alltjämt. Vid en del gårdar, där sedan år 1948 ägarskifte
har ägt rum, har därför producentbidraget bortfallit. Utredningen
framhåller, att antalet sådana jordbruk ökar undan för undan, eftersom ett
ägarskifte icke alltid åtföljes av arealkomplettering eller sammanslagning.
Det blir därför alltmera vanligt, att i samma trakt av två med hänsyn till
produktionsbetingelserna och storleken helt liknande gårdar brukaren av
den ena erhåller producentbidrag, medan brukaren av den andra har tillträtt
efter den 30 juni 1948 och därför icke är bidragsberättigad. Utredningen
påpekar, att ett sådant förhållande ofta föranleder stark irritation,
då motiveringen för stödets anknytning till den gamle ägaren är svårförståelig
för menige man, samt anför vidare.
Därest man anser en snabbt fortskridande sammanslagning och förstärkning
av eu del små gårdar önskvärd, är det givetvis följdriktigt, att man då
söker utforma småbrukarstödet så, att det på intet sätt verkar hindrande
för denna utveckling. Det är också teoretiskt sett riktigt, att varje förbättring
av en produktionsenhets räntabilitet måste under i övrigt oförändrade
förhållanden öka benägenheten till dess fortsatta utnyttjande samt höja
dess saluvärde. Det är däremot svårt att fastställa sambandet mellan en räntabilitetsförbättring
och benägenheten att i oförändrad form fortsätta driften
vid ett övergångsjordbruk. Därest andra faktorer verkar i motsatt riktning,
kan en mindre räntabilitetsförbättring sakna praktisk betydelse.
Utredningen understryker, att man vid utformningen av 1947 års riksdagsbeslut
självfallet icke kunde förutse de mycket goda sysselsättningsförhållanden,
som sedermera kom att prägla efterkrigsårens arbetsmarknad.
Man räknade på den tiden tvärtom med att en konjunkturavmattning så
småningom skulle inträffa och att åtminstone tidvis vissa sysselsättningssvårigheter
skulle uppstå. När nu emellertid läget i stadsnäringarna i stället
har kännetecknats av arbetskraftsbrist, har det varit lätt för den yngre arbetskraften
i jordbruket att i tätorterna finna arbete till löner väsentligt
16
Kungl. Maj.ts proposition nr H9 år 1959
överstigande inkomsterna vid åtskilliga småbruk. Utredningen framhåller
vidare, att man dessutom genom flyttningen till tätort ofta velat undgå den
isolering, som de långa avstånden och besvärliga kommunikationsförhållandena
medför på landsbygden. Den allmänna benägenheten att övertaga en
brukningsenhet torde således ha varit mindre än vad man tidigare kunde
räkna med. I anslutning härtill anför utredningen följande beträffande
frågan om strukturrationaliseringen och småbrukarstödets utformning.
Enligt utredningens uppfattning är det av stor vikt, att småbrukarstödet
icke leder till missförstånd och irritation. Som förut angetts, kan vissa ekonomiska
motiv åberopas för att stödet upphör vid ägarskifte. Det kan vidare
anföras, att det särskilda stödet har utgått till den tidigare ägaren, då
denne redan varit bunden vid brukningsenheten och hans möjligheter att
övergå till annan sysselsättning har varit begränsade. Dessutom kan man
hänvisa till att äldre brukare i regel har övertagit sina småbruk vid en tid,
då sysselsättningsförhållandena i samhället var helt annorlunda än nu och
då staten direkt främjade bildandet av mindre gårdar. Den nye ägaren har
däremot kunnat bedöma brukningsenhetens lönsamhet vid nu föreliggande
produktionsförutsättningar och det är således efter ett eget beslut, som
han driver ett mindre räntabelt företag. Han kan således enligt denna tankegång
icke fordra, att de sämre förutsättningarna för hans företag utjämnas
genom statliga bidrag.
Såsom förut nämnts, är dock nu förda resonemang ganska svårförståeliga
för de människor, som direkt beröres av stödåtgärderna. Beslut om
övertagande av en brukningsenhet fattas icke alltid efter ett noggrant övervägande
av olika ekonomiska för- och nackdelar. Man vill ofta icke bryta
kontakten med en viss bygd och livsmiljö, samtidigt som de ekonomiska
resurserna icke räcker för inköp av en större jordbruksfastighet. Därför
bedömer man då kanske även förutsättningarna att driva ett mindre jordbruk
mer optimistiskt än vad som objektivt sett är befogat. Det behöver
dessutom icke alls vara så, att köpet av gården bygger på en felbedömning
av de ekonomiska förutsättningarna på längre sikt. Under alla förhållanden
har dock den nytillträdande brukaren ofta sämre ekonomi och större
skuldbelastning än hans företrädare. Det blir därför för honom oförklarligt,
varför han i motsats till sin företrädare och andra äldre jordbrukare i
trakten icke blir bidragsberättigad.
Anknytningen av ett statligt bidrag till en äldre brukarkategori är enligt
utredningens uppfattning av underordnad betydelse för strukturrationaliseringens
utveckling. Denna föruisättes i stället i första hand bli påverkad
av sysselsättningsförhållandena i andra näringar. Samtidigt leder
anknytningen av bidrag till viss brukarkategori, förmenar utredningen,
till ganska allmän irritation och detta trots att frågan om bidragsrätt endast
berör en tämligen begränsad grupp av jordbrukare. Utredningen anser
därför, att ifrågavarande bidragsanknytning icke bör tillämpas.
Småbrukets inkomstläge
Utredningen om småbruksstöd framhåller, att en jämförelse av inkomstläget
hos olika befolkningsgrupper självfallet är förenad med betydande
svårigheter, som blir särskilt framträdande, därest inkomstförhållandena
Kungl. Maj.ts proposition nr H9 år 1959
17
hos en företagargrupp jämföres med inkoinstförhållandena hos en löntagargrupp.
Vid avvägningen av småbrukarstödet är emellertid enligt utredningen
en sådan jämförelse icke nödvändig. Utredningen anser däremot, att
det i detta sammanhang är av vikt att utröna i vad mån några mera betydande
inkomstskiljaktigheter kan påvisas mellan småbruk och jordbruk i
närmast större storleksgrupp, där inga särskilda stödåtgärder utöver det
generella prisstödet vidtages. Vidare har det ansetts vara av betydelse att
undersöka inkomstvariationerna inom småbrukargruppen. I detta syfte redovisar
utredningen dels en bearbetning av räkenskapsmaterialet från lantbruksstgrelsens
jordbruksekonomiska undersökning, dels en bearbetning
av materialet från statistiska centralbyråns undersökning av jordbrukarnas
laxerade inkomster och utgifter (deklarationsundersökningen).
Beträffande beräkningarna på grundval av material från den jordbruksekonomiska
undersökningen anför utredningen bl. a. följande.
Syftet med den jordbruksekonomiska undersökningen är att på grundval
av räkenskapsmaterialet söka erhålla kännedom om inkomst- och produktionsförhållandena
vid jordbruk i olika storleksgrupper och områden. Av
skilda skäl måste emellertid åtskilliga reservationer tillfogas, när man på
grundval av räkenskapsmaterialet söker belysa jordbrukets förhållanden i
allmänhet. Den mest iögonenfallande svårigheten med den jordbruksekonomiska
undersökningen utgör representativitetsfrågan. Gårdarna i den jordbruksekonomiska
undersökningen kan nämligen icke uttagas slumpmässigt,
eftersom man är hänvisad till jordbrukarnas frivilliga medverkan i
bokföringsverksamheten. Då räkenskapsföringen är tämligen arbetskrävande,
kommer vid ett slumpmässigt uttagande av gårdar endast en mindre
del av de uttagna att förklara sig villiga att medverka. Den jordbruksekonomiska
undersökningen kan således icke göras till en representativundersökning
i statistisk bemärkelse.
Utredningen framhåller, att den jordbruksekonomiska undersökningen
bar karaktären av en s. k. partialundersökning och att man därför får vara
försiktig när det gäller att på grundval av dess resultat dra slutsatser beträffande
förhållandena vid samtliga jordbruk inom resp. områden och storleksgrupper.
Utredningen erinrar även om att urvalskvoten i storleksgrupperna
2—5 och 5—10 ha är särskilt begränsad i undersökningen och att omsättningen
av gårdar dessutom är betydande, samt anför vidare.
Det bör i föreliggande sammanhang påpekas, att en särskild nyans i representativitetsfrågan
föreligger vid bestämningen av den generella prisnivån
på jordbruksprodukter. Enligt 1947 års riksdagsbeslut skall den generella
prisnivån avvägas med hänsyn till förhållandena vid rationellt drivna
gårdar i storleksgruppen 10—20 ha (basjordbruk). Vid prisavvägningen
skall man sålunda icke söka utgå från de genomsnittliga förhållandena i
storleksgruppen 10—20 ha utan just bygga på ett »snett» urval av bättre
gårdar i storleksgruppen 10—20 ha. Nu talar åtskilliga skäl för att det
främst är rationellt drivna gårdar, som deltager i den jordbruksekonomiska
undersökningen. Snedheten i urvalet överensstämmer således med riktlinjerna
för den generella prisavvägningen. Vid avvägningen av småbrukarstödet
är det däremot nödvändigt att söka belysa de genomsnittliga förhål
-
Bihang till riksdagens protokoll 1V5(J. 1 samt. Nr 141)
18
Kungl. Maj. ts proposition nr 1A9 år 1959
landena vid det mindre jordbruket, varför en snedhet i materialet i detta
sammanhang utgör en påtaglig brist.
Vid prisförhandlingarna våren 1956 utfördes omfattande beräkningar på
grundval av räkenskapsmaterialet och man gjorde bl. a. en normalvolymberäkning
för storleksgruppen 10—20 ha i slättbygdsområdena. Utredningen
har utfört i stort sett motsvarande beräkningar för gårdar under 10 ha.
Då emellertid antalet gårdar i storleksgruppen 2—5 ha är synnerligen begränsat
i räkenskapsmaterialet, har bearbetningen begränsats till storleksgruppen
5—10 ha. Härvid har siffrorna centrerats att gälla för gårdar med
7,5 ha åker. I fråga om tolkningen av resultaten anmärker utredningen bl. a.
följande.
Vid bedömningen av resultaten bör dock hållas i minnet vad som förut
anförts i representativitetsfrågan. Det finnes sålunda bl. a. skäl att förmoda,
att undersökningsmaterialet främst företräder ur jordbrukssynpunkt
bättre småbruk. Vidare torde småbruk, där ägaren hämtar en mera väsentlig
del av sina inkomster av verksamheten utanför den egna gården, vara
underrepresenterade i undersökningen. Undersökningsresultaten ger således
i första hand en uppfattning om förhållandena vid småbruk med huvudsaklig
inriktning på jordbruksproduktion och med någorlunda välordnade
produktionsförhållanden. Eftersom ett förbättrat inkomstläge för småbrukaren
ofta konstitueras av förtjänster utanför jordbruket, är det däremot
icke givet, att undersökningsmaterialet representerar gårdar med högre
totala brukarinkomster än genomsnittet.
Resultaten av beräkningarna visar, att betydande skiljaktigheter föreligger
mellan olika områden i fråga om inkomstsammansättningen. Sålunda
beräknas intäkterna av vegetabilier i slättbygdsområdet (omfattande Götalands
södra slättbygder, Götalands mellanbygder, Götalands norra slättbygder
och Svealands slättbygder) till omkring 3 200 kr., medan de i skogsbygdsområdet
(omfattande Götalands och Svealands skogsbygder) endast
uppgår till 1 000—1 400 kr. I alla områden domineras intäktssidan av animalieinkomsterna.
Intäktssiffrorna för mjölk uppvisar endast små skiljaktigheter
olika områden emellan.
Beträffande kostnadssidan anför utredningen bl. a. följande.
På kostnadssidan intager de beräknade arbetskostnaderna för brukarens
hustru och familj samt för lejd arbetskraft en framträdande plats och de
svarar för mellan en fjärdedel och en tredjedel av det totala kostnadsbeloppet.
Eventuella felaktigheter i arbetsredovisningen kan således väsentligt
påverka beräkningarnas slutresultat. Iögonenfallande är också den stora betydelse,
som kostnaderna för underhåll och avskrivning har i olika områden
och ej minst i norra Sverige. En väsentlig del av ifrågavarande kostnadspost
utgöres av kostnader för underhåll och avskrivning av ekonomibyggnader.
Dessa uppgår således i slättbygderna till ungefär 1 000 kr. och i skogsbygderna
och norra Sverige till 1 100—1 500 kr. per gård. Av dessa helopp
beräknas avskrivningskostnaderna utgöra omkring tre femtedelar.
Utredningen redovisar vidare resultaten av beräkningarna uttryckta i
lönsamhetsmått. Därvid anges brukarens arbetsersättning, vilken erhålles
sedan samtliga kostnader — innefattande räntekostnader på eget i jord
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1959
19
bruket investerat kapital samt den beräknade ersättningen till hustru och
minderåriga barn —- avdragits från totalinkomsten. Genom att till brukarens
arbetsersättning lägga räntekostnader (med avdrag för ränte- och
arrendeutgifter samt utgifterna för undantag) har brukarens nettoinkomst
erhållits. Utredningen understryker, att det vid bedömningen av såväl brukarens
arbetsinkomst som nettoinkomst bör observeras, att dessa lönsamhetsmått
erhålles som restposter vid beräkningarna. De felkällor, som finnes
vid beräkningarna i övrigt, kan följaktligen ge starka utslag beträffande
dessa restposter. Likaledes påverkas dessa i hög grad av de tillämpade
beräkningsprinciperna.
Beräkningarna anger brukarens arbetsersättning i slättbygdsområdet till
omkring 4 000 kr., i skogsbygdsområdet till omkring 3 300 kr. och i norra
Sverige till omkring 4 500 kr. Brukarens nettoinkomst uppgår i resp. områden
till 5 200, 4 600 och 5 100 kr.
Såsom tidigare nämnts, utfördes vid prisförhandlingarna våren 1956 motsvarande
bearbetningar av räkenskapsmaterialet endast för slättbygdsområdet.
Den därvid för storleksgruppen 10—20 ha beräknade arbetsinkomsten
för brukaren överstiger brukarens arbetsinkomst enligt utredningens beräkningar
med i runt tal 3 500 kr. En förhållandevis betydande inkomstspänning
synes sålunda enligt räkenskapsmaterialet föreligga mellan småbruket
och basjordbruket. Utredningen framhåller i detta sammanhang,
att det bör observeras, att dennas beräkningar gällt småbruk med 7,5 ha
åker och således endast avsett att belysa inkomstförhållandena vid småbruk
i storleksgruppen 5—10 ha. För småbruk i storleksgruppen 2—5 ha torde
därför enligt utredningen inkomstspänningen i förhållande till basj ordbruken
vara större än förut angivna 3 500 kr.
Beträffande deklarationsundersökningen framhåller utredningen om småbruksstöd,
att en på grundval av denna undersökning verkställd inkomstjämförelse
mellan olika storleksgrupper icke behöver möta några allvarligare
invändningar. Det finnes nämligen enligt utredningen skäl att förmoda,
att felkällorna beträffande den absoluta nivån i inkomstuppgifterna
är i stort sett likartade inom olika storleksgrupper. För utredningens syften
har det emellertid också varit nödvändigt att erhålla en uppfattning om
småbrukets inkomstvariationer. Utredningen anser, att spridningen i inkomsterna,
vilken är av betydelse för bedömningen av spörsmålet i vad
män småbrukarstödet generellt kan lämnas till jordbruk under 10 ha, väl
kan belysas på grundval av deklarationsundersökningens material. Detta
bär även ansetts kunna lämna en viss information om inkomsternas fördelning
på olika förvärvskällor. För belysning av småbrukets inkomstläge
bär materialet från deklarationsundersökningen för åren 1953, 1954 och
1955 specialbearbetats inom statistiska centralbyrån samt av utredningen,
varvid södra och mellersta Sverige har uppdelats i 6 områden och norra
Sverige i 4 områden.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1959
Median och kvartiler för taxerade nettoinkomster enligt deklarations
undersökningarna för åren 1953, 1954 och 1955. I kr.
Område1
2—5 ha
5—10 ha
10-20 ha
Nedre
kvartil
Median
övre
kvart il
Nedre
kvartil
Median
Övre
kvartil
Nedre
kvartil
Median
Övre
kvartil
Gss 1953
3 550
5180
7 460
5 500
7 340
9 630
7 070
9 480
12 740
1954
3 920
5 710
8 040
5180
7 420
9 240
6 790
8 870
11 420
1955
4 490
6 020
8 070
5 700
7 480
10 360
6 890
9 480
12 350
Gmb 1953
3100
4 810
6 670
4 910
6 360
8150
6 060
8 350
11070
1954
3 320
5 020
7 040
4 960
6 560
8 540
6 030
8 350
10 960
1955
3 040
5 610
8130
5 050
7120
9180
6 340
8 240
11150
Gns 1953
2 850
3 790
5 260
4 060
5 220
7 000
5 390
7140
9180
1954
3 200
4 240
6150
4 230
5 440
7 230
5 680
8 020
9 790
1955
3 000
4 290
6 320
4 350
5 810
7 810
5 710
7 500
9 490
Ss 1953
3 820
5 380
8130
4 070
5 900
7 470
5 830
7 850
9 950
1954
3 780
5 720
7 910
5100
6 590
8 610
6 090
8 290
10 640
1955
4 510
5 990
9 960
5 000
6 940
9 270
6 790
9 020
11 620
Gsk 1953
3 300
4 420
6160
4 480
6 070
8 040
5 730
8 060
10 760
1954
3 580
4 830
6 420
4 950
6 600
8 740
6100
8 510
11150
1955
3 840
5 070
6 970
5 200
6 820
9160
6 680
8 700
11 280
Ssk 1953
2 970
5100
7 270
4190
6 250
8 870
6180
8 220
11 010
1954
3 820
5 840
8100
4 870
7 060
9 320
6 910
9 220
11 760
1955
4 200
5 270
8 930
5 270
7 310
9 980
7 470
10 000
13 510
Nn I 1953
3 670
5 320
8130
4 920
7 530
11330
6 670
9 900
19 900
1954
4 630
6 540
9 650
6 030
9 010
12 870
5 870
10 310
17 880
1955
4 780
6 500
9 940
5 750
9180
12 560
8 010
11290
19 910
Nn II 1953
4 030
6160
8 560
5 280
6 820
9 800
6 210
9 990
13 860
1954
4160
6 390
8 880
5 700
8120
10180
7 770
9 900
13 440
1955
4 370
6 460
9120
5 880
8 090
11560
7 770
10 380
14 290
No I 1953
4 770
6 840
9 340
6 010
6 960
9 340
1954
5 040
8150
10 220
5140
7 050
9140
1955
5 560
8 550
11500
5 000
7 280
9 440
No II 1953
3 620
5 720
8 030
4 540
6160
8190
6 310
7 930
10 120
1954
3 920
5120
7 800
4 520
6 690
8 640
6 000
8 480
11 610
1955
3 840
6140
8180
5 210
6 960
8 970
6 310
8 990
11680
Såsom framgår av tabellen, har vid bearbetningen av deklarationsundersökningen
bl. a. beräknats median och kvartiler för samtliga taxerade nettoinkomster
(= totala inkomster minus kostnader för inkomsternas förvärvande
och underskott av förvärvskälla). Vid beräkningen av den kontanta
nettoinkomsten har från den kontanta inkomsten avdrag gjorts för
bl. a. utgifterna för arrenden o. d., arbetslöner till lejd arbetskraft eller
andra vuxna familjemedlemmar än brukarens hustru, för inköp av utsäde,
fodermedel, gödselmedel, bränn- och smörjoljor, levande och döda inventa
-
1 Gss = Götalands södra slättbygder
Gmb = Götalands mellanbygder
Gns = Götalands norra slättbygder
Ss = Svealands slättbygder
Gsk = Götalands skogsbygder
Ssk = Svealands skogsbygder
Nn I = Nedre Norrland I (Nordsvenska
mellanbygden och Västernorrlands
silurområde);
Nn II = Nedre Norrland II (Hälsinglands
kustland, Västernorrlands läns kustland
och Jämtlands läns silurområde);
No I = Övre Norrland I (Kopparbergs läns
och Jämtlands läns fjällbygder,
Västerbottens läns och Norrbottens
läns inland);
No II = Övre Norrland II (Västerbottens läns
och Norrbottens läns kustland).
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1959
rier, för elström samt för utgifter för underhåll och drift av inventarier,
byggnader, vägar, diken och stängsel in. m. Ränteutgifterna har beräknats
endast på främmande kapital.
Utredningen konstaterar på grundval av deklarationsundersökningens
siffror, att de genomsnittliga inkomsterna vid jordbruk under 10 ha fortfarande
väsentligt understiger genomsnittsinkomsten i bas jordbrukens storleksgrupp
(10—20 ha) och anför därvid bl. a. följande.
Enligt deklarationsundersökningen uppgick år 1953 den genomsnittliga
laxerade nettointäkten1 i storleksgruppen 2—5 ha till 5 520 kr., i storleksgruppen
5—10 ha till 6 780 kr. och i storleksgruppen 10—20 ha till 8 760
kr. För år 1954 var motsvarande siffror 5 930, 7 260 och 9 000 kr. samt för
år 1955 6 380, 7 610 och 9 390 kr. Samtidigt uppvisar dock småbrukets inkomster
en betydande spridning. Således ligger kvartilmåttet — d. v. s.
hälften av skillnaden mellan den övre och den nedre kvartilen — såväl i
storleksgruppen 2—5 ha som i storleksgruppen 5—10 ha vid omkring 1 500
—2 500 kr. Detta innebär, att inom ett och samma område den i inkomsthänseende
lägre fjärdedelen av småbruken har inkomster, som med minst
3 000—5 000 kr. understiger inkomsterna för den högre fjärdedelen. Inom
samma område kan således den inkomstmässigt bättre fjärdedelen ha mer
än dubbelt så höga inkomster som den sämre fjärdedelen. Det kan vidare
nämnas, att enligt deklarationsundersökningen för år 1955 av jordbruk i
storleksgruppen 2—10 ha i södra och mellersta Sveriges slättbygder inemot
en fjärdedel uppnådde icke fullt hälften av genomsnittsinkomsten för storleksgruppen
10—20 ha inom samma område. Samtidigt överskreds dock
denna genomsnittsinkomst av en fjärdedel av mindre jordbruk. I södra och
mellersta Sveriges skogs- och dalbygder samt i norra Sverige hade tre tiondelar
av jordbruken i gruppen 2—10 ha mindre än hälften av basjordbruksgruppens
genomsnittsinkomst inom resp. område, medan denna genomsnittsinkomst
i dessa områden överskreds av en femtedel av småbruken.
Jordbrukarnas taxerade nettoinkomster kan i deklarationsundersökningen
uppdelas i inkomsterna av jordbruksfastighet, tjänst och förvärvsarbete,
kapital samt övriga förvärvskällor. Inkomsterna av jordbruksfastighet innefattar
därvid utom inkomsterna från den egentliga jordbruksdriften även
inkomsterna av avverkningen och arbetet i egen skog. Inkomsterna av skogsarbete
eller körslor i annans skog ingår i regel i inkomsterna av tjänst och
förvärvsarbete. Under övriga förvärvskällor redovisas inkomsterna av exempelvis
annan rörelse (affär, åkeri e. d.). Beträffande bearbetningsresultaten
anger utredningen i huvudsak följande.
Självfallet svarar inkomsterna från jordbruksfastigheten vid en stigande
åkerareal för en allt större del av totalinkomsten. Inom storleksgruppen
2—5 ha svarar sålunda inkomsterna från jordbruksfastigheten för högst
tre fjärdedelar av totalinkomsten och i vissa områden för endast något mer
än hälften. Inom storleksgruppen 5—10 ha uppgår andelen för inkomsterna
från jordbruksfastigheten i regel till 85—90 procent och är i intet område
lägre än omkring tre fjärdedelar. Inom gruppen 10—20 ha överstiger inkomsterna
från jordbruksfastigheten i regel 90 procent av totalinkomsten.
1 Jordbrukarinkomsten enligt deklarationsundersökningen innefattar iiven ersättningen till hustru
och minderåriga barn för inom jordbruket utfört arbete.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1959
»Kapital» svarar inom alla storleksgrupper för 1—4 procent av inkomsterna
och är således av förhållandevis underordnad betydelse. Inkomsterna
av »övrigt» är också av ungefär samma storleksordning — de synes dock
vara av något större betydelse för grupperna under 10 ha i Svealands slättbygder.
Inkomsterna av tjänst och förvärvsarbete är däremot i åtskilliga
områden av väsentlig betydelse för småbruket. Inom storleksgruppen 2—5
ha svarar dessa inkomster från en till två femtedelar av totalinkomsten
och ligger därvid lägst i Götalands skogsbygder, medan de högsta siffrorna
uppvisas av Svealands slättbygder, Götalands norra slättbygder samt av
norra Sveriges inland. I storleksgruppen 5—10 ha är inkomsterna av tjänst
och förvärvsarbete relativt sett av mindre betydelse än i gruppen 2—5 ha
och deras betydelse minskas ytterligare i gruppen 10—20 ha. Beträffande
storleksgruppen 5—10 ha kan dock noteras, att i övre Norrland inkomsterna
från tjänst och förvärvsarbete svarar för ungefär en femtedel av de redovisade
totalinkomsterna.
Såsom framgår av nyss återgivna tabell, har de lägsta inkomstsiffrorna
erhållits för Götalands norra slättbygder och Götalands skogsbygder, medan
de högsta inkomstsiffrorna har förelegat för vissa områden i norra Sverige.
När man granskar uppgifterna om inkomsterna av tjänst och förvärvsarbete,
synes det bl. a. framgå, att sådana inkomster är tämligen låga främst i
Götalands skogsbygder, medan de i norra Sverige är icke obetydligt högre
än i södra och mellersta Sverige. Ett visst samband torde sålunda enligt utredningen
föreligga mellan inkomsterna av tjänst och förvärvsarbete och
en förbättrad inkomstnivå för innehavare av småbruk.
Beträffande skogsbrukets betydelse för småbrukets inkomstbildning anför
utredningen följande.
En viss belysning av skogsbrukets betydelse för det mindre jordbrukets
inkomstbildning kan erhållas genom deklarationsundersökningens uppgifter
om kontanta inkomster av körslor och skogsbruk. Det framgår därvid,
att de kontanta inkomsterna av körslor är högst i storleksgruppen 2—5 ha
åker i övre Norrlands inland, där de i genomsnitt uppgår "till 2 000_2 500
kr. I övre Norrlands kustland når de i storleksgrupperna 2—5 och 5—10 ha
endast upp till 500—700 kr., medan de i övriga norrländska områden för
ifrågavarande storleksgrupper ligger mellan 800 och 2 000 kr. I Svealands
skogsbvsder anges de kontanta inkomsterna av körslor till 550_750 kr.
För Götalands skogsbygder är siffran endast 200—300 kr. och är därmed
av samma begränsade omfattning som i södra och mellersta Sveriges slättbygder.
De högsta kontanta inkomsterna av skogsbruk i storleksgruppen 5_10
ha åker redovisas för nedre Norrlands inland, där de uppgår till ej mindre
än 6 000—7 000 kr. I övriga delar av nedre Norrland uppgår de i denna storlelcsgrupp
till 4 000—5 000 kr., medan de i övre Norrlands inland utgör 3 500
4 000 kr. För gruppen 2—5 ha anges de kontanta inkomsterna av skogsbruk
i norra Sveriges inland till 3 000—4 000 kr. och i nedre Norrlands kustland
till 1 500 2 000 kr. Av sistnämnda omfattning är ifrågavarande inkomster
även i gruppen 5—10 ha i Västerbottens och Norrbottens läns kustland, medan
de i detta område i gruppen 2—5 ha ligger vid omkring 1 000 kr.
I södra och mellersta Sverige är de kontanta inkomsterna av skogsbruk
tämligen betydande i Svealands skogsbygder. För storleksgruppen 2—5 ha
uppgår de till 2 000<—3 000 kr. och för gruppen 5—10 ha till 4 000—5 000 kr.
I Götalands skogsbygder är de kontanta inkomsterna av skogsbruk däremot
23
Kungl. Maj. ts proposition nr 149 år 1959
endast ungefär hälften så stora som i motsvarande storleksgrupper i Svealands
skogsbygder. I södra och mellersta Sveriges slättbygder är dessa inkomster,
med undantag för storleksgruppen 5—10 ha i Svealands slättbygder,
förhållandevis begränsade.
Utredningen om småbruksstöd fastslår med utgångspunkt från de redovisade
undersökningarna, att ett påtagligt stödbehov fortfarande föreligger vid
en väsentlig del av småbruket. I 1947 års riksdagsbeslut angavs, att det
mindre jordbruket skulle erhålla ett bistånd från det allmännas sida, vilket
stod i rimligt förhållande till den lönsamhet, som större brukningsenheter
uppnådde vid den av statsmakterna stödda prisnivån på jordbrukets produkter.
Utredningen konstaterar, att vid ett stort antal småbruk inkomstskillnaden
i förhållande till större jordbruk är betydande och att det nuvarande
småbrukarstödet endast i mindre mån bär kunnat minska denna inkomstspänning.
De småbrukare, som på grund av ålder icke har kunnat
komplettera sina inkomster genom sysselsättning utanför den egna brukningsenheten
eller som överhuvudtaget har saknat möjligheter till sadan inkomstkomplettering,
har icke kunnat följa med i jordbruksbefolkningens
allmänna inkomstförbättring. För denna småbrukarkategori har enligt utredningens
åsikt utvecklingen snarare lett till ett ökat än ett minskat stödbehov.
I fråga om möjligheterna att utjämna inkomstklyftan anför utredningen
i detta sammanhang följande.
Det särskilda stödet kan icke lösa inkomstproblemet vid det lägre inkomstskiktet
av småbruk. Även efter en viss vidgning av särstödet kommer en betydande
inkomstspänning att föreligga mellan ifrågavarande gårdar och
brukningsenheter i basjordbrukens storleksgrupp, eftersom en mera påtaglig
utjämning av denna inkomstklyfta skulle förutsätta en flerdubbling av
anslagsbeloppen till småbrukarstödet. I direktiven till utredningen har emellertid
angetts, att denna vid utformningen av sitt förslag skulle taga till utgångspunkt
då utgående anslagsbelopp. Det har därför för utredningen gällt
att söka fördela ett i huvudsak givet anslagsbelopp på ett sådant sätt, att det
i möjligaste mån skulle tillföras den mest stödbehövande kategorien av småbruk.
I detta sammanhang vill utredningen framhålla, att det vid sidan om
småbrukarstödet är av stor betydelse, att uppmärksamhet ägnas åt produktionsförbättrande
åtgärder vid småbruket. Åtskilligt torde nämligen kunna
vinnas exempelvis genom bättre tillvaratagande av vallar, bättre balanserade
foderstater och liknande åtgärder. Frågan om det statliga stödet tdl ifrågavarande
åtgärder faller emellertid utanför ramen för utredningens uppdrag.
Utredningen framhåller, att de förut anförda inkomslsiffrorna antyder,
att det vid sidan om småbruk med utpräglat stödbehov även föreligger en
annan småbrukarkategori, som inkomstmässigt väl hävdar sig vid jämförelse
med gårdar i basjordbrukens storleksgrupp. Ett enbart efter en konventionell
arealgräns utgående småbrukarstöd skulle därför medföra, att stödet
i ett icke obetydligt antal fall skulle tillföras personer med inkomster jämförliga
med eller högre än inkomsterna vid basjordbruken. Utredningen understryker,
att detta vid eu i huvudsak given anslagsram för småbrukarstödet
betyder en begränsning av de medel, som kan användas till stöd åt det
lägre inkomstskiktet inom sinåbrukarbefolkningen. Med hänsyn härtill har
24
Kungl. Maj:ts proposition nr H9 år 1959
utredningen ansett det befogat, att det centrala bidraget i det av utredningen
i det följande föreslagna bidragssystemet — arealtillägget — avgränsas till
den kategori av småbrukare, som uppvisar ett sämre inkomstläge än basjordbruksgruppen
i genomsnitt. Till stöd härför anför utredningen vidare i
huvudsak följande.
Med denna uppläggning fyller stödet sitt i 1947 års riksdagsbeslut angivna
syfte att i någon mån utjämna inkomstskillnaderna mellan småbruket och
jordbruk med större produktionsunderlag. Utan att införa någon form av
direkt behovsprövning erhålles också genom den på nyss angivet sätt dragna
inkomstgränsen ett samband mellan utformningen av det generella prisstödet
och det särskilda småbrukarstödet. Liksom man inom ramen för det generella
prisstödet accepterar inkomstvariationer med hänsyn till speciella
produktionsförutsättningar, gårdens produktionsunderlag, den personliga
dugligheten o. s. v., godtager man då även i fråga om småbruket ganska vida
inkomstvariationer. Genom inkomstgränsen undviker man emellertid, att
en person, som redan uppnår en inkomst i stort sett motsvarande basjordbruksgruppens
genomsnittsnivå, därutöver tillföres ytterligare inkomstkomplettering
endast därför att hans gård har en begränsad åkerareal.
Utredningens förslag till stödsystem
Arealtillägg
I enlighet med de i det föregående angivna riktlinjerna har utredningen
om småbruksstöd bl. a. utformat ett arealtillägg, som icke anknyter till någon
bestämd produktionsgren och beträffande vilket vissa inkomst- och förmögenhetsgränser
tillämpas. Tillägget föreslås i övrigt utgå med varierande
belopp till brukare av jordbruk med vid fastighetstaxeringen angiven åkerareal
av 1,1—10,0 ha. Härvid skall dock enligt förslaget också inräknas
eventuella arrenden av tillskottsjord. Förutsättningen för bidragsrätt bör
enligt utredningen vidare vara, att den angivna åkerarealen brukas av bidragstagaren.
1
1. Arealgränserna
Utredningen om småbruksstöd anför, att då det i 1947 års riksdagsbeslut
angavs, att särskilt stöd skulle utgå till jordbruk under 10 ha, detta innebar,
att man tog arealen till indikator för brukningsenheternas produktionsunderlag
och bärkraft. Med hänsyn till variationerna i jordens avkastningsförmåga
ter sig emellertid enligt utredningen varje enkel arealgräns som en
synnerligen grov indelningsgrund. Vid utformningen av det nuvarande producentbidraget
har man också sökt att i någon mån uppmjuka effekten
av en arealgräns. Härom anför utredningen.
I producentbidragskungörelsen har således angetts, att bidraget även kan
utgå till sådana brukningsenheter över 10 ha, vilkas avkastningsförmåga
den 1 juli 1948 på grund av dålig ägoanordning, dålig beskaffenhet hos åkerjorden
eller andra dylika omständigheter var lika låg eller lägre än avkastningsförmågan
hos en genomsnittlig fastighet i orten vid arealgränsen och
utan annan naturtillgång än åkerjord. De angivna bestämmelserna har dock
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 1^9 år 1959
endast i begränsad omfattning lett till att lantbruksnämnderna har lämnat
bidrag till gårdar över 10 ha. En mera allmän uppluckring av arealgränsen
skulle nämligen ha krävt en omfattande individuell bedömning och ställt
nämnderna inför betydande administrativa svårigheter. Vid årsskiftet 1949/
50 utgick således endast i omkring 4 000 fall bidrag till gårdar med över 10
ha jordbruks]ord.
Det är enligt utredningens mening nödvändigt, att man i bestämmelserna
för arealtillägg i fråga om olika kriterier anger fullt entydiga gränser. I annat
fall anses systemet bli administrativt svårhanterligt och kostnadskrävande.
Utredningen framhåller vidare, att eftersom en arealgräns under alla
förhållanden innebär en konventionsmässig gränsdragning, en uppmjukning
av denna gräns i och för sig icke tillgodoser önskemålet om ökad »rättvisa».
En jordbrukspolitik gränsdragning vid 10 ha torde numera också vara allmänt
godtagen och bör därför enligt utredningens uppfattning även framdeles
tillämpas vid angivandet av området för småbrukarstödet. Härom anför
utredningen vidare.
Beträffande producentbidrag angavs år 1948, att med åker skulle jämställas
till åker omräknad ängs- och betesmark. I lantbruksstyrelsens anvisningar
till lantbruksnämnderna uppställdes inga bindande regler härför.
Omräkningen skulle ske efter prövning från fall till fall. Tillämpningen av
omräkningsbestämmelserna torde också ha varierat avsevärt mellan olika
lantbruksnämnder. Enligt utredningens uppfattning bör i fråga om arealtillägg
en sådan omräkning icke genomföras. En eventuell omräkning måste
nämligen i varje enskilt fall ske efter en individuell bedömning med utgång
från regionalt varierande normer, vilket i hög grad skulle försvåra det administrativa
arbetet med arealtillägget.
Utredningen understryker, att en gräns vid 10 ha åker utan omräkning av
ängs- och betesmark innebär en viss höjning av den reella arealgränsen. Då
man emellertid samtidigt helt ovillkorligt fastslår denna gräns genom att
slopa möjligheterna till modifikationer, motverkas effekten av en sådan
gränshöjning. Arealtillägg bör således enligt utredningens förslag icke utgå,
därest arealen vid brukade fastigheter enligt den senaste fastighetstaxeringen
överstiger 10,0 ha åker.
Såsom framgår av det föregående, bör enligt utredningens uppfattning
arealtillägget anknytas till den åkerareal, som har redovisats vid den senaste
fastighetstaxeringen. Utredningen är medveten om alt arealangivelserna till
fastighetstaxeringen i en del fall kan vara tämligen schematiska. Trots detta
bör enligt utredningens mening anknytningen till fastighetstaxeringens uppgifter
vara ovillkorlig. Korrigeringar i fastighetstaxeringens officiella siffror
skulle nämligen leda till en ingående prövning i varje särskilt fall och en
korrigeringsmöjlighet skulle följaktligen väsentligt vidga det administrativa
arbetet vid utbetalningen av arealtillägget. Rättelser i fråga om åkerarealen
bör därför enligt utredningens förslag ske i samband med de periodiskt återkommande
fastighetstaxeringarna, medan under mellanperioderna fastighetstaxeringens
uppgifter föreslås skola gälla vid utbetalningen av arealtilllägget.
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1959
Arealtillägget bör enligt utredningen utgå till brukaren och vid arrende
bör således arrendatorn och icke ägaren vara bidragsberättigad. Vid sidan om
den vid fastighetstaxeringen angivna åkerarealen bör följaktligen hänsyn
också tagas till eventuella arrenden av tillskottsjord. Vid ansökan om arealtillägg
bör därför anges såväl den vid den senaste fastighetstaxeringen fastställda
åkerarealen vid den av bidragssökanden brukade fastigheten (eller
fastigheterna) som eventuellt tillarrenderad åker. Arealtillägget bör därefter
beräknas på den sammanlagda brukade åkerarealen. Något arealtillägg bör
självfallet icke utgå i de fall, då åker ej längre utnyttjas i produktionen eller
då driften på densamma sker synnerligen extensivt.
I fråga om en nedre arealgräns för arealtillägget anför utredningen, att
om ingen dylik gräns tillämpas, kommer bidragstagarkretsen att vidgas avsevärt
i förhållande till det nuvarande antalet producentbidragstagare. Enligt
utredningens uppfattning bör dock arealtillägg icke utgå till jordbruk med
en åkerareal understigande 1,1 ha. Däremot har utredningen ansett, att arealtillägget
med hänsyn till brukningsstrukturen i vissa delar av landet med
lägsta belopp bör utgå redan fr. o. m. en åkerareal av 1,1 ha.
Experten i utredningen, förbundsordföranden A. Johansson, har i ett särskilt
yttrande förordat, att något arealtillägg över huvud taget icke skall utgå
vid brukningsenheter med lägre åkerareal än 2,1 ha. Han anför, att de mindre
enheterna knappast kan betraktas som jordbruksföretag och att det enligt
hans uppfattning icke är förenligt med småbrukarstödets syften att inom
dess ram subventionera en speciell bosättningsform.
2. Mantalsskrivningskravet
Såsom tidigare angivits, skall arealtillägg enligt utredningens förslag endast
utgå för åker, som användes för effektiv jordbruksproduktion. Det är
emellertid likaledes oförenligt med småbrukarstödets syften, om arealtilllägg
lämnas till personer, vilka icke regelbundet är bosatta på sina brukningsenheter
och detta även om de tidvis vistas å dessa och där upprätthåller en
viss jordbruksproduktion. Med anledning härav föreslår utredningen, att
som villkor för arealtillägg skall uppställas kravet, att bidragstagaren under
det år, som tillägget avser, skall ha varit mantalsskriven å brukningsenheten
eller vid sambruk å någon av brukningsenheterna.
3. Inkomstgränsen
Såsom tidigare redovisats, har utredningen om småbruksstöd ansett, att
det icke står i överensstämmelse med småbrukarstödets syften, att detta stöd
utan begränsning utgår även till småbruk med högre inkomster än genomsnittsinkomsten
i basjordbrukens storleksgrupp. Med denna utgångspunkt
bör man enligt utredningens uppfattning vid utformningen av arealtillägget
sätta den genomsnittliga taxerade nettoinkomsten i stor leksgruppen 10—20
ha som en gräns för bidragsrätt. Det framhålles, att en sådan inkomstgräns
självfallet icke innebär, att småbruket allmänt föres upp till den genom
-
27
Kungl. Maj.ts proposition nr H9 år 1959
snittliga inkomstnivån för storleksgruppen 10—20 ha. Utredningen anför
härom bl. a. följande.
Den angivna inkomstgränsen innebär, att arealtillägg icke bör utbetalas,
därest bidragssökandens taxerade nettoinkomst uppnår genomsnittsinkomsten
i storleksgruppen 10—20 ha. Följaktligen torde bidragssökandens inkomst
under det år, som bidraget avser, böra jämföras med genomsnittsinkomsten
för gruppen 10—20 ha under samma år. Emellertid kan uppgifter
från deklarationsundersökningen för ett visst år endast erhållas omkring
15 månader efter utgången av detta år. Exempelvis förelåg resultaten från
deklarationsundersökningen för år 1955 först våren 1957. Ansökan om arealtillägg
bör samtidigt vara knuten till det senaste inkomståret, d. v. s. i detta
fall år 195G. Det är emellertid icke lämpligt att jämföra bidragssökandenas
inkomster under ett visst år med inkomstläget inom gruppen 10—20 ha under
ett annat år. Bl. a. på grund av skördefluktuationer kan det allmänna
inkomstläget inom jordbruket uppvisa betydande årliga variationer. En viss
utjämning kan dock uppnås, därest man beträffande jämförelseinkomsten
utgår från medeltalet för några år. Utredningen anser därför, att man beträffande
inkomstgränsen bör utgå från genomsnittsinkomsten för gruppen
10—20 ha under de 3 senast förflutna åren, för vilka resultat från deklarationsundersökningarna
föreligger, d. v. s. i föregående exempel från
åren 1953, 1954 och 1955. För att eliminera effekten av den tidsmässiga eftersläpningen,
bör inkomstgränsen framskrivas för eventuella förändringar
i penningvärdet med socialstyrelsens konsumentprisindex. Exempelvis uppgår
i södra och mellersta Sverige genomsnittsinkomsten för gruppen 10—20
ha under nyssnämnda 3-årsperiod till 8 820 kr. Socialstyrelsens konsumentprisindex
har samtidigt i genomsnitt under 3-årsperioden uppgått till 130
(1949 = 100) men bar för år 1956 stigit till 139 eller med 7 procent. Följaktligen
bör genomsnittsinkomsten (inkomstgränsen) höjas med 7 procent
till 9 440 kr.
Beträffande fall, då bidragssökandens inkomst ligger i närheten av inkomstgränsen,
anför utredningen följande.
I det föregående har som inkomstgräns föreslagits den genomsnittliga
taxerade nettoinkomsten inom storleksgruppen 10—20 ha under en 3-årsperiod.
Häremot kan emellertid invändas, att därest denna genomsnittliga nivå
direkt sättes som gräns, stödet i sådana fall, då bidragssökandens inkomst
endast obetydligt understiger inkomstgränsen, ändå kommer att leda till
en högre totalinkomst än genomsnittet för jämförelsegruppen. Om exempelvis
den på angivet sätt beräknade inkomstgränsen uppgår till 9 440 kr.
och arealtillägget till exempelvis 500 kr., kommer bidragstagare med en inkomst
på 9 340 kr. alt överskrida jämförelsenivån med 400 kr. Dylika bidragstagare
kommer följaktligen bl. a. att uppnå en högre inkomst än de
jordbrukare, som bar redovisat en taxerad inkomst på exempelvis 9 500 kr.
och således icke bar erhållit arealtillägg. Systemet bör därför enligt utredningens
uppfattning utformas så, alt den tidigare angivna jämförelsenivån
icke överskrides genom bidraget. I gränsfall bör bidraget följaktligen utgå
med reducerat belopp. I nyssnämnda exempel erhåller en bidragstagare med
9 340 kr. i taxerad nettoinkomst endast 100 kr. i arealtilläggg (i) 340 -j- 100
= 9 440).
Såsom framgått av tidigare redovisade inkomstsiffror, ligger genomsnittsinkomsterna
inom de olika storleksgrupperna i södra och mellersta Sverige
28
Kangl. Maj:ts proposition nr 149 år 1959
i huvudsak vid samma nivå i slättbygderna som i skogs- och dalbygderna.
Däremot är genomsnittsinkomsten i norra Sverige icke oväsentligt högre än i
övriga delar av landet. En inkomstgräns, som bygger på genomsnittsinkomsten
i hela landet, leder därför till en särskilt omfattande utgallring i norra
Sverige. Utredningen påpekar i anslutning härtill, att det kan ifrågasättas,
om man icke beträffande norra Sverige borde utgå från den för sagda del av
landet redovisade genomsnittsinkomsten i storleksgruppen 10—20 ha. Då
emellertid i deklarationsundersökningen antalet gårdar i denna storleksgrupp
i norra Sverige är tämligen begränsat, har utredningen icke ansett sig
kunna förorda en på detta sätt utformad särskild inkomstgräns. En viss särbehandling
av norra Sverige vid utformningen av inkomstgränsen är dock
enligt utredningens mening befogad. Bl. a. genom utbetalning av ett extra
mjölkpristillägg har nämligen sedan länge särskilt stöd lämnats områdena i
norr. Med hänsyn till bl. a. de högre levnadskostnaderna har detta skett,
trots att inkomstläget i norra Sverige även utan särstöd har legat väl i nivå
med inkomstläget för motsvarande storleksgrupper i övriga delar av landet.
I fråga om utformningen av inkomstgränsen för norra Sverige anför utredningen
i huvudsak följande.
Det särskilda norrlandstillägget för mjölk kan leda till att en småbrukare
i norra Sverige uppnår inkomstgränsen och att arealtillägget härigenom bortfaller.
Därmed skulle i en del fall syftet med norrlandsstödet helt eller delvis
förfelas. Enligt utredningens mening bör därför följande korrektion ske
vid utformningen av inkomstgränsen för norra Sverige. För de år, som inkomstgränsen
bygger på, beräknas på grundval av deklarationsundersökningarna
den genomsnittliga skillnaden i inkomstläget i storleksgruppen 2
-—10 ha mellan norra Sverige och övriga delar av landet. Därest inkomstläget
i det förstnämnda området överstiger inkomstnivån i övriga delar av
landet, höjes inkomstgränsen för norra Sverige med den absoluta differens,
som beräkningen utvisar. Exempelvis uppgick den genomsnittliga nettoinkomsten
i gruppen 2—10 ha i södra och mellersta Sverige åren 1953—
1955 till 6 230 kr. och i norra Sverige till 7 180 kr. och skillnaden var sålunda
950 kr. Inkomstgränsen för södra och mellersta Sverige beräknas
med utgångspunkt från genomsnittsinkomsten i gruppen 10—20 ha i detta
område men sättes för norra Sverige 950 kr. högre.
Effekten av de på angivet sätt utformade inkomstgränserna belyses av
utredningen med resultat från specialbearbetningar av deklarationsundersökningarna
för åren 1953, 1954 och 1955. Genomsnittsinkomsten i storleksgruppen
10—20 ha i södra och mellersta Sverige uppgick under denna
3-årsperiod till 8 820 kr. Inkomstgränsen, som bygger på ifrågavarande
3-årsperiod, skulle tillämpas vid utbetalningen av arealtillägget för år 1956.
Då emellertid uppgifter för detta år ännu saknas, har utredningen vid föreliggande
beräkningar utgått från deklarationsundersökningen för år 1955.
För norra Sverige har räknats med en inkomstgräns av 9 770 kr. De angivna
inkomstgränserna beräknas medföra följande utgallring vid jordbruk
i storleksgrupperna 2—5 och 5—10 ha.
29
Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1959
2—5 ha 5—10 ha
Utgallring
Beräknat
antal
Utgallring
%
Beräknat
antal
7o
utgallrade
utgallrade
Södra och mellersta Sveriges slättbygder
Södra och mellersta Sveriges skogs- och
21
2 960
25
4 890
dalbygder..........................
16
5 820
31
11 890
Norra Sverige........................
26
9 650
31
7 850
Hela riket............................
4. Förmögenhetsgränsen
21
18 430
30
24 630
Utredningen om småbruksstöd anmärker, att en större förmögenhet i
ett stort antal fall åtföljes av en inkomst, som överstiger den tidigare angivna
inkomstgränsen och flertalet innehavare av större förmögenheter
skulle följaktligen komma att uteslutas från arealtillägg genom tillämpningen
av inkomstgränsen. En särskild förmögenhetsgräns kan med hänsyn
härtill synas mindre angelägen. Då emellertid även ett förhållandevis
begränsat antal fall av bidragstagare med betydande förmögenhet kan framkalla
allmän irritation, har utredningen ändå ansett sig böra förorda en
sådan gräns. Förmögenhetsgränsen för arealtillägg bör därvid enligt utredningens
uppfattning fastställas till samma nivå som gränsen för frihet från
förmögenhetsskatt och bör framdeles automatiskt justeras vid eventuella
ändringar av det skattefria beloppet. Utredningen har ansett sig böra förorda
denna gräns, eftersom skattemyndigheternas granskning av förmögenhetsförhållandena
i huvudsak koncentreras till förmögenheter, som ligger
vid eller överstiger gränsen för förmögenhetsskatt. I fråga om förmögenhetsgränsen
anför utredningen vidare följande.
I föreliggande sammanhang bör också påminnas om att vid den år 1953
genomförda inkomst- och förmögenhetsgranskningen lanthruksstyrelsen
kom att tillämpa en förmögenhetsgräns av 50 000 kr. Denna gräns avsåg
emellertid förmögenheterna vid tillämpningen av taxeringsvärdena vid 1952
års fastighetstaxering. På grund av de sedermera höjda taxeringsvärdena
torde den av utredningen föreslagna förmögenhetsgränsen i huvudsak sammanfalla
med den av lanthruksstyrelsen tillämpade. Gränsen för förmögenhetsbeskattningen
har nyligen fastställts till 80 000 kr. Vid deklarationsundersökningarna
för åren 1953, 1954 och 1955 har förmögenhetsuppgifterna
varit baserade på taxeringsvärdena vid 1952 års fastighetstaxering. Med
utgångspunkt från den genomsnittliga höjningen av fastighetsvärdena vid
1957 års fastighetstaxering kan emellertid beräknas, att en förmögenhetsgräns
vid 80 000 kr. leder till en total utgallring på sammanlagt 8 procent
av gårdarna i storleksgrutppen 2—10 ha. Emellertid skulle ej mindie än
två tredjedelar av de genom förmögenhetsgränsen utgallrade ändå uteslutas
från arealtillägget på grund av överskriden inkomstgräns. Genom förmögenhetsgränsen
uteslutes således i praktiken endast omkring 3 procent av
samtliga gårdar i storleksgruppen 2—10 ha.
Experten i utredningen, förbundsordföranden A. Johansson, har i ett säiskilt
yttrande förordat, att förmögenhetsgränsen trots de av utredningen
åberopade kontrollsvårigheterna fastställes till 50 000 kr. Enligt hans mening
är den av utredningen föreslagna gränsen alltför hög och han anför,
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1959
att även hos personer, som redovisar betydligt lägre förmögenhet än 80 000
kr., något stödbehov icke torde föreligga.
5. Arealtilläggets storlek
Utredningen om småbruksstöd framhåller, att enligt specialbearbetningen
av deklarationsmaterialet för åren 1953—1955 de lägsta inkomstgrupperna
är särskilt framträdande vid gårdar med upp till ungefär 3 ha åker. Inkomstfördelningen
förskjutes vid gårdar med 4—5 ha åker mot förhållandevis
högre inkomstgrupper men står därefter oförändrad fram till gårdar
med omkring 8 ha åker. Vid gårdar närmare 10-hektarsgränsen inträder en
ytterligare förskjutning mot högre inkomstgrupper. Arealtillägget bör därför
enligt utredningens förslag i botten stiga med arealstorleken för att därefter
stå oförändrat för en mellangrupp och slutligen avtrappas i närheten
av 10-hektarsgränsen. Fullt bidrag i botten skulle nämligen innebära en
väsentlig ökning av bidragsbeloppet till gårdar med lägsta hektarantal, eftersom
det nuvarande producentbidraget är avvägt med hänsyn till produktionsunderlaget.
En avtrappning av arealtillägget närmare 10-hektarsgränsen
anses nödvändig bl. a. med hänsyn till den ogynnsamma effekt, som
ett oförändrat arealtillägg skulle ha beträffande kompletteringen av något
större småbruk med tilläggsjord. Med hänsyn till föregående synpunkter
bör arealtillägget enligt utredningens förslag utgå med följande årsbelopp.
Fr. o.
m. 1,1 t. o.
m. 2,0 ha
125
kr.
»
2,1 »
3,0
»
250
»
»
3,1 »
4,0
»
375
»
»
4,1 »
7,0
»
500
»
»
7,1 »
8,0
»
375
»
»
8,1 »
9,0
»
250
»
»
9,1 »
10,0
»
125
»
För beräkning av kostnaderna för arealtillägg har på utredningens uppdrag
gårdar under 10 ha i Riksförbundet Landsbygdens folks jordbruksregister
uppdelats på hektargrupper. Vid tillämpning av den därvid erhållna
fördelningen och den förut angivna effekten av inkomst- och förmögenhetsgränserna
kan totalkostnaden för arealtillägg beräknas till 50 000 000
kr. årligen.
6. Det administrativa förfarandet
Utredningen om småbruksstöd föreslår, att ansökan om arealtillägg lämnas
i samband med självdeklarationen och att den skall avse arealtillägg
för närmast föregående kalenderår. På ansökningshandlingen föreslås skola
anges fastighetsnummer, åkerareal enligt den senaste fastighetstaxeringen,
i vad mån tillskottsjord arrenderats samt att sökanden föregående höst
har mantalsskrivits på gården. Vidare bör försäkras att den angivna åkerarealen
varit i bruk. På ansökningshandlingen bör desutom anges sökan
-
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1959
dens taxerade nettoinkomst och behållna förmögenhet enligt den samtidigt
avgivna självdeklarationen. Beträffande granskningen och utbetalningen
av arealtillägget föreslår utredningen följande.
Efter behandlingen av deklarationen granskas de avgivna uppgifterna
om taxerad nettoinkomst och behållen förmögenhet av taxeringsnämnden,
varvid eventuella korrigeringar införes. Härför bör enligt utredningens mening
utgå en viss ersättning till ordförandena i taxeringsnämnderna. Utredningen
anser härvid 25 öre per ansökningshandling som ett skäligt ersättningsbelopp.
Vid denna ersättning per ansökningshandling kommer totalkostnaden
för granskningen att uppgå till omkring 35 000 kr.
Taxeringsnämnderna skall enligt gällande bestämmelser vara klara med
taxeringsarbetet till utgången av juni månad. Vid denna tidpunkt bör samtliga
ansökningsblanketter även vara inkomna till den bidragsutbetalande
myndigheten, som således kan utbetala bidraget under loppet av juli och
augusti.
Såsom framgått av det föregående, föreligger det en väsentlig skillnad
mellan utformningen av bidragsnormerna för arealtillägg och producentbidrag.
Utredningen påpekar, att normerna för producentbidrag icke hav
dragits efter skarpa gränser och att bedömningen av ansökningarna har
fått ske av lantbruksnämnderna efter föredragning av kvalificerade tjänstemän.
Förenklingen av det administrativa förfarandet i det framförda förslaget
belyser utredningen på följande sätt.
Beträffande arealtillägg är villkoren för bidragsrätt i huvudsak entydigt
angivna och en ansökan kommer därför icke att fordra någon analys av
sökandens ekonomiska eller andra förhållanden och ej heller^ någon särskild
tolkning av bestämmelserna. Det kommer klart att framgå i vad man
en sökande är bidragsberättigad eller ej — så snart exempelvis bidragssokandens
inkomst överstiger inkomstgränsen, är det tveklöst fastslaget, att
hans bidragsrätt har upphört. Genomgången av ansökningshandlingarna
kan således ske av underordnad personal. Då administrationen av arealtilllägget
icke kräver någon direkt kännedom om lokala förhållanden, bor den
helt handhas av statens jordbruksnämnd. Enligt utredningens mening ar det
nämligen önskvärt, att ansvaret för de skilda formerna av smabrukarstodet
icke splittras mellan olika myndigheter. Utredningen har följaktligen även
föreslagit, att jordbruksnämnden bör handha kontrollen och utbetalningen
av kalvbidraget och leveranstillägget.
Vid utbetalningen av arealtillägget skall man enligt utredningens förslag
utgå från den av taxeringsnämnden fastställda inkomsten och förmögenheten.
Emellertid kan de av taxeringsnämnderna fastställda beloppen senare
ändras av bl. a. prövningsnämnden. Innebär en sådan ändring, att inkomstoch
förmögenhetsbeloppet sänkes under resp. gräns, bör enligt utredningens
förslag vederbörande med hänvisning till ändrad taxering senare kunna
erhålla arealtillägg för ifrågavarande år. Utredningen anser däremot, att
vid en höjning i senare instans av inkomsten eller förmögenheten över resp.
gräns ett redan utbetalat arealtillägg icke bör återkrävas.
I fråga om ytterligare kontroll vid utbetalningen av arealtillägget anför
utredningen slutligen följande.
32
Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1959
Särskild kontroll bör vid utbetalningen av arealtillägget ske beträffande
uppgifterna om åkerarealen. Det kan för detta ändamål vara nödvändigt,
att man med utgångspunkt från fastighetstaxeringen lägger upp ett register
över jordbruk upp till 10,0 ha åker. Bidragssökandenas uppgifter om åkerarealen
kan då kontrolleras på grundval av detta register, som förnyas efter
varje fastighetstaxering. Kontrollen av arrendeförhållandena bör ske stickprovsmässigt
och på motsvarande sätt bör även granskas, att arealtillägg
icke utgår för åker, som ej längre användes i produktionen.
Leveranstillägg för mjölk
Utredningen om småbruksstöd erinrar om att leveranstillägget för mjölk
främst har tillkommit i syfte att stödja det mindre jordbruket. Någon skarp
gräns kan emellertid icke dragas mellan jordbruk, vilka kan betecknas som
småbruk, och en del övriga jordbruksföretag. Vid åtskilliga jordbruk med
en åkerareal något överstigande 10 ha är nämligen produktionsunderlaget
tämligen begränsat och dessa jordbruk kan med hänsyn till sina produktionsförhållanden
hänföras till småbruksgruppen. Trots att arealen således
endast utgör en schematisk indelningsgrund, har utredningen av administrativa
skäl föreslagit, att en ovillkorlig arealgräns tillämpas vid utformningen
av arealtillägget. Enligt utredningens uppfattning bör dock gränsövergången
i detta sammanhang uppmjukas genom att leveranstillägget bibehålies som
bidragsform. Med hänsyn till småbrukets inkomstläge och de förändringar
i penningvärdet, som har inträffat, sedan den nuvarande skalan för leveranstillägg
fastställdes, är enligt utredningens uppfattning en höjning av
leveranstillägget påkallad. Som bakgrund till sitt förslag till ändrad utformning
av leveranstillägget anför utredningen följande.
Enligt 1955 års mjölkundersökning har den helt övervägande delen av
leverantörerna inom storleksgruppen 2—5 ha en årsleverans understigande
10 000 kg och inom denna storleksgrupp förekommer leveranser över 15 000
kg endast i ett fåtal fall. Storleksgruppen 5—10 ha uppvisar en markant
förskjutning mot större årsleveranser — inom denna grupp har endast närmare
hälften av leverantörerna en leverans understigande 10 000 kg och
nästan en fjärdedel uppvisar en leverans överstigande 15 000 kg. För att
en eventuell förbättring av leveranstillägget mera allmänt skulle komma
småbruket tillgodo måste man således avväga det nya tillägget så, att förbättringen
till kommer leverantörer av upp till omkring 15 000 kg.
I storleksgruppen 10—15 ha är ungefär hälften av leveranserna lägre
än 15 000 kg och i storleksgruppen 15—20 ha underskrides denna nivå av
något mer än en fjärdedel av leverantörerna. Vid en höjning av leveranstillägget
upp till en leveranskvantitet av omkring 15 000 kg kommer således
en del av det ökade stödet även jordbruk i storleksgrupperna 10—20 ha
tillgodo. Bidragshöjningen gäller härvid i första hand jordbruk vid den nedre
arealgränsen inom ifrågavarande storleksgrupp. Med hänsyn till det tidigare
anförda bör enligt utredningens uppfattning en sådan höjning accepteras.
Det är dock enligt utredningens mening icke önskvärt, att det förstärkta
leveranstillägget leder till en allmän höjning av bidragsbeloppen till leverantörerna
i storleksgruppen 10—20 ha. Leveranstillägget, som utgör en del
av småbrukarstödet, bör nämligen i möjligaste mån koncentreras till det
mindre jordbruket och en avtrappning av tillägget bör därför ske redan
33
Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1959
fr. o. m. en årsleverans av 15 000 kg. Samtidigt har dock utredningen ansett,
att man genom leveranstillägget icke bör stimulera helt begränsade mejerileveranser.
Leveranstillägget bör således icke utgå för en grundkvantitet av
1 000 kg per år.
I enlighet med det anförda föreslår utredningen, att leveranstillägget ej
skall utgå för årsleveranser av mjölk av 1 000 kg eller mindre. För leverans
-
Effekten på mjölklikviderna vid olika årsleveranser av den föreslagna
omläggningen av leveranstillägget
Mjölk- leverans
per år
1000 kg
Leveranstillägg
Förändringen vid utred- ningens förslag i förhål- lande till nuvarande
leveranstillägg
enligt nuvarande
regler
enligt utredningens
förslag
öre/kg
kr/år
öre/kg
kr/år
öre/kg
kr/år
1
3,00
30
- 3,00
- 30
2
3,00
60
2,50
50
- 0,50
- 10
3
3,00
90
3,33
100
+ 0,33
+ 10
4
3.00
120
3,75
150
+ 0,75
+ 30
6
3,00
150
4,00
200
+ 1,00
+ 50
6
3,00
180
4,17
250
+ 1,17
+ 70
7
3 00
210
4,29
300
+ 1,29
+ 90
8
300
240
4,38
350
+ 1,38
+ no
9
3,00
270
4,44
400
+ 1,44
+ 130
10
3,00
300
4,00
400
+ 1,00
+ 100
11
2,73
300
3,64
400
+ 0,91
+ 100
12
2,50
300
3,33
400
+ 0,83
+ 100
13
2,31
300
3,08
400
+ 0,77
+ 100
14
2,14
300
2,86
400
+ 0,72
+ 100
15
2 00
300
2,67
400
+ 0,67
+ 100
16
1,87
300
2,25
360
+ 0,38
+ 60
17
1,76
300
1,88
320
+ 0,12
+ 20
18
1,67
300
1,56
280
-0,11
- 20
19
1.58
300
1,26
240
- 0,32
- 60
20
1,50
300
1,00
200
- 0,50
- 100
21
1,43
300
0,76
160
- 0,67
- 140
22
1,36
300
0,55
120
- 0,81
- 180
23
1.30
300
0,35
80
- 0,95
- 220
24
1,25
300
0,17
40
- 1,08
- 260
25
1,20
300
—
—
- 1,20
- 300
26
0,92
240
—
—
- 0,92
- 240
27
0,67
180
—
—
- 0,67
- 180
28
0,43
120
—
—
-0,43
- 120
29
0,21
60
—
—
- 0,21
- 60
kvantiteter från 1 001 till 9 000 kg bör tillägget utgå med 5 öre per kg, så
att det maximalt uppgår till 400 kr. Eftersom tillägg under 30 kr. icke bör
utbetalas, blir leveranstillägget effektivt fr. o. in. en årsleverans av 1 600
kg. För leveranser mellan 9 000 och 15 000 kg bör tillägget utgå oförändrat
med 400 kr. För leveranser överstigande 15 000 kg bör tillägget minskas för
överskjutande kvantitet med 4 öre per kg. Tillägget bör således helt upphöra
vid en årsleverans av 24 250 kg, eftersom — såsom tidigare nämnts — tillägg
under 30 kr. icke bör utgå.
8 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 149
34
Kungl. Mnj.ts proposition nr 149 år 1959
Totalkostnaden för ett på föreslaget sätt utformat leveranstillägg har av
utredningen beräknats till 51 000 000 kr. årligen. Av detta belopp har
36 000 000 kr. beräknats bli tillförda jordbruk under 10 ha, vilket innebär
en höjning av småbrukarstödet i form av leveranstillägg med 10 000 000 kr.
På jordbruk i storleksgruppen 10—20 ha har beräknats komma 13 000 000
kr., vilket innebär en höjning av subventionsbeloppet med 3 000 000 kr.
För jordbruk över 20 ha har leveranstillägget beräknats sjunka med 6 000 000
kr. och därmed totalt utgå med 2 000 000 kr. Effekten av det föreslagna
leveranstillägget And olika årsleveranser belyses i övrigt av utredningen i
förestående tabell. Utredningen framhåller i detta sammanhang, att eftersom
det nuvarande leveranstillägget utgått oförändrat fr. o. m. regleringsåret
1954/55 och socialstyrelsens konsumentprisindex sedan dess stigit med över
10 procent, en övervägande del av den förslagna höjningen kan anses som
en kompensation för förändringen i penningvärdet.
Utredningen föreslår slutligen, att kontrollen och utbetalningen av leveranstillägget
liksom hittills skall ombesörjas av statens jordbruksnämnd.
Kalvbidrag
Utredningen om småbruksstöd föreslår, att stödet till det mindre jordbruket
kompletteras med ett kalvbidrag. Detta bör enligt utredningen uppdelas
i ett grundbidrag, som utgår för all större kalv oavsett klassificeringen,
samt ett extra tillägg, som endast utgår på gödkalv, vilken klassificerats som
Extra Prima, 1+, 1 och 1—-. Grundbidraget föreslås utgå med 60 öre per kg
och det extra tillägget med 40 öre per kg. Utredningen har ansett, att bidraget
icke bör utgå för kalvar med lägre slaktvikt än 40 kg och att grundbidraget
bör maximeras till 60 kr. samt det extra tillägget till 40 kr. per djur.
Bidragsutbetalningen föreslås ske i samband med köttbesiktningen vid besiktningsinrättningarna.
Totalkostnaden för kalvbidraget har beräknats till
14 000 000 kr.
Det särskilda stödet i norra Sverige
Till stöd för sin framställning om det särskilda stödet till jordbruket i
norra Sverige belyser utredningen om småbruksstöd bl. a. kostnadsläget för
mejerihanteringen i norra Sverige och framhåller därvid, att uppsamlingskostnaderna
vid mejerierna i denna del av landet överstiger de genomsnittliga
uppsamlingskostnaderna i övriga delar av landet med i medeltal omkring
1 öre per kg. Utredningen påpekar vidare, att även driftskostnaderna
är högre vid de norrländska mejerierna än vid mejerierna i övriga delar av
landet. Vid mejeriföretag med 2 eller flera driftsenheter (F-mejerier) uppgick
såldes driftskostnaderna i Norrland år 1955 till 7,85 öre per kg, medan
motsvarande belopp i övriga områden utgjorde 7,15 öre per kg, vilket innebär
en differens av 0,6 öre pr kg. Man kan således överslagsmässigt räkna
med att uppsamlings- och driftskostnaderna i norra Sverige genomsnittligt
Kungl. Maj.ls proposition nr 74,9 år 195!)
35
överstiger motsvarande kostnader i övriga delar av landet med närmare 2
öre per kg. Utredningen framhåller dock, att den angivna kostnadsdifferensen
är synnerligen approximativ, eftersom kostnadsskillnaderna delvis heror
på variationer i produktionsinriktningen.
Det extra mjölkpristillägget i norra Sverige utgår som högst med ett
belopp, som motsvarar 6,3 öre per kg vid 3,5 procents fetthalt, och ligger
i övrigt i Västerbottens och Västernorrlands län vid 5,8 och 4,6 öre per kg.
De högre uppsamlings- och driftskostnaderna är följaktligen för en stor de)
av området mindre än det extra mjölkpristillägget och avräkningspriserna
till mejerileverantörer ligger bl. a. därför i norra Sverige högre än i övriga
delar av landet. Utredningen framhåller emellertid, att produktionskostnaderna
vid gården i allmänhet är högre i norra Sverige än i södra och
mellersta Sverige. De högre avräkningspriserna kan således i allmänhet icke
väntas medföra en i motsvarande mån bättre lönsamhet för den norrländska
mjölkproduktionen.
Enligt gjorda inkomstundersökningar har de nominella inkomsterna vid
det norrländska småbruket visserligen legat högre än vid småbruket i övriga
delar av landet. Utredningen framhåller emellertid, att levnadskostnaderna
samtidigt är särskilt höga i norra Sverige och att det därför är synnerligen
vanskligt att avgöra i vad mån några större reella inkomstskillnader
föreligger.
Beträffande innebörden för norra Sverige av de utav utredningen hittills
framlagda förslagen anför denna följande.
Det är givetvis av väsentlig betydelse för avvägningen av det särskilda
norrlandsstödet, hur de föreslagna förändringarna av de generella småbrukarsubventionerna
påverkar de belopp, som tillföres ifrågavarande område.
Av nuvarande subventioner tillföres norra Sverige av producentbidraget
ungefär 15 000 000 kr., medan leveranstillägget i dess nuvarande utformning
ger samma område omkring 12 000 000 kr. Genom producentbidrag och leveranstillägg
torde således norra Sverige erhålla sammanlagt ungefär
27 000 000 kr. Av det föreslagna arealtillägget på sammanlagt 50 000 000 kr.
kan i runt tal 18 000 000 kr. beräknas bli tillförda norra Sverige. Samtidigt
kan av det ändrade lcveranstillägget på sammanlagt 51 000 000 kr., ungefär
16 000 000 kr. beräknas tillkomma detta område. Härtill kommer en bidragsökning
på närmare 2 000 000 kr. genom kalvbidraget. Därest kostnaderna
för kalvbidraget ur statskassans synpunkt utjämnas genom en motsvarande
sänkning av det allmänna mjölkpristillägget, begränsas emellertid
detta tillägg i norra Sverige med ungefär motsvarande belopp och kalvbidraget
medför följaktligen ingen förändring i norrlandsstödet. Totalt innebär
de av utredningen föreslagna generella småbrukarsubventionerna, att bidragsbeloppet
till norra Sverige ökas från 27 000 000 till 34 000 000 kr. eller
med 7 000 000 kr. Förslaget i fråga om arealtillägg och levcranstillägg betyder
således en icke oväsentlig höjning av stödet till norra Sverige.
Det extra mjölkpristillägget i norra Sverige har för regleringsåret 1957/
58 beräknats till omkring 28 000 000 kr. Utredningen påpekar, att betydelsen
av detta tillägg under de gångna åren har begränsats genom förändringen
i penningvärdet. De nuvarande tilläggsbeloppen har stått oförändrade
sedan den 1 mars 1952 och från denna tidpunkt fram till hösten 1957
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1959
har socialstyrelsens konsumentprisindex stigit med ungefär 15 procent. Enligt
utredningens uppfattning bör det extra mjölkpristillägget korrigeras
med hänsyn till förändringen i penningvärdet och således uppskrivas med
ungefär detta procenttal. Områdesindelningen för det extra mjölkpristilllägget
och de huvudsakliga relationerna mellan bidragsbeloppen i olika områden
i norra Sverige bör däremot enligt utredningens förslag icke ändras.
Det extra mjölkpristillägget i norra Sverige föreslår utredningen således
skola utgå med i följande tablå angivna belopp.
Totalkostnaden för norrlandstillägget vid den av utredningen föreslagna
utformningen har beräknats till 32 000 000 kr. och innebär följaktligen en
ökning i förhållande till det f. n. utgående norrlandstillägget med omkring
4 000 000 kr. Utredningens olika förslag innebär alltså, att norra Sverige
skulle tillföras ett belopp av (7 000 000 -f- 4 000 000 = ) 11 000 000 kr. utöver
nu utgående subventioner.
Det extra mjölkpristillågget i norra Sverige vid dess nuvarande utformning
och enligt utredningens förslag I
öre/kg
mjölklett
öre/kg mjölk
(3,5 %
fetthalt)
öre/kg mjölk
(3,99 %
fetthalt)
I. Norrbottens län, Västerbottens läns lapp- mark, Västernorrlands län såvitt angår mjölk,
som levereras till Backe mejeri, Jämtlands
län såvitt angår mjölk, som levereras till
Gäddede mejeri ..........................
Nuv.
Utr.
förslag
Nuv.
Utr.
förslag
Nuv.
Utr.
förslag
180
210
6,3
7,4
7,2
8,4
II. Västerbottens län i övrigt, Jämtlands län i
övrigt samt Kopparbergs län såvitt angår
mjölk som levereras till Särna mejeri ......
165
190
5,8
6,6
6,6
7,6
III. Västernorrlands län i övrigt ..............
130
150
4,6
5,2
5,2
6,0
IV. Hälsingland samt Kopparbergs län såvitt
angår mjölk, som levereras till Leksands,
Mora, Rättviks och Vansbro mejerier ......
100
115
3,5
4,0
4,0
4,6
V. Kopparbergs län i övrigt, Gästrikland, Upp- sala län såvitt angår mjölk, som levereras
till Skärplinge, Tierps och Örbyhus meje- rier, Västmanlands län såvitt angår mjölk,
som levereras till Harbo, Tärnsjö och Öster- våla mejerier, Värmlands län, Örebro läns
bergslag, samt Tössbo och Vedbo härader
och Åmåls stad i Älvsborgs län..........
30
35
1,0
1,2
1,2
1,4
I samband med frågan om det särskilda stödet till norra Sverige berör utredningen
om småbruksstöd slutligen spörsmålet om vissa bidragstagare i
norra Sverige med ingen eller helt obetydlig åkerareal och anför i detta sammanhang
följande.
Vid den av utredningen föreslagna utformningen av arealtillägget skall
detta tillägg bl. a. beräknas på grundval av den för en brukningsenhet vid
37
Kungl. Maj:ts proposition nr 14!) år 1959
den senaste fastighetstaxeringen angivna åkerarealen. Tillägget skall enligt
förslaget utgå med lägsta belopp — 125 kr. — vid gårdar där åkerarealen uppgår
till 1,1—2,0 ha. Däremot skall något tillägg icke utbetalas till brukare
av gårdar, där åkerarealen är 1,0 ha eller mindre. I detta sammanhang har
utredningen dock observerat, att vid en del norrländska jordbruk i fjälltrakterna
den redovisade åkerarealen är synnerligen begränsad och detta
trots att produktionen vid dessa jordbruk med hänsyn till de naturliga förutsättningarna
är tämligen intensiv. Ifrågavarande bidragskategori skulle
följaktligen missgynnas vid den föreslagna utformningen av arealtillägget.
Enligt av utredningen från lantbruksnämnderna i Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län inhämtade uppgifter uppgår producentbidraget till
brukare av här ifrågavarande gårdar upp till 1,0 ha i genomsnitt till omkring
260—280 kr. per år och är något högre i gruppen 1,1—2,0 ha. För
den berörda kategorien av fjälljordbruk kommer således det av utredningen
föreslagna subventionssystemet att medföra ett kännbart bidragsbortfall.
Däremot blir subventionsförlusten redan helt begränsad för brukare av gårdar
med 2,1—3,0 ha åker. Vid dessa gårdar kommer arealtillägget att utgå
med 250 kr. per år, vartill kommer en viss ökning av leveranstillägget samt
subventionshöjningen genom tillkomsten av kalvbidrag.
Med hänsyn till de säregna betingelserna för fjällj ordbruken med begränsad
åkerareal är det enligt utredningens uppfattning önskvärt, att ett mera
kännbart bidragsbortfall för brukare av dessa gårdar undvikes. Producentbidraget
har vid ifrågavarande jordbruk under en längre tid utgjort en icke
oväsentlig del av de kontanta inkomsterna och en bidragsminskning skulle
av vederbörande i regel uppfattas som en allvarlig försämring av den ekonomiska
situationen. Enligt utredningens mening bör därför ifrågavarande
småbrukare tills vidare särbehandlas i fråga om arealtillägg. Till nuvarande
producentbidragstagare i Västerbottens och Norrbottens läns inland samt
Jämtlands läns fjällbygder1 med upp till 2,0 ha åker föreslås i stället för
arealtillägg skola utgå bidrag med samma belopp som det hittillsvarande
producentbidraget, dock högst 250 kr. Bidraget bör enligt utredningen erhållas
efter ansökan på samma sätt som arealtillägget. De för arealtillägget
uppställda normerna i övrigt föreslås skola gälla även för detta övergångsbidrag.
Kostnaderna för stödsystemet
Såsom framgått av det föregående, bar årskostnaderna för det av utredningen
om småbruksstöd föreslagna arealtillägget beräknats till 50 000 000
kr., för det ändrade leveranstillägget till 51 000 000 kr., för kalvbidraget till
14 000 000 kr. och för det extra mjölkpristillägget i norra Sverige till
1 Västerbottens läns inland omfattar kommunerna Malå, Örträsk, Lycksele landskommun, Stensele,
Sorsele, Tärna, Vilhelmina, Dorotea, Åselc, Fredrika samt Vilhelmina köping och Lycksele
stad.
Norrbottens läns inland omfattar kommunerna Arvidsjaur, Arjeplog, Jokkmokk, del av Pajala
Junosuando, Gällivare, Karesuando samt Kiruna stad.
Jämtlands läns fjällbygder omfattar kommunerna Hotagen, Frostviken, Kall, Are, delen norr
om Långans vattendrag av Offerdal, del av Övre Ljungadalen motsvarande tidigare Slorsjö kommun,
Tunnas, Lillhärdal samt del av Sveg motsvarande tidigare Linsclls kommun.
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1959
32 000 000 kr. De olika bidragen betingar således enligt utredningens förslag
en totalkostnad av 147 000 000 kr. årligen.
Utredningen om småbruksstöd erinrar emellertid om att den tidigare beträffande
kalvbidraget anfört, att detta bidrag kan förutsättas leda till en
viss begränsning av mejerileveranserna och följaktligen minska de förluster,
som uppstår vid export av svenska mejeriprodukter till lägre priser än
de inhemska. På detta sätt kan kalvbidraget anses verka prisstabiliserande
på mejeriområdet och indirekt komma mjölkproducenter i samtliga stor
-
Kostnaderna för olika småbrukarbidrag fr. o. m. 1948/49. I milj kr.
Producent-
Leverans-
Extra
Totalt
och kontant-
tillägg
mjölkpristillägg
bidrag
i norra Sverige
1948/49 ........................
>34,4
18,9
(53,3)
1949/50 ........................
72,9
—
21,1
94,0
1950/51 ........................
72,5
—
23,5
96,0
1951/52 ........................
70,0
2 26,7
27,7
124,4
1952,53 ........................
68,5
50,9
31,4
150,8
1953/54 ........................
42,2
50,1
31,4
123,7
1954/55 ........................
45,6
47,9
27,5
121,0
1955/56 ........................
43,5
46,3
28,3
118,1
1956/57 ........................
42,1
44,4
27,7
114,2
1 Bidrag för andra halvåret 1948. — 2 Fr. o. m. den 1 mars 1952.
leksgrupper till godo. Det bör vidare observeras, att enligt utredningens förslag
kalvbidraget skall utgå generellt. Utredningen har därför ansett, att
kostnaderna för kalvbidraget ur statskassans synpunkt bör kompenseras
genom en motsvarande sänkning av det allmänna mjölkpristillägget. Kostnadsökningen
för småbrukarstödet (i förhållande till det i direktiven åberopade
beloppet) begränsas därigenom till 5 000 000 kr. och totalkostnaden
till 133 000 000 kr.
Kostnaderna för småbrukarstödet har, såsom framgår av förestående
tablå, under de senaste åren minskat i förhållande till anslagsbeloppet för
1955/56 och har för 1956/57 beräknats uppgå till sammanlagt 114 000 000
kr. Utredningens förslag överstiger nämnda belopp med 19 000 000 kr. Utredningen
har, såsom framgår av följande tablå, beräknat, att förslaget innebär
en nettohöjning av subventionsbeloppet till jordbruk under 10 ha
åker med 26 000 000 kr. och till jordbruk i storleksgruppen 10—20 ha med
2 000 000 kr. För jordbruk i gruppen 20—30 ha beräknas den föreslagna
subventionsomläggningen leda till en bidragsminskning med 2 000 000 kr,
medan motsvarande nedgång för jordbruk med över 30 ha åker beräknas till
7 000 000 kr.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj. ts proposition nr 14:9 år 1959
Småbrukarstödets fördelning på olika storleksgrupper. I milj. kr.
Under 10 ha
10-20 ha
20-30 ha
Över 30 ha
Totalt
1956157
Producentbidrag....................
42
—
—
—
42
Leveranstillägg ....................
26
10
4
4
44
Extra mjölkpristillägg i norra Sverige
17
7
2
2
do
Totalt
85
17
6
6
114
Utredningens förslag
Arealtillägg ........................
50
—
—
—
50
Leveranstillägg ....................
36
13
2
Öl
Kalvbidrag ........................
11
2
1
14
Extra mjölkpristillägg i norra Sverige
19
8
3
2
32
Totalt
116
23
6
2
147
Avgår minskning av det allmänna
mjölkpristillägget ................
5
4
3
14
Totalt
in
19
4
-i
133
Förändring i förhållande till 1956/57..
+ 26
+ 2
-2
-7
+ 19
De i det föregående anförda kostnadsberäkningarna för det av utredningen
föreslagna småbrukarstödet gäller vid småbrukets nuvarande omfattning.
Utredningen påminner i detta sammanhang om att enligt vissa av utredningen
anförda beräkningar antalet småbruk i storleksgruppen 2—10 ha
fram till år 1971 antagits komma att minska med 50 000, samt anför beträffande
konsekvenserna härav följande.
Man kan räkna med att den förväntade minskningen av antalet mindre
jordbruk till en helt övervägande del kommer att beröra småbruk med förhållandevis
begränsade inkomster, d. v. s. att i första hand de småbruk, där
arealtillägg utgår, kommer att försvinna. Vid ett genomsnittligt bidragsbelopp
på 300—400 kr. innebär detta en minskning av kostnaderna för arealtillägget
med 15 000 000 å 20 000 000 kr. Härtill kommer även en viss minskning
av kostnaderna för leveranstillägget och extra mjölkpristillägget i norra
Sverige. Man torde vidare kunna räkna med att vid oförändrade sysselsättningsförhållanden
i andra näringar ett ökat antal småbrukare genom kompletterande
sysselsättning utanför den egna brukningsenheten kommer att
överskrida den föreslagna inkomstgränsen för arealtillägg. I den takt som
den yttre rationaliseringen, produktionsförbättrande åtgärder och inkomster
vid sidan om jordbruket leder till en förbättrad inkomstnivå för småbrukarbefolkningen,
kommer således också småbrukarstödet att begränsas.
Några särskilda" regler för med vissa intervaller återkommande översyner
av småbrukarstödet är därför enligt utredningens uppfattning icke påkallade.
Beträffande de nuvarande och de av utredningen om småbruksstöd beräknade
kostnaderna för administrationen av småbrukarstödet anför utredningen
följande.
Kontrollen över efterlevnaden av kungörelsen om nuvarande producentbidrag
och med stöd av denna kungörelse meddelade föreskrifter tillkommer
f. n. lantbruksstyrelsen. Lokalt handhaves bidragsfrågorna av lantbruks
-
40
Kungl. Maj:ts proposition nr H9 år 1959
nämnderna. Utbetalningen sker emellertid genom mejerierna. Dessa erhåller
därvid ersättning med 50 öre för varje utbetalat bidrag och totalkostnaden
för ersättningen till mejerierna har för budgetåret 1958/59 beräknats
till 65 000 kr. Vid ett stort antal nämnder kontrolleras vidare bidragslistorna
kontinuerligt av nämndernas sockenombud, som härför uppbär särskild
ersättning. Kostnaden för denna kontroll kan överslagsmässigt beräknas
till 30 000—40 000 kr. Ett icke oväsentligt arbete får slutligen i samband
med producentbidrag utföras av nämndernas ordinarie personal, varvid
deras mera kvalificerade tjänstemän i betydande utsträckning får anlitas.
Vid det av utredningen föreslagna arealtillägget har ersättningen till ordförandena
i taxeringsnämnderna beräknats uppgå till omkring 35 000 kr.
Vidare bör man räkna med vissa kostnader för den centrala utbetalningen
och kontrollen. Dessa kostnader kan uppskattas till i runt tal 50 000 kr.
Den av utredningen föreslagna omläggningen av leveranstillägget innebär
ingen ändring av administrationskostnaderna. Däremot bör i samband med
kalvbidraget en ersättning av ungefär 40 000 kr. årligen utgå till besiktningsinrättningarna.
Eftersom någon utvidgning av jordbruksnämndens
personal icke behöver föranledas av kalvbidraget, betingar det av utredningen
föreslagna stödsystemet en total synlig administrationskostnad av omkring
125 000 kr.
I förhållande till det nuvarande stödsystemet beräknas således utredningens
förslag medföra en ökning av de synliga administrationskostnaderna
med 20 000 30 000 kr. Utredningen framhåller, att det av denna föreslagna
systemet emellertid innebär, att arbetskraften vid lantbruksnämnderna i
stor utsträckning frigöres från dennas nuvarande befattning med bidiagsärendena.
Yttranden
Inkomstlaget och småbrukarstödets utformning
Statens jordbruksnämnd framhåller, att även om inkomstklyftan mellan
inneha\arna av jordbruk med upp till 10 ha åker och innehavarna av jordbruk
i storleksgruppen 10—20 ha åker ej synes ha vidgats utan snarare
torde ha minskat nagot under de senaste åren, den dock alltjämt är av sådan
storleksordning, att särskilda stödåtgärder åt det mindre jordbruket
på sätt förutsättes i 1947 års riksdagsbeslut om riktlinjerna för den framtida
jordbrukspolitiken — är påkallade. Med hänsyn till omfattningen av
det stödbehov, vilket otvivelaktigt är för handen, synes enligt nämnden i
och för sig några avgörande betänkligheter icke möta mot den kostnadsram,
som utredningen föreslagit. Nämnden anför vidare beträffande stödåtgärderna
till det mindre jordbruket bl. a. följande.
Dessa stödåtgärder bör givetvis utformas på ett sådant sätt, att de ej motverkar
utan i stället om möjligt underlättar den utveckling av jordbruket —
såväl i fråga om produktionsinriktning som i strukturhänseende — som
med hänsyn till avsättningsförhållandena och förhållandena i övrigt finnes
böra eftersträvas för jordbruket i dess helhet. I den mån stödet bindes vid
särskilda produktionsgrenar är det härvid uppenbarligen av stor vikt, att
man tillser, att åtgärderna ej utformas så, att man riskerar att öka redan
Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1959
41
föreliggande avsättningssvårigheter. Likaledes är det angeläget, att stödet
ej kommer att försvåra en i och för sig påkallad strukturrationalisering. Av
vikt är dessutom hl. a., att stödet kommer de hrukare till godo, som uppenbarligen
är beroende av jordbruket (exklusive skogsbruk, fiske och handelsträdgårdsrörelse)
för sin utkomst. Bidragsrätt bör sålunda icke komma i
fråga i de fall brukarens inkomster av andra förvärvskällor än jordbruk sammanlagt
svarar för huvudparten av totalinkomsten.
Jordbruksnämnden berör slutligen i detta sammanhang de synpunkter,
som utredningen bär anfört beträffande produktionsförbättrande åtgärder
vid småbruket. Det kan enligt nämndens uppfattning icke råda någon tvekan
om att det för småbruket i dess helhet skulle ha varit till stort gagn, om
en ringa del av de belopp, vilka under senare år utbetalats i form av särskilt
prisstöd åt småbruket, i stället använts till en väsentligt intensifierad upplysnings-
och rådgivningsverksamhet inom småbruket. Enligt nämnden skulle
det därför vara önskvärt, att frågan om en utvidgning av den nuvarande
verksamheten på detta område skulle bli löst redan i samband med ställningstagandet
till utredningens förslag i fråga om prisstödet.
Även statskontoret understryker betydelsen av produktionsförbättrande
åtgärder. Ämbetsverket anser vidare, att med vissa intervaller undersökningar
bör ske beträffande behovet av ett särskilt småbrukarstöd. Behovet
av sådana översyner framhålles också av Sveriges akademikers centralorganisation,
som dessutom avstyrker varje höjning av småbrukarstödet utöver
nu utgående anslagsbelopp.
Sveriges tant bruks förbund anser sig böra fästa uppmärksamheten på att
det allmänna prisstödet i viss utsträckning försvagas vid ett förverkligande
av utredningens förslag. Då emellertid utredningen enligt direktiven i stort
sett haft att omfördela nuvarande subventionsmedel — däribland även det
allmänna mjölkpristillägget — har den icke haft annan väg att gå för att
kunna förstärka småbrukarstödet. Förbundet ifrågasätter dock, om icke de
ökade kostnaderna bör täckas genom förhöjda statsanslag. Förbundet anför
emellertid vidare.
Behov av en sådan förstärkning kan till en del redan sägas ligga däri att
vid utformningen av det allmänna prisstödet enligt det nya prissystemet
icke på samma sätt som tidigare hänsyn kunnat tagas till småbrukets speciella
problem. Härtill kommer, som utredningen påvisar, att en betydande
del av småbruket endast i begränsad utsträckning kunnat följa med i jordbruksbefolkningens
allmänna inkomstförbättring. Lantbruksförbundet vill
därför icke motsätta sig den föreslagna förstärkningen av småbrukarstödet,
även om erinringar kan göras mot att den i huvudsak sker genom en omfördelning
inom jordbruket.
Riksförbundet Landsbygdens folk påminner om att 1947 års riksdagsbeslut
om riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken bl. a. innebar, att
särskilda stödåtgärder skulle vidtagas till förmån för det mindre jordbruket.
Enligt riksförbundet bar ingenting bänt därefter, som motiverar eu ändring
av denna politik, och förbundet anför i detta sammanhang bl. a. följande.
De jämförelser, som utförts av utredningen om småbruksstöd, visar klart,
att inkomstläget för småbrukarna är väsentligt lägre än för närmast högre
42
Kungl. Mcij.ts proposition nr 149 år 1959
storleksgrupp. Undersökningarna visar dessutom, att spridningen i fråga
om inkomster är mycket stor bland småbrukarna, och att det därför knappast
är möjligt att med hjälp av bidrag och andra stödåtgärder inom ramen
för nu utgående belopp åstadkomma en i och för sig önskvärd inkomstnivå
för alla småbrukare. De förslag till ändringar i fråga om småbrukarstödet,
som nu föreligger, kommer sålunda inte att på något sätt kunna förändra
småbrukargruppens ställning som en av de ekonomiskt svagaste yrkesgrupperna
i landet. Stödet till småbruket får emellertid inte enbart ses som ett
stöd till en viss yrkesgrupp utan måste även betraktas som ett led i en
politik, som går ut på att skapa drägliga levnadsförhållanden i våra glesbygder,
där småbrukets ekonomiska betingelser spelar en avgörande roll.
Riksförbundet Landsbygdens folk påpekar slutligen nödvändigheten av
att det direkta ekonomiska stödet till småbruket fullföljes genom en intensifierad
forsknings- och rådgivningsverksamhet rörande småbrukets tekniska
och driftsekonomiska problem. Speciell uppmärksamhet bör enligt
riksförbundets uppfattning ägnas deltidsjordbrukets problem.
Småbrukarnas riksförbund anser, att forskningen, upplysningen och rådgivningen
i jordbruksfrågor i fortsättningen bör bli mera inriktad på det
mindre jordbruket och dess problem. I övrigt anser förbundet ett fortsatt
småbrukarstöd påkallat och anför därvid bl. a. följande.
En sak, som också motiverar ett särskilt stöd för småbruket, är det kända
förhållandet, att det mindre jordbruket till mycket stor del är beläget i de
sämre jordbruksbygderna med i allmänhet sämre produktionsförhållanden.
En annan sak, som också kan utläsas ur utredningens statistik, är att där
småbruken är belägna på något så när bördig jord och i övrigt goda produktionsförhållanden
föreligger, denna driftsform inte under alla förhållanden är
underlägsen det övriga jordbruket. Icke mindre än en fjärdedel av jordbruken
i storleksklassen mellan 5—10 ha kommer upp i en inkomst, som är lika
hög eller högre än medelinkomsten av jordbruk om 10—20 ha. Det synes
också vara klart, att eu hel del av jordbruken i den senaste storleksordningen,
där de är belägna på sämre jord och arbetar under dåliga produktionsförhållanden
i övrigt, knappast kan undvara det särskilda stöd som de f. n. har
i det nuvarande leveranstillägget.
En annan sak, som motiverar ett särskilt prisstöd för det mindre jordbruket,
är att det allmänna jordbruksstödet genom sin konstruktion i vissa fall
t. o. m. betyder ökade kostnader för småbruket. Utan att här bestrida det berättigade
i olika åtgärder, skall här endast nämnas införselavgifterna på
kraftfoder och fodersäd, vars syfte är att hålla priserna uppe på svensk fodersäd
och minska användningen av kraftfoder. Att detta betyder större
kostnader eller återhållen produktion för det starkt animalieproducerande
småbruket än för det övriga jordbruket är uppenbart.
Enligt Landsorganisationen måste småbrukarstödet numera betecknas som
ett stöd av socialpolitisk karaktär. Landsorganisationen anför vidare, att det i
nuvarande situation icke kan vara något samhällsintresse varken ur försörjnings-,
beredskaps- eller sysselsättningssynpunkt att bevara de oräntabla
småbruken såsom sådana, medan det däremot finnes ett bestämt intresse
av att upprätthålla en livskraftig jordbruksnäring inom de stora områden,
där förutsättningar härför fortfarande finnes. Landsorganisationen
anför härefter bl. a. följande.
43
Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1959
Vad här anförts hindrar inte, att det av sociala skäl fortfarande föreligger
ett motiv för ett samhällsstöd till de småbrukare, som brukar gårdar, som
ännu ej hunnit rationaliseras, eller som på grund av sin åWer inte kan övertaga
större jordbruk eller flytta till andra näringar. Ett sadant socialbidrag
bör emellertid helt frikopplas från produktionens omfattning och inriktning
vid ifrågavarande jordbruk och enbart grundas på behovet av ekonomiskt
stöd. Det skulle lämpligen kunna konstrueras efter en skala i omvänd proportion
till vederbörande jordbrukares taxerade inkomst, t. ex. under de
senaste 3 åren 1955—1957, och med en övre gräns, som naturligtvis maste
ligga betydligt lägre än den av utredningen för arealtillägget föreslagna vid
medelinkomsten vid basjordbruken. En övre gräns för jordbrukets storlek
vid t. ex. 20 ha åker torde också vara erforderlig. En förutsättning för att
bidraget skall utgå måste naturligtvis vara att vederbörande verkligen är
jordbrukare, d. v. s. brukar ett jordbruk som har åtminstone några ha åker.
För att underlätta övergången till annan verksamhet bör bidraget vidare
kunna utgå under viss tid, förslagsvis 3 år, efter det att jordbrukaren lämnat
sin brukningsdel och övergått till annan sysselsättning utanför jordbruksnäringen.
Det skulle därigenom bli ett omskolningsbidrag av samma
typ, som numera förekommer inom andra delar av arbetsmarknaden, och
skulle utgöra ett ekonomiskt stöd för jordbrukarna vid anpassningen till en
ny verksamhet.
Kooperativa förbundet, som — såsom framgår av det följande — har avstyrkt
utredningens förslag, framhåller att dess negativa inställning till
utredningens förslag icke får tolkas som en ovilja att av sociala hänsyn
bereda den äldre generationen av brukare på de ofullständiga jordbruken
ett effektivt stöd. Enligt förbundet måste detta stöd emellertid vara så konstruerat,
alt det icke hämmar den i vårt land alldeles ofrånkomliga strukturrationaliseringen.
Det anföres vidare, att en kategoriklyvning borde ske
mellan jordbruksregleringen såsom ett system av näringspolitiska skyddsåtgärder
å ena sidan och å andra sidan det socialpolitiskt motiverade stöd,
som behöver lämnas innehavare av ofullständiga jordbruk, vilka nått en
ålder, som gör det svårt för dem att övergå till annan sysselsättning eller
omliänderha driften vid ett större, genom sammanslagning kompletterat
bärkraftigt jordbruk. Den förändring av småbrukarstödet, som kan befinnas
lämplig med hänsyn till penningvärdeförändringen, bör enligt förbundets
uppfattning ske genom en procentuell uppräkning av producentbidraget
till de jordbrukare, som nu kommer i åtnjutande av detta. En sådan utformning
skulle enligt förbundet framstå socialt motiverad och den skulle icke
inrymma några av de risker, som är förbundna med ett småbrukarstöd, som
är inriktat på att premiera en ökad produktionsvolym och som dessutom är
avsett att tillämpas inte som cn övergångsanordning utan som ett permanent
stöd. Kooperativa förbundet anser det vidare önskvärt att de bidrag,
som nu anknyts till mjölken, exempelvis leveranstillägget, avskaffades eller
minskades för de ofullständiga jordbruken, samtidigt som dessa bereddes
kompensation för inkomstbortfallet på mjölkleveranserna genom någon form
av kontantbidrag, som avvägdes med hänsyn till vederbörandes taxerade
genomsnittsinkomster under ett antal näraliggande år. Kooperativa förbundet
anför i detta sammanhang vidare.
44
Kungl. Maj. ts proposition nr t\9 år 1959
Ett sådant bidrag borde, enligt styrelsens mening, utgå till brukare av
jordbruk av eu minimistorlek om elt par hektar och med en övre gräns någonstädes
inom gruppen basjordbruk (10—20 ha åkermark). Styrelsen
skulle också finna det lämpligt för att underlätta övergången till annan yrkesverksamhet,
särskilt för yngre jordbrukare, som driver verksamhet på
ofullständiga jordbruk, att dessa efter prövning av lantbruksnämnderna
skulle kunna erhålla här berörda kontantbidrag under en viss övergångstid
efter att de lämnat sitt jordbruk i samband med strukturrationaliseringen.
Även relativt generöst utmätta kontantbidrag av denna typ — som givetvis
på ett eller annat sätt borde samordnas med de utgående producentbidragen
för att administrativt förenkla den sociala bidragsverksamheten — kommer
säkerligen att ur samhällsekonomisk synpunkt betala sig väl. En sådan bidrag
.verksamhet skulle underlätta den nödvändiga yttre rationaliseringen,
medan småbruksutredningens förslag på ett allvarligt sätt skulle hämma
den nödvändiga omgestaltningen av det svenska jordbruket. Även direkta
bidrag av allmänna medel, resp. kreditlättnader för att stimulera jordbruksbefolkningen
att plantera skog på nedlagda eller vanhävdade åkerarealer
borde enligt styrelsens mening på allvar övervägas. Med hänsyn till den
långa omloppstiden för investeringar i skogskapital, särskilt i de nordligare
delarna av vårt land, skulle en sådan statlig stödverksamhet säkerligen visa
sig betydelsefull för att främja jordbrukets strukturrationalisering.
Arealtillägg
Arealtillägget och dess anknytning till viss brukarkategori
Statskontoret anför i sitt remissyttrande, att det föreslagna stödsystemet
är ägnat att verka konserverande på en företagsform, som icke anses ekonomiskt
försvarlig. Statskontoret erinrar i detta sammanhang om att stödet
åt småbruket enligt 1947 års riksdagsbeslut om riktlinjerna för den framtida
jordbrukspolitiken fick karaktären av övergångsanordningar. Då det
gäller att komma till rätta med det mindre jordbrukets problem borde därför
största uppmärksamhet ägnas frågan i vad mån småbruket kan ges ökad
lönsamhet genom produktionsförbättrande åtgärder. Ämbetsverket anser sig
således icke berett att tillstyrka ett frångående av den princip, efter vilken
de nuvarande stödformerna på området har utformats. I anslutning härtill
anför ämbetsverket.
Det föreslagna arealtillägget, avsett alt ersätta producentbidraget, skulle
komma även nytillträdande brukare tillgodo. Det skulle således ej såsom
fallet är med producentbidraget ha karaktär av en övergångsanordning. Statskontoret
får erinra, att liknande förslag tidigare framförts beträffande sistnämnda
bidag. I anslutning därtill uttalade föredragande departementschefen
vid anmälan av propositionen 1952: 236 angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område, att man icke finge bortse från att bidragsbestämmelsernas
utformning i nu förevarande hänseende vore intimt
förknippad med de år 1947 fastställda riktlinjerna för jordbrukspolitiken.
Enligt departementschefen vore det därför knappast görligt att vidtaga
någon mera principiell ändring därutinnan utan att samtidigt ompröva dessa
riktlinjer (s. 129). Enligt statskontorets mening har bärande skäl ej anförts
för att beträffande arealtillägget frångå den sålunda fastslagna principen.
Påpekas må för övrigt, att införande av arealtillägget såsom en permanent
stödform torde komma att påverka saluvärdet å bidragsberättigade fastighe
-
45
Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1959
ler i höjande riktning. Statskontoret kan alltså icke tillstyrka utredningens
förslag om automatisk övergång av bidragsrätten till ny brukare.
Statens jordbruksnämnd anför, att utredningen som skäl för frångående
från principen om bidragsanknytningen till en äldre brukarkategori endast
bär anfört, dels att sådan anknytning enligt utredningens uppfatting är av
underordnad betydelse för strukturrationaliseringens utveckling, dels att anknytningen
av bidrag till en viss brukarkategori leder till en allmän irritation,
detta trots att frågan om bidragsrätt endast berör en tämligen begränsad
grupp av jordbrukare. Nämnden påpekar med anledning härav följande.
Vad det förra skälet angår torde det väl vara riktigt, att takten i strukturrationaliseringen
främst påverkas av sysselsättningsförhållandena inom andra
näringsgrenar. Det bidrag det här är fråga om är dock, sett tillsammans
med övriga stödformer, av en sådan storleksordning, att det måste spela en
roll vid bedömningen av de ekonomiska förutsättningarna på längre sikt.
Härtill kommer att en permanentning av bidraget måste väntas få den effekten,
att bidraget åtminstone delvis kommer att kapitaliseras vid överlåtelse
av fastigheten. I realiteten kan sålunda den tillträdande brukaren icke eller
endast till viss del räkna sig bidraget tillgodo. Synpunkten att anknytningen
av bidraget till en viss brukarkategori kan skapa irritation hos de nytillträdande
brukare, som ej erhåller bidrag, synes ej heller i och för sig böra tillmätas
sådan vikt, att den kan motivera en ändring av stödets principiella
karaktär. Det kan i detta sammanhang anmärkas, att man även med den uppläggning
av stödet, som utredningen förordat, måste räkna med att bidragsberättigade
och icke bidragsberättigade brukare kommer att finnas vid sidan
av varandra. Detta måste nämligen bli följden av de föreslagna bestämmelserna
om beliovsprövning med hänsyn till den totala inkomsten och det torde
knappast kunna förväntas, att det rätta i en sådan kategoriklyvning skall
för brukarna framstå som mycket mera påtaglig än det rätta i principen om
stödets karaktär av övergångsstöd.
Jordbruksnämnden anser sålunda, att man icke bör frångå principen om
övergångsstöd. Nämnden påpekar vidare, att den av utredningen förordade
omläggningen ur statsfinansiell synpunkt är långt ifrån betydelselös, eftersom
kostnaderna för det nuvarande producentbidraget under de senaste
åren har nedgått med över 1 000 000 kr. årligen.
Även arbetsmarknadsstyrelsen och socialstyrelsen anser, att förslaget om
arealtillägg innebär en icke önskvärd avvikelse från den tidigare fastslagna
principen om övergångsstöd. Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, att jordbrukets
arhetskraftbehov bör nedbringas genom rationalisering, vilket torde
vara en förutsättning för att kvarvarande jordbruksbefolkning skall kunna
erhålla trygg och god utkomst. Småbrukarstödet bör enligt styrelsens uppfattning
ej utformas så, alt det försvårar en utjämning av tillgång och efterfrågan
på arbetskraft, när lämpliga arbetstillfällen utanför jordbruket kan
erbjudas. Socialstyrelsen åberopar i detta sammanhang den tidigare behandlingen
av småbruksfrågan och understryker de ur social synpunkt ogynnsamma
verkningar, som en spridd bebyggelse medför.
Lantbruksstyrelsen anför beträffande bidragsanknytningen bl. a. följande.
Man kan till att börja med icke komma ifrån att, därest areallillägget bindes
till brukningsenhctcn, detta i princip kommer att kapitaliseras och re
-
46
Kangl. Maj:ts proposition nr 149 år 1959
sultera i ett högre pris för brukningsenheten vid dennas försäljning eller ett
högre arrende vid dennas utarrendering. Den nye ägaren får med andra ord
lösa hidraget med dess kapitaliserade värde eller åtminstone en stor del därav.
Arealtillägget kommer för honom i sådant fall att innebära intet eller ringa
stöd. Den, som inköper en sådan brukningsenhet för förstärkningsändamål,
vare sig enskild eller staten, måste ävenledes betala ett högre pris, vilket kommer
att försvåra den yttre rationaliseringen samt kan komma att medföra
att staten får betala ökade bidrag för utjämning av köpeskillingen. Vidare
kan man inte bortse från sådana följdverkningar, som att de höjda fastighetspriserna
på denna kategori av brukningsenheter kan medföra större
kreditbehov och ökad skuldsättning.
Om arealtillägget bindes till brukningsenheten, kommer det sålunda på
längre sikt icke att bli något verkligt stöd för småbrukets utövare men
måste väntas få ogynnsamma verkningar på jordbrukets strukturutveckling.
Ur de synpunkter, som lantbruksstyrelsen har att företräda, kan styrelsen
därför icke tillstyrka utredningens förslag i nämnda avseende.
Lantbruksstyrelsen anser dock, att det synes vara skäl att nu genomföra
en omprövning av bidragen i kontant form till brukare av småjordbruk.
Därvid bör enligt lantbruksstyrelsen hittillsvarande bidragstagare, som på
grund av god inkomst, stor areal o. s. v. icke längre bör åtnjuta bidrag, utmönstras,
och å andra sidan sådana småbrukare, som på grund av sin inkomst
år 1952 uteslöts från bidrag men sedan dess visat sig ha otillfredsställande
inkomster, kunna tillerkännas bidrag. Vidare bör enligt lantbruksstyrelsens
uppfattning bidragsbeloppen omprövas och detta främst med
hänsyn till penningvärdets förändringar.
Tjänstemännens centralorganisation anser det olämpligt, att det särskilda
stödet till småbruket, som enligt organisationen närmast måste anses vara
av social karaktär, utformas som pristillägg, arealtillägg eller dylikt. Enligt
organisationen hör en utredning snarast verkställas om stödets utformning
efter rationaliseringsfrämjande linjer. Sveriges akademikers centralorganisation
anser ävenledes, att småbrukarstödets övergångskaraktär bör bibehållas.
Landsorganisationen anför beträffande förslaget, att stödet skall utgå även
efter ägarbyte, bl. a. följande.
Detta är så mycket mera märkligt som de förhållanden, som 1947 utgjorde
motiven för att småbrukarstödet utformades på detta sätt, sedan dess har
blivit ändå mer utpräglade. Dels har den väntade överproduktionen i jordbruket
uppstått väsentligt mycket tidigare och blivit av större omfattning än
man då tänkte sig, dels har de ekonomiska förlusterna på exporten blivit
större än man tidigare räknat med och dels har konjunkturutvecklingen i
andra näringar blivit betydligt gynnsammare. Det senare medför, att möjligheterna
att övergå till andra yrken från jordbruket har blivit mycket större
än man någonsin vågade räkna med 1947. Nödvändigheten av att minska
jordbruksproduktionen för att begränsa exportförlusterna samt behovet av
arbetskraft inom andra näringsgrenar skulle således båda motivera, att
man ökade rationaliseringseffekten i småbrukarstödet i stället för att, såsom
utredningen föreslår, minska den.
En väsentlig fråga är enligt landsorganisationen hur man bedömer stödets
verkningar på rationaliseringsutvecklingen. Det förefaller landsorganitionen
ofrånkomligt, att ett stöd till småbruket, som i Norrland genom
-
47
Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1959
snittligt uppgår till ungefär 20 procent av bruttointäkten från jordbruksdriften
och sålunda till nära hälften av brukarnas nettoinkomst av denna, måste
ha ett väsentligt inflytande på småbrukarnas avgörande, i fall de skall fortsätta
med jordbruket eller skall söka sig till något annat yrke. Beträffande
utredningens uppfattning att anknytningen till viss brukarkategori har varit
alltför svårförståelig för jordbrukarna och därför väckt irritation, anför
landsorganisationen, att irritationen icke alls behöver bero på att åtgärden
är svårförståelig. Det kan i många fall väcka irritation, när t. ex. arbetslöshetsunderstöd
indrages för arbetare, som icke har velat godtaga ett av arbetsförmedling
anvisat arbete, kanske på annan ort. Det har förefallit landsorganisationen
som om utredningen hade varit lite för angelägen om att
icke väcka irritation uned sina förslag och organisationen anför vidare.
Det svenska jordbruket har under senare år kommit in i en överskottskris
på grund av dels produktionsökning, dels en konsumtionsminskning föranledd
av stegrade livsmedelspriser parallellt med vikande priser på jordbruksprodukter
på världsmarknaden. Denna kris berör särskilt mjölk- och fläskproduktionen.
I detta läge förefaller det landsorganisationen oklokt att utforma
småbrukarstödet på ett sådant sätt, att det uppmuntrar till ökad mjölkproduktion,
till att hålla åkerarealer i hävd, som hellre borde planteras med
skog, och till en ökning av produktionen i allmänhet vid småbruken, i stället
för att främja en övergång till extensiv drift och till huvudsysselsättning
i någon annan näring, där så är möjligt. Vi synes nu ha kommit till en
situation, då en boskillnad mellan socialpolitik och jordbrukspolitik ter sig
tämligen ofrånkomlig.
Kooperativa förbundet anser, att utredningens förslag skulle innebära, att
en av de grundläggande förutsättningarna för 1947 års riksdagsbeslut skulle
upphävas. Enligt förbundet har det i praktiken visat sig mycket svårt att
driva strukturrationaliseringen av det svenska jordbruket med tillbörlig
kraft, samtidigt som prisstödet effektiviseras. Detta anses utgöra en av orsakerna
till den överskottsproduktion, som nu hotar att spränga hela den
svenska jordbruksregleringen. Kooperativa förbundet anser det därför fullständigt
uteslutet, att produktionsstimulerande åtgärder vidtages. Såsom
tidigare nämnts anser förbundet, att den förändring av småbrukarstödet,
som kan befinnas lämplig med hänsyn till penningvärdets förändring, i
främsta rummet bör ske genom en procentuell uppräkning av producentbidraget
till de jordbrukare, som nu kommer i åtnjutande av detta.
Hushållningssällskapens förbund anser, att skäl kan anföras både för och
emot bibehållande av övergångskaraktären vid småbrukarstödet. Förbundet
har för sin del funnit det riktigast, att vid ägar- eller brukarskifte ett förhöjt
arealbidrag minskas med ett belopp, som motsvarar det nu utgående producentbidraget.
Sveriges lantbruksförbund påpekar, att sammankopplingen av småbrukarstöd
och rationalisering år 1947 omfattades av samtliga partier. Emellertid
har den praktiska tillämpningen av producentbidragets bestämmelser på
denna punkt mycket snabbt föranlett eu stark och utbredd kritik. Lantbruksförbundet
delar helt utredningens uppfattning, att bidragsanknytning
-
48
Kungl. Maj. ts proposition nr 1 hit år 1959
en till en äldre brukarkategori är av underordnad betydelse för strukturrationaliseringens
utveckling. Farhågorna för att en permanentning av en del
av småbrukarstödet skulle nämnvärt verka bromsande på takten vid den
yttre rationaliseringen och därmed minska jordbrukets framtida möjligheter
att följa med i den allmänna inkomstutvecklingen anser förbundet vara
mycket överdrivna. Förbundet framhåller fortsättningsvis bl. a. följande.
De ofullständiga brukningsdelarna utgöres dels av bestående småbruk,
dels av övergångsjordbruk. De förra är sådana småbruk, som visserligen
inte ger innehavaren full utkomst från själva jordbruksdriften, men som ändock,
på grund av inkomster av annat slag, beräknas ge honom och hans familj
åtminstone nödtorftig bärgning. Dessa jordbruk omfattas icke, åtminstone
icke i första hand, av det statliga rationaliseringsprogrammet. Ett permanent
stöd till småbruk av denna typ bör alltså rimligen endast föga påverka
den yttre rationaliseringen i fördröjande riktning. Vad beträffar övergångsjordbruken,
alltså sådana brukningsdelar som — även om hänsyn tas
till förefintliga biinkomster — icke kan beräknas ge brukaren en fullgod
bärgning, kan göras en uppdelning i 2 grupper med avseende på vad som
händer när brukningsdelen utbjudes till försäljning. Bortses från släktköp
ankommer det på lantbruksnämnden att pröva, om brukningsdelen bör bestå
eller om den bör utnyttjas i rationaliseringsverksamheten. I det förra
fallet föreligger icke faktisk möjlighet till yttre rationalisering. I det senare
fallet torde rationaliseringsåtgärderna mestadels medföra, att brukningsdelen
slås samman med grannfastighet eller fördelas på 2 eller flera sådana,
varigenom den bidragsberättigade fastigheten upphör att existera. I intetdera
av dessa fall synes det ha någon betydelse för rationaliseringens fortgång,
om bidraget är stående eller ej.
I själva verket bör det endast vara i fråga om sådana övergångsj ordbruk,
som går i arv, och där alltså överlåtelsen endast i undantagsfall kommer att
prövas av lantbruksnämnd, för vilka anledning föreligger antaga, att ett permanent
bidrag kan ha något nämnvärt inflytande på rationaliseringstakten.
I detta sammanhang må erinras om att det enligt företagna undersökningar
på fastigheter av här ifrågavarande slag i mycket stor utsträckning saknas
etterträdare till den nuvarande brukaren, ett förhållande som verkar reducerande
på antalet fall, där en permanentning av bidraget kan verka fördröjande
på strukturrationaliseringen.
Lantbruksförbundet anför vidare, att det ofta göres den invändningen mot
att producentbidraget (eller liknande bidrag) permanentas, att man härigenom
skulle åstadkomma en stegring av fastighetsvärdena, vilket skulle drabba
nytillträdande småbrukare. Förbundet påpekar emellertid, att riksdagen
kan, när den så finner anledning avskaffa eller ändra bidragsbestämmelserna,
varför osäkerheten om bidragets fortbestånd verksamt torde hindra den
befarade stegringen av fastighetsvärdet. Härtill kommer, att den berörda invändningen
knappast håller streck annat än beträffande sådana småbruk,
som icke skall bli föremål för yttre rationalisering, alltså i huvudsak bestående
småbruk, och i dessa fall dessutom i stort sett torde begränsas till då
överlåtelsen sker till annan än nära anförvant. Det är föga anledning förmoda,
att vederlaget vid släktköp nämnvärt påverkas om bidrag kan förväntas
eller ej.
Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1959
49
Riksförbundet Landsbygdens folk understryker, att det måste anses vara
rimligt, att såväl reglerna för en bidragsform för berörda människor som de
tillämpade principerna äger stöd i den allmänna opinionen. Så är enligt riksförbundet
icke fallet med producentbidraget. Riksförbundet vitsordar sålunda,
att ett starkt och enligt förbundets mening välgrundat missnöje råder
bland småbrukarna över de regler och bestämmelser, som gäller rörande producentbidragen,
och understryker utredningens uppfattning angående bidragets
anknytning till strukturrationaliseringen. Riksförbundet anför vidare
bl. a. följande.
Motiveringen för att anknyta producentbidraget till den yttre rationaliseringen
har främst varit, att man inte velat införa en stödform, som verkat
bromsande på rationaliseringstakten. Utredningen har ingående granskat
denna motivering och funnit, att ett bidrag av denna storleksordning måste,
i nuvarande situation, anses ha en mycket underordnad betydelse, då det gäller
att ta ställning till övertagandet av ett småbruk och att sålunda strukturomvandlingen
i mycket ringa grad påverkas av om småbruksstödet knyter
an endast till en äldre brukarkategori.
Riksförbundet delar helt utredningens uppfattning i denna fråga och anser
sålunda, att sambandet mellan småbruksstöd och yttre rationalisering kan
brytas utan risk för att en icke önskvärd uppbromsning i rationaliseringstakten
skall åstadkommas.
Småbrukarnas riksförbund framhåller, att begränsningen av producentbidraget
till en viss brukarkategori har verkat i hög grad stötande och betecknar
det som tillfredsställande, därest producentbidraget skulle försvinna.
Arealgränserna och arealen som bidrag sunderlag
Statens jordbruksnämnd understryker, att det nu utgående producentbidraget
är helt oberoende av den aktuella produktionens inriktning och storlek
och att risken för att stödet direkt skall stimulera till en i och för sig icke
önskvärd mjölkproduktion är sålunda redan nu helt eliminerad. Enligt
nämnden gäller frågan därför allenast, huruvida den av utredningen föreslagna
beräkningsmetoden kan tänkas ge eu mera ändamålsenlig fördelning
av bidragen än den nuvarande. Nämnden anför i detta sammanhang fortsättningsvis
följande.
Utredningen har som skäl för frångående av den nu tillämpade beräkningsgrunden
anfört, att det synes mindre lämpligt att på längre sikt anknyta
ett bidrag till produktionen under en förgången tidsperiod. Detta kan
väl i och för sig vara riktigt. Bortsett från att dessa olägenheter i någon mån
minskas, därest stödet i enlighet med vad jordbruksnämnden förordar skall
bibehålla karaktären av ett övergångsstöd, synes (ten viktigaste frågan i
detta sammanhang vara, huruvida en direkt anknytning till akerarealen kan
tänkas utgöra en sakligt riktigare grund för bestämmande av bidragets
storlek. Detta är enligt nämndens uppfattning synnerligen tvivelaktigt.
Till stöd för sin uppfattning anför nämnden bl. a., alt åkerarealen icke
tillfredsställande återspeglar brukningsenheternas produktionskapacitet och
4 Bihantj till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 149
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 1^9 år 1959
produktionsförhållanden över huvud taget och att det därför starkt kan
ifrågasättas om en på åkerarealens storlek baserad bidragsskala av den typ,
som utredningen om småbruksstöd har förordat, kan anses ge ett nöjaktigt
resultat ur rättvisesynpunkt. Genom att utesluta ängs- och betesmark vid
beräkningen av arealtillägget kan vidare enligt nämnden betydande skevheter
i bidragssystemet uppstå olika jordbruksområden emellan. Med hänsyn
till det anförda framhåller nämnden sammanfattningsvis följande.
Om man utgår från att bidragsskalan bör vara uppbyggd så, att bidraget
skall börja med ett relativt litet belopp för jordbruk med liten produktionskapacitet,
därefter för jordbruk med större kapacitet stiga i takt med kapaciteten
upp till en viss nivå för att sedan åter successivt reduceras, synes
det i själva verket med fog kunna hävdas, att den nu tillämpade, på produktionskapaciteten
i fråga om mjölk uppbyggda bidragsskalan — oavsett
om mjölkproduktion förekommer eller har förekommit på de ifrågavarande
brukningsenheterna — i stort sett ger ett riktigare resultat än det som erhålles
med tillämpning av den av utredningen föreslagna metoden.
Jordbruksnämnden anser vidare, att den åkerareal, som har redovisats vid
den senaste fastighetstaxeringen icke är en tillräckligt säker grund för bestämmande
av arealtilläggets storlek. Nämnden redovisar en undersökning
vid 90 slumpvis uttagna mindre jordbruk och konstaterar, att ungefär två
tredjedelar av undersökningsmaterialet i 2 av de utvalda socknarna och
omkring hälften i den tredje företer avvikelser mellan de verkliga åkerarealerna
och fastighetstaxeringens åkerareal med mer än 10 procent. Fastighetslängdernas
uppgifter anges därvid i regel överstiga de ekonomiska
kartornas. Materialet från fastighetstaxeringarna ger vidare enligt nämnden
icke någon säker uppfattning om antalet brukningsenheter och utredningens
system medför därför enligt nämndens uppfattning frestelse för brukaren
att ange den ur bidragssynpunkt fördelaktigaste arealen, varför kostnaderna
för arealtillägget kan bli större än vad som beräknats. Slutligen anser
jordbruksnämnden, att en nedre arealgräns vid 1,1 ha innebär en utvidgning
av bidragsrätten till betydande nya kategorier brukare och att — därest
utredningens förslag genomföres — den nedre gränsen följaktligen bör
fastställas till 2 ha.
Lantbruksstyrelsen ifrågasätter lämpligheten av att knyta bestämmelserna
till stela arealgränser men har i övrigt intet att erinra mot att arealtilllägg
med av utredningen föreslagna belopp införes som stödform i stället
för producentbidrag i samband med omprövning av bidragsrätten, varvid
dock areallillägg enligt styrelsens uppfattning bör utgå först fr. o. m. brukningsenheter
av minst 2 ha. En liknande irritation som den, vilken ofta påtalats
beträffande frågan om rättvisa i samband med producentbidragen, kan
enligt lantbruksstyrelsen komma att uppstå, därest genom bristfällig kontroll
arealtillägg utgår för åkerjord, som icke brukas.
Statistiska centralbyrån påpekar, att taxeringslängdernas uppgifter visserligen
ej alltid är fullt tillförlitliga och aktuella, men medger att något
annat bättre, officiellt material, användbart för ifrågavarande ändamål,
51
Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1959
icke torde finnas tillgängligt för landet i dess helhet. Det synes därför enligt
centralbyrån nödvändigt att anknyta till fastighetstaxeringens arealuppgifter.
Sveriges lantbruksförbnnd anser det osäkert, om åkerarealen bättre än
den faktiska eller beräknade mjölkproduktionen återspeglar brukningsenheternas
ekonomiska bärkraft, men anför därefter vidare.
Att lantbruksförbundet, trots tveksamheten om att arealtillägget medför
större rättvisa än producentbidraget, ändock icke vill motsätta sig utredningsförslagets
genomförande beror på att detta, såvitt kan bedömas, innehåller
andra obestridliga förtjänster. Förbundet åsyftar här den årliga
prövningen av bidragsfrågan med hänsynstagande till inkomstförskjutningarna,
en prövning som bl. a. genom de ovillkorliga arealbestämmelserna
icke behöver anförtros lantbruksnämnderna utan kan ske centralt hos
statens jordbruksnämnd.
Lantbruksförbundet anför fortsättningsvis, att dess tillstyrkan icke innebär,
att förbundet förbiser vissa olägenheter, som kan visa sig vara förknippade
med ansökningsförfarandet enligt utredningens förslag. Förbundet
åsyftar härvid främst kontrollen av arealuppgifterna, vilken försvåras av
de ofta förekommande sidoarrendena. Härvid ifrågasätter förbundet behovet
av att hos statens jordbruksnämnd lägga upp ett särskilt register över
jordbruk med upp till 10 ba åker och framhåller, att den behövliga kontrollen
torde kunna ske i det hos Riksförbundet Landsbygdens folk befintliga
jordbruksregistret.
Riksförbundet Landsbygdens folk tillstyrker införandet av ett arealtillägg,
som enligt dess uppfattning synes ha vissa fördelar framför det nuvarande
systemet med producentbidrag. Riksförbundet anför därvid vidare.
Fördelarna ligger framför allt däri, att man genom den årliga prövningen
slipper anknytningen till produktion och inkomster under en gången tidsperiod.
Enligt riksförbundets mening har dock inte utredningen helt övertygande
kunnat visa, att åkerarealstorleken utgör ett tillfredsställande underlag
för bedömningen av bidragsbehovet. Genom att ovillkorligen binda
bidragets storlek till fastighetstaxeringarnas uppgifter angående åkerarealens
storlek har man önskat skapa administrativ enkelhet. Utredningen synes
emellertid ha för litet uppmärksammat de vägar, som strukturomvandlingen
följer. Inte obetydliga arealer åkerjord ligger f. n. i praktiken obrukade,
utan att detta kommer till synes i taxeringarna. Att centralt kontrollera
dylika förhållanden är ej möjligt. Det är heller inte möjligt att på
sätt som utredningen föreslår utöva kontroll över de mer eller mindre tillfälliga
sidoarrenden och grödköp, som förekommer. Riksförbundet önskar
i detta sammanhang bringa i erinran, att riksförbundet förfogar över ett
register över samtliga brukningsenheter i landet, vilket bl. a. utnyttjats för
1956 års jordbruksräkning. Genom förbundets kontaktmän ute i varje socken
hålles detta register aktuellt vid varje tidpunkt så att köp, försäljningar
och arrenden inrapporteras. Förbundet har därför en viss erfarenhet
av hur ofta förändringar förekommer och hur inaktuella fastighetstaxeringarnas
arealuppgifter i verkligheten är. Det torde sålunda vara
realistiskt att räkna med att fastighetstaxeringarnas arealuppgifter i ett
mycket stort antal fall måste frångås på grund av uppkomna ändringar i
arealinnehavet. Utredningens uttalande om att arealtillägg endast skall utgå
52
Kungl. Maj:ts proposition nr H9 år 1959
för åker, som används för »effektiv jordbruksproduktion» måste även bidra
till tveksamhet och förvirring. Här bör klarare bestämmelser utformas. I
sammanhanget torde vidare kunna ifrågasättas behovet av att hos statens
jordbruksnämnd lägga upp ett särskilt register över enheter under 10 ha
åker, då redan ett sådant register existerar och ständigt hålles aktuellt.
Riksförbundet är berett att diskutera möjligheterna att använda detta register
i den utsträckning, som befinnes lämplig.
Beträffande riksförbundets synpunkter på och förslag om arealtillägget
i norra Sverige redogöres i det följande i samband med frågan om det särskilda
stödet i denna del av landet.
Statskontoret och Hushållningssällskapens förbund anser, att den lägsta
arealgränsen i fråga om arealtillägg bör gå vid 2,1 ha. Samma ståndpunkt
antages även av Sveriges akademikers centralorganisation, som dessutom
ifrågasätter det berättigade i att höja den reella arealgränsen genom att
fixera gränsen vid 10 ha åker utan att häri innefatta till åker omräknad
ängs- och betesmark.
Mantals skrivning skravet
Mantalsskrivningskravet tillstyrkes av statens jordbruksnämnd och Sveriges
lantbruksförbund, varvid lantbruksförbundet dock ifrågasätter om
detta krav med hänsyn till inkomst- och förmögenhetsstrecken fyller någon
större funktion. Riksförbundet Landsbygdens folk tillstyrker ävenledes
mantalsskrivningskravet men understryker, att i detta sammanhang
de nytill trädande jordbrukarnas förhållanden bör uppmärksammas.
Inkomstgränsen
Statskontoret finner det tveksamt, om man i fråga om arealtillägg bör
frångå det system med individuell behovsprövning, som nu tillämpas beträffande
producentbidragen. För en sådan prövning anses bl. a. tala de
av utredningen påvisade regionala variationerna i småbrukarnas inkomstförhållanden.
Statskontoret anser sig dock icke böra motsätta sig en lösning
av problemet efter de linjer utredningen föreslagit och detta med hänsyn
till de administrativa fördelar, en generell inkomstgräns kan anses medföra.
Gränsen för bidragsrätt bör dock enligt statskontorets uppfattning sättas
lägre än den av utredningen förordade — enligt statskontorets mening
bör den nedre kvartilen för taxerade nettoinkomster i storleksgruppen
10—20 ha utgöra inkomstgränsen. Vidare har enligt statskontoret bärande
skäl icke anförts för en särbehandling av norra Sverige vid utformningen
av inkomstgränsen.
Statens jordbruksnämnd hyser betänkligheter såväl mot den av utredningen
valda utgångspunkten som ock mot det sätt, på vilket inkomstgränsen
från sagda utgångspunkt föreslagits konstruerad i praktiken och anför
i dessa frågor följande.
Om inkomstgränsen sättes så, att den kommer att motsvara den genomsnittliga
taxerade inkomsten i storleksgruppen 10—20 ha, innebär detta att
gränsen kommer att ligga över den inkomst, som faktiskt uppnås av omkring
53
Kungl. Maj. ts proposition nr 149 år 1959
hälften av samtliga brukare i sagda storleksgrupp. En på dylikt sätt bestämd
inkomstgräns måste enligt jordbruksnämndens uppfattning anses
ligga högre än vad som kan anses förenligt med den av 1947 års riksdag angivna
målsättningen i fråga om det särskilda småbruksstödet. En erinran
kan enligt jordbruksnämnden vidare göras mot det sätt, på vilket utredningen
vill utjämna den tidsmässiga eftersläpningen i deklarationsundersökningarna.
Nämnden anser, att den föreslagna framskrivningen med socialstyrelsens
konsumentprisindex kan komma att innebära, att inkomstgränsen
flyttas uppåt för jordbruken under 10 ha alldeles oberoende av om
någon motsvarande inkomstökning ägt rum i gruppen 10—20 ha eller ej.
Beträffande den av utredningen föreslagna korrektionen av inkomstgränsen
för norra Sverige anför jordbruksnämnden, att denna korrektion
leder till en höjning av inkomstgränsen för norra Sverige, vilken överstiger
det belopp, varmed det särskilda Norrlands-tillägget för mjölk normalt kan
beräknas utgå. Även om de extra mjölkpristilläggen skulle komma att höjas
på sätt utredningen föreslagit, synes det enligt nämnden likväl klart, att
tilläggen som sådana ej kan motivera en generell höjning av inkomstgränsen
för norra Sverige av den storleksordning utredningen föreslagit. Nämnden
anför vidare.
Principiellt sett kan jordbruksnämnden emellertid ej finna, att de skäl,
som utredningen anfört, överhuvudtaget motiverar en särskild inkomstgräns
för norra Sverige. Hur inkomslgränsen skall bestämmas, är tvärtom
enligt nämndens uppfattning såväl för Norrland som för riket i övrigt fråga
om en skälighetsprövning, där utgångspunkten bör vara att ge ett tillskott
till förbättrande av jordbrukets lönsamhet åt dem, som påtagligt är i sämre
ställning än jordbrukarna i storleksgruppen 10—20 ha. Från denna utgångspunkt
skulle en anknytning till den genomsnittliga inkomstnivån i
den nedre kvartilen i storleksgruppen 10—20 ha te sig skälig.
Lantbruks styrelsen anser den föreslagna framskrivningen med socialstyrelsens
konsumentprisindex vara en onödig finjustering mot bakgrund av
den grova beräkningsgrund för inkomstgränsen, som utredningen föreslagit.
Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk och Småbrukarnas
riksförbund tillstyrker den föreslagna inkomstgränsen. Riksförbundet
Landsbygdens folk uttrycker dock därvid viss tveksamhet beträffande
användningen av konsumentprisindex vid beräkningen av inkomstgränsen.
Förmögenhet sgränsen
Statskontoret, lantbruksstyrelsen, statens jordbruksnämnd och Hushållningssällskapens
förbund anser, att förmögenhetsgränsen för ett eventuellt
arealtillägg bör gå vid 50 000 kr. Den av utredningen föreslagna gränsen vid
80 000 kr. tillstyrkes däremot av Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet
Landsbygdens folk och Småbrukarnas riksförbund.
Bidragsskalan
Statens jordbruksnämnd bär ingen erinran mot den föreslagna bidragsskalan,
därest arealtillägg skulle genomföras. Nämnden påpekar, att vid en
nedre arealgräns av 2 ha minimibidraget synes böra utgå med 250 kr.
54
Kungl. Maj.ts proposition nr lk9 år 1959
Den av utredningen föreslagna bidragsskalan tillstyrkes av Sveriges lantbruksförbund
och Riksförbundet Landsbygdens folk.
Det administrativa förfarandet
Statskontoret framhåller, afl frågan om ersättning till ordförande i taxeringsnämnd
för granskning av ansökningshandlingar i samband med behandlingen
av deklarationer bör övervägas i samband med prövningen
av ersättningsnormerna överhuvudtaget för taxeringsnämndsordförandena.
Statskontoret anför därefter vidare.
I likhet med utredningen finner statskontoret skäligt, att en småbrukare,
som genom ändrad taxering uppfyller förutsättningarna för areal tillägg,
också kommer i åtnjutande av sådant tillägg. I konsekvens härmed torde
emellertid även krav på återbetalning av arealtillägg böra framställas för
den händelse vederbörande bidragstagare icke längre skulle uppfylla villkoren
härför. Ämbetsverket kan sålunda icke tillstyrka utredningens förslag,
att vid en upptaxering i högre instans av inkomsten eller förmögenheten
över resp. gräns redan utbetalat arealtillägg icke skulle återkrävas.
Riksskattenämnden uttalar betänkligheter mot att ansökningsförfarandet
för en subvention av den beskaffenhet, varom här är fråga, sammankopplas
med deklarations- och taxeringsförfarandet. Vad utredningen föreslagit
i detta sammanhang innebär enligt riksskattenämndens uppfattning
för berörda skattskyldiga, att vid avgivandet av självdeklaration för taxering
till inkomst och förmögenhet tillkommer ytterligare en faktor, som
kan påverka skattetänkande och deklarationsmoral. Riksskattenämnden
framhåller vidare, att taxeringsnämndsordförandena överhuvudtaget icke
bör påläggas arbetsuppgifter, som ligger vid sidan av det egentliga taxeringsarbetet.
Riksskattenämnden anför vidare.
Kontrollen av sökandenas inkomst och förmögenhet skulle kunna ske
snabbare och med mindre kvalificerad arbetskraft, om den gjordes med ledning
av de hos den lokala skattemyndigheten upprättade inkomst- och förmögenhetslängderna.
Den försening i arealbidragens utbetalande, som en
sådan ordning skulle medföra jämfört med utredningens förslag, torde vara
ringa. Riksskattenämnden vill förorda en sådan ordning.
Även länsstyrelserna i Jönköpings, Skaraborgs och Norrbottens län anser,
att taxeringsnämndsordförandena icke bör åläggas nya arbetsuppgifter och
att således andra vägar än den av utredningen föreslagna bör prövas vid
tillämpningen av inkomstgränsen för arealtillägg. Länsstyrelsen i Västerbottens
län har däremot intet att erinra mot utredningens förslag. Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund anför, att den föreslagna granskningen
i och för sig kan anses ha ringa omfattning men att det rent principiellt
måste hävdas, att varje arbetsuppgift, som ålägges taxeringsnämndsordförandena
utanför deras egentliga arbete, får anses ha menlig inverkan och
därför icke kan tillrådas.
Statens jordbruksnämnd framhåller, att arbetet med administrationen av
ett eventuellt arealtillägg måste bli väsentligt mer kostnadskrävande och
55
Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1959
tidsödande än vad utredningen synes ha antagit samt att de granskande
och kontrollerande uppgifterna till sin natur är sådana, att det måste anses
klart lämpligare att de oinhänderhas av ett lokalt än eventuellt centralt
organ. Nämnden avstyrker därför bestämt, att administrationen av arealtilllägg
skulle läggas på nämnden och anför till närmare utveckling av sin uppfattning
följande.
Utredningen har räknat med alt jordbruksnämnden med utgångspunkt
från fastighetstaxeringen skulle behöva lägga upp ett register över jordbruk
upp till 10 ha åker, vilket skulle användas för kontroll av de i ansökningarna
om arealtillägg lämnade uppgifterna om åkerarealen. Redan detta skulle
innebära en dubblering av de register, vilka nu regelmässigt finns hos lantbruksnämnderna.
Vidare måste man, särskilt då det är fråga om sidoarrenden,
räkna med att det mycket ofta kommer att bli nödvändigt att införskaffa
kompletterande uppgifter och förklaringar. Om jordbruksnämnden
skall göra detta, måste den i regel anlita hjälp av något lokalt organ, i första
hand då lantbruksnämnden. Några möjligheter att själv öva kontroll över
att åker, för vilken arealtillägg sökts, verkligen används i produktionen,
äger jordbruksnämnden överhuvudtaget icke utan skulle härvidlag bli helt
beroende av biträde av lokala organ. I samtliga nu nämnda avseenden måste
det sålunda anses uppenbart, att uppgifterna väsentligt snabbare och bättre
kan lösas av lokala organ. Härtill kommer att en koncentration av bidragsärendena
till jordbruksnämnden måste komma att medföra en avsevärd
försening i fråga om utbetalningen. Enligt utredningen borde, sedan
samtliga ansökningshandlingar vid juni månads utgång inkommit till jordbruksnämnden,
bidragen kunna utbetalas under loppet av juli och augusti.
Det är emellertid att märka, att det här är fråga om — enligt utredningens
beräkning — ca 140 000 ansökningar, vilka måste granskas individuellt och
beträffande vilka det i ett stort antal fall blir nödvändigt att införskaffa
ytterligare uppgifter. Även om en omfattande extra personal skulle kunna
sättas in på uppgiften, torde det därför komma att erbjuda stora svårigheter
att lösa densamma inom den tidrymd, som utredningen räknat med.
Fördelas uppgifter på lantbruksnämnderna torde man däremot kunna räkna
med att arbetet skall kunna utföras ej blott på ett sakligt sett bättre
sätt utan även snabbare.
Då jordbruksnämnden här förordat att administrationen av eventuella
arealtillägg skulle omhänderhas av lantbruksnämnderna, har jordbruksnämnden
ej förbisett den olägenhet, som i så fall kan uppstå för nämnderna
genom att de till förfång för rationaliseringsarbetet blir nödsakade att i
alltför hög grad ägna sig åt uppgifter av övervägande administrativ karaktär.
Jordbruksnämnden vill därför i detta sammanhang understryka angelägenheten
av att lantbruksnämnderna får möjlighet att i erforderlig omfattning
ägna sig åt sina egentliga arbetsuppgifter.
Lantbruksstijrelscn är av den uppfattningen, att den summariska prövning
av bidragsrätten i anslutning till inkomst- och förmögenhetsgränsen,
som utredningen föreslagit, närmast ger vid handen alt eu årlig prövning
av bidragsrätt icke skulle vara nödvändig eller ens önskvärd. Ett avsevärt
underlättande av administrationen borde enligt lantbruksstyrelsen kunna
uppnås om bidragsrätten på grund av prövning för visst år fastställes att
gälla under en i förväg ej fixerad följd av år. Härigenom synes man enligt
56
Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1959
lantbruksstyrelsens uppfattning även begränsa verkningarna av en medveten
anpassning av inkomsten. Lantbruksstyrelsen berör vidare den föreslagna
stickprovsmässiga kontrollen och anför därvid bl. a. följande.
Det bör också uppmärksammas att indelningen i brukningsenheter i stor
omfattning skiljer sig från indelningen i taxeringsenheter. Den bristande
överensstämmelsen beror i hög grad på att s. k. sidoarrenden under senare år
tillkommit i stor utsträckning och lett till omfattande ändringar i brukningsenheternas
arealer. Huruvida dessa ändringar är tillfälliga eller varaktiga
är ofta svårt att bedöma. Redan vid den första omprövningen av
bidragsrätt kommer otvivelaktigt att visa sig att det icke går att grunda besluten
på taxeringsuppgifterna utan att en genomgång av den verkliga indelningen
i brukningsenheter blir nödvändig. Om man vid efterföljande omprövning
nöjer sig med stickprovsmässiga kontroller avseende brukningsenheternas
sammansättning får man vara beredd på att resultatet av omprövningen
blir alltför slumpartat och orsakar stark irritation.
Med hänsyn till det anförda avstyrker lantbruksstyrelsen utredningens
förslag i fråga om det administrativa förfarandet. Det synes styrelsen verklighetsfrämmande
att lägga granskningen och kontrollen av sådana faktorer
som arrendeförhållanden och brukad åkerareal hos taxeringsmyndigheterna.
Enligt styrelsens uppfattning är det uppenbart, att administrationen
bör anförtros åt med jordbrukets förhållanden förtrogna myndigheter
med lokal förankring och sålunda läggas på lantbruksnämnderna, varvid
överinseendet liksom nu bör ligga hos lantbruksstyrelsen. Beträffande kostnaderna
för administrationen av arealtillägget anför lantbruksstyrelsen följande.
Styrelsen får i detta sammanhang nämna, att styrelsen icke kan vitsorda
de av utredningen gjorda kostnadsberäkningarna. Utredningen synes ha
överskattat de nuvarande kostnaderna för administrationen av producentbidrag
och underskattat de blivande kostnaderna för administrationen av
arealtilläggen. Det må här framhållas, att antalet ansökningar om att tilldelas
eller behålla producentbidrag nu uppgår till ca 3 000 per år för hela
landet. En omprövning med övergång till ändrade bidragsgrunder kommer
givetvis att medföra en arbetsbelastning men därefter kan arealbidragen
otvivelaktigt handhas av nämnderna inom nuvarande personalram, varvid
viss inbesparing bör kunna ske av sådana kostnader, som enligt utredningen
nu beräknats utgå till mejerierna och nämndernas ortsombud.
Statistiska centralbyrån påpekar, att uppläggningen och aktualiserandet
av ett centralt register över ungefär 150 000 småbruk skulle kräva stora
kostnader och anför vidare följande.
Därtill kommer den mycket besvärliga kontrollen av uppgifter om areal
för arrenderad tillskottsjord. I regel redovisas dylika arrendelotter ej specifierade
i fastighetslängderna. Dessutom förekommer nu ej sällan korttidsarrenden,
t. o. m. för blott 1 år enligt muntligt avtal, tillfälliga grödltöp
o. d., som ytterligare försvårar denna kontroll. Utredningen har, som förut
nämnts, tänkt att kontrollen av arrendeförhållandena bör ske stickprovsmässigt
liksom kontrollen, att arealtillägg icke utgår för åker, som ej längre
användes i produktionen. Centralbyrån anser, att förslaget om en dylik
stickprovskontroll ej överensstämmer med utredningens påstående, att admi
-
57
Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1959
nistrationen av arealtillägget ej kräver någon direkt kännedom om lokala
förhållanden. Skall eu sådan stickprovsmässig kontroll skötas av jordbruksnämnden,
torde därför erfordras flera resande kontrollanter. Centralbyrån
anser, att man bör överväga, om ej hela administrationen av arealtillägget
eller åtminstone kontrollen av arealuppgifterna i ansökningarna i stället bör
handhas av lantbruksnämnderna, som har den erforderliga lokalkännedomen
och därjämte stor erfarenhet av handläggning av bidragsärendena.
Centralbyrån anför vidare bl. a., att utredningens förslag, att fastighetstaxeringarnas
arealuppgifter skulle gälla under hela mellanperioden mellan
2 fastighetstaxeringar, enligt dess uppfattning är olämpligt på grund av den
starka strukturförändring, som jordbruket f. n. undergår. Vidare bör enligt
centralbyråns mening kontrollen av arealuppgifterna beträffande arrenderad
tillskottsjord och av den uppgivna åkerns användning i produktionen
kunna tillförlitligt och med rimliga kostnader skötas av lantbruksnämndernas
tjänstemän och ortsombud och då ofta i samband med deras övriga
tjänsteresor.
Sveriges lantbruksförbund anser det vara en fördel, att den årliga prövningen
av bidragsfrågan icke behöver anförtros lantbruksnämnderna utan
kan ske centralt hos statens jordbruksnämnd. Förbundet påpekar, att härigenom
befrias lantbruksnämnderna och hos dem anställda kvalificerade
tjänstemän från en arbetsuppgift, som ligger helt vid sidan av de arbetsuppgifter,
för vilka nämnderna ursprungligen har inrättats.
Leveranstillägg för mjölk
Enligt statskontoret är det med hänsyn till rådande överproduktion på
mjölk mindre välbetänkt att i enlighet med utredningens förslag höja leveranstillägget
på mjölk. Därest likväl det mindre jordbruket anses böra erhålla
ökat stöd i sådan form, bör detta enligt ämbetsverkets uppfattning ske
inom ramen för nu utgående leveranstillägg och icke genom ett tillskott av
ytterligare 7 000 000 kr.
Statens jordbruksnämnd framhåller, att ställningstagandet till den föreslagna
ändringen av leveranstillägget bör anstå, till dess de sannolika utvecklingslinjerna
i fråga om mjölkproduktionens omfattning något bättre
kan överblickas. Bortsett härifrån har nämnden vissa smärre erinringar
mot den föreslagna bidragsskalan och anför härom hl. a. följande.
Det synes sålunda önskvärt att gå ett steg längre än vad utredningen
gjort i fråga om en begränsning av tillägget för mycket små mjölkleveranser,
som i stor utsträckning torde komma från besättningar, vilkas innehavare
icke bedriver egentligt jordbruk. Härtill kommer alt de små årsleveranserna
orsakar mejerihanteringen stora olägenheter.Förutom alt leveranserna sker
oregelbundet blir även transportkostnaderna mycket höga per kg mjölk. Olägenheterna
för småproducenterna vid ett avskaffat eller reducerat leveranstillägg
torde minskas genom alt ett fullgott alternativ till mejerileveranserna
skapats genom det föreslagna kalvbidraget. Mot bakgrunden av vad som
nu anförts vill jordbruksnämnden föreslå eu något ändrad skala för leveranstillägget.
58
Kungl. Maj. ts proposition nr 149 år 1959
Enligt jordbruksnämndens mening bör leveranstillägg icke utgå för årsleveranser
av 2 000 kg eller lägre. För kvantiteter mellan 2 001 och 9 000 kg
föreslås bidrag utgå med 6 öre per kg och leveranstillägget kommer då maximalt
att uppgå till 420 kr. per år. Tillägget bör därefter enligt nämndens uppfattning
kvarstå oförändrat vid 420 kr. per år för leveranser upp t. o. in.
15 000 kg, varefter avtrappning föreslås skola ske med samma belopp som
utredningen föreslagit, d. v. s. 4 öre per kg för kvantiteter överstigande 15 000
kg. Det lägsta bidragsbeloppet föreslås till 50 kr.
Lantbruksstyrelsen anför, att eftersom produktionen vid det mindre jordbruket
under alla förhållanden till större eller mindre del kommer att vara
inriktad på mjölkproduktionen, blir ett stöd till det mindre jordbruket vilken
form det än får i viss mån ett stöd till mjölkproduktionen. Ämbetsverket
anför därefter fortsättningsvis följande.
Det torde därför icke spela någon större roll, om en viss del av stödet till
det mindre jordbruket alltjämt utgår i form av leveranstillägg. Den av utredningen
föreslagna förstärkningen av leveranstillägget skulle dock komma
att innebära en viss stimulans till ytterligare ökning av mjölkproduktionen,
vilket i nuvarande läge måste undvikas. Lantbruksstyrelsen vill därför föreslå,
att stödet i form av leveranstillägg utgår i oförändrad omfattning och
enligt samma grunder som hittills.
Hushållningssällskapens förbund framhåller, att det med hänsyn till de
alltmera framträdande svårigheterna att vinna avsättning för det inom
landet producerade smöret starkt kan ifrågasättas, huruvida icke leveranstillägget
borde slopas och ersättas med ett stöd i form av arealtillägg. Förbundet
åberopar som motiv för sitt ställningstagande följande synpunkter.
Som skäl härför kan således framhållas, att mjölkproduktionens lokalisering,
bedömt ur produktionsekonomiska förutsättningar, i icke ringa grad
snedvridits under efterkrigsåren. Detta har ökat de genomsnittliga transport-
och uppsamlingskostnaderna för mjölken. Det torde icke kunna förnekas,
att berörda leveranstillägg och dettas föregångare bidragit härtill
genom den stimulans till mejerileverans, som ifrågavarande tillägg inneburit
bland mindre och avsides boende mjölkproducenter. Förbundsstyrelsen
håller därför före, att med hänsyn till de ändrade förhållanden, som''nu råder
för mjölkproduktionens del och som kan förväntas bestå under överblickbar
tid framöver, bör man så långt möjligt undvika att sammankoppla
småbrukarstödet med denna. Med hänsyn härtill vore det säkerligen en riktig
utveckling om leveranstillägget avvecklades. Närmast till hands ligger
därför, att detta tillägg åtminstone inom landets södra och mellersta delar
ersättes med ett förhöjt arealbidrag, så att också ifrågavarande del av stödet
icke blir knutet till en viss produktionsgren. Det vore även med all sannolikhet
även till fördel, om nu anförda synpunkter kunde beaktas vid utformningen
av stödet i norra Sverige.
Kooperativa förbundet påpekar, alt starka betänkligheter förelåg mot leveranstillägget.
redan vid tidpunkten för tillkomsten av denna bidragsform.
Förbundet anför vidare.
Om redan den förändring av småbrukarstödet, som infördes år 1953, var
och är ägnad att inge stora betänkligheter med hänsyn till dels dess konserverande
effekt på en oekonomisk jordbruksstruktur, dels dess produktions
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1959
59
stimulerande verkan i ett läge, då det svenska jordbruket befinner sig i en
ytterst allvarlig avsättningskris för animalierna, så framstår det nu av småbruksutredningen
framlagda förslaget om att dels ytterligare utbygga småbrukarstödet,
dels permanenta detsamma i en än allvarligare dager.
Såsom tidigare nämnts, anser Kooperativa förbundet det vidare önskvärt,
att en del av de bidrag, som nu anknytes till mjölken, exempelvis leveranstillägg,
avskaffades eller minskades för de ofullständiga jordbruken, samtidigt
som dessa utöver utgående producentbidrag bereddes kompensation
för inkomstbortfallet på mjölkleveranserna genom någon form av kontantbidrag,
som avvägdes med hänsyn till vederbörandes laxerade genomsnittsinkomster
under ett antal näraliggande år.
Även Landsorganisationen anser det olämpligt att utforma småbrukarstödet
på ett sådant sätt, att det uppmuntrar till ökad mjölkproduktion. Däremot
tillstyrkes utredningens förslag av Sveriges lantbruksförbund. Förbundet
ifrågasätter dock i detta sammanhang det riktiga i att vissa grupper
jordbrukare (leverantörer av 18 000—29 000 kg per år) får sina tillägg helt
borttagna eller reducerade för att möjliggöra en av levnadskostnadsstegring
en motiverad ökning till andra leverantörsgrupper. Lantbruksförbundet påpekar
dessutom, att bidrag, som utgår med belopp grundade på den levererade
mjölkkvantiteten, i princip kommer att borttaga effekten av det föreslagna
kalvbidraget.
Riksförbundet Landsbygdens folk understryker, att utredningens förslag
innebär, att leveranstillägget i vissa fall kommer att reduceras eller helt
bortfalla. En sådan ändring till det sämre anses ej sällan komma att drabba
personer, som otvivelaktigt tillhör småbrukarkategorin, vilket i och för sig
icke kan anses tilltalande. Särskilt oförmånlig anges ändringen komma att
bli för jordbrukare inom områden med intensiv mjölkproduktion och där alternativ
till denna produktionsgren saknas. Riksförbundet har dock ansett
sig böra tillstyrka förslaget och detta med hänsyn till den förstärkning av
bidragsbeloppet, som förslaget innebär för den allmänt sett mest behövande
gruppen av småbrukare.
Småbrukarnas riksförbund tillstyrker den föreslagna ändringen av leveranstillägget
och framhåller i detta sammanhang, att vid den föreslagna
utformningen de beträffande produktionen stimulerande och tillbakahållande
momenten i stort sett utjämnar varandra.
Kalvbidrag
Införandet av ett kalvbidrag tillstyrkes i princip av statens jordbruksnämnd,
Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk och
Småbrukarnas riksförbund men avstyrkes av statskontoret och Kooperativa
förbundet. Tveksamhet beträffande lämpligheten av denna bidragsform anföres
vidare av lantbruksstyrelsen och Hushållningssällskapens förbund.
60
Kungi. Maj. ts proposition nr 149 år 1959
Det särskilda stödet i norra Sverige
Enligt statskontorets uppfattning ger utredningen ingalunda vid handen,
att den föreslagna höjningen av det extra mjölkpristillägget i norra Sverige
är påkallad. Statskontoret anser, att man tvärtom kan konstatera, att i norra
Sverige såväl avräkningspriserna med mejerileverantörerna som genomsnittsinkomsten
för småbrukare ligger icke oväsentligt högre än i övriga
delar av landet. Statskontoret avstyrker därför förslaget om uppräkning av
det extra mjölkpristillägget i norra Sverige. Ämbetsverket anser sig däremot
kunna godtaga förslaget, att innehavare av vissa norrländska jordbruk i
fjälltrakterna, som nu uppbär producentbidrag, i enlighet med utredningens
förslag får komma i åtnjutande av övergångsbidrag.
Statens jordbruksnämnd uttrycker stor tveksamhet om lämpligheten att
nu ändra bestämmelserna om extra mjölkpristillägg i norra Sverige. Ställningstagandet
till den föreslagna ändringen av detta tillägg bör enligt nämndens
mening anstå till dess de sannolika utvecklingslinjerna i fråga om
mjölkproduktionens omfattning kan något bättre överblickas.
Lantbruksstyrelsen har däremot intet att erinra mot den föreslagna höjningen
av det extra mjölkpristillägget i norra Sverige. Den föreslagna särbehandling
av vissa jordbruk i lappmarken tillstyrkes ävenledes av lantbruksstyrelsen.
I fråga om inom vilka områden som detta särstöd bör
utgå, framhåller dock styrelsen, att även vissa socknar av Kopparbergs och
Värmlands län torde ha likartade produktionsbetingelser, varför en omprövning
av gränsdragningen här enligt styrelsens uppfattning synes befogad.
Såsom tidigare anförts, har Hushållningssällskapens förbund beträffande
leveranstillägget framhållit, att detta tillägg åtminstone inom landets södra
och mellersta delar kunde ersättas med ett förhöjt arealbidrag. Enligt förbundets
uppfattning vore det med all sannolikhet även till fördel, om nu
anförda synpunkter kunde beaktas vid utformningen av stödet i norra Sverige.
Sveriges lantbruksförbund tillstyrker den föreslagna böjningen av det
extra mjölkpristillägget men erinrar därvid om att finansieringen härav
genom anlitande av nu för andra bidrag anvisade statsmedel medför en försvagning
av det allmänna prisstödet. Beträffande områdesindelningen anför
förbundet, att ett flertal framställningar har gjorts om uppflyttning till
högre pristilläggsområde. Dessa framställningar har behandlats inom Svenska
mejeriernas riksförenings clearingkommitté, varvid denna endast beträffande
Ljusdalsortens mejeriförenings område har funnit tillräckliga
skäl föreligga för en uppflyttning. Svenska mejeriernas riksförening och
jordbrukets förhandlingsdelegation har funnit sig böra tillstyrka riksföreningens
clearingkommittés förslag om en höjning av bidraget inom nämnda
område med 30 öre per kg smörfett. Lantbruksförbundet förordar, att
den angivna uppflyttningen genomföres och anger kostnaderna härför till
61
Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1959
ungefär 100 000 kr. per år. Även Riksförbundet Landsbygdens folk förordar
sagda uppflyttning av Ljusdalsortens mejeriförenings område.
Riksförbundet Landsbygdens folk tillstyrker i övrigt utredningens förslag
beträffande höjningen av det extra mjölkpristillägget i norra Sverige. Förbundet
anför vidare följande synpunkter i fråga om stödåtgärderna i norra
Sverige.
Utredningen bär förutsatt, att småbruksstödet skall utgå efter i princip
samma grunder i hela landet. Undantag gäller i fråga om det extra mjölkpristillägget
för norra Sverige. Förhållandena inom olika delar av landet är
emellertid så skiftande, att det måste anes nödvändigt med en differentiering
även på andra punkter. Riksförbundet har sålunda inte blivit övertygat
om att arealtillägget i den utformning som utredningen föreslår är den
lämpligaste stödformen i norra Sverige. Inom dessa områden är mjölkproduktionen
den helt dominerande produktionsgrenen. Jordbrukarnas ekonomiska
förhållanden är därför utomordentligt beroende av att dess betingelser
inte försämras. Mjölkproduktionen i dessa delar av landet har
emellertid under senare tid minskat i en sådan utsträckning, att dess
fortbestånd blivit äventyrat. Produktionsminskningen bar nämligen medfört,
att uppsamlings- och mejerikostnaderna på sina håll blivit orimligt
höga, varigenom avräkningspriserna inte kan upprätthållas på en skälig
nivå. Stora risker föreligger för att den hittillsvarande tendensen härigenom
skall ytterligare accentueras. Enligt riksförbundets mening bör därför övervägas,
om inte en större del av småbruksstödet i norra Sverige skulle kunna
överföras till ett stöd åt mjölkproduktionen, vilket enklast kunde ske genom
en förstärkning av extra mjölkpristillägget. En motsvarande reduktion
skulle i så fall företas i fråga om arealtilläggen. Måhända kan det synas
olämpligt att i nuvarande överskottssituation utvidga stödet till mjölkproduktionen.
De begränsade möjligheterna till produktionsomläggningar, som
förefinns i dessa områden, gör det dock rimligt, att stödet till mjölkproduktionen
ges en sådan omfattning, att åtminstone den lokala efterfrågan kan
tillgodoses. Riksförbundet vill föreslå, att dessa problem göres till föremål
för en specialutredning, innan definitiva förslag framlägges rörande småbruksstödets
utformning.
I en särskild skrivelse har Hälsinglands föreningsnämnd, Hälsinglands provinsförbund
av Riksförbundet Landsbygdens folk, norra och västra Hälsinglands
mejeriförbund, Ljusdalsortens andelsmejeriförening u. p. a., Södra
Hälsinglands mejeriförening u. p. a. och Hudiksvallsortens andelsmejeriförening
u. p. a. hemställt, alt landskapet i sin helhet skulle erhålla höjt
extra mjölkpristillägg med JO öre per kg mjölkfett eller samma belopp, som
utgår i Medelpads-området. Sveriges lanlbruksförbund och Riksförbundet
Landsbygdens folk har efter särskild remiss av denna framställning anfört,
att någon överföring av Hälsingland till det s. k. tredje pristilläggsområdet
icke bör ske och har därvid vidare framhållit följande.
Mjölkproduktionen utmärks nu överallt av låg lönsamhet, men produktionens
starka nedgång under de senaste åren inte blott i Hälsingland utan i
hela norra Sverige och stora delar av mellersta Sverige ger stöd för uppfattningen,
att en förbättring av dess lönsamhet är särskilt behövlig inom
dessa områden. Eu viss sådan förbättring skulle erhållas genom den förut
tillstyrkta proportionella böjningen av det extra mjölkpristillägget. Den
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1959
ifrågavarande framställningen syftar emellertid till en större lokal höjning.
Det är också troligt, att behovet av en förbättring här är förhållandevis stort,
men så torde också vara fallet inom de södra delarna av »norra Sverige»,
varest den föreslagna procentuella höjningen av pristillägget dessutom''fålen
ganska liten verkan. Förhållandena inom Gästrikland, Kopparbergs län
och Värmlands län synes sålunda i lika hög grad som förhållandena inom
Hälsingland motivera en särskild förbättring. Förbunden finner sig på grund
härav inte kunna tillstyrka en separat höjning för Hälsingland. Därest medel
kan ställas till förfogande för en större höjning av det extra mjölkpristillägget
än den av småbruksutredningen föreslagna, bör enligt förbundens
mening frågan om områdesindelningen samt den lokala avvägningen av bidragets
storlek göras till föremål för en allmän prövning.
Oavsett vad nu sagts förordar förbunden, att tidigare förslag om överförande
av Ljusdals mejeriområde i Hälsingland till tredje pristilläggsområdet
genomföres, då det här närmast är fråga om en av förhållandena motiverad
gränsreglering. Av motsvarande skäl har Svenska mejeriernas riksförening
föreslagit, att Jörns och Norsjö socknar inom Skellefteortens mejeriförening
överföres till första pristilläggsområdet, något som förbunden
också tillstyrker.
Statens jordbruksnämnd hemställer, efter hörande av Svenska mejeriernas
riksförening, att förevarande framställning icke måtte föranleda någon
åtgärd. Till stöd för sin ståndpunkt anför nämnden bl. a. följande.
Jordbruksnämnden vill för sin del till en början erinra om att nämnden
i sitt yttrande den 18 mars 1958 över betänkandet om småbrnksstödet ansett,
att med de av utredningen föreslagna ändringarna av mjölkbidragen
borde anstå till dess de sannolika utvecklingslinjerna i fråga om mjölkproduktionens
omfattning och struktur kunde något bättre överblickas. I
nu förevarande fall anser nämnden, i likhet med Svenska mejeriernas riksförening,
att sådana särskilda omständigheter nu icke framkommit, som
bör löranleda till en separat ändring av områdesindelningen för Hälsinglands
vidkommande, och att, om en höjning av det extra mjölkpristillägget
i Hälsingland skulle ske, detta skulle komma att medföra berättigade krav
på en motsvarande höjning av tilläggen i Gästrikland samt Kopparbergs och
Värmlands län. Nämndens ståndpunktstagande härvid har tillika föranletts
av det förhållandet, att sådana ändringar skulle komma att innebära
ganska betydande kostnadsökningar för de extra mjölkpristilläggen.
Med hänsyn till svårigheten att annat än i sammanhang med en allmän
översyn över hithörande bestämmelser skapa en i möjligaste mån riktig
och rättvis gränsdragning anser jordbruksnämnden vidare, att ej heller
mindre justeringar av områdesindelningen för de extra mjölkpristilläggen
t. n. bör komma i fråga. Nämnden har därför i samband med handläggningen
av nu förevarande ärende funnit den i Svenska mejeriernas riksförenings
yttrande omförmälda, av riksföreningen hos nämnden gjorda framställningen
om överförande av Ljusdalsortens mejeriförenings område i Hälsingland
samt Jörns och Norsjö kommuner i Västerbottens län till områden
med högre pristillägg ej föranleda någon nämndens åtgärd.
Kungl. Maj. ts proposition nr 1^9 år 1959
63
Departementschefen
Småbrukarstödets bakgrund och nuvarande utformning
Under de senaste årtiondena har utvecklingen lett till en genomgripande
omvandling av vårt lands jordbruk. Nya produktionsmetoder har under
kort tid helt förändrat framställningen av jordbruksprodukter, som nu kan
ske med en helt annan effektivitet än för endast ett par generationer sedan.
Bland annat har jordbrukaren av i dag lärt sig att höja skördarna genom
väl avvägd gödsling och att höja animalieproduktionens avkastning genom
bättre balanserade foderstater.
Av särskild betydelse har emellertid varit den snabba mekaniseringen av
vårt jordbruk. Ännu i mitten av 1940-talet uppgick traktorantalet till endast
omkring 40 000 men är numera uppe i närmare 150 000. Skördetröskorna
har ökat från knappt 500 vid slutet av det andra världskriget till cirka 21 000
för närvarande. Även andra maskinella hjälpmedel ingår nu som givna led
i jordbruksproduktionen. Mekaniseringen har betytt, att arbetskraften inom
jordbruket i stor utsträckning friställts och överflyttats till andra näringar.
Jordbruksbefolkningen, som ännu på 1920-talet omfattade närmare två
femtedelar av totalbefolkningen, har sålunda sedan dess sjunkit till knappt
en femtedel. Industriens snabba expansion har givetvis varit av central betydelse
för befolkningsströmmen från landsbygd till tätort.
Avflyttningen från jordbruket har i första hand berört den lejda arbetskraften.
Denna svarar numera för endast 16 procent av jordbrukets totala
arbetsvolym mot cirka 30 procent ännu för ett 10-tal år sedan. I snabb takt
har även småbruk kommit att överges som företagsform. Vid många mindre
brukningsenheter har ägoformen och det alltför begränsade produktionsunderlaget
omöjliggjort en rationell tillämpning av moderna produktionsmetoder.
Medvetandet om detta jämte de goda sysselsättningsförhållandena
i andra näringar har minskat småbrukarungdomens benägenhet att övertaga
fäderneärvda jordbruk.
Såsom ett centralt led i 1947 års jordbruksprogram ingick därför eu
strukturrationalisering, varigenom den på många håll långt gångna ägosplittringen
skulle avhjälpas. Man ville sålunda eftersträva, att de gårdar,
vilkas innehavare erhöll sin huvudsakliga inkomst från jordbruket, skulle
få sådan storlek och form, att framstegen på det jordbrukstekniska området
kunde utnyttjas och brukarna få full och effektiv sysselsättning. Statsmakternas
ståndpunkt år 1947 innebar emellertid inte, att man generellt utdömde
småbruket som företagsform. Man uttalade att småbruk i åtskilliga
fall kunde vara bärkraftiga företagsenheter även på längre sikt, exempelvis
genom en kombination av arbetet på den egna brukningsenheten med
sysselsättning utanför densamma. Där sådana möjligheter saknades, skulle
emellertid strukturrationaliseringen skapa förutsättningar för en effektiv
produktionsinsats. Strukturrationaliseringen ansågs vara ett väsentligt led
i strävandena att bevara en livskraftig landsbygd.
64
Kungl. Maj. ts proposition nr H9 år 1959
1947 års riksdag ansåg ett särskilt småbrukarstöd påkallat. Detta särskilda
stöd angavs ha till syfte att åtminstone delvis utjämna det lönsamhetsunderskott,
som förelåg vid mindre jordbruk på grund av deras
otillfredsställande beskaffenhet. Man avsåg därför att under en övergångstid
bereda brukarna av dessa mindre brukningsenheter ett bistånd från
det allmännas sida, som stod i rimligt förhållande till den lönsamhet, som
mera rationella brukningsenheter kunde uppnå vid den av statsmakterna
stödda allmänna prisnivån på jordbrukets produkter.
Det allmänna prisstödet skulle enligt 1947 års riksdagsbeslut avvägas
med utgångspunkt från förhållandena vid rationellt drivna gårdar i storleksgruppen
10—20 hektar. Någon särskild norm för avvägningen av småbrukarstödet
angavs däremot inte. Till en början anknöts detta stöd helt till
mjölkproduktionen och utgick i form av ett producent- och kontantbidrag
till ett belopp av mer än 70 000 000 kronor per år. Bidraget skulle i princip
upphöra vid ägarskifte på en gård. Genom en sådan anknytning till en äldre
brukarkategori ansågs bidraget inte hindra en önskvärd strukturrationalisering.
Däremot infördes ingen inkomstprövning, trots att en sådan hade
föreslagits av den kommitté, som på 1940-talet utformade förslag till riktlinjer
för jordbrukspolitiken.
Väsentliga ändringar har sedermera vidtagits beträffande småbrukarstödet.
I början av 1950-talet frikopplades sålunda producentbidraget från
den löpande mjölkproduktionen. Denna produktion, som under krisåren
väsentligt understeg förkrigsnivån, ökade nämligen snabbt i slutet av 1940- talet. Eftersom avsättningsmöjligheterna för smör samtidigt försämrades,
ansåg statsmakterna och jordbrukets organisationer det nödvändigt att rekommendera
en omläggning av produktionen. För att stimulera till en
sådan produktionsomläggning höjdes priserna på brödsäd och fläsk. Därefter
genomfördes den förut nämnda omläggningen av producentbidraget,
som nu kom att utgå med ett fast belopp, beräknat efter den genomsnittliga
mjölkleveransen under perioden 1 juli 1948—30 juni 1952, och sålunda
ej längre påverkades av förskjutningarna i de löpande mejerileveranserna.
Som förut nämnts, tillämpades i början ingen inkomstprövning i fråga
om producentbidrag. Generellt utgående bidrag blev dock snart utsatta för
allvarlig kritik. Det ansågs nämligen stötande, att statliga bidrag i en
del fall utbetalades till personer med synnerligen goda inkomster. År 1953
genomfördes också en inkomst- och förmögenhetsprövning av producentbidraget,
varvid bidrag vägrades sådana brukare, beträffande vilka det
med hänsyn till deras inkomst- och förmögenhetsförhållanden var uppenbart,
att de inte var beroende av jordbruket för sin utkomst. Genom denna
prövning sjönk antalet bidragstagare från ungefär 180 000 till 140 000 och
det totala bidragsbeloppet med ungefär 20 000 000 kronor. Under senare år
har producentbidraget utgått med omkring 40 000 000 kronor per år.
Ungefär samtidigt som producentbidraget frikopplades från den löpande
mjölkproduktionen infördes inom ramen för småbrukarstödet en ny bidragsform
— leveranstillägget — som anknöts till de löpande mejerileve
-
65
Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1959
ranserna. Leveranstillägget har under de senaste åren uppgått till omkring
44 000 000 kronor per år. Småbrukarstödet har således även efter år 1953
till en väsentlig del utgått i form av mjölksubventioner. Härvid får man
även beakta, att det särskilda stödet till jordbruket i norra Sverige lämnats
genom ett extra mjölkpristillägg i detta område. Det extra mjölkpristillägget
uppgår för närvarande totalt till omkring 27 000 000 kronor
per år.
Småbrukets ställning i jordbruksproduktionen
Såsom tidigare nämnts, har småbrukarbefolkningen snabbt minskat under
de senaste årtiondena. Det förtjänar emellertid enligt min mening observeras,
att småbruket fortfarande spelar en betydande roll i jordbruksproduktionen
och dessutom ger sysselsättning åt en stor befolkningsgrupp. Det
har sålunda beräknats, att i slutet av 1940-talet drygt 600 000 människor
erhöll sin huvudsakliga bärgning från jordbruk i storleksgruppen 2—10
hektar. Denna befolkningsgrupp utgjorde ungefär 8—9 procent av landets
totala folkmängd och ungefär en tredjedel av jordbruksbefolkningen. Härtill
kom sådan på småbruk bosatt befolkning, som erhåller huvuddelen av sina
inkomster genom arbete utanför den egna brukningsenheten.
Sedan slutet av 1940-talet har småbrukarbefolkningen minskat snabbt och
man kan räkna med att det numera är något mindre än en halv miljon
människor, som erhåller sin huvudsakliga bärgning från småbruket. Emellertid
svarar småbruket fortfarande för ungefär en fjärdedel av vår totala
jordbruksproduktion. I norra Sverige är andelen närmare tre fjärdedelar
— ungefär 75 procent av åkerarealen hänför sig också i detta område till
jordbruk under 10 hektar. I södra och mellersta Sveriges slättbygder är
småbrukets andel i den totala produktionen knappt en åttondel.
Av totalskörden räknad i skördeenheter svarar småbruket för omkring
30 procent. Småbrukets vegetabilieproduktion hänför sig emellertid till en
icke oväsentlig del till de olika fodermedel, som användes för animalieproduktionen
på gården. Av vegetabiliska slutprodukter svarar därför småbruket
för endast en sjundedel. Det kan nämnas, att något mindre än hälften
av potatisproduktionen kommer från jordbruk under 10 hektar, medan
motsvarande andel för sockerbetor är cirka 15 procent och är ännu lägre beträffande
brödsäd.
Animalieproduktionen dominerar vid våra småbruk och räknat i kalorier
svarar dessa för i runt tal två femtedelar av totalproduktionen. Omkring två
femtedelar av mjölkproduktionen sker också vid småbruket, medan motsvarande
andel i fråga om kött är något mindre. Av fläskproduktionen hänför
sig ungefär en tredjedel till småbruket och av äggproduktionen inte mindre
än tre femtedelar.
Småbrukets inkomstläge och småbrukarstödets utformning
Förut redovisade siffror anger, alt en väsentlig del av våra jordbruksprodukter
fortfarande framställes vid småbruket och att den i denna produk5
llihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 149
66
Kungl. Maj. ts proposition nr 149 år 1959
lion sysselsatta arbetskraften utgör en betydande del av landsbygdsbefolkningen.
Det är därför enligt min mening ett samhällsintresse att i möjligaste
mån trygga inkomstläget för denna befolkningsgrupp.
Utredningen om småbruksstöd har redovisat vissa inkomstundersökningar,
som bland annat visar en betydande spridning i småbrukarnas inkomster.
I en del fall har småbrukarna uppnått inkomster, som till och med överstigit
genomsnittsinkomsten i basjordbrukens storleksgrupp. Det är dock tydligt,
att det förbättrade inkomstläget för dessa småbrukare i första hand nåtts
genom kompletterande inkomster av sysselsättning utanför den egna brukningsenheten.
I åtskilliga fall utgör detta en sysselsättningsform, som kan
bli bestående även på längre sikt. I en del fall torde däremot de förbättrade
inkomsterna ha uppnåtts endast på grund av mera tillfälliga sysselsättningsmöjligheter
utanför jordbruket.
Undersökningarna visar vidare, att inkomstläget vid en alldeles övervägande
del av småbruket är betydligt lägre än vid jordbruk i närmast större
storleksgrupp. Därest möjligheterna till kompletterande inkomster av skilda
skäl saknats, har småbrukarna på grund av det begränsade produktionsunderlaget
vid den egna gården haft svårt att följa med i den allmänna inkomstutvecklingen.
Jag vill därför instämma i utredningens slutsats, att ett
påtagligt stödbehov fortfarande föreligger vid en väsentlig del av småbruket,
och anser, att samma principiella skäl som förestavade 1947 års
riksdags beslut angående småbrukarstödet fortfarande gäller. Starka skäl
talar också enligt min mening för en viss utvidgning av stödet till den i
inkomsthänseende sämst gynnade småbrukarkategorin.
Samtidigt som det sålunda enligt min uppfattning är angeläget, att man
genom stödåtgärder söker förbättra småbrukarbefolkningens inkomstläge,
bör observeras, att man genom särskilda bidrag inte på längre sikt kan lösa
inkomstproblemet vid småbruket. Jag har tidigare framhållit, att strukturrationaliseringen
utgör ett väsentligt led i strävandena att bevara en livskraftig
landsbygd. Det är därför ett gemensamt samhälls- och landsbygdsintresse,
att denna rationalisering fortskrider. Jag är samtidigt medveten
om att — såsom utredningen också påpekat — dragningen från jordbruket i
vissa fall kan bli så stark, att i en del trakter en accentuerad utveckling kan
leda till att underlaget för erforderliga gemensamma anordningar helt rubbas.
I likhet med utredningen anser jag dock, att man genom det särskilda
småbrukarstödet endast i begränsad grad kan påverka denna utveckling.
Jag vill i detta sammanhang även påminna om att arbetsmarknadsstyrelsen
i sitt remissyttrande över småbruksstödsutredningens förslag framhållit
som betydelsefullt, att jordbrukets arbetskraftsbehov kan nedbringas genom
rationalisering. Enligt styrelsens mening torde detta vara en förutsättning
för att den kvarvarande jordbrukarbefolkningen skall erhålla trygg och
god utkomst. Styrelsen har vidare anfört, att småbrukarna i ökad omfattning
blivit beroende av inkomsterna vid sidan av det egna jordbruket och
att de i ökad omfattning vänt sig till arbetsförmedlingarna med begäran om
arbete. Därvid har det enligt styrelsen förelegat svårigheter att trots arbetskraftsbrist
i övrigt skaffa lämpligt arbete åt småbrukare, som är bundna
till en lokal arbetsmarknad.
67
Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1959
Beträffande utformningen av olika stödåtgärder har jag ansett mig i det
följande böra föreslå, att det nuvarande producentbidraget ersättes av ett
arealtillägg. Småbrukarstödet bör enligt min mening dessutom utgå i form
av leveranstillägg och extra mjölkpristillägg i norra Sverige. En ytterligare
uppdelning av småbrukarstödet på flera bidragsformer är däremot enligt
min uppfattning icke påkallad och jag föreslår följaktligen inte införandet
av ett särskilt kalvbidrag.
Arealtillägg
Såsom tidigare anförts, frikopplades producentbidraget i början av 1950- talet från den löpande mjölkproduktionen och det har sedan dess utgått
med belopp, avvägda i förhållande till mejerileveranserna under perioden
1 juli 1948—30 juni 1952. Liksom utredningen anser jag det vara mindre
lämpligt att på längre sikt anknyta ett bidrag till produktionen under en
förgången tidsperiod och att producentbidraget således bör slopas som bidragsform.
Med hänsyn till avsättningsläget på mjölkområdet kan dock
enligt min mening en vidgad anknytning av det generella småbrukarstödet
till de löpande mjölkleveranserna inte komma i fråga och producentbidraget
bör därför lämpligen ersättas med ett bidrag med det av utredningen
föreslagna arealtilläggets principiella utformning. Vissa ändringar i utredningens
utformning av arealtillägget synes emellertid av skilda skäl påkallade.
Enligt utredningens förslag skulle arealtillägg utgå till brukningsenheter
med en åkerareal överstigande 1,0 hektar. I ett särskilt yttrande har en av
experterna i utredningen framhållit, att enligt hans uppfattning brukningsenheterna
under 2,1 hektar knappast kan betraktas som jordbruksföretag
och att arealtillägg följaktligen inte bör utgå vid brukningsenheter med lägre
åkerareal än 2,1 hektar, eftersom det inte kan anses förenligt med småbrukarstödets
syften att inom dess ram subventionera en viss speciell bosättningsform.
Liknande synpunkter har även framförts av ett stort antal remissinstanser.
Enligt min uppfattning står det också bäst i överensstämmelse
med de för småbrukarstödet vedertagna principerna, att arealtillägg
generellt utgår först från och med en areal av 2,1 hektar åker. Jag vill i detta
sammanhang också erinra om att enligt nu gällande bestämmelser producentbidrag
endast utgår vid brukningsenheter, vilka kan betecknas som jordbruk
i sedvanlig mening.
Med hänsyn till det förut anförda anser jag mig böra föreslå följande skala
för arealtillägg.
2.1
- 3,0
hektar
— 200
kronor
3,1-
- 4,0
»
— 300
»
4,1
— 5,0
»
— 400
»
5,1-
- 6,0
»
— 400
»
6,1
- 7,0
»
— 400
»
7,1
- 8,0
»
— 300
»
8,1-
- 9,0
»
— 300
»
9,1
-10,0
»
- 200
»
68
Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1959
Enligt utredningens förslag skall arealtillägget anknytas till fastighetstaxeringens
uppgifter om åkerarealerna och ändringarna i dessa skall beaktas
i samband med de periodiskt återkommande fastighetstaxeringarna, medan
under mellanperioderna fastighetstaxeringens uppgifter skall gälla vid
utbetalningen av tillägget. Detta förslag bör enligt min mening i princip
godtagas.
I övrigt bör arealtillägget utgå till brukaren och vid arrende bör således
arrendatorn och inte ägaren vara bidragsberättigad. Vid sidan av den vid fastighetstaxeringen
angivna åkerarealen bör följaktligen hänsyn också tagas
till eventuella arrenden av tillskottsjord. Vid ansökan om arealtillägg bör
således anges såväl den vid den senaste fastighetstaxeringen fastställda
åkerarealen vid den av bidragssökanden brukade fastigheten eller fastigheterna
som eventuellt arrenderad eller utarrenderad åker. Arealtillägget
bör därefter beräknas på den sammanlagda respektive reducerade brukade
åkerarealen.
Det av utredningen föreslagna kravet, att bidragstagaren under det år,
som arealtillägget avser, skall ha varit mantalsskriven å brukningsenheten
eller vid sambruk å någon av brukningsenlieterna, anser jag böra godtagas.
Genom detta krav skapas nämligen en viss garanti för att tillägget inte tillföres
personer utanför jordbruket.
Enligt småbruksstödsutredningens förslag skulle någon anknytning till
viss brulcarkategori inte upprätthållas beträffande arealtillägget. Den anknytning
till brukare, som kännetecknar det nuvarande producentbidraget,
skulle således inte kvarstå. Såsom tidigare anförts, är nämligen den anordningen
enligt utredningens uppfattning av underordnad betydelse för
strukturrationaliseringens utveckling. Denna har i stället i första hand ansetts
bli påverkad av sysselsättningsförliållandena i övriga näringar.
Jag kan inte helt dela utredningens ståndpunkt i dessa avseenden. Ett
generellt till nytillträdande jordbrukare utgående arealtillägg bär också med
hänsyn till strukturrationaliseringens utveckling avstyrkts av flertalet remissinstanser.
Enligt min mening är det också av synnerligen stor vikt, att
småbrukarstödet utformas så, att en önskvärd strukturrationalisering inte
fördröjes. Denna är nämligen såsom jag förut anfört väsentlig för strävandena
att bevara en livskraftig landsbygd.
Jag anser mig sålunda inte böra föreslå, alt arealtillägg skall utgå generellt
även till nytillträdande jordbrukare. En alltför hård anknytning till
en viss brukarkategori kan emellertid leda till icke önskvärda följder. Enligt
min uppfattning bör därför de nuvarande möjligheterna att lämna bidrag
till nytillträdande jordbrukare i viss mån vidgas.
Enligt gällande bestämmelser för producentbidrag äger en jordbrukare,
som har tillträtt gården efter den 1 juli 1948, erhålla bidrag under villkor
a) att företrädaren var innehavare av brukningsenheten redan före den 1
juli 1948 samt att den nye innehavaren antingen är änkling eller änka efter
företrädaren eller eljest på grund av släktskap eller annat förhållande stått
Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1959
69
företrädaren nära och redan före nyssnämnda dag och alltsedan dess helt
eller huvudsakligen skött jordbruket å brukningsenheten; eller
b) att brukningsenheten är i behov av och kan förväntas bli föremål för
yttre rationalisering, att brukaren först sedan sådan rationalisering kommit
till stånd kan beräknas ha möjlighet att uppnå en tillfredsställande bärgning,
samt att med hänsyn härtill och till omständigheterna i övrigt ett särskilt
stöd till honom kan anses befogat.
Enligt min uppfattning bör det under a) angivna villkoret ändras i så
måtto, att bidrag bör kunna utgå även till nytillträdande jordbrukare, vilken
antingen är änkling eller änka efter företrädaren eller eljest på grund
av nära släktskap eller annat särskilt förhållande stått företrädaren nära,
och detta oavsett om vederbörande tidigare helt eller huvudsakligen har
skött jordbruket på brukningsenheten. Som villkor bör dock gälla att den
nytillträdande jordbrukaren stadigvarande har varit bosatt i bygden.
I detta sammanhang uppstår frågan, huruvida arealtillägget liksom producentbidraget
i princip bör anknytas till de brukare, som skötte ifrågavarande
småbruk den 1 juli 1948. Bland annat den föreslagna ändringen i
villkoren för bidragsrätt till nytillträdande jordbrukare synes emellertid
göra en allmän omprövning nödvändig. Det torde nämligen stöta på stora
praktiska svårigheter att bedöma förhållanden, som ligger upp till ett årtionde
tillbaka i tiden. Jag anser därför, att anknytningen till viss brukarkategori
bör gälla de brukare, som bedrivit jordbruk på brukningsenheterna
den 1 juli 1959. Vid ingången till det nya stödsystemet kommer sålunda
samtliga brukare på ifrågavarande brukningsenheter i princip att vara bidragsberälligade,
förutsatt att de i övrigt uppfyller villkoren för arealtilllägg.
Som villkor för erhållande av arealtillägg har utredningen om småbruksstöd
föreslagit en högsta förmögenhet av 80 000 kronor. Beloppet anknyter
till den gräns, som berättigar till frihet från förmögenhetsskatt. Flera* remissinstanser
har emellertid framhållit, att förmögenhetsgränsen i stället
borde fastställas till 50 000 kronor. Man har därmed förordat den gräns,
som inom utredningen föreslagits av en av dess experter. Även enligt min
uppfattning talar starka skäl för att förmögenhetsgränsen fastställes vid
den lägre nivån. Det torde nämligen knappast anses stå i överensstämmelse
med sinåbrukarstödets syften alt tillföra statliga subventionsbelopp till
personer med en förhållandevis stor förmögenhet. De kontrollsvårigheter,
som utredningen åberopat mot eu lägre förmögenhetsgräns, anser jag inte
utgöra tillräckligt skäl för eu högre sådan gräns och jag anser mig därför
böra föreslå, att en förmögenhet överstigande 50 000 kronor skall utesluta
Irån rätt till arealtillägg. Är brukaren gift, bör denna gräns avse makarnas
sammanlagda förmögenhet.
De av utredningen föreslagna principerna för bestämning av inkomstgränsen
för erhållande av arealtillägg anser jag vara väl avvägda med hänsyn
till sinåbrukarstödets syften. Inkomstgränsen bör således enligt min
uppfattning utformas i enlighet med utredningens förslag. Småbrukarstö
-
70
Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1959
det bör följaktligen i princip inte utgå till brukare med högre inkomster
än genomsnittsinkomsten i storleksgruppen 10—20 hektar. Även vad utredningen
i övrigt föreslagit beträffande den närmare utformningen och
tillämpningen av inkomstgränsen och den särskilda inkomstgränsen i
norra Sverige anser jag mig böra tillstyrka.
Beträffande inkomstgränsen bör man sålunda utgå från genomsnittsinkomsten
för gruppen 10—20 hektar under de 3 senast förflutna år, för
vilka resultat från statistiska centralbyråns deklarationsundersökningar
föreligger. För att borttaga effekten av den tidsmässiga eftersläpningen,
bör inkomstgränsen på sätt utredningen angivit framskrivas för eventuella
förändringar i penningvärdet, beräknade med hjälp av socialstyrelsens
konsumentprisindex. I gränsfall bör arealtillägget utgå med reducerat belopp,
så att inkomstgränsen inte överskrides genom bidraget. Därvid bör
dock enligt min uppfattning bidragsbelopp understigande 50 kronor inte
utbetalas.
Bestämningen av inkomstgränsen för norra Sverige bör i enlighet med
utredningens förslag ske på följande sätt. För de år, varpå inkomstgränsen
bygger, bör, på grundval av deklarationsundersökningarna, beräknas
den genomsnittliga skillnaden i inkomstläget i storleksgruppen 2—10 hektar
i norra Sverige och i övriga delar av landet. Därest inkomstläget i det
förstnämnda området överstiger inkomstnivån i övriga delar av landet bör
inkomstgränsen för norra Sverige höjas med det skillnadsbelopp, som beräkningen
utvisar.
Den lokala administrationen av arealtillägget bör enligt min uppfattning
omhänderhas av lantbruksnämnderna, varvid ansvaret för administrationen
och kontrollen i sista hand bör ankomma på lantbruksstyrelsen. I motsats
till utredningen anser jag det nämligen vara av väsentlig betydelse, att
administrationen av arealtillägget tillkommer organ med ingående lokalkännedom.
Ansökan om arealtillägg bör — såsom utredningen föreslagit — avlämnas
i samband med den allmänna självdeklarationen, d. v. s. i februari, och
bör då avse arealtillägg för närmast föregående kalenderår. På ansökningshandlingen
bör anges fastighetsnummer, åkerareal enligt den senaste fastighetstaxeringen,
samt uppgift om i vad mån tillskottsjord arrenderats eller
utarranderats och om sökandens mantalsskrivning föregående höst.
Efter behandlingen av deklarationen bör taxeringsnämnden å ansökningshandlingen
anteckna uppgift om sökandens inkomst och förmögenhet.
Taxeringsnämnderna skall enligt gällande bestämmelser vara klara med
taxeringsarbetet till utgången av juni månad. Vid denna tidpunkt bör sålunda
samtliga ansökningshandlingar vara inkomna till lantbruksnämnderna,
som kan utbetala arealtilläggen senast under loppet av förhösten samma
år.
Förslaget innebär, att man vid utbetalningen av arealtillägget utgår från
den av taxeringsnämnden fastställda inkomsten och förmögenheten. Emellertid
kan de av taxeringsnämnderna fastställda beloppen senare ändras
71
Kungl. Maj:ts proposition nr H9 år 1959
av bland annat prövningsnämnden. Innebär en sådan ändring, att inkomsteller
förmögenhetsbeloppet sänkes nnder respektive gräns, bör vederbörande
med hänvisning till ändrad taxering senare kunna erhålla arealtilllägg
för ifrågavarande år. Vid en höjning i senare instans av inkomsten
eller förmögenheten över respektive gräns bör — såsom utredningen föreslagit
— ett redan utbetalat arealtillägg inte återkrävas.
Utredningen om småbruksstöd har vid utformningen av arealtillägget
föreslagit en viss särbehandling av nuvarande producentbidragstagare i
Västerbottens och Norrbottens läns inland samt Jämtlands läns fjällbygder
med upp till 2,0 hektar åker. Även enligt mm uppfattning är en viss
särordning i detta sammanhang påkallad. Jag anser mig således böra föreslå,
att ifrågavarande bidragstagare erhåller bidrag med det belopp, med
vilket producentbidraget tidigare utgått, dock högst 200 kronor. Bidraget
bör sökas på samma sätt som arealtillägget och de för arealtillägget uppställda
normerna bör även gälla för detta övergångsbidrag.
Kostnaderna för det av mig i det föregående föreslagna arealtillägget kan
beräknas till 37 000 000 kronor.
Leveranstillägg för mjölk
Det nuvarande leveranstillägget för mjölk, som utgår i visst förhållande
till den till mejeri levererade mjölkkvantiteten, bör enligt min uppfattning
även i fortsättningen bibehållas som bidragsform. Ett sådant bidrag kompletterar
nämligen — såsom utredningen också framhållit — det föreslagna
arealtillägget bland annat genom att de övergångar, som uppstår vid
tillämpningen av åkerarealen som bidragsgrund, i viss mån uppmjukas.
Jag anser dock påkallat med vissa modifikationer i utredningens utformning
av leveranstillägget.
När leveranstillägget infördes under år 1952 utgick det först med 5 öre
per kilogram för den del av leveransen, som låg mellan 4 000 och 10 000
kilogram per år, samt för leveranserna över 10 000 kilogram med 300 kronor.
Sedermera ändrades leveranstillägget så, att det i större utsträckning
än tidigare begränsades till småbruk samt jordbruk i basjordbrukens storleksgrupp.
Från och med regleringsåret 1954/55 har nämligen leveranstilllägget
utgått med 3 öre per kilogram för leveranser upp till 10 000 kilogram,
maximibeloppet har därefter kvarstått oförändrat till 25 000 kilogram i årsleverans,
varefter tillägget minskats med 6 öre per kilogram för överskjutande
kvantitet. Vid dessa bidragsbelopp har ungefär 60 procent av det totalt
utbetalade beloppet tillförts jordbruk under 10 hektar, medan 20—25 procent
tillkommit jordbruk i storleksgruppen 10—20 hektar.
Utredningen om småbruksstöd har föreslagit, alt leveranstillägget skall
utgå med 5 öre per kilogram för leveranskvantiteten mellan 1 001—9 000
kilogram per år, sedan utgå med oförändrat 400 kronor per år för leveranskvantiteterna
upp till 15 000 kilogram och därefter avlrappas med 4 öre per
kilogram för överskjutande kvantitet. Vid denna utformning skulle ungefär
70 procent av leveranstilläggets totalbelopp tillkomma jordbruk under
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 1 49 år 1959
10 hektar och ungefär 25 procent jordbruk i storleksgruppen 10—20 hektar.
Utredningens förslag innebär således en ytterligare koncentration av leveranstillägget
till de mindre brukningsenheterna. Även enligt min uppfattning
är det önskvärt, att leveranstillägget utformas så, att det till helt
övervägande del kommer det mindre jordbruket till godo och att tillägget
såiedes helt får karaktären av småbrukarstöd. Uteslutande av administrativa
skäl har jag dock inte ansett mig böra föreslå en arealgräns även i fråga om
detta tillägg. Däremot har jag ansett det påkallat med en sådan ändring
av den föreslagna bidragsskalan, att tillägget vid större årsleveranser ytterligare
begränsas. Leveranstillägget bör således utgå med 5 öre per kilogram
för leveranskvantiteten 1 001—9 000 kilogram per år, därefter utgå med
oförändrat 400 kronor per år för leveranskvantiteterna mellan 9 000—12 000
kilogram och för leveranser överstigande 12 000 kilogram minskas för överskjutande
kvantitet med 4 öre per kilogram. Tillägg under 50 kronor bör
ej utgå.
Totalkostnaden för det av mig föreslagna leveranstillägget kan beräknas
till ungefär 44 000 000 kronor. Av detta belopp kan 32 000 000 kronor eller
närmare 75 procent beräknas bli tillförda jordbruk under 10 hektar. Detta
innebär en böjning av stödet till ifrågavarande jordbruk med 7 000 000 kronor.
Av återstoden kan — liksom vid tilläggets nuvarande utformning —
10 000 000 kronor beräknas bli tillförda jordbruk i storleksgruppen 10—20
hektar och något mindre än 2 000 000 kronor jordbruk över 20 hektar.
Ansvaret för kontrollen och utbetalningen av leveranstillägget bör liksom
hittills tillkomma statens jordbruksnämnd.
Det särskilda stödet i norra Sverige
Sedan länge har särskilt stöd utgått till mjölkproducenterna i norra Sverige.
Det för närvarande utgående extra mjölkpristillägget i denna del av
landet bar för regleringsåret 1958/59 beräknats till omkring 27 500 000
kronor. Som utredningen om småbruksstöd framhållit, har betydelsen av det
extra mjölkpristillägget under de gångna åren reducerats genom förändringen
i penningvärdet. De nuvarande tilläggsbeloppen har nämligen utgått oförändrade
sedan den 1 mars 1952. Från denna tidpunkt fram till hösten 1957
hade socialstyrelsens konsumentprisindex stigit med ungefär 15 procent. Enligt
utredningens förslag skulle därför det extra mjölkpristillägget i norra
Sverige korrigeras med hänsyn till förändringen i penningvärdet och således
uppskrivas med detta belopp.
Av nuvarande subventioner tillföres norra Sverige av producentbidraget
ungefär 15 000 000 kronor, medan leveranstillägget i dess nuvarande utformning
ger samma område omkring 12 000 000 kronor. Genom producentbidrag
och leveranstillägg erhåller sålunda norra Sverige sammanlagt ungefär
27 000 000 kronor i statliga subventioner. Av det i det föregående föreslagna
arealtillägget kan ungefär 14 000 000 kronor beräknas bli tillförda norra
Sverige. Härtill kommer ungefär 15 000 000 kronor genom leveranstillägget.
De föreslagna småbrukarsubventionerna innebär följaktligen, att stödet till
småbruket i norra Sverige ökas från 27 000 000 till 29 000 000 kronor.
73
Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1959
Enligt min uppfattning kan starka skäl åberopas för en förbättring av
det särskilda stödet till norra Sverige. Med hänsyn till de speciella norrländska
produktionsbetingelserna bör detta stöd enligt min uppfattning även
framdeles utgå i form av ett extra mjölkpristillägg. Det bör därvid understrykas,
att den norrländska mjölkproduktionen knappt täcker förbrukningen
inom området, varför den föreslagna bidragsformen i detta område bör
kunna godtagas. Med hänsyn härtill anser jag mig böra föreslå, att det extra
mjölkpristillägget till norra Sverige uppskrives med ungefär 20 procent i
stället för med de 15 procent, som utredningen föreslagit. Totalkostnaden
för norrlandstillägget kan då beräknas till 33 000 000 kronor, vilket innebär
en ökning i förhållande till det för närvarande utgående norrlandstillägget
med drygt 5 000 000 kronor. Det genom olika subventioner till småbruket i
norra Sverige tillförda beloppet ökas därigenom med totalt (2 000 000 +
5 000 000 =) 7 000 000 kronor.
Vissa remissinstanser har ansett det befogat, att Ljusdalsortens mejeriförenings
område i nordvästra Hälsingland överföres till närmast högre bidragsgrupp.
Enligt min uppfattning bör detta förslag accepteras. Vidare bör
Jörns och Norsjö kommuner i Västerbottens län föras till den högsta bidragsgruppen.
Däremot bör i övrigt områdesindelningen för det extra mjölkpristillägget
och de huvudsakliga relationerna mellan bidragsbeloppen i olika
områden i norra Sverige icke ändras. Det extra mjölkpristillägget i norra
Sverige bör sålunda utgå med följande belopp.
Öre/kg Öre/kg
Öre/kg mjölk mjölk
mjölkfett (3,5 % (3,99 %
fetthalt) fetthalt)
I. Norrbottens län, Västerbottens läns lappmark,
Jörns och Norsjö kommuner i
Västerbottens län, Västernorrlands län
II.
såvitt angår mjölk, som levereras till
Backe mejeri, Jämtlands län såvitt angår
mjölk, som levereras till Gäddede mejeri
220
7,7
8,8
Västerbottens län i övrigt, Jämtlands län
i övrigt samt Kopparbergs län såvitt an- går mjölk som levereras till Särna me- jeri ................................
200
7,0
8,0
Västernorrlands län i övrigt samt Ljus- dalsortens mejeriförenings område i
nordvästra Hälsingland ..............
160
5,6
6,4
Hälsingland i övrigt samt Kopparbergs
län såvitt angår mjölk, som levereras
till Leksands, Mora, Rättviks, Särna och
Vansbro mejerier ....................
120
4,2
4,8
(i
Bihang till riksdagens protokoll 1959. I saml. Nr 149
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1959
V. Kopparbergs län i övrigt, Gästrikland, Uppsala
län såvitt angår mjölk, som levereras
till Skärplinge, Tierps och Örbyhus
mejerier, Västmanlands län såvitt angår
mjölk, som levereras till Östervåla mejeri,
Värmlands län, Örebro läns bergslag samt
Tössbo och Vedbo härader och Åmåls stad
i Älvsborgs län ...................... 35 1,2 1,4
Kostnaderna för det föreslagna stödsystemet
Som framgår av det föregående, kan kostnaderna för det föreslagna
arealtillägget beräknas till 37 000 000 kronor. Kostnaderna för leveranstilllägget
har beräknats till 44 000 000 kronor, varvid ungefär 32 000 000 kronor
tillkommer jordbruk med en åkerareal understigande 10 hektar. För
det extra mjölkpristillägget i norra Sverige är siffrorna 33 000 000 respektive
19 000 000 kronor. Totalt beräknas sålunda kostnaderna för stödsystemet
uppgå till 114 000 000 kronor. Det nuvarande producentbidraget, leveranstillägget
och extra mjölkpristillägget i norra Sverige beräknas för 1959/
60 till omkring 107 000 000 kronor. Det föreslagna stödsystemet innebär sålunda
en total bidragshöjning med 7 000 000 kronor.
Av de här föreslagna subventionerna kan, som framgår av det föregående,
88 000 000 kronor beräknas bli tillförda jordbruk med en åkerareal
understigande 10 hektar. Förslaget innebär därmed en förstärkning av stödet
till dessa jordbruk med 9 000 000 kronor.
Ikraftträdande av stödsystemet
Med hänsyn till de administrativa möjligheterna bör det nya stödsystemet
i dess helhet genomföras från och med budgetåret 1960/61. Det nuvarande
producentbidraget bör sålunda efter oförändrade grunder utbetalas
under innevarande kalenderår (avseende producentbidraget för kalenderåret
1958), medan arealtillägget för första gången bör utbetalas sommaren
1960 och då avse kalenderåret 1959.
Den i det föregående föreslagna ändringen av leveranstillägget bör genomföras
från och med den 1 september 1959 och vid denna tidpunkt bör
även den föreslagna höjningen av det extra mjölkpristillägget i norra
Sverige träda i kraft.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande,
lantbruksslyrelsen respektive jordbruksnämnden att i huvudsaklig
överensstämmelse med vad som anförts i det föregående utfärda erforderliga
bestämmelser angående det särskilda stödet till det mindre jordbruket.
Anslag säskanden m. m.
I årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t på min hemställan under
nionde huvudtiteln föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskilda propo
-
Kungl. Maj:ts proposition nr H9 år 1959
75
sitioner i ämnena, till Producentbidrag till vissa innehavare av mindre jordbruk
respektive Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område för budgetåret
1959/60 beräkna ett förslagsanslag av 37 500 000 kronor respektive
ett reservationsanslag av 173 000 000 kronor. Under sistnämnda anslag har
hittills anvisats medel till bland annat leveranstillägget för mjölk samt det
extra mjölkpristillägget i norra Sverige.
Jag har i det föregående föreslagit, att producentbidraget skall ersättas
av ett arealtillägg till vissa innehavare av mindre jordbruk. Anslaget till
producentbidrag bör därför slopas. Jag har vidare förordat, att det särskilda
stödet åt det mindre jordbruket i fortsättningen skall utgå i form
av arealtillägg, leveranstillägg för mjölk samt extra mjölkpristillägg i norra
Sverige. De på budgetåret 1959/60 belöpande kostnaderna för det föreslagna
stödet har beräknats till sammanlagt 114 000 000 kronor. Beloppet synes
mig böra anvisas å ett nytt, under nionde huvudtiteln upptaget reservationsanslag,
vilket bör benämnas Särskilt stöd åt det mindre jordbruket.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att sedermera ställa de för utbetalande
av arealtillägg respektive leveranstillägg och extra mjölkpristillägg
erforderliga beloppen till lantbruksstyrelsens respektive jordbruksnämndens
förfogande ävensom att vid behov medge jämkningar i de till ämbetsverken
anvisade beloppen.
Departementschefens hemställan
Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.
Maj:t måtte genom proposition föreslå riksdagen att
dels godkänna de i det föregående framlagda förslagen
angående utformningen av det särskilda stödet åt det mindre
jordbruket,
dels å riksstaten för budgetåret 1959/60 under nionde
huvudtiteln till Särskilt stöd åt det mindre jordbruket anvisa
ett reservationsanslag av 114 000 000 kronor.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj :t Konungen bifall samt
förordnar, att proposition av den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar, skall avlålas till riksdagen.
Ur protokollet:
It. Henriksson
680619 Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1959:285 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar rörande det särskilda stödet åt det mindre jordbruket jämte i ämnet väckta motioner. a1 i texten
- JoU 1959:31 Jordbruksutskottets utlåtande nr 31 år 1959 s. 1 i texten