Sök i Ratio Lex

Angående utformningen av det särskilda stödet åt det mindre jordbruket

1959-04-17 · 75 sidor, varav 74 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 74 av 75 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1959:149, Angående utformningen av det särskilda stödet åt det mindre jordbruket

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1959

1

Nr 149

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående utformningen

av det särskilda stödet åt det mindre jordbruket; given

Stockholms slott den 17 april 1959.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF

Gösta Netzén

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att det nuvarande producentbidraget till innehavare

av mindre jordbruk ersättes med ett arealtillägg, som utgår med

efter åkerarealen varierande belopp inom intervallet 2.1—10.0 hektar åker

och sammanlagt beräknas till ungefär 37 000 000 kronor. Arealtillägget skall

i princip gälla de brukare, som bedrivit jordbruk på brukningsenheterna

den 1 juli 1959. En inkomst- och förmögenhetsgräns föreslås beträffande tilllägget

och vidare uppställes krav på bidragstagarens mantalsskrivning å

brukningsenheten. Vidare föreslås i viss mån jämkade regler för nytillträdande

brukare mot vad som nu gäller beträffande producentbidrag.

Det nuvarande leveranstillägget på mjölk skall enligt i propositionen

framlagda förslag bibehållas, varvid dock bidragsskalan skall ändras, så

alt tillägget i större utsträckning kommer mindre brukningsenheter till godo.

Totalkostnaden för det ändrade leveranstillägget beräknas till 44 000 000

kronor.

Slutligen föreslås i propositionen, att det extra mjölkpristillägget i norra

Sverige uppskrives med ungefär 20 procent och därmed totalt kommer att

uppgå till 33 000 000 kronor.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1 saml. Nr 149

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr lt9 år 1959

Totalkostnaden för det i propositionen föreslagna stödsystemet anges till

114 000 000 kronor. Del nuvarande producentbidraget, leveranstillägget och

extra mjölkpristillägget i norra Sverige beräknas 1959/60 uppgå till sammanlagt

omkring 107 000 000 kronor. Det föreslagna stödsystemet innebär

sålunda en total bidragshöjning med 7 000 000 kronor, men genom omfördelningen

av stödet beräknas bidragen till jordbruk under 10 hektar öka

med 9 000 000 kronor.

Arealtillägget föreslås första gången skola utbetalas sommaren 1960 och

avse kalenderåret 1959. Ändringen av leveranstillägget föreslås bli genomförd

från och med den 1 september 1959. Vid denna tidpunkt skall även

höjningen av det extra mjölkpristillägget i norra Sverige träda i kraft.

De för arealtillägg, leveranstillägg och extra mjölkpristillägg erforderliga

medlen föreslås skola sammanföras till ett reservationsanslag, benämnt

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr H9 år 1959

3

Utdrag ur protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

17 april 1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Netzén, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om utformningen

av det särskilda stödet åt det mindre jordbruket samt anför därvid.

Inledning

Genom beslut den 3 juni 1955 bemyndigade Kungl. Maj:t dåvarande chefen

för jordbruksdepartementet att tillkalla sakkunniga för att verkställa

översyn av det särskilda stödet till mindre jordbruk.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallades såsom sakkunniga dåvarande

landshövdingen i Västerbottens län E. Lindberg, tillika ordförande, riksdagsmännen

A. Andersson, Ryggestad, E. Hseggblom, Kåremo, F. Jansson, Benestad,

Jon N. Jonsson, Fjäle, samt W. Svensson, Ljungskile. De sakkunniga

antog benämningen utredningen om småbruksstöd. Sedan landshövding

Lindberg avlidit den 10 november 1957 förordnades den 19 november 1957

riksdagsmannen Jon N. Jonsson att såsom ordförande leda utredningens

arbete.

Den 22 juli 1955 förordnades dels filosofie licentiaten K. Säkk och agronomi

licentiaten P. Grabö att vara sekreterare resp. biträdande sekreterare

hos utredningen, dels ordföranden i Svenska lantarbetareförbundet A. Johansson

och Grabö att såsom experter biträda utredningen. Experterna har deltagit

såväl i överläggningarna inom utredningen som i utformningen av dess

beslut. Vid betänkandet har fogats ett av herr Johansson avgivet särskilt

yttrande beträffande vissa punkter vid detaljutformningen av det av utredningen

föreslagna arealtillägget. Herr Grabö, som den 20 maj 1957 tillträdde

befattningen som lantbruksrepresentant vid beskickningen i Washington,

bar därefter icke personligen kunnat närvara vid utredningens sammanträden.

Utredningen om småbruksstöd har i februari 1958 avgivit betänkande angående

småbrukarstödet (SOU 1958: 7).

över betänkandet har eller remiss yttranden avgivits av statskontoret,

arbetsmarknadsstyrelsen, socialstyrelsen, statistiska centralbyrån, lantbruks
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr lt9 år 1959

styrelsen, statens jordbruksnämnd, riksskattenämnden, Hushållningssällskapens

förbund, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens

iolk, Landsorganisationen, Kooperativa förbundet, Småbrukarnas riksförbund,

Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers centralorganisation

samt Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund. Vidare har

beträffande det administrativa förfarandet vid utbetalningen av det av utredningen

föreslagna arealtillägget efter remiss yttranden avgivits av länsstyrelserna

i Jönköpings, Skaraborgs, Västerbottens och Norrbottens län.

Särskild skrivelse angående områdesindelningen för extra mjölkpristillägget

i norra Sverige har den 27 november 1958 inkommit från Hälsinglands

föreningsnämnd, Hälsinglands provinsförbund av Riksförbundet Landsbygdens

folk, norra och västra Hälsinglands mejeriförbund, Ljusdalsortens andelsmejeriförening

u. p. a., södra Hälsinglands mejeriförening u. p. a. och

Hudiksvallsortens andelsmejeriförening u. p. a. Över denna skrivelse har

efter remiss yttrande avgivits av statens jordbruksnämnd, Sveriges lantbruksförbund

och Riksförbundet Landsbygdens folk.

I detta sammanhang torde få anmälas, att den år 1948 tillsatta utredningen

angående småbrukens möjligheter att uppnå full lönsamhet genom

specialisering av produktionen (småbruksutredningen) den 16 februari

1955 överlämnat betänkande med utredning rörande det mindre jordbrukets

möjligheter att uppnå bättre lönsamhet (SOU 1955: 7). över betänkandet

har, efter remiss, yttranden avgivits av ett flertal myndigheter och

organisalioner. I betänkandet har småbruksutredningen framfört ett antal

förslag och rekommendationer, vilkas genomförande enligt utredningens

mening skulle bidraga till att höja de mindre jordbrukens lönsamhet. De

myndigheter och organisationer som yttrat sig häröver har i vissa frågor

enhälligt anslutit sig till småbruksutredningens förslag. I andra frågor åter

har meningarna om det lämpliga eller ändamålsenliga i förslagen gått isär.

Småbruksutredningens förslag och rekommendationer har efter hand prövats

i samband med bl. a. behandlingen av anslagsäskanden från olika myndigheter

och förslag från andra utredningar eller i samband med utfärdandet

av direktiv för vissa senare tillsatta kommittéer. Sålunda behandlas småbruksutredningens

förslag om intensifierad upplysnings- och rådgivningsverksamhet

beträffande beteskultur, byggnader samt frukt- och bärodlingen

ävensom i vissa undersöknings-, upplysnings- och undervisningsfrågor

berörande lantmannaskolor och hushållningssällskap samt utredningens

synpunkter på tekniska och ekonomiska problem av betydelse för småbrukets

frukt- och bärodling av 1955 års lantbruksundervisningskommitté,

jordbruksupplysningskommittén samt trädgårdsnäringsulredningen. Småbruksutredningens

förslag om utredning rörande den framtida mjölkproduktionen

och avsättningen av mjölk och mjölkprodukter har beaktats i

samband med att Kungl. Maj :t den 9 november 1956 lämnade statens jordbruksnämnd

uppdrag att utreda berörda fråga.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr H9 år 1959

5

Det nuvarande småbrukarstödet

I samband med fastställandet av riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken

beslöt 1947 års riksdag även vissa ändringar beträffande ett redan

tidigare utgående s. k. producentbidrag för mjölk. De nya bestämmelserna,

som trädde i kraft den 1 juli 1948, innebar bl. a., att arealgränsen sändes

från 15 till 10 ha. Bidraget utgick med 12 öre per kg för en till mejeri

levererad kvantitet av 4 000 kg mjölk per år. Därefter kvarstod bidraget oförändrat

vid maximibeloppet 480 kr. per år för årsleveranser mellan 4 000 och

7 000 kg. För kvantiteter överstigande 7 000 kg reducerades bidraget med 3

öre per kg och upphörde således helt vid 23 000 kg.

För mjölkproducenter utan möjlighet att leverera mjölk till mejeri infördes

ett s. k. kontantbidrag, som baserades på antalet kor och i övrigt utformades

efter samma förutsättningar som producentbidraget. Vid beviljandet

av kontantbidrag fästes avgörande vikt vid brukningsenhetens läge

i förhållande till mejeriets körlinje och detta bidrag fick således utgå endast

om med hänsyn till avståndet till körlinjen leverans av praktiska skäl

var utesluten. Undantag gjordes dock för de fall, då ett rent lokalt behov av

mjölk förelåg och detta behov icke kunde täckas genom leverans från annan

brukningsenhet eller från mejeri. Kontantbidragets storlek bestämdes

med utgångspunkt från det genomsnittliga antalet kor på vederbörande

brukningsenhet under åren 1944—46, varvid maximibeloppet var 480 kr.

Producent- och kontantbidrag skulle utgå till alla jordbrukare, vilka den

1 juli 1948 innehade brukningsenheter, som bestod av högst 10 ha åker

och till åker omräknad ängs- och betesmark. Bidrag kunde även beviljas

innehavare av större brukningsenhet om avkastningsförmågan på grnnd av

dålig ägoanordning eller dålig beskaffenhet hos åkerjorden var så låg, att

den motsvarade avkastningsförmågan hos en genomsnittlig fastighet i orten

med en åkerareal av högst 10 ha och utan annan naturtillgång. Jordbrukare,

som efter den 30 juni 1948 förvärvat eller arrenderat brukningsenhet

av angivet slag, bar endast under vissa förutsättningar efter prövning

i varje särskilt fall kunnat erhålla bidrag. Således har släktskap med föregående

bidragsberättigad brukare under vissa förhållanden medfört bidragsrätt

för den nytillträdande. Vidare har brukningsenhetens behov av tillskotts

j ord nnder vissa omständigheter ansetts utgöra skäl för bidrag till den

nytillträdande intill dess sådan komplettering genomförts.

Fr. o. in. den 1 januari 1953 genomfördes åter en omläggning av producentbidraget.

Bidraget avkopplades från den löpande mjölkproduktionen.

Det fastställdes, alt bidraget skulle utgå med ett fast belopp, beräknat efter

den genomsnittliga mjölkleveransen under perioden 1 juli 1948—30 juni

1952. Bidragsskalan utformades, så att bidraget skulle utgå med 10 öre per

kg för de första 1 000 kg samt att det därefter skulle lämnas med 9 öre per

kg för de andra 1 000 kg, 8 öre per kg för de tredje 1 000 kg, 9 öre per kg

för de fjärde 1 000 kg och 2 öre per kg för de femte 1 000 kg i genomsnitt
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kangl. Maj.ts proposition nr lk9 år 1959

lig årsleverans. Vid en leverans av 5 000—>10 000 kg skulle bidraget utgå

oförändrat med 380 kr., medan vid en leverans överstigande 10 000 kg avdrag

skulle göras med 3 öre för varje överskjutande kg.

I samband med omläggningen av kontant- och producentbidragen genomfördes

en inkomst- och förmögenhetsprövning. Bidrag skulle icke utgå till

sådana brukare, beträffande vilka det med hänsyn till deras inkomst- och

förmögenhetsförhållanden var uppenbart, att de icke var beroende av jordbruket

för sin utkomst. I de med anledning härav av lantbruksstyrelsen till

lantbruksnämnderna utfärdade anvisningarna angavs, att en brukare, vars

inkomster av andra förvärvskällor än jordbruk sammanlagt var av sådan

storlek, att han uppenbarligen icke var beroende av jordbruket på brukningsenheten

för sin utkomst, skulle uteslutas från bidragsrätt. Med hänsyn

till syftet med bidragen skulle enligt lantbruksstyrelsens mening bidrag

i regel icke komma i fråga, då brukarens inkomst av annat än jordbruk

kunde antagas normalt uppgå till eller överstiga ett belopp, motsvarande

den genomsnittliga årsinkomsten för lantarbetare. Till inkomst av jordbruk

skulle härvid icke hänföras inkomst av skogsbruk och fiske och ej

heller exempelvis inkomst av en vid sidan av jordbruket bedriven handelsträdgårdsrörelse.

Vid bedömningen av om brukaren kunde anses vara oberoende

av jordbruket för sin utkomst, skulle emellertid även hans förmögenhetsförhållanden

beaktas. Någon generell förmögenhetsgräns uppställdes

härvid icke. Avgörande i denna fråga skulle vara huruvida enligt lantbruksnämndens

uppfattning brukarens förmögenhetsförhållanden var sådana, att

ett stöd av producentbidragets karaktär icke kunde anses befogat. Det

skulle således från fall till fall bedömas, om det med hänsyn till brukarens

förmögenhetsförhållanden kunde anses skäligt, att bidragsrätten bortföll

redan vid en lägre inkomst av förvärvskällor vid sidan av jordbruket än som

motsvarar den genomsnittliga lantarbetarlönen.

Effekten av inkomst- och förmögenhetsprövningen kan belysas med följande

siffror.

Enligt lantbruksstyrelsens statistik rörande lantbruksnämndernas verksamhet

under kalenderåret 1953 uppgick antalet producent- och kontantbidragstagare

den 31 december 1952 till 183 639, varav 156 169 producentbidragstagare

och 27 470 kontantbidragstagare. Det för året 1952 totalt utbetalda

bidragsbeloppet, som utgick från producentbidragsanslaget för

budgetåret 1952/53, utgjorde 68 500 000 kr. Efter omprövningen och slutlig

prövning av vissa tillkommande ansökningar ävensom av besvärsärenden

uppgick antalet bidragstagare för år 1953 till 143 845 med ett totalt bidragsbelopp

på 46 100 000 kr. Antalet bidragsberättigade sjönk således mellan

ifrågavarande år med ungefär 40 000 och bidragsbeloppet minskade med

omkring 22 000 000 kr. Antalet bidragstagare för år 1954 uppgick till

141 401 och det utbetalda beloppet till 44 800 000 kr. År 1955 minskade antalet

bidragstagare till 137 452 med ett sammanlagt bidragsbelopp på

43 400 000 kr. 8 1 ^ F

Vid behovsprövningen har lantbruksnämnderna i anslutning till de utfärdade

anvisningarna i princip tagit hänsyn till brukarens inkomst- och

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr H9 år 1959

förmögenhetsförhållanden år 1952. I tveksamma fall har dock flera års inkomster

ansetts böra läggas till grund för bedömningen av om brukaren

normalt kunde anses ha en inkomst vid sidan om jordbruket, som borde

utesluta från bidragsrätt. Inkomster av skogskörslor, som ofta varierar avsevärt

från år till år, har bedömts försiktigt och i många fall med ledning

av uppgifter om flera års inkomster. Inkomsterna av skog har varit föremål

för särskild bedömning. Sålunda har en beräkning skett av den genomsnittliga

årliga avkastningen av skogen. Nämnderna har därvid i stor utsträckning

använt sig av de värden i fråga om bonitet och relativ skogstillgång,

som tillämpats vid 1952 års fastighetstaxering. Den på så sätt framräknade

årsavkastningen av skogen har därefter åsatts ett jämförelsevis

lågt virkespris per kubikmeter skog på rot. Förmögenhetens inverkan på bidracsfcehovet

skulle som förut nämnts icke bedömas efter någon generell

gräns. Nämnderna torde dock i allmänhet ha tillämpat efter de olika förhållandena

avpassade normer för i vilken utsträckning inkomst vid sidan

av jordbruket i förening med förmögenhet skulle utesluta från bidragsrätt.

Lantbruksstyrelsen har vid prövning av besvär över lantbruksnämndernas

beslut i fråga om behovsprövningen i stort sett godkänt de inkomstgränser

och den skogsvärdering nämnderna tillämpat. Beträffande förmögenhetens

inverkan på bidragsbehovet har styrelsen i praxis stannat för att en

förmögenhet på 50 000 kr. som regel borde utesluta från bidragsrätt.

Den inkomst- och förmögenhetsprövning, som företogs i anledning av bidragens

omläggning fr. o. in. den 1 januari 1953, har därefter icke omprövats.

Förändringar i inkomst- och förmögenhetsförhållandena, som inträtt

efter nämnda tidpunkt, har sålunda icke fortlöpande kontrollerats. Ej heller

har den, som vid behovsprövningen uteslutits från bidrag, ansetts kunna

återfå bidraget i anledning av minskning av inkomsterna under senare

år.

Fr. o. in. den 1 mars 1952 har ett s. k. leveranstillägg utgått på all till mejeri

levererad mjölk. Fram till september 1954 utgick leveranstillägget med

5 öre per kg för den del av leveransen, som låg mellan 4 000 och 10 000 kg

per år, medan tillägget för leveranser över 10 000 kg utgick med oförändrat

300 kr. oavsett årsleveransens storlek.

Fr. o. in. regleringsåret 1954/55 utgår leveranstillägget med 3 öre per kg

för leveranser upp till 10 000 kg, maximibidraget 300 kr. kvarstår oförändrat

till en årsleverans av 25 000 kg, varefter det minskas med 6 öre per kg

för överskjutande kvantitet och således upphör vid 30 000 kg. Leveranstilllägg

under 30 kr. per år utbetalas ej.

Omläggningen av leveranstillägget 1954/55 innebar i första hand att leveranstillägget

till jordbruk över 20 ha begränsades. Samtidigt förstärktes

stödet till jordbruk under 10 ha något, medan totalbeloppet till jordbruk i

basjordbrukens storleksgrupp förblev i stort sett oförändrat. Eftersom botlenkvantiteten

på 4 000 kg i årsleverans slopades, kom bidraget även jordbruk

med begränsad mjölkproduktion till godo. För leverantörer av upp till

t 000 kg per år betydde omläggningen eu förbättring av mjölkpriset med

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj. ts proposition nr lb9 år 1959

3,0 öre per kg, medan för leverantörer av 10 000 kg det effektiva mjölkpriset

icke ändrades genom omläggningen av leveranstillägget. För leverantörer

av mer än 25 000 kg betydde ändringen en bidragsminskning, som vid exempelvis

en årsleverans av 29 500 kg innebar en minskning av det effektiva

mjölkpriset med 1,02 öre per kg.

Ett extra mjölkpristillägg i norra Sverige infördes under mjölkregleringens

tidigare skede i form av en eftergift av andelen i exportstödet för de

norrländska prisutjämningsdistrikten. Tillägget utgick per kg mjölkfett

för den vid mejerierna invägda mjölken och motsvarade i början av 1950- talet inom olika områden lägst ungefär 1 öre per kg och högst 5 öre per kg.

Fr. o. m. den 1 september 1951 infördes ett nytt mjölkpristillägg, kallat clearingtillägg.

Detta clearingtillägg utgick i likhet med det extra mjölkpristililägget

med varierande belopp efter en geografisk områdesindelning. Till

skillnad från det extra mjölkpristillägget lämnades dock clearingtillägget

även till jordbruk inom de sämre jordbruksområdena i södra och mellersta

Sverige. Pristillägget varierade mellan 0,5 och 2,4 öre per kg mjölk. Slutligen

kan bland de tidigare bidragsformerna nämnas ett särskilt körlinjebidrag,

som utgick från slutet av år 1941 fram till år 1951, och hade till syfte

att främja leveranser från avlägset boende producenter.

Väsentliga ändringar i bidragssystemet genomfördes i samband med prissättningen

för senare delen av produktionsåret 1951/52. Dessa ändringar

kom att gälla fr. o. m. den 1 mars 1952. Det ansågs förenat med betydande

olägenheter att tillämpa flera olika bidragsformer för i stort sett enahanda

ändamål och man ville därför minska bidragsformernas antal och förenkla

systemet. På grund av svårigheter att åstadkomma en efter de naturliga produktionsförhållandena

anpassad områdestilldelning hade därjämte praktiska

svårigheter och olägenheter yppat sig beträffande tillämpningen av clearingtillägget

i södra och mellersta Sverige. Det hade vidare visat sig vara

omöjligt att åstadkomma en sådan områdesindelning, som anslöt sig till

gränserna för mejeriernas tillförselområden. Med anledning härav slopades

clearingtillägget som bidragsform och det tidigare nämnda leveranstil!- lägget infördes. Samtidigt inarbetades i systemet viss kompensation för tidigare

utgående körlinjebidrag. Efter omläggningen har differentieringen av

producentpriset på mjölk skett dels genom extra mjölkpristillägg i norra

Sverige, baserat på en områdesindelning, dels genom leveranstillägg, som i

norra Sverige kompletterar det extra mjölkpristillägget och i andra delar av

landet har ersatt clearingtillägget. Extra mjölkpristillägget i norra Sverige

utgår med lägst 30 öre per kg mjölkfett och högst 180 öre per kg mjölkfett.

Bakgrunden till utredningens förslag

Utredningen om småbruksstöd berör inledningsvis grundlinjerna för den

svenska jordbrukspolitiken och behandlar därvid bl. a. de förändringar,

som under 1900-talet har inträffat i statsmakternas inställning till små
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1959

9

bruksfrågan. Under långa tider bestämdes denna inställning av den undersysselsättning,

som kännetecknade vårt samhälle under befolkningsexpansionens

tidevarv. Genom att utvidga försörjningsmöjligheterna inom

landet sökte statsmakterna motverka den omfattande emigrationen. Nyodling

och bildandet av nya brukningsenheter kom därvid i förgrunden. Inom

ramen för egnahemsverksamheten lämnades således lån till bildandet av

egnahem och härigenom främjades också uppdelningen av större jordbruk

i smärre enheter. Samtidigt sökte man dock även förbättra de lägre inkomsttagarnas

ställning inom jordbruket genom att stödja införandet av effektivare

produktionsmetoder.

De förhållanden, som tidigare hade varit bestämmande för småbrukspolitiken,

ändrades så småningom. Befolkningstrycket lättades, emigrationen

upphörde och det industrialiserade Sverige fick i stället vidkännas ett kännbart

arbetskraftsunderskott. Samtidigt undergick även jordbrukets produktionsmetoder

genomgripande förändringar. I 1947 års riksdagsbeslut angående

utformningen av den framtida jordbrukspolitiken underströks därför

vikten av en strukturrationalisering, varigenom man skulle söka avhjälpa

den på många håll långt gångna ägosplittringen, så att de brukningsenheter,

vilkas brukare hämtade sin huvudsakliga inkomst från jordbruket, kunde

få en sådan storlek och form, att framstegen på det jordbrukstekniska området

kunde utnyttjas och brukarna få full och effektiv sysselsättning. Enligt

1947 års riksdagsbeslut skulle statsmakterna under den tid, som måste

åtgå, till dess rationaliseringen kunde genomföras, vid sidan av det allmänna

prisstödet lämna innehavarna av mindre jordbruk ett särskilt stöd

i den mån behov därav kunde anses föreligga. Detta särskilda stöd angavs

ha till syfte att åtminstone delvis utjämna det lönsamhetsunderskott, som

föreligger vid ifrågavarande brukningsenheter på grund av deras otillfredsställande

beskaffenhet. Man skulle alltså under nämnda övergångstid bereda

brukarna av sagda brukningsenheter ett bistånd från det allmännas sida,

vilket stod i rimligt förhållande till den lönsamhet, som mera rationella hrukningsenlieler

kunde uppnå vid den av statsmakterna stödda prisnivån på

jordbrukets produkter.

Efter den inledande redogörelsen för huvudlinjerna i jordbrukspolitiken

berör utredningen om småbruksstöd vissa spörsmål, som har varit avgörande

för dess ställningstaganden till utformningen av det särskilda stödet

till mindre jordbruk. Dessa spörsmål har varit förknippade med frågan om

den framtida marknadsutvecklingen, jordbrukets strukturförändringar och

småbrukets inkomstläge.

Den framtida marknadsutvecklingen

Utredningen om småbruksstöd framhåller, alt den internationella marknaden

för jordbruksvaror präglas av omfattande protektionistiska åtgärder

i olika länder. Den allmänna avskärmningen av de nationella marknaderna

från den internationella leder därvid på två vägar till ökade överskott. Ge
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 1A9 år 1959

nom olika åtgärder höjes den inhemska prisnivån såväl i producent- som

konsuimentledet. De höjda konsumentpriserna medför därvid, att förbrukningen

begränsas, samtidigt som höjda producentpriser stimulerar till ökad

produktion. Uppstår sedan på den internationella marknaden överskott av

en produkt och de internationella priserna på grund härav sjunker, påverkar

detta icke priserna i olika länder. De lägre priserna i den internationella

handeln påverkar ej konsumentpriserna i olika länder och det blir således

ingen stimulans till en konsumtionsökning, som skulle kunna absorbera

överskotten. Ej heller medför sänkta internationella priser en produktionsbegränsning

i fråga om överskottsvaran. I huvudsak oförändrade producentpriser

i olika länder kan i stället fortfarande stimulera till en ökning av

produktionen.

Utredningen berör därefter strävandena att liberalisera den internationella

jordbrukshandeln och anför därvid följande.

Strävandena att liberalisera den internationella handeln med jordbruksprodukter

har hittills icke lett till några mera genomgripande resultat. Under

år 1957 har dock frågan om en friare handel inom ett större område aktualiserats

genom 6 europeiska länders1 beslut om en stegvis övergång till

en gemensam marknad, varvid även jordbruket skulle följa med. I detta

sammanhang har frågan om ett västeuropeiskt frihandelsområde kommit i

diskussionens brännpunkt. Det är dock ännu svårt att bedöma en eventuell

integrations marknadsmässiga effekt. Åtgärderna, som på längre sikt givetvis

kan bli av stor betydelse för det europeiska jordbrukets utveckling, torde

emellertid icke komma att mera väsentligt påverka marknadsläget förrän

efter en tämligen lång övergångstid.

Utredningen understryker fortsättningsvis, att de hävdvunna förhållandena

på den internationella jordbruksmarknaden givetvis så småningom helt

kan omkastas genom en ökad köpkraft i Asien. Stora konsumtionsreserver föreligger

i de asiatiska länderna men dessa har hittills på grund av bristande

köpkraft föga påverkat den internationella marknadsutvecklingen. Det är

därför enligt utredningens uppfattning möjligt, att utvecklingen leder till en

situation, då den stigande efterfrågan på livsmedel kräver, att allt sämre

mark tages i anspråk för jordbruksproduktionen, och då de bättre rustade

jordbruksländerna kan räkna med en säker och välbetald avsättning för sina

överskott. Utredningen framhåller emellertid, att det här under alla förhållanden

gäller en utveckling på ganska lång sikt och att under åtskilliga år

framåt utvecklingen på den internationella jordbruksmarknaden fortfarande

torde komma att påverkas av läget inom den traditionella länderkretsen.

Under 1950-talet har bl. a. den västeuropeiska jordbruksproduktionen stigit

i snabbare takt än befolkningen och detta kan synas tyda på en utveckling

mot alltmer ökade överskott av jordbruksprodukter. Utredningen påpekar

dock i detta sammanhang, att även i Västerlandet näringsstandarden

på många håll långtifrån är optimal. Exempelvis torde även i Sverige

livsmedelsförbrukningen ytterligare kunna utvidgas genom en övergång till

ökad förbrukning av högförädlade livsmedel. Å andra sidan bör man enligt

1 Frankrike, Västtyskland, Italien, Belgien, Nederländerna och Luxemburg.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr H9 år 1959

utredningen taga med i beräkningen, att jordbruksproduktionen i Europa

kan fortsätta att öka i snabb takt. Produktionsförhållandena i många europeiska

länder är nämligen ännu sådana, att även förhållandevis små förbättringar

i produktionsmetoderna kan leda till eu väsentligt ökad avkastning.

Utredningen understryker härvid, att det särskilt i fråga om animalier föreligger

tydliga tendenser till produktionsutvidgning. I åtskilliga europeiska

länder dominerar nämligen mindre, på animalieproduktion inriktade brukningsenheter

och vid dessa kan strävandena att uppnå förbättrade inkomster

leda till en intensifierad produktion.

Med hänsyn till det anförda anser utredningen det sannolikt, att de nuvarande

förhållandena under åtskilliga år framåt förblir gällande på den internationella

jordbruksmarknaden. Detta innebär bl. a., att man vid export bör

räkna med priser, vilka icke oväsentligt understiger den prisnivå, som kan

anses ge vår jordbruksbefolkning en skälig inkomststandard. En omfattande

överskottsproduktion på varuområden med begränsade avsättningsmöjligheter

kan härvid enligt utredningens uppfattning leda till betydande svårigheter

vid förverkligandet av den jordbrukspolitiska inkomstmålsättningen.

Utredningen om sinåbruksstöd påminner om att jordbruksprisutredningen,

som utformade förslaget till ett nytt prissättningssystem för jordbruksprodukter,

även utförde vissa beräkningar angående konsumtions- och produktionsutvecklingen.

Under förutsättning av normal skörd angav dessa beräkningar

för prognosåret 1960/61 ett överskott av jordbruksprodukter, som

svarade mot produktionen på ungefär 15 procent av den för detta år beräknade

åkerarealen.

I eu bilaga till utredningens om sinåbruksstöd betänkande redovisas beräkningar

av produktions- och konsumtionsutvecklingen fram till 1970/71, varvid

i huvudsak jordbruksprisutredningens prognosmetodik har tillämpats.

Dessa beräkningar tyder icke på någon utvidgning av den totala överskottsproduktionen,

som prognosåret 1970/71 vid normal skörd beräknas bli av

ungefär samma storleksordning som i mitten av 1950-talet. Utredningen

framhåller dock, att det samtidigt är tydligt, att på vissa varuområden icke

obetydliga avsättningssvårigheter likväl kan uppstå.

Utredningen om sinåbruksstöd sammanfattar sitt ståndpunktstagande beträffande

marknadsutvecklingen och småbrukarstödets utformning på följande

sätt.

Vid utformningen av 1947 års riksdagsbeslut fästes betydande vikt vid

de tendenser till överskottsproduktion, som man ansåg sig kunna skönja

med hänsyn till produktions- och konsumtionsutvecklingen. Under de följande

åren har avgången av arbetskraft från jordbruk till andra näringar

varit synnerligen stark och detta har hl. a. föranlett en viss dämpning av

produktionens stegringstakt. Samtidigt har dock även förbrukningen stagnerat

och på åtskilliga varuområden har produktionen ändå kommit att överstiga

konsumtionen inom landet. Det är också enligt utredningens mening

realistiskt att räkna med att för en del produkter den inhemska produktionen

även framdeles kommer att överstiga förbrukningen. Avsevärda svårigheter

kan i detta sammanhang uppstå, därest överskottsproduktionen kon
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr l''t9 år 1959

centreras till vissa produkter med särskilt ogynnsamma avsättningsförhållanden.

Vid utformningen av småbrukarstödet bör således beaktas, att man

icke stimulerar fram svåravsättbara överskott på vissa produktområden. Ur

denna synpunkt synes det önskvärt att icke koncentrera småbrukarstödet

till någon speciell produktionsgren. Det kan också i detta sammanhang

nämnas, att ett av syftena med det år 1956 införda nya prissättningssystemet

för jordbruksprodukter bär varit att nå en sådan inriktning av produktionen,

att den förskjutes mot sådana produkter, för vilka våra konkurrensförutsättningar

gentemot utlandet är gynnsammast. Detta skulle ske

genom ett i huvudsak enhetligt gränsskydd för olika varor, så att de vid

utrikeshandel gällande prisrelationerna även skulle bli utslagsgivande för

prisförhållandena på den inländska marknaden. Med hänsyn härtill kan det

också anses mindre lämpligt med ett system av produktprissubventioner,

varigenom de för det övriga jordbruket gällande prisrelationerna brytes

beträffande en speciell grupp av jordbruk.

Utredningen avvisar sålunda ett system med produktbidrag och anför i

detta sammanhang också, att sådana bidrag är administrativt svåra att genomföra

i fråga om en del för småbruket betydelsefulla varugrupper. Som

alternativ till produktbidrag har utredningen övervägt möjligheten av att

lämna produktionsmedelsbidrag, d. v. s. att subventionera inköp av handelsgödsel

och/eller fodermedel. Utredningen har dock ej heller funnit sådana

bidrag genomförbara och anför härom följande.

Försäljningen av handelsgödsel sker genom ett stort antal företag och handeln

med fodermedel sker i viss utsträckning jordbrukarna emellan. En subventionering

genom säljaren är därför i båda fallen icke administrativt genomförbar.

Bidrag vid inköp av handelsgödsel och fodermedel kan således

endast ges genom rabattkuponger, som vid inköp lämnas som likvid eller

dellikvid och sedan av säljaren kan inges till inlösen hos vederbörande statliga

myndighet. Det är dock härvid icke möjligt att uppställa som villkor,

att de med rabattkuponger inköpta förnödenheterna endast får användas på

bidragstagarens gård. Det är nämligen omöjligt att kontrollera i vad mån

ett sådant villkor respekteras och det skulle följaktligen under alla förhållanden

i ett stort antal fall komma att överträdas. Bidrag i form av rabattkuponger

skulle sålunda i praktiken helt enkelt komma att motsvara direkta

kontantbidrag och rabattkupongerna kan bli betalningsmedel vid allehanda

affärstransaktioner. Det kan befaras, att bidragstagare, som vidareförsäljer

rabattkuponger eller med rabatt inköpta förnödenheter till andra jordbrukare,

icke skulle få betalt till rabattbeloppets fulla värde och att en del av stödet

på detta sätt skulle överflyttas till andra grupper. Med hänsyn till det

anförda har utredningen ansett produktionsmedelsbidrag icke vara en framkomlig

väg vid utformningen av småbrukarstödet.

Jordbrukets strukturförändringar

Utredningen om småbruksstöd påpekar i detta avsnitt inledningsvis, att

det statistiska material, som har stått till förfogande för bedömning av

jordbrukets strukturförändringar, har varit tämligen begränsat och att omfattningen

av förändringarna därför under de gångna åren bedömts tämligen

olika i den jordbruksekonomiska debatten. Emellertid har möjlighe
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1959

13

lerna att erhålla snabbare information om strukturförändringarna erhållits

genom att ett register över alla jordbruk för några år sedan bar upprättats

inom Riksförbundet Landsbygdens folk. Hösten 1956 har en jordbruksräkning

utförts på grundval av detta register. Beträffande resultaten från

denna räkning anför utredningen bl. a. följande.

Enligt 1956 års jordbruksräkning har under 1950-talet betydande förskjutningar

skett i jordbrukets företagsstruktur. Från år 1951 till år 1956

beräknas således antalet brukningsenheter i storleksgruppen 2—5 ha ha

minskat från 96 000 till 88 000 eller med 9 procent. För gruppen 5—10

ha anges nedgången till 7 procent (från 90 000 till 83 000). Antalet gårdar i

gruppen 10—20 ha är i stort sett oförändrat, medan för grupperna 20—30

och 30—50 ha en uppgång med 4 procent redovisas. Som jämförelse kan i

detta sammanhang nämnas, att antalet brukningsenheter från år 1944 till

år 1951 minskade i gruppen 2—5 ha med 11 procent och i gruppen 5—10

ha med 5 procent; för storleksgruppen 10—20 ha redovisades en uppgång

med 2 procent och för gruppen 20—30 ha med 4 procent. Den årliga minskningen

av antalet mindre gårdar synes således ha varit något starkare under

1950-talet än under perioden 1944—51.

I en bilaga till utredningens betänkande redovisas resultaten från en av

filosofie licentiaten Folke Larsson verkställd specialundersökning om förskjutningarna

i brukningsstrukturen mellan åren 1951 och 1956. Denna

undersökning bygger på ett urval av 9 000 brukningsenheter över 2 ha åker

i materialet till 1951 års jordbruksräkning. Genom lokala kontaktmän har

beträffande varje urvalsgård undersökts, om den verkligen existerade år

1951 och om den då omfattade de till jordbruksräkningen uppgivna arealerna.

Vidare har fastställts om gården sedan dess har upphört som självständigt

jordbruk genom att åkern har överförts till annat ägoslag eller genom

att fastigheten har ingått som sidobruk till annat jordbruk. Därest

fastigheten fortfarande ägde bestånd år 1956, undersöktes om några arealförändringar

eventuellt hade förekommit. Beträffande resultaten av specialundersökningen

anför utredningen följande.

I likhet med 1956 års jordbruksräkning tyder även specialundersökningen

på en betydande minskning av antalet brukningsenheter i storleksgrupperna

2—5 och 5—10 ha. Den största relativa minskningen i storleksgrupperna

2—5 och 5—10 ha redovisas för södra och mellersta Sveriges slättbygder,

nämligen 19 resp. 16 procent. I södra och mellersta Sveriges skogs- och

dalbygder uppgår motsvarande siffror till 14 resp. 8 procent och i norra

Sverige till 11 resp. 7 procent. För riket i dess helhet har enligt undersökningen

i storleksgruppen 2—5 ha 14 procent och i storleksgruppen 5—10

ha 10 procent av brukningsenheterna år 1951 upphört under tiden fram till

år 1956. Detta innebär, att genomsnittligt i den förstnämnda storleksgruppen

närmare 3 procent och i den sistnämnda storleksgruppen ungefär 2

procent av brukningsenheterna årligen har upphört.

Minskningstakten är enligt specialundersökningen högre än enligt jordbruksräkningsmaterialet.

Detta torde bl. a. sammanhänga med att en del

jordöverlåtelser samt produktionsnedläggningar med viss eftersläpning registreras

vid jordbruksräkningarna. Det bör emellertid också observeras,

alt nedgången för storleksgruppen 2—5 ha förmodligen har något överskattals

i specialundersökningen. Likaväl som det förekommer enheter, vars

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 74,9 år 1950

åkerareal av eu eller annan anledning gått under 2 ha och därmed försvunnit

ur populationen, kan av fastigheter under denna gräns genom sammanläggning

ha bildats jordbruk i gruppen 2—5 ha. I den mån brukningsenheter

tillkommit på detta sätt under perioden 1951—56 har de ej redovisats

i specialundersökningen. Sannolikt är dock antalet dylika fall tämligen

ringa.

På grundval av specialundersökningen har även verkställts en framskrivning

av antalet brukningsenheter till år 1971. Man har därvid utgått från

att de relativa förskjutningar, som har ägt rum mellan åren 1951 och 1956,

även kommer att inträffa under de följande 5-årsperioderna. Utredningen

framhåller, att framskrivningen närmast har karaktären av ett räkneexempel,

som visar förskjutningarnas storleksordning vid oförändrade utvecklingstendenser.

Under dessa förutsättningar anger framskrivningen, att antalet

jordbruk över 2 ha fram till år 1971 kommer att minska med omkring

50 000. För storleksgruppen 2—5 ha anges nedgången till över 27 000 och

för gruppen 5—10 ha till 21 000.

Vid den förut redovisade framskrivningen har ingen hänsyn tagits till

exempelvis jordbruksbefolkningens ålderssammansättning, jordbrukets lönsamhet

i förhållande till lönsamheten i andra näringar, eventuella förändringar

i stadsnäringarnas sysselsättningsläge o. s. v. I detta sammanhang

nämner utredningen, att i en nyligen av docent Odd Gulbrandsen publicerad

avhandling en beräkning av antalet jordbruksföretagare fram till år

1970 har skett på grundval av folkräkningsmaterialet samt anför beträffande

denna beräkning följande.

Utgångspunkten vid beräkningen av såväl avgången som rekryteringen

har därvid varit de tal, som för 1940-talet erhållits från folkräkningarna.

Prognoserna förutsätter således bl. a., att de ekonomiska förhållanden, som

under 1940-talet påverkade avflyttning och rekrytering, i huvudsak även

kommer att gälla under såväl 1950- som 1960-talet. Enligt denna framskrivning

skulle antalet manliga företagare inom jordbruket år 1970 komma att

uppgå till ungefär 187 000 mot 303 000 enligt 1950 års folkräkning. Härtill

kommer kvinnliga företagare — huvudsakligen änkor — vilkas antal anges

till 11—12 procent av de manliga. Avgången av manliga företagare beräknas

minska från 10 000 per år vid 1950-talets början till omkring 8 000 år

1970. Rekryteringen anges för början av 1950-talet till 4 000 per år, varefter

den beräknas minska till ca 2 500 vid slutet av 1960-talet. Antalet företagare

i jordbruket skulle således under hela perioden komma att sjunka

med omkring 6 000 årligen. Under förutsättning att de ekonomiska tendenser,

som styrt utvecklingen under 1940-talet kommer att bestå, att de nuvarande

arbetsmarknadstendenserna kommer att förstärkas samt att jordbrukspolitikens

inflytande på dessa tendenser icke blir större än hittills,

anges storleksordningen av nedgången i antalet företagare till 100 000 för

perioden 1955—1970. Antalet företagare skulle således år 1970 uppgå till

ca 200 000.

Utredningen om småbruksstöd framhåller med anledning av förut redovisade

undersökningar, att under senare år betydande förändringar har inträffat

i fråga om jordbrukets företagsstruktur och att i många områden

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1959

15

småbruket i snabb takt har övergetts både som produktions- och bosättningsform.

En strukturrationalisering, varigenom jordbruksföretag med

otillräckligt produklionsunderlag sammanslås till bärkraftiga brukningsenheter

och sämre jord avföres från produktionen, utgör enligt utredningens

uppfattning en i många fall naturlig och nödvändig anpassning till ändrade

produktionstekniska förutsättningar. Emellertid anser utredningen

böra observeras, att dragningskraften från jordbruket i många fall kan bli

så stark, att i en del trakter en accentuerad utveckling kan leda till att underlaget

för ett samhällsliv helt rubbas. Avflyttningen blir då icke ett uttryck

för eu normal förändring i produktionsresursernas fördelning mellan

olika näringsgrenar utan ett uttryck för en minskad trivsel på en alltmer

glesbefolkad landsbygd. Detta kan enligt utredningen bl. a. medföra svåra

konsekvenser för arbetskraftsförsörjningen i landsbygdens kvarvarande näringar.

Utredningen finner emellertid det särskilda småbrukarstödet endast

i begränsad grad kunna påverka denna utveckling.

Enligt 1947 års riksdagsbeslut anknöts producentbidraget till brukaren

och bidraget skulle endast i särfall övergå till nytillträdande jordbrukare.

Denna anknytning gäller alltjämt. Vid en del gårdar, där sedan år 1948 ägarskifte

har ägt rum, har därför producentbidraget bortfallit. Utredningen

framhåller, att antalet sådana jordbruk ökar undan för undan, eftersom ett

ägarskifte icke alltid åtföljes av arealkomplettering eller sammanslagning.

Det blir därför alltmera vanligt, att i samma trakt av två med hänsyn till

produktionsbetingelserna och storleken helt liknande gårdar brukaren av

den ena erhåller producentbidrag, medan brukaren av den andra har tillträtt

efter den 30 juni 1948 och därför icke är bidragsberättigad. Utredningen

påpekar, att ett sådant förhållande ofta föranleder stark irritation,

då motiveringen för stödets anknytning till den gamle ägaren är svårförståelig

för menige man, samt anför vidare.

Därest man anser en snabbt fortskridande sammanslagning och förstärkning

av eu del små gårdar önskvärd, är det givetvis följdriktigt, att man då

söker utforma småbrukarstödet så, att det på intet sätt verkar hindrande

för denna utveckling. Det är också teoretiskt sett riktigt, att varje förbättring

av en produktionsenhets räntabilitet måste under i övrigt oförändrade

förhållanden öka benägenheten till dess fortsatta utnyttjande samt höja

dess saluvärde. Det är däremot svårt att fastställa sambandet mellan en räntabilitetsförbättring

och benägenheten att i oförändrad form fortsätta driften

vid ett övergångsjordbruk. Därest andra faktorer verkar i motsatt riktning,

kan en mindre räntabilitetsförbättring sakna praktisk betydelse.

Utredningen understryker, att man vid utformningen av 1947 års riksdagsbeslut

självfallet icke kunde förutse de mycket goda sysselsättningsförhållanden,

som sedermera kom att prägla efterkrigsårens arbetsmarknad.

Man räknade på den tiden tvärtom med att en konjunkturavmattning så

småningom skulle inträffa och att åtminstone tidvis vissa sysselsättningssvårigheter

skulle uppstå. När nu emellertid läget i stadsnäringarna i stället

har kännetecknats av arbetskraftsbrist, har det varit lätt för den yngre arbetskraften

i jordbruket att i tätorterna finna arbete till löner väsentligt

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr H9 år 1959

överstigande inkomsterna vid åtskilliga småbruk. Utredningen framhåller

vidare, att man dessutom genom flyttningen till tätort ofta velat undgå den

isolering, som de långa avstånden och besvärliga kommunikationsförhållandena

medför på landsbygden. Den allmänna benägenheten att övertaga en

brukningsenhet torde således ha varit mindre än vad man tidigare kunde

räkna med. I anslutning härtill anför utredningen följande beträffande

frågan om strukturrationaliseringen och småbrukarstödets utformning.

Enligt utredningens uppfattning är det av stor vikt, att småbrukarstödet

icke leder till missförstånd och irritation. Som förut angetts, kan vissa ekonomiska

motiv åberopas för att stödet upphör vid ägarskifte. Det kan vidare

anföras, att det särskilda stödet har utgått till den tidigare ägaren, då

denne redan varit bunden vid brukningsenheten och hans möjligheter att

övergå till annan sysselsättning har varit begränsade. Dessutom kan man

hänvisa till att äldre brukare i regel har övertagit sina småbruk vid en tid,

då sysselsättningsförhållandena i samhället var helt annorlunda än nu och

då staten direkt främjade bildandet av mindre gårdar. Den nye ägaren har

däremot kunnat bedöma brukningsenhetens lönsamhet vid nu föreliggande

produktionsförutsättningar och det är således efter ett eget beslut, som

han driver ett mindre räntabelt företag. Han kan således enligt denna tankegång

icke fordra, att de sämre förutsättningarna för hans företag utjämnas

genom statliga bidrag.

Såsom förut nämnts, är dock nu förda resonemang ganska svårförståeliga

för de människor, som direkt beröres av stödåtgärderna. Beslut om

övertagande av en brukningsenhet fattas icke alltid efter ett noggrant övervägande

av olika ekonomiska för- och nackdelar. Man vill ofta icke bryta

kontakten med en viss bygd och livsmiljö, samtidigt som de ekonomiska

resurserna icke räcker för inköp av en större jordbruksfastighet. Därför

bedömer man då kanske även förutsättningarna att driva ett mindre jordbruk

mer optimistiskt än vad som objektivt sett är befogat. Det behöver

dessutom icke alls vara så, att köpet av gården bygger på en felbedömning

av de ekonomiska förutsättningarna på längre sikt. Under alla förhållanden

har dock den nytillträdande brukaren ofta sämre ekonomi och större

skuldbelastning än hans företrädare. Det blir därför för honom oförklarligt,

varför han i motsats till sin företrädare och andra äldre jordbrukare i

trakten icke blir bidragsberättigad.

Anknytningen av ett statligt bidrag till en äldre brukarkategori är enligt

utredningens uppfattning av underordnad betydelse för strukturrationaliseringens

utveckling. Denna föruisättes i stället i första hand bli påverkad

av sysselsättningsförhållandena i andra näringar. Samtidigt leder

anknytningen av bidrag till viss brukarkategori, förmenar utredningen,

till ganska allmän irritation och detta trots att frågan om bidragsrätt endast

berör en tämligen begränsad grupp av jordbrukare. Utredningen anser

därför, att ifrågavarande bidragsanknytning icke bör tillämpas.

Småbrukets inkomstläge

Utredningen om småbruksstöd framhåller, att en jämförelse av inkomstläget

hos olika befolkningsgrupper självfallet är förenad med betydande

svårigheter, som blir särskilt framträdande, därest inkomstförhållandena

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr H9 år 1959

17

hos en företagargrupp jämföres med inkoinstförhållandena hos en löntagargrupp.

Vid avvägningen av småbrukarstödet är emellertid enligt utredningen

en sådan jämförelse icke nödvändig. Utredningen anser däremot, att

det i detta sammanhang är av vikt att utröna i vad mån några mera betydande

inkomstskiljaktigheter kan påvisas mellan småbruk och jordbruk i

närmast större storleksgrupp, där inga särskilda stödåtgärder utöver det

generella prisstödet vidtages. Vidare har det ansetts vara av betydelse att

undersöka inkomstvariationerna inom småbrukargruppen. I detta syfte redovisar

utredningen dels en bearbetning av räkenskapsmaterialet från lantbruksstgrelsens

jordbruksekonomiska undersökning, dels en bearbetning

av materialet från statistiska centralbyråns undersökning av jordbrukarnas

laxerade inkomster och utgifter (deklarationsundersökningen).

Beträffande beräkningarna på grundval av material från den jordbruksekonomiska

undersökningen anför utredningen bl. a. följande.

Syftet med den jordbruksekonomiska undersökningen är att på grundval

av räkenskapsmaterialet söka erhålla kännedom om inkomst- och produktionsförhållandena

vid jordbruk i olika storleksgrupper och områden. Av

skilda skäl måste emellertid åtskilliga reservationer tillfogas, när man på

grundval av räkenskapsmaterialet söker belysa jordbrukets förhållanden i

allmänhet. Den mest iögonenfallande svårigheten med den jordbruksekonomiska

undersökningen utgör representativitetsfrågan. Gårdarna i den jordbruksekonomiska

undersökningen kan nämligen icke uttagas slumpmässigt,

eftersom man är hänvisad till jordbrukarnas frivilliga medverkan i

bokföringsverksamheten. Då räkenskapsföringen är tämligen arbetskrävande,

kommer vid ett slumpmässigt uttagande av gårdar endast en mindre

del av de uttagna att förklara sig villiga att medverka. Den jordbruksekonomiska

undersökningen kan således icke göras till en representativundersökning

i statistisk bemärkelse.

Utredningen framhåller, att den jordbruksekonomiska undersökningen

bar karaktären av en s. k. partialundersökning och att man därför får vara

försiktig när det gäller att på grundval av dess resultat dra slutsatser beträffande

förhållandena vid samtliga jordbruk inom resp. områden och storleksgrupper.

Utredningen erinrar även om att urvalskvoten i storleksgrupperna

2—5 och 5—10 ha är särskilt begränsad i undersökningen och att omsättningen

av gårdar dessutom är betydande, samt anför vidare.

Det bör i föreliggande sammanhang påpekas, att en särskild nyans i representativitetsfrågan

föreligger vid bestämningen av den generella prisnivån

på jordbruksprodukter. Enligt 1947 års riksdagsbeslut skall den generella

prisnivån avvägas med hänsyn till förhållandena vid rationellt drivna

gårdar i storleksgruppen 10—20 ha (basjordbruk). Vid prisavvägningen

skall man sålunda icke söka utgå från de genomsnittliga förhållandena i

storleksgruppen 10—20 ha utan just bygga på ett »snett» urval av bättre

gårdar i storleksgruppen 10—20 ha. Nu talar åtskilliga skäl för att det

främst är rationellt drivna gårdar, som deltager i den jordbruksekonomiska

undersökningen. Snedheten i urvalet överensstämmer således med riktlinjerna

för den generella prisavvägningen. Vid avvägningen av småbrukarstödet

är det däremot nödvändigt att söka belysa de genomsnittliga förhål
-

Bihang till riksdagens protokoll 1V5(J. 1 samt. Nr 141)

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj. ts proposition nr 1A9 år 1959

landena vid det mindre jordbruket, varför en snedhet i materialet i detta

sammanhang utgör en påtaglig brist.

Vid prisförhandlingarna våren 1956 utfördes omfattande beräkningar på

grundval av räkenskapsmaterialet och man gjorde bl. a. en normalvolymberäkning

för storleksgruppen 10—20 ha i slättbygdsområdena. Utredningen

har utfört i stort sett motsvarande beräkningar för gårdar under 10 ha.

Då emellertid antalet gårdar i storleksgruppen 2—5 ha är synnerligen begränsat

i räkenskapsmaterialet, har bearbetningen begränsats till storleksgruppen

5—10 ha. Härvid har siffrorna centrerats att gälla för gårdar med

7,5 ha åker. I fråga om tolkningen av resultaten anmärker utredningen bl. a.

följande.

Vid bedömningen av resultaten bör dock hållas i minnet vad som förut

anförts i representativitetsfrågan. Det finnes sålunda bl. a. skäl att förmoda,

att undersökningsmaterialet främst företräder ur jordbrukssynpunkt

bättre småbruk. Vidare torde småbruk, där ägaren hämtar en mera väsentlig

del av sina inkomster av verksamheten utanför den egna gården, vara

underrepresenterade i undersökningen. Undersökningsresultaten ger således

i första hand en uppfattning om förhållandena vid småbruk med huvudsaklig

inriktning på jordbruksproduktion och med någorlunda välordnade

produktionsförhållanden. Eftersom ett förbättrat inkomstläge för småbrukaren

ofta konstitueras av förtjänster utanför jordbruket, är det däremot

icke givet, att undersökningsmaterialet representerar gårdar med högre

totala brukarinkomster än genomsnittet.

Resultaten av beräkningarna visar, att betydande skiljaktigheter föreligger

mellan olika områden i fråga om inkomstsammansättningen. Sålunda

beräknas intäkterna av vegetabilier i slättbygdsområdet (omfattande Götalands

södra slättbygder, Götalands mellanbygder, Götalands norra slättbygder

och Svealands slättbygder) till omkring 3 200 kr., medan de i skogsbygdsområdet

(omfattande Götalands och Svealands skogsbygder) endast

uppgår till 1 000—1 400 kr. I alla områden domineras intäktssidan av animalieinkomsterna.

Intäktssiffrorna för mjölk uppvisar endast små skiljaktigheter

olika områden emellan.

Beträffande kostnadssidan anför utredningen bl. a. följande.

På kostnadssidan intager de beräknade arbetskostnaderna för brukarens

hustru och familj samt för lejd arbetskraft en framträdande plats och de

svarar för mellan en fjärdedel och en tredjedel av det totala kostnadsbeloppet.

Eventuella felaktigheter i arbetsredovisningen kan således väsentligt

påverka beräkningarnas slutresultat. Iögonenfallande är också den stora betydelse,

som kostnaderna för underhåll och avskrivning har i olika områden

och ej minst i norra Sverige. En väsentlig del av ifrågavarande kostnadspost

utgöres av kostnader för underhåll och avskrivning av ekonomibyggnader.

Dessa uppgår således i slättbygderna till ungefär 1 000 kr. och i skogsbygderna

och norra Sverige till 1 100—1 500 kr. per gård. Av dessa helopp

beräknas avskrivningskostnaderna utgöra omkring tre femtedelar.

Utredningen redovisar vidare resultaten av beräkningarna uttryckta i

lönsamhetsmått. Därvid anges brukarens arbetsersättning, vilken erhålles

sedan samtliga kostnader — innefattande räntekostnader på eget i jord
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1959

19

bruket investerat kapital samt den beräknade ersättningen till hustru och

minderåriga barn —- avdragits från totalinkomsten. Genom att till brukarens

arbetsersättning lägga räntekostnader (med avdrag för ränte- och

arrendeutgifter samt utgifterna för undantag) har brukarens nettoinkomst

erhållits. Utredningen understryker, att det vid bedömningen av såväl brukarens

arbetsinkomst som nettoinkomst bör observeras, att dessa lönsamhetsmått

erhålles som restposter vid beräkningarna. De felkällor, som finnes

vid beräkningarna i övrigt, kan följaktligen ge starka utslag beträffande

dessa restposter. Likaledes påverkas dessa i hög grad av de tillämpade

beräkningsprinciperna.

Beräkningarna anger brukarens arbetsersättning i slättbygdsområdet till

omkring 4 000 kr., i skogsbygdsområdet till omkring 3 300 kr. och i norra

Sverige till omkring 4 500 kr. Brukarens nettoinkomst uppgår i resp. områden

till 5 200, 4 600 och 5 100 kr.

Såsom tidigare nämnts, utfördes vid prisförhandlingarna våren 1956 motsvarande

bearbetningar av räkenskapsmaterialet endast för slättbygdsområdet.

Den därvid för storleksgruppen 10—20 ha beräknade arbetsinkomsten

för brukaren överstiger brukarens arbetsinkomst enligt utredningens beräkningar

med i runt tal 3 500 kr. En förhållandevis betydande inkomstspänning

synes sålunda enligt räkenskapsmaterialet föreligga mellan småbruket

och basjordbruket. Utredningen framhåller i detta sammanhang,

att det bör observeras, att dennas beräkningar gällt småbruk med 7,5 ha

åker och således endast avsett att belysa inkomstförhållandena vid småbruk

i storleksgruppen 5—10 ha. För småbruk i storleksgruppen 2—5 ha torde

därför enligt utredningen inkomstspänningen i förhållande till basj ordbruken

vara större än förut angivna 3 500 kr.

Beträffande deklarationsundersökningen framhåller utredningen om småbruksstöd,

att en på grundval av denna undersökning verkställd inkomstjämförelse

mellan olika storleksgrupper icke behöver möta några allvarligare

invändningar. Det finnes nämligen enligt utredningen skäl att förmoda,

att felkällorna beträffande den absoluta nivån i inkomstuppgifterna

är i stort sett likartade inom olika storleksgrupper. För utredningens syften

har det emellertid också varit nödvändigt att erhålla en uppfattning om

småbrukets inkomstvariationer. Utredningen anser, att spridningen i inkomsterna,

vilken är av betydelse för bedömningen av spörsmålet i vad

män småbrukarstödet generellt kan lämnas till jordbruk under 10 ha, väl

kan belysas på grundval av deklarationsundersökningens material. Detta

bär även ansetts kunna lämna en viss information om inkomsternas fördelning

på olika förvärvskällor. För belysning av småbrukets inkomstläge

bär materialet från deklarationsundersökningen för åren 1953, 1954 och

1955 specialbearbetats inom statistiska centralbyrån samt av utredningen,

varvid södra och mellersta Sverige har uppdelats i 6 områden och norra

Sverige i 4 områden.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1959

Median och kvartiler för taxerade nettoinkomster enligt deklarations

undersökningarna för åren 1953, 1954 och 1955. I kr.

Område1

2—5 ha

5—10 ha

10-20 ha

Nedre

kvartil

Median

övre

kvart il

Nedre

kvartil

Median

Övre

kvartil

Nedre

kvartil

Median

Övre

kvartil

Gss 1953

3 550

5180

7 460

5 500

7 340

9 630

7 070

9 480

12 740

1954

3 920

5 710

8 040

5180

7 420

9 240

6 790

8 870

11 420

1955

4 490

6 020

8 070

5 700

7 480

10 360

6 890

9 480

12 350

Gmb 1953

3100

4 810

6 670

4 910

6 360

8150

6 060

8 350

11070

1954

3 320

5 020

7 040

4 960

6 560

8 540

6 030

8 350

10 960

1955

3 040

5 610

8130

5 050

7120

9180

6 340

8 240

11150

Gns 1953

2 850

3 790

5 260

4 060

5 220

7 000

5 390

7140

9180

1954

3 200

4 240

6150

4 230

5 440

7 230

5 680

8 020

9 790

1955

3 000

4 290

6 320

4 350

5 810

7 810

5 710

7 500

9 490

Ss 1953

3 820

5 380

8130

4 070

5 900

7 470

5 830

7 850

9 950

1954

3 780

5 720

7 910

5100

6 590

8 610

6 090

8 290

10 640

1955

4 510

5 990

9 960

5 000

6 940

9 270

6 790

9 020

11 620

Gsk 1953

3 300

4 420

6160

4 480

6 070

8 040

5 730

8 060

10 760

1954

3 580

4 830

6 420

4 950

6 600

8 740

6100

8 510

11150

1955

3 840

5 070

6 970

5 200

6 820

9160

6 680

8 700

11 280

Ssk 1953

2 970

5100

7 270

4190

6 250

8 870

6180

8 220

11 010

1954

3 820

5 840

8100

4 870

7 060

9 320

6 910

9 220

11 760

1955

4 200

5 270

8 930

5 270

7 310

9 980

7 470

10 000

13 510

Nn I 1953

3 670

5 320

8130

4 920

7 530

11330

6 670

9 900

19 900

1954

4 630

6 540

9 650

6 030

9 010

12 870

5 870

10 310

17 880

1955

4 780

6 500

9 940

5 750

9180

12 560

8 010

11290

19 910

Nn II 1953

4 030

6160

8 560

5 280

6 820

9 800

6 210

9 990

13 860

1954

4160

6 390

8 880

5 700

8120

10180

7 770

9 900

13 440

1955

4 370

6 460

9120

5 880

8 090

11560

7 770

10 380

14 290

No I 1953

4 770

6 840

9 340

6 010

6 960

9 340

1954

5 040

8150

10 220

5140

7 050

9140

1955

5 560

8 550

11500

5 000

7 280

9 440

No II 1953

3 620

5 720

8 030

4 540

6160

8190

6 310

7 930

10 120

1954

3 920

5120

7 800

4 520

6 690

8 640

6 000

8 480

11 610

1955

3 840

6140

8180

5 210

6 960

8 970

6 310

8 990

11680

Såsom framgår av tabellen, har vid bearbetningen av deklarationsundersökningen

bl. a. beräknats median och kvartiler för samtliga taxerade nettoinkomster

(= totala inkomster minus kostnader för inkomsternas förvärvande

och underskott av förvärvskälla). Vid beräkningen av den kontanta

nettoinkomsten har från den kontanta inkomsten avdrag gjorts för

bl. a. utgifterna för arrenden o. d., arbetslöner till lejd arbetskraft eller

andra vuxna familjemedlemmar än brukarens hustru, för inköp av utsäde,

fodermedel, gödselmedel, bränn- och smörjoljor, levande och döda inventa
-

1 Gss = Götalands södra slättbygder

Gmb = Götalands mellanbygder

Gns = Götalands norra slättbygder

Ss = Svealands slättbygder

Gsk = Götalands skogsbygder

Ssk = Svealands skogsbygder

Nn I = Nedre Norrland I (Nordsvenska

mellanbygden och Västernorrlands

silurområde);

Nn II = Nedre Norrland II (Hälsinglands

kustland, Västernorrlands läns kustland

och Jämtlands läns silurområde);

No I = Övre Norrland I (Kopparbergs läns

och Jämtlands läns fjällbygder,

Västerbottens läns och Norrbottens

läns inland);

No II = Övre Norrland II (Västerbottens läns

och Norrbottens läns kustland).

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1959

rier, för elström samt för utgifter för underhåll och drift av inventarier,

byggnader, vägar, diken och stängsel in. m. Ränteutgifterna har beräknats

endast på främmande kapital.

Utredningen konstaterar på grundval av deklarationsundersökningens

siffror, att de genomsnittliga inkomsterna vid jordbruk under 10 ha fortfarande

väsentligt understiger genomsnittsinkomsten i bas jordbrukens storleksgrupp

(10—20 ha) och anför därvid bl. a. följande.

Enligt deklarationsundersökningen uppgick år 1953 den genomsnittliga

laxerade nettointäkten1 i storleksgruppen 2—5 ha till 5 520 kr., i storleksgruppen

5—10 ha till 6 780 kr. och i storleksgruppen 10—20 ha till 8 760

kr. För år 1954 var motsvarande siffror 5 930, 7 260 och 9 000 kr. samt för

år 1955 6 380, 7 610 och 9 390 kr. Samtidigt uppvisar dock småbrukets inkomster

en betydande spridning. Således ligger kvartilmåttet — d. v. s.

hälften av skillnaden mellan den övre och den nedre kvartilen — såväl i

storleksgruppen 2—5 ha som i storleksgruppen 5—10 ha vid omkring 1 500

—2 500 kr. Detta innebär, att inom ett och samma område den i inkomsthänseende

lägre fjärdedelen av småbruken har inkomster, som med minst

3 000—5 000 kr. understiger inkomsterna för den högre fjärdedelen. Inom

samma område kan således den inkomstmässigt bättre fjärdedelen ha mer

än dubbelt så höga inkomster som den sämre fjärdedelen. Det kan vidare

nämnas, att enligt deklarationsundersökningen för år 1955 av jordbruk i

storleksgruppen 2—10 ha i södra och mellersta Sveriges slättbygder inemot

en fjärdedel uppnådde icke fullt hälften av genomsnittsinkomsten för storleksgruppen

10—20 ha inom samma område. Samtidigt överskreds dock

denna genomsnittsinkomst av en fjärdedel av mindre jordbruk. I södra och

mellersta Sveriges skogs- och dalbygder samt i norra Sverige hade tre tiondelar

av jordbruken i gruppen 2—10 ha mindre än hälften av basjordbruksgruppens

genomsnittsinkomst inom resp. område, medan denna genomsnittsinkomst

i dessa områden överskreds av en femtedel av småbruken.

Jordbrukarnas taxerade nettoinkomster kan i deklarationsundersökningen

uppdelas i inkomsterna av jordbruksfastighet, tjänst och förvärvsarbete,

kapital samt övriga förvärvskällor. Inkomsterna av jordbruksfastighet innefattar

därvid utom inkomsterna från den egentliga jordbruksdriften även

inkomsterna av avverkningen och arbetet i egen skog. Inkomsterna av skogsarbete

eller körslor i annans skog ingår i regel i inkomsterna av tjänst och

förvärvsarbete. Under övriga förvärvskällor redovisas inkomsterna av exempelvis

annan rörelse (affär, åkeri e. d.). Beträffande bearbetningsresultaten

anger utredningen i huvudsak följande.

Självfallet svarar inkomsterna från jordbruksfastigheten vid en stigande

åkerareal för en allt större del av totalinkomsten. Inom storleksgruppen

2—5 ha svarar sålunda inkomsterna från jordbruksfastigheten för högst

tre fjärdedelar av totalinkomsten och i vissa områden för endast något mer

än hälften. Inom storleksgruppen 5—10 ha uppgår andelen för inkomsterna

från jordbruksfastigheten i regel till 85—90 procent och är i intet område

lägre än omkring tre fjärdedelar. Inom gruppen 10—20 ha överstiger inkomsterna

från jordbruksfastigheten i regel 90 procent av totalinkomsten.

1 Jordbrukarinkomsten enligt deklarationsundersökningen innefattar iiven ersättningen till hustru

och minderåriga barn för inom jordbruket utfört arbete.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1959

»Kapital» svarar inom alla storleksgrupper för 1—4 procent av inkomsterna

och är således av förhållandevis underordnad betydelse. Inkomsterna

av »övrigt» är också av ungefär samma storleksordning — de synes dock

vara av något större betydelse för grupperna under 10 ha i Svealands slättbygder.

Inkomsterna av tjänst och förvärvsarbete är däremot i åtskilliga

områden av väsentlig betydelse för småbruket. Inom storleksgruppen 2—5

ha svarar dessa inkomster från en till två femtedelar av totalinkomsten

och ligger därvid lägst i Götalands skogsbygder, medan de högsta siffrorna

uppvisas av Svealands slättbygder, Götalands norra slättbygder samt av

norra Sveriges inland. I storleksgruppen 5—10 ha är inkomsterna av tjänst

och förvärvsarbete relativt sett av mindre betydelse än i gruppen 2—5 ha

och deras betydelse minskas ytterligare i gruppen 10—20 ha. Beträffande

storleksgruppen 5—10 ha kan dock noteras, att i övre Norrland inkomsterna

från tjänst och förvärvsarbete svarar för ungefär en femtedel av de redovisade

totalinkomsterna.

Såsom framgår av nyss återgivna tabell, har de lägsta inkomstsiffrorna

erhållits för Götalands norra slättbygder och Götalands skogsbygder, medan

de högsta inkomstsiffrorna har förelegat för vissa områden i norra Sverige.

När man granskar uppgifterna om inkomsterna av tjänst och förvärvsarbete,

synes det bl. a. framgå, att sådana inkomster är tämligen låga främst i

Götalands skogsbygder, medan de i norra Sverige är icke obetydligt högre

än i södra och mellersta Sverige. Ett visst samband torde sålunda enligt utredningen

föreligga mellan inkomsterna av tjänst och förvärvsarbete och

en förbättrad inkomstnivå för innehavare av småbruk.

Beträffande skogsbrukets betydelse för småbrukets inkomstbildning anför

utredningen följande.

En viss belysning av skogsbrukets betydelse för det mindre jordbrukets

inkomstbildning kan erhållas genom deklarationsundersökningens uppgifter

om kontanta inkomster av körslor och skogsbruk. Det framgår därvid,

att de kontanta inkomsterna av körslor är högst i storleksgruppen 2—5 ha

åker i övre Norrlands inland, där de i genomsnitt uppgår "till 2 000_2 500

kr. I övre Norrlands kustland når de i storleksgrupperna 2—5 och 5—10 ha

endast upp till 500—700 kr., medan de i övriga norrländska områden för

ifrågavarande storleksgrupper ligger mellan 800 och 2 000 kr. I Svealands

skogsbvsder anges de kontanta inkomsterna av körslor till 550_750 kr.

För Götalands skogsbygder är siffran endast 200—300 kr. och är därmed

av samma begränsade omfattning som i södra och mellersta Sveriges slättbygder.

De högsta kontanta inkomsterna av skogsbruk i storleksgruppen 5_10

ha åker redovisas för nedre Norrlands inland, där de uppgår till ej mindre

än 6 000—7 000 kr. I övriga delar av nedre Norrland uppgår de i denna storlelcsgrupp

till 4 000—5 000 kr., medan de i övre Norrlands inland utgör 3 500

4 000 kr. För gruppen 2—5 ha anges de kontanta inkomsterna av skogsbruk

i norra Sveriges inland till 3 000—4 000 kr. och i nedre Norrlands kustland

till 1 500 2 000 kr. Av sistnämnda omfattning är ifrågavarande inkomster

även i gruppen 5—10 ha i Västerbottens och Norrbottens läns kustland, medan

de i detta område i gruppen 2—5 ha ligger vid omkring 1 000 kr.

I södra och mellersta Sverige är de kontanta inkomsterna av skogsbruk

tämligen betydande i Svealands skogsbygder. För storleksgruppen 2—5 ha

uppgår de till 2 000<—3 000 kr. och för gruppen 5—10 ha till 4 000—5 000 kr.

I Götalands skogsbygder är de kontanta inkomsterna av skogsbruk däremot

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj. ts proposition nr 149 år 1959

endast ungefär hälften så stora som i motsvarande storleksgrupper i Svealands

skogsbygder. I södra och mellersta Sveriges slättbygder är dessa inkomster,

med undantag för storleksgruppen 5—10 ha i Svealands slättbygder,

förhållandevis begränsade.

Utredningen om småbruksstöd fastslår med utgångspunkt från de redovisade

undersökningarna, att ett påtagligt stödbehov fortfarande föreligger vid

en väsentlig del av småbruket. I 1947 års riksdagsbeslut angavs, att det

mindre jordbruket skulle erhålla ett bistånd från det allmännas sida, vilket

stod i rimligt förhållande till den lönsamhet, som större brukningsenheter

uppnådde vid den av statsmakterna stödda prisnivån på jordbrukets produkter.

Utredningen konstaterar, att vid ett stort antal småbruk inkomstskillnaden

i förhållande till större jordbruk är betydande och att det nuvarande

småbrukarstödet endast i mindre mån bär kunnat minska denna inkomstspänning.

De småbrukare, som på grund av ålder icke har kunnat

komplettera sina inkomster genom sysselsättning utanför den egna brukningsenheten

eller som överhuvudtaget har saknat möjligheter till sadan inkomstkomplettering,

har icke kunnat följa med i jordbruksbefolkningens

allmänna inkomstförbättring. För denna småbrukarkategori har enligt utredningens

åsikt utvecklingen snarare lett till ett ökat än ett minskat stödbehov.

I fråga om möjligheterna att utjämna inkomstklyftan anför utredningen

i detta sammanhang följande.

Det särskilda stödet kan icke lösa inkomstproblemet vid det lägre inkomstskiktet

av småbruk. Även efter en viss vidgning av särstödet kommer en betydande

inkomstspänning att föreligga mellan ifrågavarande gårdar och

brukningsenheter i basjordbrukens storleksgrupp, eftersom en mera påtaglig

utjämning av denna inkomstklyfta skulle förutsätta en flerdubbling av

anslagsbeloppen till småbrukarstödet. I direktiven till utredningen har emellertid

angetts, att denna vid utformningen av sitt förslag skulle taga till utgångspunkt

då utgående anslagsbelopp. Det har därför för utredningen gällt

att söka fördela ett i huvudsak givet anslagsbelopp på ett sådant sätt, att det

i möjligaste mån skulle tillföras den mest stödbehövande kategorien av småbruk.

I detta sammanhang vill utredningen framhålla, att det vid sidan om

småbrukarstödet är av stor betydelse, att uppmärksamhet ägnas åt produktionsförbättrande

åtgärder vid småbruket. Åtskilligt torde nämligen kunna

vinnas exempelvis genom bättre tillvaratagande av vallar, bättre balanserade

foderstater och liknande åtgärder. Frågan om det statliga stödet tdl ifrågavarande

åtgärder faller emellertid utanför ramen för utredningens uppdrag.

Utredningen framhåller, att de förut anförda inkomslsiffrorna antyder,

att det vid sidan om småbruk med utpräglat stödbehov även föreligger en

annan småbrukarkategori, som inkomstmässigt väl hävdar sig vid jämförelse

med gårdar i basjordbrukens storleksgrupp. Ett enbart efter en konventionell

arealgräns utgående småbrukarstöd skulle därför medföra, att stödet

i ett icke obetydligt antal fall skulle tillföras personer med inkomster jämförliga

med eller högre än inkomsterna vid basjordbruken. Utredningen understryker,

att detta vid eu i huvudsak given anslagsram för småbrukarstödet

betyder en begränsning av de medel, som kan användas till stöd åt det

lägre inkomstskiktet inom sinåbrukarbefolkningen. Med hänsyn härtill har

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr H9 år 1959

utredningen ansett det befogat, att det centrala bidraget i det av utredningen

i det följande föreslagna bidragssystemet — arealtillägget — avgränsas till

den kategori av småbrukare, som uppvisar ett sämre inkomstläge än basjordbruksgruppen

i genomsnitt. Till stöd härför anför utredningen vidare i

huvudsak följande.

Med denna uppläggning fyller stödet sitt i 1947 års riksdagsbeslut angivna

syfte att i någon mån utjämna inkomstskillnaderna mellan småbruket och

jordbruk med större produktionsunderlag. Utan att införa någon form av

direkt behovsprövning erhålles också genom den på nyss angivet sätt dragna

inkomstgränsen ett samband mellan utformningen av det generella prisstödet

och det särskilda småbrukarstödet. Liksom man inom ramen för det generella

prisstödet accepterar inkomstvariationer med hänsyn till speciella

produktionsförutsättningar, gårdens produktionsunderlag, den personliga

dugligheten o. s. v., godtager man då även i fråga om småbruket ganska vida

inkomstvariationer. Genom inkomstgränsen undviker man emellertid, att

en person, som redan uppnår en inkomst i stort sett motsvarande basjordbruksgruppens

genomsnittsnivå, därutöver tillföres ytterligare inkomstkomplettering

endast därför att hans gård har en begränsad åkerareal.

Utredningens förslag till stödsystem

Arealtillägg

I enlighet med de i det föregående angivna riktlinjerna har utredningen

om småbruksstöd bl. a. utformat ett arealtillägg, som icke anknyter till någon

bestämd produktionsgren och beträffande vilket vissa inkomst- och förmögenhetsgränser

tillämpas. Tillägget föreslås i övrigt utgå med varierande

belopp till brukare av jordbruk med vid fastighetstaxeringen angiven åkerareal

av 1,1—10,0 ha. Härvid skall dock enligt förslaget också inräknas

eventuella arrenden av tillskottsjord. Förutsättningen för bidragsrätt bör

enligt utredningen vidare vara, att den angivna åkerarealen brukas av bidragstagaren.

1

1. Arealgränserna

Utredningen om småbruksstöd anför, att då det i 1947 års riksdagsbeslut

angavs, att särskilt stöd skulle utgå till jordbruk under 10 ha, detta innebar,

att man tog arealen till indikator för brukningsenheternas produktionsunderlag

och bärkraft. Med hänsyn till variationerna i jordens avkastningsförmåga

ter sig emellertid enligt utredningen varje enkel arealgräns som en

synnerligen grov indelningsgrund. Vid utformningen av det nuvarande producentbidraget

har man också sökt att i någon mån uppmjuka effekten

av en arealgräns. Härom anför utredningen.

I producentbidragskungörelsen har således angetts, att bidraget även kan

utgå till sådana brukningsenheter över 10 ha, vilkas avkastningsförmåga

den 1 juli 1948 på grund av dålig ägoanordning, dålig beskaffenhet hos åkerjorden

eller andra dylika omständigheter var lika låg eller lägre än avkastningsförmågan

hos en genomsnittlig fastighet i orten vid arealgränsen och

utan annan naturtillgång än åkerjord. De angivna bestämmelserna har dock

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^9 år 1959

endast i begränsad omfattning lett till att lantbruksnämnderna har lämnat

bidrag till gårdar över 10 ha. En mera allmän uppluckring av arealgränsen

skulle nämligen ha krävt en omfattande individuell bedömning och ställt

nämnderna inför betydande administrativa svårigheter. Vid årsskiftet 1949/

50 utgick således endast i omkring 4 000 fall bidrag till gårdar med över 10

ha jordbruks]ord.

Det är enligt utredningens mening nödvändigt, att man i bestämmelserna

för arealtillägg i fråga om olika kriterier anger fullt entydiga gränser. I annat

fall anses systemet bli administrativt svårhanterligt och kostnadskrävande.

Utredningen framhåller vidare, att eftersom en arealgräns under alla

förhållanden innebär en konventionsmässig gränsdragning, en uppmjukning

av denna gräns i och för sig icke tillgodoser önskemålet om ökad »rättvisa».

En jordbrukspolitik gränsdragning vid 10 ha torde numera också vara allmänt

godtagen och bör därför enligt utredningens uppfattning även framdeles

tillämpas vid angivandet av området för småbrukarstödet. Härom anför

utredningen vidare.

Beträffande producentbidrag angavs år 1948, att med åker skulle jämställas

till åker omräknad ängs- och betesmark. I lantbruksstyrelsens anvisningar

till lantbruksnämnderna uppställdes inga bindande regler härför.

Omräkningen skulle ske efter prövning från fall till fall. Tillämpningen av

omräkningsbestämmelserna torde också ha varierat avsevärt mellan olika

lantbruksnämnder. Enligt utredningens uppfattning bör i fråga om arealtillägg

en sådan omräkning icke genomföras. En eventuell omräkning måste

nämligen i varje enskilt fall ske efter en individuell bedömning med utgång

från regionalt varierande normer, vilket i hög grad skulle försvåra det administrativa

arbetet med arealtillägget.

Utredningen understryker, att en gräns vid 10 ha åker utan omräkning av

ängs- och betesmark innebär en viss höjning av den reella arealgränsen. Då

man emellertid samtidigt helt ovillkorligt fastslår denna gräns genom att

slopa möjligheterna till modifikationer, motverkas effekten av en sådan

gränshöjning. Arealtillägg bör således enligt utredningens förslag icke utgå,

därest arealen vid brukade fastigheter enligt den senaste fastighetstaxeringen

överstiger 10,0 ha åker.

Såsom framgår av det föregående, bör enligt utredningens uppfattning

arealtillägget anknytas till den åkerareal, som har redovisats vid den senaste

fastighetstaxeringen. Utredningen är medveten om alt arealangivelserna till

fastighetstaxeringen i en del fall kan vara tämligen schematiska. Trots detta

bör enligt utredningens mening anknytningen till fastighetstaxeringens uppgifter

vara ovillkorlig. Korrigeringar i fastighetstaxeringens officiella siffror

skulle nämligen leda till en ingående prövning i varje särskilt fall och en

korrigeringsmöjlighet skulle följaktligen väsentligt vidga det administrativa

arbetet vid utbetalningen av arealtillägget. Rättelser i fråga om åkerarealen

bör därför enligt utredningens förslag ske i samband med de periodiskt återkommande

fastighetstaxeringarna, medan under mellanperioderna fastighetstaxeringens

uppgifter föreslås skola gälla vid utbetalningen av arealtilllägget.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1959

Arealtillägget bör enligt utredningen utgå till brukaren och vid arrende

bör således arrendatorn och icke ägaren vara bidragsberättigad. Vid sidan om

den vid fastighetstaxeringen angivna åkerarealen bör följaktligen hänsyn

också tagas till eventuella arrenden av tillskottsjord. Vid ansökan om arealtillägg

bör därför anges såväl den vid den senaste fastighetstaxeringen fastställda

åkerarealen vid den av bidragssökanden brukade fastigheten (eller

fastigheterna) som eventuellt tillarrenderad åker. Arealtillägget bör därefter

beräknas på den sammanlagda brukade åkerarealen. Något arealtillägg bör

självfallet icke utgå i de fall, då åker ej längre utnyttjas i produktionen eller

då driften på densamma sker synnerligen extensivt.

I fråga om en nedre arealgräns för arealtillägget anför utredningen, att

om ingen dylik gräns tillämpas, kommer bidragstagarkretsen att vidgas avsevärt

i förhållande till det nuvarande antalet producentbidragstagare. Enligt

utredningens uppfattning bör dock arealtillägg icke utgå till jordbruk med

en åkerareal understigande 1,1 ha. Däremot har utredningen ansett, att arealtillägget

med hänsyn till brukningsstrukturen i vissa delar av landet med

lägsta belopp bör utgå redan fr. o. m. en åkerareal av 1,1 ha.

Experten i utredningen, förbundsordföranden A. Johansson, har i ett särskilt

yttrande förordat, att något arealtillägg över huvud taget icke skall utgå

vid brukningsenheter med lägre åkerareal än 2,1 ha. Han anför, att de mindre

enheterna knappast kan betraktas som jordbruksföretag och att det enligt

hans uppfattning icke är förenligt med småbrukarstödets syften att inom

dess ram subventionera en speciell bosättningsform.

2. Mantalsskrivningskravet

Såsom tidigare angivits, skall arealtillägg enligt utredningens förslag endast

utgå för åker, som användes för effektiv jordbruksproduktion. Det är

emellertid likaledes oförenligt med småbrukarstödets syften, om arealtilllägg

lämnas till personer, vilka icke regelbundet är bosatta på sina brukningsenheter

och detta även om de tidvis vistas å dessa och där upprätthåller en

viss jordbruksproduktion. Med anledning härav föreslår utredningen, att

som villkor för arealtillägg skall uppställas kravet, att bidragstagaren under

det år, som tillägget avser, skall ha varit mantalsskriven å brukningsenheten

eller vid sambruk å någon av brukningsenheterna.

3. Inkomstgränsen

Såsom tidigare redovisats, har utredningen om småbruksstöd ansett, att

det icke står i överensstämmelse med småbrukarstödets syften, att detta stöd

utan begränsning utgår även till småbruk med högre inkomster än genomsnittsinkomsten

i basjordbrukens storleksgrupp. Med denna utgångspunkt

bör man enligt utredningens uppfattning vid utformningen av arealtillägget

sätta den genomsnittliga taxerade nettoinkomsten i stor leksgruppen 10—20

ha som en gräns för bidragsrätt. Det framhålles, att en sådan inkomstgräns

självfallet icke innebär, att småbruket allmänt föres upp till den genom
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr H9 år 1959

snittliga inkomstnivån för storleksgruppen 10—20 ha. Utredningen anför

härom bl. a. följande.

Den angivna inkomstgränsen innebär, att arealtillägg icke bör utbetalas,

därest bidragssökandens taxerade nettoinkomst uppnår genomsnittsinkomsten

i storleksgruppen 10—20 ha. Följaktligen torde bidragssökandens inkomst

under det år, som bidraget avser, böra jämföras med genomsnittsinkomsten

för gruppen 10—20 ha under samma år. Emellertid kan uppgifter

från deklarationsundersökningen för ett visst år endast erhållas omkring

15 månader efter utgången av detta år. Exempelvis förelåg resultaten från

deklarationsundersökningen för år 1955 först våren 1957. Ansökan om arealtillägg

bör samtidigt vara knuten till det senaste inkomståret, d. v. s. i detta

fall år 195G. Det är emellertid icke lämpligt att jämföra bidragssökandenas

inkomster under ett visst år med inkomstläget inom gruppen 10—20 ha under

ett annat år. Bl. a. på grund av skördefluktuationer kan det allmänna

inkomstläget inom jordbruket uppvisa betydande årliga variationer. En viss

utjämning kan dock uppnås, därest man beträffande jämförelseinkomsten

utgår från medeltalet för några år. Utredningen anser därför, att man beträffande

inkomstgränsen bör utgå från genomsnittsinkomsten för gruppen

10—20 ha under de 3 senast förflutna åren, för vilka resultat från deklarationsundersökningarna

föreligger, d. v. s. i föregående exempel från

åren 1953, 1954 och 1955. För att eliminera effekten av den tidsmässiga eftersläpningen,

bör inkomstgränsen framskrivas för eventuella förändringar

i penningvärdet med socialstyrelsens konsumentprisindex. Exempelvis uppgår

i södra och mellersta Sverige genomsnittsinkomsten för gruppen 10—20

ha under nyssnämnda 3-årsperiod till 8 820 kr. Socialstyrelsens konsumentprisindex

har samtidigt i genomsnitt under 3-årsperioden uppgått till 130

(1949 = 100) men bar för år 1956 stigit till 139 eller med 7 procent. Följaktligen

bör genomsnittsinkomsten (inkomstgränsen) höjas med 7 procent

till 9 440 kr.

Beträffande fall, då bidragssökandens inkomst ligger i närheten av inkomstgränsen,

anför utredningen följande.

I det föregående har som inkomstgräns föreslagits den genomsnittliga

taxerade nettoinkomsten inom storleksgruppen 10—20 ha under en 3-årsperiod.

Häremot kan emellertid invändas, att därest denna genomsnittliga nivå

direkt sättes som gräns, stödet i sådana fall, då bidragssökandens inkomst

endast obetydligt understiger inkomstgränsen, ändå kommer att leda till

en högre totalinkomst än genomsnittet för jämförelsegruppen. Om exempelvis

den på angivet sätt beräknade inkomstgränsen uppgår till 9 440 kr.

och arealtillägget till exempelvis 500 kr., kommer bidragstagare med en inkomst

på 9 340 kr. alt överskrida jämförelsenivån med 400 kr. Dylika bidragstagare

kommer följaktligen bl. a. att uppnå en högre inkomst än de

jordbrukare, som bar redovisat en taxerad inkomst på exempelvis 9 500 kr.

och således icke bar erhållit arealtillägg. Systemet bör därför enligt utredningens

uppfattning utformas så, alt den tidigare angivna jämförelsenivån

icke överskrides genom bidraget. I gränsfall bör bidraget följaktligen utgå

med reducerat belopp. I nyssnämnda exempel erhåller en bidragstagare med

9 340 kr. i taxerad nettoinkomst endast 100 kr. i arealtilläggg (i) 340 -j- 100

= 9 440).

Såsom framgått av tidigare redovisade inkomstsiffror, ligger genomsnittsinkomsterna

inom de olika storleksgrupperna i södra och mellersta Sverige

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kangl. Maj:ts proposition nr 149 år 1959

i huvudsak vid samma nivå i slättbygderna som i skogs- och dalbygderna.

Däremot är genomsnittsinkomsten i norra Sverige icke oväsentligt högre än i

övriga delar av landet. En inkomstgräns, som bygger på genomsnittsinkomsten

i hela landet, leder därför till en särskilt omfattande utgallring i norra

Sverige. Utredningen påpekar i anslutning härtill, att det kan ifrågasättas,

om man icke beträffande norra Sverige borde utgå från den för sagda del av

landet redovisade genomsnittsinkomsten i storleksgruppen 10—20 ha. Då

emellertid i deklarationsundersökningen antalet gårdar i denna storleksgrupp

i norra Sverige är tämligen begränsat, har utredningen icke ansett sig

kunna förorda en på detta sätt utformad särskild inkomstgräns. En viss särbehandling

av norra Sverige vid utformningen av inkomstgränsen är dock

enligt utredningens mening befogad. Bl. a. genom utbetalning av ett extra

mjölkpristillägg har nämligen sedan länge särskilt stöd lämnats områdena i

norr. Med hänsyn till bl. a. de högre levnadskostnaderna har detta skett,

trots att inkomstläget i norra Sverige även utan särstöd har legat väl i nivå

med inkomstläget för motsvarande storleksgrupper i övriga delar av landet.

I fråga om utformningen av inkomstgränsen för norra Sverige anför utredningen

i huvudsak följande.

Det särskilda norrlandstillägget för mjölk kan leda till att en småbrukare

i norra Sverige uppnår inkomstgränsen och att arealtillägget härigenom bortfaller.

Därmed skulle i en del fall syftet med norrlandsstödet helt eller delvis

förfelas. Enligt utredningens mening bör därför följande korrektion ske

vid utformningen av inkomstgränsen för norra Sverige. För de år, som inkomstgränsen

bygger på, beräknas på grundval av deklarationsundersökningarna

den genomsnittliga skillnaden i inkomstläget i storleksgruppen 2

-—10 ha mellan norra Sverige och övriga delar av landet. Därest inkomstläget

i det förstnämnda området överstiger inkomstnivån i övriga delar av

landet, höjes inkomstgränsen för norra Sverige med den absoluta differens,

som beräkningen utvisar. Exempelvis uppgick den genomsnittliga nettoinkomsten

i gruppen 2—10 ha i södra och mellersta Sverige åren 1953—

1955 till 6 230 kr. och i norra Sverige till 7 180 kr. och skillnaden var sålunda

950 kr. Inkomstgränsen för södra och mellersta Sverige beräknas

med utgångspunkt från genomsnittsinkomsten i gruppen 10—20 ha i detta

område men sättes för norra Sverige 950 kr. högre.

Effekten av de på angivet sätt utformade inkomstgränserna belyses av

utredningen med resultat från specialbearbetningar av deklarationsundersökningarna

för åren 1953, 1954 och 1955. Genomsnittsinkomsten i storleksgruppen

10—20 ha i södra och mellersta Sverige uppgick under denna

3-årsperiod till 8 820 kr. Inkomstgränsen, som bygger på ifrågavarande

3-årsperiod, skulle tillämpas vid utbetalningen av arealtillägget för år 1956.

Då emellertid uppgifter för detta år ännu saknas, har utredningen vid föreliggande

beräkningar utgått från deklarationsundersökningen för år 1955.

För norra Sverige har räknats med en inkomstgräns av 9 770 kr. De angivna

inkomstgränserna beräknas medföra följande utgallring vid jordbruk

i storleksgrupperna 2—5 och 5—10 ha.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1959

2—5 ha 5—10 ha

Utgallring

Beräknat

antal

Utgallring

%

Beräknat

antal

7o

utgallrade

utgallrade

Södra och mellersta Sveriges slättbygder

Södra och mellersta Sveriges skogs- och

21

2 960

25

4 890

dalbygder..........................

16

5 820

31

11 890

Norra Sverige........................

26

9 650

31

7 850

Hela riket............................

4. Förmögenhetsgränsen

21

18 430

30

24 630

Utredningen om småbruksstöd anmärker, att en större förmögenhet i

ett stort antal fall åtföljes av en inkomst, som överstiger den tidigare angivna

inkomstgränsen och flertalet innehavare av större förmögenheter

skulle följaktligen komma att uteslutas från arealtillägg genom tillämpningen

av inkomstgränsen. En särskild förmögenhetsgräns kan med hänsyn

härtill synas mindre angelägen. Då emellertid även ett förhållandevis

begränsat antal fall av bidragstagare med betydande förmögenhet kan framkalla

allmän irritation, har utredningen ändå ansett sig böra förorda en

sådan gräns. Förmögenhetsgränsen för arealtillägg bör därvid enligt utredningens

uppfattning fastställas till samma nivå som gränsen för frihet från

förmögenhetsskatt och bör framdeles automatiskt justeras vid eventuella

ändringar av det skattefria beloppet. Utredningen har ansett sig böra förorda

denna gräns, eftersom skattemyndigheternas granskning av förmögenhetsförhållandena

i huvudsak koncentreras till förmögenheter, som ligger

vid eller överstiger gränsen för förmögenhetsskatt. I fråga om förmögenhetsgränsen

anför utredningen vidare följande.

I föreliggande sammanhang bör också påminnas om att vid den år 1953

genomförda inkomst- och förmögenhetsgranskningen lanthruksstyrelsen

kom att tillämpa en förmögenhetsgräns av 50 000 kr. Denna gräns avsåg

emellertid förmögenheterna vid tillämpningen av taxeringsvärdena vid 1952

års fastighetstaxering. På grund av de sedermera höjda taxeringsvärdena

torde den av utredningen föreslagna förmögenhetsgränsen i huvudsak sammanfalla

med den av lanthruksstyrelsen tillämpade. Gränsen för förmögenhetsbeskattningen

har nyligen fastställts till 80 000 kr. Vid deklarationsundersökningarna

för åren 1953, 1954 och 1955 har förmögenhetsuppgifterna

varit baserade på taxeringsvärdena vid 1952 års fastighetstaxering. Med

utgångspunkt från den genomsnittliga höjningen av fastighetsvärdena vid

1957 års fastighetstaxering kan emellertid beräknas, att en förmögenhetsgräns

vid 80 000 kr. leder till en total utgallring på sammanlagt 8 procent

av gårdarna i storleksgrutppen 2—10 ha. Emellertid skulle ej mindie än

två tredjedelar av de genom förmögenhetsgränsen utgallrade ändå uteslutas

från arealtillägget på grund av överskriden inkomstgräns. Genom förmögenhetsgränsen

uteslutes således i praktiken endast omkring 3 procent av

samtliga gårdar i storleksgruppen 2—10 ha.

Experten i utredningen, förbundsordföranden A. Johansson, har i ett säiskilt

yttrande förordat, att förmögenhetsgränsen trots de av utredningen

åberopade kontrollsvårigheterna fastställes till 50 000 kr. Enligt hans mening

är den av utredningen föreslagna gränsen alltför hög och han anför,

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1959

att även hos personer, som redovisar betydligt lägre förmögenhet än 80 000

kr., något stödbehov icke torde föreligga.

5. Arealtilläggets storlek

Utredningen om småbruksstöd framhåller, att enligt specialbearbetningen

av deklarationsmaterialet för åren 1953—1955 de lägsta inkomstgrupperna

är särskilt framträdande vid gårdar med upp till ungefär 3 ha åker. Inkomstfördelningen

förskjutes vid gårdar med 4—5 ha åker mot förhållandevis

högre inkomstgrupper men står därefter oförändrad fram till gårdar

med omkring 8 ha åker. Vid gårdar närmare 10-hektarsgränsen inträder en

ytterligare förskjutning mot högre inkomstgrupper. Arealtillägget bör därför

enligt utredningens förslag i botten stiga med arealstorleken för att därefter

stå oförändrat för en mellangrupp och slutligen avtrappas i närheten

av 10-hektarsgränsen. Fullt bidrag i botten skulle nämligen innebära en

väsentlig ökning av bidragsbeloppet till gårdar med lägsta hektarantal, eftersom

det nuvarande producentbidraget är avvägt med hänsyn till produktionsunderlaget.

En avtrappning av arealtillägget närmare 10-hektarsgränsen

anses nödvändig bl. a. med hänsyn till den ogynnsamma effekt, som

ett oförändrat arealtillägg skulle ha beträffande kompletteringen av något

större småbruk med tilläggsjord. Med hänsyn till föregående synpunkter

bör arealtillägget enligt utredningens förslag utgå med följande årsbelopp.

Fr. o.

m. 1,1 t. o.

m. 2,0 ha

125

kr.

»

2,1 »

3,0

»

250

»

»

3,1 »

4,0

»

375

»

»

4,1 »

7,0

»

500

»

»

7,1 »

8,0

»

375

»

»

8,1 »

9,0

»

250

»

»

9,1 »

10,0

»

125

»

För beräkning av kostnaderna för arealtillägg har på utredningens uppdrag

gårdar under 10 ha i Riksförbundet Landsbygdens folks jordbruksregister

uppdelats på hektargrupper. Vid tillämpning av den därvid erhållna

fördelningen och den förut angivna effekten av inkomst- och förmögenhetsgränserna

kan totalkostnaden för arealtillägg beräknas till 50 000 000

kr. årligen.

6. Det administrativa förfarandet

Utredningen om småbruksstöd föreslår, att ansökan om arealtillägg lämnas

i samband med självdeklarationen och att den skall avse arealtillägg

för närmast föregående kalenderår. På ansökningshandlingen föreslås skola

anges fastighetsnummer, åkerareal enligt den senaste fastighetstaxeringen,

i vad mån tillskottsjord arrenderats samt att sökanden föregående höst

har mantalsskrivits på gården. Vidare bör försäkras att den angivna åkerarealen

varit i bruk. På ansökningshandlingen bör desutom anges sökan
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1959

dens taxerade nettoinkomst och behållna förmögenhet enligt den samtidigt

avgivna självdeklarationen. Beträffande granskningen och utbetalningen

av arealtillägget föreslår utredningen följande.

Efter behandlingen av deklarationen granskas de avgivna uppgifterna

om taxerad nettoinkomst och behållen förmögenhet av taxeringsnämnden,

varvid eventuella korrigeringar införes. Härför bör enligt utredningens mening

utgå en viss ersättning till ordförandena i taxeringsnämnderna. Utredningen

anser härvid 25 öre per ansökningshandling som ett skäligt ersättningsbelopp.

Vid denna ersättning per ansökningshandling kommer totalkostnaden

för granskningen att uppgå till omkring 35 000 kr.

Taxeringsnämnderna skall enligt gällande bestämmelser vara klara med

taxeringsarbetet till utgången av juni månad. Vid denna tidpunkt bör samtliga

ansökningsblanketter även vara inkomna till den bidragsutbetalande

myndigheten, som således kan utbetala bidraget under loppet av juli och

augusti.

Såsom framgått av det föregående, föreligger det en väsentlig skillnad

mellan utformningen av bidragsnormerna för arealtillägg och producentbidrag.

Utredningen påpekar, att normerna för producentbidrag icke hav

dragits efter skarpa gränser och att bedömningen av ansökningarna har

fått ske av lantbruksnämnderna efter föredragning av kvalificerade tjänstemän.

Förenklingen av det administrativa förfarandet i det framförda förslaget

belyser utredningen på följande sätt.

Beträffande arealtillägg är villkoren för bidragsrätt i huvudsak entydigt

angivna och en ansökan kommer därför icke att fordra någon analys av

sökandens ekonomiska eller andra förhållanden och ej heller^ någon särskild

tolkning av bestämmelserna. Det kommer klart att framgå i vad man

en sökande är bidragsberättigad eller ej — så snart exempelvis bidragssokandens

inkomst överstiger inkomstgränsen, är det tveklöst fastslaget, att

hans bidragsrätt har upphört. Genomgången av ansökningshandlingarna

kan således ske av underordnad personal. Då administrationen av arealtilllägget

icke kräver någon direkt kännedom om lokala förhållanden, bor den

helt handhas av statens jordbruksnämnd. Enligt utredningens mening ar det

nämligen önskvärt, att ansvaret för de skilda formerna av smabrukarstodet

icke splittras mellan olika myndigheter. Utredningen har följaktligen även

föreslagit, att jordbruksnämnden bör handha kontrollen och utbetalningen

av kalvbidraget och leveranstillägget.

Vid utbetalningen av arealtillägget skall man enligt utredningens förslag

utgå från den av taxeringsnämnden fastställda inkomsten och förmögenheten.

Emellertid kan de av taxeringsnämnderna fastställda beloppen senare

ändras av bl. a. prövningsnämnden. Innebär en sådan ändring, att inkomstoch

förmögenhetsbeloppet sänkes under resp. gräns, bör enligt utredningens

förslag vederbörande med hänvisning till ändrad taxering senare kunna

erhålla arealtillägg för ifrågavarande år. Utredningen anser däremot, att

vid en höjning i senare instans av inkomsten eller förmögenheten över resp.

gräns ett redan utbetalat arealtillägg icke bör återkrävas.

I fråga om ytterligare kontroll vid utbetalningen av arealtillägget anför

utredningen slutligen följande.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1959

Särskild kontroll bör vid utbetalningen av arealtillägget ske beträffande

uppgifterna om åkerarealen. Det kan för detta ändamål vara nödvändigt,

att man med utgångspunkt från fastighetstaxeringen lägger upp ett register

över jordbruk upp till 10,0 ha åker. Bidragssökandenas uppgifter om åkerarealen

kan då kontrolleras på grundval av detta register, som förnyas efter

varje fastighetstaxering. Kontrollen av arrendeförhållandena bör ske stickprovsmässigt

och på motsvarande sätt bör även granskas, att arealtillägg

icke utgår för åker, som ej längre användes i produktionen.

Leveranstillägg för mjölk

Utredningen om småbruksstöd erinrar om att leveranstillägget för mjölk

främst har tillkommit i syfte att stödja det mindre jordbruket. Någon skarp

gräns kan emellertid icke dragas mellan jordbruk, vilka kan betecknas som

småbruk, och en del övriga jordbruksföretag. Vid åtskilliga jordbruk med

en åkerareal något överstigande 10 ha är nämligen produktionsunderlaget

tämligen begränsat och dessa jordbruk kan med hänsyn till sina produktionsförhållanden

hänföras till småbruksgruppen. Trots att arealen således

endast utgör en schematisk indelningsgrund, har utredningen av administrativa

skäl föreslagit, att en ovillkorlig arealgräns tillämpas vid utformningen

av arealtillägget. Enligt utredningens uppfattning bör dock gränsövergången

i detta sammanhang uppmjukas genom att leveranstillägget bibehålies som

bidragsform. Med hänsyn till småbrukets inkomstläge och de förändringar

i penningvärdet, som har inträffat, sedan den nuvarande skalan för leveranstillägg

fastställdes, är enligt utredningens uppfattning en höjning av

leveranstillägget påkallad. Som bakgrund till sitt förslag till ändrad utformning

av leveranstillägget anför utredningen följande.

Enligt 1955 års mjölkundersökning har den helt övervägande delen av

leverantörerna inom storleksgruppen 2—5 ha en årsleverans understigande

10 000 kg och inom denna storleksgrupp förekommer leveranser över 15 000

kg endast i ett fåtal fall. Storleksgruppen 5—10 ha uppvisar en markant

förskjutning mot större årsleveranser — inom denna grupp har endast närmare

hälften av leverantörerna en leverans understigande 10 000 kg och

nästan en fjärdedel uppvisar en leverans överstigande 15 000 kg. För att

en eventuell förbättring av leveranstillägget mera allmänt skulle komma

småbruket tillgodo måste man således avväga det nya tillägget så, att förbättringen

till kommer leverantörer av upp till omkring 15 000 kg.

I storleksgruppen 10—15 ha är ungefär hälften av leveranserna lägre

än 15 000 kg och i storleksgruppen 15—20 ha underskrides denna nivå av

något mer än en fjärdedel av leverantörerna. Vid en höjning av leveranstillägget

upp till en leveranskvantitet av omkring 15 000 kg kommer således

en del av det ökade stödet även jordbruk i storleksgrupperna 10—20 ha

tillgodo. Bidragshöjningen gäller härvid i första hand jordbruk vid den nedre

arealgränsen inom ifrågavarande storleksgrupp. Med hänsyn till det tidigare

anförda bör enligt utredningens uppfattning en sådan höjning accepteras.

Det är dock enligt utredningens mening icke önskvärt, att det förstärkta

leveranstillägget leder till en allmän höjning av bidragsbeloppen till leverantörerna

i storleksgruppen 10—20 ha. Leveranstillägget, som utgör en del

av småbrukarstödet, bör nämligen i möjligaste mån koncentreras till det

mindre jordbruket och en avtrappning av tillägget bör därför ske redan

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1959

fr. o. m. en årsleverans av 15 000 kg. Samtidigt har dock utredningen ansett,

att man genom leveranstillägget icke bör stimulera helt begränsade mejerileveranser.

Leveranstillägget bör således icke utgå för en grundkvantitet av

1 000 kg per år.

I enlighet med det anförda föreslår utredningen, att leveranstillägget ej

skall utgå för årsleveranser av mjölk av 1 000 kg eller mindre. För leverans
-

Effekten på mjölklikviderna vid olika årsleveranser av den föreslagna

omläggningen av leveranstillägget

Mjölk- leverans

per år

1000 kg

Leveranstillägg

Förändringen vid utred- ningens förslag i förhål- lande till nuvarande

leveranstillägg

enligt nuvarande

regler

enligt utredningens

förslag

öre/kg

kr/år

öre/kg

kr/år

öre/kg

kr/år

1

3,00

30

- 3,00

- 30

2

3,00

60

2,50

50

- 0,50

- 10

3

3,00

90

3,33

100

+ 0,33

+ 10

4

3.00

120

3,75

150

+ 0,75

+ 30

6

3,00

150

4,00

200

+ 1,00

+ 50

6

3,00

180

4,17

250

+ 1,17

+ 70

7

3 00

210

4,29

300

+ 1,29

+ 90

8

300

240

4,38

350

+ 1,38

+ no

9

3,00

270

4,44

400

+ 1,44

+ 130

10

3,00

300

4,00

400

+ 1,00

+ 100

11

2,73

300

3,64

400

+ 0,91

+ 100

12

2,50

300

3,33

400

+ 0,83

+ 100

13

2,31

300

3,08

400

+ 0,77

+ 100

14

2,14

300

2,86

400

+ 0,72

+ 100

15

2 00

300

2,67

400

+ 0,67

+ 100

16

1,87

300

2,25

360

+ 0,38

+ 60

17

1,76

300

1,88

320

+ 0,12

+ 20

18

1,67

300

1,56

280

-0,11

- 20

19

1.58

300

1,26

240

- 0,32

- 60

20

1,50

300

1,00

200

- 0,50

- 100

21

1,43

300

0,76

160

- 0,67

- 140

22

1,36

300

0,55

120

- 0,81

- 180

23

1.30

300

0,35

80

- 0,95

- 220

24

1,25

300

0,17

40

- 1,08

- 260

25

1,20

300

—

—

- 1,20

- 300

26

0,92

240

—

—

- 0,92

- 240

27

0,67

180

—

—

- 0,67

- 180

28

0,43

120

—

—

-0,43

- 120

29

0,21

60

—

—

- 0,21

- 60

kvantiteter från 1 001 till 9 000 kg bör tillägget utgå med 5 öre per kg, så

att det maximalt uppgår till 400 kr. Eftersom tillägg under 30 kr. icke bör

utbetalas, blir leveranstillägget effektivt fr. o. in. en årsleverans av 1 600

kg. För leveranser mellan 9 000 och 15 000 kg bör tillägget utgå oförändrat

med 400 kr. För leveranser överstigande 15 000 kg bör tillägget minskas för

överskjutande kvantitet med 4 öre per kg. Tillägget bör således helt upphöra

vid en årsleverans av 24 250 kg, eftersom — såsom tidigare nämnts — tillägg

under 30 kr. icke bör utgå.

8 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 149

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Mnj.ts proposition nr 149 år 1959

Totalkostnaden för ett på föreslaget sätt utformat leveranstillägg har av

utredningen beräknats till 51 000 000 kr. årligen. Av detta belopp har

36 000 000 kr. beräknats bli tillförda jordbruk under 10 ha, vilket innebär

en höjning av småbrukarstödet i form av leveranstillägg med 10 000 000 kr.

På jordbruk i storleksgruppen 10—20 ha har beräknats komma 13 000 000

kr., vilket innebär en höjning av subventionsbeloppet med 3 000 000 kr.

För jordbruk över 20 ha har leveranstillägget beräknats sjunka med 6 000 000

kr. och därmed totalt utgå med 2 000 000 kr. Effekten av det föreslagna

leveranstillägget And olika årsleveranser belyses i övrigt av utredningen i

förestående tabell. Utredningen framhåller i detta sammanhang, att eftersom

det nuvarande leveranstillägget utgått oförändrat fr. o. m. regleringsåret

1954/55 och socialstyrelsens konsumentprisindex sedan dess stigit med över

10 procent, en övervägande del av den förslagna höjningen kan anses som

en kompensation för förändringen i penningvärdet.

Utredningen föreslår slutligen, att kontrollen och utbetalningen av leveranstillägget

liksom hittills skall ombesörjas av statens jordbruksnämnd.

Kalvbidrag

Utredningen om småbruksstöd föreslår, att stödet till det mindre jordbruket

kompletteras med ett kalvbidrag. Detta bör enligt utredningen uppdelas

i ett grundbidrag, som utgår för all större kalv oavsett klassificeringen,

samt ett extra tillägg, som endast utgår på gödkalv, vilken klassificerats som

Extra Prima, 1+, 1 och 1—-. Grundbidraget föreslås utgå med 60 öre per kg

och det extra tillägget med 40 öre per kg. Utredningen har ansett, att bidraget

icke bör utgå för kalvar med lägre slaktvikt än 40 kg och att grundbidraget

bör maximeras till 60 kr. samt det extra tillägget till 40 kr. per djur.

Bidragsutbetalningen föreslås ske i samband med köttbesiktningen vid besiktningsinrättningarna.

Totalkostnaden för kalvbidraget har beräknats till

14 000 000 kr.

Det särskilda stödet i norra Sverige

Till stöd för sin framställning om det särskilda stödet till jordbruket i

norra Sverige belyser utredningen om småbruksstöd bl. a. kostnadsläget för

mejerihanteringen i norra Sverige och framhåller därvid, att uppsamlingskostnaderna

vid mejerierna i denna del av landet överstiger de genomsnittliga

uppsamlingskostnaderna i övriga delar av landet med i medeltal omkring

1 öre per kg. Utredningen påpekar vidare, att även driftskostnaderna

är högre vid de norrländska mejerierna än vid mejerierna i övriga delar av

landet. Vid mejeriföretag med 2 eller flera driftsenheter (F-mejerier) uppgick

såldes driftskostnaderna i Norrland år 1955 till 7,85 öre per kg, medan

motsvarande belopp i övriga områden utgjorde 7,15 öre per kg, vilket innebär

en differens av 0,6 öre pr kg. Man kan således överslagsmässigt räkna

med att uppsamlings- och driftskostnaderna i norra Sverige genomsnittligt

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ls proposition nr 74,9 år 195!)

35

överstiger motsvarande kostnader i övriga delar av landet med närmare 2

öre per kg. Utredningen framhåller dock, att den angivna kostnadsdifferensen

är synnerligen approximativ, eftersom kostnadsskillnaderna delvis heror

på variationer i produktionsinriktningen.

Det extra mjölkpristillägget i norra Sverige utgår som högst med ett

belopp, som motsvarar 6,3 öre per kg vid 3,5 procents fetthalt, och ligger

i övrigt i Västerbottens och Västernorrlands län vid 5,8 och 4,6 öre per kg.

De högre uppsamlings- och driftskostnaderna är följaktligen för en stor de)

av området mindre än det extra mjölkpristillägget och avräkningspriserna

till mejerileverantörer ligger bl. a. därför i norra Sverige högre än i övriga

delar av landet. Utredningen framhåller emellertid, att produktionskostnaderna

vid gården i allmänhet är högre i norra Sverige än i södra och

mellersta Sverige. De högre avräkningspriserna kan således i allmänhet icke

väntas medföra en i motsvarande mån bättre lönsamhet för den norrländska

mjölkproduktionen.

Enligt gjorda inkomstundersökningar har de nominella inkomsterna vid

det norrländska småbruket visserligen legat högre än vid småbruket i övriga

delar av landet. Utredningen framhåller emellertid, att levnadskostnaderna

samtidigt är särskilt höga i norra Sverige och att det därför är synnerligen

vanskligt att avgöra i vad mån några större reella inkomstskillnader

föreligger.

Beträffande innebörden för norra Sverige av de utav utredningen hittills

framlagda förslagen anför denna följande.

Det är givetvis av väsentlig betydelse för avvägningen av det särskilda

norrlandsstödet, hur de föreslagna förändringarna av de generella småbrukarsubventionerna

påverkar de belopp, som tillföres ifrågavarande område.

Av nuvarande subventioner tillföres norra Sverige av producentbidraget

ungefär 15 000 000 kr., medan leveranstillägget i dess nuvarande utformning

ger samma område omkring 12 000 000 kr. Genom producentbidrag och leveranstillägg

torde således norra Sverige erhålla sammanlagt ungefär

27 000 000 kr. Av det föreslagna arealtillägget på sammanlagt 50 000 000 kr.

kan i runt tal 18 000 000 kr. beräknas bli tillförda norra Sverige. Samtidigt

kan av det ändrade lcveranstillägget på sammanlagt 51 000 000 kr., ungefär

16 000 000 kr. beräknas tillkomma detta område. Härtill kommer en bidragsökning

på närmare 2 000 000 kr. genom kalvbidraget. Därest kostnaderna

för kalvbidraget ur statskassans synpunkt utjämnas genom en motsvarande

sänkning av det allmänna mjölkpristillägget, begränsas emellertid

detta tillägg i norra Sverige med ungefär motsvarande belopp och kalvbidraget

medför följaktligen ingen förändring i norrlandsstödet. Totalt innebär

de av utredningen föreslagna generella småbrukarsubventionerna, att bidragsbeloppet

till norra Sverige ökas från 27 000 000 till 34 000 000 kr. eller

med 7 000 000 kr. Förslaget i fråga om arealtillägg och levcranstillägg betyder

således en icke oväsentlig höjning av stödet till norra Sverige.

Det extra mjölkpristillägget i norra Sverige har för regleringsåret 1957/

58 beräknats till omkring 28 000 000 kr. Utredningen påpekar, att betydelsen

av detta tillägg under de gångna åren har begränsats genom förändringen

i penningvärdet. De nuvarande tilläggsbeloppen har stått oförändrade

sedan den 1 mars 1952 och från denna tidpunkt fram till hösten 1957

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1959

har socialstyrelsens konsumentprisindex stigit med ungefär 15 procent. Enligt

utredningens uppfattning bör det extra mjölkpristillägget korrigeras

med hänsyn till förändringen i penningvärdet och således uppskrivas med

ungefär detta procenttal. Områdesindelningen för det extra mjölkpristilllägget

och de huvudsakliga relationerna mellan bidragsbeloppen i olika områden

i norra Sverige bör däremot enligt utredningens förslag icke ändras.

Det extra mjölkpristillägget i norra Sverige föreslår utredningen således

skola utgå med i följande tablå angivna belopp.

Totalkostnaden för norrlandstillägget vid den av utredningen föreslagna

utformningen har beräknats till 32 000 000 kr. och innebär följaktligen en

ökning i förhållande till det f. n. utgående norrlandstillägget med omkring

4 000 000 kr. Utredningens olika förslag innebär alltså, att norra Sverige

skulle tillföras ett belopp av (7 000 000 -f- 4 000 000 = ) 11 000 000 kr. utöver

nu utgående subventioner.

Det extra mjölkpristillågget i norra Sverige vid dess nuvarande utformning

och enligt utredningens förslag I

öre/kg

mjölklett

öre/kg mjölk

(3,5 %

fetthalt)

öre/kg mjölk

(3,99 %

fetthalt)

I. Norrbottens län, Västerbottens läns lapp- mark, Västernorrlands län såvitt angår mjölk,

som levereras till Backe mejeri, Jämtlands

län såvitt angår mjölk, som levereras till

Gäddede mejeri ..........................

Nuv.

Utr.

förslag

Nuv.

Utr.

förslag

Nuv.

Utr.

förslag

180

210

6,3

7,4

7,2

8,4

II. Västerbottens län i övrigt, Jämtlands län i

övrigt samt Kopparbergs län såvitt angår

mjölk som levereras till Särna mejeri ......

165

190

5,8

6,6

6,6

7,6

III. Västernorrlands län i övrigt ..............

130

150

4,6

5,2

5,2

6,0

IV. Hälsingland samt Kopparbergs län såvitt

angår mjölk, som levereras till Leksands,

Mora, Rättviks och Vansbro mejerier ......

100

115

3,5

4,0

4,0

4,6

V. Kopparbergs län i övrigt, Gästrikland, Upp- sala län såvitt angår mjölk, som levereras

till Skärplinge, Tierps och Örbyhus meje- rier, Västmanlands län såvitt angår mjölk,

som levereras till Harbo, Tärnsjö och Öster- våla mejerier, Värmlands län, Örebro läns

bergslag, samt Tössbo och Vedbo härader

och Åmåls stad i Älvsborgs län..........

30

35

1,0

1,2

1,2

1,4

I samband med frågan om det särskilda stödet till norra Sverige berör utredningen

om småbruksstöd slutligen spörsmålet om vissa bidragstagare i

norra Sverige med ingen eller helt obetydlig åkerareal och anför i detta sammanhang

följande.

Vid den av utredningen föreslagna utformningen av arealtillägget skall

detta tillägg bl. a. beräknas på grundval av den för en brukningsenhet vid

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 14!) år 1959

den senaste fastighetstaxeringen angivna åkerarealen. Tillägget skall enligt

förslaget utgå med lägsta belopp — 125 kr. — vid gårdar där åkerarealen uppgår

till 1,1—2,0 ha. Däremot skall något tillägg icke utbetalas till brukare

av gårdar, där åkerarealen är 1,0 ha eller mindre. I detta sammanhang har

utredningen dock observerat, att vid en del norrländska jordbruk i fjälltrakterna

den redovisade åkerarealen är synnerligen begränsad och detta

trots att produktionen vid dessa jordbruk med hänsyn till de naturliga förutsättningarna

är tämligen intensiv. Ifrågavarande bidragskategori skulle

följaktligen missgynnas vid den föreslagna utformningen av arealtillägget.

Enligt av utredningen från lantbruksnämnderna i Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län inhämtade uppgifter uppgår producentbidraget till

brukare av här ifrågavarande gårdar upp till 1,0 ha i genomsnitt till omkring

260—280 kr. per år och är något högre i gruppen 1,1—2,0 ha. För

den berörda kategorien av fjälljordbruk kommer således det av utredningen

föreslagna subventionssystemet att medföra ett kännbart bidragsbortfall.

Däremot blir subventionsförlusten redan helt begränsad för brukare av gårdar

med 2,1—3,0 ha åker. Vid dessa gårdar kommer arealtillägget att utgå

med 250 kr. per år, vartill kommer en viss ökning av leveranstillägget samt

subventionshöjningen genom tillkomsten av kalvbidrag.

Med hänsyn till de säregna betingelserna för fjällj ordbruken med begränsad

åkerareal är det enligt utredningens uppfattning önskvärt, att ett mera

kännbart bidragsbortfall för brukare av dessa gårdar undvikes. Producentbidraget

har vid ifrågavarande jordbruk under en längre tid utgjort en icke

oväsentlig del av de kontanta inkomsterna och en bidragsminskning skulle

av vederbörande i regel uppfattas som en allvarlig försämring av den ekonomiska

situationen. Enligt utredningens mening bör därför ifrågavarande

småbrukare tills vidare särbehandlas i fråga om arealtillägg. Till nuvarande

producentbidragstagare i Västerbottens och Norrbottens läns inland samt

Jämtlands läns fjällbygder1 med upp till 2,0 ha åker föreslås i stället för

arealtillägg skola utgå bidrag med samma belopp som det hittillsvarande

producentbidraget, dock högst 250 kr. Bidraget bör enligt utredningen erhållas

efter ansökan på samma sätt som arealtillägget. De för arealtillägget

uppställda normerna i övrigt föreslås skola gälla även för detta övergångsbidrag.

Kostnaderna för stödsystemet

Såsom framgått av det föregående, bar årskostnaderna för det av utredningen

om småbruksstöd föreslagna arealtillägget beräknats till 50 000 000

kr., för det ändrade leveranstillägget till 51 000 000 kr., för kalvbidraget till

14 000 000 kr. och för det extra mjölkpristillägget i norra Sverige till

1 Västerbottens läns inland omfattar kommunerna Malå, Örträsk, Lycksele landskommun, Stensele,

Sorsele, Tärna, Vilhelmina, Dorotea, Åselc, Fredrika samt Vilhelmina köping och Lycksele

stad.

Norrbottens läns inland omfattar kommunerna Arvidsjaur, Arjeplog, Jokkmokk, del av Pajala

Junosuando, Gällivare, Karesuando samt Kiruna stad.

Jämtlands läns fjällbygder omfattar kommunerna Hotagen, Frostviken, Kall, Are, delen norr

om Långans vattendrag av Offerdal, del av Övre Ljungadalen motsvarande tidigare Slorsjö kommun,

Tunnas, Lillhärdal samt del av Sveg motsvarande tidigare Linsclls kommun.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1959

32 000 000 kr. De olika bidragen betingar således enligt utredningens förslag

en totalkostnad av 147 000 000 kr. årligen.

Utredningen om småbruksstöd erinrar emellertid om att den tidigare beträffande

kalvbidraget anfört, att detta bidrag kan förutsättas leda till en

viss begränsning av mejerileveranserna och följaktligen minska de förluster,

som uppstår vid export av svenska mejeriprodukter till lägre priser än

de inhemska. På detta sätt kan kalvbidraget anses verka prisstabiliserande

på mejeriområdet och indirekt komma mjölkproducenter i samtliga stor
-

Kostnaderna för olika småbrukarbidrag fr. o. m. 1948/49. I milj kr.

Producent-

Leverans-

Extra

Totalt

och kontant-

tillägg

mjölkpristillägg

bidrag

i norra Sverige

1948/49 ........................

>34,4

18,9

(53,3)

1949/50 ........................

72,9

—

21,1

94,0

1950/51 ........................

72,5

—

23,5

96,0

1951/52 ........................

70,0

2 26,7

27,7

124,4

1952,53 ........................

68,5

50,9

31,4

150,8

1953/54 ........................

42,2

50,1

31,4

123,7

1954/55 ........................

45,6

47,9

27,5

121,0

1955/56 ........................

43,5

46,3

28,3

118,1

1956/57 ........................

42,1

44,4

27,7

114,2

1 Bidrag för andra halvåret 1948. — 2 Fr. o. m. den 1 mars 1952.

leksgrupper till godo. Det bör vidare observeras, att enligt utredningens förslag

kalvbidraget skall utgå generellt. Utredningen har därför ansett, att

kostnaderna för kalvbidraget ur statskassans synpunkt bör kompenseras

genom en motsvarande sänkning av det allmänna mjölkpristillägget. Kostnadsökningen

för småbrukarstödet (i förhållande till det i direktiven åberopade

beloppet) begränsas därigenom till 5 000 000 kr. och totalkostnaden

till 133 000 000 kr.

Kostnaderna för småbrukarstödet har, såsom framgår av förestående

tablå, under de senaste åren minskat i förhållande till anslagsbeloppet för

1955/56 och har för 1956/57 beräknats uppgå till sammanlagt 114 000 000

kr. Utredningens förslag överstiger nämnda belopp med 19 000 000 kr. Utredningen

har, såsom framgår av följande tablå, beräknat, att förslaget innebär

en nettohöjning av subventionsbeloppet till jordbruk under 10 ha

åker med 26 000 000 kr. och till jordbruk i storleksgruppen 10—20 ha med

2 000 000 kr. För jordbruk i gruppen 20—30 ha beräknas den föreslagna

subventionsomläggningen leda till en bidragsminskning med 2 000 000 kr,

medan motsvarande nedgång för jordbruk med över 30 ha åker beräknas till

7 000 000 kr.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 14:9 år 1959

Småbrukarstödets fördelning på olika storleksgrupper. I milj. kr.

Under 10 ha

10-20 ha

20-30 ha

Över 30 ha

Totalt

1956157

Producentbidrag....................

42

—

—

—

42

Leveranstillägg ....................

26

10

4

4

44

Extra mjölkpristillägg i norra Sverige

17

7

2

2

do

Totalt

85

17

6

6

114

Utredningens förslag

Arealtillägg ........................

50

—

—

—

50

Leveranstillägg ....................

36

13

2

Öl

Kalvbidrag ........................

11

2

1

14

Extra mjölkpristillägg i norra Sverige

19

8

3

2

32

Totalt

116

23

6

2

147

Avgår minskning av det allmänna

mjölkpristillägget ................

5

4

3

14

Totalt

in

19

4

-i

133

Förändring i förhållande till 1956/57..

+ 26

+ 2

-2

-7

+ 19

De i det föregående anförda kostnadsberäkningarna för det av utredningen

föreslagna småbrukarstödet gäller vid småbrukets nuvarande omfattning.

Utredningen påminner i detta sammanhang om att enligt vissa av utredningen

anförda beräkningar antalet småbruk i storleksgruppen 2—10 ha

fram till år 1971 antagits komma att minska med 50 000, samt anför beträffande

konsekvenserna härav följande.

Man kan räkna med att den förväntade minskningen av antalet mindre

jordbruk till en helt övervägande del kommer att beröra småbruk med förhållandevis

begränsade inkomster, d. v. s. att i första hand de småbruk, där

arealtillägg utgår, kommer att försvinna. Vid ett genomsnittligt bidragsbelopp

på 300—400 kr. innebär detta en minskning av kostnaderna för arealtillägget

med 15 000 000 å 20 000 000 kr. Härtill kommer även en viss minskning

av kostnaderna för leveranstillägget och extra mjölkpristillägget i norra

Sverige. Man torde vidare kunna räkna med att vid oförändrade sysselsättningsförhållanden

i andra näringar ett ökat antal småbrukare genom kompletterande

sysselsättning utanför den egna brukningsenheten kommer att

överskrida den föreslagna inkomstgränsen för arealtillägg. I den takt som

den yttre rationaliseringen, produktionsförbättrande åtgärder och inkomster

vid sidan om jordbruket leder till en förbättrad inkomstnivå för småbrukarbefolkningen,

kommer således också småbrukarstödet att begränsas.

Några särskilda" regler för med vissa intervaller återkommande översyner

av småbrukarstödet är därför enligt utredningens uppfattning icke påkallade.

Beträffande de nuvarande och de av utredningen om småbruksstöd beräknade

kostnaderna för administrationen av småbrukarstödet anför utredningen

följande.

Kontrollen över efterlevnaden av kungörelsen om nuvarande producentbidrag

och med stöd av denna kungörelse meddelade föreskrifter tillkommer

f. n. lantbruksstyrelsen. Lokalt handhaves bidragsfrågorna av lantbruks
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr H9 år 1959

nämnderna. Utbetalningen sker emellertid genom mejerierna. Dessa erhåller

därvid ersättning med 50 öre för varje utbetalat bidrag och totalkostnaden

för ersättningen till mejerierna har för budgetåret 1958/59 beräknats

till 65 000 kr. Vid ett stort antal nämnder kontrolleras vidare bidragslistorna

kontinuerligt av nämndernas sockenombud, som härför uppbär särskild

ersättning. Kostnaden för denna kontroll kan överslagsmässigt beräknas

till 30 000—40 000 kr. Ett icke oväsentligt arbete får slutligen i samband

med producentbidrag utföras av nämndernas ordinarie personal, varvid

deras mera kvalificerade tjänstemän i betydande utsträckning får anlitas.

Vid det av utredningen föreslagna arealtillägget har ersättningen till ordförandena

i taxeringsnämnderna beräknats uppgå till omkring 35 000 kr.

Vidare bör man räkna med vissa kostnader för den centrala utbetalningen

och kontrollen. Dessa kostnader kan uppskattas till i runt tal 50 000 kr.

Den av utredningen föreslagna omläggningen av leveranstillägget innebär

ingen ändring av administrationskostnaderna. Däremot bör i samband med

kalvbidraget en ersättning av ungefär 40 000 kr. årligen utgå till besiktningsinrättningarna.

Eftersom någon utvidgning av jordbruksnämndens

personal icke behöver föranledas av kalvbidraget, betingar det av utredningen

föreslagna stödsystemet en total synlig administrationskostnad av omkring

125 000 kr.

I förhållande till det nuvarande stödsystemet beräknas således utredningens

förslag medföra en ökning av de synliga administrationskostnaderna

med 20 000 30 000 kr. Utredningen framhåller, att det av denna föreslagna

systemet emellertid innebär, att arbetskraften vid lantbruksnämnderna i

stor utsträckning frigöres från dennas nuvarande befattning med bidiagsärendena.

Yttranden

Inkomstlaget och småbrukarstödets utformning

Statens jordbruksnämnd framhåller, att även om inkomstklyftan mellan

inneha\arna av jordbruk med upp till 10 ha åker och innehavarna av jordbruk

i storleksgruppen 10—20 ha åker ej synes ha vidgats utan snarare

torde ha minskat nagot under de senaste åren, den dock alltjämt är av sådan

storleksordning, att särskilda stödåtgärder åt det mindre jordbruket

på sätt förutsättes i 1947 års riksdagsbeslut om riktlinjerna för den framtida

jordbrukspolitiken — är påkallade. Med hänsyn till omfattningen av

det stödbehov, vilket otvivelaktigt är för handen, synes enligt nämnden i

och för sig några avgörande betänkligheter icke möta mot den kostnadsram,

som utredningen föreslagit. Nämnden anför vidare beträffande stödåtgärderna

till det mindre jordbruket bl. a. följande.

Dessa stödåtgärder bör givetvis utformas på ett sådant sätt, att de ej motverkar

utan i stället om möjligt underlättar den utveckling av jordbruket —

såväl i fråga om produktionsinriktning som i strukturhänseende — som

med hänsyn till avsättningsförhållandena och förhållandena i övrigt finnes

böra eftersträvas för jordbruket i dess helhet. I den mån stödet bindes vid

särskilda produktionsgrenar är det härvid uppenbarligen av stor vikt, att

man tillser, att åtgärderna ej utformas så, att man riskerar att öka redan

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1959

41

föreliggande avsättningssvårigheter. Likaledes är det angeläget, att stödet

ej kommer att försvåra en i och för sig påkallad strukturrationalisering. Av

vikt är dessutom hl. a., att stödet kommer de hrukare till godo, som uppenbarligen

är beroende av jordbruket (exklusive skogsbruk, fiske och handelsträdgårdsrörelse)

för sin utkomst. Bidragsrätt bör sålunda icke komma i

fråga i de fall brukarens inkomster av andra förvärvskällor än jordbruk sammanlagt

svarar för huvudparten av totalinkomsten.

Jordbruksnämnden berör slutligen i detta sammanhang de synpunkter,

som utredningen bär anfört beträffande produktionsförbättrande åtgärder

vid småbruket. Det kan enligt nämndens uppfattning icke råda någon tvekan

om att det för småbruket i dess helhet skulle ha varit till stort gagn, om

en ringa del av de belopp, vilka under senare år utbetalats i form av särskilt

prisstöd åt småbruket, i stället använts till en väsentligt intensifierad upplysnings-

och rådgivningsverksamhet inom småbruket. Enligt nämnden skulle

det därför vara önskvärt, att frågan om en utvidgning av den nuvarande

verksamheten på detta område skulle bli löst redan i samband med ställningstagandet

till utredningens förslag i fråga om prisstödet.

Även statskontoret understryker betydelsen av produktionsförbättrande

åtgärder. Ämbetsverket anser vidare, att med vissa intervaller undersökningar

bör ske beträffande behovet av ett särskilt småbrukarstöd. Behovet

av sådana översyner framhålles också av Sveriges akademikers centralorganisation,

som dessutom avstyrker varje höjning av småbrukarstödet utöver

nu utgående anslagsbelopp.

Sveriges tant bruks förbund anser sig böra fästa uppmärksamheten på att

det allmänna prisstödet i viss utsträckning försvagas vid ett förverkligande

av utredningens förslag. Då emellertid utredningen enligt direktiven i stort

sett haft att omfördela nuvarande subventionsmedel — däribland även det

allmänna mjölkpristillägget — har den icke haft annan väg att gå för att

kunna förstärka småbrukarstödet. Förbundet ifrågasätter dock, om icke de

ökade kostnaderna bör täckas genom förhöjda statsanslag. Förbundet anför

emellertid vidare.

Behov av en sådan förstärkning kan till en del redan sägas ligga däri att

vid utformningen av det allmänna prisstödet enligt det nya prissystemet

icke på samma sätt som tidigare hänsyn kunnat tagas till småbrukets speciella

problem. Härtill kommer, som utredningen påvisar, att en betydande

del av småbruket endast i begränsad utsträckning kunnat följa med i jordbruksbefolkningens

allmänna inkomstförbättring. Lantbruksförbundet vill

därför icke motsätta sig den föreslagna förstärkningen av småbrukarstödet,

även om erinringar kan göras mot att den i huvudsak sker genom en omfördelning

inom jordbruket.

Riksförbundet Landsbygdens folk påminner om att 1947 års riksdagsbeslut

om riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken bl. a. innebar, att

särskilda stödåtgärder skulle vidtagas till förmån för det mindre jordbruket.

Enligt riksförbundet bar ingenting bänt därefter, som motiverar eu ändring

av denna politik, och förbundet anför i detta sammanhang bl. a. följande.

De jämförelser, som utförts av utredningen om småbruksstöd, visar klart,

att inkomstläget för småbrukarna är väsentligt lägre än för närmast högre

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Mcij.ts proposition nr 149 år 1959

storleksgrupp. Undersökningarna visar dessutom, att spridningen i fråga

om inkomster är mycket stor bland småbrukarna, och att det därför knappast

är möjligt att med hjälp av bidrag och andra stödåtgärder inom ramen

för nu utgående belopp åstadkomma en i och för sig önskvärd inkomstnivå

för alla småbrukare. De förslag till ändringar i fråga om småbrukarstödet,

som nu föreligger, kommer sålunda inte att på något sätt kunna förändra

småbrukargruppens ställning som en av de ekonomiskt svagaste yrkesgrupperna

i landet. Stödet till småbruket får emellertid inte enbart ses som ett

stöd till en viss yrkesgrupp utan måste även betraktas som ett led i en

politik, som går ut på att skapa drägliga levnadsförhållanden i våra glesbygder,

där småbrukets ekonomiska betingelser spelar en avgörande roll.

Riksförbundet Landsbygdens folk påpekar slutligen nödvändigheten av

att det direkta ekonomiska stödet till småbruket fullföljes genom en intensifierad

forsknings- och rådgivningsverksamhet rörande småbrukets tekniska

och driftsekonomiska problem. Speciell uppmärksamhet bör enligt

riksförbundets uppfattning ägnas deltidsjordbrukets problem.

Småbrukarnas riksförbund anser, att forskningen, upplysningen och rådgivningen

i jordbruksfrågor i fortsättningen bör bli mera inriktad på det

mindre jordbruket och dess problem. I övrigt anser förbundet ett fortsatt

småbrukarstöd påkallat och anför därvid bl. a. följande.

En sak, som också motiverar ett särskilt stöd för småbruket, är det kända

förhållandet, att det mindre jordbruket till mycket stor del är beläget i de

sämre jordbruksbygderna med i allmänhet sämre produktionsförhållanden.

En annan sak, som också kan utläsas ur utredningens statistik, är att där

småbruken är belägna på något så när bördig jord och i övrigt goda produktionsförhållanden

föreligger, denna driftsform inte under alla förhållanden är

underlägsen det övriga jordbruket. Icke mindre än en fjärdedel av jordbruken

i storleksklassen mellan 5—10 ha kommer upp i en inkomst, som är lika

hög eller högre än medelinkomsten av jordbruk om 10—20 ha. Det synes

också vara klart, att eu hel del av jordbruken i den senaste storleksordningen,

där de är belägna på sämre jord och arbetar under dåliga produktionsförhållanden

i övrigt, knappast kan undvara det särskilda stöd som de f. n. har

i det nuvarande leveranstillägget.

En annan sak, som motiverar ett särskilt prisstöd för det mindre jordbruket,

är att det allmänna jordbruksstödet genom sin konstruktion i vissa fall

t. o. m. betyder ökade kostnader för småbruket. Utan att här bestrida det berättigade

i olika åtgärder, skall här endast nämnas införselavgifterna på

kraftfoder och fodersäd, vars syfte är att hålla priserna uppe på svensk fodersäd

och minska användningen av kraftfoder. Att detta betyder större

kostnader eller återhållen produktion för det starkt animalieproducerande

småbruket än för det övriga jordbruket är uppenbart.

Enligt Landsorganisationen måste småbrukarstödet numera betecknas som

ett stöd av socialpolitisk karaktär. Landsorganisationen anför vidare, att det i

nuvarande situation icke kan vara något samhällsintresse varken ur försörjnings-,

beredskaps- eller sysselsättningssynpunkt att bevara de oräntabla

småbruken såsom sådana, medan det däremot finnes ett bestämt intresse

av att upprätthålla en livskraftig jordbruksnäring inom de stora områden,

där förutsättningar härför fortfarande finnes. Landsorganisationen

anför härefter bl. a. följande.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1959

Vad här anförts hindrar inte, att det av sociala skäl fortfarande föreligger

ett motiv för ett samhällsstöd till de småbrukare, som brukar gårdar, som

ännu ej hunnit rationaliseras, eller som på grund av sin åWer inte kan övertaga

större jordbruk eller flytta till andra näringar. Ett sadant socialbidrag

bör emellertid helt frikopplas från produktionens omfattning och inriktning

vid ifrågavarande jordbruk och enbart grundas på behovet av ekonomiskt

stöd. Det skulle lämpligen kunna konstrueras efter en skala i omvänd proportion

till vederbörande jordbrukares taxerade inkomst, t. ex. under de

senaste 3 åren 1955—1957, och med en övre gräns, som naturligtvis maste

ligga betydligt lägre än den av utredningen för arealtillägget föreslagna vid

medelinkomsten vid basjordbruken. En övre gräns för jordbrukets storlek

vid t. ex. 20 ha åker torde också vara erforderlig. En förutsättning för att

bidraget skall utgå måste naturligtvis vara att vederbörande verkligen är

jordbrukare, d. v. s. brukar ett jordbruk som har åtminstone några ha åker.

För att underlätta övergången till annan verksamhet bör bidraget vidare

kunna utgå under viss tid, förslagsvis 3 år, efter det att jordbrukaren lämnat

sin brukningsdel och övergått till annan sysselsättning utanför jordbruksnäringen.

Det skulle därigenom bli ett omskolningsbidrag av samma

typ, som numera förekommer inom andra delar av arbetsmarknaden, och

skulle utgöra ett ekonomiskt stöd för jordbrukarna vid anpassningen till en

ny verksamhet.

Kooperativa förbundet, som — såsom framgår av det följande — har avstyrkt

utredningens förslag, framhåller att dess negativa inställning till

utredningens förslag icke får tolkas som en ovilja att av sociala hänsyn

bereda den äldre generationen av brukare på de ofullständiga jordbruken

ett effektivt stöd. Enligt förbundet måste detta stöd emellertid vara så konstruerat,

alt det icke hämmar den i vårt land alldeles ofrånkomliga strukturrationaliseringen.

Det anföres vidare, att en kategoriklyvning borde ske

mellan jordbruksregleringen såsom ett system av näringspolitiska skyddsåtgärder

å ena sidan och å andra sidan det socialpolitiskt motiverade stöd,

som behöver lämnas innehavare av ofullständiga jordbruk, vilka nått en

ålder, som gör det svårt för dem att övergå till annan sysselsättning eller

omliänderha driften vid ett större, genom sammanslagning kompletterat

bärkraftigt jordbruk. Den förändring av småbrukarstödet, som kan befinnas

lämplig med hänsyn till penningvärdeförändringen, bör enligt förbundets

uppfattning ske genom en procentuell uppräkning av producentbidraget

till de jordbrukare, som nu kommer i åtnjutande av detta. En sådan utformning

skulle enligt förbundet framstå socialt motiverad och den skulle icke

inrymma några av de risker, som är förbundna med ett småbrukarstöd, som

är inriktat på att premiera en ökad produktionsvolym och som dessutom är

avsett att tillämpas inte som cn övergångsanordning utan som ett permanent

stöd. Kooperativa förbundet anser det vidare önskvärt att de bidrag,

som nu anknyts till mjölken, exempelvis leveranstillägget, avskaffades eller

minskades för de ofullständiga jordbruken, samtidigt som dessa bereddes

kompensation för inkomstbortfallet på mjölkleveranserna genom någon form

av kontantbidrag, som avvägdes med hänsyn till vederbörandes taxerade

genomsnittsinkomster under ett antal näraliggande år. Kooperativa förbundet

anför i detta sammanhang vidare.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj. ts proposition nr t\9 år 1959

Ett sådant bidrag borde, enligt styrelsens mening, utgå till brukare av

jordbruk av eu minimistorlek om elt par hektar och med en övre gräns någonstädes

inom gruppen basjordbruk (10—20 ha åkermark). Styrelsen

skulle också finna det lämpligt för att underlätta övergången till annan yrkesverksamhet,

särskilt för yngre jordbrukare, som driver verksamhet på

ofullständiga jordbruk, att dessa efter prövning av lantbruksnämnderna

skulle kunna erhålla här berörda kontantbidrag under en viss övergångstid

efter att de lämnat sitt jordbruk i samband med strukturrationaliseringen.

Även relativt generöst utmätta kontantbidrag av denna typ — som givetvis

på ett eller annat sätt borde samordnas med de utgående producentbidragen

för att administrativt förenkla den sociala bidragsverksamheten — kommer

säkerligen att ur samhällsekonomisk synpunkt betala sig väl. En sådan bidrag

.verksamhet skulle underlätta den nödvändiga yttre rationaliseringen,

medan småbruksutredningens förslag på ett allvarligt sätt skulle hämma

den nödvändiga omgestaltningen av det svenska jordbruket. Även direkta

bidrag av allmänna medel, resp. kreditlättnader för att stimulera jordbruksbefolkningen

att plantera skog på nedlagda eller vanhävdade åkerarealer

borde enligt styrelsens mening på allvar övervägas. Med hänsyn till den

långa omloppstiden för investeringar i skogskapital, särskilt i de nordligare

delarna av vårt land, skulle en sådan statlig stödverksamhet säkerligen visa

sig betydelsefull för att främja jordbrukets strukturrationalisering.

Arealtillägg

Arealtillägget och dess anknytning till viss brukarkategori

Statskontoret anför i sitt remissyttrande, att det föreslagna stödsystemet

är ägnat att verka konserverande på en företagsform, som icke anses ekonomiskt

försvarlig. Statskontoret erinrar i detta sammanhang om att stödet

åt småbruket enligt 1947 års riksdagsbeslut om riktlinjerna för den framtida

jordbrukspolitiken fick karaktären av övergångsanordningar. Då det

gäller att komma till rätta med det mindre jordbrukets problem borde därför

största uppmärksamhet ägnas frågan i vad mån småbruket kan ges ökad

lönsamhet genom produktionsförbättrande åtgärder. Ämbetsverket anser sig

således icke berett att tillstyrka ett frångående av den princip, efter vilken

de nuvarande stödformerna på området har utformats. I anslutning härtill

anför ämbetsverket.

Det föreslagna arealtillägget, avsett alt ersätta producentbidraget, skulle

komma även nytillträdande brukare tillgodo. Det skulle således ej såsom

fallet är med producentbidraget ha karaktär av en övergångsanordning. Statskontoret

får erinra, att liknande förslag tidigare framförts beträffande sistnämnda

bidag. I anslutning därtill uttalade föredragande departementschefen

vid anmälan av propositionen 1952: 236 angående åtgärder i prisreglerande

syfte på jordbrukets område, att man icke finge bortse från att bidragsbestämmelsernas

utformning i nu förevarande hänseende vore intimt

förknippad med de år 1947 fastställda riktlinjerna för jordbrukspolitiken.

Enligt departementschefen vore det därför knappast görligt att vidtaga

någon mera principiell ändring därutinnan utan att samtidigt ompröva dessa

riktlinjer (s. 129). Enligt statskontorets mening har bärande skäl ej anförts

för att beträffande arealtillägget frångå den sålunda fastslagna principen.

Påpekas må för övrigt, att införande av arealtillägget såsom en permanent

stödform torde komma att påverka saluvärdet å bidragsberättigade fastighe
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1959

ler i höjande riktning. Statskontoret kan alltså icke tillstyrka utredningens

förslag om automatisk övergång av bidragsrätten till ny brukare.

Statens jordbruksnämnd anför, att utredningen som skäl för frångående

från principen om bidragsanknytningen till en äldre brukarkategori endast

bär anfört, dels att sådan anknytning enligt utredningens uppfatting är av

underordnad betydelse för strukturrationaliseringens utveckling, dels att anknytningen

av bidrag till en viss brukarkategori leder till en allmän irritation,

detta trots att frågan om bidragsrätt endast berör en tämligen begränsad

grupp av jordbrukare. Nämnden påpekar med anledning härav följande.

Vad det förra skälet angår torde det väl vara riktigt, att takten i strukturrationaliseringen

främst påverkas av sysselsättningsförhållandena inom andra

näringsgrenar. Det bidrag det här är fråga om är dock, sett tillsammans

med övriga stödformer, av en sådan storleksordning, att det måste spela en

roll vid bedömningen av de ekonomiska förutsättningarna på längre sikt.

Härtill kommer att en permanentning av bidraget måste väntas få den effekten,

att bidraget åtminstone delvis kommer att kapitaliseras vid överlåtelse

av fastigheten. I realiteten kan sålunda den tillträdande brukaren icke eller

endast till viss del räkna sig bidraget tillgodo. Synpunkten att anknytningen

av bidraget till en viss brukarkategori kan skapa irritation hos de nytillträdande

brukare, som ej erhåller bidrag, synes ej heller i och för sig böra tillmätas

sådan vikt, att den kan motivera en ändring av stödets principiella

karaktär. Det kan i detta sammanhang anmärkas, att man även med den uppläggning

av stödet, som utredningen förordat, måste räkna med att bidragsberättigade

och icke bidragsberättigade brukare kommer att finnas vid sidan

av varandra. Detta måste nämligen bli följden av de föreslagna bestämmelserna

om beliovsprövning med hänsyn till den totala inkomsten och det torde

knappast kunna förväntas, att det rätta i en sådan kategoriklyvning skall

för brukarna framstå som mycket mera påtaglig än det rätta i principen om

stödets karaktär av övergångsstöd.

Jordbruksnämnden anser sålunda, att man icke bör frångå principen om

övergångsstöd. Nämnden påpekar vidare, att den av utredningen förordade

omläggningen ur statsfinansiell synpunkt är långt ifrån betydelselös, eftersom

kostnaderna för det nuvarande producentbidraget under de senaste

åren har nedgått med över 1 000 000 kr. årligen.

Även arbetsmarknadsstyrelsen och socialstyrelsen anser, att förslaget om

arealtillägg innebär en icke önskvärd avvikelse från den tidigare fastslagna

principen om övergångsstöd. Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, att jordbrukets

arhetskraftbehov bör nedbringas genom rationalisering, vilket torde

vara en förutsättning för att kvarvarande jordbruksbefolkning skall kunna

erhålla trygg och god utkomst. Småbrukarstödet bör enligt styrelsens uppfattning

ej utformas så, alt det försvårar en utjämning av tillgång och efterfrågan

på arbetskraft, när lämpliga arbetstillfällen utanför jordbruket kan

erbjudas. Socialstyrelsen åberopar i detta sammanhang den tidigare behandlingen

av småbruksfrågan och understryker de ur social synpunkt ogynnsamma

verkningar, som en spridd bebyggelse medför.

Lantbruksstyrelsen anför beträffande bidragsanknytningen bl. a. följande.

Man kan till att börja med icke komma ifrån att, därest areallillägget bindes

till brukningsenhctcn, detta i princip kommer att kapitaliseras och re
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kangl. Maj:ts proposition nr 149 år 1959

sultera i ett högre pris för brukningsenheten vid dennas försäljning eller ett

högre arrende vid dennas utarrendering. Den nye ägaren får med andra ord

lösa hidraget med dess kapitaliserade värde eller åtminstone en stor del därav.

Arealtillägget kommer för honom i sådant fall att innebära intet eller ringa

stöd. Den, som inköper en sådan brukningsenhet för förstärkningsändamål,

vare sig enskild eller staten, måste ävenledes betala ett högre pris, vilket kommer

att försvåra den yttre rationaliseringen samt kan komma att medföra

att staten får betala ökade bidrag för utjämning av köpeskillingen. Vidare

kan man inte bortse från sådana följdverkningar, som att de höjda fastighetspriserna

på denna kategori av brukningsenheter kan medföra större

kreditbehov och ökad skuldsättning.

Om arealtillägget bindes till brukningsenheten, kommer det sålunda på

längre sikt icke att bli något verkligt stöd för småbrukets utövare men

måste väntas få ogynnsamma verkningar på jordbrukets strukturutveckling.

Ur de synpunkter, som lantbruksstyrelsen har att företräda, kan styrelsen

därför icke tillstyrka utredningens förslag i nämnda avseende.

Lantbruksstyrelsen anser dock, att det synes vara skäl att nu genomföra

en omprövning av bidragen i kontant form till brukare av småjordbruk.

Därvid bör enligt lantbruksstyrelsen hittillsvarande bidragstagare, som på

grund av god inkomst, stor areal o. s. v. icke längre bör åtnjuta bidrag, utmönstras,

och å andra sidan sådana småbrukare, som på grund av sin inkomst

år 1952 uteslöts från bidrag men sedan dess visat sig ha otillfredsställande

inkomster, kunna tillerkännas bidrag. Vidare bör enligt lantbruksstyrelsens

uppfattning bidragsbeloppen omprövas och detta främst med

hänsyn till penningvärdets förändringar.

Tjänstemännens centralorganisation anser det olämpligt, att det särskilda

stödet till småbruket, som enligt organisationen närmast måste anses vara

av social karaktär, utformas som pristillägg, arealtillägg eller dylikt. Enligt

organisationen hör en utredning snarast verkställas om stödets utformning

efter rationaliseringsfrämjande linjer. Sveriges akademikers centralorganisation

anser ävenledes, att småbrukarstödets övergångskaraktär bör bibehållas.

Landsorganisationen anför beträffande förslaget, att stödet skall utgå även

efter ägarbyte, bl. a. följande.

Detta är så mycket mera märkligt som de förhållanden, som 1947 utgjorde

motiven för att småbrukarstödet utformades på detta sätt, sedan dess har

blivit ändå mer utpräglade. Dels har den väntade överproduktionen i jordbruket

uppstått väsentligt mycket tidigare och blivit av större omfattning än

man då tänkte sig, dels har de ekonomiska förlusterna på exporten blivit

större än man tidigare räknat med och dels har konjunkturutvecklingen i

andra näringar blivit betydligt gynnsammare. Det senare medför, att möjligheterna

att övergå till andra yrken från jordbruket har blivit mycket större

än man någonsin vågade räkna med 1947. Nödvändigheten av att minska

jordbruksproduktionen för att begränsa exportförlusterna samt behovet av

arbetskraft inom andra näringsgrenar skulle således båda motivera, att

man ökade rationaliseringseffekten i småbrukarstödet i stället för att, såsom

utredningen föreslår, minska den.

En väsentlig fråga är enligt landsorganisationen hur man bedömer stödets

verkningar på rationaliseringsutvecklingen. Det förefaller landsorganitionen

ofrånkomligt, att ett stöd till småbruket, som i Norrland genom
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1959

snittligt uppgår till ungefär 20 procent av bruttointäkten från jordbruksdriften

och sålunda till nära hälften av brukarnas nettoinkomst av denna, måste

ha ett väsentligt inflytande på småbrukarnas avgörande, i fall de skall fortsätta

med jordbruket eller skall söka sig till något annat yrke. Beträffande

utredningens uppfattning att anknytningen till viss brukarkategori har varit

alltför svårförståelig för jordbrukarna och därför väckt irritation, anför

landsorganisationen, att irritationen icke alls behöver bero på att åtgärden

är svårförståelig. Det kan i många fall väcka irritation, när t. ex. arbetslöshetsunderstöd

indrages för arbetare, som icke har velat godtaga ett av arbetsförmedling

anvisat arbete, kanske på annan ort. Det har förefallit landsorganisationen

som om utredningen hade varit lite för angelägen om att

icke väcka irritation uned sina förslag och organisationen anför vidare.

Det svenska jordbruket har under senare år kommit in i en överskottskris

på grund av dels produktionsökning, dels en konsumtionsminskning föranledd

av stegrade livsmedelspriser parallellt med vikande priser på jordbruksprodukter

på världsmarknaden. Denna kris berör särskilt mjölk- och fläskproduktionen.

I detta läge förefaller det landsorganisationen oklokt att utforma

småbrukarstödet på ett sådant sätt, att det uppmuntrar till ökad mjölkproduktion,

till att hålla åkerarealer i hävd, som hellre borde planteras med

skog, och till en ökning av produktionen i allmänhet vid småbruken, i stället

för att främja en övergång till extensiv drift och till huvudsysselsättning

i någon annan näring, där så är möjligt. Vi synes nu ha kommit till en

situation, då en boskillnad mellan socialpolitik och jordbrukspolitik ter sig

tämligen ofrånkomlig.

Kooperativa förbundet anser, att utredningens förslag skulle innebära, att

en av de grundläggande förutsättningarna för 1947 års riksdagsbeslut skulle

upphävas. Enligt förbundet har det i praktiken visat sig mycket svårt att

driva strukturrationaliseringen av det svenska jordbruket med tillbörlig

kraft, samtidigt som prisstödet effektiviseras. Detta anses utgöra en av orsakerna

till den överskottsproduktion, som nu hotar att spränga hela den

svenska jordbruksregleringen. Kooperativa förbundet anser det därför fullständigt

uteslutet, att produktionsstimulerande åtgärder vidtages. Såsom

tidigare nämnts anser förbundet, att den förändring av småbrukarstödet,

som kan befinnas lämplig med hänsyn till penningvärdets förändring, i

främsta rummet bör ske genom en procentuell uppräkning av producentbidraget

till de jordbrukare, som nu kommer i åtnjutande av detta.

Hushållningssällskapens förbund anser, att skäl kan anföras både för och

emot bibehållande av övergångskaraktären vid småbrukarstödet. Förbundet

har för sin del funnit det riktigast, att vid ägar- eller brukarskifte ett förhöjt

arealbidrag minskas med ett belopp, som motsvarar det nu utgående producentbidraget.

Sveriges lantbruksförbund påpekar, att sammankopplingen av småbrukarstöd

och rationalisering år 1947 omfattades av samtliga partier. Emellertid

har den praktiska tillämpningen av producentbidragets bestämmelser på

denna punkt mycket snabbt föranlett eu stark och utbredd kritik. Lantbruksförbundet

delar helt utredningens uppfattning, att bidragsanknytning
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj. ts proposition nr 1 hit år 1959

en till en äldre brukarkategori är av underordnad betydelse för strukturrationaliseringens

utveckling. Farhågorna för att en permanentning av en del

av småbrukarstödet skulle nämnvärt verka bromsande på takten vid den

yttre rationaliseringen och därmed minska jordbrukets framtida möjligheter

att följa med i den allmänna inkomstutvecklingen anser förbundet vara

mycket överdrivna. Förbundet framhåller fortsättningsvis bl. a. följande.

De ofullständiga brukningsdelarna utgöres dels av bestående småbruk,

dels av övergångsjordbruk. De förra är sådana småbruk, som visserligen

inte ger innehavaren full utkomst från själva jordbruksdriften, men som ändock,

på grund av inkomster av annat slag, beräknas ge honom och hans familj

åtminstone nödtorftig bärgning. Dessa jordbruk omfattas icke, åtminstone

icke i första hand, av det statliga rationaliseringsprogrammet. Ett permanent

stöd till småbruk av denna typ bör alltså rimligen endast föga påverka

den yttre rationaliseringen i fördröjande riktning. Vad beträffar övergångsjordbruken,

alltså sådana brukningsdelar som — även om hänsyn tas

till förefintliga biinkomster — icke kan beräknas ge brukaren en fullgod

bärgning, kan göras en uppdelning i 2 grupper med avseende på vad som

händer när brukningsdelen utbjudes till försäljning. Bortses från släktköp

ankommer det på lantbruksnämnden att pröva, om brukningsdelen bör bestå

eller om den bör utnyttjas i rationaliseringsverksamheten. I det förra

fallet föreligger icke faktisk möjlighet till yttre rationalisering. I det senare

fallet torde rationaliseringsåtgärderna mestadels medföra, att brukningsdelen

slås samman med grannfastighet eller fördelas på 2 eller flera sådana,

varigenom den bidragsberättigade fastigheten upphör att existera. I intetdera

av dessa fall synes det ha någon betydelse för rationaliseringens fortgång,

om bidraget är stående eller ej.

I själva verket bör det endast vara i fråga om sådana övergångsj ordbruk,

som går i arv, och där alltså överlåtelsen endast i undantagsfall kommer att

prövas av lantbruksnämnd, för vilka anledning föreligger antaga, att ett permanent

bidrag kan ha något nämnvärt inflytande på rationaliseringstakten.

I detta sammanhang må erinras om att det enligt företagna undersökningar

på fastigheter av här ifrågavarande slag i mycket stor utsträckning saknas

etterträdare till den nuvarande brukaren, ett förhållande som verkar reducerande

på antalet fall, där en permanentning av bidraget kan verka fördröjande

på strukturrationaliseringen.

Lantbruksförbundet anför vidare, att det ofta göres den invändningen mot

att producentbidraget (eller liknande bidrag) permanentas, att man härigenom

skulle åstadkomma en stegring av fastighetsvärdena, vilket skulle drabba

nytillträdande småbrukare. Förbundet påpekar emellertid, att riksdagen

kan, när den så finner anledning avskaffa eller ändra bidragsbestämmelserna,

varför osäkerheten om bidragets fortbestånd verksamt torde hindra den

befarade stegringen av fastighetsvärdet. Härtill kommer, att den berörda invändningen

knappast håller streck annat än beträffande sådana småbruk,

som icke skall bli föremål för yttre rationalisering, alltså i huvudsak bestående

småbruk, och i dessa fall dessutom i stort sett torde begränsas till då

överlåtelsen sker till annan än nära anförvant. Det är föga anledning förmoda,

att vederlaget vid släktköp nämnvärt påverkas om bidrag kan förväntas

eller ej.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1959

49

Riksförbundet Landsbygdens folk understryker, att det måste anses vara

rimligt, att såväl reglerna för en bidragsform för berörda människor som de

tillämpade principerna äger stöd i den allmänna opinionen. Så är enligt riksförbundet

icke fallet med producentbidraget. Riksförbundet vitsordar sålunda,

att ett starkt och enligt förbundets mening välgrundat missnöje råder

bland småbrukarna över de regler och bestämmelser, som gäller rörande producentbidragen,

och understryker utredningens uppfattning angående bidragets

anknytning till strukturrationaliseringen. Riksförbundet anför vidare

bl. a. följande.

Motiveringen för att anknyta producentbidraget till den yttre rationaliseringen

har främst varit, att man inte velat införa en stödform, som verkat

bromsande på rationaliseringstakten. Utredningen har ingående granskat

denna motivering och funnit, att ett bidrag av denna storleksordning måste,

i nuvarande situation, anses ha en mycket underordnad betydelse, då det gäller

att ta ställning till övertagandet av ett småbruk och att sålunda strukturomvandlingen

i mycket ringa grad påverkas av om småbruksstödet knyter

an endast till en äldre brukarkategori.

Riksförbundet delar helt utredningens uppfattning i denna fråga och anser

sålunda, att sambandet mellan småbruksstöd och yttre rationalisering kan

brytas utan risk för att en icke önskvärd uppbromsning i rationaliseringstakten

skall åstadkommas.

Småbrukarnas riksförbund framhåller, att begränsningen av producentbidraget

till en viss brukarkategori har verkat i hög grad stötande och betecknar

det som tillfredsställande, därest producentbidraget skulle försvinna.

Arealgränserna och arealen som bidrag sunderlag

Statens jordbruksnämnd understryker, att det nu utgående producentbidraget

är helt oberoende av den aktuella produktionens inriktning och storlek

och att risken för att stödet direkt skall stimulera till en i och för sig icke

önskvärd mjölkproduktion är sålunda redan nu helt eliminerad. Enligt

nämnden gäller frågan därför allenast, huruvida den av utredningen föreslagna

beräkningsmetoden kan tänkas ge eu mera ändamålsenlig fördelning

av bidragen än den nuvarande. Nämnden anför i detta sammanhang fortsättningsvis

följande.

Utredningen har som skäl för frångående av den nu tillämpade beräkningsgrunden

anfört, att det synes mindre lämpligt att på längre sikt anknyta

ett bidrag till produktionen under en förgången tidsperiod. Detta kan

väl i och för sig vara riktigt. Bortsett från att dessa olägenheter i någon mån

minskas, därest stödet i enlighet med vad jordbruksnämnden förordar skall

bibehålla karaktären av ett övergångsstöd, synes (ten viktigaste frågan i

detta sammanhang vara, huruvida en direkt anknytning till akerarealen kan

tänkas utgöra en sakligt riktigare grund för bestämmande av bidragets

storlek. Detta är enligt nämndens uppfattning synnerligen tvivelaktigt.

Till stöd för sin uppfattning anför nämnden bl. a., alt åkerarealen icke

tillfredsställande återspeglar brukningsenheternas produktionskapacitet och

4 Bihantj till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 149

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^9 år 1959

produktionsförhållanden över huvud taget och att det därför starkt kan

ifrågasättas om en på åkerarealens storlek baserad bidragsskala av den typ,

som utredningen om småbruksstöd har förordat, kan anses ge ett nöjaktigt

resultat ur rättvisesynpunkt. Genom att utesluta ängs- och betesmark vid

beräkningen av arealtillägget kan vidare enligt nämnden betydande skevheter

i bidragssystemet uppstå olika jordbruksområden emellan. Med hänsyn

till det anförda framhåller nämnden sammanfattningsvis följande.

Om man utgår från att bidragsskalan bör vara uppbyggd så, att bidraget

skall börja med ett relativt litet belopp för jordbruk med liten produktionskapacitet,

därefter för jordbruk med större kapacitet stiga i takt med kapaciteten

upp till en viss nivå för att sedan åter successivt reduceras, synes

det i själva verket med fog kunna hävdas, att den nu tillämpade, på produktionskapaciteten

i fråga om mjölk uppbyggda bidragsskalan — oavsett

om mjölkproduktion förekommer eller har förekommit på de ifrågavarande

brukningsenheterna — i stort sett ger ett riktigare resultat än det som erhålles

med tillämpning av den av utredningen föreslagna metoden.

Jordbruksnämnden anser vidare, att den åkerareal, som har redovisats vid

den senaste fastighetstaxeringen icke är en tillräckligt säker grund för bestämmande

av arealtilläggets storlek. Nämnden redovisar en undersökning

vid 90 slumpvis uttagna mindre jordbruk och konstaterar, att ungefär två

tredjedelar av undersökningsmaterialet i 2 av de utvalda socknarna och

omkring hälften i den tredje företer avvikelser mellan de verkliga åkerarealerna

och fastighetstaxeringens åkerareal med mer än 10 procent. Fastighetslängdernas

uppgifter anges därvid i regel överstiga de ekonomiska

kartornas. Materialet från fastighetstaxeringarna ger vidare enligt nämnden

icke någon säker uppfattning om antalet brukningsenheter och utredningens

system medför därför enligt nämndens uppfattning frestelse för brukaren

att ange den ur bidragssynpunkt fördelaktigaste arealen, varför kostnaderna

för arealtillägget kan bli större än vad som beräknats. Slutligen anser

jordbruksnämnden, att en nedre arealgräns vid 1,1 ha innebär en utvidgning

av bidragsrätten till betydande nya kategorier brukare och att — därest

utredningens förslag genomföres — den nedre gränsen följaktligen bör

fastställas till 2 ha.

Lantbruksstyrelsen ifrågasätter lämpligheten av att knyta bestämmelserna

till stela arealgränser men har i övrigt intet att erinra mot att arealtilllägg

med av utredningen föreslagna belopp införes som stödform i stället

för producentbidrag i samband med omprövning av bidragsrätten, varvid

dock areallillägg enligt styrelsens uppfattning bör utgå först fr. o. m. brukningsenheter

av minst 2 ha. En liknande irritation som den, vilken ofta påtalats

beträffande frågan om rättvisa i samband med producentbidragen, kan

enligt lantbruksstyrelsen komma att uppstå, därest genom bristfällig kontroll

arealtillägg utgår för åkerjord, som icke brukas.

Statistiska centralbyrån påpekar, att taxeringslängdernas uppgifter visserligen

ej alltid är fullt tillförlitliga och aktuella, men medger att något

annat bättre, officiellt material, användbart för ifrågavarande ändamål,

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1959

icke torde finnas tillgängligt för landet i dess helhet. Det synes därför enligt

centralbyrån nödvändigt att anknyta till fastighetstaxeringens arealuppgifter.

Sveriges lantbruksförbnnd anser det osäkert, om åkerarealen bättre än

den faktiska eller beräknade mjölkproduktionen återspeglar brukningsenheternas

ekonomiska bärkraft, men anför därefter vidare.

Att lantbruksförbundet, trots tveksamheten om att arealtillägget medför

större rättvisa än producentbidraget, ändock icke vill motsätta sig utredningsförslagets

genomförande beror på att detta, såvitt kan bedömas, innehåller

andra obestridliga förtjänster. Förbundet åsyftar här den årliga

prövningen av bidragsfrågan med hänsynstagande till inkomstförskjutningarna,

en prövning som bl. a. genom de ovillkorliga arealbestämmelserna

icke behöver anförtros lantbruksnämnderna utan kan ske centralt hos

statens jordbruksnämnd.

Lantbruksförbundet anför fortsättningsvis, att dess tillstyrkan icke innebär,

att förbundet förbiser vissa olägenheter, som kan visa sig vara förknippade

med ansökningsförfarandet enligt utredningens förslag. Förbundet

åsyftar härvid främst kontrollen av arealuppgifterna, vilken försvåras av

de ofta förekommande sidoarrendena. Härvid ifrågasätter förbundet behovet

av att hos statens jordbruksnämnd lägga upp ett särskilt register över

jordbruk med upp till 10 ba åker och framhåller, att den behövliga kontrollen

torde kunna ske i det hos Riksförbundet Landsbygdens folk befintliga

jordbruksregistret.

Riksförbundet Landsbygdens folk tillstyrker införandet av ett arealtillägg,

som enligt dess uppfattning synes ha vissa fördelar framför det nuvarande

systemet med producentbidrag. Riksförbundet anför därvid vidare.

Fördelarna ligger framför allt däri, att man genom den årliga prövningen

slipper anknytningen till produktion och inkomster under en gången tidsperiod.

Enligt riksförbundets mening har dock inte utredningen helt övertygande

kunnat visa, att åkerarealstorleken utgör ett tillfredsställande underlag

för bedömningen av bidragsbehovet. Genom att ovillkorligen binda

bidragets storlek till fastighetstaxeringarnas uppgifter angående åkerarealens

storlek har man önskat skapa administrativ enkelhet. Utredningen synes

emellertid ha för litet uppmärksammat de vägar, som strukturomvandlingen

följer. Inte obetydliga arealer åkerjord ligger f. n. i praktiken obrukade,

utan att detta kommer till synes i taxeringarna. Att centralt kontrollera

dylika förhållanden är ej möjligt. Det är heller inte möjligt att på

sätt som utredningen föreslår utöva kontroll över de mer eller mindre tillfälliga

sidoarrenden och grödköp, som förekommer. Riksförbundet önskar

i detta sammanhang bringa i erinran, att riksförbundet förfogar över ett

register över samtliga brukningsenheter i landet, vilket bl. a. utnyttjats för

1956 års jordbruksräkning. Genom förbundets kontaktmän ute i varje socken

hålles detta register aktuellt vid varje tidpunkt så att köp, försäljningar

och arrenden inrapporteras. Förbundet har därför en viss erfarenhet

av hur ofta förändringar förekommer och hur inaktuella fastighetstaxeringarnas

arealuppgifter i verkligheten är. Det torde sålunda vara

realistiskt att räkna med att fastighetstaxeringarnas arealuppgifter i ett

mycket stort antal fall måste frångås på grund av uppkomna ändringar i

arealinnehavet. Utredningens uttalande om att arealtillägg endast skall utgå

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr H9 år 1959

för åker, som används för »effektiv jordbruksproduktion» måste även bidra

till tveksamhet och förvirring. Här bör klarare bestämmelser utformas. I

sammanhanget torde vidare kunna ifrågasättas behovet av att hos statens

jordbruksnämnd lägga upp ett särskilt register över enheter under 10 ha

åker, då redan ett sådant register existerar och ständigt hålles aktuellt.

Riksförbundet är berett att diskutera möjligheterna att använda detta register

i den utsträckning, som befinnes lämplig.

Beträffande riksförbundets synpunkter på och förslag om arealtillägget

i norra Sverige redogöres i det följande i samband med frågan om det särskilda

stödet i denna del av landet.

Statskontoret och Hushållningssällskapens förbund anser, att den lägsta

arealgränsen i fråga om arealtillägg bör gå vid 2,1 ha. Samma ståndpunkt

antages även av Sveriges akademikers centralorganisation, som dessutom

ifrågasätter det berättigade i att höja den reella arealgränsen genom att

fixera gränsen vid 10 ha åker utan att häri innefatta till åker omräknad

ängs- och betesmark.

Mantals skrivning skravet

Mantalsskrivningskravet tillstyrkes av statens jordbruksnämnd och Sveriges

lantbruksförbund, varvid lantbruksförbundet dock ifrågasätter om

detta krav med hänsyn till inkomst- och förmögenhetsstrecken fyller någon

större funktion. Riksförbundet Landsbygdens folk tillstyrker ävenledes

mantalsskrivningskravet men understryker, att i detta sammanhang

de nytill trädande jordbrukarnas förhållanden bör uppmärksammas.

Inkomstgränsen

Statskontoret finner det tveksamt, om man i fråga om arealtillägg bör

frångå det system med individuell behovsprövning, som nu tillämpas beträffande

producentbidragen. För en sådan prövning anses bl. a. tala de

av utredningen påvisade regionala variationerna i småbrukarnas inkomstförhållanden.

Statskontoret anser sig dock icke böra motsätta sig en lösning

av problemet efter de linjer utredningen föreslagit och detta med hänsyn

till de administrativa fördelar, en generell inkomstgräns kan anses medföra.

Gränsen för bidragsrätt bör dock enligt statskontorets uppfattning sättas

lägre än den av utredningen förordade — enligt statskontorets mening

bör den nedre kvartilen för taxerade nettoinkomster i storleksgruppen

10—20 ha utgöra inkomstgränsen. Vidare har enligt statskontoret bärande

skäl icke anförts för en särbehandling av norra Sverige vid utformningen

av inkomstgränsen.

Statens jordbruksnämnd hyser betänkligheter såväl mot den av utredningen

valda utgångspunkten som ock mot det sätt, på vilket inkomstgränsen

från sagda utgångspunkt föreslagits konstruerad i praktiken och anför

i dessa frågor följande.

Om inkomstgränsen sättes så, att den kommer att motsvara den genomsnittliga

taxerade inkomsten i storleksgruppen 10—20 ha, innebär detta att

gränsen kommer att ligga över den inkomst, som faktiskt uppnås av omkring

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj. ts proposition nr 149 år 1959

hälften av samtliga brukare i sagda storleksgrupp. En på dylikt sätt bestämd

inkomstgräns måste enligt jordbruksnämndens uppfattning anses

ligga högre än vad som kan anses förenligt med den av 1947 års riksdag angivna

målsättningen i fråga om det särskilda småbruksstödet. En erinran

kan enligt jordbruksnämnden vidare göras mot det sätt, på vilket utredningen

vill utjämna den tidsmässiga eftersläpningen i deklarationsundersökningarna.

Nämnden anser, att den föreslagna framskrivningen med socialstyrelsens

konsumentprisindex kan komma att innebära, att inkomstgränsen

flyttas uppåt för jordbruken under 10 ha alldeles oberoende av om

någon motsvarande inkomstökning ägt rum i gruppen 10—20 ha eller ej.

Beträffande den av utredningen föreslagna korrektionen av inkomstgränsen

för norra Sverige anför jordbruksnämnden, att denna korrektion

leder till en höjning av inkomstgränsen för norra Sverige, vilken överstiger

det belopp, varmed det särskilda Norrlands-tillägget för mjölk normalt kan

beräknas utgå. Även om de extra mjölkpristilläggen skulle komma att höjas

på sätt utredningen föreslagit, synes det enligt nämnden likväl klart, att

tilläggen som sådana ej kan motivera en generell höjning av inkomstgränsen

för norra Sverige av den storleksordning utredningen föreslagit. Nämnden

anför vidare.

Principiellt sett kan jordbruksnämnden emellertid ej finna, att de skäl,

som utredningen anfört, överhuvudtaget motiverar en särskild inkomstgräns

för norra Sverige. Hur inkomslgränsen skall bestämmas, är tvärtom

enligt nämndens uppfattning såväl för Norrland som för riket i övrigt fråga

om en skälighetsprövning, där utgångspunkten bör vara att ge ett tillskott

till förbättrande av jordbrukets lönsamhet åt dem, som påtagligt är i sämre

ställning än jordbrukarna i storleksgruppen 10—20 ha. Från denna utgångspunkt

skulle en anknytning till den genomsnittliga inkomstnivån i

den nedre kvartilen i storleksgruppen 10—20 ha te sig skälig.

Lantbruks styrelsen anser den föreslagna framskrivningen med socialstyrelsens

konsumentprisindex vara en onödig finjustering mot bakgrund av

den grova beräkningsgrund för inkomstgränsen, som utredningen föreslagit.

Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk och Småbrukarnas

riksförbund tillstyrker den föreslagna inkomstgränsen. Riksförbundet

Landsbygdens folk uttrycker dock därvid viss tveksamhet beträffande

användningen av konsumentprisindex vid beräkningen av inkomstgränsen.

Förmögenhet sgränsen

Statskontoret, lantbruksstyrelsen, statens jordbruksnämnd och Hushållningssällskapens

förbund anser, att förmögenhetsgränsen för ett eventuellt

arealtillägg bör gå vid 50 000 kr. Den av utredningen föreslagna gränsen vid

80 000 kr. tillstyrkes däremot av Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet

Landsbygdens folk och Småbrukarnas riksförbund.

Bidragsskalan

Statens jordbruksnämnd bär ingen erinran mot den föreslagna bidragsskalan,

därest arealtillägg skulle genomföras. Nämnden påpekar, att vid en

nedre arealgräns av 2 ha minimibidraget synes böra utgå med 250 kr.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr lk9 år 1959

Den av utredningen föreslagna bidragsskalan tillstyrkes av Sveriges lantbruksförbund

och Riksförbundet Landsbygdens folk.

Det administrativa förfarandet

Statskontoret framhåller, afl frågan om ersättning till ordförande i taxeringsnämnd

för granskning av ansökningshandlingar i samband med behandlingen

av deklarationer bör övervägas i samband med prövningen

av ersättningsnormerna överhuvudtaget för taxeringsnämndsordförandena.

Statskontoret anför därefter vidare.

I likhet med utredningen finner statskontoret skäligt, att en småbrukare,

som genom ändrad taxering uppfyller förutsättningarna för areal tillägg,

också kommer i åtnjutande av sådant tillägg. I konsekvens härmed torde

emellertid även krav på återbetalning av arealtillägg böra framställas för

den händelse vederbörande bidragstagare icke längre skulle uppfylla villkoren

härför. Ämbetsverket kan sålunda icke tillstyrka utredningens förslag,

att vid en upptaxering i högre instans av inkomsten eller förmögenheten

över resp. gräns redan utbetalat arealtillägg icke skulle återkrävas.

Riksskattenämnden uttalar betänkligheter mot att ansökningsförfarandet

för en subvention av den beskaffenhet, varom här är fråga, sammankopplas

med deklarations- och taxeringsförfarandet. Vad utredningen föreslagit

i detta sammanhang innebär enligt riksskattenämndens uppfattning

för berörda skattskyldiga, att vid avgivandet av självdeklaration för taxering

till inkomst och förmögenhet tillkommer ytterligare en faktor, som

kan påverka skattetänkande och deklarationsmoral. Riksskattenämnden

framhåller vidare, att taxeringsnämndsordförandena överhuvudtaget icke

bör påläggas arbetsuppgifter, som ligger vid sidan av det egentliga taxeringsarbetet.

Riksskattenämnden anför vidare.

Kontrollen av sökandenas inkomst och förmögenhet skulle kunna ske

snabbare och med mindre kvalificerad arbetskraft, om den gjordes med ledning

av de hos den lokala skattemyndigheten upprättade inkomst- och förmögenhetslängderna.

Den försening i arealbidragens utbetalande, som en

sådan ordning skulle medföra jämfört med utredningens förslag, torde vara

ringa. Riksskattenämnden vill förorda en sådan ordning.

Även länsstyrelserna i Jönköpings, Skaraborgs och Norrbottens län anser,

att taxeringsnämndsordförandena icke bör åläggas nya arbetsuppgifter och

att således andra vägar än den av utredningen föreslagna bör prövas vid

tillämpningen av inkomstgränsen för arealtillägg. Länsstyrelsen i Västerbottens

län har däremot intet att erinra mot utredningens förslag. Taxeringsnämndsordförandenas

riksförbund anför, att den föreslagna granskningen

i och för sig kan anses ha ringa omfattning men att det rent principiellt

måste hävdas, att varje arbetsuppgift, som ålägges taxeringsnämndsordförandena

utanför deras egentliga arbete, får anses ha menlig inverkan och

därför icke kan tillrådas.

Statens jordbruksnämnd framhåller, att arbetet med administrationen av

ett eventuellt arealtillägg måste bli väsentligt mer kostnadskrävande och

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1959

tidsödande än vad utredningen synes ha antagit samt att de granskande

och kontrollerande uppgifterna till sin natur är sådana, att det måste anses

klart lämpligare att de oinhänderhas av ett lokalt än eventuellt centralt

organ. Nämnden avstyrker därför bestämt, att administrationen av arealtilllägg

skulle läggas på nämnden och anför till närmare utveckling av sin uppfattning

följande.

Utredningen har räknat med alt jordbruksnämnden med utgångspunkt

från fastighetstaxeringen skulle behöva lägga upp ett register över jordbruk

upp till 10 ha åker, vilket skulle användas för kontroll av de i ansökningarna

om arealtillägg lämnade uppgifterna om åkerarealen. Redan detta skulle

innebära en dubblering av de register, vilka nu regelmässigt finns hos lantbruksnämnderna.

Vidare måste man, särskilt då det är fråga om sidoarrenden,

räkna med att det mycket ofta kommer att bli nödvändigt att införskaffa

kompletterande uppgifter och förklaringar. Om jordbruksnämnden

skall göra detta, måste den i regel anlita hjälp av något lokalt organ, i första

hand då lantbruksnämnden. Några möjligheter att själv öva kontroll över

att åker, för vilken arealtillägg sökts, verkligen används i produktionen,

äger jordbruksnämnden överhuvudtaget icke utan skulle härvidlag bli helt

beroende av biträde av lokala organ. I samtliga nu nämnda avseenden måste

det sålunda anses uppenbart, att uppgifterna väsentligt snabbare och bättre

kan lösas av lokala organ. Härtill kommer att en koncentration av bidragsärendena

till jordbruksnämnden måste komma att medföra en avsevärd

försening i fråga om utbetalningen. Enligt utredningen borde, sedan

samtliga ansökningshandlingar vid juni månads utgång inkommit till jordbruksnämnden,

bidragen kunna utbetalas under loppet av juli och augusti.

Det är emellertid att märka, att det här är fråga om — enligt utredningens

beräkning — ca 140 000 ansökningar, vilka måste granskas individuellt och

beträffande vilka det i ett stort antal fall blir nödvändigt att införskaffa

ytterligare uppgifter. Även om en omfattande extra personal skulle kunna

sättas in på uppgiften, torde det därför komma att erbjuda stora svårigheter

att lösa densamma inom den tidrymd, som utredningen räknat med.

Fördelas uppgifter på lantbruksnämnderna torde man däremot kunna räkna

med att arbetet skall kunna utföras ej blott på ett sakligt sett bättre

sätt utan även snabbare.

Då jordbruksnämnden här förordat att administrationen av eventuella

arealtillägg skulle omhänderhas av lantbruksnämnderna, har jordbruksnämnden

ej förbisett den olägenhet, som i så fall kan uppstå för nämnderna

genom att de till förfång för rationaliseringsarbetet blir nödsakade att i

alltför hög grad ägna sig åt uppgifter av övervägande administrativ karaktär.

Jordbruksnämnden vill därför i detta sammanhang understryka angelägenheten

av att lantbruksnämnderna får möjlighet att i erforderlig omfattning

ägna sig åt sina egentliga arbetsuppgifter.

Lantbruksstijrelscn är av den uppfattningen, att den summariska prövning

av bidragsrätten i anslutning till inkomst- och förmögenhetsgränsen,

som utredningen föreslagit, närmast ger vid handen alt eu årlig prövning

av bidragsrätt icke skulle vara nödvändig eller ens önskvärd. Ett avsevärt

underlättande av administrationen borde enligt lantbruksstyrelsen kunna

uppnås om bidragsrätten på grund av prövning för visst år fastställes att

gälla under en i förväg ej fixerad följd av år. Härigenom synes man enligt

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1959

lantbruksstyrelsens uppfattning även begränsa verkningarna av en medveten

anpassning av inkomsten. Lantbruksstyrelsen berör vidare den föreslagna

stickprovsmässiga kontrollen och anför därvid bl. a. följande.

Det bör också uppmärksammas att indelningen i brukningsenheter i stor

omfattning skiljer sig från indelningen i taxeringsenheter. Den bristande

överensstämmelsen beror i hög grad på att s. k. sidoarrenden under senare år

tillkommit i stor utsträckning och lett till omfattande ändringar i brukningsenheternas

arealer. Huruvida dessa ändringar är tillfälliga eller varaktiga

är ofta svårt att bedöma. Redan vid den första omprövningen av

bidragsrätt kommer otvivelaktigt att visa sig att det icke går att grunda besluten

på taxeringsuppgifterna utan att en genomgång av den verkliga indelningen

i brukningsenheter blir nödvändig. Om man vid efterföljande omprövning

nöjer sig med stickprovsmässiga kontroller avseende brukningsenheternas

sammansättning får man vara beredd på att resultatet av omprövningen

blir alltför slumpartat och orsakar stark irritation.

Med hänsyn till det anförda avstyrker lantbruksstyrelsen utredningens

förslag i fråga om det administrativa förfarandet. Det synes styrelsen verklighetsfrämmande

att lägga granskningen och kontrollen av sådana faktorer

som arrendeförhållanden och brukad åkerareal hos taxeringsmyndigheterna.

Enligt styrelsens uppfattning är det uppenbart, att administrationen

bör anförtros åt med jordbrukets förhållanden förtrogna myndigheter

med lokal förankring och sålunda läggas på lantbruksnämnderna, varvid

överinseendet liksom nu bör ligga hos lantbruksstyrelsen. Beträffande kostnaderna

för administrationen av arealtillägget anför lantbruksstyrelsen följande.

Styrelsen får i detta sammanhang nämna, att styrelsen icke kan vitsorda

de av utredningen gjorda kostnadsberäkningarna. Utredningen synes ha

överskattat de nuvarande kostnaderna för administrationen av producentbidrag

och underskattat de blivande kostnaderna för administrationen av

arealtilläggen. Det må här framhållas, att antalet ansökningar om att tilldelas

eller behålla producentbidrag nu uppgår till ca 3 000 per år för hela

landet. En omprövning med övergång till ändrade bidragsgrunder kommer

givetvis att medföra en arbetsbelastning men därefter kan arealbidragen

otvivelaktigt handhas av nämnderna inom nuvarande personalram, varvid

viss inbesparing bör kunna ske av sådana kostnader, som enligt utredningen

nu beräknats utgå till mejerierna och nämndernas ortsombud.

Statistiska centralbyrån påpekar, att uppläggningen och aktualiserandet

av ett centralt register över ungefär 150 000 småbruk skulle kräva stora

kostnader och anför vidare följande.

Därtill kommer den mycket besvärliga kontrollen av uppgifter om areal

för arrenderad tillskottsjord. I regel redovisas dylika arrendelotter ej specifierade

i fastighetslängderna. Dessutom förekommer nu ej sällan korttidsarrenden,

t. o. m. för blott 1 år enligt muntligt avtal, tillfälliga grödltöp

o. d., som ytterligare försvårar denna kontroll. Utredningen har, som förut

nämnts, tänkt att kontrollen av arrendeförhållandena bör ske stickprovsmässigt

liksom kontrollen, att arealtillägg icke utgår för åker, som ej längre

användes i produktionen. Centralbyrån anser, att förslaget om en dylik

stickprovskontroll ej överensstämmer med utredningens påstående, att admi
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1959

nistrationen av arealtillägget ej kräver någon direkt kännedom om lokala

förhållanden. Skall eu sådan stickprovsmässig kontroll skötas av jordbruksnämnden,

torde därför erfordras flera resande kontrollanter. Centralbyrån

anser, att man bör överväga, om ej hela administrationen av arealtillägget

eller åtminstone kontrollen av arealuppgifterna i ansökningarna i stället bör

handhas av lantbruksnämnderna, som har den erforderliga lokalkännedomen

och därjämte stor erfarenhet av handläggning av bidragsärendena.

Centralbyrån anför vidare bl. a., att utredningens förslag, att fastighetstaxeringarnas

arealuppgifter skulle gälla under hela mellanperioden mellan

2 fastighetstaxeringar, enligt dess uppfattning är olämpligt på grund av den

starka strukturförändring, som jordbruket f. n. undergår. Vidare bör enligt

centralbyråns mening kontrollen av arealuppgifterna beträffande arrenderad

tillskottsjord och av den uppgivna åkerns användning i produktionen

kunna tillförlitligt och med rimliga kostnader skötas av lantbruksnämndernas

tjänstemän och ortsombud och då ofta i samband med deras övriga

tjänsteresor.

Sveriges lantbruksförbund anser det vara en fördel, att den årliga prövningen

av bidragsfrågan icke behöver anförtros lantbruksnämnderna utan

kan ske centralt hos statens jordbruksnämnd. Förbundet påpekar, att härigenom

befrias lantbruksnämnderna och hos dem anställda kvalificerade

tjänstemän från en arbetsuppgift, som ligger helt vid sidan av de arbetsuppgifter,

för vilka nämnderna ursprungligen har inrättats.

Leveranstillägg för mjölk

Enligt statskontoret är det med hänsyn till rådande överproduktion på

mjölk mindre välbetänkt att i enlighet med utredningens förslag höja leveranstillägget

på mjölk. Därest likväl det mindre jordbruket anses böra erhålla

ökat stöd i sådan form, bör detta enligt ämbetsverkets uppfattning ske

inom ramen för nu utgående leveranstillägg och icke genom ett tillskott av

ytterligare 7 000 000 kr.

Statens jordbruksnämnd framhåller, att ställningstagandet till den föreslagna

ändringen av leveranstillägget bör anstå, till dess de sannolika utvecklingslinjerna

i fråga om mjölkproduktionens omfattning något bättre

kan överblickas. Bortsett härifrån har nämnden vissa smärre erinringar

mot den föreslagna bidragsskalan och anför härom hl. a. följande.

Det synes sålunda önskvärt att gå ett steg längre än vad utredningen

gjort i fråga om en begränsning av tillägget för mycket små mjölkleveranser,

som i stor utsträckning torde komma från besättningar, vilkas innehavare

icke bedriver egentligt jordbruk. Härtill kommer alt de små årsleveranserna

orsakar mejerihanteringen stora olägenheter.Förutom alt leveranserna sker

oregelbundet blir även transportkostnaderna mycket höga per kg mjölk. Olägenheterna

för småproducenterna vid ett avskaffat eller reducerat leveranstillägg

torde minskas genom alt ett fullgott alternativ till mejerileveranserna

skapats genom det föreslagna kalvbidraget. Mot bakgrunden av vad som

nu anförts vill jordbruksnämnden föreslå eu något ändrad skala för leveranstillägget.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj. ts proposition nr 149 år 1959

Enligt jordbruksnämndens mening bör leveranstillägg icke utgå för årsleveranser

av 2 000 kg eller lägre. För kvantiteter mellan 2 001 och 9 000 kg

föreslås bidrag utgå med 6 öre per kg och leveranstillägget kommer då maximalt

att uppgå till 420 kr. per år. Tillägget bör därefter enligt nämndens uppfattning

kvarstå oförändrat vid 420 kr. per år för leveranser upp t. o. in.

15 000 kg, varefter avtrappning föreslås skola ske med samma belopp som

utredningen föreslagit, d. v. s. 4 öre per kg för kvantiteter överstigande 15 000

kg. Det lägsta bidragsbeloppet föreslås till 50 kr.

Lantbruksstyrelsen anför, att eftersom produktionen vid det mindre jordbruket

under alla förhållanden till större eller mindre del kommer att vara

inriktad på mjölkproduktionen, blir ett stöd till det mindre jordbruket vilken

form det än får i viss mån ett stöd till mjölkproduktionen. Ämbetsverket

anför därefter fortsättningsvis följande.

Det torde därför icke spela någon större roll, om en viss del av stödet till

det mindre jordbruket alltjämt utgår i form av leveranstillägg. Den av utredningen

föreslagna förstärkningen av leveranstillägget skulle dock komma

att innebära en viss stimulans till ytterligare ökning av mjölkproduktionen,

vilket i nuvarande läge måste undvikas. Lantbruksstyrelsen vill därför föreslå,

att stödet i form av leveranstillägg utgår i oförändrad omfattning och

enligt samma grunder som hittills.

Hushållningssällskapens förbund framhåller, att det med hänsyn till de

alltmera framträdande svårigheterna att vinna avsättning för det inom

landet producerade smöret starkt kan ifrågasättas, huruvida icke leveranstillägget

borde slopas och ersättas med ett stöd i form av arealtillägg. Förbundet

åberopar som motiv för sitt ställningstagande följande synpunkter.

Som skäl härför kan således framhållas, att mjölkproduktionens lokalisering,

bedömt ur produktionsekonomiska förutsättningar, i icke ringa grad

snedvridits under efterkrigsåren. Detta har ökat de genomsnittliga transport-

och uppsamlingskostnaderna för mjölken. Det torde icke kunna förnekas,

att berörda leveranstillägg och dettas föregångare bidragit härtill

genom den stimulans till mejerileverans, som ifrågavarande tillägg inneburit

bland mindre och avsides boende mjölkproducenter. Förbundsstyrelsen

håller därför före, att med hänsyn till de ändrade förhållanden, som''nu råder

för mjölkproduktionens del och som kan förväntas bestå under överblickbar

tid framöver, bör man så långt möjligt undvika att sammankoppla

småbrukarstödet med denna. Med hänsyn härtill vore det säkerligen en riktig

utveckling om leveranstillägget avvecklades. Närmast till hands ligger

därför, att detta tillägg åtminstone inom landets södra och mellersta delar

ersättes med ett förhöjt arealbidrag, så att också ifrågavarande del av stödet

icke blir knutet till en viss produktionsgren. Det vore även med all sannolikhet

även till fördel, om nu anförda synpunkter kunde beaktas vid utformningen

av stödet i norra Sverige.

Kooperativa förbundet påpekar, alt starka betänkligheter förelåg mot leveranstillägget.

redan vid tidpunkten för tillkomsten av denna bidragsform.

Förbundet anför vidare.

Om redan den förändring av småbrukarstödet, som infördes år 1953, var

och är ägnad att inge stora betänkligheter med hänsyn till dels dess konserverande

effekt på en oekonomisk jordbruksstruktur, dels dess produktions
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1959

59

stimulerande verkan i ett läge, då det svenska jordbruket befinner sig i en

ytterst allvarlig avsättningskris för animalierna, så framstår det nu av småbruksutredningen

framlagda förslaget om att dels ytterligare utbygga småbrukarstödet,

dels permanenta detsamma i en än allvarligare dager.

Såsom tidigare nämnts, anser Kooperativa förbundet det vidare önskvärt,

att en del av de bidrag, som nu anknytes till mjölken, exempelvis leveranstillägg,

avskaffades eller minskades för de ofullständiga jordbruken, samtidigt

som dessa utöver utgående producentbidrag bereddes kompensation

för inkomstbortfallet på mjölkleveranserna genom någon form av kontantbidrag,

som avvägdes med hänsyn till vederbörandes laxerade genomsnittsinkomster

under ett antal näraliggande år.

Även Landsorganisationen anser det olämpligt att utforma småbrukarstödet

på ett sådant sätt, att det uppmuntrar till ökad mjölkproduktion. Däremot

tillstyrkes utredningens förslag av Sveriges lantbruksförbund. Förbundet

ifrågasätter dock i detta sammanhang det riktiga i att vissa grupper

jordbrukare (leverantörer av 18 000—29 000 kg per år) får sina tillägg helt

borttagna eller reducerade för att möjliggöra en av levnadskostnadsstegring

en motiverad ökning till andra leverantörsgrupper. Lantbruksförbundet påpekar

dessutom, att bidrag, som utgår med belopp grundade på den levererade

mjölkkvantiteten, i princip kommer att borttaga effekten av det föreslagna

kalvbidraget.

Riksförbundet Landsbygdens folk understryker, att utredningens förslag

innebär, att leveranstillägget i vissa fall kommer att reduceras eller helt

bortfalla. En sådan ändring till det sämre anses ej sällan komma att drabba

personer, som otvivelaktigt tillhör småbrukarkategorin, vilket i och för sig

icke kan anses tilltalande. Särskilt oförmånlig anges ändringen komma att

bli för jordbrukare inom områden med intensiv mjölkproduktion och där alternativ

till denna produktionsgren saknas. Riksförbundet har dock ansett

sig böra tillstyrka förslaget och detta med hänsyn till den förstärkning av

bidragsbeloppet, som förslaget innebär för den allmänt sett mest behövande

gruppen av småbrukare.

Småbrukarnas riksförbund tillstyrker den föreslagna ändringen av leveranstillägget

och framhåller i detta sammanhang, att vid den föreslagna

utformningen de beträffande produktionen stimulerande och tillbakahållande

momenten i stort sett utjämnar varandra.

Kalvbidrag

Införandet av ett kalvbidrag tillstyrkes i princip av statens jordbruksnämnd,

Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk och

Småbrukarnas riksförbund men avstyrkes av statskontoret och Kooperativa

förbundet. Tveksamhet beträffande lämpligheten av denna bidragsform anföres

vidare av lantbruksstyrelsen och Hushållningssällskapens förbund.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungi. Maj. ts proposition nr 149 år 1959

Det särskilda stödet i norra Sverige

Enligt statskontorets uppfattning ger utredningen ingalunda vid handen,

att den föreslagna höjningen av det extra mjölkpristillägget i norra Sverige

är påkallad. Statskontoret anser, att man tvärtom kan konstatera, att i norra

Sverige såväl avräkningspriserna med mejerileverantörerna som genomsnittsinkomsten

för småbrukare ligger icke oväsentligt högre än i övriga

delar av landet. Statskontoret avstyrker därför förslaget om uppräkning av

det extra mjölkpristillägget i norra Sverige. Ämbetsverket anser sig däremot

kunna godtaga förslaget, att innehavare av vissa norrländska jordbruk i

fjälltrakterna, som nu uppbär producentbidrag, i enlighet med utredningens

förslag får komma i åtnjutande av övergångsbidrag.

Statens jordbruksnämnd uttrycker stor tveksamhet om lämpligheten att

nu ändra bestämmelserna om extra mjölkpristillägg i norra Sverige. Ställningstagandet

till den föreslagna ändringen av detta tillägg bör enligt nämndens

mening anstå till dess de sannolika utvecklingslinjerna i fråga om

mjölkproduktionens omfattning kan något bättre överblickas.

Lantbruksstyrelsen har däremot intet att erinra mot den föreslagna höjningen

av det extra mjölkpristillägget i norra Sverige. Den föreslagna särbehandling

av vissa jordbruk i lappmarken tillstyrkes ävenledes av lantbruksstyrelsen.

I fråga om inom vilka områden som detta särstöd bör

utgå, framhåller dock styrelsen, att även vissa socknar av Kopparbergs och

Värmlands län torde ha likartade produktionsbetingelser, varför en omprövning

av gränsdragningen här enligt styrelsens uppfattning synes befogad.

Såsom tidigare anförts, har Hushållningssällskapens förbund beträffande

leveranstillägget framhållit, att detta tillägg åtminstone inom landets södra

och mellersta delar kunde ersättas med ett förhöjt arealbidrag. Enligt förbundets

uppfattning vore det med all sannolikhet även till fördel, om nu

anförda synpunkter kunde beaktas vid utformningen av stödet i norra Sverige.

Sveriges lantbruksförbund tillstyrker den föreslagna böjningen av det

extra mjölkpristillägget men erinrar därvid om att finansieringen härav

genom anlitande av nu för andra bidrag anvisade statsmedel medför en försvagning

av det allmänna prisstödet. Beträffande områdesindelningen anför

förbundet, att ett flertal framställningar har gjorts om uppflyttning till

högre pristilläggsområde. Dessa framställningar har behandlats inom Svenska

mejeriernas riksförenings clearingkommitté, varvid denna endast beträffande

Ljusdalsortens mejeriförenings område har funnit tillräckliga

skäl föreligga för en uppflyttning. Svenska mejeriernas riksförening och

jordbrukets förhandlingsdelegation har funnit sig böra tillstyrka riksföreningens

clearingkommittés förslag om en höjning av bidraget inom nämnda

område med 30 öre per kg smörfett. Lantbruksförbundet förordar, att

den angivna uppflyttningen genomföres och anger kostnaderna härför till

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1959

ungefär 100 000 kr. per år. Även Riksförbundet Landsbygdens folk förordar

sagda uppflyttning av Ljusdalsortens mejeriförenings område.

Riksförbundet Landsbygdens folk tillstyrker i övrigt utredningens förslag

beträffande höjningen av det extra mjölkpristillägget i norra Sverige. Förbundet

anför vidare följande synpunkter i fråga om stödåtgärderna i norra

Sverige.

Utredningen bär förutsatt, att småbruksstödet skall utgå efter i princip

samma grunder i hela landet. Undantag gäller i fråga om det extra mjölkpristillägget

för norra Sverige. Förhållandena inom olika delar av landet är

emellertid så skiftande, att det måste anes nödvändigt med en differentiering

även på andra punkter. Riksförbundet har sålunda inte blivit övertygat

om att arealtillägget i den utformning som utredningen föreslår är den

lämpligaste stödformen i norra Sverige. Inom dessa områden är mjölkproduktionen

den helt dominerande produktionsgrenen. Jordbrukarnas ekonomiska

förhållanden är därför utomordentligt beroende av att dess betingelser

inte försämras. Mjölkproduktionen i dessa delar av landet har

emellertid under senare tid minskat i en sådan utsträckning, att dess

fortbestånd blivit äventyrat. Produktionsminskningen bar nämligen medfört,

att uppsamlings- och mejerikostnaderna på sina håll blivit orimligt

höga, varigenom avräkningspriserna inte kan upprätthållas på en skälig

nivå. Stora risker föreligger för att den hittillsvarande tendensen härigenom

skall ytterligare accentueras. Enligt riksförbundets mening bör därför övervägas,

om inte en större del av småbruksstödet i norra Sverige skulle kunna

överföras till ett stöd åt mjölkproduktionen, vilket enklast kunde ske genom

en förstärkning av extra mjölkpristillägget. En motsvarande reduktion

skulle i så fall företas i fråga om arealtilläggen. Måhända kan det synas

olämpligt att i nuvarande överskottssituation utvidga stödet till mjölkproduktionen.

De begränsade möjligheterna till produktionsomläggningar, som

förefinns i dessa områden, gör det dock rimligt, att stödet till mjölkproduktionen

ges en sådan omfattning, att åtminstone den lokala efterfrågan kan

tillgodoses. Riksförbundet vill föreslå, att dessa problem göres till föremål

för en specialutredning, innan definitiva förslag framlägges rörande småbruksstödets

utformning.

I en särskild skrivelse har Hälsinglands föreningsnämnd, Hälsinglands provinsförbund

av Riksförbundet Landsbygdens folk, norra och västra Hälsinglands

mejeriförbund, Ljusdalsortens andelsmejeriförening u. p. a., Södra

Hälsinglands mejeriförening u. p. a. och Hudiksvallsortens andelsmejeriförening

u. p. a. hemställt, alt landskapet i sin helhet skulle erhålla höjt

extra mjölkpristillägg med JO öre per kg mjölkfett eller samma belopp, som

utgår i Medelpads-området. Sveriges lanlbruksförbund och Riksförbundet

Landsbygdens folk har efter särskild remiss av denna framställning anfört,

att någon överföring av Hälsingland till det s. k. tredje pristilläggsområdet

icke bör ske och har därvid vidare framhållit följande.

Mjölkproduktionen utmärks nu överallt av låg lönsamhet, men produktionens

starka nedgång under de senaste åren inte blott i Hälsingland utan i

hela norra Sverige och stora delar av mellersta Sverige ger stöd för uppfattningen,

att en förbättring av dess lönsamhet är särskilt behövlig inom

dessa områden. Eu viss sådan förbättring skulle erhållas genom den förut

tillstyrkta proportionella böjningen av det extra mjölkpristillägget. Den

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1959

ifrågavarande framställningen syftar emellertid till en större lokal höjning.

Det är också troligt, att behovet av en förbättring här är förhållandevis stort,

men så torde också vara fallet inom de södra delarna av »norra Sverige»,

varest den föreslagna procentuella höjningen av pristillägget dessutom''fålen

ganska liten verkan. Förhållandena inom Gästrikland, Kopparbergs län

och Värmlands län synes sålunda i lika hög grad som förhållandena inom

Hälsingland motivera en särskild förbättring. Förbunden finner sig på grund

härav inte kunna tillstyrka en separat höjning för Hälsingland. Därest medel

kan ställas till förfogande för en större höjning av det extra mjölkpristillägget

än den av småbruksutredningen föreslagna, bör enligt förbundens

mening frågan om områdesindelningen samt den lokala avvägningen av bidragets

storlek göras till föremål för en allmän prövning.

Oavsett vad nu sagts förordar förbunden, att tidigare förslag om överförande

av Ljusdals mejeriområde i Hälsingland till tredje pristilläggsområdet

genomföres, då det här närmast är fråga om en av förhållandena motiverad

gränsreglering. Av motsvarande skäl har Svenska mejeriernas riksförening

föreslagit, att Jörns och Norsjö socknar inom Skellefteortens mejeriförening

överföres till första pristilläggsområdet, något som förbunden

också tillstyrker.

Statens jordbruksnämnd hemställer, efter hörande av Svenska mejeriernas

riksförening, att förevarande framställning icke måtte föranleda någon

åtgärd. Till stöd för sin ståndpunkt anför nämnden bl. a. följande.

Jordbruksnämnden vill för sin del till en början erinra om att nämnden

i sitt yttrande den 18 mars 1958 över betänkandet om småbrnksstödet ansett,

att med de av utredningen föreslagna ändringarna av mjölkbidragen

borde anstå till dess de sannolika utvecklingslinjerna i fråga om mjölkproduktionens

omfattning och struktur kunde något bättre överblickas. I

nu förevarande fall anser nämnden, i likhet med Svenska mejeriernas riksförening,

att sådana särskilda omständigheter nu icke framkommit, som

bör löranleda till en separat ändring av områdesindelningen för Hälsinglands

vidkommande, och att, om en höjning av det extra mjölkpristillägget

i Hälsingland skulle ske, detta skulle komma att medföra berättigade krav

på en motsvarande höjning av tilläggen i Gästrikland samt Kopparbergs och

Värmlands län. Nämndens ståndpunktstagande härvid har tillika föranletts

av det förhållandet, att sådana ändringar skulle komma att innebära

ganska betydande kostnadsökningar för de extra mjölkpristilläggen.

Med hänsyn till svårigheten att annat än i sammanhang med en allmän

översyn över hithörande bestämmelser skapa en i möjligaste mån riktig

och rättvis gränsdragning anser jordbruksnämnden vidare, att ej heller

mindre justeringar av områdesindelningen för de extra mjölkpristilläggen

t. n. bör komma i fråga. Nämnden har därför i samband med handläggningen

av nu förevarande ärende funnit den i Svenska mejeriernas riksförenings

yttrande omförmälda, av riksföreningen hos nämnden gjorda framställningen

om överförande av Ljusdalsortens mejeriförenings område i Hälsingland

samt Jörns och Norsjö kommuner i Västerbottens län till områden

med högre pristillägg ej föranleda någon nämndens åtgärd.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 1^9 år 1959

63

Departementschefen

Småbrukarstödets bakgrund och nuvarande utformning

Under de senaste årtiondena har utvecklingen lett till en genomgripande

omvandling av vårt lands jordbruk. Nya produktionsmetoder har under

kort tid helt förändrat framställningen av jordbruksprodukter, som nu kan

ske med en helt annan effektivitet än för endast ett par generationer sedan.

Bland annat har jordbrukaren av i dag lärt sig att höja skördarna genom

väl avvägd gödsling och att höja animalieproduktionens avkastning genom

bättre balanserade foderstater.

Av särskild betydelse har emellertid varit den snabba mekaniseringen av

vårt jordbruk. Ännu i mitten av 1940-talet uppgick traktorantalet till endast

omkring 40 000 men är numera uppe i närmare 150 000. Skördetröskorna

har ökat från knappt 500 vid slutet av det andra världskriget till cirka 21 000

för närvarande. Även andra maskinella hjälpmedel ingår nu som givna led

i jordbruksproduktionen. Mekaniseringen har betytt, att arbetskraften inom

jordbruket i stor utsträckning friställts och överflyttats till andra näringar.

Jordbruksbefolkningen, som ännu på 1920-talet omfattade närmare två

femtedelar av totalbefolkningen, har sålunda sedan dess sjunkit till knappt

en femtedel. Industriens snabba expansion har givetvis varit av central betydelse

för befolkningsströmmen från landsbygd till tätort.

Avflyttningen från jordbruket har i första hand berört den lejda arbetskraften.

Denna svarar numera för endast 16 procent av jordbrukets totala

arbetsvolym mot cirka 30 procent ännu för ett 10-tal år sedan. I snabb takt

har även småbruk kommit att överges som företagsform. Vid många mindre

brukningsenheter har ägoformen och det alltför begränsade produktionsunderlaget

omöjliggjort en rationell tillämpning av moderna produktionsmetoder.

Medvetandet om detta jämte de goda sysselsättningsförhållandena

i andra näringar har minskat småbrukarungdomens benägenhet att övertaga

fäderneärvda jordbruk.

Såsom ett centralt led i 1947 års jordbruksprogram ingick därför eu

strukturrationalisering, varigenom den på många håll långt gångna ägosplittringen

skulle avhjälpas. Man ville sålunda eftersträva, att de gårdar,

vilkas innehavare erhöll sin huvudsakliga inkomst från jordbruket, skulle

få sådan storlek och form, att framstegen på det jordbrukstekniska området

kunde utnyttjas och brukarna få full och effektiv sysselsättning. Statsmakternas

ståndpunkt år 1947 innebar emellertid inte, att man generellt utdömde

småbruket som företagsform. Man uttalade att småbruk i åtskilliga

fall kunde vara bärkraftiga företagsenheter även på längre sikt, exempelvis

genom en kombination av arbetet på den egna brukningsenheten med

sysselsättning utanför densamma. Där sådana möjligheter saknades, skulle

emellertid strukturrationaliseringen skapa förutsättningar för en effektiv

produktionsinsats. Strukturrationaliseringen ansågs vara ett väsentligt led

i strävandena att bevara en livskraftig landsbygd.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj. ts proposition nr H9 år 1959

1947 års riksdag ansåg ett särskilt småbrukarstöd påkallat. Detta särskilda

stöd angavs ha till syfte att åtminstone delvis utjämna det lönsamhetsunderskott,

som förelåg vid mindre jordbruk på grund av deras

otillfredsställande beskaffenhet. Man avsåg därför att under en övergångstid

bereda brukarna av dessa mindre brukningsenheter ett bistånd från

det allmännas sida, som stod i rimligt förhållande till den lönsamhet, som

mera rationella brukningsenheter kunde uppnå vid den av statsmakterna

stödda allmänna prisnivån på jordbrukets produkter.

Det allmänna prisstödet skulle enligt 1947 års riksdagsbeslut avvägas

med utgångspunkt från förhållandena vid rationellt drivna gårdar i storleksgruppen

10—20 hektar. Någon särskild norm för avvägningen av småbrukarstödet

angavs däremot inte. Till en början anknöts detta stöd helt till

mjölkproduktionen och utgick i form av ett producent- och kontantbidrag

till ett belopp av mer än 70 000 000 kronor per år. Bidraget skulle i princip

upphöra vid ägarskifte på en gård. Genom en sådan anknytning till en äldre

brukarkategori ansågs bidraget inte hindra en önskvärd strukturrationalisering.

Däremot infördes ingen inkomstprövning, trots att en sådan hade

föreslagits av den kommitté, som på 1940-talet utformade förslag till riktlinjer

för jordbrukspolitiken.

Väsentliga ändringar har sedermera vidtagits beträffande småbrukarstödet.

I början av 1950-talet frikopplades sålunda producentbidraget från

den löpande mjölkproduktionen. Denna produktion, som under krisåren

väsentligt understeg förkrigsnivån, ökade nämligen snabbt i slutet av 1940- talet. Eftersom avsättningsmöjligheterna för smör samtidigt försämrades,

ansåg statsmakterna och jordbrukets organisationer det nödvändigt att rekommendera

en omläggning av produktionen. För att stimulera till en

sådan produktionsomläggning höjdes priserna på brödsäd och fläsk. Därefter

genomfördes den förut nämnda omläggningen av producentbidraget,

som nu kom att utgå med ett fast belopp, beräknat efter den genomsnittliga

mjölkleveransen under perioden 1 juli 1948—30 juni 1952, och sålunda

ej längre påverkades av förskjutningarna i de löpande mejerileveranserna.

Som förut nämnts, tillämpades i början ingen inkomstprövning i fråga

om producentbidrag. Generellt utgående bidrag blev dock snart utsatta för

allvarlig kritik. Det ansågs nämligen stötande, att statliga bidrag i en

del fall utbetalades till personer med synnerligen goda inkomster. År 1953

genomfördes också en inkomst- och förmögenhetsprövning av producentbidraget,

varvid bidrag vägrades sådana brukare, beträffande vilka det

med hänsyn till deras inkomst- och förmögenhetsförhållanden var uppenbart,

att de inte var beroende av jordbruket för sin utkomst. Genom denna

prövning sjönk antalet bidragstagare från ungefär 180 000 till 140 000 och

det totala bidragsbeloppet med ungefär 20 000 000 kronor. Under senare år

har producentbidraget utgått med omkring 40 000 000 kronor per år.

Ungefär samtidigt som producentbidraget frikopplades från den löpande

mjölkproduktionen infördes inom ramen för småbrukarstödet en ny bidragsform

— leveranstillägget — som anknöts till de löpande mejerileve
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1959

ranserna. Leveranstillägget har under de senaste åren uppgått till omkring

44 000 000 kronor per år. Småbrukarstödet har således även efter år 1953

till en väsentlig del utgått i form av mjölksubventioner. Härvid får man

även beakta, att det särskilda stödet till jordbruket i norra Sverige lämnats

genom ett extra mjölkpristillägg i detta område. Det extra mjölkpristillägget

uppgår för närvarande totalt till omkring 27 000 000 kronor

per år.

Småbrukets ställning i jordbruksproduktionen

Såsom tidigare nämnts, har småbrukarbefolkningen snabbt minskat under

de senaste årtiondena. Det förtjänar emellertid enligt min mening observeras,

att småbruket fortfarande spelar en betydande roll i jordbruksproduktionen

och dessutom ger sysselsättning åt en stor befolkningsgrupp. Det

har sålunda beräknats, att i slutet av 1940-talet drygt 600 000 människor

erhöll sin huvudsakliga bärgning från jordbruk i storleksgruppen 2—10

hektar. Denna befolkningsgrupp utgjorde ungefär 8—9 procent av landets

totala folkmängd och ungefär en tredjedel av jordbruksbefolkningen. Härtill

kom sådan på småbruk bosatt befolkning, som erhåller huvuddelen av sina

inkomster genom arbete utanför den egna brukningsenheten.

Sedan slutet av 1940-talet har småbrukarbefolkningen minskat snabbt och

man kan räkna med att det numera är något mindre än en halv miljon

människor, som erhåller sin huvudsakliga bärgning från småbruket. Emellertid

svarar småbruket fortfarande för ungefär en fjärdedel av vår totala

jordbruksproduktion. I norra Sverige är andelen närmare tre fjärdedelar

— ungefär 75 procent av åkerarealen hänför sig också i detta område till

jordbruk under 10 hektar. I södra och mellersta Sveriges slättbygder är

småbrukets andel i den totala produktionen knappt en åttondel.

Av totalskörden räknad i skördeenheter svarar småbruket för omkring

30 procent. Småbrukets vegetabilieproduktion hänför sig emellertid till en

icke oväsentlig del till de olika fodermedel, som användes för animalieproduktionen

på gården. Av vegetabiliska slutprodukter svarar därför småbruket

för endast en sjundedel. Det kan nämnas, att något mindre än hälften

av potatisproduktionen kommer från jordbruk under 10 hektar, medan

motsvarande andel för sockerbetor är cirka 15 procent och är ännu lägre beträffande

brödsäd.

Animalieproduktionen dominerar vid våra småbruk och räknat i kalorier

svarar dessa för i runt tal två femtedelar av totalproduktionen. Omkring två

femtedelar av mjölkproduktionen sker också vid småbruket, medan motsvarande

andel i fråga om kött är något mindre. Av fläskproduktionen hänför

sig ungefär en tredjedel till småbruket och av äggproduktionen inte mindre

än tre femtedelar.

Småbrukets inkomstläge och småbrukarstödets utformning

Förut redovisade siffror anger, alt en väsentlig del av våra jordbruksprodukter

fortfarande framställes vid småbruket och att den i denna produk5

llihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 149

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj. ts proposition nr 149 år 1959

lion sysselsatta arbetskraften utgör en betydande del av landsbygdsbefolkningen.

Det är därför enligt min mening ett samhällsintresse att i möjligaste

mån trygga inkomstläget för denna befolkningsgrupp.

Utredningen om småbruksstöd har redovisat vissa inkomstundersökningar,

som bland annat visar en betydande spridning i småbrukarnas inkomster.

I en del fall har småbrukarna uppnått inkomster, som till och med överstigit

genomsnittsinkomsten i basjordbrukens storleksgrupp. Det är dock tydligt,

att det förbättrade inkomstläget för dessa småbrukare i första hand nåtts

genom kompletterande inkomster av sysselsättning utanför den egna brukningsenheten.

I åtskilliga fall utgör detta en sysselsättningsform, som kan

bli bestående även på längre sikt. I en del fall torde däremot de förbättrade

inkomsterna ha uppnåtts endast på grund av mera tillfälliga sysselsättningsmöjligheter

utanför jordbruket.

Undersökningarna visar vidare, att inkomstläget vid en alldeles övervägande

del av småbruket är betydligt lägre än vid jordbruk i närmast större

storleksgrupp. Därest möjligheterna till kompletterande inkomster av skilda

skäl saknats, har småbrukarna på grund av det begränsade produktionsunderlaget

vid den egna gården haft svårt att följa med i den allmänna inkomstutvecklingen.

Jag vill därför instämma i utredningens slutsats, att ett

påtagligt stödbehov fortfarande föreligger vid en väsentlig del av småbruket,

och anser, att samma principiella skäl som förestavade 1947 års

riksdags beslut angående småbrukarstödet fortfarande gäller. Starka skäl

talar också enligt min mening för en viss utvidgning av stödet till den i

inkomsthänseende sämst gynnade småbrukarkategorin.

Samtidigt som det sålunda enligt min uppfattning är angeläget, att man

genom stödåtgärder söker förbättra småbrukarbefolkningens inkomstläge,

bör observeras, att man genom särskilda bidrag inte på längre sikt kan lösa

inkomstproblemet vid småbruket. Jag har tidigare framhållit, att strukturrationaliseringen

utgör ett väsentligt led i strävandena att bevara en livskraftig

landsbygd. Det är därför ett gemensamt samhälls- och landsbygdsintresse,

att denna rationalisering fortskrider. Jag är samtidigt medveten

om att — såsom utredningen också påpekat — dragningen från jordbruket i

vissa fall kan bli så stark, att i en del trakter en accentuerad utveckling kan

leda till att underlaget för erforderliga gemensamma anordningar helt rubbas.

I likhet med utredningen anser jag dock, att man genom det särskilda

småbrukarstödet endast i begränsad grad kan påverka denna utveckling.

Jag vill i detta sammanhang även påminna om att arbetsmarknadsstyrelsen

i sitt remissyttrande över småbruksstödsutredningens förslag framhållit

som betydelsefullt, att jordbrukets arbetskraftsbehov kan nedbringas genom

rationalisering. Enligt styrelsens mening torde detta vara en förutsättning

för att den kvarvarande jordbrukarbefolkningen skall erhålla trygg och

god utkomst. Styrelsen har vidare anfört, att småbrukarna i ökad omfattning

blivit beroende av inkomsterna vid sidan av det egna jordbruket och

att de i ökad omfattning vänt sig till arbetsförmedlingarna med begäran om

arbete. Därvid har det enligt styrelsen förelegat svårigheter att trots arbetskraftsbrist

i övrigt skaffa lämpligt arbete åt småbrukare, som är bundna

till en lokal arbetsmarknad.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1959

Beträffande utformningen av olika stödåtgärder har jag ansett mig i det

följande böra föreslå, att det nuvarande producentbidraget ersättes av ett

arealtillägg. Småbrukarstödet bör enligt min mening dessutom utgå i form

av leveranstillägg och extra mjölkpristillägg i norra Sverige. En ytterligare

uppdelning av småbrukarstödet på flera bidragsformer är däremot enligt

min uppfattning icke påkallad och jag föreslår följaktligen inte införandet

av ett särskilt kalvbidrag.

Arealtillägg

Såsom tidigare anförts, frikopplades producentbidraget i början av 1950- talet från den löpande mjölkproduktionen och det har sedan dess utgått

med belopp, avvägda i förhållande till mejerileveranserna under perioden

1 juli 1948—30 juni 1952. Liksom utredningen anser jag det vara mindre

lämpligt att på längre sikt anknyta ett bidrag till produktionen under en

förgången tidsperiod och att producentbidraget således bör slopas som bidragsform.

Med hänsyn till avsättningsläget på mjölkområdet kan dock

enligt min mening en vidgad anknytning av det generella småbrukarstödet

till de löpande mjölkleveranserna inte komma i fråga och producentbidraget

bör därför lämpligen ersättas med ett bidrag med det av utredningen

föreslagna arealtilläggets principiella utformning. Vissa ändringar i utredningens

utformning av arealtillägget synes emellertid av skilda skäl påkallade.

Enligt utredningens förslag skulle arealtillägg utgå till brukningsenheter

med en åkerareal överstigande 1,0 hektar. I ett särskilt yttrande har en av

experterna i utredningen framhållit, att enligt hans uppfattning brukningsenheterna

under 2,1 hektar knappast kan betraktas som jordbruksföretag

och att arealtillägg följaktligen inte bör utgå vid brukningsenheter med lägre

åkerareal än 2,1 hektar, eftersom det inte kan anses förenligt med småbrukarstödets

syften att inom dess ram subventionera en viss speciell bosättningsform.

Liknande synpunkter har även framförts av ett stort antal remissinstanser.

Enligt min uppfattning står det också bäst i överensstämmelse

med de för småbrukarstödet vedertagna principerna, att arealtillägg

generellt utgår först från och med en areal av 2,1 hektar åker. Jag vill i detta

sammanhang också erinra om att enligt nu gällande bestämmelser producentbidrag

endast utgår vid brukningsenheter, vilka kan betecknas som jordbruk

i sedvanlig mening.

Med hänsyn till det förut anförda anser jag mig böra föreslå följande skala

för arealtillägg.

2.1

- 3,0

hektar

— 200

kronor

3,1-

- 4,0

»

— 300

»

4,1

— 5,0

»

— 400

»

5,1-

- 6,0

»

— 400

»

6,1

- 7,0

»

— 400

»

7,1

- 8,0

»

— 300

»

8,1-

- 9,0

»

— 300

»

9,1

-10,0

»

- 200

»

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1959

Enligt utredningens förslag skall arealtillägget anknytas till fastighetstaxeringens

uppgifter om åkerarealerna och ändringarna i dessa skall beaktas

i samband med de periodiskt återkommande fastighetstaxeringarna, medan

under mellanperioderna fastighetstaxeringens uppgifter skall gälla vid

utbetalningen av tillägget. Detta förslag bör enligt min mening i princip

godtagas.

I övrigt bör arealtillägget utgå till brukaren och vid arrende bör således

arrendatorn och inte ägaren vara bidragsberättigad. Vid sidan av den vid fastighetstaxeringen

angivna åkerarealen bör följaktligen hänsyn också tagas

till eventuella arrenden av tillskottsjord. Vid ansökan om arealtillägg bör

således anges såväl den vid den senaste fastighetstaxeringen fastställda

åkerarealen vid den av bidragssökanden brukade fastigheten eller fastigheterna

som eventuellt arrenderad eller utarrenderad åker. Arealtillägget

bör därefter beräknas på den sammanlagda respektive reducerade brukade

åkerarealen.

Det av utredningen föreslagna kravet, att bidragstagaren under det år,

som arealtillägget avser, skall ha varit mantalsskriven å brukningsenheten

eller vid sambruk å någon av brukningsenlieterna, anser jag böra godtagas.

Genom detta krav skapas nämligen en viss garanti för att tillägget inte tillföres

personer utanför jordbruket.

Enligt småbruksstödsutredningens förslag skulle någon anknytning till

viss brulcarkategori inte upprätthållas beträffande arealtillägget. Den anknytning

till brukare, som kännetecknar det nuvarande producentbidraget,

skulle således inte kvarstå. Såsom tidigare anförts, är nämligen den anordningen

enligt utredningens uppfattning av underordnad betydelse för

strukturrationaliseringens utveckling. Denna har i stället i första hand ansetts

bli påverkad av sysselsättningsförliållandena i övriga näringar.

Jag kan inte helt dela utredningens ståndpunkt i dessa avseenden. Ett

generellt till nytillträdande jordbrukare utgående arealtillägg bär också med

hänsyn till strukturrationaliseringens utveckling avstyrkts av flertalet remissinstanser.

Enligt min mening är det också av synnerligen stor vikt, att

småbrukarstödet utformas så, att en önskvärd strukturrationalisering inte

fördröjes. Denna är nämligen såsom jag förut anfört väsentlig för strävandena

att bevara en livskraftig landsbygd.

Jag anser mig sålunda inte böra föreslå, alt arealtillägg skall utgå generellt

även till nytillträdande jordbrukare. En alltför hård anknytning till

en viss brukarkategori kan emellertid leda till icke önskvärda följder. Enligt

min uppfattning bör därför de nuvarande möjligheterna att lämna bidrag

till nytillträdande jordbrukare i viss mån vidgas.

Enligt gällande bestämmelser för producentbidrag äger en jordbrukare,

som har tillträtt gården efter den 1 juli 1948, erhålla bidrag under villkor

a) att företrädaren var innehavare av brukningsenheten redan före den 1

juli 1948 samt att den nye innehavaren antingen är änkling eller änka efter

företrädaren eller eljest på grund av släktskap eller annat förhållande stått

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1959

69

företrädaren nära och redan före nyssnämnda dag och alltsedan dess helt

eller huvudsakligen skött jordbruket å brukningsenheten; eller

b) att brukningsenheten är i behov av och kan förväntas bli föremål för

yttre rationalisering, att brukaren först sedan sådan rationalisering kommit

till stånd kan beräknas ha möjlighet att uppnå en tillfredsställande bärgning,

samt att med hänsyn härtill och till omständigheterna i övrigt ett särskilt

stöd till honom kan anses befogat.

Enligt min uppfattning bör det under a) angivna villkoret ändras i så

måtto, att bidrag bör kunna utgå även till nytillträdande jordbrukare, vilken

antingen är änkling eller änka efter företrädaren eller eljest på grund

av nära släktskap eller annat särskilt förhållande stått företrädaren nära,

och detta oavsett om vederbörande tidigare helt eller huvudsakligen har

skött jordbruket på brukningsenheten. Som villkor bör dock gälla att den

nytillträdande jordbrukaren stadigvarande har varit bosatt i bygden.

I detta sammanhang uppstår frågan, huruvida arealtillägget liksom producentbidraget

i princip bör anknytas till de brukare, som skötte ifrågavarande

småbruk den 1 juli 1948. Bland annat den föreslagna ändringen i

villkoren för bidragsrätt till nytillträdande jordbrukare synes emellertid

göra en allmän omprövning nödvändig. Det torde nämligen stöta på stora

praktiska svårigheter att bedöma förhållanden, som ligger upp till ett årtionde

tillbaka i tiden. Jag anser därför, att anknytningen till viss brukarkategori

bör gälla de brukare, som bedrivit jordbruk på brukningsenheterna

den 1 juli 1959. Vid ingången till det nya stödsystemet kommer sålunda

samtliga brukare på ifrågavarande brukningsenheter i princip att vara bidragsberälligade,

förutsatt att de i övrigt uppfyller villkoren för arealtilllägg.

Som villkor för erhållande av arealtillägg har utredningen om småbruksstöd

föreslagit en högsta förmögenhet av 80 000 kronor. Beloppet anknyter

till den gräns, som berättigar till frihet från förmögenhetsskatt. Flera* remissinstanser

har emellertid framhållit, att förmögenhetsgränsen i stället

borde fastställas till 50 000 kronor. Man har därmed förordat den gräns,

som inom utredningen föreslagits av en av dess experter. Även enligt min

uppfattning talar starka skäl för att förmögenhetsgränsen fastställes vid

den lägre nivån. Det torde nämligen knappast anses stå i överensstämmelse

med sinåbrukarstödets syften alt tillföra statliga subventionsbelopp till

personer med en förhållandevis stor förmögenhet. De kontrollsvårigheter,

som utredningen åberopat mot eu lägre förmögenhetsgräns, anser jag inte

utgöra tillräckligt skäl för eu högre sådan gräns och jag anser mig därför

böra föreslå, att en förmögenhet överstigande 50 000 kronor skall utesluta

Irån rätt till arealtillägg. Är brukaren gift, bör denna gräns avse makarnas

sammanlagda förmögenhet.

De av utredningen föreslagna principerna för bestämning av inkomstgränsen

för erhållande av arealtillägg anser jag vara väl avvägda med hänsyn

till sinåbrukarstödets syften. Inkomstgränsen bör således enligt min

uppfattning utformas i enlighet med utredningens förslag. Småbrukarstö
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1959

det bör följaktligen i princip inte utgå till brukare med högre inkomster

än genomsnittsinkomsten i storleksgruppen 10—20 hektar. Även vad utredningen

i övrigt föreslagit beträffande den närmare utformningen och

tillämpningen av inkomstgränsen och den särskilda inkomstgränsen i

norra Sverige anser jag mig böra tillstyrka.

Beträffande inkomstgränsen bör man sålunda utgå från genomsnittsinkomsten

för gruppen 10—20 hektar under de 3 senast förflutna år, för

vilka resultat från statistiska centralbyråns deklarationsundersökningar

föreligger. För att borttaga effekten av den tidsmässiga eftersläpningen,

bör inkomstgränsen på sätt utredningen angivit framskrivas för eventuella

förändringar i penningvärdet, beräknade med hjälp av socialstyrelsens

konsumentprisindex. I gränsfall bör arealtillägget utgå med reducerat belopp,

så att inkomstgränsen inte överskrides genom bidraget. Därvid bör

dock enligt min uppfattning bidragsbelopp understigande 50 kronor inte

utbetalas.

Bestämningen av inkomstgränsen för norra Sverige bör i enlighet med

utredningens förslag ske på följande sätt. För de år, varpå inkomstgränsen

bygger, bör, på grundval av deklarationsundersökningarna, beräknas

den genomsnittliga skillnaden i inkomstläget i storleksgruppen 2—10 hektar

i norra Sverige och i övriga delar av landet. Därest inkomstläget i det

förstnämnda området överstiger inkomstnivån i övriga delar av landet bör

inkomstgränsen för norra Sverige höjas med det skillnadsbelopp, som beräkningen

utvisar.

Den lokala administrationen av arealtillägget bör enligt min uppfattning

omhänderhas av lantbruksnämnderna, varvid ansvaret för administrationen

och kontrollen i sista hand bör ankomma på lantbruksstyrelsen. I motsats

till utredningen anser jag det nämligen vara av väsentlig betydelse, att

administrationen av arealtillägget tillkommer organ med ingående lokalkännedom.

Ansökan om arealtillägg bör — såsom utredningen föreslagit — avlämnas

i samband med den allmänna självdeklarationen, d. v. s. i februari, och

bör då avse arealtillägg för närmast föregående kalenderår. På ansökningshandlingen

bör anges fastighetsnummer, åkerareal enligt den senaste fastighetstaxeringen,

samt uppgift om i vad mån tillskottsjord arrenderats eller

utarranderats och om sökandens mantalsskrivning föregående höst.

Efter behandlingen av deklarationen bör taxeringsnämnden å ansökningshandlingen

anteckna uppgift om sökandens inkomst och förmögenhet.

Taxeringsnämnderna skall enligt gällande bestämmelser vara klara med

taxeringsarbetet till utgången av juni månad. Vid denna tidpunkt bör sålunda

samtliga ansökningshandlingar vara inkomna till lantbruksnämnderna,

som kan utbetala arealtilläggen senast under loppet av förhösten samma

år.

Förslaget innebär, att man vid utbetalningen av arealtillägget utgår från

den av taxeringsnämnden fastställda inkomsten och förmögenheten. Emellertid

kan de av taxeringsnämnderna fastställda beloppen senare ändras

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr H9 år 1959

av bland annat prövningsnämnden. Innebär en sådan ändring, att inkomsteller

förmögenhetsbeloppet sänkes nnder respektive gräns, bör vederbörande

med hänvisning till ändrad taxering senare kunna erhålla arealtilllägg

för ifrågavarande år. Vid en höjning i senare instans av inkomsten

eller förmögenheten över respektive gräns bör — såsom utredningen föreslagit

— ett redan utbetalat arealtillägg inte återkrävas.

Utredningen om småbruksstöd har vid utformningen av arealtillägget

föreslagit en viss särbehandling av nuvarande producentbidragstagare i

Västerbottens och Norrbottens läns inland samt Jämtlands läns fjällbygder

med upp till 2,0 hektar åker. Även enligt mm uppfattning är en viss

särordning i detta sammanhang påkallad. Jag anser mig således böra föreslå,

att ifrågavarande bidragstagare erhåller bidrag med det belopp, med

vilket producentbidraget tidigare utgått, dock högst 200 kronor. Bidraget

bör sökas på samma sätt som arealtillägget och de för arealtillägget uppställda

normerna bör även gälla för detta övergångsbidrag.

Kostnaderna för det av mig i det föregående föreslagna arealtillägget kan

beräknas till 37 000 000 kronor.

Leveranstillägg för mjölk

Det nuvarande leveranstillägget för mjölk, som utgår i visst förhållande

till den till mejeri levererade mjölkkvantiteten, bör enligt min uppfattning

även i fortsättningen bibehållas som bidragsform. Ett sådant bidrag kompletterar

nämligen — såsom utredningen också framhållit — det föreslagna

arealtillägget bland annat genom att de övergångar, som uppstår vid

tillämpningen av åkerarealen som bidragsgrund, i viss mån uppmjukas.

Jag anser dock påkallat med vissa modifikationer i utredningens utformning

av leveranstillägget.

När leveranstillägget infördes under år 1952 utgick det först med 5 öre

per kilogram för den del av leveransen, som låg mellan 4 000 och 10 000

kilogram per år, samt för leveranserna över 10 000 kilogram med 300 kronor.

Sedermera ändrades leveranstillägget så, att det i större utsträckning

än tidigare begränsades till småbruk samt jordbruk i basjordbrukens storleksgrupp.

Från och med regleringsåret 1954/55 har nämligen leveranstilllägget

utgått med 3 öre per kilogram för leveranser upp till 10 000 kilogram,

maximibeloppet har därefter kvarstått oförändrat till 25 000 kilogram i årsleverans,

varefter tillägget minskats med 6 öre per kilogram för överskjutande

kvantitet. Vid dessa bidragsbelopp har ungefär 60 procent av det totalt

utbetalade beloppet tillförts jordbruk under 10 hektar, medan 20—25 procent

tillkommit jordbruk i storleksgruppen 10—20 hektar.

Utredningen om småbruksstöd har föreslagit, alt leveranstillägget skall

utgå med 5 öre per kilogram för leveranskvantiteten mellan 1 001—9 000

kilogram per år, sedan utgå med oförändrat 400 kronor per år för leveranskvantiteterna

upp till 15 000 kilogram och därefter avlrappas med 4 öre per

kilogram för överskjutande kvantitet. Vid denna utformning skulle ungefär

70 procent av leveranstilläggets totalbelopp tillkomma jordbruk under

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 49 år 1959

10 hektar och ungefär 25 procent jordbruk i storleksgruppen 10—20 hektar.

Utredningens förslag innebär således en ytterligare koncentration av leveranstillägget

till de mindre brukningsenheterna. Även enligt min uppfattning

är det önskvärt, att leveranstillägget utformas så, att det till helt

övervägande del kommer det mindre jordbruket till godo och att tillägget

såiedes helt får karaktären av småbrukarstöd. Uteslutande av administrativa

skäl har jag dock inte ansett mig böra föreslå en arealgräns även i fråga om

detta tillägg. Däremot har jag ansett det påkallat med en sådan ändring

av den föreslagna bidragsskalan, att tillägget vid större årsleveranser ytterligare

begränsas. Leveranstillägget bör således utgå med 5 öre per kilogram

för leveranskvantiteten 1 001—9 000 kilogram per år, därefter utgå med

oförändrat 400 kronor per år för leveranskvantiteterna mellan 9 000—12 000

kilogram och för leveranser överstigande 12 000 kilogram minskas för överskjutande

kvantitet med 4 öre per kilogram. Tillägg under 50 kronor bör

ej utgå.

Totalkostnaden för det av mig föreslagna leveranstillägget kan beräknas

till ungefär 44 000 000 kronor. Av detta belopp kan 32 000 000 kronor eller

närmare 75 procent beräknas bli tillförda jordbruk under 10 hektar. Detta

innebär en böjning av stödet till ifrågavarande jordbruk med 7 000 000 kronor.

Av återstoden kan — liksom vid tilläggets nuvarande utformning —

10 000 000 kronor beräknas bli tillförda jordbruk i storleksgruppen 10—20

hektar och något mindre än 2 000 000 kronor jordbruk över 20 hektar.

Ansvaret för kontrollen och utbetalningen av leveranstillägget bör liksom

hittills tillkomma statens jordbruksnämnd.

Det särskilda stödet i norra Sverige

Sedan länge har särskilt stöd utgått till mjölkproducenterna i norra Sverige.

Det för närvarande utgående extra mjölkpristillägget i denna del av

landet bar för regleringsåret 1958/59 beräknats till omkring 27 500 000

kronor. Som utredningen om småbruksstöd framhållit, har betydelsen av det

extra mjölkpristillägget under de gångna åren reducerats genom förändringen

i penningvärdet. De nuvarande tilläggsbeloppen har nämligen utgått oförändrade

sedan den 1 mars 1952. Från denna tidpunkt fram till hösten 1957

hade socialstyrelsens konsumentprisindex stigit med ungefär 15 procent. Enligt

utredningens förslag skulle därför det extra mjölkpristillägget i norra

Sverige korrigeras med hänsyn till förändringen i penningvärdet och således

uppskrivas med detta belopp.

Av nuvarande subventioner tillföres norra Sverige av producentbidraget

ungefär 15 000 000 kronor, medan leveranstillägget i dess nuvarande utformning

ger samma område omkring 12 000 000 kronor. Genom producentbidrag

och leveranstillägg erhåller sålunda norra Sverige sammanlagt ungefär

27 000 000 kronor i statliga subventioner. Av det i det föregående föreslagna

arealtillägget kan ungefär 14 000 000 kronor beräknas bli tillförda norra

Sverige. Härtill kommer ungefär 15 000 000 kronor genom leveranstillägget.

De föreslagna småbrukarsubventionerna innebär följaktligen, att stödet till

småbruket i norra Sverige ökas från 27 000 000 till 29 000 000 kronor.

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1959

Enligt min uppfattning kan starka skäl åberopas för en förbättring av

det särskilda stödet till norra Sverige. Med hänsyn till de speciella norrländska

produktionsbetingelserna bör detta stöd enligt min uppfattning även

framdeles utgå i form av ett extra mjölkpristillägg. Det bör därvid understrykas,

att den norrländska mjölkproduktionen knappt täcker förbrukningen

inom området, varför den föreslagna bidragsformen i detta område bör

kunna godtagas. Med hänsyn härtill anser jag mig böra föreslå, att det extra

mjölkpristillägget till norra Sverige uppskrives med ungefär 20 procent i

stället för med de 15 procent, som utredningen föreslagit. Totalkostnaden

för norrlandstillägget kan då beräknas till 33 000 000 kronor, vilket innebär

en ökning i förhållande till det för närvarande utgående norrlandstillägget

med drygt 5 000 000 kronor. Det genom olika subventioner till småbruket i

norra Sverige tillförda beloppet ökas därigenom med totalt (2 000 000 +

5 000 000 =) 7 000 000 kronor.

Vissa remissinstanser har ansett det befogat, att Ljusdalsortens mejeriförenings

område i nordvästra Hälsingland överföres till närmast högre bidragsgrupp.

Enligt min uppfattning bör detta förslag accepteras. Vidare bör

Jörns och Norsjö kommuner i Västerbottens län föras till den högsta bidragsgruppen.

Däremot bör i övrigt områdesindelningen för det extra mjölkpristillägget

och de huvudsakliga relationerna mellan bidragsbeloppen i olika

områden i norra Sverige icke ändras. Det extra mjölkpristillägget i norra

Sverige bör sålunda utgå med följande belopp.

Öre/kg Öre/kg

Öre/kg mjölk mjölk

mjölkfett (3,5 % (3,99 %

fetthalt) fetthalt)

I. Norrbottens län, Västerbottens läns lappmark,

Jörns och Norsjö kommuner i

Västerbottens län, Västernorrlands län

II.

såvitt angår mjölk, som levereras till

Backe mejeri, Jämtlands län såvitt angår

mjölk, som levereras till Gäddede mejeri

220

7,7

8,8

Västerbottens län i övrigt, Jämtlands län

i övrigt samt Kopparbergs län såvitt an- går mjölk som levereras till Särna me- jeri ................................

200

7,0

8,0

Västernorrlands län i övrigt samt Ljus- dalsortens mejeriförenings område i

nordvästra Hälsingland ..............

160

5,6

6,4

Hälsingland i övrigt samt Kopparbergs

län såvitt angår mjölk, som levereras

till Leksands, Mora, Rättviks, Särna och

Vansbro mejerier ....................

120

4,2

4,8

(i

Bihang till riksdagens protokoll 1959. I saml. Nr 149

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1959

V. Kopparbergs län i övrigt, Gästrikland, Uppsala

län såvitt angår mjölk, som levereras

till Skärplinge, Tierps och Örbyhus

mejerier, Västmanlands län såvitt angår

mjölk, som levereras till Östervåla mejeri,

Värmlands län, Örebro läns bergslag samt

Tössbo och Vedbo härader och Åmåls stad

i Älvsborgs län ...................... 35 1,2 1,4

Kostnaderna för det föreslagna stödsystemet

Som framgår av det föregående, kan kostnaderna för det föreslagna

arealtillägget beräknas till 37 000 000 kronor. Kostnaderna för leveranstilllägget

har beräknats till 44 000 000 kronor, varvid ungefär 32 000 000 kronor

tillkommer jordbruk med en åkerareal understigande 10 hektar. För

det extra mjölkpristillägget i norra Sverige är siffrorna 33 000 000 respektive

19 000 000 kronor. Totalt beräknas sålunda kostnaderna för stödsystemet

uppgå till 114 000 000 kronor. Det nuvarande producentbidraget, leveranstillägget

och extra mjölkpristillägget i norra Sverige beräknas för 1959/

60 till omkring 107 000 000 kronor. Det föreslagna stödsystemet innebär sålunda

en total bidragshöjning med 7 000 000 kronor.

Av de här föreslagna subventionerna kan, som framgår av det föregående,

88 000 000 kronor beräknas bli tillförda jordbruk med en åkerareal

understigande 10 hektar. Förslaget innebär därmed en förstärkning av stödet

till dessa jordbruk med 9 000 000 kronor.

Ikraftträdande av stödsystemet

Med hänsyn till de administrativa möjligheterna bör det nya stödsystemet

i dess helhet genomföras från och med budgetåret 1960/61. Det nuvarande

producentbidraget bör sålunda efter oförändrade grunder utbetalas

under innevarande kalenderår (avseende producentbidraget för kalenderåret

1958), medan arealtillägget för första gången bör utbetalas sommaren

1960 och då avse kalenderåret 1959.

Den i det föregående föreslagna ändringen av leveranstillägget bör genomföras

från och med den 1 september 1959 och vid denna tidpunkt bör

även den föreslagna höjningen av det extra mjölkpristillägget i norra

Sverige träda i kraft.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande,

lantbruksslyrelsen respektive jordbruksnämnden att i huvudsaklig

överensstämmelse med vad som anförts i det föregående utfärda erforderliga

bestämmelser angående det särskilda stödet till det mindre jordbruket.

Anslag säskanden m. m.

I årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t på min hemställan under

nionde huvudtiteln föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskilda propo
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr H9 år 1959

75

sitioner i ämnena, till Producentbidrag till vissa innehavare av mindre jordbruk

respektive Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område för budgetåret

1959/60 beräkna ett förslagsanslag av 37 500 000 kronor respektive

ett reservationsanslag av 173 000 000 kronor. Under sistnämnda anslag har

hittills anvisats medel till bland annat leveranstillägget för mjölk samt det

extra mjölkpristillägget i norra Sverige.

Jag har i det föregående föreslagit, att producentbidraget skall ersättas

av ett arealtillägg till vissa innehavare av mindre jordbruk. Anslaget till

producentbidrag bör därför slopas. Jag har vidare förordat, att det särskilda

stödet åt det mindre jordbruket i fortsättningen skall utgå i form

av arealtillägg, leveranstillägg för mjölk samt extra mjölkpristillägg i norra

Sverige. De på budgetåret 1959/60 belöpande kostnaderna för det föreslagna

stödet har beräknats till sammanlagt 114 000 000 kronor. Beloppet synes

mig böra anvisas å ett nytt, under nionde huvudtiteln upptaget reservationsanslag,

vilket bör benämnas Särskilt stöd åt det mindre jordbruket.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att sedermera ställa de för utbetalande

av arealtillägg respektive leveranstillägg och extra mjölkpristillägg

erforderliga beloppen till lantbruksstyrelsens respektive jordbruksnämndens

förfogande ävensom att vid behov medge jämkningar i de till ämbetsverken

anvisade beloppen.

Departementschefens hemställan

Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.

Maj:t måtte genom proposition föreslå riksdagen att

dels godkänna de i det föregående framlagda förslagen

angående utformningen av det särskilda stödet åt det mindre

jordbruket,

dels å riksstaten för budgetåret 1959/60 under nionde

huvudtiteln till Särskilt stöd åt det mindre jordbruket anvisa

ett reservationsanslag av 114 000 000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Maj :t Konungen bifall samt

förordnar, att proposition av den lydelse, bilaga till

detta protokoll utvisar, skall avlålas till riksdagen.

Ur protokollet:

It. Henriksson

680619 Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1959:285 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar rörande det särskilda stödet åt det mindre jordbruket jämte i ämnet väckta motioner. a1 i texten
  2. JoU 1959:31 Jordbruksutskottets utlåtande nr 31 år 1959 s. 1 i texten