Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 39 § 1 mom. landstingslagen den lb maj 195b (nr 319) m. m

11 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 10 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1959:154, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 39 § 1 mom. landstingslagen den lb maj 195b (nr 319) m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 15b år 1959

1

Nr 154

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 39 § 1 mom. landstingslagen den lb

maj 195b (nr 319) m. m.; given Stockholms slott den

3 april 1959.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över inrikesärenden

för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 39 § 1 mom. landstingslagen den 14 maj

1954 (nr 319);

2) lag om ändrad lydelse av 28 § 1 mom. kommunallagen den 18 december

1953 (nr 753); samt

3) lag om ändrad lydelse av 29 § 1 mom. kommunallagen för Stockholm

den 1 mars 1957 (nr 50).

GUSTAF ADOLF

fiune B. Johansson

Propositionens innehåll

I propositionen föreslås sådan ändring av bestämmelserna om resekostnadsersättning

åt landstingens och kommunernas förtroendemän att skälig

ersättning kan utgå för resa med eget motorfordon.

De nya ersättningsbestämmelserna föreslås skola träda i kraft den 1 januari

1960.

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 sand. AV 15b

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 154 år 1959

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 39 § 1 mom. landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319)

Härigenom förordnas, att 39 § 1 mom. landstingslagen den 14 maj 1954

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

39 §.

1 mom. Landstingsman åtnjuter -

Landstingsman, som ej bor å den

ort där landstingsmöte hålles, äger

tillika rätt till resekostnadsersättning.

I den mån resa kan företagas

med järnväg, omnibus, spårväg eller

fartyg, må ersättningen ej överstiga

avgiften för plats i andra klassens

vagn å järnväg eller, om sådan vagnsklass

icke finnes, i tredje klassens

vagn, plats i omnibus eller spårvagn

eller hyttplats på fartyg eller, när

hyttplats ej förekommer, salongsplats.

Eljest må ersättningen högst

motsvara lägsta avgiften för taxeautomobil.

Till den---------

--landstinget bestämmer.

Landstingsman, som ej bor å den

ort där landstingsmöte hålles, äger

tillika rätt till resekostnadsersättning.

I den mån resa lämpligen kan

företagas med järnväg, buss, spårväg

eller fartyg, må ersättningen ej

överstiga avgiften för plats i första

klass å järnväg, plats i buss eller

spårvagn eller hyttplats på fartyg.

För resa med eget motorfordon må

ersättning utgå efter de grunder, som

landstinget med beaktande av vad nu

sagts bestämmer. 1 intet fall må ersättningen

överstiga lägsta avgiften

för taxebil.

hans ställe.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1960.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 15b år 1959

3

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 28 § 1 mom. kommunallagen den 18 december 1953

(nr 753)

Härigenom förordnas, att 28 § 1 inom. kommunallagen den 18 december

1953 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

28

1 mom. Fullmäktige må---

Enligt fullmäktiges bestämmande

må, där våglängden mellan fullmäktigs

hemvist och fullmäktiges sammanträdeslokal

är större än tre kilometer,

resekostnadsersättning vid

deltagande i fullmäktiges sammanträde

utgå till fullmäktig. I den mån

resa kan företagas med järnväg, omnibus,

spårvagn eller fartyg, må ersättningen

ej överstiga avgiften för

tredje klass plats på järnväg, plats

i omnibus eller spårvagn eller salongsplats

på fartyg. Eljest må ersättningen

högst motsvara lägsta avgiften

för taxebil.

Där fullmäktig — — —

(Föreslagen lydelse)

§•

uppdragets fullgörande.

Enligt fullmäktiges bestämmande

må, där våglängden mellan fullmäktigs

hemvist och fullmäktiges sammahträdeslokal

är större än tre kilometer,

resekostnadsersättning vid

deltagande i fullmäktiges sammanträde

utgå till fullmäktig. I den mån

resa lämpligen kan företagas med

järnväg, buss, spårvagn eller fartyg,

må ersättningen ej överstiga avgiften

för plats i andra klass på järnväg,

plats i buss eller spårvagn eller salongsplats

på fartyg. För resa med

eget motorfordon må ersättning utgå

efter de grunder, som fullmäktige

med beaktande av vad nu sagts bestämma.

I intet fall inå ersättningen

överstiga lägsta avgiften för taxebil.

ige bestämma.

Denna lag träder i kraft den 1 ja
nuari

1960.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 195!>

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 29 § 1 mom. kommunallagen för Stockholm

den 1 mars 1957 (nr 50)

Härigenom förordnas, att 29 § 1 mom. kommunallagen för Stockholm

den 1 mars 1957 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

29 §.

1 mom. Stadsfullmäktige må -— - Enligt stadsfullmäktiges bestämmande

må, där våglängden mellan

fullmäktigs hemvist och fullmäktiges

sammanträdeslokal är större än

tre kilometer, resekostnadsersättning

vid deltagande i fullmäktiges

sammanträde utgå till fullmäktig. I

den mån resa kan företagas med

järnväg, omnibus eller spårvagn, må

ersättningen ej överstiga avgiften för

andra klass plats på järnväg eller

plats i omnibus eller spårvagn. Eljest

må ersättningen högst motsvara

lägsta avgiften för taxebil.

— uppdragets fullgörande.

Enligt stadsfullmäktiges bestämmande

må, där våglängden mellan

fullmäktigs hemvist och fullmäktiges

sammanträdeslokal är större än

tre kilometer, resekostnadsersättning

vid deltagande i fullmäktiges

sammanträde utgå till fullmäktig. I

den mån resa lämpligen kan företagas

med järnväg, buss eller spårvagn,

må ersättningen ej överstiga

avgiften för plats i andra klass på

järnväg eller plats i buss eller spårvagn.

För resa med eget motorfordon

må ersättning utgå efter de grunder,

som stadsfullmäktige med beaktande

av vad nu sagts bestämma. I intet

fall må ersättningen överstiga lägsta

avgiften för taxebil.

Denna lag träder i kraft den 1 ja
nuari

1960.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 154 år 1959

5

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3 april

1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om ändring

av bestämmelserna om resekostnadsersättning åt kommunala förtroendemän

samt anför härvid följande.

I skrivelse den 3 oktober 1958 har Svenska landstingsförbundets styrelse

hemställt, att 39 § landstingslagen måtte ändras så att landstingens förtroendemän

kan få ersättning för resa med egen bil enligt bestämmelserna

i statens resereglemente.

över framställningen har efter remiss yttranden avgivits av statskontoret,

Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund och Hushållningssällskapens

förbund.

Jag anhåller nu att få upptaga detta ärende till närmare behandling.

Gällande bestämmelser

Enligt 39 § 1 inom. landstingslagen den 14 maj 1954 (LL) äger landstingsman,

som ej bor på den ort där landstingsmöte hålles, rätt till resekostnadsersättning.

I den mån resa kan företagas med järnväg, omnibus,

spårväg eller fartyg, får ersättningen icke överstiga avgiften för plats i

andra klassens vagn å järnväg eller, om sådan vagnsklass icke finnes, i

tredje klassens vagn, plats i omnibus eller spårvagn eller hyttplats på fartyg

eller, när hyttplats ej förekommer, salongsplats. Eljest får ersättningen

högst motsvara lägsta avgiften för taxebil.

Landstinget äger besluta, att resekostnadsersättning skall utgå till ledamot

av förvaltningsutskottet och utsedd ledamot av annan nämnd (55 §

1 inom.), till ledamot av beredning (39 § 2 inom.) och till revisor (67 §).

Ersättningen får därvid icke bestämmas till högre belopp än som i motsvarande

fall utgår till landstingsman.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 154 år 1959

För förtroendemännen i primärkonnnunerna finnes liknande bestämmelser

i kommunallagen den 18 december 1953 (KL) och kommunallagen

för Stockholm den 1 mars 1957 (KLSthlm). I 28 § 1 mom. KL och 29 §

1 mom. KLSthlm stadgas sålunda att resekostnadsersättning får enligt fullmäktiges

bestämmande utgå till fullmäktig, om våglängden mellan hans

hemvist och fullmäktiges sammanträdeslokal är större än tre kilometer.

Beträffande ersättningens storlek innehåller paragraferna motsvarande bestämmelser

som 39 § 1 mom. LL, dock att ersättningen icke får överstiga

vid resa med järnväg avgiften för plats i tredje klassens vagn och vid resa

med fartyg avgiften för salongsplats.

Efter nu angivna grunder får resekostnadsersättning enligt fullmäktiges

bestämmande utgå jämväl till ledamot av kommunens styrelse och utsedd

ledamot av annan kommunalnämnd (46 § 1 mom. KL, 53 § 1 inom.

KLSthlm), till ledamot av beredning (28 § 2 mom. KL, 29 § 2 mom.

KLSthlm) samt till revisor (63 § KL, 67 § KLSthlm).

För statstjänstemännen gäller enligt 4 § i det allmänna resereglementet

den 21 november 1952 (nr 735), att resekostnadsersättning vid tjänsteresa

utgår med hänsyn till den väg och det färdsätt, som verkligen använts, varvid

dock ersättningen icke får uppgå till högre belopp sammanlagt än som

skulle ha utgått, om tjänstemannen begagnat sig av den väg och det färdsätt,

som varit lämpligast med avseende på resans ändamål och för att

åstadkomma minsta sammanlagda rese- och traktamentskostnad. Beträffande

tjänsteresor, som företages med tjänstemannen tillhörigt motorfordon

äger dock Kungl. Maj :t eller myndighet, som Kungl. Maj:t bestämmer,

förordna att ersättning skall utgå även i fall, då tjänstemannen enligt de

förut återgivna bestämmelserna icke är berättigad till ersättning för sådant

färdsätt.

Med stöd av nyssnämnda bemyndigande har Kungl. Maj :t i kungörelsen

den 12 december 1952 (nr 78) angående resekostnadsersättning vid tjänsteresa

med egen bil m. m. förordnat, att myndighet, som erhållit Kungl. Maj :ts

tillåtelse därtill, må medgiva tjänsteman att utfå ersättning för tjänsteresa

med egen bil även i fall då ersättning icke skulle ha kunnat utgå enligt den

grundläggande regeln i allmänna resereglementet. Sådant medgivande får

dock lämnas endast om det vid en jämförelse i stort mellan kostnaderna för

olika färdsätt visat sig vara förmånligt för statsverket från ekonomisk syr.

punkt och med hänsyn till verksamhetens rationella bedrivande. Medgivandet

skall avse viss tid och visst område samt gälla bil med mindre tjänstevikt

än 1 100 kg, såvida icke användande av större bil anses oundgängligen

nödvändigt för fullgörande av tjänstemannens åligganden. Som villkor för

medgivande skall gälla, att tjänstemannen förbinder sig bl. a. att låta annan

tjänsteman, som har att i tjänsteärende färdas samma väg, i mån av utrymme

medfölja i bilen. Ersättningsbeloppet bestämmes med hänsyn till

bilens storlek och sammanlagda körlängden i tjänsteresor för budgetår.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1950

För större bil, varmed avses bil med tjänstevikt om minst 1 100 kg., utgår

högre ersättning per kilometer än för mindre bil, och med ökande körlängd

sjunker kilometerersättningen. Ersättningen per kilometer vid tjänsteresa

med mindre bil utgör sålunda t. o. in. 500 mil 39 öre, mellan 500 och 1 500

mil 22 öre och över 1 500 mil 18 öre, medan motsvarande ersättning för

större bil utgår med respektive 55 öre, 31 öre och 25 öre. Vid tjänsteresa

inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens eller Norrbottens län skall

utöver nämnda belopp utgå tilläggsersättning med 2 öre per kilometer under

tiden den 1 december—den 30 juni och eljest med 1 öre per kilometer.

Enligt landstingens resereglemente åtnjuter landstingens tjänstemän

ersättning för resa med eget motorfordon enligt i huvudsak samma grunder,

som gäller för statstjänstemän. Motsvarande bestämmelser finnes även

upptagna i det av Svenska landskommunernas förbund upprättade normalresereglementet

för de kommunala arbetstagarnas tjänsteresor utom kommunen.

Däremot innehåller Svenska stadsförbundets normalresereglemente

i förevarande hänseende endast den bestämmelsen att ersättning till tjänsteman

för resa med egen bil utom staden utgår efter de grunder staden föreskriver.

Svenska landstingsförbundets framställning

I Svenska landstingsförbundets skrivelse framhålles, att bestämmelserna

om resekostnadsersättning till landstingens förtroendemän har bestått i huvudsak

oförändrade under en lång följd av år och därför blivit i vissa avseenden

föråldrade. Frånsett att klassindelningen ändrats på järnvägarna

är den väsentligaste bristen, att hänsyn icke har tagits till bilismens starka

utveckling. Landstingsmännen använder numera i stor utsträckning egna

bilar vid färd till och från sammanträden i landstingets tjänst. Efter en

strikt tolkning av bestämmelserna kan ersättning för resa med egen bil, i

de fall resan kunnat företagas med kollektiva färdmedel, utgå endast med

det belopp, som biljettpriset på dessa betingar. Detta innebär enligt förbundets

mening en oskälig begränsning av ersättningen. Ett anlitande av

de kollektiva färdmedlen — särskilt järnvägarna — medför ofta onödig tidsspillan

och långa väntetider. Sammanträden måste vidare — utan hänsyn

till vad som annars kunde anses lämpligt — anpassas till buss- och tågtider,

vilket kan vara förenat med stora svårigheter. I framställningen påpekas

vidare, att staten själv har anpassat sina reseersättningsbestämmelser

efter utvecklingen och infört bestämmelser om ersättning för resor med

egen bil samt att motsvarande bestämmelser finns för landstingens befattningshavare.

Tiden synes förbundet nu vara inne att även för landstingens

förtroendemän införa särskilda ersättningsbestämmelser för resa med

egen bil.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 15A år 1959

Remissyttrandena

Alla remissinstanserna har tillstyrkt framställningen eller lämnat den

utan erinran.

Hushållningssällskapens förbund erinrar om att de för landstingsmän

gällande reglerna om resekostnadsersättning sedan gammalt tillämpas även

inom hushållningssällskapen. De skäl som Svenska landstingsförbundet

anfört för införande av särskilda ersättningsbestämmelser för resa med

egen bil gäller enligt Hushållningssällskapens förbund också för hushållningssällskapens

förtroendemän. Om dessa ej färdades med egen bil till förekommande

sammanträden och förrättningar, skulle den tidsförlust som

uppdragen åsamkar dem i många fall bli så stor att de icke kunnat åtaga

sig uppdragen. Bestämmelserna bör anpassas till den skedda utvecklingen

men Hushållningssällskapens förbund ifrågasätter om de i statens resereglemente

meddelade föreskrifterna i ämnet är i allo lämpliga när det gäller

förtroendemännen inom landsting och hushållningssällskap.

Svenska landskommunernas förbund framhåller, att det numera även vid

de landskommunala organens sammanträden är vanligt att huvudparten av

deltagarna färdas med bil, enskilt eller i form av samåkning. Den anpassning

av lagstiftningen till nutida kommunikationsförhållanden på landsbygden,

som Svenska landstingsförbundets framställning syftar till, synes

därför böra övervägas även för primärkommunernas vidkommande.

Departementschefen

De nu gällande bestämmelserna om resekostnadsersättning åt landstingens

och primärkommunernas förtroendemän överfördes i huvudsak

oförändrade från lagen om landsting och kommunalstyrelselagarna till

den nya landstingslagen av år 1954 resp. de nya allmänna kommunallagarna.

1 stort sett erhöll bestämmelserna sitt nuvarande innehåll redan 1924. Vissa

justeringar vidtogs dock 1950; bl. a. infördes då möjlighet att utgiva resekostnadsersättning

även till stadsfullmäktig.

Såväl i förslaget till 1950 års nyss berörda lagändringar som i förslaget

till 1954 års landstingslag uttalade föredragande departementschefen att

man i och för sig borde kunna lämna kommunerna full frihet att själva

bestämma grunderna för resekostnadsersättning åt sina förtroendemän

utan att vara bundna av detalj föreskrifter om minsta ersättningsgilla ressträcka,

tillåten vagnsklass på tåg etc. Departementschefen föreslog emellertid

inte en sådan lösning, enär önskemål härom inte framkommit från

kommunalt håll och då några praktiska fördelar inte skulle vara att vinna

därmed.

Jag har helt nyligen tillkallat sakkunniga för att göra en allmän översyn

av reglerna om ersättning till kommunala förtroendemän. Denna översyn

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 154 år 1959

kan komma att resultera i mera genomgripande ändringar i de nu gällande

bestämmelserna i ämnet. Med hänsyn härtill vill jag inte nu förorda en

mera radikal ändring i bestämmelserna om resekostnadsersättning, något

som inte heller påfordrats i landstingsförbundets framställning eller föreslagits

i något remissyttrande.

Syftet med landstingsförbundets framställning, nämligen att ernå en anpassning

av bestämmelserna om resekostnadsersättning åt landstingens förtroendemän

efter den utveckling som skett framför allt på bilismens område,

bör däremot redan nu tillgodoses. Jag anser det väsentligt, att man i

möjligaste mån söker begränsa den tidsspillan och de olägenheter i övrigt

som de allmänna uppdragen åsamkar förtroendemännen. Med denna utgångspunkt

är det naturligt att räkna med att förtroendemännen färdas i

egna bilar till sammanträden och andra förrättningar i landstingets tjänst,

om de därigenom kan göra tidsbesparingar av betydelse eller eljest minska

de med uppdraget förenade olägenheterna. Reseersättningsbestämmelserna

bör då också anpassas efter ett sådant betraktelsesätt.

De för statstjänstemän och kommunala tjänstemän gällande resereglementena

ger i fråga om ersättning för resa med egen bil regler dels för när

detta färdsätt får användas och dels för hur ersättningen skall beräknas.

Bilersättningen åt landstingens förtroendemän synes likaledes böra regleras

1 dessa båda avseenden genom bestämmelser, som fastställes av landstinget.

Jag har redan pekat på de viktigaste fallen, då ersättning bör utgå till

landstingens förtroendemän för resa med egen bil, nämligen när väsentliga

tidsvinster kan göras därigenom. Som exempel på andra ersättningsgilla

fall kan nämnas, att förtroendemannen på grund av kroppsskada eller

lyte eller svag hälsa har svårt att anlita kollektiva färdmedel. Givet är, att

ju större skillnaden blir i fråga om kostnaderna vid olika färdsätt desto

starkare skäl bör fordras för att ersättning skall utgå med hänsyn till det

dyrare färdsättet. Resa med egen bil bör sålunda kunna ersättas även i fall

där ersättning ej medgives för färd med taxebil.

Vad beträffar ersättningsbeloppen för färd med egen bil synes det .naturligt

att — såsom skelt även i fråga om landstingens och kommunernas

tjänstemän — beräkna ersättningen efter i huvudsak samma regler,, som

gäller för statstjänstemännen. Emellertid torde det inte vara lämpligt, vare

sig att upptaga dessa regler i landstingslagen eller att där hänvisa till allmänna

resereglementet. I stället bör det överlämnas åt landstingen att bestämma

grunderna för ersättningen, varvid dessa tid eller annan kan anpassas

efter vad som gäller för statstjänstemännen. Den gränsen för ersättningens

storlek bör dock fastställas i lagen, att ersättningen i intet fall

må överstiga lägsta avgiften för taxebil.

Den här förordade regleringen skulle sålunda innebära, alt i 39 § 1 mom.

landstingslagen fastställes en ram för resekostnadsersättningen — ersättningen

får inte överstiga kostnaden för resa med kollektivt färdmedel, när

2 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 sand. Nr 154

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr lök år 1959

resan lämpligen kan företagas på detta sätt, och i intet fall överstiga lägsta

avgiften för taxebil — samt att det överlämnas åt landstingen att bestämma

grunderna för ersättning vid resa med eget motorfordon. Dessa grunder

bör inom angivna ram kunna avse såväl i vilka fall ersättningen skall utgå

som hur den skall beräknas och vad som skall gälla i fråga om samåkning

mellan flera förtroendemän.

Samtidigt med de ändringar, som föranledes av införandet av särskild

ersättning för färd med eget motorfordon, bör i 39 § 1 mom. landstingslagen

vidtagas vissa jämkningar i reglerna för beräkning av ersättning vid färd

med kollektiva färdmedel. I första hand bör jämkning ske med hänsyn till

den ändring i klassindelningen som ägt rum på järnvägarna. Vad som sägs

om andra klass och tredje klass skall sålunda numera avse första klass resp.

andra klass. I detta sammanhang torde vidare de reservationer, som i lagrummet

knutits till rätten att utfå ersättning motsvarande avgiften för

andra klassens vagn på järnväg och hyttplats på fartyg, nämligen att sådan

vagnsklass finnes resp. att hyttplats förekommer, kunna utgå. Självfallet

får ersättningen inte beräknas efter avgiften för bättre plats än som

verkligen använts eller som skulle ha kunnat användas, om färdmedlet

ifråga begagnats. Vissa smärre redaktionella jämkningar synes också böra

vidtagas.

Som Hushållningssällskapens förbund framhållit blir de här föreslagna

nya reglerna omedelbart tillämpliga även på hushållningssällskapens förtroendemän.

Dessa åtnjuter nämligen resekostnadsersättning enligt samma

grunder, som inom verksamhetsområdet gäller för landstingsmän vid landstingssammanträde.

Även för primärkommunernas förtroendemän synes möjlighet böra finnas

att utfå skälig ersättning för resor med egen bil i kommunens tjänst.

I 28 § 1 mom. kommunallagen och 29 § 1 mom. kommunallagen för Stockholm

torde därför motsvarande ändring böra göras, som i detta syfte förordats

beträffande 39 § 1 mom. landstingslagen. De jämkningar som i övrigt

föreslagits i detta lagrum torde också i tillämpliga delar böra vidtagas

i de båda förstnämnda lagrummen.

I enlighet med vad jag sålunda förordat har inom inrikesdepartementet

utarbetats förslag till lag om ändrad lydelse av 39 § 1 mom. landstingslagen

den 14 maj 1954 (nr 319), lag om ändrad lydelse av 28 § 1 mom. kommunallagen

den 18 december 1953 (nr 753) och lag om ändrad lydelse av 29 §

1 mom. kommunallagen för Stockholm den 1 mars 1957 (nr 50).

Lagändringarna bör träda i kraft den 1 januari 1960. Det torde inte vara

något att erinra mot att propositionen av riksdagen behandlas senare än

under innevarande vårsession.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t

måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga förut omnämnda

inom inrikesdepartementet upprättade förslag till

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 15b år 1959 It

1) lag om ändrad lydelse av 39 § 1 mom. landstingslagen den lb maj

195b (nr 319);

2) lag om ändrad lydelse av 28 § 1 mom. kommunallagen den 18 december

1953 (nr 753); samt

3) lag om ändrad lydelse av 29 § 1 mom. kommunallagen för Stockholm

den 1 mars 1957 (nr 50).

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t

Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Äke Andrén

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1959:315 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 154, med förslag till lag om ändrad lydelse av 39 § 1 mom. landstinqslaqen den 14 maj 1954 s. 1 i texten
  2. KU 1959:19 Memorial angående uppskov med behandlingen av vissa ärenden. Konstitutionsutskottet far härmed jämlikt § 58 riksdagsordningen underställa riksdagen frågan om up s. 1 i texten