Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid grkesmässig försäljning av bilar

1959-04-16 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1959:155, Med förslag till förordning med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid grkesmässig försäljning av bilar

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 155 år 1959

1

Ur 155

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid

grkesmässig försäljning av bilar; given Stockholms

slott den 11 april 1959.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, inhämta riksdagens yttrande

över härvid fogat förslag till förordning med föreskrifter om vissa

betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehål]

I början av 1950-talet träffades mellan staten och organisationerna inom

bilbranschen en överenskommelse om regler för avbetalningshandeln med bilar.

Reglerna innebar i huvudsak, att vid försäljning av bilar viss del av

köpesumman skulle betalas kontant och återstoden inom närmare angiven

tid, allt i syfte att begränsa kreditköpen på detta område, överenskommelser

i saken har därefter gällt till den 1 juli 1958. Skälet till att denna reglering

upphörde var, att åtskilliga bilhandlare ställde sig utanför och därigenom

var oförhindrade att erbjuda bilköpare förmånligare betalningsvillkor

än då gällande överenskommelse medgav.

En ny överenskommelse om kreditregler för bilbranschen har den 16

april 1959 preliminärt träffats med Sveriges automobilhandlareförbund.

För att garantier skall vinnas för en enhetlig tillämpning av de överenskomna

kreditreglerna har det förutsatts, att bestämmelser skall utfärdas,

varigenom bilhandlare som står utanför överenskommelsen förpliktas att

följa motsvarande regler för kreditgivningen. I propositionen framlägges

förslag till bestämmelser av sådan innebörd.

1 liiliang till riksdagens protokoll 1!)59. 1 samt. Nr 156

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 155 år 1959

Förslag

till

Förordning

med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig

försäljning av bilar

Härigenom förordnas som följer.

1 §■

Denna förordning äger tillämpning å yrkesmässig försäljning av bilar,

dock med undantag för lastbilar och bussar vilkas totalvikt överstiger 1 800

kilogram.

Med försäljning förstås varje överlåtelse, där vederlaget har avtalats skola

utgå, helt eller delvis, i penningar, överlåtelse anses föreligga även i det

fall, att säljaren i avtalet gjort sådant förbehåll, som avses i 1 § första stycket

lagen om avbetalningsköp, eller betecknat avtalet på sätt varom i 1 §

andra stycket samma lag förmäles.

2 §•

Säljare må ej utlämna försåld bil, med mindre köparen till honom erlagt

minst fyrtio procent av vederlaget (kontantinsats) samt i övrigt förbundit

sig att gälda vederlaget inom femton månader eller, då fråga är om

lastbil, buss eller personbil avsedd att nyttjas i yrkesmässig trafik, tjugofyra

månader (kredittid).

Kontantinsatsen må ej inbegripa vad köparen kan hava erhållit såsom

försträckning av säljaren eller någon med vilken denne har ekonomisk intressegemenskap.

Har avtalats att köparen äger erlägga del av vederlaget i form av begagnat

motorfordon, må värdet av detta inräknas i kontantinsatsen.

Kredittiden räknas från och med kalendermånaden efter den då bilen

utlämnades av säljaren.

När särskilda skäl därtill äro, må kommerskollegium medgiva undantag

från stadgandena i denna paragraf.

3 §•

Vad i 2 § stadgas skall ej äga tillämpning, om säljaren biträtt en av

Kungl. Maj :t godkänd överenskommelse, jämlikt vilken det åligger honom

att iakttaga motsvarande regler om kontantinsats och kredittid.

4 §•

Säljare, som utlämnar försåld bil i strid mot föreskrifterna i 2 §, skall

böta en tiondedel av bilens värde, dock lägst femhundra kronor och högst

tvåtusen kronor.

Denna förordning träder i kraft den — — —.

Vad i förordningen stadgas skall ej gälla sådan försäljning av bilar, varom

avtal träffats före ikraftträdandet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 155 år 1959

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

11 april 1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chelen

för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om förordning med

föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar

samt anför därvid följande.

Sedan länge har avbetalningskrediternas samhälleliga betydelse uppmärksammats,

i främsta rummet för deras för- och nackdelar i privatekonomiskt

hänseende men också på grund av deras ställning i konjunkturförloppet.

Enligt ekonomiska undersökningar som gjorts på området tenderar avbetalningskrediterna

för konsumtionsändamål att förstärka de ekonomiska fluktuationerna.

I en period med inflationstendenser och förväntningar om stegrade

inkomster och priser är en expansion av avbetalningshandeln ett karakteristiskt

inslag. Det är mot den bakgrunden naturligt, att man sökt finna

medel att påverka omfattningen av dessa krediter. I flera främmande länder

bär bestämmelser om obligatoriska betalningsvillkor inom avbetalningshandeln

använts som ett verksamt led i stabiliseringspolitiken. Även i vårt land har

hithörande frågor prövats vid olika tillfällen.

Sålunda må erinras om den utredning som år 1949 tillsattes med uppdrag

att utreda förutsättningarna för en provisorisk lagstiftning rörande avbetalnings-

och förskottsköp in. in. Denna utredning redovisade i sitt betänkande

(SOU 1949:38) skilda lagstiftningsåtgärder som skulle kunna genomföras

och då bl. a. regler om skärpta avbetalningsvillkor, såvitt anginge

handpenning och avbetalningstid. Utredningen ville emellertid icke förorda

sådana åtgärder utan menade den lämpligaste vägen vara att genom förhandlingar

mellan staten och vederbörande branschorganisationer få till

stånd en skärpning av nämnda villkor. Härvid föreslogs att kommerskollegium

skulle få i uppdrag att å statens vägnar föra förhandlingarna.

Kungl. Maj :t godkände förslaget och uppdrog genom beslut den 22 september

1950 åt kommerskollegium att på sätt utredningen förordat upptaga

förhandlingar om skärpning av villkoren för avbetalningsköp och låneköp

samt om inskränkning i kontokrediten, allt i den utsträckning som med

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 155 år 1959

hänsyn till vunnen utredning och det allmänna ekonomiska läget kunde

anses påkallat. Uppdraget utmynnade i en den 15 februari 1951 dagtecknad

överenskommelse mellan kollegium och Sveriges automobilhandlareförbund,

enligt vilken vid försäljning av bilar vissa regler skulle gälla bl. a.

angående kontantinsatsens storlek och avbetalningstidens längd. Överenskommelsen

biträddes av Sveriges automobilindustriförening och Sveriges

automobilimportörförbund.

I september 1955 överlämnade nämnden för planering av ekonomiska stabiliseringsåtgärder

till dåvarande chefen för finansdepartementet en promemoria

med förslag till viss lagstiftning om obligatoriska betalningsvillkor

vid kreditköp. Stabiliseringsnämndens förslag innebar i korthet, att

statsmakterna skulle genomföra en fullmaktslag, som berättigade Kungl.

Maj :t att beträffande yrkesmässig avbetalningsliandel utfärda föreskrifter

om obligatorisk kontantinsats och maximerad kredittid. I lagförslaget fanns

en bestämmelse av innehåll att för den säljare, som överträdde sålunda utfärdade

föreskrifter, hans i avbetalningslagen medgivna rätt att förbehålla

sig äganderätt till godset eller att återtaga detta skulle vara utan verkan.

Vid utarbetandet av sitt förslag hade nämnden haft dansk och norsk lagstiftning

på området såsom förebild. Förslaget remitterades för yttrande till

ett antal myndigheter och sammanslutningar, av vilka åtskilliga i sina remissvar

intog en avvisande hållning. Framförallt anfördes betänkligheter av

principiell natur mot förslaget. Det ansågs sålunda, att ett genomförande

av förslaget skulle innebära ett alltför starkt ingrepp i den gällande civilrättsliga

regleringen på avbetalningshandelns område. Från en del håll förordades

att man skulle söka uppnå det med stabiliseringsnämndens förslag

avsedda syftet genom överenskommelser med företagarna inom de olika

branscherna.

Kungl. Maj :t valde också denna linje och uppdrog genom beslut den 28

oktober 1955 åt dåvarande statssekreteraren i handelsdepartementet att genom

förhandling med näringslivets branschorganisationer utröna förutsättningarna

för överenskommelser angående en begränsning av avbetalningshandeln.

De förhandlingar som i anledning härav upptogs ledde efter hand

till överenskommelser mellan Kungl. Maj :t samt vederbörande organisation

inom envar av bil-, cykel-, radio-, möbel-, piano- och tvättmaskinsbranschen.

Det uppdrogs åt kommerskollegium att följa tillämpningen och

verkningarna av de olika överenskommelserna, vilka tillsvidare skulle gälla

ett år, samt att till Kungl. Maj:t inkomma med de redogörelser och förslag

till vilka uppdraget kunde föranleda.

Den med automobilhandlareförbundet ingångna överenskommelsen, dagtecknad

den 20 december 1955, ersatte den tidigare nämnda överenskommelsen

av den 15 februari 1951 och biträddes också denna gång av automobilindustriföreningen

och automobilimportörförbundet. Enligt den nya

överenskommelsen — sedermera jämkad i smärre hänseenden — åtog sig

automobilhandlareförbundet att verka för att vid försäljning av bilar vissa

grundsatser skulle tillämpas. Sålunda skulle avbetalningsaffärer i princip

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 155 år 1959

5

undvikas. Reklam för avbetalningsköp fick ej förekomma. Vid köp på avbetalning

av lastbilar med en maximilast av högst 3 000 kg eller personbilar,

avsedda att användas i yrkesmässig trafik, skulle minst 40 procent av köpesumman

erläggas kontant — dvs. innan bilen utlämnades till köparen —■

samt återstoden vara erlagd inom 24 månader från det köparen mottagit

bilen. Beträffande andra nya personbilar föreskrevs i överenskommelsen

att kontantinsatsen skulle vara minst 50 procent av köpesumman och avbetalningstiden

längst 12 månader. I fråga om vanliga begagnade personbilar

gällde, att kontantinsatsen skulle uppgå till minst 40 procent av köpesumman

och avbetalningstiden sträcka sig över längst 15 månader. Vidare

stadgades i överenskommelsen att syftet med denna ej fick motverkas genom

övergång till andra kreditformer. Härutöver åtog sig automobilhandlareförbundet

att — om så erfordrades i samverkan med industriföreningen

och importörförbundet — från bilhandlarna införskaffa förbindelser att tilllämpa

nyss angivna grundsatser vid försäljning av bilar ävensom att underkasta

sig viss kontroll och, om reglerna rörande kontantinsatsens storlek

eller avbetalningstidens längd överträddes, utgiva skadestånd till automobilhandlareförbundet

med 2 000 kronor för varje fordon som sålts i strid

mot dessa regler. Influtna skadeståndsbelopp skulle, i den mån de icke användes

till de med kontrollen förenade kostnaderna, överlämnas till Svenska

vanförevårdens centralkommitté. Bilhandlare, som icke var medlem av

automobilhandlareförbundet, skulle få inlämna förbindelsen till bilfabrikant

eller bilimportör för vilken han var återförsäljare. Uppkommande tvister

mellan förbundet och av överenskommelsen bunden bilhandlare skulle, om

part så önskade, hänskjutas till skiljenämnd. Beträffande kontrollen förband

sig automobilhandlareförbundet att i samverkan med industriföreningen och

importörförbundet vidtaga åtgärder för att genom auktoriserad revisor

eller annan kompetent person övervaka att de i överenskommelsen intagna

grundsatserna tillämpades. Kostnaderna för kontrollen skulle bestridas av

influtna skadestånd eller, om sådana medel saknades, av automobilhandlareförbundet.

Övriga överenskommelser var utformade i stort sett efter samma grundsatser

som dem för vilka nyss redogjorts, dock att de saknade bestämmelser

om sanktioner mot den säljare som underlät att rätta sig efter avbetalningsreglerna.

överenskommelserna biträddes emellertid icke av de inom de olika branscherna

verksamma företagarna i den utsträckning som uppenbarligen förutsatts

av organisationerna. Då kommerskollegium hösten 1956 på uppdrag

av Kungl. Maj:t inledde förhandlingar om en förlängning av överenskommelserna,

visade sig denna omständighet ha stor betydelse. Visserligen förklarade

sig bilbranschen och tvättmaskinsbranschen villiga att förlänga sina

överenskommelser, men beträffande övriga branscher kunde enighet icke

nås. Vederbörande organisation avböjde att gå med på förlängning under

hänvisning till all utanför överenskommelserna stående företag underlåtit

att tillämpa avbetalningsreglerna, med påföljd att de av överenskom
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj. ts proposition nr 155 år 1959

melserna bundna företagarna blivit lidande i den rådande hårda konkurrensen.

Kollegiets anmälan i saken föranledde icke någon Kungl. Maj:ts åtgärd,

och avbetalningshanaeln blev sålunda helt oreglerad inom alla branscher

utom bil- och tvättmaskinsbranscherna. Redan här kan emellertid nämnas

att överenskommelsen med sistnämnda bransch upphörde med utgången

av år 1957 och överenskommelsen med bilbranschen ett halvår senare.

Sedan det under sommaren 1957 framkommit att icke heller automobilhandlareförbundet

ville på längre sikt stå fast vid sin överenskommelse

med staten så länge den icke var bindande för det helt övervägande antalet

bilhandlare, tillkallade jag i september 1957 med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande

tre utredningsmän1 med uppdrag att inkomma med förslag till

åtgärder i syfte att vinna garantier för en tillämpning inom bilhandeln i

dess helhet av de regler för en begränsning av avbetalningshandeln som avtalats

eller kunde komma att avtalas mellan staten och vederbörande

branschsammanslutning. I november 1958 överlämnade utredningen — som

antog benämningen 1957 års utredning för nvbetalningsregler inom bilhandeln

— till mig en promemoria i ämnet.

I promemorian lämnas till en början en del uppgifter angående detaljhandeln

med bilar. Sålunda fanns i vårt land omkring 825 företag som bedrev

försäljning av nya bilar. Av dem var omkring 625 medlemmar i automobilhandlareförbundet,

medan återstoden icke tillhörde någon återförsäljarorganisation.

Flertalet sålde också begagnade bilar. Härutöver fanns omkring

400 företag, som ägnade sig uteslutande åt försäljning av dylika bilar.

Utredningen omtalar vidare, att samtliga medlemmar i automobilhandlareförbundet

hade varit anslutna till avbetalningsöverenskommelsen och att

av de omkring 200 utanför förbundet stående företag, som idkade handel

med nya bilar, omkring 140 eller alltså ungefär 70 procent biträtt överenskommelsen.

Detta innebar att cirka 92 procent av hela antalet försäljare av

nya bilar var bundna av avbetalningsreglerna. Beträffande de begagnade bilarna

upplyser utredningen, att av de omkring 400 företagare som yrkesmässigt

idkade försäljning endast med bilar av sådant slag, drygt 150 anslutit

sig till överenskommelsen och att följaktligen här 60 procent ställt sig utanför

denna. I fråga om bilhandelns omfattning uppgiver utredningen, att år

1957 antalet inom landet försålda nya personbilar var ungefär 154 000 med

ett sammanlagt värde av omkring 1,3 miljarder kronor och att enligt en grov

uppskattning samma år minst 200 000 begagnade personbilar till ett värde,

liggande mellan 700 och 800 miljoner kronor, bytte ägare. År 1957 försåldes

vidare enligt utredningen nära 8 000 nya och lika många begagnade

lastbilar av den kategori som omfattades av överenskommelsen; sammanlagda

värdet var cirka 150 miljoner kronor. Försäljningssumman i fråga om

andra lastbilar uppgick till ungefär 250 miljoner kronor. Slutligen nämner utredningen,

att av den sammanlagda köpesumman för hela antalet sålda bi
1

Kommerserådet A. Lindstedt, ordförande, kanslirådet i kommunikationsdepartementet

B. O. Dillén oeh verkställande direktören i automobilhandlareförbundet B. F. Rosenquist.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 155 år 1959

7

lar, eller omkring 2,5 miljarder kronor, uppskattningsvis 35 procent erlades

i form av s. k. begagnade inbytesvagnar, 40 procent kontant och 25 procent

— eller alltså 600 miljoner kronor — genom avbetalningskrediter; omkring

70 procent av samtliga bilköp var att hänföra till avbetalningsköp.

Vidare har utredningen sökt utröna, i vilken utsträckning överenskommelsen

följdes av bilhandlarna. Därvid hänvisas till de erfarenheter automobilhandlareförbundet

åren 1956 och 1957 vunnit av den kontroll som förbundet

verkställde med hjälp av auktoriserad revisor. Från förbundets sida har

sagts att det allmänna intrycket av kontrollverksamheten vore, att de av

överenskommelsen bundna bilhandlarna i stort sett lojalt iakttog avbetalningsreglerna

och att förbundets medlemmar i detta hänseende var mera

noggranna än de övriga. Beträffande de bilhandlare som icke biträdde överenskommelsen

framhåller utredningen, att det vore omöjligt att angiva i vad

mån de höll sig inom reglerna. Åtskilligt tydde emellertid på att de i vissa

fall tillämpade kreditvillkor, som var gynnsammare för köparen än som

kunde erbjudas enligt överenskommelsen.

Utredningen erinrar härefter om att den omständigheten, att överenskommelserna

icke var bindande för samtliga bilhandlare, utgjorde en så allvarlig

belastning att de till överenskommelsen anslutna företagen fann det i

längden omöjligt att stå fast vid denna. Detta hade sammanhängt med uppfattningen,

att konkurrensen icke kunde ske under samma betingelser; de

utomstående var oförhindrade att erbjuda fördelaktigare avbetalningsvillkor.

De av överenskommelsen bundna företagarna utsattes ständigt för frestelsen

att frångå de avtalade reglerna för att kunna hävda sig på marknaden

gentemot de utomstående. Denna frestelse var särskilt stark, när kunden

— vilket ej torde ha varit alltför ovanligt — sanningsenligt eller falskeligen

uppgav att han kunde få köpa bilen annorstädes mot lägre kontantinsats

eller med längre avbetalningstid än överenskommelsen tillät.

Enligt sitt uppdrag har utredningen, som i hithörande frågor haft överläggningar

med bilbranschens organisationer samt varit i förbindelse med

andra organ inom näringslivet, eftersträvat att utforma ett system som —

utan att grunda sig på lagstiftning — lämnade fullständiga garantier för en

tillämpning i dess helhet av en avbelalningsöverenskommelse. Efter att ha

redogjort för olika vägar, som skulle kunna vara i och för sig framkomliga,

fastslår emellertid utredningen på närmare angivna skäl, att den ej lyckats

finna ett sådant system. Vidare framhåller utredningen, att de enskilda näringsntövarna

i allmänhet motsätter sig en lagstiftning på området och att

mot denna bakgrund en av staten tvångsvis genomförd reglering kan vålla

svårigheter vid tillämpningen. Vid sina överläggningar med branschorganisationerna

bar dock utredningen funnit, att dessa för sin del vore beredda

att godtaga eu ordning, som sannolikt skulle komma att biträdas av övervägande

antalet bilhandlare och beträffande vilken det enligt utredningens

mening borde övervägas, om den skulle prövas.

Utredningens förslag ansluter sig nära till den ordning som senast gällde

för bilbranschens del; endast smärre ändringar förordas, samtliga syftande

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Knngl. Maj. ts proposition nr 155 år 1959

till att undanröja sådana förhållanden som bedömts minska de ej organiserade

bilhandlarnas benägenhet att biträda en avbetalningsöverenskommelse.

Kungl. Maj :t skulle som förut uppdraga åt kommerskollegium att å statens

vägnar med automobilhandlareförbundet sluta en dylik överenskommelse,

om vars materiella innehåll förhandlingar dessförinnan förts med bilbranschens

organisationer. Innan överenskommelsen slutgiltigt träffades, skulle

emellertid kollegium tillställa de enskilda bilhandlarna en handling i två

exemplar — upptagande texten till den blivande överenskommelsen och en

förbindelse av innebörd att vederbörande vore villig att från viss senare dag

följa överenskommelsens bestämmelser — med anmaning att underteckna och

till kollegium översända det ena exemplaret. Visade det sig då, såsom utredningen

finner sannolikt, att anslutningen blivit tillräckligt stor för att

kunna godtagas av kollegium och förbundet, skulle överenskommelsen träda

i kraft å angiven dag, varom Kungl. Maj:t och bilhandlarna underrättades.

I motsatt fall skulle kollegium anmäla för Kungl. Maj :t att förutsättningar

saknades för ett ikraftträdande av överenskommelsen. — Utredningen förutsätter,

att vederbörande bilhandlare alltjämt skulle vara underkastad

kontroll av sin försäljningsverksamhet, dock att kontrollen skulle handhas

av kollegium, som för detta ändamål borde kunna anlita auktoriserad revisor.

I anslutning härtill föreslår utredningen, att vite även i fortsättningen

skall åläggas den som visar sig ha brutit mot de överenskomna avbetalningsreglerna.

Fråga om vitesåläggande skulle dock icke längre handläggas av

automobilhandlareförbundet utan av något fristående och objektivt organ

och då enligt branschens önskningar av en permanent nämnd på tre personer,

utsedd av Kungl. Maj :t. Det borde ankomma på kollegium att avgöra,

huruvida ett ärende rörande överträdelse av överenskommelsen skulle b.änskjutas

till nämnden eller ej. Vidare förordar utredningen inrättandet av en

stiftelse, vars uppgift skulle vara att mottaga och förvalta utdömda viten

samt att i förekommande fall genom lagsökningsåtgärder söka indriva utestående

viten. Därvid underslrykes att en statlig myndighet icke lämpligen

bör stå som kärande i ett dylikt mål. — Beträffande de med det föreslagna

systemet förenade kostnaderna — arvoden till revisor, de tre nämndledamöterna

och medlemmarna i stiftelsens styrelse samt utgifter för administrationen

i övrigt — menar utredningen, att inflytande vitesbelopp liksom

tidigare skulle få användas till bestridande av dessa kostnader, varefter

eventuellt överskott skulle tillfalla något välgörande ändamål. Utredningen

framhåller emellertid, att förhållandet lätt kan bli det omvända, nämligen

att kostnaderna skulle komma att överskjuta influtna viten. I denna fråga

uttalar utredningen, att det enligt dess mening låge närmast till hands att

branschen ensam svarade för sålunda uppkommande utgifter. Med hänsyn

till att branschorganisationerna under åberopande av principiella skäl krävt,

att staten skulle dela ansvaret härutinnan, har emellertid utredningen icke

velat motsätta sig att staten åtoge sig att bestrida hälften av de kostnader

som överenskommelsen kunde komma att föranleda och vilka ej kunde betalas

med erlagda vitesbelopp.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 155 år 1959

Departementschefen. Av tillgängliga siffror kan inhämtas, att under åren

1957 och 1958 i vårt land såldes omkring 154 000 resp. 147 000 nya personbilar.

Beaktas även handeln med begagnade bilar framkommer att den sammanlagda

försäljningssumman för ettvart av de båda åren uppgick till

ungefär 2,5 miljarder kronor. Denna nivå har nåtts efter en mycket snabb

utveckling. Bilköpen utgör med andra ord en stor och expansiv sektor av

den totala konsumtionen i landet. En betydande del av de nya bilarna köps

från utlandet, och i fråga om bensin och andra förnödenheter för deras drift

är vårt land praktiskt taget helt beroende av import. Bilkonsumtionen tar

följaktligen i anspråk en ej oväsentlig del av våra löpande valutatillgångar.

Bilköpen sker i betydande utsträckning på avbetalning. Här liksom i utlandet

har det befunnits angeläget att finna fasta regler för denna avbetalningshandel

och därigenom begränsa kreditgivningen på området. Den reglering

av avbetalningshandeln med bilar som funnits i vårt land sedan början

av 1950-talet är enligt min mening en från flera synpunkter värdefull

stabiliserande faktor och bör därför behållas i någon form.

Beträffande frågan vilken form som lämpligen bör väljas må till en början

erinras om alt jag vid milt ställningstagande till stabiliseringsnämndens förslag

fann mig böra biträda den från flera håll framförda meningen, att överenskommelser

mellan staten och de olika branscherna vore att föredraga

framför lagstiftning. Det syntes mig som om en samförståndslösning vore

bättre ägnad än ett påbud från statens sida att göra avbetalningsregleringen

effektiv. På min hemställan beslöt också Kungl. Maj :t att förhandlingar i

saken skulle upptagas med branschorganisationerna. Såsom av det anförda

framgått ledde förhandlingarna till en rad överenskommelser, som dock efter

hand upphörde. Jag anser alltjämt, att avtalsformen i princip bör ha företräde,

men såsom erfarenheterna från dessa överenskommelser lärt måste

garantier föreligga för att eu överenskommelse blir bindande för samtliga

inom branschen verksamma företagare. Jag fann därför angeläget att låta

undersöka om sådana garantier kunde skapas såvitt anginge bilbranschen

innan andra åtgärder övervägdes.

Den undersökning som härutinnan verkställts av utredningen visar dock

att fullständiga garantier knappast kan erhållas, om icke lagstiftningsvägen

anlitas. Utredningen har visserligen framlagt ett förslag till system, byggt

enbart på avtal, men enligt min mening tillgodoses härigenom icke de anspråk

som skäligen bör ställas i förevarande avseende. Säkerligen skulle

fortfarande åtskilliga bilhandlare komma att ställa sig utanför, med påföljd

att överenskommelsen aldrig träder i kraft eller kan upprätthållas

endast någon kortare tid, eller också skulle den med överenskommelsen avsedda

regleringen komma att mer eller mindre stanna på papperet. Med

hänsyn härtill anser jag övervägande skäl tala för att det av utredningen

ifrågasatta, tämligen invecklade systemet ej prövas.

Härav följer enligt min mening icke att den tidigare använda ordningen

med överenskommelser bör överges. För att garantier skall vinnas för eu

tillämpning över hela linjen av överenskomna avbetalningsregler har det

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 155 år 1959

emellertid framstått som oundvikligt att komplettera eu eventuell överenskommelse

med författningsföreskrifter. En sådan anordning skulle i vissa

hänseenden ansluta sig till det system, som använts i fråga om prisutjämningsavgifter

m. in.

Mot denna bakgrund beslöt Kungl. Maj:t den 20 mars 1959 på min föredragning

att uppdraga åt kommerskollegium att upptaga förhandlingar i

saken med bilbranschens organisationer samt att — under förbehåll för

Kungl. Maj :ts godkännande — underteckna den överenskommelse som sålunda

kunde träffas. Dessa förhandlingar ledde också till en den 16 april

1959 dagtecknad överenskommelse mellan kommerskollegium och automobilhandlareförbundet,

vilken Kungl. Maj:t genom beslut tidigare denna dag

för egen del godkänt. Överenskommelsen, vilken såsom Bilaga torde få fogas

till statsrådsprotokollet i detta ärende, bygger på den uttryckliga förutsättningen

att bilhandlare, som står utanför överenskommelsen, genom författningsföreskrifter

skall i fråga om kontantinsats och kredittid samt påföljd

för överträdelse av föreskrift härom vara underkastad bestämmelser,

som ej är lindrigare än som stadgas i överenskommelsen.

I anslutning till den nya överenskommelsen har inom finansdepartementet

utarbetats ett förslag till förordning med föreskrifter om vissa betalningsvillkor

vid yrkesmässig försäljning av bilar. Den föreslagna förordningen

har i materiellt hänseende samma innehåll som överenskommelsen

och berör endast bilhandlare som står utanför densamma. Beträffande de

viktigaste föreskrifterna i överenskommelsen och förslaget får jag anföra

följande.

En viss svårighet i detta sammanhang har varit att finna en lämplig form

för sanktioner mot den som åsidosätter föreskrivna avbetalningsvillkor. Såsom

tidigare antytts har jag inte ansett mig kunna förorda stabiliseringsnämndens

förslag, enligt vilket påföljden skulle vara att av säljaren gjort

förbehåll om äganderätt till det försålda godset skulle förlora sin verkan.

Branschens organisationer har också bestämt motsatt sig denna lösning, och

den nya överenskommelsen innehåller liksom de tidigare i stället en vitesklausul.

I anslutning härtill bör påföljden enligt förordningen vara den

sedvanliga, nämligen ett bötesstraff för säljaren. Framhållas kan, att det

finns anledning förmoda att det helt övervägande antalet bilhandlare kommer

att biträda den nya överenskommelsen och alt det därför endast undantagsvis

torde bli aktuellt med en tillämpning av författningsföreskrifterna.

Enligt förut gällande överenskommelse var vitesbeloppet bestämt till 2 000

kronor. Från branschens sida har önskemålet nu varit att påföljden skulle

utformas på liknande sätt. Därvid har understrukits att påföljden bör vara

ekonomiskt kännbar, eftersom man eljest kan befara att vissa bilhandlare

vid uppgörandet av sina försäljningskalkyler som normal utgift i rörelsen

upptager väntade böter. Såsom de allmänna reglerna om bötesstraff utformats

i vår strafflagstiftning kan med hänsyn till kravet på enhetliga bestämmelser

i överenskommelsen och förordningen branschens önskemål i

detta avseende icke gärna tillgodoses på annat sätt än att förordningen fö
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 155 år 1959

11

reskriver s. k. normerade böter. I fråga om böternas storlek synes de i överenskommelsen

lämnade föreskrifterna vara väl avvägda, och jag förordar

därför att motsvarande bestämmelser upptages i förordningen. Detta innebär

att böterna i regel skall komma att motsvara en tiondel av värdet av

varje bil som sålts i strid mot föreskrivna regler om kontantinsats eller

kredittid. Samtidigt stadgas emellertid afl bötesbeloppet icke får understiga

500 kronor och ej överstiga 2 000 kronor.

Den ifrågasatta regleringen gäller yrkesmässig försäljning av bilar och

då i princip endast vanliga personbilar. För att försvåra ett kringgående

har emellertid överenskommelsen och den föreslagna förordningen gjorts

tillämpliga också på droskbilar samt mindre lastbilar såsom skåp- och stationsvagnar.

De regler som förordats i fråga om minsta kontantinsats och längsta kredittid

vid bilförsäljningar synes kunna godtagas ur de synpunkter om vilka

här är fråga. Kontantinsatsen, vari värdet av s. k. inbytesvagn må inräknas,

avses ej få understiga ett belopp motsvarande 40 procent av det avtalade

vederlaget för den försålda bilen. Också här har automobilhandlareförbundet

ansett det nödvändigt att införa en regel, ägnad att motverka

kringgående. I enlighet härmed föreskrives i överenskommelsen och förslaget

till förordning, att kontantinsatsen ej får inbegripa lån, som köparen

erhållit av säljaren eller någon med vilken denne har ekonomisk intressegemenskap

— t. ex. ett av säljaren ägt finansieringsinstitut. Kredittiden

får normalt ej vara längre än 15 månader, dock att tiden i fråga om

droskbilar och mindre lastbilar må utsträckas till 24 månader. I detta sammanhang

bör framhållas att det med hänsyn till konjunkturlägets växlingar

kan bli aktuellt att framdeles ändra kontantinsatsens minimibelopp

eller kredittidens maximilängd. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t

att efter förhandlingar med automobilliandlareförbundet besluta om sådana

ändringar.

Slutligen får jag i detta sammanhang uppta en särskild fråga till behandling.

Enligt överenskommelsen skall automobilliandlareförbundet i erforderlig

utsträckning genom auktoriserad revisor eller annan kompetent person

kontrollera, att de bilhandlare som anslutit sig till överenskommelsen

också följer dess föreskrifter. Vidare skall en särskild nämnd handlägga dit

hänskjutna frågor om utdömande av vite för överträdelse av föreskrifterna

om kontantinsats och kredittid. I anslutning härtill har avtalats att kostnaderna

skall gäldas med inflytande viten eller, därest dylika medel saknas,

betalas av automobilliandlareförbundet, dock med rätt för förbundet att av

statsmedel utfå en tredjedel av vad förbundet sålunda utgivit. Att döma av

erfarenheterna från förut gällande överenskommelse kommer statsverket

genom ett sådant åtagande att åsamkas endast obetydliga utgifter; de kan

beräknas bli högst 20 000 kronor per år räknat. Dessa eventuellt uppstående

utgifter synes lämpligen böra bestridas från den i kommerskollegiets

omkostnadsanslag ingående delposten till övriga expenser.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 155 år 1959

För såväl det allmänna som bilhandelns organisationer synes det vara ett

betydelsefullt intresse, att de här förordade kreditreglerna för bilbranschen

träder i kraft snarast möjligt. Med hänsyn till tidpunkten för propositionens

avlämnande är det emellertid tänkbart, att riksdagen inte medhinner behandlingen

av propositionen under vårsessionen. Under sådana förhållanden

torde det inte vara något att erinra mot att densamma behandlas senare.

Med åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

genom proposition inhämta riksdagens yttrande över förut nämnda inom

finansdepartementet upprättade förslag till förordning med föreskrifter om

vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Åke Sanell

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 155 år 195!)

13

Bilaga

Överenskommelse

mellan Kungl. Konnnerskollegiuin, enligt vederbörligt bemyndigande, och

Sveriges Automobilhandlareförbund angående vissa betalningsvillkor vid

yrkesmässig försäljning av bilar.

1 §•

Denna överenskommelse avser yrkesmässig försäljning av bilar, dock med

undantag för lastbilar och bussar vilkas totalvikt överstiger 1 800 kilogram.

Med försäljning förstås varje överlåtelse, där vederlaget har avtalats skola

utgå, helt eller delvis, i penningar, överlåtelse anses föreligga även i det

fall, att säljaren i avtalet har gjort sådant förbehåll, som avses i 1 § första

stycket avbetalningslagen, eller har betecknat avtalet på sätt varom i 1 §

andra stycket samma lag förmäles.

2 §•

Automobilhandlareförbundet åtager sig att från de för förbundet kända

bilhandlarna infordra förbindelser att vid försäljning av bilar iakttaga de betalningsvillkor

som angivas i 3 § ävensom att i övrigt underkasta sig de regler

som återfinnas i 4—7 §§.

3 §.

Säljare må ej utlämna försåld bil, med mindre köparen har till honom erlagt

minst fyrtio procent av vederlaget (kontantinsats) samt i övrigt förbundit

sig att gälda vederlaget inom femton månader eller, då fråga är om

lastbil, buss eller personbiravsedd att nyttjas i yrkesmässig trafik, tjugofyra

månader (kredittid).

Kontantinsatsen må ej inbegripa vad köparen kan hava erhållit såsom

försträckning av säljaren eller någon med vilken denne har ekonomisk intressegemenskap.

Har avtalats att köparen äger erlägga del av vederlaget i form av begagnat

motorfordon, må värdet av detta inräknas i kontantinsatsen.

Kredittiden räknas från och med kalendermånaden efter den då bilen utlämnades

av säljaren.

4 §•

Säljare, som utlämnar försåld bil i strid mot föreskrifterna i 3 §, skall erlägga

vite med belopp, motsvarande en tiondedel av bilens värde, dock lägst

femhundra kronor och högst tvåtusen kronor.

3 §.

Automobilhandlareförbundet åtager sig att i erforderlig utsträckning genom

auktoriserad revisor eller annan härför skickad person kontrollera, att

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 155 år 1959

de som avgivit sådan förbindelse varom förmäles i 2 § ställa sig föreskrifterna

i 3 § till efterrättelse.

6 §.

Framkommer i samband med kontrollen eller eljest att föreskrift i 3 §

åsidosatts, skall frågan om erläggande av vite av automobilhandlareförbundet

hänskjutas till en särskild nämnd för avgörande.

Nämnden skall bestå av tre personer, varav en — tillika ordförande —

utses av Kungl. Maj:t, en av automobilhandlareförbundet och en av Sveriges

Automobilindustriförening.

7 §•

De kostnader, som kunna föranledas av kontrollen samt av den i 6 § omförmälda

nämndens verksamhet, skola bestridas av inflytande viten eller,

därest sådana medel saknas, betalas av automobilhandlareförbundet, dock

med rätt för förbundet att av statsmedel utfå en tredjedel av vad förbundet

sålunda utgivit.

I den mån influtna viten ej tagits i anspråk för gäldande av kostnaderna,

skola de vid avtalstidens slut överlämnas till något välgörande ändamål.

8 §•

Automobilhandlareförbundet skall på begäran till kommerskollegium —

för kontroll av att i denna överenskommelse intagna bestämmelser tillämpas

— lämna uppgifter om inkomna förbindelser, skedda överträdelser samt vidtagna

åtgärder.

9 §■

När särskilda skäl därtill äro, äger kommerskollegium på framställning

av automobilhandlareförbundet medgiva undantag från stadgandena i 3 §.

10 §.

Denna överenskommelse gäller från och med den 1 1959 tills
vidare

med tre månaders ömsesidig uppsägningstid. Härvid förutsättes dels

att Kungl. Maj :t godkänner överenskommelsen, dels att bilhandlare, som

icke avgiver i 2 § omnämnd förbindelse, genom i laga ordning utfärdad författning

skall i fråga om kontantinsats och kredittid samt påföljd för överträdelse

av föreskrift härom vara underkastad bestämmelser som ej äro

lindrigare än i denna överenskommelse stadgas, och dels att icke i övrigt

åtgärder, ägnade att begränsa handeln med bilar, vidtagas från det allmännas

sida.

Stockholm den 16 april 1959.

För Kungl. Kommerskollegium: För Sveriges Autoinobilhandlareförbund:

NILS MALMFORS SVEN-OLOV TRÄFF

Anders Lindstedt R. Rosenquist

590569 Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1959:325 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om förlängning av tiden för vissa servitut, dels ock i ämnet väckta m s. 5 i texten