Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om förbud mot innehav av vissa stiletter m. m

1959-04-21 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1959:158, Med förslag till förordning om förbud mot innehav av vissa stiletter m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1959

1

Nr 158

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om förbud mot innehav av vissa stiletter m. m.;

given Stockholms slott den 2i april 1959.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över inrikesärenden för denna dag, inhämta riksdagens yttrande

över härvid fogade förslag till förordning om förbud mot innehav av vissa

stiletter m. m.

GUSTAF ADOLF

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att förbud införes mot import och tillverkning av

s. k. springstiletter och springknivar. Vidare föreslås att dylik stilett eller

kniv inte heller skall få förvärvas eller innehavas av den som ej fyllt 21 år

eller överlåtas eller upplåtas till sådan person, överträdelse av förbud skall

medföra straff och förverkande. Även vårdnadshavare till barn under 15 år

skall kunna straffas, om barnet med hans vetskap innehar springstilett eller

springkniv.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 sand. Nr 158

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1959

Förslag

till

Förordning

om förbud mot innehav av vissa stiletter m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Med springstilett avses i denna förordning stickvapen med klinga, som

medelst fjädermekanism eller liknande anordning snabbt kan fällas eller

skjutas ut ur skaftet. Med springkniv förstås en på motsvarande sätt konstruerad

kniv.

2 §•

Springstilett och springkniv må ej förvärvas eller innehavas av den, som

ej fyllt 21 år, eller överlåtas eller upplåtas till sådan person.

Ej heller må springstilett eller springkniv tillverkas i eller införas till

riket; dock må sådant föremål transiteras till ort utom riket.

3 §•

Bryter någon mot vad i 2 § sägs, straffes med dagsböter. Stiletten eller

kniven skall, även om straff ej ådömes, vara förverkad till kronan, om det

ej är uppenbart obilligt. Vad nu sagts om straff och förverkande skall gälla

jämväl vid försök till olovlig införsel av springstilett eller springkniv.

Innehaves springstilett eller springkniv av barn, som ej fyllt 15 år, skall

den som har vårdnaden om barnet straffas med dagsböter, därest han haft

vetskap om innehavet och ej gjort vad på honom ankommit för att förhindra

det.

4 §•

Angående beslag av springstilett och springkniv skall vad i allmänhet är

stadgat om beslag i brottmål äga motsvarande tillämpning, med följande

avvikelser.

1. Vad i 27 kap. 7 § rättegångsbalken är stadgat om att åtal skall väckas

inom viss tid skall ej gälla i annat fall än då rätten utsatt sådan tid.

2. Väckes ej åtal, prövar åklagaren, huruvida stiletten eller kniven skall

vara förverkad enligt vad i 3 § sägs. Förordnande därom meddelas skriftligen.

Om ej påföljden förelagts och godkänts i samband med strafföreläggande,

äge den, från vilken beslaget skett, hos åklagaren anmäla missnöje

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1959

med förordnandet inom en månad från det han erhöll del därav. Anmäles

missnöje, har åklagaren att, om ej beslaget finnes böra hävas, väcka talan

om stilettens eller knivens förverkande. Sker det ej inom en månad från

det anmälan gjorts, skall beslaget gå åter.

5 §.

Har springstilett eller springkniv inkommit till riket, må stiletten eller

kniven, därest den icke skall vara förverkad enligt 3 § och hinder ej heller

eljest möter mot utförsel, återutföras på de villkor och i den ordning tullstadgan

föreskriver i fråga om returförtullning. Sker ej återutförsel inom

föreskriven tid, tillfaller stiletten eller kniven kronan.

Denna förordning träder i kraft den---

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1959

Utdrag av protokollet över inrikesärenden hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21 april

1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om införande

av förbud mot innehav av stiletter m. m. samt anför härvid följande.

Sedan någon tid har det alltmer utbredda innehavet bland ungdom av

stiletter och andra stickvapen tilldragit sig uppmärksamhet. Åtgärder för

att förhindra försäljning av stiletter i synnerhet till minderåriga har påkallats

i riksdagen genom interpellationer 1957 av fru Torbrink och 1958

av herr Björkänge. Skilda åtgärder har också vidtagits i detta syfte. Sålunda

har berörda branschorganisationer vid flera tillfällen uppmanat

sina medlemmar att inte saluföra stiletter och liknande redskap, och Kungl.

Maj :t har den 19 december 1958 beslutat, att införsel utan importlicens

från och med den 1 januari 1959 inte får äga rum av stiletter, dolkar och

andra liknande vapen med framspringande blad eller klinga samt delar

därav.

I svaret på interpellationen av herr Björkänge förklarade jag, att jag

ansåg att man borde överväga att förbjuda själva innehavet av ifrågavarande

vapen och låta närmare undersöka, i vilken form ett sådant förbud

skulle kunna meddelas och vilka bestämmelser som erfordras för att endast

sådana stickverktyg som inte tjänar något nyttigt ändamål kommer

att omfattas av förbudet. Den 12 december 1958 uppdrog Kungl. Maj :t åt

statens kriminaltekniska anstalt att verkställa en dylik undersökning.

Anstalten har den 11 mars 1959 redovisat resultatet av undersökningen

och inkommit med förslag till förordning angående förbud mot innehav av

stiletter.

Över förslaget har efter remiss yttranden avgivits av riksåklagarämbetet,

hovrätten över Skåne och Blekinge, socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, kommerskollegium,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands,

Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro, Västernorrlands och

Norrbottens län, polisverksamhetsutredningen, föreningen Sveriges lands
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj. ts proposition nr 158 år 1959

fogdar, föreningen Sveriges polismästare, föreningen Sveriges stadsfiskaler,

föreningen Sveriges landsfiskaler, Målsmännens riksförbund, Sveriges köpmannaförbund,

Sveriges järnhandlareförbund, Cykel- och sporthandlarnas

riksförbund och Sveriges leksakshandlares riksförbund. Kommerskollegium,

överståthållarämbetet och länsstyrelserna har i sin tur inhämtat

yttranden från olika myndigheter och organisationer och fogat dessa yttranden

vid sina remissvar. På grund härav föreligger i ärendet yttranden

jämväl från handelskamrarna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Gävle,

Sveriges industriförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,

polismästaren samt ordnings- och kriminalpolisintendenterna i Stockholm,

landsfogdarna i Stockholms, Östergötlands, Malmöhus, Västernorrlands

och Norrbottens län, poliskamrarna i Malmö, Hälsingborg, Göteborg

och Örebro, landsfiskalerna i Karlskoga och Boden, drätselkammaren

och barnavårdsnämnden i Luleå, socialvårdskonsulenten i trettonde distriktet,

föreningen Malmöhus läns landsfiskaler och Skånes järnhandlareförening.

Vidare har Unga Örnars Stockholmsdistrikt i skrivelse den 8 april 1959

framfört vissa synpunkter.

Jag anhåller nu att få upptaga detta ärende till närmare behandling.

Statens kriminaltekniska anstalts utredning och förslag

Anstalten har inhämtat uppgifter från poliskamrarna i Stockholm, Göteborg,

Malmö, Norrköping och Örebro angående vad polisen under de senaste

åren erfarit om förekomsten av stiletter i orten och i vilken

utsträckning stilett använts som angreppsvapen.

Från Stockholm har rapporterats, att i ett större vaktdistrikt i stort sett

Vs av omhändertagna barn och ungdomar i åldern 13—20 år hade varit

försedda med stilett och att man i ett annat vaktdistrikt hade gjort den

iakttagelsen, att många ynglingar anser det vara nödvändigt att inneha

stilett för att kunna accepteras som medlem i gängen. Sedan 1957 hade

stilett använts i samband med misshandel, rån och andra brott vid ett

20-tal olika tillfällen.

Poliskammaren i Göteborg har meddelat, att man där observerat att

särskilt ungdomsvårdsskoleelever vid omhändertagande innehaft stiletter

och knivar. I sex fall hade stilett eller liknande vapen kommit till användning

i samband med brott.

I Malmö har det vid många tillfällen kunnat konstateras, att framför allt

ynglingar, som omhändertagits i samband med tillgrepp av bilar, varit

beväpnade med stiletter. Sådana eller liknande stickvapen hade begagnats

vid misshandel eller hot om misshandel i fem olika fall, varjämte en 15- årig pojke med ett dylikt vapen skadat en jämnårig kamrat under lek.

Från Norrköping och Örebro har anmälts tre liknande fall.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1959

Anstalten redogör härefter för de bestämmelse r, s o in f. n.

skulle kunna åberopas för att taga ifrågavarande

vapen i beslag.

Jämlikt 27 kap. 1 § rättegångsbalken må föremål tagas i beslag, som skäligen

kan antagas äga betydelse för utredning om brott eller vara genom

brott någon avhänt eller på grund av brott förverkat. Vid misstanke om

mord, dråp eller misshandel, där vapen eller tillhvgge kommit till användning,

och vid resande av livsfarligt vapen kan alltså beslag äga rum. Så

kan även ske, då kniv eller dylikt använts såsom inbrottsverktyg.

Förverkande av stilett kan enligt 2 kap. 17 § strafflagen komma i fråga,

om den brukats såsom hjälpmedel vid straffbelagd gärning, såvida ägaren

eller någon, som är i hans ställe, uppsåtligen förövat gärningen eller medverkat

till denna eller tagit befattning med stiletten i samband med förberedelse

till brott. Även i andra fall kan enligt samma lagrum förverkande

ske av föremål, som på grund av sin särskilda beskaffenhet och omständigheterna

i övrigt kan befaras komma till brottslig användning. Rätten kan

i stället för förverkande föreskriva åtgärd till förebyggande av missbruk.

Anstalten säger sig inte känna till huruvida 2 kap. 17 § strafflagen någon

gång tillämpats beträffande ifrågavarande stickvapen. I flagranta fall torde

enligt anstalten en stilett, som innehaves av person som gjort sig känd för

sådant levnadssätt att han kan tänkas komma att begagna stiletten som

angreppsvapen, kunna förklaras förverkad. Eftersom domstolarna inte kan

antagas vara benägna att tillämpa stadgandet annat än i extrema fall, anser

anstalten att bestämmelsen såsom medel att komma tillrätta med de nuvarande

missförhållandena endast har ett teoretiskt värde.

I detta sammanhang upptar anstalten också det inledningsvis berörda

importlicenstvånget för stiletter, dolkar och andra liknande vapen med

framspringande blad eller delar därtill. Enligt vad anstalten inhämtat

innebär bestämmelserna, som gäller fr. o. in. den 1 januari 1959, i sin praktiska

tillämpning, att nämnda vapen inte kommer att importeras till riket.

Frånsett de fall, som nu angivits, saknar samhället enligt anstalten legala

möjligheter att inskrida mot innehav av stiletter och dylikt.

Anstalten redogör vidare för vissa i England och Förenta

Staterna gällande bestämmelser.

I England gäller sålunda sedan 1953 förbud mot att bära anfallsvapen

på offentlig plats utan tillstånd eller skälig ursäkt.

Fråga om förbud mot tillverkning och försäljning av stiletter har också

varit föremål för debatt i engelska parlamentet men någon lagstiftning

härom har ännu ej genomförts i England.

Däremot har i Förenta Staterna 1958 antagits en federal lag angående

förbud mot tillverkning, tillhandahållande och innehav av springknivar.

Med springkniv avses i lagen kniv, vars blad utfälles automatiskt genom

tryck på en knapp eller annan anordning på knivens skaft eller genom tyngd
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1959 7

kraft eller centrifugalkraft. Från lagens tillämpning undantages militärpersonal

i tjänsteutövning och enarmade personer. De sistnämnda äger

inneha springkniv med ett högst tre tum långt hlad.

I staten New York gäller därjämte en författning, som förbjuder tillverkning,

överlåtelse och innehav av farliga vapen, till vilka räknas springkniv

och tyngdkraftskniv, definierade på ungefär samma sätt som i den

federala lagen.

Anstalten har gjort en undersökning för att utröna, vilka olika

typer av ifrågavarande vapen som förekommer i allmänna

marknaden i Sverige.

Stilett med fast, sylliknande klinga har icke påträffats i annan form än

såsom papperskniv. Däremot finns slidknivar med spetsigt dubbeleggat

blad, som närmast torde kunna betecknas som dolkar och som saluförts

sedan lång tid tillbaka.

Ett vapen, som den senaste tiden rönt stor efterfrågan, är springstiletten.

Dessa stiletter, som är av italienskt ursprung, förekommer i stort sett endast

i en modell, men av varierande storlek. I hopfällt skick är klingan infälld

i handtaget och genom en säkringsbar utlösningsknapp påverkas en fjädermekanism,

som slår ut en spetsig och dubbeleggad klinga i fastlåst läge.

Mera allmänt förekommer i handeln så kallade springknivar, vilka anses

vara föregångare till springstiletten. Dessa knivar, som har ett mycket

varierande utförande, är ursprungligen avsedda som jaktknivar. De har

alla den likheten, att bladet utfälles med utlösningsmekanism. Knivbladet

har överlag konventionell utformning, men utpräglat spetsigt blad förekommer

på vissa typer. En typ har sålunda en allmän utformning, som

nära överensstämmer med springstiletten. I en speciell typ av springkniv

ligger bladet helt dolt i skaftet men kan vid tryck på en spärr bringas att

genom sin egen tyngd eller genom en i skaftet befintlig fjäder pressas ut

till blottat läge. Denna kniv brukar benämnas fallskärmsjägare- eller commandokniv.

Olika typer av springkniv finns, på vilka ett större blad genom

fjäderpåverkan är automatiskt utfällbart. En del springknivar är försedda

med patronutdragare för jaktgevär. Springknivarna kan även vara utrustade

med andra verktyg, såsom såg, korkskruv, skruvmejsel eller konservöppnare.

Slutligen har vid undersökningen påträffats kastknivar, så konstruerade

att tyngdpunkten är förlagd mot knivens spets med påföljd att den vid

kast erhåller styrning.

Med utgångspunkt från den sålunda gjorda undersökningen uppställer

anstalten följande definitioner på de vapen, som anstalten anser böra

omfattas av förbudslagstiftning och som anstalten gemensamt benämner

stickvapen.

Stilett, stickvapen med handtag och fast klinga, som är sylliknande smal

och spetsig samt vanligtvis flereggig.

Springstilett, stilett med infällbar klinga, som genom eu automatisk ut
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr i58 år 1959

lösningsmekanism momentant kan fällas ut, antingen genom fjädertryck

eller på annat sätt.

Springkniv, kniv med infällbart knivblad, som genom en automatisk

utlösningsmekanism momentant kan fällas ut, antingen genom inverkan

av fjädertryck eller på annat sätt.

Kastkniv, kastvapen bestående av handtag och vanligen fast, symmetriskt

och spetsigt blad, där knivens tyngdpunkt är förlagd nära bladspetsen.

Vid kontakt med grossistfirmor i Stockholm har anstalten erfarit, att

deras försäljning inte omfattat stiletter med fast klinga men däremot

springstiletter och springknivar, som sedan fem år importerats från Italien

och Tyskland. Uppgifter om försäljningens omfattning har firmorna inte

velat lämna men de har upplyst, att efterfrågan på springknivarna under

nämnda tid varit relativt jämn, medan efterfrågan på springstiletterna ökat

under senare tid, enligt företagens uppfattning i takt med pressens uppmärksammande

av detta vapen.

Av stickprovsundersökningar i detaljhandeln har anstalten funnit, att

inga slag av stiletter numera saluföres i järnaffärerna men att dylika finns

i en del vapen- och sportaffärer.

Av de olika undersökningar, som anstalten sålunda gjort, drar anstalten

följande slutsatser.

I fråga om förekomsten av stiletter och andra liknande stickvapen kan —

i avsaknad av uppgifter från grossist- och detaljhandeln — något påstående

om att de är allmänt förekommande inte göras. Det material, som

tillhandahållits från tillfrågade polisdistrikt, utgör inte heller någon säker

grund för ett bestämt påstående härutinnan. Däremot kan bestämt göras

gällande att stickvapen i alltför stort antal anträffats hos personer, vilka

genom sin läggning eller omognad kan frestas till missbruk av dem. Det

kan vidare göras gällande, att grovt missbruk förekommit i sådan omfattning

att samhället bör inskrida mot den fara, som innehav av dessa stickvapen

visat sig medföra.

När det gäller att bedöma den abstrakta fara, som innehavet av ett i strafflagens

mening livsfarligt vapen innebär, finner anstalten till att börja med

att under denna kategori döljer sig allehanda redskap, verktyg och andra

bruksföremål, med vilka en våldsverkare kan tillfoga andra människor

svår kroppsskada och till och med döden. De vapen eller knivar, som här

ägnats uppmärksamhet, spelar i det hänseendet en underordnad roll. Det

ligger i sakens natur, att högst alldagliga ting, såsom förskärare, yxor eller

skiftnycklar, för att endast taga några exempel, är utomordentligt farliga

vapen i händerna på våldsverkare utan att därför inskränkningar i deras

användning kan tänkas. En skillnad mellan dessa senare föremål och stiletterna

ligger emellertid enligt anstalten dels i den lockelse stiletter utövar

på vissa individer utan att dessa därför kan påstås ha ont uppstå

samt dels i det förhållandet att stiletter, kastknivar och därmed jämställda

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1959 9

stickvapen inte fyller någon nyttig funktion utan endast är utpräglade anfallsvapen.

Den största förtjänsten med ett förbud mot stickvapen synes anstalten

ligga i att därigenom tillskapas en befogenhet för polisman att så snart någon

påträffas med sådant vapen kunna inskrida med ett beslagtagande av det.

Även exempelvis föreståndare för skola kan då omhändertaga dylika vapen,

som anträffas inom skolan.

Det är enligt anstalten praktiskt ogenomförbart och ändamålslöst att

inrikta sig på ett förbud mot farliga vapen överhuvudtaget. Anstalten anser

därför, att ett förbud måste inskränkas till obestridligen onyttiga typer av

stickvapen. Det synes anstalten vara odiskutabelt, att stiletten och springstiletten

är vapen utan praktiskt användningsområde och så livsfarliga, att

de helt borde förbjudas. Springkniven, som genom sin konstruktion nära

överensstämmer med springstiletten, kan möjligen sägas fylla ett nyttigt

ändamål. Den utbjudes i varje fall i detaljhandeln såsom ett redskap för

jägare och fiskare. Huruvida den verkligen kommit till bruk för sådant

ändamål, kan anstalten inte bedöma, men anstalten betvivlar att ett förbud

skulle innebära ett besvärande intrång för lojala medborgare. För

personer som inte kan bruka mer än en hand, torde dock springkniven

kunna anses praktisk. Ytterligare ett av de beskrivna stickvapnen, nämligen

kastkniven, finner anstalten ligga utanför kategorien nyttiga verktyg,

bortsett från de enstaka fall då den användes av varietéartister vid

offentliga tillställningar.

Av det genom polisen tillhandahållna materialet framgår, att ytterst få

personer över 21 år finns bland de kända innehavarna av stickvapen. Detta

föranleder anstalten att upptaga frågan, huruvida inte ett förbud mot

innehav av stickvapen borde begränsas till barn och ungdomar upp till 21 år.

Man kan enligt anstalten inte bortse från det stötande i att ansvarsfulla

medborgare inte skulle få inneha exempelvis en springkniv eller att en behovsprövning

skulle behöva föregå ett särskilt utfärdat tillstånd härtill.

Tänkbart är också, att det för närvarande florerande modet bland ynglingar

att inneha stickvapen upphör. Därför synes det anstalten vara att

bruka mer våld än nöden kräver att införa ett exklusivt förbud mot vissa

knivtyper.

Visserligen kan ungdomar vid införande av ett partiellt förbud lättare

förvärva för dem förbjudna vapen än om totalförbud införes, men anstalten

anser denna synpunkt inte avgörande, eftersom den väsentligaste

vinsten med ett förbud mot innehav är rätten att ingripa med omhändertagande

av vapnet.

Anstalten föreslår sålunda, att förbud meddelas personer under

21 år att förvärva och inneha stiletter, springstiletter, springknivar och kastknivar,

samt atl eu sådan bestämmelse kombineras med förbud mot överlåtelse

eller upplåtelse till underåriga av nämnda stickvapen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1959

Med hänsyn till att icke straffmyndiga personer visat sig inneha stiletter

och andra stickvapen synes anstalten en bestämmelse motiverad med

innebörd att vårdnadshavare i sådana fall kan bli underkastade straffansvar.

Däremot finner anstalten inte skäl att föreslå bestämmelser angående

inlösen av förbjudna stickvapen vid fall där den underårige exempelvis

genom arv förvärvat ett dylikt. Med hänsyn till att vapnet kan överlåtas

till vuxen person utan formaliteter och det dessutom har ett förhållandevis

ringa värde, synes bestämmelser i detta hänseende sakna berättigande.

Att stadga svårare straffart än böter, är enligt anstalten inte påkallat.

Remissyttrandena

Vad först beträffar den allmänna inställningen till förslaget,

så tillstyrker nästan alla remissinstanserna en lagstiftning om förbud

mot innehav av stickvapen. Av de ca 50 myndigheter och organisationer

in. fl., som yttrat sig i ärendet, är det sålunda endast fem som ställer sig

tveksamma till värdet av en förbudslagstiftning på området.

De tillstyrkande remissinstanserna anför i huvudsak samma skäl för

sin inställning som anstalten. Man framhåller sålunda, att de vapen som här

är i fråga är onyttiga föremål, att de är farliga föremål, som i ett betydande

antal fall använts av barn och omogen ungdom för att hota eller skada andra

personer, och att särskilt springstiletter och springknivar utövar stor lockelse

på ungdom. I sistnämnda hänseende uttalas den förmodan, att gangsterfilmer

bildat reklam till försäljningen och man konstaterar att denna på

vissa håll i de största städerna lett till en ganska allmän beväpning av

ungdomen. Man finner det uppenbart, att häri ligger en betydande fara

för nya fall av olyckshändelser och brott med dessa stickvapen.

De remissinstanser som ställt sig tveksamma till införandet av den föreslagna

förbudslagstiftningen är länsstyrelsen och landsfogden i Norrbottens

län samt föreningarna Sveriges landsfogdar, Sveriges stadsfiskaler och Sveriges

landsfiskaler.

Länsstyrelsen i Norrbottens län finner det tveksamt om de av anstalten

anförda omständigheterna kan anses utgöra tillräckliga skäl för ett förbud

att inneha stilett och frågar sig, om inte det i praktiken redan rådande importförbudet

eventuellt vid behov kompletterat med ett tillverkningsförbud

och skärpt straffansvar för brott, där stiletter och liknande vapen kommit

till användning, på ett effektivare och mindre uppseendeväckande sätt kan

leda till att stiletterna kommer ur bruk. Skulle dessa åtgärder bli för komplicerade,

torde det dock enligt länsstyrelsen vara lämpligt att genomföra

det av anstalten förordade förbudet.

Landsfogden i samma län anser, att de ungas intresse för knivar inte ökat

och att den enda påtagliga förändring som skett är att intresset koncen
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1959

trerats på andra knivmodeller, vilka i och för sig inte torde kunna anses

farligare än de knivtyper, som tidigare varit aktuella. Det bör enligt landsfogden

uppmärksammas, att det ställer sig mycket svårt att effektivt övervaka

det föreslagna förbudet och han är därför närmast böjd att avstyrka

det. Föreningen Sveriges landsfiskaler anför liknande skäl för sin inställning.

Eftersom det i och för sig torde vara mindre själva innehavet av vapnen

ifråga än missbrukandet av dylika vapen som man vill komma åt, synes

det föreningen Sveriges landsfogdar såsom ett alternativ till det föreliggande

förslaget kunna tänkas att kriminalisera endast bärande av vapnen å

allmän plats eller eljest under omständigheter som kan leda till missbruk

och att kombinera detta med bestämmelser om förverkande.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler menar att ett effektivt utnyttjande av

de möjligheter till ingripande som 2 kap. 17 § strafflagen ger borde vara

tillfyllest. Om anstaltens uppfattning att stadgandet endast kan tänkas bli

tillämpat i extrema fall och därför blott ha teoretiskt intresse i detta sammanhang

är riktig, biträder föreningen däremot anstaltens förslag.

En punkt i förslaget, som föranlett invändningar från åtskilliga remissinstanser

gäller de personer som förbudet bör avse. Generellt

förbud förordas sålunda av riksåklagarämbetet, hovrätten över Skåne

och Blekinge, socialstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och

Bohus samt Örebro län, polisverksamhetsutredningen, polismyndigheterna i

Stockholm, Malmö och Örebro, landsfogdarna i Stockholms och Malmöhus

län, föreningarna Sveriges polismästare och Sveriges landsfiskaler, Målsmännens

riksförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges järnhandlareförbund,

Cykel- och sporthandlarnas riksförbund samt Sveriges leksakshandlares

riksförbund.

Enligt hovrätten över Skåne och Blekinge blir lagstiftningen verkningslös,

om man begränsar förbudet till barn och ungdom under 21 år. Den leder

då endast till ett ytterligare glorifierande av innehavet. Begränsningen av

förbudet innebär vidare, att man från samhällets sida desavuerar de näringsidkare

som i känslan av sitt medborgerliga ansvar helt har upphört

med att saluföra stickvapnen ifråga.

Socialstyrelsen finner för sin del övervägande skäl tala för ett generellt

förbud på detta område. Härvid har styrelsen i första hand beaktat, att de

vapen varom här är fråga inte annat än undantagsvis fyller ett förnuftigt

ändamål, men därjämte kommer i betraktande, atl man endast genom ett

fullständigt förbud synes kunna vinna erforderliga garantier för att dessa

farliga vapen framdeles inte kan förvärvas av ungdom. Därest man stadgar

en åldersgräns, skulle det sålunda ofta bli svårt för försäljaren att bedöma

kundens ålder, vartill kommer att en fri försäljning till vuxna lätt

kan leda till bulvanköp samt att förekomsten i ett hem av ett legalt förvärvat

vapen över huvud taget kan inbjuda till missbruk. Socialstyrelsen

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 158 år 1959

anser sig därför bestämt böra föreslå, att ett generellt förbud mot försäljning

och innehav av ifrågavarande stickvapen införes.

Sveriges köpmannaförbund anser de föreslagna åtgärderna inte vara

tillräckliga och kan inte finna det stötande att innehav av stickvapen blir

generellt förbjudet. En uppdelning av konsumentkretsen i inköpsberättigade

och icke inköpsberättigade kunder, beroende på åldern, skulle medföra

betydande praktiska svårigheter för de detaljhandlare, som saluför

dessa varor. Särskilt i storstäderna, där den personliga kännedomen om

kundkretsen ofta kan saknas, blir dessa svårigheter högst betydande. Säkert

finge man också räkna med att ungdom under 21 år skulle få sina

inköp gjorda under medverkan av äldre kamrater.

I samma riktning uttalar sig de övriga hörda detaljhandelsförbunden.

Även Unga Örnars Stockholmsdistrikt finner det otillfredsställande med

en lag, som tillåter personer över 21 år att köpa stilettknivar, och anser att

dessa liksom livsfarliga dolkar bör betecknas som vapen och jämställas

med sådana.

Många remissinstanser tillstyrker anstaltens förslag utan att yttra sig

om begränsningen av förbudet men en del remissinstanser har redovisat

små överväganden i frågan, nämligen kommerskollegium, överståthållarambetet,

länsstyrelsen och landsfogden i Östergötlands län, länsstyrelsen i

Malmöhus län, poliskammaren i Hälsingborg, drätselkammaren i Luleå,

Stockholms handelskammare och föreningen Malmöhus läns landsfiskaler.

I flera av dessa yttranden framhålles, att frågan om ett totalförbud bör

aktualiseras först om det skulle visa sig att ett i enlighet med förslaget begränsat

förbud inte får avsedd effekt.

Överståthållarämbetet anser den föreslagna begränsningen kunna godtagas,

oaktat detta medför vissa risker för bulvanköp. Genom begränsningen

vinner man fördelen att dispensprövning kan undvaras, liksom att fråga om

inlösningsförfarande inte behöver aktualiseras. Den väsentligaste vinsten

med förbudet kvarstår, nämligen befogenheten att omedelbart ingripa och

omhändertaga vapen, som innehaves av barn och ungdom.

Med hänsyn till att ytterst få personer över 21 år finns bland de av polisen

kända innehavarna av stickvapen och då sådana vapen inte vidare kommer

att importeras till riket delar föreningen Malmöhus läns landsfiskaler

anstaltens uppfattning, att förbudet lämpligen kan och bör begränsas till

barn och ungdom under 21 år.

Flertalet av de remissinstanser, som förordar totalförbud, anser att ett

sådant bör förenas med möjlighet till dispens. Skäl som bör

kunna föranleda dispens anges vara behov för invalider att ha tillgång till

springkniv, jägares och fiskares behov av sådan kniv samt cirkus- och varietéartisters

behov av kastkniv. Endast i ett remissyttrande, nämligen från

länsstyrelsen i Malmöhus län, anses dispensmöjlighet böra finnas även vid

ett enligt förslaget begränsat förbud.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1959

Beträffande frågan vilka vapen som bör omfattas av förbudet

har särskilda uttalanden gjorts av fjorton remissinstanser. Av

dessa har fem, nämligen riksåklagarämbetet, polisverksamhetsutredningen,

poliskammaren i Malmö samt föreningarna Sveriges polismästare och Sveriges

landsfiskaler förordat eller ifrågasatt en begränsning i förhållande

till anstaltens förslag. Dessa remissinstanser anför i huvudsak samma skäl

för sin inställning. Skälen har utförligast angivits i polisverksamhetsutredningens

yttrande.

Enligt polisverksamhetsutredningens mening bör förbudet sålunda endast

omfatta knivar, vilkas blad kan bringas att automatiskt fällas ut, och alltså

inte knivtyper med fast blad eller klinga. Utredningen konstaterar att det

nästan uteslutande är förstnämnda knivtyper, som vunnit ökad spridning,

och anför vidare.

Det torde kunna påstås, att möjligheten att automatiskt kunna sätta

vapnet i brukbart skick verkar så lockande på många ungdomar och att

denna egenskap gör knivarna så farliga. Anstalten har i sitt förslag låtit

förbudet gälla även stiletter med fast klinga. Vid den marknadsundersökning,

som anstalten företagit, fann man i handeln icke några sådana knivar

annat än i form av pappersknivar. Polisverksamhetsutredningen anser,

att skäl saknas att låta förbudet gälla även dessa knivtyper, särskilt som det

torde vara svårt att avgöra om en kniv med fast blad skall hänföras till

stilett eller vanlig dolk; under den av anstalten begagnade definitionen torde

för övrigt även kunna inrymmas en mängd verktyg. Ej heller bör förbudet

enligt polisverksamhetsutredningens mening omfatta kastknivar såsom anstalten

föreslagit. Vad man i detta sammanhang har att bedöma bör väl

vara faran av att en viss knivtyp kan komma till brottslig användning. Detta

torde icke med fog kunna påstås om kastknivar även om dessa kan anses

vådliga ur andra synpunkter; detta kan även sägas vara fallet med pilbågar,

luftpistoler och andra liknande leksaker.

I allmänhet har anstaltens förslag i fråga om vilka åtgärder förbudet

bör avse godtagits. Endast hovrätten över Skåne och Blekinge

och Skånes järnhandlareförening har uttalat avvikande mening. Hovrätten

anser sålunda att lagstiftningen bör utvidgas, så att den omfattar förbud

mot tillverkning, utbjudande till försäljning, överlåtelse, upplåtelse, förvärv

och innehav av angivna stickvapen. Även enligt Skånes järnhandlareförening

bör förbudet omfatta tillverkning.

I några remissvar har fråga om inlösen av stickvapen upptagits

tijl behandling. Tidigare har antytts, att överståthållarämbetet funnit

ett skäl för att begränsa förbudet till barn och ungdom under 21 år vara,

att ett inlösningsförfarande då inte behöver aktualiseras. I övrigt har

riksåklagarämbetet, hovrätten över Skåne och Blekinge, socialstyrelsen och

Stockholms handelskammare anfört synpunkter i denna del.

Riksåklagarämbetet ifrågasätter huruvida inte skälighetssynpunkter talar

för att branschman, som har större lager av springknivar så utformade att

de kan fylla eu praktisk funktion och sålunda komma till legitim använd
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1959

ning, bör ha möjligheter att få lagret inlöst av kronan. I fråga om de utpräglade

stilettvapnen anser ämbetet däremot sådana skälighetssynpunkter

inte göra sig gällande.

Även Stockholms handelskammare vill ifrågasätta om inte ersättning i

form av statlig inlösen borde utgå till den som vid förbudets ikraftträdande

innehar större lager av ifrågavarande stickvapen.

Från skälighetssynpunkt torde det enligt hovrätten över Skåne och Blekinge

knappast föreligga någon anledning att förena en förbudslagstiftning

på förevarande område med bestämmelser om inlösen av stickvapen.

Allra minst finns några skäl att inlösa handelslager av sådana vapen. Men

det torde kunna vara till nytta för att snabbt avlägsna de stickvapen, som

är spridda bland ungdom, om pengar ställes till förfogande så att polismyndigheterna

kan lösa in dessa vapen.

Socialstyrelsen anser, att frågan om inlösen kommer i ett annat läge än

det anstalten utgått från, om generellt förbud mot innehav av stickvapnen

införes. Föreskrifter om inlösen torde sålunda bli ofrånkomliga för affärsinnehavare,

som måste lämna ifrån sig sitt lager av sådana vapen, och vad

de enskilda vapeninnehavarna beträffar torde stipulerandet av en rimlig

lösensumma medverka till att vapen i större utsträckning än eljest överlämnas

till förbudets efterlevande.

De föreslagna bestämmelserna om straff, vårdnadshavare''

s ansvar och förverkande beröres i några yttranden.

Poliskammaren i Malmö ställer frågan om i speciellt graverande fall av

överträdelse av förbudet bötesstraff utgör en tillräcklig reaktion, medan

poliskammaren i Hälsingborg visserligen finner bötesstraff tillfyllest men

ifrågasätter om inte 20 dagsböter borde vara ett minimistraff.

En bestämmelse om straffansvar för den som har vårdnaden om barn under

15 år anser socialstyrelsen motiverad endast för den händelse förbudet

skulle begränsas till barn och ungdom under 21 år.

Stockholms handelskammare är av den uppfattningen, att den föreslagna

bevisregeln i bestämmelsen om vårdsnadshavarens ansvar bör ändras så att

straff utgår blott om det visas att den minderåriges innehav av ifrågavarande

stickvapen skett med vårdnadshavarens vetskap.

Enligt landsfogden i Norrbottens län bör det övervägas att utsträcka ansvaret

för vårdnadshavare att omfatta även bristande tillsyn av ungdom

i åldern 15—21 år eller i varje fall 15—18 år.

Beträffande förverkandebestämmelsen har hovrätten över Skåne och

Blekinge anfört, att bestämmelsen bör utvidgas så att vid överträdelse av

förbudet mot tillverkning, utbjudande till försäljning, överlåtelse eller upplåtelse

inte blott det aktuella vapnet utan även varulager av dylika vapen

kan tagas i beslag och förverkas.

Överståthållarämbetet ställer frågan hur man skall förfara med beslagtaget

stickvapen, som innehafts av barn under 15 år vars vårdnadshavare

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1959

inte underkastas straffansvar. Om förverkandepåföljd inte anses kunna

stadgas utan samband med ådömande av straff, torde för här avsedda fall

böra meddelas bestämmelser om stickvapnets inlösen efter förslagsvis

samma regler som gäller för skjutvapen.

Med hänsyn till att strafflagens förverkanderegler så långt möjligt bör

vara normerande vid utformningen av ny lagstiftning om konfiskation förordar

föreningen Sveriges stadsfiskaler, att förverkandepåföljden göres

fakultativ och ifrågasätter det berättigade i att låta värdet förklaras förverkat

när egendomen ej finns i behåll.

Departementschefen

Det alltmer utbredda bruket b-land ungdomen att skaffa sig stiletter och

andra stickvapen har under de sista åren antagit proportioner, som otvivelaktigt

måste betecknas såsom oroande. Kriminaltekniska anstaltens utredning

ger också vid handen, att missbruk av dessa vapen och olyckshändelser

med dem förekommit i sådan utsträckning, att särskilda åtgärder är påkallade

från samhällets sida.

I känslan av sitt ansvar för utvecklingen har organisationer av sådana handelsidkare,

som saluför ifrågavarande stickvapen, redan för mer än ett år

sedan vidtagit den erkännansvärda åtgärden att uppmana sina medlemmar

att upphöra med försäljningen. Uppmaningarna synes ha hörsammats i mycket

stor utsträckning. Efter en framställning från samma håll har också

ett importlicenstvång, som i realiteten innebär importförbud, införts beträffande

berörda vapen med verkan från och med den 1 januari 1959.

Det är emellertid tydligt och framhålles inte minst av nämnda handelsorganisationer,

att de vidtagna åtgärderna inte tillräckligt snabbt leder till

ett undanröjande av de påtalade missförhållandena. Stiletter och andra

stickvapen har redan fått alltför stor spridning bland ungdomen. Jag är

därför helt ense med kriminaltekniska anstalten om att nya åtgärder måste

till och att dessa bör avse förbud mot själva innehavet av stickvapnen. Denna

uppfattning delas också nära nog hundraprocentigt av remissinstanserna.

De stickvapen, som utövat den största lockelsen på ungdomen, är springstiletten

och springkniven, vilka är så konstruerade att klingan eller bladet

genom en utlösningsmekanism med en enkel handrörelse snabbt kan fällas

ut eller pressas fram ur skaftet. Vid angrepp är vapnet särskilt farligt därför

att det kan hållas dolt så att den angripne är helt omedveten om faran ända

tills han träffas av stöten. Konstruktionen medför också, att olyckshändelser

lätt kan inträffa vid lek med vapnet. Springstiletten har över huvud taget

ingen annan funktion än såsom vapen. Springkniven torde däremot kunna

användas som en vanlig fällkniv och är ibland utrustad med olika verktyg.

Den synes dock inte i den praktiska användningen överlägsen andra knivtyper

utom möjligen för personer, som endast kan bruka eu hand. Liksom

kriminaltekniska anstalten anser jag utan tvekan att springstiletten och

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kiingl. Maj. ts proposition nr 158 år 1959

springkniven bör omfattas av ett innehavsförbud. Mot förslaget i denna del

har heller ingen invändning gjorts under remissbehandlingen. Däremot har

flera remissinstanser kritiserat anstaltens ståndpunkt, att också stilett med

fast klinga och kastkniv bör inbegripas i förbudet. Med hänsyn framför allt

till att något mera påtagligt behov att ge förbudet denna omfattning inte

visats föreligga delar jag dessa remissinstansers uppfattning. Jag anser

sålunda, att förbudet endast bör avse springstiletter och springknivar.

När det gäller frågan vilka personer som bör förbjudas inneha springstilett

och springkniv, går meningarna starkt isär. I och för sig skulle ett

totalförbud enligt mitt bedömande inte kunna anses innebära något större

intrång i ett mera beaktansvärt intresse. Ett legitimt behov av springkniv

kunde tillgodoses genom dispens från förbudet. Med hänsyn till den konfiskatoriska

innebörd ett totalförbud i dagens läge skulle få anser jag emellertid

att sådant förbud måste förenas med rätt till inlösen av vapnen ifråga.

Inlösenförfarandet skulle medföra betydande administrativa besvär och med

den utredning som nu föreligger är det inte möjligt att överblicka vilka kostnader

det skulle draga. Ett viktigt skäl för mig att inte f. n. föreslå totalförbud

har även varit, att jag funnit det angeläget att ett förbud, som ger

befogenhet att ingripa mot ungdomens innehav av stickvapen, snarast träder

i kraft. Jag har därför inte velat avvakta den ytterligare utredning, som

eljest varit nödvändig. På grund härav förordar jag kriminaltekniska anstaltens

förslag att förbudet begränsas till barn och ungdom under 21 år.

I likhet med anstalten vill jag understryka, att den väsentligaste vinsten med

förbudet är befogenheten att omedelbart omhändertaga springstilett och

springkniv, som innehaves av barn och ungdom. Skulle det visa sig, att lagstiftningen

med den förordade begränsningen inte blir tillräckligt effektiv,

torde man få överväga att vidtaga skärpningar.

Den nya lagstiftningen bör alltså nu i första hand innefatta förbud för

barn och ungdom under 21 år att förvärva och inneha springstilett och

springkniv. Som kriminaltekniska anstalten föreslagit bör som komplement

härtill upptagas förbud att överlåta eller upplåta sådant vapen till barn

och ungdom. Jag räknar med att detaljhandlarna såsom redan skett på

många håll helt skall upphöra med saluförandet av dessa artiklar. De undgår

då också de praktiska svårigheter, som en uppdelning av kundkretsen i

inköpsberättigade och icke inköpsberättigade kan medföra. Såvitt känt förekommer

f. n. ingen tillverkning av springstiletter och springknivar i landet,

utan dessa har importerats från Italien och Tyskland. Genom det från och

med den 1 januari 1959 införda importlicenstvånget har all import av dessa

varor i praktiken bringats att upphöra. För att hindra att i detta läge en

tillverkning upptages inom landet bör den nya lagstiftningen även innehålla

förbud häremot. Nyssnämnda beslut om importreglering, som har provisorisk

karaktär, bör därjämte ersättas av bestämmelser angående importförbud.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1959

Med den sålunda föreslagna utformningen av förbuden saknas enligt min

mening skäl att meddela några bestämmelser om dispensmöjligheter och

inlösen. Den som vid förbudens ikraftträdande innehar springstilett eller

springkniv men då blir obehörig därtill kan utan formaliteter överlämna

stiletten eller kniven till behörig person.

Lagstiftningen bör givetvis uppta bestämmelser om straff för den, som bryter

mot förbuden. Jag delar kriminaltekniska anstaltens uppfattning att det

bör vara tillfyllest att här stadga bötesstraff. Likaså är jag ense med anstalten

om att även vårdnadshavare till barn under 15 år, vilket innehar springstilett

eller springkniv, bör kunna straffas. En förutsättning härför skall givetvis

vara att vårdnadshavaren vet om innehavet och inte kan anses ha

gjort vad man kan fordra av honom för att förhindra det. I motsats till anstalten

finner jag inte anledning att beträffande denna förutsättning frångå

den vanliga regeln att bevisbördan åvilar åklagaren.

För att möjliggöra omedelbart beslag, när någon befinnes olagligen inneha

springstilett eller springkniv, bör en förverkandebestämmelse införas. Sådan

påföljd bör också knytas till tillverknings-, import-, överlåtelse-, upplåtelseoch

förvärvsförbudet. Förverkandepåföljden bör inte vara beroende av att

straff utdömes. Även överträdelse av den, som på grund av minderårighet

går fri från straff, bör således kunna föranleda förverkande. Skäl alt låta

värdet förklaras förverkat, när stiletten eller kniven ej finnes i behåll, anser

jag inte föreligga.

I de fall då springstilett eller springkniv beslagtages från någon, mot vilken

åtal inte väckes, vore det föga rationellt om talan angående förverkande

av stiletten eller kniven måste föras vid domstol. Särskilt gäller det sagda

vid beslag från barn under 15 år eller från ungdom, som erhåller åtalseftergift.

Med hänsyn till det ringa värdet, synes några betänkligheter inte behöva

möta mot att tillåta ett enklare förfarande, när det är fråga om förverkande

av enstaka stilett eller kniv. Jag förordar därför, att — på samma sätt som

finnes stadgat rörande beslagtagna alkoholhaltiga drycker — undantag medges

från regeln att beslag skall följas av åtal inom viss tid och vederbörande

åklagare bemyndigas att meddela förordnande om förverkande. Sådant förordnande

skall meddelas skriftligen och den, från vilken beslaget skett, kan

efter missnöjesanmälan få saken prövad vid domstol.

Fn bestämmelse erfordras slutligen om hur man skall förfara med springstilett

eller springkniv, som inkommit till riket utan alt olovlig införsel eller

försök därtill föreligger.

I enlighet med vad jag sålunda förordat har inom inrikesdepartementet

utarbetats förslag till förordning om förbud mot innehav av vissa stiletter

in. in.

Förordningen torde böra träda i kraft så snart som möjligt sedan riksdagen

yttrat sig över förslaget. Innehavare av stilett bör dock få något rådrum

för att göra sig av med stiletten.

2 — liihang till riksdagens protokoll 1959. 1 sand. Nr 158

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1959

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj :t

måtte genom proposition inhämta riksdagens yttrande över förenämnda inom

inrikesdepartementet upprättade förslag till förordning om förbud mot innehav

av vissa stiletter m. m. samt förmäler att intet torde vara att erinra mot

att propositionen av riksdagen behandlas senare än under innevarande vårsession.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Johnny Sköldvall

I0UNS TRYCKERI, ESSELTE. STHLM St

004960

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.