Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om allmän varuskatt, m. m

1959-10-09 · 388 sidor, varav 373 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 373 av 388 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1959:162, Med förslag till förordning om allmän varuskatt, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

1

Sr 162

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om allmän varuskatt, m. m.; given Stockholms

slott den 9 oktober 1959.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till

1) förordning om allmän varuskatt;''

2) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 23 november 1956

(nr 623);

3) förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 1 juni

1951 (nr 442) om rätt att av riksskattenämnden erhålla förhandsbesked

i taxeringsfrågor; samt

4) lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249)

om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar;

dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtånde till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen uppdrages riktlinjerna för den ekonomiska politikens utformning

mot bakgrunden av det ekonomiska läget. Beräkningar över budgetläget

för innevarande och nästkommande budgetår framlägges. I det

sammanhanget redovisas även överslagsmässiga beräkningar rörande den

statsfinansiella utvecklingen på något längre sikt. övervägandena i samband

härmed har lett fram till slutsatsen att budgeten kräver en inkomstförstärkning

av storleksordningen 1 ål 1/2 miljard kronor, räknat för

helt budgetår. I anledning härav framlägges i propositionen förslag om införandet

av eu allmän varuskatt. Denna föreslås bli generell och drabba

1 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 162

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

konsumtions- och kapitalvaror lika. För att bevara progressiviteten i kraven

på medborgarna föreslås dels åtgärder för att befria vissa grupper från

varuskattens verkningar, dels ock vissa lättnader i den direkta beskattningen.

Folkpensionärerna erhåller automatiskt skydd mot varuskattens effekt

på priserna genom gällande indexreglering av utgående pensionsförmåner.

För upprätthållande av principen om utjämning av försörjningsbördan föreslås

i särskild proposition en höjning av barnbidragen från 400 till 450

kronor per barn och år. Vidare kommer en ökning att ske av statens bidrag

till arbetslöshetskassorna.

Förslaget om ändring av nu gällande skatteskalor för den statliga inkomstskatten,

vilket framlägges i särskild proposition, innebär en skattesänkning

för lägre och medelstora inkomster, från och med den 1 januari

1960. Vidare aktualiseras i detta sammanhang en del andra angelägna reformer

på beskattningens område. Sålunda kommer att anmälas förslag till

nästa års riksdag om dels en revision av sambeskattningen, dels en sänkning

av inkomstskatten för ofullständiga familjer och dels rätt till förlustutjämning

och till avskrivning på inventarier i jordbruksdrift. Vid sidan av

den åsyftade inkomstförstärkningen för staten innebär sålunda vad som

här föreslås även en viss omläggning av den skattebörda, som vilar på flertalet

av inkomsttagarna, från den direkta till den indirekta skatteformen.

Den allmänna varuskatten föreslås med hänsyn till budgetläget och behovet

av att skapa utrymme för den nyssnämnda omläggningen av inkomstskatten

och kostnaderna för de föreslagna reformerna i övrigt utgå med en

skattesats av 4 procent. En begränsning av den allmänna varuskatten till

denna nivå förutsätter skattehöjningar på ett avsnitt som föreslås undantaget

från den allmänna varuskatten, nämligen energiområdet. I särskild

proposition anmäles därför förslag om höjning av nu utgående skatt på

bensin, eldningsolja, kol och koks.

För helt år beräknas den allmänna varuskatten inbringa 1 400 miljoner

kronor och höjningen av energibeskattningen 225 miljoner kronor. De föreslagna

reformerna på den direkta beskattningens område leder till ett

sammanlagt inkomstbortfall av omkring 300 miljoner kronor, varav 225 miljoner

kronor betingas av ändrade skatteskalor för inkomstskatten, 40 miljoner

kronor av lättnaderna i familjebeskattningen och ca 25 miljoner kronor

av ändringarna rörande förlustutjämningen och avskrivning av jordbruksinventarier.

Härtill kommer kostnaden för höjning av barnbidragen

och utbetalningen av ett indextillägg till folkpensionärerna med 90 respektive

40 miljoner kronor, jämte kostnaden för en förbättring av arbetslöshetsförsäkringen.

Inkomstförstärkningen för statsverket för helt år stannar

härmed netto vid omkring 1 200 miljoner kronor.

Rörande den närmare innebörden av förslaget om allmän varuskatt kan

nämnas följande.

Skatten är utformad såsom en detaljhandelsskatt. Den ansluter sig i sina

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungi. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

huvuddrag till ett av 1952 års kommitté för indirekta skatter utarbetat alternativ

med sådan skatt (SOU 1957: 13).

Skatten är till sin konstruktion en skatt på förbrukningen inom landet.

Den uttas i det sista led som varan passerar på sin väg till den slutlige konsumenten.

Den föreslagna skattesatsen, 4 procent, uttages på det pris konsumenten

betalar, varvid skattens belopp inräknas i priset. Skatten är avsedd

att införas fr. o. in. den 1 januari 1960. Den kommer att utgå på alla varulikvider,

som erlägges efter årsskiftet, försåvitt icke leverans skett eller skriftligt

avtal om leverans träffats före den 16 oktober 1959.

Alla varor blir i princip skattepliktiga. Med varor förstås därvid materiella

ting av lös egendoms natur. Skatteplikten omfattar såväl egentliga konsumtionsvaror

som investeringsvaror, byggnadsmaterial och liknande. Skattens

utformning såsom en detaljhandelsskatt innebär, att skatt icke utgår

i tidigare försäljnings- och distributionsled. Industrins och hantverkets råvaruförbrukning

blir således icke föremål för beskattning. I fråga om investeringsvaror

och byggnadsmaterial är däremot företagen att anse som

konsumenter.

Från den principiella skatteplikten för varor har av skattetekniska skäl

föreslagits vissa begränsade undantag. Skattefrihet skall således föreligga

vid försäljning av levande djur, av jord, sand, grus och sten, av drivmedel

och andra bränslen, av större fartyg, luftfartyg och viss krigsmateriel, av

dagstidningar samt av receptbelagda läkemedel. Härjämte har genom särskilt

stadgande jordbruksråvarorna undantagits från skatteplikt.

Beskattningen skall enligt förslaget omfatta även vissa tjänsteprestationer,

nämligen reparations-, underhålls-, ändrings- och rengöringsarbeten

samt serverings- och uthyrningstjänster. Förutsättning för skatteplikt är att

tjänsteprestationen huvudsakligen har avseende på skattepliktiga varor.

Med den föreslagna avgränsningen av beskattningsområdet kommer att

utanför beskattningens ram falla bl. a. fastigheter och arbetsprestationer å

fastigheter samt vidare transport- och hygieniska tjänster liksom tjänster

som tillhandahålles av läkare, advokater, resebyråer in. fl. Vidare är hyrorna

undantagna.

Allmän varuskatt skall erläggas av den, som yrkesmässigt försäljer eller

på annat sätt tillhandahåller skattepliktiga varor och tjänster åt konsument.

Uttag ur rörelse jämställes med försäljning. Skattskyldiga blir i första hand

detaljhandlare, restauratörer, hantverkare, reparatörer m. fl., men även

fabrikanter och grossister i den mån de bedriver försäljning direkt till konsument.

Härutöver blir jordbrukare skattskyldiga i fråga om direktförsäljning

och egenförbrukning av hemmaproducerade alster. Skatten uträknas

på grundval av omsättningen av skattepliktiga varor och tjänster. Skatt skall

dock i intet fall utgå om försäljningen endast är av ringa omfattning. För

restauranger och andra serveringsrörelser skall den skattepliktiga omsättningen

reduceras i viss utsträckning med hänsyn till serveringstjänsternas

speciella karaktär.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

Införes vara till riket för direkt konsumtion, skall skattskyldighet föreligga

för varumottagaren.

Antalet skattskyldiga beräknas komina att uppgå till ca 200 000, jordbrukarna

ej medräknade.

Länsstyrelsen skall vara uppbördsmyndighet och tillsynsorgan för den

allmänna varuskatten. Denna skall av de skattskyldiga redovisas till länsstyrelsen

på grundval av deklaration. I allmänhet skall skatt redovisas i

efterhand varannan månad. Deklarationen avgives samtidigt med att skatten

inbetalas över postgiro.

Under löpande år erlagd skatt är att anse som preliminär. Efter årets utgång

fastställes skatten slutligt på grundval av särskild taxering av den

skattepliktiga omsättningen under året. Taxering skall verkställas av de

särskilda taxeringsnämnderna för rörelseidkare och juridiska personer.

I fråga om taxering, uppbörd, kontroll m. m. av den allmänna varuskatten

skall i huvudsak gälla samma regler som vid inkomstbeskattningen.

För jordbrukare föreslås ett förenklat beskattningsförfarande. Vid skattepliktig

import skall skatten uttagas av tullverket i samband med varuinförseln.

Riksskattenämnden skall verka för en riktig och enhetlig tillämpning

av den allmänna varuskatten. På nämnden skall härvid ankomma att utfärda

erforderliga anvisningar och att fastställa formulär för skatteredovisningen

m. m. Nämnden skall vidare kunna lämna bindande förklaringar om vara

är skattepliktig eller ej samt meddela de skattskyldiga förhandsbesked i taxeringsfrågor.

Den allmänna varuskatten förutsätter viss utbyggnad av länsstyrelserna

och riksskattenämnden. Hos länsstyrelserna skall inrättas särskilda varuskattekontor;

taxeringsrevisionerna skall successivt förstärkas. I fråga om

riksskattenämnden föreslås att särskilda ledamöter skall förordnas för varuskatteärendena.

Vidare utökas nämndens kansli.

Årskostnaden för administrationen av den allmänna varuskatten beräknas

till drygt 6 miljoner kronor, vilken summa vid full utbyggnad av organisationen

torde stiga till i runt tal 10 miljoner kronor.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

5

Förslag

till

förordning om allmän varuskatt

Härigenom förordnas som följer.

Kap. 1. Allmänna bestämmelser ;/ | ,

1 §•

. > • - t i.v

Till staten skall enligt bestämmelserna i denna förordning erläggas skatt

(allmän varuskatt) för varor, som försäljas eller på annat sätt tillhandahållas

eller tagas i anspråk inom riket, samt för varor, som införas till riket.

Allmän varuskatt skall ock, i den omfattning som angives i förordningen,

erläggas för tjänsteprestationer, som tillhandahållas inom riket.

(Se vidare anvisningarna.)

2 §•

I fråga om sådant tillhandahållande eller ianspråktagande av varor, som i

inkomstskatlehänseende är att hänföra till intäkt av jordbruksfastighet, äro

bestämmelserna i denna förordning tillämpliga endast i den mån detta följer

av vad i kap. 13 sägs.

3 §•

I fråga om införsel till riket äro bestämmelserna i denna förordning tilllämpliga

endast i den mån detta följer av vad i kap. 14 sägs.

4 §•

Allmän varuskatt är preliminär eller slutlig. Skatten kan i förekommande

fall påföras såsom kvarstående allmän varuskatt eller tillkommande allmän

varuskatt.

Preliminär allmän varuskatt redovisas och erlägges, i avräkning å slutlig

allmän varuskatt, för bestämd tidsperiod (redovisningsperiod) i förhållande

till den på perioden belöpande skattepliktiga omsättningen.

Med slutlig allmän varuskatt avses sådan allmän varuskatt, som debiteras

på grund av taxeringsbeslut meddelat senast den 30 november under

taxeringsåret.

Kvarstående allmän varuskatt är sådan allmän varuskatt, som återstår

att erlägga sedan preliminär allmän varuskatt avräknats från slutlig allmän

varuskatt.

Med tillkommande allmän varuskatt avses dels allmän varuskatt som debiteras

på grund av taxeringsbeslut efter den 30 november under taxeringsåret,

dels allmän varuskatt som påföres på grund av eftertaxering, dels

ock allmän varuskatt som utöver tidigare påförd skatt skall erläggas på

grund av beslut rörande ändrad debitering.

5 §•

Allmän varuskatt skall anses som sådan speciell skatt, för vilken avdrag

må åtnjutas vid inkomsttaxeringen; och skall i följd härav reslituerad, av
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

kortad eller avskriven allmän varuskatt, för vilken avdrag medgivits, utgöra

skattepliktig intäkt vid inkomsttaxeringen.

6 §•

Där beteckningar, som användas i kommunalskattelagen, förordningen

om statlig inkomstskatt, taxeringsförordningen eller uppbördsförordningen,

begagnas i denna förordning, hava de, såvida ej annat angives eller framgår

av sammanhanget, samma innebörd som i nämnda författningar.

(Se vidare anvisningarna.)

7 §•

Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj :t förordnar äger, när synnerliga

skäl därtill äro, medgiva befrielse från eller återbäring av allmän

varuskatt. Vad i denna förordning stadgas om besvär skall icke gälla beslut

som meddelas med stöd av förordnande som nu sagts.

8 §•

Kungl. Maj :t äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga

föreskrifter. Formulär till blanketter och längder som erfordras för

tillämpningen fastställas av Kungl. Maj -.t eller den myndighet Kungl. Maj:t

därtill förordnar.

Kap. 2. Om skattepliktiga varor och tjänsteprestationer

9 §•

Vara är skattepliktig, därest den icke enligt vad nedan i 10 § sägs är undantagen

från skatteplikt.

(Se vidare anvisningarna.)

10 §.

1 mom. Från skatteplikt undantagas följande varor.

1. Utsäde, fröer, foder- och gödselmedel, torvströ, konserveringsmedel för

foder, betningsmedel, bakteriekulturer för växter, medel för bekämpning av

ogräs och växtskyddsmedel ävensom skogsplantor, skogsfröer och plantor

av icke-perenna växter.

2. Levande djur, dock icke fiskar eller andra till livsmedelsvaror hänförliga

djur, ej heller sådana djur, som vanligen försäljas i s. k. zoologiska affärer

och liknande affärer.

3. Drivmedel och andra bränslen.

4. Jord, sand, grus och sten i obearbetat eller krossat skick.

5. Fartyg med en nettodräktighet av minst 20 registerton ävensom luftfartyg.

6. Krigsmateriel, som försäljes till staten för militärt bruk och som är

underkastad utförselförbud.

7. Allmänna nyhetstidningar, så ock periodiskt utgivna medlemsblad,

personaltidningar och liknande publikationer, dock endast i den mån dessa

publikationer tillhandahållas utan särskild avgift.

8. Läkemedel, som försäljes enligt recept eller till sjukhus.

2 mom. Kungl. Maj :t äger förordna om ytterligare undantag från skatteplikt

beträffande särskilda varor eller varugrupper.

(Se vidare anvisningarna.)

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

11 §.

Tjänsteprestation är skattepliktig, därest den huvudsakligen har avseende

å skattepliktiga varor samt innefattar förfärdigande på beställning (arbetsbeting),

uthyrning, servering, reparation, underhåll, ändring eller rengöring.

(Se vidare anvisningarna.)

Kap. 3. Om skattskyldighet

12 §.

1 mom. Skattskyldighet åvilar, med de undantag som i 13 § sägs,

a) den som yrkesmässigt försäljer skattepliktig vara,

b) den som yrkesmässigt utför eller ombesörjer utförande av skattepliktig

tjänsteprestation,

för tillhandahållande av sådan vara eller tjänsteprestation till förbrukare

(konsument), så ock för uttag ur rörelsen av skattepliktig vara.

Den som fabriksmässigt tillverkar byggnadsvaror är, i vad angår denna

tillverkning, skattskyldig, ändå att han icke försäljer sådana varor yrkesmässigt.

2 mom. Beträffande handelsbolag, kommanditbolag, enkelt bolag samt i

53 § 2 mom. kommunalskattelagen avsett rederi och s. k. gruvbolag gäller,

att envar delägare i sådant bolag eller rederi är skattskyldig i förhållande

till sin andel i företaget.

(Se vidare anvisningarna.)

13 §.

Skattskyldighet föreligger icke

a) vid tillhandahållande av skattepliktiga varor och tjänsteprestationer

samt uttag ur rörelse av skattepliktiga varor i allenast ringa omfattning,

b) vid tjänsteprestation med avseende å kläder eller andra textilvaror,

där den som utför prestationen icke har fast driftställe för verksamheten,

c) vid försäljning eller uttag av till driften hörande maskiner, inventarier

och dylikt.

(Se vidare anvisningarna.)

Kap. 4. Om skattesats, beskattningsvärde och skattepliktig omsättning

14 §.

Skatten utgår med fyra procent av beskattningsvärdet.

15 §.

1 mom. Beskattningsvärdet utgör

a) vid tillhandahållande av vara eller tjänsteprestation: vederlaget,

b) vid uttag av vara ur rörelse: varans saluvärde enligt ortens pris.

1 vederlag eller saluvärde, som i första stycket sägs, skall inräknas beloppet

av den allmänna varuskatten.

2 mom. Stadgas i lag eller författning, att vara vid försäljning skall betinga

visst pris, må utan hinder därav varan försäljas till det högre pris

som kan föranledas av den allmänna varuskatten.

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungi. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

3 mom. Vid beräkning av staten tillkommande skatt eller avgift, som enligt

vad därom är särskilt stadgat skall utgå efter varas försäljningspris

eller annat liknande värde, skall i sådant värde icke inräknas beloppet av

den allmänna varuskatten.

(Se vidare anvisningarna.)

16 §.

Vederlag enligt 15 § hänföres till den skattepliktiga omsättningen för den

redovisningsperiod, varunder vederlaget influtit kontant eller eljest kommit

den skattskyldige till godo; dock äger länsstyrelsen på framställning av

skattskyldig medgiva, att uppkomna fordringar må inräknas i omsättningen

enligt bokföringsmässiga grunder.

Saluvärde å uttagen vara hänföres till den skattepliktiga omsättningen

för den redovisningsperiod, varunder uttaget skett.

(Se vidare anvisningarna.)

17 §.

Vid beräkning av skattepliktig omsättning må, såvida länsstyrelsen på

ansökan av den skattskyldige lämnar tillstånd därtill, den skattskyldiges

försäljning eller uttag av viss vara eller visst slag av varor angivas med ledning

av hans inköp av samma varor.

(Se vidare anvisningarna.)

18 §’

1 mom. Har skattskyldig för yrkesmässig återför sälj ning eller servering

eller användning såsom material vid yrkesmässig tillverkning av varor för

avsalu, vid fabriksmässig tillverkning av byggnadsvaror eller vid yrkesmässigt

utförande av tjänsteprestationer å varor inköpt skattepliktig vara och

skall vederlaget enligt bestämmelserna i denna förordning ingå i säljarens

skattepliktiga omsättning, må köparen vid beräkning av sin skattepliktiga

omsättning göra avdrag för sålunda utgivet vederlag. Motsvarande skall gälla,

när skattskyldig vidkänts allmän varuskatt enligt bestämmelserna i kap.

i- därvid såsom utgivet vederlag anses beskattningsvärdet en
ligt

69 §.

Avdraget verkställes för den redovisningsperiod, varunder vederlaget utgivits.

Överstiger under viss redovisningsperiod utgivet vederlag den skattepliktiga

omsättningen för samma period, må överskjutande belopp avdragas

vid den skattepliktiga omsättningens beräknande för närmast följande

redovisningsperiod eller redovisningsperioder.

2 mom. För rörelse, i vilken värdet av skattepliktiga varor och tjänsteprestationer

normalt till minst nio tiondedelar är att hänföra till servering, skall

skatten beräknas allenast å 60 procent av den eljest skattepliktiga omsättningen.

....Är \ annan rörelse nämnda värde normalt till minst en tredjedel att häntöra

till servering, skall skatten beräknas å 80 procent av den eljest skattepliktiga

omsättningen.

(Se vidare anvisningarna.)

Kap. 5. Om registrering

19 §-

1 mom. Skattskyldig är pliktig att hos länsstyrelsen i det län, där hans

hemortskommun är belägen, anmäla sig för registrering.

Anmälan för registrering skall göras skriftligen och innehålla uppgift

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

9

angående den skattskyldiges fullständiga namn och postadress, hemortskommun

och hemvist därstädes, verksamhetens namn, art och belägenhet,

räkenskapsårets omfattning samt tidpunkten för verksamhetens påbörjande

eller övertagande ävensom, där så är möjligt, beräknad årsomsättning med

fördelning på skattepliktig och icke skattepliktig omsättning. Anmälan skall

hava inkommit till länsstyrelsen senast två veckor före verksamhetens påbörjande

eller övertagande.

För varje förvärvsverksamhet, vilken är att anse såsom självständig rörelse

(särskild förvärvskälla), skall särskild anmälan för registrering göras.

Inträder ändring i förhållande, varom uppgift tidigare lämnats, skall underrättelse

om ändringen ingivas till länsstyrelsen senast inom två veckor.

Om verkställd registrering skall länsstyrelsen utfärda särskilt bevis.

2 mom. Skattskyldig, som underlåter att i behörig ordning avlämna anmälan

eller underrättelse, varom i 1 mom. sägs, må av länsstyrelsen vid vite

föreläggas afl fullgöra sin skyldighet.

20 §.

Hos länsstyrelsen skall föras register (varuskatteregister), med vars hjälp

för envar skattskyldig inom länet kan inhämtas vad som i varuskattehänseende

förekommit rörande honom.

Kap. 6. Om deklarationsskyldighet

21 §.

1 mom. Skattskyldig åligger att utan anmaning avgiva uppgift (deklaration)

rörande sin skattepliktiga omsättning och om grunderna för omsättningens

beräknande. Deklaration skall avse redovisningsperiod om två månader.

Redovisningsperioderna under ett kalenderår utgöras av, den första

månaderna januari och februari, den andra månaderna mars och april, den

tredje månaderna maj och juni, den fjärde månaderna juli och augusti, den

femte månaderna september och oktober samt den sjätte månaderna november

och december. Länsstyrelsen äger dock, när särskilda skäl därtill äro,

beträffande viss skattskyldig föreskriva att redovisningsperiod skall omfatta

helt kalenderår eller, om den skattskyldiges räkenskapsår icke sammanfaller

med kalenderåret, räkenskapsår.

Deklaration skall avgivas till länsstyrelsen i det län, där den skattskyldiges

hemortskommun är belägen, och insändas inom tid som i 46 § angives

för inbetalning av preliminär allmän varuskatt för redovisningsperioden.

Omfattar redovisningsperiod delar av olika beskattningsår, skall särskild

deklaration avlämnas för varje sådan del.

För varje särskild förvärvskälla skall särskild deklaration avlämnas.

Deklaration skall avgivas på heder och samvete samt avfattas å blankett

enligt fastställt formulär.

Belopp, som upptagas i deklaration, skola utföras i hela krontal, så att

överskjutande öretal bortfalla.

2 inom. Efter anmaning är jämväl den, som icke på grund av bestämmelserna

i I mom. är deklarationsskyldig, pliktig avgiva deklaration.

■‘{ mom. Deklarationsskyldig bör, utöver vad deklarationsformulären föranleda,

meddela de upplysningar som kunna vara av betydelse för fastställande

av skatt och för åsättande av en riktig taxering.

22 §.

Har skattskyldig erhållit tillstånd att redovisa sin omsättning på sätt

i 17 § stadgas, skall den skattskyldige, utöver vad i 21 g föreskrives, utan

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

anmaning avlämna särskild uppgift (tilläggs deklaration) avseende den skattepliktiga

omsättningen under beskattningsåret.

Tilläggsdeklaration skall av den skattskyldige fogas vid den allmänna

självdeklaration han enligt därom gällande bestämmelser har att avlämna.

I fråga om tilläggsdeklaration skola bestämmelserna i 21 § 1 mom. fjärde,

femte och sjätte styckena samt 3 mom. äga motsvarande tillämpning.

23 §.

Vad i 36 § och 51—55 §§ taxeringsförordningen stadgas rörande anmaning

att avgiva deklaration och att fullständiga avgiven deklaration skall

äga motsvarande tillämpning å deklaration och tilläggsdeklaration, som

ovan i 21 och 22 §§ sägs.

Kap. 7. Om taxering

24 §.

Taxeringsförordningens bestämmelser om taxering till statlig inkomstskatt

skola i tillämpliga delar och med iakttagande av vad i denna förordning

stadgas lända till efterrättelse med avseende å taxering till allmän varuskatt.

25 §.

Taxeringyintendenten i länet har att med iakttagande i tillämpliga delar

av bestämmelserna i 17 § taxeringsförordningen bevaka det allmännas rätt

i frågor om taxering till allmän varuskatt samt verka för att taxeringarna

bliva likformiga och rättvisa.

26 §.

Taxering till allmän varuskatt äger rum i den skattskyldiges hemortskommun.

Har den skattskyldige avlidit, åsättes taxeringen hans dödsbo.

27 §.

Taxering till allmän varuskatt skall avse den skattepliktiga omsättningen

under beskattningsåret och verkställas i samband med den årliga taxeringen

i sådana särskilda taxeringsdistrikt, som i 4 § taxeringsförordningen sägs.

Av skattskyldig jämlikt 21 § avlämnade deklarationer för förflutet beskattningsår

skola senast den 15 april under taxeringsåret jämte övriga för

taxeringen erforderliga handlingar överlämnas till vederbörande taxeringsnämnd.

28 §.

Skattepliktig omsättning skall beräknas och taxeras för varje särskild förvärvskälla

för sig.

Vid taxeringen skall den skattepliktiga omsättningen angivas i fulla hundratal

kronor, så att överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt hundratal

kronor, bortfaller.

29 §.

Hava i 21 och 22 §§ föreskrivna deklarationer ej avlämnats eller kan, på

grund av brister i deklaration eller bristfälligt underlag för sådan, den skat
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

tepliktiga omsättningen icke tillförlitligen beräknas, skall denna vid taxeringen

uppskattas efter vad med hänsyn till föreliggande omständigheter såsom

verksamhetens art och omfattning finnes skäligt.

30 §.

Av taxeringsnämnd beslutade taxeringar till allmän varuskatt skola införas

i särskild längd (varuskattelängd).

31 §.

Har taxering åsatts för högre skattepliktig omsättning än den skattskyldige

enligt 21 och 22 §§ deklarerat eller eljest till länsstyrelsen eller till taxeringsnämnden

uppgivit, skall till den skattskyldige sändas underrättelse om avvikelsen

och om skälen härför. Har taxering åsatts skattskyldig, som icke

avlämnat deklaration, skall till den skattskyldige sändas underrättelse om

taxeringen. , „ , _ ,

I fråga om underrättelse, som i första stycket sägs, skola bestämmelserna

i 69 § 4 mom. taxeringsförordningen i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

32 §.

Beträffande besvär över taxering till allmän varuskatt skola taxeringsförordningens

föreskrifter om besvär över taxering till statlig inkomstskatt

gälla i tillämpliga delar med iakttagande av att besvärsrätt tillkommer den

skattskyldige och vederbörande taxeringsintendent samt att bestämmelserna

i 98 § 2—6 mom. taxeringsförordningen icke skola hava avseende a allmän

varuskatt.

33 §.

Har skattskyldig icke erhållit i 31 § föreskriven underrättelse senast den

15 juli under taxeringsåret, må den skattskyldige anföra besvär hos provningsnämnden

intill utgången av året efter taxeringsåret eller, om för den

skattskyldige utfärdats debetsedel å kvarstående allmän varuskatt i anledning

av den taxering varom fråga är och han icke erhållit nämnda debetsedel

under taxeringsåret, inom ett år efter det han erhållit sådan debetsedel.

34 §.

Äro för viss skattskyldig besvär samtidigt anhängiga över taxering enligt

denna förordning och enligt taxeringsförordningen, böra besvären prövas i

samband med varandra. .... , ,

Därest efter anförda besvär eller eljest taxering till statlig inkomstskatt

ändras eller påföres någon, må samtidigt vidtagas därav betingad ändring

i taxeringen till allmän varuskatt.

35 §.

Har skattskyldig i deklaration eller annorledes lämnat oriktig uppgift till

ledning vid taxering för allmän varuskatt och har uppgiften följts eller har

uppgiften eljest föranlett att den skattskyldige icke blivit taxerad eller att

han blivit för lågt taxerad, skall han eftertaxeras för vad som genom berörda

förfarande förut undgått taxering. Eftertaxering må dock ej åsattas,

om vad som undgått taxering är att anse såsom ringa eller det med

hänsyn till omständigheterna framstår som uppenbart oskäligt att eftertaxering

sker. „ , , ,

Föreligga sådana omständigheter att eftertaxering skall åsattas och kan

på grund av vad sålunda och i övrigt förekommit antagas att av den skatt
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

skyldige lämnade uppgifter icke varit av beskaffenhet att kunna läggas till

grund för en riktig taxering, skall eftertaxeringen åsättas med tillämpning

av bestämmelserna i 29 §.

Vad ovan sagts skall äga motsvarande tillämpning, om skattskyldig,

ehuru uppgiftspliktig, underlåtit att lämna uppgift eller infordrad upplysning.

Vid eftertaxering skola, med iakttagande av vad ovan i 32 och 34 §§ sägs,

bestämmelserna i 115 och 116 §§ taxeringsförordningen i tillämpliga delar

lända till efterrättelse.

Kap. 8. Om skattekontroll

36 §.

Efter anmaning är deklarationsskyldig pliktig att i den omfattning, som

i anmaningen angivits, meddela de ytterligare upplysningar, som finnas erforderliga

för kontroll av avlämnad deklarations riktighet eller för fastställande

av skatt eller åsättande av taxering. Dylika upplysningar skola lämnas

skriftligen, där ej annat angivits i anmaningen.

37 §.

I den mån så finnes erforderligt för kontroll av skatt och för taxering har

den som, utan att vara skattskyldig, yrkesmässigt tillverkar, bearbetar eller

försäljer skattepliktig vara, att, efter anmaning, med angivande av mängd

och pris, lämna uppgift å de varor, som han under viss angiven tid sålt till

eller köpt av annan rörelseidkare. Vad i 39 § 4 mom. taxeringsförordningen

finnes stadgat om befrielse från uppgiftsskyldighet skall härvid i tillämpliga

delar gälla.

38 §,

Det åligger deklarations- eller uppgiftsskyldig att i skälig omfattning genom

räkenskaper, anteckningar eller på annat lämpligt sätt sörja för att

underlag finnes för fullgörande av deklarations- eller uppgiftsskyldigheten

och för kontroll därav samt för taxering och fastställande av skatt.

Om skyldighet att i vissa fall föra räkenskaper är stadgat i bokföringslagen.

39 §.

Rörande fullgörande av skyldighet att avgiva deklaration eller annan uppgift

samt om skyldighet att lämna upplysning om förhållanden, som avse

tid före beskattningsåret, skall i tillämpliga delar gälla vad i 47 och 49 §§

taxeringsförordningen stadgas.

40 §.

För skattekontroll och taxering erforderlig, i denna förordning icke särskilt

omförmäld handling eller uppgift skall, då detta för sagda ändamål

begäres, tillhandahallas av statligt eller kommunalt verk eller allmän inrättning.

Vad i 46 § taxeringsförordningen stadgas skall härvid äga motsvarande

tillämpning.

41 §.

1 inom. Taxeringsintendenten i länet åligger att övervaka, att skattskyldig

behöiigen avgiver deklaration och, pa sätt i 46 och 47 §§ närmare angives,

inbetalar preliminär allmän varuskatt.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr Ui2 år 1950

Inkommen deklaration skall av taxeringsintendent snarast möjligt underkastas

förberedande granskning. Befinnes därvid den skattskyldige hava

inbetalat preliminär skatt med för lågt belopp, äger taxeringsintendenten

fastställa den ytterligare preliminära skatt, som den skattskyldige har att

erlägga.

Har deklaration ej avgivits eller kan, på grund av brister i avgiven deklaration

eller bristfälligt underlag för deklaration, den skattepliktiga omsättningen

ej tillförlitligen beräknas, skall denna uppskattas med tillämpning av

bestämmelserna i 29 § och preliminär allmän varuskatt med ledning därav

fastställas.

1 fastställelsebeslut skall angivas viss tid, inom vilken skatten skall erläggas.

2 mom. Framkommer på grund av nya omständigheter, att preliminär allmän

varuskatt bör utgå med annat belopp än meddelat fastställelsebeslut utvisar,

äger taxeringsintendent till betalning fastställa den ytterligare skatt,

som den skattskyldige skall erlägga, eller besluta om nedsättning av det tidigare

fastställda beloppet.

3 mom. Om återbetalning av för mycket inbetald preliminär skatt stadgas

i 60 §.

42 §.

För kontroll av att deklarations- och uppgiftsskyldighet enligt denna förordning

riktigt och fullständigt fullgjorts eller för att eljest bereda beskattningsmyndighet

upplysning till ledning vid beslut om skattepåföring, taxering

eller eflertaxering må taxeringsrevision äga rum hos deklarations- eller

uppgiftsskyldig, dock att sådan revision ej må äga rum hos myndighet eller

annat organ som avses i 40 §.

Den hos vilken taxeringsrevision sker är pliktig att lämna tjänsteman, åt

vilken uppdragits att verkställa revisionen, tillträde till lokaler, som användas

i vederhörandes verksamhet, ävensom att för granskning av handlingar

och varulager lämna tjänstemannen nödigt biträde.

I fråga om taxeringsrevision skall i övrigt vad i 56—58 §§ taxeringsförordningen

stadgas äga motsvarande tillämpning.

43 §.

Granskning av deklaration må verkställas endast av ämbets- eller tjänsteman,

på vilken dylik granskning till följd av bestämmelserna i denna förordning

ankommer, ävensom ordförande och kronoombud i taxeringsnämnden,

de ledamöter i taxeringsnämnden, som därtill utses av nämnden, samt

ledamöterna i prövningsnämnden.

Sakkunnig må granska deklarationer i den omfattning som erfordras för

uppdragets fullgörande.

Vid skattekontroll och taxeringsarbete anlitat biträde, så ock tjänsteman,

varom i 16 § 2 mom. taxeringsförordningen förmäles, må taga del av deklarationer

i den omfattning, som är erforderlig för arbetets utförande.

Den som enligt vad ovan sagts äger taga del av deklaration må i förekommande

fall taga del jämväl av självdeklaration eller annan uppgift eller

handling, som avlämnats till ledning vid taxering till inkomstskatt.

I övrigt skall beträffande rätt att taga del av deklarationer, andra för skattekontroll

och taxering avlämnade uppgifter samt av myndighet vid skatteoch

taxeringskontroll upprättade handlingar, så ock beträffande förvaring

och förstöring av deklarationer och andra handlingar i tillämpliga delar gälla

vad i 50 § taxeringsförordningen stadgas.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

44 §.

Rätt att utfärda anmaning i fall som avses i 36 § tillkommer taxeringsintendent,

taxeringsnämnd och prövningsnämnd ävensom, i den mån så erfordras

för uppdragets fullgörande, tjänsteman, åt vilken uppdragits att verkställa

taxeringsrevision.

I de fall som avses i 37 § må anmaning göras av taxeringsintendenten i

länet.

Beträffande anmaning, som avses i denna paragraf, skall vad i 52—55 §§

taxeringsförordningen stadgas i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

45 §.

Länsstyrelsen ävensom ordförande i taxeringsnämnd och taxeringsassistent

skola i den utsträckning så kan ske lämna skattskyldig de upplysningar

som finnas erforderliga för fullgörande av honom åvilande skyldighet

att inbetala skatt och avlämna registreringsanmälan, deklaration eller

annan uppgift.

Kap. 9. Om uppbörd

46 §.

1 mom. Preliminär allmän varuskatt förfaller till betalning den 18 i månaden

närmast efter utgången av den redovisningsperiod, som skatten avser.

2 mom. Senast den dag preliminär allmän varuskatt förfaller till betalning

skall densamma inbetalas till statsverket genom insättning å särskilt postgirokonto.

Omfattar redovisningsperiod delar av olika beskattningsår, skall å varje

sådan del belöpande skatt inbetalas för sig.

Å redovisningsperiod eller å sådan del av redovisningsperiod, som i föregående

stycke sägs, belöpande preliminär allmän varuskatt erlägges i helt

antal kronor, därvid öretal bortfaller. Understiger skattebeloppet tio kronor,

må inbetalning underlåtas.

3 mom. Då särskilda skäl därtill äro, äger Kungl. Maj :t eller den myndighet

Kungl. Maj :t därtill förordnar medgiva att viss skattskyldig eller viss

grupp av skattskyldiga må, utan att gälda restavgift varom förmäles i 58 §,

inbetala preliminär allmän varuskatt efter det skatten förfallit till betalning.

47 §.

Av taxeringsinteudent till betalning fastställd preliminär allmän varuskatt

skall, i förekommande fall jämte stadgad restavgift, inom tid som

angives i fastställelsebeslutet inbetalas till statsverket genom insättning å

särskilt postgirokonto.

48 §.

Debitering av slutlig, kvarstående och tillkommande allmän varuskatt

åvilar länsstyrelsen.

49 §.

Vid debitering av slutlig allmän varuskatt skall skattskyldig gottskrivas,

förutom preliminär allmän varuskatt som av den skattskyldige erlagts, sådan

preliminär allmän varuskatt som jämlikt 41 § fastställts till betalning.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

50 §.

överstiger skattskyldigs slutliga allmänna varuskatt den preliminära skatt

som enligt 49 § skall gottskrivas honom, skall överskjutande belopp såsom

kvarstående allmän varuskatt förfalla till betalning den 18 januari året näst

efter taxeringsåret och senast nämnda dag inbetalas till statsverket genom

insättning å särskilt postgirokonto.

Kvarstående allmän varuskatt, som ej uppgår till minst tio kronor, skall

dock icke erläggas.

51 §.

Tillkommande allmän varuskatt skall inbetalas till statsverket genom insättning

å särskilt postgirokonto senast å dag som länsstyrelsen bestämmer,

dock att länsstyrelsen då särskilda skäl därtill äro må meddela föreskrift

om uppdelning av skatten å skilda inbetalningstillfällen, högst tre.

52 §.

Inbetalning av allmän varuskatt sker kostnadsfritt.

Till postgirokonto inbetalad skatt skall anses vara inbetalad den dag då

inbetalningskort eller försändelse innehållande girokort inkommit till postanstalt.

53 §.

För skattskyldig, som skall erlägga kvarstående eller tillkommande allmän

varuskatt, skall utfärdas debetsedel enligt fastställt formulär.

Debetsedel, upptagande kvarstående allmän varuskatt, skall senast den

15 december under taxeringsåret översändas till den skattskyldige.

Debetsedel å tillkommande allmän varuskatt skall översändas till den

skattskyldige så snart ske kan.

Kap. 10. Om anstånd med inbetalning av skatt

54 §.

Skattskyldig, vars skattebetalningsförmåga på grund av sjukdom eller eljest

oförvållat blivit nedsatt, må om synnerligen ömmande omständigheter

föreligga beviljas anstånd med erläggande av den kvarstående eller tillkommande

allmänna varuskatt, som förfaller till betalning närmast efter

det ansökan om anstånd gjorts. Anståndet skall avse hela skatten eller del

därav. Anståndstiden må bestämmas till längst ett år efter utgången av

den månad, varunder skatten förfaller till betalning.

Om den skattskyldiges ekonomiska förhållanden undergått väsentlig förbättring,

sedan anstånd beviljats, må frågan om anstånd upptagas till förnyad

prövning.

55 §.

Skattskyldig, som anfört besvär över beslut rörande taxering till allmän

varuskatt, må beviljas anstånd med inbetalning av skatt på grund av taxeringen.

I fråga om sådant anstånd skola bestämmelserna i 49 § 1 mom.

uppbördsförordningen äga motsvarande tillämpning.

56 §•

Om den preliminära allmänna varuskatt, som enligt 49 § skall gottskrivas

skattskyldig, kan beräknas överstiga motsvarande slutliga allmänna varuskatt

och om det överskjutande beloppet är helt eller delvis oguldet, må anstånd

beviljas den skattskyldige med erläggande av så stor del av nämnda

belopp, som kan beräknas bliva avkortat.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

57 §.

Beslut om anstånd enligt 54—56 §§ meddelas av länsstyrelsen efter framställning

av den skattskyldige.

Beträffande anstånd skola i övrigt bestämmelserna i 51 § uppbördsförordningen

i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Kap. 11. Om indrivning av skatt m. m.

58 §.

Har deklaration ej avgivits och preliminär allmän varuskatt ej inbetalats

inom föreskriven tid eller har skattskyldig underlåtit att inom sådan tid

inbetala i avgiven deklaration angivet belopp, skall restavgift utgå å icke

inbetalat belopp. Vad nu sagts skall gälla jämväl där preliminär allmän

varuskatt eljest fastställts till betalning och skatten ej inbetalats inom i

fastställelsebeslutet angiven tid, så ock där skattskyldig underlåtit att inbetala

kvarstående eller tillkommande allmän varuskatt i tid och ordning som

i 50 eller 51 § sägs.

Restavgiften utgår efter fyra öre för varje hel krona av den del av skatten,

som icke erlagts, dock ej mindre än en krona. Restavgiften skall vid

öretal över femtio avrundas uppåt och vid annat öretal avrundas nedåt till

helt krontal.

Vad i 58 § 2 mom. och 64 § uppbördsförordningen finnes stadgat skall

äga motsvarande tillämpning beträffande restavgift varom här är fråga.

59 §.

Har skattskyldig underlåtit att i behörig tid och ordning inbetala allmän

varuskatt, skall oguldet belopp jämte restavgift enligt 58 § indrivas.

I fråga om indrivning, avkortning och avskrivning samt efterkrav och

preskription av allmän varuskatt skola motsvarande bestämmelser i uppbördsförordningen

i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Kap. 12. Om restitution av skatt

60 §.

1 mom. Överstiger erlagd preliminär allmän varuskatt motsvarande slutliga

allmänna varuskatt, skall länsstyrelsen skyndsamt återbetala det överskjutande

beloppet till den skattskyldige. Restitution skall dock icke ske av

belopp understigande tio kronor.

2 mom. Framkommer vid förberedande granskning varom i 41 § förmäles,

att skattskyldig inbetalat preliminär allmän varuskatt med för högt belopp,

eller har skattskyldig inbetalat sådan skatt med högre belopp än

fastställd debitering utvisar, har länsstyrelsen att till den skattskyldige återbetala

för mycket inbetalat belopp.

3 mom. Har riksräkenskapsverket vid granskning av verkställd debitering

funnit, att anledning föreligger till antagande att slutlig, kvarstående eller

tillkommande allmän varuskatt blivit någon påförd obehörigen eller med

för högt belopp eller att skattskyldig tillgodoräknats överskjutande preliminär

allmän varuskatt med för lågt belopp, skall ämbetsverket underrätta

vederbörande länsstyrelse härom. Länsstyrelsen har att verkställa den utredning

i ärendet, som må finnas erforderlig, och att, därest vederbörande finnes

hava erlagt skatt obehörigen eller med för högt belopp eller tillgodoräk
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kangl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

nats överskjutande preliminär skatt med för lågt belopp, till honom återbetala

vad som för mycket erlagts. Finner länsstyrelsen eljest att förhållande,

som nyss sagts, föreligger har länsstyrelsen likaledes att återbetala för

mycket erlagt belopp.

Envar, som eljest vinner nedsättning i eller befrielse från honom påförd

slutlig, kvarstående eller tillkommande allmän varuskatt eller berättigas

återbekonnna ytterligare överskjutande preliminär allmän varuskatt, äger

att genom länsstyrelsen i det län, där debiteringen skett, återbekomma vad

han för mycket erlagt.

4 mom. Vid restitution av skatt enligt 1, 2 eller 3 mom. skall vad i 68 §

3 och 4 mom. uppbördsförordningen finnes stadgat i tillämpliga delar lända

till efterrättelse.

61 §.

Skattskyldig, som jämlikt 60 § 3 mom. äger återbekomma för mycket erlagd

skatt, skall erhålla ränta därå efter fem procent för år.

Vid beräkning av ränta skall vad i 69 § 2 mom. uppbördsförordningen

finnes stadgat i" tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Kap. 13. Om allmän varuskatt i vissa fall för jordbruksprodukter

62 §.

I fråga om sådant tillhandahållande eller ianspråktagande av varor, som

i inkomstskattehänseende är att hänföra till intäkt av jordbruksfastighet,

skola bestämmelserna i 1, 5—10, 45, 71—74 och 82—84 §§ med tillhörande

anvisningar i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

63 §.

Skattskyldighet åvilar ägare eller brukare av jordbruksfastighet, som till

konsument försäljer eller för förbrukning uttager sådan produkt från jordbruket

eller dess binäringar som enligt denna förordning är att hänföra till

skattepliktig vara.

Skattskyldighet föreligger icke för försäljning av jordbruksprodukter i

allenast ringa omfattning.

I fråga om skattskyldighet för delägare i företag, varom i 12 § 2 mom.

förmäles, skall vad där stadgas äga motsvarande tillämpning.

(Se vidare anvisningarna.)

64 §.

I fråga om skattesats, beskattningsvärde och skattepliktig omsättning

skola bestämmelserna i 14—16 §§ äga motsvarande tillämpning.

(Se vidare anvisningarna.)

65 §.

1 fråga om taxering till allmän varuskatt för jordbruksprodukter, varom

här är fråga, skola föreskrifterna i kap. 7 denna förordning i tillämpliga

delar och med iakttagande av vad som stadgas nedan i denna paragraf lända

till efterrättelse.

Taxering till allmän varuskatt skall avse den skattepliktiga omsättningen

under beskattningsåret och verkställas av vederbörande taxeringsnämnd i

samband med inkomsttaxeringen. Föreligger ej skattskyldighet för försäljning

av jordbruksprodukter och uppgår den skattepliktiga omsättningen

i övrigt icke till 400 kronor, skall taxering ej åsättas.

2 Diliang till riksdagens protokoll 195.9. 1 samt. Nr 162

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

Av taxeringsnämnd beslutade taxeringar till allmän varuskatt skola införas

i inkomstlängden.

I stället för vad som ovan stadgas i 29, 31 och 33 §§ skola bestämmelserna

i 21, 69 och 99 §§ taxeringsförordningen gälla i tillämpliga delar.

(Se vidare anvisningarna.)

66 §.

Uppbördsförordningens bestämmelser angående statlig inkomstskatt skola

i tillämpliga delar gälla beträffande allmän varuskatt för jordbruksprodukter,

varom här är fråga, dock att sådan skatt icke skall upptagas å debetsedel

avseende preliminär skatt.

Kap. 14. Om införsel till riket

67 §.

I fråga om införsel till riket skola bestämmelserna i 1, 5 och 7—10 §§,

15 § 3 mom., 71, 72 och 74 §§ med tillhörande anvisningar i tillämpliga delar

lända till efterrättelse.

68 §.

Skattskyldighet åvilar den för vars räkning införsel äger rum av skattepliktig

vara. Skattskyldigheten inträder då införseln sker.

Skattskyldighet föreligger icke,

a) därest allmän varuskatt icke skolat utgå om varan i stället sålts inom

landet av yrkesmässig säljare till den, för vars räkning införseln sker,

b) därest varan införes under sådana omständigheter som för tullpliktig

vara medföra rätt till tullfrihet enligt 5—8 §§ samt 9 § andra stycket sista

punkten tulltaxeförordningen; dock att skattskyldighet föreligger vid återinförsel

av vara, för vilken allmän varuskatt icke erlagts eller för vilken

erlagd sådan skatt restituerats.

(Se vidare anvisningarna.)

69 §.

Skatten utgår med fyra procent av beskattningsvärdet.

Beskattningsvärdet är lika med varans värde, beräknat enligt 4 § tulltaxetörordningen,

med tillägg av å varan belöpande tull samt övriga staten tillkommande

avgifter och skatter, den allmänna varuskatten inbegripen. 1

t råga om vara, som efter utförsel i utlandet undergått sådan reparation eller

bearbetning, varom i 9 § tulltaxeförordningen förmäles, och återinföres inom

där angiven lid, är beskattningsvärdet lika med reparations- eller bearbetningskostnaden,

beräknad på sätt i 9 § första stycket tulltaxeförordningen

stadgas, med tillägg som nyss nämnts.

70 §.

Allmän varuskatt, som skall utgå vid införsel till riket, fastställes och

uppbäres av tullverket i den ordning, som är föreskriven beträffande tull.

4v®n i övrigt skall vad i gällande författningar stadgas i fråga om tull i

tillämpliga delar lända till efterrättelse beträffande allmän varuskatt.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959 19

Kap. 15. Om riksskattenämnden

71 §•

Det åligger riksskattenämnden att genom rådgivande och vägledande verksamhet

främja en riktig och enhetlig tillämpning av denna förordning.

72 §.

Riksskattenämnden må, när så finnes erforderligt för att tillgodose det i

71 § angivna syftet och frågan icke finnes vara av beskaffenhet att böra,

efter därom gjord ansökan, prövas i den ordning 73 § stadgar, meddela bindande

förklaring huruvida viss vara eller varugrupp är skattepliktig enligt

denna förordning, över nämndens beslut i sådan fråga må klagan ej föras.

73 §.

På ansökan av den som driver eller ämnar driva verksamhet, i vilken skattskyldighet

till allmän varuskatt ifrågakommer, må riksskattenämnden, om

det finnes vara av vikt med hänsyn till sökandens intresse eller för enhetlig

lagtolkning eller rättstillämpning samt tillgänglig utredning det medgiver,

meddela förhandsbesked angående fråga, som avser sökandens taxering

till allmän varuskatt.

Förhandsbesked skall hos riksskattenämnden sökas skriftligen senast den

dag då deklaration eller, om sökanden har att avlämna flera deklarationer

under beskattningsåret, den sista deklarationen för nämnda år senast skall

avlämnas till ledning för taxering varom fråga är.

I övrigt skola bestämmelserna i 2 § andra stycket, 3—8 samt 11 och 12 §§

förordningen om rätt att av riksskattenämnden erhålla förhandsbesked i

taxeringsfrågor i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

74 §.

Vid handläggning av ärenden enligt denna förordning skall riksskattenämnden

bestå av ordföranden och ytterligare sex för en tid av fyra år särskilt

utsedda ledamöter, av vilka en skall förordnas till vice ordförande att

vid förfall för ordföranden tjänstgöra i sådan egenskap.

Vice ordföranden skall vara lagfaren. Av övriga ledamöter skola två vara

lagfarna eller hava avlagt examen vid handelshögskola. De nu nämnda tre

ledamöterna skola tillika vara erfarna i domarvärv eller i administrativ

verksamhet. De tre återstående ledamöterna skola utses så att kännedom om

förhållandena inom näringslivet, särskilt handeln, kommer att förefinnas

inom nämnden.

För envar ledamot, som skall vara lagfaren eller hava avlagt examen vid

handelshögskola, skall utses en suppleant samt för övriga ledamöter sammanlagt

sex suppleanter.

Beträffande ledamöter och suppleanter, så ock i fråga om riksskattenämndens

verksamhet i ärenden enligt denna förordning skola i övrigt bestämmelserna

i 19 § taxeringsförordningen gälla i tillämpliga delar.

Kap. 16. Särskilda föreskrifter

75 §.

Innehållet i deklaration eller annan i 43 § avsedd handling må, utom i de

fall som angivas i nämnda paragraf, icke yppas för annan än den som själv

må taga del av handlingen i fråga.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

Vad som med stöd av bestämmelserna i denna förordning inhämtats vid

taxeringsrevision eller vid granskning av handling, som avses i 40 §, må ej

yppas i vidare mån än som erfordras för vinnande av det med revisionen

eller granskningen avsedda ändamålet.

Ej heller må för obehörig uppenbaras vad som upplysts eller i övrigt yttrats

vid sammanträde med taxeringsnämnd eller sådant sammanträde med

prövningsnämnd som icke är offentligt.

Bryter någon mot vad ovan i denna paragraf är stadgat, straffes med

dagsböter eller fängelse i högst sex månader, där ej gärningen är belagd

med straff i strafflagen.

Brott som avses i denna paragraf må, där det ej innefattar ämbetsbrott,

av åklagare åtalas allenast efter angivelse av målsägande.

76 §.

Om ansvar i vissa fall för den, vilken lämnat oriktig uppgift i deklaration

eller i fall som avses i 21 § 3 mom. eller 36 §, stadgas i skattestrafflagen.

Förekommer anledning att brott, som avses i första stycket, förövats,

skall taxeringsintendenlen i länet göra anmälan till åklagare.

77 §.

Har någon, ehuru skyldig att utan anmaning avgiva deklaration, icke behörigen

avlämnat sådan deklaration inom föreskriven tid eller avlämnar han

deklaration med så bristfälligt innehåll, att den uppenbarligen icke är ägnad

att ligga till grund för taxering eller för fastställande av skatt, straffes med

böter, högst trehundra kronor.

Finnes försummelsen ursäktlig eller eljest ringa, må från straff frias.

Brott som avses i denna paragraf må av åklagare åtalas allenast efter anmälan

av taxeringsintendent.

78 §.

I fråga om föreläggande och uttagande av vite skall vad i 123 och 124 §§

taxeringsförordningen stadgas äga motsvarande tillämpning.

Över beslut, varigenom vite förelagts, må klagan ej föras.

79 §.

Den som icke åtnöjes med sådant av taxeringsintendent meddelat beslut,

varom i 41 § förmäles, äger att i beslutet söka ändring hos länsstyrelsen genom

besvär, vilka skola hava inkommit till länsstyrelsen inom tre veckor

från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet.

Mot länsstyrelsens beslut må talan ej föras.

80 §.

Mot länsstyrelses beslut enligt denna förordning må, i den mån förbud häremot

icke stadgats, talan fullföljas genom besvär hos kammarrätten, i mål

angående utdömande av vite av den som förpliktats utgiva vite och av taxeringsintendenten

i länet samt i annat mål av den skattskyldige. Besvären

skola hava inkommit till länsstyrelsen inom tre veckor från den dag, då klaganden

erhöll del av beslutet. Hava besvären inom angiven tid inkommit

direkt till kammarrätten, må detta dock ej utgöra hinder för besvärens prövning;

kammarrätten har att i sådant fall omedelbart översända handlingarna

till länsstyrelsen.

Sedan besvären inkommit till länsstyrelsen, skall denna infordra förklaringar

och översända avskrift därav till klaganden. Finnes för målets bered
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

21

ning ytterligare skriftväxling böra äga rum, äger länsstyrelsen förordna härom.

Handlingarna skola skyndsamt överlämnas till kammarrätten med det

yttrande, vartill omständigheterna giva anledning.

Över kammarrättens utslag må klagan föras hos Kungl. Maj :t genom besvär,

vilka skola vara inkomna till finansdepartementet inom två månader

efter det klaganden erhållit del av kammarrättens utslag, dock att i mål om

utdömande av vite besvärstiden skall vara tre veckor.

81 §.

Besvär över beslut, varom ovan i denna förordning förmäles, befria icke

klaganden i vidare mån än i 55 § sägs från att i behörig ordning erlägga

skatt.

82 §.

För allmän varuskatt, som påförts avliden person eller, såvitt angår det

beskattningsår varunder dödsfallet inträffade, oskift dödsbo efter honom,

svarar dödsboet ej med mera än tillgångarna i boet. Är boet skiftat, svarar

bodelägare icke för mera än vad av skatten å hans lott belöper och icke i något

fall med mera än hans lott i boet utgör.

Vad nu sagts skall gälla även allmän varuskatt, som på grund av eftertaxering

påförts i stället för avliden person hans dödsbo.

83 §.

Vid granskning inom riksräkenskapsverket av statsverkets räkenskaper

må anmärkning icke framställas med avseende å verkställd taxering till allmän

varuskatt.

84 §.

Av taxeringen till allmän varuskatt föranledda särskilda kostnader vid

taxeringsarbetet bestridas av statsmedel. Bestämmelserna i 129 § taxeringsförordningen

skola därvid i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Anvisningar

till 1 §.

Begränsningen till tillhandahållande eller ianspråktagande inom riket innebär,

att försäljning av varor för export är skattefri. Försäljning av varor

för bruk å fartyg eller luftfartyg i utrikes trafik är att jämställa med export.

till 6 §.

Saknar skattskyldig hemortskommun enligt bestämmelserna i 66 § kommunalskattelagen,

skall Stockholm anses som den skattskyldiges hemortskommun.

till 9 §.

Med varor förstås materiella ting av lös egendoms natur. Hit räknas icke

blott färdigställda varor och delar därav utan i förekommande fall även

halvfabrikat och råvaror. Till varor hänföres icke gas, som tillhandahålles

i ledningar, ej heller vatten från vattenverk eller elektrisk kraft.

Handlingar, vilkas värde grundar sig å rättigheter av olika slag — så
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

K ung t. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

som aktier, obligationer, biljetter, lottsedlar och presentkort — äro icke vad

gäller dylikt värde att anse som varor. Däremot skola sådana handlingar, då

de försäljas såsom trycksaker, anses såsom varor. Frankotecken, sedlar och

mynt, som äga samlarvärde, äro att hänföra till varor.

Fast egendom — härmed förstås jämlikt 6 § vad som enligt kommunalskattelagen

är att anse såsom fastighet — utgör icke vara. Borttages från

fastighet tillbehör, inredning eller andra beståndsdelar, bliva dessa dock att

hänföra till varor.

till 10 §.

Undantaget från skatteplikt för utsäde m. m. avser råvaruförsörjningen

för jordbruket och dess binäringar. Skatteplikt föreligger i fråga om exempelvis

blomster- eller köksväxtfröer samt gödnings-, ogräsbekämpnings- eller

växtskyddsmedel, som säljas i särskilda detaljhandelsförpackningar eller

på liknande sätt.

Med drivmedel och andra bränslen avses ämnen, som allmänt utnyttjas för

uppvärmning eller energialstring. Skattefrihet föreligger dock icke när andra

dylika ämnen än fotogen, rödsprit eller gas tillhandahållas på sådant sätt

att varan med hänsyn till försäljningsform, kvantitet eller förpackning har

karaktär av butiksvara.

Undantaget för jord m. m. gäller icke då varan med hänsyn till försäljningsform,

kvantitet eller förpackning har karaktär av butiksvara. Som

exempel må nämnas småförpackningar av matjord för krukväxtodling,

vilka försäljas av detaljhandlare.

Till fartyg hänföras icke sådana farkoster, i fråga om vilka förflyttningen

är av underordnad betydelse i förhållande till huvuduppgiften. Med denna

till gällande tulltaxa anknutna avgränsning följer, att exempelvis fyrskepp,

flodsprutor, mudderverk, pontonkranar och flytdockor utgöra skattepliktiga

varor.

Undantaget för allmänna nyhetstidningar gäller sådana publikationer med

nylielsinnehåll, som normalt utkomma med minst tre nummer varje vecka.

Undantaget för övriga periodiskt utgivna publikationer gäller sådana alster

av angivet slag, som enligt utgivningsplan utkomma med normalt minst fyra

nummer om året. Skattefriheten omfattar även utländska publikationer av

angivna slag.

till 11 §.

Anknytningen av skatteplikten för tjänsteprestationer till skattepliktiga

varor innebär att tjänster med avseende å särskilt undantagna varor, t. ex.

större fartyg'', äro skattefria. Ävenledes bliva tjänsteprestationer med avseende

å fastighet skattefria liksom personliga tjänster, exempelvis av läkare,

tandläkare, advokater, banker och resebyråer.

Tjänsteprestation med avseende å krigsmateriel, som avses i 10 § 1 mom.

och äges av staten, är skattefri oavsett om materielen försålts till staten eller

tillverkats av staten själv för militärt bruk.

Begränsningen av skatteplikten till sådana tjänster, som huvudsakligen

avse skattepliktiga varor, medför att av frisersalonger, badinrättningar och

liknande tillhandahållna tjänster bliva skattefria, enär dessa äro av personlig

natur. På motsvarande sätt föreligger skattefrihet för rengöring av bostäder

och andra lokaler, även om arbetet i viss omfattning avser möbler, mattor

och annan lös egendom.

Med servering förstås tillhandahållande av varor till förtäring på stället å

därför iordningställd lokal eller plats. Därest jämväl bostad tillhandahålles

och ett gemensamt pris uttages för kost och logi, får uppdelning ske efter

skälig grund.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

Till skattepliktig uthyrning är icke att hänföra tillhandahållande i samband

med abonnemang av mätare för gas, elektrisk kraft eller liknande, ej

heller av teleapparater och dylikt.

till 12 §.

Frågan, huruvida yrkesmässighet föreligger, får bedömas främst med hänsyn

till omfattningen av och syftet med verksamheten. Sålunda föreligger

icke skattskyldighet exempelvis vid försäljning av personlig lösegendom.

Tillhandahållande av kost åt egen personal i annat än serveringsrörelse

utgör icke yrkesmässig verksamhet. Om denna verksamhet upplåtits på entreprenad

åt annan, vilken bedriver densamma yrkesmässigt, föreligger däremot

skattskyldighet för entreprenören.

Vid försäljning i kommission anses kommissionären såsom säljare. Vid

försäljning å auktion skall auktionsförrättaren anses såsom säljare såvida

han jämväl annorledes än å auktion driver handel med sådana varor som

försäljas å auktionen.

Med konsument förstås den som förvärvar vara för annat ändamål än

yrkesmässig återförsäljning eller servering eller användning såsom material

(se härom anvisningarna till 18 §) vid yrkesmässig tillverkning av varor för

avsaiu, vid fabriksmässig tillverkning av byggnadsvaror eller vid yrkesmässigt

utförande av tjänsteprestationer med avseende å varor. Efter motsvarande

grunder avgöres om den, åt vilken tjänsteprestation tillhandahålles,

är att anse som konsument.

Eftersom fastighet icke är att hänföra till vara, följer av det sagda att byggmästare,

byggnadshantverkare och liknande, bortsett från det i 12 § 1 mom.

andra stycket avsedda fallet, äro att anse såsom konsumenter vid förvärv av

varor för sin verksamhet. På motsvarande sätt äro utövare av personliga

tjänster, exempelvis frisörer men även läkare och tandläkare, att hänföra till

konsumenter.

I fråga om icke-yrkesmässigt utgiven periodisk publikation, som icke enligt

10 § är undantagen från skatteplikt, är utgivaren att anse som konsument,

och skatt skall i enlighet härmed erläggas av den som levererar upplagan

till utgivaren.

Försäljning till konsument skall anses föreligga, såvida det icke framstår

som uppenbart att köparen ej är konsument i fråga om den vara försäljningen

avser. Motsvarande skall gälla beträffande tillhandahållande av tjänsteprestation.

Med uttag ur rörelse förstås i 12 § varje ianspråktagande av vara för annat

ändamål än yrkesmässig återförsäljning eller servering eller användning såsom

material vid yrkesmässig tillverkning av varor för avsalu, vid fabriksmässig

tillverkning av byggnadsvaror eller vid yrkesmässigt utförande av

tjänsteprestationer med avseende å varor. Till uttag hänföres således icke

endast ianspråktagande av varor för personligt ändamål utan även exempelvis

överföring av en skrivmaskin från en skrivmaskinsförsäljares lager

för användning på hans kontor.

till 13 §.

Förutsättning för att skattefrihet enligt 13 § a) skall föreligga är att tillhandahållandet

av skattepliktiga varor och tjänsteprestationer samt uttagen

sammanlagt äro av allenast ringa omfattning.

Som exempel på sådant tillhandahållande av varor som kan anses ske i

allenast ringa omfattning må nämnas mera begränsad försäljning av hårvatten

och liknande i en frisersalong.

Med försäljning är vid tillämpning av 13 § c) att jämställa överlåtelse av

maskiner, inventarier och dylikt vid avyttring av rörelse, vid fusioner eller

vid liknande transaktioner.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

till 15 §.

I beskattningsvärdet skola — förutom den allmänna varuskatten — i förekommande

fall ingå även andra staten tillkommande skatter och avgifter.

Vid beräknande av beskattningsvärde får avdrag icke ske för transport-,

emballage- och andra liknande kostnader, vilka ingå i priset för en vara eller

tjänsteprestation. Avdrag får ej heller ske för s. k. avbetalningstillägg. Kassarabatter

och andra rabatter, som direkt avgå från likviden, skola däremot

icke medräknas.

Varas saluvärde enligt ortens pris beräknas enligt samma grunder som

gälla enligt kommunalskattelagen.

till 16 §.

Vid beräkning av skattepliktig omsättning skall belopp, som influtit vid

diskontering av växel, anses utgöra kontant likvid. Nödgas den skattskyldige

på grund av bristande betalning själv inlösa växeln, må beloppet avdragas

vid senare beräkning av skattepliktig omsättning. Skulle betalning sedermera

inflyta å sålunda inlöst växel, skall beloppet ånyo redovisas såsom skattepliktig

omsättning.

Som kontant likvid räknas även presentkort, som begagnats för inköp.

Har rabatt, återbäring eller bonus avseende tillhandahållen vara eller

tjänsteprestation utgivits i efterhand, får avdrag härför göras från omsättningen.

Häremot svarande avdrag från den skattepliktiga omsättningen verkställes

för den period varunder utgivandet skett.

till 17 §.

I denna paragraf angiven beräkningsmetod, s. k. indirekt redovisningsmetod,

innebär att under viss redovisningsperiod inköpta varor upptagas till

det vid inköpstillfället gällande försäljningspriset och redovisas såsom försålda

under samma period. Metoden förutsätter, att den sålunda beräknade

omsättningen vid räkenskapsårets utgång justeras så att den verkliga försäljningen,

jämte eventuella uttag, erhålles. Härvid skall hänsyn tagas till

lagret av ifrågavarande varor vid räkenskapsårets början och slut samt till

den omständigheten, att en del varor varit underkastade s. k. svinn (viktlättnad,

felvägning, felmätning o. dyl.). Förekommer kreditförsäljning måste

även beaktas, dels varufordringarnas storlek vid räkenskapsårets början och

slut, dels ock under året uppkommen förlust å sådana fordringar. Därest

prisändringar förekommit under en redovisningsperiod, skall omräkning

äga rum i redovisningen för samma period. Säljas varor till lägre priser än

de beräknade försäljningspriserna eller förekomma returer till leverantörer,

skall likaledes omräkning med beaktande härav äga rum vid redovisningen

för perioden. Nu angivna justeringar behöva dock ej vidtagas, där

de inträdda förändringarna i lager, fordringar etc. äro förhållandevis''obetydliga.

Den indirekta redovisningsmetoden må företrädesvis användas därest den

del av omsättningen, som avses skola beräknas enligt denna metod, är ringa

i förhållande till rörelsen i dess helhet.

till 18 §.

Avdragsrätt enligt 1 mom. första stycket första punkten förutsätter att

den skattskyldige genom sin bokföring eller på annat sätt kan styrka eller

åtminstone göra troligt att erlagd likvid motsvarar det vid försäljning till

konsument gängse priset inberäknat allmän varuskatt.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:is proposition nr 162 år 1959

Med material förstås råvara, halvfabrikat eller annan vara, som är avsedd

antingen att ingå såsom beståndsdel i förädlad eller genom sammansättning

framställd vara eller att förbrukas i den egentliga produktions- eller

bearbetningsprocessen, såsom smörjmedel och liknande, eller ock att förbrukas

i varuhanteringen, t. ex. såsom emballage.

till 63 §.

Skattskyldigheten enligt denna paragraf omfattar, dels skattskyldigs försäljning

av produkter från jordbruket eller dess binäringar, t. ex. mjölk,

ägg, kött, fläsk, potatis och grönsaker, till den vilken enligt anvisningarna

till 12 § är att anse såsom konsument, dels ock värdet av vad den skattskyldige

direkt tillgodogör sig av sådana produkter från jordbruket eller

dess binäringar för sin, sin familjs eller övriga hushållsmedlemmars räkning

eller för avlöning åt arbetspersonal, som icke tillhört den skattskyldiges

hushåll, eller för utgörande av undantagsförmåner eller annan förpliktelse,

som ålegat den skattskyldige i förhållande till någon, som icke tillhört hans

hushåll.

till 64 §.

Är försäljningen av jordbruksprodukter allenast av ringa omfattning och

skattskyldighet fördenskull jämlikt 63 § andra stycket icke föreligger för

denna verksamhet, skall den skattepliktiga omsättningen utgöras endast av

värdet av de för förbrukning uttagna produkterna.

till 65 §.

Den skattepliktiga omsättningen beräknas med ledning av de uppgifter

angående konsumentförsäljning och uttag, vilka lämnats i den allmänna

självdeklarationen.

till 68 §.

Importbeskattningen är begränsad till införsel som göres av den vilken

enligt anvisningarna till 12 § är att anse såsom konsument. Skattskyldighet

föreligger icke endast vid införsel av varor för personlig förbrukning utan

även vid införsel exempelvis av maskiner, transportmedel och motsvarande,

som av varumottagaren skola användas såsom hjälpmedel i egen produktionseller

handelsrörelse. Skattskyldighet föreligger oberoende av om importvaran

inköpts i utlandet eller utgöres av gåva eller ock införes för lån, uthyrning

eller annan liknande användning inom riket, med undantag dock för

införsel som sker under omständigheter som i 68 § vid b) sägs.

Såsom exempel på införsel för vilken skattskyldighet icke föreligger, må

nämnas råvaror, halvfabrikat och färdigvaror som införas för yrkesmässig

återförsäljning eller bearbetning inom landet.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1960 men skall icke tillämpas

vid 1960 års taxering. Förordningens bestämmelser skola äga giltighet

redan före ikraftträdandet med avseende å åtgärder, som erfordras för tilllämpningen

därefter.

I samband med ikraftträdandet skall följande iakttagas.

1. Förordningen äger icke tillämpning i fråga om sådant tillhandahållande

inom riket av vara eller tjänsteprestation, som skett före den 16 okto
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

ber 1959 eller varom före nämnda dag slutits skriftligt avtal däri vederlaget

blivit till beloppet fastställt.

Stadgandet i tredje stycket av anvisningarna till 16 § skall icke gälla, i

den mån vederlaget för vara eller tjänsteprestation före den 1 januari 1960

influtit kontant eller eljest kommit den skattskyldige tillgodo, eller ock skatteplikt

för varan eller tjänsteprestationen bortfaller på grund av bestämmelserna

i nästföregående stycke.

2. Den som den 1 januari 1960 bedriver verksamhet, varmed följer skattskyldighet

enligt 12 §, skall senast den 15 januari 1960 hos länsstyrelsen i

det län, där hans hemortskommun för år 1960 är belägen, anmäla sig för

registrering. I fråga om sådan anmälan skola bestämmelserna i 19 § i tilllämpliga

delar lända till efterrättelse, dock att — i stället för uppgift angående

beräknad årsomsättning — anmälan om möjligt skall innehålla uppgift

angående omsättningen under senast förflutna räkenskapsår med fördelning

på enligt denna förordning skattepliktig och icke skattepliktig omsättning.

3. Skall någon vid 1961 års taxering till allmän varuskatt eller, om sådan

taxering nämnda år icke skall åsättas, vid 1962 års taxering till allmän

varuskatt taxeras för beskattningsår, som börjar efter den 1 januari 1960,

skall taxering åsättas jämväl från och med nämnda dag till beskattningsårets

ingång. Vad nu sagts skall dock icke gälla vid tillämpning av 62—66 §§.

4. De i 74 § omförmälda särskilda ledamöterna och suppleanterna i riksskattenämnden

skola första gången utses för tiden till och med den 30 juni

1963.

5. Erfordras eljest särskilda bestämmelser i fråga om denna förordnings

ikraftträdande, äger Kungl. Maj :t meddela sådana bestämmelser.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

27

Förslag

till

förordning om ändring i taxeringsförordningen den 23 november 1956

(nr 623)

Härigenom förordnas, att 19 § taxeringsförordningen den 23 november

1956 samt punkterna 4 och 5 av övergångsbestämmelserna till samma förordning

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

19 §.

Riksskattenämnden består---

sådan egenskap.

Ordföranden skall — —- — hos

nämnden.

För envar — — —- beträffande

suppleanterna.

Förordnande såsom---var ut
sedd.

Ledamöter och--- -— i konkurs
tillstånd.

Kungl. Maj :t —--nämndens

verksamhet.

Övergångsbestämmelser

4. Vad i i- § fjärde stycket denna

förordning stadgas skall, intill dess

taxeringsassistent förordnats för där

angivet särskilt taxering sdistrikt, icke

gälla, länsstyrelsen obetaget att inrätta

sådant taxeringsdistrikt utan att

förordna taxeringsassistent för distriktet.

5. Intill dess indelning av länet i

särskilda taxeringsdistrikt, som avses

i 4 § fjärde stycket denna förordning,

blivit för länet i dess helhet genomförd,

må länsstyrelsen i samband med

indelningen i lokala taxeringsdistrikt

i erforderlig omfattning förordna

taxerings konsulenter för sådana distrikt.

(Föreslagen lydelse)

19 §.

Riksskattenämnden består —--

sådan egenskap.

Ordföranden skall — — — hos

nämnden.

För envar — — — beträffande

suppleanterna.

Förordnande såsom---var ut
sedd.

Ledamöter och---i konkurs
tillstånd.

Kungl. Maj :t--— nämndens

verksamhet.

Om nämndens sammansättning och

verksamhet vid handläggning av

ärenden enligt förordningen om allmän

varuskatt stadgas i samma förordning.

Övergångsbestämmelser

4. Intill dess taxeringsassistent förordnats

för sådant taxeringsdistrikt,

varom i 4 § fjärde stycket denna förordning

stadgas, må länsstyrelsen i

samband med indelning av länet i

taxeringsdistrikt förordna taxeringskonsulent

att biträda taxeringsnämnden

i sådant distrikt.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

(Nuvarande lydelse)

Har taxeringskonsulent förordnats,

åligger honom att granska självdeklarationer

och andra uppgifter, avgivna

av fysiska personer, oskifta dödsbon

eller familjestiftelser, vilka äro rörelseidkare

eller sådana idkare av jordbruk

eller skogsbruk, som äro skyldiga

föra räkenskaper. Han har därjämte

att granska andra deklarationer

och uppgifter av mera invecklad

beskaffenhet, vilka taxeringsnämnd

överlämnar till honom för granskning.

Taxeringskonsulenten äger, då fråga

är om deklaration eller annan uppgift

som av honom granskats, deltaga

i taxeringsnämndens överläggningar

men icke i dess beslut.

Han äger---avlämna dekla
ration.

I fråga---i taxeringsnämnd.

(Föreslagen lydelse)

5. Har taxeringskonsulent förordnats,

åligger honom att granska deklarationer,

uppgifter och andra

handlingar, att vara föredragande i

taxeringsnämnden, i den mån icke

ordföranden finner sig böra utföra

föredragningen, att upprätta förslag

till de taxeringar, som skola beslutas

av taxeringsnämnden, samt att i övrigt

lämna ordföranden det biträde

som av honom påkallas.

Taxeringskonsulenten äger deltaga

i taxeringsnämndens överläggningar

men icke i dess beslut.

Han äger —---avlämna dekla
ration.

I fråga---i taxeringsnämnd.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling,

dock att den ändrade lydelsen av övergångsbestämmelserna till taxeringsförordningen

icke skall äga tillämpning vid 1960 års taxering.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kangl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

29

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 1 juni 1951

(nr 442) om rätt att av riksskattenämnden erhålla förhandsbesked

i taxeringsfrågor

Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 1 juni 1951 om rätt att

av riksskattenämnden erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor1 skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §• 1 §•

Riksskattenämnden må,---Riksskattenämnden må,---

eller ersättningsskatt. eller ersättningsskatt.

Vad ovan —--av fastigheten. Vad ovan---av fastigheten.

Om rätt att av riksskattenämnden

erhålla förhandsbesked i fråga, som

avser taxering till allmän varuskatt,

stadgas i förordningen om allmän

varuskatt.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

1 Senaste lydelse av 1

se 1954:160.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249)

om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

Härigenom förordnas, att 17 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar

i rätten att utbekomma allmänna handlingar1 skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

17 §.

Till myndighet —- — — utlämna

denna.

Förmögenhetslängd må — — —

längdens datum.

Handlingar i ärenden, som avses

i förordningen om rätt att av riksskattenämnden

erhålla förhandsbesked

i taxering sfrågor, må ej utan

samtycke av den som sökt beskedet

utlämnas till annan tidigare än tjugu

år från handlingens datum.

(Föreslagen lydelse)

17 §.

Till myndighet---utlämna

denna.

Förmögenhetslängd må — — —

längdens datum.

Handlingar i ärenden angående sådant

förhandsbesked, som enligt vad

därom är särskilt stadgat kan meddelas

i taxerings- eller skattefrågor,

må ej utan samtycke av den som sökt

beskedet utlämnas till annan tidigare

än tjugu år från handlingens datum.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

1 Senaste lydelse av 17

se 1959: 97.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

31

Utdrag av protokollet över finansårenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet

å Stockholms slott den 9 oktober 1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell,

Lindholm, Kling, Edenman, Netzén, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, frågan om införandet av

en allmän varuskatt m. m. Föredraganden anför därvid följande.

FÖRSTA AVDELNINGEN

Det ekonomiska läget och den ekonomiska politiken I.

I. Inledning

När statsverkspropositionen lades fram i januari månad framhöll jag, att

en förstärkning av statsinkomsterna under budgetåret 1959/60 var påkallad

med hänsyn till den ökning av det redan under 1958/59 betydande budgetunderskottet

som då föreliggande uppskattningar tydde på. Att statsbudgeten

uppvisade stegrade underskott under såväl 1957/58 som 1958/59 fann

jag mot bakgrunden av den under dessa år rådande konjunkturavmattningen

icke vara ägnat att inge några större betänkligheter utan vara helt

i linje med numera allmänt godtagna principer för en finanspolitik som

syftar till att bevara en hög och jämn sysselsättning. En fortsatt avsevärd

ökning av budgetunderskottet under 1959/60 skulle däremot innebära risker,

som redan vid årsskiftet var klart skönjbara, för en alltför högt uppdriven

aktivitet i den svenska ekonomin. Dessa risker var visserligen då

ännu icke akuta med hänsyn till att konjunkturen vid denna tidpunkt alltjämt

präglades av stagnation inom flertalet av de länder som utövar ett

avgörande inflytande på vår ekonomiska utveckling. Jag fann därför tidpunkten

ännu icke vara inne för något definitivt ställningstagande till

budgetpolitikens utformning för nu innevarande budgetår, även om det enligt

min därvid redovisade mening redan stod klart att en åtstramning av

finanspolitiken skulle visa sig ofrånkomlig.

I dessa avseenden hade läget icke på något avgörande sätt förändrats vid

tiden för framläggandet av propositionen om komplettering av riksstatsför
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kung!. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

slaget för 1959/60. Den internationella konjunkturen hade vid denna tidpunkt

mer definitivt stabiliserats men styrkan i de konjunkturuppdrivande

krafterna var ännu svårbedömbar. En förbättring i sysselsättningsläget i

vårt land kunde visserligen registreras men denna förbättring framstod som

i hög grad betingad av energiska insatser från det allmännas sida i sysselsättningsskapande

syfte. Expansionstakten i den svenska ekonomin

var dock uppenbarligen stadd i ökning och i den reviderade nationalbudgeten

förutsågs en ökning i den samlade produktionen under 1959 med

drygt två procent, vilket innebar en fördubbling jämfört med den vid årsskiftet

förutsedda ökningen. Riskerna för att expansionistiska överslag

skulle inträda under loppet av 1959 bedömde jag dock som ringa; den förutsedda

ökningen i efterfrågan syntes kunna realiseras utan några jämviktsrubbningar

på kort sikt. Detta innebar i sin tur att rådrum alltjämt

fanns för fastläggandet av den ekonomiska politiken. Jag förutsatte därför

att definitiv ställning till frågan om finanspolitikens utformning under budgetåret

1959/60 skulle tagas under riksdagens höstsession.

Med denna ordning har betydande fördelar vunnits. Tendenserna i konjunkturutvecklingen

låter sig sålunda nu avläsas med betydligt större klarhet

än vad som var möjligt i våras. Samtidigt kan man konstatera, att uppgången

i konjunkturen icke gått snabbare än att den skärpning av finanspolitiken,

som jag i det följande kommer att föreslå, hinner få önskad samhällsekonomisk

effekt. Härtill kommer att möjligheterna att verkställa

prövningen av finanspolitiken mot bakgrund av den något mer långsiktiga

budgetutvecklingen förbättrats genom det av besparingsutredningen framlagda

prognosmaterialet om statsfinanserna fram till och med budgetåret

1963/64. Av speciell betydelse är självfallet att statsutgifterna för budgetåret

1960/61 nu kan säkrare bedömas, sedan myndigheterna ingivit sina

petita. Besparingsutredningens betänkande har dessutom gett en vägledning

för bedömningen av i vilken mån det är en önskvärd och framkomlig

väg att företaga en finanspolitisk åtstramning medelst en reduktion av statens

utgifter.

Som en bakgrund för ställningstagandet till den definitiva uppläggningen

av finanspolitiken under innevarande budgetår torde jag här först få lämna

en översikt över det ekonomiska läget. II.

II. Det ekonomiska läget

Den internationella konjunkturutvecklingen

Den ekonomiska utvecklingen i Västeuropa och Förenta staterna har såsom

framgår av en översikt över det ekonomiska läget, vilken såsom bilaga

1 torde få bifogas statsrådsprotokollet i detta ärende, sedan vintern präglats

av en allmän och — med undantag för verkningarna av den amerikanska

stålstrejken — oavbruten konjunkturförbättring. I så gott som samtliga

OEEC-länder steg industriproduktionen från första till andra kvartalet; den

opaginerad Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

genomsnittliga ökningen kan uppskattas till 3 procent. Industriproduktionens

volym kom därmed upp till en nivå, som låg drygt 5 procent högre än

under andra kvartalet i fjol. Tillgängliga siffror för de enskilda länderna

tyder på att produktionsstegringen även under tiden efter andra kvartalet

i år fortsatt i oförminskad takt; i Förenta staterna har dock den snabba

ökningen i industriproduktionen under första halvåret förbytts i en nedgång

under inverkan av konflikten inom stålindustrin. I både Förenta staterna

och Västeuropa har den övriga delen av produktionen vuxit; det gäller

särskilt byggnadsverksamheten, som i ett flertal länder utgjort en av de

starkaste expansionsfaktörerna.

Konjunkturuppgången, som hittills försiggått utan mera påtagliga tendenser

till överansträngning av tillgängliga produktionsresurser, kommer

av allt att döma att fortsätta under 1960. Tillgängliga uppgifter om orderingång,

investeringsplaner in. m. antyder en fortsatt tillväxt på efterfrågesidan.

Takten i denna och fördelningen mellan de stora efterfrågekategorierna

är dock olika i skilda länder. I Förenta staterna, Västtyskland

och Danmark, där uppsvinget varit starkare än i andra länder, har en

gradvis förskjutning av expansionskraften från bostadsbyggandet till företagsinvesteringarna

redan inträtt, medan man t. ex. i Storbritannien befinuer

sig på ett »tidigare» stadium med expanderande bostadsbyggande men

en alltjämt påfallande tröghet hos företagens — åtminstone industrins —

investeringar. De offentliga investeringarna torde fortsätta att växa i flertalet

länder. Det finns knappast några tecken på någon acceleration i den

lageruppbyggnad som för närvarande bidrar till konjunkturuppgången i

Västeuropa. I Förenta staterna har lagerpåfyllnaden — bortsett från utvecklingen

på stålområdet — varit snabbare än i Västeuropa, vilket är naturligt

mot bakgrund av den kraftigare lagernedskärningen under recessionen.

Ett genomgående drag i både handeln och industrin i Förenta staterna

är emellertid att produktionen och omsättningen stigit snabbare än

lagren. Det finns därför anledning att vänta en fortsatt lageruppgång under

de närmaste kvartalen, om än takten efter återställandet av stållagren blir

lägre än i början av detta år.

Även om det i Västtyskland och Danmark uppstått vissa knapphetsproblcm

framför allt i fråga om byggnadsarbetskraften blir det allmänna omdömet,

att det fortfarande finns utrymme för en fortsatt produktionsexpansion

i Västeuropa och Förenta staterna både vad beträffar kapaciteten hos

produktionsanläggningarna och tillgången på arbetskraft. Utvecklingen mot

en jämnare fördelning av guld- och valutainnehavet mellan länderna •— med

kraftigt utflöde från de stora överskottsländerna, Förenta staterna och Västtyskland,

och förbättring av valutaläget både i det övriga Västeuropa och i

råvaruländerna — gör att inte heller på valutaområdet något hinder synes

föreligga för en under 1960 fortsatt allmän produktions- och handelsexpansion.

Man kan därför räkna med att de av konjunkturuppgången inom industriländerna

härrörande prisstegringsimpulserna blir måttliga. Ytterligare

!{ Bihang till riksdagens protokoll 1959. i samt. Nr 162

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

tre faktorer pekar på fortsatt prisstabilitet. För det första bär den hittillsvarande

produktionsstegringen till inte oväsentlig del inneburit en produktivitetsuppgång.

För det andra tyder läget på råvarumarknaderna, där överskottskapacitet

alltjämt föreligger på de flesta områden, inte på några mera

markerade prisstegringar. Den tredje faktorn, som ger anledning tro att

prisrörelserna inom de västeuropeiska länderna och Förenta staterna kommer

att hållas inom snäva gränser, är den förgrundsställning som prisstabiliteten

i ett flertal länder fått som målsättning för den ekonomiska politiken.

I Förenta staterna har kreditpolitiken under intryck härav skärpts

så kraftigt att det på vissa håll uppstått farhågor för att konjunkturuppsvinget

skall brytas. Även reduktionen av budgetunderskottet under innevarande

år innebär en inte oväsentlig dämpning. I Västeuropa har särskilt

Frankrike intensifierat sina ansträngningar att begränsa prisstegringarna;

den statliga utgiftsstegringen 1960 har begränsats så att budgetunderskottet

hålls kvar på samma nivå som i år. Bland andra ingripanden mot överkonjunkturtendenser

kan nämnas diskontohöjningarna i Västtyskland och Danmark.

Sammanfattningsvis kan sägas att den internationella konjunkturen för

närvarande inte företer några tecken på en förestående jämviktsrubbning.

Av allt att döma kommer utvecklingen även under åtminstone första halvåret

1960 att präglas av en balanserad expansion. Det är mot bakgrunden

härav särskilt betydelsefullt att den svenska ekonomiska politiken inriktas

på att hålla även vår samhällsekonomi i balans. En svensk överkonjunktur,

baserad på rent interna inflationskrafter, skulle riskera att snabbt undergräva

vår internationella konkurrensposition.

Den ekonomiska utvecklingen inom landet

Det internationella konjunkturuppsvinget har medfört en kraftigt ökad

efterfrågan på svensk export. Under första halvåret låg exportvärdet 6 procent

och exportvolymen 10 procent högre än under motsvarande period ett

år tidigare. Den genomsnittliga ökningen i juli—augusti var ännu något

större. Exportuppgången har huvudsakligast burits upp av produkter från

skogsindustrin, men betydande ökningar har också registrerats för järn och

stål samt verkstadsprodukter, främst bilar. Exporten väntas fortsätta på en

hög nivå under resten av året, även om stegringen sannolikt kommer att bli

mindre än under första halvåret. I den reviderade kalkyl över utrikeshandeln

som nu sammanställts beräknas exportens både volym och värde under

andra halvåret komma att ligga några procent högre 1959 än 1958. Ökningarna

gäller främst papper, järn och stål samt verkstadsprodukter.

Den kraftiga expansionen för exporten har inte haft någon motsvarighet

i fråga om importen, som under första halvåret 1959 visade en nedgång med

1 procent i volym och 5 procent i värde jämfört med första halvåret 1958.

Till största delen torde denna återhållsamma utveckling förklaras dels av

att en viss lagerförtäring sannolikt skett inom landet, dels av att produktionen

särskilt inom industrin ökat relativt obetydligt. Under sommaren

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

inleddes emellertid en importökning som enligt den reviderade utrikeshandelskalkylen

under andra halvåret kommer att föra upp importens värde och

volym några procent över andra halvåret i fjol.

Genom den i förhållande till fjolåret starkt förbättrade handelsbalansen,

ett oförändrat sjöfartsnetto och ett något ökat underskott för övriga tjänster

skulle bytesbalansen komma att visa ett överskott på ett par hundra miljoner

kronor under 1959, vilket skulle innebära en väsentlig förbättring gentemot

1958. I överensstämmelse med det gynnsamma utfallet av bytesbalansen

har den totala valutareserven under den senaste tolvinånadersperioden stigit

med 313 miljoner kronor till 3 185 miljoner kronor.

I den reviderade nationalbudgeten beräknades de totala investeringarna

volymmässigt komma att öka med 1 050 miljoner kronor eller 6 procent från

1958 till 1959. De privata investeringarna antogs stiga med 3 procent, de

statliga med 12 procent och de kommunala med G procent. På grund av den

ofullständiga statistiken är det för närvarande inte möjligt att annat än på

vissa områden belysa utvecklingen hittills under året. Nu tillgängliga uppgifter

pekar på en större ökning totalt 1958—1959 än som antagits, huvudsakligen

på grund av en uppjustering för industriinvesteringarna. Investeringarna

i bostäder kan med ledning av bland annat statistiken över pågående

byggen beräknas öka med 4 procent från 1958 till 1959. Antalet färdigställda

lägenheter kommer enligt bostadsstyrelsens uppskattningar att

1959 uppgå till 69 000 mot 62 000 år 1958 och 64 500 år 1957. På det statliga

området har de mest betydande stegringarna registrerats för väginvesteringarna.

I fråga om industriinvesteringarna tyder konjunkturbaromelrarna

på en så gott som genomgående ökning för alla industrigrenar både vad

gäller byggnader och maskiner. Även för utvecklingen 1959—1960 förutses

övervägande ökningar både i fråga om maskiner och byggnader. Preliminära

uppgifter om orderingången till verkstadsindustrin tyder likaledes på en

stark investeringsvilja inom företagssektorn.

Den privata konsumtionen kan preliminärt uppskattas ha ökat med drygt

3 procent i värde och med omkring 2 1/2 procent i volym från första

halvåret 1958 till motsvarande period 1959. Det finns ingenting som tyder

på att konsumtionens ökningstakt skulle avta under andra halvåret. Inkomstutvecklingen

torde tvärtom skapa förutsättningar för eu något starkare

ökning mellan andra halvåren 1958 och 1959. För helår räknat kan

stegringen i den privata konsumtionens volym antas bli drygt 3 procent

från 1958 till 1959. Såväl den statliga som den kommunala konsumtionen

beräknas under samma tid ha ökat i ungefär motsvarande takt.

Konsumentpriserna bär liksom parti- och importpriserna varit i stort sett

stabila hittills under 1959. För konsumentpriserna har denna stabilitet varat

sedan april 1958, medan parti- och i synnerhet importpriserna föll under

1958 och i början av 1959. Denna nedgång har visserligen återverkat även

på konsumlionsvarupriserna, men detta har motvägts av en stegring i priset

på de tjänster, som även ingår i totalindex. — Kända och väntade prisförändringar

i olika riktningar kan beräknas resultera i att konsumentprisindex

vid årsskiftet ligger obetydligt över augustinivån.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Mnj:ts proposition nr 162 år 1959

Industriproduktionen var under första halvåret i år endast obetydligt

större än samma period ett år tidigare. Även i jämförelse med hösthalvåret

1958 var uppgången (säsongrensad) ringa. Den konstaterade stora ökningen

i efterfrågan från såväl hemmamarknad som exportmarknad åtföljdes

således inte omedelbart av någon motsvarande ökning av industriproduktionen.

En del av den bristande överensstämmelsen kan vara rent

skenbar, eftersom vissa omständigheter (bland annat sysselsättningsutvecklingen

och förbrukningen av elkraft) tyder på att första halvårets produktion

blivit något underskattad av föreliggande index. Huvudförklaringen

till att produktionsökningen fördröjts är emellertid den lageravveckling som

ägt rum framför allt inom skogsindustrin men också inom bland annat verkstäderna.

De ökade leveranserna skedde i stor utsträckning från tillgängliga

lager. Lagren synes emellertid nu inom stora områden ha skurits ned till

normal storlek, vilket medför att även en oförändrad efterfrågan kräver

ökad produktion. Uppskattningar tyder på att industriproduktionen under

andra halvåret kommer att lyftas till en nivå som ligger minst 4 procent

över motsvarande period i fjol. För helår räknat kan den totala industriproduktionen

beräknas öka med omkring 3 procent från 1958 till 1959.

Den totala produktionen synes under första halvåret 1959 ha legat ett par

procent över motsvarande period ett år tidigare. Av nuvarande utvecklingstendenser

att döma kommer ökningstakten under andra halvåret att bli betydligt

större. Den svenska ekonomin skulle därmed återigen ha kommit in

i ett expansivt skede, som ökar påfrestningen på vår produktionsförmåga.

Läget på kreditmarknaden kännetecknas av att såväl affärsbankernas

som allmänhetens likviditet ökat starkt från 1958 till 1959. Även om tillväxten

i likviditeten till en del förklaras av valutareservens ökning är det

dock statens transaktioner som spelat den största rollen, ökningen gäller

framför allt industriföretagens likviditet och endast i mindre utsträckning

hushållens och de övriga näringsområdenas. Eftersom företagen huvudsakligen

har sina banktillgodohavanden placerade i affärsbankerna har medelsinströmningen

ökat betydligt snabbare hos dessa än hos kapitalmarknadsinstituten.

För arbetsmarknaden har den hittills förflutna delen av 1959 markerats

av en förbättring, som på vissa områden resulterat i en stigande brist

på yrkeskunnig arbetskraft, på de mest expansiva områdena i metallindustrin

även på okvalificerad sådan. Den kvarstående arbetslösheten synes

alltmer koncentrerad till speciella områden och kategorier. Den nyligen genomförda

inventeringen av arbetsmarknadsutsikterna pekar på en fortsatt

uPP§ång i sysselsättningen och alltså på en ökande brist på arbetskraft.

Denna arbetsmarknadsprognos, liksom de omdömen som insamlats genom

den s. k. konjunkturbarometern, grundar sig väsentligen på ett stort antal

företagares uppfattning om sina företags kommande arbetskraftsbehov under

några månader framåt. Den efterfrågeökning, som tillkommer genom

det stigande statliga utgiftsöverskottet och dettas indirekta återverkningar

på konjunkturutvecklingen, har ännu endast delvis kunnat påverka företa
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

garnas omdöme i detta avseende. En fullständigare bedömning av framtidsutsikterna

måste självfallet även beakta denna expansiva faktor.

Till en totalbedömning av de samhällsekonomiska utvecklingstendenserna

för år 1960 återkommer jag längre fram.

III. Det statsfinansiella läget,

Utfallet av budgeten 1958/59

I kompletteringspropositionen i våras beräknades totalbudgeten för budgetåret

1958/59 ge ett underskott på omkring 1,8 miljarder kronor. Enligt

nu föreliggande uppgifter har ifrågavarande underskott blivit i runt tal 400

miljoner kronor lägre än väntat och stannat vid 1,4 miljarder kronor. Av

denna förbättring hänför sig 166 miljoner kronor till driftbudgeten och ett

lika stort belopp till minskat medelsbehov på kapitalbudgeten. Vidare blev

dispositionen av rörliga krediter 72 miljoner kronor mindre än beräknat.

Inkomsterna på driftbudgeten uppgick under budgetåret 1958/59 till

12 605 miljoner kronor. Utfallet överensstämmer nära med den i april

gjorda prognosen, som upptog inkomster på 12 636 miljoner kronor. Differensen

mellan utfall och prognos beror bland annat på att inkomsterna av

bensinskatt samt omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker blev

22 respektive 38 miljoner kronor lägre än enligt kalkylen medan bland annat

inkomsterna av statens kapitalfonder blev högre än väntat.

Förbättringen i budgetutfallet hänför sig sålunda helt till budgetens utgiftssida.

Driftbudgetens utgifter beräknades i kompletteringspropositionen

för budgetåret 1958/59 komma att uppgå till sammanlagt 12 940 miljoner

kronor. Häri ingick anslag på riksstat och tilläggsstater med 12 521 respektive

344 miljoner kronor. Anslagsöverskridanden och besparingar på förslagsanslag

beräknades ta ut varandra, medan reservationsmedelsbehållningarna

antogs komma att minska med netto 75 miljoner kronor. Utfallssiffrorna

för ifrågavarande budgetår visar att beträffande de egentliga statsutgifterna

behållningarna under reservationsanslagen ökat med 49 miljoner

kronor medan under övriga anslag en icke väntad nettobesparing på

41 miljoner kronor uppkommit. Utgifterna för statsskuldräntor och avskrivningar

har blivit 32 miljoner kronor lägre än beräknat.

Det är framför allt under social-, kommunikations-, ecklesiastik-, jordbruks-

och handelsdepartementens huvudtitlar som utgifterna blivit mindre

än enligt kalkylerna. Försvarsdepartementet uppvisar däremot totalt sett

god överensstämmelse mellan beräknade och faktiska utgifter. Det bör dock

här erinras om att reservationsbehållningarna under försvarsanslagen i december

1958 beräknades komma att minska med 35 miljoner kronor. Det

faktiska utfallet visar emellertid en nettoökning av dessa behållningar med

117 miljoner kronor. Denna ökning redovisades redan i kompletteringspropositionen

och beror på att de militära myndigheterna beslutat alt under vissa

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

materielanslag behålla en reserv som buffert för den händelse att sådana

kostnadsstegringar skulle uppstå, som inte kan kompenseras enligt de nu

tillämpade reglerna. Enligt uppgift är avsikten att bedriva beställningsverksamheten

så att en viss betalningsreserv kan bibehållas även i framtiden.

Det förbättrade betalningsutfallet i förhållande till tidigare beräkning uppgår

under socialdepartementets huvudtitel till 61 miljoner kronor och hänför

sig huvudsakligen till de två anslagen Kostnader för arbetslöshetens

bekämpande in. m. och Beredskapsarbeten på vägar och gator. I april beräknades

utgifterna under dessa anslag för 1958/59 komma att uppgå till

sammanlagt 316 miljoner kronor. De faktiska utgifterna stannade vid 266

miljoner kronor. Drygt 15 miljoner kronor av denna differens hänför sig till

en tillfällig förskjutning av betalningarna. I övrigt motsvaras den ökade

behållningen under ifrågavarande anslag huvudsakligen av redan utlagda

beställningar. »Besparingarna» kommer därför att automatiskt konsumeras

under budgetåret 1959/60.

Avvikelsen på 23 miljoner kronor mellan beräknade och faktiska utgifter

inom kommunikationsdepartementets område beror huvudsakligen på att

reservationsmedelsförbrukningen under anslagen till byggande av vägar och

gator blev mindre än väntat. Detta motsvaras dock inte av någon minskning

av den verksamhet för vilken anslagen anvisats utan beror på tillfälliga

förskjutningar. Det bör i det sammanhanget erinras om att ifrågavarande

anslag är beräknade per kalenderår och reglerade genom fastställda ramar.

Under ecklesiastikdepartementets huvudtitel blev utgifterna under anslaget

till bidrag till driften av folkskolor m. m. ca 20 miljoner kronor

lägre än enligt aprilberäkningarna. Utfallet innebär dock ett överskridande

av ifrågavarande riksstatsanslag för budgetåret 1958/59 med 8 miljoner

kronor.

För jordbruksdepartementets vidkommande är förbättringen av utfallet

sammanlagt 20 miljoner kronor. Den är fördelad på ett antal mindre anslag

och bör inte föranleda någon revidering av utgiftsberäkningarna för

1959/60.

Beträffande handelsdepartementet beror skillnaden mellan utfall och prognos

huvudsakligen på att utgifterna under anslaget till atomenergiverksamheten

inom Aktiebolaget Atomenergi blivit 27 miljoner kronor mindre

än enligt beräkningarna i april. Besparingen har i detta fall uppkommit

genom vässa icke förutsedda förseningar av utbyggnadsprogrammet. Fördröjningarna

kommer dock att inhämtas i den mån så redan inte skett. Behållningen

på anslaget förbrukades delvis i början av innevarande budgetår.

Under anslagen till avskrivning av nya kapitalinvesteringar uppstod en

ökning av behållningarna på 11 miljoner kronor, vilket sammanhänger med

att investeringsanslagen under kapitalbudgeten inte utnyttjades i beräknad

omfattning.

Utgifterna under kapitalbudgetens investeringsanslag för budgetåret

1958/59 beräknades i kompletteringspropositionen till 2 638 miljoner

kronor. I detta belopp ingick då förutom riksstats- och tilläggsstatsanslag

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1059

en beräknad förbrukning av anslagsbehållningar på 150 miljoner kronor. Enligt

nu föreliggande uppgifter stannade utgifterna för 1958/59 vid 2 441

miljoner kronor, vilket medförde en ökning på sammanlagt 47 miljoner kronor

av anslagsbehållningarna under kapitalbudgeten. — Differensen på 197

miljoner kronor mellan utfall och beräkning motsvarar sedan hänsyn tagits

till förändringarna i tillgången på avskrivningsmedel och övriga likvida

medel den minskning på 166 miljoner kronor av medelsbehovet på kapitalbudgeten

som anförts i det föregående.

För affärsverksfonderna redovisas en skillnad på 30 miljoner kronor

mellan prognos och faktiskt utfall. Huvuddelen härav faller på statens vattenfallsverk,

för vilken fond hade beräknats en minskning av anslagsbehållningarna

med ca 10 miljoner kronor i stället för den ökning om 15 miljoner

kronor som uppkommit. Avvikelsen hetingas till ett belopp om drygt 10 miljoner

kronor av betalningstekniska förhållanden men beror i övrigt på förseningar

i den planerade verksamheten.

Ej heller under statens allmänna fastighetsfond har anslag och behållningar

förbrukats i den omfattning man ansåg sig ha anledning räkna med

i april. Fonden uppvisar en ökning av anslagsbehållningarna på 8 miljoner

kronor i stället för en väntad minskning på 24 miljoner kronor. Den ökade

anslagsbehållningen torde avspegla en real förskjutning i utförandet av de

planerade statliga investeringarna.

Beträffande statens utlåningsfonder beror skillnaden på 63 miljoner kronor

mellan utfall och beräkning bland annat på en icke väntad ökning av

anslagsbehållningarna under lånefonden för allmänna samlingslokaler, och

på att behållningarna under luftfartslånefonden inte disponerades i väntad

omfattning. Vidare kom det å lilläggsstat anvisade anslaget till statens lånefond

för den mindre skeppsfarten inte att utnyttjas i beräknad utsträckning

före budgetårsskiftet. Behållningen under denna senare fond motsvaras

dock av redan beviljade lån som kommer att lyftas under löpande budgetår.

Även beträffande övriga utlåningsfonder — utom lånefonden för allmänna

samlingslokaler — torde behållningarna komma att nedgå under innevarande

budgetår.

Under fonden för låneunderstöd hänför sig huvuddelen av den redovisade

differensen på 49 miljoner kronor till anslaget till lån till utbyggnad av

oljclagringen, vilket visar en ökning av behållningarna på 10 miljoner kronor

mot en väntad minskning på 26 miljoner kronor. Avvikelsen mellan beräkning

och utfall beror huvudsakligen på en förskjutning av utbetalningarna.

I kompletteringspropositionen beräknades dispositionen av rörliga

krediter komma att minska med 170 miljoner kronor under 1958/59.

Minskningen blev emellertid 72 miljoner kronor större eller 242 miljoner

kronor. Av den totala minskningen hänför sig 130 miljoner kronor till av

järnvägsstyrelsen disponerad kredit. Minskningen i behovet av rörliga krediter

beror i detta fall till ett belopp av bortåt 100 miljoner kronor på en omläggning

av LKAB:s fraklbctalningar. Tidigare betalades endast en tredje
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

del av dessa månadsvis medan återstoden inlevererades i december månad.

Enligt ett nytt avtal betalas frakterna numera kontant månad för månad.

I övrigt sammanhänger minskningen med att SJ:s likviditet förbättrats dels

genom det å riksstaten anvisade driftbidraget och dels genom att driftresultatet

blivit något gynnsammare. I samma riktning har även en minskad

lagerhållning verkat.

Domänstyrelsen infordrar från och med budgetåret 1958/59 till viss del

likviderna för försålt virke tidigare än förut. Detta gjorde det möjligt att

minska utnyttjandet av den rörliga krediten med 15 miljoner kronor. Av den

totala minskningen i de utestående rörliga krediterna hänför sig vidare 15

miljoner kronor till riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, vilket

sammanhänger med att den år 1958 beslutade omfördelningen av den statliga

lagerhållningen på nämndens område numera slutförts. Reducerad lagerhållning

är också anledningen till att Svensk spannmålshandel minskat utnyttjandet

av den kredit, som står till dess förfogande, med 52 miljoner kronor.

Den kvalitetsmässigt dåliga skörden år 1958 framtvingade en nedskärning

av spannmål slagren till minimikvantiteten. Slutligen kunde Norrbottens

järnverk tack vare de under 1958/59 förbättrade järnkonjunkturerna minska

sin disposition av ifrågavarande krediter från 50 till 25 miljoner kronor.

Med ledning av vad i det föregående anförts torde sammanfattningsvis

kunna konstateras, att den förbättring av totalbudgetutfallet på 400 miljoner

kronor som redovisas i förhållande till de i kompletteringspropositionen

gjorda beräkningarna till övervägande del utgörs av besparingar av engångskaraktär

eller motsvaras av tillfälliga förskjutningar som föranleder merutgifter

under budgetåret 1959/60. Förändringen i utfallet kan därför icke

i någon väsentlig grad uppfattas såsom en effekt av de förbättrade konjunkturerna.

Det beräknade utfallet av budgeten 1959/60

Enligt den av årets riksdag fastställda riksstaten skulle totalbudgeten

för budgetåret 1959/60 ge ett underskott på drygt 2,8 miljarder kronor. Då

har hänsyn tagits till det i kompletteringspropositionen gjorda antagandet

om en minskning av anslagsbehållningarna under drift- och kapitalbudgeten

med 150 respektive 25 miljoner kronor samt en ökning av utnyttjandet av

rörliga krediter med 50 miljoner kronor.

Mot bakgrunden av det nu kända utfallet av 1958/59 års budget och övriga

nytillkomna faktorer har under september månad utförts en ny beräkning

av inkomsterna och utgifterna för innevarande budgetår.

Inkomsterna på driftbudgeten för budgetåret 1959/60 beräknas nu

här bortses från den inkomstförstärkning, som jag i det följande kommer

att föreslå — komma att uppgå till ca 12 900 miljoner kronor, vilket

är omkring 300 miljoner kronor mer än enligt det nu kända utfallet för

budgetåret 1958/59 och ca 200 miljoner kronor mer än enligt gällande riksstat.

De till grund för tidigare beräkningar liggande antagandena om löne
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

summans utveckling har uppjusterats något. Det är framför allt uppgången

i konjunkturläget som motiverat denna förändring. En närmare analys

av inkomstkalkylens innebörd lämnas i det följande.

Driftbudgetens utgifter för 1959/60 har tidigare beräknats till 13 741 miljoner

kronor inklusive en reservationsmedelsförbrukning på 150 miljoner

kronor. Som framgått av vad som tidigare anförts, innebär utvecklingen under

budgetåret 1958/59 av reservationsmedelsbehållningarna i viss utsträckning

en förskjutning av utgifterna till innevarande budgetår. Beloppsmässigt

kan denna försämring av utfallet för 1959/60 uppskattas till ca 100 miljoner

kronor. Försämringen motverkas emellertid av andra faktorer. Bland

annat kommer av betalningstekniska skäl en betydande reservation att vid

budgetårsskiftet kvarstå på anslaget till särskilt stöd åt det mindre jordbruket.

Totalt sett synes därför för närvarande inte föreligga någon anledning

att revidera det tidigare antagandet om en reservationsmedelsförbrukning

under 1959/60 på 150 miljoner kronor.

I de nu gjorda beräkningarna har medtagits de tilläggsstatsanslag som

för närvarande synes komma att erfordras. För fullföljande av arbetsmarknadspolitiken

avser arbetsmarknadsstyrelsen att äska ca 60 miljoner kronor.

Vidare har det ansetts realistiskt att räkna med vissa kostnader för höjning

av de statsanställdas löner våren 1960. Bedan nu kan förutses överskridanden

av vissa förslagsanslag. Sålunda beräknas anslaget till bidrag

till erkända arbetslöshetskassor komma att belastas med merutgifter i förhållande

till riksstaten på 13 miljoner kronor. Anslagen till skatteersättning

till kommunerna och till bidrag till driften av folkskolor m. in. väntas

likaså komma att överskridas med 11 respektive 10 miljoner kronor.

Under anslaget till bostadsrabatter kan däremot väntas uppkomma en besparing

på 20 miljoner kronor. Slutligen beräknas utgifterna för statsskuldräntor

bli 10 miljoner kronor högre än det i riksstaten upptagna beloppet.

Tillsammantagna innebär de nu gjorda beräkningarna att driftbudgetutgifterna

för budgetåret 1959/60 skulle komma att uppgå till 13 903 miljoner

kronor, vilket är 162 miljoner kronor mer än enligt riksstaten. Det bör dock

i detta sammanhang understrykas att eu beräkning av ifrågavaranade slag

endast tre månader in på det nya budgetåret måste bli relativt osäker. Erfarenheten

talar sålunda för att ytterligare tilläggsstatsanslag kommer att

bli erforderliga. Vidare kan nu icke förutsedda överskridanden tillkomma.

Detta gäller självfallet också eventuella besparingar.

Jämfört med utfallet för budgetåret 1958/59 innebär de nya beräkningarna

för 1959/60 en ökning av driftbudgetens utgifter med 1 160 miljoner

kronor. Härav kommer över 200 miljoner kronor på försvarsanslagen. Denna

ökning beror — förutom på den höjning av riksstatsanslagen som skedde

mellan budgetåren 1958/59 och 1959/60 — på att den tidigare redovisade

uppbyggnaden av reservationsmedelsbehållningarna föregående budgetår

var av engångsnatur. Vidare hänför sig ca 100 miljoner kronor av ökningen

till arbetslöshetsanslagen, omkring 170 miljoner kronor till anslagen

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

under ecklesiastikdepartementets huvudtitel och 110 miljoner kronor till

ökade statsskuldräntor. Bidragen till folkpensioner in. in. ökar med ca 65

miljoner kronor och skatteersättningen till kommunerna med nära 25 miljoner

kronor. Utgifterna under väganslagen och för atomenergiverksamheten

stiger mellan de båda budgetåren med ca 50 respektive 80 miljoner kronor.

Belastningen på anslagen till avskrivning av nya kapitalinvesteringar

beräknas öka med 70 miijoner kronor.

Utgifterna under kapitalbudgetens investeringsanslag för budgetåret

1959/60 beräknades tidigare till 2 766 miljoner kronor inklusive en förbrukning

av anslagsbehållningarna på 25 miljoner kronor. Som framgått

av den tidigare redogörelsen innebar den under budgetåret 1958/59 ökade

anslagsbehållningen för fastighetsfonden en real förskjutning av investeringsverksamheten

på detta område. Det synes sannolikt att en ytterligare

förskjutning kommer att ske under 1959/60, vilket medför en fortsatt ökning

av medelsbehållningarna under dessa anslag. För affärsverksfondernas

vidkommande förutsätter de fastställda investeringsramarna en minskning

av anslagsbehållningarna under vattenfallsverkets fond, vilket dock

motvägs av de ökningar av behållningarna som nu förutses för statens järnvägar

och televerket. Under fonden för låneunderstöd beräknas lånet till

Aktiebolaget Atomenergi på 30 miljoner kronor till följd av bland annat

den tidigare redovisade förseningen i utbyggnadsprogrammet inte komma

att utnyttjas under budgetåret 1959/60. Mot bakgrunden av de här lämnade

uppgifterna har det ansetts realistiskt att tills vidare räkna med att anslagsbehållningarna

under kapitalbudgeten kommer att öka med 50 miljoner kronor

under det nu löpande budgetåret.

På kapitalbudgeten beräknas komma att erfordras tilläggsstatsanslag på

105 miljoner kronor för den statliga bostadslångivningen.

Sammanlagt innebär de reviderade beräkningarna att utgifterna under investeringsanslagen

för budgetåret 1959/60 skulle komma att uppgå till 2 796

miljoner kronor, vilket är 30 miljoner kronor mer än enligt de tidigare beräkningarna.

Jämfört med utfallet för budgetåret 1958/59 utvisar de nya beräkningarna

en ökning av utgifterna på kapitalbudgetens investeringsanslag med 355 miljoner

kronor. Av denna ökning kommer 110 miljoner kronor på affärsverksfonderna,

191 miljoner kronor på statens utlåningsfonder och 55 miljoner

kronor på försvarets fonder. På fonden för låneunderstöd förutses en minskning

av utgifterna med 58 miljoner kronor.

I kompletteringspropositionen beräknades dispositionen av rörliga

krediter komma att öka med 50 miljoner kronor under budgetåret 1959/

60. De undersökningar som gjorts i september i år visar att det nu finns anledning

att i stället räkna med att utnyttjandet av ifrågavarande krediter

kommer att stiga med 100 miljoner kronor. Några av anledningarna härtill

är följande. På grund av bland annat färdigställandet av ångkraftverket i

Stenungssund kommer vattenfallsverkets behov av kredit att stiga genom

ökad lagerhållning. Till följd av de låga virkespriserna hösten 1958, vilka

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1059

påverkar likviderna under innevarande budgetår, försämras domänverkets

likviditet, vilket medför ett ökat ianspråktagande av den kredit som står

till verkets disposition. Likaså förutses en ökning av Svensk spannmålshandels

utnyttjande av ifrågavarande kredit komma att ske, då årets skörd

synes möjliggöra en uppbyggnad av de under fjolåret avtappade spannmåls1agren.

Sammanfattningsvis innebär de nu gjorda beräkningarna, att totalbudgetunderskottet

för 1959/60 kan uppskattas till i det närmaste 2,9 miljarder

kronor. Underskottet är vidare 1 1/2 miljarder kronor högre än motsvarande

underskott för 1958/59. För driftbudgetens vidkommande uppskattas underskottet

efter återföring av kommunalskattemedel till knappt 900 miljoner

kronor. Budgetåret 1958/59 uppgick driftbudgetunderskottet till 338 miljoner

kronor.

Anslagskraven för budgetåret 1960/61

Myndigheternas petita föreligger nu på alla väsentliga punkter. Dessutom

har fackdepartementen gjort en bedömning av vilka förslag från kommittéer

och utredningar som kan anses vara så angelägna att de bör realiseras

under det kommande budgetåret. Det är sålunda möjligt att bilda sig en uppfattning

om de samlade kraven på statsbudgeten för 1960/61. Om samtliga

dessa krav tillgodosåges, skulle resultatet bli en utgiftsstegring jämfört med

riksstaten för budgetåret 1959/60 med på driftbudgeten i det närmaste

2 000 miljoner kronor och på kapitalbudgeten ca 200 miljoner kronor. Innan

budgetarbetet slutförts kan givetvis ingenting med bestämdhet sägas

om hur det slutliga riksstatsförslaget för budgetåret 1960/61 kommer att te

sig. Härtill kommer att man erfarenhetsmässigt måste räkna med tillkommande

utgifter i form av tilläggsstater och anslagsöverskridanden bland annat

som resultat av avtalsförhandlingar för de statsanställda. Varje procents

stegring av de statsanställdas löne- och pensionsförmåner representerar

ett belopp av drygt 50 miljoner kronor. En översikt över innehållet i

myndigheternas äskanden kan dock ge en ganska god föreställning om möjligheterna

att reducera utgiftsstegringen.

Av utgiftsökningarna på driftbudgeten har drygt 540 miljoner kronor,

exklusive ökade statsskuldräntor, av myndigheterna angivits vara automatiskt

betingade, d. v. s. i princip beroende av tidigare av statsmakterna

fattade beslut, befolkningsmässiga förändringar, pris- och löneförskjutningar

etc. Ciivetvis är automatikbegreppet icke entydigt utan myndigheternas

bedömning kan på vissa punkter diskuteras, men en genomgång bar visat

att av ifrågavarande utgiftsökningar huvuddelen måste accepteras, därest redan

gjorda åtaganden icke skall frångås eller ändringar icke skall vidtagas

i givna bidragsförfattningar etc. Härtill kommer ökningen av statsskuldräntorna,

vilken kan uppskattas till drygt 150 miljoner kronor, huvudsakligen

föranledd av upplåningen under innevarande budgetår. En automatisk anslagsökning

med 600—700 miljoner kronor kan förefalla hög, men förkla
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

ras av att häri ingår förutom nämnda statsskuldräntor med drygt 150 miljoner

kronor, 69 miljoner kronor för teknisk fördyring vid försvaret, 120

miljoner kronor för sparpremier samt 60 miljoner kronor för arbetsgivaravgifter

till den allmänna tilläggspensioneringen för vissa statsanställda. Resterande

200—300 miljoner kronor torde kunna anses representera en »normal»

automatisk årlig utgiftsstegring på driftbudgeten med bortseende från lönestegringar

för de statsanställda. I det följande lämnas en närmare redogörelse

för de viktigaste automatiska utgiftsförändringarna.

Under samtliga avlöningsanslag måste en uppräkning ske av anslagsposterna

till kompensation för höjda folkpensionsavgifter för mötande av de

kostnader som våren 1961 uppstår till följd av den fr. o. m. år 1959 vidtagna

böjningen av dessa avgifter. Den sammanlagda automatiska utgiftsökningen

till följd härav under avlöningsanslagen (exklusive affärsverken och försvaret)

uppgår till i runt tal 15 miljoner kronor.

Under andra huvudtiteln måste förslagsanslagen Ersättningar till nämndemän,

Ersättning åt domare, vittnen och parter, Kostnader enligt lagen om

fri rättegång samt Understöd för utomprocessuell rättshjälp med hänsyn

till väntad belastning uppräknas med sammanlagt 2 miljoner kronor. Fångvårdsanstalternas

omkostnader beräknas automatiskt stiga med likaledes

2 miljoner kronor.

Fjärde huvudtiteln har enligt försvarsöverenskommelsen förutsatts skola

få öka med 2,5 procent med hänsyn till den tekniska utvecklingen. Denna

ökning skulle för nästa budgetår medföra en merkostnad av 69 miljoner

kronor. Därest i likhet med innevarande budgetår kostnaderna för kompensation

för höjda folkpensionsavgifter lägges utanför den på grundval av

nämnda överenskommelse fixerade ramen tillkommer ytterligare 6 miljoner

kronor.

Under femte huvudtiteln ökar medelsbehovet på anslaget till bidrag till

folkpensioner m. m. med 24 miljoner kronor till följd av ökat antal folkpensionärer.

Anslaget till kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter å vissa

bostadsbyggnadslån måste uppräknas med 35 miljoner kronor på grund av

nytillkommande lägenheter, för vilka statlig räntegaranti utgår. Utgifterna

för innevarande budgetår under anslaget till bostadsrabatter kommer såvitt

nu kan bedömas att bli ca 20 miljoner kronor lägre än vad man tidigare

kalkylerat med. Trots en ökning av antalet hushåll, som är berättigade till

familjebostadsbidrag, kan medelsbehovet för nästa budgetår därför beräknas

minska med ca 10 miljoner kronor i förhållande till anslaget för innevarande

budgetår. Likaledes uppvisar anslaget till allmänna barnbidrag en

automatisk utgiftsminskning med 10 miljoner kronor på grund av nedgång

i barnantalet. Anslaget Bidrag till erkända arbetslöshetskassor beräknas

nästa budgetår öka jämfört med det i riksstaten för budgetåret 1959/60 uppförda

anslaget med 12 miljoner kronor, vilket ungefär motsvarar den beräknade

anslagsbelastningen för innevarande budgetår.

Under sjätte huvudtiteln bedömes en uppräkning av anslaget till vägunderhållet

med 12 miljoner kronor vara erforderlig för att upprätthålla nu
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj.ls proposition nr 162 år 1959

varande underhållsstandard. Bidragsanslaget till det kommunala väg- och

gatuunderhållet måste uppräknas med 14 miljoner kronor för att möjliggöra

en bidragsgivning i enlighet med gällande författningar. Anslaget till

bidrag till byggande av vägar och gator måste uppräknas med 35 miljoner

kronor för att vidmakthålla oförändrad bidragsgivning, vilket sammanhänger

med att detta anslag för innevarande budgetår kunnat begränsas genom

utnyttjande av tillgängliga reservationsmedelsbehållningar.

Sjunde huvudtiteln uppvisar en automatisk utgiftsökning med netto 122

miljoner kronor, främst beroende på att förutnämnda premier för det frivilliga

sparandet under åren 1955 och 1956, som enligt 1955 års riksdags

beslut skall utbetalas under nästa budgetår, beräknas belöpa sig till 120

miljoner kronor. Anslaget till skatteersättning till kommunerna kan å ena

sidan nedräknas med ca 35 miljoner kronor i enlighet med 1957 års riksdags

beslut om en successiv avveckling av ersättningen, men synes å andra

sidan böra uppräknas med ca 25 miljoner kronor till följd av en förutsedd

kommunal utdebiteringshöjning för år 1960. Under förslagsanslagen Kostnader

för årlig taxering och Bidrag till skattetyngda kommuner räknas med

automatiska utgiftsökningar på 3 respektive 4 miljoner kronor.

Under åttonde huvudtiteln erfordras en automatisk uppräkning av förslagsanslaget

till studiebidrag och stipendier med 13 miljoner kronor tiil

följd av ökat elevantal samt av anslaget till driften av centrala och lokala

yrkesskolor med 29 miljoner kronor för att möta de ökade krav som föranledes

av den kommunala utbyggnaden av yrkesskolväsendet. Ett fullföljande

av redan fattade beslut om utbildningsväsendets utbyggnad bland annat

för mötande av den ökade tillströmningen till de högre läroanstalterna

föranleder en automatisk utgiftsökning på ca 25 miljoner kronor.

Under nionde huvudtiteln erfordras en formell uppräkning av anslaget

till bidrag till jordbrukets rationalisering med 4 miljoner kronor, vilket

sammanhänger med att anslaget i riksstaten för innevarande budgetar nedräknats

med hänsyn till å detsamma befintlig reservationsmedelsbehållning.

Tionde huvudtiteln uppvisar netto inga större automatiska utgiftsforändringar.

Å ena sidan måste anslaget till omkostnader för statlig lageihållning

uppräknas med 2 1/2 mi joner kronor till en nivå motsvarande

den väntade belastningen under innevarande budgetår och anslaget till internationellt

atomenergisamarbete uppräknas med 1 miljon kronor. Å andra

sidan bortfaller anslaget till anskaffning av en ny statsisbrytare, vilket i

riksstaten för innevarande budgetår är uppfört med 4 miljoner kronor.

Bland automatiska utgiftsökningar under elfte huvudtiteln kan nämnas

en uppräkning av anslaget till bidrag till sinnessjukvården i Stockholm,

Göteborg och Malmö med 5 miljoner kronor. Den sistnämnda uppräkningen

är betingad av de senaste årens kraftiga upprustning av den statliga mentalsjukvården.

Vårdkostnaderna vid de statliga sinnessjukhusen är nämligen

normerande för statsbidragens storlek. Även för den statliga sinnessjukvården

förutses eu automatisk utgiftshöjning med 8 miljoner kronor, varav

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

omkring 3 miljoner kronor hänför sig till Falbygdens nya mentalsjukhus

och återstoden i huvudsak till utrustning av nya sinnessjukhus in. m.

Under tolfte huvudtiteln tillkommer det förut nämnda anslaget för statens

arbetsgivaravgifter (exklusive affärsverken) till den allmänna tillläggspensioneringen

med 60 miljoner kronor. Pensionsanslagen uppvisar

vidare en automatisk utgiftsökning till följd av ökat antal pensionärer med

drygt 20 miljoner kronor. Under huvudtiteln bortfaller det i riksstaten för

budgetåret 1959/60 upptagna anslaget på 55 miljoner kronor till täckning av

beräknade merkostnader för löner och pensioner m. m. Denna formella utgiftsminskning

motsvaras emellertid av en uppräkning under samtliga avlönings-

och vissa pensionsanslag med hänsyn till den i våras träffade överenskommelsen

med statstjänstemännens huvudorganisationer om statstjänstemännens

löner under år 1959, om lönegradsändringar samt om ändring av

vissa avlöningsförmåner m. m.

För luftfartsfonden beräknas underskottet öka med 4 miljoner kronor.

Utöver de skisserade automatiska utgiftsökningarna om tillhopa 600—

700 miljoner kronor föreligger som nämnts förslag från myndigheternas

sida, inklusive vissa kommittéförslag, om utgiftsökningar med ytterligare

1 300—1 400 miljoner kronor på driftbudgeten och ca 200 miljoner kronor på

kapitalbudgeten. Åtskilliga av dessa anslagskrav är av sådan art och av sådan

angelägenhetsgrad att de i varje fall till någon del måste tillgodoses.

Bland sådana anslagskrav på driftbudgeten må följande nämnas.

Vid Världsbankens årsmöte i oktober i år har fattats beslut, innebärande

att planerna på ett nytt internationellt finansieringsinstitut, International

Development Association (IDA), omfattande samma medlemsstater som

ingår i banken, kan väntas bli förverkligade inom en nära framtid. För

Sveriges deltagande i denna verksamhet kan komma att erfordras ett anslag

under nästkommande budgetår av storleksordningen 25 miljoner kronor.

För arbetslöshetsbekämpande och sysselsältningsbefrämjande åtgärder

har arbetsmarknadsstyrelsen räknat med ett medelsbehov för nästa budgetår

av 170 miljoner kronor under anslaget till kostnader för arbetslöshetens

bekämpande m. m., 190 miljoner kronor under anslaget till beredskapsarbeten

på vägar och gator, 35 miljoner kronor under anslaget till bidrag

till vissa omskolningskurser samt 7 miljoner kronor under anslaget till

bidrag till kommunal och enskild arbetsvårdsverksamhet. Detta skulle innebära

ökningar jämfört med anslagen i riksstaten för budgetåret 1959/60

med respektive 70, 65, 10 och 6 miljoner kronor eller ökningar med tillhopa

drygt 150 miljoner kronor. Jämfört med nu beräknat medelsbehov för

innevarande budgetår skulle däremot det angivna medelsbehovet för budgetåret

1960/61 innebära ökningar endast under anslagen till omskolningskurser

och arbetsvårdsverksamhet med angivna 10 respektive 6 miljoner kronor.

Arbetsmarknadsstyrelsen har vid dessa anslagsberäkningar låtit prognosen

för arbetsmarknadsläget under budgetåret 1959/60 bli normerande också

för nästa budgetår. Enligt denna prognos förväntas en ökning av den

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nv 1C>2 år 1959

totala sysselsättningsvolymen, dock icke så kraftig att den tar i anspråk

mer än det löpande nytillskottet av arbetskraft till följd av befolkningsutvecklingen.

I fråga om antalet dagsverken vid beredskapsarbeten uppskattar

arbetsmarknadsstyrelsen behovet härav såväl under budgetåret 1959/60

som under budgetåret 1960/61 till 2 000 000 medan antalet utförda dagsverken

vid beredskapsarbeten budgetåret 1958/59 uppgick till 1 810 000.

Ett fullföljande av 1958 års A-riksdags beslut om höjning av folkpensionsförmånerna

i den takt riksdagen förordat och som jämväl besparingsutredningen

föreslagit, innebärande bland annat en jämn höjning fram till

år 1968, medför ett ökat medelsbehov av 200 miljoner kronor. Härtill kommer

att 1958 års socialförsäkringskommitté nu föreslår en ny änkepensionering

och införande av barnpensioner i enlighet med riksdagens principuttalande,

förslag vilkas genomförande skulle medföra ytterligare medelsbehov

av 55 respektive 88 miljoner kronor under budgetåret 1960/61.

På vägväsendets område föreligger förslag om icke-automatiska utgiftsökningar

med tillhopa drygt 140 miljoner kronor. Bland de största ökningsposterna

märkes anslagen för den ordinarie statliga vägbyggnadsverksamheten,

som enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag bör ökas med 50

miljoner kronor. Detta innebär en uppräkning i enlighet med väaplanens investeringsprogram

med ett års senareläggning. För vägunderhållet har utöver

den förut nämnda automatiska anslagsuppräkningen med 12 miljoner

kronor äskats en ökning med 28 miljoner kronor. På anslaget till bidrag till

byggande av vägar och gator har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utöver

den förut nämnda automatiska anslagsuppräkningen med 35 miljoner kronor

föreslagit en uppräkning med 55 miljoner kronor för att bättre än vad

nu är möjligt tillgodose bidragsgivningen för de stora investeringsbehov

som förefinnes i de kommuner som är egna väghållare.

För undervisning och forskning m. m. har under åttonde huvudtiteln framförts

förslag från myndigheternas sida om icke-automatiska utgiftsökningar

med tillhopa i runt tal 140 miljoner kronor. Härav faller 47 miljoner kronor

på ett ökat skolbyggande, 32 miljoner kronor på universitet och högskolor,

7 miljoner kronor på de allmänna läroverken, 8 miljoner kronor på yrkesskolväsendet

och 9 miljoner kronor på forskningsråden.

För ökade vårdresurser inom fångvården, nykterhetsvården, ungdomsvården

och mentalsjukvården har framförts icke-automatiska anslagskrav på

tillhopa drygt 30 miljoner kronor.

1960 års folkräkning och bostadsräkning kräver en medelsanvisning under

budgetåret 1960/61 på tillhopa ca 7 miljoner kronor.

För universitetssjukhusen begäres av myndigheterna en icke-automatisk

ökning med 8 miljoner kronor, varav ca 5 miljoner kronor är direkt beroende

av avtal mellan staten och de kommunala huvudmännen angående anordnande

av medicinsk undervisning vid sjukhusen.

Fn förstärkning av ordningsstatspolisen med begärda 100 polismän skulle

innebära clt ökat mcdelsbchov med ca 4 miljoner kronor.

Civilförsvarsutredningen räknade förra året med årliga anslag till civil
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 102 år 1959

försvaret på ca 75 miljoner kronor. För näsla budgetår begärs ca 50 miljoner

kronor, vilket skulle innenara en ökning med ZO miljoner kronor jämfört

med för innevarande budgetår anvisaue anslag.

fsnnart de namnda exemplen på förslag om icke-automatiska utgiftsökningar

på driftbuugeien belöper sig sammanlagt till drygt 8o0 miljoner kronor.

Av de föreslagna utgiftsökningarna på kapitalbudgeten om tilF

bopa 206 miljoner kronor hänlor sig 37 miljoner kronor till statens iitarsverksfonder,

87 miljoner kronor till statens allmänna fasugheistona, 45

miljoner kronor till försvarets fonder och 70 miljoner kronor till statens

utianingsfonder. Samtidigt skulle emellertid enligt myndigheternas förslag

minskningar uppkomma på luftiartslonden med 7 miljoner kronor, pa ionden

för statens aktier med 11 miljoner kronor och pä diverse kapnauonaer

med 15 miljoner kronor.

Av ökningen i medelshehovet under statens utlåningsfonder hänför sig

55 miljoner kronor till utbetalning av bostadslån, som beviljats i enlighet

med av statsmakterna tidigare fastställda medelsramar. Samtidigt beräknas

emellertid medelsbehovet för bostadslångivningen under fonden för låneunderstöd

minska med 30 miljoner kronor, varior den erforderliga nettookmngen

stannar vid 25 miljoner kronor.

Under fonden för låneunderstöd beräknas ett anslag med 20 miljoner kronor

tillkomma för lån till Aktiebolaget Statens skogsindustrier för finansiering

av den nyanläggning i Piteå, för vilken investeringsplaner godkants av

innevarande års riksdag.

Minskningen i medeisbehovet under fonden för statens aktier uppkommer

som eu saldo mellan en minskning med 21 miljoner kronor till loljd

av att anslaget för aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier bortfaller

och en ökning med 10 miljoner kronor som erfordras för fulllöljandet

av inlösen av aktier i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag.

Statsinkomsternas utveckling

Såsom nämnts i det föregående uppgick statsinkomsterna under budgetåret

1958/59 till 12 605 miljoner kronor. I kompletteringspropositionen i

våras slutade beräkningen på 12 636 miljoner kronor. För budgetåret 1959/

60 beräknades inkomsterna vid riksslatens fastställande till 12 706 miljoner

kronor. Främst till följd av konjunkturuppgången synes denna beräkning

nu böra justeras upp ett par hundra miljoner kronor. Lönesummans stegring

från år 1958 till år 1959, som i våras kalkylerades till 3 procent, torde

bli något större. Detta avspeglar sig i större källskatteinkomster. Från

innevarande till nästa budgetår torde det vid nuvarande konjunktur tsikter

vara rimligt att räkna med en ökning av statsinkomsterna med 600 ä 700

miljoner kronor. Jag återkommer i det följande till de förutsättningar en sådan

beräkning bygger på.

I syfte att belysa innebörden av dessa inkomstsiffror redovisas i följande

tablå de faktiska respektive beräknade årliga förändringarna av de kassa
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr i62 år 1959

mässiga statsinkomsterna

under perioden 1958/59—1960/61

(miljoner

kronor):

Budgetår

1958/59

1959/60

, 1960/61

(antag.)

(antag.)

Samtliga statsinkomster .

........... +586

+ 300

+ 675

därav: inkomstskattetiteln

.......... +142

+ 5

+ 400

övriga inkomster .

........... +444

+ 295

+ 275

Den årliga stegringstakten av statsinkomsterna är för de redovisade budgetåren

liksom under tidigare perioder ojämn. Detta är särskilt påfallande

för inkomstskattetiteln men gäller även i viss mån de övriga statsinkomsterna.

Variationerna kan hänföras till olikheter i skatteunderlagets förändringar,

till ändrade skattesatser m. m., till uppbördstekniska förhållanden

och till vissa variationer i avkastningen av statens kapitalfonder (framförallt

affärsverkens överskott och utdelningen från LKAB).

Beträffande serien över »övriga inkomster» kan konstateras att ökningen

från 1957/58 till 1958/59 delvis är resultatet av skärpningen i den indirekta

beskattningen från våren 1958. Inkomstskattetiteln har under perioden

påverkats av såväl skatteskärpningar som skattesänkningar. Sålunda

höjdes folkpensionsavgifterna från och med år 1959. Å andra sidan avvecklades

investeringsavgiften med utgången av verksamhetsåret 1957 och

den förhöjda bolagsbeskattningen slopas med utgången av verksamhetsåret

1959. Ojämnheten i utvecklingen av inkomstskattetiteln är emellertid

också ett resultat av variationer i skatteunderlagets förändringstakt och

uppbördstekniska faktorer. Bakom den redovisade respektive beräknade

förändringen av skatteinkomsterna ligger emellertid ingen stagnation i absolut

mening av skatteunderlaget, om det bortses från vissa variationer i

bolagens inkomstutveckling. Sålunda har för såväl år 1959 som år 1960

utgångspunkten varit en ökning av den totala lönesumman med 4 procent.

Även beträffande rörelseinkomsterna, däribland bolagens, har antagits eu

inte oväsentlig uppgång både år 1959 och år 1960.

Den stagnation av inkomstskattetitelns kassamässiga nettobehållning som

ändock kan konstateras under budgetåret 1958/59 och framför allt under

det nu löpande budgetåret måste alltså hänföra sig till andra faktorer. Eu

analys av utvecklingen av de bruttointäkter och utbetalningar, som sammantagna

resulterar i titelns nettobehållning, visar att det framförallt är

en kraftig förskjutning i saldot mellan kvarskatt och överskjutande skatt

som utgör förklaringen. Detta saldo utgjorde enligt taxeringen 1957 ca 300

miljoner kronor, nedgick enligt taxeringen 1958 till i runt tal ± 0 och

väntas enligt taxeringen 1959 resultera i ett negativt saldo av omkring 300

miljoner kronor. Detta innebär att statens inkomster av kvarskatten kraftigt

sjunker från budgetåret 1957/58 till budgetåret 1959/60. Innebörden

av förskjutningen av »nettokvarskattcn» från -|- 300 till —300 miljoner

kronor kan sägas vara, att under år 1956 skedde ett »underuttag» av käll
4

Dihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 162

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

skatt — sammanhängande med bland annat fastighetsbeskattningens omläggning

—- medan under år 1958 skedde ett »överuttag». Detta överuttag

synes främst kunna förklaras av källskattetabellernas konstruktion år 1958

i samband med höjningen av de kommunala ortsavdragen.

En jämförelse mellan inkomstskattetitelns kassamässiga nettoinkomst och

det samlade statliga skattebelopp, som efter varje års taxering slutligt debiteras

de skattskyldiga (f. n. statlig inkomstskatt, förmögenhetsskatt och folkpensionsavgilt),

visar att den förstnämnda ger starkare utslag i både positiv

och negativ riktning. Den långsiktiga utvecklingen är givetvis bestämd av

de slutliga skatterna, men på kort sikt kan av uppbördstekniska skäl förekomma

betydande avvikelser av de kassamässiga nettoinkomsterna från

den långsiktiga trenden. I syfte att belysa detta och framförallt för att erhålla

en indikation åt vilket håll eventuella avvikelser för närvarande går

redovisas följande serier. Vid jämförelsen har — även om förfarandet innehåller

ett visst, ofrånkomligt mått av godtycklighet — skatteinkomsterna

under exempelvis budgetåret 1959/60 närmast ansetts motsvara de slutligt

påförda skatterna enligt 1960 års taxering (inkomståret 1959).

Inkomstår

1957 1958 1959 1960

(antag.) (antag.)

5 760 5 710 6 460 6 440

— 50 + 750 —20

Budgetår

1957/58 1958/59 1959/60 1960/61

(antag.) (antag.)

Inkomstskattetitelns kassamässiga

nettoinkomst .................. 5 953 6 095 6 100 6 500

Ärlig förändring .................. + 142 + 5 + 400

Serien över slutligt uträknad skatt sjunker från år 1957 till år 1958 (taxeringen

1958 till taxeringen 1959) med 50 miljoner kronor. Detta beror på

att den »normala»ökningen av skatten för fysiska personer (+ 250) mer än

uppväges av nedgång för bolagens skatter, som till följd av bortfallande investeringsavgift

och sänkta taxerade inkomster sjunker med ca 300 miljoner

kronor. Den stora ökningen 1959 (taxeringen 1960) beror dels på en anlagen,

»normal» stegring av både fysiska personers och bolags inkomster,

dels höjningen av folkpensionsavgiften från 2,5 till 4 procent (+ 400). Nedgången

1960 (taxeringen 1961) är en följd av den sänkta bolagsskatten

(— 200).

En jämförelse mellan serien över de slutligt uträknade skatterna och serien

över inkomstskattetitelns kassamässiga nettoinkomst visar att de kassamässiga

inkomsterna under budgetåret 1958/59 låg närmare 400 miljoner

kronor »för högt» medan de under budgetåret 1959/60 ligger omkring 350

miljoner kronor »för lågt». Denna förskjutning torde ha sin förklaring

bland annat i den i det föregående berörda omsvängningen i »nettokvarskatten».

De beräknade kassamässiga inkomsterna för 1960/61 synes däremot

Slutligt uträknad skatt

Årlig förändring .....

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 ur W50

51

ge en i stort sett »riktig» bild av skatteinkomsterna vid de valda antagandena

om skatteunderlaget, vilket är av betydelse för bedömningen av den

fortsatta utvecklingen av statsinkomsterna.

Långtidsperspektivet

Även om det i första hand är de samhällsekonomiska utvecklingslinjerna

och budgetperspektivet för budgetåren 1959/60—1960/61, som måste bestämma

de krav som i det aktuella läget får ställas på finanspolitikens utformning,

hör även den mer långsiktiga budgetutvecklingen till bilden. Det

ligger i sakens natur, att uppskattningar av statens inkomster och utgifter

för längre perioder måste bli mycket osäkra. En mera exakt prognos förutsätter

bland annat möjligheter till en säker konjunkturbedömning, möjligheter

som icke föreligger för närvarande. Beträffande utgifterna gäller även,

att alla de utgiftsbehov som kommer att aktualiseras till följd av samhällsutvecklingen

inom skilda områden i dag inte kan förutses. Därtill kommer

den principiella svårigheten att statsutgifternas fortsatta utveckling är beroende

av statsmakternas årliga beslut. Beräkningar över budgetutvecklingen

på något längre sikt måste därför i stora delar få karaktären av schablonberäkningar

och räkneexempel utifrån vissa antaganden om stegringstakten

i produktion och inkomster. Vissa huvuddrag i statsutgifternas utveckling

är likväl så klara till sin allmänna innebörd att sådana kalkyler

kan vara meningsfulla. Att beräkningarna av såväl inkomst- som utgiftssidan

av budgeten får bygga på förutsättningen om konstant prisnivå och

hög och jämn sysselsättningsutveckling, fastän en sådan förutsättning inte

i alla konjunkturlägen är realistisk, behöver härvidlag inte minska kalkylens

användbarhet. Dessa förutsättningar motsvarar ju för övrigt en allmänt

omfattad målsättning för den ekonomiska politiken.

Jag avser att i ett senare sammanhang närmare redovisa mitt ställningstagande

till de förslag om en långsiktig budgetplanering som framlagts av

besparingsutredningen. För dagen vill jag endast beröra utredningens prognosmaterial

vad avser budgetåren 1961/62—1963/64. Den fråga som det i

första hand är av intresse att få belyst gäller den långsiktiga stegringstakten

efter budgetåret 1960/61 av statsinkomster och statsutgifter, med bortseende

från konjunkturellt betingade fluktuationer. Utredningen har beträffande

statsinkomsterna utgått från en årlig stegring av skatteunderlaget

med 3 procent, vilket vid oförändrade skattesatser in. m. beräknas öka

statsinkomsterna med omkring eu halv miljard kronor årligen eller ca 4

procent. Denna bedömning överensstämmer med de förutsättningar jag

själv— i anslutning till riksräkenskapsverkets beräkningar — funnit rimligt

använda i liknande sammanhang. Det förhållandet att statsinkomsterna

under budgetåret 1960/61, såvitt nu kan bedömas, kommer att ligga

omkring en halv miljard kronor högre än vad besparingsutredningen i sin

kalkyl utgick från rubbar givetvis icke rimligheten i det långsiktiga antagandet

om förändringstakten. Däremot visar det, alt man i eu långsiktskalkyl

inte bör eftersträva en för varje år »realistisk» prognos. En sådan

kalkyl är omöjlig afl göra, eftersom man inte kan förutse de kortsiktiga

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

konjunkturvariationerna eller utvecklingen av priser och nominella inkomster.

Beträffande statsutgifterna innebär besparingsutredningens prognosmaterial

bland annat följande årliga förändringar (exklusive avskrivningsanslag):
-

1960/61 1961/62 1962/63 1963/64

Driftbudgeten:

Egentliga statsutgifter ..

+ 1 274

+

250

+

562

+

425

Statsskuldräntor m. m.

+ 105

+

92

+

71

+

81

Schablontillägg för höj- da löner ..........

+ 283

+

157

+

162

+

166

S:a

+ 1 662

+

499

+

795

+

672

Kapitalbudgeten:

S:a investeringsanslag. .

+ 281

—

182

—

251

—

92

Sammanställd med utredningens kalkyl över statsinkomsterna innebär

denna utgiftsberäkning ett stigande driftbudgetunderskott även efter budgetåret

1960/61, för vilket år underskottet förutses öka synnerligen kraftigt.

Totalbudgetens underskott skulle sjunka från ca 4,2 miljarder kronor

budgetåret 1960/61 till omkring 3,9 miljarder 1961/62 för att därefter ligga

kvar på denna nivå.

På frågan i vilken mån detta prognosmaterial utgör en realistisk kalkyl

kan inte ges något enkelt svar. Utredningen säger härom bland annat att någon

budgetprövning av de redovisade utgiftsbehoven inte gjorts inom departementen

och att siffrorna för budgetåret 1960/61 torde ha framkommit

genom en ackumulering av utgiftsbehov till detta budgetår, vilka vid en närmare

prövning delvis kan förskjutas framåt i tiden. Detta torde i och för

sig vara riktigt med hänsyn till metoden för utgiftsberäkningen. Det kan

emellertid i detta sammanhang påpekas, att, såsom anförts i det föregående,

en sammanställning nu i höst av myndigheternas äskanden för 1960/61 —

med tillägg för vissa aktuella reformförslag från kommittéer — pekar på

icke oväsentligt högre anslagskrav än vad som redovisats i besparingsutredningens

material. På vissa punkter har det visat sig att utredningens prognos

underskattar helt ofrånkomliga utgifter redan för 1960/61. En preliminär

bedömning av den pågående budgetbehandlingens resultat visar att under

alla förhållanden en mycket betydande utgiftsstegring måste bli resultatet

1960/61. Det finns alltså skäl att varna för tron att det av utredningen

angivna totala utgiftsbeloppet för 1960/61 skulle ganska lätt kunna skäras

ned väsentligt. I ännu högre grad är en sådan varning befogad vid bedömningen

av utgifterna för de därpå följande budgetåren, speciellt om man

såsom utredningen förutsatt skjuter utgifter från budgetåret 1960/61 framåt

i tiden. Utredningen har själv understrukit detta och framhållit, att erfarenheten

visar att vid beräkningar av nu ifrågavarande slag den faktiska

utgiftsutvecklingen för de längre bort liggande budgetåren i allmänhet underskattas.

Beträffande anslagen under kapitalbudgeten har utredningen

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungi. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

— prognosmalerialet till trots — ansett någon väsentlig minskning knappast

vara att förvänta. Det kan också påpekas, att den ökning av utgifterna

för statsskuldräntor som ingår i utredningens kalkyl förutsätter en betydligt

lägre nettoupplåning än vad vi har för närvarande och vad utredningens

egna sammanställningar pekar hän på.

Inom finansdepartementet har gjorts vissa kalkyler över utgiftsutvecklingen

efter hudgetåret 1960/61. Den utvisar en automatisk nettoökning på

utgiftssidan av mellan 500 och 600 miljoner kronor, om till automatik räknas

en fortsatt årlig ökning av försvarets ram med 70 miljoner kronor, befolkningsmässigt

betingade förändringar av utgifterna för exempelvis folkpensioneringen

och undervisningsväsendet, en fortsatt begränsad utbyggnad av

resurserna inom vissa vårdområden, en planenlig avtrappning från och med

år 1961 av skatteersättningen till kommunerna, en höjning av de statsanställdas

löner i anslutning till den förutsatta allmänna löneutvecklingen samt

en ökning av statsskuldräntorna motsvarande 2 miljarder i årlig upplåning.

En engångsmässig minskning med 120 miljoner kronor inträder 1961/62

genom bortfallet av sparpremierna.

Den årliga ökning av statsinkomsterna med omkring eu halv miljard kronor,

som besparingsutredningen utgått från, motsvaras alltså av en lika stor

automatisk utgiftsstegring. Varje netloökning av statsutgifterna av ickeautomatisk

natur skulle således innebära att utgifterna stiger snabbare än

statsinkomsterna. Till icke-automatiska höjningar hänföres då exempelvis

ett fullföljande av statsmakternas intentioner beträffande ålders-, änke-,

barn- och invalidpensioneringen, uppräkning av väganslagen, utgiftshöjningar

för civilförsvaret, reformer och kvalitetsförbättringar på undervisningens

och forskningens område samt ökade insatser för utvecklande av

atomenergitekniken. Med dessa exempel för ögonen torde det vara uppenbart,

att de nu förutsebara tendenserna i utgiftsutvecklingen snarare tyder på att

budgetunderskotten kommer att öka även efter budgetåret 1960/61. Detta

gäller även om vissa besparingar av ungefär den omfattning besparingsutredningen

föreslagit skulle realiseras. En något snabbare ökning av statsinkomsterna

till följd av snabbare stegring av skatteunderlaget modifierar

inte heller i något väsentligt avseende bilden, eftersom i så fall även utgiftsstegringen

blir större. Besparingsutredningen har räknat med att nettoeffekten

på budgetsaldot av alternativa antaganden beträffande inkomstutvecklingen

kan uppskattas till omkring 75 miljoner kronor för varje procentenhet.

IV.

IV. Den ekonomiska politiken

Målet för den statliga budgetpolitiken har sedan länge varit att motverka

det enskilda näringslivets konjunkturväxlingar för att därigenom skapa förutsättningar

för en hög och jämn sysselsättning. Eu sådan politik medför att

underskottet i statsbudgeten varierar omvänt mot konjunkturutvecklingen.

Under perioder av uppåtgående konjunktur och hög sysselsättning bör sålunda

eu minskning av budgetunderskottet eftersträvas; vid tendenser till

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

avmattning i sysselsättningen ökas statens sysselsättningsskapande utgifter

och genomföres lättnader i beskattningen för att sätta de enskilda medborgarna

och företagen i stånd att öka sin efterfrågan, vilket leder till en ökningav

budgetunderskottet.

En tillämpning av de här i starkt förenklad form angivna grundsatserna

utgör budgetutvecklingen under den konjunkturavmattning, som under inverkan

av internationella faktorer satte in under hösten 1957 och vars följder

för sysselsättningen ännu inte helt övervunnits. Sålunda steg statens

utgiftsöverskott (totalbudgetens underskott) från 0,8 miljarder kronor budgetåret

1956/57 till 1,1 respektive 1,4 miljarder kronor under de två därpå

följande budgetåren, då näringslivet uppvisade avmattning och sysselsättningssvårigheter.

En del av denna ökning av underskottet är direkt betingad av stegrade utgifter

för arbetslöshetens bekämpande. Det är visserligen icke möjligt att

ange en exakt siffra för just denna del av utgiftsökningen, eftersom det

delvis varit fråga om en forcering av i och för sig angelägna arbeten, som

ändå skulle ha kommit till stånd inom en relativt nära framtid. Uppskattningsvis

steg emellertid dessa utgifter under de två ifrågavarande budgetåren

med ca 50 respektive 325 miljoner kronor utöver de 135 miljoner kronor

som användes för arbetslöshetspolitik under 1956/57. De givna siffrorna

underskattar dock avsevärt budgetpolitikens motverkande effekt på den

under hösten 1957 inträdande konjunkturförsämringen, bland annat eftersom

en stor del av de statliga insatserna bokföres först vid leverans eller

slutavräkning och alltså med en ibland betydande eftersläpning i förhållande

till den med utgiften finansierade produktionen och sysselsättningen. Detta

hindrar inte att en ännu snabbare effekt i form av ökad aktivitet från samhällets

sida hade varit önskvärd, när aktiviteten avmattades inom det enskilda

näringslivet. Denna erfarenhet pekar på behovet av bättre metoder

för konjunkturbedömning och av intensifierad beredskapsplanering både

hos statens verk och myndigheter och hos kommunerna.

Arbetsmarknadspolitiken utrustades under avmattningsperioden med flera

nya eller förstärkta instrument, särskilt i syfte att öka dess verkningsgrad

som selektivt vapen. En grundläggande strävan har nämligen varit att motverka

sysselsättningssvårigheterna i första hand genom att främja överflyttningen

och omskolningen till sådana arbetsuppgifter, som fortfarande

varit i behov av ökad bemanning.

Genom eu snabb utveckling av både den ordinarie yrkesutbildningen för

ungdom och speciella kurser för arbetslösa har uppnåtts både en avlastning

av arbetsmarknaden och eu ökad tillgång på yrkesutbildad arbetskraft inför

eu på nytt stigande efterfrågan. Omflyttningen i önskvärda riktningar har

främjats både genom en intensifierad arbetsförmedling inom orter där så

varit behövligt och genom olika bidragsformer samt genom särskilda åtgärder

för bostadsanskaffning.

Beträffande konjunkturpoliliken i övrigt under avmattningsperioden skall

bär endast erinras om de viktigaste inslagen, delvis med och delvis utan di
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

rekta avspeglingar i statsbudgeten: borttagandet av investeringsavgiften från

den 1 januari 1958; en successiv uppmjukning av byggnadsrestriktionerna

och kreditåtstramningen jämte diskontosänkning i maj 1958; frisläppande

av investeringsfonderna hos enskilda företag, samt införande fr. o. m. 1959

av möjlighet att disponera såväl gjorda som framtida fondavsättningar för

mera långsiktiga investeringsobjekt; höjning av gränsen för medgivande av

exportkreditgarantier från 300 till 600 miljoner kronor jämte viss lättnad i

villkoren för denna garantigivning. En konjunkturstimulerande effekt, som

kommit att inträffa just under konjunkturförsämringen, är återlämnandet

från 1958 av de särskilt under Koreakrisen upplagda prisutjämningsfonderna

inom skogsindustrierna. Inlösningen av LKAB innebär också, att betydande

belopp årligen fr. o. m. hösten 1957 ställts till förfogande för nya

investeringar, vilka också i praktiken tog fart under konjunkturavmattningen.

Vad som på detta sätt uppnåddes var att den internationella konjunkturavmattningen,

som i första hand återverkade på exporten och de hemmamarknadsindustrier

som är starkast utsatta för internationell konkurrens,

inte hann spridas ut i det svenska näringslivet på något mera påtagligt sätt.

Tvärtemot vad som brukar vara fallet vid lågkonjunkturer ökades under

denna period näringslivets investeringar.

Det är givetvis omöjligt att närmare fastställa hur starkt avmattningstendenserna

motverkats genom den förda politiken jämfört med ett annat, mera

passivt alternativ. Varje åtgärd liksom varje underlåtenhet kan ha indirekta

effekter som det inte finns några möjligheter att i sin helhet följa. Det är emellertid

rimligt att uppskatta att de vidtagna åtgärderna direkt beredde sysselsättning

under vintern 1958/59 för bortåt 50 000 man. Härtill kommer de

mera obestämbara effekterna av lättnaderna i kreditpolitiken, arbetsmarknadsorganens

intensifierade verksamhet för befrämjande av rörligheten

på arbetsmarknaden samt påskyndad utvidgning av det ordinarie utbildningsväsendet.

Under det kombinerade inflytandet av den inhemska konjunkturpolitiken

och det internationella uppsvinget har sysselsättningen åter börjat sliga och

i en sådan omfattning att arbetslösheten minskats. Såsom framgår av den

tidigare givna översikten av de aktuella ekonomiska utvecklingstendenserna

har vårt lands ekonomi nu kommit in i ett tydligt uppsvingsskede. Vårens

exportökning kunde delvis genomföras med hjälp av lageravveckling utan

motsvarande produktions- och sysselsättningsökning och detsamma har även

gällt på andra områden. Vissa lageravvecklingsbehov kvarstår alltjämt men

i stort sett synes nu tendensen börja gå i motsatt riktning. Efterfrågan,

som redan vid oförändrad nivå nu skulle kräva ökad produktion, är stigande

såväl för konsumtion som investeringar. Stigande produktion och omsättning

förutsätter även för sin normala fortgång en viss lageruppbyggnad.

Den omständigheten att investeringarna såväl inom näringslivet som inom

den offentliga sektorn inte gick tillbaka utan tvärtom ökades under konjunkluravmattningen,

borde i och för sig utöva ett modererande inflytande

på investeringsbehovet under uppsvinget. Trots detta är det tydligt att in
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

vesteringsviljan är stigande inom näringslivet. Denna utveckling har föranlett

arbetsmarknadsstyrelsen att fr. o. m. början av september månad ej

längre lämna ytterligare tillstånd att utnyttja investeringsfonder.

Den här antydningsvis beskrivna ekonomiska utvecklingen har inneburit

och innebär en fortsatt ökning av produktiviteten inom näringslivet. Under

avmattningsperioden torde denna produktivitetsförbättring i viss mån ha

dolts därigenom att arbetsgivarna ej företagit avskedanden eller arbetstidsinskränkningar

i en omfattning, som i och för sig kunnat föranledas av den

begränsade produktionen. Ett ökat utnyttjande av produktionskapaciteten

kan därför nu till en del genomföras på ett sätt som framträder i form av

ökad produktion per arbetstimme. Detta sammanhänger givetvis dessutom

med att de genomförda investeringsprogrammen inneburit fortsatt rationalisering.

En produktionsökning kan likaledes genomföras genom ökning av

arbetstiden, särskilt på de områden där korttidsarbete förut tillämpats. Både

rationaliseringen och bortfallet av korttidsarbete innebär att uppsvingets

återverkningar i form av ökat antal sysselsatta personer hittills varit relativt

begränsade. Begränsad tillgång på yrkeskunnig arbetskraft börjar dock redan

sätta en spärr för produktionsökningen på många områden.

Det är i denna period av internationell konjunkturuppgång och dennas

återverkningar på den svenska ekonomin som den tidigare redovisade ökningen

i statsutgifterna under budgetåret 1959/60 med 1,4 miljarder kronor

eller 10 procent skall realiseras. Statens inkomster stiger under samma

år med endast 300 miljoner kronor. Detta innebär att inkomsterna stiger

långsammare än vad som motsvarar det löpande skatteunderlagets ökning.

Orsaken härtill är såsom förut nämnts bland annat att kvarskattebetalningarna

våren 1960 beräknas ligga omkring 250 miljoner kronor lägre än våren

1''959 till följd av ett överuttag av preliminär skatt under 1958. Detta innebär

en extra köpkraftsökning år 1960 som skall läggas till den expansiva effekten

av utgiftsökningen. Underskottet på totalbudgeten, som föregående budgetår

uppgick till 1,4 miljarder kronor, ökas under innevarande budgetår

till det dubbla eller till inemot 3 miljarder kronor. Denna starka stegring av

budgetens expansiva effekt inträffar samtidigt som den privata sektorns

konjunkturkrafter ökar i styrka.

Tendenserna för nästkommande budgetår pekar i samma riktning med

fortsatt uppgång i den internationella konjunkturen och en ytterligare ökning

av budgetunderskottet. Statens inkomster beräknas vid oförändrad skattepolitik

öka med 600 å 700 miljoner kronor under budgetåret 1960/61. Utgifterna

kan jag vid denna tidpunkt av naturliga skäl icke precisera, eftersom

budgetarbetet just inletts. På vissa väsentliga punkter låter sig dock utgiftsutvecklingen

redan nu bestämmas med sådan säkerhet att det står klart

att en ytterligare försvagning av budgeten inträder 1960/61. Som jag tidigare

ingående belyst motsvaras statsinkomsternas ökning av automatiska utgiftsökningar

av ungefär samma storlek, d. v. s. av sådana kostnadsstegringar

som betingas av att den statliga verksamheten bedrives enligt nu gällande

normer.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 162 år 195!)

57

Bland de ökade utgifter som tillkommer utöver denna automatik, vill jag

i första hand peka på kostnaderna för de reformer inom folkpensioneringen

som enligt riksdagens tidigare uttalanden skall genomföras från den 1 juli

1960. Det gäller här andra etappen i höjningen av ålderspensionen fram till

det för 1968 fixerade målet av en pension för ensam pensionär av 3 600 kronor

och för makar av 5 400 kronor per år. Såsom riksdagen understrukit

bör höjningen ske successivt och i jämn takt. Förslag om höjning från och

med den 1 juli 1960 med 250 kronor för ensam pensionär och 350 kronor för

makar kommer i enlighet härmed att föreläggas nästa års riksdag. Kostnaderna

härför beräknas till 200 miljoner kronor. Därvid kommer någon

minskning av de kommunala bostadstilläggen icke att rekommenderas, vilket

innebär att höjningen 1960 skulle bli den största höjningen av ålderspensionens

realvärde som inträffat sedan 1953.

Reformerna inom folkpensioneringen kommer emellertid inte att begränsas

till ålderspensionen. Socialförsäkringskommittén har nu framlagt förslag

om förbättrad familjepensionering i enlighet med de riktlinjer som fastställdes

av 1958 års riksdag. Trots att prövningen av förslagets detaljer ännu

återstår, kan jag redan nu förutskicka att det förslag som efter föredragning

av chefen för socialdepartementet i denna del torde komma att föreläggas

1960 års riksdag kommer att medföra en väsentlig standardhöjning för änkepensionärer

och de barn för vilka folkpensionsförmåner utgår. Den förutnämnda

kostnadsökningen för folkpensioneringen kommer härigenom att

avsevärt ökas.

Vidare har vi att för nästa budgetår räkna med ökade kostnader för en fortsatt

utbyggnad av resurserna för utbildning och forskning samt ökade insatser

på viktiga, men alltjämt underförsörjda vårdområden såsom ungdomsvården,

fångvården, alkoholistvården och mentalsjukvården. Jag vill i del

sammanhanget starkt understryka vikten av ökade insatser för att i högre

grad inlemma vissa eftersatta minoriteter i den samhälleliga gemenskapen

och göra dem delaktiga av vår höga levnadsstandard. Det är otillfredsställande

att omvårdnaden och rehabiliteringen av i olika avseenden handikappade

i så betydande grad skall vara beroende av enskilda frivilliga insatser.

Sålunda har exempelvis rörelsehindrade, döva och blinda rätt att

ställa stora krav på samhället för att få god vård i dräglig miljö och om

möjligt få hjälp till att själva skaffa sig försörjning. Den ekonomiska delen

av den lunga börda som bärs av föräldrar till handikappade barn, bör kunna

lindras med samhällets bistånd. Jag kan inte föreställa mig, att det på allvar

kan ifrågasättas att samhället skulle upphöra med eller väsentligt minska

takten i det reformarbete som här pågår. Staten synes dessutom böra öka

sina insatser för att underlätta och stimulera ungdomens utbildning, bland

annat genom eu förstärkning av stipendier och andra direkta stödåtgärder.

Som jag redan framhållit kan utgiftsökningen för 1960/61 icke exakt preciseras.

Även vid eu restriktiv budgetbehandling framstår det emellertid

som ofrånkomligt alt räkna med en utgiftsstegring som avsevärt överstiger

inkomstökningen. 1 den bedömning jag därvid gjorl av statsutgifterna ingår

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

bl. a. en ökning av anslagen till arbetsmarknadspolitiken. Det är självfallet

inte möjligt att nu skaffa sig en mer bestämd uppfattning om hur arbetsmarknadsläget

kommer att utveckla sig under budgetåret 1960/61. Den avarbetsmarknadsstyrelsen

äskade ökningen av anslagen utgör väsentligen en

anpassning till den högre kostnadsnivå för arbetsmarknadspolitiska åtgärder,

som man måste räkna med under innevarande budgetår. Den förbättring

i konjunkturläget som nu är i gång, förutsättes alltså icke minska behovet

av insatser inom arbetsmarknadspolitiken. Eftersom denna utgör ett

fundamentalt inslag i regeringens ekonomiska politik, tillåter jag mig här

att något närmare beröra dess principiella uppläggning och motivering. Jag

framhöll i årets statsverksproposition — såsom en varning mot enligt min

mening förhastade slutsatser i motsatt riktning — att en förbättring i konjunkturläget

i första hand borde få resultera i sjunkande arbetslöshetssiffror

och i andra hand i sjunkande statsutgifter för sysselsättningsfrämjande åtgärder.

Den topp som arbetslösheten nådde förra vintern på 70 000, är avsevärt

högre än vad som bör tolereras som en normal vinterarbetslöshet. Säsongsvängningarna

kan visserligen inte helt undvikas men måste nedbringas.

För innevarande vinter måste målsättningen för arbetsmarknadspolitiken

sättas så att fjolårets höga arbetslöshetssiffror påtagligt nedpressas.

Detta kommer att kräva en energisk och kostnadskrävande insats

från samhällets sida.

Befolkningsutvecklingen medför för närvarande ett tillskott till arbetsmarknaden

av ca 25 000 personer årligen. Den pågående rationaliseringen

sker nu med snabb takt inom så gott som samtliga områden av ekonomin och

kan beräknas innebära en arbetskraftsbesparing av än större mått. Härtill

kommer det — visserligen svåruppskattade — utbudet av ytterligare arbetskraft

till följd av ökad yrkesintensitet, inte minst bland kvinnorna. Utvecklingen

på arbetsmarknaden karakteriseras i dag och även framöver av att

samtidigt som konjunkturuppgången medför brist på yrkesutbildad arbetskraft,

f. n. främst inom den stora kapitalvarusektorn, föreligger det även

vissa överskott på arbetskraft. Dessa överskott är dels lokalt begränsade

och hänför sig framför allt till de nordligaste länen, dels är de koncentrerade

till den yngre och den äldre arbetskraften. Om man på en sådan arbetsmarknad

försöker åstadkomma full sysselsättning genom en generell

ökning av efterfrågan, skulle denna efterfrågan behöva bli så stor att den

skulle medföra en inflationistisk utveckling och därmed på litet längre sikt

skapa nya och ökade sysselsättningssvårigheter. Ett vidmakthållande av

den fulla sysselsättningen förutsätter därför i stället en energisk arbetsmarknadspolitik

med sikte på att åstadkomma en starkt ökad rörlighet såväl

geografiskt som yrkesmässigt. Den yrkesmässiga rörligheten kan åstadkommas

genom en utbyggnad av ungdomens yrkesutbildning och åtgärder

för omskolning och rehabilitering av den äldre arbetskraften.

Del är därför en felsyn att betrakta arbetsmarknadspolitiken som ett redskap,

som skall användas endast i perioder av avmattning och konjunkturnedgång.

Den har minst lika stora uppgifter vid en bättre hävdad konjunk
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

59

tur, då den utgör eu väsentlig förutsättning för att högkonjunkturen skall

bestå utan att via löneglidning på bristområdena övergå i en inflationistisk

och produktivitetshämmande utveckling. Först med en smidigt fungerande

arbetsmarknadspolitik kan de effektiva och expanderande delarna av vår

ekonomi tillgodogöra sig de stora produktivitetsvinster som ligger inom räckhåll.

Det är därför ur hela samhällsekonomins synpunkt väsentligt att lösningen

av det aktuella stalsfinansiella problemet sker på ett sådant sätt att

arbetsmarknadens problem samtidigt bringas närmare sin lösning.

En realistisk bedömning av statsutgifternas fortsatta ökning under budgetåret

1960/61 visar att denna är påtagligt större än vad som är förenligL

med samhällsekonomisk balans, om inga motåtgärder vidtas. Den fråga som

härvid först inställer sig är bur långt det är möjligt och önskvärt att lösa det

statsfinansiella problemet genom utgiftsminskningar. Eesparingsutredningens

nu framlagda betänkande utgör ett gott underlag för en bedömning av

denna fråga. Utredningen har verkställt en analys av budgetens innehåll

och av de drivande krafterna bakom utgiftsökningen under 1950-talet. Materialet

berättigar enligt utredningen till slutsatsen att kraften och riktningen

i den statsfinansiella utvecklingen i stort sett bestämmes av statsmakternas

beslut i fråga om några få, stora poster på budgeten. Därav måste,

enligt utredningen, också följa, att möjligheterna att åstadkomma besparingar

på budgeten av en sådan storleksordning att de kan sägas vara av

statsfinansiell relevans, i slort sett blir beroende av vad som bedömes möjligt

att göra, när det gäller vissa dominerande utgiftsområden. Därest de

få, stora utgiftsposterna skulle befinnas böra i sin helhet undantagas från

cn besparingsaktion, är därmed också med nödvändighet givet att klyftan

mellan statens utgifter och inkomster inte i någon väsentlig mån kan elimineras

genom åtgärder i besparingssyfte på utgiftssidan. Utredningens slutsats

blir, att en besparingsaktion, som inte innefattar en omprövning av

vissa av de dominerande anslagsposterna, ofrånkomligen måste få synnerligen

begränsad effekt.

Under budgetbehandlingen kommer besparingsutredningens olika förslag

att ingående prövas. I detta sammanhang vill jag därför endast något beröra

de viktigaste av utredningens förslag. Jag vill då först erinra om att den av

utredningen förordade takten i ålderspensionernas böjning fram till och

med 1968 innebär ett accepterande av vad riksdagen redan uttalat. Regeringen

har också — såsom jag redan nämnt — för avsikt att föreslå riksdagen

en ny standardhöjning av ålderspensionerna för nästa budgetår efter

dessa riktlinjer. Beträffande vägbyggandets expansion bar utredningen föreslagit

en stegringstakt av ca 6 procent per år i stället för den av myndigheterna

— i enlighet med den tidsmässigt förskjutna vägplanen — äskade ökningen

av drygt 15 procent under det närmast framförliggande året. I anslutning

härtill vill jag framhålla, alt statsmakterna ej bundit sig för den

takt i vilken vägplanen bör realiseras utan hänvisat till att denna fråga

naturligen måste bedömas med hänsyn till bland annat det samhällsekonomiska

läget. Regeringens förslag om anslag till vägbyggande ocli underhåll

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

kommer för nästa budgetår att utformas med beaktande av besparingsutredningens

förslag. Vad avser utredningens förslag till besparingar i egentlig

menfng, d. v. s. de förslag som medför en minskning i förhållande till de å

innevarande års riksstat anvisade anslagen, uppgår besparingarnas sammanlagda

belopp till 120 miljoner kronor för budgetåret 1960/61. Regeringen

är beredd att allvarligt pröva dessa utredningens förslag i den mån

de representerar verkliga besparingar och inte överflyttningar från en skatteform

till en annan. Av den anledningen vill jag redan nu deklarera att jag

exempelvis inte finner det rimligt att reducera skatteersätlningen till kommunerna

och därmed tvinga fram kommunala utdebiteringshöjningar. Vidare

måste som utgångspunkt i besparingsarbetet gälla att av riksdagen

gjorda åtaganden endast i yttersta nödfall bör bli föremål för omprövningar.

Den väsentliga synpunkten på besparingsutredningens förslag måste

emellertid i nu förevarande sammanhang vara, att även ett fullständigt accepterande

skulle medföra en minskning av nu utgående anslag med 120

miljoner kronor under budgetåret 1960/61, vilket är en besparing som

mångfaldigt konsumeras av förutsedda utgiftsökningar. Detta utgör självfallet

icke något skäl för att icke allvarligt pröva utredningens förslag men

det utgör ett alldeles avgörande skäl varför dess förslag inte kan betraktas

som något alternativ till en inkomstförstärkning. I den mån utgiftsminskningar

skall användas som medel för att på allvar nedbringa det nu aktuella

budgetunderskottet, måste besparingarna vara av en helt annan storleksordning

än de som föreslagits av utredningen. Besparingar av erforderlig

storlek skulle innebära en radikal nedskärning av samhällets insatser på en

rad väsentliga områden. En sådan nedskärning går ofrånkomligen ut över

folkpensionerna, familjepolitiken, arbetsmarknadspolitiken, försvaret och

bostadsbyggandet. Otvivelaktigt skulle inflationstrycket i vår ekonomi kunna

dämpas genom sådana åtgärder, men åtgärderna skulle icke ha den nödvändiga

förankringen bland det stora flertalet av vårt lands medborgare.

När jag här framhållit, att en betydande ökning av budgetens redan i utgångsläget

stora underskott uppstår budgetåret 1960/61 även vid en restriktiv

budgetbehandling — varmed jag avser en restriktivitet som icke tillätes

rubba de väsentliga trygghetselementen och framåtskridandet i vårt samhälles

uppbyggnad — har jag utgått från att inkomstökningen under 1960/

61 kan beräknas till 600 å 700 miljoner kronor. Denna beräkning bygger,

såsom jag tidigare redovisat, bl. a. på antagandet att den av fysiska personer

förvärvade inkomstsumman under 1960 stiger med fyra procent över nivån

1959. Detta antagande, som i och för sig icke är en prognos, kan grovt

anses motsvara en inflationsfri inkomststegring vid en normal produktivitetsstegring

inom hela ekonomin på i genomsnitt tre procent.

Det är självfallet möjligt att den faktiska utvecklingen kan komma ati

avvika från det antagande på vilket budgetberäkningen grundar sig och eu

sådan avvikelse skulle då snarast gå i riktning mot en något större inkomst
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

61

ökning. Som jag framhöll i kompletteringspropositionen påverkar emellertid

avvikelser av måttlig storlek budgetsaldot endast i ganska begränsad omfattning.

En ökning av lönesumman med en procent utöver vad som antagits

för 1960 skulle sålunda öka källskatteinkomsterna under budgetåret

1960/61 med drygt 100 miljoner kronor. Även de indirekta skatteinkomsterna

skulle sannolikt påverkas av den utveckling som leder till en ytterligare

höjning av lönesumman. Denna inkomstökning kan antagas vara av storleksordningen

50 miljoner kronor. Någon exakt uppskattning är dock inte

möjlig att prestera med mindre hela det ekonomiska förloppet preciseras.

Mot denna inkomstökning på drygt 150 miljoner kronor svarar emellertid

ökningar på utgiftssidan, i första hand för de statsanställdas löner och pensioner

(inklusive höjning av statens bidrag till vissa kommunalt anställdas

löner), med drygt 50 miljoner kronor per procentenhet och år. Om sakanslagen

icke volymmässigt skall krympas till följd av lönestegringen, tillkommer

ytterligare ca 25 miljoner kronor i utgiftsökning. Nettoeffekten på budgetsaldot

skulle alltså bli 75 miljoner kronor per procentenhet. Skall budgetsaldot

på denna väg mer väsentligt förbättras kräves alltså en så betydande

höjning av skatteunderlaget att det förutsätter antaganden om en rent

inflationistisk utveckling. Realt sett skulle en sådan »lösning» av budgetproblemet

betyda att utrymmet för statens utgifter skapades genom prisstegring

och en via den inflationistiska inkomstutvecklingen skärpt direkt

beskattning.

Med utgifterna för budgetåret 1959/60 fastlagda genom beslut vid årets

riksdag och en ytterligare ökning under 1960/61 av antydd storleksordning

framstår en skärpning av den ekonomiska politiken som ofrånkomlig med

hänsyn till de nu förutsebara tendenserna inom den privata sektorns efterfrågan.

Det material som redovisas i den vid denna proposition som bilaga 1 fogade

ekonomiska översikten, ger vid handen att vi om inte den ekonomiska

politiken skärpes under år 1960 kan emotse en total efterfrågan i samhället

som väsentligt kommer att överstiga de tillgängliga resurserna. På så gott

som alla områden kan efterfrågan väntas stiga avsevärt över 1959 års nivå.

Detta gäller näringslivets investeringar såväl i maskiner och anläggningar

som än mer i lager. Det gäller även de privata hushållens efterfrågan och

kommunernas utgifter. De ökade statsutgifterna är en av faktorerna bakom

denna utveckling, t. ex. de höjda folkpensionerna till hushållen. Därutöver

kommer staten att för sin egen verksamhet ta ökade resurser i anspråk,

framförallt för stegrade statliga investeringar. Någon exakt precisering av

efterfrågeöverskottets storlek är inte möjlig men ej heller nödvändig. I den

omförmälda ekonomiska översikten uppskattas balansbristen under 1960

till 1,5 miljarder kronor. Denna uppskattning måste självfallet omges med

vida felmarginaler. Balanshristen är dock av eu sådan storleksordning att

slutsatserna för den ekonomiska politiken inte rubbas av den ofrånkomliga

osäkerheten i denna uppskattning.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

För att dämpa efterfrågestegringen ned till en nivå som är förenlig med

en balanserad expansion inom samhällsekonomin, kommer den ekonomiska

politikens olika medel att alla vara erforderliga. Jag förutser sålunda att vi

får räkna med en även i fortsättningen stram penningpolitik. Jag finner det

dock helt orealistiskt att föreställa sig att penningpolitiken ensam skulle

kunna säkerställa den samhällsekonomiska jämvikten. Påfrestningarna på

penningpolitiken är med det rådande ränteläget redan nu betydande. Den

likviditetsökning som ägt rum under 1958 och 1959 inom ekonomin och då

framför allt inom näringslivet, har minskat möjligheterna att med penningpolitiska

medel begränsa efterfrågan. Det förutsedda statliga lånebehovet

under budgetåret 1959/60 är lika stort som lånebehoven under de två föregående

budgetåren sammanslagna och skulle därför komma att medföra en

ytterligare kraftig ökning av bankernas och näringslivets likvida tillgångar.

Att placera en upplåning av förutsedd omfattning helt eller ens till huvuddelen

på den långa kapitalmarknaden är nämligen uteslutet om övriga

väsentliga låneintressen, framför allt bostadsbyggandet och den kommunala

upplåningen, samtidigt skall kunna tillgodoses i rimlig omfattning. Den

skärpning av den ekonomiska politiken som erfordras för att i nuvarande

konjunkturläge fullfölja de åtaganden för samhället som en överväldigande

majoritet av folkets representanter i riksdagen står bakom, måste därför i

allt väsentligt utföras via skattepolitiken.

Övervägandena i det föregående leder enligt min mening fram till den

ofrånkomliga slutsatsen att budgeten kräver en inkomstförstärkning av

storleksordningen 1 å 1 1/2 miljard kronor, räknat för helt budgetår.

För att åstadkomma en sådan ökning av statsinkomsterna är, såsom jag

redan angav i årets statsverksproposition, olika vägar tänkbara. En skärpning

av den direkta beskattningen kan ske genom en höjning av uttagningsprocenten

med eller utan en samtidig förändring av skatteskalorna. Om den

erforderliga ökningen av statsinkomsterna helt skulle uttagas via den direkta

skatten, skulle krävas en genomsnittlig höjning av statsskatten med

30 procent, eftersom den statliga inkomstskatten för fysiska personer för

1959/60 kan beräknas till ca 3 900 miljoner kronor. Med den höjd som den

direkta skatten har i vårt land framstår i varje fall en mer väsentlig höjning

av denna knappast som en framkomlig väg. En sådan höjning kunde

befaras öka de utbredda försöken till skatteflykt och ytterligare stimulera

skattetänkandet. Visserligen pågår en förstärkning av taxeringsorganisationen

som på något längre sikt bör ge resultat i form av en mer effektiv taxering

och därmed en rättvisare fördelning av skattebördan mellan olika inkomsttagare.

Å andra sidan ligger det i sakens natur att man även med eu

effektivisering av taxeringsarbetet icke kan ernå full tillförlitlighet vid taxeringen

av samtliga medborgare. En höjning av inkomstbeskattningen för

större inkomsttagare skulle kunna ytterligare skärpa denna motsättning.

För att ernå full jämställdhet härvidlag skulle erfordras en utökning av

taxeringskontrollen som — förutom att vara synnerligen kostnadskrävande

- skulle innebära så vittgående granskningsåtgärder att den skulle vara

ägnad att inge allvarliga betänkligheter.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

63

Inte heller förmögenhetsskatten kan läinna något väsentligt bidiag till

den erforderliga inkomstförstärkningen. En 50-procentig höjning av förmögenhetsbeskattningen

skulle sålunda icke inbringa mer än ca 80 miljoner

kronor per budgetår. Effekten på kort sikt på förmögenhetsägarnas konsumtion

skulle dessutom sannolikt bli än mindre.

Jag har därför kommit fram till att inkomstförstärkningen måste sökas

inom de indirekta skatternas område. Ett ytterligare skäl som talar härför

är den markerade omfördelning av skattebörden från indirekt till direkt

skatt som ägt rum i vårt land inte bara när man jämför med förkrigstiden

utan också i jämförelse med relationerna efter 1947 års skattereform. Nu

utgående indirekta skatter utgörs av s. k. punktskatter. Efter de höjningar

som genomfördes senast 1958, synes utrymmet för ytterligare höjning av nu

utgående punktskatter — med ett par viktiga undantag — vara starkt begränsat.

Däremot föreligger i och för sig icke oväsentliga möjligheter att ytterligare

utvidga varuområdet. Inför perspektivet av eu mer väsentlig utvidgning

av punktskattesystemet och de risker för störningar och anpassningssvårigheter

som kan befaras uppstå som följd av de relativt höga skattesatser

som skulle bli nödvändiga även -vad en utvidgning av varuområdet,

framstår en generell varubeskattning som det lämpligaste alternativet. Vid

en sådan skatt kan skatteprocenten hållas låg och riskerna för snedvridningar

av prissystemet minskas genom att den likformigt drabbar alla varor.

Jag kan alltså i denna principfråga ansluta mig till de slutsatser som

1952 års kommitté för indirekta skatter redovisat i sitt år 1957 avlämnade

betänkande (SOU 1957:13).

Innan jag går in på den närmare utformningen av den av mig sålunda

förordade allmänna varuskatten, vill jag utöver det rent budgetpolitiska

kravet på en inkomstförstärkning för täckning av statsverkets utgifter

även behandla den konjunkturpolitiska innebörden av att den finanspolitiska

åtstramningen gives en generell form. Det efterfrågeöverskott som nu

börjar bli märkbart i den svenska ekonomin, är än så länge koncentrerat till

vissa områden, framför allt till kapitalvaruindustrin som stimuleras såväl

av den ökade exporten som av näringslivets stigande investeringsvilja. Efterfrågeläget

på andra områden är däremot tills vidare mer i balans. Med

utgångspunkt härifrån har del i den ekonomisk-politiska diskussionen hävdats

alt den restriktiva politiken i dagens läge i första hand borde inriktas

på företagsamheten. Även om jag inser att kortsiktiga balanssynpunkter

kan tala för eu sådan avvägning av åtgärderna, är jag dock icke beredd att

förorda en dylik politik. En fortsatt ökning av investeringsverksamheten

inom näringslivet framstår som ytterst angelägen. Det är ett avgörande

villkor för eu fortsatt stegring av levnadsstandarden och en fortsatt progressiv

politik att föreliggande möjligheter till en snabb produktivitetsstegring

tillvaratages. De större marknadsbildningar som nu växer fram i Europa

samt det ökade beroende av utrikeshandeln som följt av konvertibiliteten

ställer stora krav på det svenska näringslivets konkurrensförmåga

men innebär samtidigt utomordentliga chanser om de rätt utnyttjas. Inför

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kiingl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

detta perspektiv finner jag det angeläget att den ekonomiska politiken utformas

så att utrymme skapas för en fortsatt ökning av investeringsverksamheten.

Det är i enlighet härmed som jag förordar att åtstramningen av

finanspolitiken ges en generell form givetvis omfattande även investeringsverksamheten

men med den avgörande vikten lagd på konsumtionen. Denna

generellt verkande åtstramningspolitik underlättas om produktionsfaktorerna

— och då framförallt arbetskraften — besitter en sådan grad av rörlighet,

att expansionen av investeringarna kan fortgå utan störningar. De

synpunkter jag tidigare anfört om arbetsmarknadspolitikens uppgifter

återkommer därför här med full styrka. Arbetsmarknadspolitiken framstår

som det nödvändiga komplementet till en generellt verkande finanspolitisk

åtstramning och en förutsättning för att investeringarna skall kunna öka i

önskad omfattning.

Tidpunkten för ikraftträdandet av en allmän varuskatt bör vara årsskiftet

1959/60. Det har i den offentliga diskussionen ifrågasatts om inte ur

konjunktursynpunkt en något senare tidpunkt skulle vara att föredraga,

exempelvis den 1 mars eller den 1 april. Jag vill häremot framhäva vikten

av att den ekonomiska politiken åtstramas innan överkonjunkturen hunnit

bli fullt utvecklad. Riskerna att komma för tidigt bedömer jag rent konjunkturmässigt

som ringa och dessutom väger de lätt mot risken för att

åtgärderna blir insatta för sent. Erfarenheten från efterkrigstiden har lärt

oss hur stora olägenheterna är av att neutralisera en alltför stor efterfrågan,

sedan den väl en gång materialiserats. Jag vill i detta sammanhang också

påpeka att konsumtionsefterfrågan under våren 1960 får ett extra tillskott

genom att allmänhetens utgifter för kvarskattebetalningar då ligger på en

exceptionellt låg nivå. Tilläggas kan att ett ikraftträdande vid annan tidpunkt

än ett årsskifte skulle medföra betydande kontrolltekniska olägenheter.

I detta sammanhang vill jag också beröra den invändningen mot en omsättningsskatt

att den skulle framkalla i stället för motverka inflation. Jag

åsyftar då inte bara det enkla påpekandet, som i och för sig är obestridligt,

att skatten i första omgången innebär en prishöjning, alltså levnadskostnadsstegring.

Den begränsning av stegringen i allmänhetens realinkomster som

denna prishöjning innebär, har man emellertid bestämt sig för i och med

beslutet om de utgifter som skatten skall täcka. Det är därför nu endast frågan

om sättet för att genomföra den. Man har att välja mellan att lägga

inkomstbegränsningen på speciella grupper av inkomsttagare och företag,

som då skulle få en mycket kännbar inkomstreduktion — t. ex. barnfamiljerna

genom indragning av ett barnbidrag — eller att lägga den på alla via

en varuskatt. Jag har valt att föreslå alt inkomstbegränsningen lägges på

samtliga, med undantag för vissa grupper som genom särskilda motåtgärder

bör befrias.

Det väsentliga ur synpunkten av inflationsbekämpning är att förhindra

att en hotande brist på överensstämmelse mellan tillgång och efterfrågan

leder till en spiral av prisstegring och penninginkomststegringar. Det befa
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

ras ofta att omsättningsskatten skulle framkalla lönehöjningar som i sin

tur skulle framkalla nya prisstegringar med nya lönehöjningar som resultat

o. s. v. Denna uppfattning förutsätter bland annat att löneutvecklingen (löneglidning

och avtalsmässiga höjningar sammantagna) skulle vara betingad

endast av löntagarnas krav, exempelvis till följd av i och för sig naturliga

önskemål om kompensation för prishöjningar men däremot inte av företagens

faktiska förmåga att betala eller av deras därmed sammanhängande

efterfrågan på arbetskraft. Denna uppfattning om lönemekanismen kan

inte vara hållbar. Om den totala efterfrågan på varor och tjänster, och alltså

ytterst efter arbetskraft, på grund av stora statliga budgetunderskott eller

andra efterfrågestimulerande förhållanden starkt överstiger tillgången, blir

till en början stora vinstökningar och åtminstone så småningom stora nominallönehöjningar

ett oundvikligen inträdande resultat. Arbetsgivarna har

i ett sådant läge mindre anledning att motsätta sig vare sig organisationernas

eller de enskilda löntagarnas önskemål om höjda löner, eftersom de

höjda lönekostnaderna lätt kan övervältras på priserna, i varje fall då det

gäller den dominerande del av produktionen som avsättes inom landet. När

dessa prishöjningar sedan framkallar nya lönekrav, blir motståndet mot en

fortsättning relativt svagt, eftersom den på så sätt fortgående penninginkomsthöjningen

själv skapar efterfrågeförutsättningar för ytterligare prishöjningar.

Det är en sådan spiral som ovillkorligen måste undvikas. Den

skulle resultera i försämrad internationell konkurrenskraft genom den interna

kostnadsstegringen och i en reduktion av valutareserven. I sista hand

skulle den leda till en arbetslöshet som vore mycket svår att bekämpa.

Om däremot en lönehöjning på grund av den inkomstbegränsning som

en omsättningsskatt syftar till inte på samma sätt kan övervältras på priserna

utan att framkalla återverkningar på avsättningen av produkterna, blir

situationen en annan. Det blir svårare för företagen att genom prishöjningar

kompensera sig för både omsättningsskatt och lönehöjningar. Inkomstökningen

kommer då att mera överensstämma med den reella produktivitetens

utveckling.

I fråga om riskerna för de kompensationskrav som man på sina håll befarar

att en omsättningsskatt skall utlösa, så vill jag understryka att löntagarna

skulle få ungefär lika mycket anledning att begära kompenserande

lönehöjningar vid de andra sätt att justera den statsfinansiella och samhällsekonomiska

balansbristen, som även föreslagits, t. ex. höjda taxor och

resekostnader, övervältring av utgifter på kommunerna med åtföljande kommunalskattehöjning,

starkt reducerade bostadssubventioner med åtföljande

hyreshöjning, sänkt standard och ökade utgifter för undervisning och

utbildning för de flesta barnfamiljerna genom indragning av ett barnbidrag,

begränsning av studiebidragen in. in. Problemet kan således icke ensidigt

ställas så alt eu balansering av budgeten via inkomstförstärkning genom en

omsättningsskatt föranleder kompensationskrav, men att dessa skulle utebli

om balanseringen i stället skedde genom besparingar som lika direkt påverkar

de enskildas ekonomi och levnadsstandard.

5 Hihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 162

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

Jag har slutligen anledning understryka alt det inte ligger någon motsättning

i att omsättningsskatten har sin konjunkturpolitiska motivering

som dämpande faktor i en samhällsekonomi med inflationsrisker och samtidigt

motiveras som en praktisk och riktig form för att åstadkomma den

inkomstförstärkning som bland annat erfordras för att driva en aktiv och

effektiv arbetsmarknadspolitik.

Även i en klart uppåtgående konjunktur får vi räkna med att vissa områden

och branscher kan få kämpa med sysselsättningsproblem. Rationaliseringen

och produktivitetsutvecklingen går ibland så snabbt att sysselsättningssvårigheter

övergångsvis kan uppstå. En expansiv konjunktur i allmänhet

utesluter inte variationer i framstegstakten olika verksamhetsområden

emellan och ställer då anspråk på en kostnadskrävande arbetsmarknadspolitik.

Dessutom har samhället i dag helt andra ambitioner än för ett

par decennier sedan i fråga om sysselsättningsgraden och accepterar ej den

tolerans mot arbetslöshet som tidigare var fallet.

Den allmänna varuskatt som jag förordar, ansluter sig i sina huvuddrag

till det förslag till detaljhandelsskatt som framlades av 1952 års kommitté

för indirekta skatter. I andra avdelningen kommer jag att i detalj redogöra

för förslagets innebörd. Här vill jag endast framhålla att skatten i princip

utgår på alla varor och tjänster i konsumentledet. De undantag som föreslås

är motiverade av tekniska och administrativa skäl. Detta innebär att exporten

liksom industrins råvaror och halvfabrikat ej omfattas av skatteplikten.

Med hänsyn till att fastigheter och hyrestjänster ej beskattas kommer

byggnadsråvaror såsom cement, tegel och trä att behandlas som konsumtionsvaror

hos byggmästaren och därmed bli skattepliktiga. Likaså betraktas

den slutliga köparen av maskiner och andra inventarier som konsument.

Industrins, handelns och transportväsendets maskininvesteringar

kommer därmed att omfattas av skatten.

Skatten är följaktligen en generell skatt i det den drabbar konsumtionsoch

kapitalvaror lika. Jag fäster stor vikt vid skattens generella karaktär.

Bristerna med den 1941—1946 utgående allmänna omsättningsskatten sammanhängde

just med att flera viktiga varor undantogs från beskattning,

vilket skapade administrativa problem och försvårade kontrollen.

Inställningen till den indirekta beskattningsformen har tidigare varit ganska

negativ. I ett äldre samhälle kunde det med fog sägas att den indirekta

beskattningen, i den mån den avsåg nödvändighetsvaror, i särskild grad

träffade de ekonomiskt sämst ställda, medan dessa å andra sidan endast i

ringa utsträckning blev föremål för samhällets omsorger. En sådan uppfattning

håller inte längre streck. Orsakerna härtill har utvecklats redan av

1949 års skatteutredning. Utredningen, som i detta avseende var enhällig,

framhöll bl. a. alt numera, då beskattningen blivit så omfattande att en väsentlig

del måste på ena eller andra sättet träffa de breda lagren av inkomsttagare,

starka motiv kunde anföras för att i ökad omfattning använda den

indirekta skatteformen för denna del av skatteuttaget. För en sådan omläggning

av skattesystemet talade särskilt den omständigheten att den direkta

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

skatten i många fall kunde undgås genom ofullständiga inkomst- och förmögenhetsdeklarationer.

En i varupriserna inlagd skatt finge däremot betalas

av alla i bättre proportion till deras faktiska levnadsstandard och därmed

bli lägre för dem som blir fullständigt taxerade. Omläggningen skulle

inte behöva innebära någon minskning av progressiviteten i samhällets krav

på medborgarna i anslutning till deras ekonomiska bärkraft, eftersom de

lägsta inkomsttagarna skulle kunna kompenseras genom direktskattelättnader

eller ökning av utgående socialförmåner. Den allmänna utjämningen

i fråga om inkomster och levnadsstandard har över huvud taget bidragit till

en ändrad syn på denna fråga. En betydelsefull omständighet, som bör beaktas

i detta sammanhang, är att expansionen på driftbudgetens utgiftssida

under senare år i stor utsträckning betingats av sociala utgifter och andra

insatser som i främsta rummet kommit de breda lagren direkt lillgodo. Det

kan också förtjäna erinras om att de indirekta skatterna i vårt land, trots

vissa höjningar under senare år, alltjämt torde utgöra en mindre del av

den totala beskattningen än fallet är i flertalet andra länder.

Den invändning mot den indirekta beskattningen som spelat en dominerande

roll i den tidigare skattepolitiska diskussionen, har varit att den indirekta

skattens proportionella karaktär bryter mot de värderingar om en

rättvisare inkomstfördelning, som ligger bakom den direkta skattens progressivitet.

Jag finner att denna invändning måste tillmätas en väsentlig betydelse

och att det därför är angeläget att införa ett progressivt element i den

indirekta beskattningen. Olika metoder är här möjliga. Den vanligaste har

historiskt varit att från skatten undantaga vissa nödvändighetsvaror, som

spelar en speciellt stor roll i de lägre inkomsttagarnas budget. Denna metod

är emellertid redan av administrativa skäl olämplig. Dessutom är gränsdragningen

mellan nödvändighetsvaror och andra varor inom vida marginaler

godtycklig. Härtill kommer att de s. k. nödvändighetsvarorna ingår även

i de större inkomsttagarnas konsumtion, vilket reducerar den avsedda effekten

av deras undantagande. Jag finner därför alla skäl tala för att det

progressiva elementet tillgodoses genom direkta bidrag till de grupper man

önskar helt eller delvis befria från omsättningsskattens verkningar. För

folkpensionärernas del sker detta automatiskt genom nu gällande indexreglering

av utgående pensionsförmåner. För barnfamiljerna däremot kräves

ett särskilt beslut och formen härför är given genom barnbidragen.

Principen bör härvidlag vara att barnbidragen höjes i eu omfattning, som

motsvarar den fördyring av barnens konsumtion som blir följden av en omsättningskatt.

I enlighet härmed anmäles denna dag förslag om höjning av

det allmänna barnbidraget med 50 kronor per barn och år från och med den

1 januari 1060.

En annan grupp som enligt min mening bör bli föremål för särskilda åtgärder

är de arbetslösa. Förutom en intensifierad arbetsanskaffning aktualiseras

i detta läge även en sådan ökning av statens bidrag till de erkända

arbetslöshetskassorna, alt dessa kan bereda sina medlemmar bättre förmå
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

ner. Chefen för socialdepartementet kommer att längre fram anmäla ett förslag

i detta syfte.

Jag vill i detta sammanhang något beröra storleken av den effekt som en

allmän varuskatt kan väntas få på prisnivån. Under förutsättning att skattens

belopp direkt lägges till det tidigare priset, skulle en procents skatteuttag

kostnadsmässigt medföra en höjning av konsumentprisindex med ca

2/3 procent. Att stegringen blir lägre än skatteprocenten beror främst på

att hyres- och resekostnader samt vissa servicetjänster ej påverkas av

skatten. Hur stor priseffekten faktiskt blir, kommer emellertid att vara beroende

av företagens möjligheter att ta ut de högre priserna och därmed

i sista hand på det rådande marknadsläget. Det kan i detta sammanhang

dock icke helt bortses från riskerna att skatten tages till intäkt för prishöjningar

som är större än själva skattebeloppet. Jag finner det med hänsyn

härtill angeläget att åtgärder vidtages för en skärpt prisövervakning i samband

med skattens införande.

Vid sidan av de senast omnämnda åtgärderna finner jag införandet av en

allmän varuskatt motivera även en viss omprövning av nu gällande skatteskalor

för den statliga inkomstskatten. Inkomststegringen under 50-talet har

fört upp även mindre och medelstora inkomsttagare till relativt höga skatteskikt.

Jag finner det därför motiverat att revidera skatteskalorna. Tyngdpunkten

i en sänkning av den direkta skatten bör falla på de lägre inkomsterna.

I det förslag till skattesänkning som jag senare denna dag ämnar anmäla,

uppgår sänkningen av statsskatten för makar till 9 å 10 procent för

inkomster upp till 16 500 kronor. Därefter sjunker den relativa skattesänkningen

och upphör helt när inkomsten närmar sig 40 000 kronor. För högre

inkomster föreslås ingen ändring i nu utgående inkomstskatt. För ensamstående

inträder den högsta skattesänkningen i skiktet 7 000 till 9 500

kronor i årsinkomst där den uppgår till drygt 10 procent. För inkomster på

25 000 kronor och däröver blir det ingen ändring. Skattesänkningen föreslås

träda i kraft fr. o. m. inkomståret 1960 och även påverka källskatteuttagen

för samma år.

I detta sammanhang vill jag också aktualisera en del andra angelägna

reformer på beskattningens område. Jag har sålunda för avsikt att senare

anmäla förslag till nästa års riksdag om en revidering av reglerna för sambeskattningen.

Kritiken av nu gällande regler finner jag visserligen på

många punkter överdriven och grundad på missförstånd. Dock är en viss

reformering av sambeskattningen befogad. Den revidering som jag i dagens

läge finner önskvärd har avseende på sambeskattningens verkningar som

familjebeskattning. Jag ämnar sålunda föreslå en höjning av avdraget för

förvärvsarbetande hustru med barn, eftersom denna familjetyp med skäl

kan anses missgynnad av gällande utformning av skattereglerna. Vidare finner

jag det angeläget att beskattningen av de ofullständiga familjerna mildras.

Jag räknar här liksom vid förvärvsavdraget med att i stort kunna ansluta

mig till de förslag som framlagts av 1957 års samheskattningsrevision.

Jag ämnar vidare anmäla förslag till nästa års riksdag om rätt till för
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 är 1959

lustutjämning och till avskrivning på inventarier i jordbruksdrift. De senast

berörda reformerna avses gälla fr. o. in. 1961 års taxering och kommer

således även dessa att avse 1960 års inkomster.

Kostnaderna för de här angivna reformerna på den direkta beskattningens

område kan för helt år beräknas uppgå till omkring 300 miljoner kronor,

varav 225 miljoner kronor faller på ändrade skatteskalor för inKomstskatten,

40 miljoner kronor på ändring av familjebeskattningen och ca 25

miljoner kronor på ändringar rörande förlustutjämning och avskrivning

av jordbruksinventarier. Härtill kommer kostnaden för höjning av barnbidragen

och utbetalningen av ett indextillägg till folkpensionärerna, med 90

respektive 40 miljoner kronor. Den totala kostnaden för de här föreslagna

reformerna skulle alltså uppgå till omkring 400 miljoner kronor.

Den inkomstförstärkning som jag i dagens läge finner erforderlig uppgår

som förut nämnts för helt år till 1 ä 1 1/2 miljard kronor. Den allmänna varuskatten

kan beräknas inbringa ca 350 miljoner kronor per år och procentenhet.

Nettointäkten för staten reduceras dock till en del av den fördyring

som skatten medför av statens inköp av skattepliktiga varor.

Den skattesats som jag med hänvisning till budgetläget och till kostnaderna

för de föreslagna reformerna vill föreslå uppgår till 4 procent. En allmän

varuskatt av denna höjd skulle brutto inbringa 1 400 miljoner kronor.

En begränsning av den allmänna varuskatten till denna nivå, förutsätter

emelleriid vissa höjningar på ett speciellt avsnitt som föreslås undantaget

från omsättningsskatten nämligen energiområdet. Jag ämnar därför senare

denna dag anmäla förslag om höjning av den nu gällande energibeskattningen,

nämligen i vad avser bensin, eldningsolja, kol och koks. Höjningen

har därvid avpassats med ledning av bland annat prisutvecklingen på området.

Den föreslagna höjningen av skattesatsen på bensin, 5 öre per liter,

framstår som skälig med hänsyn till att också bilismen bör lämna sitt bidrag

till den allmänna inkomstförstärkningen. Energiskattehöjningarna,

bensinen inkluderad, beräknar jag ge en inkomstökning av sammanlagt ca

225 miljoner kronor för helt år. Totalt skulle alltså statens intäkter genom

de föreslagna åtgärderna på den indirekta skattens område stiga med ca

1 600 miljoner kronor. Inkomstförstärkningen för statsverket stannar emellertid

efter avdrag för de bär anmälda reformerna vid omkring 1 200 miljoner

kronor för helt år räknat.

För budgetåret 1959/60 kan effekten av de föreslagna inkomstförstärkningarna

med hänsyn till de redovisningstekniska förhållandena uppskattas

till omkring tredjedelen av helårseffekten eller till drygt 500 miljoner kronor.

Av de föreslagna reformerna på beskattningens område är det å andra

sidan endast sänkningen av den statliga inkomstskatten som påverkar statsinkomsterna

under innevarande budgetår och reduktionen torde stanna vid

ett femtiotal miljoner kronor. Härtill kommer kostnaderna för höjning av

barnbidragen och utbetalningen av ett indextillägg till folkpensionarerna.

Nettoeffekten av de föreslagna åtgärderna på budgeten för 1959/60 blir sålunda

reduktion av budgetunderskottet med omkring 400 miljoner kronor.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr lt>2 år 1959

De förslag jag här framlagt visar regeringens uppfattning om hur budgetpolitiken

med dagens konjunkturperspektiv lämpligen bör utformas. De föreslagna

inkomstförstärkningarna, som enligt min uppfattning är så avvägda

att de på ett lämpligt sätt fördelar belastningen mellan konsumtion och

investering i samhällsekonomin, ger den förstärkning av statsfinanserna

som i dagens läge är ofrånkomlig. Statens upplåning kan härigenom hållas

inom en ram, som visserligen framstår som hög, men ändå är tolerabel mot

bakgrunden av den förutsebara konjunkturutvecklingen. Trots den sanering

av statsfinanserna som ett godtagande av här angivna förslag innebär,

kvarstår självfallet att statsmakterna även i fortsättningen måste iakttaga

all erforderlig omsorg och varsamhet i sin utgiftspolitik för att en långsiktig

och bestående budgetbalans skall kunna bibehållas.

Den nu föreslagna inkomstförstärkningen kompletteras med åtgärder av

solidarisk natur till stöd för folkpensionärer, barnfamiljer och arbetslösa.

Inkomstförstärkningen skapar dessutom möjligheter till en snabbare höjning

än eljest hade kommit i fråga av stödet till den studerande ungdomen

och till vissa minoritetsgrupper. Den sänkning av den direkta statsskatten

som härutöver föreslås, har sin huvudvikt förlagd till de inkomstlägen

som representerar de stora grupperna av vårt arbetande folk. Den direkta

skattesänkningen balanserar således en del av omsättningsskatten och innebär

såtillvida en förskjutning av relationen mellan den direkta och indirekta

skattebördan. Förslaget bör i denna del vidare ses ur perspektivet att vårt

land vid en internationell jämförelse torde ligga i toppen i avseende på direkta

skatteuttag och i botten i avseende på indirekt skattebelastning.

En generell varubeskattning av här föreslagen storlek och utformning

skapar de nödvändiga förutsättningarna för en fortsatt framgångsrik verksamhet

på för samhällslivet grundläggande avsnitt. De kollektiva uppgifterna,

som de framträder i bland annat kraftutbyggande, vägbyggande, undervisning

och forskning, olika vårdområden, hjälp till eftersatta minoriteter,

standardförbättring för folkpensionärerna och uppehållande av den försvarskraft

som utgör underlaget för vår neutralitetspolitik, får inte eftersättas.

Skall en sådan förklaring bli mer än tomma ord, måste vi självfallet

också ta de ekonomiska konsekvenserna härav. En progressiv samhällssyn

med ansvar för de gemensamma uppgifter vi har oss förelagda är icke

förenlig med en negativ attityd till samhällets behov av erforderliga ekonomiska

resurser. Från den grunduppfattningen bör det statsfinansiella problemet

idag angripas.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

71

ANDRA AVDELNINGEN

Förslag till allmän varuskatt

I. Inledning

Av mina överväganden i första avdelningen framgår att jag funnit erforderligt

föreslå införandet av en allmän varuskatt. Jag har också nämnt att

det grundläggande utredningsarbetet verkställts av 1952 års kommitté för

indirekta skatter. Kommitténs förslag och däröver avgivna yttranden har

sedermera bearbetats inom finansdepartementet. Jag avser nu att närmare

presentera det föreliggande utredningsmaterialet samt det förslag till lagstiftning

i ämnet som utarbetats på grundval därav.

1952 års kommitté för indirekta skatter tillkallades av dåvarande chefen

för finansdepartementet med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 9 maj

1952. De sakkunniga utgjordes av framlidne ledamoten av riksdagens andra

kammare ombudsmannen S. H. Henriksson, numera ledamoten av första

kammaren direktören E. R. Hagberg, ledamoten av andra kammaren direktören

G. N. Kollberg, filosofie doktorn R. A. Meidner, filosofie licentiaten

A. H. Nilstein, dåvarande ledamoten av riksdagens första kammare lantbrukaren

I. Nilzon, redaktören N. Tliedin samt byråchefen i kontrollstyrelsen

E. E:son Thulin. Henriksson förordnades tillika till de sakkunnigas

ordförande. Sedan Hagberg på egen begäran entledigats från utredningsuppdraget,

uppdrogs åt ledamoten av riksdagens andra kammare agronomen

E. F. Nilsson att deltaga i utredningen. Såsom experter medverkade professorn

C. Welinder och taxeringsintendenten A. O. Åkesson.

I direktiven för utredningen anförde dåvarande departementschefen bl. a.

följande.

I proposition nr 213 till årets riksdag angående omläggning av den statliga

direkta beskattningen har jag berört frågan om avvägningen mellan

direkta och indirekta skatter. Jag erinrade därvid om att 1949 års skatteulredning

för sin del funnit att man i det svenska skattesystemet kunnat

förmärka en principiellt avvisande inställning till indirekt beskattning, en

inställning som tidigare även varit högst befogad. En ökad användning av

indirekta skatter vore emellertid enligt utredningen nu väl tänkbar utan att

den behövde innebära någon omfördelning mellan inkomstklasserna. Utredningen

anförde sammanfattningsvis, att förutsättningarna för avvägningen

mellan direkt och indirekt beskattning numera vore så väsentligt annorlunda

än i tidigare skeden att en allvarlig prövning av denna fråga borde komma

till stånd. Utredningen föreslog därför, att undersökningar utfördes i

syfte att möjliggöra ett slutligt ställningstagande till frågan om en ökad

användning av indirekta skattemetoder.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

I anslutning till dessa uttalanden av 1949 års skatteutredning erinrade

jag i förenämnda proposition vidare om att jag redan i årets finansplan

meddelat min avsikt att föreslå Kungl. Maj :t att tillsätta en utredning, varvid

av skatteutredningen anförda synpunkter borde övervägas. Beträffande

frågan om ökad användning av indirekta skattemetoder pekade jag särskilt

på behovet av nya statsinkomster för att trygga en fortsatt social reformpolitik.

På den ifrågavarande utredningen borde således ankomma att pröva

spörsmålet på vad sätt finansiella möjligheter för ett vidgat socialt reformarbete

skulle åvägabringas. I detta sammanhang erinrade jag om att det

rådande statsfinansiella läget, som tvingade till den yttersta återhållsamhet

med nya statsutgifter, nödvändiggjort att även i och för sig behjärtansvärda

förbättringar av sociala förmåner fått avvisas i budgetförslaget för

budgetåret 1952/53.

Frågan om igångsättandet av nämnda utredning torde nu få upptagas.

Utredningen bör ta sikte på lämpligheten av att genom ökad indirekt beskattning

skapa statsfinansiella förutsättningar för i första hand en fortsatt

social reformverksamhet. Skulle under utredningsarbetet frågan om att

finansiera viss socialverksamhet helt eller delvis genom socialförsäkringsavgifter

aktualiseras och denna fråga anses böra undersökas vid utredningen,

bör det få ankomma på chefen för finansdepartementet att efter samråd

med chefen för socialdepartementet lämna närmare direktiv i detta hänseende.

Vid utredningen torde de av 1949 års skatteutredning (s. %—111 och

303—314) anförda synpunkterna beträffande avvägningen mellan direkt

och indirekt beskattning böra närmare övervägas. Utöver själva principfrågan,

nämligen om en ökning av den indirekta beskattningen överhuvud bör

ske, torde en av de främsta frågorna bli att undersöka huruvida en eventuellt

utvidgad indirekt beskattning bör taga formen av en mera generell

skatt eller om det nuvarande systemet bör utbyggas genom utsträckning av

den indirekta beskattningen till vissa varugrupper, eventuellt i kombination

med höjning av vissa av de nuvarande indirekta skatterna. Vid båda alternativen

bör hänsyn tagas till angelägenheten av att skydda vissa mindre

bemedlade kategorier, bl. a. barnfamiljer med låga inkomster, från en icke

önskvärd ökning av skattetrycket.

Kommittén avlämnade den 11 april 1957 betänkande angående den statliga

indirekta beskattningen (SOU 1957: 13) innehållande bl. a. alternativa

förslag till en allmän varubeskattning. Till betänkandet var fogade reservationer

dels av ledamöterna Kollberg och E. Nilsson och dels av ledamoten

I. Nilzon samt särskilda yttranden dels av ledamöterna Thedin och Thulin

och dels av ledamoten Thulin.

över kommitténs betänkande har efter remiss yttranden avgivits av statskontoret,

kammarrätten, generaltullstyrelsen (med bifogande av utlåtanden

från tulldirektionerna i Stockholm, Göteborg och Malmö), kontrollstyrelsen,

socialstyrelsen, riksräkenskapsverket, kommerskollegium (med överlämnande

av yttranden från rikets handelskammare), generalpoststyrelsen,

vattenfallsstyrelsen, medicinalstyrelsen, statistiska centralbyrån, överbefälhavaren

(efter hörande av armétyg-, arméintendentur-, marin-, flyg- och

fortifikationsförvaltningarna samt försvarets sjukvårdsstyrelse), statens

handelslicensnämnd, statens organisationsnämnd, statens jordbruksnämnd,

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungi. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

statens pris- och kartellnämnd, konjunkturinstitutet, besvärssakkunniga,

riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, överståthållarämbetet och

samtliga länsstyrelser, Svenska stadsförbundet, Tjänstemännens centralorganisation,

Statstjänstemännens riksförbund, Sveriges akademikers centralorganisation,

Landsorganisationen i Sverige (med bifogande av utlåtande

av Handelsanställdas förbund), Riksförbundet Landsbygdens folk, Svenska

bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges allmänna exportförening,

Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges industriförbund,

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Svensk industriförening,

Sveriges lantbruksförbund, Svenska företagares riksförbund,

Sveriges redareförening, Svenska handelsagenters förening, Kooperativa förbundet,

Kungl. automobil klubben, Sveriges automobilhandlareförbund (efter

samråd med Bilverkstädernas riksförbund), Sveriges automobilindustriförening,

Svenska petroleum institutet, Svenska omnibusägareförbundet,

Svenska lasttrafikbilägareförbundet, Svenska choklad- och konfektyrfabrikantföreningen

u. p. a. (gemensamt yttrande för choklad- och konfektyrindustrin

och kexindustrin), Sveriges sötvaruindustriers förening, Sveriges

glassindustriers riksförbund, Svenska glasstillverkareförbundet, Sveriges

konditor-förening, Kemisk-tekniska och livsmedelsfabrikanternas förening,

KeLiFa (med överlämnande av yttrande från Kemisk-tekniska fabrikantförbundet),

Sveriges frisörgrossistförening, Svenska pälsbranschens centralkommitté,

Sveriges juvelerare- och guldsmedsförbund, Guldsmedsbranschens

leverantörförening, Guldsmedsinästurnas riksförbund, Sveriges

radioleverantörer, Sveriges vattenfabrikanters riksförbund, Svenska bryggareföreningen,

Aktiebolaget J. O. Öberg & Son, Svenska elverksföreningen,

Svenska vattenkraftföreningen, Sveriges hotell- och restaurangförbund samt

Sveriges centrala restaurangaktiebolag (med bifogande av yttranden från

dotterbolag).

Svenska arbetsgivareföreningen och Texlilrådet har såsom eget åberopat

Sveriges industriförbunds yttrande.

Vidare har skrivelser i anledning av kommitténs betänkande inkommit

från Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer, Svenska bokförläggareföreningen,

Svenska bokhandlareföreningen och Sveriges parfymhandlares

riksförbund. Ytterligare skrivelser i ämnet har inkommit från vissa sammanslutningar

och enskilda.

I detta sammanhang torde även få erinras om besvärssakkunnigas den

16 november 1957 avgivna betänkande angående förfarandet vid konsumtionsbeskattning

(SOU 1957: 50). Däri framlagda förslag har besvärssakkunniga

tagit till utgångspunkt för sitt remissyttrande över kommitténs

betänkande. På grundval av besvärssakkunnigas betänkande förelädes riksdagen

tidigare i år proposition med förslag till förordning om förfarandet

vid viss konsumtionsbeskattning, m. in. (prop. nr 3). Förslaget har numera

med vissa mindre ändringar antagits av riksdagen (SFS 1959: 92).

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

II. Nuvarande förhållanden

Det statliga skattesystemets utveckling

Kommittén har i sitt betänkande inledningsvis lämnat eu redogörelse för

den skattepolitiska utvecklingen under senare tid och därvid särskilt uppehållit

sig vid den år 1940 genomförda allmänna omsättningsskatt, som utgick

under åren 1941—1946, och det aktuella läget beträffande den indirekta

beskattningen i vårt land. Härvid har även skett vissa internationella

jämförelser. I anslutning därtill har kommittén behandlat den indirekta beskattningens

betydelse och verkningar från allmänt-ekonomiska, sociala

och liknande utgångspunkter. Av vad kommittén härvidlag anfört må återges

följande.

Utvecklingen i vårt land på det skattepolitiska området har under innevarande

århundrade kännetecknats av en successiv förskjutning i beskattningen

från indirekta till direkta skatter samtidigt som statens inkomstbehov

stigit mycket kraftigt beroende i första hand på utökade arbetsuppgifter

för statliga och statsunderstödda organ, sociala reformer och ökade försvarsutgifter.

Förändringar i penningvärdet har även bidragit till denna utveckling.

Under senare hälften av 1800-talet fram till tiden för första världskriget

svarade de indirekta skatterna för inemot två tredjedelar av statens skatteinkomster,

och tullarna utgjorde då statens största inkomstkälla. Efter

tillkomsten år 1910 av en permanent inkomst- och förmögenhetsskatt och de

vid olika tillfällen vidtagna förändringarna i den direkta beskattningen har

de indirekta skatterna relativt sett minskat i betydelse. Bortsett från åren

närmast efter första världskriget var likväl statens inkomster av de direkta

skatterna fram till budgetåret 1946/47 lägre än inkomsterna från de indirekta

skatterna. Att de senare övervägde även under tiden för andra världskriget,

då de direkta skatterna undergick en viss skärpning, förklaras av

att även de indirekta skatterna samtidigt höjdes och utvidgades, bl. a. genom

1940 års allmänna omsättningsskatt. Sedan denna skatt avskaffats fr. o. m.

ingången av år 1947, har inkomsterna från de direkta skatterna i betydande

grad överstigit intäkterna av de indirekta skatterna. Om hänsyn därjämte

tages till utgående allmän kommunalskatt, blir den direkta beskattningens

övervikt ännu påtagligare. Här anförda förhållanden kan åskådliggöras av

följande sammanställning av i betänkandet redovisade uppgifter, kompletterade

för budgetåren 1956/57—1959/60.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 195!)

75

År

Statlig beskattning i milj. kronor

Kommu- nal be- skatt- ning i

milj. kr.4

Summa

direkta

skatter

Tullar

exkl.kaffe- och socker- tull

Automo-

bilskat-

ter1

Övriga

indirekta

skatter

Summa

indirekta

skatter

Summa to- ta) statlig

beskatt- ning

i

2

3

4

5

6

7

8

1913

62

69

66

135

197

125

1920

488

145

—

142

287

775

525

1925/26

200

105

22

189

316

516

374

1930/31

226

126

51

195

372

598

442

1935/36

247

126

97

290

513

760

452

1940/41

799

115

30

653a

798

1597

676

1945/46

1408

109

83

1 363"

1555

2 963

996

1950/51

2 754

325

472

1491

2 288

5 042

1929

1955/56

5 212

523

1 042

2 299

3 864

9 076

3 645

1956/57

5 600

582

1018

2 494

4 094

9 694

3 856

1957/58

6 210

625

1062

2 935*

4 622

10 832

4 7104

1958/59°

6 401

624

1087

3 314°

5 025

11426

4 1305

1959/605

6193

660

1210

3 445’

5 315

11 508

4 490

1 Avser fordonsskatt, investeringsavgift för motorfordon samt bensin- och brännoljeskatt.

2 Avser kalenderår (det kalenderår, som utgått under angivet budgetår).

3 Allmän omsättningsskatt ingår häri med 74 resp. 358 milj. kronor.

4 Härav energiskatt med 263 milj. kronor.

ä Beräknade belopp.

4 Preliminära uppgifter.

7 Härav energiskatt med 470 resp. 510 milj. kronor.

Enligt sammanställningen svarar den indirekta beskattningen numera för

i runt tal 45 procent av den samlade statliga beskattningen eller för omkring

en tredjedel av den totala beskattningen. Av i betänkandet redovisade uppgifter,

i regel avseende förhållandena år 1954, framgår att de indirekta skatternas

andel av den totala beskattningen i Sverige är lägre än vad som är

fallet i ett flertal andra länder (s. 37—38 och 423). Mot 31,8 procent för Sverige

redovisas 34,5 procent för USA, 38,2 procent för Belgien, 41,2 procent

för Nederländerna, 44—45 procent för Danmark, Norge och Västtyskland

och 48,2 procent för Storbritannien. I Finland och Frankrike dominerade

den indirekta beskattningen och svarade nämnda år för 65,9 resp. 54,7 procent

av den totala beskattningen.

Beträffande den under åren 1941—1946 gällande allmänna omsättningsskatten

framhålles i betänkandet, att den i princip var konstruerad såsom

en skatt på detaljhandeln, därvid skatteplikten i första hand anknöts till yrkesmässig

försäljning av varor från butik eller därmed likartad försäljning

och yrkesmässig försäljning i serveringslokaler. Skatteplikten omfattade även

vissa slag av arbetsprestationer och yrkesmässig uthyrning av skattepliktiga

varor. Exporten var skattefri. Vissa betydelsefulla varuslag var undantagna

från skatteplikt, nämligen viktigare livsmedel (mjölk, grädde, smör, margarin,

ägg, potatis samt vissa slag av mjöl, gryn och bröd), fasta och flytande

bränslen, råvaror för jordbrukets behov (spannmål, fröer, fodermedel

in. in.), vissa byggnadsmaterial (cement, kalk, takpapp in. m.) — flertalet

s. 76 Kontrollera mot PDF

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

övriga byggnadsmaterial var skattefria såsom icke-butikshandelsvaror —

samt speciellt undantagna varor såsom rusdrycker, tobak, tidningar, tidskrifter,

vissa apoteksvaror samt vissa fiskredskap. Såsom uppbörds- och

kontrollmyndighet fungerade länsstyrelserna, varjämte en särskild för hela

riket gemensam nämnd i omsättningsskattefrågor, den centrala omsättningsskattenämnden,

fanns inrättad. Denna hade till uppgift bl. a. att efter hemställan

meddela bindande förklaring beträffande skatteplikt enligt omsättningsskatteförordningen,

att avgiva förslag till föreskrifter rörande tillämpning

av förordningen samt att avgiva yttranden i ärenden rörande taxering

till allmän omsättningsskatt. Den allmänna omsättningsskatten utgick med

5 procent. För vissa mera lyxbetonade varor utgick en skärpt omsättningsskatt

med 20 procent. De varuslag, som omfattades av denna skärpta skatt,

var i huvudsak desamma som efter den allmänna omsättningsskattens avveckling

gjordes till föremål för fortsatt beskattning i form av den alltjämt

utgående särskilda försäljningsskatten.

Gällande indirekt beskattning

Den indirekta beskattningen i vårt land omfattar för närvarande motorbränslen

(bensin, motorsprit och motorbrännolja), motorfordon (årlig fordonsskatt

samt omsättningsskatt), vin, sprit-, malt- och läskedrycker, tobaksvaror,

elektrisk kraft och vissa bränslen (energiskatt), socker och sirap

samt vissa lyxbetonade eller mera umbärliga varor (egentliga varuskatter).

Härtill kommer nöjesskatten samt sådana med konsumtionsbeskattning i

egentlig mening närbesläktade avgifter såsom tullar, särskilda införselavgifter

och investeringsavgifter. Lotteri-, tips- och totalisatormedel är i och

för sig nära jämförbara med konsumtionsskatter, även om dessa medel budgettekniskt

icke betraktas såsom en form av indirekt beskattning.

Motorbränslen

Särskild skatt å bensin infördes fr. o. m. den 1 juni 1924 med 5 öre per

liter. Skattesatsen har därefter justerats vid ett flertal tillfällen och utgör

sedan den 1 juli 1954 32 öre per liter. Skatt å motorbrännolja infördes fr. o. mden

1 jan. 1937 med 23 öre per liter och utgår f. n. med 30 öre per liter efter

en sänkning av skatten med två öre per liter fr. o. m. den 1 juli 1957 i anledning

av införandet av allmän energiskatt. År 1953 sattes en tidigare beslutad

beskattning av motorsprit i kraft. Skatten å motorsprit utgår sedan

den 1 juli 1957 med 19 öre per liter.

Här angiven beskattning av motorbränslen har tillkommit för anskaffning

av medel för vägväsendets utbyggnad och underhåll. Å nämnda motorbränslen

utgår därjämte fr. o. m. den 1 juli 1957 allmän energiskatt, för vilken

närmare redogöres i det följande.

För importerad bensin uttages skatten av tullverket, medan skatten i fråga

om inom landet producerad bensin samt motorsprit och motorbrännolja uppbäres

av kontrollstyrelsen. För bensin och motorsprit upptar kontrollstyrel
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

KuPffI. Maj.ts proposition nr M2 år t!).7.9

sen skatten av producenten men för motorbrännolja av förbrukaren, d. v. s.

av de brännoljedrivna motorfordonens ägare. Redovisning av skatt till kontrollstyrelsen

sker enligt särskilt deklarationsförfarande.

Motorfordon

Indirekt skatt å motorfordon utgår för närvarande dels såsom en årlig

skatt på personbilar, lastbilar, omnibussar, motorcyklar, trehjulingar och

släpvagnar, dels såsom en omsättningsskatt på personbilar och vissa mindre

lastbilar samt motorcyklar. Båda skatternas belopp varierar efter fordonsvikten.

Fasta skattesatser gäller dock för den årliga skatten på motorcyklar

och trehjulingar. Omsättningsskatten erlägges av tillverkare eller registrerad

importör till kontrollstyrelsen enligt särskilt deklarationsförfarande och

av icke registrerad importör till tullverket i samband med införseln. Den

årliga fordonsskatten erlägges av fordonsägaren till länsstyrelsen.

En särskild saluvagnsskatt erlägges av tillverkare och försäljare av automobiler

och släpvagnar för brukande av saluhållna fordon. För fordon, som

för tillfälligt brukande införes till riket, uttages i vissa fall automobilskatt

i samband med tullklareringen.

Spritdrycker och vin

För spritdrycker och vin erlägges omsättningsskatt vid detalj handelsbolagets

— Nya systemaktiebolagets — inköp av sådana drycker. Därjämte upptas

utskänkningsskatt av den som utskänker spritdrycker. Staten erhåller

därjämte inkomster av rusdrycksförsäljningen genom att partihandelsbolaget

— AB Vin- & spritcentralen — och detaljhandelsholaget inlevererar sina

årsvinster.

Omsättningsskatten för spritdrycker uttas i form av en efter dryckens

alkoholhalt varierande grundavgift jämte en procentavgift motsvarande 50

procent av utminuteringspriset, varmed förstås det pris som, skatten inberäknad,

betingas vid varans utminutering. Efter den höjning av spritbeskattningen,

som genomförts fr. o. m. den 12 februari 1958, utgör grundavgiften

11 kronor 60 öre per liter vid alkoholhalt överstigande 40 volymprocent, 10

kronor 40 öre per liter vid alkoholhalter om 35—40 volymprocent, 8 kronor

50 öre per liter vid alkoholhalter mellan 30 och 35 procent samt 8 kronor

per liter vid alkoholhalt understigande 30 volymprocent. Sprit för tekniska

in. fl. ändamål är belagd med en omsättningsskatt av 2 kronor 70 öre per liter.

För vin med en alkoholhalt överstigande 14 volymprocent (starkvin) uttas

omsättningsskatt i form av eu grundavgift av 2 kronor per liter jämte eu

procentavgift motsvarande 37 procent av utminuteringspriset, medan för annat

vin (lättvin) skatten utgår endast i form av eu procentavgift om 36 procent

av utminuteringspriset. Angivna procenttal är de sedan den 12 februari

1958 gällande. — För inom riket tillverkat vin utgår omsättningsskatt därjämte

i form av eu särskild tillverkningsavgift av 50 öre per liter i fråga om

starkvin och mousserande vin samt 20 öre per liter för annat vin. — Omsättningsskatten

inbetalas till kontrollstyrelsen av partihandelsbolaget.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

Utskänkningsskatten bär genom beslut av 1957 års riksdag erhållit ny utformning.

Denna skatt utgår numera endast för spritdrycker, medan tidigare

utskänkningsskatter å viner avvecklats. Skattesatsen utgör 1/3 av utminuteringspriset

(25 procent av utskänkningspriset). För restauratörernas direkta

omkostnader för spritutskänkningen utgår en enhetlig ersättning med

15 procent av utskänkningspriset, varvid dock en särskild spärregel inträder

om spritutskänkningens andel i den sammanlagda omsättningen är större

än som ansetts önskvärd från nykterhetssynpunkt. — Utskänkningsskatten

redovisas och inbetalas av utskänkningsinnehavaren på grundval av deklaration

till kontrollstyrelsen.

Tobaksvaror

Skatt å tobaksvaror utgår i form av en kombinerad värde- och myckenhelsskatt.

Skatten inbetalas till statsverket av AB Svenska tobaksmonopolet.

Fr. o. in. den 1 juli 1952 omlades beskattningen i syfte att, med bibehållande

av statens inkomster av tobaksskatten och utan större ändringar i tobaksvarornas

priskurantpriser, uppnå en reduktion av värdeskattens prisfördyrande

verkan. Omläggningen innebar en sänkning av värdeskatteandelen

och en höjning av myckenhetsskatteandelen. Värdeskatten utgår med 35

procent å priskurantpriset för cigarrer och cigarrcigarretter och med 40

procent för cigarretter, tobak och snus. Myckenhetsskatten är varierande

för olika varuslag. En något högre myckenhetsskatt utgår därvid för importvaror.

Efter 1952 års omläggning har myckenhetsskatten å cigarretter

höjts vid olika tillfällen, senast fr. o. m. den 1 april 1958 (fr. o. m. den 1

maj 1958 i fråga om importcigarretter). Sistnämnda höjning innebar att

skatten ökade med ca 1,5 öre per cigarrett.

Enligt beslut av 1957 års riksdag skall systemet med fasta priskurantpriser

å tobaksvaror upphöra att gälla fr. o. m. den 1 januari 1960 och ersättas

av ett system med riktpriser, vilka utan bindande verkan skall tjäna

till ledning vid försäljning till allmänheten. Riktpriserna skall ligga till

grund för beräkning av tobaksskatt.

Malt- och läskedrycker

Maltdrycker indelas i tre klasser (I, Il och III) efter alkoholhalten, uttryckt

i viktprocent.

Före den 1 oktober 1955 tillämpades följande klassindelning: klass I högst

1,8 procent, klass II mer än 1,8 men högst 3,2 procent och klass III över 3,2

procent. Sistnämnda dryck såldes då inte inom riket för konsumtionsändamål.

I de av 1954 års riksdag beslutade ändrade riktlinjerna för samhällets

nykterhetspolitik ingick bl. a. att försöka främja en övergång inom konsumtionen

till svagare drycker. Såsom ett led i dessa strävanden beslöts bl. a.

att ett starköl (klass III) med en högsta alkoholhalt av 4,5 viktprocent skulle

få tillhandahållas allmänheten i Nya systemaktiebolagets butiker samt på

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

79

vissa restauranger. Alkoholhalten i det vanliga ölet (klass II) bestämdes

samtidigt till högst 2,8 viktprocent.

Före 1948 utgick skatt endast på maltdrycker av klass II och III. Nämnda

år infördes en tillfällig skatt på lagrat svagdricka av klass I (lättöl). Denna

skatt avvecklades 1954 men har — med en skattesats av 12 öre per liter —

återinförts fr. o. m. den 20 mars 1958. Samtidigt höjdes skatten på maltdrycker

av klass II och III. För dessa drycker utgör skatten nu 48 respektive

141 öre per liter. Vid import av maltdrycker uttas tull, som avpassats så att

den motsvarar maltdrycksskatten jämte visst tullskydd.

Läskedrycksskatten omfattar mineralvatten samt kolsyrade och därmed

jämförliga drycker, ej hänförliga till rus- eller maltdrycker. Skattesatsen har

höjts vid olika tillfällen, senast den 20 mars 1958, och utgör för närvarande

33 öre per liter.

Såväl maltdrycks- som läskedrycksskatten erlägges av producenten på

grundval av deklaration till kontrollstyrelsen.

Varuskatter

Beskattningen i övrigt av konsumtionsvaror regleras av flera förordningar

(varuskatteförordningen, försäljningsskatteförordningen, pälsvaruskatteförordningen

m. fl.). Den nuvarande omfattningen av denna punktbeskattning

framgår av efterföljande sammanställning.

Utöver vad som framgår av sammanställningen kan nämnas att skatten

på kaffe upptages av tullverket vid importtillfället och erlägges samtidigt

med tullen. I fråga om övriga nu ifrågavarande skatter är kontrollstyrelsen

uppbörds- och kontrollmyndighet, dock att tullverket uppbär skatten i sådana

fall då denna skall utgå vid importtillfället. Skatt till kontrollstyrelsen

erlägges på grundval av deklaration. Viss anmälningsskyldighet har före''

skrivits, avpassad efter de olika skatternas utformning. Anmälningsskyldighet

föreligger sålunda för den som producerar enligt varuskatteförordningen

skattepliktig vara, för den som yrkesmässigt bereder pälsverk samt

för den som bedriver yrkesmässig försäljning av sådan vara av egen tillverkning

som är skattepliktig enligt försälj ningsskatteförordningen. Enligt sistnämnda

förordning kan dock även den som enbart säljer skattepliktiga varor

av annans tillverkning bli registrerad såsom skattskyldig. Därigenom uppnår

han, att skattskyldighet icke inträder vid inköp av skattepliktig vara utan

först vid dennas försäljning till konsument eller annan icke registrerad återförsäljare.

1 syfte att något begränsa den frivilliga registreringen har i förordningen

stadgats att skatt för viss tidsperiod skall erläggas med visst minimibelopp.

På grund härav är det icke ekonomiskt fördelaktigt för företag

med obetydlig försäljning av skattepliktiga varor att låta registrera sig.

Energiskatt

Beskattning av elektrisk kraft infördes år 1951. Skatten ultogs då med

10 procent av erlagda eller beräknade sammanlagda avgifter för högspänd

kraft — i princip kraft för industriändamål och bandrift — och med 1 öre

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

Beskattningsområde

Skatte-

subjekt

Beskattnings-

värde

Skattesats vid

skattepliktig

skatte-

försäljning

pliktig

inom landet

import

A. Varuskatt

Choklad- och konf ityrvaror samt

glass ........................

65 %

65 %

Puder, smink och andra pre- parat för hudens färgning,

läppstift, nagellack o. d.....

80 %

80 %

Parfym, toalettvatten, hårvat- ten, hårolja, pomada, kem.

kompresser för hårpermanent- ning o. d...................

Producent

eller im- portör

Pris vid för- säljning i

större poster

till återför-

50 %

50 %

säljare dvs i

Essenser och extrakter för

regel grossist-

beredning av alkoholhaltiga

drycker......................

pris

50 %

50 %

Tandkräm, munvatten, scham-

25 %

25 %

Specifik skatt

20 öre/kg

16 öre/kg

20 öre/kg

16 öre/kg

Sirap........................

B. Pälsvaruskatt

Beredare

Specifik skatt

Olika belopp för

Beredda skinn ..............

1

skilda slag av

pälsverk mot- svarande ca 15

20 %

Importör

Tullvärde+tull

—20 % av varu- värdet

C. Försäljningsskatt

Guldsmedsvaror såsom arbeten

av guld, silver, platina och pla- tinametall, även med infattade

pärlor och stenar, samt oinfat- tade ädelstenar, äkta pärlor och

koraller samt bijouteriartiklarav

sådana varor ................

Pris till kon-

20 %

Äkta mattor dvs mattor inne- hållande silke ävensom knutna

mattor, helt eller delvis av ull

eller andra djurhår med knut-

Tillverkare,

annan säl- jare eller

importör

''sument dvs

detaljhandels- pris

20 %

20 % (i vissa

fall specifik

antal över 25 000 per kvm....

Grammofoner, grammofonverk

skatt med 10

samt för grammofonverk av- sedda el. motorer och el. ljud-

tilllOO kr/kg)

dosor ........................

20 %

Grammofonskivor............

Specifik [skatt

1 el. 3 kr/st

1 el. 3 kr/st

D. Kaj feskatt

Rostat kaffe ................

Importör

Specifik skatt

—

45 öre/kg

Orostat kaffe................

- > -

- > -

—

35 öre/kg

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

81

per kilowattimme för lågspänd kraft — i princip kraft för s. k. borgerliga

ändamål. Beskattningen av den borgerliga kraftförbrukningen avvecklades

följande år.

Elskatten har sedermera inarbetats i den allmänna energiskatt, som infördes

genom förordningen den 31 maj 1957 (SFS nr 262). Bakgrunden

till denna skatt var bl. a. de omfattande investeringsbehoven på energiområdet,

vilka för den förestående femårsperioden beräknades till 500 milj.

kronor för atomenergiområdet, närmare 600 milj. kronor för lagring av

olja och bensin — därav 350 milj. kronor i direkta statsbidrag — samt 50

milj. kronor för upprustning av landsbygdens elnät. Den allmänna energiskatten,

som trädde i kraft vid halvårsskiftet 1957, omfattar bensin och

motorsprit, stenkol och koks samt stybb därav, kolbriketter, oraffinerad

motorbrännolja och pannbrännolja, spritblandningar, avsedda för användning

till motordrift, samt elkraft. Skatt utgår dock icke för inhemska fasta

bränslen.

En höjning av energiskatten på bensin, motorsprit och för motordrift

avsedda spritblandningar från 4 till 9 öre per liter har genomförts fr. o. m.

den 12 februari 1958. För övriga bränslen gäller sedan den 1 juli 1957 föl
-

jande skattesatser.

Stenkol................................................................ 12 kronor för ton

Koks.................................................................. 14 » » »

Stybb av stenkol och koks samt kolbriketter............................ 6 * » •

Motorbrännolja och pannbrännolja, oraffinerad:

Skatteklass I viskositet högst 20 cSt-enheter vid 20’C (eldningsolja I och II).. 25 » * m1

Skatteklass II viskositet fler än 20 cSt-enheter vid 20"G (eldningsolja

III, IV och högre) .................................................... 16 * * *

I fråga om elektrisk kraft innebar energiskattens införande, att den tioprocentiga

skatten på industriell elkraft kompletterades med en beskattning

av den borgerliga förbrukningen, för vilken skatten fastställdes till

5 procent av kraftavgifterna. Järnvägarnas och spårvägarnas kraftförbrukning

beskattas icke. Skatten på kraft för borgerliga ändamål har år 1958

höjts från 5 till 7 procent av kraftavgifterna.

Beskattningsmyndighet för den allmänna energiskatten är i huvudsak

kontrollstyrelsen. Tullverket upptar dock skatten, där denna skall erläggas

för bränslen vid införsel till riket. För bensin och motorsprit erlägges

energiskatt på samma sätt som i fråga om den tidigare nämnda bensinskatten.

I fråga om andra bränslen gäller, alt skatteredovisningen anknutits

till ett registreringsförfarande hos kontrollstyrelsen. Därigenom har möjlighet

beretts den som i större omfattning återförsäljer eller i egen rörelse

förbrukar eller lagerhåller skattepliktigt bränsle att efter registrering själv

redovisa energiskatten, som då inbetalas först efter varans försäljning eller

ianspråktagande för annat ändamål än försäljning. Därvid avges deklaration

till kontrollstyrelsen.

Skatten för elektrisk kraft redovisas till kontrollstyrelsen av den, som

yrkesmässigt distribuerat kraften eller av konsumenten, om denne själv

är producent eller yrkesmässig distributör. Producenter av skattepliktig

(! Bihang till riksdagens protokoll 1 samt. Nr 162

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

kraft och yrkesmässiga distributörer av kraft skall vara registrerade hos

kontrollstyrelsen. Skatteredovisningen sker på grundval av ett deklarationsförfarande,

som i vad avser redovisning från distributör, anpassas

efter tillämpade debiteringsperioder för kraftavgifter.

Nöjesskatt

Nöjesskatten är en kombinerad statlig och kommunal beskattning.

Skattemedlen delas lika utom i fråga om skatt på biografföreställningar,

vilken skatt till tre fjärdedelar tillfaller staten och en fjärdedel kommunen.

Skatten erlägges av arrangören till den kommun, där nöjestillställningen

äger rum, varefter kommunen inlevererar statens andel till länsstyrelsen.

Denna utövar i samband därmed viss skattekontroll.

Vid 1957 års riksdag genomfördes vissa ändringar av nöjesbeskattningen.

Därvid gjordes vissa inskränkningar av beskattningsområdet, innebärande

bl. a. att nöjesskatt ej skall utgå för teater, musikunderhållning och litterär

underhållning, samt att den särskilda restaurangdansbeskattningen slopades.

Vidare utvidgades möjligheterna till skattelindring för idrottsorganisationer

och andra ideella organisationer. Slutligen genomfördes en omläggning

av biografnöjesskatten så att den tidigare tillämpade progressiva skatteskalan

utbyttes mot en proportionell skattesats om 38 procent av biljettpriset,

skatten inräknad. I samband därmed medgavs skattefrihet för visning

av godkända barnfilmer samt särskild skattelindring för mindre biografer.

I fråga om andra beskattade nöjestillställningar företogs ingen ändring

av skattesatsen, vilken utgör 15 procent å biljettpriset, skatten inräknad.

Genom beslut av innevarande års riksdag har biograf nöj esskatten sänkts

till 33 procent. Vidare har revyer undantagits från nöjesbeskattning.

Spelkort

Alla till försäljning och förbrukning inom landet avsedda figurerade eller

ofigurerade kort, varmed spel kan utövas, är, vare sig de är i riket tillverkade

eller är importerade, föremål för särskild beskattning. Skatten utgör

en krona för varje kortlek och uttages i form av stämpel eller genom s. k.

kortkonvolut. Skatten uppbäres och kontrolleras av generalpoststyrelsen

och redovisas i riksstaten under titeln »Omsättnings- och expeditionsstämplar

m. m.».

Jordbruksregleringsavgifter in. m.

Inom ramen för jordbrukspolitiken utgår avgifter av olika slag på importerade

jordbruksvaror m. m. Med hänsyn till dessa avgifters särskilda karaktär

torde det ej vara anledning att här närmare ingå på desamma.

Investeringsavgifter

Genom riksdagsbeslut har vissa under beskattningsåren 1955, 1956 och

1957 verkställda investeringar avgiftsbelagts, dels i form av en tolvprocentig

s. k. allmän investeringsavgift å kostnaden för vissa av rörelseidkare

och jordbrukare gjorda investeringar, dels i form av en tioprocentig sär
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 102 år 1959

83

skild investeringsavgift å motorfordon (ofta kallad bilaccis). Sistnämnda

avgift bär fr. o. in. december 1956 ersatts av den i det föregående nämnda

omsättningsskatten på motorfordon. Den allmänna investeringsavgiften har

avvecklats med utgången av beskattningsåret 1957 i anledning av tillkomsten

av den allmänna energiskatten.

Tullar

Uppgifter om de varuartiklar, som är belagda med tull, jämte dennas belopp,

och de varor, som är tullfria, återfinnes i gällande tulltaxa av den

12 september 1958 (SFS nr 475), som trätt i kraft den 1 januari 1959.

Denna är utformad i överensstämmelse med en internationell konvention

rörande nomenklatur för klassificering av varor i tulltarifferna (den s. k.

Brysselnomenklaturen). Tulltaxan är anknuten till en tulltaxeförordning,

som innehåller vissa grundprinciper för taxans tillämpning, bestämmelser

om kvantitets- och tullvärdeberäkning, om tullfrihet under särskilda omständigheter

för eljest tullbelagda varor samt om tullindring i vissa fall.

Tullarna utgöres till övervägande del av värdetullar, men även kvantitetstullar

förekommer, huvudsakligen inom livsmedelsområdet (i den mån

importen på detta område regleras genom tullar). Härjämte har genom särskilda

beslut införts tillfälliga minimikvantitetstullar på vissa textilvaror

m. m. Den tidigare gällande tulltaxan av år 1929 upptog övervägande kvantitetstullar.

Statsintäkterna från de olika i det föregående omnämnda skatterna, utom

den allmänna investeringsavgiften, framgår av följande sammanställning.

Skattens benämning

Statsintäkter i milj. kr. för budgetår

1955/56

1956/57

1957/58

1958/591

1959/60-

1. Bensin- och brännoljeskatt ............

595

630

728

728

825

2. Fordonsskatt..........................

385

309

334

358

385

3. Särskild investeringsavgift ............

163

79

—

—

—

4. Omsättningsskatt å motorfordon ......

—

63

148

140

140

5. Omsättnings- o. utskänkningsskatt:

å spritdrycker ......................

937

1100

1115

1122

1200

å vin ..............................

51

53

70

86

90

samt rusdrycksförsäljningsmedel......

43

50

43

37

35

6. Tobaksskatt ..........................

669

663

744

842

850

7. Maltdrycksskatt ......................

104

91

93

105

105

8. Läskedrycksskatt ....................

49

43

48

66

67

9. Varuskatt ............................

10. Pälsvaruskatt ........................

174

4

187

4

1 250

1 306

[ 310

11. Försäljningsskatt......................

39

31

1

1

1

23

12. Kaffeskatt............................

19

20

21

22

13. Skatt å elkraft resp...................

39

42

—

—

■-

energiskatt ..........................

—

—

263

470

510

14. Nöjesskatt............................

58

65

65

52

45

16. Stämpelavgift å spelkort ..............

1

1

1

1

1

16. Reglcringsavgift och accis å fett varor

m. m...............................

72

56

58

36

40

17. Tullar ................................

553

608

652

654

690

1 Preliminära uppgifter. — 2 Beräknade belopp.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

III. Allmänna synpunkter på direkt och indirekt beskattning

Kommittén

Kommittén framhåller, att dess uppgift icke har varit att genomföra en

analys av avvägningen mellan direkt och indirekt beskattning i hela dess

vidd. Vad kommittén fått sig förelagt har i första hand varit den begränsade

frågeställningen, huruvida vid en — inte angiven och för kommittén

ej bedömbar — ökning av statens inkomstbehov de erforderliga merintäkterna

lämpligen bör anskaffas genom indirekt beskattning och i så fall hur

en dylik beskattning bör utformas. Utredningen har därför inriktats på

en företrädesvis teknisk analys i beredskapssyfte av olika tänkbara former

av indirekt skatt, utan ställningstagande till avvägningsfrågan i vidare

mån än att kommittén ansett sig till behandling böra upptaga frågan om

kompensatoriska åtgärder för neutralisering av den förskjutning av skattebördan

för olika inkomst- och befolkningsgrupper som kan bli följden av

en ökad indirekt beskattning enligt av kommittén ur teknisk synpunkt förordade

alternativ. Hänvisningen i direktiven till 1949 års skatteutrednings

uttalanden har därjämte föranlett kommittén att i anslutning till en

diskussion om den direkta och indirekta beskattningens för- och nackdelar

i korthet även något beröra den indirekta beskattningen såsom konjunkturpolitiskt

instrument.

Kommittén framhåller i sistnämnda avseende, att enligt numera vedertagen

uppfattning bör vid normal varutillgång i första hand generellt verkande

medel i form av ett samspel mellan finans- och penningpolitiska

åtgärder tillgripas för att återställa rubbningar i den samhällsekonomiska

balansen. Utan att ta ställning till frågan, huruvida detta kan ernås genom

en via skattepolitiken åstadkommen över- eller underbalansering av budgeten,

framhåller kommittén, att det rent principiellt kan synas likgiltigt

huruvida en över- eller underbalansering sker genom förändringar av den

direkta eller den indirekta skatten. Ur mera tekniska aspekter synes emellertid

den indirekta skatteformen ha vissa företräden. Förändringar i den

ekonomiska situationen kan försiggå med stor snabbhet och påfordra snabba

och effektiva köpkraftsindragande åtgärder. Härför lämpar sig inte alltid

förändringar i den direkta skatten. Sådan åtgärd kräver tid ■— ändringar

i skatteuttaget kan svårligen ske under ett kalenderår — samtidigt som

skatteändringen måste bli jämförelsevis stor. Den indirekta beskattningen

bär inte, eller inte i samma grad, sådana olägenheter. Särskilt klart framträder

enligt kommittén fördelarna med en indirekt beskattning i detta hänseende

genom att den — sedan den väl blivit införd — erbjuder möjligheter

till tämligen snabba ändringar av skattesatserna i enlighet med konjunkturpolitiska

överväganden. Såsom finanspolitiskt instrument är en generell

indirekt beskattning mera lämplig än ett system med punktskatter. Till

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

förmån för att använda indirekt beskattning och inte direkt sådan såsom

konjunkturpolitiskt medel talar även det förhållandet, framhåller kommittén,

att indirekta skatter under vissa förhållanden kan antas i lägre grad

drabba sparandet. Kommittén återkommer till denna fråga i diskussionen

om den direkta och indirekta beskattningens för- och nackdelar.

Nämnda diskussion föres med utgångspunkt från det aktuella skattepolitiska

läget i Sverige med en jämförelsevis hög andel av direkta skatter

och en indirekt beskattning av varierande storlek inom ett fåtal områden

och under förutsättning tillika av en ekonomisk politik med full sysselsättning

som väsentlig målsättning. Även om, påpekar kommittén, ett resonemang

om olika skatteformers för- och nackdelar ur administrations-, produktivitets-,

rättvise- och andra synpunkter knappast kan föras utan hänsynstagande

till skattens höjd och åtskilliga av de fördelar som principiellt

kan sägas vara förknippade med den direkta beskattningen icke

längre kan påvisas i de marginallägen, som för kommittén varit aktuella,

synes det klart, att för det allmännas vidkommande vissa former av indirekt

skatt har lägre administrationskostnader än direkta skatter av nuvarande

höjd. Därvid får man dock inte bortse från den olägenheten, att uppbörd

och redovisning av indirekt skatt medför ökat arbete och ökade kostnader

för näringslivet. Av särskild vikt är att möjligheterna att undandraga

sig indirekt skatt är mera begränsade.

I fråga om beskattningens produktivitet står enligt kommitténs mening

den indirekta beskattningen icke den direkta efter; särskilt är den allmänna

konsumtionsbeskattningens produktivitet stor genom det breda underlag

som erbjuder sig för en dylik beskattning. Båda skatteformerna ger ökad

avkastning vid reell välståndshöjning, men vid penningvärdesförsämring

och utan (eller utan motsvarande) realinkomstförbättring leder den progressiva

inkomstbeskattningen till en skatteskärpning med icke avsedda

förskjutningar av skattetrycket, som hårdast drabbar vissa lägre inkomstgrupper.

Den indirekta beskattningen anpassar sig däremot smidigare till en

penningvärdesförsämring och statens skatteintäkter stiger i takt med men

inte snabbare än prisnivån.

Beträffande beskattningens inverkan på produktion och ai-bctsvilja erinrar

kommittén om 1949 års skatteutrednings uttalande, att det främst med

hänsyn till arbetsvilja och deklarationsmoral var angeläget att mildra trycket

av den direkta beskattningen men att den allmänt spridda föreställningen

om beskattningens oförmånliga verkningar på arbetsvilja och företagsamhet

varit överdrivna och inte fått stöd i den faktiska produktionsutvecklingen.

Enligt kommittén torde detta resonemang alltjämt äga giltighet,

och kommittén framhåller för sin del, att den direkta skattens egenskap

afl uppamma »skattetänkandet» (»marginalskattetänkandet») främst

sammanhänger med denna skatteforins påtaglighet, särskilt då fråga ur

om arbetsinsatser utöver det normala och vid inkomstförändringar. Den

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj.ls proposition nr 162 år 1059

indirekta beskattningen och då i synnerhet en allmän konsumtionsskatt,

saknar eller uppvisar inte i samma grad denna påtaglighet. Kommittén

framhåller härvidlag följande.

En indirekt skatt erlägges vid köptillfället, varigenom uppbörd äger rum

vid ett stort antal tillfällen. Det är för den enskilde bekvämare att betala

en blygsam skatt varje gång han är nödsakad att göra en utgift och följaktligen

har förutsett den erforderliga summan för inköpet än att betala

en större summa såsom skatt vid av myndigheterna fastställda terminer. I

motsats till de direkta skatterna — som för skattebetalaren representerar

ett synligt mått på de privata behov, vilka han måste avstå för skattens betalande

— sammanfaller erläggandet av de indirekta skatterna med själva

behovstillfredsställelsen snarare än att den kommer i konflikt med denna.

Tndirekt beskattning innefattar sålunda ett visst mått av frivillighet, som

dock minskar i samma mån som beskattningen tenderar till att bli generell.

Men inte ens i detta fall torde allmänhetens reaktion bli att genom minskade

produktiva insatser begränsa inkomsten, konsumtionen och därmed

skattebelastningen. En höjning av den indirekta beskattningen torde äga

ganska ringa drivkraft till s. k. skaltetänkande.

De olika skatteformcrnas verkan på sparandet och sparviljan är, framhåller

kommittén, komplicerad och svår att överblicka. Det kan antagas, al t

många människor vid cn av indirekt beskattning betingad likformig höjning

av prisnivån på korl sikt begränsar konsumtionen starkare än som

motsvaras av prisstegringen. På längre sikt sker däremot troligen en anpassning

till utgångsläget och eventuell effekt på sparkvoten blir då i första hand

beroende av det sätt varpå skatteintäkterna disponeras av samhället. Begränsas

i stället de för konsumtion och sparande disponibla medlen genom

skärpt direkt beskattning, ligger det nära till hands att anta, att konsumtionsutgifterna

och sparandet minskas i lika mån och att sparandet därför

drabbas jämförelsevis hårdare. Kommittén påpekar emellertid, att konsumenternas

faktiska reaktioner knappast följer dessa förenklade modeller,

och framhåller följande.

Konsumtionsbenägenheten och sparviljan är i hög grad beroende av den

reella och den antagna prisutvecklingen. Att indirekta skatter övervältras

på konsumenterna och verkar prishöjande kan förutsättas. Uppfattas den

av skatteskärpningen föranledda prishöjningen av allmänheten som ett led

i en målmedveten stabiliseringspolitik, förringas sannolikt inte beskattningens

effekt på sparandet. Utgör prishöjningen däremot inledningen till en

kumulativ prisstegringsprocess, eventuellt via krav på lönekompensation, kan

den gynnsamma spareffekten gå förlorad och konsumtionsbenägenheten

tvärtom tillfälligt öka. Den direkta beskattningen är däremot normalt ingen

övervältringsskalt och är följaktligen fri från den angivna risken. I vissa

konjunkturlägen kan dock även den direkta företagsbeskattningen bli ett

kostnadselement och övervältras på konsumenterna. I så fall adderas den

härav föranledda prisstegringens verkan till de övriga faktorerna med för

sparviljan ogynnsam verkan.

Kommittén hänvisar i detta sammanhang även till en av professor Carstcn

Welinder på kommitténs uppdrag utarbetad promemoria. Däri påpekas, att

effekten av eu konsumtionsbeskattning på sparviljan blir störst, då det är

opaginerad Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1059

fråga om en mera tillfällig beskattning, medan verkan av en permanent sådan

beskattning blir svagare, enär skatten drabbar även den konsumtion som

sparandet var avsett att möjliggöra. Sparvanor och konsumtionsvanor hos

olika inkomstgrupper är därjämte så fasta, att en övergång från direkt till

indirekt beskattning vid bibehållet totalt skatteuttag har tämligen ringa

effekt på sparandet.

I fråga om beskattningens inverkan på prisnivån framhåller kommittén,

att en av fördelarna med den direkta beskattningen anses vara att den normalt

icke påverkar priserna, medan indirekt beskattning med nödvändighet

verkar prishöjande. Med bortseende från att sistnämnda förhållande ur konjunkturpolitisk

synpunkt kan vara ett avgörande argument för indirekt

skatt, framhåller kommittén, att frågan om skatteövervältringen och dess

prispåverkan är komplicerad och beroende av en lång rad omständighetei,

såsom skatternas konstruktion, den aktuella konjunktursituationen, skattetryckets

höjd, graden av organiserad samverkan inom näringslivet, styrkan

hos löntagarnas organisationer m. m.

Inverkan av en skärpt indirekt beskattning på priserna har även behandlats

i Welinders promemoria, vari enligt kommitténs sammanfattning framliålles

följande.

Enbart det faktum, att en skatt ökar producenternas eller återförsäljarnas

kostnader, är inte tillräckligt för att skatten skall framkalla en prisstegring.

Den totala efterfrågan måste öka i motsvarande mån och kreditsystemet vara

tillräckligt elastiskt för att tillhandahålla det erforderliga tillskottet av betalningsmedel.

Är dessa förutsättningar inte uppfyllda, har man anledning

att vänta sig en kontraktiv process. Skatten kan då i stället komma att övervältras

bakåt, dvs. på råvaruleverantörerna eller på företagens anställda.

Efter en analys av prisbildningen vid monopolistisk prissättning övergår

Welinder till en diskussion av en skattehöjnings effekt på prisbildningen i

ett samhälle, där konkurrens i stort sett är rådande. Hans slutsats blir, att

den populära uppfattningen, att en indirekt skatt, försåvitt efterfrågan inte

är starkt priskänslig, i regel leder till en motsvarande prishöjning, är tämligen

riktig. Likaså torde det anses vara riktigt, att övervältringsmöjhgheterna

är större under hög- än under lågkonjunktur. Beträffande frågan huruvida

övervältringsmöjligheterna påverkas av skattens konstruktion finner

Welinder det sannolikt, att en detaljhandelsskatt leder till en omedelbar

prishöjning med skattens belopp, medan övervältring av en skatt i tidigare

distributions- eller produktionsled kan väntas ske långsammare och oftast

inte med skattens fulla belopp.

Kommittén konstaterar i anslutning härtill, att olika skatteformers inverkan

på priserna synes vara beroende av så manga såväl samverkande som

motverkande förhållanden, att denna aspekt knappast kan bli av väsentlig

betydelse vid valet mellan olika skattcformer.

Kommittén diskuterar därefter beskattningen ur rättvisesynpunkt. Med

anslutning i huvudsak till vad 1949 års skatteutredning anfört beträffande

den gängse föreställningen om den indirekta beskattningens regressiva karaktär

och därmed ur social synpunkt förment ogynnsamma verkan fram
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

88 Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

håller kommittén — efter en redovisning av olika faktorer, som försvagat

verkan av progressiviteten i den nuvarande direkta beskattningen samt av

möjligheterna att motverka den regressiva verkan av eu ökad indirekt beskattning

— sammanfattningsvis följande.

Ett antal omständigheter har sålunda samverkat till att mildra de olägenhe,

ter> ®on? ^igare kunnat följa av en förskjutning av beskattningen till förmån

for indirekta skatter. Inkomstutvecklingen i vårt land har under de

gångna decennierna gått i utjämnande riktning. Samtidigt har samhället

övertagit en allt större del av ansvaret för medborgarnas sociala trvgghet

och kulturella behov. För täckande av samhällets utgifter härför -_liksom

tor statens övriga avsevärt ökade kostnader — erfordras ett betvdande skatteuttag

aven från de grupper, som har jämförelsevis låga inkomster.

Hela avvagningsproblemet har genom den ekonomiska och sociala utvecklingen

liksom genom den samtidigt pågående ökningen av den totala beskattningen

och dess förändrade syften förskjutits på ett väsentligt sätt.

Valet mellan olika skatteformer, som kan sägas tidigare i betydande mån

ha inneburit ett avgörande av frågan om endast de bärkraftiga grupperna

borde beskattas eller om även lägre inkomsttagare borde belastas med skatt

kan nu i högre grad än tidigare ske från tekniska och administrativa synpunkter.

Kvar står emellertid att barnrika familjer, folkpensionärer samt

i övrigt vissa grupper medborgare med låg inkomst skulle kännbart drabbas

av en okad indirekt beskattning. Till förebyggande härav kan särskild kompensation

utgå till här avsedda grupper, vilket innebär att statens nettoinkomst

av skatten minskas i motsvarande mån. För vissa grupper medborgare

med låg inkomst syns emellertid ett kompensationsförfarande erbjuda

praktiska svårigheter. J

Kommitténs slutsats blir, att — vid ökade krav på skatteinkomster_den

indirekta beskattningen synes ha vissa företräden framför den direkta,

främst i tekniska avseenden men även från konjunkturpolitiska och liknande

synpunkter.

Enligt sina direkta har kommittén haft att undersöka huruvida en utvidgad

indirekt beskattning bör ges formen av en generell skatt eller om det

nuvarande punktskattesystemet bör utbyggas. Kommittén har därvid funnit

sig böra förorda den generella indirekta beskattningsformen. Gentemot

en skärpning av gällande punktbeskattning anför kommittén att,

oberoende av vilka ändamål man vill tillgodose genom en ökad användning

av indirekta skatter, erbjuder det varuområde som nu är föremål för beskattning

mycket begränsade möjligheter. Varuområdet är snävt avgränsat och

skattesatserna ofta redan nu förhållandevis höga. Ytterligare höjning av

skattesatserna i fråga om nu utgående punktskatter kan därför enligt kommittén

inte beräknas bli av någon mera väsentlig statsfinansiell eller konjunkturpolitisk

betydelse.

Inte heller finner kommittén lämpligt att utvidga punktskattesystemet till

nya varuområden. I nämnda avseende anför kommittén, att en efter lyx- eller

umbärlighetsprincipen utbyggd varubeskattning — liksom en utbyggnad efter

principen att beskatta varor som tillverkas av ett litet antal, lätt kontrollerbara

företag — måste medföra en ofrånkomlig godtycklighet vid valet av

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

89

skatteobjekt. Om ett utbyggt punktskattesystem därjämte skall kunna ge

inkomster motsvarande dem, som en allmän indirekt skatt ger även vid en

låg skattesats, fordras inte blott att punktskatterna utsträckes till att omfatta

en betydande del av våra vanliga konsumtions- och investeringsvaror

utan även att man använder höga skattesatser. Sistnämnda förhållande kan

medföra avsättningssvårigheter med återverkningar på näringsliv och anställda,

och den rörlighet, som kan vara önskvärd om indirekta skatter skall

användas för konjunkturpolitiska uppgifter, kan uppnås endast i begränsad

utsträckning. Kommittén finner därför, att en utbyggnad av nuvarande

punktskatter till nya varor eller varuområden inte utgör något alternativ,

som bör ges företräde framför användningen av den generella indirekta beskattningsformen.

Härom anför kommittén vidare.

Med hänsyn till önskvärdheten av en låg skattesats i kombination med god

avkastning bör en utvidgad indirekt beskattning principiellt vara av allmän

karaktär. De olägenheter, som kan följa av en på sådant sätt konstruerad

skatt, bör, då så prövas erforderligt, motverkas genom särskilda kompensationsanordningar.

För att undvika inte avsedd verkan på det fria konsumtion svalet är det vidare

önskvärt, att den indirekta beskattningen är likformig. En vara bör

således inte beskattas högre än en annan, om inte särskilda motiv för den

högre beskattningen föreligger. Kravet på likformighet i beskattning får likväl

inte utesluta, att jämsides med en generell indirekt beskattning bibehålies

en särskild beskattning av vissa varor, som enligt utbildad praxis ansetts

böra beskattas i särskild ordning.

De allmänna synpunkter på den indirekta beskattningen, som här anförts,

torde äga giltighet, antingen man vid bibehållet eller minskat totalt

skatteuttag avser att genom ökad indirekt beskattning möjliggöra sänkning

av den direkta beskattningen eller man önskar tillgodose något annat

ändamål.

Kommitténs ställningstagande till förmån för en allmän indirekt beskattning

innebär sålunda inte något ovillkorligt avståndstagande från användningen

av punktskatter. Sådana kan enligt kommittén visa sig nödvändiga

att använda fristående eller som komplement till en allmän indirekt beskattning

för att ge ökade inkomster eller för att fylla andra mera speciella

uppgifter. Såsom exempel på sådana punktskatter nämner kommittén spritoch

tobaksskatt samt skatt på motorfordon och motorbränslen.

Remissyttrandena

Frågan om avvägningen mellan direkt och indirekt beskattning samt därmed

sammanhängande spörsmål har behandlats i flertalet remissyttranden.

Det torde vara ändamålsenligt att var för sig redovisa de uttalanden som

gjorts av statliga myndigheter och av enskilda organisationer.

Vad först gäller remissyttrandena från statliga myndigheter och institutioner

har så gott som samtliga länsstyrelser gett uttryck för den uppfattningen,

alt de nuvarande direkta skatterna stigit till sådan nivå att en

ytterligare höjning av desamma skulle medföra påtagliga olägenheter. Där
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj.ls proposition nr 162 år 1959

vid erinras om den sviktande skattemoralen, om skatteflykten och om det

vitt utbredda skattetänkandet. En skärpt direkt beskattning skulle enligt

dessa länsstyrelsers mening förvärra nämnda olägenheter och kräva en

vidgad kostnadskrävande kontroll. En höjning av de direkta skatterna skulle

därjämte, för att ge några skatteintäkter av betydelse, komma att drabba

den stora mellangruppen inkomsttagare. En indirekt beskattning har inte

eller endast i begränsad omfattning sådana verkningar. Vidare har, påpekas

det, progressiviteten i det direkta skattesystemet och omfattningen av statens

sociala och kulturella åtaganden i väsentlig grad bidragit till att mildra

de invändningar som tidigare med fog kunnat anföras mot en indirekt beskattning

av allmän karaktär. Ifrågavarande länsstyrelser finner därför

starka skäl tala för användningen av denna skatteform.

Överståthållarämbetet erinrar om, att ämbetet tidigare framfört tanken,

huruvida inte en väsentlig förenkling av taxeringsarbetet i första instans

skulle kunna åstadkommas genom en utbyggd indirekt beskattning i form

av en lågprocentig allmän omsättningsskatt såsom komplement till och i

viss utsträckning ersättning för direkta skatter. Under hänvisning härtill

framliålles betydelsen av, att — därest en allmän varuskatt anses böra införas

— densamma föregås av en undersökning i syfte att klarlägga möjligheterna

att låta den indirekta skatten ersätta den direkta för vissa mindre

inkomsttagare.

Länsstyrelsen i Malmöhus län är inne på samma tankegång då den föreslår

en kompletterande utredning angående möjligheterna att genom lättnader

i den direkta beskattningen kompensera vissa låglönegrupper. Länsst3Telsen

påpekar i anslutning härtill, att en allmän omsättningsskatt torde

direkt inverka på möjligheten att uttaga andra skatter och avgifter, varför

en samordning torde bli i högre grad nödvändig än vad kommittén förutsatt.

I övrigt finner länsstyrelsen, att kommitténs förslag är en i stort sett acceptabel

beredskapsplan. Länsstyrelsen framhåller dock, att betänkandet

skapar ringa klarhet om varubeskattningens roll vid sidan av dess uppgift

att tillföra statsverket inkomster. Därjämte hade det enligt länsstyrelsens

mening varit av värde om utredningen närmare belyst varubeskattningens

inverkan på Sveriges möjligheter att med fördel ansluta sig till en gemensam

nordisk marknad eller europeisk frihandelsmarknad.

Sistnämnda påpekande återkommer i andra länsstyrelsers yttranden.

Även länsstyrelsen i Skaraborgs län erinrar om det nära sambandet

mellan den indirekta och direkta beskattningen. Avvägningen mellan dessa

olika skatteformer borde, uttalar länsstyrelsen, lämpligen prövas i ett sammanhang.

Därigenom skulle en överblick av det samlade skattetrycket möjliggöras.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län finner visserligen, att en direkt beskattning

i kombination med en allmän varuskatt kan vara en godtagbar lösning

av beskattningsproblemet. Länsstyrelsen framhåller emellertid samtidigt,

att den icke ansett sig böra i detta sammanhang yttra sig om behovef

av ytterligare beskattning eller lämpligheten av en avvägning mellan den

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 1(12 år 1950

91

nuvarande direkta beskattningen och en allmän indirekt beskattning. Därjämte

understrykes att den ekonomiska situation, varpå 1949 års skatteutredning

grundade sina uttalanden, har undergått påtagliga förändringar.

Därför finner länsstyrelsen, att det hade varit av intresse att undersöka,

i vad mån bland inrikespolitiska faktorer det nuvarande direkta skattetrycket

och den därmed förenade marginalbeskattningen kan tänkas vara

så inflationsdrivande som ofta göres gällande.

Länsstyrelsen i Örebro län framhåller, att olägenheterna av den nuva

rande beskattningen gör det önskvärt att få skattesystemet omlagt så att

man i större utsträckning beskattar utgifter i stället för inkomster. Även

om kommitténs förslag inte har en sådan syftning, finner länsstyrelsen

förslagen i och för sig ändamålsenliga. Länsstyrelsen understryker emellertid

samtidigt nödvändigheten av att skattesystemet även efter en omläggning

verkar i stort sett progressivt. För detta ändamål torde det vara

nödvändigt att från beskattning undanta vissa varor av elementär betydelse

för hushållen samt att frångå principen om samma skatteprocent över

hela linjen och hårdare beskatta varor av mer eller mindre lyxbetonad

karaktär.

En viss gränsdragning mellan mera lyxbetonade varor och andra finner

även länsstyrelsen i Kalmar län vara motiverad. Länsstyrelsen framhåller

dessutom den indirekta beskattningens lämplighet som konjunkturpolitiskt

instrument, dess i varje fall på kort sikt konsumtionsbegränsande

effekt och dess avkastningsförmåga, elasticitet och kontrollbarhet. Länsstyrelsen

anser vidare att valutapolitiska, sociala och produktionstekniska

skäl talar till förmån för indirekt beskattning. Dennas inverkan på sparandet

finner länsstyrelsen vara mera betingat av skattesatsens höjd än

ändamålet med skatten, medan dess inverkan på prisbildningen påverkas

av faktorer såsom det aktuella marknadsläget eller konjunktursituationen

och graden av organiserad samverkan på köpare- och säljaresidan.

Länsstyrelsen i Hallands län anser, att en allmän varuskatt endast bör

införas om samtidigt en nedsättning av de direkta skatterna genomföres,

varvid bl. a. den från 1956 års taxering genomförda höjningen av inkomstskatten

för aktiebolag och ekonomiska föreningar bör omprövas.

önskvärdheten av eu sänkning av de direkta skatterna understrykes

även av länsstyrelsen i Kronobergs län, som dock inte finner en sådan

åtgärd möjlig i dagens statsfinansiella läge med mindre det därav följande

inkomstbortfallet kompenseras på annat sätt. Detta skulle kunna ske

medelst en allmän varuskatt, vilken beskattningsform enligt länsstyrelsens

mening är att förorda framför en alltför hög direkt beskattning.

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Länsstyrelsen pekar även på tendensen till ökning av de kommunala skatteuttagen

och anför i anslutning härtill, att det får anses vara cn klok

politik i dagens situation, att staten minskar sina egna anspråk på skattebeläggning

av inkomsterna till förmån för kommunernas behov av intäkter

i form av allmän kommunalskatt. Med denna reservation ansluter

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

sig länsstyrelsen till tanken på ökat skatteuttag från staten i form av en

indirekt beskattning av allmän karaktär.

Även länsstyrelsen i Gotlands län uppmärksammar den stigande tendensen

i de kommunala uttaxeringarna. Därest det skulle befinnas nödvändigt

att skattevägen skaffa ytterligare medel, anser länsstyrelsen att

indirekt beskattning bör tillgripas framför en höjning av de direkta skatterna.

Därvid är det dock med hänsyn till risken för försök till skatteflykt

och till kontrollkostnaderna av största betydelse att skattesatsen hålles

så låg som möjligt, vilket i sin tur förutsätter en allmän form av indirekt

skatt.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län ställer sig positiv till en allmän omsättningsskatt

såsom medel att mildra den direkta beskattningen.

Länsstyrelsen i Blekinge län ifrågasätter, huruvida — även om ökat

skatteuttag skulle kunna undvikas -— tiden nu inte är mogen för införande

av en allmän omsättningsskatt för att åstadkomma en återföring

av den direkta skatten till en nivå, som medger ej endast sänkningar utan

även höjningar.

En omfördelning av skattetrycket till förmån för den indirekta skatteformen

ifrågasättes även av länsstyrelsen i Västmanlands län, som särskilt

understryker den indirekta beskattningens företräde framför den direkta i

det avseendet, att möjligheterna till skatteflykt är väsentligt mindre.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län uttalar, att, om en utvidgad indirekt beskattning

tillgripes, den bör ges en allmän karaktär omfattande i stort sett

alla varor. Samtidigt förutsätter länsstyrelsen att en utökad indirekt beskattning

ej bör åsyfta någon förskjutning i skattebördan mellan olika inkomstoch

befolkningsgrupper. I den mån så skulle bli fallet, bör det ankomma på

det allmänna att vidtaga erforderliga kompensationsåtgärder.

Länsstyrelsen i Kristianstads län uttalar, att en ytterligare höjning av det

totala skattetrycket bör undvikas med hänsyn till redan rådande olägenheter.

Därför bör en vidgad indirekt beskattning endast ifrågakomma vid en

omläggning av det nuvarande skattesystemet. För en sådan omläggning finner

länsstyrelsen starka skäl tala.

Länsstyrelsen i Västerbottens län påpekar bl. a., att införandet av en allmän

varuskatt kan medföra allvarlig risk för ökade lönekrav.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller såsom en speciell fördel med

den indirekta skatten, att produktiviteten vid en av penningvärdesförsämring

föranledd ökning av skatteunderlaget — i motsats till vad som gäller

för direkt progressiv beskattning — ändras utan reell skärpning av skattetrycket.

önskvärt hade dock varit, uttalar länsstyrelsen, att en mera omfattande

utredning angående betingelserna för och verkningarna av indirekt beskattning

i olika relationer till direkt beskattning kunnat företagas.

Länsstyrelsen anser liksom kommittén, att den indirekta beskattningen är

överlägsen den direkta som konjunkturpolitiskt instrument, men länsstyrelsen

påpekar också, att nackdelar av en generell indirekt skatt kan framträda

i konjunkturlägen, då olika åtgärder gentemot konsumtion och investerings
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

93

verksamhet är påkallade. Uppenbart är emellertid, att i lägen med köpkraftsöverskott

den indirekta skatteformen får en gynnsammare effekt på samhällsekonomin

än den direkta. Beträffande olika skatteformers inverkan på

sparandet framhåller länsstyrelsen, att den sparstimulerande verkan av s. k.

sparavdrag vid den direkta beskattningen antagligen är större än vad mången

tidigare föreställt sig. Länsstyrelsen fortsätter.

Denna omständighet förtager dock ej riktigheten av kommitténs antagande,

att vid en skärpt direkt beskattning konsumtionsönskemålen tendera att

gå före sparandet och sålunda inkräkta på detta. En generellt utformad indirekt

skatt åter har, i vart fall på kort sikt, en konsumtionsbegränsande och

sålunda sparfrämjande verkan, dock endast under förutsättning att av skatteövervältring

föranledda prishöjningar av allmänheten uppfattas som ett

led i en stabiliseringspolitik.

Vidare påpekar länsstyrelsen, att den indirekta beskattningens större elasticitet

är beroende av att den göres generell. Något bestämt uttalande till

förmån för vare sig direkt eller indirekt skatt i vad avser inverkan på prisnivån

torde enligt länsstyrelsen icke kunna göras. I fråga om de i sammanhanget

diskuterade rättvisesynpunkterna anför länsstyrelsen bl. a. följande.

Länsstyrelsen finner i likhet med kommittén, att principen om skatt efter

förmåga ej behöver urholkas genom en allmän indirekt beskattning och vill

i sammanhanget påpeka den på bärkraftsgrundsatsen inkräktande snedbelastning

av skattedragarna, som underdeklaration för närvarande medför.

Genom den fortgående inkomstutjämningen har för övrigt skiktningen av

inkomsttagarna blivit sådan, att den marginella skatteeffekten å genom penningvärdeförsämring

stegrade inkomster i botten- och mellanskikten näppeligen

kan anses stå i samklang med nyssnämnda grundsats. Man kan i likhet

med kommittén ifrågasätta, huruvida den omständigheten att vid indirekt

beskattning högre inkomstgruppers större sparande, d. v. s. i realiteten

uppskjutna konsumtion, går fritt från beskattning rent teoretiskt verkligen

innebär regressivitet. Länsstyrelsen anser emellertid angeläget, att vissa

samhällsgrupper beredas av sociala skäl betingad kompensation för sådana

prishöjningar, som kunna föranledas av indirekt beskattning.

Länsstyrelsen i Jönköpings län är inte övertygad om den indirekta beskattningens

värde som konjunkturreglerande instrument. Någon effekt på den

samhällsekonomiska balansen torde ernås endast om skattemedlen steriliseras.

Enligt länsstyrelsens mening bör man därför från början räkna med,

att den indirekta beskattningen endast kan tillgodose ett syfte, nämligen att

skaffa det allmänna medel till behövliga utgifter.

Statskontoret framhåller olägenheterna med de nuvarande höga direkta

skatterna.

Kommerskollegium uttalar, alt de åtgärder som under efterkrigstiden

vidtagits i syfte att upprätthålla den ekonomiska balansen främst kommit

att riktas mot produktionen i stället för mot konsumtionen, vilket enligt kollcgii

uppfattning varit riktigare. Kollegium fortsätter.

Uppenbarligen är en beskattning i form av skatt å varor ägnad att minska

den reala konsumtionen och ur nyss angivna synpunkter ligger del därför

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

nära till hands att tillstyrka att denna form av beskattning utvidgas. En viktig

förutsättning för målets uppnående är emellertid, att staten använder

influtna skattemedel i produktionsfrämjande syfte och sålunda icke omedelbart

återför den för ändamål som kommer att tillgodose huvudsakligen

konsumtionen.

Kollegium understryker även önskvärdheten av att en ingående undersökning

verkställes av möjligheterna att genom en skatt på skattebetalarnas

samlade konsumtion nå en tillfredsställande avvägning mellan skatter, sparande

och konsumtion.

Statens jordbruksnämnd framhåller, att kommittén i huvudsak förbigått

frågan om vilken inverkan en allmän indirekt skatt kan få på produktionskostnaderna

såsom sådana inom olika näringsgrenar. Vad särskilt angår

jordbruk och fiske påpekar nämnden, att ett förverkligande av jordbruksoch

fiskepolitiken förutsätter ej blott ett visst prisskydd mot utlandet utan

även ett i förhållande till produktionen tillräckligt avsättningsutrymme. En

genom varuskatt åstadkommen fördyring av produktionen kommer att leda

till höjning av livsmedelspriserna, oberoende av om livsmedlen som sådana

skattebelägges eller ej, och därigenom uppstår risk för en krympning av avsättningsutrymmet.

Nämnden erinrar i detta sammanhang om, att livsmedelskostnaderna

i Sverige under efterkrigstiden genomsnittligt sett stigit

mer än övriga i konsumtionsprisindex ingående kostnader och att för vissa

livsmedel en minskning eller stagnation av per-capitakonsumlionen inträtt.

Den direkta och indirekta kostnadshöjande effekt som en allmän varuskatt

kan få för jordbrukets och fiskets produkter är dock enligt nämndens uppfattning

inte ett argument av sådan vikt, att det med fog kan anföras mot

ett införande över huvud taget av en indirekt beskattning eller för ett ställningstagande

till frågan om livsmedel skall undantagas från en allmän varuskatt.

Det nuvarande prisregleringssystemet för jordbruksprodukter innebär, påpekar

jordbruksnämnden vidare, att en höjning av produktionskostnaderna

ej i och för sig påverkar storleken av det prisskydd som lämnas jordbrukets

produkter. Jordbruket kan ej heller under löpande regleringsperiod begära

ökat stöd, därest det inhemska avsättningsutrymmet skulle minska till följd

av införandet av en allmän varuskatt. Däremot måste man räkna med, att

en sådan skatts inverkan på jordbrukets ställning kommer att aktualiseras

vid diskussionen om den framtida utformningen av jordbrukets prisskydd.

Nämnden erinrar därjämte om att inverkan av en allmän varuskatt eller

ett därmed jämförligt punktskattesystem enligt gällande överenskommelse

skall bortrensas vid tillämpningen av inte bara den s. k. 5-procentregeln utan

även den s. k. 6-procentregeln. — I ett särskilt yttrande anför ledamoten

Odhner en mot nämnden avvikande uppfattning beträffande den indirekta

skattens betydelse för produktionskostnaderna. Därvid framhålles följande.

Eftersom endast färdigvaror skall beskattas berör den i stort sett bara

investeringarna och får sålunda procentvis samma effekt som t. ex. den nuvarande

investeringsavgiften. Huruvida denna ökning av investeringskost
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

95

naderna kommer att komma till uttryck i prisstegringar utöver de av beskattningen

av ifrågavarande färdigvaror föranledda och därmed till en försämring

av vår internationella konkurrensförmåga, om den kommer att bäras

av företagen eller om den kommer att resultera i ett starkare motstånd mot

lönehöjningar blir beroende av den ekonomiska utvecklingen i övrigt. Därför

är det inte heller på förhand möjligt att säga om den kommer att påverka

målsättningen för prispolitiken på jordbrukets område. Denna blir

ju även beroende av hur jämförelsegruppernas inkomster påverkas av beskattningen.

Statens pris- och kartellnämnd framhåller, att det vid samma progressivitet

ur inkomsttagarnas synpunkter bör vara likgiltigt, om skatten tas ut på

inkomster eller i form av en pålaga på konsumtionen, eftersom realvärdet

av inkomst efter skatt uppenbarligen inte påverkas av valet av skatteform.

För dem som innehar i penningmedel placerade besparingar, avsedda för

konsumtion, innebär dock en ökad indirekt beskattning en belastning. Nämnden

fortsätter.

Även om en skärpt indirekt beskattning med åtföljande prisstegring objektivt

sett inte skulle innebära en hårdare belastning på löntagarna än vad

som skulle ha följt av en eljest ofrånkomlig direkt beskattning, torde man

enligt nämndens uppfattning inte helt kunna bortse från risken att ifrågavarande

prisstegringar kunna komma att föranleda mera vittgående kompensationskrav

än dem som skulle ha framkommit vid skärpning av den

direkta beskattningen.

Nämnden utgår från den förutsättningen, att valet vid förekommande behov

kommer att stå mellan utbyggnader av den direkta resp. indirekta beskattningen

så utformade, att progressiviteten i det totala skattesystemet i

bägge fallen blir lika. I verkligheten torde det enligt nämnden vara svårt

att ge en utbyggnad av den indirekta beskattningen en progressiv karaktär.

Huruvida detta förhållande får anses minska den indirekta beskattningens

användbarhet blir beroende av i vilken utsträckning en utbyggnad av beskattningen

i progressiv riktning anses tillrådlig eller önskvärd ur andra

synpunkter.

Konjunkturinstitutet anser i likhet med kommittén, alt en allmän indirekt

beskattning är överlägsen inkomstbeskattningen såsom ett mot varucfterfrågan

riktat konjunkturpolitiskt instrument. Institutet understryker

emellertid, att den automatiska ökningen av skatteinkomsterna och den dämpande

effekten över huvud taget på varueflerfrågan under en konjunkturuppgång

torde bli kraftigare vid progressiv inkomstbeskattning än vid en

allmän indirekt beskattning. Konjunkturpolitiskt synes dessa beskaltningsformer

supplera varandra och bör inte betraktas som varandra uteslutande

alternativ. Institutet anför vidare, att man icke på teoretiska grunder kan

avgöra huruvida direkt eller indirekt beskattning är fördelaktigast ur synpunkten

att skapa så stort sparande- och arbetsincitamcnt som möjligt. Hittills

gjorda fåtaliga empiriska undersökningar torde icke heller ge något

klart utslag till förmån för någondera beskattningsformen, och de av kommittén

anförda argumenten till förmån för eu indirekt beskattning är enligt

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

institutets mening icke invändningsfria. I sista hand är det en fråga om, hu

ruvida förändringar i prisnivån har andra verkningar på levnadsstandarden

än förändringar i de disponibla penninginkomsterna, och här får man utgå

från att i längden en viss procentuell förändring av penninginkomsterna ur

hushållens synpunkt är ekvivalent med samma procentuella förändring av

prisnivån. Konjunkturinstitutet fortsätter.

Konklusionen synes därför böra bli, att med nuvarande kunskaper om

sparandets och arbetsviljans bestämningsgrunder hänsynen till sparandeoch

arbetsviljan inte kan användas som motiv för någon omläggning av beskattningen

från direkt till indirekt beskattning eller för införandet av en allmän

indirekt beskattning såsom alternativ till en höjning av den nuvarande

inkomstbeskattningen. Konjunkturinstitutet önskar dock samtidigt framhålla

önskvärdheten av att möjligheter skapas för ett ingående studium av beskattningsformernas

betydelse för sparande- och arbetsviljan.

Härefter torde få redovisas de uttalanden som gjorts av löntagarorganisationer

m. fl. enskilda organisationer.

Landsorganisationen i Sverige framhåller inledningsvis, att det fortfarande

föreligger ett behov att aktivisera den statliga finanspolitiken. LO påpekar

vidare, att ur stabiliseringssynpunkt skattepolitikens främsta uppgift i fullsysselsättningssamhället

är att förhindra uppkomsten av en i förhållande

till resurserna alltför stor efterfrågan. Allmänt sett torde det vara ofrånkomligt,

att skattepolitiken blir både ett led i en begränsad kontrollerad

prisstegring och ett medel att förebygga större okontrollerade prisstegringar.

Då det därför är de olika skatteformernas möjligheter till en framgångsrik

skattepolitik som är avgörande, finner sig LO vid sin bedömning

av kommitténs betänkande böra anlägga synpunkter på samtliga huvudformer

av beskattning. Detta sker i form av en jämförande analys av indirekt

och annan beskattning ur fördelningsmässiga, produktivitetsmässiga,

konjunkturpolitiska och psykologiska synpunkter.

I fråga om de fördelningsmässiga synpunkterna erinrar LO om sitt yttrande

över 1949 års skatteutredning, vari bl. a. anfördes följande.

De argument som utredningen anför till förmån för en återgång till

skärpt indirekt beskattning, förtjänar enligt LO:s mening starkt beaktande.

Att indirekta skatter i sig själva med nödvändighet skulle utgöra en mindre

social beskattningsform är en felsyn som utredningen på ett övertygande

sätt tillbakavisar. Avkastningen av indirekta skatter kan användas på ett

sätt som gynnar just de små inkomsttagarna. En ur löntagarsynpunkt synnerligen

väsentlig fördel med indirekt skatt är dess egenskap att försvåra

systematiskt skattefusk.---Hög direkt beskattning verkar otvivelaktigt

försämrande på skattemoralen. Inte minst av denna anledning finner LO

lämpligt, att frågan om en skärpning av den indirekta beskattningen på

den direktas bekostnad prövas närmare, varvid dock förutsättes, att samtidigt

kompenserande sociala åtgärder för de lägsta inkomsttagarna genomföres.

I stort sett vidhåller LO denna ståndpunkt. Det framhålles emellertid,

att större och mera svårrealiserbara krav nu måste ställas på de kompensationsåtgärder,

som blir oundgängligen nödvändiga vid en generell indi
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

rekt beskattning, såvida inte en sådan åtgärd vidtages speciellt för finansiering

av socialpolitiska reformer. I detta sammanhang framhålles såsom

otillfredsställande, att kommittén icke förordat kompensation för sådana

grupper som invalider och arbetslösa, vars möjlighet att ernå kompensation

via förhandlingsvägen är utesluten. Svårigheterna att bibehålla realvärdet

av kompensatoriska åtgärder och risken för att dessa med tiden

urholkas gör det vidare nödvändigt med fasta regler för kompensationen.

Dessa förhållanden gör, att en mera generell indirekt beskattning enligt

LO:s mening knappast kan motiveras med fördelningsmässiga synpunkter.

K. andra sidan kommer sannolikt de direkta skatterna att öka automatiskt

på grund av stigande normallöner. Vidare står det enligt LO:s mening klart,

att direktbeskattningen oavsett skatteskalornas utformning behöver reformeras

för en effektivisering av taxeringskontrollen och ett större hänsynstagande

till försörjningsbördan för vissa grupper. Slutsatsen blir därför,

att oavsett möjligheterna att ytterligare höja den direkta skatten,

torde på något längre sikt även andra skatteformer behöva anlitas för att

täcka de finanspolitiska behoven. En utvidgad indirekt beskattning framstår

härvid enligt LO:s mening mindre såsom önskvärd ur fördelningsmässiga

synpunkter än möjligen som ofrånkomlig av allmänt finanspolitiska

skäl.

LO delar uppfattningen, att den direkta beskattningens oförmånliga verkningar

på arbetsviljan överdrivits samt att olika skatteformers inverkan

på sparandet är svår att överblicka. En viktigare fråga anser emellertid LO

vara olika skatteformers inverkan på det ekonomiska framåtskridandet.

Därvidlag finner LO inte skäl att anta, att en generell indirekt beskattning

verkar diskriminerande mot expanderande näringsgrenar eller exporten

— annorlunda kan fallet vara med enskilda varuskatter liksom en progressiv

direkt beskattning. På grundval av uppgifter ur statistiska centralbyråns

vinststatistik hävdar emellertid LO att den nuvarande företagsbeskattningen,

trots att den formellt är proportionell, i realiteten snarast är

mer progressiv än inkomstskatten för fysiska personer och detta på ett

sätt som verkar diskriminerande mot främst skickligt ledda företag och

mot den mest expansiva delen av svenskt näringsliv med därav följande

ogynnsam påverkan av produktivitetsutvecklingen. Härtill kommer, framhåller

LO, den nuvarande företagsbeskattningens benägenhet att uppamma

ett skattetänkande ävensom dess administrativa nackdelar. En allmän indirekt

beskattning har enligt LO:s uppfattning ej samma oförmånliga effekt

på produktiviteten, och ur denna synpunkt vore det i och för sig önskvärt

med en sänkning av företagsbeskattningen på grundval av bl. a. utvidgad

indirekt beskattning. En sådan åtgärd måste dock ses mot bakgrunden

av de konjunkturpolitiska och psykologiska aspekterna.

Dilemmat med den nuvarande företagsbeskattningen är, uttalar LO vidare,

att om denna höjes för att lösa stabiliseringsuppgifterna, försämrar

man produktivitetsutvecklingen, och om man sänker densamma, försvårar

man stabiliseringsprohlemen. Och även om indirekt beskattning tekniskt

7 Rihang till riksdagens protokoll 1 samt. Nr 102

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

sett är mera användbar som konjunkturpolitiskt medel än direkt beskattning,

utesluter detta inte att den sistnämnda skatteformen samordnas

med övriga så, att avvägningen skatteformerna emellan kan anpassas

alltefter vad konjunktursituationen kräver. Att möta inflationstendenser

med införande eller höjning av en omsättningsskatt stöter emellertid på

psykologiska svårigheter, särskilt med avseende på skatteövervältringen.

I LO:s yttrande erinras om de nyss berörda kompensationsproblemen. Därjämte

framhålles att, även om olika skatteformers inverkan på prisutvecklingen

beror på många faktorer och denna aspekt knappast kan bli av

väsentlig betydelse vid valet av skatteform, kan emellertid fackföreningsrörelsen

principiellt inte avstå från rätten att förhandla om kompensation

för sina medlemmar i samband med införande eller ändring av en mera

generell indirekt beskattning. LO finner det uppenbart, att höjningar av

den direkta beskattningen och särskilt av företagsbeskattningen skapar

mindre allvarliga kompensationsproblem, liksom att kompensationssträvandena

blir mindre, ju mer en indirekt beskattning har karaktär av företagsbeskattning.

Vad som därför behövs är, enligt LO:s mening, någon form av

företagsbeskattning med vilken man kan göra tidiga ingrepp och som ur

psykologiska, politiska och tekniska synpunkter är relativt lättmanövrerad.

LO fortsätter.

Den nuvarande företagsbeskattningen är uppenbart olämplig för detta

ändamål, och det har ovan angetts, att den av produktivitetsmässiga skäl

bör lättas. Detta skulle dock medföra ett bortfall av statsinkomster som

mot bakgrund av det allmänna finanspolitiska perspektivet skulle behöva

ersättas. Det vore emellertid psykologiskt svårt att lätta nuvarande företagsbeskattning

genom påläggande av indirekt skatt i traditionella former.

Vi vet för litet om övervältringsförhållandena för att med säkerhet kunna

säga om detta skulle vara oförmånligare för konsumenterna eller inte, särskilt

på något längre sikt. Säkert är emellertid, att löntagarna-konsumenterna

skulle uppfatta något sådant som skadligt för dem, och att det därför

får betraktas som politiskt ogenomförbart för närvarande.

Slutsatsen av LO:s bedömning blir, att en omsättningsskatt inte kan

motiveras vare sig med fördelningsmässiga eller produktivitetsmässiga

synpunkter och att den bör förkastas ur konjunkturpolitiska och psykologiska

synpunkter. Med hänsyn härtill anser LO, att kommitténs förslag

tills vidare ej bör föranleda några åtgärder.

I anslutning till vad nu anförts betonar LO angelägenheten av att en

samordning i beskattningsfrågorna kommer till stånd. Det förordas, att en

allmän skatteberedning utses med uppgift att i nära samråd med stabiliseringsutredningen

göra eu översyn av olika skatteformer samt av avvägningen

mellan dessa. I avvaktan på att ett sådant utredningsarbete hinner

slutföras kan dock, uttalar LO, vid behov av ytterligare skatteintäkter såsom

en lösning på kort sikt i stället för en omsättningsskatt ifrågasättas

en utvidgad beskattning av vissa produktionsförnödenheter i form av en

råvarubeskattning. Med en sådan jämsides med den gällande energibeskattningen

och de med en lönebeskattning närbesläktade avgifter, som före
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

tagen redan har att erlägga för arbetskraften, såsom t. ex. yrkesskade- och

sjukförsäkringsavgifter, skulle man närma sig en allmän och alltefter behov

justerbar utgiftsbeskattning av företagen. Härutöver kan LO också

tänka sig vissa punktskatter på konsumtionsområdet; dock icke av finanspolitiska

skäl utan på grundval av önskemål att därmed påverka konsumtion

och produktion.

En allvarlig svaghet är emellertid, framhåller LO, att skatter på produktionsfaktorer

skulle tas ut vid sidan av den allmänna företagsbeskattningen.

Därför bör det enligt LO:s mening utredas, huruvida det på längre

sikt inte skulle vara rationellt att lägga om företagsbeskattningen och

transformera punktskatterna på olika produktionsfaktorer så att de kan

ingå i en ny enhetlig företagsbeskattning. Denna bör utformas så att den

stimulerar expansionstendenserna inom näringslivet och utjämnar skattetrycket

på olika näringsgrenar. En eventuell reform bör vidare ta sikte på

att göra företagsbeskattningen till den ur stabiliseringssynpunkt huvudsakliga

skatteformen. Ingen generell indirekt beskattning vid sidan därav

skulle i så fall behövas, medan väl speciella varuskatter kan tänkas förekomma.

Reformen måste sannolikt ta sikte på någon form av bruttobeskattning

och därvid kan enligt LO:s mening en mervärdeskatt komma

i fråga.

Tjänstemännens centralorganisation gör också gällande, att samordningen

mellan olika skatteutredningar varit otillfredsställande. TCO framhåller

emellertid, att en viss samordning numera äger rum inom stabiliseringsutredningens

ram. Det kan enligt TCO:s uppfattning vara skäl att

avvakta denna utrednings överväganden, innan några mera väsentliga ändringar

i skattepolitikens utformning beslutas. Med instämmande i kommitténs

uttalande, att alla möjligheter till en allmänt sett eftersträvansvärd

lättnad i beskattningen tillvaratas, konstaterar TCO, att de av kommittén

anförda principiella synpunkterna beträffande olika skatteformers inbördes

för- och nackdelar styrker TCO:s tidigare deklarerade positiva inställning

till den indirekta beskattningsformen. övervägande skäl talar därför

enligt TCO:s mening för en ökad indirekt beskattning, främst med syfte

att möjliggöra en omfördelning av skattetrycket genom lättnader i den

direkta beskattningen. Samtidigt understryker TCO kommitténs uttalande,

att de av denna anförda allmänna synpunkterna torde äga giltighet antingen

man vid bibehållet eller minskat totalt skatteuttag avser att genom

ökad indirekt beskattning möjliggöra sänkning av den direkta beskattningen

eller man önskar tillgodose något annat ändamal. En dylik åtgärd

bör ges formen av en generell indirekt beskattning och icke formen av en

utvidgad punktbeskattning. TCO påtalar därvid punktskatternas oförmånliga

inverkan på det fria konsumenturvalet och deras snedvridande inverkan

på konkurrensförhåll andena inom näringslivet.

TCO berör även frågan, huruvida en utvidgad indirekt beskattning kan

motiveras av konjunkturpolitiska eller liknande skäl. Därvid framhålles,

att automatiskt och generellt verkande medel i möjligaste mån bör an
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

vändas för att oskadliggöra de inflationsdrivande tendenserna. I vissa exceptionella

lägen kan det emellertid därutöver vara erforderligt med någon

form av indirekt beskattning. Huruvida man som ett alternativ till en indirekt

beskattning bör välja en omläggning av nuvarande företagsbeskattning

till en bruttobeskattning och därigenom skapa gynnsammare förutsättning

för produktionsutvecklingen låter sig enligt TCO:s mening för

närvarande svårligen bedöma. Detta anser TCO vara en fråga av sådan

betydelse, att särskild utredning härom bör komma till stånd.

Statstjänstemännens riksförbund konstaterar, att ett klarläggande inte

kunnat ske i fråga om avvägningen mellan direkta och indirekta skatter,

angelägenhetsgraden av utgående och planerade sociala förmåner av olika

slag och av kostnaderna för den sociala verksamheten. Vidare framhåller

förbundet, att den höga marginalbeskattningen, som nu drabbar mycket

betydande folkgrupper och som måste menligt inverka på arbetsvilja, deklarationsmoral

och sparande, gör det särskilt angeläget att den statliga

inkomstskatten reformeras. En förskjutning av beskattningen bör enligt

förbundet ske mot en mera vidsträckt användning av indirekt beskattning,

vilken bör ges en allmän karaktär.

Sveriges akademikers centralorganisation uttalar, att den direkta beskattningens

dominans i vårt land till stor del beror på penningvärdesförsämringens

och realinkomststegringens automatiskt skärpande effekt på

den direkta beskattningen. De av kommittén anförda allmänna synpunkterna

finner organisationen starkt tala för en utökad användning av indirekt

beskattning och för en ändrad avvägning mellan direkta och indirekta

skatter. Särskilt framhålles, att de av kommittén anförda för- och

nackdelarna inte bara gäller vid ökat totalt statligt skatteuttag utan även

vid ökad användning av indirekta skatter med bibehållet eller minskat totalt

skatteuttag. I övrigt understryker organisationen de av kommittén anförda

fördelarna med en indirekt beskattning, varvid särskilt poängteras

att, om den indirekta beskattningen skall kunna få betydelse såsom instrument

för den ekonomiska politiken, förutsätter detta en permanent varuskatt

som en integrerande del av skattesystemet. En indirekt beskattnings

verkningar får enligt SACO:s mening inte bedömas isolerade utan bör ses

mot bakgrunden av skattesystemet i dess helhet. Vid en starkt progressiv

inkomstskatt som den nuvarande bör man kunna acceptera en allmän

varuskatt, även om den till sin verkan skulle vara proportionell eller rentav

regressiv. Skattesystemet i sin helhet blir nämligen likväl progressivt. Det

nuvarande totala skattetrycket anser SACO emellertid vara så högt, att en

förskjutning i beskattningen inte får åstadkommas genom att till de nuvarande

direkta skatterna lägges en allmän konsumtionsskatt. I stället bör

vid införandet av en ökad indirekt beskattning sänkningar vidtas av den

direkta inkomstskatten, varvid mellangruppernas, tjänstemännens och den

högskoleutbildade arbetskraftens berättigade önskemål om inkomstskattelättnader

måste tillgodoses.

Riksförbundet Landsbygdens folk instämmer i stort sett i de av kom
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj. ts proposition nr 102 år 1959

mittén anförda allmänna synpunkterna på beskattningsfrågan och hyser

den uppfattningen, att en viss förskjutning från direkt till indirekt beskattning

vore ändamålsenlig och väl värd att pröva i nuvarande läge, då man

gärna vill få till stånd en begränsning av konsumtionsökningen till förmån

för ökade investeringar. Därvid förutsätter emellertid RLF, att införandet

av en konsumtionsskatt inte tas som förevändning för att öka den samlade

skattebördan utan att den direkta skatten samtidigt sänkes i motsvarande

mån.

Svenska sparbanksföreningen behandlar enbart olika skatteformers effekt

på sparandet och finner i detta avseende, att ett visst företräde bör

ges de indirekta skatterna framför de direkta.

Svenska bankföreningen finner den indirekta beskattningsformen ha en

mindre sparhämmande effekt än den direkta. Föreningen hävdar, att den

nuvarande direkta beskattningen har menlig inverkan på produktion och

arbetsvilja och att detta direkt motverkar stabiliseringspolitikens syften.

Av ekonomisk-politiska skäl — bl. a. för att skapa större utrymmen för

investeringar — finner bankföreningen en sänkning av de direkta skatterna

angelägen och en viss omfördelning från direkt till indirekt beskattning

önskvärd. Däremot motsätter sig föreningen en ökning av den indirekta

beskattningen i syfte att tillföra staten ytterligare inkomster.

Samma principiella inställning återkommer i nära nog samtliga yttranden

från näringslivets organisationer. Därvid uttalas det från flera håll,

att kommittébetänkandet knappast kan läggas till grund för en mera ingående

allmän skattepolitisk bedömning. Vad här sagts gäller yttrandena

från Sveriges industriförbund, som särskilt vänder sig mot införandet av

en allmän varuskatt för att möjliggöra ökade statsutgifter, t. ex. för finansiering

av sociala reformer, Sveriges allmänna exportförening, som särskilt

pekar på de internationella konkurrensförhållandena, flertalet av rikets

handelskammare, Sveriges lantbruksförbund, KeLiFa, Svenska företagares

riksförbund, Sveriges automobilindustriförening, Sveriges automobilhandlareförening,

Bilverkstädernas riksförbund och Svensk industriförening.

Även Sveriges hantverks- och småindustriorganisation anför liknande

synpunkter. Organisationen framhåller särskilt skattepolitikens betydelse

för självfinansieringen och de svårigheter som kommer att uppstå för näringslivet

vid en anpassning till en gemensam europeisk marknad och till

arbetstidsförkortningen samt vid införandet av den nu aktuella pensionsreformen.

Organisationen avvisar tanken på att genom direkt eller indirekt

beskattning finansiera ytterligare sociala reformer. Sådana bör enligt förbundets

mening betalas genom särskilda avgifter.

Även Skånes handelskammare framhåller de problem, som förverkligandet

av planerna på en gemensam europeisk marknad kommer att medföra.

Från svensk sida måste därvid främst tillses alt den inhemska kostnadsnivån,

som redan ligger högt i förhållande till utlandet, inte ytterligare diives

i höjden, ökade skattcpålagor får en ogynnsam effekt härvidlag. Handelskammaren

är därför i princip för tanken på eu utvidgad indirekt be
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

skattning av allmän karaktär, dock endast under förutsättning att en sådan

åtgärd uppväges av en motsvarande lättnad i den direkta beskattningen.

Handelskammaren hyser emellertid vissa betänkligheter mot att

en allmän varuskatt nu införes. Bl. a. påpekas risken för att den stegring

av prisnivån, som blir följden av den nya varuskatten, omedelbart resulterar

i krav på lönehöjningar och att därmed impulser ges till en fortsatt

inflation. — Huruvida en allmän varuskatt kan tjäna till förverkligandet

av en såsom önskvärd ansedd målsättning att begränsa konsumtionen till

förmån för investeringsverksamheten finner handelskammaren ovisst. Riktpunkten

för den ekonomiska politiken bör vara, inte att vare sig hålla tillbaka

eller genom t. ex. subventioner främja konsumtionen, utan att främja

en sådan fördelning av den ökade nationalinkomsten mellan konsumtion

och investeringsverksamhet som bäst tjänar framåtskridandet. Därmed förnekas

dock inte, att i nuläget en viss konsumtionsbegränsning framstår

som önskvärd.

De krav på lönekompensation som en allmän varuskatt kan medföra samt

kostnaderna för en ny kontroll- och redovisningsapparat föranleder Smålands

och Blekinge handelskammare att avstyrka införandet av en allmän

varuskatt.

Handelskammaren i Gävle ger uttryck för den uppfattningen att den sociala

reformverksamheten fortsättningsvis inte bör finansieras skattevägen

utan genom avgifter.

Samma uppfattning utvecklas närmare av Sveriges grossistförbund. Förbundet

framhåller, att det av inkomsttagarnas fördelning år 1955 på olika

inkomstklasser tydligt framgår, att kostnadskrävande sociala reformer icke

kan finansieras genom utnyttjande av de teoretiska möjligheterna till en

skärpning av den direkta skatten med dess nuvarande progressiva utformning.

En finansiering av de beslutade höjda folkpensionerna medelst en omsättningsskatt

torde enligt av förbundet gjorde beräkningar kräva en skattesats

av sådan storleksordning att de av utredningen påtalade, i och för sig

allvarliga riskerna vid en hög skatteuttagningsprocent aktualiseras. För den

skull måste enligt förbundets mening frågan om avgiftsfinansiering av beslutade

eller varslade sociala reformer upptagas på de avsnitt och i den omfattning

så är möjligt.

Sveriges köpmannaförbund utvecklar liknande synpunkter. Förbundet

framhåller att, sedan det grundläggande sociala trygghetsbehovet tillgodosetts,

är det att föredra att nya sociala utgifter i väsentligt större utsträckning

än hittills täcks med avgifter från de förmånsberättigade i relation till

de planerade förmånerna. Frågan om avgifterna bör därför, enligt förbundets

mening, först utredas innan det föreliggande förslaget om allmän indirekt

beskattning föranleder vidare åtgärd. Förbundet finner en lindring av de direkta

skatterna nödvändig. I fråga om en allmän indirekt beskattning finner

förbundet sannolikt att en del av skatten stannar på detaljhandeln, oavsett

i vilket led skatten läggs, med därav följande försämrade villkor för detaljhandelns

utövare.

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

Sveriges redareförening anser sig icke kunna förorda någon form av allmän

indirekt skatt, förrän en ingående utredning gjorts med syfte att åstadkomma

eu nedskärning av de offentliga utgifterna och om vårt beskattningssystems

framtida utformning med avseende på avvägningen mellan direkta

och indirekta skatter. Föreningen uttalar sig i detta sammanhang för att en

på lämpligt sätt allmän, lågprocentig indirekt skatt bör läggas som grund för

ett nytt beskattningssystem.

Kooperativa förbundet framhåller, att den kooperativa rörelsen tidigare i

princip ställt sig avvisande till indirekt beskattning, dels emedan denna

skatteform fördyrar varupriserna och dels därför att den, om den utformas

som en likformig skatt på konsumtionsvaror, har regressiv karaktär.

Ehuru kooperationen ur konsumentsynpunkt måste vända sig mot varje onödig

skärpning av konsumtionsbeskattningen, måste den å andra sidan ge

sådana strävanden och åtgärder sin anslutning, vilka syftar till och i praktiken

förmår förhindra att ett köpkraftsöverskott uppstår. Det kan dessutom

ifrågasättas, anför förbundet, om en på grund av penningvärdesförsämring

skärpt inkomstbeskattning inte skulle drabba mindre inkomsttagare

förhållandevis hårdare än en indirekt beskattning i form av varuskatt med

måttligt avvägda skattesatser över varuområdet i dess helhet och med sådana

kompensatoriska anordningar som förutsatts i betänkandet. Att uttaga det

ökade inkomstbehovet genom ytterligare skärpt företagsbeskattning, särskild

skatt på råvaror eller investeringar eller genom andra beskattningsformer

vilka direkt och enbart drabbar produktionen, innebär, uttalar förbundet,

genom sina återverkningar på möjligheterna till fortgående lönestegring en

belastning inte bara, eller övervägande, på företagens ägare utan på den stora

massan av dem, som genom arbete har sin utkomst av företagen. Förbundet

fortsätter.

Om den övervägande delen av statsintäkterna uttages genom skatter på

livsmedel och andra nödvändighetsvaror inom ett folkhushåll med utpräglat

ojämn inkomstfördelning, innebär den på detta sätt anordnade indirekta beskattningen

otvivelaktigt en socialt orättfärdig beskattningsform, mot vilken

med fog mycket starka invändningar kan resas. Inom ett folkhushåll åter,

där inkomstutjämningen fortskridit förhållandevis långt — och till ej oväsentlig

del också till "följd av att man tillämpar ett starkt progressivt inkomstskattesystem

—■ torde en kompletterande konsumtionsbeskattning kunna

anordnas så att den medför en jämnare belastning på olika inkomsttagaregrupper.

Någon ur social rättvisesynpunkt fullt tillfredsställande lösning

medför givetvis varken den ena eller andra skatteforinen, då även vid mycket

starkt genomförd progressiv inkomstbeskattning den behållna inkomsten

för den högsta och lägsta gruppen av inkomsttagare ej kan undgå att innebära

betydande skiljaktigheter ifråga om levnadsstandard. Den tyngre belastning

som en allmän konsumtionsbeskattning under alla förhållanden medför

för de allra lägsta inkomsttagarna — folkpensionärer, barnrika familjer med

låga inkomster, invalider etc. — motväges av de ökade möjligheter till kompenserande

sociala välfärdsåtgärder, som beredas genom tillskottet i statsintäkter

på den indirekta beskattningens väg. Sannolikheten talar för att

kommitténs förslag behöver sättas i verket, främst för att tillgodose statens

successiva inträdande behov av ökade intäkter för att bestrida dess andel

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

av utgifterna för den höjda folkpensionen. Intäkterna av eu omsättningsskatt

kan också användas för att möjliggöra en sådan justering av skatteskalorna

för inkomstskatten, vilken innebär en nettoreduktion av skattebördan

för de lägre inkomsttagarna.

Förbundet uttalar vidare, att en på lämpligt sätt anordnad allmän varuskatt

har det företrädet framför en utbyggnad av punktskattesystemet, att

den innebär ett större utrymme för det fria konsumtionsvalet. Därjämte begränsas

de ogynnsamma återverkningar på företagsamhet och konkurrens,

som ytterligare utvidgad indirekt beskattning på särskilda områden ej torde

undgå att medföra. Förbundet fortsätter.

Mot bakgrunden av det statsfinansiella läget för närvarande ansluter sig

förbundet till kommitténs uppfattning, att en allmän likformig varuskatt är

alt föredraga framför höjd beskattning på särskilda varuområden för att

åstadkomma den konsumtionsbegränsning, som under alla förhållanden

måste eftersträvas. Den konsumtionsbeskattning, som införts av socialhygieniska

skäl, intar i detta sammanhang en särställning, särskilt rusdrycksbeskattningen,

vars skärpning förbundet vid flera föregående tillfällen rekommenderat

som medel för att förbättra nykterhetstillståndet i landet. En

utvidgad indirekt särbeskattning på grundval av lyxkonsumtions- eller umbärlighetsbegreppet

anser förbundet, i likhet med kommittén, vara varken

tillräckligt givande ur skatteavkastningssynpunkt eller berättigad ur allmänna

sociala synpunkter. En beskattning efter lyxkonsumtionsprincipen

försvårar eller utestänger nämligen de mindre köpkraftiga konsumentlagren

från sådana varor, som mer eller mindre godtyckligt betecknats som lyxvaror

eller beträffande vilka inrangeringen bland lyxbeskattade varor i övervägande

grad skett från statsfinansiella aspekter, såsom t. ex. kaffe, chokladvaror,

läskedrycker och tandvårdsmedel.

Även flertalet av de övriga remissinstanser, som berört frågan om utvidgad

punktbeskattning bar — som delvis framgått av de tidigare redovisade

yttrandena — anslutit sig till kommitténs inställning att en allmän indirekt

beskattning är att föredraga.

En motsatt mening framföres dock av riksräkenskapsverket. Ämbetsverket

finner visserligen, att en utvidgning av punktskattesystemet till nya varuområden

icke är lämplig. Efter påpekande av de med en allmän omsättningsskatt

förenade olägenheterna ur tekniska, administrativa och andra

synpunkter anför riksräkenskapsverket emellertid följande.

Ämbetsverket anser det för sin del icke uteslutet att man inom ramen för

nuvarande punktbeskattning skulle kunna högst väsentligt öka statens inkomster.

Ämbetsverket syftar härvid på det utrymme för en betydande skattehöjning,

som i ett skärpt statsfinansiellt läge ännu torde finnas beträffande

sprit- och tobaksskatterna samt skatterna på motorfordon och motorbränslen.

Jämfört med införandet av en allmän omsättningsskatt torde en

sådan utvidgad punktbeskattning erbjuda vissa fördelar. En skärpning av

ifrågavarande skatter medför inga extra kostnader. Beskattningen drabbar

dessutom i stor utsträckning endast umbärliga varor. I den män en böjning

av skatterna på motorfordon och motorbränslen drabbar nyttotransporter,

kommer skattehöjningen i stort sett att verka på samma sätt som införandet

av en allmän omsättningsskatt. Beträffande dessa punktskatter torde

möjligheterna till skattesvek vara ytterst små. Slutligen bortfaller med det
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

ta alternativ problemet att genom särskilda anordningar kompensera vissa

grupper i samhället.

Riksräkenskapsverket är således av den uppfattningen, att en allmän omsättningsskatt

icke bör tillgripas, så länge de nuvarande punktskatterna icke

maximalt utnyttjats. Valet av skattemedel blir dock i sista hand beroende

av det statsfinansiella läget vid den tidpunkt, då frågan blir aktuell.

-

Även kommerskollegium understryker de med en allmän omsättningsskatt

förenade olägenheterna, vilka, enligt kollegiets uppfattning, icke med tillnärmelsevis

samma styrka gör sig gällande vid en indirekt beskattning av

typen punktskatter. Mot dylika skatter synes dock, erinrar kollegiet, den invändningen

kunna göras, att de kan få snedvridande följder för näringslivet.

Departementschefen

De problem, som här diskuterats av kommittén och remissinstanserna,

har jag i huvudsak tagit ställning till redan i första avdelningen. Vad jag

där anfört har utmynnat i att det är nödvändigt tillföra staten nya inkomster

av betydande storlek och att dessa medel till väsentligare delen bör anskaffas

genom en allmän indirekt beskattning. Med hänsyn bl. a. till önskvärdheten

av att samtidigt sänka den direkta skatten på små och medelstora

inkomster och till de åtgärder som enligt min uppfattning bör vidtagas för

att i övrigt mildra verkningarna av en allmän indirekt beskattning, angav

jag tillika såsom en målsättning för beskattningens utformning att den borde

ge intäkter i storleksordningen 1 400 miljoner kronor om året.

Redan i detta sammanhang vill jag mot bakgrunden av vad som anförts i

kommittébetänkandet och remissyttrandena ingå på frågan i vilken utsträckning

den aktuella allmänna indirekta beskattningen bör inverka på det nu

gällande punktskattesystemet. Kommittén har i enlighet med sina direktiv

närmare behandlat denna fråga. Därvid har kommittén föreslagit avveckling

av vissa nu utgående punktskatter och i övrigt vissa omläggningar och

andra ändringar av teknisk art. Vid remissbehandlingen har från flera håll

yrkats längre gående inskränkningar i fråga om punktbeskattningen än

kommittén förordat. Även i särskilt inkomna framställningar har begärts

avveckling eller reduktion av vissa punktskatter eller tekniska ändringar

därvidlag.

Utgångspunkten för eu allmän indirekt beskattning bör enligt min mening

vara den nu rådande prisnivån. Jag är därför i princip icke beredd att föreslå

några inskränkningar i gällande punktbeskattning. Härtill kommer att

sådana inskränkningar kan medföra att skattesatsen vid den allmänna indirekta

beskattningen måste sättas högre än eljest är erforderligt. En annan

synpunkt som bör uppmärksammas är, att flertalet punktskatter lagts på

varor som bedömts såsom umbärliga. I ett läge, där en allmän indirekt beskattning

är erforderlig för att tillföra staten nya inkomster, bör det icke

ifrågakomma att man — samtidigt som konsumtionen av nödvändighetsvaror

fördyras — relativt sett förbilligar konsumtionen av lyxvaror och lik
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

nande. De olika förslagen om inskränkning i punktbeskattningen bör sålunda

icke föranleda någon vidare åtgärd. Jag är icke heller beredd att i

anledning av den allmänna indirekta beskattningen förorda några tekniska

ändringar beträffande punktbeskattningen. Med hänsyn härtill ingår jag ej

närmare på förslagen i förevarande hänseenden.

Frågan om anpassningen av punktskatteförfattningarna till den på den

nya tulltaxan baserade statistiska varuförteckningen kommer, som jag i annat

sammanhang redan anfört (prop. 1958: A 90 s. 204), att upptagas i

särskild ordning.

IV. Olika former av generell indirekt beskattning

Kommittén

Kommitténs bedömning av olika former av generell indirekt beskattning

har skett genom en analys av skilda skattealternativ med avseende på exempelvis

skattens produktivitet, kontrollmöjligheter och kontrollkostnader, näringslivets

främst av skatteredovisningen förorsakade merkostnader och

merarbete samt skattens verkningar i övrigt för näringslivet och för konsumenterna.

Vid bedömningen har kommittén vidare utgått från den principiella

grundtanken, att beskattningen skall träffa varor, varmed avses materiella

ting av lös egendoms natur. En beskattning jämväl av tjänster behandlas

såsom ett mera fristående spörsmål i särskild ordning.

En allmän varubeskattning kan, framhåller kommittén, utformas antingen

såsom en skatt i varje led av en varas omsättning (s. k. kaskadskatt) eller

såsom en skatt uttagen endast en gång på en och samma vara. Med hänsyn

till skatteobjekten kan beskattningen utformas såsom en färdigvaruskatt

eller råvaruskatt, med eller utan beskattning av tjänster. I fråga om skattesubjekten

kan man tänka sig en skatt i detaljhandels-, partihandels- eller

producentledet eller en kombination härav. Kommittén har behandlat samtliga

dessa skatteformer.

Kommittén framhåller, att en k a s k a d s k a 11, som principiellt skulle

träffa varje leverans av vara (ev. även varje tjänsteprestation), kan anses ha

den fördelen, att anpassningssvårigheterna mellan försäljning och tjänst

samt mellan försäljning i olika led elimineras. Å andra sidan skulle en dylik

skatteform beröra praktiskt taget alla rörelseidkare och därför bli vansklig

att genomföra. Dessutom skulle en kaskadskatt kunna leda till rubbningar

i näringslivets struktur genom att vissa integrationsformer gynnas. Med hänsyn

härtill har kommittén icke gått närmare in på utformningen av en skatt

av denna typ.

Kommittén framhåller, att fördelarna med en råvaruskatt ligger i

att skatten kan begränsas till ett fåtal varor men ändå få räckvidd på hela

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

107

färdigvaroområdet. Delta förhållande —- i förening med att en stor del av

råvarorna importeras eller inom landet frainställes lios ett begränsat antal

större företag — underlättar skattens konstruktion och administration.

En råvaruskatt inrymmer emellertid, påpekar kommittén, även betydande

nackdelar och svårigheter. I fråga om vissa råvaror såsom exempelvis trä

skulle antalet skattskyldiga bli stort, därest skatten skulle uttagas på den

helt oförädlade varan. Ett framflyttande av skattskyldigheten till ett senare

led skulle åter kunna få till följd bl. a., att viss del undgår beskattning. Att

undantaga exportvaror från beskattning eller på annat sätt eliminera skattens

verkningar i detta avseende skulle medföra betydande svårigheter. Liknande

svårigheter skulle möta vid beräkning av skatt för importerade färdigvaror.

Kommittén framhåller vidare, att en råvaruskatt måste förutsätta

en i förhållande till råvarupriset hög skattesats. Denna måste även bli hög i

förhållande till den skattesats, som för ernående av samma skatteinkomst

skulle erfordras vid en färdigvaruskatt. En enbart på råvaror lagd skatt måste

dessutom medföra, att belastningen i förhållande till färdigvarupriset blir

ojämn alltefter råvarans betydelse i förhållande till manufaktureringskostnaden

m. m. Då en differentiering synes praktiskt ogenomförbar, kan därför

en råvaruskatt inte få en neutral och likformig verkan. Av dessa skäl finner

sig kommittén inte kunna förorda en allmän råvaruskatt.

Kommittén framhåller dock, att en sådan skatt under vissa förutsättningar

kan innebära en lämplig beskattningsform. I anslutning därtill berör kommittén

även frågan om bruttobeskattning av företagen. Kommittén

anför.

En del av de påvisade olägenheterna med en allmän råvaruskatt kan elimineras,

ifall en råvaruskatt kombineras med en skatt på övriga förekommande

produktionsfaktorer. Redan om en skatt på råvaror kombineras med

en skatt på arbetslöner, kommer de mest iögonenfallande ojämnheterna att

utjämnas. Än mer kan detta ske, om också övriga produktionsfaktorer medtages

i skattebeläggningen. Skatten skulle i så fall komma att bli en skatt på

företagens råvaruinköp, arbetslöner och övriga kostnader. Ett sådant system

för indirekt beskattning torde emellertid närmare ansluta sig till en bruttobeskattning

av företagen än till en indirekt skatt av den typ, som kommitténs

uppdrag får anses gälla. I vart fall förefaller det inte möjligt att närmare

utforma ett sådant skattesystem annat än i direkt anslutning till ändringar

i nu gällande företagsbeskattning. Eftersom en prövning av denna inte

ingår i kommitténs uppdrag, har kommittén inte ansett sig böra mera i detalj

utarbeta ett förslag till en indirekt skatt lagd på företagens samlade omkostnader.

Kommittén har i detta sammanhang även behandlat den beskattningsform

som brukar benämnas mervärdeskatt. Denna är så anordnad, att

skatten följer varan på dess väg från råvara till färdigvara och därvid pålägges

värdetillväxten inom varje företag som bearbetat eller salufört varan.

Denna skattcform, som bl. a. i begränsad utsträckning tillämpas i Frankrike,

Grekland och Argentina och diskuterats i Tyskland, bär tidigare

varit föremål för övervägande i Sverige. Ett förslag om införande av en

mervärdeskatt framfördes år 1941 av centrala omsättningsskattenämnden,

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

närmast i syfte att övervinna vissa med återförsäljarebegreppet sammanhängande

olägenheter vid omsättningsskatteförordningens tillämpning. Svårigheter

hade nämligen uppkommit, då det gällt för en säljare att avgöra,

huruvida en vara fick säljas skattefritt med hänsyn till köparens ställning.

För att eliminera dessa svårigheter och därav följande olyckliga konsekvenser

för säljare och köpare föreslog nämnden ett slopande av återförsäljarebegreppet

och en övergång till ett allmänt avdragssystem så konstruerat,

»att varje försäljning av butiksliandelsvaror bleve skattepliktig, men att var

och en som försålde sådana varor skulle äga att vid beräkningen av sin skattepliktiga

omsättning avdraga vad han utgivit för inköp av butikshandelsvaror,

avsedda antingen för vidareförsäljning i oförädlat skick eller för förbrukning

såsom material inom hans rörelse». — Omsättningsskattenämndens

förslag ledde icke till någon lagstiftningsåtgärd.

Kommittén konstaterar, att man vid en mervärdeskatt undgår vissa speciella

svårigheter, som är förenade med olika former av ettledsskatt, såsom

vissa gränsdragningsproblem, spörsmål om skattskyldighetens inträdande

och skattens storlek vid försäljning till olika köparekategorier eller för skilda

ändamål o. s. v. Mervärdeskatten erbjuder vidare tekniskt goda möjligheter

att via avdragsrätten efter behov helt eller delvis befria vissa varuområden

eller viss förbrukning från skatt, såsom exempelvis investeringar. Genom att

upp- eller nedjustera skattesatsen och variera avdragsrätten kan såväl konsumtionsinriktningen

som investeringarna påverkas.

Å andra sidan ernås, framhåller kommittén, fördelarna med en mervärdeskatt

i huvudsak endast om skatten görs så generell, att den omfattar alla

stadier i produktionen och distributionen. Härvid framkommer emellertid

även skattens stora nackdel, nämligen att den skulle komma att upptagas

inom praktiskt taget hela näringslivet och hos ett väsentligt större antal

skattskyldiga än någon form av ettledsskatt. Redovisnings- och kontrollarbetet

måste bli invecklat och tidskrävande genom avdragsförfarandet. Därjämte

påpekar kommittén att, då skatten till sin natur i stort sett blir en

skatt å bruttovinsten, torde möjligheterna att övervältra densamma mera

vara beroende av rådande konjunkturläge än vad förhållandet är vid en

varuskatt i endast ett led. Kommittén uttalar vidare.

Kommittén har såsom av det föregående framgår för sin del funnit, att

en varuskatt uttagen i ett led med en skattesats, som inte är så hög, att den

äventyrar skattens effektiva uppbörd, är att föredraga framför en mervärdeskatt.

Mervärdeskatten syns å sin sida ha vissa fördelar, som främst framträder

om mycket betydande indirekta skatter skulle komma att uttagas.

Då kommittén utgått från, att det vid införandet av en allmän indirekt beskattning

blir fråga om en lågprocentig skatt och då en mervärdeskatt syns

ha ett starkt samband med frågan om hur företagsbeskattningen ordnas,

har kommittén inte ansett sig böra upptaga mervärdeskatten till någon mera

detaljerad undersökning.

Kommitténs uppfattning är sålunda, att en allmän varubeskattning bör utformas

såsom en ettledsskatt på färdigvaror. I anslutning härtill framlägger

kommittén två mera fullständigt utarbetade förslag till en sådan skatt.

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

Remissyttrandena

I de remissutlåtanden, som behandlat frågan om en allmän varubeskattning

bör uttagas som en ettledsskatt eller en k a s k a d s k a 11, understrvkes,

att starka skäl talar för att en allmän varubeskattning bör ges formen

av eu ettledsskatt. Något uttalande till förmån för en kaskadskatt har icke

gjorts.

Frågan om en allmän varubeskattning bör utformas såsom en råvaruskatt

eller mervärdeskatt — liksom också kommitténs uttalanden

beträffande en bruttobeskattning — har berörts av ett flertal

remissinstanser, vilka i regel anslutit sig till de av kommittén anförda synpunkterna.

Sveriges industriförbund anför följande.

Den av kommittén förda diskussionen rörande olika slag av producentskatter,

andra former av bruttobeskattning av företagen o. d. har utmynnat

i att kommittén icke förordar att någon sådan skatt införes. Detta är i och

för sig tillfredsställande. Vi anser emellertid att kommittén bort mera kategoriskt

avvisa den tid efter annan framförda tanken på införandet av någon

dylik skatteform. Vare sig en sådan skatt skulle uttagas på företagens samtliga

utgifter eller på vissa av dem, på bruttovinsterna eller efter andra grunder,

skulle den innebära en ytterligare belastning på den produktiva verksamheten,

försvåra dess bedrivande och fördyra de framställda produkterna.

I vad avser de inom riket avyttrade konsumtionsvarorna kan väl en viss övervältring

av skatten på konsumenterna komma till stånd, men så kan icke

ske beträffande varor som säljes på export. Införandet av en producentskatt

eller någon annan form av bruttobeskattning skulle därför i hög grad vara

ägnat att försvaga konkurrenskraften på världsmarknaden hos de exportindustrier,

på vilka landets välstånd i betydande grad vilar. Och för hemmamarknadsindustrierna

bleve risken för minskad konkurrenskraft gentemot

utländska, till Sverige exporterande företag likaledes påtaglig, därest en dylik

skatt inte kompletterades med skatt eller tullar på importerade varor.

Skatter av detta slag bör därför enligt vår mening ställas utanför diskussionen.

Liknande synpunkter anföres bl. a. av Svenska bankföreningen, Sveriges

köpmannaförbund och Stockholms handelskammare.

Landsorganisationen redovisar emellertid en motsatt uppfattning beträffande

en allmän råvaruskatt. Det har redan framhållits att LO understrukit

behovet av en samordning av företagsbeskattningen med övriga skatteformer,

därvid en övergång till någon form av bruttobeskattning borde närmare

utredas. Såsom en lösning på kort sikt föredrar LO en råvarubeskattning

i kombination med eu av andra än finanspolitiska skäl motiverad punktbeskattning

på konsumtionsområdet framför en allmän omsättningsskatt.

En sådan kan enligt LO:s mening ej motiveras av fördelningsmässiga eller

produktivitetsmässiga synpunkter samt bör avvisas ur konjunkturpolitiska

och psykologiska aspekter. I ett läge där redan en energibeskattning och en

del arbetsgivareavgifter med viss karaktär av löneskatt (avgifter för yrkesskadc-

och sjukförsäkring) uttages, skulle man genom en råvarubeskattning

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

av motsvarande skärpa närma sig en allmän utgiftsbeskattning av företagen.

De med en råvarubeskattning förenade svårigheterna och olägenheterna

i vad avser exportvarorna synes enligt LO:s mening kunna bemästras bl. a.

via företagsbeskattningen, och skattens snedvridande effekt motverkas av

den nyss nämnda, redan befintliga beskattningen av andra produktionsfaktorer.

Vid en lösning av beskattningsfrågan på längre sikt genom en omläggning

av nuvarande företagsbeskattning till någon form av bruttobeskattning

är enligt LO:s mening mervärdeskatten en av de beskattningsformer

som kan komma i fråga. LO delar dock kommitténs uppfattning, att en sådan

skattetyp icke är lämplig vid sidan av nuvarande företagsbeskattning.

Konjunkturinstitutet anför vissa synpunkter till förmån för en beskattning

i produktionsledet. Institutet finner det sålunda inte självklart vare sig

att en indirekt skatt skall utformas på ett sådant sätt, att den kan övervältras

på konsumenterna genom prishöjningar, eller att i konsekvens härav en

beskattning i produktionsledet nödvändigtvis måste kompletteras med skatt

på importvaror. I vissa situationer med övernormala vinstmarginaler kan

det enligt institutets mening te sig naturligt och önskvärt, att skatten i stället

får bäras av företagen, och det kan även framstå som önskvärt, att den

indirekta skatten inte övervältras på priserna utan i stället tillbakavältras

på lönerna genom att den vid oförändrade priser möjliga lönestegringstakten

dämpas. Institutet framhåller ytterligare, att en skatt på företagens löneutbetalningar

synes ha betydande administrativa fördelar.

Beträffande mervärdeskatten framhåller kontrollstijrelsen och överståthållarämbetet,

att denna skatteform i och för sig har ett obestridligt värde

men bör förordas först i ett läge, där kontroll- och redovisningssvårigheter

skulle uppstå genom att ett ökat inkomstbehov skulle föranleda en jämförelsevis

hög skattesats vid en ettledsskatt.

Departementschefen

En allmän indirekt beskattning kan — liksom för övrigt även en punktbeskattning

— ges formen av en flerledsskatt eller en ettledsskatt.

Utmärkande för en flerledsskatt är att den uttages i flera försäljningsled

i produktions- och distributionskedjan. Den kan alltså sträcka sig

från tillhandahållandet av råvaran till producenten fram till den färdiga

produktens försäljning till konsumenten. En flerledsskatt kan utformas såsom

en s. k. kaskadskatt eller som en s. k. mervärdeskatt. Kaskadskatten

utgår å varans hela värde i varje försäljningsled, medan en mervärdeskatt

endast träffar det mervärde som tillkommer i varje led. Resultatet av en

mervärdeskatt blir sålunda i princip detsamma som av en ettledsskatt på

den slutliga varuprodukten vid dess försäljning till konsument. Såväl kaskadskatten

som mervärdeskatten kan emellertid begränsas till vissa led i

produktions- och distributionskedjan. Vid mervärdeskatten behöver dock en

sådan begränsning icke påverka skatteresultatet. Vidare kan en flerledsskatt

begränsas till att omfatta exempelvis råvaror. Den träffar då i varje

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959 111

skattepliktigt led endast den i produkten ingående råvaran (kaskadskatt) eller

råvarutillskottet (mervärdeskatt).

En ettleds skatt insattes i ett visst bestämt försäljningsled i produktions-

och distributionskedjan. Beskattningsvärdet är varans värde i ifrågavarande

led, och detta värde blir alltså större ju senare skatten insättes. Medan

en fullt utbyggd flerledsskatt träffar all försäljning av varor från råvaran

till den färdiga produkten, kommer en ettledsskatt till följd av sin

konstruktion att i praktiken bli antingen en råvarubeskattning eller en färdigvarubeskattning.

I det senare fallet kan — beroende på i vilket led skatten

insättes — urskiljas tre huvudformer, nämligen producentskatt, partihandelsskatt

och detaljhandelsskatt.

En varubeskattning kan vidare i viss utsträckning förbindas med en beskattning

av tjänsteprestationer (tjänstebeskattning). Till frågan om en sådan

beskattning återkommer jag senare.

När det gäller att taga ställning till vilken form av allmän indirekt beskattning,

som bör väljas, vill jag till en början behandla kaskadskatten

och mervärdeskatten. Gemensamt för dessa skatter är som nämnts, att skatt

uttages i flera led av en varas omsättning på vägen till den slutlige konsumenten.

Skillnaden ligger däri, att vid en kaskadskatt skatten utgår på det

totala varuvärdet i varje led (producentpris, grossistpris o. s. v.), medan

skatten vid en mervärdeskatt endast pålägges värdetillväxten (manufaktureringsvärdet

eller hanteringskostnaden) inom varje företag, som bearbetar

eller saluför varan.

Båda dessa skatteformer har otvivelaktigt fördelar. Skatteunderlaget

blir stort och därmed kan skattesatsen hållas låg. Man undgår vissa med

andra indirekta skatteformer förenade problem, bl. a. med avseende på

gränsdragningen mellan olika företagskategorier och i fråga om beskattningsvärdenas

bestämmande. Att ernå dessa och andra fördelar förutsätter

emellertid att skatt uttages hos ett mycket stort antal företag i de olika

leden i produktions- och distributionskedjan, vilket innebär olägenheter

från såväl administrativ som kostnadsmässig synpunkt. Härtill kommer, att

en kaskadskatt kan leda till strukturella rubbningar inom näringslivet genom

att vissa integrationsformer gynnas. Mervärdeskatten återigen kräver

bl. a. ett omfattande avdragsförfarande vid skatteredovisningen.

Som jag tidigare nämnt kan en allmän indirekt beskattning — vare sig

den utformas som en flerleds- eller ettledsskatt — begränsas till att omfatta

endast råvaror. Såsom LO framhållit kan en råvarubeskattning ses

såsom ett komplement till redan gällande beskattning av andra produktionsfaktorer

(bränsle, elkraft och — genom särskilda arbetsgivareavgifter

—- arbete). En råvarubeskattning skulle därför kunna bidraga till en utjämning

av den indirekta företagsbeskattningen olika industrigrenar emellan.

Vad kommittén i detta sammanhang diskuterat är en skatt på oförädlade

råvaror av typen trä, järn, textila fibermaterial in. m. Till förmån för

eu råvaruskatt talar enligt kommittén, att skatten kan begränsas till ett få
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

tal varor men ändå få räckvidd på hela färdigvaruområdet, samt det förhållandet,

att en stor del av råvarorna importeras eller inom landet framställes

hos ett begränsat antal stora företag. Detta är enligt kommittén ägnat

att underlätta skattens konstruktion och administration. Kommittén påpekar

emellertid samtidigt, att i fråga om en så betydelsefull råvara som trä

medför rådande ägandeförhållanden, alt antalet skattskyldiga måste bli

stort. Framflyttas skattskyldigheten på detta område till senare led blir

följden att viss del av råvaran förblir obeskattad. En råvaruskatt blir ej

heller neutralt verkande genom att råvarorna har varierande betydelse för

olika slag av tillverkning. Vidare framhåller kommittén som en väsentlig

nackdel med en råvarubeskattning, att det blir förenat med betydande svårigheter

att utforma en någorlunda riktig avvägning av skatten på importerade

hel- och halvfabrikat vari skattepliktiga råvaror ingår. Problem uppstår

även när det gäller att eliminera skattens verkningar på exportsidan.

Till vad kommittén sålunda anfört vill jag endast foga att, om det aktuella

inkomstbehovet skall täckas genom en skatt på oförädlade råvaror, skattesatserna

måste bli höga och väsentligen påverka kostnadsläget inom förädlingsindustrin

och tillika inverka på den nuvarande prisstrukturen.

Något annorlunda blir förhållandena, om man beskattar råvaror i vidare

bemärkelse och samtidigt gör skatten kumulativ, d. v. s. tillämpar en

kaskadskatt på grundval av produktionsföretagens förbrukning av råvaror

samt halv- och helfabrikat m. m. En så anordnad beskattning ger ett bredare

skatteunderlag, varigenom skattesatsen skulle kunna sättas lägre än

vid det nyss nämnda alternativet. Man undgår emellertid inte variationer

i skattebelastningen olika industrigrenar emellan liksom ej heller svårigheterna

att avväga beskattningen av importvaror och att hålla exportvarorna

utanför beskattningen. Därtill kommer de tidigare nämnda olägenheter

som gör sig gällande vid en kaskadskatt.

Här angivna olägenheter uppkommer inte om en allmän indirekt beskattning

ges formen av en ettledsskatt på färdigvaror och denna, för att i möjligaste

mån undvika rubbningar i prisstrukturen m. m., utformas såsom en

värdeskatt med enhetlig skattesats. Till förmån för denna skatteform talar

att skattesatsen kan sättas låg, varigenom tänkbara strukturella rubbningar

kan förväntas bli obetydliga. Skatten kan vidare göras relativt enkel och

därmed mindre arbets- och kostnadskrävande med avseende på administration,

redovisning och kontroll. Det uppstår inte heller några speciella svårigheter

att från beskattningen undantaga exportvarorna eller att inbegripa

importen under beskattningen. Vidare vill jag framhålla, att en färdigvaruskatt

inte har så intimt samband med den direkta företagsbeskattningen

som tidigare här nämnda indix-ekta skatteformer.

Jag förordar sålunda att den allmänna indirekta beskattningen konstrueras

såsom en enhetlig värdeskatt på färdigvaror, uttagen i ett led.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

113

V. Olika former av skatt på färdigvaror

Kommittén

En beskattning av färdigvaror kan, framhåller kommittén, förläggas till

det sista ledet i produktions- och distributionsprocessen (detaljhandelsskattj

eller i ett tidigare led (partihandels- eller producentskatt). Kommittén karaktäriserar

de olika alternativen på följande sätt.

Allmän varuskatt i detaljhandelsledet

Skatten uttages hos den som bedriver försäljning till konsument, dvs.

regelmässigt i detaljhandeln. Där försäljning till konsument förekommer

från tidigare handelsled — från producent- eller partihandelsledet -—- uttages

skatten hos producenten resp. partihandlaren. Skatteplikten inträder

vid varans försäljning till konsument eller vad angår vara, som införes till

riket av konsumenten, vid införseln. Skattskyldighet föreligger för dem,

som bedriver detaljhandel, samt för ett relativt stort antal producenter och

partihandlare med direktförsäljning till konsument. De skattskyldigas antal

torde få beräknas till inemot 200 000.

Beskattningsvärde är det aktuella vederlaget. Vid privatimport utgör beskattningsvärdet

cif-värdet jämte tull och andra förekommande, vid importtillfället

uttagna skatter eller avgifter.

Beskattningsområdet kan utsträckas till samtliga varor.

De skattskyldiga redovisar sin skattepliktiga varuomsättning till kontrollmyndigheten

och inbetalar i samband härmed till myndigheten den å omsättningen

belöpande skatten.

För vara, som införes till riket för annat ändamål än försäljning eller an

vändning i egen rörelse, deklarerar och erlägger importören skatten till tullverket

samtidigt med tullen.

Allmän varuskatt i partihandelsledet

Skatten uttages i princip hos den som bedriver försäljning till detaljhandlare,

dvs. hos producent och partihandlare. Därjämte uttages skatten hos

större detaljhandlare. Uttrycket partihandelsskatt är sålunda inte helt rättvisande.

Den skattskyldige registreras. Leverans till registrerad är skattefri.

Beträffande importerad vara inträder skatteplikten vid införseln. Registrerad

äger dock införa vara skattefritt.

De skattskyldigas antal kan beräknas till omkring 60 000 under förutsättning,

att vissa mindre producenter undantages från skattskyldighet. Antalet

skattskyldiga kan eljest uppskattas till inemot 100 000.

Beskattningsvärde är det aktuella fakturavärdet. Sker försäljning direkt

till konsument beräknas skatten på konsumentpriset efter en på visst sätt

nedsatt skattesats. Vid import är beskattningsvärdet lika med cif-värdet

jämte tull och andra förekommande, vid importtillfället uttagna skatter

och avgifter.

Beskattningsområdet kan göras relativt vidsträckt och omfatta i det närmaste

samtliga varor. Genom beskärning av varuområdet beträffande sådana

varor, som Väsentligen produceras av ett stort antal producenter med

liten individuell omsättning, kan emellertid antalet skattskyldiga väsentligt

begränsas.

S niharig till riksdagens protokoll 1999. i samt. Nr 1(12

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

De skattskyldiga -— producenter och registrerade partihandlare — avgiver

deklaration till kontrollmyndigheten rörande beskattningsvärdet av de varor,

som av dem eller för deras räkning levereras till köpare eller tas i anspråk

för vidare bearbetning. Samtidigt inbetalas den upplupna skatten.

För vara, som införes till riket, deklareras och erlägges skatten till tullverket

samtidigt med tullen.

Allmän varuskatt i producentledet

Skatten uttages av den som tillverkar eller till riket inför skattepliktig

vara. Skatteplikten inträder vid varans leverans från producent till köpare

eller, vad angår importerade varor, vid varans införande till riket.

De skattskyldigas antal kan beräknas till omkring 45 000 under förutsättning,

att vissa mindre producenter undantages från skattskyldighet. Om

däremot samtliga producenter — med undantag dock för jordbrukare —

medtages, blir antalet skattskyldiga uppskattningsvis omkring 75 000.

Beskattningsvärdet kan vara lika med priset vid försäljning i större poster

till återförsäljare.

Beträffande beskattningsområde, deklarationsskyldighet och sättet för

deklarations avlämnande samt import gäller vad förut sagts rörande en

skatt i partihandelsledet.

För att skapa underlag för en närmare bedömning av de olika alternativen

har kommittén undersökt, hur dessa lämpligen kan utformas med avseende

på beskattningsområde, beskattningsvärde och kretsen av de skattskyldiga.

Härvid har huvudvikten lagts på detaljhandelsalternativet och

partihandelsalternativet. Beträffande alternativet med en skatt i producentledet

anmärker kommittén, att detta är relativt likartat med partihandelsalternativet.

Det har därför fått en mera summarisk behandling.

Beskattningsområde

Kommittén fastslår, att en allmän varuskatt bör göras så vidsträckt som

möjligt. Därigenom kan skattesatsen hållas låg. Dessutom underlättas redovisningen,

vilket inte minst bekräftas av erfarenheterna från den allmänna

omsättningsskatten. Kommittén anser därför, att det skattepliktiga varuområdet

bör begränsas endast i den mån så betingas av tekniska skäl men

icke med hänsyn till varans art. Problemställningen är dock till viss del

annorlunda vid en skatt i partihandelsledet än vid en detaljhandelsskatt,

i det att en begränsning av beskattningsområdet i förra fallet lättare kan

leda till en begränsning av antalet skattskyldiga.

Med nämnda principiella inställning förordar kommittén vissa inskränkningar

i beskattningsområdet vid de båda alternativen detaljhandelsskatt

och partihandelsskatt på sätt framgår av följande sammanställning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

115

BESKATTNINGSALTERNATIV

Detaljhandelsskatt

Partihandelsskatt

Potatis, ägg, färska grönsaker, vanliga bär

Råvaror för jordbruket: utsäde, fröer, foder- och gödselmedel, torvströ, konserveringsmedel

för foder, betningsmedel, bakteriekulturer för växter, medel för bekämpning av ogräs och

växtskyddsmedel. Levande djur, dock icke fisk eller skaldjur. Skogsplantor, skogsfroer och

plantor av icke-perenna växter

Jord, sand, grus och sten i obearbetat eller krossat skick

Ved, bränntorv, torvbriketter

Motorbränslen

Öl och läskedrycker

Rusdrycker (spritdrycker, vin, starköl)

Tobaksvaror

Tidningar och tidskrifter

Fartyg för transport av passagerare och/eller last med nettodräktighet av 20 registerton och

däröver. Flygplan

Begagnade varor

Exportvaror

Kriesmateriel, som inköpes av staten och omfattas av gällande förbud mot utförsel av

8 ’ krigsmateriel (SFS 1949:614) 1

1 betänkandet erinras om att konsumtionen av livsmedel svarar för

cirka femtio procent av varuförbrukningen exkl. sprit, vin och tobak samt

sådana varor, som icke lämpligen bör bli föremål för allmän varuskatt. Ett

undantagande av livsmedelsområdet skulle därför leda till en avsevärd

skärpning av skattesatsen på det återstående varuområdet, om samma skatteintäkt

skall ernås. Därjämte bör de redovisningstekniska skälen beaktas.

Med ledning härav finner kommittén, att vid en detaljhandelsskatt samtliga

livsmedel bör medtagas till beskattning, medan vid en partihandelsskatt

undantag bör göras för potatis, ägg, färska grönsaker och vanliga bärsorter.

Det framhålles, att sistnämnda varuslag i relativt väsentlig utsträckning,

säljes av producent direkt till förbrukare utan att passera partihandeln. En

partihandelsbeskattning av dessa varor måste därför bli svårkontrollerad,

bl. a. därigenom att ett stort antal producenter skulle bli skattskyldiga.

Vid detaljhandelsalternativet bör enligt kommittén även jordbrukares uttag

och direktförsäljning av hemmaproducerade livsmedel beskattas. Då antalet

jordbrukare är stort — ca 330 000 — och redovisningstekniska olägen
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

heter skulle uppstå, om skatten skulle erläggas i samma ordning som annan

allmän varuskatt, förordar kommittén ett från huvudregeln avvikande

särskilt redovisningsförfarande. Detta innebär, att taxeringsnämnderna vid

inkomsttaxeringen av jordbrukare fastställer och i taxeringslängderna anger

det till varuskatt skattepliktiga beloppet för uttag och direklförsäljningar

samt att de lokala skattemyndigheterna därefter uträknar och upplager

varuskatten å debetsedeln för slutlig skatt. Därest jordbrukare jämsides med

jordbruk bedriver annan verksamhet för vilken skattskyldighet föreligger,

t. ex. butikshandel, skall nu nämnda förfarande inte tillämpas utan i dylikt

fall föreslår kommittén, att redovisningen av den allmänna varuskatten skall

i dess helhet ske enligt huvudregeln. — Av praktiska skäl förordar kommittén

icke någon beskattning av jordbrukarnas egenförbrukning och direktförsäljning

vid partihandelsalternativet.

För undvikande av dubbelbeskattning bör enligt kommittén jordbrukare

i likhet med industriföretag och andra registrerade tillverkare få skattefritt

inköpa råvaror och annat material för produktionen. Detta bör lämpligen

tillgodoses genom att vid båda alternativen följande för jordbruk med binäringar

avsedda varor undantages från beskattning: utsäde, fröer,

foder- och gödselmedel, torvströ, konserveringsmedel för foder,

betningsmedel, bakteriekulturer för växter, ogräsbekämpningsmedel och

växtskyddsmedel ävensom skogsplantor och fröer och plantor av icke-perenna

växter. Vidare anses att undantag bör göras för levande inventarier

i jordbruket. Av praktiska skäl föreslås att skattefriheten får omfatta ad

försäljning av levande djur utom fisk, kräftdjur och musslor.

Av kontrolltekniska skäl förordas vid båda alternativen undantag från beskattning

för jord, sand, grus och sten, som säljes i obearbetat

eller krossat skick, ävensom för ved och de därmed relativt likvärdiga

bränslena bränntorv och torvbriketter.

Beträffande motorbränslen framhåller kommittén, att dessa av redovisnings-

och kontrolltekniska skäl bör ingå i en detaljhandelsskatt, i synnerhet

om en allmän varuskatt kompletteras med en beskattning av tjänster

av servicenalur. Vid partihandelsalternativet åter kan en allmän varuskatt

på bensin och motoralkohol undvaras utan tekniska olägenheter; dock bör

enligt kommittén motorbrännolja ingå i detta alternativ, enär dylik olja

och eldningsolja av praktiska skäl bör behandlas lika. — Det må bär framhållas,

att kommitténs bedömning av frågan om beskattning av bränslen

skett före tillkomsten av den allmänna energiskatten.

Med hänsyn till de speciella förhållanden, som gäller för försäljning och

beskattning av spritdrycker, vin och starköl föreslår kommittén,

att dessa varuslag undantages från beskattning vid båda alternativen,

ö 1 och läskedrycker anses böra undantagas från en partihandelsskatt

men av redovisningstekniska skäl omfattas av en detaljhandelsskatt. På

motsvarande sätt bör enligt kommitténs uppfattning beskattningen av t obaksvaror

utformas, därest de fasta bruttopriserna å dessa varor slopas.

Starka skäl kan dock enligt kommitténs mening anföras, för att tobaksvarorna

hålles utanför även en detaljhandelsskatt.

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj:Is proposition nr 162 år 1959

117

I fråga om tidningar och tidskrifter finner kommittén, att framförallt

vissa gränsdragningsproblem mellan vad som är att anse som yrkesmässigt

eller icke-yrkesmässigt utgivna publikationer väger så tungt, att tidningar

och tidskrifter bör undantagas från beskattning vid båda alternativen.

Kommittén har därvid även beaktat, att dessa alster i praktiskt taget

alla länder med allmän varuskatt, utom i Västtyskland, undantagits från

beskattning. En till producentledet förlagd beskattning av tidningar och tidskrifter

har även övervägts av kommittén som dock icke finner en sådan

beskattning lämplig.

För att undvika menliga konsekvenser för varvsindustrin och med beaktande

av konkurrensen på den internationella fraktmarknaden föreslår kommittén,

att för transport av passagerare och/eller last avsedda fartyg

med en nettodräktighet av 20 registerton eller däröver icke bör omfattas av

beskattningen vid någotdera alternativet. Skatteplikten begränsas därigenom

till enbart lustfartyg. Av liknande skäl och med hänsyn till den ringa försäljningen

av sportplan och liknande förordas generell skattefrihet för flygplan.

Av främst redovisnings- och kontrolltekniska skäl finner kommittén, att

en detaljhandelsskatt jämväl bör omfatta begagnade varor i vad

avser försäljning till konsument. Kommittén framhåller därvid, att den omständigheten

att, sedan en allmän varuskatt varit gällande någon längre tid,

de begagnade varorna tidigare varit föremål för beskattning, icke kan utgöra

skäl för undantag, enär fråga är om en ny omsättning. Vid en partihandelsskatt

bör begagnade varor undantagas från beskattning, eftersom sådana

varor i regel endast passerar detaljhandeln. Skattefriheten anses dock böra

begränsas till varor, som tidigare varit föremål för försäljning inom riket.

Vid import torde enligt kommittén skäl inte föreligga att skilja mellan nya

och begagnade varor.

Kommittén anser vidare deL vara en onödig omgång, att varuskatt skall

redovisas och kontrolleras för försvarets inköp av kanoner, stridsvagnar etc.

och förordar därför, att från skatteplikt undantages sådan krigsmateriel,

som inköpes av staten och omfattas av gällande utförselförbud (SFS

1949:614).

Slutligen förordar kommittén, i likhet med vad som gäller i samtliga länder

med allmänna varuskatter, ett generellt undantag från beskattning för

varor som exporteras. Med export jämställes leverans av varor till bruk

för fartyg och luftfartyg i utrikes trafik. Den med en partihandelsskatt

förenade olägenheten, att av detaljhandlare exporterad vara redan beskattats

vid inköpet, synes lämpligast kunna lösas genom frivillig registrering, varmed

skulle följa möjlighet till skattefria inköp. Uppgift om skattefri export

skall styrkas genom bevis från tullmyndigheten.

1 fråga om importvaror bör enligt kommittén beskattningen i princip

omfatta såväl utomlands inköpta varor som gåvor från utlandet. Även

varor, importerade för lån och uthyrning eller annan användning inom riket,

bör inbegripas i beskattningen, såvida fråga inte är om sådant tillfälligt

brukande, för vilket tullfrihet medgives. Sådan import, som är undantagen

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

från tull på grund av särskilda bestämmelser i tulltaxeförordningen (flyttsaker,

utländska diplomaters import in. m.), bör enligt kommittén generellt

undantagas från beskattning. Varor, som importeras av registrerad

företagare i och för återför sälj ning i oförändrat eller bearbetat skick, bör

icke beskattas vid importtillfället utan först vid skattepliktig försäljning

inom landet. Skatt bör däremot uttagas av tullverket vid importen, om en

dylik företagare importerar vara, som icke skall återförsäljas (exempelvis

import av inventarier för eget bruk). Likaså bör varor, som importeras av

icke registrerad företagare, beskattas vid införseln. Detta förfaringssätt innebär

en avvikelse från det system som tillämpades under den allmänna omsättningsskattens

tid, då tullverket endast lämnade kontrollmeddelande till

länsstyrelserna för uttagande av skatt i efterhand genom dessas försorg.

De i det föregående angivna undantagen betecknas av kommittén såsom

uttömmande. I anslutning härtill framhålles att, även om det inom samtliga

varuområden kan anföras andra skäl än tekniska för undantag av vissa

varuslag från beskattning, ytterligare undantag, t. ex. av mera utpräglade

nödvändighetsvaror, endast går att genomföra till priset av skattetekniska

svårigheter och höjda skattesatser. Därjämte kan krav följa om nya undantag.

Utvidgas undantagen, leder detta till att den nya skatteformen förlorar

sin karaktär av allmän skatt.

I fråga om alternativet producentskatt förordar kommittén, att

undantagen från beskattningsområdet ges samma omfattning som vid partihandelsalt

ernativet.

Kommitténs förslag i fråga om beskattningsområdets utformning är icke

enhälligt utan reservationer har anförts, dels av ledamöterna Kollberg och

Eric Nilsson gemensamt, i vad avser beskattning av vissa investeringsvaror,

och dels av ledamoten Ivar Nilzon i vad avser beskattning av livsmedelsvaror.

I herrar Kollbergs och Eric Nilssons reservation framhålles följande.

För överskådlig tid framåt utgör ökad mekanisering och rationalisering

inom industri, jordbruk och handel en av de viktigaste förutsättningarna för

ekonomiskt framåtskridande. I detta sammanhang skall inte närmare belysas

vikten av, att näringslivet kan fortlöpande modernisera sin produktionsapparat

i takt med teknikens utveckling. Härför erfordras avsevärda investeringar.

Det svenska näringslivets konkurrenskraft såväl på hemmamarknaden

som på utländska marknader kommer att allvarligt försvagas, om inte

ett investeringsvänligt klimat skapas. Även de påfrestningar, som vid genomförande

av planerade gemensamma marknader och frihandelsområden, nordiska

eller europeiska, möter det svenska näringslivet och vilka endast kan

mildras genom en höggradig mekanisering, bör härvid uppmärksammas.

Problemet är sålunda i dag och för framtiden, hur en ökning av investeringarna

skall kunna genomföras. Anledning saknas att här underkasta

problemet en analys, särskilt som behovet av ökade investeringar i och för

sig inte bestrides av någon. Ett direkt motarbetande av ytterligare mekanisering

och rationalisering framstår för oss som synnerligen olyckligt. En Io
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

<nsk tölid härav måste bli, att förslaget om varuskatt bör utformas så, att

skatten inte drabbar de varor, som direkt utnyttjas till att förbättra produktionsapparaten

inom industri, jordbruk och handel.

Med hänsyn till svårigheterna för säljaren att i det enskilda fallet bedöma,

huruvida förvärvet sker för investeringsändamål, synes enligt reseivanterna

en omedelbar befrielse från varuskatt knappast genomförbar. Därför

förordas ett restitutionsförfarande med möjlighet till preliminär skatterestitution

för det fall att investeringsarbetena sträcker sig över en lång tidsperiod.

Gentemot den av kommittén förordade beskattningen inom livsmedelsområdet

anför ledamoten Ivar Nilzon följande.

För varje människa är livsmedlen — även vid jämförelse med andra viktiga

förnödenheter — det mest primära och nödvändiga. Livsmedlens undantagande

från beskattning skulle därför vara det lämpligaste sättet att ge

de lägsta inkomsttagarna lättnad. Om hela livsmedelsområdet undantages

från beskattning, kan konsumtionsinriktningen knappast påverkas. Den administrativa

kontrollen måste också därigenom bli av mindre omfattning,

då den rena livsmedelshandeln helt kommer utanför. Naturligtvis bör det

dock vara möjligt att belägga importerade livsmedel av uppenbar lyxkaraktär

med särskilda punktskatter. Om livsmedlen undantages från beskattning,

erhålles i praktiken ett skattefritt bottenavdrag även vid den indirekta

beskattningen av särskild betydelse för de lägsta inkomsttagarna.

Vid en sådan utformning bör även behovet av kompensation till barnfamiljer

och folkpensionärer bli mindre. Samtliga livsmedel bör därför enligt

min mening, möjligen med undantag för de nämnda importerade livsmedlen

och sådana livsmedel, som till äventyrs beskattas i annan ordning,

undantagas från indirekt beskattning.

Beskattningsvärde

Kommittén konstaterar inledningsvis, att en allmän varuskatt icke kan anordnas

såsom en specifik skatt (s. k. styckeskatt) utan måste utformas såsom

en värdeskatt med viss procent av varans beskattningsvärde. Av praktiska

skäl bör beskattningsvärdet om möjligt bestämmas till det pris, som

tillämpas i de skattepliktiga affärstransaktionerna. Detta enkla sätt för beskattningsvärdets

bestämmande kan och bör tillämpas vid en detaljhandelsskatt.

Lägges beskattningen i ett tidigare led, finns ett flertal såsom beskattningsvärde

användbara priser, men erfarenheterna från de länder, där

allmän varuskatt förlagts till ett tidigare led än detaljhandelsledet, visar att

beskattningsvärdets bestämmande erbjuder betydande vanskligheter och ät

det allvarligaste problemet vid en dylik beskattningsform. Beskattningsvärdets

bestämmande är därför, framhåller kommittén, av central vikt vid en

partihandels- resp. producentskatt men av mera underordnad betydelse vid

en detalj handel sskatt. Problemställningen är därjämte något annorlunda

för importvaror än för inhemska varor.

Vid eu detalj It an delsskatt kan enligt kommitténs uppfattning

endast priset vid försäljning till konsument bli aktuellt såsom beskattnings
-

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1050

värde. Med konsumentpris bör därvid förstås det pris, med skattens belopp

inräknat, som utgör nettovederlaget, alltså efter avdrag för lämnade rabatter

och bonus men med tillägg för särskilda pristillägg, exempelvis sådana, som

förekommer vid avbetalningsköp. Detta faktiska pris bör gälla såsom beskattningsvärde

oberoende av om konsumenten köper mindre eller större partier

och i sistnämnda fall erhåller lägre pris än andra konsumenter. För varor,

som uttages för eget behov, bör beskattningsvärdet konsekvensmässigt utgöra

det pris som varupartiet skulle ha betingat vid inköp i detaljhandeln.

Bestämmer man beskattningsvärdena på detta sätt kommer, påpekar kommittén,

skatteredovisningen vid en detaljhandelsskatt i allmänhet att baseras

på de kontant influtna beloppen. Detta bör dock icke utesluta att en skattskyldig

företagare får möjlighet att grunda sin redovisning på faktureringen.

Vid en detaljhandelsskatt kommer endast sådan import att beskattas, som

töretages av konsument. Som beskattningsvärde bör enligt kommittén gälla

varans värde, beräknat enligt 4 § tulltaxeförordningen (cif-värde) med tilllägg

för tull jämte andra avgifter och skatter som uttages vid importtillfället.

Av praktiska skäl förordar kommittén, att skattesatsen för de importerade

varorna skall vara densamma som tillämpas vid skattepliktig försäljning

inom riket. En högre skattesats skulle i och för sig kunna anses motiverad

med hänsyn till att beskattningsvärdet för inom landet försåld vara

inbegriper skatten. Skillnaden blir dock relativt obetydlig vid lägre skattesatser,

eller 0,09 procent vid en treprocentig skatt och 0,27 procent vid en

femprocentig skatt för att stiga till 1,11 procent vid en tioprocentig skatt.

Vid en partihandelsskatt kommer skatten att uttagas vid försäljning

från producent och partihandlare till detaljist eller konsument. I

fråga om försäljning till detaljhandlare finner kommittén av såväl redovisnings-

som kontrolltekniska skäl lämpligast att låta det i varje fall aktuella

faktiska priset vara beskattningsvärde och att beräkna skatten såsom

ett procentuellt tillägg på fakturans efter avdrag för rabatter o. d. återstående

nettobelopp (nettofakturavärdet).

När en producent eller partihandlare försäljer skattepliktig vara direkt

till konsument, kan emellertid det tillämpade priset icke utan vidare läggas

till grund för skatteberäkningen. Det kan nämligen antagas, att konsumentpriset

i allmänhet överskrider eljest tillämpade beskattningsvärden

med belopp som svarar mot detaljistmarginalen. Med anledning härav bör,

framhåller kommittén, antingen det tillämpade priset vid skattens bestämmande

nedjusteras i förhållande till detaljistmarginalen eller också skatten

beiäknas efter en lägre skattesats. Båda metoderna är förenade med den

olägenheten att de växlande detaljistpåläggen inom skilda branscher kräver

specialregler, därest en fullständig likformighet i beskattningen skall ernås.

Kommittén förordar av praktiska skäl metoden med nedsättning av skattesatsen.

Eftersom en tillämpning av olika procenttal för skilda branscher

måste erbjuda betydande svårigheter, föreslår kommittén, att nedsättningen

sker efter samma grunder för alla branscher. Detta ställningstagande har

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

121

skett med utgångspunkt från att endast en lågprocentig skatt kan komma

i fråga. Om skattesatsen blir hög, torde det däremot vara nödvändigt att

nedsättningen av skattesatsen differentieras i förhållande till de rådande

detaljistmarginalerna inom olika branscher.

På grundval av uppgifter om detaljistmarginaler för olika varuslag föreslår

kommittén, att skattesatsen vid sådan försäljning varom här är fråga

nedsättes till 75 procent, vilket vid en femprocentig skatt skulle medföra

en skattesats av 3,75 procent, lämpligen avrundad till 4 procent. Kommittén

förordar samma beräkningsnorm, när intressegemenskap i form av

släktskaps- eller integrationsförhållanden föreligger mellan producent eller

partihandlare och detaljist och denna intressegemenskap påverkar prissättningen.

Även vid en partihandelsskatt förutsättes beskattningsvärdet för importerade

varor bli beräknat enligt 4 § tulltaxeförordningen (cif-värde) med

tillägg av den å varorna belöpande tullen jämte andra vid importtillfället

utgående skatter och avgifter. Någon nedsättning av skattesatsen vid privat

import och motsvarande finner sig kommittén av praktiska skäl icke böra

förorda.

Angående beskattningsvärdet och därmed sammanhängande problem vid

en producentskatt anför kommittén inledningsvis följande.

Vid en allmän producentskatt får priset till partihandeln anses vara ett

naturligt beskattningsvärde. Det i varje enskilt fall aktuella fakturapriset

torde inte kunna ifrågakomma såsom beskattningsvärde vid en producentskatt.

För sådan händelse skulle nämligen vid fast skattesats skatten för en

viss vara utgå med lägre belopp om den passerar partihandeln än om den

säljs direkt till detaljhandeln eller konsument. Varuströmmen skulle följaktligen

för ernående av lägre skatt i större utsträckning än nu är fallet

komma att ledas över partihandeln och distributionsförhållandena följaktligen

påverkas, vilket skulle innebära en inte avsedd strukturförändring.

Görs även skattesatsen rörlig, undvikes visserligen denna olägenhet, men

då skulle å andra sidan producenterna tvingas att genomföra en kategoriklyvning

av sina köpare och tillämpa en högre skattesats för sina partihandelskunder

än för sina detaljhandelskunder. En dylik uppdelning kan

göras efter köparnas nominering som partihandlare eller detaljist eller —

vilket får anses teoretiskt riktigare -— efter bedömning i varje enskilt fall

av om priset får anses vara grossistpris eller detaljistpris.

Då ingen av de skisserade möjligheterna synes vara praktiskt genomförbar,

kvarstår enligt kommitténs mening endast den möjligheten att anknyta

skatten till ett fast för varje vara bestämt pris. Men även en sådan regel

medför svårigheter, konstaterar kommittén, som härom anför följande.

Härvid är att märka, att svårkontrollerade specialföreskrifter angående

beskattningsvärdets bestämmande erfordras, om skatten läggs i producentledet

och lägsta partipriset bestämmes såsom beskattningsvärde. Härvid

uppkommer de problem i detta hänseende, som nu är aktuella beträffande

tillämpningen av varuskatteförordningen. Kommittén vill i detta sammanhang

särskilt peka på dels risken att producent såsom beskattningsvärde

tillämpar priser till integrerande företag eller eljest företag, med vilka pro
-

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

ducenten står i intressegemenskap eller beroendeförhållande, dels svårigheten

att hos ett företag fastställa det lägsta pris, som skall kunna godkännas

som beskattningsvärde. Att beskattningsvärdena på grund av intressegemenskap

i vissa fall skulle bli onormalt låga, skulle inte blott medföra

tillämpningssvårigheter för kontrollmyndigheten utan även kunna ge

anledning till strukturrubbningar inom handeln. Lägsta partipriset som

beskattningsvärde leder också till att producent för att få låg skatt tillämpar

lägre sådana priser än som eljest skulle ha varit fallet, vilket bl. a. kan

medföra, att storköparna gynnas på småköparnas bekostnad. Strukturen

på producentsidan kan också påverkas. Vissa företag är så uppbyggda, att

de själva svarar för reklam och försäljning och har kostnaderna härför inkalkylerade

i sina priser; andra företag åter bedriver blott tillverkning och

överlåter försäljningen och reklamen till en köpare eller ett fåtal köpare.

Varje beskattning på en producents pris vid försäljning i större poster

måste leda till en förskjutning i konkurrensläget mellan dessa båda typer

av företag så att de producenter, som även svarar för distributions- och

reklamkostnader, blir diskriminerade.

Kommittén påpekar, att liknande problem även föreligger beträffande

importvaror. I övrigt framhåller kommittén i fråga om sådana varors behandling

vid en producentskatt, att skatten vid import av annan än tillverkare

bör beräknas efter samma regler som, för motsvarande fall ifrågasatts

vid en tillämpning av partihandelsalternativet.

I detta sammanhang kan nämnas, att herrar Kollberg och Eric Nilsson

i sin gemensamma reservation även berör frågan om öppen skattedebitering.

Reservanterna framhåller följande.

Det är i hög grad önskvärt att konsumenterna kan avläsa skattens storlek

vid det enskilda inköpet. Konsumenten har ett berättigat intresse av

att få upplysning om, vad som är varans faktiska pris exkl. skatt. Med

hänsyn till de praktiska svårigheter, som föreligger i vissa fall för handeln

att ange skattens storlek, har kommittén ej ansett sig kunna föreslå en

obligatorisk skyldighet för handeln att alltid redovisa skattens storlek.

Dessa svårigheter får emellertid inte undanskymma vad nyss sagts och

man bör vid den fortsatta utredningen i samråd med näringslivet söka

finna en tillfredsställande och i praktiken genomförbar lösning på problemet

om en öppen skatt.

Skattskyldighet

I fråga om den subjektiva skattskyldigheten, d. v. s. frågan vem som i

olika fall har att redovisa skatten till statsverket, förordar kommittén —

i likhet med vad som gällde under omsättningsskattens tid och som alltjämt

gäller enligt varu- och försäljningsskatteförordningarna — att endast den,

som bedriver verksamhet yrkesmässigt skall bli skyldig att redovisa

varuskatt. Kommittén framhåller, att de med bestämmandet av yrkesmässigheten

förenade problemen är alltför mångskiftande för att kunna

i detalj regleras lagstiftningsvägen. En prövning med ledning av omständigheterna

i det enskilda fallet torde sålunda få ske.

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

Vid yrkesmässig försäljning bör, framhåller kommittén, säljaren normalt

bli skattskyldig, även om varorna äges av annan. Från denna princip

.måste dock vid en detaljhandelsskatt vissa avvikelser göras i vad avser

försäljning å auktion. Kommittén förordar härvidlag de regler som

gällde under omsättningsskattens tid efter en år 1943 företagen författningsändring.

Enligt dessa regler betraktades auktionsförrättaren såsom

säljare endast om han jämväl annorledes än å auktion bedrev handel med

sådana varor, som försåldes å auktionen. Härigenom blev den huvudsakliga

delen av auktionsförsäljningen undantagen från beskattning. Kvar

under beskattning blev, utöver försäljning av handelsvarulager, väsentligen

endast den auktionsförsälj ning som bedrevs vid sidan av butikshandel

med antikviteter in. in. — Införes en partihandelsskatt, finner kommittén

— med hänsyn till det ringa antal fall av auktioner varvid beskattning kan

komma i fråga — inte erforderligt att göra undantag för kommissionsförsäljning

å auktion.

I fråga om andra fall av försäljning genom ombud framhåller kommittén,

att agent — härmed avses person som säljer i huvudmannens namn

eller för dennes räkning — normalt inte bör bli skattskyldig. Vissa praktiska

fördelar kan dock, påpekar kommittén, stå att vinna, om generalagenter

in. fl. representanter för utländska företag blir att anse som skattskyldiga,

särskilt i sådana fall där de utländska företagen har importnederlag

här i landet. Om agenterna inte blir skattskyldiga, bör enligt

kommittén skatt uttas vid import, som sker genom agent. Vid

importtillfället kan det emellertid vara oklart, huruvida varorna kommer

att vidareförsäljas till parti- eller detaljhandlare eller till konsument.

Kommittén förutsätter därför, att vid en partihandelsskatt möjlighet

skall finnas till frivillig registrering. Även vid en detaljhandelsskatt bör

möjlighet föreligga att i särskilda fall låta en agent för utländskt företag

bli skattskyldig. Därvid bör kunna fordras, att säkerhet ställs för skatten.

Varuförsäljning, som sker mellan privata säljare och köpare men genom

förmedling av någon som bedriver yrkesmässig verksamhet, bör enligt kommitténs

mening under vissa förutsättningar betraktas såsom skattepliktig

affärstransaktion.

EU särskilt problem, som kommittén närmare granskat, avser b y g gn

a d sbranschen och sammanhänger med förekomsten av s. k. förarbetade

varor inom denna bransch. Eftersom kommittén förutsätter, att

fast egendom skall hållas utanför beskattningen, skall vid uppförande och

reparation av fastighet i princip endast material men inte arbetskostnad

beskattas. Därest skattskyldigheten åvilar leverantörerna och inte byggnadsföretagen,

blir skattebelastningen högre, när materialen levereras i

bearbetat skick, exempelvis såsom monteringsfärdiga trähus, än då leverans

sker i form av råmaterial (virke, grus, cement, in. in.). Kommittén

framhåller, att denna ojämnhet icke synes kunna undvikas genom all i

stället låta yrkesmässiga byggnadsföretag bli skattskyldiga. Skatten för

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

byggnadsarbeten i privat regi måste nämligen likväl beräknas på materialets

värde. I anslutning härtill erinras om att man i utlandet löst dessa

problem på olika sätt. I Schweiz är byggnadsföretagen skattskyldiga och

skatten beräknas efter vissa för skilda typer av arbeten å fast egendom

fastställda schabloner. I Norge, där skattskyldigheten ävenledes åvilar byggnadsföretagen,

har beskattningen utsträckts till att omfatta jämväl arbetskostnaderna,

samtidigt som beskatfningsområdet begränsats till i huvudsak

industribyggnader och sportstugor. I Finland åter redovisas skatten av leverantörerna

av byggnadsmaterial.

Kommittén konstaterar, att en utvidgning av beskattningen till att även

omfatta byggnadsbranschens arbetskostnader skulle medföra tekniska svårigheter.

En sådan utvidgning synes därför icke böra komma i fråga. Antalet

inom byggnadsbranschen verksamma entreprenadföretag, byggmästare,

installatörer, fastighetshantverkare m. fl. är betydligt större än antalet

leverantörer — totalt ca 20 000. Med tanke härpå synes det värdefullt, om

denna stora kategori kunde hållas utanför skatteredovisningen. Kommittén

finner därför övervägande skäl tala för att byggnadsföretagen i princip —

oavsett skatteformen — icke ålägges skattskyldighet utan betraktas såsom

konsumenter vid sina inköp av byggnadsmaterial. Kommittén framhåller

därjämte, att den byggnadstekniska utvecklingen synes fortgå i snabb takt

och att traditionella former för uppförande av byggnader ersättes med

montering av färdigställda byggnadselement. Problemet med de förarbetade

varorna torde därigenom få mindre betydelse. Om därjämte skattesatsen

hålles relativt låg, synes olägenheterna för byggnadsbranschen inte

bli större än att de kan tolereras. För att undgå en icke önskvärd snedvridning

i konkurrenshänseende föreslår kommittén dock, att större byggnadsföretag

med egna snickerifabriker, cementgjuterier o. d. skall bli skattskyldiga

för fabriksmässigt tillverkat byggnadsmaterial.

Kommittén finner det principiellt riktigt och i överensstämmelse med

nuvarande praxis vid tillämpningen av varuskatte- och försälj ningsskatteförordningarna,

att skattskyldighet skall åvila jämväl staten vid inköp

av eljest skattepliktig vara. Denna princip, som grundar sig på att en statlig

myndighet inte skall ställas gynnsammare än den enskilde, kan dock icke

upprätthållas med samma styrka när staten uppträder såsom ende avnämare.

Såsom tidigare nämnts föreslås i enlighet härmed skattefrihet för

viss krigsmateriel. Beträffande skattskyldigheten vid försäljningar, som företas

av staten, ansluter sig kommittén till ett uttalande i ämnet av omsättningsskattenämnden

(inedd. nr 41). Detta uttalande innebär, att om

statlig myndighet tillverkar eller lagrar varor huvudsakligen i syfte alt

tillgodose ett rent statligt behov — likgiltigt vilket — föreligger icke skattskyldighet

vare sig vid uttag för myndighetens behov eller vid leverans till

annan statlig myndighet. Sistnämnda slag av transaktioner jämställes således

icke med försäljning. Verkställes leverans av varor till ett annat självständigt

rättssubjekt, är det däremot fråga om försäljning, och skattskvl
-

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:Is proposition nr 162 år 1959

125

dighet föreligger om försäljningen är att anse såsom yrkesmässig. 1 enlighet

med dessa normer blev exempelvis militärapotekens försäljningar

fria från omsättningsskatt, medan av dessa apotek företagen import av

butikshandelsvaror beskattades.

Kommittén kommer avslutningsvis in på vissa med skattskyldigheten

sammanhängande g r ä n s d r a g n i n g s p r o b 1 e in.

I fråga om alternativet med en detalj handelsskatt framhålles,

att då detta till sin natur innebär en skatt i det sista led, då en vara överlåtes

till den slutliga konsumenten, någon annan allmän undre gräns inte

bör förefinnas än den som betingas av yrkesmässigheten. Till detta ståndpunktstagande

har bidragit den utformning av beskattningsområdet, som

kommittén förordar, samt det särskilda redovisningssystem, som föreslås för

jordbrukares egen förbrukning och direktförsäljning, ävensom vissa andra

i jämförelse med den allmänna omsättningsskatten ändrade förhållanden.

Kommittén förordar därför inte, att man inför någon motsvarighet till de

undantagsregler som under omsättningsskattens tid gällde i fråga om försäljning

»i ringa omfattning». Därest en detaljhandelsskatt kompletteras

med en tjänstebeskattning, kan dock enligt kommittén ifrågasättas särskilda

begränsningar i skattskyldigheten. En sådan särskild begränsning berör

även varubeskattningen och innebär, att befrielse från skattskyldighet bör

kunna medgivas, då yrkesmässig varuförsäljning i mindre omfattning bedrives

av rörelseidkare vars verksamhet huvudsakligen utgöres av tillhandahållande

av skattefria tjänsteprestationer av personlig natur eller utförande

av tjänsteprestationer å fast egendom.

Vid en parti handelsskatt är det, framhåller kommittén, av central

betydelse, att antalet skattskyldiga inte sväller ut. Kommittén finner det

det därför nödvändigt med vissa begränsningar i skattskyldigheten, även

om därigenom vissa tröskelproblem uppkommer.

Sålunda förordar kommittén, att smärre producenter fritages från skattskyldighet,

varvid gränsdragningen bör ske efter den totala omsättningen.

Kommittén motiverar detta ställningstagande på följande sätt.

Då den, som inte själv blir skattskyldig, måste inköpa erforderligt material

med skatt inräknad i priset, skulle det kunna te sig principiellt riktigast,

att man beräknade skattepliktsgränsen under beaktande endast av den

omsättning som översteg inköpen. Man skulle med andra ord ta som norm

den värdeökning varan undergick bos företagaren, varigenom gränsen mera

skulle komma att anknyta till själva de skattebelopp, varom kunde bli fråga,

än till hela omsättningen. Därest en tillverkare försäljer någon del av sin

tillverkning till partihandlare, skulle man även kunna undantaga denna

vid beräkningen av omsättningsgränsen. En kombination av avdrag för inköpt

material och för försäljning till partihandlare syns medföra, att man

får en gräns vid skattebelopp i stället för omsättning. Emellertid skulle ett

beaktande av materialinköpen kunna leda till, att eu företagare under viss

tidsperiod kan verkställa relativt stora inköp av material och därigenom

undslippa skattskyldighet för sin försäljning. En gränsdragning, som kan

leda till dylikt resultat och uppmuntra speciella transaktioner, syns mindre

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 är 1959

lämplig. Inte heller syns lämpligt att frånräkna leveranser till partihandlare,

eftersom därigenom även en del tillverkare, som har en inte alltför ringa

omsättning och som därför i allt fall bör vara registrerade och underkastade

kontroll, skulle kunna påfordra skattefrihet för försäljning till detaljister

och konsumenter, om denna försäljning inte överstiger gränsbeloppet. Vissa

svårigheter måste föreligga för företagaren att avgöra och för myndigheten

att kontrollera, huruvida omsättningen överstiger eller understiger ett stipulerat

gränsbelopp, om vid dettas beräkning skall verkställas olika slag av

avdrag. Man föranledes härav till att välja en gräns med hänsyn till den totala

omsättningen. Detta överensstämmer även bäst med den allmänna principen,

att endast de minsta företagarna hör undantagas.

Av praktiska skäl finner kommittén, att gränsbeloppet bör bli lika för alla.

Som tidsperiod bör gälla närmast föregående kalenderår. Om förhållandena

därefter väsentligt förändras, bör dock en omprövning kunna ske under löpande

år. För nystartad verksamhet får enligt kommitténs mening en preliminär

beräkning ske i avvaktan på verksamhetens utveckling.

Kommittén tar i detta sammanhang upp spörsmålet, huruvida icke i iörevarande

fall tröskelproblemen skulle kunna undvikas genom att alla skattskyldiga

medgavs avdrag med gränsbeloppet. Kommittén finner emellertid,

att ett dylikt system lätt skulle föranleda ojämnheter av större betydelse.

Härom anföres av kommittén följande.

Då den som inte blir registrerad måste köpa in varan med skatt, medan

registrerad företagare med något högre omsättning får köpa in fritt samtidigt

som en del av omsättningen blir fri, skulle detta kunna föranleda, att

den större företagaren får lägre skattebelastning än den mindre företagaren.

Även mellan registrerade företagare skulle ojämnheter kunna uppkomma,

eftersom medelskattesatsen blev olika om eu fix del av omsättningen var

skattefri. Det skulle även komma att röra sig om belopp av inte oväsentlig

fiskalisk betydelse.

Vad gäller gränsbeloppets storlek framhåller kommittén, att en avvägning

måste ske så att antalet skattskyldiga hålls inom en relativt snäv ram. Ä

andra sidan får den undantagna delen inte bli av sådan betydelse, att den

kan åstadkomma någon konkurrensinverkan av nämnvärd betydelse. Med

hänsyn härtill och då det även syns ändamålsenligt att åtminstone till en

början sätta gränsen relativt lågt, föreslår kommittén, att ett försäljningsbelopp

för skattepliktiga varor av 20 000 kronor per år räknat fastställes såsom

gräns för producenters skattskyldighet vid en partihandelsskatt.

I fråga om sådana blandade handelsföretag som försäljer varor såväl till

detaljhandlare och andra återförsäljare som till konsumenter finner kommittén

det av tekniska skäl nödvändigt, att företagen vid varubeskattningen

klassificeras antingen såsom partihandelsföretag med rätt till skattefria

varuinköp och skyldighet att själva ombesörja skatteredovisningen lör hela

försäljningen eller såsom detaljhandelsföretag utan egen redovisningsskyldighet.

Vid en gränsdragning i enlighet med dessa principer föreslår kommittén

såsom undre gräns för skattskyldigheten vid handel med varor ett

belopp av 50 000 kronor, avseende årsomsättningen av skattepliktiga varor

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

till återförsäljare. I anslutning härtill förordar kommittén att möjlighet ges

till frivillig registrering för att därigenom mildra den ojämnhet i beskattningen

som partihandelsalternativet kan medföra 1)1. a. genom den föreslagna

enhetliga differentieringen av skattesatsen.

Även beträffande varuhus och liknande större företag uppkommer, framhåller

kommittén, vissa problem vid en partihandelsskatt. Därest dylika

företag, som kan sägas vara sina egna grossister, skulle betraktas såsom

detaljhandelsföretag utan egen skattskyldighet, skulle skatten bli beräknad

på priset till grossist i stället för på priset från grossist. Av hänsyn härtill

och såsom ett komplement till förslaget om ändring av beskattningsvärdet

vid intressegemenskap förordar kommittén obligatorisk skattskyldighet för

sådana varuhus — och liknande storföretag med kombinerad parti- och

detaljhandelsfunktion — vars omsättning uppgår till minst 500 000 kronor

för år.

I herrar Kollbergs och Eric Nilssons gemensamma reservation anföres

vissa synpunkter på gränsdragningen i de fall då, till skillnad från normalfallet,

priset till konsument och inte priset till detaljhandeln skall utgöra beskattningsvärde

och skattesatsen — enligt kommitténs av praktiska skäl betingade

förslag -— skall utgöra 75 procent av den generella skattesatsen.

Gentemot kommitténs förslag att detaljhandlare med en årsomsättning av

500 000 kronor eller mer skall vara skyldig att uppbära skatt vid sin försäljning

till konsument ställer sig reservanterna tveksamma. Det avgörande

hör, framhåller reservanterna, vara det sätt på vilket inköpen verkställes,

d. v. s. de distributionsvägar som varan passerar, och inte storleken i och

lör sig av detaljhandlarens årsomsättning. För att få till stånd en mera ändamålsenlig

gränsdragning vill reservanterna därför ifrågasätta, om inte en

detaljhandlare som huvudsakligen, exempelvis till 50 procent, inköper sina

varor i annan ordning än från partihandeln, skall registreras och ha rätt

att inköpa sina varor utan skatt och i stället åläggas skyldighet att uttaga

skatt vid försäljning till konsument. En sådan gränsdragning anknyter smidigare

till de faktiska förhållandena inom branschen än kommitténs rent

schablonmässiga förslag. Detta gäller i synnerhet om bestämmelserna utformas

så att en detaljhandlare eller en hel bransch, om skäl därtill föreligger,

kan befrias från resp. erhålla rätt till registrering. Reservanterna

förutsätter att, om fråga skulle uppstå om införande av en partihandelsskatt,

de nu antydda problemen löses genom en särskild utredning i samråd

med representanter för näringslivet.

Vid alternativet producentskatt bör enligt kommittén inhemsk

producent bli skattskyldig för varor, som han levererar. Genom registrering

hos skattemyndigheten beredes möjlighet för producent att skattefritt inköpa

varor för vidare bearbetning och att skattefritt importera varor. Skatt
-

s. 128 Kontrollera mot PDF

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

skyldighet vid import skulle därvid föreligga för partihandlare, detaljhandlare

och allmänheten.

Skatteintäkter

Kommittén beräknar, att en skattesats av en procent skulle i fråga om

den privata konsumtionen ge en skatteintäkt för budgetår av omkring 190

milj. kronor vid en detaljhandelsskatt och 135 milj. kronor vid en partihandelsskatt.

Denna beräkning är baserad på uppgifter om hushållens inköp

år 1955 av varor och tjänster — beträffande livsmedlen baseras dock

beräkningen på preliminära siffror för 1956. Den offentliga konsumtionen

beräknas vid båda alternativen ge en skatteintäkt av 10 milj. kronor och

investeringarna — enligt en på uppgifter för år 1955 baserad beräkning —

40 milj. kronor. Beskattningen av material, ingående i byggnader och

andra anläggningsarbeten beräknas slutligen ge en skatteintäkt av 30 milj.

kronor vid en detaljhandelsskatt och 25 milj. kronor vid en partihandelsskatt.

Totala skatteintäkten för budgetår vid en skattesats av en procent

beräknas alltså uppgå till omkring (190 + 10 + 40 + 30 = ) 270 milj. kronor

vid en detaljhandelsskatt och till omkring (135 + 10 + 40 + 25 =)

210 milj. kronor vid en partihandelsskatt.

Någon beräkning av skatteintäkten vid en producentskatt har icke utförts

av kommittén.

Kontrollorganisation

Kommitténs överväganden angående kontrollorganisationen och kontrollkostnaderna

torde få redovisas mera utförligt i ett senare avsnitt. Här skall

endast i korthet beröras kommitténs synpunkter på valet av beskattningsoch

uppbördsmyndighet.

Vad som härvidlag kan komma i fråga finner kommittén vara antingen

en central för hela riket gemensam beskattningsmyndighet med lokal förvaltning

eller en beskattningsmyndighet anknuten till taxeringsorganisationen

för de direkta skatterna.

Vid en detaljhandelsskatt blir antalet skattskyldiga väsentligt

större än vid en skatt i partihandelsledet. Kommittén finner det därför vara

mest ändamålsenligt, att kontrollen och uppbörden av en detaljhandels

skatt anknytes till länsstyrelsernas taxeringsorganisation, varvid en sär

skild varuskattebyrå inrättas vid varje länsstyrelse. Denna organisation föreslås

kompletterad med en för hela riket gemensam rådgivande nämnd, en

varuskattenämnd.

Vid alternativet partihandelsskatt anser kommittén, bl. a. med

hänsyn till det väsentligt mindre antalet skattskyldiga och denna skatteforms

mera komplicerade natur, att en central beskattningsmyndighet är

att föredraga. Såsom sådan myndighet föreslås kontrollstyrelsen, vars lokala

förvaltning i dylikt fall får utbyggas. Även vid detta alternativ finner

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

129

kommittén det erforderligt, att beskattningsmyndigheten vid sin sida får en

rådgivande nämnd.

Kommitténs uppfattning i dessa frågor är icke enhällig. Sålunda förordar

ledamöterna Kollberg och Eric Nilsson, att beskattningsmyndigheten även

vid en partihandelsskatt hör anknytas till länsstyrelserna. Vidare förordar

dessa ledamöter, att skatteuppbörden, oavsett alternativ, anförtros postgirokontoret.

Ledamoten Thulin å sin sida finner övervägande skäl tala för att

även en detalj handel sskatt anförtros åt en central beskattningsmyndighet.

Kompensationsåtgärder

Kommittén uttalar, att bedömningen av vilka kompensationsåtgärder

som kan vara erforderliga för att eliminera en ökad indirekt beskattnings

levnadskostnadsfördyrande verkningar för mindre bemedlade i princip är

beroende av den användning som inkomsterna av en ökad indirekt beskattning

avses erhålla. Kommittén särskiljer därvid följande huvudfall.

a) Inkomsterna har enbart till syfte att öka statens inkomster utan att

vara motiverade av konjunkturpolitiska skäl eller av ökat medelsbehov

för höjd standard genom socialpolitiska åtgärder, b) Inkomsterna användes

till en höjning av standarden genom socialpolitiska åtgärder, c) Den utvidgade

indirekta beskattningen motiveras av konjunkturpolitiska eller

liknande skäl. d) Inkomsterna användes till en omfördelning av skattebördan

mellan direkta och indirekta skatter. En kombination av de angivna

huvudfallen kan även tänkas förekomma.

Därest det huvudsakliga syftet med en ökad indirekt beskattning är att

skaffa staten ytterligare medel, kan det enligt kommitténs mening principiellt

hävdas, att de lägre inkomsttagarna bör beredas kompensation för

därav inträffade kostnadsfördyringar, eftersom dessa inte motsvaras av

några med åtgärden följande särskilda fördelar. Användes däremot de

ökade indirekta skatteinkomsterna till en standardhöjning genom socialpolitiska

åtgärder, kan dessa i allmänhet väntas medföra en sådan förbättring

för de ekonomiskt sämst ställda, att den av den ökade indirekta beskattningen

föranledda kostnadsfördyringen mer än väl uppväges. I sådant

fall kan, framhåller kommittén, ytterligare kompensation synas omotiverad,

såvida icke de socialpolitiska åtgärderna endast syftar till en standardhöjning

för en viss befolknings- eller åldersgrupp. I sådant fall kan skäl föreligga

för kompensation åt övriga grupper av mindre bemedlade. Vidtages

återigen en skärpning av den indirekta beskattningen i konjunkturpolitiskt

syfte för att skapa ökade möjligheter att på längre sikt bevara ekonomisk

stabilitet och därmed förhindra en fortgående penningvärdesförsämring,

uppstår allmänt sådana fördelar även för de lägre inkomsttagarna, att behovet

av kompensation gör sig mindre starkt gällande. Om slutligen en ökad

indirekt beskattning införes som ett led i en ändrad fördelning mellan direkta

och indirekta skatter måste, framhåller kommittén, kompensations
9

Bihang till riksdagens protokoll 1V5(J. i samt. Nr 162

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

åtgärderna bedömas under hänsynstagande till den utformning som den

ändrade fördelningen kan erhålla.

På grund av svårigheterna, att med avseende på varje särskilt tillfälle,

då en indirekt skatt kan komma att införas eller en skattesats kan komma

att ändras, bedöma behovet av kompensation till här ifrågavarande grupper,

avstår kommittén från att ta ställning till kompensationsbehovet och

begränsar sig till att ange en tänkbar metodik för ett kompensationsarrangemang.

Att lösa denna fråga, genom att hålla varor som väger tungt i de

mindre bemedlades konsumtion utanför en indirekt beskattning, finner

kommittén olämpligt, dels av kontrolltekniska skäl och dels därför, att en

sådan åtgärd skulle framtvinga högre skattesatser på det beskattade varuområdet

för att samma skatteavkastning skulle kunna ernås. Härav skulle

följa större incitament till skattesvek, och därjämte skulle konsumtionsinriktningen

kunna påverkas på ett icke önskvärt sätt. Icke heller finner

kommittén det lämpligt att utge kompensation genom av staten bekostade

rabatter på vissa livsmedel, barnkläder och dylikt. En sådan utformning av

kompensationsfrågan skulle visserligen, påpekar kommittén, möjliggöra såväl

en i fråga om varuområdet i stort sett undantagslös indirekt beskattning

som en riktig inriktning av kompensationen till just de kategorier som

bör skyddas. Rabatteringen måste emellertid innebära både ett varuurval

och en behovsprövning med ty åtföljande besvärliga gränsdragningsfrågor

och tyngande administrationskostnader såväl för det allmänna som för

handeln.

Vid sina överväganden rörande övriga tänkbara metoder för kompensationsfrågans

lösning har kommittén funnit, att det inte erbjuder några större

svårigheter att genom direkta bidrag kompensera dem som kan antagas

ha det största behovet av kompensation, nämligen barnfamiljer och folkpensionärer.

Kompensationen åt barnfamiljerna för de av skatten föranledda

ökade barnkostnaderna finner kommittén kunna lämnas genom en höjning

av de allmänna barnbidragen, som ju spelar den dominerande rollen i samhällets

stöd åt familjerna. För att erhålla ett siffermässigt underlag för att

bedöma den för kompensationen erforderliga höjningen av barnbidragen

har kommittén låtit verkställa vissa beräkningar på grundval av en av socialstyrelsen

i början av år 1953 gjord undersökning av levnadskostnaderna

under år 1952 (levnadskostnadsundersökningen 1952). Huvudresultaten av

dessa beräkningar återges i följande sammanställning omfattande två beskattningsalternativ.

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

131

Total konsumtion och beskattad konsumtion hos barnfamiljer. Värden från levnadskostnadsundersökningen

1952 uppräknade till 1956 års penningvärde med hjälp av konsumentprisindex1

Beskattningsalternativ *

I

II

Konsumtionsutgift, kr

6 600—

11000—

över

6 600—

11000—

över

11000

16 500

16 500

11 000

16 500

16 500

1. Familjens totala konsumtion, kr ..

9110

13 070

21 390

9110

13 070

21 390

2. Beskattad del av familjens konsum- tion, kr..........................

6 050

8 490

12 480

6 420

9180

14 060

3. Därav per barn, kr ..............

1210

1700

2 500

1280

1830

2 810

4. En procent av beloppen å råd 3, kr

12

17

25

13

18

28

1 Konsumentprisindex utvisar mellan 1952 och 1956 en stegring med omkring 10 procent.

* Alternativ 1 avser en beskattning av samtliga i Ievnadskostnadsundersökningen ingående

varuslag med undantag av vin, sprit och tobak. Därjämte har tjänster resor, tidningar, hyror,

post-, telefon- och radiolicensavgifter samt nöjeskostnader uteslutits.

Alternativ II är lika med alternativ I utom det att tjänster och resor medtagits till beskattning.

De förslag till varuskatter, som kommittén framlagt, motsvarar inte helt något av här angivna

beskattningsalternativ I-—II. Beskattningsalternativ I motsvarar närmast kommitténs

förslag till varuskatt i detaljhandelsledet, i vilket dock ingår vissa tjänster.

Av tabellen framgår, att barnkostnadernas ökning genom skatten i kronor

räknat är större i en familj med stora inkomster än i en familj med små

inkomster. Kompensationen bör dock enligt kommitténs mening vara lika

stor för varje barn. Då enligt direktiven hänsyn skall tas till angelägenheten

av att skydda mindre bemedlade kategorier, finner sig kommittén böra

till grund för diskussionen lägga familjer med en konsumtionsutgift av 6 600

sa familjer enligt de båda alternativen 6 050 resp. 6 420 kronor, varav — enligt

rad 3 — 1 210 resp. 1 280 kronor kan hänföras till varje barn. En procent

av dessa senare belopp utgör 12 resp. 13 kronor. Dessa belopp betecknar

den årliga fördyring som en enprocentig konsumtionsskatt enligt nu

ifrågavarande alternativ skulle förorsaka ett barns konsumtion, förutsatt

att prisförhöjningen blev lika med skatten. Med hänsyn till konsumtionsvolymens

ökning under åren 1952—1956 torde, enligt vad kommittén vidare

framhåller, nämnda belopp vara i underkant. Då kompensationsalternativet

I närmast överensstämmer med förslaget till varuskatt i detaljhandelsledet,

finner kommittén, att under angivna förutsättningar kompensationsbehovet

för varje procentenhet i skattesatsen vid en allmän varuskatt i detaljhandelsledet

eller för däremot svarande tal vid en partihandelsskatt kan

beräknas till tolv kronor för varje barn. Detta belopp per barnbidrag beräknas

av kommittén medföra en årlig kostnad för staten av omkring 22 milj.

kronor. Kommittén framhåller, att denna beräkning inte innebär något ställ—It

000 kronor. Denna kategori har ca 7 600—13 000 kronor i inkomst. Såsom

framgår av rad 2 i tabellen utgör den beskattade konsumtionen för desningstagande

till frågan om en höjning av barnbidragen bör ske av andra

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

skäl eller till frågan om hur stödet åt barnfamiljerna för framtiden bör utformas.

Kommittén understryker dessutom, att det inte finns tillräckligt

statistiskt material för att göra en motsägelsefri uppdelning av konsumtionen

på olika familjemedlemmar på sätt som skett vid den här redovisade

beräkningen.

Beträffande kompensationen för folkpensionärerna framhåller

kommittén, att i den mån de av en varuskatt föranledda prishöjningarna tar

sig uttryck i en höjning av konsumentprisindex, kommer det s. k. pensionspristalet

att påverkas och folkpensionerna att höjas. Kommittén lämnar följande

exempel på hur något av de förut angivna beskattningsalternativen

kan tänkas påverka konsumentprisindex och pensionspristalet.

De vägningstal, som användes i konsumentprisindex, grundar sig bl. a.

på konjunkturinstitutets beräkningar av den totala enskilda konsumtionen.

Man kan något förenklat säga att, om en vara utgör t. ex. fem procent av

totala konsumtionen och dess pris höjs med två procent, index stiger med

(0,05 X 2 =) 0,1 procent. För att få veta hur stor påverkan på index blir,

behöver man alltså endast ha reda på dels vilka varor som drabbas av prishöjning,

dels hur stor prishöjningen på de enskilda varorna blir. De varor,

som ingår i de två beskattningsalternativen, utgör följande andelar av den

totala konsumtionen, nämligen alternativ I 60 procent och alternativ II 69

procent. Sambandet mellan en skatt (på en, fem eller tio procent) enligt de

två alternativen och konsumentprisindex torde (förutsatt att skatten medför

en prishöjning av samma storlek) kunna exemplifieras av följande tablå.

Därvid bör uppmärksammas, att varuskattens procentuella påverkan på

konsumentprisindex innebär en påverkan på pensionspristalet med samma

procent.

Skatten utgår med nedan- stående procenttal

Påverkan i procent på konsument- prisindex vid beskattningsalternativ

I

II

1 .........................

0,6

0,7

5 .........................

3,0

3.5

10 .........................

6,0

6,9

En genom den automatiska indexregleringen åstadkommen kompensation

till folkpensionärerna kommer att utgå med viss eftersläpning. Därest en av

skatten föranledd höjning av prisnivån skulle anses vålla betydande besvärligheter

för folkpensionärerna, finns emellertid möjlighet, framhåller kommittén,

att ge erforderlig kompensation i form av ett förskottstillägg å pensionerna

redan i samband med varuskattens införande, alltså utan att avvakta

de återverkningar som kan föranledas av skatten.

Kostnaderna för ett indextillägg beräknas till ca 40 milj. kronor, vilket

motsvarar en höjning av konsumentprisnivån av 2,7 procent. En enprocentig

skatt i detaljhandelsledet eller en däremot svarande partihandelsskatt

skulle ge en höjning av konsumentprisnivån med 0,6 procent enligt alterna
-

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

tiv I. Med utgångspunkt härifrån beräknar kommittén statens kostnader för

kompensation i form av indextillägg till ca nio milj. kronor per skatteprocent.

Avslutningsvis framhåller kommittén, att behovet av kompensation för

barnfamiljer och folkpensionärer ej kan en gång för alla bestämmas entydigt,

eftersom man ej på förhand kan fastställa konsumtionsskattens inverkan

på priser och produktion.

Vad gäller andra mindre bemedlade folkgrupper uttalar kommittén, att

man icke på grundval av tillgänglig statistik med någon bestämdhet kan avgöra

vilka inkomsttagaregrupper som kan vara i det läget, att en viss kompensation

kunde synas berättigad. Därför får man, framhåller kommittén,

nöja sig med vissa antaganden rörande de lägre inkomsttagaregruppernas

sammansättning.

Till en del kan, uttalar kommittén, en lägre inkomst vara beroende av

andra orsaker än sådana som gör det motiverat att rubricera inkomsttagaren

som mindre bemedlad. I andra fall kan orsaken till den låga inkomsten

vara av sådan art, att kompensation kan vara motiverad, exempelvis invaliditet,

sjukdom, arbetslöshet eller av ålder nedsatt arbetsförmåga utan att

folkpensionsåldern uppnåtts. Ett i varje enskilt fall riktigt avvägt kompensationssystem

omfattande alla dem för vilka kompensation är motiverad

måste enligt kommitténs mening medföra så stora praktiska svårigheter att

det icke kan förverkligas. Med beaktande dessutom av att kompensationsbehovet

i första hand är beroende av den användning som intäkterna av en

ökad indirekt beskattning erhåller, finner kommittén därför, att andra utvägar

måste tillgripas för att bereda här avsedda lägre inkomsttagare erforderlig

kompensation. Därvid framhålles, att i de mest utsatta fallen lämnar

stat och kommun bidrag till försörjningen, och sådana bidrag blir inte opåverkade

av ökade levnadskostnader. I den mån en indirekt beskattning leder

till bestående levnadskostnadsökningar kan dessa därför, uttalar kommittén,

väntas bli kompenserade genom ökade bidrag på samma sätt som vid av

andra orsaker inträffade levnadskostnadsökningar.

Kommittén berör avslutningsvis de speciella förhållanden som uppstår,

då en ökad indirekt beskattning införes för att minska de direkta skatterna

inom ramen för en oförändrad total skattebelastning. Avgörande blir

då, framhåller kommittén, om den direkta skattens sänkning för de små

inkomsttagarna uppväger den ökade indirekta skattebelastningen. Eftersom

dessa inkomsttagare genom förekommande ortsavdrag antingen är helt befriade

från direkt statsskatt eller erlägger sådan till förhållandevis ringa

belopp, saknas i många fall utrymme för en sänkning av den statliga skatten

för kompensation av den ökade indirekta beskattningen. Då numera jämväl

de kommunala ortsavdragen höjts, föreligger ett analogt förhållande beträffande

möjligheterna till kompensation genom sänkning av kommunalskatten.

Möjligheterna att genom sänkt direkt beskattning kompensera barn
-

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

familjer och folkpensionärer för en ökad indirekt beskattning finner därför

kommittén så begränsade, att socialpolitiska åtgärder av förut omnämnda

slag kan bli erforderliga.

Såsom tidigare nämnts har ledamoten Ivar Nilzon reserverat sig mot kommittémajoritetens

förslag att en allmän varuskatt även skall omfatta livsmedelsområdet.

Enligt reservantens mening bör den levnadskostnadsfördyrande

verkan som en allmän varuskatt får för mindre inkomsttagare elimineras

på ett bättre sätt än som kommit till uttryck i betänkandet. Såsom ett

medel härför förordar reservanten skattefrihet för livsmedelsvaror samt

anför härom följande.

Kommittén anvisar vägar för hur barnfamiljer och folkpensionärer vid en

skattereform, som medför en ökad indirekt beskattning, skall kunna kompenseras

genom ökade bidrag. Mindre inkomsttagare kan även skyddas

genom ändring av skatteskalorna vid den direkta beskattningen.

Det finns emellertid grupper, som på nämnda sätt inte kan erhålla erforderlig

kompensation och som inte syns kunna få sina intressen tillgodosedda

på tillfredsställande sätt vid en utformning av den indirekta beskattningen

enligt kommitténs förslag. Det gäller bl. a. sådana personer, vilka på grund

av arbetsoförmåga av något slag inte längre har arbetsinkomster utan för sin

försörjning måste lita till det sparkapital, som de samlat under den tid de

varit verksamma i arbetslivet (självpensionering). Ett sparat kapital måste

ju vara av betydande storlek, om ränteinkomsten skall räcka till för försörjningen.

Det stora flertalet sparare har dock kunnat samla endast ett

mindre kapital, som de givetvis måste tillgripa för sin försörjning. Sedan

dessa småsparare inte längre har arbetsinkomster, är de inte föremål för

någon direkt beskattning. Det syns mig då orimligt att införa en allmän

indirekt beskattning så utformad, att den berövar sådana personer en del av

deras för uppehället nödvändiga sparkapital. En del av sparkapitalet måste

ju i sådant fall förbrukas för betalning av den indirekta skatten. En sådan

skattereform kan inte vara ägnad att uppmuntra sparandet.

En indirekt skatt av den typ, som angivits i kommitténs betänkande,

drabbar de lägsta inkomstgrupperna hårdast. Även med de kompensationsåtgärder,

som av kommittén föreslagits, syns belastningen bli alltför stor

på vissa grupper, om en allmän varuskatt införes. Det är enligt min mening

nödvändigt, att de lägsta inkomsttagarna skyddas genom att en del av de

viktigaste förnödenheterna undantages från beskattning.

Kommitténs ställningstagande till olika alternativ för allmän varuskatt

Inledningsvis konstaterar kommittén, att det för en partihandels- och en

producentskatt karaktäristiska problemet med skilda beskattningsvärden

framträder i mera skärpt form vid en producentskatt, i det att här blir fråga

om tre olika beskattningsvärden mot endast två vid en partihandelsskatt.

En producentskatt kompliceras dessutom av att partihandeln i betydande

utsträckning säljer till producenter och på export. Eftersom varorna därvid

redan skulle vara beskatlade, kräves ett restitutionsförfarande som kan

bli ganska omständligt. Av dessa skäl synes enligt kommitténs mening en

producentskatt i dess renodlade form icke kunna komma i fråga. En sådan

beskattningsform måste i praktiken tillföras ett väsentligt inslag av parti
-

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

handelsskatt i likhet med vad som blivit fallet i de länder, som utbyggt den

allmänna omsättningsskatten från en producentskatt. I valet mellan en

sådan modifierad producentskatt och en mera direkt till partihandelsledet

anknuten skatt finner kommittén som mest rationellt att välja det senare

alternativet. En allmän skatt på färdigvaror bör sålunda enligt kommitténs

uppfattning utformas såsom en partihandels- eller en detalj handelsskatt.

En av kommittén företagen jämförande analys av dessa båda alternativ ger

följande resultat.

Ur redovisnings- och kontrolltekniska synpunkter uppvisar en partihandelsskatt

som främsta fördel framför en detaljhandelsskatt ett väsentligt

mindre antal skattskyldiga, ca 60 000 mot ca 200 000. Man torde även kunna

räkna med att partihandlarna som regel har sådan bokföring, att den

ger goda kontrollmöjligheter, medan inom detaljhandeln oftare torde förekomma

brister i bokföringen med åtföljande kontrolltekniska olägenheter.

Härtill kommer svårigheter att vid en detaljhandelsskatt uppnå en fullständig

kontroll av varuuttag för ägarens räkning, vid förekommande personalrabatter

och varubyten handelsmän emellan, vid kontantinköp, som

utan bokföringsåtgärd betalas direkt ur kassan o. s. v. Gatuhandel, gårdfarihandel,

torgförsäljning, postorderförsäljning och andra speciella försäljningsformer

kommer dessutom att medföra speciella problem vid en detaljhandelsbeskatlning.

Till detta kommer att en detaljhandelsskatt medför

högre kostnader inte bara för staten utan kanske framförallt för näringslivet.

Såsom närmare redovisas i ett följande avsnitt rörande organisatoriska

frågor m. m. uppskattar kommittén på grundval av en för vardera

alternativet skisserad personalorganisation statens årskostnader för kontroll

och uppbörd till mellan åtta och nio milj. kronor vid en detaljhandelsskatt

och till mellan fem och sex milj. kronor vid en partihandelsskatt. —

Även med beaktande av den fördel, som ligger i att skattesatsen vid en detaljhandelsskatt

kan sättas lägre än vid en partihandelsskatt, finner kommittén

därför, att sistnämnda skatteform ur redovisnings- och kontrolltekniska

samt kostnadsmässiga synpunkter har företräde framför en detaljhandelsskatt.

Vid sin bedömning av de båda alternativen ur skatteberäkningssynpunkt

konstaterar kommittén, att de skilda skattesatser, som erfordras vid en partihandelsskatt,

medför olägenheter genom att de skattskyldiga måste uppdela

sina köpare i olika kategorier alltefter deras ställning. Den av kommittén

av praktiska skäl förordade enhetliga nedsättningen av skattesatsen

vid direktförsäljning till konsument medför dessutom ojämnheter vid

beskattningen, även om dessa ojämnheter blir mera framträdande först vid

högre skattesatser. Varje avvägning av skattesatserna kan dessutom tolkas

som ett ställningstagande från det allmännas sida till marginalernas storlek.

— Vid en detaljhandelsskatt uppkommer inte något problem med skilda

skattesatser. Och även om vissa svårigheter torde uppkomma genom att säljaren

skall särskilja försäljningar till andra registrerade företagare och

därvid även måste särskilt beakta, huruvida varorna är avsedda för skatte
-

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

pliktigt eller skattefritt ändamål, finner kommittén, att ur skatteberäkningssynpunkt

en detaljhandelsskatt är att föredraga framför en partihandelsskatt.

För att den med en partihandelsskatt förenade fördelen av ett litet antal

skattskyldiga icke skall gå förlorad har kommittén, såsom tidigare nämnts,

föreslagit en begränsning av skattskyldigheten för producenter och handelsföretag,

varigenom producenter med en årsomsättning understigande 20 000

kronor och handelsföretag, vars försäljning av skattepliktiga varor till återförsäljare

för år räknat understiger 50 000 kronor, icke skulle bli skattskyldiga

utan beskattas vid sina inköp. Dessa gränsdragningar medför, påpekar

kommittén, viss ojämnhet i skattebelastningen med verkningar även i konkurrenshänseende.

Vissa problem kan därjämte uppkomma genom den föreslagna

schablonmässiga gränsdragningen vid omsättningsbeloppet 500 000

kronor för obligatorisk skattskyldighet för större detaljhandelsföretag med

kombinerad parti- och detaljhandelsfunktion. Undantagen från beskattning

av jordbrukares egenförbrukning och direktförsäljning av jordbruksprodukter

är dessutom en olägenhet, som ur rättvisesynpunkt vidlåder partihandelsskattealternativet.

Verkan härav begränsas dock genom de undantag

från beskattning, som föreslås för vissa livsmedel.

Vid alternativet detaljhandelsskatt kommer avgränsningen i stort sett att

bedömas enbart efter yrkesmässigheten. Även om detta kan antagas medföra

vissa svårigheter för skattemyndigheten inom speciella områden, såsom i

fråga om vissa slag av personalföreningar, matserveringar, vissa trädgårdsodlare

m. fl., finner kommittén att partihandelsskatten ur avgränsningssynpunkt

medför större tekniska svårigheter än detaljhandelsalternativet.

Varuskattens rörlighet är av betydelse, särskilt om skatten skall användas

såsom konjunkturpolitiskt instrument. När skattesatsen ändras vid en

partihandelsskatt, uppkommer en däremot svarande förändring i värdena

på detaljhandelns lager, vilket vid skattesänkningar kan leda till krav på

skatterestitution. Vid en detaljhandelsskatt kan— därest skatten, såsom

kommittén förutsätter, är osynligt inräknad i varupriset — en ommärkning

av lagren i vissa tall bli erforderlig. Det måste därför antas förflyta viss tid,

innan en ny skattesats helt slår igenom i priserna.

Avslutningsvis behandlar kommittén ett enbart med partihandelsalternativet

förenat problem, nämligen huruvida skatt på detaljhandelns lager skall

uttas vid ikraftträdandet av en förordning om allmän varuskatt i partihandelsledet.

Såsom motiv för en dylik lagerbeskattning anför kommittén i annat sammanhang,

att sådana detaljhandelsföretag som med hänsyn till utrymmesmöjligheter

och ekonomiska resurser kan lägga upp särskilt stora varulager

före skattens ikraftträdande skulle göra vinster på skatten, enär det kan

förutsättas, att prisnivån mycket snart anpassas efter det högre prisläge

som inkluderar skatten. Utnyttjas inte denna möjlighet, kan skatten i stäl
-

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959 137

let användas som konkurrensmedel gentemot företag som ej lagt upp skattefria

lager.

Å andra sidan plägar, framhålles det vidare, mot en partihandelsskatt anföras,

att detaljhandeln för bibehållande av oförändrad lagerhållning måste

uppbringa rörelsekapital motsvarande skattekostnaden för lagret och därigenom

åsamkas en mot ränta härå svarande merkostnad.

Kommittén påpekar, att detta resonemang bygger på den förutsättningen,

att skatt uttas för detaljhandelns inneliggande lager. Om så ej sker kommer

i det långa loppet den löpande beskattade försäljningen att svara mot

den likaledes beskattade återanskaffningen; därför uppstår inga kapitalanskaffningsproblem

eller räntekostnader. Vid en lagerökning och vid nyetablering

eller övertagande av rörelse uppkommer dock ett av skatten betingat

kapitalbehov liksom vid höjning av skattesatsen, om icke därvid någon

skattereglering av lagren vidtages.

Däremot medför, framhåller kommittén, en till partihandelsledet förlagd

skatt till skillnad mot en detaljhandelsskatt, att detaljisterna ej kan åtnjuta

skattefrihet vid export samt att de primärt får bära skattekostnad för inkuranta

och lagerförstörda varor liksom för varor, som försålts på kredit

till insolventa kunder. För dessa kostnader söker emellertid den skattskyldige

täckning genom bruttovinstpålägget, varför kostnaderna i regel ytterst

drabbar konsumenten.

På grundval av vad sålunda anförts konstaterar kommittén sammanfattningsvis,

att valet står mellan en skatt, som berör ett färre antal skattskyldiga

men är av mera komplicerad natur, och en skatt, som är enklare till

sin konstruktion men berör ett avsevärt större antal skattskyldiga. Kommittén

finner båda skatteformerna fullt praktikabla, men ingendera synes

från mera allmänna utgångspunkter kunna ges något bestämt företräde. Det

i och för sig tveksamma valet kan bli beroende på hur högt skatteuttag som

åsyftas. Vid en relativt låg skattesats ger de lägre redovisnings- och kontrollkostnaderna

visst företräde för en partihandelsskatt, men vid ökade

skattesatser skärps snabbt de tekniska komplikationerna vid denna skatteform.

En detaljhandelsskatt är ur denna synpunkt mera okänslig. Därtill

kommer, att den genom sin större lättrörlighet är något mera lämplig ur

konjunkturpolitiska synpunkter. Då valet av skatteform sålunda kan bli

beroende av läget vid tidpunkten för skattens införande, finner sig kommittén

inte böra ge någotdera av alternativen bestämt företräde.

Ledamoten loar Nilzon har, såsom förut nämnts, i en reservation uttalat

sig mot en beskattning av livsmedelsområdet. I anslutning härtill förordar

han en beskattning i partihandelsledet. Om livsmedlen undantas från beskattning,

blir nämligen enligt reservantens mening det kontrolltekniska

förfarandet enklare vid denna beskattningsform.

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

Remissyttrandena

Remissinstanserna delar överlag kommitténs uppfattning, att de former

för en allmän varuskatt som kan ifrågakomma är en detalj handelsskatt

eller en partiliandelsskatt. Något direkt ståndpunktstagande till förmån för

en till producentledet förlagd allmän varuskatt föreligger inte; tvärtom avstyrkes

en sådan skatteform framförallt av näringslivets organisationer.

I detta sammanhang må nämnas, att Kooperativa förbundet särskilt understryker

vikten av att en sådan skatteform väljes, som så långt som möjligt

eliminerar impulser till kumulativ prisstegring. Vid måttliga skattesatser

torde gälla, framhåller förbundet, att ju tidigare skatten tas ut, desto

verksammare blir impulsen till prishöjningar genom skatteövervältringar.

Mellanledens vinstmarginaler kalkyleras på inköpspriserna inklusive skatt,

och den prishöjning, som konsumenterna får betala, kan på detta sätt komma

att överstiga skattens belopp per omsatt enhet.

Även statens jordbruksnämnd betonar önskvärdheten av att man söker

få en sådan teknisk utformning, att skatten ej i och för sig kan utnyttjas

för en höjning av distributionsmarginalerna.

Beskattningsområde

Kommitténs uppfattning att en allmän varuskatt med hänsyn till bl. a.

önskvärdheten av en låg skattesats och jämn skattebelastning bör göras så

vidsträckt som möjligt och endast begränsas i den mån så betingas av tekniska

skäl delas i princip av remissinstanserna.

Kooperativa förbundet framhåller i detta sammanhang att inga undantag

från beskattning bör göras efter varans art. Förbundet finner i stället angeläget,

att man undersöker möjligheterna att tillämpa ett system, där man

inte gör undantag för vissa varor utan i stället medger skattefrihet vid försäljning

till vissa köpare för att på så sätt undvika dubbelbeskattning. I anslutning

härtill ifrågasätter förbundet om inte skattefriheten för jordbrukets

råvaruförsörjning lämpligen bör åstadkommas på annat sätt än att särskilda

varor undantas i författningstexten. Förbundet anför härom följande.

Anledningen till att vissa för jordbruk med binäringar avsedda varuslag

undantagits i kommitténs förslag är, att man velat undvika dubbelbeskattning.

Grunden är med andra ord densamma, som gäller för skattefrihet för

t. ex. industriföretags inköp av råvaror och annan material för tillverkning.

Den naturliga lösningen synes därför vara att undantaga försäljning

av här ifrågavarande varor på samma eller liknande villkor, som gäller för

skattefri försäljning till producent. Kommittén anför mot en sådan tankegång,

att jordbrukarna i allmänhet inte är registrerade och underkastade

den varuskattekonlroll, som gäller för rörelseidkarna, och vidare att det torde

kunna uppstå svårigheter att avgöra, vad som skall hänföras till material

för jordbruksproduktion. Häremot kan invändas, att det i regel ej torde

vara svårt för en lant- eller annan detaljhandlare, liksom ej heller för den

kontrollerande skattemyndigheten att avgöra, om inköpen göres för lantbruksändamål

eller ej och att frågan om vad som är material eller ej kan

lösas genom en uppräkning i lagtexten på samma sätt som nu föreslås.

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

Bortsett från att trädgårdsägare och liknande köpare kan komma att få

erlägga skatt vid inköp av fröer, gödselmedel m. in. vid det av förbundet

framförda förslaget, torde detta i stort sett få samma effekt som kommitténs

förslag. Fördelen är emellertid dels att större kontrollmöjligheter erbjuds

(säljare måste lämna namn och adress å köparen och icke endast mer

eller mindre exakt uppskatta försäljningen av ifrågavarande varor), dels

att —■ om förbundets förslag i övrigt godtages — begreppet skattefria varor

kan utmönstras ur lagtexten.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att i den mån undantag anses

nödvändiga trots tekniska nackdelar, de i princip bör vara allmänverkande

och starkt påkallade av samhälleliga behov. En eftergift till förmån för t. ex.

investeringar i maskiner eller råvaror bör därför enligt länsstyrelsens mening

inte ske i den formen att en mängd skattefria varor uppräknas i författningstexten.

För en likformig behandling av producenterna syns det

i stället nödvändigt att fixera investeringarnas årsbelopp och tillgripa ett

restitutionsförfarande trots de därmed förbundna nackdelarna.

I detta sammanhang må även nämnas, att bl. a. Sveriges industriförbund,

Sveriges köpmannaförbund och Svenska bankföreningen förutsätter att,

därest detalj handelsalternativet kommer till införande, den därvid fogade

förteckningen över skattefria varor (och tjänsteprestationer) ej i något

avseende utvidgas. Nämnda organisationer förordar dock, såsom i det följande

närmare redovisas, ett restitutionsförfarande för varuskatt på investeringar.

Ett flertal remissinstanser förordar vissa ändringar i de av kommittén

för de båda alternativen förordade beskattningsområdena. Skiljaktigheterna

i detta avseende mellan partihandelsskatten och detaljhandelsskatten

har även i åtskilliga yttranden tillmätts avgörande betydelse vid ställningstagandet

till de båda alternativen.

Det är främst inom två varugrupper, som beskattningsområdets omfattning

varit under diskussion i yttrandena, nämligen livsmedel och investeringsvaror.

Med hänsyn till önskvärdheten av så låg skattesats som möjligt och under

hänvisning till de kontroll- och redovisningstekniska förhållandena understryker

ett flertal remissinstanser nödvändigheten av att en allmän varuskatt

även måste omfatta livsmedelsvarorna; dock förutsättes därvid

allmänt att särskilda kompensatoriska åtgärder företas. Uttalanden i

denna riktning görs av kommerskollegium, generaltullstyrelsen, kontrollstyrelsen,

överståtliållarämbctct, länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings, Kronobergs,

Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Västernorrlands samt

Norrbottens län, Kooperativa förbundet, SACO och Stockholms handelskammare.

Flera av dessa remissinstanser finner det dessutom ur rättvisesynpunkt

betydelsefullt, att jordbrukarnas egenförbrukning beskattas.

Ä andra sidan förordar länsstyrelserna i Blekinge, Värmlands, Skaraborgs,

Kopparbergs och Västerbottens län partihandelsalternativet bl. a. därför att

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

vissa livsmedel och tillika jordbrukarnas egenförbrukning och direktförsäljning

av livsmedel inte skulle beskattas enligt detta alternativ.

Åtskilliga andra remissinstanser förordar en utvidgad skattefrihet på livsmedelsområdet,

främst av sociala skäl och av hänsyn till svårigheterna att

tillfredsställande lösa erforderligt behov av kompensatoriska åtgärder.

Länsstyrelsen i Kalmar län ansluter sig till den av herr Ivar Nilzon avgivna

reservationen och framhåller, att skattefrihet för livsmedelsvaror i

praktiken skulle innebära ett önskvärt skattefritt bottenavdrag.

Nämnda reservation har vidare fått anslutning från länsstyrelsen i Gävleborgs

län, som vid delta ställningstagande utgått från önskvärdheten av

att skatten så utformas, att den ej behöver föranleda utbetalning av statliga

eller kommunala bidrag.

Länsstyrelsen i Södermanlands län tillstyrker reservationen under motivering

bl. a., att jordbrukarnas redovisningsskyldighet därigenom skulle bli

mindre omfattande och taxeringsnämndernas bestyr med skatten mindre

betungande. Dock finner länsstyrelsen, att storleken av de skatteintäkter

som avses skola uttas kan bli avgörande för möjligheterna att undanta livsmedlen,

eftersom ett dylikt undantag vid ett högt skatteuttag skulle komma

att belasta övriga varuslag alltför hårt.

Sistnämnda förhållande föranleder länsstyrelsen i Örebro län att frångå

kravet på en i och för sig önskvärd skattefrihet för samtliga livsmedel och

att föreslå skattefrihet — utöver de av kommittén vid partihandelsalternativet

förordade varuslagen — för mjölk, grädde, smör, margarin, mjöl, gryn

och bröd, d. v. s. de livsmedel som var undantagna från allmän omsättningsskatt.

Beskattningen av livsmedelsvaror diskuteras ingående av statens jordbruksnämnd.

Mot bakgrunden av de jordbruksekonomiska och jordbrukspolitiska

konsekvenser som en generell varubeskattning kan medföra, finner

nämnden, att möjligheterna att från beskattning undanta vissa nödvändighetsvaror,

i första hand livsmedelsvaror, bör noga övervägas. Härför

talar enligt nämndens mening även de kompensationsperspektiv som kommittén

skisserar för att eliminera de olägenheter som en allmän varuskatt

får för vissa kategorier inkomsttagare. Nämnden påpekar, att mer än 10

procent av skatteuppbörden skulle vid ett genomförande av kommitténs

förslag komma att åtgå för kompensationsutbetalningar.

Nämnden övergår därefter till att diskutera olika tänkbara inskränkningar

av beskattningen inom livsmedelsområdet och de konsekvenser ur intäktssynpunkt

dessa kan medföra. Därvid utgår nämnden ifrån att sådana

varor som kaffe, Öl och läskedrycker samt vissa importerade frukter och

bär icke är av sådan beskaffenhet, att de bör bli undantagna från en allmän

varuskatt. Dessa varuslag svarar för bortåt 15 procent av den konsumtion

som kommittén hänfört till livsmedelskonsumtionen.

Därest samtliga övriga livsmedel undantages från beskattning, kan intäkten

per skatteprocent beräknas nedgå till 180 milj. kronor vid detaljhandelsalternativet

och till 145 milj. kronor vid partihandelsalterna
-

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

tivet motsvarande ett skattebortfall av 90 resp. 65 milj. kronor. För

att ernå samma intäkt som vid en beskattning inkluderande samtliga

livsmedelsvaror erfordras sålunda, uttalar nämnden, en höjning av skattesatsen

med 50 procent. — Begränsas undantaget från beskattningen till

de livsmedelsvaror, som faller under nämndens prisreglerande verksamhet,

kan skattebortfallet per skatteprocent beräknas till 70 resp. 50 milj. kronor

och skattesatshöjningen till en tredjedels procentenhet. Ett undantag från

beskattning inom livsmedelsområdet i den omfattning som gällde vid 1940

års omsättningsskatt beräknas av nämnden medföra ett skattebortfall per

skatteprocent av 35 resp. 25 milj. kronor, medan slutligen ett undantag från

beskattning av ägg, potatis, mjölk, grädde, smör och margarin beräknas

medföra ett skattebortfall per skatteprocent av 24 milj. kronor vid detaljhandelsbeskattning

och av 16 milj. kronor vid partihandelsbeskattning.

Av nämnda alternativ finner nämnden det första icke genomförbart med

hänsyn till den höjning av skattesatsen på det beskattade området som genomförandet

av detta alternativ skulle nödvändiggöra. De två följande alternativen

anser nämnden ur finansiella synpunkter genomförbara; de skulle

även i och för sig vara önskvärda med hänsyn till de olägenheter ur avsättningssynpunkt,

som införandet av en allmän varuskatt kan medföra

för jordbrukets och fiskets del. Dock finner nämnden de kontrolltekniska

och administrativa svårigheterna vid dessa alternativ vara sådana, att de

inte kan komma i fråga. Därest undantag anses kunna göras på livsmedelsområdet,

förordar nämnden därför det sista alternativet. Med hänsyn till

de tekniska och administrativa svårigheter, som varje undantag otvivelaktigt

medför, anser sig jordbruksnämnden dock icke kunna påyrka att undantag

göres utöver de av kommittén för detaljhandels- resp. partihandelsalternativet

förordade.

Jordbruksnämnden erinrar slutligen om att vissa — delvis betydande —

ojämnheter alltjämt föreligger mellan de olika länen i fråga om värderingen

av jordbrukarnas naturauttag.

Av i huvudsak enahanda skäl förordar Riksförbundet Landsbygdens folk

att livsmedelsvarorna undantas från beskattning, medan Sveriges lantbruksförbund

finner det angeläget att en undersökning göres om möjligheterna

att från beskattning undanta viktigare livsmedel, varvid de av kommittén

vid partihandelsalternativet förordade undantagen i första hand bör utsträckas

till att omfatta mjölk och andra mejeriprodukter, kött och fläsk,

margarin och fisk.

Utöver i det föregående omnämnda remissinstanser påyrkar Sveriges konditor-förening

och Sveriges hotell- och restaurangförbund skattefrihet för

samtliga livsmedelsvaror.

Sveriges grossistförbund framhåller, alt prissättningen i fråga om importfrukt

är starkt fluktuerande. Därför kan varken gällande marknadspris på

inköpsorten eller priset på avsättningsorten vid tiden för avsättningen alltid

läggas till grund för eu någorlunda riktig värdering. Till detta kommer spe
-

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

ciella problem beträffande värdebestämningen vid konsignationsköp samt

kontrollproblem, som sammanhänger med att köp av frukt i viss utsträckning

kombineras med köp av exempelvis tomater och potatis, vilka senare

varuslag enligt partihandelsalternativet ej skall beskattas. Med hänsyn härtill

bör enligt förbundets mening ej heller frukt beskattas vid en allmän

varuskatt i partihandelsledet.

Såsom tidigare nämnts förordar vissa länsstyrelser partihandelsalternativet

bl. a. därför att jordbrukarnas egenförbrukning och direktförsäljning

av livsmedel vid detta alternativ ej avses bli beskattade. Mot en

beskattning på detta område talar i första hand enligt nämnda länsstyrelsers

uppfattning den stora arbetsbörda som redan nu åvilar taxeringsnämnderna

samt vanskligheten i att fastställa riktiga beskattningsvärden och skattebelopp.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför i sistnämnda hänseende bl. a. följande.

Åtskilliga produkter (brödsäd, potatis, trädgårdsprodukter, kött och fläsk,

ägg och mjölk) kan också erhållas från fastighet, vilken taxerats såsom annan

fastighet. Till denna kategori har i regel hänförts fastighet, som vid

normal hävd icke kan vinterföda mer än en ko, saknar skogsmark i egentlig

mening och huvudsakligen nyttjas för bostadsändamål. På landsbygden är

det inte ovanligt, att man på annan fastighet håller sig med höns och gris

samt odlar potatis och trädgårdsprodukter. Vid inkomsttaxeringen blir enoch

tvåfamilj sfastigheter — och i detta sammanhang torde det endast bli

fråga om dylika fastigheter — föremål för en förenklad schablontaxering.

Det torde vara ogenomförbart att i samband med inkomsttaxeringen uttaga

varuskatt å produkter från en schablontaxerad fastighet. Ur rättvisesynpunkt

är det icke tillfredsställande, om dessa uttag i motsats till jordbrukares

icke skulle beskattas.

Produkterna brödsäd, kött, mjölk samt smör och övriga mejeriprodukter

förekommer, fortsätter länsstyrelsen, så gott som enbart i förvärvskällan

jordbruksfastighet. Av dessa produkter torde enligt länsstyrelsens mening

mjölk utan svårighet kunna helt undantas från beskattning, och för övriga

sist nämnda produkter torde skatten kunna uttas i annan ordning, då som

regel produkterna erhålles genom återköp från resp. uppköpare. Direktförsäljning

av andra jordbruksprodukter än mjölk bör enligt länsstyrelsens

mening beskattas, dock endast under förutsättning att försäljningen är av

viss omfattning. Förutsättningarna för skattefrihet vid privatimport av livsmedel

från våra grannländer bör Aridare undersökas.

En viss omsättningsmässig minimigräns för beskattning av jordbrukarnas

direktförsäljning förordas även av länsstyrelsen i Jönköpings län, som finner

det ur administrativ synpunkt föga ändamålsenligt, att skatt skall utgå

för jordbrukarnas egna varuuttag.

Länsstyrelsen i Stockholms län å andra sidan förordar skatt på jordbrukarnas

egenförbrukning jämväl vid alternativet partihandelsskatt med taxeringsorganisationen

vid länsstyrelserna såsom beskattningsmyndighet.

Även TCO uttalar sig för en sådan utvidgning av partihandelsalternativet.

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

Eu beskattning av investeringsvaror inom ramen för en allmän

varuskatt avvisas helt eller delvis av ett ganska stort antal remissinstanser.

Gentemot en sådan beskattning anför statens pris- och kartellnåmnd följande

principiella synpunkter.

Kommitténs förslag att den allmänna varubeskattningen även bör omfatta

investeringsvaror leder till den konsekvensen att konkurrenstörhållandena

mellan arbetskraft och realkapital kommer att röna inflytande av beskattningen.

Nämnden finner det därför anmärkningsvärt att kommittén utifrån

sin tidigare angivna principiella uppfattning utan närmare motivering ansett

sig kunna framlägga förslag om vad som i realiteten innebär inrättandet

av en ny investeringsskatt. Om en prövning av frågan leder till den

slutsatsen att det finns särskilda och tillräckliga motiv för en sådan beskattning,

anser sig nämnden likväl böra ifrågasätta om denna investeringsbeskattning

bör anordnas på det sätt som föreslagits av kommittén. Av — såsom

det främst förefaller — tekniska skäl föreslås nämligen att inte byggnadsarbetena

som sådana utan endast byggnadsvarorna bli underkastade beskattning.

Härigenom kommer beskattningen att inverka dels på prisrelationerna

och konkurrensförhållandena mellan partiellt beskattat bvggnadskapital

och övrigt mera fullständigt beskattat realkapital, dels ock i all synnerhet

på konkurrensförhållandena mellan obeskattat byggnadsarbete och beskattad

förbearbetning av byggnadsmaterial. Nämnden finner under sådana omständigheter

att det hade varit värt att pröva, om det inte skulle vara skäligare

att såvitt möjligt undanta investeringsvaror från den allmänna varubeskattningen

och i stället anordna en investeringsbeskattning på annat sätt.

Åtskilliga remissinstanser ansluter sig till det av reservanterna Kollberg

och Eric Nilsson framlagda förslaget om restitutionsrätt för skatt på varor,

som direkt utnyttjas till att förbättra produktionsapparaten. Till förmån för

detta förslag uttalar sig sålunda länsstyrelsen i Södermanlands län, Sveriges

industriförbund, Svenska bankföreningen, Sveriges allmänna exportförening,

Sveriges redareförening, Svensk industriförening, Svenska företagares riksförbund,

Sveriges köpmannaförbund och flertalet av rikets handelskammare.

Från dessa remissinstansers sida understrykes de av reservanterna åberopade

skälen. Därjämte framhålles, att man genom restilutionsförfarandet

undviker de särskilda problem som uppkommer, då skilda varugrupper skall

undantagas från beskattning. Vidare åberopas till förmån för ett restilutionsförfarande,

att säljaren ofta inte kan avgöra huruvida inköp göres för investeringsändamål

eller ej.

Hur ett restitutionsförfarande närmare bör utformas har utförligt behandlats

av Sveriges industriförbund, vars förslag härutinnan har biträtts

av flora näringsorganisationer. Förbundet anför följande.

Om man helt skall kunna undvika att en varuskatt förorsakar fördyring

av produktionsapparaten med därav föranledd höjning av produktionskostnaderna,

måste restitutionsrätlen omfatta varuskatt, belöpande på varje vara

och tjänsteprestation, som investeras i produktionsmedlen. Av såväl principiella

som sakliga skäl är eu sådan omfattande restitutionsrätt påkallad.

Med hänsyn till praktiska tillämpningssvårigheter synes emellertid vissa inskränkningar

i restitutionsrätlen icke kunna undvikas, men dessa hör enligt

vår mening begränsas till vad som får anses nödvändigt för åstadkommande

av ett praktikabclt restitutionssystein. Man måste avstå från att

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

söka åstadkomma någon »millimeterrättvisa» och inrikta sig på att avvärja

en sådan allmän fördyring av produktionsmedlen, som kan försvaga näringsf

öret agens konkurrensförmåga.

En beskattning av investeringar, som avser förbättringsarbeten och nyanläggningar,

kan befaras föranleda en mera hämmande inverkan på näringslivets

förkovran och utveckling än beskattning av investeringar, avseende reparation

och underhåll. Det är angeläget, att i den mån inskränkningar i restitutionsrätten

på grund av tillämpningssvårigheter befinnes nödvändiga, dessa

icke drabbar investeringar av förstnämnda slag.

Med denna allmänna målsättning, som bl. a. innebär att restitutionsrätt

inte ifrågasältes för investeringar i personalbosläder, mangårdsbyggnader,

semesterhem och andra välfärdsanordningar in. in., specificerar industriförbundet

de investeringar som bör grunda rätt till restitution på följande sätt.

1. Grundförbättringar. Värdet av varor, för vilka allmän varuskatt uttagits

och som använts för nyanläggning av vägar, avloppsledningar, dränering,

täckdikning och liknande arbeten avseende den egentliga produktionsoch

distributionsapparaten, men ej bostadsändiynål, semesteranläggningar

o. d. Nyanläggning bör anses föreligga, när kostnaden inte är avdragsgill vid

inkomsttaxeringen, därest investeringen avsett egen fastighet.

2. Förvärv genom köp eller därmed jämförligt fång av byggnad, inklusive

fasta maskiner, avsedd för sådant stadigvarande bruk i röreise, jordbruk eller

skogsbruk som under p. 1 angives. En förutsättning för restitutionsrätt bör

vara att byggnaden icke tidigare utgjort tillgång för stadigvarande bruk i

näringsverksamhet och byggnaden skall givetvis vara uppförd — helt eller

delvis — under tid då allmän varuskatt uttagits. Restitution beräknas på

värdet av varor, för vilka varuskatt uttagits och som använts för byggnaden.

3. Ny-, till- eller ombyggnad av byggnad (inkl. fasta maskiner) till den

del densamma är avsedd för sådant stadigvarande bruk i rörelse, jordbruk

eller skogsbruk som ovan under p. 1 sägs.'' Restitution beräknas å värdet av

skattepliktiga varor som använts för arbetena.

4. Maskiner, som icke ingår i taxeringsvärdet å fastighet, och andra inventarier,

avsedda för stadigvarande bruk i rörelse eller jordbruk och som

har en varaktighetstid överstigande tre år. Restitution beräiknas på värdet av

nyuppsättning och ersättningsanskaffning samt på värdet av sådana förbättringsarbeten,

för vilka kostnaderna icke omedelbart lar avdragas vid inkomsttaxeringen,

i den mån värdet motsvaras av skattepliktiga varor ock

tjänsteprestationer. Restitution i anledning av nyuppsättning och ersättningsanskaffning

erhålles endast då fråga är om nya tillgångar. Om tidigare begagnade

tillgångar förvärvats, medges icke restitution.

Genom att begagnade varor undantas från rätt till restitution bortfaller,

framhåller förbundet, det krav på återbetalning av restituerad skatt som

eljest skulle kunna framställas, då tillgång, för vilken restitution erhållits,

försäljes till annan rörelseidkare eller jordbrukare för att användas i dennes

näringsverksamhet eller ock försäljes för privat bruk. Sistnämnda slag av

transaktioner torde dock ta praktisk betydelse allenast, då försäljningen avser

personbilar eller motorcyklar. I fråga om dylika fordon förordar förbundet,

alt bestämmelserna om undantag från restitutionsrätt utformas så, att

de omfattar motorfordon, för vilka särskild omsättningsskatt utgår.

Rätt till restitution för skatt på gjorda investeringar av förut angivna slag

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 195!)

bör enligt industriförbundet tillkomma, dels den som drivit rörelse, jordbruk

och skogsbruk, dels ock ägaren av fastighet som av annan hyrts för bedrivande

av rörelse. Ansökan om restitution anser förbundet böra ske i anslutning

till den för det ifrågavarande beskattningsåret avlämnade allmänna

självdeklarationen, förslagsvis inom tre månader efter det sådan deklaration

skolat avgivas. Ansökningarna bör ställas till och avgöras av länsstyrelserna.

Till ledning för sökandena och myndigheterna föreslår förbundet,

att schabloner utarbetas för beräkning av den andel av köpeskillingen för

inköpt byggnad eller av kostnad för på entreprenad utlämnade arbeten, som

kan antas belöpa på värdet av skattepliktiga varor, över länsstyrelses beslut

bör besvär få anföras hos kammarrätten. Frågan om rätt till fullföljd av talan

hos regeringsrätten anser förbundet böra prövas med hänsyn till vad

som kan bli stadgat i detta avseende i fråga om taxering för inkomst. Bestämmelser

rörande den tidpunkt, då en investering skall anses ha verkställts,

bör enligt förbundets uppfattning utformas enligt samma grunder

som gällt i fråga om investeringsavgift för 1957; dock anses möjlighet böra

föreligga att medgiva viss restitution innan mera omfattande och tidskrävande

investeringar hunnit slutföras.

För att nedbringa antalet restitutionsärenden förordar förbundet vidare,

att restitutionsrätten begränsas till investeringar med en skattebelastning av

minimum 500 kronor. För att undvika tröskelproblem föreslås, att den på

de restitutionsrättsgrundade investeringarna uträknade varuskatten minskas

med samma belopp och allenast det överskjutande beloppet restitueras. I förenklingssyfte

förordar förbundet dessutom, att ränta på den restituiionsberättigade

varuskatten endast skall utgå, därest utbetalning sker efter utgången

av det taxeringsår varunder ansökningen inkommit till länsstyrelsen och

därvid från utgången av nämnda taxeringsår t. o. m. den dag då beloppet

återbetalas. Ett i enlighet med dessa normer utarbetat förslag till restitutionsbestämmelser

vid alternativet detaljhandelsskatt har bifogats förbundets

yttrande.

Ett annat sätt att åstadkomma skattefrihet för produktiva investeringar

förordas av länsstyrelsen i Stockholms län. Med frågan om återförsäljarebegreppet

sammanhänger, påpekar länsstyrelsen, spörsmålet om att undgå den

olägenhet som består i att en allmän varuskatt i praktiken kan komma att

få ungefär samma effekt som en stadigvarande investeringsavgift. Enligt

länsstyrelsens mening vore det därför lämpligt om jordbrukare, byggmästare

och andra rörelseidkare likställes med återförsäljare, när de förvärvar anläggningstillgångar

och andra stadigvarande hjälpmedel för driftsändamål.

Vissa andra remissinstanser återigen förordar direkt skattefrihet för alla

eller vissa investeringsvaror.

Svenska elverksföreningen framhåller sålunda, afl en skatt på investeringsvaror

för kraftproduktion eller kraftdistribution skulle ytterligare försvåra

redan förefintliga betydande finansieringsproblem för kraftföretagen.

10 llihang titt riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 16

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

Därför synes det föreningen skäligt att i varje fall sådana investeringsvaror

befrias från skalt.

Sveriges lantbruksförbund understryker behovet av att jordbruksmaskiner

undantas från beskattning.

Skånes handelskammare finner starka skäl tala för att den av reservanterna

Kollberg och Eric Nilsson förordade skattefriheten för produktiva investeringar

utsträckes även till investeringar inom bostadsbyggandet. I stället

för ett restitutionsförfarande föreslår handelskammaren, att direkta undantag

från beskattningen göres inte bara för råvaror och råmaterial för tillverkningsändamål

utan även för industrins fasta större maskiner samt för

tegel, cement, trävaror, balk och andra dylika tyngre varor för industrins investeringsverksamhet

och för bostadsbyggandet. Skattefriheten skulle i så fall,

påpekar handelskammaren, inskränkas till ett begränsat antal i författningstexten

uppräknade varor, vilka samtliga faller utanför den vanliga detaljhandelns

varusortiment.

Även länsstyrelsen i Hallands län framhåller önskvärdheten av att bostadsbyggandet

inte fördyras. Länsstyrelsen finner emellertid inte, att det kan

anses vara något förstahandsintresse att varor som investeras i bostäder undantas

från beskattning men ej investeringar i andra byggnader. Vidare erinras

om de tekniska svårigheter som skulle föreligga vid ett särskiljande av

nämnda investeringsändamal. Därför föreslås, alt de primära tyngre byggnadsvarorna

generellt undantas från beskattning.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län uttalar, att en beskattning av byggnadsmaterial

kan få den konsekvensen att rationaliseringen vid uppförandet av fastigheter

fördröjs eller t. o. m. uteblir. En ytterligare beklaglig konsekvens blir

enligt länsstyrelsen, att byggande av egna hem kommer att drabbas särskilt

hårt, enär sådan bostadsproduktion i stor utsträckning består av monteringsfärdiga

trä- och stenhus. Med hänsyn härtill förordar länsstyrelsen

skattefrihet eller skatterestitution vid nyproduktion av bostäder.

Kontrollstyrelsen framhåller å andra sidan, att kommittéförslaget i denna

del leder till en lämplig begränsning av antalet skattskyldiga. Vidare framhålles,

att förslaget synes motiverat med hänsyn till den långt drivna rationaliseringen

inom byggnadsbranschen.

Sveriges redareförening tillstyrker såsom tidigare nämnts ett restitutionsförfarande

i fråga om produktiva investeringar i enlighet med industriförbundets

förslag. Därutöver förordar föreningen, under åberopande av den

svenska sjöfartens trängda konkurrensläge och beskattningens konsekvenser

for varvsindustrin, att material, maskiner och inventarier för fartygsnybyggen

undantas från beskattning. Undantag bör även göras för material för reparations-,

underhålls-, ändrings- och rengöringsarbeten på färdiga fartyg liksom

för tjänster i anslutning härtill. Vidare finner redareföreningen det

rimligt, att av kommittén förordad skattefrihet för varor, som brukas på fartygi

utrikes trafik, utsträckes till att jämväl gälla inrikes trafik.

Även länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter, om inte tillbehör till och

reparationer av fartyg och flygplan bör bli skattefria.

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

Svenska bokförläggareföreningen och Svenska bokhandlareföreningen förordar,

afl böcker undantas från allmän varuskatt. Förstnämnda organisation

framhåller, att det förefaller tveksamt, huruvida det står i överensstämmelse

med grunderna för eu allmän tryckfrihet att belasta bokproduktionen

med en försälj ningshämmande skatt, om tidningar och tidskrifter ej

beskattas. För att det fria konsumtionsvalet icke skall påverkas bör därför

även andra former av det tryckta ordet än tidningar och tidskrifter undantas

från beskattning. De av kommittén anförda skälen mot att undanta

böcker från en allmän varuskatt finner föreningen ej bärande. Bokomsättningen

utgör, påpekar föreningen, endast en bråkdel av en procent av den

till beskattning föreslagna handeln. Medges skattefrihet för böcker, torde inte

de tekniska svårigheterna bli större än dem som följer av undantaget för tidningar

och tidskrifter. Böcker säljes nämligen, utom direkt från bokförlagen,

knappast av andra yrkesmän än sådana som samtidigt är tidnings- och

tidskrif tsf örsälj are.

Mot den beskattning av begagnade varor som förordas av kommittén

vid detaljhandelsalternativet vänder sig Sveriges automobilindustriförening,

Sveriges automobilhandlareförbund och Bilverkstädernas riksförbund.

Beträffande konsekvenserna av en dylik beskattning för bilbranschens

del anför de båda sistnämnda organisationerna följande.

Särskilt för den reguljära bilhandelns del skulle ett genomförande av denna

tanke medföra allvarliga olägenheter och t. o. m. risker för strukturförändringar

som skulle innebära ökad osäkerhet och större problem för köpare

av begagnade bilar. Därest alternativet detaljhandelsskatt väljes, vilja

vi därför i varje fall motsätta oss en beskattning av begagnade bilar. För det

allmänna bör vidare stå klart att den förskjutning av hanteringen med begagnade

bilar från nuvarande reguljära kanaler som skulle föranledas av indirekt

beskattning i varje fall dessutom skulle medföra ett definitivt skattebortfall.

Kungl. automobil klubben erinrar om, att klubben vid upprepade tillfällen

framhållit som sin principiella uppfattning, att de skatter som tas ut av m otorismen

skall i sin helhet komma vägväsendet till godo. Detta har dock

inte blivit fallet. Klubben framhåller vidare.

I den mån en allmän omsättningsskatt inte är avsedd att drabba samtliga

varor synes därför särskilda skäl föreligga att bl. a. undantaga motorismen

från en dylik beskattning, vilket särskilt motiveras av vägväsendets allmannytta.

Icke minst i dagens läge förefaller det KAK synnerligen angeläget att

principen att bilskatten går till vägarna vidmakthålles med tanke på de väsentliga

investeringskrav som kommer att uppstå, därest delegationens för

översiktlig vägplanering inom kort framlagda förslag vinner statsmakternas

godkännande.

Automobilklubbens yttrande utmynnar i eu hemställan, att, därest en allmän

varuskatt införes, motorfordon och drivmedel undantas från denna beskattning.

Sveriges automobilindusiriförening anför liknande synpunkter. Med hän
-

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

syn till det betydande överskottet på bilskattemedlens specialbudget saknas

enligt föreningens mening bärande skäl för att utöver de för täckning av

kostnaderna för vägväsendet m. m. avsedda fordons-, bensin- och brännoljeskatterna

uttaga särskild omsättningsskatt på personbilar, energiskatt på

bensin och brännolja samt en allmän varuskatt på samtliga dessa produkter.

Principen att en vara skall beskattas endast en gång bör enligt föreningen

leda till att den allmänna varuskatten ej skall drabba de på annat sätt beskattade

produkterna bensin och brännolja. Föreningen kan inte godtaga kommitténs

upptattning att brännolja bör behandlas på samma sätt som eldningsoljorna.

Skulle svårighet uppstå att skilja dessa varuslag åt, kan, framhåller

föreningen, en i ett tidigare led betald varuskatt eventuellt restitueras

vid uppbörden av den speciella brännoljeskatten. Omsättningsskatten på motorfordon

återigen bör enligt föreningen slopas vid införandet av en allmän

varuskatt.

Handelskammaren i Örebro framhåller, att motorbränslen och andra

bränslen som används i produktionen och i transportapparaten närmast är

att jämställa med råvaror. Därför bör dylik bränsleförbrukning ej drabbas avallmän

varuskatt. Om direkt skattefrihet av praktiska skäl ej kan medgivas,

synes det möjligt att eliminera skattebelastningen genom ett restitutionsförf

arande.

Sveriges industriförbund tar upp frågan om skatt skall utgå vid överlåtelse

av tillgångar genom byte eller annorledes från ett företag till ett annat

i sådana fall, då överlåtelsen sker i samband med fusion, strukturrationalisering

eller andra driftsomläggningar. Om planerna på ett vidgat

europeiskt ekonomiskt samarbete realiseras, kan det förväntas, påpekar förbundet,

att åtskilliga företag nödgas övergå till annan produktion, ökad

specialisering etc. En beskattning av tillgångar, som överlåtes i sådana fall,

skulle försvåra anpassningen till en gemensam marknad. Därför bör enligt

förbundets mening skattefrihet stadgas vid överlåtelser av nu nämnda slag.

Förbundet erinrar om att detta förhållande beaktats i OEEC:s rapport »The

Future of the European Cotlon Industry». I rapporten föreslås, att varor, som

beröres av en specialiseringsöverenskommelse mellan olika företag, skall bli

särskilt gynnsamt behandlade i skattehänseende.

Medicinalstyrelsen framhåller följande. Ur teknisk synpunkt kan visserligen

skäl inte förebringas för att undantaga läkemedel från beskattningen

även om vissa praktiska svårigheter kan uppstå vid en partihandelsskatt

genom att en inte oväsentlig del av läkemedlen färdigställes på apotek.

Skattens prishöjande verkan strider emellertid, framhåller styrelsen, mot det

intresse för att begränsa läkemedelskostnaderna som sedan länge visats från

det allmännas sida. Styrelsen erinrar även om, att läkemedlen av denna anledning

undanlogs från 1940 års omsättningsskatt. Vidare påpekar styrelsen,

att större delen av den konsumtion som sker enligt läkares ordination är

rabatterad eller kostnadsfri. Därför ifrågasättes om inte i vart fall den del

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

av läkemedelskonsumtionen som utgöres av försäljning enligt recept och till

sjukhus borde undantas från beskattning. En sådan inskränkning skulle,

framhåller medicinalstyrelsen, föga påverka skatteutfallet och inte föranleda

några redovisnings- eller kontrolltekniska problem.

Överbefälhavaren påtalar den skillnad i skatteplikt för krigsmateriel

som föreligger mellan de båda alternativen. I yttrandet framhålles, att

därest en allmän varuskatt skulle komma att uttas enligt partihandelsalternativet,

det synes motiverat att göra samma mera vidsträckta undantag från

skatteplikten på detta område som i detaljhandelsalternativet. Beträffande

utformningen av det skattefria varuområdet anföres följande.

Skall man följa den av kommittén förordade principen att undantag bör

göras för varor, beträffande vilka staten är ende avnämare, är ovannämnda

förteckning ofullständig. Den upptager företrädesvis vad som enligt militär

terminologi hänförs till tygmateriel. Stora matericlgrupper inom exempelvis

intendentur- och sjukvårdstjänstens område och inom vilka man återfinner

en mångfald varor, som är speciella för krigsmakten (t. ex. kroppsskyddsvästar,

fältspisar, vattenreningsaggregat, fältröntgenapparatur), har det inte

funnits anledning upptaga i sammanhang med utförselförbud. Av nu anförda

skäl anser överbefälhavaren att en särskild förteckning bör utarbetas efter

förslag från försvarsförvaltningarna över krigsmateriel, för vilken varuskatt

i enlighet med av kommittén skisserad grundprincip ej skall erläggas. I samband

härmed bör även föreskrivas att, om myndighet tillhörande försvaret

direkt importerar varor för krigsmaktens behov, myndigheten bör anses som

registrerad importör och därmed befriad från skatt.

Överbefälhavaren framhåller vidare, att produktionen vid försvarets verkstäder

till största delen sker för statens räkning. Dylika leveranser bör inte

beskattas, enär varorna genom sådana transaktioner inte övergår från ett

rättssubjekt till annat. Vissa varor, främst livsmedel, vilka anskaffas genom

försvarsmyndigheternas försorg och för vilka staten såsom konsument föreslås

bli skattskyldig, försäljes i blygsam skala från militära förråd till enskilda.

Vid delaljhandelsskatteallernativet bör denna försäljning, i den mån

den betraktas såsom yrkesmässig, bli undantagen från beskattning. I anslutning

härtill framhålles den oförmånliga inverkan en detaljhandelsskatt skulle

få på de affärsrörelser som bedrivs av läger- och manskapskassor.

Den av kommittén föreslagna skattefriheten för krigsmateriel uppmärksammas

även av generaltullstyrelsen. Med hänsyn till att gällande utförselförbud

på detta område även omfattar åtskilliga varor, för vilka staten icke

är ende avnämare och för vilka kommittén icke synes förorda skattefrihet,

finner styrelsen det lämpligt alt begränsa skattefriheten till sådan materiel

som uteslutande användes inom krigsmakten.

Generaltullstyrelsen ifrågasätter vidare, om ej den föreslagna skattefriheten

för vissa för jordbruk med binäringar avsedda varuslag,

till förebyggande av dylika varors användning för .skattepliktig konsumtion,

bör begränsas till att omfatta sådana varuslag, som icke föreligger

i detaljhandelsförpackningar.

En inskränkning av den vid detaljhandelsalternativet förordade skattefri
-

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

heten på sistnämnda varuområde förordar även länsstyrelsen i Göteborgs och

Bohus län i så måtto att plantor av icke-perenna växter, avsedda för annat

än egentligt jordbruksändamål, bör beskattas.

Länsstyrelsen ifrågasätter därjämte liksom länsstyrelsen i Västernorrlands

län om inte ved, bränntorv och tor vbriketter bör beskattas.

Ett undantag för dessa varuslag kan nämligen medföra rubbningar i den allmänna

omsättningen av olika bränsleslag. Den av länsstyrelserna förordade

utvidgningen av beskattningsområdet torde inte, påpekas det, medföra någon

alltför stor ökning av antalet skattskyldiga enligt detaljhandelsalternativet.

Detta alternativ förutsätter ju en beskattning i särskild ordning av jordbrukarnas

egenförbrukning och direktförsäljning av livsmedel. Beskattningen

av jordbrukarnas försäljning av bränslen synes kunna anordnas på enahanda

sätt.

Den närliggande frågan om beskattning av jordbrukares uttag av skogsprodukter

uppmärksammas av länsstyrelsen i Älvsborgs län. Om den av

kommittén föreslagna beskattningen av jordbrukares uttag icke förverkligas,

sjnes det enligt länsstyrelsen möjligt att beskatta vissa virkesuttag i

annan ordning, exempelvis i samband med försågning av virket.

Av redovisnings- och kontrolltekniska skäl förordar länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund,

Kooperativa förbundet och handelskammaren i Gävle, att tobak svaror

skall ingå i en detaljhandelsskatt, eventuellt i samband med en sådan korrigering

av den särskilda tobaksskatten, att den totala skattebelastningen blir

oförändrad.

Sistnämnda remissinstanser liksom statskontoret, kommerskollegium, handelskammaren

i Stockholm och Svensk industriförening ifrågasätter vidare,

om inte en allmän varuskatt bör omfatta tidningar och ti d skri ft

e r.

Kooperativa förbundet anför beträffande sistnämnda artiklar, att de svårigheter

som möter genom tidnings- och tidskriftsförsäljningens uppdelning

på prenumeration och lösnummerförsäljning och genom prenumerationernas

uppdelning på s. k. organisationspublikationer och andra torde kunna övervinnas,

om publikationernas förläggare ålägges redovisning för kontroll.

Kooperativa förbundet har vidare svårt att finna något — vare sig ur teknisk

eller principiell synpunkt — vägande skäl för att från en allmän varuskatt

undanta rusdrycker.

Att tobaksvaror, tidningar och tidskrifter inbegripes i beskattningen förordas

även av länsstyrelsen i Jönköpings län. Länsstyrelsen föreslår, att don

allmänna varubeskattningen utformas såsom en skatt på butikshandelsvaror

och jordbruksråvaror. Utsäde, fröer, foder- och gödselmedel, bakteriekulturer

för växter, ogräsbekämpningsmedel och växtskyddsmedel skulle därvid

beskattas. Om man vill befria jordbrukarna från skatt för dessa varor, bör

detta enligt länsstyrelsens uppfattning ske genom ett avdrags- eller restitutionsförf

arande.

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

Statens handelslicensnämnd anför vissa synpunkter rörande beskattningen

av i in portvaro r. Kommitténs förslag, alt vissa varor som är tullfria

enligt tulltaxan skall falla under beskattningen, medan denna i princip

ej skulle träffa de varor för vilka föreskrift om tullfrihet upptagits i tulltaxeförordningen,

kan, framhåller handelslicensnämnden, medföra vissa ej

närmare behandlade konsekvenser. Sålunda synes artiklar som av luftfartsföretag

införs för att användas på flygplats bli skattefria, medan för samma

ändamål inom landet tillverkade artiklar skulle beskattas. Detsamma torde

enligt nämnden bli förhållandet med vetenskapliga instrument (ävensom beträffande

vissa reparationer). Nämnden anför vidare.

Enligt 5 § e) tulltaxeförordningen äger resande tullfritt medföra varor, med

vissa undantag, till ett värde av sammanlagt högst 275 kronor, ävensom för

ålerutförsel avsedda souvenirer till ett sammanlagt värde av 600, därest den

resande är hemmahörande i annat europeiskt land än Sverige, och högst

2 700 kronor, om den resande är hemmahörande i utomeuropeiskt land.

Nämnden medgiver införsel av licensbelagda varor till ett värde av 2 700 kronor

utan licens. Bland annat för att underlätta turisttrafiken har arbete bedrivits

inom OEEC samt de nordiska länderna för att avlägsna svårigheter

vid passerandet av gränserna. Ovan medgivna tullfria varor täcka vad OEEC

f. n. ansett önskvärt, under det att inom Norden högre värde diskuterats.

Det torde få förutsättas att, om indirekt skatt införes, tillämpningen av skatteförordningen

sker med sådan smidighet, att resandetrafiken i minsta möjliga

mån störes.

Generaltullstijrelsen framhåller, att kommitténs förslag om beskattning av

importvaror innebär att tullverket skall beräkna och uppbära varuskatt för

bl. a. hela privatimporten, vilken i allmänhet består av smärre försändelser

såsom postpaket och korsbandsförsändelser. För att underlätta tullverkets

arbete och eliminera den irritationsfaktor som debitering av obetydliga

skattebelopp skulle medföra ifrågasätter styrelsen, huruvida inte vid import

smärre försändelser med ett efter skattesatsen avpassat högsta värde

bör undantas från beskattning. Föreskrift härom skulle enligt styrelsen kunna

intas i författningen antingen i form av ett direkt stadgande eller i form

av ett bemyndigande för Kungl. Maj:t att medgiva det ifrågasatta undanlaget.

Styrelsen föreslår därjämte en sådan komplettering av stadgandena om

skattefri import, att skatt ej skall utgå för vara som införes under sådana

omständigheter, att tullfrihet för densamma åtnjutes under viss tid enligt 7 §

tulltaxeförordningen. Enligt styrelsens mening bör skattefrihet uppenbarligen

gälla även i sådana fall, då tullfri vara införes under sådana omständigheter,

att tull icke skulle ha uttagits, om varan varit tullbelagd.

I detta sammanhang må även nämnas, att generaltullstyrelsen i likhet

med ledamöterna Kollberg och Eric Nilsson anser, att den för detaljhandelsalternativet

upprättade förteckningen över skattefria varor för vinnande av

säkrare klassificering bör utformas efter den tullstatistiska varuförteckningen.

s. 152 Kontrollera mot PDF

152 Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

Beskattningsvärde

Remissinstanserna delar utan undantag kommitténs uppfattning, att en

allmän varuskatt bör ges formen av en procentuell värdebeskattning.

överlag godtas även kommitténs ståndpunkt, att skatten bör anknytas

till det för de skattepliktiga affärstransaktionerna utgående n e 11 o veder

1 a g e t respektive fakturanettopriset.

En häremot avvikande mening framföres dock i vad gäller varuskatt på

bilar av Sveriges automobilhandlareförbund och Bilverkstädernas riksförbund.

Under åberopande av de sinsemellan skilda system, som förekommer

vid avbetalningsför sälj ning inom bilhandeln, finner organisationerna det

nödvändigt att varuskatten beräknas på bilens s. k. kontantpris. I anslutning

härtill framhålles, att svårigheter torde uppstå vid fastställande av beskattningsvärdet

för begagnade varor, t. ex. bilar, i sådana fall då försök

göres att undandra viss del av beloppet från beskattning. Organisationerna

ifrågasätter, om inte särskilda schabloner för beskattningsvärdets bestämmande

bör utarbetas för vissa begagnade produkter (och tjänster) såsom

komplement till de kontrollmöjligheter som i övrigt erbjudes beskattningsmyndigheten.

Såsom en speciell olägenhet med en beskattning efter nettovärdesprincipen

betecknas i några yttranden det förhållandet att skatteavdrag skall

medges för utgående rabattförmåner av olika slag såsom kvantitetsrabatt,

kassarabatt, årsbonus, återbäring m. m.

Kontrollstyrelsen framhåller sålunda, att denna avdragsrätt kommer att

medföra visst merarbete vid skattekontrollen. Därför vore det enligt styrelsens

mening en fördel, om beskattningsvärdet kunde bestämmas med

bortseende från utgående bonus och kassarabatt, i synnerhet som en sådan

åtgärd vid en låg skattesats skulle få ringa betydelse för skattens storlek.

Styrelsen motsätter sig dock inte kommitténs förslag i denna del.

Sveriges köpmannaförbund påtalar såsom en särskild komplikation att

kassarabatt och bonus ofta utgår i efterhand. I

I övrigt uttalas allmänt från remissinstansernas sida, att beskattningsvärdets

bestämmande enligt nettovärdesprincipen knappast kan medföra

några större komplikationer eller olägenheter vid en detaljhandelsskatt.

Länsstyrelsen i Älvsborgs lån framhåller emellertid, att viss tvekan kan

uppstå om hur beskattningsvärdet skall beräknas vid uttag av varor för

eget behov. Länsstyrelsen anför härom följande.

Vanligen lämnar rörelseidkaren sina anställda rabatt å varor, som inköpas

från det egna företaget. Det uppfattas ofta som en orättvisa, att företagarens

egna uttag skall beräknas efter ett högre pris, än det som tillämpas

vid denna försäljning. Drives rörelsen i aktiebolagsform bortfaller denna

olikhet, vilket gynnar nämnda företagsform.

Inom detaljhandeln förekommer ganska allmänt, att en företagare för

egen eller anställdas räkning inköper varor, som icke ingår i rörelsens nor
-

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1659

153

mala sortiment. Man torde icke rimligen kunna begära, att grossisten eller

producenten skall så väl känna sin kund, att han skall kunna avgöra om

denne beträffande vissa varor är att anse som konsument och att varuskatt

följaktligen skall uttagas vid försäljningen av dessa varor. Dessa problem

får särskild betydelse i fråga om postordergrossister och grossister, som genomfört

cash and carry-system. Ett lämpligt förfaringssätt synes då vara,

att dylika inköp beskattas såsom uttag hos detaljisten. Därvid uppkommer

frågan, hur beskattningsvärdet skall beräknas. Skall man för uttag av varor,

som ligga utanför rörelsens egentliga varusortiment verkligen räkna

med det pris, som dessa varor betinga vid inköp i detaljhandeln? En tänkbar

lösning på problemet kan vara, att man vid värdering över huvud taget

av egna varuuttag, försäljning till anställda o. d. tillämpar lägsta detaljhandelspris

vid försäljning till konsument, med vilken den skattskyldige

inte står i intressegemenskap.

Frågan om varuskatten bör redovisas för kunderna i form av öppen

s kattedebitering har uppmärksammats av ett flertal remissinstanser.

Statstjänstemannens riksförbund, Svenska företagares riksförbund, handelskamrarna

i Stockholm, Göteborg, Karlstad och Örebro, Sveriges redareförening,

m. fl. framhåller i likhet med reservanterna Kollberg och Eric

Nilsson vikten av att konsumenterna kan få en exakt uppfattning om varupris

och varuskatt, öppen skatteredovisning förordas därför, även om detta

otvivelaktigt kommer att medföra praktiska problem. Dessa synes dock

kunna lösas genom samarbete mellan myndigheterna och representanter

för handeln.

Skälen för en öppen skattedebitering vid detaljhandelsalternativet utvecklas

närmare av länsstyrelsen i Jönköpings län. öppen (synlig) skatt har den

fördelen, framhåller länsstyrelsen, att affärsmännen slipper kalkylera om

priserna på sina varor och dessutom undgår så gott som alla problem vid

beräkningen av skatt för varor vars pris per enhet skulle medföra skatt

med brutet öretal. Sistnämnda förhållande kan vid skatteberäkning enligt

kommitténs förslag medföra högre skatt per enhet än den fastställda skatteprocenten.

En öppen skatt uttagen på inköpets totalsumma kan även förväntas

minska de praktiska svårigheter som eljest är förenade med en beskattning

av tidningar. Länsstyrelsen ifrågasätter därför, om inte en öppen

skattedebitering bör väljas.

Handelskammaren i Visby finner också en öppen skattedebitering önskvärd

och ifrågasätter, om man ej genom användning av kvittolappar, frimärken

eller liknande skulle kunna ernå en mindre kontrollapparat.

Beträffande frågan om skatten bör redovisas såsom ett specifikt tillägg

till det för varje vara eller artikel noterade minutpriset framhåller Kooperativa

förbundet följande.

Det kan anföras till förmån för en sådan öppen redovisning, att den underlättar

prisjämförelser för kunden och kan bidraga till att hålla tillbaka

icke motiverade marginalökningar. Å andra sidan måste emellertid tagas

i betraktande det merarbete, som härigenom skulle påläggas företagen och

leda till en kostnadsökning utöver den, som företagen blir skyldiga att åta
-

s. 154 Kontrollera mot PDF

154 Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

ga sig för att underlätta skattekontrollen och som i sig själv torde få anses

bli förhållandevis betydande. Förbundet har i det föregående framhållit

fördelen av en detaljhandelsskatt med minsta möjliga antal undantag, något

som för ett stort antal företag skulle innebära möjlighet att beräkna skatten

på omsättningen i dess helhet, värdemässigt sett. Vid en redovisning av

skatten för varje försåld artikel skulle denna fördel i hög grad minskas.

Förbundets uttalande i frågan utmynnar i en rekommendation, att de

företag som öppet redovisar sina resultat skall i sina bokslut uppge den

allmänna varuskatt som belöpt på omsättningen. Huruvida bestämmelser

härom skall införas i författningen bör enligt förbundet prövas särskilt.

Sveriges köpmannaförbund avvisar tanken på en obligatorisk öppen skattedebitering

men har intet att erinra emot att metoden står öppen för dem

som vill tillämpa densamma.

Kommittéförslaget om skattens bestämmande vid en partihandel sskatt

har föranlett erinringar från ett flertal remissinstanser. Därvid

riktas ej anmärkningar mot förslaget att uttaga skatt enligt nettovärdesprincipen

på grundval av nettofakturavärdet. Något alternativt förslag till

lösning av beskattningsvärdesfrågan framlägges sålunda inte. Däremot påtalas

andra olägenheter och komplikationer som förslaget kommer att medföra.

I första hand uppmärksammas konsekvenserna av den av kommittén

förordade enhetliga nedjusteringen av skattesatsen, då skatten skall beräknas

på grundval av konsumentpriset i stället för på priset till detaljist,

a. v. s. vid försäljning från producent eller grossist direkt till konsument

samt i vissa fall vid intressegemenskap. Därutöver göres gällande, att förslaget

i nu aktuella avseenden är förenat med olägenheter av teknisk art.

Flera remissinstanser har åberopat dessa olägenheter såsom viktigaste skäl

för att förorda detaljhandelsalternativet framför partihandelsalternativet.

Kammarrätten framhåller beträffande den av kommittén förordade schablonmässiga,

enhetliga skattenedsättningen, att då detaljhandelsmarginalerna

varierar högst avsevärt inom olika branscher, torde därigenom avsevärda

svårigheter uppstå, när det gäller att erhålla en riktig och rättvis avvägning

vid bestämmandet av relationen mellan de två skattesatserna.

Kammarrätten befarar, att en icke önskvärd förskjutning av skattebelastningen

mellan olika kategorier skattskyldiga kan uppstå.

Pris- och kartellnämnden framhåller, att om man generellt sänker skattesatsen

så mycket som svarar mot genomsnittsmarginalen, följer härav

den mindre tillfredsställande konsekvensen, att högmarginalvaror inom

t. ex. varuhus blir hårdare belastade än hos andra detaljister, medan omvända

förhållandet uppstår i fråga om lågmarginalvarorna. Den ifrågasatta

avrundningen uppåt förvärrar det senare förhållandet. Nämnden konstaterar

dock, att det synes vara kommitténs uppfattning, att om skatten göres

hög, justeringen av skattesatsen bör ansluta sig till de olika branschernas

marginaler.

överståthållarämbetet uttalar, att den åtskillnad som måste göras mellan

detaljist- och konsumentförsäljningar kommer att försvåra kontrollen. Än

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1956

större svårigheter skulle dock uppstå, därest skilda regler skulle tillämpas

för olika branscher. Ämbetet är därför ense med kommittén om behovet av

en för alla branscher enhetlig schablonmässig norm, men den därav följande,

ur rättvisesynpunkt otillfredsställande avvägningen och de därav betingade

kontrollproblemen är enligt ämbetets mening en av de betydande

nackdelarna med partihandelsalternativet. Ämbetet framhåller även svårigheterna

att över huvud taget komma åt sådana av mindre nogräknade skattskyldiga

vid intressegemenskap vidtagna åtgärder som syftar till att ernå

lägre skatt och en förmånsställning gentemot konkurrenterna. Dessa problem

torde enligt ämbetets uppfattning inte bli obetydliga ens om skattesatsen

blir låg, eftersom varuskatten kommer att omfatta praktiskt taget alla

varor.

I huvudsak samma synpunkter anföres av länsstyrelserna i Stockholms,

Östergötlands, Kristianstads, Hallands och Norrbottens län. Sistnämnda

länsstyrelse framhåller dessutom, att nämnda olägenheter vid en mera betydande

höjning av skatteuttaget kan framtvinga en övergång från parlihandelsskatt

till detaljhandelsskatt.

Länsstyrelserna i Blekinge och Örebro län ifrågasätter möjligheten att

överhuvudtaget tillämpa en partihandelsskatt med endast två skattesatser.

Kontrollstyrelsen finner på grundval av erfarenheter från olika indirekta

punktskatter, att fakturanettopriset utgör det mest lämpliga beskattningsvärdet

vid en partihandelsskatt. Vid låg skattesats synes ävenledes

kommitténs förslag med en enhetlig, efter genomsnittsmarginalen genomförd

differentiering av uttagningsprocenten användbar.

LO framhåller, att den snedvridning som skulle bli följden av en enhetlig

skattesatsdifferentiering ter sig som föga oroande med hänsyn till den

snedvridande effekt som nuvarande företagsbeskattning har.

De här återgivna synpunkterna på en enhetlig nedsättning av skattesatsen

återkommer i ett flertal yttranden från organisationer inom näringslivet,

bl. a. Sveriges industriförbund, Kooperativa förbundet, Sveriges köpmannaförbund,

Svenska choklad- och konfektyrfabrikantföreningen u. p. a.,

Sveriges redareförening och flertalet av rikets handelskammare. Industriförbundet

framhåller därvid, att problemet med divergerande skatteeffekter

i partihandelsledel synes olösligt och att den med förslaget följande,

betydande olikformigheten i beskattningen kommer att uppamma ett skattetänkande.

I vilken utsträckning detta kan komma att resultera i avvikelser

från de naturliga distributionsvägarna och i andra ej företagsmässigt

betingade omläggningar av distributionsvägarna låter sig dock svårligen

bedöma. —- Choklad- och konfektyrfabrikantföreningen framhåller, att förslaget

särskilt skulle missgynna choklad- och konfektyrbranschen, eftersom

den totala detaljistmarginalen inom denna bransch som regel uppgår

till 30 procent. Vid en 5-procentig allmän partihandelsskatt skulle sålunda

skatten utgöra 4 procent av konsumentpriset för de större detaljisterna •—

med egen skatteredovisning — men endast 3,5 procent för de övriga. För

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

de största kedjeföretagen i branschen skulle delta, påpekar föreningen, innebära

en extrabeskattning med betydande belopp. Då det enligt föreningens

mening torde vara uteslutet att finna någon lösning på problemet,

kvarstår såsom enda utväg, om man vill åstadkomma en någorlunda likformig

värdebeskattning, att uttaga skatten på konsumentpriset. — Köpmannaförbundet

pekar på de svårigheter, som även i detta sammanhang

uppkommer för säljaren att avgöra, huruvida skatt skall uttas vid försäljningar

till postorderkunder, samköpsföreningar, restauranger, ambulerande

försäljare o. likn.

Ett annat spörsmål som uppmärksammats vid remissbehandlingen är i

vad mån transportkostnaderna blir beskattade vid den för partihandelsalternativet

förordade beskattningen efter fakturanettovärdet.

Kontrollstyrelsen framhåller, att vid platsköp och vid leverans eif, fraktfritt

eller andra motsvarande klausuler ingår transportkostnaderna i fakturanettovärdet,

men att detta inte är förhållandet vid leverans ab fabrik,

fritt fabrik o. likn. Vid högre skattesatser kan dylika skillnader i leveransvillkoren

få viss betydelse ur konkurrenssynpunkt. Då kommittén icke synes

förorda någon särskild godstrafikskatt — från en sådan avråder kontrollstyrelsen

bestämt — kan det ifrågasättas om ej vid partihandelsalternativet

fraktkostnaderna i princip borde ingå i beskattningsvärdet. Styrelsen

förordar dock att, om en partihandelsskatt skulle införas, utvecklingen

får avgöra huruvida en dylik åtgärd bör vidtagas.

Sveriges köpmannaförbund framhåller, att en beskattning på grundval av

fakturanettovärdet kan uppmuntra till sådana företeelser som särskild debitering

av vissa kostnader, exempelvis transportkostnader, i syfte att nedbringa

skattens storlek. Detta kan komma att obehörigen gynna vissa företag

och medföra snedvridande verkan i konkurrensförhållandena. Förbundet

fortsätter.

Om skatten tages ut i ett mellanled, innebär detta ett incitament att skjuta

över så stor del av kostnaderna som möjligt för en vara till det led, som

ligger efter skatteuttaget för att i möjligaste mån nedbringa beskattningsvärdet.

Detta kan medföra, att funktionsdelningen mellan leden förskjutes,

så att fler uppgifter läggas över på detaljhandeln. För integrerade företagsformer

blir det, i den mån deras detaljbutiker bli obligatoriskt skattskyldiga,

utan tvivel lättare att omfördela kostnaderna, så att beskattningsvärdet

blir lägre än för andra företag.

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelsen i Hallands lön och Skånes

handelskammare. Från dessa remissinstansers sida framhålles särskilt, att

cash and carry-systemet samt de inom detaljhandeln förekommande samköpsföreningarna

kan komma i viss förmånsställning.

Generaltullstyrelsen finner det av kommittén vid båda alternativen föreslagna

beskattningsvärdet för importvaror — cif-värde jämte tull

och andra vid importtillfället utgående skatter eller avgifter — vara på ett

för tullmyndigheterna entydigt sätt definierat och därför ur värdeberäk
-

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

157

ningssynpunkt tillfredsställande. Styrelsen framhåller emellertid, att även

vissa statsverket icke tillkommande avgifter, exempelvis hamnavgifter,

stundom uttas vid importtillfället. Enligt styrelsens mening synes författningstexten

böra förtydligas så att det framgår att dylika avgifter icke skall

inbegripas i beskattningsvärdet.

En jämförelse mellan de båda alternativen ur importsynpunkt ger vid

handen, framhåller tullstyrelsen vidare, att detaljhandelsalternativet ger

en högre grad av likformighet och enkelhet i skattebeläggningen än vad

som blir fallet med partihandelsalternativet sådant det konstruerats i kommittéförslaget.

Enligt detta skall den högre skattesatsen tillämpas i samtliga

fall, då skatten av tullverket uttas i samband med införseln. Med hänsyn

till svårigheterna för tullmyndigheterna att vid införseltillfället avgöra

huruvida en vara skall användas direkt för privatbruk eller försäljas i detaljhandeln

skulle det ur tullverkets synpunkt i och för sig vara önskvärt

att en enhetlig skattesats tillämpas. Följderna av en sådan ordning skulle

dock enligt styrelsens uppfattning inte vara tillfredsställande, framför allt

därför att den högre skattesatsen vid import i stor utsträckning skulle missgynna

införseln av utländska kapitalvaror för industrins räkning.

Skattskyldighet

Frågan om den subjektiva skattskyldigheten vid detaljhandelsalternativet

bär föranlett få kommentarer från remissinstansernas sida, medan motsvarande

fråga för partihandelsalternativets vidkommande uppmärksammats

i större utsträckning; intresset har därvid främst knutits till de av

kommittén förordade begränsningarna med avseende å skattskyldigheten

för producenter samt blandade och kombinerade handelsföretag.

Ett flertal remissinstanser betonar värdet av att vid detaljhandelsalternativet

ingen annan undre gräns för skattskyldigheten behövs

än att rörelsen är av yrkesmässig karaktär. Det konstateras, att vid sådant

förhållande frågan om skattskyldigheten icke synes behöva medföra några

större komplikationer.

Kontrollstyrelsen och överståthållarämbetct biträder kommitténs ståndpunkt,

att de spörsmål som kan uppkomma vid bedömningen av frågor rörande

yrkesmässigheten är så mångskiftande att de icke lämpligen kan regleras

lagstiftningsvägen utan får avgöras efter omständigheterna i det enskilda

fallet.

En särskild begränsning av skattskyldigheten vid en till detaljhandelsledct

förlagd allmän varuskatt förordas emellertid av länsstyrelsen i Jönköpings

län.

Länsstyrelsen har som tidigare nämnts tillstyrkt skattefrihet för jordbrukares

egenförbrukning av livsmedel. I anslutning härtill föreslår länsstyrelsen,

att jordbrukare, som bedriver direktförsäljning, skall bli skattskyldiga

endast om de idkar försäljning från butik, torgstånd eller liknande

försäljningsställe eller eljest i avscvärdarc utsträckning exempelvis till

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1059

ett årsbelopp av 5 000 kronor — avyttrar produkter till annan än återförsäljare.

Vidare bör enligt länsstyrelsens uppfattning återförsäljarebegreppet

förenklas i görligaste mån. Därför bör endast den som bedriver handel

betraktas som återförsäljare, medan byggmästare, bilreparatörer och andra

utövare av serviceyrken, liksom restauranger, kaféer och serveringar,

bör betraktas som konsumenter.

Länsstyrelsen i Stockholms län hänvisar beträffande återförsäljarebegreppet

till de svårigheter som detta begrepp vållade vid tillämpningen av

den allmänna omsättningsskatten. Väsentliga fördelar vore enligt länsstyrelsens

mening att vinna, om säljaren ej behövde avgöra om en försåld vara

för köparen innebar ett materialköp eller ej. Med hänsyn till den ökning av

antalet skattskyldiga och det ökade redovisnings- och kontrollarbete som

ett allmänt avdragssystem skulle medföra finner sig länsstyrelsen dock

kunna godtaga kommitténs förslag om registrering och om skriftlig försäkran

från köparen. Länsstyrelsen tillägger, att säljaren i här avsedda fall

bör ha rätt att utgå från att köparen äger att verkställa sina inköp skattefritt.

Sveriges köpmannaförbund påpekar, att vissa kategorier av köpare, såsom

samköpsföreningar, kunder till postordergrossister och andra kan otillbörligt

gynnas, om de ej blir registrerade såsom skattskyldiga utan skatten

uttages av deras leverantörer. För att förhindra detta kräves en effektiv

kontroll.

De av kommittén med avseende å partihandelsalternativet

förordade begränsningarna av skattskyldigheten för producenter samt blandade

och kombinerade handelsföretag betecknas i allmänhet såsom i och

för sig nödvändiga. I flera yttranden framhålles dock, att dessa begränsningar

är förenade med vissa olägenheter.

Kontrollstyrelsen konstaterar, att det inte torde vara möjligt att avgränsa

skattskyldigheten annat än efter årsomsättningen av skattepliktiga varor.

Den föreslagna gränsen vid 20 000 kronors årsomsättning för producents

skattskyldighet synes såtillvida vara godtagbar, som den rimligen ej

kan sättas lägre. Även övriga av kommittén föreslagna begränsningar finner

styrelsen acceptabla, bland annat med tanke på möjligheterna till frivillig

registrering.

Överståthållarämbetet finner sig också kunna acceptera kommittéförslaget

i denna del men understryker samtidigt, att erfarenheterna får avgöra

huruvida gränserna bör ändras. I anslutning härtill tar ämbetet upp vissa

tekniska problem och anför därvid följande.

Överståthållarämbetet vill dock betona de svårigheter, som tillämpningen

av de föreslagna bestämmelserna för med sig såväl för företagarna som för

skattemyndigheterna. Tillverkare och leverantörer måste redovisningstekniskt

skilja på försäljningar till skattskyldiga och icke skattskyldiga, varvid

frågan om vederbörandes registrering blir avgörande. Skattemyndigheterna

skola kontrollera, alt fördelningen är korrekt utförd. Om kontrollen

skall bli effektiv, torde arbetet med densamma bli synnerligen omfattande.

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

159

Länsstyrelsen i Stockholms län konstaterar, att nödvändigheten av att

upprätthålla en åtskillnad i angivet hänseende mellan partihandlare och

detaljhandlare måste ge upphov till tolkningssvårigheter. Länsstyrelsen finner

det därför önskvärt, att i författningen intas en bestämmelse om rätt

att tillämpa den indirekta metod för särskiljande av skattepliktig och skattefri

försäljning, som år 1943 lagfästes i fråga om redovisning av allmän

omsättningsskatt.

Svårigheterna att tillämpa ifrågavarande begränsningsregler har även

understrukits av länsstyrelserna i Östergötlands, Gotlands, Hallands, Kopparbergs

och Gävleborgs län. Förstnämnda länsstyrelse pekar därvid särskilt

på de tröskelproblem som gränsdragningen medför, medan länsstyrelsen

i Gävleborgs län framhåller, att risken för försök att kringgå lagstiftningen

ligger nära till hands.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län finner det vara en fördel att mindre företag

icke blir skattskyldiga, eftersom det måste anses såsom mindre rationellt

att till beskattning påföra bagatellartade belopp hos småföretag.

Sveriges grossistförbund framhåller, att partihandelsalternativet automatiskt

kommer att träffa en betydande del av detaljhandeln. Åtskilliga detaljhandlare

skulle dessutom finna en registrering fördelaktig och därför försöka

bli registrerade.

Sveriges köpmannaförbund anser visserligen, att en partihandelsskatt blir

alltför komplicerad om de många småproducenterna blir skattskyldiga,

men förbundet påpekar samtidigt, att begränsningen av producenternas

skattskyldighet liksom den vid detta alternativ förordade skattefriheten

för jordbrukarna medför en ej obetydlig ojämnhet i beskattningen. Ingendera

av gränslinjerna är enligt förbundets mening oangripbar, bland annat

med hänsyn till tröskelproblemen. Dessutom har man att räkna med svårlösta

problem vid avgörande, om intressegemenskap föreligger eller ej.

Förbundet instämmer fördenskull i det av kommittéledamöterna Kollberg

och Eric Nilsson framförda förslaget, att frågan göres till föremål för ytterligare

utredning i samråd med representanter för näringslivet.

Liknande synpunkter anföres av Sveriges industriförbund och Stockholms

handelskammare, vilka dock framhåller, att ej heller den av reservanterna

antydda lösningen leder till rimlig likformighet. De konstaterar därför, att

det synes vara ogörligt att undvika divergerande skatteeffekter vid eu partihandelsskatt.

Sveriges hantverks- och smuindustriorganisation erinrar om, att hantverksoch

småindustriföretagen i betydande utsträckning levererar till både producenter,

partihandlare, detaljister och konsumenter. För organisationens

medlemmar blir därför beskattningen särskilt komplicerad, och åtskilliga

gränsfall kan förväntas uppkomma. Konsekvenserna av partihandelsalternativet

i detta avseende bör enligt organisationens mening ytterligare utredas.

General tullstyrelsen tar upp frågan om och när en agent bör bli skattskyldig.

Styrelsen framhåller, att vid tillämpning av nu gällande varuskatte
-

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj. ts proposition nr Ui2 år 1959

förordning i vissa fall svårigheter uppstått att avgöra vem som är skattskyldig,

då agent för utländskt företag avlämnar en av honom undertecknad

deklaration för uttagande av varuskatt och därvid företer en på honom ställd

proformafaktura. Styrelsen har intagit den ståndpunkten, att införseln i dylikt

fall icke skall anses ha skett för agentens räkning, om den utländska leverantören

försänt varan direkt till den återförsäljare eller konsument, som

haft att erlägga betalning till leverantören.

Därest i överensstämmelse med kommitténs uppfattning agent i vissa fall

skall anses som skattskyldig i fråga om importvaror, torde detta enligt styrelsens

mening böra på lämpligt sätt komma till uttryck i anvisningarna.

Skatteintäkter

Kommitténs beräkningar av skatteintäkterna per skatteprocent vid en detaljhandels-

resp. partihandelsskatt har i och för sig inte föranlett några

kommentarer från remissinstansernas sida. Här må endast erinras om de

tidigare redovisade, av jordbruksnämnden gjorda beräkningarna av skattebortfallet

vid olika inskränkningar av beskattningen inom livsmedelsområdet.

Kontrollorganisation m. m.

I det följande lämnas en mera utförlig redovisning av remissinstansernas

synpunkter på kontrollorganisationen och beskattningsförfarandet m. m.

Här skall nämnas, att remissinstanserna med något enstaka undantag delar

kommitténs uppfattning att länsstyrelserna bör vara beskattning smyndighet

vid en allmän omsättningsskatt förlagd till detaljhandelsledet.

Samma överensstämmelse mellan kommitténs och remissinstansernas uppfattning

föreligger icke beträffande beskattningsmyndigheten vid en partihandelsskatt.

I likhet med reservanterna Kollberg och Eric Nilsson förordar

ett flertal remissinstanser länsstyrelserna — och icke kontrollstyrelsen -—

såsom beskattningsmyndighet vid detta alternativ.

Oavsett vilket alternativ som väljes understryker man allmänt i yttrandena

behovet av en särskild för hela riket gemensam varuskattenämnd.

Med en sådan nämnd skapas, framhålles det, garantier för en enhetlig tilllämpning

av beskattningen. Nämnden bör enligt vissa instansers mening utrustas

med samma befogenheter som riksskattenämnden. I vissa fall ifrågasättes,

om nämnden ej bör göras till besvärsinstans.

De av kommittén gjorda beräkningarna av kontrollorganisationen

och kon troll kostnaderna betecknas i ett flertal yttranden såsom

alltför summariska för att kunna läggas till grund för några mera ingående

bedömningar. Det förutsättes därför, att dessa frågor göres till föremål

för ytterligare utredning.

Ett flertal remissinstanser har ingående behandlat förfarandet vid

en allmän varuskatt. De därvid anförda synpunkterna går i allmänhet ut på

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

att eu närmare anpassning bör ske till det taxerings- och besvärsförfarande

som gäller vid direkt beskattning. Från några håll uttalas om det närmast på

grundval av gällande punktskatter utformade partihandelsskattealternativet,

att detta icke uppfyller de krav som bör ställas i fråga om opartisk prövning

av skattebeslut.

Kommitténs förslag att kontrollen av eu detaljhandelsskatt lämpligen bör

anförtros åt en särskild varuskattebyrå inom länsstyrelsernas taxeringsseklion

tillstyrkes i flertalet yttranden.

Bes vär sord ningen bör enligt flertalet remissinstansers mening

vara densamma som vid den direkta beskattningen. Prövningsnämnden bör

därför vara första besvärsinstans med kammarrätten och regeringsrätten som

andra resp. högsta instans.

Kompensationsåtgärder

I likhet med kommittén framhåller man allmänt i yttrandena, att behovet

av kompensationsåtgärder måste bedömas med utgångspunkt från motivet

för varuskattens införande och skattemedlens användning. Utan vetskap härom

synes slutgiltig ställning icke kunna tas till kompensationsfrågan, och

därför förutsättes, att denna fråga göres till föremål för särskilt bedömande,

då införandet av en allmän varuskatt blir aktuellt.

Denna inställning till kompensationsfrågan kommer bl. a. till uttryck i

yttrandet från TCO. Däri anföres följande.

Vad därefter angår frågan om eventuella kompensationsanordningar till

vissa befolkningsgrupper för att undanröja de olägenheter, som kan följa av

en indirekt beskattning, får TCO helt allmänt framhålla, att det givetvis

måste te sig naturligt, att en indirekt beskattning utformas på ett från sociala

synpunkter godtagbart sätt, bland annat med hänsyn till barnfamiljerna.

Detta behöver emellertid ej a priori innebära, att dylika kompensationsanordningar

i varje läge kan befinnas erforderliga. Av avgörande betydelse för

en bedömning bärav måste i princip vara den användning, som inkomsterna

av en ökad indirekt beskattning avses erhålla. TCO kan helt instämma i vad

kommittén i denna fråga anfört och får för alt ytterligare belysa problemen

peka på den omständigheten, att om exempelvis syftemålet med en indirekt

beskattning är att möjliggöra en förbättring av folkpensionerna, och konsumentprisnivån

till följd av denna beskattning stiger, medför detta i sin tur

en ytterligare höjning av folkpensionerna, i den händelse dessa är knutna

till konsumentprisindex. En ur allmänna synpunkter betänklig växelverkan

uppstår sålunda, vilket måste kräva, att de olika åtgärderna ses i ett sammanhang.

Svårigheterna att på förhand avgöra, i vilken utsträckning behovet av

kompensation till den ena eller andra gruppen av lägre inkomsttagare kan

komma att göra sig gällande är uppenbara. Detta måste därför bli en avvägningsfråga

vid varje särskilt tillfälle, då eu indirekt skatt kan komma att införas

eller eu skattesats förändras.

Med utgångspunkt från samma principiella inställning framhåller statskontoret,

att kompensationsåtgärderna bör begränsas i möjligaste utsträckning.

Därest hela folkets köpkraft begränsas så alt en allmän standardsänkning

blir följden, kan enligt statskontorets mening ifrågasättas om skäl

It Dihang till riksdagens protokoll I srml. Xr lag

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

verkligen föreligger för att bereda socialt omvårdade folkgrupper särskilda

lättnader så att deras relativa försörjningsläge förbättras.

Liknande synpunkter anföres av Svensk industriförening. Om införandet

av en allmän varuskatt utnyttjas för en sänkning av den direkta beskattningen,

kan det enligt föreningens mening övervägas att ge viss kompensation

åt de folkgrupper som på grund av låg inkomst icke får någon del av

den direkta skattesänkningen. Skall emellertid varuskatten läggas ovanpå

nuvarande direkta skattetryck, bör enligt föreningens mening kompensation

icke ifrågakomma. I ett sådant läge betyder varuskatten en standardsänkning

för hela folket med direkta konsekvenser framförallt för den konsumtionsvaruproducerande

småindustrin, och föreningen finner det då ej motiverat

att höja levnadsstandarden för en utvald grupp människor som i olika

andra sammanhang beredes social omvårdnad genom insatser från övriga

grupper.

Svenska företagares riksförbund framhåller, att storleken och utformningen

av kompensationsåtgärderna kan få vittgående konsekvenser som på ett

avgörande sätt kan motverka fördelarna med en allmän varuskatt. Fördelen

med en sådan beskattning är bland annat, påpekar förbundet, att den ej är

progressiv. Varje kompensationsåtgärd är ägnad att förringa denna verkan.

Kompensationen får icke heller, menar förbundet, göras så omfattande, att

nettoresultatet av skatt och kompensation i någon väsentlig grad endast blir

en fördelning av tillgångar mellan skilda samhällsgrupper.

överståthållarämbetet delar kommitténs uppfattning, att kompensation ej

bör utgå i form av rabatter eller genom att t. ex. livsmedelsvaror undantas

från beskattning. Ämbetet är även av den uppfattningen, att frågan om kompensation

åt barnfamiljer och folkpensionärer kan lösas efter de av kommittén

angivna linjerna. I detta sammanhang erinrar ämbetet om sitt tidigare

framförda uppslag att för vissa mindre inkomsttagare låta den direkta

skatten helt ersättas av indirekt skatt.

Ett flertal länsstyrelser, Statstjänstemännens riksförbund och Sveriges

köpmannaförbund är även i princip av den uppfattningen, att kompensationsfrågan

kan lösas efter de av kommittén anförda riktlinjerna.

Länsstyrelserna i Stockholms och Uppsala län förutsätter däremot en behovsprövning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser, att den föreslagna höjningen

av barnbidragen med 12 kronor per skatteprocent är för låg. Höjningen

bör enligt länsstyrelsens mening avvägas så, att även familjer med något

högre konsumtionsutgifter än i konsumtionsgruppen 6 600—11 000 kronor

erhåller skälig kompensation. Den fortgående stegringen av konsumtionsutgifterna

för alla medborgare talar även för att kompensationsbehovet beräknats

för lågt. Länsstyrelsen förordar, att barnbidragen liöjes med ca 17

kronor per skatteprocent eller med 50 kronor vid en 3-procentig skatt. —

Länsstyrelsen instämmer eljest i vad kommittén anfört rörande kompensationsfrågan.

Beträffande andra grupper än barnfamiljer och folkpensionärer

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år Utö!)

anmärker länsstyrelsen, alt beskattningsreglerna om existensminimum och

särskilda avdrag för nedsatt skatteförmåga i vissa fall kommer att resultera

i större skattelättnader än hittills vid ökade levnadskostnader.

Socialstyrelsen finner också barnbidragshöjningen otillräcklig. Blir varuskatten

5 procent, kommer en familj med ett barn i konsuintionsläget 6 600—

11 000 kronor enligt alternativ I att erhålla 55 kronor i kompensation. Då

emellertid samtidigt föräldrarnas andel i konsumtionen på grund av skatten

ökar med 220 kronor blir, framhåller styrelsen vidare, kompensationen

för liten för att eliminera eu icke önskvärd ökning av'' skattetrycket. Folkpensionärerna

skulle däremot få full kompensation.

Vidkommande övriga mindre bemedlade folkgrupper framhåller socialstyrelsen

att, om kompensationsproblemen ej löses, varuskatten av allt att

döma kommer att leda till att många människor, som nu själva klarar sin

försörjning, måste anlita socialhjälp för sitt uppehälle. Enligt styrelsens

mening bör det under inga förhållanden ifrågakomma, att socialvårdsklientelet

utökas till följd av skattesystemets utformning. Styrelsen understryker

i detta sammanhang, att en sänkning av den direkta beskattningen ej

står till buds som kompensationsåtgärd för de lägsta inkomsttagarna. Styrelsen

finner kommittéförslaget härutinnan ofullständigt och i behov av

komplettering, innan det läggs till grund för lagstiftning.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller likaledes, att möjligheterna till

lättnader i den direkta beskattningen för ifrågavarande grupper är starkt

begränsade och att sociala åtgärder därför är nödvändiga. Länsstyrelsen

ifrågasätter emellertid, om ej det förhållandet, att folkpensionerna är indexreglerade

och dessutom nu höjts väsentligt, medför nödig kompensation

för folkpensionärerna.

SACO uttalar, att folkpensionärernas kompensationsbehov måste bedömas

mot bakgrunden av den nu genomförda folkpensionshöjningen. Organisationen

fortsätter.

Härtill kommer, att, därest en allmän varuskatt skall få avsedda verkningar,

en av skatten föranledd höjning av konsumentprisindex inte bör få

leda till sådana kompensatoriska lönekrav, vilka skulle kunna utlösa en inflationsprocess.

Därest införandet av en allmän varuskatt kombineras med

en för löntagarorganisationerna acceptabel sänkning av den direkta inkomstskatten

borde löntagarorganisationerna i princip kunna avstå från

att resa kompensationskrav baserade på en av skatten föranledd höjning av

konsumentprisindex. Huruvida under sådana omständigheter en höjning

av folkpensionernas indextillägg via pensionspristalet bör komma till stånd

måste också bedömas mot bakgrund av vilken allmän höjning som göres av

folkpensionerna och hur denna inverkar på den aktiva befolkningens realinkomster.

Den av kommittén förordade kompensationen åt barnfamiljerna finner

SACO otillräcklig, bland annat därför att barnbidragshöjningen föreslås

enhetlig för alla inkomstlagen. Skattefinansierade barnbidrag har, framhåller

organisationen, för mellanskikten och för något högre inkomsttagare en

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kunyl. Maj:ts proposition nr 1G2 år W.~>9

ringa positiv eller rentav negativ effekt, genom att skattekostnaden för

barnbidragen uppgår till eller överstiger barnbidragens värde. Utifrån antagandet

att dessa helt bekostas av den direkta statliga inkomstskatten,

medför barnbidragen för ett stort antal barnfamiljer och relativt långt ner

på inkomstskalan en lägre levnadsnivå än vad som skulle vara fallet utan

barnbidrag. Barnbidragen ensamma kan ej heller, framhåller SACO vidare,

åstadkomma vad som måste vara en positiv och progressiv familjepolitiks

syfte, nämligen att påtagligt minska den existerande stora skillnaden i levnadsnivå

mellan barnfamiljer och icke barnfamiljer i ett och samma inkoms

tläge. Alldeles oavsett frågan om kompensation till barnfamiljer för

indirekt beskattning bör därför enligt SACO:s mening barnavdrag införas

vid beskattningen som komplement till barnbidragen. Därest kompensation

till barnfamiljer för den indirekta beskattningen införes, måste detta ha

konsekvenser ej blott på barnbidragens utan även barnavdragens storlek.

Beträffande kompensationens ordnande för övriga personer med låga inkomster

ansluter sig SACO helt till kommitténs synpunkter.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter, om en höjning av barnbidragen

och folkpensionerna är den lämpligaste vägen att gå. Barnfamiljernas

och folkpensionärernas intressen synes enligt länsstyrelsens mening administrativt

enklare kunna tillgodoses genom direkta skattelättnader antingen

via högre ortsavdrag, nya skatteskalor eller avskrivning av påförd skatt.

Länsstyrelsen är för sin del av den uppfattningen, att varuskatten direkt

inverkar på möjligheterna att uttaga andra skatter och avgifter. Därför synes

en samordning vara nödvändig i högre grad än vad kommittén förutsatt.

Kooperativa förbundet anför i fråga om behovet av kompensationsåtgärder

följande.

Då den kooperativa rörelsen vidhåller sin uppfattning, att en konsumtionsbeskattning

inte får läggas så, att den kommer att orättfärdigt tynga

de klasser i samhället, som är sämst ställda i ekonomiskt avseende, bör en

utvidgning av den indirekta beskattningen i den nu föreslagna formen av

allmän varuskatt ingå som ett led i en sådan utformning av skattesystemet

i dess helhet, som inte minskar belastningen på de mera bärkraftiga inkomsttagarna

till nackdel för de mindre bärkraftiga. En socialt försvarlig

avvägning mellan indirekt och direkt beskattning bör alltså eftersträvas,

utgående från att den totala skattebördan inte förskjutes till men för de

mindre och minst bemedlade klasserna av inkomsttagare. Skattesystemet

bör dessutom vara kombinerat med kompensationsanordningar för "de ekonomiskt

mest utsatta kategorierna av konsumenter, och förbundet har särskilt

förordat en höjning av barnbidragen.

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelsen i Norrbottens län.

LO anser såsom tidigare nämnts, att en allmän varuskatt knappast kan

motiveras från fördelningsmässiga synpunkter och anför i detta sammanhang

följande beträffande kompensationsfrågan.

Vad beträffar denna fråga (kompensation av statsmedel till vissa bestämda

kategorier), delar LO inte kommitténs uppfattning beträffande det be
-

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

KuntjI. Mnj:Is proposition nr 162 ur 1959

rättigade i kompensationskrav vid eu i konj unkturpolitiskt syfte vidtagen

skärpning av indirekta skatter främst av omsättningskaraktär. Man kan

enligt LO:s mening inte hävda att en dylik åtgärd i en fullsysselsättningsekonomi

medför sådana fördelar för speciellt lägre inkomsttagare, att särskild

kompensation skulle vara oberättigad. Det enda undantag LO finner

rimligt gäller en höjning av indirekt beskattning speciellt avsedd att finansiera

socialpolitiska reformer. Då man emellertid inte avser alt i princip finansiera

sådana reformer genom höjda indirekta skatter, kan det sägas alt

ifrågavarande intäkter genomsnittligt kommer att användas för samma ändamål

som andra statsinkomster. LO finner därför särskilda statliga kompensationsåtgärder

som rege! oundgängliga vid höjning av en generell indirekt

beskattning.

De problem som härvid kan väntas uppkomma, gäller främst barnfamiljer

samt invalider, arbetslösa in. fl. Någon metod att kompensera sistnämnda

kategorier har kommittén inte ens föreslagit. LO finner detta vara en

stor brist, så mycket mer som många inom de åsyftade grupperna inte bär

någon möjlighet att få kompensation via förhandlingar mellan arbetsmarknadens

parter. Vad vidare beträffar kompensation åt barnfamiljerna visar

erfarenheten hur svårt det har varit under barnbidragens existenstid att

genom nominella tillägg bevara deras realvärde. Möjligheterna att bereda

särskilt utsatta grupper tillfredsställande kompensation vid höjd indirekt

beskattning bör därför enligt LO:s mening inte överskattas. Man kan befara

att en tillfredsställande kompensation kan bli en engångsföreteelse i

samband med införandet av en generell indirekt beskattning och att kompensationen

i fortsättningen kan komma att bli snålare. Enligt LO:s mening

är det därför nödvändigt att ha fasta regler för den kompensation

som genom statsbidrag skall utgå till speciellt drabbade kategorier vid höjning

av en generell indirekt beskattning.

Svenska stadsförbundet uppehåller sig vid de kommunalekonomiska konsekvenserna

av de kompensatoriska åtgärder som kommittén diskuterar i

fråga om andra grupper med låga inkomster än barnfamiljer och folkpensionärer.

Förbundet anför bland annat följande.

Bortsett från att det får anses mindre tillfredsställande att den indirekta

beskattningen skulle kunna leda till utökat behov av socialhjälp vill förbundet

som sin bestämda uppfattning uttala, att det synes föga rimligt att kommunerna,

vilka icke avses få del av intäkterna från den föreslagna varubeskattningen,

skulle komma att få en ökad ekonomisk belastning genom på

samma gång minskade kommunalskatter och högre sociala utgifter. Anmärkas

bör också, att den av utredningen påtalade reformen av de kommunala

ortsavdragen nu genomförts varigenom dessa ortsavdrag ställts i paritet med

de statliga. Förbundet förutsätter således, att eu eventuell framtida varubeskattning

utformas så alt nu påtalade och andra ekonomiska olägenheter för

kommunerna undvikes.

Såsom framgått av den tidigare redogörelsen förordar ett flertal remissinstanser,

med instämmande helt eller delvis i den av herr Ivar Nilzon avgivna

reservationen, att tungt vägande nödvändighetsvaror, i törsta hand

inom livsmedelsområdet, undantages från beskattning. Såsom skäl för en

sådan inskränkning i beskaltningsområdet framhålles bland annat, att kompensationsbehovet

därigenom blir mindre och lättare alt lösa.

Statens jaritbruksnänuul framhåller sålunda, att de olägenheter som en

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

varuskatt kan få för vissa speciella kategorier av medborgare uppenbarligen

skulle kunna minskas väsentligt, om livsmedlen eller i vart fall vissa ur

kostnadssynpunkt särskilt tungt vägande slag av livsmedel kunde undantas

från beskattning. Med hänsyn härtill och inför de kompensationsperspektiv

som kommittén angiver och som innebär, att mer än 1/10 av skatteuppbörden

skulle elimineras av kompensationsutbetalningar, bör enligt nämndens

mening alternativet med undantagande av vissa nödvändighetsvaror noga undersökas.

Liknande synpunkter anföres av Sveriges lantbruksförbiind. Den minskning

av skatteintäkterna som skulle bli följden av att de viktigare livsmedlen

undantas från beskattning kommer, framhåller förbundet, delvis att

uppvägas av lägre kompensationsbidrag och därmed förenade kostnader.

Förbundet påpekar vidare, att kommittén vid utarbetandet av sitt betänkande

icke kunnat räkna med den allmänna höjning av folkpensionerna

som nu vidtagits. Kompensationsbehovet bör kunna minskas även härigenom.

Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller, att en skatt på livsmedlen försvårar

försörjningsmöjligheterna för folket i gemen. En sådan skatt måste otvivelaktigt

medföra behov av kompensation för barnfamiljer, folkpensionärer

m. fl. Om i stället livsmedelsvarorna undantages, erhålles ett skattefritt bottenskikt

av särskild betydelse för de lägsta inkomsttagarna. Att man genom

att höja barnbidragen och folkpensionerna kan undvika de eljest med en

kompensation förenade redovisningstekniska svårigheterna, finner länsstyrelsen

visserligen riktigt, men dessa svårigheter undvikes även om, såsom

länsstyrelsen förordar, alla livsmedelsvaror undantages från beskattning. Till

detta kommer, att länsstyrelsen icke anser sig kunna godtaga de synpunkter

som kommittén anfört beträffande kompensationen till övriga grupper av

mindre inkomsttagare. Konsekvensen av kommitténs ståndpunkt i denna

del blir, påpekar länsstyrelsen, att kommunerna i vissa lägen får svara för

den utgiftsökning som varuskatten medför. Enligt länsstyrelsens mening är

en sådan verkan icke förenlig med beskattningens natur och måste därför

på ett eller annat sätt förhindras.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län framhåller, alt enligt kommitténs överväganden

ett helt system med kompensationsåtgärder förutses skola ingå såsom

ett led i beskattningen. Uppenbart är, att härigenom svårlösta avvägningsproblem

uppkommer. Då kompensationsskyddet i främsta rummet är

avsett för vissa mindre bemedlade, skulle enligt länsstyrelsens mening en

gradering av barnbidragen ligga i linje med kommitténs direktiv. Ett sådant

system skulle dock föra med sig åtskilliga komplikationer. Under dessa förhållanden

synes det länsstyrelsen mest rationellt att i största möjliga utsträckning

från beskattning undantaga de för konsumenterna mest oumbärliga

varugrupperna.

Även länsstyrelserna i Södermanlands, Värmlands, Örebro och Gävleborgs

län samt Riksförbundet Landsbygdens folk finner — med instämmande \

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

den av herr Ivar Nilzon avgivna reservationen — att skattefrihet för en del

nödvändighetsvaror skulle vara ägnad att minska konipensationsbehovet.

Detaljhandelsskatt eller partihandelsskatt

Medan kommittén inte tagit ställning till frågan om en allmän varuskatt

lämpligen bör tas ut i detaljhandelsledet eller i partihandelsledet, har detta

gjorts i ett stort antal yttranden. Därvid har de flesta länsstyrelserna men

också åtskilliga andra remissinstanser, särskilt sådana som företräder det

enskilda näringslivet, uttalat sig till förmån för detaljhandelsalternativet.

Även partihandelsalternativet har emellertid fått åtskilliga förespråkare.

Alternativet med en detaljhandelsskatt förordas av kommerskollegium,

riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings,

Kronobergs, Gotlands, Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus,

Älvsborgs, Gävleborgs, Västernorrlands samt Norrbottens län, Föreningen

Sveriges taxeringsrevisorer, Statstjänstemännens riksförbund, SACO, Svenska

bankföreningen, Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund,

Svensk industriförening, Sveriges redareförening, Kooperativa förbundet,

Sveriges företagares riksförbund, Sveriges automobilindustriförening, Sveriges

choklad- och konfektyrfabrikantförening u. p. a., KeLiFa, Sveriges frisörgrossister,

Sveriges juvelerare- och guldsmedsförbund, Guldsmedsbranschens

leverantörförening, Guldsmedsmästarnas riksförbund, Svenska bokhandlareföreningen

samt rikets handelskammare med undantag för Smålands och

Blekinge handelskammare, som helt avvisar tanken på en allmän varuskatt.

Kammarrätten, socialstyrelsen, generaltullstyrelsen, statens pris- och kartellnämnd,

länsstyrelsen i Malmöhus län och Sveriges köpmannaförbund anför,

utan direkt ställningstagande, olika synpunkter som talar till förmån för

detaljhandelsalternativet.

De i yttrandena anförda skälen till förmån för en detaljhandelsskatt visar

inbördes stor överensstämmelse. I allmänhet delar man kommitténs uppfattning,

att detalj handel sskatten medför vissa kontroll- och redovisningstekniska

svårigheter, främst genom att antalet skattskyldiga blir väsentligt mycket

större än vid en partihandelsskatt. Dessa svårigheter anses emellertid

mer än väl uppvägas av att detaljhandelsskatten kan göras tekniskt enklare,

ges ett bredare underlag — varigenom skattesatsen kan hållas lägre

än om samma intäkt skall ernås genom en partihandelsskatt — samt i

övrigt utformas på ett sätt som skapar större rättvisa och jämnare beskattning.

Vad som enligt ifrågavarande remissinstansers mening särskilt talar mot

en partihandelsskatt är, att reglerna om skattens bestämmande och skattskyldigheten

inte blott medför redovisnings- och kontrolltekniska svårigheter

i förening med särskilda avvägnings- och gränsdragningsproblem utan

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

också får en ojämn och därmed ogynnsam inverkan på näringslivet med

avseende på dess struktur, konkurrensförhållanden m. in. Särskilt uppmärksammas

de svårigheter som kan uppstå vid intressegemenskap och på grund

av att rabatter och dylikt utgår först i efterhand. Man påtalar också olägenheterna

av att de skattskyldiga måste hålla olika köparekategorier isär. Vidare

hävdas, att de gränsdragningar som måste ske för bestämmande av

skattskyldigheten i sig själv innebär en orättvisa, som påverkar konkurrensläget,

att risk föreligger för en överflyttning av vissa funktioner från ett led

till ett annat i syfte att nedbringa skatteberäkningsunderlaget samt att det

med hänsyn till de högst varierande detaljhandelsmarginalerna icke är möjligt

att genom en schablonmässig skattesatsjustering ernå en jämn och

rättvis skattebelastning, som varken gynnar eller missgynnar vissa företag,

företagsformer eller branscher. Dessa olägenheter, som i vissa avseenden

förvärras därest skattesatsen höjes, har tillmätts avgörande betydelse vid

ställningstagandet till förmån för en detaljhandelsskatt, där samma problem

inte alls eller endast i begränsad omfattning anses vara för handen.

Till stöd för detaljhandelsalternativet åberopas även, att man har erfarenheterna

från 1940 års omsättningsskatt att falla tillbaka på. I detta sammanhang

påpekas, att de olägenheter, som denna omsättningsskatt otvivelaktigt

hade, i väsentlig grad eliminerats i kommitténs förslag till detaljhandelsskatt.

Från näringsorganisationernas sida framliålles såsom en fördel med detaljhandelsskalten,

att den mera direkt riktar sig mot konsumtionen och därför

är mindre ägnad att försvåra produktionen. Därmed anses följa att denna

skatteform ej försämrar underlaget för den direkta beskattningen. En detaljhandelsskatt

får ej heller, understryker handelns organisationer, samma

konsekvenser med avseende på realisationsförsäljning, kassationer, svinn,

kundförluster m. m. som en partihandelsskatt och blir ej heller lika kapitalkrävande.

Särskilt skulle en partihandelsskatt, framhålles det, bli betungande

i sistnämnda avseende för branscher med låg omsättningshastighet. Det

påpekas ytterligare, att en detaljhandelsskatt ej behöver kombineras med en

lagerbeskattning.

Sveriges grossistförbund sammanfattar de med en partihandelsskatt förknippade

olägenheterna på följande sätt.

1. Distributionsvägarna äro betydligt mera invecklade än vad kommittén

i sitt arbete synes ha förutsatt. Speciellt gäller detta på producentvarornas

område.

2. Skatten medför ej såsom kommittén anger skatteuttag endast en gång

på varje vara utan leder till dubbelbeskattning i form av eu investeringsoch

förbrukningsmaterielskatt.

3. Skatten kommer att träffa samtliga tillverkare och grossister samt

kanske hälften av detaljhandeln, varjämte stora delar av detaljhandeln kommer

att finna en registrering fördelaktig att söka erhålla. Skillnaden i antalet

registreringsskyldiga vid den nu diskuterade skatten och en skatt lagd

på försäljning till konsument blir endast 8—10 % av totalantalet varuproducenter

och varuförmedlare, om jämförbara principer tillämpas vid bedömningen

av skattskyldigheten.

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

4. Det kan verka vilseledande att tala om en partihandelsskatt, då, förutom

partihandeln, även hela produktionen samt minst halva detaljhandeln

kan komma att beröras.

5. Det är omöjligt att med två procentsatser — oavsett om den ena är 75,

80 eller 85 % av den andra — skapa en neutral effekt på distributionsapparaten.

Variationerna i marginal äro nämligen mycket betydande.

6. Specialaffärer kunna komma att få en lägre skatt än branscliblandade

affärer. Varuhus komma i en del fall att få betala högre skatt än specialaffärer.

7. Vissa företagsformer komma att gynnas på andras bekostnad.

8. Skatten kommer alt uppmuntra till oekonomiska strukturförändringar

inom varudistributionen genom överflyttning av funktioner till detaljhandeln.

9. Möjliga skattesänkningar vid ändrat handlande från företagens sida

kunna i och för sig verka små, uttryckta i procent av försäljningsvärdet, men

de få en helt annan betydelse sedda i relation till handelsföretagens marginal

och framför allt nettovinst.

10. Procentuellt lika stora höjningar i en prisstruktur medföra ändrade

prisskillnader i absoluta tal. Företagarna ledas i sitt handlande av dessa förändringar

i kronbeloppen.

11. Svårigheter komma att uppstå vid bestämmandet av om en försäljning

är skattepliktig eller ej.

12. Skatten kommer att belasta lagerhållningen i detaljistledet.

13. Beskattningsvärdet kan inte alltid fastställas i förväg på grund av

kassa- och olika former av prestationsrabatter.

14. En skatt som den föreslagna kan leda till ett system med särskild debitering

för varje tjänst som leverantören utför.

15. Étt betydande merarbete kommer att erfordras, vilket kan komma att

kräva 1 å 2 extra personer i medelstora grossistföretag.

Beträffande den av kommittén vid en partihandelsskatt ifrågasatta beskattningen

av detaljhandelns inneliggande lager anför Sveriges köpmannaförbund

följande.

Om en partihandelsskatt skulle införas, anser kommittén, att en skatt på

detaljhandelns inneliggande lager torde bli nödvändig. Om detta skulle bli

fallet, är det ofrånkomligt, att en extra kapitalanskaffning skulle krävas av

detaljhandeln. Visserligen skulle skatten få erläggas under relativt lång period,

men särskilt inom vissa branscher med låg omsättningshastighet och

med stora lager skulle skyldigheten att erlägga lagerskatt likväl kunna bli

betungande. Sveriges Köpmannaförbund motsätter sig bestämt att en lagerskatt

införes. Man måste komma ihåg, att för handeln återanskaffningspriset

måste vara vägledande. Ur denna synpunkt är en prishöjning på inneliggande

lager motsvarande skatten fullt motiverad för att realkapitalet i rörelsen

skall bibehållas oförändrat. I den mån hamstringstendenser skulle

framträda inom handeln under tiden före skattens införande, torde dessa

kunna bemästras på annat sätt än genom en lagerskatt.

I samband med all kommittén föreslagit, att eu lagerskatt skulle införas,

anser den alt särskild bokföringsskyldighet måste krävas över inköp och försäljning

av skattepliktiga varor under en tid av högst två år. Då lagerskatt

icke bör ifrågakomma såsom förbundet nyss framhållit, kan också den föreslagna

särskilda bokföringsskyldigheten helt undvaras.

Riksnumnden för ekonomisk försvarsberedskap uttalar, att en beskattning

vid import eller i partihandelsledet kommer alt motverka lagerhållningen.

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

Då det ur beredskapssynpunkt är av vikt att landet har så stora lager som

möjligt, förordar nämnden en detaljhandelsbeskattning.

Till förmån för en detaljhandelsskatt talar enligt remissinstanserna vidare,

att inga speciella svårigheter uppstår vid behov av justeringar av skattesatsen,

medan en partihandelsskatt t. ex. kan föranleda krav om skatterestitution.

Detaljhandelsskatten är i detta hänseende att anse såsom ett smidigare

konjunkturpolitiskt instrument.

Överståthållarämbetet påpekar i anslutning härtill, att ett sådant alternativ

icke bör väljas, som endast bedömes som lämpligt vid en förhållandevis låg

skattesats. Framkommer omständigheter, som motiverar höjt skatteuttag,

bör ändringen kunna ske utan att formerna för skatteuttaget behöver ändras

eller att effektiviteten minskar genom ökade tekniska komplikationer.

Liknande synpunkter anföres av bl. a. länsstyrelsen i Norrbottens län.

Den av kommittén vid en detaljhandelsskatt föreslagna beskattningen av

jordbrukarnas egenförbrukning och direktförsäljning finner länsstyrelsen ur

rättvisesynpunkt utgöra en särskild fördel med detta alternativ.

Sistnämnda uppfattning delas av länsstyrelsen i Stockholms län och SACO.

De remissinstanser som förordar öppen skatteredovisning konstaterar, att

en sådan ej kan förenas med en partihandelsskatt och förordar bl. a. av denna

anledning en detaljhandelsskatt.

Kommerskollegium, länsstyrelsen i Norrbottens lån, handelskammaren i

Luleå och Kooperativa förbundet framhåller såsom en särskild fördel med

detaljhandelsskatten, att denna icke lika lätt som partihandelsskatten leder

till prishöjningar utöver skatten. Kommerskollegium finner därjämte en dylik

beskattning vara mindre ägnad att försvåra exporten.

Generaltullstyrclscn återigen finner detaljhandelsskatten vara överlägsen

ur importsynpunkt genom att den erbjuder större likformighet och enkelhet

i skattebeläggningen.

Socialstyrelsen framhåller att möjligheterna att bedöma en allmän indirekt

beskattnings inverkan på konsumentprisindex resp. att utarbeta en

från indirekta skatteeffekter rensad index försvåras om skatten uttages i ett

tidigare led. Detta förhållande talar till förmån för en detaljhandelsskatt.

Ett liknande påpekande göres av statens pris- och kartellnämnd.

Svenska bokhandlareföreningen erinrar om att böcker normalt försäljes

på kommissionsbasis. Detta utesluter enligt föreningens mening möjligheten

av en partihandelsskatt, om böcker skall omfattas av beskattningen.

Åtskilliga av de remissinstanser, som förordar detaljhandelsalternativet,

ifrågasätter, om kostnaderna vid en sådan skatt i realiteten blir större än

vid en partihandelsskatt. Man måste, framhålles det, beakta den samordning

som kan ske av kontrollen över direkt och indirekt beskattning. Denna möjlighet

torde medföra en kostnadssänkning för skattekontrollen totalt sett.

Därjämte måste även beaktas, understryker bl. a. Sveriges industriförbund,

att en partihandelsskatt försämrar underlaget för den direkta beskattningen

och sålunda föranleder ett direkt inkomstbortfall för staten.

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kungl. Maj:Is proposition nr 162 år 1959

Alternativet med en partihandelsskatt förordas av statskontoret,

kontrollstyrelsen, riksräkenskapsverket, länsstyrelserna i Uppsala, Blekinge,

Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Jämtlands

och Västerbottens län, LO, Riksförbundet Landsbygdens folk, Sveriges

lantbruksförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges

automobilhandlareförbund, Bilverkstädernas riksförbund, Sveriges konditorförening

samt Sveriges hotell- och restaurangförbund.

Från de nämnda statliga remissinstansernas sida har i första hand de

kontrolltekniska och kostnadsmässiga faktorerna åberopats till förmån för

en partihandelsskatt.

Statskontoret framhåller, att ur allmänna synpunkter knappast någotdera

alternativet kan ges företräde. Detaljhandelsskatten förefaller visserligen

enklare till sin konstruktion och kan göras mera allmän, men det väsentligt

större antalet skattskyldiga vid denna skatteform medför större kostnader för

såväl det allmänna som näringslivet, samtidigt som möjligheterna till undandragande

av skatt ökar. Då den form bör väljas där fullgod kontroll för förhindrande

av skattesvek kan genomföras med minsta möjliga arbetsinsats,

är enligt statskontorets mening partiliandelsalternativet att föredra.

Kontrollstijrelsen framhåller, att de kontrolltekniska synpunkterna måste

bli utslagsgivande. För upprättandet av en effektivt arbetande kontrollapparat

vid en detaljhandelsskatt erfordras enligt styrelsen en organisation av

sådan storleksordning, att partihandel salternativet ur både ekonomiska, arbetsmarknadsmässiga

och administrativa synpunkter måste ges bestämt företräde.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser, att detaljhandelsskatten medför en

ännu större ansvällning av personal än kommittén förutsatt. Därför blir

kostnaderna för det allmänna vid detta alternativ större än beräknat, särskilt

om hänsyn även tas till lokal- och inventariebehov o. d. Detaljhandelsföretagen

torde vidare ha bristfällig bokföring, vilket medför en tung och besvärlig

redovisning och kontroll. I detta avseende torde partihandelsföretagen

vara bättre rustade, och därigenom kommer enligt länsstyrelsens mening en

partihandelsskatt att medföra de minsta olägenheterna för både det allmänna

och näringslivet. Länsstyrelsen erinrar även om tillämpningssvårigheterna

vid 1940 års allmänna omsättningsskatt.

De här redovisade synpunkterna på kostnads- och kontrollfrågorna återkommer

även i övriga yttranden från de statliga organ som förordar partiliandelsalternativet.

Därjämte framhåller länsstyrelserna i Kopparbergs och

Skaraborgs län såsom eu särskild fördel med partihandelsalternativet, att

jordbrukarnas egenförbrukning och direktförsäljning av livsmedel ej behöver

bli beskattade. Sistnämnda länsstyrelse anser det vidare vara fördelaktigt,

alt vissa mindre företagare kan hållas utanför en partihandelsskatt. Vad

kommittén anfört beträffande verkningarna vid förändringar i skattesatsen

och om kostnaderna för lagerhållning ger, uttalar länsstyrelsen, ej anledning

till förord för någotdera av alternativen.

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

Även länsstyrelsen i Västerbottens län vänder sig mot den vid detaljhandelsalternativet

ifrågasatta beskattningen av jordbrukarnas egenförbrukning

och direktförsäljning. Länsstyrelsen kan inte heller godtaga den vid detta

alternativ förordade tjänstebeskattningen. Bland annat med hänsyn härtill

förordar länsstyrelsen en beskattning förlagd till partihandelsledet. Länsstyrelsen

finner dock, liksom länsstyrelsen i Blekinge län, att den föreslagna

enhetliga nedsättningen av skattesatsen vid skattepliktig försäljning direkt

till konsument är otillfredsställande. Det förordas en ytterligare utredning

angående möjligheterna att i detta hänseende åstadkomma en riktigare avvägning

av skattebelastningen.

Länsstyrelsen i Örebro län motsätter sig likaledes en beskattning av jordbrukarnas

egenförbrukning och direktförsäljning. Länsstyrelsen har, såsom

tidigare nämnts, förordat skattefrihet för livsmedel i samma utsträckning

som vid 1940 års omsättningsskatt. Då en dylik inskränkning torde medföra

större komplikationer vid en detaljhandelsskatt, förordar länsstyrelsen en

skatt i partihandelsledet.

Kostnadsfrågan samt önskvärdheten av skattefrihet för livsmedel har föranlett

Riksförbundet Landsbygdens folk att förorda partihandelsalternativet.

Sveriges lantbruksförbund förordar partihandelsalternativet, därest den av

förbundet förordade skattefriheten för livsmedel genomföres. Skulle däremot

beskaltningsområdet få den av kommittén föreslagna omfattningen, förordas

en detaljhandelsskatt, bland annat därför att riskerna för ökade detaljhandelsmarginaler

då kan undvikas och en öppen skattercdovisning blir

möjlig.

Sveriges konditor-förening förordar en partihandelsskatt med hänsyn till

de redovisnings- och kontrollsvårigheter, som vid detaljhandelsalternativet

skulle uppstå beträffande de mindre företagen.

Sistnämnda skäl åberopas även av Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,

som finner det särskilt angeläget att de minsta företagen ej

ytterligare belastas. Organisationen anser det dock nödvändigt med en kompletterande

utredning beträffande utformningen av en partihandelsskatt.

Det framlagda förslaget anses ha betydande nackdelar bland annat med avseende

på inkurans och kundförluster samt genom den schablonmässiga

skattesatsdifferentieringen.

Sveriges hotell- och restaurangförbund uttalar, att ojämnheter i beskattningen

synes bäst kunna undvikas, om skatten tas ut så långt bakåt som

möjlig''t> innan ännu förädlings-, arbets- och andra kostnader i så stor omfattning

kommit att ingå i priserna. Detta talar enligt förbundet till förmån

för en partihandelsskatt. Den orättvisa, som detta alternativ medför genom

att vissa områden av praktiska skäl måste undantas från beskattning, blir

försvagad därest livsmedlen såsom förbundet förordar göres skattefria.

LO understryker angelägenheten av att, om en allmän varuskatt införes,

denna göres så enkel som möjligt. Viktigast torde därvid vara antalet beskattningsenheter,

och ur denna synpunkt synes partihandelsalternativet va
-

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Kungl. Maj:Is proposition nr 162 år 1959

va att förorda. Detta alternativ får dessutom mera karaktären av en företagsbeskattning,

vilket enligt LO:s mening är en fördel. Den snedvridande

effekt som en partihandelsskatt kan komma att få bedömes av LO vara av

ringa betydelse i jämförelse med den snedvridning som nuvarande företagsbeskattning

medför.

Sveriges automobilhandlareförbund och Bilverkstädernas riksförbund förordar

partihandelsalternativet främst därför att organisationerna motsätter

sig en beskattning av begagnade varor och servicetjänster. En beskattning av

dylika objekt inom bilbranschen skulle, framhåller förbunden, medföra ogynnsamma

verkningar med avseende på branschens struktur och sysselsättning

ävensom speciella gränsdragningsproblem. Med hänsyn härtill och då en detaljhandelsskatt

kräver större konlrollapparat och mera arbete, förordar organisationerna

en till partihandelsledet förlagd beskattning.

Departementschefen

Av det tidigare anförda framgår att jag, i likhet med kommittén och det

övervägande antalet remissinstanser, funnit att en allmän indirekt beskattning

bör utformas såsom en ettledsskatt på färdigvaror. En sådan skatt kan,

alltefter det led vari skatten uttages, karaktäriseras som producentskatt,

partihandelsskatt eller detaljhandelsskatt.

Vid en producentskatt uttages skatten av den som tillverkar eller importerar

skattepliktig vara, och skatteplikten inträder då varan försäljes eller

då varan införes till riket. Skatten kan utgå på det pris som tillämpas vid

försäljning i större poster till återförsäljare. Kommittén uppskattar antalet

skattskyldiga vid en producentskatt till ca 75 000 eller -— om vissa mindre

producenter undantages —- till ca 45 000, jordbrukare dock ej medräknade.

Vid en partihandelsskatt uttages skatten i princip hos den som säljer skattepliktig

vara till detaljhandlare, d. v. s. hos grossist eller producent. Därjämte

måste skatt uttagas hos sådana större detaljister som på inköpsSidan

är att jämställa med grossist eller som bedriver egen tillverkning. Importvaror

beskattas vid importtillfället, utom i fråga om sådan import som

sker till grossist eller producent för omsättningsändamål eller för bearbetning.

Skatten utgår på det aktuella fakturavärdet. Därvid är att märka, att

justering av skattesatsen är erforderlig när skatten måste beräknas på konsumentpris,

d. v. s. vid försäljning direkt till förbrukare. Om skatt skall

uttagas vid importtillfället, beräknas den på varans cif-värde inklusive tull

och andra förekommande avgifter. Kommittén uppskattar antalet skattskyldiga

vid denna beskattningsform till ca 100 000 eller — om vissa mindre

producenter undantages — till ca 60 000, jordbrukare dock ej medräknade.

Vid en detaljhandelsskatt uttages skatten hos den som säljer skattepliktig

vara till konsument, d. v. s. i första hand hos detaljhandlare men även

hos grossister och producenter som bedriver direktförsäljning. Därjämte uttages

skatt vid import som sker direkt till förbrukare. Skatten utgår på

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

det aktuella vederlaget, i fråga om import på cif-priset inklusive tull och

andra förekommande avgifter. Kommittén uppskattar antalet skattskyldiga

vid detta alternativ till ca 200 000, jordbrukare dock ej medräknade.

Av det anförda framgår, att man ej kan tala om någon renodlad detaljhandels-

eller partihandelsskatt. På grund av distributionens skiftande

struktur på olika områden måste båda skatteformerna få visst inslag av

producentskatt. Detta gäller i särskilt hög grad om jordbrukarna blir skattskyldiga.

En detaljhandelsskatt får därjämte ett inte obetydligt inslag av

partihandelsskatt. Av praktiska skäl kominer jag likväl att i fortsättningen

begagna mig av benämningarna producentskatt, partihandelsskatt och detaljhandelsskatt.

Producentskatt

Kommitténs analys av formerna för en allmän skatt på färdigvaror har

tyngdpunkten lagd på alternativen partihandelsskatt och detaljhandelsskatt,

medan producentskatten fått en mera summarisk behandling. Anledningen

härtill synes närmast vara, att sistnämnda skatt ur skattetekniska och andra

synpunkter visar stor överensstämmelse med en partihandelsskatt. Sammanfattningsvis

uttalar kommittén, att de med en producentskatt förenade

problemen är av samma men väsentligt påtagligare natur än de som föreligger

vid en partihandelsskatt. Med hänsyn härtill finner sig kommittén

böra förorda en partihandelsskatt framför en producentskatt och anser på

grund härav att en allmän skatt på färdigvaror bör utformas såsom antingen

en partihandelsskatt eller en detaljhandelsskatt. Kommitténs ställningstagande

härvidlag har rönt allmän anslutning vid remissbehandlingen.

Även enligt min uppfattning är det från praktiska synpunkter mindre

lämpligt att en färdigvaruskatt utformas såsom en producentskatt. Valet

i fråga om en allmän färdigvaruskatt bör stå mellan en skatt med tyngdpunkten

lagd till detaljhandelsledet eller till partihandelsledet.

Detaljhandelsskatt eller partihandelsskatt

Kommittén har funnit att en partihandelsskatt ur redovisnings- och kontrollsynpunkt

har den fördelen att antalet skattskyldiga blir betydligt lägre

än vid en detaljhandelsskatt; dessutom torde man kunna räkna med att de

skattskyldiga företagen har god bokföringsstandard. Man undgår vidare

skattskyldighet för vissa svårkontrollerbara kategorier av företagare såsom

gårdfarihandlare, torghandlare och postorderfirmor. Vidare uppstår mindre

problem i anledning av uttag ur rörelse för egna och anställdas behov,

kontantinköp, som verkställes utan bokföringsåtgärd m. m., än fallet blir vid

en detaljhandelsskatt. Det lägre antalet skattskyldiga vid en partihandelsskatt

medför därjämte enligt kommittén lägre kostnader för såväl staten

som näringslivet. Enligt av kommittén gjord överslagsberäkning skulle det

allmännas kostnader vid en partihandelsskatt uppgå till 5 å 6 milj. kronor

per år mot 8 å 9 milj. kronor vid en detaljhandelsskatt.

s. 175 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

175

Skillnaden i kostnaderna mellan de båda alternativen får emellertid ses

mot bakgrunden av att kommittén i syfte att underlätta handhavandet av

en partihandelsskatt föreslagit vissa begränsningar av skattskyldigheten.

Sålunda förordar kommittén, att skattskyldighet ej skall föreligga för producenter

med en årsomsättning av skattepliktiga varor understigande 20 000

kronor och ej heller för handelsföretag med en årsomsättning av mindre

än 50 000 kronor. Dylika företag skall enligt förslaget i stället erlägga skatt

vid sina varuinköp. Vid en detaljhandelsskatt däremot avses skattskyldigheten

i stort sett kunna anknytas enbart till yrkesmässigheten. Kommittén

förordar dock även vid detta alternativ viss begränsning av skattskyldigheten,

nämligen i fråga om varuförsäljning i mindre omfattning av rörelseidkare,

vilkas huvudsakliga verksamhet avser tillhandahållande av vissa

tjänsteprestationer. Därjämte föreslås, att sömnads- och skrädderiföretag

med en årsomsättning understigande 10 000 kronor skall undantagas från

skattskyldighet och i stället beskattas för sina inköp. De föreslagna begränsningarna

av skattskyldigheten leder enligt vad kommittén funnit till större

ojämnhet i beskattningen vid en partihandelsskatt än vid en detaljhandelsskatt.

Om såsom kommittén förutsätter skattesatsen hålles låg, anses ojämnheten

dock bli av mindre betydelse. Ojämnhet i beskattningen enligt partihandelsalternativet

uppstår dessutom genom att jordbrukarnas egenförbrukning

och direktförsäljning av hemmaproducerade livsmedel ej avses

bli beskattade vid detta alternativ, men härvidlag begränsas ojämnheten

genom vissa av kommittén förordade undantag från skatteplikt på livsmedelsområdet.

Vid remissbehandlingen har från flera håll påtalats den ojämnhet i beskattningen

som framförallt partihandelsalternativet enligt kommitténs förslag

leder till. Detta har i vissa fall åberopats när förord getts åt detaljhandelsalternativet.

Å andra sidan har framhållits, att ojämnheterna får

relativt ringa betydelse om, såsom förutsättes, skattesatsen hålles låg.

Vid sin bedömning av alternativen har kommittén vidare uppmärksammat,

att vissa större detaljhandelsföretag kan på inköpssidan jämställas

med grossister. För att dylika företag vid en partihandelsskatt ej skall

ställas gynnsammare än andra detaljhandlare — nämligen genom att deras

inköp beskattas på grundval av en prissättning som motsvarar vad som tilllämpas

till grossist — föreslår kommittén att detaljhandelsföretag med en

årsomsättning av minst 500 000 kronor skall bli skattskyldiga. Detta leder

till att en skattesatsdifferentiering blir erforderlig med hänsyn till att för

dylika företag, liksom i fråga om grossisters och producenters varuförsäljning

direkt till konsumenter, skatten måste beräknas på konsumentpriserna.

Kommittén finner det därvid icke praktiskt möjligt att tillämpa skattesatser

anpassade efter de för olika branscher eller varor varierande detaljhandelsmarginalerna

utan förordar eu enhetlig skattesatsncdsättning på

grundval av vad som kan sägas motsvara en genomsnittlig detaljhandelsmarginal.

Härigenom uppkommer enligt kommittén viss snedbelastning i

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungi. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

beskattningen som ej uppstår vid en detaljhandelsskatt, där skatten alltid

kan anknytas till ett och samma värde (konsumentpriset) och skattesatsen

därigenom kan göras enhetlig. Verkan av nyssnämnda snedbelastning

finner kommittén dock vara av mindre betydelse om, såsom förutsättes,

skattesatsen hålles låg.

Vid remissbehandlingen har påtalats, att eu enhetlig skaltesatsnedsättning

vid en partihandelsskatt medför ogynnsamma verkningar. Samtidigt

konstateras emellertid, att en differentiering anpassad efter de faktiska marginalförhållandena

inte är praktiskt genomförbar. Dessa förhållanden har i

många fall bidragit till att förord getts åt en detalj handelsskatt.

Kommittén har vidare framhållit att en detalj handelsskatt är rörligare

och därmed ett bättre konjunkturpolitiskt instrument än en partihandelsskatt.

Om skattesatsen vid en partihandelsskatt sänkes, kan krav ställas

från detaljhandelns sida om viss restitution av skatt som erlagts för varor

i lager. En partihandelsskatt leder i princip även till att detaljhandeln primärt

får bära skattekostnaden för inkuranta och lagerförstörda varor liksom

för varor som föranlett kundförlust. I anslutning härtill må även nämnas

att kommittén ifrågasätter en beskattning av detaljhandelns varulager

vid införandet av en partihandelsskatt.

Kommittén uttalar sammanfattningsvis, att en partihandelsskatt berör

ett färre antal skattskyldiga men blir av mera komplicerad natur, medan

en detalj handelsskatt blir enklare till sin konstruktion men berör ett större

antal skattskyldiga. Båda alternativen finner kommittén vara praktiskt genomförbara,

men ingetdera synes från mera allmänna utgångspunkter

kunna ges något bestämt företräde, speciellt som enligt kommittén valet

även blir beroende av läget vid tidpunkten för skattens införande. En ledamot

av kommittén uttalar sig dock till förmån för partihandelsalternativet

under motivering, att av honom föreslagen inskränkning av beskattningen

på livsmedelsområdet lättare synes kunna genomföras vid detta alternativ.

Vid remissbehandlingen har man i betydande utsträckning tagit ställning

till de båda alternativen. Meningarna är delade, men en tydlig övervikt

föreligger för en beskattning i detaljhandelsledet. Till förmån för detta alternativ

framhålles, att skatten blir enkel till sin konstruktion och mera neutralt

verkande genom att skattesatsen kan göras enhetlig och gränsdragningsproblem

i allt väsentligt undvikas. Dessa fördelar anses mer än väl

uppväga nackdelarna med det större antalet skattskyldiga. Till förmån för

en detaljhandelsskatt åberopas även andra skäl, bl. a. det förhållandet att

skatten kan närmare anknytas till de beskattningsregler in. m. som gäller

vid inkomstbeskattningen samt att en samordning kan ske av kontrollen

i fråga om detaljhandelsskatten och den direkta beskattningen.

I de uttalanden som gjorts till förmån för partihandelsalternativet åberopas

främst de lägre kostnaderna. De snedvridningar som följer av skattens

konstruktion bedömes såsom mindre väsentliga, då skattesatsen förutsättes

bli låg. De av reservanten åberopade skälen för en partihandelsskatt

har även fått viss anslutning.

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

Ställningstagandet till frågan huruvida en skatt på färdigvaror skall

utformas som en detaljhandelsskatt eller en partihandelsskatt bör enligt

min mening ske från utgångspunkten av att skatten i görligaste mån skall

förena god avkastning, enkel konstruktion, neutral verkan på gällande

produktions- och konsumtionsstruktur samt låga kostnader för såväl staten

som näringslivet.

Både en detaljhandelsskatt och en partihandelsskatt har god avkastningsförmåga.

Vid samma skattesats ger dock detaljhandelsskatten högre

avkastning. Detta beror främst på att beskattningsvärdet kommer att utgöras

av priset till konsument i stället för priset till detaljist. Av skattetekniska

skäl betingade undantag från skatteplikt måste dessutom bli mera

omfattande vid en skatt där skattskyldigheten i princip åvilar partihandelsledet.

Härtill kommer att en partihandelsskatt kan för konsumenterna

leda till prishöjningar utöver skatten genom att, där så är möjligt, oförändrade

procentuella handelspålägg tillämpas på de genom skatten höjda

inköpspriserna. Ur nu anförda synpunkter synes därför detaljhandelsskatten

böra ges visst företräde.

I fråga om skattens konstruktion är särskilt att märka att skattskyldigheten

vid en detaljhandelsskatt i huvudsak kan anknytas enbart till yrkesmässighetsbegreppet.

Detta synes av praktiska skäl inte möjligt vid en partihandelsskatt,

utan här får skattskyldigheten dessutom regleras genom

särskilda gränsdragningar. Sådana gränsdragningar medför olägenheter genom

att vid försäljningar till producenter, grossister och detaljister skatt

skall uttagas i vissa fall men i andra fall inte. Detta förhållande liksom

vissa andra gränsdragningsproblem kan försvåra såväl de skattskyldigas

redovisning som skattekontrollen. Även en detaljhandelsskatt är emellertid

förenad med vissa olägenheter av liknande natur. Det sagda torde bl. a. gälla

rörelser av typen gårdfarihandel, torghandel, postorderfirmor o. dyl. Dessa

svårigheter synes dock vara betydligt mindre än de som kan uppstå vid en

partihandelsskatt.

En detaljhandelsskatt är vidare enligt min mening mera neutralt verkande

än en partihandelsskatt. De särskilda gränsdragningarna vid en partihandelsskatt

medför nämligen viss ojämnhet i beskattningen, som kan draga

med sig rubbningar i konkurrenshänseende. Sådana konsekvenser behöver

ej uppkomma vid en detaljhandelsskatt. Vidare synes det, såsom kommittén

framhållit, erforderligt att skattesatsen vid en partihandelsskatt differentieras,

medan skattesatsen vid eu detaljhandelsskatt kan vara enhetlig. Härjämte

uppkommer vid eu partihandelsskatt risk för att strukturförändringar

vidtas i syfte att minska skatteunderlaget, t. ex. genom att vissa funktioner

överflyttas till detaljhandelsledct.

Ur kostnadssynpunkt synes i och för sig partihandelsallernativet ha

visst företräde. Detta förutsätter dock alt skattskyldigheten inskränkes på

sätt kommittén föreslagit. Om man av hänsyn till de snedbelastningar

kommitténs gränsdragningar medför anser sig höra utvidga skattskyldigheten

ökar emellertid kostnaderna. Därjämte medför eu eventuell tjänstebeskattning

större kostnadsökning vid eu partihandelsskatt än vid en de
12

Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 162

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

taljhandelsskatt. Kommittén framhåller sålunda att, vid en komplettering

av en partihandelsskatt med tjänstebeskattning, ökar antalet skattskyldiga

med ca 50 procent, medan motsvarande utbyggnad av detaljhandelsskatten

medför endast ringa ökning av de skattskyldigas antal. — Vidare må framhållas

att, om kostnaderna ses i förhållande till skatteutfallet, synes detaljhandelsskatten

vara likvärdig med partihandelsskatten, särskilt om en

tjänstebeskattning därjämte införes. För näringslivets del kan visserligen

sägas att, då en detaljhandelsskatt engagerar ett större antal skattskyldiga,

kostnaderna blir större än vid en partihandelsskatt. Å andra sidan medför

den enklare konstruktionen av en detaljhandelsskatt att redovisningen underlättas.

Till förmån för en detaljhandelsskatt talar vidare, att en sådan

skatteform ej behöver kompletteras med en beskattning av detaljhandelns

lager, att handeln undgår skattebelastning för varuförluster, inkurans m. m.

och att eventuella framtida skattesatsjusteringar inte påverkar detaljhandelns

lagerhållning.

Under hänvisning till vad sålunda anförts finner jag mig böra förorda

att den allmänna indirekta beskattningen utformas såsom en detaljhandelsskatt.

Skatten synes lämpligen, såsom kommittén också föreslagit,

böra benämnas allmän varuskatt.

Som jag tidigare anfört bör skatten sättas i kraft den 1 januari 1960.

Riktlinjer för den allmänna varuskatten

Mitt ställningstagande till förmån för en allmän varuskatt i detaljhandelsledet

har såsom framgått av det föregående skett på grundval av en sammanfattande

bedömning från mera allmänna synpunkter av kommitténs båda

huvudalternativ. Jag avser nu att ingå på beskattningens närmare utformning

i olika avseenden. Dessförinnan vill jag emellertid lämna en kort karakteristik

av det av mig förordade beskattningsalternativet med angivande

av vissa grundläggande principer som jag funnit böra ligga till grund för beskattningsformens

uppbyggnad.

En allmän varuskatt i detaljhandelsledet är till sin konstruktion en skatt

på konsumtionen inom landet, uttagen i det sista ledet som varan passerar

på sin väg till den slutlige konsumenten. Jag bortser i detta sammanhang

från att även vissa tjänsteprestationer kan omfattas av beskattningen. Med

varor förstås här materiella ting av lös egendoms natur.

Skattens anknytning till den slutgiltiga konsumtionen har betydelse i

olika avseenden. Härvidlag må först nämnas att skatten i princip träffar

all slags konsumtion oberoende av konsumentens ställning. Skatt skall sålunda

utgå såväl på den privata och offentliga konsumtionen som på näringslivets

konsumtion. Å andra sidan följer av skattens konstruktion att anskaffning

av vara för återförsäljning eller för bearbetning till annan förädlad

eller sammansatt vara icke är att hänföra till skattepliktig konsumtion.

Däremot blir anskaffning av varor, som användes såsom hjälpmedel för

bearbetning eller framställning av varor, liksom anskaffningar av inventa
-

s. 179 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

179

rier för varudistributionens fullgörande att anse såsom skattepliktig konsumtion.

Detsamma gäller varor som anskaffas för produktion eller reparation

av byggnader och annan fast egendom. Härav följer att inte blott

konsumtionsvaror av typen livsmedel, kläder, möbler etc. utan även investeringsvaror

sådana som maskiner, transportmedel, byggnadsvaror och inredningsdetaljer

för byggnader i princip faller inom det skattepliktiga varuområdet.

Med skattens anknytning till den slutgiltiga konsumtionen följer också,

att i första hand färdigvaror blir föremål för beskattning. Därvid göres ingen

skillnad på varor i färdigt skick eller olika slags delar till sådana varor.

Såsom exempel kan nämnas att såväl motorfordon som reservdelar till sådana

är att hänföra till skattepliktiga varor. Utöver färdigvaror jämte delar

till färdigvaror kan emellertid även halvfabrikat och råvaror i vissa fall

medföra beskattning, t. ex. byggnadsmaterial, i fråga om vilka byggmästaren

enligt de av mig föreslagna reglerna blir att anse som konsument.

Förutsättning för att skatt skall utgå är att varan i och för sig är skattepliktig.

Såsom tidigare nämnts är skatteplikten begränsad till materiella

ting av lös egendoms natur. Detta innebär att handlingar, vilkas värde grundar

sig på rättigheter av olika slag — såsom aktier, obligationer, biljetter

och lottsedlar — icke är i vad gäller dylikt värde att anse som varor. Ej

heller är fast egendom att hänföra till vara. Härutöver kan emellertid speciella

skäl, t. ex. av skatteteknisk natur, motivera särskilda undantag från

skatteplikt för varor, som med hänsyn till sin art i och för sig borde bli

föremål för beskattning. Jag kommer i det följande att föreslå vissa sådana

undantag från beskattningen. Härvidlag har jag i möjligaste mån följt den

principen, att undantag från beskattning för viss vara skall gälla oavsett för

vilket ändamål den förbrukas och att undantaget inte skall vara beroende

av om varan förbrukas för det ändamål, som primärt utgjort motiv för undantaget.

Med beskattningens konstruktion följer vidare, att skattskyldigheten

kommer att åvila den som säljer skattepliktig vara till konsument. Såsom

förutsättning för skattskyldighet skall vidare gälla att försäljningen av

skattepliktiga varor sker i yrkesmässig rörelse. Med sådan försäljning likställes

i beskattningshänseende uttag av varor ur rörelse för rörelseidkarens

eller dennes anställdas konsumtion. Någon annan gräns för skattskyldigheten

än vad som betingas av yrkesmässigheten erfordras i princip inte vid

en detaljhandelsskatt. Med hänsyn till att skatten avses skola omfatta samtliga

livsmedelsvaror skall skattskyldighet även föreligga för jordbruksidkare

i fråga om direktförsäljning och egenförbrukning av hcmmaproduceradc

alster. Härvidlag liksom beträffande annan försäljningsverksamhet

kommer jag dock i det följande av praktiska skäl alt föreslå, att skattskyldighet

inte skall föreligga vid varuförsäljning i allenast ringa omfattning.

En utformning av skattskyldigheten enligt här antydda principer leder

till att skatten i första hand kommer att uttagas i detaljhandeln, eftersom

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

denna normalt är sista ledet i tillverknings- och distributionskedjan. Med

detaljhandel är att förstå inte blott butikshandel utan även torghandel,

gårdfarihandel, postorderhandel och andra former av handel som riktar sig

direkt till konsumenterna. Skatten kan dessutom komma att uttagas i producent-

och grossistleden, därest i dessa led försäljning av skattepliktig

vara sker direkt till konsument eller sådan vara uttages ur rörelsen för konsumtionsändamål.

Om skattepliktig vara importeras för direkt konsumtion

och sålunda inte blir föremål för återförsäljning inom landet, måste skattskyldigheten

av praktiska skäl åvila konsumenten. Jag kommer dock i det

följande att föreslå viss begränsning av skatteplikten vid s. k. direktimport.

En generell varubeskattning kan av praktiska skäl icke utformas såsom

en specifik skatt med för varje vara fixerade absoluta skattesatser, utan

skatten måste ges formen av en värdebeskattning. Något undantag från

denna regel bör inte ifrågakomma.

En allmän varuskatt utformad på sätt som nu antytts blir ganska enkel

till sin konstruktion. Detta utesluter emellertid inte att problem kan uppstå

där det såväl för beskattningsmyndigheten som för den skattskyldige

kan vara svårt att bedöma huruvida skatteplikt eller skattskyldighet föreligger

i ett enskilt fall. Detta beror bland annat på att det i författningstexten

inte torde vara möjligt att i detalj angiva det skattepliktiga varuområdets avgränsning

eller att ge en allmängiltig eller entydig definition av yrkesmässighetsbegreppet.

Såsom jag närmare kommer att redovisa i det följande har

jag funnit mig böra biträda kommitténs förslag om inrättandet av ett centralt,

för riket i dess helhet gemensamt organ med uppgift alt verka för en

enhetlig tillämpning av den allmänna varuskatten. Jag har funnit lämpligt,

att denna uppgift anförtros åt riksskattenämnden. Det torde få ankomma

på nämnden, som i detta hänseende närmast kan jämföras med den vid den

allmänna omsättningsskatten fungerande centrala omsättningsskattenämnden,

att utfärda sådana anvisningar, besked m. m. som blir erforderliga i

nyss berörda avseenden.

Den i det föregående skisserade utformningen av en allmän varuskatt ansluter

sig i sina huvuddrag till det av kommittén framlagda detaljhandelsalternativet.

— Kommitténs författningsförslag enligt detta alternativ torde

såsom Bihang få fogas till statsrådsprotokollet i förevarande ärende. _- I

olika avseenden har jag funnit mig böra förorda en gentemot kommittéförslaget

avvikande utformning av beskattningen. Det synes lämpligt att vid

redogörelsen härutinnan följa i stort sett samma disposition som kommittén

använt. I det följande kommer jag därför att var för sig behandla skattens

utformning med avseende på beskattningsområdet, skattskyldigheten och

skattens beräkning. Därefter framlägges förslag om skattens storlek på

grundval av vissa verkställda beräkningar angående skatteunderlaget. Spörsmålet

huruvida varubeskattningen skall kompletteras med en beskattning

jämväl av tjänsteprestationer behandlar jag såsom tidigare nämnts först

längre fram.

s. 181 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

181

Beskattningsområde m. m.

Allmänna synpunkter. Kommittén har intagit den principiella ståndpunkten,

att den allmänna varuskatten bör göras så vidsträckt som möjligt och

att endast rent tekniska skäl kan utgöra motiv för att varor undantages från

skatteplikt. Därigenom kan skattesatsen hållas låg, varjämte skatteredovisning

och kontroll underlättas. Med denna inställning till varuskattens omfattning

föreslår kommittén, att undantagen från skatteplikt begränsas till

råvaror och annat material för jordbruk med binäringar, vissa levande djur,

jord, sand, grus och sten i obearbetat eller krossat skick, ved och torvbränslen,

rusdrycker, tobaksvaror, tidningar och tidskrifter, flygplan och vissa

fartyg samt viss krigsmateriel. — Kommittén har därjämte såsom undantag

upptagit exportvaror. Som tidigare berörts är den föreslagna skattefriheten

för exportvaror inte anknuten till varorna som sådana utan en följd

av att endast konsumtionen inom landet avses bli beskattad.

Vid remissbehandlingen har allmänt understrukits önskvärdheten av att

beskattningen göres så generell som möjligt och att undantagen från skatteplikt

begränsas. Åtskilliga yrkanden om undantag utöver vad kommittén

förordat har dock förekommit. Särskilt har man vänt sig mot den föreslagna

beskattningen av livsmedelsvarorna samt jordbrukarnas egenförbrukning

och direktförsäljning ävensom mot att byggnadsmaterial och investeringsvaror

icke undantagits från beskattning. Å andra sidan har förslag framförts

om att under beskattningen inbegripa vissa av kommittén undantagna

varor. De av kommittén föreslagna undantag, som föranlett erinringar, är

i huvudsak rusdrycker, tobaksvaror samt tidningar och tidskrifter.

Såsom kommittén framhållit bör en generell indirekt beskattning göras

så vidsträckt som möjligt. Varje undantag från skatteplikt är ägnat att i

viss mån förtaga beskattningens generella verkan samtidigt som skattens

handhavande kompliceras inte minst ur redovisnings- och kontrollsynpunkt.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att det vid remissbehandlingen framförts

speciella ersättningskrav från handelns sida för de merkostnader, som

undantag från skatteplikt anses medföra för de skattskyldiga. I likhet med

kommittén anser jag därför att undantagen i princip bör begränsas till vad

som är betingat av skattetekniska skäl. Kommittén har emellertid för sin del

föreslagit även vissa undantag av andra skäl. Vad kommittén härvidlag anfört

har jag endast delvis funnit mig kunna biträda. Från nu angivna utgångspunkter

kommer jag att i det följande behandla de olika varuområden

där skattefrihet kan ifrågasättas.

Jordbruksråvaror m. m. Kommittén har föreslagit undantag från skatteplikt

för följande råvaror och material för jordbruket med binäringar, nämligen

utsäde, fröer, foder- och gödselmedel, torvströ, konserveringsmedel för

foder, hetningsmedel, bakteriekulturer för växter, medel för bekämpande av

ogräs, växtskyddsmedel, skogsplantor, skogsfröer samt plantor av icke-perenna

växter för trädgårdsodlingen. Som motivering har kommittén bl. a. åbe
-

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

ropat den dubbelbeskattning, som eljest skulle bli fallet med hänsyn till att

livsmedlen enligt kommitténs förslag skall beskattas.

Vid remissbehandlingen bär från några håll ifrågasatts lämpligheten av

att i författningen närmare ange det i förevarande hänseende skattefria varuområdet.

En naturligare lösning skulle vara att här ifrågavarande varor

undantoges från skatteplikt på motsvarande sätt som vid skattefri försäljning

av råvaror och material till producent. Ett annat förslag går ut på att

begränsa skattefriheten till sådana varuslag, som icke försäljes i detaljhandelsförpackningar.

Den allmänna varuskatten är såsom nämnts avsedd att träffa den slutliga

konsumtionen men inte förbrukningen av material och dylikt för produktiva

ändamål. Redan med hänsyn härtill synes råvaruförsörjningen för

jordbruk med binäringar icke böra bli föremål för beskattning, enär resultatet

eljest skulle bli dubbelbeskattning i fråga om de färdigvaror som omfattas

av skatteplikt. Det kafi alltså ifrågasättas huruvida anledning föreligger

att, såsom kommittén föreslagit, från skatteplikt särskilt undantaga

de råvaror det här är fråga om. Kommittén har till stöd för sin ståndpunkt

åberopat det skattetekniska skälet, att jordbrukare i allmänhet inte blir

skattskyldiga och underkastade kontroll enligt de regler, som avses skola

gälla för rörelseidkare. Det har inte heller ansetts lämpligt att generellt föreskriva,

att jordbrukare vid sina inköp skall jämställas med rörelsedrivande

tillverkare. Av hänsyn härtill har kommittén valt att inbegripa de viktigare

råvarorna i det specificerade skattefria varuområdet. Jag finner mig i princip

böra biträda detta förslag. Förutskickas kan att trädgårdsnäringens utövare

redan i sin egenskap av rörelseidkare blir berättigade till skattefria

råvaruinköp.

Det bör emellertid beaktas alt de av kommittén föreslagna varorna inte

uteslutande säljes till jordbruket och dess binäringar. Att begränsa skattefriheten

till denna köparekategori skulle vara ägnat att försvåra skattens

handhavande. Om man av denna anledning skulle medge generellt undantag

från skatteplikt för varuområdet i fråga, kan emellertid andra praktiska

olägenheter uppstå i vissa fall. Fröer, vissa gödningsmedel in. m. säljes i viss

utsträckning för privat trädgårds- och växtodling i särskilda härför avpassade

smärre förpackningar eller på liknande sätt. Dylik försäljning bedrives

i betydande utsträckning av andra rörelseidkare än sådana, som levererar råvaror

till jordbruket, t. ex. livsmedels- och färghandlare. För sådana rörelser

skulle ett generellt undantag för varorna i fråga medföra praktiska olägenheter

genom att varusortimentet då kommer att bestå av såväl skattefria

som skattepliktiga varor. Mot bakgrunden av vad sålunda anförts finner jag

mig böra föreslå sådan begränsning i det skattefria varuområdet, att däri

inte skall ingå exempelvis blomster- och köksväxtfröer som säljes över disk

i särskilda detaljhandelsförpackningar och ej heller sådana gödnings-, ogräsbekämpnings-

eller växtskyddsmedel som försäljes på motsvarande sätt. Härutöver

har jag inte funnit anledning till erinran mot kommitténs avgränsning

av de skattefria varuslagen.

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

Levande djur. Såsom ett komplement till skattefriheten för jordbruksråvaror

m. in. bär kommittén förordat, att även levande inventarier i jordbruket

skall undantagas från skatteplikt och att därvid av praktiska skäl undantag

göres för all försäljning av levande djur, dock icke fisk, kräftdjur

och musslor.

Vid remissbehandlingen bar icke anförts någon erinran mot kommitténs

förslag i denna del.

I likhet med kommittén anser jag att jordbrukets levande inventarier bör

undantagas från skatteplikt. Undantaget bör ges generell karaktär. Genom

undantaget erhålles anknytning till den i det följande föreslagna skatteplikten

i fråga om kött, fläsk, slaktade fjäderfä in. in. Skatteplikt bör å andra

sidan föreligga för fiskar och andra djur, som säljes i levande skick såsom

livsmedelsvaror, likaså för i s. k. zoologiska affärer tillhandahållna djur, såsom

akvariefiskar, vissa burfåglar m. m.

Tilläggas kan att med den här förordade avgränsningen kommer våra vanliga

husdjur, t. ex. hundar och katter, att falla utanför det skattepliktiga

området.

Livsmedelsvaror m. m. Enligt kommitténs förslag skall livsmedelsvarorna

heskattas. Kommittén har härutinnan framhållit, att dessa varor svarar för

ca 50 procent av den totala privata konsumtionen — vin, sprit och tobak

icke medräknat — och att ett undantag därför måste leda till en avsevärt

högre skattesats på det resterande varuområdet om samma skatteintäkt

skall ernås. Såsom komplement till beskattningen av livsmedlen har kommittén

såsom nämnts även föreslagit, att skatt skall utgå för jordbrukarnas

egenförbrukning och direktförsäljning av hemmaproducerade livsmedel. Föreligger

därvid inte skattskyldighet för annan jämsides med jordbruket

bedriven verksamhet, avses skatten skola uttagas i särskild ordning.

Vid remissbehandlingen har skiljaktiga meningar framförts i fråga om beskattningen

av livsmedelsvarorna. Ett flertal remissinstanser har ansett de

av kommittén anförda skälen bärande och sålunda biträtt förslaget. Därvid

har dock som regel förutsatts att särskilda kompensationsåtgärder vidtas.

Man har även i dessa fall allmänt biträtt förslaget om att beskatta jordbrukets

förbrukning av hemmaproducerade livsmedel. Andra remissinstanser

bar emellertid i stället för ett kompensationssystem förordat undantag från

beskattning för vissa oumbärliga varor. Därigenom skulle man skapa ett

s. a. s. skattefritt bottenskikt, önskemålen går främst ut på att livsmedelsvarorna

helt eller delvis undantages från beskattning. Om så sker anses allmänt

någon särskild beskattning av jordbrukets förbrukning och direktförsäljning

av egna livsmedelsprodukter icke behöva ifrågakomma.

I likhet med kommittén anser jag att ställningstagandet till frågan om beskattning

av livsmedelsvarorna bör ske med utgångspunkt från varuområdets

betydelse för skatteutfallet och de skattetekniska konsekvenser som ett

undantagande från skatteplikt kan medföra. Livsmedclsvarornas betydelse i

förstnämnda hänseende har särskilt uppmärksammats av statens jordbruks
-

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1!)59

nämnd. På grundval av kommitténs siffermaterial konstaterar nämnden, att

ett undantag för samtliga livsmedelsvaror utom kaffe, Öl, läskedrycker och

vissa importfrukter och bär skulle medföra en minskning av skatteunderlaget

med omkring en tredjedel och leda till ett skattebortfall av motsvarande

storlek. Detta förhållande visar enligt min mening den betydelse eu

beskattning av livsmedelsvarorna har för skattesatsens storlek. Liksom kommittén

anser jag det angeläget, att skattesatsen kan hållas låg. Om man

skall kunna erhålla samma skatteintäkt med livsmedelsområdet undantaget

från beskattning, skulle enligt jordbruksnämndens beräkning skattesatsen

lå sällas ca 50 procent högre än om livsmedelsvarorna medtages. Även vid

en relativt låg beskattning medför detta en markant skärpning av skattesatsen

och därmed en mera märkbar förskjutning i prisrelationerna mellan

det skattefria och det skattepliktiga varuområdet.

Med hänsyn till vad som nu sagts synes det mig uteslutet att från beskattningen

helt undantaga livsmedelsområdet. Vid remissbehandlingen har man

också allmänt kommit till samma slutsats och därför ifrågasatt en begränsad

skattefrihet på livsmedelsområdet. Därvid har man i vissa fall förordat

samma begränsade undantag som gällde under den allmänna omsättningsskattens

tid, d. v. s. skattefrihet för mjöl, gryn, matbröd, mjölk, grädde, matfett,

ägg och potatis. Beträffande detta förslag vill jag framhålla att nämnda

varuslag för närvarande representerar ett värde av ca 3 500 milj. kronor

inom den privata konsumtionen eller i runt tal en tredjedel av den

totala privata konsumtionen av egentliga livsmedel. Ett undantag för dessa

varor skulle därför föranleda ett icke oväsentligt skattebortfall. Härtill kommer

att ett undantag av angiven omfattning kan förväntas medföra betydande

redovisnings- och kontrolltekniska olägenheter. Varuslagen i fråga

säljes regelmässigt av rörelseidkare, som även tillhandahåller andra varor,

och konsumenternas inköp sker i regel samtidigt med inköp av sådana varor,

som avses skola bli beskattade. Att hålla isär försäljningen av skattefria

varor från den övriga försäljningen medför olägenheter och extra kostnader

för de skattskyldiga samtidigt som undantagen försvårar varuskattekontrollen.

Det må i sammanhanget erinras om de från handelns sida framförda

kraven på särskild ersättning för de merkostnader som kan förväntas

uppstå vid inskränkningar i beskattningsområdets omfattning.

Mot bakgrunden av vad nu anförts finner jag mig böra biträda kommitténs

förslag om att livsmedelsområdet skall inbegripas under beskattningen.

Spörsmålet om skatt även skall utgå för jordbrukarnas egenförbrukning

och direktförsäljning av hemmaproducerade livsmedel tar jag upp i det

följande vid behandlingen av frågan om skattskyldigheten. Redan här vill

jag dock framhålla att jag funnit mig i princip böra biträda kommitténs

förslag om att skatt skall utgå för dylik förbrukning och försäljning.

Drivmedel och andra bränslen. Kommittén har förordat, att av kontrolltekniska

skäl undantag göres för bränslen av ved och torv, medan skatt föreslås

skola utgå på andra bränslen liksom på drivmedel. Därvid är emellertid

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

Kungl. Maj:Is proposition nr 162 är 1959

att märka att skatt inte avsetts skola utgå för industrins bränsle- och drivmedelsförbrukning,

enär denna är att anse såsom förbrukning för produktivt

ändamål.

Vid remissbehandlingen har i några fall ifrågasatts, huruvida icke även

ved- och torvbränslen borde beskattas med hänsyn till att eljest rubbningar

kan uppstå i den allmänna omsättningen av olika bränsleslag. Å andra sidan

har en del remissinstanser ställt sig avvisande till en ytterligare beskattning

på bränsle- och drivmedelsområdet utöver vad som redan gäller.

Därvid har åberopats, att, sedan kommitténs förslag framlagts, den allmänna

energiskatten införts.

I likhet med kommittén finner jag att drivmedel och andra bränslen vid

produktivt nyttjande är att jämställa med råvaror och sålunda ej skall omfattas

av den allmänna varuskatten. Av praktiska skäl synes det emellertid

icke möjligt att inom industriell eller liknande verksamhet särskilja den förbrukning

av bränslen och drivmedel som sker för direkt produktivt ändamål

från annan förbrukning. Härtill kommer att distributionen av ifrågavarande

varuslag för industriellt och privat behov i icke ringa utsträckning

sker genom gemensamma kanaler. Med hänsyn härtill skulle en begränsning

av skattefriheten till den produktiva förbrukningen medföra icke oväsentliga

redovisnings- och kontrolltekniska olägenheter. Av anförda skäl och

med beaktande av att avvägningen av skattebelastningen på dessa varor kan

ske inom den allmänna energibeskattningens ram anser jag mig kunna

föreslå, att drivmedel och andra bränslen i princip undantages från den allmänna

varuskatten. Undantaget bör dock självfallet endast avse ämnen som

allmänt utnyttjas för uppvärmning eller energialstring. Skattefrihet bör

icke föreligga när varorna tillhandahålles såsom vanliga butiksvaror i konsumentförpackning

eller motsvarande. Fotogen, rödsprit samt gasol och liknande

bör emellertid — med hänsyn till svårigheterna att uppdraga rationella

gränser mellan försäljning i olika slags förpackningar — alltid gå fria

från beskattning.

Varor för invcsteringsändamål. Kommittén har förordat att den allmänna

varuskatten skall omfatta byggnadsmaterial och andra

investeringsvaror såsom maskiner, transportmedel in. m. Från

skatteplikt på detta område har kommittén dock av kontrolltekniska skäl

undantagit jord, sand, grus och sten i obearbetat eller krossat skick. Av

andra särskilda skäl förordar kommittén undantag för vissa fartyg, flygplan

och viss krigsmateriel. Till frågan om skattefriheten för sistnämnda

varuslag återkommer jag senare.

I remissyttrandena har i flera fall anförts erinringar mot en beskattning

på nu ifrågavarande områden. Man har framhållit att en beskattning av

byggnadsmaterial leder till fördyrade kostnader för bostadsbyggandet och

dessutom kan få en fördröjande verkan på rationaliseringen inom byggnadsområdet.

I några fall uttalas vidare att man ur angelägenhetssynpunkt

ej kan göra någon skillnad mellan bostadsbyggande och annat byggande.

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

Yttrandena utmynnar i önskemål om att byggnadsverksamheten fritages

från beskattning genom att undantag helt eller delvis göres för byggnadsmaterial.

Förslaget om undantag för jord, sand, grus och sten har inte föranlett

några erinringar.

Vad angår förslaget om skatt på andra investeringsvaror har vid remissbehandlingen,

delvis i anslutning till vad två reservanter inom kommittén

på denna punkt anfört, yrkanden framställts om skattefrihet, framför allt

från näringslivets sida. Därvid har uttalats, att en beskattning på detta

område leder till ökade kostnader och försämrad konkurrenskraft för näringslivet.

En beskattning skulle vidare verka hämmande på investeringsverksamheten

i ett läge, då rationaliseringar är nödvändiga för att möta den

hårda konkurrensen utifrån och på världsmarknaden. Olika förslag framlägges

om hur skattefriheten skall utformas. Bl. a. föreslås, att maskiner

och inventarier avsedda för stadigvarande bruk hos industri, jordbruk och

handel undantages från beskattning. Ett annat förslag som fått viss anslutning

går ut på att skattefriheten i stället ordnas genom ett restitutionsförfarande.

I förevarande fråga vill jag till en början framhålla att det inte är förenat

med några tekniska svårigheter att inordna nu ifrågakommande varor

under beskattningen. Vidare bör beaktas att värdet av varor, som utnyttjas

för byggnads- och andra investeringsändamål, representerar ett betydande

skatteunderlag. Enligt kommitténs beräkningar på grundval av uppgifter

avseende år 1955 skulle en beskattning av detta varuområde vid en detaljhandelsskatt

ge en intäkt per skatteprocent av 70 milj. kronor, varav 30

milj. kronor skulle falla på byggnadsmaterial och 40 milj. kronor på investeringarna

i övrigt. Av den av kommittén beräknade totala skatteintäkten

av 270 milj. kronor per skatteprocent skulle således drygt 25 procent

falla på här ifrågavarande varuområden. Denna andel torde i dagens läge

vara ungefär densamma. En beskattning även av investeringssektorn har

därför stor betydelse med hänsyn till önskvärdheten av en låg skattesats.

För att ernå samma skatteintäkt, om varuområdet undantages från beskattning,

skulle skattesatsen på det resterande området få höjas med 35

å 40 procent. Mot bakgrunden härav finner jag, liksom i fråga om livsmedelsvarorna,

övervägande skäl tala för den utformning av beskattningen

som möjliggör den lägsta skattesatsen.

När det vid remissbehandlingen framhållits, att en beskattning av här

ifrågavarande varuområden kommer att verka fördyrande på bostadsbyggandet

och på produktionen, torde detta i och för sig vara riktigt. Som jag nyss

påvisat måste man emellertid samtidigt beakta att den breddning av skatteunderlaget,

som ett inrymmande under beskattningen av dessa varuområden

medför, möjliggör en lägre skattesats än eljest skulle vara erforderlig om

man vill erhålla samma skatteintäkt. Med hänsyn till att förbrukningen av

varor för investeringsändamål endast till en del faller på den privata konsumtionen

torde en beskattning av dessa varor medföra en lägre total skattebelastning

på den privata sektorn än om skatten skulle läggas enbart på

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

konsumtionsvaror i trängre bemärkelse. Beträffande beskattningens inverkan

på näringslivet bör beaktas, att den allmänna varuskatten inte avses

skola träffa den industriella förbrukningen av råvaror och bränslen. Industrins

rörliga produktionskostnader kommer sålunda inte att påverkas,

och genom att skatt inte heller avses skola utgå på exportvaror men väl på

importvaror försämras inte konkurrensläget. Det blir alltså endast näringslivets

konsumtion av varor för varaktiga investeringar som beröres av skatten,

om man bortser från vissa förbrukningsartiklar som torde ha mindre betydelse

i sammanhanget. Vid en låg skattesats torde verkan på kostnadsläget

av en beskattning av här nämnd omfattning ha mindre betydelse. Härtill

kommer att enligt min uppfattning bör inte bara den privata sektorn

utan även näringslivet medverka då det gäller att nu tillföra staten nya inkomster.

Beträffande det från näringslivets sida framförda förslaget om ett

särskilt restilutionsförfarande vill jag ytterligare framhålla, att detta måste

ställa sig mycket invecklat och skulle kunna leda till ojämnhet i tilllämpningen.

De föreslagna restitutionsreglerna ansluter sig i åtskilliga

hänseenden till tidigare förordningar om investeringsavgift, vilka visat sig

ha varit förenade med vissa olägenheter som endast kan godtagas när fråga

är om anordningar av mera tillfällig karaktär.

Mot bakgrunden av vad som nu anförts finner jag mig böra biträda kommitténs

förslag på denna punkt och förordar således att byggnadsmaterial

och andra investeringsvaror inbegripes under beskattningen. I likhet med

kommittén anser jag vidare av kontrolltekniska skäl, att jord, sand, grus

och sten i obearbetat eller krossat skick i princip bör undantagas från skatteplikt.

Emellertid finner jag mig böra begränsa skattefriheten i så måtto, att

skatt skall utgå då varan med hänsyn till försäljningsform, kvantitet eller

förpackning är att anse som butikshandelsvara, ingående i säljarens normala

detaljhandelssortiment. Såsom exempel på sådan skattepliktig vara

må nämnas förefintliga småförpackningar av matjord för krukväxtodling,

vilka försäljes av detaljhandlare.

I ett remissyttrande har uttalats, att skatt inte bör utgå vid sådana överlåtelser

av tillgångar från ett företag till ett annat som sker i samband med

fusion, strukturrationaliseringar eller driftsomläggningar. Med anledning

härav vill jag framhålla att, så som reglerna om skattskyldighet enligt mitt

förslag bör utformas, ifrågavarande transaktioner regelmässigt torde bli

skattefria.

Fartyg och flygplan. Kommittén har föreslagit undantag från skatteplikt

för passagerare- och lastfartyg med en nettodräktighet av 20 registerton eller

däröver liksom för flygplan.

Vid remissbehandlingen har någon erinran ej anförts mot dessa förslag.

Då det av tekniska skäl torde vara omöjligt att upprätthålla en generellt

verkande beskattning av fartyg och luftfartyg, biträder jag kommitténs förslag

om skattefrihet på delta område. Skattefriheten bör omfatta alla slag av

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

fartyg med angiven nettodräktighet, dock icke sådana, i fråga om vilka förflyttningen

är av underordnad betydelse i förhållande till deras huvuduppgift.

Med denna till gällande tulltaxa anknutna avgränsning av det skattefria

varuområdet följer, att sådana flytande objekt som fyrskepp, flodsprutor,

mudderverk, pontonkranar och flytdockor hänföres till det skattepliktiga

varuområdet.

Skattefriheten för fartyg och luftfartyg torde inbegripa reservdelar, fast

inredning och dylikt, däremot inte lösa inventarier, förråd av förbrukningsartiklar

och liknande.

Krigsmateriel. Kommittén har förordat undantag från skatteplikt för sådan

krigsmateriel, som inköpes av staten och omfattas av gällande förbud

mot utförsel av krigsmateriel (SFS 1949:614). Härutinnan har kommittén

framhållit att det synes vara en onödig omgång att varuskatt skall uttagas

och kontrolleras vid försvarets inköp av kanoner, stridsvagnar etc.

Vid remissbehandlingen har uttalats, att nämnda utförselförbud huvudsakligen

avser tygmateriel och att det därutöver finns betydande varugrupper

som är speciellt avsedda för militärt bruk. Skattefriheten anses böra

omfatta även sådana varor. Å andra sidan har framhållits, att utförselförbudet

innefattar åtskilliga varor för vilka staten ej är ende köpare och att

skattefriheten inte synes böra gälla dessa varor.

I likhet med kommittén finner jag det vara en onödig omgång att beskatta

krigsmateriel med hänsyn till att sådan materiel till övervägande del

förvärvas endast av staten. En avgränsning av det skattefria området synes

lämpligen kunna ske genom anknytning till 1949 års kungörelse om utförselförbud

för krigsmateriel. Ett mera begränsat eller vidsträckt undantag

torde medföra praktiska olägenheter. Viss krigsmateriel, t. ex. vapen och

ammunition, inköpes emellertid icke blott för militärt bruk utan även av

andra än staten. Med hänsyn härtill föreslår jag, att skattefriheten för krigsmateriel

begränsas till vad som försäljes till staten för militärt bruk.

Rusdrycker och tobaksvaror m. m. Med hänsyn till de speciella förhållanden

som gäller vid försäljning och beskattning av rusdrycker (spritdrycker,

vin och starköl) har kommittén föreslagit att dessa varuslag ej skall inbegripas

under den allmänna varuskatten. Beträffande tobaksvarorna har

kommittén uttalat, att dessa varor i princip bör omfattas av skatten därest

bruttoprisförbudet slopas. Vissa skäl talar dock enligt kommittén för att

undantag göres för dessa varor och kommittén har därför hänfört dem till

det skattefria varuområdet. Av redovisningstekniska skäl har kommittén å

andra sidan föreslagit att den allmänna varuskatten skall omfatta andra

maltdrycker än starköl samt därjämte läskedrycker.

Vid remissbehandlingen har i några fall uttalats betänkligheter mot att

från en generell indirekt beskattning undantaga rusdrycker och tobaksvaror.

Gentemot förslaget att i varuskatten inbegripa Öl och läskedrycker har

s. 189 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

189

äter i vissa yttranden från branschhåll uttalats, att införandet av en allmän

varubeskattning inte får leda till en skärpning av den totala beskattningen

av nämnda varor. Belägges dessa med allmän varuskatt anses punktbeskattningen

böra sänkas i motsvarande mån.

Såsom jag redan framhållit är min principiella inställning, att den allmänna

varuskatten skall utgå på den prisnivå, som etablerats bl. a. genom

gällande punktbeskattning. Några speciella skäl att från varuskatten undantaga

exempelvis rusdrycker synes enligt min mening inte föreligga. Vad

angår tobaksvarorna bör dessa medtagas, enär ett undantagande skulle försvåra

såväl redovisning som kontroll. Härjämte är att märka, att de fasta

priskurantpriserna för tobaksvaror kommer att upphävas från och med den

1 januari 1960 och ersättas av ett riktprissystem. Med hänsyn till vad nu

anförts finner jag mig böra föreslå att den allmänna varuskatten skall omfatta

rusdrycker och tobaksvaror. Jag biträder kommitténs förslag att Öl

och läskedrycker skall omfattas av den allmänna varuskatten. Som jag tidigare

utvecklat är jag icke beredd att av denna anledning föreslå någon justering

av punktbeskattningen på sistnämnda varor.

Tidningar och tidskrifter. Kommittén har föreslagit undantag från skatteplikt

för tidningar och tidskrifter. Därvid har kommitténs ställningstagande

bl. a. motiverats av att man har att räkna med svårbemästrade problem vid

gränsdragningen mellan vad som är att anse som yrkesmässigt och icke yrkesmässigt

utgivna publikationer. En beskattning av dessa alster i produktionsledet

har även övervägts av kommittén men befunnits mindre lämplig.

I flera remissyttranden har ifrågasatts om inte tidningar och tidskrifter

borde inbegripas under en allmän varuskatt. Från branschhåll har dessutom

påtalats att kommittéförslaget innebär att skatt skulle utgå för böcker men

ej för tidningar och tidskrifter. Under motivering att skillnad ej bör göras

på olika former av det tryckta ordet yrkas, att undantag även göres för

böcker.

Såsom framgått av det föregående är min principiella uppfattning att en

allmän varuskatt bör göras så vidsträckt som möjligt. Ur denna synpunkt

finner jag det både angeläget och motiverat, att man utnyttjar det icke

oväsentliga skatteunderlag, som konsumtionen av periodiska publikationer

erbjuder. Härför talar även det förhållandet, att jag i likhet med kommittén

icke finner anledning att undantaga böcker från beskattning. Jag är visserligen

medveten om, att en beskattning av tidningar och tidskrifter erhjuder

vissa problem. Dessa synes dock kunna bemästras på ett tillfredsställande

sätt, därest beskattningen på området utformas enligt följande riktlinjer.

Till alt börja med bör från beskattning undantagas allmänna nyhetstidningar

eller vad som i dagligt tal brukar benämnas dagspressen. Därmed

bör förstås tidningar med nyhetsinnehåll, som utkommer med i regel minst

tre nummer per vecka. Det torde inte erbjuda några särskilda svårigheter

med en sådan avgränsning av beskattningsområdet.

Om man från skatteplikt undantar allmänna nyhetstidningar, skulle be
-

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungi. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

skattningsområdet primärt bli begränsat till periodiska publikationer av

mera typisk tidskriftskaraktär. Bland dylika alster återfinnes såväl den

stora floran av rena förströelsetidskrifter som publikationer med annan

syftning, såsom vetenskapligt och fackligt betonade alster samt medlemsblad

och liknande. Mot bakgrunden bl. a. av de av kommittén åberopade

skattetekniska problemen synes det emellertid kunna ifrågasättas om inte

publikationer av den sistnämnda typen, alltså medlemsblad, personaltidningar

o. dyl., borde undantagas från beskattning. Det rör sig här närmast om

publikationer, som utges i rent informativt syfte för medlemmar i en sammanslutning

eller anställda i ett företag. Ofta debiteras ingen särskild avgift

för publikationen, utan kostnaderna för utgivningen bestrides av influtna

medlemsavgifter, av företaget, genom annonsackvisition o. s. v. Det är vidare

att märka, att dylika alster i regel ej förekommer i allmänna handeln utan

är förbehållna medlemmarna, de anställda eller andra med närmare anknytning

till det område, som tidskriften företräder.

Vad nu anförts synes tala för en ytterligare begränsning av beskattningen

av periodiska publikationer. Härvidlag synes det inte praktiskt möjligt att

göra avgränsningen beroende av publikationens innehåll. Ej heller synes det

lämpligt att dra gränsen mellan yrkesmässigt och icke yrkesmässigt utgivna

publikationer. Behovet av att kunna anknyta beskattningen på området

till en entydig, lätt konstaterbar omständighet synes i stället kunna tillgodoses

genom att från beskattningen undantaga sådana periodiskt utgivna medlemsblad,

personaltidningar och liknande publikationer, vilka tillhandahålles

medlemmar eller anställda utan att särskild avgift debiteras. Medlemsavgift

till den sammanslutning som utgiver publikationen bör i och för sig

inte betraktas såsom sådan särskild avgift, även om viss del av de influtna

medlen kan komma att disponeras för bestridande av kostnader för publikationens

utgivning. Skatt bör emellertid utgå, om det uttryckligen anges

att avgiften eller del därav utgör avgift för publikationen.

I detta sammanhang torde beaktas, att medlemsblad och personaltidningar

kan utdelas avgiftsfritt även till andra än medlemmar och anställda. Härvidlag

synes praktiska skäl tala för att någon skillnad i beskattningshänseende

inte göres mellan avgiftsfria exemplar till medlemmar och motsvarande

eller gratisexemplar till utomstående. Undantaget från skatteplikt synes

sålunda böra gälla samtliga avgiftsfritt utdelade exemplar.

Det kan emellertid även förekomma att publikationer av här ifrågavarande

slag säljes till utomstående. Detta kan tänkas ske antingen efter prenumeration

hos utgivaren eller genom att publikationen finnes tillgänglig i

den allmänna handeln. Det förhållandet, att publikationen ges en vidare

spridning genom försäljning synes i och för sig inte motivera någon skatteplikt

för den avgiftsfritt distribuerade delen av upplagan. Däremot bör i

dylikt fall skatteplikt i princip föreligga för de avgiftsbelagda exemplaren

med skattskyldighet för den som tillhandahåller publikationen åt den slutlige

konsumenten. Detta innebär, att utgivaren blir skattskyldig för av honom

bedriven försäljning, t. ex. för distribuerade prenumerationsexemplar,

s. 191 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

191

och vederbörande säljare skattskyldig för exemplar, som distribueras genom

den reguljära handeln. Härvidlag är dock att märka, att enligt den av mig

i det följande förordade utformningen av skattskyldighetsbegreppet kommer

skattskyldighet inte att föreligga om försäljningsverksamheten är av

ringa omfattning.

Mot bakgrunden av det nu anförda förordar jag, att från skatteplikt undantages

— förutom allmänna nyhetstidningar — periodiskt utgivna medlemsblad,

personaltidningar och liknande publikationer, dock endast i den

mån dessa publikationer tillhandahålles utan särskild avgift. För skattefrihet

bör vidare gälla det villkoret att publikationen enligt utgivningsplan utkommer

med normalt minst fyra nummer per år. Av skattefriheten följer

bl. a. att skatt icke heller skall utgå vid leverans från tryckeri till utgivaren.

Periodiska publikationer av andra slag än nu angivna bör generellt omfattas

av den allmänna varuskatten. Tillhandahålles sådant skattepliktigt

alster utan särskild avgift bör, på samma sätt som enligt de allmänna reglerna

kommer att bli fallet i fråga om exempelvis reklamlryck, beskattningen

anknytas till den av tryckeriet levererade upplagan med tryckeriet som

skattskyldig och fakturanettovärdet som beskattningsvärde.

Det må även framhållas att man vid en beskattning av periodiska publikationer

enligt här antydda riktlinjer torde uppnå vissa fördelar beträffande

beskattningens handhavande i övrigt. Sålunda torde man undgå speciella

gränsdragningsproblem i fråga om beskattning av reklambroschyrer,

vissa som månadsmagasin utgivna böcker m. m. Vidare skulle ett undantag

för tidskrifter försvåra t. ex. bokhandelns skatteredovisning. — Den skattefrihet

för periodiska publikationer, som här förordats, bör gälla inte blott

inom landet tryckta publikationer utan även här tillhandahållna utländska

publikationer.

Läkemedel. Kommittén har icke upptagit läkemedel bland de från skatteplikt

undantagna varorna. Å andra sidan har kommittén vid sin beräkning

av skatteunderlaget utelämnat värdet av konsumtionen av medicin.

Vid remissbehandlingen har medicinalstyrelsen framhållit, att en beskattning

av läkemedlen motverkar strävandena att begränsa läkemedelskostnaderna.

Härjämte har påpekats, att läkemedel som tillhandahålles enligt läkares

ordination är rabatterade eller kostnadsfria. Det har också erinrats om

att bl. a. apoteksvaror, som försäljcs mot recept, undantogs från allmän omsättningsskatt.

Under hänvisning härtill har ifrågasatts, om inte i vart fall

den del av läkemedelskonsumtionen som utgöres av försäljning enligt recept

och till sjukhus borde undantagas från varubeskaltningen.

Vad medicinalstyrelsen sålunda anfört finner jag förtjäna beaktande. Jag

tillstyrker därför att från skatteplikt undantages läkemedel, som försäljes

enligt recept oavsett om varan i och för sig är reccptbelagd eller icke. Med

försäljning mot recept bör jämställas försäljning till sjukhus. Dessa undantag

på läkemedelsområdet synes, vilket också medicinalstyrelsen framhållit,

icke medföra några redovisnings- eller kontrolltekniska olägenheter.

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

Begagnade varor. Kommittén har föreslagit, att allmän varuskatt skall utgå

även på begagnade varor. Därvid har kommittén framhållit att den omständigheten,

att begagnad vara tidigare kunnat vara föremål för beskattning,

icke utgör något skäl för undantag, enär fråga är om ny omsättning.

Vid remissbehandlingen har från bilbranschens sida framhållits, att en

beskattning av begagnade bilar kan medföra, att försäljningen härav ledes

bort från nuvarande reguljära kanaler, varigenom bl. a. ökad osäkerhet

skulle uppstå för köparna.

Såsom kommittén funnit bör försäljning av begagnade varor i princip

omfattas av den allmänna varuskatten, enär det rör sig om ny försäljning till

konsument. Vad särskilt gäller begagnade bilar finner jag bilbranschens synpunkter

icke utgöra tillräckligt skäl för särskilt undantag från beskattningen

härvidlag av den yrkesmässiga försäljningen.

Exportvaror. Kommittén har bland de skattefria varorna även upptagit

exportvarorna. Denna skattefrihet är helt betingad av kommitténs ställningstagande

att endast varor som försäljes inom landet för konsumtion skall

vara skattepliktiga. Skattefriheten avses sålunda gälla generellt vid export

av alla varor, oberoende av om skatt vid inhemsk konsumtion avses skola

utgå eller ej. Med exportvaror har kommittén jämställt varor, som säljes

för att användas på fartyg och luftfartyg i utrikes trafik.

Vid remissbehandlingen har man i flera fall framhållit angelägenheten av

att varuskatten inte drabbar exporten och .försämrar näringslivets konkurrenskraft

på den internationella marknaden. I ett fall har framställts yrkande

om att skattefriheten i fråga om varuförbrukning på fartyg bör utsträckas

till att gälla även inrikes sjöfart.

I likhet med kommittén anser jag att exportvarorna icke bör omfattas av

beskattningen. Såsom kommittén funnit bör skattefriheten även gälla varor,

avsedda för bruk å fartyg eller luftfartyg i utrikes trafik. Anledning

föreligger icke att göra motsvarande undantag för den inrikes sjöfarten. Jag

förordar således kommitténs förslag.

Importvaror. Enligt kommitténs förslag skall den allmänna varuskatten

i princip omfatta den yrkesmässiga försäljningen inom landet för konsumlionsändamål

av de varor, som icke särskilt undantagits från skatteplikt.

Skattskyldigheten skall åvila säljaren. Med hänsyn till att varuskatten avses

skola utgå oberoende av om varorna är av inhemsk eller utländsk tillverkning,

har kommittén funnit att även den import som sker direkt till

konsument måste beskattas. Enär sådan import icke passerar något försäljningsled

inom landet, måste enligt kommitténs mening skattskyldigheten

vid direktimporten åvila mottagaren och skatten uttagas i anslutning till

införseln. Genom att mottagaren blir skattskyldig, bortfaller kravet på yrkesmässighet.

Skatteplikten avses i princip skola omfatta såväl utomlands

inköpta varor som gåvor från utlandet ävensom varor, som importeras för

lån, uthyrning eller annan användning. Från skatteplikt vid direktimport

bör enligt kommitténs förslag undantagas samma varor som är skattefria

s. 193 Kontrollera mot PDF

193

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år W5!)

vid försäljning inom landet. Det förhållandet att en vara är tullfri enligt

tulltaxan medför ej i och för sig att skatteplikten bortfaller. Däremot anses

skattefrihet böra föreligga när en vara på grund av de särskilda bestämmelserna

i 5, 6 och 8 §§ tulltaxeförordningen icke belägges med tull. Hit hör

bl. a. den tullfrihet som i viss utsträckning åtnjutes av resande från uilandet

och av gränsbefolkningen. Vidare föreslås att skatt icke skall utgå vid

återinförsel av vara, som i utlandet undergått reparation eller bearbetning,

då tullindring enligt 9 § tulltaxeförordningen åtnjutes.

Vid remissbehandlingen har generaltullstyrelsen ifrågasatt, om inte

smärre importförsändelser borde kunna undantagas från beskattning. Härigenom

skulle skatteplikten bortfalla för en betydande del av den s. k. privatimporten,

vilket skulle underlätta tullverkets arbete bl. a. därför att denna

import ofta är tullfri. Därjämte föreslås, att skattefrihet vid import även

skall gälla för sådana endast tillfälligt införda varor för vilka tullfrihet

åtnjutes under viss tid enligt 7 § tulltaxeförordningen (t. ex. motorfordon).

Skattefrihet anses vidare böra åtnjutas även i de fall, då tullfri vara införes

under sådana omständigheter att tullfrihet enligt tulltaxeförordningen skulle

ha förelegat om varan varit tullbelagd, samt i de fall då vara, efter att

i utlandet ha undergått reparation, får återinföras tullfritt enligt 9 § andra

stycket sista punkten tulltaxeförordningen. Däremot anses skatt i princip

böra utgå vid sådan återinförsel för vilken tullindring åtnjutes enligt vad

som eljest stadgas i sistnämnda paragraf.

I övrigt har vid remissbehandlingen framhållits att — i vissa speciella

fall —■ skattefriheten för tullfria varor kan få av kommittén ej närmare behandlade

konsekvenser. Sålunda påpekas att vissa till flygplats införda artiklar,

som är tullfria enligt 5 § tulltaxeförordningen, skulle bli skattefria

medan däremot inom landet för samma ändamål tillverkade artiklar skulle

beskattas.

Jag delar kommitténs principiella uppfattning i fråga om skatteplikten

vid direktimport för konsumtionsändamål. Såsom kommittén funnit bör

från skatteplikt undantagas, icke blott de varor som är skattefria vid försäljning

inom landet, utan även i viss utsträckning varor för vilka tullfrihet

föreligger enligt tulltaxeförordningen. Åtnjutes endast tullindring bör,

såsom generaltullstyrelsen uttalat, skatteplikt i princip föreligga.

Särskilda bestämmelser om tullfrihet för vissa varor återtinnes -— förutom

i de av kommittén och gencraltullstyrelsen angivna paragraferna •—

även i 2 § 1 mom. tulltaxeförordningen. Detta författningsrum avser vissa

råvaror m. in. för tillverkning av läkemedel, fisknät och gummivaror ävensom

vissa tillsatsmedel till mineraloljor samt vissa delar, tillbehör och material

för ombyggnad, reparation, inredning eller utrustning av luftfartyg.

Tullfriheten för dessa varor skiljer sig icke till sin karaktär från den tullfrihet,

som eljest föreskrives i själva tulltaxan, varför anledning icke föreligger

att beträffande dessa varor stadga något undantag från den allmänna

varuskatten. Varorna i fråga är emellertid till övervägande del sådana, att

skattefrihet vid import kommer att föreligga på grund av att varorna skall

]''i Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 162

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

användas för yrkesmässigt tillverknings- eller därmed jämställt ändamål.

Beträffande övriga här aktuella bestämmelser i tulltaxeförordningen,

5—8 §§ samt 9 § andra stycket sista punkten, synes samma skäl som talar

för tullfrihet jämväl motivera skattefrihet. Tveksamhet härvidlag har såsom

jag redan nämnt anförts beträffande vissa punkter i 5 §, därvid uttalats

att inom landet tillverkade varor kan komma i sämre konkurrensmässigt

läge än importvaror. Särskilt har framhållits den tullfrihet, som enligt 5 §

punkt i) under vissa villkor åtnjutes för artiklar och delar därtill, som inkommer

till lufttrafikföretag för att inom flygplatsområde användas

i samband med luftfart, därest artiklarna tydligen är avsedda för nyttjande

vid underhåll, reparation, avprovning eller betjäning av luftfartyg, för expediering

av passagerare och last eller för utbildning av markpersonal och

flygande personal.

Endast i fråga om en begränsad del av de i nyssnämnda punkt angivna

varorna torde risk föreligga för att skattefri import skall missgynna svensk

produktion. Jag anser mig därför icke böra förorda något avsteg från kommittéförslaget

på denna punkt. Icke heller i fråga om 5 § i övrigt har jag

funnit skäl frångå förslaget. Det torde emellertid få ankomma på Kungl.

Maj:t att, därest i särskilda fall anledning härtill förekommer i fråga om

inhemska varor, utnyttja den allmänna befogenhet att medgiva befrielse

från eller återbäring av allmän varuskatt som bör inrymmas i skatteförfattningen.

I enlighet med det anförda föreslår jag att från skatteplikt undantages

varor som importeras under sådana omständigheter som för tullpliktig

vara medför rätt till tullfrihet jämlikt 5—8 §§ samt 9 § andra stycket sista

punkten tulltaxeförordningen.

Beträffande det av generaltullstyrelsen ifrågasatta undantaget från beskattning

för smärre importförsändelser vill jag framhålla, att jag i det

följande kommer att föreslå att allmän varuskatt, som skall utgå vid införsel

till riket, skall fastställas och uppbäras av tullverket i den ordning

som är föreskriven beträffande tull och även i övrigt jämställas med tull.

Enligt 10 a § tulltaxeförordningen, vilket författningsrum gäller sedan den

1 januari 1959, skall tull i fråga om varje varuparti, som särskilt anmälts til!

förtullning, påföras i jämna kronor, så att överskjutande öretal bortfaller.

Med den av mig i det följande föreslagna skattesatsen av 4 procent kommer

således allmän varuskatt inte att påföras importförsändelser med lägre beskattningsvärde

än 25 kronor. Härigenom kommer automatiskt att erhållas

en från praktiska synpunkter lämplig begränsning av importbeskattningen.

Bl. a. torde härigenom utländska tidskrifter, som inkommer såsom postförsändelser

i enstaka exemplar direkt till konsumenten, ej bli beskattade.

Sammanfattning. Utöver vad jag i det föregående förordat, finner jag

mig inte kunna tillstyrka några ytterligare undantag från skatteplikt för

varor. De av mig sålunda föreslagna undantagen kan i huvudsak sammanfattas

enligt följande.

1. Utsäde, fröer, foder- och gödselmedel, torvströ, konserveringsmedel

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

Kungi. Maj. ts proposition nr 162 år 195!)

för foder, betningsmedel, bakteriekulturer för växter, medel för bekämpning

av ogräs och växtskyddsmedel ävensom skogsplantor, skogsfröer och

plantor av icke-perenna växter.

2. Levande djur, dock icke fiskar eller andra till livsmedelsvaror

hänförliga djur, ej heller sådana djur, som vanligen försäljes i s. k. zoologiska

affärer och liknande affärer.

3. Drivmedel och andra bränslen.

4. Jord, sand, grus och s t e n i obearbetat eller krossat skick.

5. Fartyg med en nettodräktighet av minst 20 registerton ävensom

luftfartyg.

6. Krigsmateriel, som försäljes till staten för militärt bruk och

som är underkastad utförselförbud.

7. Allmänna nyhetstidningar, så ock periodiskt utgivna

medlemsblad, personaltidningar och liknande publikationer, dock endast i

den mån dessa publikationer tillhandahålles utan särskild avgift.

8. Läkemedel, som försäljes enligt recept eller till sjukhus.

9. Exportvaror.

10. Importvaror, när de importeras under sådana omständigheter

som för tullpliktig vara medför rätt till tullfrihet enligt 5—8 §§ samt 9 §

andra stycket sista punkten tulltaxeförordningen.

I jämförelse med kommitténs förslag innebär de av mig förordade undantagen

från allmän varuskatt, att skattefriheten utsträckts till att omfatta

drivmedel och andra bränslen, vissa läkemedel samt tillfälligt införda motorfordon

m. in. Å andra sidan har jag till skillnad mot kommittén ansett

mig böra inbegripa spritdrycker, vin, starköl och tobaksvaror samt vissa tidskrifter

ävensom i utlandet reparerade eller bearbetade varor under beskattningen.

Beskattningsvärde

Kommittén har föreslagit, att den allmänna varuskatten utformas såsom

en värdeskatt, d. v. s. att skatten uttages med viss procent av varans beskattningsvärde.

I fråga om försäljningar inom landet anser kommittén att

inget annat beskattningsvärde än konsumentpriset kan bli aktuellt. Med

konsumentpris avser kommittén det pris -— med den allmänna varuskattens

belopp inräknat — som utgör nettovederlaget, alltså priset efter avdrag

för lämnade rabatter och dylikt men inklusive särskilda pristillägg

exempelvis sådana som utgår vid avbetalningsköp. Med detta system ernår

man, framhåller kommittén, att skatteredovisningen i allmänhet kan baseras

på de kontant influtna medlen, vilket dock enligt kommitténs uppfattning

inte bör utesluta möjlighet till skatteredovisning på grundval av fakturering.

Beträffande uttag ur rörelse av skattepliktig vara för rörelseidkarens

egen eller hans anställdas räkning anser kommittén, att beskattningsvärdet

bör motsvara det pris som varan skulle ha betingat vid inköp i detaljhandeln.

— I fråga om skattepliktig import har kommittén föreslagit,

att beskattningsvärdet skall utgöra varans värde enligt 4 § tulltaxeförord
-

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

ningen (cif-värdet), med tillägg för tull och andra vid importtillfället utgående

avgifter och skatter, dock inte allmän varuskatt.

Två ledamöter av kommittén har reservationsvis uttalat sig till förmån

för en öppen skattedebitering så att konsumenterna skall kunna avläsa skattens

storlek vid det enskilda inköpet.

Vid remissbehandlingen har man utan undantag biträtt förslaget om att

uttorma den allmänna varuskatten som eu värdeskatl. Likaledes har man

ansett, att skatten bör utgå med viss procent av ett beskattningsvärde, som

vid försäljning inom landet bör motsvara det faktiska nettopriset och vid

import cif-priset inklusive tull och andra vid importtillfället utgående skatter

och avgifter. I några fall har dock vissa jämkningsförslag framlagts.

Sålunda har från bilbranschens sida framställts yrkande om att kontantpriset

och inte det faktiskt erlagda priset bär vara beskattningsvärde. Såsom

skäl härför åberopas att skilda avbetalningssystem tillämpas för bilar.

Vidare ifrågasättes, om inte särskilda schabloner för beskattningsvärdets

bestämmande bör utarbetas i fråga om vissa begagnade produkter (t. ex.

bilar). Generaltullstyrelsen har framhållit, att vissa statsverket icke tillkommande

avgifter, exempelvis hamnavgifter, stundom uttages vid importtillfället.

Dylika avgifter anses ej böra inbegripas i beskattningsvärdet.

Det reservationsvis gjorda uttalandet till förmån för öppen skattedebitering

har rönt viss anslutning vid remissbehandlingen. Bl. a. har framhållits,

att man skulle undgå omkalkyleringar av priserna och så gott som

alla problem med udda eller brutna tal för prisbilliga varor, om skatten uttages

på konsumentens totala varuinköp vid varje inköpstillfälle i stället för

att dolt ingå i varje varupris. I andra fall och speciellt från handelns organisationer

har man emellertid påtalat de praktiska olägenheterna med en

öppen debitering och därför avstyrkt att i vart fall ett obligatoriskt sådant

debiteringssystem införes.

I likhet med kommittén förordar jag, att den allmänna varuskatten uttages

såsom en värdeskatt och att skatten i fråga om försäljningar inom

landet i princip utgår på ett beskattningsvärde som motsvarar det för varan

erlagda vederlaget, den allmänna varuskattens belopp inräknat. Om annan

indirekt skatt utgår för varan, bör därav föranledd prishöjning inräknas

i priset. Utgångspunkten vid beräknandet av beskattningsvärdet bör alltid

vara det i varje särskilt fall faktiskt tillämpade priset. Att lägga katalogeller

riktpriser till grund för beräkningen skulle innefatta ett avsteg från

den allmänna varuskattens princip att utgöra en beskattning av den faktiska

omsättningen och bör därför inte ifrågakomma.

Jag har i det föregående förordat, att den allmänna varuskatten skall omfatta

vissa periodiska publikationer. Därest skattepliktig dylik publikation

säljes såsom lösnummerexemplar, blir det därvid tillämpade priset automatiskt

beskattningsvärde. Tillhandahålles publikationen efter prenumeration,

blir beskattningsvärdet den avgift prenumeranten har att betala.

\ id uttag ur rörelse av skattepliktig vara bör, i överensstämmelse med vad

s. 197 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

197

som gäller i fråga om inkomstbeskattningen, varans saluvärde enligt ortens

pris utgöra beskattningsvärde.

Beträffande frågan om öppen skattedebitering vill jag erinra om att den

allmänna omsättningsskatten utgick på konsumentpriset inklusive skatt.

För den som så önskade förelåg möjlighet att beräkna skatten, enligt en

något högre skattesats, på priset utan skatt och på detta sätt öppet redovisa

skatten för kunderna. Ett system med enbart öppen debitering skulle utan

tvivel medföra visst merarbete för handeln. Jag anser mig bl. a. av hänsyn

härtill icke böra förorda, att ett sådant system lagfästes. Det torde tvärtom

i regel för alla berörda parter vara praktiskt lämpligt att den allmänna varuskatten

inkalkyleras i priserna. Å andra sidan bör — liksom på den allmänna

omsättningsskattens tid -— författningstexten utformas så att den

inte hindrar den som så önskar att gentemot kunderna tillämpa öppen

skattedebitering. Härvid skall självfallet iakttagas, att skattebelastningen

blir densamma som om skatten beräknas på konsumentpriset inklusive

skatt.

I fråga om beskattningsvärdets bestämmande vid import synes det angeläget,

att överensstämmelse om möjligt erhålles med beskattningen inom

landet. Beskattningsvärdet för importen bör därför utgöra varuvärdet, beräknat

enligt 4 § tulltaxeförordningen (cif-värdet) med tillägg för samtliga

vid importtillfället utgående, staten tillkommande avgifter och skatter, däri

även inbegripet allmän varuskatt. Jag ansluter mig sålunda till förslaget att

avgifter, som vid import utgår till annan än staten, icke inräknas i beskattningsvärdet.

Dylika avgifter uttages nämligen icke alltid av statlig myndighet.

Å andra sidan finner jag det inte motiverat, att vid importbeskattningen

göra avsteg från den princip, som avses skola tillämpas vid försäljning

inom landet, nämligen att skatten beräknas på varupriset inklusive

allmän varuskatt. Det torde inte heller medföra några praktiska olägenheter

att tillämpa denna princip även i fråga om skattepliktig import.

Skattskyldighet

Vid en allmän varuskatt, utformad enligt kommitténs detaljhandelsalternativ,

skall — med bortseende tills vidare från beskattningen vid s. k. direktimport

•— skattskyldigheten åvila dem som säljer skattepliktiga varor

till slutliga konsumenter. Skattskyldiga blir därmed i första hand detaljhandlare,

men även producenter, grossister och andra som bedriver försäljning

direkt till konsument. Med försäljning till konsument likställes i beskattningshänseende

varuuttag för konsumtionsändamål, t. ex. för säljarens

eller hans anställdas privata förbrukning. Att märka är vidare att såsom

slutlig konsument anses även tillverknings-, entreprenad- och handelsföretag

in. fl. i vad avser varor som inköpes för stadigvarande bruk i rörelsen

(investeringsvaror) eller för att ingå i byggnader och andra anläggningar

(byggnadsmaterial).

För att säljare som nyss nämnts skall bli skattskyldig gäller enligt kommittcförslaget

vidare — i likhet med vad fallet var i fråga om den allmänna

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. 9Iaj:is proposition nr 162 år 1959

omsättningsskatten — att verksamheten skall bedrivas yrkesmässigt. I anslutning

härtill har kommittén uttalat, att de med bedömandet av yrkesmässigheten

förenade problemen är för mångskiftande för att kunna i detalj

regleras i lagstiftningen, varför en prövning torde få ske med ledning av

omständigheterna i det enskilda fallet. På vissa punkter har kommittén

dock närmare tagit ställning till frågor som direkt eller indirekt berör yrkesmässighetsbegreppet.

Med hänsyn till att livsmedelsområdet avses bli beskattat har kommittén

föreslagit att skattskyldighet även skall föreligga för jordbrukarnas direktförsäljning

och egenförbrukning av hemmaproducerade skattepliktiga alster.

Detta innebär i princip att jordbruk i beskattningshänseende jämställts med

yrkesmässig rörelse. En annan sak är, att kommittén av praktiska skäl föreslagit

ett särskilt till inkomsttaxeringen anknutet beskattningsförfarande,

om jordbrukarens skattskyldighet endast avser försäljning och uttag av

varor från jordbruket och inte därjämte från annan jämsides med jordbruket

bedriven rörelse, t. ex. bulikshandel.

Enligt kommittén bör säljare vara skattskyldig, även om varorna äges av

annan. Dock förordar kommittén i överensstämmelse med vad som tillämpades

under omsättningsskattens senare tid, att auktionsförrättare skall

vara skattskyldig endast om han jämväl annorledes bedriver yrkesmässig

försäljning av sådana varor, som försäljes å auktionen. Även den som yrkesmässigt

förmedlar varuförsäljning mellan privatpersoner kan enligt kommitténs

förslag bli skattskyldig. Vidare anses agent för utländskt företag

under vissa förutsättningar kunna bli skattskyldig.

Kommittén har också behandlat frågan om staten såsom säljare bör vara

skattskyldig. Härutinnan bär kommittén anslutit sig till de regler som gällde

under omsättningsskattens tid. Sålunda skall skattskyldighet ej anses

föreligga för statlig myndighet, som tillverkar eller lagrar varor huvudsakligen

för att tillgodose statligt behov, vid uttag av varor för egen förbrukning

eller vid leverans till annan statlig myndighet. Bedriver staten däremot försäljning

av varor i konkurrens med enskilda, skall skatt uttagas i samma ordning

som vid annan konsumenthandel.

Såsom nämnts skall byggnadsföretag enligt kommitténs förslag vara att

anse som konsumenter i beskattningshänseende. Detta förslag är i första

band betingat av att fast egendom inte faller under beskattningen och att

skatt fördenskull endast skall utgå för det material som förbrukas för

byggnadsarbeten men däremot inte för arbetskostnaderna. I syfte att lindra

den snedbelastning i beskattningen med konkurrensmässiga återverkningar,

som kan uppstå genom att skatt i vissa fall skall utgå för obearbetat material

och i andra fall för s. k. förarbetade eller monteringsfärdiga byggnadselement,

har kommittén dock föreslagit, att större byggnadsföretag med

egna snickerifabriker, cementgjuterier o. d. skall bli skattskyldiga för fabriksmässigt

tillverkade byggnadsmaterial.

I övrigt har kommittén uttalat, att någon annan allmän undre gräns för

skattskyldigheten i princip inte bör finnas än den som betingas av yrkesmässigheten.

I fråga om rörelser, vilka huvudsakligen tillhandahåller per
-

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

sonliga tjänster (frisersalonger, badinrättningar m. fl.) eller utför tjänsteprestationer

å fast egendom, har kommittén dock förordat, att skattskyldighet

inte skall föreligga vid yrkesmässig varuförsäljning i ringa omfattning.

Vad nu sagts gäller kommitténs förslag angående skattskyldigheten, då

skatten skall uttagas av inhemsk säljare. I fråga om skattepliktig import,

d. v. s. direktimport av konsument, har kommittén föreslagit att skattskyldigheten

skall åvila varumoltagaren, enär i dylikt fall någon försäljning inte

äger rum inom landet. Skatten skall i sådant fall uttagas i samband med

varornas tullbehandling.

Kommitténs ställningstaganden med avseende på skattskyldigheten vid en

detaljhandelsskatt har i allmänhet lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.

De remissinstanser som förordat undantag från skatteplikt på livsmedelsområdet,

har dock i regel därmed också åsyftat att någon skattskyldighet

ej skall föreligga för jordbrukarnas ianspråktagande av hemmaproducerade

livsmedel. I ett yttrande har föreslagits, att skattskyldighet för

jordbrukare vid direktförsäljning bör föreligga endast om försäljningsverksamheten

bedrives från butik, torgstånd eller liknande eller eljest är av viss

värdemässig omfattning.

En allmän varubeskattning i form av en detalj handelsskatt är till sin konstruktion

en konsumtionsskatt, som uttages då de skattepliktiga varorna

övergår till de slutliga konsumenterna. Därmed blir skattskyldigheten

mer eller mindre självfallen. I fråga om varor som tillhandahålles inom

landet blir det en skatt på detaljhandelns varuförsäljning med visst inslag

av skattskyldighet i grossist- och producentleden. Såsom kommittén

uttalat bör som slutlig konsument anses även företag inom byggnadsbransch^

i vad avser varor som inköpes för att ingå i byggnader och andra

anläggningar (byggnadsmaterial), liksom rörelseidkare i allmänhet i vad

avser varor som inköpes för annat ändamål än såsom material i en tillverkningsprocess,

t. ex. verktyg eller maskiner i en fabrik, kontorsinventarier

och kontorsmateriel, butiksinventarier, rengöringsmedel och städningsmateriel

m. m. Med försäljning likställes i beskattningshänseende uttag

av varor för konsumtionsändamål, t. ex. uttag av varor för säljarens privata

förbrukning eller för användning såsom hjälpmedel vid tillverkning eller

försäljning av varor. — Vid s. k. direktimport kommer skattskyldigheten

att åvila varumottagaren (konsumenten), enär varan i detta fall inte blir

föremål för försäljning inom landet.

I likhet med kommittén finner jag att såsom allmän förutsättning föi

skattskyldighet bör gälla att säljaren bedriver verksamhet yrkesmässigt,

Från denna regel har kommittén som nämnts endast föreslagit det undantaget,

att skattskyldighet inte skall föreligga för yrkesmässig varuförsäljning

i ringa omfattning från rörelser, vilka huvudsakligen tillhandahåller

personliga tjänster eller utför tjänsteprestationer å fast egendom. I övrigt

skall enligt kommitténs förslag någon annan undre gräns för skattskyldigheten

inte finnas än den som betingas av yrkesmässigheten.

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

De av kommittén sålunda föreslagna undantagen från skattskyldighet finner

jag mig kunna biträda med hänsyn bl. a. till att antalet skattskyldiga

därigenom begränsas. Även på andra områden kan det emellertid vara ägnat

att underlätta skattens handhavande om yrkesmässig varuförsäljning i

ringa omfattning undantages från skattskyldighet, utan att därmed behöver

följa konkurrensmässiga eller andra olägenheter. Jag finner mig därför

höra förorda att befrielse från skattskyldighet skall föreligga vid alla slag

av yrkesmässig försäljning i allenast ringa omfattning. Med försäljning bör

härvidlag likställas uttag av varor ur rörelsen. Var gränsen för befrielse

från skattskyldighet i dylika fall skall gå, kan givetvis diskuteras. Önskvärt

är att gränsvärdet fastställes så, att reduceringen av antalet skattskyldiga

medför praktiska fördelar av betydelse. Men å andra sidan bör gränsen inte

sättas så hög, att intäktsminskningen blir väsentlig eller befrielsen från

skattskyldighet framstår som orättvis. Härvidlag spelar skattesatsens höjd

viss roll för bedömningen. Från dessa aspekter synes ett värde å försäljning

och varuuttag av sammanlagt 1 000 kronor per år kunna utgöra riktpunkten

för ett skäligt gränsbelopp. Det synes emellertid inte lämpligt att på

förband fastställa ett visst givet gränsbelopp för skattskyldigheten. Hänsyn

bör även tagas till sådana faktorer som varuförsäljningens absoluta och

relativa storlek, varornas användning, säljarens verksamhet i övrigt,

branschstruktur in. in. Det torde därför få ankomma på riksskattenämnden

att utifrån antydda allmänna riktlinjer lämna vägledande uttalanden i förevarande

hänseende.

Det synes inte vara möjligt att i detalj reglera vad som förstås med begreppet

yrkesmässighet, ntan detta spörsmål synes böra avgöras främst med

hänsyn till omfattningen av och syftet med verksamheten. Bedömningen av

om en verksamhet är yrkesmässig eller ej torde oftast bli densamma som

när man vid inkomsttaxeringen har att avgöra huruvida rörelse föreligger

eller icke. Jag vill tillägga att frågan om yrkesmässigheten såvitt bekant inte

föranledde några svårigheter under omsättningsskattens tid. I den mån

gränsfall skulle uppkomma, kan riksskattenämnden utfärda erforderliga

anvisningar m. in. för en enhetlig tillämpning av beskattningsreglerna.

\ ad kommittén anfört rörande skattskyldighet för ombud (auktionsförrättare,

agenter in. fl.) föranleder ingen erinran från min sida. Jag ansluter

mig också till vad kommittén uttalat beträffande skattskyldighet för staten.

Bedriver staten försäljning av varor, bör skattskyldigheten bedömas enligt

de allmänna reglerna på samma sätt som i fråga om annan konsumenthandel.

I detta spörsmål torde den av centrala omsättningsskattenämnden på

sin tid gjorda bedömningen kunna tjäna till vägledning. Härutöver må i

detta sammanhang endast tilläggas, att jag i likhet med kommittén finner

det i princip riktigt att skatt skall utgå på statens inköp av skattepliktiga

varor.

Med den av mig förordade utformningen av beskattningsområdet synes

det också motiverat alt, såsom kommittén föreslagit, skatt skall utgå

tör jordbrukarnas direktförsäljning och egenförbrukning av hemmaprodu
-

s. 201 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

201

cerade livsmedel. Visserligen har den producentkooperativa rörelsens utveckling

medfört, att jordbrukarna i allt större utsträckning försäljer sina

produkter till egna, gemensamt ägda tillverknings- och försäljningsorgan

och tillgodoser sitt behov av livsmedel genom inköp i den öppna marknaden

på samma sätt som andra konsumenter. Detta oaktat representerar

jordbrukets konsumtion av hemmaproducerade alster ett inte oväsentligt

värde. Uppskattningsvis torde det här röra sig om ett konsumtionsvärde,

direktförsäljningen inräknad, av storleksordningen 500 milj. kronor. Mot

bakgrunden härav finner jag mig i princip böra förorda att skatt skall utgå

och skattskyldighet sålunda föreligga för jordbruket i vad avser försäljning

och uttag av hemmaproducerade skattepliktiga livsmedel.

I det föregående har jag beträffande rörelseidkare förordat att skattskyldighet

inte skall föreligga när värdet av skattepliktig försäljning och uttag

ur rörelsen av skattepliktiga varor är allenast ringa. I fråga om jordbrukarna

skulle en motsvarande inskränkning av skattskyldigheten i och för sig

vara ägnad att begränsa antalet skattskyldiga jordbrukare. Å andra sidan

synes det motiverat att jordbrukarna får erlägga allmän varuskatt för sin

livsmedelsförbrukning i samma omfattning som andra konsumenter får

vidkännas skatt och att begränsningar härutinnan endast bör ske av skattetekniska

skäl. Jag finner mig därför böra förorda, att skatt i princip skall

utgå för uttag av varor ur jordbruket oavsett omfattningen av uttagen.

Härifrån bör liksom i fråga om rörelseidkare det undantaget göras, att

skattskyldighet inte skall föreligga om skatten skulle uppgå till relativt

obetydligt belopp. Såsom jag i det följande kommer att föreslå skall rörelseidkare

icke behöva inbetala upplupen skatt, som understiger 10 kronor. I

linje härmed och med beaktande av den tilltänkta skattesatsen anser jag

mig kunna förorda, att taxering inte skall åsättas jordbrukare, om värdet

av uttagen för år understiger förslagsvis 400 kronor. Härvid förutsättes tillika

att jordbrukaren icke är skattskyldig för försäljning. Någon annan inskränkning

av jordbrukarnas skattskyldighet i fråga om egna uttag anser

jag mig icke böra förorda. Däremot finner jag det motiverat att jordbrukarnas

skattskyldighet i fråga om direktförsäljning bör bedömas efter samma

normer som för andra säljare. Bedrives dylik försäljning allenast i ringa

omfattning bör alltså skattskyldighet för försäljningen inte föreligga. Med

de av mig i det föregående antydda riktlinjerna för bedömning av gränsvärdena

för skattskyldighetens inträdande bör därför skattskyldighet för försäljning

normalt inte komma att inträda för jordbrukare, som endast bedriver

försäljning tillfälligtvis eller under viss kortare tid av året, t. cx.

till sommargäster. Det bör härvidlag liksom i fråga om rörelseidkarna ankomma

på riksskattenämnden att ange lämpligt gränsvärde för skattskyldigheten

i fråga om direktförsäljningen.

Liksom kommittén anser jag det angeläget att ett så enkelt beskattningsförfarande

som möjligt kommer lill användning i fråga om jordbrukarna.

Kommitténs förslag att anknyta varubeskattningen för jordbrukets del till

den beskattning som i samband med inkomsttaxeringen sker av jordbru
-

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

karnas naturaförmåner synes mig vara en praktisk lösning av frågan och

jag biträder i princip detta förslag. Jag återkommer härtill i det följande

i samband med behandlingen av frågan om beskattningsförfarandet in. m.

Såsom redan framhållits bör, i enlighet med kommitténs förslag, byggnadsföretag

— byggmästare, entreprenörer, installatörer m. fl. — i princip

hänföras till konsumenter i sin egenskap av förbrukare av material för

byggnadsändamål. Det har påpekats att beskattningen av byggnadsmaterial

blir ojämn genom att skatt i vissa fall kommer att utgå på oförädlade material

och i andra fall på förarbetade, mer eller mindre monteringsfärdiga

byggnadselement. Enligt min mening bör emellertid beaktas, att de förarbetade

materialen möjliggjort en rationalisering av arbetet på byggnadsplatserna

med bl. a. betydande tidsbesparingar som följd. De kostnadsbesparingar

som därigenom uppnås torde vara väsentligt större än den högre

skattebelastning som utnyttjandet av förarbetat material medför. Ojämnheten

i beskattningen synes därför knappast kunna få någon menlig inverkan

på rationaliseringssträvandena inom byggnadsbransch^^

I ett avseende har kommittén som tidigare framhållits föreslagit åtgärder

i syfte att begränsa ojämnheten i beskattningen av byggnadsmaterial och

därav följande konkurrenspåverkan. Förslaget innebär att skattskyldighet

skall föreligga för byggnadsföretag som i egen regi bedriver fabriksmässig

tillverkning av förarbetade material, t. ex. i egna snickerifabriker eller cementgjuterier.

Skattskyldighet avses skola föreligga även om den fabriksmässiga

tillverkningen bedrives uteslutande för eget behov. För att undgå

dubbelbeskattning har man härvidlag tänkt sig ett avdragsförfarande i fråga

om skatt som erlagts vid inköp av råvaror för den fabriksmässiga driften.

Enligt de av mig förordade allmänna reglerna kommer skattskyldighet att

åvila byggnadsföretag, som bedriver yrkesmässig försäljning till förbrukare

av förarbetade byggnadsvaror av egen tillverkning. Om företaget därjämte

förbrukar dylik vara för byggnadsverksamhet i egen regi föreligger skattepliktigt

varuuttag, som skall beskattas på grundval av den förarbetade varans

värde. Jag finner i likhet med kommittén skäl tala för att samma regler

i princip bör gälla också i fråga om sådana byggnadsföretag, som i egna

snickerifabriker, cementgjuterier o. dyl. fabriksmässigt tillverkar förarbetade

byggnadsvaror uteslutande för eget behov. Genom att i dessa fall anknyta

skattskyldigheten till tillverkningen, torde man i väsentlig grad eliminera

den ojämnhet i beskattningen som annars skulle bli följden om sistnämnda

typ av byggnadsföretag betraktas som konsumenter i fråga om materialanskaffningen

för den fabriksmässiga tillverkningen. Med hänsyn till

vad nu sagts anser jag mig böra biträda kommitténs förslag, att skattskyldighet

skall föreligga för byggnadsföretag i vad avser fabriksmässig tillverkning

av förarbetade byggnadsvaror, även i det fall tillverkningen uteslutande

sker för egen byggnadsverksamhet. För ianspråktagna dylika varor av egen

tillverkning bör skatten beräknas i enlighet med de allmänna reglerna för

beskattningsvärdets bestämmande vid uttag ur rörelse.

s. 203 Kontrollera mot PDF

203

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1059

Med skattskyldighet i nu nämnda fall bör följa rätt till skattefria inköp

av material m. m. för den fabriksmässiga tillverkningen. Därmed skulle

man undgå det avdragsförfarande som kommittén tänkt sig i syfte att eliminera

dubbelbeskattning. För andra materialinköp avsedda att direkt användas

i byggnadsverksamheten såsom exempelvis byggnadssten, sanitetsgods

och inredningsdetaljer av annans tillverkning bör företagen däremot

enligt de allmänna reglerna vara att anse som konsumenter, och skatt bör

sålunda utgå på leveranserna till företagen av dylika byggnadsmaterial. Sådan

fabriksmässig tillverkning i egen regi varom här är fråga torde i regel

ske i särskilt driftställe el. likn., helt avskilt från den övriga verksamheten.

Det synes därför inte behöva innebära några olägenheter att beskattningen

på detta område utformas i enlighet med de av mig förordade riktlinjerna.

De nu angivna reglerna beträffande skattskyldigheten inom byggnadsområdet

är såsom nämnts väsentligen betingade av att fast egendom faller

utanför beskattningens ram. Även i andra fall har man att räkna med att

varor försäljes till rörelser, vilkas verksamhet inte omfattas av beskattningen.

I det följande kommer jag att föreslå att varubeskattningen kompletteras

med en beskattning av vissa tjänsteprestationer. Företag och andra, som

endast tillhandahåller skattefria tjänster, blir icke skattskyldiga och bör

därför i beskattningshänseende likställas med konsumenter i vad avser förvärv

av material för rörelsen. Skatt skall således utgå vid sådana förvärv.

Bedrives jämväl konsumentförsäljning av varor i sådan omfattning, att

skattskyldighet föreligger på denna grund, skall däremot varuförbrukningen

för de tillhandahållna skattefria tjänsteprestationerna beskattas såsom uttag

ur rörelsen. Skatt skall dock inte utgå på värdet av det utförda arbetet, d. v. s.

själva arbetsprestationen. — Om en rörelse avser försäljning av varor som är

särskilt undantagna från skatteplikt — detta är exempelvis fallet med en

varvsindustri — förloras givetvis inte därigenom rätten till skattefria inköp.

Vad slutligen angår skattskyldigheten vid skattepliktig import tillstyrker

jag kommitténs förslag. Enligt detta skall den varumottagaren åvilande skatten

uttagas av tullverket i samband med varans tullbehandling. Detta system

synes vara att föredraga framför det som tillämpades i fråga om den

allmänna omsättningsskatten, då skatten uttogs av länsstyrelserna på grundval

av rapporter från tullmyndigheterna.

Skattesats och skatteintäkter m. m.

Kommittén har förutsatt, att en enhetlig skattesats skall tillämpas över

hela beskattningsområdet, men har ej närmare ingått på frågan om skattesatsens

storlek. Utgångspunkten vid kommitténs bedömningar i olika avseenden

har dock varit en låg skattesats. Enligt kommitténs förslag medför

eu enhetlig skattesats att skatten vid direktimport blir lägre än den skatt

som uttages vid försäljning inom landet. Orsaken härtill är såsom tidigare

nämnts, att i det senare fallet skatten avses skola utgå på priset inklusive

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 19öi)

skatt, medan vid direktimport skatten skall utgå på cif-priset med tillägg

för tull, avgifter och skatter, dock ej allmän

belastning anses dock vid låg skattesats vara för liten för att föranleda en

skattesatsdifferentiering.

Med det av kommittén förordade beskaltningsområdet har kommittén på

grundval av konsumtionsuppgifter avseende år 1955 — i vad avser livsmedel

år 1950 — beräknat att det totala skatteunderlaget inklusive vissa tjänster

skulle uppgå till i runt tal 27 000 milj. kronor. Skatteintäkten för budgetår

skulle således utgöra ca 270 milj. kronor per skatteprocent. Härav

skulle 190 milj. kronor falla på den privata konsumtionen, 10 milj. kronor

på den offentliga konsumtionen, 40 milj. kronor på investeringsvaror och

30 milj. kronor på byggnadsmaterial.

Vid remissbehandlingen bar allmänt uttalats, att skattesatsen bör hållas

låg.

Såsom jag i annat sammanhang framhållit ligger en väsentlig fördel med

en allmän indirekt beskattningsforin däri, att man uppnår god avkastning

även vid en låg skattesats. Liksom kommittén förordar jag en enhetlig skattesats

för hela det skattepliktiga området. Därigenom blir skattens verkan

i möjligaste mån neutral och man undgår de olägenheter av praktisk art

som en skattesatsdifferentiering medför.

Skattesatsens höjd betingas av skatteunderlagets storlek. Då konsumtionsvärdet

undergått förändringar efter det kommittén gjorde sina beräkningar,

har inom finansdepartementet verkställts utredning rörande det

aktuella skatteunderlaget på grundval av beräknade konsumtions- och investeringssiffror

för år 1958. Enligt denna utredning kan den privata konsumtionen

år 1960 beräknas uppgå till ca 36 000 milj. kronor, varav ca

11 500 milj. kronor eller ca 30 procent faller på skattefria varor och tjänster

och således ca 24 500 milj. kronor eller ca 70 procent på del skattepliktiga

området. I fråga om den offentliga konsumtionen kan efter en motsvarande

fördelning det skattepliktiga området beräknas till ca 1 000 milj. kronor.

Skattepliktiga nyinvesteringar i maskiner, transportmedel, byggnadsinredningar

in. in. samt förbrukningen av byggnadsmaterial har ansetts kunna

uppskattas till ca 9 500 milj. kronor. Med den av mig föreslagna utformningen

av den allmänna varuskatten skulle det totala skatteunderlaget vid

en detaljhandelsskatt — inbegripet den beskattning av tjänster som förordas

i det följande — enligt aktuellt konsumtionsläge kunna anges till ca

35 000 milj. kronor. En utförligare redovisning av beräkningarna rörande

skatteunderlaget torde såsom Bilaga 2 få fogas till statsrådsprotokollet i

iörevarande ärende. Beaktas bör emellertid att en viss felmarginal kan ligga

i beräkningarna, särskilt i fråga om konsumtionen på den offentliga sektorn

och på investeringsområdet, med hänsyn till det statistiska underlagets

beskaffenhet.

Såsom jag tidigare förordat bör beskattningsvärdet vid försäljning inom

landet utgöra nettovederlaget med skatten inräknad. Om någon önskar tilllämpa

öppen debitering av skatten, måste skattedebiteringen därför avvägas

s. 205 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

205

så, att den beräknad på varupriset exklusive skatt motsvarar skatten beräknad

enligt nyssnämnda regel. Såsom exempel kan nämnas, att skattesatsen

vid den allmänna omsättningsskatten utgjorde 5 procent. För att ta ut denna

skattesats genom prishöjning erfordrades ett pålägg av 5,3 (5,263) procent

på priset före skatt. När skatten uttogs genom öppen debitering, måste

därför tillämpas en skattesats av 5,3 procent. På motsvarande sätt bör skattesatsen

omräknas vid öppen debitering av allmän varuskatt. Detta bör —

i enlighet med vad jag tidigare förordat — ske jämväl i fråga om skattebeläggningen

av direktimporten med avseende å det härvidlag tillämpliga

beskattningsvärdet.

På grundval av beräkningarna rörande det aktuella skatteunderlaget föreslår

jag att den allmänna varuskatten skall utgå med en skattesats av

fyra (4) procent. Denna skattesats kan antagas ge en skatteintäkt per budgetår

av omkring 1 400 milj. kronor. För budgetåret 1959/60 kan, om skatten

träder i kraft den 1 januari 1960, skatteintäkten uppskattas till 600

milj. kronor. Av redovisningstekniska skäl kommer emellertid sistnämnda

belopp icke att helt inflyta under budgetåret.

Med en skattesats av 4 procent följer att skattesatsen vid öppen skattedebitering

bör utgöra 4,2 (4 1/6) procent. — Vid importbeskattningen kan

självfallet skatten uttagas på ett beskattningsvärde, exklusive allmän varuskatt,

varvid skattesatsen blir 4 1/6 procent.

Beträffande slutligen frågan om åtgärder för att mildra den allmänna varuskattens

verkningar i vissa fall torde få hänvisas till vad jag anfört i

första avdelningen.

VI. Beskattning av tjänster

Kommittén

Den konsumtion som består i utnyttjande av tjänsteprestationer av olika

slag representerar i många fall, framhåller kommittén, en betydande skattekraft,

och denna konsumtion visar en tendens att öka. Lämnas tjänsterna

utanför en generell varubeskattning, kan detta enligt kommitténs uppfattning

leda till en icke önskvärd snedvridning i skattens ekonomiska verkningar.

En komplettering av varubeskattningen med en tjänstebeskattning

finner kommittén sålunda i och för sig vara motiverad. Av praktiska skäl

kan detta dock icke ske generellt. Eu sådan utvidgning av beskattningen

skulle nämligen medföra en orimligt stor ökning av antalet skattskyldiga

och därmed av kontrollapparaten. Härtill skulle komma praktiska olägenheter

av annat slag.

Om en partihandelsskatt skulle kompletteras med en tjänstebeskattning

av samma omfattning som vid eu detaljhandelsskatt, kommer en
-

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungi. Maj. is proposition nr 162 år 1959

ligt kommitténs uppskattningar antalet skattskyldiga att öka med omkring

50 procent. Därjämte skulle under beskattningen komma företag av helt annan

typ än de som i övrigt skulle omfattas av partihandelsskatten. Skattens

praktiska handhavande skulle härigenom kompliceras. Då det endast i

undantagsfall förekommer att partihandel är kombinerad med tillhandahållande

av tjänster, behöver ett utelämnande av tjänsterna icke medföra några

med kontroll och redovisning sammanhängande olägenheter. Kommittén anser

emellertid, att partihandelsskatten kan kompletteras med en tjänstebeskattning

antingen vid skattens införande eller vid en senare tidpunkt.

Vad angår frågan om beskattningen av tjänster i anslutning till en d etaljhandelsskatt

framhåller kommittén, att detaljhandeln med varor

ofta är kombinerad med tillhandahållande av tjänster. Därför bör enligt

kommitténs åsikt i vart fall vissa tjänster av praktiska skäl omedelbart medtagas.

Om tjänsterna helt undantogs, skulle detta försvåra redovisning och

kontroll. Den ökning av antalet skattskyldiga som inträder vid en på antytt

sätt begränsad tjänstebeskattning medför enligt kommittén vid detta alternativ

mindre olägenheter, då man redan har huvuddelen av de ifrågavarande

skattskyldiga inordnade under beskattningen. Från dessa utgångspunkter

finner kommittén vidare, att en detaljhandelsskatt bör omfatta även övriga

tjänster i den mån inte tekniska eller andra särskilda skäl talar däremot.

De tjänster, som i första hand anses böra komma i fråga som komplement

till en varuskatt i detaljhandelsledet, är reparations- och underhållstjänster

samt serverings- och restaurangtjänster.

Ett vägande skäl för beskattning av reparations- och underhållstjänster

är enligt kommittén, att detaljhandeln med varor ofta

är kombinerad med tjänster av detta slag. Åtskilliga mindre tillverkare har

vidare tillverkningen kombinerad med reparationsverksamhet, och det kan

stundom vara svårt att dra gränsen mellan vad som skall anses som tillverkning

resp. reparation och underhåll. Om reparations- och underhållsarbeten

på varor inbegripes i beskattningen, skulle man slippa dylika gränsdragningsproblem.

Än mera betydelsefullt finner kommittén vara, att redovisningen

och kontrollen väsentligt förenklas. Någon uppdelning av företagets

omsättning behöver nämligen inte göras. Ur avkastningssynpunkt har, påpekar

kommittén, en skatt på reparations- och liknande arbeten en inte oväsentlig

betydelse. Årsomsättningen enbart vid verkstäder för reparation av

bilar och andra transportmedel utgjorde år 1950 ca 400 milj. kronor, vilken

summa nu torde ha i det närmaste fördubblats.

Inom vissa hithörande områden ifrågasätter dock kommittén lämpligheten

av att beskatta arbetsprestationer. Skoreparationer utföres av ca 5 000

skoinakerier, vilkas årsomsättning uppgår till något mer än 50 milj. kronor.

Frånräknas kostnaderna för läder och annat material som i vart fall skulle

beskattas, torde den årliga skatteintäkten för själva reparationsarbetet komma

att röra sig om endast ca 400 000 kronor per skatteprocent. Med hänsyn

till att kostnaderna för en skattekontroll på ifrågavarande område knap
-

s. 207 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 dr 1959

207

past skulle stå i proportion till denna skatteintäkt och att kategorien skomakerier

lätt kan avgränsas, förordar kommittén, att reparationer av skodon

undantages från beskattningen. Om skomakerierna inte medtages, bör

med liänsyn till konkurrensförhållandena skatt ej heller utgå för skoreparationer

som helt eller delvis utföres fabriksmässigt. Till skoreparationer bör

enligt kommittén hänföras skoputsning liksom även omfärgning av skodon.

Beträffande företagsgruppen tvätt- och strykinrättningar erinrar kommittén

om att under den allmänna omsättningsskattens tid en del svårigheter

uppstod hl. a. i fråga om skattskyldigheten för andelstvättstugor. Kontrollen

av de mindre tvätt- och strykinrättningarna vållade även vissa besvärligheter.

Med hänsyn härtill och då företagsgruppen lätt kan avgränsas,

förordar kommittén, att tvätt, mangling och strykning av kläder och andra

textilvaror undantas från beskattning. Antalet tvätt- och strykinrättningar

uppgår enligt kommittén till ca 1 700, varav flertalet är småföretag utan anställd

personal. Branschens omsättning synes utgöra ca 70 milj. kronor, däri

inräknat arbeten för enskilda hushåll, restauranger, hotell m. fl.

Beträffande reparationer av kläder föreligger, enligt vad kommittén funnit,

inte samma goda avgränsningsmöjligheter som i fråga om skoreparationer

och tvätt. Samma företag bedriver nämligen ofta såväl reparation som

nytillverkning av kläder. Vidare synes det enligt kommittén inte lämpligt

att generellt undanta reparations- och omändringsarbeten inom textilbranschen

oavsett företagsstorleken. Ä andra sidan finner kommittén det önskvärt,

att den stora mängden hemsömmerskor och skräddare m. fl. hålles

utanför beskattningen. Kommittén påpekar, att antalet yrkesmässiga sömmerskor

utan egen ateljé utgör ca 6 000 med en årsomsättning av endast

något mer än 10 milj. kronor. Ur skatteavkastningssynpunkt spelar sålunda

denna stora grupp en ringa roll. Härtill kommer, att man måste räkna med

stora besvärligheter vid en skattekontroll av dessa småföretag. Svårigheter

torde även i många fall föreligga att avgöra om verksamheten kan anses

såsom yrkesmässig, t. ex. beträffande hemmafruar som mer eller mindre

tillfälligt åtar sig sömnadsarbeten. Med hänsyn till vad nu anförts förordar

kommittén, att från skattskyldighet undantages sådana företagare inom

branschen vilkas årsomsättning understiger 10 000 kronor. Denna gräns

bör kunna jämkas, sedan praktiska erfarenheter vunnits.

Bortsett från skoreparationer och nyss nämnda reparations- och underhållsarbeten

på kläder m. in. bör enligt kommitténs mening under en detaljhandelsskatt

inbegripas arbetsprestationer i form av reparation, ändring,

underhåll och rengöring av varor, liksom även arbete med förfärdigande av

varor, då kunden tillhandahåller materialet. Som allmän förutsättning för

skatteplikt bör därvid gälla, att arbetet bedrives yrkesmässigt och utföres

på skattepliktiga varor. Om arbetet utföres för annan skattepliktig företagares

räkning och avser vara, som denne saluför eller emottagit för arbetets

utförande, skall skatt inte utgå. Enligt kommitténs förslag skall vidare arbetsprestationer

på fast egendom ej beskattas.

Kommittén bar även beaktat att reparationer och liknande tjänster kan

utföras i utlandet. Även härvidlag förordas i princip att skatt skall uttagas.

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

Skattskyldigheten avses skola åvila den, för vars räkning tjänsten utförts.

Skatt skall dock icke utgå om tullindring enligt 9 § tulltaxeförordningen åtnjutes

vid varans återinförsel.

Enligt kommitténs förslag skall uthyrning av skattepliktig vara ej

anses som skattepliktig tjänst. Kommittén föreslår att den som uthyr sådan

vara skall betraktas som konsument. Säljer han jämväl varor, skall dock

uthyrningsvaran beskattas såsom uttag ur rörelsen första gången den uthyres.

Kommittén finner det även motiverat att kombinera en varubeskattning

i detaljhandelsledet med en beskattning av serverings- och restaurangtjänster.

Kommittén påpekar, att årsomsättningen av sådana

tjänster år 1950 uppgick till ca 900 milj. kronor och sedan dess torde ha

ökat avsevärt.

Vad gäller kaféer och konditorier konstaterar kommittén, att serveringen

regelmässigt är kombinerad med varuförsäljning och i viss utsträckning

även med tillverkning av bröd. Om serveringen blev skattefri, skulle detta

komplicera redovisning och kontroll av varuskatten. Kommittén anför härom

följande.

Företaget skulle få skilja mellan direktförsäljning och servering. För de

varor, som åtgår för serveringen syns skatten få redovisas i form av skatt

å från rörelsen uttagna varor. De under omsättningsskattens tid ofta påtalade

svårigheterna, som bottnade i att viss direktförsäljning av bröd var fri

medan hela omsättningen vid servering beskattades, skulle återkomma i

omvänd form och med större styrka. Enda praktiska utvägen att undvika

dessa svårigheter syns vara att, om serveringsverksamheten blir skattefri,

kaféer och konditorier får betala skatt å sina inköp och sålunda anses såsom

sista ledet i varuförsäljningen. Skatten skulle dock därigenom komma att

beräknas på lägre varuvärden och en viss —• ehuru troligen inte alltför märkbar

— ojämnhet i konkurrenshänseende skulle bli följden. Om jämväl bageri

bedrives bör dock, även i fall av skattefrihet för servering, företaget få

inköpa varor fritt från skatt och vad som åtgår för serveringen bör då beskattas

som uttag från rörelsen.

Matserveringar och restauranger drives, påpekar kommittén, i regel inte

i kombination med direktförsäljning av varor, men gränsen mellan dessa

företagsformer och kaféer och konditorier är föga exakt, och olika övergångstyper

finnes. Då det icke kan anses lämpligt att tillämpa olika regler

för skilda slag av serveringar, förordar kommittén, att serveringsverksamhet

såsom sådan inrymmes under beskattningen. Härför talar dessutom det

förhållandet, att färdiglagad mat som säljes i butik skulle bli beskattad.

Kommittén uppmärksammar vidare, att svårigheter kan uppstå vid bedömningen

huruvida vissa personalrestauranger, förenings- och klubbrestauranger,

matlag, inackorderingar m. fl. är att anse som yrkesmässiga rörelser.

Den uppdelning som måste göras när mat och rum debiteras gemensamt

är en annan av kommittén påvisad olägenhet vid en beskattning av serveringstjänster.

Kommittén erinrar emellertid om, att dessa problem kunde

s. 209 Kontrollera mot PDF

Kungl. HIaj:ts proposition nr 162 år 1959 209

lösas på ett tillfredsställande sätt under den allmänna omsättningsskattens

tid.

Beträffande övriga tjänster framhåller kommittén att tjänster,

som tillhandaliålles av frisörer, damfrisörer, badinrättningar m. fl. inom

hygienens område, bör inbegripas i en mera allmänt genomförd tjänstebeskattning.

Sambandet mellan varuförsäljning och tillhandahållande av

tjänster är emellertid inom detta område inte sådant, att dessa tjänster behöver

medtagas av kontroll- och redovisningsskäl. Med hänsyn härtill och

då antalet skattskyldiga skulle öka väsentligt utan att medföra några större

skatteintäkter, förordar kommittén att med en beskattning på detta område

bör anstå.

Beträffande resor uttalar kommittén, att några tekniska hinder inte synes

föreligga att skattebelägga dessa tjänster, i den mån det är fråga om resor

inom riket. Med utgångspunkt från de bedömningsgrunder kommittén haft

att anlägga anser kommittén därför i princip möjligt att införa en sådan

beskattning som komplement till en allmän varuskatt. De trafikpolitiska

konsekvenserna kan dock, framhåller kommittén, tala mot att uttaga skatt

på resor. Denna sida av frågan har kommittén inte ansett sig böra gå in på.

Beträffande godstransporter uttalar kommittén att dessa, genom att kostnaderna

ingår i varornas försäljningspris, blir praktiskt taget helt beskattade

vid en detaljhandelsskatt och till viss del även vid en partihandelsskatl.

En beskattning av telefon- och telegramavgifter m. in. finner kommittén

onödigt omständlig. Det förordas i stället att, därest en generell indirekt

beskattning införes på andra områden, taxorna uppjusteras.

Nyttjandet av bostadstjänster utgör, framhåller kommittén, ett betydande

konsumtionsområde, vars beskattning skulle inbringa avsevärda belopp.

Denna konsumtion är emellertid till övervägande delen föremål för statlig

reglering och till viss del för subventionering. Därför anser sig kommittén

inte böra framlägga något förslag till beskattning av dessa tjänster. Detta

innebär dock inte, påpekar kommittén, något ställningstagande från dess

sida till frågan, huruvida i vissa situationer en dylik beskattning bör genomföras

eller ej.

Beträffande tjänster som tillhandahålles av fria yrkesutövare, såsom läkare,

advokater, arkitekter och revisorer, samt av banker, försäkringsinrätlningar,

resebyråer in. fl. finner kommittén att, om sådana tjänster skulle

medtagas vid en generell indirekt beskattning, detta skulle verka komplicerande

på utformningen och handhavandet av skatten. Nämnda slag av tjänster

synes därför böra lämnas utanför.

Ledamöterna Kollberg och Eric Nilsson delar inte kommittémajoritetens

principiella uppfattning att en tjänstebeskattning bör kunna uttagas även i

sådana fall, då tjänsterna inte kan anses ha samband med handelns tillhandahållande

av varor. Därför biträder dessa ledamöter ej heller majoritetens

förslag att beskatta restaurangtjänster. Restaurangnäringen liar,

14 Rihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 102

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungi. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

framhåller reservanterna, under de senaste åren på grund av samhällsutvecklingen

fått en alltmera nyttobetonad karaktär. Allt flera människor

måste numera intaga sina dagliga måltider på restaurang. Detta har resulterat

i en strävan från restaurangnäringens sida att i allt större omfattning

tillhandahålla vardagsmat till rimliga priser. I det pris, som en restaurang

betingar för en måltid, ingår inte endast råvarukostnader utan även andel

i restauratörens övriga kostnader, såsom hyra och andra lokalkostnader, lagerhållning,

personalkostnader osv. Härav följer, påpekar reservanterna,

att ungefär hälften av måltidspriset motsvarar kostnader utöver de inköpskostnader

ett enskilt hushåll har att vidkännas för varor som ingår i en

allmän varuskatt.

En grundprincip för hela förslaget om varuskatt i detaljistledet är, understryker

reservanterna vidare, att skatteprocenten skall vara enhetlig. En

tillämpning av denna regel får till följd, alt skattebeloppet för en vara som

tillhandahålles vid servering blir väsentligt eller i genomsnitt dubbelt så

högt som då varan säljes i detaljhandeln. Den stora grupp medborgare som

är nödsakade att intaga sina måltider på restaurang blir därigenom avsevärt

hårdare beskattade än övriga medborgare. Kommittémajoritetens uppfattning,

att priserna för färdiglagad mat som säljes i livsmedelsbutiker inte

alltför mycket skiljer sig från priserna på de billigare matserveringarna,

anser reservanterna oriktig. Restaurangerna tvingas nämligen att räkna med

helt andra och större kostnader än livsmedelsaffärerna.

Reservanterna anser, att kommitténs majoritet underskattat de tillämpningsproblem

och kontrolltekniska svårigheter som följer med en restaurangskatt.

Vad åter angår de svårigheter som en allmän varuskatt utan

komplementet restaurangskatt skulle medföra för kaféer och konditorier

genom att direktförsäljning och servering måste åtskiljas, finner reservanterna

att dessa svårigheter är av ringa betydelse i jämförelse med de kontrolltekniska

svårigheter som följer med en beskattning av serveringstjänster.

Ej heller ledamoten Ivar Nilzon biträder kommittémajoritetens förslag

om beskattning av serveringstjänster. I den av honom avgivna reservationen

framhålles att de skäl, som anförts för att undanta livsmedlen från varuheskattning,

också nödvändiggör att matservering undantas från en beskattning

av tjänster.

Remissyttrandena

Frågan om beskattning av tjänster har rönt stor uppmärksamhet i remissyttrandena.

Meningarna går starkt isär om behovet och lämpligheten av att

komplettera en allmän varubeskattning med en tjänstebeskattning. Denna

beskattningsfråga har i vissa fall tillmätts avgörande betydelse för ställningstagandet

i valet mellan de båda skattealternativen. Sålunda har olägenheterna

med en tjänstebeskattning i flera yttranden åberopats såsom ett vik
-

s. 211 Kontrollera mot PDF

211

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

tigt argument för partihandelsalternativet. Även i yttranden, där en kompletterande

tjänstebeskattning i princip förordas, anför man åtskilliga gentemot

kommittéförslaget avvikande synpunkter beträffande beskattningens lämpliga

omfattning, tidpunkten för dess införande osv.

Av de remissinstanser som förordar alternativet med en partiha ndelsskatt

framhåller riksräkenskapsverket, att det torde vara förenat

med avsevärda svårigheter att genomföra en effektiv tjänstebeskattning. En

sådan skulle bl. a. medföra en avsevärd ökning av antalet skattskyldiga.

Länsstyrelsen i Skaraborgs lan uttalar, att såväl erfarenheterna från den

allmänna omsättningsskatten som kommitténs utredning otvetydigt ger vid

banden, att en tjänstebeskattning komplicerar skatteuttaget. Med de inskränkningar,

undantag och gränsdragningar som följer av en så anordnad

beskattning måste tillämpningsföreskrifterna bli synnerligen invecklade,

vilket i sin tur påverkar kontrollmöjligheterna. Härtill kommer, att en osäker

och ojämn tillämpning förorsakar irritation. Införes en allmän varuskatt,

bör därför enligt länsstyrelsens mening tjänsteprestationerna helt

lämnas utanför beskattningsområdet. I varje fall synes det nödvändigt, att

en tjänstebeskattning ej införes förrän det närmare utretts, huruvida inkomsterna

från en dylik beskattning står i rimlig proportion till kostnaderna

och olägenheterna.

Länsstyrelsen i Västerbottens län påtalar de tekniska komplikationerna

vid en tjänstebeskattning. Därjämte framhålles, att den med detaljhandelsalternativet

förenade tjänstebeskattningen är diskutabel ur rättvisesynpunkt,

i det att åtskilliga tjänster ej kommer att omfattas av beskattningen.

Även Sveriges automobilhanillareförbund och Bilverkstädernas riksförbund

understryker det ur rättvisesynpunkt otillfredsställande i att endast

vissa service- och reparationsarbeten beskattas. Vad särskilt gäller bilreparationerna

kommer en beskattning enligt förbundens uppfattning att leda

till ökat s. k. garage- och fritidsarbete, vilket arbete helt undandras beskattning.

För bilreparationsbransclien blir följden sämre sysselsättning

och minskat underlag för fortsatta rationaliseringar, en utveckling som objektivt

sett måste anses som olämplig. Även om ett undantagande av reparationer

från beskattning kan skapa tröskelproblem mellan nytillverkning och

reparationer, bör dessa problem enligt förbundens mening hellre kvarstå

olösta än att bytesaffärerna i tjänster ökar i accelererad takt.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation anför liknande sypunkler.

En tjänstebeskattning kommer, uttalar organisationen, att drabba

många hantverksföretag, som utför reparations- och underhållsarbeten, och

menligt påverka deras konkurrensläge i förhållande till sådana som utför

dylika arbeten utan att ha registrerad firma och vars kompetens ofta är

diskutabel. Kontrollmöjligheterna beträffande sådan verksamhet är små,

och därigenom kommer de registrerade företagen i sämre läge. På landsbygden

finns ett stor antal enmansföretag, som sysslar med reparationer av

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

lantbruksmaskiner o. likn. Sådana företag har det redan nu svårt ur konkurrenssynpunkt,

och en tjänstebeskattning skulle ytterligare försvåra de^

ras läge.

Länsstyrelsen i Blekinge län ifrågasätter å andra sidan, huruvida det går

att helt frita tjänster från en beskattning i parlihandelsledet. Samband förekommer

mellan försäljning och tillhandahållande av tjänster, t. ex. då en

producent åtar sig transport och inmontering av maskiner. Enligt länsstyrelsens

mening är det önskvärt med bestämmelser som hindrar, att kostnader

för sådana tjänster faktureras särskilt för att nedbringa underlaget för

skatten. Det är enligt länsstyrelsens uppfattning även angeläget att förhindra

manipulationer, som syftar till att vinna skattelättnad genom att

vissa led hänföres till skattefri serviceverksamhet.

Även LO uttalar, att en allmän varuskatt i partihandelsledet torde böra

omfatta tjänster.

Kontrollstyrelsen har vid sitt ställningstagande till förmån för partihandelsalternativet

utgått från att någon tjänstebeskattning inte införes omedelbart.

Beträffande alternativet med en detalj handelsskatt finner styrelsen å

andra sidan, att en kompletterande tjänstebeskattning kan anses särskilt

påkallad, med hänsyn till att service av olika slag ofta ges i rörelser av detaljhandelskaraktär.

Det torde vidare kunna antas, fortsätter styrelsen, att

de företag, som enligt detaljhandelsförslaget skulle bli skattskyldiga med

avseende på tjänsteutövning av olika slag, i allmänhet blir skattskyldiga

även för skattepliktig försäljning av varor.

De remissinstanser som förordar detalj han delsalternativet

uttalar sig i allmänhet för att tjänster inbegripes i beskattningen. Detta gäller

dock inte serveringstjänster; för uttalandena härvidlag redogöres senare

i ett sammanhang.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller, att en detaljhandelsbeskattning

kan ges ett bredare underlag, om därmed förenas viss tjänstebeskattning.

En sådan kombination måste enligt länsstyrelsens mening anses vara

till fördel ur redovisnings- och kontrollsynpunkt. Tjänstebeskattningen torde

därtill lämna god avkastning även vid låg skattesats. Vid partihandelsalternativet

måste, påpekar länsstyrelsen, en tjänstebeskattning bli helt fristående

från varubeskattningen.

överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Kronobergs, Hallands och

Norrbottens län förordar en kompletterande tjänstebeskattning med tanke

på de praktiska fördelar ur redovisnings- och kontrollsynpunkt som därigenom

ernås i fråga om företag, som tillhandahåller såväl varor som tjänster.

Sveriges köpmannaförbund anför liknande synpunkter. Förbundet uttalar

vidare, att den föreslagna gränsen vid en årsomsättning av 10 000 kronor för

skattskyldighet i fråga om skrädderi- och sömnadsarbeten synes kunna godtagas.

Även länsstyrelserna i Södermanlands, Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands

län tillstyrker förslaget om en kompletterande tjänstebeskattning

s. 213 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år W59

213

vid detaljhandelsalternativet. Förstnämnda länsstyrelse föreslår i detta sammanhang

att det skattefria området utsträckes till att omfatta reparationer

som utföres i samband med tvättning av textilvaror.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län återigen ställer sig tveksam till förslaget att

endast på grund av kontrollsvårigheterna undanta skomakerier, tvätt- och

strykinrättningar samt mindre skrädderiföretag från skattskyldighet. Det

rör sig här, framhåller länsstyrelsen, om ca 12 000 företagare med en total

omsättning av ca 130 milj. kronor per år. En beskattning skulle således inbringa

1,3 milj. kronor per skatteprocent. Även om kontrollkostnaderna blir

jämförelsevis höga — vilket i och för sig synes diskutabelt — måste beskattningen

ge en betydande nettoavkastning. De ifrågavarande yrkesgrupperna

är, påpekar länsstyrelsen, i varje fall på landsbygden ej så lätt avgränsade.

Man torde sålunda ha att räkna med att minst en tredjedel av de ifrågavarande

företagen kommer att bli skattskyldiga även om någon tjänstebeskattning

ej införes. Kontrollsvårigheter föreligger för övrigt även i fråga om

andra yrkesgrupper, vilka därför med lika stort berättigande borde undantagas,

t. ex. yrkesfiskare, trädgårdsmästare och jordbrukare. Länsstyrelsen

vänder sig i detta sammanhang särskilt mot att skattskyldigheten för skrädderier

o. likn. göres beroende av omsättningens storlek. Kommittéförslaget

i denna del gynnar speciellt småföretagens konkurrensläge, och det kan därutöver

föranleda tvister och andra olägenheter. Skulle t. ex. omsättningen

något år överstiga gränsbeloppet skall skatten, påpekar länsstyrelsen, uttas

i efterhand oavsett om denna inkalkylerats i priserna eller ej. Dylika olägenheter

skulle, liksom de av kommittén påtalade kontrollsvårigheterna,

kunna elimineras genom ett förenklat redovisningsförfarande. Länsstyrelsen

anför härom följande.

Man kan exempelvis nöja sig med att alla företagare med en skattepliktig

omsättning understigande 10 000 kronor endast avlämnar en deklaration

omfattande hela räkenskapsåret. Genom ett sådant system skulle dessa företagare

emellertid få en obehörig skattekredit, varjämte riskerna för skatteförluster

skulle öka. En bättre lösning vore att företagare med en beräknad

skattepliktig omsättning understigande 10 000 kronor, som så önskade, finge

avlämna dels en preliminär redovisning — i regel baserad på närmast föregående

års taxering — vid räkenskapsårets ingång, dels en slutredovisning

vid dess utgång. Då varuskatt skulle inbetalas i anslutning till den preliminära

redovisningen, skulle systemet medföra en viss ränteförlust för företagen.

Denna skulle dock bli relativt obetydlig och sannolikt lägre än de inbesparade

kostnaderna för en fullständig redovisning av skatten vid de ordinarie

uppbördstillfällena. Ur statsverkets synvinkel skulle ett dylikt system

ha avsevärda fördelar och årsredovisningen av den skattepliktiga försäljningen

komma att ske i nära samband med inkomstdeklarationens upprättande.

Länsstyrelsen tillstyrker icke heller den av kommittén förordade skattefriheten

för tjänster på hygienens område. Herr- och damfrisersalonger är,

påpekar länsstyrelsen, på landet ofta kombinerade med varuförsäljning eller

annan verksamhet. Om kommitténs förslag genomföres, kommer detta att

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 195(1

medföra gränsdragningsproblem mellan skattepliktig varuförsäljning och

skattefri tjänsteutövning. Dessa problem undgår man om även utfört arbete

beskattas.

Länsstyrelsen i Västerbottens län förordar av samma skäl, att tjänstebeskattningen

skall omfatta även friser- och skönhetssalonger. Däremot tillstyrker

länsstyrelsen de av kommittén föreslagna undantagen för skomakerier,

tvätt- och strykinrättningar samt mindre herr- och damskrädderirörelser.

Sveriges frisörgrossistförening har en motsatt uppfattning om lämpligheten

av att beskatta frisörtjänster. Med hänsyn till branschens struktur kan

föreningen inte godtaga åtgärder som leder till en fördyring av dess tjänster.

Om man gör de många frisersalongerna redovisningsskyldiga, torde detta

enligt föreningens uppfattning dessutom medföra så betydande kostnader

för uppbörd och kontroll, att enbart av denna anledning lämpligheten av en

beskattning på området kan ifrågasättas.

Sveriges grossistförbund tillstyrker, att tjänstebeskattning införes på sådana

områden, där ett undantagande skulle leda till snedvridningar i varuskattens

ekonomiska verkningar. En utvidgning av tjänstebeskattningen

härutöver finner sig förbundet inte kunna godtaga.

Samma principiella inställning redovisas av SACO. Kommittéförslaget i

denna del innebär emellertid enligt organisationens åsikt en så stark begränsning

av beskattningsområdet, att detsamma snarast måste anses innebära

en punktbeskattning av vissa tjänster. Då därför samma invändningar

synes kunna resas mot kommitténs förslag som mot en punktbeskattning

på varuom -ådet, ställer sig SACO tveksam till detsamma.

Av samma skäl avstyrker Sveriges automobilindustriförening, att detaljhandelsalternativet

utsträckes till att omfatta tjänster.

Statstjänstemannens riksförbund ställer sig tveksamt till en tjänstebeskattning

av den anledningen att anknytningen av skattskyldigheten till kravet

på yrkesmässig rörelse kan leda till att icke yrkesmän i större utsträckning

anlitas för reparations- och underhållsarbeten.

Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller, att det i och för sig kan synas

lika motiverat att beskatta konsumtionen av olika slag av tjänster, serveringstjänster

däri inbegripna, som att beskatta butikshandelsvaror. Förutsättningarna

för en tjänstebeskattning är emellertid enligt länsstyrelsens

mening så olika och förhållandena så särpräglade, att man torde vinna mycket

med att behandla tjänstebeskattningen som en särskild fråga och till

att börja med söka utforma en perfekt varuskatt. Införandet av en kompletterande

tjänstebeskattning bör därför enligt länsstyrelsens mening anstå

till dess man kommit ordentligt i gång med varubeskattningen.

Såsom tidigare nämnts förordar länsstyrelsen, att detaljhandelsalternafivet

utformas som en butikshandelsskatt. Därvid skulle endast den som bedriver

handel betraktas såsom återförsäljare, medan byggmästare, bilreparatörer

och andra utövare av serviceyrken liksom restauranger, kaféer o. d

skulle betraktas som konsumenter. Om och när en kompletterande tjänstc
-

s. 215 Kontrollera mot PDF

215

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

beskattning genomföres bör enligt länsstyrelsens uppfattning beskattningen,

i vad avser serviceyrkena, kunna samordnas med varubeskattningen på sä

sätt, att endast de utförda arbetsprestationerna beskattas. Därvid skulle man

kunna förfara sä, att skatten beräknas antingen på ersättningen för den utförda

arbetsprestationen eller på hela vederlaget med avdrag för den skall,

som erlagts för i arbetet ingående reservdelar o. d.

Länsstyrelsen finner i likhet med kommittén lämpligt att från en beskattning

av reparations- och underhållstjänster undanta skomakerier, tvältoch

strykinrättningar samt mindre herr- och damskrädderier.

Skånes handelskammare ställer sig tveksam inför den föreslagna beskattningen

av reparations- och underhållstjänster samt förordar en ytterligare

prövning av frågan. De av kommittén åberopade olägenheterna av att försäljning

och tjänster måste uppdelas hos kombinerade handelsföretag synes

enligt handelskammarens mening kunna bemästras utan alltför stora svårigheter.

Då är det, menar handelskammaren, förenat med större olägenheter

att beskatta det stora antalet småföretag av typen bysmeder, cykel - reparatörer, radioreparatörer o. d. Sådana yrkesutövare har ofta dålig bokföring,

vilket ytterligare försvårar kontrollen och medför ökade kontrollkostnader.

Handelskammaren erinrar vidare om att den allmänna omsättningsskatten

på reparationer och underhåll gav upphov till betydande komplikationer.

Även handelskammaren i Göteborg förordar ytterligare prövning av tjänstebeskattningsfrågan.

Därvid bör fördelen av det beräknade skattetillskottet

vägas mot de med tjänstebeskattningen förenade kostnaderna och olägenheterna.

Länsstyrelsen i Gotlands län finner det mindre lyckligt att förena varuskatten

med en kompletterande tjänstebeskattning. Om det likväl befinnes

nödvändigt med ett dylikt komplement för att förebygga snedvridningar i

skattens ekonomiska verkningar, anser länsstyrelsen, att tjänstebeskattningen

bör begränsas i möjligaste mån. Full rättvisa synes ändå ej kunna uppnås.

Länsstyrelsen påpekar i detta sammanhang, att endast materialet skall beskattas

när det t. ex. gäller underhåll av en fabriksbyggnad, medan vid reparation

av en i byggnaden befintlig maskin, som ej är att hänföra till fast

egendom, jämväl arbetsprestationen skall beskattas. Det berättigade häruti

torde allmänheten ställa sig frågande inför. Länsstyrelsen vänder sig även mot

att skattskyldigheten inom skrädderibranschen göres beroende av omsättningens

storlek. Då det ytterst är konsumenten som skall drabbas av beskattningen,

är det enligt länsstyrelsens uppfattning ej tillfredsställande, att skatt skall

betalas om ett större företag anlitas men ej om ett mindre sådant utför arbetet.

Dylika gränsdragningar skapar missnöje och irritation. Nämnda konsekvenser

skulle, framhåller länsstyrelsen, kunna undvikas om småföretagen,

på liknande sätt som föreslagits beträffande jordbrukare, i samband med

inkomsttaxeringen även taxeras till allmän varuskatt, därvid rätt skulle föreligga

att göra avdrag för skatt, som erlagts för inköpt material.

I detta sammanhang må även erinras om att det tidigare redovisade,

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

av Sveriges industriförbund med instämmande av ett flertal remissinstanser

framlagda förslaget om restitution av varuskatt vid investeringar även innefattar

önskemål om att restitution skall medgivas för skatt som erlagts för

utfört arbete.

Svenska redareföreningen yrkar skattefrihet för reparations-, underhållsoeli

renhållningsarbeten som utföres på fartyg.

En särskild med beskattningen av reparationstjänster sammanhängande

importfråga uppmärksammas av generaltullstgrelsen och statens handelslieensnämnd.

Frågan sammanhänger med den tullindring som jämlikt 9 §

tulltaxeförordningen under vissa förutsättningar åtnjutes för vara, som,

efter att i utlandet ha undergått reparation eller annan bearbetning, återinföres

inom ett år från utförseldagen. Enligt detaljhandelsskatteförslagets utformning

skulle en dylik reparation till skillnad mot en inom riket utförd

icke bli beskattad. Generaltullstyrelsen förordar, att skatt skall utgå vid

dylik återinförsel. Därvid anses beskattningsvärdet böra bli lika med reparations-

eller bearbetningskostnaden, beräknad på i tillämpliga delar samma

satt som stadgas i fråga om beräkning av varas tullvärde, ökad med

i frågakommande tillägg. Skattefrihet anses dock böra åtnjutas i fall som

avses i 9 § andra stycket sista punkten tulltaxeförordningen, d. v. s. vid sådan

reparation av transportmedel för vilken tullfrihet åtnjutes enligt samma

författningsrum.

Kammarrätten ifrågasätter, huruvida inte uthyrning av varor bör helt

undantas från beskattning eller också beskattas i full utsträckning liksom

vad 1940 års omsättningsskatt. I varje fall synes det kammarrätten erforderligt

med ett förtydligande på denna punkt av de av kommittén utarbetade

anvisningarna till författningsförslagen.

Länsstyrelsen i Uppsala län ställer frågan, huruvida skatt bör utgå vid uthyrning

av bil i en biluthyrningsrörelse.

Vad härefter angår förslaget om beskattning av serveringst j änst

e r, avstyrkes detta av ett betydande antal remissinstanser. Flera av dem

instämmer i de av herrar Kollberg och Eric Nilsson samt Ivar Nilzon avgivna

reservationerna. De remissinstanser som förordar skattefrihet helt

eller delvis för livsmedelsvaror förutsätter därvid i regel, att även serveringstjänster

blir skattefria.

Sveriges hotell- och restaurangförbund biträder sålunda den av herr Ivar

Nilzon avgivna reservationen om skattefrihet för livsmedel. Om detta förslag

följes, bör enligt förbundets mening beskattningen av serveringstjänster

bli inaktuell. Men även om livsmedelsvarorna inte skulle undantas från

beskattning bör, uttalar förbundet, beskattningen av serveringstjänster utgå

ur förslaget. Förbundet vänder sig särskilt mot att kommittén till förmån

för en beskattning av serveringstjänster åberopat, att svårigheter skulle

uppstå för kafé- och konditoriföretag med både diskförsäljning och servering,

om serveringen ej beskattas. Förbundet finner det stötande, att vissa

särföreteelser inom ett begränsat område tas till intäkt för en skattebe
-

s. 217 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

217

läggning av hela restaurangområdet. De åberopade kontrollsvårigheterna

synes förbundet dessutom överdrivna.

Förbundet framhåller vidare att, då serveringspriserna på grund av tillredningskostnader

och andra speciellt med försäljning av måltider på restaurang

förenade kostnader måste bli väsenlligt högre än vad råvarorna

skulle kosta vid butiksförsäljuing, medför detta att konsumtionen på restaurang

blir hårdare beskattad än annan konsumtion. Den allt större grupp

människor, som av olika skäl måste äta ute, skulle därför drabbas av en

orättvist hård beskattning.

Även för restaurangnäringen kan, uttalar förbundet, beskattningen befaras

medföra ogynnsamma verkningar. Oberoende av om inkomstökningar

skulle kunna eliminera de prishöjningar som skatten medför, kan man

alltid räkna med en viss konsumtionsflykt från ett område som är särskilt

hårt utsatt för skatt. Därtill kommer att en fördyring av restaurangkonsumtionen

otvivelaktigt medför, att vårt konkurrensläge gentemot utlandet

då det gäller turismen försämras till skada inte blott för restaurangnäringen

utan för hela landet.

Vid bedömningen av en restaurangbeskattning måste enligt förbundet

även beaktas, att fråga är om ökad skattebelastning på ett område som redan

är hårt skattetyngt genom de punktskatter som uttas på många av de

av restaurangerna tillhandahållna varuslagen. Förbundet fortsätter.

Med detta konglomerat av skatter för ögonen kan man icke undgå att

ställa sig frågan, om det skall vara möjligt för näringen att tåla ytterligare

belastningar. Stora delar av näringen ha sedan ett par år tillbaka befunnit

sig i ett ekonomiskt kristillstånd, och situationen inger allvarliga farhågor.

Statsmakterna ha genom den nya lagstiftningen på rusdrycksutskänkningens

område, som gäller från och med den 1 oktober i år (1957), i viss mån

beaktat näringens svårigheter och medgivit vissa lättnader i beskattningen

av spritdrycker och vin ävensom på ett mera tillfredsställande sätt än tidigare

ordnat frågan om restaurangernas ersättning för rusdrycksförsäljningen.

Det vore beklagligt, om den förbättring av restaurangernas ekonomiska

läge, som man härigenom möjligen kan förvänta, skulle gå förlorad

genom verkningarna av en för restaurangerna särskilt hårt verkande konsumtionsskatt.

Förbundet förordar, att företagen såsom konsumenter får erlägga skatt

vid sina varuinköp. Denna ordning gäller, påpekar förbundet, bl. a. i Norge

och synes där fungera tillfredsställande.

Sveriges centrala restaurangaktiebolag avstyrker likaledes, med instämmande

i de inom kommittén avgivna reservationerna, förslaget om beskattning

av serveringstjänster. Bolaget påpekar, att huvuddelen av dess omsättning

faller på varuslag som redan är föremål för indirekt punktbeskattning.

Då det förutsättes att vissa av punktskatterna på dessa varor skall bibehållas

även vid en allmän varuskatt, skulle en beskattning jämväl av serveringstjänsterna

leda till viss dubbelbeskattning.

Kommitténs farhågor för att kontrollsvårigheter skulle uppstå, därest servering

undantages, saknar enligt bolagets mening grund i vad gäller restan
-

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Kungl. Maj:ts proposition nr W2 år 1959

ranger. Restaurangrörelser är nämligen endast rent undantagsvis kombinerade

med försäljning över disk. Bolaget kan icke heller godta uppfattningen,

att restaurangtjänster bör konsumtionsbeskattas enbart på grund av att de

rent tekniskt är lätta att handha som skatteobjekt, medan andra mera svårhanterliga

områden, där skälen för en skatt i och för sig är lika starka och

som dessutom torde ha bättre förutsättningar att tåla en beskattning, skulle

gå helt fria.

Bolaget kommer därefter in på de konsekvenser som en restaurangbeskattning

kan väntas få för restaurangnäringen. Uppfattningen att en av

indirekt beskattning föranledd höjning av prisnivån skulle medföra en starkare

begränsning av konsumtionen än som motsvaras av prisstegringen kan,

framhåller bolaget, i hög grad befaras äga sin riktighet i fråga om restaurangnäringen.

De svårigheter, som näringen de senaste åren haft att söka

bemästra och som ännu icke på lång tid synes kunna övervinnas, ger anledning

antaga att en generell höjning av angivet slag skulle ytterligare förvärra

läget. Ikraftträdandet den 1 oktober 1955 av 1954 års rusdrycksförsäljningsförordning

kom för såväl de allmänna restaurangbolagen som

annan restaurangverksamhet med utskänkningsrörelse att innebära en betydande

omsättningsminskning samt starkt försämrade ekonomiska villkor.

För de allmänna restaurangbolagens vidkommande blev betydande personalnedskärningar

samt minskning av antalet restauranger och restaurangavdelningar

nödvändiga, samtidigt som planerade nyinvesteringar och mera

kostsamma reparationer fick beskäras eller ställas på framtiden. Varje ytterligare

minskning av omsättningen kan komma att äventyra en stabilisering

av verksamheten, ett förhållande som inte bara gäller de allmänna

restaurangbolagen.

Bolaget kommer i detta sammanhang även in på kommitténs uppgifter

om utvecklingen efter år 1950 samt anför härom följande.

Kommitténs uppgift om att årsomsättningen vid restaurangföretag ökat

avsevärt sedan år 1950 överensstämmer icke med utvecklingen för de allmänna

restaurangbolagens utskänkningsrörelser. Den totala restaurangomsättningen

(exkl. logiintäkter) uppgick nämligen för dessa bolag år 1950

till 164,4 miljoner kronor och år 1956 till 163,1 miljoner kronor. Redan siffermässigt

föreligger sålunda nedgång i omsättningen. Om hänsyn vidare

tages till penningvärdets fall och till vidtagna höjningar av bl. a. spritpriserna,

kan en betydande nedgång i den kvantitativa omsättningen konstateras.

Nedgången har visserligen varit särskilt framträdande för de allmänna

restaurangbolagen bl. a. på grund av de speciella restaurangtyper dessa bolag

haft till uppgift att driva, men enligt tillgängliga uppgifter ha även andra

restaurangrörelser med utskänkning fått vidkännas kvantitativa minskningar

i omsättningen.

Den oförmånliga inverkan som även en måttlig omsättningsskatt kan förväntas

få sammanhänger, anför bolaget vidare, med den omständigheten att

spritdrycker och vin utgör en väsentlig del av omsättningen (38 procent år

1956 hos de allmänna restaurangbolagen) men endast svarar för en mindre

del av bruttovinsten (10 procent år 1956 hos nämnda bolag). Omsättningen

s. 219 Kontrollera mot PDF

219

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

av andra varuslag är därför av avgörande betydelse för restaurangföretagens

möjligheter att täcka inte endast de rörliga utan även de fasta kostnaderna.

Bolaget karaktäriserar dagens konkurrensläge för restaurangnäringen såsom

en konkurrens inte endast mellan utminuterings- och utskänkningspris

utan också med andra konsumtionsbranscher såsom bilar, television

o. s. v. Varje prishöjning kan därför befaras få menliga konsekvenser för

branschen. En fördyring av serveringstjänsterna skulle även få oförmånlig

inverkan på Sverige som turistland.

Sveriges konditor-förening uttalar, att en beskattning av serveringstjänsterna

skulle medföra en särskilt hård belastning för konditoribranschen.

Det framhålles vidare, att en dylik beskattning skulle orättvist drabba vissa

kategorier, däribland främst små inkomsttagare. Till detta kommer kontrollsvårigheter

och gränsdragningsproblem, bland annat i fråga om begreppet

yrkesmässighet. Föreningen förordar i första hand en partihandelsskatt

med samtliga livsmedel undantagna från beskattning och i andra

hand en allmän varuskatt utan någon kompletterande beskattning av serveringstjänster.

Övriga remissinstanser, som avstyrker en beskattning av serveringstjänster,

tar likaså fasta på att en dylik beskattning skulle bli särskilt betungande

genom att skatten skulle komma att utgå på ett värde som inkluderar

inte bara råvaror och dylikt utan även de speciella med en serveringsrörelse

förenade kostnaderna. Restaurangkonsumtionen blir därigenom hårdare beskattad

än annan konsumtion och däri anses ligga en orättvisa gentemot

dem som måste äta ute. De med en serveringsskatt förenade kontrollkostnaderna

samt restaurangnäringens tryckta ekonomiska läge utgör ytterligare

argument för avstyrkande av en skatt på serveringstjänster. Det förordas,

att skatten i stället uttas på varuinköpen. En dylik utformning av beskattningen

förordas av kommerskollegium, länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands

och Jämtlands län, Statstjänstemännens riksförbund, Sveriges

grossistförbund, Svenska företagares riksförbund, Sveriges redareförening

samt handelskamrarna i Stockholm, Visby, Malmö, Borås, Karlstad, Gävle

och Luleå.

Länsstyrelsen i Gotlands län avstyrker likaledes en beskattning av serveringstjänster

och förordar därvid för konditoriernas och kaféernas del

att varor, som åtgår för servering, beskattas såsom uttag ur tillverkningsrörelsen.

Även länsstyrelsen i Norrbottens län avstyrker förslaget. Länsstyrelsen

påpekar, att en beskattning av serveringstjänster går utöver syftet med den

generella varubeskattningen. Länsstyrelsen förordar att tjänstebeskattningen,

i varje fall i initialskedet, begränsas till de av kommittén angivna reparations-

och underhållstjänsterna.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län delar i princip kommitténs uppfattning

om nödvändigheten av eu kompletterande tjänstebeskattning vid

detalj han delsal terna tive t. Skälen mot en beskattning av serveringstjänster

s. 220 Kontrollera mot PDF

220 Kungl. Mnj:ts proposition nr 162 år 1959

synes dock vägande, och därför ifrågasättes om icke dessa tjänster hör

utelämnas, i vart fall under första utbyggnadsskedet. En sådan beskattning

medför, framhåller länsstyrelsen, många och svåra gränsdragningsproblem

liksom tillämpningsolägenheter. Detaljister skall t. ex. icke uttaga skatt

vid försäljning till registrerade serveringsställen men väl till andra. Betraktas

samtliga serveringsrörelser såsom konsumenter, undgår man enligt

länsstyrelsens mening dessa problem, men därigenom löses inte svårigheterna

för konditorier och kaféer med både diskförsäljning och servering.

För sådana företag föreslår länsstyrelsen följande schablonmässiga beskattningsregler.

Utgör serveringsrörelsen endast en mindre del av omsättningen, t. ex. 20

procent, beskattas hela omsättningen, medan i andra fall serveringen göres

helt skattefri. Företag, vilkas omsättning av egentlig servering är större än

diskförsäljningen, betraktas som konsumenter och fritas från skattskyldighet.

Dispens från denna regel kan dock ifrågasättas i särskilda fall. De

genom ett dylikt förfarande uppkommande ojämnheterna i konkurrenshänseende

synes enligt länsstyrelsens mening vara av mindre betydelse.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att, om en beskattning av serveringstjänster

finnes böra genomföras, denna beskattning bör utformas såsom

en särskild, från den allmänna varuskatten fristående restaurangskatt.

Erforderlig hänsyn till erlagd skatt på de i serveringsvarorna ingående råvarorna

o. dyl. skulle därvid kunna tagas genom att skattesatsen sättes lägre

än den för varuskatten tillämpade.

Överståthållnrämbetet delar kommitténs uppfattning att en detaljhandelsskatt

bör kombineras med viss tjänstebeskattning. Beträffande serveringstjänsterna

framhåller ämbetet, att svårigheter kommer att uppstå såväl om

dessa tjänster medtages som om de utelämnas. Undantages serveringstjänsterna,

måste konditoriernas och kaféernas diskförsäljning särskiljas

från serveringen. Medtages åter dessa tjänster uppkommer gränsdragningsproblem

beträffande yrkesmässig och icke yrkesmässig serveringsverksamhet.

Vid gemensamt pris för kost och logi måste uppdelning ske o. s. v. De

kontrolltekniska svårigheterna synes dock enligt ämbetets uppfattning bli

större, därest detaljhandelsskatten begränsas till diskförsäljningen. Med

hänsyn härtill och då det inte synes lämpligt att ha olika regler för olika

slag av serveringsrörelser, ställer sig ämbetet icke avvisande till att kommittémajoritetens

förslag i denna del läggs till grund för lagstiftning.

Länsstyrelsen i Kronobergs län är av samma mening. En komplettering

av detaljhandelsskatten med viss tjänstebeskattning innebär enligt länsstyrelsens

uppfattning lättare redovisning och kontroll. En beskattning av

restaurangtjänster synes dock ur rättvisesynpunkt vara mindre tillfredsställande,

och därför vore det önskvärt om åtminstone matserveringar kunde

undantas från beskattning. Samma skäl kan emellertid enligt länsstyrelsens

mening icke anses föreligga för att undantaga kaféer och konditorier.

Enär hos en hel del företagare förekommer såväl kafé- som matserve
-

s. 221 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

221

ring, blir det, påpekar länsstyrelsen, ur redovisnings- och kontrollsynpunkt

svårt att särskilja det ena från det andra. Denna olägenhet skulle visserligen

undvikas, om all servering undantoges från skatt, men detta skulle

stöta på praktiska svårigheter av den anledningen att kafé- och konditorirörelser

som regel jämväl bedriver butiksförsäljning vilken enligt länsstyrelsen

under alla förhållanden bör beskattas. En beskattning av diskförsäljningen

och serveringen efter skilda grunder skulle återigen medföra

svårigheter vid redovisningen av varuskatt för varuleveranser till dylik

kombinerad rörelse. Dessa leveranser finge nämligen i avseende på butiksförsäljningen

anses ha skett till återförsäljare men i fråga om serveringen

till konsument. Med hänsyn till sålunda uppkommande redovisnings- och

kontrollproblem tillstyrker länsstyrelsen kommittémajoritetens förslag om

en allmän beskattning av serveringstjänster.

Beträffande övriga särskilda områden har i huvudsak endast frågan om

en tjänstebeskattning inom kommunikationsväsendet föranlett

särskilda uttalanden.

Kontrollstyrelsen finner de av kommittén anförda synpunkterna bärande

och avstyrker i vart fall en godstransportbeskattning vid partihandelsalternativet.

En dylik beskattning skulle, framhåller styrelsen, medföra kontrolltekniska

svårigheter och väsentligt öka antalet skattskyldiga.

Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller att, även om tekniska hinder

ej föreligger för en beskattning av resor, det kan ifrågasättas, om en

dylik skatt ej skulle drabba alltför ojämnt. Länsstyrelsen finner det av

samma anledning tveksamt om transporter bör beskattas.

Svenska omnibusägareförbundet understryker vad kommittén anfört om

de trafikpolitiska konsekvenserna av en transportskatt. Oavsett motiven

för införandet av en allmän varuskatt kan enligt förbundets mening en

beskattning av resor med kollektiva transportmedel ej anses vara berättigad.

En fördyring av resorna leder till ökad anskaffning av individuella

transportmedel och ökade konsumtionsutgifter. Därigenom motverkas varuskattens

syfte. Förbundet påpekar vidare, att busstrafiken redan har det

svårt att tillämpa en kostnadsmässigt motiverad prissättning. En beskattning

skulle ytterligare skärpa näringens pressade läge.

Liknande synpunkter anföres av Svenska lasttrafikbilägareförbundct,

medan Sveriges automobilhandlareförbund och Bilverkstädernas riksförbund

erinrar om möjligheten att införa en trafikskatl för samtliga kommunikationsmedel.

Generalpoststyrelsen finner det följdriktigt, att postverket likställes med

övriga företag, om skatt införes på alla varor och tjänster. I fråga om de

portobelagda rörelsegrenarna bör skatten i så fall uttagas genom postportona.

Därvid måste dock beaktas, påpekar styrelsen, att dessa i viss utsträckning

är bundna genom internationella postfördrag. Då emellertid kommitténs

förslag innebär ad vissa undantag skall göras från beskattningen,

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

synes enligt styrelsens mening de skäl som anförts för att undantaga resor,,

godstransporter och övriga tjänster, t. ex. banktjänster, även vara tillämpliga

på postverkets verksamhet.

Beträffande frågan om en allmän varu- och tjänstebeskattning bör omfatta

bostadsnyttjandet, framhåller länsstyrelsen i Södermanlands

län, att denna fråga är alltför litet utredd. Då bostadskonsumtionen till

viss del subventioneras, skulle en beskattning innebära att bidragen återtages

i viss utsträckning, ett förhållande som länsstyrelsen finner mindre

tilltalande.

Statens pris- och kartellnämnd framhåller, utan att taga ställning i frågan,

att ett undantagande av bostadsnyttjandet från en i princip generell konsumtionsbeskattning

måste anses likvärdigt med en åtgärd för att sänka

realpriserna på bostäderna.

Departementschefen

Allmänna synpunkter

Kommittén har funnit att en allmän varuskatt, utformad såsom en detalj

handelsskatt, bör kompletteras med en beskattning av vissa tjänsteprestationer.

Såsom skäl härför har kommittén framhållit, att utnyttjandet av

tjänster av olika slag representerar en betydande skattekraft samt att detaljhandel

ofta är kombinerad med tillhandahållande av tjänster. Redovis

nings- och kontrolltekniska svårigheter skulle därför uppstå, om tjänsterna

helt undantages från beskattning. Härtill kommer enligt kommittén, att en

icke önskvärd snedvridning i den allmänna varuskattens verkningar kan

uppkomma, om inte även vissa tjänster inbegripes i beskattningen.

Vid remissbehandlingen har man allmänt uttalat sig för att en allmän

varuskatt enligt detalj handelsalt ernativet bör kompletteras med viss tjänstebeskattning.

Härvidlag har framhållits, att man med en sådan utvidgning

av beskattningen ernår redovisnings- och kontrolltekniska fördelar och ett

större skatteunderlag samt undgår snedvridande ekonomiska verkningar.

1 några fall har man dock avvisat eller ställt sig tveksam till en kompletterande

skatt på tjänsteprestationer och åberopat att en tjänstebeskattning

enligt kommitténs förslag skulle bli så begränsad att den närmast vore att

jämställa med en punktbeskattning. Vidare har framhållits att tjänstebeskattningen

torde medföra kostnadsökningar som ej står i proportion till

ökningen av skatteintäkterna. I ett yttrande har anförts, att frågan om tjänstebeskattning

bör betraktas som ett fristående spörsmål och anstå tills vidare.

Den av mig förordade allmänna varuskatten är avsedd som en beskattning

av konsumtionen. I sakens natur ligger att beskattningen i första hand

kommer att avse varor. En betydande del av konsumtionen består emellertid

i utnyttjandet av olika tjänsteprestationer. Tillhandahållandet av varor

och tjänsteprestationer har dessutom ofta nära samband. Såsom kom

s. 223 Kontrollera mot PDF

223

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

mitten också funnit, talar redan dessa skäl för att en allmän varubeskattning

i viss utsträckning även bör omfatta tjänster. Med beskattningen begränsad

till endast varor synes man vidare icke kunna undvika viss snedvridning

av skattens ekonomiska verkningar. Härtill kommer att det skulle

medföra redovisnings- och kontrolltekniska olägenheter att helt undantaga

tjänsleprestationer från beskattning. Ett sådant undantag skulle även

medföra en icke oväsentlig minskning av skatteunderlaget och därmed leda

till en högre skattesats än eljest erfordras för att täcka det aktuella inkomstbehovet.

Med hänsyn till att varuförsäljning i betydande utsträckning

är kombinerad med tillhandahållande av tjänster, torde en tjänstebeskattning

icke heller medföra några mera betydande kostnadsökningar; redan på

grund av varuförsäljningen får man nämligen huvuddelen av de ifrågavarande

skattskyldiga inordnade under beskattningen. Jag vill även erinra

om att den allmänna omsättningsskatten var förenad med beskattning av

tj änsteprestationer.

Under hänvisning till det anförda tillstyrker jag att den allmänna varuskatten

i princip jämväl skall omfatta beskattning av tjänster.

Såsom framgått av det föregående har jag beträffande beskattningen av

varor föreslagit vissa undantag från skatteplikt. Enär tjänstebeskattningen

väsentligen är avsedd att utgöra en komplettering till varubeskattningen,

bör i princip endast sådana tjänster ifrågakomma till beskattning som har

avseende å skattepliktiga varor. Vissa begränsningar av tjänstebeskattningen

synes vidare böra ske med hänsyn till tjänsteprestationens art. Härtill

återkommer jag i det följande.

Beskattningsområde

De tjänsteprestationer, som kommittén ansett böra beskattas vid en allmän

varuskatt i detaljhandelsledet, är reparationer, underhåll, ändring och

rengöring av skattepliktiga varor samt serveringstjänster. Skatt skall även

utgå vid förfärdigande på beställning av skattepliktig vara (arbetsbeting).

Arbetsprestation på fast egendom blir med nu nämnda utformning ej skattepliktig,

och ej heller tjänster på hygienens område, transporttjänster, bostadstjänster

eller sådana tjänster som tillhandahålles av fria yrkesutövare, banker,

försäkringsinrättningar, resebyråer m. fl.

Skattskyldigheten vid skattepliktiga tjänsteprestationer avses — såsom

närmare utvecklas i det följande — åvila den som tillhandahåller prestationen.

Såsom skäl för en beskattning av arbetsprestationer i form av reparation,

underhåll m. m. har kommittén — i anslutning till tidigare

anförda mera allmänna motiv för en tjänstebeskattning — åberopat, att

det i fråga om kombinerade tillverknings- och reparationsrörelser kan vara

svårt att skilja mellan vad som är att anse som tillverkning och vad som

är att anse som reparation och liknande. Ur framför allt skattetekniska och

kostnadsmässiga synvinklar har kommittén dook föreslagit, att beskatt
-

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

ningen av ifrågavarande tjänster begränsas på vissa punkter. Sålunda har

kommittén från skatteplikt undantagit skoreparationer, vartill även hänförts

putsning och omfärgning av skodon, samt tvätt, mangling och strykning

av kläder och andra textilvaror. I fråga om dessa arbetsprestationer

har kommittén i stället tänkt sig, att skatt skall utgå på rörelseidkarnas

materialinköp. Därmed skulle man i viss mån uppväga det skattebortfall,

som tjänsternas undantagande medför.

Kommittén har även beaktat att reparation och bearbetning av varor

kan utföras i utlandet. Även härvidlag förordas i princip att skatt skall

uttagas. Skattskyldigheten avses skola åvila den för vars räkning tjänsten

utförts. Skatt skall dock enligt kommittén icke utgå om tullindring enligt

9 § tulltaxeförordningen åtnjutes vid varans återinförsel.

Beträffande serveringstjänster har kommittén framhållit att

konditori- och kaférörelse regelmässigt är kombinerad med varuförsäljning.

Att här göra undantag för serveringsrörelsen skulle enligt kommittén komplicera

redovisning och kontroll i fråga om beskattningen av varuförsäljningen.

Att av denna anledning jämställa nu avsedda rörelser med konsumenter

och i stället beskatta varuinköpen finner sig kommittén inte kunna

förorda. Ett sådant system skulle bl. a. leda till ojämnheter i konkurrenshänseende,

genom att skatten på skattepliktiga varor skulle utgå på lägre

varuvärden än som motsvaras av konsumentpriserna. — I fråga om matserveringar

och restauranger förekommer enligt kommittén som regel ingen

diskförsäljning, men i stället saknas mera exakta gränser mellan dessa företagstyper

samt konditorier och kaféer. Då kommittén dessutom ansett,

att olika regler för skilda slag av serveringsrörelser ej bör komma i fråga,

har kommittén förordat att all serveringsverksamhet beskattas. Kommittén

har dock framhållit att vissa fördelningsproblem kan uppkomma, då ett

pris omfattar såväl mat som logi. Ä andra sidan har kommittén’ erinrat

om att dessa problem kunde lösas på ett tillfredsställande sätt under den

allmänna omsättningsskattens tid.

Någon ytterligare beskattning av tjänsteprestationer utöver vad nyss sagts

har kommittén inte föreslagit. Det må i detta sammanhang nämnas att

kommittén icke hänfört uthyrning av varor till skattepliktig tjänst. I

stallet har kommittén förordat att uthyrningsvaror skall beskattas vid varans

inköp, om uthyraren ej är skattskyldig. Om uthyraren är skattskyldig

i egenskap av säljare, skall varan beskattas såsom uttagen ur rörelsen första

gången den uthyres.

Två ledamöter av kommittén har reserverat sig mot en tjänstebeskattning

i sådana fall, då tjänsterna inte kan anses ha samband med handelns

tillhandahållande av varor. De biträder därför ej heller förslaget om en beskattning

av serveringstjänster.

Vid remissbehandlingen har allmänt tillstyrkts en beskattning av arbetsprestationer

i form av reparation, underhåll m. m. I något fall

har ifrågasatts lämpligheten av att från skatteplikt undantaga skomakeri
-

s. 225 Kontrollera mot PDF

225

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

arbeten samt tvätt, strykning och mangling. Därvid bär bl. a. framhållits

att en beskattning på dessa områden måste trots kontrollkostnaderna ge

en betydande nettoavkastning. Vidare har generaltullstyrelsen — under

hänvisning till att reparationer inom landet avses bli beskattade — föreslagit

att vara, som återinföres till riket efter att i utlandet ha undergått

reparation eller annan bearbetning, bör inbegripas under beskattningen även

i det fall att tullindring åtnjutes enligt 9 § tulltaxeförordningen (dock med

undantag för fall som avses i 9 § andra stycket sista punkten).

I andra remissyttranden åter har föreslagits längre gående begränsningar

i fråga om beskattningen av reparations- och liknande tjänster än vad

kommittén förordat. Vissa remissinstanser har sålunda föreslagit skattefrihet

— exempelvis genom ett restitutionsförfarande — för sådana tjänster

i vad de avser investeringsvaror. I ett yttrande har förordats att reparation

i samband med tvättning av textilvaror bör vara skattefri. Slutligen

har i ett annat remissyttrande anförts, att reparations-, underhålls- och rengöringsarbeten

på fartyg bör omfattas av skattefrihet.

Frågan om uthyrning av varor bör beskattas har berörts endast i

några yttranden. I ett av dessa har ifrågasatts om icke — till skillnad mot

kommitténs förslag — sådan tjänsteprestation bör beskattas såsom fallet

var vid den allmänna omsättningsskatten. I ett annat yttrande har berörts

frågan, huruvida skatt skall utgå vid biluthyrning.

I fråga om beskattningen av serveringstjänster har flera remissinstanser

funnit kommitténs synpunkter bärande och i princip biträtt

kommittéförslaget. I åtskilliga yttranden har man dock anslutit sig till reservanternas

avstyrkande. Bl. a. har man från branschhåll vänt sig mot

att svårigheterna att göra undantag för serveringsverksamheten hos kombinerade

företag tagits till intäkt för en generell beskattning. Vidare har

framhållits att restaurangbranschen arbetar under tryckta ekonomiska villkor.

Man föreslår därför i stället, att företagen betraktas som konsumenter

och beskattas vid sina inköp. Det har även uttalats, att serveringstjänsterna

skulle komma att beskattas högre än annan konsumtion på grund av att

priserna inrymmer tillagnings- och andra särskilda kostnader.

Kommitténs inställning till beskattningen i fråga om övriga tjänster

har vunnit allmän anslutning med undantag för några uttalanden till

förmån för en beskattning jämväl av tjänster som tillliandahålles av friserocli

skönhetssalonger. Del framhålles att kommitténs förslag på denna punkt

leder till gränsdragningsproblem. Från branschhåll uttalas å andra sidan,

att undantaget väl motiveras av eljest uppkommande kontroll- och redovisningskostnader.

Såsom jag tidigare nämnt bör en tjänstebeskattning primärt ses såsom

ett komplement till varubeskattningen, och därför bör i princip endast sådana

tjänster ifrågakomma till beskattning, som i huvudsak har avseende

på skattepliktiga varor. Skatteplikten bör i dessa fall givetvis omfatta inte

blott själva arbetsprestationen utan även det material i form av reservdelar,

15 Rihang till riksdagens protokoll 1959. i samt. Nr 162

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

halvfabrikat eller råvaror, som tillföres den vara tjänsten avser. När tjänst

däremot utföres å vara, som särskilt undantagits från skatteplikt, skall skatt

inte utgå vare sig på arbetsprestationen eller på de delar m. in. som tillföres

varan.

Utöver tjänsteprestationer å varor förekommer andra slag av tjänster,

bland vilka till en början må nämnas tjänster av personlig natur och tjänsteprestationer

å fastighet. Med tjänstebeskattningens anknytning till beskattningen

av varor, varmed förstås materiella ting av lös egendoms natur, följer

i princip att nu nämnda slag av tjänster faller utanför beskattningens

ram. Detta innebär, att den som yrkesmässigt utför dylik tjänst är att likställa

med konsument och att därför skatt skall utgå för alla slags skattepliktiga

varor som tages i anspråk för tjänsteverksamheten. Däremot kommer

skatt inte att utgå för själva arbetsprestationen. Mot bakgrunden av

vad nu anförts föreligger enligt min mening icke anledning att, såsom ifrågasatts

i några remissyttranden, inbegripa tjänster som utföres av friser- och

skönhetssalonger under beskattningen. Icke heller bör gods- och liknande

transporter beskattas. Priset för sådan tjänst ingår regelmässigt i priset

på varan och omfattas därmed av varans beskattningsvärde vid försäljning.

En beskattning av transporttjänster skulle därför i fråga om skattepliktiga

varor kunna leda till en dubbelbeskattning inom den allmänna varuskattens

ram. Att transport av icke skattepliktiga varor samt resor och liknande

transporttjänster av personlig natur ävensom tjänster som tillhandahålles

av posten, televerket in. fl. bör vara skattefria, följer av det tidigare sagda.

Likaså bör magasinering och annan förvaring, med eller utan direkt tillsyn,

falla utanför beskattningen, i den mån det icke är fråga om en tjänsteprestation

som huvudsakligen innefattar underhåll eller annan tjänst, som blir

skattepliktig enligt vad jag i det följande förordar.

De slag av tjänsteprestationer med avseende å skattepliktiga varor, som

enligt kommitténs förslag skall bli föremål för beskattning, utgöres — bortsett

tills vidare från serveringstjänster — av reparation, underhåll,

ändring och rengöring samt ar betsbeting. Om dylika tjänster

inte inbegripes under beskattningen har man, vilket också kommittén

framhållit, att räkna med skattetekniska olägenheter, såsom redovisningsoch

kontrollsvårigheler samt vissa gränsdragningsproblem. Härtill kommer,

att dessa tjänster representerar ett betydande skatteunderlag. Dessa förhållanden

talar enligt min mening för en beskattning av här ifrågavarande

tjänsteområde, och jag biträder därför kommittéförslaget i denna del.

Kommittén har förordat undantag från skatteplikt för skoreparationer

samt tvätt, strykning och mangling av kläder och andra textilvaror. För egen

del finner jag emellertid ej tillräckliga skäl att undantaga nämnda tjänster

från beskattning. Skoreparationer sker i betydande omfattning hos företag,

som även säljer skodon. Dylika företag skulle ha att skilja på varuförsäljning

och utförda arbeten, om reparationer av skodon undantages från beskattning.

Tvätterier återigen utför ofta även annat arbete än enbart tvätt,

mangling och strykning av kläder och andra textilvaror. Sålunda förekommer

allmänt att företagen utför reparationer och färgning av inlämnade va
-

s. 227 Kontrollera mot PDF

227

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 ur 1959

ror, och dessutom åtager de sig ofta arbeten som avser andra varor än textilvaror,

t. ex. skinn- och pälsvaror. Även med en begränsning av skattefriheten

i enlighet med kommitténs förslag skulle därför ett stort antal tvätterier

likväl falla under beskattningen, men därvid endast i fråga om vissa av de

tillhandahållna tjänsterna. Beaktas bör också att de av kommittén förordade

undantagen representerar ett icke ringa skatteunderlag. Med hänsyn till vad

som nu anförts anser jag mig inte kunna tillstyrka, att undantag från beskattning

göres för reparationer av skodon eller för tvätt, strykning och

mangling av kläder och andra textilvaror. Det må också erinras om att dessa

tjänster omfattades av den allmänna omsättningsskatten. I detta sammanhang

vill jag framhålla, att jag liksom beträffande beskattningen av varor

finner det skäligt, att skattskyldighet i fråga om tillhandahållande av tjänster

inte skall föreligga om verksamheten är av ringa omfattning.

Vid remissbehandlingen har yrkande framförts om att reparation, underhåll

m. in., som avser investeringsvaror, skall undantagas från beskattning.

Med den ståndpunkt jag intagit till frågan om investeringsvarornas beskattning

vid försäljning anser jag mig på denna punkt inte heller kunna förorda

något undantag vid tjänstebeskattningen. Beträffande det ävenledes vid remissbehandlingen

gjorda uttalandet, att arbetsprestation på fartyg bör undantagas

från skatteplikt, må erinras om att jag förordat generell skattefrihet

för fartyg med en nettodräktighet av 20 registerton eller däröver. Härav

följer att reparations- och underhållsarbeten m. m. på dylika fartyg ej blir

skattepliktiga.

Vad slutligen gäller reparationer och liknande arbetsprestationer, som utföres

i utlandet, synes en beskattning vid varans återinförsel till riket vara

motiverad med hänsyn till att skatt skall utgå för arbeten av samma slag

som utföres inom landet. Jag finner mig därför böra biträda generaltullstyrelsens

förslag om att skatt skall utgå jämväl i det fall tullindring vid

äterinförseln åtnjutes för varan enligt 9 § tulltaxeförordningen (med undantag

för fall som avses i 9 § andra stycket sista punkten). Anmärkas bör

att skatten i nu avsedda fall formellt får karaktär av skatt på den å!erinförda

varan, ehuru beskattningsvärdet givetvis får anknytas till kostnaden

för arbetsprestationen.

Kommitténs förslag om att skatt även skall utgå för serveringstjänster

har, såsom framgått av det tidigare anförda, föranlett erinringar

såväl inom kommittén som vid remissbehandlingen. Därvid har som

en alternativ lösning föreslagits, att företagen inom branschen bör jämställas

med konsumenter och beskattas vid sina inköp.

Riktpunkten för tjänstebeskattningen bör, som jag tidigare uttalat, vara

att tjänsteprestationen huvudsakligen har avseende å skattepliktiga varor. I

det föregående har jag förordat, att beskattningsområdet skall omfatta samtliga

livsmedelsvaror och drycker. Tillhandahållna serveringsvaror kommer

därigenom i ännu högre grad än enligt kommittéförslaget att bestå av skattepliktiga

varor. Enligt min mening bör därför allmän varuskatt utgå för

serveringstjänster, inbegripet därvid tillhandahållna varor. Det må erinras.

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Kunyl. Maj.ts proposition nr 162 år 1656

om att så även var fallet i fråga om den allmänna omsättningsskatten, oaktat

skattefrihet då förelag för vissa livsmedelsvaror.

Det har emellertid framhållits att en skatt på serveringsvaror skulle innebära

en jämförelsevis hårdare beskattning än vad som blir fallet på övriga

områden. Priserna på sådana varor påverkas nämligen av kostnader,

som är speciella för serveringsrörelser. Dessa speciella kostnader bestar av

tillredningskostnader och motsvarande samt de med varans tillhandahållande

förenade särskilda serveringskostnaderna. Det är de sistnämnda kostnaderna

— för serveringsiokal, möbler, glas och porslin, serverings- och

diskpersonal o. s. v. — som kan sägas utgöra serveringstjänster i egentlig

bemärkelse. Dessa kostnader uppgår till en betydande del av de totala kostnaderna

och föranleder, att konsumenten måste betala ett avsevärt högre

pris för en restauranginältid än om han exempelvis inköper motsvarande

mängd tardiglagad mat jämte tillhörande måltidsdryck i en livsmedelsaffär.

Därav följer också, att skattebelastningen blir förhållandevis mycket

högre för serveringsvarorna. Det bör vidare beaktas att den fördyrande faktorn,

serveringskostnaden, till betydande del är att hänföra till eljest skattefria

tjänster. Jag åsyftar här upplåtelsen av lokal åt gästerna men också det

förhållandet att serveringstjänsterna i avsevärd mån är av personlig natur.

Mot bakgrunden av vad nu anförts finner jag skäligt att något minska

skattebelastningen på serveringsvarorna. Såsom torde framgå av det nyss

sagda bör denna åtgärd enbart taga sikte på den de! av priset som är att

hänföra till den egentliga serveringstjänsten.

För att eliminera den högre skattebelastningen å serveringsvarorna har

föreslagits, att man skulle beskatta företagens inköp av varor — även ravaror

— i stället för de tillhandahållna färdigvarorna. Ett sådant system

skulle måhända i och för sig kunna diskuteras i fråga om renodlade serveringsrörelser.

Beträffande företag, som bedriver både serveringsrörelse

och varuförsäljning över disk och som dessutom tillhandahåller varor såväl

av egen som annans tillverkning, skulle systemet emellertid medföra

konkurrensmässiga olägenheter. Medan dylika kombinerade företag skulle

ha att erlägga skatt på sina inköpspriser, skulle renodlade handelsföretag,

som tillhandahåller samma slag av varor, ha att redovisa skatt på grundval

av sina priser vid försäljning till konsument. Eftersom dessa priser är

högre, skulle skattebelastningen företagen emellan bli ojämn. Att eliminera

denna verkan, t. ex. genom en skattesatsdifferentiering, torde å andra sidan

såsom kommittén funnit, medföra väsentliga redovisnings- och kontrolltekniska

olägenheter.

De nämnda olägenheterna torde emellertid kunna undgås, om man i stället

väljer utvägen att medge restaurangerna att i sin skatteredovisning

minska den skattepliktiga omsättningen med vad som kan antagas motsvara

de med serveringen förenade kostnaderna. I betänkandet har angivits

att i genomsnitt hälften av en serveringsvaras pris är att hänföra till til 1- lagnings- och serveringskostnader. Med utgångspunkt härifrån synes det

berättigat att antaga, att enbart serveringskostnaderna motsvarar inemot

40 procent av priset. I enlighet härmed föreslår jag, att skatten å serverings
-

s. 229 Kontrollera mot PDF

229

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

varor i princip skall utgå på ett värde motsvarande 60 procent av priset.

Skattetekniskt åstadkommes delta genom eu häremot svarande reducering

av den skattepliktiga omsättningen i serveringsrörelsernas skatteredovisningar.

För renodlade serveringsrörelser skulle detta betyda att avdrag må

göras med ett belopp motsvarande 40 procent av den redovisade omsättningen.

Då skattesatsen skall vara densamma som i övriga fall, kommer

den effektiva skattebelastningen att reduceras i motsvarande grad.

I fråga om kombinerade rörelser med såväl servering som diskförsäljning

synes det ej praktiskt möjligt att i varje särskilt fall fastställa ett avdragsbelopp,

som återspeglar serveringsvarornas andel av den totala omsättningen.

Det kan vidare ifrågasättas, om behov föreligger av att reducera

skattebelastningen i sådana fall då serveringsrörelsen är ringa och närmast

utgör ett komplement till diskförsäljning. I enlighet härmed bör avdragsrätt

endast tillkomma sådana kombinerade rörelser, vilkas serveringsverksamhet

är av viss ej alltför ringa omfattning, förslagsvis minst en tredjedel

av den totala omsättningen. Är serveringsverksamheten av större relativ

omfattning, synes avdragsrätt i princip böra föreligga, men med ett i förhållande

till renodlade serveringsrörelser reducerat belopp. Härvidlag synes

man kunna bortse från en helt obetydlig försäljning över disk eller

motsvarande. Utgör sådan försäljning förslagsvis högst en tiondedel av

den totala omsättningen, synes fullt avdrag böra få ske, d. v. s. med belopp

motsvarande 40 procent av den totalt redovisade omsättningen. Ligger

serveringsverksamhetens andel av omsättningen mellan nu angivna gränser,

synes avdragsrätten kunna fastställas enhetligt till 20 procent av totalomsättningen.

För att undvika att företag i gränszonerna med korta mellanrum

föres från en kategori till en annan, bör det utsägas i författningstexten,

att bedömningen skall grundas på vad som kan anses normalt för

den ifrågavarande rörelsen, d. v. s. på omsättningen för helt år eller längre

tid.

Såsom tidigare nämnts har kommittén icke hänfört uthyrning av

varor till skattepliktig tjänst utan förordat att utliyrningsvara, beroende på

uthyrarens ställning, skall beskattas antingen vid dennes inköp eller som

uttag ur dennes rörelse. När det gäller uthyrning av varor bör enligt min

mening till en början beaktas att avtal härom i många fall utformas på

sådant sätt, att varan i sinom tid övergår i den hyrandes ägo mot erlagda

hyresavgifter som betalning. Dylika avtal kan närmast likställas med avbetalningsköp

och synes enligt min mening böra ur varuskattesynpunkt beskattas

såsom försäljning. I andra fall åter avser uthyrningen endast ett

tillfälligt nyttjande av en vara. Gränsfall torde emellertid finnas, där det

kan vara svårt att avgöra uthyrningens egentliga syfte.

Nu nämnda förhållanden liksom även redovisnings- och kontrolltekniska

skäl talar enligt min uppfattning för, att uthyrning av skattepliktig vara —

i likhet med vad som gällde vid den allmänna omsättningsskatten — bör

anses såsom eu skattepliktig tjänst. Fn beskattning av uthyrning av varor

bör i enlighet härmed också inbegripa uthyrning av fordon, när fråga är

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

om upplåtelse av själva fordonet och icke om transportuppdrag. Skattefrihet

kommer att föreligga för tillhandahållande av drosktjänster liksom eljest

för tillhandahållande av transportmedel med förare.

Skattskyldighet

Kommittén har i fråga om skattskyldigheten på tjänsteområdet föreslagit

en utformning som nära ansluter sig till vad som förordats beträffande

beskattningen av varor. För inom landet tillhandahållen skattepliktig tjänst

har sålunda föreslagits, att skattskyldigheten skall åvila den som för konsuments

räkning utför tjänsten i fråga. Därvid skall, liksom i fråga om

varubeskattningen, gälla att arbetet bedrives yrkesmässigt. Om arbetet utföres

för annan skattepliktig rörelseidkares räkning och avser vara, som

denne saluför eller emottagit för arbetets utförande, skall skatt inte utgå

för transaktionen rörelseidkarna emellan. Någon annan undre gräns för

skattskyldigheten än att verksamheten skall vara yrkesmässig har kommittén

icke uppställt utom i fråga om reparationer av kläder. Med hänsyn till

önskvärdheten av att från beskattning undantaga det stora antalet småföretagare

i branschen har kommittén föreslagit, att skattskyldighet ej skall

föreligga för sömnads- och skrädderirörelser med en årsomsättning under

10 000 kronor.

I fråga om vara, som undergått reparation eller liknande bearbetning j

utlandet, har kommittén i överensstämmelse med vad som förordats vid

skattepliktig import av varor anknutit skattskyldigheten till den för vars

räkning tjänsten utförts. Uttaget av skatten föreslås ske i samband med

tullbehandlingen av den återinförda varan.

Vid remissbehandlingen har frågan om skattskyldigheten beträffande

tjänster behandlats endast i några få fall. I ett yttrande har man vänt sig

mot att skattskyldigheten för sömnads- och skrädderirörelser gjorts beroende

av omsättningens storlek. Detta skulle gynna småföretagens konkurrensläge

och därutöver kunna föranleda kontrolltekniska och andra olägenheter.

Med hänsyn härtill föreslås en i princip generell beskattning på nu

nämnda område men med ett förenklat system för skattens redovisning. I

I fråga om beskattningen av varor har jag förordat att skattskyldigheten

skall åvila den som yrkesmässigt säljer skattepliktig vara inom landet och

att vid skattepliktig varuimport skattskyldigheten skall åvila mottagaren.

Motsvarande regler synes böra gälla även skattskyldigheten för skattepliktiga

tjänsteprestationer. Inom landet bör därför skattskyldigheten åvila den

som tillhandahåller tjänst i yrkesmässig rörelse, medan vid import skattskyldigheten

bör åvila den som mottager vara som i utlandet undergått reparation

eller annan behandling, som är skattepliktig inom landet.

Kommitténs förslag att anknyta skattskyldigheten för sömnads- och

skrädderiföretag till viss fixerad minimiomsättning anser jag mindre ändamålsenligt.

Detta förslag innebär nämligen att skattskyldigheten skulle

bestämmas av förhållandena under senast förflutna verksamhetsår och inte

s. 231 Kontrollera mot PDF

231

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1950

av de aktuella förhållandena. På detta såväl som på andra områden, där

fråga är om tillhandahållande av skattepliktig tjänst, hör enligt min mening

skattskyldigheten primärt vara betingad av om rörelsen är att anse såsom

yrkesmässig eller ej. bedömningen härutinnan torde få ske efter omständigheterna

i det enskilda fallet. Liksom förhållandet var \id den allmänna omsättningsskatten

hör dock i de nämnda speciella fallen förutsättning för

skattskyldighet vara att verksamheten bedrives av företagare med fast driftställe.

Enligt vad nu sagts bör exempelvis s. k. hemsömmerskor och även

hemmafruar som mera tillfälligt åtar sig sömnadsarbeten falla utanför beskattningen.

När det gäller en beskattning av tjänster bör uppmärksammas, att tillverkningsföretag

och andra kan utföra reparations- och underhållsarbeten i

egen regi. Sådan serviceverksamhet synes ur beskattningssynpunkt icke böra

anses såsom yrkesmässig, om arbetet utföres enbart inom eller åt det egna

företaget. I dylikt fall bör företaget i vad avser serviceverksamheten vara att

anse såsom konsument och sålunda få sina inköp av maskindelar, material

m. in. beskattade. Utföres reparationer o. dyl. även åt utomstående, bör härvidlag

skattskyldigheten bedömas enligt samma normer som för fristående

rörelser. Med skattskyldighet i sådant fall bör följa rätt till skattefria inköp

av varor för serviceverksamheten, varvid material m. m. som användes

för reparationsarbeten inom det egna företaget bör anses som uttag ur rörelsen.

Nu nämnda regler synes böra äga tillämpning även för reparationsoch

annan underhållsverksamhet som bedrives av staten, t. ex. inom. det

militära. Såsom kommittén också framhållit bör skattskyldighet ej föreligga,

då i och för sig skattepliktig tjänsteprestation utföres för annan skattskyldig

rörelseidkares räkning och avser vara, som denne saluför eller emottagit

för arbetets utförande. — Jag är medveten om att de gränsdragningar

som här gjorts, ehuru de utgör naturliga konsekvenser av förslagets uppläggning,

i praktiken kommer att förorsaka vissa problem. Det torde fa ankomma

på riksskattenämnden att vid förefallande behov vägleda tillämpningen

med anvisningar.

Till skillnad mot kommittén har jag, som tidigare nämnts, förordat att

även uthyrning av skattepliktig vara skall anses som tillhandahållande av

skattepliktig tjänst. Jämväl härvidlag finner jag det naturligt att anknyta

skattskyldigheten till yrkesmässigheten. I betydande utsträckning torde man

kunna räkna med, alt uthyrning av varor sker jämsides med försäljning avvaror

av samma eller annat slag. Yrkesmässigheten i vad avser uthyrningsverksamheten

torde i dylika fall få bedömas med hänsyn till verksamhetens

art totalt sett. Är rörelsen ur denna synpunkt att anse som yrkesmässig,

kommer därmed alt följa rätt till skattefria inköp av varor såväl för återförsäljning

som för uthyrning. Säljes vara till konsument eller att under

viss tid ha använts för tillfälliga uthyrningar, synes skatt böra utgå på det

därvid betingade vederlaget. Man har emellertid all räkna med alt uthjining

av varor sker utan att uthyraren därjämte bedriver försäljning. Ä\eu

s. 232 Kontrollera mot PDF

232

Kungi. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

med en sådan uthyrningsverksamhet bör följa skattskyldighet, om rörelsen

är yrkesmässig och avser skattepliktig vara. En renodlad uthyrningsrörelse

inköper emellertid inte eller i vart fall inte primärt varor för återförsäljning

eller bearbetning. På grund härav kommer enligt de av mig förordade

allmänna reglerna skatt i princip att utgå för varor, som säljes till renodlade

uthyrningsföretag för att av dessa utnyttjas för uthyrningsändamål.

Dylika företag betraktas sålunda som skattskyldiga i vad avser uthyrningsverksamheten

och som konsumenter i övriga hänseenden. Härmed följer att,

om sådant företag efter användning säljer ett uthyrningsobjekt, denna försäljning

inte blir skattepliktig. — Anmärkas kan att när ett företag som

tillhandahåller skattefria tjänster, t. ex. ett droskföretag eller åkeriföretag,

inköper fordon eller andra inventarier, skatt givetvis skall utgå vid inköpet.

I likhet med vad jag föreslagit i fråga om beskattningen av varor bör,

såsom redan antytts, även beträffande tjänstebeskattningen gälla att skattskyldighet

icke skall föreligga för yrkesmässig verksamhet i allenast ringa

omfattning. Var gränsen härvidlag skall dragas synes böra bedömas efter

enahanda grunder som förordats i fråga om beskattningen av varor.

Beskattningsvärde och skattesats

Även i fråga om tjänstebeskattningen har kommittén föreslagit, att skatten

utformas som en värdeskatt. Såsom beskattningsvärde skall därvid enligt

kommittén gälla det för tjänsteprestationen betingade nettovederlaget

med skattens belopp inräknat. Vid uttag ur rörelse av serveringsvaror anses

beskattningsvärdet skola utgöra det värde som skulle åsatts varan vid försäljning.

Kommittén har vidare förutsatt, att samma skattesats skall utgå

för skattepliktig tjänst som för skattepliktig vara.

Vid remissbehandlingen har kommitténs förslag i nu nämnda avseenden

inte föranlett någon erinran. Såsom tidigare nämnts har emellertid generaltullstyrelsen

förordat att skatt jämväl skall utgå då vara, efter att i utlandet

ha undergått reparation eller annan bearbetning, återinföres under sådana

omständigheter att tullindring för varan åtnjutes enligt 9 § tulltaxeförordningen.

Därvid har ansetts, att beskattningsvärdet bör bli lika med reparations-

eller bearbetningskostnaden, beräknad i tillämpliga delar på samma

sätt som stadgas i fråga om beräkning av varas tullvärde, ökad med

ifrågakommande tillägg.

I likhet med kommittén förordar jag att även beskattningen av tjänsteprestationer

uttages såsom en värdeskatt och att beskattningsvärdet i fråga

om inom landet tillhandahållna tjänster skall utgöra det betingade nettovederlaget,

skattens belopp däri inräknat. Därmed ernås full överensstämmelse

med de regler som avses skola gälla vid beskattningen av varor. Beskattningsvärdet

vid uttag ur serveringsrörelse av serveringsvaror bör uppskattas

med ledning av de priser som debiteras gästerna.

I det föregående har jag tillstyrkt det vid remissbehandlingen framförda

förslaget om att skatt skall utgå även då vara, efter att i utlandet ha under
-

s. 233 Kontrollera mot PDF

233

Kungi. Maj.ls proposition nr 162 år 195!)

gått reparation eller annan behandling, återinföres under sådana omständigheter

att tullindring åtnjutes för varan. Beskattningsvärdet i fråga om sådan

skattepliktig import synes, såsom generaltullstyrelsen förordat, böra utgöra

reparations- eller bearbetningskostnaden, beräknad i tillämpliga delar på

samma sätt som gäller för beräkning av varas tullvärde, ökad med sådana

ifrågakommande tillägg som tillfaller staten, sålunda även med den allmänna

varuskattens belopp.

I fråga om uthyrning av skattepliktiga varor bör beskattningsvärdet utgöra

det vid varje uthyrningstillfälle eller för varje ny uthyrningsperiod betingade

vederlaget inklusive skattens belopp.

Vad slutligen gäller skattens storlek delar jag kommitténs uppfattning,

att samma skattesats bör tillämpas för såväl varor som tjänster. Jag föreslår

därför, att skattesatsen även i fråga om tjänstebeskattningen skall utgöra

fyra (4) procent av beskattningsvärdet (4,2 procent om öppen debitering

av skatten tillämpas).

VII. Beskattningsförfarandet m.m.

1940 års allmänna omsättningsskatt

Kontrollen över den allmänna omsättningsskatten utövades av länsstyrelserna,

som därvid fungerade som uppbörds- och beskattningsmyndighet.

Det ålåg de skattskyldiga att inom viss tid efter varje månad till länsstyrelsen

avlämna uppgift angående den skattepliktiga omsättningen under

föregående månad och samtidigt inbetala den därå belöpande skatten. Avlämnade

uppgifter och inbetalda skattebelopp var att betrakta som allenast

preliminära i avbidan på taxering till allmän omsättningsskatt och slutligt

fastställande av skatten, vilket skedde för hela beskattningsåret efter årets

utgång. Arbetet härmed ankom på länsstyrelserna. De restbelopp, som uppkom

vid avräkning mellan den slutligt fastställda skatten och den preliminärt

erlagda, skulle inbetalas under särskild uppbördstermin. överskjutande

preliminär skatt skulle återbetalas till vederbörande skattskyldig. Skatteinbetalning

till länsstyrelserna skedde över postgiro.

Efter denna summariska redogörelse för beskattningsförfarandet m. m.

beträffande den allmänna omsättningsskatten torde det — med hänsyn till

i det följande framlagda förslag — vara lämpligt att något mera ingående

hehandla hur den allmänna omsättningsskatten var uppbyggd beträffande

uppgiftsskyldighet, taxering och uppbörd.

Uppgiftsskyldighet

För redovisningen av omsättningsskatten hade de skattskyldiga att senast

den 20 i varje månad till länsstyrelsen lämna uppgift angående den

skattepliktiga omsättningen under nästföregående kalendermånad. Beräkningen

av denna skulle i fråga om försäljning, uthyrning och arbetspresta
-

s. 234 Kontrollera mot PDF

234

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

tion baseras på det betingade vederlaget inklusive skatt, i fråga om uttag

ur rörelsen på varans saluvärde enligt ortens pris samt i fråga om import

på inköpspriset med tillägg för tull och samtliga på varan nedlagda kostnader

intill varans ankomst till bestämmelseorten.

Det må i detta sammanhang framhållas, att skatten förutsattes skola dolt

ingå i varupriserna. Ingenting hindrade emellertid att man tillämpade en

öppen skattedebitering på så sätt att skatten först i samband med försäljningen

pålades såsom en särskild tilläggspost. Skaltepålägget måste då utgöra

5,3 procent för att motsvara skattesatsen 5 procent på varupriset inklusive

skatt.

Vederlag skulle inräknas i den skattepliktiga omsättningen för den månad,

varunder vederlaget influtit kontant eller eljest kommit den skattskyldige

till godo. Belopp som influtit vid diskontering av växel, ansågs utgöra

kontant likvid liksom presentkort, som begagnats för uttagande av varor.

Försäljning av presentkort medförde inte skatteplikt utan denna inträdde

först vid kortets utnyttjande för verkligt varuuttag.

Från den enligt nu nämnda grunder beräknade skattepliktiga omsättningen

ägde rörelseidkare göra avdrag för vederlag, som erlagts vid inköp av beskattade

varor avsedda för återför sälj ning, bearbetning eller förbrukning

som material i egen rörelse. Stadgandet avsåg att förebygga dubbelbeskattning.

Avdrag som nu sagts skulle verkställas för den månad varunder vederlaget

utgivits. Om tillkommande avdragsrätt översteg månadens skattepliktiga

omsättning fick överskjutande belopp avdragas närmast följande

månad eller månader. Restitution av dylika överskjutande belopp förekom

således ej. Återbäring mot kassakvitto o. dyl. ägde avdragas under den månad

utbetalning skett. Nämnas må vidare, att avdrag fick göras för belopp,

som skattskyldig på grund av bristande betalning nödgats erlägga vid inlösen

av diskonterad växel. Inflöt betalning sedermera från sålunda inlöst

växel skulle beloppet ånyo upptagas i den skattepliktiga omsättningen. Vid

försäljning av skattepliktig vara mot likvid delvis i form av annan, t. ex.

begagnad vara utgjorde det skattepliktiga vederlaget summan av kontantbetalning

och värdet å bytesobjektet. Vid avbetalningsköp inräknades fortlöpande

de under respektive månader influtna kontanta dellikviderna i den

skattepliktiga omsättningen.

Med hänsyn till att vissa butikshandelsvaror var särskilt undantagna från

beskattning medgavs redan vid omsättningsskattens tillkomst visst avsteg

från en strikt tillämpning av kontantprincipen vid redovisning av skatten.

För affärer med försäljning av såväl skattepliktiga som skattefria varor,

t. ex. livsmedelsbutiker, medgavs sålunda från början en särskild beräkningsmetod,

den s. k. indirekta redovisningsmetoden. Denna innebar att

man på grundval av inköpsfakturor avseende allenast skattefria varor

framräknade månadens inköpssumma härav. Denna summa ökades med

de för varorna tillämpade handelspåläggen och på så sätt erhöll man vad

inköpen skulle ge i bruttoomsättning. Detta belopp fråndrogs totala omsättningsbeloppet

och resten utgjorde den skattepliktiga omsättningen. I

s. 235 Kontrollera mot PDF

235

Kuncjl. Maj.ts proposition nr 162 år 19Ö9

vissa branscher, t. ex. inom mjölkhandeln, kunde det vara fördelaktigare

alt i stället tillämpa den indirekta beräkningsmetoden på de skattepliktiga

varorna. I båda fallen stod möjligheten öppen att i efterhand verkställa

korrigeringar med hänsyn till uppkommande ändringar i lagerhållningen och

utestående fordringar samt för svinn, kundförluster in. in. Med hänsyn till

att ett flertal skattefria varor utgjordes av sådana med hög omsättningshastighet,

t. ex. smör, mjölk och bröd, fick korrigeringarna i många fall

ingen större betydelse.

Den indirekta redovisningsmetoden lagfästes genom författningsändring

i december 1943 (Prop. 1943:351; SFS 1943:851). Metodens användning

förutsatte länsstyrelsens medgivande. Samtidigt lagfästes ett annat avsteg

från kontantprincipen. Stadgandet innebar möjlighet för rörelseidkare att,

efter tillstånd av länsstyrelsen, beräkna den skattepliktiga omsättningen

efter rent bokföringsmässiga grunder enligt den kontanta och fakturerade

försäljningen, d. v. s. oavsett om likvid influtit eller ej. För rabatter, konstaterade

kundförluster, returer av varor etc. fick i dylikt fall avdrag verkställas,

så att resultatet på längre sikt blev detsamma som vid kontantmässig

redovisning. Uppskattningsvis torde högst tio procent av de skattskyldiga

ha begagnat sig av denna bokföringsmässiga beräkningsmetod, huvudsakligen

sådana blandade detalj- och grosshandelsföretag, vilkas försäljning till

största delen skedde till återförsäljare.

Skattskyldig som fått tillstånd till indirekt redovisning, hade att förutom

sedvanliga månadsuppgifter inom två månader efter räkenskapsårets utgång

lämna särskild tilläggsuppgift för avstämning och eventuell justering

av den under räkenskapsåret redovisade preliminära skatten.

Därest eu rörelseidkares skattepliktiga omsättning kunde antagas inte

överstiga 3 000 kronor för år, ägde länsstyrelsen medgiva att en uppgift

avseende hela räkenskapsåret fick avgivas i stället för månatliga uppgifter.

I fråga om handelsbolag, kommanditbolag eller enkelt bolag skulle uppgift

lämnas av varje bolagsman såsom vid inkomstdeklaration.

Förfaringssättet vid import reglerades av bestämmelser i en särskild kungörelse

(SFS 1941:475). Däri stadgades att varuhavaren, vid import av

enligt omsättningsskatteförordningen skattepliktig vara, skulle i samband

med tulltaxeringen av varan till tullmyndigheten i införselorten lämna uppgift,

huruvida importen företogs av återförsäljare eller inte. Sådan uppgift

skulle, därest skriftlig anmälan avgåves rörande godset, lämnas genom anteckning

å varuanmälan och i annat fall muntligt.

Uppgavs att importen företogs av återförsäljare ägde tullmyndigheten avkräva

en på heder och samvete avgiven skriftlig försäkran, att varan var

avsedd att återförsäljas, antingen av varuhavaren eller av den för vilkens

räkning denne införde varan.

Var varan inte avsedd att återförsäljas skulle varuhavaren eller den för

vilkens räkning införseln skedde avlämna en skriftlig uppgift på heder och

samvete, upptagande för skattskyldighetens bedömande erforderliga upplysningar.

Uppgiften skulle av tullmyndigheten översändas till länsstyrelsen i

s. 236 Kontrollera mot PDF

236

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

det län, där den skattskyldiges hemortskommun var belägen eller, om den

skattskyldige var hemmahörande i Stockholm eller saknade hemortskommun,

till överståthållarämbetet.

Underlät varuhavare att fullgöra vad som ålåg honom i enlighet med vad

som nu anförts skulle tullmyndigheten därom underrätta länsstyrelsen, som

ägde förelägga lämpligt vite.

Nu redovisade bestämmelser hade inte avseende på vara, som infördes i

egentlig gränstrafik.

Generaltullstyrelsen ägde meddela erforderliga tillämpningsföreskrifter.

Taxeringsförfarande m. m.

Såsom i det föregående omnämnts erlades under löpande år endast preliminär

skatt, varefter skatten för året definitivt fastställdes efter årets utgång

genom särskild taxering till allmän omsättningsskatt.

Vissa åtgärder skulle dock vidtagas under det löpande året. Enligt tillämpningskungörelsen

till omsättningsskatteförordningen i såväl dess ursprungliga

lydelse (SFS 1941: 876) som i en senare lydelse (SFS 1944: 32) ålåg det

sålunda länsstyrelsen att övervaka, att uppgifter inkom från samtliga skattskyldiga

i länet. Uppgifterna skulle ofördröjligen underkastas förberedande

granskning. Därvid skulle kontrolleras, huruvida uppgifterna var rätt uppställda,

rätt uträknade och, såvitt kunde bedömas, fullständiga. Rättelse

skulle vidtagas i fråga om uppenbara felaktigheter.

Genom ett tillägg i den senare tillämpningskungörelsen skulle därjämte i

den utsträckning så var möjligt de skattskyldigas redovisningar under löpande

räkenskapsår göras till föremål för en ingående saklig granskning.

Därvid borde länsstyrelserna genom förfrågningar hos den skattskyldige

eller hos andra personer, som kunde lämna upplysningar av betydelse för

kontrollen, genom granskning av den skattskyldiges bokföring eller på annat

lämpligt sätt undersöka, huruvida redovisningsskyldigheten fullgjorts

på ett riktigt sätt. Detta stadgande tillkom med anledning av de ändringar

i omsättningsskatteförordningen, som genomfördes vid 1943 års höstriksdag,

och ingick som ett led i strävandena att effektivisera skattekontrollen.

Nyss nämnda författningsändringar innebar en fullständig omläggning av

taxeringsförfarandet, varav även följde ändringar i såväl debiterings- som

uppbördsförfarandet. Med hänsyn härtill lämnas i det följande först en redogörelse

för taxeringsförfarandet och därmed sammanhängande frågor enligt

den ursprungliga utformningen. Därefter redovisas de ändringar som 1943

års riksdagsbeslut innebar.

Enligt omsättningsskatteförordningen i dess ursprungliga lydelse oinhänderhades

laxeringsarbetet av taxeringsnämnderna och förfarandet var anknutet

till den vanliga inkomsttaxeringen. Taxering till omsättningsskatt

skulle sålunda avse beskattningsår och ske i den skattskyldiges hemortskommun.

Varje särskild förvärvskälla skulle taxeras för sig. I övrigt skulle

taxeringsförordningens bestämmelser om taxering till statlig inkomst- och

förmögenhetsskatt gälla i tillämpliga delar.

s. 237 Kontrollera mot PDF

237

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

För taxeringens fullgörande hade länsstyrelserna att sammanföra de under

beskattningsåret avlämnade deklarationerna och överlämna dessa till

ordföranden i vederbörande taxeringsnämnd.

Skattskyldig var pliktig att för egen taxering efter anmaning lämna erforderliga

upplysningar utöver de i deklaration angivna. Härom skulle gälla

vad som i taxeringsförordningen var stadgat rörande anmaning. Nämnda

förordnings bestämmelser ägde även tillämpning i fråga om granskning av

skattskyldigs handelsböcker m. m.

För varje taxeringsdistrikt eller varje kommun inom sådant distrikt skulle

föras särskild omsättningsskattelängd över taxeringen. Blankett härför enligt

av Kungl. Maj :t fastställt formulär tillhandahölls av länsstyrelserna.

Längden skulle föras av taxeringsnämndens ordförande och av denne insändas

till länsstyrelsen i länen senast den 20 maj och i Stockholm senast den

20 juni under taxeringsåret. Handlingarna angående taxeringen bilades den

skattskyldiges allmänna självdeklaration.

Taxerades skattskyldig till högre skattepliktig omsättning än han enligt

avlämnade deklarationer eller hos taxeringsnämnden uppgivit, ålåg det nämndens

ordförande att ofördröjligen i rekommenderat brev underrätta den

skattskyldige om avvikelsen och skälen härför. Härtill skulle fogas besvärshänvisning.

Avskrift av underrättelsen skulle biläggas handlingarna i ärendet.

Besvär över taxeringsnämnds beslut anfördes hos prövningsnämnden.

Konstaterades att skattskyldig i uppgift (deklaration) eller upplysning,

som avgivits till ledning vid taxering, lämnat oriktigt meddelande varigenom

han blivit för lågt taxerad skulle eftertaxering ske med det belopp som undandragits

statsverket. Sådan eftertaxering skulle även ske om skattskyldig

underlåtit att avge uppgift eller infordrad upplysning och därigenom undgått

taxering eller blivit för lågt taxerad. Eftertaxering var i regel resultatet

av en granskning av bokföringsunderlag m. m. hos de skattskyldiga. Dylikt

granskningsarbete liksom för övrigt annat utredningsarbete ombesörjdes av

länsstyrelserna.

Redogörelsen hittills har avsett de regler om taxering m. in. som gällde

enligt omsättningsskatteförordningen i dess ursprungliga lydelse. Såsom

nämnts vidtogs vissa ändringar i dessa beskattningsregler efter beslut av 1943

års höstriksdag (prop. nr 351). Ändringarna som trädde i kraft den 1 januari

1944 syftade i första hand till en önskad effeklivisering av beskattningen

och baserades på ett inom finansdepartementet överarbetat förslag som framlagts

av särskilt tillkallade sakkunniga för översyn av omsättningsskatteförfarandet

m. m.

T enlighet med i propositionen framlagda förslag genomfördes en personell

upprustning inom länsstyrelserna för att möjliggöra den fortlöpande,

sakliga granskning av de skattskyldigas redovisningsuppgifter, varom stadgande

införts i den nya tillämpningskungörelsen. Därjämte vidtogs vissa

ändringar i beskattningsförfarandet. Den väsentligaste ändringen härvidlag

s. 238 Kontrollera mot PDF

238 Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

innebar, att taxeringsarbetet överflyttades från beskattningsnämnderna till

länsstyrelserna.

Det må i detta sammanhang framhållas, att de sakkunnigas förslag gick ut

på att taxeringsförfarandet skulle slopas. Avskaffades taxeringsförfarandet

hos nämnderna skulle, framhöll de sakkunniga, beslut vid behov i stället

kunna ges av länsstyrelsen under det löpande året för varje redovisnings*

period med besvärsrätt till kammarrätten. För att undvika olägenheterna

med alltför stort antal besvärsmål borde enligt de sakkunnigas mening redovisningsperioderna

utsträckas till att omfatta kvartal. Eu förutsättning för

denna omläggning ansågs vara, alt inkommande redovisningar underkastades

en fortlöpande saklig granskning. — Departementschefen fann sig inte

kunna biträda sakkunnigförslaget i denna del utan ansåg alt en definitiv

skattepåföring för varje år genom särskild taxering vara ägnad att bidraga

till ordning och reda i beskattningsförfarandet. Riksdagen följde departementschefens

förslag.

Enligt de nya reglerna skulle taxering till omsättningsskatt verkställas av

länsstyrelsen snarast möjligt efter det frågan om den skattskyldiges taxering

för inkomstskatt blivit avgjord av prövningsnämnden. Detta stadgande tillkom

för att eliminera risken för skiljaktiga beslut i en för inkomst- och omsättningsskattetaxeringarna

gemensam sakfråga.

Även efter omläggningen skulle visst samarbete äga rum med taxeringsnämnderna.

I den nya tillämpningskungörelsen stadgades sålunda, att länsstyrelsen

årligen skulle för varje taxeringsdistrikt upprätta en förteckning

över de i omsättningsskatteregistret upptagna skaftskyldiga, vilka kunde antagas

bli föremål för taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. I

förteckningen skulle angivas den skattskyldiges registernummer, namn, titel

eller yrke samt hemort. Förteckningen jämte kopia av registerkort för det

räkenskapsår, som senast gått till ända före den 1 mars, skulle före den 1

april översändas till ordföranden i vederbörande taxeringsdistrikt. Förteckningen

jämte registerkorten skulle föredragas inför taxeringsnämnden. Befanns

därvid att upptagen skattskyldig skulle inkomsttaxeras inom annat

distrikt, ålåg det nämndordföranden att omedelbart återställa registerkortet

till länsstyrelsen, om möjligt med uppgift om var taxeringen rätteligen borde

ske. För övriga skattskyldiga skulle i förteckningen angivas nummer å

den skattskyldiges självdeklaration samt anmärkning i sådana fall, där del

funnits anledning antaga, att omsättningsskatten redovisats felaktigt. Anteckning

skulle därjämte göras beträffande sådana som saknades i förteckningen

men som enligt nämnden borde taxeras till omsättningsskatt. Tillgängliga

uppgifter för bedömningen av skattskyldigheten i dylika fall skulle

därvid angivas. Förteckningen, vederbörligen underskriven av nämnden,

skulle jämte registerkorten återställas till länsstyrelsen senast den 15 juni.

Utöver vad nyss sagts ålåg det ordförande i taxeringsnämnd att på anmodan

av länsstyrelse avge yttrande beträffande frågor som kunde vara av betydelse

för bedömande av viss persons skyldighet att erlägga omsättningsskatt.

s. 239 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mu j.ts proposition nr 162 dr 1959

239

Genom omläggningen av taxeringsförfarandet ankom det på länsstyrelsen

att föra omsättningsskattelängden över taxeringen i länet. Underrättelse angående

höjd taxering skulle lämnas av länsstyrelsen efler samma grunder

som tidigare.

Över länsstyrelses beslut rörande taxering till omsättningsskatt ägde taxeringsintendenten

och den skattskyldige anföra besvär hos kammarrätten.

Uppbörd m. m.

Såsom tidigare nämnts ålåg det skattskyldig att samtidigt med avlämnande

av deklaration till länsstyrelsen erlägga den skatt som belöpte på uppgiven

skattepliktig omsättning. Inbetalning skulle ske genom insättning på

länsstyrelsens postgirokonto medelst särskilt för ändamålet avsett inbetalningskort.

Till detta var deklarationsblanketten fogad såsom bilaga. Blanketten

avskildes av postverket och överlämnades till vederbörande länsstyrelse.

Intet hindrade dock, att den skattskyldige själv avskilde deklarationsblanketten

och insände denna till länsstyrelsen.

Slutlig debitering av omsättningsskatt skulle verkställas av tjänsteman,

som länsstyrelsen därtill särskilt förordnat. Därvid uträknades de skattebelopp,

som belöpte på den vid taxeringen fastställda skattepliktiga omsättningen.

Beloppen infördes i omsättningsskattelängden, vilken även tjänstgjorde

som uppbördsbok. I längden skulle vidare angivas belopp, som erlagts

före debiteringens avslutande eller överlämnats till indrivning för det

beskattningsår, taxeringen avsett, samt dessutom vad skattskyldig därutöver

hade att erlägga.

Efter avslutad debitering hade debiteringsförrättaren att upprätta debetsedlar

enligt särskilt formulär. Sedlarna, som var utställda på länsstyrelsens

postgirokonto för omsättningsskatt, skulle senast den 10 november under

taxeringsåret vara avlämnade på posten i rekommenderade brev.

Uppbörd av slutlig omsättningsskatt ägde rum under tiden 20—30 november

under taxeringsåret. Inbetalning skulle ske till postverket genom

vid debetsedeln fogat skatteinbetalningskort eller medelst girokort.

Skatt, som påförts av prövningsnämnd, kammarrätten eller Kungl. Maj :t,

skulle upptagas på särskild debetsedel och erläggas inom viss av länsstyrelsen

angiven tid.

I övrigt skulle i fråga om debitering, uppbörd, indrivning, redovisning,

restitution, avkortning, avskrivning och efterkrav av omsättningsskatt tilllämpas

vad som i sådant avseende föreskrivits i gällande författningar rörande

uppbörd av kronoutskylder.

Den av 1943 års riksdag beslutade ändringen av taxeringsförfarandet föranledde

vissa ändringar även av uppbördsförfarandet. Sålunda utfärdades i

fortsättningen debetsedel endast för sådana skattskyldiga, som enligt omsättningsskattelängden

hade att erlägga skatt utöver tidigare inbetalda eller

till indrivning överlämnade belopp.

s. 240 Kontrollera mot PDF

240

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

Debiterade belopp skulle inbetalas under allmän uppbördstermin fr. o. m.

den 3 t. o. m. den 12 februari året efter det, då taxeringen verkställts. Senare

debiterade belopp skulle inbetalas å tid, som länsstyrelsen i varje särskilt

fall bestämde. Sistnämnda tidsbestämmelser gällde även i fråga om skatt,

som debiterats genom utslag av kammarrätten eller Kungl. Maj :t.

Antalet skattskyldiga uppgick under år 1946 till ca 167 000 inkl. privata

importörer. Dessa senare torde få uppskattas till åtminstone 7 000, varför

således återstod ca 160 000 skattskyldiga näringsidkare. Av dessa var ca

14 000 aktiebolag och föreningar.

Beträffande kontrollorganisationen och kostnaderna härför må nämnas,

att mot slutet av omsättningsskattens tid fanns, förutom den centrala omsättningsskattenämnden,

en föreståndare vid 17 av länsstyrelserna samt i

övrigt 101 kontrollanter jämte kvinnlig biträdespersonal. Kostnaderna för

uppbörd och kontroll uppgick vid denna tid till omkring 1,5 milj. kronor om

året eller 0,4 procent av skatteintäkterna (357,7 milj. kronor budgetåret

1945/46).

Centrala omsättningsskattenämnden

För att i möjligaste mån åstadkomma en enhetlig beskattning fanns inrättad

en för hela riket gemensam nämnd för omsättningsskattefrågor, centrala

omsättningsskattenämnden. Nämndens åligganden bestod i att dels,

efter framställning från skattskyldig eller när anledning därtill eljest uppstod,

meddela bindande förklaring huruvida skatteplikt förelåg för viss

vara eller visst varuslag, dels, efter framställning från landskamrerare

eller prövningsnämnd, avge yttranden i ärenden rörande taxering till omsättningsskatt,

dels ock, när anledning därtill uppkom, till Kungl. Maj :t

avge förslag till föreskrifter rörande omsättningsskatteförordningens tilllämpning.

Nämnden bestod av ordförande jämte fyra ledamöter, varav en var förordnad

som vice ordförande. Nämnden var beslutför när tre medlemmar

var tillstädes.

Nuvarande punktskatter

Av den i det föregående lämnade redogörelsen har framgått, att kontrollstyrelsen

är beskattnings- och uppbördsmyndighet beträffande flertalet indirekta

skatter, som uttages av rörelseidkare inom riket.

Förfarandet hos kontrollstyrelsen har hitintills varit reglerat i de särskilda

skatteförfattningarna. På grundval av propositionen nr 3 har emellertid

vid årets riksdag antagits en gemensam, förordning om förfarandet

vid viss konsumtionsbeskattning, som gäller fr. o. in. den 1 juli 1959. Denna

förordning skall till en början tillämpas i fråga om varuskatten, försäljningsskatten,

omsättningsskatten på motorfordon och den allmänna energiskatten.

Avsikten är emellertid att förordningen så småningom skall omfatta

praktiskt taget samtliga skatter och avgifter som administreras av

s. 241 Kontrollera mot PDF

241

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

koulrollstyrelsen och jordbruksnämnden. Förordningen har i viktiga delar

utaxbetats efter mönster av taxeringsförordningen men ansluter sig

i övrigt till vad som redan gäller enligt bestämmelser i skatteförfattningarna

och kontrollstyrelsens praxis. I sina huvuddrag innebär det nya förfarandet

följande.

Skattekontrollen utövas genom granskning av deklarationer och genom

kontrollbesök hos de skattskyldiga. För kontrollen står till buds en tidsfrist

som utgår ett år efter det kalenderår, varunder den med deklarationen

avsedda beskattningsperioden gått till ända. Har inte kontrollstyrelsen meddelat

slutligt beslut om skatten inom denna tidsfrist, skall skatten anses

fastställd i överensstämmelse med deklarationen. Därefter kan påföring

av ytterligare skatt för beskattningsperioden i fråga endast ske genom

efterbeskattning under tämligen snävt begränsade förutsättningar. — Ett

slutligt beslut kan föregås av preliminärt beslut, om en omedelbar rättelse

av deklarationen är påkallad.

För skattekontrollen äger kontrollstyrelsen granska den skattskyldiges

bokföring, lager m. m. Vite kan föreläggas och utdömas av kontrollstyrelsen.

Försummelse att avge deklaration är straffbelagd.

Den skattskyldige äger hos kontrollstyrelsen påkalla bindande förhandsbesked

i fråga huruvida en vara är skattepliktig eller ej och om tillämplig

skattesats.

Talan mot kontrollstyrelsens beslut föres hos kammarrätten, varifrån

fullföljd kan ske till regeringsrätten. I besvärsprocessen företrädes det allmänna

av ett allmänt ombud.

Koutrollstyrelsens organisation på skatteområdet är uppdelad på en lokal

och en central förvaltning. Sedan den 1 juli 1958, då en av den allmänna

energiskatten betingad omorganisation genomfördes, ombesörjes den centrala

skattekontrollen i huvudsak av två särskilda skattebyråer (3:dje resp. 4:de

byrån) vardera under ledning av en byråchef med biträde av en byrådirektör.

Tredje byrån ombesörjer kontrollen av varuskatt, försäljningsskatt,

maltdrycks- och läskedrycksskatt, pälsvaruskatt, fettvaruavgifter, accis å

fettemulsion och omsättningsskatt å motorfordon. Fjärde byrån handhar

kontrollen av brännoljeskatt, energiskatt samt skatt å inhemsk bensin och

motorsprit. Inom första byrån, som handhar uppgifter röi-ande rusdrycksurcnden

in. in., ombesörjes därjämte uppbörd och kontroll av utskänkningsskalten.

Till andra byrån, som handlägger administrativa och kamerala ärenden

och ombesörjer kontroll i tekniska avseenden av sprittillverkningen, är

bokföringen av de olika skatterna förlagd. Skattejuridiska ärenden slutligen

handlägges av eu fristående avdelning under en byrådirektörs ledning.

Skattebyråerna är uppdelade på olika avdelningar allt efter arlen av de

skatter som kontrollen avser. Antalet avdelningax-, utskänkningsskattekontrollen

inräknad, uppgår för närvarande till sju. Varje sådan avdelning står

under ledning av eu förste byråinspektör och omfattar i övrigt en eller flera

byråinspektörer, amanuenser eller assistenter samt biträdespersonal. Totala

1(1 liihany till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Kr 162

s. 242 Kontrollera mot PDF

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

personalstyrkan för den centrala skattekontrollen inklusive personalen vid

den skattejuridiska avdelningen samt bokföringspersonalen utgör 77 personer,

varav 32 placerade i lönegrad 10 eller högre.

Den lokala skattekontrollen ombesörjes av fyra distriktskontor belägna i

Stockholm, Göteborg, Malmö och Sundsvall. Varje kontor står under ledning

av en distriktsöverkontrollör med biträde av en eller flera överkontrollörer.

Personalen omfattar i övrigt kontrollörer, assistenter och biträdespersonal.

Organisationen omfattar för närvarande 88 anställda, varav 70 lönegradsplacerade

i lönegrad 10 eller högre. Vid kontroll av utskänkningsskatten biträdes

distriktskontoren av Nya systemaktiebolagets distriktschefer mot särskild

till bolaget utbetalad ersättning.

Kontrollstyrelsens organisation för centrala och lokala skattekontrollen

omfattar sålunda för närvarande 165 tjänstemän och kostnaderna för verksamheten

kan för budgetåret 1959/60 beräknas uppgå till sammanlagt 3,6

milj. kronor.

Kommittén

Beskattnings- och uppbördsmyndighet

Kontrollorganisationen vid en allmän varuskatt bör, framhåller kommittén,

vara så utformad, att garantier erhålles för att alla skattskyldiga

fullgör föreskriven uppgifts- och deklarationsskyldighet, att lämnade uppgifter

och deklarationer är riktiga och fullständiga samt att de skattskyldiga

i rätt tid erlägger upplupen skatt. Härför kräves en fortlöpande kontroll

över att deklarationer avlämnas och skatt inbetalas å därför bestämda

tider samt en noggrann granskning av inkomna deklarationer. Kommittén

understryker med skärpa behovet av en effektiv kontroll för att förhindra

skattesvek. I anslutning härtill framhåller kommittén, att erfarenheterna

från andra länder tyder på att en allmän varuskatt inte bjuder på större

kontrollsvårigheter än andra skatteformer.

Kommittén uttalar, att det ges två huvudalternativ för kontrollorganisationens

utformning, nämligen antingen en central beskattnings- och uppbördsmyndighet

med lokal förvaltning eller decentraliserade beskattningsinyndigheter

anknutna till taxeringsorganisationen för de direkta skatterna.

1 praktiken finner kommittén, att valet står mellan kontrollstyrelsen, som nu

är beskattnings- och uppbördsmyndighet för den övervägande delen av våra

indirekta skatter, och länsstyrelserna. I

I fråga om alternativet detaljhandelsskatt kunde, framhåller

kommittén, en utbyggnad av kontrollstyrelsen med hänsyn till styrelsens nuvarande

ställning måhända anses vara en naturlig utveckling av gällande

ordning. Härigenom skulle kontrollen av de indirekta skatterna väsentligen

komma att handhavas av en och samma myndighet. För en dylik anordning

talar dessutom, att man härigenom säkrast möjliggör en enhetlig tillämpning

av bestämmelserna, samt att en central myndighet torde ha möjlighet

att lättare och snabbare företaga erforderliga omdispositioner av kontroll
-

s. 243 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj. ts proposition nr 162 år 195!)

243

personalen med hänsyn till arbetets omfattning. Den under styrelsen lydande

lokala förvaltningen måste i så fall utbyggas betydligt.

Därest kontrollstyrelsen skall fungera såsom central beskattnings- och

uppbördsmyndighet vid en varuskatt i detaljhandelsledet, anser kommittén,

alt den vid sin sida bör ha en av Kungl. Maj:t utsedd, rådgivande nämnd.

En skatt i detaljhandeln kommer emellertid att omsluta praktiskt taget

hela näringslivet med ett stort antal skattskyldiga — ca 200 000. Därför kan

det enligt kommitténs mening göras gällande, att man i stället bör söka anknyta

kontrollen till den förefintliga taxeringsorganisationen för de direkta

skatterna. Härigenom skulle man kunna draga nytta av denna organisations

kännedom om de lokala förhållandena samtidigt som man skapar en grundval

för ett intimt samarbete mellan kontrollen av direkta och indirekta skatter

och för en samordning av denna kontroll.

I fråga om taxeringsnämndernas möjligheter att handlägga en allmän

varuskatt i detaljhandelsledet framhåller kommittén, att erfarenheterna från

1940 års omsättningsskatt och önskvärdheten att inte ytterligare öka dessa

nämnders arbetsbörda talar mot en dylik anordning. Även med den ändring

i taxeringsförfarandet, som genomförts och som överfört taxeringen av företagare

till särskilda nämnder, torde arbetsuppgifterna med den direkta beskattningen

vara mycket omfattande. Kommittén fortsätter.

Den löpande kontrollen torde inte heller utan svårighet kunna handhavas

av taxeringsnämnderna. Ett ytterligare skäl att inte använda beskattningsnämnderna

som kontrollerande organ är att de beslut, som dessa nämnder

träffar rörande självdeklaration till inkomst- och förmögenhetsskatt, delvis

är av annan karaktär än de avgöranden, som erfordras vid en varuskatt. En

effektiv kontroll av detta slag fordrar i högre grad än den vanliga taxeringskonlrollen

en undersökning av den enskilda rörelsens förhållanden på platsen

för rörelsens hedrivande. Härför krävs större tillgång till särskilt utbildad,

bokförings- och branschkunnig personal, vilken inte utan betydande

kostnader skulle kunna ställas till varje beskattningsnämnds förfogande.

Kommittén finner emellertid, att denna dyrbara organisation inte skulle

behövas, om varuskattekontrollen direkt anknytes till länsstyrelserna. Härvid

skulle inrättas en till taxeringssektionen anknuten avdelning — varuskattebyrå

— med särskild föreståndare men organisatoriskt underställd

vederbörande taxeringsintendent. Med en dylik anordning underlättas enligt

kommitténs mening det önskvärda och erforderliga samarbetet med

kontrollen över de direkta skatterna och möjliggöres en samordning. Kommittén

förutsätter, att skattebyrån självständigt skall kunna fatta beslut i

varuskatteärenden, varvid länsstyrelsen som sådan skall fungera som närmaste

besvärsinstans. Häremot skulle kunna invändas, att föreståndaren för

varuskatlebyrån i många fall på eget ansvar finge avgöra svårbedömda

frågor. Såsom alternativ skulle därför enligt kommittén kunna ifrågakomnia,

att besluten fattas av länsstyrelsen såsom beskattningsmyndighet med

rätt för denna att efter besvär som första instans ompröva sina beslut.

Även vid detta alternativ finner kommittén, alt behov föreligger av ett för

riket gemensamt organ med huvuduppgift att verka för eu riktig och enhetlig

tillämpning av varuskatten. Detta organ synes lämpligen kunna organi
-

s. 244 Kontrollera mot PDF

244

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

seras som en nämnd med uppgifter liknande dem som tillkom den centrala

omsättningsskattenämnden.

Eu verksamhet av nu angiven art skulle, framhåller kommittén, i viss mån

likna den som riksskattenämnden bedriver beträffande taxeringsfrågor rörande

de direkta skatterna. De riktlinjer som uppdragits för denna nämnds

verksamhet synes därför i tillämpliga delar kunna gälla den här ifrågasatta

nämnden för varuskatteärenden, förslagsvis kallad varuskattenämnden.

Efter övervägande av de båda alternativens för- och nackdelar förordar

kommittén, att varuskattekontrollen vid en detaljhandelsskatt anknytes till

länsstyrelserna. Vid detta ståndpunktstagande har kommittén fäst särskilt

avseende vid att en sådan anknytning synes skapa de bästa förutsättningarna

för en samordning av kontrollen över direkta och indirekta skatter.

I fråga om alternativet partihan delsskatt framhåller kommittén,

att antalet skattskyldiga blir betydligt mindre — ca 60 000 mot ca 200 000 vid

eu detaljhandelsskatt. Parlihandelsskattens tekniska utformning, framför

allt med avseende på beskattningsvärdets bestämmande och olika gränsdragningsproblem,

måste dessutom bli mera komplicerad, något som talar för att

en central handläggning sker. Därför finner sig kommittén böra förorda, att

kontrollen vid en partihandelsskatt handhaves av eu central beskattningsoch

uppbördsmyndighet. Såsom dylik myndighet har kommittén ansett sig

böra föreslå kontrollstyrelsen, vilken i sådant fall bör utrustas med en lämpligt

avpassad lokal förvaltning, bestående av ett antal distriktskontor med

lokali anställda tjänstemän. Vid sin sida bör kontrollstyrelsen ha en rådgivande

nämnd. Denna nämnd bör enligt kommitténs uppfattning kunna ges

ungefärligen samma utformning och samma arbetsuppgifter som den nämnd

som skulle biträda kontrollstyrelsen om denna skulle bli beskattnings- och

uppbördsmyndighet vid eu detaljhandelsskatt.

I fråga om beskattnings- och uppbördsmyndigheten har avvikande meningar

anförts, dels i den av ledamöterna Kollberg och Eric Nilsson avgivna

reservationen och dels i ett särskilt yttrande av ledamoten Thulin.

Ledamöterna Kollberg och Eric Nilsson anser sålunda, att beskattningsmyndigheten

även vid en partihandelsskatt bör anknytas till länsstyrelserna

genom en utbyggnad av taxeringsorganisationen.

Ledamoten Thulin delar inte majoritetens uppfattning att kontrollen över

eu allmän varuskatt i detaljhandelsledet bör utövas av länsstyrelserna. Thulin

framhåller, att organisationsproblemen i väsentliga hänseenden är likartade

vid båda skattealternativen. Adininistrerings- och kontrolluppgifterna

är sålunda i huvudsak av enahanda natur. En del av kontrollarbetet bör utföras

centralt, såsom deklarations- och uppbördskontrollen, och en del lokalt,

såsom avstämning av deklarationerna mot den skattskyldiges bokföring.

Skillnaden ur organisatorisk synpunkt mellan alternativen är enligt Thulins

mening väsentligen en fråga om antalet tjänstemän, centralt och lokalt, och

därför framstår det såsom naturligt, att organisationen uppbyggs på i princip

samma sätt vid såväl en detaljhandels- som en partihandelsskatt. Thulin

anför därefter bl. a. följande.

s. 245 Kontrollera mot PDF

245

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

En stor del av arbetsuppgifterna bör, såvitt jag kan finna, vid båda alternativen

läggas på en för hela riket central organisationsdetalj. Hit hör framför

allt ärenden som berör registrering av de skattskyldiga, deklarationskontroll

och uppbörd. Med utgångspunkt från att deklarationer skall avgivas

sex gånger om året skulle man för år räknat ha att behandla 360 000 deklarationer

vid en partihandelsskatt och 1 200 000 deklarationer vid en detaljhandelsskatt.

Deklarationerna skall mottagas, sorteras, granskas samt

bokföras och minst lika många inbetalningar som deklarationer skall granskas

mot deklarationerna och bokföras. I ett stort antal fall erfordras särskilda

åtgärder, såsom vid skattskyldigs underlåtenhet att deklarera eller

erlägga skatt och vid skiljaktigheter mellan deklaration och inbetalning. I dessa

fall kan myndigheten föranledas anmana vederbörande, meddela vitesförelägganden,

vidtaga åtgärder för utmätning eller konkurs eller infordra förklaring.

Det är naturligt att alla dessa åtgärder samordnas till ett organ, som

kan förses med en i kontorstekniskt hänseende lämplig utrustning, därvid

jag särskilt vill peka på möjligheterna att utnyttja liålkortsmaskiner eller

måhända databehandlingsmaskiner.

Det skulle kunna övervägas att låta det centrala organet såvitt avser uppbörd

bli generalpoststyrelsen, som redan förfogar över maskinell utrustning

och expertis på hithörande områden. Det erfordras emellertid en oavbruten

och livlig kommunikation mellan de tjänstemän som svarar för kontrollen

av uppbörden och de som svarar för kontrollen över de skattskyldiga i allmänhet.

Icke minst viktigt är därvid, att det i varje enskilt fall alltid bör

föreligga möjlighet att skärskåda debiteringar och krediteringar i ett sammanhang.

Starka skäl talar därför för att uppbörden och kontrollen i övrigt

ligger hos ett och samma organ.

Thulin menar vidare, att behovet av ett centralt skatteorgan även gör sig

starkt gällande i fråga om skattens administrerande i allmänhet. Han framhåller

i detta sammanhang såsom en fördel med en för hela riket gemensam

central skattemyndighet, att en sådan möjliggör en vidgad specialisering av

kontrollarbetet, kategori- eller branschvis. Därigenom kan ökad effektivitet

ernås. En centraliserad kontroll inrymmer därjämte en möjlighet att snabbt

erhålla en tillförlitlig månatlig närings- och handelsstatistik.

Gentemot de av kommitténs majoritet anförda skälen för att förlägga bestyret

med en detaljhandelsskatt till länsstyrelserna framhåller Thulin vidare,

att taxeringsintendenterna redan torde ha en så betungande arbetsbörda

att de icke utan omorganisation på andra områden torde kunna ägna

sig åt ledningen av arbetet med den indirekta beskattningen.

Om kontrollen över den indirekta beskattningen anförtros åt ett centralt

ämbetsverk, kan enligt Thulins mening utbyte av uppgifter och erfarenheter

om de skattskyldiga ske exempelvis på så sätt, att årssammandrag av de

skattskyldigas deklarationer jämte inspektionsrapporter och andra kontrollhandlingar

efter överenskommelse tillställes vederbörande länsstyrelse omkring

den 15 mars varje år eller eventuellt successivt. Där så eljest påfordras,

bör upplysningar kunna lämnas mellan de olika organen. I anshltning

härtill framhålles, att därest eu fortlöpande bokföringskontroll anordnas hos

samtliga till varuskatt skattskyldiga, skulle länsstyrelserna väsentligen kunna

inrikta sin bokgranskning på andra skattskyldiga. Med detta förfaringssätt

torde, uttalar Thulin, någon dubbelkontroll icke behöva komma i fråga.

s. 246 Kontrollera mot PDF

246

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

Registrering

För att varuskattekontrollen skall kunna fungera effektivt finner kommittén

nödvändigt att en fullständig registrering av de skattskyldiga verkställes.

En tillförlitlig sådan registrering bör föreligga redan vid skattens

införande. Det bör därför ankomma på vederbörande beskattningsmyndighet

att i .god tid förbereda registreringen utan att avvakta anmälningar från de

skattskyldiga. Kommittén föreslår följande riktlinjer för detta förberedelsearbete.

Vederbörande beskattningsmyndighet genomgår mantals- och taxerings*

längderna samt markerar däri de personer eller företag, som kan tänkas bli

skattskyldiga till en varuskatt, även för tillfällig verksamhet. Uppgifter för

registrering kan vidare hämtas från självdeklarationer samt firma- och aktiebolagsregister

ävensom från yrkesförteckningen i telefonkatalog. Det s. k.

tryckande registret hos länsbyrån för folkbokföringen torde jämväl kunna

tillhandahålla uppgifter om företagare. Från det tryckande registret kan

avtryck göras å kort, som kan brukas som kontokort för varje skattskyldig.

Samtidigt med den nu ifrågasatta genomgången kan å avtryckskort

eller i taxeringslängden göras anteckning om sådana uppgifter från den senaste

allmänna självdeklaration och/eller taxeringslängd, som bör ingå

i registret, t. ex. beträffande verksamhetens art, adress, årsomsättning in. in.

I samband med skattens införande har samtliga personer och företag, som

beröres av skatten, att till myndigheten inlämna registreringsanmälan enligt

särskilt formulär. Dessa blanketter bör jämväl innehålla anmodan att lämna

sådana upplysningar, att myndigheten kan avgöra under vilka uppbördsterminer

skatteinbetalning skall fullgöras.

Sedan registreringsanmälningarna inkommit till myndigheten avprickas

anmälningarna genom dennas försorg i taxeringslängden eller å avtryckskort.

Samtidigt kollationeras och kompletteras erhållna uppgifter med ledning av

de i denna längd eller å avtryckskort gjorda anteckningar.

Därest någon inte insänt registreringsanmälan inom föreskriven tid, uppmanas

denne av myndigheten att insända anmälan eller förklaring, att anmälningsskyldighet

inte föreligger. Skulle det oaktat registreringsanmälan

eller nyss nämnd förklaring inte inkomma, bör det ankomma på länsstyrelsen

att vid vite förelägga den därav berörde att inkomma med anmälan eller

förklaring. Om skyldighet att göra anmälan bestrides, bör det i tveksamma

fall ankomma på myndighetens granskningsmän att undersöka de därav

berörda personernas eller företagens omsättning av skattepliktiga varor.

I anslutning till vad nu anförts framhåller kommittén, att ett centralt register

bör upprättas. Om kontrollstyrelsen väljes som beskattningsmyndighet,

bör centralregistret anknytas till styrelsen. Blir åter länsstyrelserna beskattningsmyndigheter,

bör registret finnas bos den centrala rådgivande

nämnden.

Vidare skall enligt kommitténs förslag bevis utfärdas över verkställd registrering.

Utöver obligatorisk registreringsskyldighet för de skattskyldiga

föreslår kommittén i fråga om detaljhandelsalternativet, att registrering efter

ansökan även skall kunna erhållas av den som, utan att vara skattskyldig,

inköper skattepliktiga varor för yrkesmässig återförsäljning eller för

s. 247 Kontrollera mot PDF

247

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1!)59

användning som material vid yrkesmässig tillverkning av varor för avsalu

eller vid yrkesmässigt utförande av skattepliktiga tjänsteprestationer.

Genom registreringen tillerkännes rörelseidkare rätt att skattefritt inköpa

varor för återförsäljning, bearbetning eller förbrukning som material.

Såsom villkor för skattefria inköp skall dock gälla, att köparen till säljaren

överlämnat bevis om sin registrering jämte försäkran att fråga är om inköp

för nyss nämnda ändamål. Samma stadgande skall i tillämpliga delar även

gälla skattepliktiga tjänsteprestationer. Försäljning eller överlåtelse av skattepliktig

vara resp. prestation utan erläggande av skatt anser kommittén

dock icke böra ifrågakomma, om det framstår som uppenbart, att förvärvet

sker för annat ändamål än återförsäljning eller därmed jämställt skattefritt

utnyttjande.

Slutligen må i detta sammanhang även framhållas, att kommittén ej tänkt

sig någon registrering av sådana jordbrukare, som enligt detaljhandelsaltemativet

skulle ha att erlägga skatt för egenförbrukning och direktförsäljning

av hemmaproducerade jordbruksalster. Enligt kommittéförslaget i

denna del skulle uppgift om sådan skattepliktig förbrukning och försäljning

fogas till den skattskyldiges självdeklaration, varefter taxering till

varuskatt skulle ske i särskild ordning.

Deklarationsskyldighet

Kommittén framhåller, att det, för att vinna största möjliga enkelhet vid

uppbörden, synes vara lämpligt att, efter mönster från 1940 års omsättningsskatt,

deklaration till varuskatt inlämnas och den enligt deklarationen utgående

skatten inbetalas å beskattningsmyndighetens postgirokonto samtidigt.

Deklarationen bör i så fall avgivas på formulär som är sammanfogat med

inbetalningskortet och kan avskiljas från detta.

Skatteredovisningen avses skola ske löpande under året och omfatta bestämda

tids- eller redovisningsperioder. Kommittén föreslår, att varje period

skall omfatta två månader, varav vid detaljhandelsalternativet den första

perioden skulle omfatta månaderna februari—mars, den andra månaderna

april—maj o. s. v. till den sjätte, som skulle omfatta månaderna december—

januari. Vid partihandelsalternalivet skulle enligt kommittéförslaget första

perioden omfatta månaderna januari—februari, den andra månaderna

mars—april o. s. v. till den sjätte omfattande månaderna november—december.

Om särskilda skäl föreligger, avses att beskattningsmyndigheten

skall kunna fastställa andra redovisningsperioder.

Kommitténs förslag innebär vidare, att skatten vid detaljhandelsalternativet

skall redovisas enligt kontanIprincipen, dock att länsstyrelsen på ansökan

skall kunna medgiva redovisning på grundval av fakturering. Möjlighet

till s. k. indirekt skatteredovisning diskuteras inte. Vid partihandelsalternativel

skall skatteredovisningen omfatta vad som under perioden levererats

till annan än registrerad återförsäljare eller till registrerad rörelseid
-

s. 248 Kontrollera mot PDF

248 Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

kare för skattepliktigt ändamål samt vad som uttagits ur rörelsen för sådant

ändamål.

Taxeringsförfarande

Vid alternativet detalj handelsskatt skall enligt kommitténs förslag

inkomna deklarationer snarast möjligt underkastas en förberedande

granskning i länsstyrelsen. Befinnes därvid deklaration vara felaktig i nämnvärd

grad, skall den skattskyldige underrättas härom och i förekommande

fall påföras ytterligare skatt. Är deklarationen så bristfällig, att den icke

kan läggas till grund för skatteberäkningen, skall länsstyrelsen äga rätt att

beräkna skatten för perioden i fråga till skäligt belopp. På angivet sätt påförd

skatt skall erläggas inom av länsstyrelsen fastställd tid.

Länsstyrelsens beslut om skattens beräkning enligt vad som nu anförts

skall endast vara att anse som preliminär i avvaktan på skattens slutliga

fastställande. Detta skall ske av länsstyrelsen genom en särskild taxering

efter kalenderårets utgång eller, om den skattskyldige tillämpar annat räkenskapsår,

efter dettas utgång. Taxeringen skall ske snarast möjligt och

senast under månaden efter den, då frågan om inkomsttaxeringen för samma

beskattningsår blivit avgjord av prövningsnämnden.

Där särskilda skäl föreligger skall länsstyrelsen äga fastställa skatten för

viss redovisningsperiod eller för viss del av år.

Har skattskyldig i deklaration eller annan uppgift till ledning för skattens

fastställande lämnat oriktigt meddelande och har detta meddelande

följts då skatten fastställts eller eljest föranlett att skattskyldig ej påförts

skatt eller påförts för litet skatt, skall den skattskyldige genom e f t e r b eskattning

påföras den skatt som han undgått. I dylikt fall skall länsstyrelsen

äga beräkna det undanhållna beloppet till vad som med hänsyn till

arten och omfattningen av den skattskyldiges verksamhet och till omständigheterna

i övrigt finnes skäligt.

Vad nu anförts skall äga motsvarande tillämpning vid underlåtenhet att

avgiva deklaration.

I fråga om efterbeskattning innebär kommittéförslaget vidare, att sådan

ej skall få ske om undanhållet skattebelopp understiger 200 kronor. Efterbeskattning

skall ej heller äga rum senare än under månaden efter den, då

fråga om eftertaxering till inkomstskatt för samma tid senast kunnat bli föremål

för prövningsnämnds avgörande. Om skattskyldig avlidit, skall efterbeskattning

ej få ske senare än två år efter utgången av det kalenderår, varunder

bouppteckning ingivits. Efterbeskattning skall verkställas av den länsstyrelse,

som senast haft eller skolat ha att handlägga den skattskyldiges

slutliga beskattning.

över länsstyrelses beslut skall enligt kommitténs förslag besvär kunna anföras

hos kammarrätten, dock icke när det är fråga om beslut som avser preliminärt

uttagande av skatt. Besvärsrätt skall tillkomma skattskyldig samt

annan som har väsentligt intresse av beslutet. Besvär skall ha inkommit till

s. 249 Kontrollera mot PDF

249

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

kammarrätten eller vederbörande länsstyrelse inom två månader från det

den skattskyldige erhållit del av beslutet, över kammarrättens beslut skall

besvär kunna anföras hos regeringsrätten av den som fört talan hos kammarrätten

samt av vederbörande landskamrerare. Även i detta fall föreslås

eu tidsfrist av två månader.

Kommittén påpekar i detta sammanhang, att det med hänsyn till näringslivets

berättigade intressen är önskvärt att varuskattemålen behandlas med

förtur i kammarrätten och regeringsrätten.

Kommittén förutsätter, att beslut i varuskatteärenden antingen skall kunna

fattas av varuskattebyrån självständigt med länsstyrelsen som närmaste

besvärsinstans eller också av länsstyrelsen som beskattningsmyndighet med

rätt för länsstyrelsen att, efter besvär, såsom första instans ompröva sina

beslut.

I fråga om den varuskatt som enligt detaljhandelsalternativet skall utgå

för jordbruksprodukter, som av producent förbrukas i eget hushåll eller försäljes

till icke registrerad återförsäljare, innebär kommitténs förslag, att

uppgifter om den skattepliktiga förbrukningen och försäljningen skall fogas

vid den skattskyldiges självdeklaration. För eget bruk utnyttjade skattepliktiga

varor skall värderas efter i orten gällande pris. Taxering till allmän

varuskatt skall verkställas av vederbörande taxeringsnämnd i samband

med inkomsttaxeringen. Därvid skall bestämmelserna om taxering för inkomst

och förmögenhet i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

I detta sammanhang må även framhållas, att skatt på vara, som införes

till riket av någon som icke är registrerad, skall erläggas till tullverket samtidigt

med tullen. Därvid skall i fråga om betalningsanstånd in. m. gälla vad

som finnes stadgat om tull. För att registrerad rörelseidkare skall äga importera

varor skattefritt gäller, att han skall avgiva skriftlig försäkran rörande

ändamålet med införseln.

Förfarandet vid alternativet partihandelsskatt innebär att den

skattskyldige skall avge deklaration till kontrollstyrelsen och erlägga skatten

till styrelsen senast vid den tidpunkt då deklaration skall ha insänts. Om

deklaration då ej avgivits, skall preliminär skatt erläggas motsvarande det

högsta skattebelopp som upplupit under någon redovisningsperiod inom de

senast förflutna tolv kalendermånaderna eller med av kontrollstyrelsen bestämt

lägre belopp. Sedan felande deklaration inkommit, äger den skattskyldige

i samband med erläggande av skatt för senare period tillgodoräkna

sig för mycket inbetald preliminär skatt. Om åter preliminärt erlagd skatt

understiger sedermera deklarerat belopp, skall skillnaden erläggas samtidigt

med deklarationens ingivande.

Underlåter skattskyldig att insända deklaration eller befinnes deklaration

oriktig, skall kontrollstyrelsen äga fastställa den skatt som rätteligen skall

utgå och den tid inom vilken skatten skall erläggas. Vid försummelse att

inbetala skatt skall denna på framställning av kontrollstyrelsen kunna

omedelbart utmätas. Kontrollstyrelsen skall därjämte kunna utfärda vites
-

s. 250 Kontrollera mot PDF

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

förelägganden efter normer, som är analoga med dem som skall gälla för

länsstyrelsen vid detaljhandelsskattealternativet. Polismyndighet skall tillhandagå

kontrollstyrelsen eller kontrolltjänsteman med begärd upplysning

om rörelseidkare.

Skatt som skall utgå vid införsel av vara till riket skall erläggas till tullverket

samtidigt med tullen, varvid i övrigt vad som i fråga om tull är stadgat

skall äga tillämpning. Införes vara av registrerad rörelseidkare, skall

skriftlig försäkran rörande ändamålet med införseln avlämnas i två exemplar.

Ena exemplaret härav skall för slutlig granskning tillställas kontrollstyrelsen.

Det åligger vidare tullverket att lämna uppgift till kontrollstyrelsen

angående införsel till riket av skattepliktig vara för registrerad rörelseidkares

räkning.

Beträffande besvärsförfarandet vid partihandelsalternativet anför kommittén

endast vissa mera allmänna synpunkter under hänvisning till besvärssakkunnigas

utredning angående förfarandet vid konsumtionsbeskattning.

I den av ledamöterna Kollberg och Eric Nilsson avgivna reservationen anföres

vissa erinringar mot kommitténs författningsförslag bl. a. i nu aktuella

hänseenden; förslagen bör enligt reservanternas mening ytterligare bearbetas,

innan de läggs till grund för lagstiftning. Det framhålles, att skäl synes

föreligga att införa besvärsrätt om t. ex. den skattskyldige vid preliminär

skönstaxering inte kunnat prestera erforderlig utredning i tid. Preliminära

skattebeslut bör därför kunna överklagas.

Reservanterna erinrar om att i förslaget till partiliandelsskatt saknas stadgande

om tidpunkten för det definitiva skattebeslutet för kalenderåret eller

motsvarande redovisningsperiod. Det är enligt reservanternas mening av

största betydelse att i lagtexten fixeras genom vilken åtgärd beslut om beskattning

skall anses ha fattats, enär i annat fall möjlighet saknas för den

enskilde att anföra besvär. Reservanterna anser, att slutlig taxering skall ske

varje år. I samband med sådan taxering bör en reglering ske, så att ev. för

mycket erlagd skatt, oavsett om skatten övervältrats eller inte, återbetalas

till den skattskyldige.

Beträffande besvärsförfarandet framhåller reservanterna, att man vid den

direkta beskattningen har eftersträvat att skänka redan den andra instansen

domstolsmässig karaktär. Ur såväl rättssäkerhets- som effektivitetssynpunkt

framstår det därför som lämpligast att varuskattetvister handlägges av prövningsnämnden.

Varuskattebyrån och dess föreståndare bör vara underställd

laxeringsintendenten. Landskamreraren bör däremot inte ha att ta befattning

med varuskatteärenden i annan mån än som ordförande i prövningsnämnden.

Reservanterna har i övrigt utgått från att besvärssakkunniga upptar

frågan om lämplig instansordning.

Skattekontroll

I fråga om deklarationskontrollen uttalar kommittén, att genom de i registret

över de skattskyldiga gjorda anteckningarna angående omsättnings
-

s. 251 Kontrollera mot PDF

251

Kungl. Maj:ts proposition nr iö2 år 1959

förhållanden m. in. kan kontrollmyndigheten bedöma, om de i deklaration

lämnade uppgifterna och skattebeloppet står i proportion till antagen skattepliktig

omsättning. Kommittén förutsätter, att myndigheten vid kalenderårets

slut eller räkenskapsårets utgång skall verkställa en slutlig taxering

till varuskatt. Denna slutliga taxering kan jämföras med den skattskyldiges

för samma period avgivna självdeklaration. Härigenom torde, framhåller

kommittén, en önskvärd samordning med taxeringen av direkta skatter kunna

genomföras.

Vid det här angivna systemet kan, uttalar kommittén, deklarationskontroll

förekomma i följande fall, nämligen i samband med granskning av inkomna

deklarationer, vid uraktlåten inbetalning av varuskatt, vid taxeringsrevision

(bokföringsgranskning för den direkta skatten) och i samband med granskningsmännens

fältarbete.

Fältarbetet bör enligt kommitténs mening organiseras i samarbete med

kontrollen över de direkta skatterna så att en och samma skattskyldig inte

belastas av kontrollbesök avseende den direkta eller indirekta skatten vid

olika tillfällen, över kontrollbesöket — som bör avse avstämning av deklarationer

mot bokföring och undersökning av andra förhållanden, såsom t. ex.

lagerhållning, produktion och skattefri försäljning — skall granskningspromeinoria

upprättas och tillställas såväl varuskattebyrån som taxeringsmyndigheterna

för de direkta skatterna.

Tätheten i kontrollbesöken får, framhåller kommittén, bedömas med utgångspunkt

från önskvärdheten av att kontrollmyndigheten skall kunna

följa vad som sker ute på fältet. Allmänt sett synes kontrollbesök böra ske

oftare om skattesatsen är hög än om den är låg, beroende på att frestelserna

till skattesvek i förstnämnda fall kan antagas vara större. Den organisation,

som kommittén skisserat för detaljhandelsskattens del, har beräknats utifrån

förutsättningen att varje skattskyldig skall kunna besökas vartannat

år. Kommittén framhåller emellertid att, sedan tillräckliga erfarenheter vunnits

och under förutsättning tillika av en inte alltför hög skattesats, kontrollbesöken

sedermera torde kunna inskränkas till ett besök hos varje skattskyldig

vart tredje eller vart fjärde år. Vid en partihandelsskatt finner kommittén

med hänsyn till skattens mera komplicerade natur och den högre

skattesatsen nödvändigt med årliga kontrollbesök.

Föreskrifter om kontrollens fullgörande finnes intagna i de av kommittén

i betänkandet framlagda författningsutkasten. 1 fråga om partihandelsalternativet

överensstämmer dessa bestämmelser i stort sett med vad

som finnes stadgat i 1941 års varuskatteförordning. Något annorlunda är bestämmelserna

i fråga om detaljhandelsalternativet utformade. Enligt författningsutkastet

till detta alternativ skall bokföringspliktig skattskyldig ordna

sin bokföring på sådant sätt, att den möjliggör kontroll över varuskatten.

Andra skattskyldiga skall dag för dag föra anteckningar angående inkomster

och utgifter samt vid räkenskapsårets utgång upprätta förteckning över varulager

och fordringar. Beträffande förvaring av dessa anteckningar in. m. skall

s. 252 Kontrollera mot PDF

252

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

bokföringslagens bestämmelser gälla. Skattskyldig skall vidare ha att ställa

sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter rörande räkenskapernas ordnande,

som länsstyrelsen meddelar.

Vidare stadgas, att såväl skattskyldig som annan vilken köper, säljer eller

eljest i och för sin rörelse tar befattning med skattepliktig vara, skall vara

skyldig att på anfordran av länsstyrelsen lämna de uppgifter om sin verksamhet

som befinnes erforderliga för skattekontrollen. Skattskyldig skall vidare

vara pliktig tillhandahålla länsstyrelsen sina räkenskaper med tillhörande

handlingar. På anfordran skall kontrolltjänsteman när som helst äga erhålla

tillträde till samtliga lokaler och utrymmen, som av skattskyldig används

för tillverkning, lagring eller försäljning av skattepliktig vara. Offentlig myndighet

skall beträffande egna inköp av skattepliktiga varor samt i övrigt beträffande

dess verksamhetsområde på anfordran av länsstyrelsen lämna sådana

uppgifter som kan vara av betydelse för kontrollen. Slutligen stadgas

att vid kontrollen jämförelse i erforderlig utsträckning skall ske med de

skattskyldigas självdeklarationer och andra för inkomsttaxeringen tillgängliga

uppgifter.

Ledamöterna Kollberg och Eric Nilsson tar i sin reservation upp även

vissa med kontrollverksamheten sammanhängande frågor. Beskattningsmyndighetens

kontrollbefogenheter enligt de föreslagna reglerna anses sålunda

vara alltför vittgående. Bl. a. finner reservanterna det inte vara rimligt, att

en tjänsteman utan förordnande av beskattningsmyndighet i varje särskilt

fall skall kunna företaga revision hos en skattskyldig. Reglerna i taxeringsförordningen

synes här kunna tjäna till ledning. Utförliga bestämmelser

anses vidare böra meddelas rörande skattskyldigs bokföringsplikt i likhet

med vad som gäller den direkta beskattningen. I den mån det inte är möjligt

att i författningen ange den skattskyldiges plikt i detta avseende, bör enligt

reservanterna allmänna anvisningar kunna meddelas av varuskattenämnden.

Att, såsom förordas, beskattningsmyndigheten skulle äga meddela föreskrift

i detta hänseende, anses strida mot vad som är vedertaget på det direkta

skatteområdet. Nämnden bör även bemyndigas fastställa deklarationsblanketter

och nödiga formulär. I övrigt bör enligt reservanternas uppfattning

nämnden, oavsett i vilket led den allmänna varuskatten uttages, ges en kompetens

liknande den som riksskattenämnden äger i fråga om de direkta

skatterna.

Uppbörd

Enligt kommitténs författningsutkast skall skattskyldig senast vid den

tidpunkt, då deklaration skall ha insänts, genom insättning å länsstyrelsens

postgirokonto erlägga den enligt deklarationen upplupna skatten. Om deklaration

ej ingivits inom föreskriven tid, skall inbetalning göras av ett preliminärt

skattebelopp svarande mot det högsta belopp som upplupit under

någon redovisningsperiod inom senast förflutna tolv kalendermånader eller

det lägre belopp länsstyrelsen bestämmer.

Om skattskyldig erlagt preliminärt skattebelopp skall han, sedan felande

s. 253 Kontrollera mot PDF

253

Kiingl. Mnj.ts proposition nr 162 år 1959

deklaration insänts, i samband med erläggande av skatt för senare redovisningsperiod

äga tillgodoräkna sig för mycket erlagd skatt. I motsatt fall

skall felande belopp erläggas samtidigt med deklarationens insändande.

Vad nu sagts gäller båda skattealternativen. Beträffande uppbörden vid

alternativet detaljhandelsskatt må vidare framhållas att, om det vid granskningsarbetet

i länsstyrelsen befinnes att skatt erlagts med för lågt belopp,

skall länsstyrelsen äga påföra ytterligare skatt. Sådan skatt skall erläggas

inom av länsstyrelsen angiven tid. Detsamma skall gälla beträffande skatt,

som av länsstyrelsen beräknats då bristfällig deklaration avgivits, samt i

fråga om den kvarstående skatt, som skattskyldig har att erlägga efter avräkning

mellan den för räkenskapsåret fastställda skatten och den under

året erlagda skatten.

Belopp, som för deklarationsperiod understiger fem kronor, skall icke behöva

erläggas.

Om den vid taxeringen fastställda skatten överstiger den deklarerade

eller eljest påförda skatten, skall skillnadsbeloppet erläggas inom av länsstyrelsen

utsatt tid av minst en månad från beslutet. Fastställes skatten återigen

till lägre belopp, skall skillnadsbeloppet restitueras eller avräknas. I

intetdera fallet skall ränta utgå. Vidare föreslås i detta sammanhang att

hänsyn ej skall tagas till skillnadsbelopp understigande tio kronor.

Ledamöterna Kollberg och Eric Nilsson föreslår i sin reservation att, sedan

skatteinbetalningarna gjorts på postkontoren, postgirokontoret bör handha

bokföringen och kontrollen över influtna medel; även indrivningen av resterande

skatt bör kunna anförtros åt postgirokontoret.

Beträffande debitering och uppbörd m. m. av allmän varuskatt för jordbrukares

egenförbrukning och direktförsäljning föreslår kommittén, att

därvid i tillämpliga delar skall gälla vad i uppbördsförordningen stadgas

om statlig inkomstskatt. Allmän varuskatt skall dock inte upptagas å debetsedel

avseende preliminär skatt.

Erforderliga föreskrifter i övrigt beträffande den allmänna varuskatten

skall Kungi. Maj:t äga utfärda.

Centralt organ

Såsom tidigare nämnts förordar kommittén, alt det vid båda alternativen

skall inrättas en särskild varuskattenämnd, utsedd av Kungl. Maj :t. Vid partihandelsalternativet

skulle nämnden enligt kommittén ha till uppgift att till

kontrollstyrelsen avgiva förslag och yttranden i ärenden angående allmän

varuskatt. I dylika ärenden av principiell vikt eller eljest av större betydelse

bör, framhåller kommittén, nämnden höras innan beslut fattas av styrelsen.

Vid detaljhandelsalternativet skulle nämndens uppgift vara, att genom

rådgivande och vägledande verksamhet främja en riktig och likformig beskattning

samt verka för en effektiv och ändamålsenlig kontroll av skattens

erläggande.

Nämnden avses vidare på ansökan kunna lämna förhandsbesked angående

fråga, huruvida eller på vad sätt skatt skall utgå. Ansökan skall dock kunna

avvisas om frågan befinnes vara av mindre vikt eller sökanden inte in
-

s. 254 Kontrollera mot PDF

254 Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

kommer med tillförlitlig utredning eller ock om särskilda skäl eljest föreligger.

Kommittén föreslår, att nämnden skall bestå av sju ledamöter, varav en

skall förordnas till ordförande och en till vice ordförande. Dessa jämte

ytterligare två ledamöter skall vara lagfarna eller ha erfarenhet av administrativ

verksamhet. Tre ledamöter skall utses så att kännedom om förhållandena

inom näringslivet, speciellt handeln, kommer att finnas inom nämnden.

För envar av förstnämnda ledamöter skall utses en suppleant och för de

senare sammanlagt sex suppleanter. Förordnande av ledamöter och suppleanter

skall ske på fyra år, men skall när som helst kunna återkallas. Avgår

någon, skall annan person förordnas för återstående tid. I övrigt skall

Kungl. Maj :t utfärda de föreskrifter som erfordras för nämndens verksamhet.

Här må vidare nämnas att kommittén förordar, att besvär skall kunna anföras

hos Kungl. Maj :t över av varuskattenämnden meddelat förhandsbesked;

dock ej beträffande nämndbeslut, som innebär att ansökan om förhandsbesked

avvisats. Besvär skall kunna anföras av sökanden och vederbörande

landskamrerare och skall ingivas till finansdepartementet inom en

månad från det klaganden erhållit del av beslutet.

Personalbehov och kontrollkostnader

Kommittén har ansett, att en särskild undersökning bör göras i fråga om

organisationsplan och kontrollapparat. Den beräkning av personalbehov och

kostnader som kommittén verkställt är följaktligen endast ungefärlig och

syftar närmast till att ge en uppfattning om storleken av den beskattningsoch

uppbördsorganisation som kan erfordras vid detaljhandels- resp. partihandelsalternativet.

Kommittén uttalar i anslutning härtill, att organisationen

bör kunna ändras beroende på de erfarenheter som tillämpningen av

den nya skatteformen ger beskattningsmyndigheten och de skattskyldiga.

Vad gäller personalbehovet vid en detaljhandelsskatt erinrar

kommittén om att det vid slutet av den allmänna omsättningsskattens tid

fanns 101 kontrollanter, fördelade på de olika länsstyrelserna. Därjämte

fanns vid 17 länsstyrelser särskild föreståndare. Ytterligare tillkom skriv- och

biträdespersonal. Kontrollorganisationen kan dock, framhåller kommittén,

icke anses ha varit fullt utbyggd vid denna tid. Därför får man nu räkna

med ett betydligt utökat antal granskningsmän. Med utgångspunkt från ett

kontrollbesök vartannat år hos varje skattskyldig uppskattar kommittén

personalbehovet till 25 föreståndare för länsstyrelsernas varuskattebyråer

samt 330 granskningsmän, varav 30 skulle svara för ledning av kontrollarbetet,

för kontrollbesök i specialfall och för liknande arbetsuppgifter. Därjämte

kräves personal för skriv- och räknearbete samt expeditionsgöromål.

Med ledning av förhållandena vid kontrollstyrelsens lokala skattekontroll

uppskattar kommittén behovet av kontorspersonal till 75, vartill bör komma

en expeditionsvakt per länsstyrelse eller alltså 25. Alltefter antalet skattskvl
-

s. 255 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

255

diga torde man genomsnittligt ha att räkna med ca 20 granskningsmän för

vart och ett av de större länen och 5—15 för varje mindre eller medelstort

län.

Kostnaderna vid den för detaljhandelsalternativet skisserade organisationen

har av kommittén beräknats med utgångspunkt från löneläget inom ortsgrupp

3. Med tanke på nuvarande förhållanden inom kontrollstyrelsens lokala

organisation och den utbyggda taxeringsorganisationen har lönekostnaderna

för föreståndarna beräknats efter medellönen för en tjänsteman i

förste byråsekreteraregraden och kostnaderna för granskningsmännen efter

medellönen för en tjänsteman i byråsekreteraregraden. Detta innebär, framhåller

kommittén, intet ställningstagande från dess sida till dessa personalkategoriers

inplacering, utan nämnda lönegrader har endast anförts såsom

räkneexempel. Kommittén förutsätter dessutom, att en differentiering sker

av föreståndarnas och granskningsmännens lönegradsplacering.

Med lönekostnaderna för de kvalificerade tjänstemännen beräknade efter

angivna normer och en beräkning av lönekostnaderna för biträdes- och expeditionsvaktspersonalen

efter de för dylika tjänstemän sedvanliga lönegradsplaceringarna

kommer kommittén fram till en total lönekostnad på

mellan sex och sju milj. kronor enligt följande fördelning.

Kontrollorganisation vid detaljhandels skatt

Befattning

Antal

Genom- snittslön, kr

Lönekost- nad, kr

Föreståndare ..........................................

25

23 000

575 000

Granskningsmän ......................................

330

15 000

4 950 000

75

8 500

637 500

Expeditionsvakter ......................................

25

9 000

225 000

Summa

455

6 387 500

Omkostnaderna uppskattas av kommittén till omkring 1,7 milj. kronor,

varav reseersättningar ca en milj. kronor.

Kostnaderna för den av kommittén förordade varuskattenämnden, i vad

avser arvoden, traktamenten och reseersättningar för nämndens ledamöter

och suppleanter samt ersättningar till heltidsanställd personal, uppskattas

till högst 100 000 kronor.

De årliga kostnaderna för den angivna organisationen för kontroll och

uppbörd vid en detaljhandelsskatt uppskattas således av kommittén till

(6 387 500 -|- 1 700 000 -f- 100 000 =) mellan åtta och nio milj. kronor. I anslutning

härtill framhåller kommittén, att den vid bedömningen av personalbehovet

och kostnaderna utgått från eu skattesats motsvarande den som tilllämpades

för den allmänna omsättningsskattens del. En lägre skattesats kan

beräknas medföra en sänkning av såväl personalbehov som kostnader, medan

omvända förhållandet kan beräknas uppkomma vid högre skattesats.

Kommittén uttalar vidare, att det inte finns någon anledning alt förmoda

att den varuskattekontroll på importvaror, som skall handhavas av tullver
-

s. 256 Kontrollera mot PDF

256

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

ket, vid alternativet detalj handelsskatt kan föranleda någon mera väsentlig

utbyggnad av tullverkets personal.

Vad gäller personalbehovet vid en partihandelsskatt konstaterar

kommittén, att med hänsyn till omfattningen av den erforderliga årliga

granskningen hos varje skattskyldig, tiden per kontrollbesök bör beräknas

till en halv å en dag, beroende på rörelsens art. Räknat efter en genomsnittlig

besökstid av en halv dag per år och skattskyldig skulle totala antalet besöksdagar

per år uppgå till (60 000 X 1/2 =) 30 000. Varje granskningsman

beräknas kunna utföra effektivt kontrollarbete på fältet under 200 dagar

per år; den övriga arbetstiden erfordras för resor, genomgång av material,

infordrande av uppgifter, rapportskrivning o. d. Antalet erforderliga granskningsmän

uppskattas med dessa utgångspunkter till 150. Kommittén påpekar,

att vid bedömandet av detta personalbehov hänsyn jämväl tagits till att

uppbördsverksamheten skall ligga på beskattningsmyndigheten. För ledning

av kontrollarbetet och för specialuppgifter räknar kommittén med ytterligare

omkring 25 tjänstemän jämte 30 biträden och 10 expeditionsvakter.

Kommittén har därvid utgått från en uppdelning av den lokala skattekontrollen

på 10 distriktskontor mot nuvarande fyra. Den lokala skattekontrollen

skulle därigenom omfatta 215 tjänstemän.

För den centrala skattekontrollen beräknar kommittén med ledning av

förhållandena inom kontrollstyrelsen att det behövs 30 granskningsmän för

samordning av det lokala granskningsarbetet, juridiska ärenden, deklarationskontroll

och ledning av registrerings- och bokföringsarbetet, 75 biträden

för skriv- och räknearbete m. m. samt sex expeditionsvakter.

Lönekostnaderna för denna organisation uppskattas av kommittén — efter

en beräkningsnorm analog med den för detaljhandelsalternativet angivna,

dock med den skillnaden att lönerna för den centrala kontrollen beräknats

enligt löneläget inom ortsgrupp 5 — till mellan fyra och fem milj. kronor

enligt följande.

Kontrollorganisation vid partihandelsskatt

Befattning

Antal

Genom-

snittslön

kr

Lönekostnad, kr

Nuv.

Förslag

Nuv.

Förslag

Lokala kontrollen

Granskningsmän ................

57

175

15 000

855 000

2 625 000

Biträdespersonal ................

14

30

8 500

119 000

255 000

Expeditionsvakter................

—

10

9 000

—

90000

Summa

71

215

974 000

2 970 000

Centrala kontrollen

Granskningsmän ................

26

30

17 000

442 000

510 000

Biträdespersonal ................

44

75

10 000

440 000

750000

Expeditionsvakter................

3

6

10 000

30 000

60 000

Summa

73

in

912 000

1320 000

Totalsumma

144

326

1886 000

4 290 000

s. 257 Kontrollera mot PDF

257

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

Omkostnaderna beräknas av kommittén till omkring en milj. kronor, varav

0,6 milj. kronor reseersättningar. Kostnaderna i form av arvoden, traktamenten

och reseersättningar för den vid kontrollstyrelsens sida ställda rådgivande

nämnden uppskattas till 15 000 kronor för år. Den skisserade organisationen

skulle således draga årliga kostnader om (4 290 000 + 1 000 000

-f- 15 000 = ) mellan fem och sex milj. kronor. I anslutning härtill framhåller

kommittén, att en omprövning av personalbehovet torde få göras, sedan

närmare erfarenheter vunnits av kontrollorganisationens effektivitet.

Den kontroll över varuskattens uttagande vid import, som skall ankomma

på tullverket, gör enligt kommittén en viss utökning av tullverkets personal

nödvändig, dock inte i någon mera väsentlig grad.

Gentemot kommitténs kostnadsberäkningar anföres vissa erinringar i den

av ledamöterna Kollberg och Eric Nilsson avgivna reservationen. Däri uttalas,

att en beräkning av kostnaderna vid genomförandet av ett skattesystem

av föreslagen innebörd måste grundas på en väl genomarbetad organisationsplan,

i vilken upptagits de olika momenten i beskattnings- och kontrollförfarandet.

På grundval av denna plan får därefter ske en noggrann uppskattning

av erforderlig arbetskraft för säker och snabb handläggning av beskattningen.

På grundval av denna uppskattning måste vidare göras eu bedömning

av kostnader för lokaler och övriga fasta utgifter. Då någon dylik

plan icke utarbetats av kommittén, är det, menar reservanterna, svårt att ta

ställning till de organisatoriska problemen. Kommitténs kostnadsberäkningar

måste därför anses såsom mycket osäkra och ej av den beskaffenhet, att

de kan läggas till grund för bedömandet av de verkliga kostnaderna.

Reservanterna finner den av kommittén redovisade skillnaden mellan kostnaderna

för detaljhandels- respektive partihandelsalternativet alltför stor.

Kontrollanternas fältarbete blir vid en detaljhandelsskatt förhållandevis enkelt.

Med hänsyn till att varuskatteområdet här kommer att omfatta praktiskt

taget alla varor, kan kontrollanternas arbete i huvudsak inskränkas till

eu omsättningskontroll. Härför erforderligt bokföringsunderlag torde finnas

även hos detaljhandlare med bristfällig bokföring. Kontrollarbetet vid en

partihandelsskatt kommer enligt reservanterna att ställa sig väsentligt mera

komplicerat och tidskrävande genom att vissa varor och vissa försäljningar

till registrerade rörelseidkare vid detta alternativ icke skall beskattas, överslagsvis

torde man kunna antaga, framhåller reservanterna, att ett kontrollbesök

hos en partihandlare kommer att ta ungefär tre gånger så lång tid

som ett kontrollbesök hos en detaljhandlare. Då man kan utgå från att antalet

skattskyldiga partihandlare är eu tredjedel av antalet skattskyldiga detaljhandlare

skulle därför, om kontrollbesök skall ske i lika stor utsträckning

vid båda alternativen, kostnaderna för fältarbetet ställa sig i stort sett

lika i båda fallen. Den kostnadsskillnad som kan uppslå skulle bli att hänföra

huvudsakligen till alt kontorsarbetet skulle bli något mindre vid partihandelsskattealternativet

på grund av del mindre antalet skattskyldiga. Denna

kostnadspost är emellertid, framhåller reservanterna, av försvinnande

liten betydelse i förhållande till de totala kostnaderna. Om bcskattningsmyn
17

Ilihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 162

s. 258 Kontrollera mot PDF

258 Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

digheten dessutom knytes till den myndighet som nu handhar den direkta

beskattningen följer uppenbarligen, framhåller reservanterna, att de på den

indirekta skatten belöpande kostnaderna totalt blir lägre än om sammankoppling

inte sker. I detta sammanhang framhålles, att handelns kostnader

vid båda alternativen kommer att avsevärt överstiga det allmännas kostnader.

Ledamöterna Thedin och Thulin framhåller å sin sida i ett gemensamt

yttrande, att det av majoriteten framlagda förslaget till kontrollorganisation

vid alternativet detaljhandelsskatt inte kan anses tillfredsställande. Ledamöterna

anser, att förslaget ur effektivitetssynpunkt inte bara är underlägset

det för partihandelsalternativet förordade utan därtill otillräckligt.

För att erna en i huvudsak tillförlitlig och med partihandelsalternativet likAärdig

lokal kontrollorganisation bör man enligt dessa ledamöters mening

utgå från ett kontrollbesök hos varje skattskyldig vartannat år. Erforderliga

antalet kontrolltjänstemän kan därvid uppskattas till mellan 500 och 600.

Härtill kommer biträdespersonal — uppskattningsvis omkring 100 skriv- och

räknebiträden — samt personal för ledning av skattearbetet och för registrering,

preliminär deklarationsgranskning, kreditering och debitering in. in.

— uppskattningsvis ytterligare omkring 100 tjänstemän. Personalbehovet

uppskattas därför av dessa ledamöter till totalt omkring 750 befattningshavare,

för vilka lönekostnaderna approximativt beräknas till omkring tio milj.

kronor för budgetår. Omkostnaderna uppskattas till omkring tre milj. kronor,

varför totala årskostnaden skulle uppgå till omkring 13 milj. kronor,

däri inräknat 100 000 kronor för den av kommittén förordade A aruskattenämnden.

Remissyttrandena

Beskattnings- och uppbördsmyndighet

Kommitténs uttalande att skattekontrollen bör göras så effektiv som

möjligt har vunnit allmänt stöd i remissyttrandena. Det framhålles att kontrollen

redan från början måste utbyggas på sådant sätt, att respekten för

lagstiftningen ej undergräves. Samtidigt uttalas emellertid, att kontrollapparaten

inte får göras onödigt omfattande.

Statskontoret finner det sålunda angeläget, att man inte tar mer arbetsrätt

i anspråk för skattekontrollen eller ålägger näringslivet mer extraarbete

än som oundgängligen kräves.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller, att man för att hålla kontrollapparaten

inom rimliga gränser bör kunna bortse ifrån smärre skiljaktigheter

samt i viss utsträckning tillämpa enkla schablonregler.

I likhet med kommittén uttalar åtskilliga remissinstanser, att valet står

mellan å ena sidan en central beskattnings- och uppbördsmyndighet och å

andra sidan till länsstyrelsernas taxeringsorganisation anknutna decentraliserade

beskattningsmyndigheter; i båda fallen räknar man med att organisa
-

s. 259 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj:ts proposition nr 102 ur 1959

259

tionen kompletteras med en för hela riket gemensam nämnd för varuskattefrågor.

I allmänhet utgår man liksom kommittén från att kontrollstyrelsen

är det organ som närmast kan ifrågakomma såsom central beskattningsmyndighet.

Remissyttrandena delar med några få undantag kommitténs uppfattning,

att beskattningsmyndigheten vid en detaljhandelsskatt bör anknytas

till länsstyrelserna. Vad som särskilt anses tala till förmån härför är

de möjligheter som erbjuder sig till en ur olika synpunkter önskvärd samordning

av kontrollen över direkta och indirekta skatter. Det synes sålunda

uppenbart, att man kan undvika dubbelarbete, begränsa kontrollkostnaderna

och orsaka de skattskyldiga mindre besvär genom att granskning samtidigt

kan ske för inkomsttaxeringen, källskatteredovisningen och varuskatten. Av

särskilt värde anses vara, att granskningen kan utföras av granskningsmän

som är insatta i frågor rörande olika skatter. Härtill kommer, att samordningen

är ägnad att effektivisera den taxeringsrevision som verkställes för

de direkta skatterna. I yttrandena påpekas dessutom^ att länsstyrelsernas

möjligheter att handha varuskattekontrollen nu är helt andra än tidigare

med hänsyn till den omorganisation och utvidgning av taxeringsseklionerna

som är under genomförande. Dock understrykes, speciellt från länsstyrelsernas

sida, att förutsättningen för en effektiv varuskattekonlroll är, att erforderliga

personella resurser, lokaler in. in. ställes till länsstyrelsernas förfogande.

Andra skäl som i yttrandena anföres till förmån för länsstyrelserna som

beskattningsmyndigheter är den lokalkännedom som personalen besitter och

den erfarenhet som finns från den allmänna omsättningsskattens tid. Från

näringslivets sida understrykes vikten av att samma myndighet handhar företagens

olika skatter och att denna myndighet är lätt tillgänglig inom länet.

Om företagen skulle vara uppgiftsskyldiga till olika myndigheter och deras

räkenskaper skulle granskas av olika granskningsmän och vid skilda tidpunkter,

skulle detta, framhålles det, vara en föga rationell ordning.

De remissinstanser som särskilt understrukit fördelarna med länsstyrelserna

såsom beskattningsmyndigheter vid alternativet detaljhandelsskatt

återfinnes i första hand bland dem som förordat detta alternativ. Det sagda

gäller bl. a. tolv länsstyrelser, Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer, Statst

jänstemännens riksförbund och Kooperativa förbundet.

Bland de remissinstanser som icke gör något bestämt uttalande till förmån

lör någotdcra av skattcalternativen eller som förordar parlihandelsalternativet,

finns också åtskilliga som uttalat sig för att länsstyrelserna bör vara

beskattningsmyndigheter vid en detaljhandelsskatt. Detta är fallet med kammarrätten,

riksräkenskapsverket, statens organisalionsnämnd samt länsstyrelserna

i Malmöhus, Örebro och Kopparbergs län. Även Sveriges köpmannaförbund

förordar eu sådan lösning, därest allmän varuskatt införes.

En motsatt uppfattning redovisar statskontoret, som anför följande.

Även statskontoret håller före, alt kontrollslyrelsen och dess lokalorgan,

lämpligt utformade, böra ha de största förutsättningarna alt effektivt band
-

s. 260 Kontrollera mot PDF

260

Kungi. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

ha skattearbetet vid eu partiliandelsskatt. Detaljhandelsalternativei skulle

givetvis medföra en större utbyggnad av lokalorganisationen och vissa ökade

svårigheter för eu central ledning. Värdet av en sådan och förhållandena i

övrigt synes emellertid statskontoret även vid detta alternativ tala för kontrollstyrelsen

som skattemyndighet. Ämbetsverket förutsätter härvid, att

kontrollstyrelsens lokalorgan på ett smidigt sätt komma att samarbeta med

länsstyrelsernas skatteavdelningar. Ett sådant samarbete torde lämpligen

böra på allt sätt underlättas, bl. a. genom alt lokalorganen — om möjligt —

förläggas i anslutning till vederbörande länsstyrelses lokaler.

Att kontrollstyrelsen blir beskattningsmyndighet vid detalj handelsal ternalivet,

förordas jämväl av länsstyrelsen i Norrbottens län med hänsyn bl. a.

till kravet på likformig tillämpning av skattereglerna och de möjligheter eu

central myndighet har att förenkla och rationalisera arbetet med anlitande

av maskinella hjälpmedel och att snabbare vidtaga statistiska bearbetningar.

Med länsstyrelserna som beskatlningsmyndigheter vid en allmän varuskatt

blir, framhåller länsstyrelsen, taxeringsseklionerna jämförelsevis hårdare

belastade vilket motverkar syftet med den utbyggnad som nu sker. Länsstyrelsen

uttalar vidare, alt utbytet av uppgifter m. m. mellan kontrollstyrelsen

som central myndighet för den indirekta beskattningen och länsstyrelserna

lämpligen synes kunna ske på det sätt som angivits i ledamoten Thulins särskilda

yttrande.

Liknande synpunkter anföres av eu reservant i statens organisationsnamnet.

Man får ej, framhåller reservanten bl. a., överskatta möjligheterna

till en samordning av kontrollen över direkta och indirekta skatter. Endast

ett relativt sett mindre antal rörelseidkare lärer för närvarande och sannolikt

även efter utbyggnaden av taxeringsorganisationen kunna bli föremål

för bokgranskning i samband med kontrollen av den direkta skatten, medan

en allmän varuskatt uppenbarligen kräver kontinuerlig bokföringsmässig

kontroll. Syftet med utbyggnaden av taxeringsorganisationen kan äventyras

om personalen splittras på olika skatteformer.

I fråga om alternativet partihan delsskatt är meningarna mera

delade än vid detaljhandelsalternativei. Kommittémajoritetens förord för

kontrollstyrelsen såsom beskattningsmyndighet biträdes av statskontoret

samt länsstyrelserna i Örebro, Västmanlands, Kopparbergs och Jämtlands

län. Ett flertal remissinstanser förordar emellertid, att länsstyrelserna blir

beskattningsmyndigheter även vid detta alternativ. Detta är fallet med riksräkenskapsverket,

tolv länsstyrelser, Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer,

Riksförbundet Landsbygdens folk, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges industriförbund,

Sveriges lantbruksförbund, Kooperativa förbundet samt flertalet

av rikets handelskammare.

Kommitténs förslag, alt varuskatteärendena skall handläggas av en särskild

varuskattebyrå inom taxeringssektionen biträdes av flertalet av de remissinstanser

som förordar länsstyrelserna som beskattningsmyndigheter.

Taxeringsintendentens ställning gentemot varuskattebyrån och dess föreståndare

anses dock på vissa håll böra närmare preciseras.

s. 261 Kontrollera mot PDF

261

Knngl. Maj:1s proposition nr 162 år 195!)

Sålunda anser överståthållarämbctet, bl. a. med hänsyn till den förutsatta

samordningen av granskningsarbetet avseende direkta och indirekta

skatter, att det bör framgå av författningen vem som äger befogenhet att

föranstalta om granskning. Enligt taxeringsförordningen har taxeringsintendenten

denna befogenhet. Samma ordning synes enligt ämbetets mening böra

gälla i fråga om varuskatten.

Uttalanden av samma innebörd göres av länsstyrelserna i Kristianstads,

Malmöhus, Älvsborgs och Västmanlands län samt av Sveriges industriförbund,

Sveriges lantbruksförbund, Sveriges köpmannaförbund, lmndelskamrarna

i Stockholm, Malmö, Göteborg och Gävle m. fl. Näringslivets organisationer

understryker i detta sammanhang, att bestämmelserna om bokföringskontroll

vid allmän varuskatt icke får göras rigorösare än motsvarande bestämmelser

i taxeringsförordningen.

Länsstyrelserna i Östergötlands och Kopparbergs län accepterar förslaget

om en särskild varuskattebyrå men understryker samtidigt, att taxeringsintendentens

arbetsbörda redan är så betungande att hans arbete med varuskatten

bör inskränkas till att avse allenast ledningen av byråns arbete. Föreståndaren

bör ha att självständigt och på eget ansvar fatta beslut i varuskatteärenden.

Därför anses det vara av vikt, att föreståndaren har erforderlig

kompetens.

Av samma skäl förordar länsstyrelsen i Skaraborgs län, att taxeringssektionen

tillföres en ny kvalificerad arbetskraft, t. ex. i biträdande taxeringsintendents

ställning.

Länsstyrelsen i Södermanlands län kan inte acceptera förslaget om en särskild

varuskattebyrå utan förordar i stället, att taxeringssektionen utbygges

med erforderligt antal tjänstemän som har taxeringsrevisors kompetens. Någon

särskild föreståndare anses icke erforderlig, utan varuskattekontrollen

bör kunna bedrivas inom ramen för taxeringssektionens hittillsvarande arbetsuppgifter.

Någon anledning anta att den direkta skattekontrollen vid ett

sådant arrangemang skulle ges förtur finns enligt länsstyrelsens mening inte.

Även Föreningen Sveriges taxcringsrcvisorer förordar, att varuskattekontrollen

förlägges direkt till taxeringssektionerna, varvid ledningen av kontrollarbetet

skulle kunna anförtros åt länsrevisorn. Dennes befogenheter bör

i så fall utvidgas med avseende på rätten att utfärda granskningsförordnande.

Registrering

Beträffande den av kommittén förutsatta registreringen av de skattskyldiga

framhåller statistiska centralbyrån, att ett allmänt företagsregister skulle

kunna få betydelse för en tillförlitlig registrering på detta område.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lön påpekar, alt det för envar skattskyldig

utfärdade registreringsbeviset är ett viktigt dokument, som ej bör

kunna otillbörligen utnyttjas av någon som icke längre är registrerad. Länsstyrelsen

finner det därför lämpligt, att bevisets giltighetstid begränsas till

exempelvis ett kalenderår, varefter nytt bevis utfärdas.

s. 262 Kontrollera mot PDF

262

Kungl. Maj.ts proposition nr 102 år 1959

Statens organisationsnämnd ifrågasätter om det vid detaljhandelsalternativet

finns något behov av att upplägga ett centralt register hos varuskattenämnden

jämsides med de lokala registren hos beskattningsmyndigheterna.

Besvärssakkunniga anför i registreringsfrågan följande.

I kommitténs författningsutkast upptagas regler om obligatorisk och fakultativ

registrering medförande vissa rättsverkningar, bl. a. förbud att innan

registrering skett försälja skattepliktig vara (se 5 § utkastet rörande

detaljhandelsskatt). Liknande regler finnas i nu gällande författningar om

försäljningsskatt, omsättningsskatt å motorfordon samt energiskatt. Besvärssakkunniga

ha i sitt betänkande närmare utvecklat sin syn å anmälnings-

och registreringsbestännnelser av olika slag (s. 129—131). Här förtjänar

endast ånyo framhållas, att sådan registrering, som avses skola utgöra

grund för särskild behandling i beskattningshänseende, ligger vid sidan av

den av besvärssakkunniga föreslagna ordningen med obligatorisk anmälan

och icke beröres av reglerna härom.

Deklarationsskyldighet

Det av kommittén förordade deklarationsförfarandet har föranlett vissa

erinringar. Sålunda ställer sig statens organisationsnämnd tveksam i fråga

om behovet av att deklaration avlämnas vid varje inbetalning av varuskatt

under de olika uppbördsterminerna. Den i huvudsak rent formella granskning

som dessa deklarationer — inalles sex per år för varje skattskyldig —

skulle bli föremål för, medför ett omfattande arbete, som enligt nämndens

uppfattning knappast kan förväntas motsvara den därmed avsedda nyttan.

Enligt nämnden bör därför övervägas, om det icke är tillräckligt att deklaration

avgives endast en gång per år och att årlig taxering göres efter denna,

varvid taxeringsresultatet jämföres med gjorda inbetalningar och tidigare

års taxering samt vid behov med den skattskyldiges allmänna självdeklaration.

Vid ett sådant förfarande kunde, framhåller nämnden, det fortlöpande

kontrollarbetet under året i stället i första hand inriktas på dels kontroll hos

de skattskyldiga, dels -— i samband med uppbörd sredovisningen för varje

uppbördstermin — bevakning av att skatt överhuvudtaget inflyter från varje

registrerad skattskyldig, dels ock eu stickprovsvis ordnad kontroll av att

inbetalda skattebelopp är rimliga.

Länsstyrelsen i Jämtlands län, Sveriges aiitomobilhandlareförbund och

Bilverkstädernas riksförbund anser det onödigt betungande såväl för de skattskyldiga

som för beskattningsmyndigheten med sex skatteredovisningar per

år och förordar i stället redovisning per kvartal.

Handelskammaren i Sundsvall uttalar sig för eu begränsning av uppbördsterminerna

till 3—4 per år för att nedbringa handelns kostnader för uppbördsarbetet.

Länsstyrelsen i Västerbottens län förordar däremot månatliga skatteredovisningar.

Vidare påpekas, att den av kommittén förordade redovisningsperioden

december—januari är mindre lämplig med hänsyn till att eu dylik

period kan komma att falla på två olika bokförings- och beskattningsår.

s. 263 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 är 1959

263

Även länsstyrelsen i Södermanlands län finner del från praktiska synpunkter

mindre lämpligt att en redovisningsperiod utsträckes över årsskiftet.

Länsstyrelsen framhåller vidare, att tidpunkten för skattens erläggande bör

fastställas så att den ej sammanfaller med uppbördstermin för direkta skatter.

Jämväl länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förordar, att skatteredovisningen

anknytes till kalenderåret. Om redovisning därvid sker i början av

andra månaden efter utgången av varje deklarationsperiod, uppstår, framhåller

länsstyrelsen, ingen kollision med källskatteredovisningen.

Taxeringsförfarande

Taxeringsförfarandet behandlas i huvudsak endast av länsstyrelserna, besvärssakkunniga,

Sveriges industriförbund och Stockholms handelskammare.

Av den tidigare redogörelsen har framgått, att det övervägande antalet länsstyrelser

förordar detalj han delsalternativ et. I anslutning härtill

har de anförda synpunkterna i huvudsak kommit att avse detta alternativ.

Härvid har emellertid uppmärksamhet även ägnats åt möjligheten

att anordna en partihandelsskatt med länsstyrelsen som beskattningsmyndighet.

Flera länsstyrelser uttalar sig för eu närmare anpassning av förfarandet

vid en allmän varuskatt till den för direkt beskattning gällande ordningen.

Några uttalanden i motsatt riktning göres emellertid också.

Sålunda anser länsstyrelsen i Jönköpings län mindre lämpligt att i fråga

om förfarandet vid en detalj handelsskatt ta taxeringsförordningen som förebild.

Den gällande varuskatteförordningen synes enligt länsstyrelsens mening

vara mera ändamålsenlig. Länsstyrelsen anför härom följande.

När deklarationen avlämnats och skatten erlagts, kan ju endast följande

två situationer uppstå. Antingen befinnes deklarationen vid granskning vara

riktig och skattebetalningen vara behörigen fullgjord; varför skall det då

vidtagas någon ytterligare åtgärd? Eller också befinnes deklarationen vid

granskning -— och varför skall inte denna göras fullständig från början utan

delas i en förberedande och en slutlig genomgång — vara oriktig och felaktigt

skattebelopp ha inlevererats; då bör den skattskyldige snarast möjligt

anmodas inbetala den felande skatten och vid vägran bör länsstyrelsen omedelbart

kunna med slutgiltig verkan besluta att han skall inbetala vad som

fattas. Det finns ingen anledning att vänta därmed tills kalenderåret gått

till ända. Å andra sidan synes anledning saknas att fordra att granskningen

oundgängligen skall vara avslutad inom tid som utlöper tidigare än tiden

för skattens preskription. Om av en händelse 3—4 år efter det en deklaration

avgivits upptäckes att deklarationen är felaktig, bör ju rättelse kunna

ske utan besvärligare formaliteter. Vid inkomst- och förmögenhetsbeskattningen

har det ansetts att den skattskyldige efter ej alltför lång tid bör få

definitivt fastslaget vad han skall betala, men angelägenheten härav torde

vara betydligt mindre vid eu varubeskattning, där den skattskyldige själv

lätt kan beräkna skatten och där divergenser i uppfattningen om hur skatteberäkningen

skall ske mellan den skattskyldige och beskattningsmyndigheten

sällan kan få samma betydelse för den förres ekonomi som vid inkomstbeskattningen.

s. 264 Kontrollera mot PDF

264

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

Länsstyrelsen i Örebro län förordar ett särskilt uppbördssystem för detaljhandelsalternativet.

Enligt detta system skulle länsstyrelsen efter utgången

av varje uppbördstermin erhålla dels eu förteckning över registrerade skattskyldiga

som icke erlagt någon skatt, dels en förteckning över övriga registrerade

skattskyldiga och den skatt envar inbetalt. Vidare skulle uppbördskort

med uppgifter om gjorda krediteringar vara tillgängliga. Därutöver torde,

framhåller länsstyrelsen, endast ändringar av skattepliktig omsättning

och av skatt behöva särskilt registreras. Den av kommittén föreslagna slutliga

taxeringen, liksom konstruktionen med preliminära skattebeslut, skulle

enligt länsstyrelsen kunna undvaras, om förfarandet i stället utformas efter

följande riktlinjer.

När deklarationerna inkomma till länsstyrelsen, kontrolleras summeringen

och skatteuträkningen. Förekommande fel rättas. Den skattskyldige underrättas

om felet och anmodas alt inom viss tid inbetala resterande belopp

på länsstyrelsens postgirokonto; om felet varit till hans nackdel, restitueras

det för mycket erlagda beloppet. Skatt, som skall ytterligare inbetalas respektive

restitueras, förtecknas och antecknas på uppbördskorten. Över skatt,

som icke inbetalts inom förelagd tid, upprättas restförteckning, som överlämnas

till länsstyrelsens uppbördssektion för indrivning. I restförteckning

uppföras även sådana skattskyldiga, som icke erlagt någon skatt under uppbördsterminen.

Har deklaration icke insänts, förelägges den skattskvldige att

inkomma med sådan.

Om vid bokgranskning eller eljest befinnes att den skattepliktiga omsättningen

deklarerats med för lågt belopp, upprättas en promemoria, som av

taxeringsintendenten delgives den skattskyldige med anmodan att inbetala

det felande skattebeloppet å länsstyrelsens postgirokonto inom viss tid eller

att, om den skattskyldige icke godkänner innehållet i promemorian, inom

samma tid inkomma till länsstyrelsen med sina erinringar. Bestrider den

skattskyldige riktigheten av promemorians innehåll och kan taxeringsintendenten

icke godtaga den skattskyldiges invändningar, överlämnas ärendet

till länsstyrelsens avgörande. Om länsstyrelsen helt eller delvis bifaller yrkandet

om höjning av den deklarerade skatten, förelägges den skattskyldige

i beslutet viss tid för inbetalning av det ytterligare skattebeloppet. Skatt,

som icke erlägges inom sålunda förelagd tid eller — om erinran icke gjorts

—- inom av taxeringsintendenten angiven tid, uppföres i restförteckning och

indrives.

I övriga remissyttranden, där man behandlat förfarandet vid en till länsstyrelserna

anknuten allmän varuskatt, utgår man i princip från att slutlig

taxering skall ske. Ändringar i kommitténs förslag ifrågasättes emellertid i

andra avseenden.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län finner det sålunda riktigast och mest konsekvent,

att föreståndaren för varuskattebyrån får det formella ansvaret för

besluten i varuskattefrågor och att länsstyrelsen först som besvärsinstans

skall pröva sådana beslut. Däremot anser länsstyrelsen det icke nödvändigt

att för varuskatten tillämpa samma besvärsordning som för de direkta skatterna.

Då det vid varuskatt endast är fråga om inleverering av skatt som andra

erlagt, synes det enligt länsstyrelsen motiverat med ett enklare förfarande,

som bör ta sikte på snabbast möjliga beslut. Länsstyrelsen anför följande.

s. 265 Kontrollera mot PDF

265

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

För att ernå erforderlig snabbhet i behandlingen har kommittén föreslagit,

att varuskattemål skulle behandlas med förtursrätt i kammarrätten och

regeringsrätten. Skattedomstolarna är emellertid redan nu så överhopade

med mål, att man knappast kan vänta sig, att de skall kunna avverka varuskattemålen

inom rimlig tid, utan att samtidigt behandlingen av mål om

direkt beskattning eftersättes. Denna omständighet samt det förhållandet,

att varuskattemålen är av sådan natur, att de ofta torde kräva speciella kunskaper,

vilka normalt icke kan antagas vara representerade i en skattedomstol,

leder till slutsatsen, att den av kommittén föreslagna besvärsordningen

icke är ändamålsenlig. Eu bättre ordning torde kunna erhållas, om en beskattningsnämnd

i stället för en skattedomstol får avgöra besvär över länsstyrelses

beslut i varuskattemål.

"Taxeringen till varuskatt skulle sålunda först fastställas av den till länsstyrelsen

knutna varuskattebyrån. över denna byrås beslut skulle besvär

kunna anföras till länsstyrelsen, över länsstyrelsens beslut till en central varuskattenämnd

och över nämndens beslut till Kungl. Maj:t (i statsrådet eller

i regeringsrätten).

Fördelarna med ett sådant system skulle enligt länsstyrelsens mening vara

snabbare behandling av målen och en önskvärd likformighet i bedömningen.

Till en central nämnd kan knytas erforderlig sakkunskap, och nämnden

har större möjlighet att ge sina beslut sådan form att de kan tjäna till ledning

för bedömningen av liknande ärenden. Intet synes heller enligt länsstyrelsens

uppfattning hindra att den centrala varuskattenämnden samtidigt

har de funktioner som kommittén angivit.

Även länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att besluten om slutlig taxering

till varuskatt bör kunna anförtros åt föreståndaren för varuskattebyrån.

Besvär över sådana beslut bör enligt länsstyrelsens mening anhängiggöras

hos prövningsnämnden, och besvärsrätt bör tillkomma den skattskyldige och

laxeringsintendenten. Härigenom skulle, framhåller länsstyrelsen, samma

processuella ordning erhållas för varuskatten som för den direkta skatten.

Ett flertal andra länsstyrelser uttalar sig i samma riktning. Länsstyrelsen

i Stockholms län framhåller i detta sammanhang, att arbetsuppgifterna vid

en detaljhandelsskalt bör fördelas mellan varuskattebyrån, länsstyrelsen och

prövningsnämnden ungefär på samma sätt som beträffande den direkta

skatten skett mellan lokal skattemyndighet, länsstyrelsen och prövningsnämnden.

Länsstyrelsen fortsätter.

På varuskattebyråns föreståndare skulle då ankomma att granska tvåmånadersredovisningarna,

lämna föreskrifter över kontroll och preliminäruppbörd

och vad därmed har samband samt besluta om jämkning in. in. Föreståndarens

beslut i dessa delar borde få överklagas till länsstyrelsen men

icke längre. Sådana besvär borde kunna få avgöras av uppliördsassessorn på

länsstyrelsens vägnar som enmansärenden. Varuskattebyrån borde tillika

bestämma de skattskyldigas slutliga skattepliktiga årsomsättning. Debiteringen

efter varuskattebyråns längder kunde uppdragas åt uppbördssektionen,

som skulle ha att föra kreditkort, utfärda slutdebetsedlar samt sköta

indrivningen in. in. Uppbördssektionen skulle på så sätt tilldelas arbetsuppgifter,

som nära anknyter till dess nuvarande arbete med de direkta skatterna.

(Jfr även fondskatten.) Prövning av besvär över varuskattebyråns beräkning

av den skattepliktiga årsomsättningen bör äga rum med tillgång till

(ten skattskyldiges inkomstskattedeklaration. Besvären synes därför lämpli
-

s. 266 Kontrollera mot PDF

266

Knngl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

gen böra prövas och avgöras av prövningsnämnden. Varuskattebyråns beslut,

som i denna del närmast måste bli en spegelbild av den uppskattning av rörelseresultatet,

vartill inkomsttaxeringen kommit, skulle på så sätt redan i

prövningsnämnden bli sammankopplade med inkomsttaxeringen och icke

först i kammarrätten, som kommittén synes ha tänkt sig. På taxeringsintendenten

finge i hans egenskap av ombud för det allmänna ankomma att yrka

rättelser av varuskattebyråns beslut över den skattepliktiga årsomsättningens

storlek in. in. Prövningsnämnden skulle sålunda bli verklig besvärsinstans

även i varuskattemålen. Denna endast skisserade ärendesfördelning

borde — om den komme till stånd — kunna stärka rättssäkerheten; något

som för länsstyrelsen framstår som en angelägenhet av utomordentlig vikt.

Länsstyrelsen i Uppsala län ifrågasätter lämpligheten av att, såsom kommittén

förutsatt, länsstyrelsen efter besvär skulle kunna ompröva sina beslut.

I stället synes prövningsnämnden böra vara första besvärsinstans.

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelserna i Östergötlands, Kalmar

och Västerbottens län. Förstnämnda länsstyrelse uttalar sig alternativt för

varuskattenämnden såsom besvärsinstans.

Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner lämpligt, att prövningsnämnderna

blir dömande myndigheter i tvister om varuskatt. För att

genomföra en sådan ordning anses emellertid taxeringen till varuskatt böra

fastställas av lägre instans än länsstyrelsen. Valet står därvid, framhålles i

yttrandet, mellan att inrätta särskilda lokala varuskattenämnder och att göra

lokal skattemyndighet till beslutande instans. Med lokala varuskattenänmder

ges möjlighet att inkoppla lekmän som deltagare i beslut om uppskattningsfrågor.

Med hänsyn till att i varje fall viss avstämning och jämförelse

mellan varuskatteredovisning och inkomstdeklaration måste göras och detta

arbete lämpligen bör förläggas till fögderierna resp. städerna med egen

uppbördsorganisation, finner emellertid länsstyrelsen det onödigt att bygga

på den administrativa apparaten med särskilda nämnder. I stället förordas,

att varuskattetaxeringen i första instans göres till en tjänstemannataxering

med lokal skattemyndighet som beslutande organ. Taxeringsarbetet synes

kunna anförtros åt person i taxeringsassistents ställning. Eu utökning av

assistentkadern blir därvid erforderlig, men även om sådan ökning medför

svårigheter, torde dessa enligt länsstyrelsens uppfattning icke bli större än

de personalproblem som uppkommer, om här ifrågavarande uppgifter skulle

utföras annorledes.

Arbetet med den slutliga taxeringen bör, framhåller länsstyrelsen vidare,

lämpligen bedrivas så att varuskattelängderna kan underskrivas av den lokala

skattemyndigheten senast den 30 september. Besvär över sådant beslut

skulle få anföras hos prövningsnämnden och vidare hos kammarrätten, som

skulle vara sista instans.

På länsstyrelserna skulle enligt det här skisserade förslaget ankomma att

med ledning av bokföringen upprätta förslag till varuskattelängder för bearbetning

hos de lokala skattemyndigheterna. Kommitténs förslag att länsstyrelsen

skall kunna meddela preliminära beslut synes därför enligt länsstyrelsens

mening böra bibehållas.

s. 267 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

267

Den föreslagna ordningen har den fördelen, framhåller länsstyrelsen, att

begreppet taxeringsår och beskattningsår får samma innebörd i varuskatteförordningen

som i kommunalskattelagen. För skattskyldig, vars räkenskaper

avslutas t. ex. den 31 mars, avslutas registerkortet redan under maj

månad, men den skattepliktiga omsättningen för räkenskapsåret skulle i

sådant fall taxeras först påföljande år.

För att beskattningen skall bli så effektiv som möjligt måste emellertid

tillkomma ytterligare ett moment, framhåller länsstyrelsen, nämligen bokgranskning

bos de skattskyldiga, vilken skulle utföras av taxeringsassistent

eller annan granskningsman. Möjlighet bör vidare finnas att utan tyngande

processuella hinder uppta anmärkningsanledningar sedan lokal skattemyndighet

underskrivit varuskattelängden.

Länsstyrelsen kommer även in på frågan om eftertaxering och anför därvid

följande.

Enligt kommitténs mening skulle granskningspersonalen ungefär vartannat

år besöka de skattskyldiga och genomgå deras räkenskaper. Det finnes

anledning antaga att dessa granskningar i fältet måste föranleda efterbeskattning

i åtskilliga fall. Med den utformning reglerna om efterbeskattning

fått i förslaget kommer stora krav att ställas på bevisbördan för beskattningsmyndigheten.

Länsstyrelsen ifrågasätter därför om icke efterbeskattning

bör kunna åsättas de skattskyldiga enligt samma förutsättningar som

vid den ordinarie beskattningen även kalenderåret efter det då taxeringen

blivit fastställd. Det vore lämpligt att lokal skattemyndighet kunde givas bemyndigande

att under denna tid besluta i anmärkningsärenden och alltså

efter beskattningsåret påföra ytterligare varuskatt. Hinder borde dock icke

föreligga att taxeringsintendenten själv övertager ärendet och direkt i prövningsnämnd

framställer yrkande i den för eftertaxering stadgade ordningen.

Så torde böra ske om ärendet äger direkt samband med fråga om eftertaxering

till vanlig inkomstskatt.

När den av länsstyrelsen förordade organisationen med taxeringsassistenter

och granskningsmän hos de lokala skattemyndigheterna blivit utbyggd

och funktionsduglig, låter det sig väl tänka, framhåller länsstyrelsen, att

granskningsmännen och taxeringsassistenterna under häradsskrivarnas och

kronokainrerarnas närmaste tillsyn och ledning får dela taxeringsarbetet inom

fögderiet eller staden under vissa delar av året och i övrigt blir verksamma

gemensamt med varuskatten. Även de för varuskattekon trollen anställda

tjänstemännen bör enligt länsstyrelsen ges namn och löneställning

som taxeringsassistenter. Länsstyrelsen framhåller i detta sammanhang, att

det kan uppstå svårigheter att anskaffa och utbilda erforderlig personal för

bär ifrågavarande uppgifter. Samtidigt erinras om lokalfrågan, vilken måste

lösas jämsides med att andra konkurrerande nya arbetsuppgifter aktualiseras,

l. ex. centraliseringen till länsstyrelserna av folkbokföringen och debiteringsarbetet

samt sjömansskatten.

Länsstyrelsen i Blekinge län förordar, all beslut om slutlig skatt skall meddelas

av lokal beskattningsnämnd samt alt prövningsnämnden skall vara

första besvärsinstans. Intill dess nu pågående omorganisation blivit genom
-

s. 268 Kontrollera mot PDF

268

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

förd, synes dock länsstyrelsen böra bli beslutande myndighet. Därvid bör

föreståndaren för varuskattebyrån framlägga yrkande och beslut fattas av

landskamreraren ensam eller i förening med föredraganden å landskontorets

kameralsektion. Besvär bör enligt länsstyrelsen få anföras i kammarrätten

av skattskyldig och taxeringsintendent.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län föreslår ett liknande taxerings- och

besvärsförfarande och anför därvid följande.

En särskild omsättningsskattebyrå inom länsstyrelsens taxeringssektion

upprättar och aktualiserar ständigt ett register över omsättningsskatteskyldiga

i länet. Uppgifter ur registret tillhandahållas postverket, som bör ha att

verkställa uppbörd på sätt för närvarande sker beträffande preliminär skatt.

Redovisningstalonger överlämnas till länsstyrelsen och underkastas där fortlöpande

kontroll. Årligen sker, på grundval av en årsredovisning och parallellt

med inkomsttaxeringen ute i länet, en taxering till allmän omsättningsskatt

genom en särskilt utsedd omsättningsskattenämnd, som bl. a. har att

verkställa de skönstaxeringar, som kunna föranledas av ofullständiga eller

felande redovisningar. Besvär över omsättningsskattenämndens beslut får

föras av skattskyldig och taxeringsintendent hos länsprövningsnämnden. Instansordningen

bör härefter bli densamma som för besvär över inkomstskatt,

detta särskilt med tanke på att samma uppskattningsfrågor ofta kunna föreligga

vid båda dessa taxeringar.

Länsstyrelsen kommer även in på den taxering till varuskatt, som vid detaljhandelsalternativet

förutsättes skola ske beträffande jordbrukares uttag

och direktförsäljning av skattepliktiga livsmedel. I och för sig torde man,

framhåller länsstyrelsen, vara beroende av taxeringsnämndernas uppskattning

av beloppen i fråga. Själva taxeringen synes emellertid böra åsättas av

den för länet gemensamma omsättningsskattenämnden och därvid lämpligen

på grundval av förteckningar som upprättas av taxeringsnämnderna.

Enligt den av länsstyrelsen skisserade instansordningen skulle tre besvärsinstanser

stå de skattskyldiga till buds. Länsstyrelsen ifrågasätter emellertid,

om man icke för omsättningsskattemålen borde tillskapa en särskild

fullföljdsbegränsning i sista instans i överensstämmelse med vad som kommer

att gälla mål om taxering för inkomst och förmögenhet.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har övervägt om inte kammarrätten borde

bli högsta instans i sådana varuskattemål som fullföljes separat utan direkt

anknytning till mål om inkomsttaxering. Då emellertid en sådan anknytning

kan förväntas förekomma i betydande utsträckning, föreslår länsstyrelsen

att länsprövningsnämnden inkopplas som mellaninstans. Härmed skulle vinnas,

att länsstyrelsen kan fastställa skatten avsevärt tidigare än enligt kommittéförslaget.

Därjämte synes det naturligt, att då tvist föreligger om både

inkomsttaxeringen och varuskatten, samma instans får döma, innan målen

eventuellt går vidare till kammarrätten. — Inom länsstyrelsen bör, framhålles

det vidare, chefen för uppbördssektionen avgöra varuskatteärendena efter

föredragning av föreståndaren för varuskattedetaljen.

Besvärssakkunniga ägnar kommitténs förslag rörande taxerings- och besvärsförfarandet

en ingående granskning. Därvid framhålles inledningsvis,

s. 269 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

269

:itt det åt besvärssakluinniga lämnade utredningsuppdraget avsett såväl beskattningsförfarandet

i första instans som besvärsförfarandet. Det av besvärssakkunniga

framlagda lagförslaget omspänner också samtliga led i

förfarandet. I sitt remissyttrande bär besvärssakluinniga därför funnit det

naturligt att klargöra, i vad mån den av dem föreslagna beskattnings- och

besvärsordningen låter sig tillämpa med avseende på de i kommitténs förslag

upptagna konsumtionsskatterna.

Besvärssakkunniga konstaterar till att börja med, att vad kommittén föreslagit

i fråga om materiella regler och förfaranderegler ej föranleder besvärssakkunniga

att frångå sin uppfattning, att de allmänna reglerna rörande

förfarandet vid konsumtionsbeskattning lämpligen bör intas i en

särskild lag. De egentliga skattebestämmelserna ävensom erforderliga kompletterande

stadganden om förfarandet m. m. bör däremot för varje skatt

samlas i själva skatteförfattningen. Det förhållandet att enligt kommittéförslaget

vissa tjänster skall beskattas vid detaljhandelsalternativet torde,

framhåller besvärssakkunniga, icke utgöra hinder för att det av dem framlagda

lagförslaget göres tillämpligt.

I fråga om den allmänna utformningen av förfarandet understryker besvärssakkunniga,

att en för dem väsentlig tanke varit att formliga och rättskraftiga

beslut skall meddelas beträffande den på varje beskattningsperiod

belöpande skatten. Detta har, framhålles det, icke kommit till klart uttryck

i kommitténs förslag. Vidare påpekas, att däri saknas regler beträffande t. ex.

hörande av sakkunnig, kommunikation och delgivning.

Beträffande den tidsfrist, inom vilken slutlig skatt skall fastställas, erinrar

besvärssakkunniga om att denna frist i deras lagförslag är angiven till

1 1/2 år från beskattningsperiodens utgång samt att de därvid utgått från att

årlig granskning av något slag skulle ske hos de skattskyldiga. Besvärssakkunniga

anför.

Den i 13 § första stycket första punkten i utkastet avseende detaljhandelsskatt

upptagna huvudregeln om att slutligt fastställande av skatt skall ske

efter kalenderårets utgång torde i och för sig kunna förenas med stadgandena

i 18 § de sakkunnigas lagförslag rörande nämnda besvärsfrist. Sä är

däremot icke fallet beträffande regeln i 13 § första stycket andra punkten

nyssnämnda författningsutkast, enligt vilken det slutliga fastställandet av

skatten skall kunna uppskjutas till månaden efter den, under vilken fråga

om inkomsttaxeringen för samma beskattningsår blivit av prövningsnämnden

avgjord. Nämndens ställningstaganden kan nämligen enligt 89 § taxcringsförordningen

uppskjutas till ett och ott halvt år efter inkomstårets slut.

I realiteten skulle sålunda det slutliga beslutet avseende de första beskattningsperioderna

under året kunna anstå i nära 2 1/2 år i de fall, då frågan

om den skattskyldiges inkomsttaxering för motsvarande tid efter besvär

bragts under prövningsnämndens avgörande.

Att under så lång tid låta en skatlskyldig sväva i ovisshet om den slutliga

utgången i ett beskattningsärende i första instans finner besvärssakkunniga

orimligt och dessutom onödigt. För att ernå den i detta sammanhang

önskade samordningen med inkomsltaxcringsförfarandet synes underhands
-

s. 270 Kontrollera mot PDF

270

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

kontakter vara tillfyllest. Under alla omständigheter bör enligt besvärssakkunnigas

mening den tidpunkt, då beslut senast skall fattas, bestämmas

helt oberoende av de tider som gäller för prövningsnämndens beslut. Prövningsnämnden

är numera en ren besvärsmyndighet som ej längre har någon

granskningsuppgift.

Besvärssakkunniga ifrågasätter vidare om regler rörande preliminär skönstaxering

överhuvud erfordras. I vart fall anser de sakkunniga, att reglerna

därom måste utformas så, att därav klart framgår, att skatten alltid skall

beräknas till det belopp som, med hänsyn tagen till alla i ärendet kända

omständigheter, kan antas vara det rätta. Skönsbeskattning får, framhåller

besvärssakkunniga, under inga omständigheter framstå soin en straflliknande

påföljd eller ett tvångsmedel.

Besvärssakkunniga konstaterar att vad kommittén med avseende på detaljhandelsalternativet

föreslagit beträffande efterbeskattning, på åtskilliga

punkter avviker från den av dem förordade ordningen. Medan besvärssakkunnigas

förslag innebär en uppdelning av efterbeskattningsinstitutet i två

olika former, allteftersom efterbeskattningen sker före eller efter beslutstristens

utgång, följer kommittén i stället nära reglerna om eftertaxering i

114 och 115 §§ taxeringsförordningen.

I besvärssakkunnigas yttrande påpekas, att reglerna om återbetalning av

skatt är ofullständiga och i behov av komplettering, så att de täcker samtliga

förekommande situationer.

I fråga om besvärsförfarandet erinrar besvärssakkunniga om sitt förslag

att inskjuta generaltullstyrelsen som besvärsinstans mellan kontrollstyrelsen

och regeringsrätten. Skulle emellertid utvecklingen vid införandet av en allmän

varuskatt gå i den riktningen, att de besvärsmål som avser inhemsk

konsumtionsbeskattning kommer att bilda flertalet eller i vart fall en mycket

stor grupp mål, finnes, framhåller besvärssakkunniga, anledning afl

ånyo uppta frågan om instansordningen till övervägande. De av besvärssakkunniga

utformade reglerna torde utan svårighet kunna göras tillämpliga på

förfarandet även hos annan besvärsinstans än generaltullstyrelsen, t. ex.

kammarrätten. Besvärssakkunniga framhåller, att man icke helt kan bortse

från den möjligheten, att kravet på en gemensam besvärsinstans för de lokala

tullmyndigheterna och för andra inom riket verksamma beskattningsmyndigheter

på konsumtionsbeskattningens område måste uppgivas vid införandet

av en allmän konsumtionsskatt.

Besvärssakkunniga erinrar vidare om att de i sitt betänkande förordat, att

ett allmänt ombud skall finnas, med rätt att överklaga beskattningsmyndighetens

beslut och med skyldighet att uppträda som den skattskyldiges motpart

då denne klagar. Det påpekas, att kommittén icke har något motsvarande

förslag utom såtillvida att landskamreraren vid detaljhandelsalternativet

skall äga föra talan mot kammarrättens och varuskattenämndens beslut.

Besvärssakkunniga motsätter sig detta förslag under framhållande, att det

icke är förenligt med landskamrerarens ställning som opartisk ordförande

i mellaninstansen i taxeringsförfarandet — prövningsnämnden — att låta

s. 271 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

271

honom uppträda som kronans företrädare i ett annat skatteförfarande, i all

synnerhet icke om det samordnas med taxeringsförfarandet. Denna uppgift

bör vid en detaljhandelsskatt med länsstyrelserna som beskattningsmyndiglieter

kunna anförtros taxeringsintendenten med rätt — liksom i taxeringsförfarandet

— att förordna underordnad tjänsteman att handlägga ärenden

på eget ansvar.

Införes icke regler om besvärsrätt för allmänt ombud, bör enligt besvärssakkunniga

de i 1954 års besvärslidslag stadgade besvärstiderna tillämpas.

Dessa tider anses även böra gälla i fråga om besvär över övriga instansers

avgöranden, t. ex. kammarrättens och varuskattenämndens.

Besvärssakkunniga erinrar slutligen om att deras förslag innebär rätt att

överklaga jämväl preliminära beslut av beskattningsmyndiglieten. Detta förslag

vidhålles. Besvärssakkunniga tar även avstånd från kommitténs förslag

rörande preliminära skattebeslut och om inbetalande av preliminär skatt i

fall då deklaration ej insändes inom föreskriven tid. Besvärssakkunniga förutsätter

i stället, att försök att undgå inbetalning av skatt skall mötas med

beslut om ställande av säkerhet.

Vissa av de av besvärssakkunniga anförda synpunkterna återkommer i

andra yttranden. Sålunda uttalar flertalet länsstyrelser, att uppgiften som

allmänt ombud i besvärsförfarandet icke bör tilldelas landskamreraren utan

taxeringsintendenten eller en annan därtill förordnad underordnad tjänsteman.

Samma ståndpunkt intar kammarrätten. I kammarrättens yttrande framhålles

vidare att, om en skattskyldig på besvär av motpart påförts höjd beskattning

i kammarrätten, den skattskyldige bör äga anföra besvär i regeringsrätten.

I fråga om den besvärsrätt, som av kommittén föreslagits skola

tillkomma annan än den skattskyldige om han har väsentligt intresse av beslutet,

finner kammarrätten oklart huruvida denna formulering är avsedd

att utsträcka besvärsrätten utöver den som normalt tillkommer vederbörande

part.

Även länsstyrelserna i Östergötlands, Gotlands och Älvsborgs lön finner

det erforderligt med ett förtydligande på sistnämnda punkt. Länsstyrelsen i

Kristianstads län återigen avstyrker, att en så vidsträckt besvärsrätt införes.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att den av kommittén föreslagna

bestämmelsen om tidpunkten för slutlig taxering torde få ringa praktisk betydelse

för de skattskyldiga. Då den utformats så all den kan komma att

menligt inverka på arbetsrutinen inom länsstyrelserna, ifrågasättes om den

inte lämpligen bör ändras så att eu fix tidpunkt fastställes för den slutliga

taxeringen.

Beträffande efterlaxering framhåller länsstyrelsen, att även om det ur

praktisk synpunkt kan synas lämpligt alt införa en begränsning med hänsyn

till beloppets storlek, betänkligheter ur principiell synpunkt kan resas mot

den föreslagna bestämmelsen härom. För det allmänna rättsmedvetandet

torde, uttalar länsstyrelsen, begränsningen framstå som stötande, särskilt med

s. 272 Kontrollera mot PDF

272 Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

tanke på att motsvarande bestämmelse saknas beträffande inkomsttaxeringen.

Sveriges industriförbund uttalar inledningsvis, att de framlagda förslagen

i alltför hög grad domineras av fiskaliska synpunkter och att en närmare

anpassning till 1956 års taxeringsförordning är erforderlig. Även de nuvarande

punktskatteförordningarna bör enligt förbundets mening snarast omarbetas

för att bättre tillgodose kravet på rättssäkerhet. Bl. a. påpekar förbundet,

att vid eftertaxering enligt taxeringsförordningen skönstaxering endast får

ske, om det kan antagas, att av den skattskyldige lämnade uppgifter icke varit

av beskaffenhet att kunna läggas till grund för riktig taxering. Enligt

förslaget till detaljhandelsskatt skall däremot skönsuppskattning kunna ske

oberoende av om sistnämnda förutsättning är för handen eller ej. Enligt

förbundets mening bör vid allmän varuskatt skönstaxering icke få ske i vidare

mån än vid den direkta beskattningen.

I likhet med herrar Kollberg och Eric Nilsson anser industriförbundet, att

även preliminära skattebeslut bör få överklagas.

Beträffande besvärsförfarandet understryker industriförbundet angelägenheten

av att tvistefrågorna i första hand prövas av en lokal instans. Första

instans bör därför, oavsett skattealternativ, vara vederbörande prövningsnämnd,

vars beslut bör få överklagas till kammarrätten. Huruvida talan bör

få fullföljas i regeringsrätten, synes enligt förbundets mening böra bedömas

med beaktande av vad som kan bli stadgat rörande fullföljdsrätt vid taxering

för inkomst. — Förbundet förordar samma besvärsordning beträffande

det av förbundet föreslagna restitutionsförfarandet för varuskatt som erlagts

vid investeringar.

Förfarandet vid en allmän varuskatt med kontrollstyrelsen som central

beskattningsmyndighet i enlighet med det av kommittén framlagda p ar t ihandelsalternativet

har föranlett följande mera principiella erinringar.

Riksräkenskapsverket anser sig icke kunna biträda ett förslag av innebörd,

att kontrollstyrelsens lokala organ skulle fungera som första instans i varuskattemål

vid partihandelsalternativet. I stället bör även vid en sådan utformning

av skatten länsstyrelserna vara beskattningsmyndighet och den

centrala varuskattenämnden ges befogenhet att lämna förhandsbesked.

Liknande synpunkter anföres av överståthållarämbetet och länsstyrelsen i

Jämtlands län.

Länsstyrelsen i Stockholms län instämmer i de av reservanterna Kollberg

och Eric Nilsson anförda erinringarna mot författningsutkastet rörande partihandelsskatt.

Länsstyrelsen avstyrker förslaget om rätt för beskattningsmyndigheten

att anlita polismyndighet för utredning i skatteärenden i vilka

misstanke om brott ej föreligger. Icke heller kan länsstyrelsen godtaga förslaget

om befogenhet för beskattningsmyndigheten att meddela skattskyldig

förbud att förfoga över skattepliktig vara.

s. 273 Kontrollera mot PDF

273

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

Sveriges industriförbund framhåller i likhet med reservanterna Kollberg

och Eric Nilsson, att det är nödvändigt att bättre än i kommitténs författningsutkast

fixera genom vilken åtgärd beslut om beskattning skall anses

ha fattats. Detta är nödvändigt för att ge de skattskyldiga en fast grund för

besvärsrätten. Att kontrollstyrelsen skall fungera både som beskattningsmyndighet

och som första instans fyller enligt förbundets mening ej de krav

som måste ställas på opartisk prövning och rimmar ej heller med strävandena

att åstadkomma en mera decentraliserad förvaltning Om därför

alternativet partihandelsskatt skulle genomföras, bör länsstyrelserna fungera

som beskattningsmyndighet och besvärsordningen utformas efter samma

grunder som förbundet förordat vid en detaljhandelsskatt. Därvid bör den

särskilda varuskattenämnden ges ungefär samma kompetens som riksskattenämnden.

Liknande synpunkter anföres från olika handelskammares sida. I anslutning

härtill påtalar handelskammaren i Gävle, att i partihandelsalternativet

saknas bestämmelse om möjlighet iör skattskyldig att få restitution av skatt,

som erlagts för icke skattepliktig vara.

Besvärssakkunniga uppmärksammar, att visst dubbelarbete blir följden av

det för partihandelsalternativet föreslagna stadgandet, att försäkran som ingivits

till lokal tullmyndighet skall överlämnas för eftergranskning till kontrollstyrelsen.

Enligt de sakkunnigas mening bör en sådan ordning som innebär

administrativ omgång undvikas. Om ett allmänt ombud finnes beträffande

ärenden som handlagts av lokal tullmyndighet i första instans, bör det

ankomma på ombudet att, eventuellt i samråd med det hos kontrollstyrelsen

verksamma allmänna ombudet, granska lokal tullmyndighets beslut och vid

behov överklaga dessa.

Generaltullstgrelsen framhåller, att de bevis, som tullmyndigheten enligt

partihandelsalternativet skall utfärda för styrkande av i deklaration gjorda

avdrag för erlagd skatt å varor som av den skattskyldige eller för dennes

räkning utförts ur riket eller till svensk frihamn, kommer att innebära en

ökad belastning inte bara för tullverket utan även för trafiken. Enligt styrelsens

mening bör därför andra utvägar anlitas för kontrollen av skatteavdrag

för exportvaror. Styrelsen ifrågasätter om inte denna kontroll kan anordnas

så, att de skattskyldiga ålägges att vid deklarationen foga fakturor över de

exportvaror för vilka skatteavdrag gjorts. Den egentliga kontrollen skulle

därefter ske i samband med bokföringsgranskning hos de skattskyldiga. —

Styrelsen ifrågasätter även, om inte importören i stället för tullmyndigheten

hör åläggas att till beskattningsmyndigheten lämna uppgift om sådan införsel

av skattepliktig vara som äger rum för registrerad rörelscidkares räkning.

Generaltullstyrelsen påpekar vidare, alt det föreligger behov av bestämmelser

om varuskatt vid olovlig varuinförsel.

18 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 162

s. 274 Kontrollera mot PDF

274

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

Skattekontroll

Det av kommittén skisserade förfarandet vid deklarationskontrollen har

endast i några fall föranlett direkta uttalanden i remissyttrandena.

Sveriges industriförbund vänder sig mot kommitténs förslag att länsstyrelsen,

d. v. s. den tjänsteman hos styrelsen som handlägger ärenden angående

allmän varuskatt, skall få fria händer att meddela de skattskyldiga de

föreskrifter rörande räkenskapernas förande som han kan finna för gott.

Förbundet finner det angeläget, att stadgandet omarbetas i enlighet med vad

som anförts i den av herrar Kollberg och Eric Nilsson avgivna reservationen.

Handelskammaren i Gävle uttalar samma mening och tillägger, att det bör

ankomma på Kungl. Maj :t och riksdagen och ej beskattningsmyndigheten

att utfärda bestämmelser om hur bokföringen skall vara ordnad.

Länsstyrelserna i Kristianstads, Malmöhus och Västmanlands län, Sveriges

industriförbund samt handelskamrarna i Stockholm, Malmö och Gävle

anser att av kommittén föreslagna kontrollbestämmelser ger alltför långtgående

befogenheter för kontrolltjänstemännen. Enligt länsstyrelsernas mening

bör det ankomma på länsstyrelsen eller taxeringsintendenten att förordna om

granskning. Industriförbundet föreslår en sådan omarbetning av bestämmelserna,

att överensstämmelse vinnes med stadgandena om taxeringsrevision

i taxeringsförordningen, d. v. s. att beslut om varuskattegranskning liksom

beträffande taxeringsrevision skall fattas av taxeringsintendenten och

granskningen såvitt möjligt ske på sådant sätt och på sådan tid att den inte

förorsakar hinder i verksamheten för den hos vilken granskning sker. Med

hänsyn till att man särskilt under den första tiden måste anförtro kontrollarbetet

åt nyanställd och tämligen oerfaren personal är det, understryker

förbundet, av särskild vikt att kontrolltjänstemännens befogenheter vid kontrollbesök

avseende varuskatt ej blir vidsträcktare än vad som gäller vid

taxeringsrevision.

Beträffande tätheten i kontrollbesöken framhåller länsstyrelsen i Älvsborgs

län, att det knappast synes möjligt att inom ramen för den av kommittén

för detaljhandelsalternativet skisserade personalramen medhinna

granskning vartannat år hos samtliga skattskyldiga. Då det emellertid är

önskvärt att hålla kontrollorganisationen nere, bör man räkna med granskning

i mindre omfattning och med större intervaller. Länsstyrelsen finner ej

nackdelarna härmed särskilt stora med hänsyn till möjligheterna att jämföra

varuskatteredovisningen och självdeklarationen.

Länsstyrelsen i Stockholms län tar, i samband med en jämförelse mellan

kontrollkostnaderna vid de båda alternativen, fasta på kommitténs uttalande

att granskningen vid detaljhandelsalternativet kanske kan inskränkas till

vart tredje eller vart fjärde år.

Kontrollstyrelsen delar icke denna uppfattning och godtar ej heller den

av kommittén uttalade meningen att, efter hand som skatten blir inarbetad

och beskattningsmyndigheten erhåller överblick över antalet skattskyl
-

s. 275 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

275

diga, kontrollbehovet kan komma att minska. Kontrollmöjligheterna är,

framhåller styrelsen, i första hand beroende av utformningen av företagens

interna redovisning och kontroll, och i detta avseende torde partihandelsföretagen

vara bättre rustade. Granskningsarbetet hos detaljhandelsföretagen

torde därför bli jämförelsevis mera tidskrävande och dessutom förenat med

särskilda svårigheter, t. ex. genom förekomsten av clearingcentraler för

byte av varor. Även om det förutsättes att de skattskyldiga skall kunna åläggas

att ordna sin bokföring på ett ur kontrollsynpunkt erforderligt sätt, torde

enligt styrelsens uppfattning de medel som står till buds härför ej vara

tillräckliga för att vinna effekt. Möjligheterna att få de skattskyldigas medverkan

till att ordna sin bokföring så att effektiv deklarationsgranskning

kan utövas blir därför ytterst beroende av den information och handledning

som vid inspektionsbesöken kan lämnas de skattskyldiga. Styrelsen fortsätter.

Kontrollstyrelsens erfarenhet av indirekt beskattning ger vid handen, att

utfallet av sådan beskattning i mycket hög grad är beroende av en effektivt

arbetande lokal kontrollorganisation, varför styrelsen icke kan dela kommitténs

uppfattning, att kontrollapparaten kan nedskäras i den mån en

skatt blir inarbetad. Det är i regel icke möjligt att avslöja skattesvek vid

centralbehandlingen av inkommande deklarationer och andra handlingar,

som tjäna till ledning för fastställande av skatt. Först efter ingående granskning

hos den skattskyldige av avgivna redovisningshandlingar mot dennes

bokföring kan rättelse av felaktigheter åstadkommas.

Med hänsyn till vad sålunda anförts synes det enligt styrelsens mening

icke tillrådligt att räkna med så låg besöksfrekvens som av kommittén föreslagits

vid detaljhandelsalternativet. Kontrollorganisationen skulle egentligen

behöva vara så stor, alt varje skattskyldig i genomsnitt kan beräknas

erhålla ett kontrollbesök per år, detta inte minst, erinrar styrelsen, med

hänsyn till vad kommittén framhållit om risken för konkurrensrubbningar

till följd av skattesvek. På denna punkt ansluter sig styrelsen i övrigt till de

av ledamöterna Thedin och Thulin reservationsvis anförda synpunkterna.

Vid sin bedömning av kommitténs förslag till taxeringsförfarande vid alternativet

detaljhandelsskatt kommer även besvärssakkunniga in på frågan

om erforderlig granskningstäthet och anför härutinnan följande.

De sakkunniga ha vid bestämmande av beslutsfrislens längd till 1 1/2 år

utgått från att granskning hos den skattskyldige normalt skall i någon form

medhinnas en gång om året. Att så sker ha de sakkunniga trott vara av viss

betydelse. Granskningstätheten är emellertid närmast eu ekonomisk fråga

och beror på tillgången på personal. Granskning bör givetvis anställas i den

omfattning, som visar sig vara behövlig. Det synes emellertid de sakkunniga

klokast att vid anslagsberäkningar m. in. utgå från att behov av årlig granskning

hos de skattskyldiga föreligger.

Statens organisationsnamnet går ej in på frågan vilken besöksfrekvens

som kan anses erforderlig. Beträffande bokgranskningen framhåller emellertid

nämnden att, även om man beaktar att granskningen bos de skattskyldiga

enligt kommitténs förslag skulle komma alt omfatta i genomsnitt

s. 276 Kontrollera mot PDF

276

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

ett år vid partihandelsskatt mot två år vid detaljhandelsskatt, torde en effektiv

kontroll vid det förra alternativet kräva dubbelt så lång tid som vid

det senare. Därför torde det enligt nämndens mening behövas i stort sett lika

stor granskningsorganisation vid båda alternativen.

Uppbörd

I fråga om uppbörden är det främst postverkets medverkan som uppmärksammats

vid remissbehandlingen.

Generalpoststyrelsen framhåller i denna fråga, att skatteavdelningarna

vid postkontoren i residensstäderna utan anskaffning av ytterligare hålkortsanläggningar

och utan nämnvärd personalökning torde kunna åta sig

att bokföra influtna varuskattebelopp och att upprätta restlängder. Samma

rutin skulle därvid kunna användas som vid källskatteuppbörden. Styrelsen

påpekar, att hos skatteavdelningarna finns något över 100 000 arbetsgivare

registrerade och att det synes möjligt att utbygga arbetsgivareregistren

till att omfatta samtliga skattskyldiga vid en detaljhandelsskatt. Vid

alternativet partihandelsskatt torde, uttalar generalpoststyrelsen, samma

arbetsuppgifter kunna anförtros postverkets skatteavdelning i Stockholm.

Det av reservanterna Kollberg och Eric Nilsson framlagda förslaget, att postgirot

skulle omhänderha indrivning av resterande skatt, finner generalpoststyrelsen

ej lämpligt med hänsyn till att dylika arbetsuppgifter ligger helt

vid sidan om postgirots normala funktioner.

Samma uppfattning har länsstyrelsen i Uppsala län, som finner det naturligt,

att den inom länen redan uppbyggda organisationen för restindrivning

av direkta skatter utnyttjas även för den allmänna varuskatten.

Länsstyrelsen i Örebro län erinrar om att enligt kommitténs förslag uppbörden

skulle ske manuellt vid länsstyrelserna. Detta synes mindre rationellt.

I stället bör krediteringsarbetet anförtros postverkets hålkortsanläggningar

vid skatteavdelningarna i residensstäderna eller i Stockholm. Länsstyrelsen

framlägger i anslutning härtill ett förslag till uppbördsförfarande

av följande innebörd.

Varje skattskyldig tillställes ett antal hålkort med i förväg instansade registreringsnummer.

Vid skatteinbetalningar — på postkontor eller bank —

överlämnas deklaration jämte ett hålkort, varå angivits den skattepliktiga

omsättningen och skattebeloppet. Efter kontroll av hålkortets belopp m. m.

nio t deklaration översänder mottagaren deklarationen till länsstyrelsen och

hålkortet till vederbörande skatteavdelning hos postverket för bokföring å

den skattskyldiges uppbördskort. Efter varje uppbördstermin överlämnar

skatteavdelningen till länsstyrelsen dels en förteckning över skattskyldiga,

som inte inbetalat någon skatt, dels ock en förteckning över inbetald skatt.

Krediteringarna på uppbördskorten summeras efter uppbördsårets utgång.

Länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar, att ett utnyttjande av länsbyråerna

för folkbokföring och postverkets skatteavdelningar synes — med ett

mera summariskt deklarationsförfarande — kunna åstadkomma en förenkling

och kostnadsbesparing i fråga om inbetalningar, kreditering och kon
-

s. 277 Kontrollera mot PDF

277

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

troll. Med hänsyn härtill och då det icke klart framgår huruvida kommittén

undersökt denna möjlighet, föreslår länsstyrelsen att en kompletterande utredning

sker för utrönande av möjligheterna till uppläggning av plåtregister

över de skattskyldiga samt för utfärdande av debetsedlar med tillhörande

kreditkort och skatteanvisningar för preliminär inbetalning av varuskatt.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser, att uppbörden av varuskatten, med

hänsyn till behovet av ständig övervakning och snabba indrivningsåtgärder,

ej bör anförtros åt postverket utan handhas av länsstyrelserna.

Ej heller kontrollstgrelsen finner det lämpligt att åt postverket överlämna

bokföring m. m. av skatteinbetalningar och eventuellt även indrivning.

Styrelsen anför härom följande.

Dylik konstruktion med en tudelning av de av varandra beroende åtgärderna,

som har samband med debitering av skatt och kreditering av inbetalningar

in. m., förefaller styrelsen ur praktiska och formella synpunkter

icke möjlig att genomföra. Étt dylikt system skulle otvivelaktigt medföra

mycket stora kommunikationsproblem mellan skattemyndigheten och postverket

bl. a. för samordning av åtgärder mot försumliga skattskyldiga. Styrelsen

delar sålunda helt den uppfattning i dessa frågor, som kommer till

uttryck i herr Thulins reservation i fråga om de centrala redovisningsmetoderna.

Statens jordbruksnämnd erinrar om att inom nämndens verksamhetsområde

en slags punktbeskattning äger rum i partihandelsledet i form av regleringsavgifter

på vissa livsmedel och livsmedelsråvaror. För den händelse

partihandelsalternativet skulle bli aktuellt, kan det enligt nämndens mening

vara anledning att beakta och utnyttja erfarenheterna från uppbördsförfarandet

för dessa avgifter.

Centralt organ

Behovet av en särskild, för riket gemensam varuskattenämnd understrykes

av ett flertal remissinstanser. Genom en sådan nämnd skapas, framhålles

det, erforderliga garantier för en enhetlig tillämpning av beskattningen.

Riksräkenskapsverket och länsstyrelsen i Södermanlands län förordar, att

de uppgifter som enligt kommittéförslagen skulle åvila varuskattenämnden

anförtros åt riksskattenämnden efter erforderlig komplettering av

denna.

öuerståthållarämbetet och Sveriges industriförbund uttalar sig helt allmänt

för en nämnd med kompetens motsvarande riksskattenämndens.

Beträffande varuskattenämndens arbetsuppgifter framhåller länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län, att det hör åvila nämnden att ge allmänna bokföringsanvisningar

för viss bransch. Därigenom torde det bli möjligt att i

väsentlig grad underlätta såväl skatteredovisningen som kontrollen.

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelsen i Västmanlands län. Länsstyrelsen

framhåller därutöver, att det oavsett skattealternativ bör ankomma

på varuskattenämnden att lämna allmänna anvisningar och tillämp
-

s. 278 Kontrollera mot PDF

278

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

ningsföreskrifter samt att fastställa blanketter och formulär, i den mån

Kungl. Maj:t icke förbehåller sig detta.

Länsstyrelserna i Kalmar och Älvsborgs lun ifrågasätter om inte varuskattenämnden

bör göras till besvärsinstans.

Besvärssakkunniga uppmärksammar särskilt kommitténs förslag, att varuskattenämnden

vid detaljhandel salternativet skall kunna lämna förhandsbesked

i varuskattefrågor. De sakkunniga anför i denna fråga följande.

De av kommittén för en detaljhandelsskatt föreslagna reglerna om förhandsbesked

skilja sig i åtskilliga hänseenden från besvärssakkunnigas förslag

till regler i ämnet. Till en början må uppmärksamhet fästas vid kommitténs

förslag, att förhandsbeskeden skola meddelas av ett särskilt inrättat,

fristående organ, en varuskattenämnd, medan besvärssakkunniga föreslagit

att beskeden skola meddelas av den gemensamma besvärsinstansen —- generaltullstyrelsen. Besvärssakkunniga vilja i anledning härav blott framhålla,

att det från de synpunkter de ha att företräda ter sig naturligt att besvärsmyndigheten

anförtros uppgiften att meddela förhandsbesked. Administrativt

klara linjer kunna härigenom uppdragas. Emellertid har man redan

genom att riksskattenämnden fått att lämna förhandsbesked för den direkta

beskattningens del valt en annan väg på detta område. Om så anses önskvärt,

kan självfallet ett fristående organ inrättas i stället för generaltullstyrelsen

såsom den myndighet vilken skall meddela förhandsbesked beträffande

konsumtionsskatter (jfr de sakkunnigas betänkande s. 117). Om så sker,

försvagas dock den besvärsprövande mellaninstansens ställning, enär det organ,

som meddelar förhandsbesked, sannolikt kommer att uppfattas såsom varande

mellaninstansen i realiteten överordnat. Följes kommitténs förslag på

denna punkt, måste de sakkunnigas lagförslag undergå viss omarbetning.

Huruvida varuskattenämnden med hänsyn till andra tilltänkta uppgifter är

behövlig undandrager sig de sakkunnigas bedömande.

Besvärssakkunniga uttalar vidare, att de av kommittén föreslagna reglerna

om förfarandet vid meddelande av förhandsbesked och om förhandsbeskeds

rättsverkningar är ofullständiga. Sålunda påpekas att det icke framgår,

huruvida beskeden skall vara bindande för statsverket. Närmare regler

i nämnda avseende finnes erforderliga.

Generaltullstyrelsen framhåller att den tilltänkta varuskattenämndens

förhandsbesked, huruvida allmän varuskatt skall utgå för viss vara, i många

fall torde vara beroende av varans klassificering efter den tullstatistiska

varuförteckningen. Med tanke härpå förordar styrelsen, att nämndens beslut

i dylika fall skall fattas efter samråd med styrelsen. I samband härmed erinras

om att kontrollstyrelsen för närvarande brukar ta motsvarande kontakter.

Personalbehov och kontrollkostnader m. m.

I ett flertal yttranden framhålles, att kommitténs beräkningar av kontrollorganisation

och kontrollkostnader icke är så ingående att de kan läggas

till grund för ett ställningstagande i detalj. Bl. a. påpekar flera länsstyrelser,

att det inte klart framgår i vilken utsträckning hänsyn tagits till

kostnader för lokaler, anskaffning av maskiner och annan utrustning m. m.

s. 279 Kontrollera mot PDF

279

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

Särskild vikt fästes i detta sammanhang vid lokalfrågan. Handhavandet av

en allmän varuskatt kommer, framhålles det, att kräva ytterligare utrymmen

som måste åstadkommas antingen genom tillbyggnad av befintliga lokaler

eller genom förhyrning till dryga kostnader. Rekryteringssvårigheter förutskickas

därjämte. Med hänsyn härtill understrykes från i första hand länsstyrelsernas

sida behovet av en kompletterande utredning beträffande organisations-

och kostnadsfrågorna.

Även statskontoret finner, att en kompletterande utredning är erforderlig.

Därvid framhålles, att den av kommittén skisserade organisationen synes

vara otillräcklig.

Länsstyrelsen i Jämtlands län finner det troligt, att detaljhandelsalternativet

medför större personalbehov och därmed större kostnader än kommittén

förutsatt.

Även länsstyrelserna i Kalmar och Värmlands län uttalar farhågor för att

kommitténs beräkningar icke kommer att hålla.

Personalbehovet och kontrollkostnaderna vid de båda alternativen behandlas

utförligt av kontrollstyrelsen. Beträffande den av kommittén skisserade

personalorganisationen för detalj handelsalternativet konstaterar

styrelsen, att med den förutsatta granskningstätheten -— ett kontrollbesök

vartannat år — skulle varje granskningsman genomsnittligt besöka

över 339 skattskyldiga per år. Enligt styrelsens erfarenheter kan högst 175

besök per år medhinnas, varför antalet granskningsmän under angivna förutsättning

skulle behöva i det närmaste fördubblas — från 330 till ca 600.

Såsom tidigare nämnts, förordar emellertid styrelsen årliga kontrollbesök.

Med beaktande av den mindre granskningsvolym per kontrollbesök, varmed

man har att räkna vid en dylik inspektionsverksamhet, uppskattar styrelsen

behovet av granskningsmän till omkring 1 000. Antalet skriv- och räknebiträden

skulle behöva uppräknas i proportion härtill. De årliga lönekostnaderna

för en på detta sätt uppbyggd lokal kontrollorganisation skulle i

jämförelse med kommitténs beräkningar — ca 6 milj. kronor — öka med

över It milj. kronor vid årliga kontrollbesök och med omkring 4,5 milj. kronor

vid kontrollbesök vartannat år. Omkostnaderna för resor m. m. beräknas

stiga i proportion till de ökade lönekostnaderna eller till omkring 5

resp. 3 milj. kronor. Enligt styrelsens beräkningar skulle sålunda de totala

kostnaderna för en lokal kontrollorganisation vid en detaljhandelsskatt uppgå

till omkring (17 -f- 5 =) 22 milj. kronor vid årliga kontrollbesök och till

omkring (10,5 -\- 3 =) 13,5 milj. kronor vid kontrollbesök vartannat år,

medan kommitténs beräkning av kontrollkostnaderna vid detaljhandelsalternativet

stannar vid 8 å 9 milj. kronor.

En kontrollorganisation av i huvudsak samma omfattning finner kontrollstyrelsen

erforderlig, oavsett om en allmän varuskatt i detaljhandelsledet

förlägges till ett centralt ämbetsverk eller till särskilda varuskattebyråer

vid länsstyrelserna.

Därest parti handelsalternativet väljes, anser styrelsen, att

den lokala kontrollorganisationen i stort sett skulle kunna ges den av kom
-

s. 280 Kontrollera mot PDF

280

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

mittén föreslagna utformningen. Om därvid kontrollstyrelsen skall vara

beskattningsmyndighet, erfordras en utbyggnad av dess hittillsvarande lokala

kontroll organisation från 4 till 7 distriktskontor, förlagda till Stockholm,

Göteborg, Malmö och Sundsvall samt därjämte Jönköping, Örebro och

Luleå. Vid beräkningen av antalet kontrolltjänstemän och placeringen av

dessa konstaterar styrelsen att, även efter en omläggning av nuvarande

punktbeskattning i enlighet med kommitténs förslag, den nuvarande personalstyrkan

om 70 tjänstemän måste bibehållas. Vid kontroll av en partihandelsskatt

kan man enligt styrelsens erfarenheter icke räkna med att varje

granskningsman kan medhinna mer än högst 250 besök per år — kommittéförslaget

innebär 340 besök per år — och med 00 000 skattskyldiga kräves

därför en ökning av antalet granskningsman från 175 enligt kommittéförslaget

till 240. Härtill kommer ett behov av 40 granskningsmän för ledande

funktioner och specialuppgifter, varav tre distriktsöverkontrollörer såsom

föreståndare för de nytillkommande distriktskontoren. Biträdespersonalen

måste ökas från 30 enligt kommittéförslaget till omkring 50. Den lokala organisationen

för en partihandelsskattekontroll skulle sålunda behöva omfatta

280 granskningsmän i olika grader, 50 biträden och 7 expeditionsvakter.

Lönekostnaderna och kostnaderna för resor, traktamenten m. m. för en

i enlighet härmed fullt utbyggd lokal organisation beräknas av styrelsen med

utgångspunkt från löner enligt ortsgrupp 4 till omkring 8 milj. kronor. Då

det kan förväntas uppstå vissa rekryteringssvårigheter, synes man dock bli

nödsakad att i vart fall från början räkna med en inspektionsfrekvens av

endast ett kontrollbesök vartannat år. Antalet granskningsmän synes då

kunna stanna vid omkring 140 med någon jämkning nedåt även av antalet

överkontrollörer. Antalet biträden skulle under angivna förutsättning nedgå

till 25. Kostnaderna för en sådan lokal kontrollorganisation beräknas av styrelsen

till omkring 5,4 milj. kronor.

Vad angår de centrala arbetsuppgifterna vid en allmän partihandelsskatt

utgår styrelsen från den kontorstekniska praxis som för närvarande tillämpas

i styrelsens skattearbete. Samtidigt framhålles emellertid, att den slutgiltiga

utformningen måste bli beroende av den kontorstekniska utrustning

som kan ifrågakomma för mekanisering och rationalisering av olika arbetsuppgifter

efter den av kommittén bl. a. i dessa frågor förutsatta särskilda

utredningen. Styrelsen finner, att i vart fall två nya skattebyråer är erforderliga

för handhavandet av bestyret med en allmän varuskatt. Vissa specialuPPS*fter

bör dock sammanföras till gemensamma avdelningar inom andra

byråer eller sektioner.

Kontrollstyrelsens ökade årliga kostnader vid en partihandelsskatt —•

exklusive engångskostnader och kostnader för lokaler m. m. — beräknas

ungefärligen, för den lokala skattekontrollen till 5,2 milj. kronor i löner

och 2,8 milj. kronor i omkostnader samt för den centrala förvaltningen till

2,4 milj. kronor i löner och 0,6 milj. kronor i omkostnader eller till sam
-

s. 281 Kontrollera mot PDF

281

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

manlagt (5,2 -f- 2,8 + 2,4 + 0,6 =) 11 milj. kronor. Med en lokal organisation

anpassad till ett kontrollbesök hos varje skattskyldig vartannat år beräknas

motsvarande totalkostnader till ca 8 milj. kronor. Dessa totalbelopp

överstiger den av kommittén angivna årskostnaden med 6 resp. 3 milj.

kronor. — Styrelsen har vid dessa beräkningar i likhet med kommittén

förutsatt, att en tjänstebeskattning vid partihandelsalternativet inte införes

omedelbart.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller — i fråga om alternativet

partihandelsskatt med kontrollstyrelsen som beskattningsmyndighet -— att

kommittén underskattat behovet av biträdespersonal i förhållande till antalet

granskningsmän. Enligt länsstyrelsens mening torde ett biträde på tre

granskningsmän bättre motsvara behovet.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län håller å andra sidan före, att antalet

granskningsmän vid detaljhandelsalternativet synes kunna reduceras till

150 om biträdespersonalen utökas till ungefär samma antal. Erfarenheterna

från den allmänna omsättningsskatten anses tala härför.

Såsom tidigare nämnts har länsstyrelsen i Älvsborgs län visserligen funnit,

att den av kommittén skisserade organisationen vid detaljhandelsalternativet

är otillräcklig för den förutsatta inspektionstätheten, men likväl inte

velat föreslå någon ökning av kontrollapparaten. Länsstyrelsen har i stället

förordat, att granskningarna skall ske med större intervall. Länsstyrelsen

framhåller i detta sammanhang, att organisationen i Norge med ca 85 000

skattskyldiga omfattar 236 granskningsmän. Med en inspektionsfrekvens

av ett besök vartannat år skulle detta betyda ca 180 besök per år och

granskningsmän. I verkligheten medhinnes emellertid i Norge endast 42

besök per år och granskningsmän, omfattande granskning av såväl direkt

som indirekt skatt.

Statens organisationsnämnd har såsom tidigare nämnts funnit troligt,

att de båda alternativen kräver en i stort sett lika stor granskningsorganisation.

Det framhålles, att besöken hos de skattskyldiga kommer att utgöra

ett betydelsefullt led i kontrollverksamheten. Nämnden anser det emellertid

icke tillrådligt att från början ge personalorganisationen den storlek

som kommitténs beräkningar utvisar, oaktat kostnaderna härför är

låga i förhållande till såväl motsvarande kostnader i fråga om den direkta

beskattningen som de beräknade skatteintäkterna. Rekryteringssvårigheter

torde även föreligga. Nämnden förordar därför, att personalkadern till en

början göres mindre och att kontrollverksamheten begränsas. Erfarenheterna

får därefter utvisa i vad mån en utvidgning av kontrollen kan anses

nödvändig. Enbart förekomsten av en kontrollverksamhet om än i mindre

omfattning är enligt nämndens uppfattning av stor betydelse för att förhindra

felaktigheter.

Organisationsnämnden anser sig icke kunna gå in på någon bedömning av

kommitténs beräkning av personalbehovet för andra uppgifter inom kontrollorganisationen

men understryker vikten av att alla möjligheter från

s. 282 Kontrollera mot PDF

282 Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

början tillvaratas för en rationell lösning av dessa arbetsuppgifter. Goda

möjligheter synes föreligga för mekanisering oavsett vilket organ som blir

beskattnings- och uppbördsmyndighet.

Generaltullstyrelsen framhåller, att tullverket särskilt vid partihandelsalternativet

skulle åsamkas ett icke oväsentligt merarbete. Härav torde föranledas

ett ökat personalbehov. Att för närvarande beräkna detta finner

dock styrelsen icke möjligt.

Även den skillnad i kostnader för de båda alternativen, som kommitténs

beräkningar utvisar, har föranlett vissa kommentarer i remissyttrandena.

Sålunda ifrågasätter länsstyrelsen i Stockholms län om kontrollkostnaderna

verkligen kan förväntas bli lägre vid en partihandelsskatt än vid en

detaljhandelsskatt.

Sveriges industriförbund anser, att det ej är befogat att räkna med en

merkostnad för staten vid detaljhandelsalternativet. Kostnadsberäkningarna

för de båda alternativen är enligt förbundets mening icke jämförbara,

enär man vid en bedömning av kostnaderna även måste beakta alternativens

verkningar på näringslivet och på underlaget för den direkta beskattningen.

Partihandelsskatten anses vara mera hämmande i dessa avseenden och medföra

ett direkt skattebortfall. Vid beräkningen av kostnaderna för en till

länsstyrelserna förlagd detaljhandelsbeskattning har dessutom, framhåller

industriförbundet, hänsyn icke tagits till att samordningen av skattekontrollen

över varuskatt och de direkta skatterna leder till sänkta kostnader

för de senare.

Samma synpunkter på kostnadsfrågan redovisas av Stockholms handelskammare.

I detta sammanhang torde även få redovisas vissa i remissyttrandena

framförda krav på ersättning åt handeln för kostnader i samband

med redovisningen av en allmän varuskatt.

Stockholms handelskammare framhåller, att handelns kostnader vid såväl

parti- som detaljhandelsalternativet otvivelaktigt kommer att överstiga

det allmännas. De med skatten förenade uppgifterna måste i betydande utsträckning

fullgöras genom ett betungande övertidsarbete av företagaren personligen.

Företagen är dessutom icke skattskyldiga i egentlig mening utan

närmast uppbördsorgan i det allmännas tjänst. Redan nu fullgör handeln

betydande uppgifter åt det allmänna, och handelskammaren vänder sig

emot att denna näringsgren utan ersättning skall nödgas vidkännas ytterligare

kostnader och besvär, därtill under rigorös kontroll. Handelskammaren

föreslår därför, att handeln beredes en i relation till inlevererad skatt

avpassad ersättning, baserad på en schablonmässig beräkning av detaljhandelns

kostnader. En undersökning i detta syfte av detaljhandelns genomsnittskostnader

bör enligt handelskammaren kunna genomföras i samråd

med representanter för handeln.

s. 283 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

283

Liknande synpunkter anföres av flertalet övriga handelskamrar ävensom

av bl. a. Sveriges redareförening, Svensk industriförening, Sveriges

hantverks- och småindustriorganisation samt Sveriges frisörgrossistförening.

Sistnämnda förening framhåller dessutom önskvärdheten av portofrihet

vid skatteinbetalningar och insändande av deklarationer.

Guldsmedsmästarnas riksförbund yrkar ersättning enligt de nu angivna

riktlinjerna såväl vid allmän varuskatt som vid bibehållen försäljningsskatt.

Ett konkret ersättningsförslag framlägges av Sveriges köpmannaförbund

för det fall en detaljhandelsskatt skulle införas. Såsom skälig ersättning

föreslår förbundet ett grundbelopp av 150 kronor per skattskyldig och år,

ökat med 10 kronor för varje påbörjat 100 000-tal kronor varmed omsättningen

överstiger 100 000 kronor. För den händelse undantagsvaror skulle

förekomma, anser förbundet att därjämte särskild ersättning bör utgå för

varje undantagsvara med 50 kronor för varje påbörjat 100 000-tal kronors

omsättning.

Länsslgrelsen i Gävleborgs län förordar, att köpmännen kalkylmässigt

får bereda sig gottgörelse för de av uppbörd, redovisning och kontroll av

en allmän varuskatt föranledda merkostnaderna, förslagsvis enligt överenskommelse

med eller inom vederbörande branschorganisation. Enligt länsstyrelsens

mening bör viss hänsyn till berättigade krav i detta hänseende

tas vid fastställande av det procenttal varmed den allmänna varuskatten

skall utgå.

En ersättning till handeln förordas vidare av länsstyrelserna i Uppsala

och Blekinge län.

Kommerskollegium framhåller å andra sidan — närmast i anslutning till

de av handelskamrarna framförda ersättningsyrkandena — att en detaljhandelsskatt

obestridligen kommer att förorsaka handeln icke obetydliga

kostnader, och att det är förståeligt att krav på gottgörelse därför framkommit.

Enligt kollegii mening har emellertid frågan en räckvidd som sträcker

sig vida över här ifrågavarande område. Den synes därför böra lösas

i ett större sammanhang. Samma problem anmäler sig, påpekar kollegium,

t. ex. när det gäller uppbörden av källskattemedel.

Departementschefen

Beskattnings- och uppbördsmyndighet

I fråga om kontrollorganisationen vid en allmän varuskatt har kommittén

framhållit att valet i praktiken står mellan kontrollstyrelsen, som nu är

beskattnings- och uppbördsmyndighet för flertalet av våra indirekta skatter,

och länsstyrelserna. Efter övervägande av de båda alternativens för- och

nackdelar har kommittén förordat, alt varuskattekontrollen vid en detaljhandelsskatt

anknytes till länsstyrelserna. Kommittén har särskilt fäst av
-

s. 284 Kontrollera mot PDF

284

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

seende vid att en sådan anknytning synes skapa de bästa garantierna för en

samordning av kontrollen över direkta och indirekta skatter. En ledamot

av kommittén har emellertid reserverat sig och förordat att bestyret med

en detaljhandelsskatt anförtros åt ett centralt ämbetsverk, närmast kontrollstyrelsen.

Remissinstanserna har med några få undantag delat kommittémajoritetens

uppfattning att länsstyrelserna bör handha kontrollen av en detaljhandelsskatt.

Vid införandet av en allmän varuskatt är det av stor betydelse att skattekontrollen

redan från början utformas så att respekten för lagstiftningen

kan upprätthållas. Kontrollen bör sålunda framstå som ändamålsenlig icke

blott från statens utan även från de enskildas synpunkt. Särskilt gäller

härvidlag att kontrollen göres effektiv. Samtidigt som detta är ett ekonomiskt

intresse för det allmänna, tillgodoses härigenom kravet på rättvisa

olika skattskyldiga emellan. Å andra sidan får kontrollapparaten icke

göras så omfattande att den medför kostnader och besvär, som ej står i

rimlig proportion till syftet med kontrollen. Särskilt bör härvid tillses att

de skattskyldiga icke onödigtvis betungas. Förefintliga möjligheter till ett

enkelt och rationellt kontrollförfarande måste därför tillvaratagas.

Såsom kommittén uttalat står i praktiken valet av kontrollmyndighet

mellan kontrollstyrelsen och länsstyrelserna. För det förra alternativet talar

främst att kontrollstyrelsen redan är beskattnings- och uppbördsmyndighet

för flertalet av våra indirekta skatter och därigenom besitter en betydande

erfarenhet rörande handhavandet av sådan beskattning. Ett förläggande

av skattekontrollen till länsstyrelserna synes å andra sidan motiverat

i första hand med hänsyn till att en indirekt skatt av generell karaktär

i flera avseenden har beröringspunkter med den direkta beskattningen

och att en samordning av kontrollen är av värde.

Vid övervägandet av de skäl som kan anföras till stöd för det ena eller

andra alternativet har jag — i likhet med kommittén och den så gott som

enhälliga remissopinionen — funnit mig böra förorda att kontrollen av den

allmänna varuskatten anknyles till länsstyrelserna. Redan det stora antalet

skattskyldiga, beräknat till ca 200 000 exklusive jordbrukarna, gör en

sådan anknytning naturlig. Såsom kommittén framhållit torde skatten komma

att omsluta praktiskt taget hela näringslivet. Genom en samordning

av kontrollen av de direkta skatterna med kontrollen av varuskatten kan

man — vilket särskilt understrukits vid remissbehandlingen — undvika

dubbelarbete, begränsa kontrollkostnaderna och orsaka de skattskyldiga

mindre besvär. En och samma, inom länet lätt tillgänglig myndighet, som

dessutom besitter erforderlig lokalkännedom, kommer att handha den väsentliga

delen av företagens beskattning. Samordningen är vidare ägnad

att effektivisera kontrollen även av den direkta beskattningen. Den pågående

omorganisationen och utvidgningen av taxeringssektionerna ger också

länsstyrelserna ökade möjligheter till en för alla parter ändamålsenlig och

s. 285 Kontrollera mot PDF

285

Kunyl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

rationell kontrollverksamhet. Erinras må även om den erfarenhet som finnes

hos länsstyrelserna från den allmänna omsättningsskattens tid.

Jag har sålunda funnit mig böra biträda kommitténs förslag att förlägga

arbetet med den allmänna varuskatten till länsstyrelserna. Kommittén har

vid utformningen av sitt förslag tänkt sig, att förfarandet i första instans

— liksom fallet var med den allmänna omsättningsskatten under de sista

åren denna uttogs — helt skulle äga rum hos dessa myndigheter. Med denna

utgångspunkt kunde det i och för sig synas ligga nära till hands att

på den allmänna varuskatten använda det förfarande som på punktskatternas

område skall gälla enligt den av riksdagen tidigare i år antagna förordningen

om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning. Till grund för

utformningen av nämnda förordning har legat ett betänkande av besvärssakkunniga,

vilket utarbetats med sikte på att det av dem föreslagna förfarandet

skulle kunna användas bl. a. vid en allmän varuskatt med länsstyrelserna

som beskattningsmyndigheter. Besvärssakkunniga har också i

yttrande över 1952 års kommittés förslag närmare utvecklat hur detta förfarande

skulle kunna göras tillämpligt på det av kommittén utarbetade

detalj handelsalternativet.

Vid remissbehandlingen av kommitténs betänkande har emellertid framförts

förslag, som innebär att en närmare anknytning skulle ske till taxeringsförfarandet

för de direkta skatterna. Länsstyrelserna skulle visserligen

ha allmän tillsyn över varuskatten, mottaga deklarationer för varje särskild

beskattningsperiod, omhänderha uppbörden etc. Årlig taxering av skattepliktig

omsättning skulle däremot ankomma på lokala taxeringsorgan. Fullföljd

av talan skulle ske i samma ordning som i taxeringsmål.

Enligt min mening talar starka skäl för att man i enlighet med dessa

riktlinjer så långt möjligt anknyter till de regler som gäller i fråga om taxeringsförfarandet

för direkta skatter. En av de väsentligaste fördelarna —

icke minst för de skattskyldiga — med att förlägga administrationen av den

allmänna varuskatten till länsstyrelserna är, såsom tidigare framhållits, att

en samordning kan ske av förfarandet för direkta skatter och allmän varuskatt.

Följes de här antydda riktlinjerna även på taxeringsplanet, kan denna

samordning genomföras till alla delar. Taxering till direkt skatt och varuskatt

kan ske samtidigt och under jämförelse av den utredning som förebragts för

båda slagen av skatter o. s. v. För att genomföra detta kräves att den slutliga

taxeringen, såsom skedde under den allmänna omsättningsskattens första

tid, kan verkställas i taxeringsnämnd. Den nya taxeringsorganisation

med särskilda taxeringsnämnder för taxering av rörelseidkare och andra

svårkontrollerade skattskyldiga som tillskapats genom 1956 års taxeringsförordning

synes erbjuda goda förutsättningar för en sådan ordning. En

kortfattad redogörelse för huvuddragen av den nya taxeringsorganisationen

torde få lämnas här. Dessförinnan hör emellertid påpekas, att 1956 års taxeringsförordning

och den tidigare i år antagna förordningen om förfarandet

vid viss konsumtionsbeskattning är utarbetade efter samma grundläggande

s. 286 Kontrollera mot PDF

286 Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

principer. Detta gäller i synnerhet de rättsskyddsgarantier som införts för

de skattskyldiga.

Enligt den nya taxeringsorganisationen är liksom tidigare taxeringsnämnd

beskattningsmyndighet i första instans. Taxeringsnämnderna är lokala eller

särskilda. De lokala taxeringsnämnderna ombesörjer — något förenklat uttryckt

—■ taxering av det stora flertalet jordbrukare samt löntagare och motsvarande.

De särskilda taxeringsnämnderna är avsedda för taxering av rörelseidkare

och andra skattskyldiga med mera invecklade inkomstförhållanden.

De särskilda taxeringsnämndernas arbetsområde utgöres — såvitt

gäller taxering av fysiska personer — av fögderi eller stad med egen uppbördsförvaltning.

Inom sådant område kan finnas en eller flera särskilda

taxeringsnämnder. Arbetsområdet för de särskilda taxeringsnämnderna för

taxering av juridiska personer är hela länet, dock att i varje län kan finnas

flera sådana nämnder.

Frånsett sistberörda nämnder skall varje särskild taxeringsnämnd efter

organisationens utbyggnad biträdas av en taxeringsassistent. Denne är tjänsteman

vid länsstyrelsen men placerad hos den lokala skattemyndigheten

(häradsskrivaren i fögderiet eller kronokamreraren i stad med egen uppbördsförvaltning).

Taxeringsassistenten har genomgått särskild utbildning

i taxering och bokföring. I taxeringsnämnderna för juridiska personer är

nämndens ordförande ofta taxeringstjänsteman vid länsstyrelsen. Systemet

med statsanställda taxeringsassistenter är relativt nytt. Det infördes den 1

januari 1958 och skall successivt uppbyggas. Under uppbyggnadstiden föreligger

valfrihet för länsstyrelserna att inom område, där taxeringsassistent

icke finnes att tillgå, låta rörelseidkarna taxeras i de lokala taxeringsnämnderna

eller i särskilda taxeringsnämnder. Nämnderna biträdes i det förstnämnda

fallet av taxeringskonsulenter. Dessa besitter erforderliga kunskaper

i taxering och bokföring men innehar konsulentuppdraget som bisyssla.

I Stockholms stad är förhållandena för närvarande något annorlunda.

Även här ombesörjes emellertid taxering av rörelseidkare och juridiska

personer av taxeringsnämnder, som har tillgång till erforderlig särskild

sakkunskap. På grundval av propositionen nr 47 har vid årets riksdag beslutats

att också i Stockholm införa den beträffande landet i övrigt föreskrivna

organisationen med särskilda taxeringsnämnder, biträdda av taxeringsassistenter,

för taxering av rörelseidkare och andra fysiska personer

med svårkontrollerade inkomstförhållanden.

Prövningsnämnden är andra instans. Nämnden ägde tidigare åtminstone

formell möjlighet att eftergranska taxeringarna och därigenom fungera som

beskattningsnämnd. Numera är nämndens huvuduppgift att fungera som

besvärsinstans med de skattskyldiga och taxeringsintendenten som parter i

besvärsprocessen. Vid eftertaxering är dock prövningsnämnden första instans.

Frågan om vilken myndighet som bör handha taxeringen till allmän varuskatt

har nära samband med frågan om beskattningsperiodens längd. En för
-

s. 287 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

287

utsättning för att man skall kunna förlägga taxeringsförfarandet till taxeringsnämnderna

är nämligen, att beskattningsperioderna blir desamma för

varuskatten som för de direkta skatterna. För omsättningsskatten gällde,

att de under löpande beskattningsår — i anslutning till perioderna för skattens

redovisning — erlagda skatterna och fattade skattebesluten var att betrakta

som allenast preliminära och att formliga taxeringar med fastställande

av skattepliktig omsättning åsattes först efter beskattningsårets utgång.

Kommittén har föreslagit, att samma förfaringssätt som gällde för omsättningsskatten

skall tillämpas beträffande den allmänna varuskatten. I ett par

remissyttranden åter har ifrågasatts om icke skatten bör fastställas efter

varje redovisningsperiod i viss överensstämmelse med vad som gäller beträffande

nuvarande punktskatter.

Av olika skäl är det viktigt, att formliga beslut fattas om beskattningsunderlag

och skattepåföring avseende bestämd beskattningsperiod. Dylika

beslut behövs t. ex. som underlag för indrivning och besvär. Beskattningsperioderna

skulle i och för sig kunna sammanfalla med redovisningsperioderna.

Dessa senare måste å andra sidan av naturliga skäl vara relativt korta

och i vart fall flera per kalenderår. Anknytes beskattningsperioderna till

redovisningsperioderna, skulle således antalet taxeringsbeslut bli jämförelsevis

stort. Av praktiska skäl bör man söka begränsa antalet beslut om taxering.

Det ligger då närmast till hands att låta beskattningsperioden vid den

allmänna varuskatten sammanfalla med inkomsttaxeringens beskattningsår.

Därmed skapas även förutsättningar för en önskvärd tidsmässig samordning

mellan varuskattetaxeringen och den årliga inkomsttaxeringen. Kontrollen

av varuskatten har så nära samband med granskningen av rörelseidkarnas

inkomsttaxeringar, att det måste vara ändamålsenligt med i möjligaste

mån enahanda taxeringsregler i båda avseendena. Såsom kommittén

framhållit kan man genom en anknytning av varuskattekontrollen till den

förefintliga taxeringsorganisationen för de direkta skatterna draga nytta av

denna organisations kännedom om de lokala förhållandena samtidigt som

man skapar en grundval för ett intimt samarbete mellan kontrollen av direkt

beskattning och den allmänna varuskatten.

Anknytning till taxeringsorganisationen kan som jag redan antytt vinnas

antingen direkt genom att taxeringen till varuskatt ombesörjes av taxeringsnämnderna

—• i så fall närmast de särskilda taxeringsnämnderna — eller

genom ett taxeringsförfarande på länsstyrelseplanet. Kommittén har stannat

för det senare alternativet efter att ha framfört vissa skäl, som skulle tala

mot ett utnyttjande av taxeringsnämnderna, bl. a. erfarenheterna från 1940

års omsättningsskatt och önskvärdheten av att icke öka taxeringsnämndernas

nuvarande arbetsbörda. Det förra skälet synes icke längre bärande. Under

den tid taxeringsnämnderna fungerade som beskattningsorgan beträffande

1940 års omsättningsskatt gällde fortfarande den taxeringsorganisalion,

som fanns före år 1944. Uppenbart är alt taxeringsnämnderna med deras

nuvarande organisation bar helt andra möjligheter att tillfredsställande

omhänderha taxeringsarbetet. I och för sig är det visserligen angeläget att

s. 288 Kontrollera mot PDF

288

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

man om möjligt inte ökar taxeringsnämndernas arbetsbörda. Det synes emellertid

sannolikt att det merarbete varuskattetaxeringen kommer att medföra

blir lättare att klara av, om det fördelas på de särskilda taxeringsnämnderna,

vilkas antal kan ökas efter föreliggande behov, och utföres i samband

med inkomsttaxeringen, än om det koncentreras till länsstyrelserna. Erinras

må även om att det huvudsakliga arbetet inom de särskilda taxeringsnämnderna

är avsett att utföras av taxeringsassistenter under överinseende av

nämndernas ordförande, d. v. s. arbetet kommer att utföras av tjänstemän.

Kommittén har som ytterligare skäl mot att använda sig av taxeringsnämnderna

åberopat, att de beslut taxeringsnämnderna träffar rörande inkomsttaxering

delvis skulle ha annan karaktär än de avgöranden som erfordras

vid en allmän varuskatt. En effektiv kontroll av varuskatten skuTle

sålunda i högre grad än den vanliga taxeringskontrollen fordra en undersökning

av den enskilda rörelsens förhållanden på platsen för rörelsens bedrivande.

Härför skulle krävas större tillgång till särskilt utbildad, bokförings-

och branschkunnig personal, som inte utan betydande kostnader skulle

kunna ställas till varje beskattningsnämnds förfogande. Icke heller nu angivna

skäl kan emellertid anses bärande. Vare sig taxeringsarbetet förlägges

till taxeringsnämnderna eller annorstädes, torde nämligen samma behov föreligga

av särskild revisionspersonal för granskning av de skattskyldigas

bokföring och dennas överensstämmelse med avlämnade deklarationer. Revisionsarbetet

bör också —- inom ramen för den personalorganisation som

anvisas för ändamålet — kunna utföras lika effektivt om taxeringarna åsättes

av taxeringsnämnd som om arbetet förlägges till länsstyrelsen.

Sammanfattningsvis kan sägas att man i fråga om skatter, beträffande vilka

kontrollfrågorna har intimt samband, om möjligt bör ha ett enhetligt

taxeringsförfarande. Liksom beträffande inkomstskatterna är det i fråga

om den allmänna varuskatten av vikt att ha en klar systematik och fixerade

och klara linjer för taxeringsförfarandet. Naturligt är då att härvidlag söka

utnyttja ett redan uppbyggt system med en befintlig taxeringsorganisation.

Frågor om personalrekrytering ävensom lokalfrågorna bör dessutom kunna

lösas lättare med en utspridning av arbetet i länet. Av icke ringa betydelse

är också att de skattskyldiga därigenom lättare kan komma i kontakt med

taxeringsmyndigheterna.

I enlighet med det anförda har jag funnit taxering till allmän varuskatt

böra ankomma på taxeringsnämnd. Jag återkommer senare till taxeringsförfarandets

närmare utformning. Redan nu kan dock förtjäna nämnas att, liksom

i fråga om de direkta skatterna, det bör åvila länsstyrelserna att utöva

tillsyn över taxeringsarbetet. Detta arbete ävensom andra länsstyrelserna

åvilande arbetsuppgifter beträffande varuskatten bör på lämpligt sätt sammanföras.

Med beaktande av länsstyrelsernas nuvarande organisation synes

detta arbete lämpligen böra läggas på landskontorens taxeringssektioner under

överinseende av taxeringsintendenten i länet. Uppenbart är emellertid,

alt denne med hänsyn till sina övriga omfattande arbetsuppgifter endast i

begränsad omfattning kan deltaga i nu ifrågavarande arbete. Den direkta

s. 289 Kontrollera mot PDF

289

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

ledningen bör därför handhavas av annan befattningshavare inom taxeringssektionen

såsom föreståndare för en för ändamålet organiserad arbetsdetalj

inom taxeringssektionen, ett varuskattekontor. Föreståndaren bör utrustas

med taxeringsintendents befogenheter på samma sätt som olika tjänstemän

vid taxeringssektionen kan fungera som taxeringsintendenter vid det

vanliga taxeringsarbetet.

Såsom framgått av vad jag i tidigare sammanhang anfört har jag för

ordat att allmän varuskatt skall utgå jämväl å jordbrukarnas egenförbrukning

och direktförsäljning av hemmaproducerade alster. Kommittén har

härutinnan framlagt särskilt förslag rörande taxeringsförfarandet. Enligt

detta förslag skall taxering till allmän varuskatt åsättas av de vanliga lokala

taxeringsnämnderna samtidigt med den årliga inkomsttaxeringen, varefter

skatten skall uppföras å debetsedeln för slutlig skatt. Även om taxeringsnämnderna

härigenom får visst ökat arbete, har jag funnit kommitténs förslag

vara det mest ändamålsenliga.

Allmän varuskatt, som skall utgå vid införsel till riket, avses skola fastställas

och uppbäras av tullverket i den ordning som är föreskriven för tull.

Något taxeringsförfarande, motsvarande vad som gäller för de direkta skatterna,

kommer således här icke i fråga.

Registrering

Enligt kommiltéförslaget skall skattskyldig vara pliktig att hos länsstyrelsen

anmäla sig för registrering. Om verkställd registrering skall länsstyrelsen

utfärda särskilt bevis. Registrering skall efter ansökan även kunna

erhållas av den som, utan att vara skattskyldig, inköper skattepliktiga varor

för yrkesmässig återförsäljning eller ock för användning såsom material

vid yrkesmässig tillverkning av varor för avsalu eller vid yrkesmässigt utförda

tjänsteprestationer å varor i form av arbetsbeting eller ändrings-, underhålls-

och rengöringsarbeten. Registrering skall dock icke kunna erhållas

av den som är särskilt undantagen från skattskyldighet.

Registreringen skulle enligt förslaget få särskild betydelse därigenom, att

bevis om denna jämte viss försäkran skulle avlämnas om en rörelseidkare

vill undgå beskattning vid inköp av skattepliktiga varor avsedda för återförsäljning,

bearbetning eller annat skattefritt ändamål.

Kommittéförslaget avviker från den ordning som gällde i fråga om 1940

års omsättningsskatt. Även då förekom en registrering. Denna avsåg emellertid

endast skattskyldiga och verkställdes med ledning av inkomna deklarationer.

Registreringen var inte heller formellt avgörande för frågan om

skattskyldighet eller vederbörandes ställning som återförsäljare utan var i

huvudsak endast av intern natur.

Det må i delta sammanhang nämnas, att redan under omsättningsskattens

första år förslag från köpmannahåll väcktes om eu mera allmängiltig eller

officiell registrering av de skattskyldiga. Bakgrunden till delta förslag var

att vissa svårigheter uppkommit, då det gällt för en säljare att avgöra huru
1!)

Dihang till riksdagens protokoll 1959. t samt. AV 102

s. 290 Kontrollera mot PDF

290

Kungl. Maj:ls proposition nr 162 år 1959

vida en vara fick försäljas skattefritt med hänsyn till köparens ställning.

Ålerförsäljarebegreppet medförde med den utformning skatten fått flera

svårlösta problem, som bl. a. föranledde centrala omsättningsskattenämnden

att diskutera en omläggning av beskattningen till en mervärdeskatt. Något

utformat förslag härom framlades emellertid aldrig. Anledningen härtill

var närmast det motstånd, som vid underhandsdiskussioner med representanter

för olika näringsorganisationer restes mot förslaget. Enligt organisationernas

mening skulle en mervärdeskatt bli alltför arbetskrävande,

samtidigt som de rådande olägenheterna inte syntes vara större än alt de så

småningom borde kunna övervinnas utan ändring av beskattningsformen.

I detta sammanhang framhöll emellertid Sveriges köpmannaförbund även

önskvärdheten av att en registrering av samtliga till omsättningsskatt skattskyldiga

kom till stånd, vilken registrering skulle utgöra en ledning för säljaren

vid hans bedömande av köparens ställning. Vidare ifrågasatte förbundet

om inte de förbindelser, som inom vissa branscher brukade avkrävas köparen

och som innehöll en försäkran alt köparen betraktade sig som återförsäljare,

kunde komma till mera allmän användning.

Centrala omsättningsskaltenämnden ansåg för sin del, att den föreslagna

registreringen knappast skulle kunna bidraga till övervinnandet av de föreliggande

svårigheterna. Den omständigheten, att en person är registrerad

såsom skattskyldig till omsättningsskatt säger, framhöll nämnden, ingenting

om beskaffenheten av lians rörelse och följaktligen inte heller någonting

om vilka varor han använder för vidareförsäljning eller såsom material.

Beträffande de av köparna utfärdade förbindelserna framhöll nämnden, att

dessa naturligen endast gav uttryck åt köparens subjektiva uppfattning, vilken

knappast borde få utöva något avgörande på frågor av denna art. Köpmannaförbundets

förslag föranledde ingen åtgärd.

Ett registreringsförfarande bar självfallet vissa förtjänster. För beskattningsmyndigheten

är registreringen ägnad att underlätta skattens handhavande,

speciellt från kontroll- och redovisningsteknisk synpunkt. För näringslivet

skulle en registrering vara värdefull, om man därigenom kunde

undanröja tveksamhet i fråga om skattskyldigheten. Men eftersom ändamålet

med inköpet måste bli helt avgörande för frågan om skatt för skattepliktig

vara skall uttagas eller ej, kan — såsom omsättningsskattenämnden också

påpekade — registreringen i och för sig inte reglera denna fråga. För att

en registrering skall få betydelse härvidlag måste det registreringsbevis, som

skall företes för säljaren, innehålla så specificerade uppgifter om beskaffenheten

av köparens rörelse, att en någorlunda säker bedömning kan göras om

inköpet bör skattebeläggas eller ej. Att kräva sådana uppgifter i registreringsanmälan

och att med ledning därav utfärda tillräckligt specificerade registreringsbevis

är visserligen möjligt, men härigenom betungas registreringsarbetet

i inte oväsentlig grad. Därjämte måste man även beakta de ständigt

pågående förändringarna inom näringslivet. Rörelser utvidgas eller specialiseras,

varigenom karaktären helt eller delvis ändras. Då dylika ändring
-

s. 291 Kontrollera mot PDF

291

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

ar måste återspeglas i registreringsbevisen, leder detta till att omregistreringar

eller kompletteringar av registreringsbevisen måste göras fortlöpande.

Skall registreringen, på sätt kommittén tänkt sig, utgöra villkor för skattefri

försäljning synes erforderligt att registreringsskyldigheten göres obligatorisk

icke blott för skattskyldiga utan även för dem som enligt kommittéförslaget

efter ansökan skulle kunna medgivas registrering. Följden skulle

eljest bli den att, om någon underlåter att låta registrera sig, den som säljer

skattepliktiga varor till sådan person måste ta ut skatt vid försäljningen

även om uppenbart fråga är om försäljning för annat ändamål än konsumtion.

En dylik obligatorisk registreringsskyldighet skulle emellertid innebära,

att praktiskt taget samtliga företagare skulle omfattas av registreringen. Arbetet

med att upprätta ett dylikt register och hålla det aktuellt måste bli omfattande

och kostsamt. Värdet av en sådan registrering kan också diskuteras.

Den skulle komma att omfatta en mängd företagare, som inte är eller

kommer att bli direkt berörda av skatten. För sådana företagare skulle det

te sig onödigt att de måste vara registrerade och att registreringen skall behöva

utgöra villkor för skattefria inköp för rörelsen. Detsamma gäller kravet

om försäkran. Det är allmänt förekommande att en tillverkare representeras

på visst distrikt av en grossist eller ett dotterföretag, som med egna resande

bearbetar distriktets detaljhandlare och rörelseidkare. De av dessa upptagna

orderna kan effektueras antingen från grossistföretagets lager eller direkt

från tillverkaren. För att skatt ej skall uttagas vid transaktioner mellan nu

nämnda företagarkategorier skulle enligt kommittéförslaget erfordras, att

resandena i varje särskilt fall förvissar sig om att kunden-detaljisten är registrerad

och avkräver honom en försäkran. Grossistföretaget skulle i sin

tur översända bevis om sin registrering till tillverkaren, d. v. s. det företag

som han genom särskilt avtal representerar, och samtidigt avge försäkran

om att inköpen sker i egenskap av tillverkarens representant. Tillverkaren

återigen skulle vara registrerad, om han i sin rörelse använder skattepliktiga

varor.

Ett sådant system synes vara både onödigt och omständligt. Utan vare

sig registreringsbevis eller försäkran kan företagarna i regel bedöma affärstransaktionernas

karaktär ur skattesynpunkt. Självfallet har man att räkna

med gränsfall där det inte är lika uppenbart som i nu angivna exempel, att

transaktionerna avser skattefria ändamål. Men systemet med registrering

torde härutinnan knappast vara ägnat att medföra lättnader i skattekontrollen.

Kvar står dessutom att alla företag i något avseende kommer att vara

konsumenter från skatteteknisk synpunkt. Oavsett om rörelsen är registrerad

eller ej måste därför en säljare i varje särskilt fall bedöma om inköpet

är avsett för konsumtion eller för rörelsen. Här kan, såsom kommittén

också påpekat, speciella svårigheter uppstå vid företagsformer av typen

postorderfirmor, partihandel på självbeljäningsbasis (s. k. cash- and carryföretag)

och liknande.

s. 292 Kontrollera mot PDF

292

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

Vad gäller postorderfirmor så kan dessa uppdelas i två grupper, nämligen

sådana som speciellt inriktar sig på detaljister och motsvarande samt

sådana som säljer till konsumenter. Här finns alltså en funktionell indelningsgrund,

som primärt blir avgörande för skattskyldigheten. Problem kan

dock uppstå genom att vissa postorderfirmor saluför ett brett sortiment och

att en återförsäljare därför vid inköp för sin rörelses räkning även kan göra

inköp av varor som är avsedda för hans eget eller de anställdas privata behov.

Dylika inköp framkommer emellertid vid den bokföringsmässiga granskningen

hos detaljisterna, vilka ju regelmässigt blir skattskyldiga. I de fall

en postorderfirma säljer till såväl återförsäljare som konsumenter torde olika

priser tillämpas alltefter köparens ställning, och detta blir då en naturlig

grund för uppdelningen av försäljningen vid företagets skatteredovisning.

I fråga om företag som drives enligt cash- and carrysystem har man att

räkna med likartade förhållanden. Den skillnaden föreligger emellertid att

dessa företag normalt endast bedriver kontantförsäljning mot kassaregisterkvitto.

Kvittona innehåller allenast beloppsangivelser men icke uppgifter

angående försålda varuslag och kvantiteter. Därför saknas här verifikationer

på vilka skattskyldigheten kan grundas i fråga om varor, som kunden-detaljisten

samtidigt med varuinköp för återförsäljning förvärvar för skattepliktigt

ändamål, t. ex. för privat förbrukning. Man kan emellertid utgå från att

samtliga kunder hos cash- and carryföretag är yrkesmässiga återförsäljare

och därmed skattskyldiga i sin egen försäljningsverksamhet. Därest sådan

kund i sitt företags namn, samtidigt med varor för återförsäljning, inköper

varor för direkt konsumtion torde hela inköpet få i varuskattehänseende

betraktas som inköpt för rörelsen och skatt erläggas av kunden-detaljisten

i anslutning till att de för direkt konsumtion inköpta varorna tages i anspråk

för sådant ändamål. Vad nu sagts blir dock endast tillämpligt i fråga om

varor, som ur cash- and carryföretagets synpunkt är att anse såsom omsättningsvaror

för de köparekategorier företaget riktar sig till. Tillhandahålles

därjämte inventarier och andra varor, avsedda för stadigvarande bruk i köparnas

rörelser, föreligger givetvis skattskyldighet för cash- and carryföretaget

vid försäljning av sådana varor.

Av vad nu anförts framgår att man i fråga om rörelser av typen postorderfirmor

och cash- and carryföretag torde ha att räkna med vissa problem

av främst kontrollteknisk art. Samtidigt synes det emellertid klart att ett

registreringsförfarande inte är ägnat att lösa dessa problem. Med hänsyn

härtill och under beaktande tillika av vad i övrigt anförts kan jag inte tillstyrka

den av kommittén föreslagna registreringsmöjligheten för icke skattskyldiga

rörelser.

Annorlunda ställer sig spörsmålet om registrering av de skattskyldiga.

En sådan registrering har väsentlig betydelse för att underlätta skattens

liandhavande från såväl administrativ som kon troll teknisk synpunkt. En

registrering av de skattskyldiga bör därför ske, men denna registrering bör

i första hand betraktas som en intern angelägenhet mellan beskattningsmyn
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1059 293''

digheterna och de skattskyldiga. Någon mera allmängiltig betydelse med

avseende på skattskyldigheten bör inte ges registreringen, även om densamma

givetvis kommer att få visst bevisvärde. Frågan om skatt skall uttagas

vid försäljningar till rörelseidkare bör därför, oavsett vilken kategori denne

tillhör, ske med utgångspunkt från en bedömning med hänsyn till köparens

ställning, arten av dennes rörelse, inköpets omfattning och beskaffenhet

in. in. Framgår härav och av eventuellt gjorda förfrågningar att det uppenbart

rör sig om inköp för omsättnings- eller bearbetningsändamål, är försäljningen

skattefri. I annat fall skall skatt påföras och inlevereras av säljaren

i egenskap av skattskyldig.

Vad i det föregående anförts gentemot det av kommittén föreslagna registreringsförfarandet

kan även åberopas mot det föreslagna systemet med

försäkran. I sådana fall, där reguljära förbindelser upprätthålles mellan företag

i olika led i den normala vertikala tillverknings- och distributionskedjan

(tillverkare-grossist-detaljist), synes det onödigt med någon form av

intyg angående ändamålet med ett inköp. Risken för otillbörligt utnyttjande

av möjligheten till skattefria inköp torde nämligen vara liten vid transaktioner

mellan dessa led. Att märka är att inte bara detaljisterna utan även

ett flertal grossister och tillverkare kommer att bli skattskyldiga och därigenom

också föremål för kontroll. Men även i fråga om icke skattskyldiga

torde goda kontrollmöjligheter finnas.

Något annorlunda ställer sig förhållandena, då rörelseidkare inköper varor

för rörelsen från detaljhandlare. Detta torde icke sällan förekomma i fråga

om mindre hantverks- och serviceföretag samt mindre bageri-, konditorioch

serveringsrörelser. Dylika inköp sker i viss utsträckning på löpande räkning,

varvid fakturering sker i efterhand. Härigenom erhålles ett bokföringsmässigt

underlag för redovisning av skattefri försäljning. Detsamma gäller

där man använder specificerade notor (paragonnotor el. likn.) för kontantförsäljningar.

Detta är emellertid inte allmänt förekommande och förekommer

inte i fråga om sådana branscher som livsmedels- och färghandeln.

Man har därför att räkna med att vissa inköp av varor, avsedda för bearbetnings-

eller liknande ändamål, sker kontant utan annat bokföringsmässigt

underlag än neutrala kassaregisterkvitton utvisande allenast försäljningsvärdet.

Sådan försäljning kommer att ingå i säljarens skattepliktiga oinsättning,

medan köparen — i den mån han kan styrka det — får göra motsvarande

avdrag då han redovisar sin skattepliktiga omsättning.

Enligt vad jag nyss förordat skall endast skattskyldiga bli föremål för

registrering. Sådan bör grundas på särskild skriftlig anmälan, innehållande

uppgifter om vederbörandes fullständiga namn och adress, hemortskommun

och hemvist därstädes samt verksamhetens namn och art. Av betydelse

är också att upplysning erhålles om del räkenskapsår som tillämpas

samt om samtliga drifts- eller försäljningsställen som tillhör rörelsen (filialer,

avdelningskontor o. dyl.). Vidare bör anmälan innehålla uppgitt, be
-

s. 294 Kontrollera mot PDF

294

Kangl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

träffande nystartad rörelse när rörelsen påbörjas och beträffande övertagen

rörelse när övertagandet sker.

Av värde är också att få uppgift om ungefärlig årsomsättning och hur denna

beräknas fördela sig på skattepliktig och icke skattepliktig omsättning.

För övertagen rörelse torde uppgift kunna lämnas med ledning av föregående

ägares omsättningssiffror. Om i den nya varuskatteförordningen — i likhet

med vad som gällde i fråga om den allmänna omsättningsskatten — införes

möjlighet för de skattskyldiga att erhålla tillstånd att tillämpa s. k.

indirekt redovisningsmetod, att avge skatteredovisning på rent bokföringsmässiga

och icke kontantmässiga grunder eller att få redovisa skatten per

år, är uppgifter rörande omsättningen erforderliga för prövningen av ansökningar

om sådant tillstånd.

Anmälningsskyldighet uppkommer i samband med påbörjande eller övertagande

av rörelse. Vid den nya förordningens ikraftträdande måste därjämte

en allmän registrering verkställas. Som underlag för denna måste

samtliga skattskyldiga i samband med ikraftträdandet inkomma med registreringsanmälningar

av motsvarande innehåll som vid nyanmälningar, dock

att uppgift om när rörelsen påbörjats eller övertagits icke blir erforderlig

annat än då så skett under löpande räkenskapsår. Vidare bör i stället för

skyldighet att uppgiva beräknad årsomsättning föreligga skyldighet att, om

så är möjligt, uppge rörelsens omsättning under senast förflutna räkenskapsår

med fördelning på skattepliktig, resp. icke skattepliktig omsättning.

Uppgift härom bör vara av värde vid länsstyrelsens förberedande

granskning av inkomna deklarationer under första redovisningsåret. Visserligen

kan omsättningsuppgifter inhämtas från företagens självdeklarationer,

men någon uppdelning av omsättningen på skattepliktig och skattefri

andel torde därvid inte kunna göras.

I kommitténs författningsutkast stadgas, att anmälan skall göras inom

ätta dagar beträffande förändringar, som inträtt i förhållanden, varom uppgift

lämnats i registreringsanmälan. Någon motsvarande tidsbestämmelse

angående registreringsskyldigheten finns inte. Tidpunkten för registreringsanmälans

ingivande har särskild betydelse då, efter skattens ikraftträdande,

överlåtelse av skattepliktig rörelse sker till annan inte redan registrerad

ägare. Detsamma gäller då fråga är om etablering av ny skattepliktig rörelse.

I dylika fall skall redovisningsskyldigheten fastställas med ledning

av uppgifter i registreringsanmälan, och det är önskvärt att besked härom

kan meddelas den nye skattskyldige före rörelsens övertagande resp. igångsättande.

Det synes därför erforderligt med en föreskrift av den innebörden

att, om skattepliktig rörelse startas av eller överlåtes på någon som inte

redan är registrerad, registreringsanmälan skall avges viss tid före rörelsens

igångsättande, lämpligen senast fjorton dagar före denna tidpunkt.

Såsom jag tidigare anmärkt måste i samband med varuskatteförordningens

ikraftträdande alla skattskyldiga anmäla sig för registrering. Sådan

anmälan synes böra göras inom femton dagar efter ikraftträdandet.

Underlåter skattskyldig att i behörig ordning inkomma med registrerings
-

s. 295 Kontrollera mot PDF

295

Kungl. Maj:ts proposition nr 102 år 1959

anmälan, bör möjlighet finnas att medelst vitesföreläggande förmå honom

att fullgöra denna skyldighet. I den av riksdagen tidigare i år antagna förordningen

om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning, har härvidlag

i stället för vitesföreläggande införts bestämmelser om bötesstraff för den

som utan anmälan bedriver verksamhet, i vilken skatt skall utgöras. Med

hänsyn till de olika förhållanden som är rådande på de båda författningarnas

tillämpningsområden synes det emellertid icke lämpligt att införa motsvarande

regel i fråga om den allmänna varuskatten.

Inträder ändring i förhållande, varom uppgift lämnats i registreringsanmälan,

och kan ändringen vara av betydelse då det gäller att bedöma skattskyldighetens

och redovisningsskyldighetens omfattning, bör det åligga den

skattskyldige att skyndsamt underrätta länsstyrelsen härom. Detta gäller

t. ex. om en skattskyldig utvidgar sin verksamhet med nya försäljningsställen

eller upphör med sin verksamhet. Rörelseidkare med säsongbetonad

verksamhet, t. ex. ägare till sommarserveringar samt butiker och kiosker på

badorter, bör emellertid i allmänhet redan i registreringsanmälan kunna

lämna uppgift om de säsongmässiga förändringarna i verksamheten. Har

detta ej skett, måste ändringsanmälan i stället avlämnas, då förändringarna

inträffar.

Om verkställd registrering skall bevis utfärdas.

Genom registreringen tilldelas rörelsen ett registernummer, som skall

gälla så länge verksamheten bedrives under oförändrade äganderättsförhållanden.

överlåtes rörelsen erfordras ny anmälan och nytt bevis. Därvid bör

även nytt registernummer tilldelas rörelsen för att undvika risken för sammanblandning

t. ex. av redovisningar från den tidigare och den nye innehavaren.

Registernumret får större betydelse vid den tilltänkta varuskatten än fallet

var i fråga om den allmänna omsättningsskatten; detta särskilt med

hänsyn till det system för hålkortsmässig bokföring av skatten, som avses

skola tillämpas och till vilken fråga jag återkommer senare. På samma sätt

som vid skatteuppbörden för de direkta skatterna synes lämpligt, att registernumren

för de till varuskatt skattskyldiga konstrueras så att man därav

kan utläsa hemortslän och hemortskommun. I likhet med vad som tilllämpas

i fråga om den direkta beskattningen, bör därför registernumret

utformas såsom ett treledat nummer, varav direkt i löpande följd kan utläsas

länsnummer, uppbördsdistriktsnummer inom länet och rörelsens nummer

inom distriktet.

Registernumret skall anges i registreringsbeviset jämte namn och eventuell

särskild firma. Därutöver bör beviset innehålla uppgift om de skatteredovisningsperioder

som skall tillämpas. Lämpligt är att registreringsanmälan

i förekommande fall innehåller ansökan om tillstånd till indirekt

eller bokföringsmässig redovisning liksom om tillstånd alt redovisa per år.

På motsvarande sätt bör även länsstyrelsens beslut härom meddelas i registreringsbeviset.

Registreringsbeviset, som bör utfärdas å länsstyrelsens vägnar, bör åter
-

s. 296 Kontrollera mot PDF

296

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

sändas om en rörelse upphör eller överlåtes på annan ägare. Registreringsbevisets

baksida kan därvid utnyttjas för avregistreringsanmälan.

Uppläggandet och förandet av varuskatteregistren ävensom åtskilliga andra

med varuskatten sammanhängande arbetsuppgifter bör kunna avsevärt

underlättas om därvid utnyttjas länsstyrelsernas maskinanläggningar för

folkbokföringen. Med hjälp av dessa bör vid varje länsstyrelse iordningställas

ett adressplåtregister, som kan användas för bl. a. uppläggning av erforderliga

register. Närmare föreskrifter hur registren skall föras torde få

meddelas av riksskattenämnden.

För varje registrerad skattskyldig bör därjämte en akt uppläggas, där

samtliga de handlingar som berör denne kan samlas, t. ex. registreringsanmälan,

avskrift av registreringsbevis, inkomna skrifter, brevkopior, avgivna

deklarationer, granskningspromemorior m. m.

Kommittén har förordat att, utöver de register som länsstyrelserna behöver

för skattens handhavande, ett centralt register skall inrättas hos den

av kommittén föreslagna centrala varuskattenämnden. Behovet härav har

ifrågasatts vid remissbehandlingen. Enligt min mening behöver ställning nu

inte tas i förevarande fråga. Det torde få ankomma på riksskattenämnden

att, om en central registrering bedömes erforderlig, själv vidtaga åtgärder

för uppläggandet av ett sådant register.

Deklarationsskyldighet

I princip bör det åligga envar skattskyldig att avgiva deklaration för varuskattens

bestämmande. Därvid uppkommer frågan när deklaration bör avgivas.

Denna fråga har samband såväl med taxeringsförfarandet som med

skatteuppbörden. Jag kommer att i det följande framlägga förslag, dels att

skattskyldig årligen i samband med den vanliga inkomsttaxeringen skall

taxeras till allmän varuskatt för den på närmast föregående beskattningsår

belöpande skattepliktiga omsättningen, och dels att varuskatten skall redovisas

för redovisningsperioder om två månader eller — i särskilda fall —

helt år med skatteinbetalning under månaden närmast efter varje redovisningsperiod.

I och för sig kan det förefalla naturligt att deklarationsskyldigheten följer

taxeringsperioden, d. v. s. att deklaration lämnas i samband med avgivandet

av den allmänna självdeklarationen för inkomst och förmögenhet. I

så fall måste man emellertid godtaga approximativa skatteberäkningar som

underlag för de löpande skatteinbetalningarna, vilket skulle försvåra eller

rent av omöjliggöra kontroll av dessa. Som allmän regel synes en sådan

deklarationsskyldighet knappast genomförbar. Däremot kunde möjligen ifrågasattas

att låta länsstyrelserna efter prövning i varje särskilt fall medge

skattskyldiga med relativt jämn omsättning att vid de fem första inbetalningstillfällena

under året erlägga skatt med av länsstyrelsen i förväg beräknat

belopp och därefter i januari månad påföljande år avge fullständig

s. 297 Kontrollera mot PDF

297

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

deklaration för hela året och samtidigt redovisa resterande skatt. Icke

heller ett sådant förfaringssätt synes emellertid lämpligt. Kravet på riktiga

skatteinbetalningar under löpande år bör nämligen icke eftersättas. För

att skattskyldig skall kunna rätt angiva den på redovisningsperioden belöpande

skatten, måste han ur bokföringen hämta underlaget för skatteberäkningen.

Det bör då vara relativt enkelt att överföra uppgifterna härom

å en deklarationsblankett och inlämna denna samtidigt med skatteinbetalningen.

Har däremot viss skattskyldig medgivits rätt att inbetala skatt

för helt år, skall självfallet deklaration icke heller behöva avlämnas annat

än i samband med skatteinbetalningen.

Såsom jag i det följande kommer att förorda bör i särskilda fall kunna

medges visst kortare betalningsuppskov för skattskyldiga, som har speciella

svårigheter att hinna redovisa varuskatten inom fastställda förfallotider.

Med sådant betalningsuppskov bör uppenbarligen följa motsvarande uppskov

med att avlämna deklaration.

I enlighet med vad nu anförts bör det alltså åligga skattskyldig att senast

vid den tidpunkt, då han enligt härom meddelade föreskrifter är skyldig att

inbetala skatt för viss redovisningsperiod, till länsstyrelsen i det län, där den

skattskyldiges hemortskommun är belägen, avgiva uppgift (deklaration)

rörande den skattepliktiga omsättningen under den redovisningsperiod inbetalningen

avser samt rörande grunderna för omsättningens beräknande.

Skattskyldig, som saknar hemortskommun, skall anses ha Stockholms stad

såsom hemortskommun.

Omfattar redovisningsperiod delar av olika beskattningsår, skall särskild

deklaration avlämnas för varje sådan del; härtill återkommer jag i det följande

vid behandlingen av uppbördsförfarandet.

Belopp, som upptages i deklaration, bör — genom avjämning nedåt av

överskjutande öretal — utföras i helt antal kronor.

Enligt 194b års omsättningsskatteförordning skulle skattskyldig, som

medgivits rätt att tillämpa metoden med s. k. indirekt redovisning, inom tvä

månader efter räkenskapsårets utgång lämna särskild tilläggsuppgift avseende

den skattepliktiga omsättningen under räkenskapsåret. Tilläggsuppgiflen

skulle insändas till länsstyrelsen, i förekommande fall med samtidig

inbetalning av ytterligare omsättningsskatt.

Även i fråga om den allmänna varuskatten bör, såsom närmare kommer att

utvecklas senare, metoden med indirekt redovisning kunna få användas i

vissa speciella fall. Särskild tilläggsdeklaration måste då ingivas efter beskattningsårets

utgång. Däremot torde det, såsom i annat sammanhang angives,

icke vara nödvändigt att redan i samband med avgivande av till äggsdeklarationen

inbetala eventuell tilläggsskatt.

Tilläggsdeklarationen erfordras för det på taxeringsnämnderna ankommande

fastställandet av den skattepliktiga omsättningen för beskattningsåret.

Då någon skatteinbetalning icke skall ske i samband med avlämnandet

s. 298 Kontrollera mot PDF

298

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 är 1959

av tilläggsdeklaration, synes det vara tillräckligt att sådan deklaration avlämnas

samtidigt med den skattskyldiges allmänna självdeklaration och

direkt till vederbörande taxeringsnämnd.

Såsom förut nämnts bör i särskilda undantagsfall skattskyldig kunna få

visst kortare uppskov med inbetalning av skatt, varmed följer ett motsvarande

automatiskt uppskov med avlämnande av deklaration. Har den skattskyldige

enligt bestämmelserna i taxeringsförordningen fått uppskov med

avlämnande av allmän självdeklaration bör uppskovet kunna omfatta även

tilläggsdeklarationens avgivande.

Avlämnas icke deklaration inom föreskriven tid, bör den skattskyldige

anmanas att deklarera. Härvid bör bestämmelserna i 36 § samt 51—55 §§

taxeringsförordningen, i vad de gäller avlämnande av självdeklaration, äga

motsvarande tillämpning.

Vid deklarationsförsummelse bör bötesstraff kunna ifrågakomma. Regler

härom torde kunna utformas i anslutning till motsvarande stadgande i taxeringsförordningen.

Jag övergår nu till frågan om de grunder, efter vilka omsättningen skall

redovisas i deklarationen.

Minimikravet för skatteredovisningen är att skattepliktig omsättning och

därå belöpande skatt angives i deklarationen. Deklarationsblanketten bör

emellertid utformas med utgångspunkt från att den totala omsättningen

skall uppgivas och att avdrag göres för bl. a. vad som influtit vid försäljning

av skattefria varor, tillhandahallande av skattefria tjänsteprestationer

eller skattefri försäljning till återförsäljare och liknande.

För skattskyldiga med såväl skattepliktig som skattefri omsättning bör

dock möjlighet finnas att i särskilda fall få redovisa endast den del av omsättningen

som är skattepliktig. Inom denna kategori återfinnes bl. a. tillverkare

och partihandlare med konsumentförsäljning. Man torde kunna

utgå från att sådana företag i regel har en relativt god bokföringsstandard,

där i varje fall på försäljningssidan uppdelning sker eller lätt kan ske av

vad som är hänförligt till konsumtions- resp. annan försäljning. Det synes

i fråga om dessa företag onödigt att belasta varuskatteredovisningen med

uppgifter om den skattefria omsättningen och detta oavsett om företagets

skattephkt är relativt eller absolut sett stor eller liten. Om konsumtionsförsäljningen

eller detaljhandelsrörelsen hålles bokföringsmässigt isär från den

Övriga fabrikant- eller grossiströrelsen, synes det vara tillräckligt med en

redovisning allenast av den skattepliktiga försäljningen och av skattepliktiga

uttag från rörelsen med möjlighet till korrigeringar (avdrag) för skattebelagda

inköp och för kontant återbäring samt, i de fall bokföringsmässig

redovisning tillämpas, för förändringar i kundfordringar och för kundförluster.

Andra skattskyldiga med såväl skattepliktig som skattefri omsättning

or däremot av kontrolltekniska skäl regelmässigt ha att lämna uppgift

rörande omsättningen i form av en bruttoredovisning.

s. 299 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

299

Det torde få ankomma på riksskattenämnden att i anvisningar till ledning

för deklarationsblankettens ifyllande närmare angiva när de olika

redovisningsmetoderna må tillämpas.

I fråga om detaljhandelsföretag med såväl skattefri som skattepliktig

försäljning kan det av praktiska skäl ifrågasättas om ej möjlighet bör finnas

att använda den tidigare nämnda indirekta redovisningsmetoden, d. v. s.

framräkning av den skattefria eller skattepliktiga omsättningen med utgångspunkt

från inköpsfakturorna å skattefria resp. skattepliktiga varor.

Den indirekta redovisningsmetoden tillämpades som redan nämnts under

den allmänna omsättningsskattens tid. Det system, som därvid kom till

användning, förutsatte en relativt långtgående bokföringsmässig uppdelning

av varusortimentet. Det primära kravet härvidlag var att inköpen av

skattepliktiga och skattefria varor hölls isär. En uppdelning på skattefria

resp. skattepliktiga varor måste emellertid dessutom göras i fråga om

in- och utgående lager, kundfordringar och avskrivna kundfordringar samt

beträffande återbäring och lämnade specialrabatter. Vid prisändring under

året måste vidare lagerinventering göras i vart fall beträffande de varor,

varå den preliminära skatteredovisningen byggde, i och för en av prisändringen

betingad justering av varornas försäljningsvärde. Därjämte måste

hänsyn tagas till svinn och annan varuförlust. Då en strikt tillämpning av

redovisningen enligt nu nämnda regler kunde medföra vissa svårigheter för

de skattskyldiga, medgavs en schablonmässig beräkning av svinnet. Vidare

medgavs en fördelning av kundfordringarna och avskrivningarna av dessa

på de båda varugrupperna i proportion till omsättningens fördelning. Kvar

stod emellertid kravet på lagerinventering vid prisförändringar under året.

Under den allmänna omsättningsskattens tid förelåg ett klart behov av

att använda den indirekta redovisningsmetoden. Detta betingades av de relativt

vittgående undantag från skatteplikt som då förelåg, särskilt i fråga

om livsmedelsvarorna. Med den av mig i huvudsaklig överensstämmelse med

kommitténs förslag förordade utformningen av beskattningsområdet, enligt

vilken undantagen från skatteplikt är mycket begränsade, framstår behovet

av nämnda metod som jämförelsevis ringa. Kommittén har icke heller

framlagt något förslag om användning av metoden. Enligt min mening synes

dock i vissa speciella fall metoden vara ägnad att medföra en förenkling

av redovisningsarbetet. Jag förordar därför att möjlighet skall finnas

till indirekt redovisning även i fråga om den allmänna varuskatten.

Det kan visserligen ifrågasättas om metoden ger fullgoda kontrollmöjligheter

med tanke på att i regel inget bokföringsmässigt underlag torde stå

till förfogande beträffande under året inträffade förhållanden som kunnat

påverka den preliminära skatteredovisningen. Om emellertid regelmässigt

som förutsättning för tillstånd till indirekt redovisning uppställes att den

del av företagets omsättning, som skall beräknas enligt denna metod, är

ringa i förhållande till rörelsen i dess helhet, synes några nämnvärda olägenheter

från kontrollsynpunkt icke behöva uppkomma. Tillstånd till in
-

s. 300 Kontrollera mot PDF

300

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

direkt redovisning bör dock under alla omständigheter lämnas endast där

detta påkallas av speciella skäl, och den tillståndsgivande myndigheten,

d. v. s. länsstyrelsen, bör därvid självfallet noggrant beakta att tillfredsställande

kontrollmöjligheter står till buds.

Fråga uppkommer vidare om man vid indirekt redovisning i likhet med

vad som var fallet beträffande den allmänna omsättningsskatten, bör kunna

få basera redovisningen på antingen den skattepliktiga eller den skattefria

delen av omsättningen. Det slutliga avräkningsförfarande! blir nämligen

olika i dessa båda fall, vilket för den allmänna omsättningsskattens del medförde,

att två olika tilläggsuppgifter kom till användning.

Självfallet skulle det vara av visst värde, om endast en enda form för indirekt

redovisning kunde ifrågakomma. Å andra sidan betingas metodens

tillämpning av de praktiska fördelar den erbjuder de skattskyldiga. Från

denna synpunkt synes även i fråga om den allmänna varuskatten möjlighet

böra föreligga att verkställa redovisningen med utgångspunkt från antingen

skattepliktig eller skattefri omsättning.

Taxeringsförfarande

Av de tidigare anförda allmänna synpunkterna på förfarandet framgår,

jag funnit mig böra förorda en ordning som innebär att anknytning så

långt möjligt sker till taxeringen för direkta skatter. Huvudlinjerna i den

tilltänkta ordningen har även antytts. Denna innebär, att länsstyrelsen har

allmänt överinseende över skatten, mottager deklarationer, verkställer uppbörd

och ansvarar för skattekontroll o. dyl. Däremot skall den årliga taxeringen

till varuskatt utföras av de särskilda taxeringsnämnder som handhar

ifrågavarande skattskyldigas taxering till direkt skatt. I stort sett skulle

denna arbetsfördelning innebära, att taxeringsnämnderna skulle ha samma

uppgifter som på de direkta skatternas område, medan länsstyrelsen

skulle utföra de åligganden som i fråga om direkt skatt sammanlagt ankommer

på länsstyrelsen och de lokala skattemyndigheterna.

I enlighet med det sagda förordar jag, att taxeringen till allmän varuskatt

skall verkställas av de särskilda taxeringsnämnderna. Beträffande bolag och

föreningar kommer taxeringen därvid att utföras av de för län eller del av

län tillsatta nämnder som omförmäles i 4 § femte stycket taxeringsförordningen.

I fråga om fysiska personer, dödsbon och familjestiftelser, som är

skattskyldiga till allmän varuskatt, bör taxeringen åsättas av de fögderivis

eller för städer med egen uppbördsförvaltning utsedda, av taxeringsassistent

biträdda nämnder som avses i fjärde stycket av samma paragraf. Organisationen

av dylika nämnder är emellertid ännu inte fullt utbyggd. Avsikten

är, att dylika nämnder skall inrättas i den mån taxeringsassistenter hinner

anställas. Övergångsbestämmelserna till taxeringsförordningen medger dock

att särskilda nämnder av här åsyftat slag inrättas utan att assistent förordnas.

En nödvändig konsekvens av den här intagna ståndpunkten blir

att fr. o. in. taxeringsåret 1961 särskilda nämnder för rörelseidkare och

andra fysiska personer med svårkontrollerade deklarationer inrättas över

s. 301 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

301

hela landet med uppgift bl. a. att omhänderha taxeringen till allmän varuskatt.

Där taxeringsassistent ännu ej finnes anställd, bör dessa nämnder få

taxeringskonsulenter som biträde, såvida ej ordföranden besitter sådan kompetens,

att konsulent ej erfordras eller, såsom i Stockholm, ordföranden biträdes

av tjänstemän som kronoombud. Härav påkallas vissa jämkningar

i punkterna 4 och 5 av övergångsbestämmelserna till taxeringsförordningen.

För att förhindra att arbetet i de olika nämnderna blir för omfattande, är

det tänkbart att provisoriskt något utöka antalet nämnder, t. ex. så att två

särskilda taxeringsnämnder inrättas i fögderi, där framdeles, då taxeringsassistent

blir anställd, endast en nämnd bedömes erforderlig. Likaså får

man med ledning av erfarenheterna pröva om den allmänna varuskatten

kan föranleda att assistentorganisationen på sina håll behöver utvidgas.

Även i andra hänseenden än de nyss behandlade synes taxeringen till allmän

varuskatt med fördel kunna huvudsakligen följa samma regler som

gäller vid taxeringen till inkomstskatt. Taxeringen visst taxeringsår bör sålunda

avse senaste beskattningsår, d. v. s. det räkenskapsår som gått till

ända närmast före den 1 mars under taxeringsåret. Taxering bör vidare åsättas

i den skattskyldiges hemortskommun. För fysisk person är detta den

kommun, där den skattskyldige författningsenligt skolat vara mantalsskriven

för året näst före taxeringsåret (för juridisk person motsvarande).

Taxeringen bör ske i första hand med ledning av de deklarationsuppgifter,

som de skattskyldiga tidigare lämnat till länsstyrelsen och vilka det bör

ankomma på länsstyrelsen att tillställa taxeringsnämnden. Jämförelse bör

därvid ske med den skattskyldiges allmänna självdeklaration. Den skattskyldige

bör vara skyldig alt till taxeringsnämnden lämna upplysningar utöver

dem som innefattas i deklarationsuppgifterna i den mån de är för taxeringen

erforderliga. Frågor i samband härmed liksom spörsmål angående skyldighet

att föra anteckningar, att tåla taxeringsrevision etc. skall närmare

behandlas senare.

Vad i 46—55 §§ taxeringsförordningen finnes stadgat angående uppgiflsskyldighet

för statliga verk in. fl., deklarationsgranskning, sättet för utfärdande

av anmaning, vitesförelägganden in. m. bör i tillämpliga delar gälla

även vid varuskattetaxeringen. Även till dessa frågor återkommer jag i det

följande.

Vid inkomsttaxeringen utföres den beskattningsbara inkomsten i jämna

hundratal kronor. På enahanda sätt synes vid varuskattetaxeringen den

skattepliktiga omsättningen böra fastställas i hela hundratal kronor, därvid

överskjutande belopp, som icke uppgår till jämnt hundratal kronor bör

bortfalla. Längdföring och skattedebitering förenklas därigenom.

I samband med att länsstyrelsen till taxeringsnämnden översänder för

beskattningsåret inkomna deklarationsuppgifter bör länsstyrelsen även översända

andra handlingar, som kan tjäna till ledning vid taxeringen, t. ex.

granskningspromcmorior som upprättats i samband med taxeringsrevision.

Vidare bör länsstyrelsen tillställa taxeringsnämnden stomme till taxerings
-

s. 302 Kontrollera mot PDF

302 Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

längd (varuskattelängd) med de skattskyldigas namn och adress m. m. införda

i stommen.

Beträffande de olika detaljerna i taxeringsnämndens arbete synes taxeringsförordningens

bestämmelser böra gälla i tillämpliga delar. Härvid bör

bl. a. med avseende på taxeringsnämndens skyldighet att inhämta yttrande

från skattskyldig bestämmelserna i 65 § taxeringsförordningen om hörande

av skattskyldig, då anledning förekommer att åsätta skattskyldig taxering

med avvikelse från självdeklaration, äga motsvarande tillämpning. Sådan

skyldighet bör föreligga även om vederbörande taxeringsintendent tidigare

under beskattningsåret frångått avlämnad deklaration och delgivit den

skattskyldige beslut om påförande av preliminär allmän varuskatt samt

taxeringsnämnden endast avser att stadfästa sålunda fattat preliminärt beslut.

Motsvarande princip bör gälla beträffande underrättelse till den skattskyldige,

då taxeringsnämnden fattat beslut i taxeringsärendet. Det bör sålunda

åligga taxeringsnämnden att sända underrättelse till skattskyldig, då

taxeringsnämndens taxeringsbeslut innebär avvikelse från avlämnad deklaration,

även om taxeringsnämndens beslut får samma innehåll som det av

taxeringsintendenten tidigare meddelade beslutet om påförande av preliminär

allmän varuskatt.

En särskild fördel med den här förordade anknytningen till taxeringsförfarandet

för direkt skatt är — inte minst från den skattskyldiges synpunkt

— att förfarandet vid besvär över taxering till allmän varuskatt i huvudsak

kan bli detsamma som vid besvär rörande inkomsttaxering. Därmed kan

till en början tillgodoses det i flera yttranden uttalade önskemålet att besvär

skall anföras hos prövningsnämnden, varvid en kontradiktorisk process

äger rum mellan den skattskyldige och vederbörande taxeringsintendent.

Föreligger tvist om både varuskattetaxeringen och inkomsttaxeringen,

kan och bör målen i regel handläggas i ett sammanhang. Från prövningsnämnden

fullföljes talan till kammarrätten och därifrån till regeringsrätten.

Vad angår den sistnämnda instansen anser jag inte att man, i vart

fall inte tills vidare, bör tillskapa någon motsvarighet till den begränsning

av fullföljdsrätten som gäller i mål om inkomsttaxering.

Besvärsrätt bör tillkomma den skattskyldige och vederbörande taxeringsintendent.

Med hänsyn till den föreslagna skattens karaktär av en allmän

skatt på omsättningen synes det knappast vara skäl att för dess vidkommande

införa motsvarighet till den besvärsrätt för kunder och konkurrenter som

I öreligger enligt förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning.

Även de regler om besvär i särskild ordning som gäller mål om taxering

till direkt skatt synes i huvudsak kunna göras tillämpliga i fråga om den

allmänna varuskatten. En särskild bestämmelse erfordras dock rörande

den tid inom vilken besvär får anföras i det fall som avses i 99 § taxeringsförordningen,

d. v. s. att den skattskyldige icke erhållit föreskriven underrättelse

om taxeringsnämndens beslut. Då det i fråga om varuskatten inte

s. 303 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

303

är erforderligt att utfärda debetsedel annat än om kvarstående skatt påförts,

kan debetsedelns utfärdande endast i dylika fall tagas till utgångspunkt

för beräkning av den ettåriga besvärstiden. I övriga fall då här avsedd

besvärsrätt föreligger bör tiden löpa till utgången av året efter taxeringsåret.

I kommitténs betänkande förordas, att besvär rörande allmän varuskatt

skall behandlas med förtur i besvärsinstanserna. Enligt min mening kan en

sådan regel, bortsett från fall där en snabb behandling påkallas av särskilda

skäl, icke lämpligen upprätthållas. Tvärtom synes det, såsom nyss påpekats,

vara ett betydelsefullt intresse att mål rörande samma skattskyldigs

taxering till allmän varuskatt och till inkomstskatt kan följas åt. Intresset

av att kunna erhålla snabba besked torde få tillgodoses genom att förhandsbesked

eller bindande förklaring kan erhållas från riksskattenämnden.

Vad här sagts om besvärsförfarandet avser taxeringen till allmän varuskatt.

De fullfölj dsfrågor som kan uppkomma i samband med den fortlöpande

deklarationsgranskningen och uppbördsarbetet inom länsstyrelsen

skall behandlas i det följande.

Genom taxeringen till allmän varuskatt tages i princip slutlig ståndpunkt

till frågan om storleken av den skattepliktiga omsättningen under det beskattningsår

taxeringen avser. De felaktigheter i avgivna deklarationer som

konstaterats före den tidpunkt då taxeringen fastställes blir genom denna

slutreglerade. Upptäckes felaktigheter på ett senare stadium, blir den därigenom

uppkomna frågan att bedöma som en fråga om ändring i eller tillägg

till taxeringen. Härutinnan skiljer sig det här förordade förfarandet från

kommitténs förslag och från den processordning för punktskatterna som

regleras i förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning.

Reglerna om efterbeskattning i kommitténs förslag och nämnda förordning

synes alltså inte lämpligen kunna användas i fråga om den allmänna varuskatten.

I stället bör eftertaxering påkallas av det allmännas representant

i samma ordning som gäller de direkta skatterna. Taxeringsförordningens

regler om eftertaxering synes härvid kunna erhålla motsvarande tillämpning.

Vad angår förfarandet vid taxering till allmän varuskatt av jordbrukarnas

egenförbrukning och direktförsäljning av hemmaproducerade alster

återkommer jag härtill i samband med att en detaljmotivering lämnas till de

olika författningsrummcn i den föreslagna förordningen om allmän varuskatt.

Skattekontroll

Vid sidan av bestyret med uppbörden blir länsstyrelsens viktigaste uppgift

all omhänderha den skattekontroll som icke utövas av taxeringsnämnderna

i samband med taxeringen till allmän varuskatt. Kontrollarbetet omfattar

i huvudsak dels en fortlöpande granskning och kontroll av inkommande

deklarationer, dels den kontroll av mera allmän karaktär som kan

s. 304 Kontrollera mot PDF

304

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

utföras genom taxeringsrevision, infordrande av kontrolluppgifter och inhämtande

av upplysningar från myndigheter etc.

De uppgifter med kontrollen som här antytts bör enligt min mening i

princip åvila taxeringsintendenten i länet. Man kan emellertid inte räkna

med att denne befattningshavare själv kommer att kunna, vid sidan av

sin stora arbetsbörda i övrigt, i större utsträckning deltaga i det löpande

arbetet. Detta bör i analogi med den delegationsrätt som på taxeringsområdet

följer av 3 § andra stycket taxeringsförordningen ankomma på andra

befattningshavare. Jag kommer att i det följande närmare ingå på de organisationsfrågor

som aktualiseras av den allmänna varuskatten. Här må

dock erinras om att jag, såsom tidigare nämnts, ansett erforderligt att det

inrättas en särskild arbetsdetalj (varuskattekontor) inom varje taxeringssektion.

Föreståndaren för varuskattekontoret bör utföra huvuddelen av de

arbetsuppgifter med varuskatten som enligt den tillämnade förordningen om

allmän varuskatt skall ankomma på taxeringsintendent. Därvid kommer

taxeringssektionens chef närmast att utöva arbetsledande och övervakande

funktioner samt att ta ställning till sådana frågor som genom förordningen

uttryckligen förbehållits honom att avgöra.

Liksom i fråga om de direkta skatterna synes vissa frågor rörande skattekontrollen

böra handläggas centralt. Jag återkommer strax härtill.

Beträffande de på länsstyrelsen ankommande kontrollerande uppgifterna

torde till en början få behandlas den fortlöpande granskningen av inkomna

deklarationer.

Granskningen bör påbörjas snarast möjligt. Därvid bör i första hand kontrolleras,

att den skattskyldige inbetalt i deklarationen uppgivet skattebelopp

samt att detta motsvarar den på den uppgivna skattepliktiga omsättningen

belöpande skatten. Skulle härvidlag brista i något avseende men

differensen befinnas vara låg, torde det vara tillräckligt med en uppmaning

till den skattskyldige att vid nästa uppbörd rätta till felet.

Brister den skattskyldige i redovisningen för ett något större belopp, bör

han skriftligen avkrävas beloppet att, jämte restavgift, erläggas inom viss

kort tid. Tidsfristen bör icke understiga fem dagar. Som regel bör dock något

längre tid medgivas. Det synes icke påkallat med särskilda föreskrifter

härutinnan i författningstexten. Lägsta belopp som bör föranleda krav —

här skulle kunna diskuteras belopp om förslagsvis mellan tio och femtio

kronor — synes icke heller böra fastställas i författningstexten. Det torde

vara lämpligare att praxis får utvecklas med ledning av anvisningar av

riksskattenämnden. Erlägges icke beloppet inom den angivna tiden, går

ärendet till indrivning efter uppdebitering. Kravet till den skaltskyldige bör

ha formen av ett av taxeringsintendent meddelat fastställelsebeslut.

Befinnes den skattskyldige ha inbetalt för mycket i skatt bör restitution

ske. Jag återkommer till denna fråga senare.

Nästa moment blir att granska i deklarationen uppgivna omsättningsbe
-

s. 305 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 162 år 1959

305

lopp. Befinnes därvid att den skattepliktiga omsättningen uppgivits till felaktigt

belopp, t. ex. på grund av felräkning eller liknande eller genom feltolkning

av gällande bestämmelser, bör — såvida det ej är fråga om mindre

belopp, där rättelse bör kunna ske om ej förr så vid den blivande taxeringen

— den skattskyldige avkrävas mot felaktigheten svarande skattebelopp

att erläggas inom viss tid. Vad förut anförts angående lägsta skattebelopp,

eventuell indrivning och form för kravet synes kunna gälla också här.

Underlåter skattskyldig avgiva deklaration, bör han avfordras sådan. Med

ledning av avgiven deklaration har taxeringsintendenten därefter att fastställa

skatten och avkräva den skattskyldige densamma.

Deklarerar den skattskyldige icke trots anmaning måste — såvida ej genom

taxeringsrevision säkrare underlag för beskattningen kan erhållas —- en skönsmässig uppskattning göras av den skattepliktiga omsättningen och

skatten fastställas med ledning därav. Detsamma gäller om avgiven deklaration

befinnes otillförlitlig och underlag för en godtagbar uppskattning ej på

annat sätt kan erhållas. Vid denna skönsmässiga uppskattning bör samma

regler gälla som vid s. k. skönsmässig taxering enligt 21 § taxeringsförordningen.

Förfaringssättet blir i övrigt detsamma som tidigare angivits.

Skulle i något fall inträffa att den skattskyldige väl inbetalar preliminärskatt

men underlåter att deklarera, får även här taxeringsintendenten söka

uppskatta den skattepliktiga omsättningen och med ledning därav fastställa

härå belöpande skatt, överstiger denna det inbetalda beloppet, får mellanskillnaden

avkrävas den skattskyldige och, om betalning ej sker, uppdebiteras

och indrivas.

Jag övergår härefter till de kontrollåtgärder av mera allmän karaktär i

form av taxeringsrevision o. dyl. som skall ankomma på länsstyrelsen. I

samband därmed torde få behandlas de kontrollmöjligheter som erfordras

beträffande den allmänna varuskatten. Föreskrifterna i dessa ämnen synes

i huvudsak kunna utformas med ledning av motsvarande bestämmelser i

taxeringsförordningen. Bestämmelserna om kontrollmöjligheterna kommer

självfallet att gälla icke blott granskningsarbetet i länsstyrelserna utan även

i viss utsträckning taxeringsnämndernas verksamhet.

Det bör åligga den skattskyldige att liksom vid den direkta beskattningen

_ se 31 § 2 mom. taxeringsförordningen — tillliandagå med kompletterande

uppgifter. Sådana uppgifter kan med hänsyn till deklarationsblankettens

utformning inte upptagas på blanketten utan kan lämpligen meddelas muntligen

eller i brev till länsstyrelsen. — I anslutning till vad som stadgas i 39 §

taxeringsförordningen bör myndigheterna äga infordra kontrolluppgifter

från andra näringsidkare i fråga om köp och försäljningar.

Bestämmelserna i 20 § taxeringsförordningen om skyldighet att föra räkenskaper

och anteckningar in. m. hör kunna i huvudsak överföras till förordningen

om allmän varuskatt. Enligt det författningsutkast, som kommittén

utarbetat, skulle länsstyrelserna — liksom kontrollstyrelsen i fråga om

punktskatterna — äga meddela närmare föreskrifter rörande ordnande av

20 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 162

s. 306 Kontrollera mot PDF

306

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

skattskyldigs räkenskaper. Detta förslag har föranlett erinringar i några

remissyttranden. De därvid anförda betänkligheterna synes icke kunna frånkännas

fog. Vid den allmänna varuskatten rör det sig inte, såsom beträffande

punktskatterna, om ett begränsat beskattningsområde, som alltså

skall särredovisas, utan den allmänna varuskatten lägges i regel på omsättningen

i dess helhet. Den av kommittén föreslagna befogenheten att meddela

föreskrifter skulle därför ofta nog komma att avse bokföringen i dess

helhet. I fråga om den direkta beskattningen har det icke ansetts böra ifrågakomma

att ge myndigheterna så långt gående befogenheter. Förordningen

om allmän varuskatt bör därför i enlighet med vad nyss förordats innehålla

endast en generell erinran om anteckningsskyldigheten efter förebild av 20 §

taxeringsförordningen. Det sagda utesluter inte, att råd och anvisningar rörande

bokföringen kan meddelas av riksskattenämnden eller i förekommande

fall av länsstyrelsen. Vidare bör nämnas att det självfallet icke bör

föreligga något hinder för taxeringsintendent eller granskningsman att vid

taxeringsrevision ge enskild skattskyldig råd beträffande förandet av dennes

räkenskaper.

Vad i 56—58 §§ taxeringsförordningen stadgas om taxeringsrevision bör

med få jämkningar kunna tillämpas på varuskattekontrollen. Enligt 56 §

taxeringsförordningen är ändamålet med taxeringsrevision bl. a. att bereda

beskattningsmyndighet upplysning till ledning vid beslut om taxering eller

eftertaxering. Denna bestämmelse bör beträffande den allmänna varuskatten

kompletteras med en föreskrift av innebörd, att taxeringsrevision skall

kunna verkställas för att bereda taxeringsintendent upplysning till ledning

vid beslut under löpande beskattningsår om påförande av skatt. -— I sammanhanget

bör erinras om föreskriften i 57 § 1 mom. taxeringsförordningen,

enligt vilken beslut om taxeringsrevision alltid skall fattas av taxeringsintendenten

i länet, en föreskrift som enligt min mening även bör gälla den

allmänna varuskatten.

På sätt kommittén föreslagit i sitt författningsutkast bör granskningsman

äga erhålla tillträde till lokaler och utrymmen, som användes i den

skattskyldiges verksamhet. Det skulle kunna ifrågasättas att kräva särskilt

beslut härom av taxeringsintendenten i länet. Detta synes dock ej vara

nödvändigt. Det får förutsättas att rätten till dylik inspektion kommer att

utnyttjas med urskillning. Vid den granskning av varulager, som granskningsman

kan finna erforderlig, bör det åligga den skattskyldige att lämna

nödigt biträde. Detsamma gäller granskning av räkenskapshandlingarna.

Vid planläggning av taxeringsrevisioner för den allmänna varuskatten

bör eftersträvas att företa sådana revisioner samtidigt med taxeringsrevision

för direkt skatt. Ett av de skäl som vid remissbehandlingen oftast åberopats

till förmån för att anlita länsstyrelserna som beskattningsmyndigheter

har varit att de skattskyldiga inte skulle behöva betungas med kontrollbesök

vid skilda tidpunkter för allmän varuskatt och för direkta skatter.

Enligt min mening är det självklart att de sålunda uttalade önskemålen

iakttas så långt möjligt.

s. 307 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

307

Vid sidan av den planmässiga kontroll, som i princip skall omfatta alla

skattskyldiga, bör kontrollåtgärderna särskilt inriktas på sådana områden

där skatteundandragande skulle kunna befaras. Av vikt är bl. a. att kontrollera

vissa grupper av ambulerande försäljare, så att dessa inte gynnas

i konkurrensen med den reguljära handeln. Härvidlag bör upplysningar

kunna erhållas t. ex. från polismyndigheterna och från dem som förser ifrågavarande

försäljare med varor.

I den tidigare omnämnda förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning

har införts bestämmelser om skyldighet för skattskyldig

att tillhandahålla prov och beskrivning å skattepliktig eller i verksamheten

brukad vara. För kontrollen av den allmänna varuskatten torde

företeende av särskilda prov å varor icke vara erforderligt. Skyldighet att

lämna beskrivning å viss vara inrymmes i den allmänna skyldighet att efter

anmaning lämna uppgifter som enligt vad tidigare framhållits bör åvila

envar skattskyldig.

I 46 § taxeringsförordningen finnes bestämmelser om uppgiftsskyldighet

för statliga verk m. m. Enahanda skyldighet bör föreligga beträffande den

allmänna varuskatten.

Vid varuskattekontrollen bör slutligen i tillämpliga delar gälla bestämmelserna

i 47 § taxeringsförordningen om skyldighet att deklarera för annan

m. m., i 49 § om skyldighet att lämna uppgifter jämväl för tidigare år,

i 50 § om rätt att taga del av deklarationshandlingar m. m. samt i 51—55 §§

om anmaningsrätt m. m. De begränsningar i rätten att utfärda anmaning

som härigenom kommer att gälla innebär bl. a., att vid granskningsarbetet

inom länsstyrelserna formella anmaningar endast kan utfärdas av taxeringsintendent,

såvida fråga ej är om taxeringsrevision. Detta bör naturligtvis

ej hindra personalen på länsstyrelserna att vid skatteutredningar från

skattskyldiga och andra formlöst inhämta kompletterande upplysningar och

liknande.

Av vad förut anförts framgår, att taxeringsintendent förutsättes skola

äga att under det löpande granskningsarbetet i förekommande fall påföra

skattskyldig preliminär varuskatt, där skatt ej alls erlagts, eller preliminär

varuskatt utöver erlagd sådan skatt.

Framkommer under det fortsatta förberedande granskningsarbetet nya

omständigheter som ger vid handen, alt preliminär varuskatt bör utgå med

annat belopp än meddelat fastställclsebeslut utvisar, bör taxeringsintendenten

äga möjlighet att vidtaga rättelse genom att meddela nytt beslut i ärendet.

Skall ytterligare preliminär varuskatt påföras, bör så ske genom fastställelsebeslut

å tilläggsbeloppet. Skall skatten utgå med lägre belopp än det

tidigare beslutet utvisar, bör taxeringsintendenten besluta om nedsättning

av det fastställda beloppet, varefter avkortning eller restitution får ske av

skillnadsbeloppet.

De beslut som i enlighet härmed ankommer på taxeringsintendent — de

avses i regel skola meddelas av föreståndaren för varuskattekontoret — är

s. 308 Kontrollera mot PDF

308

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

delvis av samma karaktär som de preliminära beslut vilka konlrollstyrelsen

skall fatta enligt förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning

och vilka beslut icke skall kunna överklagas. Till skillnad från vad där

förordats skall emellertid slutlig reglering av den allmänna varuskatten, såsom

tidigare nämnts, ske först i samband med taxering som avser helt

beskattningsår. I detta hänseende föreligger beröringspunkter med den

debitering av preliminär B-skatt som sker enligt uppbördsförordningen.

Liksom fallet är med sådana debiteringsbeslut synes det erforderligt, att

den skattskyldige erhåller rätt att anföra besvär över nu ifrågavarande

beslut av taxeringsintendent. Som besvärsinstans kan tänkas antingen prövningsnämnden

eller länsstyrelsen. Mot att anlita prövningsnämnden för denna

uPPgift talar närmast, att beslutet i ärendet kan fördröjas genom att

nämnden sammanträder endast med vissa mellanrum. Med hänsyn härtill

förordar jag, att länsstyrelsen skall vara besvärsmyndighet i nu avsedda

fall. överensstämmelse vinnes därmed också med de regler som gäller beträffande

preliminär skatt enligt uppbördsförordningen.

I länsstyrelsernas arbetsordningar bör angivas, hur länsstyrelsen skall

vara sammansatt, då länsstyrelsen beslutar i dessa besvärsärenden. Lämpligast

synes vara, att besluten fattas på länsstyrelsens vägnar av landskamreraren

efter föredragning av chefen för kameralsektionen eller föreståndaren

för prövningsnämndens kansli.

över länsstyrelsens beslut rörande preliminär varuskatt bör liksom beträffande

preliminär skatt enligt uppbördsförordningen vidare klagan ej

få föras.

Uppbörd m. m.

För omsättningsskatten gällde i huvudsak följande uppbördssystem. Under

löpande beskattningsår erlades skatten månadsvis i efterskott. Skatten

inbetalades över postgiro till vederbörande länsstyrelse, där erforderliga bokföringsåtgärder

vidtogs. Efter beskattningsårets utgång verkställdes taxering

och debitering av den på hela beskattningsåret belöpande skatten. Den

slutliga skatten jämfördes därefter med vad som erlagts under året. Hade

den skattskyldige erlagt för mycket under beskattningsåret, erhöll han restitution

på det överskjutande beloppet. Befanns det däremot, att han betalat

för litet, utfärdades debetsedel å det felande beloppet. Detta skulle sedan

inbetalas under särskild uppbördstermin.

I sina huvuddrag överensstämde alltså detta uppbördssystem med det

system som numera tillämpas i fråga om den vanliga inkomstskatten. Uppbörden

av en allmän varuskatt synes i princip kunna ske på liknande sätt.

Den varuskatt som skall betalas under det löpande året bör sålunda vara

endast preliminär (preliminär allmän varuskatt) i avbidan på taxering och

slutligt fastställande av skatten (slutlig allmän varuskatt). Befinnes därvid

den preliminära skatten understiga den slutliga, har skattskyldig att erlägga

resterande belopp i form av kvarstående allmän varuskatt. Har den skatt
-

s. 309 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

309

skyldige inbetalat preliminär skatt med belopp överstigande den slutliga

skatten, skall det ankomma på länsstyrelsen att återbetala sålunda uppkommen

överskjutande preliminär skatt.

Den preliminära varuskatten bör i regel bestämmas per redovisningsperiod

om två månader. Kommittén har för sin del föreslagit att

första redovisningsperioden skulle omfatta februari oeh mars månader och

sista perioden sålunda december och januari månader. Tillräckliga skäl att

på denna punkt frångå den ordning som tillämpas i fråga om den vanliga

källskatten torde emellertid icke föreligga. Jag förordar sålunda att första

redovisningsperioden får omfatta januari och februari månader, andra perioden

mars och april månader o. s. v.

Sex redovisningsperioder under ett kalenderår bör alltså gälla som huvudregel.

Länsstyrelsen bör dock ha möjlighet medgiva skattskyldiga med

låg skattepliktig omsättning att redovisa skatten endast en gång om året.

Under omsättningsskattens tid kunde länsstyrelsen medgiva redovisning per

år, om den skattepliktiga omsättningen kunde antagas icke överstiga 3 000

kronor, motsvarande en skatt av 150 kronor. Någon dylik i författningen

fastställd bestämd gräns synes icke erforderlig. Med skäligt beaktande av

skattens storlek, vederbörandes solvens och andra liknande omständigheter

bör länsstyrelsen här ha viss frihet. Om anledning därtill uppkommer, kan

riksskattenämnden utfärda anvisningar i ämnet.

Det kunde ifrågasättas att man beträffande skattskyldig, som brister i sin

redovisningsskyldighet, borde ha möjlighet att föreskriva månatlig redovisningsskyldighet.

Med hänsyn till inbetalningssystemet är detta dock mindre

lämpligt. Åtgärder för att komma till rätta med sådan skattskyldig bör kunna

vidtagas på annat sätt, närmast genom effektivisering av indrivningen.

Slutlig skatt kommer att beräknas på den på beskattningsåret belöpande

skattepliktiga omsättningen. Vid avräkningen mellan preliminär och slutlig

skatt skall hänsyn tagas till den preliminära skatt, som inbetalats för de

redovisningsperioder som beskattningsåret omfattar. Har skattskyldig brutet

räkenskapsår och omfattar till följd därav redovisningsperiod delar av

två räkenskapsår, måste på vardera delen belöpande skatt redovisas för sig.

På varje redovisningsperiod belöpande skatt bör förfalla till betalning

inom viss kort tid därefter. Enligt uppbördsförordningen skall skatt inbetalas

under särskilda uppbördsterminer under tiden 6—13 i månaderna

mars, maj, juli, september, november och januari, dock att för arbetsgivare

den 18 i uppbördsmånaden i allmänhet gäller som sista inbetalningsdag. Enligt

kommittéförslaget skulle inbetalning av skatt ske inom 20 dagar efter

utgången av redovisningsperioden.

Det lämpligaste synes vara att beträffande varuskatten följa reglerna för

källskatteuppbörden ocli som senaste förfallodag för den preliminära varuskatten

fastställa den 18 i månaden närmast efter utgången av varje redovisningsperiod.

Delta innebär sålunda, att varuskatten skall inbetalas senast

den 18 mars för redovisningsperioden januari—februari, senast den 18 maj

s. 310 Kontrollera mot PDF

310

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

för mars—april o. s. v. Har skattskyldig fått redovisningsperioden förlängd

till helt år, skall varuskatten för hela räkenskapsåret inbetalas senast den

18 i kalendermånaden efter den, då räkenskapsåret utgår.

Enligt 53 § 3 mom. uppbördsförordningen äger Kungl. Maj:t eller, efter

Kungl. Maj:ts medgivande, generalpoststyrelsen medgiva, att viss arbetsgivare

eller viss grupp av arbetsgivare må utan att erlägga restavgift inbetala

arbetstagares skatt efter eljest föreskriven förfallotid. Det synes lämpligt

att på liknande sätt ge Kungl. Maj :t möjlighet att medge viss skattskyldig

eller viss grupp av skattskyldiga med speciella redovisningssvårigheter

någon kortare tids betalningsuppskov utan påföljd av restavgift.

Beträffande själva skatteinbetalningen är det naturligtvis angeläget

att denna sker så rationellt som möjligt. Inbetalningssystemet synes

kunna ordnas på följande sätt. De skattskyldiga tillställes i förväg iordningställda,

kombinerade deklarationsblanketter och postgiroinbetalningskort

(inbetalningskort, där den för betalningsmottagaren avsedda delen tillika

utgör deklaration). Skatten inbetalas eller gireras till ett för hela riket centralt

postgirokonto för varuskatt. Bokföringen får sedan ombesörjas av

postgirokonloret med hjälp av hålkortsmaskiner. Efter varje redovisningsperiod

översänder postgirokontoret inkomna deklarationer till länsstyrelserna

och redovisar därjämte för influtna skattebelopp. — Ett utkast till formulär

till deklarationsblankett med inbetalningskort, avsedd att tillämpas

beträffande flertalet skattskyldiga, torde såsom Bilaga 3 få fogas till statsrådsprotokollet.

Jag har tidigare angivit, att det bör åligga länsstyrelsen att till ledning

för taxeringen och med hjälp av upplagt plåtregister skriva ut stommar till

särskild varuskattelängd. I denna längd införes skattepliktig omsättning

enligt taxeringsnämndernas beslut. I enlighet med för inkomsttaxeringen

gällande regler bör efter grundnoteringar av taxeringsnämnderna

längdföringen ombesörjas av länsstyrelsen beträffande de särskilda taxeringsnämnderna

för juridiska personer och av de lokala skattemyndigheterna

beträffande övriga särskilda nämnder. Sedan längderna färdigställts

verkställes uträkning av den slutliga varuskatten samt avräkning mellan slutlig

och preliminär skatt. Även skatt som erlägges eller uppdebiteras efter sista

inbetalningsdagen, i flertalet fall den 18 januari, bör medtagas så länge

detta är möjligt. Av praktiska skäl bör i regel uppdebitering av preliminär

varuskatt icke ifrågakomma efter det taxeringsnämnderna påbörjat sitt arbete.

Framkommer senare, t. ex. vid taxeringsrevision, att skatt erlagts med

för lågt belopp, får denna uttagas i form av kvarstående varuskatt efter slutförd

taxering, såvida det inte av särskilda skäl befinnes erforderligt att

skatten indrives snabbare. Befinnes åter under granskningsarbetet på länsstyrelsen,

eventuellt efter påpekande av den skattskyldige, att preliminär

skatt inbetalats med för högt belopp, bör på motsvarande sätt skatterestitution

kunna ske intill dess arbetet med varuskattetaxeringen påbörjas, så
-

s. 311 Kontrollera mot PDF

311

Knngl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

vida ej särskilda skäl kan åberopas för senare utbetalning. — Närmare föreskrifter

torde få meddelas i administrativ ordning.

På samma sätt som vid tillämpning av bestämmelserna i uppbördsförordningen

om debitering av slutlig skatt bör man vid debiteringen av den slutliga

varuskatten beakta av prövningsnämnden beslutade ändringar i åsatta

taxeringar så länge detta är möjligt. Med hänsyn till den tidpunkt, då enligt

vad jag i det följande förordar debetsedlarna senast skall sändas ut, torde

taxeringsbeslut av prövningsnämnden intill den 1 december under taxeringsåret

kunna beaktas. Som slutlig varuskatt bör sålunda betecknas sådan allmän

varuskatt, som debiteras på grund av taxeringsbeslut senast den 30

november under taxeringsåret. Om på grund av senare meddelade taxeringsbeslut

ytterligare skatt bör påföras, får sådan skatt uttagas i form av tillkommande

allmän varuskatt. På samma sätt som i fråga om de direkta skatterna

bör vidare allmän varuskatt, som påföres på grund av eftertaxering

eller beslut om ändrad debitering, uttagas som tillkommande allmän varuskatt.

Vid avräkning mellan slutlig och preliminär skatt tillgodoföres varje skattskyldig,

förutom inbetalad preliminär varuskatt, i förekommande fall uppdebiterad

sådan skatt.

Överstiger den slutliga skatten den preliminära, skall, såsom tidigare

nämnts, det överskjutande beloppet påföras den skattskyldige i form av

kvarstående varuskatt. Kvarstående varuskatt, som icke uppgår till 10 kronor,

bör dock icke påföras.

Om å andra sidan den preliminära skatten överstiger den slutliga, uppkommer

överskjutande preliminär skatt, som skall tillgodoföras den skattskyldige.

Enligt uppbördsförordningen kan ränta å kvarstående skatt, resp. å överskjutande

preliminär skatt ifrågakomma. Räntereglerna tillkom på sin tid

närmast för att stimulera skattskyldiga med preliminär B-skatt, vilkas möjligheter

att själva reglera den preliminära skattens storlek är betydande,

att undvika stora kvarskattebelopp. Anledning föreligger icke att i fråga om

varuskatten införa samma eller liknande regler.

Den kvarstående skatten bör upptagas å särskild debetsedel. Närmare föreskrifter

om kvarskatteuppbörden synes böra meddelas i administrativ

ordning.

Kvarskatten bör erläggas senast å viss bestämd dag utan uppdelning på

uppbördsterminer. Om man utgår från att taxeringarna bör vara införda i

varuskattelängderna senast vid juli månads utgång, bör debiteringsarbetet

kunna vara slutfört senast i början av oktober månad och senaste inbetalningsdag

för kvarskatten skulle då kunna förläggas till slutet av samma

månad eller början av november månad. Jag föreslår emellertid med hänsyn

till att de skattskyldigas likviditet kan antagas vara bättre efter julhandeln,

att den kvarstående varuskatten skall förfalla till betalning den 18 januari

året efter taxeringsåret. Debetsedlarna bör med hänsyn härtill utsändas till

de skattskyldiga senast den 15 december under taxeringsåret, d. v. s. vid

s. 312 Kontrollera mot PDF

312

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

samma tidpunkt som enligt uppbördsförordningen gäller för utsändande av

debetsedlarna å slutlig skatt.

I detta sammanhang bör ställning också tagas till lrågan om arbetet med

debitering av slutlig och kvarstående skatt m. m. skall utföras av de lokala

skattemyndigheterna eller av länsstyrelserna. En förläggning till de lokala

skattemyndigheterna kunde vara motiverad då dessa myndigheter redan

har hand om debiteringsarbetet med de direkta skatterna. De lokala skattemyndigheternas

arbetsbörda är å andra sidan vid denna tidpunkt stor. Med

hänsyn härtill och då fortsatt kontrollarbete kan förekomma beträffande

den preliminära skatten, medförande ändringar av i längden införda uppgifter,

torde det vara lämpligast att ansvaret för debiteringsarbetet åvilar

länsstyrelserna. Dessa myndigheter bör härvid äga påkalla medverkan från

postverkets sida.

Det bör ankomma på länsstyrelsen att utfärda debetsedel å tillkommande

skatt med fastställande från fall till fall av särskild förfallodag, därvid självfallet

får beaktas att den skattskyldige erhåller skälig tid för skatteinbetalningen.

År det fråga om för den enskilde skattskyldige relativt sett särskilt

stora skattebelopp, bör uppdelning kunna ske på flera förfallodagar.

Enligt uppbördsförordningen kan skattskyldig under vissa förutsättningar

få anstånd med inbetalning av skatt. Bestämmelserna,

som återfinnes i 48—51 §§ uppbördsförordningen, innebär i huvudsak följande.

Skattskyldig, vars skattebetalningsförmåga på grund av arbetslöshet

eller sjukdom eller eljest oförvållat blivit nedsatt, kan erhålla anstånd med

erläggande av preliminär B-skatt, kvarstående skatt eller tillkommande

skatt. Anståndet kan avse hela den under uppbördstermin förfallande

skatten eller del därav. Anstånd kan medges med erläggande av skatt som

förfaller till betalning under högst två av de uppbördsterminer, vilka

utlöper närmast efter det ansökan om anstånd gjorts. Vidare kan skattskyldig,

som anfört besvär över beskattningsnämnds eller skattedomstols

beslut rörande taxering, under vissa villkor beviljas anstånd med inbetalning

av skatt på grund av taxeringen. Anmärkas kan att en utredning nyligen

tillsatts med uppgift att undersöka förutsättningarna för att vidga

anståndsmöjligheterna i sistnämnda fall.

Vissa möjligheter att medge anstånd med erläggande av varuskatt bör

jämväl finnas, även om — i varje fall beträffande varuskatt, om vars storlek

tvist icke råder — behovet härav icke kan vara lika starkt som beträffande

de direkta skatterna.

Det synes lämpligt att utforma anståndsreglerna med ledning av bestämmelserna

i uppbördsförordningen.

Skattskyldig, vars skattebetalningsförmåga på grund av sjukdom eller

eljest oförvållat blivit nedsatt, bör sålunda kunna få anstånd med erläggande

av allmän varuskatt som påförts som kvarstående eller tillkommande

skatt. Då till skillnad mot de direkta skatterna i princip fråga här är om

en övervältringsskatt, som — oavsett den skattskyldiges ekonomi i övrigt —

s. 313 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1969

313

borde finnas disponibel för inbetalning, torde, såsom nyss angivits, behovet

av anstånd icke vara lika angeläget som beträffande inkomstskatten. Det

synes därför finnas anledning att här iakttaga något större restriktivitet än

vid anstånd enligt uppbördsförordningen och anstånd bör i allmänhet endast

medgivas om särskilt ömmande omständigheter föreligger. Något behov att

kunna medge anstånd med preliminär varuskatt synes icke föreligga.

Anståndet bör avse den skatt, som skall erläggas vid närmast infallande

betalningstillfälle. Anståndet bör vidare kunna avse antingen hela skattebeloppet

eller del därav. Anståndstiden bör begränsas till längst ett år efter

utgången av den månad, varunder förfallodagen inträffar.

Lika med bestämmelserna i 48 § 3 mom. uppbördsförordningen bör anståndsbeslutet

kunna omprövas, om den skattskyldiges ekonomiska förhållanden

undergått väsentlig förbättring, sedan anståndet beviljades.

I likhet med vad som gäller enligt uppbördsförordningen bör skattskyldig,

som anfört besvär över taxeringsnämnds eller prövningsnämnds beslut rörande

taxering till varuskatt eller över kammarrättens utslag i sådana mål,

på vissa villkor kunna få anstånd med inbetalning av skatt på grund avtaxeringen.

De ändrade regler om anstånd i här åsyftade fall, som kan bli

resultatet av den nyssnämnda utredningen, bör givetvis även gälla den allmänna

varuskatten.

Anståndstiden enligt 49 § 1 mom. tredje stycket uppbördsförordningen

— två månader från det beslut meddelats eller utslag fallit — bör gälla även

här.

Behov av särskilda anståndsregler vid eventuella feldebiteringar motsvarande

49 § 3 mom. uppbördsförordningen synes ej föreligga.

Beslut om anstånd bör efter framställning meddelas av vederbörande

länsstyrelse. Bestämmelserna i 51 § uppbördsförordningen om att skatt

under anståndstiden inte får indrivas m. m. kan direkt tillämpas även på

varuskatten.

Uppbördsförordningens bestämmelser om indrivning av restförd

skatt, avkortning och avskrivning, restitution samt

efterkrav och preskription torde i huvudsak kunna göras tilllämpliga

även på allmän varuskatt. Vissa speciella frågor i detta sammanhang

behandlas närmare i det följande i samband med att en detaljmotivering

lämnas till de olika författningsrummen i den föreslagna förordningen

om allmän varuskatt.

Vid införandet av en allmän varuskatt uppkommer även fråga om statsverkets

fordran på sådan skatt bör förenas med förmånsrät t. Direkta

skatter samt allmänna avgifter som uppbäres i samband med dessa skatter

åtnjuter i regel förmånsrätt. Huvudstadgandet härom är numera 17 kap.

12 § handelsbalken. Vidare skall, enligt beslut av innevarande riksdag, förmånsrätt

gälla även indirekt skatt eller annan avgift, varå förordningen om

förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning skall vara tillämplig.

Enligt min mening talar starka skäl för alt också den allmänna varuskatten

förenas med förmånsrätt. Detta bar även föreslagits av kommittén, vars

s. 314 Kontrollera mot PDF

314

Kungl. Maj.ls proposition nr 162 år 1959

uttalande liärutinnan biträtts av det övervägande antalet av de remissinstanser

som behandlat frågan. Jag är emellertid för närvarande icke beredd

att framlägga förslag om förmånsrätt för allmän varuskatt. Förslag härom

torde lämpligen kunna föreläggas 1960 års riksdag. Några nämnvärda olägenheter

av ett sådant kortare uppskov med införandet av förmånsrätt för

varuskatten torde icke behöva uppkomma.

Centralt organ

Under omsättningsskattens tid fanns en för hela riket gemensam nämnd

(centrala omsättningsskattenämnden) med uppgift att dels efter framställning

från skattskyldig eller när anledning därtill eljest uppkom meddela

bindande förklaring beträffande frågan, huruvida viss vara eller visst slag

av varor skulle i beskattningshänseende hänföras till butikshandelsvaror eller

ej, samt beträffande frågan, huruvida viss vara var att hänföra till vissa

icke skattepliktiga varuslag, dels avge yttranden till kammarrätten eller

länsstyrelserna i ärenden rörande allmän omsättningsskatt, dels ock till

Kungl. Maj :t avge förslag till föreskrifter rörande tillämpningen av omsättningsskatteförordningen.

Av nämnden meddelade förklaringar var bindande för såväl skattskyldiga

i allmänhet som för myndigheterna. Nämndens beslut i dessa frågor kunde

icke överklagas.

På motsvarande sätt har på uppbördsväsendets område centrala uppbördsnämnden

att dels meddela bindande förklaring beträffande frågor om sättet

för uttagande av preliminär skatt samt om verkställande av skatteavdrag,

dels lämna anvisningar i frågor rörande uppbördsförfarandet, dels avge yttranden

till länsstyrelse eller lokal skattemyndighet i ärenden rörande uppbörd

av skatt, dels ock till Kungl. Maj :t avge förslag till föreskrifter rörande

tillämpningen av uppbördsförordningen. Av nämnden meddelade förklaringar

är bindande för såväl skattskyldiga och arbetsgivare i allmänhet som

för myndigheterna. Nämndens beslut kan icke överklagas.

På taxeringsväsendets område finns riksskattenämnden med uppgift att

genom rådgivande och vägledande verksamhet främja en riktig och enhetlig

tillämpning av taxeringsförordningen ävensom av de skatteförfattningar,

enligt vilka taxering verkställes på sätt i taxeringsförordningen sägs. Enligt

en särskild förordning den 1 juni 1951 må riksskattenämnden, därest sådant

för någon finnes vara av synnerlig vikt, efter ansökan lämna besked på

förhand (förhandsbesked) angående viss fråga, som avser sökandens taxering

till kommunal inkomstskatt, statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt

in. m. Riksskattenämndens beslut rörande meddelade förhandsbesked

kan överklagas hos regeringsrätten. Av nämnden meddelade lagakraftvunna

förhandsbesked skall lända till efterrättelse vid taxering, som med beskedet

avses, om och i den mån den, på vilkens begäran förhandsbeskedet meddelats,

därom framställer yrkande.

I förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning finnes intagna

bestämmelser om förhandsbesked. På ansökan av den som driver

eller ämnar driva verksamhet, i vilken skattskyldighet ifrågakommer, skall

s. 315 Kontrollera mot PDF

315

Kangl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

sålunda beskattningsmyndigheten, därest tillgänglig utredning det medgiver,

meddela förhandsbesked bl. a. huruvida viss vara är skattepliktig. Beskedet

skall utfärdas för sökanden och gälla för beskattningsperiod, som

ännu icke utgått, eller senare period, dock att beskedet icke må avse längre

tid än ett år. Beslut om meddelat förhandsbesked skall kunna överklagas i

kammarrätten. Förhandsbesked, som vunnit laga kraft, skall vara bindande

för statsverket i förhållande till sökanden i den mån denne det yrkar.

För att genomföra den av mig förordade detaljhandelsskatten med länsstyrelserna

som beskattningsmyndigheter erfordras uppenbarligen ett gemensamt

organ med uppgifter liknande dem som på sin tid tillkom centrala

omsättningsskattenämnden. Kommittén har tänkt sig att en särskild central

varuskattenämnd skulle inrättas. Härvid har riksskattenämnden tagits

till förebild. Nämnden skulle sålunda meddela förhandsbesked i frågor

huruvida eller på vad sätt varuskatt skulle erläggas. Vid remissbehandlingen

har den föreslagna anordningen i allmänhet godtagits. I några yttranden

föreslås emellertid att de gemensamma uppgifterna i stället skulle

anförtros riksskattenämnden, varvid en utbyggnad skulle ske av dennas

organisation.

Innan ställning kan tas till frågan om den lämpliga organisationen för

det gemensamma organet, bör det klarläggas vilka uppgifter detta organ

skall få. Uppenbart är att det gemensamma organet, liksom gäller riksskattenämnden

på inkomst- och förmögenhetsbeskattningens område, bör utöva

en allmänt rådgivande och vägledande verksamhet för att främja en riktig

och enhetlig tillämpning av varuskatteförordningen. Vidare bör ske en samordning

av skattekontrollen. Organet bör följa utvecklingen med uppmärksamhet

och avgiva därav betingade förslag. Det bör också vara remissinstans

i frågor rörande allmän varuskatt. Därjämte erfordras —- och detta blir måhända

den viktigaste uppgiften — att myndigheter och skattskyldiga snabbt

kan få auktoritativa besked i varuskattefrågor.

För sådana besked är två olika former tänkbara. De kan lämnas såsom

bindande förklaringar på sätt skedde vid tillämpning av omsättningsskatteförordningen

eller också genom förhandsbesked av det slag, som nu meddelas

av riksskattenämnden på den direkta beskattningens område. Den

väsentliga skillnaden mellan nämnda två former är den, att medan av

centrala omsättningsskattenämnden avgiven förklaring kunde lämnas inte

bara på ansökan av skattskyldig utan även när anledning därtill eljest uppkom

och därefter ägde generell giltighet, förhandsbesked av riksskattenämnden

kan meddelas endast på ansökan av skallskyldig och endast gäller,

om det åberopas av den skattskyldige. En annan skillnad består däri

att omsättningsskattenämndens förklaringar icke kunde överklagas medan

däremot, såsom tidigare nämnts, ett av riksskattenämnden meddelat förhandsbesked

genom besvär kan underställas regeringsrättens prövning.

De situationer, i vilka ett auktoritativt besked erfordras, torde ofta nog

ha beröringspunkter med dem, i vilka riksskattenämnden meddelar förhandsbesked

rörande den direkta beskattningen. Om en ny verksamhet

s. 316 Kontrollera mot PDF

316

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

upptages, har rörelseidkaren ett berättigat intresse av att på förhand kunna

veta huruvida skatt skall erläggas i denna verksamhet eller inte. Ett likartat

intresse kan föreligga, när det är fråga om enstaka större transaktioner.

Självfallet kan även en fråga om en vara är skattepliktig eller ej ha

särskild betydelse för en enskild skattskyldig. I fråga om de punktskatter

som uppbäres av kontrollstyrelsen blir näringsidkarna enligt den förut

nämnda förordningen hänvisade att söka förhandsbesked i sådana spörsmål.

Erfarenheterna från den allmänna omsättningsskattens tid pekar emellertid

på att en möjlighet att erhålla bindande förhandsbesked inte är tillräcklig.

Det rör sig vid en allmän varuskatt inte om ett fåtal skattepliktiga

varuslag såsom fallet är med punktskatterna. Skatteplikten omfattar tvärtom

i princip alla varor, låt vara med vissa undantag, och dessutom olika

slags tjänster. Härtill kommer att antalet redovisningspliktiga näringsidkare

är mycket stort — i detta avseende har den nu föreslagna varuskatteförordningen

vissa beröringspunkter med uppbördsförordningens regler om

arbetsgivarnas medverkan i uppbörden. Slutligen är skattens fastställande

och uppbörd förlagd till lokala myndigheter.

Genom förhandsbesked kan endast avgöras hur ett enskilt fall skall bedömas,

och det dröjer någon tid innan beskedet vinner laga kraft. Om det

uppkommer en fråga, som berör ett stort antal skattskyldiga i olika delar

av landet, t. ex. om viss standardvara är skattepliktig eller ej, erfordras

uppenbarligen att besked kan ges i andra former, alltså utan att avvakta

initiativ av enskild skattskyldig, och med generell och omedelbar verkan.

I dylika situationer synes det erforderligt att kunna erhålla bindande förklaringar

av den art som på sin tid lämnades av centrala omsättningsskattenämnden

i omsättningsskattefrågor och nu meddelas av centrala uppbördsnämnden

i uppbördsfrågor rörande direkt skatt. Dessa förklaringar blir

som nämnts av generell, icke överklagbar natur och kan sägas komplettera

lagstiftningen. Delvis får de samma karaktär som de anvisningar rörande

tolkningen av författningarna rörande direkt skatt som meddelas av riksskattenämnden.

Erhåller det centrala organet befogenhet att meddela sådana bindande

förklaringar, minskas behovet av att kunna erhålla förhandsbesked. Enligt

min mening kan emellertid denna form för besked inte undvaras vid en allmän

varuskatt. De bindande förklaringarna lämpar sig i allmänhet inte för

att avgöra frågor som i främsta rummet angår en enskild skattskyldig.

Beskedet innebär då ett ställningstagande till dennes framtida taxering till

allmän varuskatt. Liksom gäller taxeringen till inkomstskatt bör i dylikt

fall beslutet ges i form av ett förhandsbesked, som kan överklagas av båda

parter. Eljest skulle instansordningen för mål om allmän varuskatt åsidosättas

i en icke önskvärd omfattning, och regeringsrätten skulle knappast

kunna fullgöra sin uppgift att vara prejudikatinstans i sådana mål.

Av dessa skäl har jag kommit till den uppfattningen att auktoritativa besked

bör kunna ges både i form av förhandsbesked och såsom bindande förklaringar.

Den sistnämnda formen synes därvid endast böra få användas,

när fråga uppkommer huruvida viss vara eller varugrupp är skattepliktig

s. 317 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

317

eller ej. I övriga fall bör förhandsbesked — eller icke bindande anvisningar

-—- utfärdas. Någon strikt skiljelinje mellan de fall då förhandsbesked eller

bindande förklaring skall lämnas i skattepliktsfrågor synes inte kunna uppdragas

i författningstexten. Av det förut anförda framgår fastmera, att

sådana frågor stundom bör upptagas i ett förhandsbesked men under andra

förhållanden bör bli föremål för en bindande förklaring. Det avgörande

bör i första hand bli om frågan har betydelse närmast för en enskild skattskyldig

och alltså rör dennes taxering eller om ett besked av mera generell

karaktär är påkallat. Bedömningen härav bör ankomma på det centrala

organet självt. Detta bör vara befogat att meddela bindande förklaring i anledning

av en ansökan om förhandsbesked och att i förekommande fall

hänvisa till möjligheten att söka förhandsbesked, när en bindande förklaring

begäres. Jag vill tillfoga, att i fall av tvekan formen av förhandsbesked

bör äga företräde, då denna form av besked innebär ett mindre långt gående

ingrepp i den normala instansordningen.

Beträffande frågor om varor är skattepliktiga eller ej kan dessa, såsom

påpekats av generaltullstyrelsen, bli beroende av varornas klassificering i

tulltaxan och den därtill hörande statistiska varuförteckningen. Självfallet

bör samråd i dylika frågor upptagas med generaltullstyrelsen, när behov

därav uppkommer. Uppenbart är vidare att kammarrätten och regeringsrätten

i dylika frågor äger inhämta yttrande från styrelsen.

Den här verkställda genomgången av det centrala organets uppgifter ger

vid handen att dessa i allt väsentligt sammanfaller med dem som tillkommer

riksskattenämnden i fråga om skatter för inkomst och förmögenhet.

Därav följer också, att arbetet i stort sett kan bedrivas i de former som utbildats

inom riksskattenämnden. Under sådana omständigheter synes mycket

vara att vinna genom att utnyttja den organisation och de erfarenheter

som finnes inom denna nämnd. För alternativet att anförtro riksskattenämnden

uppgiften att vara centralt organ för den allmänna varuskatten

talar vidare det förhållandet, att organisationen för direkt beskattning och

den föreslagna allmänna varuskatten i övrigt blir gemensam. Vidare bör

beaktas, att riksskattenämndens byrå för taxeringskontroll under alla förhållanden

måste ta viss befattning med kontrollen för varuskatt.

Mot tanken att låta riksskattenämnden tjänstgöra som centralt organ i

frågor om allmän varuskatt skulle kunna invändas att nämnden redan har

stor arbetsbelastning och att nämnden inte är sammansatt med tanke på

att tillgodose behovet av särskild sakkunskap i varuskattefrågor. Detta alternativ

förutsätter emellertid helt naturligt, att vissa kompletteringar företages

i nämndens organisation. På sätt framgår av det följande synes dessa

kompletteringar kunna genomföras utan svårigheter.

Jag förordar sålunda, att det skall ankomma på riksskattenämnden att på

varuskattens område fullgöra de uppgifter, som skall åvila det centrala organet.

Uppgifterna i detta hänseende kommer huvudsakligen att bestå i alt

dels när anledning därtill föreligger meddela bindande förklaring, om

viss vara eller varugrupp är skattepliktig eller ej, samt att eljest genom

rådgivande och vägledande verksamhet främja eu riktig och enhetlig till
-

s. 318 Kontrollera mot PDF

318

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

lämpning av varuskatteförordningen, dels ock på ansökan av skattskyldig

meddela förhandsbesked angående viss fråga, som avser sökandens taxering

till allmän varuskatt.

Beträffande förutsättningarna för erhållande av förhandsbesked och de

regler som i övrigt skall tillämpas i fråga om sådant besked synes — med

hänsyn till likheterna i fråga om beskattningsförfarandet mellan den allmänna

varuskatten och den direkta beskattningen — böra gälla i stort sett

detsamma som angående riksskattenämndens förhandsbesked på det direkta

beskattningsområdet. Riksskattenämnden bör alltså kunna från fall till

fall pröva om det med hänsyn till sökandens intresse m. m. är befogat att

förhandsbesked meddelas. I viss anslutning till vad som gäller i fråga om

punktskatterna synes dock vissa uppmjukningar i förutsättningarna för erhållande

av förhandsbesked kunna förordas. Sålunda bör bl. a. förhandsbesked

kunna meddelas med hänsyn till föreliggande prejudikatintresse.

Vid inkomsttaxeringen får ansökan om förhandsbesked icke ingivas senare

än då deklaration senast bör avlämnas. Normalt har skattskyldig att

avge deklaration till varuskatt sex gånger om året. Sista dag för inlämnande

av ansökan om förhandsbesked i mål om allmän varuskatt bör vara

då den sista deklarationen för beskattningsåret (i förekommande fall tillläggsdeklaration)

senast skall avlämnas. I övrigt bör bestämmelserna i förordningen

om rätt att av riksskattenämnden erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor

i tillämpliga delar kunna lända till efterrättelse; dock bör enligt

min mening — åtminstone tills vidare — lämnat förhandsbesked icke

avgiftsbeläggas. För att tillgodose behovet av sekretess i ärenden angående

förhandsbesked erfordras därjämte en komplettering i 17 § sekretesslagen.

Riksskattenämnden består av ordförande och ytterligare sex ledamöter.

En av ledamöterna skall såsom vice ordförande vid förfall för ordföranden

tjänstgöra för denne. Ordföranden skall vara lagfaren. Vice ordföranden och

ytterligare två ledamöter skall vara lagfarna eller ha avlagt examen vid

handelshögskola. De nu nämnda ledamöterna skall tillika vara erfarna

i domarvärv eller i administrativ verksamhet, övriga tre ledamöter skall

utses så att kännedom om förhållandena inom olika områden av förvärvslivet

kommer att förefinnas hos nämnden. För envar ledamot, som skall

vara lagfaren eller ha avlagt examen vid handelshögskola, skall utses en

suppleant samt för övriga ledamöter sammanlagt sex suppleanter. Vad nyss

sagts om ledamöterna skall äga motsvarande tillämpning beträffande suppleanterna.

Den organisatoriska förstärkningen av riksskattenämnden bör i första

hand avse ledamöterna. Då det inte kan förväntas att nämndens ordförande,

vars arbetsbörda redan är stor, skall kunna ta befattning med annat än

de viktigaste frågorna, bör en särskild lagfaren vice ordförande utses att

träda i den nuvarande vice ordförandens ställe i frågor som angår varuskatten.

Han bör vara erfaren i domarvärv eller i administrativ verksamhet.

På honom bör ankomma att i allmänhet leda sammanträdena och att under

ordförandens överinseende sköta på denne ankommande uppgifter i det lö
-

s. 319 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

319

pande arbetet. Med hänsyn till arbetsuppgifternas omfattning torde man få

räkna med att vice ordföranden under en övergångstid måste ägna huvuddelen

av sin arbetskraft åt nämnden. För varuskatteärendena bör utses ytterligare

två ledamöter med erfarenhet från domarvärv eller administrativ

verksamhet. Dessa ledamöter bör vara lagfarna eller hava avlagt examen vid

handelshögskola. Särskilda ledamöter bör utses för att erhålla tillgång till

sakkunskap från näringslivet, särskilt handeln. Tre sådana ledamöter bör

finnas. Suppleanter bör utses efter samma grunder som redan tillämpas

i fråga om riksskattenämnden, d. v. s. en personlig suppleant för vice ordföranden

och en för vardera av de båda andra lagfarna eller handelshögskoleutbildade

ledamöterna. För övriga ledamöter bör finnas sammanlagt

sex suppleanter. Anmärkas kan slutligen att, när ordföranden icke deltager

i nämndens sammanträden, hans personlige suppleant inträder såsom ledamot.

Den här förordade förstärkningen av antalet ledamöter och suppleanter

innebär, att riksskattenämnden vid handläggning av ärenden om allmän

varuskatt kommer att beslå av ordföranden samt sex för dessa ärenden

särskilt utsedda ledamöter, varav en är vice ordförande och förutsättes utföra

en betydande del av de på ordföranden ankommande arbetsuppgifterna.

Självfallet bör det inte möta något hinder att till sådan ledamot eller

suppleant utse någon som redan är ledamot eller suppleant i nämnden.

Riksskattenämndens kansli består för närvarande av två byråer, en kanslibyrå

och en kontrollbyrå, vardera under ledning av en byråchef. Såsom redan

antytts bör den senare byrån ombesörja de gemensamma uppgifterna

på varuskattekontrollens område. En motsvarighet härtill fanns på omsättningsskattens

tid i en hos centrala omsättningsskattenämnden anställd

centralkonsulent. För ändamålet erfordras viss förstärkning av byråns personal.

För övriga uppgifter beträffande den allmänna varuskatten — i första

hand utredning och föredragning i frågor om förhandsbesked och bindande

förklaringar — bör inrättas en särskild varuskattebyrå.

Personalbehov och kontrollkostnader m. m.

Ett genomförande av en allmän varuskatt fordrar — såsom framgått av

den föregående redogörelsen — en utbyggnad i personalhänseende m. m. av

vissa myndigheter. I samband därmed aktualiseras även olika kostnadsfrågor.

I fråga om personalbehov och kostnader har 1952 års kommitté för indirekta

skatter verkställt endast överslagsmässiga beräkningar. Syftet med

dessa beräkningar har varit alt ge en ungefärlig bild av de kostnader som

en allmän varuskatt kan beräknas medföra. Samtidigt har kommittén uttalat

att mera ingående beräkningar torde få göras, då frågan om införandet

av en allmän varuskatt blir aktuell.

Enligt de gjorda överslagsberäkningarna uppskattar kommittén vid en

detaljhandelsskatt personalbehovet för länsstyrelserna, inklusive överståthållarämbetet,

till 25 föreståndare för de varuskatlebyråer, som förutsättes

skola inrättas vid varje länsstyrelse, samt därutöver 330 granskningsmän

s. 320 Kontrollera mot PDF

320

Kunyl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

ävensom 100 biträden och expeditionsvakter. Lönekostnaderna för denna

personalorganisation beräknas av kommittén till ca 6,4 miljoner kronor, vartill

kommer omkostnader om ca 1,7 miljoner kronor. För det centrala organ,

som kommittén föreslår skola inrättas på varubeskattningens område, uppskattas

årskostnaderna till högst 100 000 kronor. De totala årliga kostnaderna

skulle sålunda enligt kommitténs beräkningar komma att uppgå till

mellan 8 och 9 miljoner kronor.

Vid remissbehandlingen har från flera håll anförts, att kommitténs beräkningar

av kontrollorganisation och kontrollkostnader icke är så ingående

att de kan läggas till grund för ett ställningstagande i detalj. Vissa remissinstanser

anser sig dock kunna uttala att personalbehovet och kostnaderna

torde komma att bli större än kommittén funnit. Å andra sidan har även

den meningen framförts att viss begränsning av granskningspersonal och

kostnader i förhållande till kommitténs förslag kan ske.

I vissa remissyttranden har framförts krav på ersättning åt handeln för

dess kostnader i samband med redovisningen av allmän varuskatt. Jag är

icke beredd att tillstyrka någon särskild ersättning i angivet hänseende.

Sådan ersättning utgick icke i fråga om den allmänna omsättningsskatten

och förekommer icke heller beträffande de skatter och avgifter som det redan

nu åligger rörelseidkare och andra att för egen eller anställdas räkning

inleverera till statsverket.

Jag övergår härefter till att behandla frågan om förstärkning av personalorganisationen

hos de myndigheter, som skall omhänderha kontrollen och

uppbörden med avseende å den allmänna varuskatten. De myndigheter, där

ett ökat personalbehov kommer att föreligga, är —- såsom framgått av vad

jag förut anfört —- länsstyrelserna, överståthållarämbetet, de lokala skattemyndigheterna

och riksskattenämnden. Jämväl beträffande tullverket kan

personalbehovet behöva diskuteras.

Vederbörande huvudorganisationer av statstjänstemän har efter överläggningar

i civildepartementet om lönesättningen för de tillkommande

tjänsterna förklarat sig — i avvaktan på närmare erfarenheter av de nya

arbetsuppgifterna — icke vilja motsätta sig utformningen av förslaget till

förstärkning av personalorganisationen.

Länsstyrelserna. Enligt den utformning av beskattningsförfarandet vid

den allmänna varuskatten som jag tidigare förordat skall länsstyrelserna

utöva ledningen i fråga om taxering och uppbörd av allmän varuskatt inom

länen. Länsstyrelserna skall sålunda bl. a. ha att ombesörja med registrering

av de skattskyldiga sammanhängande frågor, att mottaga inkommande

deklarationsuppgifter samt att svara för skatteuppbörden. Taxerings- och

uppbördsförordningarnas bestämmelser skall därvid i tillämpliga delar

lända till efterrättelse. Den direkta skattekontrollen skall, liksom vid inkomsttaxeringen,

åvila taxeringsintendenten i länet. Med hänsyn härtill bör

samtliga nyss nämnda arbetsuppgifter handläggas inom den sektion av

landskontoret, för vilken taxeringsintendenten är chef, nämligen taxeringssektionen.

Frågor om taxeringsrevision bör därvid, såsom vid inkomsttaxe
-

s. 321 Kontrollera mot PDF

321

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

ringen, ankomma på revisionsdetaljen inom taxeringssektionen, taxeringsrevisionen.

I övrigt bör som tidigare nämnts arbetet organiseras på en särskild

detalj inom taxeringssektionen, ett varuskattekontor, med särskild föreståndare.

Denne bör med befogenhet som taxeringsintendent äga påföra

preliminär varuskatt, föra talan i besvärsmål och även eljest fullgöra på

taxeringsintendent ankommande göromål i den mån ej beslut i ärendet,

t. ex. om taxeringsrevision, i enlighet med för inkomstbeskattningen gällande

regler bör fattas av taxeringsintendenten i länet.

Uppenbart är att taxeringsintendenten i länet med hänsyn till sina omfattande

göromål i övrigt icke kan annat än i stort leda varuskattekontorets

arbete, varför det egentliga ansvaret måste åvila föreståndaren. Det torde

icke vara möjligt att låta någon av de nuvarande tjänstemännen inom

taxeringssektionen vid sidan av sina övriga arbetsuppgifter vara föreståndare

för varuskattekontoret. Jag förordar därför att för ändamålet inrättas

särskilda tjänster vid länsstyrelserna. I Gotlands län synes emellertid taxeringsintendenten

vid sidan av sina nuvarande göromål jämväl kunna leda

arbetet med den allmänna varuskatten, varför någon särskild föreståndaretjänst

där icke torde erfordras.

Jag förordar, att tjänsterna som föreståndare för varuskattekontoren

erhåller benämningen biträdande taxeringsintendent och i flertalet län placeras

i lönegraden Ao 24. I fråga om Malmöhus län samt Göteborgs och Bohus

län, där bestyret med den allmänna varuskatten torde komma att bli

betydligt mera omfattande och komplicerat än i övriga län, synes det dock

motiverat med en högre löneställning. Jag föreslår i fråga om dessa båda

län lönegraden Ao 26. Den avlöningsförstärkning om 1 200 kronor för år,

som utgår till nuvarande biträdande taxeringsintendenter i lönegraden Ao

26, bör tillkomma även innehavarna av de nya tjänsterna i denna lönegrad.

Åtskilliga arbetsuppgifter på varuskattekontoren blir av mera rutinmässig

karaktär, t. ex. kollationering i olika avseenden av under löpande år avgivna

deklarationer och varjehanda insorteringsarbete. För utförandet av sådant

arbete krävs biträdespersonal. Erforderligt antal vid de olika länsstyrelserna

synes böra i första hand bestämmas med hänsyn till antalet skattskyldiga.

Särskilt revisionsverksamheten torde komma att medföra en ökning av

arbetet på landskontorens skrivcentraler. Omfattningen av detta merarbete

är dock svår att nu bedöma. 1 avbidan på närmare erfarenheter synes därför

nya tjänster icke böra inrättas på dessa centraler utan extra arbetskraft

anlitas tills vidare. Årskostnaderna härför torde kunna beräknas till 150 000

kronor.

För utförande av vissa andra arbetsuppgifter kräves särskilt kvalificerad

personal på varuskattekontoren. Detta gäller bl. a. den fortlöpande granskningen

under beskattningsåret av inkomna deklarationer för kontroll av

t. ex. gjorda avdrag från skattepliktig omsättning eller fördelning på skattepliktig

och icke skattepliktig omsättning, efterforskning av icke registrerade

skattskyldiga, biträde åt föreståndaren med utredning i besvärsmål in. in.

Vid de största länsstyrelserna med ett större antal biträden torde det där
21

Ilihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 1(12

s. 322 Kontrollera mot PDF

322

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

jämte vara motiverat med särskild arbetsledare. Hithörande arbetsuppgifter

synes vara av sådan art att de lämpligen bör utföras av personal i landskanslistkarriären

eller av kvalificerad biträdespersonal. Hur stor personal,

som erfordras för nu angivna ändamål, blir beroende av den omfattning

som granskningsverksamheten bedömes böra få.

Såsom tidigare framhållits bör frågor om taxeringsrevision, d. v. s. granskning

av de skattskyldigas bokföring, handläggas av taxeringsrevisionen på

taxeringssektionerna. Bokföringsgranskningen bör i första hand utföras av

personalen på revisionen. För detta ändamål måste taxeringsrevisionerna

förstärkas. I vilken omfattning detta bör ske är emellertid svårt att redan

nu bedöma. Kommitténs majoritet har ansett det erforderliga antalet granskningsmän

vara 330, men två reservanter har uppskattat behovet till mellan

500 och 600. I remissyttrandena har skilda meningar om behovet av personalförstärkning

kommit till uttryck. Sålunda har t. ex. kontrollstyreIsen

uppskattat antalet granskningsmän till åtminstone 600, medan en länsstyrelse

ansett 150 tjänstemän vara tillräckligt.

Vid ställningstagandet till denna fråga bör enligt min mening särskilt

beaktas, att bokföringsgranskning endast undantagsvis bör avse enbart varuskatteredovisningen.

Granskningen bör som regel gälla kontroll såväl av

inkomstredovisningen som av den till varuskatt skattepliktiga omsättningen

samt om den skattskyldige är arbetsgivare — av källskatteredovisningen.

Liksom vid inkomsttaxeringen kan man utgå från att behovet av taxeringsrevisioner

varierar avsevärt mellan olika kategorier skattskyldiga. Medan

vissa skattskyldiga eller vissa grupper sådana kan behöva bokföringsgranskas

varje år, kan det beträffande andra vara tillräckligt med granskning endast

av självdeklarationer och varuskatteuppgifter. Det torde knappast vara

raöjligt att angiva vare sig antalet erforderliga taxeringsrevisioner per år

eller det antal revisioner som kan medhinnas av varje granskningsman. Vidare

bör uppmärksammas att, även om man någorlunda säkert kunde ange

personalbehovet, det likväl synes vara svårt att omedelbart fylla detta behov

på grund av brist på för ändamålet lämpade aspiranter.

Med hänsyn till det anförda anser jag, att tills vidare endast ett begränsat

antal granskningsmän bör anställas och att man senare med ledning av erfarenheterna

får närmare bedöma behovet av en ytterligare utbyggnad av

organisationen. Av speciell betydelse är härvid att få erfarenhet av i vilken

utsträckning de hos de lokala skattemyndigheterna placerade taxeringsassistenterna

kan avlasta revisionspersonalen på länsstyrelserna en del av dess

arbete. Då man bedömer behovet av granskningspersonal bör man även beakta

i vilken utsträckning personal behövs på varuskattekontoren för de särskilt

kvalificerade arbetsuppgifter, som jag tidigare berört. Det torde få ankomma

på riksskattenämnden att på detta område utforma lämpliga riktlinjer

för granskningsverksamhetens inriktning och utformning. Det är emellertid

uppenbart, att en avsevärd utökning av granskningspersonalen är

ofrånkomlig för att kontrollen skall bli så effektiv som önskvärt är. En successiv

utbyggnad i erforderlig omfattning torde därför böra genomföras i

s. 323 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959 323

så snabb takt som rekryteringsmöjligheter och andra förhållanden medger.

Den erforderliga utbyggnaden av taxeringsrevisionernas personal synes

icke böra avse endast de handelshögskoleutbildade taxeringsrevisorerna.

Jag vill erinra om att taxeringsrevisionerna vid den utbyggnad som beslöts

år 1956 tillfördes ett antal landskanslister. Uppenbart är att vid den utökning

av granskningsverksamheten, som föranledes av den allmänna varuskatten,

anledning finns att låta utvidgningen av taxeringsrevisionerna omfatta

även personal inom landskanslistkarriären.

Jag övergår härefter till frågan om det erforderliga antalet nyanställningar

inom de olika kategorierna. Beträffande taxeringsrevisorstjänsterna

är man, som jag tidigare nämnt, vid den första uppbyggnaden bunden av i

vad mån tjänsterna beräknas kunna besättas. Med utgångspunkt härifrån

föreslår jag, att i varje län utom Gotlands län inrättas en revisor stjänst och

därutöver i de större länen ytterligare 1 å 3 sådana tjänster. De nya tjänsterna

— sammanlagt 33 — torde lämpligen böra placeras, flertalet som

förste taxeringsrevisorstjänster i Ao 21 och de övriga som rekryteringstjänster

i Af 13—Ae 19, dock att fyra förste taxeringsrevisorstjänster, avsedda

för de större länen, bör placeras i Ao 23.

Efter liknande grunder bör nyanställning ske i varje län av en landskanslist

och därutöver i de större länen av ytterligare 1 å 3 sådana tjänstemän

eller sammanlagt 39. Flertalet av de nya tjänsterna, förslagsvis 26, bör

placeras i lönegraden Ao 15, medan återstående 13 tjänster inrättas som

rekryteringstjänster i Af 9—Ae 13.

Tjänster för kvalificerade biträden och kontorsbiträdestjänster torde

böra inrättas på sätt närmare framgår av en sammanställning (Bilaga i),

som torde få fogas till statsrådsprotokollet. I sammanställningen har jämväl

upptagits övriga av mig nu föreslagna tjänster, fördelade på de olika

länen.

I enlighet med det anförda förordar jag nyinrättande å landskontoren

av följande tjänster:

2 biträdande taxeringsintendenter...................... Igr Ao 26

21 » » ...................... » Ao 24

4 förste taxeringsrevisorer.............................. 9 Ao 23

18 » » .............................. » Ao 21

11 taxeringsrevisorer.................................... » Af 13—Ae 19

26 landskanslister ...................................... » Ao 15

13 » ...................................... » Af 9—Ae 13

24 kansliskrivare........................................ 9 Ao 10

5 kontorister .......................................... 9 Ao 9

25 kanslibiträden ...................................... 9 Ao 7

42 kontorsbiträden...................................... 9 Af 1—Ae 5

191

s. 324 Kontrollera mot PDF

324

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

De nya tjänsterna synes böra inrättas snarast efter det riksdagen fattat beslut

över de nu framlagda förslagen.

Det bör erinras om att, även om varuskatteärendena på föreslaget sätt

kommer att i huvudsak handläggas på ett särskilt varuskattekontor, detta

dock samtidigt är en detalj inom taxeringssektionen under ledning av taxeringsintendenten

i länet. Med hänsyn härtill är det uppenbart, att föreståndaren

såsom tjänsteman inom taxeringssektionen skall i den mån möjlighet

finns kunna tagas i anspråk även för andra arbetsuppgifter, t. ex. att

med befogenhet som taxeringsintendent föra det allmännas talan i besvärsmål

rörande annan taxering än varuskattetaxering. Detsamma gäller i tilllämpliga

delar övrig personal vid varuskattekontoret. På motsvarande sätt

bör den personal på taxeringssektionen, som ej är placerad på varuskattekontoret,

vid arbetsanhopning kunna tagas i anspråk för arbete på detta

kontor. De tjänster som nyinrättas bör därför icke direkt bindas vid varuskattekontoret

utan — liksom eljest brukar ske — tillföras landskontoret.

Det sagda gäller givetvis också taxeringsrevisionens personal.

I sammanhanget må nämnas, att även övriga sektioner inom landskontoret,

närmast folkbokföringsdetaljen inom uppbördssektionen, torde komma

att få ökat arbete genom den allmänna varuskatten. Denna ökning synes

dock icke bli av sådan omfattning att någon förstärkning av den fasta

personalen kan anses påkallad. I stället bör extra arbetskraft anlitas. Årskostnaderna

härför torde kunna beräknas till 50 000 kronor.

Kommittén har vid sin beräkning av personalbehovet föreslagit en vaktmästartjänst

vid varje länsstyrelse. Inrättandet av sådana tjänster torde

dock få bli beroende av i vad mån länsstyrelserna från fall till fall kan

motivera behovet.

I samband med lagstiftningens ikraftträdande måste ett omfattande arbete

utföras hos länsstyrelserna, såsom registrering av de skattskyldiga, besvarande

av förfrågningar in. m. För att bemästra denna särskilda arbetsbelastning

torde extra arbetskraft böra få anlitas i erforderlig utsträckning. De härav

föranledda särskilda kostnaderna kan självfallet endast angivas ungefärligen.

Beloppet synes kunna upptagas till 250 000 kronor.

Överståthållarämbetet. Vad jag nu anfört beträffande länsstyrelserna gäller

i huvudsak även överståthållarämbetet. För Stockholms del vill jag

förorda, att för den allmänna varuskatten inrättas ett särskilt kontor —

varuskattekontoret — vid sidan av de nuvarande taxeringskontoren. Föreståndaren

på varuskattekontoret bör, med tjänstetiteln biträdande taxeringsintendent

och med befogenhet som taxeringsintendent, äga påföra preliminär

allmän varuskatt och i övrigt fullgöra på taxeringsintendent ankommande

göromål. På grund av den särskilda organisation som gäller i

Stockholm torde dock föreståndaren mera sällan böra föra talan i besvärsmål,

såvida icke besvären gäller endast allmän varuskatt. I de fall,

där besvären avser såväl inkomst- som varuskattetaxeringen, torde det nämligen

av praktiska skäl vara lämpligast, att tjänstemännen på de vanliga

s. 325 Kontrollera mot PDF

325

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

taxeringskontoren för det allmännas talan. Tjänsten bör i likhet med motsvarande

tjänster i de största länsstyrelserna placeras i lönegraden Ao 26

med avlöningsförstärkning om 1 200 kronor.

I anslutning till vad jag föreslagit för länsstyrelserna förordar jag, att

vid överståthållarämbetets skatteavdelning snarast möjligt nyinrättas föl
-

jande tjänster, nämligen

1 biträdande taxeringsintendent .................... lgr Ao 26

2 förste taxeringsrevisorer ........................ » Ao 21

2 taxeringsrevisorer .............................. » Af 13—Ae 19

2 kanslister ...................................... * Ao 15

3 » » Af 9—Ae 13

2 kansliskrivare .................................. * Ao 10

1 kontorist ...................................... » Ao 9

2 kanslibiträden .................................. * Ao 7

5 kontorsbiträden ................................ » Af 1—Ae 5

20

Antalet tjänster i olika lönegrader har beräknats i förhållande till det

uppskattade antalet skattskyldiga i fråga om allmän varuskatt och under

jämförelse med vad jag ansett mig böra föreslå för de större länsstyrelserna

(jfr bilaga 4).

Utöver nämnda personal behöver extra arbetskraft anlitas för skrivgöromål

m. m. Arbetet med prägling av adressplåtar och tryckning av namn och

adress m. m. å registreringsbevis, inbetalningskort och annat torde få utföras

å uppbördsverket i staden, då skatteavdelningen icke har egen adressmaskinanläggning.

Kostnaderna bör ersättas av statsverket. De årliga kostnaderna

härför ävensom för erforderlig extra arbetskraft kan uppskattas till

30 000 kronor. Under det första verksamhetsåret måste dock kostnaderna

beräknas till högre belopp, uppskattningsvis 60 000 kronor, varav huvudparten

belöper på första halvåret 1960.

Jag avser att strax ingå på i vad mån de lokala skattemyndigheternas arbetsförhållanden

kommer att beröras av taxeringen till allmän varuskatt,

närmast då i fråga om biträdeshjälp åt de särskilda taxeringsnämnderna. I

Stockholms stad, där taxeringsassistenterna skall placeras på överståthållarämbetets

skatteavdelning, torde erforderlig biträdeshjälp få lämnas av skatteavdelningen.

Det är svårt att nu överblicka i vad mån biträdespersonalen

kan behöva förstärkas på grund av den allmänna varuskatten. Det kan dock

knappast finnas anledning att nu beräkna några nya tjänster härför.

De lokala skattemyndigheterna. Enligt vad jag tidigare förordat skall särskild

taxeringsnämnd för taxering av rörelseidkare inrättas för samtliga

fögderier och i städer med egen uppbördsförvaltning, även om taxeringsassistent

icke samtidigt kan förordnas. I samband med 1956 års taxeringsreform

beslöts, att de lokala skattemyndigheterna skall lämna de särskilda

taxeringsnämnderna erforderlig biträdeshjälp. För detta ändamål skall vid

s. 326 Kontrollera mot PDF

326

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

häradsskrivarkontoren inrättas en ny biträdestjänst för varje nyinrättad taxeringsassistenttjänst,

medan det i städer med egen uppbördsförvaltning ankommer

på respektive städer att anställa biträden.

Med hänsyn till den allmänna varuskatten synes det erforderligt att en

biträdestjänst inrättas även i fögderi, där taxeringsassistent inte är förordnad.

Antalet sådana tjänster kan uppskattas till 40. Jag förordar att dessa

tjänster inrättas fr. o. m. den 1 januari 1961.

I samtliga fögderier kommer den allmänna varuskatten, oavsett om särskild

taxeringsnämnd redan finns inrättad eller ej, att medföra visst arbete

utöver vad som föranledes av inkomsttaxeringen. Merarbetet är dock begränsat

och torde icke motivera någon utökning av den fasta personalen.

Riksskattenämnden. Såsom jag tidigare föreslagit bör riksskattenämnden

fungera som centralt organ för den allmänna varuskatten. För att nämnden

skall kunna fullgöra därmed sammanhängande arbetsuppgifter erfordras

en förstärkning av nämnden. Jag har därför förordat, att nämnden tillföres

ytterligare sex ledamöter, av vilka en i egenskap av vice ordförande

avses skola i allmänhet leda sammanträdena i varuskatteärenden och under

ordförandens överinseende fullgöra på denne ankommande uppgifter i det

löpande arbetet i fråga om denna skatt. Ersättning till de nya ledamöterna

och suppleanter för dessa bör utgå efter motsvarande grunder som gäller

för nämndens nuvarande ledamöter och suppleanter. Med hänsyn till omfattningen

av den nye vice ordförandens arbetsuppgifter bör dock ersättningen

till denne bestämmas något högre än vad som gäller för den hittillsvarande

vice ordföranden. Den ökade arbetsbelastning som varuskalleärendena

kominer alt medföra för nämndens ordförande bör även föranleda en

uppräkning av dennes ersättning. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:(

att bestämma ersättningarnas storlek.

Jag har i det föregående tillstyrkt att inom riksskattenämndens kansli

inrättas en särskild varuskattebyrå och att i samband därmed den nuvarande

kontrollbyrån förstärkes. Varuskattebyrån bör stå under ledning

av en byråchef i lönegraden B 1. I avvaktan på närmare erfarenheter av byråns

verksamhet torde byråchefen tills vidare böra erhålla extra ordinarie anställning.

För biträde vid beredning och föredragning inför riksskattenämnden

av varuskatteärendena bör inrättas en tjänst som förste byråsekreterare

i lönegraden Ae 21. Behov synes därjämte föreligga av särskilda arvodesavlönade

föredragande. För detta ändamål bör för första verksamhetsåret beräknas

ett belopp av 60 000 kronor. Å kontrollbyrån bör inrättas två byrådirektörstjänster,

en i lönegraden Ae 26 och en i Ag 26. För att täcka behov

av skrivpersonal bör inrättas tre tjänster som kontorsbiträde i reglerad befordringsgång.

Utökningen av riksskattenämndens organisation, såväl i fråga om ledamöter

som beträffande kanslipersonalen, bör genomföras snarast möjligt

efter det riksdagen beslutat över de nu framlagda förslagen.

s. 327 Kontrollera mot PDF

327

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

Tullverket. Allmän varuskatt som skall utgå å importerade varor avses,

såsom tidigare anförts, skola uttagas genom tullverkets försorg. Tullverket

torde härigenom få visst merarbete. Omfattningen härav synes dock för

närvarande icke kunna närmare bedömas. Skulle skatteuppbörden föranleda

ökat personalbehov eller behov av ökade anslag till omkostnader, får

frågan härom upptagas senare efter anmälan av generaltullstyrelsen.

Kostnadsberäkningar. Jag övergår nu till kostnadsberäkningarna i anledning

av den i det föregående tillstyrkta personalorganisationen och vad

därmed äger samband. För att belysa kostnadernas storlek torde det därvid

vara lämpligt att till en början beräkna desamma under det första år (1961)

då organisationen fungerar helt med såväl preliminär skatteuppbörd som

efterföljande taxering.

Under år 1961 kan kostnaderna — efter nu rådande löneläge — beräknas

sålunda

riksskattenämnden, löner och arvoden................. 250 000 kronor

» , omkostnader ..................... 20 000 »

överståthållarämbetet och länsstyrelserna, löner........ 3 750 000 »

» » » , resekostnader 200 000 »

» » » , övriga omkostnader

........ 400 000 »

häradsskrivarna, löner .............................. 400 000 »

» , omkostnader........................ 40 000 »

ersättning till städer med egen uppbördsförvaltning, taxe
ringsnämndsordförande

m. fl....................... 1 000 000 s>

ersättning till postverket............................. 200 000 »

sammanlagt 6 260 000 kronor

eller i avrundat tal 6 300 000 kronor. Anmärkas kan att ersättningen till städer

med egen uppbördsförvaltning föranledes av det ökade personalbehov,

som uppkommer hos de lokala skattemyndigheterna i dessa städer liksom

i fögderierna.

Såsom framgått av det tidigare anförda är det för närvarande inte möjligt

att exakt ange, i vilken omfattning länsstyrelserna och överståthållarämbetet

bör utbyggas för att man skall kunna åstadkomma en fullt effektiv

varuskattekontroll. Antalet tjänster bör nämligen anpassas med hänsyn

till de erfarenheter som vinnes efter den första utbyggnaden av personalorganisationen.

Med hänsyn härtill kan någon mera preciserad beräkning av kostnaderna

för varuskattekontrollen på längre sikt inte för närvarande framläggas.

Med utgångspunkt från kostnadsberäkningarna för år 1961 kan emellertid

årskostnaderna vid fullt utbyggd organisation uppskattas till i runt tal 10

milj. kronor.

I de nu angivna kostnaderna ingår inte pensioneringskostnader och inte

heller lokalkostnader.

s. 328 Kontrollera mot PDF

328

Kungi. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

Medelsbehovet för budgetåret 1959/60

För häradsskrivarna, städer med egen uppbördsförvaltning och taxeringsnämnderna

uppkommer inga av den allmänna varuskatten föranledda kostnadsökningar

under innevarande budgetår. Icke heller torde fråga uppkomma

om någon utbetalning under budgetåret till postverket för dess medverkan

i skatteuppbörden. Däremot kan under detta budgetår uppkomma vissa

kostnader för upprättande, tryckning och distribution av blanketter m. m.

Dessa kostnader torde få bestridas från förslagsanslaget till Kostnader för

årlig taxering m. m.

Övriga kostnadsökningar, som uppkommer redan under innevarande budgetår,

avser avlönings- och omkostnadsanslagen till riksskattenämnden,

överståthållarämbetet och länsstyrelserna.

Med hänvisning till vad jag i det föregående förordat i fråga om nya

tjänster m. m. beräknar jag för innevarande budgetår en ökad belastning på

dessa myndigheters avlöningsanslag med i runt tal 2 200 000 kronor.

Jag avser att i det följande föreslå Kungl. Maj :t att hos riksdagen begära

medgivande, att den i avlöningsstaten för riksskattenämnden ingående anslagsposten

till Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal må överskridas

med högst 94 000 kronor. Därest riksdagen inte har någon erinran mot de

av mig förordade personalförstärkningarna, torde det få ankomma på

Kungl. Maj :t att medge erforderliga överskridanden av övriga, förslagsvis

betecknade anslagsposter i respektive avlöningsstater.

Några säkra hållpunkter för en beräkning av den ökade anslagsbelastningen

under innevarande budgetår på riksskattenämndens, överståthållarämbetets

och länsstyrelsernas omkostnadsanslag föreligger inte. Med ledning

av belastningen för budgetåret 1958/59 på motsvarande anslagsposter i

länsstyrelsernas omkostnadsstat beräknar jag emellertid för sjukvård 5 000

kronor samt för reseersättningar 100 000 kronor. Beräkningen av sistnämnda

post är något osäker på grund av ovissheten i vad mån kostnader kommer

att uppstå för tjänstgöringstraktamenten och ersättningar för flyttningskostnader.

I fråga om expenser beräknar jag vidare 750 000 kronor för vissa

engångskostnader — varav 180 000 kronor för möbler, 140 000 kronor för

registerskåp m. m., 370 000 kronor för kontorsmaskiner och 60 000 kronor

för telefoner — samt 200 000 kronor för ökning av de löpande omkostnaderna.

Totalt skulle således för expenser erfordras 950 000 kronor och för

omkostnadsanslagen i deras helhet (5 000 + 100 000 + 950 000 =) 1 055 000

kronor eller avrundat 1 100 000 kronor. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t

att, därest riksdagen inte har någon erinran häremot, medge de överskridanden

av respektive myndigheters omkostnadsanslag som kan komma att föranledas

av nu nämnda kostnader.

s. 329 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

329

VIII. Detaljmotivering

I enlighet med vad här anförts har inom finansdepartementet utarbetats

erforderliga författningsförslag. Till den nya skatteförfattningen, vilken

synes böra benämnas förordning om allmän varuskatt, ansluter sig förslag

till ändringar i taxeringsförordningen och förordningen om rätt att av riksskattenämnden

erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor. Såsom tidigare

nämnts erfordras därjämte en komplettering i sekretesslagen.

Beträffande utformningen av de olika bestämmelserna kan i huvudsak

hänvisas till det förut sagda. Härutöver torde ytterligare böra nämnas följande.

Förslaget till förordning om allmän varuskatt

Såsom förut nämnts innehåller kommittébetänkandet utkast till en förordning

om allmän varuskatt enligt kommitténs detalj handelsalternativ.

Den av mig föreslagna utformningen av den allmänna varuskatten ansluter

sig i sina huvuddrag till nämnda alternativ. En omarbetning av kommitténs

utkast har varit erforderlig främst med hänsyn till den ändrade uppläggning

av beskattningsförfarandet, bl. a. den mera direkta anknytning till förfarandet

vid inkomstbeskattningen, som jag förordat. I sistnämnda hänseende

har omarbetningen i huvudsak gjorts med ledning av bestämmelserna

i taxerings- och uppbördsförordningarna.

1 §•

Försäljning till turister och andra som mera tillfälligt uppehåller sig

inom riket omfattas av bestämmelserna i förordningen, även om den slutliga

konsumtionen äger rum utomlands. Motsvarande gäller beträffande

t j änsteprestationer.

2 §•

Bestämmelserna rörande jordbrukarnas egenförbrukning och direktförsäljning

av hemmaproducerade alster skulle enligt kommitténs förslag upptagas

i en särskild förordning. Enligt min mening synes det emellertid mera

ändamålsenligt att låta föreskrifterna härom ingå i varuskatteförordningen.

Med hänsyn till den från huvudreglerna något avvikande utformningen

av beskattningsförfarandet för jordbrukarna, som jag föreslagit, kommer

förordningens bestämmelser icke i alla avseenden att bli tillämpliga

för nämnda skattskyldiga. I förevarande paragraf har därför föreskrivits

att huvudreglerna skall tillämpas å jordbrukare endast i den mån så särskilt

sägs. De speciella bestämmelserna om jordbrukarnas beskattning återfinnes

i 62—66 §§.

s. 330 Kontrollera mot PDF

330

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

3 S
I

fråga om beskattningen vid införsel till riket har jag föreslagit ett

särskilt förfarande, innebärande att skatten skall uttagas av tullverket i

den ordning som gäller beträffande tull. Huvudreglerna i varuskatteförordningen

blir därför endast delvis tillämpliga å importbeskattningen. Bestämmelse

härom har intagits i förevarande paragraf. De särskilda föreskrifterna

rörande importen har upptagits i 67—70 §§.

5 §.

Den allmänna varuskatten torde i och för sig även utan särskilt stadgande

vara att hänföra till sådan speciell skatt eller avgift till det allmänna, för

vilken jämlikt 22 § 1 mom. och 29 § 1 mom. kommunalskattelagen avdrag

må ske från bruttointäkt av jordbruk eller rörelse. Med tanke på det nära

sambandet mellan direkt skatt och varuskatt i fråga om förfarandet har det

emellertid ansetts lämpligt att — på sätt skett i de olika förordningarna om

investeringsavgift —- införa en uttrycklig föreskrift i ämnet, varvid tillika

bör utsägas, att i den mån restitution, avkortning eller avskrivning sker av

allmän varuskatt, för vilken avdrag tidigare medgivits, motsvarande belopp

skall utgöra skattepliktig intäkt vid inkomsttaxeringen.

6 §•

Hänvisningen till taxeringsförordningens terminologi innebär bl. a. att

enligt varuskatteförordningen med länsstyrelse förstås jämväl överståthållarämbetet.

7 §•

Den i förevarande paragraf inrymda befogenheten att medgiva befrielse

från skatt innefattar givetvis även rätt att delvis befria från skatt.

I vissa fall innebär det ur administrativ synpunkt en onödig omgång

att Kungl. Maj :t förbehålles prövningsrätten. Detta gäller framför allt, då

en fast praxis i fråga om skattebefrielse eller skatteåterbäring utbildats

genom ett flertal beslut av Kungl. Maj :t i likartade ärenden. Med anledning

härav har i förevarande paragraf stadgats möjlighet för Kungl. Maj:t

att delegera beslutanderätten i nämnda frågor.

Om Kungl. Maj :t åt annan myndighet uppdrager att pröva frågor enligt

denna paragraf, blir myndighetens beslut i sådana frågor att se som ett

utflöde av den åt Kungl. Maj:t inrymda befogenheten att meddela skattebefrielse.

Besvär i dessa frågor bör därför inte anföras i skattedomstolarna

ulan hos Kungl. Maj :t i statsrådet.

Den myndighet till vilken det närmast torde finnas anledning för Kungl.

Maj :t att delegera beslutanderätten i hithörande frågor synes vara riksskattenämnden

eller, i fråga om införsel till riket, generaltullstyrelsen.

8 §.

Införandet av den allmänna varuskatten påkallar, förutom utarbetande

av vissa till denna beskattning direkt anknutna blanketter och längder, även

s. 331 Kontrollera mot PDF

331

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

någon omredigering bl. a. av formuläret till självdeklarationens jordbruksbilaga.

Jag återkommer till sistnämnda fråga under 65 §.

10 §.

Kommittén har upptagit de enligt kommitténs förslag från skatteplikt

undantagna varorna i en vid varuskatteförordningen fogad särskild förteckning.

Vid upprättandet av departementsförslaget har det ansetts lämpligare

att intaga undantagsbestämmelserna direkt i författningen.

Beträffande den närmare tillämpningen av de i 1 mom. intagna bestämmelserna

om undantag från skatteplikt för vissa varor, torde det få ankomma

på riksskattenämnden att där så blir erforderligt meddela bindande

förklaringar.

Bestämmelsen i 2 mom. motsvarar 2 § 3 mom. omsättningsskatteförordningen

och är självfallet icke avsedd att användas annat än i fråga om

sådana smärre jämkningar i gränsdragningen mellan skattepliktiga och

skattefria varor som påkallas av erfarenheter från tillämpningen.

11 §■

I omsättningsskatteförordningen ingick bland skattepliktiga tjänsteprestationer

även förbättringsarbeten. Enär sådana arbeten får anses falla under

begreppet ändring, har det icke ansetts erforderligt att särskilt nämna dessa

arbeten i förevarande paragraf.

Om en vara är särskilt undantagen från beskattning, blir även reparation

av sådan vara skattefri såväl i vad avser härför använt material som i fråga

om det utförda arbetet.

12 §.

Enligt kommitténs förslag skulle, då flera personer är delägare i en rörelse

och fråga är om handels- eller kommanditbolag, skatten för hela rörelsen

redovisas av bolaget. Med hänsyn till att beskattningsförfarandet enligt

departementsförslaget anknutits till förfarandet vid inkomstbeskattningen

har det ansetts motiverat att här i stället tillämpa reglerna i kommunalskattelagen.

Bestämmelse härutinnan har upptagits i 2 mom. av förevarande paragraf.

13 §.

Begreppen fast driftställe (13 § b) samt till driften hörande maskiner,

inventarier och dylikt (13 § c) har samma betydelse som vid inkomstbeskattningen.

Samma begrepp återfinnes i kommunalskattelagen. — Medan

uttag ur rörelse i 12 § innebär att obeskattad vara lämnar varulager eller

motsvarande för konsumtion i en eller annan form — direkt eller såsom inventarium

— åsyftas i 13 § c) det fallet att ett inventarium försäljes, utrangeras

eller på annat sätt helt lämnar rörelsen.

s. 332 Kontrollera mot PDF

332

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

15 §.

Beträffande 1 mom. må anmärkas, att i beskattningsvärdet icke skall inräknas

betjäningsavgifter och liknande (drickspengar), i den mån dessa

debiteras gästerna särskilt. Dylika ersättningar ingår icke i rörelseidkarens

omsättning.

Bestämmelsen i 2 mom. har tillkommit för att möjliggöra att den prishöjning,

som föranledes av den allmänna varuskatten, skall kunna uttagas

i fråga om sådana varor beträffande vilka i annan författning stadgas att de

vid försäljning till allmänheten skall betinga visst fixt pris.

Beskattningsvärdet vid tillhandahållande av vara skall — såsom framgår

av 1 mom. — utgöra vederlaget med den allmänna varuskatten inräknad.

Härav följer att denna skatt kommer att utgå även å eventuell punktskatt,

som ingår i vederlaget för varan. Å andra sidan skall givetvis vid beräknande

av punktskatten hänsyn icke tagas till den allmänna varuskatten. Bestämmelse

i sistnämnda hänseende har upptagits i 3 mom.

16 och 17 §§.

Förevarande paragrafer med tillhörande anvisningar har utformats i

nära anslutning till motsvarande bestämmelser i omsättningsskatteförordningen.

Anmärkas kan, att förordningen i 16 § såsom det normala sättet att beräkna

den skattepliktiga omsättningen anger att denna skall upptagas till

vad som kontant influtit under redovisningsperioden. Denna metod torde

nämligen var den enklaste för det stora flertalet detaljhandelsrörelser; omsättningsbeloppet

kan i regel hämtas direkt från kassakontot. För rörelser,

som i större utsträckning bedriver kreditförsäljning, står möjligheten öppen

att erhålla länsstyrelsens tillstånd till redovisning efter bokföringsmässiga

grunder. — I fråga om den i 17 § nämnda indirekta redovisningsmetoden

hänvisas till den allmänna motiveringen.

18 §.

Såsom framgår av 12 § och anvisningarna till nämnda paragraf föreligger

icke skattskyldighet vid försäljning till annan än konsument. Emellertid

kan i vissa fall inträffa att allmän varuskatt utgår även vid sådan försäljning.

Det torde här som regel endast vara fråga om inköp av mindre

omfattning i detaljhandelsaffärer, där köparen behandlas som vanlig kund

(konsument). En hantverkare inköper t. ex. i en sådan affär kompletteringsmaterial

för sin rörelse och får därvid betala gängse butikspris, inklusive

allmän varuskatt. För att undvika dubbelbeskattning i dylika fall

har i 18 § införts möjlighet för köparen att vid beräkningen av sin skattepliktiga

omsättning göra avdrag för vederlag varom nu är fråga. En förutsättning

för avdragsrätt är att vederbörande genom sin bokföring eller på

annat sätt kan styrka eller åtminstone göra troligt att den likvid han fått

erlägga vid inköpet motsvarar konsumentpriset.

s. 333 Kontrollera mot PDF

333

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

Motsvarande avdragsrätt bör även finnas för att undgå dubbelbeskattning

i fråga om importerade varor. Givet är att avdragsrätt i detta fall icke

bör ifrågakomma, om vederbörande kan erhålla restitution genom tullverket

av den vid införseln erlagda allmänna varuskatten och alltså icke behöver

vidkännas denna skatt.

19 §.

Enligt kommitténs förslag skulle som regel länsstyrelsen i det län, där den

skattskyldige bedriver sin verksamhet, vara beskattningsmyndighet. Under

omsättningsskattens tid var länsstyrelsen i det län, där den skattskyldige

skulle taxeras till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, beskattningsmyndighet.

Sistnämnda regel bör gälla även beträffande den allmänna varuskatten.

Taxering till sådan skatt bör alltså ske i det län, där den skattskyldiges

hemortskommun för beskattningsåret är belägen. Härav följer att även

registreringen av de skattskyldiga bör ske hos länsstyrelsen i samma län.

Det bör ankomma på länsstyrelserna att utöva kontroll över att alla till

allmän varuskatt skattskyldiga blir registrerade. Av särskild vikt är att sådan

kontroll utövas i samband med skattens ikraftträdande. Med ledning av

taxeringslängderna bör förtecknas sådana skattskyldiga, som kan antagas

vara skattskyldiga även till allmän varuskatt. Till dessa skattskyldiga bör

länsstyrelserna snarast möjligt sända ut blanketter till registreringsanmälan

jämte erforderliga anvisningar.

Efter granskning av inkomna anmälningar åsättes registernummer, varefter

registreringsplåtar stansas, registerkort upplägges, registreringsbevis

utfärdas och deklarationsblanketter iordningställes.

21 §.

Redovisningen av den allmänna varuskatten avses skola ske genom postgirokontoret

med tillämpande av hålkortssystem. Detta bygger på att ett 80- kolumners hålkort i standardformat (18,7 X 8,3 cm) användes både som

deklarationsblankett och som skatteinbetalningskort (se Bilaga 3). Den del

av hålkortet, som utgöres av deklarationsblanketten, avskäres hos postgirokontoret

efter kontroll av att deklarationens skattebelopp överensstämmer

med det å inbetalningskortet angivna och översändes därefter till vederbörande

länsstyrelse, medan återstoden av kortet utnyttjas för en hålkortsinässig

bokföring och redovisning av inbetald skatt.

Det bör ankomma på Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande,

riksskattenämnden att fastställa formulär till deklarationsblanketter

(se 8 §).

Föreskriften i 2 mom. motsvarar bestämmelserna i 22 § 2 mom. laxeringsförordningen

och 10 § förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning.

Innebörden av föreskriften är att envar — även om han

själv anser att han icke är skattskyldig, t. ex. på grund av att han bedömer

sin skattepliktiga försäljning vara av allenast ringa omfattning — bör

s. 334 Kontrollera mot PDF

334

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

vara skyldig att efter anmaning lämna deklaration, så att därav kan bedömas

om och i vilken omfattning han är skattskyldig.

25 §.

Taxeringsintendentens åligganden i fråga om taxeringen till allmän varuskatt

har ansetts böra särskilt angivas i förevarande paragraf (jfr 24 §).

Motsvarande åligganden i fråga om redovisningen av preliminär skatt har

upptagits i 41 §.

27 §.

Till ledning för taxeringsnämndernas verksamhet skall länsstyrelserna till

nämnderna överlämna inkomna deklarationer och övriga för taxeringen erforderliga

handlingar, t. ex. upprättade granskningspromemorior.

Tidpunkten när handlingarna senast skall ha överlämnats ■— den 15 april

- har valts bl. a. med hänsyn till att, om räkenskapsåret utgår först under

februari månad, sista deklarationen för nämnda år skall avlämnas först under

mars månad. Även det förhållandet, att många skattskyldiga har tid på

sig till den 31 mars med avlämnandet av sin allmänna självdeklaration,

har beaktats vid tidsangivningen. Lämpligt är dock att länsstyrelserna översänder

taxeringsmaterialet till taxeringsnämnderna så tidigt som möjligt.

29 §.

Taxeringsförordningens bestämmelser om skönsmässig taxering vid bristande

taxeringsunderlag avses skola tillämpas även i fråga om den allmänna

varuskatten såväl vid taxering som vid fastställande av preliminär skatt.

I fråga om taxeringen har särskild föreskrift härom ansetts böra intagas i

förevarande paragraf. Beträffande den preliminära skatten har i 41 § hänvisats

till 29 §.

32 §.

Om den mellankommunala prövningsnämnden enligt reglerna i taxeringsförordningen

skall upptaga besvär rörande den skattskyldiges taxering till

statlig inkomstskatt följer av förevarande paragraf, att även varuskattetaxeringen

skall prövas av den mellankommunala nämnden. Det allmännas

talan föres därvid av det allmänna ombudet hos nämnden. Kontrollen över

preliminär allmän varuskatt verkställes däremot på vanligt sätt inom länsstyrelsen

i det län, där den skattskyldiges hemortskommun är belägen.

34 §.

Andra stycket, som har förebild i tidigare förordningar om investeringsavgift,

har närmast tillkommit för att en skattskyldig, som överklagat sin

inkomsttaxering och fått denna ändrad, icke skall behöva lida rättsförlust

därför att han försummat att samtidigt anföra besvär över varuskattetaxeringen.

Stadgandet bör tillämpas endast när fråga är om mera betydande

ändringar i taxeringen.

s. 335 Kontrollera mot PDF

335

Kungi. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

35 §.

Taxeringsförordningens bestämmelser om eftertaxering bör i huvudsak

gälla även beträffande den allmänna varuskatten. Enligt nämnda bestämmelser

må eftertaxering ej åsättas, om vad som undgått taxering är att anse

såsom ringa. I överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i förordningen

om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning har därutöver i 35 g

stadgats, att eftertaxering ej heller må ske om detta med hänsyn till omständigheterna

skulle framstå som uppenbart oskäligt (jfr bevillningsutskottets

betänkande nr 3 år 1959 s. 33).

36 §.

Deklarationsgranskning och annan skattekontroll med avseende å den

allmänna varuskatten skall förekomma icke endast inom taxeringsnämnderna

under taxeringsarbetet utan även, närmast under löpande beskattningsår,

å länsstyrelserna. För länsstyrelserna och taxeringsnämnderna erforderliga

föreskrifter om denna deklarationsgranskning och skattekontroll,

motsvarande taxeringsförordningens bestämmelser härom, har ansetts böra

sammanföras i ett särskilt kapitel om skattekontroll (kap. 8).

37 §.

Denna paragraf motsvarar 39 § 2 mom. taxeringsförordningen och 11 §

förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning. Rätt att

utfärda anmaning i fall, som avses i denna paragraf, har såsom framgår

av 44 § ansetts böra tillkomma endast taxeringsintendenten i länet. Skyldighet

för rörelseidkare, varom här är fråga, att tåla taxeringsrevision täcks

av bestämmelserna i 42 §.

41 §.

Här har införts föreskrifter om den förberedande granskningen å länsstyrelsen

av inkomna deklarationer och skatteredovisningar. Såsom framhållits

i den allmänna motiveringen är det avsett att detta arbete skall utföras under

ledning av föreståndaren för varuskattekontoret, vilken därvid skall ha

befogenhet som taxeringsintendent.

För att erhålla underlag för snabb uppdebitering och indrivning, därest

skattskyldig underlåter att deklarera, har kommittén i sitt författningsutkast

(11 §; jfr specialmotivering å s. 252 i betänkandet) föreslagit skyldighet

för skattskyldig att, om deklaration icke avlämnas, likväl inom förfallotiden

inbetala skatt med visst belopp. Den av kommittén föreslagna

metoden synes mindre ändamålsenlig. I förevarande paragraf har i stället

föreskrivits (1 mom. tredje stycket) att i angivet fall en skälighetsuppskattning

skall göras av den skattepliktiga omsättningen och skatten fastställas

med ledning därav. Jfr vad som anförts under 29 §.

s. 336 Kontrollera mot PDF

336

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

42 §.

Här har införts bestämmelser om taxeringsrevision i huvudsaklig överensstämmelse

med taxeringsförordningens motsvarande bestämmelser. Andra

stycket i förevarande paragraf har utformats med ledning av 9 § förordningen

om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning.

Det må framhållas, att varje taxeringsrevision bör utföras under hänsynstagande

till ändamålet med revisionen och till den därav berördes intresse

att icke besväras mer än nödigt (jfr prop. nr 160 år 1955 s. 124 och

bevillningsutskottets betänkande nr 3 år 1959 s. 29). Särskilt torde detta

böra beaktas, då fråga uppkommer om taxeringsrevision hos annan än

skattskyldig. Det sagda torde även böra uppmärksammas vid tillämpning

av 37 §.

Beträffande stadgandet, att den hos vilken taxeringsrevision sker är skyldig

att för granskning av handlingar och varulager lämna granskningsmannen

nödigt biträde, må anmärkas att, om sådant biträde anses erforderligt,

det självfallet bör tillses att vederbörande företagare därvid åsamkas minsta

möjliga kostnader (jfr nyssnämnda utskottsbetänkande s. 29).

43 §.

Enligt 30 § omsättningsskatteförordningen ägde ordföranden och ledamöterna

i den centrala omsättningsskattenämnden samt hos nämnden anställda

tjänstemän rätt att taga del av uppgift, som avgivits till ledning för beräkning

av allmän omsättningsskatt, ävensom i förekommande fall av självdeklaration

som avgivits till ledning vid årlig taxering.

Liknande författningsföreskrift har icke ansetts erforderlig i varuskatteförordningen.

Rätt för riksskattenämndens ledamöter och tjänstemän att

taga del av självdeklaration för årlig taxering får anses inrymd i föreskriften

i 50 § 1 mom. sjätte stycket taxeringsförordningen att självdeklaration

skall tillhandahållas de myndigheter, vilka i och för sin verksamhet bör erhålla

del därav. Av hänvisningen i 43 § varuskatteförordningen till 50 §

taxeringsförordningen följer att nämndens ledamöter och tjänstemän äger

taga del jämväl av deklaration för allmän varuskatt.

45 §.

Denna paragraf motsvarar 14 § omsättningsskatteförordningen.

46 §.

Det är avsett att skatten skall inbetalas samtidigt med att deklaration

för redovisningsperioden avlämnas. Deklarationsskyldigheten och vad därmed

sammanhänger har jag tidigare behandlat. Därvid har jag bl. a. föreslagit

att skattskyldiga, som fått tillstånd till s. k. indirekt redovisning,

skall efter avslutat räkenskapsår avgiva viss tilläggsdeklaration. På liknande

sätt hade enligt omsättningsskatteförordningen sådan skattskyldig att

efter räkenskapsårets utgång avlämna särskild tilläggsuppgift. Samtidigt

skulle den skattskyldige inbetala felande belopp, därest enligt tilfäggsupp
-

s. 337 Kontrollera mot PDF

337

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

giften den skatt, som belöpte på hela den skattepliktiga omsättningen under

räkenskapsåret, uppgick till högre belopp än som tidigare erlagts. Den

felande skatten torde dock i allmänhet icke uppgå till större belopp. Det

bär därför icke ansetts erforderligt att i fråga om den allmänna varuskatten

föreskriva omedelbar inbetalning av felande skatt. Beloppet bör kunna uttagas

i form av kvarstående skatt efter slutförd taxering och debitering av

den slutliga varuskatten.

På varje redovisningsperiod eller — då vid brutet räkenskapsår två deklarationer

avlämnas — del av redovisningsperiod belöpande skatt bör inbetalas

i jämna krontal, så att överskjutande öretal bortfaller. Uppgår skattebeloppet

icke till tio kronor, synes detsamma icke behöva erläggas. Huruvida

skatten i stället skall erläggas senare i form av kvarstående skatt blir

beroende på omsättningen under den övriga delen av året och avgöres vid

stutskattedebiteringen.

47 §.

Sådan preliminär allmän varuskatt, varom förmäles i denna paragraf,

bör liksom preliminär allmän varuskatt enligt 46 § utföras i helt antal

kronor. Särskild författningsföreskrift härom synes icke erforderlig.

49 §.

Särskild föreskrift erfordras icke om att slutlig allmän varuskatt skall

påföras i helt antal kronor. Då den skattepliktiga omsättningen skall angivas

i jämna hundratal kronor (28 §), följer automatiskt att skattepåföringen

kommer att ske i helt antal kronor.

51 §.

Av samma skäl som anförts under 49 § erfordras icke heller i förevarande

paragraf särskild föreskrift om skattepåföring i helt antal kronor. Vid uppdelning

av skatten på flera inbetalningstillfällen bör tillses att skatten för

varje inbetalningstillfälle påföres i hela krontal. Författningstexten är så utformad

att hinder i och för sig ej möter för sådan uppdelning av skatteinbetalningarna.

59 §.

Erinras bör att uppbördsåret enligt uppbördsförordndngen avser tiden

fr. o. in. mars månad ett år t. o. m. februari månad nästföljande år. Samma

tidsberäkning blir tillämplig även vid den allmänna varuskatten, t. ex.

i fråga om preskriptionsbestämmelserna.

60 §.

I överensstämmelse med vad jag föreslagit i fråga om erläggande av

kvarstående allmän varuskatt (50 §) har i 60 § 1 mom. stadgats att restitution

icke skall ske av belopp understigande tio kronor.

Därest under det förberedande granskningsarbetet å länsstyrelsen fram
22

li i haag till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 162

s. 338 Kontrollera mot PDF

338

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

kommer att preliminär allmän varuskatt erlagts med för lågt belopp, skall

uppdebitering ske av det felande beloppet. Konsekvensen kräver att, om

skattskyldig befinnes ha betalt in för mycket skatt, han får tillbaka det för

mycket erlagda beloppet. Detsamma bör gälla då, genom ändringsbesked

av taxeringsintendenten eller genom beslut av länsstyrelsen i besvärsmål,

uppdebiterad preliminär allmän varuskatt nedsättes. Återbetalning av mindre

belopp bör dock kunna anstå i avbidan på debiteringen av den slutliga

skatten och avräkningen mot den preliminära skatten. Liksom i fråga om

uppdebitering av preliminär allmän varuskatt bör i författningstexten icke

fastställas något visst lägsta belopp, under vilket återbetalning ej skall ske.

Det torde även här få ankomma på riksskattenämnden att lämna länsstyrelserna

vägledande anvisningar.

65 §.

Förfarandet vid taxering till allmän varuskatt av jordbrukare är i princip

detsamma som beträffande rörelseidkare. Den skillnaden föreligger dock att,

när det gäller renodlade jordbrukare, de vanliga lokala taxeringsnämnderna

och icke de särskilda nämnderna i regel kommer att taga befattning med

taxeringen till allmän varuskatt. Därest jordbrukare har att erlägga allmän

varuskatt jämväl för rörelse, som bedrives vid sidan av jordbruket, skall

skilda taxeringar åsättas för de olika förvärvskällorna. Sådan skattskyldig

skall taxeras av särskild taxeringsnämnd. Taxeringen till allmän varuskatt

för den skattepliktiga omsättningen i jordbruksdriften skall därvid införas i

inkomstlängden, medan taxeringen för rörelsen införes i varuskattelängden

(30 §).

Enligt kommitténs förslag skulle jordbrukarna vid den allmänna självdeklarationen

foga särskild uppgift angående ianspråktagna skattepliktiga

jordbruksprodukter. Detta synes enligt min mening icke vara erforderligt.

Därest viss mindre omredigering verkställes av formuläret till självdeklarationens

jordbruksbilaga, bör taxeringsnämnderna med ledning av bilagans

innehåll kunna direkt fastställa den skattepliktiga omsättningen.

En riktig taxering till allmän varuskatt för jordbruksprodukter förutsätter

eu riktig inkomsttaxering. Erforderlig taxeringskontroll kan därför inriktas

enbart på inkomsttaxeringen. Särskilda föreskrifter om kontrollåtgärder

avseende den allmänna varuskatten behövs sålunda ej, liksom behov

icke heller föreligger att i författningstexten hänvisa till förordningens kapitel

om skattekontroll. Motsvarande gäller ansvarsbestämmelserna.

66 §.

Medan rörelseidkare skall ha att erlägga preliminär allmän varuskatt i

anslutning till de olika redovisningsperioderna, skall preliminär sådan skatt

icke utgå för den skattepliktiga omsättningen i jordbruksdrift. I sistnämnda

fall skall den allmänna varuskatten uttagas i efterhand genom att påföras

den vanliga debetsedeln å slutlig skatt.

Debitering av allmän varuskatt för jordbruksprodukter, varom här är

s. 339 Kontrollera mot PDF

339

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

fråga, bör följa reglerna i uppbördsförordningen för debitering av statlig inkomstskatt.

Debiteringen bör sålunda ankomma på den lokala skattemyndigheten.

68 §.

Frågan om skattefrihet enligt den i andra stycket under a) upptagna undantagsbestämmelsen

regleras av stadgandena i 12 § och anvisningarna därtill.

Det bör ankomma på generaltullstyrelsen att i män av behov utfärda

närmare anvisningar angående sättet för styrkande av sådana förhållanden

som kan medföra frihet från erläggande av skatt vid införsel.

72 §.

Med riksskattenämndens befogenhet att meddela bindande förklaringar

bör uppenbarligen följa rätt för nämnden att ändra eller upphäva tidigare

lämnade sådana förklaringar (jfr beträffande den allmänna omsättningsskatten

prop. 1945: 12 s. 16). Särskilt stadgande härom torde icke vara er

forderligt.

75—77 §§.

Här intagna straffbestämmelser har utformats med ledning av motsvarande

bestämmelser i taxeringsförordningen.

78 §.

Enligt 123 § taxeringsförordningen må vite ej bestämmas under 100 kronor

eller över 5 000 kronor. I 124 § samma förordning stadgas bl. a. att det

ankommer på länsstyrelsen att efter anmälan av taxeringsintendent förordna

om uttagande av vite. Dessa och övriga föreskrifter om vite i nämnda författningsrum

bör äga motsvarande tillämpning då fråga uppkommer om

uttagande av vite enligt varuskatteförordningen. Jfr 12 § förordningen om

förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning.

79 §.

Har taxeringsintendent meddelat beslut om påförande av preliminär allmän

varuskatt bör, såsom jag tidigare förordat, sådant beslut kunna överklagas.

Länsstyrelsens beslut med anledning av besvären bör däremot icke

kunna överklagas.

80 §.

Genom hänvisningen i 32 § till bl. a. taxeringsförordningens bestämmelser

om taxeringsbesvär har besvärsfrågorna i mål rörande taxering till allmän

varuskatt fått sin förfatlningsmässiga reglering. Detsamma gäller besvär över

meddelade förhandsbesked genom hänvisningen i 73 § till motsvarande

bestämmelser i förordningen om rätt att av riksskattenämnden erhålla förhandsbesked

i taxeringsfrågor.

Även i vissa andra fall än som sägs i 79 § skall länsstyrelsens beslut icke

kunna överklagas; se t. ex. 42 § jämförd med 56 § 4 mom. taxeringsförordningen

och 37 § jämförd med 39 § 4 mom. samma förordning.

s. 340 Kontrollera mot PDF

340

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

Där icke direkt i varuskatteförordningen finnes stadgat att talan ej må föras

över beslut av länsstyrelse, skall sådant beslut kunna överklagas i kammarrätten.

Närmast gäller detta uppbördsfrågor. Motsvarande bestämmelser

om besvär i uppbördsfrågor enligt uppbördsförordningen återfinnes i

86 § nämnda förordning. I detta författningsrum finnes vissa ärendegrupper

angivna, där besvär till kammarrätten ej skall få anföras. Liknande begränsning

synes icke böra införas i fråga om ärenden angående allmän varuskatt.

Till skillnad från uppbördsärendena enligt uppbördsförordningen, där länsstyrelsen

har att pröva besvär över beslut fattade av lokal skattemyndighet,

är länsstyrelsen första instans i uppbördsfrågor rörande allmän varuskatt,

t. ex. i ärenden om anstånd med inbetalning av sådan skatt.

Besvärstiden till kammarrätten i här avsedda mål bör vara den numera

allmänt tillämpade om tre veckor, över utslag av kammarrätten bör besvär

kunna få föras hos Kungl. Maj :t inom en besvärstid av två månader eller i

mål rörande utdömande av vite tre veckor.

Författningstexten har i övrigt utformats med ledning av motsvarande bestämmelser

i 86 § uppbördsförordningen och 125 § taxeringsförordningen.

Anvisningarna

till 1 §.

Med utrikes trafik förstås vad som enligt gällande tullförfattningar är

att hänföra till sådan trafik.

till 6 §.

Taxering till allmän varuskatt avses skola ske i den kommun, där den

skattskyldige skall taxeras till statlig inkomstskatt. Enligt 14 § 1 mom. förordningen

om statlig inkomstskatt sker taxering till sådan skatt i hemortskommunen.

Saknar skattskyldig hemortskommun, skall han taxeras i Stockholm.

På motsvarande sätt bör i fråga om den allmänna varuskatten skattskyldighet

föreligga i den skattskyldiges hemortskommun eller, om hemortskommun

saknas, i Stockholm.

till 9 §.

Skatt för råvaror, halvfabrikat o. dyl. ifrågakommer i regel endast, om

varorna säljes till den vilken är att anse som konsument, t. ex. byggmästare.

Se härom 12 § och anvisningarna till nämnda paragraf.

till 11 §.

Försäljning av viss krigsmateriel till staten är skattefri jämlikt 10 §. Givetvis

bör även tjänsteprestation, t. ex. reparation, å sådan till staten försåld

krigsmateriel vara skattefri. Skattefrihet för tjänsteprestation bör också

gälla i fråga om staten tillhörig krigsmateriel som tillverkats i statlig regi.

Vad sålunda bör gälla har angivits i andra stycket.

Med tanke på de särbestämmelser som i 18 § 2 mom. införts beträffande

servering har detta begrepp erhållit en något snävare utformning än i kom
-

s. 341 Kontrollera mot PDF

341

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 ur 1959

mitténs förslag. Sålunda kommer t. ex. gatuförsäljning av korv o. likn. ati

falla utanför och bli jämställd med diskförsäljning.

till 12 §.

Bestämmelserna om auktion överensstämmer med vad som gällde under

omsättningsskattens senare tid (5 § andra stycket omsättningsskatteförordningen).

De medför i praktiken att bl. a. vissa konsthandlare, som plägar

anordna auktioner, blir skattskyldiga.

I fråga om andra fall av försäljning genom ombud av olika slag må framhållas

att en agent, d. v. s. en person som säljer i huvudmannens namn

eller för dennes räkning, normalt inte är att anse såsom skattskyldig. Huvudmannen

äger givetvis inte vid beräknande av beskattningsvärdet göra

avdrag för provision eller annan ersättning som utgått till agenten, lika

litet som avdrag får ske för provisioner till handelsresande eller eljest för

försäljningsomkostnader. 1 enlighet härmed kan exempelvis ett bokförlag

bli skattskyldigt för böcker som säljes genom bokagent. Om emellertid en

bokagent uppträder som självständig försäljare, torde skattskyldighet åvila

honom förutsatt att rörelsen inte — såsom fallet kan vara med försäljning

bland arbetskamrater o. likn. — är att anse som ringa.

Tveksamhet om skattskyldigheten kan uppkomma i åtskilliga andra fall,

då en person uppträtt som mellanhand. En juvelerare kan t. ex. mottaga

ett smycke för försäljning, varvid han anskaffar en köpare och låter köpet

avslutas direkt mellan parterna mot att han själv uppbär provision. Försäljningen

torde i dylikt fall som regel få anses ha skett i hans affärsverksamhet.

Provisionen skall därvid inräknas i beskattningsvärdet. Vid handel

med begagnade bilar förekommer ävenledes ofta —- bl. a. med hänsyn till

bilregistreringen — att affärshandlingarna utskrives med förre och nye

ägaren som direkta parter. Om förmedlaren därvid driver verksamhet, som

kan betecknas som yrkesmässig, torde han i regel bli skattskyldig som

säljare.

Bestämmelsen att försäljning till konsument skall anses föreligga, såvida

det icke framstår som uppenbart att köparen ej är konsument i fråga om

den vara försäljningen avser, motsvarar ett stadgande som återfinnes i 6 §

sista stycket av kommitténs författningsutkast. Bestämmelsen innebär, att

vederlaget skall inräknas i säljarens skattepliktiga omsättning och sålunda

ingå i dennes skatteredovisning, om han ej med ledning av sin kännedom

om köparen och den av köparen bedrivna verksamheten eller på grundval

av mängden och beskaffenheten av de beställda varorna eller annorledes,

t. ex. med stöd av upplysningar som köparen lämnat, med säkerhet kan bedöma,

att skattskyldighet icke föreligger för den aktuella transaktionen.

Det är dock att märka att, om rörelseidkare inköper visst parti varor av

samma slag för återförsäljning eller annat skattefritt ändamål, men säljaren

har anledning antaga att köparen kommer att använda viss mindre del

s. 342 Kontrollera mot PDF

342

Kiuigl. Maj.ts proposition nr 162 är 1959

av partiet för skattepliktigt ändamål, t. ex. för privat konsumtion, behöver

säljaren icke göra någon uppdelning av varupartiet på skattefri och skattepliktig

försäljning. Partiet får i sådant fall i sin helhet betraktas som försålt

för skattefritt ändamål. I stället ankommer det på köparen att i sin skatteredovisning

såsom uttag ur rörelsen uppgiva den del av partiet, som han

tagit i anspråk för skattepliktigt konsumtionsändamål.

Omfattar å andra sidan viss försäljning icke blott varor för återförsäljning

utan även varor av annat slag, t. ex. investeringsvaror avsedda att nyttjas

av köparen i dennes rörelse, har säljaren att göra en uppdelning av vad

som är att hänföra till skattefri respektive skattepliktig försäljning.

Ikraftträdandebestämmelserna

Såsom angivits i den allmänna motiveringen bör beskattningen träda i

kraft den 1 januari 1960, vilket innebär att taxering till allmän varuskatt

skall äga rum första gången år 1961. Med tanke på att vissa skattskyldiga

kan ha beskattningsår, som utgår efter årsskiftet 1959/60 men före den 1

mars 1960, och enligt huvudregeln sålunda skulle kunna undgå taxering för

nämnda tid, bör det föreskrivas att 1961 års taxering till allmän varuskatt

— eller i förekommande fall 1962 års taxering -— i fråga om nu angivna

skattskyldiga skall inbegripa jämväl tiden från nämnda årsskifte till beskattningsårets

ingång. Av praktiska skäl bör denna regel dock icke gälla

taxering av jordbrukares uttag eller direktförsäljning av egna jordbruksprodukter.

Enligt övergångsbestämmelserna till omsättningsskatteförordningen skulle

förordningen icke äga tillämpning i fråga om försäljning m. in., varom

före förordningens ikraftträdande slutits avtal, däri vederlaget blivit till

beloppet fastställt. Det har ansetts motiverat med en liknande bestämmelse

i varuskatteförordningen. En lämplig avgränsning är enligt min mening att

man — i viss anslutning till tiden för propositionens framläggande för riksdagen

— från varuska t teförordningens tillämpning undantager sådant tillhandahållande

inom riket av vara eller tjänsteprestation, som skett före den

16 oktober 1959 eller varom före nämnda dag slutits skriftligt avtal däri

vederlaget blivit till beloppet fastställt. Föreskrift härom har upptagits i

andra stycket punkten 1 av ikraftträdandebestämmelserna. — Anmärkas

kan att i andra fall skatt kommer att beräknas på alla varulikvider som

sker efter årsskiftet 1959/60. — Självfallet bör den skattskyldige icke äga

tillgodoräkna sig avdrag för rabatter o. dyl., som utges i efterhand under år

1960 men har avseende på likvider som skett före årsskiftet 1959/60 eller

eljest enligt övergångsbestämmelserna är skattefria.

Förslaget till ändring i sekretesslagen

Enligt 17 § tredje stycket sekretesslagen får handlingar i ärenden, som

avses i förordningen om rätt att av riksskattenämnden erhålla förhandsbesked

i taxeringsfrågor, ej utan samtycke av den som sökt beskedet ut
-

s. 343 Kontrollera mot PDF

343

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

lämnas till annan tidigare än tjugu år från handlingens datum. Med hänsyn

till behovet av motsvarande sekretess jämväl i fråga om handlingar i ärenden

rörande förhandsbesked enligt varuskatteförordningen synes en komplettering

böra ske av nyssnämnda författningsrum i sekretesslagen.

IX. Departementschefens hemställan

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t

måtte genom proposition föreslå riksdagen att

A) antaga inom finansdepartementet upprättade förslag

till

1) förordning om allmän varuskatt;

2) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 23

november 1956 (nr 623);

3) förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen

den 1 juni 1951 (nr H2) om rätt att av riksskattenämnden

erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor; och

4) lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 28 maj

1937 (nr 2i9) om inskränkningar i rätten att utbekomma

allmänna handlingar;

B) med godkännande av de riktlinjer för administrationen

av den allmänna varuskatten, vilka förordats i det föregående,

bemyndiga Kungl. Maj :t att företaga de ändringar i

de för riksskattenämnden, överståthållarämbetet och länsstyrelserna

gällande personalförteckningarna ävensom medgiva

de personalförstärkningar i övrigt hos nämnda myndigheter

som följer av det anförda; samt

C) medgiva, att den i avlöningsstaten för riksskattenämnden

upptagna anslagsposten till avlöningar till övrig ickeordinarie

personal må för budgetåret 1959/60 överskridas

med högst 94 000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Ro

genten, att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Kerstin Botlién

s. 344 Kontrollera mot PDF

344

Kungi. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

Bilaga 1

Översikt av det ekonomiska läget

Den internationella konjunkturutvecklingen

Under första halvåret 1959 kännetecknades det internationella konjunkturläget

av en allmän förbättring. Den amerikanska bruttonationalproduktens

volym steg med ca 5 procent från fjärde kvartalet i fjol till andra kvartalet

i år bl. a. under intryck av en omfattande upplagring före den väntade

stålstrejken. I Västeuropa kom konjunkturuppgången i gång på allvar under

andra kvartalet och OEEC-områdets samlade industriproduktion blev

då omkring 3 procent större än under första kvartalet (se tabell 1). Efterfrågestegringen

i industriländerna riktade sig också mot råvaruländerna,

vilkas exportvolym återhämtades påtagligt samtidigt som prisläget stabiliserades.

Den ekonomiska utvecklingen sedan halvårsskiftet synes ha inneburit

en fortsatt allmän konjunkturförbättring. Förenta staterna utgör ett undantag

såtillvida som stålstrejken medfört en minskning av den totala industriproduktionen

med 4 procent från juni till augusti. I övrigt pekar dock efterfrågetendenserna

även där på fortsatt expansion. Konsumtions- och investeringsenkäter

tyder på stigande köplust. Prognoserna för företagsinvesteringarna

har sålunda uppjusterats och investeringsnivån för 1959 väntas nu ligga

mer än 9 procent högre än förra året (som i sin tur understeg 1957 års nivå

med 17 procent). Stegringen antas fortsätta in på 1960. Å andra sidan torde eu

aktivitetsnedgång inom bostadsbyggandet komma att äga rum under senare

delen av innevarande år bl. a. till följd av stigande finansieringssvårigheter.

Även bortsett från den påfyllning av stållagren som kan väntas när stålproduktionen

kommit i gång borde man kunna räkna med eu fortsatt lageruppbyggnad

eftersom produktion och omsättning hittills i allmänhet stigit snabbare

än lagernivån; en viss nedgång i ökningstakten kan dock äga rum. Det

avsevärda tillskott till totalefterfrågan, som de expanderande offentliga köpen

utgjorde under 1958, synes nu i stort sett ha upphört. Även om delstaterna

och kommunerna fortsätter att öka sina köp kan man på grund av eu

minskning i de federala utgifterna vänta en betydande avmattning i den

offentliga sektorns efterfrågan. På exportområdet, slutligen, har under sommaren

den markerade nedgången vänts i en viss uppgång som torde fortsätta.

^är Pr°duktionsuppgången under den förflutna delen av

19o9 främst betingats av ökningar i den privata konsumtionen och i andra

hand exportuppsvinget räknar man med en fortsatt uppgång efter i stort

sett samma linjer. Eftersom stegringen i hushållens disponibla inkomster

under första halvåret varit större än deras konsumtion finns det utrymme

ior en fortsatt utgiftsexpansion även om — som troligt är — den starka ökningen

i konsumentkrediterna skulle dämpas. Även i fråga om exporten,

vars volym steg med 6 procent från första till andra kvartalet, väntas förbättringen

fortsätta. Den tillbakahållande faktorn i den brittiska ekonomin

ar alltjamt industriinvesteringarna. Den senaste enkäten är påtagligt pes
-

s. 345 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

345

Tabell 1. Industriproduktionen i vissa länder

Säsongrensande indextal: 1953 = 100

1957

1958

1959

Hela

1 halv-

2 halv-

1 kv.

2 kv.

Juli

Augusti

året

året

året

123

115

115

113

117

121

Danmark...............

121

120

122

123

127

134

Frankrike ..............

145

155

152

152

157

Italien .................

138

139

143

148

151

154

Nederländerna..........

126

125

128

133

137

138

Norge..................

127

124

126

122

128

134

Storbritannien..........

116

115

114

116

118

121

122

Sverige.................

119

no

no

122

121

123

Västtyskland...........

147

151

153

156

159

158

162

Samtliga OEEC-länder ..

132

133

134

135

139

Förenta staterna .......

107

97

103

108

114

114

in

Källor: OEEC, General Statistics samt den officiella statistiken för olika länder.

simistisk på den punkten, både vad gäller utvecklingen i år och under 1960.

Å andra sidan pekar utvecklingen av byggnadsorderna och den inträdda

stabiliseringen i verkstadsindustrins inhemska orderstock på en kommande

långsam återhämtning. Investeringsuppgången inom handel och servicenäringar,

som beräknas uppväga hela nedgången i industriinvesteringarna

i år, antas komma att avtaga under 1960. Även om näringslivets investeringar

under 1959 knappast kommer att överstiga föregående års nivå torde

man dock kunna räkna med en viss ökning för de totala investeringarna i

byggnader och anläggningar genom ökning för bostäder och offentliga byggen.

Konjunkturdämpningen i Frankrike vändes under försommaren i en

förnyad om än måttlig uppgång. Industriproduktionen, som i närmare ett

halvår understigit nivån från ett år tidigare, har sedan maj legat över fjolårsnivån.

Som det mest expansiva elementet framstår fortfarande exporten,

som under de första sju månaderna i år visade en volymuppgång på ca 16

procent jämfört med samma tid 1958. Motsvarande förändring för importvolymen

var 11 procent. Av allt att döma har den privata konsumtionen nu

återhämtat den nedgång som ägde rum i början av 1959 som en följd av

den väsentliga skärpningen av den ekonomiska politiken. Förutom den inträdda

sysselsättningsförbättringen har den fortsatta ökningen i lönesatserna

skapat förutsättningar härför. Enligt föreliggande prognoser skulle

den totala konsumtionsvolymen bli närmare 4 procent större i år än 1958;

ökningssiffran för andra halvåret kan antas bli närmare 6 procent. De privata

företagsinvesteringarna i fasta anläggningar beräknas bli oförändrade

jämfört med i fjol. De totala fasta investeringarnas volym väntas emellertid

öka med omkring 2 procent i samband med en expansion inom främst

den offentliga sektorn. De aktuella kalkylerna för 1959 års produktionsutveckling,

vilka också går ut på att de senaste årens lagerökning skall upphöra,

innebär sammanfattningsvis eu ökning av bruttonationalprodukten

med knappt 2 procent jämfört med 1958.

Sedan våren, då konjunkturuppgången ännu gav intryck av alt bli relativt

långsam, har den västtyska ekonomin expanderat kraftigt och är nu inne

i eu utpräglad högkonjunkturfas. Den reala bruttonationalprodukten, som

s. 346 Kontrollera mot PDF

346

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1056

törsta kvartalet var ca 3 procent större än under samma tid 1958, liar av

allt att döma ökat sin stegringstakt under andra kvartalet. Myndigheternas

prognoser för 1959 anger en volymuppgång på omkring 5 procent jämfört

med föregående år. Förändringen mellan 1959 och 1960 bedöms bli av ungefär

samma storleksordning. Det mycket starka efterfrågeuppsving som ligger

bakom denna utveckling har i första hand hänfört sig till investeringarna

och exporten. Investeringarna i byggnader och anläggningar beräknas

ha varit omkring 11 procent högre under första halvåret 1959 "än i fjol. Utvecklingen

har medfört en betydande brist på arbetskraft, vilket torde framtvinga

en avsaktning i expansionstakten. Totalt för 1959 har ökningen i

byggnadsverksamheten antagits bli 6—8 procent. Även om de faktiska maskininvesteringarna

under första halvåret inte undergått någon mer markerad

ökning bär det sedan våren blivit allt tydligare att en mycket väsentlig

investeringsuppgång är att vänta. Kapitalvaruindustriernas orderingång

från hemmamarknaden var under andra kvartalet närmare en femtedel

större än under samma period 1958. Eu övergång till svagt stigande lageru

p pby gg n ad s t a k t väntas också bidra till den allmänna efterfrågehöjningen.

Industrins snabbt stigande orderingång från utlandet varslar om en fortsatt

förstärkning av exportkonjunkturen. Årsprognosen går ut på en exportvolymökning

på 11 procent jämfört med 1958.

Det ekonomiska läget i Förenta staterna och de större västeuropeiska

länderna har, som framgått av det föregående, karakteriserats av stigande

total efterfrågan; även i övriga västeuropeiska länder räknar man med eu

fortsatt efterfrågeexpansion. Att döma av tillgängliga indikatorer kan man

knappast förutse någon avmattning under den närmaste framtiden förutsatt

att inte ekonomisk-politiska åtgärder av överraskande styrka sätts in

för att hejda expansionen (för Förenta staternas del får man också göra

undantag för eventuella svårare verkningar av stålstrejken). Såväl den privata

konsumtionen som den totala investeringsverksamheten och exporten

är allmänt på väg uppåt. De frågetecken som man kan sätta för styrkan i

konjunkturuppsvinget gäller i första hand de två sistnämnda grupperna.

För exporten är huvudfrågan om råvaruländernas importkapacitet nu återhämtats

varaktigt eller om förbättringen av den västeuropeiska exporten

dit under andra kvartalet endast var tillfällig. Även om det är svårt att få

en klar bild av dessa förhållanden kan man peka på vissa tendenser som

tyder på att förbättringen skall fortsätta. Både den amerikanska och den

västeuropeiska importen från de transoceana råvaruländerna har stigit samtidigt

som råvaruprisläget stabiliserats; särskilt för det yttre sterlingområdet

har utvecklingen varit positiv.

På investeringssidan kan man förmodligen vänta eu viss successiv överflyttning

av expansionskraften från bostadsbyggandet, som bl. a. kommer

i kläm när kreditmarknadsläget stramas åt, till företagens fasta investeringar.

I tvecklingen i Västtyskland och Förenta staterna pekar redan i denna

riktning, medan man t. ex. i Storbritannien befinner sig på ett »tidigare»

stadium med expanderande bostadsbyggande och påfallande stor tröghet hos

företagens — i första hand industrins — investeringar. De offentliga investeringarna

torde fortsätta att växa i flertalet länder. Den långsamma utmognaden

av investeringsprojekten gör att denna expansion, som till stor

del planlades som en konjunkturstödjande åtgärd i ett läge med i övrigt

avtagande investeringsbenägenhet, kan komma att sammanfalla med uppgången

inom andra investeringsområden. Så har i viss mån redan varit fallet

i ^ ästtyskland. Några tecken på en acceleration i den lagerpåfyllnad,

som av allt att döma för närvarande bidrar till konjunkturuppgången i Västeuropa,

finns knappast.

s. 347 Kontrollera mot PDF

347

Kiingl. Maj:ts proposition nr J62 år Utö it

Inför den väntade efterfrågeexpansionen blir frågan i vad mån läget för

de tillgängliga produktionsresurserna är sådant att man kan undgå överefterfrågan

och vilka tendenser som just nu kan urskiljas på pris- och löneområdet.

I samband härmed skall avslutningsvis den ekonomiska politiken

i de viktigare länderna beröras något.

Som framgått av länderavsnitten har industriinvesteringarna i maskiner

och anläggningar genomgående släpat efter i den allmänna konjunkturförbättringen,

även om tecken på en kommande snabbare återhämtning finns

på många håll. Detta förhållande ger uttryck för en kvarstående överkapacitet

hos de befintliga anläggningarna, vilkas omfattning vuxit betydligt snabbare

än totalproduktionen under senare år. Även med hänsyn till den produktionsökning

som ägt rum sedan våren kan man, på basis av de gjorda

beräkningarna av kapacitetsutnyttjandet i t. ex. Förenta staterna och Storbritannien,

anta att det i dessa länder totalt sett finns utrymme för en ganska

väsentlig ytterligare ökning av industriproduktionen. I andra länder —

då framför allt Västtyskland, Danmark och Nederländerna — förefaller

motsvarande utrymme vara betydligt mindre.

Arbetsmarknadsläget i Förenta staterna och Västeuropa har förbättrats

avsevärt sedan vintern. Eftersom företagen i många fall friställde mindre

arbetskraft än vad som svarade mot produktionsnedgången och näringslivets

faktiska investeringar i fasta anläggningar i flera fall fortsatte att stiga

under större delen av 1958, har dock en inte oväsentlig del av produktionsökningen

i år kunnat äga rum utan nyanställning av personal. För flertalet

länder har arbetslösheten legat högre i år än 1957. Detta förhållande, som

delvis också sammanhänger med den totala arbetsstyrkans tillväxt, antyder

alt även arbetskraftsresurserna möjliggör en fortsatt produktionsexpansion.

Undantag utgör i detta fall Danmark och Västtyskland där viss arbetskraftsbrist

redan föreligger.

I Förenta Nationernas rapport om det ekonomiska läget i världen (World

Economic Report 1958), som färdigställdes i våras, konstaterades det att fördelningen

av den internationella likviditeten nu blivit sådan att man knappast

kan vänta några hinder för en fortsatt produktionsexpansion härifrån.

Denna åsikt styrks av utvecklingen av de olika ländernas valutatillgångar

under de senaste månaderna. Med undantag för Västtyskland och Schweiz

har förbättringen av valutaläget varit allmän i Västeuropa, ehuru mindre

stark än under 1958. Detta beror delvis på stabiliseringen inom råvaruländerna,

som av allt att döma kunnat öka sina reserver under loppet av 1959.

Guldutflödet från Förenta staterna har visserligen fortsatt fram till hösten

men dess omfattning har successivt minskat. Detta anses dock mera bero på

att kreditorländerna i stället för guld mottagit kortfristiga fordringsbevis

än på någon direkt förbättring av betalningsbalansen. Det västtyska bidraget

till en jämnare fördelning av guld- och valutatillgångarna, som tagit sig

uttryck i en minskning av den totala valutareserven med i runt tal 2 miljarder

D-mark i år, sammanhänger i första hand med stegrad kapitalexport;

detsamma gäller den schweiziska valutaavtappningen.

Utvecklingen på löneområdet influerades under 1958 av den allmänna eflerfrågeavmallningen.

Den genomsnittliga stegringen av timförtjänsterna i

industrin frän 1957 lill 1958 var lägre än tidigare i de västeuropeiska länderna

(med undantag för Frankrike) och Förenta staterna. Eftersom industriproduktionen

per arbetstimme också minskade sin ökningstakt torde

förändringen av lönekostnaden per produktenhet inte ha blivit påtagligt

s. 348 Kontrollera mot PDF

348

Kungi. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

Tabell 2. Konsumentprisernas och lönernas utveckling i vissa länder 1958 och 1959

Procentuell förändring under respektive år

Konsumentpriser

Löner1

1958

1959 2

1958

1959

Belgien ..................

0

1

2

0 (t. o. m. april)

Danmark.................

2

0 (t. o. m. juli)

4

2 (t. o. m. 1 kv.)

Finland..................

4

0

5

4 (t. o. m. 2 kv.)

Frankrike ................

9

4

8

2 (t. o. m. april)

Nederländerna............

- 1

0 (t. o. m. juni)

3

0 (t. o. m. juni)

Storbritannien............

2

-1

4

1 (t. o. m. juli)

Sverige...................

3

0

5

4 (t. o. m. maj)

Västtyskland.............

1

2

6

3 (t. o. m. maj)

Förenta staterna .........

2

1

4

2 (t. o. m. juli)

1 I regel timförtjänster inom industrin.

s December 1958—augusti 1959.

Källa: Den officiella statistiken för olika länder.

skilt intressant är i detta hänseende den västtyska utvecklingen. Trots att

arbetskraftsreserven av allt att döma nu är uttömd och den totala efterfrågan

snabbt tilltar, synes takten i löneökningarna inte komma att stiga i någon

större utsträckning under resten av detta år. Avtalsförhandlingarna

inom skilda områden tyder dock på en höjning på litet längre sikt; löneglidningen

torde också komma att spela en större roll.

Den påtagliga stabilitet, som präglat det allmänna prisläget i Västeuropa

(se tabell 2) torde till största delen ha berott på förbättringen i bytesförhållandet

gentemot de transoceana råvaruländerna, vilken neutraliserat de i och

för sig måttliga inhemska prisstegringstendenserna från bl. a. tjänsteområdet.

I förhållande till prisläget för ett år sedan har förändringen i råvarupriserna

under sommaren varit obetydlig. På grund av rikliga lager och stor

outnyttjad produktionskapacitet har den ökade råvaruförbrukning, som inträffat

det senaste halvåret, i allmänhet inte medfört någon större prisstegring.

Under den närmaste framtiden torde efterfråge-utbudsrelationerna inte

förändras påtagligt varför de internationella råvarupriserna kan väntas förhålla

sig relativt stabila. En viktig prisdämpande faktor utgör den planerade

nedskärningen av de stora överskottslagren av strategiska råvaror i Förenta

staterna och Storbritannien. Även om utvecklingen på råvaruprisområdet

således hittills endast inneburit att de senaste årens prisfall förbytts i en

stabilisering, innebär detta i och för sig en påfrestning på den västeuropeiska

prisstabiliteten om inte produktivitetsstegringen ökar. Löneutvecklingen

visar, som tidigare beskrivits, ännu inga tydliga tecken på att accelerera.

Den minskning av lönekostnaderna per produktenhet inom industrin,

som troligen uteblev i fjol till följd av produktionsavmattningen, kan i stället

antas ha ägt rum i år. Produktivitetsförbättringen har med andra ord

skapat ett sådant utrymme för kostnadshöjningar för t. ex. råvaror att dessa

inte behöver leda till prisstegringar. Med hänsyn till dessa förhållanden och

till att en viss del av produktionskapaciteten ännu är outnyttjad borde man

kunna räkna med att prisrörelserna totalt sett blir jämförelsevis små under

den närmaste framtiden även om en uppåtriktad tendens gör sig gällande

bl. a. till följd av den närmast trendmässiga prisstegringen på tjänsteområdet.

Medan den västeuropeiska prisstabiliseringen i första band berodde på

s. 349 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 ur 1959

349

prisnedgången för importerade råvaror synes motsvarande utveckling i Förenta

staterna främst ha stått i samband med en sänkning av de inhemska

jordbrukspriserna. Om man bortser från livsmedelsposten har konsumtionsprisnivån

visat en oavbrutet stigande tendens under de senaste åren. När

livsmedelspriserna började återhämtas i våras blev resultatet därför en successiv

— om än svag — stegring av konsumentprisindex. Att döma av bl. a.

partiprisstegringen för industrivaror — som inte har någon motsvarighet i

Västeuropa — kan man räkna med en fortsatt uppåtriktad pristendens på

konsumtionsområdet; förändringar i jordbrukspriserna kan dock även i fortsättningen

i viss mån verka neutraliserande.

Den ekonomiska politiken i Förenta staterna bar i allt högre grad utformats

med hänsyn till prisstegringsriskerna. De federala utgifterna väntas

sjunka med bortåt 2 miljarder dollar under innevarande budgetår jämfört

med 1958/59; samtidigt beräknas inkomsterna stiga med omkring 9 miljarder

dollar. Största delen av förra budgetårets underskott på 12,5 miljarder dollar

skulle med andra ord komma att försvinna. Genom upprepade uppmaningar

till parterna i stålkonflikten har administrationen vidare velat förhindra

att konfliktens lösning ger upphov till prisstegringar. Kreditmarknadsläget

har under en längre tid präglats av stigande efterfrågan på kaiptal,

samtidigt som Federal Reserve’s politik utmärkts av en stark restriktivitet.

Den stegring i räntan på skattkanunarväxlar, som inträffade när regeringens

förslag alt höja den lagstadgade räntenivån för den långfristiga offentliga

upplåningen avvisades, utlöste i början av september en höjning av diskontot

till 4 procent. Höjningen, som är den tredje under 1959, förde upp diskontot

till den högsta nivån sedan 1930.

Med hänsyn till att konjunkturuppsvinget i Västeuropa kom igång senare

än i Förenta staterna, är det naturligt att den ekonomiska politiken här i

allmänhet ännu inte genomgått motsvarande skärpning. Detta hindrar inte

att en viss åtstramning redan nu ägt rum både i fråga om budget- och kreditpolitiken

i vissa länder. Exempel härpå är den västtyska diskontohöjningen

från 2 3/4 till 3 procent i början av september, till stor del riktad mot den

starka byggnadskonjunkturen, samt nedskärningen av de federala utgifterna

i samma land. Också det danska diskontot har höjts (från 4 1/2 till 5 %). Det

franska budgetförslaget för 1960 tar sikte på att begränsa utgiftsstegringen

så att budgetunderskottet hålls kvar på samma nivå som i år. Samtidigt försöker

man att genom olika direkta åtgärder åstadkomma prissänkningar på

vissa industriprodukter. Ett annat led i de franska strävandena att åstadkomma

prisstabilitet utgörs av den utvidgade liberaliseringen av importen

hl. a. från dollarområdet. Över huvud taget är uppmärksamheten i de viktigare

västeuropeiska länderna för närvarande i hög grad riktad mot prisnivån.

Det gäller också i Storbritannien där den ekonomiska politiken i övrigt

inte reviderats sedan budgeten lades fram i våras.

Den ekonomiska utvecklingen inom landet

Utrikeshandeln

Det internationella konjunkturuppsvingel har medfört en kraftigt ökad efterfrågan

på svensk export. I den hittillsvarande utvecklingen har det speciellt

varit det livliga bostadsbyggandet och omsvängningen från lageruttömningen

på skogsvaruområdet i köpareländerna som haft den största betydelsen

ur svensk synpunkt. Framöver kan den nu började investeringsuppgången

på maskinområdet väntas spela den främsta rollen. Under första

s. 350 Kontrollera mot PDF

350

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 195!)

Tabell 3. Utrikeshandelns värde-, volym- och prisutveckling 1957—1959

Procentuella förändringar

1957—

1958

1958-

1959

prognos

1 halvåret

1958—1 halv- året 1959

2 halvåret

1958—2 halv- året 1959

prognos

Export värde ....

— 2

+ 5

+ 6

+ 4

volym....

— 1

+ 7

+ 10

+ 4

pris......

— 2

— 2

— 3

— 1

Import värde ....

— 3

0

— 5

+ 5

volym....

+ 2

+ 2

— i

+ 4

pris......

-5

— 2

— 4

+ 1

Bytesförhållande ..

+ 3

0

+ 1

-2

Amu. Genom att siffrorna avrundats brister de skenbart i överensstämmelse

på några punkter.

halvåret låg totalt sett exportvärdet 6 procent och exportvolymen 10 procent

över motsvarande period ett år tidigare (tabell 3). Den genomsnittliga ökningen

tinder juli—augusti var ännu något större. En jämförelse med föregående

år påverkas emellertid av att den internationella konjunkturavmattningen

1958 drabbade den svenska exporten hårdast under vår- och sommarmånaderna.

Exportuppgången bar huvudsakligast burits upp av produkter

från skogsindustrin, som på grund av stora inneliggande lager kunde

möta den stigande efterfrågan utan att öka produktionen. Sålunda ökade den

volymmässiga utförseln av sågade och hyvlade trävaror med ca 40, pappersmassa

med ca 20 samt papper och papp med ca 10 procent. Betydande

ökningar har också registrerats för handelsfärdigt järn och stål. På verkstadssidan

har främst den fortsatta expansionen i bilexporten varit framträdande.

Exportminskningar har inträffat för bl. a. järnmalm och livsmedel.

Exporten kan väntas fortsätta på en hög nivå under resten av året även

om ökningarna sannolikt kommer att bli mindre än under första halvåret.

På grundval av material, som sammanställts av kommerskollegium,

kan exportvolymen under andra halvåret beräknas bli 4 procent större 1959

än 1958. Då priserna nu befinner sig i svagt stigande upp mot fjolårsnivån

kan även värdet av exporten för andra halvåret komma att överstiga motsvarande

fjolårsnivå med 4 procent. Prisförbättringen torde främst komma

trävarorna till del. Betydligt kraftigare exportökningar förutses under andra

halvåret för papper och papp, handelsfärdigt järn och stål samt verkstadsprodukter.

Bland de sistnämnda spelar bilarna en framträdande roll.

För helår räknat innebär kalkylerna att värdet av 1959 års export kommer

att överstiga 1958 års med 5 procent men 1957 års med endast 2 procent.

Den volymmässiga ökningen beräknas till 7 procent från 1958 och till 5

procent från 1957. Genomsnittsnivån för exportpriserna antas sålunda 1959

komma att ligga ett par procent under 1958 års nivå.

Den kraftiga expansionen för exporten har inte haft någon motsvarighet

ifråga om importen. Denna visade i stället under första halvåret 1959 en

nedgång med 1 procent i volym och 5 procent i värde jämfört med första

halvåret 1958. Under januari-—augusti var importen värdemässigt 2 1/2 procent

mindre 1959 än 1958. Till största delen torde detta kunna förklaras

dels av att en viss lagerförtäring troligen skett inom landet dels av att produktionen

särskilt inom industrin ökat relativt obetydligt. Den milda vin
-

s. 351 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj.ts proposition nr 1<>2 år 1959

351

Tabell 4. Betalningsbalansen 1957—1959

Miljoner kronor

1957

1958

1959

Därav: andra halvåret

1957

1958

1959

prognos

Export av varor, fob .......

11 062

10 807

11300

5 724

5 709

5 875

Import av varor, eif........

12 567

12 242

12 200

6170

6127

6 372

Handelsbalansens saldo . ..

— 1505

— 1435

— 900

— 446

— 41S

— 497

Sjöfartsnetto ...............

+ 1405

+ 1250

+ 1250

+ 710

+ 650

+ 650

Övriga tjänster m. m., netto

Bytesbalansens saldo......

- 30

- 50

- 80

— 35

- 10

- 50

— 130

— 235

+ 270

+ 229

+ 222

+ 103

Kända kapitaltransaktioner..

Valutareservens teoretiska

- 33

— 11

- 70

— 27

+ 9

- 85

förändring..................

- 163

— 246

+ 200

4- 202

+ 231

+ 18

Förskjutningspost...........

+ 236

+ 399

+ 34

+ 190

Valutareservens faktiska

förändring................

+ 73

+ 153

+ 236

+ 421

tern medförde dessutom en minskad import av främst flytande bränslen.

Till den svaga volymmässiga förändringen medverkade vidare en ganska

kraftig tillbakagång i införseln av särskilt bilar men även av övriga verkstadsprodukter.

Dessa minskningar uppvägdes delvis av inte obetydliga ökningar

i importen av järn och stål, jordbruksprodukter och kemiska produkter.

Fjolårets kraftiga prisfall för importvarorna, vilket upphörde kring årsskiftet,

synes nu ha efterträtts av en dragning uppåt. De genomsnittliga

importpriserna för andra halvåret 1959 torde komma att överstiga motsvarande

för 1958 med 1 procent. Uppgången i den inhemska konjunkturen

väntas medföra en volymmässig importökning från andra halvåret 1958 till

andra halvåret 1959 med 4 å 5 procent. Importvärdet för perioden kommer

därmed att stiga med 5 procent. De största ökningarna fördelar sig huvudsakligast

på maskiner och apparater, järn och stål samt textilvaror. Även

införseln av flytande bränslen väntas öka något. Räknat på helår väntas

ingen större förändring i importvärdet från 1958 till 1959; bakom denna

utveckling ligger en uppgång i importvolymen med 2 procent och en nedgång

i den genomsnittliga prisnivån med 2 procent.

Ovanstående beräkningar av export och import pekar mot en förbättring

i handelsbalansen med 500 miljoner kronor från 1959 till 1958. Förbättringen

faller helt på första halvåret. Importöverskottet, som första halvåren

1957 och 1958 uppgick till 1 059 respektive 1 017 miljoner kronor, utgjorde

under motsvarande period 1959 403 miljoner kronor. Som framgår av tabell

4 väntas handelsbalansen under innevarande halvår försämras något

jämfört med motsvarande tid de två senaste åren. Nettot av sjöfarten väntas

i år bli lika stort som föregående år. Fraktsatserna synes ligga på en

genomsnittligt lägre nivå i år, vilket emellertid torde uppvägas av en ökning

i den aktiva handelsflottan. Det redan negativa nettot för övriga tjänster

väntas öka ytterligare något.

Ovanstående kalkyler tyder sammantagna på ett positivt saldo för bytesbalansen

under 1959 med 200 å 300 miljoner kronor. Då de kända kapitaltransaktionerna

och värdepappershandeln beräknas ge ett negativt saldo

på omkring 70 miljoner kronor, kan den teoretiska ökningen av valutareserven

från 1958 til) 1959 uppgå till ca 200 miljoner kronor.

I samband med konjunktursvängningen för exporten i början av året

s. 352 Kontrollera mot PDF

352

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

rubbades de regelbundna säsongvariationerna i valutareserven. Den vanliga

avtappningen under våren uteblev i stort sett och under sommarmånaderna

har valutabehållningen vuxit ytterligare. Från årets början till utgången

av september har den totala valutareserven stigit med 195 miljoner kronor

och är därmed 313 miljoner kronor större än vid samma tid i fjol. Ytterligare

någon ökning kan sannolikt väntas under resten av året, eftersom bytesbalansen

beräknas ge överskott och förskjutningsposten åter synes ha

blivit positiv. Den omsvängning i negativ riktning som på denna punkt registrerades

i början av året synes ha varit endast skenbar och möjligen orsakad

av de speciella omständigheterna i samband med övergången till ny

tulltaxa vid årsskiftet.

De privata konsumenternas ekonomi

De disponibla inkomsterna

Den totala lönesumman kan beräknas öka med ca 4 1/2 procent från 1958

till 1959. Denna beräkning har skett med utgångspunkt från den registrerade

ökningen i industriarbetarnas genomsnittliga timförtjänster (4,8 procent

från maj 1958 till maj 1959) och den avtalsmässiga höjning och löneglidning

som kan uppskattas för andra löntagares del. Dessutom har den

kända utvecklingen av sysselsättningen och arbetstidens omfattning beaktats.

Främst på grund av förändringen i sysselsättningen — bedömd även

utifrån den aktuella arbetsmarknadsprognosen — blir skillnaden i lönesumman

gentemot föregående år störst under andra halvåret. Härtill medverkar

också en sannolik stegring i löneglidningstakten, viss ökning av övertidsarbetet

samt den omständigheten att de avtalsmässiga höjningarna 1959

kom senare än 1958. Inkomstöverföringarna från det offentliga ligger 1959

inemot 200 miljoner kronor högre än 1958 främst på grund av under loppet

av 1958 höjda folkpensioner. Jordbrukarnas samlade inkomster kan beräknas

minska något från 1958 till 1959.

Till belysning av den löpande utvecklingen för andra inkomstslag än löner

och jordbrukarinkoinster saknas användbar statistik. Övriga företagares

inkomster ökade enligt taxeringsstatistiken med nära 3 procent från 1957

till 1958. Med hänsyn till den stigande ekonomiska aktiviteten och de i stort

sett stabila kostnaderna torde ökningen från 1958 till 1959 bli minst lika

stor. Varken förändringar i kapitalinkomsterna eller i hushållens transaktioner

med försäkringsbolagen torde komma att nämnvärt påverka de disponibla

inkomsternas utveckling 1958—1959.

Enligt de utförda beräkningarna stiger hushållens totala inkomster med

ca 1 900 miljoner kronor från 1958 till 1959. Därifrån avgår ca 700 miljoner

kronor i form av direkta skatter och avgifter. Ökningen i de disponibla inkomsterna

begränsas således till ca 1,2 miljard kronor eller drygt 3 procent.

Jämtöres andra halvåren i år och 1958 synes dock uppgången vara åtminstone

4 procent, detta tack vare både sysselsättningsökningen och det

relativt sena genomförandet av årets lönehöjningar.

Konsumentpriserna

Under 1950-talets senare del har prisstegringstakten gradvis dämpats. Mot

uppgångar i konsumentprisindex under 1955, 1956 och 1957 på ca 6, 4 1/2

och 4 procent står en förhållandevis blygsam uppgång under loppet av 1958

med mindre än 3 procent. Denna var koncentrerad till årets första tredjedel

och betingades främst av höjda indirekta skatter och med löneutvecklingen

s. 353 Kontrollera mot PDF

353

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

sammanhängande tjänsteprisstegringar. Från april 1958 till augusti i år var

konsumentpriserna i medeltal praktiskt taget oförändrade. Under denna

tid har emellertid motsatta prisrörelser registrerats för de stora huvudområdena,

tjänsterna och varorna. Sålunda har tjänsterna genomsnittligt stigit

3 procent i pris, motsvarande en procent på totalindex, medan varupriserna

sjunkit med 1 1/2 procent, vilket upphävt höjningarna för tjänsterna.

Hittills i år har partipriserna förändrats endast obetydligt. Detta gäller såväl

general- och importprisindex som indexserierna för konsumtionsvaror och

för väsentligt bearbetade produkter (tabell 5).

De prisförändringar som skett i konsumentledet sedan augustiberäkningen

(höjningar för livsmedel och SJ-biljetter; sänkning för eldningsolja) kan

sammanlagt uppskattas höja konsumentprisindex med 0,4 procent. Bostadsposten

kommer sannolikt att uppjusteras med sammanlagt 2 å 3 procent per

1 oktober och 1 januari, vilket motsvarar ca 0,3 procent på totalindex. Inom

tjänstesektorn i övrigt har som tidigare nämnts priserna visat en kontinuerlig

dragning uppåt och en fortsättning av den trenden under resten av året

ter sig inte osannolik. I fråga om bränslen ger marknadsläget anledning att

räkna med oförändrade priser under resten av året. De prishöjningar som

inträtt eller förutses inträda före årets slut motsvarar sammanlagt omkring

3/4 procent på konsumentprisindex. I själva verket torde dock uppgången

i totalindex komma att understiga detta tal. I december kan man nämligen

vänta en återgång av livsmedelspriserna till ungefär augustinivån. Anledningen

är att världsmarknadspriserna ligger så högt att de enligt gällande

regler påkallar en nedjustering av gränsskyddet.

För 1960 är prisutsikterna ännu mycket oklara. En analys av de faktorer

som betingat prisstabiliteten under de sexton senaste månaderna kan måhända

ge en viss ledning. Denna stabilitet var till stor del orsakad av konjunkturavmattningen,

genom att sjunkande råvaru- och partipriser medförde

ett prisfall på konsumentvaror som var tillräckligt för att neutralisera

Tabell 5. Prisförändringar 1958 och 1959

Procent

Dec. 1957-

Dec. 1958-

Aug. 1959

dec. 1958

au g. 1959

—dec.

1959 upp- skattning

Konsumentprisindex, totalt

2,8

0,1

0,3

Livsmedel....................

3,3

0,2

0‘

Alkoholhaltiga drycker och tobak

12,8

- 0,3

0

Bostad ......................

1,9

2,3

3,0

Bränsle och lyse..............

- 1,5

-2,9

-0,9

Kläder och skor..............

1,3

- 0,9

0

Inventarier och husgeråd......

- 0,1

- 0,3

0

Diverse ......................

2,1

0,6

0,4

Partiprisindex ................

- 1

0

Importprisindex2..............

- 7

0

Exportprisindex* ..............

— 5

3

• Efter först en höjning med 1,2 procent och därefter en lika stor

sänkning.

2 Avser noteringar vid avslut, alltså ej faktiska importen eller exporten.

Källa (för kol. 1 och 2): Socialstyrelsen och Kommerskollegium.

23 Hihang till riksdagens protokoll 1969. i samt. Nr 162

s. 354 Kontrollera mot PDF

354

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

prisstegringen inom tjänstesektorn. Med nuvarande konjunkturläge förefaller

det inte sannolikt att varupriserna inom och utom landet skulle kunna

bevara fullt samma stabilitet som hittills under året. De onormalt stora lager

och den överkapacitet som föreligger för flera av de internationella råvarorna

gör dock dessa tillsvidare relativt okänsliga för en måttligt stigande

efterfrågan, så att någon stark prisstegringstendens inte behöver väntas.

För tjänsteprisernas utveckling blir lönerna avgörande. På basis av erfarenheter

från tidigare år synes man mycket grovt kunna räkna med att tjänstepriserna

stiger med ungefär halverad lönestegringstakt, låt vara att sambandet

är mycket ofullständigt.

De i år inträffade prisstegringarna på hudar och ull beräknas medföra

höjda priser på skor med 5 å 6 procent (delvis redan i höst) och en uppjustering

med ett par procent i priserna på yllekonfektion. Grossistpriserna

på järn och stål har stigit med 15—25 procent hittills i år, vilket bör påverka

byggnadskostnaderna och de konsumentvaror som härrör från verkstadsindustrin

(approximativt 8 procent av viktsumman i konsumentprisindex).

Producentpriserna på jordbruksprodukter kommer enligt det nya avtalet att

anknytas till utvecklingen av såväl världsmarknadspriser och kostnader

(exkl. löner) som industriarbetarnas löner varvid 1 procent på lönerna normalt

skulle medföra en uppgång i livsmedelspriserna i konsumentledet med

0,15 procent, dvs. 0,05 procent på totalindex. Genomslaget på livsmedelspriserna

begränsas dock denna gång väsentligt, bl. a. genom ianspråktagande

av prisregleringsmedel.

Tabell 6. Den privata konsumtionens värde och volym under första halvåret 1959

Preliminär beräkning

Hela året

Procentuell förändring 1.

1958 Miljoner

halvåret 1958—1. halv-

kronor

året 1959

1958 års priser

Löpande

priser

Livsmedel.....................

10 314

2

2

Vin och sprit ...................

1523

_ 2

2

Tobak .........................

1072

4

9

Bostad .........................

3 215

4

8

Bränsle och lyse................

1 763

- 3

- 7

Beklädnad.......................

3 329

1

1

Skor och skoreparationer...................

672

6

7

Inventarier1 .......................

1864

3

2

Bilar .....................

2 246

11

11

därav: nyinköp ..................

976

8

6

drift och underhåll .................

1 270

14

15

Järnvägsresor ..................

368

- 3

- 2

Telefon, telegraf, radio- och TV-licens ........

483

12

12

Övriga varor och tjänster2 ...................

3152

1

3

Summa3

30 001

3

3

1 Möbler och hemtextilier, bosättningsartiklar, elektriska artiklar.

2 Järnvaror, cyklar, mopeder och sportartiklar, musikinstrument, konst, antikviteter, ur, optik

och guldsmedsvaror, begravningskostnad, färger och sjukvårdsartiklar, tvätt och bad, frisörarbete,

böcker och papper, fotografering och fotoartiklar, blommor, nettotjänster av hotell

och restauranger, läkararvoden.

3 Posternas summa motsvarar ca 90 procent av den totala privata konsumtionen.

Källa: Konjunkturinstitutet.

s. 355 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

355

Vad som här sagts gäller de kommande prisåterverkningarna av nu verksamma

faktorer inom och utom landet. En annan fråga är verkningarna av

en genom efterfrågeöverskott uppkommande överkonjunktur av mera utpräglad

art.

Konsumtionen

Den privata konsumtionen kan preliminärt uppskattas ha ökat från första

halvåret 1958 till motsvarande period 1959 med nära 3 1/2 procent i värde

och ca 2 1/2 procent i volym. Utvecklingen för de skilda huvudgrupperna av

varor och tjänster framgår av tabell ö. Beräkningarna grundar sig på ett material,

väsentligen omsättningsstatistik från detaljhandeln, som omfattar ca

90 procent av den totala privata konsumtionen.

Det finns ingenting som direkt tyder på att konsumtionens ökningstakt

skulle avta under andra halvåret. Eftersom löntagarnas totala disponibla inkomster

nu torde ligga ytterligare ca 1 1/2 procent högre jämfört med motsvarande

period förra året, kan man i stället räkna med en något starkare

volymökning mellan de andra halvåren 1958 och 1959 än mellan de första.

Prisnivåskillnaden mellan de jämförda halvåren synes bli av samma omfattning

i båda fallen eller ca 1/2 procent. Den volymmässiga stegringen

från andra halvåret 1958 till andra halvåret 1959 kan därför väntas bli omkring

4 procent. De ännu ytterst sparsamma uppgifterna om konsumtionsutvecklingen

under löpande halvår — för bilar, TV-mottagare (licenser), bostäder

sam vin, sprit och tobak — synes inte motsäga dessa beräkningar.

På grundval av uppgifter om inkomstutvecklingen och konsumtionens förändring

under första halvåret har den genomsnittliga volymökningen från

1958 till 1959, med all reservation för grovheten i kalkylen, uppskattats till

drygt 3 procent.

Investeringarna

1 den reviderade nationalbudgeten beräknades de totala investeringarna volymmässigt

komina att öka med 6 procent från 1958 till 1959, vilket är samma

ökning som 1957—1958. De privata investeringarna antogs stiga med 3

procent, de statliga med 12 procent och de kommunala med 6 procent. På

grund av den ofullständiga statistiken är det för närvarande inte möjligt att

unnat än på vissa områden belysa utvecklingen under den hittills gångna delen

av året. De nu tillgängliga uppgifterna pekar på en ökning totalt 1958—

1959 som är något större än vad som angavs i den reviderade nationalbudgeten.

Uppjusteringen gäller industrins investeringar.

Enligt uppgifter om bostadsbgggandet i de kommuner som månadsvis rapporterar

till bostadsstyrelsen och som svarar för ungefär fyra femtedelar

av totala bostadsbyggandet hade under januari—augusti antalet påbörjade

lägenheter ökat med 5 procent, antalet inflyttningsfärdiga lägenheter med

15 procent och antalet lägenheter i pågående byggen med 13 procent. Med

ledning av bl. a. dessa uppgifter samt det faktum, att den genomsnittliga

golvytan i lägenheterna minskat och under antagande av en normal igångsättning

under hösten, kan ökningen i hostadsinvesteringarna (exkl. underhåll)

uppskattas bli av storleken 4 procent från 1958 till 1959. I fråga om

antalet färdigställda lägenheter räknar bostadsstyrelsen med att bruttotillskottet

i år blir omkring 69 (10(1, vilket betyder ett nytt produktionsrekord.

Förra årets färdigställda lägenheter utgjorde 62 000 och den förra rekordnoteringen

från 1957 löd på 64 500.

s. 356 Kontrollera mot PDF

356

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

Industrins investeringar låg, trots den allmänna konjunkturavmattningen

inte mindre än It procent högre 1958 än 1957. I den reviderade nationalbudgeten

förutsågs en ytterligare volymökning med 4 procent från 1958 till

1959, varav huvudposten beräknades falla på byggnader. Både arbetsmarknadsstyrelsens

inventering i augusti av den tillståndsberoende byggnadsverksamheten

och de för konjunkturbarometern insamlade omdömena antyder,

att ökningen av industrins investeringar 1958—1959 blivit inte obetydligt

större än vad som förutsågs i den reviderade nationalbudgeten både i fråga

om byggnader och maskiner. Materialet tillåter dock inte någon mera bestämd

kvantifiering av ökningen.

Även i företagarnas omdömen om utvecklingen 1959—1960 överväger ökningarna

avsevärt både i fråga om maskiner och byggnader. Preliminära uppgifter

om orderingången till verkstadsindustrin pekar också på att en stark

investeringsvilja råder inom industrisektorn.

De statliga investeringarna synes enligt av konjunkturinstitutet insamlade

och bearbetade uppgifter öka med något mer än 10 procent i volym från 1958

till 1959. De mest betydande stegringarna (drygt 20 procent) registreras för

vägarna och för gruppen skolor, sjukhus och förvaltningsbyggnader. För

affärsverken och de statliga bolagen uppgår ökningen till 10 procent, för försvaret

till G procent. Föreliggande statliga utgiftsbeslut pekar på ytterligare

uppgång till 1960. De kommunala investeringarna beräknades i nationalbudgeten,

på basis av antagna utgiftsstater, ligga 6 procent över 1958 års nivå.

Ingen anledning finns tills vidare att ändra denna beräkning.

Kreditmarknaden

Den under 1958 inledda lättare kreditpolitiken har i stort sett fortsatts

under 1959. De ursprungligen 1952 tillkomna likviditetskraven för affärsbankerna

har med hänsyn till den faktiska likviditeten hos bankerna inte

haft någon restriktiv effekt under de senaste två åren. Från augusti 1958 till

samma månad i år ökades bankernas utlåning med över 1 200 miljoner kronor

mot ca 750 miljoner kronor föregående tolvmånadersperiod. Den något

förhöjda räntan på det sextonåriga statslånet i september hade begränsade

syften och har inte åtföljts av någon allmän räntehöjning. Staten kunde

placera en betydande del av detta lån på kapitalmarknaden. Senare emitterade

hvpotekslån har däremot väsentligen placerats hos affärsbankerna, varigenom

dessas likviditet ökats.

Såväl affärsbankernas som allmänhetens likviditet har ökat starkt under

1959. Till en del kan den stegrade likviditeten förklaras av ökningen i valutareserven.

Statens kassamässiga utgiftsöverskott och en förändring i statsupplåningens

placering har emellertid spelat den största rollen. Staten lånade

under budgetåret 1957/58 drygt 500 miljoner kronor på marknaden

utanför affärsbankerna, d. v. s. i huvudsak på den egentliga kapitalmarknaden,

men återbetalade under budgetåret 1958/59 mer än 200 miljoner kronor

till denna marknad. Dessa förändringar har delvis neutraliserats av en förändring

i motsatt riktning av hypoteksinstitutens upplåning.

Medelsinströmningen i kapitalmarknadsinstituten har under senare år

ökat i betydligt långsammare takt än i affärsbankerna. Medan inlåningen i

affärsbankerna under tolvmånadersperioden juli—juni åren 1956/57, 1957/

58 och 1958/59 steg med omkring 0,7, 1,3 respektive 2,6 miljarder kronor,

ll^gjor<le under samma perioder kapitalmarknadsinstitutens placeringsbehov

ca 2,4, 2,5 respektive 2,6 miljarder kronor. Den skiljaktiga utvecklingen av

medelsinströmningen i kapitalmarknadsinstituten och i affärsbankerna kan

s. 357 Kontrollera mot PDF

357

Kungl. Maj.ts proposition nr 1<>2 år Wö!)

möjligen tyda på en förskjutning i hushållens placeringsvanor. Den omständigheten

att företagen har sina banktillgodohavanden huvudsakligen placerade

i affärsbankerna tillsammans med att företagens likviditet under senare

tid ökat snabbare än hushållens utgör emellertid troligen den främsta förklaringen.

Det är särskilt industriföretagen som ökat sin likviditet. Detta visas bl. a.

av att de trots ökade investeringar minskat sin nettoupplåning i år. Likviditetsökningen

har pågått de senaste två åren, medan dessförinnan en relativt

betydande lagerökning ansträngde medelstillgångarna. Inom vissa exportindustrier

är det tydligt att eu lageruttömning åter bidragit till att starkt

öka likviditeten. Medgivandena att ta i anspråk investeringsfonder samt den

1958 påbörjade återbetalningen av de i samband med Korea-krisen upptagna

pris- och konjunkturutjämningsavgifterna har också förbättrat företagens

finansieringsmöjligheter.

Handeln och samfärdseln har väsentligt ökat sin upplåning i affärsbankerna.

I fråga om handeln kommer den största ökningen på delgruppen »handel

med transportmedel», i vilken bilhandeln ingår.

Bostadsfinansieringens problem sammanhänger i stor utsträckning med

kreditivavlyftningen. Svårigheter att erhålla byggnadskrediter har emellertid

inte förelegat och bostadsproduktionen har kunnat fortgå utan kreditmarknadsmässiga

hinder. Omplaceringen av byggnadskrediterna har likväl ej skett

i den takt eller i allo på det sätt, som kan anses önskvärt. Kön av lånesökande

hos stadshypoteks- och bostadskreditkassorna har också under innevarande

höst varit osedvanligt stor. Till en del har detta berott på senareläggningen

av hypoteksinstitutens obligationsemissioner och efter nu emitterade

lån kommer kön att åtminstone tillfälligt minska. Emissionerna

skedde till villkor, som innebar att inteckningslåneräntan förblev oförändrad.

Såsom nyss nämndes är utrymmet för upplåning på kapitalmarknaden

relativt begränsat i det att del årliga nettosparandet hos kapitalmarknadsinstiluten

understiger 3 miljarder kronor. Med hänsyn till att i första hand

bostadsproduktionens behov av långtidslån (summan har nu en storleksordning

på över 2 miljarder kronor per år, förutom den kapitalanskaffning på

ca 1 miljard för bostadsändamål som sker via staten) måste tillgodoses ur

denna källa, och med hänsyn även till att kommunernas och näringslivets

behov av långsiktig kredit inte lämpligen kan fullständigt undanträngas,

är det tydligt att staten för finansieringen av sina budgetunderskott även i

fortsättningen väsentligen måste anlita upplåning i banksystemet.

Normalt ökas statens upplåningsbehov under hösten, bl. a. i samband

med återbäringen av överskjutande skatt, och täckes dä övervägande i affärsbankerna

och riksbanken. Under våren erhåller statskassan däremot

relativt större tillskott genom kvarskattelikviderna m. m. Även under innevarande

budgetår med dess ökade budgetunderskott uppstår givetvis en

liknande snedfördelning av det totala upplåningsbehovet, ehuru med en

mindre utpräglad koncentration till hösthalvåret än normalt. Även med

denna modifikation är det tydligt att den statliga upplåningen före årets

slut blir mycket omfattande och kommer att medföra en stark ytterligare

likviditetsökning.

Den starka ökningen av allmänhetens och därvid främst företagens banktillgodohavanden,

vilken även antyder en vinstökning inom näringslivet,

bär ur konjunktursynpunkt främst den innebörden att eventuella impulser

till efterfrågeökning lätt kan slå igenom. Kreditpolitiska motåtgärder kan i

en sådan situation endast ha begränsad verkan.

s. 358 Kontrollera mot PDF

-358

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 195!)

Produktionen

Enligt Industriförbundets index var industriproduktionen under första

halvåret i år praktiskt taget lika stor som samma period ett år tidigare. Även

i jämförelse med hösthalvåret 1958 var förändringen (säsongrensad) ringa.

Den ovan konstaterade stora ökningen i efterfrågan på industrins produkter

från såväl hemma- som exportmarknad skulle således inte omedelbart

ha åtföljts av någon motsvarande ökning i dess produktion. En del av den

bristande överensstämmelsen kan emellertid vara rent skenbar, eftersom

vissa omständigheter tyder på att första halvårets produktion blivit något

underskattad av föreliggande index. Sålunda synes de antaganden om produktivitetsförbättringen

som begagnas för de industrigrenar (främst verkstadsindustrin)

där produktionsvolymen framräknas på basis av sysselsättningen

vara alltför låga med hänsyn till att utnyttjandet av maskinkapacitet

och arbetskraft ökar i den nuvarande konjunkturfasen. Vidare har förbrukningen

av elkraft stigit kraftigt. Även sedan hänsyn tagits till en viss

indexmässig underskattning framstår dock fortfarande industriproduktionen

som låg i förhållande till den ökade efterfrågan från både hemma- och

utlandsmarknaderna. En förklaring härtill är att överskottslager förekom

vid årets början. Framför allt inom skogsindustrin men också inom bl. a.

verkstäderna kunde därför de ökade leveranserna i stor utsträckning hämtas

ur lagren. Dessa synes emellertid nu inom stora områden ha skurits ned

till normal storlek, vilket medför att även en oförändrad efterfrågan kräver

ökad produktion. Uppskattningar, som baserats på konjunkturbarometrarna

samt intervjuer med branschmän, tyder på att industriproduktionen under

andra halvåret kommer att lyftas till en nivå som ligger minst 4 procent

över motsvarande period i fjol. Även om naturligtvis inga långtgående

slutsatser får dras av den stora produktionsökningen i juli med 8 procent

från juli 1958 vill man ändock se denna som ett symptom på att industriproduktionen

nu begynt att expandera. För helår räknat kan den totala

industriproduktionen (efter justering för den antagna underskattningen hittills)

beräknas öka med omkring 3 procent från 1958 till 1959.

De olika industrigrenarnas utveckling under första halvåret (enligt föreliggande

index) framgår av tabell 7, som även innehåller den ovan nämnda

prognosen för andra halvåret. Den mest markerade uppgången kan väntas

inträffa för järn och stål, massa och papper samt verkstadsprodukter. Det

karakteristiska för situationen är annars att uppgången ser ut att bli praktiskt

taget allmän. I detta stycke föreligger en klar skillnad mot konjunkturåterhämtningen

efter 1952 —1953 års avmattning, då vissa branscher inom

konsumtionssektorn (beklädnadsområdena) fortsatte nedåt även under uppsvingsperioden.

Lägre produktion än under andra halvåret i fjol förutses

endast för sågverken, där brist på sågtimmer föreligger. Även inom gruvindustrin

ser uppgången ut att dröja något, eftersom överskottslagrens avveckling

knappast mer än påbörjats.

Andra näringsgrenar än industrin kan inte följas månads- och halvårsvis.

Uppgifter från investeringsområdet tyder emellertid på att bgggnadsuerksamheten

varit den mest expansiva delen av näringslivet under 1959.

Dess produktionsökning från 1958 kan beräknas ligga i närheten av de 8

pi ocent som förutsägs i den reviderade nationalbudgeten. På grund av den

dåliga skörden synes jordbrukets produktion komma att ungefär ligga kvar

på 1958 års låga nivå, som även den var påverkad av svag skörd. Skogsbrukets

virkesuttag var lågt förra vintern. Under den kommande hösten och

vintern beräknas skogsindustriernas ökade virkesbehov föra upp avverkningarna

till en mera normal nivå.

s. 359 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

359

Tabell 7. Industriproduktionen

Procentuell förändring från motsvarande period ett år tidigare

1957

1958

1959

1 halv-

Juli

2 halv-

året

året

prognos

Hela industrin........................

3

0

0

8

4

Kapitalvaruindustri ................

4

0

0

4

5

Konsumtionsvaruindustri............

1

0

— 1

4

3

Malmbrytning o. metallindustri........

4

0

1

3

5

därav: järnmalmgruvor..............

4

—7

—12

2

4

järn- o. metallverk ..........

4

—1

15

32

11

syssels. i verkstadsindustri....

2

—1

— 3

— 6

2

Träindustri ..........................

2

2

— 8

— 0

— 4

Massa- och pappersindustri............

5

—2

4

10

8

Livsmedelsindustri....................

0

5

— 2

1

4

Textil- och beklädnadsindustri ........

1

—6

— 4

2

2

Läder- och skoindustri................

7

—7

— 7

0

4

Källa (utom prognosen): Industriförbundets index.

Den totala produktionen synes under första halvåret i år ha legat minst

2 procent över motsvarande period i fjol. Av nuvarande utvecklingstendenser

att döma kommer ökningstakten under andra halvåret att bli betydligt

större. I förhållande till den stegring som förutsågs i den reviderade nationalbudgeten

innebär den nuvarande prognosen en inte oväsentlig, uppjustering.

Den svenska ekonomin kan nu bedömas återigen ha kommit in i

ett expansivt skede, som ökar påfrestningen på vår produktionsförmåga.

Arbetsmarknaden

De överkonjunkturtendenser som rådde på arbetsmarknaden under 1955

och 1956 avlöstes under 1957 av ett mer balanserat läge. Mot slutet av det

senare året drabbades emellertid arbetsmarknaden av den försvagning som

varade i stort sett fram till våren 1959, då en tydlig förbättring inträdde.

(Siffror till belysning av arbetsmarknadsutvecklingen återges i tabell 8.)

Konjunkturavmattningen synes visserligen inte ha inneburit någon påtaglig

minskning av den totala sysselsättningen i vårt land, i stort sett blott

ett avbrott i ökningen. Även detta medförde emellertid en ökning av arbetslösheten,

eftersom — väsentligen på grund av folkökningen i arbetsföra åldrar

—- en sysselsättningsökning på för närvarande närmare en procent per

år erfordras för att hindra arbetslösheten att stiga.

En klar minskning av sysselsättningen träffade arbetarna inom beklädnadsindustrierna,

exportindustrierna och det av exporten beroende skogsbruket.

Jordbrukets sysselsättning fortsatte att sjunka i enlighet med långsiktstendensen

på området. Antalet anställda inom den egentliga industrin

som helhet minskades enligt socialstyrelsens sysselsättningsstatistik med 5

procent mellan tredje kvartalet 1957 och första kvartalet 1959 (säsongrensade

tal). Trots detta steg arbetslösheten bland industriarbetare mellan dessa

tidpunkter endast med någon procent, bortsett från den normala säsongdifferensen.

Delvis torde detta förklaras av att den kvinnliga arbetskraften i

de tillbakagående textil- och skoindustrierna till en del försvann från ar
-

s. 360 Kontrollera mot PDF

360

Knngl. Maj:ts proposition nr 162 år 1659

betsmarknaden; delvis är saken ett uttryck för arbetsmarknadens anpassningsförmåga.

— Den tydligaste sysselsättningsökningen, snarast påskyndad

av den ökade tillgången på arbetskraft, förekom dels inom kommunal och

statlig tjänst i anslutning till utbyggnaden av sjukvård och skolor m. m„

dels — efter en nedgång i början av 1958 — inom byggnadsverksamheten.

Under 1958 var antalet hos arbetsförmedlingen registrerade arbetslösa i

genomsnitt 42 500 eller ca 12 000 högre än 1957 och ^18 000 högre än 1956.

Den även av säsongförhållanden betingade maximisiffran för arbetslösheten

registrerades i januari 1959 med 73 000 personer, i det närmaste dubbelt

mot samma månad 1956. Konjunkturavmattningen tog sig också uttryck i en

ökning av korttidsarbetet (1,1 procent av samtliga arbetare inom industrin

i augusti 1958 mot 0,5 procent samma månad 1957). överrörligheten reducerades

avsevärt och takten i löneglidningen avmattades. — I speciellt hög

grad torde det försämrade läget på arbetsmarknaden ha drabbat kategorier

sorn till stor del ligger utanför den registrerade arbetslösheten, nämligen

minderåriga och kvinnor.

Att mäta arbetslösheten enbart genom antalet icke sysselsatta, hos arbetsförmedlingarna

registrerade arbetssökande, synes innebära en icke obetydlig

underskattning. I maj månad 1959 företogs för första gången här i landet en

undersökning av den totala befolkningens svsselsättningsförhållanden. Vid

denna s. k. arbetskraftsundersökning användes en annan definition på arbetslöshet

sbegreppet. I undersökningen betecknas totalt 136 000 som arbetslösa,

vilket motsvarar 3,5 procent av den förvärvsarbetande befolkningen.

Särskilt för kvinnor, ungdom och äldre framträdde här en relativt starkare

undersysselsättning än i annan statistik. Med hänsyn till att undersökningen

utgör ett första försök med en ny metod bör dock flera sådana undersökningsresultat

avvaktas innan mera bestämda slutsatser dragés.

Konjunkturarbetslösheten hade blivit åtskilligt svårare om inte omfattande

motåtgärder vidtagits. Vid sidan av de generella åtgärderna — den

allmänna lättnaden i kreditpolitiken och diskontosänkningen i maj 1958,

ökningen i exportkreditgarantierna och slopandet av investeringsavgiften

vid årsskiftet 1957/58 — har den mera selektivt sysselsättningsskapande

och anpassningsfrämjande arbetsmarknadspolitiken starkt utvecklats under

ifrågavarande period.

Effekten av de vidtagna åtgärderna är givetvis inte möjlig att i detalj

precisera. Uppskattningsvis sysselsattes i mars 1959 ca 35 000 fler tack vare

direkta arbetsanskaffningsåtgärder än vad fallet var i mars 1957. Till de

nämnda åtgärderna kommer den ökade tillståndsgivningen för bostads- och

offentlig byggnadsverksamhet jämte i samband därmed ökade offentliga utgifter

eller låneramar. Uppskattningsvis kan effekten härav sättas till iöOOO

man. Totalt skulle därmed den omedelbara sysselsättningseffekten av de

nämnda åtgärderna i mars 1959 ha varit omkring 50 000 man. Av ökningen

faller ca 20 000 på beredskapsarbeten inklusive materialanskaffning och

transporter för dessa, 4 500 på kurser för arbetslösa, 6 000 på arbeten föranledda

av frisläppande av investeringsfonder, 3 000 på industribeställningar

och ca 1 300 på skyddad verksamhet, arkivarbete in. m. Räknat i helårsarbetare

var sysselsättningsökningen genom av arbetsmarknadsstyrelsen administrerade

åtgärder budgetåret 1958/59 jämfört med 1956/57 omkring

20 000 man.

Till vad som här anförts kommer den mera obestämda effekten av en påskyndad

utbyggnad av det ordinarie utbildningsväsendet, intensifiering av

arbetsförmedlingen och övriga åtgärder för främjande av rörligheten på

arbetsmarknaden: familje- och startbidrag, flyttnings- och resebidrag etc.

Med hänsyn till den inträdda vändningen i den allmänna konjunkturen

s. 361 Kontrollera mot PDF

361

Kungl. Maj. ts proposition nr 1 02 år 1959

har arbetsmarknadspolitiken delvis ändrat karaktär. Medan de rörlighetsbefrämjande

åtgärderna behåller sin aktualitet, eller t. o. in. får denna förstärkt,

bar utläggandet av industribeställningar utanför det ordinarie programmet

samt frisläppandet av investeringsfonder upphört.

Inför den fortsatta utvecklingen är det väsentligt att konstatera, att det

normala behovet av sysselsättningsökning utanför jordbruket, vars avfolkning

fortsätter med ungefär 12 000 man per år, synes uppgå till omkring

50 000 per år eller ca 1 1/2 procent av den totala arbetsstyrkan. Ökningen av

arbetskraftstillgången medför en speciell ökning av antalet yngre men också

av antalet äldre arbetare, medan åldersgruppen 25—50 år minskas i antal.

Denna situation medför ett särskilt behov av arbetsmarknadspolitiska åtgärder

för utbildning av de yngre och för omskolning och rehabilitering av

dem som med stigande ålder tenderar att få mer eller mindre akuta svårigheter

att hävda sig på arbetsmarknaden. En relativ ökning av det kvinnliga

arbetskraftsutbudet ingår även i bilden. Den arbetslöshet som tortfarande

föreligger är dessutom mera lokalt betonad än förut, vilket ökar behovet

av anpassningsfrämjande åtgärder.

Beträffande näringslivets efterfrågan på arbetskraft under det närmaste

halvåret finns nu ett färskt omdömesmaterial i konjunkturbarometern från

industrin samt länsarbetsnämndernas redogörelser. Dessutom har uppgifter

om utvecklingen av arbetskraftsbehovet inhämtats av konjunkturinstitutet

från kommuner och affärsdrivande verk eller bedömts på basis av statistiken

över meddelade byggnads- och igångsättningstillstånd. Härav kan

utläsas att arbetskraftsbehovet nu börjat stiga något snabbare än förut.

Särskilt för skogsbruket förutses en relativt betydande ökning under den

kommande vintern; storleksordning 10 000 man. För den egentliga industrin

rapporteras en sannolik ökning särskilt inom metallindustrin men i stort

sett över hela linjen, möjligen med undantag för gruvorna. Uppskattningarna

pekar här på 10 å 20 000 man för det närmaste halvåret. Den offentliga

verksamheten synes också fortsätta att utvidgas med 2 å 3 procent, eller

bortåt 10 000 personer; bakgrunden är särskilt den pågående utbyggnaden

av sjukhusen och skolorna. Även inom handel, transportväsen och byggnadsverksamhet

kan man räkna med ökningar i svårbestämd omfattning.

På en del områden, särskilt metallindustrin, har arbetskraftsbrist börjat

framträda. Såsom man kunde vänta gäller det främst utbildad arbetskraft.

Av konjunkturbarometerns uppgiftslämnare angav 41 procent (antalet vägt

med antalet arbetare i de berörda företagen) brist på yrkesarbetare i början

av september; 27 procent angav brist på teknisk personal och 15 procent

brist även på andra än yrkesarbetare. Vid samma tid förra året erhölls här

siffrorna 34, 16 och 2 procent.

De enligt ovan inhämtade omdömena baseras delvis t. ex. för de offentliga

myndigheterna och de företag som närmast är beroende av stora

statliga beställningar — ej endast på en allmän konjunkturbedömning, orderingång

o. s. v. utan även på direkt kännedom om den planerade statliga

utgiftsökningen för innevarande budgetår i den mån statsutgifterna riktar

sig mot vederbörande bransch. De mera obestämt verkande effekterna av

statsbudgetens förutsedda underskott och andra för det enskilda företaget

svåröverskådliga konjunkturfaktorer kan däremot väntas fungera som eu

oförutsedd ökning i efterfrågan från allmänhetens sida och därmed öka behovet

av arbetskraft utöver vad som kunnat förutses i ovannämnda prognoser.

Eftersom arbetstidsförkortningen oftast las ut genom ökat antal lediga

lördagar under sommarhalvåret torde ej heller dennas eventuella verkningar

på antalet sysselsatta i och för sig sannolikt begränsade ha kommit in

i bedömningen i nämnvärd grad.

s. 362 Kontrollera mot PDF

362

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

Tabell 8. Utvecklingen på arbetsmarknaden

Kvartal

Antal arb.

i ind. Proc.

ändr. fr.

föreg. kvar- tal 1

Arbetslösa

kassamed-

lemmar

Procent

Lediga

platser hos

arb etsför- medl.

Timför- tjänst i

industrin3

Proc. förändr. från

motsv. tid föreg. år

1955 I........

0,9

2,6

7

II ......

0,4

1,0

— 1

7,9

III......

0,3

0,5

— 1

7,8

IV......

0,2

1,0

- 2

7,8

1956 I........

0,5

2,8

- 8

II ......

0

1,4

— 2

8,3

in......

-0,2

0,6

- 9

8,1

IV......

— 0,6

1,4

—15

8,3

1957 I........

0,3

2,7

-12

II ......

0,5

1,9

—14

5,3

III......

0,3

0,9

- 9

5,7

IV......

-0,7

1,9

- 6

5,4

1958 I........

-0,8

3,7

— 8

II ......

-0,7

2,6

— 5

5,6

III......

- 0,4

1,2

- 9

5,0

IV......

-1,6

2,5

—11

4,8

1959 I........

-0,6

3,4

— 1

II ......

1,4

1,9

5

4,8

III......

20,9

1,2

*7

1 Säsongrensade tal.

2 End. juli—augusti.

3 Första kvartalets siffror är ej jämförbara gå grund av de årliga

avtalsmässiga höjningarnas olika placering i tiden.

Bortser man från sistnämnda förhållanden och håller sig endast till de

redan iakttagna tendenserna kan det förefalla som om det skulle bli svårt

att utan särskilda åtgärder uppnå en sådan expansion att hela ökningen i

arbetskraftsutbudet jämte alltjämt tillgängliga arbetskraftsöverskott kan

uppsugas. Å andra sidan tillkommer den nyssnämnda effekten från statsbudgetens

underskott, vilken måste väntas skärpa arbetskraftsefterfrågan.

Med hänsyn till föreliggande oöverensstämmelser mellan inriktningen av

näringslivets arbetskraftsbehov och arbetskraftutbudet är dock behovet av

arbetsmarknadspolitiska åtgärder påtagligt även i det uppsvingsskede för

näringslivet som av allt att döma nu förestår.

Den samhällsekonomiska balansen 1960

Till slut göres här ett försök att bedöma den samhällsekonomiska balansen

1960, sådan den skulle utveckla sig om inga korrigerande åtgärder av

ekonomisk-politisk natur skulle vidtas. Det gäller alltså en kalkyl över de

nu förutsebara utvecklingstendenserna på olika huvudområden inom samhällsekonomin,

under antagande av att inga nya beslut fattas inom den

ekonomiska politiken. Resonemanget föres tills vidare under antagande att

inga prisstegringar förekommer och att alla enskilda inkomster utvecklas

likformigt i takt med produktiviteten.

I tabell 9, uppställd i anknytning till den traditionella försörjningsba
-

s. 363 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

363

Tabell 9. Beräkning av tillgång och efterfrågan år 1960

Miljoner kronor i fasta priser

Tillgång

Produktion.................

Utnyttjade överskottslager ..

Exportöverskott (bortfall) . ..

Summa tillgång

Elter/rågan

Privat konsumtion..........

Privat bruttoinvestering.....

Eftersträvad lagerökning ....

Kommunal konsumtion......

Kommunal bruttoinvestering

Statlig konsumtion..........

Statlig bruttoinvestering.....

Summa efterfrågan

Elter/rågeoverskott (S:a efterfrågan

minus s:a tillgång) ...

1959

Förändring 1959 —6C*

procent

milj. kr.

62 100

+ 4

~r 2 500

400

- 400

- 200

- 200

62 300

4- 2 300

34 900

+ 4

+ 1500

111

+ 5

+ 550

+ 700

4 800

-f 5

+ 250

3 600

+ 6

+ 200

3100

-f* 7

+ 200

4 800

+ 8

-t- 400

62 300

+ 3 800

1500

lansen, redovisas den bild man på så sätt kommer fram till för utvecklingen

från 1959 till 1960.

På tillgångssidan beräknas en ökning i bruttonationalprodukten med 4 procent.

Denna uppskattning är härledd på följande sätt. Till en antagen produktivitetsökning

på 3 procent (en stegring som ungefär överensstämmer

med det erfarenhetsmässiga genomsnittet för efterkrigstiden) har lagts 1

procents ökning av arbetsvolymen, en siffra som i sin tur betingas å ena

sidan av en ökning av sysselsättningsvolymen brutto med 2 procent (ca

70 000 årsarbetare, vilket torde ligga nära maximum för det praktiskt möjliga)

på basis av naturlig folkökning, minskad arbetslöshet och i någon

mån ökad arbetstid genom minskat korttidsarbete och ökad övertid, å andra

sidan av den allmänna arbetstidsförkortningen, som eljest i och för sig

skulle minska den totala sysselsättningsvolymen med omkring 1 procent.

Från den ökade tillgång på varor och tjänster, som sålunda förutses, måste

för jämförelsen med 1959 borträknas den förbrukning av överskottslager,

som pågår i år men som på de flesta områden inte kan väntas fortsätta in

på 196Ö. En under 1959 föreliggande belastning på de inom landet tillgängliga

varutillgångarna, vilken vi däremot inte har anledning räkna med

under 1960, utgöres av ett exportöverskott (inräknat överskottet av transporttjänster

in. m.) som kan uppskattas till ett par hundratal miljoner kronor.

Denna export har för övrigt till stor del baserats just på nyssnämnda

lageruttömning. För 1960 har vi alltså här en pluspost på tillgångssidan:

bortfall av exportöverskott om 200 miljoner kronor.

Sammanlagt erhålles under de angivna förutsättningarna en ökning på tillgångssidan

med 2 300 miljoner kronor.

Det behöver inte särskilt understrykas, att den faktiska produktionsökningen

kan komma att avvika från den antagna. Det är inte otänkbart att

produktiviteten stiger kraftigare än enligt det konventionella antagandet.

Om så blir fallet måste man emellertid också räkna med över hela linjen ökade

inkomster i förhållande till de gjorda antagandena och därmed också ökad

s. 364 Kontrollera mot PDF

364

Kung!. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

efterfrågan. De slutliga återverkningarna på totalbalansen av en annan produktivitetsutveckling

diskuteras närmare nedan.

Om de olika delarna av den efterfrågeökning, som kan väntas rikta sig mot

de ökade tillgångarna, är vår förhandskännedom givetvis begränsad. Med

utgångspunkt från den »inflationsfria» inkomstökningen på 4 procent kommer

de enskilda konsumenternas inkomster också att ökas med 4 procent

på alla punkter där inkomstutvecklingen är betingad av aktuella insatser i

produktionen, alltså i huvudsak löner samt jordbruks- och andra företagarinkomster.

Enligt nationalbokföringen, ungefärligt framskriven t. o. in. 1959,

uppgick denna summa till i runt tal 43 miljarder; 4 procent härpå är 1 720

miljoner kronor. Härtill skall läggas de förutsedda ökningarna i statens

pensionsutbetalningar, i huvudsak de från 1 juli 1960 på olika sätt förbättrade

folkpensionerna. Här tillkommer inemot 200 miljoner kronor. Konsumentinkomsterna

skulle alltså stiga med ca 1 900 miljoner kronor. Härifrån

skulle normalt avgå ca 25 procent i skatt (marginalskatt på enskilda inkomstökningar,

genomsnittlig skatt för nytillkomna inkomsttagare, ingenting

för skattebefriade folkpensionärer). På grund av nedgången i kvarskalten

under 1960 blir emellertid denna gång den faktiska ökningen i skatteuttaget

betydligt mindre, endast ca 200 miljoner kronor. Av återstående

1 700 miljoner kronor i ökning av den disponibla inkomsten skulle vid oförändrade

sparvanor omkring 200 miljoner kronor sparas. Själva ökningen

i efterfrågan på konsumtionsvaror skulle således bli ca 1 500 miljoner kronor.

Denna siffra införes alltså i den primitiva försörjningsbalansen för

1960 såsom ett uttryck för den sannolika efterfrågeökningen på denna

punkt. Häri ingår då en del av den statliga utgiftsökningen i form av ökade

löner till statsanställda, förutom de ökade pensionsutbetalningarna.

Beträffande nästa post på efterfrågesidan, de privata bruttoinvesteringarna,

föreligger tills vidare endast ett mycket begränsat omdömesmateriai. Orderingången

hos verkstadsindustrin och uttalandena i konjunkturbarometern

om planerade investeringar pekar på en ökning av investeringsviljan för

den närmaste framtiden. Den höga likviditeten inom näringslivet ger goda

förutsättningar för en självfinansierad ökning av investeringarna. Å andra

sidan förutses nu knappast någon ytterligare uppgång i bostadsbyggandet.

Vid den »inflationsfria» utveckling som här preliminärt antagits som utgångspunkt

för denna analys räknar vi därför endast med en investeringsuppgång

med 5 procent från 1959 års nivå. Fem procent på 11 miljarder

utgör 550 miljoner kronor.

I en normalt expanderande hushållning måste även lagren av råvaror, halvfabrikat

och färdigvaror inom industri och handel eller under transport

växa i någon mån i proportion till produktions- och omsättningsökningen, om

ekonomin skall kunna fungera rationellt. Den svenska lagerstatistiken är

mycket ofullkomlig men erfarenheten från efterkrigstiden synes ge vid handen

att den normala årliga investeringen i ökade lager uppgår till närmare

30 procent av den samtidiga ökningen i bruttonationalprodukten. På en del

områden är man f. n. direkt underförsörjd med råvaror. Detta gäller framför

allt sågverksindustrin, men även inom andra industriområden betraktar

man sig f. n., enligt uppgifterna till konjunkturbarometern, som underförsörjd

med lager. Å andra sidan finns fortfarande vissa överskottslager som

man önskar avveckla, framför allt gäller detta malmgruvorna. Sammantaget

synes därför en normal lagerökning, i detta fall ca 700 miljoner kronor, vara

det rimligaste antagandet om näringslivets planer för 1960.

Beträffande kommunernas utgiftsplaner föreligger ännu inte något mera

omfattande material. Det kunde vara rimligt att som ett utgångsantagande

räkna med att de ökar sina utgifter i takt med den allmänna inkomst- och

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj.ts proposition nr h>2 är 19öä

305

utgiftsexpansionen i samhället, alltså med 4 procent. En eventuell ökning därutöver

skulle kunna antas föranleda eu skattehöjning. Denna skattehöjning

skulle i så fall minska den ovan beräknade ökningen av konsumenternas efterfrågan.

En sådan ungefär parallell ökning av skatteuttag och utgifter gäller

om de nyss beslutade landstingsstaterna för 1960. Ett antagande om 4

procents kommunal utgiftsökning utan skattehöjning skulle därför inte ge

något nämnvärt fel i totalbalansen. För primärkommunernas del måste man

emellertid också räkna med ett ökat utgiftsutrymme på basis av statliga bidrag,

särskilt för skolväsendets utbyggnad. Det synes därför rimligt att utöver

nyssnämnda 4 procent beräkna 50 miljoner kronor för den kommunala

utgiftsökningen för vardera investering och konsumtion.

Den statliga utgiftsökning, som ger upphov till det aktuella statsfinansiella

problemet, medverkar i efterfrågeökningen på samtliga de nu nämnda

punkterna. I den privata bruttoinvesteringen ingår det av staten understödda

eller finansierade bostadsbyggandet. Av statliga verk planerade lagerökningar

ingår i Iagerökningsposten. Statliga bidrag till kommunerna ingår

såsom nyss nämndes i den beräknade kommunala utgiftsökningen, ökningen

av den rent statliga konsumtionen och investeringen blir således inte

ensam lika stor som den i statsbudgeten upptagna utgiftsstegringen. Beräkningen

av denna statliga utgiftsökning för 1960 är, när det gäller den senare

hälften av året, baserad på dels den förutsedda automatiska utgiftsökningen

för budgetåret 1960/61, dels de ytterligare ökningar som preliminärt

bedömts vara oundvikliga även efter en mycket hård budgetgranskning och

nedskärning av myndigheternas äskanden. Siffrorna har också påverkats

av vad som har bedömts kunna praktiskt genomföras före 1960 års utgång.

För den statliga konsumtionen erhålles på så sätt en ökning med bortåt

200 miljoner kronor. (Det bör observeras att uppgifterna är beräknade

vid oförändrat kostnadsläge; lönehöjningar för statsanställda som medför

en stegring av statens kostnader för de utförda prestationerna finns med

i beräkningen av konsumenternas inkomster och därav följande konsumtionsökning.

Detsamma gäller ökningen av de statliga pensionsutbetalningarna.

) De reella ökningar som samlats under rubriken ökning av statlig

konsumtion utgöres i huvudsak av automatiska utgiftsökningar för försvar,

universitet, läroverk och sinnessjukhus.

En sammanräkning av de olika utgiftsposter av investeringskaraktär,

som kan betraktas som automatiska eller praktiskt taget automatiska ger

en ökning i de statliga bruttoinvesteringarna på ca 400 miljoner kronor.

Större delen härav kommer på vägar och försvarsmateriel samt investeringarna

vid affärsverken, medan endast begränsade belopp faller på övriga

områden.

Beträffande utrikeshandeln behöver i detta sammanhang eventuella förändringar

i export och import inte tas med i bilden i den mån de balanserar

varandra. En eventuell oöverensstämmelse -- ett sannolikt stigande importöverskott

kan betraktas som uttryck för den brist på balans mellan

tillgång och efterfrågan som hela kalkylen leder fram till.

Totalt skulle den på detta sätt beräknade ökningen i efterfrågan på varor

och tjänster mellan innevarande år och 1960 uppgå till inte mindre än

3 800 miljoner kronor. Enligt det inledningsvis gjorda antagandet om den

pågående produktionsökningen skulle mot detta stå eu ökning i tillgångarna

på varor och tjänster på endast 2 300 miljoner kronor. Det skulle alltså

förestå ett underskott på I 500 miljoner kronor. Den samhällsekonomiska

betraktelsen av läget pekar därmed på eu betydligt starkare balansförsämring

mellan kalenderåren 195!) och 1960 än den rent statsfinansiella (vid

bär gjorda antaganden om stark reducering av de framförda kraven på stat
-

s. 366 Kontrollera mot PDF

366

Kung!. Maj.is proposition nr 162 år 1950

liga utgiftsökningar). En del av de i del stalsfinansiella betraktelsesättet

registrerade utgiftsökningarna representerar f. ö. inte någon omedelbar belastning

på samhällsekonomin. Dit hör l. ex. avsättningarna till pensionsfonden;

även större delen av de ökade statsskuldräntorna kan förutsättas

bli omedelbart sparade bos de banker och försäkringsbolag in. in. som blivit

ägare till den stigande stocken statsobligationer. Men å andra sidan

måste man alltså räkna med att de enskilda företagen kommer att öka sina

utgifter för investeringar mera än sina löpande inkomster och att därför ett

efterfrågetillskott utöver produktionsökningen tillkommer även från andra

håll än statens. Statsbudgetens och hela den ekonomiska politikens uppgift

som balansfaktor blir därmed ännu större.

Den ökning av efterfrågan utöver tillgången med 1 1/2 miljard kronor,

som siffrorna pekar på, måste naturligtvis betraktas som ett mycket ungefärligt

totalomdöme, och att säkerheten i den gjorda beräkningen inte är

synnerligen hög framgår omedelbart av den givna redogörelsen för beräkningssättet.

Här har emellertid givits en utgångspunkt och ett beräkningsschema,

där var och eu kan göra de justeringar han finner rimliga på basis

av antaganden på varje särskild punkt som han finner mera troliga. Den

ekonomiska politiken måste alltid drivas utifrån en endast ungefärlig bedömning

av framtiden. Att denna bedömning innehåller betydande osäkerhetsmoment

minskar inte nödvändigheten att begagna de bedömningsmöjligheter

som föreligger, och att därav sammanställa den helhetsbild som

framstår som den mest sannolika.

Här följer en summarisk genomgång av de förändringar i bilden som uppstår

om verkligheten på olika punkter skulle skilja sig från de i huvudkalkylen

gjorda antagandena.

Eu procents ökning av lönerna utöver vad som här antagits kan — efter

»vräkning för skatter och normalt sparande väntas innebära en ökning

av efterfrågan med omkring 200 miljoner kronor. Även om lönehöjningen

t. v. skulle tas ur företagsvinsterna kunde man i det nuvarande läget inte

räkna med någon motsvarande minskning av företagens efterfrågan, som

väsentligen gäller investeringar. Saken skulle alltså innebära ytterligare

ökning av balansbristen.

En speciell problematik ligger i den förestående övergången till allmän

tilläggspension. Det här tillämpade inkomstantagandel innebär alt genomsnittet

av alla lönehöjningar plus eventuella kontantinkomstökningar genom

mlösning av privata pensionsförmåner blir 3 procent per arbetstimme (realt).

Antagandet göres i t. v. bestående brist på varje möjlighet att uttala sig om

utgången av förhandlingarna på denna punkt. För företagen innebär det

att deras kostnadsökning genom de obligatoriska pensionsavgifterna uppväges

genom partiellt bortfall av tidigare flerdubbelt större avgiftsbetalningar

för en begränsad del av de anställda. De kommande uppgörelsernas

avvikelser från dessa antaganden torde inte kunna få mera avsevärda effekter

på totalbalansen i vare sig ena eller andra riktningen bortsett från den

inverkan de kan ha på den totala penninglönenivån.

Det brukar anföras att en viss inbyggd stabiliseringsmekanism ligger i eu

inflatoriskt höjd inkomstnivå, i det att marginalskatteeffekten medför en

stöi re köpkraftsindragning till staten än samtidiga och av samma orsak inträffande

utgiftsökningar. Nettoeffekten av en procents extra stegring av

den allmänna inkomst- och prisnivån är emellertid endast omkring 75''miljoner

kronor i förbättring av balansen i statsbudgeten. Slutsatsen är, att en

allmän lönestegring utöver samtidig produktivitetsökning — åtminstone innan

eu därav framkallad prisstegring hunnit reducera dess realvärde___mås
-

s. 367 Kontrollera mot PDF

Knngl. Mnj:ts proposition nr 162 år 1959

367

(e öka behovet av balansskapande motåtgärder i betydligt större omfattning

än den automatiska balansförbättringen via statsbudgeten.

Omedelbart balansförbättrande vore del om produktiviteten skulle stiga

snabbare än antagna och traditionella 3 procent. Del kan emellertid förutsättas

att eu sådan utveckling skulle komma att sammanfalla med en liknande,

extra höjning av lönenivån. En procents extra höjning av bruttonationalprodukten

skulle då komma in i totalkalkylen på följande sätt: Tillgångsökning

600 miljoner kronor. Inkomstökning likaledes 600 miljoner

kronor. Därav löner 300 miljoner kronor och bruttovinster för företagen

(inklusive samhällets) 300 miljoner kronor. Av lönerna skulle normalt avgå

ca 100 miljoner kronor i skatter och sparande. Återstår 200 miljoner kronor

i efterfrågeökning från löntagarna, eller t. ex. 250 miljoner om även enskilda

företagares konsumtionsvaruefterfrågan medräknas. Återstående 350

miljoner skulle alltså, förutom ökade skatteinkomster för staten, utgöra

ökat företagssparande (brutto). Det gynnsammare produktionsutfallet finge

emellertid väntas stimulera till efterfrågeökningar iför investeringar i lager

inom handel och produktion (inkl. varor under arbete) och i produktionsmedel

— med en i detta sammanhang gynnsam eftersläpning — så att totalefterfrågan

åter stege, om också inte lika mycket som tillgången. Trots detta

måste man emellertid betrakta en starkare ökning av produktiviteten än de

antagna tre procenten som den mest betydelsefulla av de tänkbara avvikelser,

som skulle kunna leda till eu bättre samhällsekonomisk balans än i den

ursprungliga kalkylen. För en radikal förbättring skulle emellertid krävas

eu så stark ökning av produktiviteten att den framstår som mindre sannolik.

De privata investeringarnas ökning kan givetvis även bli en helt annan

än som här förutsatts. Det är f. ö. sannolikt att investeringsviljan kommer

att starkt påverkas av utvecklingsförloppet under året på så sätt att en stegring

av inflationsrisken medför en strävan att påskynda investeringarna. Här

erinras blott om att varje procents ökning av investeringarna ökar balansbristen

i samhällsekonomin med 100 miljoner kronor. — Å andra sidan

innefattar denna post en i viss mån automatisk, ehuru tämligen långsamt

verkande regulator: byggnadsverksamheten måste komma att hållas tillbaka

i samma män som en stigande brist på byggnadsarbetare föranleder till en

begränsning av igångsättningstillstånden.

Lagerinvesteringarna har uppvisat starka kastningar mellan olika år och

utgör den punkt i kalkylen, som i och för sig är allra mest osäker. Däremot

erfordras inga speciella omräkningar för att konstatera vad ett annat antagande

här skulle göra i totalbalansen. Fältet kan synas fritt för gissningar

på betydande avvikelser från den antagna normalutvecklingen. Den relativt

lugna internationella prissituationen pekar på att man inte skulle behöva

vänta några spekulativa företeelser, å andra sidan skulle eu relativt liten

tendens till uppkomsten av ett knapphelsläge inom landet kunna leda till eu

förstärkning av företagens strävan att täcka in sig för kommande behov,

utöver den normala följsamhet till produktionsökningen som här har förutsatts

Iför lagerhållningens del.

En kommunal utdebiteringsökning med 50 öre, som i dag inte synes osannolik,

då landstingsskatten för 1960 redan höjts med i genomsnitt 28 öre

per skattekrona, skulle minska konsumenternas efterfrågan med omkring

150 milj. kr. och i stället öka den kommunala efterfrågan (konsumtion och

investeringar) med ett liknande belopp i förhållande till de i tabell S) angivna

siffrorna. Effekten på totalkalkylen —- i denna grova och förenklade

form blir alltså ingen.

På de poster, som gäller statlig konsumtion och investering, torde utrym
-

s. 368 Kontrollera mot PDF

368

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

met för avvikelser vara synnerligen begränsat, så länge man fasthåller vid

den här begagnade förutsättningen att ingen ändring sker i redan fattade

beslut.

De tänkbara avvikelserna från de på de olika områdena antagna förändringarna

i tillgång och efterfrågan från 1959 till 1960 kan sammantagna

givetvis bli betydande. De kan emellertid gå i båda riktningarna, och det

torde vara svårt att uttala sig om huruvida den faktiska totala avvikelsen

ökar eller minskar balansbristen i förhållande till de i tabell 9 givna siffrorna.

Att den ovan redovisade grovkalkylen över väntade efterfrågeökningar i

förhållande till den antagna ökningen i tillgången 1960 visar en balansbrist

av storleksordningen 11/2 miljard, innebär att konsumenter och investerande

förelag och samhällsorgan i den angivna omfattningen försöker köpa

mer varor och tjänster än som faktiskt kan tillhandahållas på basis av folkhushållets

sannolika prestationer. Dessa mot varandra stridande tendenser

måste givetvis — ifall inga motåtgärder sättes in — realekonomiskt sett korrigera

sig själva; det är dock icke sannolikt att resultatet av denna process

skulle anses önskvärt. I stort ett följande olika resultat kan tänkas inträda:

en ökning av importen som snabbt reducerar valutareserven; en prisstegring

som tvingar i ''första hand konsumenterna att begränsa sin efterfrågan;

en arbetskraftsbrist och en varubrist som visserligen tvingar till ett frångående

av de planer på investeringar, varuinköp och anställande av arbetskraft,

som skulle utgöra det konkreta innehållet bakom de redovisade efterfrågesiffrorna,

men som samtidigt innebär produktivitetssänkande störningar

i det ekonomiska förloppet genom leveransförseningar o. s. v. Om dessa

processer skulle få fortgå utan balansskapande motåtgärder måste de dessutom

väntas förstärka sin inflatoriska verkan genom de förväntningar om

den fortsatta utvecklingen, som därav skulle komma att utlösas. I detta

sammanhang erinras åter om den höga likviditet och därmed det utrymme

för monetär expansion som redan föreligger inom näringslivet.

Anm. Bilagan, som utarbetats inom tinansdepartementets ekonomiska avdelning, bygger delvis

på material som sammanställts av olika ämbetsverk. Bl. a. ingår preliminära resultat av

undersökningar som utförligare kommer att behandlas i höstens rapport från konjunkturinstitutet.

s. 369 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr t62 år 1959

369

Bilaga 2

Skatteunderlag och skatteutfall vid en 4-procentig allmän varuskatt

Den av kommittén verkställda beräkningen av skatteutfallet vid en allmän

varubeskattning i detaljhandelsledet var baserad pa uppgifter rörande

konsumtionen och investeringsverksamheten år 1955, utom i fråga om den

privata livsmedelskonsumtionen, där beräkningen baserats på preliminära

uppgifter avseende år 1956. Med hänsyn till de förändringar som skatteunderlaget

därefter undergått samt till att det nu förordade skatteförslaget på

olika punkter avviker från kommittéförslaget har en ny beräkning av skatteunderlaget

verkställts. ...

Den verkställda beräkningen har huvudsakligen baserats pa det primarmaterial,

som legat till grund för de i den reviderade nationalbudgeten för

år 1959 redovisade uppgifterna om 1958 års konsumtion och investeringsverksamhet.

Därvid har antagits, att den privata konsumtionen och den offentliga

konsumtionen år 1959 ökar med ca 3 procent jämfört med 1958 års

värden ävensom att investeringarna på byggnadsområdet samt i maskiner,

transportmedel o. dyl. ökar med ca 6 procent. De sålunda uppräknade konsumtionsvärdena

har vidare antagits öka år 1960 med genomsnittligt ca 3

procent.

Resultatet av den gjorda beräkningen redovisas i efterföljande sammanställning,

därvid beloppen i förekommande fall avrundats till jämna tiotal

milj. kronor. Av sammanställningen framgår, att av den för år 1958 till

33 840 milj. kronor uppskattade privata konsumtionen skulle 23 150 milj.

kronor eller i runt tal 68 procent falla på enligt förslaget skattepliktig konsumtion

av varor ocli tjänster.

Den offentliga konsumtionen har för 1958 beräknats till 7 610 milj. kronor,

varav i löner 5 300 milj. kronor. Av resterande 2 310 milj. kronor har

efter analys av primärmaterialet den skattepliktiga andelen beräknats till

1 000 milj. kronor. ... .

För beräkningen av skatteunderlaget på investeringssidan har uppdelning

skett på investeringar i byggnader och anläggningar samt investeringar i

maskiner, transportmedel o. dyl. Bruttoinvesteringarna i byggnader och anläggningar

under år 1958 har i den reviderade nationalbudgeten angivits till

10 540 milj. kronor, varav i ny- och reinvesteringar 7 590 milj. kronor

och i underhåll 2 950 milj. kronor. Vid beräkningen av den skattepliktiga

andelen har hänsyn tagits till att skatt inte skall utgå för jord, sand, grus

och sten i obearbetat eller krossat skick och att därför skatt endast i begränsad

omfattning torde komma att utgå på väg-, gatu-, vatten- och avloppsarbeten.

Vidare har hänsyn tagits till att arbetskostnaderna väsentligen

kommer att falla utanför beskattningen. Med beaktande härav har av 1958

års investeringsvärde 4 000 milj. kronor hänförts till den skattepliktiga andelen,

varav 3 330 milj. kronor skulle falla på ny- och reinvesteringar och

670 milj. kronor på underhåll.

1958 års bruttoinvesteringar i maskiner, transportmedel o. dyl. har i den

reviderade nationalbudgeten för år 1959 beräknats till 7 970 milj. kronor,

varav 5 300 milj. kronor i ny- och reinvesteringar och 2 670 milj. kronor i

underhåll. Vid beräkningen av vad härav kan falla på det skattepliktiga området

har hänsyn tagils till alt militära investeringar samt investeringar i

24 llifutng till riksdagens protokoll 1960. t samt. Nr 162

s. 370 Kontrollera mot PDF

370

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

handelsflottan och civilflyget i princip icke blir föremål för beskattning.

Därjämte har beaktats att även arbetskostnaderna i viss utsträckning kommer

att falla utanför beskattning, t. ex. i fråga om reparations- och underhållsarbeten

som utföres i företagens egen regi. Med beaktande härav har

den enligt förslaget skattepliktiga andelen av 1058 års bruttoinvesteringar

i maskiner o. dyl. beräknats till 4 600 milj. kronor, varav i ny- och reinvesteringar

3 500 milj. kronor och i underhåll 1 100 milj. kronor.

Skatteunderlaget enligt 1958 års värden för nu angiven konsumtion och

investeringsverksamhet skulle sålunda utgöra sammanlagt (23 150 -f 1 000

-f-4 0004 600 =) 32 750 milj. kronor. Till denna summa har lagts, dels

beräknad ökning under år 1959 med 1 250 milj. kronor och dels 1 000 milj.

kronor för den beräknade ökningen år 1960.

I enlighet med vad nu anförts och såsom framgår av den följande sammanställningen

skulle det aktuella skatteunderlaget, för år räknat, utgöra

(32 750 —j— 1 250 —f— 1 000 =) 35 000 milj. kronor. Detta innebär 350 milj.

kronor per skatteprocent och vid 4 procent således 1 400 milj. kronor.

s. 371 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

371

Beräkning av skatteunderlaget

I.

Privat konsumtion 1958

Miljoner kronor

Skattefritt

Skattepliktigt

Livsmedel: mjöl, gryn, bröd och andra bakverk ........

mjölk, grädde, matfett, ost................

specerier, ägg............................

rotfrukter, grönsaker, frukt, bär ..........

kött, fläsk, charkuterier, fisk..............

Sprit och vin ......................................

Övriga drycker ....................................

Tobaksvaror........................................

Restaurangtjänster, netto............................

Bostadshyra, hotelltjänster..........................

Bränsle och lyse....................................

Kläder, reseffekter, sömnadsarbeten, skoreparationer

m. m.............................................

Möbler och andra varaktiga varor....................

Motorfordon: nyinköp,reparationer,service ..........

drivmedel, garagekostnader, fordonsskatt

Cyklar, sportartiklar m. m...........................

Resor..............................................

Sjukvård, medicin, begravningskostnader, hygieniska

tjänster, hemhjälp m. m...........................

Toalettartiklar, färger, tvätt ........................

Tidningar, tidskrifter................................

Böcker, pappersvaror, fotoartiklar, blommor m. m.....

Nöjen, teleavgifter, lotter, tips, fotografering m. m.....

Bank- och försäkringstjänster........................

Avgår: korrigering för statistisk dubbelräkning........ •/•

S:a privat konsumtion

1270

2 090

2100

1680

2 600 9 740

1520

570

1070

190

270

3320

1830

4170

2 490

1500

890

370

1300

1200

200

640

280

190

560

1260

520

100

•/• 140

10 690

23160

II. Offentlig konsumtion 1958: löner ...........

varor och tjänster

5 300

1 310 6 610

1000

III. Investeringsverksamhet 1958

A. Byggnader och anläggningar

Ny- och reinvesteringar ...

Underhåll ...............

4 260

2 280 6 540

3 330

670 4 000

B. Maskiner, transportmedel o. dyl.

Ny- och reinvesteringar .......

Underhåll ...................

Tillkommer

Beräknad ökning 1959

Beräknad ökning 1960

S:a I—III

27 210

Sta totalt skatteunderlag

4 600

32 750

1 250

1000

35000

opaginerad Kontrollera mot PDF

Framsida.

Utkast till formulär till deklarationsblankett med inbetalningskort

to

<§

Q

372 Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

s. 373 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

373

Utrymme för anvisningar

deklaration

enligt förordningen om allmän varuskatt

Dekl. period nr Tid / — / 19

Kronor

A 1. Kontant influtet inklusive likvid i natura och

Summa A

B 1. Försäljning och uttag av skattefria varor och

ersättning för skattefria tjänsteprestationer ...

B 2. Skattefri försäljning till producent eller åter-

B 3. Erlagd likvid för skattepliktiga varor m, m.,

B 4. Annat avdrag eller korrigering för slutlig av-

Summa B

C 3. Däri belöpande skatt efter °/o

Baksida.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bilaga 4

Förslag till personalorganisation för varuskattekontrollen vid länsstyrelserna och överståthållarämbetet

03

Län

Uppskat- tat antal

skatt- skyldiga

Bitr.

tax.- inten- dent

Ao 24

Förste taxe- ringsrevisor

Taxe-

rings-

revisor

Af 13—

—Ael9

Landskanslist

Kansli- skrivare

Ao 10

Konto-

rist

Ao 9

Kansli- biträde

Ao 7

Kontors-

biträde

Afl—

—Ae 5

S:a

Ao 23

Ao 21

Ao 15

Af 9—

—Ae 13

1

2

3

1

5

6

7

8

9

10

11

12

13

Stockholms ........

8 000

i

1

1

1

1

i

1

2

9

Uppsala............

4 000

i

1

1

i

1

1

6

Södermanlands......

5 000

i

1

1

i

1

1

6

Östergötlands ......

9 500

i

1

1

1

1

i

1

1

2

10

Jönköpings ........

8 000

i

1

1

1

i

1

2

8

Kronobergs ........

5 000

i

1

1

i

1

1

6

Kalmar ............

7 000

i

1

1

1

i

1

2

8

Gotlands ..........

1500

1

i

1

3

Blekinge............

4 000

i

1

1

i

1

1

6

Kristianstads ......

9 000

i

1

1

1

1

i

1

1

2

10

Malmöhus..........

20 000

b

1

1

2

2

2

i

1

2

4

17

Hallands ..........

5 000

i

1

1

i

1

1

6

Göteborgs o. Bohus..

18 000

i*

1

2

2

1

i

1

2

4

15

Älvsborgs ..........

10 000

i

1

1

1

1

i

1

1

2

10

Skaraborgs ........

6 500

i

1

1

i

1

2

7

Värmlands..........

7 000

i

1

1

1

i

1

2

8

Örebro ............

6 500

i

1

1

i

1

2

7

Västmanlands ......

4 500

i

1

1

i

1

1

6

Kopparbergs........

7 000

i

1

1

1

i

1

2

8

Gävleborgs ........

7 500

i

1

1

1

i

1

2

8

Västernorrlands ....

7 500

i

1

1

1

1

i

1

2

9

Jämtlands..........

3 500

i

1

1

i

1

1

6

Västerbottens ......

5 500

i

1

1

i

1

1

6

Norrbottens ........

5 500

i

1

1

i

1

1

6

Summa

175 000

23

4

18

11

26

13

24

5

25

42

191

Stockholms stad____

25 000

l1

2

2

2«

3*

2

1

2

5

20

Totalt

200 000

24

4

20

13

28

16

26

6

27

47

211

Anm. 1 Ao 26. — * Kanslist.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

s. 375 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

375

Bihang

Kommitténs utkast

till

Förordning om allmän varuskatt

(Alternativet detaljhandelsskatt)

Härigenom förordnas som följer.

AVDELNING I

Allmänna bestämmelser

1 §•

Till staten skall i enlighet med vad i denna förordning stadgas, med de

undantag som angivas i en vid förordningen fogad förteckning, erläggas

skatt (allmän varuskatt)

dels för varor, därest de inom riket försäljas eller på annat sätt tagas i

anspråk eller ock införas till riket,

dels ock för tjänsteprestationer som hava avseende å skattepliktiga varor,

där tjänsteprestationerna utgöras av förfärdigande på beställning (arbetsbeting)

eller ändrings-, underhålls- eller rengöringsarbeten.

Angående uttagande av allmän varuskatt hos producent av jordbruksprodukter

är särskilt stadgat. (Se vidare anvisningarna.)

2 §.

Beskattningsmyndighet är, beträffande försäljning och annat ianspråktagande

av varor inom riket ävensom beträffande tjänsteprestationer, vederbörande

länsstyrelse och, beträffande införsel till riket, generaltullstyrelsen.

I denna förordning förstås med länsstyrelse jämväl överståthållarämbe
tet-

(Se vidare anvisningarna.)

3 §•

Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj :t bestämmer äger, då synnerliga

skäl därtill äro, medgiva befrielse från eller återbäring av skatt.

AVDELNING II

Bestämmelser avseende försäljning och annat ianspråktagande inom riket

samt tjänsteprestationer

4 §.

1 mom. Skatten skall, med de undantag som i 2 och 3 mom. sägs, erläggas

av

a) den som yrkesmässigt bedriver tillverkning av eller handel med skattepliktiga

varor, inbegripet servering, och som därvid till konsument försäljer

eller ock uttager dylika varor;

opaginerad Kontrollera mot PDF

3 76 Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

b) den som yrkesmässigt utför eller förmedlar utförande av skattepliktiga

tjänsteprestationer för konsuments räkning.

2 mom. Skatt skall icke erläggas av den som allenast förfärdigar kläder

eller andra textilvaror eller utför ändrings- eller underhållsarbeten å dylika

varor och vars årsomsättning härav understiger 10 000 kronor.

Skatt skall ej heller erläggas av den som yrkesmässigt men i mindre omfattning

försäljer skattepliktiga varor och vars huvudsakliga verksamhet

utgöres av tillhandahållande av skattefria tjänsteprestationer av personlig

natur eller utförande av tjänsteprestationer å fast egendom.

3 mom. Vid försäljning i kommission anses kommissionären såsom säljare.

Vid försäljning å auktion skall dock icke auktionsförrättaren anses

såsom säljare såvida han icke jämväl annorledes än å auktion driver handel

med sådana varor som försäljas å auktionen.

(Se vidare anvisningarna.)

5 §■

1 mom. Skattskyldig som i 4 § avses är pliktig att hos länsstyrelsen anmäla

sig för registrering.

Registrering må efter ansökan erhållas av den som, utan att vara skattskyldig,

inköper skattepliktiga varor

a) för yrkesmässig återförsäljning;

b) för användning såsom material vid yrkesmässig tillverkning av varor

för avsalu eller vid yrkesmässigt utförda tjänsteprestationer å varor i form

av arbetsbeting eller ändrings-, underhålls- eller rengöringsarbeten; dock

att registrering icke må erhållas av den som är undantagen från skattskyldighet

enligt 4 § 2 eller 3 mom.

2 mom. Anmälan för ävensom ansökan om registrering skall göras skriftligen

och innehålla uppgift angående vederbörandes fullständiga namn och

postadress, företagets namn, rörelsens art och belägenhet samt dagen för

verksamhetens påbörjande eller övertagande.

Om verkställd registrering skall länsstyrelsen utfärda särskilt bevis.

Inträder ändring i förhållande, varom uppgift lämnats i anmälan om registrering,

skall underrättelse härom lämnas länsstyrelsen senast åtta dagar

därefter.

6 §•

Såsom villkor för registrerad rörelseidkares rätt att utan erläggande av

skatt försälja skattepliktig vara skall gälla, att köparen till säljaren överlämnat

bevis om sin registrering jämte försäkran att fråga är om inköp för

återförsäljning eller för användning såsom material antingen vid tillverkning

av varor för avsalu eller vid yrkesmässigt utförda ändrings-, underhålls-

eller rengöringsarbeten, som icke i förteckningen undantagits från

skatteplikt.

Vad här sagts om varor skall i tillämpliga delar gälla även skattepliktiga

t j änsteprestationer.

Försäljning av skattepliktig vara eller överlåtelse av skattepliktig tjänsteprestation

utan erläggande av skatt må dock icke äga rum, där det framstår

såsom uppenbart, att förvärvet sker för annat ändamål än förut sagts.

(Se vidare anvisningarna.)

7 §•

Skyldighet att erlägga skatt inträder

a) då vederlag för vara eller tjänsteprestation inflyter kontant eller eljest

kommer den skattskyldige tillgodo, dock att länsstyrelsen på ansökan må

medgiva, att skatten erlägges på grundval av fakturering;

b) då vara uttages på sätt angives i 4 § med anvisningar.

s. 377 Kontrollera mot PDF

377

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

8 §•

Skatten utgår med procent av beskattningsvärdet.

Beskattningsvärdet utgör vederlaget för varan eller tjänsteprestationen

eller, där varan uttages på sätt angives i 4 § med anvisningar, det gängse

konsumentpriset för varan.

(Se vidare anvisningarna.)

9 §•

Skatten skall redovisas för bestämda tidsperioder. Dessa äro:

Redovisningsperiod

1,

2,

3,

4,

5,

6,

omfattande februari och mars,

» april » maj,

» juni » juli,

» augusti » september,

» oktober » november samt

» december » januari.

Länsstyrelsen äger, om särskilda skäl därtill äro, fastställa andra redovisningsperioder.

10 §.

1 mom. Skattskyldig skall inom tjugu dagar efter utgången av varje redovisningsperiod

till länsstyrelsen insända en på heder och samvete avgiven

deklaration angående beskattningsvärdet av de varor och tjänsteprestationer,

beträffande vilka skyldighet att erlägga skatt inträtt under perioden,

samt angående den å varorna och tjänsteprestationerna belöpande skatten.

Länsstyrelsen äger, om särskilda skäl därtill äro, föreskriva att deklaration

skall insändas inom annan tid än som i första stycket sagts.

2 mom. Har rörelseidkare haft att erlägga skatt vid inköp av varor, som

av honom återförsålts eller använts såsom material vid yrkesmässig tillverkning

av varor eller vid å varor yrkesmässigt utförda ändrings-, underhållseller

rengöringsarbeten, som icke i förteckningen undantagits från skatteplikt,

må han i deklaration göra avdrag för sålunda erlagd skatt. Vad här

sagts om inköp av varor skall i tillämpliga delar gälla även tjänsteprestationer.

3 mom. Deklarationens nettobelopp skall, där beloppet icke utgöres av

helt krontal, utföras med närmaste lägre hela krontal.

4 mom. Deklaration skall upprättas å blankett enligt fastställt formulär.

(Se vidare anvisningarna.)

11 §.

Skattskyldig skall senast vid den tidpunkt, då deklaration skall hava

insänts, genom insättning å länsstyrelsens postgirokonto erlägga enligt

deklarationen upplupen skatt eller, om deklaration icke insändes inom föreskriven

tid, preliminärt skattebelopp svarande mot det högsta skattebelopp,

som upplupit under någon redovisningsperiod inom senast förflutna tolv

kalendermånader, eller det lägre belopp länsstyrelsen bestämmer. Har skattskyldig

erlagt preliminärt skattebelopp, äger han, sedan felande deklaration

insänts, i samband med erläggande av skatt för en senare redovisningsperiod

tillgodoräkna för mycket erlagd skatt. Har det preliminära

skattebeloppet understigit den deklarerade skatten, skall felande skatt erläggas

samtidigt med deklarationens insändande.

Belopp som för redovisningsperiod understiger fem kronor behöver icke

erläggas.

s. 378 Kontrollera mot PDF

378

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

12 §.

Inkomna deklarationer skola av länsstyrelsen snarast möjligt underkastas

en förberedande granskning. Befinnes deklaration därvid vara behäftad

med felaktighet av nämnvärd betydelse, skall den skattskyldige underrättas

härom och i förekommande fall påföras ytterligare skatt.

Är deklaration så bristfällig, att den icke kan läggas till grund för skatteberäkningen,

må länsstyrelsen beräkna skatten för perioden i fråga till skäligt

belopp. °

f^kätt, som här angivits, skall erläggas inom av länsstyrelsen fastställd

Länsstyrelsens beslut om skattens beräkning enligt denna paragraf äro

att anse såsom preliminära i avvaktan på skattens slutliga fastställande.

13 §.

Efter kalenderårets utgång eller, därest skattskyldigs räkenskapsår icke

sammanfaller med kalenderår, efter utgången av dylikt räkenskapsår, skall

länsstyrelsen slutligt fastställa skatten för året i fråga. Fastställandet skall

ske snarast möjligt och senast under månaden efter den, under vilken

frågan om inkomsttaxeringen för samma beskattningsår blivit av prövningsnämnden

avgjord.

Länsstyrelsen må, då skäl därtill föreligga, fastställa skatten för viss redovisningsperiod

eller eljest för del av år.

Där den fastställda skatten överstiger den deklarerade eller eljest påförda

skatten, skall skillnadsbeloppet erläggas inom av länsstyrelsen utsatt

tid av minst en månad från beslutet.

Fastställes skatten till lägre belopp än som erlagts eller påförts, skall

skillnadsbeloppet återbetalas eller avräknas.

Hänsyn skall icke tagas till skillnadsbelopp understigande tio kronor.

Ränta skall icke utgå.

14 §.

Försummar någon att inbetala skatt, som det enligt denna förordning

åligger honom att erlägga, må skatten omedelbart indrivas och skall därvid

gälla vad om indrivning av restförd skatt i uppbördsförordningen stadgas.

15 §.

Har skattskyldig i deklaration eller annan uppgift till ledning för skattens

beräkning lämnat oriktigt meddelande och har meddelandet följts vid

skattens fastställande eller har eljest meddelandet föranlett att den skattskyldige

icke påförts skatt eller påförts skatt med för lågt belopp, skall

den skattskyldige genom efterbeskattning påföras den skatt som han genom

berörda förfarande undgått.

Föreligga sådana omständigheter att efterbeskattning skall ske, må den

undanhållna skatten av länsstyrelsen beräknas efter vad med hänsyn till

arten och omfattningen av den skattskyldiges verksamhet och till omständigheterna

i övrigt finnes skäligt.

Vad ovan sagts skall äga motsvarande tillämpning, om skattskyldig underlåtit

avlämna deklaration.

Efterbeskattning må icke ske om det undanhållna skattebeloppet understiger

tvåhundra kronor.

s. 379 Kontrollera mot PDF

379

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

Efterbeskattning må icke ske senare än under månaden efter den, då

fråga om eflertaxering till inkomstskatt för samma tid senast kunnat bliva

föremål för prövningsnämnds avgörande. Har den skattskyldige avlidit må

efterbeskattning icke ske senare än två år efter utgången av det kalenderår,

under vilket bouppteckning ingivits.

Efterbeskattning verkställes av den länsstyrelse, som senast haft eller

skolat hava att handlägga fråga om den skattskyldiges slutliga beskattning.

16 §.

Skattskyldig, som enligt lag är pliktig föra handelsböcker, skall ordna

sin bokföring på sådant sätt, att den möjliggör kontroll över den allmänna

varuskatten. Annan skattskyldig skall i fråga om rörelse dag för dag föra

anteckningar angående inkomster och utgifter samt vid räkenskapsårets

utgång upprätta förteckning över varulager och fordringar. Vad i bokföringslagen

är stadgat rörande förvaring av handelsbok m. m. skall äga motsvarande

tillämpning beträffande anteckningar, som nu sagts, jämte tillhörande

handlingar.

Det åligger skattskyldig att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter

rörande räkenskapernas ordnande, som länsstyrelsen meddelar

för erhållande av en betryggande kontroll över skattens behöriga utgörande.

17 §.

Skattskyldig så ock annan, som köper och säljer eller eljest i och för sin

rörelse tager befattning med skattepliktig vara är skyldig att på anfordran

av länsstyrelsen lämna de uppgifter om sin verksamhet, som länsstyrelsen

finner erforderliga för skattekontrollen, samt att för kontrollen tillhandahålla

länsstyrelsen sina räkenskaper med tillhörande handlingar.

Kontrolltjänsteman äger på anfordran att när som helst erhålla tillträde

till samtliga lokaler och utrymmen, som av skattskyldig användas för tillverkning,

lagerhållning eller försäljning och annan omsättning av skatte
PlOffenthga

myndighet har att beträffande egna inköp av skattepliktiga

varor samt i övrigt beträffande dess verksamhetsområde på anfordran av

länsstyrelsen lämna sådana uppgifter som kunna vara av betydelse for kon
^VicT

kontrollen skall i erforderlig utsträckning jämförelse ske med de

skattskyldigas självdeklarationer och andra tillgängliga uppgifter for inkomsttaxeringen.

AVDELNING III

Bestämmelser angående införsel till riket

18 §.

Skatten skall erläggas av den för vars räkning införseln äger rum.

Skyldighet att vid införsel erlägga skatt föreligger icke för den som ar

registrerad enligt bestämmelserna i 5 §, där införseln avser vara, vilken

av den registrerade skall försäljas eller användas såsom materia vid yrkesmässig

tillverkning av vara för avsalu eller vid yrkesmässigt utförande av

tjänsteprestation.

s. 380 Kontrollera mot PDF

380

Kungi. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

19 §.

Skatten utgår med procent av varans beskattningsvärde.

Beskattningsvärdet är lika med varans värde, beräknat enligt 4 § tulltaxeförordningen,

med tillägg av å varan belöpande tull och andra avgifter

samt annan skatt än allmän varuskatt.

20 §.

Den som är registrerad enligt bestämmelserna i 5 § skall, där han till

riket inför vara för försäljning eller användning såsom material vid yrkesmässig

tillverkning av vara för avsalu eller vid yrkesmässigt utförande av

tjänsteprestation, i samband med tulltaxeringen av varan till tullmyndigheten

avlämna skriftlig försäkran rörande ändamålet med införseln.

21 §.

Skatt, som enligt av tullmyndigheten verkställd uträkning belöper å

införd vara, skall erläggas till tullverket samtidigt med tullen. Vad i fråga

om tull finnes stadgat rörande betalningsanstånd, ställande av säkerhet

samt påföljd för fördröjd eller utebliven betalning skall äga motsvarande

tillämpning beträffande skatten.

22 §.

För vara, som införts till riket men sedermera utförts ur riket eller

till svensk frihamn, må restitution av skatt åtnjutas i den ordning och omfattning,

Kungl. Maj :t bestämmer.

Skatt utgår icke för vara, som införes under sådana omständigheter, att

för densamma åtnjutes tullfrihet enligt 5, 6 eller 8 § tulltaxeförordningen

eller ock tullindring enligt 9 § samma förordning; dock att skattskyldighet

föreligger vid återinförsel av vara, för vilken skatt icke erlagts eller för

vilken erlagd skatt restituerats.

AVDELNING IV

Om varuskattenåmnd, besvärsförfarande m. m.

23 §.

Kungl. Maj :t förordnar en särskild nämnd (varuskattenämnden), som

har att genom rådgivande och vägledande verksamhet främja en riktig och

likformig beskattning samt verka för en effektiv och ändamålsenlig kontroll

av skattens erläggande.

Efter ansökan må nämnden lämna förhandsbesked angående fråga, huruvida

eller på vad sätt sökanden har att utgöra allmän varuskatt. Befinnes

frågan vara av mindre vikt eller inkommer sökanden icke med tillförlitlig

utredning eller föreligger eljest särskilda skäl, må ansökningen

avvisas.

Nämnden skall bestå av sju ledamöter, av vilka en skall förordnas till

ordförande och en till vice ordförande. Ordföranden, vice ordföranden och

två övriga ledamöter skola vara lagfarna eller hava erfarenhet av administrativ

verksamhet. Tre av ledamöterna skola utses så att kännedom om

förhållandena inom näringslivet, speciellt handeln, kommer att förefinnas

inom nämnden. För envar av förstnämnda ledamöter skall utses en suppleant

och för de senare sammanlagt sex suppleanter. Ledamöter och supp
-

s. 381 Kontrollera mot PDF

381

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

leanter skola förordnas för en tid av fyra år. Avgår ledamot eller suppleant

skall annan förordnas för återstående tidsperiod. Förordnande kan

när som helst återkallas.

Kungl. Maj :t utfärdar de föreskrifter, som i övrigt finnas erforderliga

för nämndens verksamhet.

24 §.

Över länsstyrelsens beslut angående uttagande av allmän varuskatt må

besvär anföras hos kammarrätten. Rätt att anföra besvär tillkommer skattskyldig

samt annan, som har väsentligt intresse av beslutet. Besvär må

dock icke anföras över beslut som avser preliminärt uttagande av skatt.

Besvär skola hava inkommit till kammarrätten eller vederbörande länsstyrelse

inom två månader från det den skattskyldige erhållit del av beslutet.

25 §.

Över kammarrättens beslut må besvär anföras hos Kungl. Maj:t av den

som fört talan hos kammarrätten samt av vederbörande landskamrerare.

Besvären skola hava inkommit till finansdepartementet inom två månader

från det klaganden erhållit del av beslutet.

26 §.

Besvär över varuskattenämndens beslut, varigenom nämnden meddelat

förhandsbesked, må av sökanden och av vederbörande landskamrerare anföras

hos Kungl. Maj :t. Besvären skola hava inkommit till finansdepartementet

inom en månad från det klaganden erhållit del av beslutet.

över nämndens beslut, varigenom ansökan om förhandsbesked avvisats,

må besvär icke anföras.

27 §.

Länsstyrelsen må vid vite förelägga skattskyldig att fullgöra vad honom

åligger enligt denna förordning eller med stöd av densamma meddelade

föreskrifter, dock att föreläggande icke må avse inbetalande av skatt.

28 §.

Lämnar skattskyldig uppsåtligen eller av grov oaktsamhet oriktig uppgift

i försäkran som i 6 § avses, straffes med dagsböter eller fängelse.

Underlåter någon i andra fall än nu sagts att fullgöra vad honom åligger

enligt denna förordning eller med stöd av densamma meddelade föreskrifter,

straffes med böter, högst trehundra kronor.

29 §.

Om ansvar i vissa fall för den, som i deklaration eller i försäkran som

i 20 § avses lämnat oriktig uppgift, stadgas i skattestrafflagen.

30 §.

Den som har eller haft att taga befattning med kontroll enligt denna

förordning må ej i vidare mån än hans tjänsteutövning fordrar yppa affärsförhållande,

varom han därvid erhållit kännedom. Tjänsteman, som häremot

bryter, vare underkastad ansvar såsom för tjänstefel. Gör annan än

tjänsteman sig skyldig till förseelse, som nu sagts, straffes med dagsböter.

s. 382 Kontrollera mot PDF

382

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

31 §.

Förseelse, som avses i 28 § andra stycket, må av allmän åklagare åtalas

allenast efter angivelse av länsstyrelsen.

32 §.

Kungl. Maj.t äger utfärda för tillämpningen av denna förordning erforderliga

föreskrifter.

Förteckning

över

varor och tjänsteprestationer, för vilka allmän varuskatt icke skall

erläggas

a) Följande för jordbruk med binäringar avsedda varuslag: utsäde, fröer,

skogsplantor, plantor av icke-perenna växter, foder- och gödselmedel,

torvströ, konserveringsmedel för foder, betningsmedel, bakteriekulturer för

växter, medel för bekämpande av ogräs, växtskyddsmedel.

b) Levande djur, andra än fisk, kräftdjur och musslor.

c) Jord, sand, grus och sten i obearbetat eller krossat skick.

d) Ved, bränntorv och torvbriketter.

e) För förtäring avsedda rusdrycker (spritdrycker, vin och starköl).

f) Tobaksvaror.

g) Tidningar och tidskrifter.

Anm. Till tidningar och tidskrifter hänföras sådana publikationer,

som enligt utgivningsplan äro avsedda att under bestämd titel

utgivas med minst fyra å särskilda tider utkommande nummer

eller häften årligen.

h) Fartyg för frakt av passagerare eller last med nettodräktighet av 20

registerton eller däröver, luftfartyg.

i) Krigsmateriel, som inköpes av staten och omfattas av gällande förbud

mot utförsel av krigsmateriel (SFS 1949: 614).

j) Reparation av skodon.

k) Tvättning, mangling och strykning av textilvaror.

ANVISNINGAR

till 1 §.

1. Med varor förstås materiella ting av lös egendoms natur. Hit räknas

icke blott färdigställda varor utan även halvfabrikat och råvaror. Till varor

hänföres icke gas, som tillhandahålles i ledningar, ej heller vatten från vattenverk.

Handlingar, vilkas värde grundar sig å rättigheter av olika slag — såsom

aktier, obligationer, biljetter och lottsedlar — äro icke vad gäller dylikt

värde att anse som varor. Däremot skola sådana handlingar, då de försäljas

såsom trycksaker, anses såsom varor. Frankotecken, sedlar och mynt,

som äga samlarvärde, äro att hänföra till varor.

s. 383 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

383

Fast egendom — härmed förstås vad som enligt kommunalskattelagen

är att anse såsom fast egendom — utgör icke vara. Borttagas från fastighet

tillbehör, inredning eller andra beståndsdelar bliva dessa dock att hänföra

till varor.

2. Begränsningen till försäljning inom riket innebär, att försäljning av

varor för export är skattefri. Försäljning av varor för bruk för fartyg eller

luftfartyg i utrikes trafik är att jämställa med export.

till 2 §.

Med vederbörande länsstyrelse förstås länsstyrelsen i det län, där den

skattskyldige bedriver verksamhet med fast driftställe eller, om verksamheten

bedrives inom mer än ett län, länsstyrelsen i det län, där huvudkontor

är beläget. Saknas fast driftställe, är länsstyrelsen i det län, där den

skattskyldige är bosatt, beskattningsmyndighet.

till 4 §.

1. Endast verksamhet, som bedrives yrkesmässigt, faller under förordningens

bestämmelser. Frågan, huruvida yrkesmässighet föreligger, får bedömas

främst med hänsyn till omfattningen av och syftet med verksamheten.

Sålunda föreligger icke skatteplikt exempelvis vid försäljning av personlig

lösegendom eller dödsbos tillgångar eller av inventarier, anskaffade

för stadigvarande bruk i förvärvsverksamhet.

Tillhandahållande av kost åt egen personal utgör icke yrkesmässig verksamhet.

Om denna verksamhet upplåtits på entreprenad åt annan, vilken

bedriver densamma yrkesmässigt, föreligger däremot skattskyldighet för

entreprenören.

2. Med servering förstås tillhandahållande av varor till förtäring på stället.

Därest jämväl bostad tillhandahålles och ett gemensamt pris uttages för

kost och logi, får uppdelning ske efter skälig grund.

3. Med uttag av varor förstås varje ianspråktagande för ändamål som

icke avser försäljning, dock att användning såsom material vid tillverkning

av varor för avsalu eller vid å varor yrkesmässigt utförda ändrings-, underhålls-

eller rengöringsarbeten av andra slag än de som särskilt undantagits

i förteckningen, icke äro att hänföra till uttag. Till uttag hänföres således

icke endast ianspråktagande av varor för personligt ändamål utan även

exempelvis överföring av en skrivmaskin från en skrivmaskinsfabrikants

lager för användning på hans kontor. Då varor, som ingå i rörelseidkares

varulager, uthyras, anses desamma därmed hava uttagits ur varulagret.

Vid senare uthyrning eller om rörelseidkaren försäljer dessa varor, skall

skatt icke utgå.

4. Med material förstås råvara, halvfabrikat eller annan vara, som är

avsedd antingen att ingå såsom beståndsdel i förädlad eller genom sammansättning

framställd vara eller att förbrukas i den egentliga produktionseller

bearbetningsprocessen annorledes än genom förslitning.

5. Med konsument förstås annan än den som yrkesmässigt återförsäljer

inköpta varor eller använder desamma såsom material för tillverkning av

varor för avsalu eller eljest för ändamål som i punkt 3 sägs.

Då byggnad icke är all hänföra till vara, följer av det sagda att byggmästare,

som ägnar sig uteslutande åt all uppföra byggnader, är alt anse

som konsument. Om byggmästare jämväl bedriver tillverkning av varor

t. ex. vid egen snickerifabrik och regelmässigt försäljer produkter därifrån,

blir han däremot icke att anse som konsument vad gäller material för

denna tillverkning. Han har därför att själv redovisa skatt dels för sin för
-

s. 384 Kontrollera mot PDF

384

Kungi. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

sälj ning och dels för egen förbrukning i form av uttag. Om han icke försäljer

varor från snickerifabriken är han att anse som konsument, men

även i dylikt fall kan bliva fråga om skattepliktigt uttag, varvid erlagd

skatt å inköpt material får avdragas.

6. Vid beräkning av den årsomsättning som är avgörande för frågan,

huruvida skattskyldighet föreligger för den som allenast förfärdigar kläder

eller andra textilvaror eller utför ändrings- eller underhållsarbeten å dylika

varor, skall omsättningen under det kalenderår som förflutit närmast före

löpande redovisningsperiod vara avgörande (angående redovisningsperiod

se 9 §). Därest skattskyldig rörelseidkares omsättningsförhållanden efter

närmast föregående års utgång undergått förändring, som kan antagas bliva

varaktig och som bör föranleda skattskyldighetens upphörande, må

rörelseidkaren efter framställning hos beskattningsmyndigheten befrias

från skattskyldighet. Beskattningsmyndigheten kan i sådant fall, även utan

att rörelseidkaren gjort ansökan därom, föreskriva, att skattskyldigheten

skall upphöra.

Frågan om skattskyldighet för den som påbörjar rörelse är beroende av

de omsättningsförhållanden som med hänsyn till rörelsens beskaffenhet

kunna antagas komma att föreligga.

7. Såsom rörelser, vilka huvudsakligen tillhandahålla personliga tjänster,

äro att anse bl. a. herr- och damfriseringar, skönhetssalonger och badinrättningar.

Därest icke i dylik verksamhet bedrives jämväl tillverkning av varor

för avsalu eller eljest försäljning i nämnvärd omfattning, föreligger

icke skattskyldighet för rörelseidkaren.

till 6 §.

Där varor av samma slag förvärvas av registrerad rörelseidkare för att

användas såväl för återförsäljning eller eljest för skattefritt ändamål som

ock för annat ändamål, exempelvis privat förbrukning, erfordras icke uppdelning

vid inköpet, utan varorna må levereras utan skattepåföring. Till

den del varorna användas för annat än skattefritt ändamål inträder skatteplikt

i samband med varans ianspråktagande av köparen.

Föreligger förhållande som i 6 § sista stycket angives, skall säljaren

uttaga skatt även om köparen överlämnat registreringsbevis och försäkran.

Vid bedömning som där avses bör säljaren få ledning av mängden och beskaffenheten

av de beställda varorna och sin egen kännedom om köparens

förhållanden.

till 8 §.

I beskattningsvärdet skall inräknas även vad som av vederlaget må hava

beräknats motsvara varuskatten. Avdrag får icke ske för transport-, emballage-

och andra liknande kostnader, som ingå i priset för en vara. Avdrag

får ej heller ske för s. k. avbetalningstillägg.

Kassa- och andra rabatter, som direkt avgå från likviden, skola icke medräknas.

Har rabatter, återbäring eller bonus för skattepliktig försäljning

utgivits i efterhand, får avdrag härför verkställas vid utgivandet.

till 10 §.

Den här stadgade avdragsrätten syftar till att förebygga en icke avsedd

dubbelbeskattning. Om en rörelseidkare, exempelvis innehavare av en matservering,

inköper livsmedel i en detaljhandel och skatt därvid uttages, får

rörelseidkaren från sin omsättning avdraga vad han sålunda inköpt med

skatt. Däremot får avdrag icke ske för inköp, som avse allmänna omkostnader;

i förenämnda exempel får således avdrag icke ske för inköp av

blommor, glas, porslin och linnevaror.

s. 385 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

385

Kommitténs utkast

till

Förordning om skyldighet för producent av jordbruksprodukter

att erlägga allmän varuskatt

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Ägare av jordbruksfastighet ävensom arrendator av dylik fastighet skall,

där han icke blivit registrerad såsom skattskyldig enligt förordningen om

allmän varuskatt, i den ordning nedan stadgas erlägga allmän varuskatt.

2 §•

Skatt skall erläggas för av den skattskyldige producerade livsmedel ävensom

för andra jordbruksprodukter, som äro skattepliktiga enligt förordningen

om allmän varuskatt och som av den skattskyldige tagas i anspråk

för förbrukning i eget hushåll eller eljest för annat ändamål än försäljning

till sådan återförsäljare av produkterna som är registrerad enligt nämnda

förordning.

3 §■

Uppgift angående produkter som tagits i anspråk på sätt i 2 § sägs skall

av den skattskyldige fogas till självdeklaration, som avgives i den kommun

där jordbruksfastigheten är belägen.

I uppgiften skall skattepliktig försäljning redovisas efter samma grunder,

som gälla beträffande den skattskyldiges inkomstredovisning i självdeklaration,

och värdet av produkter som eljest tagits i anspråk på sätt i

2 § sägs beräknas efter i orten gällande pris.

4 §■

Taxering till allmän varuskatt enligt denna förordning verkställes av

vederbörande taxeringsnämnd i samband med inkomsttaxeringen.

5 §.

I fråga om förfarandet vid taxeringen, besvär m. m. skola taxeringsförordningens

bestämmelser om taxering för inkomst och förmögenhet i tilllämpliga

delar lända till efterrättelse.

Beträffande debitering och uppbörd m. m. av allmän varuskatt skall i

tillämpliga delar gälla vad i uppbördsförordningen stadgas om statlig inkomstskatt,

dock att allmän varuskatt icke skall upptagas å debetsedel

avseende preliminär skatt.

6 §•

Kungl. Maj :t äger utfärda för tillämpningen av denna förordning erforderliga

föreskrifter.

25 Bilxang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 162

s. 386 Kontrollera mot PDF

386

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

Innehåll

Propositionens huvudsakliga innehåll............................ 1

Författningsförslag

Förslag till förordning om allmän varuskatt ................ 5

Förslag till förordning om ändring i taxeringsförordningen den

23 november 1956 (nr 623) .............................. 27

Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen

den 1 juni 1951 (nr 442) om rätt att av riksskattenämnden

erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor .............. 29

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 28

maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma

allmänna handlingar ................................ 30

Första avdelningen. Det ekonomiska läget och den ekonomiska politiken

I. Inledning ............................................ 31

II. Det ekonomiska läget .................................. 32

Den internationella konjunkturutvecklingen ............ 32

Den ekonomiska utvecklingen inom landet.............. 34

III. Det statsfinansiella läget................................ 37

Utfallet av budgeten 1958/59 .......................... 37

Det beräknade utfallet av budgeten 1959/60 ............ 40

Anslagskraven för budgetåret 1960/61 .................. 43

Statsinkomsternas utveckling .......................... 48

Långtidsperspektivet ................................ 51

IV. Den ekonomiska politiken .............................. 53

Andra avdelningen. Förslag till allmän varuskatt

I. Inledning ............................................ 71

II. Nuvarande förhållanden..............,.................. 74

Det statliga skattesystemets utveckling ................ 74

Gällande indirekt beskattning ........................ 76

III. Allmänna synpunkter på direkt och indirekt beskattning . . 84

Kommittén .......................................... 84

Remissyttrandena .................................... 89

Departementschefen ............................ 105

IV. Olika former av generell indirekt beskattning ............ 106

Kommittén .......................................... 106

Remissyttrandena .................................... 109

Departementschefen ............................,.. . . 110

V. Olika former av skatt på färdigvaror .................... 113

Kommittén .......................................... 113

Beskattningsområde ................................ 114

Beskattningsvärde ................................ 119

Skattskyldighet .................................... 122

Skatteintäkter .....................................128

Kontrollorganisation .............................. 128

Kompensationsåtgärder ............................ 129

s. 387 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959 387

Kommitténs ställningstagande till olika alternativ för

allmän varuskatt ................................ 134

Remissyttrandena .................................... 138

Beskattningsområde ................................ 138

Beskattningsvärde ................................ 152

Skattskyldighet .................................... 157

Skatteintäkter .................................... 160

Kontrollorganisation m. m......................... 160

Kompensationsåtgärder ........................... . 161

Detaljhandelsskatt eller partihandelsskatt ............ 167

Departementschefen .................................. 173

Producentskatt .................................... 174

Detaljhandelsskatt eller partihandelsskatt ............ 174

Riktlinjer för den allmänna varuskatten ............ 178

Beskattningsområde m. m........................... 181

Allmänna synpunkter ............................ 181

Jordbruksråvaror m. m........................... 181

Levande djur .................................... 183

Livsmedelsvaror m. m........................... 183

Drivmedel och andra bränslen .................... 184

Varor för investeringsändamål .................... 185

Fartyg och flygplan .............................. 187

Krigsmateriel .................................... 188

Rusdrycker och tobaksvar or m. m................. 188

Tidningar och tidskrifter ........................ 189

Läkemedel ...................................... 191

Begagnade varor ................................ 192

Exportvaror .................................... 192

Importvaror .................................... 192

Sammanfattning ................................ 194

Beskattningsvärde ................................ 195

Skattskyldighet .................................... 197

Skattesats och skatteintäkter m. m................... 203

VI. Beskattning av tjänster ................................ 205

Kommittén .......................................... 205

Remissyttrandena .................................... 210

Departementschefen .................................. 222

Allmänna synpunkter .............................. 222

Beskattningsområde ................................ 223

Skattskyldighet .................................... 230

Beskattningsvärde och skattesats ....................232

VII. Beskattningsförfarandet m. m................ 233

1940 års allmänna omsättningsskatt .................... 233

Uppgiftsskyldighet ................................ 233

Taxeringsförfarande m. m........................... 236

Uppbörd m. m..................................... 239

Centrala omsättningsskattenämnden ................ 240

Nuvarande punktskatter .............................. 240

Kommittén .......................................... 242

Beskattnings- och uppbördsmyndighet .............. 242

Registrering ...................................... 246

Deklarationsskyldighet .............................. 247

Taxeringsförfarande ................................ 248

s. 388 Kontrollera mot PDF

388

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

Skattekontroll...................................... 250

Uppbörd .......................................... 252

Centralt organ .................................... 253

Personalbehov och kontrollkostnader ................ 254

Remissyttrandena .................................... 258

Beskattnings- och uppbördsmyndighet................ 258

Registrering........................................ 261

Deklarationsskyldighet .............................. 262

Taxeringsförfarande ................................ 263

Skattekontroll ...................................... 274

Uppbörd .......................................... 276

Centralt organ .................................... 277

Personalbehov och kontrollkostnader m. m...........278

Departementschefen .................................. 283

Beskattnings- och uppbördsmyndighet................ 283

Registrering........................................ 289

Deklarationsskyldighet.............................. 296

Taxeringsförfarande ................................ 300

Skattekontroll...................................... 303

Uppbörd m. m..................................... 308

Centralt organ .................................... 314

Personalbehov och kontrollkostnader m. m...........319

Länsstyrelserna .................................. 320

Överståthållarämbetet ............................ 324

De lokala skattemyndigheterna .................... 325

Riksskattenämnden .............................. 326

Tullverket ...................................... 327

Kostnadsberäkningar ............................ 327

Medelsbehovet för budgetåret 1959/60 328

VIII. Detaljmotivering ...................................... 329

Förslaget till förordning om allmän varuskatt .......... 329

Förslaget till ändring i sekretesslagen ................ 342

IX. Departementschefens hemställan ........................ 343

Bilagor

Bilaga 1. översikt av det ekonomiska läget .............. 344

Bilaga 2. Skatteunderlag och skatteutfall vid en 4-procentig

allmän varuskatt .................................... 369

Bilaga 3. Utkast till formulär till deklarationsblankett med

inbetalningskort...................................... 372

Bilaga 4. Förslag till personalorganisation för varuskattekontrollen

vid länsstyrelserna och överståthållarämbetet .. 374

Bihang

Kommitténs utkast till förordning om allmän varuskatt .... 375

Kommitténs utkast till förordning om skyldighet för producent

av jordbruksprodukter att erlägga allmän varuskatt . . 385

581771 Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

14 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (13)

13 kopplingar.

  1. Rskr. 1959:344 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag om allmän varuskatt m. m., såvitt propositionen avser riktlinjer för administration a1 i texten
  2. SU 1959:193 Memorial i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut angående riktlinjer för administrationen av den allmänna varuskatten m. m. a1 i texten
  3. SU 1959:194 Memorial i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om motionsvis väckt förslag om ersättning åt företagare för uppbördsoch redovisningsarbete i samban a1 i texten
  4. SU 1959:188 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om allmän varuskatt m. m., såvitt propositionen hänvisats till statsutskottet, jä s. 1 i texten
  5. SU 1959:189 Utlåtande i anledning av väckta motioner om ersättning åt företagare för uppbördsoch redovisningsarbete i samband med allmän varuskatt. s. 1 i texten

Visa alla 13

Rättsfall (1)

1 koppling.

  1. RÅ 2003 ref. 29 ur registret · dokumentnivå