Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 79 § kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753)

1959-10-16 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1959:172, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 79 § kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1959

1

Nr 172

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 79 § kommunallagen den 18 december

1953 (nr 753); given Stockholms slott den 16 oktober

1959.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över inrikesärenden

för denna dag vill Kungl. Maj :t föreslå riksdagen att antaga härvid

fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 79 § kommunallagen den 18

december 1953 (nr 753).

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att reglerna i kommunallagen om bildande av

municipalsamhälle anpassas till den ordning som gäller för förvaltning av

kommunala ordnings- och hälsovårdsangelägenheter efter ikraftträdandet

av allmänna ordningsstadgan och den nya hälsovårdsstadgan. Anpassningen

innebär att municipalbildning för sådan förvaltning icke vidare kan ske

med stöd av 79 § kommunallagen.

Vidare regleras genom en övergångsbestämmelse avvecklingen av förvaltningen

av ordnings- och hälsovårdsangelägenheter inom municipalsamhällen,

som upphör eller får sin verksamhet inskränkt genom de nämnda

stadgornas ikraftträdande.

Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 januari 1960.

1-—Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 172

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1959

Förslag

:.. * * till

Lag

om ändrad lydelse av 79 § kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753)

Härigenom förordnas, att 79 § kommunallagen den 18 december 1953

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

79

Har Konungen förordnat, att för

område på landet, som ej utgör egen

kommun, skall lända till efterrättelse

ordningsstadgan för rikets städer

eller vad om stad är föreskrivet i

byggnadslagen och byggnadsstadgan,

i brandlagen och brandstadgan eller

i hälsovårdsstadgan, må Konungen,

där särskilda skäl därtill äro, besluta

att området skall utgöra ett municipalsamhälle,

vilket äger att oberoende

av kommunen i övrigt självt vårda

de angelägenheter, som föranledas

av sådana bestämmelsers tilllämpning

inom samhället.

Ej må — —- —•---särskilt municipalsamhälle.

(Föreslagen lydelse)

§•

Har Konungen förordnat, att för

område på landet, som ej utgör egen

kommun, skall lända till efterrättelse

vad om stad är föreskrivet i byggnadslagen

och byggnadsstadgan eller

i brandlagen och brandstadgan, må

Konungen, där särskilda skäl därtill

äro, besluta att området skall utgöra

ett municipalsamhälle, vilket äger

att oberoende av kommunen i övrigt

självt vårda de angelägenheter, som

föranledas av sådana bestämmelsers

tillämpning inom samhället.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1960.

Vad i 33 § lagen den 13 juni 1919

(nr 293) om ändring i kommunal

och ecklesiastik indelning är stadgat

skall gälla i tillämpliga delar, då

municipalsamhälle upphört eller fått

sina uppgifter inskränkta till följd

av att ordningsstadgan för rikets

städer den 24 mars 1868 (nr 22) och

hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919

(nr 566) upphört att gälla.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1959

3

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet å

Stockholms slott den 16 oktober 1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Sträng, Lindell, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om ändring av

79 § kommunallagen samt anför härvid följande.

Kommunallagens regler om bildande av municipalsamhälle för handhavande

av ordnings- eller hälsovårdsangelägenheter förutsätter att Kungl.

Maj :t förordnat om tillämpning av ordningsstadgan för rikets städer, respektive

av vad om stad är föreskrivet i hälsovårdsstadgan, inom område på

landet, som ej utgör egen kommun. Ordningsstadgan för rikets städer har

emellertid upphört att gälla den 1 januari 1958 och därvid ersatts av allmänna

ordningsstadgan den 14 december 1956, som gäller för riket i dess

helhet, och den nya hälsovårdsstadgan den 19 december 1958, som träder i

kraft den 1 januari 1960, upptager i motsats till den nuvarande hälsovårdsstadgan

inga särskilda bestämmelser för stad. Kommunallagens bestämmelser

om bildande av municipalsamhälle bör genom en ändring i 79 § anpassas

till denna nya reglering på ordnings- och hälsovårdsområdena. I samband

härmed uppkommer vissa frågor rörande avvecklingen av sådana

municipalsamhällen, som bildats enligt tidigare gällande regler för handhavande

av ordnings- eller hälsovårdsangelägenheter. Jag anhåller nu att

få upptaga de berörda frågorna till närmare behandling.

Gällande bestämmelser m. m.

Förutsättningarna för bildande av municipalsamhälle och dettas kompetens

anges i 79 § kommunallagen den 18 december 1953. För att sådan samhällsbildning

skall kunna komma till stånd fordras att Konungen förordnat,

att för område på landet, som ej utgör egen kommun, skall lända till

efterrättelse ordningsstadgan för rikets städer eller vad om stad är föreskrivet

i byggnadslagen och byggnadsstadgan, i brandlagen och brandstadgan

eller i hälsovårdsstadgan, d. v. s. bestämmelserna i någon av de fyra

s. k. stadsstadgorna. Sådant förordnande medför emellertid icke i och för

sig att området bildar ett municipalsamhälle. Härför fordras nämligen ytter
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1959

ligare ett beslut av Konungen av innehåll ait området skall utgöra ett municipalsamhälle,

som äger att oberoende av kommunen i övrigt självt vårda de

angelägenheter, som föranledes av tillämpningen av den stadsstadga, vars

bestämmelser enligt det grundläggande beslutet skall gälla för området. Det

för municipalsamhällets uppkomst avgörande beslutet får meddelas endast

om särskilda skäl föreligger därtill. Municipalsamhällets kompetens framgår

av innehållet i sistnämnda beslut.

Vid tiden för kommunallagens tillkomst gällde, såvitt nu är i fråga, ordningsstadgan

för rikets städer den 24 mars 1868 och hälsovårdsstadgan den

19 juni 1919.

Såsom framgår av rubriken till den gamla ordningsstadgan gällde denna

endast städerna. Enligt stadgans § 30 kunde den emellertid i tillämpliga

delar bli gällande även för köping, hamn, fiskeläge och annat ställe med

större sammanträngd befolkning, när länsstyrelsen beslutat därom och

Kungl. Maj :t fastställt beslutet. Den nya ordningsstadgan den 14 december

1958 gäller däremot riket i dess helhet. I stadgan finnes emellertid vissa

särbestämmelser, som tar sikte på tätorternas särskilda förhållanden. Tilllämpningen

av dessa bestämmelser för visst område är emellertid icke beroende

av dettas karaktär av stad eller annan samhällsform, ej heller av särskilt

förordnande att bestämmelserna skall gälla inom området utan följer

automatiskt av att området är stadsplanelagt och beläget inom stad, köping

eller annat samhälle, där byggnadslagens bestämmelser för stad äger tilllämpning.

Det blir till följd härav icke vidare aktuellt att Konungen, såsom

förutsättes i 79 § kommunallagen, förordnar att ordningsstadgan eller särskilda

bestämmelser i denna skall gälla inom visst område på landet, som

icke utgör egen kommun.

I samband med att allmänna ordningsstadgan antogs genomfördes emellertid

en ändring i 11 § lagen om införande av kommunallagen av innehåll

att Konungen, om särskilda skäl föreligger därtill, kan besluta att område

på landet, som ej utgör egen kommun, skall utgöra ett municipalsamhälle

för vården av de angelägenheter, som föranledes av allmänna ordningsstadgans

tillämpning. Municipalsamhällsbildning med stöd av denna bestämmelse

innebär i förhållande till sådan samhällsbildning i övrigt en nyhet. Det

blir nämligen här icke fråga om tillämpning av bestämmelser i en viss del av

en kommun, vilka icke gäller i återstoden av denna, utan municipalsamhällsbildningen

innebär i dessa fall en uppdelning på flera organ i kommunen

av en förvaltning, som avser tillämpningen av samma bestämmelser. Allmänna

ordningsstadgan gäller nämligen, såsom förut framhållits, i kommunen

i dess helhet. Av föredragande departementschefens yttrande i anslutning

till lagändringen framgår emellertid, att denna endast syftade till att

möjliggöra att även förvaltning av ordningsuppgifter skall kunna läggas

på municipalsamhälle, som framdeles kunde komma att bildas med stöd

av 79 § kommunallagen för att handha uppgifter enligt byggnads- eller

brandlagstiftningen eller enligt hälsovårdsstadgans stadsbestämmelser. It §

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1959 5

i kommunallagens promulgationslag ger däremot icke några regler för frågan,

huruvida vid allmänna ordningsstadgans ikraftträdande bestående

municipalsamhällen, som förvaltar uppgifter enligt ordningsstadgan för

rikets städer, skall -— i strid med den vedertagna principen om kommunen

såsom förvaltningsenhet — kvarstå såsom särskilda kommunala förvaltningsenheter

för ordningsuppgifter efter upphävandet av nämnda stadga

och införandet av allmänna ordningsstadgan med giltighet inom hela kommunen.

Hur denna fråga regleras har icke avgjorts i lagen. I det sakkunnigbetänkande,

som låg till grund för lagstiftningen rörande ny ordningsstadga,

uttalades att det ej torde behöva utsägas i kommunallagen, att

därest municipalsamhälle vid den nya stadgans ikraftträdande självt vårdade

ordningsangelägenheter enligt ordningsstadgan för rikets städer, motsvarande

skulle gälla i fråga om den nya stadgan. På denna punkt gjordes

i propositionen eller under riksdagsbehandlingen icke något uttalande.

Hälsovårdsstadgan av 1919 upptar i särskilda kapitel bestämmelser för

stad och bestämmelser för landet. I 34 § öppnas emellertid möjlighet att

göra stadsbestämmelserna tillämpliga även för köping, hamn, fiskeläge eller

annat ställe med större sammanträngd befolkning, varvid — liksom enligt

ordningsstadgan för rikets städer — länsstyrelsens beslut och Kungl. Maj :ts

fastställelse därav fordras. Den nya hälsovårdsstadgan gör däremot ingen

formell skillnad på stad och land. Även denna stadga upptar emellertid särskilda

bestämmelser för tätorterna, men för dessa bestämmelsers tillämpning

är det icke avgörande att området är stad eller utgör någon annan förvaltningsform

för tättbebyggt samhälle. Ej heller är bestämmelsernas tilllämplighet

beroende av att förordnande därom meddelas. Stadgan är nämligen

så uppbyggd att dessa särskilda bestämmelser i varje enskilt fall utformats

såsom särregler för »hälsovårdstätort». Därmed förstås enligt stadgans

definition område, för vilket stadsplan eller byggnadsplan fastställts.

Efter den nya hälsovårdsstadgans ikraftträdande den 1 januari 1960 blir

det sålunda ej heller på hälsovårdens område aktuellt med förordnande av

Kungl. Maj :t att särskilda föreskrifter i hälsovårdsstadgan skall gälla för

visst område på landet, som ej utgör egen kommun.

Antagandet av den nya hälsovårdsstadgan föranledde icke någon ändring

i kommunallagens promulgationslag, motsvarande den som företogs

vid allmänna ordningsstadgans tillkomst. Municipalbildning för förvaltning

av hälsovårdsuppgifter enligt nya hälsovårdsstadgan kan sålunda icke

ifrågakomma. I frågan vilken ställning som municipalsamhällen, vilka

bildats för förvaltning av hälsovårdsangelägenheter enligt gällande stadga,

skulle komma att intaga vid den nya stadgans ikraftträdande uttalades i

propositionen med förslag till ny hälsovårdsstadga, att sådana samhällen

borde upplösas efter stadgans ikraftträdande.

Den 1 oktober 1959 bestod 26 municipalsamhällen, samtliga belägna

inom Göteborgs och Bohus län, med förvaltningsuppgifter enbart enligt

hälsovårdsstadgan. Av dessa samhällen hade 10 omhänderhaft jämväl för
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungi. Maj. ts proposition nr 172 är 1959

valtningsuppgifter enligt ordningsstadgan för rikets städer vid tiden för

allmänna ordningsstadgans ikraftträdande. För förvaltning av hälsovårdsangelägenheter

jämte byggnads- och brandangelägenheter eller endera av

dessa fanns den 1 oktober 1959 60 municipalsamhällen. Totala antalet

municipalsamhällen uppgick då till 93.

Municipalsamliällsbildning enligt äldre bestämmelser m. m.

De regler, enligt vilka municipalsamhälle kan bildas för handhavandet

a\ särskilda angelägenheter inom en viss del av en kommun, kan sägas medge

ett avsteg från den på kommunalrättens område eljest gällande principen

att kommunen utgör en enhet för förvaltningen av kommunens angelägenheter,

vare sig dessa i det enskilda fallet berör alla kommunmedlemmai

eller endast en viss grupp av dem. Municipalbildningen innebär nämligen

att för en bestämd del av kommunen upprättas en särskild förvaltning

i fråga om vissa uppgifter, som i och för sig är av den karaktären att de

kunnat ankomma på kommunen i dess helhet men som mera påtagligt berör

endast kommunmedlemmarna i den särskilda kommundelen.

Bakgrunden till uppkomsten av municipalsamhällsinstitutionen är att

söka i det behov av en mera ingripande reglering och därav följande intensivare

förvaltning, som på vissa områden uppkommer i samband med tätbebyggelse,

även då denna uppstår inom landskommuner. Så länge någon

särskild, för tätorterna anpassad reglering icke tillhandahölls av lagstiftningen

på de områden, som här närmast är i fråga, nämligen inom ordnings-,

byggnads- och brandväsen samt hälsovård, saknades emellertid förutsättningar

för att tillskapa en särskild kommunalförvaltning för tätorter

på landet. Under 1800-talets senare hälft började emellertid sådan särskild

lagstiftning för tätorter komma till stånd men den gällde då städerna i

första hand. Endast hälsovårdsstadgan erhöll giltighet för hela riket; den

upptog dock därvid särskilda avdelningar för stad och för land. Emellertid

öppnades i de för städerna avsedda stadgorna, ordningsstadgan, byggnadsstadgan

och brandstadgan, möjlighet att genom särskilt förordnande av

länsstyrelsen, vilket skulle fastställas av Kungl. Maj :t, bringa stadgornas

bestämmelser i tillämpning i tätorter på landet. I samband med sådant förordnande

skulle också bestämmas vilka styrelser eller myndigheter som

skulle i orten fullgöra vad som enligt vederbörande stadga ålåg lokalmyndighet

i stad. Härmed förelåg förutsättningarna för uppkomsten i tätorterna

på landet av särskild förvaltning för de i stadgorna reglerade angelägenheterna.

Under de närmaste årtiondena efter stadsstadgornas tillkomst fastställde

Kungl. Maj:t förordnanden om deras tillämpning för ett avsevärt antal områden

på landsbygden. De bestämmelser som härvid meddelades rörande

förvaltningen av uppgifterna var emellertid skiftande. Beslutanderätten i

frågor, som rörde området, uppdrogs oftast åt områdets i kommunala ange
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kung!. Ålcij.ts proposition nr 172 år 1959 7

lägenheter röstberättigade invånare, samlade till särskild stämma under

en av dem vald ordförande. I flera fall tillkom dock beslutanderätten socknens

kommunalstämma. Den allmänt övervakande befogenhet, som tillkom

magistraten i stad, anförtroddes antingen åt en särskild styrelse eller åt

socknens kommunalnämnd. Bristen på enhetliga och fullständiga regler för

förvaltningen av stadsstadgornas uppgifter föranledde emellertid stor osäkerhet

och vållade flerstädes tvister.

På riksdagens initiativ tillkom år 1898 särskild lagstiftning i ämnet, varigenom

specialkommuner, benämnda municipalsamhällen, tillskapades såsom

förvaltningsenheter för vården av uppgifterna enligt stadsstadgorna

inom områden på landet, som ej utgjorde egna kommuner. För uppkomsten

av municipalsamhälle fordrades enligt denna lagstiftning, som hade formen

av ett tillägg till förordningen om kommunalstyrelse på landet, endast att

Kungl. Maj :t fastställde förordnande, att stadsstadga skulle vara tillämplig

för område på landet, som ej utgjorde egen kommun. Lagen fick emellertid

sådan utformning att även område, beträffande vilket Kungl. Maj :t före

lagändringens ikraftträdande meddelat sådan fastställelse, skulle vara att

anse som municipalsamhälle. Åtskilliga sådana samhällen har därför uppkommit

redan innan municipallagstiftningen genomfördes. I lagen upptogs

vidare regler för organisationen av municipalsamhälles förvaltning samt

förklarades att bestämmelserna om sådant samhälle ej innebar någon ändring

i municipalmedlemmarnas rättigheter och skyldigheter i förhållande

till landskommunen. Genom särskilt stadgande tillädes Kungl. Maj :t befogenhet

att i särskilda fall förordna om undantag från de eljest gällande reglerna

för municipalsamhälle.

Den genom 1898 års lagstiftning tillskapade ordningen för bildande av

municipalsamhälle, enligt vilken sådant automatiskt uppkom vid Kungl.

Maj:ls förordnande om tillämpning av stadsstadga, bibehölls i 1930 års lag

om kommunalstyrelse på landet. Det må anmärkas att 1930 års kommunallagstiftning

huvudsakligen innefattade en formell författningsrevision.

Efter stadsstadgornas tillkomst och införandet av regler om bildande av

municipalsamhällen har utvecklingen alltmer påtagligt lett till en utjämning

av skillnaderna mellan stad och land. På landsbygden har sålunda ett stort

antal tätorter vuxit upp och städerna har i icke oväsentlig utsträckning inkorporerat

områden av ren landsbygdskaraktär. På de områden som regleras

av stadsstadgorna har denna utveckling — i den mån stadgorna reviderats

— avspeglat sig däri, att de nya stadgorna icke ger särskilda regler för

städerna utan i stället får generell räckvidd med särregler, där sådana erfordras,

som anknyter till de faktiska bebyggelseförhållandena såsom dessa

kommer till uttryck i stadsplaner och byggnadsplaner. Den kommunala

verksamhetens expansion har vidare nödvändiggjort tillskapandet genom

en kommunindelningsreform av större kommuner med tillräckliga resurser

för att rationellt omhänderha den kommunala verksamheten. I samma mån

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1959

som den kommunala verksamheten utvecklats har nämligen olägenheterna

av små kommunala enheter trätt i dagen; härvid har också frågan om municipalsamhällenas

existens tilldragit sig uppmärksamhet. I samband härmed

har framhållits att behovet av en särskild kommunform för vården av

angelägenheterna i en tätort icke är detsamma som tidigare. Särskilt har

understrukits att kommunerna under senare tid visat större villighet än

tidigare att sörja för tätorternas behov och det har påpekats att den ändrade

uppfattningen om behovet av municipalsamhällen såsom särskild förvaltningsform

tagit sig uttryck i minskat antal framställningar om bildande

av nya sådana samhällen och i allt flera framställningar om upplösning av

bestående samhällen. Till frågan huruvida municipalsamhällsinstitutionen

borde definitivt avvecklas tog statsmakterna emellertid ej ställning vid tillkomsten

av 1953 års kommunallag. I denna bibehölls möjligheten att bilda

nya municipalsamhällen men förutsättningarna härför skärptes. Municipalsamhälle

uppkommer sålunda numera icke automatiskt genom Kungl.

Maj :ts förordnande om tillämpning av stadsstadga utan fordrar, såsom förut

angivits, därutöver ett särskilt Kungl. Maj :ts beslut om municipalbildningen.

Detta beslut får dessutom meddelas endast om särskilda skäl föreligger

därtill. Något sådant beslut har hittills icke meddelats.

Departementschefen

I 79 § kommunallagen regleras förutsättningarna för bildande av municipalsamhälle.

I överensstämmelse med den ordning som gällde vid tiden

för kommunallagens tillkomst utgår lagen härvid från att särskilda bestämmelser

gäller för stad på de förvaltningsområden, inom vilka municipalbildning

kan ifrågakomma, nämligen inom ordnings-, byggnads- och brandväsende

samt inom hälsovården. På ordningsområdet förutsättes sålunda ordningsstadgan

för rikets städer vara gällande och på hälsovårdsområdet

utgår lagen från att hälsovårdsstadgan upptager särskilda bestämmelser för

stad. Ordningsstadgan för rikets städer har emellertid den 1 januari 1958

ersatts av allmänna ordningsstadgan, och den 1 januari 1960 träder den nya

hälsovårdsstadgan i kraft. I motsats till sina föregångare är de nya stadgorna

uppbyggda så, att de gäller för riket i dess helhet, respektive saknar

särskilda bestämmelser för stad. Frånsett önskvärdheten av att formellt

bringa lydelsen av 79 § kommunallagen i överensstämmelse med denna

senare tillkomna lagstiftning föreligger nu skäl att genom en lagändring

jämka lydelsen av nämnda lagrum. Det har nämligen visat sig att med nu

gällande lydelse tveksamhet uppkommit rörande de municipalsamhällens

ställning, som med stöd av tidigare kommunalrättslig reglering bildats för

att förvalta ordningsangelägenheter enligt ordningsstadgan för rikets städer,

och det kan förutses att motsvarande tveksamhet efter den nya hälsovårdsstadgans

ikraftträdande kan komma att råda rörande municipalsam
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 172 år 1959

9

hällen, som bildats för att omhänderha hälsovårdsuppgifter enligt den

nuvarande hälsovårdsstadgans stadsbestämmelser och dessas föregångare.

I formellt hänseende bör anpassningen av 79 § kommunallagen självfallet

ske genom att hänvisningen till ordningsstadgan för rikets städer och till

vad som är föreskrivet om stad i hälsovårdsstadgan uteslutes.

Fråga uppkommer emellertid om i de uteslutna hänvisningarnas ställe

skall träda andra bestämmelser, som möjliggör municipalsamhällsbildning

även framdeles för förvaltning av ordnings- och hälsovårdsangelägenheter.

Vid besvarandet av denna fråga måste beaktas att utvecklingen sedan lång

tid tillbaka tydligt visat, att den kommunala verksamheten kan bedrivas

ändamålsenligt och effektivt endast om kommunen har sådan storlek, att

den kan bygga upp en kvalificerad förvaltning och har ekonomiska resurser

för att kunna fullfölja förvaltningsuppgifterna. Municipalsamhällsbildning

innebär en splittring av kommunens resurser och påverkar sålunda ogynnsamt

förutsättningarna för den kommunala förvaltningen. Insikten om sambandet

mellan kommunens storlek och dess förmåga att effektivt handha

förvaltningen av de kommunala uppgifterna ledde till den stora kommunindelningsreformen

i början av 1950-talet och har på det begränsade område,

som förvaltningen genom municipalsamhällen innefattar, kommit till uttryck

däri, att under senare år ett förhållandevis stort antal sådana samhällen

upplösts efter framställning från samhällenas styrelser. Bakom denna

tendens ligger en ökad benägenhet hos landskommunerna att sörja även för

tätorternas särskilda behov i medvetande om tätorternas betydelse för kommunen

i dess helhet. Den ändrade synen på ändamålsenligheten av att bilda

municipalsamhällen kom vidare till uttryck vid tillkomsten av 1953 års

kommunallag, i det man i denna uppställde kravet på att särskilda skäl

skulle föreligga för att ett nytt municipalsamhälle skulle få bildas. Det

framgår av de uttalanden som härvid gjordes, att man ansåg tiden börja

mogna för en avveckling av municipalsamhällsinstitutionen över huvud

taget; man var emellertid icke beredd att då taga slutlig ställning till frågan.

De erfarenheter som gjorts sedan 1953 jävar i intet avseende riktigheten av

den kritiska inställning till municipalsamhällsinstitutionen, som då kom till

uttryck. Anledning har emellertid saknats för statsmakterna att ånyo pröva

frågan i hela dess vidd. Endast på ett begränsat område, nämligen i fråga

om den kommunala förvaltningen av ordningsangelägenheter enligt allmänna

ordningsstadgan, har ett ställningstagande av statsmakterna blivit

aktuellt. Vid ordningsstadgans tillkomst år 1956 gick man emellertid ej in

på de principiella frågorna utan inskränkte sig till att genom en ändring i

kommunallagens promulgationslag möjliggöra framtida municipalsamhällsbildning

på ordningsområdet på samma restriktiva villkor, som gäller för

sådan samhällsbildning i övrigt, och under framhållande av att det vore

fråga om en reglering övergångsvis, som i själva verket knappast torde

komma att få någon praktisk betydelse. Vad som då förekom kan sålunda

2 — Bihnng till riksdagens protokoll 1959. 1 sand. Nr 172

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1959

icke anses tyda på någon återgång till den tidigare uppfattningen om behovet

av inunicipalsamhällen.

Med hänsyn till det sagda finner jag att utvecklingen såväl reellt som i

vad det gäller lagstiftningen entydigt pekar mot en avveckling av municipalsamhällsinstitutionen.

Jag anser därför att några sakliga skäl för att i 79 §

kommunallagen bibehålla möjlighet att bilda inunicipalsamhällen för förvaltning

av ordnings- och hälsovårdsangelägenheter icke föreligger.

Allmänna ordningsstadgan och den nya hälsovårdsstadgan är, såsom jag

påpekat inledningsvis, så uppbyggda att något utrymme icke finnes för ett

förordnande att de — i sin helhet eller i fråga om vissa avsnitt — skall

gälla för ett särskilt område inom en kommun men ej i kommunen i övrigt.

Uppgifterna blir därmed en angelägenhet för kommunen i dess helhet i

motsats till tidigare ordning, då olika bestämmelser, till vilka särskild förvaltning

anslöt sig, kunde komma att gälla i olika delar av kommunen.

En annan sak är att genom lokala stadgor särskilda bestämmelser kan fastställas

för skilda delar av kommunen. Dessa lokalt gällande föreskrifter

föranleder emellertid ej särskild förvaltning i de kommundelar, där bestämmelserna

gäller. Förvaltningen av uppgifterna är i allmänna ordningsstadgan

och nya hälsovårdsstadgan reglerad på samma sätt, vare sig uppgifterna

hänför sig till tätort eller till glesbygd. Med hänsyn till stadgornas

uppbyggnad föreligger sålunda ej heller från formella utgångspunkter något

behov av att medge municipalsamhällsbildning för förvaltning av ordnings-

eller hälsovårdsangelägenheter; sådan samhällsbildning skulle endast

innebära att samma förvaltningsuppgifter i en kommun lades på olika

organ för olika delar av kommunen och sålunda innebära ett avsteg från

principen om kommunen som förvaltningsenhet.

Det anförda torde ge vid handen att de nuvarande hänvisningarna i

79 § kommunallagen till ordningsstadgan för rikets städer och till hälsovårdsstadgans

bestämmelser för stad bör utgå utan att ersättas med andra

regler, som öppnar möjlighet att bilda municipalsamhälle för förvaltning

av ordnings- eller hälsovårdsangelägenheter. Den genom ändringen i It §

i kommunallagens promulgationslag år 1956 införda möjligheten till sådan

samhällsbildning på ordningsområdet torde emellertid tills vidare kunna

bibehållas intill dess slutlig ställning tagits till spörsmålet om en avveckling

av municipalsamhällsinstitutionen över huvud taget. Jag vill emellertid

betona att vad som uttalades i propositionen nr 143/1956 om att ändringen

knappast torde få någon praktisk betydelse alltjämt äger giltighet.

I samband med att möjligheten försvinner att framdeles bilda nya municipalsamhällen

med stöd av 79 § kommunallagen för förvaltningen av ordnings-

och hälsovårdsangelägenheter aktualiseras spörsmålet om de på dessa

förvaltningsområden bestående municipalsamhällenas ställning. Vid antagandet

av allmänna ordningsstadgan meddelades inga bestämmelser i lag

i vad mån municipalsamhällen, som bildats för förvaltning av ordnings
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1959

uppgifter enligt ordningsstadgan för rikets städer, skulle bestå efter upphävandet

av sistnämnda stadga. Ej heller har antagandet av den nya hälsovårdsstadgan

föranlett några lagregler rörande municipalsamhällen som

bildats för att handha hälsovårdsangelägenheter enligt nuvarande hälsovårdsstadgas

stadsbestämmelser eller dessas föregångare. Vid sådant förhållande

torde spörsmålet om de nu berörda municipalsamhällenas ställning

få avgöras med utgångspunkt i de allmänna principer som gäller för kommunalförvaltningen.

Härvid är grundläggande att kommunen utgör en enhet

för förvaltningen av de kommunen anförtrodda uppgifterna, oavsett

om de i det enskilda fallet hänför sig till kommunmedlemmarna i gemen

eller endast till en avgränsad grupp. Avsteg från denna princip kan uppenbarligen

göras endast med stöd i uttryckliga lagregler. Sådana föreligger

i reglerna om municipalsamhällsbildning. Dessa bygger på den förutsättningen

att för visst område inom en kommun fordras särskild förvaltning

med hänsyn till att för området tillämpas särskilda regler, som icke är gällande

i kommunen i övrigt, varför moderkommunen icke har de erforderliga

förvaltningsorganen. Då såsom i förevarande fall genom allmänna ordningsstadgans

och den nya hälsovårdsstadgans ikraftträdande särregleringen

av ordnings- och hälsovårdsangelägenheterna inom viss del av kommunen

upphör och enhetliga regler i stället blir gällande inom hela kommunen,

bortfaller också behovet av en särskild förvaltning inom den del

av kommunen, där särregler tidigare gällt. I överensstämmelse med principen

om kommunen såsom förvaltningsenhet bör därför municipalsamhället

upphöra och förvaltningsuppgifterna övertagas av kommunen. Något

stöd i lag för ett avsteg från denna princip finnes nämligen icke; It § i

kommunallagens promulgationslag tillåter endast nybildning av municipalsamhällen

för förvaltning av ordningsangelägenheter enligt allmänna ordningsstagan

men medger ej att de samhällen, som bestod vid ordningsstadgans

ikraftträdande, får fortsätta som sådana och därmed genombryta principen

om kommunen som förvaltningsenhet. Och vad det gäller municipalsamhällen

för handhavande av hälsovårdsangelägenheter finnes icke ens

någon antydan om att en särförvaltning av hälsovårdsangelägenheterna

inom en kommun skall kunna anordnas, sedan nya hälsovårdsstadgan trätt

i kraft.

Vid nu angivna förhållanden måste ikraftträdandet av allmänna ordningsstadgan

och den nya hälsovårdsstadgan anses medföra att municipalsamhällen,

som bildats för vården av angelägenheter enligt ordningsstadgan för

rikets städer, respektive stadsbestämmelserna i gällande hälsovårdsstadga

och dessas föregångare, står utan förvaltningsuppgifter. Konsekvensen härav

är att de icke kan bestå såsom municipalsamhällen.

Upplösning av municipalsamhällen, som bildats med stöd av bestämmelserna

i äldre kommunallagar, har i praxis skett på det sättet, att Kungl.

Maj :t beslutat om upplösningen och därvid, i förekommande fall, förordnat

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1959

att vad i vederbörande stadsstadga är föreskrivet för stad alltfort skall äga

tillämpning inom det område, som municipalsamhället omfattat. Vidare

har i beslutet angivits att vad i 33 § lagen om ändring i kommunal och

ecklesiastik indelning är föreskrivet skall äga tillämpning vid avvecklingen

av municipalsamhället.

För upplösningen av de municipalsamhällen, som efter allmänna ordningsstadgans

och den nya hälsovårdsstadgans ikraftträdande står utan förvaltningsuppgifter,

torde det icke vara erforderligt att Kungl. Maj :t i varje

särskilt fall meddelar ett upplösningsbeslut. Dessa samhällen har nämligen

till följd av konstruktionen hos de tidigare reglerna om municipalsamhällsbildning

uppkommit automatiskt vid Kungl. Maj :ts förordnande om

tillämpning inom deras områden av stadsstadga. När dessa förordnanden

vid de nya stadgornas ikraftträdande förfaller, torde samhällena likaså

automatiskt upphöra att utgöra förvaltningsenheter.

I anslutning till denna automatiskt skeende upplösning av äldre municipalsamhällen

uppkommer emellertid den praktiska frågan, hur avvecklingen

av deras förvaltning skall gå till, och det torde vara lämpligt att regler

härom meddelas i detta lagstiftningsärende. Härvid torde — i överensstämmelse

med vad som skett i praxis vid upplösning av municipalsamhällen

genom Kungl. Maj :ts beslut — den reglering som skett av motsvarande

frågor vid ändring i kommunal indelning böra göras tillämplig. I en övergångsbestämmelse

bör sålunda föreskrivas att vad som är stadgat i 33 §

kommunala indelningslagen skall gälla i tillämpliga delar, när municipalsamhälle

upphört eller fått sina uppgifter inskränkta till följd av att ordningsstadgan

för rikets städer den 24 mars 1868 och hälsovårdsstadgan den

19 juni 1919 upphört att gälla.

Ändringen i 79 § kommunallagen bör träda i kraft den 1 januari 1960,

då den nya hälsovårdsstadgan träder i tillämpning.

I enlighet med det anförda har inom inrikesdepartementet upprättats

förslag till lag om ändrad lydelse av 79 § kommunallagen den 18 december

1953 (nr 753).

Föredraganden hemställer härefter att Kungl. Maj:t måtte genom proposition

föreslå riksdagen att antaga förut omnämnda, inom inrikesdepartementet

upprättade förslag till lag om ändrad lydelse av 79 § kommunallagen

den 18 december 1953 (nr 753).

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl.

Höghet Regenten, att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Bo Stenfors

Iduns tf., Esselte, Sthlm 59

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1959:319 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition, nr 172, med förslag till lag om ändrad lydelse av 79 § kommunallagen den 18 december 1953 a1 i texten