Med förslag till lag om ändrad lydelse av 79 § kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753)
1959-10-16 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1959:172, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 79 § kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753)
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1959
1
Nr 172
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 79 § kommunallagen den 18 december
1953 (nr 753); given Stockholms slott den 16 oktober
1959.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för denna dag vill Kungl. Maj :t föreslå riksdagen att antaga härvid
fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 79 § kommunallagen den 18
december 1953 (nr 753).
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
BERTIL
Rune B. Johansson
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att reglerna i kommunallagen om bildande av
municipalsamhälle anpassas till den ordning som gäller för förvaltning av
kommunala ordnings- och hälsovårdsangelägenheter efter ikraftträdandet
av allmänna ordningsstadgan och den nya hälsovårdsstadgan. Anpassningen
innebär att municipalbildning för sådan förvaltning icke vidare kan ske
med stöd av 79 § kommunallagen.
Vidare regleras genom en övergångsbestämmelse avvecklingen av förvaltningen
av ordnings- och hälsovårdsangelägenheter inom municipalsamhällen,
som upphör eller får sin verksamhet inskränkt genom de nämnda
stadgornas ikraftträdande.
Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 januari 1960.
1-—Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 172
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1959
Förslag
:.. * * till
Lag
om ändrad lydelse av 79 § kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753)
Härigenom förordnas, att 79 § kommunallagen den 18 december 1953
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
79
Har Konungen förordnat, att för
område på landet, som ej utgör egen
kommun, skall lända till efterrättelse
ordningsstadgan för rikets städer
eller vad om stad är föreskrivet i
byggnadslagen och byggnadsstadgan,
i brandlagen och brandstadgan eller
i hälsovårdsstadgan, må Konungen,
där särskilda skäl därtill äro, besluta
att området skall utgöra ett municipalsamhälle,
vilket äger att oberoende
av kommunen i övrigt självt vårda
de angelägenheter, som föranledas
av sådana bestämmelsers tilllämpning
inom samhället.
Ej må — —- —•---särskilt municipalsamhälle.
(Föreslagen lydelse)
§•
Har Konungen förordnat, att för
område på landet, som ej utgör egen
kommun, skall lända till efterrättelse
vad om stad är föreskrivet i byggnadslagen
och byggnadsstadgan eller
i brandlagen och brandstadgan, må
Konungen, där särskilda skäl därtill
äro, besluta att området skall utgöra
ett municipalsamhälle, vilket äger
att oberoende av kommunen i övrigt
självt vårda de angelägenheter, som
föranledas av sådana bestämmelsers
tillämpning inom samhället.
Denna lag träder i kraft den 1 januari
1960.
Vad i 33 § lagen den 13 juni 1919
(nr 293) om ändring i kommunal
och ecklesiastik indelning är stadgat
skall gälla i tillämpliga delar, då
municipalsamhälle upphört eller fått
sina uppgifter inskränkta till följd
av att ordningsstadgan för rikets
städer den 24 mars 1868 (nr 22) och
hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919
(nr 566) upphört att gälla.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1959
3
Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet å
Stockholms slott den 16 oktober 1959.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Sträng, Lindell, Lindholm,
Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om ändring av
79 § kommunallagen samt anför härvid följande.
Kommunallagens regler om bildande av municipalsamhälle för handhavande
av ordnings- eller hälsovårdsangelägenheter förutsätter att Kungl.
Maj :t förordnat om tillämpning av ordningsstadgan för rikets städer, respektive
av vad om stad är föreskrivet i hälsovårdsstadgan, inom område på
landet, som ej utgör egen kommun. Ordningsstadgan för rikets städer har
emellertid upphört att gälla den 1 januari 1958 och därvid ersatts av allmänna
ordningsstadgan den 14 december 1956, som gäller för riket i dess
helhet, och den nya hälsovårdsstadgan den 19 december 1958, som träder i
kraft den 1 januari 1960, upptager i motsats till den nuvarande hälsovårdsstadgan
inga särskilda bestämmelser för stad. Kommunallagens bestämmelser
om bildande av municipalsamhälle bör genom en ändring i 79 § anpassas
till denna nya reglering på ordnings- och hälsovårdsområdena. I samband
härmed uppkommer vissa frågor rörande avvecklingen av sådana
municipalsamhällen, som bildats enligt tidigare gällande regler för handhavande
av ordnings- eller hälsovårdsangelägenheter. Jag anhåller nu att
få upptaga de berörda frågorna till närmare behandling.
Gällande bestämmelser m. m.
Förutsättningarna för bildande av municipalsamhälle och dettas kompetens
anges i 79 § kommunallagen den 18 december 1953. För att sådan samhällsbildning
skall kunna komma till stånd fordras att Konungen förordnat,
att för område på landet, som ej utgör egen kommun, skall lända till
efterrättelse ordningsstadgan för rikets städer eller vad om stad är föreskrivet
i byggnadslagen och byggnadsstadgan, i brandlagen och brandstadgan
eller i hälsovårdsstadgan, d. v. s. bestämmelserna i någon av de fyra
s. k. stadsstadgorna. Sådant förordnande medför emellertid icke i och för
sig att området bildar ett municipalsamhälle. Härför fordras nämligen ytter
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1959
ligare ett beslut av Konungen av innehåll ait området skall utgöra ett municipalsamhälle,
som äger att oberoende av kommunen i övrigt självt vårda de
angelägenheter, som föranledes av tillämpningen av den stadsstadga, vars
bestämmelser enligt det grundläggande beslutet skall gälla för området. Det
för municipalsamhällets uppkomst avgörande beslutet får meddelas endast
om särskilda skäl föreligger därtill. Municipalsamhällets kompetens framgår
av innehållet i sistnämnda beslut.
Vid tiden för kommunallagens tillkomst gällde, såvitt nu är i fråga, ordningsstadgan
för rikets städer den 24 mars 1868 och hälsovårdsstadgan den
19 juni 1919.
Såsom framgår av rubriken till den gamla ordningsstadgan gällde denna
endast städerna. Enligt stadgans § 30 kunde den emellertid i tillämpliga
delar bli gällande även för köping, hamn, fiskeläge och annat ställe med
större sammanträngd befolkning, när länsstyrelsen beslutat därom och
Kungl. Maj :t fastställt beslutet. Den nya ordningsstadgan den 14 december
1958 gäller däremot riket i dess helhet. I stadgan finnes emellertid vissa
särbestämmelser, som tar sikte på tätorternas särskilda förhållanden. Tilllämpningen
av dessa bestämmelser för visst område är emellertid icke beroende
av dettas karaktär av stad eller annan samhällsform, ej heller av särskilt
förordnande att bestämmelserna skall gälla inom området utan följer
automatiskt av att området är stadsplanelagt och beläget inom stad, köping
eller annat samhälle, där byggnadslagens bestämmelser för stad äger tilllämpning.
Det blir till följd härav icke vidare aktuellt att Konungen, såsom
förutsättes i 79 § kommunallagen, förordnar att ordningsstadgan eller särskilda
bestämmelser i denna skall gälla inom visst område på landet, som
icke utgör egen kommun.
I samband med att allmänna ordningsstadgan antogs genomfördes emellertid
en ändring i 11 § lagen om införande av kommunallagen av innehåll
att Konungen, om särskilda skäl föreligger därtill, kan besluta att område
på landet, som ej utgör egen kommun, skall utgöra ett municipalsamhälle
för vården av de angelägenheter, som föranledes av allmänna ordningsstadgans
tillämpning. Municipalsamhällsbildning med stöd av denna bestämmelse
innebär i förhållande till sådan samhällsbildning i övrigt en nyhet. Det
blir nämligen här icke fråga om tillämpning av bestämmelser i en viss del av
en kommun, vilka icke gäller i återstoden av denna, utan municipalsamhällsbildningen
innebär i dessa fall en uppdelning på flera organ i kommunen
av en förvaltning, som avser tillämpningen av samma bestämmelser. Allmänna
ordningsstadgan gäller nämligen, såsom förut framhållits, i kommunen
i dess helhet. Av föredragande departementschefens yttrande i anslutning
till lagändringen framgår emellertid, att denna endast syftade till att
möjliggöra att även förvaltning av ordningsuppgifter skall kunna läggas
på municipalsamhälle, som framdeles kunde komma att bildas med stöd
av 79 § kommunallagen för att handha uppgifter enligt byggnads- eller
brandlagstiftningen eller enligt hälsovårdsstadgans stadsbestämmelser. It §
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1959 5
i kommunallagens promulgationslag ger däremot icke några regler för frågan,
huruvida vid allmänna ordningsstadgans ikraftträdande bestående
municipalsamhällen, som förvaltar uppgifter enligt ordningsstadgan för
rikets städer, skall -— i strid med den vedertagna principen om kommunen
såsom förvaltningsenhet — kvarstå såsom särskilda kommunala förvaltningsenheter
för ordningsuppgifter efter upphävandet av nämnda stadga
och införandet av allmänna ordningsstadgan med giltighet inom hela kommunen.
Hur denna fråga regleras har icke avgjorts i lagen. I det sakkunnigbetänkande,
som låg till grund för lagstiftningen rörande ny ordningsstadga,
uttalades att det ej torde behöva utsägas i kommunallagen, att
därest municipalsamhälle vid den nya stadgans ikraftträdande självt vårdade
ordningsangelägenheter enligt ordningsstadgan för rikets städer, motsvarande
skulle gälla i fråga om den nya stadgan. På denna punkt gjordes
i propositionen eller under riksdagsbehandlingen icke något uttalande.
Hälsovårdsstadgan av 1919 upptar i särskilda kapitel bestämmelser för
stad och bestämmelser för landet. I 34 § öppnas emellertid möjlighet att
göra stadsbestämmelserna tillämpliga även för köping, hamn, fiskeläge eller
annat ställe med större sammanträngd befolkning, varvid — liksom enligt
ordningsstadgan för rikets städer — länsstyrelsens beslut och Kungl. Maj :ts
fastställelse därav fordras. Den nya hälsovårdsstadgan gör däremot ingen
formell skillnad på stad och land. Även denna stadga upptar emellertid särskilda
bestämmelser för tätorterna, men för dessa bestämmelsers tillämpning
är det icke avgörande att området är stad eller utgör någon annan förvaltningsform
för tättbebyggt samhälle. Ej heller är bestämmelsernas tilllämplighet
beroende av att förordnande därom meddelas. Stadgan är nämligen
så uppbyggd att dessa särskilda bestämmelser i varje enskilt fall utformats
såsom särregler för »hälsovårdstätort». Därmed förstås enligt stadgans
definition område, för vilket stadsplan eller byggnadsplan fastställts.
Efter den nya hälsovårdsstadgans ikraftträdande den 1 januari 1960 blir
det sålunda ej heller på hälsovårdens område aktuellt med förordnande av
Kungl. Maj :t att särskilda föreskrifter i hälsovårdsstadgan skall gälla för
visst område på landet, som ej utgör egen kommun.
Antagandet av den nya hälsovårdsstadgan föranledde icke någon ändring
i kommunallagens promulgationslag, motsvarande den som företogs
vid allmänna ordningsstadgans tillkomst. Municipalbildning för förvaltning
av hälsovårdsuppgifter enligt nya hälsovårdsstadgan kan sålunda icke
ifrågakomma. I frågan vilken ställning som municipalsamhällen, vilka
bildats för förvaltning av hälsovårdsangelägenheter enligt gällande stadga,
skulle komma att intaga vid den nya stadgans ikraftträdande uttalades i
propositionen med förslag till ny hälsovårdsstadga, att sådana samhällen
borde upplösas efter stadgans ikraftträdande.
Den 1 oktober 1959 bestod 26 municipalsamhällen, samtliga belägna
inom Göteborgs och Bohus län, med förvaltningsuppgifter enbart enligt
hälsovårdsstadgan. Av dessa samhällen hade 10 omhänderhaft jämväl för
-
6
Kungi. Maj. ts proposition nr 172 är 1959
valtningsuppgifter enligt ordningsstadgan för rikets städer vid tiden för
allmänna ordningsstadgans ikraftträdande. För förvaltning av hälsovårdsangelägenheter
jämte byggnads- och brandangelägenheter eller endera av
dessa fanns den 1 oktober 1959 60 municipalsamhällen. Totala antalet
municipalsamhällen uppgick då till 93.
Municipalsamliällsbildning enligt äldre bestämmelser m. m.
De regler, enligt vilka municipalsamhälle kan bildas för handhavandet
a\ särskilda angelägenheter inom en viss del av en kommun, kan sägas medge
ett avsteg från den på kommunalrättens område eljest gällande principen
att kommunen utgör en enhet för förvaltningen av kommunens angelägenheter,
vare sig dessa i det enskilda fallet berör alla kommunmedlemmai
eller endast en viss grupp av dem. Municipalbildningen innebär nämligen
att för en bestämd del av kommunen upprättas en särskild förvaltning
i fråga om vissa uppgifter, som i och för sig är av den karaktären att de
kunnat ankomma på kommunen i dess helhet men som mera påtagligt berör
endast kommunmedlemmarna i den särskilda kommundelen.
Bakgrunden till uppkomsten av municipalsamhällsinstitutionen är att
söka i det behov av en mera ingripande reglering och därav följande intensivare
förvaltning, som på vissa områden uppkommer i samband med tätbebyggelse,
även då denna uppstår inom landskommuner. Så länge någon
särskild, för tätorterna anpassad reglering icke tillhandahölls av lagstiftningen
på de områden, som här närmast är i fråga, nämligen inom ordnings-,
byggnads- och brandväsen samt hälsovård, saknades emellertid förutsättningar
för att tillskapa en särskild kommunalförvaltning för tätorter
på landet. Under 1800-talets senare hälft började emellertid sådan särskild
lagstiftning för tätorter komma till stånd men den gällde då städerna i
första hand. Endast hälsovårdsstadgan erhöll giltighet för hela riket; den
upptog dock därvid särskilda avdelningar för stad och för land. Emellertid
öppnades i de för städerna avsedda stadgorna, ordningsstadgan, byggnadsstadgan
och brandstadgan, möjlighet att genom särskilt förordnande av
länsstyrelsen, vilket skulle fastställas av Kungl. Maj :t, bringa stadgornas
bestämmelser i tillämpning i tätorter på landet. I samband med sådant förordnande
skulle också bestämmas vilka styrelser eller myndigheter som
skulle i orten fullgöra vad som enligt vederbörande stadga ålåg lokalmyndighet
i stad. Härmed förelåg förutsättningarna för uppkomsten i tätorterna
på landet av särskild förvaltning för de i stadgorna reglerade angelägenheterna.
Under de närmaste årtiondena efter stadsstadgornas tillkomst fastställde
Kungl. Maj:t förordnanden om deras tillämpning för ett avsevärt antal områden
på landsbygden. De bestämmelser som härvid meddelades rörande
förvaltningen av uppgifterna var emellertid skiftande. Beslutanderätten i
frågor, som rörde området, uppdrogs oftast åt områdets i kommunala ange
-
Kung!. Ålcij.ts proposition nr 172 år 1959 7
lägenheter röstberättigade invånare, samlade till särskild stämma under
en av dem vald ordförande. I flera fall tillkom dock beslutanderätten socknens
kommunalstämma. Den allmänt övervakande befogenhet, som tillkom
magistraten i stad, anförtroddes antingen åt en särskild styrelse eller åt
socknens kommunalnämnd. Bristen på enhetliga och fullständiga regler för
förvaltningen av stadsstadgornas uppgifter föranledde emellertid stor osäkerhet
och vållade flerstädes tvister.
På riksdagens initiativ tillkom år 1898 särskild lagstiftning i ämnet, varigenom
specialkommuner, benämnda municipalsamhällen, tillskapades såsom
förvaltningsenheter för vården av uppgifterna enligt stadsstadgorna
inom områden på landet, som ej utgjorde egna kommuner. För uppkomsten
av municipalsamhälle fordrades enligt denna lagstiftning, som hade formen
av ett tillägg till förordningen om kommunalstyrelse på landet, endast att
Kungl. Maj :t fastställde förordnande, att stadsstadga skulle vara tillämplig
för område på landet, som ej utgjorde egen kommun. Lagen fick emellertid
sådan utformning att även område, beträffande vilket Kungl. Maj :t före
lagändringens ikraftträdande meddelat sådan fastställelse, skulle vara att
anse som municipalsamhälle. Åtskilliga sådana samhällen har därför uppkommit
redan innan municipallagstiftningen genomfördes. I lagen upptogs
vidare regler för organisationen av municipalsamhälles förvaltning samt
förklarades att bestämmelserna om sådant samhälle ej innebar någon ändring
i municipalmedlemmarnas rättigheter och skyldigheter i förhållande
till landskommunen. Genom särskilt stadgande tillädes Kungl. Maj :t befogenhet
att i särskilda fall förordna om undantag från de eljest gällande reglerna
för municipalsamhälle.
Den genom 1898 års lagstiftning tillskapade ordningen för bildande av
municipalsamhälle, enligt vilken sådant automatiskt uppkom vid Kungl.
Maj:ls förordnande om tillämpning av stadsstadga, bibehölls i 1930 års lag
om kommunalstyrelse på landet. Det må anmärkas att 1930 års kommunallagstiftning
huvudsakligen innefattade en formell författningsrevision.
Efter stadsstadgornas tillkomst och införandet av regler om bildande av
municipalsamhällen har utvecklingen alltmer påtagligt lett till en utjämning
av skillnaderna mellan stad och land. På landsbygden har sålunda ett stort
antal tätorter vuxit upp och städerna har i icke oväsentlig utsträckning inkorporerat
områden av ren landsbygdskaraktär. På de områden som regleras
av stadsstadgorna har denna utveckling — i den mån stadgorna reviderats
— avspeglat sig däri, att de nya stadgorna icke ger särskilda regler för
städerna utan i stället får generell räckvidd med särregler, där sådana erfordras,
som anknyter till de faktiska bebyggelseförhållandena såsom dessa
kommer till uttryck i stadsplaner och byggnadsplaner. Den kommunala
verksamhetens expansion har vidare nödvändiggjort tillskapandet genom
en kommunindelningsreform av större kommuner med tillräckliga resurser
för att rationellt omhänderha den kommunala verksamheten. I samma mån
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1959
som den kommunala verksamheten utvecklats har nämligen olägenheterna
av små kommunala enheter trätt i dagen; härvid har också frågan om municipalsamhällenas
existens tilldragit sig uppmärksamhet. I samband härmed
har framhållits att behovet av en särskild kommunform för vården av
angelägenheterna i en tätort icke är detsamma som tidigare. Särskilt har
understrukits att kommunerna under senare tid visat större villighet än
tidigare att sörja för tätorternas behov och det har påpekats att den ändrade
uppfattningen om behovet av municipalsamhällen såsom särskild förvaltningsform
tagit sig uttryck i minskat antal framställningar om bildande
av nya sådana samhällen och i allt flera framställningar om upplösning av
bestående samhällen. Till frågan huruvida municipalsamhällsinstitutionen
borde definitivt avvecklas tog statsmakterna emellertid ej ställning vid tillkomsten
av 1953 års kommunallag. I denna bibehölls möjligheten att bilda
nya municipalsamhällen men förutsättningarna härför skärptes. Municipalsamhälle
uppkommer sålunda numera icke automatiskt genom Kungl.
Maj :ts förordnande om tillämpning av stadsstadga utan fordrar, såsom förut
angivits, därutöver ett särskilt Kungl. Maj :ts beslut om municipalbildningen.
Detta beslut får dessutom meddelas endast om särskilda skäl föreligger
därtill. Något sådant beslut har hittills icke meddelats.
Departementschefen
I 79 § kommunallagen regleras förutsättningarna för bildande av municipalsamhälle.
I överensstämmelse med den ordning som gällde vid tiden
för kommunallagens tillkomst utgår lagen härvid från att särskilda bestämmelser
gäller för stad på de förvaltningsområden, inom vilka municipalbildning
kan ifrågakomma, nämligen inom ordnings-, byggnads- och brandväsende
samt inom hälsovården. På ordningsområdet förutsättes sålunda ordningsstadgan
för rikets städer vara gällande och på hälsovårdsområdet
utgår lagen från att hälsovårdsstadgan upptager särskilda bestämmelser för
stad. Ordningsstadgan för rikets städer har emellertid den 1 januari 1958
ersatts av allmänna ordningsstadgan, och den 1 januari 1960 träder den nya
hälsovårdsstadgan i kraft. I motsats till sina föregångare är de nya stadgorna
uppbyggda så, att de gäller för riket i dess helhet, respektive saknar
särskilda bestämmelser för stad. Frånsett önskvärdheten av att formellt
bringa lydelsen av 79 § kommunallagen i överensstämmelse med denna
senare tillkomna lagstiftning föreligger nu skäl att genom en lagändring
jämka lydelsen av nämnda lagrum. Det har nämligen visat sig att med nu
gällande lydelse tveksamhet uppkommit rörande de municipalsamhällens
ställning, som med stöd av tidigare kommunalrättslig reglering bildats för
att förvalta ordningsangelägenheter enligt ordningsstadgan för rikets städer,
och det kan förutses att motsvarande tveksamhet efter den nya hälsovårdsstadgans
ikraftträdande kan komma att råda rörande municipalsam
-
Kungi. Maj:ts proposition nr 172 år 1959
9
hällen, som bildats för att omhänderha hälsovårdsuppgifter enligt den
nuvarande hälsovårdsstadgans stadsbestämmelser och dessas föregångare.
I formellt hänseende bör anpassningen av 79 § kommunallagen självfallet
ske genom att hänvisningen till ordningsstadgan för rikets städer och till
vad som är föreskrivet om stad i hälsovårdsstadgan uteslutes.
Fråga uppkommer emellertid om i de uteslutna hänvisningarnas ställe
skall träda andra bestämmelser, som möjliggör municipalsamhällsbildning
även framdeles för förvaltning av ordnings- och hälsovårdsangelägenheter.
Vid besvarandet av denna fråga måste beaktas att utvecklingen sedan lång
tid tillbaka tydligt visat, att den kommunala verksamheten kan bedrivas
ändamålsenligt och effektivt endast om kommunen har sådan storlek, att
den kan bygga upp en kvalificerad förvaltning och har ekonomiska resurser
för att kunna fullfölja förvaltningsuppgifterna. Municipalsamhällsbildning
innebär en splittring av kommunens resurser och påverkar sålunda ogynnsamt
förutsättningarna för den kommunala förvaltningen. Insikten om sambandet
mellan kommunens storlek och dess förmåga att effektivt handha
förvaltningen av de kommunala uppgifterna ledde till den stora kommunindelningsreformen
i början av 1950-talet och har på det begränsade område,
som förvaltningen genom municipalsamhällen innefattar, kommit till uttryck
däri, att under senare år ett förhållandevis stort antal sådana samhällen
upplösts efter framställning från samhällenas styrelser. Bakom denna
tendens ligger en ökad benägenhet hos landskommunerna att sörja även för
tätorternas särskilda behov i medvetande om tätorternas betydelse för kommunen
i dess helhet. Den ändrade synen på ändamålsenligheten av att bilda
municipalsamhällen kom vidare till uttryck vid tillkomsten av 1953 års
kommunallag, i det man i denna uppställde kravet på att särskilda skäl
skulle föreligga för att ett nytt municipalsamhälle skulle få bildas. Det
framgår av de uttalanden som härvid gjordes, att man ansåg tiden börja
mogna för en avveckling av municipalsamhällsinstitutionen över huvud
taget; man var emellertid icke beredd att då taga slutlig ställning till frågan.
De erfarenheter som gjorts sedan 1953 jävar i intet avseende riktigheten av
den kritiska inställning till municipalsamhällsinstitutionen, som då kom till
uttryck. Anledning har emellertid saknats för statsmakterna att ånyo pröva
frågan i hela dess vidd. Endast på ett begränsat område, nämligen i fråga
om den kommunala förvaltningen av ordningsangelägenheter enligt allmänna
ordningsstadgan, har ett ställningstagande av statsmakterna blivit
aktuellt. Vid ordningsstadgans tillkomst år 1956 gick man emellertid ej in
på de principiella frågorna utan inskränkte sig till att genom en ändring i
kommunallagens promulgationslag möjliggöra framtida municipalsamhällsbildning
på ordningsområdet på samma restriktiva villkor, som gäller för
sådan samhällsbildning i övrigt, och under framhållande av att det vore
fråga om en reglering övergångsvis, som i själva verket knappast torde
komma att få någon praktisk betydelse. Vad som då förekom kan sålunda
2 — Bihnng till riksdagens protokoll 1959. 1 sand. Nr 172
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1959
icke anses tyda på någon återgång till den tidigare uppfattningen om behovet
av inunicipalsamhällen.
Med hänsyn till det sagda finner jag att utvecklingen såväl reellt som i
vad det gäller lagstiftningen entydigt pekar mot en avveckling av municipalsamhällsinstitutionen.
Jag anser därför att några sakliga skäl för att i 79 §
kommunallagen bibehålla möjlighet att bilda inunicipalsamhällen för förvaltning
av ordnings- och hälsovårdsangelägenheter icke föreligger.
Allmänna ordningsstadgan och den nya hälsovårdsstadgan är, såsom jag
påpekat inledningsvis, så uppbyggda att något utrymme icke finnes för ett
förordnande att de — i sin helhet eller i fråga om vissa avsnitt — skall
gälla för ett särskilt område inom en kommun men ej i kommunen i övrigt.
Uppgifterna blir därmed en angelägenhet för kommunen i dess helhet i
motsats till tidigare ordning, då olika bestämmelser, till vilka särskild förvaltning
anslöt sig, kunde komma att gälla i olika delar av kommunen.
En annan sak är att genom lokala stadgor särskilda bestämmelser kan fastställas
för skilda delar av kommunen. Dessa lokalt gällande föreskrifter
föranleder emellertid ej särskild förvaltning i de kommundelar, där bestämmelserna
gäller. Förvaltningen av uppgifterna är i allmänna ordningsstadgan
och nya hälsovårdsstadgan reglerad på samma sätt, vare sig uppgifterna
hänför sig till tätort eller till glesbygd. Med hänsyn till stadgornas
uppbyggnad föreligger sålunda ej heller från formella utgångspunkter något
behov av att medge municipalsamhällsbildning för förvaltning av ordnings-
eller hälsovårdsangelägenheter; sådan samhällsbildning skulle endast
innebära att samma förvaltningsuppgifter i en kommun lades på olika
organ för olika delar av kommunen och sålunda innebära ett avsteg från
principen om kommunen som förvaltningsenhet.
Det anförda torde ge vid handen att de nuvarande hänvisningarna i
79 § kommunallagen till ordningsstadgan för rikets städer och till hälsovårdsstadgans
bestämmelser för stad bör utgå utan att ersättas med andra
regler, som öppnar möjlighet att bilda municipalsamhälle för förvaltning
av ordnings- eller hälsovårdsangelägenheter. Den genom ändringen i It §
i kommunallagens promulgationslag år 1956 införda möjligheten till sådan
samhällsbildning på ordningsområdet torde emellertid tills vidare kunna
bibehållas intill dess slutlig ställning tagits till spörsmålet om en avveckling
av municipalsamhällsinstitutionen över huvud taget. Jag vill emellertid
betona att vad som uttalades i propositionen nr 143/1956 om att ändringen
knappast torde få någon praktisk betydelse alltjämt äger giltighet.
I samband med att möjligheten försvinner att framdeles bilda nya municipalsamhällen
med stöd av 79 § kommunallagen för förvaltningen av ordnings-
och hälsovårdsangelägenheter aktualiseras spörsmålet om de på dessa
förvaltningsområden bestående municipalsamhällenas ställning. Vid antagandet
av allmänna ordningsstadgan meddelades inga bestämmelser i lag
i vad mån municipalsamhällen, som bildats för förvaltning av ordnings
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1959
uppgifter enligt ordningsstadgan för rikets städer, skulle bestå efter upphävandet
av sistnämnda stadga. Ej heller har antagandet av den nya hälsovårdsstadgan
föranlett några lagregler rörande municipalsamhällen som
bildats för att handha hälsovårdsangelägenheter enligt nuvarande hälsovårdsstadgas
stadsbestämmelser eller dessas föregångare. Vid sådant förhållande
torde spörsmålet om de nu berörda municipalsamhällenas ställning
få avgöras med utgångspunkt i de allmänna principer som gäller för kommunalförvaltningen.
Härvid är grundläggande att kommunen utgör en enhet
för förvaltningen av de kommunen anförtrodda uppgifterna, oavsett
om de i det enskilda fallet hänför sig till kommunmedlemmarna i gemen
eller endast till en avgränsad grupp. Avsteg från denna princip kan uppenbarligen
göras endast med stöd i uttryckliga lagregler. Sådana föreligger
i reglerna om municipalsamhällsbildning. Dessa bygger på den förutsättningen
att för visst område inom en kommun fordras särskild förvaltning
med hänsyn till att för området tillämpas särskilda regler, som icke är gällande
i kommunen i övrigt, varför moderkommunen icke har de erforderliga
förvaltningsorganen. Då såsom i förevarande fall genom allmänna ordningsstadgans
och den nya hälsovårdsstadgans ikraftträdande särregleringen
av ordnings- och hälsovårdsangelägenheterna inom viss del av kommunen
upphör och enhetliga regler i stället blir gällande inom hela kommunen,
bortfaller också behovet av en särskild förvaltning inom den del
av kommunen, där särregler tidigare gällt. I överensstämmelse med principen
om kommunen såsom förvaltningsenhet bör därför municipalsamhället
upphöra och förvaltningsuppgifterna övertagas av kommunen. Något
stöd i lag för ett avsteg från denna princip finnes nämligen icke; It § i
kommunallagens promulgationslag tillåter endast nybildning av municipalsamhällen
för förvaltning av ordningsangelägenheter enligt allmänna ordningsstagan
men medger ej att de samhällen, som bestod vid ordningsstadgans
ikraftträdande, får fortsätta som sådana och därmed genombryta principen
om kommunen som förvaltningsenhet. Och vad det gäller municipalsamhällen
för handhavande av hälsovårdsangelägenheter finnes icke ens
någon antydan om att en särförvaltning av hälsovårdsangelägenheterna
inom en kommun skall kunna anordnas, sedan nya hälsovårdsstadgan trätt
i kraft.
Vid nu angivna förhållanden måste ikraftträdandet av allmänna ordningsstadgan
och den nya hälsovårdsstadgan anses medföra att municipalsamhällen,
som bildats för vården av angelägenheter enligt ordningsstadgan för
rikets städer, respektive stadsbestämmelserna i gällande hälsovårdsstadga
och dessas föregångare, står utan förvaltningsuppgifter. Konsekvensen härav
är att de icke kan bestå såsom municipalsamhällen.
Upplösning av municipalsamhällen, som bildats med stöd av bestämmelserna
i äldre kommunallagar, har i praxis skett på det sättet, att Kungl.
Maj :t beslutat om upplösningen och därvid, i förekommande fall, förordnat
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1959
att vad i vederbörande stadsstadga är föreskrivet för stad alltfort skall äga
tillämpning inom det område, som municipalsamhället omfattat. Vidare
har i beslutet angivits att vad i 33 § lagen om ändring i kommunal och
ecklesiastik indelning är föreskrivet skall äga tillämpning vid avvecklingen
av municipalsamhället.
För upplösningen av de municipalsamhällen, som efter allmänna ordningsstadgans
och den nya hälsovårdsstadgans ikraftträdande står utan förvaltningsuppgifter,
torde det icke vara erforderligt att Kungl. Maj :t i varje
särskilt fall meddelar ett upplösningsbeslut. Dessa samhällen har nämligen
till följd av konstruktionen hos de tidigare reglerna om municipalsamhällsbildning
uppkommit automatiskt vid Kungl. Maj :ts förordnande om
tillämpning inom deras områden av stadsstadga. När dessa förordnanden
vid de nya stadgornas ikraftträdande förfaller, torde samhällena likaså
automatiskt upphöra att utgöra förvaltningsenheter.
I anslutning till denna automatiskt skeende upplösning av äldre municipalsamhällen
uppkommer emellertid den praktiska frågan, hur avvecklingen
av deras förvaltning skall gå till, och det torde vara lämpligt att regler
härom meddelas i detta lagstiftningsärende. Härvid torde — i överensstämmelse
med vad som skett i praxis vid upplösning av municipalsamhällen
genom Kungl. Maj :ts beslut — den reglering som skett av motsvarande
frågor vid ändring i kommunal indelning böra göras tillämplig. I en övergångsbestämmelse
bör sålunda föreskrivas att vad som är stadgat i 33 §
kommunala indelningslagen skall gälla i tillämpliga delar, när municipalsamhälle
upphört eller fått sina uppgifter inskränkta till följd av att ordningsstadgan
för rikets städer den 24 mars 1868 och hälsovårdsstadgan den
19 juni 1919 upphört att gälla.
Ändringen i 79 § kommunallagen bör träda i kraft den 1 januari 1960,
då den nya hälsovårdsstadgan träder i tillämpning.
I enlighet med det anförda har inom inrikesdepartementet upprättats
förslag till lag om ändrad lydelse av 79 § kommunallagen den 18 december
1953 (nr 753).
Föredraganden hemställer härefter att Kungl. Maj:t måtte genom proposition
föreslå riksdagen att antaga förut omnämnda, inom inrikesdepartementet
upprättade förslag till lag om ändrad lydelse av 79 § kommunallagen
den 18 december 1953 (nr 753).
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl.
Höghet Regenten, att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Bo Stenfors
Iduns tf., Esselte, Sthlm 59
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1959:319 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition, nr 172, med förslag till lag om ändrad lydelse av 79 § kommunallagen den 18 december 1953 a1 i texten