Med förslag till lag om ändring i kommunala vallagen den 6 juni 1930 (nr 253) m. m
43 sidor, varav 43 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 43 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1959:26, Med förslag till lag om ändring i kommunala vallagen den 6 juni 1930 (nr 253) m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1959
1
Nr 26
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i kommunala vallagen den 6 juni 1930 (nr 253)
m. m.; given Stockholms slott den 19 december 1958.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för denna dag vill Kungl. Maj :t föreslå riksdagen att antaga härvid
fogade förslag till
1) lag om ändring i kommunala vallagen den 6 juni 1930 (nr 253);
2) lag om ändrad lydelse av 9 § kommunallagen den 18 december 1953
(nr 753); samt
3) lag om ändrad lydelse av 9 § kommunallagen för Stockholm den 1
mars 1957 (nr 50).
GUSTAF ADOLF
Rune B. Johansson
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att i lag regleras förfarandet, då någon vid kommunalval
befinnes vald för två eller flera valkretsar. Det föreslagna förfarandet
ansluter sig till den för riksdagsmannavalen enligt § 27 riksdagsordningen
gällande s. k. efterträdarmetoden.
I syfte att åvägabringa en bättre proportionalitet mellan mandatantal
och befolkningsunderlag i valkretsar vid val i borgerliga primärkommuner
föreslås vidare ändrade regler för fördelningen av mandaten mellan valkretsarna.
Beslut om mandatfördelningen mellan kretsarna avses skola
fattas under valåret med utgångspunkt från befolkningssiffrorna enligt den
för detta år gällande mantalslängden.
Lagändringarna föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1959.
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 saml. Nr 26
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1959
Förelag
till
Lag
om ändring i kommunala vallagen den 6 juni 1930 (nr 253)
Härigenom förordnas, att 48 och 51 §§ kommunala vallagen den 6 juni
1930 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Föreslagen lydelse)
(Nuvarande lydelse)
Hava vid valet landstingsmän eller
fullmäktige icke blivit till föreskrivet
antal utsedda, anställes ofördröj
ligen nytt val för utseende av
det felande antalet och, vid val av
landstingsmän, jämväl av suppleanter.
Äro landstingsmän men ej suppleanter
valda till erforderligt antal,
skall vid valet bero.
48 §.
1 mom. Utses någon för samma
tid i två eller flera valkretsar till
landstingsman eller fullmäktig,
skall på honom ankomma att bestämma,
i vilken valkrets han skall
anses vald. Det åligger honom att
om sitt beslut göra skyndsam anmälan,
då fråga är om val till landstingsman,
hos länsstyrelsen och eljest
hos den myndighet, som verkställt
sammanräkningen.
Då anmälan inkommit, skall den
valde anses hava avgått som landstingsman
eller fullmäktig i valkrets,
i vilken han ej önskat mottaga uppdraget.
Efterträdare för honom i sådan
valkrets inkallas eller utses i
den ordning, som gäller vid landstingsmans
eller fullmåktigs avgång.
2. mom. Hava vid valet landstingsmän
eller fullmäktige icke blivit
till föreskrivet antal utsedda, anställes
ofördröjligen nytt val för utseende
av det felande antalet och,
vid val av landstingsmän, jämväl
av suppleanter. Äro landstingsmän
men ej suppleanter valda till erforderligt
antal, skall vid valet bero.
3
Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1959
51 §.
Efter röstsammanräkning---blivit utsedda.
Efter röstsammanräkning för val
av fullmäktige åligger det länsstyrelsen
eller magistrat, som verkställt
sammanräkning, att utan avgift
skyndsamt låta tillställa var och
en fullmäktig ett utdrag av förråttningsprotokollet
i vad det rör honom.
Länsstyrelsen låter —--valens utgång.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1959.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1959
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 9 § kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753)
Härigenom förordnas, att 9 § kommunallagen den 18 december 1953 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
9 §•
För val---------
Vid valkretsindelning iakttages, att
varje krets kommer att utse minst
tio, högst trettio fullmäktige efter
den beräkningsgrund, att i allmänhet
inom varje krets en fullmäktig utses
för varje befolkningstal motsvarande
det som erhålles, då kommunens
folkmängd delas med antalet
fullmäktige för hela kommunen; att
delar av samma by eller hemman ej
utan synnerliga skäl förläggas till
olika valkretsar; att varje valkrets
skall kunna omslutas med en sammanhängande
gränslinje; samt att
antalet fullmäktige för hela kommunen,
i den mån det utan olägenhet
kan ske, fördelas lika på de särskilda
valkretsarna.
(Föreslagen lydelse)
inom valkrets.
Vid valkretsindelning iakttages,
att varje krets kan beräknas komma
att utse minst tio fullmäktige med
tillämpning av vad i följande stycke
sägs; att delar av samma by eller
hemman ej utan synnerliga skäl förläggas
till olika valkretsar; att varje
valkrets skall kunna omslutas med
en sammanhängande gränslinje;
samt att antalet fullmäktige för hela
kommunen kan beräknas bliva lika
fördelat på de särskilda valkretsarna
i den mån det utan olägenhet kan
ske.
/ varje valkrets väljes, efter kretsens
i mantalslängden upptagna befolkning
för året näst före den fyraårsperiod,
som valet gäller, en fullmäktig
för varje fullt tal, motsvarande
det som erhålles, då kommunens
för samma år i mantalslängden upptagna
folkmängd delas med antalet
fullmäktige för hela kommunen.
Därest det antal fullmäktige, som
med tillämpning av denna regel skall
5
Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1959
(Nuvarande lydelse)
Om indelning i valkretsar jämte
antalet fullmäktige för varje valkrets
äga, efter därom av kommunens
styrelse uppgjort förslag, fullmäktige
göra framställning hos länsstyrelsen.
Utan föregående framställning
må länsstyrelsen förordna om
sådan indelning, sedan tillfälle beretts
fullmäktige att avgiva yttrande
i ärendet. Beslut om indelning i
valkretsar skall meddelas senast två
månader före ingången av det kalenderår.
under vilket beslutet skall
träda i tillämpning.
(Föreslagen lydelse)
utses, icke uppgår till det för kommunen
bestämda antalet, skola för
ernående av detta antal de valkretsar,
vilkas folkmängd mest överskjuter
de tal, som enligt den angivna regeln
äro bestämmande för fullmäktiges
antal inom valkretsarna, vara
berättigade att var för sig i ordning
efter överskottens storlek välja ytterligare
en fullmäktig. Äro överskottstalen
lika för två eller flera valkretsar,
avgöres företrädet genom lottning.
Om indelning i valkretsar äga, efter
därom av kommunens styrelse
uppgjort förslag, fullmäktige göra
framställning hos länsstyrelsen. Utan
föregående framställning må länsstyrelsen
förordna om sådan indelning,
sedan tillfälle beretts fullmäktige
att avgiva yttrande i ärendet.
Beslut om indelning i valkretsar
skall meddelas senast två månader
före ingången av det kalenderår, under
vilket beslutet skall träda i tilllämpning.
Det antal fullmäktige, varje
valkrets skall utse, fastställes av
länsstyrelsen det år, då valet skall
äga rum, före april månads utgång
med giltighet för den period valet
avser. Uppgår därvid i någon valkrets
det antal fullmäktige, som
kretsen äger utse enligt i tredje stycket
angivna grunder, icke till tio,
skall antalet, med motsvarande
jämkning av antalet fullmäktige i
övriga kretsar, likväl bestämmas till
tio; och skall i sådant falf valkretsindelningen
omprövas före nästa val.
Denna lag träder i kraft den 1
juli 1959.
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1959
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 9 § kommunallagen för Stockholm den 1 mars 1957
(nr 50)
Härigenom förordnas, att 9 § kommunallagen för Stockholm den 1 mars
1957 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
9§.
För val----------
Vid valkretsindelning iakttages, att
varje krets kommer att utse minst
tio, högst trettio stadsfullmäktige efter
den beräkningsgrund, att i allmänhet
inom varje krets en stadsfullmäktig
utses för varje befolkningstal
motsvarande en hundradedel
av stadens folkmängd; att varje
valkrets skall kunna omslutas med en
sammanhängande gränslinje; att territoriell
församling, där så kan ske,
lämnas odelad och icke i något fall
delas på flera än två kretsar; samt att
antalet fullmäktige för hela staden, i
den mån det utan olägenhet kan ske,
fördelas lika på de särskilda valkretsarna.
(Föreslagen lydelse)
inom valkrets.
Vid valkretsindelning iakttages, att
varje krets kan beräknas komma att
utse minst tio stadsfullmäktige med
tillämpning av vad i följande stycke
sägs; att varje valkrets skall kunna
omslutas med en sammanhängande
gränslinje; att territoriell församling,
där så kan ske, lämnas odelad
och icke i något fall delas på flera än
två kretsar; samt att antalet fullmäktige
för hela staden kan beräknas
bliva lika fördelat på de särskilda
valkretsarna i den mån det utan olägenhet
kan ske.
/ varje valkrets väljes, efter kretsens
i mantalslängden upptagna befolkning
för året näst före den fyraårsperiod,
som valet gäller, en stadsfullmäktig
för varje fullt tal, motsvarande
en hundradedel av stadens för
samma år i mantalslängden upptagna
folkmängd. Därest det antal fullmäktige,
som med tillämpning av
denna regel skall utses, icke uppgår
till etthundra, skola för ernående av
detta antal de valkretsar, vilkas folk
-
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1959
(Nuvarande lydelse)
Om indelning i valkretsar jämte
antalet fullmäktige för varje valkrets
äga, efter därom av stadskollegiet
uppgjort förslag, stadsfullmäktige
göra framställning hos överståthållarämbetet.
Utan föregående framställning
må överståthållarämbetet
förordna om sådan indelning, sedan
tillfälle beretts stadsfullmäktige att
avgiva yttrande i ärendet. Beslut om
indelning i valkretsar skall meddelas
senast två månader före ingången av
det kalenderår, under vilket beslutet
skall träda i tillämpning.
(Föreslagen lydelse)
mängd mest överskjuter de tal, som
enligt den angivna regeln äro bestämmande
för fullmäktiges antal inom
valkretsarna, vara berättigade att
var för sig i ordning efter överskottens
storlek välja ytterligare en fullmäktig.
Äro överskottstalen lika för
två eller flera valkretsar, avgöres
företrädet genom lottning.
Om indelning i valkretsar äga, efter
därom av stadskollegiet uppgjort
förslag, stadsfullmäktige göra framställning
hos överståthållarämbetet.
Utan föregående framställning må
överståthållarämbetet förordna om
sådan indelning, sedan tillfälle beretts
stadsfullmäktige att avgiva yttrande
i ärendet.
Beslut om indelning i valkretsar
skall meddelas senast två månader
före ingången av det kalenderår, under
vilket beslutet skall träda i tilllämpning.
Det antal fullmäktige, varje
valkrets skall utse, fastställes av
överståthållarämbetet det år, då valet
skall äga rum, före april månads
utgång med giltighet för den period
valet avser. Uppgår därvid i någon
valkrets det antal fullmäktige, som
kretsen äger utse enligt i tredje stycket
angivna grunder, icke till tio,
skall antalet, med motsvarande
jämkning av antalet fullmäktige i
övriga kretsar, likväl bestämmas till
tio; och skall i sådant fall valkretsindelningen
omprövas före nästa val.
Denna lag träder i kraft den 1
juli 1959.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1959
Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19 december
1958.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,
Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, vissa frågor sammanhängande
med valkretsindelning vid kommunala val.
Föredraganden anför härvid följande.
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 maj 1955 tillkallade
dåvarande chefen för justitiedepartementet samma dag kanslidirektören S.
Waller att verkställa en teknisk översyn av bestämmelserna rörande allmänna
val. I utredningsuppdraget har bl. a. ingått att upptaga frågan om
förfarandet vid kommunala val, då någon blir vald i mera än en valkrets, s. k.
dubbelval, samt vissa spörsmål om valkretsindelning och mandatfördelning
mellan valkretsar vid fullmäktigval. Utredningen, som antagit benämningen
1955 års valutredning, har i ett den 22 januari 1958 avlämnat betänkande
(stencilerat) behandlat dessa frågor samt framlagt förslag till ändringar i
kommunala vallagen den 6 juni 1930, kommunallagen den 18 december 1953
och kommunallagen för Stockholm den 1 mars 1957.
Yttranden över betänkandet har genom remiss inhämtats från överståthållarämbetet
och samtliga länsstyrelser ävensom från Svenska stadsförbundet
och Svenska landskommunernas förbund. Överståthållarämbetet har
vid sitt remissvar fogat yttrande av stadsfullmäktige i Stockholm. Vid länsstyrelsernas
remissvar har i större eller mindre utsträckning fogats yttranden
av kommunala organ. Sålunda har yttranden avgivits av magistraten
i Södertälje, valnämnden i Solna, kommunalnämnden i Huddinge kommun,
stadsfullmäktige i Uppsala, kyrkofullmäktige i Västra Ryds och Stockholms-Näs
kyrkliga samfällighet, magistraterna i Norrköping och Linköping,
kommunalnämnden i Finspångs köping, magistraten i Jönköping,
stadsfullmäktige i Visby, magistraterna och stadsfullmäktige i Göteborg,
Malmö, Hälsingborg och Lund, magistraten i Uddevalla, kommunalborgmästaren
i Mölndal, kyrkofullmäktige i Göteborg, magistraterna i Lidköping
och Mariestad, kommunalborgmästarna i Skövde, Tidaholm, Fal
-
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 26 ur 1959
köping, Skara och Hjo, kommunalnämnderna i Tibro, Essunga, Grästorps
och Karlsborgs kommuner, Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott,
magistraten i Örebro, kommunalborgmästaren i Karlskoga, magistraten i
Västerås, Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott, stadsfullmäktige
i Boden, kommunalfullmäktige i Nederkalix kommun och kyrkofullmäktige
i Överluleå församling.
Jag anhåller nu att få upptaga berörda frågor till behandling.
I. Förfarandet vid s. k. dubbelval
Gällande rätt
Enligt 10 § landstingslagen skall landstingskommun indelas i valkretsar
vid val av landstingsmän. Indelning av borgerlig primärkommun i valkretsar
vid val av fullmäktige är enligt 9 § kommunallagen i vissa fall obligatorisk,
i andra fall fakultativ. I Stockholm skall enligt 9 § kommunallagen
för Stockholm valkretsindelning alltid ske vid val av stadsfullmäktige. Även
vid val av kyrkofullmäktige kan enligt församlingsstyrelselagen valkretsindelning
förekomma; vid val av fullmäktige för kyrklig samfällighet skall
alltid indelning i valkretsar ske.
Oaktat bakom stadgandena om valkretsindelning främst torde ligga
önskemålet att lokala intressen skall kunna göra sig gällande vid valet och
i den representation, som valet avser, är valbarhet inom en valkrets vid
kommunala val ej betingad av bosättning inom denna. Till följd härav inträffar
ej sällan att i sin helhet lika röstsedlar, gemensamma listor, användes
av ett parti eller en meningsriktning i flera valkretsar eller att vissa
namn är gemensamma för röstsedlar i de olika kretsarna.
Systemet med valkretsar och helt eller delvis likalydande röstsedlar medför
ej sällan att samma person befinnes vald i två eller flera kretsar. Medan
för riksdagsmannavalens del föreskrift givits i § 27 riksdagsordningen om
förfarandet, då någon blivit för samma tid vald till ledamot av båda kamrarna
eller till ledamot av endera för två eller flera valkretsar, saknas reglering
i lag av motsvarande situation vid val av fullmäktige eller landstingsmän.
Eftersom resultatet av ett dylikt s. k. dubbelval blir, att den kommunala
representation, som valet avser, icke blir fulltalig, har man varit
tvungen att i rättstillämpningen finna en lösning på problemet. Praxis har
emellertid icke varit enhetlig utan förfarandet har växlat hos olika sammanräkningsmyndigheter.
Även i regeringsrätten har olika meningar om
hur problemet bör lösas kommit till uttryck. Sålunda bar regeringsrätten i
ett avgörande är 1931 i anledning av klagan över ett stadsfullmäktigval i
stad med två valkretsar, vid vilket val samma person befunnits vald i båda
kretsarna, förklarat den metoden skola ha tillämpats, alt hans namn, sedan
han befunnits vald i den ena kretsen, skulle lm ansetts som obefintligt vid
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1959
sammanräkningen av de valsedlar för den andra kretsen, som upptog namnet.
Avgörandet var emellertid icke enhälligt; två regeringsråd fann, att det
av sammanräkningsmyndigheten tillämpade förfarandet att tilldela den
valde plats i båda valkretsarna varit lagligen grundat, samt att det finge
ankomma på honom att anmäla, för vilkendera valkretsen han ville anses
vald, varpå ny sammanräkning av de inom den andra valkretsen avgivna
rösterna borde verkställas med tillämpning av de för utseende av efterträdare
för avgången fullmäktig gällande bestämmelserna. I ett rättsfall år
1942 intog regeringsrätten utan meningsskiljaktighet den ståndpunkt, som
minoriteten givit uttryck åt vid 1931 års avgörande. 1954 har regeringsrätten
bekräftat detta sitt ställningstagande i ett nytt rättsfall.
Den i praxis sålunda numera antagna metoden — fortsättningsvis benämnd
efterträdarmetoden — ansluter sig till den reglering av dubbelvalssituationer,
som skett i riksdagsordningen för riksdagsmannavalens del.
I § 27 riksdagsordningen föreskrives nämligen att det ankommer på den
dubbelt valde att bestämma, i vilkendera kammaren han vill inträda eller
för vilken valkrets han vill anses vald. Det åligger honom härvid att göra
skyndsam anmälan till länsstyrelsen i den ort, för vilken han ej vill mottaga
riksdagsmannauppdrag, varefter enligt stadganden i lagen om val till
riksdagen ny sammanräkning för utseende av efterträdare skall företagas.
Den metod, som kommit till användning i 1931 års rättsfall — i fortsättningen
kallad obefintlighetsmetoden — innefattar en analog tillämpning
av vad som enligt 46 § kommunala vallagen gäller vid bestämmandet av ordningen
mellan namnen i de olika C-, B- och A-grupperna vid sammanräkningen
av valsedlarna för en och samma valkrets. I detta lagrum stadgas
sålunda att valsedel, sedan den första sammanräkningen verkställts, vid
varje därpå följande sammanräkning gäller för det namn, vilket, bortsett
från namn som redan erhållit plats i ordningen, står främst på valsedeln.
Redan placerat namn betraktas alltså som obefintligt, om det vid den fortsatta
sammanräkningen skulle återkomma såsom första namn på andra
valsedlar än dem, som gällde för namnet vid den sammanräkning, då namnet
erhöll plats i ordningen. För att obefintlighetsmetoden skall kunna
tillämpas förutsättes att sammanräkningsmyndigheten beaktar resultatet
av valet i redan räknade valkretsar, vilket innebär att principen att valet
i varje valkrets är en självständig förrättning, lider visst intrång. Denna
omständighet synes emellertid vid tillämpningen av obefintlighetsmetoden
ha ansetts vara av underordnad betydelse mot bakgrunden av att valet i en
kommun eller församling — trots uppdelningen i valkretsar — likväl kan
anses som en enhet, i det att valets slutliga resultat under alla omständigheter
måste bli att en person kan tilldelas plats endast inom en valkrets.
Vid val av fullmäktige verkställes sammanräkningen för samtliga valkretsar
i kommunen eller församlingen av samma myndighet, vare sig
denna är länsstyrelsen eller magistrat. Sammanräkningen för de olika val
-
Kungi. Maj:ts proposition nr 26 år 1959
11
kretsarna vid val av landstingsmän förrättas däremot av olika myndigheter
inom samma landstingskommun, nämligen av länsstyrelsen och av en eller
flera magistrater, beroende på valkretsarnas karaktär av landsbygd, stad
eller bådadera (42 § kommunala vallagen). Tillämpning av obefintlighetsmetoden
vid val av landstingsmän måste därför förutsätta att sammanräkningsmyndigheterna
för de olika valkretsarna håller varandra underrättade
om vilka personer som — allteftersom sammanräkningsförrättningen
fortskrider — befinnes valda, så att deras namn kan betraktas som obefintliga
på valsedlarna för de andra valkretsarna. Föreskrifter om dylik kommunikation
mellan sammanräkningsmyndigheter finnes icke.
Tillämpning av obefintlighetsmetoden leder till att den som eljest skulle
bli vald för två eller flera valkretsar kommer att definitivt väljas för den
krets, där sammanräkningen sker först. I vilken ordning valkretsarna skall
räknas är icke reglerat.
Enligt 51 § kommunala vallagen skall envar som valts till landstingsman
eller suppleant för sådan underrättas om att han valts genom att sammanräkningsmyndigheten
tillställer honom utdrag av förrättningsprotokollet
såvitt rör honom. Någon motsvarande underrättelse sker däremot icke vid
fullmäktigval; resultatet av sådana tillkännages endast i länskungörelserna.
Förfarandets inverkan på valresultatet
Om vid kommunala val i samtliga vid valet förekommande valkretsar
användes likalydande valsedlar och dessa icke upptager särskilda efterträdarnamn,
d. v. s. icke utgör s. k. spaltade valsedlar, får den representation,
som valet avser, samma sammansättning, vare sig efterträdar- eller
obefintlighetsmetoden tillämpas. Användes efterträdarmetoden kommer
nämligen vid den nya sammanräkning, vid vilken efterträdare skall utses,
det namn att tilldelas plats, som står främst av de icke redan placerade
namnen på partiets valsedlar för den valkrets, där avsägelsen skett. Resultatet
blir sålunda detsamma som om redan vid den ursprungliga sammanräkningen
namnet på den som befunnits vald för en valkrets betraktats
såsom obefintligt vid sammanräkningen av den eller de andra valkretsarna.
Den skillnaden mellan de båda metoderna föreligger dock att den valde vid
tillämpning av efterträdarmetoden själv får bestämma, för vilken valkrets
han skall vara vald, medan vid tillämpning av obefintlighetsmetoden
denna fråga blir beroende av i vilken ordning sammanräkningsmyndigheten
räknar valkretsarna.
Användes däremot i valkretsarna visserligen likalydande men spaltade
valsedlar blir valresultatet olika alltefter den metod som kommer till användning.
Vid tillämpning av obefintlighetsmetoden kommer sålunda de
valda att återfinnas bland dem, som på valsedlarna upptagits för själva fullmäktigvalet,
medan efterträdarmetoden leder till att i stället för den, som
12 Kungl. Maj. ts proposition nr 26 år 1959
valts dubbelt och som avsagt sig uppdraget för viss valkrets, inträder den,
som upptagits på valsedlarna för kretsen såsom särskild efterträdare för
den dubbelvalde.
Situationen åskådliggöres i utredningens betänkande med följande
exempel.
I en stad, som vid val till stadsfullmäktige är uppdelad i tre valkretsar,
använder ett parti i samtliga valkretsar en valsedel med namnen i följande
ordning:
A
Ai
B
B4
C
Cx
D
Dx
E
Ex
F
G etc.
Fx
Partiet erhåller i varje valkrets två platser, vilka i samtliga kretsar i första
hand tilldelas A och B. Sedan dessa anmält, att de vilja anses valda för första
valkretsen, sker efterträdarval, först i andra valkretsen och därefter i tredje.
I andra kretsen utses som efterträdare Ai och B±, medan i tredje kretsen C
och D bliva efterträdare för A och B. Egenskapen av efterträdare medför därvid
den konsekvensen, att om C eller D sedermera skulle avgå kommer icke att
till ny ledamot utses det för den sålunda avgångne upptagna särskilda efterträdarnamnet,
Ci eller D±, utan i stället får till efterträdare utses det namn
för själva stadsfullmäktigvalet, som står främst av de oplacerade. Den nya
sammanräkning som blir erforderlig på grund av en sådan avgång skall
nämligen icke avse efterträdare till C eller D utan i stället ny efterträdare i
tredje valkretsen till A resp. B.
En tillämpning av metoden att anse i annan valkrets redan placerat namn
såsom obefintligt skulle däremot ha medfört, att A, B, C, D, E och F invalts
såsom ledamöter och de särskilt upptagna efterträdarnamnen ifrågakommit
först vid någon av de sålunda utsedda ledamöternas avgång.
Det må till detta exempel anmärkas att ett strikt upprätthållande av
principen att valet i varje valkrets är en från valet i övriga kretsar fristående
förrättning vid tillämpning av efterträdarmetoden skulle ha lett till att vid
utseendet av efterträdare för A och B i andra och tredje kretsarna Ai och Bi
skulle förklaras valda i båda dessa kretsar, varefter de finge anmäla, för
vilkendera kretsen de ville anses valda till efterträdare för A och B. Sedan
de anmält att de önskade anses valda för exempelvis andra kretsen, skulle
vid ny sammanräkning för utseende av efterträdare för A och B i tredje
kretsen C och D befinnas valda i denna.
Även i andra fall än då särskilda efterträdarnamn finnes upptagna, kan
det emellertid inträffa, att de båda metoderna ger olika resultat. Detta blir
sålunda fallet om ett parti gemensamt för de olika valkretsarna använder
två eller flera typer valsedlar med delvis samma namn. Avgår en person,
vars val gemensamt åstadkommits av valsedlar av olika typer, blir nämligen
på grund av de särskilda regler, som gäller beträffande valet av efterträdare
Kungl. Mnj:ts proposition nr 26 är 1959
13
och som utformats för att tillgodose intresset av att efterträdaren alltid
skall tillhöra samma meningsgrupp som den avgångne, efterträdaren att
söka bland majoritetslistans ännu icke placerade namn. Efterträdarvalet
har nämligen karaktär av majoritetsval mellan de första ännu icke placerade
namnen på de valsedlar, som upptager den avgångnes namn och som på grund
därav gällde för detta namn vid den sammanräkning, då namnet tilldelades
plats i ordningen inom vederbörande A-grupp. Vid den nya sammanräkningen
gäller varje valsedel enligt 47 och 52 §§ kommunala vallagen såsom
hel röst, och detta gäller oavsett hur många namn de olika valsedlarna
varit med om att placera.
I betänkandet belyses det olika utfallet av de båda metoderna i dylika
situationer med följande exempel, hämtat från det år 1954 av regeringsrätten
avgjorda rättsfallet.
I en stad, som vid val till stadsfullmäktige var indelad i tre valkretsar,
använde sig ett parti i samtliga kretsar av två olika listtyper (I och II). Ett
av namnen förekom å båda listtyperna, såsom andra namn å den ena och
såsom första namn å den andra.
I första valkretsen — där partiets röster voro fördelade med 1 946 på listtyp
I och 904 på listtyp II — erhöll partiet tre platser, vilka tilldelades A, B
och C. Samma personer förklarades valda i andra kretsen, där partiet också
erhöll tre platser. Då de sålunda valda förklarat sig önska mottaga val i
första kretsen förrättades efterträdarval i andra kretsen, där listtypen I
använts av 1 465 väljare och listtypen II av 781 väljare. Till efterträdare utsågos
därvid i tur och ordning D, E och F. I tredje valkretsen, där de olika
listtyperna samlat 1231 resp. 673 väljare, erhöll partiet två platser, som
tilldelades A och B, varefter till efterträdare till dem utsågos i tur och ordning
G och H. Minoritetslistan kunde således icke placera något enda namn
utöver det gemensamma, trots att denna lista i de tre valkretsarna samlat
2 358 röster av de 7 000 röster, som sammanlagt avgivits för partiet.
Hade i stället obefintlighetsmetoden tillämpats och således namn, som
placerats i förut räknade valkretsar, betraktats som obefintliga, hade i
stället ordningen mellan namnen blivit i andra valkretsen D, I och E och i
tredje valkretsen F och J. Minoritetslistan hade alltså fått ytterligare två
namn placerade, ett resultat som bättre motsvarat det relativa styrkeförhållandet
mellan listorna.
Vilken metod som tillämpas vid sammanräkningen har även i vissa andra
situationer betydelse för frågan vem eller vilka som skall inväljas i repre
-
I.
A
B
C
D
E
F
G
H
II.
B
I
J
K
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1959
sentationen jämte den som blivit berättigad till plats för två eller flera
valkretsar. Tillämpas obefintlighetsmetoden kommer platsen eller platserna
att besättas av kandidater på partiets valsedlar i övriga kretsar, alltefter
den ordning, vari sammanräkningsmyndigheten upptager kretsarna till
sammanräkning. Myndigheten bestämmer härvidlag själv ordningen; vid
landstingsmannaval kan sammanräkningen för de olika kretsarna stundom
ske samtidigt, om sammanräkningen verkställes av flera myndigheter på
grund av valkretsarnas beskaffenhet. I detta fall torde tillämpning av obefintlighetsmetoden
f. n. vara utesluten. Vid tillämpning av efterträdarmetoden
blir frågan vem som jämte den dubbelt valde skall taga plats i representationen
beroende av i vilken valkrets den dubbelvalde efter eget bestämmande
avsäger sig uppdraget, givetvis under förutsättning att såsom ersättare
för honom ej ifrågakommer samma person i alla kretsarna.
Hemställan om ändring i nuvarande ordning
I ett av riksdagen godkänt utlåtande nr 10/1955 i anledning av motioner
med yrkande om intagande av föreskrifter i kommunala vallagen om förfarandet
vid dubbelval har konstitutionsutskottet framhållit, att någon enhetlig
praxis i fråga om förfarandet vid dubbelval ej utbildat sig. Den av
regeringsrätten i avgörandet år 1942 anvisade efterträdarmetoden syntes
sålunda enligt utskottet icke ha vunnit tillämpning på alla orter. Av en
undersökning, som 1950 års folkomröstnings- och valsättsutredning företagit.
framgick att man i flera städer vid kommunalvalen år 1950 tillämpat
obefintlighetsmetoden och från överståthållarämbetet hade utskottet inhämtat
att denna metod tillämpats vid 1954 års stads- och kyrkofullmäktigval
i Stockholm. Enligt utskottets mening medförde avsaknaden av lagregler
på förevarande område betydande olägenheter.
I betänkandet framhålles att en förklaring till att en del sammanräkningsmyndigheter
även efter 1942 års avgörande i regeringsrätten tillämpat
obefintlighetsmetoden kan vara att de valsedlar med gemensamma namn
för två eller flera valkretsar, som kommit till användning, varit uppställda
med utgångspunkt från att denna metod liksom tidigare skulle komma att
tillämpas vid sammanräkningen och att sammanräkningsmyndigheten icke
velat förrycka valutgången genom övergång till en ny metod. Utredningen
anser det emellertid kunna förutsättas att sammanräkningsmyndigheterna
— sedan efterträdarmetoden bekräftats i regeringsrättsavgörandet 1954 —
allmänt kommer att tillämpa denna metod om icke ändrade regler införes
genom lagstiftning.
Under hänvisning till konstitutionsutskottets förenämnda utlåtande hemställde
riksdagen (skr. nr 133/1955) om utredning och förslag rörande förfarandet
vid de kommunala dubbelvalen. I utlåtandet anfördes att det vid
en närmare utredning av frågan borde prövas, huruvida någon av de dittills
Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1959
15
använda metoderna — oförändrad eller modifierad — lämpligen borde lagfästas
eller om någon annan metod kunde anses mera ändamålsenlig.
Valutredningens förslag
I betänkandet uttalas, att möjligheterna att nå fram till en ny metod synes
vara begränsade; att införa en i sin helhet ny metod måste enligt utredningen
framstå såsom uteslutet. Utgångspunkten för undersökningen bör
nämligen vara att några avvikelser i princip icke skall förekomma från
de i 7 kap. kommunala vallagen meddelade bestämmelserna om röstsammanräkning,
vilka nära ansluter sig till motsvarande stadganden i lagen
om val till riksdagen. De avvikande eller kompletterande bestämmelser, som
kan anses erforderliga, bör därför inskränka sig till vad som erfordras för
att eliminera dubbelvalens följder: att antalet valda ledamöter blir mindre
än antalet platser, som skall besättas.
Utredningen konstaterar att en ny metod, konstruerad från denna utgångspunkt,
närmast skulle bli en variant av efterträdarmetoden; att tillskapa
en variant av obefintlighetsmetoden låter sig däremot icke göra, eftersom
vid tillämpning av denna något dubbelval icke äger rum.
Utredningen har emellertid undersökt möjligheterna att anordna förfarandet
vid dubbelval efter samma princip som tillämpas, när antalet mandat
i en av första kammarens valkretsar ökats under löpande åttaårsperiod. För
kommunalvalens del skulle ett motsvarande förfarande innebära, att de ursprungliga
sammanräkningarna fortsattes intill dess erforderligt antal platser
tillsatts. Emellertid har utredningen funnit att en sådan utväg icke är
framkomlig med hänsyn till de omfattande modifieringar av eljest gällande
regler som skulle erfordras och som skulle ytterligare komplicera de redan
förut invecklade reglerna för namnens ordnande.
Mot bakgrunden av dessa allmänna överväganden och resultatet av undersökningen
av möjligheterna att tillskapa ett förfarande efter mönster av
kompletteringsvalen till första kammaren uttalar valutredningen att, om
förfarandet vid dubbelval skall regleras genom uttryckliga bestämmelser i
kommunala vallagen, man torde ha att välja mellan de metoder, som redan
prövats i praktiken, eventuellt med någon modifikation.
Utredningen ger till en början uttryck åt den uppfattningen att både
efterträdarmetoden och obefintlighetsmetoden kan anses fullt användbara
under förutsättning att det står klart för väljarna eller i varje fall för dem,
som ombesörjer kandidatnomineringen, vilken metod som kommer att tilllämpas
i händelse av dubbelval, så att valsedlarna kan upprättas med hänsyn
härtill. Utredningen förmenar, att man icke av den omständigheten, att
efterträdarmetoden i vissa fall — som närmare belysts av de i det föregående
anförda exemplen — kan ge mindre tillfredsställande resultat, får draga
slutsatsen att efterträdarmetoden är underlägsen obefintlighetsmetoden.
Sådana mindre tillfredsställande resultat synes nämligen kunna undvikas
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1!)59
om valsedlarna upprättas med beaktande av att efterträdarmetoden kommer
att tillämpas vid eventuellt dubbelval.
Vid sin granskning av de olika metodernas fördelar och nackdelar framhåller
utredningen i huvudsak följande.
Till förmån för obefintlighetsmetoden talar att den är något
enklare att tillämpa. Den underlättar vidare användningen av gemensamma
listor för de olika valkretsarna. Det kan emellertid starkt ifrågasättas, om
detta förhållande kan anses som någon förtjänst, om saken bedömes från
de synpunkter, som ansetts motivera valkretsindelning. Härvidlag har
syftet varit att lokala intressen skall tillräckligt beaktas vid kandidatnomineringen
på det sätt att som kandidater i en valkrets i första hand bör uppställas
personer, som äger nära anknytning till kretsen. Vidare undvikes vid
valkretsindelning långa namnlistor, som av praktiska skäl är olämpliga och
som dessutom medför att det personliga momentet i valakten i alltför hög
grad undanskjutes, i det väljarna i allmänhet äger närmare kännedom om
endast ett fåtal av kandidaterna. Användningen av gemensamma listor
medför att de fördelar man velat vinna genom valkretsindelningen går förlorade.
Eftersom valbarheten vid kommunala val icke är inskränkt till den
egna valkretsen föreligger visserligen icke något formellt hinder mot att
använda enhetliga listor inom hela valområdet. Mot bakgrunden av syftet
med valkretsindelningen torde det emellertid med fog kunna göras gällande,
att anledning saknas att vid utformningen av sammanräkningsmetod utgå
från att denna direkt skall anpassas efter bruket av gemensamma listor
och därigenom underlätta detsamma. Om i ett visst i valkretsar uppdelat
valområde alla eller i varje fall flertalet partier använder enhetliga listor,
bör detta i stället ge anledning till att frågan om valkretsindelningens fortbestånd
upptages till prövning. Genom att obefintlighetsmetoden underlättar
användningen av gemensamma listor för valkretsarna är den ägnad
att konservera en valkretsindelning, som icke är sakligt motiverad. I de fall,
då valkretsindelningen icke kan slopas med hänsyn till gällande bestämmelser
om sådan indelning, får skälen för indelningen anses äga en sådan
tyngd att en anpassning till denna vid listornas upprättande framstår såsom
angelägen. Redan med hänsyn till det anförda torde det vara befogat att anse
att obefintlighetsmetoden icke bör givas företräde framför efterträdarmetoden.
De förtjänster som obefintlighetsmetoden möjligen skulle kunna anses
äga framför efterträdarmetoden är sålunda endast skenbara. Ett ytterligare
skäl mot obefintlighetsmetoden är att den torde förutsätta att sammanräkningen
i de olika valkretsarna inom hela valområdet verkställes av samma
myndighet. Så är fallet vid fullmäktigvalen men icke vid landstingsmannavalen.
Ehuru dubbelval där icke brukar förekomma, är landstingslagens
regler om valkretsindelning och valbarhet så utformade att duhbelval
är möjliga. En lagstiftning i frågan bör därför gälla även landstingsmannavalen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 195!) 17
Till förmån för efterträdar metoden kan anföras att den helt
ansluter sig till principen att valet i varje valkrets är en fristående förrättning;
sammanräkningen av rösterna kan sålunda ske helt i överensstämmelse
med de i kommunala vallagen meddelade bestämmelserna. Metoden
överensstämmer vidare med det förfarande, som enligt riksdagsordningen
skall tillämpas för motsvarande fall av dubbelval. Lagfästes efterträdarmetoden
sker ej heller något avsteg från vad som enligt praxis är att anse
såsom gällande rätt.
Utredningen framhåller slutligen vid sitt övervägande av de båda metodernas
fel och förtjänster att om det skulle anses som en mera påtaglig
brist hos efterträdarmetoden att den dubbelt valde i viss mån kan påverka
valutgången genom att han själv får bestämma, i vilken valkrets han vill
anses vald, en liknande brist vidlåder obefintlighetsmetoden. Utgången blir
nämligen vid tillämpning av denna metod beroende av i vilken ordning valkretsarna
räknas. I båda fallen är det emellertid möjligt att undanröja
bristen. Vid obefintlighetsmetoden räcker det med att man på förhand fixerar
den turordning, i vilken valkretsarna skall räknas, exempelvis genom
föreskrift om att valkretsarna skall numreras i samband med valkretsindelningen
och att sammanräkningsförrättningar skall hållas i den sålunda
fastställda ordningen. Vid efterträdarmetoden erfordras därjämte föreskrift
om att en person som blivit vald i två eller flera valkretsar, skall anses som
avgången i alla valkretsar utom den, där han först blev placerad. Fortsättningsvis
anför utredningen i denna fråga.
Utredningen ifrågasätter dock, om det är erforderligt att införa en förhållandevis
omständlig metod för att bestämma i vilken valkrets den dubbelt
valde skall anses ha blivit placerad. Som regel torde det väl förhålla sig så, att
avsägelserna ske enligt en viss ordning, som varit förutsatt vid kandidatnomineringen.
Det bör även beaktas, att riksdagsordningen accepterat en
sådan valrätt. Visserligen föreligger i dessa fall ett starkare intresse för
den dubbelt valde att själv få bestämma, vilket mandat han skall innehava,
eftersom detta för honom kan innebära en övergång från den ena kammaren
till den andra eller — om det gäller val som ledamot i första kammaren i två
eller flera valkretsar — att den återstående mandattiden blir olika lång. Men
konsekvensen av den rätt som sålunda föreligger för den dubbelt valde —
att hans avgörande i viss utsträckning blir bestämmande för vem som jämte
lionom skall bliva vald — blir densamma, och då denna konsekvens kunnat
godtagas vad riksdagen beträffar synes så kunna ske även ifråga om de
kommunala valen.
Efter de i det föregående återgivna övervägandena förordar valutredningen
att efterträdarmetoden lagfästes utan jämkn
inga r.
Rörande utformningen av de regler, varigenom efterträdarmetoden skulle
kunna lagfästas, anför utredningen.
Bestämmelserna om dubbelval böra---gälla val av såväl fullmäktige
som landstingsmän. I överensstämmelse med vad som stadgats i riksdags2
— Bihctntj till riksdagens protokoll 1959. i samt. Nr 26
18
Kungl. Maj.is proposition nr 26 år 1959
ordningen bör till en början uttryckligen fastslås, att det ankommer på den
person, som för samma tid för två eller flera valkretsar blivit vald till landstingsman
eller erhållit samma slags uppdrag som fullmäktig, att själv bestämma
för vilken valkrets han vill anses vald. I övriga valkretsar skall han
anses som avgången, varför ersättare för honom inkallas respektive utses
i den ordning, som i 52 § kommunala vallagen finnes angiven för den händelse
landstingsman avgår under den för honom bestämda tjänstgöringstiden
eller fullmäktig avgår före den bestämda tjänstgöringstidens utgång.
Utredningen ifrågasätter därefter, huruvida icke reglerna om den dubbelt
valdes rätt att bestämma, var han skall anses vald, borde ha sin plats i lagstiftningen
om kommunal- och församlingsstyrelse, enär avsägelserätten
eljest regleras i denna lagstiftning. Emellertid finner utredningen, att bestämmelserna
om avsägelse vid dubbelval närmast har sin plats i kommunala
vallagen, eftersom det i detta fall icke är fråga om att den dubbelt
valde skall frånträda uppdraget som landstingsman eller fullmäktig; avsägelsen
utgör endast en förutsättning för att landstinget respektive fullmäktige
skall få föreskrivet antal ledamöter. Vid sådant förhållande anser
utredningen att avsägelsen icke heller, såsom eljest då det är fråga om avsägelse,
behöver passera landstinget eller fullmäktige utan bör kunna ske
direkt till den myndighet, som har att föranstalta om kompletteringen.
Sedan den dubbelt valde blivit underrättad om alt han valts i mer än en
valkrets bör han enligt utredningen skyndsamt göra anmälan om i vilken
krets han vill kvarstå. I anslutning härtill anför utredningen.
Härvid är att märka, att enligt 51 § kommunala vallagen utsedd landstingsman
genom sammanräkningsmyndighetens försorg tillställes utdrag av
valprotokollet, medan däremot fullmäktig icke på motsvarande sätt erhåller
någon personlig underrättelse om att han blivit vald. Underrättelse om samtliga
valens utgång meddelas i stället i länskungörelserna. Det torde dock vara
lämpligt, att fullmäktig som blivit vald i mer än en valkrets, omedelbart erhåller
ett meddelande därom genom sammanräkningsmyndigheten. För
landstingsman i samma situation torde det däremot räcka med de protokollsutdrag
han enligt 51 § kommunala vallagen skall erhålla. Inkallelse av
vederbörande suppleant till ordinarie ledamot skall enligt 22 § st. 1 landstingslagen
föregås av kungörelse om avgången, utfärdad av länsstyrelsen
och kan därför icke ske i direkt anslutning till den ursprungliga sammanräkningen,
vilken för övrigt i vissa valkretsar kan ha förrättats av magistraten.
Är det åter fråga om ersättare för fullmäktig i en eller flera valkretsar,
där han på grund av dubbelval icke kunnat mottaga uppdraget, synes, om
vederbörandes anmälan inkommer före den ursprungliga sammanräkningens
avslutande, efterträdarvalet kunna ingå som ett led i denna förrättning.
Eljest får en särskild offentlig förrättning för val av efterträdare hållas.
Utredningen finner slutligen att bestämmelserna om förfarandet vid dubbelval
lämpligen kan intagas under 48 § kommunala vallagen, varigenom
nuvarande paragrafbeteckningar kan bibehållas.
19
Kungl. Maj.ts proposition nr 26 är 1959
Remissyttranden
Vad till en början angår frågan huruvida behov av lagstiftning
föreligger för att reglera förfarandet vid dubbelval,
har i flertalet av de remissyttranden, som särskilt upptager detta spörsmål,
framhållits att frånvaron av föreskrifter utgör en brist som bör elimineras.
I ett yttrande har uttalats, att något större behov av lagreglering av förfarandet
icke torde föreligga, då sammanräkningsmyndigheterna med hänsyn
till regeringsrättens avgöranden 1942 och 1954 ändå torde komma att
tillämpa efterträdarmetoden. Länsstyrelsen i Gävleborgs län hemställer
att utredningens förslag icke måtte föranleda någon författningsändring;
härvid framhåller länsstyrelsen, att den genom att använda obefintlighetsmetoden
i de fall, då båda metoderna skulle ge samma resultat, men eljest
efterträdarmetoden kunnat handlägga frågor om dubbelval på ett administrativt
mycket enkelt sätt. Vidare påpekar länsstyrelsen, att med nu
gällande bestämmelser om valkretsindelning sådan indelning torde komma
att bli allt sällsyntare i kommuner och församlingar. Med hänsyn till denna
utveckling torde enligt länsstyrelsens mening frågan om förfarandet vid
dubbelval bli av ringa betydelse och behovet av en lagreglering minska i
motsvarande mån.
Vid sitt ställningstagande till spörsmålet vilken metod som bör
givas företräde ansluter sig överståthållarämbetet och 19 länsstyrelser
till utredningsmannens uppfattning att efterträdarmetoden bör
lagfästas, länsstyrelserna i Uppsala, Örebro och Västmanlands län ger
obefintlighetsmetoden sitt förord och länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter
om ej den dubbelvaldes bosättning bör vara avgörande för frågan,
i vilken krets han skall anses vald. Svenska stadsförbundet och Svenska
landskommunernas förbund lämnar utredningsmannens förslag utan erinran.
Även i de av länsstyrelserna inhämtade yttrandena från magistrater,
kommunalborgmästare och stadsfullmäktige m. fl. kommunala organ överväger
tillstyrkandena av utredningsmannens förslag. I några fall redovisas
emellertid erfarenheter av dubbelval och förordas lagfästande av obefintlighetsmetoden,
exempelvis i yttranden av magistraterna i Malmö och Lidköping.
Magistraten i Lund förklarar att systemet med gemensamma listor
för de olika valkretsarna torde få övergivas, om efterträdarmetoden lagfästes,
men vitsordar denna metod såsom principiellt riktig.
De tillstyrkande yttrandena är i allmänhet summariskt utformade;
i den mån skälen för ställningstagandet redovisats ansluter sig
dessa skäl till utredningsmannens med särskilt betonande av att överensstämmelse
uppnås med vad som gäller vid riksdagsmannaval och vad som
utgör stadgad praxis. Den mera principiella synpunkt, som talar för efterträdarmetoden,
nämligen att valet i varje valkrets är en förrättning för sig,
understrykes i enstaka yttranden.
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1959
Av naturliga skäl innehåller de yttranden, i vilka efterträdar
metoden avstyr kes och obefintlighets in et oden
förordas, en utförligare motivering. Härvid framhålles dels
olägenheterna av efterträdarmetoden, främst med hänsyn till att den förorsakar
flera sammanräkningar och därför försenar valresultatet, dels fördelarna
av obefintlighetsmetoden, företrädesvis i det att den är enklare i
tillämpningen, eliminerar den dubbelvaldes möjligheter att påverka valutgången
och i allmänhet måste antagas ge ett resultat som överensstämmer
med väljarnas avsikt vid röstningen. Sålunda anför länsstyrelsen i Uppsala
län.
Visserligen ansluter sig efterträdarmetoden till det förfarande, som enligt
riksdagsordningen skall tillämpas för den händelse en person blivit för samma
tid vald till ledamot av bägge kamrarna eller till ledamot av endera kammaren
för två eller flera valkretsar. För en person som på detta sätt blivit
dubbelvald till riksdagsman måste det te sig naturligt, att han själv får
bestämma, i vilken kammare han vill inträda eller för vilken valkrets han
vill anses vald till riksdagsman. Särskilt i sistnämnda fall bör vederbörandes
personliga anknytning till och intresse för de lokala förhållandena inom en
viss valkrets tillmätas en avgörande betydelse. Dessa synpunkter torde däremot
i ganska ringa mån kräva beaktande vid kommunala val, i synnerhet
vid fullmäktigeval. Det synes länsstyrelsen innebära en otillfredsställande
ordning, att vid kommunalval den dubbelt valde skall genom eget avgörande
— i eller utan samråd med ledningen av det politiska parti, som uppfört
hans namn på valsedeln — kunna i viss utsträckning utöva inflytande på
frågan om vilken eller vilka personer som jämte den dubbelvalde skola
utses inom ifrågavarande valkretsar. Enligt länsstyrelsens åsikt kunna eventuellt
uppkomna intressekollisioner i form av dubbelval bättre lösas genom
användande av obefintlighetsmetoden. En nackdel med denna metod är
visserligen att utgången av valet kan bliva beroende av i vilken ordning
valkretsen räknas. Men såsom utredningen själv framhåller kan denna brist
undanröjas genom att man på förhand fixerar den ordning sinsemellan, vari
valkretsarna skola räknas — exempelvis genom föreskrift om att valkretsarna
skola numreras i samband med valkretsindelningen samt att sammanräkningsförrättningar
skola hållas i den sålunda fastställda ordningen.
Länsstyrelsen förordar en sålunda konstruerad sammanräkningsmetod såsom
varande den ur väljarnas egen synpunkt fördelaktigaste. Till förmån
för obefintlighetsmetoden kan vidare åberopas att den är betydligt enklare
att tillämpa vid sammanräkningsförrättningen än efterträdarmetoden.
Efter en redogörelse för ett konkret fall, i vilket tillämpningen av efterträdarmetoden
lett till oförutsedda konsekvenser, i det vid användningen av
en för flera partier upprättad samlingslista styrkefördelningen mellan partierna
förryckts, anför magistraten i Lidköping.
Vid användande av samma valsedel i flera valkretsar placeras som regel
partiets ledande namn först på sedeln för att göra denna mera attraktiv.
En väljare torde utgå ifrån att dessa första namn bli betraktade som obefintliga,
om de före sammanräkning i en valkrets placerats i annan valkrets.
Om suppleanter eller ersättare finnas å sedeln, torde väljaren icke avse, att
21
Kungi. Maj:ts proposition nr 26 år 1959
dessa skola väljas före de ordinarie namnen. Hänsyn bör alltså i första hand
tagas till vad väljaren avser med sin valsedel.
Enligt 46 § kommunala vallagen skall den s. k. obefintlighetsmetoden tilllämpas
vid bestämmandet av ordningen mellan namnen i de olika C-, B- och
A-grupperna. 52 § 2 mom. samma lag stadgar, att vid ny sammanräkning
namn å någon, som blivit genom valet utsedd till fullmäktig, skall anses
såsom obefintligt. Då således obefintlighetsmetoden kommer till användning
i andra sammanhang i vallagen, borde kravet på konsekvens och överskådlighet
medföra, att samma metod tillämpades i förevarande sammanhang.
Länsstyrelsen i Örebro län förklarar sig utifrån egna erfarenheter anse
att övervägande skäl talar för obefintlighetsmetoden, vilken emellertid förutsätter
att sammanräkningsförrättningarna hålles i en av länsstyrelsen
på förhand bestämd ordning. Länsstyrelsen åberopar i sitt remissvar ett infordrat
yttrande av kommunalborgmästaren i Karlskoga, vari denne redogör
för vissa svårigheter att få in avsägelse!- från dubbelvalda vid stadsfullmäktig-
och kyrkofullmäktigvalen 1954; de dubbelvalda hade sålunda före
avsägelsen begärt upplysning om hur valresultatet skulle bli i alternativa
fall av avsägelse. Även i detta yttrande betecknas den dubbelvaldes möjligheter
att vid tillämpning av efterträdarmetoden inverka på vilket av övriga
namn som skall placeras såsom otillfredsställande.
Länsstyrelsen i Västmanlands län framhåller, att vid de kommunala valen
avser valet, trots valkretsindelningen, en och samma beslutande församling.
En person som valts till landstingsman eller fullmäktig i en valkrets bör därför,
anser denna länsstyrelse, icke kunna förklaras vald till samma befattning
även i annan valkrets utan hans namn bör i stället vid den senare
sammanräkningen anses som obefintligt. En sådan metod skulle sannolikt
vara ägnad att underlätta partiernas kandidatnomineringar och för den enskilde
väljaren måste den te sig som den enda naturliga. Länsstyrelsen
framhåller slutligen att obefintlighetsmetoden är från praktisk synpunkt
överlägsen efterträdarmetoden, eftersom den leder till omedelbart resultat;
omvägen över avsägelser och nya sammanräkningar bortfaller sålunda.
Den fördröjning av valresultatet, som efterträdarmetoden medför genom
nödvändigheten att avvakta avsägelse och vid fullmäktigval att företaga
ny sammanräkning kan enligt länsstyrelsen i Älvsborgs län leda till att
något parti blir underrepresenterat vid fullmäktiges första sammanträden
året efter valåret. De ursprungliga sammanräkningarna hinner nämligen
i vissa fall icke avslutas förrän under december månad. Ett spörsmål vars
lösning kan få liknande konsekvenser beröres av magistraten och stadsfullmäktige
i Hälsingborg, nämligen huruvida avsägelse bör ske först sedan
valet vunnit laga kraft. Härvid uttalas att det principiellt riktigaste vore
att avvakta att valet vinner laga kraft.
I några yttranden, i vilka efterträdarmetoden tillstyrkes, påpekas att utredningen
ej beaktat det fall, att d e n d u b b e 1 v a I d c underl å t c r
att giva besked om i vilken krets han vill anses våld; å andra sidan
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1959
framhålles det i vissa yttranden, att det torde kunna förutsättas att de
politiska partierna i eget intresse kominer att se till att avsägelser inkommer
utan dröjsmål.
Frågan i vilken ordning en person som valts till fullmäktig i två eller flera
valkretsar bör underrättas härom för att sättas i tillfälle att inkomma med
avsägelse beröres i ett par yttranden under erinran om att vid landstingsmannaval
protokollsutdrag skall tillställas den valde, medan resultatet av
fullmäktigval endast tillkännagives i länskungörelserna. Det ifrågasättes
härvid om icke förfarandet bör anordnas på samma sätt vid fullmäktigval
som vid val av landstingsmän.
Departementschefen
Såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen har problemet
om hur man bör förfara, då någon vid kommunalt val befinnes
berättigad till mandat i två eller flera valkretsar, i praxis lösts efter två
olika linjer. Regeringsrätten har sålunda tidigare ansett den lösningen
riktigast, att namnet på den, som befunnits vald i en krets, betraktas som
obefintligt om det vid sammanräkningen i annan valkrets åter kommer
i fråga för placering. Sedan 1942 skall emellertid enligt ett regeringsrättsavgörande
den metoden tillämpas, att valresultatet bestämmes i varje valkrets
för sig utan hänsyn till att någon, som befinnes vald i en krets,
redan kan vara vald i annan krets. Den på detta sätt dubbelt valde får
därpå anmäla, för vilken krets han vill anses vald. Efterträdare för honom
får sedan utses eller — vid landstingsmannaval — tillkallas i valkrets,
för vilken han ej önskat mottaga mandat.
De båda metoderna ger i vissa lägen olika resultat i fråga om personkretsen
av de valda. Oaktat regeringsrätten redan 1942 antagit den s. k.
efterträdarinetoden har obefintlighetsmetoden tillämpats av en del sammanräkningsmyndigheter
så sent som vid 1954 års kommunalval. Då så
skett har detta tydligen haft sin grund i att valsedlarna uppgjorts med
utgångspunkt från att obefintlighetsmetoden skulle komma till användning;
sammanräkningsmyndigheterna har då icke velat förrycka valresultatet
genom att tillämpa en annan metod.
Att sammanräkningsmyndigheterna på angivet skäl stundom nödgas
avvika från den i högsta instans antagna metoden måste anses i hög grad
otillfredsställande, helst som läget kan kompliceras av att vid samma val
ett parti upprättar sina valsedlar med hänsyn till obefintlighetsmetodens
verkningar och ett annat parti med hänsyn till utfallet av efterträdarmetoden.
Jag finner det därför angeläget att i lag regleras, huru förfarandet
skall anordnas i dylika dubbelvalssituationer.
I likhet med utredningsmannen anser jag att man vid denna lagreglering
är hänvisad till att välja mellan de två metoder, som utvecklat sig i
Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1959
23
praxis, oaktat icke någon av dessa metoder går helt fri från anmärkningar.
Skulle en helt ny metod konstrueras, skulle denna otvivelaktigt hli så komplicerad,
att den av praktiska skäl måste underkännas. Det är givetvis
angeläget att de redan nu invecklade reglerna för namnens ordnande vid
sammanräkningen icke ytterligare kompliceras.
Tager man vid valet mellan obefintlighetsmetoden och efterträdarmetoden
intresset av enkelhet i tillämpningen till utgångspunkt vid en bedömning
av frågan, vilkendera metoden som bör lagfästas, talar otvivelaktigt
övervägande skäl för obefintlighetsmetoden. Med denna kan nämligen valresultatet
utan att något dubbelval äger rum definitivt fastställas redan
vid den ursprungliga sammanräkningen; efterträdarmetoden kräver däremot,
såvitt rör fullmäktigval, kompletterande sammanräkningar för utseende
av efterträdare till den dubbelt valde i den eller de kretsar, i vilka
han ej önskat mottaga fullmäktiguppdrag.
På sätt i det föregående närmare belysts äger obefintlighetsmetoden
därjämte ett i och för sig ej oväsentligt företräde framför efterträdarmetoden,
i det den, när spaltade valsedlar eller olika valsedelstyper med
något gemensamt namn använts, utesluter risken för resultat, vilkas överensstämmelse
med den enskilde väljarens intentioner kan sättas i fråga
eller som icke riktigt återspeglar det relativa styrkeförhållandet mellan
olika grupper av väljare inom ett parti. Riskerna för dylika mindre tillfredsställande
resultat, vilka kan inträda om efterträdarmetoden användes,
kan emellertid elimineras genom att valsedlarna utformas med hänsyn till
denna metods verkningar: spaltade valsedlar undvikes och på olika listtyper
upptages icke något gemensamt namn. Det är härjämte att märka
att de angivna olägenheterna av efterträdarmetoden i samband med användningen
av olika listtyper endast uppträder vid visst styrkeförhållande
mellan typerna i förening med visst antal mandat, som partiet äger besätta.
Det torde inträffa förhållandevis sällan, att samtliga de faktorer
föreligger, vilka i förening kan föranleda att en minoritetslista ej får tillsätta
så många mandat som svarar mot dess relativa styrka. Med hänsyn
härtill synes mig de angivna förhållandena icke innebära något avgörande
företräde för obefintlighetsmetoden.
Med obefintlighetsmetoden är däremot sådana nackdelar förenade, som
endast delvis är av den art, att de skulle kunna undanröjas. Pbl sådan
nackdel av mera allmän karaktär är att metoden, genom att den underlättar
bruket av gemensamma valsedlar för de olika valkretsarna, är ägnad
att bibehålla en valkretsindelning i sådana fall, då denna förlorat sitt sakliga
berättigande och endast olägenheterna av valkretsindelningen kvarstår.
Den allmänna tendensen, särskilt efter den nya kommunallagens ikraftträdande,
synes vara att antalet i valkretsar för fullmäktigval indelade
kommuner minskar. Man hör enligt min mening icke lagfästa eu metod,
som i sin tillämpning kan antagas komma att motverka denna utveckling.
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1958
En annan nackdel med obefintlighetsmetoden är att den förutsätter att
sammanräkningen av alla valkretsarna inom valområdet verkställes av
samma myndighet. Så sker icke vid val i landstingskommun. För sådana
val skulle följaktligen erfordras särskilda föreskrifter om skyldighet för
sammanräkningsmyndigheterna att underrätta varandra om valutgången i
de olika kretsarna. Mot obefintlighetsmetoden talar emellertid även skäl, som
hänför sig till valrättsliga synpunkter och som enligt min mening är tungt
vägande. Metoden bryter sålunda med den eljest inom valrätten konsekvent
iakttagna principen, att valet i varje valkrets är en självständig förrättning,
som genomföres och avslutas oberoende av motsvarande förrättning
i andra valkretsar inom valområdet. Vidare strider obefintlighetsmetoden
mot det förfarande som i riksdagsordningen är föreskrivet för dubbelvalssituationer
vid riksdagsmannaval; enligt § 27 riksdagsordningen skall
nämligen efterträdarmetoden tillämpas vid sådant val. Intresset av att så
långt möjligt enhetliga regler gäller för riksdagsmannaval och kommunala
val synes mig i själva verket så betydelsefullt, att det kan ifrågasättas om
icke redan den omständigheten att riksdagsordningen anammat efterträdarmetoden
vore tillräckligt skäl att avvisa obefintlighetsmetoden för de kommunala
valens del. Såsom ett viktigt skäl mot obefintlighetsmetoden kan
också anföras att den, om den lagfästes, skulle innebära en brytning med
en praxis, som blivit stadgad i högsta instans och som får antagas numera
ha blivit känd av de politiska partiernas lokalorganisationer.
I alla de hänseenden, i vilka enligt det sagda obefintlighetsmetoden är
behäftad med olägenheter, måste efterträdarmetoden anses överlägsen
denna. Efterträdarmetoden påskyndar sålunda avskaffandet av överflödiga
valkretsindelningar, den kan tillämpas utan påbyggnad av särskilda föreskrifter
för de fall då sammanräkningarna handhavas av flera myndigheter
inom valområdet, den överensstämmer med de principer för val i
valkrets som eljest tillämpas, den ansluter sig till förfarandet i motsvarande
situationer vid riksdagsmannaval och den har vunnit hävd i praxis.
Jag finner med hänsyn till det anförda och i likhet med det stora flertalet
remissinstanser, att efterträdarmetoden bör givas företräde.
Mot efterträdarmetoden kan emellertid anmärkas att den ger den dubbelt
valde möjlighet att påverka frågan, vem som jämte honom skall taga
plats i den representation, som valet avser. Skäl föreligger därför att
överväga, huruvida denna möjlighet icke borde elimineras. I ett remissyttrande
har i detta hänseende föreslagits, att den dubbelt valdes bosättning
skulle få bli avgörande för frågan, i vilken krets han skulle anses
vald. En sådan regel, som äger förtjänsten att vara enkel, skulle emellertid
icke lösa problemet i sådana fall, då flera än två kretsar förekommer och
dubbelvalet äger rum i kretsar, i vilka den dubbelvalde ej är bosatt. Då
frågans betydelse icke synes motivera införandet av någon mera komplicerad
regel och då det för riksdagsmannavalens del har ansetts kunna
25
Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1958
tillåtas att den dubbelt valde har ett visst inflytande i motsvarande situation,
finner jag mig kunna godtaga utredningsmannens förslag att efterträdarmetoden
lagfästes utan påbyggnad av särskilda regler på denna
punkt.
I samband med att efterträdarmetoden lagfästes uppstår vid fullmäktigval
frågan på vad sätt den dubbelt valde bör underrättas om valets utgång
för att sättas i tillfälle att ge besked om, för vilken krets han vill anses
vald, ävensom för samtliga kommunalvals del frågan huruvida viss tid
bör föreskrivas, inom vilken sådant besked skall lämnas.
Vad beträffar den förstnämnda frågan synes det mig lämpligt, att den
som valts till fullmäktig underrättas härom på i huvudsak samma sätt
som den som valts till landstingsman. Sammanräkningsmyndigheten bör
sålunda vara skyldig att efter valets avslutande tillställa de valda utdrag
ur protokollet över förrättningen. Sådant utdrag bör givetvis tillställas alla
de valda och alltså ej blott dem, som valts dubbelt. Det torde i motsats
till vad som gäller vid landstingsmannaval icke vara erforderligt att tilllägga
protokollsutdragen karaktären av fullmakt.
Självfallet kan det tänkas inträffa att den, som valts dubbelt, utan giltigt
skäl dröjer med att lämna besked om, för vilken valkrets han vill
anses vald. Det torde emellertid ligga i de politiska partiernas eget intresse
att dubbelvalssituationer med det snaraste bringas ur världen, varför man
synes kunna utgå från att besked lämnas inom sådan tid, att den nyvalda
representationen blir fulltalig till sitt första sammanträde. Vid sådant förhållande
finner jag det ej erforderligt att tynga lagen med regler om
viss frist, inom vilken angivna besked skall ha lämnats, och vilka åtgärder
som skall vidtagas för den händelse besked icke inkommer i rätt tid.
Däremot torde liksom i § 27 riksdagsordningen böra föreskrivas, att beskedet
skall lämnas skyndsamt. Härvid bör den dubbelvalde i regel icke
avvakta att valet vinner laga kraft.
Liksom utredningsmannen finner jag att beskedet bör lämnas direkt
till den myndighet som har att utse eller tillkalla efterträdare.
1 överensstämmelse med vad jag nu förordat har på grundval av utredningsmannens
förslag inom inrikesdepartementet utarbetats bestämmelser
rörande förfarandet vid dubbelval, vilka upptagits i förslag till lag om
ändring i kommunala vallagen den 6 juni 1930 (nr 253). Bestämmelserna
har utformats efter mönster av motsvarande stadganden i riksdagsordningen,
varvid dock vissa i huvudsak redaktionella jämkningar vidtagits.
Lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 juli 1959.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1958
II. Mandatfördelningen mellan valkretsar i borgerliga
primärkommuner
Gällande bestämmelser
Enligt 5 § kommunallagen den 18 december 1953 (KL) bestämmes fullmäktiges
antal i förhållande till folkmängden sålunda, att kommun med
2 000 invånare eller därunder utser 15—30, kommun med över 2 000 till och
med 5 000 invånare utser 20—35, kommun med över 5 000 till och med
20 000 invånare utser 25—40, kommun med över 20 000 till och med 40 000
invånare utser 35—50 samt kommun med över 40 000 invånare utser 45—
60. Det ankommer på fullmäktige, att med iakttagande av de sålunda angivna
gränserna besluta, huru många fullmäktige som skall utses för kommunen.
För Stockholms vidkommande är antalet fullmäktige genom kommunallagen
för Stockholm den 1 mars 1957 (KLSthlm) bestämt till 100.
I 9 § första stycket KL stadgas, att för val av fullmäktige skall kommun
med mera än 40 000 invånare indelas i valkretsar. År folkmängden i kommun
mindre än nu sagts men överstiger den 10 000, må valkretsindelning
företagas, om så befinnes lämpligt. Annan kommun må ej indelas i valkretsar,
såframt icke till följd av kommunens särskilt betydande utsträckning
eller liknande förhållanden synnerliga skäl föreligger därtill. I Stockholm
är valkretsindelning enligt 9 § KLSthlm obligatorisk.
Föreskrifterna om vad som skall iakttagas vid valkretsindelning och om
det formella förfarandet vid meddelande av beslut därom återfinnes i 9 §
andra och tredje styckena KL. I andra stycket stadgas, att vid valkretsindelning
skall iakttagas, att varje krets kommer att utse minst tio, högst trettio
fullmäktige efter den beräkningsgrund, att i allmänhet inom varje krets en
fullmäktig utses för varje befolkningstal motsvarande det som erhålles, då
kommunens folkmängd delas med antalet fullmäktige för hela kommunen,
att delar av samma by eller hemman ej utan synnerliga skäl förelägges till
olika valkretsar, att varje valkrets skall kunna omslutas med en sammanhängande
gränslinje, samt att antalet fullmäktige för hela kommunen, i den
mån det utan olägenhet kan ske, fördelas lika på de särskilda valkretsarna.
Det är att märka att med hänsyn till lagens föreskrift att i allmänhet en fullmäktig
skall utses inom varje krets för varje på angivet sätt bestämt befolkningstal
något formellt hinder icke finnes för avvikelser från proportionaliteten.
Enligt 9 § tredje stycket äger fullmäktige, efter därom av kommunens
styrelse uppgjort förslag, göra framställning hos länsstyrelsen om indelning
i valkretsar jämte antalet fullmäktige för varje valkrets. Utan föregående
framställning må länsstyrelsen förordna om sådan indelning, sedan tillfälle
beretts fullmäktige att avgiva yttrande i ärendet. Beslut om indelning i valkretsar
skall meddelas senast två månader före ingången av det kalenderår,
under vilket beslutet skall träda i tillämpning. I lagen saknas uttrycklig
Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1959 27
föreskrift om när beslut om antalet mandat i de olika kretsarna skall föreligga.
Oaktat frågorna om valkretsindelning och antalet mandat i varje krets
sammanhänger med varandra, eftersom vid valkretsindelningen hänsyn
skall tagas bland annat till antalet mandat inom de olika kretsarna, har avsaknaden
av uttrycklig föreskrift i lagen om tidpunkten för mandatfördelningen
mellan kretsarna på sina håll ansetts medgiva att fördelningen sker
vid en senare tidpunkt än valkretsindelningen. Då lagen även saknar föreskrift
om vilka befolkningssiffror — valårets eller det föregående årets —
som skall ligga till grund för mandatfördelningen mellan kretsarna, har
man genom att flytta fram tidpunkten för heslutet härom till valåret kunnat
utgå från den vid dettas början fastställda folkmängden och sålunda
erhållit aktuellare befolkningssiffror än om beslutet skulle ha fattats samtidigt
med beslutet om valkretsindelningen.
I lagen anges ej heller huruvida siffrorna för den mantalsskrivna eller för
den kyrkobokförda befolkningen skall läggas till grund för beräkningen av
antalet mandat i valkretsarna. Praxis synes härvidlag vara växlande.
De i 9 § KLSthlm meddelade bestämmelserna om valkretsindelning överensstämmer
i huvudsak med bestämmelserna i KL. I stället för föreskriften
om att delar av samma by eller hemman ej utan synnerliga skäl må förläggas
till olika valkretsar gäller dock för Stockholm, att territoriell församling,
då så kan ske, skall lämnas odelad och icke i något fall får delas
på flera än två kretsar. I avseende å tidpunkten för mandatfördelningen
valkretsarna emellan och de befolkningssiffror, som skall ligga till grund
för mandatfördelningen, upptar ej heller KLSthlm några föreskrifter.
Slutligen må erinras om att beträffande samtliga kommunala val förutsättes,
jämte valkretsindelningen, en indelning i valdistrikt för att underlätta
röstavgivningen. Röstlängderna upplägges i särskilda delar med utgångspunkt
från valdistriktsindelningen. Denna indelning påverkar icke den slutliga
sammanräkningen och mandatens fördelning inom valkretsen. Bestämmelserna
om valdistrikt är för fullmäktigvalen sammanförda i 3 § kommunala
vallagen den 6 juni 1930 (KVL). Om indelning i valdistrikt förordnar
länsstyrelsen. För val av kommunal- eller stadsfullmäktige överensstämmer
valdistriktsindelningen med den som begagnas vid val till andra kammaren.
Valkrets vid val av kommunalfullmäktige eller stadsfullmäktige utgör,
om ej ytterligare indelning skall ske, valdistrikt vid andrakammarval.
Valkretsindelningen vid kommunala val återverkar sålunda på valdistriktsindelningcn
vid samma val.
Valkretsindelningen vid riksdagsmanna- och landstingsmannavalen
Med hänsyn till önskvärdheten av att såvitt möjligt enhetliga regler tillskapas
för kommunala val och riksdagsmannaval torde del vara av intresse
att något uppmärksamma vad som i förevarande hänseende gäller för riksdagsmanna-
och landstingsmannavalens del.
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1959
Beträffande valen till första kammaren anges i riksdagsordningen grunderna
för valkretsindelningen, vilken med hänsyn till sättet för kammarens
bildande anknytes till landstingsområdena. Själva indelningen i valkretsar
skall enligt riksdagsordningen innehållas i vallagen. — Ifråga om valen till
andra kammaren finnes i riksdagsordningen endast en hänvisning till att
rikets indelning i valkretsar innehålles i vallagen.
För båda kamrarnas del saknas stadgande om att valkretsindelningen
skall verkställas med iakttagande av att ett visst antal riksdagsmän lägst
eller högst skall kunna utses för varje valkrets. Frågan om det minsta antal
riksdagsmän, som bör utses för en valkrets för att proportionell rättvisa i
görligaste mån skall kunna skapas mellan olika meningsriktningar, har i
stället ansetts böra beaktas vid utformningen av reglerna om mandatens
fördelning mellan de olika valkretsarna.
Det antal riksdagsmän, som skall väljas för varje valkrets, skall i princip
bestämmas med hänsyn till folkmängden. Huvudregeln är därvid den, att
varje valkrets skall utse en riksdagsman för varje fullt tal, motsvarande för
första kammaren en etthundrafemtiondel och för andra kammaren en tvåhundratrettiondel
av rikets folkmängd. De mandat, som icke kan fördelas
enligt huvudregeln, fördelas enligt en kompletterande regel (överskottsregeln),
vilken tager sikte på den överskjutande folkmängden, d. v. s. den
folkmängd, som kan finnas i en valkrets utöver vad som erfordrats för de
platser, kretsen tilldelats enligt huvudregeln. De kretsar, som har de största
överskotten, tilldelas i tur och ordning ytterligare en plats, till dess samtliga
de platser, som minst skall finnas i kamrarna, blivit fördelade. Önskemålet
om att varje valkrets skall få utse så många mandat, som erfordras för att
det proportionella valsystemet skall fungera tillfredsställande, har dock
föranlett införandet av en särskild garantiregel. För första kammarens del
är denna utformad på så sätt, att om det antal riksdagsmän, som med
tillämpning av de förut angivna reglerna bör utses i en valkrets, icke uppgår
till fem, skall antalet ökas till fem. Beträffande andra kammaren har garantiregeln
med tanke på Gotlands läns valkrets fått det innehållet, att om antalet
riksdagsmän i en valkrets enligt de allmänna fördelningsgrunderna
icke uppgår till tre skall det ökas till tre och om det uppgår till minst tre
men icke till fem skall det ökas till fem. Mandat enligt garantiregeln tilldelas
icke en valkrets på någon annan valkrets bekostnad utan i stället sker motsvarande
ökning av antalet mandat i vederbörande kammare.
Bestämmelserna om när beslut skall meddelas om antalet riksdagsmän i
valkretsarna vid förstakammarvalen och från vilken tidpunkt meddelat
beslut skall lända till efterrättelse är utformade med hänsyn till kammarens
successiva förnyelse och saknar därför intresse i förevarande sammanhang.
Däremot kan det finnas anledning att erinra om vad som i detta avseende
gäller beträffande andra kammaren. Enligt § 15 mom. 1 och 4 riksdagsordningen
fastställes för varje fyraårsperiod av Konungen det antal riks
-
29
Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1959
dagsmän, som varje valkrets vid val till andra kammaren bör utse. Hänsyn
skall därvid tagas till folkmängden vid början av året näst före den fyraårsperiod,
för vilken valen gäller. Detta innebär, att fördelningsbeslutet kommer
att meddelas under valåret med ledning av befolkningssiffrorna vid
årets ingång.
Vad slutligen angår valkretsindelningen vid landstingsmannaval så torde
en jämförelse därmed icke kunna giva någon vägledning för en lösning av
frågan om förhållandet mellan valkretsindelning och mandatantal i primärkommuner.
Antalet ledamöter i landstinget 1''astställes nämligen med utgångspunkt
från den efter vissa bestämmelser verkställda valkretsindelningen,
varvid regeln är den, att för varje valkrets utses en landstingsman
och därutöver efter folkmängden en landstingsman för varje påbörjat tal av
5 000. Varken för riksdagsmannavalens eller landstingsmannavalens del
har föreskrift givits om vilken befolkningssiffra — mantalslängdernas eller
kyrkobokföringens — som skall läggas till grund för beräkningen av antalet
mandat i valkrets.
Reformkrav
I en vid 1954 års riksdag i andra kammaren väckt motion (nr 422)
riktades mot bakgrunden av då gällande lagar om kommunalstyrelse kritik
mot det förhållandet att bestämmelserna medgav avsteg från proportionaliteten
mellan antalet mandat i valkretsarna
och dessas folkmängd. Enligt motionären borde orden »i allmänhet»
utgå ur de lagstadganden som föreskrev proportionalitet samt
högsta antalet mandat i valkrets inom landskommuner och församlingar
höjas från då gällande tjugu till treitio. Till stöd för kritiken åberopades
ett fall av val av kommunalfullmäktige, vid vilket en landskommun varit
indelad i två valkretsar. Dessa hade valt vardera tjugu fullmäktige, ehuru
folkmängden i den ena kretsen varit mer än dubbelt så stor som i den andra.
Motionen behandlades av konstitutionsutskottet, som beredde Svenska
landskommunernas förbund och Svenska stadsförbundet tillfälle att avgiva
yttranden i ärendet. Förbundens styrelser tillstyrkte ändringar i lagstiftningen
i den av motionären angivna riktningen. Stadsförbundets styrelse
anförde dock, att det icke syntes försvarligt att alldeles utesluta möjligheten
att göra någon avvikelse från proportionalitetsregeln, utan i stället
borde en omformulering av stadgandet göras, som höll möjligheten öppen
för verkligt exceptionella fall. Vidare ifrågasatte stadsförbundets styrelse
huruvida icke mandatmaximum — som i 1953 års kommunallag satts till
trettio för såväl städer som landskommuner — kunde höjas till fyrtio, om
det över huvud ansågs nödvändigt all bibehålla något maximum. Styrelsen
yttrade härutinnan, att för exempelvis eu stad med rätt att ha sextio fullmäktige
regeln om maximum kunde medföra ett icke önskvärt tvång till in
-
30 Kungl. Maj.ts proposition nr 26 är 1959
delning i fler än två valkretsar för att undgå avvikelser från mandatproportionaliteten.
Utskottet inhämtade därjämte uppgifter från länsstyrelserna om valkretsindelningen
vid fullmäktigvalen inom de borgerliga kommunerna i september
1954. Därvid befanns att tillhopa sjuttioen kommuner varit valkretsindelade,
av vilka femtio städer och tjuguen landskommuner. I omkring halva
antalet kommuner hade mandaten fördelats på valkretsarna proportionellt
efter folkmängden. Avvikelser hade förelegat inom övriga kommuner. Sammanlagda
antalet mandat, som tillkommit valkrets utöver vad som skulle
ha skett vid proportionell fördelning, hade varit något högre än femtio. I
flertalet fall hade avvikelserna inneburit, att allenast ett mandat tillagts annan
valkrets än den till vilken mandatet bort konnna vid proportionell fördelning,
men inom vissa kommuner hade avvikelserna varit mera betydande.
Störst hade avvikelsen varit i det i motionen åberopade fallet.
Efter en erinran om att antalet mandat i de olika valkretsarna vid val till
riksdagen och landstingen med vissa smärre undantag stod i proportion till
kretsarnas folkmängd samt att även fördelningen å församlingar av fullmäktige
för kyrklig samfällighet enligt 27 § 2 mom. lagen om församlingsstyrelse
skedde nästan helt efter folkmängden, uttalade utskottet i sitt av
riksdagen godkända utlåtande (nr 18/1954), alt enligt dess bedömande borde
även vid fullmäktigval inom primärkommunerna, redan med den lydelse
ifrågavarande bestämmelser då hade, den ledande synpunkten vid fördelningen
av mandat å valkretsar vara proportionalitet mot folkmängden. Åtskilliga
av de avvikelser, som förelegat vid 1954 års val, framstod enligt
utskottet som icke godtagbara avvikelser från proportionalitetsprincipen.
Då den avfattning principen fått — att mandatfördelningen »i allmänhet»
skall vara proportionell mot folkmängden — kunde ha bidragit till osäkerheten
i tillämpningen, ansåg utskottet, att ifrågavarande bestämmelser borde
omformuleras. Med anledning av stadsförbundets styrelses förslag om att
möjlighet till någon avvikelse från proportionalitetsregeln borde hållas
öppen för verkligt exceptionella fall, förklarade sig utskottet för sin del icke
anse, att behov skulle föreligga av en sådan möjlighet. Ifrågavarande regel
var för övrigt enligt utskottets mening av den vikt, att den icke i något fall
borde sättas åsido på grund av vad som eljest skall iakttagas vid valkretsindelning,
exempelvis föreskriften om att antalet fullmäktige för hela kommunen
skall, »i den mån det utan olägenhet kan ske» fördelas lika på valkretsarna.
Kravet på proportionell fördelning av mandaten inom varje krets
mellan olika meningsriktningar fann utskottet kunna anses väl tillgodosett
genom bestämmelsen om tio såsom lägsta antal mandat inom krets.
Beträffande mandatmaximum förklarade utskottet bland annat, att vad
stadsförbundets styrelse anfört som skäl för att den nuvarande maximigränsen
vore för låg syntes utskottet beaktansvärt. Den mest rationella
31
Kungi. Maj.ts proposition nr 26 år 1959
lösningen vore enligt utskottets mening, att reglerna om maximum helt togs
bort. En gräns vid fyrtio mandat skulle nämligen knappast kunna tänkas bli
av betydelse för någon annan kommun än Stockholm, och i fråga om
Stockholm endast om antalet valkretsar där minskades betydligt.
1 utlåtandet förklarade utskottet vidare att genom remissförfarandet
ytterligare två frågor aktualiserats, vilka syntes förtjänta av uppmärksamhet
i samband med det av motionen väckta spörsmålet om proportionaliteten,
nämligen frågorna om tidpunkten för beslut om mandatfördelning mellan
valkretsar och om vilka befolkningssiffror som borde läggas till grund för
fördelningen.
I avseende å frågan om tidpunkten för mandatfördelningen
mellan valkretsarna återgav utskottet den kritik, som
stadsförbundets styrelse i sitt remissyttrande riktat mot en på sina håll
tillämpad praxis att uppskjuta beslutet om mandatfördelningen till valåret
för att kunna lägga folkmängden vid detta års början till grund för
fördelningen. Styrelsen hade betecknat denna metod såsom icke tillfredsställande
och hade därvid åberopat, att bestämmelserna om valkretsindelning
och fördelning av mandat mellan valkretsarna snarast torde åsyfta
ett samtidigt övervägande av bägge frågorna. En prövning huruvida kravet
på lika fördelning av antalet fullmäktige kunde uppfyllas utan olägenhet
torde, hade styrelsen anfört, icke kunna anses vederbörligen fullgjord med
mindre olika tänkbara möjligheter beträffande själva valkretsindelningen
därvid övervägts med hänsyn till bland annat just detta krav. Utskottet
ansåg skäl tala för att, såsom styrelsen hävdat, valkretsindelningen och
fördelningen av fullmäktigmandaten å valkretsarna försiggick i ett sammanhang.
Det kunde enligt utskottet övervägas vid den ifrågasatta utredningen,
om det vore möjligt och lämpligt att flytta den tidpunkt, vid vilken
valkretsindelningen skall ha skett, till det år under vilket indelningen skall
tillämpas, så att mandatfördelningen kunde ske samtidigt med indelningen
på grundval av folkmängdssiffrorna vid årsskiftet närmast före
valet. Härvid borde enligt utskottet beaktas bland annat, att de politiska
partierna ofta torde behöva tämligen lång tid för valförberedelser.
Vad slutligen beträffar frågan, på vilka folk mängdssiffror
— mantalslängdens eller kyrkobokföringens — som mandatfördelningen
mellan valkretsarna skall grundas anförde utskottet.
Medan vid riksdagsmanna- och landstingsmannaval fördelningen av mandaten
på valkretsar genomgående torde göras på grundval av kyrkobokföringens
siffror, synes beträffande fullmäktigval inom kommunerna tilllämpningen
ha gestaltat sig olika inom skilda kommuner. Inom vissa
kommuner har man sålunda — i anslutning till vad som var föreskrivet
före 1930 års kommunallagsreform — lagt mantalslängdens uppgifter till
grund för mandatfördelningen; delta kan stundom ha berott på att valkretsindelningen
icke följt församlingsgränser. Framräkningcn av de er
-
32
Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1959
forderliga folkmängdsuppgifterna från församlingsböckerna torde i sådana
fall ha krävt ett avsevärt arbete, som synes ha saknat motsvarighet, om
man i stället utnyttjat mantalslängden.
Två av länsstyrelserna i riket lia framhållit, att det borde föreskrivas,
att fördelningen finge ske med ledning av mantalslängdens befolkningssiffror.
Det synes utskottet lämpligt, att det för samtliga kommuners vidkommande
fastslås, att antingen mantalslängdens eller kyrkobokföringens
uppgifter skola ligga till grund för mandatfördelningen. Om därvid ena
eller andra slaget av uppgifter väljes, torde från utskottets synpunkt väsentligen
sakna betydelse. Avgörandet synes böra bero av överväganden av
teknisk natur.
I överensstämmelse med utskottets förslag hemställde riksdagen (skr.
nr 373) att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om översyn av bestämmelserna
i lagstiftningen om borgerliga och kyrkliga primärkommuner angående
indelning i valkretsar vid fullmäktigval samt om framläggande för riksdagen
av de förslag, som översynen kunde föranleda.
Utredningens förslag
Grunderna för mandatfördelningen
Utredningen anlägger i betänkandet till en början vissa allmänna
synpunkter på frågan om valkretsindelning och proportionalitet vid
mandatfördelningen mellan valkretsarna. Det framhålles härvid att syftet
med valkretsindelningen, särskilt betydelsen av att låta lokala intressen
komma till uttryck, medför att det framstår såsom angeläget att indelningen
blir förhållandevis beständig. Valkretsarnas gränser bör därför icke
ofta ändras. Vidare nödvändiggör kravet på proportionell rättvisa partierna
emellan att valkretsarna icke blir alltför små; samtidigt är det ett önskemål,
att icke heller någon av valkretsarna blir så stor, att de olägenheter
som man velat förebygga med valkretsindelningen delvis kommer att
kvarstå.
Utredningen anför härefter.
Vid fördelningen av mandaten mellan valkretsarna måste kraven på
proportionell rättvisa vara utslagsgivande. Den allmänna regeln är därvid
den, att antalet mandat i en valkrets skall stå i direkt proportion till valkretsens
folkmängd. Riktigheten av denna regel — vilken bland annat
ligger till grund för riksdagsordningens bestämmelser om fördelning av
mandaten mellan valkretsarna vid riksdagsmannaval — har valutredningen
icke velat ifrågasätta. Utredningen vill dock framhålla, att därest
frågan om det sätt, varpå mandatfördelningen bör ske mellan valkretsarna,
bedömes enbart ur den synpunkten, att valkretsindelningen icke skall påverka
den enskilde väljarens möjligheter att göra sin röst gällande vid
valet, en mandatfördelning efter folkmängden åtminstone vid de kommunala
valen kan föranleda vissa avvikelser från en sådan princip, alldeles
oavsett de konsekvenser ur proportionell synpunkt en uppdelning i
valkretsar med vårt valsätt alltid är ägnad att medföra.
33
Kungl. Maj.ts proposition nr 26 ur 1959
Skulle mandatfördelningen strikt taga sikte på förenämnda princip,
borde fördelningen rätteligen ske efter antalet röstberättigade. Med en
homogent sammansatt befolkning över hela valområdet bliva proportionerna
mellan folkmängden och antalet röstberättigade i de olika valkretsarna
i stort sett desamma. På grund av den betydande omflyttning som
numera äger rum mellan landsbygd och tätort samt mellan tätorternas
äldre centrala delar och områden med ny bebyggelse i periferin, kunna
emellertid avsevärda skillnader föreligga i befolkningens sammansättning
inom olika delar av en och samma kommun, framför allt beroende därpå
att de unga familjerna med minderåriga barn i stor utsträckning äro bosatta
i ytterområdena.
Avsevärda förskjutningar i de inbördes relationerna mellan de olika
valkretsarnas befolkningstal kunna inträffa tämligen hastigt, bland annat
beroende på att den nya bebyggelsen inom tätorterna icke är likformigt
fördelad över hela orten utan oftast är koncentrerad till något eller några
områden, där ett betydande antal nya lägenheter ungefär samtidigt kunna
upplåtas. Dylika förskjutningar nödvändiggöra en fortlöpande omprövning
av mandatfördelningen. Denna omprövning bör ske så nära inpå de
allmänna kommunalvalen som av praktiska skäl är möjligt.
Kravet på en fortlöpande omprövning av mandatfördelningen kan under
vissa omständigheter komma i motsatsförhållande till kravet på en viss
beständighet i valkretsindelningen, nämligen om på grund av folkmängdens
relativa minskning eller ökning i en valkrets denna icke längre skulle
nå upp till det föreskrivna minimiantalet mandat eller vara berättigad till
ett högre antal mandat än bestämmelserna medgiva. I en sådan situation
blir en ändring i valkretsindelningen ofrånkomlig, därest icke en avvikelse
får ske från de regler om mandatfördelningen, som normalt skola tilllämpas.
Vad beträffar utformningen av reglerna o in valkretsindelning
framhåller utredningen att nu gällande bestämmelser om
vad som skall iakttagas vid valkretsindelning i själva verket fullgör två
funktioner: dels uppdrager de vissa riktlinjer för själva indelningen, dels
anger de grunden för mandatfördelningen mellan kretsarna. Bestämmelserna
åsyftar enligt utredningen att dessa båda frågor skall övervägas
samtidigt, vilket synes ha påverkat bestämmelsernas utformning. Sålunda
torde uttrycket »i allmänhet» i stadgandet att i allmänhet inom varje krets
en fullmäktig skall utses för varje befolkningstal, som erhålles då kommunens
folkmängd delas med antalet fullmäktige för hela kommunen,
vara erforderligt redan av den anledningen alt det är praktiskt taget omöjligt
att verkställa eu valkretsindelning på sådant sätt, att beräkningsgrunden
kan tillämpas med matematisk exakthet.
I fråga om de avvikelser från proportionaliteten som i övrigt förekommit
anför utredningen fortsättningsvis.
Bestämmelserna om valkretsindelning vid kommunala val ha emellertid
ansetts medgiva även andra avvikelser från eu proportionell fördelning
än dem som betingas därav alt den kvot som erhålles vid delningen av
3 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 26
34
Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1959
kommunens resp. församlingens folkmängd med liela antalet fullmäktige,
nästan aldrig innehålles i valkretsens folkmängd ett jämnt antal gånger,
utan överskott uppkomma, som ibland giva utdelning i form av ytterligare
mandat, ibland icke.
Avvikelser från proportionalitetsregeln ha sålunda ansetts motiverade
av en önskan att låta ett väl avgränsat område, som framstår som en
naturlig enhet, bilda egen valkrets, även om dess folkmängd med en strikt
tillämpning av proportionalitetsregeln icke är tillräcklig för det föreskrivna
minimiantalet mandat. De felande mandaten ha då tillagts valkretsen på
övriga valkretsars bekostnad. Även den begränsning uppåt i antalet mandat
som är föreskriven har uppenbarligen bidragit till att mandatfördelningen
icke stått i god överensstämmelse med proportionalitetsregeln. Därvid torde
det ibland kunna förhålla sig så, att mandatfördelningen vid valkretsindelningens
fastställande varit tillfredsställande, men att därefter förskjutningar
skett i förhållandet mellan valkretsarnas befolkningssiffror,
vilka icke kunnat beaktas inom de givna gränserna för antalet mandat i
en valkrets utan krävt ny valkretsindelning. Att märka är emellertid, att
nu gällande bestämmelser icke förutsätta någon regelbunden omprövning
vare sig av valkretsindelningen eller den en gång fastställda mandatfördelningen.
Utredningen konstaterar därefter att frågan huruvida möjlighet bör finnas
att i vissa fall avvika från proportionalitetsregeln främst är beroende
av två omständigheter, nämligen dels om och i så fall i vilken utsträckning
bindande regler skall finnas för antalet mandat i varje valkrets, dels
vid vilken tidpunkt beslut om mandatfördelningen skall meddelas.
Rörande spörsmålet, huruvida ett fast minimum för antalet
mandat i valkrets bör vara stadgat anför utredningen, att den undre
gränsen för antalet mandat i varje valkrets vid kommunala val undantagslöst
är satt till tio, ett antal som otvivelaktigt är fullt tillräckligt för att inom
de särskilda valkretsarna möjliggöra proportionell rättvisa mellan olika
meningsriktningar. Något krav på en ändring av det minsta antal fullmäktige,
som skall utses inom varje valkrets, har icke framställts. Särskilt
om möjligheterna till avvikelser från proportionalitetsprincipen borttages,
är det dock enligt utredningen icke uteslutet, att en sänkning av minimiantalet
i viss mån skulle kunna underlätta genomförandet av en valkretsindelning
med beaktande av önskemålet att valkretsarna skall utgöra
naturliga enheter. Det förhållandevis stora antalet fullmäktige inom de
kommuner och församlingar, där valkretsindelning kan komma i fråga,
samt möjligheterna att inom vissa gränser variera detsamma synes utredningen
dock utgöra tillräckliga förutsättningar för en tillfredsställande
valkretsindelning utan ändring av minimiantalet.
Utredningen tar därefter ställning till frågan, huruvida ett fast m axim
u in för antalet mandat i valkrets bör vara föreskrivet, och
anlägger därvid till en början följande synpunkter.
Bestämmelser om högsta antalet mandat per valkrets kunna i huvudsak
ha två olika slags funktioner: dels kunna de tjäna till alt inskärpa den
35
Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1959
allmänna regeln, att valkretsarna skola vara så beskaffade, att de om möjligt
medgiva en lika fördelning av mandaten mellan kretsarna, dels kunna
de ha betydelse genom att hindra tillskapandet av så stora valkretsar, att
syftet med valkretsindelningen icke vinnes.
Därest bestämmelserna skola fylla någon funktion i förstnämnda avseende,
böra de utformas så att maximiantalet sättes i relation till det
faktiska antalet fullmäktige i hela kommunen — exempelvis utgöra hälften
ökad med två eller tre — och icke i relation till det högsta möjliga
antal fullmäktige, som kan finnas i någon kommun. Icke heller för att
förhindra uppkomsten av för stora valkretsar torde de nuvarande bestämmelserna
vara motiverade. Det må därvid erinras om att efter 1953 års
lagändringar valkretsindelningen — bortsett från de allra största kommunerna
är fakultativ, något som medfört, att det högsta medgivna
antalet fullmäktige i kommuner, som icke behöva indelas i valkretsar,
avsevärt kan överstiga maximiantalet fullmäktige per valkrets.
Om sålunda bestämmelserna om maximiantalet knappast synas vara till
någon nytta, kunna de däremot i vissa fall försvåra en lämplig valkretsindelning.
Maximiantalet har visserligen bestämts sålunda, att ingen kommun
bortsett från Stockholms stat! — skall behöva delas i flera än två
valkretsar. Men en delning i två valkretsar av en kommun — borgerlig
eller kyrklig — med högsta möjliga antal fullmäktige förutsätter, att valkretsarna
göras lika stora till folkmängden, eftersom aldrig i någon krets
kan utses mer än tjugu1 fullmäktige. Vid en förskjutning i befolkningssiffrornas
inbördes förhållanden kan icke en justering ske genom en ny
mandatfördelning, utan för att återställa det rätta förhållandet mellan
folkmängd och mandat i valkretsarna erfordras alltid i detta fall en ändrad
valkretsindelning.
Rörande de i konstitutionsutskottets utlåtande berörda förslagen om en
höjning av maximiantalet mandat i valkrets till trettio — efter KL:s och
KLSthlm:s ikraftträdande aktuellt endast för församlingarnas del — respektive
till fyrtio, därest behov av maximum överhuvudtaget kunde anses
föreligga, uttalar utredningen att en höjning av mandatmaximum till trettio
i församlingarna och fyrtio i de borgerliga kommunerna otvivelaktigt
skulle undanröja de olägenheter, som kan uppkomma vid delning av större
kommuner i två valkretsar. Utredningen finner det emellertid knappast
lämpligt med hänsyn till kravet på en såvitt möjligt lika fördelning av
antalet mandat på de olika valkretsarna att i lagen uttryckligen medgiva
ett högsta antal mandat av fyrtio i valkrets i borgerlig kommun. Detta
skulle nämligen innebära att lagstiftningen accepterade en sådan indelning
av eu i två kretsar delad kommun med högsta medgivna antal fullmäktige,
sextio, att ena kretsen utsåg fyrtio fullmäktige och den andra
endast tjugu.
På grundval av de återgivna övervägandena uttalar utredningen att det
synes vara lämpligast att helt borttaga bestämmelserna om mandatmaximum.
Gällande regler om mandatmaximum medför för Stockholms vid
-
1 Trettio i valkrets i borgerlig kommun efter ikraftträdandet av I<L och KLSthlm.
36 Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1959
kommande att antalet valkretsar ej kan understiga fyra. Stockholm är
emellertid, påpekar utredningen, indelat i sex kretsar; bestämmelserna har
sålunda i praktiken ej påverkat valkretsindelningen. Utredningen finner
att tillräckliga skäl saknas att bibehålla bestämmelser om mandatmaximum
enbart för Stockholm och föreslår därför att samtliga bestämmelser
om mandatmaximum i borgerliga kommuner upphäves.
Tidpunkten för mandatfördelningen
Utredningen övergår härefter till spörsmålet, vid vilken tidpunkt mandatfördelningen
mellan valkretsarna bör beslutas och huruvida med hänsyn
till de intressen, som härvid gör sig gällande, avvikelser från proportionaliteten
mellan folkmängd och mandatantal bör godtagas. Utredningen
uttalar härvid, att de skäl som föranlett föreskriften att beslut om
valkretsindelning skall fattas senast två månader före ingången av det år,
under vilket det skall tillämpas, fortfarande kvarstår. Valkretsindelningen
är nämligen alltjämt av betydelse för valdistriktsindelningen och denna
är i sin tur avgörande för hur röstlängden skall läggas upp. Arbetet med
tryckningen av stomme till röstlängden torde visserligen icke kunna påbörjas
förrän i mars, när mantalslängden justerats, men redan dessförinnan
torde vissa förberedelsearbeten för tryckningen vidtagas, vilka förutsätter
att valdistriktsindelningen är fastställd. Det framstår därför alltjämt
som önskvärt att den indelning, som skall tillämpas under valåret, är
fastställd senast vid årsskiftet. Utredningen, som anser det knappast tänkbart
att bryta sambandet mellan valkretsindelning och valdistriktsindelning,
finner det således icke möjligt att för de borgerliga kommunernas
del förlägga tidpunkten för beslut om valkretsindelning till valåret.
Mot bakgrunden av vad utredningen sålunda funnit rörande tidpunkten
för beslut om valkretsindelning konstaterar utredningen, att om besluten
om valkretsindelning och mandatfördelning mellan kretsarna skall meddelas
samtidigt, kan icke folkmängden under valåret läggas till grund för
mandatfördelningen; man blir i stället hänvisad till befolkningssiffrorna
vid början av året före valåret. Vid sådant förhållande uppkommer fråga
huruvida önskemålet att kunna lägga mera aktuella befolkningssiffror till
grund för mandatfördelningen kan motivera att fördelningen sker genom
ett från beslutet om kretsindelning fristående beslut under valåret.
Härvid måste enligt utredningen beaktas att det kan vara angeläget för
de politiska partierna att i god tid före valet erhålla uppgifter icke blott
om valkretsindelningen utan också om antalet mandat i varje krets. Utredningen
antar dock, att det är tillfyllest, om uppgift om mandatantalet
kan erhållas någon gång på våren under valåret.
Enligt utredningen är fördelarna av att beslutet om mandatfördelningen
äger rum under valåret så påtagliga, att de uppväger de olägenheter, som
under vissa omständigheter kan bli en följd av att besluten om valkrets
-
37
Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1959
indelning och mandatfördelning icke fattas samtidigt. I första hand vinnes
därvid den tördelen, att mera aktuella befolkningssiffror kan läggas till
grund för mandatfördelningen, vilket är av betydelse med hänsyn till de
snabba förskjutningar, som kan äga rum i fråga om de olika valkretsarnas
befolkningssiffror. Utformas reglerna om mandatfördelningen i enlighet
med vad som gäller för andrakammarvalen, vinnes vidare garantier
för en regelbunden omprövning; besluten om mandatfördelningen kommer
då endast att avse närmast följande fyraårsperiod till skillnad från
besluten om valkretsindeling, vilka i princip bör gälla tills vidare. Slutligen
framhåller utredningen, att det under alla omständigheter framstår
som nödvändigt att tillåta en fristående omprövning av mandatfördelningen
i sådana fall, då beslut om ändring i antalet fullmäktige träffats efter
valkretsindelningens fastställande men före valet.
Beträffande återverkningarna på proportionaliteten mellan folkmängd
och mandat, om valkretsindelning och mandatfördelning förlägges till
skilda tidpunkter, anför utredningen.
Nackdelarna med ett sådant delat beslut har främst haft sin grund i
bestämmelserna om högsta och lägsta antalet mandat i varje valkrets,
vilka om själva valkretsindelningen varit fastlåst kunna ha nödvändiggjort
avvikelser från proportionalitetsprincipen. Avskaffas den övre gränsen,
minskas visserligen riskerna härför, men man torde dock icke helt kunna
bortse från möjligheten att det vid en sådan fristående mandatfördelning
visar sig, att en valkrets icke når upp till den folkmängd, som erfordras
för att kretsen skall erhålla minimiantalet mandat. Detta kan framför allt
bliva fallet om valkretsindelningen bestått en längre tid. Skall en dylik
framflyttning av beslutet om mandatfördelningen även i fortsättningen
kunna ske, måste möjlighet finnas att antingen underskrida det i princip
fastslagna mandatminimum eller också att vid mandatfördelningen avvika
från proportionalitetsregeln.
Utredningen finner emellertid, som förut nämnts, att antalet mandat i
valkrets icke bör understiga tio; vid valkretsindelningen måste sålunda
kretsarna utläggas så, att icke någon krets får mindre befolkningsunderlag
än att det kan beräknas räcka för tio mandat. Då de preliminära beräkningarna
i samband med valkretsindelningen måste ske med ledning av
andra befolkningssiffror än dem som skall komma till användning vid
den definitiva mandatfördelningen, kan siffrorna vid denna ha ändrats
på sådant sätt, att någon valkrets icke kommer att uppnå minimiantalet
mandat vid en fördelning enligt proportionalitetsprincipen. Även beslut
om ändring av antalet fullmäktige i kommunen kan tänkas medföra ett
sådant resultat. I dessa fall bör enligt utredningen valkretsen ändock tilldelas
tio mandat och återstående mandat enligt de givna reglerna fördelas
mellan övriga valkretsar. Skyldighet bör dock därvid föreligga att före
nästa valår taga valkretsindelningen under omprövning. Angelägenheten
av alt behålla den eu gång fastställda valkretsindelningen orubbad synes
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1959
nämligen utredningen icke vara så stor att en avvikelse från fördelningsreglerna
bör medges för längre tid än som av rent tekniska skäl är nödvändigt.
Utredningen understryker att de avvikelser från proportionalitetsregeln,
som en dylik undantagsregel skulle kunna föranleda, i realiteten icke innebär
något annat än att man på ett begränsat avsnitt accepterar resultatet
av en mandatfördelning på grund av befolkningssiffrorna vid valkretsindelningens
fastställande. Dylika avvikelser torde, anser utredningen, bli
sällsynta och synes i allmänhet kunna helt undvikas, om en viss marginal
finnes mellan minimiantalet mandat per valkrets och det på grundval av
sistnämnda befolkningssiffror i samband med valkretsindelningen beräknade
antalet. I anslutning härtill påpekar utredningen att man eljest i vallagstiftningen
godtagit avvikelser från proportionalitetsprincipen av större
praktisk betydelse än de avsteg, som kan följa av utredningens förslag. Utredningen
hänvisar här till bl. a. tilläggsmandaten för vissa valkretsar vid
riksdagsmannavalen och till grunderna för fastställandet av antalet landstingsmän
i varje valkrets.
Bestämmandet av befolkningsunderlaget för mandatfördelningen
Vad slutligen beträffar spörsmålet, huruvida mantalslängdens eller
kyrkobokföringens folkmängdssiffror skall ligga till grund för fördelningen
av mandaten mellan valkretsarna föreslår utredningen, att mantalslängdens
befolkningssiffror får fylla denna funktion. Såsom motiv härför
anför utredningen.
Då valkretsarna ofta bestå av delar av administrativa områden, kunna
uppgifterna om folkmängden icke erhållas ur den officiella befolkningsstatistiken,
som angiver befolkningen vid årsskiftet med ledning av kyrkobokföringen.
De uppgifter som erfordras torde lättare kunna erhållas ur
mantalslängden än med ledning av kyrkobokföringen. Skola enhetliga bestämmelser
gälla, böra dessa därför taga sikte på folkmängden enligt
mantalslängden. Sker mandatfördelningen under valåret med ledning av
den för detta år gällande mantalslängden, erhålles även kongruens mellan
den befolkning, som skall utgöra väljarunderlaget och den som bestämmer
mandatfördelningen.
Remissyttrandena
Utredningsmannens förslag om borttagande av maximum för
antalet mandat inom valkrets vid fullmäktigval har tillstyrkts
eller lämnats utan erinran i samtliga remissvar. I de fall, då remissinstanserna
motiverat sitt ställningstagande, har såsom skäl anförts
att bibehållandet av maximum i vissa fall kan föranleda avvikelser från
grundsatsen om proportionalitet mellan folkmängd och antal mandat inom
valkretsen. Härjämte har i vissa yttranden uttalats, att föreskriften om
maximum numera icke synes fylla någon funktion. Länsstyrelsen i Örebro
39
Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1959
län ifrågasätter i anslutning till sitt tillstyrkande av förslaget, om icke
även föreskriften att antalet fullmäktige för hela kommunen skall, i den
män det utan olägenhet kan ske, fördelas lika på de särskilda valkretsarna
bör omformuleras. Föreskriften kan nämligen enligt länsstyrelsen
tolkas så, att den kommer att utgöra ett hinder mot att anordna valkretsindelningen
på det mest praktiska sättet.
I fråga om tidpunkten för fördelningen av mandaten
på de olika valkretsarna har skilda meningar kommit till uttryck i remisssvaren.
Överståthållarämbetet, 17 länsstyrelser samt Svenska stadsförbundet
och Svenska landskommunernas förbund har ingen erinran mot eller
tillstyrker utredningens förslag om införande av ett stadgande att mandatfördelningen
skall ske under valåret. Länsstyrelserna i Blekinge, Kristianstads,
Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Västernorrlands och Norrbottens
län är däremot tveksamma om lämpligheten av eller motsätter sig
uttryckligen en sådan ordning, att mandaten skulle fördelas vid en från
valkretsindelningen fristående förrättning. Som skäl anföres att den föreslagna
ordningen innebär en ökad arbetsbelastning för länsstyrelsen och
är mindre praktisk. Länsstyrelsen i Kristianstads län uttalar att sträng
proportionalitet mellan befolkning och antalet fullmäktige icke heller med
de föreslagna reglerna kan uppnås, eftersom fullmäktige får anses företräda
de röstberättigade medlemmarna i kommunen medan mandatfördelningen
grundar sig på hela befolkningsunderlaget. Med hänsyn härtill
undrar länsstyrelsen om fördelarna med beslut om mandatfördelning under
valåret är så påtagliga som utredningen tycks ha ansett.
Länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasätter om icke med hänsyn till
de politiska partiernas intresse av att ha tillräcklig tid för kandidatnomineringen
föreskrift bör meddelas om den sista dag, då beslut om mandatfördelning
skall vara fattat. Länsstyrelsen i Älvsborgs län förordar att föreskrift
meddelas om sista dag, då framställning må göras till länsstyrelsen
om ändrad mandatfördelning mellan valkretsarna.
Utredningens förslag att i lagen skall föreskrivas att mandatfördelningen
skall fastställas med utgångspunkt från den under valåret mantalsskrivna
befolkningen tillstyrkes i samtliga infordrade remissyttranden;
en kommunalborgmästare har emellertid förordat att vid fördelningen
endast skall tagas hänsyn till den röstberättigade befolkningen.
Magistraten i Örebro påpekar att mantalslängderna icke summeras och
hävdar, att föreskrift härom blir erforderlig, om utredningens förslag
genomföres.
Departementschefen
Vad till eu början angår frågan om grunderna för fördelningen
av in a n dalen i borgerliga primärkommuner mellan valkretsarna
innebär nu gällande bestämmelser, alt i allmänhet varje val
-
40 Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1959
krets skall tilläggas ett mandat för varje befolkningstal, som motsvarar
det som erhålles, då kommunens folkmängd delas med antalet mandat för
hela kommunen, d. v. s. kretsen skall i allmänhet tillsätta så många fullmäktige
som kommunens valkvot går i kretsens folkmängd. Med en dylik
ATalkvotsmetod vinnes, om den tillämpas strikt, att varje kommunmedlems
röst väger lika tungt eller, sett från en annan synpunkt, att varje mandat
kräver lika stort befolkningsunderlag, oavsett vilken krets mandatet är
tillagt. Att varje kommunmedlem får samma möjlighet till inflytande på
kommunens styrelse måste uppenbarligen vara den princip, som i första
hand måste iakttagas vid mandatfördelningen. Detta är otvivelaktigt också
lagens ståndpunkt, ehuru reglerna utformats så, att avvikelser från principen
tillätes. Hur långt denna möjlighet till avvikelser sträcker sig är
oklart. Då lagen genom uttrycket »i allmänhet» medger avsteg från proportionalitetsregeln
torde härmed främst lämnas utrymme för sådana avsteg,
som betingas av att valkvoten praktiskt taget aldrig går jämnt upp
i valkretsarnas befolkningssiffror; större eller mindre överskott uppstår
och samtliga mandat kan ej fördelas enligt huvudregeln. I tillämpningen
har emellertid lagens formulering tolkats såsom innebärande ett medgivande
till avsteg från proportionaliteten även av andra skäl. Sålunda har
bland annat gällande regler om maximum för antalet mandat i valkrets
i förening med en förhandenvarande valkretsindelning, som man icke velat
omreglera, lett till betydande avvikelser från proportionaliteten, vilka formellt
sett icke stått i strid med lagen. Med hänsyn härtill torde en fastare
reglering av grunderna för mandatfördelningen mellan valkretsarna vara
påkallad. Härvid bör i första hand eftersträvas en sådan ordning, att proportionalitetsprincipen
så långt möjligt blir tillgodosedd vid mandatfördelningen.
Det synes vidare böra tillses, att de nya reglerna i görligaste mån kommer
att ansluta sig till vad som enligt riksdagsordningen gäller för
mandatfördelningen mellan valkretsarna vid andrakammarvalen. Såsom
huvudregel bör bibehållas nuvarande valkvotsmetod, men den bör kompletteras
med en regel att mandat, som icke kunnat utläggas efter huvudregeln,
skall fördelas efter storleken av valkretsarnas överskottstal. Med en
dylik kompletterande regel uteslutes skönsmässiga avvikelser från proportionalitetsprincipen
och denna tillgodoses även i övrigt så långt det
låter sig praktiskt genomföra.
Emellertid är att märka att de angivna reglerna för mandatfördelningen
i vissa fall, då valkretsindelningen lämnas orubbad, kan komma i konflikt
med gällande regler om maximum och minimum för antalet mandat i valkrets.
Så är fallet om befolkningsunderlaget i en valkrets med tillämpning
av valkvotsmetoden och överskottsregeln skulle berättiga till mer
än trettio mandat eller mindre än tio mandat. Då skäl icke torde föreligga
att för de fall, då regeln om maximum skulle komma i motsatsför
-
41
Kungl. Maj.ts proposition nr 20 dr 1959
hållande till fördelningsreglerna, framtvinga en ändrad valkretsindelning
— en sådan bör, allmänt sett, vara förhållandevis beständig, om skäl för
valkretsindelning över huvud taget föreligger — bör samtidigt med de
ändrade fördelningsreglerna frågan om bibehållande av nuvarande maximum
upptagas till övervägande. Däremot torde en sänkning av minimum
för antalet mandat i valkrets icke böra ifrågakomma. Intresset att tillräckligt
antal mandat finnes i valkrets för att proportionaliteten mellan
konkurrerande meningsriktningar skall kunna komma till uttryck måste
nämligen anses så betydelsefullt, att det väger över intresset av att bibehålla
valkretsindelningen orubbad.
Vad beträffar maximum för antalet mandat i valkrets torde det mest
rationella vara att — såsom föreslagits av valutredningen och lämnats
utan erinran av remissinstanserna — slopa föreskriften härom. Denna
synes nämligen mot bakgrunden av stadgandet, att mandaten i den mån
det utan olägenhet kan ske skall fördelas lika på de särskilda valkretsarna,
icke fylla någon självständig uppgift; för Stockholms del föranleder den
dock indelning av staden i minst fyra valkretsar. Stockholm är emellertid
indelat i sex valkretsar och en minskning av antalet under fyra torde
sakna all aktualitet. På grund härav och på de av utredningen i övrigt
anförda skälen, vilka ej heller föranlett någon erinran under remissbehandlingen,
förordar jag att stadgandena om maximiantalet mandat i
valkrets utgår såväl ur kommunallagen som ur kommunallagen för Stockholm.
De föreslagna reglerna för mandatfördelningen innebär att möjligheten
att anlägga lämplighetssynpunkter vid fördelningen bortfaller. Vid sådant
förhållande bortfaller också grunden för nuvarande stadgande om rätt
för fullmäktige att hos länsstyrelsen göra framställning om mandatens
fördelning på valkretsarna. Stadgandet torde därför höra utgå.
Med den utformning nu gällande bestämmelser om fördelningen av mandaten
mellan valkretsarna erhållit, synes valkretsindelningen och mandatfördelningen
vara att betrakta som en åtgärd ehuru med två led. Då lagen
emellertid icke uttryckligen föreskriver att valkretsindelningen och mandatfördelningen
skall ske samtidigt och då reglerna för mandatfördelningen
icke nödvändigtvis kräver alt fördelningen fixeras vid valkretsindelningen,
har mandatfördelningen i praxis på sina håll utbrutits till ett särskilt
beslut, som förlagts till valåret. Härigenom har man vunnit att mandatfördelningen
kunnat grundas på befolkningssiffrorna vid valårets början
i stället för på motsvarande siffror året dessförinnan.
Liksom utredningen och huvudparten av remissinstanserna finner jag
det sålunda praktiserade förfarandet innebära väsentliga fördelar. Befolkningsomflyttningar
mellan olika stadsdelar eller olika delar av andra
kommuner sker numera ofta mycket snabbt, sedan det blivit allt vanligare
all hela bostadsområden färdigställes i ett sammanhang. Det är i propor4
— llilutng till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 20
42 Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1959
tionalitetens intresse angeläget att valkrets, som fått ett betydande befolkningstillskolt,
också så snart som möjligt tillägges häremot svarande
antal mandat. Jag förordar därför att mandatfördelningen mellan
valkretsarna sker genom ett särskilt beslut under
valåret, varom uttrycklig föreskrift torde böra intagas i lagen.
Valkretsindelningen måste emellertid med hänsyn till dess återverkningar
på uppläggningen av röstlängden såsom hittills beslutas under året
före valåret. Vid sådant förhållande måste beaktas att det kan inträffa
att valkrets, till följd av befolkningsomflyttningar under året före valåret,
vid tidpunkten för mandatfördelningen icke längre är berättigad att utse
tio fullmäktige. Såsom förut anförts bör minimum för antalet mandat i
valkrets icke sänkas. Kretsen måste därför, ehuru dess befolkningsunderlag
icke berättigar därtill, utse tio fullmäktige. De avvikelser från proportionalitetsregeln,
som kan bli en följd härav, torde emellertid vara av underordnad
betydelse. De bör likväl icke bestå längre än under den mandatperiod,
som fördelningen avser. I lagen torde därför böra intagas föreskrift
att valkretsindelningen skall upptagas till omprövning före nästa
val, om en krets tillagts tio mandat, ehuru den med hänsyn till befolkningsunderlaget
vid tiden för mandatfördelningen ej varit berättigad därtill.
Det förtjänar understrykas att de föreslagna reglerna om mandatfördelning
genom ett särskilt, till valåret förlagt beslut, som grundar sig på
befolkningssiffrorna vid valårets början, medför att mandatfördelningen
kommer att omprövas inför varje val. De avvikelser från proportionalitetsregeln,
som hittills kunnat uppkomma genom att mandatfördelningens
förhållande till befolkningsunderlaget i valkretsarna ej kontrollerats inför
varje val, kommer därför att elimineras.
På de skäl som utredningen anfört och som godtagits av remissinstanserna
finner jag att befolkningssiffrorna enligt valårets
man talslängd bör läggas till grund för mandatfördelningen.
Härav följer icke med nödvändighet att de befolkningssiffror,
till vilka hänsyn måste tagas vid valkretsindelningen, även skall
hämtas från mantalslängden. Det torde snarare i allmänhet förhålla sig
så, att kyrkobokföringens befolkningssiffror vid början av det år, under
vilket valkretsindelningen beslutas, bättre än siffrorna för den mantalsskrivna
befolkningen överensstämmer med siffrorna enligt valårets mantalslängd.
Befolkningsomflyttningar kan nämligen ha inträffat från mantalsskrivningen
till årsskiftet. Det synes dock icke erforderligt att meddela
särskilda föreskrifter om vilka befolkningssiffror, som skall beaktas
vid valkretsindelningen.
Såväl i betänkandet som i några remissyttranden har framhållits, att
mandatfördelningen bör vara beslutad i så god tid före valet, att de politiska
partierna får erforderligt rådrum för kandidatnomineringen och
andra valförberedelser. Den tidpunkt, vid vilken fördelningsbeslutet tidi
-
43
Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1959
gast kan meddelas, blir beroende av när mantalslängden senast skall föreligga
justerad. Enligt folkbokföringsförordningen skall så vara fallet den
1 mars. Anstånd med justeringen kan emellertid ges och förekommer
också förhållandevis ofta till den 31 mars. Summering av mantalslängden
måste därefter ske, innan beslut om mandatfördelningen kan fattas. Med
hänsyn härtill torde den 30 april böra föreskrivas såsom den sista dag,
då fördelningsbeslut skall vara meddelat. Givetvis bör dock länsstyrelsen
meddela beslutet så tidigt som det är tekniskt möjligt. De för mandatfördelningen
erforderliga sifferuppgifterna torde länsstyrelserna kunna erhålla
från de lokala skattemyndigheterna utan att uttrycklig föreskrift om summering
av mantalslängderna meddelas.
På grundval av lagutkast, som upprättats av utredningen, har i enlighet
med det anförda inom inrikesdepartementet utarbetats förslag till lag om
ändrad lydelse av 9 § kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753) och
lag om ändrad lydelse av 9 § kommunallagen för Stockholm den 1 mars
1957 (nr 50).
Lagändringarna bör träda i kraft den 1 juli 1959.
III. Departementschefens hemställan
Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition
föreslå riksdagen att antaga förut omnämnda inom inrikesdepartementet
upprättade förslag till
1) lag om ändring i kommunala vallagen den 6 juni 1930 (nr 253),
2) lag om ändrad lydelse av 9 § kommunallagen den 18 december 1953
(nr 753), samt
3) lag om ändrad lydelse av 9 § kommunallagen för Stockholm den 1
mars 1957 (nr 50).
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Johnny Sköldvall
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1959:81 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående ändrade bestämmelser om indelning i valkretsar vid primärkommunala val. a1 i texten