Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i kommunala vallagen den 6 juni 1930 (nr 253) m. m

43 sidor, varav 43 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 43 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1959:26, Med förslag till lag om ändring i kommunala vallagen den 6 juni 1930 (nr 253) m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1959

1

Nr 26

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i kommunala vallagen den 6 juni 1930 (nr 253)

m. m.; given Stockholms slott den 19 december 1958.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över inrikesärenden

för denna dag vill Kungl. Maj :t föreslå riksdagen att antaga härvid

fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunala vallagen den 6 juni 1930 (nr 253);

2) lag om ändrad lydelse av 9 § kommunallagen den 18 december 1953

(nr 753); samt

3) lag om ändrad lydelse av 9 § kommunallagen för Stockholm den 1

mars 1957 (nr 50).

GUSTAF ADOLF

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att i lag regleras förfarandet, då någon vid kommunalval

befinnes vald för två eller flera valkretsar. Det föreslagna förfarandet

ansluter sig till den för riksdagsmannavalen enligt § 27 riksdagsordningen

gällande s. k. efterträdarmetoden.

I syfte att åvägabringa en bättre proportionalitet mellan mandatantal

och befolkningsunderlag i valkretsar vid val i borgerliga primärkommuner

föreslås vidare ändrade regler för fördelningen av mandaten mellan valkretsarna.

Beslut om mandatfördelningen mellan kretsarna avses skola

fattas under valåret med utgångspunkt från befolkningssiffrorna enligt den

för detta år gällande mantalslängden.

Lagändringarna föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1959.

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 saml. Nr 26

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1959

Förelag

till

Lag

om ändring i kommunala vallagen den 6 juni 1930 (nr 253)

Härigenom förordnas, att 48 och 51 §§ kommunala vallagen den 6 juni

1930 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Föreslagen lydelse)

(Nuvarande lydelse)

Hava vid valet landstingsmän eller

fullmäktige icke blivit till föreskrivet

antal utsedda, anställes ofördröj

ligen nytt val för utseende av

det felande antalet och, vid val av

landstingsmän, jämväl av suppleanter.

Äro landstingsmän men ej suppleanter

valda till erforderligt antal,

skall vid valet bero.

48 §.

1 mom. Utses någon för samma

tid i två eller flera valkretsar till

landstingsman eller fullmäktig,

skall på honom ankomma att bestämma,

i vilken valkrets han skall

anses vald. Det åligger honom att

om sitt beslut göra skyndsam anmälan,

då fråga är om val till landstingsman,

hos länsstyrelsen och eljest

hos den myndighet, som verkställt

sammanräkningen.

Då anmälan inkommit, skall den

valde anses hava avgått som landstingsman

eller fullmäktig i valkrets,

i vilken han ej önskat mottaga uppdraget.

Efterträdare för honom i sådan

valkrets inkallas eller utses i

den ordning, som gäller vid landstingsmans

eller fullmåktigs avgång.

2. mom. Hava vid valet landstingsmän

eller fullmäktige icke blivit

till föreskrivet antal utsedda, anställes

ofördröjligen nytt val för utseende

av det felande antalet och,

vid val av landstingsmän, jämväl

av suppleanter. Äro landstingsmän

men ej suppleanter valda till erforderligt

antal, skall vid valet bero.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1959

51 §.

Efter röstsammanräkning---blivit utsedda.

Efter röstsammanräkning för val

av fullmäktige åligger det länsstyrelsen

eller magistrat, som verkställt

sammanräkning, att utan avgift

skyndsamt låta tillställa var och

en fullmäktig ett utdrag av förråttningsprotokollet

i vad det rör honom.

Länsstyrelsen låter —--valens utgång.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1959.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1959

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 9 § kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753)

Härigenom förordnas, att 9 § kommunallagen den 18 december 1953 skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

9 §•

För val---------

Vid valkretsindelning iakttages, att

varje krets kommer att utse minst

tio, högst trettio fullmäktige efter

den beräkningsgrund, att i allmänhet

inom varje krets en fullmäktig utses

för varje befolkningstal motsvarande

det som erhålles, då kommunens

folkmängd delas med antalet

fullmäktige för hela kommunen; att

delar av samma by eller hemman ej

utan synnerliga skäl förläggas till

olika valkretsar; att varje valkrets

skall kunna omslutas med en sammanhängande

gränslinje; samt att

antalet fullmäktige för hela kommunen,

i den mån det utan olägenhet

kan ske, fördelas lika på de särskilda

valkretsarna.

(Föreslagen lydelse)

inom valkrets.

Vid valkretsindelning iakttages,

att varje krets kan beräknas komma

att utse minst tio fullmäktige med

tillämpning av vad i följande stycke

sägs; att delar av samma by eller

hemman ej utan synnerliga skäl förläggas

till olika valkretsar; att varje

valkrets skall kunna omslutas med

en sammanhängande gränslinje;

samt att antalet fullmäktige för hela

kommunen kan beräknas bliva lika

fördelat på de särskilda valkretsarna

i den mån det utan olägenhet kan

ske.

/ varje valkrets väljes, efter kretsens

i mantalslängden upptagna befolkning

för året näst före den fyraårsperiod,

som valet gäller, en fullmäktig

för varje fullt tal, motsvarande

det som erhålles, då kommunens

för samma år i mantalslängden upptagna

folkmängd delas med antalet

fullmäktige för hela kommunen.

Därest det antal fullmäktige, som

med tillämpning av denna regel skall

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1959

(Nuvarande lydelse)

Om indelning i valkretsar jämte

antalet fullmäktige för varje valkrets

äga, efter därom av kommunens

styrelse uppgjort förslag, fullmäktige

göra framställning hos länsstyrelsen.

Utan föregående framställning

må länsstyrelsen förordna om

sådan indelning, sedan tillfälle beretts

fullmäktige att avgiva yttrande

i ärendet. Beslut om indelning i

valkretsar skall meddelas senast två

månader före ingången av det kalenderår.

under vilket beslutet skall

träda i tillämpning.

(Föreslagen lydelse)

utses, icke uppgår till det för kommunen

bestämda antalet, skola för

ernående av detta antal de valkretsar,

vilkas folkmängd mest överskjuter

de tal, som enligt den angivna regeln

äro bestämmande för fullmäktiges

antal inom valkretsarna, vara

berättigade att var för sig i ordning

efter överskottens storlek välja ytterligare

en fullmäktig. Äro överskottstalen

lika för två eller flera valkretsar,

avgöres företrädet genom lottning.

Om indelning i valkretsar äga, efter

därom av kommunens styrelse

uppgjort förslag, fullmäktige göra

framställning hos länsstyrelsen. Utan

föregående framställning må länsstyrelsen

förordna om sådan indelning,

sedan tillfälle beretts fullmäktige

att avgiva yttrande i ärendet.

Beslut om indelning i valkretsar

skall meddelas senast två månader

före ingången av det kalenderår, under

vilket beslutet skall träda i tilllämpning.

Det antal fullmäktige, varje

valkrets skall utse, fastställes av

länsstyrelsen det år, då valet skall

äga rum, före april månads utgång

med giltighet för den period valet

avser. Uppgår därvid i någon valkrets

det antal fullmäktige, som

kretsen äger utse enligt i tredje stycket

angivna grunder, icke till tio,

skall antalet, med motsvarande

jämkning av antalet fullmäktige i

övriga kretsar, likväl bestämmas till

tio; och skall i sådant falf valkretsindelningen

omprövas före nästa val.

Denna lag träder i kraft den 1

juli 1959.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1959

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 9 § kommunallagen för Stockholm den 1 mars 1957

(nr 50)

Härigenom förordnas, att 9 § kommunallagen för Stockholm den 1 mars

1957 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

9§.

För val----------

Vid valkretsindelning iakttages, att

varje krets kommer att utse minst

tio, högst trettio stadsfullmäktige efter

den beräkningsgrund, att i allmänhet

inom varje krets en stadsfullmäktig

utses för varje befolkningstal

motsvarande en hundradedel

av stadens folkmängd; att varje

valkrets skall kunna omslutas med en

sammanhängande gränslinje; att territoriell

församling, där så kan ske,

lämnas odelad och icke i något fall

delas på flera än två kretsar; samt att

antalet fullmäktige för hela staden, i

den mån det utan olägenhet kan ske,

fördelas lika på de särskilda valkretsarna.

(Föreslagen lydelse)

inom valkrets.

Vid valkretsindelning iakttages, att

varje krets kan beräknas komma att

utse minst tio stadsfullmäktige med

tillämpning av vad i följande stycke

sägs; att varje valkrets skall kunna

omslutas med en sammanhängande

gränslinje; att territoriell församling,

där så kan ske, lämnas odelad

och icke i något fall delas på flera än

två kretsar; samt att antalet fullmäktige

för hela staden kan beräknas

bliva lika fördelat på de särskilda

valkretsarna i den mån det utan olägenhet

kan ske.

/ varje valkrets väljes, efter kretsens

i mantalslängden upptagna befolkning

för året näst före den fyraårsperiod,

som valet gäller, en stadsfullmäktig

för varje fullt tal, motsvarande

en hundradedel av stadens för

samma år i mantalslängden upptagna

folkmängd. Därest det antal fullmäktige,

som med tillämpning av

denna regel skall utses, icke uppgår

till etthundra, skola för ernående av

detta antal de valkretsar, vilkas folk
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1959

(Nuvarande lydelse)

Om indelning i valkretsar jämte

antalet fullmäktige för varje valkrets

äga, efter därom av stadskollegiet

uppgjort förslag, stadsfullmäktige

göra framställning hos överståthållarämbetet.

Utan föregående framställning

må överståthållarämbetet

förordna om sådan indelning, sedan

tillfälle beretts stadsfullmäktige att

avgiva yttrande i ärendet. Beslut om

indelning i valkretsar skall meddelas

senast två månader före ingången av

det kalenderår, under vilket beslutet

skall träda i tillämpning.

(Föreslagen lydelse)

mängd mest överskjuter de tal, som

enligt den angivna regeln äro bestämmande

för fullmäktiges antal inom

valkretsarna, vara berättigade att

var för sig i ordning efter överskottens

storlek välja ytterligare en fullmäktig.

Äro överskottstalen lika för

två eller flera valkretsar, avgöres

företrädet genom lottning.

Om indelning i valkretsar äga, efter

därom av stadskollegiet uppgjort

förslag, stadsfullmäktige göra framställning

hos överståthållarämbetet.

Utan föregående framställning må

överståthållarämbetet förordna om

sådan indelning, sedan tillfälle beretts

stadsfullmäktige att avgiva yttrande

i ärendet.

Beslut om indelning i valkretsar

skall meddelas senast två månader

före ingången av det kalenderår, under

vilket beslutet skall träda i tilllämpning.

Det antal fullmäktige, varje

valkrets skall utse, fastställes av

överståthållarämbetet det år, då valet

skall äga rum, före april månads

utgång med giltighet för den period

valet avser. Uppgår därvid i någon

valkrets det antal fullmäktige, som

kretsen äger utse enligt i tredje stycket

angivna grunder, icke till tio,

skall antalet, med motsvarande

jämkning av antalet fullmäktige i

övriga kretsar, likväl bestämmas till

tio; och skall i sådant fall valkretsindelningen

omprövas före nästa val.

Denna lag träder i kraft den 1

juli 1959.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1959

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19 december

1958.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, vissa frågor sammanhängande

med valkretsindelning vid kommunala val.

Föredraganden anför härvid följande.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 maj 1955 tillkallade

dåvarande chefen för justitiedepartementet samma dag kanslidirektören S.

Waller att verkställa en teknisk översyn av bestämmelserna rörande allmänna

val. I utredningsuppdraget har bl. a. ingått att upptaga frågan om

förfarandet vid kommunala val, då någon blir vald i mera än en valkrets, s. k.

dubbelval, samt vissa spörsmål om valkretsindelning och mandatfördelning

mellan valkretsar vid fullmäktigval. Utredningen, som antagit benämningen

1955 års valutredning, har i ett den 22 januari 1958 avlämnat betänkande

(stencilerat) behandlat dessa frågor samt framlagt förslag till ändringar i

kommunala vallagen den 6 juni 1930, kommunallagen den 18 december 1953

och kommunallagen för Stockholm den 1 mars 1957.

Yttranden över betänkandet har genom remiss inhämtats från överståthållarämbetet

och samtliga länsstyrelser ävensom från Svenska stadsförbundet

och Svenska landskommunernas förbund. Överståthållarämbetet har

vid sitt remissvar fogat yttrande av stadsfullmäktige i Stockholm. Vid länsstyrelsernas

remissvar har i större eller mindre utsträckning fogats yttranden

av kommunala organ. Sålunda har yttranden avgivits av magistraten

i Södertälje, valnämnden i Solna, kommunalnämnden i Huddinge kommun,

stadsfullmäktige i Uppsala, kyrkofullmäktige i Västra Ryds och Stockholms-Näs

kyrkliga samfällighet, magistraterna i Norrköping och Linköping,

kommunalnämnden i Finspångs köping, magistraten i Jönköping,

stadsfullmäktige i Visby, magistraterna och stadsfullmäktige i Göteborg,

Malmö, Hälsingborg och Lund, magistraten i Uddevalla, kommunalborgmästaren

i Mölndal, kyrkofullmäktige i Göteborg, magistraterna i Lidköping

och Mariestad, kommunalborgmästarna i Skövde, Tidaholm, Fal
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 ur 1959

köping, Skara och Hjo, kommunalnämnderna i Tibro, Essunga, Grästorps

och Karlsborgs kommuner, Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott,

magistraten i Örebro, kommunalborgmästaren i Karlskoga, magistraten i

Västerås, Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott, stadsfullmäktige

i Boden, kommunalfullmäktige i Nederkalix kommun och kyrkofullmäktige

i Överluleå församling.

Jag anhåller nu att få upptaga berörda frågor till behandling.

I. Förfarandet vid s. k. dubbelval

Gällande rätt

Enligt 10 § landstingslagen skall landstingskommun indelas i valkretsar

vid val av landstingsmän. Indelning av borgerlig primärkommun i valkretsar

vid val av fullmäktige är enligt 9 § kommunallagen i vissa fall obligatorisk,

i andra fall fakultativ. I Stockholm skall enligt 9 § kommunallagen

för Stockholm valkretsindelning alltid ske vid val av stadsfullmäktige. Även

vid val av kyrkofullmäktige kan enligt församlingsstyrelselagen valkretsindelning

förekomma; vid val av fullmäktige för kyrklig samfällighet skall

alltid indelning i valkretsar ske.

Oaktat bakom stadgandena om valkretsindelning främst torde ligga

önskemålet att lokala intressen skall kunna göra sig gällande vid valet och

i den representation, som valet avser, är valbarhet inom en valkrets vid

kommunala val ej betingad av bosättning inom denna. Till följd härav inträffar

ej sällan att i sin helhet lika röstsedlar, gemensamma listor, användes

av ett parti eller en meningsriktning i flera valkretsar eller att vissa

namn är gemensamma för röstsedlar i de olika kretsarna.

Systemet med valkretsar och helt eller delvis likalydande röstsedlar medför

ej sällan att samma person befinnes vald i två eller flera kretsar. Medan

för riksdagsmannavalens del föreskrift givits i § 27 riksdagsordningen om

förfarandet, då någon blivit för samma tid vald till ledamot av båda kamrarna

eller till ledamot av endera för två eller flera valkretsar, saknas reglering

i lag av motsvarande situation vid val av fullmäktige eller landstingsmän.

Eftersom resultatet av ett dylikt s. k. dubbelval blir, att den kommunala

representation, som valet avser, icke blir fulltalig, har man varit

tvungen att i rättstillämpningen finna en lösning på problemet. Praxis har

emellertid icke varit enhetlig utan förfarandet har växlat hos olika sammanräkningsmyndigheter.

Även i regeringsrätten har olika meningar om

hur problemet bör lösas kommit till uttryck. Sålunda bar regeringsrätten i

ett avgörande är 1931 i anledning av klagan över ett stadsfullmäktigval i

stad med två valkretsar, vid vilket val samma person befunnits vald i båda

kretsarna, förklarat den metoden skola ha tillämpats, alt hans namn, sedan

han befunnits vald i den ena kretsen, skulle lm ansetts som obefintligt vid

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1959

sammanräkningen av de valsedlar för den andra kretsen, som upptog namnet.

Avgörandet var emellertid icke enhälligt; två regeringsråd fann, att det

av sammanräkningsmyndigheten tillämpade förfarandet att tilldela den

valde plats i båda valkretsarna varit lagligen grundat, samt att det finge

ankomma på honom att anmäla, för vilkendera valkretsen han ville anses

vald, varpå ny sammanräkning av de inom den andra valkretsen avgivna

rösterna borde verkställas med tillämpning av de för utseende av efterträdare

för avgången fullmäktig gällande bestämmelserna. I ett rättsfall år

1942 intog regeringsrätten utan meningsskiljaktighet den ståndpunkt, som

minoriteten givit uttryck åt vid 1931 års avgörande. 1954 har regeringsrätten

bekräftat detta sitt ställningstagande i ett nytt rättsfall.

Den i praxis sålunda numera antagna metoden — fortsättningsvis benämnd

efterträdarmetoden — ansluter sig till den reglering av dubbelvalssituationer,

som skett i riksdagsordningen för riksdagsmannavalens del.

I § 27 riksdagsordningen föreskrives nämligen att det ankommer på den

dubbelt valde att bestämma, i vilkendera kammaren han vill inträda eller

för vilken valkrets han vill anses vald. Det åligger honom härvid att göra

skyndsam anmälan till länsstyrelsen i den ort, för vilken han ej vill mottaga

riksdagsmannauppdrag, varefter enligt stadganden i lagen om val till

riksdagen ny sammanräkning för utseende av efterträdare skall företagas.

Den metod, som kommit till användning i 1931 års rättsfall — i fortsättningen

kallad obefintlighetsmetoden — innefattar en analog tillämpning

av vad som enligt 46 § kommunala vallagen gäller vid bestämmandet av ordningen

mellan namnen i de olika C-, B- och A-grupperna vid sammanräkningen

av valsedlarna för en och samma valkrets. I detta lagrum stadgas

sålunda att valsedel, sedan den första sammanräkningen verkställts, vid

varje därpå följande sammanräkning gäller för det namn, vilket, bortsett

från namn som redan erhållit plats i ordningen, står främst på valsedeln.

Redan placerat namn betraktas alltså som obefintligt, om det vid den fortsatta

sammanräkningen skulle återkomma såsom första namn på andra

valsedlar än dem, som gällde för namnet vid den sammanräkning, då namnet

erhöll plats i ordningen. För att obefintlighetsmetoden skall kunna

tillämpas förutsättes att sammanräkningsmyndigheten beaktar resultatet

av valet i redan räknade valkretsar, vilket innebär att principen att valet

i varje valkrets är en självständig förrättning, lider visst intrång. Denna

omständighet synes emellertid vid tillämpningen av obefintlighetsmetoden

ha ansetts vara av underordnad betydelse mot bakgrunden av att valet i en

kommun eller församling — trots uppdelningen i valkretsar — likväl kan

anses som en enhet, i det att valets slutliga resultat under alla omständigheter

måste bli att en person kan tilldelas plats endast inom en valkrets.

Vid val av fullmäktige verkställes sammanräkningen för samtliga valkretsar

i kommunen eller församlingen av samma myndighet, vare sig

denna är länsstyrelsen eller magistrat. Sammanräkningen för de olika val
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 26 år 1959

11

kretsarna vid val av landstingsmän förrättas däremot av olika myndigheter

inom samma landstingskommun, nämligen av länsstyrelsen och av en eller

flera magistrater, beroende på valkretsarnas karaktär av landsbygd, stad

eller bådadera (42 § kommunala vallagen). Tillämpning av obefintlighetsmetoden

vid val av landstingsmän måste därför förutsätta att sammanräkningsmyndigheterna

för de olika valkretsarna håller varandra underrättade

om vilka personer som — allteftersom sammanräkningsförrättningen

fortskrider — befinnes valda, så att deras namn kan betraktas som obefintliga

på valsedlarna för de andra valkretsarna. Föreskrifter om dylik kommunikation

mellan sammanräkningsmyndigheter finnes icke.

Tillämpning av obefintlighetsmetoden leder till att den som eljest skulle

bli vald för två eller flera valkretsar kommer att definitivt väljas för den

krets, där sammanräkningen sker först. I vilken ordning valkretsarna skall

räknas är icke reglerat.

Enligt 51 § kommunala vallagen skall envar som valts till landstingsman

eller suppleant för sådan underrättas om att han valts genom att sammanräkningsmyndigheten

tillställer honom utdrag av förrättningsprotokollet

såvitt rör honom. Någon motsvarande underrättelse sker däremot icke vid

fullmäktigval; resultatet av sådana tillkännages endast i länskungörelserna.

Förfarandets inverkan på valresultatet

Om vid kommunala val i samtliga vid valet förekommande valkretsar

användes likalydande valsedlar och dessa icke upptager särskilda efterträdarnamn,

d. v. s. icke utgör s. k. spaltade valsedlar, får den representation,

som valet avser, samma sammansättning, vare sig efterträdar- eller

obefintlighetsmetoden tillämpas. Användes efterträdarmetoden kommer

nämligen vid den nya sammanräkning, vid vilken efterträdare skall utses,

det namn att tilldelas plats, som står främst av de icke redan placerade

namnen på partiets valsedlar för den valkrets, där avsägelsen skett. Resultatet

blir sålunda detsamma som om redan vid den ursprungliga sammanräkningen

namnet på den som befunnits vald för en valkrets betraktats

såsom obefintligt vid sammanräkningen av den eller de andra valkretsarna.

Den skillnaden mellan de båda metoderna föreligger dock att den valde vid

tillämpning av efterträdarmetoden själv får bestämma, för vilken valkrets

han skall vara vald, medan vid tillämpning av obefintlighetsmetoden

denna fråga blir beroende av i vilken ordning sammanräkningsmyndigheten

räknar valkretsarna.

Användes däremot i valkretsarna visserligen likalydande men spaltade

valsedlar blir valresultatet olika alltefter den metod som kommer till användning.

Vid tillämpning av obefintlighetsmetoden kommer sålunda de

valda att återfinnas bland dem, som på valsedlarna upptagits för själva fullmäktigvalet,

medan efterträdarmetoden leder till att i stället för den, som

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj. ts proposition nr 26 år 1959

valts dubbelt och som avsagt sig uppdraget för viss valkrets, inträder den,

som upptagits på valsedlarna för kretsen såsom särskild efterträdare för

den dubbelvalde.

Situationen åskådliggöres i utredningens betänkande med följande

exempel.

I en stad, som vid val till stadsfullmäktige är uppdelad i tre valkretsar,

använder ett parti i samtliga valkretsar en valsedel med namnen i följande

ordning:

A

Ai

B

B4

C

Cx

D

Dx

E

Ex

F

G etc.

Fx

Partiet erhåller i varje valkrets två platser, vilka i samtliga kretsar i första

hand tilldelas A och B. Sedan dessa anmält, att de vilja anses valda för första

valkretsen, sker efterträdarval, först i andra valkretsen och därefter i tredje.

I andra kretsen utses som efterträdare Ai och B±, medan i tredje kretsen C

och D bliva efterträdare för A och B. Egenskapen av efterträdare medför därvid

den konsekvensen, att om C eller D sedermera skulle avgå kommer icke att

till ny ledamot utses det för den sålunda avgångne upptagna särskilda efterträdarnamnet,

Ci eller D±, utan i stället får till efterträdare utses det namn

för själva stadsfullmäktigvalet, som står främst av de oplacerade. Den nya

sammanräkning som blir erforderlig på grund av en sådan avgång skall

nämligen icke avse efterträdare till C eller D utan i stället ny efterträdare i

tredje valkretsen till A resp. B.

En tillämpning av metoden att anse i annan valkrets redan placerat namn

såsom obefintligt skulle däremot ha medfört, att A, B, C, D, E och F invalts

såsom ledamöter och de särskilt upptagna efterträdarnamnen ifrågakommit

först vid någon av de sålunda utsedda ledamöternas avgång.

Det må till detta exempel anmärkas att ett strikt upprätthållande av

principen att valet i varje valkrets är en från valet i övriga kretsar fristående

förrättning vid tillämpning av efterträdarmetoden skulle ha lett till att vid

utseendet av efterträdare för A och B i andra och tredje kretsarna Ai och Bi

skulle förklaras valda i båda dessa kretsar, varefter de finge anmäla, för

vilkendera kretsen de ville anses valda till efterträdare för A och B. Sedan

de anmält att de önskade anses valda för exempelvis andra kretsen, skulle

vid ny sammanräkning för utseende av efterträdare för A och B i tredje

kretsen C och D befinnas valda i denna.

Även i andra fall än då särskilda efterträdarnamn finnes upptagna, kan

det emellertid inträffa, att de båda metoderna ger olika resultat. Detta blir

sålunda fallet om ett parti gemensamt för de olika valkretsarna använder

två eller flera typer valsedlar med delvis samma namn. Avgår en person,

vars val gemensamt åstadkommits av valsedlar av olika typer, blir nämligen

på grund av de särskilda regler, som gäller beträffande valet av efterträdare

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj:ts proposition nr 26 är 1959

13

och som utformats för att tillgodose intresset av att efterträdaren alltid

skall tillhöra samma meningsgrupp som den avgångne, efterträdaren att

söka bland majoritetslistans ännu icke placerade namn. Efterträdarvalet

har nämligen karaktär av majoritetsval mellan de första ännu icke placerade

namnen på de valsedlar, som upptager den avgångnes namn och som på grund

därav gällde för detta namn vid den sammanräkning, då namnet tilldelades

plats i ordningen inom vederbörande A-grupp. Vid den nya sammanräkningen

gäller varje valsedel enligt 47 och 52 §§ kommunala vallagen såsom

hel röst, och detta gäller oavsett hur många namn de olika valsedlarna

varit med om att placera.

I betänkandet belyses det olika utfallet av de båda metoderna i dylika

situationer med följande exempel, hämtat från det år 1954 av regeringsrätten

avgjorda rättsfallet.

I en stad, som vid val till stadsfullmäktige var indelad i tre valkretsar,

använde sig ett parti i samtliga kretsar av två olika listtyper (I och II). Ett

av namnen förekom å båda listtyperna, såsom andra namn å den ena och

såsom första namn å den andra.

I första valkretsen — där partiets röster voro fördelade med 1 946 på listtyp

I och 904 på listtyp II — erhöll partiet tre platser, vilka tilldelades A, B

och C. Samma personer förklarades valda i andra kretsen, där partiet också

erhöll tre platser. Då de sålunda valda förklarat sig önska mottaga val i

första kretsen förrättades efterträdarval i andra kretsen, där listtypen I

använts av 1 465 väljare och listtypen II av 781 väljare. Till efterträdare utsågos

därvid i tur och ordning D, E och F. I tredje valkretsen, där de olika

listtyperna samlat 1231 resp. 673 väljare, erhöll partiet två platser, som

tilldelades A och B, varefter till efterträdare till dem utsågos i tur och ordning

G och H. Minoritetslistan kunde således icke placera något enda namn

utöver det gemensamma, trots att denna lista i de tre valkretsarna samlat

2 358 röster av de 7 000 röster, som sammanlagt avgivits för partiet.

Hade i stället obefintlighetsmetoden tillämpats och således namn, som

placerats i förut räknade valkretsar, betraktats som obefintliga, hade i

stället ordningen mellan namnen blivit i andra valkretsen D, I och E och i

tredje valkretsen F och J. Minoritetslistan hade alltså fått ytterligare två

namn placerade, ett resultat som bättre motsvarat det relativa styrkeförhållandet

mellan listorna.

Vilken metod som tillämpas vid sammanräkningen har även i vissa andra

situationer betydelse för frågan vem eller vilka som skall inväljas i repre
-

I.

A

B

C

D

E

F

G

H

II.

B

I

J

K

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1959

sentationen jämte den som blivit berättigad till plats för två eller flera

valkretsar. Tillämpas obefintlighetsmetoden kommer platsen eller platserna

att besättas av kandidater på partiets valsedlar i övriga kretsar, alltefter

den ordning, vari sammanräkningsmyndigheten upptager kretsarna till

sammanräkning. Myndigheten bestämmer härvidlag själv ordningen; vid

landstingsmannaval kan sammanräkningen för de olika kretsarna stundom

ske samtidigt, om sammanräkningen verkställes av flera myndigheter på

grund av valkretsarnas beskaffenhet. I detta fall torde tillämpning av obefintlighetsmetoden

f. n. vara utesluten. Vid tillämpning av efterträdarmetoden

blir frågan vem som jämte den dubbelt valde skall taga plats i representationen

beroende av i vilken valkrets den dubbelvalde efter eget bestämmande

avsäger sig uppdraget, givetvis under förutsättning att såsom ersättare

för honom ej ifrågakommer samma person i alla kretsarna.

Hemställan om ändring i nuvarande ordning

I ett av riksdagen godkänt utlåtande nr 10/1955 i anledning av motioner

med yrkande om intagande av föreskrifter i kommunala vallagen om förfarandet

vid dubbelval har konstitutionsutskottet framhållit, att någon enhetlig

praxis i fråga om förfarandet vid dubbelval ej utbildat sig. Den av

regeringsrätten i avgörandet år 1942 anvisade efterträdarmetoden syntes

sålunda enligt utskottet icke ha vunnit tillämpning på alla orter. Av en

undersökning, som 1950 års folkomröstnings- och valsättsutredning företagit.

framgick att man i flera städer vid kommunalvalen år 1950 tillämpat

obefintlighetsmetoden och från överståthållarämbetet hade utskottet inhämtat

att denna metod tillämpats vid 1954 års stads- och kyrkofullmäktigval

i Stockholm. Enligt utskottets mening medförde avsaknaden av lagregler

på förevarande område betydande olägenheter.

I betänkandet framhålles att en förklaring till att en del sammanräkningsmyndigheter

även efter 1942 års avgörande i regeringsrätten tillämpat

obefintlighetsmetoden kan vara att de valsedlar med gemensamma namn

för två eller flera valkretsar, som kommit till användning, varit uppställda

med utgångspunkt från att denna metod liksom tidigare skulle komma att

tillämpas vid sammanräkningen och att sammanräkningsmyndigheten icke

velat förrycka valutgången genom övergång till en ny metod. Utredningen

anser det emellertid kunna förutsättas att sammanräkningsmyndigheterna

— sedan efterträdarmetoden bekräftats i regeringsrättsavgörandet 1954 —

allmänt kommer att tillämpa denna metod om icke ändrade regler införes

genom lagstiftning.

Under hänvisning till konstitutionsutskottets förenämnda utlåtande hemställde

riksdagen (skr. nr 133/1955) om utredning och förslag rörande förfarandet

vid de kommunala dubbelvalen. I utlåtandet anfördes att det vid

en närmare utredning av frågan borde prövas, huruvida någon av de dittills

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1959

15

använda metoderna — oförändrad eller modifierad — lämpligen borde lagfästas

eller om någon annan metod kunde anses mera ändamålsenlig.

Valutredningens förslag

I betänkandet uttalas, att möjligheterna att nå fram till en ny metod synes

vara begränsade; att införa en i sin helhet ny metod måste enligt utredningen

framstå såsom uteslutet. Utgångspunkten för undersökningen bör

nämligen vara att några avvikelser i princip icke skall förekomma från

de i 7 kap. kommunala vallagen meddelade bestämmelserna om röstsammanräkning,

vilka nära ansluter sig till motsvarande stadganden i lagen

om val till riksdagen. De avvikande eller kompletterande bestämmelser, som

kan anses erforderliga, bör därför inskränka sig till vad som erfordras för

att eliminera dubbelvalens följder: att antalet valda ledamöter blir mindre

än antalet platser, som skall besättas.

Utredningen konstaterar att en ny metod, konstruerad från denna utgångspunkt,

närmast skulle bli en variant av efterträdarmetoden; att tillskapa

en variant av obefintlighetsmetoden låter sig däremot icke göra, eftersom

vid tillämpning av denna något dubbelval icke äger rum.

Utredningen har emellertid undersökt möjligheterna att anordna förfarandet

vid dubbelval efter samma princip som tillämpas, när antalet mandat

i en av första kammarens valkretsar ökats under löpande åttaårsperiod. För

kommunalvalens del skulle ett motsvarande förfarande innebära, att de ursprungliga

sammanräkningarna fortsattes intill dess erforderligt antal platser

tillsatts. Emellertid har utredningen funnit att en sådan utväg icke är

framkomlig med hänsyn till de omfattande modifieringar av eljest gällande

regler som skulle erfordras och som skulle ytterligare komplicera de redan

förut invecklade reglerna för namnens ordnande.

Mot bakgrunden av dessa allmänna överväganden och resultatet av undersökningen

av möjligheterna att tillskapa ett förfarande efter mönster av

kompletteringsvalen till första kammaren uttalar valutredningen att, om

förfarandet vid dubbelval skall regleras genom uttryckliga bestämmelser i

kommunala vallagen, man torde ha att välja mellan de metoder, som redan

prövats i praktiken, eventuellt med någon modifikation.

Utredningen ger till en början uttryck åt den uppfattningen att både

efterträdarmetoden och obefintlighetsmetoden kan anses fullt användbara

under förutsättning att det står klart för väljarna eller i varje fall för dem,

som ombesörjer kandidatnomineringen, vilken metod som kommer att tilllämpas

i händelse av dubbelval, så att valsedlarna kan upprättas med hänsyn

härtill. Utredningen förmenar, att man icke av den omständigheten, att

efterträdarmetoden i vissa fall — som närmare belysts av de i det föregående

anförda exemplen — kan ge mindre tillfredsställande resultat, får draga

slutsatsen att efterträdarmetoden är underlägsen obefintlighetsmetoden.

Sådana mindre tillfredsställande resultat synes nämligen kunna undvikas

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1!)59

om valsedlarna upprättas med beaktande av att efterträdarmetoden kommer

att tillämpas vid eventuellt dubbelval.

Vid sin granskning av de olika metodernas fördelar och nackdelar framhåller

utredningen i huvudsak följande.

Till förmån för obefintlighetsmetoden talar att den är något

enklare att tillämpa. Den underlättar vidare användningen av gemensamma

listor för de olika valkretsarna. Det kan emellertid starkt ifrågasättas, om

detta förhållande kan anses som någon förtjänst, om saken bedömes från

de synpunkter, som ansetts motivera valkretsindelning. Härvidlag har

syftet varit att lokala intressen skall tillräckligt beaktas vid kandidatnomineringen

på det sätt att som kandidater i en valkrets i första hand bör uppställas

personer, som äger nära anknytning till kretsen. Vidare undvikes vid

valkretsindelning långa namnlistor, som av praktiska skäl är olämpliga och

som dessutom medför att det personliga momentet i valakten i alltför hög

grad undanskjutes, i det väljarna i allmänhet äger närmare kännedom om

endast ett fåtal av kandidaterna. Användningen av gemensamma listor

medför att de fördelar man velat vinna genom valkretsindelningen går förlorade.

Eftersom valbarheten vid kommunala val icke är inskränkt till den

egna valkretsen föreligger visserligen icke något formellt hinder mot att

använda enhetliga listor inom hela valområdet. Mot bakgrunden av syftet

med valkretsindelningen torde det emellertid med fog kunna göras gällande,

att anledning saknas att vid utformningen av sammanräkningsmetod utgå

från att denna direkt skall anpassas efter bruket av gemensamma listor

och därigenom underlätta detsamma. Om i ett visst i valkretsar uppdelat

valområde alla eller i varje fall flertalet partier använder enhetliga listor,

bör detta i stället ge anledning till att frågan om valkretsindelningens fortbestånd

upptages till prövning. Genom att obefintlighetsmetoden underlättar

användningen av gemensamma listor för valkretsarna är den ägnad

att konservera en valkretsindelning, som icke är sakligt motiverad. I de fall,

då valkretsindelningen icke kan slopas med hänsyn till gällande bestämmelser

om sådan indelning, får skälen för indelningen anses äga en sådan

tyngd att en anpassning till denna vid listornas upprättande framstår såsom

angelägen. Redan med hänsyn till det anförda torde det vara befogat att anse

att obefintlighetsmetoden icke bör givas företräde framför efterträdarmetoden.

De förtjänster som obefintlighetsmetoden möjligen skulle kunna anses

äga framför efterträdarmetoden är sålunda endast skenbara. Ett ytterligare

skäl mot obefintlighetsmetoden är att den torde förutsätta att sammanräkningen

i de olika valkretsarna inom hela valområdet verkställes av samma

myndighet. Så är fallet vid fullmäktigvalen men icke vid landstingsmannavalen.

Ehuru dubbelval där icke brukar förekomma, är landstingslagens

regler om valkretsindelning och valbarhet så utformade att duhbelval

är möjliga. En lagstiftning i frågan bör därför gälla även landstingsmannavalen.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 195!) 17

Till förmån för efterträdar metoden kan anföras att den helt

ansluter sig till principen att valet i varje valkrets är en fristående förrättning;

sammanräkningen av rösterna kan sålunda ske helt i överensstämmelse

med de i kommunala vallagen meddelade bestämmelserna. Metoden

överensstämmer vidare med det förfarande, som enligt riksdagsordningen

skall tillämpas för motsvarande fall av dubbelval. Lagfästes efterträdarmetoden

sker ej heller något avsteg från vad som enligt praxis är att anse

såsom gällande rätt.

Utredningen framhåller slutligen vid sitt övervägande av de båda metodernas

fel och förtjänster att om det skulle anses som en mera påtaglig

brist hos efterträdarmetoden att den dubbelt valde i viss mån kan påverka

valutgången genom att han själv får bestämma, i vilken valkrets han vill

anses vald, en liknande brist vidlåder obefintlighetsmetoden. Utgången blir

nämligen vid tillämpning av denna metod beroende av i vilken ordning valkretsarna

räknas. I båda fallen är det emellertid möjligt att undanröja

bristen. Vid obefintlighetsmetoden räcker det med att man på förhand fixerar

den turordning, i vilken valkretsarna skall räknas, exempelvis genom

föreskrift om att valkretsarna skall numreras i samband med valkretsindelningen

och att sammanräkningsförrättningar skall hållas i den sålunda

fastställda ordningen. Vid efterträdarmetoden erfordras därjämte föreskrift

om att en person som blivit vald i två eller flera valkretsar, skall anses som

avgången i alla valkretsar utom den, där han först blev placerad. Fortsättningsvis

anför utredningen i denna fråga.

Utredningen ifrågasätter dock, om det är erforderligt att införa en förhållandevis

omständlig metod för att bestämma i vilken valkrets den dubbelt

valde skall anses ha blivit placerad. Som regel torde det väl förhålla sig så, att

avsägelserna ske enligt en viss ordning, som varit förutsatt vid kandidatnomineringen.

Det bör även beaktas, att riksdagsordningen accepterat en

sådan valrätt. Visserligen föreligger i dessa fall ett starkare intresse för

den dubbelt valde att själv få bestämma, vilket mandat han skall innehava,

eftersom detta för honom kan innebära en övergång från den ena kammaren

till den andra eller — om det gäller val som ledamot i första kammaren i två

eller flera valkretsar — att den återstående mandattiden blir olika lång. Men

konsekvensen av den rätt som sålunda föreligger för den dubbelt valde —

att hans avgörande i viss utsträckning blir bestämmande för vem som jämte

lionom skall bliva vald — blir densamma, och då denna konsekvens kunnat

godtagas vad riksdagen beträffar synes så kunna ske även ifråga om de

kommunala valen.

Efter de i det föregående återgivna övervägandena förordar valutredningen

att efterträdarmetoden lagfästes utan jämkn

inga r.

Rörande utformningen av de regler, varigenom efterträdarmetoden skulle

kunna lagfästas, anför utredningen.

Bestämmelserna om dubbelval böra---gälla val av såväl fullmäktige

som landstingsmän. I överensstämmelse med vad som stadgats i riksdags2

— Bihctntj till riksdagens protokoll 1959. i samt. Nr 26

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.is proposition nr 26 år 1959

ordningen bör till en början uttryckligen fastslås, att det ankommer på den

person, som för samma tid för två eller flera valkretsar blivit vald till landstingsman

eller erhållit samma slags uppdrag som fullmäktig, att själv bestämma

för vilken valkrets han vill anses vald. I övriga valkretsar skall han

anses som avgången, varför ersättare för honom inkallas respektive utses

i den ordning, som i 52 § kommunala vallagen finnes angiven för den händelse

landstingsman avgår under den för honom bestämda tjänstgöringstiden

eller fullmäktig avgår före den bestämda tjänstgöringstidens utgång.

Utredningen ifrågasätter därefter, huruvida icke reglerna om den dubbelt

valdes rätt att bestämma, var han skall anses vald, borde ha sin plats i lagstiftningen

om kommunal- och församlingsstyrelse, enär avsägelserätten

eljest regleras i denna lagstiftning. Emellertid finner utredningen, att bestämmelserna

om avsägelse vid dubbelval närmast har sin plats i kommunala

vallagen, eftersom det i detta fall icke är fråga om att den dubbelt

valde skall frånträda uppdraget som landstingsman eller fullmäktig; avsägelsen

utgör endast en förutsättning för att landstinget respektive fullmäktige

skall få föreskrivet antal ledamöter. Vid sådant förhållande anser

utredningen att avsägelsen icke heller, såsom eljest då det är fråga om avsägelse,

behöver passera landstinget eller fullmäktige utan bör kunna ske

direkt till den myndighet, som har att föranstalta om kompletteringen.

Sedan den dubbelt valde blivit underrättad om alt han valts i mer än en

valkrets bör han enligt utredningen skyndsamt göra anmälan om i vilken

krets han vill kvarstå. I anslutning härtill anför utredningen.

Härvid är att märka, att enligt 51 § kommunala vallagen utsedd landstingsman

genom sammanräkningsmyndighetens försorg tillställes utdrag av

valprotokollet, medan däremot fullmäktig icke på motsvarande sätt erhåller

någon personlig underrättelse om att han blivit vald. Underrättelse om samtliga

valens utgång meddelas i stället i länskungörelserna. Det torde dock vara

lämpligt, att fullmäktig som blivit vald i mer än en valkrets, omedelbart erhåller

ett meddelande därom genom sammanräkningsmyndigheten. För

landstingsman i samma situation torde det däremot räcka med de protokollsutdrag

han enligt 51 § kommunala vallagen skall erhålla. Inkallelse av

vederbörande suppleant till ordinarie ledamot skall enligt 22 § st. 1 landstingslagen

föregås av kungörelse om avgången, utfärdad av länsstyrelsen

och kan därför icke ske i direkt anslutning till den ursprungliga sammanräkningen,

vilken för övrigt i vissa valkretsar kan ha förrättats av magistraten.

Är det åter fråga om ersättare för fullmäktig i en eller flera valkretsar,

där han på grund av dubbelval icke kunnat mottaga uppdraget, synes, om

vederbörandes anmälan inkommer före den ursprungliga sammanräkningens

avslutande, efterträdarvalet kunna ingå som ett led i denna förrättning.

Eljest får en särskild offentlig förrättning för val av efterträdare hållas.

Utredningen finner slutligen att bestämmelserna om förfarandet vid dubbelval

lämpligen kan intagas under 48 § kommunala vallagen, varigenom

nuvarande paragrafbeteckningar kan bibehållas.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 är 1959

Remissyttranden

Vad till en början angår frågan huruvida behov av lagstiftning

föreligger för att reglera förfarandet vid dubbelval,

har i flertalet av de remissyttranden, som särskilt upptager detta spörsmål,

framhållits att frånvaron av föreskrifter utgör en brist som bör elimineras.

I ett yttrande har uttalats, att något större behov av lagreglering av förfarandet

icke torde föreligga, då sammanräkningsmyndigheterna med hänsyn

till regeringsrättens avgöranden 1942 och 1954 ändå torde komma att

tillämpa efterträdarmetoden. Länsstyrelsen i Gävleborgs län hemställer

att utredningens förslag icke måtte föranleda någon författningsändring;

härvid framhåller länsstyrelsen, att den genom att använda obefintlighetsmetoden

i de fall, då båda metoderna skulle ge samma resultat, men eljest

efterträdarmetoden kunnat handlägga frågor om dubbelval på ett administrativt

mycket enkelt sätt. Vidare påpekar länsstyrelsen, att med nu

gällande bestämmelser om valkretsindelning sådan indelning torde komma

att bli allt sällsyntare i kommuner och församlingar. Med hänsyn till denna

utveckling torde enligt länsstyrelsens mening frågan om förfarandet vid

dubbelval bli av ringa betydelse och behovet av en lagreglering minska i

motsvarande mån.

Vid sitt ställningstagande till spörsmålet vilken metod som bör

givas företräde ansluter sig överståthållarämbetet och 19 länsstyrelser

till utredningsmannens uppfattning att efterträdarmetoden bör

lagfästas, länsstyrelserna i Uppsala, Örebro och Västmanlands län ger

obefintlighetsmetoden sitt förord och länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter

om ej den dubbelvaldes bosättning bör vara avgörande för frågan,

i vilken krets han skall anses vald. Svenska stadsförbundet och Svenska

landskommunernas förbund lämnar utredningsmannens förslag utan erinran.

Även i de av länsstyrelserna inhämtade yttrandena från magistrater,

kommunalborgmästare och stadsfullmäktige m. fl. kommunala organ överväger

tillstyrkandena av utredningsmannens förslag. I några fall redovisas

emellertid erfarenheter av dubbelval och förordas lagfästande av obefintlighetsmetoden,

exempelvis i yttranden av magistraterna i Malmö och Lidköping.

Magistraten i Lund förklarar att systemet med gemensamma listor

för de olika valkretsarna torde få övergivas, om efterträdarmetoden lagfästes,

men vitsordar denna metod såsom principiellt riktig.

De tillstyrkande yttrandena är i allmänhet summariskt utformade;

i den mån skälen för ställningstagandet redovisats ansluter sig

dessa skäl till utredningsmannens med särskilt betonande av att överensstämmelse

uppnås med vad som gäller vid riksdagsmannaval och vad som

utgör stadgad praxis. Den mera principiella synpunkt, som talar för efterträdarmetoden,

nämligen att valet i varje valkrets är en förrättning för sig,

understrykes i enstaka yttranden.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1959

Av naturliga skäl innehåller de yttranden, i vilka efterträdar

metoden avstyr kes och obefintlighets in et oden

förordas, en utförligare motivering. Härvid framhålles dels

olägenheterna av efterträdarmetoden, främst med hänsyn till att den förorsakar

flera sammanräkningar och därför försenar valresultatet, dels fördelarna

av obefintlighetsmetoden, företrädesvis i det att den är enklare i

tillämpningen, eliminerar den dubbelvaldes möjligheter att påverka valutgången

och i allmänhet måste antagas ge ett resultat som överensstämmer

med väljarnas avsikt vid röstningen. Sålunda anför länsstyrelsen i Uppsala

län.

Visserligen ansluter sig efterträdarmetoden till det förfarande, som enligt

riksdagsordningen skall tillämpas för den händelse en person blivit för samma

tid vald till ledamot av bägge kamrarna eller till ledamot av endera kammaren

för två eller flera valkretsar. För en person som på detta sätt blivit

dubbelvald till riksdagsman måste det te sig naturligt, att han själv får

bestämma, i vilken kammare han vill inträda eller för vilken valkrets han

vill anses vald till riksdagsman. Särskilt i sistnämnda fall bör vederbörandes

personliga anknytning till och intresse för de lokala förhållandena inom en

viss valkrets tillmätas en avgörande betydelse. Dessa synpunkter torde däremot

i ganska ringa mån kräva beaktande vid kommunala val, i synnerhet

vid fullmäktigeval. Det synes länsstyrelsen innebära en otillfredsställande

ordning, att vid kommunalval den dubbelt valde skall genom eget avgörande

— i eller utan samråd med ledningen av det politiska parti, som uppfört

hans namn på valsedeln — kunna i viss utsträckning utöva inflytande på

frågan om vilken eller vilka personer som jämte den dubbelvalde skola

utses inom ifrågavarande valkretsar. Enligt länsstyrelsens åsikt kunna eventuellt

uppkomna intressekollisioner i form av dubbelval bättre lösas genom

användande av obefintlighetsmetoden. En nackdel med denna metod är

visserligen att utgången av valet kan bliva beroende av i vilken ordning

valkretsen räknas. Men såsom utredningen själv framhåller kan denna brist

undanröjas genom att man på förhand fixerar den ordning sinsemellan, vari

valkretsarna skola räknas — exempelvis genom föreskrift om att valkretsarna

skola numreras i samband med valkretsindelningen samt att sammanräkningsförrättningar

skola hållas i den sålunda fastställda ordningen.

Länsstyrelsen förordar en sålunda konstruerad sammanräkningsmetod såsom

varande den ur väljarnas egen synpunkt fördelaktigaste. Till förmån

för obefintlighetsmetoden kan vidare åberopas att den är betydligt enklare

att tillämpa vid sammanräkningsförrättningen än efterträdarmetoden.

Efter en redogörelse för ett konkret fall, i vilket tillämpningen av efterträdarmetoden

lett till oförutsedda konsekvenser, i det vid användningen av

en för flera partier upprättad samlingslista styrkefördelningen mellan partierna

förryckts, anför magistraten i Lidköping.

Vid användande av samma valsedel i flera valkretsar placeras som regel

partiets ledande namn först på sedeln för att göra denna mera attraktiv.

En väljare torde utgå ifrån att dessa första namn bli betraktade som obefintliga,

om de före sammanräkning i en valkrets placerats i annan valkrets.

Om suppleanter eller ersättare finnas å sedeln, torde väljaren icke avse, att

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungi. Maj:ts proposition nr 26 år 1959

dessa skola väljas före de ordinarie namnen. Hänsyn bör alltså i första hand

tagas till vad väljaren avser med sin valsedel.

Enligt 46 § kommunala vallagen skall den s. k. obefintlighetsmetoden tilllämpas

vid bestämmandet av ordningen mellan namnen i de olika C-, B- och

A-grupperna. 52 § 2 mom. samma lag stadgar, att vid ny sammanräkning

namn å någon, som blivit genom valet utsedd till fullmäktig, skall anses

såsom obefintligt. Då således obefintlighetsmetoden kommer till användning

i andra sammanhang i vallagen, borde kravet på konsekvens och överskådlighet

medföra, att samma metod tillämpades i förevarande sammanhang.

Länsstyrelsen i Örebro län förklarar sig utifrån egna erfarenheter anse

att övervägande skäl talar för obefintlighetsmetoden, vilken emellertid förutsätter

att sammanräkningsförrättningarna hålles i en av länsstyrelsen

på förhand bestämd ordning. Länsstyrelsen åberopar i sitt remissvar ett infordrat

yttrande av kommunalborgmästaren i Karlskoga, vari denne redogör

för vissa svårigheter att få in avsägelse!- från dubbelvalda vid stadsfullmäktig-

och kyrkofullmäktigvalen 1954; de dubbelvalda hade sålunda före

avsägelsen begärt upplysning om hur valresultatet skulle bli i alternativa

fall av avsägelse. Även i detta yttrande betecknas den dubbelvaldes möjligheter

att vid tillämpning av efterträdarmetoden inverka på vilket av övriga

namn som skall placeras såsom otillfredsställande.

Länsstyrelsen i Västmanlands län framhåller, att vid de kommunala valen

avser valet, trots valkretsindelningen, en och samma beslutande församling.

En person som valts till landstingsman eller fullmäktig i en valkrets bör därför,

anser denna länsstyrelse, icke kunna förklaras vald till samma befattning

även i annan valkrets utan hans namn bör i stället vid den senare

sammanräkningen anses som obefintligt. En sådan metod skulle sannolikt

vara ägnad att underlätta partiernas kandidatnomineringar och för den enskilde

väljaren måste den te sig som den enda naturliga. Länsstyrelsen

framhåller slutligen att obefintlighetsmetoden är från praktisk synpunkt

överlägsen efterträdarmetoden, eftersom den leder till omedelbart resultat;

omvägen över avsägelser och nya sammanräkningar bortfaller sålunda.

Den fördröjning av valresultatet, som efterträdarmetoden medför genom

nödvändigheten att avvakta avsägelse och vid fullmäktigval att företaga

ny sammanräkning kan enligt länsstyrelsen i Älvsborgs län leda till att

något parti blir underrepresenterat vid fullmäktiges första sammanträden

året efter valåret. De ursprungliga sammanräkningarna hinner nämligen

i vissa fall icke avslutas förrän under december månad. Ett spörsmål vars

lösning kan få liknande konsekvenser beröres av magistraten och stadsfullmäktige

i Hälsingborg, nämligen huruvida avsägelse bör ske först sedan

valet vunnit laga kraft. Härvid uttalas att det principiellt riktigaste vore

att avvakta att valet vinner laga kraft.

I några yttranden, i vilka efterträdarmetoden tillstyrkes, påpekas att utredningen

ej beaktat det fall, att d e n d u b b e 1 v a I d c underl å t c r

att giva besked om i vilken krets han vill anses våld; å andra sidan

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1959

framhålles det i vissa yttranden, att det torde kunna förutsättas att de

politiska partierna i eget intresse kominer att se till att avsägelser inkommer

utan dröjsmål.

Frågan i vilken ordning en person som valts till fullmäktig i två eller flera

valkretsar bör underrättas härom för att sättas i tillfälle att inkomma med

avsägelse beröres i ett par yttranden under erinran om att vid landstingsmannaval

protokollsutdrag skall tillställas den valde, medan resultatet av

fullmäktigval endast tillkännagives i länskungörelserna. Det ifrågasättes

härvid om icke förfarandet bör anordnas på samma sätt vid fullmäktigval

som vid val av landstingsmän.

Departementschefen

Såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen har problemet

om hur man bör förfara, då någon vid kommunalt val befinnes

berättigad till mandat i två eller flera valkretsar, i praxis lösts efter två

olika linjer. Regeringsrätten har sålunda tidigare ansett den lösningen

riktigast, att namnet på den, som befunnits vald i en krets, betraktas som

obefintligt om det vid sammanräkningen i annan valkrets åter kommer

i fråga för placering. Sedan 1942 skall emellertid enligt ett regeringsrättsavgörande

den metoden tillämpas, att valresultatet bestämmes i varje valkrets

för sig utan hänsyn till att någon, som befinnes vald i en krets,

redan kan vara vald i annan krets. Den på detta sätt dubbelt valde får

därpå anmäla, för vilken krets han vill anses vald. Efterträdare för honom

får sedan utses eller — vid landstingsmannaval — tillkallas i valkrets,

för vilken han ej önskat mottaga mandat.

De båda metoderna ger i vissa lägen olika resultat i fråga om personkretsen

av de valda. Oaktat regeringsrätten redan 1942 antagit den s. k.

efterträdarinetoden har obefintlighetsmetoden tillämpats av en del sammanräkningsmyndigheter

så sent som vid 1954 års kommunalval. Då så

skett har detta tydligen haft sin grund i att valsedlarna uppgjorts med

utgångspunkt från att obefintlighetsmetoden skulle komma till användning;

sammanräkningsmyndigheterna har då icke velat förrycka valresultatet

genom att tillämpa en annan metod.

Att sammanräkningsmyndigheterna på angivet skäl stundom nödgas

avvika från den i högsta instans antagna metoden måste anses i hög grad

otillfredsställande, helst som läget kan kompliceras av att vid samma val

ett parti upprättar sina valsedlar med hänsyn till obefintlighetsmetodens

verkningar och ett annat parti med hänsyn till utfallet av efterträdarmetoden.

Jag finner det därför angeläget att i lag regleras, huru förfarandet

skall anordnas i dylika dubbelvalssituationer.

I likhet med utredningsmannen anser jag att man vid denna lagreglering

är hänvisad till att välja mellan de två metoder, som utvecklat sig i

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1959

23

praxis, oaktat icke någon av dessa metoder går helt fri från anmärkningar.

Skulle en helt ny metod konstrueras, skulle denna otvivelaktigt hli så komplicerad,

att den av praktiska skäl måste underkännas. Det är givetvis

angeläget att de redan nu invecklade reglerna för namnens ordnande vid

sammanräkningen icke ytterligare kompliceras.

Tager man vid valet mellan obefintlighetsmetoden och efterträdarmetoden

intresset av enkelhet i tillämpningen till utgångspunkt vid en bedömning

av frågan, vilkendera metoden som bör lagfästas, talar otvivelaktigt

övervägande skäl för obefintlighetsmetoden. Med denna kan nämligen valresultatet

utan att något dubbelval äger rum definitivt fastställas redan

vid den ursprungliga sammanräkningen; efterträdarmetoden kräver däremot,

såvitt rör fullmäktigval, kompletterande sammanräkningar för utseende

av efterträdare till den dubbelt valde i den eller de kretsar, i vilka

han ej önskat mottaga fullmäktiguppdrag.

På sätt i det föregående närmare belysts äger obefintlighetsmetoden

därjämte ett i och för sig ej oväsentligt företräde framför efterträdarmetoden,

i det den, när spaltade valsedlar eller olika valsedelstyper med

något gemensamt namn använts, utesluter risken för resultat, vilkas överensstämmelse

med den enskilde väljarens intentioner kan sättas i fråga

eller som icke riktigt återspeglar det relativa styrkeförhållandet mellan

olika grupper av väljare inom ett parti. Riskerna för dylika mindre tillfredsställande

resultat, vilka kan inträda om efterträdarmetoden användes,

kan emellertid elimineras genom att valsedlarna utformas med hänsyn till

denna metods verkningar: spaltade valsedlar undvikes och på olika listtyper

upptages icke något gemensamt namn. Det är härjämte att märka

att de angivna olägenheterna av efterträdarmetoden i samband med användningen

av olika listtyper endast uppträder vid visst styrkeförhållande

mellan typerna i förening med visst antal mandat, som partiet äger besätta.

Det torde inträffa förhållandevis sällan, att samtliga de faktorer

föreligger, vilka i förening kan föranleda att en minoritetslista ej får tillsätta

så många mandat som svarar mot dess relativa styrka. Med hänsyn

härtill synes mig de angivna förhållandena icke innebära något avgörande

företräde för obefintlighetsmetoden.

Med obefintlighetsmetoden är däremot sådana nackdelar förenade, som

endast delvis är av den art, att de skulle kunna undanröjas. Pbl sådan

nackdel av mera allmän karaktär är att metoden, genom att den underlättar

bruket av gemensamma valsedlar för de olika valkretsarna, är ägnad

att bibehålla en valkretsindelning i sådana fall, då denna förlorat sitt sakliga

berättigande och endast olägenheterna av valkretsindelningen kvarstår.

Den allmänna tendensen, särskilt efter den nya kommunallagens ikraftträdande,

synes vara att antalet i valkretsar för fullmäktigval indelade

kommuner minskar. Man hör enligt min mening icke lagfästa eu metod,

som i sin tillämpning kan antagas komma att motverka denna utveckling.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1958

En annan nackdel med obefintlighetsmetoden är att den förutsätter att

sammanräkningen av alla valkretsarna inom valområdet verkställes av

samma myndighet. Så sker icke vid val i landstingskommun. För sådana

val skulle följaktligen erfordras särskilda föreskrifter om skyldighet för

sammanräkningsmyndigheterna att underrätta varandra om valutgången i

de olika kretsarna. Mot obefintlighetsmetoden talar emellertid även skäl, som

hänför sig till valrättsliga synpunkter och som enligt min mening är tungt

vägande. Metoden bryter sålunda med den eljest inom valrätten konsekvent

iakttagna principen, att valet i varje valkrets är en självständig förrättning,

som genomföres och avslutas oberoende av motsvarande förrättning

i andra valkretsar inom valområdet. Vidare strider obefintlighetsmetoden

mot det förfarande som i riksdagsordningen är föreskrivet för dubbelvalssituationer

vid riksdagsmannaval; enligt § 27 riksdagsordningen skall

nämligen efterträdarmetoden tillämpas vid sådant val. Intresset av att så

långt möjligt enhetliga regler gäller för riksdagsmannaval och kommunala

val synes mig i själva verket så betydelsefullt, att det kan ifrågasättas om

icke redan den omständigheten att riksdagsordningen anammat efterträdarmetoden

vore tillräckligt skäl att avvisa obefintlighetsmetoden för de kommunala

valens del. Såsom ett viktigt skäl mot obefintlighetsmetoden kan

också anföras att den, om den lagfästes, skulle innebära en brytning med

en praxis, som blivit stadgad i högsta instans och som får antagas numera

ha blivit känd av de politiska partiernas lokalorganisationer.

I alla de hänseenden, i vilka enligt det sagda obefintlighetsmetoden är

behäftad med olägenheter, måste efterträdarmetoden anses överlägsen

denna. Efterträdarmetoden påskyndar sålunda avskaffandet av överflödiga

valkretsindelningar, den kan tillämpas utan påbyggnad av särskilda föreskrifter

för de fall då sammanräkningarna handhavas av flera myndigheter

inom valområdet, den överensstämmer med de principer för val i

valkrets som eljest tillämpas, den ansluter sig till förfarandet i motsvarande

situationer vid riksdagsmannaval och den har vunnit hävd i praxis.

Jag finner med hänsyn till det anförda och i likhet med det stora flertalet

remissinstanser, att efterträdarmetoden bör givas företräde.

Mot efterträdarmetoden kan emellertid anmärkas att den ger den dubbelt

valde möjlighet att påverka frågan, vem som jämte honom skall taga

plats i den representation, som valet avser. Skäl föreligger därför att

överväga, huruvida denna möjlighet icke borde elimineras. I ett remissyttrande

har i detta hänseende föreslagits, att den dubbelt valdes bosättning

skulle få bli avgörande för frågan, i vilken krets han skulle anses

vald. En sådan regel, som äger förtjänsten att vara enkel, skulle emellertid

icke lösa problemet i sådana fall, då flera än två kretsar förekommer och

dubbelvalet äger rum i kretsar, i vilka den dubbelvalde ej är bosatt. Då

frågans betydelse icke synes motivera införandet av någon mera komplicerad

regel och då det för riksdagsmannavalens del har ansetts kunna

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1958

tillåtas att den dubbelt valde har ett visst inflytande i motsvarande situation,

finner jag mig kunna godtaga utredningsmannens förslag att efterträdarmetoden

lagfästes utan påbyggnad av särskilda regler på denna

punkt.

I samband med att efterträdarmetoden lagfästes uppstår vid fullmäktigval

frågan på vad sätt den dubbelt valde bör underrättas om valets utgång

för att sättas i tillfälle att ge besked om, för vilken krets han vill anses

vald, ävensom för samtliga kommunalvals del frågan huruvida viss tid

bör föreskrivas, inom vilken sådant besked skall lämnas.

Vad beträffar den förstnämnda frågan synes det mig lämpligt, att den

som valts till fullmäktig underrättas härom på i huvudsak samma sätt

som den som valts till landstingsman. Sammanräkningsmyndigheten bör

sålunda vara skyldig att efter valets avslutande tillställa de valda utdrag

ur protokollet över förrättningen. Sådant utdrag bör givetvis tillställas alla

de valda och alltså ej blott dem, som valts dubbelt. Det torde i motsats

till vad som gäller vid landstingsmannaval icke vara erforderligt att tilllägga

protokollsutdragen karaktären av fullmakt.

Självfallet kan det tänkas inträffa att den, som valts dubbelt, utan giltigt

skäl dröjer med att lämna besked om, för vilken valkrets han vill

anses vald. Det torde emellertid ligga i de politiska partiernas eget intresse

att dubbelvalssituationer med det snaraste bringas ur världen, varför man

synes kunna utgå från att besked lämnas inom sådan tid, att den nyvalda

representationen blir fulltalig till sitt första sammanträde. Vid sådant förhållande

finner jag det ej erforderligt att tynga lagen med regler om

viss frist, inom vilken angivna besked skall ha lämnats, och vilka åtgärder

som skall vidtagas för den händelse besked icke inkommer i rätt tid.

Däremot torde liksom i § 27 riksdagsordningen böra föreskrivas, att beskedet

skall lämnas skyndsamt. Härvid bör den dubbelvalde i regel icke

avvakta att valet vinner laga kraft.

Liksom utredningsmannen finner jag att beskedet bör lämnas direkt

till den myndighet som har att utse eller tillkalla efterträdare.

1 överensstämmelse med vad jag nu förordat har på grundval av utredningsmannens

förslag inom inrikesdepartementet utarbetats bestämmelser

rörande förfarandet vid dubbelval, vilka upptagits i förslag till lag om

ändring i kommunala vallagen den 6 juni 1930 (nr 253). Bestämmelserna

har utformats efter mönster av motsvarande stadganden i riksdagsordningen,

varvid dock vissa i huvudsak redaktionella jämkningar vidtagits.

Lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 juli 1959.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1958

II. Mandatfördelningen mellan valkretsar i borgerliga

primärkommuner

Gällande bestämmelser

Enligt 5 § kommunallagen den 18 december 1953 (KL) bestämmes fullmäktiges

antal i förhållande till folkmängden sålunda, att kommun med

2 000 invånare eller därunder utser 15—30, kommun med över 2 000 till och

med 5 000 invånare utser 20—35, kommun med över 5 000 till och med

20 000 invånare utser 25—40, kommun med över 20 000 till och med 40 000

invånare utser 35—50 samt kommun med över 40 000 invånare utser 45—

60. Det ankommer på fullmäktige, att med iakttagande av de sålunda angivna

gränserna besluta, huru många fullmäktige som skall utses för kommunen.

För Stockholms vidkommande är antalet fullmäktige genom kommunallagen

för Stockholm den 1 mars 1957 (KLSthlm) bestämt till 100.

I 9 § första stycket KL stadgas, att för val av fullmäktige skall kommun

med mera än 40 000 invånare indelas i valkretsar. År folkmängden i kommun

mindre än nu sagts men överstiger den 10 000, må valkretsindelning

företagas, om så befinnes lämpligt. Annan kommun må ej indelas i valkretsar,

såframt icke till följd av kommunens särskilt betydande utsträckning

eller liknande förhållanden synnerliga skäl föreligger därtill. I Stockholm

är valkretsindelning enligt 9 § KLSthlm obligatorisk.

Föreskrifterna om vad som skall iakttagas vid valkretsindelning och om

det formella förfarandet vid meddelande av beslut därom återfinnes i 9 §

andra och tredje styckena KL. I andra stycket stadgas, att vid valkretsindelning

skall iakttagas, att varje krets kommer att utse minst tio, högst trettio

fullmäktige efter den beräkningsgrund, att i allmänhet inom varje krets en

fullmäktig utses för varje befolkningstal motsvarande det som erhålles, då

kommunens folkmängd delas med antalet fullmäktige för hela kommunen,

att delar av samma by eller hemman ej utan synnerliga skäl förelägges till

olika valkretsar, att varje valkrets skall kunna omslutas med en sammanhängande

gränslinje, samt att antalet fullmäktige för hela kommunen, i den

mån det utan olägenhet kan ske, fördelas lika på de särskilda valkretsarna.

Det är att märka att med hänsyn till lagens föreskrift att i allmänhet en fullmäktig

skall utses inom varje krets för varje på angivet sätt bestämt befolkningstal

något formellt hinder icke finnes för avvikelser från proportionaliteten.

Enligt 9 § tredje stycket äger fullmäktige, efter därom av kommunens

styrelse uppgjort förslag, göra framställning hos länsstyrelsen om indelning

i valkretsar jämte antalet fullmäktige för varje valkrets. Utan föregående

framställning må länsstyrelsen förordna om sådan indelning, sedan tillfälle

beretts fullmäktige att avgiva yttrande i ärendet. Beslut om indelning i valkretsar

skall meddelas senast två månader före ingången av det kalenderår,

under vilket beslutet skall träda i tillämpning. I lagen saknas uttrycklig

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1959 27

föreskrift om när beslut om antalet mandat i de olika kretsarna skall föreligga.

Oaktat frågorna om valkretsindelning och antalet mandat i varje krets

sammanhänger med varandra, eftersom vid valkretsindelningen hänsyn

skall tagas bland annat till antalet mandat inom de olika kretsarna, har avsaknaden

av uttrycklig föreskrift i lagen om tidpunkten för mandatfördelningen

mellan kretsarna på sina håll ansetts medgiva att fördelningen sker

vid en senare tidpunkt än valkretsindelningen. Då lagen även saknar föreskrift

om vilka befolkningssiffror — valårets eller det föregående årets —

som skall ligga till grund för mandatfördelningen mellan kretsarna, har

man genom att flytta fram tidpunkten för heslutet härom till valåret kunnat

utgå från den vid dettas början fastställda folkmängden och sålunda

erhållit aktuellare befolkningssiffror än om beslutet skulle ha fattats samtidigt

med beslutet om valkretsindelningen.

I lagen anges ej heller huruvida siffrorna för den mantalsskrivna eller för

den kyrkobokförda befolkningen skall läggas till grund för beräkningen av

antalet mandat i valkretsarna. Praxis synes härvidlag vara växlande.

De i 9 § KLSthlm meddelade bestämmelserna om valkretsindelning överensstämmer

i huvudsak med bestämmelserna i KL. I stället för föreskriften

om att delar av samma by eller hemman ej utan synnerliga skäl må förläggas

till olika valkretsar gäller dock för Stockholm, att territoriell församling,

då så kan ske, skall lämnas odelad och icke i något fall får delas

på flera än två kretsar. I avseende å tidpunkten för mandatfördelningen

valkretsarna emellan och de befolkningssiffror, som skall ligga till grund

för mandatfördelningen, upptar ej heller KLSthlm några föreskrifter.

Slutligen må erinras om att beträffande samtliga kommunala val förutsättes,

jämte valkretsindelningen, en indelning i valdistrikt för att underlätta

röstavgivningen. Röstlängderna upplägges i särskilda delar med utgångspunkt

från valdistriktsindelningen. Denna indelning påverkar icke den slutliga

sammanräkningen och mandatens fördelning inom valkretsen. Bestämmelserna

om valdistrikt är för fullmäktigvalen sammanförda i 3 § kommunala

vallagen den 6 juni 1930 (KVL). Om indelning i valdistrikt förordnar

länsstyrelsen. För val av kommunal- eller stadsfullmäktige överensstämmer

valdistriktsindelningen med den som begagnas vid val till andra kammaren.

Valkrets vid val av kommunalfullmäktige eller stadsfullmäktige utgör,

om ej ytterligare indelning skall ske, valdistrikt vid andrakammarval.

Valkretsindelningen vid kommunala val återverkar sålunda på valdistriktsindelningcn

vid samma val.

Valkretsindelningen vid riksdagsmanna- och landstingsmannavalen

Med hänsyn till önskvärdheten av att såvitt möjligt enhetliga regler tillskapas

för kommunala val och riksdagsmannaval torde del vara av intresse

att något uppmärksamma vad som i förevarande hänseende gäller för riksdagsmanna-

och landstingsmannavalens del.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1959

Beträffande valen till första kammaren anges i riksdagsordningen grunderna

för valkretsindelningen, vilken med hänsyn till sättet för kammarens

bildande anknytes till landstingsområdena. Själva indelningen i valkretsar

skall enligt riksdagsordningen innehållas i vallagen. — Ifråga om valen till

andra kammaren finnes i riksdagsordningen endast en hänvisning till att

rikets indelning i valkretsar innehålles i vallagen.

För båda kamrarnas del saknas stadgande om att valkretsindelningen

skall verkställas med iakttagande av att ett visst antal riksdagsmän lägst

eller högst skall kunna utses för varje valkrets. Frågan om det minsta antal

riksdagsmän, som bör utses för en valkrets för att proportionell rättvisa i

görligaste mån skall kunna skapas mellan olika meningsriktningar, har i

stället ansetts böra beaktas vid utformningen av reglerna om mandatens

fördelning mellan de olika valkretsarna.

Det antal riksdagsmän, som skall väljas för varje valkrets, skall i princip

bestämmas med hänsyn till folkmängden. Huvudregeln är därvid den, att

varje valkrets skall utse en riksdagsman för varje fullt tal, motsvarande för

första kammaren en etthundrafemtiondel och för andra kammaren en tvåhundratrettiondel

av rikets folkmängd. De mandat, som icke kan fördelas

enligt huvudregeln, fördelas enligt en kompletterande regel (överskottsregeln),

vilken tager sikte på den överskjutande folkmängden, d. v. s. den

folkmängd, som kan finnas i en valkrets utöver vad som erfordrats för de

platser, kretsen tilldelats enligt huvudregeln. De kretsar, som har de största

överskotten, tilldelas i tur och ordning ytterligare en plats, till dess samtliga

de platser, som minst skall finnas i kamrarna, blivit fördelade. Önskemålet

om att varje valkrets skall få utse så många mandat, som erfordras för att

det proportionella valsystemet skall fungera tillfredsställande, har dock

föranlett införandet av en särskild garantiregel. För första kammarens del

är denna utformad på så sätt, att om det antal riksdagsmän, som med

tillämpning av de förut angivna reglerna bör utses i en valkrets, icke uppgår

till fem, skall antalet ökas till fem. Beträffande andra kammaren har garantiregeln

med tanke på Gotlands läns valkrets fått det innehållet, att om antalet

riksdagsmän i en valkrets enligt de allmänna fördelningsgrunderna

icke uppgår till tre skall det ökas till tre och om det uppgår till minst tre

men icke till fem skall det ökas till fem. Mandat enligt garantiregeln tilldelas

icke en valkrets på någon annan valkrets bekostnad utan i stället sker motsvarande

ökning av antalet mandat i vederbörande kammare.

Bestämmelserna om när beslut skall meddelas om antalet riksdagsmän i

valkretsarna vid förstakammarvalen och från vilken tidpunkt meddelat

beslut skall lända till efterrättelse är utformade med hänsyn till kammarens

successiva förnyelse och saknar därför intresse i förevarande sammanhang.

Däremot kan det finnas anledning att erinra om vad som i detta avseende

gäller beträffande andra kammaren. Enligt § 15 mom. 1 och 4 riksdagsordningen

fastställes för varje fyraårsperiod av Konungen det antal riks
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1959

dagsmän, som varje valkrets vid val till andra kammaren bör utse. Hänsyn

skall därvid tagas till folkmängden vid början av året näst före den fyraårsperiod,

för vilken valen gäller. Detta innebär, att fördelningsbeslutet kommer

att meddelas under valåret med ledning av befolkningssiffrorna vid

årets ingång.

Vad slutligen angår valkretsindelningen vid landstingsmannaval så torde

en jämförelse därmed icke kunna giva någon vägledning för en lösning av

frågan om förhållandet mellan valkretsindelning och mandatantal i primärkommuner.

Antalet ledamöter i landstinget 1''astställes nämligen med utgångspunkt

från den efter vissa bestämmelser verkställda valkretsindelningen,

varvid regeln är den, att för varje valkrets utses en landstingsman

och därutöver efter folkmängden en landstingsman för varje påbörjat tal av

5 000. Varken för riksdagsmannavalens eller landstingsmannavalens del

har föreskrift givits om vilken befolkningssiffra — mantalslängdernas eller

kyrkobokföringens — som skall läggas till grund för beräkningen av antalet

mandat i valkrets.

Reformkrav

I en vid 1954 års riksdag i andra kammaren väckt motion (nr 422)

riktades mot bakgrunden av då gällande lagar om kommunalstyrelse kritik

mot det förhållandet att bestämmelserna medgav avsteg från proportionaliteten

mellan antalet mandat i valkretsarna

och dessas folkmängd. Enligt motionären borde orden »i allmänhet»

utgå ur de lagstadganden som föreskrev proportionalitet samt

högsta antalet mandat i valkrets inom landskommuner och församlingar

höjas från då gällande tjugu till treitio. Till stöd för kritiken åberopades

ett fall av val av kommunalfullmäktige, vid vilket en landskommun varit

indelad i två valkretsar. Dessa hade valt vardera tjugu fullmäktige, ehuru

folkmängden i den ena kretsen varit mer än dubbelt så stor som i den andra.

Motionen behandlades av konstitutionsutskottet, som beredde Svenska

landskommunernas förbund och Svenska stadsförbundet tillfälle att avgiva

yttranden i ärendet. Förbundens styrelser tillstyrkte ändringar i lagstiftningen

i den av motionären angivna riktningen. Stadsförbundets styrelse

anförde dock, att det icke syntes försvarligt att alldeles utesluta möjligheten

att göra någon avvikelse från proportionalitetsregeln, utan i stället

borde en omformulering av stadgandet göras, som höll möjligheten öppen

för verkligt exceptionella fall. Vidare ifrågasatte stadsförbundets styrelse

huruvida icke mandatmaximum — som i 1953 års kommunallag satts till

trettio för såväl städer som landskommuner — kunde höjas till fyrtio, om

det över huvud ansågs nödvändigt all bibehålla något maximum. Styrelsen

yttrade härutinnan, att för exempelvis eu stad med rätt att ha sextio fullmäktige

regeln om maximum kunde medföra ett icke önskvärt tvång till in
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Kungl. Maj.ts proposition nr 26 är 1959

delning i fler än två valkretsar för att undgå avvikelser från mandatproportionaliteten.

Utskottet inhämtade därjämte uppgifter från länsstyrelserna om valkretsindelningen

vid fullmäktigvalen inom de borgerliga kommunerna i september

1954. Därvid befanns att tillhopa sjuttioen kommuner varit valkretsindelade,

av vilka femtio städer och tjuguen landskommuner. I omkring halva

antalet kommuner hade mandaten fördelats på valkretsarna proportionellt

efter folkmängden. Avvikelser hade förelegat inom övriga kommuner. Sammanlagda

antalet mandat, som tillkommit valkrets utöver vad som skulle

ha skett vid proportionell fördelning, hade varit något högre än femtio. I

flertalet fall hade avvikelserna inneburit, att allenast ett mandat tillagts annan

valkrets än den till vilken mandatet bort konnna vid proportionell fördelning,

men inom vissa kommuner hade avvikelserna varit mera betydande.

Störst hade avvikelsen varit i det i motionen åberopade fallet.

Efter en erinran om att antalet mandat i de olika valkretsarna vid val till

riksdagen och landstingen med vissa smärre undantag stod i proportion till

kretsarnas folkmängd samt att även fördelningen å församlingar av fullmäktige

för kyrklig samfällighet enligt 27 § 2 mom. lagen om församlingsstyrelse

skedde nästan helt efter folkmängden, uttalade utskottet i sitt av

riksdagen godkända utlåtande (nr 18/1954), alt enligt dess bedömande borde

även vid fullmäktigval inom primärkommunerna, redan med den lydelse

ifrågavarande bestämmelser då hade, den ledande synpunkten vid fördelningen

av mandat å valkretsar vara proportionalitet mot folkmängden. Åtskilliga

av de avvikelser, som förelegat vid 1954 års val, framstod enligt

utskottet som icke godtagbara avvikelser från proportionalitetsprincipen.

Då den avfattning principen fått — att mandatfördelningen »i allmänhet»

skall vara proportionell mot folkmängden — kunde ha bidragit till osäkerheten

i tillämpningen, ansåg utskottet, att ifrågavarande bestämmelser borde

omformuleras. Med anledning av stadsförbundets styrelses förslag om att

möjlighet till någon avvikelse från proportionalitetsregeln borde hållas

öppen för verkligt exceptionella fall, förklarade sig utskottet för sin del icke

anse, att behov skulle föreligga av en sådan möjlighet. Ifrågavarande regel

var för övrigt enligt utskottets mening av den vikt, att den icke i något fall

borde sättas åsido på grund av vad som eljest skall iakttagas vid valkretsindelning,

exempelvis föreskriften om att antalet fullmäktige för hela kommunen

skall, »i den mån det utan olägenhet kan ske» fördelas lika på valkretsarna.

Kravet på proportionell fördelning av mandaten inom varje krets

mellan olika meningsriktningar fann utskottet kunna anses väl tillgodosett

genom bestämmelsen om tio såsom lägsta antal mandat inom krets.

Beträffande mandatmaximum förklarade utskottet bland annat, att vad

stadsförbundets styrelse anfört som skäl för att den nuvarande maximigränsen

vore för låg syntes utskottet beaktansvärt. Den mest rationella

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungi. Maj.ts proposition nr 26 år 1959

lösningen vore enligt utskottets mening, att reglerna om maximum helt togs

bort. En gräns vid fyrtio mandat skulle nämligen knappast kunna tänkas bli

av betydelse för någon annan kommun än Stockholm, och i fråga om

Stockholm endast om antalet valkretsar där minskades betydligt.

1 utlåtandet förklarade utskottet vidare att genom remissförfarandet

ytterligare två frågor aktualiserats, vilka syntes förtjänta av uppmärksamhet

i samband med det av motionen väckta spörsmålet om proportionaliteten,

nämligen frågorna om tidpunkten för beslut om mandatfördelning mellan

valkretsar och om vilka befolkningssiffror som borde läggas till grund för

fördelningen.

I avseende å frågan om tidpunkten för mandatfördelningen

mellan valkretsarna återgav utskottet den kritik, som

stadsförbundets styrelse i sitt remissyttrande riktat mot en på sina håll

tillämpad praxis att uppskjuta beslutet om mandatfördelningen till valåret

för att kunna lägga folkmängden vid detta års början till grund för

fördelningen. Styrelsen hade betecknat denna metod såsom icke tillfredsställande

och hade därvid åberopat, att bestämmelserna om valkretsindelning

och fördelning av mandat mellan valkretsarna snarast torde åsyfta

ett samtidigt övervägande av bägge frågorna. En prövning huruvida kravet

på lika fördelning av antalet fullmäktige kunde uppfyllas utan olägenhet

torde, hade styrelsen anfört, icke kunna anses vederbörligen fullgjord med

mindre olika tänkbara möjligheter beträffande själva valkretsindelningen

därvid övervägts med hänsyn till bland annat just detta krav. Utskottet

ansåg skäl tala för att, såsom styrelsen hävdat, valkretsindelningen och

fördelningen av fullmäktigmandaten å valkretsarna försiggick i ett sammanhang.

Det kunde enligt utskottet övervägas vid den ifrågasatta utredningen,

om det vore möjligt och lämpligt att flytta den tidpunkt, vid vilken

valkretsindelningen skall ha skett, till det år under vilket indelningen skall

tillämpas, så att mandatfördelningen kunde ske samtidigt med indelningen

på grundval av folkmängdssiffrorna vid årsskiftet närmast före

valet. Härvid borde enligt utskottet beaktas bland annat, att de politiska

partierna ofta torde behöva tämligen lång tid för valförberedelser.

Vad slutligen beträffar frågan, på vilka folk mängdssiffror

— mantalslängdens eller kyrkobokföringens — som mandatfördelningen

mellan valkretsarna skall grundas anförde utskottet.

Medan vid riksdagsmanna- och landstingsmannaval fördelningen av mandaten

på valkretsar genomgående torde göras på grundval av kyrkobokföringens

siffror, synes beträffande fullmäktigval inom kommunerna tilllämpningen

ha gestaltat sig olika inom skilda kommuner. Inom vissa

kommuner har man sålunda — i anslutning till vad som var föreskrivet

före 1930 års kommunallagsreform — lagt mantalslängdens uppgifter till

grund för mandatfördelningen; delta kan stundom ha berott på att valkretsindelningen

icke följt församlingsgränser. Framräkningcn av de er
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1959

forderliga folkmängdsuppgifterna från församlingsböckerna torde i sådana

fall ha krävt ett avsevärt arbete, som synes ha saknat motsvarighet, om

man i stället utnyttjat mantalslängden.

Två av länsstyrelserna i riket lia framhållit, att det borde föreskrivas,

att fördelningen finge ske med ledning av mantalslängdens befolkningssiffror.

Det synes utskottet lämpligt, att det för samtliga kommuners vidkommande

fastslås, att antingen mantalslängdens eller kyrkobokföringens

uppgifter skola ligga till grund för mandatfördelningen. Om därvid ena

eller andra slaget av uppgifter väljes, torde från utskottets synpunkt väsentligen

sakna betydelse. Avgörandet synes böra bero av överväganden av

teknisk natur.

I överensstämmelse med utskottets förslag hemställde riksdagen (skr.

nr 373) att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om översyn av bestämmelserna

i lagstiftningen om borgerliga och kyrkliga primärkommuner angående

indelning i valkretsar vid fullmäktigval samt om framläggande för riksdagen

av de förslag, som översynen kunde föranleda.

Utredningens förslag

Grunderna för mandatfördelningen

Utredningen anlägger i betänkandet till en början vissa allmänna

synpunkter på frågan om valkretsindelning och proportionalitet vid

mandatfördelningen mellan valkretsarna. Det framhålles härvid att syftet

med valkretsindelningen, särskilt betydelsen av att låta lokala intressen

komma till uttryck, medför att det framstår såsom angeläget att indelningen

blir förhållandevis beständig. Valkretsarnas gränser bör därför icke

ofta ändras. Vidare nödvändiggör kravet på proportionell rättvisa partierna

emellan att valkretsarna icke blir alltför små; samtidigt är det ett önskemål,

att icke heller någon av valkretsarna blir så stor, att de olägenheter

som man velat förebygga med valkretsindelningen delvis kommer att

kvarstå.

Utredningen anför härefter.

Vid fördelningen av mandaten mellan valkretsarna måste kraven på

proportionell rättvisa vara utslagsgivande. Den allmänna regeln är därvid

den, att antalet mandat i en valkrets skall stå i direkt proportion till valkretsens

folkmängd. Riktigheten av denna regel — vilken bland annat

ligger till grund för riksdagsordningens bestämmelser om fördelning av

mandaten mellan valkretsarna vid riksdagsmannaval — har valutredningen

icke velat ifrågasätta. Utredningen vill dock framhålla, att därest

frågan om det sätt, varpå mandatfördelningen bör ske mellan valkretsarna,

bedömes enbart ur den synpunkten, att valkretsindelningen icke skall påverka

den enskilde väljarens möjligheter att göra sin röst gällande vid

valet, en mandatfördelning efter folkmängden åtminstone vid de kommunala

valen kan föranleda vissa avvikelser från en sådan princip, alldeles

oavsett de konsekvenser ur proportionell synpunkt en uppdelning i

valkretsar med vårt valsätt alltid är ägnad att medföra.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 ur 1959

Skulle mandatfördelningen strikt taga sikte på förenämnda princip,

borde fördelningen rätteligen ske efter antalet röstberättigade. Med en

homogent sammansatt befolkning över hela valområdet bliva proportionerna

mellan folkmängden och antalet röstberättigade i de olika valkretsarna

i stort sett desamma. På grund av den betydande omflyttning som

numera äger rum mellan landsbygd och tätort samt mellan tätorternas

äldre centrala delar och områden med ny bebyggelse i periferin, kunna

emellertid avsevärda skillnader föreligga i befolkningens sammansättning

inom olika delar av en och samma kommun, framför allt beroende därpå

att de unga familjerna med minderåriga barn i stor utsträckning äro bosatta

i ytterområdena.

Avsevärda förskjutningar i de inbördes relationerna mellan de olika

valkretsarnas befolkningstal kunna inträffa tämligen hastigt, bland annat

beroende på att den nya bebyggelsen inom tätorterna icke är likformigt

fördelad över hela orten utan oftast är koncentrerad till något eller några

områden, där ett betydande antal nya lägenheter ungefär samtidigt kunna

upplåtas. Dylika förskjutningar nödvändiggöra en fortlöpande omprövning

av mandatfördelningen. Denna omprövning bör ske så nära inpå de

allmänna kommunalvalen som av praktiska skäl är möjligt.

Kravet på en fortlöpande omprövning av mandatfördelningen kan under

vissa omständigheter komma i motsatsförhållande till kravet på en viss

beständighet i valkretsindelningen, nämligen om på grund av folkmängdens

relativa minskning eller ökning i en valkrets denna icke längre skulle

nå upp till det föreskrivna minimiantalet mandat eller vara berättigad till

ett högre antal mandat än bestämmelserna medgiva. I en sådan situation

blir en ändring i valkretsindelningen ofrånkomlig, därest icke en avvikelse

får ske från de regler om mandatfördelningen, som normalt skola tilllämpas.

Vad beträffar utformningen av reglerna o in valkretsindelning

framhåller utredningen att nu gällande bestämmelser om

vad som skall iakttagas vid valkretsindelning i själva verket fullgör två

funktioner: dels uppdrager de vissa riktlinjer för själva indelningen, dels

anger de grunden för mandatfördelningen mellan kretsarna. Bestämmelserna

åsyftar enligt utredningen att dessa båda frågor skall övervägas

samtidigt, vilket synes ha påverkat bestämmelsernas utformning. Sålunda

torde uttrycket »i allmänhet» i stadgandet att i allmänhet inom varje krets

en fullmäktig skall utses för varje befolkningstal, som erhålles då kommunens

folkmängd delas med antalet fullmäktige för hela kommunen,

vara erforderligt redan av den anledningen alt det är praktiskt taget omöjligt

att verkställa eu valkretsindelning på sådant sätt, att beräkningsgrunden

kan tillämpas med matematisk exakthet.

I fråga om de avvikelser från proportionaliteten som i övrigt förekommit

anför utredningen fortsättningsvis.

Bestämmelserna om valkretsindelning vid kommunala val ha emellertid

ansetts medgiva även andra avvikelser från eu proportionell fördelning

än dem som betingas därav alt den kvot som erhålles vid delningen av

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 26

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1959

kommunens resp. församlingens folkmängd med liela antalet fullmäktige,

nästan aldrig innehålles i valkretsens folkmängd ett jämnt antal gånger,

utan överskott uppkomma, som ibland giva utdelning i form av ytterligare

mandat, ibland icke.

Avvikelser från proportionalitetsregeln ha sålunda ansetts motiverade

av en önskan att låta ett väl avgränsat område, som framstår som en

naturlig enhet, bilda egen valkrets, även om dess folkmängd med en strikt

tillämpning av proportionalitetsregeln icke är tillräcklig för det föreskrivna

minimiantalet mandat. De felande mandaten ha då tillagts valkretsen på

övriga valkretsars bekostnad. Även den begränsning uppåt i antalet mandat

som är föreskriven har uppenbarligen bidragit till att mandatfördelningen

icke stått i god överensstämmelse med proportionalitetsregeln. Därvid torde

det ibland kunna förhålla sig så, att mandatfördelningen vid valkretsindelningens

fastställande varit tillfredsställande, men att därefter förskjutningar

skett i förhållandet mellan valkretsarnas befolkningssiffror,

vilka icke kunnat beaktas inom de givna gränserna för antalet mandat i

en valkrets utan krävt ny valkretsindelning. Att märka är emellertid, att

nu gällande bestämmelser icke förutsätta någon regelbunden omprövning

vare sig av valkretsindelningen eller den en gång fastställda mandatfördelningen.

Utredningen konstaterar därefter att frågan huruvida möjlighet bör finnas

att i vissa fall avvika från proportionalitetsregeln främst är beroende

av två omständigheter, nämligen dels om och i så fall i vilken utsträckning

bindande regler skall finnas för antalet mandat i varje valkrets, dels

vid vilken tidpunkt beslut om mandatfördelningen skall meddelas.

Rörande spörsmålet, huruvida ett fast minimum för antalet

mandat i valkrets bör vara stadgat anför utredningen, att den undre

gränsen för antalet mandat i varje valkrets vid kommunala val undantagslöst

är satt till tio, ett antal som otvivelaktigt är fullt tillräckligt för att inom

de särskilda valkretsarna möjliggöra proportionell rättvisa mellan olika

meningsriktningar. Något krav på en ändring av det minsta antal fullmäktige,

som skall utses inom varje valkrets, har icke framställts. Särskilt

om möjligheterna till avvikelser från proportionalitetsprincipen borttages,

är det dock enligt utredningen icke uteslutet, att en sänkning av minimiantalet

i viss mån skulle kunna underlätta genomförandet av en valkretsindelning

med beaktande av önskemålet att valkretsarna skall utgöra

naturliga enheter. Det förhållandevis stora antalet fullmäktige inom de

kommuner och församlingar, där valkretsindelning kan komma i fråga,

samt möjligheterna att inom vissa gränser variera detsamma synes utredningen

dock utgöra tillräckliga förutsättningar för en tillfredsställande

valkretsindelning utan ändring av minimiantalet.

Utredningen tar därefter ställning till frågan, huruvida ett fast m axim

u in för antalet mandat i valkrets bör vara föreskrivet, och

anlägger därvid till en början följande synpunkter.

Bestämmelser om högsta antalet mandat per valkrets kunna i huvudsak

ha två olika slags funktioner: dels kunna de tjäna till alt inskärpa den

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1959

allmänna regeln, att valkretsarna skola vara så beskaffade, att de om möjligt

medgiva en lika fördelning av mandaten mellan kretsarna, dels kunna

de ha betydelse genom att hindra tillskapandet av så stora valkretsar, att

syftet med valkretsindelningen icke vinnes.

Därest bestämmelserna skola fylla någon funktion i förstnämnda avseende,

böra de utformas så att maximiantalet sättes i relation till det

faktiska antalet fullmäktige i hela kommunen — exempelvis utgöra hälften

ökad med två eller tre — och icke i relation till det högsta möjliga

antal fullmäktige, som kan finnas i någon kommun. Icke heller för att

förhindra uppkomsten av för stora valkretsar torde de nuvarande bestämmelserna

vara motiverade. Det må därvid erinras om att efter 1953 års

lagändringar valkretsindelningen — bortsett från de allra största kommunerna

är fakultativ, något som medfört, att det högsta medgivna

antalet fullmäktige i kommuner, som icke behöva indelas i valkretsar,

avsevärt kan överstiga maximiantalet fullmäktige per valkrets.

Om sålunda bestämmelserna om maximiantalet knappast synas vara till

någon nytta, kunna de däremot i vissa fall försvåra en lämplig valkretsindelning.

Maximiantalet har visserligen bestämts sålunda, att ingen kommun

bortsett från Stockholms stat! — skall behöva delas i flera än två

valkretsar. Men en delning i två valkretsar av en kommun — borgerlig

eller kyrklig — med högsta möjliga antal fullmäktige förutsätter, att valkretsarna

göras lika stora till folkmängden, eftersom aldrig i någon krets

kan utses mer än tjugu1 fullmäktige. Vid en förskjutning i befolkningssiffrornas

inbördes förhållanden kan icke en justering ske genom en ny

mandatfördelning, utan för att återställa det rätta förhållandet mellan

folkmängd och mandat i valkretsarna erfordras alltid i detta fall en ändrad

valkretsindelning.

Rörande de i konstitutionsutskottets utlåtande berörda förslagen om en

höjning av maximiantalet mandat i valkrets till trettio — efter KL:s och

KLSthlm:s ikraftträdande aktuellt endast för församlingarnas del — respektive

till fyrtio, därest behov av maximum överhuvudtaget kunde anses

föreligga, uttalar utredningen att en höjning av mandatmaximum till trettio

i församlingarna och fyrtio i de borgerliga kommunerna otvivelaktigt

skulle undanröja de olägenheter, som kan uppkomma vid delning av större

kommuner i två valkretsar. Utredningen finner det emellertid knappast

lämpligt med hänsyn till kravet på en såvitt möjligt lika fördelning av

antalet mandat på de olika valkretsarna att i lagen uttryckligen medgiva

ett högsta antal mandat av fyrtio i valkrets i borgerlig kommun. Detta

skulle nämligen innebära att lagstiftningen accepterade en sådan indelning

av eu i två kretsar delad kommun med högsta medgivna antal fullmäktige,

sextio, att ena kretsen utsåg fyrtio fullmäktige och den andra

endast tjugu.

På grundval av de återgivna övervägandena uttalar utredningen att det

synes vara lämpligast att helt borttaga bestämmelserna om mandatmaximum.

Gällande regler om mandatmaximum medför för Stockholms vid
-

1 Trettio i valkrets i borgerlig kommun efter ikraftträdandet av I<L och KLSthlm.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1959

kommande att antalet valkretsar ej kan understiga fyra. Stockholm är

emellertid, påpekar utredningen, indelat i sex kretsar; bestämmelserna har

sålunda i praktiken ej påverkat valkretsindelningen. Utredningen finner

att tillräckliga skäl saknas att bibehålla bestämmelser om mandatmaximum

enbart för Stockholm och föreslår därför att samtliga bestämmelser

om mandatmaximum i borgerliga kommuner upphäves.

Tidpunkten för mandatfördelningen

Utredningen övergår härefter till spörsmålet, vid vilken tidpunkt mandatfördelningen

mellan valkretsarna bör beslutas och huruvida med hänsyn

till de intressen, som härvid gör sig gällande, avvikelser från proportionaliteten

mellan folkmängd och mandatantal bör godtagas. Utredningen

uttalar härvid, att de skäl som föranlett föreskriften att beslut om

valkretsindelning skall fattas senast två månader före ingången av det år,

under vilket det skall tillämpas, fortfarande kvarstår. Valkretsindelningen

är nämligen alltjämt av betydelse för valdistriktsindelningen och denna

är i sin tur avgörande för hur röstlängden skall läggas upp. Arbetet med

tryckningen av stomme till röstlängden torde visserligen icke kunna påbörjas

förrän i mars, när mantalslängden justerats, men redan dessförinnan

torde vissa förberedelsearbeten för tryckningen vidtagas, vilka förutsätter

att valdistriktsindelningen är fastställd. Det framstår därför alltjämt

som önskvärt att den indelning, som skall tillämpas under valåret, är

fastställd senast vid årsskiftet. Utredningen, som anser det knappast tänkbart

att bryta sambandet mellan valkretsindelning och valdistriktsindelning,

finner det således icke möjligt att för de borgerliga kommunernas

del förlägga tidpunkten för beslut om valkretsindelning till valåret.

Mot bakgrunden av vad utredningen sålunda funnit rörande tidpunkten

för beslut om valkretsindelning konstaterar utredningen, att om besluten

om valkretsindelning och mandatfördelning mellan kretsarna skall meddelas

samtidigt, kan icke folkmängden under valåret läggas till grund för

mandatfördelningen; man blir i stället hänvisad till befolkningssiffrorna

vid början av året före valåret. Vid sådant förhållande uppkommer fråga

huruvida önskemålet att kunna lägga mera aktuella befolkningssiffror till

grund för mandatfördelningen kan motivera att fördelningen sker genom

ett från beslutet om kretsindelning fristående beslut under valåret.

Härvid måste enligt utredningen beaktas att det kan vara angeläget för

de politiska partierna att i god tid före valet erhålla uppgifter icke blott

om valkretsindelningen utan också om antalet mandat i varje krets. Utredningen

antar dock, att det är tillfyllest, om uppgift om mandatantalet

kan erhållas någon gång på våren under valåret.

Enligt utredningen är fördelarna av att beslutet om mandatfördelningen

äger rum under valåret så påtagliga, att de uppväger de olägenheter, som

under vissa omständigheter kan bli en följd av att besluten om valkrets
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1959

indelning och mandatfördelning icke fattas samtidigt. I första hand vinnes

därvid den tördelen, att mera aktuella befolkningssiffror kan läggas till

grund för mandatfördelningen, vilket är av betydelse med hänsyn till de

snabba förskjutningar, som kan äga rum i fråga om de olika valkretsarnas

befolkningssiffror. Utformas reglerna om mandatfördelningen i enlighet

med vad som gäller för andrakammarvalen, vinnes vidare garantier

för en regelbunden omprövning; besluten om mandatfördelningen kommer

då endast att avse närmast följande fyraårsperiod till skillnad från

besluten om valkretsindeling, vilka i princip bör gälla tills vidare. Slutligen

framhåller utredningen, att det under alla omständigheter framstår

som nödvändigt att tillåta en fristående omprövning av mandatfördelningen

i sådana fall, då beslut om ändring i antalet fullmäktige träffats efter

valkretsindelningens fastställande men före valet.

Beträffande återverkningarna på proportionaliteten mellan folkmängd

och mandat, om valkretsindelning och mandatfördelning förlägges till

skilda tidpunkter, anför utredningen.

Nackdelarna med ett sådant delat beslut har främst haft sin grund i

bestämmelserna om högsta och lägsta antalet mandat i varje valkrets,

vilka om själva valkretsindelningen varit fastlåst kunna ha nödvändiggjort

avvikelser från proportionalitetsprincipen. Avskaffas den övre gränsen,

minskas visserligen riskerna härför, men man torde dock icke helt kunna

bortse från möjligheten att det vid en sådan fristående mandatfördelning

visar sig, att en valkrets icke når upp till den folkmängd, som erfordras

för att kretsen skall erhålla minimiantalet mandat. Detta kan framför allt

bliva fallet om valkretsindelningen bestått en längre tid. Skall en dylik

framflyttning av beslutet om mandatfördelningen även i fortsättningen

kunna ske, måste möjlighet finnas att antingen underskrida det i princip

fastslagna mandatminimum eller också att vid mandatfördelningen avvika

från proportionalitetsregeln.

Utredningen finner emellertid, som förut nämnts, att antalet mandat i

valkrets icke bör understiga tio; vid valkretsindelningen måste sålunda

kretsarna utläggas så, att icke någon krets får mindre befolkningsunderlag

än att det kan beräknas räcka för tio mandat. Då de preliminära beräkningarna

i samband med valkretsindelningen måste ske med ledning av

andra befolkningssiffror än dem som skall komma till användning vid

den definitiva mandatfördelningen, kan siffrorna vid denna ha ändrats

på sådant sätt, att någon valkrets icke kommer att uppnå minimiantalet

mandat vid en fördelning enligt proportionalitetsprincipen. Även beslut

om ändring av antalet fullmäktige i kommunen kan tänkas medföra ett

sådant resultat. I dessa fall bör enligt utredningen valkretsen ändock tilldelas

tio mandat och återstående mandat enligt de givna reglerna fördelas

mellan övriga valkretsar. Skyldighet bör dock därvid föreligga att före

nästa valår taga valkretsindelningen under omprövning. Angelägenheten

av alt behålla den eu gång fastställda valkretsindelningen orubbad synes

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1959

nämligen utredningen icke vara så stor att en avvikelse från fördelningsreglerna

bör medges för längre tid än som av rent tekniska skäl är nödvändigt.

Utredningen understryker att de avvikelser från proportionalitetsregeln,

som en dylik undantagsregel skulle kunna föranleda, i realiteten icke innebär

något annat än att man på ett begränsat avsnitt accepterar resultatet

av en mandatfördelning på grund av befolkningssiffrorna vid valkretsindelningens

fastställande. Dylika avvikelser torde, anser utredningen, bli

sällsynta och synes i allmänhet kunna helt undvikas, om en viss marginal

finnes mellan minimiantalet mandat per valkrets och det på grundval av

sistnämnda befolkningssiffror i samband med valkretsindelningen beräknade

antalet. I anslutning härtill påpekar utredningen att man eljest i vallagstiftningen

godtagit avvikelser från proportionalitetsprincipen av större

praktisk betydelse än de avsteg, som kan följa av utredningens förslag. Utredningen

hänvisar här till bl. a. tilläggsmandaten för vissa valkretsar vid

riksdagsmannavalen och till grunderna för fastställandet av antalet landstingsmän

i varje valkrets.

Bestämmandet av befolkningsunderlaget för mandatfördelningen

Vad slutligen beträffar spörsmålet, huruvida mantalslängdens eller

kyrkobokföringens folkmängdssiffror skall ligga till grund för fördelningen

av mandaten mellan valkretsarna föreslår utredningen, att mantalslängdens

befolkningssiffror får fylla denna funktion. Såsom motiv härför

anför utredningen.

Då valkretsarna ofta bestå av delar av administrativa områden, kunna

uppgifterna om folkmängden icke erhållas ur den officiella befolkningsstatistiken,

som angiver befolkningen vid årsskiftet med ledning av kyrkobokföringen.

De uppgifter som erfordras torde lättare kunna erhållas ur

mantalslängden än med ledning av kyrkobokföringen. Skola enhetliga bestämmelser

gälla, böra dessa därför taga sikte på folkmängden enligt

mantalslängden. Sker mandatfördelningen under valåret med ledning av

den för detta år gällande mantalslängden, erhålles även kongruens mellan

den befolkning, som skall utgöra väljarunderlaget och den som bestämmer

mandatfördelningen.

Remissyttrandena

Utredningsmannens förslag om borttagande av maximum för

antalet mandat inom valkrets vid fullmäktigval har tillstyrkts

eller lämnats utan erinran i samtliga remissvar. I de fall, då remissinstanserna

motiverat sitt ställningstagande, har såsom skäl anförts

att bibehållandet av maximum i vissa fall kan föranleda avvikelser från

grundsatsen om proportionalitet mellan folkmängd och antal mandat inom

valkretsen. Härjämte har i vissa yttranden uttalats, att föreskriften om

maximum numera icke synes fylla någon funktion. Länsstyrelsen i Örebro

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1959

län ifrågasätter i anslutning till sitt tillstyrkande av förslaget, om icke

även föreskriften att antalet fullmäktige för hela kommunen skall, i den

män det utan olägenhet kan ske, fördelas lika på de särskilda valkretsarna

bör omformuleras. Föreskriften kan nämligen enligt länsstyrelsen

tolkas så, att den kommer att utgöra ett hinder mot att anordna valkretsindelningen

på det mest praktiska sättet.

I fråga om tidpunkten för fördelningen av mandaten

på de olika valkretsarna har skilda meningar kommit till uttryck i remisssvaren.

Överståthållarämbetet, 17 länsstyrelser samt Svenska stadsförbundet

och Svenska landskommunernas förbund har ingen erinran mot eller

tillstyrker utredningens förslag om införande av ett stadgande att mandatfördelningen

skall ske under valåret. Länsstyrelserna i Blekinge, Kristianstads,

Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Västernorrlands och Norrbottens

län är däremot tveksamma om lämpligheten av eller motsätter sig

uttryckligen en sådan ordning, att mandaten skulle fördelas vid en från

valkretsindelningen fristående förrättning. Som skäl anföres att den föreslagna

ordningen innebär en ökad arbetsbelastning för länsstyrelsen och

är mindre praktisk. Länsstyrelsen i Kristianstads län uttalar att sträng

proportionalitet mellan befolkning och antalet fullmäktige icke heller med

de föreslagna reglerna kan uppnås, eftersom fullmäktige får anses företräda

de röstberättigade medlemmarna i kommunen medan mandatfördelningen

grundar sig på hela befolkningsunderlaget. Med hänsyn härtill

undrar länsstyrelsen om fördelarna med beslut om mandatfördelning under

valåret är så påtagliga som utredningen tycks ha ansett.

Länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasätter om icke med hänsyn till

de politiska partiernas intresse av att ha tillräcklig tid för kandidatnomineringen

föreskrift bör meddelas om den sista dag, då beslut om mandatfördelning

skall vara fattat. Länsstyrelsen i Älvsborgs län förordar att föreskrift

meddelas om sista dag, då framställning må göras till länsstyrelsen

om ändrad mandatfördelning mellan valkretsarna.

Utredningens förslag att i lagen skall föreskrivas att mandatfördelningen

skall fastställas med utgångspunkt från den under valåret mantalsskrivna

befolkningen tillstyrkes i samtliga infordrade remissyttranden;

en kommunalborgmästare har emellertid förordat att vid fördelningen

endast skall tagas hänsyn till den röstberättigade befolkningen.

Magistraten i Örebro påpekar att mantalslängderna icke summeras och

hävdar, att föreskrift härom blir erforderlig, om utredningens förslag

genomföres.

Departementschefen

Vad till eu början angår frågan om grunderna för fördelningen

av in a n dalen i borgerliga primärkommuner mellan valkretsarna

innebär nu gällande bestämmelser, alt i allmänhet varje val
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1959

krets skall tilläggas ett mandat för varje befolkningstal, som motsvarar

det som erhålles, då kommunens folkmängd delas med antalet mandat för

hela kommunen, d. v. s. kretsen skall i allmänhet tillsätta så många fullmäktige

som kommunens valkvot går i kretsens folkmängd. Med en dylik

ATalkvotsmetod vinnes, om den tillämpas strikt, att varje kommunmedlems

röst väger lika tungt eller, sett från en annan synpunkt, att varje mandat

kräver lika stort befolkningsunderlag, oavsett vilken krets mandatet är

tillagt. Att varje kommunmedlem får samma möjlighet till inflytande på

kommunens styrelse måste uppenbarligen vara den princip, som i första

hand måste iakttagas vid mandatfördelningen. Detta är otvivelaktigt också

lagens ståndpunkt, ehuru reglerna utformats så, att avvikelser från principen

tillätes. Hur långt denna möjlighet till avvikelser sträcker sig är

oklart. Då lagen genom uttrycket »i allmänhet» medger avsteg från proportionalitetsregeln

torde härmed främst lämnas utrymme för sådana avsteg,

som betingas av att valkvoten praktiskt taget aldrig går jämnt upp

i valkretsarnas befolkningssiffror; större eller mindre överskott uppstår

och samtliga mandat kan ej fördelas enligt huvudregeln. I tillämpningen

har emellertid lagens formulering tolkats såsom innebärande ett medgivande

till avsteg från proportionaliteten även av andra skäl. Sålunda har

bland annat gällande regler om maximum för antalet mandat i valkrets

i förening med en förhandenvarande valkretsindelning, som man icke velat

omreglera, lett till betydande avvikelser från proportionaliteten, vilka formellt

sett icke stått i strid med lagen. Med hänsyn härtill torde en fastare

reglering av grunderna för mandatfördelningen mellan valkretsarna vara

påkallad. Härvid bör i första hand eftersträvas en sådan ordning, att proportionalitetsprincipen

så långt möjligt blir tillgodosedd vid mandatfördelningen.

Det synes vidare böra tillses, att de nya reglerna i görligaste mån kommer

att ansluta sig till vad som enligt riksdagsordningen gäller för

mandatfördelningen mellan valkretsarna vid andrakammarvalen. Såsom

huvudregel bör bibehållas nuvarande valkvotsmetod, men den bör kompletteras

med en regel att mandat, som icke kunnat utläggas efter huvudregeln,

skall fördelas efter storleken av valkretsarnas överskottstal. Med en

dylik kompletterande regel uteslutes skönsmässiga avvikelser från proportionalitetsprincipen

och denna tillgodoses även i övrigt så långt det

låter sig praktiskt genomföra.

Emellertid är att märka att de angivna reglerna för mandatfördelningen

i vissa fall, då valkretsindelningen lämnas orubbad, kan komma i konflikt

med gällande regler om maximum och minimum för antalet mandat i valkrets.

Så är fallet om befolkningsunderlaget i en valkrets med tillämpning

av valkvotsmetoden och överskottsregeln skulle berättiga till mer

än trettio mandat eller mindre än tio mandat. Då skäl icke torde föreligga

att för de fall, då regeln om maximum skulle komma i motsatsför
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 20 dr 1959

hållande till fördelningsreglerna, framtvinga en ändrad valkretsindelning

— en sådan bör, allmänt sett, vara förhållandevis beständig, om skäl för

valkretsindelning över huvud taget föreligger — bör samtidigt med de

ändrade fördelningsreglerna frågan om bibehållande av nuvarande maximum

upptagas till övervägande. Däremot torde en sänkning av minimum

för antalet mandat i valkrets icke böra ifrågakomma. Intresset att tillräckligt

antal mandat finnes i valkrets för att proportionaliteten mellan

konkurrerande meningsriktningar skall kunna komma till uttryck måste

nämligen anses så betydelsefullt, att det väger över intresset av att bibehålla

valkretsindelningen orubbad.

Vad beträffar maximum för antalet mandat i valkrets torde det mest

rationella vara att — såsom föreslagits av valutredningen och lämnats

utan erinran av remissinstanserna — slopa föreskriften härom. Denna

synes nämligen mot bakgrunden av stadgandet, att mandaten i den mån

det utan olägenhet kan ske skall fördelas lika på de särskilda valkretsarna,

icke fylla någon självständig uppgift; för Stockholms del föranleder den

dock indelning av staden i minst fyra valkretsar. Stockholm är emellertid

indelat i sex valkretsar och en minskning av antalet under fyra torde

sakna all aktualitet. På grund härav och på de av utredningen i övrigt

anförda skälen, vilka ej heller föranlett någon erinran under remissbehandlingen,

förordar jag att stadgandena om maximiantalet mandat i

valkrets utgår såväl ur kommunallagen som ur kommunallagen för Stockholm.

De föreslagna reglerna för mandatfördelningen innebär att möjligheten

att anlägga lämplighetssynpunkter vid fördelningen bortfaller. Vid sådant

förhållande bortfaller också grunden för nuvarande stadgande om rätt

för fullmäktige att hos länsstyrelsen göra framställning om mandatens

fördelning på valkretsarna. Stadgandet torde därför höra utgå.

Med den utformning nu gällande bestämmelser om fördelningen av mandaten

mellan valkretsarna erhållit, synes valkretsindelningen och mandatfördelningen

vara att betrakta som en åtgärd ehuru med två led. Då lagen

emellertid icke uttryckligen föreskriver att valkretsindelningen och mandatfördelningen

skall ske samtidigt och då reglerna för mandatfördelningen

icke nödvändigtvis kräver alt fördelningen fixeras vid valkretsindelningen,

har mandatfördelningen i praxis på sina håll utbrutits till ett särskilt

beslut, som förlagts till valåret. Härigenom har man vunnit att mandatfördelningen

kunnat grundas på befolkningssiffrorna vid valårets början

i stället för på motsvarande siffror året dessförinnan.

Liksom utredningen och huvudparten av remissinstanserna finner jag

det sålunda praktiserade förfarandet innebära väsentliga fördelar. Befolkningsomflyttningar

mellan olika stadsdelar eller olika delar av andra

kommuner sker numera ofta mycket snabbt, sedan det blivit allt vanligare

all hela bostadsområden färdigställes i ett sammanhang. Det är i propor4

— llilutng till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 20

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1959

tionalitetens intresse angeläget att valkrets, som fått ett betydande befolkningstillskolt,

också så snart som möjligt tillägges häremot svarande

antal mandat. Jag förordar därför att mandatfördelningen mellan

valkretsarna sker genom ett särskilt beslut under

valåret, varom uttrycklig föreskrift torde böra intagas i lagen.

Valkretsindelningen måste emellertid med hänsyn till dess återverkningar

på uppläggningen av röstlängden såsom hittills beslutas under året

före valåret. Vid sådant förhållande måste beaktas att det kan inträffa

att valkrets, till följd av befolkningsomflyttningar under året före valåret,

vid tidpunkten för mandatfördelningen icke längre är berättigad att utse

tio fullmäktige. Såsom förut anförts bör minimum för antalet mandat i

valkrets icke sänkas. Kretsen måste därför, ehuru dess befolkningsunderlag

icke berättigar därtill, utse tio fullmäktige. De avvikelser från proportionalitetsregeln,

som kan bli en följd härav, torde emellertid vara av underordnad

betydelse. De bör likväl icke bestå längre än under den mandatperiod,

som fördelningen avser. I lagen torde därför böra intagas föreskrift

att valkretsindelningen skall upptagas till omprövning före nästa

val, om en krets tillagts tio mandat, ehuru den med hänsyn till befolkningsunderlaget

vid tiden för mandatfördelningen ej varit berättigad därtill.

Det förtjänar understrykas att de föreslagna reglerna om mandatfördelning

genom ett särskilt, till valåret förlagt beslut, som grundar sig på

befolkningssiffrorna vid valårets början, medför att mandatfördelningen

kommer att omprövas inför varje val. De avvikelser från proportionalitetsregeln,

som hittills kunnat uppkomma genom att mandatfördelningens

förhållande till befolkningsunderlaget i valkretsarna ej kontrollerats inför

varje val, kommer därför att elimineras.

På de skäl som utredningen anfört och som godtagits av remissinstanserna

finner jag att befolkningssiffrorna enligt valårets

man talslängd bör läggas till grund för mandatfördelningen.

Härav följer icke med nödvändighet att de befolkningssiffror,

till vilka hänsyn måste tagas vid valkretsindelningen, även skall

hämtas från mantalslängden. Det torde snarare i allmänhet förhålla sig

så, att kyrkobokföringens befolkningssiffror vid början av det år, under

vilket valkretsindelningen beslutas, bättre än siffrorna för den mantalsskrivna

befolkningen överensstämmer med siffrorna enligt valårets mantalslängd.

Befolkningsomflyttningar kan nämligen ha inträffat från mantalsskrivningen

till årsskiftet. Det synes dock icke erforderligt att meddela

särskilda föreskrifter om vilka befolkningssiffror, som skall beaktas

vid valkretsindelningen.

Såväl i betänkandet som i några remissyttranden har framhållits, att

mandatfördelningen bör vara beslutad i så god tid före valet, att de politiska

partierna får erforderligt rådrum för kandidatnomineringen och

andra valförberedelser. Den tidpunkt, vid vilken fördelningsbeslutet tidi
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1959

gast kan meddelas, blir beroende av när mantalslängden senast skall föreligga

justerad. Enligt folkbokföringsförordningen skall så vara fallet den

1 mars. Anstånd med justeringen kan emellertid ges och förekommer

också förhållandevis ofta till den 31 mars. Summering av mantalslängden

måste därefter ske, innan beslut om mandatfördelningen kan fattas. Med

hänsyn härtill torde den 30 april böra föreskrivas såsom den sista dag,

då fördelningsbeslut skall vara meddelat. Givetvis bör dock länsstyrelsen

meddela beslutet så tidigt som det är tekniskt möjligt. De för mandatfördelningen

erforderliga sifferuppgifterna torde länsstyrelserna kunna erhålla

från de lokala skattemyndigheterna utan att uttrycklig föreskrift om summering

av mantalslängderna meddelas.

På grundval av lagutkast, som upprättats av utredningen, har i enlighet

med det anförda inom inrikesdepartementet utarbetats förslag till lag om

ändrad lydelse av 9 § kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753) och

lag om ändrad lydelse av 9 § kommunallagen för Stockholm den 1 mars

1957 (nr 50).

Lagändringarna bör träda i kraft den 1 juli 1959.

III. Departementschefens hemställan

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition

föreslå riksdagen att antaga förut omnämnda inom inrikesdepartementet

upprättade förslag till

1) lag om ändring i kommunala vallagen den 6 juni 1930 (nr 253),

2) lag om ändrad lydelse av 9 § kommunallagen den 18 december 1953

(nr 753), samt

3) lag om ändrad lydelse av 9 § kommunallagen för Stockholm den 1

mars 1957 (nr 50).

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Johnny Sköldvall

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1959:81 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående ändrade bestämmelser om indelning i valkretsar vid primärkommunala val. a1 i texten