Med förslag till lag om ändrad lydelse av 54 § lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse, m. m
1959-01-23 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1959:33, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 54 § lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse, m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 33 år 1959
1
Nr 33
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 54 § lagen den 31 mars 1955 (nr
183) om bankrörelse, m. m.; given Stockholms slott
den 23 januari 1959.
Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag
till
1) lag om ändrad lydelse av 54 § lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om
bankrörelse;
2) lag om ändrad lydelse av 32 § lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om
sparbanker; samt
3) lag om ändrad lydelse av 40 § lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om
jordbrukskasserörelsen.
GUSTAF ADOLF
G. E. Sträng
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att affärsbankerna, vilka för närvarande äger
förvärva bostadsrätt till lägenhet endast för inrymmande av banklokalerna,
får befogenhet att förvärva bostadsrätt jämväl i syfte att bereda bostad åt
bankernas befattningshavare. Motsvarande utvidgning av gällande bestämmelser
föreslås även beträffande sparbankerna och jordbrukets kreditkassor.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 33
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 33 år 1959
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 54 § lagen den 31 mars 1955 (nr 183)
om bankrörelse
Härigenom förordnas, att 54 § lagen den 31 mars 1955 om bankrörelse
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
54
Bankaktiebolag må — —--—
Bankbolag må förvärva:
dels fast egendom eller tomträtt, såframt
med fånget åsyftas att bereda
banken lokaler för dess inrymmande,
eller bostadsrätt till lägenhet för sådant
ändamål, aktie i bolag, som uteslutande
har till syfte att förvalta för
omförmälda användning förvärvad
fast egendom eller tomträtt och vars
aktiekapital uppgår till minst en
tredjedel av egendomens bokförda
värde, eller förlagsbevis, utfärdat av
bolag, som nu nämnts;
dels inventarier, ■—-------
dels ock,---------- n
(Föreslagen lydelse)
§■
---annorlunda stadgas.
dels fast egendom eller tomträtt, såframt
med fånget åsyftas att bereda
banken lokaler för dess inrymmande,
bostadsrätt till lägenhet för sådant
ändamål eller för att bereda bostad
åt befattningshavare hos banken,
aktie i bolag, som uteslutande
har till syfte att förvalta för omförmälda
användning förvärvad fast
egendom eller tomträtt och vars aktiekapital
uppgår till minst en tredjedel
av egendomens bokförda värde,
eller förlagsbevis, utfärdat av bolag,
som nu nämnts;
--övrigt innehaver;
i nämnts.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Kungl. Maj.ts proposition nr 33 år 1959
3
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 32 § lagen den 3 juni 1955 (nr 416)
om sparbanker
Härigenom förordnas, att 32 § lagen den 3 juni 1955 om sparbanker skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
32
Sparbank må ej förvärva fast egendom
eller tomträtt, såframt ej med
fånget åsyftas att bereda sparbanken
lokaler för dess inrymmande. För
samma ändamål må jämväl förvärvas
bostadsrätt till lägenhet, aktie i bolag,
som uteslutande har till syfte att
förvalta för omförmälda användning
förvärvad fast egendom eller tomträtt,
eller förlagsbevis, utfärdat av sådant
bolag. Vill sparbank förvärva
fast egendom, tomträtt eller aktie
som nyss sagts eller förbättra byggnad,
vari sparbankens lokaler äro eller
avses bliva inrymda, för belopp,
vilket sammanlagt med det belopp,
vartill sparbanken förut tillhörig fast
egendom, tomträtt eller aktie av ifrågavarande
art bör uppskattas, överstiger
hälften av fonderna, skall frågan
härom hänskjutas till huvudmännens
prövning. Åtgärden må ej vidtagas,
där ej minst två tredjedelar av
de i frågans avgörande deltagande huvudmännen
uttalat sig för densamma
samt beslutet tillika vunnit länsstyrelsens
stadfästelse.
Vid tillämpning av första stycket
tredje punkten skall uppskattningen
av egendom, som där sägs, ske enligt
stadgandena i 48 §, dock att värdet av
aktie skall beräknas till belopp motsvarande
den andel av bokförda värdet
å bolagets egendom, vilken belöper
å aktien.
Av lös — --------- till
§•
Sparbank må ej förvärva fast egendom
eller tomträtt, såframt ej med
fånget åsyftas att bereda sparbanken
lokaler för dess inrymmande. För
samma ändamål må jämväl förvärvas
bostadsrätt till lägenhet, aktie i bolag,
som uteslutande har till syfte att
förvalta för omförmälda användning
förvärvad fast egendom eller tomträtt,
eller förlagsbevis, utfärdat av sådant
bolag. Bostadsrätt till lägenhet
må även förvärvas för att bereda bostad
åt befattningshavare hos sparbanken.
Vill sparbank förvärva fast
egendom, tomträtt eller aktie som
nyss sagts eller förbättra byggnad,
vari sparbankens lokaler äro eller avses
bliva inrymda, för belopp, vilket
sammanlagt med det belopp, vartill
sparbanken förut tillhörig fast egendom,
tomträtt eller aktie av ifrågavarande
art bör uppskattas, överstiger
hälften av fonderna, skall frågan
härom hänskjutas till huvudmännens
prövning. Åtgärden må ej vidtagas,
där ej minst två tredjedelar av de i
frågans avgörande deltagande huvudmännen
uttalat sig för densamma
samt beslutet tillika vunnit länsstyrelsens
stadfästelse.
Vid tillämpning av första stycket
fjärde punkten skall uppskattningen
av egendom, som där sägs, ske enligt
stadgandena i 48 §, dock att värdet
av aklie skall beräknas till belopp
motsvarande den andel av bokförda
värdet å bolagets egendom, vilken belöper
å aktien.
föreningen eller aktiebolaget.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 33 år 1959
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 40 § lagen den 25 maj 1956 (nr 216)
om jordbrukskasserörelsen
Härigenom förordnas, att 40 § lagen den 25 maj 1956 om jordbrukskasserörelsen
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
40 §.
Kreditkassa må ej förvärva fast
egendom eller tomträtt, såframt ej
med fånget åsyftas att bereda kassan
eller ansluten kassa lokaler för
dess inrymmande. För samma ändamål
må jämväl förvärvas bostadsrätt
till lägenhet, aktie i bolag, som uteslutande
har till syfte att förvalta för
omförmälda användning förvärvad
fast egendom eller tomträtt och vars
aktiekapital uppgår till minst en
tredjedel av egendomens bokförda
värde, eller förlagsbevis, utfärdat av
sådant bolag. Vill kreditkassa göra
förvärv som här sägs skall frågan
härom upptagas på stämma. Åtgärden
må ej vidtagas, om ej minst två
tredjedelar av samtliga röstande uttalat
sig för densamma samt beslutet
tillika godkänts av riksorganisationen.
Av lös--------till
Kreditkassa må ej förvärva fast
egendom eller tomträtt, såframt ej
med fånget åsyftas att bereda kassan
eller ansluten kassa lokaler för
dess inrymmande. För samma ändamål
må jämväl förvärvas bostadsrätt
till lägenhet, aktie i bolag, som uteslutande
har till syfte att förvalta för
omförmälda användning förvärvad
fast egendom eller tomträtt och vars
aktiekapital uppgår till minst en
tredjedel av egendomens bokförda
värde, eller förlagsbevis, utfärdat av
sådant bolag. Bostadsrätt till lägenhet
må även förvärvas för att bereda
bostad åt befattningshavare hos
kassan eller ansluten kassa. Vill kreditkassa
göra förvärv som här sägs
skall frågan härom upptagas på
stämma. Åtgärden må ej vidtagas, om
ej minst två tredjedelar av samtliga
röstande uttalat sig för densamma
samt beslutet tillika godkänts av
riksorganisationen,
föreningen eller aktiebolaget.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uPPgift utkommit från tricket i Svensk författningssamling.
Kungl. Maj.ts proposition nr 33 år 1959
5
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 28 november
1958.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,
Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om utvidgad rätt för
bank att förvärva bostadsrätt, m. m. samt anför därvid följande.
I en den 20 mars 1958 dagtecknad skrivelse har Svenska bankföreningen
hemställt, att Kungl. Maj :t måtte förelägga riksdagen förslag dels om införande
i 54 § lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse av föreskrift
att bank må förvärva bostadsrätt till lägenhet, avsedd att upplåtas till bostad
åt befattningshavare hos banken, dels ock om sådan ändring av 59 §
samma lag att bank må lämna kredit mot pant av aktier i och förlagsbevis
utställda av förvaltnings- eller emissionsbolag, där bolagets aktier inregistrerats
vid fondbörs inom riket och därstädes dagligen uppropas.
Över bankföreningens skrivelse har, efter remiss, yttranden avgivits av
bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen, bostadsstyrelsen, fullmäktige
i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, Svenska sparbanksföreningen
och Svenska jordbrukskreditkassan. Yttrande i ärendet har därjämte
inkommit från Sparbankernas bank aktiebolag.
Svenska sparbanksföreningen samt Svenska jordbrukskreditkassan har
i sina remissyttranden hemställt, att, därest de av bankföreningen föreslagna
ändringarna i banklagen genomföres, motsvarande ändringar måtte
komma till stånd i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker respektive
lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om jordbrukskasserörelsen.
I. Gällande bestämmelser m. m.
Med bankrörelse förstås sådan verksamhet, i vilken ingår inlåning från
allmänheten på räkning som av bank allmänneligen begagnas. Bankrörelse
må, förutom av Sveriges riksbank, drivas i princip endast av bankaktiebolag,
som därtill erhållit Konungens tillstånd (oktroj). Bankaktiebolagens
verksamhet regleras av lagen om bankrörelse. Angående sparbankerna och
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 33 år 1959
jordbrukets kreditkassor är särskilt stadgat i lagen om sparbanker och lagen
om jordbrukskasserörelsen.
Affärsbankerna och jordbrukets kreditkassor står under tillsyn av bankoch
fondinspektionen. Tillsynsmyndigheten för sparbankerna är sparbanksinspektionen.
Därjämte utövar vederbörande länsstyrelse viss tillsyn.
Enligt 54 § banklagen gäller såsom huvudregel, att bank för egen räkning
får driva handel allenast med guld, mynt, växlar, checkar, anvisningar ävensom
obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar,
dock ej förlagsbevis. Egendom, varmed bank ej må driva handel, äger
den i princip ej heller förvärva. Från sistnämnda förbud har dock av naturliga
skäl medgivits vissa undantag bl. a. i fråga om förvärv, som avser
att tillgodose behovet av lokaler för bankens inrymmande. Redan lagen den
19 november 1886 angående bankaktiebolag medgav undantag från huvudregeln
i detta hänseende. För erhållande av banklokaler får bank enligt gällande
lagstiftning förvärva såväl fast egendom som tomträtt eller bostadsrätt
ävensom i viss utsträckning också aktie i eller förlagsbevis utställt av
bolag, som förvaltar för nämnda ändamål förvärvad fast egendom eller
tomträtt. Däremot äger affärsbank icke förvärva nu nämnd egendom enbart
i syfte att bereda bostäder åt anställda.
Sparbankerna har till ändamål att befordra sparsamhet genom att bedriva
in- och utlåning av penningar och i samband därmed stående verksamhet.
Jordbrukskasserörelsens huvudsakliga ändamål är att tillgodose jordbrukets
kreditbehov samt att främja sparverksamhet. Såsom en naturlig konsekvens
av huvudregeln angående sparbankernas och jordbrukskreditkassornas ändamål
är dessas rätt att förvärva fast egendom och bostadsrätt inskränkt
till att avse förvärv i syfte att bereda instituten lokaler för rörelsen. I 32 §
första stycket sparbankslagen och i 40 § första stycket lagen om jordbrukskasserörelsen
har upptagits bestämmelser liknande dem i 54 § banklagen. För\ärv
av bostadsrätt i syfte som nyss nämnts är ej underkastat någon begränsning
i sparbankslagen. Vill däremot jordbrukskreditkassa göra sådant
iorvarv skall frågan upptagas på stämma. Åtgärden må ej vidtagas, om ej
minst två tredjedelar av samtliga röstande uttalat sig för densamma samt
beslutet tillika godkänts av riksorganisationen.
I 59 § andra stycket banklagen stadgas, att bank icke må såsom pant
mottaga aktie i bolag, vars verksamhet huvudsakligen består i att förvalta
eller driva handel med aktier eller som idkar emissionsrörelse. Av tredje
stycket i samma paragraf framgår, att ej heller förlagsbevis som utfärdats
av sådant bolag får av bank mottagas såsom pant. Motsvarande bestämmelser
infördes år 1933 i då gällande banklag av år 1911 och grundades i huvudsak
på förslag som framlagts av 1924 års bankkommitté. Såsom motivering
för deras införande anfördes, att förbindelser av ifrågavarande slag
visat sig vara och enligt sakens natur också måste vara riskfyllda.
1949 års banklagssakkunniga vitsordade i sitt betänkande med förslag
till ny lag om bankrörelse in. m. (SOU 1952: 2), att det rent teoretiskt fanns
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 33 år 1959
fog för att betrakta aktiekapitalet i ett holding- eller emissionsbolag såsom
i dubbel måtto riskbärande; i ett sådant bolag bestod ju även tillgångarna
av riskbärande kapital. Samtidigt framhöll emellertid de sakkunniga, att de
förvaltningsbolag, vilkas aktier då var noterade på A:l-listan pa fondbörsen,
hade en tillfredsställande relation mellan eget och främmande kapital
samt att detta också i stor utsträckning var fallet med de företag, vilkas
aktier ingick i deras portföljer. De sakkunniga påpekade också att de nämnda,
på börsen introducerade förvaltningsbolagen hade sina tillgångar placerade
i ett flertal sinsemellan oberoende företag, vilket verkade utjämnande
och stabiliserande på värdet av aktierna i bolagen. Av dessa skäl och
då de sakkunniga fann det från samhällssynpunkt vara av intresse att tillgången
på riskvilligt kapital ökades, föreslog de sakkunniga att förbudet
mot belåning av förvaltningsbolags aktier och förlagsbevis skulle uppmjukas
så, att undantag gjordes beträffande bolag, vilkas aktier inregistrerats
vid fondbörs inom riket och därstädes dagligen uppropades.
Förslaget tillstyrktes av de remissinstanser, som yttrade sig i ämnet.
I den på betänkandet grundade propositionen anförde dåvarande departementschefen,
att vissa skäl talade för en uppmjukning av förbudet i enlighet
med vad de sakkunniga föreslagit, men att han likväl icke var beredd
att omedelbart tillstyrka en sådan uppmjukning. Enligt hans mening var
nämligen konsekvenserna av förslaget svåra att överblicka, varför ytterligare
överväganden i vissa hänseenden måste ske, innan man tog slutlig
ståndpunkt i frågan.
Bankoutskottet anförde i sitt utlåtande över propositionen, att utskottet
funnit frågan vara av sådant intresse, att utskottet ville understryka vikten av
att den i fortsättningen ägnades ingående uppmärksamhet av Kungl. Maj:t.
Enligt lagen den 29 juni 1923 om sparbanker ägde sparbankerna lämna
lån mot pant av aktier och förlagsbevis till ett sammanlagt belopp motsvarande
högst hälften av sparbankens fonder. 1948 års sparbankssakkunniga
upptog denna regel oförändrad i sitt betänkande med förslag rörande ny
lagstiftning om sparbanker. Under remissbehandlingen ifrågasattes om
icke sparbankernas frihet att bevilja kredit mot säkerhet av förvaltningsbolags
aktier eller förlagsbevis borde begränsas. Bank- och fondinspektionen
erinrade sålunda i sitt remissvar om den av banklagssakkunniga föreslagna
uppmjukningen av bestämmelserna rörande förvaltningsbolagen i 46 § i 1911
års banklag. Inspektionen ansåg att det knappast kunde vara åsyftat att härutinnan
medgiva sparbank större frihet än affärsbank samt föreslog att banklagsförslagets
nyss angivna bestämmelser i tillämpliga delar borde inarbetas
i sparbankslagen. Föredragande departementschefen fann remissynpunkterna
böra beaktas samt framhöll, att vad han uttalat i motsvarande fråga i
bank lagspropositionen hade avseende även å sparbankerna. I enlighet härmed
upptar 28 § fjärde stycket sparbankslagen stadgande, som svarar mot
förbudet i 59 § banklagen. Efter mönster av nämnda lagar har i 37 § andra
stycket lagen om jordbrukskasserörelsen intagits motsvarande förbud för
8 Kungl. Maj:ts proposition nr 33 år 1959
jordbrukskassornas vidkommande. I den mån centralkassa eller jordbrukskassa
efter centralkassans medgivande enligt nuvarande bestämmelser äger
utlämna lån mot pant av aktier eller förlagsbevis får detta dock ske högst
till ett sammanlagt belopp motsvarande hälften av den långivande kassans
eget kapital.
II. Svenska bankföreningens framställning
Frågan om bostadsrättslägenheterna
Bankföreningen framhåller i sin skrivelse till en början, att på senare tid
alltmera börjat framträda ett starkt behov för bankerna att kunna disponera
lokaler ej blott för själva bankverksamheten utan också för att bereda bostäder
åt anställd personal. Det förekommer i stor utsträckning att bankernas
befattningshavare får sin tjänstgöring flyttad från en ort till en annan,
vilket mången gång är enda utvägen att befordra en duglig tjänsteman och
därigenom behålla honom i bankens tjänst. Flyttningar är emellertid på
grund av läget på hyresmarknaden ofta förenade med betydande olägenheter
för den enskilde och medför ej sällan att denne under lång tid tvingas leva
åtskild från sin familj och därigenom underkasta sig både minskad trivsel
och avsevärt ökade levnadskostnader. Helt naturligt måste detta ofördelaktigt
påverka tjänstemännens intresse för flyttningar och därmed också i
längden begränsa urvalet av allsidigt utbildade kandidater till högre poster.
Bostadsbristen försvårar även nyrekrytering utifrån, särskilt i fråga om mera
kvalificerade befattningar vid bankkontor i landsorten. Till följd av nämnda
förhållanden har det också blivit allt vanligare, att företag i landsorten
skaffar sig egna fastigheter eller bostadsrätter för att på så sätt kunna lösa
personalens bostadsfrågor. Jämväl för att bankerna ej skall komma i efterhand
i konkurrensen om arbetskraften är det därför önskvärt att de erhåller
möjlighet att förvärva bostadslägenheter, som vid behov kan upplåtas
till deras tjänstemän.
Möjlighet härtill föreligger i viss utsträckning redan nu, fortsätter föreningen.
Om en bank förvärvat en fastighet för att i den inrätta banklokal,
är det nämligen intet som hindrar att återstoden av byggnaden helt eller delvis
uthyres till bostäder åt anställda. En sådan lösning ter sig dock ofta
föga rationell. En banklokal måste ha ett gott affärsläge och ett fastighetsförvärv
för inrymmande av en sådan lokal blir följaktligen i allmänhet mycket
kostnadskrävande. Det är därför ej sällan att föredra att bankens lokalfråga
ordnas på annat sätt, t. ex. genom att banklokalen innehas med
bostadsrätt. Därtill kommer att ett gott affärsläge långtifrån alltid är ett
lämpligt bostadsläge. Det finnes därför starka skäl för att bankerna bör få
rätt inneha bostadslägenheter för de anställda även i andra fastigheter än
de egna bankhusen. Föreningen vill framhålla, att ett dylikt medgivande
sannolikt skulle underlätta försäljning och ombyggnad av en del äldre,
omoderna fastigheter, som för närvarande befinner sig i bankernas ägo
och som förutom banklokaler också innehåller personalbostäder.
Kungl. Maj.ts proposition nr 33 år 1959
9
Frågan om kreditgivning mot säkerhet av vissa aktier m. m.
Bankföreningen uttalar i sin skrivelse, att den utveckling, som ägt rum
på det ekonomiska området sedan banklagssakkunniga år 1952 avgav sitt betänkande,
givit nya belägg för hur angeläget det är, att tillgången på riskvilligt
kapital kan ökas. Näringslivets kapitalförsörjning utgör i nuvarande
läge ett av de mest brännande problemen i vår samhällsekonomi. Allt tyder
också på, att detta icke är någon övergående företeelse. Tvärtom kan förutses
att den nya tekniska utvecklingen och den påbörjade ekonomiska integrationen
i Västeuropa kommer att medföra ett ytterligare stegrat kapitalbehov
under den närmaste framtiden. Det är därför enligt bankföreningens mening
angeläget, att man så långt möjligt undanröjer det hinder mot kapitalanskaffning
genom nyemissioner i förvaltningsbolag som förbudet mot belåning
i bank av dylika bolags aktier och förlagsbevis otvivelaktigt utgör.
III. Yttrandena
Frågan om bostadsrättslägenheterna
Bankföreningens hemställan har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av
samtliga, som yttrat sig i ämnet.
Bank- och fondinspektionen anknyter inledningsvis till vad bankföreningen
nämnt om bankernas möjligheter att enligt gällande lagstiftning bereda
bostäder åt anställda. Inspektionen understryker, att den genom gällande
banklag införda rätten för bank att genom förvärv av bostadsrätt anskaffa
lokaler för rörelsen icke ger banken möjlighet att — på samma sätt som
vid förvärv av fastighet — lösa eventuell bostadsfråga för anställd. Denna
omständighet framstår särskilt som en besvärande olägenhet i fall, där
bank i rationaliseringssyfte vill försälja bankfastighet och därefter tillgodose
lokalbehovet genom förvärv av bostadsrätt. Härtill kommer, att det under
nu rådande situation på bostadsmarknaden kan vara angeläget för bank att
möjligheterna att ordna en trängande bostadsfråga vidgas. Å andra sidan erinrar
inspektionen om att det numera förefinnes en allmän strävan att
minska antalet tjänstebostäder. Inspektionen har vid övervägande av de skäl
som anförts ansett att ämbetsverket icke bör motsätta sig en viss utvidgning
av bankernas befogenheter i förevarande avseende. Ett generellt medgivande
att förvärva bostadsrätt för att bereda bostad åt anställd bör emellertid, hävdar
inspektionen, utnyttjas med stor varsamhet, och en förutsättning för
ett införande i banklagen av en bestämmelse härom bör därför vara att en
sådan rätt begagnas med stor urskillning.
Enär den ifrågasatta uppmjukningen av 54 § banklagen kan underlätta
för bankerna att lösa tjänstemännens bostadsproblem och då den icke synes
äventyra det syfte lagrummet har att tillgodose, har fullmäktige i riksbanken
icke något att erinra mot bankföreningens förslag i denna del. Fullmäktige
i riksgäldskontoret förutsätter, därest den föreslagna lagändringen blir ge
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 33 år 1959
nomförd, att bank- och fondinspektionen med särskild uppmärksamhet kommer
att följa tillämpningen av denna.
Bostadsstijrelsen tillstyrker den föreslagna kompletteringen av 54 § banklagen
samt anför, att styrelsen för långivning till bostadsbyggnadsföretag,
som uppföres av bostadsrättsföreningar, principiellt förutsätter att varje bostadslägenhet
skall upplåtas med bostadsrätt till den i lägenheten boende
men att undantag från denna regel kan medgivas, dock endast i sådan omfattning
och i fråga om sådana lägenheter, att det kooperativa syftet icke
förfelas. Lägenheter om ett rum och kök eller kokvrå är enligt styrelsens
åsikt ofta icke lämpade för upplåtelse med bostadsrätt med hänsyn till de
täta omflyttningarna i dessa lägenheter och undantag brukar därför kunna
medgivas för denna lägenhetstyp. Även beträffande enstaka familjebostäder
kan, fortsätter styrelsen, den långivande myndigheten medgiva, att lägenheter
får disponeras av exempelvis kommunen eller en industri för uthyrning till
anställd, varvid då allmänt brukar förutsättas, att den person som bebor
lägenheten med hyresrätt beredes möjlighet att förvärva bostadsrätten, därest
han under en följd av år varit hyresgäst och uttrycker önskemål om att få bli
bostadsrättshavare. En bank torde i detta avseende få bedömas på samma
sätt som en kommun eller ett industriföretag.
Såväl sparbanksinspektionen som Svenska sparbanksföreningen framhåller,
att samma skäl som anförts av bankföreningen till stöd för dess framställning
även har sin giltighet för sparbankernas del. Beträffande behovet
av ändring i sparbankslagen säger inspektionen att det redan med nu gällande
regler icke synes vara uteslutet för sparbank att förvärva bostadsrätt till
lägenhet för beredande av bostad åt anställd. Inspektionen anför.
Det kommer härvid helt an på vad som bör förstås med lagens föreskrift
att syftet med förvärvet skall vara att bereda sparbanken lokaler för dess
inrymmande. Det synes icke ha varit avsett att föreskriften skulle fattas alltför
bokstavligt. I Kungl. Maj:ts proposition 1955: 151 uttalade departementschefen
vid denna frågas handläggning, att i den mån sparbank hade att sörja
för bostäder och semesterhem för anställda rimligt hållna utgifter härför torde
kunna anses vara godtagbara inom sparbanksverksamheten. Samma ståndpunkt
intog bankoutskottet i utlåtande 1955: 19, där utskottet dels uttalade
sig för en tämligen liberal tolkning av uttrycket »sparbankens inrymmande»
och dels ytterligare framhöll, att det torde kunna anses att vissa lokalbehov,
som närmast dikterades av sparbankens tillbörliga omsorg om den
anställda personalen, torde kunna tillgodoses med stöd av nu behandlade
lagregler, oaktat lokalerna i fråga ej vore att betrakta som egentliga expeditionslokaler.
Sparbanksinspektionen har därför icke ansett sig böra göra
erinran, när sparbank såsom i ett par fall förekommit anmält, att den förvärvat
eller ämnade förvärva bostadsrätt till lägenhet för beredande av bostad
åt anställd. Samma ståndpunkt i tolkningsfrågan har inspektionen
även intagit i ett fall, då sparbank avsåg att för en byggnadskostnad av omkring
100 000 kronor uppföra en bostad till den nytillträdande verkställande
direktören i sparbanken. Avgörande för inspektionens ställningstagande
var då att fastigheten helt skulle utnyttjas som tjänstebostad och att bostad
för verkställande direktören ej kunde inrymmas i sparbankens nuvarande
fastighet eller i tillbyggnad till denna och lämplig lägenhet ej heller fanns
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 33 år 1959
att hyra å orten. Inspektionen uttalade därvid att sparbanken givetvis hade
att iakttaga normal sparsamhet vid byggnadens uppförande samt beakta att
de årliga kostnaderna för fastigheten vore att betrakta som en lönekostnad
i den mån de icke skulle komma att täckas av den hyra, som skulle erläggas
av verkställande direktören. Ej heller länsstyrelsen i vederbörande län, hos
vilken sparbanken hemställt om prövning av förvärvet, gjorde någon erinran
mot detsamma. Sparbanksinspektionen vill understryka att under den tolkning,
varom nu är fråga, endast torde kunna inrymmas förvärv, som enligt
departementschefens ovan återgivna uttalande innebär rimligt hållna utgifter.
Även med den här hävdade tolkningen av de bestämmelser, som reglera
sparbanks rätt att förvärva bostadsrätt till lägenhet för beredande av bostäder
åt anställda kommer frågan i ett delvis annat läge, därest uttrycklig
sådan rätt skulle tillerkännas affärsbankerna genom bestämmelse i banklagen.
Den skillnad i uttryckssättet som sedan skulle föreligga mellan sparbankslagen
och banklagen kunde lätt leda till den uppfattningen, att det
även förelåge en skillnad i sak. Någon anledning till större restriktivitet för
sparbankerna än för affärsbankerna i denna förvärvsfråga förefinnes enligt
sparbanksinspektionens mening icke i annan mån än att de mindre sparbankerna,
varav antalet är stort, givetvis böra iakttaga särskild försiktighet
vid förvärv av bostadsrätt liksom vid förvärv av annan egendom. Införande
i sparbankslagen av uttrycklig rätt för sparbank att förvärva bostadsrätt till
lägenhet för beredande av bostäder åt anställda torde emellertid kunna förses
med den kommentaren, att det i fortsättningen liksom hittills endast bör
vara fråga om försiktigt hållna utgifter för ändamålet.
Svenska jordbrukskreditkassan anser, såsom tidigare nämnts, att man
även inom jordbrukskasserörelsen bör få samma möjlighet som bankerna
att förvärva bostadsrätt.
Frågan om kreditgivning mot säkerhet av vissa aktier m. m.
Bankföreningens i denna del gjorda framställning har föranlett vissa reservationer
från några remissinstansers sida, men i övrigt lämnats utan
erinran vid remissbehandlingen.
Bank- och fondinspektionen yttrar i sitt remissvar.
1949 års banklagssakkunniga föreslog---, att förbudet mot belåning
av förvaltningsbolags aktier eller förlagsbevis skulle uppmjukas så, att undantag
skulle göras beträffande bolag vilkas aktier inregistrerats vid fondbörs
inom riket och därstädes dagligen uppropades. Förslaget tillstyrktes
av bland andra bank- och fondinspektionen men ledde icke till lagstiftning.
Bankföreningen yrkar nu på anförda skäl att förslaget upptages till ny
prövning.
Inspektionen har icke anledning frångå sin positiva inställning i princip
till nämnda förslag. För att närmare klargöra sin uppfattning vill inspektionen
anföra följande.
Medgivande att belåna holdingbolagsaktier måste förenas med vissa regler,
så att ej sådana risker och förluster uppkommer, som man genom nuvarande
förbud velat förhindra. Den omständigheten, alt ett holdingbolags
aktier representerar toppvärdet i andra företag utgör obestridligen en svaghet,
men betydelsen av denna svaghet kan väsentligt reduceras av eu tillfredsställande
riskfördelning. Enligt inspektionens mening bör därför så
-
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 33 år 1959
som villkor för belåningsbarhet i första hand fordras att vederbörande förvaltningsbolag
har en utpräglad riskfördelning: tillgångarna skall vara placerade
i ett flertal sinsemellan oberoende företag. En sådan fördelning verkar
utjämnande och stabiliserande på värdet av aktierna i bolagen. Aktier i
förvaltningsbolag, som helt bygger sin verksamhet på endast ett eller ett fåtal
företag, bör sålunda icke godtagas såsom säkerhet i bank. Vidare bör
förvaltningsbolaget såsom förutsättning för belåningsbarhet av dess aktier
ha en tillfredsställande relation mellan eget och främmande kapital. Detta
innebär närmast att företaget icke har permanent behov av större upplåning,
d. v. s. icke långfristigt har sitt aktieinnehav satt som säkerhet för
skuld. En sådan panlsättning medför nämligen att det läge uppstår, som
man genom förbudet mot belåning velat undvika. Slutligen är del av stor
betydelse för belåningsbarhet att det också finns en marknad för aktierna,
d- v. s. de skall vara lätt realiserbara; en viss garanti för att så är förhållandet
föreligger, om aktierna är inregistrerade på fondbörsen och där är föremål
för daglig notering.
Inspektionen har med det sagda velat ange tre huvudvillkor som enligt
ämbetsverkets uppfattning bör vara uppfyllda för att bank skall få belåna
ett holdingbolags aktier, nämligen en bred riskfördelning, en tillfredsställande
relation mellan eget och främmande kapital samt notering av aktierna
på fondbörsen. Föreligger samtliga dessa förutsättningar, torde rimlig försiktighet
vara iakttagen och aktierna kunna godtagas såsom säkerhet.
Vid börsstyrelsens prövning av inregistrering beaktas emellertid även andra
synpunkter än sådana, som har speciellt avseende å belåningsbarhet, och
därtill kommer, att de på fondbörsen inregistrerade förvaltningsbolagen är
av varierande art och alt karaktären efter hand kan ändras utan att aktierna
därför avregistreras. Att ställa krav på inregistrering vid fondbörsen
torde därför icke vara tillräckligt för att åstadkomma den sovring, som inspektionen
anser erforderlig. Det torde emellertid ej heller vara möjligt att
i lagtexten fixera de nu angivna riktlinjerna för belåningsrättens utövande.
Inspektionen föreslår därför, alt undantagsstadgandets tillämplighet göres
beroende av en prövning i varje särskilt fall och att denna prövning lämpligen
anförtros åt tillsynsmyndigheten.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer inspektionen, att 59 §
andra stycket banklagen utformas så, att kredit mot pant av aktie i bolag,
vars verksamhet huvudsakligen består i att förvalta eller driva handel med
aktier eller som idkar emissionsrörelse, må lämnas allenast där bolagets
aktier inregistrerats vid fondbörs inom riket och därstädes dagligen uppropas,
dock först efter medgivande i varje särskilt fall av tillsynsmyndigheten.
Fullmäktige i riksbanken uttalar, att det nära personella sambandet mellan
de större förvaltningsbolagen och bankerna måhända förtjänar att uppmärksammas
och att på grund därav en lagändring kan tänkas öppna icke
invändningsfria möjligheter alt finansiera förvaltningsbolagens nyemissioner
på grundval av bankkrediter. Ur de synpunkter fullmäktige har att
företräda synes icke föreligga någon större anledning till erinran mot förslaget,
men fullmäktige har ansett sig böra fästa uppmärksamheten på att
den utredning, som av både Kungl. Maj :t och riksdagen förutsatts för en
lagändring på ifrågavarande punkt, icke kommit till stånd.
Fullmäktige i riksgäldskontoret förutsätter att, därest föreslagen lagändring
kommer till stånd, bank- och fondinspektionen med särskild uppmärksamhet
skall följa bestämmelsens tillämpning.
13
Kungl. Maj. ts proposition nr 33 år 1959
Svenska sparbanksföreningen erinrar om att den tidigare sparbankslagen
icke innehöll något förbud mot belåning av förvaltningsbolags aktier och förlagsbevis
och att ej heller 1948 års sparbankssakkunnigas förslag upptog
något förbud i nämnda hänseende. Sparbanksinspektionen hänvisar till att
förbudet — såsom framgår av uttalanden i propositionen rörande 1955 års
sparbankslag — hämtats från banklagen. De skäl som dikterat det kategoriska
förbudet mot belåning av aktier i holdingbolag har enligt inspektionens
åsikt givetvis samma principiella betydelse antingen det gäller affarsbank
eller sparbank. Sker emellertid en uppmjukning av förbudet vad affärsbankerna
angår, finnes enligt inspektionens mening icke tillräcklig anledning
att det i oförändrad form skall kvarstå för sparbankernas del. För
övrigt, fortsätter inspektionen, kan sägas, att förbudet överhuvud taget har
mindre uppgift att fylla för sparbankernas vidkommande, då enligt 28 §
sparbankslagen lån mot pant av aktier eller förlagsbevis må utlämnas högst
till sammanlagt belopp motsvarande hälften av sparbankens fonder.
Svenska jordbrukskreditkassan framhåller betydelsen av att även jordbrukskassorna
erhåller möjlighet till belåning av aktier och förlagsbevis av
ifrågavarande slag.
IV. Departementschefen
Frågan om bostadsrättslägenheterna
Banklagen upptager detaljerade bestämmelser om banks rätt att för egen
räkning förvärva egendom av olika slag. Utformningen av dessa bestämmelser
präglas av naturliga skäl av restriktivitet. Sålunda äger bank i princip
rätt att förvärva fast egendom endast när det är fråga om att tillgodose
behovet av lokaler för själva bankrörelsen. Denna sedan gammalt gällande
bestämmelse utvidgades genom 1955 års banklag till att jämväl avse förvärv
av bostadsrätt till lägenhet under förutsättning att med fånget åsyftas
att bereda banken lokaler för dess inrymmande. Bankföreningen har nu
begärt en ytterligare utökning av befogenheterna, så att bank skall kunna
förvärva bostadsrätt även för att bereda bostadslägenheter åt bankens anställda.
I anledning av bankföreningens hemställan har från sparbankernas
och jordbrukets kreditkassors sida yrkats att motsvarande befogenhet
måtte komma dem till del.
Det torde såsom framgår av bostadsstyrelsens yttrande icke vara ovanligt
att kommuner och industriföretag köper bostadsrättslägenheter i avsikt
att upplåta dem åt anställda. Härigenom ökas kommunernas och företagens
möjligheter att försäkra sig om erforderlig arbetskraft. Vad särskilt angår
bankerna har dessa visserligen redan nu möjligheter att i av dem ägda fastigheter,
vilka inrymmer banklokaler, till sina tjänstemän uthyra eventuellt
disponibla bostadslägenheter. På grund av läget på hyresmarknaden
begränsas dock möjligheterna för bankerna att förfoga över ytterligare lägenheter,
som må finnas i dessa fastigheter. Såsom nämnts kan bank nu
-
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 33 år 1959
mera tillgodose sitt behov av lokaler för själva bankrörelsen genom att
förvärva bostadsrätt. För den händelse en bank förvärvar bostadsrätt till
banklokalen i stället för att inköpa hela fastigheten minskar emellertid,
vilket bank- och fondinspektionen påpekat, bankens möjligheter att bereda
bostad åt de anställda. De gällande bestämmelserna är särskilt besvärande
för bank, som i rationaliseringssyfte vill sälja en fastighet, som är mindre
lämplig för bankrörelsen, och övergå till att inneha banklokal med bostadsrätt.
Under remissbehandlingen har anförts, att det numera finns en strävan
att minska antalet tjänstebostäder. Vad i detta hänseende framhållits
synes emellertid icke utgöra hinder för ett genomförande av en lagändring
med den jämförelsevis begränsade räckvidd, varom här är fråga.
I övrigt har några egentliga invändningar icke rests mot förslaget. Vid
sådant förhållande och då ett genomförande därav, såsom framgår av det
tidigare sagda, icke synes äventyra syftet med bestämmelserna i 54 § lagen
om bankrörelse, tillstyrker jag bankföreningens hemställan. Jag utgår därvid
från att ett medgivande för bankerna att förvärva bostadsrätt för bostäder
åt anställda begagnas med varsamhet samt att bank- och fondinspektionen
med särskild uppmärksamhet följer tillämpningen av en sådan
bestämmelse.
De skäl jag åberopat i fråga om affärsbankerna äger giltighet jämväl för
sparbankerna och jordbrukets kreditkassor. Jag förordar därför att motsvarande
ändringar göres i lagen om sparbanker och lagen om jordbrukskasserörelsen.
Även härvidlag bör gälla att undantagsregeln begagnas med
försiktighet och att vederbörande tillsynsmyndighet ägnar uppmärksamhet
åt tillämpningen.
Frågan om kreditgivning mot säkerhet av vissa aktier m. m.
Pa grund av stadgandet i 59 § banklagen äger bankbolag icke såsom pant
mottaga aktie i eller förlagsbevis utställt av bolag, vars verksamhet huvudsakligen
består i att förvalta eller driva handel med aktier eller som idkar
emissionsrörelse. I fråga om sparbankerna och jordbrukets kreditkassor
finnes ett motsvarande stadgande i 28 § sparbankslagen och 37 § lagen om
jordbrukskasserörelsen. Svenska bankföreningen har i den föreliggande
framställningen hemställt om sådan ändring av banklagen, att affärsbankerna
skall äga såsom pant mottaga aktier eller förlagsbevis i bolag av
nämnda slag, för så vitt bolagets aktier inregistrerats å Stockholms fondbörs
och därstädes dagligen uppropas. Motsvarande hemställan har för
sparbankernas och kreditkassornas vidkommande gjorts av Svenska sparbanksföreningen
respektive Svenska jordbrukskreditkassan.
Vid remissbehandlingen av bankföreningens framställning har uttalats
vissa betänkligheter mot ett genomförande av den av föreningen föreslagna
lagändringen. Sålunda har fullmäktige i riksbanken påtalat, att det nära
personella sambandet mellan de större förvaltningsbolagen och bankerna
kan tänkas öppna icke invändningsfria möjligheter att finansiera nyemis
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 33 år 1959
15
sioner i förvaltningsboiagen medelst bankkrediter. Bank- och fondinspektionen
har i sitt remissyttrande funnit sig icke kunna utan vidare godtaga förslaget.
Med hänsyn till att förvaltningsboiagen är av varierande art och
att karaktären efter hand kan ändras, anser inspektionen, att tillräcklig
sovring i förevarande hänseende icke erhålles enbart genom villkoret om
inregistrering å fondbörsen. Inspektionen finner det därför erforderligt att
undantagsstadgandets tillämpning blir beroende av prövning i varje särskilt
fall av tillsynsmyndigheten.
Den av bankföreningen föreslagna uppmjukningen av förbudet i 59 §
banklagen överensstämmer med det förslag som 1949 års banklagssakkunniga
framlade i sitt år 1952 avgivna betänkande. I likhet med vad som uttalades
i 1955 års proposition till riksdagen med förslag till ny banklag
finner jag konsekvenserna av den ifrågasatta lagändringen i viss mån
svåra att överblicka. Under remissbehandlingen av den nu föreliggande
framställningen har också från vissa håll givits uttryck för en restriktivare
hållning än tidigare. Vid angivna förhållanden synes ytterligare överväganden
i frågan tills vidare böra anstå. Det bör också nämnas, att — därest
kreditgivning varom nu är fråga göres beroende av vederbörande tillsynsmyndighets
prövning — vissa spörsmål aktualiseras med hänsyn till
att tillsynen över sparbankerna utövas av annan myndighet än fallet är
med bankerna och jordbrukets kreditkassor.
Under hänvisning till det anförda är jag ej beredd att för närvarande
framlägga något förslag med anledning av bankföreningens framställning
i nu förevarande hänseende.
V. Departementschefens hemställan
I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet
upprättats förslag till
1) lag om ändrad lydelse av 54 § lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om
bankrörelse;
2) lag om ändrad lydelse av 32 § lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker;
samt
3) lag om ändrad lydelse av 40 § lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om jordbrukskasserörelsen.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över nämnda lagförslag — vilka såsom Bilaga1 torde få fogas vid
statsrådsprotokollet för denna dag — måtte för det i 87 § regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
Åke Sanell
1 Denna bilaga, vilken är likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, har här
uteslutits.
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 33 år 1959
IJtdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 16 januari
1959.
Närvarande:
justitieråden Beckman,
E. SÖDERLUND,
Tammelin,
regeringsrådet Nevrell.
Enligt lagrådet den 14 januari 1959 tillhandakommet utdrag av protokoll
över finansärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 28
november 1958, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till
1) lag om ändrad lydelse av 54 § lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om
bankrörelse;
2) lag om ändrad lydelse av 32 § lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker;
samt
3) lag om ändrad lydelse av 40 § lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om
jordbrukskasserörelsen.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet av
hovrättsassessorn Åke Åhström.
Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.
Ur protokollet:
Clas Amilon
Kungl. Maj:ts proposition nr 33 år 1959
17
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23 januari
1959.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund,
Edenman, Johansson, af Geijerstam.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, lagrådets den 16 januari
1959 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 28 november 1958 remitterade
förslagen till
1) lag om ändrad Igdelse av 54 § lagen den 31 mars 1955 (nr 1S3) om
bankrörelse;
2) lag om ändrad Igdelse av 32 § lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker;
samt
3) lag om ändrad Igdelse av 40 § lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om jordbrukskasserör
elsen.
Föredragande departementschefen hemställer, att förslagen, som av lagrådet
lämnats utan erinran, måtte genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Åke Sanell
.)
Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 33
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1959:117 Skrivelse till styrelsen för riksdagsbiblioteket angående verkställd granskning av riksdagsbibliotekets styrelse och förvaltning man. s. 1 i texten