Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge m. m

1959-02-20 · 62 sidor, varav 62 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 62 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1959:72, Med förslag till lag om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

1

Nr 72

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och

Norge m. m.; given Stockholms slott den 20 februari

1959.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till

1) lag om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge;

samt

2) lag angående tillägg till lagen den 6 december 1957 (nr 668) om utlämning

för brott.

GUSTAF ADOLF

Ingvar Lindell

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en särskild lag om utlämning för brott till de

övriga nordiska länderna. Förslaget, som utgör resultatet av ett nära nordiskt

lagsamarbete, innebär att det nuvarande konventionssystemet skall

slopas och att utlämning, inom den ram som lagen anger, skall ske efter

fri prövning; dock förutsättes, att en lagligen grundad utlämningsframställning

som regel skall efterkommas. Såväl beträffande förutsättningarna för

utlämning som i fråga om förfarandet innebär förslaget uppmjukningar

i förhållande till den allmänna utlämningslagen. Därvid har eftersträvats

att med största möjliga enkelhet förena rättssäkerhetskravet. Det förutsättes,

att lagar av i huvudsak samma innehåll genomföres i de övriga nordiska

länderna.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1 samt. Nr 72

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år tl)59

Förslag

till

Lag

om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge

Härigenom förordnas som följer.

Villkor för utlämning

1 §•

Den som i Danmark, Finland, Island eller Norge är misstänkt, tilltalad

eller dömd för där straffbelagd gärning och uppehåller sig här i riket må

efter framställning utlämnas enligt vad i denna lag sägs.

2 §.

Svensk medborgare må utlämnas, allenast om han vid tiden för hrottet

sedan minst två år stadigvarande vistats i den stat till vilken utlämning begäres

eller den gärning för vilken utlämning begäres motsvarar brott, varå

enligt svensk lag kan följa straffarbete i mera än fyra år; om gärningen i

sin helhet begåtts inom riket, må utlämning dock ej ske, med mindre gärningen

innefattar medverkan till ett utom riket begånget brott eller utlämning

sker jämväl för gärning, som förövats utom riket.

3 §.

Utlämning må ej ske, om i den främmande staten allenast böter kan ådömas

för gärningen, såvida ej utlämning tillika äger rum för brott, på vilket

strängare straff än böter kan följa.

Har den som begäres utlämnad i den främmande staten dömts för gärningen,

må han utlämnas, allenast om påföljden utgör frihetsstraff eller

annat omhändertagande på anstalt. Oaktat påföljden icke är sådan som

nyss sagts må han ock utlämnas, om framställningen om utlämning tillika

avser annat brott, för vilket utlämning enligt denna lag må ske.

4 §.

Utlämning för politiskt brott må ske, allenast om gärningen eller gärning

av motsvarande beskaffenhet är i svensk lag belagd med straff och den som

begäres utlämnad ej är svensk medborgare.

5 §.

Utlämning må ej äga rum, om här i riket meddelats dom angående det

uppgivna brottet eller beslut om eftergift av åtal för brottet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

3

6 §.

Den som här i riket är åtalad för annat brott, varå kan följa frihetsstraff

i två år eller därutöver, eller som enligt dom mot honom skall undergå frihetsstraff

eller eljest omhändertagas på anstalt, må ej utlämnas så länge hindret

består. Samma lag vare, om förundersökning inletts för brott som nyss

nämnts.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må utlämning äga rum för rättegång

om den gärning som avses med den främmande statens begäran, på

villkor att den utlämnade senare överlämnas till svensk myndighet.

7 §•

Vid utlämning skall såsom villkor gälla, att den som utlämnas icke må i

den främmande staten åtalas eller straffas för annat brott som begåtts före

utlämningen med mindre

särskilt medgivande lämnats enligt 18 §;

han själv inför domstol samtyckt därtill;

han underlåtit att, oaktat hinder ej mött, lämna landet inom en månad

efter rättegång och undergående av straff eller annan påföljd som må hava

ådömts honom för brott, varför utlämning ägt rum; eller

han återvänt dit sedan han lämnat landet.

Därjämte skall gälla, att den som utlämnas allenast må i fall som avses i

8 § eller efter medgivande enligt 18 § utlämnas till tredje stat för brott, som

han förövat före utlämningen.

I samband med beviljande av utlämning må uppställas de ytterligare villkor,

som prövas erforderliga.

8 §.

Om två eller flera av de i 1 § omnämnda staterna eller en eller flera av

dessa stater jämte annan stat begära utlämning av samma person, skall,

med hänsyn till beskaffenheten av brottet eller brotten, tiden och platsen

därför, framställningarnas tidsföljd, hans nationalitet och hemvist samt övriga

omständigheter, prövas till vilken stat utlämning bör ske.

När framställningarna avse olika brott, må föreskrivas, att den som utlämnas

till en stat skall från den staten vidare utlämnas till annan stat på

villkor som bestämts enligt 7 g.

Förfarandet

9 §•

Framställning om utlämning skall av polis- eller åklagarmyndighet i den

stat som önskar utlämningen göras antingen hos riksåklagarämbetet eller,

om gärningsmannens uppehållsort i riket är känd, direkt hos stats- eller

distriktsåklagare.

Om icke den, som begäres utlämnad, enligt vad i 10 § sägs samtycker till

utlämning eller erkänner den gärning för vilken utlämning begäres eller,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

om framställningen avser flera gärningar, någon av dessa, skall framställningen

grundas på en av domstol i den stat, från vilken framställningen

inkommit, meddelad fällande dom eller ock annat av domstol i nämnda stat

meddelat beslut, varav framgår, att domstolen funnit sannolika skäl föreligga

till misstanke att den som begäres utlämnad begått det uppgivna brottet.

Begäres någon utlämnad för att lagforas för flera brott är det tillfyllest

att till grund för framställningen föreligger sådant beslut beträffande allenast

något av brotten.

Vid framställningen skall, om det i förekommande fall ej framgår av domen

eller beslutet, fogas uppgift om personens nationalitet och hemvist,

brottets beskaffenhet, tid och plats för detta samt i den främmande staten

tillämpliga straffbestämmelser. Signalement skall om möjligt företes.

10 §.

Åklagaren skall skyndsamt verkställa erforderlig utredning enligt vad om

förundersökning i brottmål är stadgat.

Samtycke, som avses i 9 § andra stycket, avgives i åklagarens närvaro inför

allmän underrätt. Rätten är därvid domför, häradsrätt utan nämnd och

rådhusrätt med en lagfaren domare.

11 §.

Högsta domstolen prövar på begäran av den som avses med framställningen,

huruvida utlämning kan lagligen beviljas enligt denna lag. Om det

finnes erforderligt, skall förhandling hållas. Förhandling må ej vägras, med

mindre tidigare förhör under utredningen måste anses tillfyllest eller saken

finnes uppenbar.

Om högsta domstolen funnit hinder mot utlämning möta enligt denna lag,

må framställningen icke bifallas.

12 §.

Till främjande av utredningen och för att säkerställa utlämning må åklagaren,

om den gärning för vilken utlämning begäres eller gärning av motsvarande

beskaffenhet är i svensk lag belagd med straff, använda och hos rätten

påkalla användandet av tvångsmedel enligt vad i allmänhet är föreskrivet

för brottmål. Tvångsmedel må användas utan att särskild utredning,

utöver vad av framställningen om utlämning framgår, förebragts till stöd för

att den som avses med framställningen begått det uppgivna brottet.

Beslut av rätten om användande av tvångsmedel gäller tills vidare intill

dess ärendet avgjorts eller högsta domstolen i fall som avses i It § funnit

hinder mot utlämning möta. Talan mot rättens beslut föres genom besvär

till högsta domstolen utan inskränkning till viss tid.

Den som häktats äger påfordra, att ny förhandling skall äga rum inom

tre veckor från det beslut senast meddelats.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 72 år 1959

5

13 §.

Förhandling skall, förutom i fall varom eljest är stadgat, hållas inom

stängda dörrar, om det begäres av den om vars utlämnande är fråga eller

det eljest finnes påkallat av hänsyn till främmande stat.

14 §.

Ersättning åt offentlig försvarare, vittne eller annan som hörts i ärendet

skall stanna å statsverket, om ej särskilda skäl äro, att den skall återgäldas

av den som begäres utlämnad.

15 §.

Har den som avses med framställningen inför rätten samtyckt till utlämning

och är ej fall som avses i 4, 6 eller 8 § för handen, äger åklagaren,

om han finner att hinder mot utlämning ej föreligger enligt denna lag eller

att utlämning eljest icke bör vägras, meddela beslut om utlämning.

Om åklagaren ej meddelar beslut om utlämning enligt vad i första stycket

sägs, skola handlingarna i ärendet, sedan utredningen avslutats, skyndsamt

översändas till justitiedepartementet, varefter Konungen skall giva sitt beslut

över framställningen.

Vid beviljande av utlämning må förordnas, att föremål som tagits i beslag

skall överlämnas till den främmande staten; och må därvid stadgas de

förbehåll som av hänsyn till enskild rätt eller ur allmän synpunkt finnas

påkallade.

16 §.

Beslut om utlämning skall verkställas så snart ske kan. Vid beviljande av

utlämning må förordnas att den, som enligt beslutet skall utlämnas, i avbidan

på verkställigheten skall tagas i förvar eller ställas under uppsikt.

Övriga bestämmelser

17 §.

Den som är efterlyst för brott, vilket enligt denna lag kan föranleda utlämning,

må, såframt på gärningen eller gärning av motsvarande beskaffenhet

enligt svensk lag kan följa frihetsstraff, i avvaktan på begäran om

utlämning omedelbart anhållas eller åläggas reseförbud av polis- eller åklagarmyndighet

enligt vad som i allmänhet gäller om brottmål. Beslag må

ock i sådant fall äga rum.

Beslut om användning av tvångsmedel enligt denna paragraf skall på begäran

av den som beslutet avser prövas av rätten, som i ärendet skyndsamt

skall hålla förhandling enligt vad om brottmål är stadgat. Mot rättens beslut

må talan ej föras.

Polis- eller åklagarmyndighet i den främmande staten skall ofördröjligen

underrättas, då beslut fattats om användning av tvångsmedel enligt denna

paragraf. Har icke framställning om utlämning mottagits inom två veckor

från det underrättelsen avsändes, skall beslutet omedelbart hävas.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj. ts proposition nr 72 år 1959

18 §.

Utan hinder av villkor som uppställts för utlämning äger Konungen på

framställning medgiva, att den som utlämnats må ställas till ansvar för

annan före utlämningen förövad gärning än den, för vilken utlämning skett,

eller utlämnas till annan av de i 1 § omförmälda staterna. I fråga om sådan

framställning skall i tillämpliga delar gälla vad i denna lag är stadgat angående

framställning om utlämning. Medgivande må lämnas allenast om,

såvitt handlingarna visa, utlämning för gärningen kunnat lagligen äga rum.

Framgår av inkomna handlingar, att framställningen icke kan lagligen

bifallas, eller finner Konungen eljest anledning att icke villfara framställningen,

skall den omedelbart avslås. I annat fall prövas frågan av högsta

domstolen, dock endast om det begäres av den som avses med framställningen.

Finner högsta domstolen att hinder möter, må framställningen icke

bifallas.

Beträffande tillstånd till utlämning till annan än de i 1 § omförmälda

staterna skola bestämmelserna i 24 § lagen om utlämning för brott äga tilllämpning.

19 §.

Den som utlämnas från någon av de i 1 § omnämnda staterna till annan

i samma paragraf omförmäld stat må utan särskilt tillstånd föras genom

riket.

20 §.

Det ankommer på Konungen att förordna om tillämpning av denna lag i

förhållande till stat, som omförmäles i 1 §.

Konungen meddelar i övrigt de närmare föreskrifter, som erfordras för

tillämpningen av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1959.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1959

7

Förslag

till

Lag

angående tillägg till lagen den 6 december 1957 (nr 668) om

utlämning för brott

Härigenom förordnas, att i lagen den 6 december 195/ om utlämning för

brott skall såsom 26 § införas en ny paragraf av nedan angiven lydelse.

26 §.

Vad i denna lag är stadgat gäller ej i förhållande till Danmark, Island,

Finland och Norge såvitt särskild lag äger tillämpning i sådant avseende.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1959.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1959

Utdrag av protokollet över jusiitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 16 januari 1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angående lagstiftning

om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge.

Inledning

År 1951 framlade 1949 års utlänningskommitté förslag till ny utlänningslagstiftning,

innefattande dels en ny utlänningslag dels viss omarbetning av

1913 års lag angående utlämning av förbrytare (SOU 1951: 42). På grundval

av kommitténs förslag antogs vid 1954 års riksdag en ny utlänningslag,

vilken trädde i kraft den 1 juli 1954. Vad beträffar frågan om revision av

lagstiftningen om utlämning för brott befanns det vid beredningen inom

justitiedepartementet av denna fråga önskvärt att utlämningslagstiftningen

underkastades en mera genomgripande omarbetning än vad utlänningskommittén

föreslagit, och med anledning därav utarbetades förslag till en

helt ny lag i ämnet, redovisat i en den 20 september 1954 dagtecknad promemoria.

På grundval av nyssnämnda förslag antogs vid 1957 års riksdag

en lag om utlämning för brott, vilken trädde i kraft den 1 januari 1958

(prop. 1957:156, första lagutskottets uti. 1954:37).

Vid utarbetandet av den nya lagstiftningen om utlämning för brott förutsattes

att särskilda bestämmelser skulle gälla beträffande utlämning till

Danmark, Finland, Island och Norge. Vid det nordiska justitieministermöte,

som hölls i Stockholm den 11 och 12 december 1953, hade beslutats

att till gemensam nordisk utredning upptaga frågan om ett förenklat förfarande

i fråga om utlämning för brott mellan de nordiska länderna. För

ändamålet tillsattes en kommitté, bestående av delegerade från Danmark,

Finland, Norge och Sverige.

Vid överläggningarna inom kommittén uppnåddes enighet om att man,

såvitt anginge utlämning mellan de nordiska länderna, skulle föreslå slopande

av det nuvarande konventionssystemet. Varje land skulle antaga en

lag om utlämning för brott till övriga nordiska länder med reglering dels

av förutsättningarna för utlämning dels av förfarandet i utlämningsären
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kangl. Maj:ts proposition nr 72 år 105!)

9

den. I båda hänseendena skulle eftersträvas att med största möjliga enkelhet

förena kravet på betryggande rättssäkerhet. Den beslutande myndigheten

i utlämningsärende skulle äga pröva ärendet med hänsyn till omständigheterna

i varje särskilt fall; det skulle således ej vara obligatoriskt

att efterkomma varje framställning, som föll inom ramen för bestämmelserna

om utlämning. Det förutsattes dock, att en lagligen grundad ullämningsframställning

som regel borde efterkommas, om ej särskilda skäl talade

däremot.

Arbetet vid överläggningarna inriktades på att enligt de angivna riktlinjerna

åstadkomma såvitt möjligt likformiga lagtexter för alla de nordiska

länderna. Vid möte i Helsingfors den 21—23 oktober 1955 fördes diskussionerna

i ämnet på grundval av detaljerade lagutkast, upprättade av de

olika delegationerna. I stort sett uppnåddes därvid enighet om lagtextens

innehåll.

Såsom resultat av de dittills förda förhandlingarna framlades i promemoria

den 15 december 1955 (stencilerad) ett förberedande utkast till lag

för Sveriges del. Utkastet har såsom bilaga fogats till detta protokoll (Bilaga

B). Över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,

riksåklagarämbetet, statens utlänningskommission, utlänningsnämnden,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs

och Bohus, Värmlands samt Norrbottens län, polismästarna i Stockholm,

Göteborg och Malmö, statens kriminaltekniska anstalt, 1951 års rättegångskommitté,

Sveriges advokatsamfund, föreningen Sveriges häradshövdingar,

föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges landsfogdar,

föreningen Sveriges stadsfiskaler samt föreningen Sveriges landsfiskaler.

Riksåklagarämbetet har överlämnat yttranden från statsåklagarna i Stockholm,

Göteborg och Malmö. Länsstyrelsen i Malmöhus län har bifogat yttranden

från poliskammaren i Hälsingborg samt från polisintendenten därstädes

ävensom yttranden från föreningen Malmöhus läns landsfiskaler.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har vid sitt yttrande fogat yttrande

från landsfogden i länet. Länsstyrelsen i Värmlands län har överlämnat

yttranden från landsfogden i länet samt från Värmlands läns avdelning av

föreningen Sveriges landsfiskaler. Polismästarna i Stockholm och Göteborg

har bifogat yttranden från kriminalpolisinlendenterna i respektive städer.

De svenska delegerade har sedermera, på grundval av fortsatta överläggningar

inom kommittén, framlagt ytterligare en promemoria i ämnet, dagtecknad

den 20 oktober 1956 samt innefattande ett i förhållande till det

förberedande utkastet jämkat förslag till lag om utlämning för brott till

Danmark, Finland, Island och Norge. Förslaget anslöt sig — med erforderlig

anpassning till svenska förhållanden — till de riktlinjer, varom flertalet

inom kommittén enat sig. Ärendet upptogs ånyo vid det nordiska justitieministermöte,

som hölls i Oslo den 3 och 4 februari 1958. Förhandlingar

i ämnet fördes vid detta tillfälle även mellan justitieministrarna och Nordiska

rådets juridiska niomannakommitté. överläggningar har slutligen ägt

rum i Helsingfors den 3 och 4 juni 1958 med representanter för respektive

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1959

departement i Danmark, Finland, Norge och Sverige. Vid dessa överläggningar

uppnåddes i huvudsak enighet om den sakliga lydelsen av texterna.

Kvarstående avvikelser hänförde sig väsentligen till detaljer, där det råder

skiljaktighet mellan de olika ländernas rättegångssystem.

I det följande skall till en början lämnas en redogörelse för det huvudsakliga

innehållet i promemorian av den 15 december 1955 samt remissyttrandena

däröver. Därefter följer en summarisk redogörelse för innehållet i

1956 års promemoria samt för frågans behandling i Nordiska rådet.

1955 års promemoria samt yttrandena däröver

Såsom förut anförts innehåller promemorian bestämmelser dels

om villkoren för utlämning till annat nordiskt land dels om förfarandet.

Beträffande villkoren för utlämning har man med hänsyn till den nära

rättsgemenskap som råder mellan de nordiska länderna ansett det möjligt

att borttaga flera av de hinder för utlämning, som är angivna i den gällande

utlämningslagstiftningen. Att man har ansett sig kunna gå ganska långt

i detta avseende sammanhänger också med den allmänna utgångspunkten,

att en utlämningsframställning skall prövas med hänsyn till omständigheterna

i varje särskilt fall. I promemorian föreslås, att förbudet mot utlämning

av det egna landets medborgare uppmjukas. Sålunda skall svensk

medborgare kunna utlämnas till annat nordiskt land, om han sedan minst

två år haft hemvist utom riket. Vidare skall utlämningsförfarandet kunna

tillämpas å svensk medborgare, om han icke själv åberopar sitt medborgarskap

såsom hinder mot utlämning utan samtycker till denna. Utlämning

skall i princip kunna ske för alla slags brott. En särskild regel upptages

dock beträffande politiska brott. Utlämning må medgivas för sådant brott,

om det med hänsyn till den särskilda samhörigheten mellan de nordiska

länderna finnes påkallat, att gärningsmannen lagföres för brottet i det land

som önskar utlämningen. Det är icke nödvändigt att den gärning för vilken

utlämning begäres är belagd med ansvar enligt svensk lag utan det räcker

med att den är straffbar enligt lagen i det land som begär utlämning.

Vad angår förfarandet är det avsett att myndigheterna skall kunna träda

i direkt kontakt med varandra utan att behöva gå den diplomatiska vägen.

Framställning om utlämning skall sålunda i Sverige kunna göras till riksåklagaren

eller, om gärningsmannens uppehållsort i riket är känd, direkt

till stats- eller distriktsåklagare. För tryggande av rättssäkerheten kräves

att domstol alltid är inkopplad i ärendet. Framställning om utlämning skall

i enlighet härmed grundas antingen på en av domstol i den begärande staten

meddelad fällande dom eller också på annat av domstol i nämnda stat

meddelat beslut, varav framgår, att domstolen funnit sannolika skäl till

misstanke att den som begäres utlämnad begått det uppgivna brottet. Sedan

framställningen inkommit ankommer det på åklagaren att verkställa

utredning i ärendet, i huvudsak enligt de principer som gäller för förundersökning

i brottmål. Efter det utredningen avslutats, skall handlingarna

i ärendet översändas till justitiedepartementet och beslut över framställ
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 195!)

11

ningen meddelas av Kungl. Maj :t. EU enklare förfarande skall dock kunna

tillämpas i de fall då gärningsmannen förklarar sig ej ha något att invända

mot utlämning. Då erfordras ej beslut av Kungl. Maj:t utan beslut kan

meddelas av åklagaren. Ej heller kräves i detta fall något domstolsbeslut

i den stat, varifrån utlämning begäres. Samtycke skall dock, för att få dessa

verkningar, avgivas inför domstol här i landet. Bestämmelser meddelas

även om provisoriskt anhållande, i avbidan på utlämningsframställning, av

den som är efterlyst för brott i annat nordiskt land.

Hur förfarandet kan gestalta sig framgår av följande ur promemorian

hämlade exempel. En person, som är efterlyst för brott i Norge, anträffas

och anhålles av polisen i Sverige. De norska myndigheterna underrättas

omedelbart om anhållandet, varefter de begär hans utlämnande. Om den

anhållne icke bestrider att han är skyldig till brottet, torde han ej ha anledning

att fördröja proceduren, och sedan han inför rätten bekräftat att

lian ej har något att erinra mot utlämningen, kan beslut om utlämning

fattas av åklagaren utan att till stöd för utlämningsframställningen behöver

föreligga något häktningsbeslut eller annat beslut av domstol i Norge.

I sådana fall då den misstänkte bestrider att lian begått brottet eller eljest

icke frivilligt går med på utlämning, blir förfarandet ej fullt så enkelt. Till

stöd för utlämningsframställningen måste förebringas ett domstolsbeslut i

det begärande landet, och den åklagare som handlägger ärendet skall efter

verkställd förundersökning — förhör med den misstänkte och eventuellt

annan utredning — översända handlingarna till justitiedepartementet, varpå

beslut över framställningen meddelas av Kungl. Maj :t.

Förslaget om en uppmjukning av villkoren för utlämning från Sverige till

annat nordiskt land samt om en förenkling av förfarandet vid sådan utlämning

har i remissyttrandena i huvudsak tillstyrkts eller lämnats

utan erinran av samtliga remissinstanser. Sålunda finner jusiitiekanslersämbetet

och riksåklagarämbetet förslaget ägnat att läggas till grund för

lagstiftning. Brott som begåtts inom Norden bör, enligt utlänningskommissionen,

principiellt bestraffas i det land där brottet blivit begånget. Bestämmelserna

om utlämning bör därför utformas så att de medger utlämning i

så stor utsträckning som är möjligt utan att rättssäkerheten eftersättes. I

detta avseende tillstyrker kommissionen därför förslaget. Utlänningsnämnden

uttalar alt förslaget är tydligt och enkelt samt synes utgöra en god

grund för lagstiftning i ämnet. På liknande sätt uttalar sig länsstyrelsen i

Malmöhus lån. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner förslaget ligga

helt i linje med de strävanden, som på det straffrättsliga området gör

sig gällande inom det nordiska samarbetet.

Föreningen Sveriges häradshövdingar anför:

På en utlämningslagstiftning ställes anspråket att den, samtidigt som den

underlättar bekämpandet av den internationella brottsligheten, tillgodoser

rimliga krav på den enskildes rättssäkerhet. Den enskilde bör skyddas mot

utlämning, som kan medföra politisk förföljelse, och även mot att utlämnas

i ill stat med straffrättskipning och straffverkställighet, som allt för myc
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungi. Maj.ts proposition nr 72 år 1959

ket avviker från de för svensk rätt gällande normerna. En utlämningslagstiftning,

som skall gälla i förhållande till alla främmande länder, måste

därför innehålla åtskilliga förbud mot utlämning. Föreningen delar den i

den remitterade promemorian uttalade åsikten att dessa förbud kunna i

väsentlig utsträckning uppmjukas i den utlämningslagstiftning, som skall

gälla allenast i förhållandet mellan de nordiska länderna, och att förfarandet

vid utlämning i detta fall kan förenklas. Hur långt man bör sträcka sig

i eftergifter är en lämplighetsfråga, vilken, såsom också är avsett, bör lösas

i samförstånd mellan de nordiska länderna.

Utöver vad i promemorian anföres om de förhållanden, som motiverar en

mindre restriktiv utlämningslagstiftning såvitt avser utlämning till de övriga

nordiska länderna, framhålles i några yttranden behovet av en förenklad

lagstiftning i ämnet särskilt med hänsyn till verkningarna av den för

några år sedan genomförda nordiska passfriheten. Statens kriminaltekniska

anstalt anser att förslaget i detta hänseende icke fyller de anspråk som från

effektivitetssynpunkt bör ställas:

Brottslingar söka ofta omöjliggöra eller förhindra utredning angående

brott eller undgå ådömt straff genom att fly ur landet. En sådan trafik har

naturligtvis alltid förekommit mellan de skandinaviska länderna. Efter införandet

av passfrihet mellan dessa länder har trafiken emellertid tilltagit

på ett oroväckande sätt. Praktiskt taget dagligen föreligger behov av att

återföra för brott efterspanade personer från ett skandinaviskt land till ett

annat. Ofta är saken mycket brådskande — en medbrottsling kan t. ex. vara

gripen och måste höras emot den till annat land förrymde eller den förrymde

behöver kanske konfronteras med vittnen eller av annan anledning

skyndsamt återföras — och det gäller därför att snabbt återföra vederbörande

till det land där brottet ägt rum, oftast hemlandet.

Hittills har — förutom formell utlämning — avvisningsförfarandet ibland

kunnat iillämpas men ofta har vederbörande överlämnats formlöst till

grannlandets polismyndighet. Då nu genom passfriheten praktiskt taget

varje brottsling inom Skandinavien har möjlighet att utan formella eller

praktiska hinder passera över gränsen från ett skandinaviskt land till ett

annat, synes det också rimligt, att polisen i förekommande allvarliga fall

får befogenhet att återföra den eftersökte utan alltför mycket formaliteter

och stor tidsutdräkt. Önskvärt är, att ett återförande kunde ske på samma

enkla sätt såsom nu i allmänhet är fallet inom vart och ett av de skandinaviska

länderna ifråga om transport av gripen, anhållen eller häktad person

från ett polisdistrikt till ett annat.

Liknande synpunkter framföres av statsåklagarna i Göteborg och Malmö.

Ett i viss mån motsatt bedömande kommer till synes i det yttrande, som

avgivits av styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare. Emot de principer

på vilka förslaget vilar har styrelsen icke något att erinra. Det synes

dock styrelsen som om kravet på största möjliga enkelhet i viss utsträckning

tillgodosetts på bekostnad av rättssäkerheten. Särskilt under oroliga

förhållanden kan detta komma att visa sig ödesdigert. Men även för lugna

tider förefaller reglerna i vissa hänseenden vara utformade så, att risk föreligger

för att utlämning kan komma att ske i fall som är stötande för

rättskänslan. Liknande tankegångar framföres av 1951 års rättegångskommitté.

Kommittén yttrar:

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1959

13

Den samhörighet och rättsgemenskap som råder mellan de nordiska länderna

kan väl ge anledning till att i frågor om utlämning för brott se på

gränserna mellan länderna på annat sätt än när det gäller utlämning till

andra länder. För normala tider kan en uppmjukning av eljest gällande

villkor och förenkling av förfarandet vara motiverad. Det synes emellertid

nödvändigt att anpassa en lagstiftning på detta område även efter situationer

som kunna uppstå under politiskt oroliga förhållanden. Under oroliga

tider måste det vara värdefullt med eu utlämningslagstiftning, som innehåller

otvetydiga regler — grundade på hänsyn till den enskildes rättssäkerhet

— om i vilka fall utlämning ej må ske samt om de villkor som skola

uppställas vid beviljande av utlämning. Det förtjänar uppmärksammas att

säkra garantier ej kunna skapas mot att under politiskt oroliga förhållanden

en utlämnad person i strid mot utlämningsvillkoren vidarebefordras till

tredje stat.

1 fråga om förutsättningarna för utlämning är det framför allt spörsmålet

om möjligheterna att utlämna svenska medborgare som ägnats uppmärksamhet

vid remissbehandlingen. Även förslaget att införa möjlighet till

utlämning för politiska brott har tilldragit sig stort intresse.

Vad angår spörsmålet om utlämning av svenska medborgare

framhåller riksåklagarämbetet, att erfarenheten visat, att det under

vissa förhållanden kan vara av praktiska hänsyn påkallat att utlämna även

svenska medborgare. På grund härav och då de garantier ur rättssäkerhetssynpunkt,

varmed förslaget i detta hänseende är förbundet, synes ämbetet

godtagbara, har ämbetet i och för sig intet att erinra däremot. Kriminalpolisintendenten

i Stockholm vars yttrande åberopas av polismästaren därstädes

betonar att möjligheten till utlämning av svensk medborgare innebär

ett avsteg från hittills gällande principer. Med hänsyn till den nära överensstämmelsen

i rättsuppfattning och rättskipning mellan de nordiska länderna

torde detta emellertid icke medföra någon väsentlig skillnad i den

rättsliga behandlingen av den svenske medborgaren.

Utlänningsnämnden understryker det stora förtroendet från svensk sida

för rättskipningen i de övriga nordiska länderna och framhåller att detta

förtroende medför att man beträffande dessa kan gå långt i eftergifter i

fråga om de eljest vid utlämning sedvanliga villkoren. I betraktande härav

finner nämnden utformningen av den föreslagna lagstiftningen väl restriktiv

i fråga om utlämning av svensk medborgare. Den stämmer visserligen i

detta hänseende med den traditionella uppfattningen men sakliga skäl härför

synes knappast kunna anföras. Nämnden anför som exempel det fall att

en svensk och en norrman tillsammans begår brott i Danmark och sedan

flyr till Sverige, där de blir gripna; i en sådan situation synes det nämnden

otillfredsställande att norrmannen skulle utlämnas men — bortsett från

vissa undantagsfall — icke svensken. Visserligen kan lagföring ske av

svensken i Sverige men praktiska skäl talar för att lagföringen sker i det

land där brottet blivit begånget, och tillsammans med övriga i brottet medverkande.

Av nu anförda skäl är nämnden beredd att förorda att — om

likformighet i denna del uppnås mellan vederbörande länder — likställighet

åvägabringas mellan medborgare i eget land och utlänning vid utläm
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

ning de nordiska länderna emellan. Liknande uppfattning tillkännages av

statens utlänningskommission.

En mera återhållsam inställning till förslaget om möjlighet till utlämning

av svenska medborgare präglar det yttrande, som avgivits av statsåklagaren

i Stockholm. Denne finner det tveksamt om någon uppmjukning bör

ske av den svenska medborgare tillkommande rätten till skydd mot utlämning

till främmande stat. Anses emellertid betänkligheterna i sådant hänseende

böra vika, förklaras i yttrandet ingen erinran vara att göra mot en

utformning av lagstiftningen i enlighet med förslaget, vilket säges på ett

betryggande sätt garantera den enskilde medborgaren en handläggning av

förekommande utlämningsärenden under tillbörligt beaktande av rättssäkerhetens

krav. Också styrelsen för Sveriges advokatsamfund finner vissa

principiella betänkligheter kunna anföras mot uppgivande av det eljest gällande

absoluta förbudet mot utlämning av svensk medborgare. Styrelsen tillstyrker

likväl förslaget att svensk medborgare må utlämnas med sitt samtycke.

Styrelsen säger sig härvid lägga särskild vikt vid den rättssäkerhetsgaranti,

som ligger i att samtycket skall lämnas inför domstol. Däremot

avstyrker styrelsen att svensk medborgare i något fall utlämnas utan sitt

samtycke. Det synes nämligen styrelsen angeläget att alla svenska medborgare

— oavsett tidigare vistelse utom riket — inom landet äger samma

skydd i förhållande till annan stat. Även 1951 års rättegångskommitté

hävdar, att tillräckliga skäl saknas att i annat fall än då samtycke lämnats

efterge principen att svensk medborgare ej må utlämnas. I vart fall synes

utlämning utan samtycke icke böra få ske till annat nordiskt land än sådant

vari den svenske medborgaren tagit sitt hemvist, och därvid torde böra

krävas att tiden för vistelsen utgör åtminstone fem år. Samma mening

framföres av styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare. Polismästaren

i Malmö framhåller, att om skyddet för svensk medborgare mot utlämning

skall hävas på basis av viss tids vistelse utomlands, vistelsen bör hänföra

sig huvudsakligen till det land, vartill utlämning ifrågasättes samt icke ha

varat allenast så kort tid som två år.

Bestämt avvisande till förslaget om möjlighet till utlämning av svensk

medborgare ställer sig en reservant i föreningen Sveriges häradshövdingar,

häradshövdingen Folkard von Scherling, vilken anför:

I förslagets 2 § meddelas föreskrifter om utlämning av svenska medborgare.

Enligt gällande rätt får sådan utlämning ej ske, vilken regel, åtminstone

enligt Hagströmer (Sv. straffrätt I, s. 85), har legal sanktion i 16 §

regeringsformen. Oavsett huru härmed må förhålla sig, måste man starkt

ifrågasätta lämpligheten av en lagändring på denna punkt. Den enskilde

torde visserligen för närvarande i samtliga nordiska länder åtnjuta i huvudsak

likvärdigt skydd för sin rättssäkerhet. I nuvarande osäkra tider

föreligger dock icke någon som helst garanti för att så kommer att förbliva.

Vad som skedde under senaste världskriget kan inträffa ånyo, och det lärer

väl vara otvivelaktigt, att om utlämning av svenska medborgare då lagligen

kunnat ske, en t. ex. år 1943 från norskt eller finskt håll därom gjord

framställning skulle hava framkallat starka betänkligheter. Härvidlag utgör

den omständigheten, att enligt förslaget en framställning om utlämning

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

15

icke nödvändigtvis måste bifallas, icke något korrektiv. Den politiska situationen

kan, liksom den ibland var under senaste världskriget, även i framliden

bliva sådan, att den svenska regeringen i själva verket icke har erforderlig

handlingsfrihet. Den föreslagna lagändringen skulle alltså kunna

medföra, att regeringen försattes i en ytterst pinsam tvångssituation. Det

är illa nog, att regeringen i själva verket kunde bliva tvungen att utlämna

utländska medborgare. Svenska medborgare, även om de tilläventyrs äro

brottslingar, borde dock städse vara tillförsäkrade rätten ej blott att vistas

här i riket utan även att icke härifrån bliva utlämnade.

En avvisande hållning till förslaget i denna del intages också av statsåklagaren

i Malmö, vilken yttrar:

Utlämning av eget lands medborgare synes icke böra medgivas, oavsett

om medgivande därtill lämnas av den misstänkte eller icke. Dels synas historiska

skäl tala emot utlämning av det egna landets medborgare dels föreligga

mellan åtminstone vissa av de nordiska ländernas medborgare så stora

skiljaktigheter särskilt i fråga om språk, att det ej synes tillfredsställande

att utan synnerligen tungt vägande skäl anförtro den misstänktes öde och

välfärd åt polis, åklagare, försvarare och domstolar, som kanske endast

genom tolk kunna meddela sig med honom. Dessutom synas det egna landets

medborgare icke onödigtvis böra utsättas för intagande å annat lands

fångvårds- eller andra anstalter. Samma skäl kunna ju anföras mot utlämning

av annat lands medborgare, men dessa synas dock ej så tungt vägande.

Förslaget om införande av möjlighet till utlämning för politiska

brott ger enligt föreningen Sveriges häradshövdingar anledning

till tveksamhet. De betänkligheter, som inställer sig i detta hänseende, ökas

enligt föreningens mening av att svensk medborgare förutses kunna komma

att utlämnas mot sin vilja. Föreningen framhåller emellertid, att den

enskilde torde i alla de nordiska länderna åtnjuta i huvudsak likvärdigt

skydd för sin rättssäkerhet samt att det med fog kan förväntas, att förhållandena

i dessa hänseenden icke skall förändras till det sämre, i varje fall

icke om de nordiska länderna får behålla sin politiska handlingsfrihet. De

antydda betänkligheterna förlorar härigenom i betydelse. Föreningen har

i detta sammanhang också fäst sig vid att en framställning om utlämning

icke nödvändigtvis måste bifallas utan att hänsyn skall kunna tagas till

omständigheterna i varje särskilt fall.

Också riksåklagarämbetet anknyter i detta sammanhang till möjligheten

att utlämna svensk medborgare. Ämbetet finner det därvid kunna ifrågasättas

om utlämning i dylikt fall bör kunna ske för politiskt brott. Härom

anföres i yttrandet:

Utlämning i dylika fall torde enligt sakens natur oftast bliva aktuell i

samband med krigstillstånd eller liknande politiska orostillstånd i världen.

Den utrikespolitiska situationen inom de nordiska staterna kan därvid ej

sällan vara sådan, alt såväl det land, som begär utlämning, som vårt eget

land kan utsättas för påtryckningar från främmande — ej nordisk •— makts

sida. Att utlämna en svensk medborgare i ett dylikt läge, synes vara ägnat

att väcka betänkligheter. Visserligen kan ju, då den som begärts utlämnad

icke samtycker därtill, utlämning ej ske, därest han icke vid tiden för framställningen

sedan minst två år hatt hemvist utom riket. Förutsättningar för

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj. ts proposition nr 12 år 1959

tillämpning av denna undantagsregel torde emellertid under de orostillstånd,

varom här är fråga, ej sällan vara för handen. Så kan t. ex. vara

fallet i fråga om svenskar, som under längre tid varit bosatta i ett krigförande

land och därunder måhända engagerat sig i politiskt hänseende"för

dettas intresse, eller i fråga om svenska frivilliga, som deltagit i kriget på

främmande makts sida. Det är visserligen sant, att utlämning i dylika fall

alltid i sista hand kan vägras med hänvisning till den oinskränkta diskretionära

prövningsrätt, som enligt förslaget tillerkänts den beslutande myndigheten.

Det politiska läget för vårt lands vidkommande torde emellertid

i dylika situationer ej sällan vara sådant, att det för myndigheten kan innebära

en fördel att vid avslag å en framställning om utlämning kunna hänvisa

till ett kategoriskt förbud mot utlämning i gällande lag i stället för

ett på skönsmässiga grunder träffat avgörande.

Styrelsen för föreningen Sveriges stadsfiskaler säger sig förutsätta att

befogenheten att förordna om utlämning för politiskt brott handhaves med

den yttersta försiktighet. Utlänningsnämnden förklarar sig visserligen dela

uppfattningen alt det med hänsyn till den särskilda samhörigheten mellan

de nordiska länderna understundom kan te sig stötande att utlämning ej

finge beviljas för politiskt brott. Vidare anföres i yttrandet:

Nämnden menar emellertid, att det i andra fall skulle te sig lika stötande

om utlämning för politiskt brott medgåves. Någon klar gräns mellan

de fall, som höra till den ena eller andra gruppen, ger icke den i den föreslagna

lagtexten upptagna hänvisningen till den särskilda samhörigheten

mellan de nordiska länderna. Att ge den beslutande myndigheten helt fria

händer att pröva om utlämning för politiskt brott bör ske eller ej, synes

nämnden, särskilt med hänsyn till att avgörandet av en sådan fråga i viss

män kan få politisk karaktär, icke lämpligt. Det ställer sig å andra sidan

svårt för nämnden att ge en direkt anvisning på hur frågan bör lösas i lagtexten.

Nämnden är närmast benägen att vilja förorda — i viss anslutning

till vad som föreslogs av 1949 års utlänningskommitté i dess 1951 avgivna

betänkande — att utlämning för politiskt brott må medgivas, om brottet är

av särskilt grov beskaffenhet. Kommittén föreslog, att det skulle vara fråga

om mord, dråp, mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse eller grovt sabotage,

men fullt så snävt anser nämnden icke att gränsen behöver dragas, när det

gäller utlämning mellan de nordiska länderna.

Statens utlänningskommission anser i princip, att utlämning för politiskt

brott ej bör ifrågakomma. Varje möjlighet till utlämning för sådant

brott bör likväl icke uteslutas. Fall kan nämligen tänkas uppkomma, där

en vägran att utlämna skulle verka direkt utmanande på den allmänna opinionen.

I dylika fall finner kommissionen utlämning givetvis böra kunna

ske till nordisk stat.

överståthållarämbetet avråder från att principen om förbud mot utlämning

för politiskt brott genombrytes på sätt förslaget förutser. Ämbetet yttrar:
Under

nu föreliggande politiska förhållanden behöva några betänkligheter

visserligen icke resas mot det föreslagna undantaget; å andra sidan kan

ifrågasättas om man under angivna förhållanden behöver räkna med utlämningsfall

av angivna art. Däremot kan tillämpning av bestämmelsen lätt

bli aktuell i händelse en omvälvande händelse av utrikespolitisk natur skul
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

17

le övergå ett nordiskt land. Det torde utan att saken behöver belysas med

något tänkt exempel vara tydligt, att den svenska regeringen i ett utrikespolitiskt

ömtåligt läge kan vara obenägen att skärpa detta genom att på en

begäran om utlämning meddela ett avslag, som indirekt ger vid handen att

samhörighet icke längre föreligger med det andra landet.

Liknande synpunkter förfäktas av Sveriges advokatsamfund, som framhåller

att utlämning för politiskt brott ej under några förhållanden bör få

ske. Härutöver anför styrelsen:

Enligt styrelsens mening bör denna grundsats upprätthållas även i förhållande

till de övriga nordiska länderna. I promemorian anföres att det

med hänsyn till samhörigheten mellan dessa länder understundom kan te

sig »stötande» att utlämning ej får beviljas för politiskt brott. Styrelsen

anser detta vara ett alltför svagt skäl för avvikelse från en viktig rättsgrundsats.

Med samma fog kan nämligen sägas att det understundom vore

stötande, om utlämning beviljades för politiskt brott. I de olika nordiska

länderna kunna vitt skilda politiska åsikter komma att göra sig gällande.

Att under sådana förhållanden överlämna åt den på politiska grunder tillsatta

regeringen att avgöra om det »med hänsyn till den särskilda samhörigheten

mellan de nordiska länderna finnes påkallat» att medgiva utlämning

för lagförande av politisk förbrytare, synes styrelsen alltför vanskligt,

icke blott ur synpunkten av den enskildes rättssäkerhet utan även med

hänsyn till svårigheten att undvika meningsskiljaktigheter, vilka skulle

kunna verka störande på samarbetet i övrigt.

Av liknande skäl avstyrker 1951 års rättegångskommitté, att beträffande

politiska brott införes andra regler om utlämning till de nordiska länderna

än som gäller inom utlämningslagstiftningen i övrigt. Med politiska brott

bör enligt kommittén i detta hänseende jämställas brott av krigsman och

tryckfrihetsbrott, vilka står de politiska brotten nära.

I ytterligare ett par yttranden upptages i detta sammanhang spörsmålet

om utlämning för tryckfrihetsbrott och militära brott. Utlänningsnämnden

framhåller, att sistnämnda fråga, som genom den föreslagna lagtextens avfattning

besvarats jakande men som icke berörts i motiveringen, kan vara

föremål för delade meningar. Frågan bör därför ägnas uppmärksamhet vid

det fortsatta lagstiftningsarbetet. Föreningen Sveriges häradshövdingar finner

det visserligen kunna ifrågasättas om utlämning bör kunna ske för

brott av nu nämnd beskaffenhet. Under åberopande av samma synpunkter

som beträffande utlämning för politiskt brott finner föreningen emellertid

betänkligheterna mot utlämning i dylika fall förlora i betydelse.

Förslaget alt utlämning skall kunna ske för gärning

som ej är straffbar enligt svensk lag har i flera yttranden

mött kritik från principiella utgångspunkter. Sålunda förklarar sig jnstilickanslersämbetet

icke kunna undgå att hysa någon betänklighet mot förslagets

ståndpunkt i denna del. Det synes ämbetet kunna ifrågasättas, om den

i förslaget åberopade nära rättsgemenskapen mellan de nordiska länderna

utgör tillräcklig grund för ett avsteg från den hävdvunna grundsatsen att

utlämning ej må ske för annan gärning än sådan som är straffbelagd i den

•i Itihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 72

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1959

utlämnande staten. Visserligen ligger det i Kungl. Maj :ts hand att avslå en

framställning om utlämning. Ämbetet påpekar emellertid, att det är förutsett

att sådan framställning regelmässigt skall bifallas.

Statens utlänningskommission påpekar, att promemorian icke innehåller

någon motivering för den i förevarande fråga intagna ståndpunkten. Även

om grunderna för strafflagstiftningen i de olika nordiska länderna är eller

kan göras i stort sett likartade, kan det icke anses uteslutet, att särskilda

förhållanden ger anledning till divergenser som motiverar en bestämmelse

av innehåll att den gärning, för vilken utlämning begäres, skall vara straffbelagd

i Sverige. Kommissionen vill därför förorda införandet av eu sådan

bestämmelse. Att i ett fall då utlämning begäres för en gärning, som — om

den varit begången i Sverige — icke skulle kunna leda till någon straffpåföljd,

här igångsätta ett utlämningsförfarande eventuellt med anhållande

och häktning, skulle enligt utlänningsnämnden kunna te sig stötande för

rättskänslan. Också nämnden förordar därför, att för utlämning uppställes

den förutsättningen att den gärning, för vilken utlämning begäres, är straffbar

enligt svensk lag, därest det antages, att gärningen vore begången i Sverige

under förhållanden motsvarande de i det aktuella fallet föreliggande.

Samma ståndpunkt intages av 1951 års rättcgångskommitté och styrelsen

för Sveriges advokatsamfund. Rättegångskommittén framhåller, att utlämning

ej heller bör vara tillåten för gärning, som visserligen är straffbar här,

men för vilken straffet enligt svensk lag skulle vara att anse som förfallet.

Sistnämnda synpunkt framhålles även av justitiekanslersämbetet och föreningen

Sveriges häradshövdingar.

I flera yttranden göres i detta sammanhang gällande, att utlämning ej

bör få äga rum för brott av obetydlig svårhetsgrad. Utlänningsnämnden

anför i denna del:

Vid utformningen av en nordisk utlämningslagstiftning är det enligt

nämndens uppfattning självfallet, att åtskilliga av de i den nuvarande lagen

uppställda begränsningarna i fråga om brottets beskaffenhet kunna

falla bort. Det synes dock kunna ifrågasättas, om man icke gått för långt,

då man som i det remitterade förslaget tagit bort alla begränsningar. Det

måste uppmärksammas, att utlämning för den som blir föremål för en sådan

åtgärd i allmänhet utgör ett kännbart ingrepp i den personliga friheten.

Med hänsyn härtill anser nämnden, att utlämning icke skall ske för

rena bagatellförseelser och att detta bör angivas i lagen. Hur gränsen mellan

utlämningsbara och icke utlämningsbara brott bör dragas i en blivande

lagtext synes böra bliva föremål för närmare överväganden. Det är enligt

nämndens mening icke tillräckligt att hänvisa till, att lagförslaget utformats

på sådant sätt, att den beslutande myndigheten har att i varje utlämningsärende

pröva huruvida utlämning bör äga rum.

Även om utlämningsreglerna med hänsyn till att de skall tillämpas endast

de nordiska länderna emellan, bör göras så litet hindrande som möjligt,

bör de, enligt statens utlänningskommission, icke möjliggöra utlämning

för rena bagatellförseelser. Detta bör enligt kommissionens mening på

något sätt komma till uttryck i lagtexten, trots att denna icke anses skola

stadga skyldighet att utlämna.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1959

19

1951 års rättegångskommitté anser det icke vara riktigt att tillåta utlämning

för hur obetydliga brott som helst; en gränsdragning torde böra

ske med utgångspunkt i det straff, som enligt svensk lag kan följa å brottet.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund anser utlämning ej böra få

komma i fråga för annan gärning än sådan som i svensk lag är belagd med

svårare straff än böter. Också länsstyrelsen i Malmöhus lön framhåller,

att det icke är lämpligt att s. k. förseelser kan grunda utlämning. Innehållet

i 4 § i förslaget föranleder länsstyrelsen till antagande att utlämning skall

ske endast i de fall, då frihetsstraff kan följa å brottet. Detta bör enligt

länsstyrelsen utsägas direkt i lagen. Liknande synpunkt tillkännages av

styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare.

Vad angår förfarandet vid utlämning anser statens utlänningskommission

det nödvändigt att bestämmelserna utformas så att de

möjliggör snabb handläggning. Särskilt betydelsefullt blir detta om all passkontroll

mellan de nordiska länderna i en framtid slopas och utlänningar

av alla nationaliteter därigenom får möjlighet att fritt röra sig inom Norden.

Ur dessa synpunkter finner kommissionen — med reservation för sådana

fall då fråga är om utlämning för politiskt brott — de föreslagna bestämmelserna

angående förfarandet tillfredsställande.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner i och för sig intet vara

att erinra mot det föreslagna förfarandet. Länsstyrelsen vill emellertid fästa

uppmärksamheten vid vad poliskammaren i Göteborg anfört om det tillvägagångssätt

som för närvarande tillämpas i praxis och som synes vara

en av orsakerna till att framställning om utlämning sällan förekommer.

Poliskammaren har i denna del anslutit sig till ett yttrande av kriminalpolisintendenten

i Göteborg, vari till en början framhålles, att den ringa

frekvensen av utlämningsfall sammanhänger med att utlämningslagstiftningen

fyller en stor funktion genom sin blotta existens utan att behöva

tillämpas annat än i undantagsfall. I anslutning härtill anföres i yttrandet

vidare:

Om nämligen exempelvis polisen — — — griper en utlänning som är

efterspanad för brott från sitt hemland, begär i kanske 99 fall av 100 den

gripne innan någon utlämningsbegäran hinner framställas att han skall

få resa hem och klara upp saken. Han vet nämligen eller tager reda på att

om han icke reser frivilligt riskerar han en begäran hemifrån om utlämning

med påföljd att han under procedurens förlopp förlorar flera veckor,

kanske månader, till ingen nytta. En sådan begäran att få resa hem har

polisen här ingen anledning att motsätta sig. Det vore knappast riktigt att

tvinga honom kvarstanna för att se hur utlämningsärendet gestaltar sig.

Å andra sidan kan man, om det gäller ett grövre brott, i regel icke låta

honom resa ensam utan man låter en polisman följa honom till gränsen.

Ångrar utlänningen sig på vägen får naturligtvis icke polismannen tvångsvis

genomföra resan utan får laga mannen med sig tillbaka, varefter utlämningsmaskineriet

får sättas i gång.

— — Av den föreslagna föreskriften om domstolsbehandling av sam
tycke

till utlämningen förefaller det som om en sådan praxis skulle betraktas

som otillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt. År detta fallet

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

och kommer eu sådan praxis att förklaras som felaktig, kan man vara övertygad

om att utlämningsfallen komma att öka i mycket hög grad, måhända

i sådan grad att det föreslagna systemets genomförande, i varje fall vad

det gäller högsta domstolens engagerande, kommer att äventyras.

Slutligen erinras i yttrandet om att person som motsätter sig utlämning

i åtskilliga fall kan tvångsvis föras ur landet enligt reglerna i utlänningslagen.

I praktiken torde det förhålla sig så att utlämningsinstitutet kommit

till användning endast i de fall, då andra möjligheter att lösa problemet

icke stått till buds. Ämnar man nu i rättssäkerhetens intresse göra utlämningsförfarande

exklusivt i de fall då utlämning kan förekomma, torde

en överarbetning av förslaget vara av nöden.

Frågan om på vilken myndighet det bör ankomma att pröva frågor om

utlämning beröres ur principiell synpunkt av styrelsen för Sveriges advokatsamfund,

som i denna del påpekar, att ärenden rörande utlämning till

de nordiska länderna icke -— såsom när fråga är om utlämning till annan

stat — regelmässigt skall göras till föremål för prövning av svensk domstol.

Vidare anför styrelsen:

Såvitt styrelsen rätt uppfattat förslaget skulle dess genomförande betyda

att svensk domstol icke kommer att tag''a befattning med ifrågavarande

utlämningsärenden i vidare mån än som följer av 11 § i förslaget (jämförd

med bestämmelser i rättegångsbalken) ävensom 12—13 §§, 14 § första

stycket och 16 § andra stycket i förslaget. Intet av dessa stadganden innebär

emellertid att rätten skall pröva frågan huruvida utlämning lagligen

må ske. Om — såsom styrelsen förordat — ytterligare förutsättningar för

utlämning uppställas (straffbarhet enligt svensk lag, viss svårhetsgrad, ej

politiskt brott), lärer emellertid en domstolsprövning alltid böra äga rum,

om ock densamma måhända icke nödvändigtvis måste förläggas till högsta

domstolen. Men även om förutsättningarna för utlämning bestämmas i full

överensstämmelse med förslaget, synas skäl kunna anföras för att avgörandet

av utlämningsärendena icke bör göras till en uteslutande administrativ

_och politisk — angelägenhet. Styrelsen hemställer att denna fråga göres

till föremål för ytterligare utredning och att därvid jämväl överväges huruvida

icke en föreskrift om obligatorisk förhandling vid domstol ur rättssäkerhetssynpunkt

vore motiverad.

En annan uppfattning framföres av statens kriminaltekniska anstalt. Det

föreslagna förfarandet synes anstalten böra förenklas avsevärt. Härom anför

anstalten:

Utlämningsbeslut bör förtroendefullt grundas på dom eller prövning av

häktnings- eller anhållningsmyndighet i det land som begär utlämningen.

Vidare synes svensk åklagar- eller polismyndighet böra — med vissa undan
ta«

_ kunna anförtros att pröva och besluta om utlämning även i fall då

den misstänkte icke lämnar sitt samtycke därtill. Härigenom skulle domstolsförfarandet

för samtycke till utlämning bortfalla och likaså Kungl.

Maj :ts prövning av utlämningsfrågan. Då säkerligen domstolsförfarandc för

samtycke skulle komma ifråga synnerligen ofta, så skulle det här skisserade

enklare förfarandet innebära avsevärd tidsvinst.

De undantagsfall, där prövning borde ske på det i föreliggande utkast

till förslag angivna sättet, skulle vara:

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj. ts proposition nr 72 år 1959

1) Då fråga är om politiska brott.

2) Då fråga är om utlämning av svensk medborgare, som ej lämnat sitt

samtycke därtill.

3) Då polis- eller åklagarmyndighet av särskild anledning finner saken

tveksam, t. ex. då begäran om utlämning inkommer från flera länder.

1956 års promemoria

I det reviderade utkast till lag om utlämning för brott till Danmark, Finland,

Island och Norge, som innefattas i den förut omnämnda promemorian

av den 20 oktober 1956, har förslaget om utlämning av egna medborgare

något modifierats. Det föreslås i promemorian, att utlämning av svensk

medborgare skall få ske vid samtycke eller om den, som begäres utlämnad,

vid tiden för brottet sedan minst två år haft hemvist i den begärande staten.

Om brottet i sin helhet begåtts inom uppehållslandet skall emellertid

utlämning av svensk medborgare få ske endast om den brottsliga gärningen

innefattar medverkan till ett utom uppehållslandet begånget brott eller om

framställningen om utlämning även avser brott som begåtts utom riket (jfr

3 § 1955 års utkast). Utlämning för politiskt brott skall jämväl enligt 1956

års utkast få ske. På denna punkt har de delegerade inom den internordiska

kommittén för utredning av frågan om förenklat förfarande vid utlämning

för brott mellan de nordiska länderna dock ej varit enhälliga. De danska

delegerade, kontorchefen K. Kj0gx och professorn Knud Vaaben, har ansett,

att utlämning för brott bör få ske, endast om gärningen tillika och i övervägande

grad är ett icke politiskt brott. Den danske delegaten professorn

Stephan Hurwitz samt den finska delegationen å andra sidan har förklarat

sig föredraga en bestämmelse av innehåll att utlämning av egen medborgare

för politiskt brott ej kan äga rum; eljest skulle utlämning för politiskt brott

få ske efter fri prövning. Den svenska delegationen har anslutit sig till en av

majoriteten uttalad ståndpunkt som innebär att utlämning för politiskt

brott må ske, endast om gärningen eller gärning av motsvarande beskaffenhet

är i svensk lag beskriven såsom brott och den som begäres utlämnad ej

är svensk medborgare. Liksom i 1955 års promemoria är det i andra fall

ej nödvändigt att den gärning för vilken utlämning begäres är belagd med

ansvar enligt svensk lag utan det räcker med att den är straffbar enligt

lagen i det land som begär utlämning.

De i 1955 års promemoria upptagna bestämmelserna om förfarandet i

utlämningsärenden har i huvudsak oförändrade överförts till 1956 års förslag.

En viktig nyhet är emellertid bestämmelsen alt högsta domstolen skall,

om det begäres av den som avses med utlämningsframställningen, pröva huruvida

hinder möter mot utlämningen. Det är avsett, att domstolen skall

pröva endast huruvida ett i lagen uppställt hinder mot utlämning föreligger;

det skall däremot icke ankomma på domstolen alt pröva huruvida utlämning

bör vägras med utnyttjande av den fria prövningsrätt, som hela

lagstiftningen bygger på.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj. ts proposition nr 12 år 1959

Frågans behandling i Nordiska rådet

Såsom tidigare nämnts har frågan om en gemensam nordisk utlämningslagstiftning

varit föremål för uppmärksamhet även inom Nordiska rådet.

Redan vid rådets fjärde session i Köpenhamn 1956 dryftades spörsmålet

inom rådets juridiska utskott, som emellertid — då frågan ännu icke ansågs

fullt utredd — ej fann anledning att då upptaga densamma till sakbehandling.

På förslag av utskottet beslöt rådet att uppdraga åt rådets juridiska

niomannakommitté att förbereda frågan till nästkommande session.

Ej heller vid denna — den femte — vilken ägde rum i Helsingfors 1957,

upptogs ärendet till någon mera ingående behandling utan frågan uppsköts

då att ånyo förekomma vid rådets sjätte session i Oslo den 9—15 november

1958. Då denna session vidtog, hade frågan behandlats i den juridiska niomannakommittén,

som i utlåtande den 25 september 1958 givit sin mening

om det då föreliggande lagförslaget till känna.

I nyssnämnda utlåtande erinrade kommittén bl. a., att reglerna i den gällande

lagstiftningen i huvudsak tillkommit vid en tidpunkt, då resandetrafiken

mellan de nordiska länderna ännu var relativt begränsad. I och med

att den nordiska passfriheten införts och till följd av den allmänna välståndsutvecklingen

hade läget helt förändrats. Miljontals människor överskred

nu årligen de internordiska gränserna.

Kommittén framhöll vidare, att kriminella element fått möjlighet att fritt

röra sig inom det nordiska området. I viss utsträckning torde brottsligheten

lokalt ha inriktats på särskilda områden eller orter, som av olika skäl utövade

en lockelse på brottslingar även från grannländerna. Olika faktorer

— såsom risken för upptäckt, straffens hårdhetsgrad, brottsförebyggande

åtgärder — varierade från ett land till ett annat och även mellan olika orter

inom samma land. Brottslighetens lokalisering påverkades i någon mån

härav. Bortsett härifrån gav passfriheten den som begått ett brott i ett land

möjlighet att fara över till ett grannland i syfte att undandraga sig lagföring

och straff. — Polismyndigheterna hade ställts inför avsevärda praktiska

problem, då det gällt att möta de svårigheter som härigenom uppkommit.

Medan de kriminella elementen kunnat röra sig relativt fritt, var polisen

i princip förhindrad att i sin verksamhet överskrida de nationella

gränserna. Otvivelaktigt hade de kriminella elementen vetat draga nytta

härav.

Enligt vad kommittén vidare anförde hade de nordiska polismyndigheterna

för att övervinna svårigheterna etablerat ett nära samarbete. Vad angick

den föreliggande frågan om återföring av misstänkta till gärningslandet hade

spörsmålet i praktiken lösts på ett annat sätt än lagstiftningen angav.

Enligt gällande rätt borde utlämningsförfarande tillgripas, så snart en misstänkt

person skulle sändas åter till ett annat nordiskt land på grund av en

där begången brottslig handling. För Sveriges del t. ex. skulle en strikt tillliimpning

av bestämmelserna leda bl. a. till att Kungl. Maj :t och högsta

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1959

domstolen behövde laga befattning med varje särskilt fall, då en misstänkt

skulle sändas från Sverige. I praktiken skulle en sådan ordning motverka en

effektiv brottsbekämpning. Den hade inte heller kunnat upprätthållas.

Kommittén anförde i fortsättningen bl. a. följande:

Utlämningsförfarandet bär i själva verket under senare år så gott som

helt upphört att tillämpas de nordiska länderna emellan. Under de två senaste

åren 1956—1957 inträffade sammanlagt endast 6 fall av utlämning

mellan de nordiska länderna, nämligen två från Norge till Sverige (av en

dansk och en svensk, båda år 1956) och fyra från Sverige, därav ett till

Danmark, ett till Finland och två till Norge. Från Danmark och Finland

har under ifrågavarande tvåårsperiod utlämning till annat nordiskt land

icke ägt rum i något enda fall.

Av det sagda får icke slutas, att personer efterlysta i ett land för brott

icke översänts till detta. I själva verket förekomma transporter av detta

slag i stor omfattning. Endast från Köpenhamn beräknas årligen ett 25-tal

personer sändas över Öresund. I något enstaka fall kan utlänningslagstiftningens

regler om avvisning, förvisning in. fl. liknande administrativa institut

antagas ha kommit till användning. I det stora flertalet fall kunna

emellertid dessa institut icke vinna tillämpning. I stället har vid sidan om

lagen utvecklat sig ett helt formlöst förfarande bestående i att polismyndighet

i vistelselandet på begäran av polismyndighet i grannlandet sänder hem

den misstänkte till grannlandet utan större formaliteter. Allmänt känt är

exempelvis att mellan polismyndigheterna i Skåne och Danmark ett mycket

intimt samarbete försiggår, varvid misstänkta och tilltalade personer utväxlas

över Öresund utan att någon egentlig rättslig grund finns för åtgärderna,

i vart fall för Sveriges del. Liknande relationer torde upprätthallas

l. cx. mellan polismyndigheterna i Oslo och Göteborg och mellan stockholmspolisen

och polismyndigheterna i Finland.

Läget är helt enkelt det att utlämningsförfarandet praktiskt taget upphört

att tillämpas och att i stället ett formlöst polisiärt hemsandmngsforfarande

kommit i bruk.

Under hänvisning bl. a. till nu angivna omständigheter ansåg kommittén

det böra övervägas huruvida icke det formella utlämningsförfarandet de

nordiska länderna emellan lämpligen borde ersättas av mera smidiga möjligheter

att återsända dem som överskridit de internordiska gränserna.

Kommittén föreslog i samband därmed att frågan om det polisiära samarbetet

i Norden skulle upptagas till legislativ behandling. Beträffande den

tillämnade utlämningslagstiftningen förordade kommittén dess antagande

såsom ett provisorium. Vad beträffar frågan om utlämning för politiska

brott framförde kommittén vissa synpunkter och ifrågasatte, huruvida denna

brottskategori behövde underkastas någon särbehandling. Särbestämmelsen

om politiska brott skulle sålunda utgå och frågan om utlämning för

sådana brott bedömas från fall till fall, därvid de möjligheter lagens

konstruktion gav det land, som fick mottaga eu begäran om utlämning, att

— när det så önskade — avslå dylika framställningar, skulle utnyttjas.

I rådets juridiska utskott, som i stort sett delade niomannakommitténs

allmänna uppfattning i lagstiftningsfrågan, upplystes av de i utskottsarbetet

deltagande justitieministrarna, att tiden ännu ej syntes mogen för att

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

övergå till en sådan hemsändningsordning, soin rekommenderats av niomannakommittén

i dess utlåtande. Under sådana omständigheter fann utskottet

icke någon annan praktisk framkomlig väg föreligga i nuvarande

läge än att godtaga den linje, som följts i det nu avslutade utredningsarbetet

på området. Utskottet anförde att den föreslagna lagstiftningen innebar

ett avsevärt steg framåt i förhållande till den rätt, som gällde i de länder,

där det fanns en skriven utlämningslagstiftning. Denna lagstiftning var

nämligen utformad främst med hänsyn till förbindelserna med sådana länder,

vilkas rättssystem icke stod de nordiska så nära. Som niomannakommittén

framhållit tillämpades emellertid dessa regler icke heller i nämnvärd

utsträckning i praktiken utan i stället ett förenklat polisiärt förfarande,

vilket icke i alla länder hade fullt rättsligt stöd. Ett antagande av den

föreslagna lagstiftningen skulle sålunda komma att medföra den fördelen

att det nuvarande ur rättslig synpunkt otillfredsställande tillståndet upphörde.

Ett visst försvårande av det nuvarande polisiära samarbetet blev

emellertid en följd, som icke kunde undvikas.

Utskottet tillstyrkte följaktligen att en lagstiftning av det slag, varom

här vore fråga, antoges men framhöll samtidigt önskvärdheten av att regeringarna

närmare övervägde olika samarbetsåtgärder, som kunde vara

ägnade att underlätta samverkan mellan de nationella myndigheter, vilka

hade att syssla med förundersökningen i brottmål. Utskottet hade därvid i

tankarna sådana åtgärder som åtagande av myndigheterna i ett land alt

förmedla delgivning av stämningar i brottmål, som utfärdats av ett annat

nordiskt lands domstolar, hjälp med utredningsåtgärder av olika slag etc.

En utveckling i denna riktning skulle i längden komma att leda till ett

minskat behov av utlämningsinstitutet. I den mån som utredning i fråga

om den person, beträffande vilken utlämning egentligen skulle begäras,

kunde utföras i det land, där han vistades, kunde man undvika att genom

frihetsberövande utlämningsåtgärder tvångsvis skicka honom över till annat

land.

Beträffande frågan om utlämning för politiska brott yttrade utskottet

att därest den av niomannakommittén föreslagna vägen valdes en regel i

ämnet dock borde kompletteras med ett stadgande av innebörd att egna

medborgare ej skulle kunna utlämnas för sådana brott. Utskottet framhöll

önskvärdheten av att vad kommittén i denna del anfört blev föremål för regeringarnas

närmare övervägande.

Nordiska rådet antog på förslag av utskottet en rekommendation, i vilken

de nordiska ländernas regeringar uppmanades att antaga en utlämningslagstiftning

i huvuddrag överensstämmande med det för rådet framlagda lagförslaget

samt att överväga olika åtgärder för att effektivisera samarbetet

mellan ländernas polis- och åklagarmyndigheter i brottmål (nr 25).

Departementschefen

Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår förutsattes vid utarbetandet

av den nya utlämningslag, vilken trädde i kraft den 1 januari 1958,

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

25

att utlämningsväsendet mellan de nordiska länderna — vilket f. n. baserar sig

på traktater, som träffats mellan dessa länder — skulle regleras i särskild

ordning. Vid de förhandlingar i ämnet, som redan för flera år sedan upptogs

mellan representanter för de olika länderna, uppnåddes på ett tidigt stadium

enighet om att man skulle föreslå slopande av det nuvarande konventionssystemet.

Varje land skulle i stället antaga lagstiftning — i möjligaste mån

likformig — om utlämning för brott till övriga nordiska länder med reglering

dels av förutsättningarna för utlämning dels av förfarandet i utlämningsärenden.

Som resultat av de förda förhandlingarna framlades sedermera detaljerade

lagutkast, för Sveriges del i promemoria den 15 december 1955. Vid remissbehandling

fick förslaget ett i stort sett gynnsamt mottagande och det lades

därefter till grund för ytterligare överläggningar mellan de nordiska länderna.

Dessa överläggningar har lett till att i huvudsak likalydande texter kunnat

framläggas för de olika ländernas regeringar.

Den sålunda föreslagna lagstiftningen, vilken bygger på konstruktionen att

den i utlämningsärenden beslutande myndigheten skall äga pröva ärendena

med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall, innebär i fråga om

villkoren för utlämning vissa väsentliga uppmjukningar i förhållande till vad

som gäller inom den allmänna utlämningslagstiftningen. Bl. a. skall det i

viss utsträckning bli möjligt att utlämna även egna medborgare. Svensk medborgare

skall sålunda kunna utlämnas till annat nordiskt land under förutsättning

att han vid tiden för brottets begående sedan minst två år haft

hemvist i den stat till vilken utlämning begäres eller gärningen är av viss svårhetsgrad.

Även beträffande utlämning för politiska brott förordas avsteg från

den restriktiva ordning som eljest tillämpas. Vad angår förfarandet är det

avsett att myndigheterna skall kunna träda i direkt kontakt med varandra

utan att behöva gå den diplomatiska vägen. För tryggande av rättssäkerheten

kräves att domstol alltid är inkopplad i ärendet. Framställning om utlämning

skall i enlighet därmed grundas antingen på en av domstol i den

begärande staten meddelad fällande dom eller också på annat av domstol

i nämnda stat meddelat beslut, varav framgår, att domstolen funnit sannolika

skäl till misstanke att den som begäres utlämnad begått det uppgivna brottet.

Sedan framställningen inkommit ankommer det på åklagaren att verkställa

utredning i ärendet, i huvudsak enligt de principer som gäller för förundersökning

i brottmål. Fn ur rättsskyddssynpunkt betydelsefull bestämmelse utgöres

av ett stadgande att högsta domstolen skall, om det begäres av den som

avses med utlämningsframställningen, pröva huruvida hinder möter mot utlämningen.

Efter det utredningen i utlämningsärendet avslutats, skall handlingarna

i ärendet översändas till justitiedepartementet och beslut över framställningen

meddelas av Kungl. Maj:t. För de fall, då gärningsmannen förklarar

sig ej ha något att invända mot utlämning, har emellertid ett enklare

förfarande utformats. Då erfordras ej beslut av Kungl. Maj :t utan beslut kan

meddelas av åklagaren. Ej heller krävs något domstolsbeslut i den stat, varifrån

utlämning begäres. Samtycke skall dock, för att få dessa verkningar, avgivas

inför domstol.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1959

På grundval av de avgivna förslagen har överläggningar mellan de nordiska

justitieministrarna ägt rum, varvid förslagen funnits i huvudsak ägnade

att läggas till grund för en reglering av det nordiska utlämningsväsendet.

Även Nordiska rådet har flera gånger under senare år haft frågan om en gemensam

nordisk utlämningslagstiftning på dagordningen. Inom rådet har

funnits opinion för att utlämningsväsendet i Norden borde förenklas ännu

mera än som förutsatts i de för regeringarna framlagda förslagen. Såsom tidigare

nämnts antog emellertid rådet vid 1958 års session — på förslag av

rådets juridiska utskott — en rekommendation, i vilken de nordiska ländernas

regeringar uppmanades att antaga en utlämningslagstiftning, i huvuddrag

överensstämmande med dessa förslag. Rekommendationen innehöll

vidare — med tanke på en utveckling i riktning mot den önskade ytterligare

förenklingen av systemet — en uppmaning till regeringarna att överväga

olika åtgärder för att effektivisera samarbetet mellan ländernas polis- och

åklagarmyndigheter i brottmål.

Tanken att göra utlämningsväsendet inom Norden till föremål för en särskild

reglering ligger enligt min mening helt i linje med de strävanden till

större likformighet på lagstiftningens område, som sedan länge gjort sig gällande

i de nordiska länderna. Jag hälsar därför med tillfredsställelse, att

lagstiftningsarbetet i förevarande ämne numera hunnit så långt, att tanken

står inför sitt förverkligande. Den nära samhörighet, som icke minst i rättsligt

avseende råder mellan Sverige och dess grannländer, gör det otvivelaktigt

möjligt att för utlämning inom Norden uppställa andra regler än dem,

som gäller för utlämningsväsendet i övrigt. Sålunda torde reglerna om förutsättningarna

för utlämning kunna göras mindre stränga än motsvarande

regler i den allmänna utlämningslagstiftningen. Vidare torde förfarandet

kunna förenklas, då det gäller utlämning inom Norden. Det bör därvid naturligtvis

iakttagas, att en sådan förenkling ej vinnes på bekostnad av den enskildes

rättssäkerhet.

Det har vid remissbehandlingen av 1955 års förslag från vissa håll framförts

betänkligheter i sistnämnda hänseende. Det har sålunda gjorts gällande,

att för normala tider en uppmjukning av eljest gällande villkor och en förenkling

av förfarandet visserligen kan vara motiverad men att detta för tider,

kännetecknade av politisk oro, icke vore försvarligt. Det har vidare framhållits,

att det under oroliga tider måste vara värdefullt med en utlämningslagstiftning,

som innehåller otvetydiga regler, grundade på hänsyn till den

enskildes rättssäkerhet, om i vilka fall utlämning icke må ske samt de villkor,

som skall uppställas vid beviljande av utlämning. För egen del hyser jag

full förståelse för dessa synpunkter. Tanken är emellertid — vilket jag särskilt

vill understryka — att särlagstiftningen endast skall gälla för någorlunda

normala förhållanden. Skulle denna förutsättning brista, bör enligt

min mening lagen sättas ur tillämpning. Utlämningsväsendet mellan de nordiska

länderna kommer i så fall att i stället regleras av den allmänna utlämningslagstiftningen.

Om man har den nu antydda förutsättningen för lagstiftningens tillämplighet

klart i sikte, kan det å andra sidan diskuteras om det ej finns möj
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

ligheter att vid brottsbekämpandet etablera ett samarbete över gränserna

av mera formlös karaktär än som avses i föreliggande förslag. Med den livliga,

numera passfria trafik som upprätthålles och den rättslikhet som råder

mellan de nordiska länderna vore det i och för sig tänkbart att myndigheterna

i dessa avseenden finge agera ungefär som om inga gränser alls existerade.

För egen del har jag också full förståelse för de önskemål i riktning

mot en sådan friare ordning som enligt vad förut nämnts framkommit inom

Nordiska rådet. Det har emellertid ej visat sig möjligt att nu uppnå enighet

om införande av en sådan ordning. Vid angivna förhållande torde man

nu böra stanna vid att genomföra en lagstiftning på grundval av de förut

redovisade förslag, som framkommit såsom resultat av de departementala

överläggningarna. Jag vill understryka att dessa förslag medger ett snabbt

och enkelt utlämningsförfarande i de okomplicerade fall — säkerligen det

övervägande flertalet — då vederbörande ej har anledning att själv motsätta

sig utlämning.

Under hänvisning till vad sålunda anförts förordar jag att för svensk del

antages en lag om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och

Norge i huvudsaklig överensstämmelse med det härom framlagda förslaget.

Lagen bör ersätta de konventioner, som nu reglerar utlämningsväsendet

inom Norden. Det förutsättes, att lagar av i huvudsak samma innehåll samtidigt

genomföres i de övriga nordiska länderna. I enlighet med Nordiska

rådets önskemål är jag även beredd att främja ytterligare åtgärder för att

effektivisera samarbetet mellan ländernas polis- och åklagarmyndigheter

och därigenom skapa förutsättningar att — med beaktande av de erfarenheter

som vinnes av den nu föreslagna lagstiftningen — ytterligare förenkla

utlämningsväsendet.

Den föreslagna lagstiftningen vilar på förutsättningen att, även om enligt

lagen möjlighet föreligger till utlämning, den i utlämningsärendet beslutande

myndigheten likväl skall äga pröva ärendet med hänsyn till omständigheterna

i varje särskilt fall. Denna ståndpunkt innebär, att myndigheten

kan vägra efterkomma en utlämningsframställning, oaktat lagen ej

lägger hinder i vägen för utlämning. Jag anser det mycket betydelsefullt att

lagen uppbyggts på detta sätt. Det torde nämligen kunna inträffa, att det i

vissa fall kan te sig stötande att utlämna någon, t. ex. i det fall att den gärning

för vilken utlämning begäres icke är straffbar i Sverige och det ej heller

framstår såsom särskilt angeläget att gärningen beivras i det andra landet.

Även andra situationer kan tänkas motivera avslag på en utlämningsframställning,

som i och för sig faller inom ramen för lagens bestämmelser. Del

bör emellertid framhållas, att den diskretionära prövningsrätt, som sålunda

tillkommer den beslutande myndigheten, bör handhas med den största urskillning.

Dess uppgift får närmast anses vara att fungera som en regulator i

sådana fall, som visserligen faller under lagen men som lagstiftningsvägen

svårligen låter sig reglera. I allmänhet bör en lagligen grundad utlämningsframställning

efterkommas.

Beträffande villkoren f ö r uti ä in ning är det särskilt frågorna

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj. ts proposition nr 72 år 1959

om utlämning av egna inedborgare och utlämning för politiska brott som

träder i förgrunden.

Vad den förstnämnda frågan angår må till en början erinras att den allmänna

utlämningslagstiftningen upptar ett kategoriskt förbud mot utlämning

av egna medborgare (2 §). Att detta förbud nu ansetts kunna uppmjukas,

då fråga är om utlämning till annat nordiskt land, bottnar naturligtvis

i det förhållandet att medborgarna i de nordiska länderna åtnjuter ett i huvudsak

likvärdigt rättsskydd. Förslaget att svenska medborgare i särskilda

fall skall kunna utlämnas har emellertid icke undgått att vid remissbehandlingen

mötas av viss kritik. Å andra sidan har förslaget i ett par yttranden betecknats

som väl restriktivt i ifrågavarande hänseende; man har i dessa yttranden

förordat att full likställighet åvägabringas mellan medborgare i eget

land och utlänning vid utlämning de nordiska länderna emellan. För egen del

anser jag mig kunna biträda den mellanståndpunkt, varom enighet uppnåtts

vid de nordiska överläggningarna. Har den person, vilken begäres utlämnad,

någon längre tid bott i det land, till vilket utlämning begäres, har

han otvivelaktigt uppnått en sådan grad av samhörighet med detta land, att

det knappast bör möta några betänkligheter att utlämna honom dit. Två års

stadigvarande vistelse i det främmande landet torde utgöra tillräcklig tidrymd

för att konstituera sådan samhörighet. Utlämning av svensk medborgare

bör alltså få ske, såframt vederbörande vid tiden för utlämningsframställningen

sedan minst två år haft hemvist i det land, vartill utlämning

ifrågasättes. Det kan naturligtvis tänkas förekomma fall, då det framstår såsom

stötande att utlämna någon, oaktat denne haft sitt hemvist i det andra

landet under nämnda tid. I dylika fall har dock utlämningsmyndigheten

möjlighet att med utnyttjande av sin diskretionära prövningsrätt vägra utlämning.

Att utlämning av egen medborgare bör, såsom föreslagits, kunna ske

också då den gärning, för vilken utlämning begäres, är av viss svårhetsgrad

finner jag naturligt, särskilt med tanke på angelägenheten av att framför

allt de mycket svåra brotten beivras i det land, där gärningen blivit begången.

Vid överläggningarna mellan de nordiska länderna har förutsatts att varje

land självt får bestämma vid vilken svårhetsgrad utlämning av egen medborgare

må äga rum. För svensk del torde böra uppställas att straffarbete i

mera än fyra år kan följa å brottet. För utlämning fordras således att vederbörande

åtminstone gjort sig skyldig till så pass svåra brott som grov

stöld, grovt bedrägeri, grov förskingring etc., såvida icke utlämning må ske

på den grund att vederbörande haft hemvist i det land som begär utlämningen.

Frågan om utlämning till annat nordiskt land för brott av politisk beskaffenhet

har föranlett livligt meningsutbyte såväl vid den i Sverige skedda remissbehandlingen

som vid de i lagstiftningsärendet hållna internordiska

överläggningarna. I åtskilliga remissyttranden har betänkligheter uttalats

mot en uppmjukning av det i den allmänna utlämningslagstiftningen gällande

förbudet mot utlämning för politiskt brott. Å andra sidan har Nordiska

rådets juridiska niomannakommitté ifrågasatt, om icke kategorien politiska

brott skulle kunna helt utgå ur lagen. De numera vanligaste brotten tillhö
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

rande denna grupp torde vara spioneribrotten. Det har icke synts kommittén

motiverat, att utlämning måste vägras beträffande sådana brott. Det finns

enligt kommitténs mening ej anledning att den, som i vinningssyfte bedrivit

spioneri i de nordiska länderna, skulle kunna undandraga sig konsekvenserna

därav genom att flytta över till ett grannland. Kommittén har menat,

att om sådana fall av politiska brott skulle uppkomma, i vilka utlämning ansåges

icke böra ske, det stode det land som mottagit utlämningsframställningen

fritt — med den konstruktion lagen erhållit — att vägra utlämning

under hänvisning t. ex. till asylrättens principer. En differentiering på detta

sätt från fall till fall gåve enligt kommitténs mening i praktiken ett bättre

utslag och möjliggjorde avgöranden, som stod i bättre överensstämmelse med

allmänna rättsmedvetandet än om ett förbnd mot utlämning för politiska brott

skulle inskrivas i lagstiftningen. Rådets juridiska utskott har för sin del

hävdat att därest den av niomannakommittén föreslagna vägen valdes en

regel i ämnet dock borde kompletteras med ett stadgande att egna medborgare

ej skulle kunna utlämnas för sådana brott.

Den av det juridiska utskottet förordade lösningen — vilken godkänts av

Nordiska rådet — överensstämmer med det förslag, som innefattas i 1956

års promemoria, för vars huvudsakliga innehåll jag i det föregående redogjort.

Enligt nämnda förslag skulle utlämning för politiska brott kunna

ske, om gärningen eller gärning av motsvarande beskaffenhet var i svensk

lag beskriven såsom brott och den som begärdes utlämnad icke var svensk

medborgare. Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår uppnåddes

vid de överläggningar, som hölls mellan representanter för de nordiska länderna

i anslutning till tillkomsten av nyssnämnda promemoria, ej full enighet

om en regel av angivna innehåll. Vid det ytterligare samråd som ägt rum

har förslaget emellertid allmänt accepterats. Även för egen del vill jag godtaga

detta resultat och är alltså beredd tillstyrka att i den svenska lagen

upptages en bestämmelse med det innehåll, som nyss angivits. .lag vill

här ytterligare understryka att lagens konstruktion är sådan att man ej

behöver befara någon allvarlig olägenhet av den föreslagna regeln, alldenstund

utlämning alltid kan vägras under hänvisning till asylrättens principer.

Vad beträffar brott av icke politisk beskaffenhet synes någon undantagsregel

icke vara påkallad, låt vara att det vid vissa typer av brott, t. ex.

tryckfrihetsbrott, kan finnas anledning att vägra utlämning under åberopande

av den fria prövningsrätt, varpå hela lagstiftningen bygger.

I åtskilliga av de över 1955 års promemoria avgivna remissyttrandena

har riktats kritik mot att utlämning skulle kunna ske även för gärning som

ej är straffbar enligt svensk lag. .lag anser mig emellertid kunna biträda

detta förslag. De skiljaktigheter mellan de olika ländernas straffrättsliga

system som föreligger är ej av sådan art att det synes vara anledning att i lagen

uppställa ett absolut hinder i detta avseende. Ett korrektiv mot stötande

resultat av den föreslagna ordningen utgör — såsom förut framhållits

_ möjligheten för det beslutande organet att med utnyttjande av sin

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Kungl. Mcij. ts proposition nr 72 år 1959

fria prövningsrätt vägra bevilja utlämning, då gärningen icke är straffbar

enligt svensk lag.

Vad slutligen beträffar förfarandet vid utlämning är jag som

framgår av det föregående beredd att tillstyrka den förenklade men dock

ej helt formlösa ordning varom huvudsaklig enighet uppnåtts vid de internordiska

överläggningarna. Denna ordning representerar, som jag förut

understrukit, en rätt långt driven förenkling i förhållande till vad enligt

lagen nu gäller. I det alldeles övervägande flertalet fall torde personer, som

här i landet grips för brott, begångna i hemlandet, ej ha anledning att motsätta

sig en utlämningsbegäran. I sådana fall skall beslut om utlämning kunna

meddelas direkt av åklagaren under förutsättning dock att gärningsmannen

inför domstol lämnat sitt samtycke till utlämningen. Vid lämnande

av samtycke bör domstolen vara domför med allenast en ledamot, och detta

torde medföra att det vanligen skall gå tämligen snabbt — måhända redan

inom loppet av en dag — att få domstolsproceduren avklarad.

I de fall, då det enklare förfarandet ej kan tillämpas, blir det Kungl. Maj :t,

som efter viss förberedande utredning har att besluta om utlämning. Även

detta mera omständliga förfarande innebär dock en förenkling jämfört med

förfarandet enligt den allmänna utlämningslagstiftningen. I motsats till denna

avses att vid utlämning inom Norden — oavsett vilket förfarande som

tillämpas — myndigheterna skall kunna träda i direkt kontakt med varandra

utan att behöva gå den diplomatiska vägen.

Specialmotivering

I enlighet med vad förut anförts har upprättats förslag till lag om utlämning

för brott till Danmark, Finland, Island och Norge. Förslag har också

upprättats till lag om tillägg till lagen den 6 december 1957 om utlämning för

brott. Detta förslag torde ej kräva någon närmare motivering. Den i det följande

lämnade specialmotiveringen hänför sig alltså uteslutande till lagen om

utlämning för brott till de övriga nordiska länderna.

Lagens rubrik och uppställning

Såväl rubriken på lagen som dess uppställning följer det mönster, som

den allmänna lagen om utlämning i dessa och andra hänseenden av naturliga

skäl utgör. Sålunda har lagförslaget försetts med samma underrubriker

som den allmänna lagen. Frågan om villkoren för utlämning behandlas i

1—8 §§, medan förfarandet i utlämningsärenden regleras i 9—16 §§. Vissa

övriga bestämmelser har meddelats i 17—20 §§.

Villkor för utlämning

1 §•

Första stycket av denna paragraf motsvarar 1 § allmänna utläinningslagen

och 1 § i det förslag som framlagts i 1955 års promemoria. Andra stycket

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959 31

saknar däremot motsvarighet i utlämningslagen och i promemorians förslag.

I 1 § allmänna utlämningslagen stadgas att den som i främmande stat är

misstänkt, tilltalad eller dömd för där straffbelagd gärning och uppehåller

sig här i riket må efter beslut av Konungen utlämnas till den staten enlig!

vad i lagen sägs.

Enligt vad i 1955 års promemoria1 föreslagits må den som i Danmark, Finland,

Island eller Norge är misstänkt, tilltalad eller dömd1 för brott och uppehåller

sig här i riket efter framställning utlämnas enligt vad i lagförslaget

stadgas. Det uttalas i promemorian, att det — med den formulering paragrafen

sålunda erhållit — kräves att gärningen skall vara straffbelagd i den

begärande staten. Däremot är det icke erforderligt att brottet är belagt med

ansvar i Sverige. Förslaget innehåller ej någon särskild bestämmelse, vari

uttryckligen angives att utlämningsärendet skall prövas med hänsyn till omständigheterna

i varje särskilt fall. Denna grundsats kommer emellertid till

uttryck genom att enligt denna paragraf utlämning »må» äga rum under de

förutsättningar som angives i lagen. Såsom förut nämnts har vid de internordiska

överläggningarna förutsatts, att en lagligen grundad utlämningsframställning

som regel bör efterkommas, om ej särskilda skäl talar däremot.

Yttrande. Polismästaren i Malmö finner det böra närmare klargöras vad

som i paragrafen menas med brott. Under hänvisning till den i promemorian

uttalade förutsättningen att en lagligen grundad framställning om utlämning

som regel bör efterkommas ifrågasättes vidare, om icke en dylik anvisning

beträffande utlämningsärendenas behandling bör komma till klarare uttryck

i lagtexten.

Departementschefen. Beträffande grundsatsen att ullämningsärende skall

prövas med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet torde få hänvisas

till den allmänna motiveringen. Denna grundsats kommer enligt min

mening med erforderlig klarhet till uttryck genom stadgandet att vederbörande

under angivna förutsättningar må utlämnas. Såsom redan i den allmänna

motiveringen anförts anser jag, med utgångspunkt från nämnda

grundsats, att utlämning bör kunna ske även om den gärning för vilken utlämning

begäres ej är belagd med straff enligt svensk lag. Jag förordar således

att i förevarande paragraf — såsom första stycke — upptages ett

stadgande av i huvudsak enahanda lydelse som 1 § i promemorians förslag.

I ett andra stycke torde böra upptagas stadgande att utlämning ej må ske

om i den främmande staten allenast böter kan ådömas för gärningen. Det

torde emellertid böra tilläggas, alt om utlämning tillika äger rum för brott,

på vilket strängare straff än böter kan följa, utlämning dock bör kunna

ske även för den nyssnämnda gärningen. Den svenska allmänna utlämningslagen

innehåller ej något motsvarande tilläggsstadgande. De skäl som

1 1955 års promemoria benämns i det följande endast promemorian.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

anförts mot upptagande i nämnda lag av en dylik regel (se prop. 1957:

156 s. 45, 119 och 128) torde ej ha den betydelse i avseende å utlämning

inom Norden, att det finns anledning att utesluta regeln i nu ifrågavarande

lagstiftning.

2 §•

Paragrafen motsvarar 2 § i den allmänna utlämningslagen och i promemorians

förslag (jfr även 3 § i nämnda förslag).

I 2 § utlämningslagen stadgas, såsom tidigare nämnts, förbud mot utlämning

av svensk medborgare.

Den sedan gammalt gällande grundsatsen att svensk medborgare åtnjuter

skydd mot utlämning har i promemorian bibehållits men ansetts kunna i

förhållande till de nordiska länderna uppmjukas på så sätt, att något absolut

skydd icke skall gälla för den som sedan minst två år haft hemvist utom

riket. Vidare har i förslaget upptagits den förut omnämnda regeln att svensk

medborgare må utlämnas, om han inför rätten förklarat sig samtycka till

utlämning. Det har i promemorian framhållits att det i många fall torde

vara lämpligt att en svensk, som begått brott i annat nordiskt land och blir

gripen i Sverige, lagföres i det land, där brottet begåtts. Det finns då ej anledning

att uppställa ett absolut hinder mot att gärningsmannen utlämnas,

om han själv medgiver det.

Yttrandena. Föreningen Sveriges stadsfiskaler ifrågasätter huruvida det

icke må anses en aning optimistiskt att räkna med att misstänkta personer

kommer att medge utlämning. De erfarenheter, som föreningens ledamöter

vunnit under sin praktiska tjänstgöring, talar snarare för att de misstänkta

under alla förhållanden kommer att påkalla Kungl. Maj :ts beslut för att

därigenom vinna åtminstone en viss tidsfrist. I den mån medgivande skulle

lämnas, innebär förslaget emellertid en betydande förenkling.

Beträffande möjligheten att utlämna svensk medborgare utan hans samtycke

finner justitiekansler sämbetet det icke vara klart, att en förhållandevis

så kort bortovaro från Sverige som två år bör föranleda, att vederbörande

sättes i den i paragrafen angivna särställningen. Förslagets ståndpunkt i berörda

avseende — samt i fråga om möjligheten till utlämning för brott som

ej är straffbelagt i Sverige — synes ämbetet särskilt kunna diskuteras, om

fråga uppkommer att utlämna svensk medborgare, som de senaste två åren

vistats i annat land än de nordiska, för en gärning som är straffbelagd i den

utlämningsbegärande staten men ej i Sverige (där straffbarheten kanske nyligen

upphävts). Emellertid är det naturligen möjligt, framhåller ämbetet,

att utlämning i ett sådant fall utan olägenhet kan vägras av Kungl. Maj :t.

Föreningen Sveriges häradshövdingar finner innebörden av ordet »hemvist»

i förevarande sammanhang icke vara fullt klar. Föreningen utgår från

att ordet här har samma betydelse som i 10 kap. 1 § rättegångsbalken och,

att således den som varit mantalsskriven inom riket skall anses ha haft sitt

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 72 år 1959

33

hemvist där, även om han faktiskt varit stadigvarande bosatt utom riket.

Även länsstyrelsen i Malmöhus län anmärker på begreppet »hemvist» och

finner det böra närmare förklaras i lagtexten. Länsstyrelsen ifrågasätter

samtidigt om icke tiden för vederbörandes hemvist utom riket borde vara

längre än två år.

Statens utlänningskommission ifrågasätter om den i paragrafen angivna

förutsättningen av viss tids hemvist utom riket för utlämning av svensk

medborgare utan hans samtycke kan anses helt lämplig. För att en person

skall anses ha sitt hemvist i riket torde man, enligt kommissionen, i allmänhet

uppställa krav på att han skall vara kyrkobokförd här. Vederbörande

skulle alltså genom att efter brottet men före framställningen om hans utlämnande

låta kyrkobokföra sig i Sverige kunna förhindra utlämning. Detta

finner kommissionen icke vara rimligt.

Departementschefen. I denna paragraf har upptagits det i den allmänna

motiveringen behandlade stadgandet om utlämning av landets egna medborgare.

I enlighet med vad där anförts stadgas till en början att svensk med*

borgare må utlämnas om han vid tiden för brottet sedan minst två år haft

hemvist i den stat till vilken utlämning begäres. Kravet på hemvist får anses

uppfyllt om vederbörande mera stadigvarande varit bosatt i det andra landet.

Den omständigheten att han någon kortare tid, t. ex. för semester, vistats

utom landet, bör ej leda till att han skall anses ha förlorat sitt hemvist

därstädes. I paragrafen har vidare upptagits att svensk medborgare må

utlämnas om den gärning för vilken utlämning begäres motsvarar brott,

varå enligt svensk lag kan följa straffarbete i mera än fyra år.

Till stadgandet om förutsättningarna för utlämning av svenska medborgare

torde emellertid — såsom förordats i 1956 års promemoria — böra

fogas ett tillägg av innehåll att om den gärning för vilken utlämning begäres

i sin helhet begåtts inom riket utlämning dock ej må ske såvida ej

gärningen innefattar medverkan till ett utom riket begånget brott eller utlämning

sker jämväl för gärning, som förövats utom riket. Då fråga är om

likartade eller sammanhängande brott — t. ex. en stöldturné på båda sidor

om gränsen — är det naturligtvis ofta lämpligt att alla brotten handlägges

vid samma domstol.

3 §•

Denna paragraf har viss motsvarighet i 4 § i den allmänna utlämningslagen

och överensstämmer i sak med 4 § i promemorians förslag.

I 4 § utlämningslagen uppställes såsom förutsättning för utlämning av

den som i den främmande staten dömts för gärningen att påföljden skall

utgöra minst frihetsstraff i fyra månader eller annat omhändertagande på

anstalt under motsvarande tid.

I promemorian anföres att i de fall då utlämning begäres för verkställighet

av redan ådömd brottspåföljd utlämning bör få ske endast om påföljden

utgör frihetsstraff eller annat omhändertagande på anstalt. Det bör enligt

promemorian krävas att frihetsberövande! verkligen utgör påföljd för

.''! llihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 72

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

brottet. Däremot kan det icke anses nödvändigt, att frihetsberövandet direkt

beslutats av domstol. Om norsk domstol dömt till »adgang till sikkerhedsforvaring»

bör utlämning kunna ske, sedan vederbörande administrativa

myndighet med stöd av domen beslutat att gärningsmannen skall omhändertagas

för sådan förvaring.

Yttrandena. Polismästaren i Malmö finner uttrycket »anstalt» vara i viss

mån obestämt; det torde vara oklart om exempelvis sinnessjukhus omfattas

därav. Statens kriminaltekniska anstalt ifrågasätter om det icke bör särskilt

anges att förvandlingsstraff för böter utgör utlämningsgrundande påföljd.

Departementschefen. Såsom i promemorian framhållits bör, för att utlämning

skall kunna ske, ej krävas att frihetsberövandet beslutats av domstol.

Under alla förhållanden måste dock föreligga ett beslut att gärningsmannen

skall omhändertagas på anstalt. Om villkorlig dom å frihetsstraff meddelats

kan utlämning ske först sedan den villkorliga domen förklarats förverkad.

Villkorligt frigiven bör kunna utlämnas, sedan beslut meddelats

om hans omhändertagande. Oaktat påföljden ej utgör frihetsstraff eller

annat omhändertagande på anstalt bör utlämning kunna ske också i det

fall att utlämningsframställningen tillika avser annat brott, för vilket utlämning

enligt lagen kan äga rum. En person som i den främmande staten

dömts till böter eller erhållit villkorlig dom skall sålunda under angiven

förutsättning kunna utlämnas dit. Stadgandet torde främst få betydelse, då

vederbörande i den främmande staten dömts villkorligt i det att domen då

kan förklaras förverkad i anslutning till att den utlämnade dömes för det

andra brottet. — Vad beträffar förvandlingsstraff en må nämnas att i detta

hänseende det nordiska lagsamarbetet är inriktat på att sådana straff skall

få verkställas i det land, där vederbörande uppehåller sig. Det torde ej bli

aktuellt att i större utsträckning utlämna för verkställighet av sådana straff.

4 §•

Denna paragraf motsvarar 6 § i den allmänna utlämningslagen och 5 § i

promemorians förslag.

I 6 § första stycket utlämningslagen stadgas att utlämning ej må beviljas

för politiskt brott. Innefattar gärningen tillika brott av icke politisk beskaffenhet

må enligt andra stycket utlämning beviljas för det brottet, såframt

gärningen i det särskilda fallet prövas övervägande äga karaktären av ett

icke politiskt brott. Det må i detta sammanhang nämnas att enligt 7 § utlämningslagen

utlämning ej må ske av den, som på grund av sin härstamning,

tillhörighet till viss samhällsgrupp, religiösa eller politiska uppfattning

eller eljest på grund av politiska förhållanden löper risk att i den främmande

staten utsättas för förföljelse, som riktar sig mot hans liv eller frihet

eller eljest är av svår beskaffenhet, eller ock där ej åtnjuter trygghet

mot att bliva sänd till stat, i vilken han löper sådan risk.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 7959

35

Beträffande promemorians förslag och remissyttrandena torde få hänvisas

till den förut lämnade framställningen.

Departementschefen. I förevarande paragraf har upptagits det i den allmänna

motiveringen berörda stadgandet om utlämning för politiska brott.

Stadgandet överensstämmer såtillvida i sak med vad som gäller enligt den

allmänna utlämningslagen (2 och 6 §§) att utlämning av svensk medborgare

ej heller till de övriga nordiska länderna skall kunna ske för sådana

brott. Liksom i den allmänna utlämningslagen (4 §) gäller vidare att gärningen

eller gärning av motsvarande beskaffenhet skall vara i svensk lag

beskriven såsom brott, låt vara att utlämningslagen härvidlag går något

längre då däri kräves att den gärning för vilken utlämning begäres skall

motsvara brott, varå enligt svensk lag kan följa straffarbete.

Frågan om innebörden av begreppet politiskt brott har icke närmare dryftats

vid de internordiska överläggningarna, utan det har överlämnats åt

lagstiftningen och rättstillämpningen i respektive länder att avgränsa denna

kategori. För Sveriges del torde de grundsatser som tillämpas inom den

allmänna utlämningslagstiftningen få vara vägledande (se prop. 1957:156

s. 46 ff, 117 och 128).

Någon motsvarighet till det i 7 § utlämningslagen upptagna stadgandet

om förbud mot utlämning då risk för politisk förföljelse föreligger har ej

ansetts erforderligt i förhållande till de nordiska länderna. Skulle det mot

förmodan i något fall inträffa att sådan risk föreligger, är det självklart, alt

utlämning — med utnyttjande av den fria prövningsrätt, som lagen inrymmer

— skall vägras.

5 §•

Denna paragraf motsvarar 10 § första stycket i den allmänna utlämningslagen,

vari stadgas att utlämning ej må ske om den som avses med utlämningsframställningen

här i riket är åtalad för det uppgivna brottet, eller

det här i riket meddelats dom eller beslut om eftergift av åtal beträffande

samma brott. Stadgandet avviker såtillvida från motsvarande bestämmelse

i utlämningslagen att åtal icke upptagits såsom hinder mot utlämning. Vad

angår det fall att dom meddelats angående brottet har valts en sådan avfattning

att det klart framgår att stadgandet åsyftar både fällande och friande

dom. Med dom torde böra likställas strafföreläggande, som godkänts av

den misstänkte.

Om straff för brottet skulle vara förfallet enligt svensk lag (jfr 10 §

andra stycket utlämningslagen), möter enligt lagen ej i och för sig hinder

mot utlämning.

6 §•

Denna pararaf, vilken motsvarar 7 § i promemorians förslag, skiljer sig

från 11 § i den allmänna utlämningslagen endast såtillvida att, då fråga

är om utlämning av någon som här i riket är åtalad för annat brott, utläm
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungi. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

ning ej må ske om å brottet kan följa frihetsstraff i två år eller därutöver.

Enligt utlämningslagen är det tillfyllest att allenast frihetsstraff kan följa

för att utlämning ej må beviljas. Denna avvikelse har vidtagits för att vinna

större enhetlighet i de olika ländernas lagtexter. Häktning och reseförbud,

som enligt promemorians förslag skulle utgöra hinder mot utlämning, har

ej heller i förevarande lag ansetts behöva särskilt beaktas.

7 §.

Förevarande paragraf har motsvarighet i 12 § i den allmänna utlämningslagen

och 8 § i promemorians förslag.

Enligt förstnämnda stadgande skall vid beviljande av utlämning såsom

villkor uppställas att den som utlämnas icke må, utan särskilt medgivande,

i den främmande staten åtalas eller straffas för annat brott som begåtts

före utlämningen eller, utom i visst fall, utlämnas till annan stat med mindre

han underlåtit att, oaktat hinder ej mött, lämna landet inom fyrtiofem

dagar efter rättegång och undergående av straff eller annan påföljd som

må ha ådömts honom för brott, varför utlämning ägt rum, eller återvänt

dit sedan han lämnat landet. Vidare skall kunna uppställas att han icke

under nämnda tid av fyrtiofem dagar må på något sätt hindras att lämna

landet, såframt han ej gör sig skyldig till nytt brott, eller att han icke för

brottet åtalas vid domstol, som endast för tillfället eller för särskilda undantagsförhållanden

erhållit befogenhet att pröva mål av sådan beskaffenhet,

eller att han ej för brottet straffas med döden. I övrigt uppställer Konungen

de villkor som prövas erforderliga.

I promemorians förslag har eftersträvats att göra de villkor, som skall

uppställas vid utlämning mellan de nordiska länderna så enkla som möjligt.

De obligatoriska villkoren har därför begränsats till två, det ena avseende

ansvar för annat brott än det för vilket utlämning skett och det andra

avseende utlämning till tredje stat. I enlighet därmed har i förslaget stadgats

att vid utlämning skall såsom villkor uppställas att den utlämnade ej

må utan eget samtycke ställas till ansvar för annat före utlämningen begånget

brott än det för vilket han utlämnats, med mindre särskilt medgivande

därtill lämnats, samt att den utlämnade allenast efter medgivande

må utlämnas till tredje stat. Liksom enligt den allmänna utlämningslagen

skall i det särskilda fallet kunna uppställas de ytterligare villkor, som anses

erforderliga.

Yttrandena. 1951 års rättegångskommitté framhåller, att det även i fråga

om utlämning till de nordiska länderna torde böra i lagen uttryckligen anges,

att vid utlämning alltid skall uppställas som villkor att den utlämnade

icke må för det brott utlämningen avser ställas under tilltal inför domstol,

vilken endast för tillfället eller för särskilda undantagsförhållanden förlänats

befogenhet att döma i mål av sådan beskaffenhet, samt att den utlämnade

ej må för brottet straffas med döden. Att det sistnämnda villkoret bör

uppställas, och bestämmelse härom upptagas i paragrafen hävdas jämväl

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

37

av Sveriges advokatsamfund. Justitiekanslersämbetet erinrar med avseende

å sådant samtycke av den utlämnade, varom i den föreslagna paragrafen

stadgas, att 1913 års utlämningslag för motsvarande fall stadgade att samtycket

skulle göras antingen »inför domstol eller eljest fritt och offentligen».

Ämbetet ifrågasätter om icke en liknande föreskrift bör meddelas i

förevarande lag.

Departementschefen. Såsom i promemorian förordats anser jag att i fråga

om utlämning till de nordiska länderna ej andra villkor bör vara obligatoriska

än att den utlämnade ej annat än under vissa speciella betingelser

skall få åtalas eller straffas för annat före utlämningen begånget brott än

det för vilket han utlämnats och att han ej heller skall få utlämnas till

tredje stat. Med hans samtycke eller efter särskilt medgivande enligt 18 §

bör han emellertid få åtalas eller straffas för annat brott, som han begått

före utlämningen. Samma bör kunna ske om han underlåtit — oaktat hinder

ej mött — att lämna landet inom en månad efter rättegång och undergående

av straff eller annan påföljd, som kan ha ådömts honom för brott,

för vilket han utlämnats, eller han återvänt dit sedan han lämnat landet.

Det samtycke, som avses skola krävas för åtal eller bestraffning för annat

brott, bör -— såsom i ett remissyttrande framhållits — avgivas inför domstol

för att få giltig verkan. Det i promemorian föreslagna stadgandet har

jämkats i enlighet med vad nu anförts.

I sista stycket har upptagits att i samband med beviljande av utlämning

må uppställas de ytterligare villkor, som prövas erforderliga. Det torde i

allmänhet böra ankomma på Kungl. Maj:t att uppställa sådana villkor men

möjlighet torde böra finnas att, om erfarenheterna av lagens tillämpning

skulle ge anledning därtill, anförtro uppgiften åt åklagare, som beslutar om

utlämning. Frågan torde få regleras i administrativ ordning.

I förhållandet mellan de nordiska länderna torde man ej behöva räkna

med att någon som utlämnas skall straffas med döden. Skulle i något fall

risk föreligga att så kan ske, bör naturligtvis, med den möjlighet stadgandet

i sista stycket erbjuder, ställas villkor som förhindrar en sådan konsekvens

av utlämningen.

8 §•

Denna paragraf motsvarar 13 § i den allmänna utlämningslagen och 9 §

i promemorians förslag. I förstnämnda paragraf stadgas att, om två eller

flera stater begär utlämning av samma person, skall, med hänsyn till beskaffenheten

av brottet eller brotten, tiden och platsen därför, framställningarnas

tidsföljd, hans nationalitet och hemvist samt övriga omständigheter,

prövas till vilken stat utlämning bör ske. När framställningarna avser

olika brott, må föreskrivas, att den som utlämnas till en stat skall från

den staten vidare utlämnas till annan stat på villkor som bestämts enligt

12 §. Enahanda bestämmelser har — med erforderlig anpassning till lagens

bestämmelser i övrigt — upptagits i förevarande paragraf.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

Förfarandet

9 §•

Förevarande paragraf motsvarar 14 § i den allmänna utlämningslagen och

10 § i promemorians förslag.

I 14 § utlämningslagen stadgas att framställning om utlämning skall göras

på diplomatisk väg. Vid framställningen skall enligt stadgandet fogas

avskrift av häktningsbeslut eller dom som åberopas och, om det ej framgår

av beslutet eller domen, uppgift om personens nationalitet och hemvist,

brottets beskaffenhet, tid och plats för detta samt i den främmande staten

tillämpliga straffbestämmelser. Signalement skall om möjligt företes.

Enligt vad i promemorian framhållits är avsikten att vid förfarandet genomgående

upprätthålla direkt kontakt mellan myndigheterna. Stadgande

härom har upptagits i promemorians förslag. Stadgandet ger vidare uttryck

åt grundsatsen, att utlämningsframställning skall grundas på ett

beslut av domstol i den stat, från vilken framställningen inkommit. Från

denna regel göres dock undantag för det fall, att den person om vars utlämning

är fråga samtyckt till utlämningen. I sådant fall är det enligt förslaget

tillfyllest, att framställningen innehåller uppgifter till ledning för

bestämmande av hans identitet samt upplysning om brottets beskaffenhet

jämte tiden och orten för brottet.

Yttrandena. Statsåklagaren i Göteborg anser en ytterligare förenkling av

förfarandet böra eftersträvas i de avseenden som avhandlas i förevarande

paragraf. I yttrandet anföres.

Enligt förslaget skall domstol alltid vara inkopplad i utlämningsärende.

Ett sådant förfarande skulle komma att motverka en strävan, som redan

nu kan skönjas hos de nordiska polismyndigheterna, att åstadkomma enkelhet

i samarbetet dem emellan. När gärningsmannen har invändningar att

göra mot utlämning erfordras enligt förslaget antingen en av domstolen i

den begärande staten meddelad dom eller också av sådan domstol meddelat

beslut, varav framgår, att domstol funnit sannolika skäl till misstanke,

att den, som begäres utlämnad, begått det uppgivna brottet. Ur rättssäkerhetssynpunkt

torde det icke vara påkallat att på ett så tidigt stadium av förundersökningen

engagera domstol för att slå fast sannolika skäl till misstanke

om brott. En sådan föreskrift kommer tvärtom att stundom motverka

förundersökningen. När domstol i den begärande staten förutsatts vara

inkopplad i ärendet, har såsom utlämningsvillkor uppställts, att en häktningsförutsättning

skall föreligga. Kravet på misstanken om brott bör i

detta fall icke ställas högre än vad som gäller vid utlämning efter samtycke.

Där räcker det enligt förslaget, att vederbörande är misstänkt —

i allt fall att vederbörande är skäligen misstänkt och kan anhållas i

avbidan på ytterligare utredning. På det tidigare stadiet av förundersökningen,

då utländsk domstol skall vara inkopplad, kan det möta svårigheter

att slå fast häktningsförutsättningen beträffande misstanken. Detta låter

sig mången gång göra först genom förhör med den misstänkte. Det torde

vara tillfyllest, om framställning om utlämning göres av åklagarmyndigheten

i den stat, som önskar utlämningen. Den framställningen måste givetvis

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

innehålla så detaljerade upplysningar om den misstänkte och gärningen, att

därav kan utläsas, i vilken grad vederbörande är misstänkt för brottet.

Rättssäkerheten torde icke behöva åsidosättas genom att domstols dom eller

beslut på det stadiet icke finnes, enär det tillkommer den beslutande myndigheten

att pröva omständigheterna i varje särskilt fall och vägra utlämning,

om det brister i förutsättningarna. Föreskrifterna om domstols dom

eller beslut behöver åtminstone icke givas karaktären av tvingande regel.

Det ifrågasättes i yttrandet huruvida icke åklagare borde vara behörig

alt besluta om utlämning även om samtycke icke föreligger från den vars

utlämnande begärts, med rätt möjligen för denne att överklaga hos statsåklagare

eller domstol.

Departementschefen. Såsom i den allmänna motiveringen framhållits är

tanken att vid utlämning mellan de nordiska länderna myndigheterna skall

kunna träda i direkt kontakt med varandra utan att behöva gå den diplomatiska

vägen. Framställning om utlämning bör grundas på en av domstol i den

stat, från vilken framställningen inkommit, meddelad fällande dom eller

också annat av domstol i nämnda stat meddelat beslut, varav framgår att

domstolen funnit sannolika skäl föreligga till misstanke att den som begäres

utlämnad begått det uppgivna brottet. Begäres någon utlämnad för att

lagforas för flera brott torde det vara tillfyllest att till grund för framställningen

föreligger domstolsbeslut endast beträffande nagot av brotten. Kravet

på domstolsbeslut i den stat, som begärt utlämning, kan emellertid frånfallas

i de fall, då den som begäres utlämnad samtycker till utlämning. Såsom

i den allmänna motiveringen anförts lärer man få räkna med att detta

kommer att ske i flertalet fall. Ej heller torde i de fall, då vederbörande erkänner

den gärning för vilken utlämning begäres — eller, om han begäres

utlämnad för flera gärningar, någon av dessa — böra fordras att utlämningsframställningen

skall grundas på domstolsbeslut. Bestämmelser i enlighet

med vad sålunda anförts har upptagits i andra stycket av förevarande

paragraf.

Tredje stycket innehåller föreskrifter om vilka uppgifter som skall fogas

till framställning om utlämning, i stort sett överensstämmande med motsvarande

föreskrifter i den allmänna utlämningslagen.

10 §.

Denna paragraf, som i huvudsak överensstämmer med It § i promemorians

förslag, har viss motsvarighet i 16 § i den allmänna utlämningslagen,

vari bl. a. stadgas att om utlämningsframställningen icke omedelbart avslås,

ärendet skall överlämnas till riksåklagarämbetet, som verkställer erforderlig

utredning enligt vad om förundersökning i brottmål är stadgat.

På liknande sätt har i förevarande paragraf föreskrivits att åklagaren skyndsamt

skall verkställa erforderlig utredning i ärendet.

I anslutning till föreskriften alt utredningen skall verkställas enligt vad

om förundersökning i brottmål är stadgat må erinras att detta innebär möj
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

lighet för den som begäres utlämnad att påkalla förhör inför rätten (jfr

23 kap. 18 och 19 §§ rättegångsbalken).

11 §•

I förevarande paragraf, som saknar motsvarighet i promemorians förslag,

har upptagits det i den allmänna motiveringen berörda stadgandet att högsta

domstolen skall, om det begäres av den som avses med utlämningsframställningen,

pröva huruvida utlämning lagligen kan beviljas enligt lagens bestämmelser.

Det avses däremot icke skola ankomma på domstolen att pröva

huruvida utlämning bör vägras med utnyttjande av den fria prövningsrätt

som lagstiftningen bygger på.

I paragrafen har vidare stadgats — i nära överensstämmelse med vad som

gäller enligt 18 § andra stycket utlämningslagen — att förhandling skall

hållas om det finnes erforderligt samt att sådan förhandling ej må vägras,

med mindre tidigare förhör under utredningen måste anses tillfyllest eller

saken finnes uppenbar. Slutligen har i paragrafen föreskrivits -— på motsvarande

sätt som i utlämningslagen (jfr 20 §) — att framställningen ej

må bifallas, om högsta domstolen funnit hinder möta mot utlämning.

I de tillämpningsföreskrifter, som avses skola komplettera lagstiftningen

(jfr 20 §), torde böra upptagas en bestämmelse att den som begäres utlämnad

skall underrättas om möjligheten att påkalla sådan prövning inför

högsta domstolen som med förevarande paragraf åsyftas.

12 §.

Paragrafen, vars första stycke saknar direkt motsvarighet i den allmänna

utlämningslagen, innehåller regler om användningen av tvångsmedel i utlämningsärenden.

I överensstämmelse med 12 § i promemorians förslag stadgas

sålunda att till främjande av utredningen och för att säkerställa utlämning,

åklagaren må använda och hos rätten påkalla användandet av tvångsmedel

enligt vad i allmänhet är föreskrivet för brottmål. En förutsättning

är dock — till skillnad mot vad som upptagits i promemorians förslag — att

den gärning för vilken utlämning begäres eller gärning av motsvarande beskaffenhet

är i svensk lag beskriven såsom brott. Det föreskrives vidare —

såsom i promemorian föreslagits — att tvångsmedel må användas utan att

särskild utredning, utöver vad framställningen enligt 9 § skall innehålla,

förebragts till stöd för att den som avses med framställningen begått det

uppgivna brottet.

I nära anslutning till vad i 16 § utlämningslagen stadgas har i andra stycket

upptagits att rättens beslut om användande av tvångsmedel gäller tills

vidare intill dess ärendet avgjorts. Talan mot rättens beslut skall enligt

stadgandet föras genom besvär till högsta domstolen utan inskränkning till

viss tid. I tredje stycket har upptagits den i 16 § tredje stycket utlämningslagen

införda bestämmelsen, att den som häktats äger påfordra, att ny förhandling

skall äga rum inom tre veckor från det beslut senast meddelats.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

41

13 §.

Förevarande paragraf, som ej har motsvarighet i promemorians förslag,

innehåller en specialregel om förhandling inom stängda dörrar, likalydande

med 19 § i den allmänna utlämningslagen.

Då i paragrafen talas om förhandling avses förhandling såväl i högsta

domstolen som i annan domstolsinstans, där förhandling i utlämningsärende

kan äga rum.

14 §.

Den i förevarande paragraf upptagna regeln, att ersättning åt offentlig försvarare,

vittne eller annan som hörts i ärendet skall stanna å statsverket, om

ej särskilda skäl äro, att den skall återgäldas av den som begäres utlämnad,

har direkt motsvarighet i 18 § tredje stycket utlämningslagen och överensstämmer

i sak med 13 § i promemorians förslag.

Det har icke ansetts erforderligt att såsom en obligatorisk regel föreskriva

att den som begäres utlämnad skall biträdas av försvarare. I detta avseende

skall i stället — på grund av hänvisningen i 10 § — de allmänna reglerna

i 21 kap. rättegångsbalken gälla.

15 §.

Denna paragraf motsvarar 14 § i promemorians förslag. Bortsett från tredje

stycket, som i det närmaste är likalydande med 21 § i den allmänna ublämningslagen,

har paragrafen ej någon direkt motsvarighet i nyssnämnda

lag (jfr dock 20 §).

Enligt vad i promemorian föreslagits äger åklagaren, om den som avses

med framställningen samtyckt till utlämning och fall som avses i 7 eller 9 §

promemorians förslag ej är för handen, meddela beslut om utlämning, såvida

han ej finner att hinder mot utlämning föreligger enligt lagen eller att

utlämning eljest bör vägras (första stycket). Om åklagaren ej meddelar beslut

om utlämning, skall han, sedan utredningen avslutats, skyndsamt översända

handlingarna i ärendet till justitiedepartementet, varefter Konungen

skall giva sitt beslut över framställningen (andra stycket). Vid beviljande

av utlämning må enligt förslaget förordnas, att föremål som under ärendets

handläggning tagits i beslag skall överlämnas till den myndighet som begärt

utlämningen; därvid må göras det förbehåll till tryggande av tredje mans

rätt, som kan anses påkallat (tredje stycket).

I anslutning till vad sålunda upptagits har i promemorian anförts att

samtycket givetvis icke innebär att åklagaren kan underlåta att granska huruvida

förutsättningarna för utlämning enligt lagen föreligger. Om åklagaren

finner, att lagen uppställer hinder mot utlämning eller att utlämning

av annan särskild anledning ej bör ske, skall frågan avgöras av Kungl.

Maj :t.

Yttrandena. I några yttranden diskuteras närmare de förhållanden, som

sammanhänger med avgivande av sådant samtycke till utlämning som i paragrafens

första stycke sägs. Riksåklagarämbetet finner, att stadgandet ej på

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Kungl. Maj. ts proposition nr 72 år 1959

ett tillräckligt klarläggande sätt reglerar angivna förhållanden. Härom anför

ämbetet:

Även om stadgandet i 11 § skall anses vara tillämpligt på 14 §:s fall ■— en

fråga vilken icke synes vara fullt klar — synas dock alltjämt vissa spörsmål,

som uppkomma i samband med tillämpningen av 14 §, ovissa, exempelvis

frågan, om samtycket skall avgivas personligen av den som begäres utlämnad

eller eventuellt kan lämnas genom ombud för denne, om förhandling skall

hållas inför domstolen samt om stämningsförfarande eller ansökningsförfarande

skall tillämpas. Paragrafen synes böra kompletteras med anvisningar

i angivna hänseenden.

Även kriminalpolisintendenten i Göteborg framhåller, med instämmande

av polismästaren därstädes, att paragrafen icke innehåller något om den ordning

i vilken samtycket inför rätten skall upptagas. Vidare påpekas i yttrandet,

att det icke framgår av bestämmelsen hur det skall förfaras, om den

vars utlämnande begärts återtager sitt en gång lämnade samtycke och vill

överklaga åklagarens beslut.

Att samtycke för att godtagas skall behöva avges inför domstol anses i

några yttranden onödigt. Statsåklagaren i Göteborg anför sålunda, att samtycke

torde kunna avkrävas den misstänkte och avges under enklare former,

vilka likväl är fullt betryggande ur rättssäkerhetssynpunkt. I första hand

skulle skriftligt samtycke kunna vara tillfyllest. I andra hand skulle samtycke

kunna godtagas om det i försvarares närvaro avgivits inför åklagaren.

Under förundersökningen i utlämningsärenden borde domstol inkopplas

blott enligt de grunder som gäller i vanliga brottmål. I anslutning till det

sålunda anförda yttrar riksåklagarämbetet:

Även om ur rättssäkerhetssynpunkt måhända vissa skäl kunna anföras

för att låta samtycket upptagas inför domstol, torde dessa skäl dock ej kunna

anses ha en sådan styrka, att ett dylikt förfarande framstår såsom en

nödvändighet. På grund härav och då det av statsåklagaren föreslagna förfarandet

ofta —- särskilt i sådana fall, då det redan från början är uppenbart

att samtycke kommer att lämnas, eller då den ort, där domstolen sammanträder,

är belägen på långt avstånd från den plats, där den som begäres utlämnad

uppehåller sig — synes vara att föredraga ur praktiska synpunkter,

finner ämbetet statsåklagare^ förslag vara förtjänt av att upptagas till övervägande.

Även länsstyrelsen i Malmöhus län och polismästaren i Malmö ifrågasätter

nödvändigheten av den föreslagna proceduren med samtyckes upptagande

vid domstol. Enligt länsstyrelsens mening bör samtycke kunna avges inför

vederbörande åklagare, varvid dock bör meddelas bestämmelser till säkerställande

av att samtycket lämnas fritt och utan påtryckningar.

Beträffande spörsmålet om vilken åklagare som bör fullgöra uppgiften att

besluta om utlämning anser justitickanslersämbetet det kunna ifrågasättas

om nämnda uppgift bör anförtros vilken distriktsåklagare som helst. Det

förefaller ämbetet lämpligt att tilldela uppgiften stadsfiskaler i sådana städer,

där statsåklagarkompetens är föreskriven för stadsfiskalstjänsten. Föreningen

Sveriges stadsfiskaler förordar, att utlämningsfrågor — i den mån

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

de skall avgöras av åklagare -— prövas av statsåklagare. Samma uppfattning

tillkännages av 1951 års rättegångskommitté samt föreningen Sveriges

stadsdomare med avseende å avgörande enligt 14 § första stycket. Om åklagare

i vissa fall skall tilläggas befogenhet att meddela beslut om utlämning

synes det Sveriges advokatsamfund lämpligt att för vinnande av enhetlighet

i bedömningen beslutanderätten förbehålles riksåklagaren.

Departementschefen. I första stycket av förevarande paragraf har upptagits

det i den allmänna motiveringen berörda stadgandet om ett enklare

förfarande i de utlämningsfall, där vederbörande samtyckt till utlämningen.

Det enklare förfarandet torde dock ej böra komma till användning, då fråga

är om politiskt brott eller i fall som avses i 6 eller 8 §. Såsom jag tidigare

framhållit bör samtycket avgivas inför domstol. Beträffande formen för avgivande

av samtycke torde bestämmelser i ämnet få meddelas i tillämpningsföreskrifterna

till lagen. Dessa torde böra innehålla att samtycke skall avgivas

av vederbörande personligen vid förhandling inför domstolen. Vid

förhandlingen bör åklagaren närvara liksom även försvararen, om sådan

finnes. Om domstolens sammansättning vid lämnande av samtycke bör gälla

att domstolen därvid är behörig med allenast en lagfaren ledamot. För att

främja en snabb behandling torde ärendet böra anhängiggöras vid domstolen

genom skriftlig eller muntlig ansökan. Domstolens kallelse till förhandlingen

torde i samma intresse kunna få ske muntligen.

Återtages ett inför domstol lämnat samtycke bör åklagaren rimligen vara

förhindrad att besluta om utlämning.

Såsom stadgandet är utformat är åklagaren betagen möjligheten att avslå

en utlämningsframställning, detta även i fall att han omedelbart kan konstatera

att framställningen icke lagligen kan bifallas. I så fall bör han icke

ägna saken någon mera vidlyftig utredning utan snarast översända ärendet

till justitiedepartementet, varefter Konungen meddelar beslut däri.

Då det i paragrafen stadgats att åklagaren äger meddela beslut om utlämning,

om han finner att »utlämning eljest icke bör vägras», innebär detta

att åklagaren tillerkänts en viss diskretionär prövningsrätt vid bedömande av

förutsättningen för utlämning. Åklagaren har således möjlighet att, oaktat

samtycke lämnats, underlåta meddela beslut om utlämning, om han av

särskild anledning finner att utlämning ej bör ske. I sådant fall skall avgörandet

överlämnas åt Kungl. Maj:t.

För egen del hyser jag ej några betänkligheter mot att låta även distriktsåklagare

handha uppgiften att i fall, då samtycke lämnats besluta om utlämning.

En sådan decentralisering är naturligtvis starkt ägnad att befordra

en snabb handläggning.

I andra stycket har införts stadgande om att Konungen skall meddela utlämningsbeslut

i de fall då åklagaren ej enligt vad i första stycket sägs beslutat

därom.

I 21 § utlämningslagen har stadgats att vid beviljande av utlämning

Konungen må förordna, att föremål som tagits i beslag skall överlämnas

till den främmande staten och att därvid må stadgas de förbehåll som av

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1959

hänsyn till enskild rätt eller ur allmän synpunkt finns påkallade. En motsvarande

bestämmelse har upptagits i tredje stycket av förevarande paragraf.

16 §.

Förevarande paragraf motsvaras i den allmänna utlämningslagen av 20 §

andra och tredje styckena samt i promemorians förslag av 15 §.

I promemorians förslag har ej upptagits några närmare regler angående

det praktiska förfarandet vid verkställigheten av utlämning. Det anföres i

promemorian att principen torde böra vara, att överlämnande skall ske vid

gränsen, dock med de modifikationer som betingas av praktiska skäl (om

exempelvis vederbörande skall transporteras med tåg från Stockholm till

Oslo, kan det måhända vara lämpligast att överlämnandet sker i Oslo). Frågan

torde tämligen lätt lösas efter överenskommelse mellan de berörda myndigheterna,

generellt eller i varje särskilt fall.

Kostnaderna för utlämning bör enligt promemorian bäras av varje särskilt

land för sig i den mån de avser åtgärder inom dess område. Även denna

princip bör dock kunna modifieras av praktiska skäl. Överlämnandet

till det andra landets myndigheter bör enligt förslaget ske snarast möjligt.

I lagtexten har använts uttrycket »så snart ske kan». Härmed har man

reserverat sig för uppskov i sådana fall, då hinder mot verkställighet uppkommit,

t. ex. på grund av att den person som skall utlämnas blivit svårt

sjuk. — Den som meddelar utlämningsbeslutet bör enligt promemorian ha

möjlighet att förordna, att vederbörande i avbidan på verkställighet skall

tagas i förvar eller ställas under uppsikt. I detta fall kan det icke anses

erforderligt att inkoppla domstol. Det är här ej fråga om anhållande eller

häktning i vanlig mening, utan åtgärden ingår endast som ett led i verkställigheten

av utlämningsbeslutet.

Ittrandena. Länsstgrelsen i Malmöhus län anser stadgandet böra kompletteras

med en föreskrift om längsta tid för hållande i förvar. I varje fall

ifrågasätter länsstyrelsen om icke efter förebild i utlänningslagen frågan

om fortsatt förvaring bör ånyo prövas efter exempelvis en månad. Också polisintendenten

i Hälsingborg anser en bestämmelse böra införas om maximering

av tiden för sådant frihetsberövande som i paragrafen avses.

Statsåklagaren i Göteborg ifrågasätter om icke den som enligt förevarande

paragraf tagits i förvar eller ställts under uppsikt borde tillförsäkras rätt att

påkalla domstols prövning av beslut därom.

Departementschefen. Det är enligt min mening ej erforderligt att i lagen

upptages några närmare regler angående det praktiska förfarandet vid verkställigheten

av utlämning. Det torde vara tillfyllest att i lagen allenast angives

att beslut om utlämning skall verkställas så snart ske kan. Mot vad i

promemorian uttalats om tillvägagångssättet vid utlämning och kostnaderna

därför har jag ej funnit anledning till erinran. Det torde emellertid böra

påpekas, att verkställigheten icke nödvändigtvis behöver ske genom ett

direkt överlämnande av den person utlämningsbeslutet avser; det torde så
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

lunda i vissa fall vara möjligt att t. ex. låta vederbörande få resa på egen

hand till det andra landet.

I överensstämmelse med vad i den allmänna utlämningslagen stadgas har

i paragrafen vidare upptagits att vid beviljande av utlämning förordnande

må meddelas att den som skall utlämnas skall i avbidan på verkställigheten

tagas i förvar eller ställas under uppsikt. Att föreskriva en viss längsta tid

för hållande i förvar, såsom i ett par remissyttranden ifrågasatts, anser jag

ej erforderligt, särskilt som i paragrafen uttryckligen stadgats att beslut

om utlämning skall verkställas så snart ske kan. Ej heller torde det vara

nödvändigt med en domstolsprövning av beslut att någon skall hållas i förvar

eller ställas under uppsikt. Som i promemorian framhållits är det här ej

fråga om anhållande eller häktning i vanlig mening utan åtgärden ingår

endast som ett led i verkställigheten av utlämningsbeslutet.

Övriga bestämmelser

17 §.

Denna paragraf motsvarar 16 § i promemorians förslag och 23 § i den allmänna

utlämningslagen. I nära överensstämmelse med stadgandet i utlämningslagen

har i första stycket av förevarande paragraf upptagits att den

som i annan nordisk stat är efterlyst för brott, vilket enligt lagen kan föranleda

utlämning, må i avvaktan på begäran därom omedelbart anhållas eller

åläggas reseförbud av polis- eller åklagarmyndighet enligt vad som i allmänhet

gäller om brottmål. Beslag må enligt paragrafen också äga rum.

Såsom förutsättning för användande av angivna tvångsmedel har emellertid

uppställts att frihetsstraff enligt svensk lag kan följa å gärningen eller

gärning av motsvarande beskaffenhet (jfr 12 §).

Enligt bestämmelserna i den allmänna utlämningslagen skall beslut om

användning av tvångsmedel utan uppskov anmälas hos rätten, som skyndsamt

efter förhandling enligt vad om brottmål är stadgat prövar åtgärden

samt, om anhållande eller reseförbud skall bestå, genast underrättar chefen

för justitiedepartementet därom. Finner denne, att hinder mot utlämning

föreligger eller att utlämning eljest ej bör ske, har han att utverka

Konungens förordnande om upphävande av åtgärden. I annat fall skall den

främmande staten genom utrikesdepartementets försorg underrättas om åtgärden.

Därvid skall angivas viss av chefen för justitiedepartementet bestämd

tid, inom vilken framställning om utlämning skall göras. Mot rättens

beslut må talan ej föras. Den som anhållits eller underkastats reseförbud

äger dock för prövning, om åtgärden skall bestå, påfordra ny förhandling

inom tre veckor från det beslut senast meddelats (23 § andra och tredje

styckena).

Motsvarande bestämmelser i förevarande paragraf innefattar en något

mindre vidlyftig reglering. Det har ansetts tillfyllest att i paragrafen föreskrives

att beslut om användning av tvångsmedel — mot vilket beslut talan

ej må föras — skall på begäran av den som beslutet avser prövas av rätten,

som i ärendet skyndsamt skall hålla förhandling enligt vad om brottmål är

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

stadgat. Polis- eller åklagarmyndighet i den främmande staten skall enligt

vad vidare stadgats ofördröj ligen underrättas, då beslut fattats om användning

av tvångsmedel. Om ej framställning om utlämning mottagits

inom två veckor från det underrättelsen avsändes, skall beslutet omedelbart

hävas. Bestämmelserna har upptagits i andra och tredje styckena av förevarande

paragraf.

Vad beträffar rättens prövning av beslut om anhållande må betonas att

rätten därvid icke avses skola pröva huruvida skäl till häktning föreligger

utan dess prövning gäller frågan huruvida anhållandet må bestå. Det torde

ofta icke vara möjligt att förebringa den utredning som erfordras för att

visa att häktningsskäl enligt rättegångsbalken föreligger utan den misstänkte

skall kunna kvarhållas på de svagare grunder som gäller för anhållande

(jfr prop. 1957: 156 s. 96 f).

18 §.

Paragrafen motsvarar 17 § i promemorians förslag.

I 24 § utlämningslagen stadgas att utan hinder av villkor som uppställts

för utlämning Konungen äger på framställning av den främmande staten

medgiva, att den som utlämnats må ställas till ansvar för annan före utjämningen

förövad gärning än den, för vilken utlämning skett, eller utlämnas

till annan stat. I fråga om sådan framställning skall — enligt vad vidare

stadgas — i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat angående framställning

om utlämning (första stycket). Medgivande må lämnas allenast

om, såvitt handlingarna visa, utlämning för gärningen kunnat lagligen äga

rum (andra stycket). Framgår av inkomna handlingar att framställningen

icke kan lagligen bifallas, eller finner Konungen eljest anledning att icke

villfara framställningen, skall den omedelbart avslås. I annat fall prövas

frågan av högsta domstolen. Finner högsta domstolen alt hinder möter, må

framställning icke bifallas (tredje stycket).

I stort sett enahanda bestämmelser har upptagits i förevarande paragraf.

En skillnad råder dock såtillvida att högsta domstolens prövning gjorts beroende

av -— såsom enligt 11 § — att den begärts av den som avses med

framställningen. I tillämpningsföreskrifterna torde böra upptagas stadgande

om att vederbörande skall erhålla underrättelse om att han har möjlighet

att draga frågan inför högsta domstolen.

I paragrafen har slutligen stadgats att beträffande tillstånd till utlämning

till annan stat än dem som omfattas av lagen bestämmelserna i 24 § utlämningslagen

äger tillämpning.

19 §.

Enligt 25 § i den allmänna lagen om utlämning äger chefen för justitiedepartementet

medgiva, att den som av främmande stat utlämnas till annan

stat må föras genom riket, såframt denne icke är svensk medborgare och ej

heller eljest synnerliga skäl äro däremot. Framställning härom skall enligt

vad vidare stadgas göras på diplomatisk väg.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

I förevarande paragraf, som motsvarar 18 § i promemorians förslag, har

upptagits en bestämmelse i samma ämne. Det har dock ansetts onödigt att

kräva särskilt tillstånd för genomtransport, då fråga är om utlämning

mellan de nordiska länderna. Ej heller har uppställts något hinder för transitering

av svensk medborgare.

20 §.

I första stycket har upptagits, att det ankommer på Konungen att förordna

om lagens tillämpning i förhållande till stat som omförmäles i 1 §•

Då det är tänkbart, att lagens bestämmelser icke kan sättas i tillämpning

beträffande alla de övriga nordiska staterna på en gång, kan Kungl. Maj :t,

såsom stadgandet är utformat, förordna om lagens tillämpning allenast i

förhållande till någon eller några av dessa stater. Stadgandet innebär också,

att Kungl. Maj :t kan sätta lagen ur tillämpning på grund av ändrade förhållanden.

Jag vill härutinnan hänvisa till vad jag i den allmänna motiveringen

uttalat om förutsättningarna för lagstiftningens tillämpning.

I vissa avseenden behöver lagen kompletteras med tillämpningsföreskrifter.

Andra stycket innehåller bemyndigande för Kungl. Maj :t att utfärda dylika.

Ikraftträdande

Lagen bör träda i kraft den 1 juli 1959. Några särskilda övergångsbestämmelser

torde ej vara erforderliga.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet

upprättats förslag till

1) lag om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge;

samt

2) lag angående tillägg till lagen den 6 december 1957 (nr 668) om utlämning

för brott.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar (bilaga A),1 måtte för det i 87 §

regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

lämnar Hans Maj:t Konungen sitt bifall.

Ur protokollet:

Ulla Larsson

1 Det under 2) anmärkta förslaget, som är likalydande med det vid propositionen fogade

förslaget 1 samma ämne, har här uteslutits.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1959

Bilaga A

Förslag

till

Lag

om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge

Härigenom förordnas som följer.

Villkor för utlämning

1 §•

Den som i Danmark, Finland, Island eller Norge är misstänkt, tilltalad

eller dömd för där straffbelagd gärning och uppehåller sig här i riket må

efter framställning utlämnas enligt vad i denna lag sägs.

Utlämning må ej ske, om i den främmande staten allenast böter kan ådömas

för gärningen, såvida ej utlämning tillika äger rum för brott, på vilket

strängare straff än böter kan följa.

2 §•

Svensk medborgare må utlämnas, allenast om han vid tiden för brottet

sedan minst två år haft hemvist i den stat till vilken utlämning begäres eller

den gärning för vilken utlämning begäres motsvarar brott, varå enligt

svensk lag kan följa straffarbete i mera än fyra år; om gärningen i sin helhet

begåtts inom riket, må utlämning dock ej ske, med mindre gärningen

innefattar medverkan till ett utom riket begånget brott eller utlämning sker

jämväl för gärning, som förövats utom riket.

3 §.

Har den som begäres utlämnad i den främmande staten dömts för gärningen,

må han utlämnas allenast om påföljden utgör frihetsstraff eller

annat omhändertagande på anstalt. Oaktat påföljden icke är sådan som

nyss sagts må han ock utlämnas om framställningen om utlämning tillika

avser annat brott, för vilket utlämning enligt denna lag må ske.

4 §•

Utlämning för politiskt brott må ske, allenast om gärningen eller gärning

av motsvarande beskaffenhet är i svensk lag beskriven såsom brott och den

som begäres utlämnad ej är svensk medborgare.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 72 år 1959

49

5 §•

Utlämning må ej äga rum, om här i riket meddelats dom angående det

uppgivna brottet eller beslut om eftergift av åtal för brottet.

6 §.

Den som här i riket är åtalad för annat brott, varå kan följa frihetsstraff

i två år eller därutöver, eller som enligt dom mot honom skall undergå

frihetsstraff eller eljest omhändertagas på anstalt, må ej utlämnas så

länge hindret består. Samma lag vare, om förundersökning inletts för brott

som nyss nämnts.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må utlämning äga rum för rättegång

om den gärning som avses med den främmande statens begäran, på

villkor att den utlämnade senare överlämnas till svensk myndighet.

7 §•

Vid utlämning skall såsom villkor gälla, att den som utlämnas icke må i

den främmande staten åtalas eller straffas för annat brott som begåtts före

utlämningen med mindre

särskilt medgivande lämnats enligt 18 §;

han själv inför domstol samtyckt därtill;

han underlåtit att, oaktat hinder ej mött, lämna landet inom en månad

efter rättegång och undergående av straff eller annan påföljd som må hava

ådömts honom för brott, varför utlämning ägt rum; eller

han återvänt dit sedan han lämnat landet.

Därjämte skall gälla, att den som utlämnas allenast må i fall som avses i

8 § eller efter medgivande enligt 18 § utlämnas till tredje stat för brott, som

han förövat före utlämningen.

I samband med beviljande av utlämning må uppställas de ytterligare villkor,

som prövas erforderliga.

8 §•

Om två eller flera av de i 1 § omnämnda staterna eller en eller flera av

dessa stater jämte annan stat begära utlämning av samma person, skall,

med hänsyn till beskaffenheten av brottet eller brotten, tiden och platsen

därför, framställningarnas tidsföljd, hans nationalitet och hemvist samt övriga

omständigheter, prövas till vilken stat utlämning bör ske.

När framställningarna avse olika brott, må föreskrivas, att den som utlämnas

till en stat skall från den staten vidare utlämnas till annan stat på

villkor som bestämts enligt 7 §.

Förfarandet

9 §•

Framställning om utlämning skall av polis- eller åklagarmyndighet i den

stat som önskar utlämningen göras antingen hos riksåklagarämbetet eller,

4 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 72

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1959

om gärningsmannens uppehållsort i riket är känd, direkt hos stats- eller

distriktsåklagare.

Om icke den, som begäres utlämnad, enligt vad i 15 § sägs samtycker till

utlämning eller erkänner den gärning för vilken utlämning begäres eller,

om framställningen avser flera gärningar, någon av dessa, skall framställningen

grundas på en av domstol i den stat, från vilken framställningen

inkommit, meddelad fällande dom eller ock annat av domstol i nämnda stat

meddelat beslut, varav framgår, att domstolen funnit sannolika skäl föreligga

till misstanke att den som begäres utlämnad begått det uppgivna brottet.

Begäres någon utlämnad för att lagforas för flera brott är det tillfyllest

att till grund för framställningen föreligger sådant beslut beträffande allenast

något av brotten.

Vid framställningen skall, om det i förekommande fall ej framgår av domen

eller beslutet, fogas uppgift om personens nationalitet och hemvist,

brottets beskaffenhet, tid och plats för detta samt i den främmande staten

tillämpliga straffbestämmelser. Signalement skall om möjligt företes.

10 §.

Åklagaren skall skyndsamt verkställa erforderlig utredning enligt vad om

förundersökning i brottmål är stadgat.

11 §•

Högsta domstolen prövar på begäran av den som avses med framställningen,

huruvida utlämning kan lagligen beviljas enligt denna lag. Om det

finnes erforderligt, skall förhandling hållas. Förhandling må ej vägras, med

mindre tidigare förhör under utredningen måste anses tillfyllest eller saken

finnes uppenbar.

Om högsta domstolen funnit hinder mot utlämning möta enligt denna lag,

må framställningen icke bifallas.

12 §.

Till främjande av utredningen och för att säkerställa utlämning må åklagaren,

om den gärning för vilken utlämning begäres eller gärning av motsvarande

beskaffenhet är i svensk lag beskriven såsom brott, använda och

hos rätten påkalla användandet av tvångsmedel enligt vad i allmänhet är

föreskrivet för brottmål. Tvångsmedel må användas utan att särskild utredning,

utöver vad framställningen enligt 9 § skall innehålla, förebragts

till stöd för att den som avses med framställningen begått det uppgivna

brottet.

Beslut av rätten om användande av tvångsmedel gäller tills vidare intill

dess ärendet avgjorts. Talan mot rättens beslut föres genom besvär till högsta

domstolen utan inskränkning till viss tid.

Den som häktats äger påfordra, att ny förhandling skall äga rum inom

tre veckor från det beslut senast meddelats.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 72 år 1959

51

13 §.

Förhandling skall, förutom i fall varom eljest är stadgat, hållas inom

stängda dörrar, om det begäres av den om vars utlämnande är fråga eller

det eljest finnes påkallat av hänsyn till främmande stat.

14 §.

Ersättning åt offentlig försvarare, vittne eller annan som hörts i ärendet

skall stanna å statsverket, om ej särskilda skäl äro, att den skall återgäldas

av den som begäres utlämnad.

15 §.

Har den som avses med framställningen inför rätten samtyckt till utlämning

och är ej fall som avses i 4, 6 eller 8 § för handen, äger åklagaren, om

han finner att hinder mot utlämning ej föreligger enligt denna lag eller att

utlämning eljest icke bör vägras, meddela beslut om utlämning.

Om åklagaren ej meddelar beslut om utlämning enligt vad i första stycket

sägs, skola handlingarna i ärendet, sedan utredningen avslutats, skyndsamt

översändas till justitiedepartementet, varefter Konungen skall giva sitt

beslut över framställningen.

Vid beviljande av utlämning må förordnas, att föremål som tagits i beslag

skall överlämnas till den främmande staten; och må därvid stadgas de

förbehåll som av hänsyn till enskild rätt eller ur allmän synpunkt finnas

påkallade.

16 §.

Beslut om utlämning skall verkställas så snart ske kan. Vid beviljande av

utlämning må förordnas att den, som enligt beslutet skall utlämnas, i avbidan

på verkställigheten skall tagas i förvar eller ställas under uppsikt.

Övriga bestämmelser

17 §.

Den som är efterlyst för brott, vilket enligt denna lag kan föranleda utlämning,

må, såframt på gärningen eller gärning av motsvarande beskaffenhet

enligt svensk lag kan följa frihetsstraff, i avvaktan på begäran om

utlämning omedelbart anhållas eller åläggas reseförbud av polis- eller åklagarmyndighet

enligt vad som i allmänhet gäller om brottmål. Beslag må

ock i sådant fall äga rum.

Beslut om användning av tvångsmedel enligt denna paragraf skall på begäran

av den som beslutet avser prövas av rätten, som i ärendet skyndsamt

skall hålla förhandling enligt vad om brottmål är stadgat. Mot rättens beslut

må talan ej föras.

Polis- eller åklagarmyndighet i den främmande staten skall ofördröjligen

underrättas, då beslut fattats om användning av tvångsmedel enligt denna

paragraf. Har icke framställning om utlämning mottagits inom två veckor

från det underrättelsen avsändes, skall beslutet omedelbart hävas.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

18 §.

Utan hinder av villkor som uppställts för utlämning äger Konungen på

framställning medgiva, att den som utlämnats må ställas till ansvar för

annan före utlämningen förövad gärning än den, för vilken utlämning skett,

eller utlämnas till annan av de i 1 § omförmälda staterna. I fråga om sådan

framställning skall i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat angående

framställning om utlämning. Medgivande må lämnas allenast om, såvitt

handlingarna visa, utlämning för gärningen kunnat lagligen äga rum.

Framgår av inkomna handlingar, att framställningen icke kan lagligen

bifallas, eller finner Konungen eljest anledning att icke villfara framställningen,

skall den omedelbart avslås. I annat fall prövas frågan av högsta

domstolen, dock endast om det begäres av den som avses med framställningen.

Finner högsta domstolen att hinder möter, må framställningen icke

bifallas.

Beträffande tillstånd till utlämning till annan än de i 1 § omförmälda staterna

skola bestämmelserna i 24 § lagen om utlämning för brott äga tillämpning.

19 §.

Den som utlämnas från någon av de i 1 § omnämnda staterna till annan

i samma, paragraf omförmäld stat må utan särskilt tillstånd föras genom

riket.

20 §.

Det ankommer på Konungen att förordna om tillämpning av denna lag i

förhållande till stat, som omförmäles i 1 §.

Konungen meddelar i övrigt de närmare föreskrifter, som erfordras för

tillämpningen av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1959.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

53

Bilaga B

Vid promemorian den 15 december 1955 fogat förslag till

Lag om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge

Härigenom förordnas som följer.

Villkor för utlämning

1 §•

Är någon i Danmark, Finland, Island eller Norge misstänkt, tilltalad eller

dömd för brott, och uppehåller han sig här i riket, må han efter framställning

utlämnas enligt vad i denna lag sägs.

2 §.

Svensk medborgare må utlämnas allenast om han inför rätten förklarat

sig samtycka därtill; dock må han utan samtycke utlämnas, såframt han vid!

tiden för framställningen sedan minst två år haft hemvist utom riket.

3 §•

Utlämning må ske allenast för brott som helt eller delvis förövats utom

Sverige eller för sådan inom riket begången gärning, som innefattar medverkan

till dylikt brott.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må utlämning ske för gärning,

som begåtts inom riket, såframt framställningen om utlämning jämväl avser

utom riket förövat brott och åtal för brotten prövas lämpligen böra handläggas

i en rättegång.

4 §•

Har gärningsmannen i den stat, från vilken framställningen inkommit,

dömts för brottet, må utlämning ej ske, med mindre påföljden utgör frihetsstraff

eller annat omhändertagande på anstalt.

5 §•

Vad i 5 och 6 §§ lagen om utlämning för brott är stadgat om hinder mot utlämning

för politiskt brott och mot utlämning som medför risk för politisk

förföljelse skall äga tillämpning jämväl i fråga om utlämning till de i 1 §

denna lag avsedda staterna; dock må utlämning medgivas för politiskt

brott, om det med hänsyn till den särskilda samhörigheten mellan de nordiska

länderna finnes påkallat, att gärningsmannen för brottet lagföres i

det land som önskar utlämningen.

6 §•

Utlämning må ej äga rum, om här i riket meddelats dom angående det

uppgivna brottet eller beslut om eftergift av åtal för brottet.

7 §•

Om den, som begäres utlämnad, här i riket dömts att undergå frihetsstraff

för annat brott än det som avses med framställningen, må han ej utlämnas,

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

förrän han frigivits eller utskrivits från fångvårdsanstalten. Utlämning må

cj heller ske, om han här i riket står under åtal för annat brott, å vilket kan

följa straffarbete, eller om han eljest för annat brott hålles häktad eller

är underkastad reseförbud.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må utlämning äga rum för lagföring,

på villkor att den utlämnade efter lagföringen utan dröjsmål över*

lämnas till svensk myndighet.

8 §•

Vid utlämning skola uppställas följande villkor:

1. den utlämnade må icke utan eget samtycke ställas till ansvar för annat

före utlämningen begånget brott än det för vilket han utlämnats, med mindre

medgivande därtill lämnats i den ordning som i 17 § sägs;

2. den utlämnade må allenast efter medgivande enligt 8 eller 17 § för

brott, som han före utlämningen begått, utlämnas till "tredje stat.

I samband med beviljande av utlämning må uppställas de ytterligare

villkor, som prövas erforderliga.

9 §•

Där flera av de i 1 § omnämnda staterna framställa begäran om någons

utlämnande eller sådan framställning inkommer från en eller flera av dessa

stater jämte annan stat, skola framställningarna prövas enligt de grunder

som angivas i 11 § lagen om utlämning för brott; och må därvid, enligt vad

i nämnda paragraf är stadgat, såsom villkor för utlämning föreskrivas, att

den utlämnade skall efter att liava lagförts och avtjänat straff i den ena

staten utlämnas till den andra.

Förfarandet

10 §.

Framställning om utlämning skall göras av polis- eller åklagarmyndighet

i den stat som önskar utlämningen. Framställningen skall ingivas till riksåklagarämbetet;

om gärningsmannens uppehållsort i riket är känd, må den

dock riktas direkt till stats- eller distriktsåklagare.

Framställningen skall grundas antingen på en av domstol i den stat, från

vilken framställningen inkommit, meddelad fällande dom eller ock på annat

av domstol i nämnda stat meddelat beslut, varav framgår, att domstolen

funnit sannolika skäl föreligga till misstanke att den som begäres utlämnad

begått det uppgivna brottet. Avskrift av domen eller beslutet skall fogas

vid framställningen; och skall, i den mån domen eller beslutet ej innehåller

uppgifter därom, upplysning lämnas angående gärningsmannens medborgarskap,

hans uppehållsort i riket, om denna är känd,'' brottets beskaffenhet

samt tiden och orten för brottet. Signalement skall om möjligt företes.

Framställningen skall vidare vara åtföljd av uppgift om de straffbestämmelser,

som anses tillämpliga å brottet.

I fall då den om vars utlämning är fråga samtycker till utlämning enligt

yad i 14 § sägs, må beslut om utlämning meddelas på grundval av framställning,

som innehåller uppgifter till ledning för bestämmande av hans

identitet samt upplysning om brottets beskaffenhet jämte tiden och orten

för brottet.

11 §‘

Åklagaren skall verkställa skyndsam utredning i ärendet. Därvid skall,

med iakttagande av vad nedan sägs, i tillämpliga delar lända till efterrättelse

vad om förundersökning och eljest om rättegång i brottmål är stadgat.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1959

12 §.

Till främjande av utredningen och för att säkerställa utlämning må åklagaren

använda och hos rätten påkalla användandet av tvångsmedel enligt

vad i allmänhet gäller för brottmål. Tvångsmedel må användas utan att särskild

utredning, utöver vad framställningen med därvid fogade handlingar

enligt 10 § skall innehålla, förebragts till stöd för att den som avses med

framställningen begått det uppgivna brottet.

Rättens beslut om användande av tvångsmedel skall, där ej rätten annorledes

förordnar, gälla i avbidan på beslutet över framställningen och verkställigheten

därav. Beslut om häktning skall dock gälla högst tre veckor, såframt

ej rätten med hänsyn till utredningens omfattning eller eljest av särskild

anledning förordnar om förlängning av denna tid. Sådant förordnande

må meddelas endast efter ny förhandling och för högst två veckor i sänder.

13 §.

Ersättning åt offentlig försvarare samt åt vittne eller annan som hörts

vid rätten skall slutligen gäldas av statsverket, om ej rätten av särskilda

skäl förordnar, alt ersättningen skall erläggas av den som begäres utlämnad.

14 §•

Har den som avses med framställningen inför rätten samtyckt till utlämning

och är ej fall som avses i 7 eller 9 § för handen, äger åklagaren, om

han ej finner att hinder mot utlämning föreligger enligt denna lag eller att

utlämning eljest bör vägras, meddela beslut om utlämning.

Om åklagaren ej meddelar beslut om utlämning enligt vad i första stycket

sägs, skall han, sedan utredningen avslutats, skyndsamt översända handlingarna

i ärendet till justitiedepartementet, varefter Konungen skall giva

sitt beslut över framställningen.

Vid beviljande av utlämning må förordnas, att föremål som under ärendets

handläggning tagits i beslag skall överlämnas till den myndighet som

begärt utlämningen; och må därvid göras det förbehåll till tryggande av

tredje mans rätt, som kan anses påkallat.

15 §.

Har beslut om utlämning meddelats, skall den som avses med beslutet så

snart ske kan överlämnas till myndighet i det land, till vilket utlämning

skall äga rum. Är han icke anhållen eller häktad, äger den som meddelar

utlämningsbeslutet förordna, att han i avbidan på verkställigheten skall tagas

i förvar eller ställas under uppsikt.

16 §•

Den som är efterlyst för brott, som enligt denna lag kan föranleda utlämning,

må anhållas utan alt framställning om utlämning för brottet föreligger.

Den anhållne äger hos rätten påkalla prövning av anhållandet. Ratten

skall i sådant ärende hålla förhandling. Mot rättens beslut må talan ej föras.

Polis- eller åklagarmyndighet i den stat där efterlysningen utfärdats skall

ofördröjligen underrättas, då någon anhållits enligt denna paragraf. Har

icke framställning om utlämning mottagits inom två veckor från det underrättelsen

avsändes, skall den anhållne försättas på fri fot.

17 §.

Konungen äger på framställning meddela tillstånd, att den som enligt

denna lag utlämnats må för annat före utlämningen förövat brott än det för

vilket utlämning skett ställas till ansvar eller utlämnas till annan av de i

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

1 § omförmälda staterna. Framställningen skall innehålla upplysning om

brottets beskaffenhet samt tiden och orten för brottet.

Tillstånd må lämnas allenast såvitt Konungen finner, att hinder mot utlämning

för brottet icke skulle hava mött.

Beträffande tillstånd till utlämning till annan än de i 1 § omförmälda

staterna skola bestämmelserna i 22 § lagen om utlämning för brott äga

tillämpning.

18 §.

Den som utlämnas från någon av de i 1 § omnämnda staterna till annan

i samma paragraf omförmäld stat må utan särskilt tillstånd föras genom

svenskt territorium.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

57

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj. ts lagråd den 6 februari

1959.

Närvarande:

justitieråden Beckman,

E. SÖDERLUND,

Tammelin,

regeringsrådet Nevrell.

Enligt lagrådet den 2 februari 1959 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 16 januari 1959, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till

1) lag om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge;

samt

2) lag angående tillägg till lagen den 6 december 1957 (nr 668) om utlämning

för brott.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av lagbyråchefen B. Hjern.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till lag om utlämning för brott till Danmark, Finland,

Island och Norge.

1 §•

I den föreslagna lagen uppställas endast i ringa utsträckning särskilda

villkor för utlämning till annat nordiskt land. I motsats till den allmänna

utlämningslagen medger förslaget utlämning t. o. in. när gärningen överhuvud

ej är straffbar enligt svensk lag. I motiveringen hänvisas i detta liksom

i många andra sammanhang till att utlämning kan vägras under åberopande

av den fria prövningsrätt, varpå hela lagstiftningen bygger. Med hänsyn

till den nära rättsgemenskapen de nordiska länderna emellan har lagrådet

intet att invända mot borttagande av vissa av de hinder för utlämning,

som äro angivna i den allmänna utlämningslagen. Skulle det undantagsvis inträffa

att utlämning begäres för en gärning som ej är straffbar enligt svensk

lag torde, när 11 § tillämpas, förhållandet kunna påpekas av högsta domstolen.

Lagrådet återkommer härtill vid nämnda paragraf.

För att i formellt hänseende uppnå överensstämmelse med 4 § allmänna

utlämningslagen kan enligt lagrådets mening 1 § andra stycket i förslaget

lämpligen flyttas till 3 § såsom ett första stycke.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kiingl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

2 §•

Förslaget att svensk medborgare må utlämnas till annat nordiskt land

synes rimligt med hänsyn till att Norden genom gemensam lagstiftning, införande

av passfrihet m. m. i viss mån kommit att framstå såsom en enhet.

Utlämning av svenska medborgare är visserligen nu generellt förbjuden

men synes — i detta särskilda fall och under förutsättning att den diskretionära

prövningsrätten leder till en restriktiv tillämpning då det gäller

svenska medborgare — ej möta några avgörande betänkligheter.

I bestämmelsen att svensk medborgare må utlämnas, om han under viss

tid haft hemvist i den stat till vilken utlämning begäres, åsyftas enligt motiveringen

med ordet hemvist den faktiska vistelseorten. För att göra detta

tydligare kunna orden »haft hemvist» lämpligen ändras till »stadigvarande

vistats».

3 §•

Iakttages lagrådets hemställan om överförande hit av 1 § andra stycket,

böra de i förslagets 3 § upptagna båda punkterna bilda ett andra stycke.

4 §•

Lagrådet hemställer, att det ovanliga uttrycket »beskriven såsom brott»

utbytes mot det eljest gängse »belagd med straff».

5 §.

Förslaget avviker såtillvida från 10 § allmänna utlämningslagen, att såsom

hinder mot utlämning icke upptagits att den som avses med utlämningsframställningen

är här i riket åtalad för det uppgivna brottet eller att

straff för brottet skulle vara förfallet enligt svensk lag. Det måste ifrågasättas,

om tillräckliga skäl föreligga för att i dessa hänseenden giva de båda

lagrummen olika lydelse. För att utlämning skall kunna ske, oaktat åtal för

brottet väckts här i riket, förutsättes tydligen att åtalet härstädes nedlägges.

Att så sker skulle emellertid i vissa fall vara uppenbart olämpligt, t. ex.

om huvudförhandling redan påbörjats eller kostnad och avsevärt arbete

nedlagts på målets beredande till huvudförhandling. Att åklagare för nu

ifrågavarande ändamål skulle äga att på eget initiativ nedlägga åtal måste

också te sig stötande för sådant fall, då Konungen enligt 1 kap. strafflagen

förordnat att åtal skall ske här i riket. Därest åtal utföres av målsägande,

är vidare att räkna med att denne ej skall vara villig att nedlägga åtalet.

Den diskretionära prövningsrätten lämnar visserligen möjlighet att beakta

hinder som ur nu antydda och liknande synpunkter kunna möta mot utlämning.

Men tillräcklig säkerhet för att så sker synes icke föreligga. Enligt

lagrådets åsikt vore att föredraga, om även enligt nu förevarande lag åtal

här i riket finge gälla som hinder för utlämning. Rörande frågan huruvida

åklagare likväl äger nedlägga åtalet för att därigenom möjliggöra utlämning

hänvisas till bl. a. 20 kap. 6 och 9 §§ rättegångsbalken (jfr ock 1 kap. 3 §

strafflagen) samt till uttalanden av lagrådet och föredragande departe
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1959

59

mentschefen i prop. 1957: 156 s. 119 och 130. Vad härefter angår frågan,

huruvida utlämning bör kunna ske, oaktat straff för brottet skulle vara förfallet

enligt svensk lag, föreligger knappast anledning antaga, att intresset

för utlämning i sådana fall skulle vara så stort att det motiverade en annan

lösning än enligt allmänna utlämningslagen. På nu anförda skäl hemställer

därför lagrådet, att förevarande paragraf ändras till överensstämmelse med

motsvarande stadgande i nyssnämnda lag.

9 och 10 §§.

Med hänsyn till den betydelse som tillagts samtycke till utlämningen och

då samtycke kan komma att lämnas i ett tidigt skede av förfarandet med

verkan att detta i övrigt väsentligt förenklas, synes ett stadgande i ämnet

böra intagas i början av det avsnitt som behandlar förfarandet. Om ett sådant

stadgande upptoges såsom ett nytt andra stycke i 10 §, borde hänvisningen

i 9 § avse 10 § i stället för 15 § och det nya stycket i 10 § givas det

innehåll, att samtycke som avses i 9 § andra stycket avgives i åklagarens

närvaro inför allmän underrätt samt att rätten är domför, häradsrätt

utan nämnd och rådhusrätt med en lagfaren domare. Det må framhållas, att

här föreslagna ändringar icke torde behöva inverka på avfattningen av 15 §

i förslaget.

11 §•

Enligt denna paragraf skall högsta domstolen, om det begärcs av den som

avses med utlämningsframställningen, pröva huruvida utlämning lagligen

kan beviljas enligt denna lag. Det avses däremot enligt motiveringen icke

skola ankomma på domstolen att pröva huruvida utlämning bör vägras med

utnyttjande av den fria prövningsrätt som lagstiftningen bygger på. Såsom

vid 1 § antytts utgår emellertid lagrådet från att högsta domstolen är oförhindrad

att i sin motivering påpeka ett sådant skäl mot utlämning som att

den gärning för vilken utlämning begäres icke motsvarar något brott enligt

svensk lag.

12 §.

Lagrådet hemställer, att det i första stycket använda uttrycket »beskriven

såsom brott» liksom i 4 § ändras till »belagd med straff».

Beslut av rätten om användande av tvångsmedel skall enligt andra stycket

gälla tills vidare intill dess ärendet avgjorts. Enligt 16 § allmänna utlämningslagen

skola dylika beslut gälla intill dess högsta domstolen prövat

ärendet och, om utlämning enligt dess beslut kan lagligen beviljas, Konungen

avgjort ärendet. Olikheten i lydelse beror på att prövning av högsta domstolen

enligt förslaget endast skall äga rum i vissa fall, angivna i 11 §.

Äger sådan prövning rum och finner högsta domstolen utlämning icke lagligen

kunna beviljas, bör emellertid beslutet om tvångsmedel upphöra att

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

gälla utan att Konungens beslut i utlämningsärendet avvaktas. Lagrådet

hemställer, att detta klargöres genom att till andra styckets första punkt

fogas orden »eller högsta domstolen i fall som avses i 11 § funnit hinder

mot utlämning möta».

Förslaget till lag angående tillägg till lagen den 6 december 1957

(nr 668) om utlämning för brott.

Förslaget föranleder ingen erinran från lagrådets sida.

Ur protokollet:

Clas Amilon

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1959

61

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 20 februari 1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Skoglund,

Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, lagrådets den 6 februari

1959 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 16 januari 1959 remitterade

förslagen till

1) lag om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge;

samt

2) lag angående tillägg till lagen den 6 december 1957 (nr 668) om utlämning

för brott.

Efter redogörelse för vad lagrådet yttrat anför föredraganden.

Lagrådet har hemställt, att 5 § i det remitterade förslaget skall ändras till

överensstämmelse med 10 § i den allmänna utlämningslagen, vari uppställts

hinder mot utlämning i de fall då den person, som avses med utlämningsframställningen,

här i riket åtalats för det uppgivna brottet eller straff för

brottet enligt svensk lag skulle vara förfallet. Vad lagrådet anfört till stöd

för ändringsförslaget synes beaktansvärt. De danska, finska och norska lagförslagen

uppställer emellertid ej heller något hinder mot utlämning i de

angivna fallen och den svenska lagen bör ej utan starka skäl i dessa hänseenden

intaga en avvikande ståndpunkt. Såsom även lagrådet påpekat föreligger

alltid möjlighet att under hänvisning till den fria prövningsrätt, varpå

lagstiftningen bygger, vägra utlämning om det skulle framstå såsom stötande

eller eljest olämpligt att villfara en begäran om utlämning av någon

som här i landet redan är ställd under åtal för det uppgivna brottet. Att

uttryckligt förbud mot utlämning ej uppställes i fall då straff för brottet

skulle vara förfallet enligt svensk lag ligger i viss mån i linje med ståndpunkten

att utlämning till annat nordiskt land över huvud taget ej förutsätter

att gärningen är straffbar enligt svensk lag. Även härvidlag finnes

självfallet utrymme för den fria prövningsrätten. Jag anser mig därför böra

vidhålla det remitterade förslaget på förevarande punkt.

Vad lagrådet i övrigt föreslagit synes böra iakttagas. Utöver de ändringar,

som föranledes härav, torde böra vidtagas vissa jämkningar av redaktionell

natur.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1959

Föredraganden hemställer, att lagförslagen, det under 1) anmärkta efter

jämkning i enlighet med vad i det föregående anförts, måtte jämlikt 87 §

regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Margit Hirén

Stockholm 1959. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

5S2090

Doktrin (2)

  1. Utlämning för brott från Sverige till Danmark, Finland, Island och Norge, SvJT 1984 s. 597, på s. 598, 599, 602, 604, 605, 606, 607, 611, 613, 615, 617 · Fritt tillgänglig
  2. Nils R. Larsson, Internationell samverkan i rättegång, SvJT 1974 s. 766, på s. 784 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

15 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1959:207 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge m. in. s. 1 i texten
  2. 1LU 1959:22 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge m. m., dels ock i äm s. 1 i texten

Doktrin (13)

13 kopplingar i 2 dokument.

  1. SvJT 1984 s. 597 Utlämning för brott från Sverige till Danmark, Finland, Island och Norge s. 597 · s. 598 · s. 599 · s. 602 · och 8 till i texten
  2. SvJT 1974 s. 766 Nils R. Larsson, Internationell samverkan i rättegång s. 784 i texten