Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning angående ändrad hjdelse av 2 § förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt, m. m

1959-02-27 · 39 sidor, varav 39 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 39 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1959:77, Med förslag till förordning angående ändrad hjdelse av 2 § förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 77 år 1959

1

Nr 77

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

angående ändrad hjdelse av 2 § förordningen den

2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt, m. m.; given

Stockholms slott den 27 februari 1959.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) förordning angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 2 juni

1922 (nr 260) om automobilskatt; samt

2) förordning om ändrad lydelse av 6 § förordningen den 23 november

1956 (nr 545) angående omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag om viss utvidgning av möjligheterna

till skattebefrielse för invalidernas fordon.

Sålunda föreslås slopande av det nuvarande kravet på att fordonet skall

vara utrustat med s. k. invalidaggregat. Vidare skall förutom personbilar

även bilar av skåpvagnstyp kunna bli skattefria.

Skattebefrielsen avser i första hand fordonsskatten enligt 1922 års förordning

om automobilskatt. Liksom hittills skall enligt förslaget befrielse från

fordonsskatt i förekommande fall medföra att skatt icke heller skall utgå

enligt 1956 års förordning angående omsättningsskatt å motorfordon i vissa

fall.

De nya bestämmelserna föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1960.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 77

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1959

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 2 juni 1922

(nr 260) om automobilskatt

Härigenom förordnas, att 2 § förordningen den 2 juni 1922 om automobilskatt1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 §• 2 §.

Från skatteplikt —--civilför
svarslagen

den 15 juli 1944 (nr 536).

Länsstyrelsen må, i annat fall än

som avses i första stycket, medgiva

befrielse från skatteplikt för

1. personautomobil, vars tjänstevikt

ej överstiger 1 800 kilogram,

2. sådan med skåp-, stationsvagnseller

personbilskarosseri utrustad

lastbil, vars tjänstevikt ej överstiger

1 800 kilogram, samt

3. motorcykel,

dårest fordonet äges av höggradigt

vanför person, som innehar körkort

för förande av fordonet och som för

sin huvudsakliga förvärvsverksamhet

eller för sin utbildning år varaktigt

beroende av fordonet såsom fortskaffningsmedel.

De närmare föreskrifter, som erfordras

för tillämpning av vad i andra

stycket stadgas, meddelas av myndighet

som Konungen bestämmer.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1960, dock att förordningens

bestämmelser skola gälla redan dessförinnan i avseende å åtgärder, som

erfordras för förordningens tillämpning efter ikraftträdandet.

Har ägare av personautomobil erhållit befrielse från skatteplikt för fordonet

med stöd av nu gällande bestämmelser i 2 § andra stycket, skall, där

ägaren det begär, nämnda bestämmelser äga tillämpning även efter ingången

av år 1960 vid prövning av fråga om fortsatt skattebefrielse för samma fordon.

Från skatteplikt — — •— civilförsvarslagen

den 15 juli 1944 (nr 536).

Länsstyrelsen må medgiva befrielse

från skatteplikt för personautomobil,

som är inrättad såsom invalidfordon

och som äges av invalid. Vid prövning

av ärende om befrielse skall hänsyn

tagas till invaliditetens art och grad

samt behovet av bil för förvärvsverksamhet

eller utbildning.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 6 § förordningen den 23 november 1956

(nr 545) angående omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall

Härigenom förordnas, att 6 § förordningen den 23 november 1956 angående

omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall skall erhålla följande ändrade

1} delse.

1 Senaste lydelse av 2 § se 1954: 255.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 77 år 1959

3

(Nuvarande lydelse)

6 §.

Har motorfordon, för vilket omsättningsskatt

utgått, i samband med fordonets

upptagande första gången i bilregister

funnits vara skattefritt jämlikt

2 § första stycket a), b) eller c)

förordningen den 2 juni 1922 (nr

260) om automobilskatt, skall kontrollstyrelsen,

efter ansökan, förordna

om återbäring av erlagd omsättningsskatt.

Vad nu sagts skall ock gälla

personbil, som är inrättad såsom invalidfordon

och som äges av invalid,

därest fordonet, när det första gången

upptagits i bilregister, befriats från

skatteplikt jämlikt 2 § andra stycket

nämnda förordning.

(Föreslagen lydelse)

6 §.

Har motorfordon, för vilket omsättningsskatt

utgått, i samband med fordonets

upptagande första gången i

bilregister funnits vara skattefritt

jämlikt 2 § första stycket a), b) eller

c) förordningen den 2 juni 1922 (nr

260) om automobilskatt, skall kontrollstyrelsen,

efter ansökan, förordna

om återbäring av erlagd omsättningsskatt.

Vad nu sagts skall ock gälla

motorfordon som, när det första gången

upptagits i bilregister, befriats

från skatteplikt jämlikt 2 § andra

stycket nämnda förordning.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1960.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1959

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 27 februari

1959.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson,

Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,

Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om utvidgning av

skattefriheten för invalidfordon samt anför därvid följande.

I. Inledning

I skrivelse den 18 juni 1955 till finansdepartementet hemställde De vanföras

riksförbund, att skattefriheten för invalidfordon skulle anknytas • —

icke, såsom för närvarande är fallet, i huvudsak till fordonets tekniska utrustning

— utan i stället till arten och graden av invalidens förflyttningshandikapp

samt till det förhållandet, huruvida bidrag av allmänna medel

beviljats för fordonets anskaffande. Med anledning av skrivelsen uppdrog

jag den 17 januari 1956 åt kanslirådet Björn Dillén att verkställa en översyn

av bestämmelserna om invalidfordon i 2 § förordningen den 2 juni 1922 om

automobilskatt. Till utredningen, som benämnts invalidfordonsutredningen,

överlämnades —- förutom skrivelsen från De vanföras riksförbund — efter

hand även vissa andra till Kungl. Maj :t ställda skrivelser rörande beskattningen

av invalidfordon, nämligen från länsstyrelsen i Kopparbergs län,

Svenska vanförevårdens centralkommitté och docenten Bo Bjerner i Göteborg.

Invalidfordonsutredningen har den 17 januari 1958 avgivit ett betänkande

(stencilerat) med förslag till ändrade bestämmelser om beskattningen av

invalidfordon. Förslaget innebär, att det nuvarande kravet på att fordonet

skall vara utrustat med s. k. invalidaggregat i huvudsak slopas. Länsstyrelsen

skall sålunda kunna medge skattefrihet för motorfordon — personbil,

lastbil eller motorcykel — som äges och framlöres av vanför person. Har fordonet

anskaffats med bidrag av statliga medel, fordras icke att den vanföre

även framför fordonet. Vid prövning av ärende om skattebefrielse skall

enligt utredningens förslag hänsyn vidare tagas till vanförhetens art och

grad samt behovet av motorfordonet för utkomst eller utbildning. Enligt nuvarande

bestämmelser kan länsstyrelsen medge skattebefrielse endast be
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1959

träffande personbil, därvid som förutsättning bl. a. gäller att bilen är försedd

med invalidaggregat.

Nu gällande automatiska skattefrihet för s. k. invalidmotorcyklar avses

bibehållen även enligt utredningens förslag.

Skattebefrielsen avser i första hand fordonsskatten enligt 1922 års förordning

om automobilskatt. Liksom hittills skall enligt förslaget befrielse

från fordonsskatt i princip medföra att skatt icke heller skall utgå enligt

1956 års förordning angående omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall.

De vid betänkandet fogade författningsförslagen torde såsom Bihang få fogas

vid statsrådsprotokollet i detta ärende.

Utredningen har i avvaktan på resultatet av den allmänna översyn av vägtrafikens

beskattning som pågår inom 1953 års trafikutredning icke ansett

sig böra framlägga förslag till slutgiltig lösning av beskattningen av invalidernas

motorfordon utan endast avsett att åstadkomma en anordning, som

tills vidare på ett mera enhetligt sätt än hittillsvarande beskattningsbestämmelser

reglerar de frågor som aktualiserats i de till utredningen överlämnade

skrivelserna.

Under utredningsarbetet har samråd fortlöpande ägt rum med De vanföras

riksförbund och Svenska vanf örevård ens centralkommitté, varjämte

väg- och vattenbyggnadsstyrelsens synpunkter inhämtats rörande av utredningsuppdraget

omfattade trafiktekniska frågor. Samråd har i övrigt ägt

rum med bl. a. pensionsstyrelsen, medicinalstyrelsen, överståthållarämbetet

och bilinspektionen. Såsom medicinsk expert har leg. läkaren Karl-Axel Hasselrot,

Stockholm, tillhandagått utredningen.

Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av statskontoret,

riksräkenskapsverket, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, medicinalstyrelsen,

pensionsstyrelsen, kontrollstyrelsen, 1953 års trafikutredning, samtliga länsstyrelser

(av vilka flertalet inhämtat yttrande över betänkandet från förste

provinsialläkaren i länet och från vederbörande förste bilinspektör), De

vanföras riksförbund, Svenska vanförevårdens centralkommitté, Svenska

ortopedföreningen, Kungl. automobil klubben, Motormännens riksförbund,

Motorförarnas helnykterhetsförbund, Folkrörelsernas motorförbund och

Svenska vägföreningen. Därjämte har De lungsjukas riksförbund i särskild

skrivelse framfört vissa synpunkter med anledning av betänkandet. Vid remissbehandlingen

har de av utredningen framlagda förslagen i huvudsak

godtagits.

Jag anhåller nu att få taga upp detta ärende och skall till en början lämna

en redogörelse för gällande bestämmelser och deras tillkomst.

II. Gällande bestämmelser m. m.

Genom förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt sker en

årlig beskattning av innehavet av motorfordon. Från denna skatt — i det

följande benämnd fordonsskatten — kan befrielse i vissa fall åtnju
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Mnj. ts proposition nr 77 år 1959

las för bl. a. invalidernas fordon. Sålunda föreligger automatisk skattefrihet

för motorcykel, som är inrättad sasom invalidfordon och vars maximihastighet

icke överstiger 30 kilometer i timmen (s. k. invalidmotorcykel). Vidare

äger vederbörande länsstyrelse medge befrielse från skatteplikt för personbil

men ej andra motorfordon — om personbilen är inrättad såsom invalidfordon

och äges av invalid. Vid länsstyrelsens prövning skall hänsyn tagas

till invaliditetens art och grad samt behovet av bil för förvärvsverksamhet

eller utbildning. Det förutsättes därjämte att invaliden innehar körkort, som

berättigar till framförande av det skattebefriade motorfordonet.

Enligt förordningen den 23 november 1956 (nr 545) angående omsättningsskatt

å motorfordon i vissa fall skall omsättningsskatt erläggas

för motorfordon, som tillverkas inom riket eller hit införes. Sådan skatt

skall dock icke utgå för invalidmotorcyklarna och ej heller för de invalidbilar

som befriats från fordonsskatt; har omsättningsskatt i angivna fall

erlagts, restitueras den.

Automobilskatteförordningen av ar 1922 innehöll från början icke några

bestämmelser om skattefrihet för invalidfordon. Skattefriheten för invalidmotorcyklarna

infördes nämligen först år 1933 och befrielsen för personbilarna

tillkom så sent som år 1954. Båda dessa ändringar i förordningen

föranleddes av riksdagsmotioner. Vid 1933 års riksdag väcktes sålunda en

motion, vari föreslogs skattefrihet för sådan motorcykel som var hänförlig

till invalidmotorvagn. Bevillningsutskottet tillstyrkte (bet. 1933:39) motionen

och förklarade, att det funnit humanitära skäl tala för förslaget. Utskottet

föreslog emellertid att maximihastigheten för fordonet icke skulle

få överstiga 30 kilometer i timmen till förhindrande av att skattefriheten

ledde till missbruk. Riksdagen godkände bevillningsutskottets förslag. Författningsändringen

skedde genom förordning den 9 juni 1933 (nr 281). Invalidmotorcykeln

blev därmed den första och hittills enda motorcykeltyp,

för vilken befrielse från fordonsskatt kan erhållas.

Vid 1954 års riksdag framlades proposition (nr 112) med förslag till höjd

beskattning av motorfordonstrafiken. I anslutning härtill yrkades i vissa

motioner att invalidbilar skulle undantagas från fordonsskatten. Till stöd

härför anfördes bl. a., att den ökning av skattebördan för motorfordonstrafiken,

som föreslogs i propositionen, skulle komma att leda till uppenbara

svårigheter i synnerhet för den grupp bilförare som de vanföra tillhörde, och

att ur social synpunkt en skattebefrielse för invalidbilar vore lika berättigad

som invalidmotorcyklarnas befrielse från skatt. Det framhölls vidare, att

skattefrihet även för invalidbilar skulle ge invaliderna större möjlighet

att lösa sina förflyttningsproblem och därigenom förbättra sina inkomster.

Bevillningsutskottet ställde sig (bet. 1954: 45) positivt till motionerna och

ansåg sig i princip böra tillstyrka att möjlighet öppnades för befrielse från

fordonsskatt för invalidbilar. Utskottet föreslog emellertid att vissa förutsättningar

för skattebefrielse skulle uppställas. Sålunda borde krävas att bi
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1959

7

len innehades av invalid och var erforderlig för resor i arbetet eller för vinnande

av yrkesutbildning. Vidare borde hänsyn tagas till invaliditetens art

och grad. Däremot borde skattebefrielse medgivas oberoende av invalidens

ekonomiska förhållanden. Undantag från skatteplikt borde endast kiunna

avse personbil, som särskilt inrättats såsom invalidfordon. Ärenden angående

skattebefrielse för invalidbilar borde prövas av vederbörande länsstyrelse.

I tveksamma fall borde länsstyrelsen inhämta yttrande från pensionsstyrelsen,

virken myndighet förvärvat erfarenhet rörande invalidernas behov av

motorfordon genom den bidragsverksamhet (till partiellt arbetsföra) som

ägde rum i styrelsens regi.

Riksdagen godkände utskottets förslag. Författningsändringen skedde genom

förordning den 21 maj 1954 (nr 255), som trädde i kraft den 1 januari

1955.

Som tidigare nämnts utgår icke omsättningsskatt för sådana invalidfordon,

som befriats från fordonsskatt. Samma var förhållandet i fråga om den

särskilda investeringsavgiften å motorfordon, som uttogs under åren 1955

och 1956.

Beträffande den särskilda skatt vid tillverkning och import av personbilar

och motorcyklar, som utgick under åren 1951—1953, undantogs redan från

början invalidmotorcyklarna från skatteplikt. Härjämte ägde enligt skatteförordningen

Kungl. Maj :t eller myndighet, som Kungl. Maj :t bestämde, en

allmän rätt att, då synnerliga skäl förelåg, medge befrielse från eller återbäring

av skatt. Med stöd av denna bestämmelse kunde Kungl. Maj :t sålunda

efter ansökan befria även invalidbilar från tillverkningsskatten. Genom

kungörelse den 22 maj 1953 (nr 260) bemyndigade Kungl. Maj :t kontrollstyrelsen

att pröva sistnämnda ärenden. Vid prövningen skulle hänsyn

tagas till invaliditetens art och grad samt behovet av fordon för förvärvsverksamhet

eller utbildning. Det krävdes sålunda ej att bilen skulle vara

inrättad såsom invalidfordon.

Bestämmelserna om befrielse från tillverkningsskatt för invalidbilar tjänade

i viss mån som förebild vid författningsändringen år 1954, då möjlighet

infördes för länsstyrelse att medge undantag från fordonsbeskattningen

för sådana bilar. Beträffande befrielse från fordonsskatt uppställdes dock,

som tidigare nämnts, kravet att bilen skulle vara inrättad såsom invalidfordon.

Antalet skattebef riade invalidmotorfordon uppgick

vid en av länsstyrelserna i slutet av år 1956 gjord sammanräkning till 1 748,

varav 1 158 personbilar och 590 motorcyklar. Invalidfordonsutredningen uppskattade

vid framläggandet av sitt betänkande i januari 1958 antalet skattebefriade

fordon till ca 2 100.

Förutom möjligheterna till skattebefrielse för invalidfordon föreligger även

vissa bidrag s- o c h rabatt in öjligheter för invalider vid anskaffande

och brukande av motorfordon. Härom må nämnas följande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 77 år 1959

Av pensionsstyrelsen lämnade bidrag för inköp av motorfordon. Partiellt

arbetsföra kan erhålla statligt bidrag genom pensionsstyrelsen till anskaffande

av motorfordon. Bidrag kan utgå för motorfordon, som behövs till

igångsättande av självständig företagsverksamhet (t. ex. droskrörelse eller

expressbyråverksamhet), och vidare för motorfordon av vilket den partiellt

arbetsföre är beroende som fortskaffningsmedel för sin utkomst eller yrkesutbildning.

De flesta bidragen gäller det senare fallet. Vid prövningen av sådana ärenden

tar pensionsstyrelsen hänsyn till arten och graden av nedsättningen i

sökandens arbetsförmåga, hans eventuella möjligheter att anlita andra

kommunikationsmedel, avståndet mellan hemmet och arbetsplatsen samt

hans anställningsförhållanden m. m. Vidare sker en ekonomisk behovsprövning.

Kan det antagas att sökanden själv disponerar erforderliga medel eller

att dylika kan anskaffas från annat håll, utgår inget bidrag.

Bidragsgivningen omfattar personer, behäftade med vanförhet eller lyte

eller lidande av kronisk sjukdom, vilka under kalenderåret fyller minst

22 år.

Det medicinska kravet för bidrag då det gäller vanföra, som är beroende

av motorfordon för sin utkomst eller yrkesutbildning, är att sökanden skall

vara höggradigt vanför och ha behov av fordonet för sin förflyttning.

Vidare fordras regelmässigt att sökanden innehar körkort. Sökanden avses

sålunda själv skola köra fordonet. Endast i rena undantagsfall (t. ex.

då hustrun kör förvärvsarbetande invalidiserad man) beviljas bidrag, om

den sökande ej själv är i stånd att köra fordonet.

För erhållande av bidrag krävs icke att fordonet är inrättat som invalidfordon.

Bidraget skall i princip endast gälla e 11 av vederbörande innehaft motorfordon.

Inkomster upp till omkring 12 000 kronor för ensamstående person och

18 000 kronor för makar brukar i och för sig ej utesluta från rätt till bidrag.

Vid högre inkomstlägen blir frågan om bidrag beroende av andra faktorer,

såsom underhållsskyldighet, den ekonomiska ställningen i övrigt och liknande.

Pensionsstyrelsens bidrag utgör högst tre fjärdedelar av anskaffningskostnaden

och är dessutom begränsat till för närvarande högst 3 500 kronor.

Det förutsättes att återstoden av inköpskostnaden kan täckas genom medel

från annat håll, t. ex. bidrag från kommun eller landsting.

För budgetåret 1958/59 disponerar pensionsstyrelsen anslagsmedel om

en miljon kronor för lämnande av näringshjälp i invaliditetsförebyggande

verksamhet. Av medlen utgår emellertid bidrag även till annat än motorfordonsanskaffning.

Under budgetåren 1951/52—1957/58 har bidrag till anskaffande

av motorfordon lämnats i omkring 1 400 fall, varav cirka 1 200

gällt bilar. De sista tre budgetåren uppgick antalet bidragsfall genomsnittligt

till ca 275 om året, varav ca 260 avsåg bilar.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 77 år 1959

9

I årets statsverksproposition har under femte huvudtiteln föreslagits viss

provisorisk ändring i fråga om administrationen av bidragen till näringshjälp.

Arbetsmarknadsstyrelsen avses sålunda få befogenhet att besluta om

näringshjälp i de ärenden, vari utredning verkställts av länsarbetsnämnderna

och där sökanden icke uppbär folkpension och ej heller gjort ansökan

om sådan pensionsförmån. För ändamålet skall arbetsmarknadsstyrelsen

äga disponera viss del av de för näringshjälp avsedda anslagsmedlen,

för budgetåret 1959/60 oförändrat föreslagna till en miljon kronor. Det

skall enligt förslaget ankomma på Kungl. Maj :t att avgöra hur medlen skall

fördelas mellan pensionsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen.

Ur allmänna arvsfonden lämnade bidrag för inköp av motorfordon. Efter

beslut av Kungl. Maj :t i socialdepartementet lämnas bidrag ur allmänna

arvsfonden åt yngre invalidiserade personer för inköp av motorfordon. Bidrag

utgår i de flesta fallen till personer som lider av sviter av polio, muskelförlamningar

och amputationer och som fyllt högst 21 år. Vidare skall

fordonet vara behövligt för att sökanden skall kunna genomgå skol- eller

yrkesutbildning eller färdas till och från arbetsplats. Inkomstprövning äger

rum.

Vederbörande skall i princip själv kunna framföra fordonet, som för det

mesta brukar vara inrättat som invalidfordon.

Bidrag utgår i det enskilda fallet med högst 4 000 kronor, vanligen 3 000

kronor. Bidragsgivningen började i januari 1949 och har fram till i början

av 1958 omfattat cirka 140 motorfordon, huvudsakligast bilar.

Annan bidragsverksamhet. Bidrag för anskaffande av motorfordon åt invalid

lämnas även av landsting, kommuner, De vanföras riksförbund och

vissa humanitära hjälporganisationer, bl. a. Riksföreningen mot polio.

Sveriges automobilimportörförbund och en del bilfabrikanter lämnar inköpsrabatt

vid invalids förvärv av bil. En del motorcykelimportörer medger

även rabatt vid invalids inköp av motorcykel, närmast s. k. scooter.

Företag inom gummibranschen lämnar även rabatter vid bilringsköp av

invalid.

Försäkringsbolagen slutligen beviljar viss rabatt å grundpremien för trafik-

eller helförsäkring, som avser skattebefriat invalidmotorfordon.

III. Invalidfordonsutredningens betänkande

Syftet med skattebefrielsen

Utredningen diskuterar till en början de olika grunder som kan motivera

befrielse från fordonsskatt för invalid. Som tänkbara grunder anges a) kompenserande

av i fysiskt eller psykiskt hänseende handikappade samhällsmedlemmar

för deras handikapp, b) beredande av näringshjälp och c) beredande

av förflyttningshjälp.

Beträffande den först angivna grunden — kompenserande av han
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 77 år 1959

dikappade personer — erinrar utredningen till en början om att gällande

lolkpensioneringslag i fråga om invalidpensioneringen bygger på principen,

att den som på grund av sjukdom, sinnesslöhet, vanförhet eller annat lyte

är varaktigt ur stånd att försörja sig genom sådant arbete, som motsvarar

hans krafter och färdigheter, skall erhålla en statlig invalidpension, som

för honom möjliggör en dräglig försörjning. Skulle en skattebefrielse för

av invalider brukade motorfordon anses ha sin grund i en samhällets förpliktelse

att kompensera en fysiskt eller psykiskt höggradigt handikappad

person för hans handikapp, saknas enligt utredningen anledning att begränsa

skattefriheten till allenast vanföra personer som brukar motorfordon. Varje

invalidpensionerad eller på grund av ålder i fysiskt eller psykiskt hänseende

allvarligt handikappad person borde, om en dylik förpliktelse antages skola

läggas till grund för bestämmelser om befrielse från fordonsskatt, kunna

med skäl göra anspråk på denna förmån. Under sådana omständigheter

skulle, framhåller utredningen, antalet kompensationsberättigade bli mycket

stort. (Antalet personer med invalidpension eller sjukbidrag enligt folkpensioneringslagen

uppgick i mitten av år 1957 till omkring 131 000. Antalet

ålderspensionärer, av vilka ett stort antal givetvis till följd av ålder lider av

förflyttningssvårigheter, uppgick vid samma tid till omkring 700 000.) Tillräckliga

skäl för att anknyta en dylik kompensation just till fordonsskatten

torde enligt utredningen ej kunna förebringas.

I fråga om den andra grunden för skattefrihet anför utredningen att, om

man betraktar invalidens befrielse från fordonsskatt såsom en näringsh

j ä 1 p, skattebefrielsen blir en form av socialhjälp och den invalides ekonomiska

förhållanden då också kommer in i bilden. Ett dylikt betraktelsesätt

ger, framhåller utredningen, till dels en snävare ram för befrielsen än de nu

gällande bestämmelserna om skattefrihet för invalidfordon, vilka icke förutsätter

inkomst- och förmögenhetsprövning. Å andra sidan bör en skattebefrielse

av näringshjälpens natur omfatta alla förtidsinvalider med behov av ekonomisk

hjälp, sålunda icke blott vanföra utan även andra, till följd av kroppseller

sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annat lyte än vanförhet partiellt arbetsföra.

Den enda invalidgrupp, som ej kommer i betraktande, synes alltså

bli de åldersinvalider, vilka faller utanför de förvärvsarbetande åldrarna.

Med detta betraktelsesätt skulle, påpekar utredningen, en skattefrihet för

beredande av näringshjälp komma att omfatta ett stort antal personer.

Den uppfattning som de i utredningens arbete deltagande vanföreorganisationerna

närmast företrätt har vilat på den tredje av de tidigare angivna

grunderna, nämligen att skattebefrielsen i princip helst bör ses och utformas

såsom en hjälp till erhållande av förflyttningshjälp för sådana

vanföra, vilka för förflyttning utomhus är beroende av motorfordon.

Skattebefrielsen skulle i detta fall lämnas oberoende av invalidens ekonomiska

förhållanden. Utredningen fortsätter.

En skattebefrielse anordnad såsom förflyttningshjälp för extremitetsdefekta

personer exkluderar omfattande invalidgrupper från skattefriheten.

Syn- och hörselskadade, psykiskt defekta och åtskilliga av kroppssjukdomar

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 77 år 1959

lidande personer ha icke behov av förflyttningshjälp i här avsedd mening.

Däremot komma alla extremitetsdefekta fall in under frihetsbestämmelserna,

sålunda även vanföra med förvärvsarbete i hemmet och icke förvärvsarbetande

vanföra (t. ex. i det egna hushållet arbetande hustrur). Formellt skulle

även åldersinvalida, vilka lida av förflyttningssvårigheter, i åtskilliga fall

falla in under nämnda bestämmelser. Sistnämnda konsekvens har dock icke

avsetts av vanföreorganisationerna, vilka funnit den åldersinvalida gruppen

icke lämpligen böra inbegripas. Då emellertid förflyttningshjälpen avser att

bereda icke blott möjlighet till förvärvsarbete utan också, och i vissa fall enbart,

till rekreation och social anpassning, förefaller det som om det vid ett

konsekvent genomförande av skattebefrielsen såsom enbart förflyttningshjälp

knappast går att exkludera åldringar med förflyttningssvårigheter.

Utredningen finner sig icke kunna bygga på någon av de nu redovisade

skattefrihetsgrunderna separat. Envar av dessa grunder skulle sålunda, tilllämpad

för sig, ge till resultat att kretsen av de till befrielse berättigade i

hög grad vidgades. Utredningen anför i övrigt bl. a. följande.

I praktiken påverkar befrielsen, så länge den har samma blygsamma omfattning

som hittills, skatteuttaget från övriga motorfordon i sådan ringa

utsträckning, att någon ändring i den allmänna fordonsskattenivån av denna

grund icke ifrågakommer. (Totalt torde skattebefrielsen för år 1956 ha uppgått

till ca 200 000 kronor, medan den sammanlagda fordonsskatten för budgetåret

1956/57 inflöt med 308 915 000 kronor.)

Skulle däremot skattebefrielsen för av invalider brukade motorfordon i

mera väsentlig grad utsträckas och bli av mera betydande ekonomisk omfattning,

torde det med större fog än nu kunna sägas, att den övriga motorismen

får skattevägen svara för ifrågavarande subvention. En dylik kostnadstäckning

för en subvention, som skäligen bör finansieras med allmänna budgetmedel,

synes för sådant fall icke lämplig.

Härtill kommer att skattebefrielse såsom subventionsform innebär en avvikelse

från de principer, som ligga till grund för gällande skattelagstiftning.

Riksdagen har vid flerfaldiga tillfällen" (senast, se bevillningsutskottets betänkande

nr 34/1956 s. 4 och nr 36/1957 s. 8) uttalat, att främjandet av behjärtansvärda

eller eljest allmännyttiga ändamål icke bör ske i form av lättnader

vid beskattningen utan i förekommande fall genom direkta bidrag från

statens sida. Den nuvarande skattebefrielsen för vissa invalidfordon innebär

ett avsteg från denna princip, vilket dock med hänsyn till dess blygsamma

omfattning icke får på principen genombrytande verkan. En vidsträckt befrielse

av invaliders fordon från skatt låter sig däremot icke väl förlika med

den allmänna utformningen av skattelagstiftningen. En mera omfattande

subvention av invalider med motorfordon synes därför, om den anses böra

komma till stånd, böra övervägas i formen av ett direkt statsbidrag för ändamålet,

utan samband med särregler i beskattningsbestämmelserna för

motorfordonstrafiken.

Med utgångspunkt från det tidigare sagda har utredningen — för afl nå

de ur social och humanitär synpunkt mest angelägna fallen och samtidigt

begränsa kretsen av befrielseberättigade till vad som kan anses alltjämt förenligt

med en subvention inom fordonsbeskattningens ram — funnit det

lämpligast all söka utforma etl skattefrihetssystem, som i princip syftar till

alt bereda k o in b i n e r a d n ä r i n g s - o c h förflyttni n g s h j ä 1 p

för höggradigt vanföra, under bibehållande dock av friheten från inkomst
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1959

prövning i fall av den art, där sådan frihet föreligger redan i den gällande

skattelagstiftningen på området.

Utredningen erinrar i detta sammanhang om att en allmän översyn axvägtrafikens

beskattning pågår inom 1953 års trafikutredning. En mera genomgripande

ändring av bestämmelserna om beskattningen av invalidernas

motorfordon bör därför enligt utredningen icke övervägas annat än i samband

med denna allmänna översyn. Utredningens arbete har tagit sikte på

att åstadkomma en anordning, som tills vidare — i avvaktan på den allmänna

översynens resultat — på ett mera enhetligt sätt än hittillsvarande

beskattningsbestämmelser reglerar de frågor som aktualiserats i de till utredningen

överlämnade skrivelserna.

Invaliditetens art och grad

Inledningsvis erinrar utredningen om att med invalid rent språkligt

hrukar förstås en person, som till följd av sjukdom (närmast kroppssjukdom),

skada eller hög ålder är mer eller mindre oförmögen till arbete. 1

automobilskatteförordningen har invalidbegreppet emellertid givits en annan

innebörd. Med invalidfordon har nämligen vid förordningens tillämpning

förståtts ett motorfordon, vars manöverorgan ändrats på det sättet, att

viss manövrering överförts från fot till hand eller omvänt eller att något

eller några av manöverorganen försetts med hjälpanordning, som minskar

den eljest erforderliga kraftinsatsen, s. k. servoanordning. Ett invalidfordon

är sålunda avsett att framföras av invalid, vars invaliditet är av sådant

slag att den vid körning påfordrar dylika anordningar. Med denna tolkning

blir —- fortsätter utredningen — den invaliditet, som avses i automobilskatteförordningen,

närmast att beteckna såsom vanförhet.

En mera bestämd avgränsning av den grupp invalider, som skall omfattas

av skattebefrielsen, blir enligt utredningen nödvändig om kravet på att ifrågavarande

fordon skall vara inrättat som invalidfordon slopas. Härvid förskjutes

definitionssvårigheterna från en enklare teknisk företeelse (invalidtordon)

till en komplicerad socialmedicinsk (invalid). Vanföreorganisationerna

hade vid försök att definiera arten och den lägsta graden av den

invaliditet, som bestämmelserna om skattebefrielse borde tillgodose, funnit

stora svårigheter möta. Enighet hade nåtts om att endast rörelseinvalida

fall borde tagas i beaktande och att invaliditeten borde vara höggradig. De

åldersinvalida fallen borde icke medräknas — en princip som överensstämde

med utredningens ståndpunkt att skattebefrielsen borde vara en kombinerad

närings- och förflyttningshjälp.

Utredningen redovisar sitt närmare ställningstagande i förevarande avseende

sålunda.

På grundval av de diskussioner, som förts under utredningsarbetet med

vanföreorganisationerna och av dessa rådfrågade medicinska och sociala experter,

har invalidfordonsutredningen kommit till det resultat, att de från

organisationerna framförda önskemålen bäst kunna inom ramen för det

syftemål, som skattebefrielsen vill befrämja, nås därigenom att såsom första

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kangl. Maj.is proposition nr 77 år 1959

och främsta förutsättning för skattefrihet uppställes, att densamma skall

avse fordon, som äges av vanför person, därvid med vanförhet förstås de1''ormitet,

funktionsrubbning eller annan defekt i hållnings- eller rörelseorganen.

Defekterna bli härigenom lokaliserade till extremiteterna och ryggraden.

Beträffande graden av vanförhet synes böra fordras att densamma skall

vara höggradig, d. v. s. vanförheten skall medföra sådan nedsättning i hållnings-

eller rörelseorganens funktioner, att den vanföre till följd därav har

varaktigt behov av motorcykel eller personbil (lätt lastbil vars konstruktion

ej nämnvärt avviker från personbil) för sin förflyttning utomhus.

Fråga kan uppstå, huruvida arminvalidiserade personer kunna anses höggradigt

vanföra i den bemärkelse som här avses. Härvid är att märka, att

vissa arminvalidiserade redan med stöd av gällande bestämmelser befriats

från fordonsskatt för personbil, som varit inrättad som invalidfordon. Det

torde också stå klart, att åtskilliga arminvalidiserade kunna ha svårigheter

att färdas med kollektiva transportmedel. En enkel huvudregel, vilken torde

någorlunda svara mot befrielsebehovet, har invalidfordonsutredningen funnit

vara att för skattebefrielse förutsätta, att vanförheten hos en arminvalidiserad

person skall vara minst så grav, att bruket av en arm från parti

ovanför armbågsleden och distalt helt saknas (ifrågavarande del av armén

amputerad, totalt förlamad eller genom deformitet obrukbar) eller att bruket

av båda händerna jämte handleder helt saknas.

Då det gäller att avgöra huruvida ben- eller rggginvalidiserade personer

till följd av sin vanförhet ha behov av individuellt transportmedel för sin

förflyttning, har utredningen ansett att ett indicium härför är, att den vanföre

för att kunna köra motorfordon måste ha detsamma utrustat med invalidaggregat,

i detta fall sådan särskild anordning — utöver eventuell automatisk

växel- och/eller kopplingsanordning — vilken genom överflyttning

av broms- eller kopplingsorgan från fot- till handmanövrering ersätter

bruket av minst ett ben. Skulle aggregatet vara annorlunda beskaffat eller

skulle den vanföre kunna framföra motorfordon utan aggregat, torde för

skattebefrielse böra fordras att vanförheten likväl skall vara så grav, att han

ej alls eller ej utan allvarlig olägenhet för honom själv eller medresande

kan (har förmåga att) förflytta sig med kollektivt transportmedel. Det synes

nödvändigt att prövningen av sistnämnda förhållande sker restriktivt, då

eljest ett mycket stort antal personer med lindrig ben- eller ryggdefekt

skulle kunna komma alt omfattas av skattebefrielsen. Fall, där den vanföre

måste använda sig av rullstol eller gångbockar synas självfallet böra

medtagas, medan exempelvis fall av intermittent hälta (claudicatio intermittens)

i regel ej böra inbegripas. (Beträffande sistnämnda sjukdom torde

även med hänsyn till symtomens oftast subjektiva karaktär och den därmed

förenade risken för simulation eller överdrivande en synnerligen restriktiv

prövning vara motiverad.) Det bör vid prövningen även uppmärksammas,

att moped i åtskilliga fall kan vara tillräcklig hjälp för förflyttningen.

Vid prövningen, huruvida förflyttning med kollektivt transportmedel kan

äga rum, avses närmast att avgöra graden av invaliditet, däremot ej att fastställa,

huruvida för sökanden närmast tillgängliga kollektiva transportmedel

lämpligen kan användas av denne för exempelvis färder mellan hemmet

och arbetsplatsen. Vid prövningen bör därför bortses från de lokala trafikförhållandena.

Prövningen skuile i motsatt fall kunna leda till att varje, än

så lindrigt vanför person skulle bli berättigad till skattebefrielse, därest

lämplig buss- eller tåglägenhet till och från arbetsplatsen saknades. Det må

i sammanhanget framhållas, att de lokala trafikförhållandena fortlöpande

förändras dels genom bostadsbyten, dels genom ändringar i trafikrörelsen

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1959

(linjesträckningar och tidtabeller). Kontrollen av att de vid prövningstillfället

i varje särskilt fall föreliggande trafikförhållandena fortsättningsvis hestå,

skulle bli mycket tids- och arbetskraftskrävande.

Såsom en självfallen förutsättning för skattebefrielse finner utredningen

böra uppställas, att vanförheten skall vara v a r a k t i g. Härmed bör enligt

utredningens uppfattning förstås, att vanförheten kan i sin höggradiga

form antagas bli bestående under en längre tid, icke understigande tre år.

Utredningen betonar avslutningsvis nödvändigheten av att enhetlighet i

största möjliga utsträckning åstadkommes i den medicinska bedömningen,

då prövningens tyngdpunkt förskjutes från en teknisk företeelse (invalidfordonet)

till en socialmedicinsk (den vanföre). Övergången till nya skattefrihetsbestämmelser

förutsätter därför enligt utredningen att anvisningar i ämnet,

inkluderande särskilt formulär för intyg rörande vanförhetens art och

grad, lämnas samtliga läkare i riket av medicinalstyrelsen.

Ägare och förare av skattebefriat motorfordon

Utredningen lörordar, att skattebefrielse, liksom för närvarande, endast

lämnas för motorfordon, som äges av vanför person. Enligt utredningen är

det även angeläget att i princip bibehålla nuvarande krav på att den vanföre

skall inneha körkort; detta med hänsyn till att den erforderliga avgränsningen

till de av närings- och förflyttningshjälpen åsyftade grupperna

skall ernås och kringgångsförfaranden förhindras. Utredningen erinrar emellertid

om att ett ovillkorligt krav på körkort skulle komma att utesluta även

sådana fall, där tillgången till personbil, förd av annan person, måste anses

utgöra en klar närings- och förflyttningshjälp. Härom anför utredningen.

Ett undantag från körkortskravet synes för dylika fall berättigat med hänsyn

till det av invalidfordonsutredningen avsedda syftet med skattefrihetsbestämmelserna.

Faran för missbruk — närmast genom registrering av bil,

som brukas av icke vanför person, på sådan vanför anhörig, som formellt fyller

det uppställda vanförhetskravet — gör emellertid, att stor restriktivitet

torde böra iakttagas vid utformandet av skattefrihetsbestämmelser för icke

körkortsinnehavande vanföra.

Vid de diskussioner, som förts inom invalidfordonsutredningen med de

däri deltagande vanföreorganisationerna, har enighet nåtts därom, att av de

körkortslösa fallen böra till skattebefrielse ifrågakomma endast sådana, där

bilen anskaffats med bidrag av statliga medel (lämnat av Pensionsstyrelsen

eller Allmänna arvsfonden) för den vanföres utkomst eller utbildning. I

sammanhanget har från Pensionsstyrelsen upplysts, att bidrag till körkoYtslös

invalid av styrelsen endast lämnats i sådana, enstaka undantagsfall, där

det varit avsett att invalidens make skulle köra honom till och från arbetsplatsen.

Med hänsyn till att bidrag av statliga medel — bl. a. till följd av att begränsade

belopp stå till förfogande för ändamålet — endast lämnas i klart

kvalificerade behovsfall, synes enligt invalidfordonsutredningens uppfattning

skattebefrielse böra medgivas i samtliga de fall, där motorfordonet anskaffats

med bidrag av statliga medel såsom fortskaffningsmedel i och för den

vanföres utkomst eller utbildning, oberoende av huruvida han innehar körkort

eller ej. I övriga befrielsefall synes krav på körkortsinnehav böra uppställas.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 77 år 1959

15

Behov av motorfordon för utkomst eller utbildning

En skattebefrielse, som syftar till att bereda invalida personer kombinerad

närings- och förflyttningshjälp, bör enligt invalidfordonsutredningens uppfattning

lämnas under förutsättning, att invaliden har behov av fordonet för

sin utkomst eller utbildning. Utredningen tar i detta sammanhang upp spörsmålet

om hemmaarbetande vanföra och vanföra hemmahustrur vilka under

nämnda förutsättning icke skulle komma att åtnjuta skattefrihet. Utredningen

anser, att denna konsekvens möjligen kan te sig onödigt hård i fråga om

de hemmaarbetande vanföra och yttrar.

Ehuru personer i denna invalidgrupp i regel ej ha behov av motorfordon

såsom näringshjälp, synes det som om den omständigheten, att den vanföre

kunnat ordna så, att hans arbete utföres i den egna bostaden, ej utgör tillräckliga

skäl för att han skall ställas i ett sämre läge än om han förlagt sitt

arbete till annan plats än hemmet. Den omständigheten, att vid prövningen

av ben- och rygginvalidiserades behov av individuellt transportmedel bör

bortses från de lokala trafikförhållandena, talar jämväl för att åtskillnad

mellan hemma- och bortaarbetare icke bör göras.----

Det synes invalidfordonsutredningen, att en avvikelse från målsättningen

för skattefrihetsbestämmelsernas sakinnehåll skulle kunna göras på denna

punkt utan risk för en mera väsentlig utvidgning av de skattebefriades krets.

Avvikelsen skulle innebära, att i fråga om vanför, som har sitt arbete för

egen utkomst förlagt till hemmet, behovet av motorfordon bedömes såsom

om han arbetat på plats utom hemmet. Därjämte torde för skattefrihet böra

fordras, att i sådant fall hans behov av fordonet skulle ha varit så kvalificerat,

att han — om hänsyn endast tages till detta behov — bort enligt av Pensionsstyrelsen

tillämpad praxis kunna erhålla bidrag av statliga medel för

fordonets anskaffning. Styrelsens yttrande blir i varje särskilt fall erforderligt.

Invalidfordonsutredningen vill under hänvisning till det anförda förorda

nu angiven tillämpning vid prövning av fordonsbehovet för utkomst. Däremot

har utredningen ej kunnat förorda en utvidgning av skattefriheten till

vanföra hemmahustrur med hänsyn till den principiella ståndpunkt den intagit

till syftet med skattefriheten och med hänsyn till att bördan av bilanskaffningen

i detta fall såsom regel bäres av den förvärvsarbetande, ej vanföre

mannen.

Vad därefter angår begreppet utkomst jämfört med den i gällande

författningstext använda termen förvärvsverksamhet vill utredningen

för sin del i förstnämnda begrepp inlägga endast sådan förvärvsverksamhet

av vilken den arbetande är för sin försörjning beroende, medan begreppet

»förvärvsverksamhet» synes utredningen innefatta all av den arbetande

bedriven verksamhet, som ger honom även sådana inkomster som ej

är erforderliga för hans försörjning. Utredningen yttrar härom.

Vid sin tillämpning av de gällande skattefrihetsbestämmelscrna i fråga

om invalidbilar torde länsstyrelserna i regel ha givit begreppet »förvärvsverksamhet»

den innebörd, som utredningen bär vill ge åt begreppet »utkomst».

En dylik tolkning överensstämmer med den karaktär av näringshjälp,

som utredningen för sin del vill inlägga i skattebefrielsen.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1959

Utredningen föreslår därför att de nuvarande bestämmelsernas formulering

ändras så, att vid prövningen av ärende om befrielse hänsyn alltid skall

tagas till behovet av motorfordonet (det i ärendet avsedda fordonet) för

utkomst eller utbildning. Med hänsyn till att den gällande skattefriheten

medgives oberoende av invalidens ekonomiska förhållanden, föreslås att någon

ekonomisk behovsprövning ej heller fortsättningsvis bör ifrågakomma,

med undantag för de fall, där fordonet anskaffats med bidrag av statliga medel.

(I sistnämnda fall har ju bidraget lämnats efter ekonomisk behovsprövning.

)

Då det gäller des. k. invalidmotorcyklarna anser utredningen

likväl undantag från vad nu sagts böra göras. Sådan motorcykel är för närvarande

frikallad från skatteplikt, oberoende av all behovsprövning, och

denna frikallelse bör enligt utredningen bibehållas i oförändrat skick.

Utredningen framhåller vidare, att kravet på behov av motorfordon för

utkomst eller utbildning får anses innebära, att skattebefrielse endast kan

meddelas för ett av den vanföre innehaft fordon. Skulle han inneha två

skattepliktiga fordon samtidigt, torde nämligen endast det ena få anses

oundgängligen behövligt för hans förflyttning.

Beträffande motorfordon som anskaffats med bidrag av statliga medel

vill utredningen särskilt framhålla att den förutsätter som princip, att befrielse

från skatteplikt skall erhållas endast när bidragsmyndigheten förklarat

att motorfordonet ansetts erforderligt såsom fortskaffningsmedel i

och för den vanföres utkomst eller utbildning. Har däremot en droskbil eller

en lastbil anskaffats med bidrag från pensionsstyrelsen för att användas i

affärsrörelse, skulle — anför utredningen — skattebefrielsen komma att

medföra en icke önskvärd snedvridning av konkurrensbetingelserna i förhållande

till övriga företagare inom branschen. Utredningen framhåller

dock att i praktiken torde ett fordon, anskaffat för mer eller mindre självständig

företagsverksamhet, t. ex. en handelsresandebil, i regel få anses

vara anskaffat såsom fortskaffningsmedel i och för utkomst.

Till skattebefrielse ifrågakommande motorfordon

Den ändringsanordning, som vidtages på ett motorfordon för att omställa

det till ett invalidfordon, brukar benämnas invalidaggregat.

Svårigheterna att avgöra vad som är invalidaggregat eller ej har enligt utredningen

varit stora och utredningen finner detta förhållande tala för att

prövningens tyngdpunkt, såsom föreslagits, flyttas från invalidfordonsbegreppet

till invalidbegreppet. Utredningen framhåller i anslutning härtili,

att frågan om beskaffenheten och utrustningen av ett motorfordon, som

skall brukas av vanför person, även är ett trafiksäkerhetsspörsmål. Utredningen

har från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen inhämtat dess synpunkter

på denna fråga och därjämte också på frågan om nödvändigheten att begränsa

den konstruktiva hastigheten hos dessa fordon. Styrelsen har därvid

bl. a. anfört följande (här återgivet i sammandrag).

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 77 år 1959

Att hastigheten beträffande invalidmotorcyklar år 1933 begränsades till

30 kilometer i timmen, torde bero på att man till en början hyste vissa betänkligheter

mot invalidernas förmåga att framföra motorfordon med högre

hastighet. Efter hand har emellertid uppfattningen om invalidernas förmåga

att trafiksäkert framföra motorfordon ändrats. Numera tinnes ett stort anlal

även svårt invalidiserade personer som med hjälp av manöveraggregat

av olika slag framför såväl motorcyklar som bilar även vid höga hastigheter

med stor skicklighet. Ett uttryck för denna ändrade uppfattning är den omständigheten,

att personbil, som är inrättad som invalidbil, under vissa förutsättningar

numera är befriad från automobilskatt.

Många invalider är emellertid för sin förvärvsverksamhet bättre betjänade

av en mindre lastbil än en personbil. Med hänsyn härtill synes lämpligt

att utsträcka skattebefrielsen till lätta lastbilar, vilka till konstruktion

och utseende ej nämnvärt avviker från personbil. En lämplig gräns synes

vara en totalvikt av 2 500 kg.

Numera finnes vidare trehjuliga motorcyklar med täckt karosseri, vilka

är lämpliga som invalidmotorfordon. Dessa är emellertid ej befriade från

fordonsskatt enär deras maximihastighet överstiger 30 kilometer i timmen.

Denna hastighetsgräns synes därför böra slopas. Ur fordonsteknisk synpunkt

torde detta kunna ske utan men för trafiksäkerheten, eftersom fordonen

skall godkännas vid besiktning av bilinspektör.

Styrelsen konstaterar slutligen att besiktningsmän och länsstyrelser ofta

ställes inför besvärliga avgöranden inför begreppet invalidfordon och att det

förekommit, att bil ombyggts till invalidfordon för erhållande av skattebefrielse,

oaktat ägarens invaliditet icke varit sådan att ombyggnaden varit

nödvändig för att ägaren skulle kunna framföra fordonet.

Invalidfordonsutredningen erinrar för sin del i trafiksäkerhetsfrågan om

att länsstyrelsen vid utfärdande av körkort för vanför person regelmässigt

fastställer de särskilda villkor beträffande framfört motorfordons utrustning,

som kan anses nödvändiga ur trafiksäkerhetssynpunkt med hänsyn

till förarens vanförhet. Särskilda krav i skatteförfattningen på fordonets utrustning

torde därför ur säkerhetssynpunkt icke vara motiverade. Utredningen

framhåller vidare.

Vad vanföreorganisationerna samt Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anfört

har gett invalidfordonsutredningen den uppfattningen, att kravet på

fordonets inrättande såsom invalidfordon ej längre bör utgöra ett ofrånkomligt

villkor för skattebefrielse.

Utredningen har — såsom tidigare nämnts — funnit den gällande frikallelsen

av fnrtbegränsade invalidmotorcyklar höra oförändrad bibehållas.

I fråga om motorfordon, vilka anskaffats med bidrag av statliga medel i

och för vanför persons utkomst eller utbildning, har utredningen icke funnit

invalidaggregat böra vara en obligatorisk fordran. Ej heller synes sådan

fordran böra uppställas i fråga om övriga av invalider förda motorcyklar,

personbilar med tjänstevikt ej överstigande 1 800 kg samt lastbilar med

totalvikt ej överstigande 2 500 kg. Utrustning av fordonet med invalidaggregat

kan emellertid vara ett indicium vid bedömandet av vanförhetens grad.

Anledningen till att storleken av de till skattebefrielse ifrågakommandc

personbilarna ansetls böra begränsas till fordon med högst 1 800 kg tjänstevikt,

är att skattefriheten bör avse ett fordon, som är anpassat till invalidens

eget behov av förflyttningshjälp, men lämpligen ej bör omfatta mycket dyrbara,

större personbilar med höga fordons- och omsätlningsskattebclopp.

2 Ililuuuj till riksdagens protokoll 1.959. 1 samt. AV 77

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj.ts proposition nr 77 år 1959

Tjänsteviktsgränsen synes dock böra sättas så pass högt att fritt val bland

marknadens mindre och mellanstora bilar, d. v. s. alla bilar som kunna vara

lämpade för invalider, erbjudes.

Beträffande lastbilarna har utredningen funnit den av Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

föreslagna totalviktsgränsen vara lämplig.

För ben- eller rygginvalidiserade personer har utredningen ansett, att

någon ingående prövning av förmågan till förflyttning med kollektivt transportmedel

ej är erforderlig, därest den vanföre helt saknar bruket av minst

ett ben och har sitt motorfordon utrustat med invalidaggregat, i detta fall

sådan särskild anordning — utöver eventuellt förefintlig automatisk växeloch/eller

kopplingsanordning — som genom överflyttning av broms- eller

kopplingsorgan från fot- till handmanövrering ersätter bruket av benet.

Konstaterad nödtvungenhet att vid körning använda motorfordon, som genom

andra väsentliga ändringar av manöverorgan inrättats till invalidfordon,

ger givetvis också i övriga vanförhetsfall material för bedömningen av

vanförhetens grad.

Utredningen rekommenderar, att yttrande över ansökan om skattebefrielse

i varje tveksamt fall inhämtas från sakkunnig central myndighet, lämpligen

pensionsstyrelsen, som i sin tur vid behov av särskild medicinsk expertis

torde böra i ärendet höra medicinalstyrelsen.

Skattebefrielsens omfattning ur fiskalisk synpunkt

Såsom tidigare nämnts uppgick antalet skattebefriade invalidmotorfordon

i slutet av år 1956 till 1 748, varav 1 158 personbilar och 590 motorcyklar.

Utredningen framlägger vissa beräkningar rörande konsekvenserna från

skattesynpunkt av utredningens förslag. Om man antager att antalet skattebefrielsefall

år 1961 stigit till 6 000, fördelade med 4 500 på person, och lastbilar

samt 1 500 på motorcyklar, kan det genom befrielsen uppkommande

fordonsskattebortfallet för året beräknas uppgå till bortåt 1 miljon kronor

vid nuvarande skattesatser. Vad gäller omsättningsskatten å motorfordon

skulle en årlig nyinsättning av ca 700 skattebefriade motorfordon, fördelade

med 500 på personbilar och 200 på motorcyklar, uppskattningsvis medföra

ett årligt bortfall av omsättningsskatt med ca 500 000 kronor. Utredningen

tror emellertid icke att skattebortfallet under de allra närmaste åren blir

av den storleksordning som nu antytts.

Någon ändring av det nuvarande systemet med befrielse i förekommande

fail från omsättningsskatt för invalidfordon har utredningen icke ansett

böra ifrågakomma vid den föreslagna utvidgade fordonsskattebefrielsen. Angående

risken för eventuellt missbruk av befrielsen från omsättningsskatt i

samband med den utsträckta skattefriheten framhåller utredningen.

Det skulle kunna tänkas, att till skattebefrielse berättigad invalid köper

och säljer fabriksnya motorfordon i rask följd. Då fordonet köpes blir det

till följd av fordonsskattebefrielsen också befriat från omsättningsskatt

(återbäring). När det därefter säljes, utgår ej omsättningsskatt, eftersom

fordonet då är begagnat. Genom ett flertal dylika transaktioner skulle invaliden

kunna skaffa sig vinning. — Det kan för att förhindra ett förfaringssätt

av här angivet slag övervägas, att i omsättningsskatteförordningen införa

bestämmelse av innehåll, att därest motorfordon, som efter invaliditets
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj. ts proposition nr 77 år 1959

prövning befriats från fordonsskatt och därmed också från omsättningsskatt,

inom tre år från första intagandet i bilregistret övergår till ny ägare som ej

erhåller fordonsskattebefrielse, skall omsättningsskatt erläggas av den nye

ägaren. En dylik anordning har emellertid den olägenheten, att omsättningsskatt

då kommer att utgå även i fall, där överlåtelse av fordonet skett inom

tre-årsperioden av fullt legitim anledning (invaliden kan ha tillfrisknat eller

avlidit, fordonet kan ha visat sig olämpligt för invaliden etc.). En annan lösning,

som bättre tar hänsyn till de legitima transaktionerna, är att länsstyrelserna

vid tillämpning av bestämmelserna om frihet från fordonsskatt icke

medgiva ny befrielse för fabriksnytt fordon, om ett av invaliden tidigare såsom

fabriksnytt förvärvat och skattebefriat fordon försålts av invaliden

inom tre år från första registreringsdagen, såvida icke synnerliga skäl föranleda

till ny befrielse. Länsstyrelserna skulle in. a. o. anse att behov av återinsättning

av fabriksnytt fordon i dylikt fall icke föreligger. Invaliden har

ju alltid möjlighet att skaffa sig ett begagnat fordon och erhålla skattebefrielse

för detta.

Utredningen förordar för sin del det senare av de angivna båda alternativen.

Avslutningsvis framhåller utredningen, att den utsträckning i vilken befrielsemöjligheterna

under de allra närmaste åren kommer att utnyttjas,

det fiskaliska utfallet härav samt övriga erfarenheter av skattefrihetssystemets

funktion i praktiken torde kunna tjäna 1953 års trafikutredning till

ledning vid dess utformande av definitiva beskattningsregler på detta särskilda

område i samband med den allmänna översynen av vägtrafikbeskattningen.

Handläggningen av ärenden om skattebefrielse

Ärenden angående befrielse från fordonsskatt för invalidfordon handlägges

för närvarande av länsstyrelserna, vilka i tveksamma fall inhämtar

yttranden från pensionsstyrelsen. Utredningen anser det naturligt att länsstyrelserna,

som enligt automobilskatteförordningen handhar debitering och

uppbörd av fordonsskatten, även i fortsättningen blir den instans som meddelar

beslut i ärenden om skattebefrielse.

Vidare finner utredningen det nödvändigt, att ett centralt rådgivande organ

står till länsstyrelsernas förfogande och föreslår därför att pensionsstyrelsen,

hos vilken länsstyrelserna som nämnts redan nu inhämtar yttranden

i tveksamma fall, tills vidare bör fungera som sådant organ. Utredningen anför

härom följande.

Styrelsen besitter genom sin bidragsverksamhet i fråga om motorfordon

för invalider en ingående kännedom om och erfarenhet i därmed sammanhängande

frågor. De vanföra, som erhållit bidrag från styrelsen till inköp av

motorfordon i och för utkomst eller utbildning, kunna också enligt utredningens

förslag erhålla skattebefrielse. Ett sammanförande av befrielse- och

bidragsfrågor till en och samma centralmyndighet synes därför lämpligt.

Utredningen förutsätter sålunda, att länsstyrelserna i tveksamma fall

inhämta yttrande från Pensionsstyrelsen. Ehuru remisser i fullt klara fall

"ivetvis böra undvikas, är det för vinnande av enhetlighet och utbildande av

en fast praxis angeläget, att typfall och särfall underställas styrelsen för

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1959

yttrande, i synnerhet under det första året av de föreslagna skattefrihetsbestämmelsernas

tillämpning. I den mån styrelsen finner sig för sitt ståndpunkttagande

behöva tillgång till medicinskt expertutlåtande, torde den i sin

lur böra inhämta dylikt från Medicinalstyrelsen.

Utredningen framhåller i övrigt följande beträffande handläggningen av

ärenden om skattebefrielse.

Ansökan om skattebefrielse bör vara åtföljd av — förutom övriga för

prövningen erforderliga handlingar — läkarintyg enligt av Medicinalstyrelsen

i samråd med Pensionsstyrelsen fastställt formulär.

Beslut om skattebefrielse bör meddelas för ett år i sänder eller också tillsvidare

för en tid av högst tre år, därvid i det senare fallet dock såsom villkor

för beslutets giltighet bör föreskrivas, att den vanföre varje år i december

under giltighetstiden skall till beskattningsmyndigheten avlämna förklaring

på tro och heder, att ändring icke inträtt i något av de förhållanden som angivits

i ansökningen med därtill hörande handlingar — givetvis under förutsättning

att så är fallet. Har skattefrihet beviljats för allenast ett år, bör

också vid förnyad ansökan för de nästkommande två åren den vanföre endast

behöva bifoga dylik förklaring. För undvikande av missbruk torde under

alla förhållanden vart tredje år helt ny ansökan med läkarintyg och övriga

hithörande handlingar böra fordras.

I befrielseresolution torde böra föreskrivas att densamma skall i original

medföras i stället för skattekvitto under färd med fordonet för att uppvisas

på tillsägelse av polisman.

IV. Remissyttrandena

Utredningens förslag har i allt väsentligt tillstyrkts eller lämnats utan

erinran vid remissbehandlingen. De invändningar, som förekommit, avser

sålunda endast detaljer och icke huvudlinjerna i förslaget.

Från flera håll uttalas, att förslaget är väl avvägt och i huvudsak tillgodoser

de önskemål, som i skilda sammanhang framförts om utsträckning

av skattefriheten för invalidernas motorfordon. Det erinras emellertid samtidigt

om att utredningens arbete endast tagit sikte på att åstadkomma en

provisorisk lösning av denna fråga i avvaktan på den allmänna översynen

av vägtrafikens beskattning inom 1953 års trafikutredning. Trafikutredningen

själv framhåller i sitt remissyttrande, att de av invalidfordonsutredningen

föreslagna beskattningsreglerna icke behöver befaras föregripa den pågående

översynen ulan fastmer kan ge erfarenheter av värde för nämnda

översyn.

Syftet med skattebefrielsen

Utredningens ställningstagande i fråga om de allmänna förutsättningarna

för fordonsskattebefrielse för invalid — beredandet av kombinerad näringsoch

förflyttningshjälp för höggradigt vanföra — godtages allmänt.

I några yttranden uttalas emellertid att systemet med befrielse från fordonsskatt

såsom subventionsform innebär avvikelse från principen att bidrag

från statens sida för olika ändamål bör ges icke som skattebefrielse

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1959

utan i form av direkta bidrag. Man vill dock, av skäl som utredningen anfört,

i allmänhet icke motsätta sig att nuvarande ordning med befrielse

från fordonsskatt fortfarande tillämpas i avvaktan på resultatet av 1953 års

trafikutredning. Länsstyrelsen i Kristianstads län finner det likväl tveksamt

om avsteg från nyssnämnda princip bör ske ens i den begränsade omfattning

som utredningen föreslagit. Den begränsning av befrielsefallen som utredningen

med hänsyn till denna princip funnit nödig, synes vidare enligt länsstyrelsen

ha medfört svårigheter att redovisa enkla och från rättvisesynpunkt

fullt övertygande grunder för befrielsereglernas uppbyggande.

Invaliditetens art och grad

Flertalet remissinstanser — däribland medicinalstyrelsen — har icke något

att invända mot utredningens avgränsning av de invalider som skall

kunna erhålla skattebefrielse. Också i övriga yttranden godtages i stort seti

kommitténs förslag, men vissa speciella frågor tas dock upp till närmare

diskussion.

Förste provinsialläkaren i Kristianstads län framhåller sålunda beträffande

de arminvalidiserade, att det icke synes riktigt att knyta skattebefrielse

för Invalid till att del av arm skall saknas eller vara funktionsoduglig

från en punkt ovanför armbågsleden, och fortsätter vidare.

Det föreligger samma invaliditet därest en individ förlorat sin arm några

centimeter ovanför armbågsleden eller i själva leden. Invaliditetskravet synes

här böra knytas till huruvida funktionsduglig armbågsled med möjlighet

till protes föreligger eller icke. Samtliga invalider som saknar funktionsduglig

armbågsled med möjlighet till protes böra anses höggradigt vanföra i

den bemärkelse, som här avses.

Det ifrågasättes vidare om ej kravet på att bruket av båda händerna jämte

handleder skall helt saknas är alltför restriktivt. En individ som helt saknar

funktionsförmåga i den ena handen samt har starkt nedsatt brukbarhel

av den andra handen bör anses höggradigt vanför i den bemärkelse som här

avses.

Däremot anser förste provinsialläkaren i Norrbottens län, att utredningens

krav på invaliditetsgraden hos arminvalidiserade personer är synnerligen

moderat. En person, som saknar en arm eller har en arm totalt obrukbar,

torde utan vidare kunna förflytta sig med kollektivt transportmedel. Skattebefrielsen

torde därför icke böra gälla arminvalidiserades fordon, som användes

för resor till och från arbetsplatsen.

Förste bilinspektören i Stockholms distrikt anser att utredningens definition

på ett invalidaggregat som indicium för erhållande av skattefrihet

bör utvidgas. Till dylikt aggregat bör hänföras icke blott sådan anordning,

som helt ersätter bruket av minst ett ben, utan även anordning som delvis

ersätter bruket av minst ett ben. Såsom motivering anföres.

Invalidaggregat kunna vara av många varierande slag och utföranden. Invalid

som t. ex. har defekt höger ben kan skaffa sig bil med automatisk

koppling och/eller växling samt utan kopplingspedal. Han kan överflytta

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1959

gas- och bromspedaler från höger till vänster fot och behöver då icke bygga

upp något organ till handmanövrering. När det gäller höger ben, är ej ovanligt,

att högra foten kan användas för skötsel av gaspedalen men icke för

bromspedalen. Endast denna behöver då bliva överflyttad till vänster fot

eller till handmanövrering. Fall finnas där den vanföre kan i viss utsträckning

använda ett eller båda benen, men blir uttröttad i benet eller benen vid

mera ihållande körning. Han kan då, med bibehållande av fotorganen, bygga

upp ett eller flera av dessa till jämväl handmanövrering såsom en reservanordning.

Förste bilinspektören i Gävle distrikt anför liknande synpunkter och föreslår

— med instämmande av länsstyrelserna i Gävleborgs och Kopparbergs

län — alt begreppet invalidaggregat skall avse icke enbart sådan anordning,

där handmanövrering helt ersätter bruket av minst ett ben, utan även sådan

anordning där höger bens funktioner helt eller delvis övertagits avvänster

ben.

Vidare förordar länsstyrelsen i Uppsala län och De vanföras riksförbund i

sina yttranden, att en ben- eller rygginvalidiserad person skall få sin skattebefrielserätt

prövad trots att vederbörande ej helt saknar bruket av ett ben.

Förste bilinspektören i Malmö distrikt föreslår att mera koncisa bestämmelser

införes beträffande vilken form och grad av vanförhet, som skall

vara för handen för att skattefrihet skall kunna beviljas av länsstyrelse. I

lagtexten bör vidare som ett ovillkorligt krav för befrielse från fordonsskatt

uppställas, att den invalidiserade lider av förflyttningssvårigheter.

Utredningens förslag, att skattebefrielse endast skall kunna medgivas sådana

höggradigt vanföra vilkas invaliditet är lokaliserad till extremiteterna

eller ryggraden, behandlas bl. a. av länsstyrelsen i Kronobergs län. Länsstyrelsen

framhåller, att fall kan tänkas, där rörelseinvaliditeten icke är beroende

på dylik vanförhet utan förorsakas av sjukdom, vilken dock icke är

sådan att den förhindrar förvärv av körkort. Då kretsen av dylika fall icke

torde vara särskilt stor, finner länsstyrelsen billighetsskäl tala för att möjligheten

av skattebefrielse även här bör stå öppen. Även De lungsjukas riksförbund

berör samma fråga. Förbundet vill sålunda fästa uppmärksamheten

på att det bland de partiellt arbetsföra finns personer med höggradig invaliditet,

vilka kan ha lika stort behov av motorfordon som sådana med synbar

vanförhet. Såsom exempel anföres lungsjuka med andningssvårigheter

och höggradigt astmasjuka.

Länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller, under åberopande av vad

förste provinsialläkaren i länet anfört rörande de arminvalidiserade, att

begreppet vanför person erbjuder sådana definitionssvårigheter att någon

verklig egen prövning icke därutinnan kan — med hänsyn till behovet av enhetlig

rättstillämpning — företagas av den för tillämpningen likväl ansvariga

myndigheten, länsstyrelsen. Länsstyrelsens beroende i detta fall av det föreslagna

centrala rådgivande organet borde komma till uttryck i författningstexten.

Remissinstansen hänvisar i sammanhanget till bestämmelserna i

67 § vägtrafikkungörelsen, enligt vilka tillstyrkan från bl. a. medicinalstyrelsen

skall vara förutsättning för utfärdande av körkort i vissa fall.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 77 år 1959

23

Ägare och förare av skattebefriat motorfordon

Utredningens förslag att den vanföre skall vara ägare till det motorfordon,

som omfattas av skattebefrielsen, godtages allmänt. Förslaget att den

vanföre i princip själv skall framföra motorfordonet — d. v. s. inneha körkort

men alt undantag härifrån i vissa fall skall kunna göras, då motorfordonet

anskaffats med bidrag av statliga medel — kommenteras däremot

i några yttranden.

Från vissa håll ifrågasättes sålunda, om ej möjlighet bör finnas att ge

avkall beträffande kravet på körkort även i sådana fall, då statsbidrag icke

utgått. Pensionsstyrelsen anser det böra övervägas om inte — för vinnande

av större likställighet — körkortskravet kunde slopas i dessa fall, när synnerliga

skäl därtill föreligger. De vanföras riksförbund framhåller att härigenom

skulle även den principen upprätthållas, att befrielsen från skatteplikten

för dylika fordon icke skall vara underställd en ekonomisk behovsprövning.

Förste provinsialläkaren i Norrbottens län anser att vederbörande

länsstyrelse i särskilda fall bör kunna medge skattefrihet, även om invaliden

icke kan betros med körkort. Som exempel nämnes det fall, där en vanför

person genom arv, gåva eller på annat sätt (t. ex. lotterivinst) blivit ägare

till motorfordon och där förutsättningarna eljest förelegat för erhållande

av statsbidrag.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser bestämmelsen att fordonet skall

framföras av den vanföre vara alltför obestämd och innebära risk för missbruk

av skattebefrielsen. Länsstyrelsen förordar därför, att krav uppställes

på att fordonet huvudsakligen skall framföras av den vanföre.

Behov av motorfordon för utkomst eller utbildning

Utredningens överväganden i denna del har i allmänhet vunnit gillande

vid remissbehandlingen.

I några yttranden behandlas närmare frågan om fordonsskattebefrielse

för hemmaarbetande vanföra. Länsstyrelsen i Kristianstads län anser

att den av utredningen förordade tillämpningen beträffande nämnda

vanföra, nämligen att behovet av motorfordonet skall bedömas som om vederbörande

arbetat på plats utom hemmet, saknar täckning i den föreslagna

författningstexten. Det låter sig ej göra, framhåller länsstyrelsen, att förutsätta

sådan tillämpning enbart på grund av uttalanden i förarbetena. Även

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län hyser viss tvekan om vad utredningen

här yttrat står i överensstämmelse med det framlagda författningsförslaget.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller för sin del, att den icke

är helt övertygad om att de skäl, som utredningen åberopat till förmån för de

hemmaarbetande vanföra, är tillräckligt bärande för att motivera ett avsteg

från utredningens principiella ståndpunkt, att skattefrihetssystemet

skall syfta till att bereda kombinerad närings- och förflyttningshjälp. Länsstyrelsen

ifrågasätter därför om ej avgörandet av detta spörsmål bör anstå

i avbidan på resultatet av 1953 års trafikutrednings översyn av vägtrafik
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungi. Maj:ts proposition nr 11 år 1959

beskattningen. Däremot tillstyrker länsstyrelsen i Uppsala län utredningens

förslag med understrykande av att det icke kan anses tillfredsställande att

arbetsplatsens belägenhet skall vara utslagsgivande för erhållande av skattebefrielse.

Medicinalstyrelsen, som anser den av utredningen förordade skattebefrielsen

för hemmaarbetande vanför kunna diskuteras när denne icke har behov

av motorfordonet för sin utkomst, ifrågasätter om man icke vid ett accepterande

av utredningens förslag bör göra samma avsteg för de vanföra hemmahustrurna.

Statskontoret framhåller att utredningens förslag om behovsprövning

synes innebära, att förvärvsarbetande hustru, som är vanför, i allmänhet

icke skulle kunna beviljas skattefrihet för motorfordon. Enligt statskontorets

mening finnes emellertid skäl för att tillerkänna även denna kategori

av invalider sådan förmån oavsett vederbörandes inkomst- och förmögenhetsförhållanden.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser det icke räcka enbart med att den

vanföre har behov av motorfordon för sin utkomst eller utbildning utan

behov av regelbunden användning av motorfordonet, t. ex. för färd varje dag

till arbetsplats eller undervisningsanstalt, bör styrkas. Länsstyrelsen i Stockholms

län uttalar i anledning av utredningens principuttalande, att endast

fordon som anskaffats såsom fortskaffningsmedel i och för utkomst eller

utbildning skall befrias från skatteplikt, att föreskrift härom lämpligen

synes böra intagas i författningstexten.

Utredningens förslag till tolkning av begreppet utkomst finner länsstyrelsen

i Kronobergs län kunna ge anledning till viss tveksamhet och anför.

Det skulle sålunda kunna tänkas, att en invalid med en årsränta, som

skänker honom och hans familj nödtorftig bärgning, vill och kan genom något

arbete skaffa sig en något förhöjd standard men att han därvid kommer

i det läge att han icke kan få skattebefrielse för den bil, som han för

arbetets utförande är i ofrånkomligt behov av, enär hans inkomst av arbetet

anses icke vara erforderlig för hans försörjning. Samma negativa tolkning

skulle även kunna tänkas i det fall invaliden visserligen har en arbetsinkomst,

vars förvärvande icke kräver, att han har motorfordon, och som

med hänsyn till hans bristfälliga arbetskapacitet är låg men dock kan anses

till nöds förslå till hans försörjning, samt att han till förbättrande av sin

ställning vill åtaga sig ett fritidsarbete, som emellertid med hänsyn till

hans lyte kräver insättande av ett motorfordon. Länsstyrelsen finner det

därför vara önskvärt, att beträffande begreppet utkomst göres ett sådant förtydligande,

att tolkningen därav icke blir alltför snäv.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ställer sig också tveksam till

innebörden och konsekvenserna av det av utredningen föreslagna utbytet av

begreppet »förvärvsverksamhet» mot begreppet »utkomst» och anser det

bl. a. ej fullt klart, huruvida denna förändring står i överensstämmelse med

utredningens uttalande att någon ekonomisk behovsprövning ej bör ifrågakomma.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungi. Maj. ts proposition nr 77 år 1959

Till skattebefrielse ifrågakommande motorfordon

Utredningens förslag att fordonets inrättande såsom invalidfordon ej längre

bör utgöra ett ofrånkomligt villkor för skattebefrielse hälsas allmänt med

tillfredsställelse. Även den föreslagna utvidgningen i fråga om de motorfordon,

som skall kunna erhålla skattebefrielse, mottages i huvudsak positivt.

De vanföras riksförbund föreslår att den automatiska skattefriheten för

invalidmotorcyklarna skall utsträckas till att gälla även de s. k. minibilarna.

Förbundet framhåller, att invalidmotorcykeln — som i allmänhet konstrueras

med tre hjul och en motor om 125 ce, vilken utvecklar ca 2 hkr —

var det förhärskande för de vanföra fram till år 1948 men att den därefter

ersatts främst av bilen men även i viss utsträckning av s. k. minibilar och

liknande vagnar. Förbundet anför vidare bl. a. följande.

Minibilarna finns i konstruktion dels med två hjul, vilken registreras som

motorcykel, dels med fyra hjul, vilken registreras som bil. Dess tjänstevikt

överstiger icke 550 kg.

Tillverkningen av den specialkonstruerade hastighetsbegränsade invalidmotorvagnen

har numera nästan upphört.----Den tekniska utveckling
en

visar, att den konventionella och enligt automobilskatteförordningen

skattefria typen av motorcykel i stor utsträckning ersatts av andra typer av

trehjuliga vagnar, försedda med motorer om 0,8 hkr, vilka sorterar under

mopedförordningen, samt de s. k. minibilarna, t. ex. Messerschinitt, Heinkel

Kabine etc.

Enär förbundet anser det synnerligen eftersträvansvärt att hålla en enkel

typ av fordon tillgänglig för den grupp vanföra, som av någon anledning

icke i nämnvärd utsträckning kan yrkesarbeta och därigenom försörja sig,

föreslås att från skatteplikt obligatoriskt befrias motorfordon med en tjänstevikt

av högst 550 kilogram och inrättade såsom invalidfordon. Vid prövning

av sådant ärende skall hänsyn tagas till vanförhetens art och grad. Den kontroll

som erfordras vid en övergång från den specialkonstruerade, hastighetsbegränsade

motorcykeln till ett motorfordon av standardtyp torde enligt förbundet

kunna etableras på samma grunder, som utredningen föreslår genomförda

för den hemmaarbetande gruppen vanföra. Pensionsstyrelsen föreslås

bli den instans som prövar sökandens art och grad av vanförhet samt det

därav betingade behovet av motorfordon.

Svenska ortopedföreningen vill slopa bestämmelserna beträffande den

fartbegränsade invalidmotorcykeln och anför.

Dessa bestämmelser synes ha tillkommit för att kontrollera att enbart

invalidiserade skall komma i åtnjutande av skattefrihet. Att denna kontrollmöjlighet

kan vara eu chimär inses utan vidare. Det är knappast troligt

att någon som ej är invalid överhuvudtaget kommer att skaffa sig ett fordon

av här åsyftat slag.

Även länsstyrelsen i Västmanlands län ifrågasätter — med hänsyn till

den utformning skattebefrielsen fått enligt utredningens förslag samt till den

utveckling som ägt rum på invalidfordonens område — huruvida anledning

finnes alt bibehålla särbestämmelsen om obligatorisk skattebefrielse för inval

idinolorcykel med en maximihastighet av 30 km i timmen. Som tidigare

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 77 år 1959

berörts har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i ett till utredningen avgivet

yttrande föreslagit att nämnda maximihastighet måtte slopas.

Medicinalstyrelsen går i sitt yttrande även in på frågan om storleken av

personbil, för vilken skattebefrielse skall kunna medgivas. Under erinran

om att utredningen föreslagit en högsta tjänstevikt av 1 800 kilogram, yttrar

medicinalstyrelsen.

Utredningen har anfört, att skattebefrielsen borde avse ett fordon, som

vore avpassat till invalidens eget behov av förflyttningshjälp, men lämpligen

ej borde omfatta mycket dyrbara, större personbilar med högre fordons-

och omsättningsskattebelopp. En gräns vid 1 800 kilos tjänstevikt ligger

emellertid så högt, att endast ett förhållandevis litet antal mycket stora

biltyper falla utanför densamma. Det synes uppenbart, att även en betydligt

lägre gräns skulle medföra tillfredsställande möjligheter till för invalid lämpligt

val bland marknadens mindre och medelstora bilar.

Även länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter, om tjänsteviktsgränsen beträffande

personbilar bör sättas så högt som till 1 800 kilogram.

Förste provinsialläkaren i Kalmar län föreslår att vanför ej skall kunna

erhålla skattebefrielse för tvåhjuligt motorfordon. En person med den höggradiga

vanförhet, som förutsättes för skattefrihet, bör ej föra ett så vingligt

och riskabelt fordon som en tvåhjulig motorcykel. Å andra sidan framhåller

förste provinsialläkaren att höggradigt vanför knappast torde kunna

beviljas körkort för sådan motorcykel.

Skattebefrielsens omfattning ur fiskalisk synpunkt

Några väsentliga erinringar ur fiskalisk synpunkt till utredningens förslag

förekommer ej i remissyttrandena.

Statskontoret påpekar visserligen att i rådande statsfinansiella läge största

restriktivitet måste iakttagas vid genomförande av reformer som är ägnade

att minska statens inkomster. Enligt statskontorets mening kan emellertid

särskilda skäl andragas för att låta en större krets av invalider komma

i åtnjutande av skattebefrielse för motorfordon, och statskontoret vill

därför icke göra någon erinran mot utredningens härom framlagda förslag.

Ämbetsverket framhåller dock i sammanhanget vikten av att frågan om beskattningen

av invalidernas motorfordon tages under omprövning i samband

med den allmänna översynen av vägtrafikens beskattning inom 1953 års

trafikutredning. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uttalar, att i sak är befrielsen

från automobilskatt för vissa typer av invalidmotorfordon ett bidrag

trån det allmänna till invaliden, bekostat av bilskattemedlen. Styrelsen instämmer

i utredningens åsikt att en sådan form av bidrag kan tolereras så

länge bidragen är så blygsamma som hittills varit fallet vid jämförelse med

hela den inflytande fordonsskatten.

Frågan om bestämmelser till förhindrande av att befrielsen från omsättningsskatt

missbrukas, behandlas i några yttranden. Kontrollstyrelsen föreslår

att särskilda tillämpningsföreskrifter utfärdas, innehållande de rikt
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 77 år 1959

linjer utredningen förordat för länsstyrelsens prövning, nämligen att befrielse

från automobilskatt och i anslutning därtill återbäring av omsättningsskatt

i princip icke bör förekomma för fabriksnytt motorfordon, förrän tre

år förflutit efter tidigare medgiven dylik befrielse för samme sökande. Enligt

styrelsens mening torde det vara mest rationellt, att prövningen av inkommande

ansökningar även i detta hänseende anförtros åt länsstyrelserna

i enlighet med vad utredningen förordat. Härigenom kan tillbörlig hänsyn

tagas till undantagsvis förekommande, fullt legitima fordonsbyten inom en

treårsperiod. Statskontoret förklarar att det ej vill motsätta sig att frågan löses

i enlighet med utredningens förslag men att ämbetsverket förutsätter, att

1953 års trafikutredning kommer att ägna sin uppmärksamhet jämväl åt

denna fråga. Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter för sin del om ej

spörsmålet lämpligen bör närmare regleras lagstiftningsvägen.

Handläggningen av ärenden om skattebefrielse

Utredningens överväganden i denna del kommenteras i ett stort antal yttranden

men föranleder endast detaljerinringar.

Beträffande förslaget att pensionsstyrelsen tills vidare skall fungera som

rådgivande organ till länsstyrelserna vill statskontoret och medicinalstyrelsen

fästa uppmärksamheten på att riksdagens revisorer i den år

1957 avgivna berättelsen (del I, § 16) föreslagit, att samtliga ärenden rörande

näringshjälp skulle överflyttas från pensionsstyrelsen till arbetsmarknadsstyrelsen.

Medicinalstyrelsen framhåller i detta sammanhang, att styrelsen

av Kungl. Maj :t erhållit i uppdrag att utreda frågor som sammanhänger

med bidragsrätten till ortopediska hjälpmedel. Styrelsen anför vidare.

I detta sammanhang har frågor om sådana hjälpmedel som transportmedel,

även motordrivna sådana, upptagits till prövning. För närvarande anskaffas

invalidfordon i stor utsträckning med bidrag från pensionsstyrelsen

i form av näringshjälp. Denna näringshjälp förutsättes framdeles i regel

kunna ingå som ett led i de arbetsvårdande åtgärder åt partiellt arbetsföra,

som numera i växande omfång handhaves av arbetsmarknadsstyrelsens arbetsvårdsorgan.

Medicinalstyrelsen överväger att i sin utredning föreslå, att

anskaffning med bidrag av statsmedel av sådana för invaliden nödvändiga

arbetsvårdande hjälpmedel av ortopediskt slag skall administreras av arbetsmarknadsstyrelsens

arbetsvårdsbyrå.

Pensionsstyrelsen har för sin del icke något att erinra mot förslaget att

styrelsen skall fungera som rådgivande organ till länsstyrelserna.

Förste provinsialläkaren i Östergötlands län anser, att det knappast torde

finnas anledning i det stora flertalet fall av invaliditet att inhämta central

myndighets utlåtande med därav följande fördröjning av ärendets behandling.

Förste provinsialläkaren utgör i första hand länsstyrelsens medicinska

konsult i fråga om beviljande av körkort och är tillika allsidigt socialmedicinskt

utbildad och kunnig. Efter av medicinalstyrelsen utfärdade anvisningar

bör därför, framhålles det, de flesta ärendena kunna handläggas å

länsplanet.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1959

Beträffande det läkarintyg, som enligt utredningens förslag bör

medfölja ansökan om skattebefrielse, anför medicinalstyrelsen följande.

Utredningen förutsätter, att intyg om vanförhetens art och grad skall

kunna utfärdas av varje läkare. Upprätthållandet av en enhetlig praxis skulle

emellertid underlättas genom en begränsning, så att dylika intyg skulle utfärdas

endast av en viss eller vissa kategorier av läkare. För närvarande företinnas

sådana begränsande bestämmelser vad gäller utfärdande av intyg

för statsbidrag till ortopediska hjälpmedel, och det kan ifrågasättas, om icke

en anknytning till dessa bestämmelser bör ske i fråga om läkarintyg för

medgivande av skattebefrielse. Medicinalstyrelsen, som avser att upptaga

frågan härom i sin ovanberörda utredning, är icke för närvarande beredd att

taga ställning i detta hänseende.

Svenska ortopedföreningen anser att intyg beträffande invaliditet bör

utfärdas av läkare vid ortopedisk lasarettsavdelning, vanföreanstalt och kustsanatorium.

Förste provinsialläkaren i Jönköpings län framhåller att bedömningen

på länsstyrelseplanet kräver utförligt läkarintyg som, enär det

praktiskt taget alltid gäller extremitets- eller rygginvalida, bör vara utfärdat

av läkare med kirurgisk eller ortopedisk specialitet.

Vad angår giltighetstiden för beslutet om skattebefrielse råder

flera olika meningar. Länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasätter huruvida

beslut om skattebefrielse över huvud taget skall tidsbegränsas och föreslår

att, om så likväl anses böra vara fallet, kortare giltighetstid än tre år icke

bör ifrågakomma. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller att

liden inom vilken ny ansökan skall göras ej bör sättas för kort — förslagsvis

ej kortare än fem år -— med hänsyn till det besvär en förnyad ansökan

skulle förorsaka den vanföre och det merarbete förnyade ansökningar skulle

föranleda för länsstyrelserna. Även länsstyrelsen i Västmanlands län anser,

att giltighetstiden för ett beslut om skattebefrielse bör kunna sättas längre

än till tre år, och ifrågasätter om ej i vissa fall av kronisk invaliditet befrielse

borde kunna få medgivas tills vidare. Länsstyrelsen i Örebro län förordar

att beslutet om skattebefrielse skall gälla tills vidare för en tid av

högst tre år. Däremot anser länsstyrelsen i Västernorrlands län att beslut

om skattebefrielse bör meddelas för endast ett år i sänder.

Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller i sammanhanget, att den av utredningen

föreslagna utformningen av 2 § automobilskatteförordningen kan

ge anledning till tveksamhet, och anför.

Länsstyrelsen åsyftar sådana fall, där vanför person utan bidrag av statliga

medel förvärvar fordon, försett med efter hans vanförhet avpassade särskilda

anordningar, för alt bliva i tillfälle att företaga övningskörning. Beslut

om skattebefrielse synes enligt förslaget kunna meddelas först sedan vederbörande

erhållit körkort och torde bli gällande för tiden från och med nästföljande

månad. Enligt länsstyrelsens mening bör i sådant fall skattebefrielse

kunna medgivas från tiden för förvärvet. Därest den nu föreslagna utformningen

av 2 § automobilskatteförordningen icke kan anses ge utrymme

för en tolkning, som möjliggör skattebefrielse för angiven tid, anser länsstyrelsen

det önskvärt att förfaltningsrummet ändras med hänsyn till påtalat

förhållande.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1959

29

Länsstyrelsen fortsätter.

Vidare synes i detta sammanhang böra övervägas, om icke 5 § kungörelsen

den 12 december 1924 angående uppbörd av automobilskatt m. m. bör

ändras så, att anstånd med inbetalande av bilskatt kan medgivas, till dess

en i samband med registreringsansökan ingiven ansökan om skattebefrielse

prövats. För en sådan författningsändring talar den omständigheten, att

flertalet invalider befinna sig i små ekonomiska omständigheter.

1 anslutning till sistnämnda yttrande må nämnas att länsstyrelserna i Södermanlands

och Kopparbergs län ifrågasätter om ej den vanföre skulle

kunna erhålla förhandsbesked i fråga om skattebefrielse.

I övrigt anser länsstyrelsen i Kristianstads län i likhet med förste provinsialläkaren

i länet att utredningens förslag om att beslut om skattebefrielse

skall tidsbegränsas och att vanför, som erhållit skattebefrielse, årligen

skall avge en försäkran om oförändrad status, icke bör genomföras. Befrielseärendenas

störande inverkan på arbetet med bilbeskattningen skulle

nämligen genom sådana inskränkningsbestämmelser onödigt förstoras. Länsstyrelsen

i Stockholms län finner däremot kontrollsystemet med försäkran

riktigt och även länsstyrelserna i Malmöhus och Örebro län förordar uttryckligen

detta förslag.

V. Departementschefen

Såsom framgått av den tidigare redogörelsen är invalidernas motorfordon

i viss utsträckning fritagna från fordonsskatt enligt 1922 års automobilskatteförordning.

Länsstyrelse äger sålunda medge skattebefrielse för personbil,

som är inrättad såsom invalidfordon och som äges av invalid. Vid prövning

av ärende om befrielse skall hänsyn tagas till invaliditetens art och grad

samt behovet av bil för förvärvsverksamhet eller utbildning. Det förutsättes

vidare att invaliden innehar körkort, som berättigar till framförande av det

skattebefriade motorfordonet. Härjämte gäller automatisk skattefrihet för

motorcykel, som är inrättad såsom invalidfordon och vars maximihastighet

icke överstiger 30 kilometer i timmen. Befrielse från fordonsskatt för personbil

och motorcykel, som nu nämnts, medför även frihet i förekommande

fall från omsättningsskatten å motorfordon enligt 1956 års härom gällande

förordning.

Skattebefrielsen för invalidernas motorfordon är sålunda anknuten till villkoret

att fordonet skall vara inrättat såsom invalidfordon. Härmed avses att

fordonet skall vara försett med s. k. invalidaggregat, d. v. s. speciella manöveranordningar

som möjliggör att fordonet kan framföras av invaliden. Vidare

gäller skattebefrielsen endast personbilar och hastighetsbegränsade motorcyklar

men icke andra motorfordon, såsom lastbilar.

I olika sammanhang bar aktualiserats frågan om utvidgade möjligheter

till skattefrihet. Huvudspörsmålet bar därvid varit om kravet på invalidaggregat

bör bibehållas. Vidare bar ifrågasatts utsträckande av skattebefri
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj. ts proposition nr 77 år 1959

elsen till alla slags motorfordon samt slopande i viss utsträckning av fordran

på körkort för sådan befrielse.

Det nu föreliggande, av invalidfordonsutredningen — efter samråd med

de vanföras organisationer — framlagda förslaget innebär i huvudsak ett

tillgodoseende av de sålunda framförda synpunkterna. Enligt förslaget skall

nämligen möjlighet till skattebefrielse för motorfordon, som äges av invalid,

förefinnas oberoende av om fordonet är utrustat med invalidaggregat.

Skattefrihet skall i princip kunna erhållas icke blott för personbilar utan

även för lastbilar och vanliga motorcyklar. Fordran på körkort för skattebefrielse

skall icke gälla i fråga om motorfordon som anskaffats med bidrag

av statliga medel. Härjämte föreslås den nuvarande automatiska skattebefrielsen

för de speciella invalidmotorcyklarna bibehållen.

Vid remissbehandlingen har utredningens förslag i allt väsentligt tillstyrkts

eller lämnats utan erinran.

I sammanhanget må erinras om att riktlinjerna för den statliga trafikpolitiken,

däri inbegripet frågan om vägtrafikens beskattning, är föremål för

översyn inom 1953 års trafikutredning. Invalidfordonsutredningen har därför

icke ansett sig böra taga sikte på en slutgiltig lösning av det föreliggande

beskattningsspörsmålet utan endast åsyftat att åstadkomma en anordning

som tills vidare — i avbidan på den allmänna översynens resultat — på elt

mera enhetligt sätt än nuvarande bestämmelser reglerar hithörande frågor.

Att utredningens förslag är att se mot bakgrunden av denna begränsade

målsättning har också understrukits vid remissbehandlingen.

Gällande bestämmelser om skattebefrielse för invalidernas motorfordon

ingår såsom ett led i de åtgärder från samhällets sida som syftar till all

möjliggöra eller befordra den sociala rehabiliteringen och anpassningen av

denna kategori medborgare. Skattebefrielsen avser sålunda att underlätta

anskaffandet och bibehållandet av motorfordon för invalid, som i och för sin

förvärvsverksamhet eller utbildning är i behov av sådant fordon såsom fortskaffningsmedel.

För närvarande pågår också utredning om lättnader för

invalider i fråga om bensinbeskattningen.

I likhet med invalidfordonsutredningen anser jag att de nuvarande bestämmelserna

innefattar en alltför snäv begränsning av möjligheterna till

skattebefrielse för motorfordon, som innehas av invalid. Från synpunkten

av att bättre tillgodose de syften, skattefriheten vill tjäna, synes därför eu

utvidgning av bestämmelsernas tillämplighet böra ske. Jag delar också invalidfordonsutredningens

uppfattning att åtgärder härvidlag bör genomföras

utan att man avvaktar resultatet av den mera genomgripande översyn

av fordonsbeskattningen, som pågår inom 1953 års trafikutredning. Å andra

sidan finner jag det med hänsyn till den pågående översynen motiverat att

underlättandet av invalidernas fordonsinnehav alltjämt sker enligt skattebefrielsens

princip.

Av det tidigare anförda framgår att möjligheterna till skattebefrielse för

invalidernas motorfordon begränsas främst i två avseenden, nämligen dels

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1959

31

genom att endast vissa fordon kan ifrågakomma till skattefrihet och dels

genom kravet på alt fordonet skall vara utrustat med invalidaggregat. Invalidfordonsutredningens

förslag innebär att dessa begränsningar i princip

skall avskaffas. Såsom jag i det följande kommer att närmare utveckla anser

jag mig i huvudsak böra biträda detta förslag. Även i övrigt har jag i stort

sett kunnat ansluta mig till den utformning av skattebefrielsen som förordats

av utredningen. Som utgångspunkt för mitt ställningstagande i förevarande

lagstiftningsfråga har därvid gällt att syftet med skattebefrielsen bör

vara att bereda kombinerad närings- och förflyttningshjälp åt höggradigt

vanföra; en uppfattning, som även utredningen kommit till och som allmänt

godtagits vid remissbehandlingen. Utöver vad som framgår av det följande

har jag icke heller eljest funnit anledning frångå utredningens förslag.

Enligt nuvarande bestämmelser är frågan om skattebefrielse för invalidfordon

i regel beroende på prövning av vederbörande länsstyrelse. I ett avseende

föreligger emellertid automatisk skattefrihet, nämligen

beträffande de för invalider särskilt inrättade hastighetsbegränsade motorcyklarna.

Utredningen har föreslagit att denna skattefrihet skall i oförändrad

form gälla även fortsättningsvis.

Det kan ifrågasättas huruvida anledning föreligger att bibehålla den nuvarande

särbestämmelsen för de speciella invalidmotorcyklarna även efter

övergången till ett system, enligt vilket invalidaggregat icke längre skall utgöra

villkor för skattefrihet. Uttalanden om att särbestämmelsen bör slopas

har också förekommit vid remissbehandlingen. Användningen av dylika motorcyklar

torde vidare ha betydligt minskat under senare år och tillverkningen

lär numera nästan ha upphört.

Ett avskaffande av särbestämmelsen skulle emellertid innebära att frågan

om skattefrihet för invalidmotorcyklarna skulle — i likhet med vad jag

i det följande föreslår beträffande övriga motorfordon — prövas av länsstyrelsen.

Med hänsyn till dessa motorcyklars speciella konstruktion och

begränsade användningsområde torde de praktiskt taget undantagslöst innehas

av sådan invalid, som uppfyller förutsättningarna för skattebefrielse.

Tillräckliga skäl saknas därför enligt min mening att här införa ett prövningsförfarande

i stället för den nuvarande automatiska skattefriheten.

Jag förordar därför all nu gällande utformning av skattefriheten för invalidmotorcyklarna

bibehålies.

I ett remissyttrande har föreslagits att automatisk skattefrihet skulle

kunna erhållas för alla med invalidaggregat utrustade motorfordon, vilkas

tjänstevikt utgör högst 550 kilogram. Som motivering har angivits att man

bör hålla en enkel typ av fordon tillgänglig för den grupp av invalider,

som av någon anledning icke i nämnvärd utsträckning kan yrkesarbeta och

därigenom försörja sig.

Som tidigare nämnts bör syftet med skattebefrielsen vara att bereda kombinerad

närings- och förflyttningshjälp. I den mån denna och övriga förutsättningar

för skattebefrielse föreligger i Iråga om sådant mindre fordon

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 77 år 1959

som nyss nämnts (exempelvis s. k. minibil), har länsstyrelsen att vid sin

prövning medge skattebefrielse i vanlig ordning. En automatisk skattefrihet

för de mindre motorfordonen som; sådana skulle — även om de är försedda

med invalidaggregat — innebära att man gick betydligt utöver syftet med

skattebefrielsen. Sådana företrädesvis praktiska skäl som gjort att jag ansett

mig böra föreslå automatisk skattefrihet för invalidmotorcyklar föreligger

uppenbarligen icke i fråga om minibilar och liknande. Jag finner därför

icke anledning föreslå automatisk skattefrihet för sistnämnda motorfordon.

När det härefter gäller skattebefrielse efter särskild prövning

har som tidigare nämnts utredningen föreslagit att icke blott personbilar

ulan även lastbilar och motorcyklar skall kunna ifrågakomma till

sådan skattebefrielse. Utredningen har dock föreslagit att skattebefrielsen

skall begränsas till sådana personbilar, vars tjänstevikt icke överstiger 1 800

kilogram, och till lastbilar med en totalvikt av högst 2 500 kilogram.

Vid remissbehandlingen har utredningens förslag i förevarande avseende

i stort sett lämnats utan erinran. Från några håll har emellertid ifrågasatts

om icke viktgränsen för personbilar bör kunna sättas lägre än 1 800 kilogram,

varjämte i ett yttrande förordats att tvåhjuliga motorcyklar bör undantagas

från möjligheten till skattebefrielse. I sistnämnda hänseende har

åberopats att invalid med den höggradiga vanförhet, som enligt utredningens

förslag skall fordras för erhållande av skattebefrielse, icke bör föra tvåhjuligt

fordon.

I likhet med utredningen anser jag, som jag tidigare antytt, att i princip

alla slags motorfordon bör kunna ifrågakomma till skattebefrielse. Jag delar

också utredningens uppfattning, att vissa maximivikter bör gälla beträffande

personbilar och lastbilar. Vad angår personbilarna bör, såsom

utredningen framhållit, skattefriheten ej omfatta större personbilar med

höga skattebelopp. Gränsen bör dock sättas så pass högt att fritt val mellan

marknadens mindre och medelstora bilar, d. v. s. alla bilar som kan vara

lämpade för invalider, erbjuder sig. Även om detta syfte kan i huvudsak

tillgodoses med en något lägre maximigräns än den av utredningen föreslagna,

kan det dock i speciella fall — t. ex. vid förvärv av begagnad bil —

vara av värde att utrymme finns för skattebefrielse i den omfattning utredningen

förordat. Härmed uppnås också överensstämmelse med den maximivikt

i fråga om lastbilar som jag föreslår i det följande. Erinras må vidare

om att det under alla omständigheter ankommer på länsstyrelsen att pröva

huruvida behov föreligger för invaliden av det fordon för vilket skattebefrielse

begäres. Jag tillstyrker därför utredningens förslag på denna punkt.

Beträffande lastbilarna finner jag mig däremot icke kunna till alla

delar biträda utredningens förslag. Invalids behov av lastbil såsom näringsoch

förflyttningshjälp synes i huvudsak inskränka sig till sådana bilar av

skåpvagnstyp. Väg- och vattenbyggnadssh relsen har också uttalat sig för

att skattebefrielse bör avse sådana lätta lastbilar, vilka till konstruktion och

utseende ej nämnvärt avviker från personbilar. En lämplig anordning sy
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 77 år 1959

nes enligt min mening vara att skattebefrielsen får omfatta de lastbilar som

avses i 1956 års omsättningsskatteförordning, d. v. s. sådana med skåp-,

stationsvagns- eller personbilskarosseri utrustade lastbilar vilkas tjänstevikt

ej överstiger 1 800 kilogram.

Vad slutligen angår motorcyklarna finner jag ej anledning

frångå utredningens förslag. Jag anser sålunda skäl ej föreligga att generellt

undantaga tvåhjuliga fordon från möjligheten till skattebefrielse. Även

härvidlag blir det i sista hand beroende på länsstyrelsens prövning huruvida

skattebefrielse skall medgivas. Såsom även framhållits i det yttrande, vari

skattebefrielse för tvåhjuliga fordon avstyrkts, torde den vars invaliditet

är så höggradig att han ej kan på betryggande sätt föra sådant fordon icke

erhålla körkort härför, varför skattebefrielse i sådant fall redan på denna

grund är utesluten.

I likhet med utredningen anser jag vidare att några särskilda krav på utrustningen

av det motorfordon, för vilket skattebefrielse skall kunna erhållas,

icke behöver uppställas. Såsom utredningen påpekat fastställer länsstyrelsen,

vid utfärdande av körkort för vanför person, regelmässigt de särskilda

villkor beträffande framfört motorfordons utrustning, som kan anses

nödvändiga från trafiksäkerhetssynpunkt med hänsyn till förarens vanförhet.

Som jag tidigare angivit har jag funnit mig böra biträda utredningens

vid remissbehandlingen allmänt godtagna förslag atl utrustning med i nvalidaggregat

icke längre skall utgöra villkor för erhållande av skattebefrielse

för fordonet. Detta villkor tillkom ursprungligen för att man

skulle undvika de mycket svårbedömbara gränsfall, som eljest kunde komma

att underställas länsstyrelserna. Såsom framgått av utredningen och vid

remissbehandlingen har kravet på invalidaggregat i stället medfört att besiktningsmän

och länsstyrelser icke sällan ställts inför besvärliga avgöranden

i fråga om vilka ändringsanordningar på motorfordonet, som skall anses

tillräckliga för skattefrihet. Det har även visat sig, att också en del

svårt vanföra personer kan framföra normalutrustade fordon. Numera

finns för övrigt bilar med automatisk koppling och växellåda, som onödiggör

särskilda ändringsanordningar för rörelseinvalida förare.

Avskaffandet av kravet på invalidaggregat som villkor för skattefrihet

innebär givetvis icke att förekomsten av sådant aggregat blir utan betydelse

för frågan om skattebefrielse. Såsom utredningen framhållit utgör ett fordons

utrustning med invalidaggregat i vissa fall ett indicium på den vanföres

behov av motorfordonet som transportmedel för sin förflyttning. Erinras

må även om att länsstyrelse, som nyss nämnts, kan såsom villkor för

utfärdande av körkort åt vanför uppställa att vederbörande fordon är utrustat

så att den vanföre kan på betryggande sätt framföra detsamma.

Med slopandet av kravet på invalidaggregat följer, såsom utredningen

också anfört, att bedömningen förskjutes från en enklare teknisk företett

Ilihang till riksdagens protokoll 1999. 1 samt. Nr 77

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1959

else (fordonet) till en komplicerad social-medicinsk (invaliden). Givet är

att vissa svårigheter föreligger att bestämma arten och graden av

den invaliditet, som skattebefrielsen bör tillgodose. Det ställningstagande

härvidlag, till vilket utredningen efter samråd med vanföreorganisationerna

kommit, innefattar enligt min mening en i stort sett ändamålsenlig

avvägning i förevarande avseende. Därvid har jag särskilt beaktat att

pensionsstyrelsen och medicinalstyrelsen icke haft något att erinra mot utredningens

förslag.

I likhet med utredningen anser jag sålunda att endast rörelseinvalida,

d. v. s. vanföra, skall kunna erhålla skattebefrielse samt att vanförheten

skall vara höggradig. Av sakens natur följer vidare att vanförheten skal!

vara varaktig. Någon bestämd tidsgräns bör icke utsättas i författningen.

Även till de närmare riktlinjer, som utredningen uppdragit för tillämpningen

av vanförhetsbegreppet, kan jag i princip ansluta mig. Självfallet

kan vissa svårbedömbara gränsfall uppkomma. Tillämpningen bör därför

ej vara alltför formell utan ske med tillbörligt beaklande av omständigheterna

i det enskilda fallet. De synpunkter som framförts i vissa remissyttranden

kan härvidlag förtjäna beaktande. Å andra sidan bör avsteg icke ske

från de grundläggande principerna att fråga skall vara om höggradig vanförhet

av varaktig natur.

Såsom utredningen föreslagit bör som villkor för skattefrihet i princip

gälla, att motorfordonet äges och framföres av den vanföre. Kravet på att

den vanföre skall framföra fordonet får anses uppfyllt, därest vederbörande

innehar körkort för förande av det fordon varom fråga är. Utredningen

har föreslagit att fordran på körkort icke skall upprätthållas, därest motorfordonet

av den vanföre anskaffats med bidrag av statliga medel. Jag är

emellertid icke beredd att i förevarande sammanhang tillstyrka något avsteg

från körkortskravet såsom förutsättning för skattebefrielse.

Enligt nu gällande bestämmelser skall vid prövning av ärende om skattebefrielse

hänsyn tagas till behovet av fordonet för förvärvsverksamhet

eller utbildning. Utredningen har föreslagit att begreppet förvärvsverksamhet

utbytes mot termen utkomst. Till stöd härför anför utredningen,

att under förvärvsverksamhet ingår även sådana inkomster som ej är erforderliga

för vederbörandes försörjning. Vid tillämpningen torde vidare,

enligt utredningen, länsstyrelserna ha givit begreppet förvärvsverksamhet

en innebörd som närmast motsvarar termen utkomst. Utredningen anser

dock att frågan om skattefrihet liksom hittills skall medgivas oberoende av

invalidens ekonomiska förhållanden.

Det till grund för skattebefrielsen liggande syftet att bereda närings- och

törflyttningshjälp bör enligt min mening icke ges en sådan författningsteknisk

utformning att tillämpningen därav blir alltför snäv. Skattebefrielsen

bör därför icke begränsas till sådana fall, där behov av motorfordon förefinnes

endast för sådan verksamhet varav invaliden är i oundgängligt behov

för sitt och sin familjs uppehälle. Med hänsyn härtill och då någon egentlig

s. 35 Kontrollera mot PDF

Ktmgl. Maj. ts proposition nr 77 år 1959

35

ekonomisk behovsprövning icke bör ske, synes mig den av utredningen föreslagna

termen utkomst mindre ändamålsenlig. Å andra sidan bör icke behov

av motorfordon för allehanda slag av fritidsarbete eller annan liknande verksamhet

berättiga till skattebefrielse. En lämplig avgränsning torde kunna

ske genom att behovet av motorfordon anknytes till vederbörandes huvudsakliga

förvärvsverksamhet.

I sammanhanget må framhållas att den förflyttningshjälp, som skattebefrielsen

syftar att åstadkomma, givetvis avser invalidens egen förflyttning.

Skattebefrielse bör sålunda icke ifrågakomma för fordon som användes i

yrkesmässig trafik.

Utredningen har vidare föreslagit att i fråga om hemmaarbetande vanföra

— dock icke vanföra hemmahustrur — behovet av fordon skall kunna bedömas

som om vederbörande haft sitt arbete förlagt till plats utom hemmet.

Detta förslag har blivit föremål för vissa invändningar vid remissbehandlingen.

Även om vissa skäl otvivelaktigt talar för att helt jämställa de hemmaarbetande

vanföra, liksom vanföra hemmahustrur, med andra vanföra,

är jag dock icke för närvarande beredd att tillstyrka en sådan utvidgning

av möjligheterna till skattebefrielse.

I anledning av vad utredningen i övrigt anfört om när behov skall anses

föreligga av motorfordon vill jag uttala att de lokala kommunikationsförhållandena

icke i och för sig bör vara avgörande för frågan om behov av motorfordon

för förflyttning föreligger. Å andra sidan bör vid prövning av behovet

liksom andra förutsättningar för skattebefrielse samtliga föreliggande

omständigheter tagas i beaktande. Som jag i annat sammanhang framhållit

bör tillämpningen ej vara alltför formell.

Såsom utredningen uttalat innebär kravet på behov av motorfordon för

förflyttning att skattebefrielse kan meddelas för endast ett av den vanföre

innehaft fordon.

Beträffande handläggningen av ärenden angående

skattebefrielse kan jag i huvudsak ansluta mig till utredningens

förslag. Jag förordar således —■ såsom redan framgått av det föregående —

att länsstyrelserna liksom nu är fallet skall pröva och avgöra dessa ärenden.

I likhet med vad hittills skett synes länsstyrelserna i tveksamma fall böra

inhämta yttrande från pensionsstyrelsen. Även arbetsmarknadsstyrelsens

liksom medicinalstyrelsens yttrande kan i vissa fall behöva inhämtas.

De närmare föreskrifter som erfordras för tillämpningen av bestämmelserna

om skattebefrielse synes lämpligen böra meddelas av pensionsstyrelsen

efter samråd med arbetsmarknadsstyrelsen och medicinalstyrelsen. I

denna ordning bör alltså fastställas bl. a. formulär till läkarintyg och andra

liknande handlingar som bör åtfölja ansökan om skattebefrielse. Anvisningar

bör vidare utfärdas exempelvis rörande i vilken utsträckning läkarintyg

bör förnyas.

Vad däremot angår själva giltighetstiden för beslut om skattebefrielse

synes närmare bestämmelser liksom hittills ej vara erforderliga. Beslutet

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 77 år 1959

bör således alltefter omständigheterna i det enskilda fallet kunna meddelas

för viss tid eller tills vidare. I beslutet bör angivas de villkor, som skall gälla

för beslutets fortbestånd. Bl. a. bör utsättas att den vanföre skall vara skyldig

att underrätta länsstyrelsen om ändring inträder i förhållande som föranlett

skattebefrielse. I beslutet kan vidare lämpligen, såsom nu sker på

sina håll, intagas föreskrift om att den skriftliga resolutionen skall medföras

i fordonet och på tillsägelse uppvisas för besiktningsman eller polisman.

Självfallet är att beslutet skall avse visst av den vanföre innehaft fordon

och ej anknytas enbart till den vanföres person.

Som tidigare nämnts medför enligt gällande bestämmelser befrielse från

fordonsskatt även frihet i förekommande fall från den särskilda omsättningsskatten

på motorfordon. Den nu föreslagna utvidgningen av bestämmelserna

om befrielse från fordonsskatt bör — såsom utredningen även

förordat — medföra motsvarande utvidgning beträffande reglerna om frihet

från omsättningsskatt.

Genom avskaffandet av kravet på invalidaggregat kan emellertid — såsom

utredningen påpekat - — risk uppkomma för missbruk av omsättningsskattefriheten.

Det skulle sålunda enligt utredningen kunna tänkas att till skattefrihet

berättigad invalid köper och säljer fabriksnya fordon i rask följd. När

invaliden säljer fordonet utgår nämligen icke omsättningsskatt, enär fordonet

då är begagnat. Å andra sidan kan stundom fullt legitimt behov föreligga

av att kort tid efter förvärvet avyttra skattefritt inköpt fordon. Till

förhindrande av missbruk har utredningen anvisat en lösning av det föreliggande

problemet, vilken även tar hänsyn till de legitima transaktionerna.

Enligt utredningens förslag bör nämligen länsstyrelserna endast då synnerliga

skäl föreligga medgiva befrielse från fordonsskatt för fabriksnytt fordon,

om ett av invaliden tidigare såsom fabriksnytt förvärvat och skattebefriat

fordon försålts av invaliden inom tre år från första registreringsdagen.

Givet är att vid länsstyrelsens prövning av huruvida invaliden har behov

av motorfordon, tiden för tidigare innehav av sådant fordon får betydelse.

Utan att genom uttrycklig författningsbestämmelse binda länsstyrelserna vid

viss tidsgräns härvidlag, bör likväl framhållas att kortare tids innehav av

ett och samma fordon i regel tyder på att behovet är mindre utpräglat. Skattebefrielse

synes därför icke utan särskild prövning i förevarande hänseende

böra ifrågakomma, därest tidigare skattebefriat fordon försålts inom jämförelsevis

kort tid efter förvärvet. Den av utredningen förordade tidsperioden,

tre år, kan anses utgöra en lämplig riktpunkt för avgränsningen av de

fall, där den särskilda prövningen bör sätta in.

De nya beskattningsreglerna bör — med hänsyn bl. a. till att eu omläggning

under löpande beskattningsår skulle medföra ett omständligt restitutionsförfarande

samt till att viss tid för förberedande av omläggningen åtgår

— lämpligen träda i kraft den 1 januari 1960.

I enstaka fall kan tänkas att skattebefrielse beviljats med stöd av nuvarande

bestämmelser men att enligt de nya bestämmelserna befrielse ej kan

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 77 år 1959 37

ifrågakonnna. Så blir exempelvis fallet, därest befrielse medgivits för personbil

med en tjänstevikt överstigande 1 800 kilogram. Till förhindrande av att tidigare

åtnjuten skattebefrielse upphör och för att över huvud taget åstadkomma

en smidig övergång till de nya reglerna för de fordon, i fråga om

vilka hittillsvarande stadganden tillämpats, bör särskild övergångsbestämmelse

meddelas. Syftet därmed bör vara att den, som redan nu åtnjuter skattebefrielse

för visst fordon, icke skall komma i sämre läge än om nuvarande

bestämmelser alltjämt ägt tillämpning.

Utredningen har beräknat att ett genomförande av dess förslag skall —

sedan det nya systemet om några år fått full verkan — med oförändrade

skattesatser medföra ett skattebortfall per år av bortåt 1 000 000

kronor i fordonsskatt och ca 500 000 kronor i omsättningsskatt. De av mig

förordade modifikationerna av utredningens förslag torde icke nämnvärt

påverka skattebortfallet.

VI. Departementschefens hemställan

På grundval av vad här anförts har inom finansdepartementet upprättats

förslag till

1) förordning angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 2 juni

1922 (nr 260) om automobilskatt; samt

2) förordning om ändrad lydelse av 6 § förordningen den 23 november

1956 (nr 5''r5) angående omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall.

Föredragande departementschefen hemställer, att nämnda författnings

förslag måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Karl-Henrik Ekberg

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1959

Bihang

Invalidfordonsutredningens förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 2 § förordningen den 2 juni 1922

(nr 260) om automobilskatt

Härigenom förordnas, att 2 § förordningen den 2 juni 1922 om automobilskatt

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Gällande lydelse

2

Från skatteplikt---(nr 536).

Länsstyrelsen må medgiva befrielse

från skatteplikt för personautomobil,

som är inrättad såsom invalidfordon

och som äges av invalid. Vid prövning

av ärende om befrielse skall hänsyn

tagas till invaliditetens art och grad

samt behovet av bil för förvärvsverksamhet

eller utbildning.

Föreslagen lydelse

§•

Från skatteplikt--- — (nr 536).

Vederbörande länsstyrelse må, då

fråga icke är om fordon som är skattefritt

jämlikt första stycket c), medgiva

befrielse från skatteplikt för motorfordon,

som äges av vanför person

och av denne anskaffats med bidrag

av statliga medel, så ock eljest

för sådan personautomobil vars tjänstevikt

ej överstiger 1800 kilogram,

sådan lastautomobil vars totalvikt ej

överstiger 2 500 kilogram eller sådan

motorcykel, som äges och framföres

av vanför person. Vid prövning av

ärende om befrielse skall hänsyn tagas

till vanförhetens art och grad samt

behovet av motorfordonet för utkomst

eller utbildning.

Denna förordning träder i kraft

den 1 januari 1959.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1959

39

Invalidfordonsutredningens förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 6 § förordningen den 23 november 1956

(nr 545) angående omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall

Härigenom förordnas, att 6 § förordningen den 23 november 1956 angående

omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall skall erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

Gällande lydelse Föreslagen lydelse

6

Har motorfordon, för vilket omsättningsskatt

utgått, i samband med

fordonets upptagande första gången i

bilregister, funnits vara skattefritt

jämlikt 2 § första stycket a), b) eller

c) förordningen den 2 juni 1922 (nr

260) om automobilskatt, skall kontrollstyrelsen,

efter ansökan, förordna

om återbäring av erlagd omsättningsskatt.

Vad nu sagts skall ock

gälla personbil, som är inrättad såsom

invalidfordon och som äges av

invalid, därest fordonet, när det första

gången upptagits i bilregister, befriats

från skatteplikt jämlikt 2 §

andra stycket nämnda förordning.

§•

Har motorfordon, för vilket omsättningsskatt

utgått, i samband med

fordonets upptagande första gången

i bilregister, funnits vara skattefritt

jämlikt 2 § första stycket a), b) eller

c) förordningen den 2 juni 1922 (nr

260) om automobilskatt, skall kontrollstyrelsen,

efter ansökan, förordna

om återbäring av erlagd omsättningsskatt.

Vad nu sagts skall ock

gälla sådant jämlikt 2 § andra stycket

nämnda förordning från skatteplikt

befriat motorfordon, som när

det första gången upptagits i bilregister,

sålunda befriats.

Denna förordning träder i kraft den

1 januari 1959.

59039Ö Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1959:211 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning angående ändrad Igdelse av 2 § förordningen den 2 juni 1922 a1 i texten
  2. BevU 1959:28 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 2 juni 1922 s. 1 i texten