Sök i Ratio Lex

Rörande statsbidrag sgivningen till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp

1959-02-20 · 27 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 27 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1959:84, Rörande statsbidrag sgivningen till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8b år 1959

1

Nr 84

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen rörande statsbidrag sgivningen

till anläggningar för vattenförsörjning och

avlopp; given Stockholms slott den 20 februari 1959.

Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t

härmed föreslå riksdagen att godkänna

dels de förslag till nya bestämmelser om statsbidrag till vatten- och avloppsanläggningar,

vilka innefattas i föredragande departementschefens till

protokollet gjorda uttalanden,

dels ock det förslag i fråga om anslagsanvisning för bidrag till dylika

anläggningar, varom föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Gösta Skoglund

Propositionens huvudsakliga innehåll

De förslag, som upptages i propositionen, har till syfte dels att förenkla

grunderna för statsbidragsgivningen till anläggningar för vattenförsörjning

och avlopp samt bringa dem till bättre överensstämmelse med vad som gäller

på närstående områden, dels ock att åvägabringa balans mellan bidragsanslagets

storlek och behovet av bidragsmedel.

I fråga om bidragssystemets konstruktion innebär förslagen, att den nu

föreskrivna bidragsberäkningen på grundval av anläggningarnas kapitaliserade

årskostnad ersättes med eu beräkning på grundval av den i förväg

kalkylerade kostnaden för anläggningarnas utförande. För att anpassa bidragstilldelningen

efter behovet föreslås att bidragen differentieras efter

ett system, som innebär att bidragsprocenten blir beroende av två faktorer,

nämligen den aktuella anläggningens relativa kostsamhet (anläggningskostnaden

per person) och skatteunderlaget per invånare i den kommun,

där anläggningen uppföres. Systemet anknyter till nuvarande regler

men innebär en avsevärd förenkling. Bidragsberäkningen föreslås ske geI

Dihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 84

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj. ts proposition nr 8 i år 195!)

nom att kostnaden jämföres med en på visst sätt bestämd normalkostnad

samt genom att skatteunderlaget per invånare jämföres med medeltalet för

rikets kommuner. Skatteunderlaget per invånare beräknas såsom medeltal

för de tre senaste åren. — Vad särskilt angår bidragsgivningen till anordningar

för höggradig rening av avloppsvatten föreslås att nuvarande provisoriska

system, som går ut på att bidragen bestämmes av Kungl. Maj:t från

fall till fall, ersättes med en regel om tilläggsbidrag på den del av anläggningskostnaden,

som överstiger normalkostnaden vid låggradig rening.

För att råda bot på den situation, som uppkommit genom den hittills ständigt

fortgående ökningen av ärendebalansen och väntetiden för de bidragssökande

föreslås en ökning av bidragsanslaget från 30 till 45 milj. kr. och en

sänkning av den genomsnittliga bidragsnivån från ca 32 till omkring 20 procent,

d. v. s. med omkring en tredjedel. Tilläggsbidragen till höggradig rening

föreslås fixerade vid 40 procent utöver normalbidraget.

De nya bidragsreglerna förutsättes träda i kraft den 1 juli 1959. Beträffande

företag, som påbörjats dessförinnan, föreslås särskilda övergångsbestämmelser.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 8i år 1951)

3

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 20 februari 1959.

N är varan de:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Skoglund,

Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för kommunikationsdepartementet, statsrådet Skoglund, fråga om statsbidrag

till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp samt anför härvid

följande.

Jämlikt bemyndigande den 4 mars 1949 tillkallade dåvarande statsrådet

Danielson fem sakkunniga1 för att företaga en allmän översyn ur rationaliseringssynpunkt

av gällande statsbidragsbestämmelser. Utredningen

antog benämningen allmänna statsbidragsutredningen.

I januari 1956 avgav utredningen ett betänkande rörande primärkommunala

driftbidrag med titeln »Förenklad statsbidragsgivning» (SOU 1956:

8). På grundval härav utarbetades inom finansdepartementet proposition

(nr 112) till 1957 års riksdag. Sedan statsutskottet i avgivet utlåtande (nr

91) hemställt, att riksdagen måtte godkänna de förordade grunderna för

en förenklad statsbidragsgivning, fattade riksdagen beslut i enlighet med utskottets

hemställan (rskr. 239).

Sedermera har utredningen jämväl verkställt anbefalld översyn av statsbidragsgivningen

till primärkommunernas kapitalutgifter. Resultatet av denna

fortsatta utredningsverksamhet har redovisats i ett den 3 december 1956

avgivet betänkande med titeln »Förenklad statsbidragsgivning till primärkommunernas

kapitalutgifter» (stencilerat). I detta betänkande framlägges

förslag till ändrade regler för bidrag till bl. a. vatten- och avloppsanläggningar.

Över sistberörda betänkande har efter remiss yttranden avgivits av ett

stort antal myndigheter och sammanslutningar. Frågan om bidrag till

vatten- och avloppsanläggningar bar dock berörts blott i en del av

dessa yttranden, närmare bestämt i dem som avgivits av väg- och valtenbgggnadsstgr

elsen, bostadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, statskontoret,

riksräkenskapsverket, statens sakrevision, skattelindringsnämnden, statens

organisationsnämnd, lanlbrnksslyrelsen, vattenvårdskommittén, länsstyrelserna

i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus,

Skaraborgs, Värmlands, Gävleborgs, Väsiernorrlands och Norrbottens

län, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, di
1

Underståthållaren J. M. Wahlbäck, ordförande, f. d. undervisningsrådet D. K. Andersson,

direktören E. A. S. Humble, numera generaldirektören B. E. Johnsson och numera generaldirektören

S. Larsson.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 84 år 1959

striktsingenjörers förening, svenska konsulterande ingenjörers förening,

svenska kommunaltekniska föreningen samt ett antal stads- och landskommuner.

Sedan de förslag, som behandlats i utredningens sist omförmälda betänkande,

varit föremål för ytterligare beredning inom kommunikationsdepartementet,

anhåller jag att nu få upptaga desamma.

Jag vill i detta sammanhang även erinra om att ett anslag till bidrag till

anläggningar för vattenförsörjning och avlopp för budgetåret 1959/60 blott

preliminärt beräknats till 45 milj. kronor i årets statsverksproposition (bil.

8, s. 62). Härvid har förutskickats, att frågan skulle upptagas till vidare

behandling i samband med spörsmålet om reglerna för bidragsgivningen.

Jag torde i det följande därför få beröra jämväl behovet av medel för bidragsgivningen

under nästa budgetår.

Huvuddragen av gällande bidragsregler

Gällande regler om bidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp

innefattas i kungörelsen den 13 februari 1953 (nr 40) angående statsbidrag

till vatten- och avloppsanläggningar. Vissa tillämpningsföreskrifter är

härjämte givna genom brev den 13 februari 1953 till väg- och vattenby g gnadsstyrelsen.

Statsbidrag kan enligt kungörelsen utgå till sådan anläggning för vattenförsörjning

och avlopp eller ettdera av dessa ändamål, som är gemensam för

minst fem till bostad avsedda fastigheter. I vissa fall kan bidrag utgå även

till anläggning avsedd för färre än fem fastigheter. Statsbidrag må dock beviljas

endast om följande tre förutsättningar är uppfyllda, nämligen att de

byggnader, som berörs av anläggningen, kan antagas vara behövliga för framtiden,

att anläggningen finnes påkallad ur sanitär eller eljest ur social synpunkt

samt att anläggningen prövas tillfredsställande med hänsyn såväl till

befintlig bebyggelse soin ock till den bebyggelse, vilken inom rimlig tid kan

förväntas inom det av anläggningen berörda området.

Statsbidrag beviljas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen under hänsynstagande

till anläggningens angelägenhetsgrad med belopp, motsvarande sextio

procent av det kapitaliserade värdet av anläggningens beräknade årskostnad,

minskad med dess grundkostnad, dock högst med sjuttiofem procent av

den beräknade anläggningskostnaden.

Årskostnaden skall anses motsvara beräknade utgifter för anläggningens

underhåll och drift, ränta å anläggningskostnaden samt skälig avskrivning

av anläggningskostnaden.

Grundkostnaden skall anses motsvara kostnaden för den årliga vattenförbrukningen

vid ett pris per kubikmeter, som beräknas enligt av Kungl. Maj :t

fastställda grunder. Den årliga vattenförbrukningen skall, där omständigheterna

icke föranleder till annat, beräknas till 50 kubikmeter för varje person,

vilken skall betjänas av anläggningen. Det vattenpris, efter vilket grundkostnaden

beräknas, skall bestämmas med hänsyn till antalet skattekronor och

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 8''t år 1959

5

skatteören (skatteunderlaget) i den kommun, där anläggningen är belägen,

efter en stigande skala, i vilken ingår följande värden:

Skattekronor per invånare Vattenpris i öre per kubikmeter

5

25

10

30

15

40

20

00

25

85

30

no

Skatteunderlaget skall bestämmas som ett medeltal av fem av de sju senast

förflutna kalenderårens skatteunderlag per invånare i kommunen, varvid

bortses från de två år, som utvisar det högsta och det lägsta skatteunderlaget

per invånare.

Allmänna statsbidragsutredningens förslag till nya bidragsregler

Inledningsvis har utredningen framhållit, att de nuvarande anläggningsbidragen

lämpligen kan indelas i två huvudtyper, nämligen fixerade

bidrag och procentbidrag. Utredningen har tämligen förbehållslöst

uttalat sig för metoden med procentbidrag.

Vad härefter angår principerna för bestämmande av det b i dragsunderlag,

på grundval varav procentbidragen bör beräknas, kan man

enligt utredningen skilja mellan tre olika metoder. Man kan tänka sig att

bidraget utgår på grundval av kommunens faktiska kostnader för den anläggningsåtgärd,

varom fråga är, eller att bidragsunderlaget utgöres av de

individuellt, d. v. s. i det särskilda fallet, på förhand beräknade kostnaderna

för anläggningsåtgärden eller slutligen att bidragsunderlaget grundas på generellt

beräknade genomsnittskostnader för en sådan anläggning som, den,

varom fråga är. — Utredningen har framhållit, att bidrag till anläggningar

för vattenförsörjning och avlopp f. n. utgår på grund av ett individuellt beräknat

bidragsunderlag och att bidraget icke justeras i efterhand vare sig

uppåt eller nedåt, sedan de faktiska kostnaderna blivit kända. Härutinnan

avviker denna bidragsform från flertalet övriga anläggningsbidrag. Det vanliga

är nämligen, att bidraget i sista hand beräknas på grundval av de verkliga

kostnaderna.

Utredningen har rätt kraftigt kritiserat metoden att låta de faktiska byggnads-

eller anläggningskostnaderna utgöra bidragsunderlag. Den leder till

att ansökningsförfarandet, bidragsberäkningen, kontrollen och bidragsutbetalningen

blir onödigt tillkrånglade och arbelskrävandc. Vidare är den

faktiska kostnaden i hög grad beroende på den standard, som tillämpas vid

anläggningen, och utredningen har för sin del betonat att bidrag av statsmedel

icke bör utgå till upprätthållande av en högre standard, än statsmakterna

anser skälig.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1959

Metoden med generellt beräknat bidragsunderlag är visserligen enligt utredningens

mening ägnad att göra det administrativa förfarandet enkelt men

kan i vissa fall leda till allvarliga ekonomiska olägenheter för kommunerna

genom att statsbidragens realvärde successivt minskas vid en allmän kostnadsstegring.

Utredningen, som lagt särskild vikt vid frågan om enkelhet i bidragsberäkningen

och värdebeständighet hos bidragen, har för sin del ansett, att

dessa fordringar i allmänhet bäst tillgodoses om såsom bidragsunderlag för

statsunderstödd anläggningsverksamhet tages de före anläggningens utförande

beräknade kostnaderna för densamma. För beräkningen torde i regel

kunna angivas eller eljest tillämpas enhetspriser av mer eller mindre detaljerad

bestämning. Vad angår statsbidragen till anläggningar för vattenförsörjning

och avlopp har utredningen dock i princip uttalat sig mot en

tillämpning av enhetspriser med hänsyn till att kostnaderna är i hög grad

varierande.

Härefter har utredningen behandlat riktlinjerna för bestämmande av den

procentsats, efter vilken statsbidrag bör utgå. Härvid har konstaterats,

att procentsatsen i författningar av äldre ursprung oftast angives direkt

i författningen men att procentsatsen i nyare författningar regelmässigt

differentierats med hänsyn till kommunernas ekonomiska bärkraft. I

flertalet fall användes antalet skattekronor per invånare såsom mått på bärkraften.

Enligt utredningens mening bör procentsatserna differentieras i den omfattning

som erfordras för att tillgodose önskemålet om att den statsunderstödda

verksamheten vid lika kostnad per invånare skall ge samma kostnad

per skattekrona för alla kommuner. Vid en sådan differentiering bör skatteunderlaget

ensamt utgöra differentieringsgrund.

Vid utformandet av en regel för skatteunderlagsdifferentiering har utredningen

ansett sig först böra söka ett fast läge, omkring vilket procentsatsen

skall variera. Detta fasta läge, vilket av utredningen betecknas såsom normalbidragsprocentcn

(NSp), är den procentsats, varmed statsbidraget bedömes

böra utgå, om bidragsprocenten är odifferentierad. Utredningen har

föreställt sig, att denna procentsats i regel borde kunna fastställas till något

av talen 20, 40, 60 eller 80. Mot normalbidragsprocenten svarar normalkommunandclen

(NKa), vilken är den procentsats, som vid ett odifferentierat

statsbidrag anses böra gälla för bestämmande av kommunernas andel av den

kostnad, varpå statsbidraget beräknas. Normalkommunandelens storlek kan

således uttryckas genom likheten NKa = 100 — NSp. Normalbidragsprocenten

bör tillämpas för varje kommun, vars skatteunderlag per invånare (Ks)

kan anses motsvara det för landet i dess helhet normala skatteunderlaget

per invånare, normalskatteunderlaget (Ns). Ur dessa faktorer skall alltså i

det enskilda fallet bestämmas statsbidragsprocenten (Sp) eller kommunandelen

(Ka), med vilken senare förstås vad kommunen i procent räknat har

att betala av den statsbidragsberättigade kostnaden.

Såsom utgångspunkt har utredningen tagit önskemålet alt statsbidrags
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1959

procenten så långt möjligt göres oberoende av ändringar i normalskatteunderlaget,

vilket innebär att i stort sett även penningvärdets växlingar lämnar

bidragsprocenten opåverkad. Detta kan sägas bli fallet, om de förut angivna

faktorerna ställes i sådan relation till varandra, att kommunandelen

förhåller sig till normalkommunandelen på samma sätt som kommunens

skatteunderlag förhåller sig till normalskatteunderlaget. Med användande av

de förut angivna förkortade beteckningarna kan denna likhet uttryckas sålunda:
Ka

Ks

NKa= Ns

Från sagda utgångspunkt har utredningen för beräkning av statsbidragsprocenten

i det särskilda fallet konstruerat följande formel, nämligen

Ks

Sp = 100 —NKa —

1 Ns

Utredningen har ingående diskuterat metoden för framräknande av ett

normalskatteunderlag (Ns). En tänkbar metod är att låta kvoten mellan antalet

skattekronor för hela landet och landets invånarantal gälla som normalskatteunderlag.

Ett annat alternativ är att beräkna normalskatteunderlaget

såsom det aritmetiska medeltalet av skatteunderlagen per invånare för

alla landets kommuner. En tredje metod är att som normalskatteunderlag

ta medianvärdet för kommunernas olika skatteunderlag.

Utredningen har för sin del ansett att endast den första av de nämnda

metoderna ger tillfredsställande garanti för bevarandet av en fast, av växlingarna

i skatteunderlaget oberoende relation mellan statens och kommunernas

kostnadsandelar samt har av denna och andra anförda orsaker förordat

nämnda metod.

Liksom nu bör enligt utredningen den enskilda kommunens skatteunderlag

ingå i beräkningen såsom ett flerårsgenomsnitt. Utredningen har förordat,

att kommunens medelskatteunderlag (Ks) beräknas såsom ett genomsnitt

för tre år. Även normalskatteunderlaget för riket (Ns) bör enligt utredningens

mening beräknas på samma sätt.

Vad speciellt angår statsbidragen till anläggningar för vattenförsörjning

och avlopp har utredningen noterat, att de föreslagna bidragsgrunderna

överensstämmer med de nu tillämpade därutinnan att bidragen f. n. utgår

på grund av ett individuellt beräknat bidragsunderlag och icke justeras i efterhand,

sedan de faktiska kostnaderna blivit kända. En väsentlig olikhet

föreligger emellertid i det hänseendet, att bidragsunderlaget enligt gällande

regler utgöres icke av den beräknade anläggningskostnaden utan av det kapitaliserade

värdet utav anläggningens beräknade årskostnad.

Utredningen har starkt kritiserat de nuvarande bidragsreglerna och därvid

framhållit bl. a., att åtskilliga av de faktorer, som ligger till grund för

bidragsberäkningen, hänför sig till framtida förhållanden, vilka är vanskliga

att bedöma, t. ex. den framtida bebyggelsen, det framtida invånaranta
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kiingl. Maj.ts proposition nr 81 år 1959

let och den framtida vattenförbrukningen inom anläggningens område. Även

beräkningen av de i årskostnaderna ingående utgifterna för anläggningens

framtida underhåll, avskrivning och räntor är, enligt vad utredningen framhållit,

behäftad med stor osäkerhet. Härtill kommer, att den anläggning,

vartill bidrag sökes, i de allra flesta fall utgör endast en etapp av en större

anläggning. Beräkningen måste där grundas på en anläggningskostnad, som

utgör summan av kostnaderna för etapper, vilka utförts eller förmodas komma

att utföras vid helt olika tidpunkter och därmed vid olika kostnadslägen.

Såsom ett ytterligare osäkerhetsmoment har framhållits, att bidragsberäkningen

enligt författningen grundas på förutsättningen att den årliga vattenförbrukningen

uppgår till 50 kubikmeter per person, medan vattenförbrukningen

i verkligheten torde variera avsevärt mellan olika orter. Vidare

kommer den räntesats, som tillämpas vid bidragsberäkningen, att påverka

statsbidragets storlek på olika sätt allt efter storleken av anläggningskostnaden

per person. Vid en hög kostnad blir statsbidraget stort, men det minskas

med stigande räntesats. Vid en låg kostnad blir statsbidraget lågt men

ökas med stigande räntesats.

Det anförda ger enligt utredningens mening vid handen, att statsbidragsberäkningarna

enligt nu gällande bestämmelser är mycket invecklade men

ändock icke leder till annat än approximativt resultat. Bidragsreglerna bör

därför enligt utredningens mening förenklas. Den lösning, som utredningen

tänkt sig, är att beräkningen av bidragen sker direkt på grundval av anläggningskostnaden

och att sålunda metoden med kapitalisering av ett uppskattat

årligt kostnadsunderlag slopas.

För att utröna verkningarna i praktiskt hänseende av den sålunda skisserade

reformen har utredningen låtit verkställa en undersökning, omfattande

ett betydande antal (närmare bestämt 146) anläggningar, för vilka bidrag

beviljats under budgetåret 1955/56. Undersökningen har tillgått så, att utredningen

beräknat beloppet av det statsbidrag, som skulle utgått till varje

anläggning, om bidraget bestämts enligt de av utredningen skisserade reglerna.

Vid beräkningen har normalkommunandelen bestämts så, att det sammanlagda

bidraget till företagen blir ungefär detsamma som sammanlagda

beloppet av de bidrag, vilka faktiskt beviljats enligt gällande regler. Resultatet

av undersökningen har blivit, att utredningens formel i 68 tall givit

en högre och i 78 fall en lägre statsbidragsprocent än nu gällande föreskrifter.

ökningen bär blott i 17 fall och minskningen blott i 16 fall överstigit

10 procentenheter. Till belysning av innebörden härav har framhållits, att

en minskning eller ökning av statsbidragsprocenten med 10 procent vid tiden

för betänkandets avgivande beräknats medföra ökning resp. minskning

av årliga kostnaden för ett normalhushåll med mindre än 26 kronor.

Utredningen, som ansett, att dessa förskjutningar icke är större än att

övergång till det förenklade beräkningssättet bör kunna ske, har för sin del

förordat, att de av utredningen skisserade allmänna riktlinjerna för statsbidragsgivningen

kommer till användning även vad angår bidragen till vatten-

och avloppsanläggningar.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1959 9

I detta sammanhang liar utredningen framhållit, att det icke tillkommit

denna att avgiva förslag i fråga om storleken av normalbidragsprocenten

(normalkommunandelen). Till ledning vid avgörandet har

emellertid utredningen meddelat, att medelbidragsprocenten för de företag,

till vilka påbörjande tillstånd lämnades under budgetåret 1953/54, kunde

antagas utgöra ca 45. För tiden därefter kunde medelbidragsprocenten

beräknas till, i runda tal, 40 budgetåret 1954/55, 30 budgetåret 1955/56,

25 budgetåret 1956/57 och 20 budgetåret 1957/58. Normalkommunandelen,

vilken för företag påbörjade åren 1952 och 1953 beräknats till 63 resp. 61,5

procent, borde enligt verkställda uppskattningar bestämmas till 75 procent

i fråga om företag påbörjade år 1954, 87 procent i fråga om företag påbörjade

år 1955 och 99 procent i fråga om företag påbörjade år 1956.

Liksom fallet f. n. är med flertalet bidragsformer bör enligt utredningens

mening en övre och en nedre gräns för bidragssystemets

tillämpning föreskrivas.

Vad angår den övre gränsen har utredningen föreslagit, att statsbidragen

icke skall få överstiga 80 procent av bidragsunderlaget.

Beträffande den nedre gränsen har framhållits, att det av förenklingsskäl

kan vara motiverat, att bidrag förklaras icke skola utgå, med mindre procentsatsen

överstiger ett visst tal. Eu annan utväg är att bidraget bestämmes

till en viss lägsta procentsats att utgå även i de fall då den enligt formeln

beräknade procentsatsen understiger minimigränsen. Detta medför

emellertid att statens kostnader för bidragsgivningen blir större, varjämte

vinsten ur förenklingssynpunkt blir obetydlig. Utredningen har icke uttalat

någon bestämd mening beträffande valet mellan de två metoderna men har

framhållit vissa synpunkter, som enligt dess mening bör få spela in. Bl. a.

har anmärkts, att avgörandet torde böra träffas med hänsyn till rådande

bidragsförhållanden och till önskemålet att låta det statliga inflytandet inom

de icke obligatoriska verksamhetsområdena lättare komma till sin rätt. Vidare

bör enligt utredningens mening hänsyn tagas till de rubbningar, som

en gräns för formelns tillämpning medför med avseende å bidragens skatteutjämnande

effekt. Utredningen har vidare verkställt vissa undersökningar

för att utröna hur en begränsning av bidragsformelns tillämpning påverkar

behovet av bidragsmedel. Av undersökningarna framgår, att den andel av

det totala bidragsunderlaget, vilken vid en normalkommunandel av 80 procent

skulle påverkas av spärregeln, utgör 34 procent, om spärren sättes vid

10 procent. Om bidraget bestämmes alt utgå med 10 procent även i fall, då

den enligt formeln beräknade procentsatsen understiger detta tal, ökas statens

kostnader för bidragsgivningen med 27,1 procent. Beräkningen utgår

från bl. a. den förutsättningen, att de bidragsberättigade företagen fördelar

sig jämnt på kommuner med olika skalteunderlag samt att kostnaden

per invånare är lika i hela landet.

Med avseende å principerna för införande av det nya

bidragssystemet bar i betänkandet framhållits, att eu stor balans

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj. ts proposition nr 81 år 1959

av bidragsärenden f. n. föreligger hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Om

de äldre reglerna alltjämt skall tillämpas även på inneliggande icke avgjorda

bidragsansökningar, får det nya bidragssystemet i praktiken icke någon

tillämpning förrän efter åtskilliga år. Av de förut redovisade undersökningarna

har utredningen emellertid ansett framgå, att de förskjutningar i bidragens

storlek, som en övergång till det nya systemet medför, i allmänhet

icke blir av större mått. Kommunerna har i regel icke haft möjlighet att ens

tillnärmelsevis exakt förhandsberäkna storleken av statsbidraget. Till följd

av den osäkerhet, som vidlåder förhandsberäkningarna, är det heller icke

direkt vanligt, alt väntade statsbidrag för redan utförda anläggningar balanseras

i de kommunala räkenskaperna. De föreslagna bidragsreglerna kommer

att medföra den fördelen för kommunerna, att de utan omgång kan få

exakt uppgift om storleken av det statsbidrag, som kan förväntas. På grund

av vad nu anförts har utredningen som sin mening uttalat, att ur kommunal

synpunkt några bärande skäl icke kan andragas mot en retroaktiv tilllämpning

av de nya reglerna.

Remissyttrandena över allmänna statsbidragsutredningens förslag

De allmänna riktlinjerna för en omläggning av

statsbidragsgiv ningen har tillstyrkts i flertalet yttranden, ofta i

synnerligen positiva ordalag. Även några kritiska röster har dock gjort sig

gällande.

Bland dem, som mera oreserverat tillstyrkt förslaget, kan nämnas riksräkenskapsverkct,

skattelindringsnämnden, statens organisationsnämnd,

byggnadsstyrelsen, lantbruksstyrclscn, flertalet länsstyrelser samt svenska

landskommunernas förbund.

Av kritiska uttalanden må först nämnas yttrandet från statskontoret, som

ansett att statsbidragens storlek icke kan bibehållas under alla förhållanden

utan måste bli beroende av den rådande statsfinansiella situationen

och den aktuella betydelsen av statsbidragsgivningens syfte. Överståthållarämbetet

har framhållit, att kostnaderna för den statsunderstödda verksamheten

icke uppgår till samma belopp per invånare i de olika kommunerna,

och att reformen därför icke innebär, att utdebiteringsbehovet blir lika stort.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har anmärkt, att utredningens förslag medför

betydande bidragsminskningar för storstäderna. Drätselkammaren i

Norrköping och stadsfullmäktige i Sundsvall har avstyrkt förslaget i fråga

om sättet för fastställande av bidragsprocenten. Länsstyrelsen i Norrbottens

lön har framhållit, att utredningen icke föreslagit någon differentiering av

normalbidragsprocenten med hänsyn till sådana kostnadsvariationer, som

kan uppstå av t. ex. klimatiska, geografiska eller arbetsmarknadsmässiga

skäl.

De delade meningar, som sålunda gjort sig gällande, återspeglas även i

de yttranden, som närmare gått in på möjligheterna att tillä in p a

utredningens principer vid bestämmandet av bidrag

till vatten- och avloppsanläggningar.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Knngl. Maj.ts proposition nr 8 i år t!)59

Av de mera positiva yttrandena må såsom exempel nämnas de som avgivits

av r i k s råken s k apsverket, statskontoret, länsstyrelserna i Värmlands

och Västernorrlands län m. fl., vilka ansett en rationalisering i den av utredningen

angivna riktningen vara särskilt angelägen beträffande bidragen

till vatten- och avloppsanläggningar.

Däremot bar statens sakrevision, som i övriga delar tillstyrkt utredningens

förslag, beträffande bidragen till anläggningar för vattenförsörjning och

avlopp ansett den nn tillämpade metoden för bidragsberäkningen vara att

föredraga framför förslaget. Länsstyrelsen i Norrbottens län har framhållit,

att förslaget icke tar hänsyn till de stora kostnadsvariationerna vid utförande

av vatten- och avloppsanläggningar. Distriktsingenjörers förening har ansett

att bidragets storlek bör, liksom nu, vara beroende av anläggningarnas

relativa kostnad, d. v. s. huruvida kostnaden är hög eller låg per person

räknat. Distriktsingenjören för vatten och avlopp i Östergötlands län bar

framhållit, att bidragssystemet enligt utredningens förslag kommer att mista

sin stimulanskaraktär.

I några av yttrandena har framförts förslag till modifikationer av principerna

i utredningens förslag. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har •

med erkännande av den förenkling som utredningens förslag skulle innebära

— förklarat sig icke vara övertygad om att denna förenkling uppväger

de nackdelar som den föreslagna schablonmässiga bidragsgivningen skulle

medföra. Vad styrelsen särskilt vänt sig mot är förslaget att låta bidragen

utgå på grund av den beräknade anläggningskostnaden och icke på grundval

av den kapitaliserade årliga kostnaden. Jämfört med nuvarande bidragsregler

och praxis skulle utredningens förslag innebära, att man sprede ut

bidragsmedlen till ett större antal anläggningar. Beträffande utredningens

beräkningar av skillnaden i utfall mellan de nuvarande och de föreslagna

bidragsreglerna har framhållits, att utredningen blott redovisat medelvärdena

och att ändringarna i själva verket blir större än utredningen uppgivit

beträffande ungefär en fjärdedel av de redovisade företagen. Väg- och vatlenbyggnadsstvrelsen

har vidare framhållit, att man med tillämpning a\

den föreslagna formeln ii^, som ju syftar till att garantera bidragens \ärde
Ns
beständighet,

kan erhålla enklare bestämning av bidragen än som f. n. tilllämpas,

även om man bibehåller principen att beräkna bidragen pa grundval

av anläggningarnas relativa kostnad. Vid styrelsens yttrande har fogats utförliga

tabeller, utvisande hur detta skulle kunna ske. Länsstyrelsen i Kronobergs

län har ifrågasatt, om icke möjlighet bör finnas till tilläggsbidrag,

beräknat efter de faktiska kostnaderna för anläggningen. Även distriktsingenjörers

förening har ansett att de föreslagna bidragsreglerna hör kompletteras

med bestämmelser om att beviljat bidrag skall justeras med hänsyn

till sådana kostnader, som är svåra att trån början beräkna med tillräcklig

noggrannhet. Svenska konsulterande ingenjörers förening har framhållit,

alt de föreslagna principerna för bidragsundcrlagets bestämmande

kommer att medföra att hidragssökandena blir angelägna om att vid preli
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 8b år 1959

minär kostnadsberäkning få kostnaderna högt beräknade. Distriktsingenjören

för vatten och avlopp i Västernorrlands och Jämtlands län har verkställt

en undersökning beträffande utförda anläggningar i dessa län och därvid

funnit, att de föreslagna grunderna skulle medföra en genomsnittlig bidragsminskning

med 2,7 procent inom Västernorrlands och 6,4 procent inom

Jämtlands län. Han har vidare föreslagit införandet av en korrigeringsfaktor,

som medför att bidragen blir oförändrade. Distriktsingenjören för vatten

och avlopp i Östergötlands län har ansett, att anläggningskostnaden bör

uppdelas på tre poster med olika system för bidragsberäkningen. Länsstyrelsen

i Östergötlands län har anslutit sig till distriktsingenjörens mening

och föreslagit, att det av denne skisserade bidragssystemet får tillämpas

försöksvis under en period av exempelvis 5 år.

Vad angår frågan om statsbidragens storlek har statskontoret

som sin uppfattning deklarerat, att bidragen bör begränsas till i genomsnitt

högst 25 procent av anläggningskostnaderna. Överståthållarämbetel har förordat,

att procenten sättes förhållandevis lågt, även om härav följer en stark

sammanpressning av bidragsskalan. Riksräkenskapsverket har förklarat sig

icke kunna tillstyrka utredningens förslag om begränsning av antalet procentsatser

till fyra samt har förklarat, att för tillgodoseende av statsfinansiella

synpunkter även andra alternativ måste kunna ifrågakomma. Svenska

landskommunernas förbund har beklagat, att utredningen icke kommit

fram med konkreta förslag i fråga om storleken av bidragsunderlag och bidragsprocent

för de olika bidragen, samt har uttalat önskemålet, att fördelningen

mellan staten och kommunerna av kostnaderna för de skilda uppgifterna

återställes till vad som ursprungligen avsetts.

I åtskilliga av yttrandena har betonats, att de vanliga bidragsreglerna icke

är tillräckliga för att i erforderlig mån stimulera tillkomsten av avloppsreningsanordningar.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har helt allmänt

uttalat farhågor för att den föreslagna omläggningen av bidragsreglerna

kommer att verka hämmande på kommunernas intresse att förbättra

tillståndet i sjöar och vattendrag. Länsstyrelserna i Kristianstads och Västernorrlands

län bär förordat ett system med tilläggsbidrag till reningsverk

för höggradig avloppsvattenrening.

I några av yttrandena har i förbigående berörts ett spörsmål, som vid tilllämpning

av nuvarande bidragsregler ansetts i hög grad tveksamt, nämligen

huruvida och i vad mån statsbidrag bör utgå till anläggningar,

som utföres i samband med att nya områden

tages i anspråk för bebyggelse. Bl. a. har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

ifrågasatt, om det kan vara riktigt att genomföra en

teknisk revision av bidragssystemet utan att denna fråga klarlägges.

Behovet av en övre gräns för tillämpning av den föreslagna

bidragsf ormeln har vitsordats av nära nog alla dem, som yttrat

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1959

sig i hithörande frågor, och i praktiskt taget samtliga här ifrågavarande

yttranden har tillstyrkts, att gränsen sättes vid 80 procent. Ett undantag

utgör dock skattelindringsnämnden, som ansett den föreslagna maximeringen

av bidragsprocenten till 80 vara otillfredsställande och ifrågasatt,

om icke maximeringen borde jämkas uppåt, förslagsvis till 90.

Behovet av en nedre gräns för formelns tillämpning har

också framhållits i åtskilliga yttranden. Såsom exempel må nämnas, att

riksräkenskapsverket och skattelindringsnämnden förklarat sig dela utredningens

mening, att för vissa bidragsområden en högre nedre gräns i procentschemat

än 0 kan vara befogad. Länsstyrelsen i Stockholms län har

ifrågasatt, om icke den nedre gränsen för tillämpningen av den föreslagna

formeln bör sättas vid ett tal, som är väsentligt högre än 0. Länsstyrelsen i

Kronobergs län har ansett att bestämmandet av minimiprocenten bör ske

med hänsyn till rådande bidragsförhållanden på olika områden och statens

intresse av inflytande med avseende å anläggningens utförande. Länsstyrelsen

i Östergötlands län har förordat, att bidrag icke i något fall utgår med

lägre procent än 10. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att nedre

gränsen bör bestämmas till 10 eller 20 procent.

Behovet av medel för statsbidragsgivningen

De under senare år beviljade anslagen till bidrag till anläggningar för vattenförsörjning

och avlopp samt det sätt, varpå anslagen disponerats, ävensom

innebörden av det förslag jag i det följande avser att framlägga, framgår av

följande sammanställning.

Anslag Nettoutgift Reservation Därav ej

vid budget- disponerat

årets utgång

Milj. kr. Milj. kr. Milj. kr. Milj. kr.

1956/57 ................ 25,0 25,1 20,0 0,01

1957 58 ................ 30,0 28,1 21,9 0,01

1958/59 (statsliggaren)

s. 401).......... 30.0

1959/60 (iörslag) ........ 45,0

Våg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i skrivelse den 25 augusti 1958 hemställt,

att anslaget måtte höjas till 50 milj. kr.

Ur styrelsens motivering återges här i sammandrag följande avsnitt.

Angående den omfattning, i vilken stalsbidragsberättigade vatten- och avloppsföretag

utförts under senare år, samt utvecklingen av den ärendebalans,

räknat i anläggningskostnader, som blivit en följd av otillräckliga bidragsanslag,

har styrelsen meddelat följande siffror.

Budgetår 1952,53 1953/54 1954/55 1955/56 1956/57 1957/58 1958/59 1959/60

Milj. kr.

Nya företag

Balans vid

79

120

121 101

138

166

180

(ber.)

180

(ber.)

årets slut

108

188

263 315

405

515 ca

635 ca

695

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Knngl. Maj.ts proposition nr Sb är 1959

Bortsett från den tillfälliga nedgång i omfattningen av nya bidragsföretag,

som den under åren 1955—1956 införda reslriktiviteten beträffande byggnadstillståndsgivningen

och kreditmöjligheterna medförde, har omfattningen hittills

varit i ständigt stigande. I 1957 års petita hade styrelsen antagit, alt

omslutningen för budgetåret 1957/58 skulle stanna vid 140 milj. kr., men

omslutningen steg i verkligheten till 166 milj. kr. För budgetåren 1958/59

och 1959/60 har styrelsen ansett omslutningen böra bedömas till ca 180 milj.

kr. per år enligt de uppgifter, som framkommit vid en av styrelsen under år

1956 ombesörjd inventering av investeringsbehoven på vatten- och avloppsområdet,

för vilken redogörelse lämnats i petita för budgetåret 1957/58. Att

styrelsen bedömt eu ytterligare ökning sannolik, beror bl. a. dels på det stora

och alltmer aktuella behovet att utföra avloppsreningsanläggningar, dels

på alt det synes sannolikt att vid rådande k o n j u n k t u ra vin åt t n i n g kommunerna

torde vara benägna att i hastigare takt än tidigare tillgodose det eftersatta

behovet av vatten- och avloppsanläggningar i syfte bl. a. att samtidigt

bereda sysselsättning åt anläggningsarbetare.

I 1957 års petita hade styrelsen beräknat balansen av obehandlade bidragsansökningar

den 1 juli 1958 till företag för 485 milj. kr. Främst på grund av

att omslutningen blivit 166 milj. kr. i stället för beräknade 140 milj. kr., kom

emellertid balansen att uppgå till 515 milj. kr. Med hänsyn dels till att omslutningen

för innevarande budgetår beräknas komma att uppgå till 180

milj. kr., dels till att bidragsanslaget icke uppgår till mer än 80 milj. kr. mot

av styrelsen äskade 50 milj. kr., beräknas balansen den 1 juli 1959 komma

att uppgå till företag för ca 635 milj. kr. i stället för i förra petitaskrivelsen

beräknade 505 milj. kr.

Bidragsanslaget för innevarande budgetår, 30 milj. kr., kommer enligt

styrelsen att i huvudsak disponeras för bidragsgivning till företag, som påbörjats

under första halvåret 1954. I enlighet härmed kommer väntetiden

för de företag, som den 1 juli 1959 står i tur till erhållande av bidrag, att uppgå

till i genomsnitt fem år. Skall väntetiden under budgetåret 1959/60 icke

ytterligare öka, erfordras följaktligen att under året bidrag beviljas till de

företag för i runt tal 120 milj. kr., som under budgetåret 1954/55 erhöll påbörjandetillstånd.

Härför beräknas ett anslag av 50 milj. kr. erforderligt.

Då emellertid samtidigt nya företag beräknas tillkomma för 180 milj. kr.,

skulle balansen den 1 juli 1960 ändock öka till företag för ca 695 milj. kr.,

motsvarande ett bidragsbelopp enligt nu gällande bidragsregler av storleksordningen

minst 250 milj. kr.

Departementschefen

Innan jag behandlar de konkreta förslag, som allmänna statsbidragsutredningen

framlagt, anser jag det böra betonas, att de nu tillämpade principerna

för statsbidragsgivningen till anläggningar för vattenförsörjning och

avlopp i flera hänseenden avviker från dem, som varit normerande vid utformningen

av övriga utav utredningen behandlade bidragsformer.

Till en början förtjänar nämnas, att bidragen till vatten- och avloppsan
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:Is proposition nr H''i ur 1950

15

läggningar icke är förbehållna enbart kommuner. Bidrag kan således, om

anledning därtill föreligger, tilldelas även annan än kommun, låt vara att

det i praktiken endast är i undantagsfall, som någon större vatten- och avloppsanläggning

utföres annorledes än i kommunal regi, och att kommunen

även i dylika fall är att anse som en av huvudintressenterna i företaget.

Ett annat särdrag består i att vatten- och avloppsväsendet icke från början

varit eu verksamhetsgren, som statsmakterna ålagt kommunerna att

ombesörja, utan i allt väsentligt framvuxit på kommunernas eget initiativ.

Den stora omfattning, vari vatten- och avloppsanläggningar faktiskt ut föres

trots de allt kärvare ekonomiska villkoren, visar att verksamheten alltjämt

är ett kommunalt intresse av första ordningen.

Framhållas bör också, att kostnaderna för vatten- och avloppsväsendet —

till skillnad mot vad som gäller andra statsunderstödda kommunala verksamhetsgrenar

— i stor omfattning bestrides medelst avgifter från de anslutna

fastigheterna. Numera är f. ö. genom 1955 års lag om allmänna vatten-

och avloppsanläggningar uttryckligen fastslaget, att avgifter i princip

alltid får uttagas till sådant belopp, att de täcker hela kostnaden för anläggningen.

De nu anförda omständigheterna behöver enligt min mening icke hindra,

att bidragsgivningen till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp regleras

på väsentligen samma sätt som övriga av utredningen behandlade bidragsformer.

Det bör emellertid hållas i minnet vid granskningen av de särskilda

punkterna i utredningens förslag, att bidragsgivningen på förevarande

område har åtskilliga särdrag, vilka kan tänkas motivera avsteg från vad som

gäller på andra områden.

Innan jag övergår till att redovisa mina ställningstaganden vill jag framhålla

att under ärendets beredning inom kommunikationsdepartementet

överläggningar och samråd ägt rum med representanter för svenska landskommunernas

förbund.

Den fråga, varom meningarna skarpast brutit sig i remissyttrandena, är

principerna för bestämmande av bidrags underläge t. De nuvarande

reglerna syftar till en hög grad av rättvisa i bidragstilldelningen men leder

till relativt komplicerade beräkningar och vanskliga bedömningar. I jämförelse

därmed innefattar utredningens förslag en viss schablonisering med

de fördelar och nackdelar en sådan enligt sakens natur måste föra med sig.

Man kan säga, att det är två principer, som särpräglar nuvarande bidragssystem.

Den ena innebär, alt bidraget skall beräknas på grundval av årskostnaden

och alltså icke enbart på grundval av kostnaden för anläggens

utförande (anläggningskostnaden). Den andra principen är, all man vid

bidragsbestämningen räknar ut ett visst belopp per person, som anläggningens

brukare och kommunen anses kunna betala utan bidrag av statsmedel

(grundkostnad), och att bidrag beräknas blott på belopp, som överskjuter

grundkostnaden.

Att bidraget enligt gällande regler skall beräknas på grundval av årskostnaden,

sammanhänger med att man vid reglernas tillkomst förutsatte, att

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 84 år 1959

kostnaderna för anläggningens underhåll och drift skulle i icke oväsentlig

grad variera beroende på anläggningens utformning. Erfarenheten har emellertid

givit vid handen, att variationerna oftast är måttliga. Med hänsyn härtill

har vid tillämpningen av nuvarande bidragsförfattning på sistone utvecklat

sig en sådan praxis, att årskostnaden upptages till viss bestämd

procent av anläggningskostnaden, såvida icke särskilda omständigheter föreligger,

som motiverar individuell kostnadsberäkning. Några olägenheter

kan därför knappast väntas uppstå, om man övergår till att konsekvent

räkna endast med anläggningskostnaden. Skillnaden i utfall blir endast i

undantagsfall större än några procent. Större avvikelser kan visserligen ibland

förekomma, när vatten inköpes från annan anläggning eller en anläggning

utnyttjar annan anläggnings avloppsreningsverk. 1 dylika fall synes det mig

emellertid uppenbart, att enbart äganderättsförhållandena icke får vara avgörande

för bidragets storlek. Hinder bör alltså icke möta att i kostnaden inkalkylera

en skälig del av anläggningskostnaden för den andra anläggningen

under förutsättning, att bidrag icke utgår två gånger för samma anläggning

eller anläggningsdel.

Med hänsyn till det anförda anser jag mig kunna tillstyrka utredningens

förslag i nu förevarande del.

Mera tveksamt är, om det är rimligt att frångå den andra av de två principer,

som kan sägas ligga till grund för nuvarande bidragsförfattning, nämligen

att man vid bidragsberäkningen skall på visst sätt ta hänsyn till den

relativa kostnaden (kostnaden per person). Utredningen har icke gjort

gällande annat, än att den ifrågavarande regeln tillgodoser anspråken på

att bidragstilldelningen avväges efter behovet. Vad utredningen haft att invända

går i stort sett ut på att regeln är svårtiliämpad, att den därför i

praktiken icke alltid leder till den åsyftade rättvisan i bidragstilldelningen

samt att det ur praktisk synpunkt icke är nödvändigt att tillgodose rättvisekravet

i den utsträckning, som regeln syftar till.

Jag är ense med utredningen om att man vid en fullständig omläggning av

bidragsgivningen icke bör alltför mycket fästa sig vid hur bidragsberäkningen

vid vissa aktuella anläggningar ställer sig vid en jämförelse mellan

de gällande och de föreslagna reglerna. Ej heller tror jag, att man i detta

sammanhang behöver ta hänsyn till abstrakta rättvisesynpunkter. Ett krav,

som man däremot oavvisligen bör ställa på bidragssystemet, är att tillgängliga

medel fördelas på det sättet, att bidrag i första hand utgår där de behövs

för att möjliggöra tillkomsten av erforderliga anläggningar. Härvid

kommer Ivå omständigheter i betraktande, nämligen dels invånarnas ekonomiska

härkraft och dels anläggningens kostsamhet.

Frågan om invånarnas förmåga att bära kostnaden har utredningen sökt

lösa genom att sätta bidragsprocenten i relation till skatteunderlaget per invånare

i kommunen. Någon gradering av bidragen efter anläggningens kostsamhet

har utredningen däremot icke företagit.

Jag delar i princip utredningens synpunkter, när fråga är om bidrag

till en nyttighet, som är avsedd att tillhandahållas gratis. I fråga om vatten-

och avloppsanläggningar förutsättes emellertid, att kostnaderna i

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 8i år 195!)

17

betydande utsträckning skall täckas medelst avgifter från den befolkning,

som anläggningen betjänar. Om kostnaderna för en anläggning icke överstiger

vad som kan helt täckas genom avgifter av normal storlek, leder utförandet

av anläggningen icke till någon utgift för kommunen i vidare mån,

än att denna kan behöva förskjuta vissa kostnader i avbidan på att avgifterna

inflyter. Något behov av statsbidrag föreligger icke, vare sig skatteunderlaget

i kommunen är högt eller lågt. Om bidrag likväl utgår till sådana

anläggningar, blir följden att bidragen uttunnas i de fall, då bidrag

verkligen behövs. En dylik konsekvens vore självfallet betänklig. Möjligen

skulle man dock kunna bortse härifrån, om anledning funnes till antagande,

att missförhållandet i längden komme att utjämnas genom alt de kommuner,

som finge vidkännas minskning av sitt bidrag, erhölle kompensation

genom högre bidrag i andra fall. Detta torde emellertid sällan inträffa.

Minskningen skulle i stället i huvudsak träffa de kommuner, där kostnaderna

för vatten- och avloppsanläggningar genomsnittligt sett är höga till

följd av gles bebyggelse, svåra klimatförhållanden med åtföljande krav på

stort läggningsdjup för ledningarna, oförmånliga markförhållanden och

andra dylika omständigheter. Härtill kommer att just sådana kommuner

ofta också har förhållandevis dålig ekonomisk bärkraft.

Dessa olägenheter undgås i allt väsentligt, om bidragssystemet konstrueras

så, att bidrag utgår blott i den mån anläggningskostnaden per person

överstiger vad som kan anses normalt, d. v. s. vad anläggningens brukare

kan förutsättas bekosta i form av avgifter.

Av nu anförda skäl vill jag förorda, att bidragen även i fortsättningen

graderas icke blott med hänsyn till skatteunderlaget per in^nare utan även

med tanke på anläggningens relativa kostsamhet. En gradering med beaktande

av kostsamheten sker enklast genom att ett visst belopp av anläggningskostnaden

förutsättes kunna bäras utan bidrag och alltså frånräknas,

innan bidraget bestämmes. En kostnad av storleksordningen 500 kronor per

person torde härvidlag få anses skälig. Antalet personer torde böra beräknas

efter i huvudsak samma grunder som hittills.

Om man vill eftersträva ett bidragssystem, som är tekniskt sett relativt

enkelt uppbyggt och förhållandevis lätt att tillämpa, är det emellertid lämpligt

att formellt bibehålla principen om att bidragsunderlaget skall utgöras

av den beräknade kostnaden för anläggningens utförande. Den nyss angivna

regeln, att en viss del av kostnaden skall bäras utan bidrag, bör med hänsyn

härtill icke få sin plats bland föreskrifterna om bidragsunderlaget. I stället

bör den tagas in bland bestämmelserna om bidragets storlek och utformas

som en procentregel. Hur detta skall ske, torde få behandlas längre fram i

samband med reglerna för bestämmande av bidragsprocenten.

Detalj bestämmelserna om hur anläggningskostnaden skall beräknas torde

kunna utformas i huvudsaklig överensstämmelse med vad som nu gäller i

fråga om fastställandet av denna kostnadsandel i den beräknade årskostnaden.

Vad i vissa av remissyttrandena anförts om att bidragsbeloppet bör kunna

jämkas i efterhand, därest de verkliga kostnaderna för anläggningens

2 Bihany till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr Så

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj. ts proposition nr 84 år 1959

utförande visar sig över- eller understiga de beräknade, kan jag icke biträda.

Fördelarna med den av utredningen förordade beräkningsgrunden består till

stor del just i att frågan om bidragets storlek avgöres en gång för alla på

grundval av förhandsberäkningar och enligt jämförelsevis enkla regler.

Jag övergår nu till att behandla utredningens förslag till regler för bestämmande

av den procentsats, efter vilken statsbidrag bör utgå.

Utan närmare argumentering torde det framstå som klart, att procentsatsen

icke lämpligen kan bestämmas lika för alla kommuner utan liksom

hittills bör differentieras med hänsyn till kommunernas ekonomiska bärkraft.

Utredningens förslag att därvid såsom mått på bärkraften begagna

antalet skattekronor per invånare i kommunen torde i och för sig böra

accepteras.

Den formel, som utredningen föreslagit för fördelning av kostnaderna

mellan staten och kommunen, kan sägas gå ut på att man först skall bestämma

den procentuella andel av kostnaderna, som kommunen med hänsyn

till sitt skatteunderlag själv bör vidkännas, samt att återstående del betalas

av staten i form av statsbidrag. Jag har nyss — i samband med frågan

om bidragsunderlaget — uttalat mig för att man vid bestämmande av bidragsprocenten

skall ta hänsyn även till de relativa kostnaderna för anläggningen.

Detta skulle då kunna ske på det sättet, att man från den totala

anläggningskostnaden avräknar även en viss andel, motsvarande vad anläggningens

brukare skäligen bör kunna betala i form av avgifter. Statsbidraget

skulle alltså utgöra vad som återstår, sedan från den totala kostnaden avräknats

dels brukarnas nämnda andel och dels den med hänsyn till skatteunderlaget

bestämda »kommunandelen».

Det bör i detta sammanhang anmärkas, att den sålunda skisserade metoden

givetvis icke i och för sig innebär, att bidragen behöver bli lägre än

enligt utredningens förslag utan blott syftar till en annan och mera ändamålsenlig

fördelning av tillgängliga bidragsmedel.

Bestämmandet av brukarnas kostnadsandel torde böra ske på det sättet,

att i bidragsförfattningen fastslås en viss anläggningskostnad per person,

som kan sägas motsvara medeltalet av kostnaderna för utförande av bidragsberättigade

vatten- och avloppsanläggningar. Denna kostnad, i det följande

betecknad med K, bör jämföras med den beräknade anläggningskostnaden

per person vid den aktuella anläggningen, vilken kostnadsfaktor bär

betecknas med E. Jämförelsen sker lämpligen genom att man räknar ut

talet ^ Detta blir större än 1, om kostnaden per person vid den aktuella

E

anläggningen är mindre än K, och mindre än 1, om nämnda kostnad är

större än K. I formeln bör vidare införas ett tal, motsvarande den procent

av kostnaderna, som bör utgöra brukarnas andel, om kostnaden per person

är lika med K, d. v. s. om talet ?£ är exakt 1. Om denna normalkostnads
E
andel

betecknas med N, kommer brukarnas andel att motsvara uttrycket

Jag vill framhålla, att denna beräkningsmetod till sina grunddrag

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Si år 1959

19

överensstämmer med utredningens förslag i fråga om beräkning av kommunandelen.

Väljes denna beräkningsmetod, blir alltså formeln konsekvent

uppbyggd. Beräkningen är dessutom relativt enkel.

.lag vill med hänvisning till det anförda föreslå, att den nu angivna metoden

kommer till användning vid bidragsberäkningen för att differentiera

bidragen efter kostnadsnivån.

Vad härefter angår sättet för differentiering av bidragen med hänsyn till

kommunernas olika skatteunderlag har jag i det föregående redan deklarerat

min principiella anslutning till utredningens förslag. Genom den av

utredningen förordade jämförelsen mellan skatteunderlaget per invånare i

kommunen (Ks) och medelskatteunderlaget för rikets kommuner (Ns) enligt

principen erhålles ett tal, som enligt min uppfattning är en lämplig

Ns

utgångspunkt för differentiering av den kostnadsandel, som med hänsyn

till kommuninvånarnas ekonomiska bärkraft bör kunna bekostas utan statsbidrag.

Såsom utredningen föreslagit bör differentieringen närmare bestämt

kunna tillgå på det sättet, att man inför ett tal (Nka), motsvarande

den procentuella andel, som en »normalkommun» —- d. v. s. en kommun

med ett skatteunderlag per invånare helt överensstämmande med medeltalet

för riket — bör kunna själv bekosta. Kommunandelens storlek i det

T/n

givna fallet kan alltså betecknas med uttrycket Nka_.

Ns

De principer för beräkning av stntsbidragsprocenten, som jag nu förordat,

kan sammanfattningsvis uttryckas så, att staten skall svara för den

procentuella andel av kostnaden, som återstår efter avdrag av dels den

procentuella andel, som under alla förhållanden bör kunna betalas medelst

avgifter, och dels den andel, som svarar mot kommunens ekonomiska bärkraft.

Om bidragsprocenten betecknas med bokstaven b, får bidragsformeln

följande utseende:

b = 100 — NlS Nka

E Ns

Jag har i denna framställning begagnat i huvudsak samma bokstavsbeteckningar

som utredningen. I själva författningstexten torde dock dessa

böra utbytas mot de beteckningar, som är gängse på förevarande och närstående

områden.

En speciell fråga, som bör nämnas i detta sammanhang, gäller sättet för

beräkning av antalet skattekronor per invånare (Ks och Ns). Utredningen

har föreslagit att den nuvarande regeln, att antalet skattekronor per invånare

skall beräknas såsom ett genomsnitt för en sjuårsperiod, förenklas

därhän, att man endast räknar med genomsnittet för de senast förflutna tre

åren. Med tillämpning av nuvarande bidragsregler i övrigt skulle en dylik

reform betyda cn minskning av bidragens genomsnittliga belopp. Enligt del

föreslagna nya bidragssystemet blir däremot frågan utan betydelse i detta

hänseende. Vad som kan diskuteras är blott huruvida treårsperioden är tillräcklig

för all man skall undgå att vid bidragsberäkningen alltför mycket

beakta tillfälliga förskjutningar i de särskilda kommunernas skatteunder
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 8''i år 1959

lag. I stort sett torde man emellertid kunna räkna med att ett medeltal

för tre år ger ett gott värde på kommunens bärkraft jämförd med andra

kommuners och jag anser mig därför kunna tillstyrka utredningens förslag

på denna punkt.

En fråga, som utredningen förbigått men som berörts i ett par av remissyttrandena,

är behovet av speciella bidrag till anordningar

för höggradig rening av avloppsvatten.

Med avseende å reningsåtgärdernas art och effektivitet brukar man skilja

mellan låggradig och höggradig rening av avloppsvatten. Låggradig rening,

även benämnd slamavskiljning, syftar i huvudsak till att avlägsna de fasta

beståndsdelarna i avloppsvattnet ävensom avsättningsbart slam, fett m. in.

Höggradig eller biologisk behandling av avloppsvatten sker vid större anläggningar

på så sätt, att avloppsvattnet efter slamavskiljning får passera

s. k. biologisk bädd eller behandlas i luftningsbassänger. Behandlingen innebär

i båda fallen, att de organiska ämnena nedbrytes av mikroorganismer.

Genom de år 1956 genomförda ändringarna i vattenlagen har som en allmän

regel fastslagits, att de vanligaste typerna av kloakvatten, bl. a. allt

kloakvatten från tätbebyggelse, skall undergå åtminstone slamavskiljning,

innan det får släppas ut i vattendrag, sjö eller annat vattenområde. Slamavskiljning

får därför numera anses höra till den normala standarden vid

avloppsverken. Med hänsyn härtill torde det icke vara påkallat att bidragen

till anordningar för dylik låggradig rening utgår efter andra normer än

bidragen till vatten- och avloppsanläggningar i allmänhet.

Reningsverk för höggradig rening har hittills kommit till utförande blott

i relativt begränsad omfattning. Visserligen torde det kunna förutsättas, att

sådana reningsverk i framtiden blir alltmera allmänna, men man torde dock

under överskådlig tid framåt få räkna med att endast en förhållandevis

ringa del av det avloppsvatten, som avbördas till vattendrag, sjöar och andra

vattenområden, undergår dylik behandling. Det är därför i fråga om den

höggradiga reningen, som ev. stimulansåtgärder i form av frikostigare bidragsgivning

främst bör sättas in.

I viss omfattning har en bidragsgivning med nu angivet syfte redan kommit

till stånd. Sedan 1956 års riksdag lämnat medgivande härtill, har nämligen

— efter beslut av Kungl. Maj :t i varje särskilt fall — ur anslaget till

vatten- och avloppsanläggningar utgått tilläggsbidrag till anordningar för

höggradig rening av avloppsvatten.

Eftersom det kan förmodas, att bidragsärenden av här avsett slag i framtiden

blir vanligare än hittills, torde det i längden visa sig lämpligast, att

fasta regler utarbetas för denna gren av bidragsgivningen och att tillämpningen

av reglerna får ankomma på samma myndighet som den vilken prövar

övriga bidragsärenden.

Som en ledande princip för bidragsgivningen på förevarande område torde

böra gälla, att tilläggsbidrag må utgå på grundval av den merkostnad,

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 8 i år 1959

21

som uppstår genom att avloppsreningsanordningar inrättas för höggradig

rening. Eftersom det visat sig i praktiken vara svårt att dra upp en bestämd

gräns för de fall, då bidrag bör komma i fråga, torde det emellertid vara

lämpligast, att frågan i författningen löses genom en bestämmelse om att

tilläggsbidrag må utgå, därest kostnaden för utförande av avloppsreningsanordning

med mer än 25 procent överstiger vad som av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

prövas utgöra normal anläggningskostnad vid låggradig rening.

Det förutsättes dock att reningsanläggning, till vilken bidrag utgår,

har tillfredsställande effekt i fråga om reningsgraden. Närmare bestämmelser

härom torde, om så visar sig erforderligt, få meddelas framdeles i

form av tillämpningsföreskrifter. Liksom f. n. synes den del av kostnaden

för reningsåtgärderna, som kan anses belöpa på industribebyggelse och liknande,

böra uteslutas från bidrag. Bidragsmöjligheten bör alltså begränsas

till bostads- och jordbruksbebyggeise.

I några av remissyttrandena har berörts en fråga, som orsakat vissa tvistigheter

vid tillämpningen av nuvarande bidragsförfattning, nämligen huruvida

och i vad män bidrag skall utgå till anläggningar, som u t f öres

i samband med att nya områden ta ges i anspråk

för bebyggelse. Nuvarande bidragsförfattning innefattar icke något

hinder för att bidrag beviljas även till anläggning, som utföres i samband

med att ett område tages i anspråk för nybebyggelse. I praxis har man

emellertid ansett, åt! en bidragsgivning i dylika fall är mindre angelägen

än övrig bidragsgivning. I enlighet med denna uppfattning har de ärenden

om bidrag till anläggningar för nyexploateringsområden, som inkommit till

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, fått vila i avbidan på att en sådan situation

skall inträda, då det mera angelägna bidragsbehovet kan helt tillgodoses.

Först på allra sista tiden har i ett fåtal fall bidrag beviljats till anläggningar

av nu åsyftad karaktär.

Vad som lett till denna avvaktande hållning torde vara, att man bedömt del

som tveksamt, huruvida det överhuvud är ur allmän synpunkt lämpligt med

bidragsgivning till sådana anläggningar för vattenförsörjning och avlopp,

som tillkommer i samband med nyexploatering. Kostnaden för vattenförsörjning

och avlopp beror i hög grad på hur bebyggelsen lokaliseras och planlägges.

I vissa fall skulle en generell bidragsgivning kunna tänkas innebära

stimulans till en mindre lämplig bebyggelselokalisering. Vidare kan man

hävda, att nytillkommande bebyggelse i princip bör vara självbärande och

att den hjälp från statens sida, som ev. kan ifrågakomma för att minska

eller utjämna kostnaderna, bör lämnas via de bostadspolitiska stödformerna.

Dessa tankegångar, som utan tvekan har fog för sig, talar för att bidragsförfattningen

bör ändras så, att bidrag i allmänhet icke utgår till anläggning

för nybebyggelse.

Ett tungt vägande skäl i samma riktning är den nuvarande allmänekonomiska

och slatsfinansiella situationen, som tvingar till återhållsamhet

med statsutgifterna. På förevarande speciella område tillkommer den om
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1959

ständigheten, att de under de gångna åren anvisade anslagsmedlen visat sig

icke på långt när förslå ens till bidragen för redan befintlig bebyggelse.

Eftersom det hittills varit tveksamt, huruvida bidrag kunnat påräknas

till anläggningar för nyexploaterade områden, har blott vissa kommuner

ansett det lönt att göra ansökningar om bidrag till sådana anläggningar. En

utvidgning av bidragsgivningen att avse även dylika anläggningar skulle

därför komma att verka mycket ojämnt.

Emellertid torde det icke kunna förnekas, att fall kan förekomma, dä

det ur allmän synpunkt kan vara befogat, att statsbidrag utgår även till anläggningar

för områden under nyexploatering, och då en dylik bidragsgivning

t. o. in. framstår som så angelägen, att den bör ha företräde framför

flertalet av de normala bidragsfallen. Jag syftar härvid främst på sådana

fall, då det ur riksnyttans synpunkt är lämpligt att en bebyggelsegrupp förlägges

till viss plats, t. ex. i närheten av en militär anläggning eller en anläggning

för vattenkraft eller atomenergi, oaktat kostnaderna för vattenförsörjning

och avlopp blir förhållandevis stora.

De nu anförda skälen talar för att i den blivande bidragsförfattningen

såsom en huvudregel föreskrives, att bidrag icke skall utgå till anläggningar

för nyexploaterade områden. För att icke orsaka onödiga gränsdragningssvårigheter

synes begreppet »nyexploaterat område» böra bestämmas med hänsyn

till förhållandena vid den tidpunkt, då de nya reglerna träder i kraft.

Lämpligen synes bestämmelsen kunna formuleras så, att bidrag icke utgår

till anläggning för bebyggelseområde, vilket icke i huvudsak tagits i anspråk

för sitt ändamål vid nämnda tidpunkt. Genom en undantagsbestämmelse

bör emellertid möjlighet beredas att bevilja bidrag även till dylik bebyggelse,

om synnerliga skäl föranleder detta.

Vid övergång till det nya bidragssystemet aktualiseras också frågan

o in en övre och en nedre gräns för s t a t s b i d r a g s procenten.

En övre gräns skulle, såsom utredningen påvisat, icke bli av nämnvärd

praktisk betydelse annat än möjligen i rena undantagsfall. Detta gäller särskilt

bidragsgivningen på vatten- och avloppsområdet, eftersom bidragssatserna

icke kan hållas på hög nivå. Fall, då en övre begränsning av bidragssatsen

skulle kunna bli av betydelse, torde i huvudsak icke inträffa annat

än då bidraget helt eller till övervägande del avser anordningar för höggradig

rening av avloppsvatten. Att uppställa någon särskild maximeringsregel

med tanke just på dessa fall synes mig icke lämpligt.

I nuvarande bidragsförfattning är härjämte en annan, ehuru mera abstrakt

maximeringsregel given genom bestämmelsen om att den beräknade

kostnaden för anläggningen icke får vara så hög, att den kan betecknas som

oskälig i förhållande till nyttan. Denna bestämmelse har vållat ganska stora

svårigheter i tillämpningen. Icke minst ur förenklingssynpunkt är det önskvärt,

att den ersättes med en föreskrift om en viss högsta kostnadsnivå att

tillämpas vid bidragsberäkningen. Den nya bestämmelsen torde icke böra

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 84 år 1959

23

göras så sträng mot de bidragssökande, att ett överskridande av den i författningen

angivna maximikostnaden innebär förlust av varje möjlighet till

bidrag, utan bör avfattas så, att bidrag får utgå med samma belopp som

om kostnaden stannat vid maximikostnaden. Härjämte bör, liksom nu, finnas

möjlighet för Kungl. Maj :t att i speciella fall bevilja bidrag på en något

högre kostnad, om anläggningen bedömes som mycket angelägen eller eljest

särskilda skäl föreligger. Jag förordar, att maximeringsregeln utformas på

nu angivet sätt. Maximikostnaden synes därvid böra bestämmas till dubbla

beloppet av den normalkostnad (K), som enligt det förut anförda ligger till

grund för beräkning av bidragsprocenten.

Beträffande den nedre gränsen för bidragssystemets tillämpning må nämnas,

att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen sedan åtskilliga år tillämpat en

praxis, som innebär att bidrag icke beviljas med mindre dess belopp kommer

att uppgå till minst 10 procent av den beräknade anläggningskostnaden.

Någon anledning att frångå denna regel torde ej föreligga. I samband med

övergången till det nya bidragssystemet bör regeln fastslås i själva bidragsförfattningen.

Jag övergår nu till att behandla frågorna om storleken av bidragsanslaget

och om bidragens belopp.

Till en början torde jag få lämna en kortfattad redogörelse för anslagets

användningsområde. Anslagets belastning domineras helt av den ordinarie

bidragsgivningen till vatten- och avloppsanläggningar i enlighet med 1953

års kungörelse. Under senare tid har härjämte — på sätt jag förut framhållit

— tilläggsbidrag utgått till anordningar för höggradig rening av avloppsvatten

enligt beslut av Kungl. Maj :t i varje särskilt fall. Hittills har

dylika tilläggsbidrag beviljats till ett sammanlagt belopp av över 2 milj. kronor,

och utvecklingen på området ger anledning till antagande, att omfattningen

av denna verksamhetsgren om något år kommer att ha ökat, så att

medelsbehovet stiger till 3 å 4 milj. kronor om året. Vidare lämnas från anslaget

bidrag till forskning och undersökningar inom vatten- och avloppsområdet.

För sådant ändamål beviljade Kungl. Maj:t under budgetåret 1957/

58 sammanlagt ca 407 000 kronor, varav 300 000 kronor utgjorde ett ränteocli

amorteringsfritt lån. Därjämte bestrides från anslaget vissa kostnader

för kontroll av anläggnings utförande, drift och underhåll. Slutligen har

under innevarande budgetår ett mindre bidragsbelopp utgått till kostnader

för kompendier vid vissa kurser, som anordnas av statens hantverksinstitut

för utbildning av personal för handhavande av drift och underhåll av valtenocb

avloppsanläggningar.

På sätt framgår av den sammanställning, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

lämnat över anslagen och deras användning och som redovisats i

det föregående, råder sedan många år tillbaka den situationen, alt tillgängliga

medel visat sig otillräckliga för all ens tillnärmelsevis täcka anspråken

på bidrag och att en betydande balans av bidragsärenden därför uppstått.

Detta har medfört, att de bidragssökande regelmässigt måste avvakta ut
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj. ts proposition nr 84 år 1959

gången av en lång väntetid, innan bidrag kan erhållas. De företag, till vilka

bidrag beviljas innevarande budgetår, är till övervägande del påbörjade så

tidigt som år 1953. Väntetiden överstiger alltså f. n. 5 år.

Läget är enligt min mening sådant, att radikala åtgärder är nödvändiga

för att hindra en ytterligare ansvällning av bidragsbalansen och en ytterligare

ökning av väntetiden. Man kan härvid tänka sig att gå fram på två

vägar, nämligen att öka anslagen eller att jämka bidragsreglerna, så att

anspråken på bidrag går ned. En kombination av dessa båda vägar är givetvis

också en möjlig lösning.

I praktiken är det knappast tänkbart att nå en förbättring enbart genomen

anslagsökning eller enbart genom en omläggning av bidragsreglerna. Att

med nuvarande bidragsnivå åstadkomma balans mellan anslag och medelsbehov

skulle fordra en ökning av anslaget till ett belopp, som av statsfinansiella

skäl icke kan komma i fråga. En sänkning av bidragen skulle för att

få åsyftad verkan behöva göras så drastisk, alt endast ett starkt begränsat

antal företag kunde ifrågakomma till bidrag. En fortsatt bidragsgivning

skulle under sådana förhållanden bli tämligen meningslös. Det torde därför

bli nödvändigt att tillgripa båda de angivna metoderna och således kombinera

en anslagsökning med en viss reduktion av bidragssatserna.

Jag torde i detta sammanhang knappast behöva erinra om nödvändigheten

att i nuvarande läge iakttaga största återhållsamhet i fråga om ökning

av statsutgifterna. Önskemålet alt åstadkomma en förbättring av förhållandena

på förevarande område är emellertid så angeläget, att den får

anses motivera även ganska långtgående krav på statskassan, om en lösning

av frågan finns inom räckhåll. Under förutsättning att en verklig förbättring

står att vinna, anser jag att det nuvarande anslaget om 30 milj. kronor

bör kunna ökas till 45 milj. kronor eller med 50 procent.

Vad angår möjligheten att vinna besparingar genom reduktion av bidragssatserna

har jag redan förut som min mening framhållit, att jämkningen

av bidragsbeloppen icke bör gå längre, än att bidragsgivningen alltjämt kan

sägas tillgodose samma syften som tidigare.

F. n. uppgår enligt verkställda undersökningar bidragen i genomsnitt till

ca 32 procent av anläggningskostnaderna. För att med en anslagsökningav

nyss antydda mått kunna på sikt uppnå balans mellan anslagstilldelning

och bidragsbehov torde erfordras, att bidragsreglerna ges en sådan utformning,

att den genomsnittliga bidragsprocenten icke kommer att överstiga 20,

vilket innebär en reduktion med ca en tredjedel. Med hänsyn till den omfattning,

vari anordningar för höggradig rening av avloppsvatten kan antagas

komma till utförande i framtiden, torde — om de särskilda bidragen

till dylika anläggningar skall fylla sitt syfte — behovet av medel för denna

del av bidragsverksamheten böra skattas till minst 3 procent av den sammanlagda

årliga investeringen i bidragsberättigade vatten- och avloppsföretag.

För att uppnå den nyss angivna målsättningen beträffande den totala

bidragstilldelningens omfattning bör bidragsgivningen till vatten- och

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 84 år 1959 25

avloppsföretag i allmänhet därför avvägas så, att den uppgår till i genomsnitt

17 procent.

Med hänsyn härtill får jag föreslå, att bidragen bestämmes efter de nu angivna

grunderna.

Anpassningen till den förut av mig förordade formeln för bidragsberäkningen

kan ske på flera olika sätt. Ett önskemål är —- såsom förut framhållits

— att man bibehåller den nuvarande principen, att bidragen i stort

sett reserveras för sådana fall, då anläggningskostnaderna per person är

högre än normalt eller då kommunens skatteunderlag är lägre än genomsnittet

för riket.

Vid övervägande av de alternativ, som rimligen kan komma i fråga, har

jag funnit, att den normala kostnaden för utförande av vatten- och avloppsanläggningar

vid nuvarande kostnadsläge icke kan sättas lägre än till 1 250

kronor per person. För att hindra att framtida förskjutningar i kostnadsnivån

påverkar bidragsprocenten, synes emellertid detta tal böra på något

sätt indexregleras. Att formellt införa en särskild index för vatten- och avloppsanläggningar

synes dock överflödigt. Det torde vara tillräckligt, att i

författningen intages en föreskrift om att nämnda tal skall anses motsvara

det genomsnittliga kostnadsläget under år 1958 samt om att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

har att vid behov, i anledning av inträffade förändringar

i kostnadsläget, meddela föreskrift om jämkning av talet.

Enligt de givna förutsättningarna bör de procentuella andelar av kostnaden,

som kommunen och anläggningens brukare förutsättes kunna betala

utan statsbidrag, bestämmas så, att de vid ett värde å skatteunderlaget, som

motsvarar medeltalet för riket, och en anläggningskostnad, som motsvarar

det nyss angivna normalvärdet, uppgår till sammanlagt 100 procent. Fördelningen

synes kunna ske så, att »normalkommunandelen» sättes till 60 procent

och »normalkostnadsandelen» sättes till 40 procent.

Detta betyder, bl. a., att det belopp, som skall bäras utan bidrag, kommer

att utgöra 40 procent av 1 250 kronor eller alltså 500 kronor per person.

Bidragsformeln kommer -—- med användande av de förut nyttjade beteckningarna

—- att lyda sålunda:

b = 100 — 40 ^ — 60 ^

E Ns

.lag vill framhålla, att de av mig här förut gjorda antagandena i fråga om

utfallet av de sålunda föreslagna bidragsreglerna bestyrkes av ingående undersökningar,

utförda i samarbete med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

beträffande verkan av reglerna vid tillämpning på anläggningar, till vilka

bidrag beviljats åren 1957 och 1958.

Vad angår procentsatsen för de särskilda bidragen till anordningar för

höggradigt renande av avloppsvatten bar dylika bidrag hittills icke utgått i

sådan omfattning, att några bestämda slutsatser ännu kan dragas på basis

av vunna erfarenheter. Jag anser, att åtminstone t. v. den lämpligaste formen

är ett tilläggsbidrag efter en fixerad procentsats, tillmätt i syfte att

3 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 84

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Mcij:ts proposition nr 84 år 1959

medföra en kraftig stimulans till utförande av effektiva reningsanordningar.

För detta ändamål torde ett tilläggsbidrag av 40 procent vara tillfyllest. Jag

förordar därför, att bidraget utgår med 40 procent, utöver det procenttal —

positivt eller negativt — som framkommer vid tillämpning av den nyss förordade

formeln.

En fråga, som i detta sammanhang icke bör förbigås, gäller de fall, då

vatten- och avloppsanläggningar utföres som statskommunala reservarbeten.

Statsbidrag utbetalas då av arbetsmarknadsstyrelsen från anslaget till

Kostnader för arbetslöshetens bekämpande m. in. Dessa s. k. arbetsbidrag

utgår enligt författningen om statsbidrag till vatten- och avloppsanläggningar

samt uträknas i vanlig ordning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Arbetsmarknadsstyrelsen kan dock i särskilda fall vidtaga sådan jämkning

av arbetsbidragets storlek, som omständigheterna kan föranleda. För att

det skall bli möjligt att även i fortsättningen utnyttja byggandet av vattenoch

avloppsanläggningar såsom beredskapsarbeten torde det med de här

föreslagna nya bidragsreglerna visa sig nödvändigt att beträffande ekonomiskt

svagare kommuner med höga arbetslöshetskostnader tillämpa en sådan

ordning för jämkning av statsbidragen i de fall, då anläggningen utföres

som beredskapsarbete, att bidragsnivån enligt nu gällande bestämmelser

i stort sett upprätthålles.

Såväl vad angår bidrag till höggradiga reningsanläggningar som beträffande

bidragsgivningen i allmänhet vill jag vidare hänvisa till den möjlighet,

som enligt nuvarande bidragsförfattning föreligger för Kungl. Maj :t att

i särskilda fall beräkna bidraget efter andra grunder än de i författningen

angivna och att bevilja bidrag även där sådant icke kan utgå enligt de allmänna

reglerna. Denna möjlighet synes mig böra bibehållas.

Reglerna om förfarandet i bidragsärenden torde icke behöva

undergå andra ändringar än sådana av övervägande redaktionell natur.

De föreslagna nya bidragsbestämmelserna föreslås träda i kraft den

t juli 1959. Om nuvarande regler skulle tillämpas beträffande alla anläggningar,

som utförts eller till vilkas utförande tillstånd lämnats före ikraftträdandet

av de nya bestämmelserna, skulle detta medföra, att det dröjde

länge, innan dessa koinme att tillämpas i någon nämnvärd omfattning. Såsom

torde ha framgått av det föregående innebär de nya bestämmelserna

förenklingar i jämförelse med de nu gällande. Från denna synpunkt hade

det varit önskvärt, att de nya bestämmelserna erhållit tillämpning även på

nyss avsedda grupp av anläggningar.

Enligt utredningens förslag skulle de av denna förordade bidragsreglerna

givas retroaktiv tillämpning. Vad beträffar de i det föregående föreslagna

nya bidragsbestämmelserna har verkställda undersökningar givit vid handen,

att de i flertalet fall medför lägre bidrag än de nuvarande reglerna.

Med hänsyn härtill anser jag mig icke kunna tillstyrka en omedelbar tilllämpning

av de nya bestämmelserna. Särskilt de äldsta företagen i bidragskön

skulle därigenom drabbas av en betydande bidragsminskning. Denna

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 8i år 195!)

grupp av äldre företag — vilken lämpligen kan begränsas till företag, till

vilkas påbörjande tillstånd beviljats före den 1 juli 1957 — bör därför helt

undantagas från tillämpning av de nya bestämmelserna. Beträffande annan

anläggning, som i väsentlig omfattning påbörjats före den 1 juli 1959, torde

böra gälla en spärregel, som i skälig mån tillgodoser de bidragstagande kommunernas

intresse av att bidragen till nu åsyftade anläggningar icke undergår

några alltför betydande jämkningar. En dylik spärregel synes kunna

konstrueras på det sättet, att bidraget visserligen i första hand skall bestämmas

enligt de nya bestämmelserna, men att man vid uträkningen även skali

kontrollera, vad bidraget skulle utgjort enligt de äldre reglerna. Därest de

nya bestämmelserna skulle medföra lägre bidrag, bör kompensation i viss

omfattning utgå. Gränsen för dylik kompensation bör icke dragas alltför

snävt. Om regeln utformas så, att det utgående bidraget icke får med mer

än 75 procent överstiga det bidrag, som skulle utgått vid tillämpning av enbart

de nya bestämmelserna, torde denna synpunkt få anses tillgodosedd.

För det fall att de nya bestämmelserna ger till resultat, att bidrag icke alls

skall utgå, torde böra föreskrivas ett absolut bidragsmaximum. Detta bör

för att undvika ojämnheter i bidragssystemet sättas till 17,5 procent, d. v. s.

till samma procenttal som det, vilket skulle ha tillämpats, om de nya bestämmelserna

lett till ett tioprocentigt bidrag och nyssnämnda kompensationsregel

medfört en uppräkning med 75 procent av detta.

Jag har i det föregående föreslagit, att den befogenhet, som Kungl. Maj:t

enligt nuvarande bidragsförfattning äger att i särskilda fall beräkna bidraget

efter andra grunder än de i författningen angivna och att bevilja bidrag

även där sådant icke kan utgå enligt de allmänna reglerna, överföres till den

nya bidragsförfattningen. Det synes mig naturligt, att denna befogenhet

även får avse förhållandena under övergångstiden.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte

föreslå riksdagen att

dels godkänna de av mig i det föregående föreslagna ändrade grunderna

för statsbidrag till vatten- och avloppsanläggningar,

dels ock till Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp för

budgetåret 1959/60 under sjätte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag

av 45 000 000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Nils Engdahl

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1959:289 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition rörande statsbidragsgivningen till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp. a1 i texten
  2. Rskr. 1959:110 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag, avseende justitiedepartementet s. 11 i texten