Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om straff för varusmuggling, m. m

1960-03-25 · 180 sidor, varav 154 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 154 av 180 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1960:115, Med förslag till lag om straff för varusmuggling, m. m

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 115 år 1960

1

Nr 115

Kungl. Maj ds proposition till riksdagen med förslag till lag om

straff för varusmuggling, m. mgiven Stockholms

slott den 25 mars 1960.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda i statsrådet och

lagrådet förda protokoll, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag

till

1) lag om straff för varusmuggling;

2) lag om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker;

3) lag om ändring i lagen den 4 juni 1913 (nr 159) angående förbud mot

införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning;

4) lag om ändring i lagen den 11 juni 1943 (nr 346) angående statsmonopol

å tillverkning och import av tobaksvaror;

5) lag om ändrad lydelse av 7 och 8 §§ atomenergilagen den 1 juni 1956

(nr 306);

6) lag om ändring i strålskyddslagen den 14 mars 1958 (nr 110);

7) förordning om ändrad lydelse av 11 § 3 mom. och 20 § förordningen

den 1 juli 1918 (nr 564) angående vissa alkoholhaltiga preparat m. m.;

8) förordning om ändrad lydelse av 9 § förordningen den 19 maj 1939

(nr 174) angående tillverkning, införsel och försäljning av gasskyddsmateriel;
9)

förordning angående andrad ,/deise av 3 a och li §g föroru.iui~eeii

den 25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt;

10) förordning angående ändring i förordningen den 5 mars 1948 (nr

85) om försäljningsskatt;

11) förordning om ändring i förordningen den 5 juni 1953 (nr 372) angående

reglering av införseln av vissa slag av fisk och skaldjur;

12) förordning om ändrad lydelse av 19 § förordningen den 26 februari

1954 (nr 73) angående tillverkning av brännvin;

13) förordning om ändrad lydelse av 86 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen

den 26 maj 1954 (nr 521);

14) förordning om ändring i förordningen den 7 juni 1956 (nr 401) angående

reglering av införseln av vissa levande djur och jordbruksprodukter

in. m.;

15) förordning om ändring i förordningen den 7 juni 1956 (nr 403) angående

reglering av införseln av fettråvaror och fettvaror, in. in.; samt

1 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt Nr 115

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr ilo år 1960

16) förordning om ändrad lydelse av 5 och 28 §§ förordningen den 23

november 1956 (nr 545) angående omsättningsskatt å motorfordon i vissa

fall.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag till ny lagstiftning rörande straff för

olovlig införsel och utförsel av varor. Bestämmelserna om påföljder för

sådan införsel eller utförsel är för närvarande upptagna i ett stort antal

författningar. De föreslås nu skola sammanföras till en gemensam lag om

straff för varusmuggling. Genom denna lag upphäves 1923 års lag om straff

för olovlig varuinförsel och 1949 års lag om straff för olovlig varuutförsél;

1924 års spritinförsellag skall ej erhålla förlängd giltighet. Lagen träder

också i stället för de straffbestämmelser mot varusmuggling som nu upptas

i en rad import- och exportförfattningar.

Den föreslagna nya lagen avses i princip bli tillämplig på all slags införsel

och utförsel av varor i strid mot gällande bestämmelser vare sig gärningen

innebär undandragande av tull eller annan allmän avgift eller utgör

överträdelse av import- eller exportförbud. Också spritsmugglingen omfattas

av den föreslagna lagen. Olovlig införsel eller utförsel av valutor berörs

däremot ej av förslaget.

Brott mot den nya lagen benämnes varusmuggling. Härunder hänföres

såväl de fall, då en vara hemlighålles för tullverket, som de fall, då man

vilseleder tullmyndigheten. Även den som köper, säljer eller tager annan

olovlig befattning med smuggelgods kan straffas.

Reglerna om förverkande av smuggelgods och hjälpmedel vid smuggling

bär utformats i nära anslutning till motsvarande bestämmelser i strafflagen.

Domstolen erhåller möjlighet att helt eller delvis underlåta förverkande.

Huvudregeln skall dock vara, att smuggelgods förverkas till kronan.

Den straffregistrering av smugglingsmål, som nu sker hos generaltullstyrelsen,

skall upphöra.

Härjämte föreslås, att tiillmalsdomstolarna och tullåklagarna skall avskaffas

och att smugglingsmålen i stället skall handläggas av de allmänna

domstolarna och de allmänna åklagarna. Såsom åklagare i enklare smugglingsmål

skall dock befattningshavare vid tullverket fortfarande fungera.

Bestämmelserna om olovlig införsel av spritdrycker till svenskt territorialvatten

i 1924 års spritinförsellag samt ett par av träffade konventioner

föranledda lagar mot spritsmuggling av år 1925 och år 1935 föreslås skola

i huvudsak oförändrade sammanföras till en ny lag av permanent karaktär

om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker.

Den nya lagstiftningen är avsedd att träda i kraft den 1 januari 1961.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

3

Förslag

till

lag om straff för varusmuggling

Härigenom förordnas som följer.

Om straff

1 §•

Den som utan att giva det tillkänna hos vederbörlig myndighet till riket

inför eller från riket utför gods, för vilket tull eller annan allmän avgift

skall erläggas till statsverket eller som enligt stadgande i lag eller författning

ej må införas eller utföras, dömes, om gärningen sker uppsåtligen, för

varusmuggling till dagsböter, lägst tio, eller fängelse i högst ett år. Samma

lag vare, om någon medelst vilseledande i samband med tullbehandling av

gods uppsåtligen föranleder, att tull eller annan allmän avgift undandrages

statsverket eller att gods införes eller utföres i strid mot förbud.

2 §•

Är varusmuggling som avses i 1 § första punkten med hänsyn till godsets

värde och övriga omständigheter vid brottet att anse som ringa, dömes till

böter, högst trehundra kronor.

3 §.

Är varusmuggling att anse som grov, skall dömas till straffarbete i högst

två år eller fängelse.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas om det

förövats yrkesmässigt eller avsett gods av betydande myckenhet eller värde

eller om gärningen eljest varit av särskilt farlig art.

4 §.

Såsom varusmuggling skall ock anses, om någon uppsåtligen

1. förfogar över oförtullat eller obeskattat gods, restitutionsgods eller införsel-

eller utförselförbud underkastat gods, som i vederbörlig ordning anmälts

hos tullmyndighet, och därigenom föranleder att tull eller annan allmän

avgift undandrages statsverket eller att godset i strid mot införselförbud

utkommer i den fria rörelsen eller att utförsel sker i strid mot utförselförbud;
2.

förfogar över infört gods, för vilket åtnjutits tullfrihet eller tullnedsältning

under stadgad särskild förutsättning, i strid mot vad sålunda förutsatts;
3.

förfogar över gods, för vilket meddelats tillstånd till införsel eller utförsel

under stadgad särskild förutsättning, i strid mot vad sålunda förutsatts;
4.

medelst vilseledande förmår tillståndsgivande myndighet att medgiva

införsel eller utförsel av gods och därigenom föranleder alt godset införes

eller utföres i strid mot förbud.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj.ls proposition nr 115 år 1960

5 §•

Den som av grov oaktsamhet förövar gärning som i 1 eller 4 § sägs, dömes

till dagsböter. I ringa fall skall dock ej till straff dömas.

6 §•

Den som förvärvar, forslar, döljer, förvarar eller avyttrar gods, som varit

föremål för varusmuggling, dömes, om gärningen sker uppsåtligen, för olovlig

befattning med smuggelgods till dagsböter, lägst tio, eller fängelse i högst

ett år.

Om gärningsmannen icke insåg men hade skälig anledning antaga, att

godset varit föremål för varusmuggling, dömes till dagsböter.

Är brott som avses i denna paragraf ringa, skall ej till straff dömas.

7 §•

Påträffas gods undandolt i fartyg, luftfartyg eller tåg på plats, som icke

är upplåten till medföljande resandes personliga begagnande, och framgår

av omständigheterna, att varusmuggling, som ej är att anse som ringa, är

tillämnad eller har ägt rum, dömes befälhavaren för bristande tillsyn över

transportmedel till dagsböter, där ej ansvar bör ådömas honom enligt annan

bestämmelse i denna lag. Har befälhavaren gjort vad på honom skäligen

ankommit för att förhindra varusmuggling, vare han fri från ansvar.

Vad nu sagts om befälhavare skall, där tillsynen över transportmedlet i det

avseende, varom här är fråga, genom skriftlig instruktion eller på annat

dylikt sätt anförtrotts annan person av befälsgrad, i stället gälla denne.

8 §.

Lika med varusmuggling anses försök därtill.

Hava flera medverkat till gärning, som enligt denna lag är belagd med

svårare straff än böter, högst trehundra kronor, skall gälla vad i 3 kap. strafflagen

är stadgat.

Om förverkande

9 §•

Gods, som varit föremål för varusmuggling eller försök därtill, skall, tilllika

med emballage och kärl, vari godset förvaras, förklaras förverkat till

kronan; finnes egendomen ej i behåll, skall i stället värdet förklaras förverkat.

Är påföljd som nu sagts uppenbart obillig, må den helt eller delvis

eftergivas.

Vad i första stycket sägs skall ej gälla mot den som i god tro förvärvat

egendomen eller särskild rätt därtill.

10 §.

Vad som använts som hjälpmedel vid varusmuggling eller försök därtill

eller vid olovlig befattning med smuggelgods må, såvitt ägaren eller någon

som var i hans ställe uppsåtligen förövat gärningen eller medverkat därtill,

förklaras helt eller delvis förverkat till kronan, om det är påkallat till

förebyggande av brott, som nu sagts, eller eljest särskilda skäl föreligga och

det ej är uppenbart obilligt; finnes egendomen ej i behåll må i stället värdet,

helt eller delvis, förklaras förverkat. Vad nu sagts skall dock ej gälla

mot den som i god tro förvärvat egendomen eller särskild rätt därtill. I

stället för förverkande äge rätten föreskriva åtgärd till förebyggande av

missbruk.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

11 §•

Avser förverkandeförklaring fartyg, som besväras av sjöpanträtt eller inteckning,

eller luftfartyg, besvärat av luftpanträtt eller inteckning, må domstolen

ock förklara, att panträtten skall upphöra i den förverkade egendomen.

Finnes i annat fall någons rätt till föremål, som förklaras förverkat,

böra oaktat förklaringen bestå, göre domstolen förbehåll därom.

12 §.

Rätten må, i stället för att förklara egendom förverkad till viss del, meddela

sådan förklaring med avseende å motsvarande del av egendomens värde.

Om förundersökning m. m.

13 §.

Förundersökning rörande brott, som avses i denna lag, må inledas av

tullmyndighet. Har den inletts av tullmyndighet, skall beträffande myndigheten

gälla vad i rättegångsbalken är stadgat om undersökningsledare. År

saken ej av enkel beskaffenhet, skall ledningen övertagas av åklagaren, så

snart någon skäligen kan misstänkas för brottet. Åklagaren skall ock eljest

övertaga ledningen, när det finnes påkallat av särskilda skäl.

Åklagaren äge, då undersökningen ledes av tullmyndighet, meddela anvisningar

rörande undersökningens bedrivande.

Då undersökning ledes av åklagaren, äge han vid undersökningens verkställande

anlita biträde av tullmyndighet, så ock uppdraga åt tulltjänsteman

att vidtaga särskild till undersökningen hörande åtgärd, om dess beskaffenhet

tillåter det.

Med tullmyndighet avses i denna paragraf tullverkets ombudsman, tulldirektör,

tullförvaltare, kustdistriktchef och gränsdistriktchef. Generaltullstyrelsen

äge förordna jämväl annan befattningshavare i tullverket än nu

sagts att fullgöra vad enligt denna paragraf ankommer på tullmyndighet.

14 §.

Tulltjänsteman, tjänsteman vid lots- och fyrstaten, posttjänsteman och

tjänsteman vid statens järnvägar åligger att i den mån honom anbefalld

tjänstgöring därtill föranleder noggrant övervaka, att brott, som avses i

denna lag, icke äger rum. Vid sådan tillsyn äge, utan hinder av vad eljest

är stadgat, posttjänsteman föranstalta om undersökning av postpaket, som

inlämnats för befordran till utrikes ort eller ankommer till riket.

Tulltjänsteman äge enahanda rätt som enligt rättegångsbalken tillkommer

polisman att gripa den som misstänkes för brott, som avses i denna lag.

samt att till förhör medtaga den som är tillstädes å plats, där sådant brott

förövats.

Om beslå"

15 §.

Tulltjänsteman, tjänsteman vid lots- och fyrstaten ävensom polisman må

taga egendom, som kan antagas vara enligt denna lag förverkad, i beslag. I

samband med tillsyn enligt 14 § första stycket för uppdagande av varusmuggling

må ock posttjänsteman och tjänsteman vid statens järnvägar

verkställa beslag som nyss sagts. Tulltjänsteman äge i övrigt i fråga om

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.is proposition nr 115 år 1960

brott, som avses i denna lag, den rätt att taga egendom i beslag, som enligt

rättegångsbalken tillkommer polisman.

Verkställes beslag av annan än undersökningsledaren eller åklagaren och

har denne ej beslutat beslaget, skall anmälan skyndsamt göras hos honom,

och skall han därvid omedelbart pröva, om beslaget skall bestå.

16 §.

När beslag lagts å egendom, som kan antagas vara enligt denna lag förverkad,

skall åklagaren antingen så snart ske kan väcka åtal för brott, som

föranlett beslaget, eller talan vid domstol med yrkande om egendomens förverkande

eller ock förfara på sätt i 21 § sägs.

Vad i rättegångsbalken är stadgat om den tid, inom vilken åtal sist skall

hava väckts, skall ej äga tillämpning.

17 §.

Beslagtagen egendom skall, där ej föreskrift i särskild författning till annat

föranleder eller åklagaren annorlunda bestämmer, omhändertagas och

förvaras av tullverket.

Om husrannsakan och kroppsvisitation

18 §.

För eftersökande av egendom, som kan antagas vara enligt denna lag för\erkad,

lannsakan i lägenhet, som avses i 28 kap. 3 § rättegångsbalken, samt i magasin,

upplagsbodar och uthus. I övrigt äge tulltjänsteman i fråga om brott,

som avses i denna lag, samma rätt att utan förordnande företaga husrannsakan

som enligt nämnda kalk tillkommer polisman.

19 §.

Förekommer mot någon, som anträffas vid gräns- eller kustort eller ankommer

till plats, där förbindelse med utlandet äger rum, anledning att

han har på sig gods, som enligt denna lag är underkastat beslag, må för

eftersökande av sådant gods tulltjänsteman företaga kroppsvisitation å honom.

Om vederbörande chef för tull-, kust- eller gränsbevakning finner

skärpning av tullkontrollen å persontrafiken till eller från utlandet ined viss

lagenhet eller för viss tidrymd å någon plats oundgängligen nödvändig, må

efter bevakningscliefens förordnande kroppsvisitation verkställas å envar,

som med lägenheten eller under tidrymden till platsen ankommer från eller

från platsen avreser till utlandet. Sådant förordnande skall ofördröjligen

underställas generaltullstyrelsens prövning men går likväl genast i verkställighet.

Kroppsvisitation, som är av mera väsentlig omfattning, skall verkställas

inomhus i avskilt rum eller i lämpligt utrymme i fartyg samt, om undersökningsman

eller den undersökte begär det och det kan ske utan större

omgång, i vittnens närvaro. Kroppsvisitation å kvinna må ej verkställas

eller bevittnas av annan än kvinna.

Förande av protokoll och utfärdande av bevis om företagen kroppsvisitation

erfordras ej med mindre föremål, som påträffas, tages i beslag.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj.ts proposition nr 115 år 1960

Om förfarandet i vissa fall vid egendoms förverkande

7

20 §.

Är fråga om förverkande av annan egendom än forslingsredskap och är

ägaren ej känd eller har han icke känt hemvist inom riket eller kan eljest

ej på sätt om stämning i brottmål är stadgat delgivning ske här i riket, må

talan om egendomens förverkande föras mot forsiare eller annan innehavare

av den beslagtagna egendomen, om han kan anträffas med stämning.

21 §.

Kan ej mot någon föras ansvarstalan för brott, som föranlett, att egendom

enligt denna lag tagits i beslag, må åklagaren, där fråga är allenast

om annan egendom än forslingsredskap och egendomens värde uppskattas

till mindre än femhundra kronor, i stället för att vid domstol väcka talan

om egendomens förverkande meddela skriftligt förordnande, att beslaget

skall tills vidare bestå; och skall i sådant fall egendomen vara förverkad,

därest icke inom en månad, sedan förordnandet meddelats, ägaren eller annan,

som påstår sig äga rätt till egendomen, hos åklagaren anmäler missnöje

med beslaget.

Anmäles missnöje, skall åklagaren, om ej beslaget finnes böra hävas,

väcka talan vid domstol med yrkande om egendomens förverkande. Väckes

ej talan inom en månad, sedan anmälan gjorts, skall beslaget gå åter.

Har förordnande enligt första stycket meddelats och anställes, innan frågan

om egendomens förverkande blivit avgjord i den ordning, som ovan angivits,

åtal angående brott, som föranlett beslaget, skall frågan om egendomens

förverkande i stället prövas i samband med åtalet; och skola förty

jämlikt första och andra styckena vidtagna åtgärder förfalla.

Om förfarandet med förverkad egendom

22 §.

Sedan slutligen avgjorts, att egendom, som enligt denna lag tagits i beslag,

skall vara förverkad, skall egendomen, där ej föreskrift i särskild författning

till annat föranleder, efter åklagarens bestämmande försäljas på

offentlig auktion genom tullverkets eller utmätningsmannens försorg. Förvapngspersedel,

som på grund av sin beskaffenhet är särskilt ägnad att

användas för varusmuggling, må dock försäljas allenast om den gjorts otjänlig

för sådant ändamål. Där detta ej lämpligen kan ske, skall med persedeln

förfaras på sätt generaltullstyrelsen bestämmer.

Har med avseende å egendom meddelats förklaring som i 12 § sägs och

erlägges ersättningsbelopp som där avses inom två månader efter det saken

slutligen avgjorts, skall egendomen återställas. 1 annat fall må egendomen

för ersättningsbeloppets uttagande försäljas i den ordning som i första stycket

föreskrives.

23 §.

Är beslagtagen egendom underkastad förskämning eller snar förstörelse

eller annan nedgång i värde, må den genast försäljas på offentlig auktion,

och skall så alltid ske om ägaren begär det. Uppskattas egendomens värde

Iill femhundra kronor eller mera och har ej försäljning påkallats av ägaren,

skall dock tillstånd till försäljningen sökas hos rätten. Rätten må utan ägarens

hörande meddela beslut om egendomens avyttring.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 1960

Om åtal

24 §.

I mål rörande brott enligt författningar, vilkas efterlevnad tullverket har

att övervaka, må, om ej svårare straff än böter kan följa å brottet, talan

föras av befattningshavare vid tullverket som generaltullstyrelsen bestämmer.

Sådan befattningshavare må ock såsom åklagare meddela förordnande

enligt 21 § första stycket.

Vad nu stadgats skall icke lända till inskränkning i allmän åklagares

åtalsrätt i fråga om brott, som nyss sagts.

Särskilda bestämmelser

25 §.

Häves beslag å utländskt oförtullat gods, skall egendomen eller, om godset

redan försålts, köpeskillingen överlämnas till tullmyndigheten för behörig

redovisning.

26 §.

Tullmyndighet skall i enlighet med vad därom är särskilt stadgat medverka

vid verkställighet av böter och andra påföljder, som ådömas enligt

denna lag.

27 §.

Hava i lag eller författning angående förbud mot införsel eller utförsel av

visst gods givits särskilda föreskrifter om påföljd för överträdelse av förbudet,

skola bestämmelserna i denna lag, där ej annat uttryckligen angives,

icke äga tillämpning.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

2. Genom denna lag upphävas lagarna den 8 juni 1923 (nr 147) om straff

för olovlig varuinförsel och den 18 juni 1949 (nr 398) om straff för olovlig

varuutförsel.

3. Vad i lag eller författning är stadgat om tullmålsdomstol och tullåklagare

skall ej vidare äga tillämpning; dock att mål, vari talan väckts före

den nya lagens ikraftträdande, i sådant hänseende skall handläggas enligt

äldre lag.

_ 4. Utan hinder av vad i denna lag stadgas om åtalsrätt må åklagaruppgifter

fullgöras av de nuvarande tullfiskalerna i Stockholm, Göteborg och

Malmö enligt de närmare föreskrifter generaltullstyrelsen i samråd med

riksåklagarämbetet äger meddela.

5. Har åklagare före denna lags ikraftträdande meddelat skriftligt förordnande,

som avses i 17 § 2 mom. lagen om straff för olovlig varuinförsel,

17 § lagen med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med

spritdrycker och vin eller 6 § 2 mom. lagen om straff för olovlig varuutförsel,

skall, utan hinder av vad i den nya lagen är föreskrivet, förfaras enligt

förordnandet.

6. Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest

stadgande, som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen

i stället tillämpas.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

9

Förslag

till

lag om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

1 mom. Spritdrycker må icke med fartyg av mindre nettodräktighet än

femhundra ton införas från internationellt eller utländskt område till

svenskt territorialvatten.

Då särskilda omständigheter därtill föranleda, må Konungen beträffande

fartyg av större nettodräktighet, än nu sagts, meddela motsvarande förbud

att gälla i fråga om införsel till visst område av svenskt territorialvatten.

2 mom. Förbud, som i 1 mom. avses, skall icke utgöra hinder för införsel

till svenskt territorialvatten av spritdrycker

a) då dryckerna äro att hänföra till skeppsproviant för det fartyg, med

vilket de forslas, eller tillhöra med fartyget följande resande eller ombord

å detsamma anställda personer, allt i den mån dryckerna prövas icke överstiga

behovet under resan eller dryckerna eljest enligt gällande stadgande

må av den resande för eget bruk till riket införas; samt

b) vid genomfart utan onödigt uppehåll genom Öresund mellan Falsterbo

rev och Kullens fyr från internationellt eller utländskt område till annat

sådant område, såvida det av omständigheterna uppenbarligen framgår, att

dryckerna icke äro avsedda att olovligen införas till riket; dock må vattenområde

inom en halv kilometer från svenska landet icke befaras.

3 mom. Generaltullstyrelsen må för särskilda fall medgiva undantag från

förbud, som avses i denna paragraf.

2 §•

1 mom. Bryter någon mot förbud, som avses i 1 §, vare det ansett såsom

varusmuggling enligt lagen om straff för varusmuggling.

Framgår uppenbarligen av omständigheterna, att dryckerna icke varit

avsedda att olovligen införas till riket, skall dock förverkande icke äga

rum.

Visas, att det fartyg, med vilket dryckerna forslats, på grund av sjönöd

för räddande av fartyg, last och människoliv tvingats att ingå på svenskt

territorialvatten och att där förbliva, vare den tilltalade från ansvar fri.

2 mom. Åtal för brott, som avses i 1 mom., må ej äga rum med mindre

generaltullstyrelsen lämnar tillstånd därtill.

3 §.

/ mom. Tulltjänsteman äger, där honom anbefalld tjänstgöring därtill

föranleder, å fartyg företaga den visitation, som oundgängligen erfordras

för utrönande, huruvida mot förbud, som avses i 1 §, spritdrycker medföras

å fartyget.

2 mom. Har chef för tull- eller kustbevakning med hänsyn till befarad

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kangl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

olovlig införsel av spritdrycker funnit särskild tullbevakning böra anordnas

a fartyg av mindre nettodräktighet än femhundra ton, vilket ankommer

från eller avgår till utrikes ort, må, därest beslag ägt rum å drycker, vilka

under resan medförts å fartyget, bevakningschefen kunna förordna, att

kostnaden för bevakningen skall gäldas av fartygets ägare.

Kostnaden för bevakningen skall utgå efter gällande taxa för extra tullförrättningar

samt gäldas i den ordning, som härutinnan är stadgat i fråga

om ersättningsbelopp för sådan förrättning.

4 §.

Hava spritdrycker med fartyg av mindre nettodräktighet än femhundra

ton införts till farvatten, som ligger utanför svenska territorialvattengränsen

och sträcker sig intill tolv sjömil från svenska kusten eller där utanför

belägna yttersta skär, och framgår uppenbarligen av omständigheterna, att

syftet med fartygets uppehåll i nämnda farvatten är att företaga eller främja

olovlig införsel av dryckerna till riket, vare det ansett såsom olovlig införsel

till svenskt territorialvatten enligt 1 §.

I gränsvatten av mindre bredd än tjugofyra sjömil skall gränsen för det

farvatten, som avses i första stycket, anses sammanfalla med mittellinjen

eller den gränslinje, som eljest är fastslagen genom överenskommelse, hävd

eller annorledes.

Vad i denna paragraf är stadgat skall icke tillämpas med avseende å fartyg

av främmande nationalitet, med mindre Konungen förordnar, att paragrafen

skall äga tillämpning beträffande fartyg av den nationaliteten.

5 §•

\ad enligt 1 § 2 mom. b) och 2 § 1 mom. andra stycket gäller för

de fall, då beträffande spritdrycker, som införts till svenskt territorialvatten,

av omständigheterna uppenbarligen framgår, att dryckerna icke äro

e^er varit avsedda att olovligen införas till riket, skall, i den mån Konungen

så förordnar, icke äga tillämpning vid införsel till område inom territorialvattnet,

i fråga om vilket avtal med främmande stat om gemensam bevakning

för bekämpande av olovlig införsel av alkoholvaror träffats, med mindre

av omständigheterna tillika uppenbarligen framgår, att dryckerna icke

aro eller varit avsedda att olovligen införas till den stat, med vilken avtalet

ingåtts.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961. Där i lag eller författning

förekommer hänvisning till stadgande, som ersatts genom bestämmelse i

denna lag, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1900

11

Förslag

till

lag om ändring i lagen den 4 juni 1913 (nr 159) angående förbud mot

införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning

Härigenom förordnas, att 5, 11 och 13—15 §§ lagen den 4 juni 1913 angående

förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5 §.

Innan målet av generaltullstyrelsen

företages till avgörande, skall

tillfälle lämnas den tullfiskal, inomi,

vars tjänstgöringsdistrikt beslaget

skett, ävensom varuägaren, varmed i

denna lag förstås emottagaren av varan

eller, om han är ombud för annan

här i riket, vilken över densamma

äger förfoga, denne senare, att i

målet sig yttra; och förelägge styrelsen

för sådant ändamål envar av

dem att inom viss tid från erhållen

del av föreläggandet avgiva dylikt

yttrande, vid äventyr att målet ändå

avgöres. Är ägaren ej känd, eller kan

han icke med kallelse anträffas, skall

styrelsen låta i allmänna tidningarna

införa kungörelse angående beslaget

med föreläggande för ägaren att, Aid

nyssnämnda äventyr, inom tre månader

från kungörandet inkomma

med yttrande i målet. Där så prövas

nödigt, inhämte styrelsen jämväl yttrande

från den, som verkställt beslaget.

11 §•

Påkallar tullfiskalen eller varuägaren

vittnesförhör vid domstol, eller

finner generaltullstyrelsen eljest sådant

förhör erforderligt, må styrelsen

därom förordna.

13 §.

Är tullfiskalen eller varuägaren

missnöjd med beslut, som generaltullstyrelsen

jämlikt (i, 7, <3 eller 9 §

5 §•

Innan målet av generaltullstyrelsen

företages till avgörande, skall

tillfälle lämnas befattningshavare,

som generaltullstyrelsen förordnar,

ävensom varuägaren, varmed i denna

lag förstås emottagaren av varan eller,

om han är ombud för annan här

i riket, vilken över densamma äger

förfoga, denne senare, att i målet sig

yttra; och förelägge styrelsen för sådant

ändamål envar av dem att inom

viss tid från erhållen del av föreläggandet

avgiva dylikt yttrande, vid

äventyr att målet ändå avgöres. Är

ägaren ej känd, eller kan han icke

med kallelse anträffas, skall styrelsen

låta i allmänna tidningarna införa

kungörelse angående beslaget

med föreläggande för ägaren att, vid

nyssnämnda äventyr, inom tre månader

från kungörandet inkomma

med yttrande i målet. Där så prövas

nödigt, inhämte styrelsen jämväl

yttrande från den, som verkställt beslaget.

11 §•

Påkallar den av generaltullstyrelsen

förordnade befattningshavaren

eller varuägaren vittnesförhör vid

domstol, eller finner generaltullstyrelsen

eljest sådant förhör erforderligi,

må styrelsen därom förordna.

13 §.

Är den av generaltullstyrelsen förordnade

befattningshavaren eller varuägaren

missnöjd med beslut, som

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

(Gällande lydelse)

meddelat, äge han att, vid talans förlust,

däröver hos Konungen anföra

besvär före klockan tolv å tjugondedagen

från beslutets dag; dock att

tullfiskalen ej må fullfölja talan mot

beslut enligt 8 §, såvitt angår sättet

för den oriktiga ursprungsbeteckningens

oskadliggörande.

Över beslut, ----icke föras.

14 §.

Förklarar före besvärstidens utgång

såväl tullfiskalen som varuägaren

hos generaltullstyrelsen sig åtnöjas

med styrelsens jämlikt 6 eller 8 §

meddelade beslut, skall detsamma

såsom lagakraftvunnet anses.

Har talan —- --finnes stadgat.

15 §.

Vara, som — — — försorg förstöras.

Vara, som----fria disposition.

1 händelse beslagtagen vara finnes

underkastad förskämning, minskning

eller annan sådan nedgång i värde,

såframt med försäljningen därav

fördröjes, må generaltullstyrelsen,

jämväl där målet är beroende på Konungens

prövning, efter därom av

tullfiskalen eller varuägaren gjord

framställning eller om eljest så prövas

skäligt, förordna om varans försäljning

utan avbidan på målets slutliga

avgörande.

Innan vara----är, förstöras.

(Föreslagen lydelse)

generaltullstyrelsen jämlikt 6, 7, 8

eller 9 § meddelat, äge han att, vid

talans förlust, däröver hos Konungen

anföra besvär; dock att den av generaltullstyrelsen

förordnade befattningshavaren

ej må fullfölja talan

mot beslut enligt 8 §, såvitt angår

sättet för den oriktiga ursprungsbeteckningens

oskadliggörande.

Över beslut, —- •— — icke föras.

14 §.

Förklarar före besvärstidens utgång

såväl den av generaltullstyrelsen

förordnade befattningshavaren

som varuägaren hos generaltullstyrelsen

sig åtnöjas med styrelsens

jämlikt 6 eller 8 § meddelade beslut,

skall detsamma såsom lagakraftvunnet

anses.

Har talan----finnes stadgat.

15 §.

Vara, som —• — —- försorg förstöras.

Vara, som---fria disposition.

I händelse beslagtagen vara finnes

underkastad förskämning, minskning

eller annan sådan nedgång i

värde, såframt med försäljningen

därav fördröjes, må generaltullstyrelsen,

jämväl där målet är beroende

på Konungens prövning, efter därom

av den av generaltullstyrelsen förordnade

befattningshavaren eller varuägaren

gjord framställning eller

om eljest så prövas skäligt, förordna

om varans försäljning utan avbidan

på målets slutliga avgörande.

Innan vara---är, förstöras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

13

Förslag

till

lag om ändring i lagen den 11 juni 1943 (nr 346) angående statsmonopol

å tillverkning och import av tobaksvaror

Härigenom förordnas, att 44 och 49 §§ lagen den 11 juni 1943 angående

statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror skola upphöra att

gälla samt att 36 och 46 §§ samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives.

(Gällande lydelse)

36 §.

Till riket inkommen vara, som enligt

denna lag ej må införas, må, därest

den icke är att enligt lagen om

straff för olovlig varuinförsel anse

såsom olovligen införd, av varuägaren

återutföras i enlighet med de föreskrifter

generaltullstyrelsen äger

meddela. Sker ej återutförsel, skall

med varan förfaras på sätt Konungen

förordnar.

46 §.

I denna lag avsedd egendom, som

enligt denna lag eller lagen om straff

för olovlig varuinförsel förklarats

förbruten eller skolat enligt tullstadgan

eller annan författning försäljas,

skall behandlas på sätt Konungen

förordnar.

(Föreslagen lydelse)

36 §.

Till riket inkommen vara, som enligt

denna lag ej må införas, må, därest

den icke är att enligt lagen om

straff för varusmuggling anse såsom

olovligen införd, av varuägaren återutföras

i enlighet med de föreskrifter

generaltullstyrelsen äger meddela.

Sker ej återutförsel, skall med varan

förfaras på sätt Konungen förordnar.

46 §.

I denna lag avsedd egendom, som

enligt denna lag eller lagen om straff

för varusmuggling förklarats förbruten

eller skolat enligt tullstadgan eller

annan författning försäljas, skall

behandlas på sätt Konungen förordnar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

* Senaste lydelse av 36 § se 1955:202.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 7 och 8 §§ atomenergilagen den 1 jimi 1956

(nr 306)

Härigenom förordnas, att 7 och 8 §§ atomenergilagen den 1 juni 1956

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

7 §•

Bryter någon mot vad i 1 eller 2 §

stadgas eller iakttager han icke villkor

som meddelats med stöd av 4 §,

straffes med dagsböter eller fängelse

i högst sex månader eller, om brottet

är grovt, med fängelse eller straffarbete

i högst två år. Samma lag vare

där någon i strid med 3 § ur riket

utför eller söker utföra ämne eller annat

som avses i 3 §.

8 §.

Har någon brutit mot vad i 1 eller

2 § stadgas, skall, om det ej är uppenbart

obilligt, i 1 § avsett ämne eller

förening, som han därvid innehaft,

bearbetat eller eljest tagit befattning

med, förklaras helt eller delvis

förverkat till kronan. Innehar

han icke längre ämnet eller föreningen,

må i stället värdet förklaras förverkat.

Samma lag vare beträffande

ämne eller annat som någon i strid

med vad i 3 § stadgas utfört eller

sökt utföra ur riket.

(Föreslagen lydelse)

7 §•

Bryter någon mot vad i 1 eller 2 §

stadgas eller iakttager han icke villkor

som meddelats med stöd av 4 §,

straffes med dagsböter eller fängelse

1 högst sex månader eller, om brottet

är grovt, med fängelse eller straffarbete

i högst två år. Angående påföljd

för olovlig utförsel av ämne eller annat

som avses i 3 § och för försök

därtill stadgas i lagen om straff för

varusmuggling.

8 §.

Har någon brutit mot vad i 1 eller

2 § stadgas, skall, om det ej är uppenbart

obilligt, i 1 § avsett ämne eller

förening, som han därvid innehaft,

bearbetat eller eljest tagit befattning

med, förklaras helt eller delvis

förverkat till kronan. Innehar

han icke längre ämnet eller föreningen,

må i stället värdet förklaras förverkat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1!)60

Förslag

till

lag om ändring i strålskyddslagen den 14 mars 1958 (nr 110)

Härigenom förordnas, att 23 § 1 mom., 26 och 27 §§ strålskyddslagen den

14 mars 1958 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

23 §.

1 mom. Med dagsböter eller fängelse

straffes

1. den som olovligen bedriver radiologiskt

arbete eller obehörigen inför

eller söker införa radioaktivt ämne

eller som eljest bryter mot vad i 2,

4 eller 6 § sägs;

2. den som---andra före
skrifter;
3.

den som---eller 19 §;

4. den som---uppgift; och

5. den som---21 § sägs.

26 §.

Brukas radioaktivt ämne olovligen

i radiologiskt arbete eller införes eller

söker någon obehörigen till riket

införa eller innehar någon här olovligen

sådant ämne, må detta jämte

strålskyddsanordning, vari det förvaras,

förklaras förverkat till kronan,

om det ej är uppenbart obilligt. Finnes

ämnet ej i behåll, må i stället värdet

förklaras förverkat.

Anordning, som---äro där
till.

Med förverkad — — — strålskyddsmyndigheten

bestämmer.

27 §.

Påträffar tulltjänsteman egendom,

som skäligen kan antagas vara förverkad

enligt 26 §, skall han taga

egendomen i beslag.

I övrigt gäller om beslag vad därom

finnes särskilt stadgat.

Om verkställt —-----i beslag.

(Föreslagen lydelse)

23 §.

1 mom. Angående påföljd för olovlig

införsel av radioaktivt ämne och

försök därtill stadgas i lagen om

straff för varusmuggling.

Med dagsböter eller fängelse straffes
1.

den som olovligen bedriver radiologiskt

arbete eller som eljest, annorledes

än genom olovlig införsel,

bryter mot vad i 2, 4 eller 6 § sägs;

2. den som —--andra före
skrifter;
3.

den som---eller 19 §;

4. den som---— uppgift; och

5. den som---21 § sägs.

26 §.

Brukas radioaktivt ämne olovligen

i radiologiskt arbete eller innehar någon

hår olovligen sådant ämne, må

detta jämte strålskyddsanordning,

vari det förvaras, förklaras förverkat

till kronan, om det ej är uppenbart

obilligt. Finnes ämnet ej i behåll, må

i stället värdet förklaras förverkat.

Anordning, som---äro där
till.

Med förverkad — — — strålskyddsmyndigheten

bestämmer.

27 §.

Om beslag gäller vad därom finnes

särskilt stadgat.

Om verkställt------i beslag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 11 § 3 mom. och 20 § förordningen den

1 juli 1918 (nr 564) angående vissa alkoholhaltiga preparat m. m.

Härigenom förordnas, att 11 § 3 mom. och 20 § förordningen den 1 juli

1918 angående vissa alkoholhaltiga preparat m. m. skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

11 §•

3 mom. Den, som —--fem

hundra kronor.

Lag samma vare, därest någon i

strid mot förbud eller annan föreskrift,

varom i 9 och 10 §§ sägs, fortsätter

tillverkning eller försäljning

av alkoholhaltigt preparat, så och där

någon försäljer eller håller till salu

dylikt preparat, vilket, honom veterligen,

blivit olovligen till riket infört.

20 §.

Till riket inkommen vara, som enligt

denna förordning icke får införas,

må, därest den icke enligt tullstadgan

är att anse såsom olovligen

införd, av varuägaren återutföras.

Sker ej återutförsel, skall med varan

förfaras på sätt Konungen förordnar.

(Föreslagen lydelse)

11 §•

3 mom. Den, som — — —- fem

hundra kronor.

Lag samma vare, därest någon i

strid mot förbud eller annan föreskrift,

varom i 9 och 10 §§ sägs, fortsätter

tillverkning eller försäljning

av alkoholhaltigt preparat.

20 §.

Till riket inkommen vara, som enligt

denna förordning icke får införas,

må, därest den icke enligt lagen

om straff för varusmuggling är att

anse såsom olovligen införd, av varuägaren

återutföras. Sker ej återutförsel,

skall med varan förfaras på

sätt Konungen förordnar.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1961.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

17

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 9 § förordningen den 19 maj 1939 (nr

174) angående tillverkning, införsel och försäljning av gasskyddsmateriel

Härigenom förordnas, att 9 § förordningen den 19 maj 1939 angående

tillverkning, införsel och försäljning av gasskyddsmateriel skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

9 §•

Tillverkar någon olovligen gasskyddsmateriel

av första klass,

eller inför någon till riket gasskyddsmateriel

av första klass utan

att hava erhållit tillstånd därtill eller

gör försök till sådan införsel,

eller saluhåller eller försäljer någon

gasskyddsmateriel i strid mot bestämmelserna

i denna förordning,

straffes, där ej gällande bestämmelser

om ansvar för olovlig varuinförsel

äro tillämpliga, med dagsböter

eller fängelse, och vare egendomen

förverkad.

Äro omständigheterna — — —

vara förverkad.

Kan egendom, —--värde gäl
das.

(Föreslagen lydelse)

9 §.

Angående påföljd för olovlig införsel

av gasskyddsmateriel av första

klass och för försök därtill stadgas i

lagen om straff för varusmuggling.

Tillverkar någon olovligen gasskyddsmateriel

av första klass,

eller saluhåller eller försäljer någon

gasskyddsmateriel i strid mot bestämmelserna

i denna förordning,

straffes med dagsböter eller fängelse,

och vare egendomen förverkad.

Äro omständigheterna — — —

vara förverkad.

Kan egendom, -—--värde gäl
das.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1961.

O

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 sand. Nr 115

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 3 a och 11 §§ förordningen

den 25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt

Härigenom förordnas, att 3 a och 11 §§ förordningen den 25 maj 1941

om varuskatt1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

3 a §.

Kontrollstyrelsen är ----och

försäljning.

Beträffande införsel är, med den

inskränkning som nedan sägs, generaltullstyrelsen

beskattningsmyndighet.

11 §•

Om ansvar i vissa fall för den, som

i deklaration eller försäkran lämnat

oriktig uppgift, stadgas i skattestrafflagen.

(Föreslagen lydelse)

3 a §.

Kontrollstyrelsen är —- —- •— och

försäljning.

Beträffande införsel är, med den

inskränkning som nedan sägs, generaltullstyrelsen

beskattningsmyndighet.

Bestämmelserna i 46 § nyssnämnda

förordning skola gälla jämväl

vid införsel.

11 §•

Angående påföljd i vissa fall för

den, som i samband med införsel av

skattepliktig vara i deklaration eller

försäkran lämnat oriktig uppgift,

skall gälla vad i lagen om straff för

varusmuggling är stadgat.

Om ansvar i vissa fall för den, som

eljest i deklaration lämnat oriktig

uppgift, stadgas i skattestrafflagen.

Denna förordning träder i kraft, såvitt avser 3 a §, dagen efter den, då

förordningen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk

författningssamling, och i övrigt den 1 januari 1961.

1 Senaste lydelse av 3 a § se 1959: 93 samt av 11 § se 1946: 144.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

19

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 5 mars 1948 (nr 85) om

försäljningsskatt

Härigenom förordnas, att 34 § förordningen den 5 mars 1948 om försäljningsskatt

skall upphöra att gälla samt att 8 och 33 §§ samma förordning1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

8 §■

Kontrollstyrelsen är — -—• ■— sådan

försäljning.

Beträffande införsel är, med den

inskränkning som nedan sägs, generaltullstyrelsen

beskattningsmyndighet.

33 §.

Om ansvar i vissa fall för den, som

i deklaration eller försäkran lämnat

oriktig uppgift, stadgas i skattestrafflagen.

(Föreslagen lydelse)

8 §•

Kontrollstyrelsen är---- sådan

försäljning.

Beträffande införsel är, med den

inskränkning som nedan sägs, generaltullstyrelsen

beskattningsmyndighet.

Bestämmelserna i 46 § nyssnämnda

förordning skola gälla jämväl

vid införsel.

33 §.

Angående påföljd i vissa fall för

den, som i samband med införsel av

skattepliktig vara i deklaration eller

försäkran lämnat oriktig uppgift,

skall gälla vad i lagen om straff för

varusmuggling är stadgat.

Om ansvar i vissa fall för den, som

eljest i deklaration lämnat oriktig

uppgift, stadgas i skattestrafflagen.

Denna förordning träder i kraft, såvitt avser 8 §, dagen efter den, då förordningen

enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk

författningssamling, och i övrigt den 1 januari 1961.

1 Senaste lydelse av 8 § se 1959: 94.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

Förslag

till

förordning om ändring i förordningen den 5 juni 1953 (nr 372) angående

reglering av införseln av vissa slag av fisk och skaldjur

Härigenom förordnas, att 15 § förordningen den 5 juni 1953 angående

reglering av införseln av vissa slag av fisk och skaldjur skall upphöra att

gälla samt att 11—14 §§ samma förordning skola erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

11 §•

Till riket inkommen vara som på

grund av bestämmelserna i denna

förordning icke får införas må, därest

varan ej enligt 13 § eller enligt lagen

om straff för olovlig varuinförsel

skall vara förverkad samt hinder

ej heller eljest möter mot utförsel av

varan, under tullkontroll återutföras

enligt de föreskrifter som i tullstadgan

äro givna för gods anmält till

returförtullning.

Vad i---föreskriven tid.

12 §.

Skall i denna förordning avsedd

vara enligt tullstadgan eller lagen om

straff för olovlig varuinförsel eller på

grund av stadgande i denna förordning

säljas å auktion genom tullverkets

försorg, må försäljning ske endast

till någon, som erhållit tillstånd

varom i 1 § sägs, eller ock under förbehåll

att varan återutföres.

Kan försäljning--— general
tullstyrelsen

förordnar.

13 §.

Den som utan behörig tullangivning

eller medelst vilseledande åtgärder

till riket inför eller söker införa

vara, som enligt denna förordning

icke får införas, straffes med dagsböter.

Vara som någon i strid mot denna

förordning olovligen infört eller sökt

•införa skall förklaras förverkad jämte

emballage eller kärl vari den förvaras.

Kan egendom, som enligt den
-

(Föreslagen lydelse)

11 §•

Till riket inkommen vara som på

grund av bestämmelserna i denna

förordning icke får införas må, därest

varan ej enligt lagen om straff

för varusmuggling skall vara förverkad

samt hinder ej heller eljest möter

mot utförsel av varan, under tullkontroll

återutföras enligt de föreskrifter

som i tullstadgan äro givna

för gods anmält till returförtullning.

Vad i---— föreskriven tid.

12 §.

Skall i denna förordning avsedd

vara enligt tullstadgan eller lagen om

straff för varusmuggling eller på

grund av stadgande i denna förordning

säljas å auktion genom tullverkets

försorg, må försäljning ske endast

till någon, som erhållit tillstånd

varom i 1 § sägs, eller ock under förbehåll

att varan återutföres.

Kan försäljning---general
tullstyrelsen

förordnar.

13 §.

Angående påföljd för olovlig införsel

av vara, som enligt denna förordning

ej får införas, och för försök

därtill stadgas i lagen om straff för

varusmuggling.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

(Gällande lydelse)

na förordning skolat förklaras förverkad,

ej tillrättaskaffas gälde den

brottslige dess värde. Framgår av

omständigheterna att brottet skett av

förbiseende, må av domstolens prövning

bero, huruvida förverkandepåföljd

skall inträda.

I fråga om åtal för förseelse, som

avses i första stycket, och talan om

förverkande av gods eller värde på

grund av föreskrifterna i andra stycket

ävensom beslag av gods, som kan

antagas vara förverkat, och förfarandet

med beslagtaget gods skall vad i

allmänhet är stadgat om olovlig införsel

av tullpliktig vara äga motsvarande

tillämpning.

14 §.

Den som bryter mot villkor för

tillgodonjutande av tillståndsbevis eller

i strid mot stadgandet i 4 § första

stycket disponerar å provianteringsfrilager

upplagd vara annorledes

än till fartygs, buss eller luftfartygs

proviantering eller utrustning i

föreskriven ordning straffes med

dagsböter.

(Föreslagen lydelse)

14 §.

Den som, utan att vara förfallen till

ansvar enligt lagen om straff för varusmuggling,

bryter mot villkor för

tillgodonjutande av tillståndsbevis eller

i strid mot stadgandet i 4 § första

stycket disponerar å provianteringsfrilager

upplagd vara annorledes än

till fartygs, buss eller luftfartygs proviantering

eller utrustning i föreskriven

ordning straffes med dagsböter.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1961.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 19 § förordningen den 26 februari 1954

(nr 73) angående tillverkning av brännvin

Härigenom förordnas, att 19 § förordningen den 26 februari 1954 angående

tillverkning av brännvin1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

19 §. 19 §.

1. Den som olovligen tillverkar 1. Den som olovligen tillverkar

brännvin eller bereder mäsk i uppen- brännvin eller bereder mäsk i uppenbart

syfte att därav framställa bränn- bart syfte att därav framställa bränn1

Senaste lydelse av 19 § se 1955:35.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

vin, så ock den som innehar mäsk,

uppenbarligen avsedd för olovlig

brännvinstillverkning, straffes med

dagsböter eller fängelse i högst sex

månader.

Är brottet--• -— två år.

Vid bedömande —- — — framställt

brännvin.

Begår någon — — — äro däremot.

2. Har någon förövat gärning, som

avses i 1 mom., skola därvid nyttjade

redskap, å stället befintliga förråd av

för den olovliga tillverkningen eller

beredningen uppenbarligen avsedda

råämnen samt av brännvin och mäsk

ävensom de kärl, i vilka brännvinet

och mäsken förvaras, tagas i beslag

och dömas förverkade.

3. Den som ----- etthundra kro
nor.

vin, så ock den som forslar, döljer eller

förvarar brännvin, vilket uppenbarligen

är olovligen tillverkat, eller

mäsk, som uppenbarligen är avsedd

för olovlig brännvinstillverkning,

straffes med dagsböter eller fängelse

i högst sex månader.

Är brottet —--- två år.

Vid bedömande---framställt

brännvin.

Begår någon---äro däremot.

2. Har någon olovligen tillverkat

brännvin eller berett mäsk, skola därvid

nyttjade redskap samt å stället

befintliga förråd av för den olovliga

tillverkningen eller beredningen uppenbarligen

avsedda råämnen tagas i

beslag och dömas förverkade. Påträffas

brännvin, som olovligen tillverkats,

skall brännvinet, tillika med

kärl, vari det förvaras, tagas i beslag

och dömas förverkat. Vad nu sagts om

brännvin, som olovligen tillverkats,

skall äga motsvarande tillämpning i

fråga om mäsk, som uppenbarligen

är avsedd för olovlig brännvinstillverkning.

3. Den som---- etthundra kro
nor.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1961.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 86 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen

den 26 maj 1954 (nr 521)

Härigenom förordnas, att 86 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen

den 26 maj 1954 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

86 §. 86 §.

2 mom. Är införsel av rusdrycker 2 mom. Angående påföljd för olovbelagd

med straff enligt gällande be- lig införsel av rusdrycker och för förstämmelser

om ansvar för olovlig va- sök därtill stadgas i lagen om straff

ruinförsel, skola de i sådant avseen- för varusmuggling. I fråga om förde

meddelade föreskrifter lända till säljning av olovligt införda rus
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

efterrättelse. I fråga om försäljning drycker skall gälla vad i 90 § 2 mom.

av olovligt införda rusdrycker skall sägs.

gälla vad i 90 § 2 mom. sägs.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1961.

Förslag

till

förordning om ändring i förordningen den 7 juni 1956 (nr 401) angående

reglering av införseln av vissa levande djur och jordbruksprodukter m. m.

Härigenom förordnas, att 17 § förordningen den 7 juni 1956 angående

reglering av införseln av vissa levande djur och jordbruksprodukter m. m.

skall upphöra att gälla samt att 13—16 §§ samma förordning skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

13 §.

Till riket inkommen vara som på

grund av bestämmelserna i denna

förordning icke får införas må, därest

varan ej enligt It § skall vara

förverkad samt hinder ej heller eljest

möter mot utförsel av varan, under

tullkontroll återutföras enligt de

föreskrifter som i tullstadgan äro

givna för gods anmält till returförtullning.

Vad i — — — föreskriven tid.

(Föreslagen lydelse)

13 §.

Till riket inkommen vara som på

grund av bestämmelserna i denna

förordning icke får införas må, därest

varan ej enligt lagen om straff

för varusmuggling skall vara förverkad

samt hinder ej heller eljest möter

mot utförsel av varan, under tullkontroll

återutföras enligt de föreskrifter

som i tullstadgan äro givna

för gods anmält till returförtullning.

Vad i---föreskriven tid.

14 §.

Den som utan behörig tullangivning

eller medelst vilseledande åtgärder

till riket inför eller söker införa

vara, som enligt denna förordning

icke får införas, straffes med dagsböter.

Vara som någon i strid med denna

förordning olovligen infört eller sökt

införa skall förklaras förverkad jämte

emballage eller kärl vari den förvaras.

Kan egendom som sålunda

skolat förklaras förverkad ej tillrättaskaffas,

gälde den brottslige dess

värde. Framgår av omständigheterna

14 §.

Angående påföljd för olovlig införsel

av vara, som enligt denna förordning

icke får införas, och för försök

därtill stadgas i lagen om straff för

varusmuggling.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

(Gällande lydelse)

att brottet skett av förbiseende, må

av domstolens prövning bero, huruvida

förverkandepåföljd skall inträda.

1 fråga om åtal för förseelse, som

avses i första stycket, och talan om

förverkande av gods eller värde på

grund av föreskrifterna i andra stycket

samt om beslag av gods, som kan

antagas förverkat, och förfarandet

med beslagtaget gods skall vad i allmänhet

är stadgat om olovlig införsel

av tullpliktig vara äga motsvarande

tillämpning.

15 §.

Den som bryter mot villkor för tillgodonjutande

av tillstånd enligt 1 §

eller i strid med stadgandet i 5 §

första stycket disponerar å provianteringsfrilager

upplagd vara annorledes

än till fartygs eller luftfartygs

proviantering eller utrustning i föreskriven

ordning eller underlåter att

fullgöra i 4 § stadgad uppgiftsslcyldighet,

straffes med dagsböter.

16 §.

Skall i denna förordning avsedd

vara enligt tullstadgan eller på grund

av stadgande i denna förordning säljas

å auktion genom tullverkets försorg,

må försäljningen ske endast till

någon, som enligt denna förordning

äger införa varan, eller ock under

förbehåll att varan återutföres.

Kan försäljning —--general
tullstyrelsen

förordnar.

(Föreslagen lydelse)

15 §.

Den som, utan att vara förfallen

till ansvar enligt lagen om straff

för varusmuggling, bryter mot villkor

för tillgodonjutande av tillstånd

enligt 1 § eller i strid med stadgandet

i 5 § första stycket disponerar å

provianteringsfrilager upplagd vara

annorledes än till fartygs eller luftfartygs

proviantering eller utrustning

i föreskriven ordning eller underlåter

att fullgöra i 4 § stadgad uppgiftsskyldighet,

straffes med dagsböter.

16 §.

Skall i denna förordning avsedd

vara enligt tullstadgan eller på grund

av stadgande i denna förordning eller

lagen om straff för varusmuggling

säljas å auktion genom tullverkets

försorg, må försäljningen ske endast

till någon, som enligt denna förordning

äger införa varan, eller ock

under förbehåll att varan återutföres.

Kan försäljning — — — generaltullstyrelsen

förordnar.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1961.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

25

Förslag

till

förordning om ändring i förordningen den 7 juni 1956 (nr 403) angående

reglering av införseln av fettråvaror och fettvaror, m. m.

Härigenom förordnas, att 25 § förordningen den 7 juni 1956 angående

reglering av införseln av fettråvaror och fettvaror, m. m. skall upphöra att

gälla samt att 5, 18, 19 och 24 §§ samma förordning skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

5 §.

Till riket inkommen vara som på

grund av bestämmelserna i denna

förordning icke får införas må, därest

varan ej enligt 18 § skall vara

förverkad samt hinder ej heller eljest

möter mot utförsel av varan, under

tullkontroll återutföras enligt de föreskrifter

som i tullstadgan äro givna

för gods anmält till returförtullning.

Vad i---föreskriven tid.

18 §.

Den som utan behörig tullangivning

eller medelst vilseledande åtgärder

till riket inför eller söker införa

vara, som enligt denna förordning

icke får införas, straffes med dagsböter.

Vara som någon i strid med denna

förordning olovligen infört eller

sökt införa skall förklaras förverkad

jämte emballage eller kärl vari den

förvaras. Kan egendom som sålunda

skolat förklaras förverkad ej tillrältaskaffas,

gälde den brottslige dess

värde. Framgår av omständigheterna

att brottet skett av förbiseende, må

av domstolens prövning bero, huruvida

förvcrkandepåföljd skall inträda.

1 fråga om åtal för förseelse, som

avses i första stycket, och talan om

förverkande av gods eller värde på

grund av föreskrifterna i andra stycket

samt om beslag av gods, som kan

(Föreslagen lydelse)

5 §.

Till riket inkommen vara som på

grund av bestämmelserna i denna

förordning icke får införas må, därest

varan ej enligt lagen om straff

för varusmuggling skall vara förverkad

samt hinder ej heller eljest möter

mot utförsel av varan, under tullkontroll

återutföras enligt de föreskrifter

som i tullstadgan äro givna

för gods anmält till returförtullning.

Vad i--— föreskriven tid.

18 §.

Angående påföljd för olovlig införsel

av vara, som enligt denna förordning

icke får införas, och för försök

därtill stadgas i lagen om straff för

varusmuggling.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

(Gällande lydelse)

antagas vara förverkat, och förfarandet

med beslagtaget gods skall vad i

allmänhet är stadgat om olovlig införsel

av tullpliktig vara äga motsvarandc

tillämpning.

19 §.

Den som bryter mot villkor för tillgodonjutande

av tillstånd enligt 1 §

eller i strid med stadgandet i 4 §

första stycket disponerar å provianteringsfrilager

upplagd vara annorledes

än till fartygs eller luftfartygs

proviantering eller utrustning i föreskriven

ordning eller underlåter att

fullgöra i 3 § stadgad uppgiftsskyldighet

straffes med dagsböter.

24 §.

Skall i denna förordning avsedd

vara enligt tullsfcadgan eller på grund

av stadgande i denna förordning säljas

å auktion genom tullverkets försorg,

må försäljningen ske endast till

någon, som enligt denna förordning

äger införa varan, eller ock under

förbehåll att varan återutföres.

Kan försäljning---general
tullstyrelsen

förordnar.

(Föreslagen lydelse)

19 §.

Den som, utan att vara förfallen

till ansvar enligt lagen om straff för

varusmuggling, bryter mot villkor

för tillgodonjutande av tillstånd enligt

1 § eller i strid med stadgandet

i 4 § första stycket disponerar å provianteringsfrilager

upplagd vara annorledes

än till fartygs eller luftfartygs

proviantering eller utrustning i

föreskriven ordning eller underlåter

att fullgöra i 3 § stadgad uppgiftsskyldighet

straffes med dagsböter.

24 §.

Skall i denna förordning avsedd

vara enligt tull stadgan eller på grund

av stadgande i denna förordning eller

lagen om straff för varusmuggling

säljas å auktion genom tullverkets

försorg, må försäljningen ske

endast till någon, som enligt denna

förordning äger införa varan, eller

ock under förbehåll att varan återutföres.

Kan försäljning —--general
tullstyrelsen

förordnar.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1961.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

27

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 5 och 28 §§ förordningen den 23 november

1956 (nr 545) angående omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall

Härigenom förordnas, att 5 och 28 §§ förordningen den 23 november 1956

angående omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall1 skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

5 §.

Kontrollstyrelsen är —--nu

sagts.

Beträffande skattepliktig införsel

är generaltullstyrelsen beskattningsmyndighet.

28 §.

Om ansvar i vissa fall för den, som

i deklaration lämnat oriktig uppgift,

stadgas i skattestrafflagen.

(Föreslagen lydelse)

5 §.

Kontrollstyrelsen är — — — nu

sagts.

Beträffande skattepliktig införsel

är generaltullstyrelsen beskattningsmyndighet.

Bestämmelserna i 46 §

nyssnämnda förordning skola gälla

jämväl vid införsel.

28 §.

Angående påföljd i vissa fall för

den, som i samband med införsel av

skattepliktigt motorfordon i deklaration

lämnat oriktig uppgift, skall

gälla vad i lagen om straff för varusmuggling

är stadgat.

Om ansvar i vissa fall för den, som

eljest i deklaration lämnat oriktig

uppgift, stadgas i skattestrafflagen.

Denna förordning träder i kraft, såvitt avser 5 §, dagen efter den, då förordningen

enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk

författningssamling, och i övrigt den 1 januari 1961.

1 Senaste lydelse av 5 § se 1959: 95.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 är 1960

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj. t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19

februari 1960.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Netzén, af Geijerstam, Nordlander.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om ny strafflagstiftning

rörande varusmuggling, m. m. samt anför därvid följande.

I. Inledning

Frågan om en allmän översyn av lagstiftningen rörande straff för olovlig

införsel och utförsel av varor upptogs av första lagutskottet i dess utlåtande

(nr 37) till 1949 års riksdag i anledning av Kungl. Maj:ts proposition

med förslag till lag om straff för olovlig varuutförsel, tm. in. I utlåtandet

framhöll utskottet, att den gällande smuggellagstiftningen var synnerligen

svåröverskådlig och att de grundläggande författningarna på området tillkommit

vid olika tidpunkter och var uppbyggda på olika sätt. Svårigheter

vid tillämpningen uppkom även därigenom, att likartade spörsmål ofta lösts

efter skilda principer utan att bärande skäl för dessa skiljaktigheter längre

kunde anföras. Den framlagda propositionen var enligt utskottet att beteckna

såsom en partiell reform och ett försök att avhjälpa vissa särskilt påtagliga

brister, som blivit aktuella vid den nya rättegångsbalkens ikraftträdande.

Propositionens förslag innebar visserligen att vissa ojämnheter undanröjdes

men att i stället andra tillskapades. Utskottet påvisade med åtskilliga

exempel svagheterna i den gällande smuggellagstiftningen och berörde

därvid särskilt den oenhetlighet som förelåg i fråga om åklagarväsen,

forumregler, bötessystem, förverkandebestämmelser samt regler angående

förundersökning. Det var enligt utskottets mening knappast möjligt att nå

fram till konsekventa och klara lagstadganden enbart genom partiella ändringar,

utan ett tillfredsställande resultat kunde nås endast om man obunden

av gällande författningar från grunden byggde upp ett nytt regelsystem.

Vid detta förhållande kunde ifrågasättas, framhöll utskottet vidare, att

avstå från partiella ändringar i lagstiftningen i avvaktan på en mera genomgripande

omdaning av densamma. Men då de i propositionen föreslagna

ändringarna innebar påtagliga förbättringar på åtskilliga punkter borde de

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

29

enligt utskottets mening genomföras. Samtidigt ville emellertid utskottet

förorda, att en utredning igångsattes med uppgift att utarbeta förslag till

belt ny lagstiftning om straff för smugglingsbrott, uppbyggd efter enhetliga

synpunkter och tillkommen under tillgodogörande även av de erfarenheter,

domstolarna vunnit vid tillämpningen av de gällande bestämmelserna.

Vid denna utredning kunde måhända visa sig möjligt att saimla alla erforderliga

stadganden om straff för överträdelser mot olika import- och exportbestämmelser

inom en och samma lag, som i så fall skulle innehålla endast

straffbestämmelser jämte erforderliga straffprocessuella regler, medan de

materiella reglerna rörande införsel till och utförsel från riket av gods,

vilka bestämmelser skulle straffsanktioneras genom ifrågavarande lag, fick

utfärdas i annan ordning. I enlighet med utskottets förslag hemställde riksdagen,

att Kungl. Maj :t ville låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag

till ny lagstiftning rörande straff för olovlig införsel och utförsel av

varor (rskr nr 326/1949).

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 13 april 1956 tillkallade

jag den 23 i samma månad en utredningsman jämte expert och sekreterare

med uppdrag att utarbeta förslag till ny lagstiftning rörande straff för olovlig

införsel och utförsel av varor. I enlighet med de direktiv som därvid lämnades

borde utredningen få den av riksdagen angivna omfattningen och syfta

till ett nytt enhetligt regelsystem. De synpunkter, som första lagutskottet

anfört rörande såväl principerna för ett sådant lagstiftningsarbete som de

konkreta spörsmål vilka fordrade en lösning, borde tjäna såsom utgångspunkt

vid arbetets bedrivande. I direktiven erinrades om att vid utredningen

självfallet måste beaktas de ändrade betingelser för en lagstiftning på området,

som 1955 års nykterhetsreform kunde ha medfört. Vad angick utformningen

av lagstiftningen i straffrättsligt hänseende borde samråd äga rum

med den sakkunnige som av chefen för justitiedepartementet tillkallats med

uppdrag att verkställa en förberedande undersökning för reformering av

specialstraffrätten. Även eljest borde utredningen ske med beaktande av det

pågående reformarbetet inom straffrätten.

Utredningen har den 2 september 1959 avgivit betänkande med förslag

till lag om straff för varusmuggling m. m. (SOU 1959:24). Betänkandet,

som är undertecknat av hovrättsrådet E. Walberg såsom utredningsman,

omfattar jämväl följ dförfattningar samt motiv. Utredningens förslag till författningar

i ämnet är avsedda att ersätta såväl de nu gällande centrala författningarna

på smuggellagstiftningens område som ock i största utsträckning

bestämmelser angående straff och påföljder för överträdelser av speciella

import- och exportförbud.

De viktigaste av de vid betänkandet fogade författningsförslagen torde

såsom Biliang få fogas vid stadsrådsprotokollet i delta ärende.

Efter remiss har utlåtanden över utredningens förslag i dess helhet eller

i vissa delar avgivits av generaltullstyrelsen, riksåklagarämbetet, hovrätten

över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för övre

Norrland, rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Hälsingborg,

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

riksräkenskapsverket, kontrollstyrelsen, generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen,

sjöfartsstyrelsen, överståthållarämbetet efter hörande av statsåklagaren

och poliskammaren i Stockholm, länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs

och Bohus, Värmlands, Kopparbergs, Jämtlands och Norrbottens län, statspolisintendenten,

utredningen rörande specialstraffrätten, 1951 års rättegångskommilté

samt 1955 års stadsutredning. Såvitt angår författningar

inom vederbörande myndighets verksamhetsområde har yttranden avgivits

av chefen för försvarsstaben, medicinalstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, riksantikvarieämbetet,

lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, veterinärstyrelsen, fiskeristyrelsen,

statens jordbruksnämnd, kommerskollegium, statens provningsanstalt,

statens handelslicensnämnd och statens växtskyddsanstalt.

Vid generaltullstyrelsens yttrande har fogats ett av styrelsen utarbetat

förslag till lag om straff för varusmuggling m. in., innefattande i väsentliga

hänseenden avvikelser från utredningens förslag.

Generaltullstyrelsen har jämväl överlämnat yttranden från tulldirektionerna

och tullfiskalerna i Stockholm, Göteborg och Malmö, cheferna för tullverkets

kustdistrikt och flertalet tullkamrar i riket, ävensom från Sveriges

allmänna tulltjänstemannaförening och Svenska tullmannaförbundet. Riksåklagarämbetet

har bifogat yttranden från statsåklagarna i Stockholm, Göteborg

och Malmö. Flertalet länsstyrelser har överlämnat yttranden från

landsfogden i länet samt därutöver länsstyrelsen i Malmöhus län yttranden

av poliskamrarna i Malmö och Hälsingborg, stadsfiskalerna i Hälsingborg

och Landskrona samt föreningen Malmöhus läns landsfiskaler, länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län yttrande av poliskammaren i Göteborg, länsstyrelsen

i Värmlands län yttrande av Värmlands länsavdelning av föreningen Sveriges

landsfiskaler, länsstyrelsen i Norrbottens län yttranden av stadsfiskalen

i Luleå samt landsfiskalerna i Haparanda, Paj ala och Kiruna distrikt.

Kommerskollegium har överlämnat yttranden från handelskamrarna i riket.

Tillfälle att avgiva yttrande över förslaget eller över vissa delar av detta

har även beretts fullmäktige i riksbanken, Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet,

Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges häradshövdingar,

Föreningen Sveriges stadsdomare, Föreningen Sveriges landsfogdar, Föreningen

Sveriges landsfiskaler och Föreningen Sveriges polismästare. Från

samtliga utom från Föreningen Sveriges polismästare har yttranden inkommit.

Vid utredningen har fogats en särskild promemoria med förslag till änxlring

i lagen angående förbud mot införsel till riket av varor med oriktig

ursprungsbeteckning. Med hänsyn till det samband nämnda förslag har

med den pågående utredningen om varumärkes- och firmalagstiftningen

torde med åtgärder i anledning av förslaget böra anstå tills vidare.

Jag anhåller nu att få upptaga den föreliggande lagstiftningsfrågan. Innan

jag övergår till att närmare behandla lagförslagen torde jag emellertid få

jämna en översiktlig redogörelse för de gällande bestämmelserna på området.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.is proposition nr 115 år 1!)60

31

II. Gällande rätt

Bestämmelser om straff för olovlig införsel och utförsel av varor är upptagna

i ett flertal författningar. Såvitt avser olovlig införsel utgöres huvudförfattningarna

av lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om straff för olovlig varuinförsel

—- varuinförsellagen — lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda

bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin —- spritinförsellagen — samt kungörelsen den 14 mars 1947 (nr 82) angående

allmänt importförbud — importförbudskungörelsen. I fråga om olovlig utförsel

är den centrala författningen lagen den 18 juni 1949 (nr 398) om

straff för olovlig varuutförsel — varuutförsellagen. Varuinförsellagen är

närmast att anse som en tullförfattning, tillämplig endast å tullpliktiga varor

och tillkommen i syfte att förhindra att sådana varor införes utan att

vederbörliga tullavgifter erlägges till statskassan. Även spritinförsellagen är

motiverad av fiskaliska skäl men den har dessutom ett nära samband med

rusdryckslagstiftningen. Lagen innehåller bl. a. bestämmelser om straff och

förverkande såväl vid olovlig införsel av spritdrycker och vin som vid annan

olovlig befattning med sådana varor. Till spritinförsellagen ansluter sig två

författningar, nämligen lagen den 27 november 1925 (nr 463) om utsträckt

tillämpning av spritinförsellagen samt lagen den 31 maj 1935 (nr 234) med

tillägg till gällande bestämmelser rörande införsel av spritdrycker och vin

till svenskt territorialvatten. Dessa båda lagar är att se mot bakgrund av en

mellan Sverige och övriga östersjöstater ävensom Norge träffad konvention

den 19 augusti 1925 angående motarbetande av smuggling av alkoholvaror

— den s. k. Helsingforskonventionen. Importförbudskungörelsen har näringspolitisk

motivering och innehåller bl. a. bestämmelser om straff och

förverkande för olovlig införsel av varor, vilka enligt det gällande allmänna

importförbudet ej får införas, oavsett om varorna är tullpliktiga eller ej.

Varuutförsellagen är en s. k. blankettstrafflag, som — med få undantag —

innehåller bestämmelser om straff och förverkande för alla fall då vara i

strid mot ett av Kungl. Maj :t utfärdat exportförbud utförts ur landet. Spritinförsellagen

samt de båda till denna anslutna lagarna är till sin giltighet

tidsbegränsade och den nuvarande giltighetstiden utgår den 31 december

1960. Övriga författningar är av permanent beskaffenhet.

Vid sidan av dessa centrala författningar finns stadganden om straff och

förverkande för överträdelser av olika import- och exportförbud i ett stort

antal specialförfattningar av synnerligen skiftande natur. En omfattande

grupp inom detta område bildar de författningar, som tillkommit närmast i

syfte att reglera prissättningen och avsättningsmöjligheterna för jordbruksprodukter.

Andra grupper utgöres av författningar som motiveras av sanitära

skäl eller av hänsyn till allmän säkerhet eller till förekommande av

smittosamma sjukdomar å djur eller växter. Föremål för specialreglering i

angivet hänseende är vidare bl. a. införseln och utförseln av valutor och

andra betalningsmedel. — Införsel- eller utförselförbudet i dessa spccialför
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

fattningar kan vara mer eller mindre ovillkorligt utformat. I undantagsfall

är införsel eller utförsel (samt innehav) av viss vara över huvud förbjuden.

Exempel härpå erbjuder bestämmelserna i 9 § kungörelsen den 16 september

1933 (nr 559) med vissa bestämmelser angående narkotiska ämnen och beredningar.

Regelmässigt gäller emellertid, att förbudet är i olika hänseenden

modifierat och att genom föreskrift om licensförfarande eller eljest stadgas

undantag från detsamma.

Brottsbes k rivningen vid olovlig införsel eller utförsel är i de

olika författningarna i regel anknuten till den i tullstadgan föreskrivna anmälningsplikten

vid in- eller utförsel av gods. Förutsättning för straffbarhet

är i dessa fall att varan införes eller utföres under åsidosättande av anmälningsskyldigheten

till tullverket. Enligt 1 § 1 mom. varuinförsellagen föreligger

sålunda olovlig varuinförsel om tullpliktig vara införes till riket »utan

behörig tullangivning». I 1 § varuutförsellagen beskrives olovlig utförsel såsom

att någon »utan att giva det tillkänna hos vederbörlig myndighet eller

medelst vilseledande åtgärd» från riket utför gods, som ej må utföras. I ett

mindre antal författningar med speciella import- eller exportförbud är emellertid

brottsbeskrivningen ej utformad på detta sätt. Olovlig införsel eller

utförsel föreligger enligt dessa författningar så snart en vara införes eller utföres

i strid mot förbudet, oavsett om varan anmäles för tullverket eller ej.

Brottsbeskrivningar av sist angiven typ återfinnes främst i vissa författningar

som avser varor vilkas in- eller utförsel kan vara förenad med allmänfara

av något slag. Om brottsbeskrivningen utformats på det ena eller det andra

sättet torde i rättstillämpningen ej tillmätas någon större betydelse. Enligt

vedertagen praxis torde nämligen lagföring ej ske om varan i behörig ordning

anmäles hos tullmyndigheten, även om den ifrågavarande straffbestämmelsen

ej anknyter till anmälningsskyldigheten. Annan påföljd inträder

ej än att varan stoppas.

Vilseledande förfaranden i samband med tullbehandling av vara i syfte

att undandraga tull eller avgift är i 4 § 1 mom. varuinförsellagen föremål

för särskild reglering. Enligt detta stadgande, vilket skall äga motsvarande

tillämpning då fråga är om brott, som avses i 1 kap. spritinförsellagen, bestraffas

såväl faktiska vilseledande åtgärder med varan som oriktiga uppgifter

— muntliga eller skriftliga — ägnade att bibringa tulltjänstemannen

en felaktig föreställning angående varans behandling i tullhänseende. Är

den vilseledande åtgärden straffbar enligt strafflagen skall vad där stadgas

äga tillämpning och i annat fall bestraffas det vilseledande förfarandet lika

med olovlig varuinförsel. Hänvisningen till strafflagen medför, att vilseledande

förfaranden vid brott mot varuinförsellagen i väsentlig utsträckning

bestraffas såsom bedrägeri eller försök till sådant brott. Enligt importförbudskungörelsen

och ett flertal speciella importförfattningar liksom ock enligt

varuutförsellagen hänföres vilseledande förfaranden under huvudstadgandet

i författningen om olovlig införsel eller utförsel. Enligt vissa skatteförfattningar,

där i samband med införsel skall avlämnas deklaration, blir

oriktiga uppgifter i deklarationen att bestraffa enligt skattestrafflagen. Åt
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1(160

skilliga speciella författningar om import- och exportförbud innehåller

emellertid ej särskilda bestämmelser om vilseledande förfaranden.

Förutsättningarna för straffbarhet i subjektivt hänseende angives i regel

ej i de särskilda författningarna. Det torde emellertid kunna antagas, att i

vart fall varuinförsel-, spritinförsel- och varuutförsellagarna endast avser

uppsåtliga förfaranden. I fråga om straffbestämmelserna i särskilda författningar

om import- eller exportförbud är det ej helt klart, i vilken omfattning

jämväl gärningar begångna av oaktsamhet är straffbara. Ett utmärkande

drag hos varuinförsel- och spritinförsellagarna är uppställandet av presumtioner

till den tilltalades nackdel. Sålunda riktar sig det nyssnämnda stadgandet

i 4 § 1 mom. varuinförsellagen mot varumottagaren, vilken straffas

ändå att det icke styrkts, att han ägt vetskap om den vidtagna åtgärden.

För att undgå ansvar skall han göra sannolikt, att åtgärden vidtagits utan

hans vetskap eller tillskyndan. Särskilt påfallande är tendensen att lägga

bevisbördan på den tilltalade i spritinförsellagen. Gentemot de betänkligheter,

som på sin tid ur rättssäkerhetssynpunkt yppades mot införandet av dessa

bestämmelser invändes, att den starkt stegrade spritsmugglingen påkallade

extraordinära åtgärder.

Straffet för olovlig införsel eller utförsel av varor är i regel böter. I

vissa fall kan emellertid även frihetsstraff ådömas. Enligt varuinförsellagen

är bötesstraffet som regel normerat på visst sätt i förhållande till den avgift

som för varan bort för statsverkets räkning erläggas till tullverket. I

kvalifikationsfallen ingår i straffskalan jämväl frihetsstraff och vid återfall

kan ådömas straffarbete i högst två år. I spritinförsellagen är böterna normerade

i relation till den olovligen införda varans kvantitet. Vid olovlig införsel

och olovlig befattning med spritdrycker och vin ingår i straffskalan

jämväl frihetsstraff och i kvalifikationsfall kan ådömas upp till två års

straffarbete. Enligt såväl varuinförsellagen som spritinförsellagen skall i

vissa fall bötesstraffet ådömas i dagsböter, bl. a. enligt 6 a § varuinförsellagen

vid olovlig befattning med insmugglad vara. I varuutförsellagen och importförbudskungörelsen

liksom ock i flertalet speciella författningar angående

import- eller exportförbud utgöres bötesstraffet av dagsböter eller —

i någon enstaka författning — endast penningböter. Däremot förekommer ej

normerade böter. Enligt varuutförsellagen kan vid viss kvalificerad brottslighet

ådömas frihetsstraff och vid grovt brott må dömas till straffarbete i

högst två år. Försök straffas lika med fullbordat brott. Beträffande medverkan

till brott gäller enligt varuinförsel-, spritinförsel- och varuutförsellagarna

vad i 3 kap. strafflagen är stadgat. Vid återfall ådömes straff efter förhöjd

straffskala. För att främst möjliggöra en rätt tillämpning av återfallsbestämmelserna

sker hos generaltullstyrelsen en central registrering av bestraffningar

enligt varuinförsellagen, 1 kap. spritinförsellagen ävensom tullstadgan.

Styrelsen erhåller de erforderliga uppgifterna härför genom föreskrifter

att domar i mål angående brott mot varuinförsellagen eller tullstadgan

eller 1 kap. spritinförsellagen skall överlämnas till tullmyndighet. Gene
,

‘J Bihang till riksdagens protokoll 1960. i samt. Nr 115

opaginerad Kontrollera mot PDF

34 Kungl. Maj.ts proposition nr Ilo år W60

r altullstyrelsens straffregister rörande tullmål är ej föremål för sekretesskydd.

Vid brott mot smuggellagstiftningen inträder regelmässigt förverka nd

e av det olovligen införda eller utförda godset eller av dess värde. Enligt

varuinförsel-, spritinförsel- och varuutförsellagarna kan därjämte under

vissa förutsättningar ifrågakomma förverkande av forslingsredskap, som

brukats vid smugglingen. Enligt 1 § 8 mom. varuinförsellagen är sålunda

olovligen infört gods förverkat och eftergivande av förverkandepåföljden

kan ske endast i visst fall. Tillika med gods skall förklaras förverkad bl. a.

förvaringspersedel, i vilken godset påträffats. Farkost eller luftfartyg av viss

mindre nettodräktighet ävensom annat forslingsredskap skall enligt 1 § 9

mom. förverkas om det begagnats för transport av smuggelgodset vid resa,

som måste antagas hava ägt rum i väsentligt syfte att företaga olovlig varuinförsel

eller eljest vid tillfälle, då de forslade varorna till väsentlig del utgjorts

av olovligen infört gods. Förutsättning för förverkande av forslingsredskap

är dock, att godset anträffats under själva forslingen samt att transportmedlet

tillhör eller på grund av avbetalningsköp innehaves av godsets

ägare eller annan, som finnes ha ägt kännedom om den olovliga varuinförseln

eller skälig anledning misstänka densamma. 1 fråga om förutsättningarna

för beståndet av tredje mans rätt i gods som skall förklaras förverkat

gäller enahanda föreskrifter som i strafflagen om skälighetsprövning av

domstolen då annans rätt är i fråga. Den som förskingrar egendom, som skolat

dömas förverkad, skall enligt 8 § gälda egendomens värde. Bestämmelsen

avser även forslingsredskap.

I spritinförsellagen är reglerna om förverkande strängare utformade än

i varuinförsellagen. Såsom förutsättning för förverkande av forslingsredskap

gäller sålunda enligt 8 § 1 mom. ej att godset skall ha anträffats under

forslingen. Härjämte är storleksgränsen för förverkande av farkoster och

luftfartyg högre än i varuinförsellagen. Bevisbördan är vidare i vissa fall

omkastad till den misstänktes nackdel. Såvitt avser beaktandet av tredje

mans intresse i egendom, som förklaras förverkad, liksom ock beträffande

skyldighet att ersätta förskingrad egendom, som skolat dömas förverkad,

hänvisar spritinförsellagen till motsvarande stadganden i varuinförsellagen.

Enligt 4 § varuutförsellagen skall gods som någon olovligen utfört eller

sökt utföra förklaras förverkat. Kan godset ej tillrättaskaffas skall deu

brottslige gälda dess värde. Forslingsredskap förverkas under förutsättningar

motsvarande dem som gäller enligt varuinförsellagen med undantag av

att värdekonfiskation ej äger rum. I fråga om beaktandet av tredje mans intresse

i egendom som förklaras förverkad gäller motsvarande regler som enligt

varuinförsel- och spritinförsellagarna. Enligt varuutförsellagen äger

domstolen alltid möjlighet att diskretionärt pröva, huruvida förverkandepåföljd

skall inträda i fall då det av omständigheterna framgår att brottet skett

av förbiseende.

Enligt importförbudskungörelsen skall olovligen införd vara förverkas

under motsvarande förutsättningar som gäller enligt varuutförsellagen. Bestämmelser

om förverkande av forslingsredskap saknas liksom ock särskii
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:Is proposition nr Ilo år 1!)(10

35

da föreskrifter om beaktande av tredje mans intresse i egendom, som förklaras

förverkad. Förverkanderegler återfinnes slutligen i ett flertal speciella

författningar om import- eller exportförbud. I många fall är förverkandereglerna

i dessa författningar utformade efter förebild av importförbudskungörelsens

bestämmelser men i vissa författningar är regleringen avvikande.

Någon gång kan bestämmelser om förverkande helt saknas. Bestämmelser

om värdekonfiskation förekommer likaledes i eu del författningar

men ej i andra. Förverkande av forslingsredskap kan aldrig ifrågakomma

enligt nu ifrågavarande författningar.

Enligt varuinförsel-, spritinförsel- och varuutförsellagarna gäller särskilda

bestämmelser om förfarandet vid förverkande av beslagtagen egendom.

Gemensamt för dessa bestämmelser är att med stöd därav talan om förverkande

i vissa fall kan föras mot annan än egendomens ägare samt att även

eljest möjligheten att ernå ett avgörande i förverkandefrågan underlättats.

Sålunda kan beträffande annan beslagtagen egendom än forslingsredskap,

om egendomens värde uppskattas till mindre än 100 kronor, åklagaren i

stället för att vid domstol väcka talan om egendomens förverkande, meddela

skriftligt förordnande, att beslaget tills vidare skall bestå. Anmäles icke

missnöje med beslaget inom en månad efter det dylikt förordnande meddelats

är egendomen förverkad.

Vad beträffar organisationen av domstolar och åklagare vid

handläggning av smuggelmål gäller att sådana mål i väsentlig utsträckning

skall anhängiggöras vid vissa rådhusrätter eller häradsrätter ■— tullmålsdomstolar

— och åtalas av befattningshavare vid tullverket — tullåklagare.

Tullmålsdomstol är enligt 16 § 2 mom. varuinförsellagen för stad, där såväl

rådhusrätt som tullkammare eller på avdelningar fördelad tullförvaltning

finnes, stadens rådhusrätt och för annan ort rådhusrätten i närmaste stad,

där tullkammare eller sådan tullförvaltning finnes. Finnes ej rådhusrätt i

stad, där tullkammare är inrättad, äger Kungl. Maj:t förordna, att häradsrätt

med tingsställe i staden skall vara tullmålsdomstol för staden och för

ort, till vilken staden är närmare än annan stad, i vilken finnes tullmålsdomstol.

Tullmålsdomslolar finnes för närvarande i alla städer med rådhusrätt

utom i Enköping, Växjö, Vänersborg och Alingsås. Vanligen i samband

med stads läggande under landsrätt har Kungl. Maj:t förordnat, att

häradsrätten i det tingslag med vilket staden förenats skall vara tullmålsdomstol

för staden och för ort till vilken staden är närmare än annan

stad, i vilken finnes tullmålsdomstol. Sådant förordnande har meddelats beträffande

ett flertal häradsrätter. Mål i vilka åtal ankommer på tullåklagare

— tullmål — skall i regel anhängiggöras vid tullmålsdomstolen för den

plats, där brottet skett eller blivit upptäckt. Har brottet skett eller upptäckts

å inkommande fartyg skall målet anhängiggöras vid tullmålsdomstolen för

den plats, dit den brottslige med fartyget först ankommer eller där han

eljest anträffas. Såsom tullåklagare är i Stockholm, Göteborg och Malmö förordnade

tullfiskaler med tjänslgöringsdislrikt, tillsammans omfattande hela

riket. Tullmål som anhängiggöres vid rådhusrätt i Stockholm, Göteborg.

Malmö eller Hälsingborg skall handläggas av tullfiskal inom distriktet. Tull
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

fiskal är vidare skyldig att inom sitt distrikt handlägga andra tullmål i den

utsträckning generaltullstyrelsen förordnar. Härutöver ankommer på tullfiskalerna

vissa åligganden enligt lagen den 4 juni 1913 angående förbud mot

införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning varjämte tullfiskalerna

i Göteborg och Malmö har att verkställa vissa inventeringar. På

övriga orter, där tullmålsdomstol finnes, har chefen för vederbörande tullkammare

(tullförvaltare) att i egenskap av tullåklagare väcka och utföra

åtal i tullmål som skall anhängiggöras vid domstolen. Förutom tullfiskaler

och tullförvaltare är även tullverkets ombudsman tullåklagare. Enligt instruktionen

för tullverket är byrådirektören å generaltullstyrelsens kanslibyrå

i egenskap av tullverkets ombudsman behörig att utan styrelsens uppdrag

i varje distrikt fullfölja talan mot domar i tullmål samt att i övrigt å

tullverkets vägnar tala och svara i alla förekommande mål i vilka han i sådan

egenskap inställer sig. Tullåklagare är att anse som sådan särskild åklagare

varom förmäles i 7 kap. 8 § första stycket rättegångsbalken och står ej under

tillsyn av riksåklagaren eller statsåklagare. Däremot är tullåklagarnas

verksamhet underkastad kontroll av generaltullstyrelsen.

För anställning som tullfiskal uppställes krav på juris kandidatexamen.

Tullfiskalerna, som förordnas av generaltullstyrelsen, är anställda mot årligt

arvode. Av de nuvarande befattningshavarna är tullfiskalen i Stockholm

ordinarie byråsekreterare i generaltullstyrelsen och uppbär på denna tjänst

halva lönen, medan tullfiskalen i Göteborg och Malmö är ordinarie åklagare

i dessa städer med tullfiskalstjänsten såsom bisyssla. Tullförvaltarna är

tulladministrativa befattningshavare utan särskild åklagarutbildning. De

uppbär ingen särskild ersättning för sitt sysslande med åklagargöroinålen.

I den mån åtal ankommer på tullåklagare anges detta i de särskilda författningarna.

Åtal utföres sålunda av tullåklagare vid brott mot varuinförsellagen,

1 kap. spritinförsellagen, importförbudskungörelsen och vissa speciella

författningar om importförbud. Däremot ankommer åtal i mål om

brott mot varuutförsellagen liksom ock i regel mot speciella import- och

exportförfattningar på allmän åklagare. För dessa mål gäller ej speciella

forumregler.

I fråga om förundersökning skall i första hand de allmänna bestämmelserna

i RB om förundersökning i brottmål tillämpas men i de olika

författningarna meddelas understundom avvikande regler. På tullåklagare

ankommer att enligt de regler som gäller för allmän åklagare verkställa

förundersökning och annan utredning angående brott som skall beivras

av tullåklagare och han äger därvid samma befogenheter med avseende å

användningen av straffprocessuella tvångsmedel som allmän åklagare. Även

andra tulltjänstemän än tullåklagare har tillerkänts viss befogenhet att

anlita tvångsmedel. Bl. a. äger tulltjänsteman under närmare angivna förutsättningar

gripa misstänkt person, verkställa beslag samt företaga husrannsakan

och kroppsvisitation. Även lotstjänsteman, posttjänsteman och

tjänsteman vid statens järnvägar äger under vissa förutsättningar taga egendom,

som kan antagas ha varit föremål för olovlig införsel eller utförsel, i

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 1960

37

beslag. I några författningar enligt vilka åtal ankommer på allmän åklagare

har stadgats rätt för tulltjänsteman att taga egendom i beslag.

Befordran till verkställighet av bötesstraff och förverkandepåföljder

vid brott mot varuinförsellagen och 1 kap. spritinförsellagen ankommer

enligt gällande bestämmelser på tullverket. Tullverkets åligganden

enligt de nämnda författningarna omfattar endast bötesstraff och förverkandepåföljder

men däremot ej annan betalningsskyldighet gentemot det allmänna

som kan åläggas i mål angående dylika brott, såsom böter för förfallolös

utevaro, förpliktande att återgälda förskjutna vittneslöner e. d. Beträffande

andra tullmål än de nu nämnda gäller i regel att allmänna föreskrifter

angående verkställighet skall tillämpas även om åtalet ankommer

på tullåklagare. Bestämmelserna i bötesindrivningsförordningen är ej tilllämpliga

beträffande böter som indrives av tullverket i vidare mån än att det

på anmodan av tullmyndighet skall åligga utmätningsman att indriva sådana

böter samt i förekommande fall ombesörja böternas förvandling. Ej

heller är bötesindrivningsförordningens bestämmelser tillämpliga i fråga om

indrivning av värdekonfiskation i tullmål. Tullverket saknar exekutiva befogenheter.

Till följd härav förutsätter verkställighet genom tullmyndighet,

att frivillig betalning eller frivilligt utgivande av egendom äger rum. I lagen

den 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff meddelade föreskrifter

om anstånd med erläggande av böter och avbetalning av böter i särskilda

poster äger tillämpning också såvitt avser tullverkets indrivning av böter.

Sker ej frivillig betalning överlämnas ärendet av tullmyndigheten till vederbörlig

exekutiv myndighet för vidtagande av indrivning enligt lagen

om verkställighet av bötesstraff. Talan om förvandling av böter utföres

av allmän åklagare. Bestämmelserna i bötesindrivningsförordningen angående

avskrivning och avkortning av böter är icke tillämpliga å böter,

som ådömts enligt tullförfatlningarna. Under i stort sett samma förutsättningar,

som enligt bötesindrivningsförordningen gäller för avkortning av

böter, brukar emellertid generaltullstyrelsen meddela beslut om avförande

av böter. Avförande av tullböter förutsätter, att böterna bortfallit t. ex.

på grund av preskription eller den bötfälldes död. Någon motsvarighet till

systemet med avskrivning av böter enligt bötesindrivningsförordningen

förekommer däremot ej såvitt avser böter, ådömda enligt tullförfattningarna.

I syfte att bevara kronans rätt till utdömda ersättningsbelopp brukar tullmyndigheterna

vidtaga preskriptionsbrytande åtgärder. Detta system har

lett till alt åtskilliga verkställighetsärenden angående ersättningsbelopp kvarstår

sedan lång tid tillbaka oavslutade i konfiskationsjournalerna. Under

vissa närmare angivna förutsättningar äger emellertid generaltullstyrelsen

avskriva ersättningsbelopp, som ej överstiger 1 000 kronor.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 1060

III. Allmän motivering

Inledande synpunkter

Utredningen

Som en allmän synpunkt framhåller utredningen, att en ny lagstiftning

om straff för olovlig införsel och utförsel av varor bör utformas efter enhetliga

principer och att avvikelser från allmänt tillämpliga regler bör ifrågakomma

endast om detta är påkallat med hänsyn till smugglingsbrottens

speciella karaktär. I linje med denna tankegång innebär utredningens förslag,

att den speciella reglering i sikilda hänseenden, som kännetecknar vissa

smugglingsbrott i den gällande lagstiftningen, i största utsträckning upphäves

och att de föreslagna reglerna i stället ansluter till vedertagna straffrättsliga

och processrättsliga principer. I förslaget, som avser att i princip

omfatta all slags införsel och utförsel av varor i strid mot gällande bestämmelser,

sammanföres med få undantag alla påföljder för olovlig införsel eller

utförsel av varor till en enda s. k. blankettstrafflag, vars påföljdsbestämmelser

erhåller sitt materiella innehåll genom författningar om tull- ellei

avgiftsplikt eller angående import- eller exportförbud. Förslagets bestämmelser

omfattar såväl gärningar, vilka innebär undandragande av tull eller

avgift, som gärningar, vilka utgör överträdelser av import- eller exportförbud.

I enlighet härmed föreslås, att varuinförsel- och varuutförsellagarna

upphäves samt att spritinförsellagen ej erhåller förnyad giltighet. Vad beträffar

i särskilda författningar angående import- eller exportförbud upptagna

bestämmelser om påföljd för överträdelse av förbudet föreslår utredningen,

att dessa bestämmelser i regel skall utgå och ersättas med hänvisning till

den föreslagna lagen. I denna har under ett centralt brottsbegrepp, benämnt

varusmuggling, hänförts de viktigaste av de förfaranden, varigenom någon

uppsåtligen föranleder, att införsel eller utförsel sker i strid mot importeller

exportförbud eller att statsverket undandrages tull eller avgift, som

uppbäres av tullverket. I likhet med flertalet av de nuvarande bestämmelserna

om straff för olovlig införsel och utförsel av varor anknyter brottsbeskrivningen

till plikten att vid införsel eller utförsel av en vara anmäla

varan hos vederbörlig myndighet, som regel tullmyndighet. Förutsättning

för straffbarhet är, att varan ej tillkännagives för myndigheten. Med införsel

eller utförsel utan vederbörligt tillkännagivande likställes att någon medelst

vilseledande i samband med tullbehandling av gods föranleder, att införsel

eller utförsel sker i strid mot import- eller exportförbud eller att tull

eller avgift undandrages statsverket. I denna del ersätter förslaget såväl

i varuutförsellagen och särskilda författningar om import- eller exportförbud

upptagna bestämmelser om straff för den som medelst vilseledande åtgärd

inför eller utför vara i strid mot förbud som stadgandet i 4 § 1 mom.

varuinförsellagen om straff för vilseledande åtgärd, som i samband med

tullbehandling av vara vidtagits i avsikt att undandraga varan tull eller avgift.

Under de föreslagna bestämmelserna om vilseledande faller även gär
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:it< proposition nr 115 år 1960

39

ningar som uppfyller rekvisiten för bedrägeri enligt strafflagen eller för deklarationsbrott

enligt skattestrafflagen. Utredningen förutsätter att dylika

gärningar uteslutande skall bestraffas enligt bestämmelserna i den föreslagna

lagen.

Utredningen bär ej ansett motiverat att bibehålla en särskild reglering av

olovlig införsel av spritdrycker och vin, motsvarande den i spritinförseltagen.

Den yrkesmässiga spritsmuggling, mot vilken spritinförsellagen vid

sin tillkomst framför allt riktade sig, upphörde under andra världskriget

och har efter krigsslutet icke återupptagits i någon omfattning av betydelse.

Härtill kommer, att genom 1955 års nykterhetsreform det förut gällande

restriktionssystemet med avseende å inköp av rusdrycker avskaffats.

Därigenom har en viktig brottsfrämjande faktor vid spritsmuggling bortfallit.

Det har dock ansetts påkallat att i en särskild lag upptaga bestämmelser

om straff i vissa fall för införsel av spritdrycker till svenskt territorialvatten,

i huvudsak motsvarande de nuvarande stadgandena i 2—4 §§ spritinförsellagen,

ävensom bibehålla viss annan lagstiftning föranledd av internationella

överenskommelser rörande bekämpande av spritsmuggling. Spritinförsellagen

innehåller i 2 kap. bestämmelser om olovlig befattning med

annan illegal sprit än smuggelsprit. Dessa bestämmelser, som huvudsakligen

avser inom landet olovligen tillverkade spritdrycker, har — i den mån

de ansetts böra bibehållas — föreslagits överflyttade till brännvinstillverkningsförordningen.

I fråga om bötessyslemet innebär utredningens förslag, att systemet med

normerade böter för vissa kategorier smugglingsbrott avskaffas och att ett

enhetligt system med dagsböter, i vissa fall kombinerat med penningböter,

införes på hela det område lagstiftningen avser att reglera.

Reglerna om förverkande har utformats i nära anslutning till de allmänna

bestämmelserna om förverkande i 2 kap. 16 och 17 §§ strafflagen. Bestämmelserna

har gjorts fakultativa och domstolen har tillerkänts möjlighet att

helt eller delvis eftergiva förverkandepåföljden om den finnes uppenbart

obillig. Huvudregeln är emellertid att smuggelgods — i likhet med vad som

är fallet i den gällande lagstiftningen — skall förklaras förverkat. I fråga

om föremål, som använts som hjälpmedel vid smugglingsbrott, innebär

förslaget, att föremålet må om det ej är uppenbart obilligt förklaras förverkat

när det är påkallat till förebyggande av smugglingsbrott eller eljest

av särskilda skäl. Rätten äger i stället för förverkande föreskriva åtgärd till

förebyggande av missbruk. Några storlcksgränser för förverkande av fartyg

eller luftfartyg - - på sätt föreskrives i nuvarande lagstiftning — har ej

ansetts påkallade. Skyddet för tredje mans intresse i gods, som förklaras

förverkat, föreslås skola utformas i enlighet med de allmänna reglerna

härom i strafflagen. Förslaget upptar bestämmelser om subsidiär värdekonfiskation

i fall när av någon anledning själva egendomen ej är åtkomlig för

förverkande. Även i denna del har förslaget utformats i överensstämmelse

med strafflagsreglerna.

Den registrering av smugglingsbrott, som nu sker hos gcneraltullstyrel
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr ilo år 1960

sen, avses, med hänsyn till föreslagna bestämmelser om straffskärpning vid

återfall, skola bibehållas i huvudsak oförändrad. Dock föreslås, att registreringen

utvidgas till att omfatta jämväl utförselbrott.

En av de väsentliga nyheterna i förslaget är, att tullåklagarinstitutionen

avskaffas och att åklagarskapet i de nuvarande tullmålen överflyttas på

de allmänna åklagarna. Vidare föreslås upphävande av de nuvarande reglerna

om tullmålsdomstol och att vanliga forumregler blir tillämpliga i

smugglingsmål.

Bestämmelserna om förundersökningsförfarandet i utredningens förslag

överensstämmer i stort sett med motsvarande stadganden i varuinförsel-,

spritinförsel- och varuutförsellagarna. Tullmyndighet föreslås dock skola

erhålla befogenhet att inleda förundersökning i mål angående brott, som

avses i lagen.

Genom att systemet med normerade böter ersättes med dagsböter och

penningböter blir det möjligt att använda strafföreläggande i enlighet med

reglerna i rättegångsbalken.

Verkställighet av straff och andra påföljder för brott, som avses med förslaget,

föreslår utredningen skola ankomma på de allmänna exekutiva myndigheterna.

Detta innebär i fråga om gärningar, som nu är hänförliga under

varuinförsel- och spritinförsellagarna, ett överflyttande av verkställigheten

från tullverket till de allmänna exekutiva organen.

Vad slutligen angår organisations- och kostnadsfrågor förutsättes överflyttningen

av tullmålen till de allmänna åklagarna ej skola i allmänhet

föranleda någon utökning av den allmänna åklagarorganisationen. Någon

ersättning från statsverkets sida till städer med kommunalt avlönade åklagare

för smugglingsmålens handläggning av dessa städers åklagare har utredningen

ej funnit motiverad.

Yttrandena

Flera av remissinstanserna understryker i sina yttranden särskilt behovet

av enhetliga och överskådliga regler på smuggellagstiftningens område.

Hovrätten över Skåne och Blekinge uttalar att utredningen enligt hovrättens

mening på ett skickligt sätt röjt undan en djungel av svåröverskådliga

och inbördes motstridiga bestämmelser om olovlig införsel och utförsel

och ersatt dem med enklare, klarare och mera enhetliga regler. Rådhusrätten

i Göteborg finner det i hög grad önskvärt att nuvarande regler ersättes

med en ny lagstiftning, uppbyggd efter ett enhetligt regelsystem. Rådhusrätten

i Malmö delar tillfullo den från skilda håll uttalade uppfattningen att

på ifrågavarande rättsområde föreligger ett starkt behov av en ny lagstiftning,

innefattande enklare och mera enhetliga regler än de nu gällande.

Liknande uttalanden göres av Föreningen Sveriges häradshövdingar och

Föreningen Sveriges stadsdomare. Överståthållaråmbetet anför att det sedan

länge framstått som önskvärt att erhålla en centralisering av de för nära

arande på olika författningar splittrade bestämmelserna beträffande före^

arande likartade brott och att vinna likformighet i processuellt och exeku
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr Ilo år 1900

tivt hänseende med övriga rättsområden. Länsstyrelsen i Jämtlands län yttrar

att bristen på enhetlighet och överskådlighet i den nuvarande lagstiftningen

varit ägnad att medföra svårigheter av skilda slag i tillämpningen,

och Föreningen Sveriges stadsfiskaler framhåller, att en systematisering av

de gällande svårtillgängliga bestämmelserna om in- och utförsel länge tett

sig önskvärd.

De remissinstanser, med undantag av generaltullstyrelsen och Sveriges allmänna

tull tjänstemannaförening, som avgivit något helhetso md ö m e om

utredningens förslag, har i allmänhet ansett detta väl ägnat att läggas till

grund för lagstiftning. Riksåklagarämbetet uttalar att det är sällan man

finner ett lagförslag på specialstraffrätlens område, där de straffrättsliga

problemen är så genomarbetade som i utredningens betänkande. Däri behandlas

enligt ämbetets mening på ett förtjänstfullt sätt många allmänslraffrättsliga

frågor, varför betänkandet torde komma att få betydelse långt

utöver det område som det avser att reglera. Hovrätten över Skåne och Blekinge

framhåller att förslagets förtjänster beror icke minst på det omfattande

arbete som utredningen nedlagt på att häva smuggelbestämmelsernas

ställning som en isolerad speciallagstiftning och i stället ansluta de föreslagna

reglerna till vedertagna principer på det straffrättsliga och straffprocessuella

området. Ur denna synpunkt finner hovrätten det betydelsefullt

att utredningen föreslår en avveckling av den särskilda åklagarorganisationen

och ett avskaffande av systemet med särskilda tullmålsdomstolar.

Förslaget torde, under förutsättning att även dessa åtgärder vidtages,

kunna leda till en väsentlig rationalisering av åtgärderna mot varusmuggling.

Hovrätten för Västra Sverige finner förslaget i stort sett tillgodose

det föreliggande behovet av enhetligare och klarare regler på ifrågavarande

rättsområde.

Stockholms rådhusrätt anser att med förslagets genomförande skulle

lagstiftningen på området vinna i enhetlighet och klarhet samt bringas

i bättre överensstämmelse med såväl särskilda stadganden i den allmänna

strafflagen som allmänna straffrättsliga grundsatser. Liknande uttalanden

göres av Göteborgs rådhusrätt. Rådhusrätten i Hälsingborg finner utredningens

förslag innebära en överskådlig, systematiskt tillfredsställande

och väl genomarbetad lösning av de frågeställningar, till vilka utredningen

haft att taga ställning vid revideringen av den svåröverskådliga och oenhetliga

lagstiftningen på området. Föreningen Sveriges stadsdomare uttalar

allmänt om förslaget att det är systematiskt tillfredsställande och synnerligen

väl genomtänkt och föreningen vill ej underlåta att uttala sin tillfredsställelse

över den utförliga motiveringen. Även om den föreslagna lagstiftningen

otvivelaktigt kommer att avsevärt minska tillämpningssvårigheterna

i förhållande till de nu gällande författningsbestämmelserna så är det

dock sannolikt att det på detta område även i framtiden kommer att uppstå

vissa tolkningsproblem. Jämväl Föreningen Sveriges stadsfiskaler finner

utredningens förslag fylla högt ställda anspråk på enkelhet och klarhet och

den väl genomarbetade motiveringen kan förväntas bli av stor nytta vid

opaginerad Kontrollera mot PDF

4 2

Kangl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

framtida ställningstaganden till uppdykande tolkningsspörsmål inom denna

del av specialstraffrätten.

Kommerskollegium hälsar med tillfredsställelse att utredningen med sitt

förslag lagt en grundval för en överskådlig och enhetlig lagstiftning på

förevarande område.

Bland övriga remissmyndigheter, som uttalat sin uppskattning av förslaget,

må nämnas överståthållarämbetel samt länsstyrelserna i Göteborgs

och Bohus, Värmlands, Kopparbergs, Jämtlands och Norrbottens län, advokatsamfundet

ävensom Föreningarna Sveriges landsfogdar och Sveriges landsfiskaler.

Jämväl Föreningen Sveriges häradshövdingar anser förslaget vara

i allt väsentligt väl avvägt och ändamålsenligt.

Viss tvekan huruvida icke förslaget i något eller några hänseenden gått

för långt i sin strävan mot förenkling och enhetlig reglering av rättsområdet

uttalas av rådhusrätten i Malmö. Sålunda finns det — enligt rådhusrättens

mening — kanske visst utrymme för farhågor för bristande effektivitet till

löljd därav att så många av de bevispresumtioner, som den gällande lagstiftningen

innefattar, saknar motsvarighet i förslaget. Även det fullständiga

frångåendet av normerade böter kan måhända vara ägnat att inge vissa

farhågor beträffande lagstiftningens effektivitet. Rådhusrätten vill emellertid

vid sitt slutliga ståndpunktstagande ej ifrågasätta avvikelse i sak från

vad utredningen föreslagit. Också länsstyrelsen i Malmöhus län ansluter

sig till utredningens förslag, varvid länsstyrelsen dock i fråga om avskaffandet

av tullåklagarinstitutionen och överflyttandet av tullmålen på de allmänna

åklagarna vill understryka, att det måste beaktas att landsfiskalernas

arbetsbörda för närvarande är av sådan storlek, att ytterligare arbetsuppgifter

icke utan tvingande skäl bör påläggas dem.

Kritisk till utredningens förslag i olika hänseenden ställer sig däremot

gcneraltullstyrelsen. Styrelsen yttrar inledningsvis, att betänkandet i sina

utredningsmässiga delar utgör ett mycket värdefullt bidrag till lagstiftningsfrågans

belysning men att styrelsen på väsentliga punkter måste anmäla

avvikande mening i fråga om de slutsatser som bör dragas av utredningsmaterialet.

Styrelsen finner sig i väsentliga delar icke kunna tillstyrka

den straffrättsliga reglering, förslaget innehåller, och ej heller de föreslagna

förändringarna i fråga om bötessystemet, tullåklagarinstitutionen

och tullverkets nuvarande befattning med verkställighetsförfarandet. Sveriges

allmänna tulltjänstemannaförening uttalar att utredningens betänkande

utgör ett värdefullt och fylligt material till belysande av det föreliggande

problemkomplexet. Föreningen har dock ej undgått att bli frapperad av

dissonansen i vissa avseenden mellan det sålunda tillgängliga underlaget

och de konklusioner därav, som funnit uttryck i konkreta förslag. Särskilt

beklagligt finner föreningen det vara att alternativa möjligheter till problemlösningar

ej i tillräcklig grad utretts. Detta gör det enligt föreningens mening

särskilt angeläget, att utredningens förslag göres till föremål för en

relativt omfattande översyn, innan lagstiftningsåtgärder kommer till stånd.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kuntjl. Maj:ts proposition nr 115 ur It)(JO

43

Departementschefen

De nuvarande bestämmelserna om straff för olovlig införsel och utförsel

av varor är spridda i ett stort antal författningar och är i olika hänseenden

bristfälliga. De centrala bestämmelserna på området upptas i vissa fall i

samfällt stiftad lag, i andra fall i administrativa författningar; de har tillkommit

vid skilda tidpunkter och är uppbyggda på olika sätt. Likartade

spörsmål har därför i lagstiftningen ofta lösts efter skilda principer. De

olägenheter som uppkommer av en så splittrad och oenhetlig reglering har

ytterligare skärpts genom lagstiftningens kraftiga ansvällning under senare

år. Varuinförsel- och spritinförsellagarna har i flera omgångar varit

föremål för partiella reformer, framför allt 1946, då ändringarna avsåg att

anpassa bestämmelserna till den nya rättegångsordningens grundsatser, och

1949 i samband med tillkomsten av varuutförsellagen, då de ändrade grundsatser

om förverkande, som kommit till uttryck i strafflagen, i viss utsträckning

gjordes tillämpliga också på förevarande område. Det har emellertid

ej visat sig vara möjligt att undanröja oklarheter och inbördes motstridiga

bestämmelser i den nuvarande smuggellagstiftningen, och en genomgripande

revision har länge framstått som påkallad. Icke minst för

domstolar och åklagare medför de nuvarande bestämmelserna svårigheter

och osäkerhet i tillämpningen såväl materiellt som formellt. Redan den omständigheten,

att i det aktuella fallet en straffbelagd gärning kan falla såväl

under brottsbeskrivningen i någon av de centrala författningarna i smuggellagstiftningen

som under straffbudet i en speciell import- eller exportförfattning

medför, att besvärliga konkurrensfrågor lätt uppkommer (jfr

NJA 1949 s. 278). Den utformning brottsbeskrivningarna erhållit i vissa

hithörande författningar medför vidare, att en del icke straffvärda fall på

ett föga tillfredsställande sätt avgränsats från det straffbara området. Tvekan

har i rättstillämpningen flera gånger uppkommit beträffande gränsdragningen

mellan 1 § 1 mom. och 4 § 1 mom. varuinförsellagen (jfr NJA

1940 s. 750 och NJA 1958 s. 267). Den olikartade utformningen av bötessystemet

med än normerade böter — som dessutom beräknas på olika sätt

— än dagsböter har visat sig leda till en ojämnhet i strafftillämpningen, som

ej är tillfredsställande.

Utredningens förslag till lagstiftning präglas främst av en strävan att

tillskapa enhetliga regler på förevarande rättsområde. Ett utmärkande drag

är sålunda, att den mångfald av särbestämmelser, som i olika hänseenden

för närvarande gäller, föreslås i huvudsak skola upphävas och ersättas

av regler som närmare ansluter till numera vedertagna principer på straffrättens

och processrättens område. Förslaget avser alt omfatta all slags

införsel och utförsel av varor, som sker i strid mot gällande bestämmelser,

oavsett om gärningen innebär undandragande av tull eller annan allmän

avgift eller om den utgör överträdelse av import- eller exportförbud. Även

vid utformningen av brottsbegreppen går utredningen långt i sin strävan efter

enhetlighet och överskådlighet. Under ett gemensamt brottsbegrepp

varusmuggling —- Itänföres sålunda de viktigaste av de förfaranden, var
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

igenom någon uppsåtligen föranleder atl tull eller avgift undandrages siatsverket

eller att införsel eller utförsel sker i strid mot import- eller exportförbud.

Under varusmuggling är att hänföra såväl fall då införsel eller utförsel

sker utan vederbörligt tillkännagivande för myndighet som fall då i

samband med införsel eller utförsel vilseledande av myndigheten äger rum

med påföljd att godset införes eller utföres med undandragande av tull eller

avgift eller i strid mot import- eller exportförbud. Eu särskild reglering av

olovlig införsel av spritdrycker och vin finner utredningen ej längre pakallad

men föreslår, att viss nu gällande speciallagstiftning rörande sådana

drycker, delvis föranledd av träffade konventioner till förhindrande av spritsmuggling,

skall bibehållas. Ett enhetligt system med dagsböter, i vissa fall

kombinerat med penningböter, föreslås av utredningen för hela det område

förslaget avser att reglera. Reglerna om förverkande har uppmjukats och

bestämmelserna härom har utformats i nära anslutning till 2 kap. 16 och

17 §§ strafflagen. Utredningen föreslår, att tullåklagarinstitutionen avskaffas

och att reglerna om tullmålsdoinstol upphäves samt att tullmålen överflyttas

till de allmänna åklagarna och underkastas vanliga forumregler. Vad

avser förundersökningsförfarandet innebär utredningens förslag att de nuvarande

bestämmelserna i stort sett bibehålies. 1 fråga om verkställighet av

bötesstraff och andra påföljder föreslår utredningen, att dylika åtgärder

skall överflyttas från tullmyndighet till allmänna exekutiva organ.

Många av remissinstanserna har understrukit behovet av enhetliga och

överskådliga bestämmelser inom förevarande område och har därvid funnit

utredningens förslag i hög grad fylla önskemålet om en sådan lagstiftning.

Även i fråga om utformningen av de särskilda bestämmelserna har de flesta

remissmyndigheterna ansett förslaget vara väl ägnat att läggas till grund för

lagstiftning, och åtskilliga har uttalat sin särskilda tillfredsställelse över den

grundlighet varmed de olika problemen genomarbetats. Från något håll har

framkommit viss tvekan huruvida icke utredningen i sin strävan mot eu

enhetlig reglering av hela rättsområdet gått alltför långt. Kritik mot förslaget

i mera väsentliga hänseenden har dock egentligen endast anförts av generaltullstyrelsen

och Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening. Styrelsen

anser sig icke kunna i väsentliga delar tillstyrka den straffrättsliga reglering,

utredningsförslaget innehåller, liksom ej heller de föreslagna förändringarna

i fråga om bötessystemet, tullåklagarinstitutionen och tullverkets

nuvarande befattning med verkställighetsförfarandet. Tulltjänstemannaföreningen

ger uttryck för i huvudsak samma uppfattning.

För egen del vill jag uttala mitt instämmande i vad som anförts om behovet

av enhetliga och överskådliga regler på smuggellagstiftningens område.

I betraktande av de gällande bestämmelsernas oenhetlighet och svåröverskådlighet

anser jag utredningens strävan att enhetligt, enkelt och överskådligt

utforma rättsreglerna värd allt erkännande. Till den kritik mot utredningens

förslag, som främst generaltullstyrelsen anfört, ämnar jag återkomma

i det följande. Jag vill emellertid redan nu förutskicka att jag anser

de synpunkter generaltullstyrelsen anför i olika hänseenden beaktans
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 1960

45

värda. Erforderligt hänsynstagande till styrelsens önskemål synes emellertid

kunna ske genom ändringar och jämkningar i vissa hänseenden av utredningens

förslag. På grund härav kan jag ansluta mig till den av flertalet

remissinstanser uttalade uppfattningen att utredningens förslag är väl ägnat

att läggas till grund för en lagstiftning i ämnet.

Lagstiftningens omfattning och utformningen av smugglingsbegreppet

Utredningen

Såsom redan nämnts bör enligt utredningen en blivande lagstiftning utformas

såsom en s. k. blankettstrafflag, som är tillämplig på i princip all

slags olovlig införsel eller utförsel av varor, oavsett om gärningen innebär

undandragande av tull eller annan avgift eller om den utgör överträdelse

av import- eller exportförbud. Utredningen anser det möjligt och lämpligt

att under ett gemensamt brottsbegrepp — varusmuggling — hänföra båda

de nämnda gärningstyperna, varvid såsom förutsättning för straffbarhet

skall gälla att införseln eller utförseln av varan sker utan att det tillkännagives

för vederbörlig myndighet. Under samma brottsbegrepp hänföres i

utredningens förslag också fall då väl tillkännagivande av införseln eller

utförseln äger rum men medelst vilseledande i samband med tullbehandling

av varan föranledes, att tull eller annan allmän avgift undandrages eller att

införseln eller utförseln sker i strid mot import- eller exportförbud.

I fråga om tillämpningsområdet för en blankettstrafflag framhåller

utredningen att såvitt avser importförbudsförfattningar de intressen

som kan ligga bakom ett importförbud är av väsentligen två skilda slag.

En typ av importförbud utgöres av sådana, som är förestavade av näringspolitiska

hänsyn. Importregleringen är här närmast ett instrument för den

ekonomiska politiken, ofta anordnad på ett sätt, som möjliggör kontroll över

pris- och valutautvecklingen. Den andra typen utgöres av importförbudsförfattningar,

vilka föranletts av vad som med en sammanfattande beteckning

skulle kunna kallas allmänna säkerhetshänsyn. Hit är att hänföra förbud,

som tillkommit av sanitära skäl eller till tryggande av allmän ordning och

säkerhet eller till förekommande av växt- eller djursjukdomar. Straffbestämmelserna

i importförbudsförfattningar av den förstnämnda typen anknyter

genomgående till tullangivningsplikten (t. ex. importförbudskungörelsen).

Det är enligt utredningen tydligt, att dessa straffbestämmelser utan

olägenhet kan ersättas av det föreslagna stadgandet om straff för varusmuggling,

i vilket brottsbeskrivningen är uppbyggd efter samma principer.

Vad angår importförbudsförfattningar förestavade av allmänna säkerhetshänsyn

anknyter straffbestämmelserna i flera av dessa författningar likaledes

till tullangivningsplikten (t. ex. den veterinära införselkungörelsen

den 21 november 1958). Om dessa straffbestämmelser gäller detsamma som

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

beträffande straffstadgandena i de särskilda författningarna av den förstnämnda

typen. Enligt vissa importförbudsförfattningar, tillkomna av allmänna

säkerhetshänsyn, är emellertid straffpåföljden för överträdelse av

förbudet icke anknuten till någon underlåtenhet att anmäla varan. Den

brottsliga gärningen beskrives här i regel så, att någon »i strid mot» förbudet

inför varan. Försök straffas lika med fullbordat brott. Efter ordalagen

uteslutes således icke straff för försök till olovlig införsel därav, att varan

anmälts. I praxis sker emellertid ej lagföring i fall, när varan i vederbörlig

ordning anmälts. Annan påföljd inträder ej än att varan stoppas. Även dessa

författningar anser utredningen kunna hänföras under den föreslagna lagen.

Det syfte, som ligger bakom importförbudet, torde även i nu avsedda

fall bli tillgodosett genom att varan stoppas hos tullverket. Skulle varans

okontrollerade lossning eller en underlåtenhet att iakttaga av allmänna säkerhetshänsyn

betingade försiktighetsmått i samband med införsel anses

böra kriminaliseras, synes särskilda bestämmelser härom böra intagas i

den speciella författningen angående importförbudet (jfr t. ex. 9, 10 och

20 §§ veterinära införselkungörelsen). Utredningen anser därför, att varken

importförbudets syfte eller det sätt, varpå straffbestämmelserna i den särskilda

importförbudsförfattningen utformats, i något fall i och för sig motiverar,

att författningen föres utanför den föreslagna lagens tillämpningsområde.

Ett litet antal importförbudsförfattningar, bl. a. valutaförordningen,

bör emellertid av vissa andra skäl lämnas orubbade av den föreslagna

lagen.

I fråga om exportförbuden framhåller utredningen att redan nu föreligger

en i stort sett enhetlig reglering genom varuutförsellagen. Den brottsbeskrivning

som där lämnas överensstämmer med den av utredningen föreslagna

och även straffskalorna är i stort sett desamma. Det saknas därför

anledning att från den föreslagna lagstiftningens tillämpningsområde utesluta

gärningar, som nu faller under varuutförsellagen. Från varuutförsellagens

tillämpningsområde är emellertid enligt stadgande i 12 § lagen undantagna

vissa exportförbudsförfattningar. Även dessa författningar finner

utredningen — med ett fåtal angivna undantag — kunna hänföras under den

föreslagna lagens tillämpningsområde.

Utredningen erinrar om att tullverket i samband med införsel och i samma

ordning som är stadgad för tull uppbär vissa skatter, till grund för vilkas

beräknande skall läggas en till tullmyndigheten avgiven deklaration eller

försäkran. Ansvar för den som i sådan deklaration eller försäkran lämnar

oriktig uppgift utkräves på grund av hänvisningar i vederbörande författning

med tillämpning av skattestrafflagen. Då utredningens förslag innebär

att lämnandet av oriktig sådan deklaration eller uppgift skall bedömas

som varusmuggling, föreslås att jämväl dessa hänvisningar ersättes

med hänvisningarna till den föreslagna lagen.

För att ej ovisshet skall råda huruvida påföljd enligt den föreslagna lagen

eller enligt särskild författning skall tillämpas, föreslår utredningen

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

47

att alla i särskilda import- eller exportförfattningar upptagna påföljdsbestämmelser,

som ej längre skall tillämpas, upphäves samt att i författningarna

intages en hänvisning till den föreslagna lagen. Upptages i en nytillkommande

författning särskilda påföljdsbestämmelser medför detta att

dessa bestämmelser skall tillämpas med uteslutande av blankeltstrafflagen.

Beträffande förslaget att under ett gemensamt brottsbegrepp hänföra gärningar

i samband med införsel eller utförsel av varor, vilka antingen innebär

undandragande av tull eller annan a v gi f t eller utgör överträdelse

av import- eller exportförbud anför utredningen, att en

tänkbar lösning visserligen är att till olika gärningstyper hänföra å ena sidan

gärningar, som riktar sig mot statens fiskaliska intressen — defraudationsbrott

— och å andra sidan gärningar, som utgör överträdelser av import-

eller exportförbud. En dylik uppdelning skulle emellertid enligt utredningen

innebära, att man skilde på gärningar, som i yttre hänseende är

med varandra helt överensstämmande. Underlåtenhet att anmäla en vara

eller ett vilseledande vid tullbehandlingen kan sålunda i ett fall föranleda

att tull eller avgift undandrages statsverket och i ett annat att varan införes

eller utföres i strid mot förbud. Dessa gärningar har förutom den yttre överensstämmelsen

även det gemensamt att de innebär kränkning av ett statligt

intresse som är förbundet med en varas in- eller utförsel. Understundom

torde det bero på mera tillfälliga omständigheter huruvida man för att tillgodose

ett visst näringspolitiskt syfte valt tull- eller importreglering. Med

hänsyn härtill finner utredningen den naturligaste lösningen vara att sammanföra

dessa gärningstyper under ett gemensamt brottsbegrepp.

I fråga om brottsbeskrivningens anknytning till en anmälning splikt

påpekar utredningen att de gällande bestämmelserna om straff för

olovlig införsel eller utförsel av varor i regel anknyter till skyldigheten att

vid införsel eller utförsel anmäla varan hos vederbörlig myndighet, som regel

tullmyndighet. Anledning att i detta hänseende frångå gällande rätt föreligger

ej. Även beträffande sådana författningar, där straffbestämmelsen

ej anknyter till tullangivningsplikten och följaktligen efter ordalagen straff

för försök ej uteslutes därav att varan anmäles inträder enligt vedertagen

praxis ej annan påföljd än att varan stoppas, om den i vederbörlig ordning

anmälts. Utredningen finner det föga tillfredsställande att den som i god tro

hos tullmyndighet anmäler en vara till införsel straffas för försök till olovlig

varuinförsel. Straffbarheten i nu avsedda fall kan därför utan olägenhet

anknytas till en skyldighet att anmäla varan för vederbörlig myndighet. I

fråga om den formulering som därvid bör väljas framhåller utredningen att

uttrycket måste passa för såväl införsel som utförsel av gods. Det bl. a. i

varuinförsel- och spritinförsellagarna använda uttrycket »utan behörig tu 11 - angivning» lämpar sig mindre väl i fråga om utförsel. Efter att ha redogjort

för vad i motsvarande fråga anfördes i samband med tillkomsten av varuutförsellagen

(prop. nr 99/1949 s. 24 o. 59) uttalar utredningen att det i denna

lag använda uttrycket »utan att giva det till känna hos vederbörlig myndighet»

bör föredragas.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr itö år 1960

Med införsel eller utförsel utan vederbörligt tillkännagivande likställer

utredningen att någon medelst vilseledande i samband med tullbehandling

av gods föranleder alt tull eller avgift undandrages statsverket eller

att införsel eller utförsel sker i strid mot import- eller exportförbud. Utredningen

framhåller att denna reglering avviker från gällande rätts ståndpunkt.

Vilseledande förfaranden i syfte att undandraga statsverket tull eller

annan avgift bestraffas enligt 4 § 1 mom. varuinförsellagen antingen såsom

olovlig varuinförsel eller om gärningen är straffbar enligt strafflagen

med tillämpning av denna, vanligen då såsom bedrägeri eller försök därtill.

Enligt några författningar bestraffas vilseledande förfaranden i samband

med införsel enligt skattestrafflagen. Vilseledande förfaranden i samband

med överträdelse av import- eller exportförbud bestraffas i gällande rätt endast

enligt den speciella författningen (t. ex. 1 § varuutförsellagen). Med

utredningens förslag avses att samtliga nu angivna förfaranden skall regleras

enhetligt och bestraffas uteslutande med tillämpning av den föreslagna

lagen.

I anslutning till motiveringen för utredningens ståndpunkt att under

brottstypen varusmuggling hänföra jämväl sådana vilseledande förfaranden

som i den gällande rätten bestraffas enligt strafflagen eller i vissa fall enligt

skattestrafflagen — defraudationsbrott — lämnas en ingående redogörelse

för rättsvetenskapens inställning till frågan om förhållandet mellan dessa

brott och det allmänna bedrägeribrottet enligt strafflagen. Likaså redogöres

för de överväganden beträffande denna fråga som förekom i samband med

tillkomsten av skattestrafflagen. Härefter anför utredningen.

Vid utformningen av en ny lagstiftning om straff för olovlig införsel och

utförsel av varor synes man icke kunna bortse från den lösning, som skattestrafflagen

innebar i fråga om behandlingen av där avsedda defraudationer.

Vad som förekom under förarbetena till skattestrafflagen visade, att man

icke var beredd alt hänföra sagda defraudalionshandlingar under strafflagens

bedrägeribestämmelser. De synpunkter, vilka i lagstiftningsärendet

framfördes mot en sådan lösning, torde med minst samma fog kunna anföras

mot att tillämpa bedrägeribestämmelserna på vilseledande förfaranden,

varigenom i samband med tullbehandling av gods statsverket undandrages

tull eller avgift. Särskilt må i anslutning till utskottets förut återgivna uttalande

framhållas, att det även här är fråga om en speciell brottstyp, bestämd

ej blott av det allmännas fiskaliska intresse utan jämväl av gärningens

anknytning till en varas införsel eller utförsel. Den allmänna uppfattningen

torde icke heller vara benägen att likställa undandragande av tull

med vanligt bedrägeri, vare sig undandragandet sker genom att tullstället

kringgås eller genom att tullmyndigheten vilseledes vid godsets tullbehandling.

Härtill kommer den ytterligare synpunkten, att tillämpning av bedrägeribestämmelserna

är utesluten, såvitt gäller kringgående av tullstället.

Det torde kunna starkt ifrågasättas, om de båda formerna av tulldefraudation

så väsentligt skilja sig från varandra, att det är befogat att utbryta vilseledande

vid tullbeliandling till särskild strängare bestraffning som bedrägeri.

I detta avseende må hänvisas till vad förut anförts därom, att det

ej sällan kan vara vanskligt att avgöra, huruvida ett visst förfarande bör

bedömas som införsel av vara utan vederbörligt tillkännagivande eller som

vilseledande vid varas tullbehandling. I själva verket synes med visst fog

opaginerad Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

kunna hävdas, att den förstnämnda gärningstypen -—- som enligt det diskuterade

alternativet skulle bli föremål för mildare behandling inom specialstraffrätten

— är den ur samhällets synpunkt farligaste. Med hänsyn till

vad nu anförts synas övervägande skäl tala för att helt utesluta tillämpning

av SL:s bedrägeribestämmelser på tulldefraudationernas område. Därmed

avlägsnas också den svaghet hos den nuvarande ordningen, som ligger däri,

att straff i vissa fall utmätes med tillämpning av strafflagen, medan förverkande

sker enligt en specialstraffrättslig bestämmelse. I förevarande

sammanhang kan uppenbarligen ej ifrågakomma, att särskilt för tulldefraudationerna

införa någon ny straffbestämmelse i SL:s bedrägerikapitel.

Att bedrägeribestämmelserna icke skola tillämpas såvitt avser vilseledande

i samband med tullbehandling, har ej ansetts behöva särskilt angivas

i lagtexten. En specialbestämmelse, som från samma synpunkt straffbelägger

ett visst förfarande, måste nämligen anses sätta en mera allmän bestämmelse

i ämnet ur tillämpning (SOU 1944: 69 s. 347 samt Beckman s.

465).

Vad angår de föreslagna straffbestämmelsernas förhållande till skattestrafflagen

påpekar utredningen att man vid skattestrafflagens tillkomst

utgick från att denna lag på anförda skäl icke skulle äga tillämpning i fråga

om brott mot tullförfattningarna. De skäl som därvid anfördes för att föra

lulldefraudationerna utanför skattestrafflagen synes utredningen alltjämt

bärande. Det bör därför enligt utredningens mening ej ifrågakomma att utvidga

skattestrafflagens tillämpningsområde till att avse även tulldefraudationer.

Beträffande gränsdragningen mellan fall av uraktlåten tullangivning

och vilseledande förfarande framhåller utredningen att det understundom

kan framstå som tveksamt om en gärning bör betraktas som underlåtenhet

att ge varuförseln tillkänna eller som vilseledande i samband

med tullbehandlingen. Den ledande synpunkten synes böra vara, om godset

kan anses hemlighållet eller icke. År det förstnämnda förhållandet förefaller

det naturligt att se gärningen som in- eller utförsel utan vederbörligt

tillkännagivande; kan godset ej anses hemlighållet, synes det som regel endast

kunna bli fråga om vilseledande av myndigheten. Om däremot vid tullbeliandlingen

lämnas felaktiga uppgifter om t. ex. varas värde, föreligger

försök att vilseleda tullmyndigheten. Såsom straffbestämmelsen om varusmuggling

är konstruerad kommer emellertid frågan om ett visst förfarande

bör bedömas på det ena eller andra sättet att sakna praktisk betydelse. Gärningen

blir nämligen i vilket fall som helst att bestraffa som varusmuggling.

— I praxis har som försök att utan behörig tullangivning införa vara

bedömts det fallet, att en person, vilken utomlands låtit reparera en av honom

från Sverige medförd bil och på grund därav icke ägt återinföra bilen

utan att erlägga tull, motsvarande vissa procent av reparationskostnaden,

vid tullklarering i samband med återinförsel av bilen, underlåtit alt omtala

att bilen reparerats (NJA 1958 s. 267). Utredningen framhåller att ett sådant

förfarande enligt förslaget blir straffbart som försök till varusmuggling.

Straffbestämmelsen om varusmuggling måste nämligen anses innebära

skyldighet att utan anmaning giva tillkänna, icke allenast att eu vara

4 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. AV 115

opaginerad Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr Ilo år 1960

införes eller utföres, utan jämväl — om detta icke omedelbart framgår av

varans beskaffenhet eller omständigheterna i övrigt — att beträffande varan

föreligger särskilda förhållanden som medför tullplikt respektive import-

eller exporthinder.

För att underlåtenhet att tillkännagiva in- eller utförsel av en vara skall

kunna straffas som varusmuggling kräves enligt utredningen att i det

särskilda fallet skolat utgå tull eller avgift eller förelegat importeller

exporthinder. Det är sålunda icke tillräckligt, att godset tillhör ett i

och för sig tullpliktigt varuslag eller att import- eller exportförbud meddelats

rörande gods av det slag, Ararom fråga är. Om t. ex. en resande medför

spritdrycker men icke i större kvantiteter än som får fritt införas, kan följaktligen

ett underlätet tillkännagivande av dryckerna vid tullklareringen av

resgodset ej bli varusmuggling. Utredningen påpekar, att tulltaxeförordningen

emellertid ibland för tullfrihet förutsätter viss prövning av tullmyndighet.

Enligt 5 § in) tulltaxeförordningen åtnjutes sålunda tullfrihet

för gamla och brukade husgeråds- eller andra lösörepersedlar, dock endast

under villkor bl. a. att tullanstalten prövar dem icke överstiga ägarens behov.

Eftersom tullanstaltens prövning av behovet uttryckligen angivits som

villkor för åtnjutande av tullfrihet, anser utredningen, att det bör bedömas

som varusmuggling, om persedlar, som i momentet avses, införes utan vederbörligt

tillkännagivande, detta oberoende av om det vid ett åtal för varusmuggling

skulle kunna visas, att persedlarna faktiskt ej överstigit behovet.

Så länge prövning ej skett, lärer nämligen godset få anses som tullpliktigt

(jfr NJA 1948 s. 420 och 1949 s. 278).

I subjektivt hänseende fordras enligt utredningens förslag vid varusmuggling

uppsåt, omfattande samtliga objektiva rekvisit. Eventuellt

uppsåt är därvid tillfyllest. Utredningen framhåller att förslaget härutinnan

överensstämmer med varuinförsel-, spritinförsel- och varuutförsellagarna.

De presumtioner om smuggeluppsåt som utmärker den nuvarande smuggellagstiftningen

saknar motsvarighet i utredningens förslag. Utredningen

iramhåller i detta hänseende att på grund av det gällande systemet med fri

bevisprövning det inte torde behöva befaras alt personer som förövat smuggling

i någon utsträckning av betydelse skall undgå ansvar till följd av svårigheter

att bevisa erforderligt subjektivt rekvisit. I samband med den subjektiva

sidan av varusmugglingsbrottet behandlas också frågan om rättsvillfarelse.

Utredningen yttrar härom.

Angår misstaget förhandenvaron eller innebörden av ett import- eller exportförbud,

torde misstaget bli att bedöma som en s. k. egentlig rättsvillfarelse,

som i princip icke utesluter straff för uppsåtligt brott men som kan

medföra straffrihet, när misstaget är klart ursäktligt. Vad åter beträffar

fall, när misstaget angår varans egenskap att vara underkastad tull- eller avgiftsplikt,

är frågan mera tveksam. Såsom i annat sammanhang framhållits

torde vid tillämpning av skattestrafflagens bestämmelser om straff för oriktig

deklaration en rättsvillfarelse, som föranlett att deklaranten lämnat en

oriktig uppgift ägnad att leda till för låg skatt, i praxis bedömas som s. k.

oegentlig rättsvillfarelse. Detta innebär, att misstaget jämställes med ett

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 är 1960

misstag angående någon faktisk omständighet och följaktligen utesluter

straff för uppsåtligt deklarationsbrott. Det lärer knappast kunna åberopas

något avgörande skäl att behandla en rättsvillfarelse angående tull- eller

avgiftsplikt på annat sätt än en rättsvillfarelse, som föranlett att i en allmän

självdeklaration lämnats oriktig uppgift, ägnad att leda till för låg

skatt. Rättsvillfarelse angående tull- eller avgiftsbestämmelser torde emellertid

knappast bli av större praktisk betydelse. Härutinnan må framhållas

följande.

Vad till en början angår den kommersiella varutrafiken framgår av den

lämnade redogörelsen för bestämmelser om tullkontroll å transportmedel

och gods, att alla varor skola redovisas. En underlåtenhet att anmäla varan

är här knappast tänkbar utan åtminstone eventuellt uppsåt att undandraga

varan tull eller avgift. Vad åter beträffar resandetrafiken torde väl föreligga

ett visst utrymme för rättsvillfarelse angående tull- eller avgiftsbestämmelser.

En resande kan sålunda t. ex. ha förbisett en nyligen inträffad ändring

rörande de kvantiteter spritdrycker eller tobaksvaror, som fritt få införas.

Härvidlag är dock att märka, att såväl spritdrycker som tobaksvaror

äro föremål för importförbud och att ett dylikt misstag därför, i vart fall

såvitt angår importförbudet, torde vara att hänföra till egentlig rättsvillfarelse.

Skulle emellertid i något fall en invändning om rättsvillfarelse, som

endast angår tull- eller avgiftsplikt, förtjäna avseende, synes gärningen utan

fara för straffbestämmelsernas effektivitet kunna lämnas fri från straff.

I fråga om straffskalan upptages i utredningens förslag tre svårhetsgrader

av varusmuggling. Beträffande normalfallet föreslås att straffet

bestämmes till dagsböter. I ringa fall skall dömas till penningböter, högst

trehundra kronor. För de grova fallen föreslår utredningen att — förutom

dagsböter — fängelse eller straffarbete i högst två år skall ingå i straffskalan.

I förslaget anges vissa exempel på kvalificerande omständigheter,

vilka bör föranleda att brottet betraktas som grovt. Försök till varusmuggling

föreslås skola straffas lika med fullbordat brott.

Yttrandena

I fråga om lagstiftningens tillämpningsområde har ingen av

de hörda myndigheterna och sammanslutningarna något att erinra mot att

bestämmelser om straff och andra påföljder för defraudationsbrott i samband

med in- och utförsel av gods samt för överträdelser av import- och

exportförbudslagstiftningen samlas i en s. k. blankettstrafflag. Föreningen

Sveriges stadsdomare uttalar att det är ett önskemål, att Kungl. Maj :t i

minsta möjliga utsträckning måtte begagna sig av möjligheten att i lag eller

författning om förbud mot införsel eller utförsel av visst gods meddela

från den föreslagna lagen avvikande bestämmelser om påföljder vid överträdelse

av förbudet. I annat fall kan följden lätt bli, att den enhetlighet i

stort sett, som åstadkommits, efter någon lid går förlorad. Liknande synpunkter

framföres av rådhusrätten i Hälsingborg.

Utredningen rörande specialstraffrätten ifrågasätter huruvida icke eu

översyn i förevarande sammanhang bort göras av den varusmugglingslagstiftningen

närstående valutalagstiftningen. Utredningen påpekar därvid att

förverkandebestämmelserna i 1959 års valutaförordning icke — såsom eljest

varit vanligt under det senaste decenniets speciallagstiftning — formellt an
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

passats efter förverkandereglerna i 2 kap. 16 och 17 §§ strafflagen. Det

måste anses önskvärt att valutaförordningens ansvarsbestämmelser formellt

bringas att så nära som möjligt överensstämma med en blivande lag om

straff för varusmuggling. Jämväl rådhusrätten i Malmö anser att valutaförordningen

i förevarande sammanhang bör underkastas översyn främst i

syfte att åvägabringa överensstämmelse med den föreslagna lagen i fråga

om straffskalorna.

Förslaget att under ett gemensamt brottsbegrepp hänföra såväl undandragande

av tull eller annan avgift som överträdelse av i in p o r teller

exportförbud samt att anknyta brottsbeskrivningen till en a nmälningsplikt

angående godset har lämnats utan erinran eller tillstyrkts

av flertalet remissinstanser, däribland hovrätterna för Västra Sverige

och för Övre Norrland, Föreningarna Sveriges häradshövdingar och Sveriges

stadsdomare samt utredningen rörande specialstraffrätten. Riksåklagarämbetet

uttalar, att det visserligen förhåller sig så, att det samhällsintresse,

som är knutet till en varas införsel eller utförsel, ej är alldeles detsamma

vid gärningar, som innebär undandragande av skatt eller avgift, som

vid gärningar, vilka utgör överträdelser av import- eller exportförbud. Häri

ligger emellertid enligt ämbetets mening ej tillräcklig anledning att särskilja

gärningstyper, som i yttre avseenden är helt identiska. Ämbetet har därför

intet att erinra mot förslaget i denna del.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler framhåller att det kan synas djärvt att

under gemensam brottsrubrik sammanföra de heterogena straffstadgandena

i ett flertal författningar, delvis avsedda att tjäna vitt skilda syften, fiskaliska

intressen, säkerhetssynpunkter etc. För den rätta tolkningen av ett

dylikt straffstadgande är det ofta av väsentlig betydelse att de tankegångar,

som uppbär stadgandet, kan utläsas ur lagtexten. Då emellertid den föreslagna

lagen har karaktären av en blankettstrafflag, vars »utfyllnad» i det

enskilda fallet återfinnes i annan författning, kan någon kritik ej riktas

mot förslaget i denna del.

Överståthållarämbetet ifrågasätter om icke utredningen med sin visserligen

klara brottsbeskrivning i förevarande hänseende gått väl långt i förenkling

av brottsbegreppet. Ämbetet åberopar ett av statsåklagaren ingivet

yttrande i vilket bl. a. framhålles att även om de båda gärningstyperna innebär

kränkning av ett statligt intresse, detta intresse dock vid tulldefraudalionerna

väsentligen är av annan karaktär än vid in- eller utförselbrott i

övrigt.

Vissa betänkligheter mot förslaget i denna del fast ur något annan synpunkt

framföres av hovrätten över Skåne och Blekinge. Hovrätten yttrar.

Vid straffbestämmelsernas utformning har utredningsmannen eftersträvat

att under en gärningsbeskrivning sammanföra olika former av varusmuggling,

vare sig de går ut på införsel eller utförsel och oavsett om de

riktar sig mot ett import- eller exportförbud eller om de åsidosätter föreskrifter

av fiskalisk innebörd. Trots att de skäl som utredningsmannen åberopar

för en sådan gemensam formulering synes övertygande, kan man dock

uttala en viss tvekan, om det kan anses ha helt lyckats att finna en sådan.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 ur 1960

53

Den föreslagna avfattningen, enligt vilken varusmuggling icke föreligger i

sådana fall då tillkännagivande gjorts hos vederbörlig myndighet, kan väl

godtagas då fråga är om åsidosättande av import- eller exportförbud som

har en fiskalisk eller näringspolitisk motivering. Däremot kan det ifrågasättas

om den är helt lvekad då det gäller importförbud som t. ex. går ut

på att skydda landet mot epidemier eller epizootier. I dylika fall kan det

vara motiverat att låta straffansvaret gälla uppsåtlig införsel, även i fall då

gärningsmannen väl gjort anmälan hos tullmyndigheten men — utan vilseledande

— begagnar sig av dess ouppmärksamhet eller förbiseende.

Avvisande till förslagets utformning i denna del ställer sig gcneraltullstijrclsen.

Styrelsen anser, att undandragande av tull eller avgift, å ena, samt

överträdelser av import- eller exportförbud, å andra sidan, är principiellt

olika brottsliga förfaranden som bör regleras vart för sig. Därvid bör endast

vid de förstnämnda förfarandena — de fiskaliska smugglingsbrotten —

för straffbarhet krävas att den i tullstadgan föreskrivna anmälningsskyldigheten

ej iakttagits. Vid brott mot import- och exportförbudslagstiftningen

däremot kan straffbestämmelserna av principiella skäl ej anknyta till

anmälningsskyldigheten. Anledningen härtill är dels vissa hänsyn till den

särskilda lagstiftningen om frihamn dels att ett införsel- eller utförselförhud

i vissa fall är absolut. Styrelsen utvecklar frågan på följande sätt.

Tullstadgan innehåller ett regelsystem för den legitima utrikes varutrafikcn.

Om gods in- eller utföres i enlighet med tullstadgans ordningsföreskrifter,

kan ej föreligga något smugglingsbrott i egentlig mening. Vid sidan av tullstadgan

gäller emellertid den särskilda import- och exportlagstiftningen,

innefattande in- och utförselförbud för olika varuslag samt inskränkningar

i in- och utförselrätten för gods. Denna lagstiftning är tillämplig även i frihamn

(1 § transiteringsförordningen i dess lydelse enligt förordningen den

31 maj 1935, nr 252). Frihamn är att anse såsom utrikes ort allenast i fråga

om tuil- och andra införselavgifter samt tillverkningsavgifter (6 § frihamnsförordningen

den 31 maj 1935, nr 250). Vid införsel till frihamn av vara.

som är av avgiftspliktigt slag men som ej är införselförbjuden eller underkastad

inskränkning i införselrätten, kan ej föreligga något brott mot gällande

smuggellagstiftning. Däremot kunna in- och utförselförbud överträdas

genom illegitim varutrafik till eller från frihamn. För sådant fall kan

eu straffbestämmelse icke lämpligen anknytas till anmälningssskyldighet.

1 fråga om gods, som införes till frihamn för uppläggning därstädes, utövar

tullverket endast viss allmän tillsyn men tager i övrigt ej någon befattning

med godset, förrän det eventuellt anmäles till tullklarering. I den mån frihamnstrafik

icke är underkastad tullkontroll, har del kommunala förvaltningsorgan,

som driver frihamnsrörelsen, till åliggande att utöva tillsyn å

efterlevnaden inom frihamnen av import- och exportförbudslagstiftningen

(82 § frihainnsstadgan den 8 november 1935, nr 553).

Import- eller exportförbud kan vara antingen absolut (såsom för närvarande

är fallet med vissa narkotiska ämnen, se 9 § kungörelsen den It»

september 1933, nr 559) eller i olika hänseenden modifierat. I senare fallet

innebär förbudet i regel endast viss import- eller exportreglering, och ett

införselförbud utgör i sådant fall ej hinder för att det av förbudet omfattade

godset införes till riket och överlämnas i tullverkets förvar. Utförselreglerat

gods, som ej i samband med dess införsel till riket omhändertages

av tullverket, brukar dock i allmänhet ej mottagas i tullverkets förvar i

avvaktan på att något villkor för tillåten varuutförsel uppfylles. Bortsett

från vad ovan sagts om illegitim frihamnstrafik, möter alltså ej hinder för

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:Is proposition nr 115 år 1900

att brottsdefinitionen vid överträdelse av modifierat förbud anknytes till

anmälningsskyldighet för godset. Är gods däremot underkastat absolut ineller

utförselförbud, kan brottsdefinitionen av principiella skäl ej anknytas

till sådan skyldighet. Vid absoluta förbud blir nämligen den materiella" innebörden

av förbudet avgörande för frågan, när överträdelse av sådant förbud

föreligger. Straffbestämmelsen måste därför avfattas med hänsyn till

förbudets tillämplighet i rummet. Vad angår nyss angivna varor (vissa narkotiska

ämnen), torde, om desamma befordras med fartyg, dettas anlöpande

av svensk hamn få anses innebära, att varorna införts till riket i strid

mot förbudet, oavsett om varorna anmälas för tullverket eller ej. En annan

sak är, att straff för överträdelse av förbudet kan bortfalla på grund

av allmänna rättsprinciper (rättsvillfarelse) eller alt straff med hänsyn till

särskilda omständigheter eljest ej bör ifrågakomma, såsom exempelvis då

godset i laga ordning anmälts för tullmyndighet. Stadgad förverkandepåföljd

rubbas ej härav, vilket är av vikt med hänsyn till det preventiva syftet

med sagda förbud. De avse nämligen uteslutande sådana varor, vilkas

in- eller utförande är förenat med allmänfara av något slag. En straffbestämmelse,

som är avsedd att täcka all förekommande smuggling av ineller

utförselförbjudna varor, bör följaktligen gälla in- eller utförsel av sådana

varor i strid mot förbud.

Styrelsen anför vidare bl. a.

överträdelser av import- eller exportförbud eller åsidosättande av inskränkningar

i in- eller utförselrätten för gods äro, såsom tidigare anförts,

avhängiga av den materiella innebörden av dessa förbud och inskränkningar.

Straffbarheten av sådana förfaranden kan därför anknytas till anmälningsskyldighet

allenast under förutsättning, att detta överensstämmer med

in- eller utförselbegreppet i den särskilda import- eller exporlförbudsförfattningen.

Vad angår åtskilliga sådana författningar framgår in- eller utförselbegreppet

av själva författningen eller dess syfte. Så är dock ej alltid

fallet. Transiteringsförordningen innehåller ej heller någon fullständig reglering

av vad som gäller i införselhänseende enligt olika importförbudsförfattningar.

Under alla förhållanden låter det sig emellertid av tidigare anförda

skäl icke göra att reglera begreppet förbjuden in- eller utförsel genom

en summarisk, generell föreskrift i den nya lagen. I vilken mån in- eller

utförselreglerad vara må till riket införas och här uppläggas eller transiteras

eller utföras, måste bli beroende av vad därom gäller enligt den särskilda

författningen eller eljest meddelad föreskrift.

Styrelsen framhåller i fortsättningen av sitt yttrande, att överträdelse av

in- eller utförselförbud ej bör anknytas till anmälningsskyldigheten även ur

den synpunkten, att straffbart sådant förfarande bör anses föreligga också

i det fallet, att någon med uppsåt att överträda in- eller utförselförbud anmäler

av förbudet omfattad vara till in- eller utförsel och lyckas uppnå sitt

syfte. Man får nämligen icke räkna med att tullverkets kontroll å efterlevnaden

av införsel- och särskilt utförselförbud utgör ett automatiskt osvikligt

hinder mot överträdelser av sagda slag.

Utredningens förslag att under brottstypen varusmuggling exklusivt hänföra

vilseledande förfaranden jämväl i sådana fall där dessa i

gällande rätt bestraffas enligt strafflagen godtages av övervägande antalet

remissinstanser. BI. a. har samtliga judiciella myndigheter ej haft något att

erinra mot en sådan lösning. Utredningen rörande specialstraffrätten uttalar

att den genomgående delar de uppfattningar i rent straffrättsliga frå
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo år W60

gor, som kommit till uttryck i betänkandet, och ansluter sig till de 1 ramlagda

förslagen rörande ansvarsbestämmelsernas utformning. Hovrätten för

Övre Norrland framhåller att utredningens förslag i förevarande hänseende

innebär en icke oväsentlig ändring i den principiella utformningen av brottsbegreppet.

Hovrätten finner dock ändringen ägnad att förenkla bedömningen

utan att därmed i realiteten kraften i samhällets reaktion eftersättes.

Rådhusrätten i Hälsingborg uttalar sin särskilda tillfredsställelse över den

klara gränsdragning som förslaget innefattar mellan varusmugglingslagstiftningen

och strafflagens bedrägeribestämmelser.

Riksåklagarämbetet yttrar i förevarande fråga följande.

Vad härefter beträffar förhållandet mellan varusmugglingsbrottet och

det allmänna bedrägeribrottet finner ämbetet den av utredningen förordade

lösningen, enligt vilken svikligt förfarande i samband med tullbehandling

av gods uteslutande skall bedömas som varusmuggling eller försök därtill,

i nuvarande läge vara den bästa. Den synes ur praktiska och systematiska

synpunkter innebära betydande fördelar i förhållande till gällande ordning.

Såsom utredningen framhållit lärer det ej nu kunna komma i fråga att särskilt

för tulldefraudationerna införa någon ny straffbestämmelse i strafflagens

bedrägerikapitel. Med avseende å defraudalionsbrotten överhuvud

kan det emellertid vara anledning att i framtiden i ett vidare sammanhang

överväga att sammanföra dessa brott i bedrägerikapitlet till en särskild

brottstyp. En sådan åtgärd torde kunna medverka till att hos allmänheten

åstadkomma en annan och allvarligare syn på defraudationsbrotten. En reform

av antytt slag kan emellertid uppenbarligen ej genomföras i förevarande

sammanhang. Värdet ur allmänpreventiv synpunkt av att även i fortsättningen

ha vissa typer av tulldefraudation straffbara som bedrägeri synes

å andra sidan icke uppväga de svagheter, som äro förbundna med en

dylik ordning. Det må framhållas, att enligt förslaget maximistraffet för

grov varusmuggling är detsamma som enligt 21 kap. 1 § strafflagen för bedrägeri

av normal svårighetsgrad.

En viss tvekan beträffande lämpligheten av den föreslagna lösningen uttalas

av överståthållarämbetet, som jämväl beträffande denna fråga hänvisar

till det av statsåklagaren ingivna yttrandet i vilket framhålles, att ett

genomförande av utredningens förslag skulle medföra att tullbedrägeri åsattes

en avsevärt mindre vanhedrande stämpel, något som ur allmänpreventiva

synpunkter kunde medföra icke önskvärd effekt.

Generaltiillstyrelsen ställer sig avvisande till en reglering av de vilseledande

förfarandena i enlighet med förslaget och understryker att det finns

särskild anledning att ur preventionssynpunkt uppmärksamma denna brottstyp
Styrelsen

anför härom.

Tidigare var tulltaxeringen i huvudsak baserad på vad myndigheten själv

iakttog rörande godsets beskaffenhet och myckenhet. Utrymmet för vilseledande,

utöver manipulationer med själva godset, var därför begränsat.

I den mån värdetullar fått ökad användning ha möjligheterna till vilseledande

ökats, eftersom tullvärdeberäkningcn måste i huvudsak baseras på importörens

uppgifter och företedda handlingar. I den nya tulltaxan bär värdetullsystemet

blivit förhärskande. Sveriges deltagande i ett frihandelsom
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:Is proposition nr 115 år 1960

råde med avveckling av tullarna länderna emellan kan förutsättas ge utrymme

för en ny form av vilseledande vid tullbehandling, nämligen vilseledande

i fråga om importvaras ursprung. Under senare år har dessutom tulllaxeringsförfarandet

förskjutits i riktning mot att även vid fastställandet

av godsets beskaffenhet och mängd bygga mindre på inspektion av godset

och mera på lämnade uppgifter. Denna utveckling fortgår.

Styrelsen fortsätter.

De vilseledande förfarandena kunna utgöra antingen defraudationsbrott,

nämligen då tull eller annan allmän avgift genom sådant förfarande undandrages

statsverket, eller överträdelse av import- eller exportförbud. I senare

fallet föreligger ej något förmögenhetsbrott i egentlig mening. Det synes

ej böra möta något hinder att underkasta sådana överträdelser av importoch

exportförbud enahanda straffrättsliga reglering som smugglingsbrott.

Vad angår de vilseledande defraudationsbrotten, ter sig saken däremot annorlunda.

Sålunda ha i 4 § 1 mom. 1923 års varuinförsellag avsedda vilseledande

förfaranden alltsedan tillkomsten av 1864 års strafflag ansetts innefatta

bedrägeribrott. Såsom ovan nämnts innehåller stadgandet i detta hänseende

en hänvisning till allmänna strafflagen. Där förutsättningar därför förelegat,

ha sådana förfaranden också genomgående bestraffats såsom bedrägeri.

Det möter därför starka betänkligheter mot att, såsom utredningsmannen

töreslagit, undantaga tullbedrägeri från allmänna strafflagens tillämpning,

i varje fall då fråga är om grövre former av tullbedrägeri. Detta skulle

otvivelaktigt innebära en brytning med numera hävdvunnen rättsåskådning.

Ej heller kan vad som förekom vid tillkomsten av skattestrafflagen anses

utgöra tillräckligt stöd för utredningsmannens förslag i nu förevarande hänseende.

I anledning av vad utredningen anför därom att för straffbarhet fordras

undandragande av tull eller annan avgift i det särskilda fallet

uttalar generaltullstyrelsen att i fråga om de fiskaliska smugglingsbrotten

bör brottsdefinilionen — i likhet med gällande rätt —- innefatta avgiftspliktigt

varuslag och ej förutsätta avgiftsplikt i det särskilda fallet. Styrelsen

åberopar utgången i rättsfallet NJA 1948 s. 420. Styrelsen fortsätter.

Brottsdefinitionen bör vid dessa brott anknytas till den i tullstadgan föreskrivna

anmälningsskyldigheten vid in- eller utförsel av gods. Undantag

från denna skyldighet i fall, då förutsättningar för avgiftsfrihet föreligga,

bör regleras i tullstadgan och ej i en strafflag. En sådan reglering förutsätter

Styrelsen också skola äga rum i samband med den nya lagen. Vad angår

gods av sådant slag, som endast är underkastat import- eller exportförbud,

är det. däremot naturligt, att brottsdefinitionen anknytes till förbudets tilllämplighet

i det särskilda fallet (jämför propositionen 99/1949 sid. 59, lagrådets

uttalande).

Utredningens ställningstagande till frågan om rättsvillfarelse

möter gensaga från hovrätten över Skåne och Blekinge, som anser att det

saknas rationella skäl att göra skillnad mellan misstag beträffande existensen

av ett import- eller exportförbud och misstag rörande tullplikt. Vad

som anförts om bedömningen i praxis av vissa fall av oriktig deklaration

synes enligt hovrättens mening knappast utgöra tillräckligt stöd för den

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls proposition nr 115 år 1960

57

av utredningen intagna ståndpunkten. Misstag synes böra bedömas på samma

sätt, oavsett varusmugglingens art och kunna leda till straffrihet allenast

då misstaget är ursäktligt.

Utformningen av straffskalan föranleder yttranden från vissa remissmyndigheter.

Bl. a. föreslår riksåklagarämbetet att i straffskalan för

fall av normal svårhetsgrad införes jämväl fängelse i högst sex månader och

hovrätten över Skåne och Blekinge förordar att dagsböter utgår ur skalan

för grovt brott. Rådhusrätten i Göteborg däremot anser att den särskilda

straffskalan för ringa fall bör slopas och att straffskalan för normalfall i

stället bör vara penningböter, högst 300 kronor, eller dagsböter.

Departementschefen

Utredningens förslag till lagstiftning avser att i princip omfatta all slags

införsel eller utförsel av varor som sker i strid mot gällande bestämmelser.

Möjlighet föreligger dock att i författning angående förbud mot införsel eller

utförsel av visst gods meddela särskilda föreskrifter om påföljder som

därvid skall tillämpas med uteslutande av de allmänna reglerna i förslaget.

Under ett gemensamt brottsbegrepp -— varusmuggling — hänför utredningen

såväl gärningar som innebär undandragande av tull eller annan allmän

avgift som gärningar som utgör överträdelser av import- eller exportförbud.

Såsom rekvisit för straffbarhet kräves att in- eller utförseln sker utan att det

gives till känna hos vederbörlig myndighet. Brottsbegreppet omfattar, förutom

olovligt hemlighållande av en vara vid in- eller utförsel, jämväl vilseledande

förfarande angående en varas behandling i tullhänseende.

Att den nya lagstiftningen göres tillämplig på i princip all slags olovlig

införsel och utförsel av varor har inte väckt erinran i något remissyttrande.

Även den av utredningen förordade utformningen av det centrala brottsbegreppet

tillstyrkes av nära nog samtliga remissinstanser. Generaltullstyrelsen

ställer sig dock i detta hänseende avvisande till utredningens förslag

och förordar differentiering i olika hänseenden mellan brott mot tullbestämrnelser

och mot import- och exportbestämmelser.

I fråga om tillämpningsområdet delar jag utredningens mening,

att den nya lagstiftningen i princip bör avse all slags införsel eller utförsel

av varor, som sker i strid mot gällande bestämmelser. Därigenom vinnes

bl. a. den fördelen, att man kan undanröja splittringen på olika författningar

av de bestämmelser som nu finns om straff och andra påföljder för

överträdelser av smuggellagstiftningen. Genom att alla sladganden som anses

erforderliga i detla hänseende sammanföres i princip till en enda författning

ernås att bestämmelserna blir enhetliga och överskådliga.

Av nu gällande författningar med bestämmelser om straff för olovlig införsel

eller utförsel föreslår utredningen att ett fåtal — bl. a. valutaförordningen

— skall undantagas från lagens tillämpningsområde. Även i denna

del kan jag väsentligen ansluta mig till utredningens ståndpunkt. Jag återkommer

till hithörande spörsmål i specialmotiveringen.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:is proposition nr 115 år 1960

Utredningens förslag att under en gemensam straffrättslig reglering hänföra

såväl förfaranden som medför att tull eller annan avgift

undandrages statsverket som gärningar vilka innefattar överträdelser av

import- eller exportförbud innebär, att det gemensamma brottsbegreppet

omfattar förfaranden, som, sett ur synpunkten av de intressen som

kränkes, kan vara av tämligen olikartad natur. Vid fall av undandragande

av tull eller avgift föreligger ett s. k. defraudationsbrott, där angreppsobjektet

främst utgöres av kronans fiskaliska intresse. Vid meddelande av import-

eller exportförbud är det främst andra samhällsintressen än det fiskaliska

som skall tillgodoses. Flertalet sådana förbud har näringspolitisk motivering,

medan andra är förestavade av hänsyn till allmän säkerhet eller

sundhet i samhället. De straffbelagda gärningar som här avses uppvisar

emellertid alla det gemensamma draget att de innebär kränkning av ett

statligt intresse som är förbundet med införsel eller utförsel av en vara. I

yttre hänseende är gärningarna med varandra helt överensstämmande, såtillvida

att underlåtenhet att tullangiva en vara eller lämnande i samband

med en varas tullbehandling av vilseledande uppgift kan föranleda i ett fall

att tull eller avgift undandrages statsverket och i ett annat fall att varan

införes eller utföres i strid mot förbud. Att till en brottstyp hänföra det förra

slaget av handlingar och till en annan brottstyp handlingar av det senare

slaget skulle således innebära att man gjorde åtskillnad mellan handlingar

som i yttre avseenden är helt identiska. På grund härav finner jag betänkligheter

ej möta ur principiell synpunkt mot att underkasta de ifrågavarande

gärningstyperna en enhetlig straffrättslig reglering.

Generaltullstyrelsen anser emellertid att en differentiering är påkallad ur

synpunkten av att brottsbeskrivningen ej kan anknyta till anmälningsplikten

vid båda gärningstyperna. Sålunda bör enligt styrelsen endast

vid de hithörande defraudationsbrotten för straffbarhet krävas, att anmälningsskyldighet

gentemot tullverket åsidosättes, medan dylikt åsidosättande

icke bör angivas som rekvisit vid brott mot import- eller exportförbud.

Anledningen härtill är enligt styrelsen, att brottsbeskrivningen vid överträdelse

av s. k. absoluta import- eller exportförbud ävensom vid illegitim frihamnstrafik

ej kan anknytas till anmälningsskyldigheten för godset. Såsom

exempel på varuslag som är föremål för absolut import- eller exportförbud

anger styrelsen vissa narkotiska ämnen enligt 9 § kungörelsen den 16 september

1933 (nr 559). Styrelsen anser att straffbar överträdelse av in- eller

utförselförbud bör anses föreligga även i det fallet att någon med uppsåt att

överträda förbudet anmäler varan i vederbörlig ordning och lyckas uppnå

sitt syfte.

Med anledning av vad generaltullstyrelsen anfört vill jag erinra om att

brottsbeskrivningen vid överträdelser av gällande import- och exportförbudsförfattningar

i flertalet fall anknyter till anmälningsskyldighet och att

följaktligen som rekvisit för straffbarhet kräves, att anmälningsskyldigheten

åsidosatts. På detta sätt har brottsbeskrivningen utformats -— förutom

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majrts proposition nr 115 är 1960

59

i varuulförselJagen —- genomgående i samtliga författningar om import- och

exportförbud med handelspolitisk motivering ävensom i ett flertal författningar,

som avser varor, vilkas in- eller utförande är förenat med allmänfara

av något slag (t. ex. giftstadgan, veterinära införselkungörelsen). I de

fall där broltsbeskrivningen i den särskilda författningen erhållit en mera

vid avfatlning och angivits avse införsel eller utförsel av varan »i strid mot»

förbudet sker rättstillämpningen dock regelmässigt så, att lagföring ej ifrågakommer

om varan i behörig ordning anmäles. Annan påföljd inträder då

regelmässigt ej än att varan stoppas och omhändertages av tullmyndigheten.

En generellt avfattad brottsbeskrivning för överträdelser av import- och exportförbud

i enlighet med vad generaltullstyrelsen förordat skulle i vissa

hänseenden kunna innebära en utökning av det straffbara området. Förutsättning

för straffbarhet skulle sålunda enligt generaltullstyrelsens förslag

kunna föreligga även i de fall då någon i god tro och med vederbörligt iakttagande

av föreskriven anmälningsskyldighet söker införa eller utföra en

vara som ligger under import- eller exportförbud. Erfarenheterna av de gällande

bestämmelserna i ämnet talar ej för att någon utvidgning av det straffbara

området är påkallad. Den praxis som utbildat sig för de fall då brottsbeskrivningen

ej anknyter till anmälningsplikten utvisar fastmer, att det

straffbara området i praktiken ansetts böra begränsas, oavsett författningarnas

ordalydelse. Icke heller har någon av de myndigheter, som särskilt har

att bevaka de intressen som uppbär förbuden i fråga ansett sig böra föreslå

ett frångående av utredningens förslag på denna punkt.

Vad särskilt angår de av generaltullstyrelsen omnämnda absoluta importeller

exportförbuden bör framhållas, att de är ytterligt fåtaliga. Förutom införsel

och utförsel är i dessa fall jämväl ofta innehav av varan underkastat

straffpåföljd. I det nämnda exemplet, avseende bl. a. opium berett för rökning,

är sålunda införsel, utförsel och innehav av varan straffbelagt och underkastat

förverkandepåföljd. Utan risk för minskad effektivitet torde därför

straffbestämmelsen mot olovlig införsel av varan kunna även för detta fall

anknytas till anmälningsplikten. Jag vill därvid erinra om att enligt den nuvarande

avfattningen av narkotikakungörelsen hänvisar straffbestämmelsen

i fråga om utförsel till varuutförsellagen, som ju för straffbarhet förutsätter

att varan ej givits till känna hos vederbörlig myndighet. Mot att jämväl införselbrottet

uppbygges på likartat sätt har medicinalstyrelsen ej haft något

att erinra. Brott mot förbudet att inneha varan torde föreligga så snart varan

förts in på landterritoriet eller finnes ombord å fartyg, som anlöpt svensk

hamn.

I fråga om frihamn gäller att denna är att anse som utrikes ort beträffande

tull- och andra allmänna avgifter, medan däremot i princip importoch

exportregleringen är tillämplig även därstädes. Undandragande av tull

eller avgift kan således ej förövas inom frihamn men däremot kan införseleller

utförselförbud överträdas genom illegitim varutrafik till eller från frihamn.

Införes eu importförbjuden vara till frihamnsområde i syfte att

smuggla varan in i landet, föreligger försök till varusmuggling eller — om

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungi. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

den brottslige kan anses redan på detta stadium ha åsidosatt anmälningsskyldighet

—- fullbordat sådant brott. Även för dessa speciella fall torde

sålunda utan olägenhet en straffbestämmelse för överträdelse av importeller

exportförbud kunna anknytas till en anmälningsskyldighet för godset.

I anledning av vad som vid remissbehandlingen anförts om att det vid

vissa importförbud kunde vara motiverat att låta straffansvaret gälla uppsåtlig

införsel även i de fall då gärningsmannen väl gjort anmälan hos tullmyndighet

men — utan vilseledande — begagnat sig av dess ouppmärksamhet

eller förbiseende, vill jag erinra om att i den viktigaste författningen

på detta område, nämligen den veterinära införselkungörelsen, straffbestämmelserna

utformats under anknytning till angivningsplikten utan att hittills

olägenheter uppstått. Införsel- och utförselkontrollen är beträffande varuslag

som representerar allmänfara av något slag så sträng, att risken är ganska

ringa för alt en vara, om anmälningsskyldigheten iakttages, inkommer eller

utföres i strid mot förbudet. Jag vill slutligen understryka att i kravet på

att varan skall givas till känna ligger, att anmälan angående varan skall vara

riktig och fullständig.

Med hänvisning till vad jag nu anfört anser jag mig kunna biträda utredningens

förslag om att under ett gemensamt brottsbegrcpp sammanföra

förfaranden, som innebär såväl undandragande av tull eller avgift som

överträdelser av import- eller exportförbud, och att såsom förutsättning för

straffbarhet vid båda brottstyperna kräva att anmälningsskyldigheten åsidosatts.

Vad härefler beträffar de vilseledande förfarandena är det enligt

min mening en klar olägenhet att, såsom för närvarande, ha straffbestämmelser

beträffande tulldefraudationer i skilda författningar. Ur praktiska

och systematiska synpunkter skulle det innebära betydande fördelar i förhållande

till gällande ordning om dessa förfaranden enhetligt reglerades.

Såsom riksåklagarämbetet anfört skulle vissa skäl kunna tala för att detraudationsbrott

överhuvud enhetligt regleras i strafflagen. En dylik lösning

kan emellertid, som ämbetet också anmärker, ej genomföras i förevarande

sammanhang. Vid ställningstagande till frågan har jag funnit, att värdet ur

allmänpreventiv synpunkt att även i fortsättningen ha vissa typer av tulldefraudationer

straffbara som bedrägeri ej uppväger de nackdelar som ur

praktiska och systematiska synpunkter är förenade med en sådan ordning.

Jag finner mig därför kunna förorda utredningens förslag att tulldefraudationerna

bör i likhet med andra vilseledande förfaranden i samband med

införsel eller utförsel av varor, med uteslutande av strafflagen, hänföras under

den föreslagna lagen. Emellertid anser jag i likhet med generaltullstyrelsen

att det är angeläget att särskilt uppmärksamma denna brottstyp ur

preventionssynpunkt. Såsom närmare skall utvecklas i ett senare sammanhang

anser jag att en viss höjning bör ske av de i betänkandet föreslagna

straff skalorna. Bl. a. bör frihetsstraff införas i skalan för smugglingsbrotl

av normal svårhetsgrad. I samband därmed bör brott, vid vilket gärnings
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

61

mannen begagnat sig av vilseledande, uteslutas från tillämpning av den

lindrigare straffsats som föreslås för ringa brott.

I fråga om gränsdragningen mellan gärningar som innebär ett

hemlighållande av varan och ett vilseledande i samband med varans tullbehandling

framhåller utredningen, att den ledande synpunkten bör vara

om godset kan anses hemlighållet eller icke. Till denna uppfattning kan jag

ansluta mig. På området har utbildat sig en viss praxis i vilken ändring

ej avses skola ske. Sålunda torde föreligga hemlighållande och ej vilseledande

om t. ex. en resande i strid mot rätta förhållandet nekande besvarar

en fråga om tullpliktigt eller in- eller utförselförbjudet gods medföres. Den

resande har i ett sådant fall endast sökt undandraga tullverket kännedom

om godsets existens. Företeende av ett oriktigt intyg eller annan vilseledande

handling, exempelvis en oriktig faktura, bör däremot ses som ett

försök att vilseleda i samband med tullbehandlingen av godset. Det bör i

detta sammanhang vidare anmärkas, att även i fall då en resande ställer

sitt resgods till förfogande för tullkontroll torde hans anmälningsplikt innebära,

att han är skyldig att självmant riktigt anmäla medfört gods för

vilket skall erläggas tull eller avgift eller vilket ej får fritt införas eller

utföras.

För straffbarhet anser jag i likhet med utredningen att det icke bör vara

tillräckligt att varan är av tullpliktigt slag eller att import- eller exportförbud

meddelats beträffande den vara det gäller. Därutöver bör det på sätt

utredningen utvecklat fordras att i det särskilda fallet, varom

fråga är, skall erläggas tull eller annan avgift eller att införseln eller utförseln

sker i strid mot förbud. Underlåtenhet att i annat fall anmäla vara

för tullmyndighet utgör närmast en ordningsförseelse som blir att bedöma

enligt tullstadgans ansvarsbestämmelser.

I anslutning till vad utredningen anfört angående rättsvillfarelse

vill jag instämma i hovrättens över Skåne och Blekinge uttalande att sådana

fall bör behandlas enhetligt vare sig misstaget hänför sig till tullplikten

eller till existensen av ett import- eller exportförbud. Det finnes enligt min

mening ej tillräcklig anledning att, såsom utredningen förutsatt, låta förutsättningarna

för straffbarhet vara olika alltefter som misstaget hänför

sig till tullplikten eller till existensen av import- eller exportförbudet. De

förfaranden som straffbeläggs under den gemensamma brottsbeskrivningen

är så närbesläktade, att hithörande bestämmelser bör vara enhetliga, övervägande

skäl torde därvid tala för att man tillämpar de allmänna grundsatser

som utbildats inom straffrätten och att straffrihet inträder allenast

då misstaget är ursäktligt.

Till straffskalornas närmare utformning återkommer jag i detalj

motiveringen. Mot förslaget att rubricera samtliga hithörande brott

med ordet varusmuggling har jag intet att erinra.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

Bötessystemet

Utredningen

Utredningen erinrar om att inom smuggellagstiftningen saknas ett efter

enhetliga regler utformat bötessystem. Enligt vissa författningar skall böterna

sålunda bestämmas i dagsböter under det att vid flertalet brott enligt

varuinförsel- och spritinförsellagarna böterna är normerade. Den bristande

enhetligheten framhäves än mer därav att varuinförsel- och spritinförsellagarna

uppvisar sinsemellan olika beräkningsgrunder för de normerade böterna.

Även om det i princip är tänkbart att i en ny lagstiftning föreskriva

normerade böter för gärningar som innebär undandragande av tull eller avgift

och i övrigt dagsböter, är enligt utredningen en sådan lösning ej att

förorda. Den skulle leda till ojämnheter i det straffrättsliga bedömandet

som för det allmänna rättsmedvetandet måste te sig godtyckliga, varjämte

den skulle medföra att sedvanliga konkurrensregler ej skulle kunna tillämpas.

Vidare skulle det bli nödvändigt att till skilda gärningstyper hänföra

å ena sidan gärningar, som innebär undandragande av tull eller annan avgift,

och å andra sidan gärningar, som utgör överträdelser av import- och

exportförbud. Utredningen anser därför att i en ny lagstiftning ett enhetligt

bötessystem måste ifrågakomma.

Vid valet mellan ett system med normerade böter och ett system med

dagsböter framhåller utredningen, att dagsbotssystemet numera praktiskt

taget genomgående tillämpas och att det huvudsakliga tillämpningsområdet

för normerade böter utgöres av skattestrafflagen samt varuinförsel- och

spritinförsellagarna. Utredningen understryker, att den synpunkt som i samband

med dagbotssystemets införande främst anfördes till förmån för detta

bötessystem, nämligen att bötesstraffet borde anpassas efter den dömdes

betalningsförmåga, gör sig gällande med samma styrka inom smuggellagstiftningen

som inom övriga områden av straffrätten. Med dagsbotssystemet

är vidare förenat den fördelen att brottets svårhetsgrad kommer till uttryck

i bötesdomen, vartill kommer den praktiska fördelen, att det möjliggör användning

av strafföreläggande. Tillämpning av ett system med normerade

böter i fråga om brott mot import- eller exportbestämmelser skulle innebära

ett frångående av det på detta område i gällande lagstiftning genomgående

tillämpade dagsbotssystemet.

Efter en redogörelse för de skäl, som vid tillkomsten av skattestrafflagen

anfördes mot att göra dagsbotssystemet tillämpligt på deklarationsbrotten,

framhåller utredningen att dessa skäl ej kan anses äga motsvarande giltighet

i fråga om smugglingsbrotten och yttrar.

Det förhåller sig visserligen så, att smuggling av tull- eller eljest avgiftspliktiga

varor liksom falskdeklaration som regel har vinningslystnad till

motiv. Vid smugglingsbrott, som innebär överträdelse av import- eller exportförbud,

föreligger emellertid icke något direkt syfte hos gärningsmannen

att förskaffa sig en vinst på det allmännas bekostnad. Motivet är här

vanligen likartat med motivet vid brott mot ransoneringslagstiftningen, som

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

63

genomgående stadgar dagsböter. Vad beträffar synpunkten, att den brottslige

vid gärningar, som i utpräglad grad karakteriseras av ett vinningssyfte,

bör icke blott berövas vinsten av sitt brottsliga handlande utan därutöver

tillfogas en kännbar ekonomisk förlust, lärer denna synpunkt, i den mån

den har aktualitet vid smugglingsbrotten, i tillräcklig grad kunna tillgodoses

genom regler om förverkande av smuggelgods och forslingsredskap.

Även med nuvarande bötessystem torde förverkandepåföljden ofta för såväl

den brottslige som hans omgivning framstå som en långt mera kännbar

påföljd än bötesstraffet. Jämväl det nu framlagda förslaget upptager regier

om förverkande av smuggelgods och föremål, som använts som hjälpmedel

vid smugglingsbrott. Förverkande av smuggelgodset eller dess värde

skall som regel inträda. Endast om påföljden av särskilda skäl finnes uppenbart

obillig må den helt eller delvis eftergivas. Hjälpmedel förverkas,

när det är påkallat till förebyggande av smuggiingsbrott eller eljest av särskilda

skäl. Den förlust, som genom förverkande drabbar den brottslige,

inskränker sig sålunda icke till vinningen av det brottsliga handlandet utan

sträcker sig i de flesta fall vida längre. Härtill kommer så bötesstraffet. Att

vid sidan av bestämmelser om förverkande, sådana som de föreslagna, tilllämpa

ett bötessystem, som anordnats med tanke på att tjäna ett konfiskatoriskt

syfte, kan i själva verket sägas innebära, att konfiskationssynpunkten

tillgodoses i dubbel måtto. Till stöd för ett system med normerade böter

i skattestrafflagen anfördes också, att, då böternas storlek vore beroende

av storleken av det undandragna skattebeloppet, det regelmässigt uppstode

en viss relation även mellan den brottsliges ekonomiska förhållanden och

det utdömda straffet. Något motsvarande argument kan uppenbarligen icke

åberopas för smugglingsbrottens del. På detta område kan sålunda ett system

med normerade böter icke i någon mån tillgodose det av sociala rättvisehänsyn

betingade önskemålet, att bötesstraffet anpassas efter den sakfälldes

betalningsförmåga.

Utredningen framhåller vidare att som ett argument mot införandet av

ett enhetligt dagsbotssystem har pekats på de svårigheter att införskaffa

tillförlitliga dagsbotsutredningar som föranledes därav, att brottslingsklientelet

till stor del utgöres av utlänningar och sjöfolk. Enligt utredningen

kan väl vissa svårigheter att införskaffa tillförlitliga dagsbotsuppgifter tänkas

uppkomma men dessa bör ej överdrivas.

Däremot finner utredningen att en övergång till dagsbotssystemet kan antagas

komma att försvåra möjligheten för en tulltjänsteman som erbjudes

deposition till säkerhet för blivande böter att med någon större grad av

säkerhet beräkna det bötesbelopp, som kan tänkas bli utdömt. Denna svårighet

anser emellertid utredningen i väsentlig utsträckning kunna undanröjas

genom att för bagatellfallen införa en straffskala med penningböter.

Med hänsyn till smugglingsbrottens i allmänhet mycket bagatellartade karaktär

räknar utredningen med att det vida övervägande antalet smugglingsbrott

kommer alt bestraffas med penningböter. Till belysning härav

anföres, alt enligt eu inom generaltullstyrelsen verkställd beräkning antalet

smugglingsmål i vilka bötesbeloppet ej översteg 300 kronor under åren

1957 och 1958 uppgick till åtminstone 90 % av hela antalet mål.

I enlighet med det anförda föreslår utredningen, att bötessystemet i cn

ny lagstiftning utformas enhetligt med dagsböter, kombinerat med penningböter,

högst 300 kronor, för ringa fall.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

Yttrandena

Utredningens förslag att övergå från systemet med normerade böter till

dagsbotssystemet och för ringa fall penningböter intill visst belopp tillstyrkes

eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser med undantag

av generaltullstyrelsen och kommerskollegium. I flera yttranden har därvid

framhållits som en fördel att ett frångående av systemet med normerade

hhter möjliggör strafföreläggande i smuggelmål.

Hovrätten över Skåne och Blekinge vill särskilt uttala sitt gillande av förslaget

i denna del. Hovrätten finner, att utredningen med rätta framhållit,

att förverkandepåföljd jämte normerade böter, anordnade med tanke på

att tjäna ett konfiskatoriskt syfte, i själva verket innebär att konfiskationssynpunkten

tillgodoses i dubbel måtto. Det nuvarande systemet leder ej

sällan till stötande resultat och det är enligt hovrätten önskvärt att detta

avskaffas och ersättes med regler som gäller för praktiskt taget alla andra

fall då förseelser straffas med böter. Länsstyrelsen i Kopparbergs län finner

vid valet mellan normerade böter och dagsböter dagsbotssystemet äga

avgjort företräde och länsstyrelsen kan ej finna något som helst skäl för

att man inom smuggellagstiftningen icke skulle övergå till det inom övriga

områden av straffrätten gällande dagsbotssystemet enligt vilket bötesstraffet

anpassas efter den sakfälldes betalningsförmåga. Utredningen rörande

specialstraffrätten vill understryka riktigheten av synpunkten att normerade

böter, anordnade med tanke på att tjäna ett konfiskatoriskt syfte, i själva

verket innebär att konfiskationssynpunkten tillgodoses i dubbel måtto.

Utredningen framhåller vidare att den i samband med granskningen av förverkandelagstiftningen

haft anledning att genomgå gällande bestämmelser

om normerade böter och därvid kommit till den uppfattningen, att dessa i

flertalet fall kan ersättas med dagsböter, i vissa fall i förening med förverkande.

Den svårighet, som kan yppa sig att åstadkomma tillfredsställande

dagsbotsutredningar, väger lätt i jämförelse med de fördelar som dagsbotssystemet

medför.

Riksåklagarämbetet anser de av utredningen redovisade skälen för att

frångå systemet med normerade böter övertygande samt fortsätter.

För närvarande förekommer i avsevärd omfattning, att den, som ertappats

med smuggling, hos vederbörande tulltjänsteman deponerar ett belopp till

säkerhet för blivande böter. Även om det efter en bötesreform blir möjligt

att i smugglingsmål använda strafföreläggande, torde depositionssystemet

icke heller i fortsättningen kunna avvaras. Det kan icke uteslutas, att en

övergång från normerade böter till ett system med dagsböter och penningböter

till en början kan medföra vissa svårigheter för tulltjänstemännen,

när det gäller att beräkna storleken av belopp, som bör deponeras. Med hänsyn

härtill torde det bli nödvändigt på något sätt åstadkomma taxor till ledning

för tulltjänstemännen. I avvaktan på domstolspraxis synas dylika taxor

lämpligen kunna uppgöras av vederbörande åklagarmyndigheter i samråd

med generaltullstyrelsen. Därvid ligger det nära till hands att sätta bötesbeloppen

i något slags relation till värdet eller kvantiteten av smuggelgodset.

Sker detta, kommer förslaget i realiteten icke att medföra några mera djupgående

förändringar, när det gäller bötesreaktionen Det skulle vara värde
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo år 1960

65

fullt, om under lagstiftningsärendets vidare behandling något uttalande kunde

göras rörande de principer, efter vilka straffmätningen bör ske. Här föreligger

ett praktiskt problem, som måste lösas. Den antydda svårigheten kan

emellertid uppenbarligen icke åberopas som något hinder mot ett genomförande

av det bötessystem, som föreslagits av utredningen.

Hovrätten för Övre Norrland finner den nuvarande ordningen med deposition

av böter i princip föga tilltalande. Möjligheterna till deposition utgör

i och för sig inget skäl att införa en särskild straffskala med penningböter.

Några större svårigheter torde ej föreligga att även i fråga om dagsböter

åvägabringa schablonerade föreskrifter till tulltjänstemännens ledning.

Då det ur straffmätningssynpunkt kan vara befogat att för rena bagatellförseelser

stadga penningböter, har emellertid hovrätten inget att erinra

häremot.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler framhåller att skäl visserligen kan anföras

till förmån för systemet med normerade böter, framför allt att detta

system möjliggjort en säker förhandsberäkning av det bötesstraff som i det

enskilda fallet kan komma i fråga samt att den rättviseaspekt som anföres

till stöd för ett dagsbotssystem erhåller ringa utrymme om man beaktar

svårigheterna i många fall att erhålla tillförlitlig dagsbotsutredning. Å andra

sidan kan föreningen ej finna, att de skäl som talar för ett bibehållande av

det nuvarande systemet med normerade böter överväger. Inte minst önskvärdheten

av att slippa laborera med olika bötesformer beroende på om olaga

införsel avser brott mot tullförfattning eller mot en bestämmelse om

importförbud talar för en övergång till dagsböter. Då härtill kommer att

det konfiskatoriska syftet som normerade böter tjänar bör tillgodoses enbart

genom förverkanderegler, tillstyrker föreningen en övergång till dagsböter.

Föreningen Sveriges landsfiskaler vill endast ifrågasätta, om det är principiellt

lämpligt att låta både penningböter och dagsböter ingå i en gemensam

straff skala. Ur samma synpunkt förordar Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening,

att ett odelat dagsbotssystem bör tillämpas.

Generaltullstyrelsen motsätter sig utredningens förslag och anser att normerade

böter av såväl principiella som praktiska skäl bör bibehållas för de

fiskaliska smugglingsbrotten, medan däremot i övriga fall bör tillämpas

dagsböter. De normerade böterna bör enligt styrelsens mening beräknas i

förhållande till undandragen tull eller avgift, varjämte, efter förebild från

skattestrafflagen, bör fixeras -— förutom lämpligt bötesminimum — en

maximigräns (högst sex gånger beloppet av undandragen avgift). Ett så

konstruerat bötesstraff innebär, framhåller styrelsen, detsamma som penningböter

intill ett visst maximibelopp, varför det blir möjligt för domstolarna

alt inom ramen för denna latitud ådöma rimliga böter för smugglingsbrott

i sådana fall, där de nuvarande stela reglerna driver böterna i höjden,

fieneraltullstyrelscn framhåller i sitt yttrande bl. a. följande.

Smugglingsbrott äro av samma natur som skattestrafflagens deklarationsbrott

så till vida, att båda dessa brottsarter ha sin grund i vinningssyftet.

5 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 11!)

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

Anledning att frångå bötesstraffets anknytning till det avgiftsbelopp, brottet

gäller, synes därför ej föreligga. Konfiskationspålöljden vid sådant brott

är en fristående påföljd, soin ej alltid drabbar smugglaren. Även om denna

påföljd kan ha samma verkan som straff utgör den dock ej i princip något

straff. Påföljden har också underkastats särskild reglering, enligt vilken den

i förekommande fall kan helt eller delvis bortfalla. Smuggelgods utgöres i

allmänhet av obeskattade varor (spritdrycker, tobaksvaror, parfymer etc.),

vilka till ringa kostnader anskaffats utomlands, i betydande utsträckning

såsom skcppsproviant, och sedan insmugglas antingen direkt eller efter inköp

ombord å trafikmedel. Värdet av smuggelgodset motsvarar i allmänhet

endast eu bråkdel av den avgift, som undandrages statsverket. Ivonfiskationspåföljden

medför, att avgiftsplikten bortfaller. Så är däremot ej fallcl

med deklarationsbrotten i skattestrafflagen. Vid dessa brott kvarstår skyldigheten

att utgiva undandragen skatt, oberoende av böterna. Avgiftsbestämda

böter medgiva ett enkelt och kostnadsbesparande förfarande vid beivrandet

av det stora flertalet smugglingsbrott. Övergång till dagsböter skulle

medföra ökade kostnader och besvär för tullverket och dessutom försvåra

indrivningen av böterna. Vad angår det betydande brottslingsklientel, som

utgöres av personer utan hemvist här i riket, nämligen sjöfolk och resande,

ter sig dagsbotssystemet såsom föga verklighetsbetonat. Det måste förutsättas,

att systemets tillämpning beträffande sagda klientel skulle bli genomgående

schablonmässig. Inom ramen för avgiftsbestämda böter enligt Styrelsens

förslag blir det möjligt för domstolarna att genomföra enhetlig bötestaxering

även för sådana fall, som förskylla högre böter än 300 kronor.

Härigenom skulle icke blott användningen av strafföreläggande befrämjas

utan även tullverkets befattning med bötesindrivningen i erkända fall i hög

grad underlättas. Vad angår spritdrycker och vin samt tobaksvaror bör i

överensstämmelse med vad som nu gäller om sistnämnda varuslag (22 § 1923

års varuinförsellag) såsom norm för bötesberäkningen användas den tullsats,

som gäller vid resandes införsel av sådana varor.

I fråga om smuggling av sådant gods, som ej är av avgiftspliktigt slag,

bör enligt generaltullstyrelsens mening endast ifrågakomma dagsböter. Styrelsen

fortsätter.

Vid olovlig befattning med gods av avgiftspliktigt slag kan visserligen

ifrågasättas användning av avgiftsbestämda böter. Behovet av sådana böter

gör sig emellertid här ej med samma styrka gällande som vid huvudbrottet.

De olika brotten begås i allmänhet ej i omedelbart sammanhang. Vanligen

uppdagas den olovliga befattningen med gods, varom nu är fråga, i

samband med annat brott, såsom fylleri, olovlig försäljning av rusdrycker

och tobaksvaror etc. Mot att dagsböter genomgående användas såsom bötesstraff

vid olovlig befattning med gods är därför ej något att erinra.

Jämväl kommerskollegium uttalar tveksamhet inför förslaget att ersätta

systemet med normerade böter med dagsböter. Kollegium anser den nuvarande

ordningen vara förenad med så påtagliga fördelar att det fordras

tungt vägande skäl för att avskaffa den. I fråga om önskvärdheten av att

kunna meddela strafföreläggande ifrågasätter kommerskollegium om icke

denna möjlighet kunde öppnas genom en ändring i rättegångsbalken av innebörd

att sådant föreläggande får användas även vid normerade böter intill

ett visst högsta bötesbelopp.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

67

Departementschefen

Utredningen föreslår, att systemet med normerade böter, som för närvarande

i stor utsträckning förekommer inom smuggellagstiftningen, ersätts

av dagsbotssystemet, kombinerat med en särskild straffskala med

penningböter, högst J00 kronor, för ringa fall. Utredningen har till stöd för

sitt förslag framhållit vikten av att ett enhetligt bötessystem införes. I valet

mellan ett system med normerade böter och dagsbotssystemet anser utredningen

att det sistnämnda av olika skäl är att föredraga.

Av remissinstanserna har endast generaltullstyrelsen och kommerskollegium

framställt erinringar mot utredningens förslag. Generaltullstyrelsen

anser att vid vissa smugglingsbrott böterna alltjämt bör vara normerade i

förhållande till den undandragna avgiften medan vid andra smugglingsbrott

dagsböter bör tillämpas.

För egen del vill jag understryka, att det i eu ny lagstiftning är angeläget,

att bötessystemet utformas på ett enhetligt sätt. Bristen på enhetlighet i

detta hänseende betecknades också av första lagutskottet vid 1949 års riksdag

som en av de mest betänkliga svagheterna i den nuvarande lagstiftningen.

Förutom de av utredningen påtalade olägenheterna av att i en och

samma lag tillämpa ett system med i vissa fall normerade böter och i andra

fall dagsböter medför en sådan anordning, att bestämmelserna blir komplicerade

och svåröverskådliga.

Intager man ståndpunkten alt bötessystemet i den nya lagen bör utformas

på ett enhetligt sätt följer redan därav att man måste välja dagsbotssystemet.

Det ligger nämligen i sakens natur, att man inte kan använda normerade

böter i fråga om t. ex. brott mot import- eller exportförbud. Men jag

vill understryka, att även i övrigt starka skäl talar för en övergång från

normerade böter till dagsböter. Jag kan härvidlag ansluta mig till vad utredningen

anför. Dagsbotssystemet gör det möjligt att vid straffets utmätande

taga hänsyn till den brottsliges ekonomiska förhållanden, varigenom

straffet blir lika kännbart för alla, oavsett deras förmögenhetsvillkor. Att

böterna på detta sätt, bortsett från bagatellförseelser, skall anpassas efter

den åtalades inkomstställning och drabba den bärkraftige och mindre bärkraftige

lika hårt har i vårt land sedan årtionden ansetts vara ett självklart

socialt rättvisekrav. Systemet med normerade böter däremot leder ej sällan

till ojämnheter i det straffrättsliga bedömandet, och understundom drabbar

det alltför hårt. Att vid sidan av förverkandepåföljd tillämpa normerade

böter, som tillgodoser ett konfiskatoriskt syfte, innebär i själva verket,

såsom utredningen framhåller, att konfiskationssynpunkten tillgodoses i

dubbel måtto. Jag vill även i likhet med utredningen konstatera, att förhållandena

vid varusmuggling inte är jämförbara med dem som gäller på

skattestrafflagens vanliga tillämpningsområde, d. v. s. oriktig deklaration

för inkomstskatt. Å ena sidan föreligger inte här såsom vid smugglingsbrotten

normalt någon kompletterande konfiskationspåföljd. Å andra sidan innebär

de normerade böternas anknytning till storleken av den undandragna

inkomstskatten i sig själv en anpassning till den brottsliges ekonomiska

bärkraft.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr H5 år 1960

Vissa svårigheter, framför allt att erhålla tillförlitliga dagsbotsuppgifter,

kan givetvis uppkomma beträffande sjöfolk och utlänningar. Dessa svårigheter

bör emellertid ej överdrivas. I många fall finns sålunda möjlighet att

hos den lokala skattemyndigheten kontrollera den bötfälldes inkomster. I

andra fall står erforderliga kontrollmöjligheter till buds genom förfrågning

hos befälhavaren eller andra befälspersoner. Självfallet bör man i nu

avsedda fall inte ställa alltför stora krav på en noggrann beräkning av belalningsförmågan.

Genom att penningböter införes för bagatellbrotten torde

för övrigt i praktiken penningböter komma att tillämpas i flertalet fall.

Det vida övervägande antalet smugglingsbrott utgöres nämligen av bagatellartade

fall, där endast penningböter torde komma i fråga.

Under hänvisning till det anförda vill jag förorda att bötessystemet utformas

i enlighet med utredningens förslag. Till tulltjänstemännens ledning

vid handhavandet av dagsbotssystemet torde vara lämpligt att, såsom riksåklagarämbetet

anfört, vissa vägledande anvisningar utarbetas. Sådana torde

i avvaktan på domstolspraxis kunna uppgöras av riksåklagarämbetet

och generaltullstyrelsen i samråd.

Förverkande m. m.

Utredningen

Utredningen erinrar inledningsvis om att förverkande i doktrinen angivits

kunna tjäna väsentligen tre olikartade rättsliga funktioner: en straffrättslig,

en politirättslig och en privaträttslig. Vid den straffrättsliga funktionen

av förverkande har påföljden främst till ändamål att tjäna som komplement

till och förläna eftertryck åt en straffbestämmelse genom att utöver

det egentliga straffet tillfoga lagöverträdaren förlust av egendom, som stått

i viss närmare relation till brottet eller brottslingen. Förverkandet tillgodoser

i dessa fall ett allmänpreventivt syfte och fungerar närmast som ett

bötesstraff. Vid förverkandepåföljd med politirättslig funktion är förverkandets

syfte främst att förebygga skada som hotar från egendom med hänsyn

till dennas ur någon synpunkt farliga beskaffenhet. Antingen kan egendomen

i sig själv besitta farliga egenskaper, såsom gifter och explosiva varor,

eller vara avsedd att komma till användning vid förövandet av brott, såsom

brottsverktyg och andra hjälpmedel. Vid den privaträttsliga funktionen har

förverkandepåföljden till ändamål att utjämna en orättmätig förmögenhetsökning

och fråntaga lagöverträdaren den vinning han eljest skulle erhålla

av sitt brottsliga handlande.

Att med utgångspunkt från dessa olika funktioner av förverkandepåföljden

systematisera förverkandebestämmelserna i olika författningar erbjuder

svårigheter, framhåller utredningen, främst av den anledningen, att en förverkanderegels

syfte ofta icke är renodlat. Utredningen anser förverkandereglernas

främsta ändamål inom smuggellagstiftningen vara att tillgodose

allmänpreventiva hänsyn och att fylla väsentligen straffrättsliga funktioner.

Bakom bestämmelserna ligger tanken att risken att förlora viss egendom

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.is proposition nr Ilo år 1960

69

skall verka avhållande från att föröva smugglingsbrott. I fråga om förverkande

av forslingsredskap finner dock utredningen att påföljden åtminstone

delvis fyller en politirättslig funktion och avser att förebygga att redskapet

på nytt kommer till användning som hjälpmedel vid smugglingsbrott. Utpräglad

är den politirättsliga funktionen i sådana fall, när smugglingen avsett

varor, vilkas okontrollerade införsel till riket ur någon synpunkt anses

medföra allmänfara, såsom gifter, vapen, sjukdomsalstrande eller smittoförande

föremål o. d. I vissa fall torde bakom reglerna om förverkande av

smuggelgodset ligga syftet att beröva den brottslige vinningen av brottet.

Med hänsyn till att förverkandereglerna inom smuggellagstiftningen i

olika hänseenden fyller viktiga funktioner, främst den att verka broltsprevenerande,

anser utredningen sådana regler icke kunna undvaras i en ny

lagstiftning på området. Utredningen vill därför icke förorda att -— såsom

skett i den nya danska toldloven — alla regler om förverkande slopas. Förutsättningarna

för förverkande bör emellertid regleras enhetligt samt utformas

i så nära anslutning som möjligt till de allmänna reglerna om förverkande

i 2 kap. 16 och 17 §§ strafflagen (SL). Från denna utgångspunkt

ställer utredningen frågan i vilken utsträckning avvikelser från strafflagsbestämmelserna

är påkallade av smugglingsbrottens beskaffenhet eller eljest

av särskilda förhållanden.

En genomgående företeelse inom smuggellagstiftningen är att smuggelgodset

tillika med emballage eller kärl, vari det förvaras, förverkas. Denna

princip bör enligt utredningen i uppmjukad form bibehållas i en ny lagstiftning

på området. I enlighet härmed föreslår utredningen att smuggelgods

skall förverkas men att sådan påföljd må helt eller delvis eftergivas

om den av särskilda skäl är uppenbart obillig. Med hänsyn till de föreslagna

reglerna om förverkande av smuggelgods anser utredningen ej påkallat

med ett särskilt stadgande om förverkande av vinning av smugglingsbrott.

Reglerna i 2 kap. 17 § SL om förverkande av hjälpmedel vid brott motsvaras,

framhåller utredningen, inom smuggellagstiftningen av bestämmelser

om förverkande av forslingsredskap, som använts för transport av

smuggelgods samt av förvaringspersedlar, i vilka smuggelgods påträffats,

när persedlarna på grund av sin beskaffenhet är särskilt ägnade att användas

för smuggling. Vid ett ställningstagande till frågan i vad mån avvikelser

från bestämmelserna i 2 kap. 17 § SL är påkallade med avseende å föremål,

vilka använts som hjälpmedel vid smugglingsbrott, är enligt utredningen

i främsta rummet att beakta, att enligt strafflagsbestämmelserna förverkande

skall vara påkallat till förebyggande av brott eller eljest av särskilda

skäl. Utredningen erinrar om straffrättskommitténs uttalande att,

ehuru förebyggande av brott borde vara den ledande synpunkten vid prövningen

huruvida förverkande skulle ske, det dock borde kunna komma i

fråga alt meddela förverkandeförklaring även i vissa fall, där förverkande

ej erfordrades från denna synpunkt. En tillämpning av principerna i 2 kap.

17 § SL vid utformningen av nya regler om förverkande av hjälpmedel vid

smugglingsbrott skulle enligt utredningen medföra en förskjutning såtillvida,

att den brottsförebyggande funktionen kom i förgrunden. Detta för
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

hållande anser utredningen emellertid ej utgöra hinder mot att bestämmelserna

utformas i överensstämmelse med strafflagsreglerna. Sambandet

med den brottsliga gärningen är icke lika påtagligt i fråga om hjälpmedel

vid smugglingsbrott som beträffande själva smuggelgodset och förverkande

av hjälpmedel synes ur allmänpreventiv synpunkt icke ha samma berättigande

som förverkande av smuggelgodset. Utredningen anser att allmänpreventionens

krav i tillräcklig grad kan tillgodoses inom ramen för bestämmelser

om straff och om förverkande av smuggelgodset. I enlighet med

de anförda synpunkterna föreslår utredningen regler om förverkande av

hjälpmedel vid smugglingsbrott, som utformats med ledning av motsvarande

stadganden i 2 kap. 17 § SL. Efter förebild av SL föreslår utredningen,

att rätten i stället för förverkande skall äga föreskriva åtgärd till förekommande

av missbruk.

Till frågan om tillämpningen av reglerna om förverkande av hjälpmedel

anför utredningen, att sådan påföljd ofta är påkallad till förebyggande av

fortsatt brottslighet om smuggling förövas yrkes- eller ligamässigt. Ju grövre

brottet är i desto högre grad träder de allmänpreventiva synpunkterna i

förgrunden och som ett särskilt skäl att förklara hjälpmedel förverkat torde

understundom kunna åberopas brottets grovhet. Jämfört med de gällande

bestämmelserna inom smuggellagstiftningen innebär utredningens förslag

den skillnaden, att någon storleksgräns ej kommer att gälla med avseende

å möjligheten att förklara fartyg eller luftfartyg förverkat. Några begränsningar

i detta hänseende har utredningen ej ansett påkallade med hänsyn

till att den ledande synpunkten vid prövningen av förverkandefrågan skall

vara den brottsförebyggande funktionen och då som en särskild förutsättning

för förverkande dessutom föreslås skola gälla, att påföljden ej finnes

uppenbart obillig. Utredningens förslag innebär vidare att den begränsning

av möjligheten till förverkande av hjälpmedel som enligt varuinförsel- och

varuutförsellagarna ligger däri att godset skall ha anträffats under forslingen

bortfaller. I anslutning härtill påpekar utredningen att det ibland

kan framstå som befogat att transportmedlet förverkas, oaktat godset anträffats

först efter det forslingen avslutats.

Vid den skälighetsprövning av förverkandefrågan, som ankommer på

domstolen, finns möjlighet att beakta om förverkandet skall leda till förfång

för någon som ej haft del i brottet. Härutöver har emellertid utredningen

funnit erforderligt att vid fråga om förverkande av hjälpmedel föreslå

vissa särskilda bestämmelser till skydd för utomstående medan några

motsvarande begränsningar ej uppställts såvitt angår förverkande av smuggelgods.

När egendom efter gärningen blivit föremål för överlåtelse eller

upplåtelse av särskild rätt har till skydd för godtroende förvärvare upptagits

bestämmelser som motsvarar stadgandena härom i 2 kap. 16 och

17 §§ SL.

I fråga om reglerna om värdekonfiskation förordar utredningen bestämmelser

som i detta hänseende motsvarar strafflagsreglerna. Värdekonfiskation

kan således drabba även den som gjort föremål oåtkomligt för förverkande

genom att överlåta det till godtrosförvärvare.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 ö ur llKiO

De möjligheter som för närvarande finns att i vissa fall enligt ett förenklat

förfarande förklara förverkad egendom till vilken ingen ägare kan anträffas

föreslår utredningen skola bibehållas i huvudsak oförändrade.

Yttrandena

Behovet av uppmjukning av de nuvarande förverkandereglerna betonas av

ett flertal remissinstanser. Den utformning bestämmelserna erhållit i utredningens

förslag godtages i allmänhet av remissinstanserna eller lämnas utan

erinran. Riksåklagarämbetet har ej något att erinra mot att förverkandebestämmelserna

utformas i nära anslutning till de allmänna förverkandereglerna

i 2 kap. 16 och 17 §§ SL. Det är enligt ämbetets mening önskvärt, att

domstolen, såsom föreslagits, erhåller möjlighet att efter skälighetsprövning

helt eller delvis eftergiva förverkandepåföljd som finnes uppenbart obillig.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har ej funnit anledning till erinran

mot de ändrade bestämmelserna rörande förverkande och rörande förfarandet

i vissa fall rörande egendoms förverkande. Föreningen Sveriges stadsdomare

kan helt ansluta sig till utredningens förslag. Att de nu gällande

bestämmelserna stundom lett till resultat, som närmast tett sig stötande för

rättskänslan, torde vara ostridigt och den friare prövningsrätt som i förslaget

anförtrotts åt domstolarna kan endast bli till gagn. Advokatsamfundet framhåller

att reaktionen mot smuggelbrotten ej sällan leder till konsekvenser,

vilka framstår såsom orimligt hårda. Särskilt gäller detta tillämpningen av

reglerna om förverkande av forslingsredskap. Förslagets bestämmelser om

förverkande, vilka nära anknyter till reglerna i 2 kap. 16 och 17 §§ SL, bereder

utrymme för en skälighetsprövning som måste vara ägnad att förebygga

de orimliga resultat till vilka den nuvarande lagstiftningen stundom

lett.

En något tveksam inställning till förslaget att utforma reglerna om förverkande

efter förebild av allmänna strafflagen intar Föreningen Sveriges

stadsfiskaler. Föreningen framhåller att det ligger stor vikt uppå att förverkandebestämmelserna

är rationellt utformade. Ur denna synpunkt kan

det anföras betänkligheter att utforma konfiskationsreglerna efter förebild

av allmänna strafflagen. Förhållandena inom specialstraffrätten är så

mångskiftande att speciella bestämmelser kan vara väl motiverade med

hänsyn till förverkandepåföljdens brottsförebyggande effekt.

Utredningen rörande specialstraffrätten framhåller som en allmän synpunkt

att den under sitt arbete fått den bestämda uppfattningen att användningen

av förverkande bör inskränkas så långt som möjligt både vid lagstiftning

och vid rättstillämpning. Utredningen tillägger, att förslaget att utforma

förverkandereglerna inom smuggellagstiftningen efter mönster av 2 kaj).

16 och 17 §§ SL i och för sig är att rekommendera. Mot dessa strafflagsbestämmelsers

innehåll och form har emellertid riktats åtskillig kritik, och

utredningen avser alt inom kort avgiva ett betänkande rörande förverkande

som brottspåföljd och kommer att i detta närmare diskutera dessa strafflagsregler

och deras tjänlighet som förebilder för specialstraffrättsliga förverk

andestadganden.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:is proposition nr 115 år 1960

I fråga om förutsättningarna för förverkande av smuggelgods vill generaltullstyrelsen

ifrågasätta om icke en bestämmelse, motsvarande stadgandet i

2 kap. 16 § andra stycket SL, borde inflyta i den nya lagen. Det ter sig otillfredsställande

att en smugglare, som med god förtjänst avyttrar smuggelgods,

skall få behålla sin vinning av den brottsliga handlingen om godset sedermera

beslagtages hos en icke godtroende köpare.

Statens handelslicensnämnd finner de modifikationer som föreslagits beträffande

bestämmelserna om förverkande av gods mycket påkallade och

fortsätter.

Emellertid påverkas bedömningen, om ett förverkande skall anses obilligt,

av om brottet i fråga är att anse som grovt, och detta har enligt förslaget

bl. a. samband med om brottet avser betydande myckenhet eller värde. Fall

av varusmuggling jämlikt import- respektive exportförbudskungörelserna

skilja sig ofta i det avseendet från andra fall av varusmuggling, att förseelsen

först upptäckes sedan den pågått under eu längre tid, varigenom mängden

och värdena ibland bliva mycket betydande. I de fall, då detta slag av

varusmuggling icke satts i system utan beror på andra omständigheter, "kan

det ibland synas stötande, om den alltför sena upptäckten skall medföra

förverkande av varan eller dess värde, varför jämväl i sådana fall en jämkning

borde kunna komma till stånd.

Utformningen av reglerna om förverkande av hjälpmedel vid smugglingsbrott

har behandlats i en del yttranden.

Riksåklagarämbetet framhåller att de föreslagna bestämmelserna härutinnan

väsentligt skiljer sig från de nuvarande stadgandena i smuggellagstiftningen

om förverkande av forslingsredskap. Ämbetet finner emellertid

att utredningen förebragt övertygande skäl för att i denna del utforma förverkandebestämmelserna

efter förebild av de allmänna reglerna om förverkande

av hjälpmedel i 2 kap. 17 § SL. Visserligen kan ämbetet instämma i

vad i ett till ämbetet från statsåklagaren i Stockholm inlämnat yttrande anförts

därom, att vid organiserad smuggling presumtionen bör vara för förverkande

av forslingsredskapet. Vid organiserad smuggling torde emellertid

förverkande av forslingsredskap eller annat hjälpmedel som regel få anses

påkallat till förebyggande av fortsatt smugglingsbrottslighet, varför de föreslagna

bestämmelserna torde medge tillräckligt kraftigt ingripande mot den

organiserade smugglingen. Ämbetet tillägger att det principiellt synes rikligast

att förverkande av hjälpmedel sker från synpunkten att förebygga

fortsatt brottslighet från gärningsmannens eller andra personers sida.

Sjöfartsstyrelsen anser att de föreslagna bestämmelserna om förverkande

av forslingsredskap innebär en klar förbättring i förhållande till de nuvarande.

Styrelsen tolkar dessa bestämmelser så att större fartyg ej skall förverkas

för ett ringa smuggelparti. Fartygen utgör numera i allmänhet så

komplicerad och dyrbar egendom att automatiskt förverkande, oberoende

av brottets grovhet, skulle verka stötande.

Från ett par remissinstansers sida har ifrågasatts om icke förutsättningarna

för förverkande av forslingsredskap alltför mycket inskränkts. Sålunda

anser kommerskollegium att det med hänsyn till arten av förevarande

brott möjligen kan ifrågasättas om icke de föreslagna bestämmelserna blivit

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år U160

73

alltför uppmjukade, övcrståthållarumbetet ifrågasätter om man vid ställningstagande

till frågan om förverkande av forslingsredskap främst bör

taga hänsyn till föreliggande risk för hjälpmedlets användning vid fortsatta

smugglingsbrott. Ämbetet framhåller att smuggelbrotten i detta hänseende

lorde kunna anses intaga en särställning och att strängare regler beträffande

förverkandet torde få anses behövliga än vid de flesta andra brott. Risken

för alt ett dyrbart forslingsredskap kan förklaras förverkat torde utgöra ett

starkt avhållande moment vid smuggelbrotten och följaktligen ha ett betydande

värde ur allmänpreventiv synpunkt. Föreningen Sveriges stadsfiskaler

påpekar att utredningens förslag å ena sidan innebär en uppmjukning i förhållande

till nu gällande bestämmelser men att det å andra sidan innebär en

välmotiverad skärpning såtillvida, att förverkande av forslingsredskap kan

ifrågakomma även om redskapet icke kunnat tagas i beslag nnder brottets

begående.

Generaltnllstyrelsen anser att förverkande av hjälpmedel av allmänpreventiva

skäl bör underkastas en strängare reglering än som skett i lagförslaget.

För det fall, att ett fortskaffningsmedel varit i verklig mening ett

hjälpmedel för genomförande av ett smugglingsföretag, bör förverkande inträda

med undantag endast för de fall då det framstår som uppenbart obilligt.

I övrigt hänvisar styrelsen i denna fråga till ett av tullfiskalen i Stockholm

avgivet yttrande, i vilket anföres följande.

Medan enligt SL förverkande skall vara påkallat till förebyggande av

brott eller eljest av särskilda skäl, bygga förverkandebestämmelserna i

smuggellagstiftningen väsentligen på rent allmänpreventiva synpunkter eller

in. a. o. på samma tanke, som ligger till grund för förverkande av själva det

insmugglade godset. Hänsyn av säkerhets- eller politikaraktär ha här icke något

egentligt utrymme. Jag kan därför icke dela utredningens uppfattning,

när den deklarerar, att »sambandet med den brottsliga gärningen icke är lika

påtagligt i fråga om hjälpmedel vid smugglingsbrott som beträffande själva

smuggelgodset och att förverkande av hjälpmedel därför ur allmänpreventiv

synpunkt icke synes ha samma berättigande som förverkande av smuggelgodset».

Tvärtom kan med fog hävdas, att exempelvis transportmedel, vilka

utgöra de avgjort viktigaste hjälpmedlen i samband med smuggling, ofta

1''yila en primär funktion i den meningen, att de utgöra en förutsättning just

för att brottet skall lyckas. Det kräves icke någon högre grad av fantasi för

alt inse bilars och båtars betydelse härvidlag. Att under sådana förhållanden

skapa ett läge, där presumtionen, i motsats till vad som gällt hittills, är mot

förverkande, är föga verklighetsbelonat. Anses de nuvarande stränga förverkandebestämmelserna

böra uppmjukas, torde detta bäst kunna ske genom

ett stadgande, som utesluter förverkande om detta befinnes uppenbart obilligt.

Genom en sådan anordning erhålles en specialreglering av förverkandebestämmelserna,

som å ena sidan, på sätt straffrättskommittén förutsatt,

bringa dessa i viss överensstämmelse med strafflagsrcglerna men å andra

sidan ger uttryck åt smugglingsbrottcns speciella karaktär.

Departementschefen

I likhet med vad som för närvarande regelmässigt gäller inom smuggellagstiftningen

upptager utredningens förslag bestämmelser om förverkande

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Knncjl. Mnj:ts proposition nr ii5 år 1960

såväl av smuggelgods som av forslingsredskap eller annat hjälpmedel, som

använts i samband med brottets förövande. Beträffande förutsättningarna

för förverkande har utredningen utformat bestämmelserna efter förebild av

motsvarande stadganden i 2 kap. 16 och 17 §§ SL. I enlighet härmed har

förverkandereglerna gjorts fakultativa, och domstolen har att pröva huruvida

förverkande i det särskilda fallet är påkallat. I fråga om förverkande

av forslingsredskap eller annat hjälpmedel innebär utredningens förslag

den principiella avvikelsen i förhållande till de gällande bestämmelserna

att man i främsta rummet skall beakta, huruvida förverkande är påkallat

till förebyggande av smugglingsbrott.

Remissinstanserna har i allmänhet ej haft något att erinra mot utredningens

förslag.

Jag biträder utredningens förslag att förverkandepåföljden ej bör vara

obligatorisk utan fakultativ. Stelheten hos de nuvarande bestämmelserna

inom smuggellagstiftningen om förverkande har lett till resultat som tett

sig stötande och väckt allmän uppmärksamhet. Kungl. Maj:t har i icke obetydlig

utsträckning funnit sig föranlåten att nådevägen helt eller delvis eftergiva

förverkandepåföljder, som ålagts med tillämpning av dessa bestämmelser.

Å andra sidan är givetvis av vikt att man därvid ej går så långt, att

förverkandereglernas effektivitet försvagas. Erfarenheten visar, att bestämmelserna

om förverkande många gånger är kännbarare än bestämmelserna

om bötesstraff. Förverkandereglerna har därför en starkt brottsprevenerande

effekt, vilken bör upprätthållas också i en ny lagstiftning.

De bestämmelser som utredningen föreslagit i fråga om förverkande av

smuggelgods synes tillfredsställande från nu angivna utgångspunkter. Enligt

dessa skall såsom huvudregel gälla, att godset förverkas men att eftergivande

av förverkandepåföljden kan inträda, om påföljden av särskilda

skäl skulle vara uppenbart obillig. Domstolen blir således icke i något fall

ovillkorligen skyldig att döma till förverkande. Partiellt förverkande kan

också ifrågakomma, där det finnes tillräckligt för att tillgodose bestämmelsernas

syfte. Vid smuggling av t. ex. sprit- och tobaksvaror torde dessa, liksom

hittills, undantagslöst böra förverkas. Detsamma bör även gälla allmänfarliga

varor, där förverkande är påkallat ur säkerhetssynpunkt. I fråga om

förverkande av gods som införts i strid mot importförbud kan åter, såsom

handelsliccnsnämnden påpekar, både mängden och värdena ibland bli

mycket betydande av den anledningen att brottet upptäckes först sedan det

pågått någon tid. I sådana fall kan det vara motiverat med jämkning av förverkandepåföljden.

Sådan jämkning torde emellertid kunna ske inom ramen

för den avfattning bestämmelserna erhållit i utredningens förslag.

Jag anser ej tillräcklig anledning föreligga att på sätt generaltullstyrelsen

ifrågasatt komplettera de föreslagna bestämmelserna om förverkande av

smuggelgods med ett särskilt stadgande om förverkande av vinning. Ett

dylikt stadgande torde bli av ringa praktisk betydelse vid del förhållandet

att värdet av godset skall utges, om godset göres oåtkomligt för förverkande

t. ex. genom överlåtelse till godtroende person. Värdet torde böra avse mark
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 19(10

nadsvärdet. 1 fråga om t. ex. sprit- och tobaksvaror innebär detta, att utförsäljningspriset

i den legala handeln inom landet skall läggas till grund

för bestämmandet av värdet.

Beträffande förverkande av hjälpmedel — aktuellt framförallt i fråga om

fartyg och motorfordon — förordar utredningen bestämmelser som utformats

med ledning av motsvarande stadganden i 2 kap. 17 § SL. Några remissinstanser

har befarat att detta skulle medföra en alltför långtgående

uppmjukning av de hithörande bestämmelserna och kunna ogynnsamt inverka

på lagstiftningens allmänpreventiva effekt. Även i detta hänseende

är jag emellertid beredd att godtaga utredningens förslag. Att märka är, som

stadsfiskalsföreningen också påpekar, att de föreslagna bestämmelserna om

förverkande av hjälpmedel i vissa hänseenden innebär en uppmjukning

men att de i andra utgör en välmotiverad skärpning i förhållande till nuvarande

regler. Det synes i princip riktigast, att förverkande av hjälpmedel

sker från främst den synpunkten att åtgärden är påkallad för att förebygga

fortsatt brottslighet från gärningsmannens eller andra personers sida.

Ur denna synpunkt torde man böra se förverkande av hjälpmedel som

använts vid organiserad smuggling. Å andra sidan kan man ej bortse från

att i den gällande lagstiftningen förverkande av forslingsredskap torde betraktas

som en speciell påföljd av huvudsakligen straffrättslig karaktär.

Denna synpunkt torde emellertid i önskvärd utsträckning kunna tillgodoses

även inom ramen för den föreslagna bestämmelsen. Genom att förverkande

av hjälpmedel kan ske ej endast om det är påkallat till förebyggande av fortsatt

brottslighet utan jämväl eljest av särskilda skäl, torde nämligen den

straffrättsliga funktionen av förverkandebestämmelserna kunna beaktas. Sålunda

synes förverkande av hjälpmedel oavsett omständigheterna i övrigt

kunna ådömas vid mycket grova brott.

Till ett antal detaljfrågor torde jag få återkomma i specialmotiveringen.

Smuggling av rusdrycker

Utredningen

I betänkandet erinras inledningsvis om att den särskilda lagstiftning mot

smuggling av spritdrycker och vin, som tillkom under 1920- och 1930-talen,

är att se mot bakgrund av den då gällande rusdryckslagstiftningen. Närmast

som en följd av restriktionsbestämmel serna med avseende å inköpsrätten

till spritdrycker hade en alltmera omfattande spritsmuggling uppstått.

Denna smuggling gynnades i hög grad av de goda möjligheterna att till billiga

priser åtkomma spritvaror i andra länder omkring Östersjön, främst

i de baltiska staterna och i Polen. Spritsmugglingen bedrevs i avsevärd utsträckning

rent yrkesmässigt av fast organiserade smugglarband. Ofta ägde

smugglarna egna fartyg, vilka uteslutande eller till väsentlig del fraktade

spritdrycker. Med fartygen uppehöll sig smugglarna vanligen i närheten av

lerritorialvattengränsen i väntan på mindre båtar, som förde smuggelspri
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76 Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo år WHO

ten i land. Den sprit, som på detta sätt inkom i landet, bestod till övervägande

delen av s. k. exportsprit (9fi-procentig sprit) vanligen förvarad i

plåtdunkar.

Under andra världskriget upphörde spritsmugglingen helt och ej heller

under tiden därefter har den återupptagits. Den politiska maktförskjutning

som efter kriget inträtt i länderna omkring Östersjön synes enligt utredningen

ha medfört, att förutsättningar för en organiserad smugglingsverksamhet

ej längre föreligger. Den yrkesmässiga spritsmugglingen är följaktligen

en i stort sett försvunnen företeelse. Den smuggling av spritdrycker,

som alltjämt äger rum, är av helt annan karaktär än tidigare. Det är sålunda

framförallt bland besättningsmän å handelsfartyg i legitim fraktfart som

spritsmuggling förekommer. Smugglingen avser därvid som regel sprit, tappad

på flaskor och av vanlig alkoholstyrka. Vanligen är det fråga om sprit,

som ombordtagits å fartyget såsom skeppsproviant i utländska hamnar

och hållits undangömd i avvaktan på lägligt smugglingstillfälle. I allmänhet

rör det sig endast om smärre kvantiteter. Viss spritsmuggling av resande

förekommer också men torde ha mycket ringa betydelse. Såsom belysande

för utvecklingen anför utredningen att medan kvantiteten beslagtagen

sprit år 1922 uppgick till 91 075 liter och år 1923 till nära 192 000 liter antalet

beslagtagna liter under åren 1951—1958 i medeltal endast uppgick till

cirka 5 000.

Utredningen anför, att 1954 års nykterhetsreform, varigenom det dittills

gällande restriktionssystemet beträffande inköpsrätten till spritdrycker avskaffades,

var ägnad att minska efterfrågan på smuggelsprit. För belysande

härav redovisar utredningen statistiska uppgifter om antalet spritsmugglingsmål

vid vissa större domstolar under åren 1955—1958. Av de anförda

siffrorna framgår, att antalet mål enligt 1 kap. spritinförsellagen minskat

efter nykterhetsreformens genomförande. Även om utredningen ej finner

det tillrådligt att av dessa siffror, avseende en förhållandevis kort tidrymd,

draga några mera vittgående slutsatser angående den framtida utvecklingen,

tinner utredningen det vara otvivelaktigt, att 1954 års nykterhetsreform

medfört att en viktig brottsfrämjande faktor vid denna form av smugglingsbrottslighet

bortfallit.

Vid ställningstagande till frågan huruvida en särställning för spritsmugglingen

alltjämt är motiverad framhåller utredningen att frågan härom kommit

i ett ändrat läge genom restriktionssystemets avskaffande. De socialpolitiska

skäl med vilka spritinförsellagen på sin tid motiverades har således

väsentligen bortfallit sedan samhället valt att på andra vägar än genom

en allmän begränsning av inköpsrätten motverka alkoholmissbruk. Å andra

sidan kan, framhåller utredningen, gentemot dessa synpunkter som talar

för att särbestämmelserna rörande spritdrycker icke längre är påkallade invändas,

att de nuvarande förhållandena på detta område kan ändras. Om

exempelvis alkoholmissbrukare i större utsträckning än hittills avstänges

från inköpsrätt torde en sådan åtgärd vidga marknaden för smuggling.

Likaså kan en mera betydande höjning av priset på legala drycker öka fre
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år WHO

77

kvensen av detta slags brottslighet. Vidare kan de politiska förhållandena i

länderna rnnt Östersjön förändras i en riktning, som gynnar spritsmuggling

på Sverige.

Utredningen anser vidare böra beaktas, att den nuvarande lagstiftningen

mot spritsmuggling är av provisorisk natur och vid sin tillkomst uttryckligen

betecknades som »tillfälliga åtgärder av extraordinär art». Det förutsattes

tydligen att den särskilda lagstiftningen kunde visa sig obehövlig.

Förhållandena har också under den tid spritinförsellagen gällt undergått en

avgörande förändring till det bättre. Spritsmugglingen utgör därför icke

längre ett problem av tillnärmelsevis den allvarliga beskaffenhet som på

1920- och 1930-talen, vare sig man ser till smugglingens omfattning eller till

de former under vilka den utövas. Utredningen framhåller, att det är angeläget

att icke ha strängare bestämmelser än som påkallas av den aktuella

situationen. Utredningen anser emellertid att det inom ramen för straffskalorna

i den föreslagna lagen om straff för varusmuggling kan tillräckligt

beaktas om spritsmuggling förövats under kvalificerade former. Efter rättegångsreformen

med dess system med fri bevisprövning torde bevisregler,

som lägger bevisbördan på den tilltalade, ej heller ha samma funktion att

fylla som tidigare.

I enlighet med de anförda synpunkterna anser utredningen att särbestämmelser

rörande olovlig införsel till riket av spritdrycker och vin ej längre

är påkallade. Utredningens förslag innebär att sådan införsel likställes med

olovlig införsel av andra varor. Vid detta förhållande har utredningen ej

funnit anledning överväga införande av särbestämmelser om smuggling av

starköl.

Utredningen framhåller, afl särskild uppmärksamhet i detta sammanhang

måste ägnas bestämmelserna i spritintörsellagen om olovlig införsel

till svenskt territorialvatten samt lagarna den 27 november 1925 om utsträckt

tillämpning av spritinförsellagen och den 31 maj 1935 med tillägg

till gällande bestämmelser rörande införsel av spritdrycker och vin till

svenskt territorialvatten. Bestämmelserna i spritinförsellagen om olovlig

införsel till svenskt territorialvatten liksom 1925 och 1935 års lagar är betingade

av de former, under vilka spritsmugglingen tidigare bedrevs. Sedan

den organiserade spritsmugglingen upphört, synes denna lagstiftning sakna

nämnvärd praktisk betydelse. Tillstånd till åtal för olovlig införsel till

svenskt territorialvatten jämlikt 3 § 2 mom. spritinförsellagen har sålunda

av generaltullstyrelsen endast mera sällan meddelats under senare år Vad

angår 1925 och 1935 års lagar anser utredningen emellertid böra beaktas,

att de tillkommit i anslutning till ännu gällande internationella överenskommelser.

Lagarna anknyter i sin tnr till de nyssnämnda bestämmelserna i

spritinförsellagen. Med hänsyn härtill anser utredningen det icke böra komma

i fråga att helt upphäva vare sig bestämmelserna om olovlig införsel till

svenskt territorialvatten -— som dock bör begränsas till att avse endast

spritdrycker — eller 1925 och 1935 års lagar. Å andra sidan finns enligt utredningens

mening icke tillräcklig anledning att — såsom från något håll

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts proposition nr H5 år 1960

föreslagits — utvidga de ifrågavarande bestämmelsernas tillämpningsområde

till att avse jämväl andra varor än spritdrycker, t. ex. tobaksvaror och

narkotika. Bestämmelserna om olovlig införsel till territorialvattnet har till

förutsättning smuggling i former, som man knappast har att räkna med

när det gäller andra varor än spritdrycker.

Vad den lagtekniska utformningen beträffar finner utredningen — från

den förut angivna utgångspunkten, att särbestämmelser om olovlig införsel

till riket ej är erforderliga — den lämpligaste lösningen vara, att stadganden

om olovlig införsel av spritdrycker till svenskt territorialvatten upptages

i en särskild lag. En sådan lösning skulle överensstämma med den

som användes, när dylika bestämmelser först infördes i samband med tillkomsten

av varuinförsellagen. Liksom för närvarande bör för åtal fordras

tillstånd av generaltullstyrelsen. Med eu sådan regel om åtalsprövning torde

det ej behöva befaras, att åtal väckes i andra fall än när fråga är om

verkliga smugglingsföretag. 1925 och 1935 års lagar bör vidare ersättas

med nya författningar av i huvudsak samma innehåll som de redan gällande.

Såväl territorialvattenlagen som 1925 och 1935 års lagar torde böra

förlänas definitiv karaktär.

I enlighet härmed har utredningen upprättat förslag till lag om förbud

i vissa fall mot införsel av spritdrycker till svenskt territorialvatten, förslag

till lag om utsträckt tillämpning av lagen om förbud i vissa fall mot införsel

av spritdrycker till svenskt territorialvatten samt förslag till lag med tilllägg

till gällande bestämmelser rörande införsel av spritdrycker till svenskt

territorialvatten.

Utredningen föreslår vidare att viss annan lagstiftning som riktar sig mot

spritsmuggling och som föranletts av överenskommelser med andra länder

skall lämnas orubbad, nämligen kungörelsen den 27 november 1925 med

särskilda bestämmelser om utförsel från riket av spritdrycker och vin samt

kungörelsen den 3 april 1934 med föreskrifter i anledning av en mellan Sverige

och Finland den 29 december 1933 avslutad överenskommelse angående

gemensam bevakning för bekämpande av olovlig införsel av alkoholvaror

och den 24 januari 1936 med föreskrifter i anledning av en motsvarande

överenskommelse med Danmark den 28 oktober 1935.

I fråga om de bestämmelser som är intagna i 2 kap. spritinförsellagen och

som avser olovlig befattning med annan illegal sprit än smuggelsprit framhåller

utredningen, att dessa väsentligen avser olovlig befattning med sådana

olovligen tillverkade drycker, som omfattas av brännvinstillverkningsförordningen

den 26 februari 1954. Utredningen föreslår därför att bestämmelserna

— i den utsträckning de finnes böra bibehållas — skall överföras

till brännvinstillverkningsförordningen.

Yttrandena

Ingen av remissinstanserna har något att erinra mot utredningens förslag

i förevarande hänseende. Generaltullstyrelsen motsätter sig sålunda ej att de

nuvarande territorialvattenbestämmelserna i spritinförsellagen upptages i

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

79

eu särskild lag samt därvid begränsas till att avse allenast spritdrycker.

Riksåklagarämbetet framhåller att stadgandena i 2 kap. spritinförsellagen

i enlighet med förslaget bör överflyttas till brännvinstillverkningsförordningen.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län uttalar, att övervägande skäl talar

för att icke bibehålla en särlagstiftning på förevarande område. Länsstyrelsen

finner det ej sannolikt, att de förhållanden som på sin tid påkallade särbestämmelser

för smuggling av rusdrycker ånyo skall uppkomma. Skulle så

bli fallet, torde det icke vara förenat med några svårigheter att på nytt göra

denna form av olovlig varuinförsel föremål för en särlagstiftning.

Departementschefen

Utredningens förslag, mot vilket erinran ej framkommit vid remissbehandlingen,

innebär att den nuvarande särlagstiftningen om smuggling avrusdrycker

och vin i princip avskaffas och att i stället sådana varor blir

hänförliga under de allmänna bestämmelserna om varusmuggling. Härutöver

föreslår utredningen att de nuvarande bestämmelserna i spritinförsellagen

om olovlig införsel till territorialvattnet i allt väsentligt oförändrade

överföres till en särskild lag om förbud mot införsel till territorialvattnet avspritdrycker

och att denna lag göres permanent. Lagen föreslås dock skola

begränsas till att avse enbart spritdrycker. I övrigt föreslås att man bibehåller

och ger permanent karaktär åt ett par av träffade konventioner föranledda

lagar av år 1925 och år 1935, varjämte de nuvarande bestämmelserna

i 2 kap. spritinförsellagen i den mån de anses böra bibehållas föreslås

skola intagas i brännvinstillverkningsförordningen. För egen del kan

jag biträda utredningens förslag i dessa delar. Jag anser dock att nyssnämnda

från spritinförsellagen samt 1925 och 1935 års lagar hämtade bestämmelser

bör sammanföras i en gemensam lag. Som skäl för mitt ståndpunktstagande

i sakfrågan får jag hänvisa till den av utredningen anförda

motiveringen. Härutöver vill jag tillägga, att såvitt nu kan bedömas någon

nämnvärd ökning av spritsmugglingen ej torde vara att befara. Den föreslagna

lagstiftningen torde, om vissa av mig förordade skärpningar i straffsatserna

genomföres, medge tillräckligt effektiva inskridanden mot denna

art av brottslighet.

Återfall och brottsregistrering

Utredningen

Utredningen erinrar om alt hos generaltullstyrelsen föres ett speciellt

straffregister —- som ej är underkastat sekretesskydd -—■ över personer, som

dömts till straff för brott mot varuinförsellagen, 1 kap. spritinförsellagen

samt tullstadgan. Detta register har tillkommit i huvudsakligt syfte att möjliggöra

en riktig tillämpning av bestämmelserna om straffhöjning vid återfall

i smugglingsbrott. Registreringen är emellertid ej inskränkt till att av
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj.ts proposition nr Ilo år 1960

se uppgifter om iterationsgrundande straff enligt varuinförsellagen och 1

kap. spritinförsellagen, utan registrering sker även av vissa andra straff

bl. a. sådana som ådömts enligt tullstadgan. Å andra sidan förekommer ej

någon registrering av straff för brott som ådömts enligt varuutförsellagen.

Utredningen anser eiforderligt att frågan om i''egistrering löses enhetligt på

samma sätt för båda dessa brottskategorier.

Enligt det av utredningen nu framlagda förslaget skall förhöjt straff på

grund av återfall kunna ådömas vid de viktigaste smugglingsbrotten, nämligen

varusmuggling — varunder faller såväl införsel- som utförselbrott —

och olovlig befattning med smuggelgods. Förhöjt straff vid återfall skall

enligt förslaget kunna ådömas även vid ringa brott. För att tillämpningen av

återfallsbestämmelserna icke skall bli helt slumpartad, anser utredningen

en registrering nödvändig. Att många hithörande brott är av bagatellartat

slag utgör enligt utredningens mening knappast skäl att icke eftersträva en

konsekvent tillämpning av återfallsreglerna. Straff av beskaffenhet att enligt

förslaget grunda förhöjt straff vid återfall bör alltså enligt utredningens

mening bli föremål för registrering oaktat bx-ottet är ringa. Detta skulle

innebära en utvidgning av registreiången såtillvida, att denna kommer att

avse jämväl utförselbrott. Däremot anser utredningen tillräckliga skäl ej

föreligga för en fortsatt registrering av förseelser mot tullstadgan.

Frågan huruvida en registrering av straff för smugglingsbrott även i framtiden

bör ske hos generaltullstyrelsen liksom spörsmålet om sekretesskydd

för anteckningar i ett sådant register kommer, framhåller utredningen, att

upptagas av 1956 års utredning för översyn av brottsregistreringen. Man

torde emellertid kunna räkna med att ett register över straff för smugglingsbrott

även i fortsättningen kommer att föras hos generaltullstyrelsen.

Från denna utgångspunkt har utredningen upprättat förslag till erforderliga

föreskrifter angående förandet av ett dylikt register och om skyldighet

att lämna uppgifter till och att inhämta uppgifter från registret. Därvid har

bestämmelserna angående det hos kontrollstyrelsen förda straffregistret rörande

fylleri och vissa andra brott tjänat som förebild. Beträffande frågan

huruvida registret skall erhålla sekretesskydd — ett spörsmål som kommer

att upptagas av 1956 års utredning — uttalar utredningen att det enligt

dess mening saknas anledning att i sekretesshänseende behandla generaltullstyrelsens

straffregister på annat sätt än det hos kontrollstyrelsen förda

straffregistret.

Yttrandena

Utredningens förslag till återfallsbestämmelser och brottsregistrering har

föranlett erinringar av flera remissinstanser.

Generaltullstyrelsen framhåller att förhöjt straff ej bör ådömas vid återfall,

om återfallsbrottet är ringa och ej kan anses vara uttryck för vanemässig

brottslighet.

Utredningen rörande specialstraffrätten anser bestämmelserna om återfall

mindre lyckligt konstruerade såtillvida som de kan nödvändiggöra en

opaginerad Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Muj.ts proposition nr Ilo år 1960

prövning vid iteration huruvida en gärning, som bestraffats enligt äldre lag,

är liänförlig under någon av brotlsbeskrivningarna i den nya lagen.

Några remissinstanser uttalar sig för att möjligheten att ådöma förhöjt

straff vid återfall måtte inskränkas och straffregistreringen begränsas.

Hovrätten för Övre Norrland kan väl biträda utredningens åsikt att vid

aterfall kan föreligga behov av att utmäta straffet enligt en strängare latitud

än den som eljest skulle gälla. Men hovrätten finner också att återfallsskärpning

bör kunna underlåtas, där med hänsyn till brottens beskaffenhet,

ilen tid som förflutit mellan dem eller eljest särskilda skäl talar mot sådan

skärpning.

Hovrätten för Västra Sverige finner visserligen någon form av registrering

påkallad för att tillämpningen av ett stadgande om återfall icke skall

bli slumpartad men anser att det rent allmänt kan sägas vara stötande,

att de bagatellartade brott som i förslaget avses skola beläggas med penningböter

skall göras till föremål för registrering. En sådan är förenad med icke

oväsentliga kostnader för det allmänna och med relativt stort besvär. Till

lämpligheten av den av utredningen föreslagna utvidgningen av registreringen

ställer sig hovrätten tveksam, enär registret torde komma att innehålla

uppgifter som blir av ingen eller ringa praktisk betydelse. Hovrätten

vill ifrågasätta om det över huvud föreligger behov av en särskild registrering

av smugglingsbrotten; i vart fall torde registreringen kunna inskränkas

till brott som icke är ringa.

Rådhusrätten i Göteborg ifrågasätter lämpligheten av att låta bagatellartade

fall bli återfallsgrundande. Redan det förhållandet att brottet bedömes

såsom bagatellartat talar enligt rådhusrättens mening i och för sig för att

det icke bör ges återfallsgrundande verkan. Om man därjämte beaktar

kännbarheten av förverkandepåföljden torde i fråga om bagatellfallen några

bärande invändningar ur allmänpreventiv synpunkt icke kiinna resas mot

ett slopande av iterationsbestämmelserna i dessa fall. Registrering skulle

då kunna underlåtas i dylika fall. Liknande synpunkter framföres av rådhusrätten

i Malmö och Sveriges advokatsamfund. Föreningen Sveriges

stadsdomare förordar en begränsning av registreringsskyldigheten främst

ur synpunkten av de praktiska olägenheter en registreringsskyldighet medför.

Sålunda skulle innan ett strafföreläggande kunde meddelas i ett bagatellmål

först inhämtas utdrag ur straffregistret.

Vissa remissinstanser anser att iterationsbestämmelserna och därmed

också den särskilda brotlsregistreringen helt kan slopas.

Riksåklagarämbetet förordar som tidigare nämnts att frihetsstraff införes

i straffskalorna för normalfallen av varusmuggling. Vid sådant förhållande

anser ämbetet dessa straffskalor vara tillräckliga även för gärningar,

som utgör återfall. Ämbetet vill därför förorda att iterationsbestämmelserna

helt slopas. I sådant fall synes någon registrering av straff för smugglingsbrott

ej nödvändig. Rådhusrätten i Hälsingborg anser olägenheterna av det

vidlyftiga registrcringsförfarandet vara så stora, att iterationsbestämmelserna

och därmed också registreringen kan slopas. Risken för att i en eller

(i It i han g till riksdagens protokoll 1060. 1 samt. Nr 115’

opaginerad Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ls proposition nr ilo år 1960

annan återfallssituation straffet skulle bli för lindrigt synes icke böra tillmätas

alltför stor vikt vid ett sådant övervägande.

Också hovrätten över Skåne och Blekinge anser att iterationsparagrafen

är överflödig och med fördel kan undvaras. Hovrätten anför därvid bl. a.

Dess syfte är väsentligen att möjliggöra frihetsstraff vid fall av varusmuggling

(resp. olovlig befattning med smuggelgods) som icke är grova.

Det är dock ett alltför formellt betraktelsesätt att knyta tillämpningen av

frihetsstraff enbart till återfall; alla föreliggande omständigheter måste beaktas.

Bestämmelser som kan leda till oproportionerligt stränga straff för

ringa förseelser är icke ändamålsenliga. Det finns goda skäl att anta att,

då det gäller ordinära och ringa fall av varusmuggling, särskilt sådana under

resandetrafik, mörktalet är mycket högt. Det kan då icke antagas motsvara

en allmän rättsuppfattning, att den som en gång blivit fast för sådan varusmuggling

därefter skall dömas enligt en strängare straffskala än den som

har haft turen att klara sig men måhända har smugglat mera än den förstnämnde.

Inte heller finns det tillräckliga skäl att döma en sjöman, som har

smugglat i land några smärre partier sprit eller tobak, efter en strängare

slraffskala än andra, därför att han tidigare har åkt fast för sådant brott i

någon annan hamn. Inte ens i det fallet att någon har varit dömd för grov

varusmuggling, t. ex. i samband med affärsverksamhet, föreligger det några

skäl att döma honom enligt strängare regler än andra för någon enklare

resesmuggling. Någon särskild iterationsbestämmelse förekommer inte i

annan jämförlig lagstiftning t. ex. i skattestrafflagen. Strafflagens iterationsregler

för förmögenhetsbrott bygger på andra förutsättningar och kan

icke åberopas i detta sammanhang. Något behov av att döma till fängelse

för varusmuggling torde icke uppkomma i andra fall än då hrottet är grovt.

En särskild ilerationsparagraf för brott som icke är grova kan, trots dess

fakultativa avfattning, framkalla den föreställningen att en strängare bedömning

är obligatorisk, eller i varje fall önskvärd, vid varje återfall. Redan

förekomsten av den särskilda iterationsparagrafen står därför i strid

med strävandena att förenkla och rationalisera handläggningen av den stora

massan av smärre smugglingsmål.

Slopas återfallsbestämmelserna blir enligt hovrättens uppfattning straffregistret

över smugglingsbrott onödigt och kan omedelbart avskaffas. Hovrätten

yttrar.

Detta register har redan nu ringa betydelse. Allvarliga fall av smuggling,

som leder till frihetsstraff, registreras ändå i det allmänna straffregistret.

Generaltullstyrelsens särskilda register har sålunda betydelse endast för

att redovisa bötesdomar. Att på ett speciellt område föra ett riksomfattande

register över sådana är uppenbart överdrivet. Såsom spaningsregister

torde generaltullstyrelsens register icke lämpa sig; härför torde krävas lokala

register och samarbete med kriminaltekniska anstalten. Utredningsmannen

föreslår icke blott att registret skall bibehållas utan vill utvidga

detta och införa skyldighet för domstolarna att meddela uppgifter till registret

och att inhämta utdrag av detta. Härvid har utredningsmannen tagit

det särskilda straffregistret hos kontrollstyrelsen över fylleri med mera

till förebild. Denna jämförelse är emellertid alls inte hållbar. Kontrollstyrelsens

register kan ha en viss betydelse för att främja nykterhetsvården

och uppgifter ur registret kan förhindra att domstol fattar beslut i strid mot

de lagbestämmelser som gäller om behandlingen av alkoholister. Då det gäller

varusmuggling finns icke någon motsvarighet härtill. Den nytta dom
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

stolarna kan ha av generaltullstyrelsens särskilda straffregister är inte värd

allt det arbete som skulle följa av utredningsmannens förslag. Hovrätten

motsätter sig därför bestämt en utbyggnad av registret med åtföljande skyldighet

för domstolar och andra att lämna uppgifter till detta och inhämta

utdrag därav i alla smuggelmål. Hovrätten föreslår i stället att registreringen

omedelbart avskaffas och att det arbete som nu nedlägges därpå inbesparas.

Riksåklagarämbetet anser att registret, om det finnes böra bibehållas,

skall underkastas sekretesskydd.

Departementschefen

I utredningens förslag upptages en bestämmelse av innebörd att förhöjt

straff skall kunna ådömas vid återfall i varusmuggling eller olovlig befattning

med smuggelgods, även om både det återfallsgrundande brottet och

återfallsbrottet är ringa. I syfte att möjliggöra en riktig tillämpning av återfallsbestämmelserna

föreslår utredningen att även ringa brott skall registreras

i det hos generaltullstyrelsen förda straffregistret rörande smugglingsbrott.

Utredningens förslag innebär en utvidgning av registreringsskyldigheten

såtillvida, att vissa smugglingsbrott som nu ej är föremål för registrering

— bl. a. utförselmålen — skall registreras.

Utredningens förslag har framkallat erinringar från flera remissinstanser,

av vilka några förordat en begränsning i olika hänseenden av möjligheten

att döma till förhöjt straff vid återfall samt av registreringsskyldigheten,

medan andra föreslår, att iterationsbestämmelserna och den särskilda

brottsregistreringen helt slopas.

Vad först beträffar återfallsbestämmelserna vill jag framhålla att jag avser

att förorda, att i straffskalorna för varusmuggling och olovlig befattning

med smuggelgods av normal svårhetsgrad skall ingå frihetsstraff. Vid ett

genomförande av detta förslag torde straffskalorna kunna anses fullt tillräckliga

även för gärningar som utgör återfall. I fråga om ringa fall av

varusmuggling innehåller straffskalan endast penningböter, högst trehundra

kronor. Behov av en förhöjd straff skala för återfall synes emellertid

knappast föreligga för dessa brotts vidkommande. För bagatellfallen torde

nämligen erforderliga påföljder kunna utmätas med tillämpning av den

ordinära bötesskalan jämte förverkande av godset. Härtill kommer, att om

man skulle införa bestämmelser om förhöjd straffskala vid återfall även i

fråga om ringa brott, detta skulle föranleda praktiska olägenheter, i det att

besked i registreringshänseende måste avvaktas innan ett dylikt bagatellfall

kunde avgöras genom strafföreläggande. Med hänsyn till vad jag nu anfört

anser jag särskilda iterationsbestämmelser ej erforderliga i en ny lagstiftning

på området.

Vad angår frågan om det hos generaltullstyrelsen förda straffregistret

fortfarande bör bestå vill jag helt allmänt uttala, att brottsregistrering ej bör

ifrågakomma annat än om bärande skäl föreligger. Ur denna synpunkt lärer

värdet av straffregistret rörande smugglingsbrott i hög grad kunna ifråga
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

sättas. Den i regel bagatellartade smugglingsbrottslighet som förekommer

synes utan större olägenhet kunna lämnas utanför registrering. Då den organiserade

spritsmugglingen i stort sett upphört, torde kunna hävdas, att

det arbete som är förenat med registreringsskyldigheten på intet sätt motsvarar

den nytta registret tjänar. I enlighet med dessa överväganden har

jag i likhet med flera remissinstanser kommit till den uppfattningen, att

registret bör avskaffas.

Åklagarväsen och forumregler

Utredningen

Utredningen lämnar en ingående redogörelse för tidigare förslag, där tullåklagarinstitutionen

och de speciella forumreglerna i tullmål varit föremål

för övervägande. Redan i ett av 1914 års tullkommission avgivet betänkande

föreslogs, att tullfiskalstjänsterna skulle indragas samt åklagarskapet i

tullmål överflyttas till de allmänna åklagarna. Samtidigt skulle tullfiskalernas

befattning med de s. k. ursprungsmålen övertagas av tullverkets ombudsman

och deras inventeringsåligganden uppdragas åt andra tjänstemän

i tullverket. I yttranden över ett av särskilda sakkunniga avgivet betänkande

med förslag till ändrad organisation av den statliga verksamheten för

bekämpande av olovlig införsel av spritdrycker (SOU 1935:24) uttalades

att åklagarverksamheten i tullmålen borde överlåtas till de allmänna åklagarna

och de allmänna forumreglerna gälla.

1937 års lands- och stadsfiskalsutredning (SOU 1939: 9) uttalade bl. a.

att åtskilligt talade för avskaffande av de särskilda reglerna om åtal och

forum i tullmål. överhuvud syntes systemet med specialåklagare för vissa

slag av mål tillhöra en förgången tid och borde avvecklas i den mån så

lämpligen lät sig göra; några starkt bärande skäl för ett bibehållande av

särskilda forumregler i tullmål kunde ej anföras. Då emellertid avskaffandet

av tullåklagarinstitutionen med den rådande åklagarorganisationen i

städerna skulle innebära en överföring av vissa kostnader från statsverket

till städerna, hade de sakkunniga icke ansett sig böra framlägga förslag till

en dylik reform.

Att tullåklagarinstitutionen skulle upphöra i samband med ett förstatligande

av åklagarväsendet i städerna och bestämmelserna om tullmålsdomstol

upphävas föreslogs i betänkande (SOU 1944:53) av 1939 års polisutredning.

Utredningen fann, att tullfiskalstjänsterna, vilka innehades

som bisysslor, utan olägenhet kunde indragas och tullfiskalernas åtalsrätt

överlåtas på stadsfiskalerna. Samtidigt borde tullförvaltarnas verksamhet

som åklagare upphöra. Ett tillämpande av allmänna regler om forum i

brottmål för tullmålen syntes utredningen ägnat att medföra fördelar ur

processuell synpunkt.

I proposition nr 334 till 1946 års riksdag föreslogs vissa ändringar i varuinförsel-

och spritinförsellagarna, innebärande i huvudsak att tullåkla
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

85

gare skulle likställas med allmän åklagare beträffande befogenhet att använda

straffprocessuella tvångsmedel. I motioner, som väcktes med anledning

av propositionen, ifrågasattes om det var sakligt motiverat att utvidga

tullåklagarnas befogenheter med hänsyn till att det i olika utredningar

förutsattes att tullåklagarna och tullmålsdomstolarna skulle försvinna.

Första lagutskottet anförde i avgivet utlåtande (nr 57) att tillräckliga

skäl knappast förelåg att i fråga om de mindre kvalificerade tullåklagarna

införa särskilda regler med avseende å användningen av straffprocessuella

tvångsmedel, med hänsyn till att det ej torde dröja länge, förrän

deras befogenhet att föra talan i tullmål bringats att upphöra.

I samband med tillkomsten av varuutförsellagen (prop. nr 99/1949) var

frågan om utvidgning av tullåklagares åtalsrätt till att avse jämväl utförselmål

föremål för övervägande. Departementschefen uttalade bl. a. under hänvisning

till lagutskottets utlåtande år 1946, att betänkligheter mötte mot att

anförtro tullåklagarna nya uppgifter.

För egen del anser utredningen uppenbart att åklagarfrågan bör lösas enhetligt

för samtliga med förslaget avsedda brott. Ett bibehållande av tullåklagarinstitutionen

skulle därför innebära, att bl. a. åtal i mål om olovlig

utförsel överflyttades från de allmänna åklagarna till lullåklagarna.

Utredningen framhåller, att systemet med särskilda åklagare i tullmål

kunde fungera tillfredsställande, när brottmålsprocessen i huvudsak var

inkvisitorisk och åklagaren spelade en relativt underordnad roll i förfarandet.

Efter införandet av nya rättegångsbalken (RB) som i vad avser straffprocessen

bygger på den ackusatoriska principen, är emellertid läget ett

annat, och den nya processordningen ställer i fråga om såväl förundersökningen

som utförandet av talan inför rätta väsentligt större krav på åklagarna

än den äldre ordningen. För de allmänna åklagarnas del hade rättegångsreformen

förberetts i olika hänseenden och dessa åklagares kompetens

hade undan för undan höjts, varjämte den allmänna åklagarorganisationen

utbyggts och förbättrats, såsom genom 1936 års landsfogdereform

och inrättandet av riksåklagarämbetet. Utredningen framhåller att det torde

vara allmänt erkänt, att dessa reformer varit nödvändiga och att utan

dem RB:s regler om förundersökning och rättegång i brottmål icke skulle

kunnat fungera tillfredsställande. Några motsvarande reformer har emellertid

cj genomförts i vad avser tullåklagarorganisationen, oaktat RB:s

regler om brottmålsförfarandet i huvudsak är tillämpliga även i tullmål.

Flertalet lullmål är visserligen av enkel beskaffenhet, men omfattande och

invecklade tullmål förekommer i icke alltför obetydlig utsträckning. Särskilt

med hänsyn därtill, att brottslingsklientelet till stor del utgöres av

utlänningar och sjömän, blir frihetsberövande åtgärder, såsom anhållande

och reseförbud, cj sällan aktuella. Utredningen finner det icke kunna bestridas,

att tullförvaltarna, vilka utgör den vida övervägande delen av

tullåldagarkåren, i allmänhet icke äger erforderliga kvalifikationer för de

uppgifter, som med avseende å förundersökningen, handhavandet av de

straffprocessuella tvångsmedlen och rättegången möter i de. större eller

opaginerad Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

mera invecklade målen, något som för övrigt vitsordats av åtskilliga bland

de tullmyndigheter, som utredningen hört i frågan. Vad tullfiskalerna beträffar

kan dessa icke frånkännas erforderlig kompetens, men två av de

tre tullfiskalstjänsterna i riket uppehälles av allmänna åklagare med tullfiskalstjänsten

som bisyssla. Utredningen anser det kunna fastslås, att den

nuvarande tullåklagarorganisationen icke fyller de krav som den moderna

processen kräver.

Utredningen ingår härefter på vissa förslag som från tullmyndigheterna

framkommit om höjning av tullförvaltarnas kompetens för åklagargöromål.

Sålunda har föreslagits, att undervisningen i de ämnen, som anknyter till

denna gren av tullförvaltarnas verksamhet, avsevärt utökas och lämpliga

handböcker och kompendier utgives. Vidare har förslag framkommit om

utbyggande av tullfiskalsinslitutionen på sådant sätt, att det blev möjligt att

för de mera komplicerade målen i större utsträckning än för närvarande

anlita tullfiskal. Vad angår de utbildningskurser, som anordnas inom tullverket,

anser utredningen att huvudvikten helt naturligt måste läggas vid

andra sidor av tulltjänsten än tullåklagarskapet. Att inom ramen för dessa

kurser meddela undervisning av sådan karaktär och omfattning, att kurserna

medför erforderliga kvalifikationer för åklagarskap i tullmål, torde därför

knappast vara tänkbart. Härvidlag kominer också i betraktande de förhållandevis

täta ombytena på tullförvaltartjänsterna och tullförvaltarnas

övergång till befattningar av annat slag inom tullverket. Vad beträffar den

ifrågasatta omorganisationen av tullfiskalstjänsterna framhåller utredningen,

att en befattningshavare, som enbart sysslar med en begränsad grupp av

brottmål, torde få svårt att förvärva den allmänna överblick över straffrättens

och straffprocessrättens regler, som en åklagare bör besitta för att kunna

rätt fylla sin uppgift i mera komplicerade mål av vilken beskaffenhet

de må vara. Utredningen finner det vidare möta principiella betänkligheter

att i en tid, när systemet med specialdomstolar och specialåklagare är statt

på avskrivning, utan mycket tungt vägande skäl utbygga en organisation

med särskilda åklagare.

I fråga om de olägenheter som är förenade med systemet med tullåklagare

framhåller utredningen, att vid sammanträffande av brott, som skall

åtalas av tullåklagare, och brott, som tillhör allmän åklagares kompentensområde,

åklagartalan i målet måste utföras av såväl tullåklagare som allmän

åklagare. Det är t. ex. icke ovanligt, att olovlig varuinförsel sammanträffar

med valutabrott. Att i sådana fall två åklagare måste samtidigt agera

i målet medför givetvis åtskilligt onödigt arbete och gör brottmålsförfarandet

tungrott. En annan svaghet som vidlåder den nuvarande ordningen är,

att lullåklagarnas verksamhet är undandragen riksåklagarens tillsyn. Detta

finner utredningen vara särskilt anmärkningsvärt i betraktande av att det

ankommer på riksåklagaren att jämväl såvitt avser tullmål besluta om fullföljd

till högsta domstolen.

Som skäl för bibehållande av ett system med särskilda åklagare i tullmål

har åberopats att tullförfattningarna skulle vara så särpräglade och

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

deras tolkning förutsätta sådan intim kännedom om tullförhållanden och

tullverkets arbetsformer att åklagarskapet i målen icke utan olägenheter

för effektiviteten i brottsbekämpandet kunde överflyttas till de allmänna

åklagarna. Dessa farhågor finner utredningen ej vara befogade. I sin dagliga

verksamhet har de allmänna åklagarna att tolka och tillämpa författningar,

berörande de mest skilda områden av samhällslivet. Genomförandet av

en modern lagstiftning om straff för olovlig införsel och utförsel av varor,

uppbyggd efter enhetliga principer, torde för övrigt medverka till att de

berörda svårigheterna blir väsentligt mindre än för närvarande. I frågor

av rent tullteknisk natur har den allmänne åklagaren möjlighet att anlita

sakkunskap från tullverket. Vad angår de större städerna torde kunna förutsättas,

framhåller utredningen, att smugglingsmålen i huvudsak kommer

att tilldelas en bestämd åklagare, vilken därigenom erhåller särskild rutin

i fråga om handläggningen av dylika mål. Utredningen framhåller vidare

att åtal enligt såväl varuutförsellagen som valutalagstiftningen enligt gällande

ordning ankommer på allmän åklagare. De rättsliga och faktiska frågor,

som möter i dessa mål, är nära besläktade med motsvarande spörsmål i

tullmålen. Beträffande yppade farhågor för att ett avskaffande av tullåklagarinstitutionen

skulle medföra minskad effektivitet och smidighet hos undersökningsförfarandet

framhåller utredningen, att förundersökningen enligt förslaget

skall kunna inledas av tullmyndighet samt att den enskilde tulltjänstemannen

i stort sett skall ha samma åligganden och befogenheter med avseende

å undersökningsförfarandet som för närvarande. Man torde därför

kunna räkna med att ett smidigt och effektivt samarbete mellan åklagare

och tullmyndigheter skall kunna åvägabringas i hithörande mål.

Med hänsyn till nu anförda synpunkter finner utredningen övervägande

skäl tala för att organisationen med särskilda tullåklagare avskaffas. Föreskrifter,

som kan visa sig erforderliga för att ernå snabb handläggning av

tullmålen, anser utredningen — på sätt i fråga om militärmålen skett genom

kungl. cirkulär den 11 maj 1951 -— kunna utfärdas i administrativ

ordning.

Vad beträffar de särskilda forumreglerna i tullmål framhåller utredningen,

att frågan om systemet med tullmålsdomstolar är nära förbunden med

motsvarande spörsmål beträffande tullåklagarna. Vid ett avskaffande av

tullåklagarinstitutionen föreligger ej skäl att bibehålla systemet med tullmålsdomstolar.

Tidigare har som skäl härför kunnat åberopas stadsdomstolarnas

tätare sammanträdesturer. Efter den nya rättegångsordningens

ikraftträdande föreligger emellertid härutinnan icke någon skillnad av betydelse

mellan rådhusrätter och häradsrätter. Ett annat argument har varit,

att systemet med tullmålsdomstolar åstadkommer en koncentration av

i ullmålen till relativt få domstolar, varigenom befordrades enhetlighet och säkerhet

i rättskipningen på detta område. Denna synpunkt torde emellertid

icke böra tillmätas någon större vikt, enär lullmålen som regel är av enkel

beskaffenhet. Härtill kommer att flertalet hithörande mål även efter ett avskaffande

av tullmål sdomstolarna liksom för närvarande torde komma att

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

handläggas vid rådhusrätter i större hamnstäder. En fördel med att de allmänna

forumreglerna blir tillämpliga i smugglingsmål finner utredningen

vara, att det blir möjligt att handlägga dylika mål vid den misstänktes

tvistemålsforum.

Med anledning av de organisations- och kostnadsfrågor som föranledes

av ett avskaffande av tullåklagarinstitutionen har utredningen gjort förfrågningar

hos statsåklagarna och landsfogdarna i riket i vad mån en överflyttning

av tullmålen till de allmänna åklagarna kunde antagas kräva eu

utökning av åklagarorganisationen. Med ledning av de inhämtade uppgifterna

uttalar utredningen att en överflyttning endast i tämligen ringa utsträckning

kommer att kräva förstärkning av åklagarorganisationen och

den underställda personalen. Att med någon större grad av säkerhet bedöma

denna fråga vore emellertid ej möjligt förrän någon tids erfarenhet

av reformen vunnits. För Stockholms del torde man i vart fall behöva räkna

med att ytterligare en åklagartjänst måste inrättas.

Vad beträffar spörsmålet huruvida städer med kommunalt avlönade åklagare

bör äga rätt till gottgörelse av statsverket för tullmålens handläggning

av dessa städers åklagare redogör utredningen för vissa tidigare uttalanden

i denna fråga. För egen del anser utredningen, att städerna ej äger någon

lagligen grundad rätt till gottgörelse av staten för de kostnader för en förstärkning

av städernas åklagarorganisation, som kan bli en följd av tullmålens

överflyttning till de allmänna åklagarna. Ej heller torde skälighetssynpunkter

i något fall böra föranleda, att ersättning i berörda hänseende

lämnas. Slutligen framhålles, att efter ett avskaffande av tullmålsdomstolarna

tullmålen kommer att fördelas på samtliga underdomstolar i riket

efter frekvensen av smugglingsbrott inom respektive doinsområden.

Yttrandena

Utredningens förslag att tullåklagarinstitutionen avskaffas samt att de

särskilda forumreglerna i tullmål upphäves har tillstyrkts eller lämnats utau

erinran av samtliga remissmyndigheter med undantag av generaltullstyrelsen,

kommerskollegium och Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening.

1951 års rättegångskommitté anser i likhet med utredningen uppenbart,

att frågan om åklagare i mål som avses med förslaget bör lösas enhetligt

för samtliga med förslaget avsedda brott. Kommittén finner därvid övervägande

skäl tala för att organisationen med särskilda tullåklagare avskaffas

och att hithörande mål handlägges av de allmänna åklagarna. Någon anledning

att efter en överflyttning av åtalsrätten på de allmänna åklagarna

bibehålla det nuvarande systemet med särskilda tullmålsdomstolar kan enligt

kommittén ej anses föreligga.

Hovrätten över Skåne och Blekinge uttalar att det ur synpunkten av att

ansluta de föreslagna reglerna till vedertagna principer på det straffrättsliga

och straffprocessuella området är betydelsefullt, att den särskilda åklagarorganisationen

inom tullväsendet avvecklas och att systemet med särskilda

tullmålsdomstolar avskaffas. Under förutsättning att även dessa åtgärder

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ls proposition nr 115 år 1960

genomföres leder förslaget enligt hovrättens mening till en väsentlig rationalisering

av åtgärderna mot varusmuggling.

Hovrätten för Övre Norrland hälsar med tillfredsställelse utredningens

förslag om avskaffande av tullåklagarinstitutionen och om upphävande av

reglerna om tullmålsdomstol. Frånsett att den nya rättegångsordningen ställer

betydligt strängare krav på åklagaren än vad tidigare varit fallet anser

hovrätten det vara angeläget att den dualism vartill nuvarande bestämmelser

leder undanröjes. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller

att det är principiellt riktigt, att systemet med särskilda domstolar och

specialåklagare i dylika mål avskaffas, och Sveriges advokatsamfund anser,

att avskaffandet av tullåklagarinstitutionen innefattar en ur rättssäkerhetssynpunkt

önskvärd reform.

Föreningen Sveriges landsfogdar vill särskilt markera sitt instämmande

uti vad utredningen anfört i förevarande fråga, och Föreningen Sveriges

stadsfiskaler och Föreningen Sveriges landsfiskaler uttalar sin anslutning

till förslaget. Landsfiskalsföreningen tillägger, alt en personalförstärkning

torde bli nödvändig i vissa distrikt om reformen genomföres.

Riksåklagarämbetet anför, att ämbetet i allo kan ansluta sig till de synpunkter

utredningen anfört till stöd för sin ståndpunkt att organisationen

med särskilda tullåklagare nu hör avskaffas, och fortsätter.

Måhända kan i detta sammanhang också förtjäna att framhållas, att den

föreslagna reformen torde möjliggöra en rationellare fördelning i åklagarhänseende

av smugglingsmålen i storstäderna. I betraktande därav, att

smugglingsmålen till en "del äro mycket besvärliga, ha de tullfiskalstjänster,

vilka f. n. innehavas av allmänna åklagare såsom bisysslor, anförtrotts åt

särskilt kvalificerade befattningshavare. I Malmö är sålunda statsåklagaren

tullfiskal och i Göteborg den äldste stadsfiskalen. Dessa befattningshavare ha

emellertid i egenskap "av tullåklagare haft att taga befattning även med

den stora gruppen av bagatellmål. Efter en åklagarreform kan förväntas,

att man inom de större åklagarmyndigheterna genomför en fördelning, så

att de svåra smugglingsmålen förbehållas särskilt kvalificerade åklagare medan

bagatellmålen läggas på andra befattningshavare.

Föreningen Sveriges häradshövdingar, som för sin del gärna vill vitsorda

att — så långt föreningens erfarenhet sträcker sig — tullåklagarna på ett

förtjänstfullt sätt fullgjort dem anförtrodda åklagaruppgifter, yttrar.

Vad utredningen anfört innefattar emellertid övervägande skäl att överföra

tullåtalen till de allmänna åklagarna. Man har på sina håll befarat,

att eu sådan reform skulle medföra fördröjning av åtalens handläggning

så att möjligheten till beivrande äventyrades när den misstänkte är utlänning

eller anställd å fartyg i utrikes trafik. Dessa farhågor torde emellertid

vara överdrivna. Vid allvarligare brottslighet lär skäl oftast föreligga

att kvarhålla den misstänkte. Och när, såsom merendels är fallet, brottet är

bagatellartat, kan redan nu åtal mycket ofta icke väckas förrän den misstänkte,

om han är sjöman, lämnat landet. Talan anses nämligen icke böra

väckas förrän upplysning inkommit huruvida den misstänkte förut dömts för

iterationsgrundande brott, vilket i allmänhet icke inträffar förrän vederbörande

lämnat landet. Förslaget om upphävande av nuvarande bestämmelser

om tullmålsdomstol tillstyrkes under förutsättning, att tullmålen

läggas under allmänt åtal.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj.ls proposition nr 115 år 1960

Rådhusrätten i Hälsingborg hyser inga farhågor för att eu överflyttning

av åklagaruppgifterna skulle medföra försenad handläggning av tullmålen

och tillägger att för Hälsingborgs del skulle förslagets genomförande innebära

den avgjorda fördelen att åklagaren är lokalt knuten till orten.

Föreningen Sveriges stadsdomare anser att ett avskaffande av tullmålsdomstolarna

och tullåklagarna är ett steg i rätt riktning men framhåller

att den ökade belastningen på de allmänna åklagarna kan komma att medföra

behov av ytterligare någon åklagartjänst.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller att landsfiskalernas arbetsbörda

för närvarande regelmässigt är sådan att ytterligare arbetsuppgifter ej

utan tvingande skäl bör påläggas dem. Länsstyrelsen vill emellertid icke

avstyrka förslaget i denna del, då det enligt länsstyrelsens mening får förutsättas

att de med landsfiskalernas verksamhet såsom åklagare förbundna

spörsmålen inom en nära framtid kommer att bli föremål för ställningstagande

från statsmakternas sida.

Generaltullstyrelsen avstyrker bestämt att tullåklagarinstitutionen avskaffas

men vill ej motsätta sig att den exklusiva åtalsrätten i tullmål

för tullåklagare bringas att upphöra samt att de nuvarande forumbestämmelserna

i sådana mål avskaffas. Inledningsvis framhåller styrelsen, att vid

de utredningar som under årens lopp verkställts icke synes ha förekommit

någon mera ingående undersökning av det sätt på vilket tullåklagarinstitutionen

i verkligheten fyllt sina funktioner eller av frågans ekonomiska betydelse.

Det förefaller ha betraktats som närmast axiomatiskt, att tullåklagarna,

med undantag av de juridiskt bildade tullfiskalerna, skulle sakna

de kvalifikationer, som efter modern måttstock erfordras för uppgiften,

och att institutionen därför finge betraktas som mindre tidsenlig. Även det

föreliggande utredningsförslaget finner styrelsen mer grunda sig på principiella

betraktelsesätt än på konkreta praktiska överväganden. Styrelsen anför

bl. a.

Det ojämförligt största antalet tullmål utgöres av erkända smugglingsbrott

av mer eller ^mindre allvarlig karaktär, vid vilka de brottsliga i allmänhet

ertappas på bar gärning i samband med tullverkets bevakning eller

kontroll. Flertalet sådana brott avse spritdrycker och tobaksvaror. Drygt

90 % av alla tullmål avse ringa, erkända smugglingsbrott och ordningsförseelser.

I sådana fall avvecklas målen i regel genom fullinaktsförfarande,

varvid målens handläggning vid domstol blir uteslutande formell. Med nuvarande

eller föreslagen lagstiftning kan denna grupp av tullmål ej handläggas

på ett mera rationellt sätt, än som nu sker. Genom överflyttning av

nu nämnda mål på allmänna åklagare skulle dessa belastas med arbetsuppgifter,

som utan olägenhet utföras av tullverkets tjänstemän på det för det

allmänna billigaste sättet. Vad angår sådana ringa brott, varom nu är fråga,

skulle domstolarna besparas onödigt arbete genom användningen av straffföreläggande.

Vid grövre smugglingsbrott och andra mera komplicerade tullförbrytelser,

exempelvis tullbedrägeri, övervakas numera såväl förundersökningen

som åklagarverksamheten centralt genom de hos Styrelsen anställda juridiskt

bildade åklagarna, nämligen tullverkets ombudsman och tullfiskalen

i Stockholm, tillika byråsekreterare hos Styrelsen. Därvid avgöres åklagar
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

frågan från fall till fall och tillses, att kompetent åklagare tager befattning

med åtalen. Som följd härav övertaga nyssnämnda åklagare själva åtalen

i sådana mål, där den ordinarie åklagaren ej anses besitta tillräcklig juridisk

sakkunskap. Tullåklagarverksamheten överensstämmer alltså i detta

hänseende med vad som gäller om den allmänna åklagarverksamlieten. Vid

de grövre smugglingsbrotten och de komplicerade tullförbrytelserna ligger

tyngden på förundersökningen. Leder denna till erkännande, blir åtalet i

allmänhet en rutinsak. Vid icke erkända, ringa tullförseelser inskränker sig

målens handläggning vid domstol i allmänhet till bevisupptagning av enkelt

slag, vanligen vittnesförhör med någon tulltjänsteman, som ertappat den

tilltalade på har gärning. För handläggning av erkända smugglingsbrott och

icke erkända, ringa tullförseelser erfordras i allmänhet ej någon speciell

åklagarutbildning. I England ankommer sålunda åtal för tullförseelser på

tjänstemän i förmansställning inom bevakningskåren. Det kan ej råda något

tvivel därom, att tullförvaltarna genom de kunskaper och den erfarenhet,

de under mångårig tjänstgöring i tullverket förvärva, äro väl lämpade

för handläggning av åklagaruppgifter, som ej kräva speciell juridisk utbildning.

På det begränsade lagstiftningsområde, där tullförvaltarna ha att

handlägga åklagaruppgifter förvärva de också snart nog en erfarenhet, som

gör dem särskilt lämpade för uppgiften. Tullförvaltarnas sakkunskap i allt,

som rör tullagstiftningen och den utrikes trafiken, speciellt handelssjöfarten,

samt rörande den säregna brottslighet, varmed de ha att taga befattning,

utgör dessutom en värdefull tillgång för rättskipningen.

Generaltullstyrelsen framhåller alt för ett effektivt bekämpande av smugglingsbrotten

är skyndsamhet en oeftergivlig förutsättning. Om åtalsrätten i

tullmål överflyttas på de allmänna åklagarna skulle den nuvarande enhetligheten

i fråga om förundersökning och åtal i tullmål spolieras och effektivitetskravet

härigenom eftersättas. Behovet av specialåklagare i tullmål

är dikterat av praktiska och ekonomiska synpunkter. Reformsträvandena

hör därför inriktas på alt få till stånd ett vidgat samarbete mellan tullåklagare

och allmänna åklagare. Styrelsen fortsätter.

Redan nu förekommer understundom, att allmän åklagare, där så av olika

skäl finnes lämpligt, förordnas alt handlägga tullmål. Härför erfordras

emellertid, att åklagaren är villig åtaga sig ett sådant uppdrag. Eu lämplig

arbetsfördelning bör kunna vinnas, om den exklusiva åtalsrätten i tullmål

upphäves, så att såväl tullåklagare som allmän åklagare får rätt att åtala

brott mot den nya lagen. Riktlinjerna för en lämplig fördelning av åklagarverksamheten

och samarbetet mellan olika åklagare böra på förslag av Generaltullstyrelsen

och Riksåklagarämbetet kunna uppdragas av Kungl.

Maj:t. Härigenom skulle tullåklagarna även kunna tillerkännas den vidgade

åtalsbefogenhet, som Styrelsen förordat i sitt yttrande över förslaget till

1949 års varuutförsellag (betänkandet s. 277 och följande). — — - Genom

ett vidgat samarbete skulle de olika åklagarna kunna tillgodogöra sig varandras

kunskaper och erfarenheter på skilda områden. Härigenom skulle

befrämjas eu ändamålsenlig och för staten billig åklagarverksamhet, såvitt

avser handläggningen av brott mot den nya lagen. Med hänsyn till det samarbete

med vederbörande tullmyndigheter och den ständiga beredskap, som

erfordras för eu effektiv förundersöknings- och åklagarverksamhet inom de

distrikt, där åtalsverksamhelen nu ankommer på tulliiskal, böra dessa åklagare

alltjämt bibehållas. Tullverkets ombudsman och tullfiskalcn i Stockiiolm

äro oumbärliga såsom åklagare i sådana mål, vari de leda förunder
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj.ts proposition nr ilo år 1960

sökningen och vari erfordras specialutbildad tullåklagare. Att för åtal i sådana

mål anlita allmän åklagare skulle strida mot principerna för den moderna

brottmålsprocessen.

Generaltullstyrelsen framhåller avslutningsvis att binder ej föreligger för

riksåklagarämbetet att utöva den tillsyn över tullverkets åklagarverksamhet,

som finnes erforderlig.

Kommerskollegium ställer sig mycket tveksamt huruvida icke stora praktiska

olägenheter skulle uppstå därest tullens befattning med hithörande

ärenden i allt väsentligt skall upphöra. Den nuvarande ordningen för de s. k.

tullmålen finner kollegium vara förenad med så påtagliga fördelar att det

fordras tungt vägande skäl för att avskaffa den. Erfarenheten visar att tullmålen,

vilka till allra största delen har karaktären av bagatellmål, blivit

snabbt och effektivt handlagda med förhållandevis små kostnader för statsverket.

Kollegium finner uppenbart att det av utredningen förordade systemet

i många stycken skulle bli tungrott och mera kostnadskrävande. Jämväl

Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening avstyrker bestämt att tullåklagarinstitutionen

avskaffas och anför hl. a. att det förhållandet att

smugglingsbekämpandet tagits upp i det internationella tullsamarbetet talar

för att det nuvarande tullåklagarsystemet bibehålies. Föreningen yttrar.

I de flesta västeuropeiska länder ledes smugglingsbekämpningen och utredningsverksamheten

av till resp. länders tullverk knutna specialorganisationer

(tull spaningst jänst, eftersökningstjänst otc.). Ett fast samarbatsorgan

har ju även etablerats genom den permanenta tekniska kommittén

hos tullsamarbetsrådet i Bryssel, som arbetar genom förbindelser med de

till Bryssel-konventionen anslutna länderna. Utredningen av många smuggelmål

har hittills skett genom kontakter och samarbete med utländska

tullmyndigheter. Detta kontaktnät har redan etablerats och utbyggts och

lungerar väl efter flera års arbete. De utländska tullmyndigheterna synes

tinna det naturligt att vända sig till svensk tullmyndighet i utredningar om

smuggelbrott och ett inkopplande av allmän åklagare skulle troligen medföra

avsevärda komplikationer i det hittillsvarande etablerade samarbetet.

I den speciella frågan huruvida städerna eller någon av dem kan göra

anspråk på ersättning av statsmedel för kostnaden för tullmålens handläggning

av dessa städers allmänna åklagare uttalar 1955 års stadsutredning

att den finner att städerna icke kan anses äga någon lagligen grundad

rätt till gottgörelse av staten för de kostnader för en förstärkning av städernas

åklagarorganisation, som kan bli en följd av tullmålens överflyttning

till de allmänna åklagarna. Ej heller skälighetssynpunkter i något fall

synes böra föranleda att ersättning i berörda hänseende lämnas.

Departementschefen

I flera tidigare sammanhang har uttalats den meningen, att ett bibehållande

av den nuvarande organisationen av domstolar och åklagare vid handläggning

av tullmål ej är sakligt motiverat. Jämväl den nu aktuella utredningen

föreslår på anförda skäl, att systemet med specialåklagare avskaffas

och att åklagaruppgifterna överflyttas till de allmänna åklagarna.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

93

Efter en avveckling av den särskilda åklagarorganisationen anser utredningen

ej heller skäl föreligga att bibehålla systemet med tullmålsdomstolar

eller eljest i något hänseende speciella forumregler.

Remissinstanserna har i allmänhet förbehållslöst tillstyrkt utredningens

förslag i berörda frågor. Främst generaltullstyrelsen har emellertid bestämt

motsatt sig förslaget att avskaffa tullåklagarinstitutionen.

Som skäl för tullåklagarinstitutionens avskaffande har i första hand anförts

att tullförvaltarna saknar erforderlig åklagarutbildning. Denna synpunkt

har också kommit till uttryck i yttranden från vissa tullmyndigheter.

Tullförvaltartjänsterna är tulladministrativa befattningar, där huvudvikten

vid utbildningen helt naturligt måste läggas på andra sidor av tulltjänsten

än tullåklagarskapet. Den teoretiska undervisning som meddelas blivande

tullförvaltare med tanke på tullåklagaruppgifter inskränker sig till ett fåtal

undervisningstimmar. Med hänsyn till att vid flertalet tullmålsdomstolar

smugglingsmål förekommer ganska sällan kan de praktiska åklagarerfarenheter

som tullförvaltarna förvärvar ej bli av någon större omfattning.

Man kan under sådana förhållanden inte begära att tullförvaltarna i allo

skall kunna behärska fullgörandet av de uppgifter som den nya rättegångsordningen

ställer på åklagarna. I vart fall gäller detta mål av mera

komplicerad natur. Det sagda hindrar inte att tullförvaltarna i enklare mål

kunnat fullgöra åklagaruppgifterna på ett tillfredsställande sätt. Föreningen

Sveriges häradshövdingar har också betygat att så är fallet.

Ett bibehållande av systemet med tullåklagare och tullmålsdomstolar är

emellertid även förenat med andra olägenheter än de förut nämnda. I likhet

med utredningen anser jag det sålunda vara angeläget att den dualism i

åklagarhänseende, vartill nuvarande bestämmelser leder vid sammanträffande

av brott mot tullförfattningar och allmänt brott, blir undanröjd. Det

är t. ex. ej ovanligt att olovlig införsel sammanträffar med valutabrott.

Att i sådana fall två åklagare måste uppträda inför domstolen medför

onödigt dubbelarbete och är ägnat att göra brottmålsförfarandet tungrott.

Med hänsyn till att tullmålsdomstolarna är betydligt färre till antalet än de

allmänna underrätterna kan en part understundom nödgas vidkännas långa

och kostsamma resor för inställelse. Ej heller medger bestämmelserna om

tullmålsforum att tullmål kan upptagas av domstol i den tilltalades hemort.

Från vissa tullmyndigheter, som förordar bibehållande av organisationen

med specialåklagare i tullmål, har framkommit förslag att avhjälpa de nuvarande

bristerna i denna organisation genom att tullförvaltarna erhåller

ökad utbildning för åklagarsysslor samt genom utbyggande av tullfiskalstjänsterna.

Det torde enligt min mening dock knappast vara möjligt — eller

ens lämpligt — att inom ramen för de undervisningskurser, som anordnas

för tullpersonal, nämnvärt utvidga utbildningen i hithörande ämnen. Med

hänsyn till dessa kursers syftemål måste företrädesvis andra sidor av tulltjänsten

än åklagaruppgifterna tillgodoses. Vad beträffar förslaget till omorganisation

av tullfiskalstjänsterna skulle detta endast till en del kunna

undanröja olägenheterna med den nuvarande ordningen. Härtill kommer

de invändningar som kan göras från kostnadssynpunkt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 1960

Mot ett avskaffande av tullåklagarinstitutionen och en överflyttning av

tullmålen till de allmänna åklagarna har av tullmyndigheterna framställts

erinringar av praktisk art. Därvid har framhållits, att tullåklagarnas sakkunskap

i tullfrågor synnerligen ofta anlitas av domstolarna och att det

obestridligen skulle bli till men för rättskipningen, om rättegångsproceduren

skulle berövas tillgången till vederhäftiga upplysningar om tullförhållanden.

Generaltullstyrelsen uttalar farhågor för att reformen skulle medföra

att den nuvarande enhetligheten i fråga om förundersökning och åtal

skulle spolieras och att rättskipningen ej kunde ske med den snabbhet som

är erforderlig för ett effektivt bekämpande av smugglingsbrotten. I anslutning

härtill anför styrelsen att det ojämförligt största antalet tullmål gäller

erkända smugglingsbrott avseende spritdrycker och tobaksvaror vid vilka

de brottsliga i allmänhet ertappas på bar gärning i samband med tullverkets

bevakning eller kontroll. Drygt 90 % av alla tullmål rör enligt styrelsen

sådana ringa, erkända smugglingsbrott och ordningsförseelser, vilka i regel

avvecklas genom fullmaktsförfarande och där målens handläggning vid domstol

uteslutande blir av formell natur.

Självfallet har det stor betydelse att domstolen beredes möjlighet till

upplysning i frågor av tullteknisk natur. Å andra sidan ifrågasätter jag

icke de allmänna åklagarnas förmåga att bedöma vad som i sådant hänseende

erfordras och att i samband med förundersökningen framskaffa fullständigt

utredningsmaterial angående tillämpliga författningsföreskrifter och

andra särskilda förhållanden av betydelse för målet. Även efter en åklagarreform

måste givetvis åklagaren vid förundersökningen äga anlita biträde

av tullmyndighet bl. a. med tanke på sådana frågor som kan kräva speciell

kunskap om tullförfattningar. Skulle härutöver domstolen finna erforderligt

med speciell sakkännedom i något hänseende torde denna — i enlighet

med principerna i RB — böra införas i rättegången enligt reglerna om bevisning.

— Intresset av en snabb handläggning av smugglingsmålen bör i

och för sig kunna tillgodoses, även om åklagaruppgifterna överföres till de

allmänna åklagarna.

En mycket stor grupp av smugglingsmålen är emellertid, såsom generaltullstyrelsen

framhåller, av synnerligen enkel och ensartad beskaffenhet.

De faktiska omständigheterna i dessa mål är helt klara. Förseelsen uppdagas

regelmässigt i samband med tullvisitation, varvid godset tages i beslag.

Den misstänkte erkänner vanligen och lämnar fullmakt till någon tulltjänsteman

att mottaga delgivning av stämning samt att företräda honom

inför rätta. Domstolsförhandlingen blir i dessa mål synnerligen summarisk

och inskränker sig till att åklagaren framställer stämningsyrkandet, varefter

åtalet erkännes av den tilltalade eller ombud för honom. Domen i sådana

mål meddelas som regel i förenklad form (s. k. tabelldom). Ett frångående

av systemet med normerade böter torde komma att medföra, att straffföreläggande

i allmänhet meddelas i mål av denna beskaffenhet.

Det är tydligt, att behovet av juridisk utbildning och åklagarerfarenhet

inte i samma utsträckning som eljest gör sig gällande när fråga är om

handläggning av bagatellmål, vilka varken med hänsyn till utredningen

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

95

eller den juridiska bedömningen erbjuder några svårigheter. Några betydelsefulla

rättssäkerhetskrav torde ej kunna anföras till stöd för att dessa

mål överflyttas till de allmänna åklagarna. Å andra sidan talar starka skäl

av praktisk natur, på sätt generaltullstyrelsen närmare utvecklat, för att dessa

mål även i fortsättningen liandlägges av tullverkets befattningshavare. Mot

en överflyttning av bagatellmålen till de allmänna åklagarna talar också

att man, med hänsyn till dessas arbetsbörda, inte utan tvingande skäl bör

tilldela dem nya uppgifter.

Vad här anförts har lett mig till den slutsatsen, att mål som avses med

den nya lagen i princip bör ankomma på allmän åklagare samt att de nuvarande

reglerna om tullmålsforum bör upphävas och allmänna forumregler

tillämpas. I fråga om bagatellmålen — och dessa är till antalet de långt

övervägande — bör man emellertid i stort sett bibehålla den nuvarande ordningen.

Sålunda bör befattningshavare vid tullverket kunna utföra åklagaruppgifter

i varusmugglingsmål av bagatellartad karaktär. Givetvis skall sådan

befattningshavare jämväl äga meddela strafföreläggande i mål som

nu är i fråga. Å andra sidan bör allmän åklagare, i enlighet med den princip

på vilken förslaget bygger, även i dessa fall kunna utföra talan om han finner

det påkallat. Om t. ex. smugglingsbrottet sammanträffar med annat

brott, torde åtalet städse böra ankomma på allmän åklagare. Till den närmare

utformningen av kompetensfördelningen återkommer jag i specialmotiveringen.

Såsom framgår av redogörelsen för gällande rätt är i Stockholm, Göteborg

och Malmö förordnade tullfiskaler med åligganden att i dessa städer

utöva den på tullverket ankommande åklagarverksamheten. Tullfiskalen i

Malmö har dessutom till åliggande att fullgöra motsvarande uppgifter i

Hälsingborg. Tullfiskalerna har olika tjänstgöringsdistrikt, tillsammans

omfattande hela riket. Tullfiskalsbefattningarna är arvodestjänster, och innehavaren

uppbär av generaltullstyrelsen fastställt årligt arvode. Av de

nuvarande befattningshavarna är tullfiskalen i Stockholm byråsekreterare

i generaltullstyrelsen med halv tjänstgöringstid på denna befattning, medan

tullfiskalerna i Göteborg och Malmö är ordinarie befattningshavare vid åklagarmyndigheten

i dessa städer med tullfiskalstjänsten som bisyssla. Den

ändrade organisationen av åklagarväsendet vid handläggning av smugglingsinål

bör medföra att tullfiskalstjänsterna kommer att indragas. .lag anser mig

emellertid böra förorda att avvecklingen av dessa tjänster sker successivt

och att de nuvarande befattningshavarna skall, därest de så önskar, kunna

anlitas fortsättningsvis av generaltullstyrelsen såsom särskilda åklagare i

tullmål, dock längst intill dess de avgår från sina nuvarande ordinarie befattningar.

Vid ledighet för dem bör givetvis ersättare kunna förordnas. I

Göteborg uppnår tullfiskalen pensionsåldern i sin ordinarie befattning inom

en nära framtid, medan tullfiskalerna i Stockholm och Malmö har längre

återstående tjänstetid. Såsom förutsättning för ett kvarstående i befattningarna

torde böra gälla, att alla åklagaruppgifter i mål, som omfattas

av den nya lagen, i nämnda städer fullgöres av dessa åklagare. Däremot

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

torde den nuvarande anknytningen av tullfiskalsbefattningarna till vissa

tjänstgöringsdistrikt böra upphöra att gälla. I den mån brott som avses i

den föreslagna lagen sammanträffar med annat brott som ankommer på allmän

åklagare synes åklagaruppgifterna som regel böra fullgöras av endast

en åklagare. Om t. ex. ett smugglingsbrott sammanträffar med brott mot

valutalagstiftningen, synes det vara en lämplig anordning att båda målen

handlägges av tullfiskalen. Särskild ersättning i sådana fall synes ej böra

ifrågakomma. — Det torde få ankomma på generaltullstyrelsen och riksåklagarämbetet

i samråd att i enlighet med här angivna riktlinjer utforma

de närmare föreskrifterna och villkoren för tullfiskalernas fortsatta tjänstgöring.

Förutom åklagaruppgifter i tullmål åligger tullfiskalerna att fullgöra

vissa uppgifter enligt lagen den 4 juni 1913 angående förbud mot införsel

till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning. Dessa s. k. ursprungsmål

avgöres i administrativ ordning och tillhör generaltullstyrelsens prövning.

Innan målet prövas, skall styrelsen höra vederbörande tullfiskal, som

äger påkalla vittnesförhör vid domstol. Tullfiskalen kan hos Kungl. Maj:t

anföra besvär över styrelsens beslut. Dessa mål torde i samband med att tullfiskalstjänsterna

avvecklas lämpligen böra handläggas av tjänsteman som

generaltullstyrelsen därtill utser.

I vissa mer omfattande tullmål, som har anknytning till flera platser i vårt

land eller till utlandet, torde det såsom generaltullstyrelsen framhåller vara

värdefullt att tullverkets ombudsman eventuellt övergångsvis även tullfiskalen

i Stockholm förordnas som åklagare. Det synes därför vara en lämplig

utväg att i sådana mål i erforderlig utsträckning förordna speciell åklagare.

Sådant förordnande torde av riksåklagarämbetet böra meddelas för varje

särskilt fall.

Förundersökning m. m.

Utredningen

Utredningen upptager i sitt förslag regler angående förundersökningsförfarandet

och om användningen av straffprocessuella tvångsmedel endast i

den mån avvikelser från de allmänna reglerna i RB funnits påkallade. Utredningen

erinrar om att dess förslag har till utgångspunkt att tullåklagar - institutionen avskaffas och att tullåklagarnas nuvarande arbetsuppgifter

överflyttas till de allmänna åklagarna men att även efter en sådan reform

till förundersökningen hörande uppgifter i avsevärd utsträckning måste ankomma

på befattningshavare vid tullverket. Hithörande brott upptäckes i

regel i samband med tullkontroll, och det är följaktligen tullpersonal som i

de flesta fall får den första kontakten med brottet.

I fråga om ledningen av förundersökningen erinrar utredningen om att

enligt de nuvarande reglerna undersökningsledaren i smuggelmål i regel är

tullåklagare. En ordning enligt vilken såväl undersökningsledare som undersökningspersonal

tillhör tullverket finner utredningen ägnad att främja

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

ett smidigt samarbete vid förundersökningen. Fördelen hos den nuvarande

ordningen i detta hänseende kan tillvaratagas genom att tullmyndighet erhåller

befogenhet att inleda förundersökning. I utredningens förslag upptas

bestämmelser härom. Vid inledandet av förundersökning bör tullmyndighet

tillerkännas samma befogenheter som tillkommer förundersökningsledare

enligt RB, dock bör tullmyndighet ej äga meddela beslut om anhållande

och reseförbud med hänsyn till dessa tvångsmedels allvarliga och ingripande

karaktär för den enskilde. Vad som i detta sammanhang bör förstås med

tullmyndighet angives närmare i betänkandet. Därmed bör sålunda avses

tullverkets ombudsman, tullförvaltare, kustdistriktchef och gränsdistriktclief.

Härjämte skall Kungl. Maj :t äga förordna jämväl annan befattningshavare

än som nu angivits att fullgöra vad som ankommer på tullmyndighet i

egenskap av förundersökningsledare.

I fråga om förhållandet mellan åklagare och tullmyndighet med avseende

å förundersökningen anser utredningen att detta bör regleras i överensstämmelse

med vad som enligt 23 kap. RB gäller motsvarande förhållande

mellan åklagare och polismyndighet. I enlighet härmed föreslås bl. a., att

åklagaren skall äga meddela anvisningar rörande undersökningens bedrivande

även då undersökningen ledes av tullmyndighet. Utredningen framhåller,

att framförallt i mera komplicerade mål är ett intimt och smidigt samarbete

mellan tullpersonal, polis och åklagare av den största betydelse. Sådant

samarbete förekommer redan i t. ex. utförselmålen. Utredningen har

ej ansett sig böra föreslå några närmare riktlinjer för ett dylikt samarbete

men framhåller, att vissa skäl kan tala för att en speciell undersökningsorganisation

tillskapas för utredning i mera omfattande och invecklade

smugglingsmål. Denna organisation, som kunde knytas till generaltullstyrelsen

eller kriminalstatspolisen, skulle vid behov kunna insättas var som

helst i riket och handha utredningar jämväl i större valutamål, uppgifter

av internationell karaktär vid smugglingsbekämpandet o. d. Ett ställningstagande

till denna fråga bör dock ej ske i nu förevarande sammanhang.

I fråga om rätt för tulltjänstemän och vissa andra funktionärer att vid

brott som avses med förslaget använda tvångsmedel föreslås ej mer väsentliga

ändringar i förhållande till vad som för närvarande gäller enligt varuinförscl-

och varuutförsellagarna. En allmän bestämmelse föreslås om att

beslagtagen egendom skall, om ej föreskrift i särskild författning till annat

föranleder, omhändertagas och förvaras av tullverket. Såsom motivering

framhåller utredningen, att i det övervägande antalet fall beslag kommer att

verkställas av tullpersonal samt alt tullverket besitter lokaler för förvaring

av beslagtaget gods. Härtill kommer att om beslaget häves egendomen skall

omhändertagas av tullverket och behandlas på samma sätt som gäller beträffande

till riket i vanlig ordning inkommet gods.

Yttrandena

Utredningens förslag i fråga om förundersökningsförfarandet och handhavan

det av straffprocessuclla tvångsmedel har av flertalet remissinstanser

7 llihang till riksdagens protokoll 1900. 1 samt. Nr 115

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

biträtts eller lämnats utan erinran. 1951 års rättegångskommitté finner ej

anledning göra erinran mot förslaget i förevarande hänseende. Föreningen

Sveriges landsfogdar vill särskilt markera sitt instämmande i vad utredningen

anfört i berörda avseende. Statspolisintendenten uttalar att de föreslagna

bestämmelserna i samband med förundersökning m. m. i och för sig

synes ändamålsenliga men att de i första hand tager sikte på att klarlägga

förhållandet mellan åklagare och tullmyndighet. Det synes kunna ifrågasättas

om icke jämväl polismyndighets och tullmyndighets inbördes skyldigheter

att biträda varandra vid sådana förundersökningar bör komma till

uttryck i särskilt stadgande antingen i den föreslagna lagen eller i RB. I anslutning

till den väckta frågan att inrätta en speciell undersökningsorganisation

framhåller statspolisintendenten, att en sådan ej bör inrättas förrän

erfarenheter vunnits av den föreslagna åklagarreformen. Därest de avsedda

uppgifterna lades på kriminalstatspolisen blev eu förstärkning av denna i

personellt hänseende erforderlig.

Föreningen Sveriges landsfiskaler befarar att vissa praktiska svårigheter

kan uppstå då det gäller samarbetet mellan åklagare och tullmyndighet,

särskilt under en övergångstid.

Länsstgrelsen i Norrbottens län ifrågasätter om det är nödvändigt alt

åklagaren skall äga meddela anvisningar rörande undersökningens bedrivande

annat än då han själv övertager ledningen. I andra fall synes det tillräckligt

om undersökningen bedrives enligt för tullverket givna instruktioner.

Generaltullstyrelsen anser att den på tullverket ankommande förundersökningsverksamheten

och tullmyndigheternas behörighet att använda

slralfprocessuella tvångsmedel lämpligen kan regleras i överensstämmelse

med vad som nu gäller. Styrelsen framhåller att förundersökning rörande

smugglingsbrott och andra tullförbrytelser understundom kräver medverkan

av polismyndighet. Detta är exempelvis fallet då insmugglat gods spritts

på ett flertal händer eller förundersökningen eljest avser brott som ej uppdagats

i omedelbart sammanhang med godsets införsel till riket eller utförsel

därifrån. Riktlinjer för samarbetet mellan tull- -och polismyndigheter

är därför önskvärda.

Kritisk mot utredningens förslag i fråga om förundersökningsförfarandet

ställer sig Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening som yttrar bl. a.

Enligt föreningens åsikt bör förundersökningar helt ske i tullverkets regi

med bibehållande av de nuvarande möjligheterna att erhålla biträde av polismyndighet.

Det av utredningen konstruerade systemet med överflyttande

av initiativet och ledningen från tull- till allmän åklagarmyndighet vid en

svårbestämbar punkt i förfarandet torde i åtskilliga fall vara tekniskt ogenomförbart

och ägnat att helt spoliera bekämpandet av den olovliga verksamheten.

Bland annat måste hänsyn tagas till det behov av snabba ingripanden,

som föreligger i flertalet fall och till att det allmänna åklagarväsendets

distrikt sindelning är en helt annan än tullverkets, så att den »preliminära!.

undersökningsledaren skulle bli tvingad att uppehålla en betungande

sambandsverksamhet med ett i vissa fall stort antal allmänna

åklagare.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

99

Departementschefen

Utredningen, som i sitt förslag utgår från att tullåklagarinstitutionen

avskaffas och att tullmålen överflyttas till de allmänna åklagarna, föreslår,

att tullmyndighet det oaktat skall erhålla befogenhet att inleda förundersökning

i mål angående brott som avses i lagen.

Även enligt min mening är det lämpligt att till förundersökning hörande

uppgifter i hithörande mål i väsentlig utsträckning ankommer på befattningshavare

vid tullverket. Såsom utredningen påpekar är en sådan ordning

praktiskt lämplig redan av den anledningen att brottet i regel upptäckes

av tullpersonal. Jag tillstyrker därför, att tullmyndighet tillerkännes en allmän

rätt att inleda förundersökning rörande brott som avses i lagen. I

fråga om de befogenheter som därvid bör tillkomma tullmyndigheten anser

jag icke erforderligt att stadga de av utredningen föreslagna begränsningarna,

utan tullmyndigheterna bör liksom nu äga rätt att meddela beslut jämväl

om anhållande och om reseförbud. Vad som avses med tullmyndighet i

förevarande hänseende torde särskilt böra anges. Mot vad utredningen föreslagit

i detta hänseende har jag intet att erinra.

Beträffande förhållandet mellan åklagaren och tullmyndigheten anser

jag i likhet med utredningen att detta bör regleras enligt samma principer

som gäller beträffande förhållandet mellan åklagare och polismyndighet enligt

23 kap. RB. I enlighet härmed torde även i tullmål åklagaren böra övertaga

ledningen av förundersökning, som ej är av enkel beskaffenhet, så snart

någon skäligen kan misstänkas för brottet. Också i andra fall bör åklagaren

kunna övertaga ledningen när det är påkallat av särskilda skäl. I de fall då

undersökningen ledes av tullmyndighet torde det i allmänhet inte bli aktuellt

att åklagaren ingriper genom att meddela anvisningar rörande undersökningens

bedrivande. En befogenhet härtill bör dock tillkomma honom.

Såsom framgår av vad jag anfört beträffande tullåklagarinstitutionen förordar

jag, att befattningshavare vid tullverket skall äga väcka och utföra

talan inför domstol ävensom meddela strafföreläggande beträffande bagatellmål.

Som åklagare i dessa mål avses sålunda tullförvaltarna liksom hittills

skola fungera. Den förundersökning som i dessa mål kan visa sig erforderlig

torde för övrigt kunna ombesörjas uteslutande i tullverkets regi. I flertalet

bagatellfall torde någon förundersökning i RB:s mening överhuvud ej

komma att äga rum. Skulle emellertid förundersökningen, oaktat brottets

bagatellartade karaktär, visa sig komplicerad, kan det stundom vara lämpligt

att allmän åklagare inträder som förundersökningsledare samt utför

åtalet.

Ett par remissmyndigheter har ifrågasatt om icke förhållandet mellan

tull- och polismyndighet bör särskilt regleras. Jag har ej ansett mig böra i

förevarande sammanhang upptaga denna fråga. Skulle det emellertid visa

sig, alt kompetensfördelningen mellan tull- och polismyndighet kräver särskild

författningsmässig reglering får det övervägas att utfärda föreskrifter

härom i administrativ ordning.

Till vissa detaljfrågor återkommer jag i speoialmotiveringen.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

Verkställighet av straff och andra påföljder

Utredningen

Utredningen erinrar inledningsvis om den bristande enhetlighet, som de

nuvarande bestämmelserna om befordran till verkställighet av domar i tullmål

uppvisar, och framhåller som angeläget, att i en ny lagstiftning på området

spörsmålet om verkställighet i fråga om böter och förverkandepåföljder

blir föremål för en enhetlig reglering. En sådan kan vinnas genom att

verkställigheten i fråga om här avsedda brott genomgående lägges antingen

på de exekutiva myndigheterna eller på tullverket.

Ur principiell synpunkt, framhåller utredningen, förefaller det naturligt,

att verkställigheten jämväl i fråga om smugglingsmål skall ankomma på

myndighet, utrustad med exekutiva befogenheter. Tullverket, som saknar

sådana befogenheter, måste anlita de allmänexekutiva organen så snart

fråga är om tvångsåtgärder. Med utredningens ståndpunkt att tullåklagarinstitutionen

avskaffas och att tullmålen överflyttas till de allmänna åklagarna

synes också bäst förenligt, att beträffande verkställigheten skall gälla

samma regler som för brottmål i allmänhet, vartill kommer att befordran

till verkställighet av frihetsstraff numera alltid ankommer på de allmänna

verkställighetsorganen.

Ej blott principiella utan även sakliga skäl talar emellertid enligt utredningen

för att en överflyttning av verkställigheten till de allmänna exekutiva

organen äger rum. Sålunda är en sådan reform ägnad att åstadkomma

ett enklare och snabbare förfarande i verkställighetshänseende beträffande

den del av brottslingsklientelet som utgöres av svenska medborgare med

hemvist inom riket, där tullverkets befattning med verkställigheten måste

anses innebära en onödig omgång. Ej heller är tullverkets medverkan påkallad

i sådana fall, där verkställigheten avser utländska medborgare som

ej är anställda inom sjöfarten och med vilka följaktligen tullverket ej har

särskilda förutsättningar att erhålla kontakt. Beträffande en del av det

brottslingsklientel varom här är fråga, anser utredningen å andra sidan

att medverkan från tullverkets sida ej kan undvaras, när det gäller att

åstadkomma frivillig betalning av böter och ersättningsbelopp. Detta gäller

i fråga om sådana dömda, som utgöres av sjöanställda och som saknar

fast hemvist i riket. Med denna kategori har tullverket uppenbarligen de

bästa förutsättningarna att erhålla kontakt.

Utredningen anför bl. a. följande.

För att få en mera tillförlitlig uppfattning om sammansättningen av

klientelet, har genomgåtts de domar i tullmål för åren 1957 och 1958, som

insänts till generaltullstyrelsen för befordran till verkställighet. Av undersökningen

framgår att år 1957 3 879 personer dömdes för brott mot tullförfattningarna.

Av dessa voro 2 129 svenskar och 1 750 utlänningar; av

de senare voro 326 danskar och norrmän. Av totalantalet dömda kunna

2 331 personer, varav 832 svenskar och 1 499 utlänningar, d. v. s. ungefär

60 % av det totala antalet dömda, beräknas tillhöra yrkeskategorien sjö
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr It5 år 1960

101

män. År 1958 utgjorde totalantalet dömda 4 080, varav 2 287 svenskar och

1 793 utlänningar; av de senare voro 320 danskar och norrmän. Sjömännens

antal kan beräknas utgöra 2 224, d. v. s. cirka 55 % av totalantalet dömda,

därav 823 svenskar och 1 401 utlänningar. De angivna siffrorna utvisa, att,

såvitt avser dömda svenska medborgare, endast den mindre delen utgöres

av sjöanställda, medan däremot, såvitt avser dömda utländska medborgare,

det övervägande antalet är att hänföra till nämnda kategori. Av dömda

svenska medborgare torde alltså den övervägande delen (ca 60 %) äga stadigvarande

vistelseort inom riket. Det måste för övrigt också antagas att åtskilliga

av de till kategorien svenska sjömän hänförliga här ha stadigt hemvist.

Det torde alltså kunna antagas, att under åren 1957 och 1958 35 å 40

procent av det totala antalet dömda utgjordes av svenska medborgare med

hemvist inom riket.

Deposition till säkerhet för bötes- och ersättningsbelopp är särskilt vanlig

när den misstänkte är sjöanställd utan hemvist i riket och medför

många gånger att särskilda verkställighetsåtgärder ej behöver vidtagas.

Utredningen framhåller, att även efter en verkställighetsreform skall den

enskilde tulltjänstemannen äga mottaga sådana depositionsbelopp.

En verkställighetsreform skulle vidare medföra den fördelen, framhåller

utredningen, att bötesindrivningsförordningens bestämmelser blir tillämpliga

i smugglingsmål, sålunda också reglerna om avskrivning och avkortning

av böter och ersättningsbelopp. Därigenom skulle det förfarande som

utbildat sig hos generaltullstyrelsen men som ej reglerats författningsmässigt

— avförande av böter — kunna bringas att upphöra. Utredningen anför

bl. a. följande.

En enhetlig reglering i dessa hänseenden är uppenbarligen önskvärd.

Skillnaden mellan å ena sidan avskrivnings- och avkortningsinstituten i

bötesindrivningsförordningen och å andra sidan det av generaltullstyrelsen

tillämpade förfarandet leder till särskilt påtagliga konsekvenser, när det

gäller indrivning av ersättningsbelopp för egendom, som skolat förklaras

förverkad. Vid tillämpning av bötesindrivningsförordningen avskrives ersättningsbeloppet,

om vidtagna exekutiva åtgärder icke lett till resultat, oaktat

den tioåriga preskriptionstiden icke gått till ända. Några preskriptionsavbrytande

åtgärder komina icke i fråga. När verkställigheten ankommer

på generaltullstyrelsen sker avskrivning av ersättningsbelopp endast i mycket

begränsad omfattning. Preskriptionsavbrytande åtgärder vidtagas regelmässigt.

Det är svårt att inse, varför beträffande smugglingsmålen i detta

hänseende skola tillämpas andra eller strängare regler än i fråga om brottmål

i allmänhet.

En överflyttning av verkställigheten på de allmänna exekutiva organen

skulle vidare undanröja den oformlighet vartill de nuvarande reglerna kan

leda, nämligen att vid flerfaldig brottslighet eu del av bötesstraffet redovisas

i saköreslängd och en annan del i konfiskationsjournal hos tullverket.

Även vissa fördelar ur kontroll- och redovisningssynpunkt anser utredningen

vara att vinna genom en enhetlig reglering i verkställighetshänseende.

På anförda skäl bär utredningen kommit till den uppfattningen, att verkställigheten

i de ifrågavarande målen bör åvila de allmänexekutiva organen.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

Yttranden

Detta spörsmål beröres särskilt endast av ett fåtal av remissinstanserna.

Föreningen Sveriges häradshövdingar samt rådhusrätten i Hälsingborg

förklarar sig icke ha något att erinra mot utredningens förslag i denna del.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser i princip alt åtgärder för verkställighet

bör ankomma på exekutionsmyndigheterna i stället för på tullverket.

Riksräkenskapsverket tillstyrker för sin del, att verkställighet av bötesstraff

och andra påföljder överflyttas till de allmänna exekutiva myndigheterna

samt tillägger att det är angeläget, att effektiviteten i indrivningsverksamhelen

ej försämras genom omläggningen. Ur denna synpunkt kan

ifrågasättas om icke beträffande böter, som ådömes utlänningar med hemvist

utom de skandinaviska länderna, tullmyndighet bör beredas större möjligheter

att förmå en för smugglingsbrott misstänkt att deponera medel

eller ställa säkerhet för bötesbelopp, som kan komma att ådömas honom.

I avstyrkande riktning uttalar sig generaltullstyrelsen som framhåller, att

en effektiv straffverkställighet är en oeftergivlig förutsättning för ett framgångsrikt

bekämpande av smugglingen samt fortsätter.

Det är ur den synpunkten nödvändigt, att bötesindrivningen i tullmål

ombesörjes av tullverket, såvitt angår det betydande brottslingsklientel, som

utgöres av sjöfolk och resande. Gällande lagstiftning medgiver nämligen

icke omedelbar verkställighet av bötesstraff endast på den grund, att för

smugglingsbrott bötfälld person icke betalar eller ställer säkerhet för böterna,

innan han lämnar landet. Det är följaktligen av vikt, att bötesindrivningen

beträffande nyssnämnda klientel hålles aktuell preskriptionstiden

ut, såvida icke den bötfällde dessförinnan anträffas och betalar sina böter.

Det är ej obetydliga belopp, som genom tullverkets bötesindrivning uttagas.

Tullverkets medverkan vid bötesindrivningen, på det sätt som nu sker^ är

under alla förhållanden oumbärlig, om ej effektivitetskravet skall eftersättas.

Ur den synpunkten är det mera ändamålsenligt och praktiskt, att domar

i tullmål tillställas tullverket direkt, såsom nu sker, än att domarna

först överlämnas till exekutionsmyndigheterna och sedan av dem i stor utsträckning

överlämnas till tullmyndigheterna. Ett sådant förfarande måste

bli onödigt betungande för exekutionsmyndigheterna. Att i saköreslängd redovisa

böter i tullmål kan uppenbarligen ej medföra några fördelar, såvida

ej därmed åsyftas möjligheten till böternas avskrivning, så snart den bötfällde

befinnes oanträffbar.

Jämväl Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening uttalar farhågor för

att förfarandet skulle bli mindre effektivt och mer tungrott, om initiativet

lägges på de allmänna exekutiva myndigheterna, och föreningen anser det

mycket tvivelaktigt om i sådant fall någon verkställighet överhuvud skulle

ifrågakomma. Det nuvarande systemet är effektivt, okomplicerat och föga

kostnadskrävande och det saknas all anledning att ersätta det med ett

oprövat system som ej tar hänsyn till de speciella förhållanden som kan

föreligga i fråga om tullmålen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

103

Departementschefen

De nuvarande reglerna om befordran till verkställighet av bötesstraff och

andra påföljder i smugglingsmål är, såsom torde framgå av redogörelsen för

gällande rätt, ej enhetligt utformade. Flertalet verkställighetsärenden i sådana

mål ankommer sålunda på tullverket, men i vissa fall har de allmänna

exekutiva organen att ombesörja indrivningen. Om befordran till verkställighet

ankommer på tullmyndighet, tillämpas delvis andra exekutionsrättsliga

regler än om åtgärden utföres av exekutiv myndighet. Mest markant är

den skillnad som föreligger i fråga om betalningsskyldighet, som ålagts såsom

förverkandepåföljd för brott. Beträffande dylika vederlagsfordringar

tillämpas i fråga om brott i allmänhet bestämmelserna i bötesindrivningsförordningen,

som möjliggör avskrivning för den händelse verkställighet av

någon anledning ej kan ske. Fordringsrätten består visserligen även därefter

men fordran göres regelmässigt icke vidare till föremål för åtgärd.

Sker däremot verkställigheten genom tullmyndighet, blir de nämnda bestämmelserna

ej tillämpliga, enär avskrivningsreglerna i bötesindrivningsförordningen

ej gäller för dessa fall. I syfte att bevara kronans rätt till utdömda

ersättningsbelopp vidtager tullmyndigheten regelmässigt åtgärder,

avsedda att avbryta preskription, vilket lett till att åtskilliga sådana verkställighetsärenden

sedan lång tid tillbaka kvarstår oavslutade och fordringar,

som i realiteten är värdelösa, balanseras i tullverkets journaler. Olägenheterna

av detta tillvägagångssätt ligger i öppen dag. De allmänna bestämmelserna

i bötesindrivningsförordningen bör därför under alla förhållanden

göras tillämpliga vid verkställighet av böter och andra påföljder i

smugglingsmål.

För egen del kan jag ansluta mig till den uppfattning vartill utredningen

kommit, att verkställigheten i de hithörande målen bör överflyttas till de

allmänna exekutiva organen. I enlighet härmed bör böter och andra påföljder

i dessa mål på sedvanligt sätt upptagas i saköreslängd och genom

exekutiv myndighets försorg befordras till verkställighet. Emellertid kan,

såsom utredningen framhåller, medverkan från tullmyndighets sida vid

verkställigheten ej undvaras, framför allt i de fall då ärendet avser sjöanställd

utan fast hemvist i riket. Till denna kategori hör en stor del av brottslingsklientelet

i smugglingsmål. Det är givetvis av stor vikt att tillse att en

bötfälld icke blir i tillfälle att undandraga sig betalning av böter eller vederlagsfordringar.

För att säkerställa en så effektiv verkställighet som möjligt

praktiseras i väsentlig utsträckning det systemet, att den misstänkte redan

i samband med upptäckten av brottet hos tullmyndigheten mot erhållande

av kvitto deponerar det belopp, vartill böter eller ersättning kan beräknas

uppgå. En sådan anordning har visat sig lämplig för dessa fall, och det är

tydligt alt detta system bör tillämpas också efter en reform av verkställighetsförfarandet.

Även i övrigt torde i många fall medverkan från tullverkets

sida bli erforderlig för verkställighctsåtgärder. Härom torde föreskrifter

böra utfärdas i administrativ ordning. En hänvisning till vad i sådant

hänseende stadgas anser jag böra inflyta i lagen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

Riksräkenskapsverket ifrågasätter, om icke tullmyndighet bör beredas

större möjlighet att förmå en för smugglingsbrott misstänkt att deponera

medel eller ställa säkerhet för bötesbelopp, som kan komma att ådömas honom,

och nämner därvid, att i Danmark tullmyndighet tillerkänts jämförelsevis

stora befogenheter i detta hänseende. En sådan regel skulle emellertid

innebära ett väsentligt avsteg från i vårt land tillämpade principer angående

verkställighet i brottmål. Dessutom torde det krävas en tämligen omfattande

lagstiftning med ingrepp på skilda områden. Jag kan därför ej förorda, att

sådana bestämmelser införes i lagen.

IV. Specialmotivering

Förslaget till lag om straff för varusmuggling

1 §•

I förevarande paragraf upptages det centrala brottsbegreppet. Hithörande

frågor har utförligt behandlats i den allmänna motiveringen. Det synes dock

erforderligt att ytterligare beröra ett par spörsmål.

Enligt utredningens förslag skall lagen vara tillämplig endast å sådana

defraudationsbrott, där tullen eller avgiften uppbäres av tullverket.

I fråga om det använda uttrycket tullbehandling av gods anför utredningen

att därmed avses varje åtgärd, som tullverket har att vidtaga med godset,

innan detta definitivt frigjorts från tullverkets befattning, alltså även

åtgärd, som står i samband med godsets utlämnande till varuhavarens

fria förfogande. Såsom vilseledande i samband med tullbehandling av gods

är alltså att hänföra exempelvis sådana förfaranden som omnämnes i rättsfallet

NJA 1940 s. 265. I detta rättsfall hade olovlig införsel av icke tullbeskattade

skodon från frihamn till tullinlandet möjliggjorts genom att den

vid frihamnsporten tjänstgörande tulltjänstemannen bibragts den oriktiga

föreställningen, att tull inom frihamnen erlagts för skodonen.

Med avseende å straffet för varusmuggling uppställer utredningen tre

grader. I straffskalan för brott av normal svårhetsgrad upptages endast

dagsböter. I ringa fall är straffet penningböter, högst 300 kronor. Vid grov

varusmuggling omfattar straffskalan såväl dagsböter som frihetsstraff med

möjlighet att döma till fängelse eller straffarbete i högst två år.

Generaltullstyrelsen anser, som redan nämnts, att lagen bör göras tilllämplig

å alla defraudationsbrott, oavsett om avgiften skall uppbäras av

tullverket eller annan myndighet. En sådan utvidgning av tillämpningsområdet

för den nuvarande straffbestämmelsen i 1 § 1 mom. varuinförsellagen

fyller ett praktiskt behov och kan ej anses vara förenad med några

olägenheter. — I fråga om den tulltekniska innebörden av ordet stullbehandling»

anför generaltullstyrelsen att detta utgör en sammanfattande

benämning för de olika tullklareringsformerna för gods, såsom förtullning,

transitering, uppläggning å tullager etc. Tullbehandling avser en förrätt
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

105

ning som bestämmes av varuhavares viljeförklaring eller anmälan. Den

kontroll resandetrafiken är underkastad i tullhänseende och varvid förekommer

s. k. awisitering av resandes effekter utgör ej tullbehandling i

teknisk bemärkelse. — Styrelsen, som förordar bibehållandet av systemet

med normerade böter vid de hithörande defraudationsbrotten, anser att

åtskillnad ej bör göras mellan ringa brott och brott av normal svårhetsgrad.

Riksåklagarämbetet framhåller, såsom antytts i det föregående, i fråga

om straffskalans utformning att fall är tänkbara, där brottet väl ej kan betecknas

som grovt men det ändå är önskvärt att kunna tillämpa frihetsstraff.

Ämbetet vill därför föreslå att straffskalan för dessa fall bestämmes

till dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Rådhusrätten i Göteborg

anser å andra sidan att den särskilda straffskalan för de ringa fallen bör

utgå och att i stället straffskalan för fall av normal svårhetsgrad bör omfatta

böter, högst 300 kronor, eller dagsböter. Därigenom undvikes, att det

vida övervägande antalet smugglingsbrott betecknas såsom ringa.

Departementschefen. I likhet med generaltullstyrelsen anser jag att lagen

bör göras tillämplig å defraudationsbrott, varom nu är fråga, oavsett om

avgiften skall uppbäras av tullverket eller annan myndighet. I vissa fall

skall nämligen vid införsel eller utförsel utgående avgifter erläggas till annan

myndighet än tullverket. Enligt t. ex. förordningen den 7 juni 1956 (nr

403) angående reglering av införseln av fettråvaror och fettvaror m. in. skall

sålunda införsel- och regleringsavgift uppbäras av jordbruksnämnden. Till

riket inkommande vara får därvid icke utlämnas från tullverket med mindre

bevis företes, att reglerings- och införselavgift erlagts. Motsvarande gäller

i fråga om utförselavgift enligt förordningen den 7 juni 1956 (nr 402)

angående reglering av utförsel av vissa levande djur och jordbruksprodukter

m. m. Även undandragande av dylika avgifter i samband med in- eller

utförsel bör bestraffas enligt den nya lagen. I fråga om uttrycket tullbehandling

anser jag hinder ej möta mot att detta uttryck i förevarande sammanhang

förlänas den innebörd utredningen föreslagit. Härunder inbegripes

sålunda varje åtgärd, som tullverket har att vidtaga med godset, innan

detta definitivt frigjorts från tullverkets befattning.

I fråga om utformningen av straffskalan vill jag, såsom framhållits redan

i den allmänna motiveringen, förorda en skärpning av denna beträffande

brott av normal svårhetsgrad. I enlighet härmed upptager i dcpartementsförslaget

straffskalan i första hand dagsböter, lägst tio. Genom att stadga

ett bötesminimum ernås en ur principiell synpunkt riktigare avgränsning

gentemot de ringa fallen, som föreslås skola bestraffas enbart med penningböter.

Såsom riksåklagarämbetet påpekat är fall tänkbara, där brottet väl

ej kan betecknas som grovt men där det ändå är önskvärt att frihetsstraff

kan tillämpas. Delta kan bli aktuellt bl. a. vid återfall, i fråga om vilka jag

i det föregående förordat alt de av utredningen föreslagna reglerna om straffförhöjning

skall utgå. I straffskalan ingår därför jämväl fängelse i högst

opaginerad Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

ett år. Införandet av frihetsstraff medför att strafföreläggande ej kan ifrågakomma

beträffande fall av normal svårhetsgrad. Någon större olägenhet torde

emellertid ej föranledas härav. Flertalet smugglingsbrott är av bagatellartad

karaktär och torde komma att bestraffas enligt den särskilda straffskalan

för ringa brott.

I rättstillämpningen förekommer ofta den situationen, att en vara t. ex.

vid införsel är både tullpliktig och underkastad licenstvång. Med hänsyn

till att skyddet för dessa båda intressen tillgodoses genom ett gemensamt

straffstadgande synes brottskonkurrens ej böra antagas i dylika fall. Vid

straffmätningen synes i erforderlig utsträckning kunna beaktas, att båda de

angivna intressena kränkts.

2 §•

I utredningens förslag upptages i en särskild punkt av 1 § ett stadgande,

att i ringa fall av varusmuggling skall dömas till böter, högst 300 kronor.

Utredningen uttalar i anslutning härtill att i praktiken det vida övervägande

antalet smugglingsbrott torde komma att bestraffas med penningböter.

Till belysning av detta uttalande åberopar utredningen en inom generaltullstyrelsen

verkställd beräkning, enligt vilken antalet mål om brott mot

varuinförsel- och spritinförsellagarna i vilka bötesbeloppet ej översteg 300

kronor, under åren 1957 och 1958 uppgick åtminstone till 90 procent av

samtliga mål om brott mot dessa lagar.

Riksåklagarämbetet anför i anslutning till utredningens uttalande om

frekvensen av bagatellmål, att det använda uttrycket »ringa fall» närmast

för tanken till gärningar som med hänsyn til svårhetsgraden avviker från

normalfallet. Ämbetet föreslår därför att förutsättningarna för tillämpning

av den lindrigare straffskalan utformas efter förebild av bl. a. 20 kap. 2 §

strafflagen.

Departementschefen. Med hänsyn till de talrika fallen av bagatellartad

smuggling framstår en särskild straffskala för sådana fall såsom önskvärd.

Även px-ocessuella skäl talar härför. De ringa brotten kan då beivras genom

strafföreläggande, och åtalseftergift kan meddelas. Användningen av

den lindrigare straffskalan för ringa brott bör emellertid begränsas till fall

då brottet endast består i att varan undandrages tullverkets kontroll. Jag

kan alltså inte tillstyrka, att en så lindrig bestraffning tillämpas också i

fråga om vilseledande förfaranden i samband med tullbehandling. Såsom

generaltullstyrelsen framhållit är det särskild anledning att ur allmänpreventiv

synpunkt beakta denna brottstyp. Redan förfarandets karaktär

av vilseledande innebär ett aktivt brottsligt handlande som bör medföra,

att brottet ej bedömes enligt skalan för de rena bagatellbrotten. Jag har

därför från den särskilda straffskalan för ringa fall undantagit vilseledande

i samband med tullbehandling av gods. Angående gränsdragningen mellan

hemlighållande av vara, å ena, samt vilseledande förfarande i samband

med tullbehandling, å andra sidan, hänvisar jag till vad som anförts i den

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

allmänna motiveringen. — Paragrafen har utformats med beaktande av vad

riksåklagarämbetet anfört.

3 §.

I denna paragraf stadgas straff för grov varusmuggling, d. v. s. sådana

fall av varusmuggling, som är svårare än att de kan hänföras under 1 §.

Paragrafen upptager några exempel på omständigheter som skall beaktas

vid bedömande huruvida varusmuggling är grov.

Utredningen anger vissa hållpunkter för bedömandet av frågan om ett

brott skall bedömas som grovt eller ej. Därvid bör särskilt beaktas om brottet

förövats yrkesmässigt eller avsett gods av betydande myckenhet eller värde,

om gärningsmannen begagnat vilseledande handling eller lämnat osann

försäkran eller om gärningen eljest varit av särskilt farlig art. Straffskalan

omfattar såväl dagsböter som frihetsstraff med fängelse eller straffarbete

i högst två år.

I anslutning till utredningens förslag, att vid bedömandet huruvida brottet

är grovt skall särskilt beaktas bl. a. om gärningsmannen lämnat osann

försäkran, ifrågasätter l-iksåklagarämbetet huruvida icke denna komplikation

blir tillräckligt beaktad genom att varusmugglingsbrottet straffas i

konkurrens med 13 kap. 10 § första stycket strafflagen. Ämbetet, som finner

det vara att gå väl långt att anse grov varusmuggling regelmässigt föreligga,

när en resande oriktigt ifyllt en blankett på heder och samvete, förordar

att bestämmelsen utgår. Sveriges advokatsamfund anför liknande synpunkter.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att gränsen mellan varusmuggling

och grov varusmuggling ej dragits på ett fullt tillfredsställande sätt. A

ena sidan synes de i lagförslaget angivna exemplen ge anvisning om att

grovt brott skall anses föreligga endast vid kvalificerande omständigheter,

medan å andra sidan av straffskalan följer att dit hänföres även tämligen

obetydliga fall. För att häva denna motsägelse bör, å ena sidan, dagsböter utgå

ur straffskalan för grovt brott och bör, å andra sidan, de uppräknade exemplen

på kvalificerande omständigheter tonas ned något. I varje fall bör

uttrycket »eller om gärningen eljest varit av särskilt farlig art» utgå.

Departementschefen. Jag finner mig böra tillstyrka riksåklagarämbetets

och advokatsamfundets hemställan, att bland exemplen på omständigheter

som kan göra brottet grovt ej bör upptagas att gärningsmannen lämnat

osann försäkran. Ej heller anser jag särskilt böra angivas den omständigheten

att gärningsmannen begagnat vilseledande handling, enär detta uttryck

kan vara ägnat att vålla missförstånd. Däremot synes den kvalifikationsgrundande

omständigheten alt gärningen varit av särskilt tarlig art

böra bibehållas. Grovt brott torde exempelvis föreligga, om smugglingen

avsett narkotika eller vapen eller gärningsmannen varit beväpnad. Även ett

särskilt förslaget tillvägagångssätt från den brottsliges sida torde understundom

böra föranleda att gärningen bcdömes som särskilt farlig. Tillag
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

gas må att det blivande EFTA-samarbetet kan föranleda till att det uppstår

nya former av smugglingsbrott, vid vilka straffskalan för grova fall

kan bli att tillämpa.

I likhet med hovrätten över Skåne och Blekinge anser jag att dagsböter

ej bör ingå i straffskalan vid grovt brott. Redan den av mig förordade

höjningen av straffskalan för fall av normal svårhetsgrad motiverar detta.

4 §•

Enligt denna paragraf likställes med varusmuggling vissa förfaranden

som ej faller in under den allmänna brottsbeskrivningen i 1 §.

Enligt 2 § i utredningens förslag skall såsom varusmuggling anses, om

någon med uppsåt 1. obehörigen förfogar över gods, som i vederbörlig ordning

anmälts hos tullmyndighet, och därigenom föranleder att godset i strid

mot införselförbud utkommer i den fria rörelsen eller att utförsel sker i

strid mot utförselförbud eller att tull eller annan allmän avgift undandrages

statsverket; eller 2. obehörigen förfogar över gods, för vilket åtnjutits befrielse

från tull eller annan allmän avgift i samband med att godset såsom

restitutionsgods anmälts till utförsel eller såsom proviant eller förnödenhet

ombordtagits å fartyg eller annat transportmedel.

Utredningen framhåller, att punkt 1 närmast motsvarar stadgandet i 5 §

c) varuinförsellagen medan punkt 2 saknar motsvarighet i gällande rätt.

Motsvarighet till bestämmelserna i 5 § a) och b) varuinförsellagen samt 2 §

varuutförsellagen anser utredningen på närmare angivna skäl ej erforderlig
Utredningen

framhåller att under punkt 1 faller t. ex. att någon obehörigen

bortför gods som upplagts på tullager eller befinner sig under transitering.

Under punkt 2 är hänförligt t. ex. det fallet att gods, som anmälts till

utförsel och ombordtagits å transportmedel såsom restitutionsgods, utan

tillstånd av tullmyndighet bortföres från transportmedlet. Föreligger redan

vid utverkandet av restitution uppsåt att obehörigen förfoga över godset,

blir de allmänna bedrägeribestämmelserna i SL uteslutande tillämpliga. För

proviant och förnödenheter som ombordtages å vissa transportmedel i utrikes

trafik åtnjutes skattebefrielse i enlighet med vissa närmare bestämmelser

i förordningen den 15 november 1912 om provianteringsfrilager och

i lagen den 11 juni 1943 angående statsmonopol å tillverkning och import

av tobaksvaror. över sådant gods kan obehöriga förfoganden äga rum t. ex.

därigenom att godset utan föregående anmälan hos tullmyndighet bortföres

från transportmedlet eller förbrukas eller användes, innan resan påbörjas.

I vissa författningar om importförbud finns bestämmelser om straff för

den som obehörigen förfogar över gods, som upplagts å provianteringsfrilager,

t. ex. importförbudskungörelsen och rusdrycksförsäljningsförordningen.

Sådant obehörigt förfogande över provianteringsfrilagergods är, framhåller

utredningen, i och för sig hänförligt under punkt 1. Emellertid är de

i de speciella författningarna intagna straffbestämmelserna lindrigare. Vid

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960 109

sådant förhållande anser utredningen riktigast att bibehålla dessa specialbestämmelser.

Utredningen framhåller vidare, att i speciella författningar angående importförbud

intagits straffbestämmelser för den som bryter mot villkor, som

uppställts för tillgodonjutande av rätt att införa viss vara, t. ex. 6 § importförbudskungörelsen

och 20 § veterinära införselkungörelsen. Utredningen

fortsätter.

Vad beträffar tullpliktig vara, för vilken åtnjutes tullfrihet enligt därom

gällande bestämmelser under viss tid eller under förutsättning att varan

användes på visst sätt, finnas däremot i gällande rätt ej bestämmelser

om straff, därest den angivna tiden för varans användande överskrides

eller varan, utan att anmälan därom sker hos tullmyndighet, användes i

strid mot de uppställda villkoren. Utredningen har övervägt att föreslå ett

allmänt stadgande om straff för brytande av villkor, som uppställts för

rätt att åtnjuta tullfrihet eller att införa importförbjuden vara, men bar

ej ansett tillräckliga skäl föreligga för införande av ett dylikt stadgande.

1 detta avseende må följande framhållas. Vad till en början angår brytande

av villkor för tullfrihet, brukar tullbeloppet i regel deponeras i samband

med införseln. Överskrides den tillåtna tiden för användning av varan eller

användes denna i strid mot uppställda villkor synes därför statens fiskaliska

intresse bli tillräckligt tillgodosett genom att tullen uttages. Vad härefter

beträffar brytande av villkor, som må ha uppställts för tillgodonjutande

av rätt att införa viss vara, är att märka, att de straffbestämmelser

i detta hänseende, som för närvarande finnas upptagna i särskilda

importförbudsförfattningar, genomgående äro lindrigare än straffbestämmelserna

för olovlig varuinförsel. Vidare förekommer ej förverkande som

påföljd för brytande av villkor för införsel. Med hänsyn härtill synas

övervägande skäl tala för att ifrågavarande straffstadganden få kvarstå

oförändrade och att i den mån straffsanktion för brytande av villkor för

införsel eljest anses påkallad, erforderliga bestämmelser härom upptagas

i den särskilda importförbudsförfattningen. I detta sammanhang må emellertid

framhållas, att det som regel blir att bedöma såsom varusmuggling

enligt 1 § i förslaget, om någon i samband med själva införseln åsidosätter

villkor, som uppställts för åtnjutande av rätt att införa varan. Förutsättning

för att straff för varusmuggling i sådant fall skall inträda är givetvis,

att varan införes utan att det gives tillkänna för vederbörlig myndighet

eller medelst vilseledande åtgärd. I

I detta sammanhang diskuterar utredningen huruvida speciella straffbestämmelser

erfordras för vissa obehöriga förfoganden med gods inom

frihamn. Det göres av tullmyndigheterna gällande att det är tveksamt i vad

mån smugglingsbestämmelserna är tillämpliga i frihamn. Enligt inom tullverket

tillämpad praxis anses gods, som vid visitation anträffas undangömt

å fartyg i frihamn, ej kunna tagas i beslag. Ej heller gods, som anträffas

undandolt inom frihamnsområde, anses kunna tagas i beslag även

om syfte att smuggla in godset till tullinlandet ansågs föreligga. Till stöd

för denna praxis åberopades bestämmelser främst i frihamnsförordningen

samt vissa uttalanden i samband med förarbetena till frihamnslagstiftningen.

Efter eu redogörelse för bestämmelserna i ämnet och uttalanden under

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj.ts proposition nr it5 år 1960

förarbetena till frihamnslagstiftningen (SOU 1934: 36 s. 165, prop. 1935:

166) anför utredningen följande.

De ovan återgivna uttalandena under förarbetena till frihamnslagstiflningen

— vilka närmast äga avseende å obehörig konsumtion o. d. inom

frihamn -— kunna enligt utredningens mening icke åberopas till stöd för

att förfaranden, som vidtagits i syfte att främja olovlig införsel till tullinlandet,

skulle vara fritagna från smugglingsansvar enbart på den grund

att de förövats inom frihamn. Frihamn är med andra ord icke någon asyl

såvitt avser smugglingsbrott. Med utredningens ståndpunkt, att fullbordad

varusmuggling enligt förslaget i princip icke föreligger förrän godset mera

definitivt undandragits tullbeskattning eller i strid mot införselförbud utkommit

i den fria rörelsen, torde visserligen för fullbordat brott böra krävas,

att godset från frihamnsområdet införts till tullinlandet. Försök till

varusmuggling synes emellertid kunna förövas inom frihamn lika väl som

annorstädes. Det avgörande för straffbarheten av en åtgärd, som inom

frihamn vidtages med gods i syfte att insmuggla godset till tullinlandet,

bör sålunda vara om förfarandet kan anses ha fortskridit så långt, att

försökspunkten uppnåtts. Detta spörsmål får bedömas från fall till fall

efter allmänna straffrättsliga regler. Anträffas gods undandolt inom frihamnsområde

torde, innan ytterligare utredning vunnits, regelmässigt föreligga

skälig anledning till antagande, att försök till varusmuggling föreligger.

Godset bör följaktligen i dylika fall tagas i beslag. Föreligger eljest

anledning till misstanke mot någon person som anträffas i frihamn om

förfarande, som innebär försök till att insmuggla gods till tullinlandet, kan

kroppsvisitation företagas å vederbörande även i annat fall än när han

lämnar frihamnsområdet. Vad angår obehörig konsumtion inom frihamn

delar utredningen den åsikt, som kom till uttryck i departementschefens

ovanberörda yttrande i 1935 års proposition, att sådan konsumtion icke kan

anses som ett med smuggling jämförligt brott. Utredningen har därför ej

funnit sig böra föreslå någon ändring i fråga om straffbestämmelserna mot

obehörig konsumtion i den nuvarande frihamnslagstiftningen. Så länge enligt

frihamnslagstiftningen straffet för obehörig konsumtion inom frihamn

endast är dagsböter och förverkande icke inträder, kan det uppenbarligen

icke komma i fråga att genom särskild föreskrift i 2 § av förslaget med varusmuggling

jämställa förfarande, som vidtages i syfte att främja sådan

konsumtion. I det föregående har bortsetts från sådana fall, när införselförbudet

undantagsvis utgör hinder även mot varans uppläggande i frihamn.

(Jfr 1 § andra stycket transiteringsförordningen.) Upplägges vara i

strid mot införselförbud i frihamn utan att det tillkännagives för tullmyndigheten,

torde föreligga fullbordad varusmuggling enligt huvudstadgandet

i 1 §•

På grund av vad nu anförts har någon bestämmelse om obehörigt förfogande

över gods inom frihamn icke ansetts erforderlig.

Generaltnllstijrelsen framhåller, att de olika straffbara förfaranden, varom

här är fråga, måste specificeras i lagen på ett klart och tydligt sätt.

I enlighet härmed anger styrelsen under fem olika punkter förfaranden, vilka

bör likställas med varusmuggling.

Punkt 1 avser fall, då oförtullat gods av avgiftspliktigt slag eller obeskattat

gods eller reslitutionsgods, som vederbörligen anmälts hos tullmyndighet,

inom svenskt territorium av någon obehörigen bortföres, förbytes

eller förbrukas. Styrelsen framhåller, att stadgandet utgör en efter nuva
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1900

in

rande förhållanden anpassad fylligare reglering av sådana förfaranden som

endast delvis regleras i 5 § varuinförsellagen.

Punkt 2 omfattar fall, då någon i gods dolt eller förstuckit annat gods

eller med godset vidtagit annan vilseledande åtgärd, ägnad att undandraga

statsverket tull eller annan allmän avgift eller att åsidosätta stadgad inskränkning

i införselrätten för gods. Styrelsen anmärker i anslutning till

denna punkt, att skyldighet ej föreligger att i transportmedelsanmälan enligt

116 § tullstadgan specificera innehållet i emballerade varukolli. Vilseledande

åtgärder med godset bör därför kriminaliseras i och för sig och

medföra påföljd även om godset ej är att anse som i teknisk bemärkelse

insmugglat och åtgärden ej heller är att hänföra till vilseledande vid tullbehandling.

Om varans mottagare ej kan göras ansvarig för medverkan,

kommer frågan om beivrande av förfarandet att inskränka sig till en fråga

om förverkande av det gods, som varit föremål för vilseledande åtgärd.

Under punkt 3 upptar generaltullstyrelsen fall då gods som är av tulleller

avgiftspliktigt slag eller införselförbjudet eller underkastat inskränkning

i införselrätten av någon dolts eller hemlighållits i ett till svenskt territorium

inkommet transportmedel, såvida av omständigheterna framgår,

att döljandet eller hemlighållandet haft till syfte att undandraga godset tullverkets

kontroll. Styrelsen anmärker att i dessa fall måste ett potentiellt

smugglingsbrott förutsättas föreligga, varjämte ett stadgande av sådan innebörd

enligt styrelsens uppfattning står i överensstämmelse med rättspraxis

(NJA 1919 s. 315).

Enligt punkt 4 skall såsom varusmuggling straffas om någon Trån fartyg

i frihamn ilandför gods för användning därstädes i strid mot föreskrifterna

i 7 § andra stycket frihamnsförordningen eller för smuggling från frihamnen

till tullinlandet. I anslutning till denna punkt påpekar styrelsen att

härigenom kriminaliserats vissa med frihamnstrafiken sammanhängande

obehöriga förfoganden över gods, vilka enligt gällande lagstiftning ej är

straffbara såsom smugglingsbrott, och fortsätter.

Förfarandena utgöra i princip antingen överträdelse av konsumtionsförbudet

i frihamn (7 § 2 stycket frihamnsförordningen) eller förberedelse till

smuggling. För det fall att överträdelse av konsumtionsförbudet avser gods

som i behörig ordning införts och upplagts i frihamn, bör sådant förfarande

även kriminaliseras på motsvarande sätt. Härför erfordras ändring

av 12 § frihamnsförordningen. Sådana obehöriga förfoganden över gods,

varom nu är fråga, äro till sin natur tulldefraudationer, och de böra därför

underkastas straff rättslig reglering i den nya lagen. Behovet av eu sådan

reglering har gjort sig starkt gällande med hänsyn till den betydande omfattningen

av ifrågavarande defraudationer. Med nuvarande lagstiftning saknar

tullverket möjlighet att effektivt stävja dessa missbruk av frihamnens

särställning i tullhänseende, med mindre de avancera till försök alt smuggla

ut gods från frihamnen. Ifrågavarande lagstiftningsåtgärder äro därför

agnade att även hämma denna smugglingslrafik. Motsvarande straffrättsliga

reglering har genomförts i den nya danska tullagen. Enligt rättspraxis

anses överträdelse av konsumtionsförbudet i frihamnsförordningen föreligga

redan i och med alt oförtullade eller obeskattade varor eller reslitutionsgods

disponeras for konsumlionsändamål. Stadgandet under inom. fyra har

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

begränsats till sådana förfaranden, som äro av praktisk betydelse. Som följd

av detta stadgande och ovannämnda ändring i frihamnsförordningen bli

den nya lagens bestämmelser om kroppsvisitation (se lagförslagets 17 §) i

förekommande fall automatiskt tillämpliga i frihamn.

Enligt punkt 5 straffas såsom varusmuggling om någon i fall, då tullfrihet

eller tullnedsättning för infört gods medgivits under stadgad särskild

förutsättning, förfogar över godset i strid mot vad sålunda förutsatts och

förfarandet uppenbarligen innebär missbruk av den medgivna förmånen,

Styrelsen anmärker till denna punkt att den innehåller en straffbestämmelse

för vissa tulldefraudationer, vilka sammanhänger med åsidosättandet

av stadgad särskild förutsättning för tullfrihet eller tullnedsättning vid införsel

av varor för olika ändamål. Åsidosättande av sådan förutsättning kan

förekomma, då tullförmån åtnjutits enligt olika stadganden i tulltaxeförordningen

och tulltaxan. Behovet av en särskild straffbestämmelse för dylika

fall har, framhåller generaltullstyrelsen, accentuerats bl. a. genom den

ökade omfattning, som dessa stadganden erhållit i samband med tillkomsten

av den nya tulltaxan. Möjlighet bör finnas att inskrida mot påtagliga

missbruk av förmån, som nyss sagts. Styrelsen anser detta vara av vikt

även ur den synpunkten, att uppsåt att använda vara för annat ändamål,

än som uppgives vid införseln, kan föreligga, ehuru vilseledande vid tullbehandlingen

av varan icke kan styrkas.

Beträffande brott mot villkor, som må ha föreskrivits i samband med införsel

eller utförsel, framhåller statens handelslicensnämnd, att importförbudskungörelsen

har särskilda straffbestämmelser härför, medan varuutförsellagen

innehåller de straffbestämmelser, som tillämpas vid brott mot exportförbudskungörelsen.

Nämnden anför bl. a. följande.

Utredningen har övervägt att föreslå ett allmänt stadgande om straff för

brytande av villkor för införsel av importförbjuden vara, men har ej ansett

tillräckliga skäl föreligga för ett dylikt stadgande. Införes nu, såsom föreslagits,

begreppet varusmuggling, synes det enligt handelslicensnämndens

mening knappast tillfredsställande att i ena fallet, alltså för exporten, räkna

med licensvillkor såsom konstituerande för begreppet, men i andra fallet,

beträffande importen, fastställa särskilda straffbestämmelser vid sidan

av lagen. Antingen böra i exportförbudskungörelsen införas straffbestämmelser,

som motsvara de i importförbudskungörelsen meddelade bestämmelserna,

eller i varusmugglingslagen införas en straffbestämmelse för brott

mot villkor.

Nämnden framhåller vidare, att utredningen i sitt förslag så hårt betonar

sambandet med tullbehandlingen, att det torde kunna ifrågasättas, om

t. ex. felaktiga uppgifter till licensmyndighet medför straffpåföljd. Någon

Ivekan om att detta är avsett kan knappast föreligga men det är önskvärt,

att det kom till tydligt uttryck.

Departementschefen. I denna paragraf sammanföres vissa obehöriga förfoganden

över varor i samband med införsel eller utförsel, vilka ej otvetydigt

kan hänföras under den centrala straffbestämmelsen i 1 §. Även be
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 1960

träffande dessa gärningar är det emellertid fråga om undandragande av

tull eller avgift eller om införsel eller utförsel i strid mot förbud.

Punkt 1 i departementsförslaget avser att träffa vissa obehöriga åtgärder

med gods, som i och för sig i föreskriven ordning redan anmälts hos tullmyndighet.

Brottsbeskrivningen på varusmuggling i 1 § är följaktligen icke

tillämplig. Denna punkt, som motsvarar punkterna 1 och 2 under 2 § i

utredningens förslag, har utformats under beaktande av generaltullstyrelsens

hemställan om en efter nuvarande förhållanden anpassad fylligare

reglering av dessa förfaranden, vilka för närvarande delvis upptages i 5 § c)

varuinförsellagen. I praktiken viktiga fall, som avses skola hänföras under

stadgandet, är framför allt olovlig förbrukning av obeskattade proviant- eller

förnödenhetsvaror, som ombordtagits på transportmedel. Sådana varor

får i obeskattat skick tagas ombord på transportmedel i utrikes trafik för

användning när fartyget anträtt den utrikes resan. Ett tillgodonjutande av

sådana artiklar, innan resan påbörjats, är följaktligen hänförligt under

stadgandet. Likaledes blir att hänföra under denna punkt, att dylika artiklar

olovligen bortföres från transportmedlet.

Med anledning av vad generaltullstyrelsen anfört finner jag det erforderligt

med en kompletterande straffbestämmelse för sådana tulldefraudationer,

vilka sammanhänger med åsidosättande av villkor för särskild tullfrihet

eller tullnedsättning vid införsel av varor för olika ändamål. En del hithörande

fall torde visserligen vara hänförliga under huvudstadgandet i 1 §,

men åtskilliga andra falla utanför stadgandet. Om t. ex. en varuägare vid

införseln av viss vara lämnar en oriktig uppgift, att varan är avsedd att

användas för ändamål för vilket han är berättigad åtnjuta tullfrihet, och

därigenom utverkar sådan förmån, är han straffbar för varusmuggling

enligt 1 §. Kan däremot sådant uppsåt ej visas föreligga vid tidpunkten för

tullbehandlingen av varan, torde ett förfogande över denna i strid mot visst

villkor eller uppställd förutsättning böra bedömas enligt förevarande stadgande.

Punkt 3 avser olovliga förfoganden över import- eller exportreglerat gods.

1 den mån licensmyndighet föreskrivit villkor för att åstadkomma att vara

erhåller önskad användning eller eljest för bestämt syfte bör användning

av varan i strid mot uppställda villkor bestraffas enligt förevarande lag.

Under punkt 4 hänföres fall då licensmyndigheten vilseledes angående

ändamålet med licensen. Utredningen torde ha avsett att sådana fall är

hänförliga under huvudstadgandet i 1 § (jfr NJA 1956 s. 670). Då jag

emellertid anser att tvekan kan råda om nu avsedda fall kan hänföras under

denna paragraf, har jag för att undanröja varje ovisshet härom intagit

ett särskilt stadgande för dessa fall.

Vad avser obehöriga förfoganden över gods, sammanhängande med frihamnstrafiken,

har jag funnit mig höra biträda den ståndpunkt utredningen

intagit. En särskild bestämmelse av den innebörd generaltullstyrelsen

förordat torde därför ej vara erforderlig. Vissa andra av generaltullstyrelsen

angivna förfaranden synes —- i den mån de är straffvärda — kunna

S Ii i halm till riksdagens protokoll 1960. 1 sand. Nr 110

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

hänföras under liuvudstadgandet i 1 § eller under 8 § såsom försök till varusmuggling.

Några särskilda bestämmelser i detta hänseende har därför

ej upptagits i departementsförslaget. Vad särskilt angår det av generaltullstyrelsen

under punkt 3 angivna förfarandet delar jag i och för sig styrelsens

uppfattning att det bör vara straffbelagt. Jag vill emellertid framhålla,

att de nu föreslagna reglerna inte ger anledning till ändring i den

praxis som utbildat sig att försök till smugglingsbrott regelmässigt anses

iöreligga, om tullpliktigt eller införselförbjudel gods i samband med invisitation

av fartyg anträffas undangömt eller hemlighållet. Understundom

möter i dylika fall den invändningen från en misstänkt, att insmuggling av

godset icke varit avsedd — i vart fall icke i Sverige. Det ligger i sakens natur

att sådana invändningar i regel utgör efterhandskonstruktioner som

inte förtjänar avseende.

De förfaranden som straffbelägges i förevarande paragraf kan, såsom

framgår av det anförda, i vissa fall vara av allvarlig art, medan andra kan

vara av mera bagatellartad karaktär, t. ex. mindre avvikelser från stadgade

villkor för tullfrihet eller för rätt till införsel av införselförbjuden vara.

Straffet bör, liksom fallet är med de egentliga smugglingsbrotten, alltefter

gärningens svårhetsgrad utmätas med tillämpning av de i 1—3 §§ upptagna

straffskalorna. I bagatellartade fall bör straffskalan i 2 § för ringa

brott användas eller åtal underlåtas. Beträffande det under punkten 4 upptagna

brottet, vid vilket gärningsmannen vilselett myndigheten, bör dock

tillämpning av 2 § vara utesluten.

5 §•

I denna paragraf stadgas straff i vissa fall för den som av grov oaktsamhet

begår gärning som avses i 1 eller 4 §.

Utredningens förslag upptager bestämmelser om ansvar- för den som i

samband med tullbehandling av gods i anmälan, deklaration eller annan

dylik handling av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift, om åtgärden innebär

fara i bevishänseende. Utredningen erinrar om att en bestämmelse,

som i viss utsträckning kriminaliserar vårdslöshet vid lämnande av uppgifter

i samband med tullbehandling av gods, ej kan undvaras bl. a. av den anledningen

att den föreslagna lagen i vissa fall är avsedd att ersätta skattestrafflagen

enligt vilken jämväl uppgifter som lämnas av grov oaktsamhet

kriminaliserats. Utan en bestämmelse varigenom vårdslöshet i viss utsträckning

straffbelädes skulle förslaget innebära en inskränkning av det för närvarande

straffbara området. Ett oaktsamhetsansvar kan även vara motiverat

i fråga om uppgifter, som av tullmyndighet eljest skall läggas till grund

för bedömande av frågor om tull- eller avgiftsplikt eller import- eller exporthinder.

En kriminalisering bör emellertid inskränkas till uppgifter som

lämnas i anmälan, deklaration eller annan dylik handling och för straffbarhet

bör fordras, att oaktsamheten kan betecknas som grov och att den oriktiga

uppgiften varit av betydelse för varans behandling i tullhänseende. I

övrigt föreligger enligt utredningen ej något behov att straffa av oaktsam
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960 115

het begångna gärningar. Straffskalan för brottet omfattar dagsböter eller

fängelse.

Generaltullstyrelsen förordar införande av eu allmän straffbestämmelse

för oaktsamhetsbrott. Styrelsen framhåller att enligt 1 § 6 inom. varuinförsellagen

olovlig varuinförsel torde vara straffbar även då gärningen begås

av oaktsamhet och stadgandet torde avse sådana fall, där endast överträdelse

av ordningsföreskrift kan antagas föreligga. Det synes oklart om oaktsamhetsbrott

är straffbart enligt varuutförsellagen. En generell straffrättslig

reglering av oaktsamhetsbrotten bör enligt styrelsens mening ske även

av den anledningen att den erhåller snbsidiär betydelse för de fall, där omständigheterna

tyder på att gärningen begåtts med uppsåt men detta ej kan

styrkas.

Departementschefen. I anslutning till vad generaltullstyrelsen anfört angående

innebörden av 1 § 6 mom. varuinförsellagen vill jag framhålla att

detta lagrum synes avse endast uppsåtliga brott. Straffbestämmelserna i

1 § 1 mom. varuinförsellagen torde nämligen innebära, att gärningsmannen

skall ha haft uppsåt att utan behörig tullangivning till riket införa tullpliktig

vara. Avsikt anses därmed även ha förelegat att undandraga varan

tullavgift. Skulle emellertid framgå av omständigheterna att gärningsmannens

uppsåt inte omfattar undandragande av avgift, tillämpas i stället den

lindrigare straffbestämmelsen i 6 mom. (se NJA 1951 B nr 33). Likaledes

torde straffbestämmelserna i varuutförsellagen avse endast uppsåtliga brott.

Jag har emellertid — oavsett de av tullstyrelsen åberopade bevissvårigheterna

— kommit till den uppfattningen att en generell straffbestämmelse

mot oaktsamhetsbrott är påkallad. Behov att kunna straffa gärningar som

sker av oaktsamhet torde, såsom utredningen framhåller, föreligga främst

när fråga är om lämnandet av oriktiga uppgifter i deklarationer, värdeintyg

o. d., som är av betydelse vid tullbehandling av gods. Därmed bör emellertid

jämställas att gods, under omständigheter som framstår som oursäklliga,

undandragits tullkontroll. Straff bör emellertid vid brott av oaktsamhet

inträda endast i fall då oaktsamheten är grov. Eftersom det ligger i sakens

natur att oaktsamheten inte blir att anse som grov när gärningen med hänsyn

till övriga omständigheter framstår som bagatellartad, synes det vara

överflödigt att från straffbarhet uttryckligen undantaga sådana ringa fall.

Gärning som avses i denna paragraf utgör icke varusmuggling, vilket bl. a.

innebär att 6, 7 och 8—10 §§ icke blir tillämpliga. Någon särskild brottsbeteckning

för de i 5 § avsedda fallen har ej ansetts erforderlig.

6 §•

Denna paragraf svarar i den gällande rätten mot 6 a § varuinförsellagen

och 5 § 1 mom. spritinförsellagen samt i utredningens förslag mot 3 §.

I utredningens förslag upptages — i likhet med vad som gäller enligt 6 a t;

varuinförsellagen—-en straffrihetsregel för ringa fall. Utredningen påpekar,

alt straffrihetsregeln, som är avsedd att kunna tillämpas på såväl uppsåt
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

liga som oaktsamma förfaranden, utformats efter förebild av motsvarande

stadgande i 80 § 1 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen. Även i fall som

i och för sig måste betecknas som ringa kan det ibland, påpekar utredningen,

framstå som ur allmän synpunkt påkallat, att straff inträder t. ex. om

gärningsmannen tidigare fällts till ansvar för varusmuggling eller olovlig

befattning med smuggelgods. Regeln torde få betydelse på det sättet, att åtal

ej anställes i de bagalellartade fallen.

Stockholms rådhusrätt anser att det använda uttrycket »gods, som varit

föremål för varusmuggling» lämnar utrymme för tvekan om den som dömes

såsom gärningsman beträffande varusmugglingen av godset, kan dömas

för gärningsmannaskap även jämlikt förevarande paragraf.

Riksåklagarämbetet befarar att en straffrihetsregel av det slag, som utredningen

förordar, kan medföra vissa svårigheter i tillämpningen, varvid

en särskild olägenhet är att åklagarens beslut att ej åtala måste ske i form

av åtalseftergift. Risk för ojämnheter vid bedömningen av frågan, om åtalseftergift

skall meddelas eller fallet underställas domstol, torde ej kunna

uteslutas. Ämbetet vill därför ifrågasätta om icke de ringa fallen av olovlig

befattning med smuggelgods kan lämnas helt straffria.

Departementschefen. I denna paragraf straffbelägges vissa uppräknade

förfaranden med gods, som varit föremål för varusmuggling. Dessa förfaranden

är desamma som upptages i 6 a § varuinförsellagen, alltså förvärv, forslande,

döljande, förvarande och avyttring av gods. Importförbudsförfattningarna

innehåller i allmänhet ej några straffbestämmelser för olovlig befattning

som här avses. I detta hänseende föreligger alltså en utvidgning av

det straffbara området. Häremot torde ej vara något att erinra. I anledning

av vad Stockholms rådhusrätt anfört om att den använda formuleringen kunde

ge anledning till tvekan vill jag understryka, att straff för olovlig befattning

med smuggelgods givetvis ej skall ådömas den som med avseende å godset

är förfallen till ansvar för varusmuggling. Att det i ett visst fall framstår

som möjligt eller rent av sannolikt, att den som beträdes med t. ex. forsling

av smuggelgods i själva verket är smugglaren, ehuru detta ej kan till fullo

styrkas, utesluter däremot ej tillämpning av straffbestämmelsen i denna

paragraf. Någon tveksamhet i detta avseende synes ej behöva uppkomma.

Frågan om smugglarens efterföljande befattning med smuggelgodset blir

straffbar såsom olovlig befattning efter själva smugglingsbrottets preskription

torde böra lösas på samma sätt som motsvarande spörsmål vid

andra jämförbara brott (jfr NJA 1953 s. 630). — Då gärningsmannen har

vetskap om att godset varit föremål för varusmuggling synes straffet lämpligen

böra vara detsamma som vid varusmuggling av normal svårhetsgrad.

Har han icke haft vetskap om men skälig anledning misstänka sådant brott,

bör en straffskala med dagsböter vara till fyllest. För att emellertid straff

inte skall behöva inträda i bagatellartade fall — någon har t. ex. vid ett enstaka

tillfälle för eget bruk köpt ett mindre parti insmugglad tobak — torde

en straffrihetsregel för dessa fall böra införas. Enligt min mening saknas

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kuncjl. Maj.ts proposition nr Ilo år 1960

117

det anledning att, på sätt riksåklagarämbetet föreslagit, avvika från den''

utformning straffrihetsregeln fått i utredningens förslag. Denna innebär

nämligen, i likhet med motsvarande regel i rusdrycksförsäljningsförordningen,

att åklagaren, med hänsyn till sannolikheten för att domstolen friar

från straff, kan besluta att icke åtala den misstänkte. Någon åtalseftergift

erfordras alltså icke. Gentemot riksåklagarämbetets förslag i denna del kan

härutöver framhållas, att det skulle innebära en uttrycklig legalisering av

bagatellartade förseelser av hithörande slag.

7 §•

Denna paragraf motsvaras av 3 g varuinförsellagen och 6 § spritinförseilagen.

Utredningen föreslår en bestämmelse om ansvar för befälhavare å

fartyg, luftfartyg och tåg för bristande tillsyn, om gods anträffas undandolt

i transportmedlet och av omständigheterna framgår, att smuggling eller

olovlig forsling av godset är tillämnad eller har ägt rum. Böter för bristande

tillsyn skall dock ej ådömas om godset anträffas å plats, som är upplåten

åt medföljande resandes eller anställds personliga begagnande eller om befälhavaren

gjort vad på honom skäligen ankommit för att förhindra smuggling

eller olovlig forsling av godset. Bestämmelsen är subsidiär såtillvida att,

om befälhavaren med avseende å godset gjort sig skyldig till annat brott

som avses i lagen, ansvar för bristande tillsyn ej bör ådömas honom. Vad

som gäller befälhavare skall, där tillsynen över transportmedlet i det avseende

varom här är fråga anförtrotts annan person av befälsgrad, i stället

gälla denne.

Utredningen framhåller, att den föreslagna bestämmelsen innebär såväl

utvidgningar som inskränkningar av det enligt gällande bestämmelser straffbara

området, och anför.

I förstnämnda hänseende är till en början att märka, att ansvaret för

bristande tillsyn enligt förslaget utvidgats till att avse jämväl befälhavare

å luftfartyg. Den utveckling, som den internationella lufttrafiken undergått

på senare år, synes motivera en dylik utvidgning.----— De nuvarande

bestämmelserna om ansvar för bristande tillsyn avse vidare endast befälhavare.

Ofta, såsom t. ex. när fråga är om ett större last- eller passagerarefartyg,

torde det emellertid vara orimligt att begära att befälhavaren sj älvskall

utöva tillsynen. Har å andra sidan befälhavaren anförtrott tillsynen

åt någon honom underlydande befälsperson synes ansvar för bristande tillsyn

böra åvila denne. —------Bestämmelserna i 3 § varuinförsellagen och

(i § 1 mom. spritinförsellagen avse vidare endast fall, där det anträffade

godset måste antagas vara avsett att olovligen införas. Spritinförsellagen

upptager emellertid i 0 § 2 mom. en bestämmelse om ansvar för befälhavare

å fartyg i inrikes trafik för det fall, att i fartyget påträffas olovligen införda

spritdrycker under sådana omständigheter, att olovlig forsling av dryckerna

måste anses tillämnad eller ha ägt rum. Någon motsvarighet till denna

bestämmelse finnes ej i varuinförsellagen. Förklaringen till denna olikhet

mellan varuinförsellagen och spritinförsellagen torde vara all varuinförsellagen

ursprungligen ej upptog några bestämmelser om straff för olovlig

forsling. Dylika infördes först år 1953. Eftersom olovlig forsling straffbelägges

i 3 § av förslaget, synes det påkallat att låta en bestämmelse om ansvar

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

för bristande tillsyn omfatta jämväl fall, när gods anträffas i transportmedel

av här avsett slag under sådana förhållanden, att olovlig forsling av godset

måste antagas vara tillämnad eller ha ägt rum.

Utredningen framhåller, att en inskränkning av det straffbara området

ligger däri, att från tillsynsplikten undantagits icke blott, såsom för närvarande,

utrymmen, upplåtna till medföljande resandes personliga begagnande,

utan jämväl utrymmen, avsedda att personligen disponeras av personer,

anställda å transportmedlet. Beträffande såväl det ena som det andra slaget

av utrymmen gäller, att det torde vara praktiskt taget omöjligt för befälhavaren

att utöva en effektiv tillsyn i de hänseenden, varom här är fråga.

Såvitt avser besättningsutrymmen tillkommer den synpunkten, att eu regel

om tillsynsplikt för befälhavaren kan befaras leda till icke önskvärda komplikationer

i förhållandet mellan befälhavare och besättning. Utredningen fortsätter.

Enligt såväl varuinförsellagen som spritinförsellagen skall befälhavaren

straffas »såsom för olovlig varuinförsel», om det föreligger skälig anledning

antaga, att han haft kännedom om godsets anbringande i transportmedlet.

Någon motsvarighet till dessa bestämmelser har ej upptagits i förslaget.

I detta avseende må följande framhållas. När gods anträffas i transportmedel

under sådana omständigheter, som angivas i paragrafen, torde

med avseende å godset regelmässigt få anses föreligga åtminstone försök till

varusmuggling eller till olovlig forsling från någon persons sida (Bagge s. 123

—124). Enligt allmänna straffrättsliga grundsatser jämställes underlåtenhet

att handla med positiv handling, om det kan anses åvila den som förhåller

sig passiv en rättslig plikt att ingripa till förebyggande av den brottsliga

effekten (se bl. a. Bergendal s. 59—60 och Beckman s. 109). Med hänsyn till

det för befälhavaren i förevarande paragraf stadgade ansvaret för bristande

tillsyn, torde det få anses åvila honom en rättslig plikt att ingripa till

förebyggande av att transportmedlet användes som hjälpmedel vid varusmuggling

eller olovlig forsling. Har befälhavaren ägt kännedom om att gods

anbringats i transportmedlet under omständigheter, som avses i paragrafen,

torde han därför, om han ej ingripit, även utan särskild föreskrift därom

vara förfallen till ansvar såsom medverkande till varusmuggling eller olovlig

befattning med smuggelgods eller till försök till sådant brott. Å andra

sidan synes dylikt ansvar ej böra ådömas befälhavaren med mindre det blir

i vanlig ordning styrkt, att han ägt kännedom om åtgörandet.

Generaltullstyrelsen anser att ifrågavarande bestämmelser om tillsyn bör

gälla alla transportmedel och vara tillämpliga på, förutom befälhavaren,

envar annan som intager befälsställning och i denna egenskap har till

åliggande att utöva tillsyn, oavsett om han därvid företräder befälhavaren

eller ej (exempelvis maskinchef å fartyg). I likhet med vad som för närvarande

gäller bör tillsynsplikten vidare omfatta även sådana utrymmen i

transportmedlet, vilka disponeras av därå anställda personer (54 § sista

stycket sjömanslagen).

Järnvägsstyrelsen påpekar att å vissa tåg lokföraren är befälhavare, vilket

omöjliggör en mera effektiv kontroll över tåget i smugglingshänseende. Styrelsen

utgår emellertid ifrån att vid tillämpning av den föreslagna paragrafen

vederbörlig hänsyn tages till tågbefälhavarens tjänsteåligganden.

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr ilo år 1960

119

Utredningen rörande specialstraffrätten anlägger följande synpunkter på

frågan att delegera ansvaret från befälhavaren till annan befälsperson och

yttrar.

Den i betänkandet föreslagna nyheten, att ansvaret för tillsynen över

transportmedlet skall kunna överflyttas från befälhavaren till annan befälsperson,

liknar den möjlighet, som bl. a. enligt arbetstidslagstiftningen

finnes att överflytta det företagaren eljest åvilande straffansvaret på annan

befattningshavare i ledande ställning inom företaget. Det är dock att märka,

att sådan överflyttning ej kan ske genom privata, kanske tillfälliga

överenskommelser. Myndighet (arbetareskyddsstyrelsen, länsstyrelse) skall

efter framställning ha godtagit vederbörande som arbetsföreståndare i arbetsgivarens

ställe. Det har ansetts vara ett offentligt intresse att pröva

dels behovet av överflyttning, dels den föreslagnes ställning inom företaget,

dels ock hans personliga kvalifikationer. Vad angår ansvar för befälhavare

enligt 6 § i den föreslagna lagen är det sannolikt obehövligt att gå så långt

som att kräva myndighets godkännande av överflyttningen. En överflyttning

bör emellertid — närmast med tanke på de bevissvårigheter som eljest

skulle kunna uppkomma i en rättegång — ej få ske helt formlöst. Man kan

överväga att kräva någon form av skriftligt förordnande, t. ex. klausul i

anställningsavtal eller av redare, befälhavare eller annat överordnat organ

meddelad instruktion.

Departementschefen. I likhet med utredningen anser jag att tillsynsplikten

ej bör utsträckas till andra befälhavare än å fartyg, luftfartyg eller

tåg. Att utvidga tillsynsplikten till att omfatta exempelvis bussförare eller

reseledare synes vara att gå för långt. Däremot anser jag mig kunna biträda

vad generaltullstyrelsen anfört om att tillsynsplikten bör omfatta

även sådana utrymmen i transportmedlet som disponeras av anställd person.

Några olägenheter härav torde ej behöva befaras. Förslaget att möjlighet

skall föreligga att överflytta ansvaret från befälhavaren till annan person

av befälsgrad kan jag ansluta mig till. Jag vill emellertid understryka

att det framför allt ur bevissynpunkt måste krävas, att en dylik överflyttning

ej sker formlöst. En delegering av tillsynsplikten i angivet hänseende

bör — för att få verkan med avseende på det straffrättsliga ansvar varom här

är fråga — ske i skriftlig instruktion eller på annat dylikt sätt, t. ex. genom

anteckning i skeppsdagl>oken.

8 §•

Utredningen föreslår att lika med varusmuggling eller olovlig befattning

med smuggelgods skall anses försök därtill samt att i fråga om medverkan

till gärning som enligt lagen är belagd med straff skall gälla vad i 3

kaj). SL är stadgat.

Departementschefen. Försök till varusmuggling bör liksom nu och i överensstämmelse

med utredningens förslag vara straffbelagt oavsett gärningens

svårhetsgrad. Däremot kan jag inte dela utredningens uppfattning att

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

jämväl försök till olovlig befattning med smuggelgods skall vara straffbart.

Enligt gällande lagstiftning är t. ex. försök till häleri ej straffbelagt.

Vid bagatellbrotten synes vara tillräckligt att ansvar ifrågakommer endast

för gärningsmannen men ej för övriga eventuella medverkande i brottet.

I enlighet härmed har jag låtit vidtaga den jämkningen i utredningens

förslag, att medverkandereglerna i SL föreslås skola tillämpas endast vid

gärningar som är belagda med svårare straff än penningböter.

Att försök skall straffas lika med fullbordat brott är ett utmärkande drag

för smuggellagstiftningen. Gränsdragningen mellan försök och fullbordat

brott kan understundom vara föremål för tvekan och kan få praktisk betydelse

t. ex. vid tillbakaträdande från försök. Vad angår införsel torde, när

tullstället kringgås, fullbordat införselbrott få anses föreligga i och med att

godset inkommit över rikets landgräns, förts i land från fartyg eller lossats

ur luftfartyg. Därmed har godset, om det är tullpliktigt, undandragits vederbörlig

tullbeskattning och, om det är underkastat importförbud, till - lämpning av förbudet. När fråga är om gods, som inkommer i legitim varutrafik

och omhändertages av tullverket, ställer sig spörsmålet i viss mån

annorlunda. Fullbordad varusmuggling — den brottslige har t. ex. vilselett

tulltjänstemannen — torde i sådana fall ej kunna anses vara för handen,

förrän godset tullklarerats eller eljest kommit ur tullverkets besittning.

Dessförinnan kan nämligen godset icke anses ha definitivt undandragits

tullbeskatlning eller tillämpning av importförbud. Enligt samma betraktelsesätt

torde, så länge gods, som förts över landgränsen, är under

transport på den vanliga vägen fram mot tullstället, fullbordad varusmuggling

icke kunna anses föreligga, även om den som forslar godset skulle ha

för avsikt att vid lämpligt tillfälle vika av på en sidoväg och kringgå tullstället.

I fråga om resandetrafiken torde i överensstämmelse härmed få anses

gälla, att av resande medfört resgods, såvitt nu är fråga, är att anse

som infört först när tullkontrollen passerats.

I vissa fall innebär ett införselförbud hinder för transitering och uppläggande

å tullager. Såväl den ena som den andra åtgärden förutsätter

tullklarering. Det torde bli att bedöma som fullbordad varusmuggling, om

någon genom vilseledande av tullmyndighet föranlett, att gods i strid mot

införselförbud transiterats eller upplagts å tullager.

Vad angår utförsel synes fullbordat utförselbrott i regel föreligga först

när godset lämnat tullområdet.

Enligt stadgad praxis anses försök till olovlig varuinförsel föreligga, när

en besättningsman å ett fartyg vid invisitation enligt 41 § tullstadgan underlåter

att på förfrågan lämna uppgift om tullpliktigt gods, som han

förstuckit ombord. Likaledes torde det bli att bedöma som försök till varusmuggling,

att en fartygsbefälhavare i smuggelavsikt underlåter att upptaga

en vara på inkommande fartvgsanmälan enligt 116 § tullstadgan.

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

121

9 §■

Denna paragraf, som avfattats i nära anslutning till utredningens förslag,

upptager bestämmelser om förverkande av smuggelgods samt emballage eller

kärl, vari godset förvaras.

Utredningen framhåller, att såsom huvudregel synes böra gälla, att gods,

som varit föremål för smuggling, skall vara förverkat i sin helhet tillika

med emballage eller kärl, vari det förvaras. För sådana fall, när av särskilda

skäl förverkandepåföljden finnes uppenbart obillig, bör emellertid

domstolen ha möjlighet att helt eller delvis eftergiva förverkande. Som ett

särskilt skäl att eftergiva förverkande anser utredningen att gärningsmannen

handlat under inflytande av rättsvillfarelse.

Jämväl vid brott som förövas av grov oaktsamhet anser utredningen möjlighet

böra finnas att förklara gods, som varit föremål för gärningen, helt

eller delvis förverkat. Förverkande bör dock i dessa fall ske endast där det

är motiverat av särskilda skäl, varjämte som en ytterligare inskränkning

bör gälla att påföljden ej är uppenbart obillig. Presumtionen är alltså i

dessa fall mot förverkande och domstolen har en vidsträckt prövningsrätt.

Såsom ett särskilt skäl för förverkande kan enligt utredningen ibland åberopas

brottets grovhet eller egendomens ur någon synpunkt farliga beskaffenhet.

Riksåklagarämbetet erinrar att uttrycket »av särskilda skäl» såsom förutsättning

för eftergift av förverkandepåföljd kan föranleda tveksamhet huruvida,

utöver det förhållandet att påföljden är uppenbart obillig, för eftergift

skall krävas något ytterligare rekvisit. Då detta ej syntes vara meningen

torde uttrycket kunna utgå. Liknande synpunkter framföres av Sveriges advokatsamfund

och hovrätten för övre Norrland.

Vissa remissinstanser vänder sig mot att förverkandepåföljd skall kunna

ådömas även vid ej uppsåtliga brott. Sålunda anser generaltullstgrelsen,

att oaktsamhetsbrotten ej bör vara förenade med förverkandepåföljd.

Riksåklagarämbetet anser att tillräcklig reaktion kan åstadkommas inom

ramen för straffskalan och att förverkandebestämmelsen därför bör utgå.

Utredningen rörande specialstraffrätten framhåller att det inom ramen för

straffskalan torde finnas möjlighet att utmäta tillräckligt stränga stratt

utan att förverkande skall behöva tillgripas som ett slags tilläggsstraff. 1

fråga om egendom av farlig beskaffenhet synes det riktigast att reglera

förverkande i de författningar, som behandlar allmänfarlig egendom.

Stockholms rådhusrätt påpekar under hänvisning till utgången i rättsfallet

NJA 1951 s. 544 att dubbel förverkandepåföljd kan framstå som stötande

för rättskänslan och att i fall som det angivna regeln om eftergift av förverkandepåföljd,

som är uppenbart obillig, kan komma till användning.

Departementschefen. Såsom framgår av stadgandet skall gods, som varit

föremål för varusmuggling eller försök därtill, regelmässigt dömas förverkat,

så snart de formella förutsättningarna är för handen. Förverkandepå
-

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

följden anknyter därvid till själva egendomen och det är i princip utan

betydelse om egendomens ägare låtit något komma sig till last (NJA 1948

s. 420). I regel torde kunna antagas att egendomens ägare på ett eller annat

sätt medverkat till smugglingen. Då förverkandepåföljden ej är obligatorisk

utan fakultativ, torde stötande resultat kunna undvikas. Däremot kan förverkandeförklaring

ej riktas mot den som i god tro förvärvat egendomen

eller särskild rätt därtill. Förverkande kan ske partiellt. Domstolens möjlighet

att efter skälighetsprövning helt eller delvis eftergiva förverkandepåföljd

avser även förverkande av värdet. Med anledning av vad som anförts av

vissa remissinstanser finner jag uttrycket »av särskilda skäl» såsom förutsättning

för eftergift av förverkandepåföljd böra utgå. Anledning torde

saknas att för eftergift kräva mera än att påföljden är uppenbart obillig.

Med hänsyn till de invändningar som framkommit vid remissbehandlingen

anser jag att förverkandepåföljd icke bör kunna ådömas annat än vid

uppsåtligt brott.

Med anledning av vad Stockholms rådhusrätt påpekat vill jag endast uttala

att enligt min uppfattning dubbel förverkandepåföljd ej bör ifrågakomma.

10 §.

Denna paragraf som innehåller bestämmelser om förverkande av hjälpmedel

har utformats med ledning av 2 kap. 17 § SL.

11 §•

Denna paragraf överensstämmer, frånsett en jämkning av formell beskaffenhet,

med 1 § 10 mom. varuinförsellagen och 4 § tredje stycket varuutförsellagen.

Bestämmelserna avser såväl smuggelgods som hjälpmedel.

12 §.

Utredningen anför, att partiell eftergift av förverkandepåföljd bör kunna

ske även i den formen att godset förklaras förverkat intill visst värde.

Hovrätten över Skåne och Blekinge yttrar med anledning härav att utredningens

förslag synes mindre lämpligt formulerat med tanke på de fall,

då en enstaka sak exempelvis en bil varit föremål för varusmuggling eller

försök därtill och saken finnes i behåll. I sådana fall torde förverkandepåföljden

böra avse en del av godsets värde.

Departementschefen. Med förevarande stadgande avses att rätten, när

egendom finnes böra förverkas allenast till viss del men egendomen ej är

delbar, i stället skall äga meddela sådan förklaring med avseende å motsvarande

del av egendomens värde. Utredningens förslag på denna punkt har

förtydligats i enlighet med vad som förordats av hovrätten över Skåne och

Blekinge. Den penningsumma som skall erläggas i här avsedda fall för att

utfå egendomen från tullverket synes lämpligen böra anges i domen.

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

13 §.

Såsom framgår av det förut anförda bygger departementsförslaget på den

förutsättningen att åklagaruppgifterna i mål som avses i lagen skall —

bortsett från den till antalet i och för sig betydande gruppen bagatellartade

mål — ombesörjas av de allmänna åklagarna. Även efter en åklagarreform

måste emellertid förundersökningsverksamheten rörande dessa brott av

praktiska skäl i betydande utsträckning ankomma på tullverket. Brotten

upptäckes i de flesta fall av tullpersonal och förövas ofta av besättningsmän

på fartyg. Medverkan av polismyndighet torde bli aktuell först om utredningen

är av mer omfattande eller invecklad beskaffenhet eller om brottet

ej uppdagats i omedelbart sammanhang med godsets införsel till eller

utförsel från riket. Enligt förevarande paragraf äger tullmyndighet inleda

förundersökning rörande brott som avses i lagen. Tullmyndigheten äger

därvid utöva alla de befogenheter som enligt rättegångsbalken ankommer på

undersökningsledare, således också beslut om anhållande och reseförbud.

Förhållandet mellan åklagaren och tullmyndigheten har ansetts böra regleras

i enlighet med de grundsatser som kommit till uttryck i 23 kap. 3 § RB

rörande motsvarande förhållande mellan åklagare och polismyndighet. Bestämmelserna

innebär, att tullmyndighet likställes med polismyndighet och

tulltjänsteman med polisman.

Det har ansetts erforderligt att definiera vad som i detta sammanhang

förstås med tullmyndighet. Det kan nämnas, att begreppet tullmyndighet i

förevarande sammanhang till sin innebörd är betydligt mer begränsat än

motsvarande uttryck i 26 § tjänstgöringsreglementet för tullstaten.

14 §.

Bestämmelserna i första stycket av denna paragraf har viss motsvarighet

i 9 § första stycket varuutförsellagen. Stadgandet i paragrafens andra stycke

motsvaras av 11 § tredje stycket varuinförsellagen och 9 § fjärde stycket

varuutförsellagen.

Utredningen framhåller att det allmänna åliggandet att övervaka att brott

som avses i lagen ej äger rum bör utvidgas i förhållande till vad för närvarande

gäller till att avse jämväl tjänsteman vid lots- och fyrstaten. Den nuvarande

rätten för posttjänsteman enligt varuutförsellagen att föranstalta

om undersökning av postpaket, som vid postanstalt i riket inlämnats för

(»efordran till utrikes ort, bör utvidgas till att omfatta jämväl postpaket,

som ankommer till riket. I detta hänseende synes ej finnas anledning göra

skillnad mellan inkommande postpaket och postpaket som skall befordras

t ill utrikes ort.

Gencralpoststyrelsen påpekar, att utredningens förslag i ett betydelsefullt

hänseende synes innebära en utvidgning av posttjänstemans m. fl. övervakningsskyldighet

i förhållande till nuvarande lagstiftning på området, och

yttrar.

Eftersom övervakningsskyldigheten för bl. a. posttjänsteman omfattar

»brott, som avses i denna lag», kommer den att gälla även andra i lagen

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

nämnda slag av brott än olovlig utförsel och införsel, t. ex. olovlig befattning

med smuggelgods. Detta innebär i sin tur, att övervakningsskyldigheten

icke längre är inriktad enbart på försändelser till och från utlandet utan

kommer att omfatta även inrikes försändelser, dvs. försändelser, som är

inlämnade vid och adresserade till svensk postanstalt. Utredningen har i sina

kommentarer icke berört denna utvidgning av paragrafens tillämpningsområde.

Styrelsen vill ifrågasätta om icke posttjänstemans övervakningsskyldighet

och rätt att föranstalta om undersökning av postpaket borde begränsas

till varusmugglingsbrott.

Departementschefen. Vid sidan av polisen liar i förevarande paragraf tulltjänsteman,

lotstjänsteman, posttjänsteman samt tjänsteman vid statens

järnvägar ålagts en allmän skyldighet att övervaka att brott som avses i

lagen ej äger rum.

Såsom generalpoststyrelsen framhåller innebär utredningens förslag eu

principiellt betydelsefull utvidgning i övervakningsskyldigheten jämfört med

vad som nu gäller. Den av utredningen föreslagna bestämmelsen är givetvis

i första hand utformad med tanke på olovlig införsel och utförsel. Möjligheterna

för de angivna befattningshavarna att kontrollera lagens efterlevnad

i fråga om andra brott än varusmuggling torde i och för sig vara små.

En allmän skyldighet för t. ex. en posttjänsteman att granska innehållet

i inrikes postförsändelser kan självfallet ej komma i fråga. Lika litet torde

en sådan skyldighet kunna åläggas en järnvägstjänsteman med avseende å

gods som befordras i inrikes trafik. Den föreslagna bestämmelsen skulle

beträffande andra brott än varusmuggling egentligen endast kunna få betydelse

tillfälligtvis, t. ex. vid granskning av öppen försändelse eller vid

inträffad skada på omslaget till brev eller paket. Det är å andra sidan tydligt,

att en övervakningsskyldighet i den omfattning utredningen föreslagit

bör gälla för tulltjänsteman och lotstjänsteman. Jag anser det även kunna

vara av värde att få fastslaget, att järnvägs- och posttjänsteman, när omständigheterna

ger anledning därtill, skall uppmärksamma och ingripa mot

brott som avses i lagen. Jag anser mig emellertid såtillvida böra beakta

generalpoststyrelsens invändningar att den särskilda rätten för posttjänsteman

att föranstalta om undersökning av postpaket föreslås begränsad till

iörsändelser av detta slag, som inlämnats för befordran till utrikes ort eller

ankommer till riket.

Rätt för tullbevakningspersonalen att tillgripa frihetsberövande åtgärder

infördes i samband med tillkomsten av varuutförsellagen även i varuinförsellagen.

Som en följd av rättegångsreformen hade nämligen möjligheterna

för tulltjänsteman att på eget ansvar gripa för brott misstänkt blivit

så begränsade att effektiviteten i övervakningen äventyrades. De föreskrifter

som då infördes har med i sak oförändrat innehåll överflyttats till den nya

lagen.

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo år 11)60

125

15 §.

Förevarande paragraf saknar motsvarighet såväl i gällande rätt som i utredningens

förslag.

Generaltullstyrelsen framhåller i sitt yttrande att det är angeläget att tullmyndighet

erhåller befogenhet att kvarhålla transportmedel, där så oundgängligen

erfordras för behörigt fullgörande av förundersökning. Ett sådant

stadgande skulle ha praktisk betydelse huvudsakligen beträffande fartyg
Departementschefen.

Enligt 19 § tullstadgan är tullverket berättigat att,

om transportmedel skall hållas under tullkontroll, omhändertaga och, så

länge för tullkontrollen erfordras, kvarhålla till transportmedlet hörande

handlingar. Omhändertagande och kvarhållande må ock ske såsom säkerhet

för utfående av avgift, som befälhavare eller förare å eller ägare av

transportmedel har att i sådan egenskap inbetala till tullverket. Det skulle

med visst fog kunna göras gällande, att tullmyndighet bl. a. med stöd av detta

stadgande äger kvarhålla transportmedel vid förundersökning i anledning

av misstänkt smugglingsbrott. Då det emellertid kan vara föremål för tvekan

huru därmed förhåller sig och då frånvaron av tvångsmedel mot t. ex.

fartyg, ombord å vilket smuggling förekommer, kan utgöra ett svårt handikapp

för tullmyndigheten att hinna anställa erforderlig förundersökning, vill

jag ej motsätta mig att ett stadgande av den innebörd generaltullstyrelsen

förordar intages i lagen. Emellertid vill jag understryka att utrymmet för

tillämpning av en sådan bestämmelse av hänsyn till trafikens behöriga bedrivande

måste bli begränsat. Stadgandet måste därför erhålla en restriktiv

avfattning. Det bör fordras att det rör sig om misstänkt brottslighet av

allvarligare art. Vidare bör såsom förutsättning för tillämpning av bestämmelsen

krävas, att undersökningsåtgärder är erforderliga i själva transportmedlet,

såsom undersökning för uppdagande av lönnrum e. d. Härjämte

måste givetvis berättigad hänsyn tagas till de kostnader eller olägenheter

som kan uppkomma genom ett kvarhållande av transportmedel.

16 §.

Denna paragraf, som innehåller bestämmelser om beslagsrätt, äger i gällande

rätt viss motsvarighet i 9 § första stycket varuinförsellagen, 15 § 1

mom. spritinförsellagen och 9 § tredje stycket varuutförsellagen. Enligt vissa

speciella importförbudsförfattningar äger tulltjänsteman taga egendom

i beslag t. ex. enligt 49 § lagen den 11 juni 1943 angående statsmonopol å

tillverkning och import av tobaksvaror och 37 § vapenförordningen den 10

juni 1949.

I utredningens förslag har tulltjänsteman, lotstjänsteman, posttjänsleman

och tjänsteman vid statens järnvägar ävensom polisman ålagts att taga

egendom, som kan antagas vara förverkad enligt lagen, i beslag.

Generalpostsigrelsen konstaterar, att detta innebär en utvidgning i förhållande

till vad för närvarande gäller, samt anför.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungi. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

För postverkets del innebär dessa bestämmelser i första hand, att bcslagsförfarandet

skall tillgripas på postförsändelser, icke blott såsom för närvarande

vid olovlig varuutförsel utan även vid olovlig varuinförsel. Då det icke

lorde finnas någon saklig grund för att olovlig varuutförsel och olovlig varuinförsel

i här berörda avseende skall behandlas på olika sätt, finner generalpoststyrelsen

anledning icke föreligga att motsätta sig, att beslagsförfarandet

utvidgas till att gälla även vid olovlig varuinförsel. Den mest betydelsefulla

konsekvensen av bestämmelsen är emellertid, att samtliga här

»van uppräknade kategorier av tjänstemän samt polisman ålägges att taga

även inrikes postförsändelser i beslag utan iakttagande av de strängare

föreskrifter, som i fråga om beslag av postförsändelse finnes intagna i 27

kap. rättegångsbalken. Det särskilda immunitetsskydd, som försändelser i

postverkets vård till eu viss grad tillförsäkras genom stadgandena i 27 kap.

rättegångsbalken, skulle således enligt här föreliggande lagförslag beskäras,

när det gäller de speciella slag av brott, som avses i lagen om straff för

varusmuggling m. m. Detta är enligt generalpoststyrelsens uppfattning särskilt

betänkligt, när det gäller inrikes postförsändelser, eftersom allmänheten

bör kunna räkna med att sådana försändelser utan försening eller andra

olägenheter till följd av fiskaliska ingripanden från postverkets eller annan

myndighets sida befordras till adressaten. Generalpoststyrelsens åsikt härvidlag

är grundad på det förhållandet, att risken för objektivt felaktiga ingrepp

torde öka vid en utvidgning av beslagsrätten.

Departementschefen. Enligt 9 § första stycket varuinförsellagen skall

tulltjänsteman, polisman eller lotstjänsteman, som anträffar egendom, vilken

skäligen kan antagas vara förverkad enligt lagen, taga egendomen i beslag.

Enligt 9 § tredje stycket varuutförsellagen må tulltjänsteman, posttjänsteman

och tjänsteman vid statens järnvägar taga egendom i beslag,

där anledning förekommer att olovlig varuutförsel eller försök till sådan utförsel

ägt rum. Genom förevarande paragraf tillerkännes de nämnda befattningshavarna

en självständig rätt att verkställa beslag vid brott som avses

i lagen. Tulltjänstemans rätt att taga egendom i beslag har utvidgats såtillvida

att han med avseende å brott som avses i lagen tillagts samma rätt som

enligt RB tillkommer polisman att taga egendom i beslag. Med stöd av denna

bestämmelse kan han följaktligen, om fara är i dröjsmål, taga i beslag

föremål som kan antagas ha betydelse för utredningen, t. ex. eu faktura.

Såsom generalpoststyrelsen anför innebär utredningens förslag i angivna

hänseenden även i övrigt en ej obetydlig utvidgning av de nuvarande reglerna.

Även om vissa betänkligheter kan anföras häremot, anser jag dock att

det för ett effektivt bekämpande av smugglingen erfordras att ingripande

skall kunna ske i den utsträckning utredningen föreslår. Enligt vad jag inhämtat

förekommer nämligen stundom, att varor, som smugglats i land av

sjöanställda i samband med besök i någon hamn, försändes postledes t. ex.

till gärningsmannens hemort. I dylika fall anser jag angeläget, att posttjänstemannen,

om han misstänker att smuggling föreligger, tar varan i beslag

eller i vart fall underrättar polis- eller tullmyndighet för vederbörlig

åtgärd. Beträffande inrikes försändelser i övrigt torde emellertid en tillämpning

av stadgandet såsom jag tidigare framhållit bli mycket sällsynt. Nå
-

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr Ilo år 1960

127

gon allmän undersökning ur förevarande synpunkt från postverkets sida av

inrikes försändelser skall givetvis ej ifrågakomma.

17 §.

Denna paragraf överensstämmer med motsvarande stadganden i 9 § varuinförscllagen

och 5 § varuutförsellagen.

Föreningen Sveriges häradshövdingar ifrågasätter om tillräckliga skäl föreligger

att bibehålla den i andra stycket föreskrivna avvikelsen från RB,

vilken kan vara ägnad att motverka snabb handläggning av tullmålen.

Departementschefen. Det lär icke kunna bestridas att i många fall jämlörelsevis

lång tid förflyter mellan beslaget och rättegången. Praktiska skäl

talar emellertid för att man inte frångår hittills tillämpade principer. Jag

får därför förorda att berörda avvikelse från vad RB föreskriver alltjämt

bibehålies.

18 §.

Denna paragraf har i den gällande rätten sin närmaste motsvarighet i

10 § 1 mom. varuinförsellagen. Enligt paragrafen skall tullverket i regel

omhändertaga och förvara egendom som beslagtagits och kan antagas vara

förverkad.

I vissa fall innehåller de speciella författningarna angående importförbud

särskilda bestämmelser om förfarandet med beslagtaget gods. Sådana föreskrifter

skall gälla framför bestämmelserna i förevarande paragraf.

Anledningen till att tullverket ansetts böra i regel omhändertaga beslagtagen

egendom är dels att brotten oftast upptäckes i samband med tullkontrollen,

dels att tullverket besitter erforderliga utrymmen och lokaler för

godsets förvarande. Det bör emellertid få ankomma på åklagaren att bedöma

om egendomen bör omhändertagas och förvaras av tullverket. Om det t. ex.

är fråga om olovlig befattning med smuggelgods som uppdagas inne i landet

kan det vara lämpligare att egendomen förvaras av åklagaren än att den

översändes till tullmyndighet. Finner åklagaren att egendom ej lämpligen

bör omhändertagas av tullverket, bör han alltså vara berättigad att låta förvara

den på annat lämpligt sätt.

19 §.

Paragrafen motsvaras i gällande rätt av 12 § varuinförsellagen.

Tulltjänsteman och polisman äger enligt de nu föreslagna bestämmelserna

rätt att för eftersökande av egendom, som kan antagas vara enligt lagen

förverkad, utan förordnande företaga husrannsakan i lägenheter som avses

i 28 kap. 3 § RB samt i magasin, upplagsbodar och uthus. I övrigt får tulltjänsteman

samma rätt att utan förordnande företaga husrannsakan som

enligt RB tillkommer polisman. Såvitt avser tulltjänsteman överensstämmer

förslaget med 12 § varuinförsellagen. I fråga om polisman föreligger däremot

den ändringen i förhållande till vad nu gäller, att polisman likställes med

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

tulltjänsteman i fråga om rätten att utan förordnande företaga husrannsakan

för eftersökande av egendom, som antages vara förverkad. Det torde

nämligen ej föreligga bärande skäl att polismans befogenheter skall i detta

hänseende vara mer begränsade än tulltjänstemans. Tilläggas kan, att tullmyndighet,

som leder förundersökning, givetvis i denna egenskap är berättigad

att förordna om husrannsakan.

20 §.

Förevarande paragraf överensstämmer med de bestämmelser om kroppsvisitation

som är intagna i varuinförsel-, spritinförsel- och varuutförsellagarna.

Stockholms rådhusrätt ifrågasätter om behov föreligger av de från RB avvikande

föreskrifterna om att förande av protokoll och utfärdande av bevis

om företagen kroppsvisitation ej erfordras med mindre föremål, som påträffas,

tages i beslag. Rådhusrätten kan ej finna annat skäl till den ifrågavarande

avvikelsen från vad i allmänhet gäller än att det kan bli fråga

om massvis företagna kroppsvisitationer, då upprättandet av protokoll skulle

möta praktiska svårigheter. Med hänsyn till att kroppsvisitation är ett

djupgående ingrepp i den personliga integriteten är en bestämmelse att

protokoll skall föras ägnad att hos vederbörande tjänsteman inskärpa

ansvaret i det ingripande som en kroppsvisitation innebär. Därest fråga i

särskilt fall uppstår om talan mot vederbörande tjänsteman för ämbetsbrott

vid företagande av kroppsvisitation, är protokoll och bevis om förrättningen

av stort värde. Rådhusrätten vill på anförda grunder förorda att de föreslagna

avvikelserna från RB i berört hänseende utgår eller i vart fall inskränkes

till att avse förande av protokoll.

Departementschefen. Denna paragraf, som överensstämmer med motsvarande

bestämmelser i de nuvarande centrala smugglingsförfattningarna, behandlar

frågan om tullpersonalens rätt att företaga kroppsvisitation till förhindrande

av varusmuggling. Då det av praktiska skäl är uteslutet att föra

protokoll och utfärda bevis i alla här avsedda fall, kan jag ej biträda vad

Stockholms rådhusrätt föreslagit i detta hänseende.

21 §.

Förevarande paragraf motsvarar bestämmelser i 17 § varuinförsellagen,

16 och 17 §§ spritinförsellagen och 6 § varuutförsellagen med den avvikelsen

att värdegränsen för förverkande utan beslut av domstol föreslås höjd

från etthundra till femhundra kronor.

Ifrågavarande bestämmelser har visat sig vara av stor praktisk betydelse,

och särskilt möjligheten att ernå ett avgörande av förverkandefrågan utan

att gå till domstol användes ganska ofta. I praktiken är det därvid fråga om

förverkande av smärre kvantiteter sprit- och tobaksvaror, som anträffas

undanstuckna i samband med visitation ombord å fartyg. Någon ägare till

dylika varor framträder i regel ej. Att eftergiva kravet på domstolsprövning

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo år 1960

av förverkandefrågan i dessa fall finner jag av praktiska skäl nödvändigt,

och det torde ej innebära några risker ur rättssäkerhetssynpunkt. Utredningen

föreslår att, liksom hittills, forslingsredskap skall undantagas från

att kunna förverkas i denna förenklade ordning. Detta förslag kan jag biträda.

22 §.

Denna paragraf, som reglerar förfarandet med förverkad egendom, har

i gällande rätt viss motsvarighet i 21 § varuinförsellagen, 22 § spritinförsellagen

och 7 § varuutförsellagen.

Utredningen anför beträffande förfarandet vid försäljning av förverkad

egendom samt vid förtida försäljning som i vissa fall finnes böra ske, att

skäl kunde anföras för att låta tullverket ombesörja försäljningen. Till stöd

för en sådan mening kunde åberopas dels att tullverket i regel omhänderhar

egendomen, dels att tullverket anordnar regelbundna auktioner för bl. a.

försäljning av förverkad egendom. Å andra sidan blev det då enligt utredningen

erforderligt att införa någon form av underrättelseskyldighet gentemot

tullverket för åklagare och domstol och vid förtida försäljning syntes

under alla omständigheter initiativet böra ankomma på åklagaren. Utredningen

fann med hänsyn till det anförda att övervägande skäl talar för att

försäljning av förverkad egendom liksom förtida försäljning -— i likhet med

vad som gäller enligt varuutförsellagen — skall ankomma på åklagaren.

En dylik ordning utgör ej hinder för att egendom efter överenskommelse

mellan åklagaren och tullverket försäljes på tullauktioner. Om i särskild

författning meddelats avvikande föreskrifter, skall dessa föreskrifter gälla.

Generaltullstgrelsen anför, att enär beslagtagen egendom skall omhändertagas

och förvaras av tullverket, bör det lämpligen även ankomma på tullverket

att ombesörja försäljning och annat förfarande med förverkad egendom.

Riksåklagarämbetet finner betänkligheter möta mot att på åklagarna lägga

uppgiften att ombesörja försäljning av förverkad egendom. En sådan

uppgift ligger utanför deras egentliga verksamhet. Problemet, som visserligen

redan föreligger enligt varuutförsellagen, blir av helt annan storleksordning,

när försäljningen avser såväl införselbrott som utförselbrott.

Riksräkenskapsverket framhåller att, bl. a. som en följd av att bötesindrivningsförordningen

i allmänhet är tillämplig på verkställighet av dom

om förverkande, försäljningen av till kronan förverkad egendom bör ombesörjas

av utmätningsmannen, därest ej annat är särskilt föreskrivet.

1 smuggelmål beslagtagen egendom torde emellertid i allmänhet förvaras hos

tullmyndighet, och den bör då av praktiska skäl efter förverkande försäljas

på tullauktion. Riksräkenskapsverket förordar i anslutning härtill, att förverkad

egendom efter åklagarens bestämmande skall försäljas på offentlig

auktion, antingen genom vederbörande utmätningsman eller genom tullverket

och i sistnämnda fall redovisning av vid försäljningen influtna medel

<( Bihang till riksdagens protokoll 19C>0. 1 samt. Nr 115

s. 130 Kontrollera mot PDF

130 Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

skall ske direkt till utmätningsmannen genom insättning å dennes tjänstepostgirokonto.

I anslutning till att utredningen i sitt förslag intagit eu föreskrift om

att vid förtida försäljning influtna medel skall mot ränta insättas i bank

ifrågasätter riksräkenskapsverket om icke denna föreskrift bör utgå och

yttrar.

Generell föreskrift om räntebärande placering finnes icke meddelad i fråga

om penningmedel, som beslagtagits med tillämpning av rättegångsbalkens

allmänna regler om beslag eller influtit vid förtida försäljning av enligt

nämnda regler beslagtaget gods. Enligt ämbetsverkets mening böra dylika

medel placeras å räntebärande räkning i bank endast under vissa förutsättningar,

såsom att desamma uppgå till större belopp och kunna väntas bliva

förvarade under längre tid. Då av landsfiskal omhänderhavda medel — frånsett

förskottsmedel — förutsättes skola innestå å tjänstepostgirokonto, böra

medlen i sådant fall gireras till vederbörande länsstyrelse. Föreskrifter i angivna

avseenden synes lämpligen kunna utfärdas i administrativ ordning.

Departementschefen. Rättegångsbalken innehåller inte några allmänna

regler om huru förverkade föremål skall behandlas. I den mån bestämmelser

härom meddelas i speciella författningar skall givetvis dessa lända till efterrättelse.

Enligt varuutförsellagen skall försäljning av förverkad egendom ske

genom åklagarens försorg på offentlig auktion, medan enligt varuinförsellagen

försäljning skall ske genom tullverkets försorg. Det senare innebär

att egendomen regelmässigt försäljes på de offentliga auktioner tullverket

regelbundet brukar anordna (tullauktion). Enligt min mening bör försäljning

av förverkad egendom liksom hittills äga rum å offentlig auktion. Försäljningen

bör därvid, på sätt riksräkenskapsverket förordat, efter åklagarens

bestämmande ske antingen genom utmätningsmannen eller genom tullverket.

I sistnämnt fall torde influtna medel direkt kunna redovisas till utmätningsmannen

genom insättning på dennes tjänstepostgirokonto. Med

anledning av vad riksräkenskapsverket anfört beträffande vissa medels insättning

i bank torde den av utredningen föreslagna bestämmelsen härom

kunna utgå.

23 §.

Såsom framgår av avsnittet om åklagarväsen och forumregler bygger departementsförslaget

på den förutsättningen att befattningshavare vid tullverket

skall äga handha åklagaruppgifterna i mål av bagatellkaraktär. En

lämplig och enkel gränsdragning synes kunna åstadkommas om till nämnda

befattningshavares kompetensområde liänföres mål rörande brott, varå endast

böter kan följa. Därigenom kommer praktiskt taget alla fall av bagatellartad

smuggling att kunna åtalas av befattningshavare vid tullverket.

Sammanträffar smugglingsbrott med annan brottslighet bör alla målen i regel

lagforas samtidigt och åklagaruppgifterna handhas av allmän åklagare.

Genom förevarande paragraf i förening med punkten 3 av övergångsbestämmelserna

upphäves vad i exempelvis frihamnsförordningen och tull
-

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj:ts proposition nr il5 år 1960

stadgan föreskrives om att åtal skall utföras av tullverkets åklagare. I stället

skall beträffande åtalsrätten här meddelade bestämmelser tillämpas.

24 §.

Bestämmelsen i denna paragraf motsvarar 8 § varuutförsellagen.

25 §.

Såsom i den allmänna motiveringen framhållits blir tullmyndighets medverkan

vid indrivning av böter och ersättningsbelopp erforderlig i tämligen

stor utsträckning. Bl. a. torde vissa bestämmelser härom böra intagas i

bötesindrivningsförordningen. Närmare anvisningar torde böra utfärdas av

generaltullstyrelsen och riksräkenskapsverket i samråd.

26 §.

Förevarande paragraf innehåller bestämmelser om undantag från lagens

tillämpningsområde. Stadgandet härom, som i utredningens förslag upptagits

bland övergångsbestämmelserna till den föreslagna lagen, torde vara av

sådant innehåll att det bör — i likhet med vad som skett i t. ex. 6 § skattestrafflagen

— intagas i själva författningstexten.

Övergångsbestämmelserna

Av allmänna straffrättsliga regler följer, att de nya straff- och förverkandebestämmelserna

skall tillämpas även på gärningar begångna före den

nya lagstiftningens ikraftträdande, om resultatet därigenom blir lindrigare

för den tilltalade. Någon uttrycklig föreskrift härom i lagen om varusmuggling

synes ej nödvändig. Det kan framhållas, att frågan om gammal

eller ny lag skall tillämpas blir att bedöma med hänsyn till den sammanlagda

reaktionen beträffande såväl straff som förverkande. Det går sålunda

l. ex. icke att tillämpa gammal lag i fråga om straffet och ny lag beträffande

förverkande.

Förslaget till lag om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker till

svenskt territorialvatten

Såsom framgår av vad i den allmänna motiveringen anförts har de nuvarande

bestämmelserna i spritinförsellagen och de därtill knutna lagarna av

1925 och 1935 om olovlig införsel till svenskt territorialvatten, in. in. ansetts

böra upptagas i en gemensam lag. Den föreslagna lagstiftningen överensstämmer

beträffande 1—3 §§ i sak med de nuvarande bestämmelserna i 2—

4 §§ spritinförsellagen frånsett att den avser endast spritdrycker och ej, såsom

för närvarande, jämväl vin. Bestämmelserna i 4 § motsvarar i gällande

rätt lagen den 27 november 1925 om utsträckt tillämpning av lagen den 20

juni 1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med

spritdrycker och vin. Den i ämnet gällande lagstiftningen har genom beslut

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

av Kungl. Maj :t satts i kraft i förhållande till samtliga östersjöstater ävensom

Norge. Reglerna i 5 § slutligen motsvaras i gällande rätt av lagen den 31

maj 1935 med tillägg till gällande bestämmelser rörande införsel av spritdrycker

och vin till svenskt territorialvatten. Den nu gällande lagen har satts

i kraft endast i förhållande till Danmark.

Förslaget till förordning om ändrad lydelse av 19 § förordningen den 26

februari 1954 angående tillverkning av brännvin

Till denna paragraf har överförts de bestämmelser i 2 kap. spritinförsellagen,

vilka ansetts alltjämt böra bibehållas. Jag har härvid ansett mig

kunna följa utredningens förslag, som i denna del lämnats utan erinran

vid remissbehandlingen. Enligt 2 kap. 10 § 1 inom. första stycket spritintörsellagen

straffas den, som utan att kunna fällas till ansvar för olovlig

tillverkning av spritdrycker eller vin eller delaktighet i sådant brott,

för egen eller annans räkning förvärvar, forslar, döljer eller förvarar spritdrycker

eller vin, där det är uppenbart att dryckerna olovligen tillverkats,

med normerade böter eller fängelse. Kan den tilltalade göra sannolikt, att

han vid tiden för gärningens begående icke ägt kännedom om eller anledning

misstänka, att dryckerna olovligen tillverkats, är han enligt momentets

andra stycke fri från ansvar. Beträffande återfall hänvisas i momentets

tredje stycke till iterationsbestämmelserna i brännvinstillverkningsförordningen.

Enligt 2 mom. anses lika med brott, som avses i 1 mom., försök

därtill. I fråga om medverkan hänvisas i samma moment till 3 kap.

SL. Enligt 11 § 1 mom. skall spritdrycker eller vin, vilka påträffas och uppenbarligen

har olovligen tillverkats, vara förverkade ändå att icke någon

fälles till ansvar för den olovliga tillverkningen. Förverkandepåföljd skall

enligt 11 § 2 mom. också inträda beträffande drycker, vilka, utan att hava

olovligen införts eller olovligen tillverkats, uppenbarligen åtkommits genom

olovlig överlåtelse av dryckerna eller av inköpsrätt till dessa, dock endast

för så vitt dryckerna anträffas under sådana omständigheter, att det tillika

är uppenbart, att de är avsedda att i befintligt eller förarbetat skick olovligen

avyttras. I 3 mom. av 11 § finnes bestämmelser om förverkande av kärl

och emballage. Enligt 4 mom. skall den som förskingrar egendom, som enligt

bestämmelserna i 2 kap. skolat dömas förverkad, gälda dess värde. I

12 § föreskrives slutligen, att i de avseenden, varom i spritinförsellagen

stadgas, lika med olovlig tillverkning skall anses obehörig åtgärd varigenom

denatureringsmedel avskiljes eller denaturering försvagas. Lika med drycker,

vilka uppenbarligen har olovligen tillverkats, skall vidare anses spritdrycker

samt rusgivande ersättningsmedel därför, med vilka uppenbarligen

vidtagits obehörig renatureringsåtgärd, så ock spritdrycker och vin, vilka

uppenbarligen har antingen olovligen införts eller olovligen tillverkats eller

varit föremål för obehörig renatureringsåtgärd, utan att dock arten av det

olovliga förfarandet kan utrönas.

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Muj:ts proposition nr 115 år 1{)60

133

Det torde ej vara av behovet påkallat med några straffbestämmelser rörande

befattning med olovligen tillverkat vin eller Öl. Ej heller synes del

vara behov av att till brännvinstillverkningsförordningen överföra bestämmelser

motsvarande dem i 2 kap. 12 § spritinförsellagen om olovlig befattning

med sprit eller alkoholhaltigt preparat, som varit föremål för obehörig

renatureringsåtgärd. I fråga om sprit eller preparat, som nyss sagts, innehåller

förordningen den 1 juli 1918 angående handel med skattefri sprit och

förordningen samma dag angående vissa alkoholhaltiga preparat in. m. bestämmelser

om s. k. efterföljande delaktighet. Dessa synes i nu förevarande

avseende vara fullt tillräckliga. Särskilda bestämmelser torde ej heller erfordras

för de sällan förekommande fall, där det är uppenbart, att påträffade

spritdrycker varit föremål för illegalt förfarande, men arten av förfarandet

ej kan utrönas. Förverkande torde i dessa fall även utan särskild föreskrift

kunna ske enligt det lindrigaste av de stadganden om förverkande,

som kan komma i fråga. Vad angår bestämmelsen i 11 § 2 inom. spritinförsellagen

infördes i samband med 1957 års ändringar i rusdrycksförsäljningsförordningen

i 80 § 4 mom. ett stadgande enligt vilket rusdrycker som oloviigen

försålts, jämte kärl och emballage skall vara underkastade beslag och

förbrutna. Härutöver synes någon förverkandebestämmelse rörande olovligen

försålda drycker ej erforderlig. En bestämmelse om förverkande på

grund av olovlig överlåtelse av inköpsrätt är givetvis ej aktuell efter restriktionssystemets

avskaffande. Stadgandet i 11 § 2 mom. spritinförsellagen

synes sålunda kunna helt utgå.

Vad angår den lagtekniska utformningen av bestämmelser i brännvinslillverkningsförordningen

om olovlig befattning med olovligen tillverkat

brännvin är att beakta, att de förfaranden som för närvarande straffbelägges

i 10 § 1 mom. spritinförsellagen, är förvärv, forsling, döljande och förvaring.

Enligt 24 § 1. brännvinstillverkningsförordningen är den, till vilken

olovligen tillverkat brännvin avyttrats eller eljest anskaffats, ej förfallen till

annan medverkan till olovlig brännvinstillverkning än anstiftan. På motsvarande

sätt stadgas i 89 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen, att den

Lill vilken rusdrycker försålts eller eljest anskaffats, ej är förfallen till ansvar

för annan medverkan än anstiftan. Rusdrycksförsäljningsförordningen

gäller även olovligen tillverkade drycker. De nuvarande bestämmelserna i

10 § 1 inom. spritinförsellagen är, i vad de avser förvärv av olovligen tillverkade

drycker, ej väl förenliga med nysssnämnda stadganden i brännvinstillverknings-

och rusdrycksförsäljningsförordningarna om förvärvares medverkandeansvar.

Förvärv av olovligen tillverkat brännvin torde böra bestraffas

endast under de förutsättningar, som anges i dessa stadganden. De

nya straffbestämmelserna i brännvinstillverkningsförordningen kan därför

begränsas till alt avse endast forsling, döljande och förvaring av olovligen

tillverkat brännvin. Föreskrifterna om iteration, fortsatt brott och medverkan

är automatiskt tillämpliga på nu nämnda förfaranden. Bestämmelserna

i 11 § 1 mom. spritinförsellagen om förverkande av olovligen tillverkade

spritdrycker har överförts till 19 § 2. brännvinstillveikningsförordningen.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Mcij:ts proposition nr 115 år W60

Övriga författningsförslag

Den föreslagna lagen om straff för varusmuggling föranleder följdändringar

i ett stort antal författningar. Vissa av dessa har antagits av riksdagen,

nämligen

lagen den 4 juni 1913 (nr 159) angående förhud mot införsel till riket av

varor med oriktig ursprungsbeteckning;

lagen den 11 juni 1943 (nr 346) angående statsmonopol å tillverkning och

import av tobaksvaror;

atomenergilagen den 1 juni 1956 (nr 306);

strålskyddslagen den 14 mars 1958 (nr 110);

förordningen den 1 juli 1918 (nr 564) angående vissa alkoholhaltiga preparat

m. m.;

förordningen den 19 maj 1939 (nr 1741 angående tillverkning, införsel

och försäljning av gasskyddsmateriel;

förordningen den 25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt;

förordningen den 5 mars 1948 (nr 85) om försäljningsskatt;

förordningen den 5 juni 1953 (nr 372) angående reglering av införseln

av vissa slag av fisk och skaldjur;

rasdrycksförsäljningsförordningen den 26 maj 1954 (nr 521);

förordningen den 7 juni 1956 (nr 401) angående reglering av införseln

av vissa levande djur och jordbruksprodukter m. m.;

förordningen den 7 juni 1956 (nr 403) angående reglering av införseln

av fettråvaror och fettvaror, in. m.;

förordningen den 23 november 1956 (nr 545) angående omsättningsskatt

å motorfordon i vissa fall.

Förslag tiH erforderliga ändringar i nämnda författningar torde böra underställas

riksdagen i detta sammanhang.

De ändringar, som föreslås, torde icke erfordra särskild motivering. Jag

vill emellertid nämna att vissa smärre tekniska jämkningar företagits i

förordningarna om varuskatt, försäljningsskatt och omsättningsskatt på

motorfordon i vissa fall. — Beträffande övriga författningar, som behöver

ändras i anslutning till den nya lagstiftningen, kan nämnas att vissa av dem

utfärdats av Kungl. Maj :t efter riksdagens hörande. Detta är fallet med förordningen

den 30 mars 1900 (nr 17) angående förbud mot tillverkning, införsel

och försäljning av tändstickor, i vilkas tändmassa vanlig (vit eller

gul) fosfor ingår, förordningen den 9 september 1938 (nr 569) med vissa

bestämmelser angående fosterfördrivande medel, vapenförordningen den

10 juni 1949 (nr 340), förordningen den 10 juni 1949 (nr 341) om explosiva

varor, förordningen den 21 december 1951 (nr 830) om införsel och utförsel

av margarinvaror samt om kontroll över tillverkningen av dessa varor

samt förordningen den 5 juni 1959 (nr 312) om förbud mot innehav av

vissa stiletter in. m. -— Ytterligare bör i enlighet med utredningens förslag

den nya lagens straffbestämmelser göras tillämpliga på ett antal av Kungl.

Maj :t ensam beslutade administrativa författningar. Däribland må nämnas

apoteksvarustadgan den 14 november 1913 (nr 308), kungörelsen den 16

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

september 1933 (nr 559) med vissa bestämmelser angående narkotiska ämnen

och beredningar, giftstadgan den 26 november 1943 (nr 877), kungörelsen

den 14 mars 1947 (nr 82) angående allmänt importförbud, veterinära

införselkungörelsen den 21 november 1958 (nr 551), kungörelsen den 28

maj 1959 (nr 229) angående införsel av växter m. m. samt veterinära utförselkungörelsen

den 21 november 1958 (nr 552).

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1961, då varuinförsel-

och varuutförsellagarna bör upphöra att gälla samt giltighetstiden

för spritinförsellagen utgår.

V. Departementschefens hemställan.

I enlighet med vad i det föregående anförts har alltså inom finansdepartementet

upprättats förslag till

1) lag om straff för varusmuggling;

2) lag om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker till svenskt territorialvatten;
3)

lag om ändring i lagen den 4 juni 1913 (nr 159) angående förbud mot

införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning;

4) lag om ändring i lagen den 11 juni 1943 (nr 34-6) angående statsmonopol

å tillverkning och import av tobaksvaror;

5) lag om ändrad lydelse av 7 och 8 §§ atomenergilagen den 1 juni 1956

(nr 306);

6) lag om ändrad lydelse av 23 § 1 mom. och 26 § strålskyddslagen den

14 mars 1958 (nr 110);

7) förordning om ändrad lydelse av 11 § 3 mom. och 20 § förordningen

den 1 juli 1918 (nr 564) angående vissa alkoholhaltiga preparat m. m.;

8) förordning om ändrad lydelse av 9 § förordningen den 19 maj 1939

(nr 174) angående tillverkning, införsel och försäljning av gasskyddsmateriel;
9)

förordning angående ändrad lydelse av 3 a och 11 §§ förordningen den

25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt;

10) förordning angående ändring i förordningen den 5 mars 1948 (nr 85)

om försäljningsskatt;

11) förordning om ändring i förordningen den 5 juni 1953 (nr 372) angående

reglering av införseln av vissa slag av fisk och skaldjur;

12) förordning om ändrad lydelse av 19 § förordningen den 26 februari

1954 (nr 73) angående tillverkning av brännvin;

13) förordning om ändrad lydelse av 86 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen

den 26 maj 1954 (nr 521);

14) förordning om ändring i förordningen den 7 juni 1956 (nr 401) angående

reglering av införseln av vissa levande djur och jordbruksprodukter

m. m.;

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

15) förordning om ändring i förordningen den 7 juni 1956 (nr 503) angående

reglering av införseln av fettråvaror och fettvaror, m. m.;

16) förordning om ändrad lydelse av 5 och 28 §§ förordningen den 23

november 1956 (nr 555) angående omsättningsskatt å motorfordon i vissa

fall.

Författningsförslagen torde såsom Bilaga1 få fogas vid statsrådsprotokollet

för denna dag.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande

över de under 1—6 omförmälda lagförslagen ävensom det under 12

upptagna författningsförslaget måtte för det i 87 § regeringsformen avsedda

ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet^:

Alice Magnusson

. k •.

1 under 4), 5) samt 7)—16) upptagna förslagen, vilka, frånsett några smärre redaktionella

jämkningar, äro likalydande med de vid propositionen fogade författningsförslagen, har här utelämnats.

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

137

Bilaga

Förslag

till

lag om straff för varusmuggling

Härigenom förordnas som följer.

Om straff

1 §•

Den som utan att giva det tillkänna hos vederbörlig myndighet till riket

inför eller från riket utför gods, för vilket tull eller annan allmän avgift

skall erläggas till statsverket eller som enligt stadgande i lag eller författning

ej må införas eller utföras, dömes, om gärningen sker uppsåtligen, för

varusmuggling till dagsböter, lägst tio, eller fängelse i högst ett år. Samma

lag vare, om någon medelst vilseledande i samband med tullbehandling av

gods uppsåtligen föranleder, att tull eller annan allmän avgift undandrages

statsverket eller att gods införes eller utföres i strid mot förbud.

2 §.

Är varusmuggling som avses i 1 § första punkten med hänsyn till godsets

värde och övriga omständigheter vid brottet att anse som ringa, dömes till

böter, högst trehundra kronor.

3 §•

Är varusmuggling att anse som grov, skall dömas till straffarbete i högst

två år eller fängelse.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas om det

förövats yrkesmässigt eller avsett gods av betydande myckenhet eller värde

eller om gärningen eljest varit av särskilt farlig art.

4 §•

Såsom varusmuggling skall ock anses, om någon uppsåtligen

1. förfogar över oförtullat eller obeskattat gods, restitutionsgods eller införselförbud

eller utförselförbud underkastat gods, som i vederbörlig ordning

anmälts hos tullmyndighet, och därigenom föranleder att tull eller annan

allmän avgift undandrages statsverket eller att godset i strid mot införselförbud

utkommer i den fria rörelsen eller att utförsel sker i strid mot utförselförbud;
2.

förfogar över infört gods, för vilket åtnjutits tullfrihet eller tullnedsättning

under stadgad särskild förutsättning, i strid mot vad sålunda förutsatts;
3.

förfogar över gods, för vilket meddelats tillstånd till införsel eller utförsel

under stadgad särskild förutsättning, i strid mot vad sålunda förutsatts;
4.

medelst vilseledande förmår tillståndsgivande myndighet att medgiva

införsel eller utförsel av gods och därigenom föranleder att godset införes

eller utföres i strid mot förbud.

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

5 §.

Den som av grov oaktsamhet förövar gärning som i 1 eller 4 § sägs, dömes

till dagsböter.

6 §.

Den som förvärvar, forslar, döljer, förvarar eller avyttrar gods, som varit

föremål för varusmuggling, dömes, om gärningen sker uppsåtligen, för olovlig

befattning med smuggelgods till dagsböter, lägst tio, eller fängelse i högst

ett år.

Om gärningsmannen icke insåg men hade skälig anledning antaga, att

godset varit föremål för varusmuggling, dömes till dagsböter.

Är brott som avses i denna paragraf ringa, må från straff frias.

7 §•

Påträffas gods undandolt i fartyg, luftfartyg eller tåg på plats, som icke

är upplåten till medföljande resandes personliga begagnande, och framgår

av omständigheterna, att varusmuggling, som ej är att anse som ringa, är

tillämnad eller har ägt rum, dömes befälhavaren för bristande tillsyn över

transportmedel till dagsböter, där ej ansvar bör ådömas honom enligt annan

bestämmelse i denna lag. Har befälhavaren gjort vad på honom skäligen

ankommit för att förhindra varusmuggling, vare han fri från ansvar.

Vad nu sagts om befälhavare skall, där tillsynen över transportmedlet i det

avseende, varom här är fråga, genom skriftlig instruktion eller på annat

dylikt sätt anförtrotts annan person av befälsgrad, i stället gälla denne.

8 §•

Lika med varusmuggling anses försök därtill.

Hava flera medverkat till gärning, som enligt denna lag är belagd med

svårare straff än böter, högst trehundra kronor, skall gälla vad i 3 kap. strafflagen

är stadgat.

Om förverkande

9 §•

Gods, som varit föremål för varusmuggling eller försök därtill, skall, tilllika

med emballage och kärl, vari godset förvaras, förklaras förverkat till

kronan; finnes egendomen ej i behåll, skall i stället värdet förklaras förverkat.

Är påföljd som nu sagts uppenbart obillig, må den helt eller delvis

eftergivas.

Vad i första stycket sägs skall ej gälla mot den som i god tro förvärvat

egendomen eller särskild rätt därtill.

10 §.

Vad som använts som hjälpmedel vid varusmuggling eller försök därtill

eller vid olovlig befattning med smuggelgods må, såvitt ägaren eller någon

som var i hans ställe uppsåtligen förövat gärningen eller medverkat därtill,

förklaras helt eller delvis förverkat till kronan, om det är påkallat till

förebyggande av brott, som nu sagts, eller eljest särskilda skäl föreligga och

det ej är uppenbart obilligt; finnes egendomen ej i behåll må i stället värdet,

helt eller delvis, förklaras förverkat. Vad nu sagts skall dock ej gälla

mot den som i god tro förvärvat egendomen eller särskild rätt därtill. I

stället för förverkande äge rätten föreskriva åtgärd till förebyggande av

missbruk.

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr Ilo år 1960

139

11 §•

Avser förverkandeförklaring fartyg, som besväras av sjöpanträtt eller inteckning,

eller luftfartyg, besvärat av luftpanträtt eller inteckning, må domstolen

ock förklara, att panträtten skall upphöra i den förverkade egendomen.

Finnes i annat fall någons rätt till föremål, som förklaras förverkat,

böra oaktat förklaringen bestå, göre domstolen förbehåll därom.

12 §.

Rätten må, i stället för att förklara egendom förverkad till viss del, meddela

sådan förklaring med avseende å motsvarande del av egendomens

värde.

Om förundersökning m. m.

13 §.

Förundersökning rörande brott, som avses i denna lag, må inledas av

tullmyndighet. Har den inletts av tullmyndighet, skall beträffande myndigheten

gälla vad i rättegångsbalken är stadgat om undersökningsledare. Är

saken ej av enkel beskaffenhet, skall ledningen övertagas av åklagaren, så

snart någon skäligen kan misstänkas för brottet. Åklagaren skall ock eljest

övertaga ledningen, när det finnes påkallat av särskilda skäl.

Åklagaren äge, då undersökningen ledes av tullmyndighet, meddela anvisningar

rörande undersökningens bedrivande.

Då undersökning ledes av åklagaren, äge han vid undersökningens verkställande

anlita biträde av tullmyndighet, så ock uppdraga åt tulltjänsteman

att vidtaga särskild till undersökningen hörande åtgärd, om dess beskaffenhet

tillåter det.

Med tullmyndighet avses i denna paragraf tullverkets ombudsman, tulldirektör,

tullförvaltare, kustdistriktchef och gränsdistriktchef. Generaltullstyrelsen

äge förordna jämväl annan befattningshavare i tullverket än nu

sagts att fullgöra vad enligt denna paragraf ankommer på tullmyndighet.

14 §.

Tulltjänsteman, tjänsteman vid lots- och fyrstaten, posttjänsteman och

tjänsteman vid statens järnvägar åligger att i den mån honom anbefalld

tjänstgöring därtill föranleder noggrant övervaka, att brott, som avses i

denna lag, icke äger rum. Vid sådan tillsyn äge, utan hinder av vad eljest

är stadgat, posttjänsteman föranstalta om undersökning av postpaket, som

inlämnats för befordran till utrikes ort eller ankommer till riket.

Tulltjänsteman äge enahanda rätt som enligt rättegångsbalken tillkommer

polisman att gripa den som misstänkes för brott, som avses i denna lag,

samt att till förhör medtaga den som är tillstädes å plats, där sådant brott

förövats.

15 §.

Vid verkställande av förundersökning rörande varusmuggling eller försök

därtill eller olovlig befattning med smuggelgods må undersökningsledaren

meddela förordnande om kvarhållande på platsen av transportmedel,

om detta är oundgängligen erforderligt för undersökningens behöriga bedrivande.

Åtgärd som nu sagts må dock vidtagas endast om med hänsyn till

den misstänkta brottslighetens art och omfattning synnerliga skäl äro därtill

samt åtgärden i betraktande av kostnader eller olägenhet som må föranledas

därav ej är uppenbart obillig.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

Om beslag

16 §.

Befattningshavare, som avses i 14 § första stycket, ävensom polisman

må taga egendom, som kan antagas vara enligt denna lag förverkad, i beslag.

I övrigt äge tulltjänsteman i fråga om brott, som avses i denna lag, den

rätt att taga egendom i beslag, som enligt rättegångsbalken tillkommer polisman.

Verkställes beslag av annan än undersökningsledaren eller åklagaren och

bär denne ej beslutat beslaget, skall anmälan skyndsamt göras hos honom,

och skall han därvid omedelbart pröva, om beslaget skall bestå.

17 §.

När beslag lagts å egendom, som kan antagas vara enligt denna lag förverkad,

skall åklagaren antingen så snart ske kan väcka talan vid domstol

med yrkande om egendomens förverkande eller ock förfara på sätt i 21 § 2

mom. sägs.

Vad i rättegångsbalken är stadgat om den tid, inom vilken åtal sist skall

hava väckts, skall ej äga tillämpning.

18 §.

Beslagtagen egendom skall, där ej föreskrift i särskild författning till annat

föranleder eller åklagaren annorlunda bestämmer, omhändertagas och

förvaras av tullverket.

Om husrannsakan och kroppsvisitation

19 §.

För eftersökande av egendom, som kan antagas vara enligt denna lag förverkad,

må polisman och tulltjänsteman utan förordnande företaga husrannsakan

i lägenhet, som avses i 28 kap. 3 § rättegångsbalken, samt i magasin,

upplagsbodar och uthus. I övrigt äge tulltjänsteman i fråga om brott,

som avses i denna lag, samma rätt att utan förordnande företaga husrannsakan

som enligt nämnda balk tillkommer polisman.

20 §.

Förekommer mot någon, som anträffas vid gräns- eller kustort eller ankommer

till plats, där förbindelse med utlandet äger rum, anledning att

han har på sig gods, som enligt denna lag är underkastat beslag, må för

eftersökande av sådant gods tulltjänsteman företaga kroppsvisitation å honom.

Om vederbörande chef för tull-, kust- eller gränsbevakning finner

skärpning av tullkontrollen å persontrafiken till eller från utlandet med viss

lägenhet eller för viss tidrymd å någon plats oundgängligen nödvändig, må

efter bevakningschefens förordnande kroppsvisitation verkställas å envar,

som med lägenheten eller under tidrymden till platsen ankommer från eller

från platsen avreser till utlandet. Sådant förordnande skall ofördröjligen

underställas generaltullstyrelsens prövning men går likväl genast i verkställighet.

Kroppsvisitation, som är av mera väsentlig omfattning, skall verkställas

inomhus i avskilt rum eller i lämpligt utrymme i fartyg samt, om under
-

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 1960

141

sökningsman eller den undersökte begär det och det kan ske utan större

omgång, i vittnens närvaro. Kroppsvisitation å kvinna må ej verkställas

eller bevittnas av annan än kvinna.

Förande av protokoll och utfärdande av bevis om företagen kroppsvisitation

erfordras ej med mindre föremål, som påträffas, tages i beslag.

Förfarandet i vissa fall i fråga om egendoms förverkande

21 §.

1 inom. Är fråga om förverkande av annan egendom än forslingsredskap

och är ägaren ej känd eller har han icke känt hemvist inom riket eller kan

eljest ej på sätt om stämning i brottmål är stadgat delgivning ske här i

riket, må talan om egendomens förverkande föras mot forsiare eller annan

innehavare av den beslagtagna egendomen, om han kan anträffas med

stämning.

2 mom. Kan ej mot någon föras ansvarstalan för brott, som föranlett, att

egendom enligt denna lag tagits i beslag, må åklagaren, där fråga är allenast

om annan egendom än forslingsredskap och egendomens värde uppskattas

till mindre än femhundra kronor, i stället för att vid domstol väcka

talan om egendomens förverkande meddela skriftligt förordnande, att beslaget

skall tills vidare bestå; och skall i sådant fall egendomen vara förverkad,

därest icke inom en månad, sedan förordnandet meddelats, ägaren

eller annan, som påstår sig äga rätt till egendomen, hos åklagaren anmäler

missnöje med beslaget.

Anmäles missnöje, skall åklagaren, om ej beslaget finnes böra hävas,

väcka talan vid domstol med yrkande om egendomens förverkande. Väckes

ej talan inom en månad, sedan anmälan gjorts, skall beslaget gå åter.

Har förordnande enligt första stycket meddelats och anställes, innan frågan

om egendomens förverkande blivit avgjord i den ordning, som ovan angivits,

åtal angående brott, som föranlett beslaget, skall frågan om egendomens

förverkande i stället prövas i samband med åtalet; och skola förty

jämlikt första och andra styckena vidtagna åtgärder förfalla.

Förfarandet med förverkad egendom

22 §.

1 mom. Sedan slutligen avgjorts, att egendom, som enligt denna lag tagits

i beslag, skall vara förverkad, skall egendomen, där ej föreskrift i särskild

författning till annat föranleder, efter åklagarens bestämmande försäljas på

offentlig auktion genom tullverkets eller utmätningsmannens försorg. Förvaringspersedel,

som på grund av sin beskaffenhet är särskilt ägnad att

användas för varusmuggling, må dock försäljas allenast om den gjorts otjänlig

för sådant ändamål. Där detta ej lämpligen kan ske, skall med persedeln

förfaras på sätt generaltullstyrelsen bestämmer.

Har med avseende å egendom meddelats förklaring som i 12 § sägs och

erlägges ersättningsbelopp som där avses inom två månader efter det saken

slutligen avgjorts, skall egendomen återställas. I annat fall må egendomen

för ersättningsbeloppets uttagande försäljas i den ordning som i första stycket

föreskrives.

2 mom. Är beslagtagen egendom underkastad förskämning eller snar förstörelse

eller annan nedgång i värde, må den genast försäljas på offentlig

auktion, och skall så alltid ske om ägaren begär det. Uppskattas egendomens

värde till femhundra kronor eller mera och har ej försäljning påkal
-

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 1960

lats av ägaren, skall dock tillstånd till försäljningen sökas hos rätten. Rätten

xnå utan ägarens hörande meddela beslut om egendomens avyttring.

Om åtal

23 §.

I mål rörande brott enligt författningar, vilkas efterlevnad tullverket har

att övervaka, må, om ej svårare straff än böter kan följa å brottet, talan

föras av befattningshavare vid tullverket som generaltullstyrelsen bestämmer.

Vad nu stadgats skall icke lända till inskränkning i allmän åklagares

åtalsrätt i fråga om brott, som nyss sagts.

Särskilda bestämmelser

24 §.

Häves beslag å utländskt oförtullat gods, skall egendomen eller, om godset

redan försålts, köpeskillingen överlämnas till tullmyndigheten för behörig

redovisning.

25 §.

Tullmyndighet skall i enlighet med vad därom är särskilt stadgat medverka

vid verkställighet av böter och andra påföljder, som ådömas enligt

denna lag.

26 §.

Hava i lag eller författning angående förbud mot införsel eller utförsel av

visst gods givits särskilda föreskrifter om påföljd för överträdelse av förbudet,

skola bestämmelserna i denna lag, där ej annat uttryckligen angives,

icke äga tillämpning.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

2. Genom denna lag upphävas lagarna den 8 juni 1923 (nr 147) om straff

för olovlig varuinförsel och den 18 juni 1949 (nr 398) om straff för olovlig

varuutförsel.

3. Vad i lag eller författning är stadgat om tullmålsdomstol och tullåklagare

skall ej vidare äga tillämpning; dock att mål, vari talan väckts före

den nya lagens ikraftträdande, i sådant hänseende skall handläggas enligt

äldre lag.

4. Utan hinder av vad i denna lag stadgas om åtalsrätt må åklagaruppgifter

fullgöras av de nuvarande tullfiskalerna i Stockholm, Göteborg och

Malmö enligt de närmare föreskrifter generaltullstyrelsen i samråd med

riksåklagarämbetet äger meddela.

5. Har åklagare före denna lags ikraftträdande meddelat skriftligt förordnande,

som avses i 17 § 2 mom. lagen om straff för olovlig varuinförsel,

17 § lagen med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med

spritdrycker och vin eller 6 § 2 mom. lagen om straff för olovlig varuutförsel,

skall, utan hinder av vad i den nya lagen är föreskrivet, förfaras enligt

förordnandet.

6. Där i lag eller författning förekommer hänvisning till stadgande, som

ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället

tillämpas.

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

143

Förslag

till

lag om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker till

svenskt territorialvatten

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

1 mom. Spritdrycker må icke med farkost av mindre nettodräktighet än

femhundra ton införas från internationellt eller utländskt område till

svenskt territorialvatten.

Då särskilda omständigheter därtill föranleda, må Konungen beträffande

farkoster av större nettodräktighet, än nu sagts, meddela motsvarande förhud

att gälla i fråga om införsel till visst område av svenskt territorialvatten.

2 mom. Förbud, som i 1 mom. avses, skall icke utgöra hinder för införsel

till svenskt territorialvatten av spritdrycker

a) då dryckerna äro att hänföra till skeppsproviant för den farkost, med

vilken de forslas, eller tillhöra med farkosten följande resande eller ombord

å densamma anställda personer, allt i den mån dryckerna prövas icke överstiga

behovet under resan eller dryckerna eljest enligt gällande stadgande

må av den resande för eget bruk till riket införas; samt

b) vid genomfart utan onödigt uppehåll genom Öresund mellan Falsterbo

rev och Kullens fyr från internationellt eller utländskt område till annat

sådant område, såvida det av omständigheterna uppenbarligen framgår, att

dryckerna icke äro avsedda att olovligen införas till riket; dock må vattenområde

inom en halv kilometer från svenska landet icke befaras.

3 mom. Generaltullstyrelsen må för särskilda fall medgiva undantag från

förbud, som avses i denna paragraf.

2 §■

1 mom. Bryter någon mot förbud, som avses i 1 §, vare det ansett såsom

varusmuggling enligt lagen om straff för varusmuggling.

Framgår uppenbarligen av omständigheterna, att dryckerna icke varit

avsedda att olovligen införas till riket, skall dock förverkande icke äga

rum.

Visas, att den farkost, med vilken dryckerna forslats, på grund av sjönöd

för räddande av fartyg, last och människoliv tvingats att ingå på

svenskt territorialvatten och att där förbliva, vare den tilltalade från ansvar

fri.

2 mom. Åtal för brott, som avses i 1 mom., må ej äga rum med mindre

generaltullstyrelsen lämnar tillstånd därtill.

3 §•

1 mom. Tulltjänsteman äger, där honom anbefalld tjänstgöring därtill

föranleder, å farkost företaga den visitation, som oundgängligen erfordras

för utrönande, huruvida mot förbud, som avses i 1 §, spritdrycker medföras

å farkosten.

2 inom. Har chef för lull- eller kustbevakning med hänsyn till befarad

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

olovlig införsel av spritdrycker funnit särskild tullbevakning böra anordnas

å farkost av mindre nettodräktighet än femhundra ton, vilken ankommer

från eller avgår till utrikes ort, må, därest beslag ägt rum å drycker, vilka

under resan medförts å farkosten, bevakningschefen kunna förordna, att

kostnaden för bevakningen skall gäldas av farkostens ägare.

Kostnaden för bevakningen skall utgå efter gällande taxa för extra tullförrättningar

samt gäldas i den ordning, som härutinnan är stadgat i fråga

om ersättningsbelopp för sådan förrättning.

4 §•

Hava spritdrycker med fartyg av mindre nettodräktighet än femhundra

ton införts till farvatten, som ligger utanför svenska territorialvattengränsen

och sträcker sig intill tolv sjömil från svenska kusten eller där utanför

belägna yttersta skär, och framgår uppenbarligen av omständigheterna, att

syftet med fartygets uppehåll i nämnda farvatten är att företaga eller främja

olovlig införsel av dryckerna till riket, vare det ansett såsom olovlig införsel

till svenskt territorialvatten enligt 1 §.

I gränsvatten av mindre bredd än tjugofyra sjömil skall gränsen för det

farvatten, som avses i första stycket, anses sammanfalla med mittellinjen

eller den gränslinje, som eljest är fastslagen genom överenskommelse, hävd

eller annorledes.

Vad i denna paragraf är stadgat skall icke tillämpas med avseende å fartyg

av främmande nationalitet, med mindre Konungen förordnar, att paragrafen

skall äga tillämpning beträffande fartyg av den nationaliteten.

5 §.

Vad enligt 1 § 2 mom. b) och 2 § 1 mom. andra stycket gäller för

de fall, då beträffande spritdrycker, som införts till svenskt territorialvatten,

av omständigheterna uppenbarligen framgår, att dryckerna icke äro

eller varit avsedda att olovligen införas till riket, skall, i den mån Konungen

så förordnar, icke äga tillämpning vid införsel till område inom territorialvattnet,

i fråga om vilket avtal med främmande stat om gemensam bevakning

för bekämpande av olovlig införsel av alkoholvaror träffats, med mindre

av omständigheterna tillika uppenbarligen framgår, att dryckerna icke

äro eller varit avsedda att olovligen införas till den stat, med vilken avtalet

ingåtts.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961. Där i lag eller författning

förekommer hänvisning till stadgande, som ersatts genom bestämmelse i

denna lag, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

145

Förslag

till

lag om ändring i lagen den 4 juni 1913 (nr 159) angående förbud mot

införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning

Härigenom förordnas, att 5, 11, 13 och 14 §§ lagen den 4 juni 1913 angående

förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5 §. 5 §.

Innan målet av generaltullstyrelsen

företages till avgörande, skall

tillfälle lämnas den tullfiskal, inom

vars tjänstgöringsdistrikt beslaget

skett, ävensom varuägaren, varmed i

denna lag förstås emottagaren av varan

eller, om han är ombud för annan

här i riket, vilken över densamma

äger förfoga, denne senare, att i

målet sig yttra; och förelägge styrelsen

för sådant ändamål envar av

dem att inom viss tid från erhållen

del av föreläggandet avgiva dylikt

yttrande, vid äventyr att målet ändå

avgöres. År ägaren ej känd, eller kan

han icke med kallelse anträffas, skall

styrelsen låta i allmänna tidningarna

införa kungörelse angående beslaget

med föreläggande för ägaren att, vid

nyssnämnda äventyr, inom tre månader

från kungörandet inkomma

med yttrande i målet. Där så prövas

nödigt, inhämte styrelsen jämväl yttrande

från den, som verkställt beslaget.

11 §■

Påkallar tullfiskalen eller varuägaren

vittnesförhör vid domstol, eller

finner generaltullstyrelsen eljest sådant

förhör erforderligt, må styrelsen

därom förordna.

13 §.

Är tullfiskalen eller varuägaren

missnöjd med beslut, som generaltullstyrelsen

jämlikt 6, 7, 8 eller 9 §

10 Ilihanq till riksdagens protokoll 1060. 1

Innan målet av generaltullstyrelsen

företages till avgörande, skall

tillfälle lämnas befattningshavare,

som generaltullstyrelsen förordnar,

ävensom varuägaren, varmed i denna

lag förstås emottagaren av varan eller,

om han är ombud för annan här

i riket, vilken över densamma äger

förfoga, denne senare, att i målet sig

yttra; och förelägge styrelsen för sådant

ändamål envar av dem att inom

viss tid från erhållen del av föreläggandet

avgiva dylikt yttrande, vid

äventyr att målet ändå avgöres. Är

ägaren ej känd, eller kan han icke

med kallelse anträffas, skall styrelsen

låta i allmänna tidningarna införa

kungörelse angående beslaget

med föreläggande för ägaren att, vid

nyssnämnda äventyr, inom tre månader

från kungörandet inkomma

med yttrande i målet. Där så prövas

nödigt, inhämte styrelsen jämväl

yttrande från den, som verkställt beslaget.

11 §•

Påkallar den av generaltullstyrelsen

förordnade befattningshavaren

eller varuägaren vittnesförhör vid

domstol, eller finner generaltullstyrelsen

eljest sådant förhör erforderligt,

må styrelsen därom förordna.

13 §.

Är den av generaltullstyrelsen förordnade

befattningshavaren eller varuägaren

missnöjd med beslut, som

samt. Nr 115

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

meddelat, äge han att, vid talans förlust,

däröver hos Konungen anföra

besvär före klockan tolv å tjugonde

dagen från beslutets dag; dock att

tullfiskalen ej må fullfölja talan mot

beslut enligt 8 §, såvitt angår sättet

för den oriktiga ursprungsbeteckningens

oskadliggörande.

över beslut,---icke föras.

14 §.

Förklarar före besvärstidens utgång

såväl tullfiskalen som varuägaren

hos generaltullstyrelsen sig åtnöjas

med styrelsens jämlikt 6 eller 8 §

meddelade beslut, skall detsamma

såsom lagakraftvunnet anses.

Har talan---finnes stadgat.

generaltullstyrelsen jämlikt 6, 7, 8

eller 9 § meddelat, äge han att, vid

talans förlust, däröver hos Konungen

anföra besvär före klockan tolv å

tjugonde dagen från beslutets dag;

dock att den av generaltullstyrelsen

förordnade befattningshavaren ej må

fullfölja talan mot beslut enligt 8 §,

såvitt angår sättet för den oriktiga

ursprungsbeteckningens oskadliggörande.

över beslut,---icke föras.

14 §.

Förklarar före besvärstidens utgång

såväl den av generaltullstyrelsen

förordnade befattningshavaren

som varuägaren hos generaltullstyrelsen

sig åtnöjas med styrelsens

jämlikt 6 eller 8 § meddelade beslut,

skall detsamma såsom lagakraftvunnet

anses.

Har talan —--finnes stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

147

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 23 § 1 mom. och 26 § strålskyddslagen

den 14 mars 1958 (nr 110)

Härigenom förordnas, att 23 § 1 mom. och 26 § strålskyddslagen den 14

mars 1958 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

23 §.

1 mom. Med dagsböter eller fängelse

straffes

1. den som olovligen bedriver radiologiskt

arbete eller obehörigen inför

eller söker införa radioaktivt ämne

eller som eljest bryter mot vad i 2,

4 eller 6 § sägs;

2. den som---andra före
skrifter;
3.

den som---eller 19 §;

4. den som---uppgift; och

5. den som--— 21 § sägs.

26 §.

Brukas radioaktivt ämne olovligen

i radiologiskt arbete eller införes eller

söker någon obehörigen till riket

införa eller innehar någon här olovligen

sådant ämne, må detta jämte

strålskyddsanordning, vari det förvaras,

förklaras förverkat till kronan,

om det ej är uppenbart obilligt. Finnes

ämnet ej i behåll, må i stället värdet

förklaras förverkat.

Anordning, som —---äro där
till.

Med förverkad — —■ — strålskyddsmyndigheten

bestämmer.

(Föreslagen lydelse)

23 §.

1 mom. Angående påföljd för olovlig

införsel av radioaktivt ämne och

försök därtill stadgas i lagen om

straff för varusmuggling.

Med dagsböter eller fängelse straffes
1.

den som olovligen bedriver radiologiskt

arbete eller som eljest, annorledes

än genom olovlig införsel,

bryter mot vad i 2, 4 eller 6 § sägs;

2. den som — — •— andra föreskrifter;
3.

den som -—- --eller 19 §;

4. den som---- uppgift; och

5. den som---21 § sägs.

26 §.

Brukas radioaktivt ämne olovligen

i radiologiskt arbete eller innehar någon

här olovligen sådant ämne, må

detta jämte strålskyddsanordning,

vari det förvaras, förklaras förverkat

till kronan, om det ej är uppenbart

obilligt. Finnes ämnet ej i behåll, må

i stället värdet förklaras förverkat.

Anordning, som---äro där
till.

Med förverkad — — — strålskyddsmyndigheten

bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

10f Bihang till riksdagens protokoll i960. 1 sam t. Nr 115

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 24 mars

1960.

N är varan de:

justitieråden Beckman,

E. SÖDERLUND,

Tammelin,

regeringsrådet Nevrell.

Enligt lagrådet den 5 mars 1960 tillhandakommet utdrag av protokoll

över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 19

februari 1960, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till

1) lag om straff för varusmuggling;

2) lag om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker till svenskt territorialvatten

;

3) lag om ändring i lagen de 4 juni 1913 (nr 159) angående förbud mot

införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning;

4) lag om ändring i lagen den 11 juni 1943 (nr 346) angående statsmonopol

å tillverkning och import av tobaksvaror;

5) lag om ändrad lydelse av 7 och 8 §§ atomenergilagen den 1 juni 1956

(nr 306);

6) lag om ändrad lydelse av 23 § 1 mom. och 26 § strålskyddslagen den

14 mars 1958 (nr 110); samt

7) förordning om ändrad lydelse av 19 § förordningen den 26 februari

1954 (nr 73) angående tillverkning av brännvin.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av tingsdomaren Stig Jungefors.

Lagrådet yttrade:

Den föreslagna lagstiftningen avser att reglera smugglingsproblemen på

ett enklare och överskådligare sätt genom att sammanföra de nu på flera

författningar uppdelade påföljdsbestämmelserna till en lag om straff för

varusmuggling. Genom denna skulle 1923 års lag om straff för olovlig varuinförsel

och 1949 års lag om straff för olovlig varuutförsel upphävas. Vad

angår 1924 års lag om olovlig befattning med spritdrycker och vin, vilken

tillkommit som en tidsbegränsad lag men gång efter annan erhållit förlängd

giltighet, senast t. o. m. innevarande års utgång, avses den icke skola ytterligare

förlängas. Vissa av bestämmelserna i 1924 års lag samt därtill knutna

kompletterande lagar av 1925 och 1935 upptagas i den föreslagna lagen om

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo år 1960

förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker till svenskt territorialvatten;

andra bestämmelser i 1924 års lag föreslås överflyttade till 19 § brännvinstillverkningsförordningen.

I övrigt skola de föreslagna allmänna reglerna

om varusmuggling gälla även för spritsmuggling. Den föreslagna lagen om

straff för varusmuggling föranleder följdändringar i ett stort antal författningar,

av vilka blott några få remitterats till lagrådet. Av övriga författningar,

som behöva ändras i anslutning till den nya lagstiftningen, ha några

antagits av riksdagen eller utfärdats av Kungl. Maj:t efter riksdagens hörande.

Den nya lagens straffbestämmelser måste emellertid ytterligare göras

tillämpliga på ett stort antal av Kungl. Maj:t ensam beslutade administrativa

författningar, av vilka några nämnts i remissprotokollet (s. 107—108) K

Det kan vitsordas, att de nuvarande spridda och skiftande bestämmelserna

visat sig svårtillämpliga och i viss utsträckning lett till obilliga resultat samt

att det därför är av värde att erhålla enklare, klarare och mera enhetliga regler.

Gällande rätt har emellertid blivit skiftande och i vissa hänseenden ovanligt

sträng ej blott därför att den tillkommit vid skilda tidpunkter utan

även därför att de lagstiftande myndigheterna då funnit tidsläget kräva

kraftigt verkande ingripanden mot vissa in samhällets synpunkt allvarliga

former av brottslighet, särskilt spritsmuggling. Att för närvarande brottsfrekvensen

på detta område minskat och smugglingen blivit ett mindre påfallande

samhällsproblem är därför ägnat att i viss mån underlätta en reform

av påföljdsbestämmelserna, men man måste räkna med att förhållandena

kunna ändras, varför möjligheterna till effektivt brottsbekämpande

icke böra bestämmas blott med avseende på nuvarande konjunktur. Den

höjning av slraffskalorna som genomförts under departementsbehandlingen

får ur denna synpunkt anses fullt befogad. Lagtekniskt sett innebär den

föreslagna lagstiftningen avsevärda förbättringar. Att en så genomgripande

omläggning å andra sidan kan ge upphov till nya problem, som ej alltid

låta sig lösas på ett helt tillfredsställande sätt, torde i viss mån ligga i sakens

natur. Lagrådet har funnit anledning till allenast följande erinringar,

vilka visserligen delvis äro av principiell natur men dock lämpligen ansetts

kunna hänföras till de särskilda lagförslagen.

Förslaget till lag om straff för varusmuggling

I den föreslagna lagen, som avser att i princip omfatta all slags införsel

och utförsel av varor i strid mot gällande bestämmelser, sammanföras med

få undantag alla påföljder för olovlig införsel eller utförsel till en enda s. k.

blankettstrafflag, vars påföljdsbestämmelser erhålla sitt materiella innehåll

genom författningar om tull- eller avgiftsplikt eller angående importeller

exportförbud. Tullar och andra allmänna avgifter bestämmas av riksdagen,

varemot Kungl. Maj :t kan ensam meddela import- och exportförbud.

Såvitt angår överträdelser av sådana förbud, kan alltså det straffbara områdets

omfattning till en del bestämmas i administrativ ordning. En så vittgående

fullmakt för Kungl. Maj:t är i viss mån ägnad att inge betänklig
1

Prop. s. 131—135.

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj.ts proposition nr ilo år i960

heter, särskilt som grovt brott enligt 3 § kan medföra straffarbete upp till

två år. Redan vid tillkomsten av 1923 års lagstiftning om olovlig varuinförsel

framhölls som en vedertagen mening, att bestämmelserna rörande straff

för sådan införsel rätteligen utgjorde icke så mycket ekonomisk lag som

lastmera sådan lagstiftning, beträffande vilken Konung och riksdag hade

att gemensamt besluta. I fråga om olovlig varuutförsel valdes emellertid 1949

samma metod som nu föreslås beträffande varusmuggling överhuvud. Lagen

om straff för olovlig varuutförsel utgör sålunda en blankettstrafflag, enligt

vilken i administrativ ordning utfärdade exportförbud kriminaliserats; såsom

straff kan därvid i grova fall förekomma straffarbete upp till två år.

För framtiden måste beträffande varusmuggling överhuvud anses önskvärt

att det straffbara områdets gränser så långt det är möjligt ändras endast

genom allmän lagstiftning jämlikt § 87 regeringsformen.

1 §•

I enlighet med vad utredningen förordat har i lagförslaget brottsbeskrivningen

genomgående anknutits till skyldigheten att vid införsel eller utförsel

av gods anmäla godset hos vederbörlig myndighet. Förslaget överensstämmer

i detta avseende i stort sett med gällande bestämmelser om straff

för olovlig införsel och utförsel av varor ävensom med vedertagen praxis att

i de fall, då anmälan skett, icke döma till straffpåföljd vid tillämpning av

författningar, där straffbestämmelserna ej anknyta till tullangivningsplikten

och straff för försök således efter ordalagen icke uteslutes därav att

varan anmäles. Vad departementschefen anfört såsom motivering för att

brottsbeskrivningen bör utformas på nu angivet sätt synes övertygande,

och lagrådet har icke funnit anledning till erinran mot förslaget i denna

del. De betänkligheter och invändningar beträffande straffbestämmelsernas

utformning i nu berörda avseende, som framförts i vissa remissyttranden,

gälla brottsbeskrivningens anknytning till anmälningsplikten i fråga om

brott mot import- eller exportförbud. Lagrådet anser det icke uteslutet att i

framtiden erfarenheten kan komma att giva vid handen, att det i vissa

fall av praktiska skäl är olämpligt att såsom rekvisit för straffbarhet kräva

att in- eller utförseln sker utan anmälan till vederbörlig myndighet. Detta

är tänkbart bl. a. i fråga om förbud, som tillkommit för att skydda landet

mot epidemier eller epizootier. Om det framdeles skulle befinnas, att den nu

föreslagna brottsbeskrivningen i ett eller annat fall leder till otillfredsställande

resultat, bör för dylika fall i särskild lag eller författning införas bestämmelser

om att olovlig införsel eller utförsel bestraffas utan avseende

å om anmälningsskyldighet fullgjorts eller icke.

2 §•

Såsom departementschefen framhållit (remissprotokollet s. 79)1 föreligga

vägande praktiska skäl att för de talrika tallen av bagatellartad smuggling

uppställa en särskild straffskala, innehållande allenast direkt i pengar bestämda

böter. Det är emellertid av vikt att användningen av denna lindriga

1 Prop. s. 106.

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr ilo år 1960 151

straffskala begränsas till brott, som verkligen äro ringa. För tillgodoseende

härav har från den föreslagna 2 §:s tillämpningsområde undantagits sådan

varusmuggling, som avses i 1 § andra punkten. Redan det där beskrivna

förfarandets karaktär av vilseledande har nämligen ansetts innebära ett

aktivt brottsligt förfarande som bör medföra, att brottet ej bedömes enligt

skalan för de rena bagatellbrotten. I anledning härav vill lagrådet framhålla,

att gränsen mellan vilseledande och hemlighållande ofta kan vara

svår att draga (jfr remissprotokollet s. 34j1 samt att även det blotta hemlighållandet

ofta bör likställas med ett aktivt brottsligt förfarande. Så snart

syftet är att försälja en insmugglad vara med vinst eller förfarandet eljest

har någon anstrykning av yrkesmässighet bör, vare sig något vilseledande

förekommit eller ej, en brottslighet av mer än ringa beskaffenhet anses

föreligga. Under förutsättning att detta beaktas i tillämpningen har lagrådet

intet att erinra mot stadgandets avfattning.

5 §•

Vid sidan om straff för uppsåtlig varusmuggling enligt föregående paragrafer

föreslås här straff för motsvarande gärning av grov oaktsamhet.

Häremot är intet att invända, förutsatt att ringa fall lämnas straffria. Att det

här föreslagna straffet, dagsböter, icke bör gälla ringa fall framgår redan

därav att straffet för uppsåtligt bagatellbrott enligt 2 § är böter högst 300

kronor. Departementschefen har också avsett att undantaga sådana ringa

fall från straffbarhet men ansett uttryckligt stadgande därom överflödigt.

Enligt departementschefens uppfattning skulle det nämligen ligga i sakens

natur att oaktsamheten inte bleve grov när gärningen med hänsyn till övriga

omständigheter framstode som bagatellartad. Lagrådet kan icke dela

denna uppfattning. Grov oaktsamhet kan föreligga även vid ringa brott. På

grund härav får lagrådet hemställa om upptagande i paragrafen av ett uttryckligt

stadgande, att i ringa fall ej skall dömas till straff.

6 §•

Till den här upptagna straffbestämmelsen för olovlig befattning med

smuggelgods har fogats en föreskrift att, om brottet är ringa, må från straff

frias. Mot utredningens förslag, vari straffskalan var en annan men straffrihetsregeln

densamma anmärkte riksåklagarämbetet, att åklagares beslut

att ej åtala måste ske i form av åtalseftergift, varför ämbetet ifrågasatte

hel straffrihet för ringa fall. I det remitterade förslaget, vari straffskalan

ändrats så att åtalseftergift enligt 20 kap. 7 § 1 rättegångsbalken ej kan

ifrågakomma, bibehölls emellertid straffrihetsregeln i den utformning utredningen

föreslagit. Denna slraffrihetsregel skulle nämligen enligt departementschefens

mening innebära, alt åklagaren, med hänsyn till sannolikheten

för alt domstolen friade från straff, kunde — ulan åtalseftergift —

besluta att icke åtala den misstänkte. Lagrådet kan icke dela denna mening.

Om den föreslagna avfattningen bibehålies, torde åklagaren icke ha annat

val än att åtala samt låta domstolen avgöra om från straff skall frias. Då

Prop. s. 61.

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

detta icke är lämpligt utan bagatellfallen böra generellt lämnas utanför det

straffbara området, hemställer lagrådet, att orden »må från straff frias»

utbytas mot »skall ej till straff dömas».

9—12 §§.

Den nu gällande smuggellagstiftningens bestämmelser om förverkande

äro oenhetliga och ha, såsom departementschefen framhållit, i vissa fall

lett till resultat som tett sig stötande. Det måste anses tillfredsställande att

förverkandepåfÖljderna på sätt som skett i förslaget regleras genom enhetliga

stadganden, utformade i nära anslutning till reglerna i 2 kap. 16 och

17 §§ strafflagen. Genom att, i överensstämmelse med föreskrifterna i dessa

lagrum, domstol gives möjlighet att efter skälighetsprövning helt eller

delvis eftergiva förverkandepåföljd, som finnes uppenbart obillig, kunna

sådana stötande resultat som nyss nämnts undvikas. Det förtjänar att i

detta sammanhang påpekas att, om vid flera personers medverkan till visst

smugglingsbrott någon eller några befinnes ha medverkat endast i ringa

mån, bestämmelsen i 9 § första stycket andra punkten kan tillämpas på

det sätt att förverkandepåföljden för deras vidkommande helt eller delvis

eftergives.

Att, såsom skett genom det i 12 § upptagna stadgandet, giva domstol

möjlighet att, i stället för att förklara egendom förverkad till viss del, förordna

om förverkande av motsvarande del av egendomens värde är en konsekvent

tillämpning av principen att förverkandepåföljd bör kunna delvis

eftergivas, om det befinnes obilligt att förklara egendomen i dess helhet

förverkad. Stadgandet är ur berörda principiella synpunkt erforderligt för

fall då egendomen finnes i behåll och praktiskt taget är odelbar. För belysande

av rättspraxis i detta avseende må hänvisas till det i NJA 1958 i not

å s. 276 refererade nådeärendet.

En särskild fråga är, hur förverkandebestämmelser med nu föreslagen

avfattning kunna inverka på möjligheten att använda strafföreläggande,

när varusmuggling enligt 2 § bedömes såsom ringa. Den omständigheten, att

förverkandepåföljden är fakultativ, synes i och för sig icke utgöra hinder

för att åklagaren, om han finner att både straff och förverkandepåföljd bör

ifrågakomma och laga förutsättningar i övrigt föreligga, utfärdar strafföreläggande

som upptar straff och förverkandepåföljd. Ett sådant betraktelsesätt

har tydligen under i viss mån liknande förhållanden anlagts beträffande

lagen den 9 maj 1958 om förverkande av alkoholhaltiga drycker in. m. Mera

tveksamt är, om åklagaren, därest han finner förverkandepåföljd vara uppenbart

obillig, skall äga utfärda strafföreläggande som upptar endast böter.

Då en sådan ordning kan innebära fara för godtycke och ojämnhet i tillämpningen,

synas övervägande skäl tala för att det i allmänhet bör ankomma

på rätten att avgöra, om förverkandepåföljd bör eftergivas, och att följaktligen

åklagaren i här berörda fall i regel bör väcka åtal för brottet. Det

måste antagas, att tillämpning av reglerna i 10—12 §§ praktiskt taget alltid

förutsätter domstol sförfarande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1U60

I vanliga fall kan strafföreläggande ej anlitas, om förverkandepåföljden

angår även annan än den misstänkte. Enligt 17 § promulgationslagen till

rättegångsbalken skall nämligen talan väckas mot den som påföljden sålunda

angår, och domstolsförfarande blir således erforderligt för att pröva förverkandefrågan.

Såvitt lagrådet kan finna skulle emellertid undantag från denna

ordning kunna ske med stöd 21 § 1 mom. förevarande lagförslag. Med stöd

av där upptagna bestämmelser synes sålunda vara möjligt att för ringa varusmuggling

förelägga smugglaren böter och förverkandepåföljd, även om han

påstår att godset tillhör annan och detta påstående ej kan avvisas men för

anträffande av den uppgivne ägaren föreligger hinder som avses i sistnämnda

lagrum.

13 §.

I denna paragraf meddelas bestämmelser om tullmyndighets befogenhet att

leda förundersökning rörande smugglingsbrott samt åklagarens rätt att övertaga

ledningen eller meddela anvisningar och, när undersökningen ledes av honom,

anlita biträde av tullmyndighet. Bestämmelserna ansluta sig i huvudsak

till vad i 23 kap. 3 § rättegångsbalken för motsvarande fall stadgats om

polismyndighets befattning med förundersökning i brottmål. Enligt utredningens

förslag skulle tullmyndighet ej äga meddela beslut om anhållande

eller reseförbud. Denna begränsning har av departementschefen ansetts obehövlig.

Någon sådan inskränkning har ej heller i 23 kap. 3 § rättegångsbalken

gjorts beträffande polismyndighet. Lagrådet erinrar emellertid, att i

förarbetena till sistnämnda stadgande som exempel på fall, då åklagaren

även om saken var enkel borde övertaga ledningen, angavs, att det kunde bli

fråga att använda tvångsmedel rörande vilket åklagaren lämpligen borde

besluta (se NJA II 1957 s. 414, 416). Denna synpunkt kräver beaktande

även på förevarande område. Det ligger sålunda nära till hands att antaga,

att med den förutsatta begränsningen av tullmyndighets åtalsrätt kommer

att följa även en begränsning i befattningen med sådana tvångsmedel, som

kräva snar förhandling vid rätten.

Lagrummet skiljer mellan tullmyndighet och åklagare. I vissa fall kan

emellertid även tullmyndighet vara åklagare. Tullförvaltare, vilken är att

hänföra till tullmyndighet, avses sålunda enligt 23 § skola få åtalsrätt beträffande

sådana hithörande brott, å vilka ej kan följa svårare straff än

böter. Måhända kunde under dessa omständigheter göras gällande att lagtexten

i formellt hänseende borde förtydligas. Som departementschefen (s. 72

i remissprotokollet)1 framhållit torde dock i de mål, som hädanefter skola

ankomma på tullförvaltare som åklagare, i regel icke förekomma någon

förundersökning i rättegångsbalkens mening, ett förhållande som har stöd

i 23 kap. 22 § nämnda balk. Uttrycket åklagare i förevarande paragraf får

därför uppfattas såsom avseende allmän åklagare. Att det i undantagsfall

kan tänkas gälla även för tullmyndighet såsom åklagare torde icke behöva

särskilt utmärkas. Det nu sagda utesluter ej att på andra ställen i förslaget

Prop. s. 99.

opaginerad Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

uttrycket åklagare enligt vad sammanhanget utvisar kan avse såväl allmän

åklagare som åtalsberättigad tullmyndighet.

14 §.

Liksom för närvarande beträffande varuutförsel har det ansetts böra åligga

bl. a. posttjänsteman att i den mån honom anbefalld tjänstgöring därtill föranleder

övervaka, att brott enligt förevarande lag ej äger rum, ävensom att vid

sådan tillsyn, utan hinder av vad eljest är stadgat, föranstalta om viss undersökning

av postpaket. Med hänsyn till det skydd som i allmänhet vid

brottsutredning beredes försändelser hos postverket — se t. ex. 27 kap. 3,

4, 9 och 12 §§ rättegångsbalken — måste särskild varsamhet anses påkallad

vid tillämpning av bestämmelserna om undersökning av postpaket. Som

generalpoststyrelsen framhållit (remissprotokollet s. 96j1 synes sådan undersökning

böra ifrågakomma endast för uppdagande av varusmugglingsbrott.

Måhända ligger en tillräcklig begränsning härutinnan i det av departementschefen

gjorda förtydligandet, att undersökningen må avse endast postpaket

som inlämnats för befordran till utrikes ort eller ankommer till riket.

— Enligt uppgift tillgår för närvarande i praxis så, att när posttjänsteman

finner att ett postpaket bör undersökas, tulltjänsteman anlitas för att verkställa

undersökningen. Ett sådant förfaringssätt bör såvitt möjligt alltjämt

användas, varom erforderliga anvisningar torde böra meddelas.

15 §•

Vid den översyn av tullagstiftningen som verkställdes i samband med rättegångsreformen

erinrade processlagberedningen om svårigheten att på detta

område uppdraga en bestämd gräns mellan medgivna tvångsmedel, vilka reglerades

i lag, samt andra ifrågakommande åtgärder för tullkontroll, vilka

behandlades enbart i tullstadgan. Bl. a. framhölls, att tullstadgans bestämmelser

om visitation av transportmedel stundom kunde erhålla en tilllämpning

som motsvarade befogenheten att anlita tvångsmedel, medan å

andra sidan anlitandet av tvångsmedel i vissa fall framstod mera som ett

led i den allmänna tullkontrollen. I betraktande av det sålunda anförda kan

det i och för sig vara förklarligt, att generaltullstyrelsen i nu förevarande

sammanhang i remissyttrandet framställt förslag om att i lagen måtte regleras

tullmyndighets befogenhet att för behörigt fullgörande av förundersökning

kvarhålla transportmedel. Av remissprotokollet framgår, att det

ifrågasatta stadgandet tänkts skola användas främst beträffande fartvg.

Risken för oskälig kostnad och olägenhet i anledning av åtgärden är i ett

sådant fall särskilt stor. Även i övrigt synes frågan vara av alltför ömtålig

beskaffenhet för att en lagbestämmelse i ämnet skulle kunna meddelas enbart

på grundval av generaltullstyrelsens i remissvaret gjorda hemställan.

Som framgår av departementsförslaget måste vid en sådan reglering framför

allt tillses, att den enskildes rätt icke otillbörligt förnärmas, och särskild

utredning torde i detta hänseende vara erforderlig. Tillsvidare synas tull1

Prop. s. 124.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr ilo år 1960

155

stadgans bestämmelser om tullkontrollen ge rimliga möjligheter att å transportmedel

verkställa undersökning för upptäckande av smugglingsbrott.

Tänkbart är, att dessa bestämmelser i något fall kunna kompletteras av

stadgandet i 27 kap. 15 § rättegångsbalken.

På grund av det anförda liemställes, att förslagets bestämmelser i 15 §

måtte utgå.

16 §.

Mot den utsträckta beslagsrätt som avses med förslaget har generalpoststyrelsen

framställt allvarliga erinringar. Särskilt vände sig styrelsen mot att

samtliga i förslaget åsyftade kategorier av tjänstemän kunde taga även inrikes

postförsändelser i beslag utan iakttagande av de stränga föreskrifter,

som i fråga om beslag av postförsändelser finnas intagna i 27 kap. rättegångsbalken

(se remissprotokollet s. 99)1. Enligt lagrådets mening böra beslagsbestämmelserna

ses i samband med den i 14 § föreskrivna övervakningsskyldiglieten.

Redan härav torde föranledas en viss begränsning i

möjligheten att utöva beslagsrätt. övervakningen hänför sig till den tjänstgöring

som blivit tjänstemannen ålagd och det är under denna tjänstgöring

som han kan bli i tillfälle att verkställa beslag (jfr NJA II 1949 s. 589 vid

slutet av det där återgivna departementschefsanförandet). Vad angår posttjänstemän

och tjänstemän vid statens järnvägar, vilka framför allt skulle

få sin beslagsrätt utökad enligt förslaget, har lagrådet under 14 § förordat,

att den där avsedda övervakningen för dem skulle begränsas till vad

som erfordrades för uppdagande av varusmugglingsbrott. En däremot svarande

inskränkning i deras beslagsrätt synes böra komma till uttryck i förevarande

paragraf. Farhågorna för att de skulle kunna beslagtaga inrikes

postförsändelser borde därmed kunna undanröjas. Beträffande tulltjänstemän

samt tjänstemän vid lots- och fyrstaten, liksom i fråga om polismän,

kan någon liknande inskränkning knappast anses behövlig. För deras del

innebär förslaget icke någon egentlig utvidgning såvitt angår första punkten

i första stycket. Tulltjänstemans befogenhet enligt andra punkten i samma

stycke innebär däremot en nyhet. I denna del må erinras, att polismans

befogenhet enligt 27 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken icke medger

beslag av försändelse i postverkets vård.

I enlighet med det anförda hemställer lagrådet, att paragrafens första

stycke jämkas på förslagsvis följande sätt. I en första punkt stadgas, att tulltjänsteman,

tjänsteman vid lots- och fyrstaten ävensom polisman må taga

egendom, som kan antagas vara enligt lagen förverkad, i beslag. Som en

andra punkt inskjutes därefter, att i samband med tillsyn enligt 14 § första

stycket för uppdagande av varusmuggling må ock posttjänsteman och

tjänsteman vid statens järnvägar verkställa beslag å egendom, som kan antagas

vara enligt lagen förverkad. Slutligen följer som en tredje punkt, att

tulltjänsteman äge i övrigt i fråga om brott, som avses i lagen, den rätt att

taga egendom i beslag, som enligt rättegångsbalken tillkommer polisman.

1 Prop. s. 126.

opaginerad Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

17 §.

Med hänsyn till möjligheten att i 2 §:s fall använda strafföreläggande

synes lagrummet böra förtydligas. Detta kan förslagsvis ske genom att i

stället för orden »väcka talan vid domstol med yrkande om egendomens

förverkande» skriva »väcka åtal för brott, som föranlett beslaget, eller talan

vid domstol med yrkande om egendomens förverkande». Av 48 kap. 1 § rättegångsbalken

framgår, att åklagaren i stället för att väcka åtal mot den

misstänkte kan anlita strafföreläggande.

I övrigt hänvisas till lagrådets yttrande vid 9—12 §§.

21 och 22 §§.

Ifrågavarande båda paragrafer äro de enda i den föreslagna lagen, som

uppdelats i olika moment. Anledningen till denna uppdelning synes vara,

att bestämmelserna i tämligen oförändrat skick hämtats från de nu gällande

lagarna i ämnet. Tillräckliga skäl synas dock icke föreligga att bibehålla

momentindelningen i den nya lagen, särskilt som de föreslagna rubrikerna

på ett överskådligt sätt ge en sammanfattning av bestämmelsernas innehåll.

Lagrådet får därför föreslå, att momentindelningen slopas och bestämmelserna

uppdelas på fyra paragrafer.

23 §.

Till bestämmelsen i första stycket om viss befogenhet för befattningshavare

vid tullverket bör läggas ett stadgande, att sådan befattningshavare

ock må såsom åklagare meddela förordnande enligt 21 § 2 mom. första

stycket i förslaget.

16-26 §§.

Iakttages vad lagrådet hemställt om borttagande av 15 § samt uppdelning

av 21 och 22 §§, får paragrafnumreringen fr. o. m. 16 § ändras. Även hänvisningen

i 17 § första stycket till 21 § 2 mom. måste ändras. Den av lagrådet

förordade hänvisningen i 23 § får också anpassas till den nya numreringen.

Övergångsbestämmelserna

I frågan, huruvida ny eller gammal lag skall tillämpas på gärningar begångna

före nya lagens ikraftträdande, hänvisar departementschefen till allmänna

grundsatser, enligt vilka de nya bestämmelserna vore att tillämpa,

om resultatet därigenom bleve lindrigare för den tilltalade. Enligt departementschefens

uttalande borde därvid tagas hänsyn till den sammanlagda

reaktionen beträffande såväl straff som förverkande. Det ginge sålunda

t. ex. icke att tillämpa gammal lag i fråga om straffet och ny lag beträffande

förverkande.

Till grund för detta uttalande synes ligga en uppfattning, att förverkandepåföljder

vore att i stort sett jämställa med straff. Rörande grunderna för

förverkande råda emellertid ofta skilda meningar, och dylika påföljder kun
-

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj:Is proposition nr 115 år 1960

na jämväl i samma författning ha att tillgodose vitt skilda syften. Även i den

mån de anses fullfölja eif liknande syfte som straff, äro de i olika avseenden

att behandla enligt andra regler än dem som gälla för straff. Hänvisas

må exempelvis till 2 kap. 18 § samt 5 kap. 19 a § strafflagen. Departementschefens

uttalande att, såvitt nu är i fråga, skulle tagas hänsyn

till den sammanlagda reaktionen, d. v. s. summan av straff och förverkandepåföljder,

är därför ägnat att inge tvekan. Första lagutskottet synes,

låt vara i ett annat sammanhang, ha intagit den ståndpunkten, att vid jämförelse

mellan ny och gammal lag de olika påföljderna borde betraktas var

för sig (NJA II 1949 s. 598). Tillgängliga rättsfall visa icke mera än att,

när en tidigare gällande förverkandepåföljd ej bibehållits i nya lagen, den

tilltalade under åberopande därav friats från förverkande samt att, om tilllika

lindrigare straff kan ådömas enligt ny^a lagen, denna tillämpats även i

fråga om straffet (se NJA 1922 s. 527 och Svensk juristtidning 1923 rf s.

60; jfr SOU 1953: 14 s. 427, Agge, Straffrättens allmänna del, 1944 s. 114,

T. Strömberg, Konfiskation s. 103). I själva verket förefaller det ej orimligt,

att om ny lag i motsats till äldre lag medger jämkning av eller befrielse

från förverkandepåföljd som befinnes uppenbart obillig, nya lagen därulinnan

tillämpas, medan man däremot underlåter att tillämpa annan, först i

nya lagen införd förverkandepåföljd, t. ex. angående förvaringspersedlar

eller forslingsredskap. Under hänvisning till det nu anförda finner lagrådet

det böra överlämnas åt rättstillämpningen att närmare taga ställning till de

frågor som möta i hithörande sammanhang.

Förslaget till lag om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker

till svenskt territorialvatten

Såsom inledningsvis berörts har den stränga speciallagstiftning angående

spritsmuggling, som upptagits i 1924 års lag om olovlig befattning med

spritdrycker och vin, icke längre ansetts erforderlig, utan avsikten är att

denna tidsbegränsade lag samt därtill knutna kompletterande lagar av 1925

och 1935 automatiskt skola upphöra att gälla med innevarande års utgång.

Enligt 2 § i den föreslagna lagen om förbud i vissa fall mot införsel av

spritdrycker till svenskt territorialvatten skall brott mot dylikt förbud anses

såsom varusmuggling enligt lagen om straff för varusmuggling. Dess bestämmelser

skola alltså ersätta ej blott stadgandet om straff för olovlig

spritinförsel i 1 § av 1924 års lag utan även vad 5—9 och 13—24 §§ innehålla

om olovlig befattning med spritdrycker, som olovligen införts, om

förverkande in. in. samt om rättegången. Häremot är ur principiell synpunkt

intet att invända.

Bestämmelserna om olovlig införsel till svenskt territorialvatten i 2—4 §§

av 1924 års lag ha väsentligen oförändrade överförts till de tre första paragraferna

i nu förevarande lagförslag, varvid dock tillämpningsområdet begränsats

till att omfatta endast spritdrycker och icke vin. Det torde härvid

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

utan särskilt stadgande få anses klart, att ordet spritdryck skall förstås på

det sätt som angives i 1 § rusdrycksförsäljningsförordningen.

Enligt lag den 27 november 1925 om utsträckt tillämpning av 1924 års

lag gälla dess bestämmelser i vissa fall för införsel till farvatten, som ligger

utanför svenska territorialvattengränsen. Innehållet i 1925 års lag har

överförts till 4 § i den föreslagna lagen. Dess rubrik blir på grund därav

icke fullt adekvat. Lagrådet hemställer därför, att orden »till svenskt

territorialvatten» få utgå ur lagens rubrik.

I 1—3 §§ användes flerstädes det från 1924 års lag hämtade ordet farkost,

varemot i 4 § — liksom i 1925 års lag — i samma betydelse användes

ordet fartyg. Lagrådet hemställer, att ordet fartyg införes på alla ställen

i lagen.

Förslaget till lag om ändring i lagen den 4 juni 1913 (nr 159) angående

förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning

Det må framhållas, att 1913 års lag är i behov av saklig omarbetning

men att någon sådan icke föreslås nu utan torde komma att ske i samband

med den pågående omarbetningen av varumärkes- och firmalagstiftningen.

Här föreliggande förslag avser blott att som följd av tullfiskalstjänsternas

avveckling överflytta tullfiskalernas uppgifter enligt 5, 11, 13 och 14 §§ på

befattningshavare, som generaltullstyrelsen förordnar. Då tullfiskal nämnes

jämväl i 15 § tredje stycket, hemställer lagrådet, att motsvarande ändring

vidtages där.

Enligt lagen den 21 juni 1946 om rätt att i mål och ärenden som tillhöra

stats- eller kommunalmyndighets handläggning insända handlingar med

posten m. in. har vad i lag eller författning är stadgat därom, att handling

skall ha inkommit till stats- eller kommunalmyndighet före visst klockslag

å dagen, upphört att gälla. I samband med den nu föreslagna ändringen av

13 § i 1913 års lag synes därför vad där stadgas om att besvär skola anföras

före klockan tolv å dagen böra borttagas.

Förslaget till lag om ändring i lagen den 11 juni 1943 (nr 346) angående

statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror

De föreslagna ändringarna i 36 och 46 §§, till vilka särskild motivering

icke ansetts erforderlig, innefatta tydligen icke annat än vad som ändå

skulle följt av sjätte punkten i övergångsbestämmelserna till lagen om straff

för varusmuggling. Det synes emellertid lämpligt att uttryckligen ändra 36

och 46 §§ i samband med att 44 och 49 §§ upphävas. Stadgandet i 44 §

ersättes av 4 § 1 i lagen om straff för varusmuggling, och bestämmelserna

i dess 16 § göra 49 § överflödig.

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

159

Förslaget till lag om ändrad hjdelse av 7 och 8 §§ atomenergilagen

den 1 juni 1956 (nr 306)

Bestämmelserna i 7 och 8 §§ om straff och förverkande föreslås, såvitt

angår olovlig utförsel, ersatta med lagen om straff för varusmuggling men

i övrigt bibehållna. Då straffskalorna härigenom bli olika i de båda fallen,

aktualiseras frågan, i vad mån de nya straff- och förverkandebestämmelserna

skola tillämpas även på gärningar begångna före den nya lagstiftningens

ikraftträdande. Härutinnan hänvisas till vad som anförts vid övergångsbestämmelserna

till lagen om straff för varusmuggling.

I övrigt kan framhållas, att 12 § atomenergilagen förblir gällande även

beträffande varusmuggling efter den nya lagstiftningens ikraftträdande.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 23 § 1 mom. och 26 §

strålskyddslagen den 14 mars 1958 (nr 110)

Förslaget innebär, att lagen om varusmuggling skall tillämpas angående

påföljd för olovlig införsel av radioaktivt ämne och försök därtill. De i

strålskyddslagen givna särskilda bestämmelserna om förfarandet med förverkad

egendom skola däremot tydligen förbliva tillämpliga även i fråga

om varusmuggling.

Enligt 27 § första stycket skall tulltjänsteman taga i beslag av honom påträffad

egendom, som skäligen kan antagas vara förverkad. Då denna bestämmelse

torde sakna berättigande, sedan smugglingsfallen borttagits ur

lagen, hemställer lagrådet, att den får utgå.

Förslaget till förordning om ändrad lydelse av 19 § förordningen den

26 februari 1954 (nr 73) angående tillverkning av brännvin

Förslaget, som innebär att 2 kap. i 1924 års lag om olovlig befattning

med spritdrycker och vin skulle erhålla viss motsvarighet i 19 § brännvinstillverkningsförordningen,

föranleder ingen erinran från lagrådets sida.

Ur protokollet:

Clas Amilon

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Majrts proposition nr 115 år 1960

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 25 mars

1960.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Edenman,

Netzén, af Geijerstam.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter, lagrådets den 24 mars 1960

avgivna utlåtande över de den 19 februari samma år till lagrådet remitterade

förslagen till

lag om straff för varusmuggling;

lag om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker till svenskt territorialvatten;
lag

om ändring i lagen den 4 juni 1913 (nr 159) angående förbud mot

införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning;

lag om ändring i lagen den 11 juni 1943 (nr 346) angående statsmonopol

å tillverkning och import av tobaksvaror;

lag om ändrad lydelse av 7 och 8 §§ atomenergilagen den 1 juni 1956 (nr

306);

lag om ändrad lydelse av 23 § 1 mom. och 26 § strålskyddslagen den 14

mars 1958 (nr 110); samt

förordning om ändrad lydelse av 19 § förordningen den 26 februari 1954

(nr 73) angående tillverkning av brännvin.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden följande.

Lagrådet har i allt väsentligt godtagit den föreslagna lagstiftningen.

Med anledning av vad lagrådet anfört om att det för framtiden måste beträffande

varusmuggling överhuvud anses önskvärt att det straffbara områdets

gränser så långt det är möjligt ändras endast genom allmän lagstiftning

enligt 87 § regeringsformen, vill jag framhålla, att tillkomsten av lagen

om straff för varusmuggling ej bör medföra någon ändring i den omfattning,

i vilken författningar må utfärdas annorledes än genom allmän lagstiftning

enligt 87 § regeringsformen.

Jag vill understryka lagrådets varning mot att slentrianmässigt tillämpa

den i 2 § upptagna straffskalan för ringa brott. Det kan emellertid förtjäna

påpekas, framför allt i fråga om smuggling från fartyg, att sådan smuggling,

oaktat försäljningssyfte kan ha förelegat, ofta nog avser så små kvan
-

s. 161 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960 161

titeter och även i övrigt är så bagatellartad att en tillämpning av 2 § är motiverad.

Med hänsyn till vad lagrådet anfört vid 5 § vill jag ej motsätta mig att det

såsom lagrådet hemställt uttryckligen angives att paragrafen inte omfattar

ringa fall.

Gentemot vad lagrådet anfört beträffande 6 § kan framhållas att den i

remissprotokollet föreslagna formuleringen har använts i vissa författningar,

varvid syftet varit att åklagaren i de ifrågavarande bagatellfallen skall

kunna, utan formellt beslut om åtalseftergift, underlåta att väcka åtal. Jag

har också i remissprotokollet anfört vissa betänkligheter mot det alternativ

till frågans lösning som nu förordats av lagrådet. Då emellertid lagrådet

uttalat en motsatt uppfattning om innebörden av det i remissprotokollet

föreslagna stadgandet och det är angeläget att den ifrågavarande bestämmelsen

tillämpas såsom avsett är, anser jag mig kunna godtaga vad lagrådet

hemställt.

Med hänsyn till vad lagrådet anfört om tillämpligheten av tullstadgans

bestämmelser biträder jag lagrådets hemställan att ur lagförslaget utesluta

stadgandet i 15 § om rätt att kvarhålla transportmedel.

Vad lagrådet härutöver förordat beträffande den föreslagna lagen om

straff för varusmuggling kan jag ansluta mig till. Även i fråga om övriga

författningsförslag bör lagrådets erinringar beaktas. Vidtages den av lagrådet

förordade ändringen beträffande den i 13 § lagen om oriktig ursprungsbeteckning

meddelade föreskriften om besvärstid, bör emellertid även genomföras

sådan ändring att 1954 års lag om besvärstid blir tillämplig. Härjämte

bör några mindre redaktionella jämkningar vidtagas.

Föredraganden hemställer härefter att Kungl. Maj:t måtte genom proposition

föreslå riksdagen att antaga

dels de av lagrådet granskade författningsförslagen med nyss angivna

jämkningar; och

dels de vid statsrådsprotokollet den 19 februari 1960 fogade förslagen till

förordning om ändrad lydelse av 11 §3 mom. och 20 § förordningen den

1 juli 1918 (nr 564) angående vissa alkoholhaltiga preparat m. m.;

förordning om ändrad lydelse av 9 § förordningen den 19 maj 1939 (nr

174) angående tillverkning, införsel och försäljning av gasskyddsmateriel;

förordning angående ändrad lydelse av 3 a och 11 §§ förordningen den 25

maj 1941 (nr 251) om varuskatt;

förordning angående ändring i förordningen den 5 mars 1948 (nr 85) om

försäl jningsskatt;

förordning om ändring i förordningen den 5 juni 1953 (nr 372) angående

reglering av införseln av vissa slag av fisk och skaldjur;

förordning om ändrad lydelse, av 86 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen

den 26 maj 1954 (nr 521);

förordning om ändring i förordningen den 7 juni 1956 (nr 401) angående

reglering av införseln av vissa levande djur och jordbruksprodukter m. m.;

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

förordning om ändring i förordningen den 7 juni 1956 (nr 403) angående

reglering av införseln av fettråvaror och fettvaror, m. m.; samt

förordning om ändrad lydelse av 5 och 28 §§ förordningen den 23 november

1956 (nr 545) angående omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ragnar Sohlman

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

163

Biliang

Utredningens författningsförslag

Förslag

till

lag om straff för varusmuggling m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Om straff

1 §•

Den som utan att giva det tillkänna hos vederbörlig myndighet till riket

inför eller från riket utför gods, som enligt stadgande i lag eller författning

ei må införas eller utföras eller för vilket tull eller annan allmän avgift skall

för statsverkets räkning erläggas till tullverket, dömes, där garningen sker

med uppsåt, för varusmuggling till dagsböter. Samma lag vare, om någon

medelst vilseledande i samband med tullbehandling av gods uppsåtligen

föranleder, att gods införes eller utföres i strid mot införsel- eller utforselförbud

eller att tull eller annan allmän avgift undandrages statsverket. 1

ringa fall vare straffet böter, högst trehundra kronor.

År varusmuggling med hänsyn till omständigheterna att anse som grov,

må dömas till fängelse eller straffarbete i högst två år. Vid bedömande

huruvida brottet är grovt, skall särskilt beaktas, om det förövats yrkesmässigt

eller avsett gods av betvdande myckenhet eller värde, om gärningsmannen

begagnat vilseledande handling eller lämnat osann försäkran eller om

gärningen eljest varit av särskilt farlig art.

2 §•

Såsom varusmuggling skall ock anses, om någon med uppsåt

1. obehörigen förfogar över gods, som i vederbörlig ordning anmalts hos

tullmyndighet, och därigenom föranleder, att godset i strid mot införselförbud

utkommer i den fria rörelsen eller att utförsel sker i strid mot utforselförbud

eller att tull eller annan allmän avgift undandrages statsverket;

eller

2. obehörigen förfogar över gods, för vilket åtnjutits befrielse från tull

eller annan allmän avgift i samband med att godset såsom restitutionsgods

anmälts till utförsel eller såsom proviant eller förnödenhet ombordtagits å

fartyg eller annat transportmedel.

3 §•

Den som förvärvar, forslar, döljer, förvarar eller avyttrar gods, som y^"

rit föremål för varusmuggling, dömes, där gärningen sker med uppsåt, for

olovlig befattning med smuggelgods till dagsböter. Är brottet grovt må domas

till fängelse eller straffarbete i högst två år. Om gärningsmannen icke insåg

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungi. Maj.ts proposition nr ilo år 1960

men hade skälig anledning antaga, att godset varit föremål för varusmuggling,

dömes till böter, högst trehundra kronor. I ringa fall må från straff

frias.

4 §•

Begår någon, efter det han genom lagakraftvunnen dom fällts till ansvar

för gärning, som avses i 1 eller 2 § eller 3 § första punkten, ånyo sådant

brott, som icke är grovt, må dömas vid ringa fall av varusmuggling till

dagsböter eller fängelse i högst sex månader och eljest till fängelse i högst

ett år.

5 §.

Lämnar någon i samband med tullbehandling av gods i anmälan, deklaration

eller annan dylik handling av grov oaktsamhet oriktig uppgift, dömes,

där åtgärden innebär fara i bevishänseende, till dagsböter eller fängelse i

högst sex månader.

6 §•

Påträffas gods undandolt i fartyg eller luftfartyg eller å tåg å plats, som

icke är upplåten till medföljande resandes eller anställds personliga begagnande,

och framgår av omständigheterna, att smuggling eller olovlig forsling

av godset är tillämnad eller har ägt rum, dömes befälhavaren för bristande

tillsyn över transportmedlet till dagsböter, där ej enligt annan bestämmelse

i denna lag ansvar bör ådömas honom. Har befälhavaren gjort vad på honom

skäligen ankommit för att förhindra smuggling eller olovlig forsling

f-Ti £>0<^se^.; vare från ansvar fri. Vad nu sagts om befälhavare skall, där

tillsynen över transportmedlet i det avseende, varom här är fråga, anförtrotts

annan person av befälsgrad, i stället gälla denne.

7 §''

Lika med varusmuggling eller olovlig befattning med smuggelgods anses

försök därtill.

Hava flera medverkat till gärning, som enligt denna lag är belagd med

straff, gälle vad i 3 kap. strafflagen är stadgat.

Om förverkande

8 §’

Gods, som varit föremål för varusmuggling eller försök därtill, skall, tilllika

med emballage eller kärl, vari godset förvaras, förklaras förverkat till

kronan; finnes egendomen ej i behåll, skall i stället värdet förklaras förverkat.

Är av särskilda skäl påföljd, som nyss sagts, uppenbart obillig, må

den helt eller delvis eftergivas.

I fall, som avses i 5 §, må, om särskilda skäl därtill föranleda och det ej

ar uppenbart obilligt, gods, som varit föremål för gärningen, förklaras helt

eller delvis förverkat till kronan tillika med emballage eller kärl, vari godset

forvaras; finnes egendomen ej i behåll, må i stället värdet förklaras

torverkat.

Vad i denna paragraf sägs gälle ej mot den som i god tro förvärvat egendomen

eller särskild rätt därtill.

9 §•

Vad som använts som hjälpmedel vid varusmuggling eller olovlig befattning

med smuggelgods eller vid försök till sådant brott må, såvitt ägaren

opaginerad Kontrollera mot PDF

165

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

eller någon som var i hans ställe uppsåtligen förövat gärningen eller medverkat

därtill, förklaras helt eller delvis förverkat till kronan, om det är

påkallat till förebyggande av brott, som nyss sagts, eller eljest särskilda skäl

föreligga och det ej är uppenbart obilligt; finnes egendomen ej i behåll,

må i stället värdet förklaras förverkat. Vad nu sagts gälle dock ej mot den

som i god tro förvärvat egendomen eller särskild rätt därtill. I stället for

förverkande äge rätten föreskriva åtgärd till förebyggande av missbruk.

10 §.

Avser förverkandeförklaring fartyg, som besväras av sjöpanträtt eller

inteckning, eller luftfartyg, besvärat av luftpanträtt eller inteckning, ma

domstolen ock förklara, att panträtten skall upphöra i den förverkade egendomen.

Finnes i annat fall någons rätt till föremål, som förklaras förverkat,

böra oaktat förklaringen bestå, göre domstolen förbehåll därom.

Om förundersökning m. m.

11 §•

Förundersökning rörande brott, som avses i denna lag, må inledas av tullmyndighet.

Har förundersökning inletts av tullmyndighet skall beträffande myndigheten

gälla vad i rättegångsbalken är stadgat om undersökningsledare; dock

äge tullmyndighet ej meddela beslut om anhållande eller reseförbud. År saken

ej av enkel beskaffenhet, skall ledningen övertagas av åklagaren, så

snart någon skäligen kan misstänkas för brottet. Åklagaren skall ock eljest

övertaga ledningen, när det finnes påkallat av särskilda skäl.

Åklagaren äge, då undersökningen ledes av tullmyndighet, meddela anvisningar

rörande undersökningens bedrivande.

Då förundersökningen ledes av åklagaren, äge han vid undersökningens

verkställande anlita biträde av tullmyndighet så ock uppdraga åt tulltjänsteman

att vidtaga särskild till undersökningen hörande åtgärd, om dess beskaffenhet

tillåter det.

Med tullmyndighet avses i denna paragraf tullverkets ombudsman, tulldirektör,

tullförvaltare, kustdistriktchef och gränsdistriktchef. Konungen

äger förordna jämväl annan befattningshavare än nyss sagts att fullgöra

vad enligt denna paragraf ankommer på tullmyndighet.

12 §.

Tulltjänsteman, lotstjänsteman, posttjänsteman och tjänsteman vid statens

järnvägar åligger att i den mån honom anbefalld tjänstgöring därtill

föranleder noggrant övervaka, att brott, som avses i denna lag, icke äger

rum. Vid sådan tillsyn äge, utan hinder av vad eljest är stadgat, posttjänsteman

föranstalta om undersökning av postpaket.

Tulltjänsteman äge enahanda rätt som enligt rättegångsbalken tillkommer

polisman att gripa den som misstänkes för brott, som avses i denna

lag, samt att till förhör medtaga den som är tillstädes å plats, där sådant

brott förövats.

11 llihang till riksdagens protokoll 11160. 1 samt. Nr Ilo

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Mnj.ts proposition nr 115 år 1960

Om beslag

13 §.

Befattningshavare, som i 12 § första stycket sägs, ävensom polisman skall

taga egendom, som kan antagas vara enligt denna lag förverkad, i beslag. I

övrigt äge tulltjänsteman i fråga om brott, som avses i denna lag, den rätt

att taga egendom i beslag, som enligt rättegångsbalken tillkommer polisman.

Verkställes beslag av annan än undersökningsledaren eller åklagaren och

har denne ej beslutat beslaget, skall anmälan skyndsamt göras hos honom,

som har att omedelbart pröva, om beslaget skall bestå.

14 §.

När beslag lagts å egendom, som kan antagas vara enligt denna lag förverkad,

skall åklagaren antingen så snart ske kan väcka talan vid domstol

med yrkande om egendomens förverkande eller ock förfara på sätt i 18 §

2 mom. sägs.

Vad i rättegångsbalken är stadgat om den tid, inom vilken åtal sist skall

hava väckts, skall ej äga tillämpning.

15 §.

När beslag lagts å egendom, som kan antagas vara enligt denna lag förverkad,

skall egendomen, där ej föreskrift i särskild författning till annat

föranleder, omhändertagas och förvaras av tullverket.

Om husrannsakan och kroppsvisitation

16 §.

För eftersökande av egendom, som kan antagas vara enligt denna lag förverkad,

må polisman och tulltjänsteman utan förordnande företaga husrannsakan

i lägenhet, som avses i 28 kap. 3 § rättegångsbalken. I övrigt äge

tulltjänsteman i fråga om brott, som avses i denna lag, samma rätt att

utan förordnande företaga husrannsakan som enligt nämnda balk tillkommer

polisman.

Till lägenhet, som avses i 28 kap. 3 § rättegångsbalken, skola även hänföras

magasin, upplagsbodar och uthus.

17 §.

Förekommer mot någon, som anträffas vid gräns- eller kustort eller ankommer

till plats, där förbindelse med utlandet äger rum, anledning att

han har på sig gods, som enligt denna lag är underkastat beslag, må för

ettersökande av sådant gods tulltjänsteman företaga kroppsvisitation å

honom. Om vederbörande chef för tull-, kust- eller gränsbevakning finner

skärpning av tullkontrollen å persontrafiken till eller från utlandet med

viss lägenhet eller för viss tidrymd å någon plats oundgängligen nödvändig,

må efter bevakningschefens bestämmande kroppsvisitation verkställas å

envar, som med lägenheten eller under tidrymden till platsen ankommer

från eller från platsen avreser till utlandet. Sådant förordnande skall ofördröjligen

underställas generaltullstyrelsens prövning men går likväl genast

i verkställighet. ö 6

Kroppsvisitation, som är av mera väsentlig omfattning, skall verkställas

inomhus i avskilt rum eller i lämpligt utrymme i fartyg samt, om undersöknmgsman

eller den undersökte begär det och det kan ske utan större

s. 167 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 11» år 1960

167

omgång, i vittnens närvaro. Kroppsvisitation å kvinna må ej verkställas eller

bevittnas av annan än kvinna.

Förande av protokoll och utfärdande av bevis om företagen kroppsvisitation

erfordras ej med mindre föremål, som påträffas, tages i beslag.

Förfarandet i visst fall i fråga om egendoms förverkande

18 §.

1 mom. Är fråga om förverkande av annan egendom än forslingsredskap

och är ägaren ej känd eller har han icke känt hemvist inom riket eller kan

eljest ej på sätt om stämning i brottmål är stadgat delgivning ske här i riket,

må talan om egendomens förverkande föras mot forsiare eller annan innehavare

av den beslagtagna egendomen, om han kan anträffas med stämning.

2 mom. Kan ej mot någon föras ansvarstalan för brott, som föranlett, att

egendom enligt denna lag tagits i beslag, må åklagaren, där fråga är allenast

om annan egendom än forslingsredskap och egendomens värde uppskattas

till mindre än trehundra kronor, i stället för att vid domstol väcka talan om

egendomens förverkande meddela skriftligt förordnande, att beslaget skall

tills vidare bestå; och skall i sådant fall egendomen vara förverkad, därest

icke inom en månad, sedan förordnandet meddelats, ägaren eller annan,

som påstår sig äga rätt till egendomen, hos åklagaren anmäler missnöje

med beslaget.

Anmäles missnöje, skall åklagaren, om ej beslaget finnes böra hävas,

väcka talan vid domstol med yrkande om egendomens förverkande. Väckes

ej talan inom en månad, sedan anmälan gjorts, skall beslaget gå åter.

Har förordnande enligt första stycket meddelats och anställes, innan

frågan om egendomens förverkande blivit avgjord i den ordning, som ovan

angivits, åtal angående brott, som föranlett beslaget, skall frågan om egendomens

förverkande i stället prövas i samband med åtalet; och skola förty

jämlikt första och andra styckena vidtagna åtgärder förfalla.

Förfarandet med förverkad egendom m. m.

19 §.

1 mom. Sedan slutligen avgjorts, att egendom, som enligt denna lag tagits

i beslag, skall vara förverkad, skall egendomen, där ej föreskrift i särskild

författning till annat föranleder, genom åklagarens försorg försäljas på

offentlig auktion. Förvaringspersedel, som på grund av sin beskaffenhet

är särskilt ägnad att användas för varusmuggling, må dock försäljas allenast

om den gjorts otjänlig för sådant ändamål, bär detta ej lämpligen kan ske,

skall med persedeln förfaras på sätt länsstyrelsen bestämmer.

2 mom. År beslagtagen egendom underkastad förskämning eller snar

förstörelse eller annan nedgång i värde, må den genast försäljas på offentlig

auktion, och skall så alltid ske om ägaren begär det. Uppskattas egendomens

värde till trehundra kronor eller mera och har ej försäljning påkallats av

ägaren, skall dock tillstånd till försäljningen sökas hos rätten. Rätten må

utan ägarens hörande meddela beslut om egendomens avyttring.

Köpeskilling, som influtit vid avyttring enligt detta mom., skall, intill dess

frågan om förverkande blivit slutligen avgjord, mot ränta insättas i bank.

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Mcij.ts proposition nr 115 år 1960

20 §.

Häves beslag å utländskt oförtullat gods, skall egendomen eller, om godset

redan försålts, köpeskillingen överlämnas till tullmyndigheten för behörig

redovisning.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

2. Genom denna lag upphävas lagarna den 8 juni 1923 (nr 147) om straff

för olovlig varuinförsel och den 18 juni 1949 (nr 398) om straff för olovlig

varuutförsel.

3. Där i lag eller författning angående förbud mot införsel eller utförsel

av visst gods givits särskilda föreskrifter om påföljd för överträdelse av förbudet,

skall vad i denna lag stadgas icke äga tillämpning.

4. Vad i lag eller författning är stadgat om tullmålsdomstol och tullåklagare

skall ej vidare äga tillämpning; dock att mål, vari talan väckts före

den nya lagens ikraftträdande, skall handläggas enligt äldre lag.

5. Har åklagare före denna lags ikraftträdande meddelat skriftligt förordnande,

som avses i 17 § 2 mom. lagen om straff för olovlig varuinförsel,

17 § lagen med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med

spritdrycker och vin eller 6 § 2 mom. lagen om straff för olovlig varuutförsel,

skall, utan hinder av vad i den nya lagen är föreskrivet, förfaras

enligt förordnandet.

6. Där i lag eller författning förekommer hänvisning till stadgande, som

ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället

tillämpas.

Förslag

till

lag om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker till

svenskt territorialvatten

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

1 mom. Spritdrycker må icke med farkost av mindre nettodräktighet än

femhundra ton införas från internationellt eller utländskt område till svenskt

territorialvatten.

Då särskilda omständigheter därtill föranleda, må Konungen beträffande

farkoster av större nettodräktighet, än nu sagts, meddela motsvarande förbud

att gälla i fråga om införsel till visst område av svenskt territorialvatten.

2 mom. Förbud, som i 1 mom. avses, skall icke utgöra hinder för införsel

till svenskt territorialvatten av spritdrycker

a) då dryckerna äro att hänföra till skeppsproviant för den farkost, med

vilken de forslas, eller tillhöra med farkosten följande resande eller ombord

å densamma anställda personer, allt i den mån dryckerna prövas icke överstiga

behovet under resan eller dryckerna eljest enligt gällande stadgande må

av den resande för eget bruk till riket införas; samt

b) vid genomfart utan onödigt uppehåll genom Öresund mellan Falsterbo

rev och Kullens fyr från internationellt eller utländskt område till annat

s. 169 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:Is proposition nr 115 år 1960

169

sådant område, såvida det av omständigheterna uppenbarligen framgår, att

dryckerna icke äro avsedda att olovligen införas till riket; dock må vattenområde

inom en halv kilometer från svenska landet icke befaras.

3 mom. Generaltullstyrelsen må för särskilda fall medgiva undantag från

förbud, som avses i denna paragraf.

2 §•

1 mom. Bryter någon mot förbud, som avses i 1 §, vare det ansett som

varusmuggling enligt lagen om straff för varusmuggling m. m.

Framgår uppenbarligen av omständigheterna, att dryckerna icke varit

avsedda att olovligen införas till riket, skall dock påföljd av förverkande

icke äga rum.

Visas, att den farkost, med vilken dryckerna forslats, på grund av verklig

sjönöd för räddande av fartyg, last och människoliv tvingats att ingå på

svenskt territorialvatten och att där förbliva, vare den tilltalade från ansvar

fri.

2 mom. Åtal för brott, som avses i 1 mom., må ej äga rum med mindre

generaltullstyrelsen lämnar tillstånd därtill.

3 §.

/ mom. Tulltjänsteman äger, där honom anbefalld tjänstgöring därtill föranleder,

å farkost företaga den visitation, som oundgängligen erfordras för

utrönande, huruvida mot förbud, som avses i 1 §, spritdrycker medföras å

farkosten.

2 mom. Har chef för tull- eller kustbevakning med hänsyn till befarad

olovlig införsel av spritdrycker funnit särskild tullbevakning böra anordnas

å farkost av mindre nettodräktighet än femhundra ton, vilken ankommer

från eller avgår till utrikes ort, må, därest med stöd av denna lag beslag

ägt rum å drycker, vilka under resan medförts å farkosten, bevakningschefen

kunna förordna, att kostnaden för bevakningen skall gäldas av farkostens

ägare.

Kostnaden för bevakningen skall utgå efter gällande taxa för extra tullförrättningar

samt gäldas i den ordning, som härutinnan är stadgat i fråga

om ersättningsbelopp för sådan förrättning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

Förslag

till

lag om utsträckt tillämpuing av lagen om förbud i vissa fall mot införsel

av spritdrycker till svenskt territorialvatten

Härigenom förordnas som följer.

Hava spritdrycker med fartyg av mindre nettodräktighet än femhundra

ton införts till farvatten, som ligger utanför svenska territorialvattengränsen

och sträcker sig intill tolv sjömil från svenska kusten eller där utanför

belägna yttersta skär, och framgår uppenbarligen av omständigheterna, att

syftet med fartygets uppehåll i nämnda farvatten är att företaga eller främja

olovlig införsel av dryckerna till riket, vare det ansett såsom olovlig inför
-

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

sel till svenskt territorialvatten enligt lagen om förbud i vissa fall mot införsel

av spritdrycker till svenskt territorialvatten.

I gränsvatten av mindre bredd än tjugofyra sjömil skall gränsen för det

farvatten, som avses i första stycket, anses sammanfalla med mittellinjen

eller den gränslinje, som eljest är fastslagen genom överenskommelse, hävd

eller annorledes.

Vad i denna lag är stadgat skall icke tillämpas med avseende å fartyg av

främmande nationalitet, med mindre Konungen förordnar, att beträffande

fartyg av den nationalitet lagen skall äga tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

Förslag

till

lag med tillägg till gällande bestämmelser rörande införsel av

spritdrycker till svenskt territorialvatten

Härigenom förordnas som följer.

Vad enligt 1 § 2 mom. b) och 2 § 1 mom. andra stycket lagen om förbud

i vissa fall mot införsel av spritdrycker till svenskt territorialvatten gäller

för de fall, då beträffande spritdrycker, som införts till svenskt territorialvatten,

av omständigheterna uppenbarligen framgår, att dryckerna icke äro

eller varit avsedda att olovligen införas till riket, skall, i den mån Konungen

så förordnar, icke äga tillämpning vid införsel till område inom

territorialvattnet, i fråga om vilket avtal med främmande stat om gemensam

bevakning för bekämpande av olovlig införsel av alkoholvaror träffats,

med mindre av omständigheterna tillika uppenbarligen framgår, att dryckerna

icke äro eller varit avsedda att olovligen införas till den stat, med vilken

avtalet ingåtts.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 19 § förordningen den 26 februari 1954

(nr 73) angående tillverkning av brännvin

Härigenom förordnas, att 19 § förordningen den 26 februari 1954 angående

tillverkning av brännvin skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

19 §.

1. Den som olovligen tillverkar brännvin eller bereder mäsk i uppenbart

syfte att därav framställa brännvin, så ock den som forslar, döljer eller för
-

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

varar brännvin, vilket uppenbarligen är olovligen tillverkat, eller mäsk, som

uppenbarligen är avsedd för olovlig brännvinstillverkning, straffes med

dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

Är brottet---två år.

Vid bedömande — — — framställt brännvin.

Begår någon —--- äro däremot.

2. Har någon olovligen tillverkat brännvin eller berett mäsk, skola därvid

nyttjade redskap samt å stället befintliga förråd av för den olovliga tillverkningen

eller beredningen uppenbarligen avsedda råämnen tagas i beslag

och dömas förverkade. Påträffas brännvin, som olovligen tillverkats,

skall brännvinet, tillika med kärl, vari det förvaras, tagas i beslag och dömas

förverkat. Vad nu sagts om brännvin, som olovligen tillverkats, skall

äga motsvarande tillämpning i fråga om mäsk, som uppenbarligen är avsedd

för olovlig brännvinstillverkning.

3. Den som —----etthundra kronor.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1961.

Förslag till lag om ändring i lagen den 11 juni 1943 (nr 346) angående statsmonopol

å tillverkning och import av tobaksvaror

Härigenom förordnas, att 36 och 46 §§ lagen den 11 juni 1943 angående

statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives samt att 44 och 49 §§ samma lag skola upphöra

att gälla.

36 §.

Till riket inkommen vara, som enligt denna lag ej må införas, må, därest

den ej är att enligt lagen om straff för varusmuggling m. m. anse såsom

olovligen införd, av varuägaren återutföras i enlighet med de föreskrifter

generaltullstyrelsen äger meddela. Sker ej återutförsel, skall med varan förfaras

på sätt Konungen förordnar.

46 §.

1 denna lag avsedd egendom, som enligt denna lag eller lagen om straff för

varusmuggling m. m. förklarats förbruten eller skolat enligt tullstadgan

eller annan författning försäljas, skall behandlas på sätt Konungen förordnar.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 23 § 1 mom. och 26 § strålskyddslagen

den 14 mars 1958 (nr 110)

Härigenom förordnas, alt 23 § 1 mom. och 26 § strålskyddslagen den 14

mars 1958 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

23 §.

1 mom. Angående påföljd för olovlig införsel av radioaktivt ämne eller

försök därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling m. m.

Med dagsböter eller fängelse straffes

1. den som olovligen bedriver radiologiskt arbete eller som eljest bryter

mot vad i 2, 4 eller 6 § sägs;

2. den som —--andra föreskrifter;

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Mnj:ts proposition nr It5 år 1960

3. den som---eller 19 §;

4. den som —---- ofullständig uppgift; och

5. den som---21 § sägs.

26 §.

Brukas radioaktivt ämne olovligen i radiologiskt arbete eller innehar någon

här olovligen sådant ämne, må detta jämte strålskyddsanordning, vari

det förvaras, förklaras förverkat till kronan, om det ej är uppenbart obilligt.

Finnes ämnet ej i behåll, må i stället värdet förklaras förverkat.

Anordning, som---äro därtill.

Med förverkad---- strålskyddsmyndigheten bestämmer.

Förslag till förordning om ändring i förordningen den 30 mars 1900 (nr 17)

angående förbud mot tillverkning, införsel och försäljning av tändstickor,

i vilkas tändmassa vanlig (vit eller gul) fosfor ingår

Härigenom förordnas, att 2 och 4 §§ förordningen den 30 mars 1900 angående

förbud mot tillverkning, införsel och försäljning av tändstickor, i vilkas

tändmassa vanlig (vit eller gul) fosfor ingår, skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives samt att 3 och 5 §§ samma förordning skola upphöra

att gälla.

2 §•

Bryter någon---innehaves, förbrutet.

Angående påföljd för olovlig införsel av tändstickor, som i 1 § avses, eller

försök därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling m. m.

4 §.

Gods, som blivit med beslag belagt enligt denna förordning eller lagen om

straff för varusmuggling m. m., skall med beslagarens sigill förses samt förvaras

under lås och på säkert ställe, till dess genom lagakraftvunnet beslut

är avgjort, huruvida godset skall såsom förbrutet anses.

Har på grund av denna förordning eller lagen om straff för varusmuggling

in. m. gods dömts förbrutet, skall det genom vederbörande myndighets försorg

förstöras.

Förslag till förordning om ändrad lydelse av 11 § 3 mom. och 20 § förordningen

den 1 juli 1918 (nr 564) angående vissa alkoholhaltiga preparat m. m.

Härigenom förordnas, att 11 § 3 mom. och 20 § förordningen den 1 juli

1918 angående vissa alkoholhaltiga preparat m. m. skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

11 §•

3 mom. Den, som--— femhundra kronor.

Lag samma vare, därest någon i strid mot förbud eller annan föreskrift,

varom i 9 och 10 §§ sägs, fortsätter tillverkning eller försäljning av alkohol - haltigt preparat.

20 §.

Till riket inkommen vara, som enligt denna förordning icke får införas,

må, därest den icke enligt lagen om straff för varusmuggling m. m. är att

anse såsom olovligen införd, av varuägaren återntföras. Sker ej —--—

Konungen förordnar.

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

Förslag till förordning om ändrad lydelse av 6 och 7 §§ förordningen den 9

september 1938 (nr 569) med vissa bestämmelser angående fosterfördrivande

medel

Härigenom förordnas, att 6 och 7 §§ förordningen den 9 september 1938

med vissa bestämmelser angående fosterfördrivande medel skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

6 §.

Angående påföljd för olovlig införsel av fosterfördrivande medel eller

försök därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling m. m.

Tillhandahåller någon i strid mot bestämmelsen i 2 § fosterfördrivande

medel,

eller bryter någon mot vad i 4 § första stycket är stadgat eller mot förbud

att tillverka eller tillhandahålla fosterfördrivande medel, varom förmäles

i 5 §,

straffes med fängelse eller dagsböter.

Fosterfördrivande medel, som påträffas hos någon som nu sagts och uppenbarligen

är avsett att olovligen tillhandahållas, vare förverkat.

Åsidosätter någon vad i 4 § andra stycket är stadgat angående förvaring

av rekvisition å fosterfördrivande medel, vare straffet dagsböter.

7 §•

Böter, som ådömas enligt denna förordning, samt fosterfördrivande medel,

som är förverkat, tillfalla kronan. Med fosterfördrivande medel som förklarats

förverkat enligt denna förordning eller lagen om straff för varusmuggling

m. m. skall förfaras på sätt medicinalstyrelsen bestämmer.

Förslag till förordning om ändrad lydelse av 9 § förordningen den 19 maj

1939 (nr 174) angående tillverkning, införsel och försäljning av gasskyddsmateriel
Härigenom

förordnas, att 9 § förordningen den 19 maj 1939 angående tillverkning,

införsel och försäljning av gasskyddsmateriel skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

9 §•

1 mom. Angående påföljd för olovlig införsel av gasskyddsmateriel av

första klass eller försök därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling

m. in.

2 mom. Tillverkar någon olovligen gasskyddsmateriel av första klass,

eller saluhåller eller försäljer någon gasskyddsmateriel i strid mot bestämmelserna

i denna förordning,

straffes med dagsböter eller fängelse, och vare egendomen förverkad.

Äro omständigheterna synnerligen mildrande, äge rätten pröva, huruvida

egendomen skall vara förverkad.

Kan egendom, som förklarats förverkad, ej tillrättaskaffas, skall dess värde

gäldas.

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj.ts proposition nr Ilo år 1960

Förslag till förordning om ändrad lydelse av 11 § förordningen den 25 maj

1941 (nr 251) om varuskatt

Härigenom förordnas, att 11 § förordningen den 25 maj 1941 om varuskatt

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

11 §•

Angående påföljd i vissa fall för den, som i samband med införsel av skattepliktig

vara i deklaration eller försäkran lämnat oriktig uppgift, skall gälla

vad i lagen om straff för varusmuggling m. m. är stadgat.

Om ansvar i vissa fall för den, som eljest i deklaration lämnat oriktig

uppgift, stadgas i skattestrafflagen.

Förslag till förordning om ändring i förordningen den 5 mars 1948 (nr 85)

om försäljningsskatt

Härigenom förordnas, att 33 § förordningen den 5 mars 1948 om försäljningsskatt

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att 34 §

samma förordning skall upphöra att gälla.

33 §.

Angående påföljd i vissa fall för den, som i samband med införsel av

skattepliktig vara i deklaration eller försäkran lämnat oriktig uppgift, skall

gälla vad i lagen om straff för varusmuggling m. m. är stadgat.

Om ansvar i vissa fall för den, som eljest i deklaration lämnat oriktig

uppgift, stadgas i skattestrafflagen.

Förslag till förordning om ändring i vapenförordningen den 10 juni 1949

(nr 340)

Härigenom förordnas, att 36 § 6 mom., 37 och 38 §§ vapenförordningen den

10 juni 1949 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

36 §.

6 mom. Angående påföljd för olovlig införsel av vapen eller ammunition

eller försök därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling m. m.

37 §.

Påträffar polisman eller tulltjänsteman egendom, som skäligen kan antagas

vara förverkad enligt 36 § 1 mom., skall han taga egendomen i beslag.

Äger han----- skall bestå.

Vad nu----— och lapptillsynsman.

38 §.

Böter, som------tillfalla kronan.

Med förverkad —---särskilt föreskrivet.

Skall egendom vara förverkad såväl jämlikt denna förordning som enligt

annan författning, skall beträffande förverkandet gälla vad i sådan författning

är stadgat. I fråga om förfarandet med egendom, som förverkats enligt

lagen om straff för varusmuggling m. m., skall i stället för bestämmelserna

i sagda lag gälla vad som är föreskrivet beträffande egendom, som förverkats

jämlikt denna förordning.

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

Förslag till förordning om ändring i förordningen den 10 juni 1949 (nr 341)

om explosiva varor

Härigenom förordnas, att 61 § 2 inom. och 63 § förordningen den 10 juni

1949 om explosiva varor skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

61 §.

2 mom. Angående påföljd för olovlig införsel av explosiv vara eller försök

därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling m. m.

63 §.

Explosiv vara, som tagits i beslag enligt denna förordning eller lagen om

straff för varusmuggling m. m., skall sättas under försegling av den, som

verkställt beslaget, samt förvaras på sätt i 31 § föreskrives till dess genom

lagakraftvunnen dom avgjorts, om varan skall anses förverkad. Om beslaget

—--varans förvaring.

Explosiv vara, som genom lagakraftvunnen dom enligt denna förordning

eller lagen om straff för varusmuggling m. in. förklarats förverkad, skall försäljas

på sätt länsstyrelsen bestämmer; länsstyrelsen må dock förordna att

varan i stället skall oskadliggöras efter sprängämnesinspektionens eller polismyndighetens

hörande.

Förslag till förordning om ändring i förordningen den 21 december 1951

(nr 830) om införsel och utförsel av margarinvaror samt om kontroll över

tillverkningen av dessa varor

Härigenom förordnas, att 5 och 13 §§ förordningen den 21 december 1951

om införsel och utförsel av margarinvaror samt om kontroll över tillverkningen

av dessa varor skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives

samt att 3 och 16 §§ samma förordning skola upphöra att gälla.

5 §.

Vara, som enligt 2 § ej får från tullverket utlämnas, må av varuhavaren

inom tid och i ordning, som i tullstadgan är föreskriven beträffande returförtullning,

under behörig tullkontroll återutföras till det land, varifrån

varan kommit, under förutsättning att varan icke enligt lagen om straff för

varusmuggling m. m. är förverkad.

Där ej----till kronan.

13 §.

Angående påföljd för olovlig införsel eller utförsel av margarinvara, som

i denna författning avses, eller försök därtill stadgas i lagen om straff för

varusmuggling m. m.

Förslag till förordning om ändring i förordningen den 5 juni 1953 (nr 372)

angående reglering av införseln av vissa slag av fisk och skaldjur

Härigenom förordnas, att It—14 §§'' förordningen den 5 juni 1953 angående

reglering av införseln av vissa slag av fisk och skaldjur skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives samt alt 15 § skall upphöra att gälla.

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 dr 1960

11 §•

Till riket inkommen vara som på grund av bestämmelserna i denna förordning

icke får införas må, därest varan ej enligt lagen om straff för varusmuggling

m. m. skall vara förverkad samt hinder ej heller eljest möter mot

utförsel av varan, under tullkontroll återutföras enligt de föreskrifter som

i tullstadgan äro givna för gods anmält till returförtullning.

Vad i---- föreskriven tid.

12 §.

Skall i denna förordning avsedd vara enligt tullstadgan eller lagen om

straff för varusmuggling m. m. eller på grund av stadgande i denna förordning

säljas å auktion genom tullverkets försorg, må försäljning ske endast

till någon, som erhållit tillstånd varom i 1 § sägs, eller ock under förbehåll

att varan återutföres.

Kan försäljning--• ■—- generaltullstyrelsen förordnar.

13 §.

Angående påföljd för olovlig införsel av vara, som enligt denna förordning

ej får införas, eller försök därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling

m. m.

14 §.

Den som, utan att vara förfallen till ansvar enligt lagen om straff för

varusmuggling m. m., bryter mot villkor för tillgodonjutande av tillståndsbevis

eller i strid mot stadgandet i 4 § första stycket disponerar å provianteringsfrilager

upplagd vara annorledes än till fartygs, buss eller luftfartygs

proviantering eller utrustning i föreskriven ordning straffes med dagsböter.

Förslag till förordning om ändrad lydelse av 86 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen

den 26 maj 1954 (nr 521)

Härigenom förordnas, att 86 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen

den 26 maj 1954 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

86 §.

2 mom. Angående påföljd för olovlig införsel av rusdrycker eller försök

därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling m. m.

Förslag till förordning om ändring i förordningen den 7 juni 1956 (nr 401)

angående reglering av införseln av vissa levande djur och jordbruksprodukter

m. m.

Härigenom förordnas, att 13—16 §§ förordningen den 7 juni 1956 angående

reglering av införseln av vissa levande djur och jordbruksprodukter

in. m. skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att 17 §

samma förordning skall upphöra att gälla.

13 §.

Till riket inkommen vara som på grund av bestämmelserna i denna förordning

icke får införas må, därest varan ej enligt lagen om straff för varusmuggling

m. in. skall vara förverkad samt hinder ej heller eljest möter mot

s. 177 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

177

utförsel av varan, under tullkontroll återutföras enligt de föreskrifter som i

tullstadgan äro givna för gods anmält till returförtullning.

Vad i--— föreskriven tid.

14 §.

Angående påföljd för olovlig införsel av vara, som enligt denna förordning

icke får införas, eller försök därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling

m. m.

15 §.

Den som, utan att vara förfallen till ansvar enligt lagen om straff för

varusmuggling m. m. bryter mot villkor för tillgodonjutande av tillstånd

enligt 1 § eller i strid med stadgandet i 5 § första stycket disponerar å provianteringsfrilager

upplagd vara annorledes än till fartygs eller luftfartygs

proviantering eller utrustning i föreskriven ordning eller underlåter att fullgöra

i 4 § stadgad uppgiftsskyldighet, straffes med dagsböter.

16 §.

Skall i denna förordning avsedd vara enligt tullstadgan eller på grund av

stadgande i denna förordning eller lagen om straff för varusmuggling m. m.

säljas å auktion genom tullverkets försorg, må försäljningen ske endast till

någon, som enligt denna förordning äger införa varan, eller ock under förbehåll

att varan återutföres.

Kan försäljning---generaltullstyrelsen förordnar.

Förslag till förordning om ändring i förordningen den 7 juni 1956 (nr 403)

angående reglering av införseln av fettråvaror och fettvaror m. m.

Härigenom förordnas, att 5, 18, 19 och 24 §§ förordningen den 7 juni

1956 angående reglering av införseln av fettråvaror och fettvaror m. m.

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att 25 § samma

förordning skall upphöra att gälla.

5 §•

Till riket inkommen vara som på grund av bestämmelserna i denna

förordning icke får införas må, därest varan ej enligt lagen om straff för

varusmuggling in. m. skall vara förverkad samt hinder ej heller eljest möter

mot utförsel av varan, under tullkontroll återutföras enligt de föreskrifter

som i tullstadgan äro givna för gods anmält till returförtullning.

Vad i---föreskriven tid.

18 §.

Angående påföljd för olovlig införsel av vara, som enligt denna förordning

ej får införas, eller försök därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling

m. m.

19 §.

Den som, utan att vara förfallen till ansvar enligt lagen om straff för varusmuggling

m. m., bryter mot villkor för tillgodonjutande av tillstånd enligt

1 § eller i strid med stadgandet i 4 § första stycket disponerar å provianteringsfrilager

upplagd vara annorledes än till fartygs eller luftfartygs proviantering

eller utrustning i föreskriven ordning eller underlåter att fullgöra

i 3 § stadgad uppgiftsskyldighet straffes med dagsböter.

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

24 §.

Skall i denna förordning avsedd vara enligt tullstadgan eller på grund av

stadgande i denna förordning eller lagen om straff för varusmuggling m. m.

säljas å auktion genom tullverkets försorg, må försäljningen ske endast

till någon, som enligt denna förordning äger införa varan, eller ock under

förbehåll att varan återutföres.

Kan försäljning---generaltullstyrelsen förordnar.

Förslag till förordning om ändrad lydelse av 28 § förordningen den 23 november

1956 (nr 545) angående omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall

Härigenom förordnas, att 28 § förordningen den 23 november 1956 angående

omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall skall erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

28 §.

Angående påföljd i vissa fall för den, som i samband med införsel av

skattepliktigt motorfordon i deklaration lämnat oriktig uppgift, skall gälla

vad i lagen om straff för varusmuggling m. m. är stadgat.

Om ansvar i vissa fall för den, som eljest i deklaration lämnat oriktig

uppgift, stadgas i skattestrafflagen.

Förslag till förordning om ändring i förordningen den 5 juni 1959 (nr 312)

om förbud mot innehav av vissa stiletter m. m.

Härigenom förordnas, att 3—5 §§ förordningen den 5 juni 1959 om förbud

mot innehav av vissa stiletter m. m. skola erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives.

3 §.

Angående påföljd för olovlig införsel av springstilett och springkniv eller

försök därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling m. m.

Bryter någon eljest mot vad i 2 § sägs, straffes med dagsböter. Stiletten

eller kniven skall i sådant fall, även om straff ej ådömes, vara förverkad

till kronan, om det ej är uppenbart obilligt.

Innehaves springstilett---förhindra det.

4 §•

Angående beslag av springstilett och springkniv i fall som i 3 § andra

stycket avses skall vad i allmänhet är stadgat om beslag i brottmål äga

motsvarande tillämpning med följande avvikelser.

1. Vad i -— -— — sådan tid.

2. Väckes ej åtal, prövar åklagaren, huruvida stiletten eller kniven skall

vara förverkad enligt vad i 3 § andra stycket sägs. Förordnande därom

meddelas skriftligen. Om ej påföljden förelagts och godkänts i samband

med strafföreläggande, äge den, från vilken beslaget skett, hos åklagaren

anmäla missnöje med förordnandet inom en månad från det han erhöll

del därav. Anmäles missnöje, har åklagaren att, om ej beslaget finnes böra

hävas, väcka talan om stilettens eller knivens förverkande. Sker det ej inom

en månad från det anmälan gjorts, skall beslaget gå åter.

s. 179 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

179

5 §.

Har springstilett eller springkniv inkommit till riket, må stiletten eller

kniven, därest den icke skall vara förverkad enligt 3 § eller lagen om straff

för varusmuggling m. m. och hinder ej heller eljest möter mot utförsel,

återutföras på de villkor och i den ordning tullstadgan föreskriver i fråga

om returförtullning. Sker ej återutförsel inom föreskriven tid, tillfaller

stiletten eller kniven kronan.

Författningarna föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1961.

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

Innehåll

Propositionens huvudsakliga innehåll .......................... 2

Författningsförslag ............................................ 3

Statsrådsprotokoll den 19 februari 1960 28

I. Inledning ................................................ 28

II. Gällande rätt .............................................. 31

III. Allmän motivering.......................................... 38

Inledande synpunkter .................................... 38

Lagstiftningens omfattning och utformningen av smugg
lingsbegreppet

...................................... 45

Bötessystemet .......................................... 62

Förverkande m. m....................................... 68

Smuggling av rusdrycker.................................. 75

Återfall och brottsregistrering .......................... 79

Åklagarväsen och forumregler ............................ 84

Förundersökning m. m................................... 96

Verkställighet av straff och andra påföljder 100

IV. Specialmotivering ........................................ 104

V. Departementschefens hemställan .......................... 135

Vid statsrådsprotokollet den 19 februari 1960 fogade författningsförslag

.............................................. 137

Lagrådets utlåtande den 24 mars 1960 .......................... 148

Statsrådsprotokoll den 25 mars 1960 ............................ 160

T. *hbj.0. IItred-~<n -^förslag ...................... 163

600276 Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin (5)

  1. Madeleine Löfmarck, Svensk rättspraxis. Straffrätt 1984 – 1990, SvJT 1991 s. 185, på s. 210 · Fritt tillgänglig
  2. Percy Bratt, Hugo Tiberg, Rättsfall om domare och lagmotiv, SvJT 1989 s. 707, på s. 714 · Fritt tillgänglig
  3. Analys av NJA 1985 s. 281 — fråga huruvida rättsvillfarelse om tullagstiftningen kan påverka ansvarsbedömningen vid tillämpning av 1 § varusmugglingslagen, SvJT 1986 s. 119, på s. 120, 127 · Fritt tillgänglig
  4. Madeleine Löfmarck, Svensk rättspraxis Straffrätt 1975–1983, SvJT 1985 s. 337, på s. 376 · Fritt tillgänglig
  5. Dag Victor, Gärning och individ inför domarskranket, SvJT 1980 s. 175, på s. 186 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

11 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. 2LU 1960:53 Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen angående förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning. s. 3 i texten
  2. Rskr. 1960:348 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om straff för varusmuggling, m. m. s. 6 i texten
  3. 1LU 1960:34 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om straff för varusmuggling, m. m. s. 1 i texten

Rättsfall (2)

2 kopplingar.

  1. RH 2003:33 ur registret
  2. RH 2000:98 ur registret · dokumentnivå

Doktrin (6)

6 kopplingar i 5 dokument.

  1. SvJT 1986 s. 119 Analys av NJA 1985 s. 281 — fråga huruvida rättsvillfarelse om tullagstiftningen kan påverka ansvarsbedömningen vid tillämpning av 1 § varusmugglingslagen s. 120 · s. 127 i texten
  2. SvJT 1991 s. 185 Madeleine Löfmarck, Svensk rättspraxis. Straffrätt 1984 – 1990 s. 210 i texten
  3. SvJT 1989 s. 707 Percy Bratt, Hugo Tiberg, Rättsfall om domare och lagmotiv s. 714 i texten
  4. SvJT 1985 s. 337 Madeleine Löfmarck, Svensk rättspraxis Straffrätt 1975–1983 s. 376 i texten
  5. SvJT 1980 s. 175 Dag Victor, Gärning och individ inför domarskranket s. 186 i texten