Sök i Ratio Lex

Angående organisationen av den statliga centrala rationaliseringsverksamheten, m. m

1960-03-04 · 83 sidor, varav 72 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 72 av 83 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1960:126, Angående organisationen av den statliga centrala rationaliseringsverksamheten, m. m

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

1

Nr 126

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående organisationen

av den statliga centrala rationaliseringsverksamheten,

m. mgiven Stockholms slott den 4 mars 1960.

- Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I anslutning till 1956 års rationaliseringsutrednings och 1958 års besparingsutrednings

betänkanden framlägges förslag om effektivisering av den

statliga rationaliserings- och revisionsverksamheten.

I propositionen fastslås behovet av en central rationaliseringsverksamhet

inom statsförvaltningen. I fråga om denna verksamhet uttalas bl. a., att organisationsundersökningarna

inom förvaltningen i ökad omfattning bör innefatta

realprövning i besparingssyfte av myndigheternas bestående verksamhet.

Den överblick och erfarenhet av statsförvaltningen som en sådan verksamhet

kräver förutsättes skola tillgodoses genom ett samspel mellan organisatorisk

expertis och administrativ sakkunskap. I propositionen konstateras

vidare behovet av en på rationaliserings- och besparingsfrågor inriktad

central remissverksamhet. Härvid framhålles nödvändigheten av en helhetssyn

på förvaltningen även inom denna verksamhet. Remissverksamheten

föreslås därför skola tillförsäkras närmare sakkunskap beträffande myndigheternas

organisation och deras sätt att arbeta.

Beträffande revisionsverksamheten föreslås, att den kamerala eftergranskningen

av det statliga räkenskapsmaterialet utvecklas mot en ökad

grad av sakrevision, överhuvudtaget förordas en intensifiering av den sakrevisionella

verksamheten. Denna verksamhet förutsättes som hittills komma

alt bedrivas under fria arbetsformer.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. AV 126

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

I organisatoriskt hänseende föreslås, att nuvarande statskontoret, riksräkenskapsverket,

statens sakrevision och statens organisationsnämnd skall

upphöra. I stället förordas, att ett nytt ämbetsverk inrättas för rationaliseringsverksamhet

och allmän remissverksamhet. Detta verk, vilket föreslås

skola överta benämningen statskontoret, skall enligt förslaget ledas av en

generaldirektör och en särskild verksstyrelse. Ämbetsverket föreslås skola

omfatta sex byråer samt under en övergångstid nuvarande statskontorets

fond- och pensionsbyråer.

Den kamerala revisionen och den egentliga sakrevisionella verksamheten

föreslås bli koncentrerade till ett nytt revisions- och statsbokföringsorgan

benämnt riksrevisionsverket. Även detta verk skall enligt förslaget ledas

av en generaldirektör och en särskild styrelse. Riksrevisionsverket föreslås

skola arbeta på sex byråer, varav fyra revisionsbyråer samt en budgetbyrå

och en finansstatistisk byrå. Specialrevisionerna hos arbetsmarknadsstyrelsen

och lantbruksstyrelsen samt den särskilda revisionen av skogsvårdsstyrelserna

föreslås skola upphöra.

Totalt sett medför förslaget i förhållande till nuvarande organisation för

motsvarande uppgifter en viss personalminskning. Å andra sidan innebär den

förordade personalorganisationen i de båda nya verken en inte oväsentlig

ökning av antalet högre tjänster. Härigenom förutsättes effektiviteten i rationaliseringsarbetet

kunna ökas.

Förslag framlägges också beträffande de enskilda statsmyndigheternas interna

rationaliseringsarbete. Sålunda förordas vissa förändringar i fråga om

organisationsföredragandena, som bl. a. föreslås erhålla visst arvode.

Samtliga organisatoriska förändringar förordas ske fr. o. m. den 1 juli

1961.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1960

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4

mars 1960.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Skoglund,

Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen

för finansdepartementet, statsrådet Sträng.

I årets statsverksproposition har jag under sjunde huvudtiteln, punkten 5,

erinrat om att 1956 års rationaliseringsutredning den 12 juni 1959 framlagt

betänkande angående den statliga centrala rationaliserings- och revisionsverksamhetens

organisation (SOU 1959: 22). Jag förklarade mig därvid helt

dela den av riksdagen vid ett flertal tillfällen redovisade uppfattningen, att de

med den statliga rationaliseringsverksamheten sammanhängande problemen

snarast borde lösas. Då beredningen av ärendet ännu inte var avslutad,

kunde något ställningstagande i frågan emellertid inte redovisas i statsverkspropositionen.

Jag anhåller nu att få ta upp frågan om den statliga centrala rationaliseringsverksamheten,

m. m., till behandling. Därvid torde få redovisas dels

rationaliseringsutredningens betänkande, dels förslag av 1958 års besparingsutredning

i dess betänkande Besparingar inom statsverksamheten

(SOU 1959: 28) rörande den statliga rationaliseringsverksamheten m. m.

jämte i ärendena avgivna remissyttranden.

I. Inledning

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juni 1956 tillkallades sju utredningsmän1

med uppdrag att överväga den statliga rationaliseringsverksamhetens

organisation och fortsatta bedrivande.

1 Utredningsmän har varit dåvarande generaldirektören, numera statsrådet M. I. C.-H. Nordlander,

ordf., dåvarande ledamöterna av AK, numera drätseldirektören G. L. Andersson i Mölndal

(t. o. m. den 8 mars 1957) och fabrikören H. F.lCarlsson i Tibro, ledamoten av AK, metallarbetaren

H. L. Gustavsson i Stockholm''Jfr. o. m. den 9 mars 1957), expeditionschefen, t.f.

generaldirektören I. Löfqvist, dåvarande kanslichefen, numera direktören E. Olsson (fr. o. in.

den 26 oktober 1956 efter Kungl. Maj: ts bemyndigande samma dag), ledamöterna av AK,

bankdirektören C. G. Rcgnéll och lantbrukaren A. L. Rubbestad (t. o. m. den 19 december 1958)

samt förutvarande statssekreteraren, direktören T. G. Wärn. Såsom experter har biträtt kanslichefen

hos riksdagens revisorer P. A. Dahlberg, krigsrådet E. I. Insulander, statskommissarien

K. E. Jerdenius, dåvarande kanslichefen, numera överdirektören K. A. Lindbergson, byrådirektören,

t. f. kanslichefen P. A, V. Tammelin och byråchefen N. G. E. Wlldeman.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

I utredningsdirektiven erinras inledningsvis om att den statliga rationaliseringsverksamheten

behandlats i ett flertal utredningar, bl. a. 1949 års

rationaliseringsutredning (SOU 1950:8), vars förslag av olika skäl inte

kom att realiseras. Målsättning för den statliga rationaliseringsverksamheten

borde enligt direktiven vara densamma som 1949 års rationaliseringsutredning

angivit, nämligen planmässigt vidtagande av åtgärder som kan

medverka till att den statliga verksamheten utövades enklare, snabbare och

mera ekonomiskt än förut utan att säkerheten otillbörligt åsidosättes.

I fråga om de organisatoriska formerna för rationaliseringsverksamhetens

bedrivande erinrades i direktiven om att 1949 års utredning förordat en

sammanslagning av statskontoret, statens sakrevision och statens organisalionsnämnd.

Denna fråga borde ånyo bli föremål för övervägande. Även

andra lösningar syntes möjliga exempelvis en sammanslagning av statskontoret

och organisationsnämnden eller en komplettering av de befintliga

organens nuvarande resurser eller en överflyttning dem emellan av vissa arbetsuppgifter.

En eventuell sammanslagning av statskontoret med annan

eller andra myndigheter förutsattes aktualisera ett överförande av sådana

arbetsuppgifter hos ämbetsverket som är artskilda från rationaliseringsverksamheten

till annat organ.

Slutligen borde utredningen överväga den lämpligaste ordningen för beredning

av rationaliseringsärenden inom Kungl. Maj:ts kansli.

över rationaliseringsutredningens betänkande har yttranden avgivits av

överbefälhavaren, armétygförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen,

försvarets förvaltningsdirektion, försvarets civilförvaltning, försvarets

fabriksstyrelse, arbetsmarknadsstyrelsen, generalpoststyrelsen, telestyrelsen,

järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,

byggnadsstyrelsen, statskontoret, generaltullstyrelsen, riksräkenskapsverket,

statens sakrevision, statens organisationsnämnd, riksarkivet,

lantbruksstyrelsen, domänstyrelsen, medicinalstyrelsen, centrala sjukvårdsberedningen,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands,

Jönköpings, Kronobergs, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Jämtlands

län, polisväsendets organisationsnämnd, statens lönenämnd, överrevisorerna

vid statens järnvägar, överrevisorerna för väg- och vattenbyggnadsväsendet,

överrevisorerna vid statens vattenfallsverk, Svenska stadsförbundet,

Svenska landskommunernas förbund, Tjänstemännens centralorganisation,

Sveriges akademikers centralorganisation och Statstjänstemännens riksförbund.

Huvuduppgiften för 1958 års besparingsutredning har enligt direktiven

varit att förutsättningslöst undersöka besparingsmöjligheterna över hela

statsbudgeten. De synpunkter och förslag som utredningen framfört i sitt

betänkande bar i allmänhet upptagits till behandling under vederbörande

punkter i årets statsverksproposition. Som ett led i sitt arbete har utredningen

också gått in på frågan om den statliga förvaltningen och rationali
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1960

seringsverksamheten. Med hänsyn till att 1956 års rationaliseringsutredning

haft att överväga den statliga rationaliseringsverksamhetens organisation

och fortsatta bedrivande, har besparingsutredningen begränsat sig till att

anlägga vissa allmänna sypunkter på ämnet.

För en fullständig redovisning av de myndigheter och institutioner som

avgivit yttranden över besparingsutredningens betänkande torde få hänvisas

till 1960 års statsverksproposition, bilaga 2, punkt 7.

II. Gällande organisation

Innan jag närmare går in på att redovisa de båda utredningarnas överväganden

beträffande rationaliseringsverksamheten inom statsförvaltningen

torde jag få lämna en översikt av verksamhetens nuvarande arbetsformer

och organisation.

I. Rationaliseringsorgan

Statens organisationsnämnd är ett centralt rationaliseringsorgan, som huvudsakligen

arbetar genom att utföra organisationsundersökningar inom

statsförvaltningen. Nämnden arbetar under en generaldirektör och en styrelse

med, förutom generaldirektören, sex av Kungl. Maj :t utsedda ledamöter

på en militär och en civil avdelning samt ett kansli. En sektion för kursverksamhet,

rådgivning och information ingår i den civila avdelningen. Kansliet

och den civila avdelningen förestås av en kanslichef och den militära avdelningen

av en militär ledamot av nämndens styrelse. Både den civila och den

militära avdelningen är uppdelad i ett antal arbetsgrupper. Chefen för den

militära avdelningen har förutom arbetsgrupperna till sitt förfogande ett

militärt sekretariat. Antalet arbetsgrupper inom de båda avdelningarna varierar

med hänsyn till det aktuella arbetsläget och tillgången på gruppchefer.

Antalet befattningshavare inom grupperna skiftar likaledes med hänsyn till

de föreliggande arbetsuppgifterna.

Den för nämnden fastställda personalförteckningen upptar 27 löneplansplacerade

tjänster, övrig personal inom nämnden är arvodesanställd. Generaldirektören

och kanslichefen är ordinarie tjänstemän i lönegrad Bp 8 respektive

Bp 3. I övrigt är nämndens lönegradsplacerade personal i regel anställd

som extra ordinarie. Härav märkes 3 byrådirektörer i högst lönegrad

Ae 26 och lika många i högst lönegrad Ae 24. 5 förste byråsekreterare (förste

byråingenjörer) i högst lönegrad Ae 23 och 6 i högst lönegrad Ae 21 samt

5 byråsekreterare (byråingenjörer) i högst lönegrad Ae 19.

Personalen förutsättes inom ramen för anvisade medel kunna uppgå till

65 befattningshavare. F. n. är emellertid personalantalet lägre på grund av att

ett antal befattningar är vakanta.

opaginerad Kontrollera mot PDF

€ Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

Nämndens nuvarande organisation framgår av en organisationstablå, här

intagen som bilaga 1.

Det åligger nämnden att planlägga och i samverkan med vederbörande

verk utföra organisationsundersökningar inom statliga förvaltningsgrenar.

Nämnden skall vidare anordna utbildning av deltagare i sådana organisalionsundersökningar

och i övrigt i möjligaste mån ge råd och sprida upplysning

i frågor, som faller inom nämndens verksamhetsområde.

Planläggningen av nämndens verksamhet inom den civila statsförvaltningen

har hittills skett på så sätt att förslag till flerårsplan uppgjorts, som

diskuterats med representanter för finansdepartementet och reviderats tid

efter annan. Uppdraget att verkställa organisationsundersökning hos en

myndighet erhåller nämnden av Kungl. Maj :t. Den ordning i vilken organisationsundersökningarna

inom försvarsväsendet ägt rum har beslutats i samråd

mellan nämnden och försvarsgrenscheferna.

Nämndens organisationsundersökningar brukar med hänsyn till sin omfattning

och natur indelas i olika typer. En fullständig organisationsundersökning

innebär, att ett ämbetsverks hela organisation och samtliga arbetsuppgifter

genomgås. I den mån effektivisering bedömes vara möjlig, utarbetas

därefter detaljerade förslag beträffande verkets organisationsstruktur,

arbetsmetoder och arbetshjälpmedel, personalbehov, lokaler m. m.

Organisationsundersökningar, som omfattar endast vissa bestämda arbetsuPP§ifter,

brukar benämnas horisontella eller funktionella undersökningar.

Dessa undersökningar kan antingen vara begränsade till en myndighet eller

gå horisontellt genom flera myndigheter.

Övriga centrala rationaliseringsorgan är centrala sjukvårdsberedningen,

försvarets förvaltningsdirektion och polisväsendets organisationsnämnd. Hos

de affärsdrivande verken, vissa centrala militära förvaltningsmyndigheter,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och generaltullstyrelsen förekommer interna

rationaliserings-, organisations- eller arbetsstudieavdelningar av

stundom inte obetydlig storlek. Häribiand må även nämnas statsdepartementens

organisationsavdelning.

Hos statsorgan, som inte har egna avdelningar för kontorsorganisatorisk

eller teknisk rationalisering, finns regelmässigt särskilt förordnade organisations

föredragande, vilka vid sidan av övriga arbetsuppgifter har att följa

myndighetens verksamhet och föreslå de åtgärder som anses kunna leda

till förenklingar eller besparingar. Organisationsföredragande skall även

söka hos myndighetens befattningshavare väcka intresse för rationaliseringsåtgärder.

2, Revisionsorgan

Riksräkenskapsverket är central myndighet för kontrollen över den statliga

medelsförvaltningen och för därmed sammanhängande frågor. Dess styrelse

utgöres av en generaldirektör såsom chef för verket samt fem byråche
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:Is proposition nr 126 år 1960

ler såsom ledamöter i styrelsen och chefer för var sin byrå. De särskilda byråerna

inom ämbetsverket utgöres av tre revisionsbyråer, en budgetbyrå och

en finansstatistisk byrå. I ämbetsverket ingår dessutom ett särskilt kansli

med en byrådirektör såsom chef. Varje revisionsbyrå är indelad i två revisionskontor.

Chef för revisionskontor är en byrådirektör. På budgetbyrån

finns närmast under byråchefen en byrådirektör. På finansstatistiska byrån

finns jämte byråchefen en förste aktuarie och biträdespersonal. övrig personal

på revisionsbyråerna och budgetbyrån utgöres av förste revisorer, revisorer,

amanuenser och biträdespersonal.

Riksräkenskapsverkets personal förutsättes enligt gällande personalplan

kunna uppgå till sammanlagt 188 befattningshavare. F. n. är dock ett antal

tjänster vakanta.

Ämbetsverkets nuvarande organisation framgår närmare av en tablå, här

intagen som bilaga 2.

Enligt den för riksräkenskapsverket gällande instruktionen är ämbetsverket,

som nämnts, central myndighet för kontrollen över den statliga medelsförvaltningen.

Ämbetsverket åligger särskilt att utöva kontrollen över

statens inkomster och utgifter samt över förvaltningen av statsförmögenheten,

varjämte ämbetsverket skall handhava den centrala riksbokföringen och

utarbeta statistik över statens finanser. Ämbetsverket skall även tillse, att

statens räkenskapsväsen fungerar ändamålsenligt och att erforderliga förbättringar

vidtages inom detsamma. I detta syfte äger riksräkenskapsverket

meddela föreskrifter om sättet för räkenskapernas bokföring och verifiering

samt i samråd med vederbörande myndighet fastställa formulär för dess

räkenskaper och övriga redovisningshandlingar. Ämbetsverket äger vidare,

i förekommande fall efter samråd med vederbörande myndighet, meddela de

anvisningar rörande tillämpningen av gällande föreskrifter inom området för

verkets kontrollerande verksamhet som verket finner påkallade. Det åligger

även verket att i anledning av förfrågningar från statliga myndigheter eller

redogörare hos dessa lämna upplysningar i dylika frågor. Riksräkenskapsverket

har slutligen att till behandling och avgörande upptaga anmärkningar,

framställda vid ämbetsverkets räkenskapsgranskning, samt anmärkningsfrågor,

som överlämnats till ämbetsverket av vissa andra revisionsorgan.

Den egentliga revisionsverksamheten bedrives på de tre revisionsbyråer

na. På första och andra revisionsbyråerna sker företrädesvis granskning av

statens utgifter. Granskningen är på dessa byråer uppdelad i tre arbetsmoment,

nämligen granskning av underförvaltningarnas huvudböcker, förgranskning

och eftergranskning. På tredje revisionsbyrån granskas skatteoch

bötesräkenskaperna och den därmed sammanhängande mcdelsförvaltningen.

Vidare utövas tillsyn över att uppbörden och indrivningen bedrives

effektivt. Arbetsuppgifterna omfattar även utarbetandet och tillhandahållandet

av blanketter och redovisningsformulär för länsstyrelser m. fl.

Genom revisionsbyråernas tjänstemän utföres regelmässigt inventeringsförrättningar

hos de medelsförvaltande ämbetsverken med tillhörande lokalförvaltningar

liksom inspektioner för bedömande av ämbetsverkens interna

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungi. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

kontroll ur medelsförvaltningssynpunkt eller för undersökningar hos länsstyrelser,

lokala skattemyndigheter eller utmätningsman i fråga om skatteuppbörd

och skatteindrivning.

Revisionsbyråernas granskningsuppgifter är inte begränsade till en formell

och kameral revision. På grund av den allmänna föreskriften i ämbetsverkets

instruktion att vid räkenskapsgranskningen skall kontrolleras,

att vid förvaltningen av kronans medel och andra tillgångar nödig sparsamhet

och statens bästa iakttagits, har ämbetsverket såväl rätt som skyldighet

att utföra även en sakrevisionell granskning vid sidan av den kamerala. Revisionsverksamheten

har därför kommit att i viss utsträckning inriktas även

på systematiska undersökningar med stöd av eller utanför det egentliga räkenskapsmaterialet

— i syfte att pröva ändamålsenligheten i myndigheternas

ekonomiska dispositioner.

De åligganden som sammanhänger med den centrala riksbokföringen ankommer

på budgetbyrån. Dessa avser dels den löpande riksbokföringen, dels

riksbokslutet. Den löpande riksbokföringen sker på grundval av de kassarapporter

som månatligen inkommer till riksräkenskapsverket från de myndigheter

som har ställning som huvudförvaltningar.

Riksbokslutet upprättas på grundval av inkommande huvudböcker för

huvudförvaltningarna. Därefter skall budgetbyrån genom ytterligare granskning

kontrollera, att huvudböckerna upprättats i enlighet med gällande föreskrifter,

att de redovisningshandlingar som skall biläggas huvudböckerna

föreligger och är behörigen upprättade och att överåriga balansposter inte

kvarstår i räkenskaperna, allt i den mån sådan kontroll inte skett vid den

granskning som verkställts i samband med riksbokslutet. Budgetbyrån skall

härjämte upprätta eller granska förslag till räkenskapsformulär för de

olika myndigheterna samt i övrigt inom området för byråns verksamhet utöva

tillsyn beträffande räkenskapsväsendet. Den årliga approximativa beräkningen

rörande utfallet av statsregleringen utföres av budgetbyrån.

Finansstatistiska byrån upprättar förslag till beräkning av statsverkets inkomster

vid nästkommande statsreglering. Ämbetsverkets årsbok utarbetas

av tinansstatistiska byrån. För statsdepartementens räkning sammanställer

byrån vidare på grundval av myndigheternas räkenskaper specifikationer av

beräknade och redovisade utgifter för statliga myndigheters avlönings- och

omkostnadsanslag. Dessa sammanställningar utnyttjas även inom ämbetsverket

för kontroll av'' att maximerade anslagsposter inte överskrides utan

vederbörligt tillstånd. I övrigt utföres inom byrån de särskilda finanstatistiska

undersökningar och upprättas den statistik som erfordras inom ämbetsverket

i första hand för fullgörandet av inkomstberäkningsarbetet.

Statens sakrevision utgöres av en ordförande, som är chef för revisionen,

en ställföreträdare för denne samt ytterligare sju ledamöter, representerande

såväl allmänna intressen som statlig och enskild förvaltningsverksamhet.

Vidare finnes inrättat ett kansli med eu kanslichef som chef och ledare för

det dagliga arbetet vid revisionen. Personalstyrkan uppgår till sammanlagt

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

25 befattningshavare enligt gällande personalplan. Personalförteckningen

upptager, förutom kanslichefen, som är placerad i lönegrad Bp 4, 4 byrådirektörer

i högst lönegrad Ae 26 och 1 i högst lönegrad Ae 24, 5 förste revisorer

i högst lönegrad Ae 23 och 3 i högst lönegrad Ae 21 samt 4 revisorer i

högst lönegrad Ae 19. Dessutom finns kvinnlig biträdespersonal och vaktpersonal

samt viss extra personal. Sakrevisionen arbetar f. n. på tre avdelningar.

Sakrevisionens arbetsområde omfattar statlig och statsunderstödd verksamhet

i den män inte Kungl. Maj:t särskilt förordnar, att visst förvaltningsområde

eller viss verksamhet skall undantagas från sakrevisionens

granskning. Numera är endast de statliga bolagen undantagna.

Det åligger sakrevisionen att utöva tillsyn över att den verksamhet som

faller under dess granskning anordnas på ett ändamålsenligt, planmässigt

och sparsamt sätt. Revisionen skall bl. a. tillse, att statens inkomster inflyter

utan att onödiga kostnader förorsakas statsverket, att skäligt vederlag

erhålles för av staten tillhandahållna prestationer, att, där myndighet bedriver

upphandling, tillverkning, försäljning eller ekonomisk verksamhet i övrigt,

affärsmässiga grunder tillämpas samt att granskade myndigheters organisation

är den lämpligaste för arbetsuppgifternas utförande.

Specialrevisioner finns f. n. inom försvarets civilförvaltning, arbetsmarknadsstyrelsen,

generaltullstyrelsen, lantbruksstyrelsen, medicinalstyrelsen,

generalpoststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen och

domänstyrelsen. Väsentliga skiljaktigheter föreligger mellan de olika specialrevisionerna

med avseende å såväl arbetsuppgifter som arbetssätt. Gemensamt

för samtliga är emellertid, att de för rättelse av iakttagna felaktigheter

äger befogenhet att framställa revisionsanmärkningar samt att vederbörande

centrala förvaltningsmyndighet kan ålägga redogöraren ersättningsskyldighet.

Slutligen må nämnas — bortsett från de speciella kontrollorgan som riksdagen

äger — de överrevisorer som Kungl. Maj :t förordnar för särskilda förvaltningsområden.

Särskilda överrevisorer förekommer sålunda för statens

järnvägars, väg- och vattenbyggnadsverkets och statens vattenfallsverks

ämbetsområden.

3. Statskontorets remissverksamhet

Av den lämnade redogörelsen torde ha framgått, att organisationsnämndens

verksamhet huvudsakligen är inriktad på organisationstekniska undersökningar

inom statsförvaltningen, under det att riksräkenskapsverket och

statens sakrevision väsentligen ägnar uppmärksamhet åt den rcdovisningstekniska

och den ekonomiskt betonade verksamheten inom statsförvaltningen.

Statens sakrevision intar emellertid en mellanställning såtillvida att

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Knngl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

den vid sin granskning även kommer in på organisatoriska spörsmål och rationaliseringsfrågor

i övrigt.

En i viss mån olikartad uppgift på det organisatoriska och ekonomiska

området har statskontoret att fylla i sin egenskap av ett allmänt utredningsoch

remissorgan, främst i frågor rörande statshushållningen. Även statskontoret

skall visserligen ägna sin uppmärksamhet åt att gällande författningar

iakttas och att vid ärendenas behandling tillbörlig hänsyn tas till tidigare

ställningstaganden och allmän förvaltningspraxis. Såsom remissorgan blir

emellertid detta ämbetsverk även i tillfälle att redan på ett förberedande stadium

pröva lämpligheten av föreslagna förvaltningsföreskrifter och ifrågasatta

ändringar av förvaltningsorganens arbetsuppgifter.

Enligt sin instruktion har statskontoret utöver remissärendena anförtrotts

dels vissa finansförvaltande och finanskontrollerande uppgifter såsom lånerörelse,

fondförvaltning, anordningsärenden och checkräkningskontroll, dels

bestyret med prövning av frågor om pension, dels ock arbetsuppgifter som

central instans på det tryckeritekniska området, upprättande av statsliggare

m. m. : fj

Statskontorets styrelse utgöres av en generaldirektör och chef samt såsom

ledamöter fem statskommissarier. Statskommissarierna förestår var sin

byrå, nämligen första utgiftsbyrån, andra utgiftsbyrån, kassabyrån, fondbyrån

och pensionsbyrån. I anslutning till fondbyrån finns en ombudsmannaexpedition,

som förestås av en byrådirektör och ombudsman, samt en

räntekammare. Statskontorets personal uppgår till sammanlagt 106 befattningshavare.

Statskontorets nuvarande organisation belyses av en organisationstablå,

här intagen som bilaga 3.

På utgiftsbyråerna och kassabyrån ligger tyngdpunkten av arbetsuppgifterna

i fråga om remissverksamheten. På första utgiftsbyrån handlägges remisser

från sex departement och på andra utgiftsbyrån remisser från fem

departement samt ärenden rörande oförutsedda utgifter. Till kassabyrån

hänföres bl. a. huvuddelen av remisserna av kommittébetänkanden och departementspromemorior.

På kassabyrån ankommer vidare att upprätta statsliggaren

och handhava checkräkningskontrollen. Under kassabyrån lyder

slutligen såsom en särskild avdelning tryckeriexpeditionen.

Fondbyrån svarar för statskontorets räkenskaper, meddelar och expedierar

utanordningsbeslut samt handlägger ärenden rörande räkenskapsfrågor,

fondlörvaltning och lånerörelse av olika slag. Byrån svarar vidare för ämbetsverkets

kassavalv och handlägger ärenden om skyldighet att utgiva stämpelavgift

m. m.

Pensionsbyrån slutligen handlägger ärenden angående pension för civila

och militära befattningshavare och pensioner för efterlevande till sådana befattningshavare.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.is proposition nr i26 år 1060

11

III. Rationalisermgsutredningens allmänna överväganden jämte yttranden

1. Det centrala rationaliseringsorganet

Utredningen

Rationaliseringsulredningen anser det uppenbart, att det bör finnas ett

statligt organ med uppgift att centralt leda och övervaka rationaliseringsarbetet

inom statsförvaltningen. Detta innebär likväl inte, att detta organ

självt direkt skall utföra alla rationaliseringsundersökningar eller att all

sakkunskap inom rationaliseringsområdet bör samlas där. Speciella rationaliseringsenheter

bör liksom f. n. finnas inom myndigheter, vars verksamhet

är av huvudsaklig teknisk art eller eljest inrymmer omfattande och

för verket speciella problem, som påkallar en fortlöpande översyn och nödvändiggör

full arbetsinsats av ett flertal rationaliseringsexperter. För dessa

myndigheters vidkommande, främst affärsverken och de centrala militära

förvaltningarna, bör det centrala rationaliseringsorganets roll begränsas till

huvudsakligen vissa samordnande funktioner.

I princip bör förvaltningsorganen själva bedriva den dagliga och fortlöpande

rationaliseringen inom sina respektive arhetsområden. Med hänsyn

härtill kan det vara motiverat att såsom en utbyggnad av organisationsföredragandeinstitutionen

inrätta särskilda rationaliseringsenhcter även hos

verk av något mindre storlek. Frågan härom torde få bedömas i varje särskilt

fall, men normalt bör dessa enheter inte dimensioneras efter vad som kan

vara behövligt för att lösa större uppgifter av engångsnatur.

Det centrala rationaliseringsorganets arbetsområde bör enligt utredningen

inte omfatta de statliga bolagen. Dessa har nämligen i sin ekonomiska

resultatredovisning en sporre att ständigt hålla sin uppmärksamhet riktad

på möjligheterna att effektivisera verksamheten. Beträffande icke-statliga

institutioner, som uppbär statsbidrag, bör hinder i och för sig inte föreligga

mot att organet biträder vid en rationaliseringsundersökning, om det i det

särskilda fallet befinnes möjligt. Organet bör emellertid inte dimensioneras

för en sådan verksamhet. De förhållanden som råder inom försvarsväsendet

är enligt utredningen inte så särpräglade, att några fördelar skulle

vara att vinna genom att inrätta ett speciellt centralt rationaliseringsorgan

inom försvaret. Liksom hittills bör det centrala rationaliseringsorganets arbetsområde

därför omfatta jämväl försvaret. Detta gäller även beträffande

den övervakande verksamheten i fråga om kontorsrationaliseringen inom

försvarets regionala och lokala enheter.

Vad angår rationaliseringsorganets arbetsuppgifter och arbetsmetoder

anser rationaliseringsutredningen det inte lämpligt att fastlägga dessa genom

bestämda direktiv. Utredningen betonar vikten av att resurserna sättes

in på sådana uppgifter som relativt sett synes erbjuda de största möjligheterna

till rationaliseringsvinster. Detta förutsätter, att arbetet bedrives

efter en omsorgsfullt uppgjord plan.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

En viktig arbetsuppgift för det centrala rationaliseringsorganet bör enligt

utredningen vara att undersöka möjligheterna att förenkla och förbilliga

statsverksamheten genom en sammanslagning av olika organ eller genom

en omfördelning av arbetsuppgifter som nu ankommer på olika organ.

Vertikala totalundersökningar bör därvid sättas in på områden, där det på

grundval av verkställda preliminära överväganden eller eljest finns anledning

att genomföra en dylik. Som en annan väsentlig uppgift för rationaliseringsorganet

nämner utredningen horisontella undersökningar för områden

och rutiner som är gemensamma för statsförvaltningen. I centralorganets

uppgifter bör vidare ingå skriftlig och muntlig upplysningsverksamhet

i rationaliseringsfrågor.

Även om utredningen ansett sig böra framhålla den principiella skillnaden

mellan rationaliseringsverksamhet i egentlig bemärkelse och den verksamhet

som syftar till att framställa förslag till begränsning eller återhållsamhet

i statshushållningen, måste också ett rationaliseringsorgan ha befogenhet

att pröva, om nyttan av vissa arbetsuppgifter står i rimlig proportion

till kostnaderna för desamma. Organet bör därför exempelvis vara befogat

att ta initiativ till författningsändringar för att undanröja hinder för

en rationellare förvaltningsprocedur. Sålunda kan stundom skäl föreligga

för att undersöka möjligheterna att förenkla gällande regler för statens bidragsverksamhet.

Inte minst med hänsyn till den snabba samhällsutvecklingen

kan det finnas skäl för rationaliseringsorganet att även undersöka

i vilken mån vissa nuvarande arbetsuppgifter hos myndigheterna kan avvecklas.

Å andra sidan betonar utredningen, att effektiviseringen inte får

drivas så långt, att den kommer i konflikt med det grundläggande rättssäkerhetskravet.

Likaså får beaktas, att kostnadsminskningar hos en myndighet

inte motverkas av fördyringar och merarbete hos en annan eller

hos allmänheten.

En betydelsefull uppgift för det centrala rationaliseringsorganet bör vara

att tillse, att de tekniska hjälpmedel som nu finnes eller som successivt

kommer fram utnyttjas även inom statsförvaltningen i hela den utsträckning

som är motiverad ur ekonomiska och andra synpunkter. Sålunda torde

exempelvis utvecklingen på elektronikens område inom en nära framtid

komma att vidga möjligheterna till ytterligare rationalisering av kontorsarbetet.

Det centrala rationaliseringsorganet torde i nu berörda hänseenden

kunna biträda myndigheterna med systemuppläggningen för databehandling,

blankettyper och blankettsystem i övrigt, planering och inredning

av kontors- och arkivlokaler m. m.

Genom det centrala rationaliseringsorganet bör slutligen bedrivas en

viss utbildningsverksamhet. Utbildning i form av kursverksamhet bör få ett

koncentrerat och konkret innehåll och omfatta såväl det centrala organets

egen personal som personal inom de speciella rationaliseringsenheterna

och myndigheternas organisationsföredragande. Någon egentlig utvidgning

av den kursverksamhet som hitintills bedrivits inom organisationsnämnden

bör dock enligt utredningens mening ej ske.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

Den långa tid som åtgått för vissa av organisationsnämndens undersökningar

påtalas av utredningen. I viss mån beror tidsutdräkten på den onormalt

stora personalavgången hos nämnden. Löne- och anställningsvillkoren

i rationaliseringsorganet bör därför förbättras. Förenkling och större

snabbhet torde även kunna vinnas genom att anlita personal, som redan

är förtrogen med undersökningsområdet, för det förberedande arbetet. Utredningen

framhåller vidare, att man bör begränsa undersökningarna till

de områden där väsentliga förbättringar och besparingar kan ernås och således

avstå från att fullfölja arbetet på avsnitt, där vinsterna skulle stå i

sämre proportion till arbetsinsatsen.

Den bästa garantin för att befogade rationaliseringsåtgärder verkligen

genomföres, erhålles, menar utredningen, om undersökningarna utföres i

så intim kontakt med de berörda organen, att man från deras sida är beredd

att acceptera det resultat centralorganet kommer till. Därigenom förenklas

både redovisningen av rationaliseringsförslagen och dessas fortsatta

handläggning. Skulle trots allt delade meningar uppkomma mellan rationaliseringsorganet

och vederbörande verk ankommer det enligt utredningens

mening på rationaliseringsorganet att bedöma om frågan är av sådan

betydelse att den bör underställas Kungl. Maj:t. I de fall undersökningsuppdraget

givits av Kungl. Maj :t bör förslaget i sin helhet redovisas direkt

hos Kungl. Maj :t. I fråga om formerna för beredningen av rationaliseringsfrågorna

inom Kungl. Maj:ts kansli förordas inte någon ändring av

nuvarande förhållanden.

Reservation och särskilda yttranden

Mot majoritetens förslag har en ledamot1 av rationaliseringsutredningen

reserverat sig. Vidare har fem av utredningens experter avgivit särskilda

yttranden. I det följande torde få redovisas reservantens principiella överväganden

beträffande såväl den egentliga rationaliseringsverksamheten som

den allmänna remissverksamheten.

Reservanten delar i huvudsak utredningsmajoritetens uppfattning om behovet

av ett centralt rationaliseringsorgan och dettas verksamhetsområde

och arbetsuppgifter. Väsentligt är enligt reservantens mening, att organet

har en god överblick över statsförvaltningen, så att rationaliseringsverksamheten

i första hand kan koncentreras på betydelsefulla, principiella frågeställningar

och uppgifter som erbjuder de största möjligheterna till rationaliseringsvinster.

Utan en sådan överblick blir rationaliseringsarbetet lätt

en planlös reaktion på från olika håll väckta förslag. Det är därför angeläget,

att organet äger tillgång till förvaltningsmässigt utbildad personal.

Ur rationaliseringssynpunkt är det självfallet även av största vikt, att

alla de organisations- och planläggningsfrågor som framlägges såsom förslag

i betänkanden eller väckes av olika myndigheter på ett så tidigt stadium som

möjligt och före förslagens genomförande underkastas en ingående granskning

av ett sakkunnigt remissorgan, som skall ha att bedöma om och hur

1 Löfqvist.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1960

de nydaningar som föreslås skall kunna infogas i eller anknytas till den befintliga

förvaltningsapparaten.

Enligt reservantens mening föreligger ett mycket stort behov av en på

rationaliseringssträvandena i betydelsefulla frågor inriktad remissverksamhet.

Reservanten anser vidare, att denna verksamhet är beroende av och i

mycket griper in i det egentliga rationaliseringsarbetet, sådant som det enligt

utredningens förslag i fortsättningen bör bedrivas. Den lämpligaste organisationen

av rationaliseringsverksamheten synes därför vara, alt det tillskapas

ett organ, vars dominerande arbetsuppgift bör bli att jämte en enbart

på rationaliseringssträvandena inriktad remissverksamhet bedriva

rationalisering i egentlig bemärkelse i huvudsaklig överensstämmelse med

de riktlinjer som utredningen uppdragit.

Den av reservanten sålunda förordade koncentrationen av den centrala

remissverksamheten på ärenden med anknytning till rationaliserings- och

övriga organisationsfrågor torde enligt hans åsikt kunna vinnas genom ett

avskiljande från statskontoret av de s. k. expeditionschefsremisserna. Till

skillnad mot utredningsmajoriteten bedömer reservanten värdet av dessa remisser

såsom mera ringa. En del av expeditionschefsremisserna torde sålunda

kunna helt avvaras, bl. a. genom den utveckling av Kungl. Maj :ts kansli

som ägt rum under senare år, medan andra ärendegrupper med fördel skulle

kunna överföras på andra bestående myndigheter såsom statens lönenämnd

och riksräkenskapsverket.

Två av utredningens experter1 ansluter sig i särskilda yttranden till reservantens

förslag angående den centrala remissverksamhetens bedrivande.

Ytterligare två av experterna2 förordar, att arbetsuppgifterna för remissorganet

i huvudsak skall bibehållas oförändrade.

Yttranden

Behovet av ett centralt rationaliseringsorgan vitsordas genomgående

av remissinstanserna.

Även i fråga om arbetsområdet tillstyrkes förslaget i allmänhet.

Statens organisationsnamnet finner det föreslagna området något större än

nämndens nuvarande, eftersom det skulle omfatta även försvarets högre

staber. Nämnden föreställer sig även, att det finns skäl att räkna med ett i

förhållande till vad utredningen tänkt sig större engagemang på det kommunala

och eljest statsbidragsberättigade området.

Gränsdragningen mellan det centrala organet och de interna rationaliseringsenheter

som finns hos vissa verk har berörts i flera yttranden. Sålunda

framhåller flygförvaltningen, att det inom ett så utpräglat militärt-tekniskt

verk som detta i första hand bör få ankomma på verket självt att ombesörja

rationaliseringsundersökningar. Liknande synpunkter anlägges av

försvarets förvaltningsdirektion, som anser, att den icke-administrativa rationaliseringsverksamheten

inom försvaret berör så skilda verksamhetsområden

och olikartade problem, att det kan ifrågasättas, om det är möjligt att

1 Dahlberg och Insulander.

• Jerdenius och Lindbergson.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:Is proposition nr 126 år 1960

15

sammanföra dem till ett organ. Flera affärsverksstyrelser, närmast telestyrelsen

och vattenfallsstyrelsen betonar, att det centrala rationaliseringsorganets

verksamhet inte får innebära något intrång i verkens eget rationaliseringsarbete.

Åtskilliga myndigheter, däribland riksräkenskapsverket,

framhåller också vikten av att organet har ett gott samarbete med myndigheterna.

Även i fråga om arbetsuppgifterna har flertalet myndigheter

tillstyrkt utredningens förslag. Länsstyrelsen i Östergötlands län betonar

särskilt, att arbetsuppgifternas relation till de nedlagda kostnaderna bör

agnas nödig uppmärksamhet.

Försvarets civilförvaltning anser i likhet med reservanten, att, om ett

centralt rationaliseringsorgan skall fungera så effektivt som möjligt, bör

alla betydelsefulla problem av organisatorisk art handläggas där, således

även remisser i organisatoriska frågor. Liknande synpunkter anföres mer

eller mindre uttryckligt av generalpoststyrelsen, riksräkenskapsverket, statens

sakrevision, länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Älvsborgs och

Jämtlands län, och Statstjänstemännens riksförbund samt en reservant inom

statskontoret.

Statskontoret framhåller, att kontorsrationaliseringen inte bör ha en alltför

framträdande plats bland rationaliseringsorganets uppgifter. Länsstyrelsen

i Stockholms län, som ställer sig kritisk till organisationsnämndens hittillsvarande

arbete, understryker, att rationaliseringsarbetet måste ha en

materiell sida och inte endast innebära rutinomläggningar o. d.

Statens organisationsnämnd anser, att utredningen i viss mån överbetonat

rationaliseringsvinsterna genom sammanslagning av myndigheter. En partiell

sammanslagning kan ofta vara ett fördelaktigare alternativ. Liknande synpunkter

anlägges av Tjänstemännens centralorganisation. Lantbruksstyrelsen,

som i stort sett ställer sig kritisk mot organisationsnämndens hittillsvarande

arbete, framhåller, att det centrala rationaliseringsorganet bör fungera

som en depå, från vilken experter kunde detacheras till myndigheterna.

Kursverksamheten har berörts bl. a. av marinförvaltningen, som i motsats

till utredningen anser, att rationaliseringsorganet i större utsträckning

än organisationsnämnden hittills gjort bör engagera sig i fortlöpande utbildning

av rationaliseringsmän på det administrativa området. Även försvarets

förvaltningsdirektion betonar kursverksamhetens betydelse. Behovet

av en välfungerande rådgivnings- och upplysningsverksamhet understrykes

särskilt av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, generaltullstyrelsen, lantbruksstyrelsen

och länsstyrelsen i Älvsborgs län.

Flertalet av remissinstanserna har tillstyrkt eller lämnat utan erinran

vad utredningen förordat beträffande rationaliseringsorganets arbetsmetoder.

Statens organisationsnämnd betonar därvid vikten av att organisationsundersökningarna

göres snabbare, men påpekar, att förbisedda detaljer

kan vara till mycket hinder. Nämnden framhåller också, att nulägesbcskrivningar

är betydelsefulla vid övergång till maskinell databehandling.

Något kritisk ställer sig Statst jänstemännens riksförbund, som anser, att

arbetsmetoderna för både den centrala och dccentrala rationaliseringsverk
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

samheten kommit i bakgrunden i utredningsförslaget. Förslagsverksamheten

är sålunda inte berörd i betänkandet. Förbundet anser, att kontakt bör

tagas på ett tidigt stadium med de anställda i ett verk, som skall bli föremål

för organisationsundersökning. Som ett ytterligare uppslag till arbetsmetod

för rationaliseringsorganet föreslås snabbundersökningar genom

rörliga patruller. Även Tjänstemännens centralorganisation betonar personalkontaktens

betydelse. Vikten av att samarbeta med verkens egna befattningshavare

understryker även länsstyrelsen i Stockholms län, som finner,

att de viktigaste rationaliseringsresultaten ernås genom insatser av allmän

administrativ sakkunskap. Även länsstyrelsen i Älvsborgs län har ägnat metodfrågan

särskild uppmärksamhet och frågar sig om inte nya vägar borde

prövas.

2. Den centralt bedrivna revisionsverksamheten

Utredningen

Utredningen framhåller, att den hittillsvarande verksamheten inom de

statliga revisionsorganen, främst gäller detta riksräkenskapsverket, i övervägande

grad varit av kameral karaktär, även om en viss omställning på senare

tid skett mot sakrevisionella uppgifter. Den kamerala inriktningen av

revisionsverksamheten medför enligt utredningens uppfattning påtagliga olägenheter.

Detta gäller inte bara det direkta utbytet av revisionsverksamheten

utan även och framför allt den ogynnsama inverkan som en på dylikt

sätt bedriven revisionsverksamhet kan få på strävandena att höja effektiviteten

inom statsförvaltningen. Det kan inte undvikas, menar utredningen,

att en kontroll, som med bortseende från de sakliga motiven för vidtagna

förvaltningsåtgärder framför allt går ut på att kontrollera om åtgärderna i

formellt avseende är riktiga, kan få till effekt, alt de medelsförvaltande

myndigheterna blir benägna att i tveksamma fall handla på det sätt som

medför den minsta risken för anmärkning från revisionsorganets sida. Att

en sådan inställning inte kan verka befrämjande på effektiviteten inom

statsförvaltningen ligger i öppen dag. Det är vidare naturligt, att man inom

vederbörande förvaltningsorgan lätt kan komma att ägna oproportionellt

mycket tid och krafter åt de områden av medelsförvaltningen som kan

väntas bli särskilt uppmärksammade av den centrala kamerala revisionen.

Den nuvarande anmärkningsprocessen fyller inte heller kravet på att revisionen

bör verkställas och leda till resultat så snabbt som möjligt. Om felaktigheter

upptages till anmärkning först några år efter det att de begåtts,

kan möjligheten till beriktigande ofta bli mer eller mindre illusorisk. På en

del områden, såsom i fråga om resekostnadsersättningar, avlöningsförmåner

och skattedebiteringar, revideras enligt utredningens uppfattning även stundom

med en noggrannhet, som inte står i rimligt förhållande till betydelsen

av de felaktigheter som kan tänkas föreligga och de i regel obetydliga penningbelopp

som verksamheten kan beräknas komma att återföra till stats
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

kassan. Även i andra fall, som i och för sig kan anses vara mera bagatellartade

och där sakläget på grund av komplicerade eller svårtolkade föreskrifter

kan vara oklart, synes man stundom lägga ned mer arbete än som

är rimligt med hänsyn till frågans sakliga betydelse.

Utredningen anser sig likväl inte böra förneka, att den kamerala revisionen

ändamålsenligt bedriven har sin stora betydelse, bl. a. som korrektiv

mot oegentligheter. Men revisionen, sedd som helhet, bör begränsas och i

högre grad än vad nu är fallet inriktas på sakrevisionella uppgifter. Den

kamerala kontrollen bör läggas om mot en ökad stickprovsmässig granskning

och systematiska undersökningar över större och väsentliga områden

av räkenskapsmaterialet.

Någon uttrycklig föreskrift om att riksräkenskapsverkets granskning må

utföras stickprovsmässigt finns inte. Likväl sker granskningen redan f. n. i

\iss utsträckning i sådan form. Enligt av utredningen inhämtade uppgifter

skulle förgranskningen vid ett av revisionskontoren uppgå till genomsnittligt

40 procent av full granskning. Svaret på frågan hur omfattande revisionsgranskningen

verkligen behöver vara beror på många faktorer, ytterst

på hur omfattande den interna kontrollen är hos myndigheten som skall

revideras. Det system för kassaförvaltningen med utförliga föreskrifter och

avstämning via månatliga rapporter, inventeringsförrättningar m. in. som

förekommer inom den svenska statsförvaltningen torde ge vissa garantier

för medelsdispositionerna. För sin del bedömer utredningen det möjligt att

sätta granskningsprocenten vid förgranskningen vid 15—20 procent vid redovisningsenheter

med god intern kontroll och vid 30 procent eller lägre vid

övriga enheter. Omfattningen av eftergranskningen anser utredningen böra

i stort sett kunna begränsas till 15—20 procent eller lägre.

Utredningen betonar, att en förutsättning för att en kameral revision av

den förordade omfattningen skall bli effektiv är, att revisionen planlägges

systematiskt. Det stickprovsmässiga urvalet måste genomföras med beaktande

av flera omständigheter. Bl. a. spelar härvidlag omfattningen och uppläggningen

av den interna kontrollen hos den granskade myndigheten in.

Även i övrigt bör en omläggning ske av revisionsarbetets organisation. En

större uppmärksamhet bör ägnas fel av principiell natur. Det centrala revisionsorganet

bör ägna ökat intresse åt att utröna, om den interna kontrollen

bos myndigheterna är effektivt upplagd och riktigt tillämpad. Detta blir

av särskild vikt efter hand som ny teknik med bl. a. databehandlingsmaskiner

vinner insteg inom den statliga medelsförvaltningen. I fråga om eftergranskningen

torde den nuvarande metoden att dela upp räkenskapsmaterialet

i arbetslotter, där varje revisor har att ensam ta initiativ till de undersökningar

han kan finna påkallade, inte längre böra förekomma. Revisionsarbetet

bör i stället organiseras så att det först under ledning av revisionsbyråcheferna

verkställes en förberedande analys av räkenskapsmaterialet.

På grundval av denna bör därefter upprättas specificerade granskningsplaner,

i vilka anges de väsentliga granskningsområdena. Dessa planer,

som lämpligen kan gälla en tid av 3—6 månader, bör utgöra ett led i en på

2 Ilihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 126

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

lång sikt upplagd plan, som skall syfta till en genomgång inom ett antal år

av alla väsentligare och ekonomiskt betydelsefulla områden hos de medelslorvaltande

myndigheterna.

Då huvuduppgiften för den kamerala revisionen liksom för den sakrevisionella

verksamheten bör vara att för framtiden förebygga felaktigheter,

torde det omständliga anmärkningsförfarandet komma att i praktiken väsentligt

begränsas. I stället bör inventeringsförrättningarna intensifieras och

en ökad aktiv upplysningsverksamhet bedrivas.

Som framgått av det föregående anser utredningen, att den sakrevisionella

verksamheten blivit alltmer betydelsefull. Ur ekonomisk synpunkt

torde även värdet av den sakrevisionella verksamheten betydligt överstiga

värdet av den kamerala revisionen.

Utredningen förordar inte någon förändring av de relativt fria arbetsformer

i vilka sakrevisionen f. n. bedrives. I än högre grad än beträffande den

kamerala revisionen gäller om den sakrevisionella verksamheten, att denna

inte kan dimensioneras för en kontinuerlig granskning av samtliga vidtagna

förvaltningsåtgärder. Även om sakrevisionen inte bör vara bunden

till förvaltningsmyndigheternas räkenskapsmaterial, föreställer sig ulredningen,

att uetta kan ge värdefulla uppslag för den sakrevisionella granskningen.

I fråga om arbetsuppgifter och arbetsmetoder för den centrala revisionsverksamheten

delar reservanten i allt väsentligt utredningsmajoritetens förslag.

Yttranden

I fråga om revisionsverksamhetens lämpliga bedrivande går remissinstansernas

åsikter starkt isär.

Utredningens synpunkter angående värdet av den kamerala

revisionen och lämpligheten att begränsa densamma till förmån för

den sakrevisionella verksamheten delas i allt väsentligt eller lämnas utan

erinran av armétygförvaltningen, försvarets fabriksstyrelse, arbetsmarknadsstyrelsen,

generalpoststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, statskontoret, generaltullstyrelsen,

statens organisationsnämnd, domänstyrelsen, medicinalstyrelsen,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings,

Älvsborgs och Jämtlands län, överrevisorerna vid statens järnvägar och för

väg- och vattenbyggnadsväsendet, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas

förbund, Tjänstemännens centralorganisation och Statstjänstemännens

riksförbund.

Vissa remissinstanser hävdar mer eller mindre starkt, att utredningen

undervärderat betydelsen av den kamerala revisionen. Sålunda anser flygförvaltningen,

att den kamerala revisionens betydelse som korrektiv mot

oegentligheter och inte minst som kontroll av författningstillämpningen till

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

tillämparens stöd ej bör underskattas. Ämbetsverket tvekar därför inför en

alltför stark nedskärning av den kamerala revisionen, innan frågorna om

anmärkningsprocessen och redogöraransvaret blivit lösta. Försvarets civilförvaltning

och statens sakrevision anser, att utredningen betänkligt underskattat

betydelsen av kameral revision, överbefälhavaren och försvarets förvaltningsdirektion

konstaterar, att utredningen grundat sitt förslag till

nedskärning av den kamerala revisionen på en generell kritik mot de nuvarande

arbetsformerna. Det är svårt att bedöma utredningens ståndpunkt.

I statsförvaltningen saknas vinstintresset såsom kontrollelement, varför

kontrollen där måste ha en annan karaktär. Vid bedömningen av revisionens

omfattning måste bl. a. beaktas, att de svenska ämbetsverken har mycket

vidsträckta befogenheter. Sedan en lång tid har emellertid inte revisionspersonalen

ökats i takt med den allmänna statliga utgiftsstegringen. En

kontinuerlig nedpressning av kostnaderna för revisionen har alltså förekommit

sedan länge. Det synes därför anmärkningsvärt, att utredningen

på sina motiveringar ansett sig kunna förorda en ytterligare nedskärning

av den kamerala revisionen. De båda remissinstanserna påpekar, att det

blir lättare att bedöma frågorna om den framtida revisionsverksamheten,

sedan spörsmålen om redogöraransvaret m. m. utretts.

Riksräkenskapsverket är starkt kritiskt mot utredningens bedömning av

den kamerala revisionens värde. Ämbetsverket framhåller sålunda, att de

premisser som utredningen grundat sin bedömning på är felaktiga.

Den statliga revisionen avser liksom all revision en fortlöpande granskning

av redovisning och förvaltning på grundval av räkenskaper och andra

handlingar. Vad gäller den statliga revisionsverksamheten måste denna innefatta

kontroll av att räkenskaperna ur bokförings- och siffermässig synpunkt

är riktiga, att inkomster vederbörligen uppbäres och redovisas samt

att utgifterna verkställes i enlighet med statsmakternas beslut. Samtidigt

måste självfallet tillses att nödig sparsamhet och statens bästa iakttages.

De av statsmakterna givna föreskrifterna rörande medelsanvändningen bildar

tillsammans ett mycket omfattande komplex av bestämmelser, och tillsynen

av att dessa bestämmelser efterlevs måste enligt riksräkenskapsverket

anses vara en av den statliga revisionens mest betydelsefulla uppgifter.

Riksräkenskapsverket vänder sig sålunda emot att man uppställer det direkta

utbytet som värdemätare för revisionsverksamheten och anser detta

vara en alltför ensidig synpunkt för att kunna godtas. Utan vidare kan

fastslås, framhålles fortsättningsvis, att syftet med all revision ytterst är

att utgöra en garanti mot felaktig medelsanvändning och direkta oegentligheter.

Beträffande revisionen inom det privata näringslivet torde det i

allmänhet inte förekomma, att ett direkt utbyte av revisionen redovisas,

men ingen förnekar väl därför revisionens betydelse.

Ämbetsverket erinrar om alt det sedan lång tid och i växande omfattning

även är inriktat på att bistå myndigheter och redogörare med råd och anvisningar

i tolknings- och redovisningsfrågor m. m. Riksräkenskapsverket

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1060

har ansett det vara sill uppgift att förebygga felaktigheter och har vid revisionen

mer och mer övergått från att framställa egentliga revisionsanmärkningar

till att göra påpekanden för framtida iakttagande. Vidare hävdar

riksräkenskapsverket, att det saknas grund för utredningens påstående, att

den nuvarande kontrollen sker med bortseende från de sakliga motiven för

vidtagna förvaltningsåtgärder. Även Sveriges akademikers centralorganisation

är kritiskt inställd till utredningens synpunkter på den kamerala revisionsverksamheten.

Att den kamerala granskningen bör ske stickprov svis accepteras

i och för sig genomgående av remissinstanserna. Försvarets fabriksstyrelse

påpekar därvid, att stickprovskontrollen bör ske med tillämpning av moderna

statistiska metoder. Statens organisationsnämnd förmenar, att så starkt

tidsbunden planmässighet för den kamerala revisionens del som utredningen

tänkt sig knappast kan förenas med stickprovsgranskning. Sveriges akademikers

centralorganisation finner det stötande med återbetalningsskyldighet

på grundval av en godtycklig stickprovskontroll.

Riksräkenskapsverket och Sveriges akademikers centralorganisation hävdar,

att utredningens bedömning av den nuvarande granskning sprocenten

är helt felaktig. Riksräkenskapsverket anför bl. a.

1956 års rationaliseringsutredning säger sig ha av riksräkenskapsverket

inhämtat, att riksräkenskapsverkets stickprovsgranskning nu genomsnittligt

omfattar 40 procent av full granskning. Till belysande av denna uppgift,

som dock icke lämnats av riksräkenskapsverket, presenterar utredningen en

plan avseende förgranskningen inom ett av riksräkenskapsverkets sex revisionskontor

och omfattande ett års räkenskaper. Ett sådant material medger

givetvis icke några generella slutsatser, i synnerhet som det icke bygger

på den faktiska granskningens omfattning utan, såvitt riksräkenskapsverket

kan förstå, torde baseras på den målsättning för granskningens omfattning

som verket uppställt i anslutning till 1947 års sakkunnigas förslag i

ämnet. Riksräkenskapsverket har verkställt utredning angående den faktiska

omfattningen av stickprovsgranskningen under de senaste fyra budgetåren.

Av denna utredning framgår att den stickprovsvis utövade förgranskningen

under den angivna tidsperioden kan beräknas ha omfattat på

första kontoret 15—20 procent, på andra kontoret ca 30 procent, på tredje

kontoret 26—37 procent och på fjärde kontoret 8—12 procent av full granskning.

Den å femte och sjätte revisionskontoren förekommande granskningen

av uppbörds- och bötesräkenskaper m. m. bedrives icke i form av en

särskild förgranskning och en särskild eftergranskning. Räkenskaperna bliva

i ett sammanhang stickprovsvis granskade ur olika synpunkter alltefter

materialets växlande beskaffenhet. Reträffande variationerna mellan kontoren

må framhållas, att räkenskapsmaterialet å första och fjärde kontoren

domineras av stora myndigheters räkenskaper, medan andra och tredje kontoren

omfatta ett stort antal små myndigheter. Beträffande eftergranskningen

är det med hänsyn till förekomsten av systematisk granskning svårare

att beräkna stickprovsgranskningens omfattning i procent av full

granskning, men den har för ett kontor beräknats till 19, 16, 13 resp. 13

procent under de senast tilländalupna fyra budgetåren och för ett annat

till 25, 25, 25 resp. 14 procent av full granskning. Förklaringen till den påfallande

låga siffran för det senast förflutna budgetåret beträffande det senare

kontoret är att tre revisorer fått anlitas under en stor del av budgetåret

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

21

för utredningsarbete i anledning av inträffade oegentligheter inom utrikesförvaltningen.

Att räkenskapsgranskningen över huvud fått så starkt begränsas

till sin omfattning sammanhänger med att räkenskapsmaterialet

till följd av statsförvaltningens ansvällning vuxit i omfattning, att den rådgivande

verksamheten till följd av myndigheternas stegrade intresse härför

påtagligt ökat, samt att tillgången på kvalificerad arbetskraft för rekrytering

varit otillräcklig under de senare budgetåren.

För sin del anser riksräkenskapsverket, att den nedskärning av granskningen

som framtvingats inom verket på grund av olika omständigheter fått

ske i avsevärt större utsträckning än vad verket anser vara ur revisionssynpunkt

tillrådligt.

Rationaliseringsutredningens uttalanden i fråga om revisionsverksamhetens

uppgifter i förebyggande syfte liksom dess inriktning på

aktiv upplysning och rådgivning har inte rönt någon gensaga.

Vad utredningen anfört beträffande värdet av den sakrevisionella

verksamheten samt dess uppgifter och arbetsmetoder har i övervägande

flertalet av remissyttrandena tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Vissa kritiska synpunkter anföres dock av försvarets förvaltningsdirektion.

Direktionen, som finner, att sakrevisionens arbetsmetoder avviker avsevärt

från den kamerala revisionens, anser, att möjligheterna att bedriva en positiv,

kostnadsbesparande sakrevision, uppbyggd på statistiska, närmast maskinellt

databehandlade undersökningar borde ha analyserats. Samordningen

av den kamerala revisionens och sakrevisionens arbetsmetoder är inte

klarlagd. Förvaltningsdirektionen finner i utredningen endast en vag antydning

om att riksdagens revisorer sysslar med sakrevision. Riksräkenskapsverket

framhåller, att sakrevisionens användning av räkenskapsmaterialet

är obetydlig, t. o. m. mindre än man räknade med då statens sakrevision

inrättades. Liknande synpunkter anföres av statens sakrevision,

som uttalar, att det finns två former av sakrevision. Ämbetsverket anför

bl. a.

Det förefaller emellertid som om utredningen i begreppet sakrevision skulle

inlägga en helt annan innebörd än vad den verksamhet har, som statens

sakrevision alltifrån sin tillkomst bedrivit och alltjämt bedriver. Här må

erinras om att riksräkenskapsverket enligt sin instruktion har att granska

ändamålsenligheten av vidtagna åtgärder. En dylik till räkenskapsmaterialet

knuten saklig bedömning i samband med den kamerala revisionen bör

enligt sakens natur utföras av kamerala granskningsorgan och den kommer

icke i konflikt med statens sakrevisions verksamhet.

I detta sammanhang vill sakrevisionen erinra om utredningens uttalande

(s. 97) att det räkenskapsmaterial, som blir föremål för kameral revision,

torde kunna giva värdefulla uppslag för det sakrevisionella arbetet. Detta

omdöme gäller givetvis för den form av sakrevision, som nyss berörts. Vad

däremot angår den verksamhet, som bedrives av statens sakrevision, har

erfarenheten givit vid handen, att det kamerala räkenskapsmaterialet är av

underordnad betydelse. En annan sak är att en partiell genomgång av räkenskaperna

kan giva ett värdefullt utredningsmaterial i samband med pågående

undersökningar inom vissa områden. Ett sådant område är t. ex.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1960

reseplaneringen. För en fullständig utredning måste emellertid, såsom ett

typfall av sakrevisionens verksamhet ådagalägger, även andra källor än

räkenskaperna anlitas och undersökningen vidgas till att avse ändamålsenligheten

av företagna tjänsteresor med hänsyn till angivna uppgifter. Det

kan då visa sig att på grund av otillfredsställande registrering hos vederbörande

myndighet sakligt sett omotiverade resor företagits. Vad angår

upphandlingsgranskningen — vilken form av granskning enligt riksräkenskapsverkets

berättelser till statsrevisorerna utövats av verket under senare

år — vill det förefalla mest ändamålsenligt att — på sätt som sker inom

sakrevisionen — större upphandlingar och avtal följas från början och att

felaktigheter beivras omedelbart, sedan upphandlingen skett, varvid exempelvis

uteblivna rabatter kunna erhållas i efterhand. Genom successiv registrering

av avtalen uppnås dessutom den erfarenhetsmässigt betydelsefulla

förmånen, att statsmyndigheterna hos revisionen ha tillgång till aktuella

upplysningar i upphandlingsärenden.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser, att sakrevisionen hör vara helt

självständig från den tekniska revisionen men att en sammanslagning av

sakrevisionen med riksdagens revision eventuellt kunde ske. Riksdagens revisorer

bör enligt länsstyrelsen inrikta sin revision på en fördjupad granskning

av fundamentala spörsmål.

Statens sakrevision har även berört frågan om sakrevisionens befattning

med organisatoriska frågor. Utredningen utgår ifrån att sakrevisionen inte

bör ha någon närmare anknytning till sådana frågor och uttalar, att oavsett

hur organisationsfrågorna i övrigt löses, bör rationaliseringsverksamheten

i egentlig bemärkelse omhänderhavas av ett enda organ. Häremot invänder

ämbetsverket, att dess verksamhet i avsevärd utsträckning är att hänföra

till rationaliseringsverksamhet, som omöjligen kan fylla sitt syfte om den

förbigår rationaliseringsfrågor.

3. Statskontorets remissverksamhet

Utredningen

Statskontoret har enligt rationaliseringsutredningens uppfattning utfört

ett värdefullt arbete som allmänt centralt remissorgan i frågor rörande statshushållningen.

På grund av den omfattning som förvaltningen numera fått

och den snabbhet med vilken förändringar inom densamma sker, har det,

framhåller utredningen fortsättningsvis, efter hand blivit allt svårare att

för ett enda organ med begränsad personaluppsättning ha önskvärd kännedom

om alla de områden som den statliga förvaltningsapparaten omspänner.

De förslag till förändringar eller utvidgningar av statsverksamheten som

framkommer gäller vidare ofta projekt av sådan storleksordning och beskaffenhet

att det för ett sakligt ställningstagande till desamma fordras såväl

ingående kunskap på det speciella område förslaget gäller som överblick

över det allmänna ekonomiska läget och de sannolika utvecklingstendenserna

inom detta. Utredningen har därför gått in på frågan, vilken inrikt
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj:ts proposition nr 126 år 1960

23

ning och omfattning remissverksamheten lämpligen bör ha i fortsättningen.

Ställningstagandet till denna fråga är dessutom av betydelse för utformningen

av den centrala ledningen av rationaliseringsverksamheten och därmed

besläktad verksamhet.

Remisserna kan med hänsyn till sin beskaffenhet i stort sett uppdelas i

tre olika grupper, nämligen dels expeditionschefsremisser, dels petitaremisser,

dels ock remisser av förslag av organisatorisk eller allmänt ekonomisk

karaktär, vilka framförts på annat sätt än i verkens anslagsäskanden,

exempelvis genom kominittébetänkanden eller departementspromemorior.

I fråga om expeditionschefsremisserna anser utredningen, att statskontorets

insatser som remissinstans varit och alltjämt är av stort värde. Beträffande

de båda övriga grupperna av remisser är värdet däremot mera tveksamt.

När det gäller petitaremisserna, som i huvudsak avser frågor om personalförstärkningar

och övriga anslagsförstärkningar, torde, enligt utredningens

mening, statskontoret med nuvarande organisation endast ha mycket

begränsade förutsättningar att göra en sådan granskning av förslagen som

kan leda till en ytterligare saklig belysning av desamma. Remisstiden för petitaframställningarna

är vidare så kort, att några mera omfattande undersökningar

hos myndigheterna inte hinnes med. Även beträffande större förslag

av organisatorisk eller liknande art medger den begränsade personalen

och den knappa tid som står till buds för granskningen, i regel inte någon

mera ingående prövning från statskontorets sida. Utredningen framhåller

vidare, att dessa förslag ofta är av sådan beskaffenhet, att det för ett bedömande

fordras synnerligen ingående kännedom om de aktuella frågeställningarna

eller ingående teknisk och organisatorisk sakkunskap av speciellt

slag. Det kan givetvis inte förväntas, att sådan sakkunskap skall finnas representerad

inom statskontoret i alla eller ens huvuddelen av de frågor som

hänskjutes till ämbetsverket för yttrande. De yttranden som avges av statskontoret

i dessa ärenden har därför ibland kommit att begränsas till ett uttalande

om det inte med hänsyn till det statsfinansiella läget lämpligen bör få

anstå med utgiften eller eljest till vissa allmänt hållna uttalanden, vilka inte

är baserade på någon speciell förtrogenhet med de förhållanden som beröres

av förslagen.

Enligt utredningens uppfattning har man i fråga om statskontorets uppgift

som remissorgan att välja mellan två linjer. Enligt den ena bör statskontoret

fullgöra rollen som allmänt centralt remissorgan. Enligt den andra bör

statskontorets remissverksamhet i huvudsak begränsas till de områden där

ämbetsverket på grund av sitt hittillsvarande arbete har speciella förutsättningar

att göra en värdefull insats, nämligen i frågor som är av förvaltningsmässig

eller budgetteknisk karaktär.

Väljer man den första vägen krävs uppenbarligen en väsentlig utvidgning

av statskontorets personal. Bl. a. måste då till verket knytas ett betydande

antal experter på det ekonomiska och organisatoriska området. En lösning

enligt denna linje förefaller emellertid av flera skäl olämplig. Utredningen

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

ifrågasätter här, om det är lämpligt eller ens möjligt att på ett enda ämbetsverk

lägga vad som i praktiken skulle bli uppgiften att under Kungl. Maj :t

fungera som en förberedande och rådgivande instans beträffande alla sidor

av den statliga förvaltningen.

Enligt utredningens uppfattning bör statskontorets remissverksamhet i

stället fortsättningsvis avse en granskning av framlagda förslag ur förvaltningsmässiga

eller budgettekniska synpunkter. Statskontorets remissverksamhet

skulle således liksom hittills avse den stora grupp av ärenden som

under beteckningen expeditionschefsremisser omfattar ärenden rörande tilllämpningen

av gällande avlöningsbestämmelser, ärenden rörande statsbidrag,

ärenden av budgetteknisk karaktär, donations- och restitutionsärenden m. m.

Petitaärenden och betänkanden i organisatoriska frågor o. dyl. skulle däremot

remitteras till ämbetsverket i avsevärt mindre omfattning än vad nu

sker och främst i sådana fall, då en granskning av förslagen ur förvaltningsmässiga

eller budgettekniska synpunkter anses påkallad.

Den principiella ståndpunkt som reservanten intagit beträffande den allmänna

remissverksamhetens omfattning och inriktning har redovisats i det

föregående i anslutning till redogörelsen för det centrala rationaliseringsorganet.

Härtill torde få hänvisas.

Yttranden

Utredningens uttalanden angående värdet av statskontorets remissverksamhet

och förslag om en kraftig begränsning av petitaoch

utredningsremisserna tillstyrkes eller lämnas utan erinran av flertalet

remissinstanser. Sålunda finner arbetsmarknadsstyrelsen förslaget välgrundat.

Domänstyrelsen fastslår, att det till statskontoret stundom hänvisas frågor,

som ämbetsverket inte rimligen kan underkasta den allsidiga bedömning

som läget kräver, överståthållarämbetet anser, att begränsningen av remissverksamheten

även bör gälla andra myndigheter än statskontoret.

Åtskilliga remissinstanser ställer dock sig tveksamma eller negativa.

Överbefälhavaren och försvarets förvaltnings direktion gör inget särskilt uttalande,

men finner reservantens synpunkter beaktansvärda. Försvarets civilförvaltning

betonar, att statskontoret efter hand fått alltför ringa direktkontakt

med myndigheterna och delar reservantens ståndpunkt. Detta gör

också i stort sett generalpoststyrelsen, som anser det vara betänkligt med en

alltför kraftigt nedskuren remissverksamhet. Denna bör dock grundas på

fackkunskaper, vilka kan finnas hos rationaliseringsorganet. Även riksräkenskapsverket

och statens sakrevision samt en reservant inom statskontoret

delar reservantens uppfattning. Statens organisationsnämnd finner utredningens

synpunkter beaktansvärda, men anser dock, att de innefattar en viss

underskattning av värdet av ett centralt remissorgan för allmän återhållsamhet

i statshushållningen. Det är också enligt nämnden betydelsefullt, att

ekonomiska konsekvenser på lång sikt av nya förslag blir utredda. Marinförvaltningen

finner ytterligare överväganden vara erforderliga. Länsstyrel
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ris proposition nr 126 år 1!)60

25

sen i Stockholms län förordar ny utredning i den i reservationen föreslagna

riktningen. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att, om inte det förslag

som avgavs av 1949 års rationaliseringsutredning genomföres, en lösning bör

sökas i enlighet med reservationen. Länsstyrelsen i Älvsborgs län finner remissverksamheten

vara betydelsefull både i vad avser expeditionschefsremisser

och övriga remisser. Organet bör emellertid ha kapacitet att avlåta

remissvar av god kvalitet. Länsstyrelsen ger för sin del förord åt reservantens

förslag. Statstjänstemännens riksförbund anser det vara viktigt, att remissverksamheten

inte förlorar kontakten med den levande förvaltningen.

Remissverksamheten kan begränsas men är dock värdefull. Förbundet stöder

därför reservantens uppfattning.

En mycket avvisande hållning till utredningsförslaget intager statskontoret.

Ämbetsverket anför bl. a. följande.

Såvitt statskontoret kunnat finna, ha de ärenden, som enligt utredningens

mening icke längre skulle remitteras till ämbetsverket, ej ifrågasatts skola

tillföras annat organ. Det bör härvid beaktas, att statskontoret i sin ämbetsbefattning

av ålder ansett sig ha att fullgöra uppgifter icke blott som ett

rationaliseringsverk i vidsträckt bemärkelse utan jämväl och ej minst som

ett besparingsorgan. Med de funktioner ämbetsverket i fortsättningen ansetts

böra ha, skulle icke något som helst utrymme finnas för en besparingsfrämjande

verksamhet. I ett läge, då allvarliga ansträngningar påkallas för en begränsning

av statsverkets utgifter, är det ägnat att förvåna, att förslag

f ramföres om reducering av just det organ inom statsförvaltningen, som

främst torde ha att företräda besparingssynpunkter.

Enligt statskontorets mening vänta — bortsett från de av politiska överväganden

beroende statsutgifterna och de av särskilt tillkallade besparingsutredningar

redovisade möjligheterna till besparingar å statsbudgeten —

viktiga uppgifter ett besparingsorgan. Med den omfattning, som statsverksamheten

numera fått, och med den betydelse statsutgifterna ha för samhällsekonomin

torde ett dylikt organ vara av utomordentligt värde. För att

rätt kunna fylla sin uppgift erfordras, att besparingsorganet genom granskning

av petitaframställningar och betänkanden m. in. gives tillfälle att fortlöpande

följa budgetarbetet. Då det är av vikt, att besparingsorganet erhåller

en så vid överblick över statsförvaltningen som möjligt bör remissverksamheten

ej ha för liten omfattning. Vid den nu berörda granskningen faller

sig naturligt att tillgodose även rationaliseringssträvandena.

Vad angår petitaremisserna konstaterar utredningen, att statskontoret

med nuvarande organisation har mycket begränsade möjligheter att vid sin

remissbehandling underkasta förslagen sådan granskning, som kan leda till

ytterligare saklig belysning av desamma. Statskontoret vill i anledning härav

uttala, att de olika myndigheternas framställningar självfallet böra givas

eu sådan utformning innehållsmässigt, att någon ytterligare saklig belysning

ej skall vara nödvändig. Dessvärre är så ofta icke fallet vilket nödvändiggör,

att statskontoret tillför remitterade ärenden ytterligare utredningsmaterial.

Statskontoret tror sig kunna utgå från att — om så ej skett

— kompletteringarna regelmässigt måst införskaffas vid den departementala

behandlingen. Statskontoret har dock i vart fall icke fattat som sin

väsentliga uppgift alt bidraga till diskussionen med sådanl material. Däremot

torde ämbetsverket med sina från statsförvaltningen förvärvade erfarenheter,

förenade med besparingssträvanden kunna föra fram andra synpunkter

än dem som fackmyndigheter i regel anlagt och främst ha att an
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

lägga. Att statskontoret på detta sätt angriper problemen från delvis andra

utgångspunkter än fackmyndigheten, och därvid söker eftersträva en bedömning

av likartade frågor efter enhetliga grunder torde vara av värde för

de olika departementen och i synnerhet finansdepartementet. Överhuvud

synes utredningen ha haft en överdriven uppfattning om nödvändigheten av

speciella fackkunskaper vid granskningen av de administrativa ärenden, om

vilka här är fråga. Statskontoret skulle i detta sammanhang vilja komplettera

bilden genom att peka på utvecklingen inom de större centrala fackmyndigheterna.

Där har man i senare tid funnit nödvändigt skapa administrativa

avdelningar, som komplement till avdelningar med uteslutande eller

huvudsakligen fackmässigt skolade tjänstemän. På samma sätt borde statskontoret

finna sin plats i statsförvaltningen som ett dess administrativa

organ.

Rationaliseringsutredningen framhåller vidare, att ett ställningstagande i

sak till de anslagsäskanden, vilka ha en större ekonomisk räckvidd, i många

fall egentligen förutsätter en sådan bedömning av förslagens konsekvenser

ur allmänt ekonomiska och konjunkturpolitiska synpunkter, som statskontoret

i sin nuvarande organisation icke är rustat att utföra. Även detta uttalande

ger enligt statskontorets mening uttryck för en felsyn, då det

gäller statskontorets uppgifter som centralt remissorgan. Om ''statskontoret

rätt fattat sin uppgift, har avsikten med remitterandet av olika ärenden

till ämbetsverket icke varit den att få till stånd en sådan bedömning.

Denna bedömning har haft och måste alltid ha sitt centrum i finansdepartementet,

där chefen för departementet i samband med budgetbehandlingen

har att taga ställning till hithörande frågor. Statskontoret kan däremot

i sina remissvar exempelvis påvisa de konsekvenser ett genomförande

av ett visst förslag skulle kunna få för andra förvaltningsområden. Detta ställningstagande

är något helt annat än en konjunkturpolitisk bedömning. Vidare

bör ihågkommas, att myndigheternas anslagsäskanden i realiteten utgöres

av ett antal yrkanden, vart och ett framfört under en särskild punkt,

berörande endast en enda fråga, t. ex. förstärkning av en byrå med ytterligare

en tjänsteman. Ingen torde rimligen kunna göra gällande, att det går

att bedöma det enskilda yrkandet utifrån allmänt ekonomiska och konjunkturpolitiska

synpunkter.

Statens lönenämnd kan inte dela utredningens uttalande att expeditionschetsremisser

i lönefrågor bäst lämpar sig för statskontoret. Lönenämnden

kan inte vara ett mindre lämpligt organ, då löneförfattningarna oftast är

tillkomna som ett förhandlingsresultat. Liknande synpunkter anföres av

Tjänstemännens centralorganisation. IV.

IV. Besparingsutredningens synpunkter på den statliga förvaltningen och

rationaliseringsverksamheten jämte yttranden

Utredningen

Besparingsutredningen framhåller, vilket även 1rationaliseringsutredningen

gjort, att det inte är realistiskt att räkna med att några mera betydande

rationaliseringsvinster skulle kunna göras på kort sikt inom statsverksamheten.

Sedan början av 1940-talet har dock ett systematiskt rationaliserings1

SOU 1959: 22, kap. VI. Ej refererat i det föregående.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1960

27

arbete pågått och detta har givit ett gott resultat. Även om den omedelbara

besparingen av flera skäl måste bli av begränsad statsfinansiell betydelse,

bör därför den fortlöpande rationaliseringsverksamheten ägnas all möjlig

uppmärksamhet.

Besparingsutredningen anger företrädesvis två omständigheter beträffande

statsförvaltningens arbetsförhållanden, som enligt utredningen är väsentliga

att hålla i minne vid bedömningen av rationaliseringsinsatsen.

Inom statsförvaltningen saknas det ekonomiska incitament som är en väsentlig

faktor vid affärsmässig verksamhet och vidare är formerna för statsverksamheten

och innehållet i densamma ytterst angivna av regering och

riksdag. Sistnämnda förhållande medför ofta en långt driven detaljreglering

av myndigheternas organisation och arbetsformer. Därtill kommer att

avsteg från givna bestämmelser kan medföra ansvar för tjänstefel och -—

i vissa fall •— även personligt betalningsansvar.

Besparingsutredningen upptager därefter frågan om statsmakterna och rationaliseringen

till behandling och anför därvid vissa synpunkter på utformningen

av författningar m. m.

De bestämmelser som myndigheterna skall tillämpa blir ofta komplicerade

och förfarandet blir tungt. I vissa fall kan detta bero på att vikten främst

lagts vid att nå en hög grad av rättssäkerhet för den enskilde. I andra fall

har man velat eftersträva vissa besparingar t. ex. genom att fastställa en noggrant

graderad skala för en form av ersättningar eller förse huvudregeln

med en serie undantag i stället för att acceptera ett enhetligt belopp eller

en mera generell regel även om detta skulle medföra någon merkostnad

och en mera schabloniserad tillämpning. Självfallet skall de olika författningarna

utformas främst med hänsyn till att de skall leda till den åsyftade

effekten, varför kravet på enkelhet i handläggningen framstår som sekundärt.

Utredningen framhåller emellertid, att varje komplicering av förfarandet

fördyrar detta och att det därför är nödvändigt att alltid väga de

med ett mera invecklat förfarande förenade fördelarna mot det därav åtföljande

merarbetet och att •— om det senare tenderar att bli av nämnvärd

omfattning •— pröva andra lösningar.

Utredningen behandlar härefter delegeringsspörsmålets betydelse ur rationaliseringssynpunkt

och framhåller härutinnan, att den för ett visst ärende

erforderliga arbetsinsatsen i flertalet fall torde grovt taget vara lika stor

i varje instans vare sig denna bar att yttra sig eller fatta beslut i ärendet.

Stundom torde t. o. m. arbetet öka när vederbörande endast har att yttra

sig och nödgas mer eller mindre omständligt redovisa sin utredning och sin

därpå grundade uppfattning till nästa instans. En delegering medför sålunda

ofta en dubbel effekt i form av minskat arbete för båda de berörda instanserna.

Därjämte blir i allmänhet ärendet avgjort snabbare.

Vid en prövning av delegeringsmöjligheterna för en ärendegrupp framkommer

stundom, understryker utredningen, eu av sakskäl inte motiverad

tveksamhet, som kan hänföras till sådana faktorer som underskattning

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kung}. Maj.ts proposition nr 126 år 1960

av lägre instansers omdöme och förmåga, överdrivna farhågor för oenhetlighet

i praxis, traditionella hänsyn och slentrian. För att undgå att arbetsbördan

utan tvingande skäl ökas måste särskild vikt läggas vid att delegeringsfrågan

får en omsorgsfull och realistisk prövning varje gång den blir

aktuell i författningssammanhang. Väsentliga framsteg har gjorts på senare

år i fråga om delegering av ärenden, som tidigare avgjorts av Kungl.

Maj :t eller central myndighet, men åtskilligt torde enligt utredningen återstå

att göra. Ständig vaksamhet bör därför iakttagas i nu berört hänseende.

Utredningen framhåller också verksstadgans föreskrift om verkschefernas

skyldighet att tillse, att ärenden inte handlägges av överkvalificerad personal.

Frågan i vilken omfattning nämnda föreskrift blivit beaktad kan inte

besvaras utan en mera ingående undersökning vid varje myndighet av i

vilken omfattning möjligheterna till intern delegation utnyttjats. Utredningen

utgår dock från att åtskilligt återstår. Det är nämligen förklarligt,

om myndigheterna visar en viss återhållsamhet med tanke på det hårda ansvar

som även vid en enbart formell felaktighet i handläggningen av ett

ärende kan komma att åvila en tjänsteman. Särskilt påtagliga är de ekonomiska

risker som ligger i det redogöraransvar som kan göras gällande

om en utbetalning skett i strid mot en författning eller av misstag. Utredningen

understryker angelägenheten av att nuvarande ordning för utkrävande

av statstjänstemännens ansvar snarast blir föremål för omprövning.

Vad angår myndigheternas interna rationaliseringsverksamhet erinrar utredningen

om att verkscheferna jämlikt allmänna verksstadgan har skyldighet

att vaka över att den underställda verksamheten bedrives på ett rationellt

sätt. Härvid förutsättes de få medverkan från bl. a. samarbetsorganisationen

vid myndigheten och organisationsföredragandena.

I anslutning härtill framhåller utredningen, att myndigheternas inställning

till rationaliseringsproblemen och deras egna insatser är av väsentlig

betydelse för möjligheterna att genomföra och vidmakthålla en tillfredsställande

allmän grad av rationalitet och ekonomi inom statsförvaltningen.

En förutsättning för att myndigheternas egen medverkan i rationaliseringsarbetet

skall bli av önskvärd betydelse är emellertid, att myndigheterna får

de nödvändiga resurserna.

Det torde vara en spridd uppfattning, anför utredningen vidare, att systemet

med organisations^öredragande allmänt sett inte infriat förhoppningarna.

Detta torde bero på flera omständigheter, bl. a. på att uppdraget som

organisationsföredragande normalt skall skötas vid sidan av den egentliga

tjänsten utan särskild ersättning. Man synes då knappast kunna påräkna

att få de lämpligaste krafterna till förfogande och heller inte att de anlitade

alltid skall visa sig benägna att framföra förslag som kan väntas möta

motstånd och kritik inom verket.

Utredningen förordar därför en omprövning av organisationsföredragandenas

ställning och villkor i syfte att göra institutionen effektivare. Bl. a.

bör övervägas att begränsa tiden för uppdraget till viss period. Organisa
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

29

tionsföredragande bör vidare tillerkännas skäligt arvode. Utredningen föreslår

också, att organisationsföredragandenas insatser i form av förslag till

åtgärder och myndigheternas bedömning därav redovisas. Detta bör lämpligen

göras i varje myndighets anslagsäskanden i form av en redogörelse

för resultatet av rationaliseringsverksamheten under det gångna budgetåret.

Utredningen kommer härefter in på frågan om möjligheterna att genomföra

personalindragningar och anför därvid i huvudsak följande.

Om fast personal beröres av en reducering i samband med en rationaliseringsåtgärd,

kan möjligheterna att genomföra densamma utan att avvakta

vissa berörda befattningshavares befordran eller pensionering i realiteten

bli bestämmande för om rationaliseringsprojektet överhuvudtaget framföres

eller inte. Myndigheternas möjligheter att avveckla ett överskott av

mera fast anställd personal bör förbättras. Ett sådant personalöverskott på

en punkt inom statsförvaltningen bör i första hand avvecklas genom omplaceringar.

Sådana bör underlättas genom bestämmelser, varigenom övertalig

personal dels tillförsäkras företräde vid besättande av ledigblivna tjänster

och dels bibehålies vid sina förmåner även vid placering på lägre befattning

än förut.

För en rationell organisation hos myndigheterna erfordras även att uppgifter

som kräver speciella kunskaper och särskild erfarenhet samlas till

enheter av lämplig storlek. Genom en koncentration av personaladministrativa

och kamerala rutinärenden borde också kunna ernås en begränsning

av antalet fall, då ärenden av detta slag åberopas som skäl för höjd lönegradsplacering

eller personalförstärkning. Man bör enligt utredningen eftersträva

så stora enheter, att där kan tillfullo utnyttjas kvalificerad och

rutinerad personal utrustad med moderna kontorshjälpmedel, även om enheterna

då blir serviceorgan för flera myndigheter. Anslutning till en sådan

serviceenhet kan inte anses inverka på myndigheternas självständighet

i sakligt eller personalpolitiskt hänseende. Nu berörda frågor bör upptagas

till prövning i lämpligt sammanhang.

Utredningen kommer även in på möjligheterna att befrämja enskildas

insatser i rationaliseringsarbetet. Även om resultat av väsentlig ekonomisk

betydelse inte torde vara att påräkna som en följd av enskilda befattningshavares

förslag, måste det ändock anses vara ett viktigt led i rationaliseringsarbetet,

att de anställda i möjligaste mån intresseras för att medverka.

Därför bör belöningsnormerna höjas. Utredningen ifrågasätter om en av

organisationsnämnden förordad maximering av en belöning till högst omkring

20 procent av första årets nettobesparing är tillfredsställande. En viktig

sak är att belöningsförfarandet görs enklare och snabbare.

Vad slutligen gäller de särskilda rationaliseringsorganen har, som inledningsvis

nämnts, besparingsutredningen inte ansett sig böra gå närmare

in på dessa frågor. Utredningen har dock framhållit i huvudsak följande.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1960

Den av organisationsnämnden och sakrevisionen bedrivna verksamheten

har lett till beaktansvärda resultat. En väsentlig förstärkning av dessa organs

kapacitet är dock enligt utredningen påkallad. I högre grad än hittills

bör kapaciteten inriktas på ekonomiskt sett betydande avsnitt av förvaltningen.

Utredningen understryker särskilt vikten av att rationaliseringsorganen

uppmärksammar de författningar m. m. som berör de delar av statsverksamheten

som blir föremål för rationaliseringsundersökning. Organen

bör ta initiativ till omprövning, i den mån så anses påkallat med hänsyn till

ändrade förhållanden eller för att få en förenkling eller besparing till stånd.

I anslutning härtill framhåller utredningen, att förhandenvaron av de speciella

rationaliseringsorganen hos bl. a. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

och affärsverken inte bör hindra, att organisationsnämnden och sakrevisionen

företar undersökningar på dessa områden.

När det gäller rekryteringen av personal till de två nu berörda rationaliseringsorganen,

bedömer utredningen det som väsentligt, att avlöningsförmånerna

för de kvalificerade tjänsterna avväges så att en förstklassig rekrytering

säkerställes. För att det skall vara möjligt för dessa organ att förvärva

dugliga krafter bör t. ex. en tjänsteman hos en myndighet kunna med

bibehållande av sin tjänst och — i förekommande fall ■— befordringstur tillsvidare

eller för viss tid knytas till något av rationaliseringsorganen. En systematiskt

genomförd personalcirkulation mellan rationaliseringsorganen och

förvaltningen i övrigt anser utredningen vara en effektiv väg att förstärka

den senares rationaliseringskapacitet och att hos myndigheterna främja ett

aktivt intresse för rationaliseringsarbetet.

Yttranden

Besparingsutredningens synpunkter och förslag rörande rationaliseringsverksamheten

har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.

Beträffande de olika förslagen har bl. a. framkommit följande.

Utredningens principiella synpunkter på rationaliserings

verksam heten har i huvudsak lämnats utan erinran. Det ekonomiska

incitamentets betydelse för effektiviteten inom statsförvaltningen

ifrågasättes dock av Statstjänstemannens riksförbund. I detta sammanhang

understryker även Sveriges akademikers centralorganisation svårigheterna

att jämföra statlig verksamhet med annan verksamhet.

Vikten av att man vid utformningen av författningar även

beaktar de administrativa synpunkterna understrykes bl. a. av riksförsäkringsanstalten,

som framhåller, att dess erfarenheter bestyrker, att om s. k.

millimeterrättvisa skall ernås, förfarandet i regel blir tungt och kostnadskrävande.

Enligt anstalten är det angeläget, att kravet på enkelhet och effektivitet

i förvaltningen i möjligaste mån beaktas redan innan en förmån

införes och att expertis i fråga om förvaltningens organisation anlitas på

så tidigt stadium som möjligt. Liknande synpunkter anföres av socialförsäkringens

administrationsnämnd, som anser det betydelsefullt, att stats
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 126 år 1960

31

makterna alltid vid fattandet av beslut i materiella frågor till sitt förfogande

har tillförlitlig utredning angående de administrativa konsekvenserna

av beslutets utformning. Enligt nämndens mening är det också ur kostnadssynpunkt

betydelsefullt att täta ändringar av de materiella bestämmelserna

undvikes. Enligt försvarets civilförvaltning bör de höga krav på

rättvisa i ekonomiskt avseende olika personalkategorier emellan som f. n.

ges framträdande plats vid utformningen av författningar kunna i någon

mån nedsättas till förmån för ett enkelt administrativt förfarande. Under

inga omständigheter får dock rättssäkerheten för den enskilde äventyras.

För en ökad delegering av beslutanderätten till de centrala myndigheterna

uttalar sig bl. a. telestyrelsen och järnvägsstyrelsen, vilka båda erinrar

om affärsverkens speciella ställning härvidlag. Länsstyrelsen i Örebro

län förordar ytterligare decentralisering till lokala myndigheter. Byggnadsstyrelsen

och lantmäteristyrelsen betonar vikten av en begränsning av remisser

mellan olika statsmyndigheter. Sådana remisser bör i många fall enligt

lantmäteristyrelsen kunna ersättas med telefonförfrågningar eller andra

underhandskontakter.

Organisationsföredr ägande nas ställning och villkor beröres

av flera remissorgan. Statens organisationsnämnd anser liksom utredningen,

att dessa befattningshavare bör beredas ökad möjlighet att ägna sig åt

rationaliseringsfrågor samt att de bör erhålla ett särskilt arvode. Länsstyrelsen

i Malmöhus län menar, att organisationsföredraganden bör befrias

från sina ordinarie tjänstgöringsuppgifter under tid då han är sysselsatt

med rationaliseringsfrågor. Även domänstyrelsen finner, att man torde kunna

överväga en förstärkning av organisationsföredragandens ställning såsom

en för verket gemensam instans, när det gäller den administrativa rationaliseringen.

Medicinalstyrelsen finner det orealistiskt att räkna med en

ökad insats av dessa föredragande så länge de skall sköta sina uppgifter vid

sidan om sitt övriga arbete utan ersättning.

Andra remissinstanser ställer sig tveksamma till värdet av systemet med

organisationsföredragande. Överstyrelsen för yrkesutbildning menar sålunda,

att en organisationsföredragande sällan torde kunna få den ställning

att han kan komma att göra insatser av den natur utredningen tänkt sig.

Även länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter värdet av särskilt förordnade

organisationsföredragande, åtminstone i vad gäller länsstyrelserna. Organisationsföredragning

bör i stället åligga varje arbetsledare å länsstyrelsens

olika sektioner. Det bör enligt länsstyrelsen falla sig naturligare för den enskilde

tjänstemannen att hänvända sig till sin närmaste förman med förslag

till förbättringar av arbetsmetoder än till en organisationsföredragande.

Tanken att organisationsföredraganden skulle tillerkännas särskilt arvode

synes byggnadsstyrelsen diskutabelt ur principiell synpunkt, ehuru

styrelsen inte framför någon erinran häremot. Ett arvode skulle nämligen

enligt styrelsen kunna vara ägnat att framkalla den allmänna uppfattningen

inom verket, att endast organisationsföredraganden -— »som har betalt

för saken» -— behövde bekymra sig om rationaliseringen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

I fråga om möjligheterna att avveckla övertalig personal

framhåller statens organisationsnämnd, att i de fall större och hastigt inträdande

personalminskning kan bli följden av rationaliseringsverksamhet särskilda

åtgärder bör vidtagas i god tid, avpassade efter förhållandena i det enskilda

fallet. Att införa generella regler gällande hela den civila statsförvaltningen

torde enligt nämnden inte vara påkallat. Betydelsen av att myndigheterna

ges ökade möjligheter att avveckla uppkommande personalöverskott

vid rationaliseringsåtgärder på ett ur såväl ekonomiska som personalpolitiska

synpunkter godtagbart sätt, understrykes av telestyrelsen mot bakgrunden

av automatiseringen av telefondriften. Järnvägsstyrelsen erinrar

i detta sammanhang om föreskrifterna i statens allmänna avlöningsreglemente

rörande tjänstemans förflyttningsskyldighet. Medicinalstyrelsen påpekar,

att i vissa fall en rationalisering mött hinder på grund av svårighet

att omplacera akademiskt utbildad arbetskraft med relativt långvarig anställning

i statens tjänst. Domänstyrelsen ställer sig tveksam till utredningens

förslag att indragen personal automatiskt skulle erhålla förtur framför

i övrigt lika lämpade sökande vid tjänstetillsättningar.

Utredningens synpunkter på möjligheterna att koncentrera personaladministrativa

och kamerala rutinärenden understrykes

bl. a. av statens sakrevision, som även framhåller, att dylika åtgärder

i vissa fall redan vidtagits eller planlagts, samt Kooperativa förbundet.

Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller dock, att åtgärderna endast

kan genomföras i begränsad utsträckning med nuvarande redogöraransvar.

Enligt länsstyrelsen i Jämtlands län bör det övervägas att överflytta arbetsuppgifter

av kameral natur till länsstyrelserna från övriga statliga länsorgan.

Socialstyrelsen ställer sig däremot tveksam till den föreslagna koncentreringen

av vissa ärendegrupper, som enligt styrelsens mening skulle kunna

på ett olyckligt sätt begränsa myndigheternas handlingsfrihet.

En höjning av belöningsnor merna vid förslagsverksamheten

förordas bl. a. av Statstjänstemännens riksförbund, Landsorganisationen i

Sverige och Skogsvårdsstyrelsernas förbund. Statens organisationsnämnd

hänvisar i detta sammanhang till en av nämnden till Kungl. Maj :t gjord

framställning i ämnet.

Betydelsen av en förstärkning av de centrala rationaliseringsorganen

betonas bl. a. av statens organisationsnämnd och länsstyrelsen

i Malmöhus län. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller, att

rationaliseringsorganen i större utsträckning än hittills bör ägna sig åt förvaltningsverksamhetens

organisation i stort och undersöka olika verksamhetsgrenars

behövlighet och inriktning i stället för att som nu huvudsakligen

utgå från existerande förvaltningsuppgifter och söka förbättra rutinen

och genomföra »kontorsrationalisering».

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1960

33

V. Departementschefen

Allmänna riktlinjer för rationaliserings- och revisionsverksamheten

Frågorna kring den statliga rationaliseringsverksamheten har uppmärksammats

i ett flertal olika sammanhang. Sålunda har riksdagen vid åtskilliga

tillfällen under senare år haft att ta ställning till motionsvis väckta förslag

på ifrågavarande område. Riksdagen har också framhållit önskvärdheten

av att rationaliseringsfrågorna upptages till förnyad prövning. Utredningar

på området har verkställts av bl. a. 1949 års rationaliseringsutredning

och nu senast av 1956 års rationaliseringsutredning och 1958 års besparingsutredning.

De förslag 1949 års rationaliseringsutredning framställde innebar främst

en sammanslagning av statskontoret, sakrevisionen och organisationsnämnden.

Vid remissbehandlingen mötte utredningsförslaget motstånd. Kungl.

Maj :t var inte för det dåvarande beredd att förorda ett genomförande av

detsamma. Utvecklingen finge visa, om mera genomgripande organisatoriska

åtgärder påkallades. Däremot förverkligades utredningens förslag om att

inrätta organisationsföredragande vid de statliga myndigheterna.

Såväl 1949 års utredning som 1956 års rationaliseringsutredning har definierat

rationaliseringsverksamheten inom statsförvaltningen såsom ett planmässigt

vidtagande av åtgärder, som kan medverka till att den statliga verksamheten

kan utövas enklare, snabbare och mera ekonomiskt än förut utan

att säkerheten eftersättes. Ansvaret för rationaliseringsarbetet bör helt naturligt

i första hand åvila varje särskild myndighet, varje särskild enhet

inom statsförvaltningen. Allmänna verksstadgan ålägger också varje myndighet

och verkschef detta. Rationaliseringsarbetet ingår alltså som ett normalt

led i varje sektor av den löpande förvaltningsverksamheten och utgör

något som det ankommer på varje befattningshavare att söka främja, såvitt

det gäller hans eget arbetsområde.

Det löpande rationaliseringsarbetet inom varje förvaltningsenhet räcker

emellertid inte till för att man skall uppnå en effektivt arbetande statsförvaltning.

Därför erfordras vissa speciella organ med uppgift att centralt

verka för rationaliseringar och därmed besparingar inom hela den statliga

sektorn. Dessa organ är i första hand de som har att effektivisera statsförvaltningen

genom en planmässig översyn av myndigheternas organisation,

rationaliseringsorganen i inskränkt bemärkelse. Vid sidan härav finns organ

som utövar kontroll över hur statliga myndigheter och inrättningar fullgör

sina uppgifter på det ekonomiska området — revisionsorganen. Den

granskning som dessa organ bedriver innefattar både en rent siffermässig

kontroll av medelsförvaltningen och en prövning av ändamålsenligheten av

vidtagna dispositioner. Slutligen må nämnas den konstitutionellt förutsatta

remissverksamheten inom statsförvaltningen, som syftar till att varje

3 Ilihany till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 126

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

ärende blir allsidigt prövat ur förvaltningsmässiga, organisatoriska och ekonomiska

synpunkter och därigenom kan sägas vara rationaliseringsverksamhet

i vid bemärkelse.

De organ inom statsförvaltningen som har till uppgift att centralt svara

för rationaliserings-, revisions- och allmän remissverksamhet är i främsta

rummet statens organisationsnämnd, riksräkenskapsverket och statens sakrevision

samt statskontoret. Det är frågorna om arbetsmetoderna för dessa

verksamheter och den lämpliga organisationen av de nämnda centrala organen

som 1956 års rationaliseringsutredning huvudsakligen behandlat.

Även besparingsutredningen har i sitt betänkande behandlat rationaliseringsspörsmålen

och därvid närmast anlagt vissa allmänna synpunkter i

fråga om en rationaliseringsbefrämjande politik. Man kan därför säga, att

rationaliseringsulredningen och besparingsutredningen kompletterar varandra.

Inom 1956 års rationaliseringsutredning bär flera olika uppfattningar

framkommit beträffande såväl rationaliserings-, revisions- och remissverksamhetens

materiella innehåll som dess organisation. Även remissinstansernas

reaktion är härvidlag splittrad. De åsiktsskillnader som framkommit

bottnar främst i olika värderingar av dels den kamerala revisionsverksamheten,

dels den centrala remissverksamheten. Vad sålunda förekommit ger

enligt min mening belägg för nödvändigheten av ett fastläggande från statsmakternas

sida av såväl rationaliseringsverksamlietens innehåll och omfattning

som dess organisation.

Jag vill i detta sammanhang framhålla, att resultatet av en rationaliseringsverksamhet

i allmänhet inte kan mätas i form av synliga besparingar.

Det kommer sålunda snarare till uttryck i en bromsad kostnadsökning än i

nominella anslagsminskningar. Detta förhållande får emellertid inte tagas

till intäkt för en nedvärdering av verksamhetens betydelse. Tvärtom visar

resultaten av den hittillsvarande centrala rationaliseringsverksamheten, att

denna varit av stort värde, då det gällt att öka förvaltningsapparatens effektivitet.

Jag vill med det sagda understryka vikten av att de statliga rationaliseringsorganen

ges möjligheter till att hålla sina arbetsinsatser på en

hög och aktiv nivå. Det är mot denna bakgrund som jag i det följande kommer

att utforma mina förslag.

Jag övergår härefter till att närmare behandla utredningsförslagen och

upptar först till prövning de synpunkter och förslag som besparingsutredningen

haft på rationaliseringsverksamheten — synpunkter vilka i allt väsentligt

delats av remissinstanserna.

Besparingsutredningen har till en början gått in på frågan om utformningen

av författningar. Utredningen har härvid framhållit, att utformningen

bör ske med sikte på att uppnå en enkel och smidig handläggning av de

förvaltningsärenden författningarna avser att reglera. Jag delar helt utredningens

mening, men förutsätter, att rättssäkerhetskraven tillmätes största

betydelse. Utredningens förslag i här angivna delar torde i första hand böra

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

beaktas inom statsdepartementen. Jag vill i detta sammanhang särskilt understryka

vikten av att rationaliseringsorganen får möjlighet att granska

viktigare författningsförslag. Förslag till erforderliga författningar bör därför

utarbetas i samband med varje reformförslag inom förvaltningen och

rationaliseringsorganen bör självfallet, då de får en utredning innehållande

författningsförslag på remiss, noggrant undersöka de administrativa konsekvenserna

av förslagens genomförande och vid behov föreslå förenklingar.

Vidare har utredningen gått in på delegeringsspörsmålets betydelse ur

rationaliseringssynpunkt. Utredningen, som erinrar om att åtskilliga ärenden

handlägges i flera instanser, antager, att arbetsinsatsen grovt räknat är

lika stor i varje instans vare sig denna har att yttra sig eller fatta beslut i

ärendet. En delegering av beslutanderätten skulle ge ett minskat totalt arbete

och en snabbare behandling. Lika med utredningen finner jag det vara

angeläget, att delegeringsfrågan får en omsorgsfull och realistisk behandling

varje gång den blir aktuell i författningssammanhang eller annorledes.

Bl. a. med hänsyn till den intensifierade sakrevisionella verksamhet som jag

i det följande ämnar förorda synes man framdeles kunna gå något längre

mot delegering än som hittills ansetts möjligt. Jag kan även instämma i utredningens

rekommendationer angående ökad intern delegation inom myndigheterna,

varigenom man undviker att utnyttja överkvalificerad personal.

Jag förutsätter, att såväl de enskilda myndigheterna som de centrala rationaliseringsorganen

ägnar frågan all uppmärksamhet. I detta sammanhang

vill jag erinra om att statsmakterna som ett led i denna politik beslutat genomföra

kompetensutredningens förslag om att inrätta kanslisttjänster.

Jag kan även ansluta mig till besparingsutredningens uppfattning, att

myndigheternas möjligheter att avveckla ett överskott av mera fast anställd

personal bör ägnas all uppmärksamhet. I likhet med statens organisationsnämnd

finner jag det dock vara opåkallat att införa några för statsförvaltningen

generella regler angående sättet för personalavveckling vid rationaliseringsåtgärder.

Förslag till personalindragningar skall enligt nuvarande ordning

normalt anmälas för Kungl. Maj :t i samband med verkens årliga anslagsäskanden.

Statsmakterna torde därvid få pröva frågorna i varje särskilt

fall.

Samråd i personalavvecklingsfrågor bör ske mellan vederbörande myndighet

och det centrala rationaliscringsorganet och arbetsmarknadsstyrelsen

såsom ett led i ralionaliseringsarbetet. Ett fullständigt rationaliseringsförslag

bör därför innefatta anvisning på hur detsamma praktiskt skall genomföras

och däribland redovisa hur en eventuell personalavvecklingsfråga

skall lösas. Under inga förhållanden får redovisningen inför Kungl. Maj:t av

ett besparingsförslag uppskjutas av den anledningen att det medför vissa

personalproblem. Å andra sidan måste alla åtgärder vidtagas från statsmakternas

sida för placering av friställd arbetskraft.

En väg till rationalisering inom förvaltningsapparaten som besparingsutredningen

också anvisat är cn koncentration av kamerala och personaladministrativa

ärenden till serviceorgan gemensamma för flera myndigheter.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1960

Jag är helt ense med utredningen på denna punkt. Jag anser att de framsteg

som nu görs på det kontorstekniska området — det torde här räcka med

att erinra om den elektroniska databehandlingen — skall utnyttjas för sådana

sammanslagningar.

Vad besparingsutredningen anfört i fråga om organisationsföredragandenas

ställning och belöningsnormerna inom statsförvaltningen kommer jag

att uppta till behandling i samband med organisationsfrågorna.

Härefter övergår jag till att behandla de förslag som 1956 års rationaliseringsutredning

framställt beträffande den centrala rationaliserings-, revisions-

och remissverksamhetens uppgifter och arbetsmetoder.

Utredningen har funnit uppenbart, att det bör finnas ett centralt organ

för egentlig rationaliseringsverksamhet. Detta organ bör ha ett arbetsområde

som i stort sett motsvarar statens organisalionsnämnds nuvarande. Jag

delar denna uppfattning. Verksamhetsområdet bör således i princip omfatta

hela den militära och civila statsverksamheten inklusive statens affärsdrivande

verk. En annan sak är, att det inom många områden, t. ex. affärsverken,

även i fortsättningen bör finnas speciella rationaliseringsenheter,

varför det centrala organets uppgifter i praktiken kan inskränkas högst betydligt

på dessa områden.

Jag instämmer vidare i utredningens mening, att man inte bör binda det

centrala rationaliseringsorganet med bestämda direktiv angående valet av

arbetsuppgifter och sättet att lösa dessa. Organet bör genom organisationsundersökningar

och på annat sätt självt söka vägar till förenklingar och

kostnadsbesparingar inom statsförvaltningen och genom aktiv upplysning

och rådgivning, framläggande av nya organisalionsförslag och på i det särskilda

fallet lämpligt sätt verka för att rationaliseringen inom statsverket

drives med kraft. Det ligger i sakens natur, att en sådan arbetsinriktning

innebär, att resurserna i första hand skall sättas in på sådana områden som

ur rationaliseringssynpunkt ger största utbyte.

Jag förutsätter, att de synpunkter som jag anfört i det föregående vid

min behandling av besparingsutredningens förslag i rationaliseringsfrågan

i tillämpliga delar skall vara ett ledmotiv för det centrala rationaliseringsorganet

i dess arbete. Ytterligare några synpunkter må anföras. Rationaliseringsutredningen

har bl. a. diskuterat var de olika formerna av organisationsundersökningar

bör sättas in och har därvid förordat en begränsning

av de totala, vertikala genomgångarna av enskilda verk och myndigheter

till sådana områden där dylika undersökningar efter verkställda preliminära

överväganden framstår som motiverade ur utbytessynpunkt. Denna tanke

finner jag värd allt beaktande. Som utredningen framhållit och som också

betonats i åtskilliga remissyttranden har organisationsnämndens undersökningar

stundom tenderat att bli alltför ingående och härigenom kommit att

taga alltför lång tid. Jag bortser inte från att sistnämnda omständighet också

till viss del berott på en snabb omsättning av personalen, men jag vill un
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1060 37

derstryka önskvärdheten av att undersökningarna framdeles kan utföras

snabbare.

Då jag anser mig böra förorda en viss begränsning av de vertikala totalgenomgångarna,

har jag även haft i åtanke behovet av horisontella undersökningar.

Dessa undersökningar bör enligt min mening ges ett relativt sett

ökat utrymme.

Rationaliseringsarbetet får inte bli en verksamhet som endast syftar till

en teknisk rationalisering i den bemärkelsen, att det blott innebär rutinomläggningar

inom en bestående verksamhetsram. Arbetet måste också ha en

materiell sida. Rationaliseringsverksamhetens uppgift är att åstadkomma

besparingar. Jag kan dela utredningens uppfattning, att det föreligger en

skillnad mellan rationaliseringsverksamhet i egentlig bemärkelse och renodlad

besparingsverksamhet, men den form av rationaliseringsverksamhet som

statsförvaltningen enligt min mening är mest betjänt av utgör en kombination

av båda. Jag vill vidare framhålla vikten av att rationaliseringsorganet

i sina undersökningar prövar frågan om nyttan av vissa arbetsuppgifter

hos myndigheterna står i rimlig proportion till kostnaderna för desamma.

Även om större undersökningar av myndigheternas verksamhet också

fortsättningsvis kommer att utföras av särskilda utredningar, i förekommande

fall med biträde av rationaliseringsorganet, bör detta vid sina undersökningar

förutsättningslöst överväga, om vissa uppgifter numera förlorat i betydelse

och därför bör kunna avvecklas eller beskäras, om näraliggande verksamhetsgrenar

genom lämpliga modifikationer kan sammanslås eller om

genom ändrade regler administrativt krångel kan undvikas och det samlade

förvaltningsförfarandet förenklas.

Vad rationaliseringsutredningen i övrigt anfört och förordat beträffande

det centrala rationaliseringsorganets uppgifter och arbetsmetoder kan jag

i huvudsak ansluta mig till. De väsentligaste förändringarna i förhållande

till nuläget skulle, såsom jag tidigare framhållit, vara, att organet skall

eftersträva snabbare undersökningar, koncentrera arbetet till områden som

ur rationaliseringssynpunkt ger större utbyte, vilket även innebär, att undersökningar

som visar sig mindre givande bör läggas ned, samt att rationaliseringsarbetet

i ökad omfattning skulle innefatta realprövning i besparingssyfte

av myndigheternas bestående verksamhet. En sådan arbetsinriktning

fordrar en god överblick och erfarenhet av hela statsförvaltningen. En kraftfull,

besparingsinriktad rationaliseringsverksamhet kan enligt min uppfattning

bäst åstadkommas genom ett samspel mellan organisatorisk expertis

och administrativ sakkunskap.

Rationaliseringsutredningen har indelat statskontorets remisser i tre

grupper, remisser, som avser kommittébetänkanden och andra större utredningsförslag

av organisatorisk eller allmänt ekonomisk karaktär, pelitaremisser,

som avser myndigheternas årliga anslagsäskanden, och expeditionschefsremisser,

med vilken term utredningen avser remisser i frågor angåen
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

de anslagsöverskridanden samt om tillämpningen av gällande avlöningsbestämmelser

eller statsbidragsbestämmelser, in. m. I fråga om denna sista

ärendegrupp anser utredningen, att statskontorets insats som remissinstans

är av stort värde. Däremot ställer sig utredningen tveksam till de båda förra

remissgrupperna. Med verkets nuvarande organisation har statskontoret, enligt

utredningens uppfattning, endast mycket begränsade möjligheter att vid

sin remissbehandling göra någon sådan granskning som kan leda till en

ytterligare saklig belysning av dessa frågor. I valet mellan att väsentligt

förstärka statskontorets kapacitet för att göra verket bättre ägnat att befatta

sig med i huvudsak nuvarande remissfrågor och att begränsa remissernas

omfattning, föredrager utredningen det senare alternativet. Utredningen

förordar sålunda, att utrednings- och petitaremisserna till statskontoret

i huvudsak upphör.

Av remissmyndigheterna har åtskilliga tillstyrkt utredningsförslaget i förevarande

avseende, medan andra ställt sig tveksamma eller avstyrkt detsamma.

Statskontoret har mycket starkt kritiserat utredningens förslag.

Frågan om vad man vill ha ut av remissverksamheten är enligt min mening

det väsentliga i problemställningen. Statsmakterna kan t. ex. inte vara

nämnvärt betjänta av remissyttranden innebärande avstyrkanden grundade

på allmänt statsfinansiella eller samhällsekonomiska motiveringar. Dessa

bedömningar har och måste alltid ha sin plats i Kungl. Maj :ts kansli och i

riksdagen. Inte heller har statsmakterna behov av rent deskriptiva redogörelser

för nyligen fattade beslut i den aktuella frågan. Däremot bör en analys

av de ekonomiska och andra konsekvenser som ett nytt förslag kan

föra med sig vara av stort värde vid förslagets fortsatta bedömning. Jag

vill i detta sammanhang erinra om att utredningskommittéerna inte alltid

själva verkställer en hållbar undersökning av alla de verkningar deras förslag

kan medföra. Kostnadsberäkningar kan behöva underkastas ytterligare

granskning, alternativa vägar att tillgodose det föreslagna ändamålet kan

behöva undersökas och kompletterande uppgifter kan behöva inhämtas,

överhuvudtaget måste en besparingsinriktad granskning av ett centralt remissorgan

med god överblick av hela statshushållet vara av mycket stort

värde för de myndigheter som skall fatta beslut.

Man kan i och för sig invända, att den ytterligare utredning av frågorna,

som ett centralt remissorgan enligt min nyss angivna uppfattning bör

verkställa, i stället helt skulle kunna äga rum inom statsdepartementen. Utredningen

har också varit av den uppfattningen. Mot detta vill jag anföra, att

en sådan behandling givetvis bör ske och sker vid ärendenas beredning inom

Kungl. Maj :ts kansli. Men med samma rätt skulle man då ha anledning

ifrågasätta remissförfarandet överhuvudtaget eller i vart fall en betydande

del av detsamma. Denna form för ärendenas handläggning, som ju för övrigt

är konstitutionellt föreskriven, är motiverad av behovet att erhålla en

så allsidig och objektiv belysning av de olika frågorna som möjligt. Med

hänsyn till det anförda och med beaktande inte minst av riksdagens intresse

finner jag det vara mycket önskvärt, att statsmakterna har tillgång till

ett självständigt arbetande, centralt remissorgan för allmänna statshushåll
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

ningsfrågor. Dess ställningstaganden i de olika frågorna bidrar till en ytterligare

belysning av desamma, vilken jag bedömer vara av utomordentligt

stort värde. För övrigt kan tilläggas, att de nuvarande personella resurserna

inom Kungl. Maj :ts kansli anpassats med hänsyn till gällande ordning beträffande

remissförfarandet och en omläggning skulle alltså medföra behov

av förstärkningar av departementens statssekreteraravdelningar. Detta skulle

i sin tur kunna medföra byråkratisering av departementens arbetsformer

och minska den smidighet de har såsom relativt små enheter.

Av det anförda framgår, att jag i motsats till utredningen anser, att utrednings-

och petitaremisserna bör ligga kvar hos det centrala remissorganet.

Om därtill de smärre, närmast löpande remissärendena skulle bibehållas i

huvudsakligen samma utsträckning som f. n., skulle organets kapacitet,

i enlighet med rationaliseringsutredningens bedömning, behöva förstärkas

avsevärt i förhållande till statskontorets nuvarande. Enligt min mening kan

emellertid, såsom reservanten inom utredningen påvisat, de smärre remisserna

i betydande utsträckning helt avvecklas eller överflyttas på andra

förvaltningsmyndigheter. Den närmare omfördelningen av det centrala remissorganets

arbetsbörda torde dock få övervägas ytterligare innan detaljerade

direktiv kan meddelas.

Det synes vara en allmän uppfattning, framförd av både utredningen och

flera remissmyndigheter, att statskontoret efter hand kommit att i hög

grad förlora den intima kontakten med den levande förvaltningen. Denna

synpunkt berör enligt min mening en väsentlig sida av problemet. I det föregående

har jag funnit, att ett centralt rationaliseringsorgan för sitt arbete

har behov av en förvaltningsmässig överblick. Men även för ett centralt

remissorgan, som bör besitta denna helhetssyn, måste det vara av mycket

stort värde att ha tillgång till en närmare sakkunskap beträffande myndigheternas

organisation och deras sätt att arbeta. Kontakten med en sådan sakkunskap

— och då en kontakt som genom lämpliga organisatoriska åtgärder

stimulerar till ett effektivt samspel — är en väsentlig förutsättning

för att höja det centrala remissorganets effektivitet.

Vid sin behandling av den statliga revisionsverksamhetens uppgifter och

arbetsmetoder har rationaliseringsutredningen i fråga om den kamerala

granskningen anfört vissa kritiska synpunkter. Utredningen anser, att denna

granskning stundom drives med en noggrannhet som inte slår i rimlig proportion

till de felaktigheter som kan tänkas föreligga, överhuvudtaget finner

utredningen det direkta utbytet av den kamerala kontrollen vara tämligen

ringa. Å andra sidan vill utredningen inte förneka värdet av denna

revisionsform såsom ett medel att förhindra och upptäcka oegentligheter.

Av betydelse är också den kamerala revisionens i övrigt förebyggande och

vägledande verksamhet.

Av större värde finner utredningen den sakrevisionella verksamheten

vara. Slutsatsen blir då, alt den kamerala revisionen bör begränsas och den

sakrevisionella verksamheten ökas. Möjligheten till att begränsa kameralrevisionen

ligger enligt utredningen i att undanta hela eller delar av räken
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

skapsmaterialet från en fullständig genomgång. Redan nu sker riksräkenskapsverkets

granskning på grundval av en sådan reduktion. Rationaliseringsutredningen

bedömer det emellertid möjligt och lämpligt att sänka

granskningsprocenten väsentligt. Utredningen anger också vissa procentsatser

för en enligt dess mening erforderlig granskningsverksamhet.

Utredningens förslag beträffande revisionsarbetets bedrivande innebär

också, att en systematisk planläggning av granskningsverksamheten skall

äga rum. Den hittillsvarande metoden att fördela räkenskapsmaterialet på

arbetslotter bör upphöra. I stället bör specificerade revisionsplaner upprättas

av revisionsbyråcheferna med utgångspunkt från en förberedande analys

av räkenskapsmaterialet. Dessa planer bör omfatta en tidsrymd av 3—6

manader och ingå som ett led i en långsiktig planering av det totala revisionsarbetet.

Utredningens synpunkter och förslag beträffande den kamerala revisionsverksamheten

har bemötts med stark kritik från vissa remissinstansers sida.

Riksräkenskapsverket har sålunda hävdat dels, att värdet av den kamerala

revisionen väsentligt underskattats, dels att den nuvarande faktiska

granskningsnivån är lägre än vad utredningen antagit och t. o. m. lägre än

den nivå utredningen själv rekommenderat. En så låg granskningsprocent

som den nuvarande finner ämbetsverket betänklig ur revisionsteknisk synpunkt.

I fråga om betydelsen av en effektivt arbetande sakrevisionell verksamhet

föreligger däremot inte några delade meningar hos remissmyndigheterna,

ej heller i fråga om behovet av en systematisk planläggning av revisionens

bedrivande.

För egen del tillmäter jag allmänt sett den kamerala revisionsverksamheten

en större betydelse än vad utredningen gjort. Man kan inte värdera denna

verksamhet efter det direkta utbyte den kan ge i form av återkrävda, felaktigt

utbetalda belopp. Inte heller kan man göra gällande, att kameralrevisionen

såsom sådan har en ogynnsam verkan på rationaliseringen inom statsförvaltningen.

I den mån effektiviteten bromsas är detta beroende på de normerande

bestämmelserna och inte på revisionen. Om statsförvaltningen i dess

helhet skall kunna betecknas som effektiv måste statsmakterna inte blott

kunna ge direktiv och meddela beslut utan även ha garantier för att deras

intentioner följes av en korrekt verkställighet. Syftet med all revision är ytterst

att skapa en dylik garanti mot felaktig medelsanvändning och direkta

oegentligheter.

Även om bedömningen av den kamerala revisionsverksamheten sålunda

bör nyanseras, kan jag i väsentliga stycken dela rationaliseringsutredningens

uppfattningar. Det torde för det första finnas skäl att ge den direkta siffergranskningen

en relativt begränsad omfattning. Men även den kamerala

eftergranskningen bör med hänsyn till kravet på en god användning av

resurserna inte göras alltför omfattande. Den bör framför allt systematiseras

och utvecklas till en sakrevisionell vidarebearbetning av de frågor som

kan visa sig erfordra en mera ingående behandling. Skiljelinjen mellan en

kameral eftergranskning och en dylik form av sakrevision är flytande.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 11)60

41

Enligt min mening finns det starka skäl att kombinera den kamerala

granskningsverksamlieten med en utökad sakrevision. Det bör vara revisionsverkets

uppgift att fullfölja de uppslag som den kamerala granskningen

kan ge med en sakrevisionell behandling.

Någon fastlåsning av den kamerala granskningsverksamhetens omfattning

till viss nivå kan jag inte förorda. Det bör i stället ankomma på verkets

styrelse och byråchefer att planera verksamhetens intensitet och huvudsakliga

inriktning på varje särskilt område och för varje tidsperiod. Mot vad

utredningen anfört beträffande revisionsplanläggningen i övrigt har jag i

huvudsak inte något att erinra. Detta gäller även fördelningen av personalen

på olika revisionsuppgifter. Då huvudsyftet med revisionsverksamheten

är att för framtiden förebygga felaktigheter, bör den aktiva upplysningsverksamheten,

som redan bedrives inom riksräkenskapsverket, ytterligare

intensifieras.

Redan av vad jag anfört i det föregående torde ha framgått, att jag helt

delar utredningens och remissmyndigheternas uppfattning av värdet av en

effektiv sakrevision. Likaså kan jag i princip biträda utredningens uppfattning,

att den sakrevisionellt inriktade granskningen bör bedrivas under

relativt fria arbetsformer och att arbetsmetoderna måste lämpas efter uppgifternas

art. I den mångskiftande verksamhet som statens sakrevision utövat

har emellertid efter hand utkristalliserat sig vissa tämligen fasta uppgifter

bland övrigt arbete av mera engångsartad karaktär. Jag tänker därvid

på upphandlingskontrollen, kostnadsundersökningar rörande resor med

egen bil och granskningen av taxor och avgifter. Att behålla och vidareutveckla

dessa speciella uppgifter finner jag angeläget.

I det föregående har jag anfört, att gränsen mellan kameral eftergranskning

och därpå grundad sakrevision är flytande. Någon skarp gräns torde

inte heller kunna dragas mellan olika former av sakrevision. I åtskilliga

fall kan man också påstå, att många arbetsuppgifter som utföres av något

av de nuvarande fyra rationaliserings-, revisions- och remissorganen skulle

utan nackdel kunna åvila något annat av dem. De organisatoriska undersökningar

som bedrives av statens sakrevision skulle sålunda i och för

sig kunna överflyttas till organisationsnämnden och sakrevisionens upphandlingsgranskning

skulle kunna överföras på riksräkenskapsverket eller

statskontoret. Frågan om vilken myndighet som bör utföra de olika närbesläktade

uppgifterna på ifrågavarande område blir en praktisk bedömningsfråga.

Jag återkommer i det följande härtill. I delta sammanhang vill jag endast

slå fast, att den organisatoriska enhet som skall svara för den kamerala

revisionsverksamheten också — och i hög grad — bör ägna sig åt sakrevisionell

verksamhet på grundval därav. Men denna myndighet bör även

uppta sådana sakrevisionella uppgifter, som inle har anknytning till räkenskapsmaterialet.

Delta medför enligt min mening, att tyngdpunkten av den

egentliga sakrevisionella verksamheten bör åvila det organ som skall ombesörja

den kamerala revisionen.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

VI. Rationaliseringsutredningens organisations förslag m. m. jämte yttranden

1. Allmänna synpunkter

Utredningen

Rationaliseringsutredningen framhåller inledningsvis vid sitt ställningstagande

till den organisatoriska utformningen av rationaliserings- och revisionsorganen,

att det otvivelaktigt föreligger ett visst samband mellan de

verksamhetsgrenar varom här är fråga. Det sakrevisionella arbetet kan t. ex.,

ge impulser till organisationsundersökningar och rena rationaliseringsåtgärder

överhuvudtaget. Likaså måste det vara av värde för en myndighet,

som skall fullgöra uppgiften som centralt remissorgan, att inom sig ha tillgång

till personal som verkställt organisationsundersökningar inom det verksamhetsområde

remissärendet berör och därigenom vunnit en verklig inblick

i arbetsförhållandena inom vederbörande område. Utredningen finner emellertid,

att en sammanslagning av alla de centrala rationaliserings- och revisionsorganen

skulle medföra en oformligt stor verksbildning. Man bör därför

eftersträva mindre långtgående åtgärder.

Det första spörsmål som utredningen tar upp gäller, om en uppdelning

av den centrala sakrevisionella verksamheten på skilda centralorgan kan

eller bör komma i fråga. Enligt utredningens förslag skall, som framgått av

den tidigare redogörelsen, den kameralt betonade revisionen, utan eftersättande

av rimliga anspråk på säkerhet i kontrollen, avsevärt inskränkas och

ersättas av en sakrevisionell granskningsverksamhet som nu bedrives av statens

sakrevision. Det är då enligt utredningen ofrånkomligt, att frågan ställes,

om denna sakrevisionella verksamhet skall vara skild från eller förenad

med den som nu bedrives av nämnda myndighet. Enligt utredningens

förslag skulle de resurser som skulle frigöras inom riksräkenskapsverket för

en på sakrevision inriktad verksamhet bli åtminstone jämförliga med dem

som nu står till förfogande för samma ändamål inom statens sakrevision. Utredningen

anser det uteslutet, att man skulle ha två centrala organ, vilka

båda skulle ha till primär uppgift att bedriva sakrevisionell verksamhet

inom hela statsförvaltningen. Oavsett hur organisationen i övrigt bör utformas,

utgår därför utredningen från att den centralt bedrivna sakrevisionella

verksamheten bör vara samlad inom ett organ.

Utredningen upptar därefter till övervägande frågan om en eventuell sammanslagning

av den sakrevisionella verksamheten och rationaliseringsverksamheten

i egentlig mening. Utredningen finner en rätt väsentlig skillnad

mellan de båda verksamhetsgrenarna. Den sakrevisionella verksamheten

måste primärt vara inriktad på övervakning och kontroll av ändamålsenligheten

och riktigheten överhuvudtaget av vidtagna ekonomiska dispositioner.

Rationaliseringsarbetet i egentlig mening har åter framför allt till uppgift

att få till stånd sådana organisatoriska ändringar i förvaltningsapparaten,

som erfordras för att densamma skall fungera effektivt och till lägsta

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1960

möjliga koslnad. I det löpande arbetet måste beröringspunkterna mellan de

båda verksamhetsgrenarna därför bli av tämligen begränsad omfattning

och i vart fall ej så omfattande, att ett sammanförande av dessa båda verksamhetsgrenar

till ett organ kan väntas medföra några påtagliga fördelar.

Framför allt måste emellertid frågan om sakrevisionens organisatoriska förening

med rationaliseringsverksamheten bli beroende av förhållandet mellan

sakrevisionen och den kamerala revisionsverksamheten.

Vid ställningstagandet till denna fråga har utredningen till en början ansett

det vara av intresse att se i vad mån de skäl som i samband med sakrevisionens

inrättande anfördes mot att den sakrevisionella verksamheten

skulle förläggas till riksräkenskapsverket alltjämt kan anses äga giltighet.

Ett av dessa skäl var att till följd av statsförvaltningens under senare år allt

mer ökade omfång räkenskapsmaterialet utvidgats i sådan grad, att riksräkenskapsverket

knappast medhunnit den för verket väsentliga arbetsuppgiften,

nämligen den kamerala granskningen. Som ett annat skäl anfördes,

att möjligheterna att vinna rättelse beträffande av riksräkenskapsverkets

revision uppmärksammade felaktigheter vore närmast beroende på

det skriftliga anmärkningsförfarandet och den därmed sammanhängande

prövningen av anmärkningarna inför de administrativa domstolarna, av vilka

riksräkenskapsverket självt vore första instans. Detta sedan gammalt

tillämpade förfarande med juridisk prövning inför administrativa domstolar

av revisionsanmärkningar ansågs dock inte lämpa sig för sakrevision.

Mot att riksräkenskapsverket skulle anförtros uppgifter av sakrevisionell

karaktär anfördes även personalsynpunkten. Det framhölls sålunda av 1941

års revisionsutredning, att den för revisionsarbetet inom verket tillgängliga

personalen, hur skickad den än vore för en kameral granskning, dock inte

kunde anses besitta de för en effektiv sakrevision erforderliga kvalifikationerna.

Rationaliseringsutredningen finner intet av de anförda skälen bärande.

I hög grad har invändningarna redan vederlagts av den faktiska utvecklingen.

Utredningen framhåller, att organisationsfrågan emellertid i sista hand

torde böra bedömas inte enbart med ledning av erfarenheterna från den

hittillsvarande verksamheten inom riksräkenskapsverket och statens sakrevision

utan framför allt med hänsyn till beskaffenheten och omfattningen

av de blivande arbetsuppgifterna och den organisationsform som kan befinnas

möjlig att genomföra.

Vad arbetsuppgifterna angår måste man enligt utredningens uppfattning

fästa vikt vid den ändrade karaktär som den kamerala revisionen enligt

utredningens förslag skall erhålla. Den mera siffermässiga kontrollverksamheten

skall väsentligt minska i omfattning och den kamerala revisionen

föreslås i övrigt få eu inriktning, som närmar sig den egentliga sakrevisionella

verksamheten. Under sådana omständigheter synes det utredningen

inest ändamålsenligt att inom ett enda organ, i princip uppbyggt på samma

sätt som den nuvarande sakrevisionen, förena såväl den sakrevisionella

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

verksamheten som den centrala kamerala revisionen. En sådan sammanslagning

anses erbjuda de bästa garantierna för att revisionsverksamheten i dess

helhet skall erhålla den inriktning som är mest lämpad att främja effektiviserings-

och besparingssträvandena inom statsförvaltningen.

Den lösning av frågan beträffande organisationen av den centralt bedrivna

revisionsverksamheten som utredningen förordar innebär alltså, att riksräkenskapsverkets

centrala revision och statens sakrevision skall sammanföras

till ett organ, vilket skall syssla såväl med kameral revision som med

sakrevision. Dess ledning bör vara uppbyggd i huvudsak på samma sätt

som den nuvarande ledningen inom statens sakrevision. För detta nya

organ föreslås benämningen riksrevisionsverket. Till organet bör vidare såsom

i det följande skall utvecklas närmare, förläggas även den revisionsverksamhet

som nu bedrives av vissa specialrevisioner.

Härefter har utredningen övergått till att behandla frågan om lämpligheten

av att samordna den centralt bedrivna rationaliseringsverksamheten

och den centrala remissverksamheten genom en sammanslagning av statens

organisationsnämnd och statskontoret. Här erinras först om att statskontoret

vid sidan av sin verksamhet som centralt remissorgan även omhänderhar

ett flertal uppgifter, som inte har någon eller i vart fall endast mycket

ringa anknytning till remissverksamheten. Detta gäller exempelvis huvuddelen

av verksamheten å fond- och pensionsbyråerna, anordningsverksamheten

och även en del av remissverksamheten. Utredningen har för sin

del kommit till den uppfattningen, att nackdelarna av en sammanslagning

skulle bli större än fördelarna och att man alltså inte bör sammanföra statskontoret

och statens organisationsnämnd till ett organ. Utredningens ståndpunktstagande

har därvid grundats på i huvudsak följande synpunkter.

Ur vissa synpunkter kan en sammanslagning te sig fördelaktig. För den

remissverksamhet, som f. n. åvilar statskontoret och som i fortsättningen

skulle kunna komma att åvila det genom sammanslagningen bildade organet,

skulle det sålunda kunna synas vara till nytta att ha tillgång till den

sakkunskap och erfarenhet som vunnits genom organisationsnämndens rationaliseringsundersökningar

ävensom att i mån av behov kunna för eventuellt

erforderliga ytterligare undersökningar utnyttja den väsentligt större

arbetskraft som skulle kunna komma att finnas inom det nya organet.

Likaså skulle planläggningen och utförandet av vissa organisationsundersökningar

kunna underlättas genom att man i det nya organet skulle ha

tillgång ej blott till sådan organisationsexpertis som nu finns inom organisationsnämnden

utan även till den omfattande erfarenhet rörande den civila

statsförvaltningens organisation och arbetsuppgifter som nu är samlad

i statskontoret. Då emellertid utredningen enligt vad som tidigare redovisats

kommit till den uppfattningen, att statskontorets remissverksamhet

bör begränsas till att i huvudsak omfatta endast expeditionschefsremisserna,

blir behovet och värdet av den samlade sakkunskap som skulle

vinnas genom sammanslagning inte så stort.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

45

Bedömningen av för- och nackdelar blir självfallet i viss mån en annan,

om statskontorets remissverksamhet i stället skulle koncentreras på frågor,

som enbart har samband med rationaliserings- och besparingssträvanden

inom statsförvaltningen, under det att expeditionschefsremisserna tillfördes

andra myndigheter. I så fall synes det nämligen troligt, att vissa reella

fördelar av den art som nyss antytts skulle kunna vinnas genom en sammanslagning

av statskontoret och organisationsnämnden. Mot dessa fördelar

måste dock enligt utredningens förmenande ställas vissa tungt vägande

nackdelar, överhuvudtaget synes man enligt utredningen ha anledning att

betvivla lämpligheten av att organisatoriskt sammanföra den egentliga rationaliseringsverksamheten,

som har en teknisk eller eljest starkt specialiserad

inriktning och arbetsmetodik, med statskontorets remissverksamhet,

som bedrives under arbetsformer, som på grund av lång tradition är starkt

bundna.

Sedan utredningen angivit sin ståndpunkt till frågan om organisationen

av rationaliseringsverksamlieten i egentlig mening har den tagit upp frågan

om förläggningen av riksräkenskapsverkets budgetbyrå och finansstatistiska

byrå.

Dessa båda byråer skiljer sig från övriga byråer inom riksräkenskapsverket

såtillvida, att de sysslar med uppgifter, som enligt utredningens mening

inte har något oskiljaktigt sammanhang med revisionsverksamheten.

Budgetbyråns handhavande av riksbokföringen äger sålunda enligt utredningen

rum utan något påtagligt samband med revisionsbyråernas räkenskapsmaterial.

Byråns uppgift att upprätta eller granska förslag till räkenskapsformulär

och att utöva tillsyn över att statens räkenskapsväsen

fungerar ändamålsenligt bör utan olägenhet kunna överföras på den övriga

delen av revisionsverket. Finansstatistiska byrån har inte heller några sådana

åligganden som skulle medföra att påtagliga olägenheter skulle uppkomma,

om byrån skildes från revisionsverket. Mot bakgrunden härav samt

med hänsyn till önskvärdheten av att revisionsorganets ledning skall kunna

odelat ägna sig åt den egentliga revisionen inom statsförvaltningen förordar

utredningen, att riksbokföringen och riksbokslutet förlägges till annan

myndighet än revisionsorganet. Till samma myndighet bör då även

överflyttas den med riksbokslutet intimt sammanhängande uppgiften att

approximativt beräkna utfallet av statsregleringen.

Vid sina överväganden beträffande frågan till vilket organ budget- och

finansstatistiska byråernas arbetsuppgifter bör förläggas har utredningen

funnit, att statskontoret är det organ som är bäst lämpat alt övertaga uppgifterna

i fråga. Genom en sådan organisatorisk åtgärd skulle man å ena

sidan vinna den fördelen att riksrevisionsverkets verksamhet odelat skulle

kunna inriktas på de egentliga revisionsuppgifterna. Statskontoret å andra

sidan skulle genom de båda byråerna tillföras eu speciell sakkunskap, som

måste bli av värde vid ämbetsverkets remissbehandling av bl. a. anslagsfrågor

och ärenden av budgetteknisk karaktär. Den överblick och ingående

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1960

kännedom om hela finansförvaltningen som nu finns hos budgetbyrån och

finansstatistiska byrån skulle enligt utredningens uppfattning genom att

byråerna inorganiseras i statskontoret komma att effektivare utnyttjas i detta

ämbetsverks remissverksamhet än om de båda byråerna skulle förläggas

till riksrevisionsverket, vars remissverksamhet överhuvudtaget bör vara

så begränsad som möjligt för att revisionsarbetet skall kunna bedrivas effektivt.

Utredningen har slutligen gått in på frågan om bibehållande av specialrevisionerna

och de särskilda överrevisorerna.

Vad till en början beträffar de överrevisorer, som finns vid järnvägsstyrelsen,

vattenfallsstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, framhålles,

att det vid inrättandet av statens sakrevision förutsattes, att de uppgifter

som ankom på överrevisorerna skulle tillföras sakrevisionen. I avvaktan

på att sakrevisionen hunnit organiseras och närmare planlägga sitt

arbete ansågs det emellertid lämpligt, att överrevisorerna övergångsvis skulle

fortsätta sin verksamhet. Vid ett genomförande av utredningens förslag

till riksrevisionsverk framhåller utredningen, att det inte längre kommer

att föreligga några ur revisionsmässiga synpunkter bärande skäl för att bibehålla

systemet med överrevisorer. Med hänsyn till att hela frågan om de

former under vilka flertalet av ifrågavarande verk bedriver sin verksamhet

1. n. behandlas av 1953 års utredning rörande de statliga företagsformerna,

synes det emellertid utredningen lämpligast att med det slutliga ställningstagandet

i denna fråga får anstå i avvaktan på nämnda utrednings förslag.

Beträffande specialrevisionerna anser utredningen, att det kan vara lämpligt

att det inom större myndigheter, som har en mera betydande lokalförvaltning,

finns inrättade särskilda revisionsorgan med uppgift att revidera

de underlydande förvaltningarnas räkenskaper. För sådana verk kan

det vara av särskilt stort värde, att verken själva har omedelbar tillgång

till interna revisionsenheter, vilkas uppgift främst är att kontinuerligt utöva

kontroll över att respektive verks allmänna eller speciella föreskrifter

av ekonomisk innebörd följs av de underlydande lokalförvaltningarna. Vad

angår generalpoststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen

och domänstyrelsen torde samtliga dessa verk få anses vara i behov

av dylika interna kontrollorgan. Dessa verks specialrevisioner bör därför enligt

utredningens mening alltjämt bibehållas.

Vad angår generaltullstyrelsens specialrevision omfattar dennas arbetsområde

ett betydande antal lokalförvaltningar och det räkenskapsmaterial

som månad för månad inflyter från de lokala tullmyndigheterna är av stor

omfattning. Utredningen framhåller vidare, att den inkomstgranskning av

räkenskapsmaterialet som denna specialrevision har att utföra om möjligt

bör bedrivas av personal, som utbildats till kammarskrivare inom tullväsendet

och någon tid tjänstgjort i sådan befattning. Utredningen har med

hänsyn härtill funnit det lämpligast, att även denna specialrevision bibehålies.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

47

Revisionen av försvarsväsendets medelsförvaltning är i huvudsak koncentrerad

till försvarets civilförvaltnings revisionsbyrå. Detta revisionsorgan

har, till skillnad från övriga specialrevisioner, som i regel endast utgör

avdelningar eller sektioner inom en byrå i det egna ämbetsverket, en helt

fristående ställning gentemot de myndigheter som skall revideras. Ett av

de skäl som brukar anföras mot lämpligheten av specialrevisioner, nämligen

deras beroende ställning av respektive förvaltningsorgan, är sålunda

inte här för handen. Utredningen har även funnit, att specialrevisionen

inom civilförvaltningen och övriga byråer inom ämbetsverket har ett betydligt

ömsesidigt utbyte av varandra. Därför har utredningen inte ansett

sig böra föreslå överförande av denna specialrevision till riksrevisionsverket.

De skäl som utredningen sålunda funnit tala för att försvarets civilförvaltnings

specialrevision samt specialrevisionerna hos affärsverken och generaltullstyrelsen

alltjämt bibehålies, har utredningen däremot inte med

samma styrka funnit kunna göras gällande beträffande de hos arbetsmarknadsstyrelsen,

lantbruksstyrelsen och medicinalstyrelsen förefintliga specialrevisionerna.

Gemensamt för samtliga dessa jämförelsevis små revisionsenheter är, att

de bär att utöva granskning av ett tämligen litet antal lokalförvaltningar,

vilkas förvaltningsåtgärder inte heller är av den storleksordning eller särpräglade

beskaffenhet som kännetecknar affärsverken och försvarsväsendet.

Dessa små revisionsenheter behöver inte heller såsom fallet är beträffande

generaltullstyrelsens specialrevision för sin rekrytering av revisionspersonal

ha tillgång till personal, som specialutbildats inom det egna verket.

Samtliga dessa specialrevisioner synes därför i och för sig lämpligen

kunna överföras till det centrala revisionsorganet. Då emellertid förslag

föreligger om överförande av huvudmannaskapet för mentalsjukhusen till

landstingen, har utredningen inte funnit skäl att rekommendera ett överförande

av medicinalstyrelsens specialrevision till riksrevisionsverket.

De riktlinjer för revisionsarbetets bedrivande som utredningen föreslagit

beträffande riksrevisionsverket anser den böra i tillämpliga delar även

gälla specialrevisionernas arbete. Det bör i första hand ankomma på de

myndigheter hos vilka specialrevisioner finns inrättade alt tillse att revisionsverksamheten

hos dem bedrives på ett ändamålsenligt sätt. I sista hand

bör det emellertid åligga riksrevisionsverket att söka åvägabringa enhetlighet

och effektivitet även i fråga om specialrevisionernas verksamhet. För att

uppnå detta syfte bör samverkan ske mellan riksrevisionsverket och specialrevisionerna.

Reservation och särskilda yttranden

Såsom framgått av den tidigare redogörelsen har reservanten inom utredningen

ansett, att mycket stort behov föreligger av en på rationaliseringssträvanden

inriktad remissverksamhet och att en sådan verksamhet är beroende

av och griper in i det egentliga rationaliseringsarbetet.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

Statskontoret är det organ som f. n. fullgör uppgiften såsom central remissmyndighet

i fråga om bl. a. ärenden av förvaltningsmässig och organisatorisk

natur och statens organisationsnämnd har till uppgift att inom statsförvaltningen

utföra organisationsundersökningar. Man bör därför enligt reservanten

främst överväga en samordning av remiss- och den egentliga rationaliseringsverksamheten

genom en sammanslagning av statskontoret och organisationsnämnden

till en enda myndighet. Härigenom skulle den överblick

och erfarenhet rörande den civila statsförvaltningens organisation och arbetsuppgifter

som nu finns samlad i statskontoret effektivt kunna utnyttjas

för planläggningen och vid utförandet av organisationsundersökningar. Den

speciella insikt i allmänna förvaltnings- och organisationsproblem som statskontoret

representerar skulle vidare göra det föreslagna organet väl skickat

att vid det slutliga bedömandet av de olika organisationsförslagen beakta alla

de ur statsförvaltningens synpunkter väsentliga faktorer som kan vara avgörande

för frågans lösning. Den i remissverksamheten inhämtade kännedomen

om olika rationaliseringsförslag synes i det sammanhanget även kunna

praktiskt nyttiggöras. Vid besvarandet av remisser, som helt förutsättes bli

begränsade till området för rationaliseringssträvandena, torde å andra sidan

den omfattande praktiska insikt rörande statsverksamhetens skiftande områden,

som organet förvärvat i rationaliseringsarbetet på fältet direkt komma

till nytta i remissarbetet. Med hänsyn till den tidsnöd som i regel föreligger

vid remissbehandlingen av myndigheternas petitaframställningar kan

det likväl inte få förutsättas bli möjligt för organet att annat än i undantagsfall

verkställa organisationsundersökningar, som skall kunna lämna underlag

för ett ställningstagande till de aktuella anslagsäskandena. I

I fråga om revisionsverksamhetens organisation kan reservanten inte ansluta

sig till tanken på en sammanslagning av riksräkenskapsverket och statens

sakrevision och en överflyttning av budgetbyrån och finansstatistiska

byrån till statskontoret. I sin motivering anför reservanten i sammandrag

följ ande.

Budgetbyråns kassakontroll och bearbetning av huvudförvaltningarnas

kassa- och debiteringsrapporter samt huvudböcker till ett enhetligt riksbokslut

innefattar i sig så många arbetsmoment, som är likartade med den kamerala

revisionens granskningsuppgifter, att det kan ifrågasättas om en

fullt rationell gränslinje kan uppdragas dem emellan. Uppenbart torde vidare

vara, att långt flera och direkta beröringspunkter finns mellan göromålen

på budgetbyrån och den egentliga revisionsverksamheten än mellan

budgetbyrån och statskontorets remissverksamhet och finansförvaltande

uppgifter, sådana dessa angivits i utredningens förslag. Den yttre sammankopplingen

av budgetbyråns och statskontorets övriga byråers olikartade

arbetsuppgifter är därför enligt reservantens mening inte sakligt och organisatoriskt

motiverad. Budgetbyrån bör därför alltjämt ingå i det kamerala

revisionsorganet. Därigenom vinnes den fördelen, att överblicken och kontrollen

över alla de statliga räkenskaperna och vad till ett effektivt kontroll
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

system och ett ordnat räkenskapsväsen i övrigt hör är sammanfört på ett

enda ställe under gemensam ledning.

Finansstatistiska byrån skulle i och för sig kunna förläggas till något

annat organ än riksräkenskapsverket. Då byrån inte har några beröringspunkter

med statskontorets nuvarande verksamhet, finner reservanten det

mindre lämpligt att inordna den i nämnda ämbetsverk. Då det torde ligga

utanför utredningens uppdrag att undersöka till vilket annat statsorgan finansstatistiska

byrån skulle kunna förläggas, bör den dock enligt reservanten,

i vart fall tills vidare, organiseras i riksräkenskapsverket.

Starka skäl föreligger således att vid överväganden om inrättande av ett

riksrevisionsverk för den centralt bedrivna revisionen räkna med att både

budgetbyrån och finansstatistiska byrån skall ingå i det nya organet. Då enligt

utredningens förslag riksrevisionsverket därjämte skall ha att ansvara

för — förutom den kamerala granskningsverksamheten — även den sakrevisionella

granskningen avseende hela statsförvaltningen, anser reservanten

den totala omfattningen av göromålen bli så stor och skiftande, att svårigheter

kommer att föreligga för verkets ledning att på önskvärt sätt kunna

överblicka och hålla samman verksamheten. Stor risk finns då för att den

sakrevisionella granskningen inte skall kunna ägnas tillräcklig uppmärksamhet.

Härtill torde vidare bidraga de arbetsmetoder som f. n. tillämpas

inom riksräkenskapsverkets revisionsbyråer.

Ett genomförande av utredningens förslag till omläggning av arbetsmetoderna

för den kamerala revisionsverksamheten torde bli både arbets- och

tidskrävande. Reservanten menar, att risk föreligger även i detta hänseende

för att det av utredningen föreslagna revisionsorganet inte skall kunna bli i

stånd att tillräckligt effektivt tillvarata de särskilda sakrevisionella granskningsuppgifterna,

sådana de nu bedrives genom statens sakrevision och

som är av den vikt att de inte ens övergångsvis bör få eftersättas.

Reservanten erinrar i detta sammanhang om att de led i översynen av det

statliga revisionsväsendet som avser anmärkningsprocessen och redogöraransvaret

och varom riksdagen i olika sammanhang uttalat sig ännu inte

bringats till sin lösning. Även dessa betydelsefulla frågor anser reservanten

böra lösas, innan en samordning av den kamerala och den sakrevisionella

granskningsverksamheten upptages till slutligt bedömande.

Däremot delar reservanten utredningens förslag om en begränsning och

centralisering av den kamerala revisionen.

Reservantens förslag om sammanslagning av statskontoret och statens

organisationsnämnd delas av två av utredningens experter.1 En av dessa2

har med utgångspunkt från de tre funktionerna revision, ralionaliseringsverksamhet

och finansförvaltning framlagt förslag i övrigt till relativt långtgående

organisatoriska åtgärder för att helt centralisera de nämnda funktionerna

inom statsförvaltningen till tre särskilda organ.

I fråga om revisionsverksamhetens organisation stöder en av experterna8

1 Dahlberg och Insulander. 1 Dahlberg. a Lindbergson.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 126

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1960

reservantens förslag, att riksräkenskapsverket och statens sakrevision i vart

fall tills vidare skall behållas som skilda organ. Nämnde expert förordar

överhuvudtaget, att endast partiella reformer genomföres f. n. En annan

av experterna1 anser i likhet med reservanten, att budget- och finansstatistiska

byråerna inte skall skiljas från de reviderande enheterna.

Yttranden

Remissinstansernas åsikter i fråga om organisationen av rationaliserings-

och revisionsorganen präglas givetvis i hög grad av deras tidigare redovisade

uppfattningar om organens arbetsuppgifter m. m. Många olika

meningar i nu berörda avseende har sålunda framkommit.

Bland de myndigheter som i huvudsak tillstyrkt eller lämnat

utan erinran utredningens allmänna synpunkter

om en koncentration av revisionsverksamheten till ett nybildat riksrevisionsverk

samt en omorganisation av statskontoret och statens organisationsnämnd

märkes flygförvaltningen, arbetsmarknadsstyrelsen, telestyrelsen,

järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

generaltullstyrelsen, en reservant inom statens sakrevision, statens organisationsnämnd,

medicinalstyrelsen, centrala sjukvårdsberedningen, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Östergötlands och Jönköpings län samt polisväsendets

organisationsnämnd.

Statens organisationsnämnd anför därvid bl. a. följande.

övergång till stickprovsgranskning i ökad utsträckning inom riksräkenskapsverket

och därigenom minskat personalbehov för kameral granskning,

behöver uppenbarligen icke medföra, att sakrevisionell granskning upptages

av detta verk utöver den ringa omfattning, i vilken sådan granskning

redan bedrives där. Lägre stickprovsprocent hos riksräkenskapsverket måste

med andra ord icke nödvändigtvis medföra att man får två civila organ

inom statsförvaltningen som sysslar med sakrevision såsom en huvuduppgift.

Däremot kan ett riksräkenskapsverk med minskad omfattning av den kamerala

granskningen och med budgetbyrån och finansstatistiska byrån överflyttade

till annat håll, bliva en så liten organisatorisk enhet, att den utan

olägenhet vad beträffar verkets storlek kan sammanslås med statens sakrevision

till ett riksrevisionsverk. Det synes icke osannolikt, att vissa fördelar

kan vinnas genom en sådan sammanslagning, särskilt därigenom att arbetskraft

allt efter behov kan koncentreras på antingen kameral revision

eller på sakrevisionella uppgifter, samt därigenom att sådana tjänstemän,

som ha fallenhet för båda revisionsarterna, kan få tillfälle att alternera dem

emellan. Organisationsnäinnden förutsätter, att om ett riksrevisionsverk bildas

på detta sätt, verkets styrelse ges en sammansättning i enlighet med utredningens

förslag och att även i övrigt organisationen för sakrevisionsarbetet

utformas så, att det kan utföras under samma fria och av byråkrati

obundna former som tillämpas inom statens sakrevision. Av särskild betydelse

är, att i ett riksrevisionsverk inrymmes sådana funktionella organisationsenheter

— exempelvis för granskning av upphandlingar och för taxerevision

— som nu finns inom sakrevisionen och vilkas verksamhetsområde

omfattar hela statsförvaltningen och icke blott vissa huvudtitlar.

Organisationsnäinnden finner de av utredningen anförda skälen mot sammanslagning

av statskontoret och nämnden bärande. Därutöver vill organi1

Wildeman.

opaginerad Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

sationsnämnden framhålla följande. Rationaliseringsverksamhet ger ofta

som resultat, förutom ökad effektivitet, besparingar eller begränsning av

eljest ofrånkomliga utgiftsökningar. De stora ekonomiska krav, som alltid

ställs på statsverket, medför emellertid därutöver behov av renodlad besparingsverksamhet,

d. v. s. en verksamhet som leder till besparingsförslag, vilka

inte har något samband med exempelvis arbetsförenkling och mekanisering

eller andra liknande rationaliseringsåtgärder utan är direkt återhållande

eller nedskärande och icke sällan service- och effektivitetsförsämrande.

Besparingsförslag av stor statsfinansiell betydelse lär i allmänhet endast

kunna framläggas av organ med parlamentarisk anknytning, t. ex. besparingsutredningar

liknande den som nyligen avslutat sitt arbete. Det torde

emellertid ständigt föreligga möjlighet att vid sidan av det arbete i sådan

riktning, som bedrives i samband med budgetarbetet inom Kungl. Maj :ts

kansli, få fram renodlade besparingsförslag — icke minst i samband med

petita- och betänkanderemisser — av väsentlig om än icke i egentlig mening

statsfinansiell innebörd och i stort sett saknande politisk anstrykning. En

verksamhet med detta syfte är svår och skenbart otacksam. Statskontoret

är utan tvivel väl ägnat att handha en sådan uppgift. Rationaliseringsverksamhet

kan icke med utsikt till framgång bedrivas av ett organ som samtidigt

skall vara besparingsorgan av här antytt slag. Detta talar också för att

statskontoret och organisationsnämnden bör förbli fristående organ. De ovannämnda

budget- och finansstatistiska byråerna synes hellre böra ingå i ett

statligt besparingsorgan än i ett riksrevisionsverk.

Vissa myndigheter ger stöd åt reservantens uppfattning.

Häribiand märkes riksräkenskapsverket, som bl. a. anser, att utredningens

uttalande, att en viss omställning under senare år skett av riksräkenskapsverkets

verksamhet i riktning mot sakrevisionella uppgifter inte bör tillmätas

för stor betydelse. Sedan lång tid har ämbetsverket strävat efter att

utsträcka sin på räkenskapsmaterialet grundade verksamhet till en ändamålsenlighetsprövning,

men detta är enligt verkets mening en helt annan

sak än att verksamheten framför allt inriktas härpå. Ämbetsverket erinrar

om det skäl som bl. a. framfördes mot att inordna statens sakrevisions verksamhet

i riksräkenskapsverket, att hur riksräkenskapsverkets organisation

än utformades, skulle dock kvarstå risken att sakrevisionen finge inta en

undanskymd ställning. Utredningens lösning av detta problem ligger i en

nedskärning av den kamerala verksamheten. Ämbetsverket har dock ansett

nedvärderingen av den egentliga revisionsverksamheten helt ogrundad.

Erfarenheterna har också, såvitt riksräkenskapsverket kunnat finna av sakrevisionens

årsberättelser, bekräftat, att den speciella målsättning som gjordes

vid dennas inrättande varit väl avvägd och att den verksamhet som bedrivits

i den speciella organisationsformen givit gott utbyte. Krav på större

resurser eller ändrad organisationsform har inte heller framförts till utredningen.

Statens sakrevision och länsstyrelsen i Stockholms län, som dock

båda är allmänt kritiska och förordar förnyad utredning av vissa frågor,

delar likaså i huvudsak reservantens uppfattning.

Länsstyrelsen i Jämtlands län ställer sig tveksam till frågekomplexet, men

ger till viss del stöd åt reservantens uppfattning. Liknande hållning intager

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som dock inte anser sig kunna bidra

med något omdöme till huvudfrågans lösning.

•tf liihang till riksdagens protokoll 19C>0. 1 samt. Nr 126

opaginerad Kontrollera mot PDF

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

Några remissinstanser förordar en kombination av utredning smajoritetens

och reservantens förslag därigenom att de

rekommenderar sammanslagning av dels riksräkenskapsverket och sakrevisionen,

dels statskontoret och organisationsnämnden. Till dem hör försvarets

civilförvaltning, generalpoststyrelsen, en reservant inom statskontoret,

länsstyrelsen i Älvsborgs län och Statstjänstemännens riksförbund.

T jänstemännens centralorganisation förordar en sammanslagning av alla

de fyra berörda ämbetsverken.

Åtskilliga remissyttranden innehåller mot utredningsförslaget avvikande

uppfattningar utan att för den skull ge stöd åt reservationen.

Hit hör överbefälhavaren, armétygförvaltningen, försvarets förvaltningsdirektion

och försvarets fabriksstyrelse, som i huvudsak delar utredningens

förslag beträffande ralionaliseringsorganet men avstyrker förslaget om sammanslagning

av riksräkenskapsverket och statens sakrevision. Arn léty g förvaltningen

förutsätter därvid, att förvaltningen bibehålies vid sina hittillsvarande

möjligheter att genom den egna rationaliseringsenheten planlägga

och genomföra organisationsundersökningar. Marinförvaltningen och byggnadsstyrelsen

förordar partiella reformer. Statskontoret accepterar utredningsförslaget

i fråga om revisionsverksamhetens organisation, men är starkt

kritiskt i övrigt. Lantbruksstyrelsen och Sveriges akademikers centralorganisation

framför allmänt kritiska synpunkter.

Länsstyrelsen i Kronobergs län förordar, i den mån 1949 års förslag om

ett sammanförande av statskontoret, organisationsnämnden och sakrevisionen

inte anses böra ske, en lösning i enlighet med reservantens förslag.

En reservant inom statens sakrevision anser likaså, att 1949 års förslag bör

genomföras.

Vad därefter särskilt beträffar utredningens förslag att inordna vissa

specialrevisioner i det föreslagna riksrevisionsverket har detsamma

bl. a. tillstyrkts av statskontoret, som dock ansett, att man bör gå längre

än vad utredningen föreslagit och även inrangera försvarets civilförvaltnings

och generaltullstyrelsens specialrevisioner i riksrevisionsverket.

Invändningar mot utredningsförslaget bär gjorts av flera myndigheter

som har egna specialrevisioner. Sålunda avstyrker arbetsmarknadsstyrelsen,

att dess specialrevision avvecklas. Styrelsen anser, att dess revisionsavdelning

är ett praktiskt instrument för snabb intern kontroll, utbildning

av redogörare m. m. Lantbruksstyrelsen hävdar, att de skäl som åberopats

av utredningen för bibehållande av vissa specialrevisioner också kan anföras

beträffande styrelsens. Flera av remissinstanserna inom försvaret, däribland

försvarets förvaltningsdirektion, har kraftigt understrukit betydelsen

av specialrevisioner som organ för intern kontroll. Medicinalstyrelsen

finner, att ett borttagande av specialrevisionerna skulle medföra antingen

minskad effektivitet eller ökade kostnader.

Utredningens principiella uppfattning att överrevisorerna bör

avvecklas har berörts av statskontoret, som anser, att desamma bör avskaf*

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1960

fas utan dröjsmål. Järnvägsstyrelsen framhåller däremot, att överrevisorerna

vid statens järnvägar främst har sin uppmärksamhet riktad på SJ:s

produktiva insats. Risk skulle föreligga att ett centralt revisionsorgan mest

skulle uppmärksamma »den allmänna administrationen». Vattenfallsstyrelsen

delar för sin del utredningens förslag, att överrevisorerna skall behållas

i avvaktan på det resultat som 1953 års utredning rörande de statliga

företagsformerna kan lägga fram. överrevisorerna vid statens järnvägar

delar utredningens uppfattning om betydelsen av en effektiv sakrevisionell

granskning, men finner, att en sådan för järnvägsföretagets vidkommande

bäst och till lägsta kostnad utövas genom särskilda överrevisorer.

överrevisorerna erinrar om den mångsidiga tekniska apparat som järnvägsdriften

innebär, överrevisorerna för väg- och vattenbyggnadsväsendet

anser, att man bör utreda vilken nytta överrevisorerna gjort och därefter

antingen avskaffa dem eller förbättra dem. överrevisorerna vid statens vattenfallsverk

finner förekomsten av en överrevisionsinstitution vid ett affärsverk

av vattenfallsstyrelsens karaktär vara lika naturlig som förefintligheten

av revisorer hos aktiebolagsstyrelser.

Förslaget att skilja budget- och finansstatistiska byråern

a från revisionsverket och sammanföra dem med statskontoret har påtalats

i åtskilliga yttranden. Bl. a. har sambandet mellan dessa byråer och revisionsbyråerna

bidragit till den uppfattningen hos åtskilliga myndigheter,

vilken redovisats i det föregående, att riksräkenskapsverket och statens sakrevision

inte skall sammanföras. Men också bland de myndigheter som i

huvudsak tillstyrkt utredningsmajoritetens förslag beträffande riksrevisionsverket

finns de som anser, att de båda byråerna bör vara knutna till

riksrevisionsverket. Hit hör generalpoststyrelsen och länsstyrelsen i Älvsborgs

län, som visserligen även förordar en samordning av statskontoret

och organisationsnämnden, samt statskontoret. Försvarets civilförvaltning

anser, att ett samband bör föreligga mellan budgetbyråns arbete och granskningen

av räkenskapsmaterialet. Vid val av organisationsform bör man därför

särskilt uppmärksamma detta.

Av de myndigheter som avstyrkt förslaget till sammanslagning av riksräkenskapsverket

och statens sakrevision har åtskilliga hävdat behovet av

att inte skilja budgetbyrån från revisionsmaterialet. Sålunda påpekar överbefälhavaren,

armétygförvaltningen och försvarets förvaltningsdirektion, att

arbetet med riksbokslutet innefattar revision av anslagsbelastningarna.

Försvarets fabriksstyrelsc anser sig inte kunna bedöma riktigheten av

utredningens uttalande, att en sammankoppling mellan den månatliga rikshokföringen

och årsräkenskaperna inte visat sig praktisk möjlig, men hävdar,

att man inom statsförvaltningen liksom sker vid revision av privata

företag borde eftersträva att granska verifikationsmaterialet och dess bokföring

under löpande räkenskapsår, så att årsräkenskapen vilar på ett kontrollerat

underlag. Genom att överföra budgetbyrån till annan myndighet

försvåras ett tillrättaläggande härutinnan.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

Riksrälcenskapsverket motiverar sitt avstyrkande av ett frånskiljande

från revisionsverket av budgetbyrån bl. a. sålunda.

Riksräkenskapsverket måste konstatera, att den i betänkandet intagna

redogörelsen för budgetbyråns verksamhet är ofullständig och att den uppfattning

av sambandet mellan riksbokföring och räkenskapsgranskning,

som utredningen närmare utvecklar, icke är hållbar. Det förhållandet att

ett stort antal myndigheter avgiva årsräkenskap anses av utredningen hindra

en samordning mellan revision och riksbokföring. Det är verkets åsikt

att även det löpande korrigeringsarbete ifråga om huvudförvaltningarnas

bokföring och anslagsbelastning samt den kontroll genom fortlöpande avstämning

av likvidförfarandet mellan huvudförvaltningarna, som utföres å

ämbetsverkets budgetbyrå, är att anse som revision i egentlig mening. Åtskilligt

av den kontroll och det avstämningsarbete, som utföres i samband

med bokslutet, är även liksom den efterföljande granskningen av huvudböckerna

att anse som revision i egentlig bemärkelse, och man måste härvid

ofta gå tillbaka till primärräkenskaper och verifikationsmaterial. I detta

sammanhang bör också uppmärksammas, att budgetredovisningen upprättas

icke såsom utredningen framhållit på grundval av huvudförvaltningarnas

kassarapporter utan på grundval av dessa myndigheters huvudböcker.

Det kan också förtjäna framhållas, att felaktigheter i bokföringen, som vid

granskningen på revisionsbyråerna uppmärksammas innan arbetet med

riksbokslutet slutförts, rapporteras till budgetbyrån, där i anledning härav

erforderlig korrigering sker av huvudböckerna, innan dessa läggas till grund

för budgetredovisning och rikshuvudbok. Beträffande det förhållandet att

många myndigheter avgiva räkenskap årsvis men vissa större huvudförvaltningar,

framförallt länsstyrelserna, kvartalsvis, hade det funnits anledning

för utredningen att undersöka, vad anledningen härtill kan vara. Det skulle

då visat sig, att det bland annat såsom fallet är med länsstyrelserna gäller

myndigheter, vilkas räkenskaper det finns behov av att falla tillbaka på

under det löpande året. För att minska toppbelastningen under bokslutskampanjen

har just ifråga om länsstyrelserna eftersträvats att redan före

budgetårets utgång utföra en del av det kontrollarbete som hör till själva

bokslutet. Under året uppkommer vidare ofta anledning till att närmare

undersöka belaslningen på ett anslag och göra utredning härom. Vid sådana

utredningar måste man också gå tillbaka till räkenskaperna. I den mån

de då finnas tillgängliga, är detta en stor fördel. Telefonsamtal ge icke

samma möjligheter, och det kunde övervägas om icke flera myndigheter än

för närvarande borde ha att avgiva kvartalsräkenskap. Detta skulle, om

man vill låta räkenskapsgranskningen följa så nära i tiden som möjligt,

vilket är något att sträva efter, vara till fördel även ur denna synpunkt.

Även i fråga om arbetet med sammandragning av myndigheternas debiteringsrapporter

föreligger enligt riksräkenskapsverkets förmenande ett

markant samband med verkets revision. Ämbetsverket hävdar likaså, att finansstatistiska

byrån för sitt arbete har anknytning till räkenskapsmaterialet

inom verkets revisionsdel. Statens sakrevision understryker även budgetbyråns

samband med revisionsbyråerna.

Fond- och pensionsbyråernas organisatoriska ställning har

berörts av några myndigheter som i fråga om siatskontorets uppgifter och

organisation haft en från utredningsmajorileten avvikande mening. Försvarets

civilförvaltning finner det för tidigt att yttra sig om denna del av stals
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

kontoret bör kvarbliva inom ett med vissa finansfrågor utökat statskontor

eller om den bör överflyttas på andra verk, varav närmast kammarkollegiet

kan komma ifråga. Generalpoststyrelsen anser i likhet med reservanten, att

de båda byråerna lämpligen bör interimistiskt anknytas till det sammanslagna

rationaliseringsorganet. Länsstyrelsen i Stockholms län föreslår, att

möjligheter att överföra de båda byråerna till kammarkollegiet undersökes,

därest man skulle anse, att en verksbildning, som även inkluderade en sammanslagning

av statskontoret och kammarkollegiet, skulle bli för administrativt

tungrodd.

2. Det centrala rationaliseringsorganet och statskontoret

Utredningen

Med hänsyn till att reservanten inom utredningen föreslagit ett kombinerat

rationaliserings- och remissorgan torde det vara praktiskt att här redovisa

den egentliga rationaliseringsverksamheten och remissverksamheten

i ett sammanhang.

Statens organisationsnämnd har såsom sin uppfattning om vad som vore

en lämplig organisation av ämbetsverket angivit en ökning av personalen

till 93 befattningshavare. Utredningen kan inte ansluta sig till tanken på

en så betydande personalförstärkning som detta skulle medföra. Organisationen

kan inte byggas ut efter vad som i och för sig skulle vara mest

idealiskt. Personalen hos nämnden har ständigt varit föremål för en hastig

omsättning och på grund av rekryteringssvårigheter förekommer åtskilliga

vakanser. Utredningen anger styrkan till 58 mot i personalplanen upptagna

65 tjänstemän. Genom en förbättring av anställningsförhållandena för den

kvalificerade personalen skulle enligt utredningen en avsevärd reell kapacitetsökning

kunna uppnås även inom nuvarande ram. Utredningen förordar

därför i princip inte någon ökning totalt sett av den personalstyrka som f. n.

är avsedd för rationaliseringsverksamheten. Då det emellertid förutsättes.

att organisationsundersökningar i fortsättningen inte skall bedrivas av sakrevisionen,

bör rationaliseringsorganets personaluppsättning utvidgas något.

Organisationsnämndens verksamhet bör enligt utredningen liksom hittills

ledas av en styrelse med en på vissa år förordnad generaldirektör i Bp 8

som ordförande och chef samt ett antal av Kungl, Maj:t för viss tid förordnade

ledamöter. Antalet styrelseledamöter bör begränsas till högst sju, ordföranden

inberäknad. Ledamöterna bör representera erfarenhet från offentlig

förvaltning och enskild verksamhet. En av ledamöterna bör vara en högre

officer med ingående kunskap om militär organisation och verksamhet.

Den nuvarande organisationsformen inom nämnden med verksamheten

uppdelad på eu civil och en militär avdelning bör slopas och ersättas med en

uppdelning av hela verksamheten på tre byråer, var och en företrädd av en

byråchef i lönegrad Be 1. Därvid bör kanslichefstjänslen indragas och den

militäre ledamoten i styrelsen inte längre betungas med arbetsuppgifter av

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1960

rent administrativ karaktär. För organets interna administrativa uppgifter

bör finnas en särskild kanslisektion, direkt underställd generaldirektören.

Varje byrå bör organiseras på tre sektioner. Var och en av dessa byråsektioner

föreslås skola tillföras eu byrådirektör i högst lönegrad Ae 26. För

varje byrå och dess sektioner bör i enlighet med en av organisationsnämnden

fastställd flerårsplan avdelas ett bestämt arbetsområde. Till en av byråerna

bör knytas en särskild arbetsstudiegrupp, som förutsättes skola arbeta

över organisationsnämndens hela verksamhetsområde. Rådgivning i

spörsmål av kontorsteknisk eller annan allmän karaktär, blankettservice

o. dyl. bör handläggas å en särskild sektion, direkt underställd generaldirektören.

Till denna sektion bör även knytas organisationsnämndens kursverksamhet.

Ledningen av sektionens arbete bör utövas av en byrådirektör

i högst lönegrad Ae 26.

I fråga om anställningsformer och löneställning för övrig personal inom

rationaliseringsorganet föreslår utredningen följande.

Till organets förfogande bör ställas 6 befattningar i högst lönegrad Ae 23,

7 befattningar i högst lönegrad Ae 21, 5 befattningar i högst lönegrad Ae 19,

1 teknisk assistent och 1 kansliskrivartjänst i lönegrad Ae 10, 1 expeditionsvaktstjänst

och 1 kanslibiträdestjänst i lönegrad Ae 7 samt 1 kontorsbiträdestjänst

i lönegrad Ae 5.

Personalen i övrigt bör vara arvodesanställd, varvid i tillämpliga delar

bör gälla avlöningsbestämmelserna för befattningshavare vid statens krisorgan.

Antalet befattningshavare i de i dessa avlöningsbestämmelser angivna

lönegrupperna VI och VII bör inte överstiga 20. Arvodestjänsterna bör

vara förenade med pensionsrätt.

Totalt innebär utredningens förslag en ökning av nämndens befattningshavare

med 2 till 67. Kostnadsmässigt uppgår ökningen emellertid, främst

på grund av den förbättring av lönesättningen som föreslagits, till ca 140 000

kronor i 1959 års lönenivå.

Beträffande grunderna för rekrytering av befattningshavare till organisationsnäinnden

framhåller utredningen, att en inte oväsentlig del av

nämndens personal bör ha utbildning på det tekniska och kontorsadministrativa

området. Utredningen betonar emellertid även, att utsikterna till ett

framgångsrikt resultat av arbetet torde ökas väsentligt om i organisationsnämnden

jämväl finns ett antal befattningshavare, som genom föregående

arbete i statsförvaltningen är väl förtrogna med de mera förvaltningsmässiga

problem som organisationsnämnden i fortsättningen kommer att ställas

inför i sin rationaliseringsverksamhet. En förbättring av rekryteringen

från andra statliga organ till organisationsnämnden är därför enligt utredningens

uppfattning synnerligen önskvärd. Den rekrytering av personal från

statsförvaltningen som sålunda bör eftersträvas bör dock i allmänhet inte

ta sikte på att vederbörande permanent skall placeras i nämnden utan snarare

på att befattningshavarna under lämplig tidsrymd skall tjänstgöra där

för att sedan återgå till statsförvaltningen.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1960

I och för sig påkallar utredningens förslag beträffande statskontorets arbetsuppgifter

och arbetsmetoder inte några större ändringar av verkets organisation.

En viss omfördelning av byråernas arbetsuppgifter synes dock

lämplig. Med hänsyn till den minskning av remissverksamheten som utredningen

förutsatt, förordar utredningen, att den nuvarande kassabyrån indrages.

Byråns arbete med checkräkningskontrollen och statsliggaren bör

överflyttas till budgetbyrån, som jämte finansstatistiska byrån, enligt vad

som framgått av det föregående, bör överföras till ämbetsverket. Till fondbyrån

vill utredningen förlägga handläggningen av utanordningsärenden

m. m. Till denna byrå bör även knytas tryckeriexpeditionen, registratorsexpeditionen

och personal tillhörande verkets vaktmästarexpedition och telefonväxel,

vilka expeditioner f. n. sorterar under kassabvrån.

Utredningen finner, att en viss personalminskning av statskontorets nuvarande

personal för remissarbete blir möjlig med hänsyn till den föreslagna

begränsningen av denna verksamhet. En viss lönegradsförbättring bör

däremot komma till stånd för denna personalkategori för att förbättra verkets

rekryteringsläge.

I enlighet med vad nu angivits föreslås, att statskontoret — med en generaldirektör

som chef — skall organiseras på sex byråer, nämligen två

remissbyråer, budgetbyrån, finansstatistiska byrån, fondbyrån och pensionsbyrån.

I fråga om beslutsformer och ärendenas handläggning i övrigt föreslår

utredningen, att motsvarande bestämmelser i gällande instruktion för

statskontoret göres tillämpliga i det omorganiserade verket.

På var och en av remissbyråerna bör förutom byråchefen finnas en byrådirektör

i lönegrad Ao 24, en förste byråsekreterare i lönegrad Ao 21 samt

två byråsekreterare i reglerad befordringsgång. För byråernas registreringsoch

maskinskrivningsarbete föreslås gemensamt två kanslibiträden, vilket

motsvarar den biträdespersonal som nu finns för de båda utgiftsbyråerna.

Personalstyrkan på de två remissbyråerna skulle i enlighet med vad sålunda

föreslagits komma att uppgå till sammanlagt 12 befattningshavare.

Med hänsyn till att budgetbyrån skall handha checkräkningskontrollen

och statsliggararbetet bör den — utöver nuvarande personalstyrka — tillföras

en byråsekreterartjänst i lönegrad Ac 19, 2 kansliskrivartjänster i Ao 10

och 2 kontorsbiträden i Ao 5. Finansstatistiska byrån bör med oförändrad

personaluppsättning ingå i statskontorets organisation. Fondbyråns personal

skulle enligt utredningens förslag uppgå till 39 befattningshavare efter

överföring av den expeditionspersonal från nuvarande kassabyrån som berörts

i det föregående. Pensionsbyrån bör tills vidare kvarstå oförändrad i

verkets organisation.

Totalt innebär utredningens förslag beträffande statskontoret en personalminskning

med en statskommissarietjänst och fem förste byråsekreterartjänster,

varav två i lönegrad 23 och tre i lönegrad 21. Anslagsminskningen

uppgår till i runt tal 160 000 kronor i 1959 års lönenivå i jämförelse med

motsvarande enheter inom nuvarande organisation.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

Reservantens förslag till kombinerat rationaliserings- och remissorgan

I fråga om storleken av rationaliseringsorganet liksom dess ledning ansluter

sig reservanten i princip till utredningens förslag.

Rationaliseringsorganet bör under generaldirektören organiseras på fem

byråer jämte en sektion för kursverksamhet samt tryckeri- och blankettärenden.

För verkets interna administrativa uppgifter bör finnas en särskild

kanslisektion, direkt underställd generaldirektören.

Arbetsuppgifterna i sin helhet bör fördelas mellan byråerna på så sätt

att varje byrå i princip får svara för en avgränsad del av statsförvaltningen

i fråga om såväl remissärenden som egentliga organisationsundersökningar.

Genom en sådan indelning kommer personalen inom varje enhet att bli

särskilt förtrogen med vissa bestämda delar av förvaltningen, varigenom

även en bättre arbetsplanering och ansvarsfördelning möjliggöres.

Arbetsområdet för respektive byråer bör kunna antingen bestämmas så

att det motsvarar några riksstatstitlar eller så att det mer eller mindre

skär över dessa titlars gränser genom att myndigheter med företrädesvis

teknisk verksamhet hänföres till ett par av byråerna och de rent administrativa

förvaltningsorganen till övriga byråer. Det slutliga ställningstagandet

till denna fråga anser reservanten böra förbehållas organets ledning, som

givetvis även bör beakta möjligheten att av byråernas personal bilda särskilda

arbetsenheter för genomförande av specialundersökningar, som berör

myndigheter under flera huvudtitlar.

Inom varje byrå bör det enligt reservanten åligga byråchefen att samordna

och ta initiativ till organisationsundersökningar inom det förvaltningsområde

som i enlighet med ledningens bestämmande avdelats för byrån. För att

jämte byråcheferna bereda och föredraga remissärenden samt leda och utföra

organisationsundersökningar bör två tjänster som byrådirektör i Ae 26

finnas på varje byrå. Även den för kursverksamheten in. m. avsedde sektionschefen

bör ha byrådirektörs tjänsteställning, medan chefen för den särskilda

kanslisektionen bör vara förste byråsekreterare i 23 lönegraden.

Därutöver bör för organisationsundersökningar finnas byråsekreterare,

byråingenjörer och arvodesanställda experter samt biträdes- och vaktmästarepersonal

i huvudsakligen den utsträckning som utredningsmajoriteten

föreslagit.

Inom statskontorets två utgiftsbyråer och kassabyrån är f. n. för remissarbete

avsedda 17 befattningshavare. Av dessa bör två byråsekreterare

tillföras riksräkenskapsverket och statens lönenämnd i samband med överflyttning

till nämnda myndigheter av bestyret med statsliggaren respektive

av ärenden av löneteknisk natur. Återstående 15 befattningshavare bör överföras

till det centrala rationaliseringsorganet för att i första hand bereda

och föredraga remissärenden. Härigenom torde rationaliseringsorganets personalstyrka

ha dimensionerats så att organets remissverksamhet inte kan

komma att menligt påverka det egentliga organisationsarbetet. Nämnda personal

kommer självfallet att i betydande omfattning även kunna aktivt del
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

ta i det egentliga organisationsarbetet, varigenom den överblick och förvaltningskännedom

som inhämtats i remissarbetet direkt kan utnyttjas i rationaliseringsarbetet.

Den nu på statskontoret ankommande uppgiften att vara central instans

på det tryckeritekniska området bör enligt reservanten övertagas av rationaliseringsorganet.

I anledning härav bör personalen på statskontorets

tryckeriexpedition med tills vidare oförändrad löneställning överföras till

detta organ.

Genom sammanslagning av statskontoret och organisationsnämnden till

ett organ kommer den för organisationsundersökningar, remissverksamhet

och handläggning av tryckeriärenden beräknade personalstyrkan jämte kanslipersonal

enligt reservantens förslag att uppgå till 91 befattningshavare.

Statskontorets nuvarande bestyr med vissa utanordningsärenden, bl. a.

från kommiltéanslagen och anslagen till extra utgifter, föreslås överflyttade

till statsdepartemcntens kassakontor. I samband härmed bör en tjänst som

revisor och en tjänst som kanslibiträde överflyttas till statsdepartemenlens

organisationsavdelning. Vissa andra kameralärenden, beträffande vilka statskontoret

f. n. fungerar som huvudförvaltning, bör överflyttas till andra myndigheter.

De arbetsuppgifter som är förenade med sammanställandet av statsliggaren

bör, som nämnts i det föregående, övertagas av riksräkenskapsverket.

Detsamma gäller kontrollen över statsverkets checkräkning. De båda funktionerna

bör på riksräkenskapsverket hänföras till kansliet respektive budgetbyrån.

Till detta verk bör därför överflyttas, förutom en i det föregående

nämnd byråsekreterare, en kansliskrivare och ett kontorsbiträde respektive

en kansliskrivare och ett kanslibiträde.

Då reservanten föreslagit, att remisser i lönetekniska ärenden bör överflyttas

från statskontoret till statens lönenämnd, blir en organisatorisk konsekvens

härav, att lönenämnden tillföres en tjänst som byråsekreterare.

Fond- och pensionsbyråerna bör tills vidare tillföras det nya rationaliseringsorganet.

Totalt medför reservantens förslag till sammanslagning av statskontoret

och organisationsnämnden samt i samband därmed vass överflyttning av

arbetsuppgifter och personal på andra organ en personalreduktion med sju

befattningshavare.

Yttranden

I fråga om rationaliseringsorganets organisation

godtages förslaget att nuvarande uppdelning på civil och militär avdelning

av rationaliseringsorganet skall upphöra av överbefälhavaren under förutsättning

att organet erhåller militär sakkunskap utöver den militäre ledamoten.

Marinförvallningcn är däremot negativt inställd och finner bl. a. att

den militäre ledamotens ställning till de olika byråerna inte är klarlagd.

Den föreslagna byråorganisationen har inte mött någon invändning bland

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1960

de myndigheter som enligt det föregående i huvudsak tillstyrkt utredningsmajoritetens

förslag.

Av de remissinstanser som förordat en sammanslagning av statskontoret

och organisationsnämnden anser försvarets civilförvaltning, att rationaliseringsfrågorna

bör handläggas på en särskild avdelning och remissfrågorna

på en annan.

Byggnadsstyrelsen anser, att förslaget borde ha inneburit en starkare förstärkning

av organisationsnämndens arbetskrafter, som ofta visat sig inte

räcka till.

Förslaget om förbättrad personalrekrylering till organisationsnämnden

tillstyrkes i allmänhet. Länsstyrelsen i Östergötlands län finner det vara

betydelsefullt, att väl förfaren förvaltningspersonal knytes till rationaliseringsorganet.

Stats tjänstemännens riksförbund anser dock, att den föreslagna

lönesättningen vid organisationsnämnden inte är tillräcklig för att

avhjälpa rekryteringssvårigheterna.

Förslaget om viss personalcirkulation hos nämnden, på så vis att vissa

tjänstemän skulle rekryteras från förvaltningen för att tjänstgöra någon tid

inom rationaliseringsorganet och därefter återgå till ursprungsmyndigheten,

har berörts av flera remissmyndigheter. I allmänhet har förslaget tillstyrkts.

Bland affärsverken har telestyrelsen ställt sig avvisande till tanken på rekrytering

från dessa verk, då det skulle kunna medföra avbräck för verkens

egen rationaliseringsverksamhet. Generalpoststyrelscn finner emellertid förslaget

i princip riktigt och försvarets fabriksstyrelse uttalar, att personalcirkulationen

även bör omfatta affärsverken. Statens organisationsnämnd

finner förslaget värdefullt, men påpekar vissa praktiska svårigheter som

kan uppkomma.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser, att kärnan i rationaliseringsorganet

bör bestå av högt kvalificerade organisatörer utan avseende på speciella

tekniska eller företagsekonomiska meriter. Länsstyrelsen finner, att

statsdeparlementens budgetsekreterare bör lämpa sig väl för cirkulationstjänstgöring

i rationaliseringsorganet.

Förutom telestyrelsen har statskontoret ställt sig avvisande till förslaget,

som ämbetsverket anser vara verklighetsfrämmande.

Mot de av utredningen föreslagna tjänsterna vid rationaliseringsorganet

har statens lönenämnd inte haft något att erinra i vad avser de lönegradsplaeerade

tjänsterna. Däremot anser nämnden, att arvodesbefattningarna

inte skall vara knutna till krisreglementet utan till allmänna avlöningsreglementet.

Samma uppfattning beträffande arvodisternas löneställning hävdar

även statskontoret, som dessutom anser, att chefen för rationaliseringsorganet

bör vara placerad i lönegrad B 6.

Statens organisationsnämnd förordar, bl. a., att antalet arvodesanställda

experter skall minskas med 10 och att antalet tjänster i vardera 21 och 23

lönegraden skall ökas med 5. Nämnden anser också, att några tjänster skulie

kunna ordinariesättas.

Beträffande organisationen av statskontoret har i vissa

yttranden föreslagits förändringar och anlagts synpunkter även av mera de
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

taljerat slag än de huvudsakliga organisationsalternativ, för vilka redogjorts

i det föregående.

Statskontoret, som enligt vad som redovisats i det föregående ansett, att

även petita- och utredningsremisser skall handläggas av ämbetsverket, finner

en förstärkning av den nuvarande verksorganisationen vara erforderlig.

Ämbetsverket erinrar om dess önskemål beträffande verkets organisation,

som redovisats för rationaliseringsutredningen. Mot bakgrund av bl. a. det

förhållande att verkets byråindelning i princip varit oförändrad sedan 1919,

då remissverksamheten hade en betydligt mindre omfattning, anser statskontoret,

att dess organisation bör utökas med en remissbyrå och en verkschefen

direkt underställd sektion för kansliärenden. Statskontoret anför

fortsättningsvis följande.

I princip böra remissbyråerna svara för var sin avgränsade del av förvaltningen.

Den närmare fördelningen av arbetsuppgifterna torde böra ankomma

på statskontoret. De nu kassabyrån åvilande särskilda uppgifterna torde

emellertid böra fördelas så att tryckeriexpeditionen hänföres till den byrå,

till vilken remisserna rörande de affärsdrivande verken förlägges, ävensom

att registrators- och vaktmästarexpeditionerna, checkräkningskontrollen,

telefonväxeln, statsliggararbetet samt personal- och organisationsärendena

— berör ca 15 befattningshavare — överflyttas till kanslisektionen. De anordningsärenden,

som hittills handlagts å remissbyråerna, ha redan överförts

till fondbyrån.

I personalhänseende föreslår statskontoret i överensstämmelse med vad

ämbetsverket förordat i förenämnda skrivelse den 1 oktober 1957, att å en

var av de fyra allmänna remissbyråerna under byråchefen skola finnas en

byrådirektör i lönegrad Ao 26, en förste byråsekreterare i lönegrad Ao 23,

en förste byråsekreterare i lönegrad Ao 21 och en amanuens i reglerad befordringsgång.

Behov av ytterligare personalförstärkning, vilket icke synes

osannolikt, bör i första band täckas genom tjänster i lönegrad över den

19:e. Såsom chef för kanslisektionen föreslår statskontoret vidare en byrådirektör

i Ao 26 med en förste byråsekreterare i Ao 21 såsom närmaste medhjälpare.

Under tiden för statsliggarens färdigställande torde vidare — frånsett

erforderlig biträdespersonal — behov föreligga av en amanuens — ca

sex månader. Till sektionen bör vidare överflyttas viss till kassabyrån nu

hänförd personal med i det föregående nämnda arbetsuppgifter. Statskontoret

har vid framläggandet av denna personalplan utgått från att remisserna

begränsas i huvudsaklig överensstämmelse med i kungl. cirkulär nr

213/1931 angivna riktlinjer.

Merkostnaderna för den föreslagna förstärkningen av ämbetsverkets organisation

uppskattas till 145 000 kronor. — Skulle emellertid remissverksamheten

begränsas på det sätt som utredningen föreslagit, erfordras inte

någon ytterligare byrå.

Riksräkenskapsverket, som anser, att man från statskontoret bör överflytta

remisser rörande utformningen och tillämpningen av avlöningsförfattningar,

förordar, att två tjänster i A 23 och en i A 21 samt en amanuenstjänst

i reglerad befordringsgång tillföres riksräkenskapsverkets organisation

för ifrågavarande uppgifter.

Förslaget att överföra de med iordningställandet av statsliggaren och

kontrollen över statsverkets checkräkning till budgetbyrån bar berörts i

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

några yttranden och har därvid i princip inte mött någon gensaga. Statskontoret

förutsätter därvid, att ansvaret för upprättandet av statsliggaren

skall åvila byrådirektören å budgetbyrån. Riksräkenskapsverket har inte

något att erinra mot att arbetet med statsliggaren i enlighet med reservantens

förslag överflyttas till ämbetsverkets kansli och att checkräkningskontrollen

lägges på budgetbyrån.

Beträffande lönesättningen av tjänsterna i statskontoret kan statens lönenämnd

inte finna skäl för den föreslagna uppflyttningen av två förste byråsekreterartjänster

i Ao 23 på de nuvarande utgiftsbyråerna till byrådirektörstjänster

i Ao 24. Utredningens ifrågavarande förslag godtages av statskontoret,

som däremot anser lönesättningen för övriga tjänster vara helt

otillfredsställande. Ämbetsverket finner, att förslaget härutinnan innehålen

klar försämring i förhållande till den redan nu såsom låg ansedda löneställningen

inom verket och skulle, om det genomfördes, försätta statskontoret

i ett än mera prekärt läge än det nu rådande. Som mest anmärkningsvärt

framhåller ämbetsverket, att hälften av befattningshavarna på varje

byrå upptagits som amanuenser i reglerad befordringsgång. Efter någon

motsvarighet härtill inom statsförvaltningen torde man enligt ämbetsverket

numera få leta.

3. Den centralt bedrivna revisionsverksamheten

Utredningen

Riksrevisionsverkets verksamhet bör enligt utredningens förslag ledas även

styrelse, bestående av en generaldirektör som ordförande och chef samt

högst sju av Kungl. Maj:t förordnade särskilda ledamöter. Ledamöterna bör

representera olika områden av offentlig och enskild verksamhet samt besitta

framstående sakkunskap i främst frågor av ekonomisk eller teknisk

art. Ledamöterna bör utses för en period av förslagsvis fyra år. Styrelsen

bör vara beslutsmässig, då minst fem ledamöter, ordföranden inräknad, eller

därest samtliga är ense om beslutet, fyra ledamöter, ordföranden inräknad,

är närvarande vid sammanträdet.

Riksrevisionsverket bör under generaldirektören vara organiserat på fyra

byråer, var och en företrädd av en byråchef. Byråchef bör ingå som ledamot

vid avgörande av ärende, som han föredrager i styrelsen. I verket bör även

ingå ett särskilt kansli med en förste byråsekreterare i lönegrad Ao 23 såsom

chef.

Behandling i plenum bör ske i fråga om ärenden av större vikt eller principiell

betydelse. Övriga ärenden bör kunna avgöras av generaldirektören

ensam efter föredragning av byråchef, förste byråsekreteraren på kansliet

eller särskilt förordnad föredragande.

Riksrevisionsverkets arbetsuppgifter bör enligt styrelsens bestämmande

fördelas så att varje byrå i princip kommer att svara för en viss del av verkets

arbetsområde. Det bör stå verket fritt att fördela arbetsuppgifterna

mellan byråerna på det sätt som verket finner lämpligast.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

Då riksrevisionsverkets kontrollverksamhet bör sättas in dels stickprovsvis

och dels på områden där särskild granskning framstår såsom motiverad,

synes fördelningen av arbetsuppgifterna inom varje byrå i princip böra vara

flytande. Personal bör kunna omflyttas mellan byråerna i den mån så kan

visa sig vara påkallat med hänsyn till arbetsbelastningen i allmänhet eller

speciella arbetsuppgifter. Då så befinnes erforderligt bör det stå verket fritt

att inom ramen för anvisade medel för utredning av förekommande ärende

anlita experter och sakkunniga, som inte är anställda hos verket.

Utredningen föreslår, att var och en av byråerna tillföres två byrådirektörstjänster.

Den ene av dessa byrådirektörer bör placeras i högst lönegrad

Ae 26 och den andre i högst lönegrad Ae 24. Innehavarna av dessa tjänster

avses jämte byråchefen skola leda arbetet.

Vad beträffar behovet av övrig personal för riksrevisionsverket har utredningen

vid beräkningen därav särskilt beaktat önskvärdheten av att verket

kommer att få förfoga över en tillräcklig och väl kvalificerad personalstyrka

för det sakrevisionella granskningsarbetet. Vid bedömandet av personalbehovet

har hänsyn vidare tagits till att den kameralt betonade revisionen

föreslagits skola avsevärt inskränkas. Ävenledes har beaktats, att verket

skall utöva tillsyn beträffande det statliga räkenskapsväsendet och i anslutning

därtill upprätta eller granska förslag till räkenskapsformulär samt

att arbetsmarknadsstyrelsens och lantbruksstyrelsens revisionsuppgifter föreslagits

skola förläggas till riksrevisionsverket.

Utredningens förslag innebär, att riksrevisionsverkets samlade personal

på revisionsbyråerna kommer att uppgå till 122 befattningshavare med följande

fördelning på olika kategorier, förutom de i det föregående nämnda

chefstjänstemännen, 20 förste revisorer, varav 8 i Ae 23 och 12 i Ae 21, 20

revisorer i Ao 19 och 20 amanuenser och revisorer i reglerad befordringsgång,

2 kontorsskrivare i Ae 13, 8 kansliskrivare i Ao 10, 4 kontorister i

Ae 9, 16 kanslibiträden i Ao eller Ae 7 samt 20 biträden i reglerad befordi

ingsgång. Detta innebär i förhållande till riksräkenskapsverkets, statens

sakrevisions och de båda till indragning föreslagna specialrevisionernas nuvarande

revisionspersonal, som utredningen med hänsynstagande till vissa

förekommande vakanser uppskattar till sammanlagt 158 befattningshavare,

att en personalminskning skulle ske med totalt 36 tjänster, fördelade i stort

sett lika på revisors- och biträdespersonal. I fråga om den kvalificerade revisionspersonalen

som skall insättas på sakrevisionell granskning, innebär

förslaget till personalorganisation däremot en ökning i förhållande till den

personalstyrka som f. n. totalt sett står till förfogande för sådan verksamhet.

På kansliet skulle, förutom den i det föregående nämnda förste hyråsekreteraren,

finnas 1 kassör i Ao 12, 1 kansliskrivare i Ao 10, 3 kanslibiträden

i Ao eller Ae 7, 5 kontorsbiträden i reglerad befordringsgång, 1 materialförvaltare

i Ao 9 samt 7 expeditionsvakter i Ao eller Ae 7.

Utredningen har vid personalplanens utformning avvägt lönesättningen

för ett betydande antal tjänster så, att den skall kunna differentieras, och

endast angivit den högsta lönegrad som skall kunna komma i fråga.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungi. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

Vid tillsättandet av tjänster i riksrevisionsverket bör enligt utredningen

särskilt beaktas, att personal med förutsättningar och intresse för sakrevisionellt

arbete kommer i fråga för detta arbete, vilket skall vara det nya

verkets huvuduppgift. Någon automatisk överföring av personal från de nuvarande

revisionsverken bör enligt utredningen inte ske.

Kostnadsmässigt innebär utredningens förslag jämfört med motsvarande

nuvarande personalstyrka inom berörda verksenheter en total årlig minskning

av 475 000 kronor räknat i 1959 års löner.

Reservanten inom rationaliseringsutredningen har, som nämnts i det

föregående, ansett sig kunna dela utredningsmajoritetens förslag om en begränsning

och centralisering av den kamerala revisionen. Därigenom möjliggöres

även i huvudsak samma personalminskning som utredningen beräknat.

Organisationsförslaget innebär således, att riksräkenskapsverkets

nuvarande byråorganisation bibehålies. Indelningen av revisionsbyråerna i

kontor bör däremot avvecklas. Alltjämt bör emellertid på varje revisionsbyrå

finnas två byrådirektörer i Ao 24. För granskningsverksamheten i övrigt

bör finnas 3 förste revisorer i Ag 23, 15 förste revisorer i Ao eller Ag 21 och

29 revisorer och amanuenser samt 1 kontorsskrivare, 6 kansliskrivare, 3

kontorister, 18 kanslibiträden och 20 kontorsbiträden.

Statens sakrevision förutsättes helt behållas vid sin nuvarande organisation.

Yttranden

Revisionsverksamhetens organisation har i allmänhet inte berörts av remissmyndigheterna

i vidare mån än vad deras i det föregående redovisade

ställningstaganden till verksindelningen i stort innefattar.

Riksräkenskapsverket som avstyrkt förslaget till riksrevisionsverk, har i

sitt yttrande utgått från förhållandet mellan sin nuvarande personaluppsättning

och de föreliggande arbetsuppgifterna och anför bl. a. följande.

Såsom i det föregående påvisats, är räkenskapsgranskningen inom riksräkenskapsverket

för närvarande hårdare beskuren än vad riksräkenskapsverket

anser vara tillrådligt eller ens försvarligt. Detta sammanhänger med

att räkenskapsmaterialet under en tioårsperiod tillväxt med omkring 50

procent medan revisionspersonalen minskat. Den på författningstolkning

inriktade upplysande och rådgivande verksamheten till förvaltningsmyndigheternas

tjänst har samtidigt tagit allt större del av den kvalificerade

revisionspersonalen i anspråk. Denna verksamhet kan, hur önskvärd och

värdefull den i och för sig är, givetvis icke utesluta att räkenskaperna måste

granskas i en viss omfattning ur gängse revisionssynpunkter. Den måste

tvärtom, om den skall fylla sin uppgift, löpa parallellt med en sådan granskning.

Att personaltillgången nedgått sammanhänger med senare års svårigheter

att rekrytera fullgod personal. Dessa svårigheter få ses mot bakgrunden av

att riksräkenskapsverket på grund av det statsfinansiella läget och de på

senare år återkommande besparingsdirektiven icke ansett sig kunna föreslå

några åtgärder i syfte att stimulera rekryteringen, såsom förbättring av

löneställningen för vissa befattningar m. m. Verket har under senare år

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

65

haft vissa besparingar på icke-ordinarieposten sammanhängande med svårigheten

att rekrytera fullgoda krafter. Riksräkenskapsverket har, särskilt

med hänsyn till den på längre sikt betänkliga konsekvensen av att ge efter

på kraven härvidlag, ansett sig böra hålla på en viss standard vid rekryteringen

i tanke att rekryteringssvårigheterna kunna vara av övergående natur.

Liknande rekryteringssvårigheter äro visserligen för närvarande icke ovanliga

inom den centrala förvaltningen, men riksräkenskapsverket anser att

denna utveckling fått så allvarliga konsekvenser för revisionsverksamheten

att åtgärder måste vidtagas för att försöka avhjälpa de rådande rekryteringssvårigheterna.

Dessa åtgärder behöva icke heller vara särskilt kostnadskrävande.

En viss omläggning och koncentration av upplysningsverksamheten är

motiverad. För att möjliggöra detta erfordras en befattning som förste revisor

i lönegrad 23. Med hänsyn till rekryteringen och till önskvärdheten

att behålla dugande krafter anser riksräkenskapsverket det vidare nödvändigt,

att ämbetsverket beredes möjlighet till en något bättre lönesättning

i likhet med vad som redan skett beträffande organisationsnämnden

och statens sakrevision. F. n. finnas tre befattningar som förste revisor i

lönegrad Ag 23. Dessa bör placeras i lönegrad Ae 23 och ytterligare en befattning

i sistnämnda lönegrad bör inrättas. Dessutom böra inrättas fem

byrådirektörstjänster i lönegrad 26 i utbyte mot motsvarande antal i lönegrad

24. Av nämnda tjänster i lönegrad 26 äro två avsedda för budgetbyrån

och kansliet. Riksräkenskapsverket vill vidare hänvisa till att ämbetsverket

i sitt utlåtande över kompetensutredningens förslag framhållit önskvärdheten

av att kunna inrätta ett antal mellangradstjänster i biträdeskarriären,

i den mån detta är önskvärt för arbetets bedrivande och tillgång till dugliga

krafter förefinnes. I konsekvens härmed föreslår riksräkenskapsverket

inrättande av fyra förste kansliskrivar t jänster i lönegrad 12 och sex

konloristtjänster i lönegrad 9 i utbyte mot tio kanslibiträdestjänster. Kostnaderna

för ovannämnda åtgärder kunna beräknas till 50 000 kronor.

Statens sakrevision utgår ifrån, att omfattningen av den kamerala revisionen

måste bedrivas i den omfattning som kan vara bestämd. Denna torde

enligt sakrevisionens uppfattning bli större än vad utredningen räknat

med. Den kamerala revisionen torde därför komma att inkräkta på den

sakrevisionella verksamheten. Riskerna härför måste bedömas vara desto

mera påtagliga, om man tar i betraktande, att förslaget totalt sett i fråga

om befattningshavare i lönegraderna A 21—24 innebär en reduktion med

inte mindre än 11 tjänster, nämligen 4 byrådirektörer och 7 förste revisorer,

varav 2 i A 23 och 5 i A 21. Enligt sakrevisionens uppfattning kommer

en så kraftig minskning av den kvalificerade personalen att gå ut även

över den sakrevisionella verksamheten, oaktat utredningen räknat med en

annan utveckling.

Statens lönenumnd anser, alt utredningsbelänkandet inte lämnar en tillräcklig

grund för ett säkert bedömande av lönesättningen inom riksrevisionsverket.

Nämnden inskränker sig därför till att understryka angelägenheten

av att utredningens intentioner i vad avser överflyttande av vissa

granskningsuppgifter till därför lämpad biträdespersonal fullföljes, och att

hänsyn härtill tages vid personalförteckningens fastställande. Tre 1reser
''

Ledamöterna Dahlbcck, Mcurling och Brandelius.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

vanter inom lönenämnden finner dock utredningsförslaget strida mot vedertagen

princip, att antalet tjänstemän i rekryteringskadern inte skall vara

större än som erfordras för en tillfredsställande rekrytering av de högre

tjänsterna i karriären.

Tjänstemännens centralorganisation anser det förvånansvärt, att utredningen

i sitt förslag till personalorganisation för ett riksrevisionsverk inte

tagit hänsyn till biträdespersonalens löneställning i förhållande till den förordade

omfördelningen av arbetsuppgifterna. Centralorganisationen anser

det vara ytterst angeläget, att en reell omprövning av denna personalkategoris

löneställning kommer till stånd, så mycket mer som en försöksverksamhet

med delegering av vissa revisionsgöromål redan bedrivits inom

riksräkenskapsverket ett antal år.

Sveriges akademikers centralorganisation, som inte funnit anledning att

i detalj gå in på lönefrågorna, påpekar dock, att sammansättningen av antalet

befattningshavare vid riksrevisionsverket inte är tillfredsställande.

Relationen mellan antalet rekryteringstjänster och befordringstjänster är

så otillfredsställande att man sannolikt kommer att få svårt att rekrytera

personal till myndigheten. Liknande synpunkter anföres av Statstjänstemännens

riksförbund.

4. Förvaltningsmyndigheternas interna rationaliseringsarbete

Utredningen

Enligt utredningens mening bör systemet med särskilda organisationsföredragande

hos myndigheterna bibehållas. Det är av vikt, att myndigheterna

ser till att organisationsföredragandena i erforderlig utsträckning friställes

från sina ordinarie uppgifter, så att de får möjlighet att med kraft

syssla med rationaliseringsfrågorna.

I vissa fall kan det enligt utredningen vara lämpligt, att organisationsföredraganden

ingår som ledare i en intern arbetsgrupp hos myndigheten

för att verkställa en organisationsundersökning. Även i sådana fall kan det

finnas skäl att friställa organisationsföredraganden och övriga deltagare i

gruppen, så att de odelat kan ägna sig åt rationaliseringsarbetet.

Utredningen har övervägt, om det inte kunde vara ändamålsenligt, att

i mera bindande form än som f. n. är fallet ange de uppgifter och åtgärder

som skall ankomma på en organisationsföredragande. Med hänsyn till de

olikartade verksamhetsformerna och arbetsuppgifterna hos myndigheterna

har utredningen ansett det lämpligt att begränsa sig till några allmänna rekommendationer

i ämnet. En av huvuduppgifterna för organisationsföredraganden

bör sålunda vara att närmast under verkschefen bland personalen

verka för att få till stånd ett aktivt intresse för rationalisering. Organisationsföredraganden

bör vidare vara kontaktman mellan myndigheten och

det centrala rationaliseringsorganet samt deltaga vid detta organs undersökningar

hos myndigheten och vid det praktiska genomförandet av organets

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1060

rationaliseringsförslag. Organisationsföredraganden bör vidare kontinuerligt

söka få bort alla onödiga arbetsmoment inom myndighetens arbetsområde

och ha uppmärksamheten riktad på att överkvalificerad arbetskraft

inte kommer till användning. Han bör även påtala de fall där beslutanderätten

synes ligga högre upp än vad som ur säkerhetens och enhetlighetens

synpunkt kan vara nödvändigt. I övrigt bör han arbeta för att införa enklare

arbetsmetoder och när det gäller personalens disponerande väcka de förslag

hos myndighetens ledning som förhållandena påkallar. Organisationsföredraganden

bör vidare verka för att lämpliga kontorstekniska hjälpmedel

av olika slag anskaffas och att dessa arbetsbesparande hjälpmedel utnyttjas

på ett effektivt sätt. Bland brister som lämpligen kan avhjälpas genom

organisationsföredragandens försorg märkes avskaffandet av otidsenliga

och opraktiska blanketter samt den på sina håll alltjämt förefintliga

omständliga och oftast onödiga registreringen i diarier o. d.

Yttranden

Vad utredningen anfört och förordat beträffande förvaltningsmyndigheternas

interna rationaliseringsarbete har av remissinstanserna i allmänhet

tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Lantbruksstijrelsen finner det ur statsverkets synpunkt välbetänkt att satsa

avsevärt mera på myndigheternas interna rationaliseringsverksamhet än

som hittills skett. Det finns enligt styrelsens mening inte något som talar

mot att det samlade värdet av, ofta med mycket små medel, inom ett verk

under en 5—1 O-årsperiod genomförda förenklingar och förbättringar skulle

kunna slå sig väl vid en jämförelse med vinsten av en mera storstilad eller

fullständig organisationsundersökning.

Länsstyrelsen i Stockholms län betonar starkt, att det måste vara varje

myndighets självklara plikt, att ständigt beakta nödvändigheten av att dess

verksamhet bedrives på mest effektiva och rationella sätt. En särskild anledning

till att överväga rationaliserings- och övriga besparingsåtgärder uppkommer

vid det årliga arbetet med verkens anslagsäskanden.

Organisationsföredragandenas ställning har särskilt berörts i ett flertal

yttranden och därvid i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Statskontoret finner emellertid systemet med särskilda organisationsföredragande

i verk med mindre än 100 befattningshavare diskutabelt.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter värdet av särskilda organisationsföredragande

vid länsstyrelserna. Länsstyrelsen har nämligen svårt att

tro på någon förbättring av dessas ställning.

Åtskilliga myndigheter understryker utredningens uttalande, att organisationsföredragandena

i erforderlig utsträckning bör kunna friställas från

övriga arbetsuppgifter. Arbetsmarknadsstyrelsen, som även instämmer i vad

utredningen förordat beträffande inrättande av särskilda arbetsgrupper för

rationaliseringsfrågor, föreslår en tjänstledighet om minst en månad per år

för organisationsföredragandena. Byggnadsstyrelsen finner det i hög grad

otillfredsställande, att i eu situation sådan som styrelsens, då behovet av en

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

kraftfull och systematisk rationaliseringsverksamhet framstår såsom särskilt

angeläget, denna verksamhet måste stå tillbaka för löpande uppgifter

som inte tål uppskov eller kan skjutas åt sidan.

Medicinalstyrelsen anser det vara orealistiskt att räkna med någon ökad

insats av rationaliseringsföredragandena hos myndigheterna, så länge de

skall sköta sina rationaliseringsuppgifter vid sidan av sitt övriga arbete.

Styrelsen finner det tvärtom såsom en utbyggnad av organisationsföredragandeinstitutionen

vara motiverat att inrätta särskilda rationaliseringsenheter

även hos myndigheter av mindre storleksordning än affärsverken.

Överståthållarämbetet fäster uppmärksamheten på att den av utredningen

föreslagna fördelningen av arbetsuppgifterna mellan det centrala rationaliseringsorganet

och respektive förvaltningsmyndigheter synes grundat på

den förutsättningen, att förvaltningsmyndigheterna framdeles verkligen får

sådana personella resurser, att organisationsföredragandena tidvis helt kan

frigöras från sina ordinarie arbetsuppgifter. En realistisk bedömning av

denna fråga lärer vara att man, även när det gäller rationalisering, får intet

för intet.

Länsstyrelsen i Östergötlands län, som likaledes understryker behovet av

att organisationsföredragandena skall kunna friställas från övrigt arbete,

framställer det förslaget, att organisationsföredragande skall åläggas att årligen

redovisa de åtgärder som vidtagits i rationaliseringssyfte. Åt en liknande

uppfattning ger länsstyrelsen i Jämtlands län uttryck.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser bl. a., att det skulle vara synnerligen

värdefullt, om sammanträffanden mellan det centrala organet och organisationsföredragandena

kunde äga rum oftare än vad nu sker för behandling

av rationaliseringsspörsmål.

Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Östergötlands lån förordar, att

organisationsföredragandena skall tillerkännas särskilt arvode.

VII. Departementschefen

Organisationsfrågor m. m.

Frågan om organisationen av den statliga centrala rationaliserings- och revisionsverksamheten

blir i hög grad beroende av den tidigare gjorda bedömningen

av verksamhetens uppläggning och huvudsakliga inriktning. Jag har

i det föregående angivit, att jag finner ett samspel mellan den egentliga rationaliseringsverksamheten

och en på väsentliga frågor inriktad remissverksamhet

vara av ömsesidigt värde för de båda verksamheterna. Med hänsyn

härtill bör man också organisatoriskt sammanföra dessa till ett ämbetsverk.

Som en följd härav bör nuvarande statskontoret och statens organisationsnämnd

upphöra.

Jag vill här redovisa ämbetsområdet för rationaliseringsorganet. Uppgifterna

skall sålunda omfatta rationaliseringsverksamhet inom hela statsförvaltningen

enligt de riktlinjer jag tidigare uppdragit samt härutöver en på

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1960

69

rationaliserings- och besparingsfrågor inriktad remissverksamhet. I detta

sammanhang vill jag ånyo framhålla vikten av att remissverksamheten begränsas

till att avse ärenden av nyss angivet slag. Eljest föreligger enligt

min mening risk för att denna verksamhet kan komma att inkräkta på den

egentliga rationaliseringsverksamheten. Det torde få ankomma på Kungl.

Maj :t att utfärda närmare föreskrifter om remissverksamhetens omfattning.

Som framgått av den tidigare redogörelsen har statskontoret vissa andra

uppgifter utöver nuvarande remissverksamhet. Fondbyrån svarar sålunda för

fondärenden, viss lånerörelse samt utanordningar, medan pensionsbyrån

handlägger ärenden rörande statstjänstemännens pensioner. Dessa verksamhetsgrenar

har ingen anknytning till de uppgifter som enligt mitt förslag

skall ankomma på det nya rationaliseringsverket. De borde därför överflyttas

till andra organ. Denna fråga kräver emellertid ytterligare överväganden.

Jag föreslår därför, att de båda byråerna under en övergångstid provisoriskt

anknytes till rationaliseringsverket. Vissa utanordningsärenden som

nu handlägges på fondbyrån bör dock successivt överföras på andra myndigheter.

Utanordningarna från anslagen till extra utgifter och till kommittéer

och utredningar genom sakkunniga torde sålunda kunna överföras till

statsdepartementens kassakontor fr. o. in. den 1 juli 1961.

I statskontorets nuvarande uppgifter ingår även tryckeriärenden, kontrollen

över statsverkets checkräkning samt upprättandet av statsliggaren. Enligt

min mening har tryckeriärendena klar anknytning till rationaliseringsverksamheten

och bör därför förläggas till rationaliseringsorganet. Jag återkommer

senare vid behandlingen av revisionsorganet till checkräkningskontrollen

och statsliggararbetet.

Vad angår förläggningen av nuvarande budgetbyrån och finansstatistiska

byrån i riksräkenskapsverket anser jag i likhet med många remissinstanser

sambandet mellan dessa byråers uppgifter och revisionsverksamheten väl

dokumenterat. Något sådant samband mellan det av mig föreslagna rationaliseringsorganet

och dessa byråers verksamhet föreligger däremot inte. Dessa

byråer bör enligt min mening alltså hänföras till revisionsorganet.

Innan jag övergår till att precisera rationaliseringsorganets organisation,

vill jag närmare beröra namnfrågan för detsamma. Det nya ämbetsverket

kommer såsom framgått av det anförda att i stort sett överta statens organisationsnämnds

arbetsuppgifter samt de huvudsakliga delarna av statskontorets.

En tänkbar benämning vore statens rationaliseringsverk. Med hänsyn

till att benämningen statskontoret har gammal hävd inom svensk förvaltning

förordar jag emellertid, att det nya verket övertar detta namn.

Det nya statskontoret bör ledas av en särskild styrelse av högst åtta ledamöter

med en generaldirektör i lönegrad Bp 7 som ordförande och chef. I

syfte alt undvika dubbelarbete på angränsande verksamhetsområden och

över huvud taget för att främja eu god arbetskontakt med det centrala

revisionsorganet bör dess chef normalt inga som ledamot av statskontorets

styrelse. Med hänsyn till det militära områdets ekonomiska vikt och betydelse

bör den militära sakkunskapen vara företrädd i styrelsen. Det torde

5 Ililiang till riksdagens protokoll 1060. 1 sam/. Nr 126

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1960

i övrigt få ankomma på Kungl. Maj :t att närmare reglera formerna för

verksstyrelsens arbete.

Med hänsyn till rationaliseringsorganets omfattande och betydelsefulla

arbete förordar jag, att som generaldirektörens närmaste man och ställföreträdare

skall finnas en överdirektör i lönegrad Bp 5. För denna befattning

synes företrädesvis böra väljas en person med organisationsteknisk erfarenhet.

I övrigt bör statskontoret organiseras på sex byråer inriktade på rationaliseringsarbetet,

vartill interimistiskt kommer, som nämnts i det föregående,

nuvarande statskontorets fond- och pensionsbyråer. Eu av de sex byråerna

bör ha en huvudsakligen teknisk prägel. Till denna byrå torde tryckeriexpeditionen

böra anknytas.

Det nya statskontoret bör även ha ett särskilt kansli med kassakontor,

skrivcentral, vaktmästarexpedition m. fl. för verket gemensamma serviceenheter.

Fristående från byråindelningen bör också finnas, liksom f. n. i organisationsnämnden,

en sektion för kursverksamhet m. m. Den av mig förordade

byråindelningen innebär bl. a., att jag lika med rationaliseringsutredningen

anser, att någon uppdelning på en militär och en civil avdelning i likhet

med den nuvarande organisationen av statens organisationsnämnd inte

skall förekomma i det nya organet.

Var och en av de sex byråerna bör ledas av en byråchef. Då som regel en

viss personalcirkulation bör förekomma på byråchefstjänsterna, liksom på

övriga kvalificerade tjänster i det nya verket, och dessa alltså inte är att betrakta

som sluttjänster, bör dessa tjänster placeras i lönegrad Be 1. På var

och en av de sex byråerna bör vidare finnas två tjänster som byrådirektör

i högst lönegrad A 26 och en i högst lönegrad A 24. Då jag vill förorda, att

såväl rationaliseringsverksamhet som remissverksamhet m. in. i regel skall

bedrivas på var och en av byråerna, torde det vara lämpligt, att en av byrådirektörerna

avdelas för att företrädesvis svara för remissverksamheten.

Även på den särskilda sektionen för kursverksamhet m. m. bör finnas en

byrådirektörstjänst i högst lönegrad A 26.

I övrigt bör för rationaliserings- och remissverksamheten finnas 12 befattningar

i högst lönegrad A 23, 12 i högst A 21, 8 i högst A 19 och 6 kanslibiträdestjänster

i A 7. För de kvalificerade tjänsterna torde allt efter behovet

få anlitas administrativt eller tekniskt utbildad personal. Medel bör vidare

beräknas för ett antal experter med lön i form av arvode, vilket som

regel bör anknytas till viss löneklass i statens allmänna avlöningsreglemente.

Personalen kan normalt tänkas vara fördelad i stort sett lika på de olika

byråerna, dock utan någon fastare anknytning till viss byrå. I valet av arbetsuppgifter

och sättet för deras utförande bör verket, som jag tidigare

framhållit, ha stor frihet. Därav följer att statsmakterna inte bör knyta vissa

rationaliseringsuppgifter till viss byrå.

På den särskilda sektionen för kursverksamhet m. m. bör, förutom byrådirektören,

finnas följande tjänstemän, nämligen en förste byråsekreterare

i högst lönegrad A 21 och ett kanslibiträde i A 7.

Tryckeriexpeditionen bör i huvudsak erhålla samma personaluppsättning

som f. n. För denna avdelning beräknar jag sålunda 1 tryckeriintendent i

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1060

högst A 24, 1 förste tryckeriassistent i A 19, 1 tryckeriassistent i A 17, 1 kalkylator

i A 15, 1 tekniker i A 10, 1 kontorist i A 9, 1 kanslibiträde i A 7 och

1 biträde i reglerad befordringsgång.

Kansliet bör förestås av en byrådirektör i högst lönegrad A 24. I övrigt

beräknar jag härför 1 kanslist i reglerad befordringsgång, 1 kassör i A 12,

1 kansliskrivare i A 10, 3 kontorister i A 9, 1 förste expeditionsvakt i A 8 och

2 expeditionsvakter i A 7, 3 kanslibiträden i A 7, 8 biträden i reglerad befordringsgång

samt 1 arvodesanställt kontorsbud.

Den huvudsakliga organisationen av statskontoret som centralt rationaliseringsverk

framgår också av en tablå, här intagen som bilagn 4.

Med hänsyn till verkets uppbyggnad bör, i enlighet med vad jag förut

sagt, en personalcirkulation förekomma mellan de olika byråerna och sektionerna,

men också mellan dessa och statsförvaltningen i övrigt. Beträffande

valet av den personal som skall finnas på byråerna, förutsätter jag,

att förvaltningssakkunnig, rationaliseringsinriktad personal med erfarenhet

från olika områden samt allmänt administrativt erfaren personal kombineras

med rationaliseringstekniskt kunnig personal. .lag vill här särskilt understryka

betydelsen av att man i det nya ämbetsverket tillgodogör sig den

erfarna rationaliseringspersonal som finns inom de nuvarande rationaliseringsorganen.

Vad beträffar fond- och pensionsbyråerna bör dessa med i princip oförändrad

personaluppsättning anknytas till det nya verket. Statskommissarietjänsterna

bör förändras till byråchefstjänster i samma löneställning. Som

jag berört i det föregående bör emellertid de utanordningsgöromål som nu

utföres av fondbyråns revisorssektion och räntekammare successivt överföras

på andra organ. Härigenom torde dessa sektioner efter hand kunna

minskas eller avvecklas såsom fristående enheter. Ä andra sidan torde en

viss förstärkning av statsdepartementens kassakontor bli erforderlig vid

övertagandet av kommittéanslagen och anslagen till extra utgifter.

Jag övergår härefter till att behandla revisionsverksamhetens organisation.

I det föregående har jag angivit, att den kamerala revisionen och

tyngdpunkten av den egentliga sakrevisionella verksamheten bör sammanföras

till ett organ. Denna ståndpunkt överensstämmer i huvudsak med majoritetsförslaget

inom rationaliseringsutredningen. I enlighet härmed bör såväl

nuvarande riksräkenskapsverket som statens sakrevision upphöra. I

stället bör ett nytt revisionsverk inrättas, vars uppgift skall vara att svara

för den kamerala revisionen, den därpå grundade sakrevisionella verksamheten,

en från räkenskapsmaterialet obunden egentlig sakrevision och de

speciella fasta uppgifter som statens sakrevision nu bedriver, nämligen upphandlingsgranskningen,

granskningen av taxor och avgifter samt undersökningarna

rörande kostnaderna för resor med egen bil.

Till det nya revisionsorganet bör även hänföras de uppgifter som nu ankommer

på arbetsmarknadsstyrelsens och lantbruksstyrelsens specialrevisioner.

Dessa revisionsenheter bör således i enlighet med vad utredningen

föreslagit avvecklas. Då Kungl. Maj :t inom kort torde komma att framlägga

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1060

förslag om bl. a. en fastare anknytning till statsverket av skogsvårdsstyrelserna,

vill jag nu förorda, att även den särskilda revisionen av skogsvårdsstyrelserna

övertages av det centrala revisionsorganet. Vissa skäl kan enligt

min mening tala för att man bör gå längre i fråga om avveckling av nu förefintliga

specialrevisioner. Jag förutsätter emellertid, att det nya centrala revisionsorganet

skall följa specialrevisionernas verksamhet och vid behov ta

initiativ till de organisatoriska åtgärder som kan påkallas.

Vad beträffar frågan om särskilda överrevisorer för vissa förvaltningsområden

biträder jag rationaliseringsutredningens uppfattning, att spörsmålet

om deras bibehållande lämpligen bör upptagas i ett annat sammanhang.

Såsom tidigare nämnts bör även de funktioner som inom nuvarande riksräkenskapsverket

åvilar budgetbyrån och finansstatistiska byrån handhavas

av revisionsorganet. Från det nuvarande statskontoret torde överflyttas

de med iordningställandet av statsliggaren och med kontrollen av statsverkets

checkräkning förenade arbetsuppgifterna.

Enligt sin instruktion har statens sakrevision också att verkställa organisationsundersökningar.

Dessa uppgifter järnte vissa andra åligganden av rationaliseringskaraktär

bör övertagas av det nya statskontoret. Jag förutsätter,

att revisionsorganet, så snart den sakrevisionella verksamheten ger anledning

att närmare undersöka en myndighets organisation, skall uppta

kontakt med rationaliseringsorganet, som det bör åligga att vidarebehandla

frågan.

Jag förordar, att den nya verksbildningen, som sålunda skulle bli ett kombinerat

revisions- och statsbokföringsorgan, erhåller det av utredningen föreslagna

namnet riksrevisionsverket.

Vid utformningen av riksrevisionsverlcets organisation är det väsentligt,

att erforderliga resurser ställes till förfogande för en intensifierad sakrevisionell

verksamhet. Den radikala nedskärning av personaluppsättningen för

den kamerala granskningen som utredningen föreslagit synes mig, på grundval

av bl. a. vad riksräkenskapsverket anfört beträffande den nuvarande

faktiska granskningsnivån, inte vara möjlig att genomföra. En underbemanning

av personaluppsättningen för den kamerala granskningen kan nämligen

få till följd, att den sakrevisionella verksamheten blir lidande.

Riksrevisionsverkets sakrevisionella inriktning motiverar, att styrelsen

konstitueras med hänsyn härtill. Jag förordar således, att verket skall ledas

av en styrelse av högst åtta ledamöter med en generaldirektör i lönegrad

Bp 7 som ordförande och chef. Chefen för rationaliseringsverket bör ingå såsom

ledamot av riksrevisionsverkets styrelse. Därigenom skapas ytterligare

förutsättningar för en god samordning av de båda organens arbete. Det torde

få ankomma på Kungl. Maj :t att reglera formerna för ärendenas handläggning.

Under verksledningen bör riksrevisionsverket organiseras på sex byråer

och ett kansli. Såväl sakrevisionell verksamhet som kameral revision bör

bedrivas på var och en av fyra revisionsbyråer närmast under ledning av en

byråchef i lönegrad Bo 1. För ledningen av arbetet på revisionsbyråerna bör

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kurigl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

73

vidare på varje byrå finnas en byrådirektör i högst lönegrad A 26 och en i

högst A 24, vartill kommer att en byrå bör förstärkas med ytterligare två

byrådirektörer, varav en i högst lönegrad A 26 och en i högst A 24, vilka

närmast skall ha att svara för statens sakrevisions nuvarande fasta uppgifter

beträffande upphandlingskontrollen m. m. Fördelningen av revisionsuppgifterna

på de olika byråerna torde få ankomma på verksledningen.

De båda övriga byråerna i riksrevisionsverket, budgetbyrån och finansstatistiska

byrån, bör liksom kansliet ingå i det nya verket med i huvudsak

samma organisation som motsvarande enheter i nuvarande riksräkenskapsverket.

För ledningen av arbetet bör på budgetbyrån och finansstatistiska

byrån finnas en byråchef i Bo 1 och på kansliet en byrådirektör i högst lönegrad

A 24. Dessutom bör på budgetbyrån liksom f. n. finnas en byrådirektör.

Denne bör placeras i högst lönegrad A 26. Jag förordar, att arbetet med

kontrollen av statsverkets checkräkning lägges på budgetbyrån och göromålen

med upprättandet av statsliggaren på kansliet, vilket dessutom torde få

en ökad remissbörda. Härför erfordras en viss personalförstärkning.

På de fyra revisionsbyråerna bör i övrigt sammanlagt följande tjänster

finnas, nämligen 12 förste revisorer i högst lönegrad A 23 och 20 i högst

A 21 samt 30 revisorer och amanuenser eller kanslister i reglerad befordringsgång.

Beträffande sistnämnda tjänster torde det få ankomma på Kungl.

Maj :t att senare bestämma om fördelning av dessa på amanuens- respektive

kanslistkarriären. Vidare bör finnas 4 kansliskrivare i A 10, 8 kontorister i

A 9, 20 kanslibiträden i A 7 och 35 biträden i reglerad befordringsgång.

På budgetbyrån bör förutom förenämnda chefstjänstemän finnas 2 förste

revisorer i högst A 23, 1 revisor eller amanuens i reglerad befordringsgång,

2 kanslister i reglerad befordringsgång, 1 förste kansliskrivare i A 12, 1

kansliskrivare i A 10, 1 kontorist i A 9, 3 kanslibiträden i A 7 och 7 biträden

i reglerad befordringsgång.

Under byråchefen bör på finansstatistiska byrån finnas i stort sett samma

personalstyrka som f. n. Härför beräknar jag sålunda 1 förste aktuarie

i högst A 23, 1 aktuarie eller amanuens och 1 kanslist i reglerad befordringsgång,

1 kansliskrivare i A 10, 1 kontorist i A 9, 3 kanslibiträden i A 7 och 2

biträden i reglerad befordringsgång.

Kansliet slutligen bör förutom den förut nämnda byrådirektören ha följande

personaluppsättning, nämligen 1 förste revisor i högst A 23, 1 kanslist

i reglerad befordringsgång, 1 kassör i A 12, 2 kansliskrivare i A 10, 1 materialförvaltare

i A 9, 6 expeditionsvakter i A 7, 2 kanslibiträden i A 7, 5 biträden

i reglerad befordringsgång och 1 arvodesanställt kontorsbud. Här,

liksom inom statskontoret, torde man efter ytterligare överväganden eventuellt

kunna rekrytera flera kontorsbud i stället för expeditionsvakter.

Den huvudsakliga organisationen av riksrevisionsverket framgår också av

eu tablå, här intagen som bilaga 5.

Enligt den organisation som jag i det föregående förordat för det nya

statskontoret skulle personalstyrkan för rationaliserings- och remissverk
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kangl. Maj:is proposition nr 126 år 1960

samheten inom statskontoret uppgå till 97 fasta tjänster. Härtill kommer

viss expertis. Antalet tjänster på de fyra revisionsbyråerna inom riksrevisionsverket

uppgår enligt mitt förslag till 143. Eu jämförelse med personalstyrkan

enligt gällande stater för motsvarande uppgifter inom nuvarande

organ visar på en reduktion med ett tjugotal befattningshavare. Jag vill erinra

om att rationaliseringsutredningen räknat med betydligt större reducering.

Skillnaden beror främst på att utredningen förordat en större nedskärning

främst av biträdespersonal inom revisionsverket än vad som visat sig

möjlig att företaga med hänsyn till nuvarande granskningsnivå. Härtill kommer

att jag i motsats till utredningen räknat med att rationaliseringsorganet

även skall svara för remisser i rationaliserings- och besparingsfrågor. I likhet

med utredningen har jag förordat en väsentlig förstärkning beträffande

högre tjänster. Därigenom torde de båda nya organen kunna rekrytera

och behålla kvalificerad personal på ett helt annat sätt än vad som varit

möjligt vid hittillsvarande organisation. Trots den kvantitativa personalminskningen

bedömer jag det därför som möjligt för de båda nya verken

alt vid den nu föreslagna organisationen väsentligt öka effektiviteten och

slagkraften i rationaliseringsarbetet inom statsförvaltningen. Vad angår avlöningskostnaderna

för de båda verken kommer dessa kostnader att bli i

stort sett desamma som för nuvarande organisation. Kostnadsminskningarna

till följd av personalreduktionen uppväges sålunda av ökade utgifter på

grund av lönegrad sförbättringar.

Mot den föreslagna lönegradsplaceringen av tjänsterna i de båda nya verken

har vederbörande personalorganisationer förklarat sig inte ha någon

erinran.

Som framgår av det föregående har jag för såväl statskontoret som riksrevisionsverket

förordat s. k. högstlönegradssystem för de flesta kvalificerade

tjänsterna. Jag vill här inskjuta, att jag vid angivandet av tjänstebenämningar

i det föregående för enkelhetens skull valt att använda endast

den benämning som anknyter till den högsta lönegraden för respektive tjänster.

Slutligen vill jag förorda, att alla kvalificerade tjänster i båda verken

med undantag av verkschef stjänsterna, överdirektörstjänsten i statskontoret

och byråchefstjänsterna i riksrevisionsverket inrättas såsom icke-ordinarie.

Vad därefter beträffar organisationen av de enskilda myndigheternas interna

rationaliseringsverksamhet har både rationaliseringsutredningen och

besparingsutredningen berört organisationsföredragandenas ställning. Det

torde vara en tämligen allmän uppfattning, att organisationsföredragandeinstitutionen

inte blivit så effektiv som ursprungligen varit avsett. Det kan

emellertid vitsordas, att organisationsföredragandenas verksamhet rätt bedriven

fyller en viktig uppgift och ger gott resultat.

Anledningen till att organisationsföredragandena ofta inte kommit alt få

den åsyftade betydelsen för rationaliseringsarbetet säges av de båda utred
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

75

Kungi. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

ningarna och åtskilliga av de hörda remissmyndigheterna vara, att de förordnade

tjänstemännen inte hunnit med att sköta organisationsföredragandesysslan

vid sidan av sina övriga åligganden. Att bereda organisationsföredragandena

möjlighet till befrielse från viss del av deras övriga sysslor vore

därför i och för sig angeläget, men jag finner det inte praktiskt genomförbart

att generellt anordna en sådan partiell tjänstebefrielse. Däremot finns

det enligt min mening starka skäl för att följa besparingsutredningens förslag

att stimulera organisationsföredragandena till ökade insatser genom

att tillerkänna dem särskilt arvode. Jag förordar således, att särskilt arvode

skall utgå till organisationsföredragande vid myndighet utan egen särskild

rationaliseringsavdelning samt att arvodet bestämmes till 600 kronor till

en föredragande vid myndighet med högst 100 tjänstemän och 1 200 kronor

till högst en föredragande vid myndighet med mer än 100 tjänstemän. Finner

myndigheten skäl att förordna mer än en föredragande torde arvodet

delas.

I samband med att särskilt arvode skall utgå till organisationsföredragandena,

bör dessa åläggas att årligen redovisa den inom myndigheten bedrivna

rationaliseringsverksamheten. Detta torde lämpligen ske i den form, att

föredraganden utarbetar en berättelse, som fogas såsom bilaga till myndighetens

petitaskrivelse.

Det kan enligt min uppfattning också finnas skäl att stimulera den interna

rationaliseringsverksamheten hos myndigheterna genom att höja belöningsnormerna

för de enskilda befattningshavarnas förslagsverksamhet.

Ställning till denna fråga torde dock inte behöva tagas nu.

Samtliga av mig nu framlagda organisatoriska förslag bör träda i kraft

den 1 juli 1961. Några anslagsmässiga konsekvenser uppkommer således

inte under budgetåret 1960/61. Som jag antydde i årets statsverksproposition

(bilaga 9, s. 8) förutsätter nämligen en smidig övergång till den nya

organisationen bl. a. åtskilligt planeringsarbete inom de berörda myndigheterna.

Även med hänsyn till de anställdas berättigade intresse finner

jag det motiverat, att reformen beslutas nu, men träder i kraft först om

drygt ett år.

Ehuru det delvis ligger i sakens natur, att huvuddelen av personalen

inom de nuvarande motsvarande verksenheterna kommer att kunna beredas

anställning i de båda nya ämbetsverken, bör någon direkt överföring

av tjänstemän inte ske till dessa verk. De föreslagna nya tjänsterna bör således

tillsättas i sedvanlig ordning. Åtskilliga övergångsåtgärder torde behöva

komma att vidtagas i samband med organisationsförändringarna. Jag

förordar därför, att Kungl. Maj:t, i likhet med vad som tidigare skett vid

större organisatoriska omläggningar, inhämtar riksdagens bemyndigande

att vidta sådana åtgärder. Dessa torde bl. a. avse förande på övergångsstat

fr. o. in. den 1 juli 1961 av ordinarie tjänster hos de nuvarande myndigheterna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

VIII. Hemställan

Under åberopande av vad jag sålunda i olika hänseenden anfört hemställer

jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

I. godkänna de av mig i det föregående förordade riktlinjerna

för den statliga rationaliserings- och revisionsverksamheten;
II.

besluta att statskontoret, riksräkenskapsverket, statens

sakrevision och statens organisationsnämnd skall upphöra

fr. o. m. den 1 juli 1961;

III. besluta att fr. o. m. den 1 juli 1961 inrätta ett statligt

centralt rationaliseringsorgan, benämnt statskontoret,

samt ett statligt centralt revisions- och statsbokföringsorgan,

benämnt riksrevisionsverket;

IV. godkänna att statskontoret och riksrevisionsverket i

huvudsaklig överensstämmelse med vad jag i det föregående

anfört förses med tjänster till det antal och i de lönegrader

som jag förordat;

V. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga erforderliga åtgärder

för förslagens genomförande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,

att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Ingrid von Otter

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tablå över statens organisationsnämnds nuvarande organisation

Bilaga 1

avdelning

avdelning

Militär

Militära

sakkunniga

Generaldirektör

(Ep 8)

Kanslichef

(Ep 3)

a s

Arvodesanställd

militär ledamot av

styrelsen

Av Kungl. Maj:t förordnade

styrelseledamöter

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bilaga 2

00

Tablå över riksräkenskapsverkets nuvarande organisation

Budgetbyrån

(byråchef Bo 1)

Generaldirektör

(Bo 6)

1. revisionsbyrån

(byråchef Bo 1)

2. revisionsbyrån

(byråchef Bo 1)

3. revisionsbyrån

(byråchef Bo 1)

Kansli

(byrådirektör Ao 24)

Finansstatistiska byrån

(byråchef Bo 1)

Kungl. Maj:is proposition nr 126 år 1960

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bilaga 3

Tablå över statskontorets nuvarande organisation

Generaldirektör

(Bo 6)

Ombudsmansexpedition

(byrådirektör

Ao 24)

Tryckeriexpedition

(tryckeriintendent

Ao 24)

Kameral

sektion

m. m.

(byrådirektör

Ao 24)

1. utgiftsbyrån

(statskommissarie

Bo 1)

Kassabyrån

(statskommissarie

Bo 1)

Fondbyrån

(statskommissarie

Bo 1)

2. utgiftsbyrån

(statskommissarie

Bo 1)

Pensionsbyrån

(statskommissarie

Bo 1)

-a

SO

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

s. 4 Kontrollera mot PDF

Tablå över den föreslagna organisationen för det centrala rationaliscringsverket

Bilaga 4

00

o

Överdirektör

(Bp 5)

Generaldirektör

(Bp 7)

Kansli

(byrådirektör

A 24)

5. Rationaliscringsbyrån

(byråchef Be 1)

3. Rationaliseringsbyrån

(byråchef Be 1)

4. Rationaliseringsbyrån

(byråchef Be 1)

1. Rationaliseringsbyrån

(byråchef Be 1)

2. Rationaliseringsbyrån

(byråchef Be 1)

6. Rationaliseringsbyrån

(byråchef Be 1)

Tryckeriexpedition

(tryckeriintendent A 24)

Sektion för

kursverksamhet

m.m.

(byrådirektör

A 26)

Av Kungl. Maj:t förordnade

styrelseledamöter (Högst 8

inkl. generaldirektören)

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bilaga 5

Tablå över den föreslagna organisationen för det centrala revisions* och statsbokföringsverket

byrådirektörer

A 26

byrådirektörer

A 24

1 byrådirektör

A 26

1 byrådirektör

A 26

1 byrådirektör

A 24

byrådirektör

A 26

byrådirektör

A 24

byrådirektör

A 26

byrådirektör

A 24

Kansli (byrådirektör

A 24)

Generaldirektör

(Bp 7)

1. Revisionsbyrån
(byråchef

Bo 1)

2. Revisionsbyrån
(byråchef

Bo 1)

Finansstatistiska

byrån

(byråchef Bo 1)

3. Revisionsbyrån
(byråchef

Bo 1)

Budgetbyrån

(byråchef Bo 1)

4. Revisionsbyrån
(byråchef

Bo 1)

Av Kungl. Maj:t förordnade

styrelseledamöter

(Högst 8 inkl.

generaldirektören)

oo

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Mcij:ts proposition nr 126 år 1960

Innehållsförteckning

Propositionens huvudsakliga innehåll .................. 1

I. Inledning ............................................ 3

II. Gällande organisation ................... 5

1. Rationaliseringsorgan .............................. 5

2. Revisionsorgan ...... 6

3. Statskontorets remissverksamhet ...................... 9

III. Rationaliseringsutredningens allmänna överväganden jämte

yttranden ............................ H

1. Det centrala rationaliseringsorganet .................. It

Utredningen ........................ 11

Reservation och särskilda yttranden .................. 13

Yttranden .......................................... 14

2. Den centralt bedrivna revisionsverksamheten .......... 16

Utredningen ........................................ 16

Yttranden .......................................... 18

3. Statskontorets remissverksamhet ...................... 22

Utredningen ........................................ 22

Yttranden .......................................... 24

IYT. Besparingsutredningens synpunkter på den statliga förvaltningen

och rationaliseringsverksamheten jämte yttranden .. 26

Utredningen .......................................... 26

Yttranden ............................................ 30

Y7. Departementschefen (allmänna riktlinjer för rationaliserings
och

revisionsverksamheten) .................... 33

XI. Rationaliseringsutredningens organisationsförslag m. m. jämte

yttranden .......................................... 42

1. Allmänna synpunkter ............. 42

Utredningen ........................................ 42

Reservation och särskilda yttranden .................. 47

Yttranden .......................................... 50

2. Det centrala rationaliseringsorganet och statskontoret .. 55

Utredningen ........................................ 55

Reservantens förslag till kombinerat rationaliserings- och

remissorgan ........................................ 58

Yttranden .......................................... 59

3. Den centralt bedrivna revisionsverksamheten .......... 62

Utredningen ........................................ 62

Yttranden .......................................... 64

4. Förvaltningsmyndigheternas interna rationaliseringsarbete 66

Utredningen ........................................ 66

Yttranden .......................................... 67

VH. Departementschefen (organisationsfrågor m. m.) .......... 68

YHI. Hemställan .............. 75

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 126 år 1960 83

Bilaga 1. Tablå över statens organisationsnämnds nuvarande organisation

.......................................... 77

Bilaga 2. Tablå över riksräkenskapsverkets nuvarande organisation 78

Bilaga 3. Tablå över statskontorets nuvarande organisation...... 79

Bilaga 4. Tablå över den föreslagna organisationen för det centrala

rationaliseringsverket .............................. 80

Bilaga 5. Tablå över den föreslagna organisationen för det centrala

revisions- och statsbokföringsverket .................. 81

600430 Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.