Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket

1960-04-01 · 25 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 25 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1960:145, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1960

1

Nr 145

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag

angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 6 juni 1925

(nr 170) om polisväsendet i riket; given Stockholms

slott den 1 april 1960.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 18 § lagen

den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket.

GUSTAF ADOLF

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås polislagen ändrad så att, efter medgivande av

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer, annan personal än

polispersonal skall kunna användas såsom vaktpersonal i polisarrest samt

för sådana förpassningar av fångar, sinnessjuka, alkoholister m. fl. som det

åligger polismyndighet att ombesörja.

Lagändringen avses skola träda i kraft den 1 juli 1960.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 145

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr liö år 1960

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet

i riket

Härigenom förordnas, att 18 § lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i

riket1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

18 §.

Vad i----—---särskilt fall.

Konungen må jämväl för visst polisdistrikt

medgiva att särskilda med

trafikövervakning sammanhängande

uppgifter av enklare beskaffenhet

ombesörjas i annan ordning än i

denna lag sägs.

Konungen må för visst polisdistrikt

medgiva att bevakning i polisarrest

och förpassningar samt sådana

särskilda med trafikövervakning

sammanhängande uppgifter,

som äro av enklare beskaffenhet,

ombesörjas i annan ordning än i

denna lag sägs. Såvitt avser bevakning

i polisarrest och förpassningar

må medgivande som nu sagts lämnas

jämväl av myndighet som Konungen

bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1960.

1 Senaste lydelse, se SFS 1957:258.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj:ts proposition nr lt5 år 1960

3

Utdrag av protokollet över inrikesårenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

1 april 1960.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,

Netzén, Johansson, af Geijerstam, Nordlander.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om bestridandet

av vissa i polisverksamheten ingående uppgifter samt anför härom följande.

Sedan överståthållarämbetet i skrivelse den 2 oktober 1958 hemställt, att

Kungl. Maj :t måtte föranstalta om sådan ändring i polislagstiftningen och

andra författningar, att på polismyndighet ankommande förpassningsgöromål

kan ombesörjas i annan ordning än i polislagen sägs, samt polisväsendets

organisationsnämnd utlåtit sig över framställningen, har inom inrikesdepartementet

i december 1959 upprättats en promemoria, vari möjligheterna

att anförtro annan personal än polismän ifrågavarande polisuppgifter

upptagits till behandling. I promemorian föreslås en ändring i 18 § lagen

den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket (polislagen), innebärande

att i dess andra stycke göres ett tillägg av innebörd att Konungen äger för

visst polisdistrikt medge, att sådana förpassningar, som är av enklare

beskaffenhet, ombesörj es i annan ordning än i polislagen sägs.

Över departementspromemorian har efter remiss yttranden avgivits av

riksåklagarämbetet, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, statspolisintendenten,

polisväsendets organisationsnämnd, överståthållarämbetet, länsstyrelserna

i Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, polisverksamhetsutredningen,

Svenska stadsförbundet och Svenska polisförbundet. Riksåklagarämbetet

har överlämnat yttrande av statsåklagare!! i Stockholm,

överståthållarämbetet har vid sitt yttrande fogat yttranden från Stockholms

rätts- och polisdirektion samt polismästaren i Stockholm, som i sin tur bilagt

yttranden av kriminalpolisintendenten, tillförordnade poliskommissarien

vid ordonnansavdelningen, Stockholmspolisens samarbetsråd och Kamraterna,

förening för Stockholms polismän. Länsstyrelserna i Stockholms och

Malmöhus län har överlämnat yttranden av landsfogden i länet. Därjämte har

sistnämnda länsstyrelse bifogat yttranden av dels poliskammaren i Malmö,

vilken i sin tur bilagt yttrande av kommissarien vid centralpolisen i staden,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1960

och dels poliskammaren i Hälsingborg samt av Föreningen Malmöhus läns

landsfiskaler. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har bifogat yttranden

av poliskammaren i Göteborg, som bilagt yttrande av kommissarien vid

ordonnanspolisen därstädes, och av landsfiskalen i Mölndals distrikt.

Jag anhåller nu att få upptaga detta lagstiftningsärende till behandling.

Gällande rätt

Polislagen innehåller de grundläggande bestämmelserna om ansvaret och

sättet för polisverksamhetens upprätthållande.

Jämlikt 1 § 2. förstås med polisverksamhet upprätthållande av allmän ordning

och säkerhet, verkställande av spaning och annan undersökning angående

brott ävensom den verksamhet i övrigt, som på grund av särskilda

stadganden eller hävdvunnet bruk åligger polispersonal i denna dess egenskap.

Enligt 2 § skall i polisdistrikt finnas anställda polismän i den omfattning,

som erfordras för polisverksamhetens ombesörjande inom distriktet. Utan

hinder av vad i 2 § stadgas kan emellertid i vissa fall polisverksamhet anförtros

andra än polismän. Sålunda framgår av 18 §, att polisbevakning på

statens bekostnad får ombesörjas i annan ordning än i lagen sägs och detsamma

gäller dylik bevakning som anordnas på enskild bekostnad vid visst

företag, vid viss tillställning eller eljest i särskilt fall. Ytterligare kan enligt

18 § Konungen för visst polisdistrikt medge, att särskilda med trafikövervakningen

sammanhängande uppgifter av enklare beskaffenhet ombesörjes i

annan ordning än i lagen sägs.

Om kompetensvillkoren för och om tillsättning och entledigande av polismän

meddelas bestämmelser i polisreglementet den 4 juni 1948. Sålunda

stadgas i 23 § bl. a., att till polisaspirant eller med aspirant jämförlig extra

polisman får antagas endast sökande som fyllt 21 år, har gott omdöme och

har förvärvat för tjänsten erforderlig allmänbildning. Enligt 21 § andra

stycket kan polisaspirant och extra polisman skiljas från sin anställning

när helst tjänsten kräver det, under vissa förhållanden dock med en månads

uppsägningstid.

För polismän tillämpliga lagstadganden om ämbetsansvar, om straffskydd

och om rätt att bruka våld återfinnes i strafflagen. 25 kap. strafflagen innehåller

bestämmelser om ämbetsbrott. Straff stadgas i 1—4 §§ för tjänstemissbruk,

tagande av muta, brott mot tystnadsplikt och tjänstefel. Gör sig

ämbetsman skyldig till annat brott än de i nämnda stadganden angivna

skall enligt 5 § den omständigheten beaktas vid straffmätningen, och fängelse

intill två år kan ådömas även om så långt straff eljest ej kunnat följa

på brottet. Enligt 11 § skall vad i kapitlet sägs om ämbetsman även gälla om

de tjänstemän som lyder under ämbets- eller förvaltningsmyndigheterna och

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1960 5

andra som förordnats att förrätta ämbete eller tjänsteärende. Hit hör enligt

stadgad praxis polisman.

Bestämmelser om straffskydd för ämbetsmän och andra som avses i sistnämnda

lagrum innehålles i 10 kap. strafflagen. I 1 § stadgas, att om

någon förgriper sig med våld eller hot därom å innehavare av ämbete eller

annan befattning, varmed ämbetsansvar är förenat, då denne är i tjänsteutövning

eller för att tvinga honom till tjänsteåtgärd, hindra honom därifrån

eller hämnas därför, så dömes han för våld eller hot mot tjänsteman.

2—6 §§ ger den som är underkastad ämbetsansvar straff skydd mot annan

förgripelse än i 1 § sägs, mot våldsamt motstånd vid tjänsteutövningen, mot

smädelse och annan missfirmelse samt mot bestickning.

Strafflagens 5 kap. 10 § utgör den laga grundvalen för polismans rätt att

bruka våld. I paragrafen upptages dels ett allmänt stadgande om rätt för

polisman eller vaktpost eller annan krigsman i vissa fall att använda våld

när han mötes av våld eller hot i tjänsten och dels tre speciella fall då våld

får användas i samband med rymning eller oordning på anstalt eller vid

gripande. Våld får enligt paragrafen brukas

a) då någon sätter sig med våld eller hot emot polisman eller vaktpost

eller annan för bevakning eller upprätthållande av ordning tjänstgörande

krigsman som skall verkställa tjänsteåtgärd;

b) då fånge, häktad eller för brott anhållen rymmer;

c) då fånge, häktad eller anhållen sätter sig till motvärn i samband med

rymning eller oordning på anstalt; samt

d) då någon som skall häktas, anhållas eller eljest gripas söker undkomma

den som äger verkställa åtgärden.

Våldet får enligt andra stycket i paragrafen riktas ej blott mot den som

sålunda ger anledning till tjänsteåtgärd utan även mot annan som för att

hjälpa honom sätter sig med våld eller hot emot den som skall verkställa

åtgärden.

Strafflagens reglering av polismans rätt att använda våld är icke att anse

som uttömmande. Frågan huruvida polisman i andra fall än som avses i

5 kap. 10 § strafflagen är befogad att genomföra tjänsteåtgärd med våld

får bedömas på grund av andra författningar och den sedvanerätt som kan

anses föreligga.

Polismans allmänna åligganden och maktbefogenheter regleras närmare

i allmänna polisinstruktionen den 4 juni 1948. Med polisman förstås enligt

14 § instruktionen envar vid polisväsendet anställd som fullgör polisverksamhet.

Rörande polismans maktbefogenheter sägs i 11 §, att polisman ej får

använda strängare medel än förhållandena kräver samt att våld får tillgripas

endast då tjänsteuppgiften ej kan lösas på annat sätt.

Såsom förut nämnts kan enligt 18 § polislagen polisverksamhet i vissa fall

utövas av andra än polismän. Förordnande för den som skall ombesörja i

18 § polislagen angiven, på enskild bekostnad anordnad polisbevakning

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1960

(ordningsvakt) meddelas enligt 46 § polisreglementet av polischefen,

eller om den avsedda bevakningen berör olika polischefers verksamhetsområden,

av länsstyrelsen. För den som skall ombesörja sådana med

trafikövervakning sammanhängande uppgifter, som avses i samma paragraf

i polislagen, meddelas också förordnande som ordningsvakt av polischefen.

I förordnande för ordningsvakt skall anges verksamhetens art och omfattning

samt den som skall utöva förmanskap över ordningsvakten. Förordnande

får ej meddelas annan än den som prövas lämplig att utöva den ifrågavarande

polisverksamheten, och förordnandet kan när som helst återkallas.

I och med förordnandet får ordningsvakten förstärkt straffskydd enligt

bestämmelserna i 10 kap. strafflagen. Bestämmelserna om ämbetsansvar i

25 kap. strafflagen anses gälla även ordningsvakt. Vid tillämpningen av

reglerna i 5 kap. 10 § strafflagen om rätt för polisman att bruka våld är

ordningsvakt att anse som jämställd med polisman. Ordningsvakt är vidare

enligt 15 § polisinstruktionen — med vissa undantag — underkastad instruktionens

regler om polismans åligganden och maktbefogenheter.

I de talrika fall då det åligger polismyndighet att verkställa förpassning

torde denna skyldighet antingen följa av att åtgärden står i intimt samband

med någon av polisens primära uppgifter — upprätthållande av allmän ordning

och säkerhet eller bekämpande av brott — eller också vara grundad på

särskilt stadgande i lag eller författning eller på hävdvunnet bruk.

Som exempel på fall där förpassning anses ankomma på polismyndighet

utan att härför kan åberopas uttryckligt författningsstöd må nämnas förpassning

av en för brott misstänkt person från polismyndigheten i ort där

han gripits till polismyndighet i annan ort där förhör med honom skall

äga rum. Ett annat närliggande exempel är den i stadig praxis antagna skyldigheten

för polismyndighet att meddela handräckning för hämtning av

person som skall inställas inför domstol — rättegångsbalken innehåller

utförliga bestämmelser om när bland andra parter och vittnen får hämtas

till förhandling men däremot har icke stadgats att sådan hämtning skall

verkställas av polismyndighet.

Särskilda stadganden av innebörd att polismyndighet på begäran skall utföra

förpassning finns i olika författningar bl. a. på fångvårdens, socialvårdens

och hälsovårdens områden. I det följande skall lämnas några praktiskt

viktiga exempel på sådana stadganden.

Beträffande förpassning av den som dömts till straffarbete eller fängelse,

till ungdomsfängelse eller till förvaring eller internering finns bestämmelser

i lagen den 21 december 1945 om verkställighet av frihetsstraff m. m. (straffverkställighetslagen).

Enligt 13 § skall den dömde, om han vistas å fri fot,

av polismyndigheten i den ort där han vistas för verkställighet av straff

förpassas till fångvårdsanstalt, vari han enligt fångvårdsstyrelsens bestämmande

skall intagas. Är den dömde häktad ankommer det i allmänhet på

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1960

styresmannen vid den fångvårdsanstalt eller föreståndaren för det häkte där

han förvaras att befordra domen till verkställighet.

I 43 § jämförd med 41 § lagen den 4 januari 1956 om socialhjälp (socialhjälpslagen)

föreskrives, att polismyndighet på begäran skall meddela

handräckning för hämtande av försumlig familjeförsörjare som av socialnämnden

ålagts att utföra arbete i arbetshem men underlåtit att inställa sig

därstädes eller olovligen avvikit från hemmet. Sådan handräckning får

även påkallas för att överföra den, som är intagen i ett arbetshem, till ett

annat arbetshem. Motsvarande handräckningsmöjliglieter står enligt 72 §

lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård (barnavårdslagen) till buds

beträffande den som med stöd av denna lag förelagts att utföra arbete i

arbetshem; barnavårdslagen hänvisar härutinnan till 43 § socialhjälpslagen.

För verkställighet av beslut om omhändertagande av barn för skyddsuppfostran

ävensom för annan åtgärd som ankommer på barnavårdande

myndighet äger vederbörande myndighet enligt 77 § barnavårdslagen erhålla

handräckning av polisen.

Om tvångsintagning av den som är hemfallen åt alkoholmissbruk förordnar

enligt lagen den 27 juli 1954 om ngkterhetsvård (nykterhetsvårdslagen)

länsstyrelsen. I vissa fall — bl. a. då polismyndighet gjort ansökan

om tvångsintagning eller beslutet härom grundats därpå att vederbörande är

farlig för annan persons säkerhet eller kroppsliga eller själsliga hälsa eller

för eget liv eller att han utan att söka ärligen försörja sig fört ett kringflackande

liv — åligger det enligt 34 § länsstyrelsen att föranstalta om

verkställighet av beslutet. I andra fall ligger uppgiften på nykterhetsnämnden.

Enligt 56 § åligger det polismyndighet att på begäran lämna handräckning

dels för återhämtande till allmän vårdanstalt av den som avvikit därifrån

och av permitterad, som enligt meddelat beslut skall hämtas åter till

anstalten, dels även för verkställighet av beslut om intagens överflyttning

från en allmän anstalt till en annan.

Sinnessjuklagen innehåller ett särskilt kapitel, 7 kap., om handräckning.

Om sinnessjuk, för vilken plats beretts på sinnessjukhus, motsätter sig

intagning, är vederbörande polis- eller militärmyndighet enligt 51 § skyldig

att på begäran av den som gjort ansökningen om intagning lämna den handräckning

som finnes vara av nöden. Sådan handräckning skall även lämnas,

då någon är skyldig att låta intaga sig å sinnessjukhus för undersökning.

Polismyndighet skall vidare enligt 52 § på begäran lämna handräckning om

sinnessjuk avviker från sinnessjukhus eller sinnessjukavdelning vid fångvården

eller, om vederbörande är försöksutskriven, underlåter att hörsamma

anmaning att åter inställa sig vid ifrågavarande sjukhus eller avdelning.

De hittills givna exemplen har tagit sikte endast på förpassningar till anstalt

eller sjukhus. Såväl i den här berörda lagstiftningen som i annan lagstiftning

finns emellertid bestämmelser även om andra slag av förpassningar

som ankommer på polismyndighet. Härvid märkes till eu början för
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1960

passningar av personer som skall inställas inför myndighet eller befattningshavare

för förhör eller undersökning. Som exempel kan nämnas förpassningar

med stöd av 21 § lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom, 4 §

lagen den 18 juni 1954 om personundersökning i brottmål, 75 § barnavårdslagen,

13 och 27 §§ nykterhetsvårdslagen, 51 § jämförd med 43 § sinnessjuklagen,

21 och 22 §§ jämförda med 14 § lagen den 20 juni 1918 angående

åtgärder mot utbredning av könssjukdomar samt 5 § iuberkulosförordningen

den 31 mars 1939 (nr 113).

Stundom förekommer det att polisen får förpassa en person från en ort

till en annan endast för att släppa vederbörande fri på bestämmelseorten.

Sålunda kan t. ex. den, som är utskriven på prov från säkerhetsanstalt och

uppehåller sig på ort som är honom förbjuden, enligt 6 § lagen den 22 april

1927 om tillsyn över den, som utskrivits på prov från förvaring eller internering

i säkerhetsanstalt av polismyndighet föras till ort där han äger

vistas. Likaså kan barn, som under tillfälligt uppehåll inom annan kommun

än den där vårdnadshavaren är bosatt beträtts med vanart, hemsändas av

barnavårdsnämnden i vistelsekommunen. Bestämmelser härom finns i 28 §

barnavård slag en, och en jämförelse med 77 § samma lag synes ge vid handen

att polismyndighet i dylikt ärende skall lämna barnavårdsnämnden

handräckning för förpassningen. Av samma slag är vidare sådan handräckning

som kommer i fråga enligt 62 § utlänningslagen. Om utlänning, som

enligt meddelad föreskrift äger uppehålla sig endast å viss ort eller inom

visst område, anträffas på annan plats må han enligt nämnda lagrum genom

polismyndighetens försorg föras till plats där han äger vistas.

Förpassning kan ibland användas för att inställa någon på ort där han

skall fullgöra arbetsskyldighet eller undergå utbildning. I detta sammanhang

kan erinras om bestämmelserna i 40 § 2. värnpliktslagen (SFS 1941 nr

967 med ändring bl. a. 1954 nr 479). Värnpliktig, som utan att ha anmält

laga förfall uteblir från tjänstgöring, vartill han blivit i laga ordning kallad,

kan i regel på egen bekostnad hämtas för att fullgöra tjänstgöringen.

Efterspaning och hämtning av den värnpliktige åligger i dylikt fall polismyndighet

enligt bestämmelserna i kungörelsen den .9 oktober 1942 angående

hämtning av värnpliktig, som uteblivit från inskrivningsförrättning eller

tjänstgöring m. m. (nr 840 med ändring 1956 nr 190). Ytterligare må hänvisas

till 24 § Kungl. Maj:ts stadga för folkskolor, fortsättningsskolor och

försöksskolor (SFS 1958 nr 399), vari föreskrives, att länsskolenämnd —

under vissa i paragrafen närmare angivna förutsättningar — äger förordna,

att elev skall hämtas till skola »med biträde av polismyndighet».

Överståthållarämbetets framställning m. m.

Överståthållarämbetet framhåller i sin tidigare nämnda framställning, att

verkställandet av förpassningar enligt gällande arbetsordning för polisperso
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1960

nalen i Stockholms polisdistrikt regelmässigt ankommer på ordonnansavdelningen.

Antalet förpassningsärenden på avdelningen har under senare år

ökat väsentligt, under åren 1954—1957 med 33 procent. På grund härav har

avdelningens personal i mycket stor utsträckning tjänstgjort på övertid,

varjämte en betydande balans uppstått i fråga om avdelningen åliggande

utredningsärenden. Under oktober 1957 har för åtta befattningshavare vid

avdelningen den ordinarie arbetstiden överskridits med mer än 200 timmar.

Balansen beträffande utredningsärenden uppgick den 31 augusti 1958 till

3 814 ärenden. Eftersläpningen av dessa ärenden har föranlett befogade

klagomål från barnavårdsnämnder och andra myndigheter. Personal från

andra avdelningar kan icke heller tagas i anspråk, enär även ordnings- och

kriminalpolisavdelningarnas personal är uppenbart otillräcklig för sina

arbetsuppgifter. Ej ens om vakanserna inom poliskåren kunde fyllas, skulle

personalen räcka för arbetsuppgifterna. Ämbetet anför i denna del bl. a.

följande.

Angelägenheten av att ej utnyttja polispersonalen för uppgifter, vilka

icke nödvändigtvis kräva polisutbildning, har skärpts genom det rådande

prekära läget i fråga om rekryteringen till polismannabanan. Som bekant

ha också önskemålen härom i viss utsträckning blivit omsatta i praktisk

handling. Det må sålunda erinras om det genom propositionen 1957: 164

framlagda förslaget till sådan ändring av polislagen att enklare trafikövervakningsuppgifter

kunde med Kungl. Maj :ts medgivande överflyttas å annan

personal än polispersonal. För Stockholms vidkommande har inrättandet

år 1954 av den s. k. delgivningscentralen inneburit ett avlyftande från polispersonalen

av huvuddelen av delgivningsbestyren, vilka tidigare bildade en

stor ärendesgrupp inom polisen.

Fullgörandet av förpassningsbestyren kräver enligt ämbetets uppfattning

icke nödvändigtvis polisutbildning. Redan nu fullgöres dylika bestyr utan

olägenheter av annan personal än polispersonal. Fångvårdspersonal ombesörjer

exempelvis förpassning av häktad till fångvårdsanstalt och av fånge

från en anstalt till en annan. Fn avlyftning från polisen av ett stort antal

förpassningsuppgifter skulle även medföra stora kostnadsbesparingar, som

skulle komma statsverket och kommunen till godo. Om verkställandet överlämnades

till stadshäktets personal, skulle fler resor än nu kunna utföras på

ordinarie arbetstid.

Ett förslag att polismyndigheten alltjämt skulle svara för förpassningsgöromålen

men lämnas biträde av utomstående personal har vid överläggningar

med berörda personalkategorier visat sig knappast möjligt att genomföra

i praktiken.

En annan utväg vore att förfara med förpassningsbestyren på samma sätt

som skett beträffande särskilda med trafikövervakning sammanhängande

uppgifter av enklare beskaffenhet. Förpassningsuppgifterna uppfyller enligt

ämbetets mening de i nämnda sammanhang uppställda kraven på att vara

av enklare beskaffenhet och kunna klart avgränsas från övriga polisuppgif
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 45 år 1960

ter. Förpassningsbestyren torde således lämpligen böra likställas med de

trafikövervakningsuppgifter, vilka nämns i 18 § andra stycket polislagen.

Ämbetet erinrar om att frågan torde falla inom ramen för det uppdrag,

som lämnats polisverksamhetsutredningen, samt att polisväsendets organisationsnämnd

erhållit Kungl. Maj :ts uppdrag att verkställa en undersökning

rörande de polisiära arbetsuppgifter, vilka icke äger samband med den

egentliga polisverksamheten. Ämbetet framhåller emellertid angelägenheten

av att den anmälda frågan löses utan att slutförandet av nämnda

uppdrag avvaktas.

Avslutningsvis påpekas, att ett avlyftande av förpassningsgöromålen från

polismyndigheten bör medföra ändring av vissa författningsbestämmelser,

vilka för närvarande endast medger ersättning av statsmedel för förpassningskostnader

då polismyndighet verkställt förpassningen.

Ämbetet hänvisar i övrigt till vad som anförts i ett bifogat tjänsteutlåtande

av kanslichefen vid rätts- och polisdirektionen, dagtecknat den 8 juli

1958.

I tjänsteutlåtandet konstateras inledningsvis, att orsaken till övertidsarbetet

vid ordonnansavdelningen och avdelningens stora balans av utredningsärenden

— 4 120 ärenden den 31 december 1956 och 4 353 ärenden

den 31 augusti 1957 — främst synes vara att söka i det förhållandet, att

antalet förpassningar varit i ständigt stigande. År 1954 uppgick antalet till

1 363 och år 1957 till 1 824, vilket innebär en ökning med 33 % under 3 år.

Antalet förrättningsmän har under denna tid varit oförändrat.

Till belysande av övertidens omfattning och storleken av kostnaderna

i form av övertidsersättning anföres.

Enligt kansliets detaljundersökning för oktober 1957 verkställde denna

personal 161 förpassningar med en sammanlagd restid av 5 226 timmar för

ordinarie personal och 52 timmar för extra personal eller tillsammans 5 278

timmar. Av denna avser endast 1 204 timmar (ca 25 % av den sammanlagda

tiden) ordinarie tjänstgöringstid. Åtta tjänstemän överskred den aktuella

månaden denna tid med 200 timmar och däröver. Övertidsersättning erhålles

för tjänstgöring som fullgöres på annan tid än mellan kl. 9.00—17.00

måndag—fredag och kl. 9.00—15.00 lördagar; såsom tjänstgöring räknas

bevakning av person, som förpassas. Däremot räknas icke den tid tjänstemannen

uppehåller sig på förpassningsorten eller återresetiden som tjänstgöringstid

— under denna tid utgår således endast rese- och traktamentsersättning.

Under november månad 1957 uppgick antalet timmar »betald

övertid» till 1 394 och antalet timmar »obetald övertid» till 1 687. Motsvarande

siffror för december månad äro 1 069 respektive 1 476. Under år

1957 utbetalade Stockholms stad i övertidsersättning för verkställda förpassningsresor

i runt tal 190 000 kronor.

Som jämförelse kan nämnas, att samma år till kriminalpolisen utbetalades

en övertidsersättning på 253 000 kronor; härvid bör beaktas, att

ordonnansavdelningen utgöres av 23 polismän, medan kriminalavdelningen

har en personalstyrka av 250 man.

Kostnaderna för övertidstjänstgöringen vid ordonnansavdelningen komma

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1960

emellertid att stiga från den 1 januari 1959, i det fall att tjänstebil kommer

att utnyttjas för förpassningsresorna. Enligt överenskommelse vid B-listeförhandlingarna

våren 1958 (prop. nr 158/1958) må nämligen 2/a av hela

den för bilfärd disponerade tiden inräknas i övertidsunderlaget.

Kanslichefen anser för egen del, att en radikal omläggning av förpassningsgöromålen

är nödvändig. En sådan omläggning förutsätter dels möjlighet

att skjuta på förpassningarna till påföljande dag och dels anskaffandet

av ett transportfordon för samordning av flera förpassningsresor. Kanslichefen

anför vidare.

Med hänsyn till det prekära polisläget tillkommer också önskemålet att

från polispersonalen avflytta sådana bestyr med förpassningarna, som lämpligen

kunna anförtros annat organ. Som närliggande exempel på en sådan

avflyttning kan nämnas att man till ett nytt organ — delgivningscentralen

— överlämnat praktiskt taget nästan alla delgivningsuppgifter — samt att

man låtit bestyren med förvaringen av gripna överflyttas till ett från polisen

fristående organ — stadshäktet. Enligt min mening synes man i den mån

förhållandena det medgiva böra bygga vidare på denna linje. Till stadshäktet

och dess personal böra i görligaste mån överantvardas förpassningsbestyren.

Sedan i tjänsteutlåtandet konstaterats, att en lättnad i förpassningsbestyren

genom utökandet av antalet tjänster vid ordonnansavdelningen icke kan

åstadkommas på grund av den svåra polisbristen i Stockholm, anföres

ytterligare.

Av kansliets utredningsmaterial har framkommit, att en mycket stor del

av förpassningarna ha stadshäktet som utgångspunkt. Stadshäktets personal

är sålunda i många fall rent personellt väl förtrogen med det klientel, som

skall förpassas. Den utför även redan transporter från stadshäktet till Långholmen

samt ombesörjer inställelse av häktade vid Stockholms rådshusrätt.

Den åsyftade lättnaden i ordonnanspolisens arbete skulle kunna åstadkommas

om möjlighet skapades att använda stadshäktets personal för de förpassningar,

vilka äga rum med personer, vilka intagits å stadshäktet. Den

rent polisiära uppgiften att i förekommande fall spana efter samt gripa

dem, vilka senare skola förpassas, skulle sålunda icke avlyftas polisen —

endast själva förpassningsarbetet skulle överflyttas därifrån. Ett önskemål

i detta sammanhang vore, att strafftiden för dem, vilka dömts till tidsbestämt

straff, om möjligt kunde få beräknas redan med utgångspunkt trän

tiden för deras intagande å stadshäktet.

Någon svårighet att rekrytera lämplig personal för den utökade verksamheten

vid stadshäktet torde icke föreligga. Behovet av personalförstärkning

kan dock icke i detalj nu avgöras, ej heller huru vissa organisatoriska frågor

skola regleras. Närmare utredningar härom pågå, men kunna självfallet

icke slutföras förrän de formella förutsättningarna för den nya organisationen

skapats.

Polisväsendets organisationsnämnd har i sitt utlåtande över överståthållarämbetets

framställning icke något att erinra mot att åtgärder vidtages

för att överståtliållarämbetets förslag snarast möjligt skall kunna prövas i

praktiken. Nämnden framhåller att arbete pågår med åt nämnden den 21

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1960

december 1956 respektive den 17 oktober 1957 meddelade uppdrag att dels

utreda, vilka åtgärder, som — med beaktande av säkerhetens krav — kan

vidtagas för att förbilliga förpassningsresorna, och dels verkställa undersökning

rörande de polisiära arbetsuppgifter, som icke äger samband med

den egentliga polisverksamheten. Nämnden anser emellertid i princip, att

hinder icke bör föreligga att vidtaga här avsedda effektivitetsbefrämjande

och kostnadsbesparande åtgärder. Dessa föregriper ej resultatet av ovannämnda

utredningsuppdrag, vilka beräknas icke kunna avslutas inom den

allra närmaste tiden.

Nämnden påpekar, att den vid sina överväganden rörande möjligheterna

att förbilliga förpassningsresorna också räknat med, alt polispersonalen i

större eller mindre omfattning skulle kunna befrias från ifrågavarande

resor, samt anför ytterligare härom.

I princip torde icke heller föreligga några hinder härför, speciellt med

hänsyn till det faktum, att förpassningsarbetet redan f. n. i förhållandevis

stor utsträckning (förpassning av alkoholister, häktade, fångar, m. fl.)

ombesörjes av annan personal än polispersonal. Organisationsnämnden har

också övervägt att föreslå, att förpassningsuppdrag berörande de största

polisdistrikten, därvid bil användes såsom transportmedel, normalt skulle

kunna utföras av polisman jämte annan person, t. ex. särskilt anställd

bilförare. Det synes här böra tilläggas, att vid förpassning av kvinna författningsenligt

kvinna skall deltaga, varför annan förrättningsman än polisman

f. n. måste anlitas i alla polisdistrikt, där kvinnlig polisman icke finnes

att tillgå.

Då det gäller att på annan än polispersonal överlåta arbetsuppgifter i

samband med förpassningar uppkommer vissa svårigheter av praktisk

karaktär. Sålunda uppkommer bl. a. frågor, huruvida dylik icke polisiär

förrättningsman skall tilldelas polismans skydd under fullgörande av uppdraget,

huruvida sådan förrättningsman skall äga rätt att bära och vid behov

använda vapen samt att ingripa mot utomstående, som stör transporten på

ett eller annat sätt. Ställning synes också böra tagas till frågan om enhetliga

bestämmelser om ersättning, arbetstidsberäkning m. m. för den icke polisiära

personalen. Vidare synes, om avgörandet huruvida polisman eller annan

skall utföra visst uppdrag skall ankomma på polischef — vilket torde

ligga närmast till hands — författningsföreskrifter böra utformas så, att

polischeferna icke av överdrivna farhågor för s. k. fångspillning drar sig

för att bestämma, att annan än polispersonal skall utföra förpassningen.

Departementspromemorian och yttrandena däröver

Promemorian

I promemorian framhålles inledningsvis, att de förpassningar som utföres

av polisen tar en betydande del av polispersonalens arbetstid i anspråk och

att förpassningssysslorna, särskilt på orter där polisbrist råder, kan minska

polisens möjligheter att effektivt fullgöra andra uppgifter, som hör till den

egentliga polisverksamheten.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:Is proposition nr 145 år 1960

Stadgandet i 2 § polislagen, att i polisdistrikt skall finnas anställda polismän

i den omfattning som erfordras för polisverksamhetens ombesörjande

i distriktet, innebär, enligt vad som vidare uttalas, att sådana uppgifter som

ingår i polisverksamheten skall utföras av polismän. Detta har naturligtvis

giltighet även beträffande förpassningar. En annan sak är att polisman som

utför en förpassning möjligen kan biträdas av någon som icke har denna

ställning.

Det är enligt promemorian icke möjligt att föra in förpassningsgöromålen

under något av de undantag från bestämmelserna i 2 § polislagen som innefattas

i lagens 18 §. Det finns då inte några andra alternativ, om man vill

avlasta förpassningsgöromålen från polisen, än att antingen förordna dem

som skall tjänstgöra som förrättningsmän till polismän eller också att vidtaga

vissa ändringar i gällande författningar. Den förstnämnda lösningen

säges i promemorian icke vara lämplig, eftersom det ej lär vara avsikten,

att man av förrättningsmännen skall kräva samma förkunskaper och utbildning

som av polismän.

En ändring i gällande lagstiftning som gör det möjligt att överflytta förpassningsgöromål

från polismän till annan personal kan enligt promemorian

tänkas ske på olika sätt. Dels kan man ändra de olika specialbestämmelser

som ålägger polismyndighet att meddela handräckning. Dels kan man, om

så finnes lämpligare, företa en jämkning i tillämpliga bestämmelser i polislagen.

Enligt promemorian kan det icke uteslutas, att en del skulle stå att

vinna på den första vägen. Det förekommer förpassningar enligt olika

författningar, som till sin typ framstår som tämligen okomplicerade och

som endast i undantagsfall kan anses kräva deltagande av polisman. Ett

slutligt ställningstagande till hithörande frågor kräver emellertid en noggrann

undersökning av varje handräckningsbestämmelse för sig, varvid

måste beaktas icke blott förpassningarnas ändamål och det förpassade

klientelets eventuella svårhanterlighet utan även huruvida det på olika håll

i landet finns tillgång till annan lämplig personal än polis som kan verkställa

handräckningen. Det kan nämligen, enligt vad som sägs i promemorian,

tänkas vara svårt att avgränsa en ändring i en specialbestämmelse om

handräckning så, att den får giltighet endast för Stockholm och andra orter

där särskilda arrangemang vidtagits för att annan personal skall kunna

övertaga arbetsuppgifter från polisen. Från en annan synpunkt skulle eu

reform genom ändringar i specialbestämmelser av ifrågavarande slag få en

räckvidd som är onödigt begränsad. Med en dylik lagteknisk metod skulle

nämligen polisen icke kunna befrias från sådana förpassningar som den av

hävd ombesörjer eller som eljest ingår i polisverksamheten utan att detta

särskilt stadgats. I promemorian blir slutsatsen av det sagda, att alternativet

med ändringar i olika specialbestämmelser om handräckning i varje

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 1U5 år 1960

fall icke bör prövas utan att dessförinnan ha utretts på ett grundligare sätt

än som kunnat ske i detta sammanhang.

Beträffande möjligheten att göra behövliga ändringar direkt i polislagstiftningen,

erbjudes en förebild i den år 1957 företagna ändringen i 18 §

polislagen; ändringen innebar, att vissa med trafikövervakning sammanhängande

uppgifter undantogs från sådan polisverksamhet som ovillkorligen

måste ombesörjas av polismän. I promemorian erinras om vissa allmänna

uttalanden som departementschefen gjorde i detta lagstiftningsärende.

Departementschefen diskuterade de principiella betänkligheter som

kunde anföras mot trafikövervakningsreformen och fann att dessa kunde

vika, om de uppgifter som anförtroddes annan personal än polispersonal

endast vore av enklare beskaffenhet och gavs en klar avgränsning från

övriga polisuppgifter. Utvägen att anlita andra än polismän för trafikövervakning

borde dock, uttalade departementschefen, icke få tillgripas i andra

fall än då verksamheten icke kunde tillgodoses på annat sätt. Det borde

ankomma på Kungl. Maj :t att efter prövning av omständigheterna i varje

särskilt fall medgiva när så finge ske inom visst polisdistrikt. Prövningen

borde vidare avse bl. a. vilka arbetsuppgifter trafikövervakarna skulle få

och vilka kvalifikationer de borde besitta.

Enligt promemorian bör de principiella synpunkter som kommit till uttryck

vid trafikövervakningsreformen av naturliga skäl beaktas även vid en

motsvarande reform som har avseende på förpassningar. I anslutning härtill

undersöks, om förpassningar över huvud taget nöjaktigt kan särskiljas från

andra polisuppgifter. I de flesta fall anses detta vara möjligt men avgränsningen

säges stundom kunna vålla svårigheter. När fråga är om förpassning

av någon som vistas på fri fot, kan det sålunda vara vanskligt att skilja

ut själva förpassningen ur ett större, praktiskt sett enhetligt handräckningsförfarande.

Så kan t. ex. efterspanandet, gripandet och återförpassandet av

en förrymd fånge till en fångvårdsanstalt i verkligheten utgöra ett enda

sammanhängande förfarande som naturligen utföres av en och samma

polisman. Alltför stor vikt anses dock icke böra fästas vid dessa gränsdragningssvårigheter.

I Stockholm lär, enligt vad som upplyses i promemorian,

det vara regel, att förpassning av en person som är på fri fot tillgår så, att

vederbörande hämtas och tages i förvar i stadshäktet, innan han transporteras

till bestämmelseorten; och när så sker framstår uppenbarligen förpassningen

från stadshäktet till bestämmelseorten som en åtgärd avskild från

övriga moment i handräckningsförfarandet.

Frågan, huruvida förpassningar kan anses vara av den enkla beskaffenhet

att de utan olägenhet kan ombesörjas av andra än polismän, kan enligt

promemorian säkerligen icke generellt besvaras jakande. Det förekommer

ibland, att den förpassade är svårhanterlig eller rentav farlig för sin omgivning.

Särskilt besvärlig kan förpassningen av en sådan person bli om

transporten sker med flera olika kommunikationsmedel till avlägsen ort

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1960

och om övernattning under resan blir erforderlig. I dylika fall bör enligt

promemorian bevakningen av den förpassade otvivelaktigt omhänderhas

av polismän. Å andra sidan finns det hela grupper av fall, där förpassningsgöromålen

får anses tämligen okomplicerade och där det följaktligen endast

undantagsvis kan anses påkallat att anlita polismän. Vidare är enligt promemorian

att märka, att redan gällande lagstiftning i vissa fall medger att annan

myndighet än polismyndighet svarar för förpassningar och därvid använder

underlydande personal. Detta förekommer sålunda t. ex. vid förflyttningar

från en anstalt till en annan inom fångvården, alkoholistvården och

sinnessjukvården samt vid intagning å fångvårdsanstalt av häktade för

avtjänande av frihetsstraff.

I promemorian uttalas vidare, att, om visst polisdistrikt skall få tillstånd

att ombesörja förpassningar i annan ordning än som följer av polislagen,

synes — på motsvarande sätt som då det gäller trafikövervakning — Kungl.

Maj :t i varje särskilt tillståndsärende böra pröva under vilka förutsättningar

detta får ske, ävensom vilka kvalifikationer förrättningsmännen bör

ha. Svårigheter kan visserligen uppstå, när i tillståndet förpassningar, som

är av enkel beskaffenhet, skall skiljas från andra, som till sin art är sådana,

att de alltjämt bör omhänderhas av polismän, men det antages att svårigheterna

icke skall visa sig oöverstigliga.

Sammanfattningsvis anföres i promemorian, att en undantagsbestämmelse

beträffande förpassningar i och för sig väl låter sig infoga i 18 §

polislagen efter mönster av 1957 års ändring av detta lagrum.

Även utan ordningsvaktsförordnande skulle enligt promemorian förrättningsmän,

som utför förpassningar, på grund av arbetsuppgifternas beskaffenhet

antagligen ha ämbetsansvar och åtnjuta förstärkt straff skydd enligt

bestämmelserna i 10 kap. strafflagen. Däremot bedömes det som osäkert

om de utan sådant förordnande skulle kunna anses ha tillräckliga befogenheter

att vid behov bruka våld t. ex. för att förhindra en rymning eller

skydda transporten mot utomstående. Förordnas förrättningsmän till ordningsvakter

har de otvivelaktigt alla för förpassningsuppdragen erforderliga

befogenheter, och dessutom får härigenom alla sådana frågor som polisledningens

inflytande över deras tillsättning och entledigande samt förmanskapet

och tjänstgöringsföreskrifter för dem sin naturliga lösning. Övervägande

skäl får därför enligt promemorian anses tala för att 46 § polisreglementet

ändras så att de, som utan att vara polismän utför förpassningar,

kan göras till ordningsvakter. I samband med förordnande som ordningsvakt

hör föreskrifter meddelas om vilka skyldigheter och befogenheter, som

skall gälla för förrättningsmännen.

I anslutning till promemorian har upprättats förslag till ändring dels i

18 § polislagen, innebärande att i dess andra stycke göres ett tillägg av innehåll

att Konungen må för visst polisdistrikt medge, att sådana förpassningar,

som är av enklare beskaffenhet, ombesörjes i annan ordning än i polislagen

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr lk5 år 1960

sägs, dels ock i 46 § polisreglementet av innebörd, att polischefen meddelar

förordnande såsom ordningsvakt för den, som skall ombesörja sådana förpassningar,

som avses i 18 § polislagen.

Remissyttrandena

Det i departementspromemorian framlagda lagförslaget har fått ett gynnsamt

mottagande av det övervägande flertalet remissinstanser. Endast två

yttranden, av Svenska polisförbundet och Kamraterna, förening för Stockholms

polismän, utmynnar i ett avstyrkande.

Behovet av åtgärder för att komma till rätta med den arbetsbelastning

som förpassningsgöromålen utgör för polisen i Stockholm vitsordas

så gott som genomgående. Beträffande utvecklingen på oiurådet i Stockholm

under de senaste åren upplyser Stockholms stads rätts- och polis direktion,

att antalet förpassningar som utförts av ordonnanspolisen utgjort, år 1957

1 824, år 1958 1 953 samt år 1959 2 234. Enligt vad poliskommissarien vid

Stockholmspolisens ordonnansavdelning uppger i sitt yttrande hänför sig

ökningen huvudsakligen till förpassningar till alkoholistanstalter.

Statsåklagaren i Stockholm framhåller det angelägna i att den av växande

arbetsuppgifter alltmer belastade polispersonalen i Stockholm icke utnyttjas

för uppgifter som bör kunna handhas av icke polisutbildad personal.

Snabba åtgärder bör därför enligt hans mening vidtagas för att möjliggöra

en överflyttning av förpassningsgöromålen från polismän till annan lämplig

personal. Han anser det icke erforderligt att avvakta de mer genomgripande

förslag rörande rationalisering av polisverksamheten, som kan väntas bli

framlagda av polisverksamhetsutredningen och polisväsendets organisationsnämnd.

I flera remissyttranden påpekas, att de i departementspromemorian diskuterade

problemen har aktualitet icke endast för Stockholm och andra

storstäder utan även för de mindre polisdistrikten. Statspolisintendenten anför

sålunda.

Såsom i promemorian framhålles torde det otvivelaktigt förhålla sig så

att förpassningsgöromål på många håll utgöra en icke obetydlig del av polisens

arbetsbörda. Ofta kräver dessutom förpassningarna en oproportionerligt

stor insats av polispersonal i förhållande till uppdragets beskaffenhet

i och för sig, vilket särskilt kan bli fallet i samband med längre resor. I

mindre polisdistrikt kunna dessa omständigheter ibland medföra att distriktet

under någon eller några dagar ställes praktiskt taget helt utan polispersonal.

Det bör sålunda vara till gagn för polisverksamheten i stort om

man öppnar möjligheter att låta i vart fall vissa förpassningsgöromål ombesörjas

på annat sätt än genom polispersonal.

I samma riktning som statspolisintendenten uttalar sig även länsstyrelserna

i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län ävensom Svenska stadsförbundet.

Kamraterna finner emellertid, att det naturligaste är att avvakta resulta
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1960

17

tet av de utredningar med vilka polisväsendets organisationsnämnd är sysselsatt,

och föreningen motsätter sig bland annat av denna anledning de

föreslagna lagstiftningsåtgärderna.

Från ett par håll har uttalats vissa tvivel, huruvida några praktiska

resultat av större betydelse står att vinna inom ramen för sådana författningsändringar

som föreslagits i departementspromemorian. Polismästaren

i Stockholm erinrar om att antalet förpassningar varierar kraftigt

från dag till dag och anför vidare.

Det är givetvis icke ekonomiskt försvarbart att, exempelvis vid stadshäktet,

nyanställa flera befattningshavare för förpassningsgöromål än som

stadigvarande kunna sysselsättas därmed. Stadshäktets nuvarande personal

lärer icke vara tillräcklig för att bemästra häktet nu åvilande arbetsuppgifter

(övertid förekommer i icke obetydlig omfattning). Redan av vad sålunda

anförts synes framgå, att den avlastning av förpassningsgöromål från

polisen, som kan bli en följd av förevarande förslag, måste i vart fall för

Stockholms vidkommande bli tämligen ringa. En viss avlastning kan emellertid

otvivelaktigt ske och med hänsyn till det prekära personalläget, präglat

av långsam rekryteringstakt och ett betydande antal kvarstående vakanser

— 164 den 1 januari 1960 —- synes möjligheten till avlastning böra

utnyttjas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län är icke övertygad om att möjligheten att

överföra förpassningar till andra än polismän skall kunna utnyttjas annat

än i de största städerna. Länsstyrelsen yttrar i denna fråga.

Emellertid synes det kunna ifrågasättas, vilka verkningar en reform av

nämnda innebörd i praktiken kommer att få. Möjligheterna i det enskilda

fallet att åstadkomma önskvärd lättnad i polisens arbetsbörda torde nämligen

till stor del vara beroende av om annan lämplig personal finnes att

tillgå. I Stockholm och å andra orter, där särskilda arrangemang kan vidtagas

för att annan personal skall kunna avlasta polisen enklare förpassningsgöromål

synes lösningen av frågan om en avlastning icke böra erbjuda

alltför stora svårigheter. Däremot torde det inom de mindre polisdistrikten

— särskilt de rena landsbygdsdistrikten — ställa sig svårare att härutinnan

uppnå en tillfredsställande lösning. Det torde nämligen kunna antagas, att

tjänstgöring som ordningsvakt för förpassningsgöromål i allmänhet svårligen

kan förenas med annat ordnat arbete. Härför talar bland annat den

omständigheten att förpassningar oftast är av brådskande natur och vanligen

förekommer oregelbundet. Dessutom är det som regel icke möjligt att

någon längre tid före en förpassning förutsäga uppdragets varaktighet. På

eu ordningsvakt måste därjämte ställas vissa krav på erfarenhet, gott omdöme

och goda fysiska egenskaper. Inom ett mindre polisdistrikt torde det

därför mången gång ställa sig svårt att få tillgång till ett antal ordningsvakter,

vilkas yrken eller anställningsförhållanden tillåter dem att när som

helst med kort varsel ställa sig till förfogande för förpassningsuppdrag.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån tror däremot, alt lämpliga personer

utanför poliskåren i många distrikt skall vara villiga att ställa sig

till förfogande för förpassningar, och länsstyrelsen nämner som exempel

funktionärer inom socialvården och pensionerade polismän.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 sand. Nr 145

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1960

Såvitt gäller landsbygden vill landsfogden i Malmöhus län, att man skall

pröva möjligheten att låta flera polisdistrikt eller ett helt län gemensamt

anställa särskilda förrättningsmän för förpassningsgöromålen. Han tror

att ett sådant arrangemang kan bli till nytta särskilt i tättbefolkade områden

såsom i Malmöhus län.

Flera remissinstanser — bland dem överståthållarämbetet, kommissarien

vid Stockholmspolisens ordonnansavdelning och poliskammaren i Göteborg

— pekar på möjligheten att åstadkomma lättnad i polisens arbetsbörda genom

att vid förpassningar, i vilka mer än en förrättningsmän deltar, låta

polispersonal och annan personal samarbeta. Kamraterna motsätter sig

emellertid, att polismän skall utföra förpassningar med biträde av personal

från stadshäktet i Stockholm. Enligt föreningen kan ordonnanspolisens personal

»omöjligen finna sig i att ständigt behöva byta reskamrat, att ständigt

få börja från början och att aldrig på förhand veta sig väl samtränad med

sin följeslagare».

Socialstyrelsen redovisar i sitt yttrande vissa synpunkter som bygger på

erfarenhet från förpassningar bland annat på barna- och ungdomsvårdens

samt nykterhetsvårdens områden. Enligt styrelsen anlitas i så stor utsträckning

som möjligt vederbörande vårdpersonal för förpassningar mellan olika

anstalter och vid intagning på alkoholistanstalt. Polishandräckning begäres

antingen då den som skall förpassas är svårhanterlig eller om vårdpersonal

icke kan avvaras för förpassningen. I sistnämnda fall kan enligt styrelsens

mening förpassningen lämpligen utföras av andra än polismän. Personal vid

berörda anstalter anser styrelsen icke böra förordnas till förrättningsmän

för ifrågavarande förrättningar.

Endast undantagsvis har remissinstanserna utförligt uppehållit sig vid

principiella synpunkter på de i departementspromemorian

föreslagna ändringarna i polislagstiftningen. Svenska

polisförbundet har dock motiverat sitt avstyrkande med skäl av denna art.

Förbundet anför sålunda bland annat.

Det torde vara ägnat att ingiva starka betänkligheter att ur begreppet

polisverksamhet, såsom redan skett ifråga om viss trafikövervakning och

nu föreslagits beträffande förpassningar, utbryta vissa moment av verksamheten

och överföra dessa på personal med ordningsvaktsställning, på vilken

icke kommer att ställas samma höga krav ifråga om yrkesutbildning, som

nu gäller för egentlig polispersonal. Polisförbundet anser sig icke kunna

medverka till åtgärder i sådan riktning, enär de icke är sakligt motiverade

utan uteslutande betingade av temporärt rådande personalunderskott på

en viss ort.

Polisförbundet är icke motståndare till vissa rationaliseringar inom dagens

svenska polisväsende, speciellt i vad det avser biträdesgöromål, som

utan tvivel kan överföras på kvinnlig arbetskraft, men vill å andra sidan

bestämt motsätta sig att arbetsuppgifter, som på grund av lag eller av hävd

ingå i begreppet egentlig polisverksamhet, opereras bort.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1960

Under remissbehandlingen har åtskillig uppmärksamhet ägnats den

närmare utformningen av de föreslagna ändringarna

i polislagstiftningen.

Polismästaren i Stockholm framhåller, att svårigheter visserligen kan

uppkomma att särskilja förpassningar från övriga polisuppgifter, men enligt

hans uppfattning kan dessa svårigheter praktiskt lösas efter de i olika

polisdistrikt rådande lokala förhållandena i samband med att medgivande

lämnas att ombesörja förpassningar med icke-polismän. Kriminalpolisintendenten

i Stockholm anser, att de förpassningar som utförs av ordonnanspolisen

i Stockholm nöjaktigt kan avgränsas från andra polisuppgifter, eftersom

i hithörande fall andra med förpassningarna vanligen sammanhängande

åtgärder — spaning, gripande m. in. — vid tiden för förpassningshandlingarnas

upprättande i allmänhet är slutförda och de som skall förpassas då

förvaras i arrestavdelningen.

Stockholms stads rätts- och polisdirektion riktar kritik mot förslaget att

begränsa möjligheterna att ombesörja förpassningar i annan ordning än i

polislagen stadgas till sådana fall då förpassningen kan anses vara av enkel

beskaffenhet. Direktionen tror icke att i Stockholm kan åstadkommas en

verkligt genomgripande och effektiv reform om man håller fast vid denna

begränsning. Direktionen anför i detta sammanhang vidare.

Den distinktion, som utredningsmannen diskuterar mellan förpassningar

av »enkel» beskaffenhet — att kunna anförtros annan — och komplicerade

fall synes nämligen för Stockholms vidkommande ej behöva bli aktuell. I

Stockholm finnes ju ett från polisen organisatoriskt sett fristående häkte

med av överståthållarämbetet fastställd arbetsordning (Rf 57/1957). Detta

stadshäkte tjänar såsom anstalt för förvaring dygnet om av personer, som

av kriminalpolisen gripits, anhållits eller på annat sätt omhändertagits —

någon distinktion har där ej gjorts mellan »enklare» och komplicerade fall.

Stadshäktets vaktpersonal svarar också för transporten mellan den statliga

fångvårdsanstalten och kriminalpolisen, åklagarmyndigheten, poliskainmaren

och rådhuset. Bevakningen av gripna som av någon anledning måste

föras till sjukhus, svarar också stadshäktet för. Här finns sålunda en omfattande

organisation uppbyggd och gynnsamma lokala resurser.

Genom denna organisation har man fått en kommunal vaktkonstapelskader

med rik erfarenhet och personlig kontakt med det klientel, som skall

förpassas. Den kännedom, som man därvid skaffar sig beträffande vederbörandes

beteendemönster, torde komma väl till pass vid själva verkställigheten.

Vad särskilt gäller bevakningen nattetid — något som utredningsmannen

karakteriserar såsom komplicerat — torde stadshäktets personal

vara väl lämpad just genom den erfarenhet den har av dygnet om bevakning.

Särskilt angeläget är också att framhålla, att vaktpersonalen numera genomgått

särskilda utbildningskurser och avsikten är att bygga på med specialkurser

bland annat med sikte på förpassningsbestyren.

Ett storl antal remissinstanser, som i och för sig godtagit tanken att endast

enkla förpassningar skall kunna anförtros andra än polismän, berör

2*— Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 145

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr lkö år 1960

frågan, hur man i praktiken skall kunna skilja mellan enkla och svåra förpassningar.

En utbredd uppfattning synes vara, att det åtminstone icke i

någon större utsträckning låter sig göra att på förhand generellt avgränsa

vissa typer av förpassningar som är enklare än andra. I allmänhet anser

man förpassningens svårighetsgrad bero på omständigheterna i det särskilda

fallet. Det riktiga måste emellertid då vara att det överlämnas åt

polischefen att från fall till fall avgöra om en förpassning skall utföras av

polismän eller annan personal. Av denna mening är bland andra riksåklagaren,

statspolisintendenten, polisväsendets organisationsnämnd, överståthållarämbetet,

polismästaren i Stockholm, länsstyrelserna i Stockholms samt

Göteborgs och Bohus län ävensom polisverksamhetsutredningen. Riksåklagarämbetet

tillägger att, om en individuell prövning av förpassningsärendena

genom polischefen icke kan medges utan generella föreskrifter av överordnad

myndighet anses oundgängligen erforderliga, dessa föreskrifter lämpligen

bör kunna meddelas av länsstyrelsen.

Stockholmspolisens samarbetsråd framhåller, att behov av att använda

annan personal än polismän för förpassningar torde föreligga i praktiskt

taget varje polisdistrikt, och samarbetsrådet anser det därför icke lämpligt

att tillstånd skall behöva begäras av varje särskilt polisdistrikt. En bättre

ordning vore att låta den aktuella reformen automatiskt få giltighet för hela

landet. Samma uppfattning har även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus

län samt landsfiskalen i Mölndals distrikt. Polismästaren i Stockholm anser

däremot, att polisuppgifter bör få utföras på annat sätt än som följer av

polislagen endast när starka skäl påkallar det, och han vill därför bibehålla

kravet på medgivande av »överordnad polisiär myndighet».

Polisväsendets organisationsnämnd har på nu ifrågavarande punkt icke

någon principiell invändning mot departementspromemorian, men nämnden

ifrågasätter om tillståndsprövningen verkligen behöver läggas hos Kungl.

Maj :t.

Beträffande den ställning och de befogenheter som bör tillkomma dem,

som utan att vara polismän skall få ombesörja förpassningar, understryker

polismästaren i Stockholm den grundläggande betydelsen av att, såsom i

promemorian föreslås, förrättningsmännen genom ordningsvaktsförordnanden

otvetydigt erhåller befogenhet att använda våld. Även statsåklagaren

i Stockholm, kommissarien vid Stockholmspolisens ordonnansavdelning,

Stockholmspolisens samarbetsråd samt landsfogden i Stockholms län finner

förslaget om ordningsvaktsförordnande välmotiverat till undanröjande av

missförstånd och oklarhet i fråga om förrättningsmännens befogenhet.

Stockholms stads rätts- och polisdirektion ifrågasätter däremot om det är

nödvändigt att meddela formella ordningsvaktsförordnanden för den ickepolisiära

förpassningspersonalen, då strafflagens bestämmelser om ämbetsansvar,

förstärkt straffskydd och rätt att bruka våld för genomförandet av

tjänsteåtgärd även därförutan lär vara tillämpliga på denna personal. I

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1960

varje fall torde ordningsvaktsförordnanden enligt direktionen ej vara behövliga

för stadshäktets vaktpersonal.

Några remissinstanser föreslår att även ändringar i specialbestämmelserna

om handräckning överväges. Statspolisintendenten

anknyter till vad som anförts i promemorian därom att en tänkbar

väg att minska polisens förpassningsgöromål vore att ändra de specialbestämmelser,

som ålägger polismyndighet att meddela handräckning samt

anför följande.

Uppenbarligen kan man genom en sådan revision icke helt befria polismyndigheterna

från förpassningsgöromålen. Åtminstone i vissa avseenden

synes emellertid finnas möjligheter att åstadkomma en lättnad i polisens

skyldigheter härutinnan. Enligt min uppfattning bör det därför vara angeläget

att i anslutning till den föreslagna ändringen i polislagen göra en översyn

av nu ifrågavarande stadganden i syfte att även på denna väg minska

polisens befattning med förpassningsgöromålen till fördel för det egentliga

polisarbetet.

Ett annat önskemål framföres av Stockholms stads rätts- och polisdirektion.

Direktionen anser det sålunda angeläget, att formellt utrymme skapas

för att man skall kunna uppskjuta genomförandet av en förpassning en

eller annan dag, om ej särskilda skäl motiverar att denna utföres omedelbart.

En dylik reform skulle möjliggöra betydande rationaliseringar beträffande

förpassningsresorna.

Departementschefen

I skilda sammanhang har under senare år tagits flera initiativ i syfte att

rationalisera polisverksamheten och begränsa polisens befattning med sådana

uppgifter som icke på grund av sin natur med nödvändighet kräver

polisutbildning. Sålunda har Kungl. Maj :t bl. a. uppdragit åt polisväsendets

organisationsnämnd att verkställa en undersökning rörande polisen åvilande

uppgifter som icke äger samband med den egentliga polisverksamheten.

Bland de arbetsuppgifter som nämnden under sin ännu icke avslutade utredning

ägnar en närmare granskning märkes transport under bevakning

— förpassning — av fångar, sinnessjuka, alkoholister och andra från en

plats till en annan.

Då överståthållarämbetet nu hemställt, att förpassningsfrågan brytes ut

och omgående upptages till särskild behandling, har detta motiverats med

att antalet förpassningsärenden i Stockholm oavbrutet ökat under de senaste

åren och att till följd härav uppstått en betydande eftersläpning vid

handläggningen av andra ärenden hos polisen. På grund av rekryteringssvårigheter

vid Stockholmspolisen har det icke varit möjligt att komma till

rätta med denna eftersläpning genom nyanställning av polispersonal. Vad

överståthållarämbetet anfört i denna del bekräftas av innehållet i remiss
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr Hö år 1960

yttrandena, och det synes vara en så gott som genomgående uppfattning

bland remissinstanserna att skyndsamma åtgärder är påkallade för att förbättra

förhållandena. För egen del är jag av samma uppfattning.

I likhet med överståthållarämbetet anser jag, att i Stockholm de snabbaste

resultaten kan vinnas om man möjliggör en överflyttning av förpassningar

från polispersonalen till personalen vid stadshäktet, där intagning regelmässigt

sker av personer som skall förpassas till annan ort. Samtidigt måste

emellertid uppmärksammas, att förpassningsfrågan har aktualitet även för

andra polisdistrikt än Stockholm. Icke minst i de små polisdistrikten kan

förpassningsgöromålen rubba arbetets jämna gång och inverka menligt på

fullgörandet av andra uppgifter, som är av egentlig polisiär natur. Även i

sådana distrikt kan det tänkas att vissa förpassningar med fördel skulle

kunna överföras på särskild personal utanför poliskåren, men det är ovisst

hur långt man här kan nå på denna väg.

En lösning av förpassningsfrågan efter de riktlinjer som nu antytts förutsätter

särskilda lagstiftningsåtgärder, och i departementspromemorian har

förslag framlagts till erforderlig ändring i första hand i polislagen. Ändringen

däri innebär i korthet, att Kungl. Maj :t för visst polisdistrikt skall

kunna medge att förpassningar av enklare beskaffenhet ombesörjes av

andra än polismän. Sådana förrättningsmän som skall få utföra förpassningar

utan att ha förvärvat polisutbildning avses skola förordnas till ordningsvakter.

De lagstiftningsåtgärder som föreslagits i departementspromemorian har

sin förebild i den trafikövervakningsreform som genomfördes år 1957 (prop.

nr 164). Såsom anfördes i samband med denna reform måste det vara en

förutsättning för att man skall kunna utbryta vissa uppgifter ur polisverksamheten

och anförtro dem åt andra än polismän att uppgifterna ifråga

klart kan avskiljas från polisverksamheten i övrigt. Under remissbehandlingen

har visserligen från något håll sagts, att en förpassning ofta ingår

som ett moment i mera omfattande polisåtgärder och att förhållandena

stundom kan vara sådana, att själva förpassningen svårligen kan skiljas

från andra moment, såsom efterspanande och gripande av den person som

skall förpassas. Samtidigt har emellertid flertalet remissinstanser som

yttrat sig i denna fråga utgått från att dessa svårigheter icke skall komma

att få någon praktisk betydelse. Förpassning med andra än polismän såsom

förrättningsmän kunde nämligen i praktiken icke komma ifråga beträffande

andra personer än sådana som redan är berövade sin frihet, och

i hithörande fall framstår förpassningen otvivelaktigt som en avgränsad bevakningsuppgift.

I dessa synpunkter kan jag för min del instämma, och jag

anser således att de berörda gränsdragningssvårigheterna icke bör lägga

hinder i vägen för en i och för sig önskvärd reform.

Såsom framhållits av polismästaren i Stockholm bör en lagändring beträffande

förpassningar icke utformas så, att de lokala polismyndigheterna

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1960

utan vidare får rätt att låta ombesörja förpassningar med andra än polismän

i den utsträckning vederbörande myndigheter själva finner lämpligt.

Tillstånd bör enligt min mening sökas för varje särskilt distrikt, där frågan

blir aktuell. Polisuppgifter bör nämligen få utföras på annat sätt än som

följer av polislagen endast när starka skäl påkallar det, och det bör alltid

finnas möjlighet för överordnad myndighet att pröva under vilka närmare

villkor detta skall få ske. Den tillståndsprövning, som här avses, behöver

emellertid enligt min uppfattning icke — såsom föreslagits i departementspromemorian

— med nödvändighet ligga hos Kungl. Maj :t utan möjlighet

bör finnas för Kungl. Maj :t att delegera prövningen till andra myndigheter,

varvid närmast länsstyrelserna torde komma i fråga.

Det spörsmål som härnäst inställer sig är om möjligheten att dispensera

från polislagen, när det gäller fullgörandet av förpassningsgöromålen, bör

kringgärdas med särskilda begränsningar. I departementspromemorian föreslås

att i själva lagtexten utsäges, att endast förpassningar av enklare beskaffenhet

efter vederbörligt tillstånd skall få ombesörjas i annan ordning

än som stadgas i polislagen. Promemorian synes utgå från att i tillståndet

skall utskiljas vissa grupper av förpassningar som till sin art är enklare än

andra. Det är emellertid en tämligen genomgående uppfattning bland remissinstanserna

att en generell uppdelning av detta slag icke är möjlig. I

allmänhet lär en förpassning vara att bedöma som en enkel arbetsuppgift,

och då den undantagsvis är att anse som kvalificerad torde detta bero uteslutande

därpå att den som skall förpassas visar sig vara svårhanterlig. Anses

det erforderligt att göra skillnad mellan svåra och enkla förpassningar

är det därför enligt remissinstanserna nödvändigt att låta polischefen göra

den erforderliga bedömningen från fall till fall.

Den uppfattning som sålunda kommit till uttryck under remissbehandlingen

kan jag dela. Fråga är emellertid om det överhuvudtaget finns skäl

att generellt slå fast att endast förpassningar av enklare beskaffenhet skall

få ombesörjas av andra än polismän. Det förefaller mig nämligen naturligt

att man vid bedömandet av frågan, i vilken omfattning förpassningar skall

få överflyttas från polisen till annan personal, lägger avgörande vikt vid

vilka kvalifikationer denna personal har. I polisdistrikt, där utanför poliskåren

endast mindre kvalificerade personer står till förfogande som förrättningsmän,

bör, om sådan överflyttning överhuvudtaget anses kunna medgivas,

självfallet särskilda villkor stipuleras. Så t. ex. kan föreskrivas alt

endast förpassningar som av polischefen i det särskilda fallet bedömes såsom

enkla får utföras av dessa förrättningsmän eller att förrättningsmännen

i första hand endast bör anlitas såsom biträden åt polismän vid förpassningar.

Emellertid kan det tänkas, att vid handläggningen av ett dispensärende

befinnes, att den personal som skall överta förpassningar från polisen

med hänsyn till utbildning och tidigare erfarenhet får anses kompetent

att utföra alla förekommande förpassningar, även om personalen ifråga icke

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1960

har samma allsidiga kvalifikationer som polismän. Otvivelaktigt skulle det

öka den nu ifrågasatta reformens praktiska värde, om man i ett sådant fall

kunde låta begränsningen till förpassningar av enklare beskaffenhet bortfalla,

och några olägenheter skulle icke heller behöva följa av att utrymme

på detta sätt skapas för en smidig tillämpning. För min del har jag av anförda

skäl stannat för att själva lagen bör utformas så att dispensmöjligheterna

gäller förpassningar i allmänhet.

När det gäller den ställning och de befogenheter som bör tillkomma icke

polisutbildade förrättningsmän vid förpassningar synes övervägande skäl

tala för den såväl i departementspromemorian som i flertalet remissvar hävdade

uppfattningen, att förrättningsmännen bör förordnas till ordningsvakter.

Sker detta får förrättningsmännen alla de befogenheter de kan behöva

för sina uppdrag — bl. a. att bruka våld för att förhindra en rymning eller

för att skydda en transport mot utomstående. Dessutom klarlägges härigenom

alla väsentliga frågor rörande förrättningsmännens ställning i förhållande

till polisledningen.

Samtidigt som möjligheter ges att överföra förpassningsgöromål på särskilda

förrättningsmän som icke tillhör polispersonalen bör på motsvarande

sätt utrymme skapas för att låta icke polismän tjänstgöra som vaktpersonal

vid polisarrester. Detta är en med förpassning närbesläktad bevakningsuppgift,

och samma synpunkter gör sig gällande även här. Av remissyttrandena

framgår att en sådan ordning redan tillämpas på sina håll. En legalisering

härav torde även underlätta för vissa polisdistrikt att ordna med kvinnlig

vaktpersonal för tillfällig bevakning av kvinnliga arrestanter.

För att möjliggöra överflyttning av polisgöromål på det sätt jag här förordat

krävs i första hand ett tillägg till 18 § polislagen av innebörd, att

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer för visst polisdistrikt

äger medgiva att förpassningar samt bevakning i polisarrest ombesörjes i

annan ordning än i polislagen sägs.

Om ordningsvaktförordnande skall kunna meddelas för de särskilda förrättningsmän

som utför förpassningar eller tjänstgör som vaktpersonal vid

polisarrester erfordras även viss ändring i polisreglementet. Sådan ändring

kan ske i administrativ ordning. I samband med förordnande bör meddelas

föreskrifter om vilka skyldigheter och befogenheter som skall gälla för förrättningsmannen.

I enlighet med vad jag sålunda förordat har inom inrikesdepartementet

utarbetats förslag till lag angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 6 juni

1925 (nr 170) om polisväsendet i riket.

Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 juli 1960.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att förut omförmälda

inom inrikesdepartementet upprättade förslag till lag angående and
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1960

rad lydelse av 18 § lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket

måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ingemar Nygren

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1960:263 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 6 juni 1925 s. 1 i texten
  2. 1LU 1960:32 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 6 juni 1925 s. 1 i texten