Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om parkeringsbot, m. m

104 sidor, varav 101 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 101 av 104 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1960:175, Med förslag till lag om parkeringsbot, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

1

<n! i

Nr 175

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

parkeringsbot, m. m.; given Stockholms slott den li

oktober 1960.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed

dels jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid

fogade förslag till

1) lag om parkeringsbot; och

2) lag om ändrad lydelse av 20 kap. 6 § rättegångsbalken,

dels anhålla om riksdagens yttrande över bilagda förslag till

3) förordning om ändrad lydelse av 67 § vägtrafikförordningen den 28

september 1951 (nr 648).

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag till en lag om parkeringsbot, avsedd

att möjliggöra en förenkling av handläggningen av parkeringsförseelser. Ändamålet

med förenklingen är att underlätta polis- och åklagarmyndigheternas

arbete, så att de i större utsträckning blir i stånd att ägna sig åt att bekämpa

den egentliga brottsligheten.

Enligt den föreslagna lagen, vars tillämpning i lokalt hänseende skall vara

beroende på Kungl. Maj :ts förordnande, skall beivrandet i huvudsak

tillgå på så sätt, att polisman eller särskild trafikövervakare på fordonet fäster

en skriftlig anmaning till föraren att med anledning av förseelsen inom

1 Bihang till riksdagent protokoll 1960. 1 taml. Nr 175

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

viss kortare tid betala för förseelser av ifrågavarande slag fastställd parkeringsbot.

Om anmaningen efterkommes, skall strafföreläggande eller åtal ej

äga rum.

Den nya lagstiftningen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1961.

»MM enisH isbuj

jo .......... H '' ii un ~.

J1 [ H 3 tf

ijnsVå iunui .VI

'' i: vtinii''. .■ '' : >;.!.<■:■ .:: ..■■ !< »gmii•• *. >> a . . :.;i

-;<i in: In ''V-, ar-gö ■ ; i mål». i -imf -m.ii,- i .!» Jbs hr. .oiodu.! -o i

.Ilo!-/>!:ii! ;! 1 • ■ •:«1 .•■«*»

~i: / J| o il 8 ohnooaniäd J;I i

.... r lo!»na• : .> -i , - »bno >d ♦;

■ Jonobiol ti(.| ; ,s ..»-/i; i öl: bliAéikz ■;•..!!•) , tfa . '' • • ;<j •»

mojii uoafcmioi v« inboim; bom 11;; noiinul 1 Ifi ^nutatnim .aiilh/!?. no ioi

i. vi VÄ .lim i Uil |ivi»rti8 I

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

3

Förslag

till

Lag

om parkeringsbot

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Konungen må för visst polisdistrikt eller del därav förordna, att 2—5 §§

i denna lag skola äga tillämpning beträffande sådan överträdelse av föreskrift

rörande parkering eller annan uppställning eller stannande av motorfordon,

som ej är belagd med svårare straff än böter omedelbart i penningar.

2 §•

Statsåklagaren har att, efter hörande av polismyndigheten, för förseelse

som avses i 1 §, såsom parkeringsbot fastställa belopp om lägst fem och

högst etthundra kronor. I den mån det finnes lämpligt, må bot bestämmas

till olika belopp för skilda slag av förseelser.

3 §•

Har någon begått förseelse som i 1 § sägs, må polisman till fordonets

förare överlämna eller å fordonet fästa skriftlig anmaning att med anledning

av förseelsen inom viss angiven tid betala den fastställda boten.

Inom polisdistrikt, där enligt Konungens medgivande särskilda med trafikövervakningen

sammanhängande uppgifter ombesörjas av trafikövervakare,

som ej är polisman, äger jämväl sådan trafikövervakare meddela

anmaning.

Inbetalningen skall ske till myndighet, som har att indriva böter, eller

annan myndighet, som Konungen bestämmer.

4 §•

Om anmaning som avses i 3 § blivit meddelad, skall åtal ej äga rum. Betalas

ej bot inom tid, som medgives för betalningen, utgör anmaningen ej

hinder för åtal. Sker betalningen efter delgivning av stämning eller av

strafföreläggande, är den utan verkan.

5 §•

Parkeringsbot tillfaller kronan.

Återbetalning av bot må ske i de fall och i den ordning Konungen bestämmer.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

6 §•

De närmare bestämmelser, som utöver vad ovan sagts erfordras för tilllämpning

av denna lag, meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

5

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 20 kap. 6 § rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 20 kap. 6 § rättegångsbalken skall erhålla änd*

rad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

20 KAP.

6 §•

Åklagare skall tala å brott, som hör Åklagare skall tala å brott, som hör

under allmänt åtal. Att strafföreläg- under allmänt åtal. Att strafföreläggande

må i visst fall träda i stället gande må i visst fall träda i stället

för åtal, stadgas i 48 kap. för åtal, stadgas i 48 kap. Om hinder

mot åtal för vissa brott, som ej äro

belagda med svårare straff än böter

omedelbart i penningar, gälle vad särskilt

är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungi. Maj ris proposition nr 175 år 1960

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 67 § vägtrafikförordningen

den 28 september 1951 (nr 648)

Härigenom förordnas, att 67 § vägtrafikförordningen den 28 september

19511 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

67 §.

Med dagsböter straffes den, som

åsidosätter föreskrifterna i 40 §, 41 §

1 mom. eller 2 mom. andra stycket,

42 § 2 eller 4 mom. eller 46 § 1 mom.

tredje stycket, föreskrifterna om signalering

i 47 § 3 mom. första stycket

eller föreskrifterna i 48 § 1 eller 3

mom., 49 § 2, 3 eller 4 mom., 52 § 2

mom., 53 §, 54 § 2 eller 4 mom., 55 §

1 mom. eller 2 mom. första stycket,

56 § eller 57 § 2 mom. tredje stycket

eller 3 eller 4 mom.

Med böter, högst trehundra kronor,

straffes den, som bryter mot

44 §, 45 § 7 mom. andra stycket, 46 §

1 mom. fjärde stycket, 50 § 3 mom.,

55 § 2 mom. andra stycket, 57 § 2

mom. fjärde stycket, 58 §, 59 § 1

mom. första stycket eller 2, 3 eller

4 mom. eller 60 § 2 mom. tredje stycket

eller 3 mom.

Förseelse mot-----trehundra kronor.

Befordras med----— och vilja.

Med dagsböter straffes den, som

åsidosätter föreskrifterna i 40 §, 41 §

1 mom. eller 2 mom. andra stycket,

42 § 2 eller 4 mom. eller 46 § 1 mom.

tredje stycket, föreskrifterna om signalering

i 47 § 3 mom. första stycket

eller föreskrifterna i 48 § 1 eller 3

mom., 49 § 2 eller 4 mom., 52 § 2

mom., 53 §, 54 § 2 eller 4 mom., 55 §

1 mom. eller 2 mom. första stycket,

56 § eller 57 § 2 mom. tredje stycket

eller 3 eller 4 mom.

Med böter, högst trehundra kronor,

straffes den, som bryter mot

44 §, 45 § 7 mom. andra stycket, 46 §

1 mom. fjärde stycket, 49 § 3 mom.,

50 § 3 mom., 55 § 2 mom. andra stycket,

57 § 2 mom. fjärde stycket, 58 §,

59 § 1 mom. första stycket eller 2, 3

eller 4 mom. eller 60 § 2 mom. tredje

stycket eller 3 mom.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1961.

1 Senaste lydelse, se SFS 1958: 222.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 175 år 1960

7

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj. t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 15 september 1960.

Närvarande:

Statsråden Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Nordlander.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angående förenklat

förfarande för handläggning av parkeringsförseelser samt anför därvid

följande.

I en den 31 mars 1960 dagtecknad promemoria (stencilerad) har hovrättsrådet,

numera riksåklagaren K. E. Walberg framlagt förslag till ett förenklat

förfarande för handläggning av parkeringsförseelser. Ett vid promememorian

fogat förslag till lag om parkeringsbot samt ett förslag till lag om

ändring i rättegångsbalken torde få biläggas detta protokoll (Bilaga B).

över promemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av Svea hovrätt,

hovrätten för Västra Sverige, hovrätten över Skåne och Blekinge, riksåklagarämbetet

efter hörande av statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och

Malmö, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, statens trafiksäkerhetsråd,

överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus

län, länsstyrelsen i Malmöhus län — sistnämnda tre remissinstanser efter

hörande av poliskamrarna i respektive Stockholm, Göteborg och Malmö —

länsstyrelsen i Östergötlands län, Stockholms rådhusrätt, Göteborgs rådhusrätt,

rådhusrätten i Malmö, 1951 års rättegångskommitté, polisverksamhetsutredningen,

stadskollegierna i Stockholm och Göteborg, stadsfullmäktige

i Malmö, Föreningen Sveriges stadsdomare, Föreningen Sveriges stadsfiskaler,

Sveriges advokatsamfund, Svenska polisförbundet och Motororganisationernas

samarbetsdelegation. I ett antal yttranden har åberopats utlåtanden

från andra myndigheter, organ och tjänstemän.

Sedan frågan varit föremål för övervägande inom justitiedepartementet,

anhåller jag att få upptaga densamma.

Gällande rätt

Strafföreläggande

Institutet strafföreläggande infördes i vår rätt genom nya rättegångsbalken.

Syftet var att åstadkomma ett snabbt och enkelt förfarande vid handläggningen

av småförseelser. Ett för institutet strafföreläggande, sådant

detta utformats i vårt land, karakteristiskt drag är, att föreläggandet utfär
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

das av åklagare. Under förarbetena till processreformen diskuterades ej

möjligheten att låta polismyndighet utfärda strafföreläggande. Om straffföreläggande

stadgas i 48 kap. rättegångsbalken. Enligt 1 § i detta kapitel

äger åklagaren, när fråga är om brott varå endast böter kan följa, dock ej

normerade böter, i stället för att väcka åtal, till godkännande förelägga den

misstänkte det straff åklagaren anser brottet förskylla. Den begränsningen

gäller dock, att strafföreläggande ej må avse dagsböter utöver fyrtio. Godkänner

den misstänkte föreläggandet, gäller detta som lagakraftägande

dom. Godkännes det ej, följer som regel åtal i vanlig ordning.

Beträffande förfarandet föreskrives i 2 §, att strafföreläggande skall avfattas

skriftligen och ange den misstänkte, den brottsliga gärningen med

de handlingsmoment, som individualiserar densamma, samt tillämpliga

lagrum. I föreläggandet skall vidare anges det förelagda straffet och särskild

påföljd, t. ex. förverkande av egendom, om sådan förekommer. Föreläggandet

skall undertecknas av åklagaren. Enligt 3 § skall godkännande

av strafföreläggande göras skriftligen å föreläggandet och innehålla, att

den misstänkte erkänner gärningen och att han underkastar sig det straff

och den påföljd, som förelagts honom. Godkännande måste vara egenhändigt

undertecknat av den misstänkte. Denne kan alltså ej använda sig av

befullmäktigat ombud för godkännande av strafföreläggande. Lagen räknar

med att godkännande skall kunna lämnas omedelbart i anslutning till ett

av åklagaren hållet förhör med den misstänkte. Vill emellertid den misstänkte

ej omedelbart godkänna föreläggandet eller kan sådant godkännande

ej ske av t. ex. den anledningen, att förhör inför åklagaren ej äger

rum, skall föreläggandet delges den misstänkte på samma sätt som stämning

i brottmål med tillkännagivande, att han har att inom viss kortare tid

återställa föreläggandet försett med godkännande vid påföljd att åtal eljest

må äga rum.

Av kungörelsen den 19 december 1947 (nr 947) med närmare föreskrifter

om strafföreläggande framgår, att indrivning och redovisning av böter, som

fastställts genom strafföreläggande, sker i huvudsak på samma sätt som

vid verkställighet av domstols dom å bötesstraff. Vad i lag eller författning

är stadgat om skyldighet för underrätt att om dom i brottmål underrätta

myndighet äger motsvarande tillämpning på åklagare i fråga om

strafföreläggande som han utfärdat och som blivit godkänt. I enlighet härmed

är bl. a. åklagare skyldig att underrätta körkortsregistret om godkänt straffföreläggande

rörande parkeringsförseelse som begåtts av körkortsinnehavare.

Åklagaren är ej skyldig att använda strafföreläggande i alla fall då de

formella förutsättningarna är för handen utan är oförhindrad att i stället

åtala vid domstol.

Strafföreläggandeinstitutet har fått en mycket stor praktisk betydelse.

Under år 1959 utfärdades sålunda av åklagarmyndigheten i Stockholm omkring

100 000 strafförelägganden. I början av 1950-talet var siffran 20 000.

Icke minst har strafföreläggande kommit till användning i fråga om par
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1960

9

keringsförseelser; under åttamånadersperioden maj—december 1959 utfärdades

i Stockholm strafförelägganden avseende sammanlagt 51 800 parkeringsförseelser.

Det stora antalet strafförelägganden i de större städerna har framdrivit

vissa rationaliseringsåtgärder. Bl. a. har man infört ett långt drivet blankettsystem.

Vid utredningar rörande erkända förseelser använder sålunda polisen

i dessa städer en särskild blankett, som, när den är ifylld, utgör en kombination

av strafföreläggande och rapport, övre delen av blanketten avser

strafföreläggandet och nedre delen rapporten. Rapporten göres mycket summarisk

och innehåller i stort sett — utöver de uppgifter, som erfordras för

identifiering av den misstänkte — endast en kortfattad gärningsbeskrivning.

Sedan blanketten sålunda ifyllts av polisen, översändes den med ett flertal

kopior till åklagarmyndigheten. Vid utfärdande av strafföreläggande rörande

förseelsen användes den översända blanketten, varvid rapporten utgör gärningsbeskrivningen

i föreläggandet. Åklagaren har endast att på övre halvan

av blanketten fylla i tillämpligt lagrum och skriva under den tryckta

texten till föreläggandet. I många fall är också de lagrum, som kan komma

1 fråga angivna med tryck på blanketten, och åklagarens hänvisning till tilllämpligt

lagrum sker då genom att han sätter ett kors i den ruta, som markerar

lagrummet. Detta är bl. a. fallet i fråga om parkeringsförseelser. Den

ifrågavarande blanketten har numera införts i de flesta större städer. I

Stockholm betecknas blanketten, när den användes för parkeringsförseelser,

P-blanketten.

På grund av det stora antalet förseelser går det ej att i storstäderna

tillämpa den ordning, som man vid rättegångsbalkens tillkomst efter allt

att döma avsåg skola bli den normala, nämligen att den misstänkte får godkänna

strafföreläggande i omedelbar anslutning till ett med honom hållet

förhör. Att detta är en omöjlighet i Stockholm torde framgå redan därav,

att antalet strafförelägganden, såsom nyss nämnts, uppgår till 100 000 om

året, vilket innebär att vederbörande stadsfiskalsassistent har att i medeltal

utfärda omkring 300 strafförelägganden per dag.

Föreskrifter angående parkering och annan uppställning av fordon

Gällande föreskrifter om parkering och annan uppställning av fordon kan

indelas i tre grupper. Till den första gruppen är att hänföra det allmänna

förbudet i 49 § 1 mom. vägtrafikförordningen mot att på väg stanna eller uppställa

fordon på sådan plats eller på sådant sätt, att fara uppstår för person

eller egendom eller trafiken onödigtvis hindras eller störes. Här förutsättes

alltså, att fara eller hinder i det konkreta fallet uppkommit. Någon

ansvarsbestämmelse i anslutning till förbudet i 49 § 1 mom. finns ej i vägtrafikförordningen

utan åsidosättande av förbudet bestraffas enligt 1 eller

2 § lagen den 28 september 1951 (nr 649) om straff för vissa trafikbrott.

Det förstnämnda lagrummet avser vårdslöshet i trafik. Straffet för vårdslöshet

i trafik är i normalfallen dagsböter eller fängelse i högst sex månader

samt vid grov vårdslöshet fängelse eller straffarbete i högst ett år. En
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

ligt 2 § trafikbrottslagen straffas med dagsböter vägtrafikant, som onödigtvis

i väsentlig mån hindrar eller stör trafiken på väg.

Till den andra gruppen av föreskrifter rörande parkering eller annan uppställning

av fordon kan hänföras 2 och 3 mom. i 49 § vägtrafikförordningen.

De i dessa moment upptagna bestämmelserna har avseende å vissa närmare

angivna platser, där uppställning respektive parkering regelmässigt

kan anses utgöra en fara eller ett otillbörligt hinder i trafiken. Till skillnad

från vad som är fallet i fråga om överträdelse av de allmänna föreskrifterna i

1 mom. straffas överträdelse av bestämmelserna i 2 och 3 mom. oberoende

av om fara eller hinder i det särskilda fallet uppkommit. Enligt 2 mom.

får fordon icke utan att trafikförhållandena föranleder det stannas eller

uppställas a) på motorväg annorstädes än å parkeringsplats; b) i skarp

kurva eller nära sådan eller på backkrön eller i närheten därav eller på

annan plats, där sikten är skymd; c) vid vägkorsning inom ett avstånd

av 10 meter från korsande körbanas närmaste ytterkant; d) framför vägmärke,

så att detta skymmes; e) på tydligt markerat övergångsställe för

gående eller inom ett område av 10 meter före övergångsstället; f) inom

särskild filmarkering eller så nära sådan, att inkörning i rätt fil därigenom

försvåras. Enligt 3 mom. får parkering på väg ej ske a) där parkering

hindrar andra fordon att fritt komma förbi; b) vid spårvägshållplats eller

på utrymme, avsett för trafik med spårvagn; c) vid busshållplats inom

ett område av 10 meter på vardera sidan om hållplatsskylt; d) på tydligt

markerad plats för droskstation med annat fordon än sådant, för vilket

stationen är avsedd; e) på bro eller viadukt eller vägport eller trafiktunnel;

f) framför ingång eller infart till fastighet, om passage till eller

från fastigheten därigenom obehörigen hindras eller störes. — Beträffande

»uppställning» i 49 § gäller att även ett aldrig så kort stillastående är att

betrakta som uppställning. »Parkering» betyder däremot ett längre kvarstående.

Enligt 1 § 7 mom. vägtrafikförordningen avses med parkering

uppställning av fordon; dock räknas ej såsom parkering uppställning tillfälligt

under kortare tid för åkandes av- eller påstigning, för av- eller pålastning

av gods eller för annat liknande ändamål. Uppställning är alltså

ett vidare begrepp, som innesluter det trängre begreppet parkering. Enligt

67 § första stycket vägtrafikförordningen straffas med dagsböter den, som

åsidosätter föreskrifterna i 49 § 2 eller 3 mom.

Den tredje gruppen av hithörande bestämmelser utgöres av lokala parkeringsföreskrifter.

Enligt 61 § 1 mom. b) vägtrafikförordningen tillkommer

det länsstyrelsen att beträffande viss allmän väg, gata eller annan allmän

plats meddela erforderliga föreskrifter rörande parkering eller annan uppställning

av fordon. Såvitt angår område i stad tillkommer det dock stadsmyndighet,

som anges i 6 mom., att meddela dylika föreskrifter. Enligt 6

mom. är stadsmyndighet, som avses i 61 §, för stad med poliskammare

denna och för övriga städer magistrat eller kommunalborgmästare. Enligt

62 § 1 mom. åligger det länsstyrelse ävensom stadsmyndighet, som anges i

61 § 6 mom., att före mars månads utgång varje år utfärda kungörelse om

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1960

gällande lokala trafikföreskrifter. Straffet för överträdelse av lokal föreskrift

rörande parkering eller annan uppställning av fordon (lokal parkeringsföreskrift)

är enligt 68 § vägtrafikförordningen böter, högst 300 kronor.

Nu gällande kungörelse om lokala trafikföreskrifter för Stockholm är utfärdad

av poliskammaren den 21 mars 1960. Av kungörelsen omfattar 14—

21 §§ parkeringsföreskrifter. Enligt 14 § skall fordon, som stannar på körbana

av annan orsak än tillfälligt uppehåll i trafiken, ställas på vänstra

sidan av körbanan och i dennas längdriktning och så nära ytterkant eller

gångbana som är möjligt utan att olägenhet uppkommer för gångtrafiken.

15 § innehåller förbud att uppställa fordon på gångbana annat än i särskild

anvisad parkeringsplats, eller vederbörligen anordnat cykelställ. Vissa

föreskrifter angående uppställning av moped och cykel upptages i 16 §. Enligt

17 § gäller en allmän tidsbegränsning för parkering såtillvida, att fordon

ej får vara uppställt under längre tid än 24 timmar i följd på parkeringsplats,

gata eller annan allmän plats. I 18 § 1 mom. föreskrives skyldighet

att vid uppställning av fordon i parkeringsplats iakttaga genom anslag

å platsen meddelade föreskrifter om fordonsslag, tidsbegränsning och avgiftsbeläggning.

Enligt 2 mom. är parkeringsplats, för vilken gäller tidsbegränsning

jämte avgiftsbeläggning, försedd med parkeringsmätare. I momentet

anges vidare, att av visaren på mätaren framgår återstående tid för

vilken betalning erlagts samt att röd skylt markerar att betald tid gått till

ända eller att avgift eljest icke är erlagd. I 19 mom. stadgas förbud mot

parkering på vändplan. Förteckning över trafikleder, för vilka under angivna

tider gäller tidsbegränsad parkering (entimmesuppställning), parkeringsförbud

eller stoppförbud är intagen i 20 §. Enligt 19 § förstås med

parkeringsförbud förbud att uppställa fordon annat än tillfälligt under kortare

tid för åkandes av- eller påstigning, för av- eller pålastning av gods eller för

annat liknande ändamål samt med stoppförbud förbud att stanna fordon utan

att så av trafikförhållandena påkallas. I 21 § upptages bestämmelser om

nattparkering, vilka i huvudsak innebär, att vid uppställning nattetid kl.

0—6 annorstädes än å parkeringsplats respektive cykelställ fordon skall stå

under dygn med udda datum på den sida av gatan, som har udda adressnummer,

samt under dygn med jämnt datum på den sida av gatan, som har

jämna adressnummer. Bestämmelserna om nattparkering har till syfte att

gaturenhållningen ej skall hindras.

I de flesta större städer torde de lokala parkeringsföreskrifterna i stort

sett överensstämma med motsvarande föreskrifter för Stockholm.

Vad beträffar bestämmelserna i 18 § om avgiftsbelagda parkeringsplatser

må nämnas att stadsfullmäktige i Stockholm den 29 april 1952 beslöt att,

under förutsättning av Kungl. Maj:ts medgivande, försöksvis införa avgiftsbelagd

automatreglerad parkering vid ett begränsat antal platser inom stadens

centrala delar samt härvid bestämde parkeringsavgiften till 50 öre för

timme. Avgiften var kalkylerad så, att den skulle täcka stadens självkostnader.

Stadsfullmäktiges beslut underställdes Kungl. Maj:t, som enligt reso
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr t75 år 1960

lution den 30 juni 1952 fastställde detsamma. Antalet avgiftsbelagda platser

1 Stockholm har därefter ökat år efter år och utgör numera 3 200. Man

räknar med en ytterligare utvidgning under 1960 med 1 000—2 000 platser. Systemet

med parkeringsautomater har efter hand införts i de flesta andra städer

i riket. Av vad som förekom i samband med inrättandet av parkeringsautomater

i Stockholm framgår att syftet med åtgärden var dels att effektivisera

kontrollen rörande iakttagandet av bestämmelserna om korttidsparkering

i innerstaden dels att åstadkomma att bilisterna av kostnadsskäl inskränkte

parkeringstiden så mycket som möjligt. Härigenom räknade man

med att åvägabringa en snabbare omsättning av fordonen på parkeringsplatserna

i trafikens och handelns intresse. Avgifterna tillkom alltså ej för

att täcka stadens kostnader för anordnande av parkeringsplatser. Avgiftens

funktion att förmå bilisterna att avstå från all onödig parkering har på det

sätt beaktats vid utformningen av lagen den 31 maj 1957 (nr 259) om rätt för

kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats, m. m., att

enligt lagen avgifterna får uttagas med belopp, som erfordras för att tillgodose

trafikens ordnande; i 1957 års lag har sålunda parkeringsavgifterna helt

frigjorts från beroendet av kommunens självkostnader för parkeringsplatser.

Åsidosättande av föreskrifterna i 18 § om tidsbegränsning och avgiftsbeläggning

vid fordons uppställande å parkeringsplats med parkeringsmätare

straffas som annan överträdelse av lokal parkeringsföreskrift jämlikt

68 § vägtrafikförordningen med penningböter, högst 300 kronor. Det principiella

spörsmålet, huruvida bemyndigandet i 61 § vägtrafikförordningen

för länsstyrelse respektive stadsmyndighet att utfärda lokal parkeringsföreskrift

rätteligen bör kunna användas för att åstadkomma straffsanktion

för underlåten avgiftsbetalning i samband med parkering på avgiftsbelagd

parkeringsplats, har varit föremål för Högsta domstolens prövning i rättsfallet

NJA 1958 s. 165 och besvarats jakande. I målet framhöll riksåklagarämbetet

bl. a. att parkeringsavgifterna uteslutande fullföljde ett trafikreglerande

syfte; ändamålet med straffsanktionen vore sålunda icke att tillgodose

kommunens ekonomiska intresse, låt vara att detta bleve en följdverkan

av sanktionen. Något avgörande skäl förelåge därför ej att i strid med

de lokala trafikföreskrifternas innehåll från straffpåföljd fritaga den som

underläte att erlägga parkeringsavgift.

Vid straffmätningen i parkeringsmål tillämpar såväl åklagare som domstolar

i allmänhet en fast taxa. Vad Stockholm beträffar har statsåklagaren

den 29 oktober 1956 utfärdat normer för straffmätning vid utfärdande av

strafförelägganden från åklagarmyndigheten rörande bl. a. parkeringsförseelser.

Enligt dessa normer utgör straffet för förseelse mot föreskrift i 49 §

2 mom. vägtrafikförordningen åtta dagsböter och för förseelse mot föreskrift

i samma paragrafs 3 mom. sex dagsböter. Dagsboten utgår med jämkat belopp.

Jämväl i vad gäller fastställande av dagsbotsbeloppet synes en standardisering

ha skett. Dagsboten sättes sålunda vid dessa förseelser regelmässigt

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

13

till tio kronor, om den misstänktes årsinkomst överstiger 40 000 kronor,

och eljest till 5 kronor. För överträdelse av lokal parkeringsföreskrift är

enligt samma normer bötesstraffet 35 kronor, när föreskriften avser stoppförbud,

och eljest 25 kronor. Dessa taxor avser dock endast bilar. För motorcyklar

och cyklar gäller 10 respektive 15 kronor lägre bötesbelopp. Enligt

normerna skall viss straffhöjning ske vid återfall. Från åklagarmyndigheten

har emellertid inhämtats, att återfall numera ej beaktas vid straffmätningen.

Det har nämligen med hänsyn till den stora anhopningen av parkeringsförseelser

ansetts medföra alltför stora svårigheter att i varje särskilt

fall undersöka, huruvida den misstänkte tidigare dömts för felparkering.

Parkeringsförseelsema i vissa större städer

Bilismens expansion under det senaste årtiondet och de begränsade parkeringsutrymmena

i de större städerna har medfört en kraftig stegring av antalet

parkeringsförseelser i dessa städer, ökningen är särskilt markant i

Stockholm. Utvecklingen i Stockholm i fråga om antalet rapporterade parkeringsförseelser

under åren 1951—1959 framgår av följande tabell, som

avser såväl förseelser mot vägtrafikförordningen som överträdelser av lokala

parkeringsföreskrifter.

Tabell 1. Antalet rapporterade parkeringsförseelser i Stockholm åren 1951—1959

1951.........

........ 15

839

1952 ........

........ 19

954

1953 ........

........ 20

900

1954 ........

........ 22

857

1955 ........

........ 32

648

1956 ........

........ 52

381

1957 ........

........ 75

051

1958 ........

........ 78

340

1959 ........

........ 102

645

Av tabellen framgår, att antalet rapporterade parkeringsförseelser under

åren 1951—1959 ökat från 15 839 till 102 645, en ökning med ej mindre än

548 procent. Parkeringsförseelsernas fördelning i Stockholm på olika kategorier

under åren 1956—1959 framgår av följande tabell.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

Tabell 2. Rapporterade parkeringsförseelser i Stockholm 1956—59 fördelade på olika

slag och år

Föreskrift som

överträtts

1956

1957

1958

1959

Jämf. mell.

1956—1959

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Fordon skall

ställas

1 på körbanans

vänstra sida ...

1004

1,9

2 441

3,3

3 984

5,1

4 478

4,4

+ 3 474

+ 346

2 i dennas längd- riktning ......

46

0,1

31

0,0

337

0,4

86

0,1

+ 40

+ 87

3 så nära ytter- kant som möjl.

64

0,1

87

0,1

64

0,1

291

0,3

+ 227

+ 355

Cykel och moped

skall ställas

4 i cykelställ ....

34

0,1

80

0,1

119

0,2

15

0,0

— 19

— 56

5 1-timmesregeln

5 607

10,7

5197

6,9

3 066

3,9

3 729

3,6

— 1878

— 34

Parkeringsför-

bud

6 alla dagar dyg- net runt......

2 466

4,7

5117

6,8

5 698

7,3

9 577

9,3

+ 7111

+ 288

7 vardagar kl. 8—■

18............

9 594

18,3

20 569

27,5

23 370

29,8

28 883

28,1

+ 19289

+ 201

Stopplörbud

8 alla dagar dyg- net runt ......

1347

2,6

1231

1,6

1202

1,5

1214

1,2

— 133

— 10

9 vardagar kl. 8—

9............

632

1,2

782

1,0

930

1,2

753

0,7

+ 121

+ 19

10 vardagar kl. 16

—18 (12—15) .

11133

21,2

11627

15,5.

. 7533

9,6

9 291

9,1

— 1842

— 17

11 vardagar kl. 16

—19 (12—15)1

Nattparkerings- förbud gällande

12 viss plats......

159

S03

530

0,7.

444

0,6.

69

1000

0,1

1,0

+ 69

+ 841

+ 529

13 viss sida av ga- tan ...........

6 068

11,6

6 214

■ 8,3

7 777

9,9

9174

8,9

+ 3106

+ Öl

För P-plals gäl- lande

14 tidsbegränsning

594

1,1

985

1,3

1353

1,7

1179

1,1

+ 585

+ 99

15 avgiftsplikt ...

3 872

7,4

6 970

9,3

9175

11,7

14 835

14,5

+ 10 963

+ 283

16 förbud mot par-

kering annorstä- des1 ..........

Olaga uppställ- ning

17 24-timmarsre-

geln..........

1910

3,6

1628

2,2

1914

2,4

4129

4,0

+ 2 219

+ 116

18 på morotväg an-

norstädes än i

P-plats1.......

19 vid vägkorsning

1363

2,6

3 962

5,3

2 472

3,2

4123

4,0

+ 2 760

+ 203

20 vid övergångs- ställe .........

3 702

7,1

4 405

5,9

4 513

5,8

4 871

4,7

+ 1169

+ 32

21 vid filmarkering

400

0,8

336

0,5

302

0,4

749

0,7

+ 349

+ 87

22 framför väg- märke ........

1

0,0

2

0,0

1

0,0

40

0,0

+ 39

+ 401

Fr. o. m. juli 1959.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960 15

Föreskrift som

överträtts

Nr Slag

1956

1957

1958

1959

Jämf. mell.

1956—1959

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Antal

%

23 i skarp kurva ..

4

0.0

12

0,0

6

0,0

54

0,1

+

50

+

131/,1

24 på backkrön ..

—

—

4

0,0

6

0,0

15

0,0

+

15

25 där sikten är

skymd........

1

0,0

9

0,0

24

0,0

1

0,0

±

0

—

26 på gångbana . .

594

1,1

438

0,6

1342

1,7

1224

1,2

+

630

+

106

Olaga parkering

27 till hinder för

andra fordon ..

338

0,7

324

0,4

343

0,4

397

0,4

+

59

+

18

28 vid spårvägs-

hållplats......

29

0,1

28

0,0

62

0,1

122

0,1

+

93

+

321

29 vid busshåll-

plats .........

83

0,2

68

0,1

69

0,1

156

0,2

+

73

+

88

30 i droskstation .

52

0,1

131

0,2

59

0,1

179

0,2

+

127

+

244

31 på bro etc.....

375

0,7

677

0,9

186

0,2

179

0,2

196

52

32 framför ingång

etc...........

644

1,2

772

1,0

1376

1,8

1354

1,3

+

710

+

103

33 på vändplan ...

265

0,5

404

0,5

613

0,8

479

0,5

+

214

+

81

Summa:

52 381

100,0

75 051

100,0

78 340

100,0

102 646

100,0

+ 50 265

+

96

1 Fr. o. m. juli 1959.

Såsom framgår av tabellen kan de lokala parkeringsföreskrifterna uppdelas

på följande huvudkategorier:

1) parkeringsförbud;

2) stoppförbud; . /i . ■

3) nattparkeringsförbud; ; . ,

4) P-platsavgiftsplikt.

Ett sammandrag avseende parkeringsförseelsernas fördelning i Stockholm

efter kategori har gjorts i följande tabell. - ">.■

> ■ • ''■ ■ •'' . •'' - . 11.''. •'' ;• ■''■: .• • !■ ■ ■.• ■; - i .i''i. .. ;ii />)>■;

Tabell 3. Parkeringsförseelger i Stockholm 1956—1959, fördelade efter kategori

Föreskrifter*

1956

1957

1958

T959

Jämf. mellan

1956 och 1969

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Antal

% '' i

Lokala tra/iklöre- skrifter:

Parkeringsf örbu d

(nr 6 och 7) ....

12 060

23,0

25 686

34,4

29 068

27,1

38 460

37,4

+ 26 400

+ 219

Stoppförbud (nr 8,

9, 10 och 11) ...

13112

25,0

13 640

18,1

9 665

12,3

11327

11,1

— 1785

— 14

N attparkerin gsf ör- bud (nr 12 och

13)............

6 227

11,9

6 744

9,0

8 221

10,5

10174

9,9

+ 3 947

+ 63

P-platsa vgif tspl ikt

„ (nr 15).........

3 872

7,4

6 970

9,3

9175

11,7

14 835

14,6

+ 10 963

+ 283

Övriga (nr 1—5,

14, 16,17, 26 och

33)............

10118

19,2

11291

15,0

12 792

16,3

15 610

15,2

+ 5 492

+ 64

Summa lok. före- skrifter ........

45 389

86,5

64 331

85,7

68 921

87,9

90 406

88,1

+ 45 017

+ 99

< • 1‘ 1 ,i

. i 1 •'' i < .1 < } »i

1 De inom parentes upptagna siffrorna avser kategoriindelningen enligt ordningspolisens statistik

i tabell 2.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

Föreskrifter

1956

1957

1958

1959

Jämf. mellan

1956 och 1959

Antal

Of

/o

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Vägtrafikförord-

ningen:

enl. 49 § mom. 2

olaga uppst. (nr

18—25)........

5 471

10,5

8 730

11,7

7 324

9,4

9 853

9,5

+ 4 382

+ 80

enl. 49 § mom. 3

olaga park. (nr

27—32)........

1521

3,0

1990

2,6

2 095

2,7

2 387

2,4

+ 866

+ 57

Summa vägtrafik- förordn...........

6 992

13,5

10 720

14,3

9 419

12,1

12 240

11,9

+ 5 248

+ 75

Samtliga parke-

ringsförseelser ....

52 381

75 051

78 340

102 646

+ 50 265

+ 96

Tabell 3 visar, att i Stockholm förseelserna mot lokala parkeringsföreskrifter

under åren 1956—1959 ökat mera än förseelserna mot vägtrafikförordningen.

Av samtliga felparkeringar kom år 1959 c:a 12 procent på

vägtrafikförordningen mot 13,5 procent 1956. Den största ökningen, 283

procent, visar förseelserna mot bestämmelser om avgiftsbelagd parkering.

Detta slag av förseelser representerade 1959 14,5 procent av samtliga parkeringsförseelser

mot 7,4 procent 1956. Denna förskjutning sammanhänger

uppenbarligen med den fortgående utvidgningen av antalet avgiftsbelagda

parkeringsplatser. Den därnäst största ökningen, 219 procent, faller på överträdelser

av parkeringsförbud. Medan övriga slag av parkeringsförseelser

ökat under perioden, har överträdelserna av stoppförbud däremot undergått

viss minskning (14 procent). Denna torde kunna förklaras därmed att,

såvitt gäller stoppförbuden, trafikövervakningen alltmera kommit att inriktas

på förebyggande verksamhet.

Enligt tillgängliga siffror för Göteborg utgjorde antalet rapporterade parkeringsförseelser

i nämnda stad åren 1957—59 respektive 10 560, 14 097 och

17 799. Av år 1959 rapporterade parkeringsförseelser utgjorde 13 procent

förseelser mot vägtrafikförordningen.

I Malmö utgjorde antalet rapporterade parkeringsförseelser åren 1957—

1959 respektive 7 537, 10 772 och 6 576. Förseelser mot vägtrafikförordningen

utgjorde samma år respektive 25 procent, 16 procent och 29 procent

av samtliga parkeringsförseelser. Med avseende å statistiken för år 1959 är

att märka, att man under detta år i relativt ringa utsträckning inskridit

mot förseelser mot nattparkeringsförbud med hänsyn därtill, att viss maskinell

utrustning för gaturenhållning ej, som planerats, kunnat tagas i bruk

under året. Belysande är att, medan antalet rapporterade förseelser mot

nattparkeringsförbud år 1958 utgjorde 5 437, detta antal år 1959 endast var

832. Anmärkningsvärt är å andra sidan det stora antalet förseelser mot nattparkeringsförbud

under år 1958, drygt 50 procent av samtliga parkeringsförseelser.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

Till jämförelse med siffrorna från de tre storstäderna må slutligen lämnas

vissa uppgifter från Linköping. I denna stad var antalet parkeringsförseelser

åren 1956 1959 respektive 586, 793, 735 och 763. Av samtliga parke
ringslörseelser

i Linköping under 1959 utgör 10—15 procent förseelser mot

vägtraf ikförordningen.

Återfall

Till belysning av återfallsfrekvensen vid parkeringsförseelser har inom

åklagarmyndigheten i Stockholm sammanställts visst siffermaterial, avseende

åttamånadersperioden maj—december 1959. Uppgifterna grundar sig

på de strafförelägganden, som av åklagarmyndighetens parkeringsavdelning

utfärdats under nämnda tidsperiod. Materialet omfattar såväl överträdelser

av lokala parkeringsföreskrifter som förseelser mot vägtrafikförordningen.

Undersökningen visar följande.

Ifrågavarande strafförelägganden avser 51 800 parkeringsförseelser, begångna

av 42 474 förare. På varje förare kommer sålunda i genomsnitt 1,22

förseelse. 36 078 eller 85 procent av förarna har antecknats för endast en

förseelse, 4 642 eller 11 procent för två förseelser och 1 754 eller 4 procent

för tre eller flera förseelser. Beträffande sistnämnda 1 754 förare med tre

eller flera förseelser visar siffrorna följande.

antal fordonsförare antal förseelser vardera

1 135 .................. 3

354 4

140 .................. 5

58 .................. 6

32 .................. 7

13 .................. 8

11 .................. 9

2 .................. 10

2 .................. 11

2 .................. 12

3 .................. 14

1 .................. 15

1 .................. 25

Av uppställningen framgår bl. a., att 265 förare har 5 eller flera förseelser

samt 125 förare 6 eller flera förseelser. Förare med fyra eller flera förseelser,

ungefär 1 procent av samtliga förare, svarar för ca 6 procent av samtliga

förseelser.

En särskild klientelundersökning har gjorts beträffande de bilförare, som

inom åttamånadersperioden haft minst en felparkering per månad. Denna

grupp omfattar 30 personer, vilka gjort sig skyldiga till sammanlagt 365 rapporterade

felparkeringar, varav 354 mot lokala parkeringsföreskrifter och 11

mot vägtrafikförordningen. Förseelserna mot vägtrafikförordningen fördelar

sig på sju förare. Ej mindre än 240 av förseelserna har ägt rum vid bilförarens

fasta arbetsplats. I endast ett fåtal — 24 — fall bär bilen anträffats

2 liihang till riksdagens protokoll t960. 1 samt. Nr 175

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

felparkerad vid förarens bostad. 90 förseelser — i huvudsak begångna av

yrkesutövare med rörlig verksamhet — är spridda över hela stadsområdet.

Inom gruppen dominerar de egna rörelseidkarna med 22 personer, 6 förare

är försäljare. De återstående två förarna betecknas i polisrapporterna som

servicemän. 10 personer har uppgivit anställning som bilförsäljare eller egen

verksamhet med bilförsäljning. Endast en kvinna ingår i gruppen. Samtliga

30 förare tillhör den aktiva åldern för yrkesutövare.

Särskilda trafikvakter

Till de senaste årens starka stegring av antalet rapporterade parkeringsförseelser

i Stockholm torde ha bidragit inrättandet år 1957 av en kår av

särskilda trafikvakter. Anordningen med särskilda trafikvakter — som avsåg

att från den egentliga polispersonalen avlasta vissa enklare, med trafikövervakning

sammanhängande uppgifter — förutsatte vissa ändringar i lagen

om polisväsendet i riket (polislagen), polisreglementet och vägtrafikförordningen.

I 18 § polislagen tillkom sålunda samma år ett nytt andra stycke,

enligt vilket Konungen för visst polisdistrikt äger medge, att särskilda med

trafikövervakning sammanhängande uppgifter av enklare beskaffenhet ombesörj

es i annan ordning än i polislagen sägs, d. v. s. av andra befattningshavare

än polismän. Till bestämmelserna om ordningsvaktsförordnande i

46 § första stycket polisreglementet gjordes vidare ett tillägg, enligt vilket

polischefen meddelar förordnande som ordningsvakt för den som skall ombesörja

sådana med trafikövervakning sammanhängande uppgifter, som avses

i 18 § polislagen. Vad slutligen angår vägtrafikförordningen stadgades i

40 § 2 mom. i dess ursprungliga lydelse skyldighet för vägtrafikant att efterkomma

polismans anvisningar till trafikens ordnande och stanna, när polisman

ger tecken därtill. Härtill gjordes det tillägget, att vad i momentet sagts

om polisman skall gälla jämväl annan, som i vederbörlig ordning förordnats

att ombesörja i polisverksamheten ingående uppgift rörande trafiken. Den

kår av trafikvakter, som i anslutning till 1957 års författningsändringar uppsattes

i Stockholm, utgjorde ursprungligen 50 befattningshavare, samtliga

kvinnor. Vid årsskiftet 1959/1960 var antalet befattningshavare 75. Meningen

är, att organisationen under år 1960 skall utbyggas till 100 befattningshavare.

Trafikvakterna anställes av gatukontoret och sorterar i organisatoriskt

hänseende under detta. De har särskild uniform och avdelas till tjänstgöring

vid visst polisvaktdistrikt. I denna sin tjänstgöring är de underställda polisbefälet

i distriktet. Fjärde vaktdistriktet (Klara polisstation), som år 1959

redovisade 36 procent av samtliga rapporterade parkeringsförseelser i Stockholm,

har 40 trafikvakter. Trafikvakternas verksamhet avser alla slag av

parkeringsförseelser, alltså såväl överträdelser av lokala parkeringsföreskrifter

som förseelser mot vägtrafikförordningen. Befattningshavarna undergår,

innan de får börja tjänstgöra, en utbildningskurs omfattande 110 timmar

under fyra veckor. Man räknar med att varje trafikvakt svarar för i runt tal

1 000 parkeringsrapporter per år. I den yttre parkeringsövervakningen, deltar

stadigvarande, förutom de särskilda trafikvakterna, en polisstyrka motsva
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj. ts proposition nr 175 år 1960

rande 30 å 35 polismän. Det har beräknats, att av samtliga felparkerare 60

procent blir antecknade av trafikvakter och återstående 40 procent av polismän.

Den planerade utbyggnaden av trafikvaktkåren i Stockholm talar i

och för sig för att man har att motse en ytterligare ökning av antalet rapporterade

parkeringsförseelser de närmaste åren. Å andra sidan visar de rapporterade

felparkeringarna under det sista kvartalet 1959 en något lägre

siffra än den för motsvarande tid föregående år trots tillkomsten av nya

trafikvakter. Härtill kommer, att en ökning av trafikvaktkåren torde medföra

en viss minskning av den polisstyrka, som nu disponeras för parkeringsövervakning.

Man synes emellertid kunna räkna med att antalet rapporterade

parkeringsförseelser under de närmaste åren i vart fall icke kommer att

understiga 1959 års siffra, d. v. s. cirka 100 000.

Även i Göteborg har inrättats en kår av trafikvakter med i stort sett samma

ställning, uppgifter och utbildning som trafikvakterna i Stockholm. Kåren,

som började sin verksamhet i juli 1959, omfattar för närvarande 17 befattningshavare,

samtliga manliga. Den kraftiga stegringen av antalet rapporterade

parkeringsförseelser i Göteborg under år 1959 — från 14 000 till

17 800 — torde väsentligen vara att tillskriva trafikvaktkårens tillkomst. För

1960 räknar man med att antalet rapporterade parkeringsförseelser i Göteborg

skall uppgå till omkring 26 000.

Också i Malmö förekommer en kår av särskilda trafikvakter med ordningsvaktsförordnande.

Kåren inrättades år 1957 och består för närvarande

av fem manliga befattningshavare. Dessa har genomgått en kortare utbildningskurs

och har till uppgift att öva tillsyn över parkeringsbestämmelsernas

efterlevnad inom avgiftsbelagda parkeringsplatser och angränsande områden

samt att rapportera parkeringsförseelser, som de konstaterar vid sådan

tillsyn. Det åligger dem vidare att biträda med tömning och kontroll av

parkeringsmätare. De har sålunda mera begränsade befogenheter än trafikvakterna

i Stockholm och Göteborg. Det föreligger emellertid planer på att

utöka antalet trafikvakter i Malmö och att i samband därmed ändra arbetsuppgifter

och befogenheter till överensstämmelse med vad som nu gäller för

trafikvakterna i Stockholm och Göteborg.

Det nuvarande förfarandet vid handläggningen av parkeringsärenden

Polismän och trafikvakter i Stockholm är vid fullgörande av parkeringsövervakning

utrustade med block, innehållande tryckta blanketter till parkeringsanmärkningar.

Som exempel kan tagas följande blankett, vilken användes

vid 4:e polisvaktdistriktet, där de flesta parkeringsärendena handlägges.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

Nummer

Personbil...................... □

Lastbil........................ □

Motorcykel..................... □

I Med nedanstående

Moped j ägare enligt namnHerrcykel.

säy^ eller märke

Damcykel joch fabrikationsnummer.

Föraren av ovanstående fordon torde benäget omedelbart genom personligt

besök eller per telefon sätta sig i förbindelse med

Klara polisstation, Regeringsgatan 79

tel. 54 00 00, ankn. 704

med anledning av fordonets parkering på

(jen............19.... undertiden

STOCKHOLMS POLIS

Konstapel

Varannan blankett i blocket är vit (orginalet), varannan grön (kopian).

Den normala gången av ett ärende angående felparkering, som konstaterats

av polisman eller trafikvakt från 4:e vaktdistriktet, är följande.

1) Befattningshavaren ifyller den vita blanketten i blocket. Genom kopiepapper

åstadkommes motsvarande anteckningar på den gröna blanketten.

Den vita blanketten utrives ur blocket och fästes på bilens vindruta eller lamnas

direkt till föraren, om denne är tillstädes. Den gröna kopian kvarsitter i

blocket. Vid tjänstgöringens slut uppsätter befattningshavaren med ledning

av anteckningarna på kopian ett rapportkoncept rörande parkeringsförseelsen.

2) Rapportkonceptet överlämnas till vaktdistriktets utredningsavdelning,

där det diarieföres. Från bilregistret införskaffas uppgifter om fordonsäga
rens

namn och adress. ...

3) Föraren infinner sig personligen på utredningsavdelningen eller låter

sig avhöra per telefon. Hans förklaring antecknas i rapportkonceptet. Uppgifterna

från bilregistret kollationeras.

I Stockholm låter i omkring 50 procent av fallen föraren höra av sig utan

särskild påminnelse. Erkänner vederbörande förseelsen — vilket är det vanliga

_upprättas rapport med användande av den förut beskrivna särskilda

blanketten (P-blanketten). Blanketten ifylles i åtta exemplar, varav ett behålles

på vaktdistriktet, medan återstående sju exemplar översändes till åklagarmyndigheten.

Bestrides åter förseelsen sker utredning i vanlig ordning.

I uppskattningsvis 7—8 procent av samtliga rapporterade fall avskrives ärendet

av vederbörande kommissarie på grund av förarens förklaring. Föranleder

bestridandet ej avskrivning, överlämnas ärendet, sedan utredningen färdigställts,

med tilihörande förhörsanteckningar till åklagarmyndigheten.

4) Låter fordonsföraren ej höra av sig med anledning av parkenngsanmärkningen,

avsändes till den person, vilken i bilregistret står antecknad

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

21

som ägare till fordonet, en skriftlig anmaning på särskilt formulär att snarast

möjligt sätta sig i förbindelse med utredningsavdelningen. Efter en

sådan anmaning beräknas i Stockholm ytterligare omkring 25 procent av

felparkerarna låta höra av sig. Ärendet handlägges därefter i enlighet med

vad som förut angivits under 3). Beträffande härefter återstående 25 procent

av felparkerarna måste ytterligare efterforskningar vidtagas. Eventuellt

måste förhör begäras med fordonets ägare hos annat polisvaktdistrikt i

Stockholm eller hos polismyndighet utanför huvudstaden.

5) Av de parkeringsärenden, vilka från polisen överlämnas till åklagarmyndigheten,

redovisas c:a 95 procent såsom erkända med P-blanketten.

Dessa ärenden går från polisen direkt till en inom åklagarmyndigheten inrättad

parkeringsavdelning, som har hand om alla strafförelägganden rörande

parkeringsförseelser. Parkeringsavdelningen tillkom i maj 1959. Tidigare

handlades ärenden angående erkända parkeringsförseelser på åklagarmyndighetens

allmänna expedition för strafförelägganden. Parkeringsavdelningen

består av en åklagare och sex icke rättsbildade befattningshavare.

Återstående 5 procent av från polisen till åklagarmyndigheten överlämnade

parkeringsärenden — i vilka alltså bestridande föreligger — handlägges

på första åklagarkammaren av en särskild parkeringsåklagare, som,

om han ej undantagsvis finner sig böra avskriva saken eller meddela åtalseftergift,

väcker åtal vid rådhusrättens sextonde avdelning.

6) På parkeringsavdelningen ifyller skrivpersonal P-blanketten med tilllämpligt

bötesbelopp med ledning av de förut nämnda, av slatsåklagaren utfärdade

straffmätningsnormerna. Härefter granskas och underskrives blanketten

av åklagaren, som tillika, genom att sätta kryss i vederbörlig ruta,

markerar tillämpligt lagrum. I detta skick utgör alltså blanketten ett straffföreläggande.

Det inträffar i undantagsfall, att åklagaren ej finner klart,

huruvida den misstänkte verkligen avser att erkänna förseelsen. I dylikt

fall går ärendet tillbaka till polisen för utredning. Sedan föreläggandet undertecknats

av åklagaren, utsändes det i två exemplar till den misstänkte

i vanligt tjänstekuvert med biläggande av returkuvert och ett till indrivningsverket

ställt postgiroinbetalningskort på bötesbeloppet. Samtidigt sändes

en kopia av strafföreläggandet till indrivningsverket för kännedom. Den

misstänkte har att återställa det ena exemplaret av föreläggandet till parkeringsavdelningen

försett med godkännande eller anteckning om orsaken

till att godkännande ej lämnas. Det andra exemplaret får behållas av

den misstänkte. I omkring 72 procent av fallen återställer adressaten utan

särskild påminnelse föreläggandet med påtecknat godkännande eller bestridande.

Som regel är föreläggandet godkänt. Adressat, som ej låter sig avhöra,

får efter 3—4 veckor en påminnelse i form av en genomslagskopia av

föreläggandet, på vilken han kan teckna godkännande eller bestridande.

Efter en sådan påminnelse inkommer svar i ytterligare 15 procent av ärendena.

Härefter återstående 13 procent går till delgivningscentralen för delgivning

av strafföreläggandet med den misstänkte. I de flesta fall lyckas

delgivningsmannen få ett godkännande från den misstänkte. Allt som allt

kan man räkna med all den misstänkte bestrider förseelsen eller eljest

underlåter att godkänna strafföreläggandet i 7—8 procent av de på parkeringsavdelningen

handlagda ärendena. De ärenden, där strafföreläggande

ej godkänts, avföres från vidare handläggning vid parkeringsavdelningen

och överlämnas till parkeringsåklagaren för åtalsprövning i vanlig ordning
7)

Såsom förut nämnts går c:a 5 procent av alla till åklagarmyndigheten

från polisen överlämnade parkeringsärenden såsom bestridda direkt till

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

parkeringsåklagaren. Efter handläggning på parkeringsavdelningen tillkommer

de ytterligare ärenden, i vilka utfärdat strafföreläggande ej godkänts.

Dessa ärenden utgör 6—7 procent av alla till åklagarmyndigheten

från polisen överlämnade parkeringsärenden. Detta innebär att tillhopa 11

-—12 procent av de parkeringsärenden, som inkommer till åklagarmyndigheten,

blir föremål för åtalsprövning av parkeringsåklagaren. I det vida övervägande

antalet fall väckes åtal vid rådhusrättens sextonde avdelning. Det

torde mera sällan förekomma, att åtalsprövningen leder till att målet avskrives

eller åtalseftergift meddelas. Under år 1959 inkom från åklagarmyndigheten

till sextonde avdelningen sammanlagt 9 528 stämningsansökningar

i parkeringsmål. Uppskattningsvis 75 procent av målen avgöres av domstolen

såsom erkända, i regel i den tilltalades frånvaro eller i närvaro av

någon rättstjänare som ombud för den tilltalade.

8) Sedan strafföreläggande! godkänts, översänder parkeringsavdelningen

till vardera av indrivningsmyndigheten och körkortsregistret en avskrift av

föreläggandet (P-blanketten) försedd med bevis om godkännandet. Indrivningen

av böter för parkeringsförseelser synes ge goda resultat. I omkring

70 procent av hithörande bötesärenden inbetalas i Stockholm böterna utan

anmaning till indrivningsverket med anlitande av den vid strafföreläggandet

fogade postgiroblanketten. Efter en påminnelse från indrivningsverket

erlägger ytterligare 18 procent av de för felparkering bötfällda sina böter

och efter införsel ytterligare 6 procent. Därefter återstår en rest på 6 procent,

beträffande vilken får vidtagas särskilda åtgärder. Enligt en utredning

avseende fjärde kvartalet 1955, visade det slutliga indrivningsresultatet

i fråga om ärenden rörande parkeringsböter, som inkommit till indrivningsverket

under detta kvartal, att böterna betalats i 99,6 procent av

fallen.

Tidigare reformförslag

Anhopningen av bötesmål i de större städerna under senare år har medfört

svårigheter i olika hänseenden. Stegringen av målfrekvensen har varit

särskilt framträdande i fråga om parkeringsmålen, en utveckling som sammanhänger

med bilismens våldsamma expansion under det senaste decenniet

och de begränsade parkeringsmöjligheterna i storstäderna. Det är därför

naturligt, att uppmärksamheten kommit att inriktas på möjligheterna

att åstadkomma en förenklad handläggningsform för parkeringsförseelserna.

Spörsmålet togs upp redan år 1956 av den av byggnadsstyrelsen och vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen gemensamt tillsatta s. k. parkering sutredningen.

I en den 14 augusti 1956 dagtecknad promemoria framlade utredningen

ett förslag till ett förenklat förfarande. Förslaget innebar i huvudsak, att

det nuvarande bötesstraffet skulle ersättas med ett för alla felparkerare

enhetligt bötesbelopp, att polisman skulle äga meddela strafföreläggande på

platsen för förseelsen samt att föreläggandet, sedan den felande därå tecknat

godkännande, samtidigt skulle tjäna som inbetalningskort för det förelagda

bötesbeloppet. Förslag till blankett i tre exemplar, utgörande kombinerat

strafföreläggande och inbetalningskort, var bilagt promemorian. Beträffande

själva det yttre förfarandet var tanken den, att ett exemplar av

föreläggandet skulle fästas på fordonet och de två övriga behållas av polis
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

mannen för redovisning. Som skäl för införande av ett förenklat förfarande

framhöll parkeringsutredningen, att parkeringsförseelserna och det därav

följande rapporterings- och utredningsförfarandet gav storstädernas polis

en kraftigt ökad arbetsbörda till men för polisens arbete på andra viktigare

områden.

Inom den år 1956 tillsatta polisverksamhetsutredningen har likaledes upptagits

frågan om införande av ett polisbötessystem. Problemet har diskuterats

av utredningen både internt och vid överläggningar med representanter

för polismyndigheter och polispersonal i ett antal större städer. Det

har därvid visat sig att åsikterna varit delade i frågan, huruvida polisen

bör erhålla rätt att förelägga böter. Enighet har emellertid förelegat så till

vida, att det ansetts önskvärt med en förenkling av det nuvarande systemet

för rapportering och handläggning av bötesförseelser. Inom utredningen

har det införskaffade materialet sammanställts i en den 16 augusti 1957

dagtecknad promemoria, i vilken uttalas, att utredningen ansett frågan vara

av sådan betydelse, att den syntes böra närmare utredas. Promemorian

överlämnades sedermera till chefen för inrikesdepartementet och tillställdes

därefter justitiedepartementet. Beträffande parkeringsutredningens

nyssnämnda förslag framhålles i polisverksamhetsutredningens promemoria

bl. a., att den ursprungliga rapporten regelmässigt kom att gälla det förhållandet,

att en viss bil felparkerats. Vem som gjort sig skyldig till förseelsen

fick den fortsatta utredningen utvisa. Det torde ej överensstämma

med gällande rättsuppfattning att i detta hänseende godtaga ett av polisman

utfärdat föreläggande, som riktades mot ett visst fordon i stället för

mot den person, som vid tillfället brukat fordonet. — I promemorian redovisas,

förutom parkeringsutredningens förslag, ett förslag till ett förenklat

bötesförfarande vid parkeringsförseelser, som utarbetats inom Stockholms

stadskanslis organisationsavdelning. Förslaget innebär i huvudsak, att den

polisman, som konstaterar en parkeringsförseelse, på vanligt sätt på fordonet

anbringar en lapp med anmaning till föraren att infinna sig på angiven

polisstation. Om föraren på polisstationen förklarar sig beredd att

godkänna ett strafföreläggande, utskrives ett dylikt av vederbörande vaktpersonal

med ledning av en taxa. Föreläggandet underskrives av tjänstgörande

förste polisassistent på åklagarmyndighetens vägnar. Därefter tecknar

vederbörande förare godkännande på föreläggandet. Förfarandet förutsätter,

att viss polispersonal i befälsställning förordnas som extra åklagare.

Beträffande förslaget uttalas i polisverksamhetsutredningens promemoria

att, för den händelse frågan ej kunde lösas på annat sätt, förslaget för storstädernas

del innebure en avsevärd förenkling av det dittillsvarande bötesförfarandet.

I en vid 1958 års B-riksdag väckt motion (II: B 189) upptogs bl. a. frågan

om införande av polisbötessystem. Första lagutskottet yttrade i sitt av riksdagen

godkända utlåtande (nr B 13) i anledning av motionen bl. a. följande.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kung!. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

I motionen beröres också spörsmålet om införande i vårt land av ett polisbötessystem,

d. v. s. beivran av förseelser genom omedelbart åläggande

av böter genom polisman eller polismyndighet. Ett sådant system har i något

skiftande former införts i vissa främmande länder, vanligtvis kombinerat

med standardiserade böter, och användningen tager företrädesvis sikte

på mindre förseelser av motortrafikanter. Från arbetsekonomisk synpunkt

synes betydande fördelar vara förknippade med ett dylikt system, i det att

härigenom skulle kunna inbesparas åtskilligt arbete för polis- och åklagarmyndigheterna.

Från flera håll har också uttalats önskemål om en undersökning

huruvida detta system skulle kunna införas i vårt land. Även utskottet

anser skäl föreligga att närmare utreda denna fråga. Härvid finge

undersökas huruvida systemet i någon form kan inpassas i vår rättsordning

och komma till användning antingen vid smärre förseelser i allmänhet eller

beträffande någon eller några grupper av förseelser, för vilka detsamma

kan anses särskilt lämpligt, såsom t. ex. de i motionen omnämnda, i mycket

stort antal förekommande parkeringsförseelserna. Redan institutets användning

enbart å sistnämnda slag av förseelser skulle tydligen innebära

en väsentlig lättnad.

Såsom framgår av den redogörelse, som förut upptagits i detta utlåtande,

har polisverksamhetsutredningen utfört viss förberedande utredning av förevarande

spörsmål och i en till chefen för inrikesdepartementet överlämnad

promemoria uttalat, att frågan enligt utredningens mening vore av den

vikt att den syntes böra närmare övervägas. Enligt vad utskottet inhämtat

har denna promemoria därefter överlämnats till chefen för justitiedepartementet,

och inom detta överväges f. n. huru ärendet i fortsättningen skall

handläggas. Då alltså frågan är under övervägande hos Kungl. Maj :t, anser

utskottet icke erforderligt att riksdagen nu gör någon framställning i ämnet.

I likalydande motioner I: 36 och 11:49 vid 1959 års riksdag hemställdes

bl. a. att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om förslag

till sådan ändring i rättegångsbalken att beivran av felparkering kunde

ske genom omedelbart åläggande av böter genom polisman eller polismyndighet.

Över motionerna avgavs yttranden av bl. a. riksåklagarämbetet, Svea

hovrätt, Föreningen Sveriges polismästare och 1951 års rättegångskommitté.

Riksåklagarämbetet ansåg att, då utredning om införande av ett s. k.

polisbötessystem torde komma att ske inom justitiedepartementet, någon

hemställan härom från riksdagens sida icke vore erforderlig. Ämbetet konstaterade

vidare, att det ej vore möjligt att avgöra om ett polisbötessystem

lämpligen kunde införas hos oss, innan resultatet av en utredning förelåg.

Behovet av en utredning som grundval för ett ställningstagande till frågan

underströks jämväl av Svea hovrätt och Föreningen Sveriges polismästare,

varvid hovrätten likaledes erinrade om att det önskade resultatet icke kunde,

såsom motionärerna föreslagit, ernås allenast genom en ändring i rättegångsbalken.

I avstyrkande riktning uttalade sig 1951 års rättegångskommitté

som, under erinran om att frågan om ett polisbötessystem utreddes

inom justitiedepartementet, anförde följande.

En sådan form för bötesåläggande skulle närmast komma till användning

i många fall där för närvarande strafföreläggande utfärdas. Vid utformningen

av institutet strafföreläggande har beaktats att detta måste

anses ge mindre goda garantier för ett objektivt riktigt avgörande än ett

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

25

domstolsförfarande. Strafföreläggande har därför fått relativt begränsat användningsområde.

Än större försiktighet är av nöden om polisman skall berättigas

att direkt ålägga böter. Kommittén ifrågasätter om över huvud åläggande

av böter utgör en lämplig polisuppgift. I varje fall kan det icke gärna

ifrågakomma att införa eif polisbötessystem för vissa särskilda förseelser

utan att avvakta resultatet av den pågående utredningen.

Att införa ett polisbötessystem för felparkering, såsom i motionerna påyrkas,

torde vara förenat med speciella svårigheter. Felparkering, som innefattar

förseelse mot lokala parkeringsbestämmelser, straffas med böter

direkt i penningar, medan sådan felparkering som avses i 49 § vägtrafikförordningen

bestraffas med dagsböter. Vid åläggande av böter direkt genom

polisman kunna uppenbarligen endast penningböter ifrågakomma.

Gränsdragningen mellan de fall av felparkering som skola medföra penningböter

och de som skola bestraffas med dagsböter skulle ofta kunna vålla

den enskilde polismannen svårigheter. En annan svårighet föreligger däri

att det av polismannen direkt ålagda straffet självfallet måste riktas mot

viss person samt att det endast mera sällan torde kunna omedelbart klarläggas

vem som vid tillfället fört och parkerat bilen och alltså är ansvarig

för parkeringen. Parkeringsförseelser synas sålunda föga lämpade för beivran

genom ett polisbötessystem. De svårigheter som uppkomma redan vid

ett polisbötessystem, som begränsas till enbart parkeringsförseelser, äro så

stora att det måste anses nödvändigt att även såvitt avser dessa förseelser

avvakta den pågående utredningens resultat.

Första lagutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr

25) i anledning av motionerna — efter att ha berört utskottets förutnämnda

utlåtande till 1958 års B-riksdag — bl. a. följande.

Utskottet har nu inhämtat att en utredningsman inom justitiedepartementet

utsetts att verkställa en undersökning av möjligheterna att åstadkomma

en förenkling av handläggningen av mindre brottmål. I undersökningen

ingår också frågan om införande av polisbötessystem.

Genom nämnda undersökning har visserligen arbetet på den i motionerna

eftersträvade reformen inletts, men under hänvisning till vad utskottet tidigare

anfört om angelägenheten av en sådan reform synes det kunna ifrågasättas,

om icke den i undersökningen ingående delfrågan om polisbötessystem

vid parkeringsförseelser bör behandlas med förtur och utan avbidan

å resultatet av undersökningen i övrigt. Utskottet vill därför förorda,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t giver uttryck för denna uppfattning.

Vad utskottet sålunda förordat biträddes av riksdagen.

I clt par uppmärksammade tidningsartiklar, införda i dagspressen i slutet

av 1959, har borgmästaren i Stockholm Ynge Kristensson framlagt vissa

förslag till förenklat förfarande i parkeringsmål. Förslagen avser uteslutande

förseelser mot lokala parkeringsföreskrifter. I likhet med parkeringsulredningen

anknyter Kristensson i yttre avseende till den skriftliga parkeringsanmärkning,

som polismannen eller trafikvakten fäster på fordonet.

Parkeringsanmärkningen skall emellertid icke, såsom enligt parkeringsutredningens

förslag, innehålla något strafföreläggande att godkännas av den

felande utan en anmaning till denne att inom viss tid till angiven myndighet,

exempelvis ett parkeringskontor, med anlitande av en vid parkeringsanmärkningen

fogad postgiroblankett inbetala clt på blanketten angivet be
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1960

lopp. Därest inbetalning sker inom förelagd tid, skall enligt förslaget någon

ytterligare åtgärd med anledning av parkeringsförseelsen ej äga rum.

Vad angår den rättsliga karaktären av inbetalade belopp ingår som ett väsentligt

moment i Kristenssons förslag en avkriminalisering av parkeringsförseelserna.

Härvidlag går förslaget längst i fråga om parkering i strid

mot föreskrifter om avgiftsbelagd parkering. Dessa förseelser anser Kristensson

intaga en särställning. Han hänvisar till att uppställning av fordon å

allmän plats i princip är kostnadsfri och att inrättandet av avgiftsbelagda

parkeringsplatser med parkeringsmätare innebär ett avsteg från denna princip.

Det torde därför enligt Kristenssons mening vara mest överensstämmande

med anordningen med avgiftsbelagd parkering, att påföljden för den

som låter bilen vara uppställd längre tid än vartill avgiften berättigar, i

stället för som nu böter, blir en fastställd tilläggsavgift (kontrollavgift).

Denna kontrollavgift bör enligt Kristenssons förslag tillfalla kommunen.

Avgiften, vars belopp upptages i den vid parkeringsanmärkningen fogade

postgiroblanketten, skall anses som privaträttslig. Därest den ej erlägges,

bör kommunen äga lagsöka på beloppet, och den skyldige har då att erlägga

lagsökningskostnader. Om målet hänskjutes till domstol, kommer

kommunen att där utföra en rent civil talan. Beträffande övriga överträdelser

av lokala parkeringsföreskrifter anser Kristensson det däremot vara

främmande för rådande rättsuppfattning om ordningsförseelser att låta

påföljden bli av rent civilrättslig natur. Å andra sidan framstår det enligt

hans uppfattning av olika skäl som otillfredsställande att använda bötesstraff

i den omfattning som nu sker. En medelväg finner Kristensson vara

att stadga ett till beloppet fixerat vite för överträdelserna och att föreskriva

att beloppet till skillnad från nuvarande böter ej får förvandlas. Någon anteckning

om förseelsen bör ej heller ske i körkortsregistret. Vitets belopp

upptages i den vid parkeringsanmärkningen fogade postgiroblanketten. Om

vitet icke inbelalas inom föreskriven tid, sänder parkeringskontoret till den

inregistrerade ägaren av fordonet en uppmaning att inom viss kortare tid

till kontoret inbetala vitet tillika med påförd indrivningsavgift vid äventyr

att ärendet eljest överlämnas till polisen. Endast i sålunda överlämnade

ärenden skall polisen behöva verkställa utredning. Efter det att utredningen

slutförts, går ärendet vidare till åklagaren, vilken i händelse av bestridande

från den misstänktes sida har att instämma målet till domstol. Den

som dömes skyldig skall ha att erlägga vitet och indrivningskostnaden jämte

i förekommande fall rättegångskostnader.

Frågan om ett förenklat förfarande vid parkeringsförseelser har behandlats

jämväl av en den 15 december 1957 av Stockholms stads rätts- och

polisdirektion tillsatt expertkommitté (åklagnrkommittén). Kommitténs

uppdrag är att verkställa en översyn av vissa frågor, som berör åklagarmyndighetens

organisation. Kommittén fann sig under sitt arbete böra upptaga

jämväl frågan om förfarandet i bötesmålen. Därvid kom uppmärksamheten

främst att inriktas på parkeringsmålen. Kommittén framlade den 10

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

27

februari 1960 ett betänkande med förslag till rationaliseringar i fråga om

handläggningen av parkeringsförseelser. Beträffande tillkomsten och innehållet

i detta förslag torde få hänvisas till promemorian, sid. 37—39.

Utländsk rätt

Västtyskland

I 1871 års tyska strafflag (§1) skiljes enligt gärningens svårhetsgrad mellan

tre olika arter av brott, som betecknas respektive Verbrechen, Vergehen

och Cbertretung. Avgörande för frågan, till vilken kategori en straffbelagd

handling skall räknas, är det straff, som enligt lagen utgör strafflatitudens

maximum. En gärning är Verbrechen, om i straffskalan ingår Einschliessung

(custodia honesta) över 5 år eller Zuchthaus (tukthus), och Vergehen, om

i straffskalan ingår Einschliessung upp till 5 år eller Gefängnis (fängelse)

eller Geldstrafe (böter) över 150 DM eller icke maximerade böter, ubertretung

föreligger om i straffskalan ingår Haft (lätt form av frihetsförlust

som ådömes relativt sällan) eller böter upp till 150 DM.

Gäller det Obertretung eller lindrigare Vergehen, kan i Tyskland straffföreläggande

äga rum. Man skiljer mellan två olika former, som kallas

Strafbefehl respektive Strafverfiigung.

Strafbefehlsverfahren, som behandlas i den tyska straff processlagen (§§

407—412), är ett skriftligt domstolsförfarande utan väckande av åtal, utan

det eljest i Tyskland erforderliga skriftliga domstolsbeslutet om talans upptagande

(Eröffnungsbeschluss) samt utan huvudförhandling. En dylik summarisk

och förenklad rättegång kan dock på den misstänktes yrkande utmynna

i ett muntligt förfarande, vilket motsvarar det ordinarie brottmålsförfarandet.

Enligt gällande lag får Strafbefehl alltid användas om straffet

är böter (utan någon särskild begränsning). Dessutom får Strafbefehl tilllämpas

i fråga om frihetsstraff (Gefängnis, Einschliessung och Haft) för

frihetsberövande upp till 3 månader. Emellertid tillämpas Strafbefehl i tysk

praxis ytterst sällan i fråga om frihetsstraff. Strafbefehlsverfahren inledes

med att allmän åklagare hos rätten gör en skriftlig ansökan om Strafbefehl.

Han skall därvid yrka ett bestämt straff. Domaren (Amtsrichter) prövar på

grundval av akterna i målet om betänkligheter (Bedenken) mot Strafbefehls

meddelande är för handen. Är så icke fallet, meddelas Strafbefehl i

enlighet med åklagarens yrkande. Den misstänkte äger dock fullfölja talan

genom att föra Einspruch mot Strafbefehl inom en vecka efter delgivning.

Einspruch leder till huvudförhandling, om icke dessförinnan ansökan

om Strafbefehl nedlagts av åklagaren eller Einspruch återkallats av den

misstänkte. Strafbefehl är i dag den vanliga formen för beivrandet av trafikförseelser

i rörlig trafik med undantag för bagatellförseelser. Är gärningen

av allvarligare art (den har t. ex. medfört avsevärd skada) äger det

ordinarie domstolsförfarandet rum.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

Vid sidan av Strafbefehl finns, som förut nämnts, Strafverfiigimg. Även

detta institut omnämnes i straffprocesslagen, trots att det egentligen hör

till delstaternas lagstiftningskompetens. Strafverfiigung meddelades ursprungligen

av polismyndighet utan domstols medverkan. Enligt gällande

lagstiftning får Strafverfiigung dock allenast meddelas av domaren. Skillnaden

mellan Strafbefehl och Strafverfiigung ligger huvudsakligen däri, att

åklagarmyndigheten i regel icke är inkopplad vid det sistnämnda förfarandet.

Polismyndigheten översänder i enlighet med delstatens lagstiftning akterna

till Amtsgericht efter anställt förhör med den misstänkte. Polisen uppger

samtidigt bevisen och det tillämpliga lagrummet samt föreslår påföljden.

Domaren avgör om Strafverfiigung skall meddelas. Han är härvid ej

bunden av polisens förslag beträffande påföljden. Påföljden får vid Strafverfiigung

vara endast böter eller Haft.

Under tiden efter andra världskrigets slut ägde i Västtyskland rum en

både dogmatiskt och praktiskt betydelsefull reform, som åsyftar att eliminera

mindre lagöverträdelser från straffrättens område. Man skiljer sålunda

mellan gärningar, som anses såsom i egentlig mening kriminella, och

sådana, som enbart riktar sig mot ordningsstadganden. För gärningar av

det sistnämnda slaget har man infört begreppet Ordnungswidrigkeit. Härvid

kommer särskilt i betraktande överträdelser av den ekonomiska lagstiftningen.

Påföljden för Ordnungswidrigkeit är ej mera Geldstrafe utan

Geldbusse. Avgörande för om en gärning skall hänföras till Ordnungswidrigkeit

är, om den stadgade påföljden är Geldbusse. De grundläggande bestämmelserna

om Ordnungswidrigkeit och Geldbusse samt om förfarandet vid

beivrandet av hithörande gärningar finns i 1952 års »Gesetz iiber Ordnungswidrigkeiten».

Emellertid gäller — åtminstone ännu så länge — 1952 års lag icke såvitt

angår trafikförseelser. Beträffande dylika förseelser gäller vid sidan av delstaternas

lagstiftning två olika förbundslagar, nämligen 1952 års Strassenverkehrsgesetz

och 1953 års Strassenverkehrsordnung. I båda lagarna finns

generalklausuler (§ 21 respektive § 49) enligt vilka den som överträder trafikföreskrifterna

straffas med böter upp till DM 150:— eller med Haft,

om icke strängare straff förskylles enligt andra bestämmelser.

I Strassenverkehrsgesetz (§ 22) finns emellertid en föreskrift om Gebiihrenpflichtige

Verwarnung (avgiftspliktig varning), som fått mycket stor

praktisk betydelse. Föreskriften lyder i översättning.

Vid lindrigare »ubertretungen», som är straffbara enligt denna lag eller

enligt föreskrifter utfärdade med stöd av denna lag, kan polisman, som är

därtill bemyndigad och legitimerar sig genom tjänstedräkt eller på annat

sätt, varna den på bar gärning anträffade gärningsmannen och avkräva honom

en avgift (Gebiihr) upp till 2 DM.

År 1957 ändrades bestämmelsen så, att avgiften i stället för 2 DM numera

är fr. o. m. 1 DM t. o. m. 5 DM. Det visade sig nämligen med tiden lämpligt

att möjliggöra någon differentiering på grundval av förseelsens svårhetsgrad.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

29

Enligt föreskrifter i 22 § Strassenverkehrsgesetz är en förutsättning för

avgiftsplilttig varning, att den felande informerats av polismannen, att han

äger vägra betalning men trots detta »är införstådd med att betala och beredd

till omedelbar betalning». I händelse av vägran har polismannen att

avge rapport i vanlig ordning. Förklarar den felande sig villig att betala,

får han en skriftlig varning på en blankett, som samtidigt utgör kvitto.

Trots bestämmelsens ordalydelse anses det i praxis tillräckligt att någon

som icke kan betala kontant lovar göra detta inom viss kort tid. Sker betalning

kan gärningen icke vidare straffas som Obertretung.

Strassenverkehrsgesetz och Strassenverkehrsordnung kompletteras av delstaternas

polisförfattningar, i vilka ofta även institutet avgiftspliktig varning

är reglerat. Därvid har i de flesta delstater meddelats detaljerade föreskrifter

om hur vid varning skall förfaras och vad som skall anses som

»lindrigare Obertretung».

I delstaten Nordrhein-Westfalen har gjorts en klassifikation av trafikförseelserna

och fastställts den avgift som skall krävas i varje fall. Vissa

grupper av förseelser har undantagits från tillämpningen av avgiftsbelagd

varning. Avgiften kan uppgå till 1, 3 eller 5 DM. Polismannen är utrustad

med tre olika block i olika färger med kvitton på 1, 3 och 5 DM. Ett fjärde

block är avsett för personer, som är villiga att betala men icke kan betala

kontant (Gebiihrenpflichtige Verwarnung mit Zahlungsaufforderung).

I delstaten Hessen skall 1 eller 2 DM krävas, om förseelsen icke hade

omedelbart skadliga verkningar för andra trafikanter. Gäller det en något

allvarligare förseelse eller visar den felande icke nödvändig insikt, är avgiften

3 DM. Har skada uppstått, som ej går över 500 DM, är avgiften 5 DM.

Alla allvarliga trafikförseelser som t. ex. fortkörning, körning på fel sida

och felaktig omkörning skall emellertid anses som ubertretungen och lagföras

enligt straffprocesslagen (strafföreläggande eller åtal).

Den varningsblankett, som tillämpas i delstaten Hessen, har följande lydelse.

Då Ni, efter att ha underrättats om Eder rätt att vägra, är införstådd med

att mottaga en avgiftspliktig varning och är villig att betala avgiften, tilldelas

Eder härmed i anledning av nämnda »ubertretung» en varning med

avgift.

Sedan följer datering och polismannens underskrift och titel samt kvittering

av det betalda beloppet. Förseelsens art ifylles, däremot anges den

felandes namn icke i blanketten. Polisen underrättar samtidigt på genomslag

vederbörande polismyndighet om att varning meddelats och avgiften

mottagits. Är den felande villig att betala men kan han icke göra detta

omedelbart, antecknas i varningsblanketten hans namn och adress. Han uppmanas

i detta fall inbetala beloppet inom tre dagar på visst poliskontor

eller med posten till visst postgirokonto. Sker betalning, är saken därmed

utagerad.

Institutet avgiftspliktig varning tillämpas i praxis allmänt även vid parkeringsförseelser

och detta även om bilföraren icke påträffas. Tydligen an
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

ser man, att vederbörande även i dessa fall ertappas på bar gärning, enär

gärningen ännu icke är avslutad, då polismannen upptäcker felparkeringen.

Emellertid torde det med hänsyn till lagens ordalydelse icke anses möjligt

att meddela avgiftspliktig varning på det sätt, att varningen fästes på bilens

vindruta med uppmaning till föraren att inom viss tid inbetala avgiften. I så

fall skulle det nämligen icke vara möjligt att — som enligt lagens ordalydelse

skall ske — före varningens utfärdande informera föraren om hans

befogenhet att vägra betala samt att fråga honom om han är villig att erlägga

avgiften. En polisman, som anträffar en felparkerad bil, fäster därför

vid vindrutan icke en varning utan en anmaning till föraren att infinna sig

på en viss angiven polisstation. När föraren inställer sig meddelas en avgiftspliktig

varning samtidigt som den fastställda avgiften betalas. Inställer sig

felparkeraren icke, inledes det ordinarie förfarandet, vilket utmynnar i

Strafbefehl eller Strafverfiigung.

Uppgifter om parkeringsförseelser intages i ett särskilt register över trafikförseelser

(s. k. Verkehrssunderkartei).

Frankrike

I den franska Code pénal (C.p.) skiljes sedan gammalt mellan tre olika

kategorier: contraventions, délits och crimes (art. 1). Till vilken kategori

ett visst brott är att hänföra beror allenast på den påföljd, som fastställts

i strafflag eller annan lag. Contravention är den lindrigaste lagöverträdelsen

och får endast straffas med polisstraff (peines de police), d. v. s. med

»emprisonnement» mellan en och tio dagar, böter (amendes) och förverkande

av vissa beslagtagna föremål (confiscation de certains objects saisis). Detaljföreskrifter

om dessa påföljder ges i art. 464—470 C.p. Intill 1945 var

maximitiden för emprisonnement endast 5 dagar (art. 465). Böteslatituden

har på senaste tiden undergått åtskilliga förändringar som stått i samband

med det franska penningvärdets växlingar. I contraventions ingår det stora

flertalet enkla överträdelser av polis-, ordnings- och trafikföreskrifter, inklusive

parkeringsförseelser.

Karakteristiskt för fransk rättsvård torde vara att det i första instans

finns tre särskilda domstolstyper, som bildar motsvarighet till de förut omnämnda

tre hrottskategorierna. Den franska code d’instruction criminelle,

som stiftades redan 1808 och sedan dess med vissa modifikationer gällt under

140 år, upphävdes i sin helhet den 2 mars 1959. Sedan dess gäller den

nya code de procédure pénale (C.P.P.). Principerna för domstolsorganisationen

inom straffprocessen har dock upprätthållits. Kvar är cour d’assises

som behörig första domstol med jury för de grövsta brotten (crimes). Délits,

till vilken kategori bl. a. hör culpöst vållande till annans död vid trafikolycka

och annan trafikförseelse, som vållat person- eller egendomsskada

av större omfattning, åtalas fortfarande vid en kollegialdomstol (tre domare)

som heter tribunal correctionel (art. 381 ff C.P.P.). Om contraventions

dömer nu i regel tribunal de police (förut tribunal de simple police),

d. v. s. en enmansdomstol. Domaren i polisdomstolen skall enligt lagen

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungt. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

31

(art. 523 C.P.P.) principiellt vara densamma som domaren i tribunal

d’instance, första domstol i tvistemål, vilken trätt i fredsdomarens (juge de

la paix) ställe. Åklagaren vid tribunal de police skall vara en tjänsteman i

ministére public (art. 45 C.P.P.). Enligt C.P.P. (art. 547) får i mål, som

avgjorts av polisdomstol, vad anföras inom tio dagar till cour d’appel (hovrätt),

dock är förutsättning att det ådömda straffet överstiger frihetsstraff i

5 dagar eller böter å Fr. 60 000: — (1958 års penningvärde).

Stadganden om trafikförseelser har upptagits i en speciell code de la

route (vägtrafiklag), som trädde i kraft den 15 december 1958. Denna lag

omfattar icke själva trafikregleringen utan endast stadganden om trafikförseelser

och dessa förseelsers beivrande samt om indragning av körkort. Den

9 januari 1960 kompletterades code de la route med en tredje avdelning

(art. 248—294) som innehåller administrativa föreskrifter i fråga om trafikförseelsers

handläggning.

Vissa lagöverträdelser inom trafiklagstiftningen (rattfylleri, brott mot

utrustnings- och registreringsföreskrifter m. m.) hänföres genom påföljdens

art till délits och upptages av tribunal correctionel. Det stora flertalet överträdelser

av vägtrafiklagen (felparkeringar, brott mot hastighetsbestämmelser

m. m.) eller av lokala trafikföreskrifter hör dock till kategorien »contraventions»

och upptages av polisdomstol. Contraventions mot vägtrafiklagen,

däribland felparkeringar, har under de senaste åren lagförts i Paris med

närmaste omgivningar (Département de la Seine) i omkring 1,7 miljoner

fall per år och i landet i övrigt i cirka 2 miljoner fall årligen. Detta har

medfört en våldsam belastning på polisdomstolarna och framtvingat ett avsevärt

förenklat förfarande vid handläggningen.

Genom kungörelse den 2 november 1945 infördes i Frankrike efter mönster

av de tyska instituten Strafverfiigung och Strafbefehl ett straffprocessuellt

förfarande utan muntlig förhandling i bagatellmål, »ordonnance pénale».

Kungörelsen införlivades 1952 med code d’instruction criminelle och ingår

numera i art. 524—528 C.P.P. Detta förenklade förfarande avser meddelande

av »amende de composition».

Föreligger ett protokoll (procés verbal) som visar att något fall av lagöverträdelse

förekommit (t. ex. protokoll som är uppsatt av polis på gatan på

speciell blankett) äger polisdomaren, utan att kallelse eller stämning sker,

meddela (informer) lagöverträdaren, att han har att betala böter å visst belopp

i form av amende de composition (alltså ett slags strafföreläggande av

domstol). Betalas det förelagda beloppet så anses detta som godkännande

och ärendets behandling är därmed avslutad (art. 525). Ett godkänt föreläggande

anses som en lagakraftvunnen dom, något som kan få juridisk betydelse

även i fråga om eventuellt återfallsbrott.

Adressaten är berättigad att vägra betala (de ne pas accepter 1’offre du

juge). Sker delta, d. v. s. protesterar vederbörande eller betalar han ej inom

föreskriven tid, handlägges saken i enlighet med de ordinarie stadgandena

om mål inför polisdomstol (art. 531 ff) och stämning utfärdas.

Amende de composition får dock ej meddelas i varje fall av contravcntion.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1960

Enligt C.P.P. är detta förfarande uteslutet bl. a., om målsägare finns eller

vid vissa i lagen fastställda återfallsstraff eller om av protokollet framgår

att den misstänkte gjort sig skyldig till mer än två överträdelser. Dessutom

får amende de composition endast meddelas om strafflatitudens maximibelopp

håller sig inom viss gräns. Vid lagens tillkomst 1958 var gränsen Fr.

40 000: —.

Vid felparkering tillämpas i regel det förut nämnda förfarandet med meddelande

av »amende de composition». Standardförfarandet torde vara följande.

Vederbörande polisman eller parkeringsövervakare (civilklädd person

med armbindel), som konstaterat felparkering, ifyller en blankett, som heter

»avis de contravention», och fäster den på bilens vindruta. I blankettens

tryckta text heter det, att en överträdelse av adressaten har anmärkts (relevé

å votre charge). Polismannen (parkeringsövervakaren) ifyller i blanketten

följande uppgifter: överträdelsens art, ort, datum, bilmärke och bilnummer.

Blanketten innehåller i den tryckta delen dessutom en erinran därom, att

adressaten äger framföra efter eget skön allt som han anser rättfärdiga hans

gärning. Därutöver anmanas adressaten i hövliga vändningar att i allmänt

och eget intresse iakttaga gällande ordningsstadganden.

När bilföraren återkommer till sin bil och finner lappen, ifyller han i sin

tur vissa uppgifter på lappens baksida nämligen namn, födelseort och -dag,

adress samt körkortets nummer och utställningsdag. Är bilföraren ej identisk

med bilägaren skall han även ifylla personaluppgifter beträffande fordonsägaren,

eventuellt motsvarande uppgifter om den juridiska person, som

äger bilen. Han sänder sedan lappen portofritt till polisprefekturen, eventuellt

bifogar han en skrivelse, vari han bestrider brottet. Anses invändningarna

befogade, hör han sedan över huvud taget ingenting mera om saken.

I annat fall torde den kopia av lappen, som lämnats av polismannen eller

parkeringsövervakaren till myndighet, tjäna som ett slags protokoll. Efter

cirka en månads tid får felparkeraren från domstolen en anmaning att inbetala

böter å visst belopp (f. n. vanligen 10 NF = drygt 10 kr.). Gör han

detta, är saken därmed utagerad. Inbetalas icke beloppet inom fastställd tid,

äger stämning till domstolen rum. Inom polismyndigheten kontrolleras om

flagranta återfallsbrott förekommer.

Vid sidan av amende de composition existerar för de lindrigaste överträdelserna

ett ännu enklare system, som heter amende forfaitaire, böter som

uppbäres på stående fot. Föreskrifter härom gives i art. 529 och 530 C.P.P.

samt i code de la route art. L 27, 28 och R 255—264 (dekret den 9 januari

1960). Förutsättning är att gärningsmannen påträffas omedelbart eller tages

på bar gärning samt dessutom att förseelsen icke bestraffas med högre

böter än 40 NF (omkring kr. 42: —), d. v. s. med böter för contraventions av

andra klass (art. L 27). Som exempel på dylika överträdelser kan nämnas,

förutom felparkering, brott mot lokala trafikföreskrifter, cykelåkning utan

lyse, otidigt bruk av signalhorn, skärande av filmarkering m. m. Även överträdelser

av fotgängare, t. ex. korsande av gata utanför övergångsställe, kan

sanktioneras med amende forfaitaire (i regel omkring 3 NF).

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

33

Amende författare är, såsom nyss antytts, böter som betalas omedelbart

på stället till polisman eller annan trafikövervakare, som fått myndighets

tillstånd att mottaga sådan bötesbetalning. Han betecknas som »agent verbalisateur».

Han ifyller, om den felande är villig att betala, en blankett i tre

exemplar. Det första är ett protokoll (procés verbal) och innehåller uppgifter

om vederbörandes personalier, bilmärke och -nummer, körkorts nummer

och datum samt överträdelsens art. Detta exemplar insändes till åklagarmyndighet

vid polisdomstol för kontroll av om återfall föreligger och för

granskning om polismannen förfarit riktigt. Det andra exemplaret (quittance),

lämnas som kvitto till den bötfällde efter betalningen. Det tredje

(souche) sitter kvar i polismannens block (carnet) och användes då han

redovisar uppburna böter. Visar det sig vid kontrollen, att gärningen utgjorde

återfall, kan gärningsmannen åtalas vid polisdomstol (art. 530 C.P.P.).

De erlagda böterna återbetalas emellertid ej. I övrigt gäller samma föreskrifter

som för amende de composition.

Fordon, som är farliga för säkerheten, eller hindrar övrig trafik kan bortföras

av polismyndighet (art. L 25 R 236 ff i code de la route).

U.S.A.

Som på de flesta andra lagstiftningsområden existerar i U.S.A. även inom

trafiklagstiftningen avsevärda skillnader mellan delstaterna. Varje delstat

har sin egen trafiklag, och ofta kompletteras denna med särskilda stadganden,

som meddelats av de stora städernas myndigheter. För staten New York

gäller t. ex. Vehicle and Traffic Law, som inom staden New York kompletteras

genom stadens Traffic Regulations; i Kalifornien gäller California

Vehicle Code, men San Fransisco har även en San Fransisco Traffic Code.

Skillnaderna avser icke endast själva trafikregleringen utan i viss omfattning

även sanktionerna för felparkering och andra trafikförseelser samt förfarandet

vid förseelsers beivrande.

Påfallande är, att även polismyndigheternas effektivitet i kampen mot

parkeringsförseelser synes visa skillnader. I Washington, D.C. (825 000 invånare)

uppgår de beivrade parkeringsförseelserna till omkring 225 000 per

år, däremot i den något mindre staden San Fransisco (invånarantalet

790 000) till 613 035. I staden New York (7,9 miljoner invånare) beivras omkring

1 miljon parkeringsförseelser per år, i staden Chicago, som är icke

fullt hälften så stor (3,2 miljoner) beivras c:a 800 000 parkeringsförseelser

om året. Naturligtvis kan sådana avsevärda skillnader även bero på andra

omständigheter, såsom t. ex. att den ena staden har mindre omfattande parkeringsförbud

eller större antal parkeringsplatser än den andra. Emellertid

visar även siffrorna för lagföring av övriga trafikförseelser liknande skillnader.

I New York uppgår sålunda trafikmålen totalt till c:a 2 miljoner, i Chicago

till omkring 1,5 miljoner.

Trots dessa skillnader har i hela U.S.A. myndigheternas strävan att i största

möjliga mån förenkla förfarandet vid trafikförseelser och i synnerhet

parkeringsförseelser varit densamma. I hela U.S.A. tillämpas i detta syfte

systemet med s. k. »tickets».

3 Ilihang till riksdagens protokoll 1960. 1 saml. Nr 176

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

Beträffande ticketsystemet med dess fördelar och brister torde utvecklingen

i Chicago, alltså den stad, som synes visa särskilt stor effektivitet vid

bekämpandet av trafikförseelser, vara belysande.

Alla mål rörande trafikförseelser handlägges i Chicago av Traffic Court,

som är en självständig avdelning av Chicagos Municipal Court. Vid trafikdomstolen

tjänstgör f. n. endast tre ordinarie och sex biträdande domare,

trots att målens antal omfattar omkring 1,5 miljoner fall.

Ticket är den i hela USA vedertagna populära beteckningen på den handling,

som av vederbörande polisman i samband med en trafikförseelse överlämnas

till trafikanten, som kan vara bilförare eller fotgängare, eller, i samband

med parkeringsförseelse, på lämpligt sätt anbringas å fordonet. I regel

fästes ticket i sistnämnda fall på vindrutan. I Chicagos Traffic Regulations

(§§ 27—365) betecknas ticket vid felparkering som »traffic violation notice»;

ticket utgör enligt samma lagrum en stämning att inställa sig i trafikdomstolen

på i handlingen angiven dag och tid för att svara för lagöverträdelsen

i fråga (answer to the charge of such violation).

Ticket rives av polismannen ut ur ett block med genomgående numrering,

utskrives av honom i fyra exemplar, varav vid felparkering ett fästes på

fordonet, ett behålles av polismannen själv, och två överlämnas till vederbörande

polisstation inom distriktet. Av dessa två senare exemplar behålles

ett av polisstationen, under det att det andra insändes till trafikdomstolen.

I ticket införes av polismannen dag och tid för förseelsen, förseelsens art,

fordonets märke och nummer (eventuellt trafikantens namn och adress)

samt numret å det speciella skattekvitto, som i Chicago skall vara anbragt å

vindrutan. Handlingen underskrives av polismannen under edligt ansvar.

Ticket innehåller vidare en anmaning till trafikanten att infinna sig i trafikdomstolen

på angiven dag och tid. Vidare angives det för förseelsen gällande

bötesbeloppet.

Stämningen till trafikdomstolen har emellertid endast subsidiär karaktär.

I det exemplar av ticket, som överlämnas till trafikanten eller fästes vid

vindrutan (Parking Violator Copy), föreskrives nämligen, att adressaten

äger erlägga böterna senast fem dagar före domstolsförhandlingen genom

insändande av det i ticket angivna beloppet till eller genom kontant betalning

på Traffic Violations Bureau. Han har därvid tillika att översända erhållen

ticket, på baksidan försedd med skriftligt erkännande av den begångna

förseelsen, till Clark of the Municipal Court. Vid ticket är för detta

ändamål fogat ett kuvert, som befordras portofritt. Insändes godkänd ticket

och betalas bötesbeloppet i föreskriven ordning är saken därmed utan domstolsförhandling

utagerad.

Fram till år 1956 tillämpades ticket-systemet i Chicago på nu angivet sätt.

Samtliga parkeringsförseelser var då i Chicago belagda med ett enhetligt bötesstraff

om $ 3.00 oavsett förseelsens art och antalet föregående överträdelser.

I samband med att trafikdomstolen år 1956 omorganiserades och de

olika avdelningarna av domstolen sammanfördes i en gemensam byggnad

— tidigare hade de olika avdelningarna varit förlagda till olika stadsdelar —

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1960

infördes ett mera differentierat bötessystem beträffande parkeringsförseelser.

För de vanliga parkeringsförseelserna höjdes böterna till $ 10.00 och för

vissa mindre parkeringsförseelser blev bötesstraffet $ 5.00. Ett bötesstraff

om $ 3.00 bibehölls endast i vad avsåg övertidsparkering på parkeringsplatser

med parkeringsmätare (Parking Meters enligt § 27—421). Man ansåg

nu, att en personlig inställelse i domstolen, även utan muntlig förhandling,

skulle öka parkeringsböternas allmänpreventiva verkan. Möjligheten att per

Post erlägga böterna bibehölls därför endast såvitt gällde övertidsparkering.

I alla andra fall hade den felande att infinna sig personligen på trafikdomstolens

kansli, förete ticket och erhålla uppgift om bötesbeloppet i det speciella

fallet i enlighet med gällande taxa. Han ägde därefter omedelbart erlägga

böterna. — Detta system synes emellertid ha medfört vissa olägenheter,

varför Chicagos myndigheter beslutat en återgång till det tidigare

systemet med allmänt erläggande av parkeringsböter per post.

Att böterna regelmässigt kan erläggas per post, medför dock icke någon

juridisk åtalseftergift. Av tickets text framgår nämligen att stämningen

(ticket anses som en sådan) principiellt består; den uppföres även alltid på

trafikdomstolens föredragningslistor. Betalas böterna, äger dock den i ticket

angivna huvudförhandlingen ej rum. Till skillnad från förseelser i rörlig

trafik (moving violations) inrapporteras emellertid icke parkeringsförseelser

till det i staten Illinois centralt förda registret över trafikförseelser, vilket

ligger till grund för temporärt eller slutligt återkallande av körkort enligt

visst poängsystem. Samtliga felparkeringar bokföres dock i domstolens kartotek

och beaktas för den händelse den skyldige skall lagforas för någon annan

trafikförseelse. Av ett i domstolen fört hålkortssystem framgår, om någon

gjort sig skyldig till ett större antal återfallsförseelser.

Av vikt torde vara, alt i händelse av felparkering presumtivt ansvar (prima

facie responsibility) inträder för den person, som är registrerad som

fordonets ägare (§ 37—3G4 i Chicagos Traffic Regulations).

För det fall att tickets adressat varken betalar böterna inom angiven lid

eller inställer sig vid domstolen, utfärdar domaren i första hand en kallelse

till muntlig förhandling (summons) som delgives honom. Efterkommes icke

denna kallelse äger domstolen i vanlig ordning meddela förordnande om att

vederbörande skall hämtas till rätten (warrant of arrest).

Under den tid, då personlig inställelse vid domstolens kansli krävdes (med

undantag för övertidsparkeringar), var de praktiska erfarenheterna av systemet

otillfredsställande. Endast 35 procent av felparkerarna efterkom tickets

anvisningar. Ytterligare 15 j>rocent betalade eller inställde sig, sedan

förut nämnda kallelse utfärdats. I samtliga återstående fall, d. v. s. 50 procent,

blev sålunda »warrant of arrest» nödvändig. Detta förfarande stötte

naturligtvis på i det närmaste oöverstigliga praktiska hinder. Det visade sig

sålunda omöjligt att i alla dessa fall anträffa och hämta vederbörande till

domstolen. Härtill kom att trafikdomstolens kompetens endast omfattar området

inom de egentliga stadsgränserna; domstolen ägde därför endast utfärda

»warrant of arrest» beträffande personer, som var bosatta inom detta

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

område. Allt detta medförde, att man fann sig nödsakad att överge systemet

med personlig inställelse i parkeringsärenden.

I de flesta andra stora städer i USA än Chicago torde det sedan länge ha

varit så, att man i fråga om förfarandet icke skiljer mellan övertidsparkering

och andra parkeringsförseelser utan mellan parkeringsförseelser och

förseelser i den rörliga trafiken. Endast för den sistnämnda kategorin tilllämpas

principen att kräva personlig inställelse.

I New York City fäster polismannen på bilens vindruta en ticket, vari bilens

inregistrerade ägare instämmes till domstol men samtidigt underrättas

om storleken av de böter han har att erlägga för den ifrågavarande förseelsen.

Han äger insända beloppet per post till Traffic Summons Control Bureau,

i vilket fall något domstolsförfarande icke äger rum och saken är avslutad.

Ticket i New York visar likheter med den i Chicago tillämpade. Polismannen

gör på en genomslagskopia av ticket en anmälan (complaint) till polisen,

vari han på ed intygar, att förseelsen begåtts. Dessa anmälningar bestyrkes

av polismannens förman och insändes omedelbart till Traffic Summons

Control Bureau. Böterna för parkeringsförseelser är i New York City fixerade

och uppgår till $ 5.00, $ 10.00 eller $ 15.00 beroende på förseelsens art. Hänsyn

tages ej till eventuellt tidigare begångna förseelser av samma slag. Parkeringsförseelser

antecknas icke heller i den felandes körkort.

Den ticket, som av polismannen fästes på den felparkerade bilen, innebär

en stämning utan angivande av namn. Den registrerade ägaren kan emellertid

av trafikdomstolen befrias från bötesstraff om han visar, att någon annan

än han själv var skyldig till förseelsen. I staden New York har de fem

»boroughs» (stadsdelar) vardera en egen trafikdomstol.

Vad angår andra smärre trafikförseelser i rörlig trafik (t. ex. körning mot

rött signalljus eller underlåtenhet att efterkomma polismans stopptecken)

användes i New York en liknande stämning med ticket, som överlämnas till

bilföraren. Även i dessa fall angives i ticket bötesbeloppets storlek, men bilägaren

måste här personligen eller genom ombud inställa sig på trafikdomstolens

kansli på angiven dag och erlägga beloppet. För dessa trafikförseelser

utgår högre böter, därest bilföraren tidigare inom viss tid, i regel inom

tolv månader, gjort sig skyldig till samma förseelse. I ticket, som överlämnas

till honom, anges därför det bötesbelopp, som gäller för det fall, att förseelsen

är hans första under de senaste 12 månaderna. Vid böternas betalning

har bilisten att uppvisa sitt körkort, vari eventuella tidigare trafikförseelser

finns antecknade. Visar det sig, att det gäller återfall, måste han

personligen inställa sig inför domaren. Vid grövre trafikförseelser (fortkörning,

körning utan körkort m. in.) måste bilisten alltid personligen inställa

sig inför domaren.

Kravet på personlig inställelse vid smärre trafikförseelser gäller närmast

personer, som är bosatta i New York City. I annat fall kan betalningen ske

per post, men bilisten måste medsända sitt körkort. Gäller det ett allvarligt

trafikbrott, tillämpas de ordinarie straffprocessuella stadgandena. I New

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1960

37

York States Vehicles and Traffic Law finns särskilda klassifikationer, som

visar vilka trafikbrott som skall anses som crimes, misdemeanours och

vanliga violalions, dock är »parking-violations» en grupp för sig (§ 74).

Alla bötesbelalningar bokföres och kontrolleras inom Traffic Court med

hjälp av speciella kassaregisterapparater och ett hålkortssystem av The

National Cash Register Company. Enligt en publikation, som år 1954 utgavs

av detta bolag, betalades i New York City av trafikanter årligen mer än

$ 6 000 000:— i trafikböter. Beloppet torde ha stigit avsevärt sedan dess,

emedan redogörelsen avser 1,2 miljoner trafikbrott och antalet numera rör

sig om c:a 2 miljoner.

I staden Washington, som är identisk med delstaten District of Columbia

(D.C.), betalas trafikböterna till en speciell exekutionsmyndighet, som kallas

Central Violations Bureau. På ticket, som överlämnas till bilföraren eller

fästes på vindrutan, är bötesbeloppet icke angivet med tryck utan ditskrives

av polismannen, som i sitt blankettblock har en förteckning över alla parkeringsförseelser,

där för varje förseelse aktuellt belopp finns angivet.

Klassifikationen av de olika parkeringsförseelserna är mycket omfattande;

i listan ingår icke mindre än 52 olika fall, t. ex. parkering vid skolområde,

busshållplats, gathörn, privat område m. m. Emellertid anges bötesbeloppet

i regel med $ 3.00; högre belopp ($ 5.00 eller 10.00) skall enbart betalas i

undantagsfall (t. ex. parkering på bro, reserverad plats i närhet av vattenkastare

eller brandstation, övertidsparkering, som överstiger 18 timmar

m. m.). Bilisten har fem dagars betalningsfrist; efter tidens utgång fördubblas

bötesbeloppet. Efter ytterligare någon tid (som kan variera på

grund av myndighetens arbetsbelastning) kan vederbörande instämmas till

domstolen, och det förfallna beloppet höjs med ytterligare $ 3.00. Även i

Washington presumeras ägaren vara ansvarig för parkeringsförseelse. I

I San Francisco motsvarar förfarandet vid parkeringsförseelser i det stora

hela systemet i de övriga förut nämnda städerna.

Konstateras felparkering, ifyller vederbörande polisman ticket i tre exemplar.

Det ena skickas till Clark of the Municipal Court, det andra fästes vid

fordonets vindruta och det tredje skickas till polisens statistiska avdelning.

Dessutom antecknar polismannen dagligen varje ticket med numrering i en

Officers Daily Traffic Tag Report som avlämnas till Police Departments

kontrolltjänsleman (Controller).

Betalas böterna icke inom sex dagar, skickas en stämning till Traffic

Court med posten till fordonets registrerade ägare enligt § 41103 i Vehicle

Code. Inställer adressaten sig ej där inom 15 dagar efter stämningen, hämtas

han till domstolen på grund av »warrant of arrest». I detta fall kan även

böterna överstiga det ursprungligen angivna beloppet; dock finns i Vehicle

Code vissa maximibelopp som under alla omständigheter begränsar böternas

storlek.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

England

I Storbritannien förberedes en särlagstiftning i syfte att förenkla beivrandet

av parkeringsförseelser. Som förebild synes man ha det amerikanska

ticket-systemet. Om lagförslagets detaljer är hittills intet bekant. Tanken

synes emellertid vara att ticket-systemet till en början skall tillämpas endast

i London och blott i fråga om parkeringsförseelser. Det nya systemet torde

innebära ett avsteg från gamla brittiska rättstraditioner men medför fördelar

därigenom, att det besparar domstolen och polisen mycket arbete. Den

uppfattningen har gjort sig gällande, att polismannen på gatan under inga

omständigheter bör ha något att göra med böternas inkassering, enär detta

kan äventyra de goda relationerna mellan gatupolisen och allmänheten.

Danmark

I Danmark finns ej några särstadganden beträffande beivrandet av mindre

trafikförseelser. Även såvitt gäller felparkering tillämpas sålunda de vanliga

straffprocessuella föreskrifterna om s. k. polissager.

I den danska straff processrätten skiljer man mellan brottmål, i vilka åtal

skall väckas av allmän åklagare (statsadvokat) och brottmål, i vilka politimesteren

(i Köpenhamn: politidirektpren) är åklagarmyndighet. Man gör i

enlighet härmed skillnad mellan statsadvokatsager och politisager. Politimesterens

behörighet är i huvudsak begränsad till brott, varå ej kan följa

svårare straff än böter eller hsefte. Lindrigare brott mot trafiklagstiftningen,

inklusive parkeringsförseelser, är i regel politisager.

För behandlingen av politisager är bötesföreläggande — den danska motsvarigheten

till det svenska strafföreläggandeinstitutet — av mycket stor

praktisk betydelse. Anser polilimesteren i en sak, som hör under hans åtalsbehörighet,

brottet icke förskylla högre straff än böter 300 kronor, äger han

förelägga gärningsmannen bötesstraff å högst detta belopp. Detta sker i den

formen, att anklagelseskriften lämnas till den misstänkte, med tillkännagivande

att han icke kommer att stämmas till rätten, om han erkänner brottet

och förklarar sig villig att erlägga det i anklagelseskriften angivna bötesbeloppet.

Efterkommes föreläggandet och betalas böterna inom den i anklagelseskriften

angivna fristen, är saken därmed avgjord med samma verkan

som dom (§ 931 Rettsplejeloven). Erkänner vederbörande icke gärningen

eller betalas ej böterna inom förelagd tid, inlämnas anklagelseskriften som

stämning till rätten.

De politisager, som går till rättegång, behandlas vid de allmänna underrätterna

och avgöres av ensamdomare. Förfarandet vid underrätt är i olika

hänseenden enklare i politisager än i statsadvokatsager. I politisager har

domaren möjlighet att till godkännande förelägga den åtalade ett visst bestämt

bötesbelopp.

I Köpenhamn tillämpas bötesföreläggande beträffande omkring två tredjedelar

av alla lagöverträdelser, som icke förskyller högre straff än böter

300 kronor. Av de förelagda böterna betalas över 80 procent, innan den

fastställda betalningstiden utgått.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

39

Inom det danska justitieministeriet har överläggningar ägt rum angående

frågan om möjligheterna att införa en förenklad handläggningsform för

mindre trafikförseelser. Man har därvid diskuterat ett system, enligt vilket

den felande skulle inför polisman på gatan underteckna en särskild

blankett och därigenom underkasta sig skyldighet att inom viss tid erlägga

ett bestämt bötesbelopp. Denna tanke har emellertid icke realiserats. Man

har ansett att det ifrågasatta systemet icke skulle medföra några påtagliga

fördelar. Dessutom har man funnit betänkligheter föreligga mot att indriva

dylika böter enligt samma regler som gäller för vanliga böter.

Norge

Icke heller i Norge finns något särskilt förfarande för mindre trafikförseelser.

Utrymmet för strafföreläggande utom rätta är dock i Norge mera

vidsträckt än i Sverige. Institutet strafföreläggande omfattar sålunda i Norge

större grupper av brott, och bötesstraffet är ej maximerat.

Man skiljer i Norge mellan förbrytelser och förseelser. Förbrytelser är de

brott som omnämnes i straffelovens andra del eller som kan medföra strängare

straff än fängelse i 3 månader eller haefte i 6 månader. Alla andra brott

är förseelser. I alla mål om förseelser äger åklagaren förelägga den misstänkte

ett visst bötesstraff (forelegg). Förutsättning för strafföreläggande

är givetvis att åklagaren finner förseelsen förskylla endast böter (§ 287

straffeprocesloven). Strafföreläggande kan även i viss utsträckning användas

vid förbrytelser.

Befogenhet att meddela föreläggande tillkommer principiellt åklagarmyndighet

(§72 straffeprocesloven). Även politimesteren och statspolilichefen

är emellertid åtalsmyndighet och äger väcka åtal angående förseelser.

Någon ändring beträffande behandlingen av mindre brottmål torde f. n.

icke vara aktuell i Norge. Emellertid ingavs under februari 1960 till Oslos

bystyre en motion angående beivrandet av parkeringsförseelser. Av motionären

ifrågasattes att ersätta parkeringsböterna med en avgift (gebyr). Det

hemställdes i motionen, att bystyret hos justitiedepartementet måtte anhålla

om en utredning i frågan.

Utredningsmannen

Utredningsmannen framhåller, att de senaste årens starka ökning av antalet

parkeringsförseelser i storstäderna dragit med sig svårbemästrade problem.

Härvidlag kommer framför allt i betraktande den betydande belastning,

som parkeringsärendena medfört för polisen och åklagarmyndigheten

i dessa städer till förfång för befattningshavarnas sysslande med mera kvalificerade

uppgifter. I Stockholm kräves för utredningsarbetet i parkeringsärenden

en stadigvarande insats av ett tjugutal polismän och ett par kanslibiträden.

Härutöver erfordras för skrivarbetet på vaktdistriktens utredningsavdelningar

ett betydande antal kontorsanställda. Åklagarmyndigheten

i Stockholm sysselsätter för parkeringsärendena två jurister, nio hel
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

lidsanställda kontorister och en stab av deltidsanställd skrivpersonal. I Göteborg

har stadsfullmäktige den 18 februari 1960 beslutat om inrättandet av

ett särskilt parkeringskontor. Kontoret, som avses skola träda i verksamhet

den 1 april 1960, skall ha till uppgift dels att ombesörja utredningar i

parkeringsärenden, dels att utfärda strafförelägganden i bötesmål över huvud,

dels att mottaga inbetalning av böter, som ålagts genom strafföreläggande.

Personalen kommer att bestå av två åklagare samt elva kontorsanställda.

Av kontorets arbetsuppgifter beräknas 40—50 procent komma att

avse parkeringsärenden. Vad Malmö beträffar nämner utredningsmannen,

att det inom åklagarmyndigheten inrättats en särskild avdelning för straffförelägganden

i bötesmål. Avdelningen består av en åklagare och tre skrivbiträden.

Ungefär 30 procent av de ärenden, som handlägges på avdelningen

beräknas angå parkeringsförseelser.

Mot bakgrunden av nu angivna förhållanden har utredningsmannen funnit

det angeläget att undersöka möjligheterna att åstadkomma ett förenklat

förfarande för handläggning av parkeringsärenden. Vid en sådan undersökning

framträder vissa speciella drag, som kännetecknar den nuvarande behandlingen

av parkeringsförseelser. Till en början är enligt utredningsmannens

mening av betydelse, att för felparkering i praxis genomgående tillämpas

ett system med standardiserade böter. Utredningsmannen påpekar, att

i det alldeles övervägande antalet fall förseelsen är erkänd. Vidare är för den

nuvarande handläggningen av parkeringsärenden karakteristiskt, att förfarandet

regelmässigt inledes genom att en skriftlig parkeringsanmärkning av

polisman eller trafikvakt fästes på fordonet. Det ligger därför nära till hands

att tänka sig ett förenklat förfarande utformat så, att felparkeraren får

möjlighet att omedelbart på grund av parkeringsanmärkningen betala ett

belopp, motsvarande det för parkeringsförseelser av ifrågavarande slag tilllämpade

bötesbeloppet och därigenom få saken bragt ur världen. Vid ett dylikt

förfarande skulle parkeringsanmärkningen bli den enda handling, som

behövde upprättas i ärendet. Tydligt är, att på denna väg skulle kunna vinnas

betydande arbetslättnad för såväl polisen som åklagarmyndigheten.

För polisens del skulle bl. a. bortfalla efterforskning i bilregistret, förhör

med felparkeraren och rapportskrivning. Vad beträffar åklagarmyndigheten

skulle denna över huvud ej få befattning med parkeringsärenden, i vilka det

i parkeringsanmärkningen angivna beloppet erlagts.

Vad angår den rättsliga konstruktionen av ett förenklat förfarande av nu

antydd innebörd anför utredningsmannen att i den tidigare diskussionen

framkastats tanken att utforma den nuvarande parkeringsanmärkningen

som ett strafföreläggande. Beträffande denna tanke framhåller utredningsmannen,

att enligt rättegångsbalken strafföreläggande skall utfärdas av

åklagaren. Ett strafföreläggande, som utfärdas av polisman eller trafikvakt

på åklagarmyndighetens vägnar, är sålunda ej förenligt med rättegångsbalken.

Det torde icke böra komma i fråga att ge polisman eller trafikvakt behörighet

att i eget namn utfärda strafföreläggande. Enligt rättegångsbalken

skall vidare strafföreläggande vara riktat mot en bestämd person. När par
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

41

keringsanmärkningen fästes på fordonet, är som regel felparkerarens identitet

ej känd. Att anordna ett förenklat förfarande för parkeringsförseelser

i anslutning till rättegångsbalkens regler om strafföreläggande synes med

hänsyn till vad nu anförts uteslutet.

Utredningsmannen anför, att om parkeringsanmärlcningen å andra sidan

icke konstrueras som ett strafföreläggande, det belopp, som enligt anmärkningen

skall erläggas av den felande, ej kan utgöra böter i straffrättslig

mening. Den lösning, på vilken utredningsmannens förslag till förenklad

handläggning bygger, innebär att beloppet ges karaktären av en av myndighet

fastställd avgift, som felparkeraren betalar för att undgå det vanliga

förfarandet med polisutredning och bötfällande. En lämplig benämning synes

vara parkeringsbot. Ett förfarande med parkeringsbot har tydligen beröringspunkter

med såväl det västtyska institutet »avgiftsbelagd varning»

som det i USA och Kanada tillämpade »ticket»-systemet. Tydligt är att införandet

i vårt land av ett system med parkeringsbot kräver lagstiftning.

Att parkeringsförseelsen ej föranleder vidare åtgärd i de fall, där parkeringsbot

erlägges, innebär — enligt vad utredningsmannen framhåller —

att bötesstraffet i princip bibehålies som sanktion för 1''elparkering. Förfarandet

med parkeringsbot utgör m. a. o. ett alternativ till det vanliga förfarandet

med utredning samt strafföreläggande eller åtal. Polismannen eller

trafikvakten har att, även där förfarandet med parkeringsbot användes,

rapportera förseelsen med angivande av bl. a. fordonets registreringsnummer.

Rapporteringen sker lämpligen genom avlämnande av en kopia av parkeringsanmärkningen.

Inkommer ej parkeringsbot för fordonet inom tid,

som anges i anmärkningen, går ärendet till utredning i vanlig ordning. Den

första åtgärden blir därvid att fastställa, vem som är ansvarig för förseelsen.

Sedan utredningen avslutats, överlämnas ärendet till åklagaren, som, där

han ej undantagsvis finner saken böra avskrivas, utfärdar strafföreläggande

eller väcker åtal. Vid straffmätningen är åklagaren eller domstolen ej bunden

av parkeringsbotens belopp; böterna kan sålunda inom den tillämpliga

straffskalan i vägtrafikförordningen bestämmas högre eller lägre än parkeringsboten.

Enligt vad utredningsmannen påpekar skiljer sig det föreslagna förfarandet

med parkeringsbot från institutet strafföreläggande även på det sättet,

att anmaningen att erlägga boten ej såsom strafföreläggandet riktas mot en

bestämd person utan mot fordonets icke identifierade förare. Inkommer

parkeringsbot inom föreskriven tid förblir den felande anonym. Med hänsyn

till botens karaktär av en avgift, som betalas för att förseelsen ej skall

föranleda vidare åtgärd, torde förfarandets anonymitet ej behöva inge några

principiella betänkligheter. Det kan givetvis sägas, att man icke har någon

garanti för att boten betalas just av den för förseelsen ansvarige. Motsvarande

gäller emellertid vanliga böter, som erlägges frivilligt.

Ett förfarande med parkeringsbot synes enligt utredningsmannens mening

böra komma i fråga endast för förseelser mot lokala parkeringsföreskrifter.

För dylika förseelser är enligt 68 § vägtrafikförordningen straffet

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

penningböter, högst trehundra kronor. På överträdelse av parkeringsföreskrift

i 49 § 2 eller 3 mom. vägtrafikförordningen följer däremot enligt 67 §

samma förordning dagsböter. Redan med hänsyn härtill torde det vara uteslutet

att för sistnämnda slag av förseelser tillämpa ett system med en fix

parkeringsbot, vid vilket tydligen ej kan bli fråga om någon differentiering

efter den felandes betalningsförmåga. Utredningsmannen framhåller vidare,

att förseelserna mot 49 § vägtrafikförordningen kan vara av mycket skiftande

svårhetsgrad. Uppställandet av en bil i en skymd kurva innebär sålunda

ej sällan en allvarlig trafikfara, medan t. ex. parkering framför ingång

till fastighet i strid mot 49 § 3 mom. f) kan utgöra en relativt oskyldig förseelse.

Förseelserna mot 49 § vägtrafikförordningen lämpar sig därför ej lika

väl för en standardiserad straffmätning som förseelser mot lokala parkeringsföreskrifter.

Att förseelserna mot vägtrafikförordningen undantages

från tillämpningen av ett förfarande med parkeringsbot, torde ej få alltför

stor praktisk betydelse. Det övervägande antalet felparkeringar i storstäderna

avser nämligen lokala parkeringsföreskrifter.

Utredningsmannen anför, att om systemet med parkeringsbot inskränkes

till att gälla överträdelser av lokala parkeringsföreskrifter, följden blir, att

den trafikvakt (polisman), som konstaterar felparkering, måste taga ställning

till frågan, om parkeringsförseelsen är av den art, att förfarandet med

parkeringsbot får tillämpas. Som regel torde ett dylikt ställningstagande ej

behöva vålla några svårigheter. I tveksamma fall bör befattningshavaren

tillämpa det nu vanliga förfarandet, vilket innebär, att den parkeringsanmärkning,

som fästes på fordonet, endast innehåller en anmaning till föraren

att sätta sig i förbindelse med angivet polisvaktkontor.

Ett utmärkande drag för förfarandet med parkeringsbot är — enligt vad

utredningsmannen betonar — att den felande förblir anonym, om parkeringsboten

inflyter inom tid, som anges i parkeringsanmärkningen. Däremot

är det tydligt, att fordonet måste identifieras. Identifieringen vållar ej några

svårigheter, när fråga är om motorfordon andra än mopeder. Med undantag

för moped föreligger nämligen registreringsplikt för alla motorfordon. Registreringen

sker i länsstyrelsens bilregister. För mopeder och cyklar föreligger

däremot ej registreringsplikt. Antalet felparkeringar, som har avseende

å moped eller cykel, är emellertid försvinnande litet i förhållande till

antalet övriga parkeringsförseelser. Ett förfarande med parkeringsbot synes

alltså böra omfatta motorfordon med undantag för mopeder.

Utredningsmannen anför, att systemet med parkeringsbot förutsätter, att

botens belopp är i förväg fastställt av myndighet. Fastställandet synes böra

ankomma i Stockholm på överståthållarämbetet och i övriga delar av riket

på länsstyrelsen. Parkeringsboten bör inom en bestämd latitud kunna av

myndigheten fastställas olika för skilda grupper av parkeringsförseelser. Sålunda

torde överträdelse av stoppförbud böra föranleda högre bot än andra

parkeringsförseelser.

Enligt vad utredningsmannen påpekar ger nuvarande regler om strafföreläggande

åklagaren möjlighet att välja mellan strafföreläggande och åtal.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

43

Den misstänkte kan sålunda ej kräva, att strafföreläggande skall tillämpas

i hans fall. I överensstämmelse härmed synes böra gälla, att en felparkerare

ej skall ha något anspråk på att få saken bragt ur världen genom betalning

av parkeringsbot. Anträffas samma bil gång på gång parkerad i strid mot

gällande föreskrifter är det tydligt, att parkeringsboten icke utgör tillräcklig

sanktion. I dylika fall bör därför förfarandet med parkeringsbot ej tilllämpas

utan i stället det nu vanliga förfarandet med utredning samt straffföreläggande

eller åtal. Blir i ärendet utrett, att den misstänkte är ansvarig

för tidigare felparkeringar, som föranlett parkeringsbot eller bötesstraff, bör

hänsyn härtill tagas vid straffmätningen. En särskild konsekvens av att

saken i nu avsedda fall går till strafföreläggande eller dom blir — förutsatt

att de nuvarande reglerna om anteckning i körkortsregistret om parkeringsförseelser

bibeliålles — att förseelsen kommer att antecknas i registret. Med

nuvarande ordning torde utsikten att få en prick i körkortsregistret för

mången bilist utgöra ett starkare avhållande moment mot felparkering än

själva bötesstraffet.

I fråga om parkeringsbotens erläggande synes enligt utredningsmannens

mening böra gälla, att beloppet skall per post insändas till indrivningsmyndigheten.

Har särskilt parkeringskontor inrättats bör dock insändandet ske

dit. På parkeringskontoret bör även finnas möjlighet att vid personlig inställelse

kontant erlägga beloppet. En postgiroblankett, ställd till indrivningsmyndigheten

eller parkeringskontoret och upptagande parkeringsbotens

belopp, bör vara fogad vid parkeringsanmärkningen, när denna fästes

på fordonet eller lämnas direkt till felparkeraren, om denne är tillstädes.

Det skulle för sistnämnda fall kunna ifrågasättas att ge felparkeraren en

alternativ möjlighet att på stället erlägga parkeringsboten till den polisman

eller trafikvakt, som konstaterar felparkeringen. Efter vad utredningsmannen

inhämtat är man emellertid på polishåll, i vart fall i Stockholm, övervägande

negativt inställd till tanken, att låta polismän eller trafikvakter uppbära

pengar på gatan. Man synes anse, att dessa befattningshavare därigenom

skulle i förhållande till allmänheten komma i en skev ställning. Vissa

praktiska svårigheter skulle f. ö. vara förbundna med en dylik ordning. Sålunda

skulle det t. ex. bli nödvändigt att utrusta polismän och trafikvakter

med särskilda växelkassor. En möjlighet att erlägga parkeringsbot på stället

torde ej heller kunna få någon nämnvärd praktisk betydelse, eftersom

felparkeraren i det vida övervägande antalet fall ej är tillstädes, när parkeringsanmärkningen

utfärdas. Det synes därför ej böra komma i fråga att

låta betalning av parkeringsbot ske direkt till polisman eller trafikvakt.

Beträffande det av borgmästare Kristensson föreslagna förfarandet yttrar

utredningsmannen att detta i väsentliga hänseenden skiljer sig från det

av utredningsmannen föreslagna förfarandet med parkeringsbot. Utredningsmannen

anför härom närmare.

Till eu början innebär sålunda Kristenssons förslag en total avkriminalisering

av förseelser mot föreskrifter om avgiftsbelagd parkering. Påföljden

bör bär enligt Kristensson vara en kontrollavgift av rent civil natur, som

tillfaller kommunen. I fråga om övriga förseelser mot lokala parkerings
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

föreskrifter vill Kristensson icke gå lika långt i fråga om avkriminalisering.

Han tänker sig här en påföljd, som visserligen ej är rent civilrättslig

men som icke heller utgör ett bötesstraff i straffrättslig mening. Påföljden

skulle vara ett till beloppet fixerat vite. Vid underlåten betalning av vite

skulle åklagaren ha att vid domstol föra talan om vitets utgivande.

Vad till en början angår frågan om en särställning av förseelser mot föreskrifter

om avgiftsbelagd parkering har förut framhållits, att dessa föreskrifter

— i likhet med lokala parkeringsföreskrifter i allmänhet — fullföljer

ett rent trafikreglerande syfte och att de sålunda icke till någon del

tillkommit för att garantera staden inkomster (jfr NJA 1958 s. 165). Det

synes med hänsyn härtill knappast finnas skäl att med avseende å påföljden

behandla dessa förseelser på annat sätt än andra överträdelser av lokala

parkeringsbestämmelser. Vad härefter beträffar förslaget om ett fixerat

vite som påföljd för parkeringsförseelser, är det tydligen Kristenssons mening,

att straffbestämmelserna i vägtrafikförordningen skall helt upphävas

i vad avser överträdelser av lokala parkeringsföreskrifter och ersättas med

eu bestämmelse om vite. Mot en sådan ändring av påföljdssystemet talar

framför allt, att man skulle vara hänvisad till det fixerade vitet även där

föraren befunnes tidigare ha gjort sig skyldig till ett stort antal parkeringsförseelser.

Såsom förut framhållits avses förfarandet med parkeringsbot

ej skola tillämpas i dylika fall utan i stället det nu vanliga förfarandet

med utredning och åläggande av bötesstraff. Ur allmänpreventiv synpunkt

innebär systemet med ett fixerat vite svagheter även därutinnan, att underlåten

vitesbetalning ej föranleder förvandling och anteckning i körkortsregistret

ej sker. En praktisk olägenhet är, att strafföreläggande ej kan

användas.

En blankett till parkeringsanmärkning med anmodan att betala parkeringsbot

synes enligt utredningsmannens mening lämpligen kunna utformas

på följande sätt. Varje blankettsats beslår av tre med perforering sammanhängande

delar: postgiroinbetalningskort, parkeringsanmärkning samt kopia

av denna. Blankettsatserna är numrerade i löpande följd och sammanförda

i block. Samma nummer återfinns tryckt på var och en av den enskilda

blankettsatsens tre delar. Parkeringsanmärkningen har särskilda utrymmen

för ifyllande av uppgifter om vari förseelsen består, tid och plats för denna

samt fordonsslag och registreringsnummer. Den sammanhängande tryckta

texten innehåller ett meddelande till fordonsföraren, att han med användande

av giroinbetalningskortet kan till parkeringskontoret1 inom viss angiven

tid, t. ex. åtta dagar, inbetala för parkeringsförseelser av ifrågavarande

slag fastställd parkeringsbot samt att, om inbetalning sker, förseelsen ej

föranleder vidare åtgärd. I anslutning därtill anmodas föraren att, för den

händelse han ej vill reglera saken i angiven ordning, snarast möjligt sätta

sig i förbindelse med parkeringskontoret. Parkeringsbotens belopp bör vara

angivet med tryck på såväl parkeringsanmärkningen som giroinbetalningskortet.

Detta innebär alt, om olika hög parkeringsbot gäller för skilda typer

av parkeringsförseelser, trafikvakten (polismannen) måste medföra flera

block. Det torde emellertid knappast kunna bli fråga om flera än två eller

tre block.

1 Det har av utredningsmannen förutsatts att särskilda parkeringskontor inrättas.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

Gången av ett parkeringsärende, vari den nu beskrivna blanketten användes,

har av utredningsmannen angivits på följande sätt.

1) Trafikvakten (polismannen) ifyller parkeringsanmärkningen och undertecknar

densamma. Medelst karbonpapper tages genomskrift på anmärkningskopian.

Därefter utrives ur blocket originalet till parkeringsanmärkningen

med vidhängande inbetalningskort och fästes på fordonet eller lämnas

direkt till föraren, om denne är tillstädes.

2) Vid avrapporteringen river trafikvakten (polismannen) kvarsittande

kopior ur blocket och avlämnar kopiorna på parkeringskontoret. Där insorteras

efter granskning kopiorna i en korllåda med datumregister. När talong

till girokort inkommer från postgirokontoret uttages motsvarande anmärkningskopia

ur kortlådan och förses med datum för betalningen. På motsvarande

sätt förfares, om felparkeraren inställer sig på parkeringskontoret och

kontant betalar parkeringsboten. Kopian arkiveras därefter. Vid arkiveringen

ordnas kopiorna efter fordonsslag och registreringsnummer. Därigenom

blir det möjligt att snabbt konstatera det antal parkeringsanmärkningar,

som belastar ett visst fordon.

3) Inkommer ej parkeringsbot för fordonet inom den tid som angivits i

parkeringsanmärkningen, efterforskas hos bilregistret vem som i registret

är antecknad såsom ägare till fordonet. Till ägaren utsändes därefter en

skriftlig anmaning att med anledning av den begångna parkeringsförseelsen

omederbart sätta sig i förbindelse med parkeringskontoret. När ägaren låter

sig avhöra, kan meddelas ytterligare anstånd med betalningen av parkeringsboten.

Uppger vederbörande, att någon parkeringsanmärkning ej kommit

honom till handa — blanketten kan ha blåst av fordonet eller borttagits

av lekande barn — bör han kunna få en ny parkeringsanmärkning, utfärdad

med ledning av den på parkeringskontoret förvarade kopian.

4) De parkeringsärenden, vilka efter ett sådant påminnelseförfarande

kvarstår oreglerade, överlämnas från parkeringskontoret till polisen för utredning

i vanlig ordning. I de fall, där fordonsföraren inställer sig på parkeringskontoret

och bestrider förseelse, antecknas hans uppgifter, varefter

ärendet överlämnas till polisen, vilken verkställer den ytterligare utredning,

som kan befinnas erforderlig. Sedan polisutredning avslutats, går ärendet

vidare till åklagaren, som efter åtalsprövning utfärdar strafföreläggande eller

väcker åtal, om han ej finner ärendet böra avskrivas.

5) Parkeringskontoret redovisar på bestämda tider inbetalade belopp till

indrivningsmyndigheten.

Utredningsmannen framhåller, alt förfarandet med parkeringsbot ej bör

tillämpas i fråga om fordon, som gång på gång anträffas fclparkerade. Den

lokala polismyndigheten synes böra fastställa det antal gånger förfarandet

skall få användas i fråga om ett och samma fordon. Fastställes exempelvis

antalet till fem, innebär detta att, när fordonet sjätte gången anträffas felparkerat,

vederbörande trafikvakt (polisman) icke använder den förut omtalade

blanketten med besked om parkeringsbot utan i stället en blankett

som —■ utöver uppgifter om förseelsen — endast innehåller, att föraren har

att omedelbart sätta sig i förbindelse med visst angivet polisvaktkontor.

Ärendet behandlas i fortsättningen på sätt nu sker med parkeringsärenden

i allmänhet. Efter det polisen slutfört sin utredning, går sålunda ärendet till

åklagaren för strafföreläggande eller åtal. I den mån del blir utrett, att den

misstänkte är ansvarig för tidigare felparkeringar, bör hänsyn härtill tagas

vid straffmälningen.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

För att säkerställa, att förfarandet med parkeringsbot icke tillämpas på

fordon, beträffande vilka den fastställda gränsen överskridits, bör enligt

utredningsmannens mening tillämpas följande system med »svartlistning».

Parkeringsanmärkningar i ärenden, i vilka inbetalats parkeringsbot, arkiveras

ordnade efter fordonsslag och registreringsnummer. Sättes gränsen för

tillämpning av förfarandet med parkeringsbot vid fem felparkeringar, markeras

vid arkiveringen av den femte parkeringsanmärkningen med en ståndare,

att gränsen uppnåtts. I samband därmed upptages fordonet med angivande

av fordonsslag och registreringsnummer på en lista, som tillställes

trafikvakter och polismän. Med ledning av listan — på vilken fordonen är

ordnade efter fordonslag och registreringsnummer —- kan befattningshavaren,

när han har ett felparkerat fordon framför sig, omedelbart konstatera,

huruvida beträffande fordonet får användas förfarandet med parkeringsbot

eller ej. Sådana listor torde icke behöva bli alltför omfattande. Vad Stockholm

beträffar kan listan beräknas komma att omfatta 300—400 fordon,

om gränsen sättes vid fem felparkeringar, och 150—200 fordon, om gränsen

sättes vid sex felparkeringar.

Utredningsmannen hävdar, att ett system med svartlistning har vissa svagheter.

En sådan är, att bilägaren har möjlighet att undgå konsekvenserna av

en svartlistning genom att sälja bilen och skaffa sig en ny vagn. Omregistrering

av fordonet i annat län kan också tänkas. Dylika förfaranden kan ligga

särskilt nära till hands beträffande firmabilar. I stort sett torde emellertid

ett förfarande med svartlistning komma att fylla sin uppgift att verka avhållande

på fordonsförare, för vilka parkeringsboten ej utgör tillräcklig

sanktion. Tänkbart är emellertid, att det kan visa sig nödvändigt för polismyndigheten

att även på annat sätt begränsa användningen av parkeringsbot.

En väg kan härvid vara att utesluta fordon tillhöriga firmor, vilkas chaufförer

gjort sig kända för att sätta sig över parkeringsföreskrifterna. Utredningsmannen

framhåller i detta sammanhang, att en felparkerare icke har

något anspråk på att parkeringsbot skall användas i fråga om hans förseelse.

Ett fordon som svartlistats bör kunna avföras från listan, om det visas

att fordonet bytt ägare efter den senast antecknade felparkeringen. Om så

skulle visa sig erforderligt, bör anvisningar för polismyndigheterna i nu förevarande

hänseenden utfärdas centralt. Innan så sker, torde det dock vara

lämpligt att avvakta någon tids erfarenhet av förfarandet med parkeringsbot.

Den lokala polismyndigheten bör till ledning för trafikvakter och polismän

meddela föreskrifter om tillämpning av förfarandet med parkeringsbot.

Beträffande de organisatoriska konsekvenserna av det föreslagna förfarandet

anför utredningsmannen att det efter införandet av ett system med

parkeringsbot kan antagas, att en felparkerare som regel skall finna det

med sin fördel förenligt att omedelbart få saken ur världen genom betalning

av parkeringsbot. På grundval av de av utredningsmannen anförda siffrorna

från Stockholm torde man kunna räkna med, att åtminstone 80 procent av

alla rapporterade förseelser mot lokala parkeringsföreskrifter skall kunna

regleras genom betalning av parkeringsbot. Med nuvarande felparkerings
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

frekvens skulle detta för Stockholms del motsvara c:a 70 000 ärenden. Införandet

av ett förfarande med parkeringsbot torde sålunda komma att medföra

en betydande arbetsbesparing för såväl polisen som åklagarmyndigheten

i storstäderna. Vad Stockholm beträffar torde det visserligen — särskilt

om man vill ha möjlighet att tillämpa ett system med svartlistning — bli

nödvändigt att inrätta ett centralt parkeringskontor. Arbetsuppgifterna för

ett dylikt kontor kan antagas huvudsakligen komma att beslå i bevakning

av inkomna parkeringsanmärkningar, efterforskning i bilregistret i fall när

parkeringsbot ej inkommit inom föreskriven tid, utfärdande av påminnelser,

mottagande och redovisning av inflytande belopp samt arkivering.

Dessa uppgifter torde lämna utrymme för en ganska långt driven rationalisering.

Med hänsyn härtill synes man enligt utredningsmannens mening

kunna räkna med en relativt liten personal. Det torde ej bli nödvändigt, att

ha någon polisman knuten till parkeringskontoret. Å andra sidan kommer

den personal — till stor del polispersonal — som för närvarande på de olika

polisvaktkontoren sysslar med utrednings- och skrivarbete i parkeringsärenden

att kunna avsevärt nedbringas. Under alla förhållanden torde sålunda

för Stockholms del införandet av ett förfarande med parkeringsbot

komma att medföra en betydande avlastning för polispersonalen. Vad angår

åklagarmyndigheten i Stockholm torde den inom åklagarmyndigheten inrättade

särskilda parkeringsavdelningen kunna indragas helt och den rest av

parkeringsärenden, som efter införandet av ett förfarande med parkeringsbot

går till strafföreläggande — uppskattningsvis 15—20 procent av hela antalet

parkeringsärenden — överflyttas till den allmänna avdelningen för

strafförelägganden. Vad angår Göteborg kommer förfarandet med parkeringsbot

alt medföra en avsevärd begränsning av arbetsuppgifterna för det

nyinrättade parkeringskontoret. Genom att den övervägande delen av parkeringsärendena

handlägges med parkeringsbot, blir det möjligt att ge övriga

parkeringsärenden — som alltså går till strafföreläggande eller åtal

— en mera differentierad behandling. Detta är av särskild vikt beträffande

förseelserna mot vägtrafikförordningen.

Beträffande frågan om anteckning i körkortsregistret av begångna parkeringsförseelser

yttrar utredningsmannen att det utan tvivel förhåller sig så

att för mången bilförare risken att bli bötfälld icke i och för sig innebär något

starkare avhållande moment mot felparkering. På åtskilliga håll synes

man sålunda kalkylera med parkeringsböter som en kostnad för bilen, jämförbar

med andra bilkostnader. Däremot torde den bland bilförarna spridda

kunskapen om risken för körkortsåterkallelse som påföljd för upprepade

parkeringsförseelser ha en avsevärd allmänpreventiv effekt. Vid nu angivna

förhållanden förefaller det enligt utredningsmannens mening knappast välbetänkt

att slopa alla anteckningar i körkortsregistret rörande förseelser

mot lokala parkeringsföreskrifter. Utredningsmannen anmärker i detta

sammanhang, att därest det av honom föreslagna förfarandet med parkeringsbot

genomföres, endast en mindre del — uppskattningsvis omkring 20

procent — av ifrågavarande förseelser kommer att gå till strafföreläggande

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

eller åtal. Anteckning i körkortsregistret kan uppenbarligen komina i fråga

endast beträffande denna del av felparkeringarna. Ett genomförande av förslaget

kommer därför att för de i förevarande hänseende mest betungade

länsstyrelserna under alla förhållanden medföra en avsevärd lättnad. Införandet

av ett förfarande med parkeringsbot bör få till följd, att vid straffmätningen

i parkeringsmål, som av den ena eller andra anledningen går till

strafföreläggande eller åtal, hänsyn tages till iteration. Det synes även ur

denna synpunkt önskvärt, att körkortsregistret kan lämna upplysning om

ålagda bestraffningar för förseelser mot lokala parkeringsföreskrifter.

Enligt utredningsmannens mening är det tänkbart att genomföra vissa begränsningar

utan att de allmänpreventiva synpunkterna eftersättes. Sålunda

skulle det kunna tänkas att inskränka antecknandet av förseelser mot lokala

parkeringsföreskrifter till vissa länsstyrelser, t. ex. överståthållarämbetet

samt länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Malmöhus län. En annan

lösning kan vara att lägga anmälningsskyldigheten gentemot körkortsregistret

på polismyndigheten och begränsa den så, att anmälan göres först

när en körkortsinnehavare kommit upp i ett visst antal, exempelvis fem,

felparkeringar under ett år. För Stockholms del förutsätter en sådan ordning

en central registrering av strafförelägganden och domar rörande parkeringsförseelser.

Inrättas ett särskilt parkeringskontor i Stockholm — något

som torde bli nödvändigt, om ett förfarande med parkeringsbot genomföres

— synes en dylik registrering böra omhänderhas av parkeringskontoret. En

kombination av de båda nu antydda lösningarna är också tänkbar. Innan

man bestämmer sig för en begränsning av anmälningsskyldigheten synes i

allt fall någon tids erfarenhet av förfarandet med parkeringsbot böra avvaktas.

Utredningsmannen anför, att om anmälningsskyldigheten gentemot körkortsregistret

bibehålies i sin nuvarande omfattning det kommer att bakom

ett meddelande om strafföreläggande eller dom angående parkeringsförseelse,

som inkommer till registret, ofta finnas en eller flera förseelser av

körkortsinnehavaren, som föranlett betalning av parkeringsbot. Huruvida så

är fallet torde ej sällan framgå av den polisutredning, som ligger till grund

för strafföreläggandet eller domen. I ärenden angående återkallelse eller

varning som påföljd för upprepade parkeringsförseelser synes därför länsstyrelsen

i viss utsträckning ha möjlighet att beakta även parkeringsförseelser,

beträffande vilka förfarandet med parkeringsbot tillämpats. Så

torde kunna ske utan ändring av 33 § 2 mom. vägtrafikförordningen. I vart

fall kan införandet av ett system med parkeringsbot antagas få betydelse

för länsstyrelsernas praxis såtillvida, att fråga om varning eller återkallelse

kommer att upptagas efter mindre antal anteckningar i körkortsregistret än

för närvarande.

Utredningsmannen nämner, att det från polishåll ifrågasatts att i fråga

om parkeringsförseelser införa ett ägaransvar, knutet till den person, vilken

i bilregistret står antecknad som ägare till fordonet, varvid bl. a. framhållits

att bilregistrets uppgifter om ägare i många fall ej överensstämde med

verkligheten. Ibland kunde en bil ha gått genom flera händer utan att nå
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1960

49

gon anmälan om äganderättsövergång inkommit till bilregistret. Oavsett

detta beredde det ej sällan — framför allt i fråga om s. k. firmabilar —•

svårigheter att fastställa vem som kört bilen vid det aktuella tillfället. En

bestämmelse, enligt vilken den i bilregistret antecknade ägaren vore ansvarig

för felparkering, skulle därför avsevärt underlätta utredningen i parkeringsärenden.

Enligt vad utredningsmannen erinrar har man på vissa håll utomlands

— bl. a. i USA — bestämmelser, enligt vilka den registrerade ägaren i första

hand är ansvarig för felparkering av ett fordon. Det är emellertid tydligt,

att det föreligger en icke oväsentlig skillnad mellan ett ägaransvar av sådan

innebörd och ett ägaransvar som det i vägtrafikförordningen för brukande

av ett bristfälligt eller icke registrerat fordon eller för åsidosättande av bestämmelser

om maximilast. Vid sistnämnda typer av förseelser föreligger

regelmässigt en stark presumtion om klandervärt förhållande från ägarens

sida. När det gäller felparkering skulle en mot den registrerade ägaren riktad

presumtion närmast gå ut på att vederbörande antingen själv fört det

felparkerade fordonet eller också utlämnat det till begagnande av annan

under sådana omständigheter, att han haft anledning räkna med att det

skulle bli föremål för felparkering. Uppenbarligen föreligger vid felparkering

ofta något av de angivna alternativen. Att mot den registrerade ägaren

uppställa en presumtion av nyss angiven innebörd synes dock vara att gå

för långt. I vart fall torde det bli nödvändigt att tillåta motbevisning från ägarens

sida. Om så sker synes ett ansvar för den registrerade ägaren knappast

komma att medföra några mera betydande praktiska fördelar. Beträffande

den praktiska sidan av saken framhåller utredningsmannen, att vid tillämpning

av ett förfarande med parkeringsbot de fall, när det blir nödvändigt

att efterforska vem som vid det aktuella tillfället fört fordonet, kommer att

bli avsevärt färre än för närvarande. Vad angår de amerikanska reglerna

om ägaransvar är att märka, att den parkeringsanmärkning — ticket —

som fästes på fordonet, har formen av en stämning till domstol. Det är därför

naturligt, att man ansett att den person, som angives i ticket, måste vara

på något sätt identifierad. En identifiering sker genom att ticket riktas mot

den registrerade ägaren. De amerikanska bestämmelserna om ägaransvar

vid felparkering är att se mot bakgrunden av nu angivna förhållanden. Av

den föregående redogörelsen för förfarandet med parkeringsbot framgår,

att förfarandet icke förutsätter någon identifiering. Parkeringsanmärkningen

riktas sålunda mot den på detta stadium anonyme föraren. Tendensen i

svensk lagstiftning torde vara att så mycket som möjligt begränsa regler

om ägar- eller husbondeansvar. Det synes därför ej böra komma i fråga

att utan tungt vägande skäl utvidga reglerna om ägaransvar i vägtrafikförordningen.

Med hänsyn till vad sålunda anförts bär utredningsmannen icke förordat

några bestämmelser om ägaransvar vid felparkering.

Beträffande vissa andra i diskussionen angående parkeringsförseelserna

framkomna reformförslag anför utredningsmannen.

4 liihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 175

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

Av den förut nämnda åklagarkommittén i Stockholm har ifrågasatts att

genomföra en sådan ändring av reglerna om strafföreläggande, att straffföreläggande

skulle kunna godkännas av befullmäktigat ombud för den

misstänkte. Härigenom skulle otvivelaktigt kunna vinnas vissa praktiska

fördelar. Det är emellertid att beakta, att ett godkänt strafföreläggande gäller

som lagakraftägande dom. Någon möjlighet att på materiella grunder

få ett strafföreläggande undanröjt föreligger sålunda icke. Ett fullmaktssystem

vid strafföreläggande synes med hänsyn härtill inge betänkligheter

ur rättssäkerhetssynpunkt. I vart fall torde en reform av detta slag ej böra

genomföras i nu förevarande sammanhang. Det är uppenbarligen ej tänkbart

att ha ett fullmaktssystem enbart för parkeringsförseelser.

Åklagarkommittén har i sitt förut berörda betänkande också framkastat

tanken att i fråga om förseelser mot föreskrifterna i 49 § 2 och 3 mom.

vägtrafikförordningen ersätta den nuvarande straffpåföljden, dagsböter,

med penningböter, högst 300 kronor. Såsom förut framhållits ingår emellertid

bland ifrågavarande förseelser jämväl sådana av relativt allvarlig beskaffenhet.

Med hänsyn härtill synes dagsböter böra bibehållas som påföljd.

Från polishåll har ifrågasatts att i vägtrafikförordningen införa en straffsanktionerad

anmälningsskyldighet gentemot bilregistret för den som överlåter

ett registrerat fordon. För närvarande föreligger sådan skyldighet endast

för den nye ägaren. Den gamle ägaren är berättigad men ej skyldig att

anmäla äganderättsövergången. En författningsändring av nyss^ angiven innebörd

skulle, har det sagts, bidraga till att minska polisens svårigheter vid

efterforskning av ägare till felparkerade fordon. I detta avseende må framhållas,

att den gamle ägaren, även bortsett från en eventuell straffsanktion,

har ett starkt intresse av att äganderättsövergången blir antecknad i bilregistret.

Bl. a. riskerar han att bli påförd automobilskatt för fordonet så

länge han kvarstår som ägare. Det synes därför i hög grad osäkert, om

något är att vinna genom införandet av ett straffansvar för överlåtaren.

Enligt vad utredningsmannen framhåller förutsätter införandet av ett förfarande

med parkeringsbot lagstiftning. Utredningsmannen erinrar om att

förfarandet innebär, att åtal eller strafföreläggande för parkeringsförseelsen

ej äger rum, om boten betalas. Den fråga, som närmast inställer sig

är, huruvida en sådan ordning är förenlig med reglerna om åtal i 20 kap.

rättegångsbalken. Enligt 6 § första punkten nämnda kapitel skall åklagare

tala å brott, som hör under allmänt åtal. Regeln ger uttryck för den s. k.

legalitetsprincipen; åklagaren har skyldighet att åtala, när han på objektiva

grunder kan motse den misstänktes sakfällande. (NJA 1943, avd. II s. 258

—260.) Paragrafen innehåller emellertid i andra punkten en erinran om,

att enligt 48 kap. rättegångsbalken strafföreläggande i visst fall må träda

i stället för åtal. Från legalitetsprincipen göres vidare visst undantag i 20

kap. 7 § rättegångsbalken, som medger åklagaren rätt att i vissa fall eftergiva

åtal. Eftergift av åtal kan enligt 7 § första stycket punkt 1 ske i fall,

då i strafflatituden för brottet icke ingår svårare straff än böter och det

tillika är uppenbart, att den misstänktes lagföring ej är påkallad ur allmän

synpunkt. Enligt första stycket punkt 2 kan eftergift av åtal också

meddelas i vissa fall vid sammanträffande av brott. I 7 § tredje stycket

föreskrives, att om i lag eller författning särskild föreskrift är meddelad

om eftergift av åtal, den föreskriften skall gälla. Sådana särskilda föreskrif
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1960 51

ter har meddelats bl. a. i 1944 års lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga.

Utredningsmannen anför, att i likhet med åtalseftergift förfarandet med

parkeringsbot innebär ett undantag från legalitetsprincipen såtillvida, att

åtal ej äger rum, oaktat en brottslig gärning under allmänt åtal föreligger.

Man skulle möjligen kunna se förfarandet som ett slags generell åtalseftergift,

vilken av lagstiftaren meddelas under förutsättning av botens erläggande.

Det skulle i enlighet härmed kunna ifrågasättas att anse bestämmelser

om parkeringsbot såsom sådana särskilda föreskrifter om eftergift

av åtal som avses i 20 kap. 7 § tredje stycket rättegångsbalken. Med ett sådant

betraktelsesätt skulle någon ändring i rättegångsbalken ej bli erforderlig.

Emellertid skiljer sig förfarandet med parkeringsbot i vissa väsentliga

hänseenden från institutet åtalseftergift i 20 kap. 7 § rättegångsbalken.

För det sistnämnda institutet är sålunda karakteristiskt, att åklagaren i det

särskilda fallet, sedan brott konstaterats, prövar om åtal skall underlåtas.

En dylik åklagarprövning sker ej vid tillämpning av förfarandet med parkeringsbot.

Vidare innebär åtalseftergift i princip, att påföljden bortfaller.

Parkeringsboten däremot är något som träder i stället för det vanliga bötesstraffet.

Med hänsyn härtill har utredningsmannen ansett att bestämmelser

om parkeringsbot icke kan hänföras under stadgandet i 20 kap. 7 § tredje

stycket rättegångsbalken.

Enligt utredningsmannens mening står ett förfarande med parkeringsbot

närmare strafföreläggande än åtalseftergift. En parkeringsanmärkning med

uppmaning att betala parkeringsbot skiljer sig till sin reella innebörd icke

mycket från ett strafföreläggande enligt 48 kap. rättegångsbalken. I båda

fallen är fråga om ett förfarande som träder i stället för åtal. Parkeringsbotens

erläggande medför för den felande en ekonomisk påföljd, motsvarande

det nuvarande bötesstraffet. Skillnaden mellan strafföreläggandet och

parkeringsanmärkningen är i realiteten närmast den, att strafföreläggandet

riktas mot en bestämd person och förutsätter skriftligt godkännande av

denne, medan parkeringsanmärkningen avser den icke identifierade fordonsföraren

och ej behöver godkännas på annat sätt än genom betalning av parkeringsboten.

Det skulle enligt utredningsmannens mening kunna ifrågasättas

att i rättegångsbalken upptaga särskilda regler om förfarandet med

parkeringsbot, motsvarande bestämmelserna om strafföreläggande. Häremot

talar dock, att förfarandet skall äga tillämpning endast i fråga om en mycket

speciell grupp av ordningsförseelser. En dylik specialreglering torde ej

ha sin plats i rättegångsbalken. En lämplig lösning synes vara, att bestämmelser

om parkeringsbot upptages i en särskild lag och att i 20 kap. 6 §

rättegångsbalken i samband med hänvisningen till bestämmelserna om

strafföreläggande i 48 kap. rättegångsbalken upptages en hänvisning jämväl

till lagen om parkeringsbot.

Vad angår tillämpningsområdet för bestämmelserna om parkeringsbot är

det enligt utredningsmannens mening tydligt, att felparkeringarna framför

allt är ett storstadsproblem. Förfarandet med parkeringsbot innebär att

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungi. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

man på ett specialområde av praktiska skäl medger avvikelser från vanliga

process- och straffrättsliga regler. Med hänsyn härtill torde tillämpningen

av förfarandet böra begränsas till städer, där ett påtagligt behov föreligger

av en förenklad handläggningsform. Det synes därför böra läggas i Konungens

hand att beträffande viss stad förordna om tillämpning av bestämmelserna

i lagen om parkeringsbot.

Remissyttrandena

Det av utredningsmannen framlagda förslaget till ett förenklat förfarande

för handläggning av parkeringsförseelser har i princip tillstyrkts eller

lämnats utan erinran i praktiskt taget samtliga yttranden. Ett litet antal

remissinstanser har ställt sig tveksamma till förslaget men endast i ett yttrande

har detsamma direkt avstyrkts.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser det synnerligen angeläget att

söka åstadkomma ett system som, utan att eftersätta möjligheterna att inskrida

mot täta återfall i parkeringsförseelser, likväl medför arbetsrationalisering

för berörda myndigheter. I detta avseende fyller det framlagda

förslaget väl sitt syfte. Även byggnadsstyrelsen har funnit det framlagda

förslaget i stort sett utgöra en ur olika synpunkter godtagbar lösning. Enligt

vad länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller innebär förslaget en lämplig

lösning att på ett enkelt och för rättssäkerheten godtagbart sätt kunna beivra

begångna parkeringsförseelser av avsett slag. Poliskammaren i Malmö

finner det angeläget att den föreslagna förenklingen kommer till stånd.

Motororganisationernas (KAK:s, MHF.s och M:s) samarbetsdelegation hävdar,

att det framlagda förslaget innebär avsevärda fördelar i jämförelse med

nu gällande system. — Allmänt positiva uttalanden om förslaget har gjorts

i åtskilliga andra yttranden.

Enligt vad hovrätten för Västra Sverige framhåller framstår det som en

angelägen uppgift att få till stånd ett förenklat handläggningsförfarande för

parkeringsärendena i storstäderna. Icke minst från allmän rättssäkerhetssynpunkt

är det betydelsefullt att genom en sådan reform bereda polis och

åklagare i storstäderna mera tid att ägna den grövre brottsligheten. Det

nuvarande systemet med strafföreläggande i parkeringsärenden synes emellertid

icke erbjuda tillräckliga möjligheter att komma till rätta med svårigheterna.

Det torde därför vara nödvändigt att söka sig fram på andra vägar

och ordna det så att åtminstone det stora flertalet parkeringsärenden kan

handläggas utan den omständlighet som det nu använda förfarandet innebär.

Hovrätten anför, att mot denna bakgrund den av utredningsmannen

föreslagna regleringen, varigenom överträdelse av lokal parkeringsföreskrift

utan vidare skall kunna bringas ur världen genom inbetalning av en fastställd

avgift, får betecknas som en ändamålsenlig och rationell lösning.

Även för felparkeraren måste förslaget innebära en förbättring i förhållande

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 175 år 1960

53

till den gällande ordning därigenom att han kan få överträdelsen reglerad

omedelbart och utan den omgång och olägenhet med bl. a. inställelse hos

polisen som det nuvarande systemet medför. Den fastställda avgift, kallad

parkeringsbot, som enligt förslaget kommer att ersätta bötesstraff i det stora

flertalet av ifrågavarande överträdelser, blir — enligt vad hovrätten vidare

anför — icke ett straff i straffrättslig mening. En dylik avkriminalisering

synes icke behöva inge några principiella betänkligheter. Snarast får förändringen

sägas vara önskvärd från kriminalpolitisk synpunkt. I de flesta fall

är nämligen hithörande förseelser av tämligen bagatellartad beskaffenhet,

och felparkeringar har kommit att bli så alldagliga företeelser att bötessanktionen

är ägnad att minska respekten för bötesstraffet. Mången felparkerare

torde sålunda betrakta böterna mindre som straff än som en extra

avgift. En anpassning av reaktionsformen efter ett sådant betraktelsesätt

kan icke sägas vara omotiverad. Med hänsyn till vad sålunda anförts tillstyrker

hovrätten att förslaget lägges till grund för lagstiftning. De betänkligheter,

som från principiell synpunkt kan inställa sig mot att reaktionen

beträffande parkeringsförseelse ej riktas mot en bestämd, namngiven person

utan mot fordonets icke identifierade förare, torde enligt hovrättens

mening böra få vika för de avsevärda praktiska fördelarna mot det föreslagna

förfarandet.

Svea hovrätt påpekar, att det i vårt moderna samhälle är oundvikligt, att

samlevnaden regleras genom en mångfald bestämmelser av olika slag.

Överträdelser av alla dessa bestämmelser förekommer i utomordentligt stor

omfattning, lat vara att det stora flertalet av dessa överträdelser utgöres av

ganska ringa ordningsförseelser. På senare tid har även en tydlig stegring

av antalet förseelser kunnat märkas. Till följd av bilismens oerhört snabba

utveckling i Sverige har överträdelser av trafikförfattningarna, och framför

allt parkeringsförseelserna, härvid kommit att intaga en dominerande plats.

Hovrätten anför, att denna utveckling ger anledning till betänkligheter av

olika slag. Helt allmänt är det olämpligt, om ett straffhot vilar över en stor

mängd vanliga och ganska ofarliga gärningar. Detta kan inverka skadligt

såväl på känslan för straffets betydelse som på den allmänna trivseln i samhället.

Dessutom medför den väldiga ökningen av straffbelagda småförseelser

allvarliga praktiska olägenheter. Såväl polis som åklagare och domstolar

åsamkas nämligen härigenom mycket stor arbetsbelastning, och då

behovet av personalförstärkning icke i motsvarande grad kunnat tillgodoses,

har —• särskilt vad galler polisen — andra viktigare arbetsuppgifter måst

eftersattas. Det framstår därför som mycket angeläget att avkriminalisera

smärre ordningsförseelser och i stället söka förhindra dessa genom åtgärder

av annat och enklare slag än straffsanktioner. Den remitterade promemorian

innefattar ett förslag i sådant hänseende, såvitt angår parkeringsförseelser.

Hovratten anser förslaget syfta till en nyttig och angelägen reform. Eftersom

parkeringsförseelser åtminstone i det stora flertalet fall f. n. bestraffas enligt

tixa taxor utan större hänsynstagande till omständigheterna i det en
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

skilda fallet torde ur rättssäkerhetssynpunkt icke kunna göras någon allvarligare

invändning mot en förenkling av handläggningsforinen för sådana

förseelser.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför följande allmänna synpunkter

på det föreliggande förslaget.

Den snabba ökningen av antalet parkeringsförseelser under efterkrigsåren

beror självfallet på ökningen av antalet motorfordon. Städer och tätorter

har icke varit beredda på denna plötsliga anhopning av fordon; särskilt

i de största städerna har betydande svårigheter uppkommit. De kräver

en längre tids omställning och anpassning. De uppgifter på antalet parkeringsförseelser

i de tre största städerna, som utredningsmannen redovisar,

antyder att problemen är förhållandevis större i Stockholm än på andra

platser. Detta torde bero på att i Stockholm den trånga innerstaden är särskilt

illa lämpad att ta emot den stegrade trafiken. Svårigheterna har ökat

till följd av en föga förutseende planering av stadens utbyggnad de senaste

decennierna. I stället för att efter hand sprida både arbetsplatser och bostäder

över ett vidgat stadsområde har man i alltför hög grad låtit affärer,

kontor och verkstäder äta ut bostäderna i centrum och spritt endast bostäder

till periferin. Därigenom framkallas en daglig pendeltrafik mellan ytterområdena

och innerstaden. Det är uppenbart att de särskilt stora svårigheterna

att ordna trafiken i Stockholm sammanhänger med denna pendeltrafik.

Samma problem förekommer på andra håll, men icke i samma omfattning.

Lokala parkeringsföreskrifter måste för enkelhetens skull ha ett schematiskt

innehåll. Det är därför relativt lätt att upptäcka felparkering, så

lätt att det kan leda till ett överdrivet beivrande av parkeringsförseelser. Man

bör emellerid icke förlora ur sikte att de lokala parkeringsföreskrifterna,

lika väl som vägtrafikförordningens regler, har till uppgift att främja trafiksäkerhet

och framkomlighet i trafiken. Ett strikt iakttagande av föreskrifterna

är icke under alla förhållanden nödvändigt; en viss moderation

i tillämpningen kan väl förenas med hänsynen till trafiksäkerhet och framkomlighet.

De många parkeringsanmärkningarna medför att ett mycket stort antal

personer utsätts för polisingripande och bötesstraff. Sålunda är siffrorna för

Stockholm så höga att det måste antagas att endast en mindre del av bilförarna

undgår att någon gång bötfällas för parkeringsförseelse. Detta är en

viktig upplysning som karakteriserar förseelsen. Det är inte endast fråga

om ett klandervärt beteende av en mindre grupp slarviga och nonchalanta

bilförare. Förhållandet är i stället att den stora massan av hyggliga och

skötsamma medborgare, som har god vilja att rätta sig efter gällande bestämmelser,

ändå av förbiseende, glömska, trötthet, brådska etc. råkar ut

för felparkering och drabbas av bötesstraff. Man kan räkna med att det i

många fall kan ha förelegat ett konfliktläge, där sådana faktorer som risken

att komma för sent till arbetsplatsen eller att försumma en kund kan ha

spelat in. Det är helt förklarligt att ett omdömeslöst och rigoröst beivrande

av parkeringsförseelser framkallar en negativ reaktion från allmänheten,

över huvud" taget torde konflikter och misslyckanden i parkeringssituationer

utgöra en betydelsefull stressorsak för bilförare i storstaden. Det är enligt

hovrättens mening av mycket stor vikt att man observerar denna sida

av problemet och icke endast betraktar parkeringsförseelserna ur en ensidig

polisiär synvinkel. Det kan med fog göras gällande att åtgärderna mot

feiparkering, särskilt i Stockholm, har fått en alltför negativ och repressiv

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

karaktär. Man bör inte förbise att många människor påverkas starkare av

vänlighet och hjälpsamhet än av snäsor och straff; det gäller lika mycket

på detta som på andra områden. Det är angeläget att man försöker att få

till stånd en mera positiv attityd till ordningen i trafiken från lojala medborgares

sida.

Enligt hovrättens mening är utredningsmannens förslag en tekniskt mycket

skicklig lösning av problemet att förenkla handläggningen av parkeringsmålen.

Förslaget kan antagas medföra att polisens och åklagarmyndighetens

arbete med förekommande parkeringsanmärkningar begränsas

till vad som är oundgängligen nödvändigt och att det därigenom skapas förutsättningar

för att använda personalen för viktigare uppgifter.

Statsåklagaren i Stockholm hävdar, att det för Stockholms vidkommande

framstår såsom synnerligen angeläget att en förenkling av förfarandet i fråga

om beivrande av parkeringsförseelser sker. Det hittills tillämpade förfarandet

är sålunda ej blott synnerligen kostsamt utan även mycket tidsödande

och betungande för de myndigheter — ej minst åklagarmyndigheten — som

har att taga befattning därmed. Den av trafikens utveckling föranledda explosionsartade

ökningen av antalet rapporterade parkeringsförseelser har sålunda

tidvis medfört uppkomsten av betydande arbetsbalanser inom samtliga

de organ inom rättsväsendet, som handlägger parkeringsärenden, med därav

följande besvärande rubbningar i dessa organs verksamhet. Härav föranledes

i sin tur en avsevärd försening i ärendenas handläggning och därmed bristande

effektivitet i beivrandet, ett resultat som med hänsyn till det just på

förevarande område föreliggande särskilda behovet av ett kraftigt och snabbt

verkande ingripande från de rättsvårdande myndigheterna måste sägas vara

synnerligen beklagansvärt. Å andra sidan har den hets, varunder parkeringsärendena

med nuvarande system måste handläggas inom åklagarmyndigheten,

lagt hinder i vägen för den individuella prövning av varje ärende,

som i viss utsträckning torde vara önskvärd. Enligt vad i yttrandet vidare

anföres är det av utredningsmannen framlagda förslaget att föredraga framför

de förslag att på andra vägar lösa problemet i fråga — nämligen genom

avkriminalisering av rättsförfarandet i parkeringsärenden och dess ersättande

med ett på civilrättsliga grunder uppbyggt avgiftsförfarande -— som berörts

av utredningsmannen. Statsåklagaren i Göteborg yttrar, att den föreslagna

lösningen på enklaste och mest praktiska sätt synes införliva det nya

förenklade handläggningsförfarandet beträffande en viss målgrupp med

gällande åtalsregler i övrigt.

1951 års rättegång skommitté anför, att det föreslagna systemet i realiteten

innebär, att den som begått en parkeringsförseelse beredes möjlighet att

mot erläggande av en fastställd avgift undgå strafföreläggande eller åtal

för förseelsen. En sådan ordning avviker från gängse principer för rättsskipningen

på ett sådant sätt att den i och för sig måste inge betänkligheter. Såsom

utredningsmannen funnit påkallar emellertid den oavbrutna stegringen

av antalet parkeringsförseelser extraordinära åtgärder. Det utarbetade

förslaget innebär enligt kommitténs mening en praktisk och rationell lös
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungi. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

ning och synes överlägset andra hittills framförda förslag. Kommittén förordar

därför i princip, trots de principiella betänkligheterna, att förslaget

genomföres.

Stockholms rådhusrätt anför, att enligt nuvarande ordning sanktionen för

felparkering utgöres av böter. Användningen av bötessystemet på detta område

medför emellertid vissa olägenheter. Parkeringsförseelsernas stora antal

har till följd att utredning av omständigheterna i det enskilda fallet svårligen

kan medhinnas och att därför någon egentlig straffmätning ej kan äga

rum utan ett enhetligt bötesbelopp utdömes. Bötesstraffet blir därför ofta

ineffektivt, vilket är till men för böter som strafform och därmed för hela

det straffrättsliga reaktionssystemet. I den mån som det är möjligt och ur

allmänpreventiva synpunkter tillrådligt bör därför straffpåföljden, böter,

ersättas med en ekonomisk sanktion. Många skäl talar enligt rådhusrättens

mening för en total avkriminalisering av förseelserna mot vissa lokala parkeringsföreskrifter.

Försiktigheten kan emellertid bjuda, att man icke nu

går så långt utan att man först avvaktar erfarenheterna av en partiell reform.

Det föreslagna systemet med parkeringsbot, som ej utgör böter i

straffrättslig mening, är i varje fall ett steg i rätt riktning och möjlighet

finns ju att senare ytterligare reformera det.

I anslutning till rådhusrättens yttrande har borgmästaren Kristensson

gjort följande uttalande.

Frågan i vilken mån böter kunna ersättas av andra sanktioner är betydelsefull

för hela det straffrättsliga reaktionssystemet. Vid en utredning av

denna fråga bör enligt min mening övervägas, huruvida icke en total avkriminalisering

beträffande vissa ordningsförseelser bör ske. Mina av utredningsmannen

refererade förslag, vilka jag skisserat i tidningsartiklarna, har

förutsatt att frågan i dess helhet tages upp till övervägande.

Även Sveriges advokatsamfund har uttalat sig för att enklare parkeringsförseelser

helt avkriminaliseras. Att betrakta en parkeringsförseelse såsom

ett brott, som kan medföra indragning av körkortet, överensstämmer enligt

samfundets uppfattning knappast med gängse rättsuppfattning. Det

synes mera realistiskt att låta en dylik överträdelse följas av en sanktion av

privaträttslig karaktär, gärna rubricerad såsom en kontrollavgift.

I detta sammanhang må nämnas att hovrätten över Skåne och Blekinge

förklarat sig ej kunna dela utredningsmannens kritiska synpunkter på

borgmästare Kristenssons i det föregående refererade förslag. Dessa har enligt

hovrättens mening åtskilligt fog för sig. Det är otillfredsställande att använda

bötesstraff i den omfattning som sker. Det är även en bestämd skillnad

mellan att ställa en bil på en särskilt anordnad, avgiftsbelagd parkeringsplats

och att ställa den på annan plats, där parkering är förbjuden.

Vad som talar mot Kristenssons förslag är framför allt att de ur tekniska

synpunkter är underlägsna utredningsmannens förslag.

Landsfogden i Östergötlands län har på de av utredningsmannen anförda

motiven ställt sig avvisande till det av Kristensson förordade systemet.

Rådhusrätten i Malmö förklarar sig dela utredningsmannens uppfattning,

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1960

att det på ett specialområde av praktiska skäl kan medgivas avvikelser från

vanliga process- och straffrättsliga regler ävensom att tillämpningen av ett

förenklat förfarande bör begränsas till att gälla förseelser mot de lokala

parkeringsbestämmelserna i städer, varest ett påtagligt behov av enklare

regler föreligger. Den utformning, som det i promemorian framlagda förslaget

erhållit, anser rådhusrätten vara i det väsentliga praktisk och ändamålsenlig.

I yttrandet framhålles emellertid att det är en viss skillnad mellan

att på en bils vindruta fästa en parkeringsanmärkning av nu gängse slag och

att där anbringa en handling av föreslagen typ, innefattande jämväl inbetalningskort.

Det torde bli nödvändigt — i varje fall vid dålig väderlek —- att

innesluta handlingen i ett fuklskyddande omslag.

Stadskollegiet i Stockholm har åberopat en av föredragande borgarrådet

Agrenius upprättad promemoria, vari bl. a. anföres att intresset för en reform

ökat med anledning av att det visat sig, att det övervägande flertalet

felparkerare utan någon påminnelse återställer de utsända strafföreläggandena

till åklagarmyndigheten. Statistiken utvisar, att icke mindre än 70—75

procent översänder föreläggandena och att ytterligare drygt 10 procent besvarar

strafföreläggandena efter en påminnelse. Även om en liten del av

svaren innehåller ett bestridande, skulle i nära 80 procent av alla fall de

dyrbara och omständliga utredningarna icke ha behövt utföras.

Statens trafiksäkerhetsråd anmärker, att i den mån ett förändrat förfarande

vid beivrandet av parkeringsförseelser kan medföra arbetsbesparingar

och därmed ökade möjligheter till övervakning och dirigering av trafiken,

ett sådant förfarande kan vara ägnat att indirekt främja trafiksäkerheten.

Länsstyrelsen i Östergötlands län utgår ifrån, att förslaget närmast avser

att utgöra ett provisorium, möjliggörande försök i större skala innan ställning

tages bl. a. till huruvida och i så fall i vilken omfattning systemet med

bot kan tillämpas även beträffande andra förseelser än lokala parkeringsföreskrifter.

En viss tveksamhet till den föreslagna reformen kommer till uttryck

i det yttrande, som avgivits av överståthållarämbetet. Ämbetet påpekar, att

vissa olägenheter otvivelaktigt är förknippade med det nya förfarandet.

Först och främst innebär det föreslagna anonymitetssystemet ett brytande

mot den hävdvunna principen, att den, som begått brott eller förseelse —

icke någon annan — skall svara därför. Ämbetet anmärker i detta sammanhang,

att även de lokala parkeringsföreskrifterna i utpräglad grad tillgodoser

ett allmänt intresse, nämligen framkomligheten i trafiken. Det kan

ur denna synpunkt anses stötande, att hörsamheten mot bestämmelser av

denna karaktär skall bli beroende av den ekonomiska ställningen hos vederbörande

fordonsägare. Det finns anledning antaga, att parkeringsboten av

många företag och enskilda rörelseidkare kommer att betraktas som en bilkostnad

jämförlig med andra och att kostnaden för utgivande av parkeringsbot

följaktligen icke kommer att utöva tillräckligt hämmande verkan.

I än högre grad blir detta fallet om svårigheter uppstå för taxeringsmyn
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungi. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

digheter att förhindra att utgifter för parkeringsbot upptages bland avdragsgilla

bilkostnader.

Även poliskammaren i Stockholm har anmält viss tvekan inför den föreslagna

lösningen men har förklarat sig ej vilja motsätta sig ett genomförande

av förslaget. Poliskammaren anför, att under en försökstid eventuellt

framträdande olägenheter av anonymitetsprincipen bör få ge anledning till

omprövning.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har utvecklat följande kritiska synpunkter.

Att man kan tveka om lämpligheten av att införa det föreslagna förfarandet

beror på att detta ställer bilföraren inför valet att få saken ur världen

genom att betala den fastställda parkeringsboten eller att utsätta sig för

de besvär och det obehag som följer med utredning och handläggning i vanlig

ordning. Man kan räkna med att han i det stora flertalet fall väljer den

förra utvägen. Det är just av det skälet som man vinner praktiska fördelar

ur handläggningssynpunkt. Men det kan då inte undvikas att bilföraren

gör så även i en del fall, då han anser sig vara oskyldig. Därigenom kan det

föreslagna förfarandet i en viss, om än ej betydande grad leda till en oriktig

tillämpning av parkeringsbestämmelserna eller i varje fall till att bilföraren

anser sig orättvist behandlad.

I viss mån kan samma invändning göras även mot ett system med straffföreläggande.

Olägenheterna ökas dock genom att den föreslagna formen

för parkeringsanmärkning helt lägger tillämpningen i händerna på underordnade

polismän och trafikövervakare. Även den möjlighet att upprätthålla

en enhetlig praxis, som vid strafföreläggande vinnes genom åklagarens prövning,

bortfaller sålunda.

De nu anförda betänkligheterna måste väsentligt ökas, om det för bilföraren

kan medföra någon extra påföljd att, i stället för att betala parkeringsbot,

välja utvägen att få saken prövad i vanlig ordning. Enligt förslaget förblir

den bilförare som betalar parkeringsbot anonym. Någon anteckning om

förseelsen i körkortsregistret kan icke göras. Men om saken går till utredning

och bilföraren sedan godkänner ett strafföreläggande eller blir dömd

av domstol, skall enligt förslaget anteckning göras i körkortsregistret på

vanligt sätt.

Det kan enligt hovrättens mening icke godtagas att en bilförare, som får

en parkeringsanmärkning men anser denna vara obefogad, drabbas av en

sådan extra påföljd om han icke sväljer förtreten och betalar genast. Ett dylikt

tvångsmoment måste anses vara obehörigt. Det hör till grunderna för

vår rättsordning att den misstänkte alltid skall ha rätt att påkalla en prövning

av sin sak i laga ordning. Han kan icke därigenom få försättas i ett

principiellt sämre läge. Det skulle -—- med en term hämtad från folkrätten

— kunna betecknas som »déni de justice». Visserligen kan det sägas att

själva anteckningen i körkortsregistret icke i och för sig är en påföljd. Den

görs dock för att bilda underlag för ett eventuellt administrativt beslut om

varning eller körkortsindragning. Den bör därför jämställas med en för bilföraren

menlig påföljd.

Härtill kommer att den som gör sig skyldig till parkeringsförseelse på en

plats där förfarandet med parkeringsbot icke har införts alltid skulle få

sin förseelse antecknad i körkortsregistret, medan sådana anteckningar till

stor del skulle falla bort då det gäller de största städerna. Detta måste betecknas

som en bakvänd ordning som icke kan godtagas.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1960

Hovrätten anser att utredningsmannens förslag kan tillstyrkas endast under

förutsättning att samtidigt anteckningar om överträdelse av lokala parkeringsförseelser

i körkortsregistret helt avskaffas. Goda skäl synes även

eljest tala för att så sker.

I avstyrkande riktning går det yttrande, som avgivits av statsåklagaren

i Malmö. I yttrandet anföres bl. a. följande.

Förslaget har tillkommit i syfte att reducera de svårigheter, som i de större

städerna uppkommit till följd" av den stegrade frekvensen av parkeringsmål.

Innan jag går in på frågan om och i vad mån förslaget är ägnat att så göra,

anser jag "mig beröra den enligt mitt förmenande viktigare frågan huruvida

förslaget — om det genomföres — kan antagas leda till en minskning av

antalet parkeringsmål eller ej.

Utredningsmannen bär som anledningar till att parkeringsmålens antal

på senare år skjutit i höjden anfört dels bilismens våldsamma expansion

och dels de begränsade parkeringsutrymmena i storstäderna. Jag skulle därtill

vilja lägga ytterligare en betydelsefull faktor, nämligen nutidsmänniskans

nonchalans för myndigheters påbud och brist på hänsyn mot sina medmänniskor.

Dessa tre omständigheter tillhopa ha medfört att vi i dag befinna

oss i ett läge, där — som utredningsmannen säger — många bilförare kalkylera

med parkeringsböterna som en kostnad för bilen, jämförbar med

andra bilkostnader. Tyvärr finnes ej utsikt till förbättring i detta läge genom

förändring av någon av ovannämnda omständigheter. Bilarnas antal

kommer sålunda icke att minska, parkeringsutrymmena komma ej att nämnvärt

öka och anledning finnes ej att antaga, att bilförarna komma att bli mer

lojala och hänsynsfulla. Snarare måste vi — om icke åtgärder vidtagas som

motverka utvecklingen -—- räkna med att förhållandena komma att avsevärt

försämras, framför allt därför att antalet bilar är i ständigt stigande.

Då vi sålunda ej kunna räkna med att förhållandena skola förbättras genom

att trafiken minskar och icke heller därigenom att parkeringsmöjligheterna

öka eller genom att bilförarna bli lojalare, synes det nödvändigt att bestraffa

överträdelser mot parkeringsbestämmelserna så hårt och effektivt

att påföljderna verksamt avskräcka presumtiva lagöverträdare.

Förslaget är enligt mitt förmenande ej ägnat att minska antalet parkeringsförseelser

och förbättra parkeringssituationen sådan den i dag ter sig,

framför allt därför att bilförarna mycket snart komma att lära sig, att de

givits större möjligheter att slingra sig undan påföljden. Om de underlåta

betala parkeringsboten och underlåta efterkomma anmaning att sätta sig i

förbindelse med parkeringskontoret, lär det komma att förflyta avsevärd tid

efter det förseelsen begicks och till dess den polisiära utredningen sätter

in. Det torde bli ytterst svårt att motbevisa invändningar sådana som dem,

att bilägaren aldrig sett till någon parkeringsanmärkning och att han numera

ej alls kan minnas vem i firman eller familjen, som förde bilen ifrågavarande

dag. Vetskapen om att de första fyra—fem förseelserna icke antecknas

i körkortsregistret torde ock lätteligen medföra inställningen hos

bilföraren att han alltid kan taga risken några gånger. Jag undrar om icke

ett system, sådant som det föreslagna kan leda till att polisen blir betungad

med fler och besvärligare parkeringsutredningar än vad den nu har. Och

måhända också därtill att parkeringsförseelserna komma att öka och trafikförhållandena

att försämras.

Mot ett sådant antagande kan invändas, att statistiken visar, att övervägande

flertalet bilförare, som för närvarande få en parkeringslapp på vind
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1960

rutan, hyggligt och lojalt omedelbart inställa sig å polisstationen och alt

anledning ej finnes att antaga att de icke lika snällt skola omgående inbetala

parkeringsböter. Jag tror dock ej att ett sådant antagande är riktigt.

Det faller sig för genomsnittsmänniskan betydligt naturligare att strunta i

en anmaning att gå till posten och betala in 25 kronor än att icke efterkomma

en skriftlig tillsägelse av polisman att inställa sig å närmaste polisstation.

Jag lutar därför närmast däråt att förslaget ej bör genomföras, då anledning

finnes att antaga att det skulle medföra dels en ökning av parkeringsförseelserna

dels ock större svårigheter att få parkeringssyndarna näpsta.

Vill man söka underlätta och minska åklagar- och polismyndigheternas

arbete med ifrågavarande slag av ärenden skulle man förslagsvis kunna så

förfara att man öppnade möjligheter för erkännande av strafförelägganden

genom ombud. Det torde under alla förhållanden bli nödvändigt att lösa denna

fråga i samband med genomförandet av varusmugglingslagen. Riksåklagarämbetet

har i cirkulär nr 19 uttalat att det är i hög grad ovisst, om straffföreläggande

kan godkännas genom ombud och tillrått åklagarna att kräva,

att strafförelägganden godkännas av den misstänkte personligen. Utredningsmannen

har i promemorian uttalat den uppfattningen, att godkännande

måste vara egenhändigt undertecknat av den misstänkte. De skäl, som ligga

till grund för dessa uttalanden äro säkerligen bärande. Jag tror dock ej, att

rättssäkerheten skulle bringas i fara, därest man gjorde en eftergift för

det praktiska livets krav och medgav, att godkännanden i vissa fall finge

ske genom ombud, exempelvis vid sådana enkla och vanliga förseelser som

fylleri, parkeringsförseelser och ringa varusmuggling under förutsättning

att i fullmakten angåves, att fullmaktshavaren bemyndigades godkänna

strafföreläggande intill ett visst angivet högsta bötesbelopp.

I detta sammanhang må nämnas att hovrätten över Skåne och Blekinge

föreslagit införande av ett särskilt varningsinstitut. Hovrätten anför,

att ett slags varning redan nu förekommer genom att åklagarna ger åtalseftergift

i en del fall som anses ursäktliga. Om man inför ett system med

parkeringsbol, uteslutes visserligen icke denna möjlighet för sådana fall, då

bilföraren bestrider den anmärkta förseelsen. Men det bör enligt hovrättens

mening finnas en möjlighet till varning, meddelad på platsen av polisman

eller trafikövervakare. Särskilt om polismyndigheten vill inskrida för att

skapa en bättre ordning inom en stadsdel eller ett område som tidigare icke

varit noga övervakat, kan det vara motiverat att i första hand söka rätta till

förhållandena genom varningar och först sedan dessa använts någon tid

göra parkeringsanmärkningar. Även eljest är det antagligt att man skulle

nå resultat genom att använda varningar i stället för anmärkningar. För att

detta icke skall kunna ske godtyckligt bör det dock icke ligga i polismannens

eller trafikövervakarens hand att bestämma om varning skall meddelas,

utan sådana bör användas generellt på vissa platser och tider enligt polisledningens

order.

Varning bör — enligt vad hovrätten vidare framhåller — överlämnas till

föraren eller fästas på fordonet på samma sätt som parkeringsanmärkning.

Den bör innehålla ett hövligt påpekande att fordonet är felparkerat, upplysning

att det för denna gång icke göres något mer åt saken men att felparkering

eljest kan leda till böter samt anvisning om gällande föreskrifter.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

61

Därest sådana varningar användes i lämplig omfattning vid sidan om parkeringsanmärkningar,

torde effekten därav i många fall bli lika god som med

enbart parkeringsanmärkningar. Samtidigt skulle antalet bötfällanden kunna

avsevärt nedbringas och personalbesparingarna bli betydande.

Då hovrätten avser att sådana varningsaktioner skulle göras mera generellt

vid de tidpunkter som polisbefälet bestämmer, synes de enligt hovrättens

mening knappast kunna grundas på den befogenhet till rapporteftergift

som föreligger enligt 8 § allmänna polisinstruktionen. Den synes endast

syfta på ursäktliga förbiseenden i enskilda fall. Därför torde det vara

erforderligt att möjligheten att meddela varning upptages i ett särskilt lagstadgande.

Då detta liksom parkeringsboten endast avser fordonet och icke

kräver utredning om bilförarens identitet, synes det naturligt att upptaga

ett sådant stadgande i den nu föreslagna lagen.

Hovrätten anför, att därest en sådan möjlighet till varning införes, anledning

saknas att begränsa dess användning så som föreslagits beträffande

parkeringsbot. Den bör kunna användas även på andra platser och även

i fråga om moped. Med hänsyn härtill torde ett stadgande om parkeringsvarning

böra inflyta först i lagen. Ett stadgande i ämnet synes enligt hovrätten

böra innehålla följande.

överträdes lokal trafikföreskrift vid parkering eller annan uppställning

av motorfordon, må polisman eller trafikövervakare, då det för visst område

och viss tid medgivits av polisbefäl, i stället för att rapportera förseelsen

till förman överlämna skriftlig varning (parkeringsvarning) till fordonets

förare eller fästa den på fordonet.

Hovrätten anmärker, att stadgande av sådant innehåll torde föranleda

en ändring av lagens rubrik så att denna utmärker att den avser parkeringsvarning

och parkeringsbot.

Utredningsmannens uppfattning att någon betalning direkt till

polisman eller trafikövervakare icke bör förekomma har

vid remissbehandlingen ej föranlett någon gensaga. Hovrätten över Skåne

och Blekinge anger det såsom en av förslagets förtjänster att denna tanke

uteslutits. Landsfogden i Östergötlands län yttrar, att det är med tillfredsställelse

man konstaterar, att indrivningen av parkeringsböter ej lagts i

polismännens händer. Om så skett, skulle detta ha blivit en allvarlig belastning

för polisen i dess förhållande till allmänheten.

Beträffande benämningen parkeringsbot anför Svea hovrätt att

den synes motsvara institutets syfte. Polisverksamhelsutredningen anser

det tveksamt, huruvida benämningen bot bör användas för ifrågavarande

avgift, enär nämnda uttryck av allmänheten synes kunna förväxlas

med bot i straffrättslig mening. Enligt vad hovrätten över Skåne

och Blekinge anför är beteckningen parkeringsbot ur språklig synpunkt

icke helt lyckad. Om man vill skilja den nya reaktionen från böter, bör något

annat uttryck väljas. Pluralformen till »parkeringsbot» är nämligen

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

»parkeringsböter» och det tillhörande verbet är »att böta». Måhända vore

»parkeringsavgift» bättre men detta uttryck betecknar även vad man erlägger

i en parkeringsautomat. Frågan om den lämpligaste beteckningen

bör enligt hovrättens mening ytterligare övervägas. Med tanke på möjligheterna

att framdeles utvidga det föreslagna nya systemet att avse även

andra trafikförseelser föreslår hovrätten för Västra Sverige att beteckningen

trafikbot väljes.

Utredningsmannens förslag att förfarandet med parkeringsbot skall b egränsas

att gälla endast för förseelser mot lokala

parkeringsföreskrifter har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen.

Förslaget har i denna del lämnats utan erinran av bl. a. Svea

hovrätt. Hovrätten anför, att förseelser mot de i 49 § vägtrafikförordningen

givna bestämmelserna om uppställning och parkering är belagda med

straff i form av dagsböter. En del av dessa förseelser kan vara av ganska

allvarlig art, varför en ändring av den stadgade straffpåföljden ej bör

ifrågakomma. Till grund för ett förenklat förfarande måste emellertid ligga

vissa av myndighet på förhand bestämda taxor, och i de fall, då straffet

utgöres av dagsböter, kan sådana icke fastställas. Det föreslagna förfarandet

har därför måst begränsas till förseelser mot lokala trafikföreskrifter,

för vilka straffet utgör penningböter. Lämpligheten av en sådan begränsning

kan möjligen ifrågasättas. Av utredningsmannens redogörelse

framgår emellertid, att nära 90 procent av samtliga parkeringsförseelser i

Stockholm under åren 1956—1959 utgjordes av förseelser av sistnämnda

slag. Då förhållandena torde vara likartade i andra städer, är trots den

angivna begränsningen avsevärda fördelar ur arbetsbesparingssynpunkt

att vinna. Visserligen har vid en sålunda begränsad reform polismannen

eller trafikövervakaren att i varje särskilt fall avgöra, om den aktuella förseelsen

innebär överträdelse av vägtrafikförordningen eller av de lokala

trafikföreskrifterna. Redan enligt det nuvarande systemet måste emellertid

en motsvarande avvägning göras av polismannen eller trafikövervakaren

vid angivandet av förseelsen i den blankett, som fästes på fordonet. Det i

anledning av parkeringsanmärkningen inledda förfarandet grundas även

enligt nu gällande ordning på den av polismannen eller trafikövervakaren

gjorda gärningsbeskrivningen, även om därefter ytterligare utredning kan

tillkomma. Ej heller torde det i allmänhet möta större svårigheter att göra

ifrågavarande gränsdragning. I tveksamma fall bör dessutom polismannen

eller trafikövervakaren underlåta att tillämpa den föreslagna särskilda

handläggningsformen.

Vissa remissinstanser har emellertid förordat att förfarandet med parkeringsbot

blir tillämpligt även på förseelser mot 49 § vägtrafikförordningen.

Motororganisationernas samarbetsdelegation föreslår, att det nya

systemet även får omfatta två av förseelserna i 49 § 3 mom. vägtrafikförordningen,

nämligen c) förbud mot parkering inom ett område av 10 m

på vardera sidan om hållplatsskylt vid busshållplats och d) förbud mot

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1960

63

parkering på tydligt markerad plats för droskstation. Anledningen till att

dessa parkeringsförseelser bör jämställas med de, för vilka det förenklade

förfarandet kan bli aktuellt, är att de inte har någon anknytning till trafiksäkerheten,

vilket eljest är utmärkande för bestämmelserna i 49 §.

Statsåklagaren i Göteborg vill gå något längre och ifrågasätter, om icke

samtliga förseelser mot 49 § 3 mom. vägtrafikförordningen bör omfattas av

systemet. Förseelserna i sistnämnda lagrum är till sin natur föga trafikfarliga

och närmast jämförliga med de överträdelser, som är straffbelagda

i de lokala trafikföreskrifterna. Gatunämnden i Malmö är inne på samma

linje. I nämndens yttrande anföres att det onekligen förhåller sig så, att

nonchalerande av lokalt utfärdade förbud att stanna i vissa fall måste anses

vara att bedöma allvarligare än motsvarande förseelser mot generella

parkeringsförbud. Det synes riktigare att i stället för den »vertikala» klyvningen

mellan överträdelse av generella förbud, å ena, och lokala förbud,

å andra sidan, göra en »horisontell» klyvning mellan överträdelse av förbud

att stanna, å ena, och förbud att parkera, å andra sidan. Parkeringsbot

bör kunna användas vid alla förseelser mot parkeringsförbud, vare sig dessa

är lokala eller generella, men ej i något fall vid förseelse mot förbud att

stanna. Om uppdelningen göres på detta sätt, kommer förseelser mot förbud

att stanna att behandlas som f. n. med åtföljande körkortsprickning.

Den av nämnden föreslagna uppdelningen medför, att man måste ändra

straffpåföljden för i 49 § 3 mom. vägtrafikförordningen angivna förseelser

mot förbud att parkera från dagsböter till penningböter.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler förordar en tillämpning av den nya lagen

på föreskrifterna i såväl 2 som 3 mom. i 49 § vägtrafikförordningen.

Föreningen anför härom.

Fordon får enligt 49 § 1 mom. vägtrafikförordningen icke på väg stannas

eller uppställas på sådan plats eller sådant sätt att fara uppstår för

person eller egendom eller trafiken onödigtvis hindras eller störes. överträdelse

av detta stadgande beivras — om jämväl övriga förutsättningar är

uppfyllda — enligt lagen om straff för vissa trafikbrott såsom vårdslöshet

eller hinder i trafik. Förbudet i 49 § 2 mom. mot stannande eller uppställning

av fordon på motorväg, i skarp kurva, på backkrön, vid vägkorsning

etc. avser uppenbarligen att förebygga farliga situationer. Ansvar för

vårdslöshet i trafik kan emellertid utkrävas icke blott då skada eller konkret

fara därför vållats utan jämväl då endast s. k. abstrakt fara förelegat.

Exemplifieringen av faresituationerna i 49 § 2 mom. synes därför, bortsett

från pedagogiska och liknande synpunkter, sakna annan självständig betydelse

än att medge beivrande utan hinder av att bevisning om uppkommen

fara ej förebringas. En olämplig uppställning av fordon torde i praktiken

också synnerligen sällan beivras som vårdslöshet i trafik med mindre

skada vållats eller fara härför faktiskt förelegat.

Nämnda förseelsers farliga karaktär har föranlett lagstiftaren att belägga

dem med dagsböter. Enligt vad föreningen inhämtat har åtminstone

för Stockholms vidkommande emellertid utvecklingen gått därhän att såväl

dagsböternas antal som belopp standardiserats så att man ej längre kan

tala om eu differentiering av påföljden. Den större eller mindre farligheten

i varje enskild uppställning kommer ej till uttryck i polisrapporten och

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1960

följaktligen ej heller i straffmätningen. Orsakerna till denna utveckling kan

väl vara flera. En torde emellertid vara att dagsbotspåföljden tett sig obillig

och att man funnit ett fixerat bötesbelopp bättre svara mot situationens

krav.

Utredningsmannens skäl att undantaga förseelser mot 49 § 2 mom. vägtrafikförordningen

från den föreslagna lagens tillämpningsområde är väl

beaktansvärda. Mot bakgrunden av den utveckling, som ägt rum i rättstillämpningen,

kan det emellertid ifrågasättas, om inte jämväl överträdelser

av nämnda lagrum borde omfattas av förslaget. I huvudsak skulle ju därigenom

inte åstadkommas annat än en kodifiering av inom lagens föreslagna

tillämpningsområde rådande praxis. Det bör även uppmärksammas att

en felparkerare enligt förslaget ej skall anses ha någon rätt att erhålla

anmaning att betala parkeringsbot. Om skäl föreligger, kan han rapporteras

till åtal i vanlig ordning. Allvarliga fall av ovarsam uppställning skulle vid

en sådan ordning lämpligen beivras som vårdslöshet i trafik; mindre svårartade

skulle i regel föranleda parkeringsbot.

Vad ovan sagts om utsträckning av lagens tillämpningsområde att avse

förseelser mot 49 § 2 mom. vägtrafikförordningen gäller i än högre grad

överträdelser av bestämmelserna i 3 mom. i samma paragraf. Parkeringsförbuden

i sistnämnda moment står överhuvud taget de lokala parkeringsföreskrifterna

närmare och uppbäres i likhet med dem av framkomlighetssynpunkter.

Det förenklade förfarandet bör därför enligt föreningens mening,

oavsett hur man behandlar förbuden i 49 § 2 mom., komma till användning

med avseende å dessa parkeringsförbud.

Föreningen anför, att det måhända kan invändas, att beivrande av förseelser

mot 49 § vägtrafikförordningen i högre grad än vad fallet är vid

överträdelser av lokala parkeringsföreskrifter förutsätter en bedömning från

den rapporterandes sida; särskilt gäller detta brott mot förbuden i andra

momentet. Det bör emellertid enligt föreningens mening beaktas att en

sådan bedömning måste föregå en rapport om felparkering även enligt det

nuvarande systemet och att några beaktansvärda olägenheter till följd av

bristande omdöme hos trafikövervakarna icke torde ha gjort sig gällande.

Övervakningen av parkeringsföreskrifternas efterlevnad kommer sannolikt

att framdeles praktiskt taget helt åvila för ändamålet anställda särskilda

trafikvakter i de städer lagen om parkeringsbot blir tillämplig. Det kan antagas

att dessa befattningshavare kommer att besitta tillräcklig erfarenhet

för att kunna åstadkomma en korrekt bedömning av förekommande parkeringssituationer.

En förutsättning för tillämpning av lagen om parkeringsbot

jämväl på föreskrifterna i 49 § 2 och 3 mom. vägtrafikförordningen

är uppenbarligen att påföljden ändras till penningböter. Enär dagsbotssystemet

i realiteten i betydande utsträckning satts ur spel, bör detta också

kunna ske.

Även Stockholms rådhusrätt anser skäl tala för att ersätta påföljden för

överträdelse av åtminstone i vissa av de i 49 § 2 och 3 mom. upptagna förseelserna

med penningböter. Rådhusrätten anför, att detta skulle möjliggöra

ökad tillämpning av det förenklade förfarandet även beträffande förseelser

mot sistnämnda två moment. Ändringen av straffpåföljd skulle för

Stockholms del icke i och för sig medföra så stor förändring, eftersom ju

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungi. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

dagsbotssystemet beträffande dessa förseelser i det största antalet fall endast

finns kvar på papperet. På grund av ett tämligen schematiskt utdömande

av 6—8 dagsböter, jämkade till fem kronor, blir resultatet för den

enskilde i de allra flesta fall detsamma som om penningböter utdömts. Det

finns enligt rådhusrättens mening anledning antaga att jämkning sker

även annorstädes än i Stockholm. Antalet förseelser mot ifrågavarande två

moment ökar år från år och var i Stockholm år 1959 12 240. Frågan om ett

förenklat förfarande även beträffande dessa förseelser måste alltså anses

ha praktisk betydelse, och denna kommer säkerligen att än mer öka. Visserligen

kan ifrågavarande förseelser vara av olika svårhetsgrad, men detta

bör icke utgöra något vägande skäl mot ett förenklat system i dessa fall.

Användandet av parkeringsbot skall ju icke vara obligatoriskt, och vederbörande

polisman har ju alltid möjlighet att låta saken gå till åklagarmyndighet.

Om någon av ifrågavarande förseelser anses vara av allvarligare

beskaffenhet har väl också uppstått fara för person eller egendom

eller också väsentligt hinder i trafik, och i så fall är ju 49 § 1 mom. tilllämpligt.

En svaghet vid utökningen blir emellertid att bedömningen av

fallens svårhetsgrad överlämnas till mindre kvalificerad personal än för närvarande.

I stort samma synpunkter har kommit till uttryck från åklagarhåll i

Stockholm.

Trafikpolisintendenten i Stockholm har ifrågasatt att låta parkeringsboten

omfatta överträdelse av samtliga bestämmelser i 49 § vägtrafikförordningen.

Beträffande förslaget att fastställandet av parkeringsboten

skall ankomma på länsstyrelsen anför länsstyrelsen

i Östergötlands län att med hänsyn bl. a. till önskvärdheten av att parkeringsforseelser

inom olika delar av riket blir enhetligt bedömda parkeringsbotens

belopp bör fastställas av riksåklagarämbetet eller annan central myndighet.

Länsstyrelsen anser tillräckliga skäl ej heller föreligga för att_så
som

utredningsmannen föreslagit — föreskriva årlig omprövning av beloppen

för parkeringsbot. Även om beloppen fastställes tills vidare är det ju

möjligt ändra beloppen allteftersom omständigheterna kräver. Även hovrätten

over Skåne och Blekinge ifrågasätter om det kan anses behövligt att

länsstyrelsen skall fastställa parkeringsbot varje år. Beslutet synes icke behova

omprövas så ofta utan torde kunna gälla tills vidare, till dess skäl till

ändring uppkommer. Statsåklagaren i Malmö yttrar, att länsstyrelserna ej

har någon erfarenhet av praxis vid utmätandet av straff för ifrågavarande

förseelser. Då parkeringsbotens belopp bör stå i viss relation till de bötesbelopp,

som utdömes genom strafföreläggande, synes det ändamålsenligare,

om parkeringsbotens belopp finge fastställas av vederbörande statsåklagare.

Stockholms rådhusrätt anser, att förfarandet vid fastställandet av boten är

val omständligt. Då det knappast finns några starkare skäl att ha några differenser

mellan olika orter, bör det övervägas, om icke beloppen kan fast5

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt Nr 175

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

ställas i en särskild tillämpningskungörelse. Om de bestämmes centralt, blir

det iu lättare för den enskilde polismannen att tillämpa dem, vilket kommer

att få särskild betydelse efter ett eventullt förstatligande av polisväsendet

med åtföljande livligare personalförflyttningar. Förslagsvis kan parkenngsboten

för förseelse mot lokal parkeringsföreskrift fixeras till 25 kronor för

hela riket. Beloppen kan justeras vid behov. Om ytterligare differentiering

av någon anledning skulle önskas, kan ju det vanliga straffrättsliga förfarandet

tillgripas. ,

Hovrätten för Västra Sverige hävdar i detta sammanhang att icke bara

polismyndigheten — såsom utredningsmannen föreslagit — utan aven åklagarmyndigheten

bör höras, innan boten fastställes. Åt samma uppfattning

har Göteborgs rådhusrätt och statsåklagaren i Göteborg givit uttryck. Stadskollegiet

i Stockholm, som anser att parkeringsboten bör tillfalla staden,

hävdar att jämväl staden bör förbehållas rätt att yttra sig^ over avgiftsbeloppens

storlek. Gatunämnden i Malmö har förklarat sig utgå ifrån, att länsstyrelsen

före fastställelsen samråder med berörda lokala myndigheter.

Beträffande förslaget att parkeringsboten skall fastställas

olika för skilda grupper av p arkeri n g s f ö r s e el s er

yttrar hovrätten för Västra Sverige att i och för sig en differentiering kan

sägas vara motiverad med hänsyn till skiljaktigheterna i svårhetsgrad mellan

de olika grupperna. Variationerna är dock i stort sett icke särskilt markanta,

varför det knappast föreligger något påtagligt behov av en differentiering.

I varje fall synes det vara önskvärt med så få olika botbelopp som

möjligt för att icke arbetet skall bli onödigt komplicerat för dem som har att

handskas med anmärkningsblocken. Enligt den mening statsåklagaren i Göteborg

företräder bör någon differentiering av parkeringsbotens storlek efter

förseelsens art icke ske, varför orden »för olika slag av parkeringsförseelser»

bör utgå ur lagförslaget (2 §). Visserligen kan i och för sig de olika

förseelserna mot de lokala parkeringsföreskrifterna rent teoretiskt ha olika

straffvärde, men nyttan av differentierade botbelopp synes icke stå i rimlig

proportion till nackdelen av att polismän och trafikvakter skall nödgas

arbeta med flera olika block av parkeringsanmärkningar å varierande belopp.

De fel, som man måste räkna med komma att begås, skulle säkerligen

vålla sådan irritation hos allmänheten, att förtroendet för parkeringsbotsystemet

kunde komma att rubbas. I yttrandet framhålles i detta sammanhang

den brist på differentiering av olika slag av trafikförseelser, som i allmänhet

vidlåder rättstillämpningen. Alla skäl talar därför för att parkeringsboten

skal] utgå med samma belopp vid alla förseelser, där den kan tillämpas.

Skulle av någon anledning i enstaka fall en förseelse böra anses särskilt

kvalificerad, finns alltid möjligheten att i stället för parkeringsanmärkning

låta saken gå till åtal eller strafföreläggande. Stadskollegiet i Göteborg

anser det lämpligt, att länsstyrelsen får möjlighet att pröva sig fram och vid

det årliga fastställandet av storleken av parkeringsbot får tillfälle att fastställa

varierande belopp eller enhetlig parkeringsbot.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

Den av utredningsmannen föreslagna blanketten till parkeringsan

märkning har föranlett uttalanden i flera remissyttranden.

Svea hovrätt anser blanketten lämplig. En positiv inställning till förslaget i

denna del redovisas även i det yttrande, som avgivits av hovrätten över Skåne

och Blekinge. Föreningen Sveriges stadsfiskaler ger uttryck för uppfattningen

att blanketten i och för sig är klart och enkelt utformad men hävdar

att densamma behöver kompletteras. Föreningen anför, att kopian av parkeringsanmärkningen

tänkes skola insorteras i en kortlåda med datumregister.

När talong till girokort inkommer från postgirokontoret, skall motsvarande

anmärkningskopia uttagas ur kortlådan och förses med datum

för betalningen. För att underlätta detta arbete bör inbetalningskortets mottagardel

därför förses med särskild ruta att av trafikövervakaren ifyllas

med datum för anmärkningen. Föreningen yttrar vidare, att överträdelse av

stoppförbud bör kunna markeras särskilt i därtill avsedd ruta, enär sådana

förseelser är förhållandevis vanligt förekommande och den tid, som

står till trafikvaktens förfogande för ifyllande av parkeringsanmärkningen

i dessa fall, av naturliga skäl är mycket knapp. Vissa parkeringsförseelser

låter sig ej lätteligen markeras på blanketten. Det vore enligt föreningens

mening därför önskvärt om utrymmet för förseelsens precisering i dessa

fall kunde göras större. Föreningen anför slutligen.

.... Jämlikt 3 § i lagförslaget skall betalning, som äger rum efter det strafftorelaggande

meddelats eller åtal väckts, vara utan verkan. Pengarna skall

således återbetalas. På girokortets mottagardel behöver emellertid enligt förslaget

avsändarens namn ej vara angivet. Väl kan den, mot vilken förfarande

inletts, ofta antagas vara identisk med betalningsavsändaren men detta

behöver ingalunda alltid vara fallet.

Statsåklagaren i Göteborg yttrar, att å blanketten bör anges möjligheten

att göra inbetalning av parkeringsboten jämväl å parkeringskontoret. I yttrandet

riktas även den anmärkningen mot blanketten att den med hänsyn

till papperets tjocklek är mindre ändamålsenlig att använda vid skrivande

av genomslagskopia. De två anmärkningsdelarna bör lämpligen vara utförda

av tunnare papper än inbetalningskortet. Polisverksamhetsutredningen

framhåller nödvändigheten av att blanketten till parkeringsanmärkning tillverkas

av sådant material, att den i möjligaste mån kan användas även vid

samre väderlek. Eventuellt borde även övervägas att utfärda anvisningar om

hur blanketten bör placeras på en felparkerad bil.

Gatunämnden i Malmö anför, att med hänsyn till att blanketten bör kunna

anpassas exempelvis till lokalt tillämpade hålkortsrutiner, fastställelsen

bör inskränkas till innehållet, så att kommunerna ges möjlighet att inom

ramen för blankettens egenskap av giroinbetalningskort göra den så användbar

som möjligt för de speciella lokala behoven.

Det av utredningsmannen föreslagna systemet med s. k. svartlistning

av fordon, som ett flertal gånger anträffats uppställda i strid mot

lokala trafikföreskrifter, har framkallat stark kritik. Endast ett fåtal remiss
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

instanser har tillstyrkt förslaget i denna del eller lämnat detsamma utan

erinran. Det alldeles övervägande antalet remissinstanser har motsad sig

systemet med svartlistning.

Bland remissmyndigheter som tillstyrkt förslaget, må nämnas lan sfogden

i Östergötlands län, som anser systemet praktiskt. I yttrandet anföres

att genom en smidig tillämpning av svartlistningssystemet detta icke

torde komma att medföra några större besvärligheter för en ny ägare av

en svartlistad bil. Svea hovrätt yttrar, att ehuru svartlistningen enligt hovrättens

mening är ägnat att inge vissa betänkligheter, bl. a. ur praktisk synpunkt,

detsamma med hänsyn till den allmänpreventiva effekten av anmälan

till körkortsregistret synes svårligen kunna avvaras. Eftersom i åtskilliga

fall parkeringsförseelser mindre är föranledda av nonchalans från

den felandes sida än bristen på parkeringsplatser anser hovrätten det emellertid

kunna ifrågasättas, om icke antalet felparkeringar, beträffande vilka

parkeringsbot må användas, bör sättas relativt högt, exempelvis till tio. De

s. k. svarta listorna skulle i så fall säkerligen bli avsevärt mindre omfattande,

varigenom polismännens och trafikövervakarnas arbete skulle betydligt

underlättas.

En tveksam inställning till förslaget om svartlistning kommer

till synes i de yttranden, som avgivits av bl. a. statens trafiksäkerhetsråd,

polisverksamhetsutredningen och Svenska polisförbundet. Polisverksamhetsutredningen

anför, att en effektiv svartlistning kräver stor arbetsinsats,

omfattande registerkontroll, med korta mellanrum återkommande tryckning

och distribution av listor, icke sällan tidskrävande utredning för identifiering

av förare m. m. Kontrollen över de notoriska felparkerarna synes

enligt utredningens mening kunna upprätthållas på annat sätt, exempelris

genom skärpt uppmärksamhet från polisens sida i fråga om bilar, som ofta

anträffas felparkerade. I mera flagranta fall torde körkortsmyndigheten

kunna underrättas.

Av det stora antal remissinstanser, som avstyrkt systemet med svartlistning,

yttrar 1951 års rättegångskommitté att det framgår av de av utredningsmannen

angivna siffrorna för Stockholm att listorna skulle bli

mycket omfattande. Kommittén påpekar, att listorna skulle komma att få

omfatta icke endast i Stockholm registrerade fordon utan även fordon Irån

andra län. Det måste även komma att möta svårigheter att kontinuerligt

hålla listorna aktuella; täta tillägg och ändringar måste även föranledas av

att svartlistningen självfallet endast kan avse förseelser under viss tidsperiod.

I det praktiska arbetet på gatan måste listorna — som måste granskas

av polismannen vid varje förseelse — bli svåra att hantera och avseväit

försvåra arbetet; fel skulle troligen också bli vanliga. Poliskammaren i Malmö

anför, att det besvär, som är förenat med den föreslagna svartlistningen,

icke slår i rimlig proportion till värdet av en skärpt reaktion mot några få

felparkerare. Poliskammaren framhåller, att polisen även utan hjälp av svartlistningen

har goda möjligheter att komma till rätta med notoriska felparkerare.

Detta kan exempelvis ske genom att man skärper sin uppmärk
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1960

69

samhet på sådana förare och ofta beivrar deras överträdelser eller att man

närmare utreder de parkeringsförseelser, som begåtts, och rapporterar dessa

till körkortsmyndigheten för den åtgärd i körkortshänseende, vartill myndigheten

kan finna anledning. Hovrätten över Skåne och Blekinge understryker,

att syftet med reformen är att möjliggöra en överflyttning av personal

från parkeringsövervakning till försummade områden av polisverksamheten,

särskilt det brottsförebyggande arbetet, och att i övrigt skapa förutsättningar

för ett snabbare ingripande mot allvarligare brott. Personalen

bör då icke få kvarhållas inom parkeringsövervakningen för futila skärpningar

av åtgärderna mot felparkerare, skärpningar som med all sannolikhet

kommer att visa sig verkningslösa.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler yttrar, att förfarandet med svartlistning

synes tekniskt genomförbart men att det uppenbarligen är betungande.

Svårigheterna att efter lång tid fastställa, vem som vid visst tillfälle burit

ansvaret för en parkeringsförseelse, är så stora att efterforskningar på

denna punkt sällan kan förväntas ge resultat. Utan felparkerarens erkännande

torde det vara praktiskt taget ogörligt att utreda vem som begått

förseelserna, och erfarenheterna av notoriska parkeringssyndare ger icke

anledning till förhoppningar om deras medverkan därvid. Den preventiva

effekt, vetskapen om risken för svartlistning med ty åtföljande körkortsanteckning

kan ha, kan till följd av systemets svagheter förväntas bli ringa.

Systemet med svartlistning synes därför, om detsamma skall bli verksamt,

såsom komplement kräva en legal presumtion av innebörd att förseelse antages

vara begången av fordonets ägare såvitt han icke visar att så ej är

fallet. En regel av denna begränsade räckvidd skulle sannolikt väsentligt

underlätta utredningarna i parkeringsärenden. En sådan lösning bör emellertid

enligt föreningens mening avvisas.

Stadskollegiet i Stockholm — som åberopat en av vederbörande borgarråd

avgiven promemoria — anför under hänvisning till en av stadens rättsoch

polisdirektion utförd undersökning angående betydelsen av svartlistningen

bl. a. följande.

Genom den av rätts- och polisdirektionen utförda undersökningen har det

statistiskt kunnat belysas, att man genom svartlistningen icke uppnår det

avsedda syftet att näpsa de personer, som göra sig skyldiga till ett större

antal parkeringsförseelser. Det visar sig, att under tolvmånadersperioden

15 maj 1959—15 maj 1960 hade 98,4 procent av felparkerarna mindre än

fem felparkeringar. För de återstående (3 188) felparkeringarna svarade

378 personer. 94 av dessa mångfelparkerare hade bytt bil så "ofta, att de ej

sknlle ha fått fem parkeringsanmärkningar med någon bil, trots att de som

felparkerare var och en gjort sig skyldig till minst sex felparkeringar. 589

bilnummer hade inte fått fem parkeringsanmälningar, trots att deras förare

fått detta antal anmärkningar.

För att utredningsmannens förslag om svartlistning skall fungera fordras,

att trafikövervakarna ständigt skulle ha tillgång till förteckningar, systematiserade

efter nummer och modell, över alla bilar, som fått fem anmärkningar.

För att kunna upprätta dessa listor skulle erfordras ett omfattande

arbete liksom för alt ständigt hålla dem aktuella. Om man utgår från

en fortlöpande tolvmånaderskarens, skulle man enligt rätts- och polisdirek
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

tionens utredning erhålla en lista på mellan 400 och 500 bilnummer men

ändå undgå nära 600 nummer, som representera mångfelparkerare.

Likaledes innebär förslaget, att en köpare av en begagnad hd skulle lopa

en risk att få en bil med många anmälningar eller en svartlistad bil. Detta

skulle i sin tur medföra ett merarbete genom en omfattande kontakt mellan

bilköpare och myndigheter för kontroll härav. Det får även från rättssäkerhetssynpunkt

anses otillfredsställande med denna form av straffbelastning

vid köp av en vara.

Enligt stadskollegiets mening kan förslaget om svartlistning icke accepteras.

Ett genomförande av denna del av utredningsmannens förslag skulle

med all säkerhet högst avsevärt motverka syftet med omläggningen, nämligen

att åstadkomma en förenkling av administrationen av dessa bagatellförseelser.

Statsåklagaren i Stockholm anför, att systemet med svartlistning kommer

att bli omständligt och betungande även för trafikövervakarna, vilkas

arbetskapacitet genom den kontrollslagning, förslaget förutsätter, torde

komma att nedsättas. Ett sådant resultat är särskilt att beklaga, som ju

en skärpning av parkeringsövervakningen väsentligen bygger på en effektivare

arbetsinsats från övervakarnas sida. Möjligheterna att genom svartlistning

åstadkomma vad därmed åsyftas, nämligen ett kraftigare ingripande

vid iteration, torde även väsentligen försvåras därav, att det ofta ej

är samma person som vid de olika tillfällena fört fordonet. Statsåklagare^ i

Göteborg anmärker, att arbetet med arkiveringen av parkeringsanmärkningar

torde innebära en extra belastning för parkeringskontoret, som näppeligen

kan motsvara nyttan av en föreslagen svartlistning. Användningen

av parkeringsbot kan ju för övrigt i praktiken begränsas därhän, att notoriska

felparkerare, som även i storstäder måste bli relativt kända för polismän

och trafikvakter, rapporteras till åtal i vanlig ordning. Statsåklagaren

i Malmö uttalar, att svartlistningen är ägnad att skapa irritation mellan

rättsvårdande myndigheter och allmänhet. Poliskammaren i Stockholm anför,

att ett system med svartlistning icke under några förhållanden bör ifrågakomma.

Ett sådant institut skulle icke blott förorsaka så mycket arbete

att avsedda arbetsvinster i betydande grad skulle äventyras utan också ge

anledning till konfliktsituationer mellan myndigheter och allmänhet, ägnade

att undergräva tilliten till rättsmaskineriet. I många fall skulle den

ifrågasatta svartlistningen helt slå slint på grund av bilägarbyten eller

bortförklaringar vid efterhandsutredningen angående vem som vid visst tillfälle

varit bilföraren.

Rådhusrätten i Malmö anför:

Det i och för sig naturliga önskemålet, att eu genom upprepade förseelser

dokumenterad nonchalans mot gällande bestämmelser bör föranleda en

skärpt reaktion kan icke anses väga särskilt tungt i fråga om ordningsförseelser

av detta slag, vilka icke avse fara eller hinder i trafiken. Med föislagets

ståndpunkt att bilens förare i det särskilda fallet icke efterforskas

och antecknas, möter det stora svårigheter — icke minst med hänsyn till

att bilarna byta ägare — att tillförlitligt fastställa, om upprepad förseelse

föreligger. Att motbevisa en bilägares påstående, att han icke handhaft bi
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

len vid de tillfällen, då parkeringsbot förekommit, kan vålla ett utredningsarbete,

som står i uppenbart missförhållande till frågans ringa vikt. I praktiken

torde man i regel få godtaga bilägarens påstående, om han förnekar

sin skuld till de tidigare förseelserna. Om iterationssynpunkten lämnas åsido

vid utformandet av den ifrågavarande lagstiftningen, får denna en konsekventare

och enklare utformning.

Även enligt vad Motororganisationernas samarbetsdelegation framhåller

har ett system med svartlistning betänkliga svagheter. Det torde bl. a. uppstå

svårigheter redan, när det gäller en stad vid bestämmandet av när den

gräns uppnåtts, över vilken parkeringsbot ej får användas. Det är ingalunda

säkert, att det är fråga om samma förare, som gjort sig skyldig

till förseelserna, även om det rör sig om samma fordon. Vidare torde tidsintervallen

mellan de olika förseelserna ofta bli betydande med därav följande

svårigheter att fastställa vem som är ansvarig för förseelsen. Utredningsmannen

framhåller visserligen att en felparkerare icke skall ha

rätt att kräva, att hans förseelse skall sonas genom parkeringsbot. Men sedan

parkeringsbot införts, torde det för den enskilde vara svårt att acceptera

annan påföljd, därest hans gärning objektivt sett uppfyller kraven för

parkeringsbot. Dessutom kan det tänkas att en och samma förare gör sig

skyldig till parkeringsförseelser på olika orter, där parkeringsbot tillämpas.

1 ett sådant fall torde avsevärda svårigheter uppstå vid beräknandet av

den tillåtna gränsen.

Bland övriga remissinstanser, som intagit en mer eller mindre negativ

ståndpunkt till förslaget om svartlistning, må nämnas hovrätten för Västra

Sverige, överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Östergötlands län, länsstyrelsen

i Malmöhus län, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, trafikpolisintendenten

i Stockholm, polisnämnden i Göteborg och en ledamot i Göteborgs

rådhusrätt.

Vad utredningsmannen anfört om de organisatoriska konsekvenserna

av den föreslagna reformen har i allmänhet ej föranlett

några uttalanden. Föreningen Sveriges stadsfiskaler anför emellertid, att

frågan om inrättande av parkeringskontor och dithörande organisatoriska

frågor självfallet måste bli föremål för övervägande av vederbörande myndigheter

och organisationer. I yttrandet påpekas i detta sammanhang

ett skäl till att polisman knytes till parkeringskontoret, nämligen för prövning

av frågor om rapporteftergift. Det kan antagas att åtskilliga förare,

som önskar göra invändning mot erhållen anmärkning, kommer att vända

sig till parkeringskontoret med sina synpunkter. Möjligheten för en felande

alt erhålla rapporteftergift för obetydlig och klart ursäktlig förseelse på

sätt f. n. kan ske vid inställelse på polisstationerna beröres icke i och för

sig av förslaget och det förefaller opraktiskt att behöva hänvisa föraren

från parkeringskontoret till vederbörande polisvaktkontor för prövning av

frågan.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

Utredningsmannens uppfattning att alla anteckningar i körkortsregistret

rörande förseelser mot lokala parkeringsföreskrifter

icke bör slopas har mött gensaga i ett mycket

stort antal yttranden. I vissa yttranden påfordras, att anteckning i körkortsregistret

icke skall ske av överträdelser av lokala parkeringsförseelser över

huvud taget. Några remissinstanser vill gå längre och helt slopa anteckning

i körkortsregistret av parkeringsförseelser, vare sig dessa innebär överträdelse

av lokala trafikföreskrifter eller av vägtrafikförordningens parkeringsbestämmelser.

Hovrätten över Skåne och Blekinge hör till de remissinstanser, som menar

att anteckningar i körkortsregistret om överträdelser av lokala parkeringsförseelser

helt bör avskaffas, och har i sitt yttrande utiörligt motiverat

denna ståndpunkt. Efter att ha upplyst att länsstyrelsen i Östergötlands län

i framställning till Kungl. Maj :t den 26 februari 1959 hemställt om sådan

ändring av 80 § 2 mom. vägtrafikkungörelsen, att däri intages föreskrift

om att överträdelse av lokal parkeringsföreskrift ej skall anmälas till körkortsregistret

— en framställning, som redovisats även av utredningsmannen

i dennes promemoria (s. 81) — anför hovrätten bl. a. följande.

Utredningsmannen har icke velat ansluta sig till länsstyrelsens förslag.

Han anför afl det utan tvivel förhåller sig så, att för mången bilförare risken

att bli bötfälld icke i och för sig innebär något starkare avhållande moment

mot felparkering, men att däremot den bland bilförarna spridda kunskapen

om risken för körkortsåterkallelse som påföljd för upprepade parkeringsförseelser

torde ha en avsevärd allmänpreventiv verkan.

Man måste ställa sig ganska tvivlande till att det verkligen förhåller sig

så som utredningsmannen anför. Påslåendet motsäges av den statistiska utredning,

som utredningsmannen själv förebringar (s. 18—20). Detta siffermaterial

är visserligen ganska ofullständigt; för ett säkert bedömande hade

krävts en grundligare statistisk och sociologisk undersökning. Men det är

det enda material som nu finns tillgängligt.

Om utredningsmannens påstående vore riktigt, skulle man kunna vänta

sig att det enligt statistiken vore jämförelsevis vanligt att bilförare gjorde

sig skyldiga till flera förseelser mot parkeringsföreskrifterna men att kurvan

över antalet förseelser skulle sjunka mycket starkt, då den närmade sig

den gräns där risken för körkortsindragning blir överhängande. Man skulle

även vänta sig att finna att antalet parkeringsförseelser vore stort i förhållande

till hela antalet parkerade bilar. Så ser siffermaterialet inte alls ut.

Av dem som har fått strafförelägande i Stockholm under den beskrivna åttamånadsperioden

har 85 procent begått endast en förseelse och tillhopa 96

procent en eller två förseelser. Om man jämför denna uppgift med vad

som upplyses om överståthållarämbetets praxis (s. 81), står det klart att

siffermaterialet icke ger stöd för att det i främsta rummet är körkortsåterkallelserna

som upprätthåller respekten för parkeringsföreskrifterna;

den avhållande effekten synes företrädesvis följa av bötesstraffet. Visserligen

faller kurvan vid gränsen för de vanliga körkortsingripandena, tio förseelser,

men det rör sig om så små tal att man icke kan dra några säkra slutsatser

därav. Över huvud taget har endast en mycket liten grupp gjort sig

skyldig till flera förseelser. Utan en grundligare undersökning av denna

grupp är det svårt att bedöma, hur den är sammansatt och vilka faktorer

som inverkar. I den mån det i denna grupp finns personer som kan sägas

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

sakna förutsättningar för att rätta sig efter trafikföreskrifter, har man

också att räkna med att de ej heller påverkas av körkortsindragning.

Kvar står sådana som väl har viljan att rätta sig efter parkeringsföreskrifter

men av olika skäl misslyckas därmed. Av den särskilda klientelundersökningen

framgår att personer med egen rörelse och försäljare, särskilt

bilförsäljare, råkar ut för många parkeringsanmärkningar. Denna

upplysning innebär dock endast att dylika personer på grund av sitt yrkesarbete

och förhållandena i Stockholm löper större risk än andra att bli antecknade.

Om så är förhållandet torde alltså för deras del lösningen böra

sökas på praktisk väg och icke genom hot om körkortsindragning.

Hovrätten framhåller vidare att parkeringsanmärkningarna visserligen är

många, särskilt i Stockholm. Men om man ställer antalet felparkerade fordon

i relation till hela antalet fordon som dagligen parkeras på områden

med starkt begränsade parkeringsmöjligheter, torde man finna att det övervägande

flertalet bilförare i all rimlig utsträckning följer föreskrifterna.

Enligt hovrättens mening kan man anta att tron på körkortsåterkallelserna

som ett nödvändigt och verksamt medel för att upprätthålla parkeringsförbuden

är överdriven. Man kan i stället utgå från att respekten för

parkeringsföreskrifterna därförutan är tillfredsställande. Flertalet bilförare

i Stockholm råkar trots detta ut för felparkeringar på grund av de kaotiska

förhållandena där. De abnormt höga talen för parkeringsanmärkningar i

Stockholm, jämförda med de godartade återfallssiffrorna, tyder på att så

är förhållandet. De manar väl till besinning, men de bevisar icke att det behövs

strängare åtgärder mot felparkerare.

Enligt hovrättens mening bör man alltså utan olägenhet kunna avskaffa

anteckningar om överträdelser av lokala parkeringsföreskrifter i körkortsregistret

och därigenom skapa förutsättningar för att genomföra utredningsmannens

förslag beträffande parkeringsanmärkning och parkeringsbot. Behovet

av rationalisering talar med styrka för att så sker. En bestämd förutsättning

för att förslaget skall kunna tillstyrkas är emellertid även att

möjligheterna till rationalisering verkligen blir strängt utnyttjade. Det bör

tillses att personalvinsterna icke förskingras på onödigt registrerande.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anför — under hänvisning till att enligt

utredningsmannens förslag parkeringsbot ej skall anmälas till körkortsregistret,

medan dylika anmälningar åtminstone tills vidare skall göras beträffande

de parkeringsförseelser, vilka gå till strafföreläggande eller åtal — att

då det ofta torde bero på tillfälligheter, huruvida en parkeringsförseelse

föranleder parkeringsbot eller strafföreläggande respektive åtal, en dylik

skillnad beträffande registreringen av parkeringsförseelser ej synes motiverad.

Resultatet skulle t. ex. bli att parkeringsförseelser i storstäderna ofta

ej skulle antecknas i körkortsregistret, enär parkeringsbotssystemet huvudsakligen

torde komma att användas därstädes, medan dylika förseelser å

andra orter ofta skulle antecknas i körkortsregistret, trots alt olägenheterna

av parkeringsförseelserna som regel är störst just i storstäderna. Om det i

något fall är diskutabelt, huruvida parkeringsförseelse föreligger och straffföreläggande

och ej parkeringsbot därför kommer till användning, skulle

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1960

förseelsen komma att antecknas i körkortsregistret till skillnad mot klara

förseelser, som föranleder parkeringsbot. Att låta anteckningar i körkortsregistret

bero på dylika tillfälligheter synes ej böra komma i fråga. Parkeringsbotssystemet

bör därför enligt länsstyrelsens mening ej införas med

mindre att man dessförinnan eller samtidigt i sin helhet upphäver föreskrifterna

att förseelser mot lokala parkeringsföreskrifter skall intagas i körkortsregistren.

Stockholms rådhusrätt anför, att det måste anses oförenligt

med allmänt vedertagna principer att den, som erkänner genom att betala

parkeringsbot, slipper anteckning i körkortsregistret, medan den, som

låter saken gå till strafföreläggande eller dom, löper risken att bli icke

endast bötfälld utan även belastad med en anteckning i körkortsregistret.

Detta förhållande måste av den enskilde uppfattas som innebärande ett tvång

att erkänna genom att betala boten.

Rådhusrätten anför vidare:

Den senare invändningen faller emellertid bort om ifrågavarande parkeringsförseelser

icke längre behöva antecknas i körkortsregistret. Kunna då

dessa anteckningar utgå ur körkortsregistret? Några förhöjda straff för

återfall utdömas — i varje fall i Stockholm — icke längre. Vid sådant förhållande

torde kunna hävdas att anteckningarna icke äro behövliga ur

domstolssynpunkt. För körkortsmyndigheten ha anteckningarna betydelse

som underlag för beslut om varning eller återkallelse av körkort på grund

av parkeringsförseelser. Sådana beslut äro emellertid relativt fåtaliga. De

måste likväl anses ha en viss återhållande effekt på felparkerare. Om anteckning

av parkeringsförseelser i körkortsregistret icke vidare sker kan

övervägas att införa möjlighet för åklagaren att, om han finner skäl därtill,

hos körkortsmyndigheten göra framställning om varning eller återkallelse.

Därest ifrågavarande anteckningsskyldighet slopas, vilka möjligheter finnas

då att komma åt de vanemässiga parkeringssyndarna? Vid det av utredningsmannen

föreslagna systemet med svartlistning av fordon torde i många

fall sådana möjligheter finnas. Men detta system blir omständligt och det

är behäftat med flera olägenheter. Frågan är därför om det icke kan vara

tillräckligt att överlåta åt polis- och trafikvaktspersonalen att till vanligt

straffprocessuellt förfarande rapportera upptäckta fall av vanemässigt felparkerande.

Den misstänkte bör då underkastas polisförhör för att det om

möjligt skall kunna konstateras i vilken utsträckning han tidigare gjort

sig skyldig till felparkeringar. Om vederbörande finnes ha felparkerat vanemässigt

eller omständigheterna eljest äro försvårande, kan han dömas till

relativt höga böter. Och man kan ha kvar möjligheten att anteckna sådana

förseelser i körkortsregistret. Detta skulle kunna ske i den formen att i 80 §

2 mom. vägtrafikkungörelsen insättes ett stadgande av innehåll att ifrågavarande

uppgiftsskyldighet avser förseelse mot lokal parkeringsföreskrift

endast i den mån förseelsen eller förseelserna funnits förskylla minst 100

kronor i böter.

Då förseelserna i dessa fall äro grövre än i normalfallen, synas betänkligheter

icke möta mot att de antecknas i körkortsregistret. Däremot tala starka

skäl för att normalfallen icke vidare antecknas i registret.

Ett sådant system som nu angivits torde — särskilt som felparkerarna

löpa relativt stor upptäcktsrisk — kunna antagas få en tillräckligt återhållande

effekt.

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungi. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

Rådhusrätten tillägger avslutningsvis, att systemet bör kompletteras med

en i lag närmare gjord reglering av rätten att bortföra felparkerade fordon.

1951 års råttegångskommitté framhåller, att ett bibehållande av anmälningsskyldigheten

skulle leda till opåkallade olikheter såtillvida, att för

orter, där det föreslagna systemet med parkeringsbot genomföres, anmälan

skulle ske först efter fem eller sex förseelser, medan för andra orter redan

en enstaka förseelse skulle föranleda anteckning i körkortsregistret. En dylik

ordning kan icke godtagas. Enligt kommitténs mening bör således ifrågavarande

anmälningsskyldighet till körkortsregistret helt upphävas. Om så sker,

blir det föreslagna systemet för svartlistning av fordon väsentligen ulan

betydelse och bör icke genomföras. Motororganisationernas samarbetsdelegation

betecknar det som en direkt orättvisa att anteckning icke skall ske i de

fall, då parkeringsbot tillämpas men att sådan anteckning skall ske, när det

gäller parkeringsförseelser, som gått till strafföreläggande eller åtal. Sålunda

skulle avgörande för anteckning i körkortsregistret vara om förseelsen begåtts

i stad, där parkeringsbot införts eller utanför denna. Olägenheten härav

synes betydande, enär utredningsmannen samtidigt förordat att man

fortfarande skall fästa vikt vid parkeringsförseelserna, när fråga är om

körkortsåterkallelse. Det är lämpligast att parkeringsförseelser, där parkeringsbot

tillämpas, ej antecknas i körkortsregistret men ej heller analoga

parkeringsförseelser även om påföljden, av den anledning att parkeringsbot

ej införts, blivit strafföreläggande eller åtal. Härigenom skulle alla fordonsförare

få samma behandling.

Statens trafiksäkerhetsråd yttrar:

Om vederbörande polisman eller trafikvakt är tveksam, huruvida en förseelse

är av den art, att parkeringsbot kan användas, bör enligt utredningsmannens

förslag det nuvarande förfarandet väljas, som alltså resulterar i

strafföreläggande eller åtal. Det blir då den enskilde polismannen eller trafikvakten,

som i realiteten kommer att avgöra, huruvida förseelsen skall

medföra anteckning i körkortsregister eller icke. Den fråga, som sålunda

lägges i handen på ofta ganska okvalificerad personal, kan i det särskilda

fallet vara mycket svårbedömd, men avgörandet kan vara av stor betydelse

för fordonsföraren.

Nu nämnda konsekvenser kunna naturligtvis i viss utsträckning undvikas

genom en lämplig utformning av anvisningarna för det nya förfarandet

och genom att förfarandet göres tillämpligt i ett större antal orter än enbart

i de tre största städerna.

Därest parkeringsförseelser i andra fall än där parkeringsbot använts, anses

böra antecknas i körkortsregister, måste riktlinjer utfärdas för återkallelse

av körkort på grund av sådana förseelser. Det torde icke vara tillfredsställande,

att upprepade förseelser i t. ex. Hälsingborg skola föranleda återkallelse

(eller varning), medan samma förseelser i Stockholm icke föranleda

någon sådan åtgärd.

Rådet anser med hänsyn till det anförda, att förseelser mot lokala parkeringsföreskrifter

aldrig skall antecknas i körkortsregistret, alltså ej heller

då förfarande med strafföreläggande eller åtal kommit till användning.

Polisverksamhetsutredningcn påpekar, att felparkerare som av en eller

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1960

annan anledning godkänt strafföreläggande eller dömts till böter kan i iterationshänseende

komma i ett sämre läge än om han erlagt parkeringsbot.

Detta förhållande skulle av allmänheten kunna uppfattas som en påtryckning

att erlägga sådan bot. Som det dessutom enligt utredningens uppfattning

torde sakna större betydelse i körkortshänseende att anteckning i körkortsregister

om förseelse mot lokal parkeringsföreskrift göres föreslår utredningen

att föreskriften om sådan anteckning upphäves. En liknande tankegång

kommer till uttryck i det yttrande, som avgivits av Svea hovrätt. Hovrätten

anmärker, att det kan uppkomma fall, där vederbörande anser en gjord parkeringsanmärkning

oriktig men likväl betalar den angivna parkeringsboten

för alt vara säker på att undgå anmälan till körkortsregistret. Systemet kan

i sådana fall komma att verka som påtryckningsmedel. För att motverka

uppkomsten av dylika situationer bör polismän och trafikövervakare erhålla

noggranna instruktioner att tillämpa systemet med parkeringsbot endast

i klara fall. Hovrätten för Västra Sverige anför, att den som anser sig

ha skäl att få en påstådd felparkering underställd åklagares eller domstols

prövning kan måhända känna sig obenägen därtill endast på grund av risken

att få en prick i registret, som han undgår om han i stället betalar parkeringsboten.

Möjligen kan också sägas att det från den sociala rättvisans

synpunkt är mindre tilltalande att den som av ekonomiska skäl icke förmår

betala boten blir antecknad i registret, medan en felparkerare som har

det bättre ställt slipper att skylta där. — Rent allmänt tillfogar hovrätten

att tendensen numera är att såvitt möjligt begränsa brottsregistreringen och

att slopandet av ifrågavarande registrering synes vara ett steg i rätt riktning.

Hovrätten, som sammankopplat frågan om anteckning av parkeringsförseelser

i körkortsregistret med det förut berörda spörsmålet om svartlistning,

anför härom närmare:

Godtages hovrättens utgångspunkt i fråga om registreringen kommer ett

system med svartlistning icke att fylla någon annan uppgift än att möjliggöra

att de som begå upprepade parkeringsförseelser erhålla kännbarare bötesstraff.

Vid sådant förhållande anser hovrätten att någon svartlistning

icke bör ifrågakomma, då nyttan därav ej skulle stå i rimlig proportion till

nackdelarna. Bortsett från de svagheter med ett svartlistningssystem som

påpekats i promemorian, skulle vederbörande myndighet komma att betungas

med att ständigt förse trafikvakter och polismän med nya — justerade

och kompletterade — listor. Man kan kanske i stället förutsätta att

de notoriska felparkerarna snart nog göra sig så kända hos trafikvakter

och poliser att dessa även utan hjälp av några listor kunna tillgripa förfarandet

med rapportering för strafföreläggande i ändamål att åvägabringa

högre bötesstraff.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler betecknar det som en egendomlig konsekvens

av förslaget att tveksamma fall, som efter domstols prövning leder

till fällande dom, föranleder anteckning i körkortsregistret, medan flagranta

förseelser helt visst ofta bringas ur världen genom erläggande av parkeringsbot

och således undgår denna påföljd. Statsåklagaren i Stockholm anför, att

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungi. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

■det kan svnas, som om ett slopande av såväl körkortsprickningen som iterationsstraffet

vid parkeringsförseelser skulle innebära en väsentlig nedsättning

av effektiviteten vid ingripande mot dessa förseelser. Denna synpunkt

kan måhända ej frånkännas allt berättigande, men betydelsen därav

får å andra sidan icke överdrivas. Det torde sålunda icke utan fog kunna

göras gällande, att värdet av åtminstone körkortsprickningen såsom medel

att komma till rätta med överträdelser av parkeringsbestämmelserna är synnerligen

begränsat. I förhållande till antalet personer, som ådömes ansvar

för olaga parkering, är sålunda antalet fall, där parkeringsförseelser föranleder

åtgärd i körkoidshänseende, synnerligen ringa. För ett effektivt

ingripande mot olaga parkering är uppenbarligen skärpningen av parkeringsövervakningen

genom insättande av större personella resurser av väsentligt

större betydelse än såväl körkortsprickning som iteration. I yttrandet framliålles

vidare, att även om den nuvarande anmälningsskyldigheten till körkortsregistret

skulle slopas, detta ej behöver innebära, att den myndighet,

som beslutar i körkortsärenden, skulle berövas alla möjligheter av att erhålla

upplysningar om återfall i parkeringsförseelser, då dessa kan vara av

betydelse i körkortshänseende. Sålunda torde exempelvis åklagarmyndigheten

i Stockholm under vissa förutsättningar kunna åtaga sig underrätta vederbörande

körkortsmyndigheter om åtminstone vissa flagranta fall av

återfall i parkeringsförseelser. Staisåklagaren i Göteborg anser det med skäl

kunna antagas, att de bilförare, som i extremt stor omfattning åsidosätter

de lokala parkeringsföreskrifterna, jämväl i övrigt bryter mot trafiklagstiftningen

i olika hänseenden och därigenom riskerar att få sina körkort

återkallade för svårare trafikbrott än felparkeringar.

Statsåklagaren i Malmö anmärker, att parkeringsförseelserna f. n. registreras

dubbelt, först hos polisen och sedan hos länsstyrelserna. Det bör

rimligen räcka med att förseelserna registreras på ett ställe. Då parkeringsförseelser

i allmänhet begås å hemorten, ligger det närmast till hands att

registreringen sker hos polisen. I den mån polismyndigheterna ej har lämpliga

register, bör sådana inrättas. Polismyndighet bör — enligt vad i yttrandet

framhålles — åläggas att till körkortsmyndighet rapportera, då bilförare

för 5:e, 10:e, 15:e o. s. v. gången dömts för parkeringsförseelse.

Bland övriga remissinstanser, som anser att överträdelser av lokala parkeringsföreskrifter

icke bör antecknas i körkortsregistret, må nämnas poliskammaren

i Stockholm, länsstyrelsen i Malmöhus län, landsfogden i samma

län, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Göteborgs rådhusrätt, polisnämnden

i Göteborg samt rådhusrätten och poliskammaren i Malmö.

överståthållarämbetet hör till de remissinstanser, som förordar att slopandet

av registreringen av förseelser mot lokala parkeringsföreskrifter bör leda

till att registreringen av parkeringsförseelser upphör över hela linjen. Ämbetet

anför, alt beträffande de större städer, för vilka systemet med parkeringsbot

främst är avsett, någon skarp gräns med avseende å trafikfarlighet

icke kan dragas mellan förseelser mot 49 § 2 och .‘5 momenten vägtrafikförordningen

och förseelser mot lokala trafikföreskrifter; från förseelser mot

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

49 § 1 mom. vägtrafikförordningen, som straffas enligt trafikbrottslagen,

bortser ämbetet. För dessa städers vidkommande är parkeringsförseelsernas

menliga inverkan på framkomligheten av trafiken lika stor vare sig de

gäller den ena eller andra författningen. Ämbetet har icke heller vid sin

handläggning av ärenden rörande körkortsåterkallelser på grund av upprepade

parkeringsförseelser gjort någon skillnad på förseelser mot vägtrafikförordningen

och de lokala trafikföreskrifterna. Förseelserna mot vägtrafikförordningen

utgör för övrigt endast en ringa del av samtliga parkeringsförseelser

och de synes minska i förhållande till förseelserna mot de lokala

föreskrifterna. Det synes ämbetet därför icke tillräckligt motiverat att behålla

registreringen i körkortsregistren av dylika förseelser mot vägtrafikförordningen,

vilka ensamma icke ger någon tillnärmelsevis rättvisande

bild av, huruvida körkortsinnehavaren i parkeringshänseende visat bristande

vilja eller förmåga att rätta sig efter bestämmelser i trafikens intresse

på sådant sätt, som jämlikt 33 § 2 mom. 3. vägtrafikförordningen kan ge anledning

till körkortsreaktion.

Liknande synpunkter har anförts av bl. a. Föreningen Sveriges stadsfiskaler.

Utredningsmannens uppfattning att några bestämmelser om ägarans

v a r vid felparkering icke bör införas har genomgående godtagits vid remissbehandlingen.

Beträffande den av utredningsmannen föreslagna hänvisningen i

20 kap. 6 § rättegångsbalken till lagen om parkering sb

o t yttrar hovrätten för Västra Sverige att genom en sådan hänvisning

det nya institutet på ett tillfredsställande sätt sidoställes med det närmast

jämförbara institutet strafföreläggande och inordnas i åtalsreglerna. Enligt

hovrättens mening vore det dock av olika skäl önskvärt att hänvisningen i

rättegångsbalken utformades så att densamma icke hänförde sig enbart till

denna mycket speciella grupp av ordningsförseelser utan komme att täcka

även en eventuell framtida utvidgning av systemet till att avse också andra

mindre trafikförseelser. En formulering såsom exempelvis »anmaning att

erlägga för förseelse fastställd avgift» vore att föredraga.

Vad angår tillämpningsområdet för bestämmelserna om parkeringsbot

yttrar landsfogden i Östergötlands län att han i likhet med utredningsmannen

anser det tillrådligt, att innan ytterligare erfarenhet vunnits

av det nya systemet detta inskränkes till storstäderna. Svea hovrätt anser

däremot — av hänsyn till rättslikheten — att den föreslagna lagen bör

komma till användning i ett så stort antal städer som möjligt. Stockholms

radhusrätt vänder sig bestämt mot tanken att det föreslagna förfarandet

skulle bli tillämpligt endast i vissa städer. Skall ett förenklat förfarande införas,

bör det bli tillämpligt i hela riket. Likartade förseelser bör medföra

likartade påföljder, och en bilist i en småstad eller ett samhälle på lands
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1960

79

bygden bör ha samma möjlighet som en storstadsbilist att få sina felparkeringar

reglerade genom erläggande av en fixerad avgift. Det synes också i

hög grad stridande mot principen om allas likhet inför lagen, att småsladsbilisten

får sina parkeringsförseelser antecknade i körkortsregistret, medan

storstadshilisten regelmässigt undgår detta. Det torde enligt rådhusrättens

mening närmast ha varit praktiska synpunkter, som föranlett förslagets begränsning

till storstäderna. Något hinder att utsträcka möjligheterna att

tillämpa systemet till hela riket synes dock icke föreligga. — Även 1951 års

rättegång skommitté förordar att den nya lagen — utan särskilda förordnanden

av Konungen för vissa orter — blir tillämplig i hela riket, så att den

kan användas på alla orter, för vilka lokala parkeringsföreskrifter gäller.

Byggnadsstyrelsen erinrar om att vid de lagändringar, som skedde för att

möjliggöra att särskilda trafikvakter inrättades — den personal som förutsättes

till övervägande delen svara för parkeringsanmärkningarna enligt

den nu föreslagna lagen — Kungl. Maj :t enligt det andra stycke som tillkom

i 18 § polislagen finge för visst polisdistrikt medge, att särskilda med

trafikövervakningen sammanhängande uppgifter av enklare beskaffenhet

ombesörjdes i annan ordning. Detta innebär, att trafikvakter kan inrättas

inom varje kommun i landet medan däremot parkeringsbotsförfarandet

skulle begränsas till städerna. Den bristande överensstämmelsen kan måhända

anses vara utan större betydelse, åtminstone f. n. Helt otänkbart är

det väl emellertid inte, att för en tätortskommun som inte utgör stad det

skulle kunna befinnas lämpligt att det enklare parkeringsbotsförfarandet

finge tillämpas. Av denna anledning och för att få överensstämmelse mellan

den nu föreslagna lagen och polislagen i nu berörda hänseende ifrågasätter

styrelsen, att »viss stad» i den särskilda lagen ändras till »visst polisdistrikt».

Förslaget att parkeringsboten skall tillfalla kronan

har i det alldeles övervägande antalet remissyttranden ej föranlett någon erinran.

Svea hovrätt uttalar sig direkt för att så sker.

I några yttranden har emellertid förordats att boten tillfaller vederbörande

kommun. Statsåklagaren i Göteborg ifrågasätter en sådan lösning. I yttrandet

anföres att boten avser överträdelse av en lokal trafikföreskrift. De

kommunala myndigheterna kan i högre grad känna sig intresserade av att

verka för trafikens ordnande, om influtna medel tages i anspråk därför.

I det av stadskollegiet i Stockholm åberopade yttrandet anföres:

Att böter för överträdelse av kommunala ordningsföreskrifter tillfalla kronan

torde bland annat vara beroende av önskemålet om enhetlighet vid det

straffrättsliga påföljdssystemets tillämpning samt böternas uppbörd och

redovisning. I fråga om parkeringsbot beröras icke domstolarna, och denna

bot är icke någon slraffrättslig påföljd, vilket kommer till synes i det faktum,

att avgiftsbetalningen icke har anknytning till någon personidentifiering.

Det uttalas vidare i utlåtandet, att den ifrågavarande reformen är specifik

för landets allra största städer. Staden har tvingats vidtaga särskilda

åtgärder och förorsakats stora kostnader härför för att kunna lösa kommunikationsproblemen.

De medel, som inflyta i samband med en i förebyggande

syfte anordnad övervakning av gatuparkeringen, böra rimligen tillfalla

staden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

SO Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ger också uttryck åt uppfattningen

att parkeringsboten bör tillfalla vederbörande kommun.

Gatunämnden i Malmö anser, att det vore mest naturligt, att boten tillfördes

kommunen, som har att utan statsbidrag svara för ordnande av parkeringsplatser

och andra för trafikens framkomlighet nödiga anordningar.

Det vill också synas, som om kostnaden för tillsynen över efterlevnaden av

föreskrifter om parkering o. dyl. i allt högre grad kommer att övervältras på

kommunerna. Den ordinarie polisstyrkan visar sig nämligen ej kunna medhinna

tillsynen, utan denna har börjat få övertagas av särskilda, helt kommunalanställda

parkeringsvakter.

I en av stadskollegiet i Göteborg åberopad promemoria anföres att stadens

kostnader för övervakning av att de lokala trafikföreskrifterna efterleves är

högst avsevärda. Sedan trafikvaktkåren utökats, beräknas kostnaden under

år 1961 för åklagarmyndighetens arbete med enbart parkeringsärenden

jämte kostnaderna för trafikvaktkåren uppgå till ca 700 000 kr. I nämnda

belopp ingår ej polisverkets utgifter för trafikövervakning eller rådhusrättens

och åklagarmyndighetens kostnader för handläggningen av mål beträffande

grövre trafikförselser. Det synes vara en orimlig ordning att staden

utan vederlag skall bära så betydande kostnader. De bör avlastas staden.

Då lämpligheten av att böter helt eller delvis tillfaller kommun kan

ifrågasättas, bör i stället statsbidrag utgå för täckning av stadens kostnader

för beivrandet av förseelser mot de lokala trafikföreskrifterna. — Även trafikpolisintendenten

i Stockholm är av den uppfattningen att förevarande

spörsmål bör lösas genom särskilt statsbidrag i en eller annan form.

Till sist må nämnas att stadskollegiet i Stockholm understrukit angelägenheten

av att den nya lagen träder i kraft redan den 1 januari 1961. I det

av stadskollegiet åberopade yttrandet betonas vidare nödvändigheten av att

de administrativa spörsmålen får lösas under hänsynstagande till de lokala

förhållandena och att de av Kungl. Maj :t utfärdade tillämpningsföreskrifterna

icke skall förhindra vederbörande storstäder att lösa den organisatoriska

delen av lagtillämpningen. I Stockholm torde exempelvis lämpligheten

av att inrätta ett parkeringskontor anknutet till åklagarmyndigheten

böra utredas.

Departementschefen

Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår har i samband med

den under det senaste decenniet fortskridande starka expansionen av bilismen

antalet parkeringsförseelser avsevärt stigit. Belysande är att medan antalet

rapporterade parkeringsförseelser i Stockholm år 1951 uppgick till

15 839, siffran 1959 utgjorde 102 645. Även om i de övriga storstäderna ökningen

icke varit lika kraftig, utvisar siffrorna från dessa städer dock en

markant ökning av antalet parkeringsöverträdelser.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:Is proposition nr 175 är 1960

81

Den utveckling, som sålunda ägt rum, har på sina håll självfallet medfört

en stark belastning för de myndigheter, på vilka beivrandet av ifrågavarande

slag av förseelser ankommer. Eftersom beivrandet till alldeles övervägande

del sker med anlitande av institutet strafföreläggande är det framför

allt polis- och åklagarmyndigheterna, som fått känning av det ökade

trycket; domstolarna torde i detta sammanhang kunna lämnas åsido. Det är

mot bakgrunden härav naturligt, att önskemål framkommit om förenkling

av handläggningen av parkeringsöverträdelser. Genom en dylik förenkling

skulle arbetslättnad åstadkommas för polis- och åklagarmyndigheter, så att

dessa myndigheter mera odelat kunde ägna sig åt bekämpandet av den

egentliga brottsligheten. Under de senaste åren har flera utredningar, såväl

statliga som kommunala, ägnat spörsmålet uppmärksamhet, och även

riksdagen har nyligen gjort en framstöt i frågan.

Det förslag till en lag om parkeringsbot som nu framlagts av en inom

justitiedepartementet tillkallad utredningsman innebär i korthet, att felparkeraren

genom att betala en av myndighet på förhand fastställd avgift —

benämnd parkeringsbot — kan undgå det vanliga förfarandet med polisutredning

och bötfällande. Utmärkande för det föreslagna systemet är att

anmaningen att erlägga boten ej såsom strafföreläggande eller åtal riktas

mot en bestämd person utan mot fordonets icke identifierade förare. Betalas

hoten inom angiven tid, förblir den felande anonym. Det är emellertid enligt

förslaget tänkt, att förfarandet med parkeringsbot endast skall utgöra ett

alternativ till den nu gängse proceduren med strafföreläggande eller åtal.

Den som gjort sig skyldig till en felparkering har med andra ord ej någon

ovillkorlig rätt att påfordra tillämpning av det nya systemet.

Utredningsmannens förslag har vid remissbehandlingen rönt ett övervägande

gynnsamt mottagande, bl. a. från de ledande motororganisationernas

sida. Förslaget har i princip nästan genomgående tillstyrkts eller lämnats

utan erinran, och den kritik som framkommit gäller detaljer i förslaget.

Även för egen del är jag av den meningen att det framlagda förslaget i

stort sett utgör en godtagbar lösning. Det föreslagna förfarandet har i viss

mån utformats efter förebilder i utländsk lagstiftning, och erfarenheterna

från de länder som redan tillämpar ett dylikt enklare system för handläggningen

av parkeringsförseelser synes — enligt vad den i ärendet förebragta

utredningen ger vid handen — ha varit i huvudsak goda. Det kan visserligen

sägas, att den föreslagna ordningen innefattar en avvikelse från sedvanliga

principer för rättsskipningen, framför allt så tillvida att reaktionen

beträffande ifrågavarande slag av förseelser icke riktas mot en bestämd,

namngiven person. De betänkligheter, som i detta hänseende kan göra sig

gällande, torde emellertid få ge vika för synpunkten att det här är fråga om

förseelser av en alldeles speciell typ.

Den kanske största betydelsen av reformen ligger däri, att polis- och

åklagarmyndigheten i betydande utsträckning kan frikopplas från befattningen

med parkeringsärenden och i stället sättas in på en mera angelägen

brottsbekämpande verksamhet. Den kår av särskilda trafikvakter, som in
(i

Ilihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 17-i

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kunyl. Maj.ts proposition nr 175 är 1960

rättats i de större städerna bör, om det föreslagna systemet genomföres, i stigande

omfattning kunna övertaga polisens roll i parkeringsövervakningen,

möjligen också utrustas med vidgade befogenheter inom ramen för denna

verksamhet.

I det enda remissyttrande, där en klart negativ ståndpunkt tagits till

förslaget, har pekats på några olägenheter som skulle kunna följa av detsamma.

Det har bl. a. ifrågasatts, om icke ett system sådant som det föreslagna

kan medföra att polisen — på grund av de många fall, då parkeringsbot

med all sannolikhet ej kommer att erläggas — blir betungad med flera

och besvärligare parkeringsutredningar än vad den nu har. I detta sammanhang

har gjorts gällande, att det ligger närmare till hands för genomsnittsmänniskan

att nonchalera en anmaning att gå till posten och inbetala ett

visst mindre belopp i parkeringsbot än att trotsa en skriftlig tillsägelse att

infinna sig på närmaste polisstation. Jag anser dock för egen del att dylika

farhågor är överdrivna och i vart fall icke bör hindra, att systemet prövas.

Under hänvisning till vad nu anförts förordar jag att utredningsmannens

förslag i huvudsak genomföres.

I ett remissyttrande har förordats, att den nya lagen kompletteras med

föreskrifter om ett särskilt varningsinstitut. Förslaget bygger på tanken,

att man i många fall kan nå bättre resultat med en varning än med en anmärkning.

De synpunkter, som förestavat förslaget, är enligt min mening

beaktansvärda. Jag vill dock ifrågasätta, om behov verkligen föreligger av

införande av ett formligt varningsinstitut. Gällande instruktioner ger polisen

möjlighet att, när fråga är om obetydliga och klart ursäktliga förseelser,

underlåta att avge rapport och låta saken bero vid ett påpekande eller

en erinran till den felande. Ett dylikt meddelande av rapporteftergift står

tydligen det föreslagna varningsinstitutet ganska nära. Rapporteftergift kan

emellertid icke meddelas av särskild trafikvakt, vilket uppenbarligen är

en olägenhet. Det torde emellertid få tagas under övervägande att vidga trafikvakternas

behörighet så att de i berörda hänseende blir jämställda med

polismännen.

Den föreslagna benämningen parkeringsbot synes ändamålsenlig och ägnad

att smälta in i språkbruket.

Att parkeringsbot såsom utredningsmannen föreslagit endast skall begagnas

för förseelser mot lokala parkeringsföreskrifter har i allmänhet godtagits

vid remissbehandlingen, men från några håll har framförts önskemål

om att det nya förfarandet skall i större eller mindre utsträckning bli tilllämpligt

även på överträdelser av de allmänna parkeringsföreskrifter som

är upptagna i 49 § vägtrafikförordningen. Beträffande detta spörsmål vill

jag framhålla, att det alldeles övervägande antalet parkeringsförseelser avser

överträdelser av de lokala trafikföreskrifterna. Det väsentliga är alltså

att det nya förfarandet blir tillämpligt på dessa överträdelser. Det är emellertid

tydligt, att vissa av föreskrifterna i 49 § vägtrafikförordningen står de

lokala parkeringsföreskrifterna nära. Detta gäller framför allt bestämmelserna

i 49 § 3 inom., vari meddelas förbud mot parkering bl. .a. vid spår
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 ur 1!)G0

vägs- eller busshållplats eller vid plats för droskstation. I likhet med flera

remissinstanser är jag av den uppfattningen att överträdelse av bestämmelserna

i detta moment väl lämpar sig för behandling enligt det nya

systemet. Jag föreslår därför, afl lagen kompletteras på sådant sätt att

förfarandet med parkeringsbot kan användas jämväl vid förseelse mot 49 §

3 mom. vägtrafikförordningen.

överträdelse av bestämmelserna i 49 § 3 mom. vägtrafikförordningen

bestraffas enligt nuvarande ordning med dagsböter. En förutsättning för

att lagen om parkeringsbot skall kunna tillämpas jämväl beträffande dessa

överträdelser är tydligtvis att straffet ändras till penningböter. Detta

torde icke böra möta något hinder, särskilt som böter för överträdelse av föreskrifterna

i ifrågavarande moment redan, enligt vad som upplysts, i praxis

ofta fastställes med standardbelopp. Ändringen kan ske genom en jämkning

av 67 § vägtrafikförordningen.

Enligt utredningsmannens förslag skall parkeringsboten varje år fastställas

av länsstyrelsen. Såsom framhållits i ett remissyttrande, har länsstyrelserna

emellertid ej någon erfarenhet av praxis vid utmätande av straff för

parkeringsförseelser. Då parkeringsbotens belopp synes böra stå i viss relation

till de bötesbelopp, som brukar utdömas genom strafföreläggande, torde

det ligga närmare till hands att uppgiften att fastställa parkeringsboten

anförtros vederbörande statsåklagare. Det synes ej erforderligt att — såsom

utredningsmannen föreslagit — föreskriva årlig omprövning av beloppen för

parkeringsbot. Fastställelsen torde i stället böra gälla tills vidare, till dess

anledning till ändring förekommer.

Såsom utredningsmannen föreslagit bör parkeringsboten kunna fastställas

olika för skilda grupper av parkeringsförseelser. Behov av en viss differentiering

föreligger uppenbarligen, särskilt om — såsom i departementsförslaget

förutsatts — jämväl överträdelse av föreskrifterna i 49 § 3 mom.

vägtrafikförordningen skall falla under den nya lagen. En alltför långtgående

differentiering bör dock undvikas, då den praktiska tillämpningen

av förfarandet eljest kan kompliceras.

Det torde få ankomma på vederbörande myndigheter att själva bestämma

om utformningen av den blankett till parkeringsanmärkning, som avses

skola komma till användning vid det nya förfarandet. Det förslag till blankett,

som utredningsmannen i detta hänseende utformat, jämte de påpekanden

som gjorts under remissbehandlingen torde härvid kunna tjäna till vägledning.

En myckel stark kritik har framkommit mot utredningsmannens förslag

om s. k. svartlistning av fordon, som drabbas av parkeringsbot. Gentemot

förslaget har bl. a. gjorts gällande, att ett genomförande av detsamma

högst väsentligt skulle motverka reformens syfte, nämligen att åstadkomma

en förenkling av administrationen av parkeringsförseelser. Del

har vidare påpekats, alt svartlislningen —- om den verkligen skall vara effektiv

kräver stor arbetsinsats, omfattande registerkontroll, med korta

mellanrum återkommande tryckning och distribution av nya listor samt

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Mnj. ts proposition nr 175 år 1960

tidskrävande utredningar för identifiering av förare etc. Man har även framhållit

svårigheten av att efter lång tid fastställa vem som vid visst tillfälle

burit ansvaret för en parkeringsförseelse; ofta är det ej samma person som

vid de olika tillfällena fört fordonet. Svartlistningen skulle i många fall slå

slint på grund av bilägarbyten och i efterhand gjorda bortförklaringar. Den

har vidare betecknats som ägnad att skapa irritation mellan rättsvårdande

myndigheter och allmänhet.

Till den kritik som sålunda framkommit mot förslaget i denna del kan jag

i allt väsentligt ansluta mig. Det är tydligt, att även utan hjälp av svartlistning

myndigheterna har goda möjligheter att komma till rätta med de

bilförare som visar klar nonchalans mot parkeringsbestämmelserna. Sådana

förare blir även utan svartlistning snart kända av polis och trafikvakter.

Det bör i detta sammanhang understrykas, att användningen av parkeringsbot

icke är obligatorisk; ständigt återkommande felparkerare bör i stället

rapporteras till åtal i vanlig ordning.

Ett spörsmål som nära sammanhänger med svartlistningen är frågan om

parkeringsförseelsernas antecknande i körkortsregistret. Utredningsmannens

förslag innebär i detta hänseende att medan förseelser, som beivras med tilllämpning

av förfarandet med parkeringsbot, icke skall anmälas till registret,

samma slags förseelser föranleder anmälan, om beivrandet sker genom

strafföreläggande eller åtal i vanlig ordning. Denna lösning har i åtskilliga

remissyttranden betecknats såsom otillfredsställande. Från flera håll har yrkats,

att överträdelser av lokala parkeringsförseelser icke skall antecknas i

körkortsregistret, vare sig beivrandet skett genom parkeringsbot eller i annan

ordning.

För egen del är jag ense med utredningsmannen så tillvida, att jag anser

anteckning i körkortsregistret icke böra komma i fråga beträffande de förseelser,

där systemet med parkeringsbot kommit till användning. Som systemet

är utformat är en sådan anordning praktiskt taget utesluten; parkeringsboten

riktar sig ju ej mot någon bestämd person utan mot fordonets

icke identifierade förare. Emellertid avses ej, att förfarandet med parkeringsbot

skall tillämpas på alla platser, utan det skall, i varje fall tills

vidare, begränsas huvudsakligen till storstäderna. Vidare är förfarandet

som förut nämnts så utformat, att det utgör ett alternativ till den vanliga

proceduren med strafföreläggande eller åtal. Det kan icke anses vara en

riktig ordning, att antecknandet i körkortsregistret blir beroende av om

förseelsen ägt rum på den ena eller andra platsen eller om den beivras på

det ena eller andra sättet. Detta förhållande är enligt min mening ett

väsentligt skäl för att anmälan till körkortsregistret ej heller bör ske av

sådana parkeringsförseelser, som avses i den föreslagna lagen men som

beivrats genom strafföreläggande eller åtal. Härtill kommer — såsom i

några remissyttranden påpekats — att en anmaning att betala parkeringsbot

skulle framstå såsom ett obehörigt påtryckningsmedel i sådana fall, där

vederbörande anser parkeringsanmärkningen oriktig, trots att han anser

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kuncjl. Maj.ts proposition nr 175 år 1060 85

sig oskyldig kanske han betalar boten för att vara säker på att undgå

anmälan till körkortsregistret. Det synes ej ur andra synpunkter föreligga

hinder att helt slopa registreringen av hithörande förseelser i körkortsregistret.

Tvärtom ligger detta i linje med strävandena att begränsa brottsregistreringen.

Under hänvisning till det sagda förordar jag alt anmälan till körkortsregistret

icke skall ske vare sig av överträdelser av lokala parkeringsföreskrifter

eller av bestämmelserna i 49 § 3 mom. vägtrafikförordningen.

Förslaget om begränsning av anmälningsskyldigheten till körkortsregistret

föranleder ändring i 80 § vägtrafikkungörelsen.

Den omständigheten att den nuvarande anmälningsskyldigheten till körkortsregistret

på nu föreslaget sätt inskränkes innebär icke att körkortsmyndigheterna

berövas alla möjligheter att erhålla upplysningar om återfall

i parkeringsförseelser. Såsom förut framhållits bör upprepade återfall

föranleda att felparkeraren blir föremål för åtgärder i vanlig ordning. Då

anledning därtill förekommer, bör närmare utredning göras angående tidigare

förseelser och resultatet därav bringas till länsstyrelsens kännedom.

Såsom utredningsmannen påpekat står det föreslagna förfarandet med

parkeringsbot institutet strafföreläggande nära. I båda fallen är fråga om

ett förfarande som träder i stället för åtal. Eftersom det nya förfarandet

avses skola äga tillämpning endast i fråga om en speciell grupp av förseelser,

anser jag i likhet med utredningsmannen, att bestämmelserna i ämnet

ej bör upptagas i rättegångsbalken utan i särskild lag. I rättegångsbalken

bör emellertid — som utredningsmannen föreslagit — upptagas en hänvisning

till den nya lagen. Jag anser det ej påkallat att — såsom i ett remissyttrande

framkastats — hänvisningen ges en vidare utformning så att

den även kommer att täcka en eventuell framtida utvidgning av det nya

förfarandet.

Beträffande lagens tillämpningsområde ansluter jag mig till utredningsmannens

uppfattning att förfarandet bör begränsas till sådana platser, där

ett påtagligt behov föreligger av en förenklad handläggningsform. Detta torde

framför allt vara fallet med storstäderna och de samhällen, som ligger i

storstädernas närhet. I ett par remissyttranden har framhållits, att hänsynen

till rättslikheten kräver att förfarandet göres tillämpligt i hela landet.

Om emellertid anteckningarna i körkortsregistret, i enlighet med vad

jag förordat, i fortsättningen helt slopas beträffande de förseelser det här

gäller, synes ur denna synpunkt ej kunna göras någon invändning mot en

sådan lokal differentiering.

Medgivande att tillämpa den nya lagen torde böra bestämmas att avse polisdistrikt

eller del därav. Såsom i ett remissyttrande påpekats vinnes därmed

överensstämmelse med polislagen så tillvida, att anställandet av särskilda

trafikvakter enligt nämnda lag är knutet till medgivande för visst polisdistrikt.

Den valda formuleringen tillgodoser också önskemålet, att lagen

kan göras tillämplig på andra orter än städer. Som tidigare nämnts torde

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

det vara lämpligt att även vissa orter som ligger i grannskapet av en större

stad får möjlighet att — liksom den närliggande storstaden — tillämpa

det enklare förfarandet.

Det i några yttranden framförda önskemålet att parkeringsboten skall

tillfalla kommunen eller att kommunen skall gottgöras genom statsbidrag

för sitt handhavande av parkeringsövervakningen anser jag mig ej kunna

villfara. Som jag vid annat tillfälle (se andra kammarens protokoll nr 8/

1960, s. 3—5) framhållit är detta spörsmål av sådan beskaffenhet att det bör

övervägas i ett större sammanhang. För närvarande pågår flera utredningar,

vilkas resultat kan komma att påverka frågan, nämligen 1957 års polisutredning,

som tillkallats för att utreda frågan om huvudmannaskapet för

polisväsendet, 1955 års stadsutredning, som undersöker städernas särskilda

skyldigheter och rättigheter i förhållande till staten, och slutligen stadsdomstolsutredningen,

som utreder rådhusrätternas framtida ställning. Det

torde i detta sammanhang böra framhållas, att den nu föreslagna reformen

otvivelaktigt kommer att medföra en ej obetydlig kostnadsbesparing för de

städer, där det nya systemet tillämpas. Vidare vill jag framhålla, att den

föreslagna lagen, i motsats till utredningsmannens förslag, avser icke

blott förseelser mot lokala trafikföreskrifter utan även överträdelser av

vissa av parkeringsbestämmelserna i vägtrafikförordningen.

Specialmotivering

I enlighet med vad förut anförts har upprättats förslag till lag om parkeringsbot.

Förslag har också upprättats till lag om ändrad lydelse av 20 kap.

6 § rättegångsbalken och förordning om ändrad lydelse av 67 § vägtrafikförordningen

den 28 september 1951 (nr 648). Sistnämnda båda förslag

torde ej kräva någon motivering utöver den som lämnats i det föregående.

Den i det följande lämnade specialmotiveringen hänför sig alltså till lagen

om parkeringsbot.

1 §•

Motorfordon definieras i 1 § 2 mom. vägtrafikförordningen såsom motordrivet

fordon, vilket är inrättat huvudsakligen för att självständigt nyttjas

till person- eller godsbefordran. Till motorfordon hänföres jämväl för annat

ändamål inrättat motordrivet fordon, som är konstruerat för eller utan svårighet

kan ändras till en hastighet överstigande 30 km i timmen. Under begreppet

motorfordon i vägtrafikförordningen faller sålunda även moped.

Utredningsmannen anför, att uttrycket motorfordon i den föreslagna lagen

bör ha samma innebörd som i vägtrafikförordningen. Enär felparkering av

moped ej bör omfattas av lagen, har i paragrafen gjorts undantag härför.

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år li)6t)

87

Departementschefen. Såsoin redan i den allmänna motiveringen anförts

bör förfarandet med parkeringsbot kunna komma till användning även

beträffande överträdelse av föreskrifterna i 49 § 3 mom. vägtrafikförordningen.

Detta förutsätter, som tidigare nämnts, att straffet för överträdelse

av föreskrifterna i nämnda moment ändras från dagsböter till vanliga penningböter.

Förslag härom har framlagts genom förslaget till förordning

om ändrad lydelse av 67 § vägtrafikförordningen. Däremot synes skäl ej

föreligga att göra bestämmelserna i lagen tillämpliga på överträdelser av de

i 32 § första stycket lagen om allmänna vägar och 2 § första stycket allmänna

ordningsstadgan givna förbuden mot anordnande av upplag, vilka

har en vidare syftning och endast i undantagsfall kan bli tillämpliga på

parkerade fordon.

Såsom i den allmänna motiveringen förordats bör Kungl. Maj :ts medgivande

om det nya förfarandets användning bestämmas att avse, icke viss

stad utan visst polisdistrikt eller del därav.

Det ligger i sakens natur, att Kungl. Maj :ts förordnande för visst polisdistrikt

eller del därav att tillämpa förfarandet med parkeringsbot bör vara

beroende av att framställning göres i saken. Sådan framställning torde böra

åtföljas av motivering för övergång till det nya systemet samt en redogörelse

för hur man tänker sig att detta inom lagens ram närmare bör utformas.

Det synes ej erforderligt att i lagen upptaga något stadgande härom.

Ehuru den föreslagna lagstiftningen ej torde få någon praktisk betydelse

med avseende å moped, synes det ej vara anledning alt undantaga denna

kategori från lagens tillämpningsområde.

2 §.

Utredningsmannen har i anslutning till förslaget att fastställandet av boten

skall ske efter hörande av polismyndighet anfört, att begreppet polismyndighet

blir att tolka enligt lagen den 15 juni 1944 om vad i allmänhet

skall med polismyndighet avses. Enligt nämnda lag skall, där i lag eller

författning uppgift ålagts polismyndighet utan att i lagen eller författningen

särskild föreskrift meddelats om vad med polismyndighet avses, uppgiften

tillkomma i stad med poliskammare denna och i övriga delar av riket

polischefen i orten.

Departementschefen. I enlighet med vad i den allmänna motiveringen anförts

har i förevarande paragraf upptagits att det skall ankomma på statsåklagaren

att efter hörande av polismyndigheten såsom parkeringsbot fastställa

belopp om lägst tio och högst etthundra kronor för olika slag av parkeringsförseelser.

Fastställelsen skall således gälla t. v. till dess nya förhållanden

påkallar en ändring.

3 §•

I förevarande paragraf har angivits de väsentliga momenten i förfarandet

med • parkeringsbot.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1960

Utredningsmannen anför, att avfattningen — bl. a. användningen av ordet

»må» — avser att utmärka att det är fråga om ett alternativ till det

vanliga bötesförfarandet och att felparkeraren ej bär något anspråk på att

förfarandet med parkeringsbot skall användas i hans fall. Det är emellertid

tydligt, att den enskilde polismannen eller trafikvakten bar att handla efter

direktiv från polisledningen, när det gäller att avgöra, huruvida förfarandet

med parkeringsbot skall tillämpas beträffande en viss förseelse. I paragrafen

har uttryckligen angivits, att i fall där förfarandet med parkeringsbot kommit

till användning, åtal för förseelsen ej äger rum, om boten erlägges. Eftersom

enligt 48 kap. 1 g rättegångsbalken eu förutsättning för strafföreläggande

är, att allmänt åtal skall äga rum för brottet, medför erläggandet

av parkeringsbot, att ej heller strafföreläggande kan utfärdas. Särskilt stadgande

härom har ej ansetts nödvändigt. Det har ej uppställts som någon

förutsättning, alt hoten inkommit inom den i parkeringsanmärkningen angivna

tiden. Det torde nämligen bli nödvändigt att i de fall, då så ej skett,

tillämpa ett påminnelseförfarande, vid vilket eventuellt lämnas förlängt anstånd

med botens erläggande. Möjligheten att få saken bragt ur världen genom

betalning av parkeringsbot bör emellertid ej få stå öppen hur länge

som helst. Sedan åtal väckts eller strafföreläggande utfärdats bör sålunda

denna möjlighet vara avskuren. Skulle vid en senare tidpunkt parkeringsbot

inkomma till indrivningsmyndigheten (parkeringskontoret), bör beloppet

returneras till avsändaren.

Remissyttrandena. Göteborgs rådhusrätt anför, att benämningen »trafikövervakare»

synes kunna föranleda viss oklarhet. I vart fall bör ett förtydligande

av vad för slags trafikövervakare, som här avses, ske genom hänvisning

till 40 § 2 inom. första stycket vägtrafikförordningen. Även i andra avseenden

synes paragrafen vara något oklar. Enligt motiven skall en motorfordonsförare,

som icke inom den i parkeringsanmärkningen angivna tiden

erlagt parkeringsbot, kunna meddelas anstånd med betalningen. Vidare skall

enligt motiven ny anmaning kunna utfärdas, t. ex. i det fall att den första

anmaningen förkommit. Dessa möjligheter till förlängning av den först fastställda

betalningsfristen omfattas icke av lagtexten. Statsåklagaren i Göteborg

anser, att tiden för inbetalning av parkeringsbot lämpligen bör vara

fyra dagar som fallet är i praxis för godkännande av strafföreläggande.

Skulle tiden sättas längre, skulle överblicken över aktuella anmärkningar

försvåras.

I yttrandet anföres vidare:

Sedan eu tid tillbaka emottager en befattningshavare vid åklagarmyndigheten

i Göteborg inbetalningar av böter, som ålagts genom strafföreläggande.

Den inbetalande erhåller ett vanligt indrivningskvitto. Möjligheten att betala

böter på åklagarmyndigheten har tillskapats av den anledningen, att ett

stort antal personer regelmässigt besöker myndigheten för att med någon av

åklagarna på bötesavdelningen diskutera den påtalade förseelsen. Ofta blir

resultatet av ett sådant besök, att vederbörande finner för gott godkänna

straff öreläggande t samt vill betala böterna omedelbart. Allmänheten blev

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kurigl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

89

tidigare i sådana fall irriterad över det ytterligare besvär det innebar att behöva

besöka ett postkontor för att verkställa inbetalningen. Av denna anledning

genomfördes ovannämnda reform.

Beträffande formen för inbetalning av böter till annan myndighet än

indrivningsmyndigheten har inom åklagarmyndigheten den meningen framkommit,

att det vore i hög grad önskvärt, om inbetalning å postgiro kunde

ske på parkeringskontoret. Man skulle därvid vinna den praktiska fördelen,

att inbetalningskortet på parkeringsanmärkningen kommer till användning,

oavsett om inbetalning sker direkt å postkontor eller först efter besök på

parkeringskontoret. Därjämte skulle inbetalning å postgiro ur redovisningssynpunkt

anses vara att föredraga framför kontantuppbörd mot vanligt

kvitto. Vid underhandsförfrågan hos postdirektionen i västra distriktet har

det beskedet erhållits, att möjlighet finnes att giva några befattningshavare

vid parkeringskontoret behörighet att emottaga inbetalning å postgiro.

1951 års rättegångskommitté påpekar, att om en bilägare vid en parkeringsförseelse

icke av vederbörande polisman eller trafikövervakare erhållit

anmaning att betala parkeringsbot utan av någon anledning i stället en vanlig

parkeringsanmärkning — med anmodan att sätta sig i förbindelse med

poliskontoret — meningen väl bör vara att det skall finnas möjlighet för polisbefäl

på kontoret att medgiva bilägaren att betala parkeringsbot; stadgandet

torde böra förtydligas i detta avseende.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler anmärker att utredningsmannens förslag

ej lämnar någon upplysning om vilket förfarande, som skall tillämpas när

fråga uppstår om återbetalning av influtna medel till okänd avsändare. De

svårigheter, som härvidlag kan uppstå, är emellertid icke ringa. Sker återbetalning

till fel person, kan krav komma att riktas mot parkeringskontoret

från den rätte avsändaren. Det kan vidare antagas att åtskilliga belopp

förblir innestående på parkeringskontorets postgirokonto till följd av ovisshet

om vem de tillkommer. En naturlig lösning kunde enligt föreningens

mening vara att återbetalning skedde endast till den, som genom postkvitto

eller dylikt styrkte sin rätt att erhålla beloppet. Till förhindrande av att

frågan om rätt avsändare hölles öppen alltför länge kunde en preklusionstid

om förslagsvis sex månader tillämpas. Belopp, som därefter kvarstode

på kontot, syntes böra tillfalla kronan. Utan uttryckligt stöd i lagen torde

en sådan ordning dock knappast kunna tillämpas.

Föreningen anför vidare.

De parkeringsärenden, vilka efter ett visst närmare beskrivet påminnelseförfarande

kvarstår oreglerade, skall enligt förslaget överlämnas från parkeringskontoret

till polisen för utredning i vanlig ordning. Vidare sägs i 3 §

av lagförslaget att betalning av parkeringsbot, som äger rum efter det åtal

väckts eller strafföreläggande meddelats, skall vara utan verkan. Huruvida

parkeringsbot, som inflyter efter förfallotiden men innan strafföreläggande

utfärdats eller åtal väckts, kan godkännas eller frågan om polisen i samband

med utredningen skall ha rätt att medge ytterligare anstånd beröres

inte i promemorian. Det synes emellertid rimligt att så får ske. Lagföring

kunde eljest komma att äga rum i fall, där skälet för underlåtenheten att

inbetala parkeringsboten är tillfällig penningbrist. — Beträffande straffföreläggande

i anledning av parkeringsförseelse talar förslaget till lagtexten

om att föreläggande meddelats och specialmotiveringen till 3 § om att

7 Dihang till riksdagens protokoll 1900. 1 saml. Nr 175

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

föreläggande utfärdats. Uttrycken får antagas vara synonyma och avse åklagarens

undertecknande av handlingen. Att parkeringsbot, som därefter inkommer,

relurneras till avsändaren torde i regel vara nödvändigt för att

undvika oreda i administreringen av det stora antal ärenden det är fråga

om. Det förefaller emellertid mera praktiskt — inte minst med hänsyn till

vad ovan anförts om svårigheterna med återbetalning —- att ej under alla

förhållanden behöva underkänna för sent inkommen betalning, önskvärt

vore därför om sista punkten i 3 § under bibehållande av återbetalning som

huvudregel kunde givas en mindre kategorisk lydelse. Tillvägagångssättet

synes kunna överlämnas åt den praktiska tillämpningen för avgörande från

fall till fall.

Även väg- och vattenbyggnadsstyrelsen påpekar att betalning av parkeringsbot

kan komma att erläggas även efter utgången av den i parkeringsanmärkningen

eller vid anståndsmedgivandet fastställda tiden. Har då åtal

icke väckts eller strafföreläggande utfärdats, synes enligt förslaget intet

hindra att jämväl denna betalning utesluter förfarande med åtal eller straffföreläggande.

Då tidpunkten för väckande av åtal eller utfärdande av straffföreläggande

blir känd för parkeringssyndaren först viss tid efter densamma,

lär icke kunna undvikas att betalning stundom sker också efter denna

tidpunkt. Betalningen skall då enligt förslaget vara utan verkan och beloppet

skall återställas till inbetalaren. Av hänsyn till denne och för att undvika

besvär i samband med efterforskning av inbetalt belopp och dess återställande

till avlämnaren kan det enligt styrelsens mening ifrågasättas, om den

yttersta betalningsfristen ej borde så väljas, att den felande på förhand vet

när sista möjligheten att erlägga parkeringsboten är. En sådan möjlighet

skulle vara att som sluttid välja stämningens eller strafföreläggandets delgivning

med den felande. Ett sådant system torde icke bereda parkeringskontoret

något påtagligt besvär med att kontrollera om inbetalning av boten

skett i rätt tid.

Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter, om icke ordet »meddelats»

på näst sista raden i 3 § borde utbytas mot »utfärdats».

Departementschefen. Vad angår benämningen trafikövervakare åsyftas

därmed sådan personal, som enligt Kungl. Maj :ts medgivande visst polisdistrikt

äger anställa för ombesörjande av särskilda med trafikövervakning

sammanhängande uppgifter av enklare beskaffenhet (jfr 18 § lagen den 6

juni 1925 om polisväsendet i riket). För att förebygga tvekan torde i lagtexten

böra användas uttrycket »särskild trafikövervakare».

Såsom utredningsmannen förordat bör en motorfordonsförare, som icke

inom den i parkeringsanmärkningen angivna tiden erlagt parkeringsbot,

kunna meddelas anstånd med betalningen. Detta synes ej behöva uttryckligen

anges i lagtexten. Den föreslagna lagtexten får även anses inrymma,

att ny anmaning skall kunna utfärdas, t. ex. då den första anmaningen förkommit.

Inkommer betalning först efter den i anmaningen angivna tiden,

kan betalningen, ändå att anstånd ej medgivits, godtagas. Om åklagaren

anser att strafföreläggande eller åtal av särskilda skäl likväl bör ske, får

pengarna självfallet återbetalas.

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

Det har i ett remissyttrande framhållits som önskvärt, att inbetalning å

postgiro av parkeringsbot kunde ske på parkeringskontoret. Ett sådant arrangemang

skulle enligt yttrandet medföra den praktiska fördelen, att det

vid parkeringsanmärkningen fogade inbetalningskortet kunde användas,

oavsett om inbetalning sker direkt på posten eller först efter besök på parkeringskontoret.

Arrangemanget förutsätter emellertid — som i yttrandet

påpekats att någon eller några av befattningshavarna vid parkeringskontoret

utrustas med behörighet att mottaga inbetalning å postgiro. Den föreslagna

lagtexten utgör ej hinder mot ett sådant förfarande.

Om en bilförare vid en parkeringsförseelse fått en parkeringsanmärkmng

av det slag som f. n. förekommer — d. v. s. en anmodan att sätta sig i

förbindelse med poliskontoret — bör polisen därstädes, såsom i ett remissyttrande

framhållits, vara obetagen att medgiva bilföraren att betala parkeringsbot.

Något särskilt lagstadgande härom synes ej erforderligt.

Enligt utredningsmannens förslag skall betalning av parkeringsbot som

sker efter väckande av åtal eller meddelande av strafföreläggande vara utan

verkan, och beloppet skall då återbetalas. I enlighet med vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

hemställt torde emellertid som sluttid böra väljas tidpunkten,

då stämningen eller strafföreläggandet delgives vederbörande.

Stadgandet har jämkats i enlighet härmed.

4 §.

Utredningsmannen påpekar att, enligt lagen den 20 april 1951 med vissa

bestämmelser om böter och viten, böter skall tillfalla kronan, om ej annat

är föreskrivet. Detsamma gäller viten, som utdömes på grund av myndighets

föreläggande eller omedelbart på grund av lag eller författning. Parkeringsboten

är något annat än ett bötesstraff i vedertagen straffrättslig mening.

Ej heller utgör boten vite, som avses i 1951 års lag. Denna lag kan

alltså ej ha avseende å parkeringsbot. Med hänsyn härtill torde i den föreslagna

nya lagen böra upptagas stadgande om att parkeringsbot tillfaller

kronan.

Departementschefen. Paragrafen har upptagits i överensstämmelse med

utredningsmannens förslag. Beträffande motiveringen torde få hänvisas till

vad som anförts angående förslagets allmänna grunder.

5 §<

Beträffande denna paragraf yttrar utredningsmannen, att Kungl. Maj:t

bör, i den mån så visar sig erforderligt, äga utfärda närmare föreskrifter

om lagens tillämpning. I detta avseende kan bl. a. tänkas, att Kungl. Maj :t

fastställer blankett till parkeringsanmärkning. I samband med förordnande

enligt 1 § bor Kungl. Maj:t äga föreskriva om betalning av parkeringsbot

till annan myndighet än indrivningsmyndighet. Har särskilt parkeringskontor

inrättats, synes sålunda inbetalningen böra ske dit.

Remissyttrandena. I detta sammanhang torde böra nämnas att statens

trafiksäkerhetsråd anmärkt på att i lagförslaget ej upptagits några regler

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

om besvär. Rådet yttrar, att med hänsyn till att parkeringsbot skall kunna

användas endast i fall då vederbörande ej bestrider förseelsen, detta kan

synas naturligt. Beträffande strafföreläggande ges dock i 59 kap. 5 och 6 §§

rättegångsbalken vissa möjligheter till undanröjande. Erfarenheten har

visat, att behov därav finnes. Det har t. ex. inträffat, att dubbla strafförelägganden

utfärdats och godkänts. Samma sak kan hända beträffande parkeringsbot.

Det har också förekommit att strafföreläggande utfärdats för en

icke straffbelagd gärning eller mot fel person. Även i fall då parkeringsbot

användes, kan anmärkning komma att riktas mot ett fordon, ehuru detta

varit parkerat på fullt lagligt sätt, eller mot fel fordon. Ett fordon kan t. ex.

vara falskskyltat, men ägaren av fordonet med det äkta registreringsnumret

kan av misstag betala boten. Om betalning erlagts i fall som de angivna,

torde möjlighet till rättelse och restitution av det erlagda beloppet böra

finnas.

Departementschefen. Huruvida det för lagens tillämpning erfordras några

tillämpningsföreskrifter kan för närvarande ej med säkerhet bedömas. Det

är emellertid ej uteslutet, att det kan uppkomma behov av sådana, och jag

förordar därför att i lagen upptages stadgande, som ger Kungl. Maj :t befogenhet

att utfärda tillämpningsbestämmelser.

Med hänsyn till utformningen av parkeringsbotssystemet synes det ej

vara behov av att upptaga regler om besvärsrätt. Skulle föraren av misstag

ha fått dubbla parkeringsanmärkningar och till följd därav erlagt bot

två gånger eller har annat uppenbart fel begåtts, bör givetvis det oriktigt

erlagda beloppet återbetalas.

Den nya lagstiftningen torde böra träda i kraft den 1 januari 1961, varvid

förordnande om dess tillämpning kan äga rum i god tid före den säsongmässiga

trafikökningen under våren.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet

upprättats förslag till

1) lag om parkeringsbot;

2) lag om ändrad lydelse av 20 kap. 6 § rättegångsbalken; samt

3) förordning om ändrad lydelse av 67 § vägtrafikförordningen den 28

september 1951 (nr 6b8).

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över de under 1) och

2) angivna lagförslagen, av den lydelse bilaga (Bilaga A) till detta protokoll

utvisar1, måtte för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas

genom utdrag av detta protokoll.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Maj :t Konungen sitt bifall.

Ur protokollet:

Margit Hirén

1 Förslaget till förordning om ändrad lydelse av 67 § vägtrafikförordningen, som är likalydande

med det vid propositionen fogade förslaget, har här uteslutits.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 175 är 1960

93

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

om parkeringsbot

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Konungen må för visst polisdistrikt eller del därav förordna, att 2—4 §§

i denna lag skola äga tillämpning beträffande sådan överträdelse av föreskrift

rörande parkering eller annan uppställning av motorfordon som ej

är belagd med svårare straff än böter omedelbart i penningar (parkerinqsförseelse).

2 §•

Det ankommer på statsåklagaren att, efter hörande av polismyndigheten,

såsom parkeringsbot fastställa belopp om lägst tio och högst etthundra kronor.

Parkeringsboten må, i den mån det finnes lämpligt, bestämmas till

olika belopp för skilda slag av parkeringsförseelser.

3 §.

Har parkeringsförseelse begåtts, må polisman eller särskild trafikövervakare

till fordonets förare överlämna eller å fordonet fästa skriftlig anmaning

att med anledning av förseelsen till indrivningsmyndighet inom viss

angiven tid betala för parkeringsförseelser av ifrågavarande slag fastställd

parkeringsbot. Om anmaningen efterkommes, skall åtal ej äga rum. Betalas

icke parkeringsboten inom angiven tid, utgör anmaningen ej hinder

för åtal.

Betalning av parkeringsbot, som sker efter delgivning av stämning eller

av strafföreläggande, är utan verkan.

4 §■

Parkeringsbot tillfaller kronan.

5 §.

De närmare bestämmelser, som erfordras för tillämpning av denna lag,

meddelas av Konungen. Vid förordnande enligt 1 § äger Konungen föreskriva

att parkeringsbot skall betalas till annan myndighet än som angives

i 3 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 20 kap. 6 § rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 20 kap. 6 § rättegångsbalken skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

20 KAP.

6 §•

Åklagare skall tala å brott, som hör

under allmänt åtal. Att strafföreläggande

må i visst fall träda i stället

för åtal, stadgas i 48 kap.

Åklagare skall tala å brott, som hör

under allmänt åtal. Att strafföreläggande

må i visst fall träda i stället

för åtal, stadgas i 48 kap. Om hinder

mot åtal för parkeringsförseelse vid

betalning av parkeringsbot är särskilt

stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

95

Bilaga B.

De vid utredningsmannens promemoria fogade lagförslagen

1) Lag om parkeringsbot

1 §•

Konungen äger beträffande viss stad förordna, att med avseende å överträdelse

av lokal trafikföreskrift vid parkering eller annan uppställning av

motorfordon, dock ej moped (parkeringsförseelse) 2—4 §§ i denna lag skola

äga tillämpning.

2 §.

Länsstyrelsen skall varje år efter hörande av polismyndigheten för olika

slag av parkeringsförseelser såsom parkeringsbot fastställa belopp om lägst

tio och högst etthundra kronor.

3 §.

Har parkeringsförseelse begåtts, må polisman eller trafikövervakare till

fordonets förare överlämna eller å fordonet fästa skriftlig anmaning att med

anledning av förseelsen till indrivningsmyndighet inom viss angiven tid betala

för parkeringsförseelser av ifrågavarande slag fastställd parkeringsbot.

Sker i sådant fall betalning av parkeringsbot, äger åtal ej rum. Inkommer

icke parkeringsbot inom angiven tid, utgör anmaningen ej hinder för åtal.

Har åtal väckts eller strafföreläggande meddelats, är betalning av parkeringsbot,

som därefter sker, utan verkan.

4 §.

Parkeringsbot tillfaller kronan.

5 §.

De närmare bestämmelser, som erfordras för tillämpning av denna lag,

meddelas av Konungen. Vid förordnande enligt 1 § äger Konungen föreskriva

om betalning av parkeringsbot till annan myndighet än som angives i 3 §.

Denna lag träder i kraft den

2) Lag om ändring i 20 kap. 6 § rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 20 kap. 6 § rättegångsbalken skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

6 §.

Åklagare----åtal. Att strafföreläggande eller anmaning att betala

parkeringsbot i vissa fall må träda i stället för åtal, är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den--

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 10 ok

tober 1960.

N ärvarande:

justitierådet Regner,

regeringsrådet Jarnerup,

justitieråden af Trolle,

Bomgren.

Enligt lagrådet den 29 september 1960 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i

statsrådet den 15 september 1960, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas över upprättade förslag till lag om parkeringsbot och lag om ändrad

lydelse av 20 kap. 6 § rättegångsbalken.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av lagbyråchefen B. Hjern.

Lagrådet yttrade:

Med förslaget avses att förenkla beivrandet av sådan överträdelse av föreskrift

rörande parkering eller annan uppställning av motorfordon som är

belagd med böter omedelbart i penningar. Ändamålet med förenklingen ar

att underlätta polis- och åklagarmyndigheternas arbete för att sätta dem i

stånd att i större utsträckning ägna sig åt att bekämpa den egentliga brottsligheten.

För att nå nämnda syfte går förslaget så långt i förenkling, att den förare

som begått förseelsen icke efterforskas utan reaktionen riktas mot en

anonym person. Vidare förelägges påföljden av polisman eller särskild trafikövervakare.

Det belopp som den felande har att erlägga anses av utredningsmannen

icke utgöra böter utan en av myndighet fastställd avgift, vilken den felande

betalar för att undgå det vanliga förfarandet med polisutredning och bötfällande.

Departementschefen, som funnit utredningsmannens förslag i stort

sett utgöra en godtagbar lösning, ingår icke närmare på frågan, vilken karaktär

påföljden har.

Det synes lagrådet oegentligt att anse ifrågavarande belopp såsom en avgift,

tydligen av offentligrättslig natur. Med avgift av dylik natur brukar i princip

avses ett belopp, som erlägges i vederlag för en, mer eller mindre bestämd,

prestation från det allmännas sida. Man kan icke gärna hålla före, att

den felande betalar en avgift för att fa bega en förseelse. Ej heller kan den

åsikten anses hållbar, att avgiften betalas för att han skall undgå det vanliga

förfarandet med polisutredning och bötfällande. Det nya förfarandet

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kuncjl. Maj.ts proposition nr 175 år 1960

föreslås för att underlätta arbetet för polis- och åklagarmyndigheterna och

icke för att bereda den felande en särskild förmån. Vidare är att uppmärksamma,

att beloppets erläggande endast är ett alternativ till bötesbetalning

samt att det förenklade förfarandet skall tillämpas blott på vissa orter. Det

synes egendomligt, om å samma förseelse skulle följa i vissa fall en offentligrättslig

avgift och i andra fall böter.

Man kan därför näppeligen komma ifrån, att det belopp som enligt förslaget

skall erläggas är en straffpåföljd i form av böter. Härför talar även

den föreslagna benämningen, parkeringsbot. Ordet bot användes numera i

lagstiftningen icke i fråga om annat än straff. I denna betydelse brukas beteckningen

i uttrycken dagsbot (2 kap. 8 § strafflagen) och disciplinbot (1 §

lagen om disciplinstraff för krigsmän) samt i äldre lagstiftning (t. ex. byggningabalken).

I enlighet med det sagda är förslagets innebörd väsentligen av processuell

art, i det att därigenom införes ett förenklat förfarande vid åläggande av

bötesstraff för de ifrågavarande förseelserna. De avvikelser från sedvanliga

regler för straffrättskipningen som det förenklade förfarandet innebär kunna

väl ingiva vissa betänkligheter. Skall någon påtaglig förenkling ernås,

synes det emellertid oundvikligt att förfarandet får i huvudsak den föreslagna

utformningen. Vidare bör framhållas, att det här är fråga om ringa

förseelser och att den som önskar ordinär handläggning har möjlighet att

få sådan till stånd genom att underlåta att erlägga det belopp som han anmanats

inbetala. Med hänsyn härtill och till vikten för rättskipningen att

det förenklade förfarandet genomföres finner lagrådet hinder ej böra föreligga

mot en reform i föreslagen riktning.

Förslaget till lag om parkeringsbot

Som ovan anförts kan enligt lagrådets mening den påföljd som enligt förslaget

skall kunna inträda icke anses vara av annat slag än böter. Då det

likväl kan vara lämpligt att en särskild beteckning begagnas för ifrågavarande

påföljd, synes det ej böra möta invändning att densamma kallas bot.

I 1 § vägtrafikförordningen, som innehåller definitioner å vissa i förordningen

använda begrepp, stadgas under 7 mom. att med parkering avses

uppställning av fordon men att såsom parkering ej räknas uppställning tillfälligt

under kortare tid för åkandes av- eller påstigning, för av- eller pålastning

av gods eller för annat liknande ändamål. Förevarande lagförslag

avser jämväl uppställning, som enligt vad sålunda stadgas ej utgör parkering

i vägtrafikförordningens mening. Vid 1 § i förslaget hemställer lagrådet,

att lagen även skall omfatta stannande, som ej ingår under begreppet

uppställning. Även om denna utvidgning ej sker, synes det vara olämpligt

att här använda ordet parkering i fråga om åtgärd, som enligt den grundläggande

trafikförordningen ej inrymmes under detta begrepp. Ordet parkering

torde därför ej böra brukas vare sig i benämningen på påföljden eller vid

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

angivande av de förselser varom är fråga. Med hänsyn till lagens användningsområde

torde för påföljden kunna godtagas ordet trafikbot. Lagrådet

föreslår därför, att rubriken ändras till lag om trafikbot.

1 §•

Med den föreslagna lagen avses främst förseelse mot lokal trafikföreskrift

angående parkering och annan uppställning av motorfordon, och den omfattar

vidare överträdelse av parkeringsförbud i 49 § 3 mom. vägtrafikförordningen.

I förslaget måste begreppen uppställning och parkering anses

ha samma innebörd som i vägtrafikförordningen. Denna förordning skiljer

i 49 § 1 och 2 mom. mellan stannande och uppställning av fordon; ett fordon

kan ha stannats utan att därför i förordningens mening vara uppställt.

Det synes därför vara oklart, huruvida den föreslagna lagen omfattar överträdelse

av stoppförbud som meddelats i lokal trafikföreskrift. Då anledning

ej synes föreligga att utesluta dylik förseelse, torde avfattningen böra

jämkas.

Av paragrafens lydelse framgår, att lagen saknar tillämpning när en

gärning, som innebär överträdelse av lokal trafikföreskrift eller parkeringsförbud

i 49 § 3 mom. vägtrafikförordningen, tillika faller under bestämmelse

med svårare straff. Sålunda får lagen ej tillämpas i ett fall, där gärningen

skall bedömas såsom förseelse mot 49 § 2 mom. vägtrafikförordningen

eller såsom vårdslöshet i trafik eller sådant hindrande av trafiken som

avses i 2 § trafikbrottslagen.

Såsom anförts under rubriken till förslaget bör benämningen parkeringsförseelse

ej användas. Det synes icke erforderligt att i lagen införa någon

särskild term för betecknande av förseelserna.

2 §•

I enlighet med hemställan vid rubriken till förslaget bör i denna paragraf

benämningen parkeringsbot utbytas mot trafikbot och ordet parkeringsförseelser

ersättas med förseelser.

Även om de straff som nu utdömas för trafikförseelser belagda med böter

omedelbart i penningar regelmässigt överstiga bötesminimum, fem kronor,

synes det icke böra föreskrivas, att trafikboten skall vara lägst tio kronor,

medan för samma förseelser enligt vägtrafikförordningen skall gälla

bötesminimum av fem kronor. Lagrådet hemställer därför, att det lägsta belopp

som må fastställas för trafikbot bestämmes till fem kronor.

3 §.

Rörande »parkeringsbot» och »parkeringsförseelse» hänvisas till vad som

anförts vid lagrubriken.

Med »särskild trafikövervakare» åsyftas enligt departementschefens uttalande

sådan personal som, jämlikt Kungl. Maj:ts medgivande enligt 18 §

lagen om polisväsendet i riket, inom visst polisdistrikt ombesörjer särskilda

med trafikövervakning sammanhängande uppgifter av enklare beskaffenhet.

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1960

Innebörden av det i förslaget använda uttrycket är icke fullt tydlig. I ett

särskilt stycke torde böra angivas, att inom polisdistrikt, där enligt Konungens

medgivande särskilda med trafikövervakningen sammanhängande

uppgifter ombesörjas av trafikövervakare, som ej är polisman, jämväl sådan

trafikövervakare äger meddela anmaning som här avses.

Vad i paragrafen förstås med indrivningsmyndighet framgår icke. Lämpligen

torde inbetalningen ske till den myndighet som har att indriva böter.

Lagrådet hemställer, att föreskrift härom upptages i ett särskilt stycke i 3 §,

vartill kan anslutas en bestämmelse motsvarande vad 5 § i förslaget innehåller

därom, att Konungen må bestämma att betalning skall ske till annan

myndighet.

Beträffande verkan av att anmaning om erläggande av bot meddelats

stadgas i 3 § första stycket att, om anmaningen efterkommes, d. v. s. bolen

inom förelagd tid betalas, åtal ej skall äga rum samt att, om boten icke betalas

inom angiven tid, anmaningen ej utgör hinder mot åtal, varjämte i

andra stycket tillägges att betalning, som sker efter delgivning av stämning

eller av strafföreläggande, är utan verkan. Enligt förslaget till lag om ändrad

lydelse av 20 kap. 6 § rättegångsbalken skall däri upptagas en hänvisning

till vad särskilt är stadgat om hinder mot åtal för parkeringsförseelse

vid betalning av parkeringsbot.

I motiveringen till 3 § har departementschefen gjort uttalanden av innebörd,

att anstånd med betalningen skall kunna medgivas och att även ny

anmaning skall kunna utfärdas. Meningen torde ha varit, att även betalning,

som sker inom en förlängd betalningsfrist, skall hindra åtal. Detta har

emellertid icke kommit till uttryck i lagtexten. Enligt denna utgör betalning,

som sker efter den först utsatta fristen, ej hinder mot åtal.

Lagbestämmelserna innebära, att om boten betalas inom den i anmaningen

utsatta tiden åtal ej skall ske, att om betalning erlägges senare men

dock innan stämning eller strafföreläggande delgivits betalningen må godtagas

och åtal respektive strafföreläggande underlåtas samt att om betalning

sker efter sådan delgivning betalningen icke må godtagas utan åtal

eller strafföreläggande skall äga rum. Vad beträffar den tid som förflyter

från det anmaningen meddelats till dess den utsatta betalningstiden utgår

är det uppenbarligen förslagets mening att åtal ej skall ske, ehuru detta

icke uttryckligen angivits.

Förslaget synes i nämnda hänseenden tillägga anmaningen rättsverkningar

utöver vad som är lämpligt och i vidare mån än som är erforderligt för

det åsyftade praktiska ändamålet med reformen.

Om än bedömandet huruvida en överträdelse av ifrågavarande slag blivit

begången oftast är enkelt, kan inträffa att fallet är svårbedömt: det kan vara

tvivelaktigt, om någon överträdelse över huvud begåtts eller om icke överträdelsen

bör bedömas enligt en strängare straffbestämmelse, t. ex. 67 § jämförd

med 49 § 2 mom. vägtrafikförordningen eller 2 § trafikbrottslagen.

I sistnämnda avseende hänvisas till vad lagrådet vid 1 § i förslaget an
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

fört angående innebörden av uttrycket, att överträdelse ej är belagd med

svårare straff än böter omedelbart i penningar. Fastän i dylika tveksamma

fall anmaning icke bör meddelas, kan icke uteslutas att det ändå sker. Än

vidare måste beaktas möjligheten av misstag av andra slag vid meddelandet

av anmaning, exempelvis att annat belopp angives än det som skall

tillämpas för förseelser av det slag varom är fråga. Såvitt gäller skärpning

av påföljden inrymmer förslaget, till följd av bestämmelserna om hinder

mot åtal, ej någon rättelsemöjlighet, i allt fall så länge det kan anses vara

fråga om samma gärning som den med anmaningen avsedda. Den föreslagna

lagtexten innehåller ej heller något angående återbetalning av erlagd

bot, men i motiven har departementschefen uttalat att, om uppenbart fel

begåtts, det erlagda beloppet bör återbetalas. Enligt lagrådets mening bör

emellertid även rättelse, som innebär skärpning, kunna ske och såsom

villkor för återbetalning icke städse krävas, att felet är uppenbart.

Ett särskilt skäl att medgiva möjlighet till rättelser utgör det förhållandet,

att här är fråga om ett helt nytt förfarande vars tillämpning anförtrotts åt

polismän och trafikövervakare, vilka icke kunna med säkerhet förväntas alltid

vara vuxna de nya uppgifterna. Det bör i sammanhanget erinras om den

tveksamhet som på sin tid visades inför förslaget att giva åklagare befogenhet

att meddela strafföreläggande, något som föranledde en sedermera upphävd

föreskrift i 48 kap. 4 § rättegångsbalken att strafföreläggande i vissa

fall skulle underställas rättens prövning.

Den felande kan icke anses ha något berättigat anspråk på att rättelse

till hans nackdel icke skall kunna ske. För den allmänna rättskänslan kan

det vara stötande, om begånget fel icke rättades. Ej heller kan antagas, att

möjligheten till rättelse skall minska benägenheten att efterkomma anmaning.

De föreslagna bestämmelserna angående hinder mot åtal äro vidare ägnade

att vålla vissa olägenheter i tillämpningen. På grund av erfarenheterna

i fråga om strafförelägganden måste antagas, att fall skola förekomma då

samma förseelse blir föremål för såväl strafföreläggande som anmaning och

att både föreläggandet godkännes och boten erlägges. Om strafföreläggandet

meddelats, oaktat hinder mot åtal enligt förslaget förelegat, synes det fel

som förelupit vara av sådant slag att rättelse skall sökas genom besvär enligt

59 kap. rättegångsbalken eller möjligen genom ansökan om resning enligt

58 kap. samma balk. I sådant fall skulle det uppenbarligen vara att

föredraga, att rättelse i stället skedde genom att den erlagda boten återbetalades.

Även i förhållande till åtal kunna liknande komplikationer tänkas

uppkomma, bl. a. som följd av att betalning skall kunna godtagas även om

den sker efter det åtal väckts genom stämningsansökan. I detta sammanhang

må anmärkas, att ett godtagande av betalningen i dylikt fall förutsätter att

åtalet kan nedläggas.

önskemålet att åstadkomma ett förenklat förfarande i fråga om åsyftade

massförseelser och att befria åklagarna från att taga befattning med alla

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

dessa fall synes ej motivera att, om likväl åtal eller strafföreläggande ägt

rum, detta säkrare förfarande skall behöva vika för polisförfarandet.

Av angivna skäl bör meddelad anmaning i förhållande till åtal och straffföreläggande

enligt lagrådets mening icke tilläggas annan verkan än att, när

anmaning skett, åklagaren skall äga underlåta åtal under den tid som — i

anmaningen eller senare — medgives för betalningen och efter det boten betalats.

Härmed följer också rätt att underlåta strafföreläggande. En sådan

ändring av förslaget medför, att anmaningsförfarandet icke på samma sätt

som enligt förslaget kommer att framstå såsom ett med strafföreläggande

jämförligt processuellt förfarande utan mera får karaktären av ett bötesuttagande

i förskott, vilket blir ståndande om varken åtal respektive straffföreläggande

eller återbetalning därefter sker.

För att förslagets praktiska syfte icke skall förfelas böra självfallet möjligheterna

för åklagare att väcka åtal eller meddela strafföreläggande icke

förbindas med skyldighet för åklagare att fortgående verkställa prövning av

meddelade anmaningar. Sådan prövning bör tvärtom förekomma allenast i

fall, som på ett eller annat sätt komma under åklagarens ögon, men lämpligt

förefaller dock vara att en viss kontroll utövas genom stickprovsundersökning.

Härom torde emellertid icke behöva införas regler i lagtexten, utan

kunna de föreskrifter som finnas erforderliga utfärdas i administrativ ordning

med stöd av 5 § i förslaget.

I enlighet med uppfattningen att boten utgör en straffpåföljd synes under

alla omständigheter påkallat, att i lagtexten införes stadgande om återbetalning

av erlagd bot, varvid emellertid kan vara tillfyllest, att det överlämnas

åt Kungl. Maj :t att utfärda föreskrifter därutinnan. Såväl med hänsyn

till åklagarnas arbetsbelastning som av andra skäl torde det vara lämpligt,

att prövningen av anspråk på återbetalning ankommer på polismyndigheten

och endast undantagsvis på åklagaren. Enär det kan vara fråga om

ett sakligt bedömande av anmaningens riktighet, bör däremot beslutet om

återbetalning ej meddelas av indrivningsmyndigheten.

Bestämmelserna med avseende å anmanings verkan synas böra upptagas

i en särskild paragraf närmast efter den förevarande, vilket föranleder ändrad

numrering å därefter följande paragrafer. Stadgandet rörande återbetalning

av erlagd bot kan lämpligen upptagas i ett nytt andra stycke i förslagets

4 §.

Under hänvisning till det anförda förordar lagrådet, att i 3 § andra och

tredje punkterna av första stycket samt andra stycket uteslutas och ersättas

av bestämmelser under 4 §.

Beträffande den nya 4 § hcmställes, att den får innehålla att, om anmaning

som avses i 3 § blivit meddelad, åklagaren må underlåta åtal samt att,

därest boten ej betalas, åtal för förseelsen skall äga rum. Det sistnämnda är

i och för sig överflödigt att angiva men kan böra medtagas för att förtydliga

innehållet. För den händelse denna hemställan ej beaktas torde, med

förtydligande av förslagets regler, böra i 4 § stadgas att, om anmaning som

avses i 3 § blivit meddelad, åtal ej skall äga rum samt att, om boten icke

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

betalas inom tid, som medgives för betalningen, anmaningen ej utgör hinder

för åtal. Däremot torde motsvarighet till 3 § andra stycket i förslaget

icke böra medtagas.

4 §.

I den föreslagna bestämmelsen — som med lagrådets förut angivna uppfattning

om botens natur icke torde vara nödvändig men som kan vara

önskvärd i tydlighetens intresse — bör ordet parkeringsbot enligt vad som

anförts vid lagrubriken utbytas mot trafikbot.

Såsom ett andra stycke i 4 §, vilken skulle bliva 5 §, torde kunna upptagas

den bestämmelse angående återbetalning av erlagd bot som lagrådet

berört vid 3 §. Stadgandet kan innehålla, att återbetalning av bot må ske i

de fall och i den ordning Konungen bestämmer.

5 §•

Under hänvisning till vad som anförts vid 3 § hemställes, att andra punkten

får utgå ur förevarande paragraf, vilken skulle bliva 6 §.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 20 kap. 6 § rättegångsbalken

Om lagrådets hemställan vid 3 § beträffande verkan av anmaning att erlägga

bot godtages, bör hänvisningen i förevarande lagrum erhålla jämkad

avfattning. Beträffande utformningen i övrigt av denna hänvisning synes

uttrycket förseelse icke böra användas. I rättegångsbalken begagnas detta

uttryck endast i fråga om förseelse i rättegång och nyttjas eljest, så i kapitlet

om strafföreläggande, beteckningen brott. Ej heller synes behövligt att

särskilt omnämna trafikbot. Bestämmelsen torde kunna få det innehåll, att

angående rätt för åklagare att underlåta åtal för vissa brott, som ej äro belagda

med svårare straff än böter omedelbart i penningar, gälle vad särskilt

är stadgat.

Godtages icke nyssnämnda hemställan, torde åt hänvisningen i förevarande

paragraf kunna givas den lydelsen, att angående hinder mot åtal för

vissa brott, som ej äro belagda med svårare straff än böter omedelbart i

penningar, gälle vad särskilt är stadgat.

Ur protokollet:

T. Johansson

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

103

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,

i statsrådet å Stockholms slott den lb oktober

1960.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström,

Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson,

af Geijerstam, Nordlander.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 10 oktober

1960 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 15 september samma år remitterade

förslagen till

1) lag om parlceringsbot; samt

2) lag om ändrad lydelse av 20 kap. 6 § rättegångsbalken.

Efter redogörelse för vad lagrådet yttrat anför föredraganden.

Lagrådet har ansett, att ordet parkering ej bör brukas i benämningen på

påföljden eller vid angivande av de förseelser varom är fråga. Skälet härtill

är, att lagrådet finner det olämpligt att använda ordet parkering i fråga

om åtgärd som enligt den grundläggande trafikförordningen ej inrymmes

under detta begrepp. Det är riktigt, att benämningen icke är fullt adekvat,

men den täcker i stort sett den grupp av förseelser det här är fråga om. Den

benämning på påföljden som lagrådet för sin del förordat — trafikbot —

synes mindre tillfredsställande, då den kan leda tanken till trafikförseelser

över huvud taget och särskilt till förseelser, begångna med fordon som befinner

sig i rörelse. Enligt min mening bör därför benämningen parkeringsbot

bibehållas i lagens rubrik och text. Särskild benämning på de förseelser

som avses torde enligt vad lagrådet anfört kunna undvaras.

Vad angår verkan i åtalshänseende av anmaning att betala parkeringsbot

synes det vara bäst i överensstämmelse med det förenklade förfarandets

syfte, att strafföreläggande eller åtal skall vara uteslutet, om betalningen

erlägges inom den i anmaningen utsatta tiden eller inom tid som gäller enligt

senare medgivet anstånd. Med hänsyn till alt det här regelmässigt är

fråga om förseelser av bagatellartad natur synes det ej finnas behov av att

medge att, sedan anmaning skett, rättelse må ske till den felandes nackdel.

I sådant fall då strafföreläggande meddelas oaktat den felande erlagt boten

enligt anmaningen, skulle det visserligen, såsom lagrådet påpekat, vara att

föredraga att rättelse kunde ske genom att boten återbetalas i stället för att

strafföreläggandet undanröjes genom besvär eller resning. Det kan emellertid

antagas, att dylika felaktiga strafförelägganden kommer att bli mycket sällsynta.

Liknande komplikationer i förhållande till åtal torde också bli ovanliga.

Det synes ej vara anledning att med hänsyn till sådana undantagsfall

ge systemet den mera lösliga kontur som lagrådets förslag innebär. Jag anser

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungi. Maj:ts proposition nr 175 år 1960

således, att det remitterade förslagets ståndpunkt, att åtal ej skall äga rum,

om den felande betalar boten inom tid som medgives för betalningen, bör

vidhållas.

Om betalningen erlägges efter den frist som gäller enligt anmaningen

eller sedermera medgivet anstånd, skall ej föreligga hinder mot åtal. I enlighet

med vad som förordats i det remitterade förslaget bör dock betalningen

kunna godtagas och åtal respektive strafföreläggande alltså underlåtas,

för den händelse betalningen erlägges innan stämning eller straffföreläggande

delgivits. Erlägges boten senare, bör betalningen vara utan verkan

i åtalshänseende.

Lagtexten torde i nu berörda avseenden kunna utformas i enlighet med

lagrådets i andra hand gjorda hemställan. Dock torde motsvarighet till 3 §

andra stycket i det remitterade förslaget böra bibehållas.

Erlagd bot bör återbetalas i fall då den enligt vad nyss angivits skall vara

utan verkan samt då dubbelbetalning eller annat dylikt misstag ägt rum.

I enlighet med lagrådets förslag torde närmare föreskrifter om återbetalning

få meddelas av Kungl. Maj :t. Härvid bör beaktas vad lagrådet anfört därom

att såsom villkor för återbetalning, då fel blivit begånget, icke städse

bör krävas att felet är uppenbart.

Lagrådets övriga ändringsförslag torde böra beaktas. Därutöver bör vissa

redaktionella jämkningar vidtagas.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition
dels

jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen att antaga förslag till

1) lag om parkeringsbot; samt

2) lag om ändrad lydelse av 20 kap. 6 § rättegångsbalken,

dels anhålla om riksdagens yttrande över det vid statsrådsprotokollet den

15 september 1960 fogade förslaget till

3) förordning om ändrad lydelse av 67 § vägtrafikförordningen den 28

september 1951 (nr 648).

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till delta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

T. Johansson

Stockholm 1960. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

601106

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Rättsfall (1)

1 koppling.

  1. RH 1999:71 ur registret · dokumentnivå