Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 4 och 6 §§ lagen den 1 december 1950 (nr 599) om ersättning för mistad fiskerätt m. m

1960-11-11 · 18 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 17 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1960:189, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 4 och 6 §§ lagen den 1 december 1950 (nr 599) om ersättning för mistad fiskerätt m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 189 år 1960

1

Nr 189

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändrad lydelse av 4 och 6 §§ lagen den 1 december

1950 (nr 599) om ersättning för mistad fiskerätt

m. m.; given Stockholms slott den 11 november

1960.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 4 och 6 §§

lagen den 1 december 1950 (nr 599) om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås sådana ändringar i lagen om ersättning för mistad

fiskerätt m. m. att sökandepart i ersättningsmål, när skäl därtill föreligger,

skall kunna erhålla förskott å rättegångskostnad att utgå i avräkning på den

kostnadsersättning som slutligen kan komma att fastställas. Därjämte lämnas

vissa upplysningar rörande praxis in. m. i fråga om ersättning för mistad

fiskerätt. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 sand. Nr ISO

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr i89 år 1960

Förslag

till £

Lag

angående ändrad lydelse av 4 och 6 §§ lagen den 1 december 1950 (nr 599)

om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

•* •.•>!»/> \ \ >-i -..ut .iyt

Härigenom förordnas, att 4 och 6 §§ lagen den 1 december 1950 om ersättning

för mistad fiskerätt m. m.1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 §•

Angående fiskevärderingsnämnd---att fastställas.

4. Kronan skall, i den mån ej annat 4. Kronan skall, i den mån ej annat

föranledes av vad i 18 kap. 6 och 8 §§ föranledes av vad i 18 kap. 6 och 8 §§

rättegångsbalken stadgas, ersätta so- rättegångsbalken stadgas, ersätta sökanden

hans kostnader å målet vid kanden hans kostnader å målet vid

nämnden. nämnden. Vad ovan under 3 är stad
gat

om förskott skall äga motsvarande

tillämpning beträffande ersättning

för sådana kostnader.

Lagen om---------vid nämnden.

6 §.

Talan mot — — —--— motsvarande tillämpning.

3. Där ej annat föranledes av 18 3. Där ej annat föranledes av 18

kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken, kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken,

skall kronan städse själv vidkännas skall kronan städse själv vidkännas

sina kostnader i hovrätten, så ock sina kostnader i hovrätten, så ock

kostnad som åsamkas motpart genom kostnad som åsamkas motpart genom

att kronan fullföljt talan. att kronan fullföljt talan. Vad ovan i

4 § under 3 är stadgat om förskott

skall äga motsvarande tillämpning

beträffande ersättning för kostnad

som sist sagts.

Vad i — —-------ej föras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

1 Senaste lydelse av 4 och 6 §§, se SFS 1957: 687.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 189 år 1960

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,

i statsrådet å Stockholms slott den 21 oktober

1960.

Närvarande:

Statsråden Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Nordlander,

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter vissa frågor rörande ersättning

för mistad fiskerätt samt anför därvid följande.

1960 års riksdag har under vårsessionen behandlat vissa motioner om

ändringar i lagen om ersättning för mistad fiskerätt. I motionen II: 264 har

hemställts om sådant tillägg till lagens 1 §, att vid ersättnings bestämmande

skall beaktas ej blott den förlust av fiskerätt som ägaren vidkännes utan

även den utvidgning av rätten till fritt eller enskilt fiske som ägaren må ha

vunnit. Vidare har i motionen II: 285 upptagits spörsmål om sökandes

rätt till ersättning för utredningsarbete m. m. i samband med ansökan om

ersättning för mistad fiskerätt.

Tredje lagutskottet har i utlåtande (nr 15) över nu nämnda och vissa

andra motioner uttalat, att den i motionen II: 264 behandlade frågan borde

närmare övervägas inom Kungl. Maj :ts kansli, varvid även borde göras en

undersökning beträffande de i ersättningsmål tillämpade principerna i övrigt

för beräkning i olika fall av värdet av den förlorade fiskerätten samt

huruvida dessa principer stode i överensstämmelse med lagen och dess motiv.

Vidare borde övervägas om något kunde göras för att ytterligare öka

kronans möjligheter att tillvarataga sin rätt. Undersökningen borde verkställas

så snabbt, att eventuella förslag till åtgärder i anledning därav kunde

föreläggas höstriksdagen år 1960.

Vad angår motionen II: 285 har utskottet uttalat som sin uppfattning, att

möjlighet borde beredas sökande att erhålla förskott å utrednings- och andra

rättegångskostnader. Hur bestämmelserna härför skulle utformas borde

bli föremål för närmare utredning. Vid denna utredning borde enligt utskottets

mening jämväl övervägas åtgärder för att åstadkomma en likformig

och från ekonomisk synpunkt lämplig liandläggningsordning vid skilda

fiskevärderingsnämnder.

På förslag av utskottet har riksdagen i skrivelse den 26 april 1960 (nr

183) som sin mening givit Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört i

anledning av de båda motionerna.

t Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr ISO

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 189 år 1960

I syfte att utan tidsutdräkt få underlag för den av riksdagen begärda undersökningen

har genom justitiedepartementets försorg anordnats en konferens

den 13 och den 14 juni 1960 med deltagande av ordförandena i fiskevärderingsnämnderna

ävensom vice ordförandena i de fall, där dessa i större utsträckning

tjänstgjort som ersättare för ordföranden. Vad som förekommit under

konferensen finnes redovisat i ett vid konferensen fört protokoll (stencilerat).

Sedan kammarkollegiet tagit del av konferensprotokollet, har från kollegiet

överlämnats en den 6 oktober 1960 dagtecknad promemoria med vissa

synpunkter i anledning av vad som förekommit vid konferensen.

Sedan ärendet därefter beretts i departementet, anhåller jag nu att få upptaga

detsamma. Framställningen uppdelas på två avsnitt, av vilka det första

avser vissa värderingsprinciper och det andra frågan om möjlighet för ersättningssökande

att erhålla förskott å rättegångskostnad, m. in.

Frågan om vissa värderingsprinciper

Gällande bestämmelser m. m. Bestämmelserna i lagarna den 1 december

1950 om gräns mot allmänt vattenområde samt om rätt till fiske har i

vissa fall föranlett minskning av det enskilda vattnet och intrång i förut bestående

enskild fiskerätt. Genom lagen den 1 december 1950 om ersättning

för mistad fiskerätt m. m. har givits möjlighet för den enskilde att få ersättning

härför av statsmedel.

I 1 § ersättningslagen stadgas att, där vattenområde jämlikt lagen om

gräns mot allmänt vattenområde frångår ägaren, denne skall njuta ersättning

av statsmedel för värdet av fiskerätt och annan förmån, som han sålunda

förlorar, så ock för annan skada som därigenom tillskyndas honom.

Ersättning av statsmedel för värdet av förlorad förmån och för annan skada

skall enligt samma lagrum jämväl tillkomma a) jordägare, vilkens fiskerätt

inskränkes därigenom att jämlikt 6—13 §§ eller 18 § lagen om rätt

till fiske annan än innehavaren av den enskilda fiskerätten må bedriva

fiske, som enligt äldre lag var förbehållet strandägaren, b) den som enligt

urminnes hävd, dom eller skattläggning eller på annan särskild grund innehar

fiskerätt, vilken helt eller delvis blir utan verkan till följd av att enligt

lagen om gräns mot allmänt vattenområde och lagen om rätt till fiske enskild

fiskerätt ej gäller i allmänt vatten eller till följd av stadgandena i 6—- 20 §§ sistnämnda lag samt c) den som den 1 januari 1951 på grund av servituts-

eller nyttjanderättsupplåtelse åtnjuter förmån, vilken helt eller delvis

går förlorad genom den nya lagstiftningen.

Frågan om ersättning för mistad fiskerätt prövas i första instans av fiskevärderingsnämnd.

Vid måls avgörande sitter tre ledamöter i nämnden, en

av dem ordförande. Ordföranden utses av Kungl. Maj :t och skall vara lagkunnig

samt erfaren i domarvärv. Övriga ledamöter bör vara allmänt betrodda

och väl förtrogna med förhållandena i bygden. I riket finnes tio

fiskevärderingsnämnder. Genom år 1957 genomförda lagändringar ombilda
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 189 år 1960

des nämnderna till specialdomstolar och infördes klagorätt för kronan.

Från nämnderna sker fullföljd till hovrätt och därifrån till högsta domstolen.

Beträffande förfarandet i fiskeersättningsmålen gäller vad i rättegångsbalken

är stadgat om rättegången i tvistemål med vissa mindre avvikelser.

Kronans talan i ersättningsmålen bevakas av kammarkollegiet.

Ursprungligen föreskrevs att ersättningsanspråk vid påföljd av talans förlust

skulle framställas före den 1 januari 1956, d. v. s. inom fcin år från den

nya lagstiftningens ikraftträdande, men anmälningsfristen förlängdes genom

lagändring år 1955 till den 1 januari 1958. Om man bortser från sådana

anspråk som hänför sig till en år 1956 beslutad ändring av 11 § lagen

om rätt till fiske, i vilka fall fristen utlöper den 30 juni 1961, har därför tiden

för framställande av ersättningsanspråk numera utgått.

Beträffande de uttalanden som vid lagstiftningens tillkomst gjordes om

grunderna för bestämmandet av ersättning för mistad fiskerätt må hänvisas

till tredje lagutskottets förut nämnda utlåtande 1960: 15 (s. 3 ff).

1958 års besparingsutredning har i sitt år 1959 avgivna betänkande (SOU

1959: 28) ifrågasatt en omprövning av 1950 års fiskerättslagstiftning för att

därigenom åstadkomma en begränsning av den ersättningsskyldighet, som

till följd av lagstiftningen åvilar staten. Förslaget har föranletts av att statsverket

orsakats och kommer att orsakas utgifter långt utöver vad som förutsågs

då statsmakterna tog ställning till lagstiftningen. I samband med

anslagsäskande rörande ersättning för mistad fiskerätt m. m. har chefen

för jordbruksdepartementet i 1960 års statsverks proposition bil. 11 lämnat

en redogörelse för remissbehandlingen av betänkandet i denna del. I anslutning

härtill framhåller departementschefen att 1957 års reformer, varigenom

klagorätt infördes för kronan samt fiskevärderingsnämnderna ombildades

tdl domstolar, måste ha givit ett klart uttryck för statsmakternas önskan,

att ersättningsfrågorna skall prövas med största omsorg och att kronans

intressen skall beaktas bättre än vad från början var möjligt. Departementschefen

fortsätter:

Ett„ upp8lvande av 1950 ars reformer och återgång till det rättsläge som

var radande fore ar 1951, kan av rättsliga skäl bemötas med tungt vägande

invändningar. Men aven i ekonomiska hänseenden — vilka torde ha^varit

bestammande för bespanngsutredningen — skulle en sådan åtgärd medföra

avsevarda olagenheter saval for enskilda som för staten. Under de cirka nio

P5d^I1UJana°nn ''G, lag^rna gallt har cn anpassning skett till det nya rättsläget

Pa nian„a hall bär de nya reglerna föranlett investeringar i båtar och redskap

som eljest inte skulle ha kommit till stånd. Vidare har under åren

skaTl sva™™™11*16 reglernaS tilIkomst skador förorsakats, för vilka staten

Hnnt5Äta-de nUVa:?nde förhållandena gälla för sådana strandägare, som reda

fatt -s.nja C.\ff.ln!ngsansI,rak definitivt prövade, och återställa tidigare

gal lande fiskerätt sforhallandcn för övriga strandägare torde leda till ett nära

nog kaotiskt tillstånd med betydande rättsosäkerhet

somVframlVlttl7änHningar måsje följaktligen riktas mot de olika utvägar,

som framkastats, att genom ändring i 1950 års fiskerättslagstiftning åstad
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 189 år 1960

komma en begränsning av kronans ersättningsskyldighet. Jag anser mig därför

inte kunna biträda ett förslag om revidering i detta syfte av ifrågavarande

lagar. Jag förutsätter emellertid, att vid utförandet av kronans talan

i fiskeersättningsmål alla möjligheter tillvaratages att begränsa utgående ersättningsbelopp

till vad som kan anses vara sakligt motiverat.

Tredje lagutskottet har i sitt av riksdagen godkända utlåtande 1960: 15 inledningsvis

uttalat, att det icke kan ifrågakomma att nu ändra vare sig lagarna

om gräns mot allmänt vattenområde och om rätt till fiske eller lagen

om ersättning för mistad fiskerätt på sådant sätt att de principer som

ligger till grund för lagarna rubbas. För att åstadkomma någon ändring beträffande

ersättningsbeloppen återstår då enligt utskottet endast att undersöka

huruvida sistnämnda lag tillämpats på ett sätt som icke avsågs vid dess

tillkomst och att genom förtydliganden i lagen eller med stöd av lagen utfärdade

författningar eller på annat sätt söka få en ändring till stånd. Rörande

det i motionen II: 264 föreslagna tillägget till 1 § ersättningslagen har

utskottet anfört bl. a. följande.

Enligt motionärens förslag skall vid ersättnings bestämmande »beaktas ej

blott den förlust av fiskerätt som ägaren vidkännes utan även den utvidgning

av rätten till fritt eller enskilt fiske som ägaren må hava vunnit.»

Av de uttalanden som gjordes vid lagens tillkomst anser utskottet framgå,

att lagstiftaren avsåg att principen om kvittning mellan skada och nytta

skulle tillämpas om för en och samme ägare gränsen för det enskilda vattenområdet

på ett ställe förskjutits inåt och på ett annat ställe utåt. Remissinstansernas

yttranden i anledning av motionen II: 264 ger, möjligen med

ett undantag, uttryck åt samma uppfattning. Av yttrandena framgår även att

lagen nästan undantagslöst tillämpas på detta sätt. Utskottet är på grund

härav ej övertygat om behovet av en lagändring för detta fall.

Motionärens förslag innebär emellertid, att vid ersättningens bestämmande

skall beaktas även den ökade rätt till fiske som sökanden vunnit. Att lagstiftaren

ej var främmande för att tillämpa kvittning även i detta fall framgår

av bl. a. det av motionären citerade uttalandet av tredje lagutskottet år

1950. Mot tillämpningen av en sådan princip har gjorts gällande att den innebär,

att den ersättningssökande får betala för en allemansrätt som de flesta

åtnjuter utan någon betalning. Enligt utskottets mening kan en sådan invändning

vara berättigad i vissa fall. Utskottet anser dock alltjämt att det i

många fall måste vara rimligt att åtminstone i viss mån beakta, att sökandens

rätt till fiske, även om denna rätt till följd av 1950 års lagstiftning

ändrats till sitt formella innehåll och numera delvis består i rätt till fritt

fiske, icke undergått sådan ändring att sökandens möjligheter att utnyttja

fisket försämrats. Utskottet hänvisar därvid till kammarkollegiets uttalanden

i utlåtande till utskottet i detta ärende.

Av viss betydelse då det gäller att taga ställning till huruvida ökad rätt till

fritt fiske skall beaktas vid bestämmandet av ersättning för mistad fiskerätt,

är vilka principer som i övrigt ligger till grund för beräkningen av värdet

av den förlorade fiskerätten. Enligt utskottets mening spelar dessa principer

större roll för ersättningsbeloppens storlek än de principer som tilllämpas

i det av motionären påtalade hänseendet. Såsom utskottet inledningsvis

uttalat bör en undersökning av ett större antal avgöranden i ersättningsmål

kunna utvisa vilka principer som tillämpas.

En fråga, som icke kan lämnas åsido i detta sammanhang, är det sätt var
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj. ts proposition nr 189 år 1960

på kronans talan bevakas i mål om ersättning för mistad fiskerätt. Efter

1957 års reform har kronan ställning av part och kan fullfölja talan mot

fiskevärderingsnämnds avgörande. Beträffande många frågor torde anledning

föreligga att talan prövas i högre instans, särskilt med tanke på de stora

belopp varom här är fråga. Av anförda skäl är det angeläget att kammarkollegiet

—• som för kronans talan i mål av detta slag — tillförsäkras högt kvalificerad

och tillräcklig personal ävensom i övrigt tillräckliga ekonomiska

resurser för att på bästa sätt kunna tillvarataga kronans rätt. Det anförda

innefattar icke någon anmärkning mot kollegiet för att icke på bästa sätt

söka fullgöra sina uppgifter enligt förevarande lagstiftning.

Konferensen. En konferens för diskussion av frågor berörande fiskevärderingsnämndernas

verksamhet har, såsom tidigare omnämnts, genom justitiedepartementets

försorg anordnats den 13 och den 14 juni 1960. I konferensen

deltog, förutom representanter för justitie- och kommunikationsdepartementen,

ordförandena i landets samtliga fiskevärderingsnämnder jämte

vice ordförandena i fem nämnder.

Av det vid konferensen förda protokollet framgår, att konferensen med

utgångspunkt från innehållet i tredje lagutskottets utlåtande 1960: 15 behandlat

olika i ersättningsmål uppkommande principspörsmål. Sålunda diskuterades

frågan om kvittning av nytta mot skada, vilken fråga berör det

av utskottet behandlade motionsförslaget om införande i ersättningslagen

av en regel av innehåll, att vid ersättnings bestämmande skall beaktas ej

blott den förlust av fiskerätt som ägaren vidkännes utan även den utvidgning

av rätten till fritt eller enskilt fiske som ägaren må ha vunnit. Vid konferensens

behandling av denna fråga har icke rått tvekan om att en avräkning

skall ske i det fall att för en och samme fiskerättsägare gränsen för

det enskilda vattenområdet på ett ställe förskjutits inåt och på ett annat utåt.

Giltigheten av en sådan princip har sålunda icke ifrågasatts under konferensen,

utan det problem som i detta sammanhang främst debatterats är

frågan om allemansrättens betydelse, d. v. s. om vid ersättnings bestämmande

även skall beaktas den ökade rätt till fritt fiske som sökande vunnit. I

detta hänseende synes resultatet av diskussionen vid konferensen kunna

sammanfattas på följande sätt: Från rent teoretisk synpunkt synes riktigheten

av att tillämpa en dylik princip kunna ifrågasättas, eftersom det innebär,

att den ersättningssökande får vidkännas avdrag för en förmån som de

flesta åtnjuter utan någon motprestation. Det har dock allmänt ansetts befogat

att i många fall vid ersättnings bestämmande taga viss hänsyn till

allemansrätten. Några närmare riktlinjer, som anger i vilka fall och i vilken

omfattning sådan kvittning mellan nytta och skada bör ske, har emellertid ej

ansetts kunna fastställas. Från flera håll har sålunda framhållits, att förhållandena

inom olika vattenområden varierar starkt och att frågan huruvida

det är möjligt att tillämpa en sådan princip måste bli beroende på en

prövning av omständigheterna i varje särskilt fall.

Övriga frågor rörande ersättningsgrunderna som behandlats vid konferensen

avser inverkan av penningvärdets fall, beaktande av den minskade

opaginerad Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 189 år 1960

lönsamhet som på senare tid inträtt för fisket, beräkning av ersättning enligt

arrendeprincipen och beräkning på grundval av marknadsvärdet.

Det vid konferensen förda protokollet torde få överlämnas till riksdagens

vederbörande utskott.

Vissa statistiska uppgifter rörande fiskeersättningsmålen. I den av kammarkollegiet

överlämnade promemorian har lämnats vissa statistiska uppgifter

angående fiskeersättningsmålen. Av dessa uppgifter framgår, att de utdömda

ersättningarna i dessa mål, inklusive ränta och rättegångskostnader, den

30 juni 1959 uppgick till omkring 9 miljoner kronor. Under budgetåret

1959/60 utdömdes cirka 1,2 miljoner kronor. Kollegiet har understrukit, att

det i olika sammanhang nämnda beloppet 150 å 200 miljoner kronor avser

ersättningar, som yrkats och beräknas komma att yrkas. I de hittills avgjorda

målen från Norrlandskusten, dit de stora yrkandena och de stora

ersättningarna i huvudsak är koncentrerade, har utdömts endast mellan

10 och 15 procent av de yrkade beloppen.

Till kollegiet hade den 1 september 1960 inkommit 1 408 fiskeersättningsmål,

varav 486 slutligen avgjorts. Av högre instans slutligt avgjorda mål

uPPgår till 12, därav 3 avgjorts av högsta domstolen, 5 av Svea hovrätt, 3

av hovrätten för Västra Sverige och ett av Stockholms rådhusrätt. På prövning

av högre instans beror för närvarande 22 mål, därav 3 i högsta domstolen,

5 i Svea hovrätt, ett i hovrätten över Skåne och Blekinge, 2 i hovrätten

för Västra Sverige, 3 i hovrätten för Nedre Norrland och 8 i hovrätten

för Övre Norrland.

Departementschefen. I 1950 års lag om ersättning för mistad fiskerätt har

grunderna för den gottgörelse som enligt lagen skall utgå icke angivits i

annan mån än att det stadgats, att rättsägaren är berättigad till ersättning

av statsmedel för värdet av fiskerätt och annan förmån som han har förlorat

och för annan skada som har tillskyndats honom. Därjämte har i den av

Kungl. Maj :t utfärdade kungörelsen med tillämpningsföreskrifter till lagen

stadgats, att ersättning skall fastställas i penningar att utgå på en gång

och att vid ersättningens bestämmande skall tagas skälig hänsyn till ränteförlust

som må ha skett under tiden från det skadan uppkom. I övrigt

har överlämnats till rättstillämpningen att med ledning av allmänna grundsatser

bedöma hur ersättningarna skall beräknas.

Det är en mångfald frågor av delvis svårbedömd natur som fiskevärderingsnämnderna

och, i förekommande fall, deras överinstanser sålunda har

att taga ställning till vid bestämmandet av ersättning till dem som lidit

intrång i sin fiskerätt. Då riksdagen vid 1960 års vårsession behandlat hithörande

frågor, är det särskilt ett spörsmål som uppmärksammats, nämligen

i vad mån vid ersättningens bestämmande sådan nytta som ersättningssökanden

kan ha vunnit genom den nya fiskerättslagstiftningen må avräknas

vid fastställandet av ersättningen. Härom gjordes vissa uttalanden vid

tillkomsten av 1950 års lagstiftning. Fiskerättskommittén anförde, att vid

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 189 år 1960

9

bedömande om och i vad mån förlust uppkommit för en viss fastighet borde

beaktas att de nya reglerna kunde ur strandägarsynpunkt få både gynnsamma

och ogynnsamma verkningar, överhuvud taget vore det enligt kommittén

ej oberättigat att vid uppskattningen av liden skada taga viss hänsyn

även till de allmänna fördelar i skilda hänseenden som den nya lagstiftningen

i praktiken kunde medföra för den ersättningsberättigade. Föredragande

departementschefen och tredje lagutskottet gjorde likartade uttalanden.

Det övervägdes att införa en uttrycklig kompensationsregel i lagen,

men tanken härpå avvisades under hänvisning till jämförelsesvårigheter

och risk för obillighet. Då tredje lagutskottet vid 1960 års vårsession

ånyo tagit upp denna fråga, har utskottet konstaterat, att lagstiftaren avsåg

att principen om kvittning av nytta och skada skulle tillämpas om för

en och samme ägare gränsen för det enskilda vattenområdet på ett ställe

förskjutits inåt och på ett annat ställe utåt. Vidare har utskottet uttalat, att

det i många fall måste vara rimligt att åtminstone i viss mån beakta, att

sökandens rätt till fiske, även om denna rätt till följd av 1950 års lagstiftning

ändrats till sitt formella innehåll och numera delvis består i rätt till

fritt fiske, icke undergått sådan ändring att sökandens möjligheter att utnyttja

fisket försämrats.

Den undersökning, som nu på riksdagens begäran verkställts angående

de i fiskeersättningsmål tillämpade principerna och till vilken underlag erhållits

genom anordnande av en konferens med representanter för fiskevärderingsnämnderna,

har bestyrkt, att grundsatsen om beaktande i viss utsträckning

av nytta som den ersättningsberättigade vunnit är accepterad i

praxis. Vid konferensen har diskuterats i vad mån det skulle kunna vara

möjligt att komma fram till några gemensamma normer för hur avräkning

av vunna fördelar skall ske. Enighet har dock rått om att förhållandena är

så växlande, att utrymme måste finnas för beaktande av de speciella omständigheterna

i varje särskilt fall. Det har ej vid undersökningen framkommit

något, som ger stöd för att de resultat som man i hittillsvarande praxis

kommit fram till avviker från vad som kan anses ha förutsatts av statsmakterna

vid lagstiftningens antagande. Anledning kan därför ej anses föreligga

till lagändring i syfte att i lagtexten klargöra vad som skall gälla i

förevarande avseende. Det bör ej heller -— såsom även tredje lagutskottet i

sitt vid 1960 års vårsession avgivna utlåtande uttalat — komma i fråga afl

nu genom lagändring rubba de principer på vilka den gällande lagstiftningen

vilar.

Tredje lagutskottet har i sitt nyss berörda utlåtande framhållit, att jämväl

de principer, som i övrigt ligger till grund för beräkningen av värdet av

den förlorade fiskerätten, i detta sammanhang är av betydelse; enligt utskottets

mening spelar dessa principer större roll för ersättningsbeloppens

storlek än de principer som tillämpas i fråga om kvittning mellan skada

och nytta. Att redan till riksdagens höstsession medhinna en undersökning

av ett större antal avgöranden i ersättningsmål har givetvis icke varit möjligt.

Vid konferensen har emellertid, med anledning av nyssnämnda uttalan
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 189 år 1960

de från utskottets sida, även berörts andra frågor rörande grunderna för ersättningens

bestämmande än kvittningsfrågan. Sålunda har behandlats inverkan

av penningvärdets fall, grunderna för ränteberäkning, beaktande av

den minskade lönsamhet som på senare år inträtt för fisket, beräkning av ersättning

enligt arrendeprincipen och beräkning på grundval av marknadsvärdet.

Det är här till stor del fråga om spörsmål av invecklad och svårbedömd

natur, där praxis ännu icke synes ha stabiliserat sig. Ej heller i detta

hänseende bör komma i fråga att nu genom lagändring rubba de principer

på vilka den gällande lagstiftningen vilar.

Såsom understrukits av chefen för jordbruksdepartementet i 1960 års

statsverksproposition får 1957 års reformer, varigenom kronan fick klagorätt

och fiskevärderingsnämnderna ombildades till domstolar, anses ha givit

ett klart uttryck för statsmakternas önskan, att ersättningsfrågorna skall

prövas med största omsorg och att kronans intressen skall beaktas bättre än

vad från början var möjligt. Tredje lagutskottet har nu uttalat sig för att

det bör övervägas om något kan göras för att ytterligare öka kronans möjligheter

att tillvarataga sin rätt. Detta är enligt min mening ett av de viktigaste

av de spörsmål rörande fiskeersättningsfrågorna som utskottet upptagit

i sitt utlåtande. Utskottet har närmast åsyftat att kammarkollegiet, som

för kronans talan i mål av detta slag, bör tillförsäkras erforderliga resurser

för fullgörande av sin uppgift. Frågan torde komma att upptagas till prövning

av chefen för finansdepartementet vid anmälan av anslagsäskandena

under sjunde huvudtiteln till 1961 års riksdag.

Frågan om förskott å rättegångskostnad, m. m.

Gällande bestämmelser m. m. Enligt ersättningslagen gäller såsom huvudregel

för förfarandet i fiskeersättningsmålen, att de för rättegången i tvistemål

stadgade bestämmelserna skall tillämpas. Vissa avvikelser från denna

huvudregel är upptagna i ersättningslagen bl. a. i fråga om utbetalning av

förskottsersättning och beträffande ersättning för rättegångskostnad. I det

förra hänseendet gäller enligt 4 § 3., att nämnden, om skäl därtill föreligger,

äger utan huvudförhandling, i avvaktan på målets avgörande förordna, att

förskott skall utgå i avräkning på ersättning som slutligen kan komma att

fastställas.

I fråga om ersättning för rättegångskostnad gäller skilda bestämmelser i

första instans och överinstanserna. Enligt 4 § 4. skall kronan, i den mån ej

annat föranledes av vad i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken stadgas, ersätta

sökanden hans kostnader å målet vid nämnden. Innebörden av denna

regel beträffande rättegångskostnader i första instans är den, att sökanden

är berättigad till ersättning för sina kostnader, dock ej sådana som uppkommit

genom någon sökandens försummelse i rättegången (18 kap. 6 § rättegångsbalken)

och icke heller sådan kostnad som bedömes såsom oskälig (18

kap. 8 § rättegångsbalken). I överinstanserna föreligger enligt 6 § den av
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 189 år 1960

11

vikelsen i förhållande till rättegångsbalkens allmänna regler att kronan, där

ej annat föranledes av 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken, skall vidkännas

sina egna kostnader ävensom den kostnad som åsamkas motpart genom att

kronan fullföljt talan. Lagen om fri rättegång är tillämplig i fiskeersättningsmålen.

Någon särregel som medger utbetalning av förskott å rättegångskostnad

finnes ej i ersättningslagen.

I vattenlagen infördes i samband med vissa år 1952 genomförda lagändringar,

avseende bl. a. möjlighet att meddela deldom i vattenmål, en bestämmelse

om deldom beträffande rättegångskostnad. Enligt denna bestämmelse

i 11 kap. 66 § 4 mom. vattenlagen äger vattendomstol i samband med tilllämpning

av bestämmelserna om deldom i huvudsaken, så ock eljest, när

särskilda skäl föreligger, tillerkänna part ersättning för kostnader å målet

utan hinder därav, att partens talan ännu icke blivit slutligen prövad. I det

sakkunnigförslag som låg till grund för lagändringen (promemoria av 1945

års vattenlagssakkunniga den 12 september 1947) anfördes följande.

Med den uppdelning av avgörandet i större ansökningsmål på flera olika

domar, som numera är vanlig, föreligger det uppenbarligen ett praktiskt behov

av att även kunna döma ut rättegångskostnader så att säga etappvis.

Vattendomstolarna torde också i regel anse sig oförhindrade därtill. Om nu

deldomsinstitutet erhåller en närmare reglering i lagen i enlighet med vad

de sakkunniga föreslagit, synes det vara motiverat att där upptaga även en

bestämmelse om deldom beträffande rättegångskostnad. Det synes sålunda

böra fastslås att vattendomstolen, i samband med tillämpning av bestämmelserna

om deldom i huvudsaken, må tillerkänna part ersättning för kostnader

å målet utan hinder av att partens talan ännu icke blivit slutligen prövad.

Sådan befogenhet torde böra tillkomma vattendomstolen även i andra fall, då

särskilda skäl tala för att part erhåller ersättning för rättegångskostnader

innan målet slutligen avgöres. Så kan vara förhållandet t. ex. om målet —

sedan det varit föremål för handläggning, som ådragit sökandens motparter

kostnader — uppskjutes på längre tid eller förklaras vilande.

Vad nu sagts om deldom beträffande rättegångskostnad bör så förstås, att

vattendomstolen i dylik deldom skall kunna definitivt bestämma den viss

part tillkommande ersättningen för kostnader som han före deldomens meddelande

nedlagt å målet. Naturligtvis bör dock vattendomstolen, om den

finner det lämpligare, kunna inskränka sig till att utdöma visst belopp i avräkning

på den ersättning — avseende partens kostnader under hela rättegången

— som förutsättes skola bestämmas vid slutlig prövning av hans

talan.

Genom ett tillägg till konkurslagen (86 a §), gällande fr. o. in. den 1 januari

1960, bar möjlighet öppnats att i vidlyftiga och långvariga konkurser

tillerkänna rättens ombudsman och förvaltare viss ersättning redan under

pågående konkurs alt utgå i avräkning på det arvode som slutligen bestämmes.

I propositionen (139/59) erinrade föredragande departementschefen om

den praxis i större brottmålsprocesser, enligt vilken offentlig försvarare kan

tillerkännas gottgörelse i avbidan på att arvodet slutligen fastställes samt omnämnde

även att boutredningsman vid långvariga boutredningar anses äga

tillgodonjuta förskottsarvode å det definitiva arvodesbeloppet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 189 år 1960

Frågans behandling vid 1960 års riksdag. Vid sin behandling av den tidigare

berörda motionen II: 285 har tredje lagutskottet inhämtat yttranden

från Svea hovrätt, kammarkollegiet, statskontoret, fiskeristyrelsen och ordförandena

i samtliga fiskevärderingsnämnder. En redogörelse för remissyttrandena

finnes intagen å s. 20—22 i utskottets utlåtande 1960: 15. I utlåtandet

har utskottet anfört följande.

I motionen II: 285 har berörts den år 1957 genomförda reform varigenom

dels kronan erhöll ställning av part och fick rätt att fullfölja talan mot fiskevärderingsnämnds

avgörande, dels nämnderna ombildades till domstolar.

Reformen åsyftade icke att försämra de ersättningsberättigades rätt till ersättning.

Avsikten var endast att ge kronan bättre möjligheter att tillvarataga

sin rätt samt att göra förfarandet snabbare och därmed även billigare.

Av till utskottet inkomna remissyttranden framgår, att ett något olika förfarande

tillämpas vid olika fiskevärderingsnämnder. På grund härav varierar

sökandenas kostnader i hög grad. Utskottet anser, att lantmäteritekniska och

fiskeritekniska undersökningar i första hand bör verkställas genom kammarkollegiets

försorg. Härigenom kan sökandens kostnader i många fall

nedbringas. Det kan dock naturligtvis icke förmenas sökanden att på motpartens

— kronans — bekostnad göra egna undersökningar till bemötande

eller komplettering av genom kollegiets försorg anskaffad utredning.

Motionärernas önskemål synes vara att sökanden skall få möjlighet till ersättning

för utgifter för anlitade egna sakkunniga och att dessa ersättningar

i avbidan på målets avgörande skall kunna utgå såsom förskott.

Sökandens utgifter för anlitande av sakkunniga, däribland även advokat

eller annat ombud, är att hänföra till rättegångskostnad. Enligt 4 § 4. lagen

om ersättning för mistad fiskerätt skall kronan — bortsett från det fall att

sökanden gjort sig skyldig till försummelse i sin processföring eller att kostnaden

ej varit påkallad för tillvaratagande av hans rätt —- alltid ersätta sökande

dennes kostnader vid fiskevärderingsnämnd.

Den gällande lagstiftningen ger sålunda sökanden den rätt motionärerna

åsyftar, men ersättning torde ej kunna utgå förrän fiskevärderingsnämnd

meddelat dom i målet. Sökanden äger alltså ej uppbära förskott å utrednings-

eller andra rättegångskostnader. Dessa kostnader kan uppgå till betydande

belopp, och det tar ofta lång tid innan målen blir avgjorda. Utskottet

delar därför den av flera remissinstanser uttalade uppfattningen att möjlighet

bör beredas sökande att erhålla förskott å kostnad som nu nämnts.

Hur bestämmelserna härför närmare skall utformas anser utskottet bör bli

föremål för närmare utredning. I syfte att begränsa kostnaderna bör, såsom

Svea hovrätt föreslagit, övervägas om en anordning liknande den i 11 kap.

35 § andra stycket andra punkten vattenlagen kan ifrågakomma.

Vid nyssnämnda utredning bör enligt utskottets mening jämväl övervägas

åtgärder för åstadkommande av en likformig och ur ekonomisk synpunkt

lämplig handläggningsordning vid skilda fiskevärderingsnämnder.

Konferensen. Vid den konferens rörande fiskevärderingsnämndernas verksamhet,

som genom justitiedepartementets försorg anordnats i Stockholm

den 13 och den 14 juni 1960, har jämväl behandlats de i utskottsutlåtandet

berörda frågorna om en likformig ordning vid införande av sakkunnigbevisning

i ersättningsmålen och om förskott å rättegångskostnad.

Vad angår frågan om ett enhetligt utredningssystem har konferensen som

utgångspunkt för sin diskussion haft den i utskottsutlåtandet redovisade upp
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 189 år 1960

13

fattningen, att lantmäteritekniska och fiskeritekniska undersökningar i första

hand bör verkställas genom kammarkollegiets försorg. Konferensen har i

motsats härtill uttalat sig för att fiskevärderingsnämnden i första hand bör

föranstalta om såväl den lantmäteritekniska som den fiskeritekniska utredning

som behövs i målet. Den förda diskussionen utvisar att denna ordning

i allmänhet tillämpas. Det har dock framhållits, att det kan vara svårt att få

till stånd ett fullt enhetligt utredningsförfarande med hänsyn till målens

skiftande karaktär och den lokalt växlande tillgången på experter. För den

ståndpunkt som konferensen intagit i frågan har åberopats huvudsakligen

följande skäl. Det måste vara en oriktig princip att käranden i ett mål skall

behöva grunda sina anspråk på en genom svarandens försorg verkställd utredning.

En partsutredning vill motparten gärna motbevisa och därför kan

det i utskottsutlåtandet förordade systemet leda till dubbelutredningar och

därmed ökade kostnader. Om däremot rätten utser sakkunnig får denne en

opartisk ställning. Rätten har att taga ståndpunkt till vilka moment som

skall belysas i utredningen och bör därför också kunna bedöma vilket mått

av sakkunnigutredning som erfordras i det särskilda fallet.

Vad beträffar frågan huruvida sökanden i fiskeersättningsmålen skall vara

berättigad till förskott på rättegångskostnad har konferensen uttalat sig för

en sådan reform. Det har härvid framhållits, att en möjlighet att erhålla förskott

synes vara befogad i de fall där sökanden haft större kostnader för tillvaratagande

av sin rätt.

Departementschefen. Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen

har riksdagen hemställt om lagändring i syfte att sökande i fiskeersättningsmål

skall beredas möjlighet att erhålla förskott å rättegångskostnad. I samband

härmed har riksdagen jämväl begärt att åtgärder för att åstadkomma

en likformig och från ekonomisk synpunkt lämplig handläggningsordning

vid fiskevärderingsnämnderna skall tagas under övervägande. Sistnämnda

begäran har föranletts av att vid olika nämnder ■— enligt vad som konstaterats

i det åberopade utlåtandet av tredje lagutskottet — ett något olika

förfarande tillämpats vid införande av viss sakkunnigutredning i målen.

Med hänsyn till ersättningsmålens natur torde lantmäteritekniska och

fiskeritekniska undersökningar regelmässigt vara erforderliga. Tredje lagutskottet

har uttalat den åsikten, att dessa undersökningar i första hand bör

verkställas genom kammarkollegiets försorg. Sökandens kostnader kan enligt

utskottet härigenom i många fall nedbringas. Det kan dock, enligt vad

utskottet vidare anfört, icke förmenas sökanden att på motpartens — kronans

— bekostnad göra egna undersökningar till bemötande eller komplettering

av den genom kollegiets försorg anskaffade utredningen.

Förfarandet vid fiskevärderingsnämnderna gestaltar sig numera, sedan

kronan erhållit fullföljdsrätt och nämnderna ombildats till specialdomstolar,

som ett rättegångsförfarande. Reglerna för den dispositiva tvistemålsprocessen

är med vissa avvikelser, som här saknar betydelse, tillämpliga på förfarandet.

Bestämmelserna i rättegångsbalken om bevisning genom sakkunnig

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungi. Maj:ts proposition nr 189 år 1960

ger regler såväl för de fall då domstol antingen självmant eller efter framställning

av part tillkallar sakkunnig som för sådana fall då part anlitar

egna sakkunniga. Genom nämnda regler får ramen för nämndens och parternas

möjligheter i fråga om införande av sakkunnigbevisning i målen anses

bestämd.

De omförmälda reformerna i avseende å förfarandet har medfört, att den

ersättningssökande och kronan står emot varandra på väsentligen samma

sätt som två enskilda parter i en skadeståndsprocess. Det kan mot bakgrunden

härav i princip icke anses tillfredsställande att kollegiet, med den partsställning

som kronan intager i processen, i första hand skall sörja för de i

målen erforderliga sakkunnigutredningarna. Med den risk för att sådana genom

kollegiets försorg verkställda utredningar icke skulle betraktas såsom

fullt objektiva utan som partsutredningar skulle vidare, såsom också befarats

vid den anordnade konferensen, ett sådant förfarande kunna få en

kostnadshöjande effekt och därigenom motverka sitt syfte. Det synes mig

med hänsyn härtill som om den av konferensen rekommenderade och nu i

allmänhet också tillämpade ordningen, att nämnden föranstaltar om ifrågavarande

utredningar, skulle vara att förorda.

På de skäl som nu anförts har jag ej funnit skäl att förorda, att i berörda

avseende meddelas särbestämmelser för fiskeersättningsmålens handläggning.

Enligt gällande regler rörande rättegångskostnad i fiskeersättningsmål

skall kronan städse ersätta sökanden hans rättegångskostnader vid fiskevärderingsnämnd,

om icke kostnaden uppkommit genom försumlig processföring

från sökandepartens sida eller kostnaden eljest bedömes såsom oskälig.

Detta innebär i princip att den ersättningssökande av egna medel får

förskjuta kostnader, som kronan slutligen skall bära.

Även om, såsom förut sagts, viss sakkunnigutredning tillföres målen genom

nämndens föranstaltande, kan det tydligtvis icke förmenas sökanden

att nedlägga den kostnad å målet som kan finnas nödig för tillvaratagande

av hans rätt. Då riksdagen nu framfört det önskemålet, att sökanden skall

beredas möjlighet att erhålla förskott å rättegångskostnad, som eljest ej ersättes

förrän fiskevärderingsnämnd meddelat dom i målet, har till stöd härför

framhållits, att sökandepartens kostnader kan uppgå till betydande belopp

och att det ofta tar lång tid innan målen blir avgjorda. Det har vid den remissbehandling

i ärendet som föregått riksdagsavgörandet vitsordats, att

fiskeersättningsmålen om ock icke alltid så dock i åtskilliga fall är av så

vidlyftig och komplicerad natur, att de vållar såväl avsevärda kostnader för

sökandena som stor tidsutdräkt med målens avgörande. Den konferens med

representanier för fiskevärderingsnämnderna som anordnats har också uttalat

sig för den av riksdagen föreslagna reformen. Även för egen del är jag

av den meningen, att det kan vara motiverat att bereda en möjlighet att

tillerkänna sökandeparten förskott å kostnadsersättningen, när skäl därtill

föreligger med hänsyn till kostnadens storlek och rättegångens varaktighet.

Det torde ej behöva befaras att en sådan möjlighet kommer att leda till vid
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj. ts proposition nr 189 år 1960

lyftighet i processföringen. Kronans skyldighet att ersätta rättegångskostnad

gäller endast kostnad, som skäligen varit påkallad för tillvaratagande

av partens rätt. Det förtjänar också omnämnas, alt det i vattenmål efter en

år 1952 genomförd lagändring är möjligt att tillerkänna part ersättning för

rättegångskostnad utan hinder av att partens talan ännu icke blivit slutligen

prövad och att systemets tillämpning i nämnda mål icke såvitt är känt medfört

olägenheter av antydd art. Från allmän synpunkt synes därför en liknande

reform för fiskeersättningsmålens del icke böra möta några betänkligheter.

Tredje lagutskottet har i sitt utlåtande jämväl uttalat, att en anordning

liknande den som avses i andra punkten av 11 kap. 35 § 1 mom. andra stycket

vattenlagen borde övervägas i syfte att begränsa kostnaderna. I nämnda

lagrum har beretts möjlighet att förordna särskild person för att biträda

sakägare i vattenmål med kostnadsfria råd angående bevakandet av deras

rätt. Denna form av rättshjälp har emellertid icke visat sig vara till avsedd

nytta. Ehuru försök gjorts att popularisera systemet har det enligt

vad som upplysts från vattendomstolarna icke kommit till användning annat

än rent undantagsvis. Denna omständighet synes ge anledning till viss

försiktighet inför tillskapandet av en liknande anordning i fiskeersättningsmålen.

Därjämte torde den ifrågasatta anordningen vara mindre lämplig i

förevarande sammanhang av det skälet, att tiden för framställande av ersättningsanspråk

redan har — bortsett från sådana anspråk som kan följa

av en år 1956 genomförd ändring i fiskerättslagen beträffande snörpvadsfisket

vid Blekinge läns södra kust — utlöpt med utgången av år 1957. Sökandeparterna

torde i allmänhet redan ha ordnat biträdesfrågan. Det synes

därför ej vara anledning att införa denna form av rättshjälp i fiskeersättningsmålen.

Rätt till förskott å kostnadsersättning torde böra beredas i samma form,

som redan för närvarande gäller beträffande själva ersättningen för mistad

fiskerätt, och gälla kostnader såväl vid nämnden som vid överinstanserna.

Bestämmelser i ämnet kan lämpligen införas i 4 § under punkten 4 och 6 §

under punkten 3 i ersättningslagen. Vad i ersättningslagen föreskrives om

att talan mot nämndens beslut rörande förskott skall föras särskilt samt

att talan ej må föras mot hovrätts beslut i sådan fråga blir med bestämmelsernas

utformning utan särskilt stadgande tillämpligt jämväl beträffande

förskott å rättegångskostnad.

Om den föreslagna lagändringen genomföres, torde de bestämmelser som

i administrativ ordning utfärdats angående expediering av beslut rörande

förskott å ersättning och utbetalning av sådan ersättning böra göras tillämpliga

även å förskott av förevarande slag.

Lagändringen torde böra träda i kraft den 1 januari 1961.

I enlighet med vad i det föregående anförts bär inom justitiedepartementet

upprättats förslag till lag angående ändrad Igdelse av 4 och 6 §§ lagen

den 1 december 1950 (nr 599) om ersättning för mistad fiskerätt in. in.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 189 år 1960

Föredragande departementschefen hemställer, att lagrådets utlåtande över

lagförslaget, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar1, måtte för det

i 87 § regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av

protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

1 Bilagan som — frånsett de redaktionella jämkningarna att i 4 § tillagts orden »beträffande

ersättning för sådana kostnader» och i 6 § orden »beträffande ersättning för kostnad som

sist sagts» — är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 189 år 1960

17

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 8 november

1960.

Närvarande:

justitierådet Regner,

regeringsrådet Jarnerup,

justitieråden af Trolle,

Bomgren.

Enligt lagrådet den 7 november 1960 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet

Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet den 21 oktober 1960, hade Kungl.

Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag angående

ändrad lydelse av 4 och 6 §§ lagen den 1 december 1950 om ersättning för

mistad fiskerätt m. m.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

hovrättsassessorn T. Löwbeer.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

T. Johansson

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungi. Maj:ts proposition nr 189 år 1960

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,

i statsrådet å Stockholms slott den 11 november

1960.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson, Lange,

Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam,

Nordlander.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 8 november

1960 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 21 oktober 1960 remitterade

förslaget till lag angående ändrad lydelse av 4 och 6 §§ lagen den 1 december

1950 (nr 599) om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

Med förmälan att förslaget av lagrådet lämnats utan erinran hemställer

föredraganden, att detsamma efter vissa redaktionella jämkningar måtte

jämlikt 87 § regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till

antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

T. Johansson

Stockholm 1960. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

6 01575

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1960:397 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om ersättning i form av fri kraft eller mark till enskilda vid upplåtelse av skogsmark eller annan mark i a1 i texten