Angående vissa norrlandsfrågor
1960-01-15 · 53 sidor, varav 45 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 45 av 53 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1960:62, Angående vissa norrlandsfrågor
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1960
1
Nr <>2
Kungl. Maj: Is proposition till riksdagen angående vissa norrlandsfrågor;
given Stockholms slott den 15 januari
1960.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF
Gösta Netzén
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen förordas viss omläggning av det särskilda statsstödet till
det norrländska jordbruket i syfte att skapa ökade möjligheter för en koncentrerad
statlig insats inom vissa utvalda geografiska områden i övre
Norrland för att där genom driftsrationalisering samt inre och yttre rationalisering
medverka till uppbyggnaden av fullt bärkraftiga, på längre
sikt bestående brukningsenheter. Kombinationen jord- och ''skogsbruk skall
därvid beaktas. För detta ändamål föreslås en medelsanvisning av 1 300 000
kronor under anslaget Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland
m. m. Under samma anslag äskas därjämte 500 000 kronor för bidrag
till särskilt dryga fraktkostnader vid inköp av fodermedel, 550 000 kronor
till främjande helt allmänt genom hushållningssällskapen av jordbruket i
denna landsdel samt 200 000 kronor som skall stå till Kungl. Maj :ts förfogande
för stödåtgärder efter prövning från fall till fall.
Vidare förordas vissa riktlinjer för åtgärder i anledning av ströängsförhållandena
i lappmarken.
I avsikt att ytterligare främja de skogliga produktions- och transportförhållandena
inom de fyra nordligaste länen föreslås, att under anslagsrubriken
Åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m. ett belopp av
1 000 000 kronor avdelas för bidragsgivning i särskild ordning till nya
skogsvårdsföretag inom nämnda län, dock utanför lappmarken. Sammanlagt
äskas för nästa budgetår en medelsanvisning av 2 000 000 kronor under
anslaget, innebärande att till ändamål, som hittills stötts med medel ur
anslaget, skall utgå likaledes 1 000 000 kronor. Slutligen förordas en sådan
ändring i domänverkets distriktsindelning, att ytterligare ett överjägmästardistrikt
inrättas i Norrland.
1 Bihang till riksdagens protokoll i960. i samt. Nr 62
opaginerad Kontrollera mot PDF
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1960
Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
15 januari 1960.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund,
Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Netzén, anmäler efter gemensam
beredning med cheferna för social- och finansdepartementen vissa
norrlandsfrågor samt anför följande.
I. Inledning
Under senare år har i skilda sammanhang aktualiserats vissa spörsmål rörande
jordbruket och skogsbruket i Norrland.
I fråga om jordbruket i Norrland har sålunda lantbruksstyrelsen åren 1956
och 1957 samt statens jordbruksnämnd år 1957 framlagt förslag om viss omdisposition
av de under anslaget Produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland
m. m. anvisade medlen liksom om en avveckling av fraktbidragen till
Västerbottens och Norrbottens län. Vidare har 1958 års besparingsutredning
i sitt den G augusti 1959 avgivna betänkande angående besparingar inom
statsverksamheten (SOU 1959: 28) bland annat ifrågasatt en förnyad prövning
av medelsanvisningen till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland.
Över betänkandet i denna del har remissyttranden avgivits av ett flertal
myndigheter och organisationer.
Såväl jordbruket som skogsbruket i Norrland har berörts i ett den 30 april
1959 dagtecknat betänkande rörande inventering av kvarstående olösta norrlandsfrågor
(stencilerat), vilket avlämnats av den av Kungl. Maj:t den 15
januari 1954 för verkställande av sagda inventering förordnade utredningsmannen,
f. d. generaldirektören E. F. L. Lindeberg. Betänkandet har varit
föremål för remissbehandling, varvid ett stort antal yttranden avgivits.
Jordbruks- och skogsbruksnäringarna i vissa delar av övre Norriand beröres
även av de förslag, som framlagts i ett den 26 juli 1957 av f. d. generaldirektören
H. Malmberg avlämnat betänkande med förslag om fortsatt injdragning
till kronan av ströängar samt reglering i övrigt av ströångsförhållandena
inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker (SOU 1957:
30). Betänkandet har varit föremål för en omfattande remissbehandling.
Arbetsmarknadsstyrelsen har — efter förfrågan från jordbruksdepartementet
— i en den 29 september 1959 upprättad skrivelse redogjort för
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1960
vissa av styrelsen vidtagna åtgärder för främjande av sysselsättningen inom
skogsbruket i bl. a. de fyra nordligaste länen. I en den 9 november 1959 dagtecknad
promemoria har styrelsen inkommit med ytterligare uppgifter i
ämnet. I viss anslutning till, bl. a., nyssnämnda skrivelse har inom jordbruksdepartementet
utarbetats en promemoria berörande dispositionen av
viss del av sådana medel som kunde komma att anvisas under anslaget Åtgärder
för ökad skogsproduktion i Norrland m. in. över departementspromemorian
har skogsstyrelsen efter remiss avgivit utlåtande.
Vidare må nämnas, att länsstyrelsen i Norrbottens län i skrivelse den 19
december 1958 framhållit behovet av en utbyggnad av bl. a. skogsvägnätet
inom länet samt hemställt, såsom ett led i en norrbottensplan för utveckling
av länets näringsliv, att Kungl. Maj:t måtte för Norrbottens län under tioårsperioden
1959—1968 utöver ordinarie medelstilldelning anvisa bl. a. 2,6
milj. kr. per år för bidrag till byggande av vissa skogsbilvägar. Länsstyrelsens
skrivelse har varit föremål för remissbehandling.
Slutligen torde nämnas, att domänstyrelsen i skrivelse den 27 november
1959 med förslag angående driftkostnader för domänverket under år 1960
m. m. bl. a. uttryckt önskemål om att en uppdelning av Mellersta Norrlands
överjägmästardistrikt kommer till stånd och att ytterligare en över jägmästare
förordnas fr. o. in. den 1 juli 1960 med placering i Östersund.
I det följande torde få lämnas en redogörelse för omförmälda betänkanden,
skrivelser och promemorior samt för innehållet i däröver avgivna yttranden.
Härutöver torde jag få återkomma till mcdelsanvisningen under anslagen
Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland in. m. och Åtgärder
för ökad skogsproduktion i Norrland m. m., beträffande vilka anslag Kungl.
Maj :t på min hemställan i årets statsverksproposition (bil. 11 p. 20 och 102)
föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret
1960/61 beräkna reservationsanslag av 2 550 000 resp. 2 000 000 kr.
II. Vissa åtgärder på jordbrukets område i Norrland
Nuvarande förhållanden och vissa tidigare framförda förslag. Vid sidan
av det statliga stöd, som utgår till jordbruksnäringen i allmänhet, har under
en lång följd av år medel särskilt disponerats för produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland. Alltsedan budgetåret 1937/38 har nämligen av de medel,
som stått till förfogande för prisreglerande åtgärder på jordbrukets område,
vissa belopp fått disponeras för produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland
samt vissa delar av Värmlands och Kopparbergs län. Sålunda anvisade belopp
utgjorde för budgetåren 1937/40 resp. 700 000, 800 000 och 1 000 000
kr., för ettvart av budgetåren 1940/50 900 000 kr. samt för budgetåren 1950/
52 1 000 000 kr.
På förslag av Kungl. Maj:t beslöt 1952 års riksdag (prop. 32; JoU 14;
rskr. 158), alt fr. o. in. budgetåret 1952/53 medelsanvisning till förevarande
ändamål skulle ske under ett särskilt riksstatsanslag. Såsom närmare kom
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1960
mer att behandlas i det följande överfördes härvid från prisregleringsanslaget
till anslaget Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland
in. m. ett belopp av 600 000 kr., medan återstoden av det belopp som stått till
förfogande för budgetåret 1951/52 eller 400 000 kr. överfördes till hushållningssällskapens
omkostnadsanslag. Samtidigt genomfördes vissa ändringar
beträffande dispositionen av nyssnämnda för produktionsbefrämjande åtgärder
i Norrland anvisade medel.
För det före budgetåret 1952/53 utgående norriandsstödet
gällde att de anvisade medlen skulle fördelas av Kungl. Maj:t med
utgångspunkt från vissa av riksdagen godkända riktlinjer. Dessa innebar i
huvudsak, att en del av anslagsmedlen skulle användas för att utlämna bidrag
utan återbetalningsskyldighet till uppförande av andelsslakterier, andelsmejerier
och liknande anläggningar, medan återstoden skulle användas
för produktions- och avsättningsbefrämjande åtgärder. Av de senare åtgärderna
skulle huvudsakligen sådana komma i fråga för stöd som hade till
syfte att förbilliga och rationalisera produktionen samt anpassa denna till
de naturliga betingelser för en lönande jordbruksdrift, som kunde föreligga
i varje särskilt fall.
I fråga om de belopp som före den 1 juli 1952 använts för utbetalande av
bidrag till uppförande av andelsslakterier, andelsmejerier och liknande anläggningar
må anföras, att riksdagen till att börja med anvisade medel allenast
för byggande av andelsslakterier i Norrland och andra delar av riket,
där svårigheter förelåg att ordna avsättningen av kött och fläsk på ett rationellt
sätt. Bidragen skulle som regel utgå i Norrland med högst 20 procent
av byggnadskostnaden och i de övriga delar av landet som kunde komma i
fråga för statligt finansiellt bistånd med högst tio procent. 1939 års riksdag
(prop. 230; sammansatt Bev och JoU 2; rskr. 353) utvidgade användningsområdet
till att avse jämväl bidrag till anläggande eller ombyggnad av andelsmejerier
i lappmarken och därmed jämförliga trakter av landet. Bidragen
begränsades som regel till 20 procent, dock med rätt för Kungl. Maj :t att
då särskilda förhållanden därtill föranledde medge högre bidrag. Motsvarande
bidragsmöjligheter gällde vidare för anläggande av potatislagerhus i
Norrland och andra delar av landet, där likartade avsättningsförhållanden för
potatis rådde.
Beträffande dispositionen av de för produktions- och avsättningsbefrämjande
åtgärder avsedda medlen ägde som regel vederbörande hushållningssällskap
att besluta inom ramen för förenämnda, av riksdagen angivna riktlinjer.
I samband med att Kungl. Maj:t ställde medlen till sällskapens förfogande
brukade dock Kungl. Maj :t ange vissa kompletterande riktlinjer beträffande
användningen av desamma, såsom att tilldelat bidrag skulle användas
till åtgärder, vilka avsåg att mera direkt främja jordbruksproduktionen
— alltså ej till avlöning av tjänstemän eller bestridande av expeditionskostnader
— eller att bidraget ej fick användas för utlämnande av bidrag till
lantbruksundervisningsanstalter för anskaffande av möbler, undervisnings
9
O
Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1960 5
material m. in., till mejeri- eller potatislagerhusanläggning eller till fiskets
främjande.
Bidrag med stöd av här ifrågavarande anslagsanvisningar utlämnades till
uppförande av andelsslakterier endast under de första åren efter 1937. Även
för uppförande av potatislagerhus togs de anvisade anslagsmedlen i anspråk
i mycket ringa omfattning. Den huvudsakliga användningen blev i stället bidrag
för uppförande av andelsmejerier och liknande anläggningar. Denna bidragsgivning
kom dock efter hand att omfatta även andra mejerier än i
lappmarken belägna. Sålunda fick även övriga delar av Norrland samt vissa
områden av Kopparbergs och Värmlands län del av bidragsbeloppen. Därvid
tillämpades dock en fallande bidragsskala från 50—10 procent, innebärande
att den högre procentsatsen endast tillämpades för mejerianläggningar i övre
lappmarken och den lägre för stadsmejerier och jämförliga mejerier i kustlandet.
I bidrag till mejerianläggningar beviljades åren 1946—1950 i genomsnitt
ca 360 000 kr. per år. För produktions- och avsättningsbefrämjande
åtgärder ställdes till hushållningssällskapens förfogande under samma
tid 500 000—600 000 kr. per år.
Till grund för de förslag till 1952 års riksdag berörande
det nya anslaget Bidrag till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland m. in., som Kungl. Maj:t framlade i den
förut omförmälda propositionen 1952: 32, låg ett av 1950 års hushållningssällskapsutredning
i juni 1951 avlämnat betänkande. Föredragande departementschefens
i propositionen framförda förslag, som i förevarande del i allt
väsentligt överensstämde med vad utredningen föreslagit, innebar i huvudsak
följande.
Å riksstaten skulle uppföras ett särskilt reservationsanslag å 600 000 kr.,
benämnt Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland m. m. Ur
detta anslag skulle till en början få bestridas de bidrag å senast tillhopa
500 000 kr., vilka dittills utgått från prisregleringsanslaget till hushållningssällskapen
i Norrland samt i Värmlands och Kopparbergs län, dock med undantag
för det belopp å 100 000 kr., som budgetåren 1950/51 och 1951/52
hade utgått såsom ett särskilt stöd till hushållningssällskapen i de båda
nordligaste länen. Bidragen borde som regel ställas till hushållningssällskapens
fria disposition. Departementschefen anslöt sig härvid till utredningen,
som i frågan uttalat sig sålunda.
I detta sammanhang torde utredningen även få upptaga frågan, i vad mån
sällskapen bör ha rätt att efter eget gottfinnande disponera de medel, som
anvisas till dem ur anslaget. Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen
har sällskapen redan nu ganska vidsträckta befogenheter i delta hänseende.
Den viktigaste av de inskränkningar, som nu gäller, torde vara föreskriften
om att medlen i allmänhet icke får användas till avlöning av tjänstemän
eller bestridande av expeditionskostnader. Såsom förut framhållits fålen
dylik föreskrift emellertid endast begränsad verkan, eftersom sällskapen
har full frihet att använda sina andelar i det allmänna omkostnadsanslaget
för dylika ändamål. Det synes vidare utredningen bäst överensstämma med
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1960
de allmänna principerna i fråga om det statliga stödet åt hushållningssällskapens
verksamhet, att sällskapen skall ha rätt att inom sill fastställda
verksamhelsram fritt disponera även ifrågavarande medel. Utredningen förordar
därför att sällskapen i princip skall tillerkännas dylik rätt. Härvid vill
utredningen dock göra den reservationen, att hinder ej bör möta för lantbruksstyreisen
att, därest så skulle visa sig påkallat, liksom nu meddela vissa bestämmelser
rörande användningen av medlen.
Vidare borde bidragsgivningen till mejerianläggningar in. m. ske med anlitande
av medel ur det nya anslaget, men begränsas till sådana delar av
Norrland, där produktions- och avsättningsförhållandena var särskilt ogynnsamma.
För ändamålet borde tills vidare beräknas ett belopp av 100 000 kr.
för år. Ur det förordade nya anslaget borde slutligen Kungl. Maj:t i överensstämmelse
med vad som gällt tidigare äga att direkt bevilja bidrag för
speciella ändamål.
Genom nu berörda omläggning av stödet till slakteri- och mejerianläggningar
m. m. beräknades i runt tal 300 000 kr. bli frigjorda under prisregleringsanslaget.
Delta belopp borde tillsammans med det förut nämnda beloppet
å 100 000 kr. avseende särskilt stöd till Norrbottens och Västerbottens
län överföras till hushållningssällskapens omkostnadsanslag.
I överensstämmelse med vad i propositionen föreslagits anvisade riksdagen,
som även i övrigt lämnade förslagen berörande norrlandsanslaget utan
erinran, till Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland m. m.
för budgetåret 1952/53 ett reservationsanslag av 600 000 kr. Samma belopp
anvisades sedermera för ett vart av budgetåren 1953/54 och 1954/55.
Genom riksdagsbeslut år 1955 utökades medelsanvisningen under
norrlandsanslaget. Bakgrunden härtill var i huvudsak följande.
Vid de förhandlingar, som vintern 1955 fördes mellan statens jordbruksnämnd
och jordbrukets förhandlingsdelegation angående grunderna för prissättningen
på jordbrukets produkter under regleringsåret 1955/56, upptogs
bl. a. frågan om avveckling av de för fodersändningar till vissa delar av norra
Sverige utgående fraktbidragen. Vid förhandlingstillfället förelåg av lantbruksstyrelsen
till Kungl. Maj:t gjorda framställningar i ärendet, dels i skrivelse
den 26 mars 1954, dels i petitaskrivelse för budgetåret 1955/56.
I lantbruksstyrelsens sistnämnda skrivelse redovisades tre olika alternativ.
Såsom alternativ I tänkte sig styrelsen ett bibehållande av fraktbidragen
till norra Sverige för andra fodermedel än havre, korn och blandsäd,
medan återstående medel skulle tillföras hushållningssällskapens rådgivnings-
och upplysningsverksamhet. Enlighet alternativ II skulle fraktbidrag
utgå dels till norra Sverige för andra fodermedel än havre, korn och
blandsäd, dels till vissa begränsade områden i Norrland jämväl för sistnämnda
slag av fodermedel. Överskottsmedlen skulle tillföras hushållningssällskapen.
Enligt alternativ III slutligen skulle fraktbidragen helt upphöra
och medlen tillföras hushållningssällskapen. Lantbruksstyrelsen förordade
för sin del alternativ III och föreslog, att de därvid frigjorda medlen skulle
upptagas under reservationsanslaget Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder
i Norrland m. m. samt fördelas mellan hushållningssällskapen på så
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1960
sätt, att varje sällskap erhöll ett belopp, ungefärligen motsvarande vad som
tidigare utgått i fraktbidrag till området.
I remissyttrande erinrade statens jordbruksnämnd om, att den redan år
1954 hade planer på att föreslå en avveckling av ifrågavarande fraktbidrag.
Jordbrukets förhandlingsdelegation motsatte sig emellertid då en dylik avveckling,
varför nämnden inte lade fram något förslag i frågan i sin regleringsskrivelse
våren 1954. Nämnden anmälde vidare, att den åter tagit
upp frågan vid 1955 års jordbruksförhandlingar och att förhandlingsdelegationen
ej heller detta år velat gå med på bidragens fullständiga avveckling.
Delegationen hade emellertid velat godtaga ett system enligt vilket
bidrag fortfarande skulle utgå till Norrbottens och Västerbottens län, medan
bidragen slopades för övriga områden. Delegationen förutsatte emellertid,
att dessa senare områden skulle erhålla kompensation genom att belopp av
samma storleksordning som fraktbidragen tillfördes områdena för att användas
till jordbrukets stödjande på sätt lantbruksstyrelsen föreslagit i
framställning till Kungl. Maj:t. Vad delegationen sålunda ansett sig kunna
tillstyrka överensstämde i flera delar med lantbruksstyrelsens förut omnämnda
alternativ II.
Enligt nämndens mening talade starka skäl för lantbruksstyrelsens förslag
enligt alternativ III, och nämnden anförde, att den helst såg, att en
anordning i enlighet med detta förslag kom till stånd. Med hänsyn till den
ställning till detta alternativ, som intagits av jordbrukets förhandlingsdelegation
och som motiverats med att bidragen i de två nordligaste länen hade
medverkat till en lämplig differentiering av produktionen, hade dock nämnden
inte velat motsätta sig att i stället den av delegationen godtagna anordningen
genomfördes fr. o. m. ingången av regleringsåret 1955/56.
Enligt nämndens förslag skulle vidare det bottenbelopp, för vilket fraktbidrag
inte lämnades av statsmedel, höjas från 1 krona 25 öre till 2 kronor
per deciton. De därigenom från de bidragsberättigade områdena — Västerbottens
och Norrbottens län — undantagna medlen borde enligt nämnden
få användas på samma sätt som ifrågasatts för övriga tidigare bidragsberättigade
områden, d. v. s. tillföras hushållningssällskapen för rådgivningsoch
upplysningsverksamhet.
I propositionen 1955: 180 biträdde föredragande departementschefen vad
jordbruksnämnden sålunda föreslagit samt förordade, att anslaget Bidrag
till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland m. m. uppräknades med
500 000 kr., vilket belopp i stort motsvarade den besparing, som kunde väntas
uppstå under prisregleringsanslaget till följd av omläggningen av fraktbidragen.
Beträffande dispositionen av ifrågavarande belopp å 500 000 kr.
anförde departementschefen.
Det från fraktbidragen till förevarande anslag överflyttade beloppet bör
enligt min mening i enlighet med lantbruksstyrelsens förslag användas för
en intensifierad rådgivnings- och upplysningsverksamhet från hushållningssällskapens
sida genom såväl utökad kursverksamhet som anordnande av
demonstrationsförsök, ägnade att befrämja driftsrationaliseringen på särskilt
foderväxtodlingens område. I vissa fall bör medlen även kunna använ
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1960
das till rent ekonomiskt stöd åt enskilda jordbrukare för anskaffande av
kvalitetsutsäden, utförande av foderanalyser in. in. Däremot bör medlen icke
annat än i undantagsfall och endast i vissa begränsade delar av norra Sverige,
där produktionsbetingelserna fortfarande är i hög grad osäkra, få användas
för bidrag till inköp av fodersäd. Därest riksdagen bifaller nu nämnda
förslag torde det liksom hittills få ankomma på Kungl. Maj :t att, efter
förslag av lantbruksstyrelsen, besluta om medlens fördelning. Jag utgår därvid
liksom lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden från" att de nya medel,
som erhålles genom den nu förordade omläggningen av fraktbidragen,
skall fördelas mellan hushållningssällskapen på så sätt, att varje sällskap
erhåller ett belopp, som ungefär motsvarar, vad som tidigare utgått i fraktbidrag
inom dess verksamhetsområde.
Vad i propositionen föreslagits i förevarande del lämnade riksdagen utan
erinran (JoU 25; rskr. 320). Till förfogande för produktionsbefrämjande åtgärder
i Norrland under budgetåret 1955/56 stod sålunda enligt riksdagens
beslut ett belopp av sammanlagt 1 100 000 kr. Motsvarande belopp anvisades
av nästa års riksdag för budgetåret 1956/57.
I anslutning till anslagsäskandena för budgetåret 1957/58 upptog lantbruksstyrelsen
ånyo frågan om en avveckling av fraktbidragen
till Västerbottens och Norrbottens län. Styrelsen framhöll
därvid, att vid en omdisposition av de för bidragen avsedda medlen i
likhet med vad som skedde för övriga områden år 1955, avsevärda möjligheter
skulle skapas till inkomstförbättring för jordbrukarna i berörda områden.
Liksom redan omdisponerade medel borde enligt stvrelsen även återstående
medel tillföras hushållningssällskapen för att användas till åtgärder,
som direkt var ägnade att få till stånd en mera allsidig produktionsinriktning
och att främja driftsrationaliseringen i allmänhet. Det bästa resultatet
borde därvid nås genom en väl planlagd personlig rådgivning. Enligt styrelsens
mening talade därför starka skäl för att förstärkningen av sällskapens
resurser skulle användas för alt finansiera en av sällskapen bedriven personlig
rådgivning. I den mån så befunnes lämpligt med hänsyn till i olika trakter
rådande lokala förhållanden borde dock möjligheten stå öppen att utnyttja
medlen för andra åtgärder med samma syfte liksom givetvis även för
åtgärder på andra områden.
Rörande uppläggningen av den föreslagna personliga rådgivningsverksamheten
lämnade lantbruksstyrelsen följande redogörelse.
För verksamheten avses skola bildas ett antal s. k. jordbruksringar. Deltagare
utväljes av resp. hushållningssällskap. Som ledare och rådgivare anställes
en instruktör hos vederbörande hushållningssällskap. Antalet jordbrukare
i en ring avpassas till rådande förhållanden i den bygd, där ringen
organiseras. En instruktör beräknas skola betjäna 50—100 jordbrukare. Rådgivningen
bör omfatta växtodling, husdjursskötsel, enkel bokföring samt
erforderlig produktionskontroll. Med hänsyn till kostnaderna för verksamheten
och storleken av de ifrågasatta medlen kan verksamheten beräknas
nå endast ett begränsat antal jordbrukare varje år. Efter viss tid, förslagsvis
tre år, bör därför densamma överflyttas till andra gårdar. Som uppmuntran
för deltagarna i ringverksamheten bör sällskapen i viss utsträckning
få lämna kontanta bidrag för inköp av handelsgödsel, utsäde och fodermedel.
Dessa bidrag avses skola utgå endast under första verksamhetsåret. Kostna
-
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 62 år 1960
den för en ring under en treårsperiod beräknas till ca 100 000 kr., varav
60 000 kr. avser lön samt rese- och traktanientsersättningar till instruktören.
I förevarande sammanhang herörde lantbruksstyrelsen även det delbelopp
å 100 000 kr. som ställdes till förfogande årligen för bidrag till mejerier i
lappmarken. Styrelsen ifrågasatte därvid om det alltjämt förelåg samma
skäl för stöd åt mejerierna i området, som då bidragsformen tillskapades,
och om de årliga bidragsbelopp, som med hänsyn till medelstillgången var
att påräkna, kunde anses utgöra ett verksamt stöd. Styrelsen föreslog därför,
att även beloppet å 100 000 kr. skulle ställas till förfogande för den föreslagna
rådgivningsverksamheten.
Under hänvisning till den pågående utredningen rörande upplysningsoch
rådgivningsverksamheten på jordbrukets område fann sig emellertid föredragande
departementschefen inte kunna biträda de framlagda förslagen
utan förordade en oförändrad anslagsanvisning av 1 100 000 kr. jämväl för
budgetåret 1957/58. Riksdagen beslöt i överensstämmelse härmed.
Frågan om fraktbidragens avveckling upptogs även hösten 1957 i en
av statens jordbruksnämnd och lantbruksstyrelsen till Kungl. Maj:t gemensamt
avgiven framställning. I skrivelsen föreslogs därvid, under hänvisning
till resultatet av överläggningar med jordbrukets förhandlingsdelegation,
att ett belopp av 1 250 000 kr. skulle överföras till norrlandsanslaget.
Föredragande departementschefen avstyrkte i 1958 ars statsverksproposition
ånyo en omdisposition av fraktbidragsmedlen. Däremot förordade
departementschefen att, i överensstämmelse med ett av jordbruksanslagsutredningen
avgivet förslag, ett belopp av 150 000 kr. skulle tillföras anslaget
för stöd åt grundkalkningsverksamheten, tjurhållningen samt svin-, fåroch
getaveln inom Norrbottens och Västerbottens län samt glesbygderna i
Jämtlands och Västernorrlands län. Enligt utredningens förslag skulle ifrågavarande
belopp stå till förfogande för hushållningssällskapen i berörda
län för att utnyttjas till förevarande ändamål i enlighet med sällskapens
planer och i konkurrens med andra åtgärder för främjande av jordbruksnäringen
inom resp. områden.
Riksdagen biföll Kungl. Maj:ts förslag och anvisade för budgetåret 1958/
59 ett reservationsanslag av 1 250 000 kr. för produktionsbefrämjande åtgärder
i Norrland.
Samma belopp har av 1959 års riksdag anvisats för budgetåret 1959/60.
Rörande fraktbidragen till de båda nordligaste länen under regleringsåret
1959/60 föreslog statens jordbruksnämnd i skrivelse den 25 mars 1959
angående utformningen av prissättningssystemet för jordbrukets produkter
för den nya avtalsperioden efter samråd med jordbrukets förhandlingsdelegation,
att bidragen även för regleringsåret 1959/60 skulle utgå
enligt oförändrade regler. Nämnden förutskickade emellertid, att den i
samband med sina anslagsäskanden för budgetåret 1960/61 avsåg att återkomma
till frågan om eu eventuell omläggning av det stöd, som på förevarande
sätt lämnas jordbruket i övre Norrland. Nämnden upplyste i sam
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1960
manhanget att fraktbidraget för regleringsåret 1957/58 uppgick till sammanlagt
ca 1 400 000 kr. och att administrationskostnaderna för utbetalningen.
som handhas av föreningen Svensk spannmålshandel, belöpte sig
till drygt 40 000 kr. För regleringsåren 1958/59 och 1959/60 beräknades
medelsåtgången till ungefär 1 440 000 kr. och 1 500 000 kr. Vad jordbruksnämnden
anfört föranledde ingen erinran från vare sig föredragande departementschefens
eller riksdagens sida (prop. 147; JoU 29; rskr. 283).
Vissa utredningar. I betänkande den 30 april 1959 (stencilerat) har den av
Kungl. Maj:t den 15 januari 1954 förordnade utredningsmannen för verkställande
av inventering av kvarstående olösta norrlandsfrågor bland andra
spörsmål upptagit sådana som rör det norrländska jordbruket. Angående
detta anför utredningsmannen bl. a. följande.
Som jordbruksland är Norrland förhållandevis nytt. Inom betydande delar
av Norrland är -— liksom för övriga delar av landet -— brukningsenheterna
små och spridda. De ger mindre möjlighet till mekaniserad drift. Väsentliga
åkerarealer är dock mera samlade och därtill anknutna till större
alltjämt tillväxande befolkningscentra, för vilka tillförseln av färskprodukter
är nödvändig. Denna åkerjord är till stor del koncentrerad till vissa relativt
tättbefolkade bygder vid älvdalarna och slättlandet vid kusten. Möjligheterna
att genomföra ur arronderings- och storlekssynpunkt rationellare
brukningsdelar anses icke vara alltför ogynnsamma inom de egentliga
jordbruksbygderna. Största behovet av dylik fastighetsreglering föreligger
i Norrland för Västernorrlands län, Norrbottens, Gävleborgs och Västerbottens
län. Av länens totala åkerareal redovisas huvudparten på arealer under
10 hektar. Många av jordbrukets problem sammanhänger med jordbruksenheternas
ringa storlek och den geografiska spridningen.
I remissyttrandena över betänkandet har de norrländska jordbruksfrågorna
berörts i några fall. Av därvid gjorda uttalanden må följande återges.
Lantbruksstyrelsen uttalar, att särskilt vad gäller övre Norrland möjligheterna
till en storleksrationalisering inom jordbruket är mycket begränsade
beroende bl. a. på att näringslivet under gångna tider ej utvecklats till
någon större differentiering. Det torde sålunda få uppmärksammas att i denna
landsdel möjligheterna till rationalisering i högre grad än i andra delar
av riket är beroende av vad som sker inom näringslivet i övrigt.
Riksförbundet Landsbygdens folk finner det uppenbart, att åtskilligt kan
göras för att förbättra det norrländska jordbrukets lönsamhet. I första
hand finns det anledning att satsa på ökad upplysnings- och rådgivningsverksamhet
byggd på forskning och lokala försöksresultat. Det borde också
lramstå som en god investering från statsmakternas sida att genom ekonomiskt
stöd stimulera den enskilde till lönsamhetsförbättrande åtgärder. Om
näringslivet i övrigt skall kunna utvecklas måste nämligen den lokala försörjningen
av lättförstörbara livsmedel vara tryggad. Av särskilt värde är
enligt förbundet en intensifierad verksamhet med omarrondering av fastigheter
såväl i fråga om åker- som skogsareal.
Länsstyrelsen i Västernorrlands lön betonar, att den strukturförändring,
som jordbruket i Norrland genomgår, medför betydande samhällsekonomis
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1960
ka problem. Strukturförändringen kan, om den icke ledes in på rätta banor,
medföra betydande svårigheter för bygden och bl. a. få till följd fortsatt uttunning
av landsbygdsbefolkningen, sämre servicemöjligheter och svårigheter
att skapa arbetstillfällen för dem som bor kvar.
Hushållningssällskapet i Västerbottens lön framhåller bl. a., att den expansion,
som under en följd av år och fram till början av 1950-talet karakteriserade
jordbruket i övre Norrland och som tog sig uttryck i en relativt
omfattande nyodlingsverksamhet och en successivt ökad mjölkinvägning
nu har helt upphört och i stället förbytts i en påtaglig krympning av jordbruksunderlaget.
Nämnda utveckling har i vissa bygder nått en omfattning
och skett i sådan takt att den ger anledning till bekymmer för framliden.
Ur försörjnings-, beredskaps-, befolkningspolitiska, sociala och kommunalpolitiska
synpunkter är det enligt hushållningssällskapets mening angeläget
att alla åtgärder, som kan bidraga till att förbättra näringens lönsamhetsbetingelser
och medverka till att jordbruksproduktionen i Norrland bibehålies,
noga uppmärksammas. Att en fortsatt nedläggning av jordbruk med påtagligt
svaga naturliga förutsättningar och i ensliga lägen sker torde inte
kunna undvikas. Samtidigt bör emellertid en utveckling och förstärkning av
jordbruken inom de gynnsammare jordbruksbygderna effektivt stödjas.
Länsstyrelsen i Västerbottens län, som inledningsvis starkt understryker
hushållningssällskapets förenämnda uttalanden angående behovet av åtgärder,
anför fortsättningsvis i huvudsak följande.
De rådande förhållandena medför att man kan förvänta påtagliga förändringar
i jordbrukets struktur, omfattning och lokalisering. Möjligheterna
att genom sammanläggning av fastigheter eller genom anskaffande av
tillskottsjord förstärka jordbrukens bärkraft inom lappmarken är dock
ringa. Här och inom de mera utpräglade skogsbygderna, synes en fortsatt
nedläggning vara oundviklig. Åtskilliga byar med för jordbruket svaga förutsättningar
och utan möjlighet till sysselsättning utanför jordbruket har
redan övergivits. Även om möjligheterna till en storleksrationalisering är
bättre inom kustlandet, torde en allmän utvidgning av^ jordbruken till en
storleksordning, som ger full sysselsättning för en till två familjer icke vara
genomförbar här.
För att erhålla en tillfredsställande försörjning är flertalet av länets jordbrukare
beroende av biinkomster, vilka man sedan gammalt erhållit genom
skogsarbete. Samtidigt som den pågående rationaliseringen av jordbruket
frigör arbetstid för sådant förvärvsarbete medför utvecklingen inom storskogsbruket
minskade möjligheter för jordbrukarna att här få kompletterande
sysselsättning.
Naturförhållandena medför, att länets jordbruk väsentligen är inriktat
på foderväxtodling och som följd därav mjölkproduktion. Utvecklingen har
emellertid medfört en avsevärd minskning av mjölktillförseln till länets
mejerier. Den sjunkande mjölktillförseln medför stora problem för länets
mejeriorganisation och jordbruk särskilt i lappmarken. Enbart under år
1957 sjönk mjölktillförseln till mejerierna inom länets lappmark med 6,4
procent. Transportkostnaderna är givetvis höga, beroende på de stora avstånden.
Svårigheterna ökas därigenom att de lasta kostnaderna måste fördelas
på allt mindre mjölkkvantiteter. De totala omkostnaderna, inklusive
frakt, översteg 1958 inom lappmarksområdet 15 öre per kg mjölk. Om ten
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1960
densen fortsätter i samma takt som hitintills uppkommer allvarliga svårigheter
att vidmakthålla mejeridriften och därmed jordbruket inom sagda
område. Inom kustlandet är möjligheterna att rationalisera mejeridriften
större än i inlandet. Kustlandet har också större möjligheter till en större
differentiering av jordbruksproduktionen än inlandet.
Avslutningsvis framhåller länsstyrelsen som sin åsikt, att trots de antydda
svårigheterna Västerbottens län inrymmer betydande områden med goda
förutsättningar för ett modernt och effektivt jordbruk och det är för länet
i sin helhet ett oavvisligt villkor att näringen också kan vidmakthållas.
I sitt den 6 augusti 1959 avgivna betänkande angående besparingar inom
statsverksamheten (SOU 1959: 28) har 1958 års besparingsutredning, efter
redogörelse för gällande regler för medelsanvändningen, anfört följande beträffande
anslaget Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland
m. m.
Vid en bedömning av kostnaderna för hushållningssällskapens upplysnings-
och rådgivningsverksamhet i de nordligaste länen kan enligt utredningen
inte förbises den fördyrande effekten av den förhållandevis glesa bebyggelsen
och de stora avstånden. I fråga om beloppet å 500 000 kr. har
emellertid framgått, att det i första hand avvägts med hänsyn till storleken
av vissa tidigare utgående fraktbidrag och inte efter en i vanlig ordning
företagen prövning av medelsbehovet för de ändamål beloppet är avsett för.
Beloppet å 150 000 kr. till stöd för viss husdjursavel m. m. innebär, att man
för vissa norrlandslän bibehållit ett stöd, som ansetts kunna upphöra för
landet i övrigt. Att det förra beloppet är i viss mån anknutet till 1955 års
jordbruksuppgörelse och att det senare tillkommit så sent som vid 1958 års
riksdag synes utredningen inte böra utesluta en förnyad prövning av medelsanvisningen
i fråga.
Besparingsutredningens nyssnämnda uttalande har berörts i remissutlåtanden
av lantbruksstyrelsen, statens jordbruksnämnd, Hushållningssällskapens
förbund, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens
folk, länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län samt
hushållningssällskapet i Norrbottens län. I samtliga utlåtanden avstyrkes
en nedskärning av nu utgående anslag. Lantbruksstyrelsen anför tillika beträffande
bidragen till intensifierad rådgivnings- och upplysningsverksamhet
m. m., att planläggningen av verksamheten i stor utsträckning skett med
utgångspunkt från att oförändrade anslagsbelopp tills vidare skulle komma
att stå till förfogande. En nedskärning skulle ej blott äventyra väntade resultat
utan även delvis förtaga värdet av redan vidtagna åtgärder. Härtill
kommer enligt styrelsen att medlen i fråga utgör fraktbidragsmedel samt
tidigare utgått vid transport av vissa fodermedel. En nedprutning av medlen
skulle innebära en stor orättvisa för berörda bygder gentemot de områden,
där fraktbidrag alltjämt utgår. Av samma uppfattning är statens jordbruksnämnd
och anför, att en minskad anslagsanvisning skulle stämma dåligt
med vad som var syftet med den år 1955 beslutade omdispositionen, näm
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1960
ligen att finna den mest effektiva formen för utnyttjande av vissa inom prisregleringens
ram till det norrländska jordbruket utgående medel. Sveriges
lantbruksförbund finner, att av vad besparingsutredningen anfört synes
framgå, att det i första hand är fördelningen mellan olika hushållningssällskap,
som åsyftas. Mot en omprövning av fördelningen har lantbruksförbundet
för sin del intet att erinra. Liknande synpunkter anföres av Riksförbundet
Landsbygdens folk. Länsstyrelserna i Jämtlands och Västerbottens
län understryker betydelsen av anslaget för jordbruket i övre Norrland.
Lantbruksstyrelsens och statens jordbruksnämnds anslagsskrivelser i ämnet
för budgetåret 1960/61. I skrivelse den 28 augusti 1959 yrkar lantbruksstyrelsen,
att anslaget Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland
m. m. för budgetåret 1960/61 uppföres med oförändrat belopp eller
med 1 250 000 kr. Beträffande delposten å 500 000 kr. för produktionsbefrämjande
åtgärder i allmänhet på jordbrukets område anser sig styrelsen,
oaktat att någon uppräkning av posten inte skett med hänsyn till de kostnadsstegringar
som ägt rum under senare år, ej f. n. böra föreslå någon
höjning. Delposten å 100 000 kr. för bidrag till mejerier i lappmarken m. m.
är enligt styrelsen f. n. otillräcklig för att bidrag i önskvärd omfattning
skall kunna beviljas till befintliga bidragsberättigade mejerianläggningar,
men styrelsen vill likväl föreslå oförändrad medelstilldelning. Vad gäller de
för intensifierad rådgivnings- och upplysningsverksamhet in. m. beräknade
medlen — 500 000 kr. — betonar styrelsen, att den verksamhet som hushållningssällskapen
med stöd av dessa medel planlagt och igångsatt först
på längre sikt kan beräknas ge effekt. Styrelsen kan emellertid vitsorda
att medlen visat sig vara av mycket stor betydelse och att de vidtagna åtgärderna
omfattats med stort intresse. Enligt styrelsens mening vore det
i hög grad önskvärt att ytterligare medel kunde ställas till förfogande för
ändamålet. Med hänsyn till budgetläget inskränker sig styrelsen likväl till
att föreslå oförändrad medelstilldelning. Vad slutligen angår det för stöd
åt grundkalkningsverksamheten, tjurhållningen samt svin-, får- och getaveln
inom Norrbottens och Västerbottens län samt glesbygderna i Jämtlands
och Västernorrlands län beräknade beloppet av 150 000 kr. föreslår
styrelsen med hänsyn till den hittills ringa erfarenheten av bidragsverksamheten
oförändrad medelstilldelning.
Statens jordbruksnämnd föreslår i skrivelse den 28 augusti 1959 i fråga
om de under anslaget Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område redovisade
medlen till fraklbidrag till fodersändningar till Norrbottens och
Västerbottens län att under regleringsåret 1960/61 för ändamålet beräknas
oförändrat belopp eller 1 500 000 kr. Jordbruksnämnden anför, att nämnden
f. n. icke funnit anledning föreslå någon ändring beträffande fraktbidragen
i förhållande till vad som gällt hittills.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1960
III. Vissa frågor rörande ströängar i Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker
Betänkande med förslag om fortsatt indragning av ströängar m. m. I ett den
26 juli 1957 avlämnat betänkande angående ströängar (SOU 1957:30) har
den av Kungl. Maj :t den 4 december 1953 förordnade utredningsmannen,
f. d. generaldirektören H. Malmberg, framlagt förslag om fortsatt indragning
till kronan av ströängar samt reglering i övrigt av ströängsförhållandena
inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker. I det följande
torde få givas en kortfattad redogörelse för huvudpunkterna i betänkandet.
Inledningsvis lämnas i betänkandet redogörelse för tillkomsten
av ströängarna. Härav framgår, att ströängsförhållandenas uppkomst
härleder sig från de upplåtelser av nybyggen i lappmarkerna, som
ägde rum enligt det s. k. lappmarksreglementet av den 24 november 1749.
Jordbruksdriften på nybyggena baserades huvudsakligen på boskapsskötsel,
varvid foderbehovet så gott som helt byggdes på höskörd från
de till varje nybygge talrikt intagna, å kronomarkerna kringspridda samt
ofta eu eller två mil från bosättningen belägna utängarna. Hemmanen
och nybyggena i lappmarkerna reglerades sedermera genom avvittring, som
grundades på stadgan den 30 maj 1873 om avvittring i Västerbottens och
Norrbottens läns lappmarker. Med awittringen åsyftades i första hand att
från kronans marker utbryta anlagda nybyggen och hemman. Enstaka hemman
och nybyggen blev utbrutna för sig, medan de som låg i samlade bebyggelser
betraktades som byar och erhöll gemensam skogsmark. Vissa delar
av nybyggenas och hemmanens skogsandelar avsattes till allmänningar
— allmänningsskogar eller samfällda husbehovsskogar. Enligt särskilda av
Kungl. Maj :t utfärdade förklaringar fick utängar, som inte inrymdes inom
fastigheternas vid awittringen utbrutna ägoskiften, bibehållas tills vidare
åt hemman och nybyggen. Dessa utängar redovisades i avvittringshandlingarna
för varje fastighet särskilt och har kommit att kallas ströängar. Med
ströäng förstås sålunda utäng eller ängslägenhet, som fastighet vid awittringen
enligt därvid skedd redovisning fick tills vidare behålla utom sina
vid awittringen tillkomna gränser eller utom gränserna för den by, till
vilken fastigheten hörde, eller alltså utanför fastighetens eller byns vid avvittringen
erhållna egentliga ägoområde. Arealen av de vid awittringen behållna
ströängarna, som således utgjorde enklaver inom främmande mark,
uppgick till ca 129 000 ha. Härav låg ca 111 900 ha inom kronomark, ca
16 400 ha inom allmänningsskogar, ca 600 ha inom samfällda husbehovsskogar
och ca 230 ha inom enskilda tillhöriga fastigheter.
Rörande ströängarnas rättsliga läge efter avvittringe
n uttalar utredningsmannen bl. a. att kronan inte kan anses ha vid avvittringen
avhänt sig den rätt den hade enligt lappmarksreglementet att
Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1960
15
återtaga ängarna men att som följd av förklaringarna vid awittringen
återtagandet av ströängarna inte skulle få ske på annat sätt än genom byte
mot vederlag i mark. Förklaringarna kan ej anses ha inneburit annat än ett
uppskjutande till framtiden av vidare avvittringsåtgärder. När dessa åtgärder
skulle återupptagas var det awittringsstadgans normer och inte skiftesstadgans
regler om ägoutbyten som skulle tillämpas. Härav följer enligt
utredningsmannen att kronan måste anses ha förbehållit sig rätt att bestämma
såväl tiden när ängarna skulle avträdas mot annan mark, som
också vad mark som därvid skulle givas i vederlag. Sammanfattningsvis
uttalar utredningsmannen, att det torde få anses obestridligt att kronan
äger att när den så finner lämpligt återtaga ströängarna men mot fullgott
vederlag i mark, att återtagandet var avsett att ske genom ägoutbyten enligt
awittringsstadgans normer samt att det sagda torde gälla samtliga ströängar,
oberoende av om de kommit att ligga inom kronomark eller annan
mark.
I fråga om ströängsrättens innehåll erinras i betänkandet om att ströängarna
vid awittringen ingick i de för hemman och nybyggen redovisade
arealerna och att avkastningen inräknades vid fastställandet av hemmanets
eller nybyggets öretal och mantal. Härav torde enligt utredningsmannen
följa, att rätten till ströängarna kom att utgöra en integrerande del av de
genom awittringen utbrutna hemmanen och nybyggena. Men därav kan
enligt utredningsmannens mening inte anses avgjort med vilken rätt —
äganderätt eller nyttjanderätt för slåtter —• ströängarna avsågs att tills vidare
höra till dessa fastigheter.
Vid de laga skiften, som ägde rum i samband med awittringen, delades
ströängarna som annan mark inom skifteslaget. I vissa fall har ströängar
inte medtagits eller redovisats vid laga skiftena. Utredningsmannen anser,
att sådana ströängar har återgått till kronan. Ej sällan inträffade vid skiftena
att vissa delägare inte fick del av ströängarna, medan andra erhöll sin
huvudsakliga ängstilldelning såsom ströängar. I en del fall har ströängarna
avsatts såsom för skifteslaget gemensamma. Även vid senare fastighetsbildningsförrättningar
har ströängarna behandlats såsom ingående i de fastigheter
till vilka de bibehållits. Vid sekundära laga skiften har sålunda ängarna
intagits i delningsmassan och antingen fördelats mellan de nybildade
fastigheterna eller avsatts såsom för skifteslaget gemensamma. Vidare har
ströängar genom ägostyckning, avsöndring eller avstyckning skilts från de
fastigheter, till vilka de bibehållits. Där fastighetsbildningsförrättning skett
är således ströängsinnehavet beroende av tilldelningen vid förrättningen
och ej endast av redovisningen vid awittringen.
Härefter övergår utredningsmannen till att redogöra för tidigare
verkställd indragning till kronan av ströängar. Av redogörelsen
framgår, att sådan indragning huvudsakligen har skett enligt
kungörelsen 1916: 605 angående tilläggsavvittring i vissa delar av Västerbottens
läns lappmark och lagen 1921:378 om ströängars indragande till
opaginerad Kontrollera mot PDF
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1960
kronan. Främsta motivet för indragningsåtgarderna var det jordbruksintrese,
som då förelåg att förmå och hjälpa jordbrukarna att överge det oekonomiska
ströängsbruket.
Angående innebörden av de i 1916 års kungörelse givna bestämmelserna
anföres i betänkandet bl. a. följande.
Kungörelsen gällde de delar av Västerbottens läns lappmark, där avvittringen
fastställts år 1916 eller därefter, alltså fjällbygden eller i huvudsak
områdena ovan odlingsgränsen. Kungörelsens innebörd var, att de
hemmansägare och nybyggare, som vid den allmänna avvittringen i berörda
trakter fått sig tills vidare tillagda ströängar, skulle vara pliktiga att, i den
mån genom tilläggsawittring bestämdes, till kronan avträda ängarna. Ersättning
för avstådda ängar skulle utgå medelst av kronan bekostad men
av ströängsinnehavaren utförd odling å fastigheternas egna ägor eller å
mark, som från kronans områden eller från indragen ströäng tilldelades
fastigheterna. Kronan skulle bekosta odling av så stort område som, med
beräkning av viss storlek å höskörden, kunde i avkastning lämna samma
myckenhet hö, som beräknades i medeltal årligen kunna skördas å de avstådda
ängarna. Odlingsersättningen skulle utbetalas allt eftersom odlingsarbetet
fortskred. En femtedel kunde dock utbetalas i förskott. Ersättningen
skulle ej vara underkastad preskription utan innestå så länge arbetena
ej slutförts. Under stadgandet om obligatorisk indragning inbegreps
icke till åker uppodlade ängar eller ängar som eljest befanns vara
av särskild betydelse för fastigheterna. Vissa ängar kunde alltså bibehållas
för fastigheterna. Kungörelsen ägde tillämpning å ströängar belägna
ej endast å kronomarkerna, d. v. s. kronoparker och kronoöverloppsmarker,
utan även å allmänningsskogar och samfällda husbehovsskogar. I vissa fall
skulle för tidigare utfört odlingsarbete och för mistad avkastning ersättning
utgå direkt i penningar. Tilläggsavvittringen skulle verkställas vid förrättningar
å envar fastighet av en avvittringsnämnd men prövas av länsstyrelsen,
som hade att genom utslag avgöra ärendet.
Beträffande stadgandena i 1921 års lag uttalar utredningsmannen bl. a.
följande.
Enligt denna lag skulle ströängar å kronomark indragas till kronan. Från
tvångsindragning skulle dock redan odlade ängar samt ängar, som från
fastigheterna med fördel kunde brukas till årlig slåtter, vara undantagna. Lagen
ägde tillämpning beträffande dels de trakter inom Västerbottens läns
lappmark, vilka icke skulle bliva föremål för tilläggsawittring, dels ock
traklerna nedom odlingsgränsen i Norrbottens läns lappmark. Från sistnämnda
regel gjordes dock i lagen det undantaget att hela Jukkasjärvi
socken, som skäres av odlingsgränsen, skulle falla inom lagens tillämpningsområde.
Vederlag för ströängarna skulle utgå medelst bekostande av odling
av mark, som beräknades kunna ge lika stor höavkastning som de avstådda
ängarna. Det skulle tillkomma hemmansägarna och åborna själva att i enlighet
med uppgjord plan verkställa odlingsarbetet. Ersättning för odlingen
skulle utbetalas i mån av fullgjort arbete, dock så att en femtedel kunde
gäldas i förskott. Ersättningen skulle, utan att vara underkastad preskription,
innestå för fastighetens räkning till dess arbetena utförts och avsynats.
Ströängar hörande till fastighet, varå ej idkades självständigt jordbruk, eller
till hemmanslott, som bestod uteslutande av en eller flera ströängar, skulle
även indragas men mot vederlag i pengar. Även i vissa andra fall kunde
ersättning utgå direkt i pengar. Frågan om ströängars indragande och bestämmande
av vederlag för dem samt utseende av odlingsområde skulle
17
Kungl. Maj.ts proposition nr 62 år 1960
handläggas vid förrättning å varje fastighet av en ströängsnänmd. Besvär
över nämndens beslut skulle anföras hos ägodelningsrätt.
Rörande resultatet av dessa ströängsindragningar, som avslutades år 1933,
framgår av betänkandet, att i runt tal 88 000 ha ströängar indrogs, medan
ca 19 000 ha befanns alltjämt böra bibehållas. De beslutade odlingsområdena
omfattade ungefär 4 200 ha och de beslutade odlingsersättningarna uppgick
till ca 4,4 milj. kr. De direkt i pengar beslutade ersättningarna uppgick till
i runt tal 470 000 kr. Av odlingsersättningarna var år 1953 ca 683 000 kr.
innestående. Statens sammanlagda utgifter för indragningsåtgärderna, vari
innefattas även kostnaderna för förrättningsverksamheten, har t. o. m. budgetåret
1955/56 utgjort i runt tal 5 240 000 kr.
1 betänkandet redovisas fortsättningsvis ströängar nas rättsliga
läge efter de verkställda ströängsindragningar na. Härvid
konstaterar utredningsmannen till en början, att de ströängar, som
återgått till kronan genom köp eller genom indragningarna i rättsligt avseende
är likställda med annan kronomark. Vad beträffar de ströängar, som
vid tilläggsavvittring enligt 1916 års kungörelse blev bibehållna, anför utredningsmannen,
att kungörelsen inte innehåller några bestämmelser om det
rättsliga läget för dessa ängar. Genom tilläggsawittringen var emellertid den
i fråga om ängarna uppskjutna avvittringen slutförd. Annan till kronans förmån
gällande rätt kan ej anses bestå än den i kungörelsen intagna bestämmelsen
om skyldighet för ströängsinnehavare att tåla avstående till kronan
av bibehållen ströäng för tillgodoseende av vissa allmänna behov. Bestämmelsen
i fråga torde emellertid inte kunna anses som annat än en grund för etl
eventuellt blivande tvångsavträdande. De behållna ängarna måste därför enligt
utredningsmannen i alit övrigt anses ha fått samma karaktär som fastigheternas
övriga ägor. Till fastighet vid förrättning enligt 1921 års lag
behållna ströängar skall enligt lagen sedermera ej vara underkastade indragning,
varmed enligt betänkandet förstods att de i allo blivit likställda
med annan fastigheten tillhörig mark. Samma rättsliga ställning har fastighet,
som tillkommit genom jordavsöndring och består uteslutande av en
eller flera ströängar, erhållit.
Utredningsmannen övergår härefter till sina förslag rörande reglering
av ströängsförhållandena och behandlar härvid först indragna ströängar
å allmän ningsskogar och sa in fällda h u s b e h o v ss
ko gar i Västerbottens läns lappmark. Allmänningsskogarna
tillhör ägarna av de fastigheter, för vilka desamma avsatts vid avvittringen
eller med vilka delaktighet i allmänningen senare blivit förenad, och förvaltas
enligt lagen 1952: 167 om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna
av allmänningsdelägarna enligt av Kungl. Maj:t för envar allmänningsskog
fastställt reglemente. Inom dessa skogar ligger indragna ströängar, som
tillhör kronan, med en sammanlagd areal av ca 5 600 ha. De samfällda husbehovsskogarna
iir samfälligheter för vissa grupper av fastigheter och för
2
llihang till riksdagens protokoll 1960. I samt. Xr 62
opaginerad Kontrollera mot PDF
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 62 år 1960
valtas av delägarna själva i samråd med skogsvårdsstyrelsen. Inom dessa
skogar ligger i runt tal 470 ha till kronan indragna ströängar.
Utredningsmannen föreslår i överensstämmelse med av delägarna i förenämnda
skogar uttryckta önskemål, att inom skogarna liggande, kronan tillhöriga
indragna ströängar försäljes för införlivning med skogarna i fråga.
Ströängsenklaverna utgör nämligen enligt utredningsmannen ett svårt hinder
för rationell skogsvård på allmänningsskogarna och de samfällda hushehovsskogarna.
Vissa villkor anser utredningsmannen dock böra uppställas
vid försäljningarna. Sålunda bör, i syfte att tillse att de renskötande lapparnas
intressen inte lider skada, bestämmelse meddelas av innebörd, att om
överlåten äng användes till slåtter eller dylikt den som begagnar ängen skall
vara pliktig att själv stå skada som av renar förorsakas å växande eller avbärgad
gröda. Vidare föreslås, att kronan vid överföring av indragna ströängar
till kringliggande mark — utan att undantaga vattenområdet såsom
sådant — förbehåller sig den rätt att råda över vatten och att däri fiska, som
kan befinnas höra till ängarna. Enligt betänkandet är det dock lämpligt, att
kronan i särskild ordning tills vidare medgiver delägarna i allmänningsskog
eller samfälld husbehovsskog rätt att utöva fisket. I anledning av angivna
villkor har upptagits vissa bestämmelser i det till betänkandet fogade lagförslaget
samt föreslagits viss ändring i renbeteslagen.
Vad angår genomförandet av försäljningarna föreslås i betänkandet, att
delägarna i förenämnda skogar får genom köp i vanlig ordning förvärva de
inom envar skog belägna, indragna ströängarna. Med hänsyn bl. a. till att
en värdering i detalj av ängarna genom besiktning å marken ej är praktisk
möjlig och till att kostnaderna för sådana åtgärder skulle bli alltför
stora i förhållande till värdena, anser utredningsmannen överenskommelse
böra träffas om ett enhetspris per hektar ströäng inom varje skog. Vad gäller
de inom allmänningsskogarna liggande ängarna konstaterar utredningsmannen,
att försäljningarna fastighetsbildningsmässigt skulle gå att genomföra
enligt härför i allmänhet gällande regler, men föreslår i syfte att underlätta
och förbilliga förfarandet, att genom särskild lagbestämmelse lagfarten
för allmänningsdelägarna å ströängsfastighet, varom här är fråga, förklaras
automatiskt medföra att fastigheten skall anses vara införlivad och i
fastighetsrättsligt avseende sammanförd med eller överförd till allmänningsskogen.
Vad åter gäller ströängar inom de samfällda husbehovsskogarna
finner utredningsmannen, att med hänsyn till dessa skogars karaktär
av samfälligheter gällande fastighetsbildningslagstiftning inte medgiver sammanläggning
av förvärvad ströäng med sådan skog, men tillägger, att förutsättningar
härför torde kunna tillskapas vid en kommande, ny fastighetsbildningslagstiftning.
I betänkandet föreslås dock, att lagfarten även i detta fall
skall medföra att ströängsfastigheten blir sammanförd med vederbörande
husbehovsskog.
Härefter behandlas i betänkandet frågan om indragning av
ströängar, som ej tidigare varit föremål för indrag
-
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1960
ningsåtgärder eller som vid sådana åtgärder bibehållits
till s t röängsinneh avarna. Rörande förekomsten av sådana
ströängar inom fastigheter tillhörande olika ägarekategorier kan ur betänkandet
sammanställas följande uppgifter.
Ströunqar, som ej varit föremål inomkro- Inoman
för
indragningsatgarder: ha ha
1. Ängar å kronomark i Norrbottens läns lappmark ovan
odlingsgränsen .................................. 9 291
2. Ängar å allmänningsskogar i Norrbottens läns lappmark
........................................... 10193
3. Ängar å enskilda fastigheters mark inom Norrbottens
läns lappmark .................................. 295
4. Ängar å enskilda fastigheters mark inom Västerbottens
läns lappmark................................... 3
Summa 9 291 10 491
Vid tidigare indragningar bibehållna ströängar:
5. Ängar å kronomark ............................ 18 459
6. Ängar å allmänningsskogar ..................... 659
7. Ängar å samfällda husbehovsskogar ............. 146
Summa 18 459 805
Totalt 27 750 11 296
Vad först angår de ströängar, som ej varit föremål för indragningsåtgärder,
föreslås i betänkandet att en allmän indragning av de under punkterna
1—3 i föregående sammanställning upptagna ängarna skall komma till
stånd. Såsom motiv härför anför utredningsmannen i fråga om ströängarna
å kronomark ovan odlingsgränsen i Norrbottens läns lappmark —
efter att bl. a. ha erinrat om att det i förarbetena till 1921 års lag uttalades,
att det för det dåvarande inte vore att tillråda att i dessa trakter genom
ströängsindragning söka förmå befolkningen att övergå till ett nytt jordbrukssystem
samt upplyst om att den jordbrukande befolkningen vid möten
i orterna år 1947 önskade genom en indragning av ängarna få möjlighet
att övergå till en intensivare jordbruksdrift — i sammandrag följande.
Den avvaktande inställning till jordbrukets möjligheter ovan odlingsgränsen,
som intogs vid tillkomsten av 1921 års lag, är enligt utredningsmannens
mening över huvud icke längre befogad. Ävenså har utvecklingen
medfört, att de å kronans skogar ovanför sagda gräns spridda ströängsenldaverna,
som omfattar sammanlagt mer än 9 000 ha, utgör ett svårt hinder för
rationell skogsskötsel. I vissa avseenden är emellertid bakgrunden för en ströängsreglering
nu icke fullt densamma som år 1921. Utvecklingen har medfört,
att jordägarna i dessa trakter i stor utsträckning redan upphört att bruka
ängarna. Med senare tiders ändrade konjunkturer och tillgång till arbete
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 62 år 1960
utanför jordbruket har ströängsbruket naturligt nog befunnits alltför oekonomiskt.
Nedläggandet av ströängsbruket har hunnit därhän, att det allmännas
intresse av att tvinga jordägarna att övergå till ett mera ekonomiskt
jordbrukssystem kan sägas icke längre vara för handen i samma utsträckning
som tidigare. Det skulle då måhända kunna göras gällande, att
staten numera kunde låta utvecklingen ha sin gång och ströängsbruket utdö
samt undgå de med en ströängsreglering följande kostnaderna. Ett dylikt
resonemang kan dock, enligt utredningsmannens mening, ej vara hållbart.
Vid avvittringen förutsattes att ströängarna skulle återtagas av kronan
samt att detta skulle ske genom ägoutbyten och mot ersättning i mark.
Visserligen tillkommer det kronan ensam att avgöra när återtagandet skall
ske. Men tidpunkten för en reglering har i sakligt avseende länge varit inne
ej minst i statens eget intresse för kronoskogarnas del och sådana omständigheter,
som tidigare förmenades böra hindra ströängsindragning ovan
odlingsgränsen, föreligger icke numera. Enligt förarbetena till 1921 års lag
torde också statsmakternas avsikt varit att, då de angivna hindren ej längre
förelåg, indragningen skulle fortsätta även ovan odlingsgränsen.
Även i ett annat avseende har bakgrunden för 1921 års indragningsbeslut
ändrats. Ännu år 1938 ansågs det mycket betydelsefullt för renskötseln att
ströängarna å kronomarkerna blev återtagna av kronan. Enligt av lappfogdarna
lämnade upplysningar förekommer emellertid numera sällan några
krav på ersättningar för höskador av renar, givetvis beroende av att jordbrukarna
i stor utsträckning övergivit ströängsbruket. Betydelsen för renskötseln
av en ströängsreglering är därför numera icke lika stor som tidigare.
Vad här anförts i fråga om jordbruket och skogsvården torde emellertid
enligt utredningsmannen vara tillräckligt för att visa behovet av en fortsatt
ströängsindragning jämväl ovan odlingsgränsen. Över huvud måste det, hävdar
utredningsmannen, anses som ett betydelsefullt allmänt intresse att, såsom
vid avvittringen förutsattes, den därvid av den provisoriska anordningen
med ströängarna tillskapade anmärkningsvärda ägoblandningen genom en
fortsatt ströängsindragning eller, rättare uttryckt, genom fullföljandet av
den i detta hänseende ofullbordade avvittringen bringas att upphöra.
I stort sett likartade motiv åberopas för indragning av ströängar å allmänningsskogar
och inom enskilda fastigheters mark i Norrbottens läns
lappmark (punkterna 2 och 3 i sammanställningen).
Vad gäller ströängar å enskilda fastigheters mark inom Västerbottens
läns lappmark finner utredningsmannen, med hänsyn till ängarnas obetydliga
omfattning och till att statens kostnader för erforderliga förrättningar
skulle bli alltför stora i förhållande till vad saken gäller, några åtgärder
inte påkallade.
Från den föreslagna indragningen anser utredningsmannen generellt böra
undantagas ströängar hörande till fastighet, varå ej idkas jordbruk. Ej heller
avses indragningen omfatta ströängar, som genom avsöndring eller avstyckning
kommit att bilda fastighet för sig. Skälen för dessa undantag synes
främst vara, att det enligt utredningsmannens mening i dessa fall ej föreligger
något jordbruksintresse av en indragning. Vidare avses efter prövning
kunna från indragning undantagas ängar, som har avgörande betydelse för
uppehållandet av jordbruket på den fastighet till vilken ängen hör.
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1960
Ersättningen för indragna ströängar föreslås av utredningsmannen bli i
princip likvärdig med den som utgick enligt 1921 års lag om indragning av
ströängar till kronan. Ersättningen bör, anför utredningsmannen, ehuru densamma
till formen utgör en lösen för avstådd mark, nu liksom tidigare innebära
en uppmuntran och ett verksamt bidrag till förbättringar av jordbruket
i lappmarkerna. I betänkandet föreslås —- efter statistisk bearbetning av de
odlingsersättningar, som utgick vid indragningar enligt 1921 års lag, samt
efter jämkning av därvid erhållna belopp på grundval av indextal för odlingskostnader
och levnadskostnader — ersättning utgå med 110—650 kr.
per hektar samt en indelning av ängarna i grupper efter storleken av den
årliga höavkastningen. I vissa fall avses högre ersättningsbelopp kunna utgå,
varjämte i ströäng eventuellt ingående avrösningsjord föreslås skola ersättas
med 100 kr. per hektar.
Beträffande ersättningens användning föreslår utredningsmannen, att
densamma skall kunna få användas till bekostande av alla slag av sådana
förbättringsåtgärder i fråga om fastighetens jordbruk, som är ägnade att
höja jordbrukets bärighet. En tanke att vederlaget skulle få användas jämväl
till åtgärder syftande till främjande av ett rationellt skogsbruk på fastigheten,
avvisas av utredningsmannen med hänsyn till att ersättningsbeloppen
icke torde komma att vara större än att själva jordbruket väl är i
behov av de förbättringsarbeten som därmed kan bekostas ävensom till att
förslag i annat sammanhang förelåg om särskilda åtgärder för skogsbrukets
upprustning och om vidgade möjligheter för statsbidrag härtill. Lantbruksnämnden
skall efter ansökan fastställa vilka förbättringsåtgärder som
skall verkställas. Vederlaget skall utan att vara underkastat preskription
innestå intill dess förbättringsåtgärd verkställts. Vissa mindre ersättningar,
högst 300 kr., samt undantagsvis även högre ersättningsbelopp skall dock
få utbetalas kontant.
Frågan om indragning av ströäng och om ersättningens storlek skall prövas
vid särskilda indragningsförrättningar av lantmätare och två gode män.
Då beslut om indragning vunnit laga kraft skall ängen anses avskild från
den fastighet till vilken ängen hört och vara fri från all rätt, som dittills
besvärat den. Ligger ängen inom kronan tillhörig, under dess omedelbara
disposition stående fastighet, skall ängen anses sammanförd med fastigheten.
Inom allmänningsskogar liggande ströängar, som indrages, föreslås
i betänkandet skola av kronan överlåtas till ägarna av skogarna, varvid i det
föregående angivna bestämmelser för överlåtelser av tidigare indragna ströängar
avses att tillämpas.
I fråga om vid tidigare indragningar bibehållna ströä
n g a r föreslår utredningsmannen, att desamma i den mån de är belägna
inom kronomark skall kunna indragas till kronan, därest kronan inom tre
år från det den föreslagna lagstiftningen trätt i kraft begär indragning och
ägaren ej bestrider åtgärden. För indragningen skall i huvudsak gälla samma
regler beträffande ersättningens storlek och användning samt regleringslör
-
22
Kungl. Ma j. ts proposition nr 62 år 1960
farandet som föreslagits i fråga om ströängar, som ej tidigare varit föremål
för indragningsåtgärder. Utredningsmannens huvudsakliga motiv för förslaget
är dels att vid tidigare indragningar ströängar fått behållas i alltför
stor omfattning, dels att ägare av bibehållen äng bör kunna komma i åtnjutande
av samma förmåner som utgick till innehavare av indragen äng dels
ock att de enklaver som de bibehållna ängarna utgör inom kronans mark
försvårar skogsvården. Enär det sistnämnda motivet av utredningsmannen
ansetts vara det tyngst vägande, har han funnit, att indragning av bibehållna
ströängar inom annan mark än kronomark ej bör komma till stånd. Ägare
av sådan annan mark, inom vilken bibehållen ströäng finnes, bör vara
hänvisade till att genom köp förvärva ängarna.
Vad angår kostnaderna för de föreslagna åtgärderna framgår av
betänkandet, att utredningsmannen beräknar att ersättningsbeloppen för
de ströängar, vilka avses att indragas till kronan, kommer att uppgå till sammanlagt
omkring 5 500 000 kr. Jämväl kostnaderna för indragningsförrättningarna
och lantbruksnämndernas arbeten skall enligt betänkandet bestridas
av allmänna medel.
Utredningsmannen har vidare framlagt förslag angående ej uttagna
ersättningar för tidigare indragna ströängar, vilka såsom
i det föregående nämnts vid 1953 års utgång i runt tal uppgick till
683 000 kr. I denna fråga framhålles i betänkandet, att den återstående nyodlingen
inte kan väntas bli genomförd. Främsta skälet härtill anser utredningsmannen
vara, att de beslutade odlingsersättningarna numera anses
alltför låga. I betänkandet föreslås, att de ej uttagna odlingsersättningarna
skall, efter ansökning av fastighetens ägare, få användas även för andra
förbättringsåtgärder än nyodling och på samma sätt som i det föregående
föreslagits beträffande ersättningarna vid den fortsatta ströängsindragningen.
Härom anför utredningsmannen i huvudsak följande.
Ett sådant medgivande skulle innebära, att en fastighetsägare blev i tillfälle
att få använda den innestående ersättningen för avstådda ströängar
till förbättring av fastigheten även i de fall han eller hans företrädare ej
funnit lämpligt verkställa eller fullborda den vid indragningen föreskrivna
nyodlingen. En ändring av bestämmelserna i detta syfte berör icke principerna
i de båda äldre indragningsförfattningarna, utan torde kunna anses
som en av utvecklingen påkallad jämkning. Det bör tillkomma lantbruksnämnden
att, efter ansökning av fastighetens ägare och sedan upplysning
erhållits om det innestående beloppet, handlägga ärendet och efter upprättad
plan bestämma om rationaliseringsåtgärclerna. Nämnden kan därvid
vara i tillfälle att samtidigt lämna sådant ekonomiskt stöd, varom nämnden
enligt rationaliseringskungörelsen har att besluta. Skulle nämnden finna att
förbättringsåtgärder ej bör verkställas å fastigheten, torde den innestående
ersättningen böra få utbetalas direkt i pengar. Givetvis bör sålunda föreslagen
ändring icke utesluta hemmansägare eller åbo från att stå kvar i det
läge 1916 års kungörelse och 1921 års lag innebär. Det skall bero på honom
själv att genom ansökning hos lantbruksnämnden få möjlighet att använda
ersättningen till annan åtgärd än nyodling. Det torde kunna förväntas
att, efter den sålunda föreslagna möjligheten till ändrad användning av de
Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1960 23
innestående beloppen, huvuddelen av desamma skall komma jordbruket
tillgodo.
Utredningsmannen har jämväl övervägt att föreslå införande av en preskriptionstid
för ifrågavarande ersättningar, men har med hänsyn till vad
som förekom vid tillkomsten av nu gällande bestämmelser ej funnit sig
böra föreslå en ändring i den rätt för fastighetsägare och inteckningshavare,
som nu gäller i berörda hänseende.
Slutligen föreslås i betänkandet att de sedan år 1922 å riksstatens nionde
huvudtitel upptagna anslagen Tilläggsavvittring i Västerbottens
läns lappmark och Ströängars indragande
till kronan inte längre skall uppföras å riksstaten. Från anslagen utgår
f. n. innestående odlingsersättningar samt kostnaderna för avsyningar
o. dyl. Möjlighet till en avveckling av anslagen föreligger enligt utredningsmannen
om ersättningarna bestämmes i stället skola utgå från anslaget Bidrag
till jordbrukets rationalisering. Härvid bör föreskrivas att sistnämnda
anslag i denna del får disponeras även av länsstyrelserna i Västerbottens och
Norrbottens län.
Yttranden, över förenämnda betänkande har •— i vissa fall efter hörande
av underlydande och andra organ — yttranden avgivits av lantmäteristyrelsen,
lantbruksstyrelsen, kammarkollegiet, domänstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
skogsstyrelsen, statskontoret, 19o4 års fastighetsbildningskommitté,
länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län, hovrätten
för övre Norrland, häradshövdingarna i Västerbottens västra, Västerbottens
norra, Piteå, Luleå och Gällivare domsagor, Hushållningssällskapens förbund,
skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län, Sveriges
lantmätareförening, Riksförbundet Landsbygdens folk och Sveriges lantbruksförbund.
I det följande torde få lämnas kortfattad redogörelse för remissinstansernas
inställning till huvudprinciperna i betänkandet.
Grunddragen i de i betänkandet framlagda förslagen har uttryckligen biträtts
eller ansetts kunna lämnas utan erinran av nära nog samtliga remissinstanser.
Inte i något yttrande ifrågasättes sålunda erforderligheten av åtgärder
för reglering av ströängsförhållandena. Däremot betonas i många yttranden
de fördelar ur skilda synpunkter, som kan vinnas genom en fullständig
avveckling av ströängarna.
Förslagen om försäljning av de inom allmänningsskogar och samfällda
husbehovsskogar liggande, till kronan tidigare indragna ströängarna har
särskilt berörts i några yttranden. Sålunda biträder styrelserna för samtliga
allmänningsskogar förslaget i denna del. Även Riksjörbundet Landsbygdens
folk tillstyrker förslaget. I fråga om försäljningsvillkoren framhåller statskontoret,
alt enligt ämbetsverkets mening prissättningen så nära som möjligt
bör ansluta sig till de av domänverket tillämpade värderingsnormerna
vid försäljning av kronomark. Vattenfallsstyrelsen finner ur de synpunkter
styrelsen har atl företräda, att de föreslagna förbehållen för kronan atl råda
över vatten och fiske till överlåtna ströängar är mycket angelägna.
24
Kungl. Maj. ts proposition nr 62 år 1960
Vad gäller förslagen om fortsatt ströängsindragning anser inånga remissinstanser,
däribland lantmäteristyrelsen, lantbruksstyrelsen, domänstyrelsen
och 1954 års fastighetsbildningskommitté, att ett eller flera av de undantag
från indragningsåtgärderna, som utredningsmannen föreslagit, bör
utgå. Det huvudsakliga skälet för dessa ställningstaganden är att en så fullständig
avveckling som möjligt av ströängsförhållandena anses böra komma
till stånd. Å andra sidan uttrycker hovrätten för övre Norrland jämte ytterligare
ett par remissinstanser tvekan rörande förslaget att jämväl vid tidigare
indragningsåtgärder bibehållna ströängar skall kunna indragas.
I fråga om de föreslagna ersättningsbeloppens storlek uttalar lantmäteristyrelsen,
att vederlagen inrymmer mycket betydande subventioner och vida
överstiger slåtterängarnas faktiska värde. Domänstyrelsen upplyser, att prisnivån
på ströängar vid tidigare frivilliga överlåtelser till kronan varit 25—
50 kr. per hektar. Statskontoret kan icke tillstyrka, att ersättningarna medgives
utgå efter för den enskilde så förmånliga regler, som gällt vid tidigare
indragningar.
Utredningsmannens förslag rörande ej uttagna ersättningar för tidigare
indragna ströängar har berörts av lantbruksstyrelsen, som anser att en slutreglering
av likviden skall äga rum efter viss tid, varvid det kan övervägas
att ett något reducerat belopp utbetalas till fastighetsägaren.
Förslaget att återstående medelsbehov för den tidigare ströängsindragningen
skall utgå från anslaget till jordbrukets rationalisering tillstyrkes av statskontoret.
Även lantbruksstyrelsen biträder förslaget och anför, att det bör
övervägas om den mest praktiska ordningen är att länsstyrelserna disponerar
viss del av anslaget eller att utbetalningarna går genom lantbruksnämnderna.
IV. Vissa skogliga åtgärder i övre Norrland
Skogsstyrelsens anslagsskrivelse i ämnet. I anslagsskrivelse den 26 augusti
1959 hemställer skogsstyrelsen, att anslaget Åtgärder för ökad skogsproduktion
i Norrland m. m. höjes med 600 000 kr. Såsom motivering härför anför
styrelsen bl. a. följande.
„ förutsättning för bidragsgivning är, alt det bildas s. k. skogsvårdsområde,
för vilket skogsvårdsstyrelsen upprättar en skogsvårdsplan. Efter anslagets
tillkomst 1940 rådde under flera år krisartade förhållanden och arbetskraftsbrist,
som försenade utförandet av skogsvårdsåtgärderna. Under
senare år har framförallt den knappa tillgången på bidragsmedel föranlett
försening av skogsvårdsarbetet. Följden är, att en betydande eftersläpning
uppstått. Samtidigt har de förmånliga bidrag, som författningsenligt kan
utgå inom skogsvårdsområden i vissa landsdelar, medfört att skogsvårdsstyrelserna
utsatts för intensiva påtryckningar från markägarnas sida att
bilda ytterligare skogsvårdsområden.
överblicken av läget har försvårats på grund av ovannämnda förseningar
och samtidigt inträdda prisförhöjningar. De i olika sammanhang framlagda
siffrorna över skogsvårdsplanernas uppgifter om beräknade bidrag för
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1960
ännu ej utförda åtgärder återger salunda ej det aktuella medelsbehovet. Styrelsen
har därför föranstaltat om en undersökning härav. Denna har utvisat
en uppenbar disproportion mellan de i skogsvårdsplanerna upptagna
åtgärderna och möjligheterna att med nuvarande medelstilldelning stödja
deras utförande inom rimlig tid.
Förhållandet har tvingat styrelsen att utfärda särskilda föreskrifter, vilka
förutom att de förhindrar ytterligare områdesbildning — åtgärder i detta
syfte hade vidtagits redan tidigare — innehåller bestämmelser om en synnerligen
restriktiv bidragstilldelning från anslaget. °
Vidare har styrelsen uppmanat de berörda skogsvårdsstyrelserna att, i den
utsträckning så lämpligen kan ske, planlägga de i skogsvårdsplanerna upptagna
åtgärderna som beredskapsarbeten att utföras med stöd av arbetslöshetsmedel,
om arbetsmarknadsläget gör detta önskvärt.
För att icke ytterligare försening skall uppstå beträffande de åtgärder,
som skogsägarna önskar utföra med nämnda, starkt aterhållsamma bidragstilldelning
äskar styrelsen, liksom i fjolårets anslagsskrivelse, ett anslag om
2 300 000 kr.
Några medel för kursverksamhet i samband med bidragsverksamheten
anser styrelsen ej erfordras.
I detta sammanhang torde få erinras om, att skogsstyrelsen i skrivelse den
20 augusti 1958 bl. a. föreslagit, att bestämmelserna om skogssällskapet i
gällande kungörelser rörande samtliga de s. k. särskilda skogsvårdsanslagen
och statens skogslånefond skall utgå. Vidare har föreslagits, att styrelsen
bör medges rätt att utan hinder av vissa uttalanden i förarbetena till
nämnda kungörelser samt kungörelsen rörande skogsväglånefonden grunda
kostnadsberäkningar av skogsvårdsföretag i samband med utdelning av
statliga bidrag och lån på det aktuella prisläget. Ifrågavarande förslag har
behandlats i samband med anmälan av statens skogsförbättringsanslag i
1960 års statsverksproposition (IX ht, p. 100).
Sysselsättningsförhållandena inom det norrländska skogsbruket, m. m. I en
inom arbetsmarknadsstyrelsen — efter förfrågan från jordbruksdepartementet
— den 29 september 1959 upprättad promemoria redogöres för vissa
av styrelsen vidtagna åtgärder för främjande av sysselsättningen inom
skogsbruket.
Inledningsvis anföres i promemorian, att antalet inom skogsbruket sysselsatta
under vinterhalvåret 1958/59 uppskattades till ca 13 000 lägre än
året innan. Den hos arbetsförmedlingarna registrerade arbetslösheten inom
skogsbruket var mer än dubbelt så stor som 1957/58. Av de arbetslösa medlemmarna
i skogs- och flottningsarbetarnas arbetslöshetskassa var övervägande
flertalet anmälda i de fyra nordligaste länen, i enbart Norrbottens
län en tredjedel av samtliga. Under sommaren 1959 hade arbetslösheten
bland skogsarbetarna i stort sett samma omfattning som året förut.
I promemorian lämnas därefter vissa uppgifter angående dels arbetslösheten
i skogsbruket, såväl totalt som med fördelning på de fyra nordligaste
länen, dels med anledning därav vidtagna och planerade åtgärder. Därvid
anföres i huvudsak följande.
26
Kungi. Maj.ts proposition nr 62 år 1960
Röjningsarbete som beredskapsarbete. Utvecklingen på den skogliga arbetsmarknaden
har medfört behov att öka tillgången på sådana arbeten,
som snabbt kan igångsättas för att skapa ökad sysselsättning inom skogsbruket.
För att stimulera till detta gav Kungl. Maj:t den 30 juni 1958 arbetsmarknadsstyrelsen
medgivande att med anlitande av arbetslöshetsmedel
lämna statsbidrag även till vissa eljest icke statsbidragsberättigade skogsvårdsarbeten,
om de utfördes som beredskapsarbeten för arbetslösa. Beslutet
innebar, att markägarna kunde tillförsäkras, att deras kostnadsandel vid
sådana arbeten icke skulle överstiga 75 procent av den normala utförandekostnaden.
Styrelsen utnyttjade detta till att inom det enskilda mindre skogsbruket
aktualisera en utökning av verksamheten med skogsröjningsarbeten.
Verksamheten igångsattes under september månad 1958 såsom statliga beredskapsarbeten
i skogsstyrelsens regi. Dessa arbeten har sedan dess pågått
med varierande omfattning. Arbetsmarknadsstyrelsen har hittills ställt
5.5 milj. kr. till skogsstyrelsens förfogande för röjningsarbeten samt vissa
dikesförbättringar och stamkvistning i samband därmed. Fram till den 1
augusti 1959 har de fyra nordligaste länen sammanlagt tilldelats i runt tal
1.5 milj. kr. och övriga län tillhopa 2,7 milj. kr.
Röjningsarbete med bidrag av lågkonjnnkturmedel. Kungl. Maj:t ställde
den 6 mars 1959 ett belopp på ca 10,4 milj. kr. av lågkonjunkturmedel till
arbetsmarknadsstyrelsens förfogande för åtgärder, ägnade att främja sysselsättningen
inom skogsbruket och skogsnäringen. Styrelsen beslöt att använda
en del av dessa medel för att stimulera till en ytterligare ökning av
skogsröjningsverksamheten. Sålunda erbjöds — efter överläggningar med
berörda intresserade parter — skogsägande bolag och bondeskogsdistrikt
samt för verksamhet med skogsvårdsstyrelsernas och skogsägareföVeningarnas
fasta röjningslag bidrag med 25 procent av godkänd normal röjningskostnad.
i den mån röjningsarbetet representerade en utökning av den eljest
möjliga verksamheten. Per den 17 september 1959 har medel ställts till länsarbetsnämndernas
förfogande å sammanlagt ca 2,7 milj. kr. i de fyra nordligaste
länen och å ca 1,4 milj. kr. i övriga län.
Anslag på tillåggsstat för byggande av skogsbilvägar. På tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1958/59 ställdes ett belopp av 5 milj. kr. till
domänstyrelsens, lantbruksstyrelsens och skogsstyrelsens förfogande för
sådana vägbyggnadsarbeten å enskilda och ecklesiastika skogar samt å kronans
skogar, som anses önskvärda och lämpliga att utföra i sysselsättningsfrämjande
syfte. Dessa medel disponeras i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen,
och avsikten är att främja en ökning av sysselsättningen. De fyra
nordligaste länen har därvid hittills tilldelats medel för utförande av arbeten
med i runt tal 4 milj. kr.
Vägarbeten som beredskapsarbete i domänstyrelsens regi. Under föregående
budgetår ställde arbetsmarknadsstyrelsen 5,9 milj. kr. till domänstyrelsens
förfogande för byggande av skogsbilvägar som beredskapsarbeten.
Intill sistlidna augusti månads utgång har arbeten utförts med medel ur anslaget
för ca 5 milj. kr., varvid inom de fyra nordligaste länen nedlagts i runt
tal 3,8 milj. kr. Genom beslut den 15 juli 1959 anvisade arbetsmarknadsstyrelsen
ytterligare 17,9 milj. kr. till domänstyrelsen för nybyggnader och förbättringar
av skogsbilvägar under budgetåret 1959/60. Anslaget grundar sig
på en förteckning med beräkningar angående vissa angivna vägföretag. För
de fyra nordligaste länen beräknas kostnaderna för dylika vägföretag till
sammanlagt ca 14,4 milj. kr.
Flottledsarbeten m. m. Utöver hittills nämnda grupper av beredskapsarbeten
lämnades under budgetåret 1958/59 bidrag till flottledsarbeten med
i runt tal 1,6 milj. kr., varav ca 1,3 milj. kr. i de fyra nordligaste länen. Sty
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1960
relsen lämnade vidare bidrag till vissa byggnadsarbeten på det skogliga
området vid utförande som beredskapsarbete samt till vissa skogsröjningsarbeten
som utfördes såsom statskommunala beredskapsarbeten.
Skogsstyrelsens planläggning av beredskapsarbeten. Den 16 mars 1959
hemställde arbetsmarknadsstyrelsen i en skrivelse till skogsstyrelsen om
vidtagande av åtgärder för en allmän utökning av planläggningen för skogsvårdsarbeten.
Skogsstyrelsen företog omedelbart en snabbinventering av
ifrågakommande objekt och bedömde det för varje län föreliggande behovet
av personal- och medelsförstärkning för planering av arbetena. För planering
av skogliga beredskapsarbeten samt utbildning av arbetsledare vid
dessa har arbetsmarknadsstyrelsen därefter ställt 3 milj. kr. till skogsstyrelsens
förfogande.
Arbetslöshetskurser. Samtidigt som verksamheten med beredskapsarbeten
på det skogliga området under det förflutna budgetåret gavs större omfattning
än tidigare, anordnade skogsstyrelsen i samarbete med arbetsmarknadstyrelsen
fortbildningskurser för arbetslösa skogsarbetare. Under första
halvåret 1959 anordnades 120 kurser för en sammanlagd kostnad av ca 2,1
milj. kr., varav omkring 1,4 milj. kr. hänför sig till de fyra nordligaste länen.
En fortsättning av verksamheten med skogliga arbetslöshetskurser planeras.
Därvid torde det i ökad omfattning bli aktuellt med kurser för yngre
skogsarbetare. För dessa synes böra eftersträvas att utbildningen på väsentliga
punkter blir jämförlig med den ordinarie yrkesutbildningen på området.
Under förutsättning av ökad medelstillgång torde skogsvårdsstyrelserna
kunna medverka härtill med tillgängliga resurser, såsom lärare m. in.
Beredskapsarbeten å allmänna vägar. Då särskilt i Norrland skogsarbetare
i viss utsträckning sysselsättes i beredskapsarbeten å de allmänna vägarna
har omfattningen av dylika arbeten under budgetåret 1958/59 angivits
i en särskild sammanställning, av vilken framgår, att den för hela landet
nedlagda kostnaden utgjorde ca 178,5 milj. kr. Av detta belopp hänförde
sig ca 72,5 milj. kr. till de fyra nordligaste länen.
Skogsbruksskolor. Arbetsmarknadsstyrelsen har hittills under budgetåret
1959/60 beviljat statsbidrag med ca 1,6 milj. kr. sammanlagt för bl. a. skogsbruksskola
i Tärendö, Norrbottens län samt i Storuman, Västerbottens
län.
I en promemoria den 9 november 1959 har arbetsmarknadsstyrelsen inkommit
med ytterligare uppgifter angående skogliga beredskapsarbeten
och arbetslöshetskurser m. in., berörande bl. a. Norrland.
Under departementsbehandlingen av förevarande ärende utarbetades en
promemoria, vari ifrågasattes möjligheten att under anslaget Åtgärder för
ökad skogsproduktion i Norrland m. in. å en särskild post anvisa ett belopp
att i första hand användas för bidragsgivning till skogsvägbyggandet
inom de fyra nordligaste länen men även till andra skogsvårdsåtgärder där.
För bidragsgivningen från ifrågavarande post, som i viss mån kunde betraktas
vara eu motsvarighet till det å tilläggsstat för budgetåret 1958/59
anvisade anslaget Vissa vägbyggnad sarbeten å enskilda och statliga skogar
in. in., borde gälla i huvudsak samma regler som för bidragsgivningen från
skogsförbättringsanslaget resp. skogsvägbyggnadsanslaget. Det förutsattes
i promemorian, att samråd skulle äga rum mellan skogsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen
rörande användningen av ifrågavarande medel. För
medelsdispositionen borde gälla de särskilda bestämmelser och villkor i
28
Kungl. Maj. ts proposition nr 62 år 1960
fråga om arbetsföretagens lokalisering, anlitande av arbetskraft in. in., som
arbetsmarknadsstyrelsen skulle finna erforderliga från arbetsmarknadspolitiska
synpunkter.
bör fullföljande av åtgärder enligt redan upprättade skogsvårdsplaner borde
under den nuvarande anslagsrubriken Åtgärder för ökad skogsproduktion
i Norrland in. in. anvisas särskilda medel (å en separat post), varmed
bidragsgivning enligt för detta anslagsändamål gällande regler även fortsättningsvis
borde finansieras.
I yttrande över departementspromemorian bär skogsstyrelsen anfört i
huvudsak följande.
Den bidragsform, som tillämpats vid bidragsgivning från anslaget Vissa
vägbyggnader å enskilda och statliga skogar in. m., kan i någon mån sägas
utgöra ett mellanting mellan de regler som gäller för å ena sidan skogsväganslaget
(utan arbetsmarknadsmässiga villkor) och å andra sidan de arbetslöshetsmedel,
som ställts till skogsstyrelsens förfogande för utförande
av beredskapsarbeten (tämligen rigorösa sådana villkor). Sålunda har i fråga
om anställning av arbetskraft som regel föreskrivits endast, att vägbyggaren
skulle rekrytera sin tillfälliga arbetskraft från viss arbetsförmedling.
Den vägbyggnadsverksamhet, som pågår med stöd från förenämnda anslag,
har kunnat komma till stånd utan särskilda bidragsförhöjningar. Detta
sammanhänger med att, såsom redan framhållits, de arbetsmässiga villkoren
varit milda. På grund av skogsväganslagets tidigare mycket stränga
begränsning har vidare en upplagring av bidragsansökningar skett hos
skogsvårdsstyrelserna. I vissa fall fann därför markägarna med sin fördel
förenligt att acceptera en tidigare bidragstilldelning från det särskilda anslaget
än vad de eljest kunnat påräkna från skogsväganslaget.
När det nu gäller en vidgad verksamhet med skogsvägbyggnad, som skulle
bedrivas samtidigt med den normala (men erbjuda något större sysselsättningsmöjligheter
än denna för arbetslösa) och samtidigt med beredskapsarbetena,
torde det krävas speciella bidragsförmåner och även ett urval av särskilda
objekt.
I stort sett torde skogsvägbyggandet få bedrivas så, att företag inom det
större skogsbruket utföres såsom beredskapsarbeten. Inom det mindre skogsbruket
torde en önskvärd utökning av verksamheten kunna åstadkommas
genom bidragstilldelning från den ifrågasatta, särskilda anslagsposten, varvid
det synes nödvändigt att erbjuda förmånligare bidrag än normal maximiprocent.
Styrelsen hänvisar i detta avseende till sitt yttrande till jordbruksutskottet
den 12 februari 1959 över motionerna I: 359 och II: 436 angående delegation
till skogsstyrelsen i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen av beslutanderätten
rörande förhöjt byggnadsbidrag till skogsvägar. Om förhöjda
bidrag mera allmänt kan utgå av de ifrågavarande medlen, vilket skärper
angelägenheten, att beträffande dessa beslutanderätten delegeras, synes det
möjligt att få till stånd en vidgad vägbyggnadsverksamhet inom det enskilda
mindre skogsbruket. Styrelsen förutsätter, att de förenämnda, mildare villkoren
angående anställning av tillfällig arbetskraft fortfarande skulle tilllämpas.
Beträffande återväxtåtgärder och skogsdikning synes likaså visst behov
finnas av en bidragsform, som garanterar sysselsättning av arbetslösa, men
med mildare villkor i detta avseende än beredskapsarbetenas. Den maximiprocent,
som kungörelsen i samband med skogsförbättringsanslaget medger,
får anses tillräcklig även för nu ifrågavarande arbeten.
29
Kungl. Maj.ts proposition nr 62 år 1960
I fråga om röjning föreligger ett visst behov av en särskild bidragsform utöver
den, som tillämpas i samband med beredskapsarbetena. Inom skogsvårdsområden
i lappmarkerna samt svår föryngrade skogar i Jämtlands län
stödjes nämligen röjning från anslaget Åtgärder för ökad skogsproduktion
i Norrland in. in. med relativt högprocentiga bidrag. I grannskapet till sådana
skogsvårdsområden är det därför mycket svårt att intressera skogsägarna
för åtgärden, om ej högre bidrag kan lämnas än som nu utgår för
beredskapsarbetet röjning. Med hänsyn härtill synes röjning böra inrymmas
bland de åtgärder, som kan stödjas med bidrag från anslagsposten. Skäl
synes ej föreligga att härvid frångå de bidragsregler, som skulle gälla för
övriga skogsvårdsåtgärder.
Det är givet, att vissa olägenheter följer av att olika anslag anlitas och skilda
bidragsförmåner tillämpas för samma slag av åtgärder. Floran av bidragsbestämmelser
för skogliga åtgärder, som redan förut är rikhaltig, hotar
att bli svåröverskådlig. Å andra sidan föreligger fortfarande en betydande
eftersläpning beträffande utförandet av skogliga åtgärder, vilka i sig
själva är angelägna. Med hänsyn härtill är det önskvärt att man i större
skala än som redan skett får pröva den ifrågavarande bidragsformen. Mycket
talar för att den kan visa sig lämplig, när det gäller att utan störningar beträffande
den normala skogliga verksamheten utvidga arbetsvolymen.
En utökning av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet med planläggning och
utförande av väg- och skogsvårdsåtgärder kan enligt skogsstyrelsens mening
icke åstadkommas utan förstärkning av styrelsernas personal- och
medelsresurser. I vad gäller beredskapsarbetena bestrides skogsvårdsstyrelsernas
merkostnader av de särskilt anvisade arbetslöshetsmedlen. Vad angår
den nu ifrågavarande verksamheten synes motsvarande merkostnader
böra täckas med anlitande av den särskilda posten under produktionsanslaget.
I detta avseende bör sålunda bestämmelserna rörande produktionsanslaget,
vilka medger särskilt förvaltningsbidrag åt skogsvårdsstyrelserna,
gälla även den särskilda anslagsposten. Det bör i detta sammanhang framhållas,
att en temporär och begränsad utökning av skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet kan åstadkommas genom anlitande av tillfällig, extra personal.
På så sätt har beredskapsplaneringen kunnat utföras, vilken för övrigt underlättats
genom att skogsvårdsstyrelsernas stämplingsverksamhet under
det senaste året varit mycket ringa.
Behovet av utbyggnad av skogsvägnätet i Norrbottens län. I skrivelse den
19 december 1958 har länsstyrelsen i Norrbottens län, såsom ett led i en
norrbottensplan för utveckling av länets näringsliv, hemställt att Kungl.
Maj :t måtte för Norrbottens län under tioårsperioden 1959—1968 utöver ordinarie
medelstilldelning anvisa ett särskilt anslag om 15,9 milj. kr. per år,
varav 2,6 milj. kr. för bidrag till byggande av vissa skogsbilvägar samt 13,3
milj. kr. för ombyggnad av vissa i skrivelsen angivna länsvägar och broar.
Efterföljande redogörelse hänför sig enbart till yrkandet rörande skogsbilvägar.
Länsstyrelsen framhåller, att den aktuella arbetsmarknadssituationen
inom länet karakteriseras av en i förhållande till arbetskraftstillgången
underdimensionerad och av brist på investeringsmedel stagnerande produktionsapparat.
I motsats till övriga Sverige har arbetslösheten i Norrbotten
haft betydande omfattning även under den gångna högkonjunkturperioden
och den befinner sig f. n. i snabb och oroväckande stegring. Dessa
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 62 år 1960
för Norrbottens län specifika förhållanden anser länsstyrelsen vara av så
allvarlig natur, att de påkallar särskilda åtgärder från statsmakternas sida.
Åtgärderna bör i första hand inriktas på att genom väsentligt utökade statliga
investeringar möjliggöra ett rationellt utnyttjande av länets rika naturtillgångar
och dess växande överskott av mänsklig arbetskraft. Härvid kommer
bl. a. en utbyggnad av det permanenta skogsbilvägnätet i blickpunkten.
På länsstyrelsens tillskyndan har det ekonomiskt optimala skogsvägnätets
täthet beräknats. Efter avdrag av den befintliga våglängden har erhållits ett
utbyggnadsbehov av i runt tal 110 milj. kr. Realiseras utbyggnadsprogrammet
på tio år blir sålunda medelinvesteringen 11 milj. kr. och utbyggnadstakten
630 km per år. För budgetåret 1958/59 tilldelades länets skogsvårdsstyrelse
en bidragskvot av 0,7 milj. kr. ur det ordinarie anslaget för
statligt stöd till vägbyggnad å enskilda skogar, vartill kommer bidrag ur det
s. k. norrländska skogsproduktionsanslaget. Den här framlagda utbyggnadsplanen
förutsätter enligt en utredning av nyssnämnda skogsvårdsstyrelse,
att statsbidragen utökas till 3,3 milj. kr. per år under tioårsperioden 1959
—1968.
Beträffande kronoskogar anser länsstyrelsen det angeläget, att den av
statsmakterna fastställda investeringsramen vidgas i erforderlig grad för
att vägbyggnadstakten skall kunna ökas i föreslagen utsträckning.
Länsstyrelsen finner i förevarande sammanhang vidare nödvändigt att
frågor om ersättning till skogsägare för sänkning av rotvärde samt transportkostnadsfördyring
till följd av att skogsvägnätets utbyggnad inom vissa
delar av länet f. n. hindras av militära skäl utredes i särskild ordning.
Yttranden. Skogsstyrelsen framhåller i yttrande över länsstyrelsens
skrivelse, att god överensstämmelse får anses föreligga mellan resultaten av
den nu framlagda utredningen rörande utbyggnadsbehovet av skogsvägar
samt den av 1955 års skogsvårdsutredning utförda. Styrelsen erinrar om att
sistnämnda undersökning av vägbehovet legat till grund för styrelsens äskanden
de senaste åren om medelsanvisning under skogsväganslaget.
Styrelsen delar länsstyrelsens uppfattning angående behovet av ytterligare
skogsvägar och förstärkta länsvägar inom Norrbottens län. Härför erfordras
en ökad medelstilldelning. Styrelsen kan däremot ej tillstyrka förslaget, att
ett särskilt anslag för ändamålet under en tioårsperiod måtte anvisas för
Norrbottens län. Styrelsen påpekar bl. a., att ekonomiskt goda väginvesteringsobjekt
givetvis finns även i övriga län och att de sociala skälen för
statliga ingripanden kan växla i styrka från tid till annan. Enligt styrelsens
uppfattning bör de påvisade missförhållandena i Norrbottens län motverkas
med anlitande av i första hand anslaget till bekämpande av arbetslöshet.
Domänstyrelsen, som införskaffat yttranden från över jägmästarna i övre
Norrbottens och i Skellefteå distrikt samt från byrådirektören i styrelsens
väg- och vattenbyggnadskontor, anför att, även om utredningen i fråga om
behovet av skogsbilvägar synes lida av vissa ofullständigheter, utredningsresultatet
bör kunna ligga till grund för de bedömanden, som måste göras
31
Kungl. Maj.ts proposition nr 62 ur 1960
rörande utbyggnadsvolymen. Bedömningarna av byggnadskostnaderna och
utbyggnadsvinsterna anses dock vara alltför optimistiska. Även om en mera
realistisk kostnadsnivå lägges till grund för bedömningen anser emellertid
styrelsen den föreslagna utbyggnaden av vägnätet vara räntabel och nödvändig.
Styrelsen har intet att erinra mot den föreslagna ökningen av statsbidragen
för byggande av permanenta skogsbilvägar på enskilda marker inom
Norrbottens län. Beträffande vägbyggnadsverksamheten på kronoskogarna
framhåller styrelsen önskvärdheten av att styrelsens investeringsram i erforderlig
utsträckning vidgas i och för samordning med det föreslagna utökade
vägbyggnadsprogrammet på de enskilda skogarna. Domänstyrelsen
nämner i anledning härav, att styrelsen under det senaste året till förmån
för övre Norrbottens distrikt liksom i direktiven till överjägmästarna angående
nästa femårsplan vidtagit en viss jämkning vid fördelningen av för
kronoskogarna disponibla vägbyggnadsanslag. Styrelsen anser sig inte därutöver
nämnvärt kunna utöka sitt vägbyggande inom Norrbottens län på
bekostnad av behovet av vägar på kronoparkerna inom övriga delar av landet.
Ej heller finner styrelsen det möjligt att anlita förnyelsefonden för ändamålet.
Styrelsen anser starka skäl tala för att finansieringsfrågan löses
genom att arbetslöshetsmedel ställes till förfogande. En utökning av skogsbilvägnätet
på kronoparkerna på denna väg torde enligt styrelsen kunna
ske med en måttlig förstärkning av domänverkets vägorganisation i länet.
Styrelsen vitsordar, att många vägar av militära skäl måste byggas med för
skogsbruket otillfredsställande och oekonomisk sträckning, även om under
senare år en uppmjukning på den punkten skett. En ytterligare uppmjukning
är ur skogsbrukets synpunkt ett angeläget önskemål.
Kommerskollegium, som inhämtat yttranden i ärendet från näringslivets
trafikdelegation samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare
i Luleå, tillstyrker för sin del i princip länsstyrelsens förslag om ökade anslag
för ifrågavarande ändamål. Trafikdelegationen, som inte vill motsätta
sig alt utökat stöd ges för byggande av skogsbilvägar i berörda område, framhåller
att detta ej bör få medföra att andra landsdelar kommer i mindre
prioriterad ställning. Delegationen anser det inte välbetänkt att nu ändra på
den anslagsteknik som gäller och införa någon ytterligare grupp av väganslag.
Den aktuella framställningen bör överlämnas till arbetsmarknadsstyrelsen
för att övervägas vid planeringen av beredskapsarbeten på vägarna.
Handelskammaren, som förklarar sig helt instämma med länsstyrelsen i
dess hemställan, anför att skogsbrukets företrädare förutom genom direkta
statliga medelsanslag bör stimuleras till ökad skogsvägbyggnad genom bl. a.
lättnader i gällande beskattningsregler, höjda bidrag, speciellt för bondeskogsbrukets
del, generell andel i influtna bilskattemedel m. fl. åtgärder.
Med hänsyn till de speciella förhållandena inom Norrbottens län bör vidare
fördelningen av ansvaret för vägnätets utbyggnad förskjutas till större del
på det allmänna.
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund tillstyrker, att särskilda väg
-
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1960
byggnadsanslag anvisas för Norrbottens län i den utsträckning, som enligl
utredningen härom kan befinnas erforderligt. Enligt riksförbundets uppfattning
bör det årliga anslagets storlek under de närmaste åren i första
hand anpassas efter arbetsmarknadsläget.
Sveriges skogsägareförbund instämmer i ett från Svenska cellulosa aktiebolaget
inhämtat yttrande, vari bolaget biträder den av länsstyrelsen gjorda
framställningen. Med hänsyn till det direkt arbetsmarknadsmässiga syftet
med de ökade bidragen anser bolaget, att storskogsbruket i större utsträckning
än enligt allmänt gällande normer bör komma i åtnjutande av dessa bidrag.
Förbundet finner anledning att i detta sammanhang understryka ett
uttalande av bolaget, att en med den föreslagna ökningen av bidragsanslagen
likvärdig effekt skulle uppnås, om kostnaderna för anläggning av skogsbilvägar
finge avdragas såsom omkostnad i skogsbruket. Förbundet framhåller,
att vårt lands skogsägare i berörda avseende är väsentligt sämre ställda
än skogsägarna i våra nordiska grannländer, något som givetvis bidrager till
att försvaga vår skogsnärings konkurrenskraft på en allt hårdare exportmarknad.
LKAB framhåller, att de av länsstyrelsen föreslagna investeringsobjekten
skulle medföra en även för LKAB:s verksamhet värdefull utveckling av
bygden. Bl. a. skulle på längre sikt en för bolaget värdefull rekryteringsbas
bevaras.
I ett gemensamt utlåtande anför väg- och vattenbgggnadsstyrelsen och
arbetsmarknadsstyrelsen, att de i likhet med länsstyrelsen är av den uppfattningen
att en utbyggnad av vägnätet i Norrbottens län såsom en rationaliserande
faktor spelar en viktig roll för näringslivets expansion. Frågan
om skogsbilvägar har endast behandlats av arbetsmarknadsstyrelsen. Denna
framhåller härvid, att av det anslag på 5 milj. kr. till skogsvägbyggnader,
som upptagits å tilläggsstat för budgetåret 1958/59, för skogsvårdsstyrelsen
i Norrbottens län preliminärt beräknats 800 000 kr. Under förutsättning
att planerings- och förberedelsearbeten kan utföras i önskvärd omfattning
är det styrelsens avsikt att medverka till att ytterligare medel ställs till förfogande
för bidragsgivning till sådana arbeten, som kan komma till utförande
som beredskapsarbeten eller eljest i sysselsättningssyfte i första hand
under tiden 15/9 1959—15/5 1960. En utökad vägbyggnadsverksamhet i
Norrbottens län synes böra komma till utförande bl. a. genom ökad medelstilldelning
till skogsvägar enligt särskilda beslut av statsmakterna samt genom
utförande av vägar som beredskapsarbete med till arbetsmarknadsstyrelsens
förfogande ställda medel. Behovet av sistnämnda arbeten för den
närmaste framtiden bedömes bli betydande, men då det inte i förväg kan
närmare beräknas, finner styrelserna det mindre lämpligt att, såsom föreslagits,
reservera vissa belopp för vägbyggnadsverksamheten i Norrbottens
län.
Med anledning av förenämnda remissutlåtanden har länsstyrelsen i Norrbottens
län med skrivelse den 27 maj 1959 inkommit med en promemoria i
ämnet.
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1960
Viss inventering av olösta skogliga spörsmål i Norrland, m. m. I del förut
omnämnda betänkandet den 30 april 1959 (stencilerat) bär den av Kungl.
Maj:t den 15 januari 1954 förordnade utredningsmannen för verkställande
av inventering av kvarstående olösta norrlandsfrågor som sådana frågor av
hög angelägenhetsgrad nämnt kraven på förbättrade avkastningsförhållanden
för de viktiga näringarna malmbrytning och skogsbruk samt vidgad industriell
förädlingsverksamhet för dessa, även med tanke på hemmamarknaden.
I fråga om skogsbruket och skogsindustrin anför utredningsmannen
bl. a.
Förhållanden, som gäller skogsbruket och skogsindustrin har stora återverkningar
på de framtida förhållandena i Norrland. Enligt 1957 års allmänna
fastighetstaxering uppgår värdet av skogsmark och växande skog för hela
Norrland till icke mindre än ca 63 procent av totala taxeringsvärdet på landsbygden.
Av totala skogsmarksarealen finnes ungefär samma procentuella
anpart i slorskogsbrukets ägo. De övriga — bondeskogsbruken — är uppdelade
på en mängd brukningsdelar med en relativt liten skogsmarksareal. När
man söker bedöma de framtida arbetsmetoderna vid såväl skogens skötsel i
olika stadier som vid virkesuttagens avverkning och utdrivning framträder
alltmera kravet på ökad mekanisering. Härmed följer sannolikt önskemålet
om större sammanhängande behandlingsyta. Tillkomsten för det mindre
skogsbruket av s. k. skogsbruksområden torde få ses som ett uttryck härför.
För ett stort antal skogsägare gäller dessutom att genom arrondering eller
annan fastighetsreglering nå fram till en bättre fördelning på en mångfald
skiften som nu i många fall är belägna utan inbördes sammanhang.
Utredningsmannen påpekar, att Norrlands skogsbruk under senare år alltmer
övergått från att ha varit ett huvudsakligen exploaterande skogsbruk
till ett producerande med följder i form av större omkostnader för skogens
vård och förnyelse men även av en ökad virkesproduktion.
När det gäller skogsbrukets biltransporter kommer enligt utredningsmannen
två ekonomiskt mycket betydande investeringsobjekt i blickpunkten.
Det gäller här utbyggandet av det permanenta skogsbilvägnätet samt upprustningen
av det allmänna vägnätet. Härtill kommer en del andra vägfrågor,
vilka i detta sammanhang bör uppmärksammas, såsom byggande av
enklare bilvägar och s. k. traktorvägar. Vägnätets planering är en mycket
viktig fråga. Varje väg som bygges i dag skall såvitt möjligt ingå som ett
led i ett framtida sammanhängande system. Det är framför allt de första
vägarna, som kan låsa systemet för ett fortsatt utbyggande på ett olyckligt
sätt, om misstag begås. Ett skogsbrukets bilvägnät kan också komma att
inverka på bebyggelsen i glesbygderna och utvecklingen av andra näringar.
Det bör kunna underlätta kommunikationerna till olika bebyggelsegrupper
och arbetsplatser. Vidare ökas genom vägarna möjligheten till en friare lokalisering.
Efter olika förhållanden kan de verka såväl för en bibehållen
mera gles bebyggelse som en centralisalion till tätorter.
Skogsbrukets transportfråga i vad det gäller såväl dess egna bilvägnät som
allmänna vägnätet får anses vara av största betydelse för Norrland. I delar
av Norrland överstiger f. n. huggnings- och transportkostnaderna vad
man kan få för massaveden. Ett viktigt medel att minska omfånget för dessa
s. k. nollområden är utbyggnad av bilvägnälet. Det gäller en investering,
som bör ske i ökad omfattning och därvid med omedelbar början.
;t Iiihang till riksdagens protokoll 1960. i samt. Nr 02
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1960
Vid remissbehandlingen av förenämnda betänkande har skogen och dess
problem upptagits till behandling av flera remissinstanser. Av därvid gjorda
uttalanden må här återges följande.
Arbetsmarknadsstyrelsen betonar, att det inom skogsbruket pågår en fortgående
rationalisering, vars betydelse av naturliga skäl är svår att uppskatta.
Det torde dock enligt styrelsen vara realistiskt att räkna med ett på lång
sikt alltmera minskat behov av arbetskraft i skogen.
Domänstyrelsen uttrycker samma tanke och anför, att man har att räkna
med att en del av dem, som hittills arbetat inom skogsbruket — i regel under
kortare perioder — icke kan påräkna fortsatt anställning inom detsamma.
Härtill kommer, att antalet arbetare i de arbetsföra åldrarna av styrelsen
beräknas komma att avsevärt ökas under de kommande åren. Det är på
grund härav angeläget att det samlade skogsbrukets stadigvarande arbetskraftsbehov
utredes som en del av det totala arbetskraftsbehovet i Norrland
och att bebyggelsen i skogsbygderna planeras med hänsyn tagen till resultatet
av sådana utredningar. Ämbetsverket uttalar vidare, att det såväl för
skogsbrukets ekonomiska utveckling som för skogsarbetarnas förtjänstmöjligheter
är av synnerlig vikt, att yrkesskickligheten höjes. Av betydelse härvidlag
är den ökade mekaniseringen i skogsbruket. Domänstyrelsen betonar,
att de långa transportavstånden med därav följande höga transportkostnader
starkt bidrager till det svaga ekonomiska resultatet av Norrlands skogsbruk.
En fortsatt utbyggnad av det vägnät, varpå sker forsling av skogsprodukter,
och en fortsatt upprustning av befintliga vägar och broar är därför
enligt styrelsen en angelägenhet av största vikt. Andra angelägna uppgifter
är enligt styrelsen dels ett mera intensivt forskningsarbete rörande såväl återväxtproblem
som produktionsfrågor, särskilt i höjdlägesområdena, och dels
åtgärder för upprättande av fortlöpande aktuella virkesbalanser. Behovet
av en reformerad fastighetsbildningslagstiftning understrykes samtidigt av
domänstyrelsen.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län, som erinrar om att skogsbruket och
den därav beroende exportindustrin dominerar länets näringsliv, anför, att
det är utomordentligt betydelsefullt, att utbyggnad av skogsindustrin på
allt sätt underlättas av statsmakterna. Alla möjligheter bör enligt länsstyrelsen
vidare tillvaratagas för att åstadkomma kvantitativa och kvalitativa förbättringar
i den nuvarande skogsvården. Bland frågor, som därvid bör uppmärksammas,
nämnes åtgärder för att underlätta omarrondering av skogsmarken,
som i stor utsträckning är uppdelad på många små brukningsdelar,
fortsatt utbyggnad av skogsbilvägnätet, samverkan mellan skogsägare i
skogsvårdsfrågor, utbyggnad av den skogliga yrkesundervisningen, m. in.
Länsstyrelsen i Västerbottens län anser, att det finns betydande möjligheter
att utvidga de befintliga stora norrländska exportindustriernas sågverk,
massafabriker, pappersframställning samt malmbrytning och malmförädling.
Det finns också möjligheter att skapa en mera differentierad industri,
att i betydande delar av Norrland skapa ett bärkraftigt jordbruk samt
att väsentligen höja skogens produktion. Norrland behöver därför för fram
-
35
Kungl. Maj.ts proposition nr 62 år 1660
liden sin arbetskraft och framför allt sin ungdom. Utbyggnaden av näringslivet
tar emellertid sin tid och det gäller att under omställningstiden hålla
arbetskraften sysselsatt. Länsstyrelsen hänvisar till möjligheterna att under
denna tid sysselsätta arbetskraft vid byggande av allmänna vägar och skogsbilvägar
samt i skogsvården. Genomförandet av dessa arbeten befrämjar i
hög grad näringslivets utveckling. Bl. a. vidgas skogsindustrins råvarubas.
Sålunda skapas genom åtgärderna förutsättningar för en framtida god sysselsättning
inom Norrland. Länsstyrelsen är för sin del övertygad om att en
effektiv skogsvård förenad med åtgärder för åstadkommande av en normal
åldersklassfördelning kommer att medföra en avsevärd ökning av skogsproduktionen.
1955 års skogsvårdsutrednings program bör därför snarast
genomföras. Länsstyrelsen erinrar i detta sammanhang om den intensiva
skogsvårdens värde även för sysselsättningen. Enligt länsstyrelsen finns det
anledning att här även erinra om vikten av det norrländska skogsproduktionsanslaget,
vilket anses ha märkbart bidragit till en förbättrad skogsvård
med därav följande produktionsökning på de enskilda skogarna. Samtidigt
har anslaget särskilt för de inre delarna av länet haft stor betydelse för sysselsättningen
och därmed också skapat betingelser för den där bofasta befolkningen.
De förhoppningar, som knutits till produktionsanslaget, har
emellertid inte till fullo infriats bl. a. beroende på statsmakternas reserverade
hållning vid anslagstilldelningen. Från skogsägarnas sida har intresset
för skogsvården varit i ständigt stigande och det norrländska produktionsanslaget
måste enligt länsstyrelsen anses vara ett av de värdefullaste anslagen
för det enskilda skogsbruket i Norrland. Det är därför angeläget, att anslaget
ökas. Skogsvårdsstyrelsen i länet har för länsstyrelsen framhållit angelägenheten
av, att anslagets verkningsgrund breddas genom överarbetning
av bestämmelserna för att därigenom effektivare kunna tjäna skogsvården
och samtidigt medverka till en förbättrad försörjning. Länsstyrelsen anför
vidare, att skogsbrukets mekanisering medfört starkt behov av skogsbilvägar.
För att i möjligaste mån minska omfånget av de s. k. nollområdena och
öka skogens rotvärde på så stora områden som möjligt är en utbyggnad och
förbättring av vägnätet av vital betydelse. Därvid beaktar länsstyrelsen jämväl
skogsbilvägarnas stora betydelse för skogsvården såsom sådan samt för
skogsarbetarnas bostadsförhållanden. Länsstyrelsen konstaterar med tillfredsställelse,
att länet på senare tid tillförts betydande belopp för byggande
av skogsbilvägar bl. a. såsom sysselsättningsobjekt, men anser dock, att det
för detta ändamål föreligger behov av mycket större investeringar än hitintills.
Länsstyrelsen i Norrbottens län erinrar i förevarande sammanhang bl. a.
om sin den 19 december 1958 framlagda vägbyggnadsplan för länet avseende
skogsbilvägar och länsvägar, för vilken plan redogörelse lämnats i det
föregående.
Skogsstyrelsen vill i anslutning till ett uttalande av utredningsmannen,
alt bidragsverksamheten med hjälp av anslaget Åtgärder för ökad skogsproduktion
i Norrland in. in. genom den minskade skogsbetningen alltmer för
-
36
Kungl. Maj.ts proposition nr 62 år 1960
skjutits från anläggande av kulturbeten till rent skogliga åtgärder, tillfoga,
att frågan om en överarbetning av bidragsbestämmelserna i samband med
.anslaget varit aktuell sedan flera år tillbaka, bl. a. har jordbruksrationaliseringssakkunniga
varit inne på frågan. Det synes styrelsen uppenbart, att
överarbetningen måste bli ingripande och även gälla de grundläggande principerna
för bidragsgivning.
I anslutning till utredningsmannens diskussion om näringslivets utveckling
framhåller Landsorganisationen i Sverige, att det synes vara svårt att
intressera företag med riksavsättning att etablera sig i de inre och övre delarna
av Norrland. Även om företagareföreningarnas verksamhet och de
statliga stödåtgärderna för hantverk och småindustri har betydelse i dessa
sammanhang, synes dock huvudinriktningen av utvecklingsarbetet få gälla
de industrier, som utnyttjar landsdelens egna råvarutillgångar. Detta måste
bl. a. innebära ett fortsatt byggande av skogsbilvägar och förbättring av det
allmänna vägnätet. Ur denna synpunkt torde stora delar av Norrland vara
sådana utvecklingsområden som bör komma i fråga för ianspråktagande
av de investeringsresurser, som står till folkhushållets förfogande.
Svenska gruvindustriarbetareförbiindet, som i huvudsak begränsat sitt
yttrande till att avse Norrbottens län, anför att Norrbotten har en outtömlig
inkomstkälla i skogstillgångarna. Dessa kan enligt förbundet göras än mer
räntebärande. Förbundet anser, att krafttag bör göras nu för att höja skogens
avkastning. De kapitalutlägg, som erfordras härför, utgör inte vare sig
subvention eller socialhjälp till befolkningen och länet. De kan i stället betraktas
som framsynt och klok långtidsplanering. Det nedlagda kapitalet
kommer enligt förbundets mening säkerligen att ge god avkastning.
Skogs- och flottningsarbetareförbundet förklarar sig dela de synpunkter,
som utredningsmannen hyser om Norrlands goda förutsättningar att på basis
av befintliga tillgångar av råvaror i form av skog, malm och vattenkraft
samt tillgänglig arbetskraft utvidga och utveckla exportindustrin till båtnad
inte blott för Norrlands befolkning utan för folkhushållet som helhet.
Sveriges industriförbund framhåller, att den framtida utvecklingen av det
norrländska näringslivet i främsta rummet torde bli beroende av möjligheterna
att inom landsdelen utnyttja och vidareförädla de där förefintliga råvarutillgångarna.
Åtgärder som främjar skogsbrukets och de råvarubundna
industriernas konkurrenskraft och utvécklingsbetingelser bör därför åsättas
en hög angelägenhetsgrad. För exempelvis skogsbruket framträder därvid
enligt förbundets mening vägfrågan som en av de väsentligaste. Om vägar
och broar har otillräcklig bärighet medför detta kostnadsökningar för skogsbruket
och hinder för ett rationellt utnyttjande av transportkapaciteten. En
fortsatt, snabb utbyggnad av skogsbilvägarna framstår för förbundet såsom
angelägen.
Nytt överjägmästardistrikt. Med skrivelse den 27 november 1959 har
domänstgretsen avgivit generalförslag angående driftkostnader för domänverket
under år 1960. Styrelsen anför därvid bl. a., att den anser det vara
37
Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1060
oundgängligen nödvändigt, att antalet överjägmästardistrikt snarast utökas.
Styrelsen anmäler i samband härmed behovet av att en ny överjägmästarbefattning
inrättas i Östersund fr. o. in. den 1 juli 1960. Tjänsten bör enligt
styrelsen vara placerad i lönegrad B 1. I sin motivering anför styrelsen
bl. a.
Inom många av reviren i övre och inre Norrland, däribland flera av reviren
i Mellersta Norrlands distrikt, är skogsbrukets lönsamhet ytterligt dålig.
I dessa trakter är det av särskild vikt att avverkningar, skogsvårdsåtgärder
och andra arbeten noggrant planlägges så att tillgängliga resurser
insättes, där de får den bästa ekonomiska effekten utan att samtidigt sysselsättningen
äventyras för ortsbefolkningen, som inom sådana områden i
regel är så gott som helt hänvisad till skogsarbete för sin försörjning. Det
är nödvändigt, att vederbörande över jägmästare beredes tillfälle att i erforderlig
omfattning ägna sig åt hithörande problem, vilket bl. a. innebär,
att han relativt ofta måste besöka ifrågavarande revir. Med den omfattning
som Mellersta Norrlands distrikt nu har, kan över jägmästaren ej i önskvärd
utsträckning koncentrera sig på de svagare reviren.
För avlöningar under tiden 1 juli—31 december 1960 för en i Östersund
stationerad överjägmästare och en hos denne placerad biträdande jägmästare
har upptagits 30 000 kr. Resekostnader och traktamenten för över jägmästaren
samt ökade kostnader för lokalhyra för distriktskontoret i Östersund
har upptagits med 5 000 kr. resp. 3 000 kr.
Med skrivelse den 29 december 1959 har domänstyrelsen — efter under - handsförfrågan från jordbruksdepartementet — som komplettering till vad
som i förenämnda generalförslag anförts angående behovet av utökning av
antalet överjägmästardistrikt överlämnat en arealsammanställning över de
olika distrikten enligt nuvarande och föreslagen indelning. Utöver tidigare
anförda skäl för en ändrad distriktsindelning anför styrelsen bl. a. följande.
Inom mellersta Norrlands distrikt finns även ett antal revir med i och för
sig goda marker, vilka emellertid är splittrade på små kronoparker med
delvis olämplig arrondering, vilket försvårar en rationell skötsel. I avsikt
att i möjligaste mån tillskapa större enheter och förbättra arronderingen
pågår underhandlingar om betydande markbyten. Markbyten av denna omfattning
kräver en stor och tidsödande arbetsinsats av berörda ÖA^erjägmästare.
Sedan bytena genomförts kommer ett forcerat arbete för att organisera
verksamheten på de nytillkomna skogarna. Även i detta arbete måste överjägmästaren
hårt engagera sig, särskilt i arbetskrafts- och bebyggelseplaneringsfrågor.
Därest markbytena och de därav betingade omläggningarna a\;
verksamheten på ifrågavarande revir kan genomföras snabbt och på ett ändamålsenligt
sätt, torde de berörda revirens ekonomi kunna förbättras redan
inom en nära framtid.
Med hänsyn till vad här liksom i tidigare skrivelser i ärendet anförts finner
styrelsen utökningen av antalet överjägmästardistrikt vara av så utomordentlig
vikt, att den bör genomföras, även om detta inte skulle kunna ske
annat än genom eu försvagning av organisationen på annat håll. Därest —
såsom antytts i departementets förfrågan — statsmakterna som villkor för
inrättande av en ny överjägmästarbefattning skulle kräva att en jägmästar
-
38
Kungl. Mcij:ts proposition nr 62 år 1960
befattning vakantsättes, är styrelsen beredd att tills vidare avstå från att
återbesätta en av de jägmästarbefattningar som blir lediga vid slutet av år
1960 genom nuvarande innehavarens avgång med pension.
Departementschefen
Vissa åtgärder för det norrländska jordbruket
I syfte att giva den statliga verksamheten för jordbrukets rationalisering
eu mera tidsenlig inriktning har 1959 års vårriksdag fastställt vissa nya
regler för denna verksamhet. Beträffande den närmare innebörden av ifrågavarande
beslut torde jag få hänvisa till propositionen 1959: 148 samt jordbruksutskottets
utlåtande 1959: 30. Jag vill emellertid i detta sammanhang
särskilt erinra om att i sagda proposition och utskottsutlåtande betonades,
att statens medverkan i jordbrukets rationalisering liksom hittills bör ske
under behörigt hänsynstagande till de skilda orternas produktionsförutsättningar
och andra lokala förhållanden. I utlåtandet anfördes bland annat
att ägoslagssammansättningen givetvis får varieras med hänsyn till skogstillgång
m. in. i orten. Vidare framhölls angelägenheten av att i skogsbygderna
få till stånd en lämplig kombination av jord- och skogsbruk i rationella
enheter. Här återgivna uttalanden syftar självfallet på förhållandena
inom stora delar av Norrland.
Till den särställning, som jordbruket i berörda norrländska bygder intager,
bidrager Irämst den klimatiska faktorn. Den särskilt i övre Norrland
korta produktionssäsongen medför en viss begränsning i fråga om grödor
och sorter, som lämpligen kan odlas. Genom forsknings- och försöksverksamheten
framkommer dock successivt nya rön som leder till ökade möjligheter
till variation av produktionen och till en bättre anpassning av densamma
till de klimatiska betingelsena.
Produktionssäsongens korthet medför att lantbrukarna i bland annat
övre Norrland för att kunna uppnå en skälig inkomststandard i väsentlig
utsträckning måste förena sin sysselsättning i jordbruket med annat arbete.
Den viktigaste kompletterande inkomstkällan för de norrländska jordbrukarna
är arbetet i egna eller andras skogar. Mångenstädes inom landsdelen
är jordbruken enbart att betrakta som stödjordbruk. Förhållanden som inverkar
på sysselsättningsmöjligheterna och inkomstbildningen för innehavarna
av dylika jordbruk är den fortsatta övergången inom skogsbruket
till fast anställd arbetskraft ävensom den fortgående mekaniseringen av
skogsarbetet, vilken lett till en strukturell förändring inom den skogliga
delen av arbetsmarknaden.
De stora avstånden sätter självfallet sin prägel på jordbruket inom betydande
delar av Nord-Sverige. De långa transportvägarna fördyrar sådan produktion
av jordbruksvaror, som kräver tillförsel av produktionsmedel från
exempelvis de mellersta och södra landsdelarna. Möjligheterna att vid varornas
avsättning konkurrera utanför den lokala marknaden begränsas ock
-
39
Kungl. Maj. ts proposition nr 62 år 1960
så till följd av transportavstånden. Dessa medför å andra sidan, att den s. k.
hemmaproduktionen under vissa betingelser kan och bör hävda sig väl inom
det egna produktionsområdet.
De topografiska förhållandena i det inre av norra Sverige påverkar jordbrukets
lönsamhet där. Bland annat möter just i dessa trakter vissa svårigheter
att höja lönsamheten genom en successiv övergång till större brukningsenheter.
Förutom att den topografiska faktorn kan begränsa möjligheterna
till en dylik övergång, sätter den korta produktionssäsongen i viss
mån en gräns för vad som med oförändrad insats av arbetskraft står att
vinna genom tillskott av jordbruksjord. Statistiken över förändringarna i
fråga om åkerarealen per brukningsenhet utvisar för enheter med mer än
två hektar åker en mindre arealökning i norra Sverige än i övriga delar av
landet. Antalet brukningsenheter med två till tio hektar åker utgör för övrigt
i norra Sverige inte mindre än 87 procent av hela antalet jordbruksfastigheter
med mer än två hektar åker.
De speciella betingelserna för jordbruket i övre Norrland men även i vissa
andra norrländska bygder bör enligt mitt förmenande föranleda ökad uppmärksamhet
från statsmakternas sida. Sedan åtskilliga år utgår särskilt
statsstöd i skilda former till det norrländska jordbruket. Vissa av de nu tilllämpade
stödformerna synes emellertid ej vara så tids- och ändamålsenliga
som önskvärt är. Det bör enligt min mening vara möjligt att inom ramen
för det nuvarande stödets totala omfattning kunna utnyttja tillgängliga medel
på ett för samhällslivet i berörda områden effektivare sätt. Vid planläggningen
av de statliga insatserna måste i om möjligt högre grad än hittills
beaktas inte blott de allmänt jordbruksekonomiska och de företagsekonomiska
förhållandena utan också de näringspolitiska, befolkningspolitiska
och sociala skäl som talar för att bistånd lämnas för tillskapande i vissa
trakter av förutsättningar för en i sig själv lönsam jordbruksproduktion,
även om de brukningsenheter varå denna äger rum alltjämt har formen av
stödjordbruk. Behovet av att vid en omdisposition av det statliga stödet till
det norrländska jordbruket beakta här angivna synpunkter antydes i ett flertal
uttalanden som återgivits i det föregående liksom, bland annat, i motioner
i ämnet till 1959 års riksdag samt i över dessa motioner avgivna remissyttranden.
Det synes vara av vikt att stort intresse ägnas spörsmålen om lämpligaste
produktionsinriktning och om rationellare driftsmetoder vid jordbruken inom
ifrågavarande norrländska områden. Olika former av specialiserad produktion
torde lämpligen böra prövas i större utsträckning inom övre Norrlands
jordbruk än vad som för närvarande är fallet. Erinras må bland annat
om de goda förutsättningar som i en del trakter finnes för odling av
matpotatis och utsädespotatis. I nära anslutning till spörsmålen rörande
produktionsinriktning och driftsmetoder måste byggnadsfrågorna uppmärksammas.
En omställning av produktionen medför som regel ändrade behov
av byggnader och andra anläggningar. Exempelvis fordrar en ökad animalieproduktion
större ladugårdsutrymmen och eu övergång till specialpro
-
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1960
duktion av potatis ställer krav på vidgade lagringsmöjligheter. En förutsättning
för att vinsterna av en omställning och intensifiering av produktionen
i lönsamhetshöjande syfte skall bli de största möjliga samt framkomma
snarast är mestadels att frågor rörande maskinanskaffning och annan
driftsrationalisering samt investeringar i byggnader och på marken
kan lösas i ett sammanhang. Ävenså måste oftast yttre rationaliseringsåtgärder
vidtagas samtidigt för att den åsyftade effekten skall uppnås. Av
sistnämnda slag av åtgärder har storleksrationaliseringen den största betydelsen
men det är också väsentligt att en förbättring sker av arronderingsförhållandena,
vilka på många håll i hög grad försvårar en rationell jordbruks-
och även skogsdrift.
Med beaktande av här angivna allmänna synpunkter ämnar jag i det efterföljande
framlägga vissa förslag till ny utformning av grunderna för dispositionen
av de medel — bortsett från de belopp som skall utbetalas såsom
extra mjölkpristillägg till norra Sverige — vilka av riksdagen anvisas till
särskilt statsstöd åt det norrländska jordbruket. För de två senaste budgetåren
har medelsanvisningen under reservationsanslaget Bidrag till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland in. m. uppgått till 1 250 000 kronor.
De under samma tid ur anslaget Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område
utgående fraktbidragen för fodersändningar till Norrbottens och Västerbottens
län kan uppskattas till ett sammanlagt värde av cirka 1 300 000
kronor per år. Ur förstnämnda anslag skall enligt nu gällande principer
500 000 kronor utbetalas till de olika hushållningssällskapen i Norrland samt
i Värmlands och Kopparbergs län att användas för produktionsfrämjande
åtgärder i allmänhet på jordbrukets område. Inom sist angivna ram har under
en följd av år 100 000 kronor fördelats å ettvart av sällskapen i Norrbottens
och Västerbottens län samt respektive 70 000, 95 000, 50 000, 45 000 och
40 000 kronor å sällskapen i Jämtlands, Västernorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs
och Värmlands län. Härvid tilldelade statsbidrag, vilka vederbörande
hushållningssällskap äger utnyttja efter egna planer, är att anse som
en förstärkning av det allmänna omkostnadsbidrag som sällskapen årligen
erhåller ur anslaget Bidrag till hushållningssällskapen: Omkostnader.
Likaså enligt nuvarande principer skall ur anslaget Bidrag till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland m. in. utgå 500 000 kronor för finansiering
av en intensifierad rådgivnings- och upplysningsverksamhet inom
samma län som nyss sagts. Beloppet i fråga motsvarar värdet av de år 1955
helt eller delvis indragna fraktbidragen för fodermedelssändningar till berörda
län. Fördelningen av beloppet å de olika länen sker med utgångspunkt
från den ungefärliga totalkostnaden för de till respektive län tidigare utgående
fraktbidragen. Som följd härav har under ettvart av budgetåren
1955/56—1959/60 utbetalats 205 000 kronor till hushållningssällskapet i
Västernorrlands län, 100 000 kronor till sällskapet i Jämtlands län, 80 000
kronor till sällskapet i Västerbottens län, 30 000 kronor till sällskapet i Kopparbergs
län samt slutligen 20 000 kronor till sällskapen i Norrbottens, Gäv
-
41
Kungl. Maj.ts proposition nr 62 år 1960
leborgs respektive Värmlands län. Därjämte har lantbruksstyrelsen fördelat
25 000 kronor i särskild ordning. Skälet till att bidragsbeloppen till
Norrbottens och Västerbottens län är relativt sett små är givetvis att fraktbidragen
i huvudsak bibehållits för dessa båda län. Tilldelade bidrag skall
av vederbörande hushållningssällskap disponeras enligt av sällskapen upprättade
men av lantbruksstyrelsen godkända planer. Av lämnade redogörelser
beträffande ifrågavarande rådgivnings- och upplysningsverksamhet
framgår, att omkring två femtedelar av medlen disponerats för anställande
av extra jordbruksinstruktörer, kursledare och annan tillfällig personal.
Bland övriga utgiftsändamål kan nämnas demonstrationsverksamhet i skilda
ämnen och inköp av för sådan verksamhet erforderliga maskiner och
redskap, åtgärder för främjande av betesanläggning, potatisodling och odling
av kvalitetsutsäde samt bidrag till frökontroll och frörenserier ävensom
till propaganda m. m. för kontrollförenings- och seminverksamhet. Ur omförmälda
riksstatsanslag utgår för närvarande även 150 000 kronor för stöd
åt grundkalkningsverksamheten, tjurhållningen samt svin-, får- och getaveln
inom Norrbottens och Västerbottens län samt glesbygderna i Jämtlands
och Västernorrlands län. Sistnämnda belopp har för senaste budgetåret
fördelats med 84 000 respektive 40 000 kronor å hushållningssällskapen
i de båda förstnämnda länen samt med 14 000 respektive 12 000 kronor
å sällskapen i Jämtlands och Västernorrlands län. 100 000 kronor av anslaget
skall slutligen stå till Kungl. Maj :ts förfogande för bidragsgivning till
mejerianläggningar m. m.
De med medel ur prisregleringsanslaget finansierade fraktbidragen vid
vissa fodersändningar per järnväg eller båt till Norrbottens och Västerbottens
län utgår högst med belopp motsvarande transportkostnaden enligt statens
järnvägars tariff tio med avdrag av två kronor per 100 kg. Bidrag utgår
dock i intet fall med högre belopp än två kronor och 50 öre per 100 kg av
sändningens verkliga vikt.
I syfte att söka uppnå ett effektivare utnyttjande av förenämnda anslagsmedel
bör enligt min uppfattning förfaras så att en väsentlig del av de statliga
insatserna koncentreras till vissa utvalda geografiska områden för att
där genom driftsrationalisering samt inre och yttre rationalisering medverka
till uppbyggnaden av fullt bärkraftiga, på längre sikt bestående brukningsenheter.
Kombinationen jord- och skogsbruk måste självfallet beaktas i sammanhanget.
Medelst särskilt finansiellt stöd samt råd och upplysningar bör
staten bidraga till att vederbörande jordbrukare kan på ett ur allmän synpunkt
tillfredsställande sätt genomföra uppbyggnads- eller omställningsprocessen.
Genom att efter hand förlägga verksamheten till nya områden
allteftersom rationaliseringsarbetet slutföres inom de tidigare bearbetade
kan så småningom ett nät av upprustade jordbruk skapas i bygder där det
befinncs önskvärt och ändamålsenligt att för framtiden vidmakthålla en
jordbruksproduktion av nämnvärd omfattning. Gårdarna inom de med ifrågavarande
särskilda statsstöd rationaliserade jordbruksområdena kan även
4 llihang till riksdagens protokoll 1900. 1 samt. Nr 02
opaginerad Kontrollera mot PDF
42
Kungl. Maj. ts proposition nr 62 år 1960
tjäna som mönster för jordbrukare inom andra områden i och utanför Norrland.
Motsvarande förfarande som det här angivna tillämpas på vissa håll i
utlandet, bland annat i Norge. Vid val av rationaliseringsområden bör i första
hand sådana trakter ifrågakomma där förutsättningarna för att jordbruksdriften
skall bestå på lång sikt är stora samtidigt som rationaliseringsbehovet
är uppenbart. För att ej medelsresurserna skall splittras på ett
mindre ändamålsenligt sätt torde de föreslagna, koncentrerade rationaliseringsinsatserna
med stöd av statsanslag tills vidare endast böra ske inom
Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län. Det bör ankomma
på lantbruksnämnden, hushållningssällskapet, lantmäterimyndigheten
samt skogsvårdsstyrelsen inom respektive län att — med beaktande av
de allmänna aspekter som i enlighet med vad jag förut anfört bör anläggas
— gemensamt utarbeta förslag till lämpliga rationaliseringsområden samt
för varje område plan beträffande avsedda rationaliseringsåtgärder. I dylika
planer bör upptagas såväl de rationaliseringsåtgärder vilka avses finansierade
med statsbidrag som övriga sådana åtgärder. Angivna, för flera länsorgan
gemensamma uppgifter bör lämpligen diskuteras vid det organiserade
samråd som jämlikt 1959 års riksdagsbeslut inom varje län bör förevara
mellan nyssnämnda organ (JoU 30; rskr. 284). I den utsträckning som befinnes
önskvärd bör företrädare för berörda kommuner och jordbrukargrupper
beredas tillfälle att deltaga vid nyssnämnda slag av överläggningar.
Upprättade förslag till rationaliseringsområden och till tidsplan för de
tilltänkta åtgärderna samt summarisk totalkalkyl över kostnaderna för de
statliga insatserna inom respektive områden bör underställas Kungl. Maj :t
för prövning och godkännande. Detta med hänsyn till de finansiella konsekvenserna
för statsverket av de föreslagna projektens igångsättande. I
gängse ordning bör, bland andra, de centrala ämbetsverk som beröres av
förslagen i fråga höras innan Kungl. Maj ds ställningstagande sker. Takten
i de olika planernas genomförande måste vara avhängig av storleken å de
belopp riksdagen fortsättningsvis anvisar under anslaget Bidrag till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland in. in.
Vid upprättandet av planerna för de koncentrerade rationaliseringsåtgärderna
bör vederbörande organ bland annat överväga den lämpligaste framtida
produktionsinriktningen vid jordbruken inom rationaliseringsområdena
i fråga, behovet av och möjligheterna att genom storleksrationalisering och
arronderingsförbättringar beträffande brukningsenheterna inom områdena
åstadkomma det ur fastighetsteknisk synpunkt bästa produktionsunderlaget
vid den förutsatta produktionsriktningen, behovet av gemensamma anläggningar,
såsom exempelvis jordbruksvägar och skogsvägar, ävensom behovet
av förbättring av byggnadsbeståndet eller av andra åtgärder ägnade att höja
avkastningen å de enskilda brukningsenheterna. Angivna överväganden bör
grundas på investeringskalkyler av olika slag.
Vad beträffar den statliga ekonomiska stödgivningen till åtgärder inom
rationaliseringsområdena bör denna i första hand ske med tillämpning av
de för det allmänna rationaliseringsstödet gällande författningsbestämmel
-
43
Kungl. Maj.ts proposition nr 62 år 1960
serna samt med utnyttjande av de för sagda stöd avsedda riksstatsanslagen,
lånefonderna och kreditgarantiramarna. Såsom redan anförts bör emellertid
— med hänsyn till de speciella förhållanden som är för handen i övre
Norrland — härutöver utgå statsbidrag som förstärkning av de till vederbörande
ändamål beviljade bidragen eller som finansiellt bistånd för genomförande
av åtgärder som ej kan erhålla statliga bidrag jämlikt reglerna
för det allmänna rationaliseringsstödet. I betraktande av att den intensifierade
rationaliseringsverksamhet som bör genomföras inom det nordsvenska
jordbruket kan antagas i betydande grad vara att hänföra till
driftsrationalisering bör beträffande rationaliseringsområdena möjligheten
införas att från ifrågavarande anslagspost under anslaget Bidrag till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland m. m. medgiva statsbidrag även till
alla slag av åtgärder som anses tillhöra sistnämnda form av rationalisering.
Utan Kungl. Maj:ts särskilda medgivande må det sammanlagda statsbidragsbeloppet
till en och samma rationaliserande jordbruksfastighet ej överstiga
60 procent av de till densamma i förevarande sammanhang hänförliga
totala rationaliseringskostnaderna. Härvid förutsättes att bidrag till täckande
av utgifter för yttre rationalisering utgår enligt gällande generella
regler.
Bestämmelser beträffande nyssnämnda, för övre Norrland särskilt avsedda
statliga rationaliseringsstöd bör ej införas i någon författning. Det torde
få ankomma på vederbörande regionala organ att — inom ramen för
den totalkostnad och de planer som enligt det föregående bör fastställas av
Kungl. Maj :t för varje rationaliseringsområde — i samråd utforma de mera
detaljerade stödgrunder som befinnes böra gälla i varje enskilt fall.
För att vinna så tillfredsställande och snara resultat som möjligt av rationaliseringsarbetet
är det angeläget, att ett betydande belopp ställes till
förfogande för angivna kompletterande rationaliseringsstöd. Jag vill därför
föreslå att till utlämnande av bidrag, utöver vad som kan beviljas enligt
bestämmelserna i rationaliseringskungörelsen, för ändamålet i fråga
beräknas ett belopp av cirka 1 000 000 kronor för nästa budgetår. Härjämte
bör medel beräknas för utrednings- och planläggningskostnader, för avlöning
av för åtgärdernas genomförande nödvändig tillfällig expertis och
annan personal ävensom för resekostnader och expenscr hänförliga till anlitandet
av dylik arbetskraft. För budgetåret 1960/61 bör tillsammantaget
1 300 000 kronor anvisas för täckande av omförmälda slag av utgifter för
koncentrerade rationaliseringsinsatser i övre Norrland.
Enligt min mening bör sagda anvisning å 1 300 000 kronor till stor del
finansieras genom ianspråktagande för ändamålet av medel som med nu
gällande ordning skulle ha utgått över anslaget Prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område såsom fraktbidrag för fodermedelssändningar till
de båda nordligaste länen. Det torde nämligen ur skilda synpunkter
vara fördelaktigt om dessa medel utnyttjas så alt de mer aktivt främjar
den bär åsyftade, allt angelägnare omställningsprocessen inom det nord
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
u
Kungl. Maj.ts proposition nr 02 år 1960
svenska jordbruket. Emellertid bör en fullständig avveckling av fraktbidragen,
vilka såsom förut nämnts under de senaste åren dragit en genomsnittlig
kostnad å just 1 300 000 kronor, ej komma i fråga. Till de jordbruk
i Norrbottens och Västerbottens län som får vidkännas särskilt dryga
transportkostnader vid inköp av fodermedel, d. v. s. främst de mera avlägset
belägna jordbruken, bör sålunda alltjämt utgå fraktbidrag enligt i huvudsak
samma grunder som nu. Fraktbidragskostnaderna bör nästa budgetår
rymmas inom en ram å 500 000 kronor. Medelsanvisningen till det
särskilda rationaliseringsstödet inom övre Norrland kan i enlighel härmed
anses innefatta en omföring av 800 000 kronor från anslagsrubriken Prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område till rubriken Bidrag till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland m. m. Återstående 500 000 kronor av
nyss angivna medelsanvisning bör utgå ur den under sistnämnda rubrik för
närvarande upptagna anslagsramen å 1 250 000 kronor. Det för fraktbidrag
alltjämt avdelade beloppet, såsom nämnts 500 000 kronor, torde fortsättningsvis
böra även det anvisas under sist omnämnda rubrik och där upptagas
å en särskild anslagspost.
Liksom hittills bör av de under anslaget Bidrag till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland m. m. anvisade medlen — vilket anslag bör utbetalas
till lantbruksstyrelsen — visst belopp ställas till de nordsvenska hushållningssällskapens
disposition för främjande helt allmänt av jordbruksnäringens
framåtskridande inom länen. Till sagda ändamål föreslår jag
att för nästa budgetår skall anvisas 550 000 kronor. I detta belopp bör därvid
även inrymmas statens bidrag till det stöd sällskapen i de fyra nordligaste
länen jämlikt samma grunder som nu må anse sig böra lämna
grundkalkningsverksamheten, tjurhållningen samt svin-, får- och getaveln.
Beloppet i fråga torde av lantbruksstyrelsen få fördelas på de olika hushållningssällskapen
i Norrland i förhållande till antalet inom jordbruksnäringen
sysselsatta i respektive län. Dock bör härvid landskapet Gästrikland
— med hänsyn till dess i betraktande av produktionsförutsättningarna
med åtskilliga mellansvenska bygder likartade förhållanden — ej anses stödberättigat
eller ingå i beräkningsunderlaget för bidragsgivningen till Gävleborgs
län.
Med medel ur anslaget Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i
Norrland m. in. bestrides sedan åtskilliga år jämväl kostnader för bidrag
till vissa mejerianläggningar in. m. Vidare utlämnas bidrag till Svenska mejeriernas
riksförening för driften vid mejeriförsöksstationen i Kroksta
ävensom bidrag till upplysnings- och undervisningsverksamhet på utsädesodlingens
och utsädeshandelns områden. Här omförmälda bidrag har i särskild
ordning beviljats av Kungl. Maj :t. Även för nästkommande budgetår
bör medel ställas till Kungl. Maj:ts förfogande för bidragsgivning till dylika
eller jämförbara ändamål med syfte att påskynda standardförbättringen
inom det norrländska jordbruket. Kungl. Maj :t bör vidare äga rätt att av
berörda medel i begränsad utsträckning utlämna bidrag till produktionsfrämjande
åtgärder för jordbruket inom landskapet Gästrikland samt inom
45
Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1960
Kopparbergs och Värmlands län. Storleken av det belopp soin avses stå till
Kungl. Maj :ts förfogande föreslår jag skall för budgetåret 1960/61 bestämmas
till 200 000 kronor.
I enlighet med det anförda har jag beräknat medelsbehovet för de angivna,
olika utgiftsändamålen till fromma för jordbruksnäringens utveckling
i Norrland till sammanlagt 2 550 000 kronor nästa budgetår.
Ströängsförhållandena i vissa delar av lappmarken
Med hänsyn till det samband som föreligger mellan spörsmålet om en
reglering av ströängsförhållandena i Västerbottens och Norrbottens läns
lappmarker samt det förslag till omläggning av statens särskilda stöd åt
jordbrukets rationalisering i Norrland som nyss behandlats anser jag mig
böra i detta sammanhang redovisa mina ställningstaganden till sagda spörsmål.
Ströängarna torde närmast vara att betrakta såsom en kvarleva från
äldre tiders jordbruksdrift och såsom framgår av i det föregående lämnad
redogörelse talar åtskilliga skäl för att dessa förhållanden bör successivt
avvecklas helt. Emellertid finner jag mig inte, bland annat av kostnadsskäl,
kunna biträda det framlagda utredningsförslaget i ämnet syftande till
en awecklingsprocess grundad på särskild lagstiftning. Enligt min mening
bör de statliga åtgärderna ansluta sig till i det följande angivna riktlinjer.
Vad först angår de ströängar som tidigare indragits till kronan och som
ligger inom allmänningsskogar eller samfällda husbeliovsskogar bör dessa
ängar såsom utredningsmannen uttalat överlåtas till skogarnas ägare. Ifrågavarande
ströängar, vilka utgör kronan tillhöriga enklaver inom främmande
mark och som upptager en areal av sammanlagt över 6 000 ha, måste
nämligen anses sakna egentligt värde ur skogsbrukssynpunkt för kronan,
medan de ofta är ett svårt hinder för rationell skogsvård å allmänningsskogarna
och de samfällda husbehovsskogarna. I vissa fall t. ex. då vattenområden
hör till ängarna och grundad anledning föreligger till antagande att
dessa områden kan få väsentlig betydelse vid utbyggande av vattenkraft kan
det dock vara olämpligt att kronan avhänder sig berörda vattenområden.
I likhet med utredningsmannen anser jag vidare att överlåtelser av nyssnämnda
slag av ströängar bör grundas på värdering efter mer schematiska
metoder än de som vanligen kommer till användning. Sålunda bör en i förhållande
till de värden, varom fråga är, kostsam värdering på marken inte
ske, utan i stället bör efter förhandlingar från fall till fall elt inom varje
skog enhetligt hektarpris kunna bestämmas.
Enligt min mening kan särskild lagstiftning för att underlätta det tekniska
förfarandet vid försäljningarna undvaras. I fråga om ströäng inom
allmänningsskog har utredningsmannen konstaterat att några fastighetsbildningsmässiga
hinder mot försäljningarnas genomförande ej föreligger
och alt det inte heller möter några hinder mot ängarnas införlivande med
vederbörande allmänningsskogar. Förutsättningar föreligger i angivna fall
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1960
för att genomföra erforderliga omföringsåtgärder på ett ej alltför tids- eller
arbetskrävande sätt. Ströängar inom samfällda husbehovsskogar kan visserligen
inte enligt gällande bestämmelser införlivas med samfälligheterna men
då arealen indragna dylika ängar är förhållandevis ringa, bör det dock ej
uppstå nämnvärda olägenheter om försäljningarna av ängarna uppskjutes i
avvaktan på den kommande nya fastighetsbildningslagstiftningen, vari sistnämnda
hinder kan antagas komma att undanröjas. Tills vidare bör dessa
ströängar av kronan kunna utarrenderas till ägarna av de samfällda husbehovsskogarna.
Ej heller anser jag särskilda lagbestämmelser erforderliga i anledning av
att kronan i vissa fall bör förbehålla sig till förenämnda slag av ströängar
hörande vattenområden. Denna fråga synes nämligen enklast kunna
lösas genom att kronan från försäljning helt undantager de — sannolikt endast
några få — ströängar, vilkas vattenområde kan vara av väsentlig betydelse
vid vattenkraftens utbyggande. Utredningsmannens förslag om särskilda
bestämmelser i syfte att förhindra att renägarna blir pliktiga att ersätta
av renar förorsakade skördeskador å försålda ströängar torde ej behöva
föranleda någon åtgärd enär det är mindre troligt att sådana ängar i
framtiden över huvud kommer att användas för odling eller slätter. För övrigt
skulle ett införande av bestämmelser med sistberörda innebörd i allt
fall medföra att tillämpningen av desamma skulle präglas av de svårigheter
som möter att på marken lokalisera ängarna i fråga.
De skäl som främst legat till grund för utredningsmannens förslag att en
fortsatt ströängsindragning bör äga rum synes hänföra sig dels till intresset
att få hort de för ett rationellt skogsbruk ofta hindersamma enklaver
som de återstående, till kronan ej indragna ströängarna — sammanlagt omfattande
cirka 39 000 ha — utgör, dels till önskemålet att skapa vissa ekonomiska
förutsättningar för upprustningar av jordbruket i berörda bygder.
Även enligt min mening framstår det som betydelsefullt — i vissa fall
som direkt angeläget — att åtskilliga av de enklaver som nyssnämnda ströängar
utgör i kronans och andra ägarkategoriers skogsmark, elimineras.
Likaså torde förhållandena i vissa av de ifrågavarande lappmarksbygderna
vara sådana, att fog föreligger för att med stöd från det allmännas sida där
bevara cn lönsam jordbruksproduktion. Jag kan emellertid inte ansluta mig
till de förslag till lösning på angivna problem, som utredningsmannen framfört.
Det finansiella stöd till jordbruket, som skulle utgå genom tillämpning
av de föreslagna, enligt min uppfattning mycket generösa ersättningsnormerna
vid indragning av ströängar, skulle nämligen komma att fördelas
på de olika brukningsenheterna oberoende av föreliggande stödbehov samt av
förutsättningarna för och önskvärdheten av att vidmakthålla jordbruksdriften
å vederbörande enheter. Därtill kommer att administrationskostnaderna
vid denna form av ekonomiskt stöd torde bli höga i förhållande till stödets
omfattning. Ej heller skogsbruksintresset av att avveckla hindersamma
ströängar blir tillfullo tillgodosett i utredningsmannens förslag, enär från
indragningsåtgärderna ansetts böra undantagas vissa kategorier ströängar,
47
Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1960
bland annat sådana som hör till fastigheter varå ej idkas jordbruk. En ytterligare
omständighet, som enligt min mening är ägnad att ingiva betänkligheter
mot sagda förslag, är att enligt detsamma även ströängar om tillhopa
cirka 10 500 ha inom annan mark än kronomark skall inlösas av kronan
för att därefter försäljas till ägare av angränsande mark. Förutom den
administrativa omgång detta skulle förorsaka vill jag peka på, att svårigheter
kan möta att vid försäljningarna utfå den ersättning för marken som
kronan utgivit. Jag fäster härutöver stor vikt vid att det allmännas kostnader
vid genomförande av de föreslagna indragningsåtgärderna blir av sådan
storleksordning — enligt utredningsmannens beräkningar i runt tal
5 500 000 kronor enbart till ersättningar för avstådda ströängar — att det
inte är möjligt att utan åsidosättande av andra, enligt min uppfattning angelägnare
rationaliseringsåtgärder inrymma kostnaderna inom ramen för
anslaget Bidrag till jordbrukets rationalisering och för andra ifrågakommande
anslag.
Med hänsyn till det sagda och då det historiska motivet för att anordna
eu ströängsindragning på sätt föreslagits i betänkandet inte bör tillmätas avgörande
betydelse — helt nya former för stöd åt jordbruket har ju tillkommit
sedan de tidigare indragningsaktionerna — har jag, såsom redan antytts
i det föregående, stannat för att inte biträda förslaget om fortsatta indragningsåtgärder.
Jag har i stället övervägt i vad mån åtgärder i annan
form är påkallade för att i rimlig utsträckning tillgodose förut angivna allmänna
intressen och önskemål.
Vid nämnda överväganden bär jag funnit, att de stödmöjligheter som föreligger
enligt rationaliseringskungörelsen i stor utsträckning är till fyllest för
att tillgodose föreliggande och uppkommande önskemål om att kunna lämna
ekonomiskt bistånd till förbättringsåtgärder vid jordbruk inom de bygder
varom här är fråga. Därtill kommer, att vissa av jordbruken även kan komma
i åtnjutande av det särskilda stöd till rationaliseringsåtgärder, som enligt
vad jag i föregående avsnitt förordat bör utgå ur anslaget Bidrag till
produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland m. m.
Intresset ur skogsbrukssynpunkt att få bort de hinder för rationell drift,
som återstående ströängar mångenstädes utgör, har i fråga om sådana ängar
inom kronomark hittills fått tillgodoses genom att kronan i vanlig ordning
övertagit ströängarna. Fortsättningsvis bör domänstyrelsen äga rätt att från
fall till fall med anlitande av medel ur markfonden kunna inlösa de ströängar,
som med hänsyn till ämbetsverkets företagsekonomiska intressen
anses böra införlivas med omgivande mark. Inlösensumman torde få bestämmas
genom överenskommelse i varje enskilt fall. Det bör ankomma på
styrelsen att varje år till Kungl. Maj :t inkomma med redogörelse för med
stöd av nyssnämnda bemyndigande inlösta stöängar. I fråga om sådana
ströängar, vilka är belägna inom annan mark än kronomark och som ej
tidigare varit föremål för indragningsåtgärder, bör i allmänhet hinder ej
möta för ägaren av omkringliggande mark att genom frivilliga uppgörelser
förvärva såväl kronans rätt till sådan ströäng som den rätt som tillkommer
ströängsinnehavaren. Då det gäller ströäng, som vid tidigare indragnings
-
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1960
åtgärder fått behållas av ströängsinnehavaren, blir med hänsyn till rättsläget
beträffande dessa ängar förvärvet enbart en fråga för ägaren av angränsande
mark och ströängsinnehavaren.
Ehuru jag är medveten om att nu gällande författningsbestämmelser inte
är helt ägnade att fylla kraven på enkelhet och snabbhet vid de fastighetsbildningsåtgärder
som erfordras för fullföljande av omförmälda markförvärv,
måste man enligt min åsikt utgå från, att de fall där föreliggande
ströängsförhållanden är särskilt besvärande för exempelvis ett rationellt bedrivande
av skogsbruket i allmänhet kommer att kunna regleras på sätt jag
nyss angivit. I detta sammanhang vill jag påminna om, att även i andra delar
av landet förekommer för rationellt skogsbruk hindersamma enklaver
med skilda ursprung såsom ängslägenheter, skiftade myrmarker och för varjehanda
ändamål avsatta samfälligheter. Med hänsyn härtill och då det även
ur andra synpunkter torde föreligga önskemål att enklare och billigare än
vad som enligt gällande regler är möjligt kunna få till stånd en avveckling
av numera onyttiga oregelbundenheter i fastighetsindelningen av bland annat
förenämnt slag, kan det förväntas att i den nya fastighetsbildningslagstiftning,
som är under utredning, sagda spörsmål kommer att beaktas.
Utredningsmannen har framlagt vissa förslag angående ännu ej uttagna
ersättningar för ströängar, som avståtts vid indragningsåtgärder enligt kungörelsen
1916: 603 angående tilläggsawittring i vissa delar av Västerbottens
läns lappmark eller lagen 1921:378 om ströängars indragande till kronan.
Dessa ersättningar, som skall utgå för verkställd nyodling av viss, i uppgjorda
odlingsplaner bestämd omfattning, innestår utan att vara underkastade
preskription. Vid 1953 års utgång utgjorde de innestående ersättningarna
i runt tal 683 000 kronor och därefter har endast förhållandevis obetydliga
belopp utbetalats. Av de uppgifter, som lämnats i ifrågavarande betänkande,
framgår att det inte är sannolikt att odlingsarbetet i nämnvärd utsträckning
kommer att fullföljas.
Med hänsyn till den nuvarande inriktningen av jordbrukspolitiken kan det
troligen endast i undantagsfall vara ur allmän synpunkt motiverat att de
åsyftade nyodlingsarbetena fullföljes. Jag anser det fördenskull böra övervägas
huruvida inte, därest vederbörande fastighetsägare så finner önskvärt,
de innestående medlen på annat sätt kan nyttiggöras för fastigheterna
i fråga. Utredningsmannen har föreslagit, att de ej uttagna ersättningarna
skall få användas till annan inre rationaliseringsåtgärd. För egen del vill jag
förorda att, då enligt rationaliseringskungörelsen statsbidrag beviljas till
åtgärd för inre rationalisering på fastighet med innestående odlingsersättning,
bidraget skall få förhöjas med ett belopp motsvarande högst den innestående
summan. Sammanlagt bör dock givetvis inte utgå högre bidrag än
totalkostnaden för rationaliseringsåtgärden. Ett villkor för sådan förhöjning
bör dock vara att bidragsmottagaren i motsvarande mån avstår från
vidare anspråk på odlingsersättningen. Det förhöjda bidraget bör bestridas
av medel ur anslaget Bidrag till jordbrukets rationalisering och utbetalas av
49
Iiungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1960
vederbörande lantbruksnämnd. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att
utfärda närmare bestämmelser i ämnet.
Medelsanvisningen till ännu återstående kostnader i anledning av ströängsindragningarna
enligt kungörelsen 1916:603 och lagen 1921:378 har
hitintills ägt rum under de å riksstaten uppförda anslagen Tilläggsawittring
i Västerbottens läns lappmark och Ströängars indragande till kronan. Dessa
anslag är för innevarande budgetår uppförda med 2 000 respektive 3 800
kronor. Såsom utredningsmannen föreslagit bör från och med den 1 juli
1960 kvarstående utgifter för ändamålet, vilka utgöres av eventuella utbetalningar
av innestående odlingsersättningar och kostnader för avsyningar
in. in., få bestridas ur reservationsanslaget Bidrag till jordbrukets rationalisering.
Någon ändring i fråga om handläggningen av här berörda, återstående
arbetsuppgifter i anledning av de tidigare ströängsindragningarna bör dock
inte ske. För sist angivna utgifter, vilka torde inrymmas inom den i årets
statsverksproposition (bil. 11, p. 14) under omförmälda anslag föreslagna
ramen för bidrag till inre rationalisering, bör anslaget få disponeras även
av länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län.
Vissa åtgärder för skogsbruket i övre Norrland, m. m.
Med hänsyn till den mycket betydande roll skogsbruket och de därpå
grundade förädlingsindustrierna spelar inom det norrländska näringslivet,
är det angeläget att ytterligare åtgärder vidtages i syfte att främja en snabb
och gynnsam utveckling av skogsnäringen i berörda landsdel. För en önskvärd
vidgning av skogsindustriernas råvarubas och produktionsvolym är en
utbyggnad och förbättring av skogsvägnätet liksom också ■— på längre sikt
sett — en intensifiering av skogsvården av vital betydelse. Genom förstärkta
insatser av angivet slag ökas också sysselsättningstillfällena för den skogliga
arbetskraften i Norrland. Behovet av att så sker har belysts i det föregående.
Angelägenheten av eu utbyggnad av skogsvägnätet framhålles med särskild
skärpa av länsstyrelsen i Norrbottens län, som för enbart detta län räknar
med ett behov under den närmaste tioårsperioden av sammanlagt
26 000 000 kronor i ökad statlig medelstilldelning till skogsvägbyggandet.
Jag vill vidare erinra om att i samband med den nyligen slutförda inventeringen
av vissa olösta norrlandsfrågor det från flera håll betonats hur önskvärt
det är alt förbättra avkastningsförhållandena för det norrländska
skogsbruket genom bland annat en fortsatt utbyggnad av skogsvägnätet. I
dessa sistnämnda uttalanden vill jag instämma liksom också i de meningsyttringar
som ofta framkommer med krav på intensifierad skogsvårdsverksamhet
ej minst inom de fyra nordligaste länen.
Under anslagsrubriken Åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland
m. in. är för innevarande budgetår anvisat ett anslag av 1 700 000 kronor. Anslaget
har på senare tid praktiskt taget helt utnyttjats för bidrag till åtgärder
inom lappmarkerna samt vissa svårföryngrade skogar i andra trakter.
Förutsättningar för erhållande av bidrag ur anslaget i fråga är bland annat
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1960
att de stödda åtgärderna utföres inom ett på särskilt sätt bildat skogsvårdsområde,
att skogsvårdsplan är upprättad samt att vederbörande bidragstagare
förbinder sig att utföra arbeten enligt planen inom viss tid. I syfte att
ytterligare främja de skogliga produktions- och transportförhållandena
inom de fyra nordligaste länen -— utöver vad som kan ske genom bidragsgivning
från de särskilda skogsväg- och skogsförbättringsanslagen
— vilt jag föreslå, att medelsanvisningen under nyssnämnda anslagsrubrik
för nästa budgetår höjes med 300 000 kronor till 2 000 000 kronor. För att,
av skäl som förut redovisats, söka inom en mera närliggande framtid vinna
bästa möjliga skogsekonomiska effekt av anslagsdispositionen torde dock
såväl den föreslagna medelsförstärkningen som en betydande del av anslaget
i övrigt böra avse stöd till skogliga åtgärder inom kustområdena och
jämförbara bygder i sagda fyra län, det vill säga inom områden som för
närvarande i regel inte beröres av bidragsgivningen från ifrågavarande anslag.
Under senare år har en avsevärd insats av beredskapsmedel gjorts för att
stödja genomförandet av olika åtgärder enligt upprättade skogsvårdsplaner
inom redan bildade skogsvårdsområden och chefen för socialdepartementet
har i årets statsverksproposition lagt stor vikt vid olika skogsvårdsarbeten
såsom arbetslöshetsbekämpande åtgärder. Med hänsyn härtill förefaller
det troligt, att beredskapsmedel även under nästa budgetår kommer
att ställas till förfogande för motsvarande ändamål. Jag finner det därför
vara tillräckligt om 1 000 000 kronor av anslaget Åtgärder för ökad
skogsproduktion i Norrland m. m. beräknas för fullföljande av redan påbörjade
åtgärder inom hittills bildade, i allt väsentligt till lappmarkerna lokaliserade
skogsvårdsområden. Med anledning härav bör för bidragsgivning
till nya skogsvårdsföretag inom de delar av de fyra nordligaste länen som
ligger utanför lappmarkerna, alltså närmast inom kustlandet och därmed
jämförbara områden, kunna avdelas ett belopp å likaledes 1 000 000 kronor.
De åtgärder som bör stödjas med sistnämnda medel är främst upprättande
av olika investeringsplaner, vidare anläggning och förbättring av skogsvägar,
återväxtåtgärder, skogsdikning samt röjningsåtgärder i viss mindre
omfattning. Statsbidragen bör uppgå till högst 50 procent då fråga är om
skogsförbättringsåtgärder och till högst 50 procent vid vägbyggnadsföretag
som avser stamväg samt till högst 40 procent vid sådant företag avseende
annan skogsväg. Då synnerliga skäl föreligger, torde bidrag efter Kungl.
Maj:ts prövning i varje särskilt fall kunna få beviljas med högst 75 procent
av den godkända kostnaden för företaget. Härutöver bör gälla att bidrag
ur den nya anslagsposten allenast får utgå om skoglig samverkan mellan
ett flertal skogsägare är organiserad inom berörda område. Denna skogliga
samverkan bör emellertid åstadkommas under mindre tidskrävande former
än som innefattas i nu gällande bestämmelser rörande bildande av
skogsvårdsföreningar samt beträffande slutande av kontrakt m. in. Jag
torde i detta sammanhang få erinra om de uttalanden rörande behovet av
51
Kungl. Maj.ts proposition nr 62 år 1960
skoglig samverkan, som gjordes vid förra årets riksdag i samband med behandlingen
av frågor rörande jordbrukets och skogsbrukets rationalisering
in. in. I enlighet med vad jordbruksutskottet (JoU 1959: 30) därvid anförde
är del angeläget, att skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna liksom andra
berörda organ aktivt verkar för tillkomsten av frivilliga sammanslutningar
med här angivet syfte.
Det är viktigt, att den avsedda bidragsgivningen utanför lappmarkerna
inte splittras upp på ett stort antal mindre projekt. Den bör i stället huvudsakligen
inriktas på större eller nära sammanhängande grupper av områden,
inrymmande ett relativt stort antal slcogsfastigheter. Detta medför nämligen
bland annat att det torde bli möjligt att i ett sammanhang planlägga erforligt
skogsvägnät för ett naturligt avgränsat område. Härigenom ernås dels
att en optimal lokalisering av dessa vägar kan erhållas, dels att förutsättningarna
för ett rationellt handhavande av byggandet och underhållet av
vägnätet blir större än fallet är vid eu splittring av väganläggandet. Den
sammanlagda areal, som skogsbruksplanerna inom respektive områden för
koncentrerade förbättringsåtgärder skall omfatta, torde ej få underskrida
500 ha och bör alltså vara av minst samma storleksordning, som enligt ett
uttalande av 1940 års riksdag skall vara för handen för att stöd skall kunna
utgå till skogsvårdsområden enligt hittills gällande regler för bidragsgivning
från anslaget Åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m.
Jag förutsätter att sagda areal mestadels kommer att avsevärt överstiga
minimitalet.
Vid bidragsgivning ur den föreslagna nya anslagsposten till de fyra nordligaste
länen, dock utanför lappmarkerna, bör tillses, att bidragsprocenten ej
i allmänhet hålles vid maximum, enär de enskilda skogsägarna själva bör
svara för en betydande andel av investeringskostnaderna. Emellertid, när
en åtgärd anses vara av större allmän betydelse och vederbörande skogsägare
företer ett uppenbart intresse av åtgärden men saknar tillräckliga egna medel
eller erforderligt lånekapital, bör åtgärden ej förhindras genom en alltför
låg procentsats. I likhet med vad jag under rubriken Statens skogsförbättringsanslag
i årets statsverksproposition (bil. 11, p. 100) föreslagit beträffande
bidrag från detta anslag samt skogsväganslaget bör även i nu
ifrågavarande fall utgifter för upprättande av skogsbruksplaner i fortsättningen
kunna inräknas i de statsbidragsberättigade kostnaderna för skogsvårdsföretagen.
Investeringarna på grundval av statsbidrag ur den nya posten bör i första
hand ingå som led i större, samlade aktioner för upprustning av den skogliga
delen av näringslivet i övre Norrland. Ett genomförande av de planer
som upprättas för ifrågavarande områden torde ofta komma alt fordra ej
blott insatser av slcogsvårdsstyrelse utan även medverkan av lantmäteri,
lantbruksnämnd och länsarbetsnämnd. Med hänsyn till dessa förhållanden
bör de huvudsakliga riktlinjerna för verksamheten liksom, i erforderlig utsträckning,
konkreta ärenden diskuteras gemensamt mellan berörda organ
under vederbörande landshövdings ledning i enlighet med vad 1959 års
52
Kungl. Maj ris proposition nr 62 år 1960
riksdag anfört om regionalt samråd i bland annat vissa skogliga rationaliseringsfrågor.
önskemålet att öka skogsägarnas egen aktivitet på området
bör man söka förverkliga genom en stärkt insats från skogsvårdsstyrelsernas
sida i form av utbildning, rådgivning och upplysning.
Skogsstyrelsen bör vid dispositionen av medelsanvisningen under anslaget
Åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. in. samråda med arbetsmarknadsstyrelsen.
Utformas bidragsgivningen från anslaget i enlighet
med det förslag jag i det föregående framlagt, medför detta enligt min mening,
att man med anslagsmedlen i fortsättningen kan effektivare främja
inte endast skogsproduktionen utan också sysselsättningsförhållandena i
övre Norrland.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att vidtaga de ändringar i kungörelsen
den 14 juni 1940 (nr 599) angående villkor för statsbidrag från förevarande
anslag, som blir följden av ett bifall till vad i det föregående förordats.
Ett spörsmål berörande det norrländska skogsbruket som bör behandlas
i detta sammanhang är den av domänstyrelsen aktualiserade frågan om
uppdelning av Mellersta Norrlands överjägmästardistrikt jämte viss reglering
av Gävle-Dala distrikt och Bergslagsdistriktet i samband därmed. Såsom
styrelsen anför, är det inom många områden i de inre delar av Norrland
där skogsbrukets lönsamhet för närvarande är mindre tillfredsställande av
särskild vikt, att tillgängliga resurser insättes så att den bästa ekonomiska
effekten uppnås utan att samtidigt ortsbefolkningens sysselsättningsförhållanden
försämras. Detta ställer särskilt stora krav på över jägmästarna, när
det gäller att utöva tillsyn över att förvaltningsåtgärderna planlägges och
utföres pa ett ändamålsenligt sätt. På grund av såväl distriktets storlek som
antalet revir inom detsamma är det emellertid för närvarande inte möjligt
för över jägmästaren i Mellersta Norrlands distrikt att i önskvärd omfattning
ägna sig åt sagda uppgifter.
Inom sistnämnda överjägmästardistrikt finnes ett antal revir med goda
marker, vilka dock är splittrade på små kronoparker med i vissa fall mindre
lämplig arrondering. Nackdelarna härav för såväl revirens som bygdens ekonomi
är uppenbara. Det är därför angeläget, att markbyten i betydande omfattning
kommer till stånd inom distriktet. Det synes inte domänstyrelsen
sannolikt att denna viktiga del av verksamheten på ett rationellt sätt skall
kunna fullföljas inom ramen för nuvarande distriktsindelning.
Jag vill med hänsyn till det anförda förorda, att Mellersta Norrlands överjägmästardistrikt
på sätt domänstyrelsen föreslagit uppdelas på två distrikt,
förslagsvis benämnda Östersunds och Sollefteå distrikt. Enligt styrelsens
förslag skulle till Östersunds distrikt samtidigt läggas ett antal revir från
Gävle-Dala distrikt, varvid till sistnämnda distrikt kunde överföras några
revir från Bergslagsdistriktet, vilket härigenom även skulle erhålla en ändamålsenligare
omfattning. Mot dessa förslag har jag inte något att invända.
Den förordade organisationsändringen, vilken innebär att antalet distrikt
53
Iiungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1960
ökas från tio till elva och som bör underställas riksdagen för godkännande,
torde böra genomföras från och med den 1 juli 1960.
Vid bifall till vad i det föregående förordats, torde Kungl. Maj :t från och
med nyssnämnda den 1 juli 1960 böra inrätta ytterligare en överjägmästarbefattning
vid domänverket, vilken i likhet med övriga dylika befattningar
bör placeras i lönegrad B 1. Tjänsten bör dock tills vidare vara extra ordinarie.
Då en under år 1960 i samband med innehavarens avgång med pension
ledigblivande jägmästarbefattning tills vidare inte bör återbesättas, synes
merkostnaden för det nya överjägmästardistriktets inrättande inte bli
av sådan storleksordning, att särskilda medel för täckande av denna kostnad
behöver beräknas i domänverkets driftsstat.
Hemställan
Under åberopande av vad jag i det föregående anfört hemställer jag, att
Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att
1) godkänna de föreslagna grunderna för det särskilda
statliga stödet till det norrländska jordbruket;
2) å riksstaten för budgetåret 1960/61 under nionde huvudtiteln
anvisa till Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder
i Norrland m. m. ett reservationsanslag av 2 550 000
kronor;
3) godkänna de föreslagna riktlinjerna för avveckling av
i det föregående angivna förhållanden berörande ströängar
inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker;
4) godkänna de föreslagna grunderna för det särskilda
statliga stödet till främjande av skogsproduktionen i vissa
delar av Norrland;
5) å riksstaten för budgetåret 1960/61 under nionde huvudtiteln
anvisa till Åtgärder för ökad skogsproduktion i
Norrland m. m. ett reservationsanslag av 2 000 000 kronor;
samt
6) godkänna det framlagda förslaget till viss ändring i
domänverkets distriktsindelning.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
B. Siöalth
591876 Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- Rskr. 1960:305 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar rörande vissa norrlandsfrågor jämte i ämnet väckta motioner. a1 i texten
- JoU 1960:32 Jordbruksutskottets memorial nr 32 år 1960 s. 1 i texten
- JoU 1960:18 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar rörande vissa norrlandsfrågor jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten