Sök i Ratio Lex

Angående vissa norrlandsfrågor

1960-01-15 · 53 sidor, varav 45 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 45 av 53 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1960:62, Angående vissa norrlandsfrågor

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1960

1

Nr <>2

Kungl. Maj: Is proposition till riksdagen angående vissa norrlandsfrågor;

given Stockholms slott den 15 januari

1960.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF

Gösta Netzén

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen förordas viss omläggning av det särskilda statsstödet till

det norrländska jordbruket i syfte att skapa ökade möjligheter för en koncentrerad

statlig insats inom vissa utvalda geografiska områden i övre

Norrland för att där genom driftsrationalisering samt inre och yttre rationalisering

medverka till uppbyggnaden av fullt bärkraftiga, på längre

sikt bestående brukningsenheter. Kombinationen jord- och ''skogsbruk skall

därvid beaktas. För detta ändamål föreslås en medelsanvisning av 1 300 000

kronor under anslaget Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland

m. m. Under samma anslag äskas därjämte 500 000 kronor för bidrag

till särskilt dryga fraktkostnader vid inköp av fodermedel, 550 000 kronor

till främjande helt allmänt genom hushållningssällskapen av jordbruket i

denna landsdel samt 200 000 kronor som skall stå till Kungl. Maj :ts förfogande

för stödåtgärder efter prövning från fall till fall.

Vidare förordas vissa riktlinjer för åtgärder i anledning av ströängsförhållandena

i lappmarken.

I avsikt att ytterligare främja de skogliga produktions- och transportförhållandena

inom de fyra nordligaste länen föreslås, att under anslagsrubriken

Åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m. ett belopp av

1 000 000 kronor avdelas för bidragsgivning i särskild ordning till nya

skogsvårdsföretag inom nämnda län, dock utanför lappmarken. Sammanlagt

äskas för nästa budgetår en medelsanvisning av 2 000 000 kronor under

anslaget, innebärande att till ändamål, som hittills stötts med medel ur

anslaget, skall utgå likaledes 1 000 000 kronor. Slutligen förordas en sådan

ändring i domänverkets distriktsindelning, att ytterligare ett överjägmästardistrikt

inrättas i Norrland.

1 Bihang till riksdagens protokoll i960. i samt. Nr 62

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1960

Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

15 januari 1960.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Netzén, anmäler efter gemensam

beredning med cheferna för social- och finansdepartementen vissa

norrlandsfrågor samt anför följande.

I. Inledning

Under senare år har i skilda sammanhang aktualiserats vissa spörsmål rörande

jordbruket och skogsbruket i Norrland.

I fråga om jordbruket i Norrland har sålunda lantbruksstyrelsen åren 1956

och 1957 samt statens jordbruksnämnd år 1957 framlagt förslag om viss omdisposition

av de under anslaget Produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland

m. m. anvisade medlen liksom om en avveckling av fraktbidragen till

Västerbottens och Norrbottens län. Vidare har 1958 års besparingsutredning

i sitt den G augusti 1959 avgivna betänkande angående besparingar inom

statsverksamheten (SOU 1959: 28) bland annat ifrågasatt en förnyad prövning

av medelsanvisningen till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland.

Över betänkandet i denna del har remissyttranden avgivits av ett flertal

myndigheter och organisationer.

Såväl jordbruket som skogsbruket i Norrland har berörts i ett den 30 april

1959 dagtecknat betänkande rörande inventering av kvarstående olösta norrlandsfrågor

(stencilerat), vilket avlämnats av den av Kungl. Maj:t den 15

januari 1954 för verkställande av sagda inventering förordnade utredningsmannen,

f. d. generaldirektören E. F. L. Lindeberg. Betänkandet har varit

föremål för remissbehandling, varvid ett stort antal yttranden avgivits.

Jordbruks- och skogsbruksnäringarna i vissa delar av övre Norriand beröres

även av de förslag, som framlagts i ett den 26 juli 1957 av f. d. generaldirektören

H. Malmberg avlämnat betänkande med förslag om fortsatt injdragning

till kronan av ströängar samt reglering i övrigt av ströångsförhållandena

inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker (SOU 1957:

30). Betänkandet har varit föremål för en omfattande remissbehandling.

Arbetsmarknadsstyrelsen har — efter förfrågan från jordbruksdepartementet

— i en den 29 september 1959 upprättad skrivelse redogjort för

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1960

vissa av styrelsen vidtagna åtgärder för främjande av sysselsättningen inom

skogsbruket i bl. a. de fyra nordligaste länen. I en den 9 november 1959 dagtecknad

promemoria har styrelsen inkommit med ytterligare uppgifter i

ämnet. I viss anslutning till, bl. a., nyssnämnda skrivelse har inom jordbruksdepartementet

utarbetats en promemoria berörande dispositionen av

viss del av sådana medel som kunde komma att anvisas under anslaget Åtgärder

för ökad skogsproduktion i Norrland m. in. över departementspromemorian

har skogsstyrelsen efter remiss avgivit utlåtande.

Vidare må nämnas, att länsstyrelsen i Norrbottens län i skrivelse den 19

december 1958 framhållit behovet av en utbyggnad av bl. a. skogsvägnätet

inom länet samt hemställt, såsom ett led i en norrbottensplan för utveckling

av länets näringsliv, att Kungl. Maj:t måtte för Norrbottens län under tioårsperioden

1959—1968 utöver ordinarie medelstilldelning anvisa bl. a. 2,6

milj. kr. per år för bidrag till byggande av vissa skogsbilvägar. Länsstyrelsens

skrivelse har varit föremål för remissbehandling.

Slutligen torde nämnas, att domänstyrelsen i skrivelse den 27 november

1959 med förslag angående driftkostnader för domänverket under år 1960

m. m. bl. a. uttryckt önskemål om att en uppdelning av Mellersta Norrlands

överjägmästardistrikt kommer till stånd och att ytterligare en över jägmästare

förordnas fr. o. in. den 1 juli 1960 med placering i Östersund.

I det följande torde få lämnas en redogörelse för omförmälda betänkanden,

skrivelser och promemorior samt för innehållet i däröver avgivna yttranden.

Härutöver torde jag få återkomma till mcdelsanvisningen under anslagen

Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland in. m. och Åtgärder

för ökad skogsproduktion i Norrland m. m., beträffande vilka anslag Kungl.

Maj :t på min hemställan i årets statsverksproposition (bil. 11 p. 20 och 102)

föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret

1960/61 beräkna reservationsanslag av 2 550 000 resp. 2 000 000 kr.

II. Vissa åtgärder på jordbrukets område i Norrland

Nuvarande förhållanden och vissa tidigare framförda förslag. Vid sidan

av det statliga stöd, som utgår till jordbruksnäringen i allmänhet, har under

en lång följd av år medel särskilt disponerats för produktionsbefrämjande

åtgärder i Norrland. Alltsedan budgetåret 1937/38 har nämligen av de medel,

som stått till förfogande för prisreglerande åtgärder på jordbrukets område,

vissa belopp fått disponeras för produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland

samt vissa delar av Värmlands och Kopparbergs län. Sålunda anvisade belopp

utgjorde för budgetåren 1937/40 resp. 700 000, 800 000 och 1 000 000

kr., för ettvart av budgetåren 1940/50 900 000 kr. samt för budgetåren 1950/

52 1 000 000 kr.

På förslag av Kungl. Maj:t beslöt 1952 års riksdag (prop. 32; JoU 14;

rskr. 158), alt fr. o. in. budgetåret 1952/53 medelsanvisning till förevarande

ändamål skulle ske under ett särskilt riksstatsanslag. Såsom närmare kom
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1960

mer att behandlas i det följande överfördes härvid från prisregleringsanslaget

till anslaget Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland

in. m. ett belopp av 600 000 kr., medan återstoden av det belopp som stått till

förfogande för budgetåret 1951/52 eller 400 000 kr. överfördes till hushållningssällskapens

omkostnadsanslag. Samtidigt genomfördes vissa ändringar

beträffande dispositionen av nyssnämnda för produktionsbefrämjande åtgärder

i Norrland anvisade medel.

För det före budgetåret 1952/53 utgående norriandsstödet

gällde att de anvisade medlen skulle fördelas av Kungl. Maj:t med

utgångspunkt från vissa av riksdagen godkända riktlinjer. Dessa innebar i

huvudsak, att en del av anslagsmedlen skulle användas för att utlämna bidrag

utan återbetalningsskyldighet till uppförande av andelsslakterier, andelsmejerier

och liknande anläggningar, medan återstoden skulle användas

för produktions- och avsättningsbefrämjande åtgärder. Av de senare åtgärderna

skulle huvudsakligen sådana komma i fråga för stöd som hade till

syfte att förbilliga och rationalisera produktionen samt anpassa denna till

de naturliga betingelser för en lönande jordbruksdrift, som kunde föreligga

i varje särskilt fall.

I fråga om de belopp som före den 1 juli 1952 använts för utbetalande av

bidrag till uppförande av andelsslakterier, andelsmejerier och liknande anläggningar

må anföras, att riksdagen till att börja med anvisade medel allenast

för byggande av andelsslakterier i Norrland och andra delar av riket,

där svårigheter förelåg att ordna avsättningen av kött och fläsk på ett rationellt

sätt. Bidragen skulle som regel utgå i Norrland med högst 20 procent

av byggnadskostnaden och i de övriga delar av landet som kunde komma i

fråga för statligt finansiellt bistånd med högst tio procent. 1939 års riksdag

(prop. 230; sammansatt Bev och JoU 2; rskr. 353) utvidgade användningsområdet

till att avse jämväl bidrag till anläggande eller ombyggnad av andelsmejerier

i lappmarken och därmed jämförliga trakter av landet. Bidragen

begränsades som regel till 20 procent, dock med rätt för Kungl. Maj :t att

då särskilda förhållanden därtill föranledde medge högre bidrag. Motsvarande

bidragsmöjligheter gällde vidare för anläggande av potatislagerhus i

Norrland och andra delar av landet, där likartade avsättningsförhållanden för

potatis rådde.

Beträffande dispositionen av de för produktions- och avsättningsbefrämjande

åtgärder avsedda medlen ägde som regel vederbörande hushållningssällskap

att besluta inom ramen för förenämnda, av riksdagen angivna riktlinjer.

I samband med att Kungl. Maj:t ställde medlen till sällskapens förfogande

brukade dock Kungl. Maj :t ange vissa kompletterande riktlinjer beträffande

användningen av desamma, såsom att tilldelat bidrag skulle användas

till åtgärder, vilka avsåg att mera direkt främja jordbruksproduktionen

— alltså ej till avlöning av tjänstemän eller bestridande av expeditionskostnader

— eller att bidraget ej fick användas för utlämnande av bidrag till

lantbruksundervisningsanstalter för anskaffande av möbler, undervisnings
9

O

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1960 5

material m. in., till mejeri- eller potatislagerhusanläggning eller till fiskets

främjande.

Bidrag med stöd av här ifrågavarande anslagsanvisningar utlämnades till

uppförande av andelsslakterier endast under de första åren efter 1937. Även

för uppförande av potatislagerhus togs de anvisade anslagsmedlen i anspråk

i mycket ringa omfattning. Den huvudsakliga användningen blev i stället bidrag

för uppförande av andelsmejerier och liknande anläggningar. Denna bidragsgivning

kom dock efter hand att omfatta även andra mejerier än i

lappmarken belägna. Sålunda fick även övriga delar av Norrland samt vissa

områden av Kopparbergs och Värmlands län del av bidragsbeloppen. Därvid

tillämpades dock en fallande bidragsskala från 50—10 procent, innebärande

att den högre procentsatsen endast tillämpades för mejerianläggningar i övre

lappmarken och den lägre för stadsmejerier och jämförliga mejerier i kustlandet.

I bidrag till mejerianläggningar beviljades åren 1946—1950 i genomsnitt

ca 360 000 kr. per år. För produktions- och avsättningsbefrämjande

åtgärder ställdes till hushållningssällskapens förfogande under samma

tid 500 000—600 000 kr. per år.

Till grund för de förslag till 1952 års riksdag berörande

det nya anslaget Bidrag till produktionsbefrämjande

åtgärder i Norrland m. in., som Kungl. Maj:t framlade i den

förut omförmälda propositionen 1952: 32, låg ett av 1950 års hushållningssällskapsutredning

i juni 1951 avlämnat betänkande. Föredragande departementschefens

i propositionen framförda förslag, som i förevarande del i allt

väsentligt överensstämde med vad utredningen föreslagit, innebar i huvudsak

följande.

Å riksstaten skulle uppföras ett särskilt reservationsanslag å 600 000 kr.,

benämnt Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland m. m. Ur

detta anslag skulle till en början få bestridas de bidrag å senast tillhopa

500 000 kr., vilka dittills utgått från prisregleringsanslaget till hushållningssällskapen

i Norrland samt i Värmlands och Kopparbergs län, dock med undantag

för det belopp å 100 000 kr., som budgetåren 1950/51 och 1951/52

hade utgått såsom ett särskilt stöd till hushållningssällskapen i de båda

nordligaste länen. Bidragen borde som regel ställas till hushållningssällskapens

fria disposition. Departementschefen anslöt sig härvid till utredningen,

som i frågan uttalat sig sålunda.

I detta sammanhang torde utredningen även få upptaga frågan, i vad mån

sällskapen bör ha rätt att efter eget gottfinnande disponera de medel, som

anvisas till dem ur anslaget. Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen

har sällskapen redan nu ganska vidsträckta befogenheter i delta hänseende.

Den viktigaste av de inskränkningar, som nu gäller, torde vara föreskriften

om att medlen i allmänhet icke får användas till avlöning av tjänstemän

eller bestridande av expeditionskostnader. Såsom förut framhållits fålen

dylik föreskrift emellertid endast begränsad verkan, eftersom sällskapen

har full frihet att använda sina andelar i det allmänna omkostnadsanslaget

för dylika ändamål. Det synes vidare utredningen bäst överensstämma med

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1960

de allmänna principerna i fråga om det statliga stödet åt hushållningssällskapens

verksamhet, att sällskapen skall ha rätt att inom sill fastställda

verksamhelsram fritt disponera även ifrågavarande medel. Utredningen förordar

därför att sällskapen i princip skall tillerkännas dylik rätt. Härvid vill

utredningen dock göra den reservationen, att hinder ej bör möta för lantbruksstyreisen

att, därest så skulle visa sig påkallat, liksom nu meddela vissa bestämmelser

rörande användningen av medlen.

Vidare borde bidragsgivningen till mejerianläggningar in. m. ske med anlitande

av medel ur det nya anslaget, men begränsas till sådana delar av

Norrland, där produktions- och avsättningsförhållandena var särskilt ogynnsamma.

För ändamålet borde tills vidare beräknas ett belopp av 100 000 kr.

för år. Ur det förordade nya anslaget borde slutligen Kungl. Maj:t i överensstämmelse

med vad som gällt tidigare äga att direkt bevilja bidrag för

speciella ändamål.

Genom nu berörda omläggning av stödet till slakteri- och mejerianläggningar

m. m. beräknades i runt tal 300 000 kr. bli frigjorda under prisregleringsanslaget.

Delta belopp borde tillsammans med det förut nämnda beloppet

å 100 000 kr. avseende särskilt stöd till Norrbottens och Västerbottens

län överföras till hushållningssällskapens omkostnadsanslag.

I överensstämmelse med vad i propositionen föreslagits anvisade riksdagen,

som även i övrigt lämnade förslagen berörande norrlandsanslaget utan

erinran, till Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland m. m.

för budgetåret 1952/53 ett reservationsanslag av 600 000 kr. Samma belopp

anvisades sedermera för ett vart av budgetåren 1953/54 och 1954/55.

Genom riksdagsbeslut år 1955 utökades medelsanvisningen under

norrlandsanslaget. Bakgrunden härtill var i huvudsak följande.

Vid de förhandlingar, som vintern 1955 fördes mellan statens jordbruksnämnd

och jordbrukets förhandlingsdelegation angående grunderna för prissättningen

på jordbrukets produkter under regleringsåret 1955/56, upptogs

bl. a. frågan om avveckling av de för fodersändningar till vissa delar av norra

Sverige utgående fraktbidragen. Vid förhandlingstillfället förelåg av lantbruksstyrelsen

till Kungl. Maj:t gjorda framställningar i ärendet, dels i skrivelse

den 26 mars 1954, dels i petitaskrivelse för budgetåret 1955/56.

I lantbruksstyrelsens sistnämnda skrivelse redovisades tre olika alternativ.

Såsom alternativ I tänkte sig styrelsen ett bibehållande av fraktbidragen

till norra Sverige för andra fodermedel än havre, korn och blandsäd,

medan återstående medel skulle tillföras hushållningssällskapens rådgivnings-

och upplysningsverksamhet. Enlighet alternativ II skulle fraktbidrag

utgå dels till norra Sverige för andra fodermedel än havre, korn och

blandsäd, dels till vissa begränsade områden i Norrland jämväl för sistnämnda

slag av fodermedel. Överskottsmedlen skulle tillföras hushållningssällskapen.

Enligt alternativ III slutligen skulle fraktbidragen helt upphöra

och medlen tillföras hushållningssällskapen. Lantbruksstyrelsen förordade

för sin del alternativ III och föreslog, att de därvid frigjorda medlen skulle

upptagas under reservationsanslaget Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder

i Norrland m. m. samt fördelas mellan hushållningssällskapen på så

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1960

sätt, att varje sällskap erhöll ett belopp, ungefärligen motsvarande vad som

tidigare utgått i fraktbidrag till området.

I remissyttrande erinrade statens jordbruksnämnd om, att den redan år

1954 hade planer på att föreslå en avveckling av ifrågavarande fraktbidrag.

Jordbrukets förhandlingsdelegation motsatte sig emellertid då en dylik avveckling,

varför nämnden inte lade fram något förslag i frågan i sin regleringsskrivelse

våren 1954. Nämnden anmälde vidare, att den åter tagit

upp frågan vid 1955 års jordbruksförhandlingar och att förhandlingsdelegationen

ej heller detta år velat gå med på bidragens fullständiga avveckling.

Delegationen hade emellertid velat godtaga ett system enligt vilket

bidrag fortfarande skulle utgå till Norrbottens och Västerbottens län, medan

bidragen slopades för övriga områden. Delegationen förutsatte emellertid,

att dessa senare områden skulle erhålla kompensation genom att belopp av

samma storleksordning som fraktbidragen tillfördes områdena för att användas

till jordbrukets stödjande på sätt lantbruksstyrelsen föreslagit i

framställning till Kungl. Maj:t. Vad delegationen sålunda ansett sig kunna

tillstyrka överensstämde i flera delar med lantbruksstyrelsens förut omnämnda

alternativ II.

Enligt nämndens mening talade starka skäl för lantbruksstyrelsens förslag

enligt alternativ III, och nämnden anförde, att den helst såg, att en

anordning i enlighet med detta förslag kom till stånd. Med hänsyn till den

ställning till detta alternativ, som intagits av jordbrukets förhandlingsdelegation

och som motiverats med att bidragen i de två nordligaste länen hade

medverkat till en lämplig differentiering av produktionen, hade dock nämnden

inte velat motsätta sig att i stället den av delegationen godtagna anordningen

genomfördes fr. o. m. ingången av regleringsåret 1955/56.

Enligt nämndens förslag skulle vidare det bottenbelopp, för vilket fraktbidrag

inte lämnades av statsmedel, höjas från 1 krona 25 öre till 2 kronor

per deciton. De därigenom från de bidragsberättigade områdena — Västerbottens

och Norrbottens län — undantagna medlen borde enligt nämnden

få användas på samma sätt som ifrågasatts för övriga tidigare bidragsberättigade

områden, d. v. s. tillföras hushållningssällskapen för rådgivningsoch

upplysningsverksamhet.

I propositionen 1955: 180 biträdde föredragande departementschefen vad

jordbruksnämnden sålunda föreslagit samt förordade, att anslaget Bidrag

till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland m. m. uppräknades med

500 000 kr., vilket belopp i stort motsvarade den besparing, som kunde väntas

uppstå under prisregleringsanslaget till följd av omläggningen av fraktbidragen.

Beträffande dispositionen av ifrågavarande belopp å 500 000 kr.

anförde departementschefen.

Det från fraktbidragen till förevarande anslag överflyttade beloppet bör

enligt min mening i enlighet med lantbruksstyrelsens förslag användas för

en intensifierad rådgivnings- och upplysningsverksamhet från hushållningssällskapens

sida genom såväl utökad kursverksamhet som anordnande av

demonstrationsförsök, ägnade att befrämja driftsrationaliseringen på särskilt

foderväxtodlingens område. I vissa fall bör medlen även kunna använ
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1960

das till rent ekonomiskt stöd åt enskilda jordbrukare för anskaffande av

kvalitetsutsäden, utförande av foderanalyser in. in. Däremot bör medlen icke

annat än i undantagsfall och endast i vissa begränsade delar av norra Sverige,

där produktionsbetingelserna fortfarande är i hög grad osäkra, få användas

för bidrag till inköp av fodersäd. Därest riksdagen bifaller nu nämnda

förslag torde det liksom hittills få ankomma på Kungl. Maj :t att, efter

förslag av lantbruksstyrelsen, besluta om medlens fördelning. Jag utgår därvid

liksom lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden från" att de nya medel,

som erhålles genom den nu förordade omläggningen av fraktbidragen,

skall fördelas mellan hushållningssällskapen på så sätt, att varje sällskap

erhåller ett belopp, som ungefär motsvarar, vad som tidigare utgått i fraktbidrag

inom dess verksamhetsområde.

Vad i propositionen föreslagits i förevarande del lämnade riksdagen utan

erinran (JoU 25; rskr. 320). Till förfogande för produktionsbefrämjande åtgärder

i Norrland under budgetåret 1955/56 stod sålunda enligt riksdagens

beslut ett belopp av sammanlagt 1 100 000 kr. Motsvarande belopp anvisades

av nästa års riksdag för budgetåret 1956/57.

I anslutning till anslagsäskandena för budgetåret 1957/58 upptog lantbruksstyrelsen

ånyo frågan om en avveckling av fraktbidragen

till Västerbottens och Norrbottens län. Styrelsen framhöll

därvid, att vid en omdisposition av de för bidragen avsedda medlen i

likhet med vad som skedde för övriga områden år 1955, avsevärda möjligheter

skulle skapas till inkomstförbättring för jordbrukarna i berörda områden.

Liksom redan omdisponerade medel borde enligt stvrelsen även återstående

medel tillföras hushållningssällskapen för att användas till åtgärder,

som direkt var ägnade att få till stånd en mera allsidig produktionsinriktning

och att främja driftsrationaliseringen i allmänhet. Det bästa resultatet

borde därvid nås genom en väl planlagd personlig rådgivning. Enligt styrelsens

mening talade därför starka skäl för att förstärkningen av sällskapens

resurser skulle användas för alt finansiera en av sällskapen bedriven personlig

rådgivning. I den mån så befunnes lämpligt med hänsyn till i olika trakter

rådande lokala förhållanden borde dock möjligheten stå öppen att utnyttja

medlen för andra åtgärder med samma syfte liksom givetvis även för

åtgärder på andra områden.

Rörande uppläggningen av den föreslagna personliga rådgivningsverksamheten

lämnade lantbruksstyrelsen följande redogörelse.

För verksamheten avses skola bildas ett antal s. k. jordbruksringar. Deltagare

utväljes av resp. hushållningssällskap. Som ledare och rådgivare anställes

en instruktör hos vederbörande hushållningssällskap. Antalet jordbrukare

i en ring avpassas till rådande förhållanden i den bygd, där ringen

organiseras. En instruktör beräknas skola betjäna 50—100 jordbrukare. Rådgivningen

bör omfatta växtodling, husdjursskötsel, enkel bokföring samt

erforderlig produktionskontroll. Med hänsyn till kostnaderna för verksamheten

och storleken av de ifrågasatta medlen kan verksamheten beräknas

nå endast ett begränsat antal jordbrukare varje år. Efter viss tid, förslagsvis

tre år, bör därför densamma överflyttas till andra gårdar. Som uppmuntran

för deltagarna i ringverksamheten bör sällskapen i viss utsträckning

få lämna kontanta bidrag för inköp av handelsgödsel, utsäde och fodermedel.

Dessa bidrag avses skola utgå endast under första verksamhetsåret. Kostna
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 62 år 1960

den för en ring under en treårsperiod beräknas till ca 100 000 kr., varav

60 000 kr. avser lön samt rese- och traktanientsersättningar till instruktören.

I förevarande sammanhang herörde lantbruksstyrelsen även det delbelopp

å 100 000 kr. som ställdes till förfogande årligen för bidrag till mejerier i

lappmarken. Styrelsen ifrågasatte därvid om det alltjämt förelåg samma

skäl för stöd åt mejerierna i området, som då bidragsformen tillskapades,

och om de årliga bidragsbelopp, som med hänsyn till medelstillgången var

att påräkna, kunde anses utgöra ett verksamt stöd. Styrelsen föreslog därför,

att även beloppet å 100 000 kr. skulle ställas till förfogande för den föreslagna

rådgivningsverksamheten.

Under hänvisning till den pågående utredningen rörande upplysningsoch

rådgivningsverksamheten på jordbrukets område fann sig emellertid föredragande

departementschefen inte kunna biträda de framlagda förslagen

utan förordade en oförändrad anslagsanvisning av 1 100 000 kr. jämväl för

budgetåret 1957/58. Riksdagen beslöt i överensstämmelse härmed.

Frågan om fraktbidragens avveckling upptogs även hösten 1957 i en

av statens jordbruksnämnd och lantbruksstyrelsen till Kungl. Maj:t gemensamt

avgiven framställning. I skrivelsen föreslogs därvid, under hänvisning

till resultatet av överläggningar med jordbrukets förhandlingsdelegation,

att ett belopp av 1 250 000 kr. skulle överföras till norrlandsanslaget.

Föredragande departementschefen avstyrkte i 1958 ars statsverksproposition

ånyo en omdisposition av fraktbidragsmedlen. Däremot förordade

departementschefen att, i överensstämmelse med ett av jordbruksanslagsutredningen

avgivet förslag, ett belopp av 150 000 kr. skulle tillföras anslaget

för stöd åt grundkalkningsverksamheten, tjurhållningen samt svin-, fåroch

getaveln inom Norrbottens och Västerbottens län samt glesbygderna i

Jämtlands och Västernorrlands län. Enligt utredningens förslag skulle ifrågavarande

belopp stå till förfogande för hushållningssällskapen i berörda

län för att utnyttjas till förevarande ändamål i enlighet med sällskapens

planer och i konkurrens med andra åtgärder för främjande av jordbruksnäringen

inom resp. områden.

Riksdagen biföll Kungl. Maj:ts förslag och anvisade för budgetåret 1958/

59 ett reservationsanslag av 1 250 000 kr. för produktionsbefrämjande åtgärder

i Norrland.

Samma belopp har av 1959 års riksdag anvisats för budgetåret 1959/60.

Rörande fraktbidragen till de båda nordligaste länen under regleringsåret

1959/60 föreslog statens jordbruksnämnd i skrivelse den 25 mars 1959

angående utformningen av prissättningssystemet för jordbrukets produkter

för den nya avtalsperioden efter samråd med jordbrukets förhandlingsdelegation,

att bidragen även för regleringsåret 1959/60 skulle utgå

enligt oförändrade regler. Nämnden förutskickade emellertid, att den i

samband med sina anslagsäskanden för budgetåret 1960/61 avsåg att återkomma

till frågan om eu eventuell omläggning av det stöd, som på förevarande

sätt lämnas jordbruket i övre Norrland. Nämnden upplyste i sam
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1960

manhanget att fraktbidraget för regleringsåret 1957/58 uppgick till sammanlagt

ca 1 400 000 kr. och att administrationskostnaderna för utbetalningen.

som handhas av föreningen Svensk spannmålshandel, belöpte sig

till drygt 40 000 kr. För regleringsåren 1958/59 och 1959/60 beräknades

medelsåtgången till ungefär 1 440 000 kr. och 1 500 000 kr. Vad jordbruksnämnden

anfört föranledde ingen erinran från vare sig föredragande departementschefens

eller riksdagens sida (prop. 147; JoU 29; rskr. 283).

Vissa utredningar. I betänkande den 30 april 1959 (stencilerat) har den av

Kungl. Maj:t den 15 januari 1954 förordnade utredningsmannen för verkställande

av inventering av kvarstående olösta norrlandsfrågor bland andra

spörsmål upptagit sådana som rör det norrländska jordbruket. Angående

detta anför utredningsmannen bl. a. följande.

Som jordbruksland är Norrland förhållandevis nytt. Inom betydande delar

av Norrland är -— liksom för övriga delar av landet -— brukningsenheterna

små och spridda. De ger mindre möjlighet till mekaniserad drift. Väsentliga

åkerarealer är dock mera samlade och därtill anknutna till större

alltjämt tillväxande befolkningscentra, för vilka tillförseln av färskprodukter

är nödvändig. Denna åkerjord är till stor del koncentrerad till vissa relativt

tättbefolkade bygder vid älvdalarna och slättlandet vid kusten. Möjligheterna

att genomföra ur arronderings- och storlekssynpunkt rationellare

brukningsdelar anses icke vara alltför ogynnsamma inom de egentliga

jordbruksbygderna. Största behovet av dylik fastighetsreglering föreligger

i Norrland för Västernorrlands län, Norrbottens, Gävleborgs och Västerbottens

län. Av länens totala åkerareal redovisas huvudparten på arealer under

10 hektar. Många av jordbrukets problem sammanhänger med jordbruksenheternas

ringa storlek och den geografiska spridningen.

I remissyttrandena över betänkandet har de norrländska jordbruksfrågorna

berörts i några fall. Av därvid gjorda uttalanden må följande återges.

Lantbruksstyrelsen uttalar, att särskilt vad gäller övre Norrland möjligheterna

till en storleksrationalisering inom jordbruket är mycket begränsade

beroende bl. a. på att näringslivet under gångna tider ej utvecklats till

någon större differentiering. Det torde sålunda få uppmärksammas att i denna

landsdel möjligheterna till rationalisering i högre grad än i andra delar

av riket är beroende av vad som sker inom näringslivet i övrigt.

Riksförbundet Landsbygdens folk finner det uppenbart, att åtskilligt kan

göras för att förbättra det norrländska jordbrukets lönsamhet. I första

hand finns det anledning att satsa på ökad upplysnings- och rådgivningsverksamhet

byggd på forskning och lokala försöksresultat. Det borde också

lramstå som en god investering från statsmakternas sida att genom ekonomiskt

stöd stimulera den enskilde till lönsamhetsförbättrande åtgärder. Om

näringslivet i övrigt skall kunna utvecklas måste nämligen den lokala försörjningen

av lättförstörbara livsmedel vara tryggad. Av särskilt värde är

enligt förbundet en intensifierad verksamhet med omarrondering av fastigheter

såväl i fråga om åker- som skogsareal.

Länsstyrelsen i Västernorrlands lön betonar, att den strukturförändring,

som jordbruket i Norrland genomgår, medför betydande samhällsekonomis
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1960

ka problem. Strukturförändringen kan, om den icke ledes in på rätta banor,

medföra betydande svårigheter för bygden och bl. a. få till följd fortsatt uttunning

av landsbygdsbefolkningen, sämre servicemöjligheter och svårigheter

att skapa arbetstillfällen för dem som bor kvar.

Hushållningssällskapet i Västerbottens lön framhåller bl. a., att den expansion,

som under en följd av år och fram till början av 1950-talet karakteriserade

jordbruket i övre Norrland och som tog sig uttryck i en relativt

omfattande nyodlingsverksamhet och en successivt ökad mjölkinvägning

nu har helt upphört och i stället förbytts i en påtaglig krympning av jordbruksunderlaget.

Nämnda utveckling har i vissa bygder nått en omfattning

och skett i sådan takt att den ger anledning till bekymmer för framliden.

Ur försörjnings-, beredskaps-, befolkningspolitiska, sociala och kommunalpolitiska

synpunkter är det enligt hushållningssällskapets mening angeläget

att alla åtgärder, som kan bidraga till att förbättra näringens lönsamhetsbetingelser

och medverka till att jordbruksproduktionen i Norrland bibehålies,

noga uppmärksammas. Att en fortsatt nedläggning av jordbruk med påtagligt

svaga naturliga förutsättningar och i ensliga lägen sker torde inte

kunna undvikas. Samtidigt bör emellertid en utveckling och förstärkning av

jordbruken inom de gynnsammare jordbruksbygderna effektivt stödjas.

Länsstyrelsen i Västerbottens län, som inledningsvis starkt understryker

hushållningssällskapets förenämnda uttalanden angående behovet av åtgärder,

anför fortsättningsvis i huvudsak följande.

De rådande förhållandena medför att man kan förvänta påtagliga förändringar

i jordbrukets struktur, omfattning och lokalisering. Möjligheterna

att genom sammanläggning av fastigheter eller genom anskaffande av

tillskottsjord förstärka jordbrukens bärkraft inom lappmarken är dock

ringa. Här och inom de mera utpräglade skogsbygderna, synes en fortsatt

nedläggning vara oundviklig. Åtskilliga byar med för jordbruket svaga förutsättningar

och utan möjlighet till sysselsättning utanför jordbruket har

redan övergivits. Även om möjligheterna till en storleksrationalisering är

bättre inom kustlandet, torde en allmän utvidgning av^ jordbruken till en

storleksordning, som ger full sysselsättning för en till två familjer icke vara

genomförbar här.

För att erhålla en tillfredsställande försörjning är flertalet av länets jordbrukare

beroende av biinkomster, vilka man sedan gammalt erhållit genom

skogsarbete. Samtidigt som den pågående rationaliseringen av jordbruket

frigör arbetstid för sådant förvärvsarbete medför utvecklingen inom storskogsbruket

minskade möjligheter för jordbrukarna att här få kompletterande

sysselsättning.

Naturförhållandena medför, att länets jordbruk väsentligen är inriktat

på foderväxtodling och som följd därav mjölkproduktion. Utvecklingen har

emellertid medfört en avsevärd minskning av mjölktillförseln till länets

mejerier. Den sjunkande mjölktillförseln medför stora problem för länets

mejeriorganisation och jordbruk särskilt i lappmarken. Enbart under år

1957 sjönk mjölktillförseln till mejerierna inom länets lappmark med 6,4

procent. Transportkostnaderna är givetvis höga, beroende på de stora avstånden.

Svårigheterna ökas därigenom att de lasta kostnaderna måste fördelas

på allt mindre mjölkkvantiteter. De totala omkostnaderna, inklusive

frakt, översteg 1958 inom lappmarksområdet 15 öre per kg mjölk. Om ten
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1960

densen fortsätter i samma takt som hitintills uppkommer allvarliga svårigheter

att vidmakthålla mejeridriften och därmed jordbruket inom sagda

område. Inom kustlandet är möjligheterna att rationalisera mejeridriften

större än i inlandet. Kustlandet har också större möjligheter till en större

differentiering av jordbruksproduktionen än inlandet.

Avslutningsvis framhåller länsstyrelsen som sin åsikt, att trots de antydda

svårigheterna Västerbottens län inrymmer betydande områden med goda

förutsättningar för ett modernt och effektivt jordbruk och det är för länet

i sin helhet ett oavvisligt villkor att näringen också kan vidmakthållas.

I sitt den 6 augusti 1959 avgivna betänkande angående besparingar inom

statsverksamheten (SOU 1959: 28) har 1958 års besparingsutredning, efter

redogörelse för gällande regler för medelsanvändningen, anfört följande beträffande

anslaget Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland

m. m.

Vid en bedömning av kostnaderna för hushållningssällskapens upplysnings-

och rådgivningsverksamhet i de nordligaste länen kan enligt utredningen

inte förbises den fördyrande effekten av den förhållandevis glesa bebyggelsen

och de stora avstånden. I fråga om beloppet å 500 000 kr. har

emellertid framgått, att det i första hand avvägts med hänsyn till storleken

av vissa tidigare utgående fraktbidrag och inte efter en i vanlig ordning

företagen prövning av medelsbehovet för de ändamål beloppet är avsett för.

Beloppet å 150 000 kr. till stöd för viss husdjursavel m. m. innebär, att man

för vissa norrlandslän bibehållit ett stöd, som ansetts kunna upphöra för

landet i övrigt. Att det förra beloppet är i viss mån anknutet till 1955 års

jordbruksuppgörelse och att det senare tillkommit så sent som vid 1958 års

riksdag synes utredningen inte böra utesluta en förnyad prövning av medelsanvisningen

i fråga.

Besparingsutredningens nyssnämnda uttalande har berörts i remissutlåtanden

av lantbruksstyrelsen, statens jordbruksnämnd, Hushållningssällskapens

förbund, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens

folk, länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län samt

hushållningssällskapet i Norrbottens län. I samtliga utlåtanden avstyrkes

en nedskärning av nu utgående anslag. Lantbruksstyrelsen anför tillika beträffande

bidragen till intensifierad rådgivnings- och upplysningsverksamhet

m. m., att planläggningen av verksamheten i stor utsträckning skett med

utgångspunkt från att oförändrade anslagsbelopp tills vidare skulle komma

att stå till förfogande. En nedskärning skulle ej blott äventyra väntade resultat

utan även delvis förtaga värdet av redan vidtagna åtgärder. Härtill

kommer enligt styrelsen att medlen i fråga utgör fraktbidragsmedel samt

tidigare utgått vid transport av vissa fodermedel. En nedprutning av medlen

skulle innebära en stor orättvisa för berörda bygder gentemot de områden,

där fraktbidrag alltjämt utgår. Av samma uppfattning är statens jordbruksnämnd

och anför, att en minskad anslagsanvisning skulle stämma dåligt

med vad som var syftet med den år 1955 beslutade omdispositionen, näm
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1960

ligen att finna den mest effektiva formen för utnyttjande av vissa inom prisregleringens

ram till det norrländska jordbruket utgående medel. Sveriges

lantbruksförbund finner, att av vad besparingsutredningen anfört synes

framgå, att det i första hand är fördelningen mellan olika hushållningssällskap,

som åsyftas. Mot en omprövning av fördelningen har lantbruksförbundet

för sin del intet att erinra. Liknande synpunkter anföres av Riksförbundet

Landsbygdens folk. Länsstyrelserna i Jämtlands och Västerbottens

län understryker betydelsen av anslaget för jordbruket i övre Norrland.

Lantbruksstyrelsens och statens jordbruksnämnds anslagsskrivelser i ämnet

för budgetåret 1960/61. I skrivelse den 28 augusti 1959 yrkar lantbruksstyrelsen,

att anslaget Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland

m. m. för budgetåret 1960/61 uppföres med oförändrat belopp eller

med 1 250 000 kr. Beträffande delposten å 500 000 kr. för produktionsbefrämjande

åtgärder i allmänhet på jordbrukets område anser sig styrelsen,

oaktat att någon uppräkning av posten inte skett med hänsyn till de kostnadsstegringar

som ägt rum under senare år, ej f. n. böra föreslå någon

höjning. Delposten å 100 000 kr. för bidrag till mejerier i lappmarken m. m.

är enligt styrelsen f. n. otillräcklig för att bidrag i önskvärd omfattning

skall kunna beviljas till befintliga bidragsberättigade mejerianläggningar,

men styrelsen vill likväl föreslå oförändrad medelstilldelning. Vad gäller de

för intensifierad rådgivnings- och upplysningsverksamhet in. m. beräknade

medlen — 500 000 kr. — betonar styrelsen, att den verksamhet som hushållningssällskapen

med stöd av dessa medel planlagt och igångsatt först

på längre sikt kan beräknas ge effekt. Styrelsen kan emellertid vitsorda

att medlen visat sig vara av mycket stor betydelse och att de vidtagna åtgärderna

omfattats med stort intresse. Enligt styrelsens mening vore det

i hög grad önskvärt att ytterligare medel kunde ställas till förfogande för

ändamålet. Med hänsyn till budgetläget inskränker sig styrelsen likväl till

att föreslå oförändrad medelstilldelning. Vad slutligen angår det för stöd

åt grundkalkningsverksamheten, tjurhållningen samt svin-, får- och getaveln

inom Norrbottens och Västerbottens län samt glesbygderna i Jämtlands

och Västernorrlands län beräknade beloppet av 150 000 kr. föreslår

styrelsen med hänsyn till den hittills ringa erfarenheten av bidragsverksamheten

oförändrad medelstilldelning.

Statens jordbruksnämnd föreslår i skrivelse den 28 augusti 1959 i fråga

om de under anslaget Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område redovisade

medlen till fraklbidrag till fodersändningar till Norrbottens och

Västerbottens län att under regleringsåret 1960/61 för ändamålet beräknas

oförändrat belopp eller 1 500 000 kr. Jordbruksnämnden anför, att nämnden

f. n. icke funnit anledning föreslå någon ändring beträffande fraktbidragen

i förhållande till vad som gällt hittills.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1960

III. Vissa frågor rörande ströängar i Västerbottens och Norrbottens

läns lappmarker

Betänkande med förslag om fortsatt indragning av ströängar m. m. I ett den

26 juli 1957 avlämnat betänkande angående ströängar (SOU 1957:30) har

den av Kungl. Maj :t den 4 december 1953 förordnade utredningsmannen,

f. d. generaldirektören H. Malmberg, framlagt förslag om fortsatt indragning

till kronan av ströängar samt reglering i övrigt av ströängsförhållandena

inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker. I det följande

torde få givas en kortfattad redogörelse för huvudpunkterna i betänkandet.

Inledningsvis lämnas i betänkandet redogörelse för tillkomsten

av ströängarna. Härav framgår, att ströängsförhållandenas uppkomst

härleder sig från de upplåtelser av nybyggen i lappmarkerna, som

ägde rum enligt det s. k. lappmarksreglementet av den 24 november 1749.

Jordbruksdriften på nybyggena baserades huvudsakligen på boskapsskötsel,

varvid foderbehovet så gott som helt byggdes på höskörd från

de till varje nybygge talrikt intagna, å kronomarkerna kringspridda samt

ofta eu eller två mil från bosättningen belägna utängarna. Hemmanen

och nybyggena i lappmarkerna reglerades sedermera genom avvittring, som

grundades på stadgan den 30 maj 1873 om avvittring i Västerbottens och

Norrbottens läns lappmarker. Med awittringen åsyftades i första hand att

från kronans marker utbryta anlagda nybyggen och hemman. Enstaka hemman

och nybyggen blev utbrutna för sig, medan de som låg i samlade bebyggelser

betraktades som byar och erhöll gemensam skogsmark. Vissa delar

av nybyggenas och hemmanens skogsandelar avsattes till allmänningar

— allmänningsskogar eller samfällda husbehovsskogar. Enligt särskilda av

Kungl. Maj :t utfärdade förklaringar fick utängar, som inte inrymdes inom

fastigheternas vid awittringen utbrutna ägoskiften, bibehållas tills vidare

åt hemman och nybyggen. Dessa utängar redovisades i avvittringshandlingarna

för varje fastighet särskilt och har kommit att kallas ströängar. Med

ströäng förstås sålunda utäng eller ängslägenhet, som fastighet vid awittringen

enligt därvid skedd redovisning fick tills vidare behålla utom sina

vid awittringen tillkomna gränser eller utom gränserna för den by, till

vilken fastigheten hörde, eller alltså utanför fastighetens eller byns vid avvittringen

erhållna egentliga ägoområde. Arealen av de vid awittringen behållna

ströängarna, som således utgjorde enklaver inom främmande mark,

uppgick till ca 129 000 ha. Härav låg ca 111 900 ha inom kronomark, ca

16 400 ha inom allmänningsskogar, ca 600 ha inom samfällda husbehovsskogar

och ca 230 ha inom enskilda tillhöriga fastigheter.

Rörande ströängarnas rättsliga läge efter avvittringe

n uttalar utredningsmannen bl. a. att kronan inte kan anses ha vid avvittringen

avhänt sig den rätt den hade enligt lappmarksreglementet att

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1960

15

återtaga ängarna men att som följd av förklaringarna vid awittringen

återtagandet av ströängarna inte skulle få ske på annat sätt än genom byte

mot vederlag i mark. Förklaringarna kan ej anses ha inneburit annat än ett

uppskjutande till framtiden av vidare avvittringsåtgärder. När dessa åtgärder

skulle återupptagas var det awittringsstadgans normer och inte skiftesstadgans

regler om ägoutbyten som skulle tillämpas. Härav följer enligt

utredningsmannen att kronan måste anses ha förbehållit sig rätt att bestämma

såväl tiden när ängarna skulle avträdas mot annan mark, som

också vad mark som därvid skulle givas i vederlag. Sammanfattningsvis

uttalar utredningsmannen, att det torde få anses obestridligt att kronan

äger att när den så finner lämpligt återtaga ströängarna men mot fullgott

vederlag i mark, att återtagandet var avsett att ske genom ägoutbyten enligt

awittringsstadgans normer samt att det sagda torde gälla samtliga ströängar,

oberoende av om de kommit att ligga inom kronomark eller annan

mark.

I fråga om ströängsrättens innehåll erinras i betänkandet om att ströängarna

vid awittringen ingick i de för hemman och nybyggen redovisade

arealerna och att avkastningen inräknades vid fastställandet av hemmanets

eller nybyggets öretal och mantal. Härav torde enligt utredningsmannen

följa, att rätten till ströängarna kom att utgöra en integrerande del av de

genom awittringen utbrutna hemmanen och nybyggena. Men därav kan

enligt utredningsmannens mening inte anses avgjort med vilken rätt —

äganderätt eller nyttjanderätt för slåtter —• ströängarna avsågs att tills vidare

höra till dessa fastigheter.

Vid de laga skiften, som ägde rum i samband med awittringen, delades

ströängarna som annan mark inom skifteslaget. I vissa fall har ströängar

inte medtagits eller redovisats vid laga skiftena. Utredningsmannen anser,

att sådana ströängar har återgått till kronan. Ej sällan inträffade vid skiftena

att vissa delägare inte fick del av ströängarna, medan andra erhöll sin

huvudsakliga ängstilldelning såsom ströängar. I en del fall har ströängarna

avsatts såsom för skifteslaget gemensamma. Även vid senare fastighetsbildningsförrättningar

har ströängarna behandlats såsom ingående i de fastigheter

till vilka de bibehållits. Vid sekundära laga skiften har sålunda ängarna

intagits i delningsmassan och antingen fördelats mellan de nybildade

fastigheterna eller avsatts såsom för skifteslaget gemensamma. Vidare har

ströängar genom ägostyckning, avsöndring eller avstyckning skilts från de

fastigheter, till vilka de bibehållits. Där fastighetsbildningsförrättning skett

är således ströängsinnehavet beroende av tilldelningen vid förrättningen

och ej endast av redovisningen vid awittringen.

Härefter övergår utredningsmannen till att redogöra för tidigare

verkställd indragning till kronan av ströängar. Av redogörelsen

framgår, att sådan indragning huvudsakligen har skett enligt

kungörelsen 1916: 605 angående tilläggsavvittring i vissa delar av Västerbottens

läns lappmark och lagen 1921:378 om ströängars indragande till

opaginerad Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1960

kronan. Främsta motivet för indragningsåtgarderna var det jordbruksintrese,

som då förelåg att förmå och hjälpa jordbrukarna att överge det oekonomiska

ströängsbruket.

Angående innebörden av de i 1916 års kungörelse givna bestämmelserna

anföres i betänkandet bl. a. följande.

Kungörelsen gällde de delar av Västerbottens läns lappmark, där avvittringen

fastställts år 1916 eller därefter, alltså fjällbygden eller i huvudsak

områdena ovan odlingsgränsen. Kungörelsens innebörd var, att de

hemmansägare och nybyggare, som vid den allmänna avvittringen i berörda

trakter fått sig tills vidare tillagda ströängar, skulle vara pliktiga att, i den

mån genom tilläggsawittring bestämdes, till kronan avträda ängarna. Ersättning

för avstådda ängar skulle utgå medelst av kronan bekostad men

av ströängsinnehavaren utförd odling å fastigheternas egna ägor eller å

mark, som från kronans områden eller från indragen ströäng tilldelades

fastigheterna. Kronan skulle bekosta odling av så stort område som, med

beräkning av viss storlek å höskörden, kunde i avkastning lämna samma

myckenhet hö, som beräknades i medeltal årligen kunna skördas å de avstådda

ängarna. Odlingsersättningen skulle utbetalas allt eftersom odlingsarbetet

fortskred. En femtedel kunde dock utbetalas i förskott. Ersättningen

skulle ej vara underkastad preskription utan innestå så länge arbetena

ej slutförts. Under stadgandet om obligatorisk indragning inbegreps

icke till åker uppodlade ängar eller ängar som eljest befanns vara

av särskild betydelse för fastigheterna. Vissa ängar kunde alltså bibehållas

för fastigheterna. Kungörelsen ägde tillämpning å ströängar belägna

ej endast å kronomarkerna, d. v. s. kronoparker och kronoöverloppsmarker,

utan även å allmänningsskogar och samfällda husbehovsskogar. I vissa fall

skulle för tidigare utfört odlingsarbete och för mistad avkastning ersättning

utgå direkt i penningar. Tilläggsavvittringen skulle verkställas vid förrättningar

å envar fastighet av en avvittringsnämnd men prövas av länsstyrelsen,

som hade att genom utslag avgöra ärendet.

Beträffande stadgandena i 1921 års lag uttalar utredningsmannen bl. a.

följande.

Enligt denna lag skulle ströängar å kronomark indragas till kronan. Från

tvångsindragning skulle dock redan odlade ängar samt ängar, som från

fastigheterna med fördel kunde brukas till årlig slåtter, vara undantagna. Lagen

ägde tillämpning beträffande dels de trakter inom Västerbottens läns

lappmark, vilka icke skulle bliva föremål för tilläggsawittring, dels ock

traklerna nedom odlingsgränsen i Norrbottens läns lappmark. Från sistnämnda

regel gjordes dock i lagen det undantaget att hela Jukkasjärvi

socken, som skäres av odlingsgränsen, skulle falla inom lagens tillämpningsområde.

Vederlag för ströängarna skulle utgå medelst bekostande av odling

av mark, som beräknades kunna ge lika stor höavkastning som de avstådda

ängarna. Det skulle tillkomma hemmansägarna och åborna själva att i enlighet

med uppgjord plan verkställa odlingsarbetet. Ersättning för odlingen

skulle utbetalas i mån av fullgjort arbete, dock så att en femtedel kunde

gäldas i förskott. Ersättningen skulle, utan att vara underkastad preskription,

innestå för fastighetens räkning till dess arbetena utförts och avsynats.

Ströängar hörande till fastighet, varå ej idkades självständigt jordbruk, eller

till hemmanslott, som bestod uteslutande av en eller flera ströängar, skulle

även indragas men mot vederlag i pengar. Även i vissa andra fall kunde

ersättning utgå direkt i pengar. Frågan om ströängars indragande och bestämmande

av vederlag för dem samt utseende av odlingsområde skulle

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 62 år 1960

handläggas vid förrättning å varje fastighet av en ströängsnänmd. Besvär

över nämndens beslut skulle anföras hos ägodelningsrätt.

Rörande resultatet av dessa ströängsindragningar, som avslutades år 1933,

framgår av betänkandet, att i runt tal 88 000 ha ströängar indrogs, medan

ca 19 000 ha befanns alltjämt böra bibehållas. De beslutade odlingsområdena

omfattade ungefär 4 200 ha och de beslutade odlingsersättningarna uppgick

till ca 4,4 milj. kr. De direkt i pengar beslutade ersättningarna uppgick till

i runt tal 470 000 kr. Av odlingsersättningarna var år 1953 ca 683 000 kr.

innestående. Statens sammanlagda utgifter för indragningsåtgärderna, vari

innefattas även kostnaderna för förrättningsverksamheten, har t. o. m. budgetåret

1955/56 utgjort i runt tal 5 240 000 kr.

1 betänkandet redovisas fortsättningsvis ströängar nas rättsliga

läge efter de verkställda ströängsindragningar na. Härvid

konstaterar utredningsmannen till en början, att de ströängar, som

återgått till kronan genom köp eller genom indragningarna i rättsligt avseende

är likställda med annan kronomark. Vad beträffar de ströängar, som

vid tilläggsavvittring enligt 1916 års kungörelse blev bibehållna, anför utredningsmannen,

att kungörelsen inte innehåller några bestämmelser om det

rättsliga läget för dessa ängar. Genom tilläggsawittringen var emellertid den

i fråga om ängarna uppskjutna avvittringen slutförd. Annan till kronans förmån

gällande rätt kan ej anses bestå än den i kungörelsen intagna bestämmelsen

om skyldighet för ströängsinnehavare att tåla avstående till kronan

av bibehållen ströäng för tillgodoseende av vissa allmänna behov. Bestämmelsen

i fråga torde emellertid inte kunna anses som annat än en grund för etl

eventuellt blivande tvångsavträdande. De behållna ängarna måste därför enligt

utredningsmannen i alit övrigt anses ha fått samma karaktär som fastigheternas

övriga ägor. Till fastighet vid förrättning enligt 1921 års lag

behållna ströängar skall enligt lagen sedermera ej vara underkastade indragning,

varmed enligt betänkandet förstods att de i allo blivit likställda

med annan fastigheten tillhörig mark. Samma rättsliga ställning har fastighet,

som tillkommit genom jordavsöndring och består uteslutande av en

eller flera ströängar, erhållit.

Utredningsmannen övergår härefter till sina förslag rörande reglering

av ströängsförhållandena och behandlar härvid först indragna ströängar

å allmän ningsskogar och sa in fällda h u s b e h o v ss

ko gar i Västerbottens läns lappmark. Allmänningsskogarna

tillhör ägarna av de fastigheter, för vilka desamma avsatts vid avvittringen

eller med vilka delaktighet i allmänningen senare blivit förenad, och förvaltas

enligt lagen 1952: 167 om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna

av allmänningsdelägarna enligt av Kungl. Maj:t för envar allmänningsskog

fastställt reglemente. Inom dessa skogar ligger indragna ströängar, som

tillhör kronan, med en sammanlagd areal av ca 5 600 ha. De samfällda husbehovsskogarna

iir samfälligheter för vissa grupper av fastigheter och för
2

llihang till riksdagens protokoll 1960. I samt. Xr 62

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 62 år 1960

valtas av delägarna själva i samråd med skogsvårdsstyrelsen. Inom dessa

skogar ligger i runt tal 470 ha till kronan indragna ströängar.

Utredningsmannen föreslår i överensstämmelse med av delägarna i förenämnda

skogar uttryckta önskemål, att inom skogarna liggande, kronan tillhöriga

indragna ströängar försäljes för införlivning med skogarna i fråga.

Ströängsenklaverna utgör nämligen enligt utredningsmannen ett svårt hinder

för rationell skogsvård på allmänningsskogarna och de samfällda hushehovsskogarna.

Vissa villkor anser utredningsmannen dock böra uppställas

vid försäljningarna. Sålunda bör, i syfte att tillse att de renskötande lapparnas

intressen inte lider skada, bestämmelse meddelas av innebörd, att om

överlåten äng användes till slåtter eller dylikt den som begagnar ängen skall

vara pliktig att själv stå skada som av renar förorsakas å växande eller avbärgad

gröda. Vidare föreslås, att kronan vid överföring av indragna ströängar

till kringliggande mark — utan att undantaga vattenområdet såsom

sådant — förbehåller sig den rätt att råda över vatten och att däri fiska, som

kan befinnas höra till ängarna. Enligt betänkandet är det dock lämpligt, att

kronan i särskild ordning tills vidare medgiver delägarna i allmänningsskog

eller samfälld husbehovsskog rätt att utöva fisket. I anledning av angivna

villkor har upptagits vissa bestämmelser i det till betänkandet fogade lagförslaget

samt föreslagits viss ändring i renbeteslagen.

Vad angår genomförandet av försäljningarna föreslås i betänkandet, att

delägarna i förenämnda skogar får genom köp i vanlig ordning förvärva de

inom envar skog belägna, indragna ströängarna. Med hänsyn bl. a. till att

en värdering i detalj av ängarna genom besiktning å marken ej är praktisk

möjlig och till att kostnaderna för sådana åtgärder skulle bli alltför

stora i förhållande till värdena, anser utredningsmannen överenskommelse

böra träffas om ett enhetspris per hektar ströäng inom varje skog. Vad gäller

de inom allmänningsskogarna liggande ängarna konstaterar utredningsmannen,

att försäljningarna fastighetsbildningsmässigt skulle gå att genomföra

enligt härför i allmänhet gällande regler, men föreslår i syfte att underlätta

och förbilliga förfarandet, att genom särskild lagbestämmelse lagfarten

för allmänningsdelägarna å ströängsfastighet, varom här är fråga, förklaras

automatiskt medföra att fastigheten skall anses vara införlivad och i

fastighetsrättsligt avseende sammanförd med eller överförd till allmänningsskogen.

Vad åter gäller ströängar inom de samfällda husbehovsskogarna

finner utredningsmannen, att med hänsyn till dessa skogars karaktär

av samfälligheter gällande fastighetsbildningslagstiftning inte medgiver sammanläggning

av förvärvad ströäng med sådan skog, men tillägger, att förutsättningar

härför torde kunna tillskapas vid en kommande, ny fastighetsbildningslagstiftning.

I betänkandet föreslås dock, att lagfarten även i detta fall

skall medföra att ströängsfastigheten blir sammanförd med vederbörande

husbehovsskog.

Härefter behandlas i betänkandet frågan om indragning av

ströängar, som ej tidigare varit föremål för indrag
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1960

ningsåtgärder eller som vid sådana åtgärder bibehållits

till s t röängsinneh avarna. Rörande förekomsten av sådana

ströängar inom fastigheter tillhörande olika ägarekategorier kan ur betänkandet

sammanställas följande uppgifter.

Ströunqar, som ej varit föremål inomkro- Inoman
för

indragningsatgarder: ha ha

1. Ängar å kronomark i Norrbottens läns lappmark ovan

odlingsgränsen .................................. 9 291

2. Ängar å allmänningsskogar i Norrbottens läns lappmark

........................................... 10193

3. Ängar å enskilda fastigheters mark inom Norrbottens

läns lappmark .................................. 295

4. Ängar å enskilda fastigheters mark inom Västerbottens

läns lappmark................................... 3

Summa 9 291 10 491

Vid tidigare indragningar bibehållna ströängar:

5. Ängar å kronomark ............................ 18 459

6. Ängar å allmänningsskogar ..................... 659

7. Ängar å samfällda husbehovsskogar ............. 146

Summa 18 459 805

Totalt 27 750 11 296

Vad först angår de ströängar, som ej varit föremål för indragningsåtgärder,

föreslås i betänkandet att en allmän indragning av de under punkterna

1—3 i föregående sammanställning upptagna ängarna skall komma till

stånd. Såsom motiv härför anför utredningsmannen i fråga om ströängarna

å kronomark ovan odlingsgränsen i Norrbottens läns lappmark —

efter att bl. a. ha erinrat om att det i förarbetena till 1921 års lag uttalades,

att det för det dåvarande inte vore att tillråda att i dessa trakter genom

ströängsindragning söka förmå befolkningen att övergå till ett nytt jordbrukssystem

samt upplyst om att den jordbrukande befolkningen vid möten

i orterna år 1947 önskade genom en indragning av ängarna få möjlighet

att övergå till en intensivare jordbruksdrift — i sammandrag följande.

Den avvaktande inställning till jordbrukets möjligheter ovan odlingsgränsen,

som intogs vid tillkomsten av 1921 års lag, är enligt utredningsmannens

mening över huvud icke längre befogad. Ävenså har utvecklingen

medfört, att de å kronans skogar ovanför sagda gräns spridda ströängsenldaverna,

som omfattar sammanlagt mer än 9 000 ha, utgör ett svårt hinder för

rationell skogsskötsel. I vissa avseenden är emellertid bakgrunden för en ströängsreglering

nu icke fullt densamma som år 1921. Utvecklingen har medfört,

att jordägarna i dessa trakter i stor utsträckning redan upphört att bruka

ängarna. Med senare tiders ändrade konjunkturer och tillgång till arbete

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 62 år 1960

utanför jordbruket har ströängsbruket naturligt nog befunnits alltför oekonomiskt.

Nedläggandet av ströängsbruket har hunnit därhän, att det allmännas

intresse av att tvinga jordägarna att övergå till ett mera ekonomiskt

jordbrukssystem kan sägas icke längre vara för handen i samma utsträckning

som tidigare. Det skulle då måhända kunna göras gällande, att

staten numera kunde låta utvecklingen ha sin gång och ströängsbruket utdö

samt undgå de med en ströängsreglering följande kostnaderna. Ett dylikt

resonemang kan dock, enligt utredningsmannens mening, ej vara hållbart.

Vid avvittringen förutsattes att ströängarna skulle återtagas av kronan

samt att detta skulle ske genom ägoutbyten och mot ersättning i mark.

Visserligen tillkommer det kronan ensam att avgöra när återtagandet skall

ske. Men tidpunkten för en reglering har i sakligt avseende länge varit inne

ej minst i statens eget intresse för kronoskogarnas del och sådana omständigheter,

som tidigare förmenades böra hindra ströängsindragning ovan

odlingsgränsen, föreligger icke numera. Enligt förarbetena till 1921 års lag

torde också statsmakternas avsikt varit att, då de angivna hindren ej längre

förelåg, indragningen skulle fortsätta även ovan odlingsgränsen.

Även i ett annat avseende har bakgrunden för 1921 års indragningsbeslut

ändrats. Ännu år 1938 ansågs det mycket betydelsefullt för renskötseln att

ströängarna å kronomarkerna blev återtagna av kronan. Enligt av lappfogdarna

lämnade upplysningar förekommer emellertid numera sällan några

krav på ersättningar för höskador av renar, givetvis beroende av att jordbrukarna

i stor utsträckning övergivit ströängsbruket. Betydelsen för renskötseln

av en ströängsreglering är därför numera icke lika stor som tidigare.

Vad här anförts i fråga om jordbruket och skogsvården torde emellertid

enligt utredningsmannen vara tillräckligt för att visa behovet av en fortsatt

ströängsindragning jämväl ovan odlingsgränsen. Över huvud måste det, hävdar

utredningsmannen, anses som ett betydelsefullt allmänt intresse att, såsom

vid avvittringen förutsattes, den därvid av den provisoriska anordningen

med ströängarna tillskapade anmärkningsvärda ägoblandningen genom en

fortsatt ströängsindragning eller, rättare uttryckt, genom fullföljandet av

den i detta hänseende ofullbordade avvittringen bringas att upphöra.

I stort sett likartade motiv åberopas för indragning av ströängar å allmänningsskogar

och inom enskilda fastigheters mark i Norrbottens läns

lappmark (punkterna 2 och 3 i sammanställningen).

Vad gäller ströängar å enskilda fastigheters mark inom Västerbottens

läns lappmark finner utredningsmannen, med hänsyn till ängarnas obetydliga

omfattning och till att statens kostnader för erforderliga förrättningar

skulle bli alltför stora i förhållande till vad saken gäller, några åtgärder

inte påkallade.

Från den föreslagna indragningen anser utredningsmannen generellt böra

undantagas ströängar hörande till fastighet, varå ej idkas jordbruk. Ej heller

avses indragningen omfatta ströängar, som genom avsöndring eller avstyckning

kommit att bilda fastighet för sig. Skälen för dessa undantag synes

främst vara, att det enligt utredningsmannens mening i dessa fall ej föreligger

något jordbruksintresse av en indragning. Vidare avses efter prövning

kunna från indragning undantagas ängar, som har avgörande betydelse för

uppehållandet av jordbruket på den fastighet till vilken ängen hör.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1960

Ersättningen för indragna ströängar föreslås av utredningsmannen bli i

princip likvärdig med den som utgick enligt 1921 års lag om indragning av

ströängar till kronan. Ersättningen bör, anför utredningsmannen, ehuru densamma

till formen utgör en lösen för avstådd mark, nu liksom tidigare innebära

en uppmuntran och ett verksamt bidrag till förbättringar av jordbruket

i lappmarkerna. I betänkandet föreslås —- efter statistisk bearbetning av de

odlingsersättningar, som utgick vid indragningar enligt 1921 års lag, samt

efter jämkning av därvid erhållna belopp på grundval av indextal för odlingskostnader

och levnadskostnader — ersättning utgå med 110—650 kr.

per hektar samt en indelning av ängarna i grupper efter storleken av den

årliga höavkastningen. I vissa fall avses högre ersättningsbelopp kunna utgå,

varjämte i ströäng eventuellt ingående avrösningsjord föreslås skola ersättas

med 100 kr. per hektar.

Beträffande ersättningens användning föreslår utredningsmannen, att

densamma skall kunna få användas till bekostande av alla slag av sådana

förbättringsåtgärder i fråga om fastighetens jordbruk, som är ägnade att

höja jordbrukets bärighet. En tanke att vederlaget skulle få användas jämväl

till åtgärder syftande till främjande av ett rationellt skogsbruk på fastigheten,

avvisas av utredningsmannen med hänsyn till att ersättningsbeloppen

icke torde komma att vara större än att själva jordbruket väl är i

behov av de förbättringsarbeten som därmed kan bekostas ävensom till att

förslag i annat sammanhang förelåg om särskilda åtgärder för skogsbrukets

upprustning och om vidgade möjligheter för statsbidrag härtill. Lantbruksnämnden

skall efter ansökan fastställa vilka förbättringsåtgärder som

skall verkställas. Vederlaget skall utan att vara underkastat preskription

innestå intill dess förbättringsåtgärd verkställts. Vissa mindre ersättningar,

högst 300 kr., samt undantagsvis även högre ersättningsbelopp skall dock

få utbetalas kontant.

Frågan om indragning av ströäng och om ersättningens storlek skall prövas

vid särskilda indragningsförrättningar av lantmätare och två gode män.

Då beslut om indragning vunnit laga kraft skall ängen anses avskild från

den fastighet till vilken ängen hört och vara fri från all rätt, som dittills

besvärat den. Ligger ängen inom kronan tillhörig, under dess omedelbara

disposition stående fastighet, skall ängen anses sammanförd med fastigheten.

Inom allmänningsskogar liggande ströängar, som indrages, föreslås

i betänkandet skola av kronan överlåtas till ägarna av skogarna, varvid i det

föregående angivna bestämmelser för överlåtelser av tidigare indragna ströängar

avses att tillämpas.

I fråga om vid tidigare indragningar bibehållna ströä

n g a r föreslår utredningsmannen, att desamma i den mån de är belägna

inom kronomark skall kunna indragas till kronan, därest kronan inom tre

år från det den föreslagna lagstiftningen trätt i kraft begär indragning och

ägaren ej bestrider åtgärden. För indragningen skall i huvudsak gälla samma

regler beträffande ersättningens storlek och användning samt regleringslör
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Ma j. ts proposition nr 62 år 1960

farandet som föreslagits i fråga om ströängar, som ej tidigare varit föremål

för indragningsåtgärder. Utredningsmannens huvudsakliga motiv för förslaget

är dels att vid tidigare indragningar ströängar fått behållas i alltför

stor omfattning, dels att ägare av bibehållen äng bör kunna komma i åtnjutande

av samma förmåner som utgick till innehavare av indragen äng dels

ock att de enklaver som de bibehållna ängarna utgör inom kronans mark

försvårar skogsvården. Enär det sistnämnda motivet av utredningsmannen

ansetts vara det tyngst vägande, har han funnit, att indragning av bibehållna

ströängar inom annan mark än kronomark ej bör komma till stånd. Ägare

av sådan annan mark, inom vilken bibehållen ströäng finnes, bör vara

hänvisade till att genom köp förvärva ängarna.

Vad angår kostnaderna för de föreslagna åtgärderna framgår av

betänkandet, att utredningsmannen beräknar att ersättningsbeloppen för

de ströängar, vilka avses att indragas till kronan, kommer att uppgå till sammanlagt

omkring 5 500 000 kr. Jämväl kostnaderna för indragningsförrättningarna

och lantbruksnämndernas arbeten skall enligt betänkandet bestridas

av allmänna medel.

Utredningsmannen har vidare framlagt förslag angående ej uttagna

ersättningar för tidigare indragna ströängar, vilka såsom

i det föregående nämnts vid 1953 års utgång i runt tal uppgick till

683 000 kr. I denna fråga framhålles i betänkandet, att den återstående nyodlingen

inte kan väntas bli genomförd. Främsta skälet härtill anser utredningsmannen

vara, att de beslutade odlingsersättningarna numera anses

alltför låga. I betänkandet föreslås, att de ej uttagna odlingsersättningarna

skall, efter ansökning av fastighetens ägare, få användas även för andra

förbättringsåtgärder än nyodling och på samma sätt som i det föregående

föreslagits beträffande ersättningarna vid den fortsatta ströängsindragningen.

Härom anför utredningsmannen i huvudsak följande.

Ett sådant medgivande skulle innebära, att en fastighetsägare blev i tillfälle

att få använda den innestående ersättningen för avstådda ströängar

till förbättring av fastigheten även i de fall han eller hans företrädare ej

funnit lämpligt verkställa eller fullborda den vid indragningen föreskrivna

nyodlingen. En ändring av bestämmelserna i detta syfte berör icke principerna

i de båda äldre indragningsförfattningarna, utan torde kunna anses

som en av utvecklingen påkallad jämkning. Det bör tillkomma lantbruksnämnden

att, efter ansökning av fastighetens ägare och sedan upplysning

erhållits om det innestående beloppet, handlägga ärendet och efter upprättad

plan bestämma om rationaliseringsåtgärclerna. Nämnden kan därvid

vara i tillfälle att samtidigt lämna sådant ekonomiskt stöd, varom nämnden

enligt rationaliseringskungörelsen har att besluta. Skulle nämnden finna att

förbättringsåtgärder ej bör verkställas å fastigheten, torde den innestående

ersättningen böra få utbetalas direkt i pengar. Givetvis bör sålunda föreslagen

ändring icke utesluta hemmansägare eller åbo från att stå kvar i det

läge 1916 års kungörelse och 1921 års lag innebär. Det skall bero på honom

själv att genom ansökning hos lantbruksnämnden få möjlighet att använda

ersättningen till annan åtgärd än nyodling. Det torde kunna förväntas

att, efter den sålunda föreslagna möjligheten till ändrad användning av de

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1960 23

innestående beloppen, huvuddelen av desamma skall komma jordbruket

tillgodo.

Utredningsmannen har jämväl övervägt att föreslå införande av en preskriptionstid

för ifrågavarande ersättningar, men har med hänsyn till vad

som förekom vid tillkomsten av nu gällande bestämmelser ej funnit sig

böra föreslå en ändring i den rätt för fastighetsägare och inteckningshavare,

som nu gäller i berörda hänseende.

Slutligen föreslås i betänkandet att de sedan år 1922 å riksstatens nionde

huvudtitel upptagna anslagen Tilläggsavvittring i Västerbottens

läns lappmark och Ströängars indragande

till kronan inte längre skall uppföras å riksstaten. Från anslagen utgår

f. n. innestående odlingsersättningar samt kostnaderna för avsyningar

o. dyl. Möjlighet till en avveckling av anslagen föreligger enligt utredningsmannen

om ersättningarna bestämmes i stället skola utgå från anslaget Bidrag

till jordbrukets rationalisering. Härvid bör föreskrivas att sistnämnda

anslag i denna del får disponeras även av länsstyrelserna i Västerbottens och

Norrbottens län.

Yttranden, över förenämnda betänkande har •— i vissa fall efter hörande

av underlydande och andra organ — yttranden avgivits av lantmäteristyrelsen,

lantbruksstyrelsen, kammarkollegiet, domänstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,

skogsstyrelsen, statskontoret, 19o4 års fastighetsbildningskommitté,

länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län, hovrätten

för övre Norrland, häradshövdingarna i Västerbottens västra, Västerbottens

norra, Piteå, Luleå och Gällivare domsagor, Hushållningssällskapens förbund,

skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län, Sveriges

lantmätareförening, Riksförbundet Landsbygdens folk och Sveriges lantbruksförbund.

I det följande torde få lämnas kortfattad redogörelse för remissinstansernas

inställning till huvudprinciperna i betänkandet.

Grunddragen i de i betänkandet framlagda förslagen har uttryckligen biträtts

eller ansetts kunna lämnas utan erinran av nära nog samtliga remissinstanser.

Inte i något yttrande ifrågasättes sålunda erforderligheten av åtgärder

för reglering av ströängsförhållandena. Däremot betonas i många yttranden

de fördelar ur skilda synpunkter, som kan vinnas genom en fullständig

avveckling av ströängarna.

Förslagen om försäljning av de inom allmänningsskogar och samfällda

husbehovsskogar liggande, till kronan tidigare indragna ströängarna har

särskilt berörts i några yttranden. Sålunda biträder styrelserna för samtliga

allmänningsskogar förslaget i denna del. Även Riksjörbundet Landsbygdens

folk tillstyrker förslaget. I fråga om försäljningsvillkoren framhåller statskontoret,

alt enligt ämbetsverkets mening prissättningen så nära som möjligt

bör ansluta sig till de av domänverket tillämpade värderingsnormerna

vid försäljning av kronomark. Vattenfallsstyrelsen finner ur de synpunkter

styrelsen har atl företräda, att de föreslagna förbehållen för kronan atl råda

över vatten och fiske till överlåtna ströängar är mycket angelägna.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj. ts proposition nr 62 år 1960

Vad gäller förslagen om fortsatt ströängsindragning anser inånga remissinstanser,

däribland lantmäteristyrelsen, lantbruksstyrelsen, domänstyrelsen

och 1954 års fastighetsbildningskommitté, att ett eller flera av de undantag

från indragningsåtgärderna, som utredningsmannen föreslagit, bör

utgå. Det huvudsakliga skälet för dessa ställningstaganden är att en så fullständig

avveckling som möjligt av ströängsförhållandena anses böra komma

till stånd. Å andra sidan uttrycker hovrätten för övre Norrland jämte ytterligare

ett par remissinstanser tvekan rörande förslaget att jämväl vid tidigare

indragningsåtgärder bibehållna ströängar skall kunna indragas.

I fråga om de föreslagna ersättningsbeloppens storlek uttalar lantmäteristyrelsen,

att vederlagen inrymmer mycket betydande subventioner och vida

överstiger slåtterängarnas faktiska värde. Domänstyrelsen upplyser, att prisnivån

på ströängar vid tidigare frivilliga överlåtelser till kronan varit 25—

50 kr. per hektar. Statskontoret kan icke tillstyrka, att ersättningarna medgives

utgå efter för den enskilde så förmånliga regler, som gällt vid tidigare

indragningar.

Utredningsmannens förslag rörande ej uttagna ersättningar för tidigare

indragna ströängar har berörts av lantbruksstyrelsen, som anser att en slutreglering

av likviden skall äga rum efter viss tid, varvid det kan övervägas

att ett något reducerat belopp utbetalas till fastighetsägaren.

Förslaget att återstående medelsbehov för den tidigare ströängsindragningen

skall utgå från anslaget till jordbrukets rationalisering tillstyrkes av statskontoret.

Även lantbruksstyrelsen biträder förslaget och anför, att det bör

övervägas om den mest praktiska ordningen är att länsstyrelserna disponerar

viss del av anslaget eller att utbetalningarna går genom lantbruksnämnderna.

IV. Vissa skogliga åtgärder i övre Norrland

Skogsstyrelsens anslagsskrivelse i ämnet. I anslagsskrivelse den 26 augusti

1959 hemställer skogsstyrelsen, att anslaget Åtgärder för ökad skogsproduktion

i Norrland m. m. höjes med 600 000 kr. Såsom motivering härför anför

styrelsen bl. a. följande.

„ förutsättning för bidragsgivning är, alt det bildas s. k. skogsvårdsområde,

för vilket skogsvårdsstyrelsen upprättar en skogsvårdsplan. Efter anslagets

tillkomst 1940 rådde under flera år krisartade förhållanden och arbetskraftsbrist,

som försenade utförandet av skogsvårdsåtgärderna. Under

senare år har framförallt den knappa tillgången på bidragsmedel föranlett

försening av skogsvårdsarbetet. Följden är, att en betydande eftersläpning

uppstått. Samtidigt har de förmånliga bidrag, som författningsenligt kan

utgå inom skogsvårdsområden i vissa landsdelar, medfört att skogsvårdsstyrelserna

utsatts för intensiva påtryckningar från markägarnas sida att

bilda ytterligare skogsvårdsområden.

överblicken av läget har försvårats på grund av ovannämnda förseningar

och samtidigt inträdda prisförhöjningar. De i olika sammanhang framlagda

siffrorna över skogsvårdsplanernas uppgifter om beräknade bidrag för

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1960

ännu ej utförda åtgärder återger salunda ej det aktuella medelsbehovet. Styrelsen

har därför föranstaltat om en undersökning härav. Denna har utvisat

en uppenbar disproportion mellan de i skogsvårdsplanerna upptagna

åtgärderna och möjligheterna att med nuvarande medelstilldelning stödja

deras utförande inom rimlig tid.

Förhållandet har tvingat styrelsen att utfärda särskilda föreskrifter, vilka

förutom att de förhindrar ytterligare områdesbildning — åtgärder i detta

syfte hade vidtagits redan tidigare — innehåller bestämmelser om en synnerligen

restriktiv bidragstilldelning från anslaget. °

Vidare har styrelsen uppmanat de berörda skogsvårdsstyrelserna att, i den

utsträckning så lämpligen kan ske, planlägga de i skogsvårdsplanerna upptagna

åtgärderna som beredskapsarbeten att utföras med stöd av arbetslöshetsmedel,

om arbetsmarknadsläget gör detta önskvärt.

För att icke ytterligare försening skall uppstå beträffande de åtgärder,

som skogsägarna önskar utföra med nämnda, starkt aterhållsamma bidragstilldelning

äskar styrelsen, liksom i fjolårets anslagsskrivelse, ett anslag om

2 300 000 kr.

Några medel för kursverksamhet i samband med bidragsverksamheten

anser styrelsen ej erfordras.

I detta sammanhang torde få erinras om, att skogsstyrelsen i skrivelse den

20 augusti 1958 bl. a. föreslagit, att bestämmelserna om skogssällskapet i

gällande kungörelser rörande samtliga de s. k. särskilda skogsvårdsanslagen

och statens skogslånefond skall utgå. Vidare har föreslagits, att styrelsen

bör medges rätt att utan hinder av vissa uttalanden i förarbetena till

nämnda kungörelser samt kungörelsen rörande skogsväglånefonden grunda

kostnadsberäkningar av skogsvårdsföretag i samband med utdelning av

statliga bidrag och lån på det aktuella prisläget. Ifrågavarande förslag har

behandlats i samband med anmälan av statens skogsförbättringsanslag i

1960 års statsverksproposition (IX ht, p. 100).

Sysselsättningsförhållandena inom det norrländska skogsbruket, m. m. I en

inom arbetsmarknadsstyrelsen — efter förfrågan från jordbruksdepartementet

— den 29 september 1959 upprättad promemoria redogöres för vissa

av styrelsen vidtagna åtgärder för främjande av sysselsättningen inom

skogsbruket.

Inledningsvis anföres i promemorian, att antalet inom skogsbruket sysselsatta

under vinterhalvåret 1958/59 uppskattades till ca 13 000 lägre än

året innan. Den hos arbetsförmedlingarna registrerade arbetslösheten inom

skogsbruket var mer än dubbelt så stor som 1957/58. Av de arbetslösa medlemmarna

i skogs- och flottningsarbetarnas arbetslöshetskassa var övervägande

flertalet anmälda i de fyra nordligaste länen, i enbart Norrbottens

län en tredjedel av samtliga. Under sommaren 1959 hade arbetslösheten

bland skogsarbetarna i stort sett samma omfattning som året förut.

I promemorian lämnas därefter vissa uppgifter angående dels arbetslösheten

i skogsbruket, såväl totalt som med fördelning på de fyra nordligaste

länen, dels med anledning därav vidtagna och planerade åtgärder. Därvid

anföres i huvudsak följande.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungi. Maj.ts proposition nr 62 år 1960

Röjningsarbete som beredskapsarbete. Utvecklingen på den skogliga arbetsmarknaden

har medfört behov att öka tillgången på sådana arbeten,

som snabbt kan igångsättas för att skapa ökad sysselsättning inom skogsbruket.

För att stimulera till detta gav Kungl. Maj:t den 30 juni 1958 arbetsmarknadsstyrelsen

medgivande att med anlitande av arbetslöshetsmedel

lämna statsbidrag även till vissa eljest icke statsbidragsberättigade skogsvårdsarbeten,

om de utfördes som beredskapsarbeten för arbetslösa. Beslutet

innebar, att markägarna kunde tillförsäkras, att deras kostnadsandel vid

sådana arbeten icke skulle överstiga 75 procent av den normala utförandekostnaden.

Styrelsen utnyttjade detta till att inom det enskilda mindre skogsbruket

aktualisera en utökning av verksamheten med skogsröjningsarbeten.

Verksamheten igångsattes under september månad 1958 såsom statliga beredskapsarbeten

i skogsstyrelsens regi. Dessa arbeten har sedan dess pågått

med varierande omfattning. Arbetsmarknadsstyrelsen har hittills ställt

5.5 milj. kr. till skogsstyrelsens förfogande för röjningsarbeten samt vissa

dikesförbättringar och stamkvistning i samband därmed. Fram till den 1

augusti 1959 har de fyra nordligaste länen sammanlagt tilldelats i runt tal

1.5 milj. kr. och övriga län tillhopa 2,7 milj. kr.

Röjningsarbete med bidrag av lågkonjnnkturmedel. Kungl. Maj:t ställde

den 6 mars 1959 ett belopp på ca 10,4 milj. kr. av lågkonjunkturmedel till

arbetsmarknadsstyrelsens förfogande för åtgärder, ägnade att främja sysselsättningen

inom skogsbruket och skogsnäringen. Styrelsen beslöt att använda

en del av dessa medel för att stimulera till en ytterligare ökning av

skogsröjningsverksamheten. Sålunda erbjöds — efter överläggningar med

berörda intresserade parter — skogsägande bolag och bondeskogsdistrikt

samt för verksamhet med skogsvårdsstyrelsernas och skogsägareföVeningarnas

fasta röjningslag bidrag med 25 procent av godkänd normal röjningskostnad.

i den mån röjningsarbetet representerade en utökning av den eljest

möjliga verksamheten. Per den 17 september 1959 har medel ställts till länsarbetsnämndernas

förfogande å sammanlagt ca 2,7 milj. kr. i de fyra nordligaste

länen och å ca 1,4 milj. kr. i övriga län.

Anslag på tillåggsstat för byggande av skogsbilvägar. På tilläggsstat II

till riksstaten för budgetåret 1958/59 ställdes ett belopp av 5 milj. kr. till

domänstyrelsens, lantbruksstyrelsens och skogsstyrelsens förfogande för

sådana vägbyggnadsarbeten å enskilda och ecklesiastika skogar samt å kronans

skogar, som anses önskvärda och lämpliga att utföra i sysselsättningsfrämjande

syfte. Dessa medel disponeras i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen,

och avsikten är att främja en ökning av sysselsättningen. De fyra

nordligaste länen har därvid hittills tilldelats medel för utförande av arbeten

med i runt tal 4 milj. kr.

Vägarbeten som beredskapsarbete i domänstyrelsens regi. Under föregående

budgetår ställde arbetsmarknadsstyrelsen 5,9 milj. kr. till domänstyrelsens

förfogande för byggande av skogsbilvägar som beredskapsarbeten.

Intill sistlidna augusti månads utgång har arbeten utförts med medel ur anslaget

för ca 5 milj. kr., varvid inom de fyra nordligaste länen nedlagts i runt

tal 3,8 milj. kr. Genom beslut den 15 juli 1959 anvisade arbetsmarknadsstyrelsen

ytterligare 17,9 milj. kr. till domänstyrelsen för nybyggnader och förbättringar

av skogsbilvägar under budgetåret 1959/60. Anslaget grundar sig

på en förteckning med beräkningar angående vissa angivna vägföretag. För

de fyra nordligaste länen beräknas kostnaderna för dylika vägföretag till

sammanlagt ca 14,4 milj. kr.

Flottledsarbeten m. m. Utöver hittills nämnda grupper av beredskapsarbeten

lämnades under budgetåret 1958/59 bidrag till flottledsarbeten med

i runt tal 1,6 milj. kr., varav ca 1,3 milj. kr. i de fyra nordligaste länen. Sty

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1960

relsen lämnade vidare bidrag till vissa byggnadsarbeten på det skogliga

området vid utförande som beredskapsarbete samt till vissa skogsröjningsarbeten

som utfördes såsom statskommunala beredskapsarbeten.

Skogsstyrelsens planläggning av beredskapsarbeten. Den 16 mars 1959

hemställde arbetsmarknadsstyrelsen i en skrivelse till skogsstyrelsen om

vidtagande av åtgärder för en allmän utökning av planläggningen för skogsvårdsarbeten.

Skogsstyrelsen företog omedelbart en snabbinventering av

ifrågakommande objekt och bedömde det för varje län föreliggande behovet

av personal- och medelsförstärkning för planering av arbetena. För planering

av skogliga beredskapsarbeten samt utbildning av arbetsledare vid

dessa har arbetsmarknadsstyrelsen därefter ställt 3 milj. kr. till skogsstyrelsens

förfogande.

Arbetslöshetskurser. Samtidigt som verksamheten med beredskapsarbeten

på det skogliga området under det förflutna budgetåret gavs större omfattning

än tidigare, anordnade skogsstyrelsen i samarbete med arbetsmarknadstyrelsen

fortbildningskurser för arbetslösa skogsarbetare. Under första

halvåret 1959 anordnades 120 kurser för en sammanlagd kostnad av ca 2,1

milj. kr., varav omkring 1,4 milj. kr. hänför sig till de fyra nordligaste länen.

En fortsättning av verksamheten med skogliga arbetslöshetskurser planeras.

Därvid torde det i ökad omfattning bli aktuellt med kurser för yngre

skogsarbetare. För dessa synes böra eftersträvas att utbildningen på väsentliga

punkter blir jämförlig med den ordinarie yrkesutbildningen på området.

Under förutsättning av ökad medelstillgång torde skogsvårdsstyrelserna

kunna medverka härtill med tillgängliga resurser, såsom lärare m. in.

Beredskapsarbeten å allmänna vägar. Då särskilt i Norrland skogsarbetare

i viss utsträckning sysselsättes i beredskapsarbeten å de allmänna vägarna

har omfattningen av dylika arbeten under budgetåret 1958/59 angivits

i en särskild sammanställning, av vilken framgår, att den för hela landet

nedlagda kostnaden utgjorde ca 178,5 milj. kr. Av detta belopp hänförde

sig ca 72,5 milj. kr. till de fyra nordligaste länen.

Skogsbruksskolor. Arbetsmarknadsstyrelsen har hittills under budgetåret

1959/60 beviljat statsbidrag med ca 1,6 milj. kr. sammanlagt för bl. a. skogsbruksskola

i Tärendö, Norrbottens län samt i Storuman, Västerbottens

län.

I en promemoria den 9 november 1959 har arbetsmarknadsstyrelsen inkommit

med ytterligare uppgifter angående skogliga beredskapsarbeten

och arbetslöshetskurser m. in., berörande bl. a. Norrland.

Under departementsbehandlingen av förevarande ärende utarbetades en

promemoria, vari ifrågasattes möjligheten att under anslaget Åtgärder för

ökad skogsproduktion i Norrland m. in. å en särskild post anvisa ett belopp

att i första hand användas för bidragsgivning till skogsvägbyggandet

inom de fyra nordligaste länen men även till andra skogsvårdsåtgärder där.

För bidragsgivningen från ifrågavarande post, som i viss mån kunde betraktas

vara eu motsvarighet till det å tilläggsstat för budgetåret 1958/59

anvisade anslaget Vissa vägbyggnad sarbeten å enskilda och statliga skogar

in. in., borde gälla i huvudsak samma regler som för bidragsgivningen från

skogsförbättringsanslaget resp. skogsvägbyggnadsanslaget. Det förutsattes

i promemorian, att samråd skulle äga rum mellan skogsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen

rörande användningen av ifrågavarande medel. För

medelsdispositionen borde gälla de särskilda bestämmelser och villkor i

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj. ts proposition nr 62 år 1960

fråga om arbetsföretagens lokalisering, anlitande av arbetskraft in. in., som

arbetsmarknadsstyrelsen skulle finna erforderliga från arbetsmarknadspolitiska

synpunkter.

bör fullföljande av åtgärder enligt redan upprättade skogsvårdsplaner borde

under den nuvarande anslagsrubriken Åtgärder för ökad skogsproduktion

i Norrland in. in. anvisas särskilda medel (å en separat post), varmed

bidragsgivning enligt för detta anslagsändamål gällande regler även fortsättningsvis

borde finansieras.

I yttrande över departementspromemorian bär skogsstyrelsen anfört i

huvudsak följande.

Den bidragsform, som tillämpats vid bidragsgivning från anslaget Vissa

vägbyggnader å enskilda och statliga skogar in. m., kan i någon mån sägas

utgöra ett mellanting mellan de regler som gäller för å ena sidan skogsväganslaget

(utan arbetsmarknadsmässiga villkor) och å andra sidan de arbetslöshetsmedel,

som ställts till skogsstyrelsens förfogande för utförande

av beredskapsarbeten (tämligen rigorösa sådana villkor). Sålunda har i fråga

om anställning av arbetskraft som regel föreskrivits endast, att vägbyggaren

skulle rekrytera sin tillfälliga arbetskraft från viss arbetsförmedling.

Den vägbyggnadsverksamhet, som pågår med stöd från förenämnda anslag,

har kunnat komma till stånd utan särskilda bidragsförhöjningar. Detta

sammanhänger med att, såsom redan framhållits, de arbetsmässiga villkoren

varit milda. På grund av skogsväganslagets tidigare mycket stränga

begränsning har vidare en upplagring av bidragsansökningar skett hos

skogsvårdsstyrelserna. I vissa fall fann därför markägarna med sin fördel

förenligt att acceptera en tidigare bidragstilldelning från det särskilda anslaget

än vad de eljest kunnat påräkna från skogsväganslaget.

När det nu gäller en vidgad verksamhet med skogsvägbyggnad, som skulle

bedrivas samtidigt med den normala (men erbjuda något större sysselsättningsmöjligheter

än denna för arbetslösa) och samtidigt med beredskapsarbetena,

torde det krävas speciella bidragsförmåner och även ett urval av särskilda

objekt.

I stort sett torde skogsvägbyggandet få bedrivas så, att företag inom det

större skogsbruket utföres såsom beredskapsarbeten. Inom det mindre skogsbruket

torde en önskvärd utökning av verksamheten kunna åstadkommas

genom bidragstilldelning från den ifrågasatta, särskilda anslagsposten, varvid

det synes nödvändigt att erbjuda förmånligare bidrag än normal maximiprocent.

Styrelsen hänvisar i detta avseende till sitt yttrande till jordbruksutskottet

den 12 februari 1959 över motionerna I: 359 och II: 436 angående delegation

till skogsstyrelsen i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen av beslutanderätten

rörande förhöjt byggnadsbidrag till skogsvägar. Om förhöjda

bidrag mera allmänt kan utgå av de ifrågavarande medlen, vilket skärper

angelägenheten, att beträffande dessa beslutanderätten delegeras, synes det

möjligt att få till stånd en vidgad vägbyggnadsverksamhet inom det enskilda

mindre skogsbruket. Styrelsen förutsätter, att de förenämnda, mildare villkoren

angående anställning av tillfällig arbetskraft fortfarande skulle tilllämpas.

Beträffande återväxtåtgärder och skogsdikning synes likaså visst behov

finnas av en bidragsform, som garanterar sysselsättning av arbetslösa, men

med mildare villkor i detta avseende än beredskapsarbetenas. Den maximiprocent,

som kungörelsen i samband med skogsförbättringsanslaget medger,

får anses tillräcklig även för nu ifrågavarande arbeten.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 62 år 1960

I fråga om röjning föreligger ett visst behov av en särskild bidragsform utöver

den, som tillämpas i samband med beredskapsarbetena. Inom skogsvårdsområden

i lappmarkerna samt svår föryngrade skogar i Jämtlands län

stödjes nämligen röjning från anslaget Åtgärder för ökad skogsproduktion

i Norrland in. in. med relativt högprocentiga bidrag. I grannskapet till sådana

skogsvårdsområden är det därför mycket svårt att intressera skogsägarna

för åtgärden, om ej högre bidrag kan lämnas än som nu utgår för

beredskapsarbetet röjning. Med hänsyn härtill synes röjning böra inrymmas

bland de åtgärder, som kan stödjas med bidrag från anslagsposten. Skäl

synes ej föreligga att härvid frångå de bidragsregler, som skulle gälla för

övriga skogsvårdsåtgärder.

Det är givet, att vissa olägenheter följer av att olika anslag anlitas och skilda

bidragsförmåner tillämpas för samma slag av åtgärder. Floran av bidragsbestämmelser

för skogliga åtgärder, som redan förut är rikhaltig, hotar

att bli svåröverskådlig. Å andra sidan föreligger fortfarande en betydande

eftersläpning beträffande utförandet av skogliga åtgärder, vilka i sig

själva är angelägna. Med hänsyn härtill är det önskvärt att man i större

skala än som redan skett får pröva den ifrågavarande bidragsformen. Mycket

talar för att den kan visa sig lämplig, när det gäller att utan störningar beträffande

den normala skogliga verksamheten utvidga arbetsvolymen.

En utökning av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet med planläggning och

utförande av väg- och skogsvårdsåtgärder kan enligt skogsstyrelsens mening

icke åstadkommas utan förstärkning av styrelsernas personal- och

medelsresurser. I vad gäller beredskapsarbetena bestrides skogsvårdsstyrelsernas

merkostnader av de särskilt anvisade arbetslöshetsmedlen. Vad angår

den nu ifrågavarande verksamheten synes motsvarande merkostnader

böra täckas med anlitande av den särskilda posten under produktionsanslaget.

I detta avseende bör sålunda bestämmelserna rörande produktionsanslaget,

vilka medger särskilt förvaltningsbidrag åt skogsvårdsstyrelserna,

gälla även den särskilda anslagsposten. Det bör i detta sammanhang framhållas,

att en temporär och begränsad utökning av skogsvårdsstyrelsernas

verksamhet kan åstadkommas genom anlitande av tillfällig, extra personal.

På så sätt har beredskapsplaneringen kunnat utföras, vilken för övrigt underlättats

genom att skogsvårdsstyrelsernas stämplingsverksamhet under

det senaste året varit mycket ringa.

Behovet av utbyggnad av skogsvägnätet i Norrbottens län. I skrivelse den

19 december 1958 har länsstyrelsen i Norrbottens län, såsom ett led i en

norrbottensplan för utveckling av länets näringsliv, hemställt att Kungl.

Maj :t måtte för Norrbottens län under tioårsperioden 1959—1968 utöver ordinarie

medelstilldelning anvisa ett särskilt anslag om 15,9 milj. kr. per år,

varav 2,6 milj. kr. för bidrag till byggande av vissa skogsbilvägar samt 13,3

milj. kr. för ombyggnad av vissa i skrivelsen angivna länsvägar och broar.

Efterföljande redogörelse hänför sig enbart till yrkandet rörande skogsbilvägar.

Länsstyrelsen framhåller, att den aktuella arbetsmarknadssituationen

inom länet karakteriseras av en i förhållande till arbetskraftstillgången

underdimensionerad och av brist på investeringsmedel stagnerande produktionsapparat.

I motsats till övriga Sverige har arbetslösheten i Norrbotten

haft betydande omfattning även under den gångna högkonjunkturperioden

och den befinner sig f. n. i snabb och oroväckande stegring. Dessa

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 62 år 1960

för Norrbottens län specifika förhållanden anser länsstyrelsen vara av så

allvarlig natur, att de påkallar särskilda åtgärder från statsmakternas sida.

Åtgärderna bör i första hand inriktas på att genom väsentligt utökade statliga

investeringar möjliggöra ett rationellt utnyttjande av länets rika naturtillgångar

och dess växande överskott av mänsklig arbetskraft. Härvid kommer

bl. a. en utbyggnad av det permanenta skogsbilvägnätet i blickpunkten.

På länsstyrelsens tillskyndan har det ekonomiskt optimala skogsvägnätets

täthet beräknats. Efter avdrag av den befintliga våglängden har erhållits ett

utbyggnadsbehov av i runt tal 110 milj. kr. Realiseras utbyggnadsprogrammet

på tio år blir sålunda medelinvesteringen 11 milj. kr. och utbyggnadstakten

630 km per år. För budgetåret 1958/59 tilldelades länets skogsvårdsstyrelse

en bidragskvot av 0,7 milj. kr. ur det ordinarie anslaget för

statligt stöd till vägbyggnad å enskilda skogar, vartill kommer bidrag ur det

s. k. norrländska skogsproduktionsanslaget. Den här framlagda utbyggnadsplanen

förutsätter enligt en utredning av nyssnämnda skogsvårdsstyrelse,

att statsbidragen utökas till 3,3 milj. kr. per år under tioårsperioden 1959

—1968.

Beträffande kronoskogar anser länsstyrelsen det angeläget, att den av

statsmakterna fastställda investeringsramen vidgas i erforderlig grad för

att vägbyggnadstakten skall kunna ökas i föreslagen utsträckning.

Länsstyrelsen finner i förevarande sammanhang vidare nödvändigt att

frågor om ersättning till skogsägare för sänkning av rotvärde samt transportkostnadsfördyring

till följd av att skogsvägnätets utbyggnad inom vissa

delar av länet f. n. hindras av militära skäl utredes i särskild ordning.

Yttranden. Skogsstyrelsen framhåller i yttrande över länsstyrelsens

skrivelse, att god överensstämmelse får anses föreligga mellan resultaten av

den nu framlagda utredningen rörande utbyggnadsbehovet av skogsvägar

samt den av 1955 års skogsvårdsutredning utförda. Styrelsen erinrar om att

sistnämnda undersökning av vägbehovet legat till grund för styrelsens äskanden

de senaste åren om medelsanvisning under skogsväganslaget.

Styrelsen delar länsstyrelsens uppfattning angående behovet av ytterligare

skogsvägar och förstärkta länsvägar inom Norrbottens län. Härför erfordras

en ökad medelstilldelning. Styrelsen kan däremot ej tillstyrka förslaget, att

ett särskilt anslag för ändamålet under en tioårsperiod måtte anvisas för

Norrbottens län. Styrelsen påpekar bl. a., att ekonomiskt goda väginvesteringsobjekt

givetvis finns även i övriga län och att de sociala skälen för

statliga ingripanden kan växla i styrka från tid till annan. Enligt styrelsens

uppfattning bör de påvisade missförhållandena i Norrbottens län motverkas

med anlitande av i första hand anslaget till bekämpande av arbetslöshet.

Domänstyrelsen, som införskaffat yttranden från över jägmästarna i övre

Norrbottens och i Skellefteå distrikt samt från byrådirektören i styrelsens

väg- och vattenbyggnadskontor, anför att, även om utredningen i fråga om

behovet av skogsbilvägar synes lida av vissa ofullständigheter, utredningsresultatet

bör kunna ligga till grund för de bedömanden, som måste göras

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 62 ur 1960

rörande utbyggnadsvolymen. Bedömningarna av byggnadskostnaderna och

utbyggnadsvinsterna anses dock vara alltför optimistiska. Även om en mera

realistisk kostnadsnivå lägges till grund för bedömningen anser emellertid

styrelsen den föreslagna utbyggnaden av vägnätet vara räntabel och nödvändig.

Styrelsen har intet att erinra mot den föreslagna ökningen av statsbidragen

för byggande av permanenta skogsbilvägar på enskilda marker inom

Norrbottens län. Beträffande vägbyggnadsverksamheten på kronoskogarna

framhåller styrelsen önskvärdheten av att styrelsens investeringsram i erforderlig

utsträckning vidgas i och för samordning med det föreslagna utökade

vägbyggnadsprogrammet på de enskilda skogarna. Domänstyrelsen

nämner i anledning härav, att styrelsen under det senaste året till förmån

för övre Norrbottens distrikt liksom i direktiven till överjägmästarna angående

nästa femårsplan vidtagit en viss jämkning vid fördelningen av för

kronoskogarna disponibla vägbyggnadsanslag. Styrelsen anser sig inte därutöver

nämnvärt kunna utöka sitt vägbyggande inom Norrbottens län på

bekostnad av behovet av vägar på kronoparkerna inom övriga delar av landet.

Ej heller finner styrelsen det möjligt att anlita förnyelsefonden för ändamålet.

Styrelsen anser starka skäl tala för att finansieringsfrågan löses

genom att arbetslöshetsmedel ställes till förfogande. En utökning av skogsbilvägnätet

på kronoparkerna på denna väg torde enligt styrelsen kunna

ske med en måttlig förstärkning av domänverkets vägorganisation i länet.

Styrelsen vitsordar, att många vägar av militära skäl måste byggas med för

skogsbruket otillfredsställande och oekonomisk sträckning, även om under

senare år en uppmjukning på den punkten skett. En ytterligare uppmjukning

är ur skogsbrukets synpunkt ett angeläget önskemål.

Kommerskollegium, som inhämtat yttranden i ärendet från näringslivets

trafikdelegation samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare

i Luleå, tillstyrker för sin del i princip länsstyrelsens förslag om ökade anslag

för ifrågavarande ändamål. Trafikdelegationen, som inte vill motsätta

sig alt utökat stöd ges för byggande av skogsbilvägar i berörda område, framhåller

att detta ej bör få medföra att andra landsdelar kommer i mindre

prioriterad ställning. Delegationen anser det inte välbetänkt att nu ändra på

den anslagsteknik som gäller och införa någon ytterligare grupp av väganslag.

Den aktuella framställningen bör överlämnas till arbetsmarknadsstyrelsen

för att övervägas vid planeringen av beredskapsarbeten på vägarna.

Handelskammaren, som förklarar sig helt instämma med länsstyrelsen i

dess hemställan, anför att skogsbrukets företrädare förutom genom direkta

statliga medelsanslag bör stimuleras till ökad skogsvägbyggnad genom bl. a.

lättnader i gällande beskattningsregler, höjda bidrag, speciellt för bondeskogsbrukets

del, generell andel i influtna bilskattemedel m. fl. åtgärder.

Med hänsyn till de speciella förhållandena inom Norrbottens län bör vidare

fördelningen av ansvaret för vägnätets utbyggnad förskjutas till större del

på det allmänna.

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund tillstyrker, att särskilda väg
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1960

byggnadsanslag anvisas för Norrbottens län i den utsträckning, som enligl

utredningen härom kan befinnas erforderligt. Enligt riksförbundets uppfattning

bör det årliga anslagets storlek under de närmaste åren i första

hand anpassas efter arbetsmarknadsläget.

Sveriges skogsägareförbund instämmer i ett från Svenska cellulosa aktiebolaget

inhämtat yttrande, vari bolaget biträder den av länsstyrelsen gjorda

framställningen. Med hänsyn till det direkt arbetsmarknadsmässiga syftet

med de ökade bidragen anser bolaget, att storskogsbruket i större utsträckning

än enligt allmänt gällande normer bör komma i åtnjutande av dessa bidrag.

Förbundet finner anledning att i detta sammanhang understryka ett

uttalande av bolaget, att en med den föreslagna ökningen av bidragsanslagen

likvärdig effekt skulle uppnås, om kostnaderna för anläggning av skogsbilvägar

finge avdragas såsom omkostnad i skogsbruket. Förbundet framhåller,

att vårt lands skogsägare i berörda avseende är väsentligt sämre ställda

än skogsägarna i våra nordiska grannländer, något som givetvis bidrager till

att försvaga vår skogsnärings konkurrenskraft på en allt hårdare exportmarknad.

LKAB framhåller, att de av länsstyrelsen föreslagna investeringsobjekten

skulle medföra en även för LKAB:s verksamhet värdefull utveckling av

bygden. Bl. a. skulle på längre sikt en för bolaget värdefull rekryteringsbas

bevaras.

I ett gemensamt utlåtande anför väg- och vattenbgggnadsstyrelsen och

arbetsmarknadsstyrelsen, att de i likhet med länsstyrelsen är av den uppfattningen

att en utbyggnad av vägnätet i Norrbottens län såsom en rationaliserande

faktor spelar en viktig roll för näringslivets expansion. Frågan

om skogsbilvägar har endast behandlats av arbetsmarknadsstyrelsen. Denna

framhåller härvid, att av det anslag på 5 milj. kr. till skogsvägbyggnader,

som upptagits å tilläggsstat för budgetåret 1958/59, för skogsvårdsstyrelsen

i Norrbottens län preliminärt beräknats 800 000 kr. Under förutsättning

att planerings- och förberedelsearbeten kan utföras i önskvärd omfattning

är det styrelsens avsikt att medverka till att ytterligare medel ställs till förfogande

för bidragsgivning till sådana arbeten, som kan komma till utförande

som beredskapsarbeten eller eljest i sysselsättningssyfte i första hand

under tiden 15/9 1959—15/5 1960. En utökad vägbyggnadsverksamhet i

Norrbottens län synes böra komma till utförande bl. a. genom ökad medelstilldelning

till skogsvägar enligt särskilda beslut av statsmakterna samt genom

utförande av vägar som beredskapsarbete med till arbetsmarknadsstyrelsens

förfogande ställda medel. Behovet av sistnämnda arbeten för den

närmaste framtiden bedömes bli betydande, men då det inte i förväg kan

närmare beräknas, finner styrelserna det mindre lämpligt att, såsom föreslagits,

reservera vissa belopp för vägbyggnadsverksamheten i Norrbottens

län.

Med anledning av förenämnda remissutlåtanden har länsstyrelsen i Norrbottens

län med skrivelse den 27 maj 1959 inkommit med en promemoria i

ämnet.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1960

Viss inventering av olösta skogliga spörsmål i Norrland, m. m. I del förut

omnämnda betänkandet den 30 april 1959 (stencilerat) bär den av Kungl.

Maj:t den 15 januari 1954 förordnade utredningsmannen för verkställande

av inventering av kvarstående olösta norrlandsfrågor som sådana frågor av

hög angelägenhetsgrad nämnt kraven på förbättrade avkastningsförhållanden

för de viktiga näringarna malmbrytning och skogsbruk samt vidgad industriell

förädlingsverksamhet för dessa, även med tanke på hemmamarknaden.

I fråga om skogsbruket och skogsindustrin anför utredningsmannen

bl. a.

Förhållanden, som gäller skogsbruket och skogsindustrin har stora återverkningar

på de framtida förhållandena i Norrland. Enligt 1957 års allmänna

fastighetstaxering uppgår värdet av skogsmark och växande skog för hela

Norrland till icke mindre än ca 63 procent av totala taxeringsvärdet på landsbygden.

Av totala skogsmarksarealen finnes ungefär samma procentuella

anpart i slorskogsbrukets ägo. De övriga — bondeskogsbruken — är uppdelade

på en mängd brukningsdelar med en relativt liten skogsmarksareal. När

man söker bedöma de framtida arbetsmetoderna vid såväl skogens skötsel i

olika stadier som vid virkesuttagens avverkning och utdrivning framträder

alltmera kravet på ökad mekanisering. Härmed följer sannolikt önskemålet

om större sammanhängande behandlingsyta. Tillkomsten för det mindre

skogsbruket av s. k. skogsbruksområden torde få ses som ett uttryck härför.

För ett stort antal skogsägare gäller dessutom att genom arrondering eller

annan fastighetsreglering nå fram till en bättre fördelning på en mångfald

skiften som nu i många fall är belägna utan inbördes sammanhang.

Utredningsmannen påpekar, att Norrlands skogsbruk under senare år alltmer

övergått från att ha varit ett huvudsakligen exploaterande skogsbruk

till ett producerande med följder i form av större omkostnader för skogens

vård och förnyelse men även av en ökad virkesproduktion.

När det gäller skogsbrukets biltransporter kommer enligt utredningsmannen

två ekonomiskt mycket betydande investeringsobjekt i blickpunkten.

Det gäller här utbyggandet av det permanenta skogsbilvägnätet samt upprustningen

av det allmänna vägnätet. Härtill kommer en del andra vägfrågor,

vilka i detta sammanhang bör uppmärksammas, såsom byggande av

enklare bilvägar och s. k. traktorvägar. Vägnätets planering är en mycket

viktig fråga. Varje väg som bygges i dag skall såvitt möjligt ingå som ett

led i ett framtida sammanhängande system. Det är framför allt de första

vägarna, som kan låsa systemet för ett fortsatt utbyggande på ett olyckligt

sätt, om misstag begås. Ett skogsbrukets bilvägnät kan också komma att

inverka på bebyggelsen i glesbygderna och utvecklingen av andra näringar.

Det bör kunna underlätta kommunikationerna till olika bebyggelsegrupper

och arbetsplatser. Vidare ökas genom vägarna möjligheten till en friare lokalisering.

Efter olika förhållanden kan de verka såväl för en bibehållen

mera gles bebyggelse som en centralisalion till tätorter.

Skogsbrukets transportfråga i vad det gäller såväl dess egna bilvägnät som

allmänna vägnätet får anses vara av största betydelse för Norrland. I delar

av Norrland överstiger f. n. huggnings- och transportkostnaderna vad

man kan få för massaveden. Ett viktigt medel att minska omfånget för dessa

s. k. nollområden är utbyggnad av bilvägnälet. Det gäller en investering,

som bör ske i ökad omfattning och därvid med omedelbar början.

;t Iiihang till riksdagens protokoll 1960. i samt. Nr 02

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1960

Vid remissbehandlingen av förenämnda betänkande har skogen och dess

problem upptagits till behandling av flera remissinstanser. Av därvid gjorda

uttalanden må här återges följande.

Arbetsmarknadsstyrelsen betonar, att det inom skogsbruket pågår en fortgående

rationalisering, vars betydelse av naturliga skäl är svår att uppskatta.

Det torde dock enligt styrelsen vara realistiskt att räkna med ett på lång

sikt alltmera minskat behov av arbetskraft i skogen.

Domänstyrelsen uttrycker samma tanke och anför, att man har att räkna

med att en del av dem, som hittills arbetat inom skogsbruket — i regel under

kortare perioder — icke kan påräkna fortsatt anställning inom detsamma.

Härtill kommer, att antalet arbetare i de arbetsföra åldrarna av styrelsen

beräknas komma att avsevärt ökas under de kommande åren. Det är på

grund härav angeläget att det samlade skogsbrukets stadigvarande arbetskraftsbehov

utredes som en del av det totala arbetskraftsbehovet i Norrland

och att bebyggelsen i skogsbygderna planeras med hänsyn tagen till resultatet

av sådana utredningar. Ämbetsverket uttalar vidare, att det såväl för

skogsbrukets ekonomiska utveckling som för skogsarbetarnas förtjänstmöjligheter

är av synnerlig vikt, att yrkesskickligheten höjes. Av betydelse härvidlag

är den ökade mekaniseringen i skogsbruket. Domänstyrelsen betonar,

att de långa transportavstånden med därav följande höga transportkostnader

starkt bidrager till det svaga ekonomiska resultatet av Norrlands skogsbruk.

En fortsatt utbyggnad av det vägnät, varpå sker forsling av skogsprodukter,

och en fortsatt upprustning av befintliga vägar och broar är därför

enligt styrelsen en angelägenhet av största vikt. Andra angelägna uppgifter

är enligt styrelsen dels ett mera intensivt forskningsarbete rörande såväl återväxtproblem

som produktionsfrågor, särskilt i höjdlägesområdena, och dels

åtgärder för upprättande av fortlöpande aktuella virkesbalanser. Behovet

av en reformerad fastighetsbildningslagstiftning understrykes samtidigt av

domänstyrelsen.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län, som erinrar om att skogsbruket och

den därav beroende exportindustrin dominerar länets näringsliv, anför, att

det är utomordentligt betydelsefullt, att utbyggnad av skogsindustrin på

allt sätt underlättas av statsmakterna. Alla möjligheter bör enligt länsstyrelsen

vidare tillvaratagas för att åstadkomma kvantitativa och kvalitativa förbättringar

i den nuvarande skogsvården. Bland frågor, som därvid bör uppmärksammas,

nämnes åtgärder för att underlätta omarrondering av skogsmarken,

som i stor utsträckning är uppdelad på många små brukningsdelar,

fortsatt utbyggnad av skogsbilvägnätet, samverkan mellan skogsägare i

skogsvårdsfrågor, utbyggnad av den skogliga yrkesundervisningen, m. in.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser, att det finns betydande möjligheter

att utvidga de befintliga stora norrländska exportindustriernas sågverk,

massafabriker, pappersframställning samt malmbrytning och malmförädling.

Det finns också möjligheter att skapa en mera differentierad industri,

att i betydande delar av Norrland skapa ett bärkraftigt jordbruk samt

att väsentligen höja skogens produktion. Norrland behöver därför för fram
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 62 år 1660

liden sin arbetskraft och framför allt sin ungdom. Utbyggnaden av näringslivet

tar emellertid sin tid och det gäller att under omställningstiden hålla

arbetskraften sysselsatt. Länsstyrelsen hänvisar till möjligheterna att under

denna tid sysselsätta arbetskraft vid byggande av allmänna vägar och skogsbilvägar

samt i skogsvården. Genomförandet av dessa arbeten befrämjar i

hög grad näringslivets utveckling. Bl. a. vidgas skogsindustrins råvarubas.

Sålunda skapas genom åtgärderna förutsättningar för en framtida god sysselsättning

inom Norrland. Länsstyrelsen är för sin del övertygad om att en

effektiv skogsvård förenad med åtgärder för åstadkommande av en normal

åldersklassfördelning kommer att medföra en avsevärd ökning av skogsproduktionen.

1955 års skogsvårdsutrednings program bör därför snarast

genomföras. Länsstyrelsen erinrar i detta sammanhang om den intensiva

skogsvårdens värde även för sysselsättningen. Enligt länsstyrelsen finns det

anledning att här även erinra om vikten av det norrländska skogsproduktionsanslaget,

vilket anses ha märkbart bidragit till en förbättrad skogsvård

med därav följande produktionsökning på de enskilda skogarna. Samtidigt

har anslaget särskilt för de inre delarna av länet haft stor betydelse för sysselsättningen

och därmed också skapat betingelser för den där bofasta befolkningen.

De förhoppningar, som knutits till produktionsanslaget, har

emellertid inte till fullo infriats bl. a. beroende på statsmakternas reserverade

hållning vid anslagstilldelningen. Från skogsägarnas sida har intresset

för skogsvården varit i ständigt stigande och det norrländska produktionsanslaget

måste enligt länsstyrelsen anses vara ett av de värdefullaste anslagen

för det enskilda skogsbruket i Norrland. Det är därför angeläget, att anslaget

ökas. Skogsvårdsstyrelsen i länet har för länsstyrelsen framhållit angelägenheten

av, att anslagets verkningsgrund breddas genom överarbetning

av bestämmelserna för att därigenom effektivare kunna tjäna skogsvården

och samtidigt medverka till en förbättrad försörjning. Länsstyrelsen anför

vidare, att skogsbrukets mekanisering medfört starkt behov av skogsbilvägar.

För att i möjligaste mån minska omfånget av de s. k. nollområdena och

öka skogens rotvärde på så stora områden som möjligt är en utbyggnad och

förbättring av vägnätet av vital betydelse. Därvid beaktar länsstyrelsen jämväl

skogsbilvägarnas stora betydelse för skogsvården såsom sådan samt för

skogsarbetarnas bostadsförhållanden. Länsstyrelsen konstaterar med tillfredsställelse,

att länet på senare tid tillförts betydande belopp för byggande

av skogsbilvägar bl. a. såsom sysselsättningsobjekt, men anser dock, att det

för detta ändamål föreligger behov av mycket större investeringar än hitintills.

Länsstyrelsen i Norrbottens län erinrar i förevarande sammanhang bl. a.

om sin den 19 december 1958 framlagda vägbyggnadsplan för länet avseende

skogsbilvägar och länsvägar, för vilken plan redogörelse lämnats i det

föregående.

Skogsstyrelsen vill i anslutning till ett uttalande av utredningsmannen,

alt bidragsverksamheten med hjälp av anslaget Åtgärder för ökad skogsproduktion

i Norrland in. in. genom den minskade skogsbetningen alltmer för
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 62 år 1960

skjutits från anläggande av kulturbeten till rent skogliga åtgärder, tillfoga,

att frågan om en överarbetning av bidragsbestämmelserna i samband med

.anslaget varit aktuell sedan flera år tillbaka, bl. a. har jordbruksrationaliseringssakkunniga

varit inne på frågan. Det synes styrelsen uppenbart, att

överarbetningen måste bli ingripande och även gälla de grundläggande principerna

för bidragsgivning.

I anslutning till utredningsmannens diskussion om näringslivets utveckling

framhåller Landsorganisationen i Sverige, att det synes vara svårt att

intressera företag med riksavsättning att etablera sig i de inre och övre delarna

av Norrland. Även om företagareföreningarnas verksamhet och de

statliga stödåtgärderna för hantverk och småindustri har betydelse i dessa

sammanhang, synes dock huvudinriktningen av utvecklingsarbetet få gälla

de industrier, som utnyttjar landsdelens egna råvarutillgångar. Detta måste

bl. a. innebära ett fortsatt byggande av skogsbilvägar och förbättring av det

allmänna vägnätet. Ur denna synpunkt torde stora delar av Norrland vara

sådana utvecklingsområden som bör komma i fråga för ianspråktagande

av de investeringsresurser, som står till folkhushållets förfogande.

Svenska gruvindustriarbetareförbiindet, som i huvudsak begränsat sitt

yttrande till att avse Norrbottens län, anför att Norrbotten har en outtömlig

inkomstkälla i skogstillgångarna. Dessa kan enligt förbundet göras än mer

räntebärande. Förbundet anser, att krafttag bör göras nu för att höja skogens

avkastning. De kapitalutlägg, som erfordras härför, utgör inte vare sig

subvention eller socialhjälp till befolkningen och länet. De kan i stället betraktas

som framsynt och klok långtidsplanering. Det nedlagda kapitalet

kommer enligt förbundets mening säkerligen att ge god avkastning.

Skogs- och flottningsarbetareförbundet förklarar sig dela de synpunkter,

som utredningsmannen hyser om Norrlands goda förutsättningar att på basis

av befintliga tillgångar av råvaror i form av skog, malm och vattenkraft

samt tillgänglig arbetskraft utvidga och utveckla exportindustrin till båtnad

inte blott för Norrlands befolkning utan för folkhushållet som helhet.

Sveriges industriförbund framhåller, att den framtida utvecklingen av det

norrländska näringslivet i främsta rummet torde bli beroende av möjligheterna

att inom landsdelen utnyttja och vidareförädla de där förefintliga råvarutillgångarna.

Åtgärder som främjar skogsbrukets och de råvarubundna

industriernas konkurrenskraft och utvécklingsbetingelser bör därför åsättas

en hög angelägenhetsgrad. För exempelvis skogsbruket framträder därvid

enligt förbundets mening vägfrågan som en av de väsentligaste. Om vägar

och broar har otillräcklig bärighet medför detta kostnadsökningar för skogsbruket

och hinder för ett rationellt utnyttjande av transportkapaciteten. En

fortsatt, snabb utbyggnad av skogsbilvägarna framstår för förbundet såsom

angelägen.

Nytt överjägmästardistrikt. Med skrivelse den 27 november 1959 har

domänstgretsen avgivit generalförslag angående driftkostnader för domänverket

under år 1960. Styrelsen anför därvid bl. a., att den anser det vara

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1060

oundgängligen nödvändigt, att antalet överjägmästardistrikt snarast utökas.

Styrelsen anmäler i samband härmed behovet av att en ny överjägmästarbefattning

inrättas i Östersund fr. o. in. den 1 juli 1960. Tjänsten bör enligt

styrelsen vara placerad i lönegrad B 1. I sin motivering anför styrelsen

bl. a.

Inom många av reviren i övre och inre Norrland, däribland flera av reviren

i Mellersta Norrlands distrikt, är skogsbrukets lönsamhet ytterligt dålig.

I dessa trakter är det av särskild vikt att avverkningar, skogsvårdsåtgärder

och andra arbeten noggrant planlägges så att tillgängliga resurser

insättes, där de får den bästa ekonomiska effekten utan att samtidigt sysselsättningen

äventyras för ortsbefolkningen, som inom sådana områden i

regel är så gott som helt hänvisad till skogsarbete för sin försörjning. Det

är nödvändigt, att vederbörande över jägmästare beredes tillfälle att i erforderlig

omfattning ägna sig åt hithörande problem, vilket bl. a. innebär,

att han relativt ofta måste besöka ifrågavarande revir. Med den omfattning

som Mellersta Norrlands distrikt nu har, kan över jägmästaren ej i önskvärd

utsträckning koncentrera sig på de svagare reviren.

För avlöningar under tiden 1 juli—31 december 1960 för en i Östersund

stationerad överjägmästare och en hos denne placerad biträdande jägmästare

har upptagits 30 000 kr. Resekostnader och traktamenten för över jägmästaren

samt ökade kostnader för lokalhyra för distriktskontoret i Östersund

har upptagits med 5 000 kr. resp. 3 000 kr.

Med skrivelse den 29 december 1959 har domänstyrelsen — efter under - handsförfrågan från jordbruksdepartementet — som komplettering till vad

som i förenämnda generalförslag anförts angående behovet av utökning av

antalet överjägmästardistrikt överlämnat en arealsammanställning över de

olika distrikten enligt nuvarande och föreslagen indelning. Utöver tidigare

anförda skäl för en ändrad distriktsindelning anför styrelsen bl. a. följande.

Inom mellersta Norrlands distrikt finns även ett antal revir med i och för

sig goda marker, vilka emellertid är splittrade på små kronoparker med

delvis olämplig arrondering, vilket försvårar en rationell skötsel. I avsikt

att i möjligaste mån tillskapa större enheter och förbättra arronderingen

pågår underhandlingar om betydande markbyten. Markbyten av denna omfattning

kräver en stor och tidsödande arbetsinsats av berörda ÖA^erjägmästare.

Sedan bytena genomförts kommer ett forcerat arbete för att organisera

verksamheten på de nytillkomna skogarna. Även i detta arbete måste överjägmästaren

hårt engagera sig, särskilt i arbetskrafts- och bebyggelseplaneringsfrågor.

Därest markbytena och de därav betingade omläggningarna a\;

verksamheten på ifrågavarande revir kan genomföras snabbt och på ett ändamålsenligt

sätt, torde de berörda revirens ekonomi kunna förbättras redan

inom en nära framtid.

Med hänsyn till vad här liksom i tidigare skrivelser i ärendet anförts finner

styrelsen utökningen av antalet överjägmästardistrikt vara av så utomordentlig

vikt, att den bör genomföras, även om detta inte skulle kunna ske

annat än genom eu försvagning av organisationen på annat håll. Därest —

såsom antytts i departementets förfrågan — statsmakterna som villkor för

inrättande av en ny överjägmästarbefattning skulle kräva att en jägmästar
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Mcij:ts proposition nr 62 år 1960

befattning vakantsättes, är styrelsen beredd att tills vidare avstå från att

återbesätta en av de jägmästarbefattningar som blir lediga vid slutet av år

1960 genom nuvarande innehavarens avgång med pension.

Departementschefen

Vissa åtgärder för det norrländska jordbruket

I syfte att giva den statliga verksamheten för jordbrukets rationalisering

eu mera tidsenlig inriktning har 1959 års vårriksdag fastställt vissa nya

regler för denna verksamhet. Beträffande den närmare innebörden av ifrågavarande

beslut torde jag få hänvisa till propositionen 1959: 148 samt jordbruksutskottets

utlåtande 1959: 30. Jag vill emellertid i detta sammanhang

särskilt erinra om att i sagda proposition och utskottsutlåtande betonades,

att statens medverkan i jordbrukets rationalisering liksom hittills bör ske

under behörigt hänsynstagande till de skilda orternas produktionsförutsättningar

och andra lokala förhållanden. I utlåtandet anfördes bland annat

att ägoslagssammansättningen givetvis får varieras med hänsyn till skogstillgång

m. in. i orten. Vidare framhölls angelägenheten av att i skogsbygderna

få till stånd en lämplig kombination av jord- och skogsbruk i rationella

enheter. Här återgivna uttalanden syftar självfallet på förhållandena

inom stora delar av Norrland.

Till den särställning, som jordbruket i berörda norrländska bygder intager,

bidrager Irämst den klimatiska faktorn. Den särskilt i övre Norrland

korta produktionssäsongen medför en viss begränsning i fråga om grödor

och sorter, som lämpligen kan odlas. Genom forsknings- och försöksverksamheten

framkommer dock successivt nya rön som leder till ökade möjligheter

till variation av produktionen och till en bättre anpassning av densamma

till de klimatiska betingelsena.

Produktionssäsongens korthet medför att lantbrukarna i bland annat

övre Norrland för att kunna uppnå en skälig inkomststandard i väsentlig

utsträckning måste förena sin sysselsättning i jordbruket med annat arbete.

Den viktigaste kompletterande inkomstkällan för de norrländska jordbrukarna

är arbetet i egna eller andras skogar. Mångenstädes inom landsdelen

är jordbruken enbart att betrakta som stödjordbruk. Förhållanden som inverkar

på sysselsättningsmöjligheterna och inkomstbildningen för innehavarna

av dylika jordbruk är den fortsatta övergången inom skogsbruket

till fast anställd arbetskraft ävensom den fortgående mekaniseringen av

skogsarbetet, vilken lett till en strukturell förändring inom den skogliga

delen av arbetsmarknaden.

De stora avstånden sätter självfallet sin prägel på jordbruket inom betydande

delar av Nord-Sverige. De långa transportvägarna fördyrar sådan produktion

av jordbruksvaror, som kräver tillförsel av produktionsmedel från

exempelvis de mellersta och södra landsdelarna. Möjligheterna att vid varornas

avsättning konkurrera utanför den lokala marknaden begränsas ock
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj. ts proposition nr 62 år 1960

så till följd av transportavstånden. Dessa medför å andra sidan, att den s. k.

hemmaproduktionen under vissa betingelser kan och bör hävda sig väl inom

det egna produktionsområdet.

De topografiska förhållandena i det inre av norra Sverige påverkar jordbrukets

lönsamhet där. Bland annat möter just i dessa trakter vissa svårigheter

att höja lönsamheten genom en successiv övergång till större brukningsenheter.

Förutom att den topografiska faktorn kan begränsa möjligheterna

till en dylik övergång, sätter den korta produktionssäsongen i viss

mån en gräns för vad som med oförändrad insats av arbetskraft står att

vinna genom tillskott av jordbruksjord. Statistiken över förändringarna i

fråga om åkerarealen per brukningsenhet utvisar för enheter med mer än

två hektar åker en mindre arealökning i norra Sverige än i övriga delar av

landet. Antalet brukningsenheter med två till tio hektar åker utgör för övrigt

i norra Sverige inte mindre än 87 procent av hela antalet jordbruksfastigheter

med mer än två hektar åker.

De speciella betingelserna för jordbruket i övre Norrland men även i vissa

andra norrländska bygder bör enligt mitt förmenande föranleda ökad uppmärksamhet

från statsmakternas sida. Sedan åtskilliga år utgår särskilt

statsstöd i skilda former till det norrländska jordbruket. Vissa av de nu tilllämpade

stödformerna synes emellertid ej vara så tids- och ändamålsenliga

som önskvärt är. Det bör enligt min mening vara möjligt att inom ramen

för det nuvarande stödets totala omfattning kunna utnyttja tillgängliga medel

på ett för samhällslivet i berörda områden effektivare sätt. Vid planläggningen

av de statliga insatserna måste i om möjligt högre grad än hittills

beaktas inte blott de allmänt jordbruksekonomiska och de företagsekonomiska

förhållandena utan också de näringspolitiska, befolkningspolitiska

och sociala skäl som talar för att bistånd lämnas för tillskapande i vissa

trakter av förutsättningar för en i sig själv lönsam jordbruksproduktion,

även om de brukningsenheter varå denna äger rum alltjämt har formen av

stödjordbruk. Behovet av att vid en omdisposition av det statliga stödet till

det norrländska jordbruket beakta här angivna synpunkter antydes i ett flertal

uttalanden som återgivits i det föregående liksom, bland annat, i motioner

i ämnet till 1959 års riksdag samt i över dessa motioner avgivna remissyttranden.

Det synes vara av vikt att stort intresse ägnas spörsmålen om lämpligaste

produktionsinriktning och om rationellare driftsmetoder vid jordbruken inom

ifrågavarande norrländska områden. Olika former av specialiserad produktion

torde lämpligen böra prövas i större utsträckning inom övre Norrlands

jordbruk än vad som för närvarande är fallet. Erinras må bland annat

om de goda förutsättningar som i en del trakter finnes för odling av

matpotatis och utsädespotatis. I nära anslutning till spörsmålen rörande

produktionsinriktning och driftsmetoder måste byggnadsfrågorna uppmärksammas.

En omställning av produktionen medför som regel ändrade behov

av byggnader och andra anläggningar. Exempelvis fordrar en ökad animalieproduktion

större ladugårdsutrymmen och eu övergång till specialpro
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1960

duktion av potatis ställer krav på vidgade lagringsmöjligheter. En förutsättning

för att vinsterna av en omställning och intensifiering av produktionen

i lönsamhetshöjande syfte skall bli de största möjliga samt framkomma

snarast är mestadels att frågor rörande maskinanskaffning och annan

driftsrationalisering samt investeringar i byggnader och på marken

kan lösas i ett sammanhang. Ävenså måste oftast yttre rationaliseringsåtgärder

vidtagas samtidigt för att den åsyftade effekten skall uppnås. Av

sistnämnda slag av åtgärder har storleksrationaliseringen den största betydelsen

men det är också väsentligt att en förbättring sker av arronderingsförhållandena,

vilka på många håll i hög grad försvårar en rationell jordbruks-

och även skogsdrift.

Med beaktande av här angivna allmänna synpunkter ämnar jag i det efterföljande

framlägga vissa förslag till ny utformning av grunderna för dispositionen

av de medel — bortsett från de belopp som skall utbetalas såsom

extra mjölkpristillägg till norra Sverige — vilka av riksdagen anvisas till

särskilt statsstöd åt det norrländska jordbruket. För de två senaste budgetåren

har medelsanvisningen under reservationsanslaget Bidrag till produktionsbefrämjande

åtgärder i Norrland in. m. uppgått till 1 250 000 kronor.

De under samma tid ur anslaget Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område

utgående fraktbidragen för fodersändningar till Norrbottens och Västerbottens

län kan uppskattas till ett sammanlagt värde av cirka 1 300 000

kronor per år. Ur förstnämnda anslag skall enligt nu gällande principer

500 000 kronor utbetalas till de olika hushållningssällskapen i Norrland samt

i Värmlands och Kopparbergs län att användas för produktionsfrämjande

åtgärder i allmänhet på jordbrukets område. Inom sist angivna ram har under

en följd av år 100 000 kronor fördelats å ettvart av sällskapen i Norrbottens

och Västerbottens län samt respektive 70 000, 95 000, 50 000, 45 000 och

40 000 kronor å sällskapen i Jämtlands, Västernorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs

och Värmlands län. Härvid tilldelade statsbidrag, vilka vederbörande

hushållningssällskap äger utnyttja efter egna planer, är att anse som

en förstärkning av det allmänna omkostnadsbidrag som sällskapen årligen

erhåller ur anslaget Bidrag till hushållningssällskapen: Omkostnader.

Likaså enligt nuvarande principer skall ur anslaget Bidrag till produktionsbefrämjande

åtgärder i Norrland m. in. utgå 500 000 kronor för finansiering

av en intensifierad rådgivnings- och upplysningsverksamhet inom

samma län som nyss sagts. Beloppet i fråga motsvarar värdet av de år 1955

helt eller delvis indragna fraktbidragen för fodermedelssändningar till berörda

län. Fördelningen av beloppet å de olika länen sker med utgångspunkt

från den ungefärliga totalkostnaden för de till respektive län tidigare utgående

fraktbidragen. Som följd härav har under ettvart av budgetåren

1955/56—1959/60 utbetalats 205 000 kronor till hushållningssällskapet i

Västernorrlands län, 100 000 kronor till sällskapet i Jämtlands län, 80 000

kronor till sällskapet i Västerbottens län, 30 000 kronor till sällskapet i Kopparbergs

län samt slutligen 20 000 kronor till sällskapen i Norrbottens, Gäv
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 62 år 1960

leborgs respektive Värmlands län. Därjämte har lantbruksstyrelsen fördelat

25 000 kronor i särskild ordning. Skälet till att bidragsbeloppen till

Norrbottens och Västerbottens län är relativt sett små är givetvis att fraktbidragen

i huvudsak bibehållits för dessa båda län. Tilldelade bidrag skall

av vederbörande hushållningssällskap disponeras enligt av sällskapen upprättade

men av lantbruksstyrelsen godkända planer. Av lämnade redogörelser

beträffande ifrågavarande rådgivnings- och upplysningsverksamhet

framgår, att omkring två femtedelar av medlen disponerats för anställande

av extra jordbruksinstruktörer, kursledare och annan tillfällig personal.

Bland övriga utgiftsändamål kan nämnas demonstrationsverksamhet i skilda

ämnen och inköp av för sådan verksamhet erforderliga maskiner och

redskap, åtgärder för främjande av betesanläggning, potatisodling och odling

av kvalitetsutsäde samt bidrag till frökontroll och frörenserier ävensom

till propaganda m. m. för kontrollförenings- och seminverksamhet. Ur omförmälda

riksstatsanslag utgår för närvarande även 150 000 kronor för stöd

åt grundkalkningsverksamheten, tjurhållningen samt svin-, får- och getaveln

inom Norrbottens och Västerbottens län samt glesbygderna i Jämtlands

och Västernorrlands län. Sistnämnda belopp har för senaste budgetåret

fördelats med 84 000 respektive 40 000 kronor å hushållningssällskapen

i de båda förstnämnda länen samt med 14 000 respektive 12 000 kronor

å sällskapen i Jämtlands och Västernorrlands län. 100 000 kronor av anslaget

skall slutligen stå till Kungl. Maj :ts förfogande för bidragsgivning till

mejerianläggningar m. m.

De med medel ur prisregleringsanslaget finansierade fraktbidragen vid

vissa fodersändningar per järnväg eller båt till Norrbottens och Västerbottens

län utgår högst med belopp motsvarande transportkostnaden enligt statens

järnvägars tariff tio med avdrag av två kronor per 100 kg. Bidrag utgår

dock i intet fall med högre belopp än två kronor och 50 öre per 100 kg av

sändningens verkliga vikt.

I syfte att söka uppnå ett effektivare utnyttjande av förenämnda anslagsmedel

bör enligt min uppfattning förfaras så att en väsentlig del av de statliga

insatserna koncentreras till vissa utvalda geografiska områden för att

där genom driftsrationalisering samt inre och yttre rationalisering medverka

till uppbyggnaden av fullt bärkraftiga, på längre sikt bestående brukningsenheter.

Kombinationen jord- och skogsbruk måste självfallet beaktas i sammanhanget.

Medelst särskilt finansiellt stöd samt råd och upplysningar bör

staten bidraga till att vederbörande jordbrukare kan på ett ur allmän synpunkt

tillfredsställande sätt genomföra uppbyggnads- eller omställningsprocessen.

Genom att efter hand förlägga verksamheten till nya områden

allteftersom rationaliseringsarbetet slutföres inom de tidigare bearbetade

kan så småningom ett nät av upprustade jordbruk skapas i bygder där det

befinncs önskvärt och ändamålsenligt att för framtiden vidmakthålla en

jordbruksproduktion av nämnvärd omfattning. Gårdarna inom de med ifrågavarande

särskilda statsstöd rationaliserade jordbruksområdena kan även

4 llihang till riksdagens protokoll 1900. 1 samt. Nr 02

opaginerad Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj. ts proposition nr 62 år 1960

tjäna som mönster för jordbrukare inom andra områden i och utanför Norrland.

Motsvarande förfarande som det här angivna tillämpas på vissa håll i

utlandet, bland annat i Norge. Vid val av rationaliseringsområden bör i första

hand sådana trakter ifrågakomma där förutsättningarna för att jordbruksdriften

skall bestå på lång sikt är stora samtidigt som rationaliseringsbehovet

är uppenbart. För att ej medelsresurserna skall splittras på ett

mindre ändamålsenligt sätt torde de föreslagna, koncentrerade rationaliseringsinsatserna

med stöd av statsanslag tills vidare endast böra ske inom

Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län. Det bör ankomma

på lantbruksnämnden, hushållningssällskapet, lantmäterimyndigheten

samt skogsvårdsstyrelsen inom respektive län att — med beaktande av

de allmänna aspekter som i enlighet med vad jag förut anfört bör anläggas

— gemensamt utarbeta förslag till lämpliga rationaliseringsområden samt

för varje område plan beträffande avsedda rationaliseringsåtgärder. I dylika

planer bör upptagas såväl de rationaliseringsåtgärder vilka avses finansierade

med statsbidrag som övriga sådana åtgärder. Angivna, för flera länsorgan

gemensamma uppgifter bör lämpligen diskuteras vid det organiserade

samråd som jämlikt 1959 års riksdagsbeslut inom varje län bör förevara

mellan nyssnämnda organ (JoU 30; rskr. 284). I den utsträckning som befinnes

önskvärd bör företrädare för berörda kommuner och jordbrukargrupper

beredas tillfälle att deltaga vid nyssnämnda slag av överläggningar.

Upprättade förslag till rationaliseringsområden och till tidsplan för de

tilltänkta åtgärderna samt summarisk totalkalkyl över kostnaderna för de

statliga insatserna inom respektive områden bör underställas Kungl. Maj :t

för prövning och godkännande. Detta med hänsyn till de finansiella konsekvenserna

för statsverket av de föreslagna projektens igångsättande. I

gängse ordning bör, bland andra, de centrala ämbetsverk som beröres av

förslagen i fråga höras innan Kungl. Maj ds ställningstagande sker. Takten

i de olika planernas genomförande måste vara avhängig av storleken å de

belopp riksdagen fortsättningsvis anvisar under anslaget Bidrag till produktionsbefrämjande

åtgärder i Norrland in. in.

Vid upprättandet av planerna för de koncentrerade rationaliseringsåtgärderna

bör vederbörande organ bland annat överväga den lämpligaste framtida

produktionsinriktningen vid jordbruken inom rationaliseringsområdena

i fråga, behovet av och möjligheterna att genom storleksrationalisering och

arronderingsförbättringar beträffande brukningsenheterna inom områdena

åstadkomma det ur fastighetsteknisk synpunkt bästa produktionsunderlaget

vid den förutsatta produktionsriktningen, behovet av gemensamma anläggningar,

såsom exempelvis jordbruksvägar och skogsvägar, ävensom behovet

av förbättring av byggnadsbeståndet eller av andra åtgärder ägnade att höja

avkastningen å de enskilda brukningsenheterna. Angivna överväganden bör

grundas på investeringskalkyler av olika slag.

Vad beträffar den statliga ekonomiska stödgivningen till åtgärder inom

rationaliseringsområdena bör denna i första hand ske med tillämpning av

de för det allmänna rationaliseringsstödet gällande författningsbestämmel
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 62 år 1960

serna samt med utnyttjande av de för sagda stöd avsedda riksstatsanslagen,

lånefonderna och kreditgarantiramarna. Såsom redan anförts bör emellertid

— med hänsyn till de speciella förhållanden som är för handen i övre

Norrland — härutöver utgå statsbidrag som förstärkning av de till vederbörande

ändamål beviljade bidragen eller som finansiellt bistånd för genomförande

av åtgärder som ej kan erhålla statliga bidrag jämlikt reglerna

för det allmänna rationaliseringsstödet. I betraktande av att den intensifierade

rationaliseringsverksamhet som bör genomföras inom det nordsvenska

jordbruket kan antagas i betydande grad vara att hänföra till

driftsrationalisering bör beträffande rationaliseringsområdena möjligheten

införas att från ifrågavarande anslagspost under anslaget Bidrag till produktionsbefrämjande

åtgärder i Norrland m. m. medgiva statsbidrag även till

alla slag av åtgärder som anses tillhöra sistnämnda form av rationalisering.

Utan Kungl. Maj:ts särskilda medgivande må det sammanlagda statsbidragsbeloppet

till en och samma rationaliserande jordbruksfastighet ej överstiga

60 procent av de till densamma i förevarande sammanhang hänförliga

totala rationaliseringskostnaderna. Härvid förutsättes att bidrag till täckande

av utgifter för yttre rationalisering utgår enligt gällande generella

regler.

Bestämmelser beträffande nyssnämnda, för övre Norrland särskilt avsedda

statliga rationaliseringsstöd bör ej införas i någon författning. Det torde

få ankomma på vederbörande regionala organ att — inom ramen för

den totalkostnad och de planer som enligt det föregående bör fastställas av

Kungl. Maj :t för varje rationaliseringsområde — i samråd utforma de mera

detaljerade stödgrunder som befinnes böra gälla i varje enskilt fall.

För att vinna så tillfredsställande och snara resultat som möjligt av rationaliseringsarbetet

är det angeläget, att ett betydande belopp ställes till

förfogande för angivna kompletterande rationaliseringsstöd. Jag vill därför

föreslå att till utlämnande av bidrag, utöver vad som kan beviljas enligt

bestämmelserna i rationaliseringskungörelsen, för ändamålet i fråga

beräknas ett belopp av cirka 1 000 000 kronor för nästa budgetår. Härjämte

bör medel beräknas för utrednings- och planläggningskostnader, för avlöning

av för åtgärdernas genomförande nödvändig tillfällig expertis och

annan personal ävensom för resekostnader och expenscr hänförliga till anlitandet

av dylik arbetskraft. För budgetåret 1960/61 bör tillsammantaget

1 300 000 kronor anvisas för täckande av omförmälda slag av utgifter för

koncentrerade rationaliseringsinsatser i övre Norrland.

Enligt min mening bör sagda anvisning å 1 300 000 kronor till stor del

finansieras genom ianspråktagande för ändamålet av medel som med nu

gällande ordning skulle ha utgått över anslaget Prisreglerande åtgärder

på jordbrukets område såsom fraktbidrag för fodermedelssändningar till

de båda nordligaste länen. Det torde nämligen ur skilda synpunkter

vara fördelaktigt om dessa medel utnyttjas så alt de mer aktivt främjar

den bär åsyftade, allt angelägnare omställningsprocessen inom det nord
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

u

Kungl. Maj.ts proposition nr 02 år 1960

svenska jordbruket. Emellertid bör en fullständig avveckling av fraktbidragen,

vilka såsom förut nämnts under de senaste åren dragit en genomsnittlig

kostnad å just 1 300 000 kronor, ej komma i fråga. Till de jordbruk

i Norrbottens och Västerbottens län som får vidkännas särskilt dryga

transportkostnader vid inköp av fodermedel, d. v. s. främst de mera avlägset

belägna jordbruken, bör sålunda alltjämt utgå fraktbidrag enligt i huvudsak

samma grunder som nu. Fraktbidragskostnaderna bör nästa budgetår

rymmas inom en ram å 500 000 kronor. Medelsanvisningen till det

särskilda rationaliseringsstödet inom övre Norrland kan i enlighel härmed

anses innefatta en omföring av 800 000 kronor från anslagsrubriken Prisreglerande

åtgärder på jordbrukets område till rubriken Bidrag till produktionsbefrämjande

åtgärder i Norrland m. m. Återstående 500 000 kronor av

nyss angivna medelsanvisning bör utgå ur den under sistnämnda rubrik för

närvarande upptagna anslagsramen å 1 250 000 kronor. Det för fraktbidrag

alltjämt avdelade beloppet, såsom nämnts 500 000 kronor, torde fortsättningsvis

böra även det anvisas under sist omnämnda rubrik och där upptagas

å en särskild anslagspost.

Liksom hittills bör av de under anslaget Bidrag till produktionsbefrämjande

åtgärder i Norrland m. m. anvisade medlen — vilket anslag bör utbetalas

till lantbruksstyrelsen — visst belopp ställas till de nordsvenska hushållningssällskapens

disposition för främjande helt allmänt av jordbruksnäringens

framåtskridande inom länen. Till sagda ändamål föreslår jag

att för nästa budgetår skall anvisas 550 000 kronor. I detta belopp bör därvid

även inrymmas statens bidrag till det stöd sällskapen i de fyra nordligaste

länen jämlikt samma grunder som nu må anse sig böra lämna

grundkalkningsverksamheten, tjurhållningen samt svin-, får- och getaveln.

Beloppet i fråga torde av lantbruksstyrelsen få fördelas på de olika hushållningssällskapen

i Norrland i förhållande till antalet inom jordbruksnäringen

sysselsatta i respektive län. Dock bör härvid landskapet Gästrikland

— med hänsyn till dess i betraktande av produktionsförutsättningarna

med åtskilliga mellansvenska bygder likartade förhållanden — ej anses stödberättigat

eller ingå i beräkningsunderlaget för bidragsgivningen till Gävleborgs

län.

Med medel ur anslaget Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i

Norrland m. in. bestrides sedan åtskilliga år jämväl kostnader för bidrag

till vissa mejerianläggningar in. m. Vidare utlämnas bidrag till Svenska mejeriernas

riksförening för driften vid mejeriförsöksstationen i Kroksta

ävensom bidrag till upplysnings- och undervisningsverksamhet på utsädesodlingens

och utsädeshandelns områden. Här omförmälda bidrag har i särskild

ordning beviljats av Kungl. Maj :t. Även för nästkommande budgetår

bör medel ställas till Kungl. Maj:ts förfogande för bidragsgivning till dylika

eller jämförbara ändamål med syfte att påskynda standardförbättringen

inom det norrländska jordbruket. Kungl. Maj :t bör vidare äga rätt att av

berörda medel i begränsad utsträckning utlämna bidrag till produktionsfrämjande

åtgärder för jordbruket inom landskapet Gästrikland samt inom

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1960

Kopparbergs och Värmlands län. Storleken av det belopp soin avses stå till

Kungl. Maj :ts förfogande föreslår jag skall för budgetåret 1960/61 bestämmas

till 200 000 kronor.

I enlighet med det anförda har jag beräknat medelsbehovet för de angivna,

olika utgiftsändamålen till fromma för jordbruksnäringens utveckling

i Norrland till sammanlagt 2 550 000 kronor nästa budgetår.

Ströängsförhållandena i vissa delar av lappmarken

Med hänsyn till det samband som föreligger mellan spörsmålet om en

reglering av ströängsförhållandena i Västerbottens och Norrbottens läns

lappmarker samt det förslag till omläggning av statens särskilda stöd åt

jordbrukets rationalisering i Norrland som nyss behandlats anser jag mig

böra i detta sammanhang redovisa mina ställningstaganden till sagda spörsmål.

Ströängarna torde närmast vara att betrakta såsom en kvarleva från

äldre tiders jordbruksdrift och såsom framgår av i det föregående lämnad

redogörelse talar åtskilliga skäl för att dessa förhållanden bör successivt

avvecklas helt. Emellertid finner jag mig inte, bland annat av kostnadsskäl,

kunna biträda det framlagda utredningsförslaget i ämnet syftande till

en awecklingsprocess grundad på särskild lagstiftning. Enligt min mening

bör de statliga åtgärderna ansluta sig till i det följande angivna riktlinjer.

Vad först angår de ströängar som tidigare indragits till kronan och som

ligger inom allmänningsskogar eller samfällda husbeliovsskogar bör dessa

ängar såsom utredningsmannen uttalat överlåtas till skogarnas ägare. Ifrågavarande

ströängar, vilka utgör kronan tillhöriga enklaver inom främmande

mark och som upptager en areal av sammanlagt över 6 000 ha, måste

nämligen anses sakna egentligt värde ur skogsbrukssynpunkt för kronan,

medan de ofta är ett svårt hinder för rationell skogsvård å allmänningsskogarna

och de samfällda husbehovsskogarna. I vissa fall t. ex. då vattenområden

hör till ängarna och grundad anledning föreligger till antagande att

dessa områden kan få väsentlig betydelse vid utbyggande av vattenkraft kan

det dock vara olämpligt att kronan avhänder sig berörda vattenområden.

I likhet med utredningsmannen anser jag vidare att överlåtelser av nyssnämnda

slag av ströängar bör grundas på värdering efter mer schematiska

metoder än de som vanligen kommer till användning. Sålunda bör en i förhållande

till de värden, varom fråga är, kostsam värdering på marken inte

ske, utan i stället bör efter förhandlingar från fall till fall elt inom varje

skog enhetligt hektarpris kunna bestämmas.

Enligt min mening kan särskild lagstiftning för att underlätta det tekniska

förfarandet vid försäljningarna undvaras. I fråga om ströäng inom

allmänningsskog har utredningsmannen konstaterat att några fastighetsbildningsmässiga

hinder mot försäljningarnas genomförande ej föreligger

och alt det inte heller möter några hinder mot ängarnas införlivande med

vederbörande allmänningsskogar. Förutsättningar föreligger i angivna fall

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1960

för att genomföra erforderliga omföringsåtgärder på ett ej alltför tids- eller

arbetskrävande sätt. Ströängar inom samfällda husbehovsskogar kan visserligen

inte enligt gällande bestämmelser införlivas med samfälligheterna men

då arealen indragna dylika ängar är förhållandevis ringa, bör det dock ej

uppstå nämnvärda olägenheter om försäljningarna av ängarna uppskjutes i

avvaktan på den kommande nya fastighetsbildningslagstiftningen, vari sistnämnda

hinder kan antagas komma att undanröjas. Tills vidare bör dessa

ströängar av kronan kunna utarrenderas till ägarna av de samfällda husbehovsskogarna.

Ej heller anser jag särskilda lagbestämmelser erforderliga i anledning av

att kronan i vissa fall bör förbehålla sig till förenämnda slag av ströängar

hörande vattenområden. Denna fråga synes nämligen enklast kunna

lösas genom att kronan från försäljning helt undantager de — sannolikt endast

några få — ströängar, vilkas vattenområde kan vara av väsentlig betydelse

vid vattenkraftens utbyggande. Utredningsmannens förslag om särskilda

bestämmelser i syfte att förhindra att renägarna blir pliktiga att ersätta

av renar förorsakade skördeskador å försålda ströängar torde ej behöva

föranleda någon åtgärd enär det är mindre troligt att sådana ängar i

framtiden över huvud kommer att användas för odling eller slätter. För övrigt

skulle ett införande av bestämmelser med sistberörda innebörd i allt

fall medföra att tillämpningen av desamma skulle präglas av de svårigheter

som möter att på marken lokalisera ängarna i fråga.

De skäl som främst legat till grund för utredningsmannens förslag att en

fortsatt ströängsindragning bör äga rum synes hänföra sig dels till intresset

att få hort de för ett rationellt skogsbruk ofta hindersamma enklaver

som de återstående, till kronan ej indragna ströängarna — sammanlagt omfattande

cirka 39 000 ha — utgör, dels till önskemålet att skapa vissa ekonomiska

förutsättningar för upprustningar av jordbruket i berörda bygder.

Även enligt min mening framstår det som betydelsefullt — i vissa fall

som direkt angeläget — att åtskilliga av de enklaver som nyssnämnda ströängar

utgör i kronans och andra ägarkategoriers skogsmark, elimineras.

Likaså torde förhållandena i vissa av de ifrågavarande lappmarksbygderna

vara sådana, att fog föreligger för att med stöd från det allmännas sida där

bevara cn lönsam jordbruksproduktion. Jag kan emellertid inte ansluta mig

till de förslag till lösning på angivna problem, som utredningsmannen framfört.

Det finansiella stöd till jordbruket, som skulle utgå genom tillämpning

av de föreslagna, enligt min uppfattning mycket generösa ersättningsnormerna

vid indragning av ströängar, skulle nämligen komma att fördelas

på de olika brukningsenheterna oberoende av föreliggande stödbehov samt av

förutsättningarna för och önskvärdheten av att vidmakthålla jordbruksdriften

å vederbörande enheter. Därtill kommer att administrationskostnaderna

vid denna form av ekonomiskt stöd torde bli höga i förhållande till stödets

omfattning. Ej heller skogsbruksintresset av att avveckla hindersamma

ströängar blir tillfullo tillgodosett i utredningsmannens förslag, enär från

indragningsåtgärderna ansetts böra undantagas vissa kategorier ströängar,

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1960

bland annat sådana som hör till fastigheter varå ej idkas jordbruk. En ytterligare

omständighet, som enligt min mening är ägnad att ingiva betänkligheter

mot sagda förslag, är att enligt detsamma även ströängar om tillhopa

cirka 10 500 ha inom annan mark än kronomark skall inlösas av kronan

för att därefter försäljas till ägare av angränsande mark. Förutom den

administrativa omgång detta skulle förorsaka vill jag peka på, att svårigheter

kan möta att vid försäljningarna utfå den ersättning för marken som

kronan utgivit. Jag fäster härutöver stor vikt vid att det allmännas kostnader

vid genomförande av de föreslagna indragningsåtgärderna blir av sådan

storleksordning — enligt utredningsmannens beräkningar i runt tal

5 500 000 kronor enbart till ersättningar för avstådda ströängar — att det

inte är möjligt att utan åsidosättande av andra, enligt min uppfattning angelägnare

rationaliseringsåtgärder inrymma kostnaderna inom ramen för

anslaget Bidrag till jordbrukets rationalisering och för andra ifrågakommande

anslag.

Med hänsyn till det sagda och då det historiska motivet för att anordna

eu ströängsindragning på sätt föreslagits i betänkandet inte bör tillmätas avgörande

betydelse — helt nya former för stöd åt jordbruket har ju tillkommit

sedan de tidigare indragningsaktionerna — har jag, såsom redan antytts

i det föregående, stannat för att inte biträda förslaget om fortsatta indragningsåtgärder.

Jag har i stället övervägt i vad mån åtgärder i annan

form är påkallade för att i rimlig utsträckning tillgodose förut angivna allmänna

intressen och önskemål.

Vid nämnda överväganden bär jag funnit, att de stödmöjligheter som föreligger

enligt rationaliseringskungörelsen i stor utsträckning är till fyllest för

att tillgodose föreliggande och uppkommande önskemål om att kunna lämna

ekonomiskt bistånd till förbättringsåtgärder vid jordbruk inom de bygder

varom här är fråga. Därtill kommer, att vissa av jordbruken även kan komma

i åtnjutande av det särskilda stöd till rationaliseringsåtgärder, som enligt

vad jag i föregående avsnitt förordat bör utgå ur anslaget Bidrag till

produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland m. m.

Intresset ur skogsbrukssynpunkt att få bort de hinder för rationell drift,

som återstående ströängar mångenstädes utgör, har i fråga om sådana ängar

inom kronomark hittills fått tillgodoses genom att kronan i vanlig ordning

övertagit ströängarna. Fortsättningsvis bör domänstyrelsen äga rätt att från

fall till fall med anlitande av medel ur markfonden kunna inlösa de ströängar,

som med hänsyn till ämbetsverkets företagsekonomiska intressen

anses böra införlivas med omgivande mark. Inlösensumman torde få bestämmas

genom överenskommelse i varje enskilt fall. Det bör ankomma på

styrelsen att varje år till Kungl. Maj :t inkomma med redogörelse för med

stöd av nyssnämnda bemyndigande inlösta stöängar. I fråga om sådana

ströängar, vilka är belägna inom annan mark än kronomark och som ej

tidigare varit föremål för indragningsåtgärder, bör i allmänhet hinder ej

möta för ägaren av omkringliggande mark att genom frivilliga uppgörelser

förvärva såväl kronans rätt till sådan ströäng som den rätt som tillkommer

ströängsinnehavaren. Då det gäller ströäng, som vid tidigare indragnings
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1960

åtgärder fått behållas av ströängsinnehavaren, blir med hänsyn till rättsläget

beträffande dessa ängar förvärvet enbart en fråga för ägaren av angränsande

mark och ströängsinnehavaren.

Ehuru jag är medveten om att nu gällande författningsbestämmelser inte

är helt ägnade att fylla kraven på enkelhet och snabbhet vid de fastighetsbildningsåtgärder

som erfordras för fullföljande av omförmälda markförvärv,

måste man enligt min åsikt utgå från, att de fall där föreliggande

ströängsförhållanden är särskilt besvärande för exempelvis ett rationellt bedrivande

av skogsbruket i allmänhet kommer att kunna regleras på sätt jag

nyss angivit. I detta sammanhang vill jag påminna om, att även i andra delar

av landet förekommer för rationellt skogsbruk hindersamma enklaver

med skilda ursprung såsom ängslägenheter, skiftade myrmarker och för varjehanda

ändamål avsatta samfälligheter. Med hänsyn härtill och då det även

ur andra synpunkter torde föreligga önskemål att enklare och billigare än

vad som enligt gällande regler är möjligt kunna få till stånd en avveckling

av numera onyttiga oregelbundenheter i fastighetsindelningen av bland annat

förenämnt slag, kan det förväntas att i den nya fastighetsbildningslagstiftning,

som är under utredning, sagda spörsmål kommer att beaktas.

Utredningsmannen har framlagt vissa förslag angående ännu ej uttagna

ersättningar för ströängar, som avståtts vid indragningsåtgärder enligt kungörelsen

1916: 603 angående tilläggsawittring i vissa delar av Västerbottens

läns lappmark eller lagen 1921:378 om ströängars indragande till kronan.

Dessa ersättningar, som skall utgå för verkställd nyodling av viss, i uppgjorda

odlingsplaner bestämd omfattning, innestår utan att vara underkastade

preskription. Vid 1953 års utgång utgjorde de innestående ersättningarna

i runt tal 683 000 kronor och därefter har endast förhållandevis obetydliga

belopp utbetalats. Av de uppgifter, som lämnats i ifrågavarande betänkande,

framgår att det inte är sannolikt att odlingsarbetet i nämnvärd utsträckning

kommer att fullföljas.

Med hänsyn till den nuvarande inriktningen av jordbrukspolitiken kan det

troligen endast i undantagsfall vara ur allmän synpunkt motiverat att de

åsyftade nyodlingsarbetena fullföljes. Jag anser det fördenskull böra övervägas

huruvida inte, därest vederbörande fastighetsägare så finner önskvärt,

de innestående medlen på annat sätt kan nyttiggöras för fastigheterna

i fråga. Utredningsmannen har föreslagit, att de ej uttagna ersättningarna

skall få användas till annan inre rationaliseringsåtgärd. För egen del vill jag

förorda att, då enligt rationaliseringskungörelsen statsbidrag beviljas till

åtgärd för inre rationalisering på fastighet med innestående odlingsersättning,

bidraget skall få förhöjas med ett belopp motsvarande högst den innestående

summan. Sammanlagt bör dock givetvis inte utgå högre bidrag än

totalkostnaden för rationaliseringsåtgärden. Ett villkor för sådan förhöjning

bör dock vara att bidragsmottagaren i motsvarande mån avstår från

vidare anspråk på odlingsersättningen. Det förhöjda bidraget bör bestridas

av medel ur anslaget Bidrag till jordbrukets rationalisering och utbetalas av

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Iiungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1960

vederbörande lantbruksnämnd. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att

utfärda närmare bestämmelser i ämnet.

Medelsanvisningen till ännu återstående kostnader i anledning av ströängsindragningarna

enligt kungörelsen 1916:603 och lagen 1921:378 har

hitintills ägt rum under de å riksstaten uppförda anslagen Tilläggsawittring

i Västerbottens läns lappmark och Ströängars indragande till kronan. Dessa

anslag är för innevarande budgetår uppförda med 2 000 respektive 3 800

kronor. Såsom utredningsmannen föreslagit bör från och med den 1 juli

1960 kvarstående utgifter för ändamålet, vilka utgöres av eventuella utbetalningar

av innestående odlingsersättningar och kostnader för avsyningar

in. in., få bestridas ur reservationsanslaget Bidrag till jordbrukets rationalisering.

Någon ändring i fråga om handläggningen av här berörda, återstående

arbetsuppgifter i anledning av de tidigare ströängsindragningarna bör dock

inte ske. För sist angivna utgifter, vilka torde inrymmas inom den i årets

statsverksproposition (bil. 11, p. 14) under omförmälda anslag föreslagna

ramen för bidrag till inre rationalisering, bör anslaget få disponeras även

av länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län.

Vissa åtgärder för skogsbruket i övre Norrland, m. m.

Med hänsyn till den mycket betydande roll skogsbruket och de därpå

grundade förädlingsindustrierna spelar inom det norrländska näringslivet,

är det angeläget att ytterligare åtgärder vidtages i syfte att främja en snabb

och gynnsam utveckling av skogsnäringen i berörda landsdel. För en önskvärd

vidgning av skogsindustriernas råvarubas och produktionsvolym är en

utbyggnad och förbättring av skogsvägnätet liksom också ■— på längre sikt

sett — en intensifiering av skogsvården av vital betydelse. Genom förstärkta

insatser av angivet slag ökas också sysselsättningstillfällena för den skogliga

arbetskraften i Norrland. Behovet av att så sker har belysts i det föregående.

Angelägenheten av eu utbyggnad av skogsvägnätet framhålles med särskild

skärpa av länsstyrelsen i Norrbottens län, som för enbart detta län räknar

med ett behov under den närmaste tioårsperioden av sammanlagt

26 000 000 kronor i ökad statlig medelstilldelning till skogsvägbyggandet.

Jag vill vidare erinra om att i samband med den nyligen slutförda inventeringen

av vissa olösta norrlandsfrågor det från flera håll betonats hur önskvärt

det är alt förbättra avkastningsförhållandena för det norrländska

skogsbruket genom bland annat en fortsatt utbyggnad av skogsvägnätet. I

dessa sistnämnda uttalanden vill jag instämma liksom också i de meningsyttringar

som ofta framkommer med krav på intensifierad skogsvårdsverksamhet

ej minst inom de fyra nordligaste länen.

Under anslagsrubriken Åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland

m. in. är för innevarande budgetår anvisat ett anslag av 1 700 000 kronor. Anslaget

har på senare tid praktiskt taget helt utnyttjats för bidrag till åtgärder

inom lappmarkerna samt vissa svårföryngrade skogar i andra trakter.

Förutsättningar för erhållande av bidrag ur anslaget i fråga är bland annat

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1960

att de stödda åtgärderna utföres inom ett på särskilt sätt bildat skogsvårdsområde,

att skogsvårdsplan är upprättad samt att vederbörande bidragstagare

förbinder sig att utföra arbeten enligt planen inom viss tid. I syfte att

ytterligare främja de skogliga produktions- och transportförhållandena

inom de fyra nordligaste länen -— utöver vad som kan ske genom bidragsgivning

från de särskilda skogsväg- och skogsförbättringsanslagen

— vilt jag föreslå, att medelsanvisningen under nyssnämnda anslagsrubrik

för nästa budgetår höjes med 300 000 kronor till 2 000 000 kronor. För att,

av skäl som förut redovisats, söka inom en mera närliggande framtid vinna

bästa möjliga skogsekonomiska effekt av anslagsdispositionen torde dock

såväl den föreslagna medelsförstärkningen som en betydande del av anslaget

i övrigt böra avse stöd till skogliga åtgärder inom kustområdena och

jämförbara bygder i sagda fyra län, det vill säga inom områden som för

närvarande i regel inte beröres av bidragsgivningen från ifrågavarande anslag.

Under senare år har en avsevärd insats av beredskapsmedel gjorts för att

stödja genomförandet av olika åtgärder enligt upprättade skogsvårdsplaner

inom redan bildade skogsvårdsområden och chefen för socialdepartementet

har i årets statsverksproposition lagt stor vikt vid olika skogsvårdsarbeten

såsom arbetslöshetsbekämpande åtgärder. Med hänsyn härtill förefaller

det troligt, att beredskapsmedel även under nästa budgetår kommer

att ställas till förfogande för motsvarande ändamål. Jag finner det därför

vara tillräckligt om 1 000 000 kronor av anslaget Åtgärder för ökad

skogsproduktion i Norrland m. m. beräknas för fullföljande av redan påbörjade

åtgärder inom hittills bildade, i allt väsentligt till lappmarkerna lokaliserade

skogsvårdsområden. Med anledning härav bör för bidragsgivning

till nya skogsvårdsföretag inom de delar av de fyra nordligaste länen som

ligger utanför lappmarkerna, alltså närmast inom kustlandet och därmed

jämförbara områden, kunna avdelas ett belopp å likaledes 1 000 000 kronor.

De åtgärder som bör stödjas med sistnämnda medel är främst upprättande

av olika investeringsplaner, vidare anläggning och förbättring av skogsvägar,

återväxtåtgärder, skogsdikning samt röjningsåtgärder i viss mindre

omfattning. Statsbidragen bör uppgå till högst 50 procent då fråga är om

skogsförbättringsåtgärder och till högst 50 procent vid vägbyggnadsföretag

som avser stamväg samt till högst 40 procent vid sådant företag avseende

annan skogsväg. Då synnerliga skäl föreligger, torde bidrag efter Kungl.

Maj:ts prövning i varje särskilt fall kunna få beviljas med högst 75 procent

av den godkända kostnaden för företaget. Härutöver bör gälla att bidrag

ur den nya anslagsposten allenast får utgå om skoglig samverkan mellan

ett flertal skogsägare är organiserad inom berörda område. Denna skogliga

samverkan bör emellertid åstadkommas under mindre tidskrävande former

än som innefattas i nu gällande bestämmelser rörande bildande av

skogsvårdsföreningar samt beträffande slutande av kontrakt m. in. Jag

torde i detta sammanhang få erinra om de uttalanden rörande behovet av

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 62 år 1960

skoglig samverkan, som gjordes vid förra årets riksdag i samband med behandlingen

av frågor rörande jordbrukets och skogsbrukets rationalisering

in. in. I enlighet med vad jordbruksutskottet (JoU 1959: 30) därvid anförde

är del angeläget, att skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna liksom andra

berörda organ aktivt verkar för tillkomsten av frivilliga sammanslutningar

med här angivet syfte.

Det är viktigt, att den avsedda bidragsgivningen utanför lappmarkerna

inte splittras upp på ett stort antal mindre projekt. Den bör i stället huvudsakligen

inriktas på större eller nära sammanhängande grupper av områden,

inrymmande ett relativt stort antal slcogsfastigheter. Detta medför nämligen

bland annat att det torde bli möjligt att i ett sammanhang planlägga erforligt

skogsvägnät för ett naturligt avgränsat område. Härigenom ernås dels

att en optimal lokalisering av dessa vägar kan erhållas, dels att förutsättningarna

för ett rationellt handhavande av byggandet och underhållet av

vägnätet blir större än fallet är vid eu splittring av väganläggandet. Den

sammanlagda areal, som skogsbruksplanerna inom respektive områden för

koncentrerade förbättringsåtgärder skall omfatta, torde ej få underskrida

500 ha och bör alltså vara av minst samma storleksordning, som enligt ett

uttalande av 1940 års riksdag skall vara för handen för att stöd skall kunna

utgå till skogsvårdsområden enligt hittills gällande regler för bidragsgivning

från anslaget Åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m.

Jag förutsätter att sagda areal mestadels kommer att avsevärt överstiga

minimitalet.

Vid bidragsgivning ur den föreslagna nya anslagsposten till de fyra nordligaste

länen, dock utanför lappmarkerna, bör tillses, att bidragsprocenten ej

i allmänhet hålles vid maximum, enär de enskilda skogsägarna själva bör

svara för en betydande andel av investeringskostnaderna. Emellertid, när

en åtgärd anses vara av större allmän betydelse och vederbörande skogsägare

företer ett uppenbart intresse av åtgärden men saknar tillräckliga egna medel

eller erforderligt lånekapital, bör åtgärden ej förhindras genom en alltför

låg procentsats. I likhet med vad jag under rubriken Statens skogsförbättringsanslag

i årets statsverksproposition (bil. 11, p. 100) föreslagit beträffande

bidrag från detta anslag samt skogsväganslaget bör även i nu

ifrågavarande fall utgifter för upprättande av skogsbruksplaner i fortsättningen

kunna inräknas i de statsbidragsberättigade kostnaderna för skogsvårdsföretagen.

Investeringarna på grundval av statsbidrag ur den nya posten bör i första

hand ingå som led i större, samlade aktioner för upprustning av den skogliga

delen av näringslivet i övre Norrland. Ett genomförande av de planer

som upprättas för ifrågavarande områden torde ofta komma alt fordra ej

blott insatser av slcogsvårdsstyrelse utan även medverkan av lantmäteri,

lantbruksnämnd och länsarbetsnämnd. Med hänsyn till dessa förhållanden

bör de huvudsakliga riktlinjerna för verksamheten liksom, i erforderlig utsträckning,

konkreta ärenden diskuteras gemensamt mellan berörda organ

under vederbörande landshövdings ledning i enlighet med vad 1959 års

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj ris proposition nr 62 år 1960

riksdag anfört om regionalt samråd i bland annat vissa skogliga rationaliseringsfrågor.

önskemålet att öka skogsägarnas egen aktivitet på området

bör man söka förverkliga genom en stärkt insats från skogsvårdsstyrelsernas

sida i form av utbildning, rådgivning och upplysning.

Skogsstyrelsen bör vid dispositionen av medelsanvisningen under anslaget

Åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. in. samråda med arbetsmarknadsstyrelsen.

Utformas bidragsgivningen från anslaget i enlighet

med det förslag jag i det föregående framlagt, medför detta enligt min mening,

att man med anslagsmedlen i fortsättningen kan effektivare främja

inte endast skogsproduktionen utan också sysselsättningsförhållandena i

övre Norrland.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att vidtaga de ändringar i kungörelsen

den 14 juni 1940 (nr 599) angående villkor för statsbidrag från förevarande

anslag, som blir följden av ett bifall till vad i det föregående förordats.

Ett spörsmål berörande det norrländska skogsbruket som bör behandlas

i detta sammanhang är den av domänstyrelsen aktualiserade frågan om

uppdelning av Mellersta Norrlands överjägmästardistrikt jämte viss reglering

av Gävle-Dala distrikt och Bergslagsdistriktet i samband därmed. Såsom

styrelsen anför, är det inom många områden i de inre delar av Norrland

där skogsbrukets lönsamhet för närvarande är mindre tillfredsställande av

särskild vikt, att tillgängliga resurser insättes så att den bästa ekonomiska

effekten uppnås utan att samtidigt ortsbefolkningens sysselsättningsförhållanden

försämras. Detta ställer särskilt stora krav på över jägmästarna, när

det gäller att utöva tillsyn över att förvaltningsåtgärderna planlägges och

utföres pa ett ändamålsenligt sätt. På grund av såväl distriktets storlek som

antalet revir inom detsamma är det emellertid för närvarande inte möjligt

för över jägmästaren i Mellersta Norrlands distrikt att i önskvärd omfattning

ägna sig åt sagda uppgifter.

Inom sistnämnda överjägmästardistrikt finnes ett antal revir med goda

marker, vilka dock är splittrade på små kronoparker med i vissa fall mindre

lämplig arrondering. Nackdelarna härav för såväl revirens som bygdens ekonomi

är uppenbara. Det är därför angeläget, att markbyten i betydande omfattning

kommer till stånd inom distriktet. Det synes inte domänstyrelsen

sannolikt att denna viktiga del av verksamheten på ett rationellt sätt skall

kunna fullföljas inom ramen för nuvarande distriktsindelning.

Jag vill med hänsyn till det anförda förorda, att Mellersta Norrlands överjägmästardistrikt

på sätt domänstyrelsen föreslagit uppdelas på två distrikt,

förslagsvis benämnda Östersunds och Sollefteå distrikt. Enligt styrelsens

förslag skulle till Östersunds distrikt samtidigt läggas ett antal revir från

Gävle-Dala distrikt, varvid till sistnämnda distrikt kunde överföras några

revir från Bergslagsdistriktet, vilket härigenom även skulle erhålla en ändamålsenligare

omfattning. Mot dessa förslag har jag inte något att invända.

Den förordade organisationsändringen, vilken innebär att antalet distrikt

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Iiungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1960

ökas från tio till elva och som bör underställas riksdagen för godkännande,

torde böra genomföras från och med den 1 juli 1960.

Vid bifall till vad i det föregående förordats, torde Kungl. Maj :t från och

med nyssnämnda den 1 juli 1960 böra inrätta ytterligare en överjägmästarbefattning

vid domänverket, vilken i likhet med övriga dylika befattningar

bör placeras i lönegrad B 1. Tjänsten bör dock tills vidare vara extra ordinarie.

Då en under år 1960 i samband med innehavarens avgång med pension

ledigblivande jägmästarbefattning tills vidare inte bör återbesättas, synes

merkostnaden för det nya överjägmästardistriktets inrättande inte bli

av sådan storleksordning, att särskilda medel för täckande av denna kostnad

behöver beräknas i domänverkets driftsstat.

Hemställan

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört hemställer jag, att

Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att

1) godkänna de föreslagna grunderna för det särskilda

statliga stödet till det norrländska jordbruket;

2) å riksstaten för budgetåret 1960/61 under nionde huvudtiteln

anvisa till Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder

i Norrland m. m. ett reservationsanslag av 2 550 000

kronor;

3) godkänna de föreslagna riktlinjerna för avveckling av

i det föregående angivna förhållanden berörande ströängar

inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker;

4) godkänna de föreslagna grunderna för det särskilda

statliga stödet till främjande av skogsproduktionen i vissa

delar av Norrland;

5) å riksstaten för budgetåret 1960/61 under nionde huvudtiteln

anvisa till Åtgärder för ökad skogsproduktion i

Norrland m. m. ett reservationsanslag av 2 000 000 kronor;

samt

6) godkänna det framlagda förslaget till viss ändring i

domänverkets distriktsindelning.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,

att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

B. Siöalth

591876 Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1960:305 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar rörande vissa norrlandsfrågor jämte i ämnet väckta motioner. a1 i texten
  2. JoU 1960:32 Jordbruksutskottets memorial nr 32 år 1960 s. 1 i texten
  3. JoU 1960:18 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar rörande vissa norrlandsfrågor jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten