Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken, m. m

1960-02-19 · 52 sidor, varav 46 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 46 av 52 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1960:85, Med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

1

Nr 85

Iiungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i rättegångsbalken, m. m.; given Stockholms

slott den 19 februari 1960.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken; samt

2) lag om ändrad lydelse av 12 och 17 §§ konkurslagen.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i rättegångsordningen i tre avseenden.

För det första föreslås att domared ej skall behöva avläggas av icke rättsbildad

befattningshavare, vilken anlitas såsom protokollförare. Sådan befattningshavare

skall enligt förslaget i stället avlägga en enklare utformad

men för ändamålet bättre avpassad ed.

Vidare föreslås sådan ändring av delgivningsreglerna att delgivning i vissa

fall skall kunna ske genom delgivningshandlingens överlämnande i den söktes

hemvist m. m.

Propositionen avser slutligen att för präster och därmed jämställda inom

andra trossamfund än svenska kyrkan begränsa den allmänna vittnesplikten

i en omfattning som svarar mot den för präst inom svenska kyrkan stadgade

tystnadsplikten.

t Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 85

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

Förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 6 kap. 2 §, 33 kap. 12 § och 36 kap. 5 §* rättegångsbalken

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6 KAP.

2

Protokollet skall--------

Ej må den anlitas som protokollförare,

vilken till saken eller till någondera

parten står i sådant förhållande,

att hans tillförlitlighet därigenom

kan anses förringad. Protokollförare

skall hava avlagt domared.

§•

-----föra protokollet.

Ej må den anlitas som protokollförare,

vilken till saken eller till någondera

parten står i sådant förhållande,

att hans tillförlitlighet därigenom

kan anses förringad. Den som

ej avlagt domared skall, innan han

må tjänstgöra såsom protokollförare,

inför domstol eller inför rättens

ordförande avlägga ed, att han skall

efter bästa förstånd fullgöra uppgiften

såsom protokollförare och icke

för någon uppenbara de rådslag rätten

inom stängda dörrar håller. Angående

eds utbytande mot försäkran

på heder och samvete gälle i tillämpliga

delar vad om domared är stadgat.

33 KAP.

12 §.

Har den-----------i tidning.

Vad nu sagts äge motsvarande till- Vad nu sagts äge motsvarande tilllämpning,

om den sökte har känt lämpning, om den sökte har känt

1 Senaste lydelse av 36 kap. 5 § se SFS 1954: 432.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

hemvist inom riket och han eller någon,

till vilken handlingen enligt 8 §

må överlämnas, ej träffas, samt upplysning

ej heller kan vinnas, var den

sökte uppehåller sig.

Delgivning skall

hemvist inom riket och han eller någon,

till vilken handlingen enligt 8 §

må överlämnas, ej träffas, samt upplysning

ej heller kan vinnas, var den

sökte uppehåller sig. Finner rätten

skäl därtill, må den i stället förordna,

att handlingen i slutet kuvert

skall avlämnas i den söktes hemvist

eller, om så ej kan ske, fästas å hans

husdörr.

-----blivit fullgjort.

36 KAP.

5 §.

Ämbets- eller tjänsteman-----------iakttaga tystnad.

Ej heller —------------samtycker därtill.

Rättegångsombud, biträde------------må yppas.

Utan hinder------------två år.

Om tystnadsplikt för präst är sär- Om tystnadsplikt för präst inom

skilt stadgat. svenska kyrkan är särskilt stadgat.

Präst inom annat trossamfund än

svenska kyrkan eller den som i sådant

samfund intager motsvarande

ställning må icke höras som vittne

om något, som han vid hemligt skriftermål

eller under därmed jämförliga

förhållanden erfarit.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 12 och 17 §§ konkurslagen

Härigenom förordnas, att 12 och 17 §§ konkurslagen1 skola erhålla änd

rad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

12

Upptages borgenärs------

I fråga om delgivning av konkursansökning

äge vad om delgivning av

stämning i tvistemål är stadgat motsvarande

tillämpning. Delgivning på

sätt i 33 kap. 12 § rättegångsbalken

är föreskrivet må ske även då gäldenären

vistas å känd ort utom riket

och delgivning eljest ej kan med laga

verkan ske här i riket samt konkursdomaren

med hänsyn till ortens

avlägsenhet eller andra omständigheter

finner det icke skäligen böra

krävas, att delgivningen verkställes

utom riket. Delgivning skall verkställas

så skyndsamt omständigheterna

medgiva.

Sker delgivning-------

17

Nu är konkursansökning gjord av

borgenär, och dör gäldenären, utan

att han den medgivit; har ej målet

hänskjutits till rätten, vare dödsboet

förelagt att till konkursdomaren

inkomma med förklaring över ansökningen

inom fjorton dagar från

delfåendet. Medgiva, i fall då dödsbo

ej står under förvaltning av boutred
-

§•

- — — — — — delgivas gäldenären.

I fråga om delgivning av konkursansökning

äge vad om delgivning av

stämning i tvistemål är stadgat motsvarande

tillämpning. Delgivning på

sätt i 33 kap. 12 § första stycket rättegångsbalken

är föreskrivet må ske

även då gäldenären vistas å känd ort

utom riket och delgivning eljest ej

kan med laga verkan ske här i riket

samt konkursdomaren med hänsyn

till ortens avlägsenhet eller andra

omständigheter finner det icke

skäligen böra krävas, att delgivningen

verkställes utom riket. Delgivning

skall verkställas så skyndsamt omständigheterna

medgiva.

— —---av borgenären.

§•

Nu är konkursansökning gjord av

borgenär, och dör gäldenären, utan

att han den medgivit; har ej målet

hänskjutits till rätten, varde dödsboet

förelagt att till konkursdomaren

inkomma med förklaring över ansökningen

inom fjorton dagar från

delfåendet. Medgiva, i fall då dödsbo

ej står under förvaltning av boutred
-

1 Senaste lydelse se SFS 1946: 809.

opaginerad Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

(Nuvarande lydelse)

ningsman, ej samtliga dödsbodelägare

ansökningen och skall förty densamma

prövas av rätten, varde, där

någon dödsbodelägares vistelseort är

okänd eller dödsbodelägare uppehåller

sig å avlägsen utrikes ort, sådan

delägare särskilt kallad på sätt i 33

kap. 12 § rättegångsbalken sägs. Är

målet, då gäldenären dör, redan hänskjutet

till rätten, varde dödsboet

kallat att inför rätten yttra sig över

ansökningen, och gälle beträffande

frånvarande delägares kallande vad

nyss sagts. Söker borgenär, att avliden

gäldenär bo skall avträdas till

konkurs, skall i fråga om ansökningens

delgivning med dödsboet och delägares

kallande till rätten tillämpas

vad i första och andra punkterna föreskrivits.

(Föreslagen lydelse)

ningsman, ej samtliga dödsbodelägare

ansökningen och skall förty densamma

prövas av rätten, varde, där

någon dödsbodelägares vistelseort är

okänd eller dödsbodelägare uppehåller

sig å avlägsen utrikes ort, sådan

delägare särskilt kallad på sätt i 33

kap. 12 § första stycket rättegångsbalken

sägs. Är målet, då gäldenären

dör, redan hänskjutet till rätten, varde

dödsboet kallat att inför rätten

yttra sig över ansökningen, och gälle

beträffande frånvarande delägares

kallande vad nyss sagts. Söker borgenär,

att avliden gäldenärs bo skall

avträdas till konkurs, skall i fråga

om ansökningens delgivning med

dödsboet och delägares kallande till

rätten tillämpas vad i första och andra

punkterna föreskrivits.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 22 januari 1960.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm, Kung, Skoglund,

Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Nordlander.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angående vissa ändringar

i rättegångsbalken samt anför därvid följande.

1951 års rättegångskommitté har den 25 juli 1956 avgivit en promemoria

(stencilerad) med förslag bl. a. till bestämmelser om delgivning genom överlämnande

av delgivningshandlingen i den söktes hemvist, över promemorian

har efter remiss yttranden avgivits av Svea hovrätt, hovrätten över Skåne

och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Nedre Norrland,

hovrätten för övre Norrland, statskontoret, Stockholms rådhusrätt, Föreningen

Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare, Föreningen

Sveriges stadsfiskaler, Föreningen Sveriges landsfiskaler, Sveriges

advokatsamfund, Svenska polisförbundet, Svenska fastighetsarbetareförbundet,

Stockholms stadskanslis organisationsavdelning och Delgivningscentralen

i Stockholm.

Sedan rättegångskommittén den 19 juni 1954 erhållit i uppdrag att verkställa

utredning av frågan om rätt för frikyrkopastor att undandraga sig

vittnesmål angående vad som blivit honom anförtrott i hans egenskap av själasörjare,

har kommittén den 20 april 1959 överlämnat en promemoria

(stencilerad) med förslag till lag om ändrad lydelse av 36 kap. 5 § rättegångsbalken.

över denna promemoria har efter remiss yttranden avgivits

av hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Nedre Norrland, Linköpings

domkapitel, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges häradshövdingar,

Föreningen Sveriges stadsdomare, Frikyrkliga samarbetskommittén, Förbundet

för religionsfrihet, Frälsningsarmén i Sverige, Filadelfiaförsamlingen

i Stockholm och Evangeliska fosterlandsstiftelsen.

Inom justitiedepartementet har vidare utarbetats en den 12 november

1959 dagtecknad promemoria (stencilerad) med förslag till ändring av den

ed, som skall avläggas av protokollförare vid domstol. Yttranden över denna

promemoria har efter remiss avgivits av hovrätten för Nedre Norrland,

1951 års rättegångskommitté, Föreningen Sveriges häradshövdingar och

Föreningen Sveriges stadsdomare.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

7

Vid nämnda promemorior fogade förslag till ändrad lydelse av vissa

stadganden i rättegångsbalken torde få biläggas detta protokoll (Bilaga B).

Jag anhåller nu att få upptaga berörda spörsmål till behandling.

A. Ändring av den ed, som skall avläggas av protokollförare vid domstol

Gällande bestämmelser

I 6 kap. rättegångsbalken har upptagits bestämmelser om domstols protokoll.

Enligt 2 § nämnda kapitel skall protokollet föras av befattningshavare

vid rätten eller lagfaren ledamot av rätten samt undertecknas av honom.

Ordföranden äger, då omständigheterna föranleder därtill, själv föra

protokollet. Det stadgas vidare i samma paragraf att som protokollförare

ej må anlitas den, vilken till saken eller till någondera parten står i sådant

förhållande, att hans tillförlitlighet därigenom kan anses förringad. Protokollförare

skall ha avlagt domared.

Enligt vad i 4 kap. It § stadgas har domareden f. n. följande lydelse:

»Jag N. N. lovar och försäkrar inför Gud den allsmäktige och vid hans heliga

ord, att jag vill och skall efter mitt bästa förstånd och samvete i alla

domar rätt göra, ej mindre den fattige än den rike, och döma efter Sveriges

lag och laga stadgar; aldrig lag vränga eller orätt främja för släktskap,

svågerskap, vänskap, avund, illvilja eller räddhåga, ej heller för mutor och

gåvor eller annan orsak, under vad sken det vara må; ej den saker göra, som

saklös är, eller den saklös, som saker är. Jag skall varken förr, än domen

avsäges, eller sedan uppenbara dem, som till rätta gå, eller andra de rådslag

rätten inom stängda dörrar håller. Detta allt vill och skall jag som en

ärlig och uppriktig domare troget hålla.»

Eden skall avläggas inför domstol eller inför rättens ordförande. Med

domstolens eller ordförandens tillstånd må den, som på grund av sin åskådning

i religiöst hänseende hyser betänklighet mot att avlägga ed, i stället

avgiva försäkran på heder och samvete.

Enligt 24 § domsagostadgan åligger det domsagobiträde att, om rätten

eller domaren så förordnar, tjänstgöra som protokollförare enligt 6 kap.

rättegångsbalken. Motsvarande bestämmelse förekommer, såvitt angår biträde

å rådhusrätts kansli, i 13 § kungörelsen den 31 oktober 1947 med vissa

bestämmelser angående rådhusrätt och magistrat, den s. k. magistratskungörelsen.

Ed skall avläggas icke bara av protokollförare utan även av tolk och stenograf

(5 kap. 7 § och 6 kap. 9 §). Dessa behöver dock icke avlägga formlig

domared utan det räcker med att de inför rätten med ed betygar, att de

efter bästa förstånd skall fullgöra det uppdrag som lämnats dem.

Departementspromemorian

I departementspromemorian framhålles att det vid tiden för rättegångsbalkens

ikraftträdande och åren närmast därefter ansågs som mer eller

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

mindre självklart att protokollet — liksom memorialet under den äldre ordningen

— skulle föras av rättsbildad befattningshavare vid domstolen. Rätten

eller domaren ägde visserligen enligt domsagostadgan (24 §) möjlighet

att förordna domsagobiträde att tjänstgöra som protokollförare men

denna möjlighet torde endast mycket sporadiskt ha utnyttjats. För rådhusrätternas

del dröjde det ända till 1957, innan motsvarande möjlighet infördes

(13 § magistratskungörelsen).

Det påpekas att strävandena under senare år alltmer inriktats på att

överföra olika slags göromål, även av rätt kvalificerat slag, på icke rättsbildad

personal inom domstolarna. I samma mån har den rättsbildade personalen

befriats från dessa göromål. Såsom ett led i dessa strävanden har ingått

att i största möjliga utsträckning överlåta protokollföringen på domstolarnas

kanslipersonal. Det har vid förverkligandet av dessa strävanden

kunnat konstateras, att domaredens lydelse föga svarar mot det innehåll,

som ligger i uppgiften att föra domstolens protokoll. Detta förhållande har

t. o. m. medfört, att man på sina håll avstått från att använda domsagobiträde

såsom protokollförare, ehuru omständigheterna i övrigt talat för

lämpligheten härav.

Av domaredens text torde det — enligt vad i promemorian vidare framhålles

— endast vara den i slutet av eden upptagna förbindelsen att »varken

förr, än domen avsäges, eller sedan uppenbara dem, som till rätta gå,

eller andra de rådslag rätten inom stängda dörrar håller», som kan sägas

äga tillämpning på protokollförare. Det synes därför lämpligt, att den ed

protokollföraren har att avlägga begränsas härtill jämte en förklaring -— på

motsvarande sätt som för tolk och stenograf -— att han skall fullgöra sitt

uppdrag efter bästa förstånd. Den ålderdomliga formuleringen i 4 kap. 11 §

rättegångsbalken torde dock böra ersättas av en mera tidsenlig text utan

någon väsentlig saklig förändring av innehållet (jfr SvJT 1944 s. 50).

Det anföres i promemorian att en på nu angivet sätt utformad ed bör avläggas

endast av icke rättsbildad personal. För domarpersonalen är det

naturligt, att denna även i fortsättningen avlägger domared. Den som en

gång avlagt domared bör självfallet ej avlägga särskild ed såsom protokollförare.

Yttrandena

Förslaget har tillstyrkts av hovrätten för Nedre Norrland, Föreningen

Sveriges häradshövdingar och Föreningen Sveriges stadsdomare. Sistnämnda

remissinstans anför, att domareden utan tvivel har en lydelse, som gör

den närmast olämplig att använda, då uppdraget gäller protokollföring av

icke rättsbildat biträde. Var och en som sett sig nödsakad att använda den

i dylikt sammanhang torde väl därvid ha känt en viss olust, och det bör

därför hälsas med tillfredsställelse att förslag till ett särskilt edsformulär

framlagts. Anledning till erinran mot innehållet i detta föreligger enligt

föreningens mening icke. — Beträffande utformningen av den nya eden

ifrågasätter Föreningen Sveriges häradshövdingar, om uttrycket »de rådslag,

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

som förekomma då överläggning till dom eller beslut hålles inom stängda

dörrar» till innebörden motsvarar domaredens ordalag »de rådslag rätten

inom stängda dörrar håller». Det förefaller föreningen som om sistnämnda

lokution skulle vara vidsträcktare och omfatta allt vad som förekommer

inom stängda dörrar, således exempelvis även huvudförhandling. Någon anledning

att från tystnadsplikten undantaga vad som förekommer under huvudförhandling

inom stängda dörrar och som skall hållas hemligt lär icke

föreligga. Huru därmed än förhåller sig synes den önskade moderniseringen

icke nödvändiggöra att domaredens formulering frångås; möjligen kan

en mindre justering av ordföljden vara påkallad.

1951 års rättegång skommitté (majoriteten) anser det riktigt att en sådan

lagändring sker att domareden icke skall användas av befattningshavare

som icke tillhör — eller kommer att tillhöra — domarpersonalen. Kommittén

ifrågasätter emellertid, om kravet på edgång av protokollförare bör

upprätthållas.

Om förarbetena till gällande bestämmelser anför kommittén.

Enligt den gamla rättegångsordningen fördes protokollen vid underrätterna

av domaren själv i häradsrätterna och i rådhusrätterna vanligen av

viss ledamot av rätten. Processkommissionen föreslog (I s. 177), att protokollet

skulle föras av en till kansliet hörande tjänsteman och borde till

riktigheten vitsordas av rättens ordförande genom påteckning. I motiven

(s. 171) anfördes: En juridiskt utbildad tjänsteman å kansliet torde vara

fullt kompetent härtill. En dylik ordning är också den vanliga i främmande

rättegångsordningar, av vilka några icke ens förutsätta, att den som för

protokollet har juridisk utbildning. I likhet med vad utomlands i regel förutsättes,

bör emellertid även hos oss domstolens ordförande kontrollera

protokollets behöriga förande och med sin namnteckning därå vitsorda

detta.

Processkommissionen synes icke ha tänkt sig någon bestämmelse om edgång

av protokollföraren. Kommissionen har måhända utgått ifrån att den

juridiskt utbildade tjänstemannen å kansliet avlagt domared; och protokollet

skulle ju till riktigheten vitsordas av rättens ordförande genom påteckning.

Processlagberedningen upptog i sitt förslag angående protokoll samma

bestämmelse som nu finns i 6 kap. 2 § rättegångsbalken. Beredningen anförde

(II s. 114) att protokollet i regel skulle föras av särskild protokollförare.

Som sådan kunde anlitas antingen befattningshavare vid rätten eller

lagfaren ledamot av rätten. Närmare bestämmelser härom borde meddelas

i de för domstolarna gällande arbetsordningarna. Om förhandlingen var av

den enkla beskaffenhet att anlitande av särskild protokollförare ej erfordrades,

borde rättens ordförande äga att själv föra protokollet. Beredningen

ansåg alt något omedelbart ansvar för protokollets innehåll och avfattning

icke borde åligga rättens ordförande, när särskild protokollförare funnes.

I överensstämmelse härmed upptogs i förslaget icke stadgande om skyldighet

för rättens ordförande att underteckna protokollet; ordföranden hade

att underteckna protokollet endast om han själv fört det. Rörande edgången

yttrade processberedningen endast: Med hänsyn till den befattning, som

protokollföraren har att taga med målet, bör han ha avlagt domared.

Det var således processberedningen som framförde förslaget att protokollföraren

skall ha avlagt ed (domared), och detta sammanhängde tydligen

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

med att enligt beredningens förslag protokollföraren skulle ha det omedelbara

ansvaret för protokollets innehåll och avfattning samt underteckna

protokollet.

Enligt kommitténs mening torde det över huvud böra undvikas att använda

officiell edgång. Särskilt ter det sig omotiverat att för tjänstemän

inskärpa vissa av deras tjänsteplikter genom edgång. Protokollföraren är

alltid tjänsteman vid eller i domstolen, och skyldigheten att föra protokoll

är endast en del av hans tjänsteåligganden. Beträffande protokollföringen

liksom beträffande tjänsten i övrigt är han underkastad tjänstemannaansvar,

och det synes egendomligt att han skall gå ed på att han skall sköta

protokollföringen ordentligt men icke behöver gå ed på att han skall sköta

sig i övrigt. Den icke beedigade tjänsten i övrigt kommer att framstå såsom

mindre viktig, ehuru även i denna del kan ingå åtgärder som för allmänheten

och domstolen är av stor vikt (lagakraftbevis, uppgifter till register

och myndigheter, meddelanden till parter, stämpeluppbörd etc.). Att domare

skall avlägga domared är grundat på en gammal tradition men motiverar

icke att edgång skall fordras av protokollförare. Vittneseden och edgång

av tolk avkräves av personer, som icke har tjänstemannaställning vid domstolen,

och avser att i allvarlig form inskärpa vikten av deras funktion i

rättegången. Stenograf, som också har att avlägga ed, är visserligen numera

som regel befattningshavare vid domstolen men kan också vara annan. Enligt

kommitténs mening bör emellertid, om edgång icke skall fordras av

protokollförare, finnas en uttrycklig föreskrift om tystnadsplikt för de fall

att han är närvarande vid rättens slutna överläggningar, en tystnadsplikt

som väl för domare ligger i sakens natur men också är uttryckt genom domareden.

Det torde ha varit denna tystnadsplikt som närmast varit anledningen

till att en särskild ed av protokollföraren nu föreslås, men tystnadsplikten

kan lika väl fastslås på annat sätt, i lag eller instruktionsvis. Den synes

lämpligen kunna införas i 6 kap. 2 § rättegångsbalken, med användning

av de uttryck som departementsförslaget använder beträffande ed.

Dock synes orden »till dom eller beslut» icke böra användas, dels enär överläggning

till utslag även förekommer dels enär det kan förekomma överläggningar

som ej utmynnar i vare sig dom, beslut eller utslag. Därest edgång

skall fordras av protokollförare, har kommittén icke annat att erinra

mot förslagets innehåll än vad kommittén anfört rörande sättet att uttrycka

tystnadsplikten.

En ledamot av råttegångskommittén — borgmästaren Lutteman — förklarar

sig tillstyrka att för protokollförare, som ej avlagt domared, denna

utbytes mot en ed av det innehåll departementspromemorian innehåller med

den jämkning av ordalydelsen som kommittémajoriteten ifrågasatt.

Departementschefen

Det i departementspromemorian framförda förslaget att domared ej skall

behöva avläggas av icke rättsbildad befattningshavare, vilken anlitas såsom

protokollförare, har godtagits av samtliga remissinstanser. De flesta remiss
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungi. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

instanserna har även biträtt förslaget att domareden skall bytas ut mot en

ed av i huvudsak den lydelse, som förordats i departementspromemorian,

medan från ett håll — 1951 års rättegångskommitté — ifrågasatts om kravet

på edgång över huvud taget bör upprätthållas.

Att i gällande lag uppställts krav på edgång för protokollförare sammanhänger

med att protokollföraren har det omedelbara ansvaret för protokollets

innehåll och avfattning samt även undertecknar detsamma. Någon ändring

i dessa avseenden är f. n. icke aktuell. Emellertid har rättegångskommittén

nyligen fått i uppdrag att till övervägande upptaga hela problemet

om protokollföringen vid domstol. Kommittén torde därvid få anledning att

även komma in på frågorna om ansvaret för protokollet och om slopande av

edgångskravet för protokollförare. Jag är med hänsyn härtill icke beredd

att nu upptaga spörsmålet om helt borttagande av edgångskravet. Enär behov

av ändring av eden tydligtvis föreligger, torde dock departementspromemorians

förslag i avbidan på resultatet av kommitténs arbete nu böra genomföras.

Beträffande utformningen av den nya eden torde de anmärkningar,

som i ett par yttranden framförts, böra beaktas.

Såsom i departementspromemorian anförts bör den nya eden avläggas

endast av icke rättsbildad personal. Domarpersonalen bör sålunda även i

fortsättningen avlägga domared.

B. Delgivning genom överlämnande av handlingen i den söktes hemvist m. m.

Gällande bestämmelser m. m.

Som huvudregel för verkställande av delgivning av rättegångshandling

gäller enligt 33 kap. 6 § rättegångsbalken att handlingen i huvudskrift eller

styrkt avskrift skall överlämnas till den som sökes för delgivning. Från

denna huvudregel finns betydelsefulla undantag. I stället för till den som

sökes för delgivning kan handlingen i vissa fall överlämnas till annan person,

som har att i sin tur överlämna handlingen till den sökte, s. k. surrogatdelgivning.

Härom finns bestämmelser i 8, 9 och 10 §§. Har den som sökes

för delgivning känt hemvist inom riket och träffas han ej där (8 §), må

handlingen överlämnas till vuxen medlem av det hushåll han tillhör. Träffas

ej heller någon sådan person, må handlingen lämnas till hyresvärden,

om denne bor i samma hus, eller till portvakt eller annan, som i hyresvärdens

ställe har tillsyn över huset och där har sin bostad. Driver den sökte

rörelse med fast kontor och träffas han ej på kontoret under vanlig arbetstid,

må handlingen där överlämnas till anställt biträde. Därjämte skall i

samtliga nämnda fall meddelande om överlämnandet sändas med post till

den sökte under hans vanliga adress. Vid delgivning med bolag, förening

eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning (9 §) kan delgivningshandlingen

lämnas å kontoret där förvaltningen föres till där anställt

biträde, om den som för samfundet eller inrättningen äger mottaga

delgivningen ej träffas. Även i detta fall skall underrättelse om överläm
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1960

nandet sändas per post till den sökte. Motsvarande regler gäller för delgivning

med kommun eller annan sådan menighet. Av bestämmelserna i

10 § följer att delgivning i samtliga nu omnämnda fall skall anses ha skett,

då meddelandet om delgivningen avsänts. Vidare stadgas att den, till vilken

handlingen lämnats, svarar för att handlingen kommer den sökte till

handa. Som allmän begränsning gäller att handlingen ej får överlämnas till

den söktes motpart.

I vissa fall kan delgivning ske genom att handlingen anslås i rättens kansli

och meddelande därom införes i tidning, s. k. kungörelsedelgivning. Bestämmelser

om detta delgivningssätt finns i 12 §. Det får användas, om rätten

förordnar därom. Sådant förordnande kan meddelas, om den som sökes för

delgivning varken inom eller utom riket har känt hemvist och upplysning ej

heller kan vinnas om var han uppehåller sig. Meddelandet om anslaget skall

införas i allmänna tidningarna och, om det kan antagas därigenom komma

till den söktes kännedom, även i annan tidning. Har delgivning med part

ägt rum i denna ordning, erfordras ej i samma mål vid ny sådan delgivning

med den parten att meddelande införes i tidning. Samma delgivningsförfarande

kan användas, om den sökte har känt hemvist inom riket och

han eller någon, till vilken handlingen vid surrogatdelgivning må överlämnas,

ej träffas. Dessutom fordras att upplysning ej heller kan vinnas, var

den sökte uppehåller sig. Delgivning skall anses ha skett, då de föreskrivna

åtgärderna vidtagits.

Enligt 13 § får surrogatdelgivning jämlikt 8 § eller kungörelsedelgivning

ej begagnas i fråga om stämning i brottmål. Vid delgivning av stämning i

tvistemål får surrogatdelgivning ej äga rum, med mindre anledning förekommer

att den sökte avvikit eller eljest håller sig undan. Samma inskränkning

gäller i fråga om kungörelsedelgivning av stämning i tvistemål,

då den sökte har känt hemvist inom riket. Har någon hos nedre

justitierevisionen anmält ombud, som äger för honom mottaga stämning

eller annan handling, får enligt 20 § delgivning ske med ombudet men kungörelsedelgivning

får ej företagas, med mindre delgivning med ombudet ej

kan ske enligt övriga regler.

Delgivning i rättegång sker i allmänhet genom rättens försorg. Möjlighet

föreligger för part att själv ombesörja delgivning, men denna möjlighet

begagnas ytterst sällan. Närmare bestämmelser om domstolsdelgivning

återfinnes i kungörelsen den 10 juli 1947 om delgivning i mål och ärenden

vid domstol (delgivningskungörelsen). Enligt denna ankommer det på

domstolen att bestämma hur delgivning i rättegång i varje särskilt fall skall

verkställas. I första hand bör domstolen begagna sig av förfarandet att

sända delgivningshandlingen per brev med begäran om skriftligt erkännande

av mottagandet. Detta delgivningssätt bör användas, när domstolen på

förhand bedömer att den söktes erkännande av delgivningen kan påräknas.

Finnes delgivning ej kunna med trygghet äga rum på detta sätt, bör delgivningen,

om den som sökes vistas på ort med postanstalt av viss beskaffenhet,

äga rum enligt de särskilda reglerna för s. k. postdelgivning. I an
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

nät fall bör delgivningen uppdragas åt stämningsman eller annan, vars intyg

enligt rättegångsbalken utgör fullt bevis om verkställd delgivning, s. k.

stäinningsmannadelgivning. Stämningsmannen erhåller i varje särskilt fall

anvisningar från domstolen, huruvida delgivningshandlingen måste överlämnas

till den sökte personligen eller vilken form av surrogatdelgivning

som får användas. I delgivningskungörelsen har fastställts olika slag av

anvisningar, som skall intagas i den blankett till delgivningsbevis domstolen

översänder till stämningsmannen.

Hänvisningar till rättegångsbalkens regler om delgivning förekommer i

åtskilliga författningar. Sålunda skall enligt lagsökningslagen (5 och 24 §§)

rättens föreläggande för gäldenären i lagsökningsmål eller i mål om betalningsföreläggande

delgivas gäldenären på sätt om stämning i tvistemål är

stadgat. I sistnämnda mål får delgivningen dock ej äga rum utom riket och

ej heller genom kungörelse. Även i fråga om delgivning av konkursansökan

äger reglerna om delgivning av stämning i tvistemål motsvarande tillämpning

(12 och 17 §§ konkurslagen). Vissa avvikelser beträffande användningen

av kungörelsedelgivning stadgas emellertid. Konkurslagen innehåller

jämväl i andra hänseenden hänvisning till reglerna om delgivning av

stämning i tvistemål. Hänvisning till rättegångsbalkens delgivningsregler

finns vidare i vissa stadganden i utsökningslagen, vattenlagen, lagen om

utmätningsed, aktiebolagslagen och lagen om nyttjanderätt.

Äldre rättegångsbalken saknade egentlig motsvarighet till de nuvarande

bestämmelserna om surrogatdelgivning. I dess It kap. 9 § andra stycket

och 10 § fanns i stället regler om delgivning av stämning i tvistemål i vissa

fall genom fästande av stämningen på den söktes husdörr, s. k. spikning.

Svarande som icke veterligen var »faren ur riket» men ej kunde anträffas

skulle sålunda, om anledning fanns till antagande att han höll sig undan,

delgivas stämning på så sätt att den fästes på hans husdörr och upplästes

för hans husfolk, om sådant fanns. Svarande, som veterligen var »faren ur

riket» men hade känt hemvist här, kunde delgivas genom kungörelse men

stämningen skulle därjämte bl. a. fästas på hans husdörr.

Delgivning genom spikning kan ej ske enligt nya rättegångsbalken. I utsökningslagen

har däremot bibehållits bestämmelser om ett delgivningsförfarande,

som i viss mån är likartat med äldre rättegångsbalkens. Bestämmelserna

erhöll sin nuvarande utformning genom lagändring den 2

mars 1951 (prop. nr 29).

Enligt 59 § utsökningslagen gäller att utmätning i allmänhet kan lagligen

verkställas utan hinder av att gäldenären ej är tillstädes vid förrättningen.

För att utmätning skall få ske i gäldenärens frånvaro kräves dock

i regel att gäldenären på förhand underrättats om att utmätning för fordringen

är sökt. Underrättelsen skall enligt 60 § meddelas gäldenären genom

utmätningsman. Har skriftlig underrättelse bevisligen kommit gäldenären

annorledes tillhanda gäller detta som giltig delgivning. Detsamma är förhållandet,

där gäldenären sökts och ej träffats i sitt hemvist, men underrättelsen

hlivit meddelad hans make eller husfolk eller, om de ej anträffas,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

i slutet kuvert avlämnad i hans hemvist eller fäst på hans husdörr. 193 §

utsökningslagen innehåller analoga bestämmelser i fråga om underrättelse

om vräkning.

Kommittén

Efter redogörelse för förarbetena till gällande rätt och för åtskilliga till

kommittén framförda ändringsförslag beträffande delgivningsreglerna (promemorian

s. 94—109) anför kommittén till en början att bestämmelserna

om surrogatdelgivning i 33 kap. 8 § rättegångsbalken i första hand avser

delgivning med fysisk person. På grund av särskild hänvisning i 9 § är bestämmelserna

emellertid tillämpliga även då delgivningen är riktad mot juridisk

person, vilken icke har kontor av den beskaffenhet som angives i 9 §.

Har den juridiska personen icke sådant kontor, kan därför surrogatdelgivning

ske exempelvis genom överlämnande av handlingen i firmatecknarens

bostad till dennes hustru eller annan vuxen medlem av det hushåll firmateckaren

tillhör.

Ej heller finner kommittén gällande bestämmelser utgöra hinder mot att

delgivningsförsändelsen nedlägges i den söktes brevlåda jämte skriftlig anmaning

till den sökte att hos stämningsmannen bekräfta mottagandet. Ett

på dylikt sätt erhållet skriftligt erkännande om delgivning bör i regel godtagas

som bevis om delgivningen. Däremot torde endast i undantagsfall intyg

av stämningsman om telefonbekräftelse av en delgivning kunna godtagas

som delgivningsbevis.

Kommittén framhåller, att det väsentliga syftet med all delgivning är

att den sökte skall få del av handlingens innehåll. Med hänsyn härtill bör

det endast under noggrant bestämda och snävt begränsade villkor vara tilllåtet

att verkställa delgivning på annat sätt än genom handlingens överlämnande

till den som sökes för delgivning. Avvikelse härifrån innebär alltid

risk att den sökte ej får del av handlingen. Det är därför mycket viktigt att

tillse att såvitt möjligt garantier skapas för att handlingen verkligen kommer

den sökte tillhanda. Med hänsyn härtill kan det ej komma i fråga att

— såsom förordats i vissa till kommittén framförda ändringsförslag — tillåta

att handlingen skall anses överlämnad till den person som i sin tur har

att vidarebefordra handlingen till den sökte, även om den förstnämnde vägrar

mottaga handlingen. Ej heller finner kommittén anledning slopa bestämmelsen

att vid surrogatdelgivning meddelande om överlämnandet skall med

posten sändas till den sökte under hans vanliga adress. Kommittén understryker

att denna bestämmelse tillkommit för vinnande av ökad säkerhet

att handlingen verkligen kommer den sökte tillhanda. Med hänsyn till anspråken

på säkerhet måste även vissa villkor uppställas med avseende å den

person som har att överbringa handlingen till den sökte. Kommittén anser

därför att det vid delgivning i bostadshus bör krävas att överbringaren är

bosatt i samma hus som den sökte och därjämte på grund av sin ställning

har viss kontakt med denne. Föreligger ej dessa förutsättningar, ökar risker
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1960

15

na för att överbringaren på grund av det besvär som är förenat med handlingens

överlämnande underlåter att lämna handlingen till den sökte personligen.

Även ur synpunkten att överbringaren fullgör en uppgift, som egentligen

tillkommer ett offentligt organ, synes invändningar kunna riktas mot

att portvakt, hyresvärd eller annan, som är bosatt i annat hus än den

sökte, skall betungas med att vidarebefordra delgivningshandlingen. Reglerna

om surrogatdelgivning bör vidare utformas så att överlämnandet av handlingen

kan ske utan onödigt obehag för den sökte och utan att utomstående

— grannar, inneboende, arbetsgivare, arbetskamrater och andra — alltför

mycket inblandas i delgivningsärenden. Undvikas bör ock alt delgivningshandlingen

överlämnas på sådan plats eller sådant sätt att därigenom uppkommer

störningar för utomstående, t. ex. avbrott i arbete.

Gällande bestämmelser om surrogatdelgivning innefattar enligt vad kommittén

hävdar en lämplig avvägning av de intressen till vilka enligt det anförda

hänsyn bör tagas. En vidgning av möjligheterna till surrogatdelgivning

kan svårligen ske utan att dessa intressen i viktiga hänseenden eftersättes.

Kommittén har därför ej funnit skäl föreslå, vare sig att området

för surrogatdelgivning vidgas eller att någon av de nuvarande formerna

för sådan delgivning slopas.

Kommittén erinrar om att äldre rättegångsbalkens regler om delgivning

genom handlingens fästande å den söktes husdörr i nya rättegångsbalken

ersatts, dels av bestämmelserna om surrogatdelgivning dels av bestämmelserna

i 33 kap. 12 § om kungörelsedelgivning, vilket delgivningssätt enligt

äldre rättegångsbalken kunde begagnas endast beträffande person som var

»veterligen ur riket faren».

Kommittén framhåller, att med hänsyn till att det väsentliga syftet med

all delgivning är att den sökte skall erhålla del av handlingens innehåll

kungörelsedelgivning får anses som en nödfallsutväg, vilken endast bör komma

i fråga då inga andra möjligheter till delgivning finns. Kungörelsedelgivning

är nämligen huvudsakligen att betrakta såsom en formell delgivning,

vilken endast i undantagsfall verkligen bringas till den söktes kännedom.

I det fall, då den sökte har känt hemvist inom riket (12 § andra stycket),

skulle med all sannolikhet säkrare garantier för att han får kännedom

om delgivningen skapas, om denna i stället för genom kungörelse får ske

genom att delgivningsförsändelsen uppsättes på den söktes husdörr eller på

annat sätt avlämnas i hans hemvist. En möjlighet att uppsätta försändelsen

på den söktes husdörr skulle säkert få till följd att det mången gång blir

lättare att anträffa den sökte för personlig delgivning än för närvarande.

Det synes därvid ofta vara lämpligt att stämningsmannen genom brev underrättar

den sökte om att delgivningsförsändelsen kan komma att fästas å

hans husdörr. Till förmån för en sådan reform kan även åberopas kostnadsskäl.

Utformas reglerna efter förebild av 60 § utsökningslagen, d. v. s.

så att delgivning tillätes ske genom att handlingen i slutet kuvert avlämnas

i den söktes hemvist eller fästes på hans husdörr, anser kommittén åt! ej

heller med hänsyn till den söktes intressen avgörande invändningar kan

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1960

riktas mot att denna delgivningsform införes i rättegångsbalken. Härvid bör

uppställas samma förutsättningar som nu gäller i fråga om kungörelsedelgivning

med person, som har känt hemvist inom riket. Det bör således krävas

att varken den sökte eller någon, till vilken handlingen enligt 8 § må

överlämnas, träffas samt att upplysning ej heller kan vinnas, var den sökte

uppehåller sig.

Kommittén påpekar, att enligt gällande bestämmelser kungörelsedelgivning

ej får äga rum vid delgivning av stämning i brottmål. Ej heller får i

tvistemål sådan delgivning göras beträffande stämning med person som äger

känt hemvist inom riket, med mindre anledning förekommer att han avvikit

eller eljest håller sig undan. I mål om betalningsföreläggande är kungörelsedelgivning

icke tillåten i fråga om delgivning av föreläggandet med gäldenären.

Motsvarande inskränkningar torde enligt kommitténs mening böra

gälla i fråga om delgivning genom försändelsens avlämnande i den söktes

hemvist eller fästande på hans husdörr. Jämväl i åtskilliga andra fall anser

kommittén det vara mindre lämpligt att delgivning sker på detta sätt. Även

då delgivningen avser annan handling än stämning i tvistemål, bör förfaringssättet

sålunda ej komma i fråga, med mindre anledning förekommer

att den sökte håller sig undan. Med hänsyn härtill ävensom till undvikande

av missbruk finner kommittén att beslut om delgivning genom försändelsens

avlämnande i den söktes hemvist eller fästande å hans husdörr, i likhet med

vad nu gäller om kungörelsedelgivning, bör fattas av rätten.

Införes regler av angivet innehåll, anser kommittén att möjligheten till

kungörelsedelgivning med person, som har känt hemvist inom riket, ej bör

bibehållas. Däremot finner kommittén reformen ej böra medföra inskränkning

av nuvarande möjligheter till surrogatdelgivning. Inskränkes dessa i

något hänseende, torde nämligen utrymmet för den nya delgivningsformen

bli alltför stort.

Under hänvisning till vad sålunda anförts förordar kommittén att bestämmelser

om delgivning genom handlingens avlämnande i den söktes hemvist

eller fästande å hans husdörr upptages i 33 kap. 12 § andra stycket rättegångsbalken

i stället för nuvarande regler om kungörelsedelgivning med

person, som har känt hemvist inom riket. Enligt gällande lydelse av 13 § blir

det föreslagna delgivningsförfarandet uteslutet i fråga om delgivning av

stämning i brottmål. Ej heller blir i tvistemål förfarandet tillämpligt vid

delgivning av stämning, med mindre anledning förekommer att den sökte

avvikit eller eljest håller sig undan. Med hänsyn till att det i praktiken

knappast finns behov av att använda det föreslagna delgivningssättet mot

annan än svarande i tvistemål eller som är i delgivningshänseende likställd

med sådan person, räknar kommittén med att förfaringssättet, utan särskilda

bestämmelser därom, ej heller i övrigt kommer att tillämpas annat

än vid undanhållande.

Kommittén påpekar, att på grund av de hänvisningar, som finns i 33 kap.

20 § rättegångsbalken, 24 § lagsökningslagen och 123 § andra stycket konkurslagen,

de i dessa lagrum föreskrivna särskilda inskränkningarna i fråga

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

om användande av kungörelsedelgivning kommer att gälla även den föreslagna

delgivningsformen.

Kommittén föreslår slutligen — som en konsekvens av förslaget till ändring

av 33 kap. 12 § rättegångsbalken —- att vissa formella jämkningar vidtages

i 12 och 17 §§ konkurslagen.

Yttrandena

Kommitténs förslag har biträtts eller lämnats utan erinran i det övervägande

antalet remissyttranden. Utan att direkt avstyrka förslaget har

några remissinstanser ifrågasatt eller föreslagit en del jämkningar i detsamma.

Endast en remissinstans — Stockholms rådhusrätt — har ställt sig tveksam

till en ändring av gällande ordning. Rådhusrätten yttrar, att vad som

anförts mot det forna förfaringssättet att fästa stämningar in. in. på den

söktes husdörr till genomläsning för envar förbipasserande är tillämpligt

jämväl på förfarandet att fästa ett tillslutet kuvert på husdörren. Det torde

vara just den skandaliserande effekten som utgör orsaken till att ett hot

om spikning i många fall skulle leda till en snabb personlig delgivning. Därtill

kommer det obehag ovidkommande personer kan få vidkännas på

grund av misstag vid delgivningsförfarandet eller andra oförutsedda omständigheter.

Rådhusrätten förordar att spikningsförfarandet i vart fall lillgripes

allenast om försändelsen icke kan avlämnas i den söktes hemvist.

Rådhusrätten anser att detta bör komma till direkt uttryck i själva lagtexten.

Hovrätten för Nedre Norrland anser att såväl det föreslagna delgivningssättet

som kungörelsedelgivning enligt gällande lagregel bör vara att tillgå.

Delgivning genom avlämnande i hemvistet eller fästande på husdörren synes

hovrätten meningslös, då den sökte håller sig undan utan att dock ha avvikit,

medan kungörelse kan få effekt. Det får ankomma på rätten att bestämma

delgivningssättet i det aktuella fallet.

Alt kommitténs förslag icke innefattar befogenhet för stämningsman att

besluta om fästande av delgivning på husdörr finner Delgivningscentralen

i Stockholm beklagligt. Delgivningscentralen påpekar att denna befogenhet

finns vid motsvarande delgivning enligt utsökningslagen. Stämningsman,

som förordnas av domstol, företräder i sin tjänsteutövning domstolen

på ett helt annat sätt än annan som fullgör delgivningsuppdrag uteslutande

på grund av sin ställning som tjänsteman. Förordnande kan av domstolen

återkallas. För stämningsmännen med praktiska erfarenheter och kännedom

om obstruktionsbetonat klientel bör det vara naturligt att kunna bedöma,

när det är befogat att uppsätta eu stämning på husdörren. Missbruk

kan därför anses vara uteslutet bland erfarna stämningsmän. Ett beslut av

domstolen om delgivning måste grundas på stämningsmannens uppgifter

i ett utförligt hindersbevis. Naturligare och effektivare vore, om stämningsmännen

anförtros bedömandet och efter verkställd förrättning i en

*2 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 8-5

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungi. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

utförlig promemoria får redogöra för vidtagna åtgärder. Förtydligande bestämmelser

härom kan införas i domstolens förordnande för stämningsman.

När stämningsmännen vid Stockholms rådhusrätt hos kommittén föreslagit

införandet av bestämmelser, som möjliggjorde fästande av delgivningshandling

på husdörr, förutsattes att detta förfaringssätt skulle ersätta eller

komplettera surrogatdelgivning. Erfarenheterna från tiden före 1948 har

visat att spikning icke förekom i större utsträckning. Enligt delgivningscentralens

uppfattning bör bestämmelserna om handlingens avlämnande i

den söktes hemvist eller fästande på hans dörr införas såsom en komplettering

genom ett tredje stycke till 33 kap. 8 § med den begränsning som följer

av 13 §. Även Stockholms stadskanslis organisationsavdelning ifrågasätter,

om icke stämningsmännen bör kunna bemyndigas att vidtaga åtgärderna

på eget ansvar och framhåller bl. a. att man härigenom skulle undvika

den försening som uppkommer då delgivningsmannen först skall utverka

domstolsbeslutet. Möjligheten att anslå en delgivning torde emellertid ha

större värde som påtryckningsmedel än som faktiskt delgivningsmedel. Det

kan därför tänkas att man uppnår goda och snabba resultat även enligt

kommitténs föx-slag, därest delgivningsmännen till den sökte avsänder ett

meddelande om att de hos domstol kommer att begära tillstånd att anslå

delgivningen, om den sökte håller sig undan.

Stockholms stadskanslis organisationsavdelning vänder sig mot att betalningsföreläggande

och föreläggande i mål om borgenärsed ej skall kunna

delgivas enligt det föreslagna förfarandet. Anledningen till att dessa handlingar

undantagits synes enligt organisationsavdelningens mening närmast

vara rent formell, i det att 33 kap. 12 § rättegångsbalken hittills endast

behandlat kungörelsedelgivning och denna delgivningsmetod icke är tilllåten

enligt lagsöknings- och konkurslagarna. Delgivningsccntralen i Stockholm

finner det otillfredsställande att betalningsföreläggande efter genomförandet

av kommitténs förslag, liksom hittills, icke kan delgivas personer,

som undanhåller sig och är bosatta i fastighet utan portvakt. Eu mycket stor

del av Sveriges befolkning bor i enfamiljshus.

I anledning av kommitténs synpunkter rörande surrogatdelgivning förklarar

Svenska fastighetsarbetareförbundet sig ha ytterligare stärkts i sin

uppfattning att fastighetsarbetare (portvakter) helt bör befrias från skyldigheten

att överbringa delgivningsförsändelser till hyresgäster. Delgivning'',

åtminstone i städer och större samhällen, bör helt kunna ske genom postverket.

Stockholms stadskanslis organisationsavdelning framhåller att ett

något vidgat område för delgivningsmännen att handla efter eget omdöme

sannolikt skulle vara mera till gagn än till skada. Om brevförsändelse direkt

från domstolen kommer till allmän användning för ett första delgivningsförsök,

torde de personer, som ej vill få grannar och andra utomstående inblandade

i sina förbindelser med myndigheterna, få ökade möjligheter att

skydda sig mot insyn. Detta utgör enligt organisationsavdelningens uppfattning

ett stöd för de till kommittén framförda förslagen om ökade möjligheter

att företaga surrogatdelgivning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

19

Departementschefen

Såsom framgår av den föregående redogörelsen gäller beträffande delgivning

i rättegång såsom huvudregel, att den handling varom fråga är skall

i huvudskrift eller bestyrkt avskrift överlämnas till den med vilken delgivning

skall ske. Avsteg härifrån tillätes enligt lagen endast under vissa noggrant

angivna och snävt avgränsade förutsättningar. Sålunda kan s. k. surrogatdelgivning

— innebärande att handlingen överlämnas till annan än

den sökte — i vissa fall äga rum, då den sökte har känt hemvist här i riket

men ej anträffas där. Vidare kan delgivning understundom ske genom

kungörelse, bl. a. då i nyss berörda fall någon, till vilken handlingen kan

överlämnas, ej träffas och upplysning ej heller kan vinnas om var den

sökte befinner sig.

Det är självfallet att delgivning genom kungörelse vanligtvis blir en rent

formell åtgärd, som icke leder till att den sökte verkligen får kännedom

om den handling som skall delgivas. Rättegångskommittén har nu föreslagit

att kungörelsedelgivning skall slopas i sådana fall då den sökte har känt

hemvist inom riket. Enligt förslaget skall delgivning — om den sökte icke

anträffas i hemvistet och man ej vet var han finns samt ej heller någon

anträffas till vilken handlingen kan lämnas —- i stället ske genom att handlingen

lägges i brevlåda eller på annat sätt avlämnas i den söktes hemvist

eller ock i slutet kuvert fästes på hans husdörr. Förslaget innebär ett återupplivande

i något ändrad form av det förfarande med s. k. spikning, som

förekom i vår rättegångsordning före processreformen. I den form som

kommittén nu föreslår användes förfarandet för närvarande inom utsökningsväsendet.

Kommitténs förslag innebär att delgivningsförfarandet i de avsedda fallen

blir mera effektivt genom att utsikterna att den sökte verkligen får del

av handlingen väsentligt ökas. Förslaget har också i allmänhet vunnit gillande

vid remissbehandlingen. Tvekan har anmälts endast av Stockholms

rådhusrätt, som framhållit att vad som anförts mot den gamla metoden att

fästa stämningar o. dyl. på den söktes husdörr till genomläsning för förbipasserande

är tillämpligt även om ett tillslutet kuvert fästes på dörren. Rådhusrätten

har betonat att det sannolikt är just den skandaliserande effekten

som är anledningen till att ett hot om spikning i många fall leder till att

den sökte ej håller sig undan, varigenom snabb personlig delgivning kan ske.

Enligt min mening kan emellertid den söktes intresse att utomstående ej

skall få inblick i hans privatliv ej anses bli i otillbörlig grad åsidosatt med

den utformning som förfarandet fått i förslaget. Jag anser mig därför kunna

i princip biträda förslaget.

Såsom kommittén förordat bör de regler, som erfordras för ändamålet,

utformas efter förebild av 60 § utsökningslagen. Handlingen bör alltså avlämnas

i den söktes hemvist eller fästas på lians husdörr i slutet kuvert. I

överensstämmelse med vad som förutsattes vid tillkomsten av stadgandet i

utsökningslagen bör avlämnandet i regel ske genom att kuvertet nedlägges i

2f Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 85

opaginerad Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1960

brevlåda. Även brevlåda, som är anbragt utanpå en dörr eller på en vägg

till den söktes bostad, torde få begagnas. Däremot torde försändelsen ej

kunna anses avlämnad, om den nedlagts i brevlåda utan yttre samband med

bostaden, t. ex. vid en grind eller vid närmaste korsväg. Försändelsen bör

icke fästas på husdörren, om den kan avlämnas på annat sätt; detta torde

dock icke behöva uttryckligen angivas i lagtexten. Kuvertet bör — liksom

fallet är vid andra former av delgivning i rättegång — vara försett med uppgift

om domstolens namn samt namn och adress å den sökte.

Anslås försändelsen på den söktes husdörr, åtnjuter densamma det rättsskydd,

som stadgandet i 10 kap. 12 § strafflagen om straff för skadande eller

borttagande av »myndighets anslag eller insegel» lämnar.

Det synes lämpligt att tillämpningsområdet för den nya delgivningsformen

begränsas inom den ram som gäller för kungörelsedelgivning med person

som har känt hemvisit i riket. I några remissyttranden har föreslagits

att även föreläggande för gäldenär i mål om betalningsföreläggande och

i mål om borgenärsed skall kunna delgivas i förevarande ordning. Med

hänsyn till domstolsprocessens speciella karaktär i nämnda mål anser jag

mig ej kunna biträda dessa förslag.

Jag delar kommitténs uppfattning att beslut om delgivning genom handlingens

avlämnande i den söktes hemvist eller fästande på hans husdörr bör

fattas av rätten. Vid prövning av frågan i det enskilda fallet måste hänsyn

nämligen tagas till flera olika faktorer, såsom målets art, delgivningens

speciella betydelse etc., bedömanden som lämpligen bör ankomma på rätten.

Intet hindrar dock att stämningsman, som ej lyckas med delgivningsförsök

och ej kan få upplysning om var den sökte uppehåller sig, skriftligen underrättar

den sökte om att stämningsmannen kommer att hos domstolen begära

tillstånd att få avlämna försändelsen i hemvistet eller fästa den på

husdörren, däresit den sökte ej ger sig till känna. Sådan underrättelse bör

uppenbarligen icke lämnas, då anledning förekommer att den sökte har fullt

legitima skäl för sin bortovaro.

Såsom i ett remissyttrande framhållits kan det naturligtvis förekomma

situationer, då kungörelsedelgivning i nu föreskriven form är att föredraga

framför det nya delgivningssättet. Möjligheten att använda denna delgivningsform

bör därför icke inskränkas. Reglerna om kungörelsedelgivning

med person, som har känt hemvist inom riket, bör följaktligen bibehållas i

rättegångsbalken vid sidan av de nya delgivningsbestämmelserna. Det torde

få ankomma på rätten att besluta, om det ena eller det andra av de två

delgivningssätten skall tillämpas.

Reglerna om den nya delgivningsformen torde lämpligen böra upptagas i

33 kap. 12 § andra stycket rättegångsbalken. Lagändringen föranleder vissa

formella jämkningar i 12 och 17 §§ konkurslagen.

Kommittén har anfört att delgivning skulle kunna komma till stånd genom

att delgivningshandlingen nedlägges i den söktes brevlåda, om samtidigt

avgiven skriftlig anmaning till den sökte att hos stämningsmannen

bekräfta mottagandet efterkommes. Gällande administrativa föreskrifter om

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

21

delgivning torde dock ej medgiva att ett sådant förfaringssätt tillämpas av

stämningsmannen. Förfaringssättet kan ha vissa nackdelar genom att den

eftersökte, när försändelsen nedlägges i hans brevlåda, får kännedom om att

han är eftersökt i viss domstolssak och, om han finner det förenligt med

sina intressen, kan vidtaga åtgärder för att hålla sig undan. Det synes emellertid

böra övervägas, om icke befogenhet kan lämnas stämningsman att i

vissa särskilda fall använda förfarandet. Härför erfordras ej lagändring,

utan frågan kan regleras genom komplettering av de administrativa föreskrifterna

om delgivning.

C. Frikyrkopastorers befriande från vittnesplikt

Gällande bestämmelser

Den som höres såsom vittne är i princip skyldig att omtala allt som

han har sig bekant, i den mån det är av betydelse i målet. Den i 36 kap.

11 § rättegångsbalken stadgade vittneseden innehåller försäkran att säga

hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra. Vissa undantag

från vittnesplikten stadgas emellertid, bl. a. i 36 kap. 5 § rättegångsbalken.

Detta lagrum kan sägas upptaga två huvudtyper av fall, då vittnesmål är

uteslutet, nämligen dels sådana, då tystnadsplikt föreligger väsentligen

med hänsyn till det offentligas intresse, dels sådana, då tystnadsplikt kan

anses berättigad huvudsakligen till skydd för den enskilde. Vad angår den

förra gruppen upptages bestämmelser i första stycket av paragrafen. Där

stadgas, att ämbets- eller tjänsteman eller den som är förordnad eller vald

att förrätta offentligt tjänsteärende eller utöva annan allmän befattning ej

må höras som vittne angående något, varom han på grund av sin ställning

har att iakttaga tystnad. I motiven till stadgandet framhålles, att frågan

huruvida och i vilken omfattning tystnadsplikt föreligger får bero av de särskilda

författningar, som reglerar de avsedda personernas ställning, eller av

de regler, som eljest kan anses gälla därom. Dylika stadganden om tystnadsplikt

för tjänstemän finns bl. a. för domare i 4 kap. 11 § rättegångsbalken,

för riksbankstjänstemän i 36 § lagen den 30 juni 1934 (nr 437) för

Sveriges riksbank samt för posttjänstemän i 13 § allmänna poststadgan den

20 juni 1941.

Tystnadsplikt till skydd för den enskilde stadgas i paragrafens andra och

tredje stycken för advokat, läkare, tandläkare, barnmorska och deras biträden,

vilka ej må höras angående vad som blivit dem förtrott på grund av deras

ställning, och för rättegångsombud, biträde och försvarare, som ej må vittna

om vad som förtrotts dem för uppdragets fullgörande. Om den, till vilkens

förmån tystnadsplikten gäller, samtycker därtill, kan dock vittnesförhör

äga rum med här avsedda personer angående omständigheter, varom de

eljest varit skyldiga iakttaga tystnad. Lagrummet innehåller därjämte erinran

om alt tystnadsplikten för nämnda enskilda yrkesutövare i vissa fall

kan upphävas av särskilda stadganden om upplysningsplikt. Därjämte före
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

skrives, att annan än försvarare är skyldig att avgiva utsaga i mål angående

brott, varå icke kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år.

I fråga om de sålunda angivna enskilda yrkesutövarna — advokat, läkare,

barnmorska och deras biträden — ges regler om tystnadsplikt i 30 §

av de av Kungl. Maj :t den 31 oktober 1947 (nr 826) fastställda stadgarna

för Sveriges advokatsamfund, 60 § i allmänna läkarinstruktionen den 19 december

1930 (nr 442) och 13 § reglementet den 11 november 1955 (nr 592)

för barnmorskor. Advokat är »skyldig att, där god advokatsed så fordrar,

förtiga vad han erfarit i sin yrkesutövning». Läkare är förbjuden att »yppa

vad honom i denna hans egenskap blivit i förtroende meddelat». Barnmorska

får ej yppa vad henne i denna egenskap blivit meddelat i förtroende,

ej heller i oträngt mål uppenbara vad hon själv iakttagit angående barnaföderskas

enskilda förhållanden.

Vid sidan av de regler om tystnadsplikt, för vilka nu redogjorts, utsäges

i 36 kap. 5 § rättegångsbalken, att om tystnadsplikt för präst är särskilt

stadgat. Denna erinran i lagtexten syftar på en bestämmelse i 7 kap. kyrkolagen

— »om hemliga skriftermål» — där 2 § lyder:

När synden är så hemlig, att hon ingen annan än Gud och syndaren eller

flera i synden delaktiga kunnig är, och syndaren för prästen henne bekänner

och ångrar samt bättring lovar, då skall han avlösas, och ingen prästman

må en sådan syndare och hans brott röja (vid livsstraff till görande).

Utkommer något sådant av prästen eller någon, som står på lur, det skall

aldrig äga vitsord, och en sådan lurant skall, ävensom prästen, straffas (till

livet).

Åsidosätter präst som lyder under domkapitel sin tjänsteplikt, äger domkapitlet

enligt 13 § 2 mom. lagen den 13 november 1936 om domkapitel (nr

567) tilldela honom varning eller suspendera honom. I svårare fall sker åtal

vid domstol.

I visst hänseende åtnjuter även frikyrkopastor befrielse från vitinesplikt,

nämligen när han tjänstgjort som medlare mellan äkta makar. Enligt stadgandet

i 14 kap. 3 § giftermålsbalken må medlare i äktenskapstvister ej

höras som vittne om vad han vid medlingen erfarit. Medling mellan makar

kan enligt 14 kap. 1 § giftermålsbalken verkställas förutom av präst i församling

av svenska kyrkan även av behörig vigselförrättare inom annat

trossamfund. Kyrklig vigsel må enligt 4 kap. 2 § giftermålsbalken äga rum

inom svenska kyrkan och inom annat trossamfund, om Konungen medgivit,

att vigsel må förrättas inom samfundet. Sådan rätt att förrätta vigsel

har medgivits prästerskap hos ett flertal frikyrkliga samfund.

Historik

Före processreformen modifierades vittnesplikten av spridda bestämmelser

om att vittne ej ägde uttala sig rörande vissa omständigheter. Förutom

förut citerade, alltjämt gällande stadgande i kyrkolagen föreskrevs

exempelvis i 17 kap. 7 § äldre rättegångsbalken, att fullmäktig ej ägde vitt
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

na om det som hans huvudman under rättegången förtrott honom. Även för

vissa andra fall fanns i lag stadgad en tystnadsplikt, vilken som följdverkan

medförde begränsning av möjligheten att vittna.

Med hänsyn till den tvekan som rådde angående innebörden i vissa fall

av de då gällande föreskrifterna ansågs vid processreformen lämpligt att i

rättegångsbalken närmare angiva i vilka fall vittnesmål skulle vara uteslutet.

Processkommissionen uttalade efter att ha behandlat frågan om tjänstemäns

tystnadsplikt följande:

Likaså måste det anses vara ett samhälleligt intresse, att allmänhetens

tillit till personer i viss ställning icke rubbas genom att de tvingas att yppa

vad de i förtroende erfarit. Ur denna synpunkt kan i viss omfattning skydd

anses påkallat för vad som i förtroende erfarits av präst, vare sig han är anställd

i statskyrkan eller i annat trossamfund, av läkare eller av advokat.

Bestämmelser, som under närmare angivna förutsättningar utesluta vittnesförhör

om sådana förhållanden, som nu berörts, torde böra intagas i en blivande

lag.

Vid riksdagsbehandlingen av den i anledning av processkommissionens betänkande

avgivna propositionen (nr 80/1931) angående huvudgrunderna för

en rättegångsreform uttalade särskilda utskottet i avgivet utlåtande, att det

även syntes böra övervägas, huruvida icke, åtminstone i brottmål, befrielse

från vittnesplikt kunde stadgas beträffande omständigheter, som meddelats

i förtroende. En ovillkorlig skyldighet att yppa även förtroliga meddelanden

skulle enligt utskottets mening vara ägnad att störa sammanlevnaden och

stundom ställa den enskilde inför svåra inre konflikter.

Processlagberedningen som på grundval av 1931 års principbeslut utarbetade

förslag till ny rättegångsbalk, fann det emellertid icke tillrådligt att medgiva

en allmän befrielse från vittnesskyldighet beträffande yttranden, som

skett i förtroende, då härigenom möjligheterna till fullständig utredning i

alltför hög grad skulle minskas. Beredningen visade därvid särskilt på de olägenheter

som skulle kunna framträda i grova brottmål. I de fall då skydd för

förtroliga meddelanden vore särskilt påkallat gåves emellertid enligt processlagberedningens

mening tillräckligt skydd genom reglerna i 36 kap. 5 §. Dessa

regler hade i processlagberedningens förslag den lydelse som upptagits i

gällande lag.

Som framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen för gällande

rätt har frikyrkopastorer ej upptagits bland de grupper, som befriats från

vittnesplikt beträffande i förtroende mottagna meddelanden. Angående statskyrkoprästs

rätt att iakttaga tystnad anförde processlagberedningcn, att bestämmelser

härom funnes i kyrkolagen och att övervägande skäl talade för

att denna fråga alltjämt reglerades av den kyrkliga lagstiftningen.

Under behandlingen bos Kungl. Maj:t, i lagrådet och i riksdagen av förslaget

till ny rättegångsbalk berördes ej frågan om prästs eller frikyrkopastors

tystnadsplikt.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kuncjl. Maj.ts proposition nr 85 år 1960

Frågans behandling vid 1954 års riksdag

I två vid 1954 års riksdag väckta likalydande motioner (I: 36 och 11:56)

framhölls att medan en statskyrkoprästs tystnadsplikt, när det gällde bikt,

var skyddad enligt lag en frikyrkopastor vid avgivande av vittnesmål kunde

åläggas att yppa vad som förtrotts honom under tysthetslöfte. Under hänvisning

härtill hemställdes i motionerna om utredning angående lagskydd åt

frikyrkopastors tystnadsplikt.

Sedan första lagutskottet inhämtat yttranden1 över motionerna från vissa

myndigheter och sammanslutningar anförde första lagutskottet i sitt av riksdagen

sedermera godkända utlåtande (nr 16) att den i motionerna påtalade

olikheten i fråga om tystnadsrätten icke syntes låta sig väl förena med den

likställighet mellan svenska kyrkan och andra trossamfund, som religionsfrihetslagen

förutsatte. De djupt personliga förtroenden, vilka under biktens

insegel kunde givas en själasörjare, borde denne äga bevara vid vittnesförhör,

oavsett vilket trossamfund han tillhörde. Att detta torde vara en allmänt

omfattad uppfattning, syntes utskottet framgå av i ärendet inkomna yttranden.

Den nuvarande ordningen innebar emellertid, att en domstol om saken

ställdes på sin spets nödgades förelägga en som vittne åberopad frikyrkopastor

att redogöra för vad han erfarit vid mottagande av bikt.

Utskottet framhöll, att avsevärda svårigheter var förenade med en lagändring

i det angivna syftet. Framför allt var det vanskligt att avgränsa den

grupp, som kunde finnas böra erhålla tystnadsrätt vid avgivande av vittnesmål.

Frikyrkoförsamlingarna ägde icke alltid en från församlingens övrigå

medlemmar fast avgränsad pastorsbefattning, vilket vore en naturlig följd av

att frikyrkorörelserna utvecklats ur enskilda sammanslutningar för gemensam

andaktsövning under ledning endast av lekmän. Denna karaktär hade

i en del fall bibehållits, men i andra fall hade sammanslutningarna efter

hand vunnit en fastare organisation och anställt särskilda pastorer. Inom

flera av de större frikyrkorörelserna anordnades en grundlig pastorsutbildning,

och stränga krav ställdes på dem som önskade anställning som pastor,

under det andra religiösa samfund anlitade lekmän, som icke fått någon särskild

utbildning för detta ändamål.

Under hänvisning till nu angivna omständigheter ifrågasatte utskottet huruvida

en utvidgning av tystnadsrätten icke borde begränsas till pastorer

inom sådana frikyrkliga trossamfund, som erhållit vigselrätt. Det vore visserligen

ej givet, att urvalet av de samfund, inom vilka vigsel må förrättas,

skedde efter samma synpunkter, som borde vara avgörande för nu ifrågasatta

begränsning. För att generellt vigselmedgivande skulle kunna medgivas

ett trossamfund torde emellertid ställas sådana utbildnings- och kompetenskrav

på dess pastorer, att vad som i sådana hänseenden kunde fordras för eu

utvidgning av tystnadsrätten måste anses uppfyllt. En gränsdragning efter

angivna linjer, vilken genom sin anknytning till en redan bestående indel
1

Beträffande innehållet i yttrandena, se L''U 1954:16 s. 14—17.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1!)00

ning tedde sig praktisk, syntes utskottet komma att omfatta samtliga större

frikyrkosamfund.

Utskottet framhöll vidare, att oavsett hur den grupp frikyrkopastorer bestämdes,

som kunde anses böra undantagas från fullständig vittnesplikt,

likställighet mellan denna grupp och svenska kyrkans präster ej enligt utskottets

mening kunde uppnås utan ändring i kyrkolagen. Även utan en sådan

ändring torde likväl motionärernas önskemål kunna tillfredsställande

tillgodoses genom att gruppen frikyrkopastorer jämställdes med yrkesgrupperna

advokater och läkare i fråga om rätt att undandraga sig vittnesmål.

I fortsättningen anförde utskottet.

Vid en sådan lagändring möta dock nya problem. Av flera remissinstanser

erinras om att den rätt att tiga, som för närvarande medgives vissa yrkesgrupper,

motsvaras av en i särskilda författningar ålagd skyldighet att tiga,

och det framhålles, att det ej synes böra ifrågakomma att inskränka frikyrkopastorernas

vittnesplikt utan att samtidigt ålägga dem en på något sätt

sanktionerad plikt att iakttaga tystnad. I detta sammanhang må emellertid

erinras omatt straff rätt skommittén i sitt förslag till brottsbalk (SOU 1953:14)

tagit avstånd från den av Thyrén i dennes strafflagförslag framlagda tanken

att ge en allmän bestämmelse om brott mot tystnadsplikt. I Thyréns utkast

till lagstiftning om brott mot enskild frid upptogs straff för »den som utan

tillräckliga skäl uppenbarar enskild persons hemlighet, varom han genom

sin ställning eller sitt yrke erhållit kännedom». Inom straffrättskommittén

övervägdes visserligen att efter mönster från utländsk lagstiftning föreslå

stadgande om straff för den som obehörigen yppar hemlighet varom han erhållit

kännedom i sin verksamhet såsom läkare, sjuksköterska, barnmorska

eller apotekare eller under fullgörande av vissa allmänna uppdrag. Vid införande

av en sådan bestämmelse synes ha kunnat övervägas att medtaga

även frikyrkopastorer bland de yrkesgrupper, som ålades straffsanktionerad

tystnadsplikt. Emellertid har straffrättskommittén icke ansett en så allmän

straffbestämmelse lämplig, och det stadgande om brott mot tystnadsplikt,

som slutligen upptagits i brottsbalksförslaget, avser endast den som är eller

varit anställd i allmän tjänst eller av statlig eller kommunal myndighet tillkallad

för överläggning eller medverkan i dess verksamhet eller som fullgör

eller fullgjort lagstadgad tjänsteplikt. Det torde sålunda vara förenat

med svårigheter att åstadkomma en straffsanktion för frikyrkopastorernas

tystnadsplikt.

Enligt utskottets mening förtjänar det emellertid närmare övervägas, huruvida

en inskränkning av frikyrkopastorernas vittnesplikt med nödvändighet

måste sammanknytas med en i allmän lag eller författning ålagd tystnadsplikt.

Det må erinras om att enligt 36 kap. 5 § rättegångsbalken rättegångsombud,

biträde eller försvarare ej må höras som vittne om vad som

för uppdragets fullgörande förtrotts honom men att en däremot svarande

tystnadsplikt ej är sanktionerad för annan än advokat.

Vidare må uppmärksammas, att frikyrkopastorer vid sin utbildning regelmässigt

åläggas att i tystnad bevara vad de erfarit vid personlig själavård

samt atl pastorerna inom Metodistkyrkan och Svenska missionsförbundet

också högtidligen avlägga löfte att ej röja sådana omständigheter. Över huvud

laget torde den nu diskuterade frågan få ses i sammanhang med det förut

antydda avgränsningsproblemct. I samma mån som man begränsar en utvidgning

av tystnadsrätten till pastorer med grundligare utbildning och stör
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Mcij:ts proposition nr 85 år 1960

re kompetens, minska givetvis betänkligheterna mot att inskränka vittnesplikten

utan motsvarande sanktion för tystnadsplikten. Genom en lämpligt

avvägd begränsning skulle man även komma till rätta med de farhågor för

missbruk av tystnadsrätten för de fall, att sådan rätt medgåves personer,

vilka, i motsats till ämbets- och tjänstemän samt andra i 36 kap. 5 § rättegångsbalken

upptagna yrkesutövare, ej äro underkastade disciplinär tillsyn.

Utskottets utlåtande utmynnade i en hemställan om utredning angående

rätt för frikyrkopastor att undandraga sig vittnesmål angående vad som

blivit honom förtrott i hans egenskap av själasörjare.

Såsom tidigare nämnts godkände riksdagen utskottets utlåtande, och riksdagsskrivelsen

i ämnet (nr 164) överlämnades sedermera till 1951 års rättegångskommitté.

Kommittén

I sin i ämnet avgivna promemoria anför rättegångskommittén att det

icke kan anses tillfredsställande att en pastor i ett frikyrkosamfund skall

vara skyldig att vittna om vad som anförtrotts honom som själasörjare,

medan för en statskyrkopräst obegränsad sådan skyldighet icke föreligger.

Kommittén anser det önskvärt, att denna motsättning blir undanröjd.

Det är emellertid av vikt, att den utvidgning av tystnadsrätten som

sålunda bör komma till stånd icke sträcker sig längre än till personer, som

verkligen framstår såsom själasörjare. Med hänsyn till den vitt skilda strukturen

hos olika trossamfund synes en begränsning av tystnadsrätten böra

ske till sådana samfund som vunnit en fastare organisation.

Enligt vad kommittén påpekar förekommer numera ej längre någon form

för erkännande av vissa trossamfund. En särskild form av auktorisation för

att tillgodose det syfte som här är i fråga torde icke böra tillskapas. I samband

med att Kungl. Maj :t lämnar medgivande till att vigsel må äga rum

inom visst trossamfund sker emellertid en prövning av samfundets organisation.

Det är visserligen icke givet att denna prövning sker efter samma

synpunkter som bör vara avgörande för frågan om undantag från vittnesplikten.

Av förarbetena till religionsfrihetslagen framgår dock att ett samfund

för att erhålla vigselrätt förutsättes ha erforderlig fasthet i organisationen

och sådana utbildnings- och kompetenskrav på dess pastorer att vigselrätt

kan anförtros dem. Med hänsyn till den prövning, som sålunda sker,

torde det vara möjligt att utvidga tystnadsrätten till sådana samfund som

erhållit generellt vigselmedgivande. Med en på så sätt bestämd avgränsning

skulle de flesta frikyrkosamfund komma att omfattas av tystnadsrätten.

Därest tystnadsrätten begränsas till de trossamfund, som erhållit generellt

vigselmedgivande, torde några större praktiska svårigheter enligt kommitténs

mening icke föreligga alt utskilja de personer inom samfunden, som

har sådan ställning att undantaget från vittnesplikten bör gälla för dem.

Det bör icke ifrågakomma att begränsa tystnadsrätten till att omfatta endast

de personer inom samfunden som erhållit behörighet som vigselförrättare

enligt länsstyrelsens bemyndigande. Tystnadsrätten bör gälla för alla

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960 27

de befattningshavare inom samfunden, som kan anses äga ställning som

själasörj are.

Kommittén framhåller, att vid en utvidgning av tystnadsrätten fråga uppkommer

om denna rätt bör motsvaras av en på något sätt sanktionerad plikt

att tiga. Stora svårigheter torde dock föreligga att åstadkomma en straffsanktion

för frikyrkopastors tystnadsplikt. Därest tystnadsrätten begränsas

på sätt kommittén föreslagit, synes större betänkligheter icke föreligga mot

att inskränka vittnesplikten utan motsvarande sanktion för tystnadsplikten.

Kommittén erinrar om att det redan nu i vissa fall föreligger frihet från

vittnesplikt utan däremot svarande sanktionerad tystnadsplikt.

Det undantag från skyldigheten att avlägga vittnesmål som stadgas för

präst avser formellt — enligt vad kommittén påpekar — endast vad som

anförtrotts prästen vid »hemligt skriftermål». Det kan emellertid antagas,

att domstolarna icke skulle vara benägna att överhuvud påfordra vittnesmål

av präst om vad som anförtrotts honom i hans ämbete. För frikyrkopastor

torde nu åsyftas en rätt att undandraga sig vittnesmål av samma omfattning

som den, vilken sålunda enligt praxis synes föreligga för präst i svenska

kyrkan. Därest ett särskilt stadgande om tystnadsrätt för frikyrkopastor

införes — med bibehållande av hänvisningen till kyrkolagen för präst

i svenska kyrkan — skulle denna rätt emellertid formellt erhålla vidare omfattning

än för statskyrkopräst, vilket enligt kommitténs mening icke vore

tillfredsställande. För att uppnå jämställdhet i detta avseende mellan präster

inom svenska kyrkan och andra trossamfund föreslår kommittén därför

den lösningen av frågan, att det för advokater, läkare m. fl. givna stadgandet

i andra stycket av 36 kap. 5 § rättegångsbalken ändras att avse jämväl

själasörjare, såväl i svenska kyrkan som i annat trossamfund som erhållit

vigselrätt, och att i följd härav hänvisningen till kyrkolagen i samma paragrafs

sista stycke utgår. Bestämmelsen i 7 kap. 2 § kyrkolagen är emellertid

given till skydd för båda parterna vid bikten så att tystnadsplikten för prästen

icke kan upphävas genom den andra partens samtycke. Den av kommittén

nu föreslagna bestämmelsen om prästs vittnesplikt förutsätter därför

en ändring i kyrkolagen. Endast därigenom kan en konsekvent lösning

ernås. Utan ändring i kyrkolagen synes dock möjligen tystnadsrätt för själasörjare

utom statskyrkan kunna genomföras på det sättet, att de genom

en ändring i 36 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken jämställes med advokater,

läkare in. fl., medan vad som nu stadgas om statskyrkopräster icke

ändras.

Yttrandena

I yttrandena har ej från något håll i princip rests invändningar mot att

vittnesplikten för frikyrkopastorer begränsas. Filadclfiaförsamlingen i Stockholm

yttrar, att eftersom frågan om införande i vår lagstiftning av bestämmelser,

som reglerar frikyrkopastorers tystnadsplikt länge varit aktuell, har

församlingen med tillfredsställelse tagit del av rättegångskommitténs för
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1960

släg. Evangeliska fosterlandsstiftelsen förklarar sig dela kommitténs uppfattning,

att det icke kan anses tillfredsställande, att en pastor i annat trossamfund

än svenska kyrkan skall vara skyldig att vittna om vad som anförtrotts

honom i den personliga själavården, medan för statskyrkopräst

obegränsad sådan skyldighet icke föreligger. Denna motsättning synes icke

överensstämma med den likställighet mellan svenska kyrkan och andra trossamfund,

som 1951 års religionsfrihetslagstiftning förutsätter. Då därtill

kommer, att även pastorer i annat trossamfund än svenska kyrkan bedriver

en omfattande själavård, och de människor, som anförtror sig åt dem,

bor kunna veta, att dessa icke är skyldiga att inför domstol röja, vad som

anförtrotts dem i deras egenskap av själasörjare, synes ifrågavarande motsättning

böra undanröjas. Förbundet för religionsfrihet anser det icke böra

föreligga någon principiell skillnad mellan statskyrkopräster och andra predikanter.

Frikyrkliga samarbetskommittén finner det högst angeläget att

frågan om frikyrkopastors rätt att undandraga sig vittnesmål om vad som

blivit honom anförtrott i hans egenskap av själasörjare regleras. Denna fråga

har inom de frikyrkliga samfunden under senare år fått en växande aktualitet

genom att dessa samfunds pastorer i allt större omfattning i sin

själavårdande verksamhet får betjäna även människor utanför de frikyrkliga

församlingarna. Hovrätten för Västra Sverige förklarar sig i princip dela

åsikten att själasörjare vare sig de är präster i svenska kyrkan eller tillhör

frikyrkosamfund bör, när de åberopas såsom vittnen i rättegång, beredas

samma rätt att undandraga sig vittnesmål angående vad som blivit dem förtrott

i deras ifrågavarande egenskap.

Vad angår utformningen av en lagreform på området

har kommitténs huvudförslag — innebärande ändring såväl av 36 kap. 5 §

rättegångsbalken som 7 kap. 2 § kyrkolagen — utsatts för kritik i flera

av ytti andena. Linköpings domkapitel erinrar om processlagberedningens

yttrande, att övervägande skäl talar för att frågan om statskyrkoprästs rätt

att iakttaga tystnad alltjämt regleras av den kyrkliga lagstiftningen. Ur kyrkans

synpunkt föreligger intet skäl till lagändring i det berörda ärendet. Någon

framställning härom har icke heller gjorts från kyrkligt håll. Även om

kyrkolagen icke ger präst rätt och skyldighet att iakttaga tystnad i den omfattning,

som de till grund för utredningen liggande motionerna menar, så

bör tystnadsplikten få betraktas som ett till ämbetet hörande åliggande.

Därest nu statsmakterna lagstiftningsvägen vill garantera tystnadsrätt för

frikyrkopastorerna, som tidigare saknat dylik rätt, torde detta i och för sig

icke utgöra något vägande skäl för ändring av den lagstiftning, som redan

reglerar den svenska kyrkans prästerskap åvilande tystnadsrätten och tystnadsplikten.

Den för frikyrkopastor avsedda tystnadsrätten bör garanteras

och intagas i 36 kap. 5 § rättegångsbalken, där övriga i likartade uppgifter

ställda personer närmare är angivna.

Ej heller hovrätten för Nedre Norrland ansluter sig till kommitténs huvudförslag.

Denna remissinstans hävdar, att frikyrkopastorerna bör tiller
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1900

kännas samma tystnadsrätt som för närvarande gäller för präst i svenska

kyrkan. Nämnda tystnadsrätt har sin grund i kyrkolagens bestämmelser om

hemligt skriftermål (bikt). Synbarligen har det sedan mycket lång tid tillbaka

ansetts självfallet att bikthemligheten ej under något förhållande eller

av någon anledning finge offras. Det hemliga skriftermålet betraktas som ett

sakrament. Avlösningen (absolutionen) torde vara dess huvudsyfte. Den härledes

ur bibeln och torde tillmätas väsentlig betydelse för och av kyrkan.

Någon ändring av ifrågavarande bestämmelser i kyrkolagen lärer med hänsyn

härtill ej böra ifrågakomma. Med den ståndpunkt som vi i vårt land intagit

genom 1951 års religionsfrihetslag måste det emellertid otvivelaktigt anses

riktigast att alla trossamfund, såväl kristna som icke kristna, får samma

ställning i förevarande avseende. Om man fasthåller vid tanken att nämnda

rätt och plikt har sin huvudsakliga grund i bikthemligheten, bör i vart fall

sådana trossamfund som i sina trosläror omfattar bikten anses ha berättigade

krav på likställighet med svenska kyrkan. Härvid torde de flesta frikyrkliga

trossamfunden komma i fråga. Den omständigheten att ett trossamfund icke

erkänner bikten såsom institut bör dock knappast tillmätas avgörande vikt.

Med bikt jämförliga, av samvetsnöd föranledda djupa förtroenden torde förekomma,

vilka i samma mån är i behov av skydd. Sveriges advokatsamfund

erinrar om att den av rättegångskommittén nu verkställda utredningen föranletts

av riksdagens hemställan i anledning av de vid 1954 års riksdag

väckta motionerna i ämnet. Syftet med dessa motioner var att få till stånd

sådan lagstiftning att frikyrkopastor med avseende å rätten att inför domstol

förtiga bikthemligheter skulle bli likställd med statskyrkans prästerskap.

Någon ändring av de regler som i detta hänseende gäller beträffande statskyrkoprästerna

torde däremot icke från något håll ha föreslagits eller ifrågasatts.

Samfundet finner det därför i viss mån överraskande att rättegångskommitténs

utredning utmynnar i ett förslag till lagändring även i fråga om

statskyrkans präster. Vilken betydelse den föreslagna lagändringen i den

delen kan antagas ha är en fråga, som icke kan besvaras utan närmare utredning

om de nu gällande bestämmelsernas innebörd. Såsom kommittén

framhållit avser det för en präst stadgade undantaget från vittnesplikten

formellt endast vad som anförtrotts prästen vid hemligt skriftermål. Kommittén

har visserligen tillagt att det kan antagas att domstolarna i praxis

icke skulle vara benägna att överhuvud påfordra vittnesmål av präst om vad

som anförtrotts honom i hans ämbete, men i vad mån detta antagande är

riktigt kan knappast anses tillfredsställande utrett. Kommittén synes väsentligen

ha grundat uttalandet på vad domkapitlet i Linköpings stift anfört i

sitt till första lagutskottet avgivna yttrande över de vid 1954 års riksdag

väckta motionerna. Vilket stöd domkapitlet har haft för sitt yttrande i

denna del undandrager sig samfundets bedömande. Det kan enligt samfundets

mening starkt ifrågasättas huruvida den för statskyrkans präster

gällande rätten och plikten att iakttaga tystnad verkligen sträcker sig så

långt som domkapitlet gjort gällande och sålunda omfattar allt som »delgivits

eller anförtrotts» prästen i hans ämbete. Utan eu mera ingående utred
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1960

ning av vad som kan anses vara gällande rätt i detta avseende är det omöjligt

att bedöma huruvida icke kommitténs förslag innebär en — måhända

sakligt omotiverad — utvidgning av förbudet mot vittnesmål till fall som

icke omfattas av de nu gällande bestämmelserna. Det är å andra sidan tydligt,

att kommitténs förslag — såvitt gäller statskyrkans prästerskap — i

vissa hänseenden innebär en väsentlig försämring av det skydd för bikthemligheten

som bestämmelserna i kyrkolagens 7 kap. 2 § avsett att tillskapa.

Till en början är här att beakta det av kommittén påpekade förhållandet att

kyrkolagens bestämmelser i ämnet är givna till skydd för bikten såsom sådan

och gäller gentemot båda parterna vid bikten. Den som biktat sig kan

alltså icke genom att samtycka till ett vittnesförhör tvinga prästen att vittna

om vad han erfarit. Ett genomförande av kommitténs förslag, vilket såsom

kommittén framhållit förutsätter att kyrkolagen ändras, innebär i detta

hänseende en ganska väsentlig ändring, för vilken ingen motivering lämnats.

Men vidare bör observeras att kommitténs förslag innebär att skyddet för

bikthemligheten, som nu är absolut, försvagas därigenom att stadgandet i

36 kap. 5 § fjärde stycket rättegångsbalken göres tillämpligt även på statskyrkans

präster. Följden härav skulle bli att en statskyrkopräst i vissa grövre

brottmål skulle bli skyldig att vittna om vad han erfarit under bikt. Enligt

samfundets uppfattning måste starka tvivel råda om det sakligt berättigade

i de nu antydda försämringarna av skyddet för bikthemligheten. Enligt samfundets

mening synes kommitténs förslag i fråga om statskyrkans präster

icke så mycket ha förestavats av en övertygelse om att de nu gällande reglerna

lämpligen bör ändras utan snarare föranletts därav att kommittén trott

sig genom dessa ändringar kunna skapa en lagtekniskt framkomlig väg att

tillmötesgå önskemålet om likställighet i det avseende varom här är fråga

mellan frikyrkopastorerna och statskyrkans prästerskap. En sådan likställighet

vore i och för sig motiverad, men den bör enligt samfundets uppfattning

icke åstadkommas genom att man utan sakligt vägande skäl ändrar de

för statskyrkans präster nu gällande reglerna och likställer dessa präster

med advokater, läkare m. fl. Vad särskilt angår frikyrkopastorerna är det

enligt samfundets mening tydligt att man, med utgångspunkt från att de

i fråga om skyddet för bikthemligheten bör vara likställda med statskyrkans

präster, har att beakta samma synpunkter som i det föregående anförts beträffande

de sistnämnda. Även beträffande frikyrkopastorerna kan sålunda

ifrågasättas huruvida icke kommitténs förslag å ena sidan innebär ett alltför

vidsträckt förbud mot vittnesmål och å andra sidan —- i de fall där förbudet

bör gälla — innefattar sakligt omotiverade inskränkningar i skyddet för bikthemligheten.

Föreningen Sveriges häradshövdingar (styrelsens majoritet), som avstyrkt

förslaget och förordat att frågan underkastas ytterligare utredning, anser

att rättegångskommitlén ej lyckats komma helt till rätta med de svårigheter,

som är förenade med en lagändring i förevarande fråga. Det synes föreningen

som om förslaget beträffande tvstnadsrättens omfattning går längre än

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

vad motionärerna åsyftat och längre än som kan anses av behovet

påkallat. Det finns knappast anledning att själasörjares tystnadsrätt skall

— såsom fallet är med advokaters, läkares, tandläkares och barnmorskors

tystnadsrätt — omfatta allt vad som anförtrotts dem på grund av deras

ställning och de i samband därmed erfarit. Grunden för tillskapande av tystnadsrätt

är nämligen icke densamma och motiverar endast tystnadsrätt beträffande

förhållanden som anförtrotts själasörjaren i denna hans egenskap

under omständigheter, som är att likställa med bikt. Detta medför i sin tur

att det icke bör finnas något utrymme för tystnadsrätt för själasörjares biträden.

Det synes också vara i hög grad tveksamt, huruvida såsom enligt

förslaget blir fallet — själasörjare skall vara skyldig att vittna om bikthemlighet

i de fall då den, till vars förmån tystnadsplikten gäller, medgivit det.

På grund av stadgandet i 36 kap. 5 § fjärde stycket skulle själasörjare med

förslagets avfattning bli skyldig att avgiva vittnesutsaga i mål angående brott,

varå icke kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år. Detta synes icke

vara godtagbart med hänsyn till grunden för själasörjares tystnadsrätt, som

väl ytterst är att den, som är anfäktad av samvetsförebråelser eller oviss om

hur han i en svår etisk konfliktsituation bör handla, skall kunna anförtro

sig åt en i religiösa och moraliska frågor kvalificerad rådgivare. — Därest

den ifrågasatta ändringen i kyrkolagen skulle komma till stand och i överensstämmelse

med kommitténs förslag om upphävande av sista stycket i 36

kap. 5 § rättegångsbalken genomföras, synes kunna anmärkas att bestämmelsen

i paragrafens första stycke blir tillämpligt på själasörjare i svenska

kyrkan.

Två ledamöter av häradshövdingeföreningens styrelse förklarar sig avstyrka

kommitténs förslag såvitt därigenom ändring i nu gällande rätt vidtagits

för statskyrkoprästernas vidkommande. En godtagbar lösning förefaller

vara, att frikyrkopastors ställning konstrueras i enlighet med vad som

nu gäller för statskyrkopräst. Om en sådan reform icke framstår som genomförbar

med tanke på eventuella vanskligheter att för frikyrkopastorernas del

laborera med begreppet bikt (hemligt skriftermål) eller av annan orsak, synes

vara att föredraga det av kommittén skisserade förslaget att jämställa

frikyrkopastorer med advokater, läkare etc. och ej ändra vad som nu stadgas

om statskyrkopräst.

Beträffande avgränsningen av den kategori personer inom trossamfunden,

som enligt förslaget skall äga undandraga sig vittnesplikten — i lagutkastet

angivna såsom själasörjare -— yttrar hovrätten för Västra Sverige att

med förslaget tydligen avses innehavare av särskild befattning såsom själasörjare.

För den händelse att ordinerade frikyrkopastorer, som ej innehar

särskild befattning, anses böra omfattas av det nya stadgandet, torde ett klargörande

uttalande härom i motiveringen till det blivande lagförslaget vara

önskvärt.

Hovrätten anför i denna fråga vidare.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1960

Hovrätten, som saknar närmare kännedom rörande förhållandena inom

de olika samfunden, har sig bekant att det inom vissa av dessa är församlingarna

obetaget att till pastorsbefattning kalla samfundsmedlem, oavsett

om denne genomgått predikantutbildning eller ej. Om och i den mån det

faktiskt förekommer att pastorsbefattningar beklädes med personer utan

dylik utbildning, synes underlaget för rättegångskommitténs ståndpunktstagande

i denna del vackla. Hovrätten hävdar vidare, att just med hänsyn

till den för frikyrkosamfunden typiska medverkan av lekmän (personer

vilka saknar pastorsutbildning), vilken lärer omfatta även själavården

(t. ex. heltidsanställda evangelister), det sannolikt ibland torde kunna erbjuda

praktiska svårigheter att i ett givet fall avgöra huruvida den såsom

vittne åberopade personen skall anses innehava befattning såsom själasörjare.

Även hovrätten för Nedre Norrland anser den ifrågavarande avgränsningen

erbjuda vissa svårigheter. En begränsning till i huvudsak pastorer synes

dock, såvitt hovrätten kunnat finna, stå i god överensstämmelse med i

vart fall många frikyrkliga samfunds uppfattning. Det av rättegångskommittén

föreslagna ordet själasörjare är till sin innebörd obestämt. Begreppet

själasörjare synes kunna omfatta envar, som ägnar sig åt själavård,

ett uttryck som ej är alldeles lätt att tolka. Själavårdande verksamhet

torde i ej ringa grad utövas av diakonissor, slumsystrar in. fl., vilka

knappast bör fritagas från vittnesplikt. Den av hovrätten åsyftade begränsningen

skulle måhända kunna vinnas genom att i stället — beträffande

personer inom annat trossamfund än svenska kyrkan — en anknytning göres

till den ställning som präst i svenska kyrkan intager. Sveriges advokatsamfund

hävdar, att begreppet själasörjare är alltför vagt för att lämpligen

kunna användas i detta sammanhang. Av två skäl är det av betydelse

att kretsen av de personer, som gentemot en begäran om vittnesförhör

kan åberopa tystnadsplikt, blir bestämd med sådan grad av exakthet att

tvekan icke skall behöva uppstå rörande frågan huruvida en såsom vittne

åberopad person tillhör eller icke tillhör denna krets. Dels är det nämligen

av vikt för allmänheten att, innan uppgifter lämnas i förtroende, kunna

bedöma huruvida den åt vilken man vill anförtro sig omfattas av tystnadsplikten

eller icke, dels är det med hänsyn till rättegångarnas behöriga

förlopp angeläget att domstolarna icke skall behöva ställas inför tveksamma

spörsmål huruvida en vass person skall få höras som vittne eller

icke. De personkategorier som omfattas av de nu gällande bestämmelserna

i 36 kap. 5 § rättegångsbalken är skarpt avgränsade, men detta skulle

icke längre bli fallet, om kretsen utökas med »själasörjare». Skall en lagändring

i förevarande avseende genomföras, ifrågasätter samfundet om det

icke vore lämpligast att i lagtexten använda ordet präst såsom beteckning

för de personer som här åsyftas. Därmed skulle enligt samfundets uppfattning

vinnas en önskvärd begränsning av den personkrets inom vilken

frihet från vittnesplikt skulle föreligga. Den skulle nämligen bli begränsad

till pastorer inom sådana samfund, som är fastare organiserade med ett

klart avgränsat pastorsämbete. Särskilt om frihet från vittnesplikt införes

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1980

33

utan att man samtidigt ålägger vederbörande en på något sätt sanktionerad

tystnadsplikt, synes anledning föreligga att gå varsamt fram och icke utsträcka

bestämmelserna till att gälla andra än sådana personer som inom

vederbörande samfund erhållit pastorsutbildning och som verkligen utövar

prästämbetet såsom sitt egentliga kall.

Ej heller Föreningen Sveriges häradshövdingar anser begreppet själasörjare

så fast avgränsat att det utan vidare är lämpat att användas i lagtexten

för det ändamål, varom nu är fråga. Någon analys av begreppet har

icke heller försökts i motiveringen. Inom svenska kyrkan har, åtminstone

tidigare, såsom själasörjare betecknats endast den som är vigd till präst

inom kyrkan. Det finns emellertid även andra befattningshavare i kyrkan,

som utövar själavårdande verksamhet. Så är till exempel i stor utsträckning

fallet med diakoner och diakonissor. De synes mycket väl kunna betecknas

såsom själasörjare i förslagets mening, och det förefaller icke orimligt

att åt dem skulle tillerkännas befrielse från att vittna om det som anförtrotts

dem på grund av deras ställning. Inom frikyrkosamfunden har

begreppet själasörjare icke samma hävd som inom svenska kyrkan. Vilka

som inom vissa frikyrkosamfund skulle komma att hänföras till själasörjare

torde vara högst ovisst. Inom vissa trossamfund är det medlemmarnas

skyldighet att bekänna sina synder inför annan medlem av samfundet.

Denne behöver icke vara innehavare av pastors- eller predikantbelattning.

Det kan ligga nära till hands att betrakta en sådan lekmannabroder

som den andres själasörjare. Enligt kommitténs uttalanden är det icke

avsett att begränsa tystnadsrätten till att omfatta allenast de personer inom

samfunden, som erhållit behörighet såsom vigselförrättare enligt länsstvrelsens

bemyndigande, utan att tystnadsrätten skall gälla för alla de befattningshavare

inom samfunden som kan anses äga ställning såsom själasörjare.

Mot bakgrunden av vad föreningen anfört och med hänsyn till att

i törekommande fall domstol måste kunna snabbt taga ståndpunkt till

huruvida tystnadsrätt föreligger eller icke synes en klarare avgränsning av

de tystnadsberättigades krets vara högeligen önskvärd.

Filadelfiaförsamlingen i Stockholm befarar, att ovisshet kan komma att

råda om tolkningen av begreppet själasörjare, en ovisshet, som kunde

tvinga en själasörjare att genom vittnesbevisning eller på annat sätt visa,

att han åtnjuter lagstadgad tystnadsrätt. Evangeliska fosterlandsstiftelsen

anser, att en utvidgning av tystnadsrätten ej bör sträcka sig längre än till

personer, som verkligen framstår såsom själasörjare. Frälsningsarmén i

Sverige hävdar, att dess officerare såsom själasörjare bör stå i samma kategori

som präster och pastorer inom svenska kyrkan och frikyrkorna.

Förbundet för religionsfrihet förklarar sig ej kunna dela kommitténs

synpunkt att det skulle vara av vikt att utvidgningen av tystnadsrätten endast

skulle gälla själasörjare. En sådan begränsning skulle missgynna

dels vissa religiösa minoritetsgrupper, dels de kyrkfria och de religiöst

ointresserade. Även medlemmar av dessa kategorier kan givetvis i en nödsituation

känna ett starkt behov av att anförtro sig åt någon och bör då

opaginerad Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

ha samma rätt som de samfundsreligiösa att kräva tystnadsrätt för denne.

Förbundet är väl medvetet om att detta delvis ligger utanför ramen för den

nu aktuella utredningen, men anser att hela frågan bör tagas upp i detta

sammanhang, eftersom den föreslagna lösningen är ägnad att försvåra och

avsevärt försena en lösning av problemet.

Beträffande förslaget om begränsning av tystnadsrätten

till de trossamfund, som erhållit generellt vigselmedgivande

finner Frikyrkliga samarbetskommittén det angeläget att

en klar avgränsning kommer till stånd i fråga om den kategori på vilken

den föreslagna nya lagstiftningen äger tillämpning. Därvid synes en lämplig

gräns kunna dragas dels vid de samfund som i samband med erhållen

vigselbehörighet visat sig uppfylla kravet på viss fasthet i organisationen,

dels vid personer inom ifrågavarande samfund som otvetydigt har ställning

som själasörjare.

Hovrätten för Nedre Norrland erinrar om att dissenterlagskommittén på

sin tid betonade att ett trossamfund för att kunna tillerkännas vigselrätt

icke finge sakna organisatorisk fasthet och att samfundet borde prövas vara

på visst sätt kvalificerat att tjäna såsom ett rättsordningens organ. Dessa

synpunkter är enligt hovrättens mening visserligen av betydelse i fråga om

vigselrätt. Några liknande synpunkter kan dock knappast anföras i fråga

om vittnespliktens utsträckning. Här bör fastmer varje samfunds egna

trosläror anses ensamt avgörande. Inskränkning av tystnadsrätten till trossamfund,

inom vilket vigsel må förrättas, förefaller därför omotiverad. Den

ter sig också lagtekniskt egendomlig; sambandet mellan vigselrätt och tystnadsrätt

blir för läsaren obegripligt. För övrigt förtjänar det framhållas att

också andra religioners intressen måste tillgodoses. Att bikt eller därmed

jämförliga förtroenden kan förekomma även i trossamfund, som ej medgivits

vigselrätt, synes hovrätten sannolikt. Advokatsamfundet gör å sin

sida gällande, att begränsningen till de trossamfund, som erhållit vigselrätt,

torde sakna nämnvärd praktisk betydelse, då nämligen de flesta frikyrkosamfund

erhållit generellt vigselmedgivande. Vidare kan invändas att prövningen

av frågan om vigselmedgivande icke torde ske efter samma synpunkter,

som bör vara avgörande för frågan om undantag från vittnesplikten.

Förbundet för religionsfrihet framför allvarliga betänkligheter mot förslaget

att sammankoppla rätten att slippa avlägga vittnesmål med vigselrätten.

En kyrklig vigsel har för närvarande både en juridisk och en religiös

funktion. Det är därför naturligt att samhället måste ställa vissa krav på

vigselförrättarnas kvalifikationer. Den tid torde väl emellertid icke vara avlägsen

då äktenskapets juridiska sida regleras genom obligatoriskt civiläktenskap,

varefter det givetvis bör stå vem som helst fritt att nedkalla

gudomlig välsignelse över föreningen.

Om frågan huruvida i samband med införande för frikyrkopastorer av

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

eu tystnadsrätt de också bör åläggas en sanktionerad tystnadsplikt

yttrar Linköpings domkapitel att det får anses rimligt, att frikyrkopastors

tystnadsrätt förbindes med tystnadsplikt. I motsatt fall blir talet

om likställighet mellan svenska kyrkans präster och frikyrkopastorerna illusoriskt.

Domkapitlet hävdar, att frågan om tystnadsplikten principiellt får

anses vara en kyrkosamfundens sak. Den skall regleras och garanteras av

det samfund, vartill själasörjaren i fråga hör. Inom svenska kyrkan har det

varit och är alltfort så, att prästerskapet icke tillförsäkras tystnadsrätt och

tystnadsplikt annat än genom kyrkolagens stadgande i dess 7 kap. 2 §. Enligt

Frikyrkliga samarbetskommitténs uppgift understrykes vid utbildningen

av pastorer tystnadsplikten och två samfund, nämligen Metodistsamfundet

och Svenska missionsförbundet, avkräver vid invigningen av de nya

pastorerna ett högtidligt löfte om tystnadsplikt beträffande sådant, som

blottas för dem i deras egenskap av pastorer och själasörjare. Härav framgår

klart, att tystnadsplikten både avkräves och garanteras av kyrkosamfundet

i fråga. Föreningen Sveriges häradshövdingar anser svårigheterna att

åstadkomma sanktion för tystnadsplikten ej oöverkomliga. Hovrätten för

Västra Sverige ifrågasätter, huruvida icke en omprövning bör ske av frågan

om straffsanktionering av brott mot själasörjares tystnadsplikt i anslutning

till 15 kap. 7 § i det föreliggande förslaget till brottsbalk.

Frikyrkliga samarbetskommittén förklarar sig med tillfredsställelse ha

uppmärksammat att kommittén lagt stor vikt vid frågan huruvida den ifrågavarande

rätten att undandraga sig vittnesmål kan lagfästas utan en motsvarande,

på något sätt sanktionerad tystnadsplikt. Enligt samarbetskommitténs

uppfattning är denna fråga visserligen i första hand av principiellt

och teoretiskt intresse. Samarbetskommitténs uppfattning är att lagstiftning

om tystnadsrätt i förevarande fall mycket väl kan tänkas utan motsvarande

sanktionerad tystnadsplikt. Om en lagstiftning om tystnadsplikt

kommer till stånd, skulle ändå icke denna lagstiftning eller hänsynen till

sanktioner från det borgerliga samhällets sida vara det avgörande motivet

för frikyrkopastorn att obrottsligt iakttaga tystnad med vad han mottagit

under biktens insegel. Han kommer under alla förhållanden att känna sig

bunden i första hand av en religiöst motiverad tystnadsförpliktelse. Enligt

samarbetskommitténs uppfattning minskar därigenom den genom borgerlig

lagstiftning sanktionerade tystnadspliktens betydelse som ett logiskt

och ur allmänna moraliska synpunkter motiverat komplement till den lagstadgade

tystnadsrätten.

Samarbetskommittén anför vidare.

Den betydelse plikten att iakttaga tystnad med vad som delgivits under

bikt tillmätes inom de frikyrkliga samfunden framgår av den uppmärksamhet

som ägnas frågan i pastorsutbildningen, där samfunden genomgående

starkt inskärper den religiösa förpliktelsen att respektera bikthemligheten.

Inom flera av de frikyrkliga samfunden, och bland dem de största,

är var och en som avskiljs för pastorstjänst dessutom bunden av ett i avskiljningen

givet tysthetslöfte. Den religiöst motiverade tystnadsförpliktel
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

sen är så djupt förankrad inom de frikyrkliga samfundens pastorskårer, alt

samarbetskommittén för sin del skulle kunna överväga att, som ett tillmötesgående

av allmänna önskemål om en formell rättslig bekräftelse av redan

existerande förhållanden, förorda en lagstiftning också om tystnadsplikt.

Här synes en direkt parallell föreligga till den rätt och sanktionerade

plikt till tystnad varom 14 kap. 3 § andra stycket giftermålsbalken stadgar

beträffande medlare i äktenskap.

Evangeliska fosterlandsstiftelsen ger uttryck åt den uppfattningen afl,

därest lagligt skydd ges pastor att inför domstol förtiga bikthemlighet, absoluta

krav också måste kunna ställas på honom att i tystnad bevara sådant,

som yppats för honom under bikt. Garantier härför torde emellertid

kunna vinnas på annat sätt än genom lagstiftning, nämligen dels genom alt

kravet på absolut tystnad beträffande sådant, som yppats under bikt, understrykes

vid pastorsutbildningen i berörda trossamfunds teologiska skolor,

dels genom en bestämmelse, att pastorerna vid inträdet i sina ämbeten under

högtidliga former avlägger löfte att icke röja sådant, som anförtrotts dem

i deras egenskap av själasörjare. Inom Evangeliska fosterlands-stiftelsen

tillämpas redan en dylik ordning.

Departementschefen

Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår gäller enligt kyrkolagen,

att präst inom svenska kyrkan är förpliktad att iakttaga tystnad om

det som han under biktens insegel erfarit. Genom att stadgandet i 36 kap. 5 £

rättegångsbalken, vilket upptar vissa regler om befrielse från vittnesplikten,

innehåller en hänvisning till nämnda stadgande i kyrkolagen är statskyrkopräst

förhindrad att vid avgivande av vittnesmål yppa sådana förtroenden.

För pastor tillhörande annat trossamfund föreligger ej något motsvarande

undantag från vittnesplikten.

Rättegångskommitténs förevarande förslag, som tillkommit på riksdagens

initiativ, syftar till alt utjämna den olikhet, som i nu angivna hänseende

råder mellan statskyrkans präster och prästerna inom frikyrkosamfunden.

Mot detta syftemål har vid remissbehandlingen ej framkommit några

invändningar, och även för egen del anser jag det i princip riktigt att frikyrkopastorerna

här tillförsäkras en ställning, motsvarande den som tillkommer

prästerna inom svenska kyrkan. En reform i denna riktning måste

anses ligga i linje med de grundsatser, varpå den svenska religionsfrihetslagstiftningen

bygger.

Kommitténs förslag innebär, att frikyrkopastorerna skall i avseende å

vittnesplikt jämställas med de kategorier som omförmäles i 36 kap. 5 §

andra stycket rättegångsbalken (advokater, läkare in. fl.). För att full likställighet

mellan statskyrkopräster och frikyrkopastorer skall ernås har

kommittén emellertid samtidigt föreslagit, att jämväl statskyrkoprästerna

skall jämställas med nämnda kategorier. Detta innebär, att den för statskyrkopräst

nu gällande mycket vidsträckta tystnadsplikten skulle begränsas

i så måtto, att den som givit förtroendet skulle kunna medgiva vittnes
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1960

måls avläggande och att vittnesmål skulle kunna avläggas i mål som rör

grova brott. I motsats till vad som nu gäller skulle sålunda en statskyrkopräst

kunna i vissa fall komma i den situationen, att han vid domstol i

samband med avgivande av vittnesmål nödgades yppa vad han under biktens

insegel erfarit.

Vad rättegångskommittén sålunda föreslagit har vid remissbehandlingen

utsatts för kritik från flera håll, och även jag finner den valda lösningen

mindre tillfredsställande. Det synes knappast riktigt att åvägabringa likställigheten

till priset av att det inom statskyrkan rådande skyddet för bikthemligheten

uppluckras, då några andra motiv för en sådan uppluckring

ej framkommit. Enligt min mening bör man i stället välja den lösningen,

att frikyrkopastor befrias från vittnesplikten i en omfattning som motsvarar

vad som för närvarande gäller för präst inom svenska kyrkan. Det bör

således ej vara tillåtet att höra frikyrkopastor såsom vittne beträffande sådant

som han erfarit under förhållanden motsvarande bikten inom svenska

kyrkan, oavsett om den som givit förtroendet medgivit vittnesmålet och

även oavsett om saken skulle gälla grovt brott.

En förutsättning för att den sålunda föreslagna ordningen skall kunna

genomföras är att undantaget från vittnesplikten begränsas till sådana som

inom frikyrkosamfunden verkligen intar en ställning motsvarande den som

tillkommer präst i statskyrkan. Det av kommittén föreslagna uttrycket

själasörjare är såsom anmärkts i vissa remissyttranden ej tillräckligt fast

avgränsat. Den kategori som åsyftas torde klarare avgränsas genom att i

lagtexten nämnes präst inom annat trossamfund än svenska kyrkan jämte

person, som intager en motsvarande ställning inom sådant trossamfund.

Ett exempel på den senare gruppen är officerare inom frälsningsarmen.

Självfallet bör genomgående upprätthållas krav på att det skall vara fråga

om själasörjare, som har erforderlig utbildning och kompetens för sin syssla,

och han bör utöva denna som sitt egentliga kall.

Enligt kommitténs förslag skulle likställigheten med svenska kyrkan

avse endast sådana trossamfund, som erhållit generellt vigselmedgivande.

Såsom motiv härför har angivits, att i samband med fråga om medgivande

av vigselrätt en prövning sker, huruvida samfundet har erforderlig fasthet

i organisationen. Ehuru kommitténs förslag har vissa fördelar med hänsyn

till den klara avgränsning det ger, anser jag det riktigare att regeln får gälla

frikyrkosamfund oavsett om det har vigselrätt eller ej. Spörsmålet torde ej

ha större praktisk betydelse, eftersom de flesta av de i landet existerande

frikyrkosamfunden för närvarande är utrustade med vigselrätt.

I likhet med vad som gäller för prästerskapet inom svenska kyrkan bör

friheten från vittnesplikten avse sådana förtroenden, som lämnats vid hemligt

skriftermål. För trossamfund, som icke erkänner bikten såsom institut,

torde befrielsen få gälla därmed jämförliga, av samvetsnöd föranledda

djupa förtroenden, lämnade till prästen — eller den med honom

i förevarandc hänseende likställde — i denna hans egenskap.

Liksom rättegångskommittén anser jag att den föreslagna ordningen

it Ilihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. .Yr 85

opaginerad Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1960

beträt lande vittnesplikten ej behöver törknippas med en däremot svarande

sanktionerad tystnadsplikt för frikyrkopastor. Såsom framhållits i lagstiftningsärendet

föreligger redan nu i vissa fall en frihet från vittnesplikt utan

att denna är förbunden med en straffsanktionerad tystnadsplikt. Vad frikyrkopastorerna

beträffar torde man kunna räkna med att här avsedda

förtroenden bevaras oavsett att någon i lag uttryckt tystnadsplikt ej föreligger.

Tydligtvis uppfattas tystnadsplikten inom frikyrkosamfunden såsom

ett så starkt religiöst motiverat krav att lagstiftning i ämnet näppeligen

kan tänkas få någon egentlig betydelse. Enligt vad som upplysts brukar

frikyrkopastorerna vid sin utbildning regelmässigt åläggas att i tystnad bevara

vad de vid personlig själavård erfarit.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts förordar jag att till 36

kap. 5 § sista stycket rättegångsbalken fogas en bestämmelse, enligt vilken

präst inom annat trossamfund än svenska kyrkan eller den som i sådant

samfund intager motsvarande ställning icke må höras som vittne om något

som han erfarit vid hemligt skriftermål eller under därmed jämförliga förhållanden.

Den i nämnda stycke upptagna hänvisningen till kyrkolagen torde

i anslutning härtill böra redaktionellt jämkas.

De föreslagna lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 januari 1961.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet

upprättats förslag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken; samt

2) lag om ändrad lydelse av 12 och 17 §§ konkurslagen.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av

den lydelse bilaga (Bilaga A) till detta protokoll utvisar, måtte för det i 87 §

regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

lämnar Hans Maj :t Konungen sitt bifall.

Ur protokollet:

T. Johansson

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

39

Förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 6 kap. 2 §, 33 kap. 12 § och 36 kap. 5 rättegångsbalken

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6 Kap.

2 §•

Protokollet skall--—---

Ej må den anlitas som protokollförare,

vilken till saken eller till någondera

parten står i sådant förhållande,

att hans tillförlitlighet därigenom

kan anses förringad. Protokollförare

skall hava avlagt domared.

- — — — — föra protokollet.

Ej må den anlitas som protokollförare,

vilken till saken eller till någondera

parten står i sådant förhållande,

att hans tillförlitlighet därigenom

kan anses förringad. Den som

ej avlagt domared skall, innan han

må tjänstgöra såsom protokollförare,

inför domstol eller inför rättens

ordförande avlägga ed, att han skall

efter bästa förstånd fullgöra uppgiften

såsom protokollförare och icke

för någon uppenbara de rådslag rätten

inom stängda dörrar håller. Angående

eds utbytande mot försäkran

på heder och samvete gälle i tillämpliga

delar vad om domared är stadgat.

33 Kap.

12 §.

Har den —----------i tidning.

Vad nu sagts äge motsvarande till- Vad nu sagts äge motsvarande tilllämpning,

om den sökte har känt lämpning, om den sökte bär känt 1

1 Senaste lydelse av 36 kap. 5 § se SFS 1954: 432.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

hemvist inom riket och han eller nå- hemvist inom riket och han eller någon,

till vilken handlingen enligt 8 § gon, till vilken handlingen enligt 8 §

må överlämnas, ej träffas, samt upp- må överlämnas, ej träffas, samt upplysning

ej heller kan vinnas, var den lysning ej heller kan vinnas, var den

sökte uppehåller sig.

sökte uppehåller sig. Finner rätten

skäl därtill, må den i stället förord- na, att handlingen i slutet kuvert

skall avlämnas i den söktes hemvist

Delgivning skall--— —

eller fästas å hans husdörr.

----— -— — blivit fullgjort.

Ämbets- eller tjänsteman--

Ej heller —----—--

Rättegångsombud, biträde —

Utan hinder------

36 Kap.

5 §•

-----------iakttaga tystnad.

---—---samtycker därtill.

-----------må yppas.

-----— två år.

Om tystnadsplikt för präst är sär- Om tystnadsplikt för präst inom

skilt stadgat.

svenska kyrkan är särskilt stadgat.

Präst inom annat trossamfund än

svenska kyrkan eller den som i så- dant samfund intager motsvarande

ställning må icke höras som vittne

om något, som han vid hemligt skrif- termål eller under därmed jämförliga

förhållanden erfarit.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 85 år 1960

41

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 12 och 17 §§ konkurslagen

Härigenom förordnas, att 12 och 17 §§ konkurslagen1 skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

12 §.

Upptages borgenärs-----— •

I fråga om delgivning av konkursansökning

äge vad om delgivning av

stämning i tvistemål är stadgat motsvarande

tillämpning. Delgivning på

sätt i 33 kap. 12 § rättegångsbalken

är föreskrivet må ske även då gäldenären

vistas å känd ort utom riket

och delgivning eljest ej kan med laga

verkan ske här i riket samt konkursdomaren

med hänsyn till ortens

avlägsenhet eller andra omständigheter

finner det icke skäligen böra

krävas, att delgivningen verkställes

utom riket. Delgivning skall verkställas

så skyndsamt omständigheterna

medgiva.

Sker delgivning — — — ---—

--—--delgivas gäldenären.

1 fråga om delgivning av konkursansökning

äge vad om delgivning av

stämning i tvistemål är stadgat motsvarande

tillämpning. Delgivning på

sätt i 33 kap. 12 § första stycket rättegångsbalken

är föreskrivet må ske

även då gäldenären vistas å känd ort

utom riket och delgivning eljest ej

kan med laga verkan ske här i riket

samt konkursdomaren med hänsyn

till ortens avlägsenhet eller andra

omständigheter finner det icke

skäligen böra krävas, att delgivningen

verkställes utom riket. Delgivning

skall verkställas så skyndsamt omständigheterna

medgiva.

- •-----av borgenären.

17 §.

Nu är konkursansökning gjord av

borgenär, och dör gäldenären, utan

att han den medgivit; har ej målet

hänskjutits till rätten, vare dödsboet

förelagt att till konkursdomaren

inkomma med förklaring över an
-

Nu är konkursansökning gjord av

borgenär, och dör gäldenären, utan

att han den medgivit; har ej målet

hänskj utits till rätten, vare dödsboet

förelagt att till konkursdomaren

inkomma med förklaring över ansök
-

1 Senaste lydelse se SFS 1946:809.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

(Nuvarande lydelse)

sökningen inom fjorton dagar från

delfåendet. Medgiva, i fall då dödsbo

ej står under förvaltning av boutredningsman,

ej samtliga dödsbodelägare

ansökningen och skall förty densamma

prövas av rätten, varde, där

någon dödsbodelägares vistelseort är

okänd eller dödsbodelägare uppehåller

sig å avlägsen utrikes ort, sådan

delägare särskilt kallad på sätt i 33

kap. 12 § rättegångsbalken sägs. Är

målet, då gäldenären dör, redan hänskjutet

till rätten, varde dödsboet

kallat att inför rätten yttra sig över

ansökningen, och gälle beträffande

frånvarande delägares kallande vad

nyss sagts. Söker borgenär, att avliden

gäldenärs bo skall avträdas till

konkurs, skall i fråga om ansökningens

delgivning med dödsboet och delägares

kallande till rätten tillämpas

vad i första och andra punkterna föreskrivits.

(Föreslagen lydelse)

ningen inom fjorton dagar från delfåendet.

Medgiva, i fall då dödsbo ej

står under förvaltning av boutredningsman,

ej samtliga dödsbodelägare

ansökningen och skall förty densamma

prövas av rätten, varde, där

någon dödsbodelägares vistelseort är

okänd eller dödsbodelägare uppehåller

sig å avlägsen utrikes ort, sådan

delägare särskilt kallad på sätt i 33

kap. 12 § första stycket rättegångsbalken

sägs. Är målet, då gäldenären

dör, redan hänskjutet till rätten, varde

dödsboet kallat att inför rätten

yttra sig över ansökningen, och gälle

beträffande frånvarande delägares

kallande vad nyss sagts. Söker borgenär,

att avliden gäldenärs bo skall

avträdas till konkurs, skall i fråga

om ansökningens delgivning med

dödsboet och delägares kallande till

rätten tillämpas vad i första och andra

punkterna föreskrivits.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1960

43

Bilaga B

Vid promemoriorna den 25 juli 1956, den 20 april 1959 och den 12 november

1959 fogade förslag1 till ändrad lydelse av vissa stadganden i

rättegångsbalken

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6 Kap.

2

Protokollet skall-------

Ej må den anlitas som protokollförare,

vilken till saken eller till någondera

parten står i sådant förhållande,

att hans tillförlitlighet därigenom

kan anses förringad. Protokollförare

skall hava avlagt domared.

§•

---- — föra protokollet.

Ej må den anlitas som protokollförare,

vilken till saken eller till någondera

parten står i sådant förhållande,

att hans tillförlitlighet därigenom

kan anses förringad. Den som

ej avlagt domared skall, innan han

må tjänstgöra såsom protokollförare,

inför domstol eller inför rättens

ordförande avlägga ed, att han skall

efter bästa förstånd fullgöra uppgiften

såsom protokollförare och icke

för någon uppenbara de rådslag, som

förekomma då överläggning till dom

eller beslut hålles inom stängda dörrar.

Angående eds utbytande mot försäkran

på heder och samvete gälle i

tillämpliga delar vad om domared är

stadgat.

33 Kap.

12 §.

Har den •—- — -— —----- -

Vad nu sagts äge motsvarande tilllumpning,

om den sökte har känt

hemvist inom riket och han eller någon,

till vilken handlingen enligt 8 §

må överlämnas, ej träffas, samt upplysning

ej heller kan vinnas, var den

sökte uppehåller sig.

Delgivning skall — -------

---i tidning.

Har den sökte känt hemvist inom

riket och träffas ej han eller någon,

till vilken handlingen enligt 8 § må

överlämnas, samt kan upplysning ej

heller vinnas, var den sökte uppehåller

sig, må rätten förordna, att handlingen

i slutet kuvert skall avlämnas

i hans hemvist eller fästas å hans

husdörr.

—---blivit fullgjort.

1 Ändringsförslagen har fogats, såvitt rör 6 kap. 2 §, vid departementspromemorian den 12

november 1959, såvitt rör 33 kap. 12 §, vid rättegångskommitténs promemoria den 25 juli 1956

och, såvitt rör 36 kap. 5 §, vid kommitténs promemoria den 20 april 1959. Det till kommitténs

promemoria den 25 juli 1956 bilagda förslaget till ändrad lydelse av 12 och 17 §§ konkurslagen,

vilket är likalydande med det vid rcmissprotokollet fogade agförsiaget, har här

uteslutits.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1960

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

36 Kap.

5

Ämbets- eller tjänsteman----

Ej heller må advokat, läkare, tandläkare,

barnmorska eller deras biträden

höras angående något, som på

grund av denna deras ställning förtrotts

dem eller de i samband därmed

erfarit, med mindre det är i lag medgivet

eller den, till vilkens förmån

tystnadsplikten gäller, samtycker därtill.

Rättegångsombud, biträde--

Utan hinder--------

Om tystnadsplikt för präst är särskilt

stadgat.

§•

- -----iakttaga tystnad.

Ej heller må själasörjare i svenska

kyrkan eller i annat trossamfund,

inom vilket enligt Konungens medgivande

vigsel må förrättas, advokat,

läkare, tandläkare, barnmorska eller

deras biträden höras angående något,

som på grund av denna deras ställning

förtrotts dem eller de i samband

därmed erfarit, med mindre

det är i lag medgivet eller den, till

vilkens förmån tystnadsplikten gäller,

samtycker därtill.

-----må yppas.

två år.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1960

45

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 15 februari

1960.

Närvarande:

justitieråden Beckman,

E. Söderlund,

Tammelin,

regeringsrådet Nevrell.

Enligt lagrådet den 2 februari 1960 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 22 januari 1960, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken; samt

2) lag om ändrad lydelse av 12 och 17 §§ konkurslagen.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av lagbyråchefen B. Hjern.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken.

Förslaget avser, att 6 kap. 2 §, 33 kap. 12 § och 36 kap. 5 § rättegångsbalken

skola erhålla ändrad lydelse. Ändringarna röra tre helt skilda frågor,

vilka här nedan behandlas under var och en av de tre paragraferna.

6 KAP.

2 §•

Den i förevarande paragraf föreslagna ändringen avser den ed som skall

avläggas av protokollförare vid domstol. Lagrådet har intet att erinra mot

förslaget men vill understryka att, såsom departementschefen framhållit, domaraspirant

lämpligen bör avlägga domared redan när han första gången

anlitas för protokollföring och icke då avlägga den särskilda protokollförareden

för att senare gå domared.

33 KAP.

12 §.

Från äldre lagstiftning upptogs i 1734 års lag för tvistemål den ordningen,,

att en svarande, som sökte hålla sig undan, i vissa fall kunde delges stämning

genom att den fästes på hans husdörr. Med ändringar i fråga om de

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1960

närmare förutsättningarna m. m. bibehölls detta förfarande, s. k. spikning,

till dess det i nya rättegångsbalken ersattes av möjlighet till surrogatdelgivning

respektive kungörelsedelgivning (33 kap. 8—10, 12, 13, 20 §§). På vissa

andra områden förekommer alltjämt spikningsförfarandc. Erinras må

sålunda om bestämmelserna för överbringande av underrättelse till gäldenär

att utmätning sökts eller till hyresgäst att verkställighet begärts av beslut

om avhysning (60 och 193 §§ utsökningslagen). En framställning av justitieombudsmannen

(ämbetsberättelsen 1949 s. 228) om ändring av dessa bestämmelser

till överensstämmelse med rättegångsbalkens delgivningsregler

ledde ej till annat än en jämkning i lagtexten, innebärande att underrättelse

i fortsättningen ej finge fästas på dörren annorledes än i slutet kuvert. Mot

den av justitieombudsmannen förordade reformen framhöll föredragande

departementschefen, att den syntes alltför vittgående för att böra vidtagas

vid en tidpunkt, då en genomgripande omarbetning av hela utsökningsrätten

vore tämligen nära förestående. Han erinrade i övrigt bl. a. att ett kungörelseförfarande

icke i det föreliggande sammanhanget borde införas, enär

borgenärens möjligheter att snabbt erhålla utmätning därigenom skulle allvarligt

försämras. (NJA II 1951 s. 577 o. 578.)

Det ålderdomliga spikningsförfarandet måste även i sin modifierade form

vara ägnat att väcka uppseende bland den söktes grannar och andra som

råka se det med sigill försedda anslaget. Enligt vad erfarenheten visat drabbar

obehaget härvid icke alltid blott den sökte. När en inneboende sökes, tro

kanske grannarna, att saken gäller dennes hyresvärd. Från delgivningsmannens

sida kan lätt förväxling ske, när i huset bo flera hyresgäster med samma

namn o. s. v. Om dylika fall var närmare tal i justitieombudsmannens

ovannämnda framställning. Det torde under här angivna förhållanden böra

krävas starka skäl för att det skall anses nödvändigt att införliva spikningsförfarandet

även med den nya rättegångsordningen.

Ändringsförslaget hänför sig till andra stycket i 33 kap. 12 § rättegångsbalken.

Där avses det fall, att en handling skall delges någon som har känt

hemvist i riket, varvid dock hinder för delgivningen möter, i det att varken

den sökte eller någon, till vilken handlingen enligt 8 §:ns bestämmelser om

surrogatdelgivning må överlämnas, träffas samt upplysning ej heller kan

vinnas om var den sökte uppehåller sig. Lagrummet medger att delgivning

då får ske genom att rätten förordnar, att handlingen skall anslås å en för

allmänheten tillgänglig plats i dess kansli, samt låter införa meddelande

därom i allmänna tidningarna och, om det antages därigenom komma till

den söktes kännedom, även i annan tidning. Har delgivning på detta sätt

skett med part, erfordras ej vid ny delgivning av samma slag och i samma

mål med den parten, att meddelande införes i tidning. En viktig begränsning

av stadgandets räckvidd följer av 13 §. Delgivning av stämning i brottmål får

sålunda ej ske i denna ordning, och stämning i tvistemål må på detta sätt

delges endast då anledning förekommer, att den sökte avvikit eller eljest

håller sig undan. En ytterligare inskränkning av mindre praktisk betydelse

framgår av 20 § sista stycket.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1060

Enligt rättegångskommitténs förslag borde, i stället för vad nu angivits,

gälla, att rätten för här avsedda fall ägde förordna, att handlingen i slutet

kuvert skulle avlämnas i den söktes hemvist eller fästas å hans husdörr. I

remitterade förslaget tänkes den gällande ordningen visserligen skola bibehållas

men kompletterad på det sätt, alt rätten har möjlighet att, om den

finner skäl därtill, i stället förordna, att handlingen skall i slutet kuvert avlämnas

i den söktes hemvist eller fästas å hans husdörr.

Vad rättegångskommittén främst haft att invända mot den nuvarande

ordningen synes ha varit, att kungörelsedelgivningen vore att betrakta huvudsakligen

som en formell delgivning, vilken endast i undantagsfall bragtes

till den söktes kännedom. Kommittén har förmenat, att den som äger känt

hemvist i riket har större utsikt att få kännedom om delgivningen, om delgivningshandlingen

uppsättes på hans husdörr eller på annat sätt — såsom

genom brevlåda — avlämnas i hans hemvist. Till denna uppfattning synes

departementschefen ha anslutit sig, dock att han, i likhet med en remissmyndighet,

framhållit, att situationer kunna förekomma, då kungörelsedelgivning

i nu gällande ordning är att föredraga.

Härtill må anmärkas, att ifrågavarande bestämmelser för närvarande sannolikt

ha sin största praktiska betydelse, då det gäller att delge stämning

eller andra partsinlagor med den som avvikit eller eljest håller sig undan.

För andra parten kan vara av stor vikt att, oaktat delgivning på vanligt sätt

ej kan ske, hans talan likväl prövas. Kungörelsedelgivningen är ett medel att

uppnå detta syfte. Som departementschefen framhållit är emellertid ej uteslutet,

att även en kungörelsedelgivning kommer till den söktes kännedom.

Införandet i ortstidning kan leda till att exempelvis den som tagit arbete på

annat håll får sådan kännedom. En bortovarandcs intressen kunna stundom

bevakas av någon som i sin verksamhet har att följa vad som kungöres i

allmänna tidningarna o. s. v. Det kan emellertid icke bestridas, att det av

rättegångskommittén förordade delgivningssättet stundom skulle mera verksamt

bidraga till att den sökte finge vetskap om delgivningen. Att enbart

med hänsyn härtill övergå till detta delgivningssätt synes dock, i betraktande

av de allvarliga olägenheter som äro förbundna med ett spikningsförfarande,

icke böra ifrågakomma. Enligt lagrådets mening kan i huvudsak

samma praktiska resultat ernås, om efter förebild av enahanda bestämmelser

för surrogatdelgivning även beträffande här ifrågavarande delgivning

töreskreves, att meddelande med posten skall sändas till den sökte under

hans vanliga adress.

Förslag om återinförande av spikningsförfarandet har först framställts av

stäinningsmännen i de tre största städerna, som därvid livligt förordat denna

metod bl. a. ur den synpunkten att redan utsikten, att spikning kunde

följa, vore ägnad att underlätta vanlig delgivning med personer, som med

nuvarande regler vore svåra att anträffa. Även om en sådan förmodan kan

antagas ha skäl för sig, synas fördelar i detta hänseende icke uppväga olägenheterna

av spikningsförfarandet. Detsamma kan sägas beträffande rättegångskommilténs

åberopande av den kostnadsbesparing som skulle vinnas

genom kungörelsedclgivningens slopande.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1960

Från stämningsmännens sida har såsom ett argument för införande av

spikningsförfarande uppgivits, att det stundom förekomme att en person,

som ej kunde åtkommas med surrogatdelgivning, även kunde hindra delgivning

i vanlig ordning enbart genom att hålla sig inomhus och undandraga

sig varje försök av stämningsmannen att nå förbindelse med honom vare sig

genom personligt besök eller i telefon. Vad sålunda uppgivits kan vara förtjänt

att uppmärksammas, särskilt som det måhända kan ifrågasättas, om

bestämmelserna angående kungörelsedelgivning i ett sådant fall överhuvud

äro tillämpliga. En förutsättning för kungörelsedelgivning enligt 12 § andra

stycket är, att upplysning ej kan vinnas, var den sökte uppehåller sig. I det

här förutsatta fallet vet man emellertid, att han hela tiden befinner sig i bostaden.

I delgivningskapitlets 6 § föreskrives, att delgivning genom handlings

överlämnande anses ha verkställts, även när den sökte vägrar att mottaga

handlingen. Detta torde — i enlighet med äldre doktrin, jfr bl. a. Tryggers

kommentar till 11 kap. äldre rättegångsbalken s. 32 — få anses gälla

vare sig stämningsmannen behåller handlingen eller lämnar den kvar på

stället för delgivningen. Måhända kan det tyckas, att härmed borde likställas

det fall, att den sökte vägrar att ge överbringaren (stämningsmannen)

tillträde för handlingens överlämnande, förutsatt naturligen att det av omständigheterna

framgår att syftet härvid enbart är att hindra delgivningen.

Emellertid har i äldre praxis, då för spikningsförfarande vid stämnings delgivning

fordrades bl. a. att säker anvisning ej kunde vinnas var den sökte

uppehöll sig, ansetts, att även vägrat tillträde till den lokal, där den sökte

veterligen befann sig, berättigade till sådant delgivningssätt (jfr NJA 188ö

s. 198 samt Trygger a.a. s. 36 not 4 och Kallenberg, Civilprocessrätt II s. 324).

Med hänsyn härtill torde övervägande skäl tala för att, i anslutning till

denna äldre praxis, kungörelsedelgivning anses kunna ske även för nu

diskutei ade fall. Vare sig man ansluter sig till den ena eller den andra av

de här antydda två uppfattningarna, av vilka den första måhända skulle

kräva ett förtydligande tillägg till 6 §, torde i allt fall vara klart, att dessa

fall icke böra tillmätas avgörande betydelse för frågan om spikningsförfarandets

återinförande.

På nu anförda skäl avstyrker lagrådet förslaget om införande av spikningsförfarande

i nya rättegångsbalken samt hemställer, att ändringen i

fråga om 12 § andra stycket begränsas till att en andra punkt tillägges av

innehåll, att meddelande om att handlingen anslagits i kansliet därjämte

skall med posten sändas till den sökte under hans vanliga adress.

36 KAP.

5 §•

Förslaget avser att för präster och därmed jämställda inom andra trossamfund

än svenska kyrkan begränsa den allmänna vittnesplikten i en omattning,

som svarar mot den i sista stycket av förevarande paragraf åsyf
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

tade särskilda tystnadsplikten för präst inom svenska kyrkan. I följd härav

skall enligt förslaget »präst inom annat trossamfund än svenska kyrkan

eller den som i sådant samfund intager motsvarande ställning» icke få horas

som vittne om »något, som han vid hemligt skriftermål eller under därmed

jämförliga förhållanden erfarit». Lagrådet har i sak intet att erinra mot

förslaget men vill framhålla att, med hänsyn till vikten av att undantagen

från vittnesplikt erhålla en fast avgränsning, vad departementschefen därutinnan

anfört bör uppfattas som verkliga definitioner. Som präst eller person

med motsvarande ställning får alltså anses endast den som har erforderlig utbildning

och kompetens för sådan syssla och utövar den som sitt egentliga

kall. Hit kunna exempelvis höra frälsningsarméns officerare men däremot

ej dess underofficerare. Såsom jämförliga med hemligt skriftermål äro vidare

endast att räkna av samvetsnöd föranledda djupa förtroenden, lämnade

till prästen eller den med honom likställde i denna hans egenskap. Då emellertid

dessa definitioner i lagtexten icke torde behöva angivas närmare än

som skett, lämnar lagrådet den föreslagna avfattningen utan erinran.

Förslaget innebär ingen ändring i fråga om statskyrkoprästs frihet från

vittnesplikt, då det gäller sådant som yppats vid hemligt skriftermål, men

utgår från att den är obegränsad. Härom synes emellertid icke föreligga

full enighet inom doktrinen (jfr Kallenberg, Civilprocessrätt II s. 1071 och

Sundberg, Kyrkorätt s. 234 och 251). Det torde i allt fall vara klart, att

den föreslagna andra punkten i paragrafens sista stycke bör tillämpas i

överensstämmelse med vad som kan anses gälla för präst inom svenska

kyrkan.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 12 och 17 §§ konkurslagen.

Därest lagrådets hemställan beträffande 33 kap. 12 § andra stycket rättegångsbalken

bifalles, bör ett postmeddelande såsom där förordats sändas

även i de fall som avses i 12 och 17 §§ konkurslagen. Detta torde dock framgå

även utan ändring i konkurslagen. Anses uttrycklig bestämmelse önskvärd,

bör i stället för de i det remitterade förslaget upptagna orden »första

stycket» tilläggas »andra stycket».

Ur protokollet:

Trygve Hellners

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1960

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 19 februari 1960.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Netzén, af Geijerstam, Nordlander.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 15 februari

1960 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 22 januari 1960 remitterade,

förslagen till

1) lag om ändring i rättegångsbalken; samt

2) lag om ändrad lydelse av 12 och 17 §§ konkurslagen.

Efter redogörelse för vad lagrådet yttrat anför föredraganden.

Med anledning av lagrådets kritik mot förslaget till ändring i delgivningsreglerna

vill jag ånyo understryka, att kungörelsedelgivning är en formell

åtgärd, som vanligen icke leder till att den sökte får kännedom om den handling

som skall delgivas, och att ändringsförslaget syftar till att — icke minst

i den söktes eget intresse — skapa bättre möjligheter till att den sökte verkligen

får del av handlingen. Såsom framhållits från stämningsmannahåll

föreligger uppenbarligen ett praktiskt behov av att i rättegång kunna verkställa

delgivning genom handlingens avlämnande i den söktes hemvist eller

dess fästande på hans husdörr. Jag vill också erinra om att ett sådant delgivningsförfarande

redan förekommer enligt utsökningslagen och har i den

form som den där tillämpas veterligen ej givit anledning till kritik.

Såsom framgår av remissprotokollet är det avsett, att delgivningen i de

avsedda fallen regelmässigt skall tillgå så, att handlingen — i slutet kuvert

—- nedlägges i den söktes brevlåda. Försändelsen skall icke fästas på husdörren,

om brevlåda finnes. Det är alltså endast i de fall, då brevlåda saknas

i anslutning till bostaden, som det skulle kunna komma i fråga, att

försändelsen fästes på dörren. Att märka är även, att den föreslagna delgivningsformen

ej får begagnas med mindre rätten förordnat därom. Det får

förutsättas att, innan sådant förordnande meddelas, flera misslyckade försök

till delgivning i vanlig ordning redan ägt rum. Rättens beslut torde regelmässigt

komma att fattas på grundval av utredning från stämningsmannens

sida, vari dessa misslyckade delgivningsförsök och omständigheterna

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

51

i övrigt i delgivningsärendet redovisas. Det må i detta sammanhang påpekas,

att det klientel på vilket den föreslagna delgivningsformen kan tänkas

komma till praktisk användning ofta består av människor, som uppenbarligen

icke vill göra rätt för sig utan på allt sätt söker undandraga sig sina

förpliktelser.

Jag vill också betona att delgivning i den föreslagna formen ej skall vara

tillåten, då fråga är om stämning i brottmål. Ej heller stämning i tvistemål

får enligt förslaget delgivas på detta sätt annat än då rätten funnit anledning

förekomma, att den sökte avvikit eller eljest håller sig undan.

I anledning av lagrådets påpekande, att det ifrågavarande delgivningsförfarandet

skulle vara särskilt ägnat att väcka uppseende bland den söktes

grannar och andra, torde böra erinras om att delgivningen f. n. i motsvarande

fall sker på så sätt, att handlingen anslås på en för allmänheten tillgänglig

plats i rättens kansli, varjämte meddelande därom införes ej blott

i allmänna tidningarna utan även, om det kan antagas därigenom komma

till den söktes kännedom, i annan tidning. Det är tydligt, att delgivning

som sker på nu angivet sätt kan vara mer ägnad att utsätta den sökte för

obehag än att handlingen i slutet kuvert nedlägges i hans brevlåda eller —

i de mycket sällsynta fall sådant kan förekomma — fästes på hans husdörr.

Som exempel på en situation då den föreslagna delgivningsformen skulle

vara särskilt stötande har lagrådet angivit att när en inneboende sökes,

grannarna kanske tror, att saken gäller hans hyresvärd. I det anförda

exemplet är det dock knappast tänkbart att delgivning skulle ske genom att

handlingen fästes på husdörren. Delgivning kan nämligen i det åsyftade fallet

ske genom att handlingen överlämnas till hyresvärden. Endast om denne eller

annan, till vilken handlingen eniigt reglerna för surrogatdelgivning får

lämnas, icke anträffas blir det aktuellt att använda den föreslagna delgivningsformen.

Lagrådet har också pekat på risken att när det i huset bor

flera hyresgäster med samma namn förväxling från delgivningsmannens sida

lätt kan ske. Detta är dock knappast troligt, eftersom enligt vad förut framhållits

delgivning i den föreslagna formen ej skall få ske med mindre rätten

förordnat därom efter föregående utredning av omständigheterna i det

särskilda fallet.

Under hänvisning till vad sålunda anförts anser jag mig ej böra frångå

det remitterade förslaget på denna punkt. För att klart ge uttryck åt grundsatsen

att fästande på husdörren ej skall ske, när försändelsen kan avlämnas

på annat sätt, vill jag dock förorda, att det ifrågavarande stadgandet i

33 kap. 12 § andra stycket rättegångsbalken kompletteras på så sätt att

efter ordet »eller» inskjutes satsen »om så ej kan ske».

Vad beträffar förslaget om frikyrkopastorers befriande från vittnesplikt

vill jag i anledning av lagrådets påpekande, att det inom doktrinen råder

delade meningar i frågan huruvida den för statskyrkopräst i kyrkolagen

stadgade tystnadsplikten är absolut, understryka att — såsom framgår av remissprotokollet

— förslaget utgår från alt så är fallet.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

Föredraganden hemställer, att lagförslagen, det under 1) anmärkta efter

komplettering i enlighet med vad i det föregående anförts, måtte jämlikt

87 § regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Clas Amilon

Stockholm 1960. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

191637

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1960:232 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändring i förordningen den 4 oktober 1929 s. 1 i texten
  2. 1LU 1960:31 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten