Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om förfarandet i anmärkningsmål, m. m

1961-03-10 · 55 sidor, varav 54 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 54 av 55 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1961:119, Med förslag till förordning om förfarandet i anmärkningsmål, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

1

Nr 119

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om förfarandet i anmärkningsmål, m. m.; given

Stockholms slott den 10 mars 1961.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) förordning om förfarandet i anmärkningsmål, samt

2) förordning om ändring i uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr

272).

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås på grundval av ett av utredningen angående redogöraransvaret

m. m. framlagt betänkande (SOU 1960: 7), att det särskilda

ansvar som åvilar statlig redogörare skall upphävas. I samband härmed

föreslås en modernisering av anmärkningsprocessen.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 119

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

Förslag

till

förordning om förfarandet i anmärkningsmål

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I denna förordning avses med revisionsmyndighet sådan statlig myndighet

som enligt vad därom är särskilt stadgat har att pröva anmärkningar,

framställda vid räkenskapsgranskning, samt med revisor den som å tjänstens

vägnar äger framställa sådan anmärkning.

Med sakägare förstås den som till följd av en vid räkenskapsgranskning

uppmärksammad felaktighet åtnjutit obehörig ekonomisk förmån eller

åsamkats förlust.

Förordningen äger icke tillämpning på anmärkning avseende skatt eller

annan allmän avgift.

2 §•

Rättas icke vid räkenskapsgranskning uppmärksammad felaktighet, skall

revisorn, om ej bestämmelserna i 5 § eller särskilda omständigheter eljest

annat föranleda, framställa anmärkning rörande felaktigheten.

Anmärkning skall framställas skriftligen samt angiva den räkenskap varemot

anmärkningen riktas, grunden för anmärkningen, det anmärkta beloppet

och namnet på sakägaren, dock att sakägarens namn må uteslutas

om denne till följd av felaktigheten åtnjutit obehörig ekonomisk förmån

men det likväl kan antagas, att krav i anledning av felaktigheten icke skall

komma att riktas mot honom.

3 §•

Ej må anmärkning gillas med mindre tillfälle lämnats myndighet eller

annan, mot vars räkenskap anmärkningen riktats, att inkomma med skriftlig

förklaring.

4 §•

Finnes myndighet eller annan, mot vars räkenskap anmärkning riktats,

böra höras över anmärkningen, skall denna i huvudskrift eller bestyrkt

avskrift delgivas vederbörande med anmodan att inom viss tid inkomma

med skriftlig förklaring. Om hinder ej möter, skall delgivning därvid tillika

verkställas med tjänsteman, som beslutat den åtgärd anmärkningen avser,

samt namngiven sakägare för att bereda dessa tillfälle att inom utsatt tid

yttra sig.

5 §•

Är det anmärkta beloppet ringa eller kan fortsatt handläggning av ärendet

eljest antagas vålla mer arbete och kostnad än skäligt är, må anmärkningen

avvisas. Vad nu sagts skall dock icke gälla, om det med hänsyn till

andra förekommande omständigheter, såsom att beloppet avser tid efter

annan återkommande utgift eller intäkt, finnes från allmän synpunkt påkallat

att anmärkningen prövas.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

3

6 §•

Revisionsmyndighets slutliga beslut i anmärkningsmål skall avfattas

skriftligen och angiva de skäl på vilka beslutet grundas.

Beslutet skall delgivas revisorn ävensom dem, med vilka anmärkningen

delgivits.

7 §•

Anmärkning, som prövats av revisionsmyndighet, må icke återkallas.

8 §•

Har annan revisionsmyndighet än kammarrätten meddelat slutligt beslut

i anmärkningsmål och har ej anmärkningen därvid avvisats med stöd av

5 §, må talan mot beslutet föras genom besvär hos kammarrätten av revisorn

samt av myndighet eller annan, mot vars räkenskap anmärkningen

riktats, ävensom av tjänsteman, som i 3 § sägs, och sakägare.

Över annat av revisionsmyndighet enligt denna förordning meddelat beslut

må klagan icke föras.

9 §•

Mot kammarrättens utslag eller beslut över besvär i anmärkningsmål må

talan icke föras.

10 §.

Har anmärkning gillats genom laga kraftvunnet beslut, skall myndighet

eller annan, vars räkenskap anmärkningen avser, lämna revisionsmyndigheten

redogörelse för de åtgärder som vidtagits i anledning av beslutet.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1962, från och med vilken

dag vad som på grundval av författning eller eljest är gällande beträffande

särskilt ansvar för statlig redogörare (redogöraransvar) icke längre skall

äga tillämpning, utom såvitt angår oriktig avgiftsberäkning hos tullverket.

Genom förordningen upphävas

§§ 8, 9, 10 och 11 förordningen den 11 december 1830 (nr 85) angående

behandlingen av extraordinarie avskrivningsfrågor och anmärkningsmål,

kungörelsen den 17 december 1920 (nr 840) angående anställande av reservationskrav,

kungörelsen den 12 december 1924 (nr 529) angående tid för framställande

av anmärkningar vid uppbördsmäns och redogörares räkenskaper

m. m.,

så ock vad eljest i allmän författning eller föreskrift finnes stridande

mot bestämmelserna i denna förordning.

Beträffande anmärkningar, som utställts till delgivning före förordningens

ikraftträdande, skall vad dessförinnan varit gällande fortfarande tillämpas;

dock må revisionsmyndigheten, om det finnes skäligt, underlåta att

utkräva ersättning av redogörare på grund av anmärkning, som fastställts

efter ikraftträdandet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

Förslag

till

förordning om ändring i uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272)

Härigenom förordnas, att 68 § 2 mom., 70 § 2 mom. och 86 § uppbördsförordningen

den 5 juni 19531 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

68 §.

2 in o m. Har riksräkenskapsverket

vid granskning av verkställd debitering

funnit, att anledning föreligger

till antagande att slutlig, kvarstående

eller tillkommande skatt blivit

någon påförd obehörigen eller

med för högt belopp eller att skattskyldig

tillgodoräknats överskjutande

preliminär skatt med för lågt belopp,

skall ämbetsverket underrätta

vederbörande länsstyrelse härom.

Länsstyrelsen har att verkställa den

utredning i ärendet, som må finnas

erforderlig, och att, därest vederbörande

finnes hava erlagt skatt obehörigen

eller med för högt belopp eller

tillgodoräknats överskjutande

preliminär skatt med för lågt belopp,

till honom återbetala vad som för

mycket erlagts. Finner länsstyrelsen

eljest att förhållande, som nyss

sagts, föreligger har länsstyrelsen

likaledes att återbetala för mycket

erlagt belopp.

Envar, som -— — —- mycket erlagt.

68 §.

2 mom. Har vid granskning hos

riksrevisionsverket av verkställd debitering

befunnits, att anledning föreligger

till antagande att slutlig,

kvarstående eller tillkommande

skatt blivit någon påförd obehörigen

eller med för högt belopp eller att

skattskyldig tillgodoräknats överskjutande

preliminär skatt med för

lågt belopp, skall vederbörande länsstyrelse

underrättas härom. Länsstyrelsen

har att verkställa den utredning

i ärendet, som må finnas erforderlig,

och att, om förhållande

som nyss sagts finnes föreligga, återbetala

vad som för mycket erlagts.

Finner länsstyrelsen eljest sådant

förhållande vara för handen, skall

länsstyrelsen likaledes återbetala

för mycket erlagt belopp.

Envar, som--— mycket er
lagt.

70 §.

2 mom. Finner länsstyrelsen efter

anmälan av lokal skattemyndighet

eller eljest, att skatt blivit från

debitering obehörigen utesluten eller

till för ringa belopp påförd eller

att preliminär skatt blivit gottskriven

med för högt belopp, har länsstyrelsen

att efter hörande av den

skattskyldige fastställa det belopp

denne har att gälda.

70 §.

2 mom. Har vid granskning hos

riksrevisionsverket av verkställd debitering

befunnits, att skatt blivit

från debitering obehörigen utesluten

eller till för ringa belopp påförd eller

att preliminär skatt blivit gottskriven

med för högt belopp, skall vederbörande

länsstyrelse underrättas

härom. Länsstyrelsen har att verkställa

den utredning i ärendet, som

1 Senaste lydelse av 68 § 2 mom. se 1954:340.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

5

(Nuvarande lydelse)

86 §.

Över länsstyrelses---veder
börande

länsstyrelse.

Sedan besvären — -— — giva anledning.

Över kammarrättens---till

prövning.

Vid prövning---under be
dömande.

(Föreslagen lydelse)

må finnas erforderlig, och att, om

förhållande, som nyss sagts, finnes

föreligga, efter hörande av den skattskyldige

fastställa det belopp denne

har att gälda.

Finner länsstyrelsen efter anmälan

av lokal skattemyndighet eller

eljest sådant förhållande vara för

handen, skall länsstyrelsen likaledes,

efter hörande av den skatt skyldige,

fastställa det belopp denne har att

erlägga.

86 §.

Över länsstyrelses--— veder
börande

länsstyrelse.

Besvärsrätt tillkommer den som

beslutet avser, så ock, när fråga är

om beslut enligt 68 § 2 mom. eller

70 § 2 mom. i anledning av underrättelse

från riksrevisionsverket, vederbörande

revisor.

Sedan besvären---giva an
ledning.

Över kammarrättens — — -— till

prövning.

Vid prövning---under be
dömande.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1962.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 10 mars

1961.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Hermansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om redogöraransvaret

och anmärkningsprocessen samt anför därvid följande.

I. Inledning

Den statliga revisionsverksamheten i egentlig mening utföres dels av det

centrala revisionsverket, riksräkenskapsverket, och dels av specialrevisioner

hos vissa andra ämbetsverk. Gemensamt för all revisionsverksamhet,

utövad av de reviderande verken, är anmärkningsförfarandet, som utmynnar

i den så kallade anmärkningsprocessen. Genom en av vederbörande revisor

framställd anmärkning mot en offentlig räkenskap anhängiggöres ett

anmärkningsmål, närmast riktat mot den befattningshavare, som är ansvarig

för räkenskapen eller redovisningshandlingen, den så kallade redogöraren.

Under vilka omständigheter redogöraransvar inträder, är icke reglerat i

lag eller författning. Ansvaret grundar sig på den praxis som utbildat sig i

anmärkningsmålen. Dessa är administrativa mål. Dömande myndighet är i

första instans riksräkenskapsverket eller annan revisionsmyndighet samt i

andra och vanligen sista instans kammarrätten. Vissa mål kan föras upp till

regeringsrätten. Gällande bestämmelser angående anmärkningsmålen återfinnes

i huvudsak i vederbörande ämbetsverks instruktioner samt i kungörelsen

den 12 december 1924 med föreskrifter angående fullföljd av talan i

vissa besvärs- och anmärkningsmål m. m. I övrigt är de regler som följes i

anmärkningsprocessen utformade av praxis.

Spörsmålen om redogöraransvaret och anmärkningsprocessen ävensom

vissa därmed sammanhängande frågor har under senare tid vid flera tillfällen

tagits upp till diskussion såväl inom riksdagen som av olika myndigheter

och utredningar. Sedan riksdagen uttalat sig för en allmän utredning

av hithörande frågor tillkallades den 30 juni 1955 regeringsrådet E. L. Eckerberg

(ordförande), byråchefen i riksräkenskapsverket E. B. A. Ehnbom och

kammarrättsrådet C. T. Wikström med uppdrag att verkställa utredning ro
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1961

rande redogöraransvaret och anmärkningsprocessen jämte därmed sammanhängande

frågor. De sakkunniga, som antagit benämningen utredningen angående

redogöraransvaret m. m., har med skrivelse den 20 februari 1960 avlämnat

betänkande med förslag till förordning om förfarandet i anmärkningsmål

m. m. (SOU 1960:7). Författningsförslaget torde såsom Bihang

få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende. I betänkandet föreslås att

redogöraransvaret upphör såsom särskild form av tjänsteansvar. Omfattningen

av det ansvar som i stället skall åvila redogörare får enligt utredningen

bestämmas av de skadeståndsregler som gäller för övriga statstjänstemän.

I anslutning härtill föreslås en omdaning av anmärkningsprocessen.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgivits av justitiekanslersämbetet,

försvarets civilförvaltning, arbetsmarknadsstyrelsen, medicinalstyrelsen,

generalpoststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,

statskontoret, kammarrätten, generaltullstyrelsen, riksräkenskapsverket,

statens sakrevision, statens organisationsnämnd, skolöverstyrelsen, domänstyrelsen,

lantbruksstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i

Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge,

Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands,

Kopparbergs, Västernorrlands och Västerbottens län, besvärssakkunniga,

Föreningen försvarets kassachefer, Föreningen Sveriges kronokamrerare,

Landsorganisationen i Sverige, Statstjänstemännens riksförbund, Svenska

landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet, Sveriges advokatsamfund,

Sveriges akademikers centralorganisation, Sveriges häradsskrivareförening

samt Tjänstemännens centralorganisation.

Yttrandena bär över lag varit positiva.

Jag anhåller att nu få upptaga detta ärende.

II. Den statliga revisionsverksamheten

Med revisionsmyndigheter i egentlig bemärkelse (kamerala revisionsmyndigheter)

avses statliga myndigheter som har att granska räkenskaper och

pröva anmärkningsmål. Den centrala myndigheten för kontrollen över den

statliga medelsförvaltningen och för därmed sammanhängande frågor är

riksräkenskapsverket (fr. o. m. den 1 juli 1961 riksrevisionsverket). Det åligger

detta verk bl. a. att utöva ständig tillsyn därå, att statens räkenskapsväsen

fungerar ändamålsenligt och att erforderliga förbättringar vidtages inom

detsamma. Verket äger enligt sin instruktion i detta syfte meddela föreskrifter

om sättet för räkenskapsposternas behöriga bokföring och verifiering

samt i samråd med vederbörande myndighet fastställa formulär för dess räkenskaper

och övriga redovisningshandlingar. Därest samförstånd icke kan

uppnås mellan riksräkenskapsverket och vederbörande myndighet skall ärendet

underställas Kungl. Maj:ts prövning. Enligt åtskilliga författningar ankommer

det vidare på riksräkenskapsverket att fastställa formulär till redovisningshandlingar

i fråga om skatter och böter samt beträffande medelsförvaltningen

i länen in. in.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj. ts proposition nr H9 år 1961

Nämnda bestämmelser, som närmast avser den tekniska sidan av kontrollen

över statens räkenskapsväsen, kompletteras av stadgandet, att riksräkenskapsverket

äger meddela de anvisningar rörande tillämpning av gällande

föreskrifter inom området för verkets kontrollerande verksamhet, vilka verket

finner påkallade, samt att det åligger verket att i anledning av förfrågningar

från statliga myndigheter eller redogörare lämna dem upplysningar i

dylika frågor.

Anmärkningsmålen uppkommer vid verkets egentliga räkenskapsgranskning,

vilken i princip omfattar alla räkenskaper som kan bli föremål för

statlig revision. Enligt instruktionen åligger det verket att tillse, att de räkenskaper

och redovisningshandlingar blir vederbörligen granskade, vilka

jämlikt särskilt meddelade bestämmelser skall inges till verket av statsmyndigheter,

statstjänstemän och statsunderstödda inrättningar ävensom av sådana

korporationer och enskilda som med redovisningsskyldighet erhåller

anslag av statsmedel. Denna granskning skall avse att kontrollera, förutom

redogörelsernas överensstämmelse med fastställda formulär samt deras riktighet

till siffran, att inkomsterna uppbäres och redovisas samt att utgifterna

verkställes och bokföres i enlighet med riksstat, specialstat, utfärdade

författningar och eljest givna stadganden ävensom att i övrigt vid förvaltningen

av kronans medel och andra tillgångar gällande föreskrifter följes

samt nödig sparsamhet och statens bästa iakttages. För att kunna genomföra

revisionen äger riksräkenskapsverket inventera kassor m. m. samt undersöka

redovisningsväsendet och inhämta de underrättelser rörande förvaltningen

och kontrollen därå, som kan erfordras för utförande av verkets

åligganden. Vidare äger verket vid underlåtenhet att inom föreskriven tid

avlämna infordrad förklaring förelägga och utdöma vite.

Riksräkenskapsverket har att avgöra de anmärkningsfrågor som överlämnas

till ämbetsverket av överrevisorerna vid vissa statens affärsdrivande

verk, av statens sakrevision eller överrevisorerna vid väg- och vattenbyggnadsväsendet.

De anmärkningar, som verket regelmässigt har att befatta sig

med, uppkommer emellertid vid den revision som bedrives av verkets revisionsbyråer.

Vid granskningen uppmärksammad felaktighet blir i många fall tillrättalagd

efter hänvändelse under hand till redogöraren. I övriga fall påtalas felaktigheten

i en promemoria eller en anmärkning. Framställd anmärkning

skall innefatta yrkande om ersättande av det belopp, som blivit för mycket

utbetalt. Såvitt möjligt skall i anmärkningen angivas den eller de tjänstemän

som har att ersätta det anmärkta beloppet (redogörarna).

Förutom sådan utgiftsgranskning sker även en granskning av beskattningslängder,

vissa saköreslängder samt vissa bland uppbörds- och bötesredogörelsernas

verifikationer ingående längder och handlingar. Anmärkning

vid denna granskning innehåller yrkande, att den skattskyldige skall

förpliktas utge det anmärkta beloppet.

Vid sidan om riksräkenskapsverkets revisionsverksamhet förekommer

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

9

liknande verksamhet hos andra myndigheter. Riksräkenskapsverkets egna

räkenskaper revideras sålunda av en tjänsteman i kammarrätten. Anmärkning

framställes därvid i förekommande fall hos kammarrätten. -— Vidare

finnes specialrevisioner inrättade inom vissa myndigheter, som har ett större

antal lokalförvaltningar. Specialrevisioner finns hos i det följande angivna

myndigheter.

Försvarets civilförvaltning inrymmer den största av specialrevisionerna

och har i stort sett samma ställning gentemot försvarets myndigheter och

inrättningar som riksräkenskapsverket inom sitt område.

Arbetsmarknadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen och medicinalstyrelsen är

vidare specialrevisioner för dem underställda myndigheter och prövar framställda

anmärkningar; de båda först nämnda styrelserna dock blott intill

den 1 juli 1961.

På generaltullstyrelsens revisionsbyrå granskas avgiftsberäkningen vid

tullverket. Denna granskning har en speciell karaktär ur anmärkningssynpunkt,

enär förfarandet reglerats i en särskild författning, förordningen den

24 maj 1928 (nr 124) angående förfarandet i vissa fall vid oriktig avgiftsberäkning

hos tullverket. På kameralbyrån hos generaltullstyrelsen granskas

sådana tullverkets räkenskaper som inte avser tull och dylika avgifter.

Därvid framställda anmärkningar avgöres inom generaltullstyrelsen.

Hos några affärsdrivande verk förekommer revisionsverksamhet, som

resulterar i anmärkningar, vilka prövas inom verket. Dessa anmärkningsmål

avser regelmässigt utgiftsredovisningen. De ifrågavarande verken är

domänstyrelsen, generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen, telestyrelsen och

vattenfallsstyrelsen.

III. Utredningen

Redogöraransvarets nuvarande innebörd

Den rättsutveckling som lett fram till nuvarande förhållanden på området

leder sitt ursprung till 1500-talet. I betänkandet har på s. 22—42 lämnats

en redogörelse för denna utveckling, och jag kan beträffande den historiska

bakgrunden till redogöraransvaret och anmärkningsprocessen hänvisa

till nämnda redogörelse.

För ett närmare studium av redogöraransvaret är man hänvisad till rättsfall,

nämligen regeringsrättens och — för tiden efter år 1924 — även kammarrättens

avgöranden. 1 betänkandet göres (s. 43—54) en analys av det nuvarande

rättsläget på området. Utredningens uppfattning i denna fråga innebär

i sammandrag följande.

Med redogörare torde enligt vanligt språkbruk förstås en befattningshavare,

som på grund av sin tjänsteställning har att företaga utbetalning eller

verkställa uppbörd. Vem som är redogörare i denna mening framgår i åtskilliga

fall av instruktion eller arbetsordning för vederbörande myndighet.

Saknas dylik bestämmelse, kan myndigheten förordna viss befattningshavare

att vara redogörare; vanligen sker detta i den formen, att viss tjänste
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

man förordnas att omhänderha myndighetens medel. Inom en och samma

myndighet kan självfallet förekomma en uppdelning så att olika redogörare

finnes för olika verksamhetsgrenar.

I den mån den befattningshavare, som sålunda benämnes redogörare (den

egentlige redogöraren), varit skyldig att själv bedöma den av honom företagna

åtgärdens överensstämmelse med gällande författningar eller eljest

givna föreskrifter och han icke kunnat direkt stödja sig på av annan befattningshavare

eller vederbörande myndighet meddelat beslut om åtgärden

i fråga, anses han i princip ha ådragit sig redogöraransvar för förekommande

fel. Såsom av det följande framgår förekommer emellertid även fall, då

redogöraransvar för ett vid revision uppdagat fel anses åvila annan än den

egentlige redogöraren. För enkelhetens skull avses i det följande, där ej annat

följer av sammanhanget, med redogörare envar som anses ha redogöraransvar

för en vid revision anmärkt åtgärd.

Har åtgärden företagits på direkt order, blir den egentlige redogöraren

inte ansvarig utan den som givit ordern. Har utanordnande av medel skett

i enlighet med beslut av besvärsmyndighet i denna dess egenskap, är redogöraren

fri från allt ansvar för utanordnandet. I detta fall torde redogöraransvar

ej heller föreligga för dem som deltagit i besvärsmyndighetens beslut.

I de fall där redogörarens åtgärd ej grundar sig på eget bedömande och

ej heller direkt på ett av annan meddelat beslut angående åtgärden i fråga

utan på ett av myndighet meddelat förvaltningsbeslut, t. ex. ett beslut om

löneklassplacering, åvilar ansvaret i regel dem som deltagit i detta beslut.

Ansvarigheten för beslut om löneklassplacering åvilar den som fattat beslutet,

även om detsamma grundar sig å ett tidigare av annan person fattat

löneklassplaceringsbeslut.

Redogöraransvar kan emellertid komma att åvila även en befattningshavare

som icke deltagit i det till grund för den felaktiga åtgärden liggande

beslutet, t. ex. en föredragande som haft rätt att reservera sig mot beslutet

men underlåtit att göra detta. Den som endast attesterat riktigheten av viss

uppgift, som kunnat föranleda den anmärkta åtgärden, har däremot inte

ådragit sig redogöraransvar.

Om flera personer har redogöraransvar för en åtgärd, är ansvarigheten

alltid solidarisk.

Redogörare har ofta icke kunnat freda sig från ersättningskrav ehuru

han missletts av uppgift eller intyg från annan tjänsteman. Strängheten i

redogöraransvaret kommer särskilt till synes i dylika fall, där det är uppenbart

att vad som begärts av redogöraren varit en noggrannhet som går långt

utöver vad man menar med normal aktsamhet. Såsom exempel härpå återger

utredningen följande rättsfall.

Redogörare ansågs ansvarig för utbetalning av hyresbidrag till officer

under dennes kommendering vid skola å hans mantalsskrivningsort, ehuru

utbetalningen ägt rum med stöd av vederbörande kompanichefs intyg att

officeren icke bodde å kommenderingsorten. Ett regeringsråd befriade dock

redogöraren från betalningsskyldighet (RÅ 1910 ref. 18). Redogörare vid

ett regemente befanns ansvarig för utbetalning av tjänstgöringstraktamente

under befattningshavares semester, oaktat vederbörande kompanichef attesterat

en räkning vari uppgivits att befattningshavaren då tjänstgjort vid

ett annat regemente. En ledamot friade redogöraren (KÅ 1925 not. 48). Redogörare

förklarades ansvarig för felaktighet i utbetalning av dagavlöning

med belopp vilket fanns angivet i fastställd stat, enär angivna beloppet

uppenbarligen berott på felskrivning. I staten hade det totala beloppet för

år angivits riktigt. Kammarrätten hade befriat redogöraren från betalnings
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr HD år 1961

11

skyldighet, och två regeringsråd gjorde häri ej ändring (RÅ 1924 not. Fö

102). Dyrtidstillägg hade beräknats med stöd av ett järnvägsstyrelsens beslut,

vilket offentliggjorts i bihang till styrelsens ordersamling; beslutet

stred emellertid mot bestämmelser i vederbörande kungl. kungörelse. Redogöraransvar

för utbetalningen ansågs åvila den, som utbetalt dyrtidstilllägget,

ej den som fattat styrelsens beslut (RÅ 1930 not. K 6—9). Traktamentsersättning

till en officer hade beräknats och utbetalts som om han

haft eget hushåll, vilket oriktigt angivits i vederbörligen attesterad räkning

å ersättningen. Redogöraren ålades och attestgivaren fritogs från betalningsskyldighet

för vad som för mycket utbetalts (KÅ 1950 not. 437). — Exempel

saknas emellertid icke på alt redogörare i ganska likartade fall fritagits från

ersättningsskyldighet. Sålunda har med 3 röster mot 2 en jägmästare ansetts

ej ansvarig för utbetalning avseende reparationskostnad, då reparationen

visserligen sedermera befunnits icke ha utförts men räkning å kostnaden

oriktigt attesterats av den kronojägare som närmast skolat omhänderha

arbetet (RÅ 1914 not. Jo 129). I ett annat fall har regeringsrätten genom

enhälligt utslag ogillat mot tjänstemän vid en länsstyrelse framställt ersättningskrav

i anledning av att de med stöd av bedrägliga uppgifter av en

överlärare utanordnat för högt statsbidrag till ett skoldistrikt, oaktat anledning

icke saknats att misstro uppgifterna i fråga (RÅ 1946 ref. 38).

De krav på noggrannhet beträffande utforskande av fakta, vilka enligt

rättspraxis ställs på redogörarna, synes vara så höga att enligt utredningens

uppfattning ett regelmässigt uppfyllande av dem skulle föranleda så

många tidskrävande och nästan alltid onödiga undersökningar att systemet

bleve orimligt betungande för statsförvaltningen.

Av rättspraxis torde framgå, att för ersättningsskyldighet i anmärkningsprocess

fordras att ett fel konstateras ha blivit begånget men att frågan

huruvida felet berott på oskicklighet eller försummelse av vederbörande

tjänsteman i allmänhet icke prövas. Redogöraransvaret skiljer sig härutinnan

från vanligt skadestånds- eller tjänstemannaansvar. I anmärkningsprocessen

synes man utgå från att enbart det förhållandet att ett fel blivit

begånget medför redogöraransvar för den som vidtagit den felaktiga tjänsteåtgärden.

Om en redogörare undgått ansvar för ett begånget fel har det,

åtminstone i tidigare praxis, alltid berott på antingen att han ej ägt vägra

utföra den klandrade åtgärden — vanligen har då redogöraransvar ansetts

åvila annan tjänsteman — eller att det framstått såsom omöjligt för redogöraren

att vidtaga sådana kontrollåtgärder som skulle ha lämnat upplysning

om rätta förhållandet. Förgäves har redogöraren eljest på mer eller

mindre goda grunder åberopat att felet, mänskligt setl, varit ursäktligt.

Detta gäller även de ingalunda sällsynta fall då redogöraren tillämpat en

måhända svårtolkad avlönings-, statsbidrags- eller annan författning på ett

sätt som sedermera i en mot honom väckt anmärkningsprocess förklarats

vara felaktigt. I rättspraxis finns dock enstaka undantag från dessa allmänna

regler.

Enligt utredningen föreligger det en skillnad mellan vanligt skadeståndsansvar

och redogöraransvaret även beträffande beräknandet av ersättningens

storlek. I anmärkningsprocessen anses vanligen möjlighet saknas att reducera

ersättningen med hänsyn till att den anmärkta åtgärden tillfört det

allmänna vissa nyttigheter eller inneburit fullgörandet av någon det allmännas

förpliktelse; ersättningen bestämmes regelmässigt till (let belopp som

felaktigt utgivits eller icke influtit. Detta förhållande kan leda till att en

redogörare med avseende å sin ersättningsskyldighet för ett begånget fel

kommer i bättre läge om felet bedömes vara så grovt, att tjänstefel ifråga
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

sättes föreligga, än om denna frågeställning anses utesluten. Å andra sidan

torde redogöraransvaret i många fall verka på sådant sätt, att frågan om

åtal för tjänstefel och utkrävande av skadestånd på grund härav icke upptages

till bedömande, ehuru detta skulle vara möjligt.

Redogörelsen visar, att redogöraransvaret är synnerligen strängt. Emellertid

mildras denna stränghet i praktiken genom dels leuteration och dels

Ivungl. Maj :ts eftergift av ersättningsskyldigheten på därom gjord underdånig

ansökan (»nåd»), Leuterationsrätt på grund av att den anmärkta åtgärden

anses »gagnelig eller skälig» innebär möjlighet att taga hänsyn till

skadans storlek vid bestämmande av redogörares ersättningsskyldighet. Eftergift

kan emellertid även ske om »eljest^särskilda skäl föreligga»; härvid

torde graden av vållande hos redogöraren kunna i viss mån beaktas.

Möjligheten att »nådevägen» erhålla befrielse från ersättningsskyldigheten

kan anses vara ett nära nog nödvändigt komplement; det många gånger

orimliga resultatet av redogöraransvaret kan genom »nådeinstitutet» ändras

till bättre överensstämmelse med rätt och billighet. Ansökan om befrielse

från betalningsskyldighet kan framställas av både redogöraren och sakägaren,

ehuru sådan skyldighet icke ålagts den sistnämnde.

De principer som är vägledande vid prövning av dylika ansökningar angavs

i en inom försvarsdepartementet upprättad promemoria (jämför proposition

1946: 375) på följande sätt.

»1. Genom den gjorda utbetalningen har statsverket tillgodogjort sig vissa

tjänster eller undsluppit vissa merkostnader (obehörigheten har kunnat

anses vara av mera formell art).

2. Utbetalningen har eljest varit billig och skälig (formell brist att vederbörligt

tillstånd icke inhämtats).

3. Utbetalningen har grundat sig på en i och för sig ursäktlig feltolkning

av författningsbestämmelserna.

4. Svårighet för redogöraren att indriva det för mycket utbetalda beloppet

(då dödsfall mellankommit, pensionsavgång, mångfald svåranträffbara

sakägare med ringa återbetalningsskyldighet för envar etc.).

5. Ömmande skäl (beloppets storlek i förhållande till sakägarens ekonomiska

möjligheter o. dyl.).

Principen om god tro, såväl hos redogöraren som hos sakägaren, har

strängt upprätthållits.

I en del fall har det synts tvivelaktigt huruvida sakägare varit juridiskt

skyldig att återbetala (condictio indebiti). Till detta förhållande hava hittills

de administrativa myndigheterna icke ansett sig böra taga hänsyn.»

Dessa principer, som måste anses gälla fortfarande, medger att hänsyn

tas till såväl den skada som åsamkats det allmänna genom den anmärkta

åtgärden som graden av redogörarens försummelse. Svårigheter för redogöraren

att utfå det anmärkta beloppet av sakägaren liksom dennes oförmaga

att betala är även av betydelse vid bedömandet. Att sakägarens situation.

sålunda beaktas ger stöd för antagandet, att anmärkningsprocessen

åtminstone numera icke främst har till ändamål att få redogörarens ersättningsskyldighet

fastställd utan att den istället väsentligen är en ordning för

prövning av frågan, huruvida den anmärkta åtgärden varit riktig eller icke.

De återgivna principerna för eftergift förutsätter skönsmässiga avgöranden;

en ändring av praxis härutinnan kan sålunda äga rum utan att dessa

principer ändras. Enligt vad utredningen ansett sig kunna utläsa av inhämtade

uppgifter från försvarets civilförvaltning och riksräkenskapsverket

om tillämpad »nåd» i anmärkningsfrågor, har under de senaste åren i

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 119 år 1961

13

praxis ägt rum en viss skärpning av villkoren för Kungl. Maj:ts eftergift av

ålagd betalningsskyldighet.

I vilken utsträckning redogörares regresskrav mot sakägare föranleder

betalning låter sig icke med säkerhet avgöra. Av de under budgetåren 1946

/47, 1949/50 och 1952/53 till riksräkenskapsverket inbetalda aktoratsmedlen,

frånsett statsbidrag vilka regelmässigt gäldas av sakägare, inbetalades

dock åtminstone cirka 77 procent av sakägare och cirka 6 procent av

redogörare; i vilken mån sakägare eller redogörare inbetalt återstående 17

procent framgår icke av tillgängligt material. Orsaken till att dessa siffror

blivit så förmånliga för redogörarna torde bl. a. vara, att redogörarna ofta

genom sin tjänsteställning kan kvitta sina fordringar hos sakägarna mot

dessa tillkommande avlöning. Även tvångsvis genomförd kvittning av dylikt

slag lärer förekomma. Sakägaren torde emellertid oftast frivilligt erlägga

vad han för mycket bekommit.

Lagakraftvunnet utslag i anmärkningsmål äger rättskraft mot redogöraren.

Likväl står det allmän domstol öppet att ompröva sakfrågan i ett sådant

mål, i fall då domstolen har att bedöma redogörarens regresstalan mot

sakägaren och saken icke rör skattefråga. Även om domstolen skulle finna

sakfrågan vara riktigt bedömd i anmärkningsmålet, kan redogörarens regresstalan

ogillas; härvid förutsättes dock bl. a. att sakägaren varit i god

tro vid mottagandet av det anmärkta beloppet.

I det föregående har nämnts att riksräkenskapsverkets skatteanmärkningar

riktas mot den skattskyldige. Redogöraransvaret har i praxis bortfallit

på detta område. Anmärkningsutslag vinner i dessa fall rättskraft mot

sakägaren.

Samma förhållande gäller om åläggande att utge tull enligt förordningen

den 24 maj 1928 (nr 124) angående förfarandet i vissa fall vid oriktig avgiftsberäkning

hos tullverket. Redogöraransvaret enligt denna författning

är subsidiärt, d. v. s. det kan endast utkrävas om varuhavaren, som skolat

svara för beloppet, befunnits sakna tillgång till dess gäldande eller icke

kunnat anträffas. Vidare är en förutsättning för tulltjänstemans ansvar av

dylikt slag, att det anmärkta felet uppkommit genom förfarande, som kan

anses hänförligt till vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet

i tjänsten, samt att krav på utfående av beloppet riktas mot tjänstemannen

inom den tidrymd som gäller för godtroende varuhavares skyldighet att erlägga

felande tullavgift. Detta modifierade redogöraransvar har hittills aktualiserats

endast ett par gånger sedan dess tillkomst 1928.

Sammanfattningsvis anför utredningen bl. a. följande.

Redogöraransvaret vilar uppenbarligen icke på eu genomtänkt och klart

utformad rättslig doktrin. Det är utbildat i rättspraxis, och intet formellt

skäl borde hindra att det, i likhet med t. ex. stämpelförsäljares ansvar, genom

praxis ändrades till nära överensstämmelse med vanligt tjänsteansvar.

Att så icke skett kan tänkas ha flera orsaker. Sålunda är den skriftliga och

summariska anmärkningsprocessen föga lämpad för ingående prövning av

rent subjektiva omständigheter. Sådana sakna för övrigt helt naturligt

nämnvärd betydelse i det stora flertalet anmärkningsmål, i vilka mål den

anmärkta åtgärden relalivt sällan kan med fog försvaras på rent subjektiva

skäl. Vidare utgör anmärkningsprocessen i förening med det nuvarande

stränga redogöraransvaret otvivelaktigt ett för statsverket både effektivt

och billigt sätt att genom redogörarnas förmedling av sakägarna återfå vad

de med orätt erhållit. Att det tillika är det enda sättet synes för övrigt vara

cn ganska allmän — ehuru felaktig — uppfattning, vilken kanske mer eller

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

mindre medvetet influerat vid utformningen och bibehållandet av nuvarande

praxis. Redogöraransvaret anses också kunna bidraga till iakttagande

av största möjliga noggrannhet vid handhavandet av statens medel. Ävenledes

kan måhända en återstod av uppfattningen om statens höghetsställning

gentemot sina befattningshavare förmodas alltjämt göra sig gällande.

Trots allt det nu sagda skulle dock redogöraransvaret troligen ha för länge

sedan avskaffats, om icke dess mest stötande verkningar ofta mildrats i

nådeväg.

Tidigare framförd kritik mot redogöraransvaret

I anledning av ett anmärkningsmål, vari regementsintendent förklarats

ersättningsskyldig för felaktig, men med stöd av vederbörlig attest, verkställd

utbetalning (KÅ 1930 not. 117), berörde riksdagens militieombudsman

i sin ämbetsberättelse år 1932 redogöraransvaret ur principiell synpunkt.

Militieombudsmannen, som i ärendet inhämtat yttrande från bl. a. arméförvaltningens

civila departement, anförde bl. a. följande.

I ärendet har sålunda uppkommit det principiella spörsmålet huruvida en

statens redogörare, även om han vid en utbetalning förfarit med skyldig

aktsainhet så till vida att han före utbetalningen granskat verifikationer och

attester för densamma och funnit dem formellt oklanderliga, likväl bör vara

i förhållande till statsverket ersättningsskyldig för utbetalningen, då det

befinnes att verifikation eller attest är i materiellt hänseende felaktig. Det

torde i detta sammanhang huvudsakligen böra bliva fråga om sådana fall,

i vilka den som utfärdat attest härvid feltolkat gällande bestämmelser eller

på annat sätt felbedömt förhållandena utan att detta kan anses innefatta

straffbar vårdslöshet. De fall att dylik feltolkning eller felbedömning innebär

straffbart förfarande eller att brottsligt förfarande vid utfärdande av

attest m. in. eljest föreligger, torde här kunna lämnas å sido.----

Emellertid lära å andra sidan skäl av en viss styrka kunna anföras mot

lämpligheten att så betunga redogörarna, som med det rådande systemet

sker. I och för sig är systemet genom sin stränghet föga tilltalande. Det ansvar,

som av staten lägges på redogörarna, torde ock gå vida utöver vad som

inom enskilda företag i allmänhet kräves av de anställda.

Ur praktisk synpunkt lärer böra uppmärksammas, att om alltför stora

krav i förevarande hänseende ställas å redogöraren, denne i sin ordning

ofta blir benägen att, i fall som synas i minsta mån tveksamma, vägra att

verkställa utbetalning utan överordnad myndighets beslut därom. Härigenom

kan i många fall onödigtvis vållas — och vållas säkerligen f. n. ofta —

omgång och tidsutdräkt innan befattningshavare kommer till sin rätt.

Den vittgående ansvarsskyldigheten för statens redogörare skulle te sig

mera förenlig med billighet och rättvisa, därest åt redogöraren utginge skälig

ersättning för de ekonomiska risker han genom sin ställning löper. Så

lärer dock f. n. ingalunda kunna anses vara fallet. Till redogörare utgående

s. k. felräkningspenningar äro tydligen icke avsedda eller ägnade att utgöra

ersättning för sådana risker. Det torde för övrigt svårligen vara praktiskt

möjligt att avväga en dylik ersättning på ett i allo rättvist och lämpligt sätt.

Emellertid bör det, även med ett mindre strängt system för redogörares

ansvarighet, av redogöraren kunna fordras, att han vid sin prövning av förutsättningarna

för en utbetalning icke inskränker sig till en strängt formell

granskning av föreliggande verifikationer. Det torde fastmer böra krävas,

att redogöraren vid prövningen även begagnar sig av den kännedom om

förhållandena, som han redan äger eller som han — då anledning uppkommer

— lätt kan förskaffa sig.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1961

15

Civila departementet har i sitt utlåtande såsom skäl för det nuvarande

systemet anfört, att redogöraren måste i första hand uppträda såsom kronans

ombud för det orätt bekomna beloppets återfående. Det synes dock

svårt att förstå av vad skäl den myndighet, som avkräver redogöraren beloppet,

icke skulle i stället kunna vända sig direkt mot den, som utbekommit

beloppet, eller mot den, som utfärdat en oriktig attest därest försumlighet

ligger den senare till last. Något mer omgång och besvär skulle väl stundom

härigenom uppstå för revisionsmyndigheten, men ökningen lärer knappast

bliva av mera väsentlig betydelse.

Civila departementet har vidare framhållit, att redogörare plägar berättigas

att av vederbörande ersättningstagare söka sitt åter och att redogöraren,

om detta ej lyckas, kan påräkna att, efter framställning, av Kungl. Maj:t

befrias från betalningsskyldigheten. ----I och för sig synes det oegent
ligt,

att redogöraren skall nödgas söka befrielse från betalningsskyldighet i

nådeväg. Och som framhållits blir för redogöraren förlust ofrånkomlig, därest

ersättningstagaren ej frivilligt betalar och redogöraren, efter rättegång

mot honom, ej lyckas erhålla ersättning för rättegångskostnaden. Ersättning

för dylik kostnad torde nämligen ej kunna påräknas i samband med nådeansökan.

Det förtjänar f. ö. framhållas, att den utsträckning i vilken redogörares betalningsskyldighet

i nådeväg plägar efterskänkas, i sin mån lärer visa att

staten icke anser sig böra avkräva redogörarna deras ekonomiska ansvarsskyldighet

i dess slutliga konsekvenser i andra fall än då verklig försummelse

vid utbetalningen ligger redogörarna till last. Men därest detta är riktigt,

synes systemet böra omläggas till större överensstämmelse med den

uppfattning, som sålunda gör sig gällande. Skäl synas kunna åberopas för

att de praktiska förmånerna för statsverket genom redogörarnas vittgående

ansvarighet offras för ernående av ett system, mer överensstämmande med

billighet och med eljest tillämpade grundsatser.

I 1942 års ämbetsberättelse återkom militieombudsmannen till redogöraransvaret.

Frågan aktualiserades av att under beredskapstiden värnpliktiga

beordrades tjänstgöra i krigskassebefattning. Militieombudsmannen fann att

redogöraransvaret framstod som särskilt obilligt beträffande värnpliktig personal

men ansåg att frågan om redogöraransvarets upphävande var så komplicerad

och omfattande att ytterligare undersökningar av frågan erfordrades.

Redogöraransvaret blev vid 1939 års riksdag föremål för en interpellation.

I sitt interpellationssvar anförde dåvarande chefen för finansdepartementet

bl. a. följande. Redogöraransvaret ledde understundom till konsekvenser, som

kunde tyckas hårda för den enskilde redogöraren. Trots delta hade man likväl

i allmänhet inte ansett vara möjligt att avskaffa det. En sådan reform

framstod nämligen såsom till sina verkningar alltför svåröverskådlig och vittsyftande,

då redogöraransvaret var av central betydelse för den rättsliga

regleringen av den statliga medelsförvaltningen. Frågan om redogöraransvarets

omfattning och utformning syntes dock förtjänt av fortsatt allvarligt

övervägande men man borde avvakta resultatet av vissa ifrågasatta reformer,

innan frågan om en mera genomgripande rättslig omreglering av redogöraransvaret

upptogs till avgörande.

Vid 1945 års riksdag yrkades i motioner (1:282, 11:442) att riksdagen

måtte anhålla om utredning angående redogöraransvaret. 1 anledning därav

framhöll första lagutskottet (uti. nr 50) bl. a. följande. Ehuru några smärre

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

reformer i den riktning som antytts i nyss berörda interpellationssvar sedan

dess vidtagits, kunde förhållandena på detta område inte anses tillfredsställande.

Utskottet fann övervägande skäl tala för att en undersökning verkställdes

av frågan om redogöraransvaret. Utskottet uttalade att därvid borde

å ena sidan beaktas redogöraransvarets betydelse för hushållningen med

statens medel men å andra sidan även undersökas möjligheten av en lämpligare

avvägning av ansvaret med hänsyn till de ifrågavarande tjänstemännens

berättigade intressen.

Utredningens ställningstagande till redogöraransvaret

I betänkandet anges redogöraransvaret utgöra den sista resten av den överhöghet,

som staten genom sin revision exklusivt utövade gentemot sina ämbets-

och tjänstemän, i vad angick deras ekonomiska förvaltning i vidaste

bemärkelse. Frågan om försummelse, oförstånd eller oskicklighet är knappast

av betydelse vid redogöraransvarets utkrävande, enär det anses närmast

självklart att staten icke skall bära de ekonomiska följderna av sina

anställdas felaktiga åtgärder; vad som bedömes i anmärkningsmål är frågan

huruvida fel är begånget samt vem som till följd härav är ersättningsskyldig.

Utredningen framhåller att det under senaste liden utfärdats en författning

som belyser hur hårt redogöraransvaret skulle kunna verka. Följande

anföres härom.

Utredningen avser härmed KK den 19 dec. 1958 (nr 665) om statsbidrag

till driftkostnader för det allmänna skolväsendet. Enligt 20, 25 och 26 §§

skola sådana bidrag av skolstyrelsen rekvireras hos länsskolnämnden, och

skall rekvisitionen, avfattad enligt fastställt formulär, ingivas i två exemplar.

Nämnden skall sedan jämlikt 21 § första stycket efter granskning av de i

rekvisitionen lämnade uppgifterna besluta om statsbidragets storlek. Av förarbetena

till kungörelsen framgår, att uppgifterna i rekvisitionen ingalunda

behöva vara så uttömmande, att riktigheten av det rekvirerade beloppet kan

med ledning av dem kontrolleras (se prop. 1957: 112 särskilt s. 86—88 och

92—94). I enlighet med vad i förarbetena uttalats rörande riksräkenskapsverkets

granskning stickprovsvis av kommunernas räkenskaper härutinnan

har därför i 27 § andra stycket — i anslutning till stadgandet i första stycket

om skyldighet för länsskolnämnden att tillställa riksräkenskapsverket det

ena exemplaret av statsbidragsrekvisitionerna och avskrifter av nämndens

beslut — kommun förklarats skyldig att på anfordran av vederbörande statliga

myndighet lämna de uppgifter och det verifikationsmaterial som erfordras

för myndighetens granskning. Ehuru avsikten sålunda uppenbarligen

varit, att länsskolnämnden åtminstone i regel skall grunda sitt beslut om

statsbidragets storlek enbart på uppgifterna i rekvisitionen, synes kungörelsen

dock vila på den uppfattningen att nämnden bär redogöraransvar även

för fel som upptäckts och kunnat upptäckas först vid riksräkenskapsverlcets

granskning av sådant verifikationsmaterial som verket i särskild ordning

infordrat från kommunen. I 21 § andra stycket stadgas nämligen, att nämnden

vid beslut om statsbidragets storlek äger förordna, att från statsbidraget

skall avräknas vad som enligt slutligt fastställd, av riksräkenskapsverket

gjord anmärkning felaktigt utbetalats till kommunen i sådant bidrag för

tidigare redovisningsår. Erinras må, att en anmärkning av nu förevarande

slag för närvarande kan fastställas endast i den formen att betalningsskyl
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kiingl. Maj. ts proposition nr 119 år 1961

digliet ålägges vederbörande redogörare samt atl redogöraransvaret i dessa

fall torde åvila länsskolnämnden (se angående sistnämnda fråga prop. 1957:

112 s. 96). Även om i dessa fall avdragsrätten utgör en betryggande garanti

för att redogöraren skall »tå sitt åter» av sakägaren, framstår det dock som i

hög grad oegentligt att statsverkets fordringsrätt gent emot den felande

sakägaren skall göras gällande i form av talan, icke mot denne utan mot

den helt klanderfrie redogöraren.

Utredningen erinrar vidare om att redogöraransvaret är strängare än det

vanliga tjänstemannaansvaret. Det s. k. kassaansvaret (ansvar för penningmedel)

och även uppbördsmannaansvaret (ansvar för förråd) har dock

stundom vad beträffar stränghet jämförts med redogöraransvaret. Härom anföres

följande.

Kassaansvaret kan väl förefalla strängt, men dess innehåll är dock icke

orimligt. För vederbörande tjänstemän liksom för det allmänna rättsmedvetandet

förefaller det naturligt att »kassan skall stämma». I sak torde detta

ansvar icke avvika från vad som eljest gäller angående ansvarighet för

omhänderhavda medel. Emellertid har kassaansvaret under senare tid avsevärt

mildrats såväl inom det enskilda näringslivet som inom riksdagens

verk, ett förhållande som kommer redogöraransvaret att framstå i en för

vederbörande tjänstemän än ogynnsammare dager. Uppbördsmannaansvaret

har samma karaktär av redovisningsansvar som kassaansvaret. Dess

stränghet har kritiserats av bl. a. militära expeditionstjänstkommittén i

dess 1944 avgivna betänkande (Del IV. Särskilda utredningar), vari emellertid

påpekats, att på senaste tid en viss uppmjukning av detta ansvar

kommit till stånd. De militära uppbördsmännens ersättningsskyldighet prövas

nämligen numera ofta av allmän domstol, vilket medfört större möjlighet

till grundlig utredning och hänsynstagande till särskilda omständigheter

i varje enskilt fall. Vad ovan sagts om kassaansvarets naturliga karaktär

gäller såtillvida även uppbördsmannaansvaret som det icke kan anses

orimligt kräva att redovisningen av förråd skall stämma. En annan sak är

givetvis, att bristande kontrollmöjligheter och andra omständigheter kunna

och böra fria uppbördsmannen från skyldighet att ersätta konstaterad förrådsbrist.

Uppbördsmannaansvaret har kommit att nära överensstämma

med det ansvar som enligt 10 kap. 3 och 4 §§, 11 kap. 1 § samt 12 kap. 1

och 2 §§ handelsbalken åvilar panthavare, låntagare och innehavare av anförtrott

gods.

Utredningen finner det svårt att motivera att just de tjänstemän som

handhar statsmedel eller beordrar utgivande av sådana kan bli ersättningsskyldiga

för därvid uppkommen förlust för staten, oberoende av om de genom

normal aktsamhet eller skicklighet kunnat förhindra att förlust uppkommit.

För dem som har att fatta andra statliga beslut, även om dessa kan

direkt eller indirekt framkalla förlust av statsmedel, föreligger ju icke ett så

strängt ansvar. En och samma tjänsteman kan alltså ha olika grader av ansvar

för olika tjänsteåtgärder.

I viss mån mildras redogöraransvaret genom redogörarens möjlighet att

utfå det anmärkta beloppet av sakägaren. 1 vissa fall finns dock ingen sakägare,

nämligen da icke någon erhållit obehörig förmån genom den anmärkta

åtgärden. \ allmänhet torde dock sakägaren gottgöra redogöraren

tör vad han dömts att betala. Utredningen anför följande härom.

2 liihang till riksdagens jirolokoll 1961. 1 samt. \r 119

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

Sakägarens betalning sker då vanligen frivilligt, och ofta torde grunden

härtill vara antingen att han tror sig vara betalningsskyldig eller att han

icke vill förorsaka redogöraren förlust. Vid allmän domstols prövning av redogörares

regresskrav mot sakägare är domstolen emellertid obunden av utgången

i anmärkningsmålet; regresskravet kan ogillas enbart av den anledningen

att sakägaren anses ha mottagit det anmärkta beloppet i god

tro. Och även om redogöraren skulle vinna bifall till sitt yrkande om ersättning

från en sakägare är det ju därför icke säkert att han av denne kan

utfå det anmärkta beloppet eller att han tillerkännes full ersättning för

rättegångskostnader. Sistnämnda kostnader får han däremot slutligen bära

om han skulle förlora regressprocessen.

Den s. k. leuterationen verkar enligt utredningens mening till att mildra

strängheten i redogöraransvaret i enskilda fall, men leuterationsmöjligheten

är dock så begränsad att redogöraransvarels innehåll icke på något väsentligt

sätt därigenom ändras till god överensstämmelse med nutida uppfattning

om rätt och billighet. Att dylik eftergift icke meddelas i sådan omfattning

som med hänsyn till rättvisa och billighet gentemot redogöraren vore

önskvärd följer också därav, att leuteration verkar även till sakägarens

förmån, vilket av naturliga skäl gör revisionsmyndigheterna obenägna att

lätta redogörarens ansvar genom eftergift av hans ersättningsskyldighet.

För övrigt medför den omständigheten, att i flera revisionsmyndigheters

instruktioner stadgats förbud mot klagan över leuterationsbeslut, att en enhetlig

leuterationstillämpning icke kan uppnås.

Beträffande Kungl. Maj :ts eftergift av betalningsskyldighet framhålles,

att de flesta »nådeansökningar» göres av sakägare och att de oftast rör avlöningsfrågor.

Utredningen anför följande.

Ansökningarna avse i flertalet fall beslut av riksräkenskapsverket eller

försvarets civilförvaltning. »Nådeinstitutet» anses utgöra en nödvändig del

av anmärkningsprocessen, ehuru formellt fallande utanför densamma. Det

brukar anföras, att redogöraransvaret mildras genom möjligheten att erhålla

»nåd». Häremot framhålles dock av andra, att eftergift av nåd fordrar initiativ

från redogörarens eller sakägarens sida och att det ofta kan vara för

redogöraren främmande att anhålla om denna särskilda form av »barmhärtighet».

Vanligen är det emellertid sakägaren som begär och erhåller »nåd».

Bifalles dennes anhållan, lärer detta i allmänhet bero på hans ekonomiska

situation; i någon utsträckning torde även förekomma, att sakägaren lyckas

visa att skada icke åsamkats genom den anmärkta åtgärden. Att överhuvud

taget sakägares ansökan om »nåd» upptages till bedömande torde bottna

däri, att det egentligen är sakägaren som har att erlägga det anmärkta beloppet,

ehuru yrkandet i anmärkningsprocessen riktas mot redogöraren. I

processen avgöres ju, huruvida viss åtgärd varit felaktig eller icke, och utgången

av denna prövning är därför avgörande för frågan, huruvida krav på

återfående av det anmärkta beloppet kan komma att riktas mot sakägaren.

Även i de fall då anmärkningen väl förklaras vara lagligen grundad men ersättningsanspråket

gentemot redogöraren genom leuteration eftergives, medför

utgången av anmärkningsprocessen att något krav icke kommer att riktas

mot sakägaren. Som ovan framhållits verkar detta inskränkande på tilllämpningen

av reglerna för leuteration. Motsvarande torde gälla vid bedömandet

av »nådeansökningar». Ehuru eftergift av »nåd» förutsätter, att

försummelse icke anses kunna läggas redogöraren till last, innebär detta

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

visst icke att denne alltid frias från ersättningsskyldighet då försummelse

från hans sida icke förelegat. Stor betydelse tillmätes nämligen även sakägarens

skyldighet och möjlighet att betala. Då härtill kommer, att olika statsdepartement

kunna tillämpa »nådeinstitutet» på olika sätt, så utgör enligt

utredningens mening detta institut icke ett helt tillfredsställande korrektiv

till mildring av redogöraransvarets stränghet.

Beträffande redogöraransvaret för felaktig debitering av skatt och tull

erinras följande.

I fråga om direkta skatter har ansvaret i praktiken bortfallit, vilket torde

bero på möjligheten att i anmärkningsväg rikta yrkande om utfående av det

anmärkta beloppet direkt mot sakägaren, i detta fall alltså den skattskyldige.

Att inom tullverket ansvaret utformats som ett subsidiärt culpa-ansvar

sammanhänger med möjligheten att utfå tull av sakägaren genom lagakraftägande

administrativt beslut. Dessa förhållanden kunna i viss mån

åberopas till stöd för åsikten, att icke heller redogörare i allmänhet böra

göras ansvariga i andra fall än då sakägaren icke erlägger det anmärkta beloppet

och tillika redogöraren förfarit vårdslöst.

Den framförda kritiken av redogöraransvaret leder enligt utredningens

mening till att detsamma icke bör bibehållas i sin nuvarande form utan att

det bör antingen mildras till närmare överensstämmelse med rätt och billighet

eller helt avskaffas; i sistnämnda fall blir redogörare underkastade det

ansvar som åvilar tjänstemän i allmänhet. Det erinras om att kommittén angående

det allmännas skadeståndsansvar i ett den 15 december 1958 avgivet

betänkande (SOU 1958:43) bl. a. föreslagit, att skadeståndsansvar som

någon ådragit sig i tjänsten må jämkas efter vad med hänsyn till felets

eller försummelsens lindriga beskaffenhet, skadans storlek eller omständigheterna

i övrigt prövas skäligt. Blir kommitténs förslag upphöjt till lag,

kommer skillnaden mellan det allmänna tjänstemannaansvaret och redogöraransvaret

att ytterligare accentueras. Desto större anledning föreligger

enligt utredningens mening att bringa redogörares ansvar till närmare överensstämmelse

med det normala skadeståndsansvaret.

Frågan på vilket sätt redogöraransvaret bör äpdras eller om det bör helt

avskaffas sammanhänger emellertid, fortsätter utredningen, även med frågorna

om behovet av ett särskilt ansvar för redogörare och om möjligheten

att inom anmärkningsprocessens ram åstadkomma en mildring av redogöraransvaret.

För att utröna behovet av redogöraransvar har utredningen gjort undersökningar

rörande motsvarande förhållanden i vissa andra stater (Danmark,

Finland, Norge, Belgien, Frankrike, Nederländerna, Storbritannien och Förbundsrepubliken

Tyskland). Det har visat sig, att ingen av de ifrågavarande

staterna tillämpar ett redogöraransvar som är lika strängt som det svenska.

Särskilt må framhållas att det i Danmark, Norge och Finland förutsältes

vållande från tjänstemans sida för åläggande av skadestånd. I Finland, varest

skadeståndsfrågan prövas av administrativ domstol, förekommer räkenskapsanmärkning

numera mycket sällan. I såväl Danmark som Norge har

redogörare endast samma ansvar som statstjänstemän i allmänhet, och

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 119 åt 1961

ehuru ersättningsskyldigheten kan bedömas i administrativ ordning, vinner

dylikt bedömande icke rättskraft; härför erfordras att skadeståndsfrågan

prövas av allmän domstol.

Utredningen har funnit, att vad redogöraren ådömts ersätta i stor utsträckning

uppgår till ur statens synpunkt skäligen små belopp. En av utredningen

företagen undersökning beträffande budgetåren 1946/47, 1949/50

och 1952/53 utvisar att mer än tre fjärdedelar av de framställda anmärkningarna

avsett belopp om högst 100 kronor.

Revisionsmyndigheterna har tillfrågats om redogöraransvaret har någon

avsevärd betydelse för iakttagande av korrekthet i medelsförvaltningen. Flertalet

revisionsmyndigheter var av den meningen att det allmänna tjänsteansvaret

skulle innebära tillräcklig garanti för iakttagande av tillbörlig

omsorg och noggrannhet i redogörarnas tjänsteutövning. Endast domänstyrelsen

hävdade att redogöraransvaret var av stor betydelse för medelsförvaltningen.

Utredningen erinrar om att inom riksdagens verk något redogöraransvar

icke förekommer. Utredningeh anför i anslutning härtill följande.

På förfrågan bär från riksgäldskontorets sida förklarats, att avsaknaden

av ett sådant ansvar icke inneburit någon olägenhet, medan från riksbankens

sida gjorts gällande, att ett statligt redogöraransvar, tillämpat i riksbanken,

skulle föranleda en så överdriven försiktighet hos tjänstemännen att

ärendenas handläggning fördröjdes, varigenom ökat antal tjänstemän erfordrades,

att därjämte krav från redogörarnas sida på mera omfattande

kontrollåtgärder sannolikt ej skulle kunna avvisas, ledande till ytterligare

ökat personalbehov, samt att banken utan tvekan skulle i längden åsamkas

ökade utgifter genom redogöraransvaret.

En av utredningen företagen undersökning visar även att ett ansvar liknande

redogöraransvaret varken förekommer eller anses erforderligt för den

kommunala medelsförvaltningen eller för vissa större enskilda företag.

Utredningen har kommit till den uppfattningen, att redogöraransvaret bör

helt avskaffas. Detta skulle innebära att de tjänstemän som nu är underkastade

redogöraransvar i stället blir i ansvarighetshänseende likställda med

övriga statstjänstemän. Utredningen tillägger följande.

Förklaringen till att redogöraransvaret icke redan avskaffats torde till

väsentlig del få sökas i dess nära samband med anmärkningsprocessen eller,

närmare bestämt, med rättskraften hos utslagen i anmärkningsmål. Statens

ekonomiska förvaltning är synnerligen omfattande och vittförgrenad. Både

vid utövandet och vid kontrollen av densamma möta ofta svåra och betydelsefulla

frågor till besvarande. Vid meningsskiljaktighet härutinnan mellan

det verkställande och det reviderande statsorganet bör frågan kunna besvaras

på ett auktoritativt och för framtiden vägledande sätt. Detta är också

numera enligt utredningens mening anmärkningsprocessens värdefullaste

funktion, vilken den för övrigt fyller förträffligt och som därför såvitt möjligt

bör i någon form bibehållas. Från anmärkningsprocessen utmönstras

genom leuterationsreglerna rena bagatellärenden utan principiell betydelse,

och varje annat utslag i anmärkningsmål ger svar på frågan om den anmärkta

åtgärden eller underlåtenheten varit fullt riktig. Detta sker dock

i den formen att, om frågan anses böra besvaras nekande, redogöraren

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

21

nästan undantagslöst förklaras betalningsskyldig gentemot staten med visst

belopp. Att så sker, och att utslaget — om det icke överklagas eller om det

givits i sista instans — vinner s. k. materiell rättskraft, just däri tar redogöraransvaret

sig uttryck. En förvandling av detta ansvar till ett vanligt ekonomiskt

tjänsteansvar måste därför ske genom att man antingen helt slopar

anmärkningsprocessen eller på något sätt ändrar densamma.

Anmärkningsprocessens nuvarande utformning

Den granskning som utövas av de kamerala revisionsmyndigheterna avser

i betydande omfattning förhållanden, som visserligen kan vara av stor ekonomisk

räckvidd men som likväl icke medför förluster för det allmänna som

kan fixeras till beloppet. Hit hör bl. a. frågor om bokföringens anordnande,

medelsredovisningens rationalisering, uppbördens och indrivningens effektivitet,

anslagsredovisning m. m. Frågor av dessa slag ligger utanför anmärkningsprocessen.

Anmärkningsförfarandet berör frågor där faktisk förlust uppkommit och

anmärkningen innefattar ett påstående att felaktighet förelegat och ett yrkande

att den förlust som genom felaktigheten åsamkats det allmänna skall

ersättas. Revisor kan dock under vissa förutsättningar underlåta att framställa

anmärkning, exempelvis där det anses uppenbart att revisionsmyndigheten

skulle eftergiva ersättningsanspråket. Till ledning för revisors

bedömande av dylika fall har vissa revisionsmyndigheter utfärdat anvisningar

om lägsta belopp som anmärkning bör avse. Hos andra revisionsmyndigheter

tillämpas i detta hänseende vissa på praxis grundade normer.

Även i fråga om felaktigheter, som i princip bör föranleda anmärkning,

undvikes i regel till att börja med formell anmärkning med ersättningsyrkande.

Underhandspåpekanden, muntliga eller skriftliga förfrågningar eller

promemorior leder ofta till att den påstådda förlusten ersättes. Som allmän

regel torde gälla, att anmärkning framställes endast om ersättningsskyldighet

bestrides eller då betalning icke erlägges inom rimlig tid. Dock

torde förekomma, att anmärkning framställes för att få en principfråga

auktoritativt bedömd. Stundom begär redogöraren beslut över en anmärkning,

ehuru han medgiver dess riktighet. Skälet härtill torde oftast vara,

att redogöraren anser sig med större kraft kunna hävda sitt regressanspråk

mot sakägaren, därest han själv förpliktats utgiva ersättning. — Beträffande

anmärkningar som avser skatt och tull gäller dock ett mera formbundet

förfarande. Betalningsyrkandet riktas nämligen, såsom tidigare

nämnts, i dessa fall inte mot redogöraren utan mot den s. k. sakägaren.

Författningsbestämmelserna om anmärkningsprocessen är knapphändiga

och kompletteras av regler som utbildats i praxis. För utrönande av processens

utformning är man i hög grad hänvisad till studiet av rättsfall. De

sakkunniga har företagit en undersökning av vad som för närvarande gäller

i dessa hänseenden och lämnar en redogörelse för förfarandet, då en

anmärkning föreligger (betänkandet s. 55—62). Av denna redogörelse framgår

i huvudsak följande.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

Anmärkningsprocessen är skriftlig. I en skriftligen avfattad anmärkning

uppgives, att vid granskning av vissa räkenskaper iakttagits att en utanordning

skett med för stort belopp. Grunden för detta påstående angiyes.

Anmärkningen avser oftast felaktig utbetalning av avlöning men kan eljest

grundas på vilken som helst omständighet, som anses ha medfört förlust

för det allmänna. Den påstådda förlusten måste preciseras. Anmärkningen

skall innehålla yrkande, att en namngiven tjänsteman (redogörare), eventuellt

flera solidariskt, måtte förpliktas utgiva vad som obehörigen frånhänts

det allmänna. Vem som har redogöraransvar för en anmärkt åtgärd

kan också göras till föremål för tvist. I anmärkningen kan ersättningsyrkandet

alternativt riktas mot flera tjänstemän.

Statens talan föres i anmärkningsmål av en tjänsteman hos revisionsmyndigheten,

vanligen en revisor. Dennes behörighet att föra talan är helt

beroende av hans tjänsteställning eller meddelat förordnande och upphör

således i och med att han lämnar tjänsten eller att förordnandet utgår.

Den som påstås ha genom den anmärkta åtgärden vunnit en obehörig

förmån (sakägaren) äger i första instans framföra sina synpunkter samt

kan föra talan mot utslag i anmärkningsmål. Sakägaren är dock icke från

början part i egentlig mening (utom i skatte- och tullanmärkningsmål), vilket

framgår därav att yrkande som riktas direkt mot honom icke upptages

till prövning. En annan sak är givetvis, att han på yrkande från statens sida

kan av allmän domstol åläggas återbära vad han för mycket bekommit.

Grunden till att sakägaren på sätt angivits kan inträda i anmärkningsprocessen

torde icke kunna sökas annorstädes än i praxis, ehuru vissa jämförelser

låter sig göra mellan sakägarens situation och mellankommande

parts ställning i civilmål. Sakägaren drabbas emellertid icke av rättskraften

i ett anmärkningsutslag. Han kan inför allmän domstol med framgång

bestrida utslagets riktighet. Att sakägarens synpunkter kan framföras i

anmärkningsmålet är emellertid en rationell anordning, särskilt med hänsyn

till att de flesta anmärkningsmål rör avlöningsfrågor, vilka sakägaren

kan såsom avlöningsmål hänskjuta till administrativ prövning. Många anmärkningsmål

gäller frågor, som icke rör tredje mans rätt, såsom anslagsöverskridanden

samt obehöriga inköp eller försäljningar; i dylika fall har

oftast ingen åtnjutit någon obehörig förmån, och ett eventuellt yrkande

av den som mottagit det anmärkta beloppet bör då icke upptagas till provning
En

förutsättning för att framställd anmärkning må delgivas vederbörande

redogörare och eventuellt även sakägare för förklaring är hos riksräkenskapsverket,

försvarets civilförvaltning och arbetsmarknadsstyrelsen,

att delgivningen medgives av en revisorn överordnad tjänsteman (vederbörande

byrådirektör eller förste revisor). För riksräkenskapsverket och arbetsmarknadsstyrelsen

gäller, att därest den överordnade tjänstemannen

finner att delgivning icke bör äga rum, är han skyldig föredraga ärendet i

den ordning som är stadgad för anmärkningsmål. I praxis sker dock detta

endast om revisorn så påfordrar; hos försvarets civilförvaltning har detta

också kommit till uttryck i instruktionen. Revisionsmyndigheten skall alltså

i dylika fall pröva, huruvida delgivning av anmärkningen skall äga rum

eller icke. Vägrar myndigheten delgivning, kan detta grundas på antingen

att saken anses böra förfalla (leutereras), att den fråga, som anmärkningen

rör, icke tillkommer myndigheten att pröva eller att anmärkningen är

ogrundad. Beträffande övriga revisionsmyndigheter saknas bestämmelse om

möjlighet att vägra av revisor påfordrad delgivning; oftast är emellertid

stadgat, att anmärkningar skall granskas av en revisorn överordnad tjänsteman

innan de utställes till delgivning.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1961

23

Delgivning av anmärkningen med redogöraren är en förutsättning för att

det i anmärkningen framställda yrkandet skall kunna bifallas. Om redogörare

avlider innan anmärkningen delgivits honom, kan ersättningsskyldighet

icke ådömas hans dödsbodelägare. Avlider emellertid redogöraren först

sedan anmärkningen delgivits honom, är dödsfallet utan betydelse för målets

fortgång. Gillas anmärkningen, utgör ersättningsbeloppet en dödsboets

skuld. Anmärkningen delgives vanligen icke sakägaren på annat sätt än

genom underrättelse från redogöraren efter dennes gottfinnande.

I samband med delgivningen anmodas redogöraren att inkomma med förklaring

över anmärkningen. Sedan redogöraren inkommit med förklaring

och eventuellt också sakägaren yttrat sig, brukar revisorn bemöta förklaringen

med påminnelser. Någon gång äger ytterligare skriftväxling rum.

Det ankommer på revisorn eller dennes närmaste överordnade att bedöma

när målet är tillräckligt utrett för att kunna hänskjutas till revisionsmyndighetens

prövning.

Skatteanmärkningar riktas numera direkt mot den skattskyldige och

innehåller yrkande att den skattskyldige måtte förpliktas utgiva det anmärkta

beloppet. Förfarandet grundas på praxis. Skälet till denna anordning

torde vara att den skattskyldige, därest krav framställes inom viss tid,

jämlikt 70 § uppbördsförordningen är ansvarig för skatt som debiterats

honom med för lågt belopp. Detta gäller för alla pålagor, som avses i uppbördsförordningen,

och därjämte för exempelvis nöjesskatt, för vilken uppbördsförordningen

i vissa delar är tillämplig. Ytterligare skäl för nämnda

förfarande torde vara, att redogörare för debitering av skatt är fria från

redogöraransvar därest de i anledning av skatteanmärkning hos den skattskyldige

framställt sådant krav å det anmärkta beloppet som avses i kungörelsen

den 17 december 1920 (nr 840) angående anställande av reservationskrav.

Redogöraransvaret på detta skatteområde har härigenom kommit

att sakna betydelse. Numera sker delgivning med den skattskyldige genom

länsstyrelsens försorg; endast sällan blir anmärkningen delgiven redogöraren.

Särskilda föreskrifter om delgivning m. m. har meddelats i förordningen

den 24 maj 1928 (nr 124) angående förfarandet i vissa fall vid oriktig avgiftsberäkning

hos tullverket (Ora). Anmärkning rörande dylik avgiftsberäkning

riktas mot varuhavaren, som delgives anmärkningen. Även redogöraren

får del av densamma, men han kan dömas ersättningsskyldig endast

om det anmärkta beloppet icke kan utfås av varuhavaren och redogöraren

gjort sig skyldig till vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller

oskicklighet i tjänsten. Författningsenligt kan tullanmärkningar framställas

även hos riksräkenskapsverket, men i praktiken lär det sällan förekomma.

Enligt en kungörelse den 12 december 1924, nr 529, skall anmärkning i regel

vara avlämnad till myndigheten inom tre år från den dag räkenskapen

inkommit till myndigheten. För skatte- och tullanmärkningar gäller dock

särskilda tidsfrister.

Anses felaktighet vara att hänföra till straffbart tjänstefel ålägges i praxis

icke skadestånd i anmärkningsprocess. Frågan om skadestånd på grund av

redogöraransvaret hänskjutes då i stället till allmän åklagare för bedömande

och ev. skadeståndsyrkande framställes då i brottmålet, därest åtal äger

rum.

De flesta revisionsmyndigheterna har, som tidigare nämnts, mer eller

mindre långt gående rätt att låta anmärkningsärende förfalla eller att eftergiva

ersättningsanspråk, grundat på gillad anmärkning. Leuterationsrälten

är i princip densamma för försvarets civilförvaltning, arbctsmarknadsstyrel
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj. ts proposition nr 119 år 1961

sen, medicinalstyrelsen, generaltullstyrelsen, riksräkenskapsverket och lantbruksstyrelsen.

Förutsättningen för att dessa revisionsmyndigheter skall

kunna låta anmärkningsärende förfalla utan saklig prövning är, att anmärkningen

rör sig om belopp av ringa storlek eller att ärendets fortsatta handläggning

anses vålla mera arbete och kostnad än som motsvarar det anmärkta

beloppet. Emellertid skall vid tillämpningen av denna bestämmelse

hänsyn tagas till föreliggande omständigheter, såsom om beloppet representerar

en tid efter annan återkommande utgift, om i en och samma räkenskap

förekommer mer än en dylik utgift eder om principiella skäl till anmärkning

anses föreligga. Denna leuterationsgrund torde oftast tillämpas redan

under granskningsarbetets bedrivande, i det revisor underlåter att framställa

anmärkning som rör ett ringa belopp — därvid beloppsgränsen vanligen

är av revisionsmyndigheten fixerad — såvida icke särskilda skäl att

framställa anmärkning anses föreligga. Det andra slaget av leuteration, som

kan utövas av nu ifrågavarande myndigheter, avser"eftergift av ett redan

prövat och gillat ersättningsanspråk. Om nämligen anmärkning prövas vara

lagligen grundad men den anmärkta åtgärden finnes ha varit ur det allmännas

synpunkt gagnelig eller skälig eller om eljest särskilda skäl förehgger,

må ersättningsanspråket eftergivas även i andra fall än de vari ärendet

må förfalla. För generalpoststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen

och domänstyrelsen gäller, att vederbörande styrelse vid

prövning av anmärkning har att bedöma anmärkt utbetalning eller förvaltningsåtgärd

med hänsyn i främsta rummet till dess lämplighet. Myndigheten

kan, då utbetalning eller förvaltningsåtgärd befinnes vara författningsstridig,

med hänsyn till särskilda omständigheter nedsätta eller eftergiva i anledning

av anmärkningen föreliggande ersättningsskyldighet.

Klagan över revisionsmyndighets beslut i anmärkningsmål föres hos kammarrätten,

dock att i anmärkningsmål avseende oriktig avgiftsberäkning hos

tullverket klagan föres hos Kungl. Maj :t. Statens ta"lan utföres därvid av

vederbörande revisionstjänsteman. Besvärsrätt tillkommer givetvis även redogöraren

samt jämväl sakägaren. Beträffande försvarets civilförvaltning,

arbetsmarknadsstyrelsen, medicinalstyrelsen, generaltullstyrelsen och riksräkenskapsverket

gäller, att besvär icke må anföras över mvndighetens leuterationsbeslut.

Kammarrätten äger vid prövning av besvärsmål föranstalta om muntlig

förhandling; i anmärkningsmål torde dock muntlig handläggning icke ha

förekommit under de senaste decennierna. Vidare äger kammarrätten leuterera

anmärkning, som framställts mot något statens affärsdrivande verks

räkenskaper eller förvaltning, om den anmärkta åtgärden finnes ha varit

ur det allmännas synpunkt gagnelig eller skälig eller om eljest synnerliga

skäl därtill föreligger. Bestämmelsen har tillämpats endast i mycket ringa

utsträckning.

Enligt kungörelsen den 12 december 1924 (nr 528) med föreskrifter angående

fullföljd av talan i vissa besvärs- och anmärkningsmål m. m. är kammarrätten

sista instans i anmärkningsmål som rör avlöningsförmåner i

vidaste bemärkelse. I övriga anmärkningsmål anföres besvär över kammarrättens

utslag hos regeringsrätten.

Utslag i anmärkningsmål äger rättskraft mot redogöraren resp. (i fråga

om skatte- och tullanmärkningar) den skattskyldige och varuhavaren. Redogörarens

eventuella regressrätt regleras däremot inle av utslaget i aninärkningsmålet,

enär frågan, huruvida sakägaren är skyldig att ersätta redogöraren

vad denne i utslaget förpliktats återbetala, kan prövas endast av allmän

domstol. Åtgärd, som prövats i anmärkningsmål, har ansetts icke kunna

omprövas anmärkningsvägen ens på ny grund.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

25

Tidigare framförd kritik mot anmärkningsprocessen

Riksdagens år 1940 samlade revisorer upptog det statliga revisionsväsendet

till behandling. Anmärkningsprocessen kritiserades därvid ur skilda

synpunkter. Bl. a. framhölls följande.

Anmärkningsprocessen i dess hävdvunna former innebär uppenbarligen

tördciar i form av garantier för grundlig utredning och en noggrann prövning

av det enskilda fallet. Men nackdelarna av densamma träda starkt i dagen

vid en granskning av revisionsväsendet ur synpunkten av det önskvärda i att

granskningsförfarandet verkställes och leder till resultat så snabbt som möjligt.

Det är att märka, att det med gällande ordning för anmärkningsprocessen

— uppbyggd som den är efter i huvudsak samma schema som det allmänna

domstolsförfarandet — uppkommer ett ovisshetstillstånd under tiden

från det eu anmärkning utställts intill dess det slutliga avgörandet kommer

genom ett utslag av den högsta instansen. Detta kan ofta dröja högst avsevärd

tid. Enligt vad revisorerna inhämtat är det sålunda ej ovanligt, att flera

år förgå från det en anmärkning framställes till dess målet blivit slutligen

avdömt. Då det här stundom gäller frågor av stor principiell räckvidd, kommer

den granskande myndighetens verksamhet härigenom med nödvändighet

att till en del bliva bunden. För redogörare, som under tiden hava att

upprepade gånger, ofta månadsvis, fatta beslut av samma art som det påtalade,

uppkommer ett betänkligt osäkerhetstillstånd. Med hänsyn till vad

förut nämnts om regressrätten drabbar detta givetvis även dem, till vilka

utbetalningar ske.

Såsom nyss framhållits kan den prövning, som sker i anmärkningsprocessens

tungrodda former, vara motiverad ur synpunkten av att garantier vinnas

för noggrann utredning och grundlig prövning i fall, då utgångsläget är

att bedöma väsentligen ur principiella synpunkter. Ett förhållande, som revisorerna

hava uppmärksammat, är emellertid att, sedan genom ett utslag

av principiell räckvidd hållpunkterna för viss frågas bedömande hava fastslagits,

konsekvenserna härav ej utnyttjas på ett mera rationellt och tidsbesparande

sätt än som för närvarande sker. Förhållandet synes snarast

vara det, att sedan en anmärkning av principiell innebörd framställts och

klarhet i det ifrågavarande spörsmålet vunnits genom tillgripande av den

för anmärkningsprocessen fastslagna gången, rättelse i alla de konkreta fall,

som genom det principavgörande utslaget i fråga så att säga automatiskt

avgjorts, ej ernås med mindre i varje enskilt fall utställes en särskild anmärkning.

En undersökning av beskaffenheten av de revisionsanmärkningar,

som under de senaste åren hava utställts av riksräkenskapsverkets

revision, har stärkt revisorernas uppfattning att det formella anmärkningsförfarandet

numerärt sett i övervägande grad tillämpas i fall, då den till

grund för anmärkningens oomtvistlighet liggande principfrågan redan blivit

löst. Delta torde sammanhänga med, att med nuvarande ordning skyldighet

att återbetala ett anmärkt belopp ej föreligger med mindre ett lagakraftvunnet

utslag finnes. Ett tillgripande av del omständliga skriftliga anmärkningsförfarandet

i dessa fall synes revisorerna vara mindre rationellt. Ett

frigörande av arbetskraft för angripande av nya, olösta spörsmål skulle med

största sannolikhet kunna ernås, om samtliga så att säga sekundära anmärkningsanledningar

kunde behandlas i betydligt enklare former än för närvarande.

Det synes härvidlag ligga nära till hands all tillvarataga möjligheten

av all genom utsändande av cirkulär eller dylikt fästa uppmärksamheten

på all ett vissl principspörsmål blivit lösl och anmoda vederbörande förvaltningsmyndigheter

alt med beaktande av detta förhållande själva föranstalta

om all erforderlig rättelse vidtages i samtliga av det principiella avgörandet

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

påverkade fall. Kontrollen över att så verkligen sker borde sedan kunna överantvardas

åt mindre kvalificerade arbetskrafter.

Som av det föregående framgått är det revisorernas uppfattning, att det

nu tillämpade anmärkningsförfarandet i ett förhållandevis mycket stort

antal fall borde kunna inbesparas och ersättas med ett mindre omständligt

förfarande.

Statsrevisorerna konstaterade att enligt gällande instruktioner den rent

kamerala granskningen, d. v. s. granskningen av att samtliga utanordningar

skett i behörig ordning och med iakttagande av gällande författningsföreskrifter,

framstod som den för revisionen väsentliga uppgiften. Anmärkningsförfarandet

i gängse former dominerade revisionsverksamheten och

någon granskning ur mera allmänna ekonomiska synpunkter torde inte

förekomma. Utgiftsgranskningen spelade en helt dominerande roll jämfört

med kontrollen över statsverkets inkomster.

1941 års riksdag uttalade (rskr. 1941: 405) i anledning härav bl. a. att den

nu tillämpade anmärkningsprocessen uppenbarligen var omständlig och

tidsödande. Frågan var av sådan allmän betydelse, att den borde göras till

föremål för utredning.

I sin berättelse till 1947 års riksdag framhöll statsrevisorerna ånyo angelägenheten

av att frågorna om redogöraransvaret och anmärkningsprocessen

bringades till en lösning. I sammanhanget borde även andra med revisionsverksamheten

sammanhängande spörsmål upptagas till granskning.

Statsutskottet (uti. nr 128) fann den omständigheten, att vissa särskilt

aktuella organisationsfrågor blivit föremål för speciella utredningar, icke

böra utgöra hinder för att frågan om en samordning av de olika revisionsorganens

arbete snarast löstes. Spörsmålen om anmärkningsprocessen, redogöraransvaret

samt formerna för avskrivning av statens fordringar borde

i samband därmed upptagas till behandling. Riksdagen (rskr 1947: 329)

hemställde hos Kungl. Maj :t i enlighet med utskottets utlåtande.

Utredningens ställningstagande rörande anmärkningsprocessen

Om redogöraransvaret på sätt utredningen förordat avskaffas uppkommer

fråga huruvida den administrativa anmärkningsprocessen likväl bör,

eventuellt i förändrad form, bibehållas samt, därest så anses vara fallet,

om redogörares skadeståndsskvldighet fortfarande skall prövas i sådan process.

De sakkunniga erinrar om anmärkningsprocessens värde ur prejudikatsynpunkt

och som medel att erhålla auktoritativa uttalanden rörande framställda

revisionsanmärkningars berättigande. Denna betydelse berörs icke

av frågan om redogörarens ansvar bedömes i processen eller ej. Enbart behovet

av en enhetlig praxis torde därför, menar de sakkunniga, motivera

fullföljdsrätt mot revisionsmyndighets beslut över framställd anmärkning.

Vidare framhålles, att anmärkningsmålen i övervägande antalet fall rör sådana

avlöningsfrågor som i form av avlöningsmål kan fullföljas till kammarrätten

och att det synes önskvärt att samma sista instans kan pröva så
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj. ts proposition nr 119 dr 1961

dana anmärkningsmål och avlöningsmål i vilka rättsfrågan är identisk. Ej

endast för sakägaren utan även för det allmänna måste det vara värdefullt

att kunna få ett uttalande av högre instans om det berättigade i anmärkningen

innan slutlig ställning tages till frågan om gottgörelse i anledning av

det påstådda felet.

Såsom ytterligare skäl för bibehållande av en anmärkningsprocess nämnes

i betänkandet, att redogöraren kan ha intresse av att revisionsmyndighets

beslut över anmärkningen omprövas. Anmärkningen riktas ju mot en av

redogöraren vidtagen åtgärd, som måhända enligt dennes uppfattning är

riktig. Bibehålies icke anmärkningsprocessen i någon form, skulle i de flesta

fall — nämligen då skadeståndskrav icke riktades mot redogöraren — möjlighet

helt betagas honom att få revisionsmyndighetens beslut i anmärkningsärende

omprövat.

I frågan huruvida redogörarens skadeståndsskyldighet fortfarande skall

prövas i anmärkningsprocess framhålles av utredningen följande. Sannolikt

kommer även efter redogöraransvarets avskaffande sakägare, om sådan finnes,

vanligen att erlägga det anmärkta beloppet. Utredning om skada och

försummelse blir därför i flertalet anmärkningsärenden onödig. Redogörarens

ansvar bör därför icke behöva prövas, förrän sakfrågan i anmärkningen

avgjorts och det därjämte konstaterats att det anmärkta beloppet

inte erlägges av sakägaren. — Ur redogörarens synpunkt skulle det dock

vara fördelaktigt, om hans ersättningsskyldighet finge prövas i administrativ

process, som är billigare än den allmänna domstolsprocessen. Utredningen

anför i anslutning härtill följande.

Framhållas må dock, att redogörarens berättigade intressen icke kunna

anses åsidosatta, om han beträffande skadeståndsskyldighet gentemot staten

även processuellt sett kommer i samma läge som andra statstjänstemän,

samt att vid en administrativ prövning av redogörares ersättningsskyldighet

revisionsmyndigheterna och de administrativa domstolarna finge

bedöma skadeståndsfrågor, vilket torde vara främmande för deras verksamhet

i övrigt. Meningen vore ju i så fall, att dessa administrativa organ

skulle tillämpa samma regler och praxis som de allmänna domstolarna. Frågan,

vilken rättskraft som skulle tilläggas deras beslut, synes dessutom

svårlöst. Det låge väl närmast till hands att låta besluten vinna materiell

rättskraft, såsom för närvarande är fallet med beslut i anmärkningsmål. I

så fall kunde dock befaras att beträffande redogörares skadeståndsskyldighet

utbildades en särskild praxis vid sidan av de allmänna domstolarnas. Vidare

skulle redogörare genom rättskraften hos dylika beslut betagas möjligheten

att få skadeståndsfrågan bedömd av allmän domstol. De komme

således alltjämt att intaga en särställning i förhållande till andra tjänstemän.

Om ett administrativt beslut beträffande redogörares skadeståndsskyldighet

kunde omprövas av allmän domstol, skulle detta å andra sidan kunna

medföra en ofta förekommande dubbelprövning. Det kan nämligen knappast

förväntas att sådana beslut skulle godtagas av vederbörande i samma

utsträckning som fallet är med t. ex. beslut i administrativa avlöningsmål,

vilka beslut icke heller vinna materiell rättskraft. En dylik administrativ

prövning skulle därför antagligen komma alt ganska ofta te sig som en

onödig omgång. Det vore därjämte föga tilltalande, om en administrativ domstols

lagakraftvunna åläggande av betalningsskyldighet icke skulle utgöra

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj. ts proposition nr 119 år 1961

ett slutligt avgörande av den prövade tvisten. Och även om redogöraren

godtoge åläggandet, skulle detta dock icke kunna läggas till grund för

exekution.

Enligt utredningens mening bör anmärkningsprocessen bibehållas även

efter redogöraransvarets avskaffande men utformas på sådant sätt, att den

endast kommer att avse frågan huruvida den anmärkta åtgärden varit felaktig

eller icke. Vad angår anmärkning mot för låg beräkning av skatt eller

tull bör dylik anmärkning dock även framgent innehålla yrkande om åläggande

för sakägaren att utgiva det anmärkta beloppet, enär beslut häröver

vinner materiell rättskraft och allmän domstol icke är behörig att pröva

sakfrågan i dylik anmärkning.

Sedan det i andra anmärkningsmål än sådana som gäller skatt eller tull

blivit slutgiltigt fastställt, att den anmärkta åtgärden varit felaktig, synes

det, fortsätter utredningen, lämpligen böra ankomma på revisionsmyndigheten

att bedöma huruvida krav i anledning av felet bör riktas mot sakägaren,

redogöraren eller annan. Framställes sådant krav och bestrides detsamma

eller föranleder det eljest icke betalning, kan frågan om betalningsskyldigheten

av revisionsmyndigheten hänskjutas till allmän domstols prövning.

Beträffande fall, då en framställd revisionsanmärkning avser en åtgärd

eller underlåtenhet som skäligen kan antagas ha utgjort ett enligt allmän

lag straffbart tjänstefel, framhåller utredningen att sådana fall alltjämt

bör behandlas som hittills, d. v. s. tjänstemannen bör åtalas vid allmän

domstol i samband varmed skadeståndstalan bör väckas mot honom.

Utredningens författningsförslag

Frånsett tulltjänstemans ansvar har redogöraransvaret icke reglerats genom

lagstiftning. Ordet »redogörare» förekommer visserligen i några författningar,

såsom kungörelserna den 17 dec. 1920 angående anställande av

reservationskrav och den 12 dec. 1924 angående tid för framställande av anmärkningar

vid uppbördsmäns och redogörares räkenskaper m. m. samt vissa

instruktioner och reglementen. Men därmed har icke redogöraransvaret såsom

sådant grundats; snarare förutsätter dessa bestämmelser redogöraransvarets

existens. Det allmänna redogöraransvaret kan således, uttalar utredningen,

avskaffas genom att möjligheten att ålägga redogörare ersättningsskyldighet

i samband med prövning av revisionsanmärkning uteslutes.

Fråga om sådant åläggande bör då icke vidare prövas i administrativ ordning

utan bör i stället avgöras av allmän domstol.

Beträffande redogöraransvaret inom tullverket anföres bl. a. följande.

Det särskilda redogöraransvaret inom tullverket är utformat som ett skadeståndsansvar

grundat på vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet

i tjänsten och överensstämmer således härutinnan redan nu med

det ansvar som enligt utredningens mening framledes bör åvila redogörare.

Något behov av att, till mildrande av detta särskilda ansvar, inbegripa detsamma

i utredningens förslag föreligger alltså inte. Väl kunde det för enhetlighetens

skull vara av visst värde om så likväl skedde, men ur andra

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 dr 1961

29

synpunkter visar sig detta medföra svårigheter och olägenheter.-----Då

till det nyss sagda kommer att det särskilda redogöraransvaret inom tullverket

samt den ordning i vilken det skall utkrävas redan utförligt och tillfredsställande

reglerats i Ora och IvK den 22 juni 1928 (nr 205) med tilllämpningsföreskrifter

till Ora, har utredningen stannat för att icke inbegripa

detta ansvar i sitt förslag.

I fråga om utgångspunkterna vid utarbetandet av författningsförslag på

området anför utredningen följande.

Vid utarbetandet av sitt författningsförslag har utredningen utgått från

de bestämmelser angående aninärkningsprocessen, vilka återfinnas i revisionsmyndigheternas

instruktioner, ävensom tagit ställning till sådana

regler för processen som utformats i praxis. Målet har varit att skapa en

författning angående anmärkningsförfarandet, vilken skall kunna tillämpas

av samtliga revisionsmyndigheter. Till följd härav ha, på något undantag

när, i förslaget icke medtagits sådana bestämmelser som gälla för

detta förfarande endast hos några revisionsmyndigheter och som icke ansetts

böra utsträckas till att generellt gälla för den statliga revisionsverksamheten.

Hit höra bestämmelser om böter och viten för försummelse i

fråga om avlämnande av räkenskaper eller infordrade upplysningar, av

vilka bestämmelser behovet icke är detsamma hos alla revisionsmyndigheter,

samt om revisionsarbetets praktiska utformning, vilken givetvis bör

anpassas till revisionsmyndighetens organisation och arten av dess granskningsmaterial.

Bestämmelser ha däremot föreslagits som, enär de äro av

principiell innebörd, böra vara lika för alla revisionsmyndigheter. Även

om utredningens förslag blir gällande komma alltså vissa detaljer i revisionsarbetet

att fortfarande bli olika för olika myndigheter; därest innehållet

i en revisionsmyndighets instruktion avviker från någon föreslagen

bestämmelse, bör givetvis instruktionen härutinnan ändras, om förslaget

blir antaget.

Författningsförslaget reglerar dels anmärkningsförfarandet och dels förfarandet

för utbekommande av belopp beträffande vilket anmärkning godkänts

genom lagakraftvunnet beslut i anmärkningsmål. Däremot berör

förslaget icke avskrivning av sådan statens fordran som uppkommit till

följd av felaktighet vid debitering eller medelsförvaltning.

Utredningen anser en utvidgning av möjligheterna till anmärkningar beträffande

felaktighet, som missgynnat sakägare, vara önskvärd. För närvarande

finnes författningsenlig skyldighet för revisor att framställa sådan

anmärkning blott i tullfrågor. I skattehänseende kompletteras anmärkningsförfarandet

i detta hänseende med en bestämmelse i uppbördsförordningen

som ålägger länsstyrelse alt efter underrättelse från riksräkenskapsverket

återbetala för mycket erlagd skatt. Hos vissa af färsdrivande verk

föranleder vidare iakttagelse av felaktighet, som drabbat sakägare, regelmässigt

åtgärd för rättelse. Utredningen tillägger följande.

Att revisors rätt att agera till förmån för sakägare nu är begränsad till

skatte- och tullområdena torde äga visst samband med att förvaltningsbeslut

på dessa områden vinna materiell rättskraft. Beträffande däremot

t. ex. anmärkning rörande löneutbetalning förhåller det sig tvärtom sä, alt

sakägaren icke drabbas av någon som helst rättskraft av beslut häröver.

Såväl i administrativ ordning som inför allmän domstol kan sakägarens

yrkande att tillerkännas det belopp, som enligt beslut över anmärkningen

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

icke borde ha utgått, upptagas till saklig prövning. Det föreslagna förfarandet

innebär emellertid att ändamålet med revisionsverksamheten i viss

mån förändras. Under tidigare skeden har huvudvikten i verksamheten

lagts på rättelser i efterhand, varvid intresset att återbekomma felaktiga

utbetalningar stått i förgrunden. Revisionsarbetets fiskaliska karaktär tog

sig i rättspraxis uttryck bl. a. däri, att revisor icke kunde anföra besvär i

anmärkningsmål till sakägares fördel. På senare tid har revisionsmyndigheternas

uppgift att förebygga fel utvidgats och starkare betonats. Utredningens

förslag innebär såtillvida ett ytterligare steg i denna riktning, att

anmärkningsprocessens bibehållande motiverats med bl. a. önskvärdheten

av ledande prejudikat. Denna synpunkt torde tala för att anmärkning skall

kunna framställas till sakägarens fördel även beträffande annat än skatt

och tull. Till stöd härför kan också åberopas, att sakägare på skatte- och

tullområdena icke böra intaga annan ställning mot det allmänna än övriga

sakägare.

Utredningen föreslår därför, att revisors rätt att framställa anmärkning

utvidgas till att även avse felaktighet, som åsamkat sakägare förlust. Därmed

följer även rätt för revisor att föra sådan talan hos högre instans.

Anledning att i den nya anmärkningsprocessen pröva vem som skall anses

vara redogörare eller eljest ersättningsskyldig saknas enligt utredningen.

Emellertid finns även i det föreslagna förfarandet behov av att någon

uppträder för att såsom part taga ställning till revisorns i anmärkningen

framförda påståenden. Myndighet eller annan, mot vars räkenskaper anmärkningen

riktas, samt den tjänsteman som vidtagit den anmärkta åtgärden och

som därför har ett berättigat intresse av att få försvara densamma bör enligt

utredningens mening få komma till tals i processen. Detsamma bör gälla

beträffande sakägaren, enär målet rör honom såtillvida att antingen krav

på det anmärkta beloppets utfående kan komma att riktas mot honom eller

förlust kan komma att åsamkas genom den anmärkta åtgärden.

Rörande revisors möjlighet att återkalla anmärkning anför utredningen

följ ande.

Revisor kan för närvarande förfoga över tvisten i anmärkningsmål på så

sätt, att högre instansmyndighet är förhindrad att i sak pröva revisionsmyndighets

beslut att gilla framställd anmärkning, därest revisorn medger

av kronans motpart besvärsvägen framställt yrkande om ogillande av anmärkningen.

Ett dylikt medgivande har alltså samma verkan som ett

återkallande av anmärkningen. Enligt utredningens mening finns icke skäl

att i anmärkningsförfarandet tillerkänna revisor större förfoganderätt

över processföremålet än vad t. ex. taxeringsintendent har i taxeringsprocessen.

Sedan revisionsmyndighet prövat anmärkning bör revisorn alltså

icke kunna återkalla denna.

I motsats till vad som för närvarande gäller bör enligt utredningens mening

anmärkning få riktas mot samma åtgärd mer än en gång, om ny

grund kan åberopas. Eljest skulle revisor för att vara säker på att en anmärkt

felaktighet skall kunna rättas vara nödsakad att åberopa alternativa

grunder till stöd för sin talan, vilket kan verka betungande på revisionsarbetet.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

I författningsförslaget har intagits en bestämmelse om rätt för myndighet

att låta anmärkning förfalla, om anmärkningen rör sig om belopp av

ringa storlek eller ärendets fortsatta handläggning skulle vålla mer arbete

och kostnad än vad som motsvarar det belopp varom fråga är. Leuteration

medges för närvarande även i vissa fall om anmärkningen visserligen är

lagligen grundad men den anmärkta åtgärden finnes ha varit ur det allmännas

synpunkt gagnelig eller skälig eller om eljest särskilda skäl föreligger.

Härom anför utredningen följande.

Bestämmelsen motiverades vid sin tillkomst med behovet av att kunna eftergiva

ersättningsanspråk i fall då det skulle synas orimligt eller oskäligt

att göra detsamma gällande. Enär ersättningsskyldighet icke skall utkrävas

i den föreslagna processen, kan dylik leuterationsrätt icke bibehållas med

sagda motivering. Såsom förslaget är utformat kan fråga endast uppstå huruvida

behov föreligger av en bestämmelse vilken skulle ge revisionsmyndighet

rätt att från vidare handläggning utmönstra sådana anmärkningsärenden

som, ehuru vederbörande anmärkning gillats, avsett åtgärder vilka icke

grundat ersättningsskyldighet för sakägare eller statstjänsteman (redogörare).

Bedömandet av en anmärkt åtgärd ur de synpunkter som innefattas

i nu förevarande leuterationsbestämmelse kan alltså under inga omständigheter

ske inom ramen för den föreslagna processen utan först i samband

med frågan om utkrävande av ett i processen fastställt anmärkningsbelopp.

En motsvarighet till denna leuterationsbestämmelse har därför i utredningens

förslag intagits bland stadgandena rörande förfarandet för utbekommande

av fastställt anmärkningsbelopp. Den leuterationsrätt, som för närvarande

tillkommer kammarrätten såsom besvärsinstans, blir enligt förslaget

avskaffad.

Enligt gällande bestämmelser skall en anmärkning för att kunna prövas

av revisionsmyndigheten i princip delges redogöraren inom tre år från den

dag räkenskapen inkommit till myndigheten. Utredningen anser att, om redogöraransvaret

avskaffas och ersättes med vanligt tjänsteansvar, något behov

av särskild, kortare preskriptionstid i anmärkningsfrågor inte föreligger.

De allmänna preskriptionsbestämmelserna bör vara tillämpliga över hela

linjen i fråga om tjänstemans ersättningsskyldighet.

Frågan om möjligheten att använda ett anmärkningsbelopp för kvittning

mot en sakägaren tillkommande fordran beröres ingående i betänkandet.

För närvarande förekommer sådan kvittning i viss utsträckning. Utredningen

framhåller att kvittningen ofta torde företagas utan att sakägaren

godkänt den i förväg och t. o. in. mot hans bestridande. Särskilt gäller det

sagda beträffande de vanligast förekommande anmärkningsfallen, nämligen

sådana som avser löneförmåner. Framgår det av ett anmärkningsutslag,

att eu tjänsteman uppburit lön med för högt belopp, ligger det nära

till hands att avdraga beloppet å tjänstemannen därefter tillkommande

lön. Då det emellertid synes tveksamt under vilka förutsättningar och i

vad mån kvittning lagligen kan eller bör ske statsverket och enskilda

emellan, har utredningen ansett sig böra undersöka möjligheten och lämpligheten

av sådan kvittning.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

Rörande de civilrättsliga reglerna om kvittning in. in. anföres följande.

Som allmän regel anses gälla, att en gäldenär, som i sin tur äger en till

betalning förfallen fordran lios borgenären, kan helt eller delvis betala sin

skuld genom att förklara sig avstå från sin fordran. Regeln är dock ingalunda

undantagslös. Sålunda utgör exempelvis 7 kap. 6 § andra punkten

föräldrabalken hinder mot alt genom kvittning betala underhållsbidrag

som där avses. Vidare torde på grund av 10 kap. 17 § sista stycket rättegångsbalken

två fordringar icke mot ena partens vilja kunna kvittas mot

varandra med mindre en och samma domstol är behörig pröva dem båda.

Det sist sagda kan vara av särskild betydelse vad beträffar förhållandet

statsverket och enskilda emellan. Sålunda kan icke kvittning ifrågakomma

när det ena fordringsanspråket skall slutgiltigt prövas av allmän domstol

och det andra, såsom ofta är fallet i offentligrättsliga förhållanden, av administrativ

myndighet eller domstol. Detsamma torde analogivis böra gälla

när anspråken skola slutgiltigt prövas av skilda administrativa organ.

Så mångförgrenad som statens verksamhet är kan det vidare ifrågasättas

i vad mån fordringar och skulder, uppkomna inom olika sådana verksamhetsgrenar,

rimligen böra få kvittas mot varandra även då hinder av

förut angivet slag icke möter häremot. Frågan har behandlats i den rättsvetenskapliga

litteraturen (se t. ex. Herlitz: Föreläsningar i förvaltningsrätt

III s. 492 f och 547 f, Hessler i Förvaltningsrättslig tidskrift 1952 s. 310

f, Jägerskiöld i samma tidskrift 1954 s. 328 f, Rodlie: Obligationsrätt s. 56 f

och 59 f samt Sundberg: Allmän förvaltningsrätt s. 192) utan att något

entydigt och uttömmande svar lämnats på densamma. Emellertid torde,

oavsett hur frågan ur rent rättslig synpunkt må bedömas, praktiska hinder

oftast föreligga mot kvittning i dessa fall. Det kan ju t. ex. icke rimligen

fordras att en myndighet, då den har att verkställa en utbetalning, dessförinnan

skall ha hos andra myndigheter efterhört om möjlighet till kvittning

föreligger.

Sill ställningstagande till frågan motiverar utredningen på följande sätt.

När det för utredningen gällt att taga ställning till frågan, huruvida ett

i anmärkningsmål enligt utredningens förslag fastställt anniärkningsbelopp

må kunna få användas för kvittning, har på grund av det nyss sagda

de fall stått i förgrunden, då fordran och genfordran äro att hänföra "till

en och samma myndighets verksamhet, ehuru problemet principiellt sett

har en vidare omfattning. Utredningen har därvid kommit till den uppfattningen

att frågan bör — med viss reservation — besvaras jakande. Ett belopp,

vilket i anmärkningsväg och således vid omsorgsfull och sakkunnig

administrativ prövning befunnits ha av viss myndighet felaktigt utbetalts,

synes nämligen, såvitt och i den mån icke särskilda omständigheter lägga

hinder i vägen härför, kunna få avräknas vid myndighetens kommande

utbetalningar till den som med orätt uppburit detsamma. (Jfr MO:s ämbetsberättelse

1946 s. 365 f. En i viss mån motsatt mening, se Westerberg: Om

rättskraft i förvaltningsrätten s. 264, 726 f och 730.) Det kan knappast

böra fordras att myndigheten i sådant fall, ehuru en faktisk möjlighet att

kvitta föreligger, skall nödgas vid allmän domstol föra talan om utfående

av beloppet. Ivvittningsrätten innebär ju betydande fördelar, och därför bör

staten icke frivilligt genom administrativ praxis eller lagstiftning onödigtvis

avhända sig densamma. Att ett i anmärkningsmål fastställt anmärkningsbelopp

må kunna användas för kvittning har för övrigt redan stadgats

beträffande visst slag av statsbidrag. Jämlikt 21 § kungörelsen den 19

dec. 1958 (nr 665) om statsbidrag till driftkostnader för det allmänna skol
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

33

väsendet äger nämligen länsskolnämnd i samband med att nämnden beslutar

om storleken av statsbidrag till kommun förordna, att från statsbidraget

skall avräknas vad som enligt slutligt fastställd, av riksräkenskapsverket

gjord anmärkning felaktigt utbetalats till kommunen i sådant bidrag för

tidigare redovisningsår.

Den av utredningen gjorda reservationen i fråga om verkställande av kvittning

hänför sig i första hand till sådana fall då förbud mot kvittning gäller.

Exempel härpå återfinnes särskilt i de författningar som reglerar statens

bidrags- och understödsverksamhet. Sålunda torde av 39 § lagen om folkpensionering,

12 § lagen om allmänna barnbidrag, 38 § familjebidragsförordningen

och 106 § lagen om allmän sjukförsäkring kunna e contrario slutas,

att folkpension, barn- eller familjebidrag eller sjukhjälp som någon i

god tro uppburit med för högt belopp icke må återkrävas och således icke

får avdragas vid senare utbetalning av förmånen i fråga.

Utredningen tillägger bl. a. följande.

Om av ett lagakraftvunnet beslut i den av utredningen föreslagna anmärkningsprocessen

framgår, att en befattningshavare uppburit för mycket

i lön, måste ett mot honom riktat återkrav (s. k. condictio indebiti) anses

i och för sig väl grundat. Enligt utredningens mening må därför i sådana

fall kvittning genom avdrag å befattningshavaren sedermera tillkommande

lönebelopp kunna ifrågakomma. Därmed är dock icke sagt att så alltid

bör ske. 1 detta hänseende må särskilt erinras om den begränsning som rätten

till återkrav i dylika fall enligt vissa uppmärksammade rättsfall ansetts

vara underkastad (se NJA 1955 s. 310 och 1958 s. 475, jfr dock 1942 s. 101).

Hänsyn till rättspraxis på området bör därför tagas då fråga är att i nu

behandlade fall mot befattningshavarens bestridande göra avdrag å hans lön.

Beträffande läroverksko mm uns ansvar för statsmedel (213 §

läroverksstadgan) föreslås icke någon ändring. Rörande arten av detta ansvar

anföres följande.

Därest medel, som kommunen uppburit för läroverks drift eller som skolstyrelsen

eljest har om händer för statsverkets räkning, utbetalas i strid

mot gällande författningar, är kommunen enligt nämnda paragraf skyldig

att efter beslut av riksräkenskapsverket återbetala motsvarande belopp till

statsverket. Äterbetalningsskyldighet föreligger dock icke om den felaktiga

utbetalningen grundats på beslut av statlig myndighet. Över beslut av riksräkenskapsverket

om återbetalning enligt § 213 må enligt § 215 besvär anföras

hos kammarrätten.

Läroverkskommuns nämnda ansvar kan betraktas som en särskild form

av ansvar för disposition av statsmedel, vid sidan av redogöraransvaret men

jikartat med detta. Ansvaret innebär skyldighet för läroverkskommun att

gentemot statsverket svara för alla objektivt sett författningsstridiga utbetalningar,

grundade på beslut av kommunens egna organ eller befattningshavare.

Mot dessa liksom mot dem till vilka utbetalningarna gjorts bör väl

kommunen i mån av befogenhet äga regressrätt, men huruvida sådan befogenhet

föreligger torde få prövas av allmän domstol med ledning av allmänna

rättsregler.

Utredningen anser, att de skäl som föranlett förslaget om redogöraransvarets

slopande inte kan göras gällande med samma styrka i fråga om läI!

Itihaiuj till riksdagens protokoll 1961. t samt. Xr 119

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

roverkskommuns ansvar. Detta ansvar infördes så sent som år 1958 och innebär

en kommunens garanti gentemot statsverket för de kommunala organens

och befattningshavarnas rätta handliavande av statsmedel. Att denna

garanti innebär ett strikt ekonomiskt ansvar kan, enligt utredningens uppfattning,

inte anses stridande mot det allmänna rättsmedvetandet på samma

sätt som redogöraransvaret mången gång visat sig vara.

IY. Remissyttrandena

Redogöraransvaret

Förslaget att avskaffa det särskilda redogöraransvaret har tillstyrkts av

samtliga remissinstanser utom en, nämligen justitiekanslersämbetet, som i

stället förordar en mera begränsad reform i syfte att lindra redogörarnas

nuvarande ansvar.

Statens organisationsnamnet ger uttryck för den uppfattningen att mildringen

av redogöraransvaret kan förväntas befrämja effektiviteten inom

den statliga medelsförvaltningen.

Kammarrätten finner att redogöraransvaret måste anses äga avsevärda

fördelar såsom ett medel att hos därav berörda tjänstemän inskärpa vikten

av noggrannhet och vaksamhet. Kritiken mot redogöraransvaret och utredningens

undersökningar visar emellertid att allvarliga principiella olägenheter

förefinnes. Det synes även uppenbart, att ett system som för att

inte medföra alldeles orimliga verkningar förutsätter konstant tillämpning

av ett extraordinärt rättsmedel, nådeinstitutet, inte kan anses tillfredsställande

ur principiell synpunkt. Då någon motsvarighet till redogöraransvaret

icke torde förekomma i något annat land och behov av sådant

ansvar inte gjort sig gällande vare sig i den kommunala förvaltningen eller

i det enskilda näringslivet, synes det inte behöva befaras att menliga

följder för statsverket skulle inträda, om redogöraransvaret avskaffas. Kammarrätten

har fördenskull icke något att erinra mot att så sker.

Försvarets civilförvaltning framhåller att även om redogöraransvarets

existens inom försvaret, åtminstone vad angår kassacheferna, knappast kan

anses ha haft större betydelse för undvikande av felaktigheter genom försummelse

och oaktsamhet, torde dess stränghet dock ha utgjort en återhållande

faktor i fråga om utbetalningar, som synts redogörarna tveksamma.

Civilförvaltningen befarar att, i den mån sakägarnas villighet att betala har

sin grund i önskan att redogöraren personligen icke skall åsamkas förlust,

risk föreligger att redogöraransvarets avskaffande kommer att minska sakägarnas

benägenhet att betala. Utvecklingen under senare år och icke minst

de fall, där — med rätt eller orätt — god tro åberopats, synes ge stöd för

detta antagande. Någon garanti för att frivillig betalning från sakägarnas

sida även framdeles skall förekomma i samma utsträckning som hittills

kan i varje fall icke anses föreligga. Emellertid har de på senare tid av
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

30

Kanyl. Maj. ts proposition nr 11.9 ur 1961

dömda fallen av regresstalan, där god tro åberopats av sakägaren, i fråga

om möjligheterna för redogörarna att »söka sitt åter» givit dessa en sämre

ställning än tidigare. Det måste vid sådant förhållande i många fall framstå

såsom oskäligt att åberopa det särskilda redogöraransvaret. Civilförvaltningen

erinrar även om utvecklingen mot centralisering och mekanisering

med användande i ökad omfattning av hålkorts- och databehandlingsmaskiner

inom vissa områden, exempelvis utbetalning av löner. Då utbetalning

sker på dylikt sätt synes det personliga redogöraransvaret otympligt

och i många fall ohållbart. — Vid övervägande av skälen för och emot

anser därför civilförvaltningen i likhet med utredningen, att det speciella

redogöraransvaret nu bör slopas. Det synes icke förenligt med nutida krav

på billighet och rättvisa, att redogörare, som iakttagit normal aktsamhet

och vidtagit de åtgärder till förhindrande av förlust för statsverket, vilka

rimligen kan krävas av honom, likväl skall kunna ådömas ersättningsansvar.

Besvärssakkunniga anser att redogöraransvaret är så strängt, att det ej

sällan leder till resultat, som är direkt stötande för rättskänslan. Behovel

av ändrade regler är uppenbart. En reform bör, fortsätter de sakkunniga,

ta sikte på att mildra de anspråk, som nu ställes på redogörarna. Besvärssakkunniga

finner dock att ett ställningstagande till frågan om redogöraransvarets

slopande försvåras därav att, på grund av att redogöraransvaret

hittills tillämpats, en domstolspraxis saknas, som skulle klarlägga vad

ett vanligt civilrättsligt skadeståndsansvar innebär på nu förevarande område.

Någon tydlig uppfattning om innebörden av civilrättsligt ansvar

för en tjänsteman, som nu har redogöraransvar, kan överhuvud icke vinnas.

Ett upphävande av redogöraransvaret utan vidtagande av andra åtgärder

kan därför leda till att det nuvarande rättsläget brytes, utan att

man på förhand med bestämdhet kan säga vad som träder i stället. Avsevärd

tid kan komma alt förflyta, innan en klar praxis utformats av de

allmänna domstolarna. Mot bakgrund av hittillsvarande praxis i anmärkningsmål

kan domstolarna tänkas komma att kräva, att den som företager

utbetalning eller verkställer uppbörd fullgör dessa sina uppgifter på ett

felfritt sätt. Berörda tjänstemäns ansvar skulle då förbliva i det närmaste

strikt. Möjligt är också att domstolarna snarare kommer att influeras av

paralleller från förhållandena inom den enskilda arbetsmarknaden. Man

får emellertid, enligt besvärssakkunniga, antaga, att domstolarna vid ansvarets

utformning kommer att ta hänsyn till de statliga arbetsuppgifternas

karaktär och vikten av förvaltningens rationella och effektiva bedrivande.

Besvärssakkunniga förordar därför såsom eu tänkbar lösning all eu författning

utfärdas med tjänsteföreskrifter för sådana tjänstemän som företar

utbetalning eller verkställer uppbörd. Domstolarna skulle då få ett tämligen

säkert underlag, på vilket de kan bygga sin praxis. - Eu allmän översyn

av gällande tjänsteföreskrifter på redogörarområdet är påkallad i detta

sammanhang, eftersom åtskilliga föreskrifter torde utgå från existensen

av det nuvarande ansvaret.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1961

Även justitiekansler sämbete t berör frågan om vilket ansvar, som skulle

åvila redogörare om den föreslagna reformen genomfördes. Det är, framhåller

ämbetet, måhända osäkert, om det allmänna tjänsteansvaret inrymmer

ersättningsskyldighet för fel i tjänsten, som vållat skada, även om felet

ej är straffbart, således åtminstone att hänföra till tjänstefel enligt 25

kap. 4 § strafflagen. Det synes också i någon mån ovisst, om det ansvar

som enligt förslaget skall ersätta redogöraransvaret förutsätter, att det begångna

felet är straffbart såsom tjänstefel eller det är tillfyllest med ett

fel av mindre grov beskaffenhet. Ämbetet anför bl. a. följande.

Ä ena sidan vill det förefalla, som om tjänstefel skulle vara en förutsättning

för inträde av ersättningsskyldighet enligt förslaget, å andra sidan synes

ej oberättigat ställa frågan, om detta verkligen är fallet, eftersom sådana

fel av redogörare, som äro tjänstefel, anses böra åtalas och icke

skola ge upphov till anmärkningsmål. Det skulle måhända i så fall ligga

nära till hands att förmoda, att för ersättningsskyldighet ej fordrades, att

redogörare gjort sig skyldig till »tjänstefel», utan att det räckte med eu

lägre grad av vållande hos denne. Emellertid förefaller ej osannolikt, att

utredningen räknat med att i praktiken åtal vanligen ej anställes för de

tjänstefel, varom här är fråga, och att följaktligen hinder ej möter att behandla

dem anmärkningsvägen.----Huruvida det är lämpligt att, så
som

här antagits, grunda ersättningsskyldigheten för redogörare å begånget

tjänstefel och samtidigt förutsätta, att detta ämbetsbrott ej varder

åtalat, lärer kunna starkt ifrågasättas. Detta så mycket mer som ju åtalsplikt

föreligger för allmänna åklagare, så snart till deras kännedom kommer,

att brott begåtts. Uteslutet är ej heller, att mot vad som i ett enskilt

fall måhända antagits åtal kommer att väckas för tjänstefelet, sedan anmärkningsprocessen

kommit i gång. Vad angår felaktigheter, som beivras

i disciplinär väg såsom tjänstefel, må här tilläggas, att enligt 25 g 4. allmänna

verksstadgan disciplinärt förfarande ej är avsett att inledas, såvida

anledning finnes att talan om enskilt anspråk kommer att föras.

Justitiekanslersämbetet ifrågasätter — oavsett vad som kan anses vara

gällande rätt eller förslagets ståndpunkt beträffande området för ersättningsskyldighet

— om icke redogöraransvaret i så måtto bör bibehållas, att

ersättningsskyldighet för redogöraren inträder vid lägre grad av vållande

än sådant som kräves för tjänstefel. Om det med hänsyn till samtliga föreliggande

omständigheter finnes skäligt och billigt, skulle felet, ehuru det ej

förskyller straffansvar för tjänstefel, medföra skyldighet för redogöraren

att ersätta den genom felet vållade skadan. Det kan icke uteslutas att det beträffande

fel i redogörartjänsten finns ett område, där ett förelupet fel icke

är att bedöma som tjänstefel men likväl bör föranleda skadeståndsansvar,

utan att detta kan anses oskäligt. Vidare framhålles, att verkningarna av ett

fullständigt avskaffande av redogöraransvaret icke kan med önskvärd trygghet

överblickas, särskilt med hänsyn till betydelsen av att kravet å noggrann

hushållning med statens medel alltjämt verksamt upprätthålles ocb

att sakägarnas villighet att ersätta genom redogörares fel oriktigt erhållna

medel ej utan tungt vägande skäl beaktansvärt försvagas.

Även försvarets civilförvaltning uttalar sig om det ansvar, som framdeles

åvilar redogörare.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1961

37

Redogöraransvarets avskaffande kan givetvis icke innebära, att en statstjänsteman,

som fattar förvaltningsbeslut med ekonomiska konsekvenser,

skulle vara befriad från allt ansvar för sitt beslut. Utgångspunkten för det

ansvar, som härvidlag åligger honom, lärer vara de med ifrågavarande befattning

förenade tjänsteåliggandena. För olika befattningar och för skilda

förvaltningsområden kan dessa åligganden vara relativt sldftande. För försvarets

del torde föreskrifterna i allmänt försvarsförvaltningsreglemente

(SFS 1954: 587) kunna ge viss ledning.

Statens sakrevision anser att redogöraransvaret visserligen är av icke

ringa betydelse för den statliga ekonomiska verksamheten men att övervägande

skäl dock talar för att denna speciella ansvarsform modifieras i olika

avseenden. Det väsentliga från statsverkets synpunkt anges vara att den

statliga medelsförvaltningen är föremål för en effektiv och planmässig kameral

revision, även om denna icke bygger på redogöraransvar och anmarkningsprocess

i deras nuvarande form. Sakrevisionen anser dock att frågan

om redogöraransvarets avskaffande bör prövas i ett sammanhang med det

år 1958 framlagda förslaget till lagstiftning om det allmännas skadeståndsansvar.

Svenska stadsförbundet berör frågan om läroverkskommuns ansvar gentemot

statsverket beträffande statsmedel, som tillförts kommunen för läroverkets

drift. Förbundet erinrar om att skolförfattningssakkunniga i sin

den 29 januari 1958 avgivna promemoria anförde att det, om det statliga

redogöraransvaret slopades eller modifierades, kunde vara anledning alt ta

upp frågan om läroverkskommuns ansvar till ny prövning. Stadsförbundet

ifrågasätter, om inte ansvaret nu borde modifieras på sätt som svarar mot

vad som föreslagits i fråga om de statliga redogörarnas ansvar.

Skolöverstyrelsen anser däremot, i likhet med utredningen, att det strikta

ansvar, som innebär en kommunens garanti gentemot statsverket för de

kommunala organens och befattningshavarnas rätta liandhavande av statsmedel,

som ställts till kommunens förfogande, bör bibehållas, överförandet

till kommunerna av läroverkens ekonomiska förvaltning torde förutsätta

ett kommunens ansvar av denna art.

I några yttranden berörs frågan om formen för ett upphävande av redogöraransvaret.

Försvarets civilförvaltning ifrågasätter om inte det nuvarande

ansvaret har sådan hävd, att dess upphävande bör komma till uttryck

i ett av Kungl. Maj :t och riksdagen meddelat beslut. Enligt besvurssakkunnigas

uppfattning ler det sig numera naturligt att betrakta reglerna

om redogöraransvaret såsom civilrättsliga regler och de torde med hänsyn

härtill böra upphävas genom civillagstiftning. 1 den mån positiva skadeståndsregler

för statstjänstemännen kan meddelas i lag, hade bestämmelsen

om redogöraransvarets avskaffande liafl sin givna plats i en sådan

lag. Om en allmän tjänstemannalag funnits, skulle likaså den erforderliga

bestämmelsen ha kunnat inlagas såsom eu övergångsbestämmelse i denna.

Skulle man icke anse civillagstiflningens form erforderlig, bör bestämmelsen

i stället intagas i eu författning, vilken är antagen med riksdagen.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj. ts proposition nr 119 ur 1961

Anmärkningsprocessen

Vad utredningen föreslagit i fråga om anmärkningsprocessen har av flertalet

remissinstanser tillstyrkts, lielt eller till väsentliga delar.

Några remissinstanser har dock ifrågasatt om icke med eu omläggning av

anmärkningsprocessen bör anstå i avvaktan på en lösning av frågan om

statstjänstemännens förhandlingsrätt m. m. Det erinras i dessa yttranden

om att ett betänkande i frågan framlagts år 1960 (SOU 1960: 10). Riksräkenskapsverket

anför följande.

Därest de fortsatta övervägandena beträffande frågan om förhandlingsrätt

för statstjänstemännen skulle leda till att deras anställnings- och lönevillkor

komma att grundas på kollektivavtal, kommer även frågan om förfarandet

i anmärkningsmål, i vart fall sådana som avse löneförmåner, i ett

nytt läge. Sålunda får antagas att kollektivavtalstvister på tjänstemannaområdet

komma att handläggas av arbetsdomstolen, vilken därvid torde

erhålla en sådan sammansättning, att sakkunskap i tjänstemannaförhållanden

blir företrädd. Här aktualiserade frågor böra beaktas Aid fortsatta överväganden

beträffande anmärkningsprocessens slutliga utformning.

Statens sakrevision framhåller att förslaget angående statstjänstemäns

förhandlingsrätt kan komma att medföra icke oväsentliga modifieringar i

fråga om bl. a. anmärkningsmålens omfattning och handläggning. I avvaktan

på denna reform bör det kunna ifrågasättas att mera provisoriskt införa

en bestämmelse om rätt för vederbörande revisionsmyndighet att inom vissa

gränser i efterhand eftergiva i anmärkningsväg till återbetalning fastställda

belopp. En av förutsättningarna härför bör bl. a. vara att det är klart

ådagalagt, att beloppet icke kan tagas ut av vederbörande sakägare.

Även statskontoret, försvarets civilförvaltning och vattenfallsstyrelsen pekar

på konsekvenserna i nu förevarande hänseende av ett genomförande

av förslaget om statstjänstemäns förhandlingsrätt.

I några remissyttranden uttalas tvekan inför den principiella omläggning

av anmärkningsprocessen som föreslagits. Statskontoret ifrågasätter

sålunda om tillräckliga skäl föreligger för ett bibehållande av denna processform,

då besluten icke längre skall medföra rättskraft mot redogöraren.

Statskontoret vill dock med hänsyn till vad utredningen anfört i frågan

inte motsätta sig förslaget. Kammarrätten framhåller att det nuvarande

anmärkningsförfarandet kan karakteriseras som ett administrativt processinstitut,

vari fastställes huruvida kronan äger ett anspråk mot viss eller vissa

enskilda. Kammarrätten tillägger följande.

I det föreslagna förfarandet däremot skulle endast fastställas huruvida

enligt kronans mening den yttersta grunden för ett eventuellt anspråk föreligger,

och detta utan att det samtidigt avgöres mot vem eller vilka anspråket

skall riktas. Det gäller med andra ord att träffa avgörande om en

enda, låt vara viktig faktor, som har betydelse för frågan om inledande

av ett judiciellt förfarande. Detta avgörande är otvivelaktigt av rent administrativ

karaktär. Förslaget kan följaktligen sägas innebära, att administrativa

uppgifter anförtros åt dömande instanser. Därmed torde också vara

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 ur 1!)61 39

sagt, att det föreslagna förfarandet icke rätteligen kan betecknas som en

process.

Kammarrätten har ansett det vara av värde, alt dessa förhållanden påpekas.

Därmed har kammarrätten dock icke avsett att framställa någon

avgörande invändning mot det föreslagna förfarandet. Det synes icke finnas

någon anledning, varför icke detsamma skulle kunna fungera tillfredsställande

såsom ett rent administrativt institut. Att ett behov av förfarandet

föreligger, synes kammarrätten på de av utredningen anförda grunderna

sannolikt. Det torde även vara praktiskt riktigt att utnyttja den sakkunskap

på området som förefinnes hos kammarrätten.

Försvarets civilförvaltning erinrar om att utredningens förslag innebär

att staten avhänder sig ett låt vara föråldrat men från statens synpunkt

alltjämt relativt effektivt och föga kostnadskrävande medel att indriva belopp,

som oriktigt utgivits. Då framställt krav hestrides eller eljest icke föranleder

betalning och om kronans ställning icke befinnes vara så stark att

kvittning kan tillgripas, bör övervägas att hänskjuta frågan om betalningsskyldighet

till allmän domstols prövning. Vid dylikt övervägande måste

självfallet olika omständigheter beaktas, såsom det anmärkta beloppets

storlek, frågan huruvida sakägaren kan ha varit i god tro, utsikterna att

i händelse av en för kronan gynnsam utgång av målet utfå något av sakägaren,

med förfarandet förenade kostnader in. in. I åtskilliga fall måste

dessa överväganden leda till att myndigheten finner sig icke rimligen böra

vidtaga ytterligare åtgärder och att saken sålunda får förfalla. — Den

föreslagna processordningen utgör, enligt civilförvaltningen, ett försök til!

modernisering av den genom praxis utvecklade anmärkningsprocessen, av

vilken man velat ta tillvara vissa värdefulla sidor. Civilförvaltningen tillägger

följande.

Eftersom ett gillande av eu anmärkning icke i första hand innebär åläggande

att ersätta statsverket liden förlust utan ett konstaterande av att kronan

har en fordran av sådan beskaffenhet att den kan användas för kvittning,

vill ämbetsverket ifrågasätta, om ett system med fastställande av anmärkning

måste anses ofrånkomligt. Kvittning enligt vanliga civilrältsliga

grunder bör kunna tillgripas utan sådant fastställande, även om vissa

garantier bör skapas för att kvittning icke tillgripes i en omfattning som

kan anses obillig mot vederbörande sakägare. I sådana fall, där delade meningar

råder mellan å ena sidan revisionsmyndigheten och å andra sidan

den för den felaktiga åtgärden ansvariga myndigheten eller sakägaren om

åtgärdens riktighet, kunde det måhända även med hänsyn till rättssäkerheten

vara tillfyllest, om utan formbundet förfarande ett auktoritativt och

bindande uttalande om den tveksamma åtgärdens riktighet kunde erhållas

från ett centralt organ med erforderlig insikt i hithörande frågor. Såsom

sådant centralorgan torde i princip riksrevisionsverket i särskild, kvalificerad

sammansättning kunna fungera. I fråga som uteslutande eller övervägande

rör föreskrifter in. in., utfärdade av annat centralt ämbetsverk, kan

givetvis tänkas att detta fungerar såsom auktoritativt organ i nu ifrågavarande

hänseende. Eu dylik anordning synes närmast kunna bli aktuell

inom sådana förvaltningsområden, där specialrevision finnes inrättad. Med

hänsyn till den möjlighet, som nu finnes att besvärsvägen bringa mål om

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1961

avlönings- in. fl. förmåner under kammarrättens prövning — och någon

ändring härutinnan synes icke i förevarande sammanhang ha förutsatts —

torde det i enhetlighetens intresse vara erforderligt att även i ärenden av

nyssberörd art tillåta fullföljd till kammarrätten.

Justitiekansler sämbetet hyser viss tvekan om icke möjlighet bör föreligga

att i anmärkningsprocessen slutgiltigt pröva frågan om redogörares

ersättningsskyldighet och i förekommande fall ålägga redogöraren sådan

skyldighet. Ämbetet anför bl. a. följande härom.

Det torde icke vara obefogat göra gällande, att det långt ifrån är säkert,

att de allmänna domstolarna äro mera skickade än ifrågavarande administrativa

myndigheter — och förvaltningsdomstolar — att bedöma, om

sådan försummelse förelupit i fråga om en redogörares fel, att redogöraren

bör dömas till ersättningsskyldighet. De administrativa myndigheterna liksom

förvaltningsdomstolarna torde ha en vida rikare erfarenhet än vad

de allmänna domstolarna vanligen äga av förvaltningsverksamhet och

kunna därför mången gång ha större förutsättningar än dessa att komma

till en riktig uppfattning rörande vad som skäligen bör fordras av en redogörare.

Särskilt om en reform av redogöraransvaret, i enlighet med vad

ämbetet ifrågasatt, skulle innebära möjlighet att ålägga ersättningsskyldighet

för redogörare med anledning av begånget fel, som ej är att hänföra

till tjänstefel, synes kunna ifrågasättas en sådan ordning som den

nu antydda.

Besvärssakkunniga understryker däremot, att skadeståndsfrågor i förevarande

sammanhang bör prövas och avgöras av allmän domstol. I sitt yttrande

över betänkandet om skadestånd i offentlig verksamhet (SOU 1958:

43) har de sakkunniga framhållit, att starka skäl talar för att alla mål, där

allmänna skadeståndsrättsliga bedömningar kommer i fråga, hänföres till

de allmänna domstolarnas kompetens till tryggande av en enhetlig praxis.

De sakkunniga ansluter sig helt till utredningens uppfattning, att det bör

ankomma på allmän domstol och icke på revisionsmyndigheterna och kammarrätten

att pröva mål om ifrågavarande tjänstemäns ersättningsskyldighet.

Härmed skulle såsom ett naturligt led i den allmänna utvecklingen den

sista rest av den gamla administrativa domsrätten över tjänstemännen, som

för närvarande utövas i samband med redogöraransvarets utkrävande, upphävas.

Besvärssakkunniga understryker emellertid att därav självfallet icke

följer att för alla frågor avseende ersättningsskyldighet, som nu avgöres

anmärkningsvägen, allmän domstol i stället skall behöva anlitas. Det normala

förfarandet förutsättes tvärtom bli, att statens anspråk fastställes i

administrativ ordning, helst som resultat av en uppgörelse med tjänstemannen.

Endast om denne ej godtager statens anspråk, blir det anledning för

staten att stämma honom till allmän domstol. I den mån staten genom ett

administrativt beslut bestämmer sitt anspråk, kommer utgångspunkt att

föreligga för en besvärsprocess rörande detta spörsmål, i allmänhet med

Kungl. Maj:t i statsrådet som slutinstans.

Det i betänkandet föreslagna anmärkningsförfarandet kommer att innebära

ett förfarande för tolkning av vissa statliga författningar av betydelse

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

för statens inkomster och utgifter. Besvärssakkunniga finner det uppenbart

att behov av ett sådant förfarande föreligger och tillstyrker därför att

anmärkningsprocessen inte avskaffas utan ombildas till ett förfarande för

meddelande av besked om tolkning av författningar och beslut, som skall

läggas till grund för utbetalningar och verkställande av uppbörd. — Den

av utredningen föreslagna anmärkningsprocessen skulle emellertid även

fortsättningsvis tjäna som medel för staten att få vissa fordringar fastställda

hos tredje man, bl. a. avseende skatter och tullar. Enligt besvärssakkunnigas

mening bör det nya anmärkningsförfarandet likväl få en klar och entydig

målsättning: att meddela tolkningsbesked. Enligt sakens natur måste

helt olika krav ställas på en process, som skall leda till exigibla beslut gentemot

enskilda skattskyldiga och mot läroverkskommun, å ena sidan, och på

ett förfarande, som skall utmynna i oförbindande tolkningsbesked, å andra

sidan. Goda möjligheter finnes att tillgodose de behov, som den nuvarande

anmärkningsprocessen fyller med avseende å statens tull- och skattekrav

efter andra linjer. Spörsmålet om framställande av krav mot läroverkskommun

bör, enligt besvärssakkunniga, göras till föremål för reglering i

särskild författning och avfattas så, att den kan vinna tillämpning över

huvud taget, när staten i anledning av vid revision uppmärksammad felaktighet

med avseende å användning av statsbidrag finner sig böra rikta

krav mot kommun. Den ordning, som tillskapats beträffande redovisning

av läroverksmedel, kan nämligen förmodas komma att följas av andra och

liknande med avseende å andra slag av statsmedel, som ställes under kommuns

förvaltning.

Författningsförslaget

Den i författningsförslagets 9 § ingående regeln om kvittning av anmält

belopp mot sakägaren tillkommande fordran hos statsverket har blivit

föremål för diskussion.

Vattenfallsstyrelsen finner den föreslagna kvittningsregeln innebära en

avsevärd lättnad för såväl redogörare som revisionsmyndighet, även om

kvittningsförfarandet redan nu förekommer i förhållandevis stor utsträckning.

Även järnvägsstyrelsen anser att kvittningsbestämmelsen i hög grad

kommer att underlätta förfarandet vid återkrav av för mycket utbetalda

belopp, överståthållarämbetet finner det värdefullt att det redan nu praktiserade

kvittningsförfarandet blir närmare reglerat men anser, att den föreslagna

bestämmelsen bör kompletteras med en föreskrift om att kvittning

mot sakägarens bestridande inte får ske, om anledning finns till antagande,

att en talan om beloppets återbekommande inte skulle bifallas.

Justitiekanslersämbetet framhåller att det kan vara vanskligt att avgöra,

om en befattningshavare som enligt beslut i anmärkningsmål uppburit

för mycket i lön bör få behålla medlen. På grund härav ifrågasätter ämbetet

om befattningshavarens intresse blir tillräckligt tillgodosett, om den myndighet

som har att utbetala lön till befattningshavaren skulle äga att mot

4 llihang till riksdagens protokoll 1 samt. A’r 119

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

löntagarens bestridande avräkna anmärkningsbeloppet på lönefordran. Ämbetet

finner det önskvärt att kvittningsfrågan blir föremål för bedömande

redan i samband med anmärkningsmålet.

I flera yttranden avstyrks däremot den i utredningsförslaget ingående

bestämmelsen om kvittningsförfarandet. Avstyrkanden förekommer sålunda

i de yttranden som avgivits av kammarrätten, riksräkenskapsverket, länsstyrelsen

i Stockholms län, besvärssakkunniga, Landsorganisationen i Sverige,

Statstjänstemännens riksförbund, Sveriges akademikers centralorganisation,

Tjänstemännens centralorganisation och Föreningen försvarets kassachefer.

Landsorganisationen i Sverige erinrar om att i svensk rätt för närvarande

saknas regler om tvångsvis kvittning av lönefordran mot arbetsgivares motfordran.

Med hänsyn till den allmänna räckvidden av kvittningsproblemet

ifrågasätter organisationen om problemets lösning bör föregripas genom

den föreslagna specialregleringen. Erfarenheten torde inte ha givit vid handen

att behov av en sådan reglering föreligger. Även Tjänstemännens centralorganisation

anser att frågan om arbetsgivares kvittningsrätt är av den

allmänna räckvidd att den inte bör bli föremål för lagstiftning i förevarande

sammanhang. Sveriges akademikers centralorganisation uttalar, att kvittningsrätten

innehåller så komplicerade juridiska bedömanden att det måste

anses olämpligt att låta kvittningsfrågan avgöras i en relativt summarisk

administrativ process. Det kan enligt organisationen heller inte godtas, att

en sakägare, som är statstjänsteman, skall komma i ett sämre rättsläge än

annan sakägare. Statstjänstemännens riksförbund anlägger liknande synpunkter

på frågan.

Riksräkenskapsverket anser att kvittningsrätten i varje enskilt fall bör

bedömas med utgångspunkt från allmänt gällande rättsnormer. Med hänsyn

härtill förordar verket, att den föreslagna särskilda bestämmelsen inte

tas in i författningen. Besvärssakkunniga finner den föreslagna regeln

mycket vittsyftande till sitt innehåll. Med stöd av densamma skulle kronan

exempelvis kunna göra sig betald genom överskjutande skatt, som skall

återbetalas till vederbörande. Allvarliga betänkligheter möter mot införande

av en så vittgående rätt. I och för sig skulle en kvittningsregel visserligen

vara av värde, men de sakkunniga anser att saken bör tas upp och

utredas i ett större sammanhang än det förevarande. Kammarrätten anför

följande.

Enligt utredningens förslag skulle anmärkningsförfarandet i visst avseende

erhålla verkningar av exekutiv art. Kammarrätten åsyftar den föreslagna

rätten att kvitta fordringar — till exempel lönefordringar — å statsverket

mot anmärkta belopp som i förevarande ordning räknats kronan till

fördel. Förslaget innebär, att kronan i detta speciella fall skulle få rätt att

utan föregående prövning av judiciell karaktär tillämpa ett förfarande av

exekutiv natur, något som eljest icke torde vara tillåtet. Den föreslagna

kvittningsrätten synes kammarrätten förkastlig ur rent principiell synpunkt,

och även ur praktiska och skälighetssynpunkter torde invändningar kunna

göras mot densamma. Den utformning som kvittningsbestämmelsen erhållit

i förslaget synes ingalunda utesluta att den kan komma att tillämpas

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

på ett oskäligt sätt, även om utredningen genom sin motivering sökt förebygga

en sådan tillämpning. Enligt kammarrättens mening bör ifrågavarande

bestämmelse utgå ur förordningen.

Besvärssakkunniga föreslår att anmärkningsförfarandet i fråga om s k a tt

e r slopas. De sakkunniga anför följande.

Vad till en början gäller sådana skatter, vilkas uppbörd regleras av uppbördsförordningen,

finnas redan i 70 § nämnda förordning regler om efterkrav

gentemot skattskyldig. Dessa torde utan svårighet kunna utbyggas sä,

att även riksräkenskapsverkets nuvarande skatteanmärkningar inordnas i

detta förfarande. I fråga om andra skatter torde en undersökning giva vid

handen, att det är möjligt att — i en gemensam särskild författning om

framställande av efterkrav gentemot skattskyldig på grund av vid debiteringen

förelupna felaktigheter — samla erforderliga regler på detta område.

Av särskild vikt är, att förfarandet utformas på sådant sätt, att det

mynnar ut i exigibla beslut. På detta sätt kunna dessa revisionskrav frikopplas

från det egentliga anmärkningsförfarandet.

Statstjänstemannens riksförbund ifrågasätter däremot om ej en utvidgning

av betalningsåläggande inom anmärkningsprocessens ram bör komma

till stånd, nämligen för ärenden angående restitution av skatt och »återbäring»

av överskjutande preliminär skatt. Förbundet anför bl. a. följande.

På grund av det av olika anledningar starkt ökade antalet besvär över

taxering har arbetet med återbetalning av skatt till följd av nedsättning och

undanröjande av taxeringar genom beslut av prövningsnämnd, kammarrätten

eller regeringsrätten i motsvarande grad ökat till såväl antal som belopp.

Antalet sådana restitutioner var år 1959 uppe i 3 661 med ett sammanlagt

belopp av ca 6,5 miljoner kr. enbart i Stockholm. Härtill kommer restitution

av skatt med tillämpning av den s. k. 80 %-regeln samt restitutioner

på grund av beslut angående kupongskatt, nöjesskatt, stämpelmedel in. m.

Vidare har ÖÄ och länsstyrelserna att ombesörja återbetalningar med anledning

av beslut av lokal skattemyndighet om nedsättning eller befrielse från

preliminär skatt. Tillhopa restitueras i Stockholm omkring 35 miljoner

kronor per år (exklusive »återbäringen» av överskjutande preliminär skatt).

Med avseende å det ökade uttaget av preliminär skatt i förhållande till tidigare

år uppgår »återbäringen» till synnerligen stora belopp. År 1959 uppgick

antalet poster i Stockholm till ca 327 000 med ett sammanlagt belopp av ca

158 miljoner kronor, varav ca 2 miljoner kronor gick till indrivningsverket

(genom överlåtelser, utmätningar och kvittningar).

Enligt förbundets mening står det inte i mänsklig makt för redogörarna,

som även har andra viktiga arbetsuppgifter, att iakttaga den omsorg, som i

allmänhet bör fordras vid utbetalningar. Visserligen förberedes restitutionsärendena

i viss utsträckning av den lokala skattemyndigheten. Men det

egentliga restitutionsarbetet är förlagt till överståthållarämbetet och länsstyrelserna,

där den för utbetalningarna ansvariga personalen ej är stor. Denna

måste därför i stor utsträckning lita på kanslist- och biträdespersonalens

noggrannhet. Det föreligger, enligt förbundets mening, icke någon principiell

skillnad mellan felaktig debitering och felaktig restitution av skatt. 1 båda

fallen har sakägaren gjort eu obehörig vinst i skattehänseende genom att fel
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

aktighet begåtts av myndighet. För låg debitering och för hög restitution är i

själva verket två sidor av samma sak, såvitt nu är i fråga, alldenstund

missräkning icke är någon betalning. Anledning torde därför finnas att utsträcka

tillämpningsområdet för 2 § tredje stycket författningsförslaget till

att avse även det fall att skatt återbetalats med för högt belopp. Någon bristande

rättssäkerhet torde icke behöva befaras, då härigenom endast sakägaren

på ett enklare sätt än eljest får betalningsskyldigheten definitivt fastställd.

Från statens synpunkt skulle den fördelen vinnas att den nuvarande minutiösa

kontrollen beträffande även mindre betydande belopp kunde reduceras

till rimligare proportioner till båtnad för andra viktiga arbetsuppgifter, och

från redogörarsynpunkt skulle den föreslagna utvidgningen medföra att nuvarande

ständiga otrygghetskänsla, som är förenad med restitutionsarbetet,

vilket pågår varje dag året runt, skulle minska.

Sveriges akademikers centralorganisation framhåller att preskriptionstiden

för anmärkning mot redogörarens räkenskaper enligt utredningens

förslag blir förlängd från 3 till 10 år. Organisationen anför följande.

Detta är visserligen en teoretiskt sett naturlig konsekvens av att redogörarens

ansvar skall bedömas enligt den allmänna skadeståndsrätten, men i

praktiken innebär det att redogöraren och sakägaren kommer i ett sämre läge

än skadevållande i allmänhet, eftersom ersättningsanspråk mot de senare i

regel framställes i omedelbar anslutning till inträffade skadefall, medan det

för redogörare och sakägare på grund av revisionsarbetets bedrivande kan

dröja åtskilliga år, i sämsta fall upp till 10, innan en upptäckt felaktig åtgärd

föranleder anmärkning. Med hänsyn härtill anser SACO, att en gillad anmärkning

inte skall föranleda återkrav mot sakägare eller redogörare, om

anmärkningen ej delgivits dessa inom treårsfristen.

Statstjänstemannens riksförbund berör samma fråga och förklarar sig

anse att den treåriga preskriptionstiden bör bibehållas. Skulle så ej anses

böra ske, bör enligt förbundets mening utredningens författningsförslag kompletteras

med ett stadgande av innebörd, att en gillad anmärkning icke skall

föranleda återkrav mot sakägare eller redogörare, därest anmärkning icke

delgivits dessa inom treårsfristen och fråga icke är om felaktighet hänförlig

till brott.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län förordar en kortare preskriptionstid än

10 år. Att göra de allmänna reglerna för preskription av vanlig fordran tilllämpliga

på en så speciell företeelse som återkrav på grund av statlig revisionsanmärkning

finner länsstyrelsen principiellt oriktigt. Länsstyrelsen erinrar,

att kortare preskriptionstider finns stadgade i åtskilliga fall, som berör

statlig verksamhet, exempelvis 70 och 71 §§ uppbördsförordningen. Länsstyrelsen

anser att en preskriptionstid om fyra eller högst fem år borde

vara tillräcklig utan att revisionsarbetets rätta bedrivande därigenom hindrades.

Sveriges akademikers centralorganisation avstyrker förslaget att nv anmärkning

skall få framställas, om ny grund kan åberopas. Organisatio
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1961

45

nen anser en sådan ordning stå i strid med viktiga rättssäkerhetsprinciper.

Liksom inom allmän domstolsprocess och taxeringsprocess bör vid anmärkningsförfarande

revisors utredning förebringas i ett sammanhang utan

rätt att rikta anmärkning mot åtgärd mer än en gång.

Även Statstjänstemannens riksförbund opponerar mot utredningens förslag

i denna del och finner att det måste framstå som angeläget för både

sakägaren och redogöraren att kunna räkna med att ett i anmärkningsväg

prövat ärende inte ånyo kan komma upp till prövning. Det bör därför åligga

revisor att före anmärkningsprocessens inledande så bereda målet, att bevisningen

kan förebringas i ett sammanhang.

Justitiekanslersämbetet och riksräkenskapsverket ifrågasätter om inte b esvärsrätten

bör regleras utförligare än som skett i den föreslagna författningstexten.

Det bör direkt utsägas mot vilka beslut talan ej får föras.

Besvärssakkunniga anser att besvärsrätt bör tillkomma revisor och den

reviderade myndigheten som parter. I den mån tjänstemannen och betalningsmottagaren

intar partsställning, bör även de få motsvarande besvärsrätt.

Kammarrätten och besvärssakkunniga anser att kammarrättens beslut i

anmärkningsärenden icke skall få överklagas.

V. Departementschefen

För de statliga tjänstemän som beslutar om utbetalningar och uppbörd

— redogörare — gäller en särskild form av ekonomiskt ansvar för riktigheten

av vidtagna åtgärder. Detta redogöraransvar är vidsträckt

och går längre än vad som gäller för andra statstjänstemän och för icke

statliga befattningshavare i motsvarande ställning.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen saknas egentliga författningsbestämmelser

om redogöraransvaret. Detta har i stället utbildats

genom praxis i den s. k. anmärkningsprocessen, genom vilken redogöraransvaret

i det enskilda fallet fastslås. Anmärkningsprocessen försiggår i

första instans hos vederbörande revisionsmyndighet samt i andra och i regel

sista instans hos kammarrätten. Denna domstols utslag i vissa anmärkningsmål

kan dock överklagas och prövas då av regeringsrätten.

Redogöraransvaret drabbar ofta hårt och ej sällan även i fall där redogöraren

måste anses ha iakttagit all den omsorg och försiktighet som rimligen

kan begäras. Den ersättningsskyldighet som eljest skulle slutligt stanna

på redogöraren efterges emellertid i stor utsträckning genom särskilt beslut

av Kungl. Maj :t.

Redogöraransvaret har sedan lång tid tillbaka kritiserats, och dess konsekvenser

har betecknats som stötande. Vad sålunda anförts är enligt min

mening befogat. Redogöraransvaret i dess nuvarande form synes icke förenligt

med modern rättsuppfattning. En särskild olägenhet är, att redogöraransvaret

— för att obilliga resultat skall kunna undgås i de särskilda

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 är 1961

fallen — nödvändiggör att ett förhållandevis stort antal frågor av ifrågavarande

slag måste underställas Kungl. Maj :t.

Utredningen och remissyttrandena visar också, att allmän enighet råder

om att redogöraransvaret icke bör kvarstå i nuvarande form. Den allmänna

uppfattningen synes vara, att någon särskild grad av ansvar inte erfordras

för de statliga redogörarna; redogöraransvaret anses kunna slopas, varvid

redogörarna i fråga om ekonomiskt ansvar skulle jämställas med andra

statliga tjänstemän.

I några yttranden har emellertid uttalats farhågor för att ett fullständigt

avskaffande av det särskilda redogöraransvaret skulle innebära risk för att

redogörarna skulle visa minskad noggrannhet och ansvarskänsla. Enligt

min åsikt behöver man knappast befara sådana konsekvenser. Jag vill här

ånyo erinra om att den svenska statsförvaltningen torde vara ensam om

att ha ett särskilt ekonomiskt redogöraransvar. Detta saknar sålunda veterligen

motsvarighet inte blott utomlands utan även inom riket. Varken enskilda

företag eller kommuner har ansett sig böra kräva ett sådant ansvar

av sina befattningshavare. Inom statsförvaltningen är för övrigt redogörarna

inom riksdagens verk undantagna från det särskilda redogöraransvaret

utan att härav torde ha föranletts några olägenheter. Det straffrättsliga och

ekonomiska ansvar, som enligt allmänna regler följer med statlig tjänst,

bör, såvitt jag kunnat finna, vara tillräckligt även för redogörarna. Att man

även enligt dessa allmänna regler kan ställa särskilda krav på noggrannhet

och försiktighet hos redogörarna torde ligga i sakens natur.

Av det sagda följer enligt min mening även, att man inte — såsom från

vissa håll ifrågasatts — bör uppskjuta reformen i avvaktan på en lagstiftning

om det allmännas skadeståndsansvar. En framtida lagstiftning på detta

område torde sålunda icke behöva påverka bedömningen av frågan om

man bör bibehålla ett särskilt ekonomiskt ansvar gentemot det allmänna för

de tjänstemän som är att anse som redogörare. Icke heller finns det enligt

min mening anledning att avvakta en lösning av frågan om tjänstemännens

ställning i förhandlingsrättshänseende. Denna fråga torde kunna behandlas

oberoende av att det föråldrade och från rättslig synpunkt otillfredsställande

redogöraransvaret bortfaller och den nuvarande anmärkningsprocessen,

såsom jag kommer att förorda i det följande, ersättes med ett mera

tidsenligt och till processens egentliga uppgift bättre anpassat förfarande.

Jag förordar därför, att det särskilda redogöraransvaret avskaffas. Enligt

utredningens förslag skulle författningsbestämmelser härom ej erfordras.

Redogöraransvaret skulle bortfalla som en indirekt konsekvens av den

föreslagna omläggningen av anmärkningsprocessen, genom vilken, såsom

förut nämnts, redogöraransvaret för närvarande utkräves. Under remissbehandlingen

har emellertid påyrkats, att den avsedda åtgärden skall komma

till direkt uttryck i ett beslut av statsmakterna.

Dessa synpunkter synes böra beaktas, lämpligen på så sätt att i övergångsbestämmelserna

till den nya författningen om anmärkningsprocessen utsä
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

ges, alt vad som på grundval av författning eller eljest är gällande beträffande

särskilt ansvar för statlig redogörare icke längre skall tillämpas.

Även om anmärknings processen närmast tillkommit med tanke

på redogöraransvaret, torde dess viktigaste funktion numera vara att

snabbt och utan större kostnad avgöra huruvida en vid revision framställd

anmärkning är riktig eller ej.

Enligt utredningens uppfattning är ett förfarande, varigenom sådana tolkningsbesked

kan erhållas, behövligt även efter det redogöraransvaret upphävts.

Utredningen har därför föreslagit, att anmärkningsförfarandet skall

bibehållas om än i modifierad form och regleras genom en särskild förordning.

De föreslagna reglerna innebär i huvudsak följande. Framställd anmärkning

skall i allmänhet delges den myndighet, mot vars räkenskaper anmärkningen

riktas, samt sakägaren. Om anmärkning fastställes, skall revisionsmyndigheten

tillse, att kronan till fördel fastställt anmärkningsbelopp inflyter

och redovisas. Därvid skall, i den mån laga hinder inte möter, beloppet

få kvittas mot sakägaren tillkommande fordran hos statsverket, t. ex. lön.

Om beloppet inte erlägges frivilligt eller uttages genom kvittning, skall revisionsmyndigheten

pröva vilka åtgärder som bör vidtas för beloppets utfående.

— I fråga om besvär över fastställd anmärkning föreslås en instansordning

som ansluter sig till vad som i motsvarande hänseende gäller i den nuvarande

anmärkningsprocessen. Besvärsinstans är således kammarrätten;

i vissa fall skall fullföljd kunna ske till regeringsrätten.

Såsom kammarrätten påpekat skiljer sig det föreslagna förfarandet från

den nuvarande anmärkningsprocessen i princip därigenom att avsikten inte

längre skall vara att erhålla ett avgörande, som, i den mån det innebär bifall

till eu anmärkning, kan verkställas mot redogörare eller enskilda sakägare

såsom en domstols dom. Förfarandet skall i stället klargöra, huruvida

grund finnes för att i eljest gällande ordning göra gällande ett anspråk från

kronans sida utan att det därvid behöver angivas mot vem eller vilka anspråket

skall riktas.

Vid remissbehandlingen har allmänt vitsordats, att anmärkningsprocessen

har en viktig funktion att fylla även efter det redogöraransvaret avskaffats.

Utredningens förslag i ämnet har också i regel tillstyrkts. Därvid har från

flera håll understrukits, att anmärkningsprocessen bör ha den allmänna

prägel som nyss angivits. Förslag har även framkommit, som syftar till att

på ett mera renodlat sätt ge anmärkningsförfarandet denna inriktning.

Sålunda skulle den nya författningen icke ingå på frågan om kvittning av

anmärkt belopp, t. ex. mot sakägaren tillkommande lön, ulan denna fråga

skulle prövas av vederbörande myndighet i varje enskilt fall utifrån de enligt

allmänna regler gällande förutsättningarna för kvittning. I konsekvens

härmed har besvärssakkunniga förordat, att de delar av den föreslagna förordningen

som avser utfående av anmärkt belopp i sin helbet skulle utgå.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

Enligt de sakkunniga borde vidare vederbörande revisors motpart i anmärkningsmål

i främsta rummet vara den myndighet, mot vars räkenskaper anmärkningen

riktats.

Den verkställda utredningen och de däröver avgivna yttrandena ger enligt

min mening klart vid handen, att man även efter redogöraransvarets avskaffande

har behov av att inom statsapparaten äga tillgång till ett särskilt förfarande

varigenom revisionsanmärkningar kan prövas och besked om författningarnas

innebörd i frågor som beröres av revisionsverksamheten kan

erhållas. En anmärkningsprocess i någon form bör alltså bibehållas. Det

synes därvid naturligt att — på sätt utredningen gjort -—- anknyta till den

processordning som för närvarande finnes på området, ehuru med de modifikationer

som betingas av att ansvarsfrågan icke längre skall prövas i sådan

process. Den författning som skall reglera förfarandet bör, på sätt framhållits

i de nyssnämnda remissyttrandena, utformas så att förfarandet tydligt

framstår som en för den statliga förvaltningsapparaten intern angelägenhet.

I enlighet härmed bör, såsom besvärssakkunniga föreslagit, författningen

icke uppta bestämmelser om hur kronans anspråk på anmärkta belopp

skall realiseras. Denna fråga bör handläggas av vederbörande myndighet enligt

eljest gällande regler. Att detta icke innebär att myndigheterna kan visa

minskat intresse för att tillvarataga kronans rätt behöver väl knappast utsägas.

Det ligger i sakens natur att revisionsmyndigheterna i sådana frågor

biträder övriga myndigheter och tar erforderliga iniltitiv. För sådant ändamål

bör revisionsmyndigheterna erhålla underrättelse om vidtagna åtgärder.

Av betydelse för bedömningen, om och i vilken utsträckning en anmärkning

som gillats bör leda till att kronan framställer krav mot enskild person,

blir i vad mån myndigheterna genom förlikning eller eljest kan efterge

en statens fordran. Ett klarläggande av myndigheternas befogenheter på detta

område är att emotse tämligen snart, när utredningen angående redogöraransvaret

slutfört pågående översyn av reglerna om formerna för eftergift,

avskrivning och bevakning av statens fordringar.

I linje med vad jag nyss förordat bör ligga, att revisorns motpart i anmärkningsmål

i främsta rummet blir den myndighet, mot vars räkenskap

anmärkningen riktas. Besvärsrätt bör därför tillkomma denna myndighet.

På grund av det intresse redogöraren och sakägaren kan ha av anmärkningsmålels

utgång och med hänsyn till målets betydelse för eventuella framtida

återkrav från statens sida torde emellertid även redogöraren och sakägaren

i princip böra tillerkännas partsställning. Om det från början står klart, att

krav mot sakägaren inte kommer att framställas, finns dock inte anledning

att dra in honom i processen. I sådant fall synes det icke erforderligt att anmärkningen

delges sakägaren.

I detta sammanhang vill jag med några ord beröra en särskild fråga, som

rör formerna för att utställa anmärkningar till yttrande. Huruvida yttrande

skall inhämtas eller ej prövas i första hand av den tjänsteman som förbereder

målet hos revisionsmyndigheten. Enligt nuvarande praxis kan den
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 119 år 1961

49

ne tjänsteman, om han inte anser att anmärkningen bör gillas, underrätta

revisorn för att bereda denne tillfälle att återkalla sin anmärkning. Vidhålles

det oaktat anmärkningen, hänskjutes målet i befintligt skick till revisionsmyndighetens

avgörande. Utredningen har föreslagit, att bestämmelser

härom skall upptagas i förordningen. Enligt min uppfattning är detta icke

erforderligt. Det avsedda förfarandet torde nämligen kunna tillämpas utan

särskilt författningsstöd, om —- såsom utredningen föreslagit och jag kan

tillstyrka — det uttryckligen föreskrives, att en anmärkning inte får gillas,

med mindre den utställts till yttrande. I den avsedda situationen får revisionsmyndigheten

vid sin prövning av målet antingen ogilla anmärkningen

eller besluta om delgivning.

Enligt utredningens förslag skall revisionsmyndigheten kunna avvisa en

anmärkning, om det anmärkta beloppet är ringa eller ärendets fortsatta

handläggning eljest kan antagas vålla mer arbete och kostnad än som är

skäligt, varvid självfallet hänsyn bör tagas till att det likväl kan vara av

intresse att få saken avgjord i särskilda fall, såsom att det rör sig om en tid

efter annan återkommande intäkt eller utgift eller att den myndighet vars

räkenskap anmärkningen avser påfordrar att den prövas. Jag biträder detta

förslag, som även innebär att de reviderande tjänstemännen kan underlåta

att ta upp bagatellsaker. — Ett avvisningsbeslut som meddelats enligt

den ifrågavarande regeln bör, såsom utredningen föreslagit, inte få överklagas.

Med den uppläggning av anmärkningsprocessen som här angivits synes

betänkligheter inte behöva hysas mot utredningens förslag, att om en anmärkning

mot viss åtgärd ogillats, ny anmärkning mot samma åtgärd skall

få framställas i den mån ny grund för anmärkningen kan åberopas. Även

den föreslagna förlängningen av preskriptionstiden — som i praktiken icke

torde få nämnvärd betydelse — framstår som naturlig med hänsyn till processens

ändrade inriktning.

På sätt kammarrätten och besvärssakkunniga förordat, synes kammarrätten

böra bli slutinstans i mål enligt den föreslagna förordningen. Därigenom

vinnes en viss lättnad i regeringsrättens arbetsbörda.

Ett särskilt anmärkningsförfarande tillämpas för närvarande i fråga om

anmärkning mot debitering av skatt och dylikt. I dessa fall har redogöraransvaret

för debiteringsförrättaren redan i praktiken upphört. Anmärkningen

riktas nämligen direkt mot den skattskyldige, vilken om anmärkningen

gillas blir ålagd att erlägga det anmärkta beloppet. Utredningen har föreslagit,

att denna del av anmärkningsprocessen i stort sett oförändrad skulle

inordnas i det av utredningen föreslagna förfarandet.

Jag har i det föregående intagit den ståndpunkten, att den nya författningen

om anmärkningsprocessen inte bör innehålla några regler om hur

kronans anspråk på anmärkta belopp skall realiseras. Det bör även framhållas,

att något behov av att genom anmärkningsprocess pröva de avsedda

debiteringsfrågorna knappast föreligger. Den besvärsordning skatte- och

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj. ts proposition nr 119 år 1961

uppbördsförfattningarna föreskriver torde nämligen vara tillfyllest. Vissa

skatter, bl. a. de på vilken förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning

är tillämplig, har redan helt undantagits från anmärkningsförfarandet.

Beträffande oriktig avgiftsberäkning hos tullverket gäller

särskilda anmärkningsregler. Jag har därför kommit till den uppfattningen,

att skatter och allmänna avgifter bör lämnas helt utanför anmärkningsprocessen.

I fråga om de skatter på vilka uppbördsförordningen är tillämplig -—

bl. a. skatterna på inkomst och förmögenhet — har den inom riksrevisionsverket

verkställda eftergranskningen av debiteringar alltjämt betydelse. I

regel rättas emellertid vid granskningen konstaterade felaktigheter efter

påpekande genom vederbörande länsstyrelses försorg. Enligt min mening bör

man anknyta till detta förfarande och överlåta åt länsstyrelserna att taga

ställning till de anmärkningar mot debiteringsbeslut som framkommit inom

riksrevisionsverket. För att tillförsäkra detta verk inflytande på ärendenas

vidarebehandling bör samtidigt — i avbidan på att pågående utredning om

ett allmänt ombud i uppbördsprocessen blir slutförd -— vederbörande revisor

tillerkännas rätt att överklaga länsstyrelsens beslut i sådana uppbördsfrågor

som anhängiggjorts av honom. Vad jag här förordat föranleder ändring

av 68 § 2 mom., 70 § 2 mom. och 86 § uppbördsförordningen.

En särskild form av redogöraransvar och anmärkningsprocess förekommer

enligt §§ 213 och 215 läroverksstadgan (SFS 1958: 335). Liksom utredningen

anser jag att anledning inte föreligger att i detta sammanhang

ändra vad som enligt nyss nämnda bestämmelser gäller i fråga om kommuns

ansvarighet gentemot statsverket.

Det av utredningen framlagda författningsförslaget har, under beaktande

av de synpunkter som redovisats i det föregående, bearbetats inom finansdepartementet.

Därvid har även iakttagits vissa under remissbehandlingen

gjorda påpekanden av i huvudsak författningsteknisk natur. Vidare har

förslag till erforderliga ändringar i uppbördsförordningen utarbetats.

De bestämmelser som innefattas i de sålunda upprättade författningslörslagen

torde böra träda i kraft den 1 januari 1962.

Ytterligare erfordras följdändringar i vissa administrativa författningar,

bl. a. de som reglerar rätten till fullföljd i avlönings- och anmärkningsmål

samt sådana instruktioner och stadgar för ämbetsverk och myndigheter

som innehåller bestämmelser om anmärkningsförfarandet.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

i proposition föreslå riksdagen att antaga de förut nämnda inom finansdepartementet

upprättade förslagen till

1) förordning om förfarandet i anmärkningsmål; samt

2) förordning om ändring i uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr

272).

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1961

51

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar

skall avlåtas till riksdagen.

hboEisliöl rw> ijninhioynt ifi! rn»i

.in .ut låmwyuifuiiismnK

Ur protokollet:

Bo Jonas Sjönander

nios .lodaibnrtn n i bom w?r. gniffivurnii tnutbb

Ajrr;uÅznMQtqitÄKn-):iib •’ It* Vid ;r in :• nioiiib ba/

.00 '' i/vi l.ioai Inno .iii!»iomiii/himni»; Mfi»riät|!|u • •>,. > ».lojm;

. !ötii£:miu /In: ulflfi t hrIkI » \vi: i''. ->■'' sn.drni.;< t, iu

-ji^ur iiiMt^iifrofriixtffui »no ujoVil i jmiiiqmfclliJ >m»i v>«tn u->giii»bKv?o’T

1* 1 ! i j J rflid '' ii ( i I >f i*.''3 ‘ *! 5 V. It . • ’ > ''>[»•''

Il Ap. . Kil

1 !>♦;;

XiilCH? >4''I t*f

aqqu .*!»•

rr»i

r/

iUL (i >ff

Sptrfaio

) II!»

>ri ^nin:h

i mm: iiehaa /.''i -> •

ob i 0

^bfifnodT^I»;

’j ni>u

»iV j)j

i itIrn

Ztd-dUiit

Ii >1 rf

-nin^ b iu ii1 /*.

> J Åt iiiiijjij

, f'';I> .1

fn <h£mui:

, lö! miLflU i; -•> '' ii;

tv.}#

(ii:’,!

unnfiB

iUiliilå i

ii J’7'')

1 fOomg »''''Bil c“)ir,IIH I:

I> ,d:)o

Ai>*) ‘tnr

rot* Ji<[

.i''in ii

l .f) J> Ht !

> I riaAmnvu ''tyl! o nism

I • > I

4b«: ;

l/j[Hi/tO i •=

no tu in!:

ni)n J:* > I

uuSHk-: ll«l nbnubbilsi

■y*

i t!.;

tf; r. in mc

>>l UkA,

• H*. J‘.M.!:i ■

yti rit;iU!V.i/!l: ! M

Hll» l! ii yi

iiéi -i Vi I.

l?I <?if;n

Å il i ;’

-''i i/iiijni

.i ily b cmmis; t tf: i-

A ihiiUi L

■ j fj !h; rr

VHJ&B y(f

it ri<

Vr

alu mo obnohy b11i;u''>

»11 ij

t1-i i 1! v: /!/'' tjvjv.bf

min>1.éiufii: i*i!t-i<is

;->i • in* mH/sirj.

"''"nuii i .''-ii

11 i I’.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

Bihang

Vid betänkandet fogat förslag till förordning om förfarandet

i anmärkningsmål m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §-

I denna förordning avses med revisionsmyndighet sådan myndighet, som

enligt vad därom är särskilt stadgat har att utöva räkenskapsgranskning

och att avgöra därvid uppkomna anmärkningsmål, samt med revisor den

som å tjänstens vägnar äger föra talan i anmärkningsmål.

Förordningen äger icke tillämpning i fråga om anmärkningsmål angående

oriktig avgiftsberäkning hos tullverket.

2 §.

Rättas icke vid räkenskapsgranskning uppmärksammad felaktighet, skall

vederbörande revisor framställa sådan anmärkning som felaktigheten må

föranleda.

Anmärkning skall framställas skriftligen samt angiva den räkenskap

varemot anmärkningen riktas, grunden för anmärkningen, det anmärkta

beloppet och, där någon anses hava genom felaktigheten antingen åtnjutit

obehörig ekonomisk förmån eller åsamkats förlust, namnet på denne (sakägaren)

; dock att i förstnämnda fall sakägarens namn må uteslutas om

det kan antagas, att krav i anledning av felaktigheten icke skall komma att

riktas mot honom.

Anmärkning mot att skatt eller annan dylik intäkt beräknats till för lågt

belopp skall tillika innehålla yrkande om åläggande för sakägaren att utgiva

det anmärkta beloppet.

Ej må anmärkning gillas, med mindre den varit utställd till delgivning.

Anser tjänsteman, som har att pröva huruvida framställd anmärkning

skall utställas till delgivning, att så icke bör ske, och återkallas ej anmärkningen,

skall ärendet överlämnas till handläggning i den ordning som gäller

för revisionsmyndighetens prövning av anmärkningsmål.

4 §.

Beslutas delgivning, skall anmärkningen i huvudskrift eller styrkt avskrift

delgivas myndighet eller annan, mot vars räkenskap anmärkningen

riktas, med anmodan att efter vederbörande tjänstemans hörande inom

viss angiven tid inkomma med yttrande. Anmärkningen skall på enahanda

sätt delgivas namngiven sakägare med angivande av viss tid, inom vilken

yttrande må avgivas.

Uteblir yttrande, må anmärkningen ändock prövas. Kan beslutad delgivning

med sakägare icke verkställas, har revisionsmyndigheten att efter

omständigheterna vidare förfara i saken; dock må i så fall anmärkning

mot att skatt eller annan dylik intäkt beräknats till för lågt belopp icke

upptagas till prövning.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

53

5 §•

Är det anmärkta beloppet ringa eller kan fortsatt handläggning av ärendet

antagas vålla mer arbete och kostnad än skäligt är, må revisionsmyndigheten

avyisa anmärkningen. Vid prövning av fråga härom bör dock hänsyn

tagas jämväl till andra möjligen förekommande omständigheter, såsom

att beloppet avser utgift eller intäkt, som tid efter annan återkommer, eller

att principiella skäl till anmärkningen föreligga.

6 §•

Revisionsmyndighets slutliga beslut i anmärkningsmål skall avfattas

skriftligen samt angiva de skäl varå beslutet grundas.

Gillas anmärkning, som avses i 2 § tredje stycket, skall beslutet därjämte

innehålla åläggande för sakägaren att utgiva det fastställda anmärkningsbeloppet.

Beslutet skall delgivas vederbörande revisor ävensom tjänsteman och

sakägare som avses i 4 § första stycket.

7 §•

Anmärkning, som prövats av revisionsmyndighet, må icke återkallas.

8 §\

På ansökan av den saken rör eller eljest må revisionsmyndigheten besluta,

att annan gillad anmärkning än sådan som avses i 2 § tredje stycket

icke skall föranleda vidare åtgärd, om det anmärkta förfarandet uppenbarligen

icke förorsakat skada eller fog kan anses ej hava saknats för detsamma

eller utfående av det fastställda anmärkningsbeloppet kan antagas vålla

mer arbete och kostnad än skäligt är.

Meddelas sådant beslut, äger vad i 9 och 10 §§ nedan sägs icke tillämpning.

9 §.

Revisionsmyndigheten skall tillse, att kronan till fördel fastställt anniärkningsbelopp

inflyter och redovisas. Myndighet eller annan, mot vars räkenskap

anmärkningen riktats, skall medverka till att beloppet inflyter samt

lämna revisionsmyndigheten redogörelse för därutinnan vidtagna åtgärder.

Belopp som nu sagts må, om laga hinder däremot icke möter, avräknas

vid gäldande av sakägaren tillkommande fordran hos statsverket. Därvid

skall dock i fråga om fordran å avlöning iakttagas, att sakägaren icke kommer

att sakna medel till uppehälle och nödvändiga personliga utgifter för

sig och sin familj.

10 §.

Därest kronan till fördel fastställt anmärkningsbelopp icke gäldas godvilligt

eller genom kvittning, skall revisionsmyndigheten pröva vilka åtgärder

som böra vidtagas för beloppets utfående. Myndigheten må, där

beloppet icke utgör intäkt som i 2 § tredje stycket sägs, för kronans räkning

träffa förlikning ävensom föra talan inför domstol.

Revisionsmyndigheten må för åtgärd, som avses i första stycket, påkalla

biträde av annan myndighet med erfarenhet på området.

11 §•

Mot annat av revisionsmyndighet meddelat slutligt beslut i anmärkningsmål

än enligt 5 § må talan föras genom besvär hos kammarrätten;

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj. ts proposition nr 119 år 1961

angående talan mot sådant beslut av kammarrätten i dess egenskap av

revisionsmyndighet är särskilt stadgat.

i H ''i. i‘ .. .-ii ■//: :■[ ''ii - . T: ’ ^,1 ! ‘ i 1M i .1.! I ''i'' V. i-'' ''• ,.U

Denna förordning träder i kraft den

Genom förordningen upphävas

§§ 8, 9, 10 och 11 förordningen den 11 december 1830 (nr 85) angående

behandlingen av extraordinarie avskrivningsfrågor och anmärkningsmål;

kungörelsen den 17 december 1920 (nr 840) angående anställande av

reservationskrav;

2 § andra stycket kungörelsen den 12 december 1924 (nr 528) med föreskrifter

angående fullföljd av talan i vissa besvärs- och anmärkningsmål

m. in.;

kungörelsen den 12 december 1924 (nr 529) angående tid för framställande

av anmärkningar vid uppbördsmäns och redogörares räkenskaper

m. in.;

27 § stadgan för kammarrätten den 1 december 1959 (nr 545);

så ock vad eljest i allmän författning eller föreskrift finnes stridande

mot bestämmelserna i denna förordning.

Beträffande anmärkningar, som utställts till delgivning före förordningens

ikraftträdande, skola dittills gällande bestämmelser och förfaranden

fortfarande tillämpas.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

55

Innehåll

Propositionens huvudsakliga innehåll .......................... 1

Författningsförslag ............................................ 2

Statsrådsprotokoll den 10 mars 1961 ............................ 6

I. Inledning .............................................. 6

II. Den statliga revisionsverksamheten ........................ 7

III. Utredningen ............................................ 9

Redogöraransvarets nuvarande innebörd ................ 9

Tidigare framförd kritik mot redogöraransvaret.......... 14

Utredningens ställningstagande till redogöraransvaret . . 16

Anmärkningsprocessens nuvarande utformning .......... 21

Tidigare framförd kritik mot anmärkningsprocessen...... 25

Utredningens ställningstagande rörande anmärkningsprocessen

.............................................. 26

Utredningens författningsförslag........................ 28

IV. Remissyttrandena ........................................ 34

Redogöraransvaret .................................... 34

Anmärkningsprocessen ................................ 38

Författningsförslaget .................................. 41

V. Departementschefen .................................... 45

Bihang: Vid betänkandet fogat författningsförslag ................ 52

Stockholm 1961. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 610876

Doktrin (2)

  1. Vilhelm Persson, Regleringen av statliga myndigheters finansiering, FT 2018 nr 2 s. 313, på s. 340, 341 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  2. N. af Malmborg, Stig Jägerskiöld, Svensk tjänstemannarätt II. 2, FT 1961 nr 5 s. 287, på s. 288 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1961:335 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majris ''proposition med förslag till förordning om förfarandet i anmärkning smål, m. m. a1 i texten
  2. 1LU 1961:41 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om förfarandet i anmärkningsmål, m. m. dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten

Doktrin (3)

3 kopplingar i 2 dokument.

  1. FT 2018 s. 313 Vilhelm Persson, Regleringen av statliga myndigheters finansiering s. 340 · s. 341 i texten
  2. FT 1961 s. 287 N. af Malmborg, Stig Jägerskiöld, Svensk tjänstemannarätt II. 2 s. 288 i texten