Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 18 september 1943 (nr 691) om villkorlig frigivning

1961-03-23 · 14 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 13 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1961:125, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 18 september 1943 (nr 691) om villkorlig frigivning

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1961

1

Nr 125

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 2 § lagen den 18 september 1943

(nr 691) om villkorlig frigivning; given Stockholms

slott den 23 mars 1961.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den

18 september 1943 (nr 691) om villkorlig frigivning.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens innehåll

I propositionen föreslås, att tillämpningsområdet för fakultativ villkorlig

frigivning från straffarbete eller fängelse utvidgas genom att den minsta

strafftid, som den dömde skall ha avtjänat innan sådan frigivning får ske,

sänkes från nuvarande åtta månader till fyra månader.

1 llihang till riksdagens protokoll 1961.1 samt. Nr 125

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj. ts proposition nr 125 år 1961

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 18 september 1943 (nr 691)

om villkorlig frigivning

Härigenom förordnas, att 2 § lagen

frigivning skall erhålla ändrad lydelse

(Gällande lydelse)

2§.

Den som undergår straffarbete på

viss tid eller fängelse och avtjänat två

tredjedelar av strafftiden, dock minst

åtta månader, må efter egen ansökan

villkorligt frigivas, därest med fog

kan antagas att han efter frigivningen

skall förhålla sig väl.

Vid prövning---efter frigiv
ningen.

den 18 september 1943 om villkorlig

på sätt nedan angives.

(Föreslagen lydelse)

2 §•

Den som undergår straffarbete på

viss tid eller fängelse och avtjänat två

tredjedelar av strafftiden, dock minst

fyra månader, må efter egen ansökan

villkorligt frigivas, därest med

fog kan antagas att han efter frigivningen

skall förhålla sig väl.

Vid prövning---efter frigiv
ningen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1961.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1961

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 17 mars 1961.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Netzén, af Geijerstam, Hermansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om ändring i lagen

om villkorlig frigivning och anför därvid följande.

Den 26 augusti 1960 har Kungl. Maj :t beslutat inhämta lagrådets utlåtande

över ett inom justitiedepartementet utarbetat förslag till brottsbalk,

avsedd att ersätta den nuvarande allmänna strafflagen och åtskilliga därtill

anknytande författningar. Lagrådets granskning av förslaget pågår, och proposition

i ämnet beräknas kunna föreläggas 1962 års riksdag. Det torde emellertid

komma att dröja ytterligare några år, innan den nya balken kan sättas

i kraft. Dessförinnan måste nämligen genomföras följdändringar i annan

lagstiftning samt utfärdas vissa administrativa författningar, och detta

arbete är mycket omfattande. Härjämte förutsättes vissa organisatoriska åtgärder,

främst avseende organen för kriminalvård i frihet.

Enligt brottsbalksförslaget skall de nuvarande tidsbestämda frihetsstraffen,

straffarbete och fängelse, sammanslås till en straffart, kallad fängelse.

I fråga om villkorlig frigivning från fängelse innehåller förslaget bestämmelser,

som svarar mot gällande lag om villkorlig frigivning, och förslaget

innebär i denna del bl. a., att tillämpningsområdet för s. k. fakultativ villkorlig

frigivning utvidgas. Beträffande sådan frigivning bibehålies visserligen

den i 2 § av nyssnämnda lag uppställda förutsättningen, att den dömde

skall ha avtjänat två tredjedelar av strafftiden, men frigivning skall, om

denna förutsättning är uppfylld, kunna ske redan när fyra månader har

avtjänats mot nu åtta månader.

I skrivelse den 3 januari 1961 har fångvårdsstyrelsen, under åberopande

av att en utvidgning av möjligheten att tillämpa fakultativ villkorlig frigivning

är så angelägen att därmed icke bör anstå till dess brottsbalken kan

träda i kraft, hemställt om sådan ändrad lydelse av 2 § lagen om villkorlig

frigivning, att den däri angivna minimitiden av åtta månader sänkes till fyra

månader.

Sedan yttranden inhämtats över fångvårdsstyrelsens förslag, anhåller jag

att nu få upptaga denna fråga till behandling.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1961

Gällande rätt

Villkorlig frigivning från fängelse eller straffarbete förekommer för närvarande

i två former. Enligt 1 § lagen den 18 september 1943 om villkorlig

frigivning skall den som undergår straffarbete på viss tid, ej under sex

månader, eller fängelse på minst lika lång tid villkorligt frigivas, då han

avtjänat fem sjättedelar av strafftiden, s. k. obligatorisk villkorlig frigivning.

Jämlikt 2 § samma lag kan emellertid efter ansökan av den som undergår

straffarbete på viss tid eller fängelse villkorlig frigivning beviljas honom

redan när han avtjänat två tredjedelar av strafftiden, dock minst åtta månader,

s. k. fakultativ villkorlig frigivning. För sådan frigivning förutsättes, att

det med fog kan antagas att den dömde efter frigivningen skall förhålla sig

väl. Vid prövningen av frågan om sådan frigivning skall beaktas brottets beskaffenhet,

dess orsaker och omständigheterna vid detsamma, den dömdes

tidigare vandel, hans uppförande under fängelsetiden och sinnesriktning vid

den tid då frigivning ifrågasättes, hans beredvillighet att ersätta genom brottet

uppkommen skada samt de förhållanden i vilka han skulle komma att försättas

efter frigivningen.

Beslut om obligatorisk villkorlig frigivning meddelas av fångvårdsanstaltens

styresman, medan fråga om fakultativ villkorlig frigivning prövas av

fångvårdsstyrelsen (3 § lagen om villkorlig frigivning). Styrelsen består vid

handläggningen av sådan fråga av generaldirektören eller ställföreträdare

för honom och tjänsteman i styrelsen som Konungen bestämmer jämte två

av Konungen utsedda sakkunniga, av vilka den ene skall vara eller ha varit

innehavare av domarämbete (18 §). Om styrelsen avslår ansökan om fakultativ

villkorlig frigivning, kan ändring sökas genom besvär hos Kungl.

Maj:t (17 §).

Den som villkorligt frigivits är underkastad en prövotid, motsvarande

den vid frigivningen återstående strafftiden, dock minst ett år, om det ådömda

straffet uppgår till ett år eller däröver, och eljest sex månader (4 §).

Under prövotiden skall den frigivne i princip stå under tillsyn, men fångvårdsstyrelsen

kan medge att tillsyn icke skall äga rum; skyddskonsulenten

i det distrikt där den frigivne vistas skall ha inseende över tillsynens

utövande (6 §). Vissa allmänna skötsamhetskrav ställes på den frigivne och

därutöver kan särskilda föreskrifter meddelas rörande vad han har att iakttaga

under prövotiden (5, 7, 8, 9 §§).

Åsidosätter den frigivne något som till följd av frigivningen åligger honom,

kan fångvårdsstyrelsen vidtaga olika åtgärder, bl. a. förordna om prövotidens

förlängning eller förklara att den villkorligt medgivna friheten

skall vara förverkad (It §). Uppkommer fråga om förverkande, äger fångvårdsstyrelsen

besluta, att den frigivne skall tagas i förvar i avbidan på

vidare förordnande (16 §). Sker förverkande, anses den del av straffet, som

återstod vid frigivningen, såsom nytt straff med avseende å frågan om ny

villkorlig frigivning; fakultativ villkorlig frigivning kan i sådant fall ske

ändå att den tid som i 2 § sägs icke har gått till ända (14 § första stycket).

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 125 år 1961

5

Brottsbalken

I förslaget till brottsbalk upptages bestämmelser om villkorlig frigivning

i 26 kap. Bestämmelserna avser det enhetliga frihetsstraffet fängelse, som

skall ersätta nuvarande fängelse och straffarbete. Förslaget bibehåller såväl

obligatorisk som fakultativ villkorlig frigivning. Beträffande tidpunkten för

och beslutanderätten om obligatorisk villkorlig frigivning föreslås ingen ändring

av vad nu gäller. I fråga om fakultativ villkorlig frigivning har däremot

skett vissa ändringar, varigenom möjligheterna till sådan frigivning vidgas.

Sålunda skall fakultativ villkorlig frigivning kunna ske redan när fyra månader

av strafftiden har avtjänats; det förutsättes dock liksom hittills att

två tredjedelar av straffet verkställts. Sådan frigivning må beslutas, om det

kan antagas främja den dömdes anpassning i samhället. Vid prövningen

av fråga härom skall särskilt beaktas den dömdes uppförande under anstaltstiden

och sinnesriktning vid den tid då frigivning ifrågasättes, hans

beredvillighet att ersätta genom brottet uppkommen skada samt de förhållanden

i vilka han skulle komma att försättas efter frigivningen. Enligt förslaget

skall det ingå som ett normalt led i verkställigheten att pröva, huruvida

förutsättningar för fakultativ villkorlig frigivning föreligger. För sådan

prövning skall icke krävas, att den intagne har ansökt om frigivning.

Med hänsyn till den omfattning, i vilken prövning av fakultativ villkorlig

frigivning skall ske, föreslås beslutanderätten angående sådan frigivning

decentraliserad från fångvårdsstyrelsen till lokala organ, övervakningsnämnder.

övervakningen över de villkorligt frigivna skall enligt förslaget

handhavas av övervakningsnämnd, vilken också har att ingripa om den

trigivne icke iakttager vad som åligger honom. Till övervakare över den frigivne

skall förordnas skyddskonsulent, skyddsassistent eller annan lämplig

person; har till övervakare förordnats annan än skyddskonsulent hos övervakningsnämnden,

skall övervakningen stå under överinseende av sådan

konsulent. Förverkande av villkorligt medgiven frihet beslutas av domstol.

Beslut om tillfälligt omhändertagande av den frigivne kan, när fråga uppkommit

angående åtgärd med anledning av misskötsamhet, fattas av övervakningsnämnd

eller domstol.

Fångvårdsstyrelsens framställning

I sin skrivelse uttalar fångvårdsstyrelsen, sedan styrelsen redogjort för

nu gällande regler om villkorlig frigivning, att avsikten med bestämmelserna

angående de omständigheter, som skall beaktas vid prövning av fråga

om fakultativ villkorlig frigivning, endast torde ha varit att de skall tjäna

såsom vägledning för bedömningen av den sociala prognosen och att det

alltså inte torde vara avsett att de angivna omständigheterna skall tillmätas

någon självständig betydelse. Den ledande tanken har nämligen varit,

framhåller styrelsen, att den dömde bör kunna villkorligt frigivas när fortsatt

straff inte längre anses behövligt för att avhålla honom från att ånyo

begå brott. Regeln om fakultativ villkorlig frigivning synes samtidigt kun
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1961

na användas till att belöna gott uppförande under anstaltsvistelsen och sålunda

uppmuntra de intagna att göra sitt bästa. Styrelsen fortsätter härefter:
Fångvårdsstyrelsen,

som förut lagt förhållandevis stor vikt vid den dömdes

tidigare vandel, har från den 1 juli 1960 infört en praxis, som lägger

huvudvikten vid den dömdes uppförande under anstaltsvistelsen, särskilt

hans arbetsvilja, samt vid de förhållanden i vilka han skulle komma vid

den ifrågasatta frigivningen. Detta innebär bl. a. att även intagna, som tidigare

visat dålig vandel och kanske undergått flera frihetsstraff, har möjlighet

att erhålla fakultativ villkorlig frigivning, om de nämnda förutsättningarna

i fråga om skötsamhet under den senaste vistelsen i fångvårdsanstalt

och i fråga om betryggande eftervård är uppfyllda. Till följd av denna ändrade

praxis har antalet fakultativa villkorliga frigivningar avsevärt stigit.

Samtidigt har styrelsen emellertid skärpt anspråken på skötsamhet under

prövotiden. Det är ännu för tidigt att yttra sig om verkningarna på längre

sikt av styrelsens nya praxis. Redan nu kan emellertid konstateras, att anstaltsdisciplinen

har förbättrats.

Den fakultativa villkorliga frigivningen, som förutsätter den dömdes

medverkan, är såväl ur brottsförebyggande synpunkt som med hänsyn till

dess betydelse som medel att påverka den dömde under anstaltstiden överlägsen

den obligatoriska villkorliga frigivningen. Det är självfallet lättare

att vinna den dömdes medverkan till lämpliga eftervårdande åtgärder och

över huvud taget att vinnlägga sig om skötsamhet, om frigivningen äger

rum efter prövning i det enskilda fallet och framstår såsom en förmån som

han har förvärvat genom egna bemödanden, än om frigivningen sker efter

en för alla lika, schematisk regel. Särskilt med den praxis, som fångvårdsstyrelsen

numera tillämpar i fråga om fakultativ villkorlig frigivning, har

det kommit att framstå som en klar olägenhet att vissa grupper intagna

blir obligatoriskt villkorligt frigivna utan att möjlighet finns att dessförinnan

förordna om frigivning efter individuell prövning.

Fångvårdsstyrelsen vill i detta sammanhang erinra om att tanken på att

göra den fakultativa villkorliga frigivningen tillämplig vid lika korta strafftider

som den obligatoriska diskuterades under förarbetena till 1943 års

lag men därvid avvisades med åberopande av att en sådan ordning sannolikt

skulle medföra praktiska svårigheter. Vad som åsyftades härmed torde

främst ha varit, att skyddskonsulentorganisationen inte vid denna tid ansågs

rustad för de ökade krav som en väsentlig utvidgning av möjligheten att

tillämpa fakultativ villkorlig frigivning skulle medföra. Med den utbyggnad

av skyddskonsulentorganisationen som därefter har ägt rum och den utveckling

av den eftervårdande verksamheten som förestår har detta skäl

inte längre bärkraft. Reformen skulle även komma att medföra ökat arbete

för anstaltsnämnderna, vilka yttrar sig över ansökningar om fakultativ villkorlig

frigivning, och för fångvårdsstyrelsen. Arbetsökningen skulle dock

inte bli större än att den kan bemästras med endast någon förstärkning av

föredragande- och annan kanslipersonal hos fångvårdsstyrelsen. Till frågan

härom torde styrelsen få återkomma i annat sammanhang.

Enligt det till lagrådet nyligen remitterade förslaget till brottsbalk skall

frigivning kunna ske när den dömde har avtjänat fyra månader. Samtidigt

har förutsättningarna för fakultativ villkorlig frigivning också i övrigt ändrats.

Avgörande för sådan frigivning skall enligt förslaget vara, om frigivningen

kan antagas främja den dömdes anpassning i samhället, och brottets

beskaffenhet och den dömdes tidigare vandel har inte medtagits vid angivandet

av de omständigheter som skall beaktas vid prövningen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1961

1

Fångvårdsstyrelsen anser en utvidgning av möjligheten att tillämpa fakultativ

villkorlig frigivning vara så angelägen, att därmed inte bör anstå till

dess den föreslagna brottsbalken kan träda i kraft. Enligt styrelsens mening

bör därför denna fråga utbrytas till särskild lagstiftning. Den viktigaste

reformen härvid är att den nuvarande minimitiden av åtta månader

sänkes till fyra månader. Däremot är det enligt styrelsens uppfattning inte

nödvändigt att för den förhållandevis korta övergångstid som det här kan

röra sig om jämka lagtexten i övrigt till överensstämmelse med brottsbalksförslaget.

Ur systematisk synpunkt är det visserligen mindre tillfredsställande

att bestämmelserna om fakultativ villkorlig frigivning, varom prövning

alltid skulle komma att ske först, förblir placerade efter reglerna om

obligatorisk villkorlig frigivning. Styrelsen anser dock att detta bör kunna

godtagas som ett provisorium, för att reformen skall kunna genomföras

med minsta möjliga ingrepp i gällande lag.

Yttrandena

Över fångvårdsstyrelsens skrivelse har yttranden inhämtats från anstaltsnämnderna

vid fångvårdsanstalterna Härnösand, Långholmen, Härianda

och Malmö samt från 1956 års eftervårdsutredning.

Fångvårdsstyrelsens förslag tillstyrkes av anstaltsnämnderna vid Långholmen

och Härianda samt av eftervårdsutredningen. Anstaltsnämnden i

Malmö har principiellt icke någon erinran mot förslaget men hyser betänkligheter

med hänsyn till den ökade belastning på organisationen som skulle

bli följden; nämnden anser lämpligast att man övergångsvis sätter den

ifrågavarande tidsgränsen vid sex månader.

Anstaltsnämnden i Härnösand, som icke anser en utvidgning av möjligheten

att tillämpa fakultativ villkorlig frigivning vara så angelägen att icke

brottsbalkens ikraftträdande kan avvaktas, avstyrker förslaget. Skall en utvidgning

ske redan nu, bör minimitiden för verkställigheten sänkas allenast

till sex månader.

I de tillstyrkande yttrandena framhålles värdet av den fakultativa villkorliga

frigivningen. Anstaltsnämnden vid Långholmen instämmer i fångvårdsstyrelsens

uttalande, att sådan frigivning är överlägsen den obligatoriska

både från brottsförebyggande synpunkt och såsom medel att påverka

den dömde under anstaltstiden. I sistnämnda hänseende avser nämnden

främst, att det är av nytta för den intagne för framtiden att han vänjer sig

att iakttaga arbetsdisciplin och att det över huvud taget kan verka karaktärsfostrande

för honom att ställas inför kravet att genom egna bemödanden

förvärva en förmån. Nämnden är övertygad om att den fakultativa villkorliga

frigivningen har betydelse när det gäller befrämjandet av anstaltsdisciplinen

men anser denna synpunkt icke äga samma vikt som den nyssnämnda.

Tydligt är dock att anstaltsskötsamhet och flit har ett egenvärde

med hänsyn till ordning, lugn och säkerhet på anstalten. Med avseende å

förutsättningarna för reformens genomförande uttalar anstaltsnämnden

vidare bl. a. följande:

Villkoren för fakultativ villkorlig frigivning få anses numera icke vara

alldeles desamma som tillförne. Nämnden finner för sin del tillfredsställan
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1961

de att enligt styrelsens nya praxis tidigare dom icke skall ovillkorligen utesluta

den intagne från att kunna erhålla sådan förmån och nämnden har

också redan förut i några ärenden intagit en motsvarande ståndpunkt.

Nämnden har uppfattat den nya praxis så, att tidigare kriminalitet alltjämt

bör tillmätas vikt i dessa ärenden såsom ett faktum ägnat att tjäna till ledning

vid bedömning av prognosen; även enligt den ifrågasatta nya allmänna

strafflagstiftningen synes vara meningen att man icke skall bortse från brottets

beskaffenhet och den dömdes tidigare vandel (departementschefens uttalande

vid lagrådsremissen av förslaget till brottsbalk 26 kap. 6 och 7 §§,

sid. 251). En väsentligt ökad betydelse torde emellertid hädanefter komma

att tillmätas uppförandet inom anstalten. I detta sammanhang bör beaktas,

att enligt allmän erfarenhet inom fångvårdsväsendet vissa brottslingstyper

hava lätt att finna sig tillrätta i en anstalt men svårt att av egen kraft ordna

sitt liv i friheten, medan det för andra kan förhålla sig tvärtom. Att den intagnes

uppförande blir mindre tillfredsställande (han spelar över, vägrar

arbeta, rymmer etc.) kan också bero av att han saknar kroppsliga eller själsliga

förutsättningar för det arbete som erbjudes honom eller någon gång

bottna i personliga motsättningar till tjänstemän eller medintagna. I den

mån en på anstaltsuppförandet grundad prognos icke helt enkelt skall hänföra

sig enbart till några yttre, lätt konstaterbara fakta ställer den därför

icke ringa krav på erfarenhet och psykologisk insikt. Bedömningen härvidlag

blir beroende av iakttagelser och omdömen av anstaltsledningen och de

fångvårdsmän, som haft beröring med den intagne på nära håll och mera

kontinuerligt.

Eftervårdsutredningen framhåller, att med den nya praxis i fråga om

fakultativ villkorlig frigivning som införts av fångvårdsstyrelsen sådan frigivning

torde komma att få en långt större betydelse som behandlingsmedel

än tidigare. Anstaltsnämnden i Malmö ifrågasätter om icke i samband med

den föreslagna ändringen även övriga materiella förutsättningar för fakultativ

villkorlig frigivning bör ändras till överensstämmelse med vad som

upptagits i brottsbalksförslaget. Därigenom skulle de av fångvårdsstyrelsen

numera tillämpade principerna vid prövning av fråga om fakultativ villkorlig

frigivning få bättre täckning i lagtexten.

I sitt avstyrkande yttrande framhåller anstaltsnämnden i Härnösand, att

de nu gällande bestämmelserna om fakultativ villkorlig frigivning är av väl

avpassat innehåll. De förhållanden, vilka enligt lagen skall beaktas vid

prövning av fråga om fakultativ villkorlig frigivning, har nämnden ansett

vara av betydelse för bedömande av, huruvida fortsatt straff kunnat anses

icke längre behövligt för att avhålla den dömde från att ånyo begå brott.

Övertygelse i sistnämnda hänseende har nämnden ansett vara avgörande för

tillstyrkande av framställning om fakultativ villkorlig frigivning. Såsom

belöning för gott uppförande under anstaltsvistelsen har nämnden icke betraktat

den fakultativa villkorliga frigivningen. Nämnden fortsätter härefter:
Sedan

fångvårdsstyrelsen från den 1 juli 1960 infört den uti dess ifrågakomna

skrivelse omförmälda praxis, har även nämnden försökt följa samma

praxis, innebärande, att alltför stor vikt icke lagts vid brottets beskaffenhet,

dess orsaker och omständigheterna vid detsamma samt den dömdes

tidigare vandel. Med de nuvarande bestämmelserna har detta låtit sig göra,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1961

9

enär villkoret om avtjänande av minst åtta månader av strafftiden givit

erforderlig tid till en någorlunda säker bedömning av, huruvida den dömdes

goda uppförande under anstaltsvistelsen verkligen inneburit, att fortsatt

straff icke varit erforderligt för att avhålla den dömde från att ånyo

begå brott.

Minskas minimitiden till av fångvårdsstyrelsen önskade fyra månader,

måste enligt nämndens mening i de fall, då minimitiden svarar mot två

tredjedelar av strafftiden, ovannämnda bedömning avsevärt försvåras. Det

torde icke föreligga stor svårighet för den dömde, vilken kan se fram emot

möjlighet till frigivning redan efter avtjänande av fyra månaders straff, att

under nämnda tid visa gott uppförande och god arbetsvilja utan att likväl

detta på något sätt grundas uti ändrad inställning hos honom till frågan

om att avhålla sig från att ånyo begå brott. Säkerligen förminskas nämndens

möjlighet att i de angivna fallen komma till rätt värdering av den dömdes

skötsamhet för bedömning av, huruvida fortsatt straff ej längre är erforderligt

för att avhålla honom från att ånyo begå brott. Det synes ock uppenbart,

att vid sådan bedömning icke kan bortses från den dömdes tidigare

vandel.

Samtliga tillstyrkande remissinstanser påpekar, att förslaget kommer att

leda till en ökad arbetsbelastning för berörda organ. Eftervårdsutredningen

framhåller angelägenheten av att reformen ej genomföres utan att anstaltsnämnderna

vid de större fångvårdsanstalterna, skyddskonsulentorganisationen

och fångvårdsstyrelsen erhåller behövliga förstärkningar. Beträffande

de anstaltsnänmder, för vilka tätare sammanträden än för närvarande

skulle bli nödvändiga, torde lämpligen ett ytterligare antal suppleanter

för nämndledamöterna kunna utses, varigenom samma nämnd skulle

kunna arbeta i olika sammansättningar.

Ansialtsnämnden vid Långholmen uttalar, att nämnden för närvarande

sammanträder varannan vecka. Nämndens ledamöter är strängt upptagna

i sitt egentliga yrkesarbete och en anordning med sammanträde varje vecka

kan otvivelaktigt medföra svårigheter. Å andra sidan synes önskvärt, att

nämnden arbetar med väsentligen samma sammansättning. Emellertid är

de olägenheter, som ökningen av arbetsbördan kan medföra, sannolikt icke

så framträdande beträffande anstaltsnänmder vid mindre anstalter och

de är i varje fall icke av sådan betydelse, att de bör stå i vägen för den föreslagna

reformen. Eu lättnad för nämndens arbete skulle erhållas, därest

den fångvårdstjänstemän, som är nämndens sekreterare, kunde före sammanträdena

utarbeta och till ledamöterna översända en kortfattad skriftlig

promemoria för varje ärende angående fakultativ villkorlig frigivning

eller nåd. Härigenom skulle den muntliga föredragningen kunna avkortas

eller helt undvaras. Det synes knappast kunna undgås att för anstaltens

del dessa göromål samt föredragningen vid sammanträdet kräver en tjänsteman

på heltid, vilket innebär personalökning. Vidare kräves förstärkning

av anstaltens skrivpersonal.

Ökningen av antalet ärenden angående fakultativ villkorlig frigivning

skulle sannolikt ej föranleda till att anstaltsnämnden icke skulle medhinna

att, såsom nu sker, behandla förekommande ärenden på ett samman
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1961

träde i månaden, framhåller anstaltsnämnden i Malmö. Möjligheten till fakultativ

villkorlig frigivning vid en starkt förkortad strafftid kan dock

medföra behov av en snabbare behandling av vissa ärenden, och till följd

därav kan erfordras tätare sammanträden. Detta skulle innebära en från

lekmannaledamöternas synpunkt ej helt önskvärd belastning. Nämnden

anser dock ej att detta förhållande ger nämnden anledning motsätta sig

förslaget.

Departementschefen

Genom 1943 års lagstiftning har villkorlig frigivning gjorts till ett normalt

led i straffverkställigheten i syfte att ge denna en mera ändamålsenlig,

social inriktning och att genom eftervårdande verksamhet underlätta

de dömdas återgång till ett ordnat samhällsliv. Detta har skett genom föreskrift

att alla dömda, som undergår tidsbestämt frihetsstraff i sex månader

eller mer, skall villkorligt frigivas, när de har avtjänat fem sjättedelar

av strafftiden. Vid sidan av denna obligatoriska villkorliga frigivning finns

möjlighet att efter ansökan av den dömde villkorligt frige honom redan när

han avtjänat två tredjedelar av straffet. Sådan fakultativ villkorlig frigivning

ansågs vid lagens tillkomst närmast böra betraktas såsom en förmån,

vilken skulle medgivas intagna som — på grund av att de inger förhoppning

om framtida välförhållande, till följd av gott uppförande under anstaltsvistelsen

samt andra omständigheter — befinnes förtjänta därav. För fakultativ

villkorlig frigivning förutsättes att den dömde har avtjänat minst

åtta månader av strafftiden. Vid behandlingen i riksdagen av förslaget till

lag om villkorlig frigivning övervägde första lagutskottet, som ansåg den

fakultativa villkorliga frigivningen vara från brottsförebyggande synpunkt

överlägsen den obligatoriska, att föreslå att den förra formen skulle kunna

ifrågaltomma vid lika korta strafftider som den senare. Då en sådan ut

vidgning ansågs kunna medföra praktiska svårigheter, avstod utskottet likväl

från förslag härom.

Under förarbetena till det brottsbalksförslag, som Kungl. Maj :t den 26

augusti 1960 remitterat till lagrådet, har ansetts att en större plats än för

närvarande bör ges den fakultativa villkorliga frigivningen, och förslaget

har utformats i enlighet härmed. Utgångspunkten har härvid varit, att det

är angeläget att vinna den intagnes egen medverkan till ansträngningarna

att anpassa honom i samhället. Utsikten att komma i åtnjutande av fakultativ

villkorlig frigivning kan vara en sporre för den intagne att vinnlägga

sig om skötsamhet i anstalten, och det kan antagas att det är lättare att

vinna hans medverkan till lämpliga eftervårdande åtgärder och överhuvud

förmå honom att göra sitt bästa, om frigivningen framstår såsom en förmån

som han förvärvat genom egna bemödanden. Prövningen av fråga om

fakultativ villkorlig frigivning skall enligt brottsbalksförslaget ingå som

ett normalt led i behandlingen och icke vara beroende av att den intagne

ansöker därom. Avgörande för sådan frigivning skall vara, om frigivningen

kan antagas främja den intagnes anpassning i samhället.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. is proposition nr 125 år 1961

11

Fångvårdsstyrelsen har nu tagit upp spörsmålet om omedelbar lagstiftning

i syfte att vidga tillämpningsområdet för fakultativ villkorlig frigivning.

Ett väsentligt skäl för styrelsen har härvid varit erfarenheterna av

den ändrade praxis, som styrelsen numera tillämpar vid beviljandet av sådan

frigivning och som enligt vad styrelsen uppgivit haft till följd att anstaltsdisciplinen

förbättrats. Medan styrelsen förut fäst förhållandevis stort

avseende vid den dömdes tidigare vandel, lägges nu huvudvikten vid hans

uppförande under anstaltsvistelsen, särskilt hans arbetsvilja, samt vid de

förhållanden i vilka han skulle komma att försättas efter den ifrågasatta

frigivningen. Detta innebär bl. a., att även den som tidigare visat dålig vandel

har möjlighet att erhålla fakultativ villkorlig frigivning, och den ändrade

praxis har lett till en icke obetydlig stegring av antalet fakultativa villkorliga

frigivningar. Fångvårdsstyrelsen, som anser att den fakultativa

villkorliga frigivningen från skilda synpunkter är överlägsen den obligatoriska,

har funnit det framstå såsom en klar olägenhet att för närvarande

vissa grupper intagna blir obligatoriskt villkorligt frigivna utan att möjlighet

finns att dessförinnan förordna om frigivning efter individuell prövning.

Det till lagrådet remitterade förslaget till brottsbalk bygger i fråga om

det straffrättsliga påföljdssystemet på förslag, som strafflagberedningen

framlagt i sitt slutbetänkande (SOU 1956: 55). Redan däri föreslogs, att

användningsområdet för den fakultativa formen av villkorlig frigivning

skulle vidgas genom att den minsta strafftid, som den dömde måste ha avtjänat,

sänkes från nuvarande åtta till fyra månader. Denna tanke vann

allmän anslutning vid remissbehandlingen av betänkandet; icke från något

håll avstyrktes beredningens förslag i denna del. Den föreslagna utvidgningen

torde också vara starkt kriminalpolitiskt motiverad.

I brottsbalksförslaget har förevarande reformfråga upptagits i anslutning

till en allmän översyn och reformering av det straffrättsliga påföljdssystemet.

Brottsbalksförslaget beräknas kunna föreläggas 1962 års riksdag. Innan

brottsbalken kan sättas i kraft måste emellertid ett stort antal följdändringar

ske i annan lagstiftning och åtskilliga administrativa författningar utfärdas,

varjämte vissa organisatoriska åtgärder — främst avseende organen

för kriminalvård i frihet — måste vidtagas. Med hänsyn härtill

kommer det att dröja ännu några år, innan brottsbalken kan träda i tilllämpning.

Då den ifrågasatta utvidgningen av användningsområdet för

fakultativ villkorlig frigivning kan genomföras redan inom ramen för gällande

lag, har jag — som redan vid behandlingen i årets statsverksproposilion

av fångvårdsstyrelsens anslagsäskanden (II ht s. 95) ifrågasatt en

sådan lösning — funnit mig böra biträda fångvårdsstyrelsens framställning

om omedelbar lagstiftning i ämnet.

Den föreslagna reformen kommer alt medföra en ökning av det antal

dömda, som med hänsyn till strafftidens längd kan komma i fråga för fakultativ

villkorlig frigivning. Sådan frigivning kommer dock givetvis icke att

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1961

bli aktuell i alla dessa fall. Prövningen skall ske i enlighet med nu gällande

regler — vilka i vissa hänseenden skiljer sig från de i brottsbalken föreslagna

— och avse frågan, huruvida det med fog kan antagas att den

dömde efter frigivningen skall förhålla sig väl. Såsom har kommit till uttryck

i fångvårdsstyrelsens nuvarande praxis, torde dock även inom gällande

lags ram finnas utrymme för att tillämpa fakultativ villkorlig frigivning i

större utsträckning än som tidigare skett.

Reformen kommer otvivelaktigt att medföra en icke oväsentlig arbetsökning

för berörda myndigheter och därvid icke minst för skyddskonsulenterna,

som har att biträda vid förberedelserna för frigivningen och att öva

inseende över det sätt, på vilket tillsynen över den frigivne utövas. Skyddskonsulentorganisationen

har emellertid under senare år successivt utbyggts,

och den omfattar för närvarande 25 skyddskonsulenter och 29 skyddsassistenter.

Vid årets riksdag har beviljats medel för anställande från och med

nästa budgetår av ytterligare en konsulent och sju assistenter, och en fortsatt

utbyggnad förutses. Även med beaktande av den arbetsökning, som ett

stigande antal villkorligt dömda och villkorligt frigivna redan har medfört

för skyddskonsulentorganisationen, torde det därför icke vara anledning

att låta en vidgad tillämpning av fakultativ villkorlig frigivning ytterligare

anstå.

Vad beträffar övriga av reformen berörda myndigheter — närmast fångvårdsstyrelsen

samt anstaltsnämnderna, beträffande vilka bl. a. sammanträdeskostnaderna

kommer att öka till följd av tätare sammanträden -— lärer

redan från början krävas vissa förstärkningar av resurserna. Den härav

föranledda kostnadsökningen kan emellertid antagas bli begränsad.

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 18 september 1943 (nr

691) om villkorlig frigivning. Såsom tid för ikraftträdande föreslås den 1

juli 1961.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av

den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i 87 § regeringsformen

avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Margit Hirén

1 Bilagan, som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här utelämnats.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1961

13

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj. ts lagråd den 22 mars

1961.

Närvarande:

justi tierådet Regner,

regeringsrådet Jarnerup,

justitieråden af Trolle,

Bomgren.

Enligt lagrådet den 22 mars 1961 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i

statsrådet den 17 mars 1961, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag om ändrad Igdelse av 2 § lagen den 18 september

1943 om villkorlig frigivning.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

hovrättsassessorn Carl Holmberg.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

T. Johansson

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1961

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 23 mars 1961.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Hermansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 22 mars

1961 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 17 i samma månad remitterade

förslaget till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 18 september

1943 (nr 691) om villkorlig frigivning samt hemställer, att förslaget,

som av lagrådet lämnats utan erinran, måtte jämlikt 87 § regeringsformen

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

T. Johansson

Stockholm 1961. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

610416

Doktrin (1)

  1. Jenny Samuelsson Kääntä, Risk för återfall som ett kriterium för uppskjuten villkorlig frigivning, SvJT 2025 s. 94, på s. 106 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1961:230 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 8 § förordningen den 16 maj 188-4 a1 i texten
  2. 1LU 1961:32 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 18 september 1943 s. 1 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. SvJT 2025 s. 94 Jenny Samuelsson Kääntä, Risk för återfall som ett kriterium för uppskjuten villkorlig frigivning s. 106 i texten