Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon

1961-03-23 · 21 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 19 av 21 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1961:133, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1961

1

Nr 133

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändrad lydelse av 11 § lagen den 10 maj 1929

(nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon; given

Stockholms slott den 23 mars 1961.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen

den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås sådana höjningar av de nuvarande obligatoriska

trafikförsäkringsbeloppen, att den begränsning av trafikförsäkringsansvarigheten,

som bl. a. av återförsäkringsskäl fortfarande anses erforderlig, i

fortsättningen kan sägas vara i huvudsak endast formell. Sålunda höjes det

s. k. katastrofbeloppet från 600 000 till 25 miljoner kronor och försäkringsbeloppet

för varje skadad eller dödad person från 200 000 till en miljon kronor.

Som följd härav föreslås, att den särskilda beloppsgränsen för personskada

i följd av trafik med omnibus bortfaller. Maximisumman för egendomsskada

höjes från 50 000 till en miljon kronor. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 sanil. Nr 133

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 133 år 1961

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om

trafikförsäkring å motorfordon

Härigenom förordnas, att 11 § lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäkring

å motorfordon1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

11

Försäkringsgivarens ansvarighet

skall för varje händelse, som medför

skada, täcka skadestånd om tillhopa

sexhundratusen kronor i anledning

av personskada med begränsning till

tvåhundratusen kronor för varje skadad

eller dödad person samt om tillhopa

femtiotusen kronor i anledning

av skada å egendom. Beträffande omnibus

skall försäkringen täcka skadestånd

i anledning av personskada

med ytterligare tiotusen kronor för

varje person, varmed det högsta antalet

personer, som må befordras med

fordonet, överstiger nio, dock med bibehållande

av den stadgade begränsningen

för varje skadad eller dödad

person.

(Föreslagen lydelse)

§•

Försäkringsgivarens ansvarighet

skall för varje händelse, som medför

skada, täcka skadestånd om tillhopa

tjugufem miljoner kronor i anledning

av personskada med begränsning till

en miljon kronor för varje skadad eller

dödad person samt om tillhopa en

miljon kronor i anledning av skada å

egendom.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1962; dock skola äldre bestämmelser

gälla beträffande ansvarighet för händelse, som inträffat dessförinnan,

ävensom för skada som är att anse som atomskada enligt atomansvarighetslagen.

1

1 Senaste lydelse, se SFS 1955: 83.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 1.13 år 1961

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 10 mars 1961.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Hermansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om höjning av försäkringssummorna

vid trafikförsäkring å motorfordon samt anför därvid

följande.

I betänkande den 1 oktober 1957 (SOU 1957: 36) bär den år 1952 tillsatta

bilskadeutredningen framlagt förslag om en genomgripande reformering av

gällande bilansvarighetslagstiftning. Enligt förslaget skall ersättning för

skada i följd av trafik med motorfordon i princip utgå från trafikförsäkringen,

oavsett om fordonets förare varit vållande till skadan eller fordonet

varit bristfälligt. Detta innebär, att den nuvarande möjligheten till exculpationsbevisning

försvinner och att trafikförsäkringens ansvar göres strikt.

Vidare har utredningen bl. a. föreslagit att hittillsvarande försäkringsmaxima

för personskada skall försvinna.

Bilskadeutredningens arbete har skett i samråd med sakkunniga, som för

motsvarande uppgift utsetts i Danmark, Finland och Norge. Samrådet har

lett till att i dessa länder framlagts förslag, som i väsentliga delar överensstämmer

med det svenska. Emellertid har det hittills ej visat sig möjligt att

på grundval av kommittéförslagen nå fram till en likartad lagstiftning på

området i de nordiska länderna. I Finland har kommittéförslaget genomförts

i huvudsakligen oförändrat skick. I Danmark däremot har de lagstiftande

organen intagit en klart negativ ståndpunkt till förslaget. Den enda

åtgärd som där vidtagits med anledning av förslaget är att vissa höjningar

av maximibeloppen för trafikförsäkringens ansvarighet genomförts. I Norge

har den 3 februari 1961 utfärdats en ny bilansvarighetslag, som bygger på

strikt ansvar men begränsar ansvaret till vissa belopp.

Vad det svenska kommittéförslaget beträffar har detta vid den omfattande

remissbehandlingen mött åtskilligt motstånd, bl. a. såvitt angår införande

av strikt ansvar, och frågan om framläggande av förslaget i proposition till

riksdagen har tills vidare fått anstå. Emellertid finns det anledning att även

hos oss, oavsett vilken ställning som kommer att tagas till betänkandet i dess

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 133 år 1961

helhet, taga upp frågan om höjning av maximibeloppen för trafikförsäkringsansvaret.

Denna fråga har aktualiserats i en särskild framställning från försäkringsinspektionen

till chefen för justitiedepartementet den 24 november

1960. Försäkringsinspektionen har hemställt om sådan ändring av 11 § trafikförsäkringslagen,

att de i nämnda lagrum angivna maximisummorna

måtte höjas på sätt närmare angives i framställningen.

Yttranden över framställningen har efter remiss avgivits av atomskadeutredningen,

Trafikförsäkringsföreningen, Svenska bilförsäkringsföreningen,

Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam, Kungl. automobilklubben,

Motormännens riksförbund, Motorförarnas helnykterhetsförbund, Sveriges

trafikbilägares riksorganisation och Sveriges advokatsamfund. Folkrörelsernas

motorförbund har jämväl erhållit tillfälle att yttra sig men icke

begagnat sig därav.

Jag anhåller nu att få upptaga detta ärende till behandling.

Gällande bestämmelser

Ansvarigheten för skada i följd av trafik med motorfordon regleras av

6 kap. strafflagen, lagen den 30 juni 1916 angående ansvarighet för skada

1 följd av automobiltrafik (bilansvarighetslagen) samt lagen den 10 maj

1929 om trafikförsäkring å motorfordon (trafikförsäkringslagen).

Enligt 6 kap. 1 § strafflagen skall skada, som någon genom brott tillfogar

annan, gäldas av den brottslige, vare sig brottet skett med uppsåt eller av

vållande. För den händelse den som led skadan genom eget vållande medverkat

därtill, skall skadeståndet jämkas efter vad som prövas skäligt.

Bilansvarighetslagen ålägger ägare, förare och brukare av motorfordon ett

mera omfattande ansvar för skador, som tillfogas annan person än föraren

eller som tillfogas sådan egendom som icke befordras med fordonet. Enligt

2 § första stycket är fordonets ägare ansvarig för sådan skada, även om han

ej är vållande till skadan; dock är ägaren fri från ansvarighet, om av omständigheterna

framgår att skadan varken orsakats av bristfällighet å fordonet

eller vållats av föraren. I andra stycket av samma paragraf stadgas att,

om den som led skadan genom eget vållande medverkat därtill, rätten skall

bestämma efter vad som för varje fall prövas skäligt, om och i sådant fall

till vilket belopp skadestånd skall utgå. I tredje stycket föreskrives, att föraren

lika med ägaren skall vara pliktig ersätta sådan skada som i första och

andra styckena sägs, där ej av omständigheterna framgår att föraren icke

varit vållande till skadan. Brukar någon utan lov annans fordon, skall jämlikt

6 § brukaren i stället för ägaren svara för den skada som därunder inträffar.

Enligt 1 § trafikförsäkringslagen åligger det ägare av motorfordon —

med vilken jämställes den som innehar motorfordon på grund av avbetalningsköp

— att taga och vidmakthålla trafikförsäkring å fordonet. Denna

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kangl. Maj.ts proposition nr 133 år 1961

5

försäkringsplikt avser motorfordon, som är registrerat här i riket eller utan

registrering här brukas i trafik.

För den som på grund av skada i följd av trafik med fordonet här i riket

enligt lag är berättigad till skadestånd av fordonets ägare, brukare eller förare,

skall trafikförsäkring å fordonet enligt 3 § trafikförsäkringslagen medföra

rätt att utbekomma skadeståndet av försäkringsgivaren. I den mån försäkringsgivaren

ej gjort annat förbehåll, skall försäkringen för försäkringstagaren

gälla mot den ansvarighet för skada, som kan för honom uppkomma

i följd av trafik med fordonet. Utan särskilt åtagande är dock försäkringsgivaren

icke ansvarig i följande fall, nämligen i anledning av skada å

fordonet eller å egendom, som befordras med fordonet, i anledning av skada

å föraren av fordonet, med mindre försäkringstagaren är ansvarig för

skadan, samt i anledning av skada å person, som färdas i fordonet, därest

detta brukas olovligen och denne äger kännedom därom.

Skyldigheten att hålla motorfordon försäkrat är begränsad till vissa maximibelopp.

Enligt lagens 11 § gäller sålunda att försäkringsgivarens ansvarighet

för varje händelse, som medför skada, skall täcka skadestånd om tillhopa

600 000 kronor i anledning av personskada med begränsning till 200 000

kronor för varje skadad eller dödad person samt om tillhopa 50 000 kronor

i anledning av skada å egendom; beträffande omnibus skall försäkringen

täcka skadestånd i anledning av personskada med ytterligare 10 000 kronor

för varje person, varmed det högsta antalet personer som må befordras med

fordonet överstiger nio, dock med bibehållande av den stadgade begränsningen

för varje skadad eller dödad person.

Nu angivna försäkringssummor har gällt sedan den 1 april 1955. Tidigare

var beloppen betydligt lägre.

Försäkringsgivarens ansvarighet enligt trafikförsäkringslagen gäller även

atomskada, som uppkommit i följd av trafik med trafikförsäkrat fordon.

Med atomskada förstås enligt 1 § lagen den 3 juni 1960 om ersättning för

skada i följd av atomreaktordrift m. m. (atomansvarighetslagen) inte bara

skada å person eller egendom genom radioaktiv strålning från atombränsle

eller atomprodukt utan också person- eller egendomsskada, som orsakats

av giftiga, explosiva eller andra farliga egenskaper hos bränslet eller produkten,

om den händelse som medfört skadan givit upphov jämväl till

skada genom radioaktiv strålning. Atomskada skall enligt 4 § atomansvarighetslagen

ersättas av innehavaren av den atomanläggning i vilken atombränslet

eller atomprodukten fanns, när händelse som gav upphov till skadan

inträffade. Var bränslet eller produkten under transport här i riket, skall

ersättning för skadan utgivas av innehavaren av den atomanläggning från

vilken transporten ägde rum eller, om transporten skedde från utlandet till

atomanläggning här i riket, av innehavaren av sistnämnda anläggning. Anläggningsinnehavaren

ansvarar oberoende av vållande. Ansvaret är enligt

6 § i lagen för atomskador i följd av en och samma händelse begränsat till

25 miljoner kronor samt för varje dödad eller skadad person till 200 000

tf Iiihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 133

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1961

kronor. I 9 § första stycket stadgas, att skadeståndsanspråk enligt lagen inte

får göras gällande mot annan än anläggningens innehavare, med mindre

skadan uppkommit under transport av atombränsle eller atomprodukt eller

eljest i följd av begagnande av fartyg, luftfartyg eller annat transportmedel.

Har annan än anläggningsinnehavaren nödgats utgiva skadestånd,

äger han enligt 9 § andra stycket för vad han utgivit inträda i den skadelidandes

rätt till ersättning enligt atomansvarighetslagen.

Atomansvarighetslagen får ses som ett provisorium i avvaktan på en mera

definitiv lagstiftning i anslutning till en den 29 juli 1960 träffad konvention

mellan de till organisationen för europeiskt ekonomiskt samarbete (OEEC)

anslutna staterna (Convention on third party liability in the field of nuclear

energy). Av denna konvention följer bl. a., att endast innehavare av atomanläggning

i denna sin egenskap blir ansvarig för atomskador, som uppstått i

följd av trafik med motorfordon. Konventionen har ännu icke ratificerats i

Sverige.

Bilskadeutredningen

Enligt bilskadeutredningens inledningsvis omnämnda förslag skall ersättning

för skada i följd av motorfordons bruk i trafik utgå från trafikförsäkringen,

oavsett om fordonets förare varit vållande till skadan eller

fordonet varit bristfälligt. Vissa undantag skall dock gälla. När skada uppstått

på motorfordon eller därmed befordrad person eller egendom genom

kollision med annat motorfordon, skall ersättning från sistnämnda fordons

försäkring utgå endast vid styrkt vållande eller bristfällighet eller om fordonet

eljest förts eller ställts felaktigt. Motsvarande begränsningar i ersättningsskyldigheten

skall i regel gälla, när stillastående fordon orsakar skada.

I fråga om inverkan på ersättningens storlek av den skadelidandes eget

vållande föreslås regler som i allt väsentligt avses skola leda till samma resultat

som gällande rätt.

Om ägare av motorfordon skadas medan han färdas såsom passagerare i

det egna fordonet, skall han enligt förslaget erhålla ersättning från fordonets

försäkring enligt huvudregeln; han jämställes sålunda i ersättningshänseende

med andra passagerare. Liksom enligt gällande rätt föreslås däremot

i princip ersättning icke skola utgå från fordonets försäkring till föraren

eller i anledning av skada som drabbat fordonet eller därmed befordrad

egendom.

Försäkringen skall enligt förslaget utgiva ersättning till den skadelidande

enligt nu angivna regler, oberoende av om skadeståndsskyldighet åvilar

fordonets ägare, förare eller annan. Den personliga skadeståndsskyldigheten

för motorfordonets ägare och förare skall enligt förslaget begränsas,

så att envar svarar endast för eget vållande.

I fråga om personskada föreslår utredningen, att hittillsvarande försäkringsmaxima

skall försvinna. Ersättning skall alltså enligt förslaget utgå

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1961 1

för hela skadan, bestämd enligt allmänna skadeståndsrättsliga grunder.

Som motivering härför anför utredningen, att försäkringen eljest synes erbjuda

bristfälligt skydd i vissa fall. Ett argument, som kan anföras mot en

obegränsad ansvarighet för trafikförsäkringen i fråga om personskada, är

enligt utredningen kostnadssynpunkten. Vid en avvägning av de presumtiva

skadelidandes intresse gentemot de presumtiva skadevållarnas intresse

anser utredningen det givet, att om premieökningen blir mera betydande,

detta måste betraktas som ett starkt avhållande moment vid bedömningen

av om obegränsad ansvarighet bör införas. Enligt de upplysningar utredningen

har erhållit torde emellertid ett slopande av maxima för personskadeersättning

icke ge något utslag i premiesättningen jämfört med nuvarande

ordning. Från försäkringshåll har anförts, att anstalterna genom en

obegränsad ansvarighet skulle komma att svara för risker som icke vore

försäkringstekniskt beräkneliga och att det skulle möta svårigheter att

återförsäkra dessa risker. Om återförsäkring skulle kunna erhållas, kunde

i allt fall befaras, att denna, som måste tecknas utomlands, komme att betinga

oproportionerligt höga premier och därmed bli nationalekonomiskt

ofördelaktig.

Utredningen anser emellertid, att farhågorna för att återförsäkring på

rimliga villkor icke skulle kunna erhållas, om sådan försäkring befinnes

önskvärd är överdrivna. Även om det icke är uteslutet att en viss premiefördyring

uppkommer, står enligt utredningen säkerligen tillräckliga reassuransmöjligheter

till buds. Om det skulle möta svårigheter att återförsäkra

till obegränsat belopp, är det enligt utredningen i allt fall möjligt att teckna

återförsäkring till ett mycket högt belopp och låta en pool bära den återstående

risken.

Utredningen diskuterar även möjligheten att bibehålla ett katastrofmaximum

men låta begränsningen av ersättningen för varje skadad eller dödad

person bortfalla. Häremot anser utredningen emellertid bl. a. kunna anföras,

att man icke utan tvingande skäl bör stadga en begränsning, som kan göra

en skadelidandes rätt till ersättning beroende av om andra lidit skada jämte

honom. Genom att sätta katastrofmaximum högt kan visserligen sådana

fall göras sällsynta, men det måste enligt utredningen anses vara en brist

i försäkringsskyddet, om detta är så anordnat att fall av detta slag över

huvud kan uppkomma. Det förefaller också utredningen verklighetsfrämmande

att tänka sig, att vid ett skadetillfälle skulle uppstå så stora skador

att det vore att föredraga att nedsätta ersättningarna till de skadelidande

framför att slå ut kostnaden för ersättningarna på kollektivet av motorfordonsägare

i riket.

I fråga om egendomsskada anser utredningen det gällande maximibeloppet

50 000 kronor tillräckligt med hänsyn till att egendom som skadats av

motorfordon ofta torde vara skyddad genom sakförsäkring. I

I remissyttrandena över bilskadeutredningens betänkande har förslaget

om obegränsade ersättningsbelopp vid personskada i huvudsak vunnit gil
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

t

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1961

lande. Vissa remissinstanser, bl. a. Trafikförsäkringsföreningen, Svenska

försäkringsbolags riksförbund, Kungl. automobilklubben, Motormännens

riksförbund och Sveriges trafikbilägares riksorganisation, har visserligen

förordat bibehållande av vissa maxima för personskadeersättning; att en väsentlig

höjning av beloppen bör ske har dock genomgående vitsordats. Även

beträffande egendomsskadorna har flera remissinstanser föreslagit, att

maximeringen slopas eller att ersättningsbeloppen avsevärt höjes.

Försäkringsinspektionens framställning

Av försäkringsinspektionens framställning framgår att Svenska bilförsäkringsföreningen

i skrivelse den 28 april 1960 till försäkringsinspektionen

hemställde, att inspektionen måtte medverka till sådan ändring av 11 § i

trafikförsäkringslagen, att trafikförsäkringen utan begränsning skulle övertaga

den skadeståndsskyldiges ansvarighet för skada genom trafikförsäkringspliktigt

motorfordon. Bilförsäkringsföreningen anhöll i sin skrivelse

jämväl om inspektionens medgivande, att redan från och med den 1 maj

1960 inträffande trafikförsäkringsskador skulle utan särskild tilläggspremie

få ersättas ur trafikförsäkringen även i den mån de överskred nuvarande

maximisummor.

I yttrande till försäkringsinspektionen över bilförsäkringsföreningens

framställning anförde Trafikförsäkringsföreningen bl. a., att man inom

Trafikförsäkringsföreningen var enig om att hela den skadeståndsskyldighet,

som försäkringstagaren kan ådraga sig, i princip bör övertagas av trafikförsäkringen.

Då skadeståndsskyldigheten enligt svensk rätt är obegränsad,

skulle det enligt Trafikförsäkringsföreningen kunna förefalla naturligt,

att trafikförsäkringen då också borde bära ansvarighet utan gräns. Önskemålet

om att trafikförsäkringen skall övertaga försäkringstagarens hela

skadeståndsskyldighet syntes emellertid enligt Trafikförsäkringsföreningens

åsikt kunna tillgodoses utan att trafikförsäkringen behövde bära obegränsat

ansvar. Om ansvarighetsgränsen sattes tillräckligt högt, så skulle detta i

realiteten innebära detsamma som om man även formellt skulle ha åtagit

sig ansvar utan gräns. Bl. a. med tanke på den nödvändiga återförsäkringen

ansåg Trafikförsäkringsföreningen det vara av väsentligt intresse, att ansvarighetssummorna

är maximerade. Trafikförsäkringsföreningen föreslog

därför, att försäkringsgivarens ansvarighet för varje händelse medförande

skada, skulle täcka skadestånd om tillhopa 25 miljoner kronor i anledning

av personskada med begränsning till en miljon kronor för varje

skadad eller dödad person samt om tillhopa en miljon kronor i anledning

av skada å egendom. Trafikförsäkringsföreningen hänvisade till att

beloppet 25 miljoner motsvarar den ansvarighetsgräns, som föreskrivits

i den provisoriska atomansvarighetslagen. I fråga om egendomsskada sade

sig Trafikförsäkringsföreningen utgå från att en överenskommelse skulle

kunna komma till stånd försäkringsbolagen emellan om att vissa andra

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 133 år 1961

9

försäkringsbranscher skulle underlåta att utöva dem tillkommande regressrätt

mot trafikförsäkringen vid egendomsskada. — Beträffande atomskador

som uppstått i följd av trafik, uttalade Trafikförsäkringsföreningen,

att ansvarighet för sådana skador i vissa speciella fall skuHe kunna

komma att falla på trafikförsäkringen och framhöll såsom angeläget, att dessa

undantoges från trafikförsäkringslagens tillämpningsområde. Föreningen

anförde, att dessa skador uteslutande borde regleras enligt atomansvarighetslagens

bestämmelser.

Vid sitt ställningstagande till bilförsäkringsföreningens hemställan om

provisoriska åtgärder i avbidan på en eventuell lagändring fann försäkringsinspektionen

det icke möjligt att i trafikförsäkringen inrymma ersättningsbelopp

utöver de i trafikförsäkringslagen angivna. Emellertid träffades en

anordning i samråd mellan bolagen och försäkringsinspektionen, vilken enligt

försäkringsinspektionen i praktiken tillgodoser samma syfte. Denna innebär

enligt inspektionen följande. Ifrågavarande ersättningar hänföres till

annan motorfordonsförsäkring. Ansvaret för desamma avtäckes genom återförsäkring.

Återförsäkringspremien bekostas av den vinst, som trafikförsäkringsanstalterna

enligt koncessionsvillkoren äger uttaga ur trafikförsäkringen.

Denna vinst, som får uttagas oberoende av rörelseresultatet, får enligt

koncessionsvillkoren utgöra högst 5 procent av bruttopremien men har

sedan många år varit begränsad till 3 procent. Inspektionen bär medgivit,

att den under ifrågavarande provisorietid får höjas så mycket som erfordras

för täckande av nyss berörda återförsäkringspremie, dock högst till 5

procent. Ökningen av ersättningsbeloppen har enligt inspektionen härigenom

i realiteten kommit att —- åtminstone i stort sett — bekostas av trafikförsäkringen.

Nästan alla trafikförsäkringsanstalter, även sådana som ej tillhör

Bilförsäkringsföreningen, har enligt vad inspektionen uppger påtagit

sig obegränsade ersättningsbelopp för trafikförsäkringsskador med tillämpning

av ovan beskrivna anordning.

I anslutning till Trafikförsäkringsföreningens förslag att, närmast med

hänsyn till återförsäkringen, införa vissa beloppsgränser anför inspektionen.

Enligt 6 resp. 170 § lagen om försäkringsrörelse skall, beträffande annan

försäkring än livförsäkring, bolagsordningen för försäkringsbolag angiva

regler för begränsning av den ansvarighet bolaget utan återförsäkring må

ikläda sig på en och samma risk. Denna bestämmelse har uppfattats så att

ett svenskt försäkringsbolag icke kan ikläda sig obegränsad ansvarighet även

om det rör sig om en i realiteten formell »toppansvarighet». För att skapa

större smidighet i detta hänseende har 1958 års försäkringssakkunniga föreslagit

att den angivna formuleringen ändras till »i vad mån bolaget är

skyldigt att teckna återförsäkring».

Med hänsyn till det ifrågavarande stadgandet har trafikförsäkringsanstalterna

under det nu gällande provisoriet varit hänvisade till den utländska

marknaden för att erhålla deti erforderliga avtäckningen. Såvitt inspektionen

kunnat utröna har man också där överlag kunnat erhålla acceptabla

återförsäkringsavtal. Detta innebär dock självfallet ingen garanti för framtiden;

skulle exempelvis en stor skada inträffa, som i väsentlig grad drabbade

en återförsäkrare, kan detta i fortsättningen leda till betydande skärp
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1961

ningar av återförsäkringsvillkoren. Man kan vidare anföra principiella betänkligheter

mot att i trafikförsäkringslagen införa en försäkringsansvarighet,

som på grund av försäkringslagens utformning ej får i sin helhet täckas

inom landet.

Försäkringsinspektionen hänvisar vidare till en genom Trafikförsäkringsföreningens

försorg upprättad sammanställning, varav framgår att under åren

1957—1959 till trafikförsäkringsanstalterna och föreningen anmälda personskador,

vid vilka ersättningen, om ingen begränsning förelegat, beräknas

överstiga 200 000 kronor, är 35 till antalet. Av dessa är det högsta beräknade

ersättningsbeloppet 500 000 kronor.

Inspektionen framhåller, att man inom trafikförsäkringsbranschen är

enig om att trafikförsäkringen, åtminstone i princip, bör utan begränsning

övertaga den skadeståndsskyldiges ansvarighet för skada till följd av trafik

med trafikförsäkringspliktigt motorfordon. Inspektionen ansluter sig

för sin del till det sålunda uttalade önskemålet. Liksom Trafikförsäkringsföreningen

hyser inspektionen dock betänkligheter mot att ålägga företagen

inom branschen helt obegränsad ansvarighet. Försäkringsinspektionen lämnar

i detta sammanhang en redogörelse för förhållandena i övriga västeuropeiska

länder med obligatorisk trafikförsäkring varav framgår följande.

Ersättningen från trafikförsäkringen såvitt avser personskador är helt

obegränsad endast i Storbritannien, Irland, Belgien och Finland. I de tre

förstnämnda av dessa länder utgår emellertid ersättning endast i fall av

bevisat vållande. I Frankrike gäller obegränsad ansvarighet endast beträffande

tyngre motorfordon. I Danmark är visserligen den sammanlagda ersättningen

för personskador obegränsad men ersättningen för varje skadad

eller dödad person är snävare begränsad än lios oss. I fråga om skada å

egendom föreskrives obegränsad ansvarighet endast i Frankrike och där

uteslutande beträffande tyngre motorfordon samt i Belgien, där undantag

dock göres för skador genom brand eller explosion. I Storbritannien omfattar

den obligatoriska trafikförsäkringen över huvud taget icke egendomsskador.

— Vid en jämförelse med de nordiska länderna bör enligt inspektionen

såvitt avser personskador också beaktas olikheten i domstolspraxis

i fråga om utdömandet av skadeersättningar; så höga ersättningar som i

vissa fall utdömes hos oss torde enligt vad inspektionen uttalar knappast

förekomma i våra grannländer.

Försäkringsinspektionen framhåller vidare, att därest de berörda stadgandena

i försäkringslagen icke inom överskådlig tid ändras enligt 1958 års

försäkringssakkunnigas förslag det skälet till återhållsamhet tillkommer,

att en obegränsad försäkringsansvarighet skulle ställa de svenska trafikförsäkringsgivarna

i beroendeställning till den utländska marknaden.

I anledning av vad sålunda framhållits förordar inspektionen för sin del,

att man alltjämt föreskriver beloppsgränser men väljer dem så höga att de

i praktiken blir formella, d. v. s. att det endast i ytterst exceptionella fall

kan tänkas inträffa, att de inte förslår att täcka hela skadan.

Vad först gäller personskador ger enligt inspektionen den förutnämnda

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 133 år 1961

11

sammanställningen av de svåraste skadefallen under år 1957''—59 vid handen,

att man i praktiken knappast behöver räkna med skadeersättningar

utöver en halv miljon kronor för en person. Den av Trafikförsäkringsföreningen

i detta hänseende föreslagna beloppsgränsen å en miljon kronor synes

således enligt inspektionen tilltagen med god marginal. Inspektionen

förordar därför, att man fastställer detta gränsbelopp. En sammanlagd

maximiersättning för personskada på 25 miljoner kronor är vidare enligt

inspektionens bedömande för trafikförsäkringens vidkommande så väl tilltagen

att den kan anses rent formell. Även om enligt inspektionens mening

någon parallell ej kommer att kunna dragas med den definitiva atomansvarighetslagen,

förordar inspektionen därför, att man även beträffande den

sammanlagda maximiersättningen följer Trafikförsäkringsföreningens förslag.

Därest beloppsgränserna för personskada bestämmes i enlighet med

detta förslag bör enligt inspektionen den särskilda bestämmelsen om viss

höjning av beloppsgränsen i fråga om omnibus kunna bortfalla.

Beträffande egendomsskador framhåller försäkringsinspektionen, att ersättningsbeloppen

ytterligt sällan kan tänkas komma upp i samma nivå som

de svåraste personskadorna. Man har emellertid enligt inspektionen att beakta

möjligheten av att mer omfattande skador å exempelvis skog eller

byggnad vållas genom brand eller explosion uppkommen i följd av biltrafik.

Det synes inspektionen naturligare att skador av denna art — i varje

fall av större omfattning — ersättes från brandförsäkringen respektive

skogsförsäkringen än att de belastar trafikförsäkringen. Inspektionen är i

motsats till Trafikförsäkringsföreningen inte övertygad om att det föreligger

förutsättningar för en överenskommelse försäkringsbolagen emellan angående

regressrätten mot trafikförsäkringen vid egendomsskada. Härtill

kommer enligt inspektionen att åtskillig egendom, framför allt statlig och

kommunal, icke är brandförsäkrad. I sammanhanget anser inspektionen vidare

böra beaktas, att man i övriga västeuropeiska länder iakttagit återhållsamhet

beträffande ersättningsmaximum för egendomsskada. Bortsett från

den i Frankrike gällande obegränsade ansvarigheten för tunga motorfordon

förekommer ingenstädes försäkringsansvarighet utöver omkring en

halv miljon svenska kronor. Från den i Belgien gällande obegränsade ansvarigheten

har undantagits skador genom brand eller explosion, d. v. s. just de

skadetyper som kan tänkas leda till exceptionellt stora ersättningsbelopp.

Med anledning av vad sålunda framhållits anser inspektionen, att ersättningsmaximum

för egendomsskada bör avvägas något försiktigare än av

Trafikförsäkringsföreningen föreslagna en miljon kronor och förordar för

sin del, att beloppsgränsen sättes till 500 000 kronor.

I anslutning till vad Trafikförsäkringsföreningen anfört beträffande föreliggande

risk för att trafikförsäkringen i vissa speciella fall kan bli ersättningsskyldig

för atomskada, anför inspektionen att denna risk — efter vad

inspektionen under hand inhämtat från atomskadeutredningen •— torde

komma att undanröjas i den definitiva lagstiftningen på ifrågavarande område.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 133 år 1961

På grund av vad sålunda anförts hemställer försäkringsinspektionen, att

förslag framlägges om sådan ändring av trafikförsäkringslagen att de i 11 §

angivna beloppen höjes till 25 miljoner kronor i anledning av personskada

med begränsning till en miljon kronor för varje skadad eller dödad person

samt tillhopa 500 000 kronor i anledning av skada å egendom. Det nuvarande

särskilda stadgandet om högre ersättningsmaximum för omnibus i

fråga om personskada föreslås skola utgå.

Yttrandena

I samtliga av de remissyttranden, som avgivits över försäkringsinspektionens

framställning, tillstyrkes en höjning av trafikförsäkringssummorna.

De av försäkringsinspektionen föreslagna beloppen tillstyrkes eller lämnas

utan erinran av Trafikförsåkringsföreningen, Svenska bilförsäkringsföreningen,

Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam, Motormännens

riksförbund och Motorförarnas helnykterhetsförbund. Däremot förordar

atomskadeutredningen, Kungl. automobilklubben, Sveriges trafikbilågares

riksorganisation och Sveriges advokatsamfund i vissa avseenden andra

belopp.

När det gäller frågan om överhuvud taget en begränsning av ansvarigheten

bör ske hänvisar Svenska bilförsäkringsföreningen till

att föreningen i sin skrivelse till försäkringsinspektionen förordat obegränsade

ansvarighetssummor samt att anledningen härtill varit dels konstaterandet

att nuvarande ansvarighetssummor om än ej i många så dock i en

del fall visat sig i praktiken otillräckliga, dels en önskan att försäkringssummorna

i varje situation skulle fullt täcka den ansvarighet som kunde åvila

bilägare och bilförare. Föreningen framhåller emellertid, att de av försäkringsinspektionen

förordade beloppen torde ligga så högt att gränserna

kan betraktas som formella. Föreningen uttalar därför, att om man skall

gå ifrån principen att även den teoretiska toppansvarigheten skall vara täckt

av försäkringen, intet synes vara att invända mot de av försäkringsinspektionen

föreslagna beloppen.

Motormännens riksförbund finner det i och för sig önskvärt, att trafikförsäkringen

utan begränsning övertager den skadeståndsskyldiges ansvar för

skada genom trafikförsäkringspliktigt fordon. Med hänsyn till den nödvändiga

återförsäkringen samt med tanke på att de föreslagna ansvarighetssummorna

enligt förbundet i praktiken inte synes medföra någon begränsning

av ansvaret — utom möjligen i ett ytterst fåtal fall — vill förbundet

emellertid icke motsätta sig en begränsning av ansvarighetssummorna.

Kungl. automobilklubben, Motorförarnas helnykterhetsförbund, Sveriges

trafikbilägares riksorganisation och Sveriges advokatsamfund uttalar sig i

samma riktning.

Förslaget att bestämma det sammanlagda maximibeloppet för personskada

till 25 miljoner kronor tillstyrkes av samtliga remissorgan med

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 133 år 1961

undantag av atomskadeutredningen, som uttalar att katastrofmaximum måhända

borde med fördel kunna bestämmas något lägre, förslagsvis till 15

miljoner kronor. Att beloppet 25 miljoner kronor vid en viss tidpunkt valts

som maximum för atomansvarigheten och atomansvarsförsäkringen beror

enligt utredningen på de alldeles speciella förhållanden som förefinns på

atomenergins område och bör i och för sig icke föranleda till att samma

beloppsgräns okritiskt användes på andra områden.

Även när det gäller maximibeloppet per person ifrågasätter atomskadeutredningen,

om man icke för närvarande borde nöja sig med ett något lägre

belopp än vad försäkringsinspektionen angivit, och förordar för sin del

ett belopp av 500 000 eller 600 000 kronor per person. Kungl. automobilklubben

är av en annan mening och anför, att en av anledningarna till

Svenska bilförsäkringsföreningens önskemål om obegränsad ansvarighet

var, att man därigenom skulle undvika återkommande ändringar av summorna

bl. a. till följd av inflation m. fl. faktorer. För ett tillgodoseende av

principen om att hela den skadeståndsskyldighet, som försäkringstagaren

kan åtaga sig, bör övertagas av trafikförsäkringen, måste enligt automobilklubben

maximigränsen sättas så att det framstår som troligt, att den icke

i något fall under en längre följd av år kommer att uppnås. Automobilklubben

anser därför, att den valda gränsen om en miljon kronor icke står i rimlig

proportion till den valda gränsen för katastrofmaximum 25 miljoner

kronor, och föreslår att beloppet höjes väsentligt och åtminstone icke sättes

lägre än två miljoner kronor.

Försäkringsinspektionens förslag att bestämma maximibeloppet per person

till en miljon kronor tillstyrkes eller lämnas utan erinran av övriga

remissorgan.

Maximibeloppet för egendomsskada föreslås av Kungl. automobilklubben,

Sveriges trafikbilägares riksorganisation och Sveriges advokatsamfund

till en miljon kronor. Advokatsamfundet påpekar, att anledningen

till att försäkringsinspektionen förordar en reduktion av det belopp om

en miljon kronor som Trafikförsäkringsföreningen i sitt yttrande den 16

september 1960 föreslagit, icke är att man ansett 500 000 kronor alltid utgöra

ett betryggande belopp utan tvärtom att man ansett det innebära en

för stor risk för trafikförsäkringsbolagen att täcka egendomsskador utöver

500 000 kronor. Detta överensstämmer enligt advokatsamfundet icke

med förslagets grundtanke, att den skadelidande, bilägaren och föraren skall

tillförsäkras full trygghet genom trafikförsäkringen, utan man räknar i

stället som en realitet med en risk för egendomsskada, som överstiger det

föreslagna maximibeloppet. Den risken skulle enligt vad advokatsamfundet

framhåller falla utanför trafikförsäkringen. Advokatsamfundet anser det

vidare icke vara rimligt, att ägare till byggnad eller skog, som skadas i följd

av trafik med motorfordon, skall vara hänvisad till sitt eget försäkringsskydd,

om skadan överstiger visst belopp.

Advokatsamfundet anför vidare:

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 133 år 1961

Har den skadelidande underlåtit att försäkra eller är försäkringsbeloppet

för lågt, nödgas han själv stå förlusten, såvida icke bilägaren är solvent.

Ser man saken från den sistnämndes synpunkt, måste det betraktas som

otillfredsställande och stridande mot förslagets grundtanke att den skadeståndsskyldige

personligen skall svara för en topprisk, som trafikförsäkringen

icke vill åtaga sig. Det bör därvid beaktas att denna topprisk icke är

enbart teoretisk, även om den är mindre sannolik. En tankbil på ett flygfält

kan — om olyckan är framme — antända flygplan, som representerar

mycket stora värden. En tung lastbil kan vid sammanstötning med tåg orsaka

urspårning med avsevärda skador som följd. Stora brandskador kan

uppkomma vid antändning av skog eller byggnader. Även om en regressöverenskommelse

skulle kunna utverkas med brandförsäkringsbolagen att

dessa icke skall regressa mot trafikförsäkringen (och då icke heller mot

bilägaren/föraren), löser detta icke problemet. Det kvarstår en stor sektor,

som saknar försäkringsskydd, nämligen staten och ett flertal kommuner.

Man kan utgå ifrån att dessa »självförsäkrare» icke avstår från regress mot

trafikförsäkringen eller mot en solvent bilägare.

Övriga remissorgan har icke något att invända mot det av försäkringsinspektionen

föreslagna beloppet 500 000 kronor. Trafikförsäkringsföreningen

erinrar om att föreningen vid framläggandet av sitt förslag om en ansvarighetssumma

om en miljon kronor utgått från, att en överenskommelse skulle

kunna komma till stånd försäkringsbolagen emellan om att vissa andra

försäkringsbranscher skulle underlåta att utöva dem tillkommande regressrätt

mot trafikförsäkringen vid egendomsskada. Skulle en sådan överenskommelse

ej kunna komma till stånd, har det synts föreningen, som om

ansvarighetssumman borde bestämmas till ett lägre belopp. Då försäkringsinspektionen

förklarat sig icke vara övertygad om att förutsättningar föreligger

för en överenskommelse och föreslagit en ansvarighetssumma av

500 000 kronor, vill föreningen inte motsätta sig detta förslag.

Beträffande atomskadorna förklarar sig Trafikf örsäkringsf öreningen

vilja ånyo understryka angelägenheten av att en undantagsbestämmelse

införes i trafikförsäkringslagen. Sker ej detta, synes trafikförsäkringen

enligt föreningen ej lagligen ha möjlighet att avvisa ersättningsanspråk

för skada i samband med trafik med motorfordon, som användes för

transport av atommaterial, trots att skadan är av sådan natur, att den faller

inom atomansvarighetslagens giltighetsområde. Liknande uttalanden

göres av Svenska bilförsäkringsföreningen och Svenska försäkringsbolags

riksförbund. Folksam förklarar sig förutsätta, att risken för att atomskador

får belasta trafikförsäkringen kommer att undanröjas i den definitiva

lagstiftning som för närvarande förberedes inom atomskadeutredningen.

Atomskadeutredningen vitsordar, att det enligt den provisoriska atomansvarighetslagen

gällande maximibeloppet 25 miljoner kronor per händelse,

torde komma att avsevärt höjas i det förslag till mera definitiv lagstiftning

som utredningen inom kort framlägger. Utredningen bekräftar

jämväl, att enligt detta förslag i anslutning till föreliggande internationell

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungi. Maj:ts proposition nr 133 år 1961

konvention i ämnet atomskadorna kommer att uteslutas från bilansvarighetslagens

tillämpningsområde, så att endast innehavare av atomanläggning

i denna sin egenskap blir ansvarig för atomskador, när de uppstår i följd

av trafik med motorfordon.

Departementschefen

För skada i följd av trafik med motorfordon ålägger 1916 års bilansvarighetslag

fordonets ägare, förare eller brukare ett mera omfattande ansvar

än som följer av allmänna grundsatser rörande skadeståndsskyldighet. Bl. a.

gäller den principen, att fordonets ägare fritages från ansvarighet endast

om det kan visas att skadan varken förorsakats av bristfällighet å fordonet

eller vållats av föraren. Enligt trafikförsäkringslagen åligger det i princip

varje ägare av motorfordon att taga och vidmakthålla trafikförsäkring till

säkerhet för sin trafikansvarighet. Försäkringsansvarigheten kan dock i motsats

till trafikansvarigheten vara begränsad till beloppen. Ursprungligen

var försäkringsbeloppen för varje händelse som medförde skada

maximerade till 60 000 kronor i anledning av personskada, med begränsning

till 20 000 kronor för varje skadad eller dödad person, samt till

10 000 kronor i anledning av skada å egendom. Genom lagändringar åren

1939 och 1955 höjdes försäkringssummorna avsevärt. För närvarande är

beloppen maximerade till 600 000 kronor i anledning av personskada, med

begränsning till 200 000 kronor för varje skadad eller dödad person, samt

till 50 000 kronor i anledning av skada å egendom.

Bilskadeutredningen har år 1957 efter nordiskt samråd framlagt ett förslag,

som innebär en genomgripande revision av bilansvarighetslagstiftningen.

En av huvudpunkterna i förslaget är att ägarens skadeståndsansvar

i princip göres strikt. Som framgår av vad jag inledningsvis anfört är

jag icke beredd att utan ytterligare utredning anmäla kommittéförslaget i

dess helhet till prövning. Emellertid har försäkringsinspektionen i en framställning

begärt, att reglerna om maximibeloppen för trafikförsäkringens

ansvarighet skall omprövas, och jag anser att detta spörsmål nu bör upptagas.

Det av bilskadeutredningen framlagda förslaget innebär i fråga om försäkringsbeloppen

att hittillsvarande maxima helt skall försvinna när det

gäller personskada. Beträffande egendomsskada däremot anser utredningen

det gällande maximibeloppet 50 000 kronor tillräckligt med hänsyn till

det skydd som kan erhållas genom sakförsäkring.

I försäkringsinspektionens framställning har uttalats, att man inom trafikförsäkringsbranschen

är enig om att trafikförsäkringen i princip utan

begränsning bör övertaga den skadeståndsskyldiges ansvarighet för skada

genom trafikförsäkringspliktigt motorfordon, och inspektionen ansluter sig

till denna uppfattning. Det stora flertalet av trafikförsäkringsanstalterna

har redan som ett provisorium påtagit sig obegränsad ersättningsskyldighet

för trafikförsäkringsskador. Av försäkringsinspektionens skrivelse framgår,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1961

att denna provisoriska åtgärd genomförts utan någon höjning av försäkringsavgifterna.

Dock hyser försäkringsinspektionen vissa betänkligheter

mot ett lagstadgat obegränsat trafikförsäkringsansvar, särskilt med hänsyn

till den nödvändiga återförsäkringen men även med beaktande av de regler

som gäller i övriga länder.

Såsom bilskadeutredningen framhållit innebär en begränsning av trafikförsäkringsansvaret,

att försäkringen i vissa fall erbjuder ett bristfälligt

skydd. Det är därför naturligt att ifrågasätta, huruvida icke trafikförsäkringen

bör bära ett helt obegränsat ansvar. Det stora flertalet trafikförsäkringsanstalter

har också som nämnts frivilligt påtagit sig ett dylikt ansvar.

Någon höjning av premierna har därvid icke skett. Det kan därför synas som

om de kostnadsproblem som sammanhänger med ett obegränsat ansvar

skulle kunna bemästras. Emellertid har försäkringsanstalternas åtagande

hittills endast gällt som ett provisorium under en relativt kort tid. I likhet

med försäkringsinspektionen ställer jag mig tveksam till lämpligheten av

att införa ett lagstadgat helt obegränsat ansvar. På längre sikt torde det

innebära vissa fördelar ur återförsäkringssynpunkt att bibehålla en maximering

av beloppen. Detta gäller oavsett, huruvida möjlighet öppnas att

helt täcka behovet av återförsäkring inom landet eller icke.

En jämförelse med andra länder visar att tämligen olikartade regler gäller

beträffande beloppsgränserna. Inte minst inom Norden, där strävandena

att få till stånd en enhetlig trafikförsäkringslagstiftning hittills ej lett till

resultat, råder splittring på området. I Finland har man genomfört till beloppet

obegränsat ansvar för personskador. I Danmark och Norge är totalansvaret

oinskränkt men begränsning gäller för varje skadad eller dödad

person. Även i fråga om egendomsskador är reglerna skiljaktiga. Enhetliga

nordiska regler går tydligtvis ej att nu få till stånd på området, och det finnes

vid sådant förhållande ej anledning att med hänsyn till övriga nordiska

länder införa en obegränsad ansvarighet. En jämförelse med andra europeiska

länder leder till samma resultat.

Med hänsyn till det anförda och då önskemålet att trafikförsäkringen

skall övertaga försäkringstagarens hela skadeståndsskyldighet så gott som

undantagslöst kan tillgodoses, om en maximering bibehålies men beloppen

sättes tillräckligt högt, ansluter jag mig till försäkringsinspektionens av

samtliga remissorgan biträdda förslag, att en i huvudsak formell begränsning

av trafikförsäkringsansvarigheten skall finnas.

De av försäkringsinspektionen föreslagna maximibeloppen för personskada

har godtagits av det stora flertalet remissorgan. Även jag anser de

föreslagna beloppen väl avvägda. Jag föreslår därför, att försäkringsgivarens

ansvarighet bestämmes till sammanlagt 25 miljoner kronor i anledning

av personskada med begränsning till en miljon kronor för varje skadad eller

dödad person.

I likhet med försäkringsinspektionen anser jag, att vid den nu förordade

bestämningen av ersättningsbeloppen den särskilda beloppsgränsen för personskada

i följd av trafik med omnibus kan bortfalla.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 133 år 1961

17

Beträffande ansvarigheten för egendomsskada har Trafikförsäkringsföreningen

i ett tidigare yttrande till försäkringsinspektionen föreslagit

ett belopp av en miljon kronor. Därvid har Trafikförsäkringsföreningen

utgått från, att en överenskommelse skulle kunna träffas mellan berörda

försäkringsbolag, att regressrätt icke skulle utövas mot trafikförsäkringen

vid egendomsskador, som uppstått genom företrädesvis brand eller explosion

förorsakad av motorfordon. Försäkringsinspektionen har förklarat sig

icke vara övertygad om att förutsättningar föreligger för en dylik överenskommelse.

Försäkringsinspektionen har även påpekat, att åtskillig egendom

icke är brandförsäkrad, samt vidare hänvisat till att återhållsamhet

iakttagits i övriga västeuropeiska länder beträffande ersättningsmaximum

för egendomsskada. Med anledning härav har försäkringsinspektionen förordat

att beloppsgränsen sättes till 500 000 kronor.

Under remissbehandlingen av försäkringsinspektionens framställning har

det av inspektionen föreslagna beloppet godtagits av flertalet remissorgan,

däribland även Trafikförsäkringsföreningen. Några remissorgan har emellertid

föreslagit, att ersättningsmaximum skall bestämmas till en miljon

kronor. Advokatsamfundet har sålunda funnit det otillfredsställande och

stridande mot förslagets grundtanke om full trygghet genom försäkringen

för den skadelidande, bilägaren och föraren, att den s. k. topprisken skall

falla utanför försäkringen, samt påpekat, att den skadelidande kan nödgas

själv stå förlusten, om motorfordonsägaren inte är solvent för beloppet i

vad det överstiger trafikförsäkringsmaximum.

Vid bedömningen av frågan om trafikansvarighetsmaximum vid egendomsskada

bör enligt min mening det avgörande inte vara, huruvida eventuellt

andra försäkringsgrenar än trafikförsäkringen svarar för brand eller

explosion, som uppstått i följd av trafik med motorfordon. Åtskillig egendom,

exempelvis statlig, är icke brandförsäkrad. Beaktas bör i första hand,

huruvida ett så fullständigt skydd som möjligt kan beredas den skadelidande,

bilägaren och föraren, utan att väsentliga olägenheter uppstår ur

försäkringssynpunkt. Härvid kan framhållas, att en höjning av ersättningsmaximum

från det av försäkringsinspektionen föreslagna beloppet 500 000

kronor till en miljon kronor torde ha mycket liten betydelse för den erforderliga

återförsäkringen. Försäkringsskyddet torde därför utan menliga

konsekvenser ur kostnadssynpunkt kunna utvidgas så att det i större utsträckning

täcker även en kalastrofrisk, som visserligen är mindre sannolik

men dock möjlig. Det förhållandet att det svenska ersättningsmaximum

i detta begränsade avseende blir högre än i andra länder synes icke böra utgöra

hinder härför. Jag vill därför förorda, att försäkringsgivarens ansvarighet

maximeras till en miljon kronor i anledning av skada å egendom.

Ett spörsmål som i detta sammanhang påkallar uppmärksamhet gäller

regleringen av atomskada, som uppkommer i följd av trafik med motorfordon.

1960 års provisoriska atomansvarighetslag undantar ej från sitt

tillämpningsområde sådan skada, som alltså täckes såväl av trafikförsäkringen

som av den i nämnda lag stadgade ansvarigheten. Atomskadeutred
-

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1961

ningen har emellertid uppgivit, att enligt det förslag till definitiv atomansvarighetslagstiftning

i anslutning till föreliggande konvention i ämnet som

utredningen inom kort framlägger, atomskadorna kommer att uteslutas

från bilansvarighetens tillämpningsområde, så att endast innehavare av

atomanläggning i denna sin egenskap blir ansvarig för atomskador, när de

uppstår i följd av trafik med motorfordon. Det är alltså avsett att trafikförsäkringen

helt skall befrias från ansvarighet för atomskador, men under

en övergångstid intill dess definitiv lagstiftning om atomansvarighet genomförts

kommer trafikförsäkringens ansvar att kvarstå.

Beträffande läget under denna övergångstid bör uppmärksammas stadgandet

i 9 § andra stycket atomansvarighetslagen, enligt vilket den som nödgats

utgiva skadestånd äger för vad han har utgivit inträda i den skadelidandes

rätt enligt atomansvarighetslagen. Detta innebär, att trafikförsäkringsgivare,

som nödgas utgiva ersättning för atomskada, har regressrätt

mot den atomskadeansvarige. Regressrätten är dock begränsad till katastrofmaximum

enligt 6 § atomansvarighetslagen, d. v. s. 25 miljoner kronor med

begränsning till 200 000 kronor för varje dödad eller skadad person. Om de

av mig i det föregående tillstyrkta höjningarna av maximibeloppen för trafikförsäkringen

genomföres, skulle alltså en trafikförsäkringsgivare — om

atomskada inträffar i följd av trafik med motorfordon ■—- kunna bli ansvarig

för mycket betydande belopp utan möjlighet till täckning hos atomanläggningens

innehavare. Ehuru risken att en sådan situation skall inträffa

i huvudsak är teoretisk, bör den dock beaktas. Man kan som nyss

nämnts räkna med att trafikförsäkringen snart kommer att helt fritagas

från ansvarighet för atomskaderisker, och det bör då icke ifrågakomma att

nu under ett kort övergångsskede öka dess ansvarighet i detta avseende.

Jag vill därför föreslå, att höjningarna av maximibeloppen för trafikförsäkringens

ansvarighet icke göres tillämpliga på atomskador utan att de nuvarande

beloppen får gälla för sådana skador i avbidan på att atomansvarigheten

helt skiljes från trafikförsäkringen.

I detta sammanhang vill jag även framhålla, att de maximibelopp som

nu valts för trafikförsäkringens ansvarighet givetvis inte bör på något sätt

vara bindande vid ställningstagandet till vilka belopp som bör fastställas

i den blivande definitiva lagstiftningen om atomansvarighet.

Jag vill med stöd av det anförda föreslå, att 11 § trafikförsäkringslagen

ändras på så sätt, att försäkringsgivarens ansvarighet skall för varje händelse,

som medför skada, täcka skadestånd om tillhopa 25 miljoner kronor

i anledning av personskada med begränsning till en miljon kronor för varje

dödad eller skada person samt om tillhopa en miljon kronor i anledning av

skada å egendom. I en övergångsbestämmelse bör stadgas, att äldre lag skall

gälla beträffande ansvarighet för händelse som inträffat före ikraftträdandet

samt för skada som är att anse såsom atomskada enligt atomansvarighetslagen.

Den nya lagstiftningen torde böra träda i kraft den 1 januari 1962.

I enlighet med vad nu sagts har inom justitiedepartementet utarbetats

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1961 19

förslag till lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 10 maj 1929 (nr

77) om trafikförsäkring å motorfordon.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av

den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i 87 § regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

1 Bilagan, som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 133 år 1961

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 23 mars

1961.

N ärvarande:

justitierådet Regner,

regeringsrådet Jarnerup,

justitieråden af Trolle,

Bomgren.

Enligt lagrådet den 21 mars 1961 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 10 mars 1961, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den

10 maj 1929 om trafikförsäkring å motorfordon.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av tf

lagbyråchefen O. Rainer.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

T. Johansson

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 133 år 1961

21

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 23 mars 1961.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Hermansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets denna dag

avgivna utlåtande över det till lagrådet den 10 mars 1961 remitterade förslaget

till lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 10 mars 1929 (nr

77) om trafikförsäkring å motorfordon.

Föredraganden hemställer, att lagförslaget, som av lagrådet lämnats utan

erinran, måtte jämlikt 87 § regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

T. Johansson

Stockholm 1961. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

610364

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1961:318 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag om förbättrad taxering skontroll, såvitt propositionen hänvisats till bevillnings a1 i texten
  2. 1LU 1961:40 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 10 maj 1929 s. 1 i texten