Sök i Ratio Lex

Med förslag till riktlinjer för organisationen av vården och undervisningen av barn och ungdom med cerebral pares m. m

1961-05-19 · 54 sidor, varav 53 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 53 av 54 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1961:170, Med förslag till riktlinjer för organisationen av vården och undervisningen av barn och ungdom med cerebral pares m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961

1

Nr 170

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till riktlinjer

för organisationen av vården och undervisningen av

barn och ungdom med cerebral pares m. m.; given

Stockholms slott den 19 maj 1961.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt. , •, •••,,•< . V. ,• 1 ,:i .

b-ni! .> r! h> frjgniiv.iv :“>.*••> it;v n-dru.. m

GUSTAF ADOLF ■•••’

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag till riktlinjer för organisationen av

vården och undervisningen av barn och ungdom med cerebral pares. Organisationen

avses stå öppen för även andra svårt handikappade barn och

ungdomar. Totalt beräknas platsbehovet för hela landet till i runt tal 600

platser.

Vården föreslås i första hand förlagd till behandlingscentraler i anslutning

till centrallasaretten. För barn, som till följd av sitt handikapp ej kan

gå i vanliga skolor, föreslås specialskolor inrättade länsvis eller i samarbete

mellan flera huvudmän. Svårt skadade barn med komplicerande handikapp

bör omhändertagas på en ny riksanstalt avsedd att ersätta det nuvarande

Eugeniahemmet. Även för högstadieundervisningen förordas i princip en

decentralisering. Frågan härom bör emellertid ytterligare utredas.

Huvudmannaskapet för den på det lokala planet bedrivna cp-verksamheten

förutsättes ankomma på de kommunala sjukvårdshuvudmännen. För

utbyggnaden lämnas vissa allmänna synpunkter till ledning för huvudmännens

planering.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 saml. Nr 170

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungi. Maj:ts proposition nr 170 år 1961

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19 maj

1961.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Hermansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om organisationen

av vården och undervisningen för barn och ungdom med cerebral

pares m. m.

I. Inledning

I proposition 1955: 135 framlade Kungl. Maj:t på grundval av 1951 års

vanförevårdsutrednings betänkande (SOU 1954: 28) förslag bl. a. angående

vården av normalbegåvade spastiska barn. Förslaget innebar att Eugeniahemmet

skulle ombildas till central spastikeranstalt samt principbeslut

fattas rörande ett spastikerhem i Göteborg. I utlåtande häröver (nr

139/1955) förordade statsutskottet, att förslaget skulle godtagas som ett

första led i utbyggnaden av spastikervårdsorganisationen. Utskottet förutsatte

härvid, att uppdrag skulle ges åt medicinalstyrelsen att efter samråd

med sjukhushuvudmännens centrala organisationer söka ge fastare linjer

åt den nya vårdorganisationen. Vid detta fortsatta planläggningsarbete

vore det enligt utskottet angeläget att särskild uppmärksamhet ägnades

frågan om inte humanitära skäl kunde förenas med ekonomiska synpunkter

till förmån för inrättande av ytterligare en eller flera centralanstalter

för vården av de spastiker, som måste omhändertagas i särskilda hem.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag (skr. nr 311/1955).

Den 17 juni 1955 uppdrog Kungl. Maj:t åt medicinalstyrelsen att företaga

viss utredning rörande organisationen av vården av normalbegåvade

spastiska barn i anslutning till vad statsutskottet anfört i sitt nyssnämnda

utlåtande.

Sedan karolinska sjukhusets alltmer trängande markbehov aktualiserat

frågan om Eugeniahemmets utflyttning från Norrbackaområdet, uppdrog

Kungl. Maj:t vidare den 21 december 1956 åt medicinalstyrelsen att i samråd

med byggnadsstyrelsen och styrelsen för sällskapet Eugeniahemmet

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj. ts proposition nr 170 år 1961

utreda frågan om en framtida ny förläggning av Eugeniahemmet med tillhörande

skolhem.

Utredningsarbetet har bedrivits i en inom medicinalstyrelsen tillkallad

delegation, vilken antagit benämningen 1958 års cp-utredning.1 Utredningen

har med skrivelse den 4 april 1960 överlämnat förslag angående på socialmedicinska

studier grundade riktlinjer för vård och undervisning av barn

och ungdom med cerebral pares (SOU 1960: 14).

Yttranden över betänkandet har avgivits av statskontoret, socialstyrelsen,

arbetsmarknadsstyrelsen, centrala sjukvårdsberedningen, skolöverstyrelsen,

överstyrelsen för yrkesutbildning, pensionsstyrelsen, utredningen om Norrbackainstitutets

framtida användning m. in., kommittén för karolinska

sjukhusets fortsatta utbyggande, kommittén för akademiska sjukhusets i

Uppsala utbyggande, Svenska vanförevårdens centralkommitté (SVCK) —

med överlämnande av yttrande av styrelsen för föreningen för bistånd åt

vanföra i södra Sverige — styrelsen för föreningen för bistånd åt lytta och

vanföra i Stockholm —- med överlämnande av yttrande av Norrbackainstitutets

skolnämnd — styrelsen för sällskapet Eugeniahemmet, styrelsen för

Bräcke östergård, stadsfullmäktige i Stockholm, Göteborg, Malmö och Hälsingborg,

förvaltningsutskotten i samtliga läns landstingskommuner utom

Jämtlands och Västerbottens läns landsting, Svenska landstingsförbundet,

Svenska stadsförbundet, Sveriges läkarförbund, Svenska läkaresällskapet,

överstyrelsen för Svenska röda korset, Tjänstemännens centralorganisation,

De vanföras riksförbund, Riksförbundet Sveriges Föräldraföreningar

för cp-barn, Föreningen för Utvecklingsstörda barn i Stockholm och Svenska

Diakonsällskapets direktion, varjämte yttrande inkommit från Föräldraföreningen

för CP-bam i Stockholm med omnejd.

II. Cp-vårdens nuvarande läge

Cerebral pares — som betyder förlamning på grund av hjärnskada —

kännetecknas av en bristande kontroll och koordination av de muskler,

som står under viljans inflytande. I många fall föreligger även kramper,

tal-, syn- och hörseldefekter samt mentala förändringar. Hjärnskadan kan

uppkomma under fosterlivet, i samband med födelsen eller under de första

levnadsåren.

Cerebral pares-vården har under senaste årtiondet ägnats ökat intresse

i samband med de moderna behandlingsprinciper ■— sjukgymnastik, talterapi

etc. — som framlagts. Barn med denna åkomma har sedan slutet av

1800-talet vårdats vid Eugeniahemmet i Stockholm, som hitintills varit den

enda centralanstalten i riket för »spastiska» och andra vanföra barn.

1 Utredningen har bestått av generaldirektören Arthur Engel, ordförande, och docenten Justus

Ström. Såsom experter har anlitats f. d. skolöverläkaren Carl Wilhelm Herlitz, numera framlidne

professorn Erik Alfred Severin, professorn Bo Vahlquist och medicine doktorn Herbert Enell.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1961

I hemmets byggnader på Norrbackaområdet inrymmes bl. a. en sjukavdelning

om 39 platser samt ett skolinternat med cirka 100 elever i klasserna

3—8. Därjämte finnes ett skolhem på Lidingö, där undervisning meddelas

i klasserna 1—2 för cirka 40 elever. Därutöver undervisas 20 externa skolelever.

Totalantalet elever utgör således 160, vilket tillsammans med patientantalet

på sjukavdelningen, 39, ger en totalsiffra av cirka 200 barn och

ungdomar. Enligt från hemmet inhämtade uppgifter utgöres inemot hälften

av hemmets patienter och elever av cp-fall.

Målsättningen för Eugeniahemmets arbete är att så långt möjligt söka

återställa eller förbättra de motoriska funktionerna, så att barnen kan

placeras i skolundervisningen —- i normalklass eller hjälpklass. Behandlingen

av barnen i ortopediskt-sjukgymnastiskt hänseende pågår parallellt

med skolundervisningen. Barnen avslutar skolutbildningen i allmänhet vid

15—16 års ålder. En del av de bäst begåvade placeras i Norrbackainstitutets

realskola. — Eugeniahemmet har även medverkat i den öppna vården

av cp-barn inom Stockholmsområdet.

Sedan mitten av 1910-talet har vidare vård och undervisning meddelats

vid vanföreanstalternas skolhem, där cirka 100 barn med cerebral pares

utbildats under åren 1915—1946. Allt fortfarande beredes cp-barn undervisning

vid skolhemmen i Hälsingborg och Härnösand. Stockholmsanstalten

(Norrbackainstitutet) erbjuder sedan ett antal år tillbaka möjligheter

för vanföra barn från hela landet till fortsatt utbildning till realskoleexamen

och i vissa fall studentexamen.

1955 års riksdag beslöt att anslå medel för uppförande av en andra centralanstalt,

förlagd till Göteborg och, under Göteborgs Diakoniss-sällskaps

huvudmannaskap. Anstalten skulle i första etappen utbyggas som ett hem

med 30 platser för »spastiska» förskolebarn och avsåg att i första hand

betjäna Göteborgs stad och närliggande landsting. Detta förskolehem, Bräcke

östergård, blev färdigställt under år 1958. I november 1959 igångsattes

uppförande av en skol- och skolhemsbyggnad för enhetsskolans låg- och

mellanstadier med 30 internat- och upp till 20 externatplatser. Byggnaden

uppföres av medel anslagna av staten och Folke Bernadottestiftelsen.

Cp-vård i större eller mindre omfattning bedrives därjämte vid 26 sjukhus

i landet. Denna vård har erhållit större omfattning bl. a. vid undervisningsklinikerna

eller vid kliniker i övrigt, där särskild fullständigare sakkunskap

på området funnits.

I det följande redovisas en översikt av platsantal och utbyggnadsplaner

för cp-vården.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961

5

Antal befint-

Huvudman

(institution)

liga platser

för vård och

undervisning

Utbyggnadsplaner, kursverksamhet, sommarkoloni- verksamhet etc.

,..........

ext.

int.

Sällskapet

Eugenia-

hemmet

(20)

10

>(140)

70

Stockholms

stad

20

(Fredhäll)

Ett hem för kroniskt sjuka ungdomar planeras i anslutning till

Blackebergs sjukhus och beräknas kunna mottaga 20 tall (vård- platser). Barnavårdsnämnden planerar ett inackorderingshem

för 15 ungdomar i åldern 15—30 år, företrädesvis fysiskt svårt

handikappade.

Norrbacka-

institutet

10

Stockholms läns

landsting

10 internatplatser reserveras vid särskolan i Upplands-Väsby.

(20 internatplatser planeras i samråd med Stockholms stad i

anslutning till Blackebergs sjukhus.)

Uppsala läns

landsting

18

Folke Bernadotte-hemmet planerat med 20 externat- och 20

internatplatser. Extematplatserna i första hand för Uppsala

stad med omland, 10 internatplatser för Uppsala län och 10 in- ternatplatser för Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs

län.

Södermanlands

läns landsting

7

Östergötlands

läns landsting

Sedan år 1956 har sommarkurser ordnats.å landstingets hörsel- skola i Linköping för 15 barn.

Norrköpings

stad

5

Plats beräknas för 8—10 barn, som anses motsvara behovet

för Norrköpings del.

Jönköpings

läns landsting

8

Avtal träffat med Bräcke östergård.

Gotlands läns

landsting

Sommarkoloni vid landstingets särskola i Bingeby.

Blekinge läns

landsting

10

En rödakorskrets driver f. n. en s. k. lekskola för 10 cp-bam.

Malmö stad

27

Externatet är uppdelat i förskola med 10 och folkskola med

17 cp-barn. Dessutom erhåller 37 barn sjukgymnastik ambula- toriskt.

Hälsingborgs

stad

Daghem om 12—15 platser.

1 Därav ca 50 % cp-fall.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961

Antal befint-

Huvudman

(institution)

liga platser

för vård och

undervisning

Utbyggnadsplaner, kursverksamhet, sommarkoloni- verksamhet etc.

ext.

int.

Vanföreanstal- ten i Hälsingborg

5

.

Hallands läns

landsting

Replierar i huvudsak på Bräcke östergård, som även ställer

ambulerande konsultläkare till förfogande.

Göteborgs och

Bohus läns

landsting

5

Replierar på Bräcke östergård. Lekskola för 5 cp-barn inrättad

i Uddevalla fr. o. m. år 1960.

Bräcke Öster- g ård (Diakoniss

sällskapet)

-

30

Förskoleinternat om 30 platser. Folkskoleinternat om 30 plat- ser under uppförande.

Göteborgs stad

(Broström-

hemmet)

40

Staden disponerar 4 internatplatser på Bräcke Östergård.

Skaraborgs

läns landsting

Replierar på Bräcke östergård. Utredning pågår om cp-orga- nisation. Antalet cp-barn under 15 år beräknas till ca 90.

Värmlands läns

landsting

På Bräcke Östergård har vårdats 12 barn.

Örebro läns

landsting

20

10

Olaihemmet startades hösten 1959 som cp-anstalt för länet.

Västmanlands

läns landsting

8

Under lasarettets barnklinik sorterar en barnträdgård med för- skollärare samt en cp-dispensär. 58 barn erhåller behandling

vid dispensären.

Gävleborgs

läns landsting

Utredning ang. en med Gävle stad gemensam externatskola för

cp-barn pågår.

Västernorr- lands läns

landsting

10

Cp-förskola i Sköns köping, startad 1958.

Vanföreanstal- ten i Härnösand

5

Norrbottens

läns landsting

7 .

*6

Planer på att utöka förskolan till cp-skola i Luleå med ett

mindre inackorderingshem, varjämte verksamheten vid Jer- ring-hemmet kommer att organisatoriskt knytas närmare till

barnkliniken i Boden. Kursverksamhet anordnas på sommaren.

Summa

195

136

. 1 ’.}*) ''< }, ’ - ''.''.i • .»ti ? ; ''• •

1 Inackorderingsplatser.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungi. Maj.ts proposition nr 170 år 1961

Cp-verksamheten inom sjukvårdsområdena bedrives i allmänhet under

ledning av barnläkaren vid centrallasarettet i samarbete med ortoped, barnpsykiater,

neurolog, ögon- och öronläkare. Dessa specialister finnes ännu

ej representerade vid varje centrallasarett. Bland övriga medverkande personalgrupper

märkes sjukgymnaster, logopeder, talterapeuter, lekterapeuter

samt lärarpersonal. Verksamhetens omfattning vid de skilda klinikerna

beror givetvis på sjukhusens resurser. Vid behov remitteras cp-fall till de

mera specialiserade barnklinikerna, såsom Eugeniahemmet, karolinska

sjukhusets barnklinik, Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus, akademiska

sjukhuset i Uppsala, Bräcke östergård i Göteborg, barnsjukhuset i Göteborg,

lasarettet i Lund samt centrallasarettet i Boden.

Skolundervisningen bedrives i externat- eller internatform, främst på

förskole- men även i ett par fall på folkskolestadiet. Vidare förekommer

sommarkoloniverksamhet samt lekskolor och daghem. Den lokala utbyggnaden

av cp-vården har skett i nära samarbete med olika frivilliga organisationer,

SVCK och Svenska röda korset.

III. Utredningen

Frekvens och vårdbehov

Utredningen redovisar olika undersökningar rörande förekomsten av cerebral

pares. Sålunda visar en i Östergötland på barn i 2—11 års ålder utförd

undersökning 2,1 barn med cerebral pares per 1 000 födda barn. I Stockholmsområdet

har man funnit 1,7 fall per 1 000 födda barn. Inom detta

område beräknas 25 cp-barn inträda i skolåldern varje år. I Älvsborgs län

har registrerats 83 cp-fall i åldern 0—20 år, vilket motsvarar en frekvens

av något över 1,0 promille. Denna siffra anses dock alltför låg av undersökaren,

som anser frekvensen vara 1,5 per 1 000 födda barn. En under

våren 1959 av utredningen utförd inventering i Norrbottens län visar en

förekomst av 129 fall bland 75 000 barn och ungdomar i åldern 0—19 år,

vilket innebär en förekomst av 1,4 cp-barn per 1 000 levande födda.

I Danmark och Norge utförda undersökningar redovisar en frekvens av

1,5 resp. 1,9 cp-fall per 1 000 födda barn.

Utredningen räknar med en förekomst i vårt land av barn med cerebral

pares motsvarande 1,0 full per 1 000 levande födda. Detta representerar med

nuvarande födelsetal en för varje år nytillkommande kontingent av 175 cpfall.

En befolkning av 100 000 personer skulle således tillföras 2,3 fall per år.

Totalsiffran cp-fall för landet i dess lielhet skulle med dessa utgångspunkter

för åldrarna 0—18 år utgöra omkring 3 150. På åldersgruppen

0—7 år beräknas komma ungefär 1 225 fall, under det att åldrarna 8—18

år skulle omfatta cirka 1 925 fall.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1961

Utredningen avser enligt sina direktiv endast de normalbegåvade cpbarnen,

vilka ansetts utgöra ungefär hälften av samtliga med cerebral pares

behäftade barn. En enkät som utredningen riktat till samtliga pediatriska,

ortopediska och barnpsykiatriska avdelningar utvisar, att antalet cp-barn

under 18 års ålder under kontroll utgör omkring 1 850, varav 750 under

7 år. Detta antal ger dock endast en ungefärlig uppfattning om storleken

av den grupp, som utredningen i första hand har att ta ställning till.

De psykiskt efterblivna förutsättes bli omhändertagna genom vårdanstalter

och särskolor i enlighet med 1954 års lag om undervisning och vård av

psykiskt efterblivna.

Efter överläggningar med 1957 års epileptikerutredning finner utredningen

det naturligt att liksom hittills låta graden av epileptiska symtom

respektive centralmotoriska rubbningar avgöra placeringen från fall till

fall. Barn med epilepsi av sådan grad att den kräver specialvård bör icke

lämpligen omhändertagas inom cp-organisationen.

Beträffande andra smärre grupper av cp-barn, såsom blinda och döva, ter

det sig för utredningen likaledes riktigt att hänvisa dessa till befintliga

organ för specialvård. För andra cp-fall av komplicerad natur, t. ex. med

lättare grader av syn- och hörselnedsättningar eller svåra tal- och beteenderubbningar,

bör, därest cp-symtomen spelar en väsentlig roll, speciella anordningar

vidtagas för att bereda dem vård inom cp-organisationen.

Som grundval för beräkningen av behovet av undervisnings- och vårdplatser

för cp-klientelet åberopar utredningen i första hand sin egen intensivundersökning

i Norrbottens län.

Bland 109 cp-barn i åldrarna 0—14 år finns i Norrbotten 56 som kan gå

i vanlig skola, 24 i behov av specialskola för cp-barn, 28 psykiskt efterblivna

och 1 som bör gå i hörselskola.

Hänföres dessa siffror approximativt till en sjukvårdsregions ideala befolkningstal,

1 000 000 invånare, erhålles cirka 220 cp-barn lämpade för

vanlig skolgång (> 50 procent), cirka 90 cp-barn i behov av specialskola

(< 25 procent) och cirka 100 cp-barn, som bör vårdas inom organisationen

för psykiskt efterblivna (> 25 procent).

Flertalet cp-barn kan med nuvarande skolformer sålunda gå i normala

skolor och vistas i sina egna hem.

För hela riket innebär detta ett behov av omkring 650 platser vid specialskola

i fråga om enhetsskolans låg- och mellanstadium. Försiktigtvis bör

dock en reduktion av detta tal göras, bl. a. med hänsyn till överrepresentation

i Norrbotten av ifrågavarande årsklasser i förhållande till riket i dess

helhet. Därför utgår utredningen från cirka 500 platser vid specialskola för

cerebral pares som ett sannolikt erforderligt förstahandsbehov.

För högstadiet beräknar utredningen tills vidare 90 platser, avsedda såväl

för cp-ungdomar som ungdomar med andra fysiska handikapp.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961

9

Den medicinska behandlingen

Utredningen betonar vikten av att vid cerebral pares så tidigt som möjligt

ställa korrekt och detaljerad diagnos. Ju tidigare behandling kan påbörjas

desto större är utsikterna till gott resultat.

Utredningen framhåller vidare att träning i form av sjukgymnastik och

allehanda övningar i anslutning till det dagliga livet är den viktigaste av

alla terapiformer vid den störda motorik, som är karakteristisk för cp-tillståndet

och av grundläggande betydelse även för de fall, där annan behandling

kommer till användning. Som ett viktigt led i cp-barnets träning ingår

också alla slags övningar i dagligt liv: att äta, att klä sig, att sköta toalettbestyren,

att tända ljuset, att öppna och stänga en dörr, över huvud taget

att klara sig själv. Träningen skall börja tidigt, den bör bedrivas energiskt

och måste pågå under åratal. Framstegen kommer nämligen långsamt och

måste underhållas.

Träningstekniken för cp-barn är svår och kräver lång specialutbildning,

om man skall vara skickad att taga hand om alla slags cp-barn. Däremot

kan ofta föräldrarna eller annan vårdare i hemmet lära sig att sköta barnets

träning. Detta är för övrigt en förutsättning för att träningen skall

kunna bedrivas med önskvärd intensitet och kontinuitet utan att barnet

alltför mycket skiljes från det egna hemmet.

Bandage och andra ortopediska hjälpmedel användes bl. a. för stabiliséring

av leder och behandling av kontrakturer.

I syfte att få ett bättre utgångsläge för den fortsatta terapin kan även

operativa åtgärder prövas. Dessa indelas i ingrepp på nervsystemet, ingrepp

på muskler och senor samt ingrepp på skelettet.

Behandlingen av tal- och hörselrubbningar — för vilka krävs samverkan

av foniater och talterapeuter — utgör ett viktigt led i terapin för cp-barn

och måste börja tidigt. Den har två huvuduppgifter. Den ena går ut på att

så snart som möjligt börja träna barnen på olika sätt med sikte på en förbättrad

rörelseförmåga och kontroll av talapparatens muskulatur. Mycket

av denna bör läggas in i den dagliga rutinen, framför allt i matningen, och

i leken för att göra behandlingen mer lustbetonad. Den andra huvuduppgiften

består i att på samma gång som man gör allt för att vidga barnets

värld av upplevelser och kontakter, söka stimulera dess lust att tala. Det är

viktigt att inte förtröttas i detta många gånger tålamodsprövande arbete,

som emellertid inte får bli alltför ambitiöst och så krävande, att det väcker

negativism och talhämmande olust hos barnet. Då barnen under denna

ålder huvudsakligast vistas i sina hem, faller den största bördan på föräldrarna,

som behöver sakkunnig vägledning och upplysning om vad

man i det enskilda fallet kan begära med hänsyn till barnets mognadsnivå,

handikappets svårighetsgrad och var huvudvikten i behandlingen bör

läggas.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1961

Även cp-barnens emotionella anpassningssvårigheter måste beaktas. De

lever i en ofta alltför ombonad värld, rörelsesvårigheterna föder medömkan

från omgivningen och hjälpen finns alltid till hands. Deras tafatta försök

till social anpassning, t. ex. att äta eller klä av och på sig, får de inte hålla

på med, det tar för lång tid, eller det ser för svårt ut. De blir händelsernas

centrum, de lämnas inte ensamma någon stund på dygnet. Familjens umgängeskrets

begränsas, barnets kontakt med omvärlden minskas. För det

normalintelligenta cp-barnet leder denna uppmärksamhet ofta till ett medvetet

eller omedvetet utnyttjande av omgivningen, lättjan tar överhand. Det

får allt bara genom att peka och gör inga försök att själv utföra vad det

med litet träning skulle kunna göra. Många gånger rör det sig om enda

barnet, och saknaden av kontakt med andra barn skapar då gärna egocentricitet.

Svårigheterna för föräldrarna att bedöma det gravt handikappade

barnets mognadsgrad gör också, att de sent utvecklade cp-bamen ofta får

en felaktig stimulans i sin lek och utsättes för överkrav, som leder till en

regress av utvecklingen och till beteenderubbningar. Föräldrarna utgår

ifrån att de själva bäst förstår barnets behov och tar som sin livsuppgift

att värna om barnets trygghet. Man kan inte begära, att de utan vidare

klart skall kunna inse vart deras överdrivna beskydd leder. Barn, som

växer upp på detta sätt, kan knappast undgå vissa psykiska skador, och

deras anpassningssvårigheter längre fram kan bli betydande. För att förebygga

detta fordras redan från början möjligheter att hjälpa föräldrarna

till rätta. Cp-personal med denna uppgift måste vara väl förtrogen med

vedertagna utvecklingspsykologiska principer. De största förutsättningarna

härför torde förskolläraren ha, förutsatt att han får lämplig påbyggnad av

sin grundutbildning.

I detta sammanhang framhålles betydelsen av att barnen, i varje fall

i förskoleåldern, i så stor utsträckning som möjligt, får sin behandling i

hemmet för att bevara den naturliga föräldrakontakten. För de svårast

handikappade förskolebarnen måste man dock ofta periodvis ordna en mer

intensifierad anstaltsbehandling. Detsamma gäller, då en mer ingående

observation fordras för att klarlägga mognadsnivå o. s. v. Vid sådana internatvistelser

är det viktigt att föräldrakontakten bibehålies, bl. a. genom att

föräldrarna beredes möjlighet att få vistas på anstalten, åtminstone kortare

tider.

Vissa undervisnings- och och vårdfrågor

Vid planering av undervisning för cp-ungdom måste genomgående det

målet hållas i sikte, att klientelet i möjligaste mån får tillfälle att utnyttja

den undervisning och de bildningsvägar, som står ungdom utan handikapp

till buds. Det är därvid av största vikt, att cp-barnen i förskoleåldern och

skolåldern får växa upp i en för barn och ungdom naturlig och vanlig

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1961

miljö. En av förutsättningarna för att så skall kunna ske är naturligtvis

att den medicinska behandlingen därvid inte eftersättes.

En huvuduppgift är alltså att ställa sådan sakkunskap till förfogande

för de enskilda hemmen, att den cp-ungdom som vistas där kan få uppfostran,

undervisning och medicinsk omvårdnad av tillfredsställande beskaffenhet

samt att effektivt medverka till att, då påtagliga brister härutinnan

icke kan elimineras, ungdomen beredes fullgod undervisning och

vård i annan miljö.

En väsentlig grupp av cp-ungdom med lätt eller måttligt fysiskt handikapp

på låg- och mellanstadium kan undervisas i vanliga skolor med hänsyn

till skoltyp och skolväg. Möjligheterna att använda denna undervisningsform

bör tillvaratagas.

Då transportmöjligheterna samt elevernas tillstånd medger det, är skolgång

i cp-externatskolor att rekommendera. Undervisningen kan där bedrivas

mera rationellt än om den måste ske i privata hem. Undervisningsresurserna

blir bättre och medicinsk behandling kan ges på samma plats

som undervisningen. Externatvistelsen bryter vidare den enskilde elevens

isolering från jämnåriga och jämnställda kamrater.

Undervisning vissa timmar i veckan eller periodvis av särskild lärare

i hemmet torde —- under förutsättning att vederbörande skolstyrelse ställer

lärare till förfogande för ändamålet -— böra ifrågakomma, då transporterna

av barnet från hemmet till lämplig undervisningsanstalt inte kan ordnas

på godtagbart sätt eller då barnets tillstånd inte tillåter undervisning i

cp-externat eller i vanlig skola. Man kan dock endast i undantagsfall räkna

med att erhålla lärare med speciell utbildning.

I vissa fall kan korrespondensundervisning och liknande undervisningsformer

med fördel komma till användning, antingen enbart eller i kombination

med kortare vistelser vid cp-institutioner.

En icke ringa del av den skolpliktiga ungdomen med cerebral pares kan

av medicinska, psykologiska eller sociala skäl inte alls eller endast periodvis

bo i sina egna hem. Dessa elever måste därför hänvisas till inackordering

i privata hem, till inackorderingshem inom den organiserade cp-vården

eller till internatskolor för cp-barn.

Cp-skolorna bör anordnas som externat eller som kombinerade internat

och externat.

Då undervisning måste ges jämsides med adekvat medicinsk behandling,

bör givetvis skolorna förläggas så, att man kan räkna med tillgång på såväl

lärare som läkare och vårdpersonal i övrigt med kompetens för de nära

sammanhörande uppgifterna att fostra, undervisa och behandla. Väsentligt

är också, att dessa skolor får en sådan placering med hänsyn till befolkningsfördelningen,

att avståndet till hemmet blir så kort som möjligt.

En strävan mot decentralisering medför upprättande av små skolenheter,

vilket kan förväntas medföra vissa olägenheter i pedagogiskt avseende.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj:ts proposition, nr 170 år 1961

Dessa torde dock vara överkomliga vid en noggrant genomförd personaloch

arbetsorganisation.

Varje cp-skola bör omfatta barn såväl i förskoleåldern som i den ålder,

som motsvarar elevernas i den allmänna skolans låg- och mellanstadier,

alltså klasserna 1—6. Då skolan bör förmedla en i hög grad individualiserad

undervisning, bör eleverna ej delas tipp i klasser av vanlig typ utan i

smärre grupper eller klasser, som möjliggör en mera individuell handledning

och undervisning. Erfarenheten visar, att lågstadiets elever med fördel

kan undervisas i en gemensam klass liksom också mellanstadiets under

förutsättning att vardera klassen inte omfattar mera än högst 12 elever.

Särskild uppmärksamhet bör ägnas hjälpklassproblemet.

Om ett flertal elever lider av höggradigt nedsatt syn, gravare hörsel- eller

talsvårigheter, måste specialklasser anordnas för dessa.

För varje cp-klass om högst 12 elever torde böra anställas en lärare och

en assistent till denne, en praktikant med timarvode. Det bör finnas helst

två skolsalar för varje klass. En skolsal och ett mindre rum kan dock godtagas.

Undervisning på högstadiet torde tills vidare endast böra förläggas i anslutning

till internat på riksplanet.

Behovet av medicinsk vård och social rådgivning också för de anhöriga

bör mötas med en organisation, som tar hänsyn till de mycket växlande

anspråk, som betingas av barnets ålder och intellektuella utveckling, de

motoriska rubbningarnas grad, komplicerande lyten och särskilt sociala förhållanden,

såsom bostadsortens belägenhet i förhållande till tillgängliga

vårdresurser m. m. Härvid medför avvägningen av de pedagogiska, medicinska

och sociala kraven svåra organisatoriska problem. De sociala motiven

talar för decentralisering av vården, samtidigt som kraven på kvalificerad

medicinsk hjälp och differentierad undervisning anvisar en lösning

i rakt motsatt riktning. Utredningen finner att en rätt differentierad organisation

behöver utbyggas för att tillfredsställa den givna målsättningen.

En fråga av stor praktisk vikt är den, huruvida vård och undervisning

upplagd för cp-barn skall vara förbehållen uteslutande dessa eller om även

vanföra barn tillhörande annan kategori i viss utsträckning där skall kunna

mottagas. Skäl har framförts både för och emot samundervisning av cpbarn

och andra handikappade barn. Enligt av utredningen hörda pedagoger

kunde gruppen vid samundervisning ej göras större än 8—10 elever.

Utredningen har funnit, att det finns starka skäl för en organisation avsedd

uteslutande för cp-barn. Både när det gäller medicinsk behandling och skolutbildning

är problemen för cp-barnen mycket speciella. De andra grupper

barn, som det närmast skulle kunna bli fråga om, är barn med polioskador,

resttillstånd vid svåra reumatoida artriter och efter svåra olycksfallsskador

etc. samt de relativt sällsynta fall med svår medfödd missbildning, som

drabbar rörelseapparaten. För alla dessa gäller att de medicinskt sett kan

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj. ts proposition nr 170 år 1961

bli föremål för aktiva och stundom omfattande åtgärder, speciellt av ortopedi

natur och särskilt då i ett inledande skede. Däremot kräver de i allmänhet

icke den mer eller mindre kontinuerliga, mångåriga och intensiva

rörelsebehandling, som alltmera framstår som det centrala i den medicinska

cp-vården. I fråga om skolundervisningen kan de också erbjuda speciella

svårigheter, särskilt i de fall då de övre extremiteterna är drabbade, men

detta gäller endast ett fåtal barn.

A andra sidan synes hittillsvarande erfarenheter av samundervisning med

andra grupper vanföra barn vara så tillfredsställande att utredningen icke

tvekar att acceptera deras placering inom cp-vården i den omfattning utrymme

kan ställas till förfogande. Vidare torde när särskilda fördelar står

att vinna genom samundervisning med andra handikappade, t. ex. för att

uppnå tillräckligt underlag för differentierade skolformer, dessa böra tillvaratagas

i en gemensam organisation,

Organisationsforslaget

Utredningen föreslår att vården och undervisningen av cp-barn och ungdom

organiseras på tre plan, länsplanet, regionplanet och riksplanet.

Beträffande länsplanet framhåller,utredningen bl. a., att varje sjukvårdsområde

har ett högt specialiserat centrallasarett och även perifera

goda sjukvårdsanstalter. Det är naturligt, att cprvården i första hand skall

anknyta till de resurser, som finnes och som kommer att skapas. Härigenom

beredes också de bästa möjligheterna för en god kontakt med hemmen.

Utredningen erinrar också om att den anstaltsmässiga medicinska

vården av cp-barnen genom 1959 års sjukhuslag åvilar landstingskommunerna

och därmed jämställda städer, i den mån ej annan drager försorg

därom.

Ett inordnande av cp-barnens observation, vård och behandling i landstingens

och städernas sjukvårdsorganisation har som tidigare nämnts också

skett. I anslutning till befintliga barnkliniker vid lasaretten och i samarbete

med ortopedisk klinik, där sådan finnes, har sålunda inom flertalet

sjukvårdsområden skapats behandlingscentrciler för cp-vård.

Enligt utredningens mening bör denna frontlinje inom cp-vården alltjämt

bibehållas, och man bör sträva att förstärka den genom tillförande

av pediatrisk, barnpsykiatrisk och ortopedisk expertis till samtliga centrallasarett

och till dessa förlägga beliandlingscentralerna. Ett intimt samarbete

med barnavdelningen vid övriga lasarett och den förebyggande barnavården

samt med barnavårds- och skolmyndigheter förutsättes härvid. Av

största betydelse för den sålunda utbyggda cp-organisationen är att en god

medicinsk rehabilitering står till förfogande — vilket ännu icke är fallet

inom flertalet sjukvårdsområden — för att kunna ställa bl. a. till den öppna

cp-vårdens förfogande fysikalisk terapi, arbets- och sysselsättningsterapi,

talvård samt psykologisk och arbctsfysiologisk sakkunskap.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1961

Ledningen av cp-vården bör i enlighet med vad nn sker utövas av överläkaren

vid centrallasarettets barnklinik, som skall svara för cp-fallens

första omhändertagande med fullständig klinisk somatisk-psykiatrisk och

social utredning. Ett grupparbete är nödvändigt, och i detta förutsättes i

mån av tillgång ingå i första hand ortoped, barnpsykiater och neurolog.

Dessutom måste finnas en eller flera specialutbildade sjukgymnaster, arbetsterapeuter,

logoped (talterapeut), specialutbildad lärarpersonal (förskollärare,

folkskollärare) och helst även kurator.

Den perifera cp-vårdens utbyggnad med sjukhusorganisationen och den

förebyggande barnavården som basorganisation bör påskyndas, enär den

utgör grundförutsättningen för vårdgrenens övriga verksamhetsformer.

Behandlingscentralen bör ha samverkan med regioncentrum samt fullgöra

inledande diagnostik och fortlöpande kontroll och behandling. Ingående

information bör givas till föräldrarna om sjukdomens olika aspekter,

bl. a. dess psykologiska återverkningar. Vidare synes det önskvärt, att

ett centralt register eller arkiv föres över länets samtliga cp-barn.

I de fall där vederbörande landsting har två centrallasarett torde det vara

mest lämpligt att vartdera erhåller sin behandlingscentrai. Några landsting

förfogar även över pediatriska avdelningar vid mindre lasarett. Samtidigt

som utredningen finner självklart att även dessa kommer att deltaga inom

cp-vården, vill den dock förorda en central ledning för vårdgrenen inom

varje sjukvårdsområde genom behandlingscentralen vid centrallasarettet.

Utan att föreslå en närmare reglering av samarbetet med de perifera barnavdelningarna

framhåller utredningen betydelsen av rapportering av samtliga

iakttagna fall jämte viktigaste data till cp-registret vid centrallasarettet.

Utredningen föreslår vidare att i anslutning till behandlingscentralen anordnas

en specialskola för cp-barn av externattyp.

Cp-barn med lätt till måttlig invaliditet förutsättes så långt möjligt inlemmas

i den vanliga skolorganisationen, antingen redan från början eller

efter vissa år av utbildning i specialskola för cp-barn. Beträffande cp-barn

med måttlig till svår invaliditet, för vilka kräves specialskola för cp-barn,

måste de pedagogiska aspekterna intimt sammankopplas med de medicinska.

Eftersom varje barn på grund av de växlande symtomen ur medicinsk

synpunkt representerar ett särpräglat problem, är det ej ägnat att förvåna

att detta i väsentlig grad visat sig gälla även ur pedagogisk synpunkt.

Undervisningen måste därför bedrivas individuellt i små grupper med jämförlig

intellektuell utveckling i en miljö, där medicinsk behandling hela tiden

kan bedrivas parallellt med skolundervisningen.

Målen för skolundervisningen får inte överdimensioneras. Medan man

med en viss grupp av cp-barn kan vid sakkunnig kombinerad pedagogisk

och medicinsk behandling uppnå anmärkningsvärda resultat vågar man

emellertid på en stor grupp av detta klientel inte ställa samma höga för
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1961

väntningar. Även ett fullföljande av en mera blygsam målsättning kan

dock bli till stort gagn för barnet.

För specialskolan (förskola och folkskola) bör beräknas minst 8 elever

på enhetsskolans låg- och mellanstadium eller klasserna 1—6. Därtill bör

läggas en förskoleklass för barn över 3 år som lämpligen bör omfatta även

vissa gränsfall i intellektuellt avseende, i förhoppning att hos dessa få fram

en viss eftermognad. Enligt erfarenheter från Uppsala och Bräcke östergård

bör förskoleklassen göras ungefär lika stor som folkskoleklassen. Detta

förutsätter en befolkning på minst 75—100 000 personer inom ett begränsat

område (tätort), och därjämte att cp-barn boende i småsamhällen eller

på landsbygden ges tillfälle till lämplig inackordering i den större tätort,

där specialskolan är belägen. Härigenom kan elevantalet inom ett normalstort

sjukvårdsområde förväntas nå upp till cirka 16 barn, varigenom

två läraravdelningar kan bildas med full sysselsättning för två heltidsanställda

lärare (förskollärare resp. folkskollärare). Viss övrig personal för

den anslutna medicinska behandlingen (talterapeut samt kurator) kan vara

deltidsanställd. Det torde ej möta större svårigheter att gemensamt utnyttja

sistnämnda till behandlingscentralen knutna personalgrupper. Sjukgymnast

och lekterapeut förutsättes vara heltidsanställd.

Följande personalorganisation föreslås sålunda:

Läkare................................ arvode

Sjukgymnast........................... l A12

Kurator............................... arvode

Folkskollärare.......................... i a 16

Förskollärare.......................... 1%A 9

Talterapeut (logopedassistent)............ y2 A 16

Barnsköterska......................... i a 4

Städerska............................. i£A 2

Specialskolorna för cp-vård bör kompletteras med privatinackordering

eller inackordering shem i nära anslutning till skolan. Till ett sådant hem

bör också lämpligen knytas några platser för mor och barn av typen Jerringhemmet

i Boden, som visat sig vara till mycket stor nytta vid genomförande

av undersökning och periodisk behandling av yngre, avlägset boende

cp-barn.

För att lösa dessa organisationsfrågor krävs framför allt tillgång till specialutbildad

personal —- både medicinsk och pedagogisk — i en omfattning

som det f. n. endast finns en ringa början till. De mindre landstingen kan

vidare icke ensamma förväntas bygga upp en specialskoleorganisation. Icke

endast under utbyggnadstiden utan även därefter krävs därför en samverkan

sjukvårdshuvudmännen emellan för att garantera en verksamhet

av tillfredsställande standard. Externat med inackorderingsplatser bör finnas

organiserade i vederbörande sjukvårdshuvudmans regi på följande orter:

Malmö stad, Hälsingborg, Växjö, Jönköping, Norrköping, Eskilstuna,

Västerås, Borås, Karlstad, Gävle, Sundsvall och Luleå. Externaten bör om
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1961

fatta 15 k 20 platser och ha tillgång till ett med hänsyn till de lokala förhållandena

avvägt antal inackorderingsplatser.

Cp-barn som stadigvarande vistas i sina hem, måste med regelbundna

mellanrum komma till behandling vid cp-mottagning vid länets barnklinik,

men därutöver är det starkt motiverat med hembesök genom ambulerande

specialutbildad sjukgymnast, i första hand för instruktion av mödrarna,

vissa kuratorsuppgifter och behandlingskontroll. Familjer med cpbarn

är i ovanligt hög grad i behov av stöd av kurator och detta särskilt i

dagens läge, då cp-vården på de flesta håll befinner sig i början av sin utveckling.

Behovet torde visa sig framträdande även på längre sikt. Problemen

skulle säkert finna sin bästa lösning om också läkare, sjukgymnaster

(särskilt de ambulerande), speciallärare etc. i större omfattning engageras

även i den sociala omvårdnaden. Utredningen finner därutöver att

en av centrallasarettets kuratorer bör permanent utnyttjas för cp-verksamheten

på länsplanet och närstående uppgifter (t. ex. blinda och döva).

Även när cp-vården blivit utbyggd, kommer behovet att kvarstå av de

sommarkolonier, som organiserats på olika håll och av vilka en del förmedlat

specialbehandling på ganska hög nivå med övervakning av sakkunnig

läkare, intresserade sjukgymnaster och arbetsterapeuter, medan andra

framför allt syftat till att föra samman cp-barn med friska barn. Utredningen

ser i koloniverksamheten ett utmärkt medel att under sommarmånaderna

fullfölja den under vintern vid specialskolan meddelade behandlingen

samt att skänka cp-barnen ett psykiskt och fysiskt lämpligt miljöbyte

med allmänt stärkande inverkan. Sådan verksamhet synes kunna bereda

ej skolpliktiga cp-barn och -ungdomar och deras familjer stora fördelar

genom miljöbyte och möjligheter till konsoliderande behandlingsperioder.

Koloniverksamheten föreslås driven i huvudmannens eller enskild

regi.

Föräldraföreningarna bör stödjas enligt utredningen, som anser att dessa

för många föräldrar innebär ett väsentligt stöd i den svåra uppgiften att

ta hand om ett barn med cerebral pares. Föreningarna har även i många

sammanhang visat sig vara till stort gagn som good-willskapande faktor

vid den fortsatta uppbyggnaden av cp-vården. Föräldraföreningarna bör

samarbeta med behandlingscentralerna för att bl. a. ordna föräldrakurser

i cp-vård, föredrag m. m.

Även vid en fullt utbyggd verksamhet på länsplanet finnes tvivelsutan

behov av samverkan i dessa frågor sjukvårdsområdena emellan på regionplanet.

Fn sådan samverkan bör i första hand anknytas till regionsjukhusen

och även där ledas av barnläkaren i nära samarbete med ortopeden.

På detta sätt kommer regionsjukhusets speciella läkarresurser att bli ianspråktagna

samtidigt som det på en plats samlas den mycket behövliga,

fördjupade erfarenheten från ett större cp-material. De speciella resurser,

som regionsjukhuset äger i form av sin neuropsykiatriska enhet (neuro
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj. ts proposition nr 170 år 1961

l°gi, psykiatri, neurofysiologi, neuroradiologi), torde bli av särskilt värde

för utredning av de mer komplicerade fallen och för klinisk forskning

på området. Också regionsjukhusets resurser för talvård och rehabilitering

av motoriskt handikappade bör skapa goda betingelser för vård av de

svårare cp-fallen.

Som organ för cp-vården på regionplanet föreslås sålunda ett regionalt

cp-centrum vid regionsjukhusets barnklinik med uppgift att — utöver verksamheten

för det egna länet — fungera som remissinstans samt utbilda

cp-personal. Regelbundna konsultationer bör vidare kunna göras av cpläkare

och foniater vid besök i de olika anslutna länens centra.

Som remissinstans bör regionorganet medverka i inledande diagnostisk

penetration av de mera svårbedömda cp-fallen och ställningstagande till

ortopediska och foniatriska åtgärder, uppläggning av inledande behandlingsschema

m. m. Detta kräver i allmänhet 2—4 veckors vistelse för mor

och barn vid cp-centrum samt nya kontroller med individuellt avpassade

längre intervall. Vidare bör mottagas sådana komplicerade fall som kräver

en ingående fortlöpande bedömning av intelligens- och mognadsnivå

(med hjälp av barnpsykiater, barnpsykolog och pedagog). Detta är speciellt

viktigt vid ställningstagande till lämplig skolform och bedömningen

bildbar — obildbar.

Utredningens undersökning i Norrbottens län har lett fram till att inom

en befolkning på 250 000 invånare, 3 förskole- och 10 skolbarn i åldern 7_

14 år åtminstone tidvis skulle vara i behov av undervisning och vård i internatets

eller inackorderingshemmets form. Då hittillsvarande erfarenheter

talar för att en internatskola för förskola samt enhetsskolans låg- och

mellanstadium bör ha 20 å 30 platser för att tillåta önskvärd differentiering

av undervisningen, ter sig länsplanet för litet för egen specialskola med

internatplatser. Däremot synes sjukvårdsregionen kunna bilda ett tillräckligt

befolkningsunderlag för sådana specialskolor. Utredningen föreslår därför,

att internatplatser inrättas regionvis för att möjliggöra fortlöpande medicinsk

behandling och skolundervisning för de cp-barn i förskole- och

skolåldern, vilka icke på ett tillfredsställande sätt kan erhålla lämplig skolundeivisning

och vård på länsplanet, beroende antingen på sjukdomens

svårighetsgrad eller på bostadsortens läge. Externatplatser bör därjämte ordnas

för de cp-barn, som bor i eller i närheten av den tätort där regioncentrum

är beläget. Kravet på platser vid externatet kan sannolikt förväntas bli något

större än det av befolkningsunderlaget beräknade, beroende på att en

del familjer med cp-barn bosätter sig på orten.

Då utvecklingen av cp-vården även på regionplanet måste förutsättas ske

successivt, bör man i första hand konsolidera verksamheten på sådana

platser där redan ett samarbete av regionkaraktär etablerats.

Regionanstalten med internat och externat bör omfatta dels förskola med

en förskollärare och eu lärarassistent och undervisning, helst i två lärar2

— Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 sand. Nr 170

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961

avdelningar med högst 12 barn i varje grupp, dels enhetsskola (låg- och

mellanstadium) med en folkskollärare och en lärarassistent och undervisning

i två läraravdelningar, en för låg- och en för mellanstadiet, som vardera

ej bör omfatta mer än 12 elever.

Storleken och utformningen av regionanstalterna bör motsvara de anspråk,

som en ur såväl pedagogisk som medicinsk synpunkt väl avvägd

bedömning kan påkalla. Vidare bör antalet vårdplatser i möjligaste mån

avpassas till upptagningsområdets behov för att minska resor och underlätta

kontakten med hemmen.

Psykologiska och arbetstekniska synpunkter måste anläggas på anstalternas

utformning, så att det mångfasetterade och känsliga klientelet kan

erhålla en verkligt individualiserad vård och undervisning. Slutligen bör

möjlighet beredas att för vissa fall låta moder eller annan anförvant medfölja

på anstalten, speciellt då det gäller barn i förskoleåldern.

Med hänsyn till att individualiserad medicinsk vård och undervisning är

särskilt påkallad i fråga om cp-klientelet, bör regionanstalten ej omfatta

mer än totalt 60 externat- och intematplatser. Den ideala anstalten synes

böra ha cirka 24 internat- och 20 externatplatser. En sådan enhet blir icke

större än att hemkaraktären kan bevaras och gör det möjligt att omhändertaga

internatbarnen i grupper om 5—6 barn (patientf amil jer) i enlighet med

moderna psykologiska anstaltsprinciper för både barn och vuxna. Skisser

för en dylik anstalt har utarbetats av centrala sjukvårdsberedningen, vilka

visar att en god samordning av vård och undervisning kan uppnås.

Följande personaluppsättning erfordras.

Antal

Lönegrad

Läkare........................

1

arvode

Sjukgymnast...................

3

A 12

Sjuksköterska..................

1 (2 tim./dagl.)

Kanslibiträde..................

y2

A 7

Barnsköterska.................

7%

A 4

Folkskollärare..................

2

A 16

Förskollärare..................

3

A 9

Lärarpraktikant................

2

arvode

Talterapeut (logopedassistent)... .

iy2

A 16

Husmoder (sjuksk.).............

i

A 12

Kokerska gr I.................

i

A 5

gr II.................

i

A 4

Ekonomibiträde................

3

A 2

Städerska.....................

2

A 2

Vaktmästare...................

1

A 8

Utredningen anser, att vården och undervisningen av mycket svårt handikappade

fall samt högstadieundervisningen och yrkesutbildningen bör centraliseras

till riksplanet.

För barn med svåra och komplicerande handikapp föreslår utredningen

inrättande av en särskild riksans t alt. Utredningen erinrar härvid om att

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961 19

komplikationerna i många fall kan förväntas beredas fullt adekvat vård

genom samhällets resurser för hörselvård, blindvård, mentalvård etc., därest

den cp-skadades motoriska invaliditet ej är så hög att den reser hinder härför

eller kräver tillgång till samtidig kvalificerad medicinsk vård.

De som ständigt är i behov av rullstol har i den mån de icke är omhändertagna

i sina hem, ansetts till stor del vara att återfinna på Eugeniahemmet.

Norrbottemnventeringen visar, att antalet normalbegåvade rullstolsfall uppgår

till över 10 procent av samtliga bildbara cp-barn. Av dessa vistas flertalet

i hemmen, åtnjutande antingen privat eller externat undervisning, eller

också helt i avsaknad av ordnad undervisning. I stort sett bör de som åtnjuter

undervisning vid externat anses tillfredsställande placerade. I fråga

om de övriga finner utredningen att de svårare fallen, särskilt vid annan

komplikation, bör hänvisas till riksanstalt, under det att de lättare bör vårdas

på läns- eller regionplanet. Endast i undantagsfall vågar man räkna med

att privatundervisning i hemmen kan ordnas på tillfredsställande sätt.

Rullstolsklientelet vid Eugeniahemmets förskole- och skolhem utgör hälften

av antalet elever och uppgår f. n. till 69, varav flertalet är cp-fall. Detta

antal har sedan länge hållit sig relativt konstant. Det är sannolikt, att cpvardens

utbyggnad kommer att väsentligt minska vårdplatsbehovet för rullstolsfall

vid eu riksanstalt. Den slutliga effekten av det omhändertagande av

eftersatta sådana fall, som cp-vårdens aktivisering kan innebära, är icke lätt

att bedöma.

Lämpligheten av att samla svårt motoriskt skadade cp-barn med komplicerande

lyte från hela landet till en anstalt har varit föremål för noggranna

överväganden. Samtliga rullstolsfall avses givetvis ej skola föras till en riksanstalt,

utan ett urval med speciella vård- och undervisningsproblem framför

allt på grund av komplicerande lyte. Sistnämnda fall torde komma i så hög

grad att sätta sin prägel på anstalten att de blir mer eller mindre utslags”

givande för organisationen och den lokalmässiga utformningen. Utredningen

syftar sålunda närmast att skapa en riksanstalt för de särskilt komplicerade,

lyckligtvis relativt sällsynta fallen, som skall avlasta regionanstalterna

från alltför många tungskötta fall, vilka skulle kunna verka hindrande,

särskilt på undervisningen. Därigenom skapas de särskilda förutsättningar

som är nödvändiga för komplikationsfallen ej minst ur undervisningssynpunkt.

Utredningen — som principiellt uttalat sig för separat undervisning av

cp-klientelet — finner sig vidare böra godtaga att vid den föreslagna riksanstalten

undervisningen på låg- och mellanstadiet i mån av utrymme sker

tillsammans med andra starkt invalidiserade barn. Ett företräde bör därvid

ges for vanföra med hörsel- eller talrubbningar, emotionella störningar

o. s. v. En sådan åtgärd ter sig nämligen påkallad, i varje fall under eu

övergångsperiod, då vanföreanstalterna ej kan beräknas mottaga alla dem

som f. n. vårdas å Eugeniahemmet.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961

Utredningen anser att åtminstone så länge talvården är ofullständigt utbyggd,

de svåraste talfelen — för övrigt oftast förenade med annat svårt

motoriskt handikapp — bör hänföras till cp-klientel, som i första hand bör

beredas vård på riksanstalten. Detsamma gäller de svårt hörselskadade, som

på grund av samtidigt motoriskt handikapp ej kan repliera på hörselvården

utan är i behov av speciella vård- och undervisningsresurser. De båda gruppernas

storlek är emellertid svår att överblicka. På grundval av Eugeniahemmets

erfarenhet bör de uppskattas till var sin undervisningsgrupp om

6 å 8 elever.

Sannolikt förefinnes emellertid beträffande hörselskadade ett latent behov,

som är svårt att uppskatta, men som med nuvarande förbättrade diagnostiska

metoder så småningom kommer att framträda. Hörselrubbningarna

är vanligast bland cp-skador, uppkomna genom Rh-immunisering. Numera

tillgängliga effektiva metoder för uppspårande och behandling av dessa barn

kan förväntas komina att medföra en minskning av denna kategori cpskadade.

I fråga om de synskadade har de blinda av utredningen hänförts till blindvården,

under det att för lättare rubbningar undervisning i synklass vid cpskola

förordats. Företagna undersökningar över förekomsten av cerebral

pares ger ringa vägledning för att bedöma antalet fall i behov av sådan vård.

Enligt utredningens mening får man pröva sig fram med en klass om 6 8

elever.

För omhändertagande på riksplanet förordas slutligen vissa fall av psykiska

rubbningar, som ej kan hänföras till den egentliga mentalsjukvården,

såsom lättare psykiska störningar i form av beteenderubbningar, lattare asocialitet,

emotionella störningar o. s. v. Dessa fall kan förutsättas utgöra en

belastning för regionanstalterna och synes därför bäst tas om hand centralt

för vård och undervisning i specialanstalt under barnpsykiatrisk ledning.

Också här bör förutsättningen för vård vid riksanstalten vara, att cp-tillståndet

medför en sådan grad av motorisk invaliditet att de »normala»

behandlingsvägarna är stängda.

Riksanstalten kommer sålunda enligt utredningens förslag att vårda ett

ganska heterogent komplikationsklientel, som dock har gemensamt en svår

av cerebral pares betingad motorisk invaliditet. Storleken av detsamma ar

vansklig att beräkna. Talklass, hörselklass och synklass torde tillsammans

ej komma att omfatta flera än cirka 25 elever. För de psykiatriska fallen

förutses en vårdavdelning om cirka 10 platser. Härtill kommer en del fall

med enbart motoriskt handikapp, som på grund av sin tungskotthet bor tillhöra

riksanstalten, samt under en övergångstid vissa rullstolsfall tillhörande

andra grupper av vanföra.

Riksanstaltens platsbehov för svårt motoriskt handikappade cp-barn med

komplicerande lyten i ålder motsvarande enhetsskolans 1—6 klass samt för

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj. ts proposition nr 170 år 1961

eu del förskolebarn uppskattas till cirka 60. Även andra svårt motoriskt

handikappade bör i mån av utrymme mottagas.

Utredningen har framlagt principförslaget om cp-vården utan sidoblickar

på Eugeniahemmets framtida ställning.

Verksamheten vid det nuvarande Eugeniahemmet är mera omfattande än

vad som avsetts för utredningens riksanstalt. 1 fråga om skolundervisningen

föreslås sålunda att högstadiet utgår samt att antalet elever på förskole-,

låg- och mellanstadiet nedskäres. Det kan ej anses rationellt att

bedriva operativ ortopedisk verksamhet vid cp-anstalter av den storleksordning,

som av utredningen förordas. Vid regionanstalten förutsätter utredningen

därför, att den samarbetande ortopediska kliniken vid regionsjukhuset

med sina större resurser påtager sig denna uppgift. I överensstämmelse

därmed bör vid riksanstalten undervisningssjukhusets i Stockholm

ortopedklinik engageras. Enligt vad utredningen inhämtat, kan barnplatser

i tillräckligt antal för denna uppgift påräknas vid ortopedklinikerna.

Då den föreslagna riksanstalten avses mottaga fall av cerebral pares och

vissa andra handikappade från hela landet, ligger det nära till hands att den

uppföres och drives av staten, eventuellt med bidrag från enskilt håll. En

sådan uppfattning stöds också av det förhållandet, att staten sedan budgetåret

1956/57 genom ett betydande årligt fyllnadsbidrag, 1—1,5 miljon, täcker

kostnaderna för verksamheten vid Eugeniahemmet, i den mån statsbidrag,

vårdavgifter och övriga inkomster icke förslår till bestridande av de verkliga

kostnaderna. Den under åren 1956—1958 genomförda om- och nybyggnaden

av hemmets sjukavdelning m. in. finansierades vidare helt av statsmedel och

drog en kostnad av inemot 1 miljon kronor.

Utredningen erinrar också om att Kungl. Maj :t givit medicinalstyrelsen

och byggnadsstyrelsen i uppdrag att i samråd med styrelsen för sällskapet

Eugeniahemmet utreda frågan om en framtida ny förläggning av Eugeniahemmet

med tillhörande skolhem. Vid ett förstatligande synes riksanstalten

närmast böra ges en organisation motsvarande statens anstalt för fallandesjuka

å Vilhelmsro men med en direktion, som väl representerar i cp-barnens

intressen engagerade parter.

Enligt den förutnämnda propositionen 1955: 135 angående vanföreanstalterna

och Eugeniahemmet in. in. skall vanföreanstalterna bibehållas under

vanförevårdsföreningarnas enskilda huvudmannaskap. Vidare förutsattes

att de båda centralanstalterna för cp-vården, Eugeniahemmet i Stockholm

och Bräcke östergård i Göteborg, drives av enskild huvudman.

Utredningen har för sin del ingen anledning påyrka ett annat ställningstagande

i huvudmannaskapsfrågan än vad 1955 års riksdag beslutade. Mot

att sällskapet Eugeniahemmet framdeles med statsbidrag driver den riksanstalt,

som här föreslås, reses därför ingen invändning. Vid oförändrat

huvudmannaskap bör givetvis Eugeniahemmets styrelse erhålla eu sådan

sammansättning, att statens intressen blir väl tillgodosedda. Utredningen

bär funnit, att ett livligt intresse föreligger från sällskapets styrelse att fortsätta

verksamheten vid den av utredningen planerade riksanstalten samt

helst också svara för den regionanstalt, som avses för Stockholmsregionen.

BI. a. har framhållits, att Eugeniahemmet förfogar över speciellt skolad personal,

för vilken den känner sig ansvarig och vilken omedelbart torde kunna

överflyttas och täcka personalbehovet vid eu relativt stor ny anstalt. Vidare

är styrelsen beredd att medverka till att genomföra ett samarbete mellan

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961

riksanstalten och regionanstalten för Stockholmsregionen samt att verka

för en även lokalmässigt sett nära anknytning mellan de båda anstalterna.

I valet mellan förstatligande och enskilt huvudmannaskap finner sig utredningen

icke kunna avgiva en bestämd rekommendation. Ett sådant ställningstagande

bör föregås av förhandlingar med sällskapet Eugeniahemmet

rörande deras ekonomiska medverkan vid uppförandet av en ny riksanstalt.

Vad gäller samarbetet med vederbörande regionanstalt förutsätter även detta

ett förhandlingsförfarande mellan staten, Eugeniahemmet och de i Stockholmsregionen

ingående huvudmännen. Utredningen framhåller alt ett sådant

samgående kan erbjuda fördelar, bl. a. med hänsyn till utbildningen av

cp-personal, och anser därför att sådana förhandlingar bör upptagas. Det

torde böra uppdragas åt medicinalstyrelsen att å statens vägnar föra dessa

förhandlingar. Samtidigt torde åt medicinalstyrelsen och byggnadsstyrelsen

böra uppdragas att upprätta ritningsförslag för riksanstalten ensam, eller,

därest förhandlingarna leder till positivt resultat, för en kombinerad riksoch

regionanstalt.

I fråga om Eugeniahemmets nuvarande verksamhet anser sig utredningen

böra förorda, att skolhemmet på Lidingö nedlägges. De cirka 40 eleverna

torde vid cp-vårdens fortgående utbyggnad relativt snart kunna beredas

vård å andra anstalter eller överföras till det egentliga Eugeniahemmet.

Genom en sådan anordning uppnås erforderlig tidsfrist för nämnda förhandlingar

och detaljplanering av riksanstalten.

Vad därefter angår frågan om undervisningen på cnhetsskolans högstadium

så skulle, om alla som genomgått folkskolans mellanstadium kunde

fortsätta på dess högstadium, högst 10 barn per år på en miljon invånare

ifrågakomma för sådan undervisning. .Därtill bör medräknas en del barn som

tidigare gått i normalskola men som på högstadiet behöver vistas i intemat.

All erfarenhet talar bestämt för att detta antal med hänsyn till förutsättningarna

för högre studier bör kraftigt reduceras. Enligt Eugeniahemmets

erfarenhet torde endast omkring V3 kunna tillgodogöra sig undervisningen

på högstadiet. Utredningen har genom särskilt företagen efterundersökning

av Eugeniahemmets elever sökt bedöma värdet av Bl. a. den högre utbildningen

för cp-ungdomar med hänsyn till deras försörjningsförmåga. Detta

värde har ur försörj ningssynpunkt visat sig vara ringa, varvid dock bör

beaktas, att det här endast gäller elever med särskilt svårt handikapp som

behandlats före den moderna övningsterapins genombrott. Utbildningen får

emellertid ej bedömas främst ur en så krass synpunkt. Den representerar ett

stort värde för individen, som samhället bör finna angeläget att tillmötesgå

redan av humanitära skäl. För elevernas förmåga att tillgodogöra sig högstadieundervisning

spelar icke blott den intellektuella utrustningen in utan

i hög grad personlighetsstrukturen i övrigt, som hos cp-ldientelet uppvisar

många särdrag av betydelse i detta sammanhang. Särskilt utgör ej sällan

emotionell instabilitet, bristande koncentrationsförmåga och uthållighet

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961

hinder för goda studieresultat. Också de motoriska rubbningarna, framför

allt i fråga om talförmågan, bereder stora svårigheter. Erfarenheten bland

pedagogerna är, att undervisningen för cp-barnen är mycket betungande,

skolgången visar sig mycket ojämn och högstadiets normala 3 år blir i allmänhet

utsträckta till 4 år.

Vid de vanliga centralskolorna råder på enhetsskolans högstadium s. k.

ämncslärarsystem. Förefintligheten av ämnesrum, specialsalar, institutioner

och verkstäder in. in. medför, att eleverna ständigt måste förflytta sig inom

de ganska stora skolornas lokaler. Denna något oroliga miljö lämpar sig

ofta inte för vanföra och i synnerhet inte för cp-ungdom med medelsvårt

eller svårt fysiskt handikapp. Utredningen anser sig därför böra räkna med,

att högstadiets cp-klientel endast i begränsad utsträckning kan hänvisas till

centralskolor.

Utredningen uppställer då frågan, om den cp-nngdom, som är kvalificerad

för undervisning på högstadiet, kan eller bör få sin utbildning på detta stadium

i cp-skolor på regionplanet. Enligt en särskilt utförd utredning skulle

en skola om 90—100 vanföra högstadieelever behövas, varav omkring 50—60

platser för cp-fall. Det förefaller emellertid sannolikt, att platsbehovet för

cp-fallen är större. I varje fall ger denna ungefärliga storleksordning ganska

otvetydigt vid handen, att det inte kan vara lämpligt att låta cp-skolorna på

regionplanet omfatta även högstadium med de betydande krav, som då skulle

ställas på personella och materiella resurser. Antalet cp-ungdomar av denna

kategori torde vara för litet för att motivera en så kostnadskrävande organisation.

Högstadiet bör i varje fall tills vidare endast förläggas i anslutning

till internat på riksplanet.

Erfarenheten visar, att en del av de cp-elever som genomgått en utbildning

motsvarande enhctsskolans mellanstadium icke omedelbart därefter men

dock senare efter en tids eftermognad med fördel kan deltaga i undervisning

på högstadiet. För den skull är det önskvärt, att cp-skolorna på regionplanet

icke endast får låg- och mellanstadium utan också möjlighet att under ett

år eller kanske något längre tid behålla vissa elever för eftermognad efter

genomgånget mellanstadium. Därunder måste eleverna på lämpligt sätt sysselsättas

och planering ske för senare placering, varjämte eventuell förberedelse

för högstadiet kan äga rum.

Vidare anföres.

I sitt förslag rörande låg- och mellanstadium har utredningen tillämpat

principen om separat undervisning för cp-klientelet. Med stöd av erfarenheterna

av den nuvarande samundervisningen med andra vanföra bär samtidigt

uttalats, att samundervisning väl är möjlig. Vid dimensioneringen av

högstadieundervisningen för cp-ungdom och andra vanföra är utredningen

besvärad av att icke äga på grundlig inventering byggda behovssiffror, särskilt

för den senare gruppen. Eu sådan skulle kräva ett omfattande och långvarigt

arbete, som utredningen icke kunnat påtaga sig. Med hänsyn härtill

har utredningen fått nöja sig med vissa tillgängliga erfarenheter av detta

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961

klientels storlek vid Eugeniahemmet och vanföreanstalterna. I enlietsskolans

sista klass med dess olika grenar och inom gymnasieutbildningen, torde förutsättningarna

att bilda tillräckligt stora undervisningsenheter av enbart

cp-ungdom bör bedömas som särdeles osäkra. Beträffande högstadieundervisningen

står övervägande fördelar i form av mera differentierad undervisning

och yrkesutbildning att vinna genom den bredare rekrytering, som

samundervisningen innebär.

Gruppen övriga vanföra kan beräknas bli reducerad genom ett minskat

antal poliofall och fall av ledgångsreumatism, under det att invaliditet efter

allehanda skador, särskilt svåra trafikolyckor, kan komma att innebära ett

tillskott. Totalt torde emellertid på grund av den medicinska behandlingens

framsteg även en minskning av ifrågavarande grupp vara att emotse. Samtidigt

bör emellertid alla krafter inriktas på att ge ökade möjligheter för

cp-barn och andra vanföra barn med den intellektuella utrustning som högstadiet

fordrar att deltaga i vanlig skolundervisning. Då man också har rätt

att hoppas på viss effekt av cp-profylaktiska åtgärder, finner sig utredningen

i brist på kunskap om de vanföras antal och situation kunna godtaga, att en

högstadieskola på riksplanet av här föreslagen typ tills vidare begränsas till

90 platser. Med hänsyn till att vid det blivande arbetsvårdsinstitutet (vid

Norrbackainstitutet eller på annan plats) resurser för yrkesprövning och

yrkesutbildning kommer att föreligga tillstyrker utredningen i princip skolans

anslutning till detta, särskilt som vid Norrbackainstitutet redan finnes

en omfattande undervisningsverksamhet.

Utredningen framhåller, att möjlighet bör beredas det mindre antal elever

som kan tänkas studera vidare till studentexamen att göra detta med stöd

av högstadieskolan, där de förutsättes kunna få kvarstanna under den erforderliga

studietiden.

Efter överläggning med utredningen för Norrbackainstitutets framtida

användning förordar cp-utredningen — med hänsyn till att något förslag

rörande Norrbackainstitutet ej är att vänta inom den närmaste tiden — att

planen på en högstadieskola överlämnas till Norrbaekautredningen att beaktas

vid fullgörandet av dess.uppdrag.

Den kvalificerade yrkesutbildning av cp-ungdomen som kan ifrågakomma

torde uteslutande böra förläggas till riksplanet, där även erforderlig yrkesvägledning

och orientering angående de möjligheter som finns i arbetsmark - nadshänseende bör lämnas. Den bör intimt anslutas till högsladieundervisningens

linje 9 y. Bland annat synes kombination kunna göras med kontorsutbildning,

som mera än hantverksmässigt eller konsttekniskt betonade

sysselsättningar synes lämpliga med hänsyn till cp-ungdomens speciella

handikapp.

Utredningen framlägger vidare förslag angående anordnande av s. k.

skyddade verkstäder för cp-ungdom. I syfte att i första hand

erhålla riktlinjer för lämplig yrkesutbildning och för beräkning av behovet

av långtidsvård har utredningen utfört en orienterande socialmedicinsk

undersökning rörande prognosen för de barn, som lämnat Eugeniahemmet

1934—1954.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj. ts proposition nr 170 år 1961

Av undersökningen framgar att av 159 elever fem år eller mera efter utskrivningen

från Eugeniahemmet endast 32 helt eller delvis försörjer sig

själva. Ett stort antal (112) är helt beroende av sina hem. Även om undersökningen

hänför sig till ett utvalt, svårt klientel och möjligheterna att förbättra

behandlingsresultaten påtagligt ökat under det sista årtiondet är det

dock ofrånkomligt att räkna med att även i framtiden ett ingalunda obetydligt

antal cp-fall kommer att vara i behov av varaktigt omhändertagande.

Efterundersökningen av Eugeniahemseleverna ger naturligtvis ej mer än

ett fragmentariskt svar på frågan hur stort detta klientel är eller hur det är

sammansatt. Även en vid statens arbetsklinik utförd undersökning har fört

till enahanda slutsatser, fastän den behandlat ett mindre svårt klientel än

Eugeniahemmets. Utredningen delar den uppfattning som framförts vid

sistnämnda undersökning, att ett mindre antal cp-ungdomar, om de finge

arbeta i skyddad miljö och under sakkunnig ledning, skulle kunna bättre

bidraga till sitt uppehälle och finna tillfredsställelse däri. I efterundersökningen

av Eugeniahemseleverna återfinnes icke få ungdomar, som känner

behov av ändring i sin nuvarande sociala situation och önskar resurser för

inkomstbringande arbete, bl. a. i form av yrkesutbildning och hjälp i yrkesutövning.

Bland dessa cp-ungdomar synes emellertid ganska få vara lämpade

att på egen hand bedriva yrkesutövning eller annan produktiv sysselsättning.

Undersökningen ger ett starkt intryck av att arbetshindret i

många fall är mera betingat av psykiska faktorer än av den motoriska

invaliditeten.

För att söka övervinna dessa arbetshinder, i första hand för färdigutbildade

partiellt arbetsföra ungdomar, bör ordnas arbete i skyddad miljö,

»skyddad verkstad», vid ett internat anslutet till riksanstalten och med tillgång

till dess efterbehandlings- och vårdresurser. Verksamheten bör givetvis

bedrivas i nära kontakt med högstadieskolans yrkeslinje. En lokal anslutning

till det blivande arbetsvårdsinstitutets högstadieskola och yrkesskola

vore givetvis önskvärd. Då institutets utformning ännu ligger i stöpsleven

och utredningen finner det angeläget, att den skyddade verksamheten

snarast kommer till stånd som en försöksverksamhet, stannar utredningen

för en anknytning till riksanstalten. Ett intimt samarbete med arbetsvårdsinstitutet

bör etableras. Platserna vid den skyddade verkstaden avses inte

enbart vara förbehållna fall i behov av mera permanent omhändertagande,

utan de bör utnyttjas även temporärt av cp-ungdom, som eljest vistas i sina

hem, samt av närboende som externat. Ett sådant utnyttjande skulle säkerligen

i många fall innebära en psykoterapeutiskt värdefull åtgärd och bereda

hemmen eu välkommen avlastning och motverka karaktären av arbetshem.

I avsaknad av elt säkert underlag för bedömning av storleken föreslås alt

verkstaden skall omfatta 10 å 15 platser med möjlighet till viss utbyggnad.

Repliker av denna modell i anslutning till regionanstalterna förordas i den

omfattning som kan komma alt visa sig påkallad. En sådan decentralisering

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961

ter sig också önskvärd för att bereda de intagna bättre möjligheter till kontakt

med hem och anhöriga under en långvarig anstaltsvistelse. Den skyddade

verkstaden bör vidare vara så belägen att det finnes möjlighet att i

dess närhet upplåta tomtmark för uppförande av bostäder för invalider

med familj.

Beträffande vården av äldre cp-fall i övrigt framhåller utredningen,

att föräldrarna i den nämnda undersökningen rörande f. d.

elever vid Eugeniahemmet ofta ger uttryck åt en förståelig oro hur det skall

bli, då de själva ej längre orkar ta hand om sina invalidiserade cp-barn.

De placeringsmöjligheter som står till buds är vård å sjukhem för långtidssjuka

eller å ålderdomshem. Även om omhändertagande inom dessa vårdformer

stundom kan vara fullt tillfredsställande — med reservation för den

kritik som kan riktas mot bristande behandlingsresurser — finns dock

åtskilliga äldre cp-patienter som är i behov av åtminstone periodisk medicinsk

omvårdnad, särskilt rörelseterapi, för att deras invaliditet ej skall

öka, och som därvid behöver tagas om hand av med cp-tillståndet förtrogen

personal. Den lämpligaste vården bör kunna beredas inom ett till

regionanstalterna anknutet sjukhem för långtidsbehandling av äldre personer

med cerebral pares. Genom regionanstalten kunde då erforderliga

behandlingsresurser ställas till förfogande. Sjukhemmet, som föreslås omfatta

cirka 10 vårdplatser, bör därför ej ligga för långt från anstalten, men

bör å andra sidan av psykologiska skäl ej vara direkt anslutet till densamma.

Utredningen förordar försök med dylika vårdhem för långtidsvård av äldre

cp-fall vid någon eller några av de föreslagna regionanstalterna.

Administration och kostnadsberäkningar

Utredningen föreslår, att huvudmannaskapet för den läns- och regionplanerade

cp-verksamheten åvilar landstingskommunerna och storstäderna

samt att den administrativt ställes under vederbörande centrallasaretts resp.

regionsjukhus’ direktion. Detta är en konsekvens av de principiella riktlinjer

som uppdrogs av medicinalstyrelsen redan år 1953 för en landstingsorganiserad

cp-vård. Den regionvis föreslagna vård- och undervisningsverksamheten

förutsättes organiserad genom samverkan mellan de olika i regionen

ingående landstingskommunerna och storstäderna. Det på riksanstalten

vårdade klientelet bör omhändertagas genom statens medverkan,

oavsett om en rent statlig anstalt tillskapas eller enskilt huvudmannaskap

med statligt ekonomiskt stöd svarar för denna vård och undervisning.

Medicinalstyrelsen förutsättes i princip vara huvudtillsynsmyndighet för

cp-vården, då vårdformen föreslås anknuten till sjukvårdshuvudmännens

övriga sjukvårdande verksamhet och skall ledas av läkare. I pedagogiskt

hänseende bör verksamheten stå under skolöverstyrelsens tillsyn. Härigenom

åstadkommes en överensstämmelse med t. ex. epileptikervården, sam
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 170 år 1961 27

tidigt som en statlig myndighet framstår som ansvarig för hela vårdgrenen

(jfr SFS 552/1952). Institutioner inom cp-vården avsedda för barn före

skolåldern och som icke är anslutna till sjukhus förutsättes stå under tillsyn

av socialstyrelsen. Tillsynen över den tilltänkta riksanstalten och över

högstadieskolan bor upptagas till slutlig prövning vid ett senare tillfälle.

Byggnadskostnaderna för en regionanstalt skulle enligt centrala sjukvårdsberedningens

beräkningar och med utgångspunkt från 1959 års prisnivå

belöpa sig till i runt tal 2,5 miljoner kronor eller per vård- och undervisningsplats

till cirka 60 000 kronor.

För en utbyggnad av regionanstalterna i Göteborg och Uppsala finns medel

redan anvisade resp. reserverade, och i Örebro-regionen har en cp-anstalt

redan inrättats för Örebro läns behov. Såvitt nu kan bedömas torde denna

genom viss tillbyggnad, åtminstone till en början, kunna tjäna ändamålet

att även vara regionanstalt. Uppförandekostnaderna för fyra återstående

anstalter torde icke komma att nämnvärt överskrida 10 miljoner kronor.

Riksanstalten torde i storlekshänseende bli jämförlig med regionanstalterna.

Utredningen uppskattar byggnadskostnaderna till cirka 3,5 miljoner

kronor. Därvid har hänsyn tagits till de kostnader som kommer att uppstå

till följd av de särskilda byggnadstekniska anordningarna för det svårt

handikappade klientelet samt för uppförande av en skyddad verkstad.

Utredningen framlägger icke något principförslag till externatanstalt för

undervisning på länsplanet, då denna vårdform i det närmaste synes vara

utbyggd eller planerad. Några nämnvärda kostnader återstår sålunda ej

inom denna sektor, även om en standardhöjning och en koncentration är

att emotse.

Återstående kostnader för en utbyggnad av cp-vården i landet skulle sålunda

belöpa sig till i runt tal (10 + 3,5) 13,5 miljoner kronor.

Lönekostnaderna vid regionanstalter och länsexternat uppskattas till omkring

2 miljoner resp. 0,5 miljon kronor per år.

Utredningen, som förutsätter att de på riksplanet uppförda anstalterna

principiellt skall — beträffande såväl anläggning som drift — bekostas av

staten, har icke räknat med några statsbidrag för cp-vård på läns- och regionplan

utöver de bidrag till lärarlöner in. m. som enligt gällande bestämmelser

redan nu utgår till skol- och yrkesverksamheten.

Utbildning av cp-personal in. ni.

Utredningen vill starkt framhålla önskvärdheten av att åtgärder snarast

vidtages för ökad utbildning av sjukgymnaster och arbetsterapeuter samt

av kuratoier och psykologer, så att del medicinska rehabiliteringsprogrammet

utan uppskov kan genomföras. Detta är av största betydelse för effektiviteten

av cp-vården. En särskild för dessa grupper gemensamt anordnad

teoretisk kurs synes erforderlig. Sådan kursverksamhet har sedan några

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961

år tillbaka anordnats bl. a. i Uppsala. Ett förslag till gemensam kurs för

viss cp-personal har utarbetats, som bör omfatta 10—12 elever och räcka

6—8 veckor. Den torde lämpligen förläggas till någon av de av utredningen

förordade regionanstalterna och till den för riket gemensamma riksanstalten,

varvid möjlighet skulle förefinnas att även kunna repliera på Stockholmsregionens

cp-anstalt.

Kursprogrammet bör utformas i en teoretisk och en praktisk del. De tva

första veckorna bör lämpligen ägnas åt teoretiska studier, bestående av föreläsningar,

diskussioner och demonstrationer och omfattande allmänna

ämnen, såsom anatomi, barnavård, utvecklingspsykologi och neurologi samt

barnpsykiatri. Huvudvikten lägges vid ämnen som rör cerebral pares. Hit

hör en medicinsk orientering om orsak, undersökningsmetodik, diagnostik,

klassificering, prognos och olika behandlingsformer (medicinsk och kirurgisk-ortopedisk

behandling, rörelsebehandling, lekterapi och talterapi). Hit

räknas även orientering om och demonstration av testnings- och observationsmetoder

för bedömning av psykisk och motorisk utveckling samt orientering

om speciella skolundervisningsmetoder. En viktig plats intager de

mentalhygieniska och socialmedicinska problemen ävensom föräldraproblem.

Föreläsningarna bör också beröra de psykiskt efterblivna cp-barnen

och cp-barn med komplicerade handikapp, yrkesutbildning och cp-ungdoinens

speciella problem. Vidare bör cp-organisationen i landet genomgås

och särskild vikt läggas vid organisation och uppläggning av cp-arbetet på

länsplanet samt cp-barnens omhändertagande i det egna hemmet. Slutligen

bör lekmateriel och andra hjälpmedel för cp-barn och ungdomar demonstreras,

filmer och bildband visas samt studiebesök göras på olika institutioner.

Det praktiska arbetet jämsides med teoretiska studier avses paga under

återstående del av kursen och förlägges främst inom det egna verksamhetsområdet,

men även auskultans och praktik bör i viss omfattning förekomma

inom övriga verksamhetsområden. Inte minst viktig för alla kategorier

är praktisk barnavård med skötsel, matning m. in. av internatbarn.

Redan på cp-kursen bör man starta med det grupparbete mellan olika kategorier

cp-personal, på vilken all cp-verksamhet bygger. \id kursens slut

bör betyg utfärdas av den för kursen närmast ansvarige läkaren.

Kursen bör kompletteras med en högre fortbildningskurs.

Utredningen anser att kursen jämte viss kompletterande praktik och vidareutbildning

utgör önskvärda fordringar för erhållande av fasta tjänster

inom cp-vården, varvid den som genomgått cp-kursen skulle benämnas

cp-sjukgymnast, cp-förskollärare, cp-lärare och cp-talterapeut.

För cp-sjukgymnasten bör erfordras — utöver sedvanlig 2-årig sjukgymnastutbildning

jämte praktik i yrket — genomgång av cp-kurs. Efter denna

bör cp-sjukgymnasten skaffa sig praktikanttjänstgöring på cp-institution

under Va—1 års tid. Studiebesök vid cp-anstalter utomlands är av stort värde

och detta gäller även övriga kategorier cp-personal.

Cp-förskolläraren bör efter examen vid förskoleseminarium jämte praktik

i yrket genomgå cp-kursen samt därefter praktikanttjänstgöring under

1/2—1 år vid cp-institution.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1961

Cp-läraren bör efter examen från folkskoleseminarium jämte praktik genomgå

cp-kursen, varefter bör följa praktikanttjänstgöring under ledning

av cp-lärare i cp-klass under 1—2 terminer.

Vad beträffar ämnesområdet röst- och talvård kommer inom kort att utfärdas

särskilda utbildningsföreskrifter för logopeder och talterapeuter med

verksamhet förlagd till hälso- och sjukvårdens område.

Förebyggande åtgärder

För allt medicinskt handlande gäller, att det är viktigare att förebygga

än att bota. I särskilt hög grad gäller detta för en sådan sjukdom som

cerebral pares, vid vilken den underliggande hjärnskadan är så svårtillgänglig

för behandling och tendensen till spontan återgång av densamma

så ringa att det kan bli fråga om svår och livsvarig invaliditet.

De under fosterlivet uppträdande skadeverkningarna är alltjämt svåråtkomliga

för specifika förebyggande åtgärder. Skydd mot infektioner, speciellt

sådana virusinfektioner, som man vet innebär särskild risk för fostret,

är önskvärt men i praktiken oftast svårt att genomföra. Det är dock

rimligt och tillrådligt att ge s. k. gammaglobulin vid fall av röda hund eller

smittsam gulsot i den blivande moderns närmaste omgivning. Vidare

kan allt flera infektionssjukdomar förebyggas genom vaccinationer, t. ex.

polio och smittkoppor.

De förebyggande åtgärderna mot cerebral pares under grossessen sammanfaller

i regel med god hälsoövervakning av modern i största allmänhet.

Ju bättre mödravårdsorganen respektive den privata läkarkontrollen

fungerar, desto närmare kommer man målet.

För att förebygga hjärnskador i samband med och efter förlossningen

— vilket är det allt överskuggande problemet — kan åtskilligt göras även

om inga enkla regler och anvisningar kan ges. I detta avseende har ökade

möjligheter till förlossning på specialavdelning med möjlighet att snabbt

ingripa vid komplikationer stor betydelse.

övervakningen av barn med misstänkt hjärnskada under de första levnadsåren

bör vidare vara särskilt noggrann.

Det gäller sålunda sammanfattningsvis att intensifiera verksamheten vid

mödravårds- och barnavårdsorganen samt att så långt möjligt förbättra

förlossningsvården. Av avgörande betydelse är icke endast regler för vården

utan också tillgång till personal, såväl läkare som sjuksköterskor och

barnmorskor, med tillräckligt kunnande och intresse att genomföra övervakningen.

Härvidlag är det av stor vikt att sprida ökad kunskap om det

normala barnets utveckling och om cp-barncts speciella symtombild.

Utredningen understryker slutligen starkt behovet av ökad forskning

beträffande orsakerna till cerebral pares.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961

IV. Yttranden

Remissmyndigheterna vitsordar allmänt, att utredningen framlagt en

värdefull undersökning av förevarande vårdområde. Flertalet yttranden godtar

också i huvudsak framlagda förslag. Från de kommunala sjukvårdshuvudmännens

sida framhålles, att utbyggnaden av cp-vården i stort sett

efter betänkandet redan är i full gång.

I flera yttranden framhålles, att vård- och undervisningsfrågorna för

andra handikappade än de normalbegåvade cp-fallen bort beaktas mer än

som skett. Skolöverstyrelsen beklagar sålunda, att det stora klientel, som

de psykiskt efterblivna utgör och vars vård- och skolfrågor icke är tillfredsställande

lösta, icke kommit att beröras av utredningen, överstyrelsen

hemställer att dessa frågor snarast utredes, förslagsvis av medicinalstyrelsen

i samråd med pedagogisk expertis.

Stadsfullmäktige i Malmö pekar på behovet av en riksanstalt (vårdhem)

för höggradigt efterblivna med rörelsehandikapp av olika slag, enär den

för detta klientel avsedda vården vid Kronprinsessan Victorias kustsanatoriuin

är av kort varaktighet. Svenska diakonsällskapets direktion föreslår

att planläggningen av cp-vården sker med anknytning till närbesläktade

vårdområden, i synnerhet epileptikervården.

Flera remissinstanser har därjämte framfört önskemål om samundervisning

av cp-barn och andra handikappade barn, vilka redovisas i det följande.

Frekvens och vårdbehov

Malmöhus läns landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse, Jönköpings, Älvsborgs,

Örebro, Kopparbergs och Västernorrlands läns landstings förvaltningsutskott,

svenska landstingsförbundets styrelse och föreningen för utvecklingsstörda

barn i Stockholm anser att mer ingående undersökningar inom

resp. sjukvårdsområden är påkallade, innan olika utbyggnadsåtgärder

igångsättes.

Enligt Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott utgör cp-frekvensen

inom länet 1,4 fall per 1 000 födda barn mot av utredningen förutsatta

1,6 fall. I takt med en förbättrad mödra- och förlossningsvård synes

enligt utskottet berättigat att räkna med en framtida minskning av klientelet.

Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott anför att cp-frekvensen

inom länet tidigare befunnits uppgå till 2,1 promille. Mot bakgrunden härav

kan den av utredningen framräknade siffran kanske anses för låg.

Sveriges läkarförbund påpekar, att det fortfarande visar sig att cp-vården

letar fram flera hittills ej kända fall, och framhåller att den moderna behandlingen

av för tidigt födda barn ger ökade möjligheter för de förtidsfödda

att överleva, vilket medför ökade spastikersiffror. Bl. a. med hänsyn

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1961

härtill finns det enligt läkarförbundet anledning att räkna med en cpfrekvens

av minst 2,0 promille.

Göteborgs stadsfullmäktige framhåller att de gjorda beräkningarna, omsatta

på Göteborgs förhållanden, ger för låga tal. Många familjer med

cp-barn söker sig till Göteborg med dess organiserade cp-vård. Förekomsten

av cp-fall torde därför vara relativt större i tätorter som Göteborg än medeltalet

för landet utvisar.

Styrelsen för föreningen för bistånd åt vanföra i södra Sverige anför.

Utredningens uppgifter om frekvenser är i allmänhet oklara. Alldeles särskilt

gäller detta gruppen barn i skolpliktig ålder. Man får inga uppgifter

om atetos- och ataxifallens behov av specialundervisning, en grupp som

omfattar 20 procent av totala antalet fall och som enligt utredningen som

regel har mindre intellektuellt handikapp och är av föga ortopediskt intresse.

Man får inte klart för sig huruvida talet 1,6 promille motsvarar antalet

levande födda eller blott är en siffra motsvarande genomsnittet av spastici

i berörda åldrar. I det förra fallet har man att ta hänsyn till en avsevärd

mortalitet inom de första levnadsåren. Hälften av alla cp-barn uppges vara

normalbegåvade eller hjälpklassmässiga med intelligenskvot över 75 samt en

fjärdedel obetydligt motoriskt handikappade, men man får inte helt klart

för sig om denna fjärdedel faller inom ramen för den hälft, som har en

intelligenskvot över 75, låt vara att det ligger i sjukdomsbegreppets natur

att de finns där.

Vissa undervisnings- och vårdfrågor

SV C K yttrar.

De synnerligen vitala frågorna om olika skolformers effektivitet borde

ha ytterligare penetrerats. Olika uppfattningar finns huruvida starkt decentraliserad

och odifferentierad undervisning är att föredraga framför en

mer centraliserad och differentierad undervisning. Ej heller finns något material

som närmare belyser den optimala storleken av skolenheter av detta

slag. Ett sådant material förefaller nödvändigt för att samhället inte skall

göra investeringar, som binder utvecklingen för lång tid framåt och ev. i

former, som ger barnen ett ytterligare handikapp genom en icke tillfredsställande

skolundervisning.

Utredningens uttalande om att cp-barnen så långt möjligt bör beredas

undervisning inom den vanliga skolorganisationen understrykes av skolöverstyrelsen,

överstyrelsen för yrkesutbildning, arbetsmarknadsstyrelsen,

Älvsborgs och Örebro läns landstings förvaltningsutskott, styrelsen för sällskapet

Eugeniahemmet, De vanföras riksförbund samt riksförbundet Sveriges

föräldraföreningar för cp-barn.

Enligt Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott bör för flertalet

av de normalbegåvade cp-barn, som icke kan bevista den vanliga skolans

undervisning, ordnas enskild undervisning i hemmen. Härigenom skulle undervisningsfrågorna

för dessa barn kunna lösas på ett sätt, som är bäst för

barnen och helt står i överensstämmelse med föräldraopinionens önsk
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1961

ningar. Samtidigt skulle behovet av särskilda internatplatser kunna reduceras.

Vad gäller organisationen av de föreslagna specialskolorna på länsplanet

anser sig skolöverstyrelsen kunna godtaga årskurserna 1—6 i en klass.

Örebro läns landstings förvaltningsutskott uttalar å andra sidan, att erfarenheterna

från bl. a. särskoleundervisningen tydligt klarlagt, att små skolenheter,

som endast omfattar en läraravdelning, bör undvikas, och att man

bör eftersträva minst två läraravdelningar, så att man kan differentiera eleverna

till ett lågstadium och ett mellan- och högstadium.

Skolöverstyrelsen delar utredningens uppfattning att barn med lättare

synrubbningar kan undervisas inom cp-organisationen, ev. i särskild synklass.

Stadsfullmäktige i Göteborg och Malmö anser upprättande av hjälpklasser

knappast vara erforderligt med hänsyn till att undervisningen förutsättes

vara starkt individualiserad.

Beträffande personalen vid de föreslagna länsskolorna finner skolöverstyrelsen

icke tillräckligt utrett hur systemet med lärarassistenter skulle

fungera. Överstyrelsen kan därför icke tillstyrka detta förslag utan förordar,

att praktikanter anställes, ett system som i viss utsträckning prövats

och befunnits fungera tillfredsställande.

När det gäller frågan om samundervisning av cp-barn och andra handikappade

barn hävdar stadsfullmäktige i Stockholm samt Stockholms, Södermanlands,

Kristianstads och Örebro läns landstings förvaltningsutskott,

styrelsen för sällskapet Eugeniahemmet, Norrbackainstitutets skolnämnd,

riksförbundet Sveriges föräldraföreningar för cp-barn, föreningen för utvecklingsstörda

barn i Stockholm och föräldraföreningen för CP-barn i

Stockholm med omnejd, att den föreslagna vård- och undervisningsorganisationen

även bör avses för andra handikappade än cp-fallen. De vanföras

riksförbund menar att frågan bör närmare utredas.

Stadsfullmäktige i Stockholm anför sålunda bl. a.

Ett större patientunderlag bör ge ökade garantier för att den avsedda

differentieringen av vården verkligen kommer till stånd. Ur rättvisesynpunkt

måste det te sig mindre tilltalande att skapa en vårdapparat endast

för en mindre del av en grupp invalidiserade människor med likartade

vårdbehov. Detta skulle göra det nödvändigt att skapa ytterligare vårdorganisationer,

vilket ter sig föga rationellt. Eu kompletterande utredning bör

därför göras rörande dels vårdbehovet för andra grupper av långvarigt sjuka

eller vanföra barn och dels vårdbehovet för motsvarande vuxna sjuka.

Kristianstads läns landstings förvaltningsutskott menar att ett stort antal

landsting icke torde ha erforderligt befolkningsunderlag för en tillräckligt

differentierad specialskola, om denna skall förbehållas enbart cp-barn.

Styrelsen för sällskapet Eugeniahemmet yttrar att det skulle få olyckliga

psykologiska konsekvenser att särskilt utpeka en viss grupp handikappade

barn. Eugeniahemmets erfarenheter av samundervisning för cp-barn

och barn med andra handikapp har gett vid handen, att det varit till fördel

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1961

både ur undervisnings- och vårdsynpunkter att blanda upp del svårskötta

cp-klientelet med andra kategorier.

SVCK framhåller att man bl. a. ined stöd av utländska erfarenheter kan

räkna med alt vården, oberoende av omfattning och organisation, även

kommer att utnyttjas av ett klientel med andra motoriska defekter än

cerebral pares, vilket med all sannolikhet får till följd att skolhemmen vid

^ anföreanstalterna i Hälsingborg och Härnösand, avsedda för barn med

motoriska defekter, torde komma att få avvecklas.

Organisationsförslagel

Den föreslagna vård- och undervisningsorganisationen godtages i huvudsak

av socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, centrala sjukvårdsberedningen,

kommittén för akademiska sjukhusets i Uppsala utbyggande, stadsfullmäktige

i Stockholm och Malmö, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar läns norra,

Kalmar läns södra, Gotlands, Blekinge, Hallands, Göteborgs och Bohus,

Älvsborgs, Västmanlands, Kopparbergs, Västernorrlands och Norrbottens

läns landstings förvaltningsutskott, svenska landstingsförbundets och

svenska stadsförbundets styrelser samt av tjänstemännens centralorganisation.

Stockholms, Södermanlands och Örebro läns lamlstings förvaltningsutskott

finner däremot den föreslagna organisationen överdimensionerad.

Även socialstyrelsen och styrelsen för sällskapet Eugcniahemmet varnar för

att vårdformen överdimensioneras. Centraliseringen av högstadieundervisningen

kritiseias starkt i vissa yttranden liksom föreslagen förläggning av

den skyddade verkstaden.

Från landstingshall framhalles att huvudmännen bör beredas största möjliga

frihet att utveckla och anpassa cp-vården efter rådande lokala förhållanden.

Svenska stadsförbundets styrelse är vidare tveksam om det är möjligt

att förverkliga utredningens önskemål om eu relativt snabb utbyggnad

av cp-vården med hänsyn till de omfattande och kostnadskrävande utbyggnadsprograin,

som redan är i gång eller planeras på sjukvårdens område.

Malmöhus läns landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse uppfattar också

utbyggnadsförslaget som ett program på lång sikt. Styrelsen ifrågasätter

emellertid om utbyggnaden av cp-vården bör genomföras i enlighet med utredningens

förslag med hänvisning till att den föreslagna utbyggnaden är

både dyrbar och tidskrävande och till att förslaget väckcs vid en tidpunkt,

då landstingen redan bundit sig för utomordentligt omfattande utbyggnadsföretag

på skiftande områden. Styrelsen menar att utbyggnaden av cp-vården

bör ske inom befintlig organisatorisk ram. Även pensionsstyrelsen ifrågasätter

om organisationen med olika specialanstalter är av behovet påkallad

och menar att skolundervisning, anstaltsvård in. in. torde kunna ingå som

en integrerande del av den allmänna rehabiliteringsverksamheten.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 saml. Nr 170

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kurigl. Maj:Is proposition nr 170 år 1961

Svenska landstingsförbundets styrelse och överstyrelsen för svenska röda

korset finner del vara en fördel all utredningen i möjligaste män sokt anknyta

cp-vården till den allmänna sjukvårdsorganisationen. Riksförbundet

Sveriges föräldraföreningar för cp-barn anser alt anslutningen till sjukvårdsorganisationen

inte bör ske så strikt, alt inte de bästa resurserna föi

allmän undervisning, yrkesutbildning och yrkesplaeering tillvaratages.

Göteborgs oeli Bohus läns landstings förvaltningsutskott uttalar att samverkan

mellan ep-vården och lasarettens rehabilitcringsavdclningar bort

mera övervägas. Å andra sidan vänder sig Malmöhus läns landstings hälsooch

sjukvårdsstyrelse, Örebro och Västernorrlands läns landstings förvaltningsutskott

samt svenska landstingsförbundets styrelse mot utredningens

uttalande om betydelsen av att eu god medicinsk rehabilitering står till förfogande

för cp-organisationen och framhåller, att det torde dröja åtskillig

tid, innan den lasarettsanslutna rehabiliteringsverksamheten blir mci fullständigt

utbyggd, och alt god cp-vård kunnat bedrivas utan stöd av rehabiliteringsavdelningar.

Beträffande cp-verksamhcten på 1 ä u s p 1 a n e t uttalar Sveriges läkarförbund

och svenska läkaresällskapet i anslutning till förslaget att verksamheten

bör ledas av överläkaren vid centrallasarettens barnkliniker, att chefsskapet

skulle kunna alternera mellan barnläkaren och barnpsykiatern beroende

på personligt intresse för och erfarenhet av delta speciella klientel.

SVCK anser att utredningen närmare borde ha belyst skalen för sitt klara

ställningstagande till att barnläkare borde leda cp-verksamheten och erinrai

om att medicinalstyrelsen år 1953 uttalade sig för att ledningen av vården

kunde ligga hos ortoped eller barnläkare.

Sveriges läkarförbund framhåller att den utökning av lasarettsläkaiens

arbetsuppgifter, som måste bli eu följd av verksamheten icke kan accepteras

utan en förstärkning av läkarpersonalen vid berörda lasarettsavdelningar.

Utredningens önskemål om ett centralt register eller arkiv över samtliga

cp-barn inom respektive län bör enligt De vanföras riksförbunds mening

utvidgas till att omfatta jämväl anmälningsplikt och central registrering.

Utan anmälningsplikt föreligger risk för att tveksamma fall,

framför allt från glesorter, inte får erforderlig medicinsk behandling pa

ett tillräckligt lidigt stadium. Riksförbundet finner angeläget, att registreringen

även omfattar andra handikappade barn, exempelvis barn med muskeldystrofier,

polio, reumatism etc.

Vad gäller skolinternaten på länsplanet skulle enligt Västernorrlands lans

landstings förvaltningsutskott och svenska landstingsförbundets styrelse eu

noggrannare undersökning av befolkningsunderlag och kommunikationer

måhända ge vid handen, att länsanstalter kan inrättas på fler platser än de

av utredningen angivna. Förvaltningsutskottet och förbundsstyrelsen anser

vidare liksom Örebro läns landstings förvaltningsutskott, att betänkligheter

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1961

35

ej torde föreligga mot att ge länsanstalterna karaktär av kombinerade internat

och externat. Föräldraföreningen för CP-barn i Stockholm med omnejd

hävdar att i Stockholmsregionen hör inrättas cp-skolor förutom i Eskilstuna

även i Visby samt i Nyköping eller Södertälje ävensom åtminstone en

förskola i Norrtälje.

De vanföras riksförbund anmärker att förskolor för vanföra barn finnes

i mycket liten utsträckning. Dessa barn kan i regel icke heller mottagas vid

vanliga förskolor. Utöver föreslagna förskolor i externatform bör därför

enligt förbundets mening anordnas förskoleexternat även på mindre orter.

Förbundet framhåller att på denna punkt bör det samhälleliga ansvaret

preciseras, så att denna viktiga verksamhet, som f. n. är fallet på många

håll, inte blir beroende av insatser från ideella organisationer eller föräldrainsatser.

Styrelsen för föreningen för bistånd åt vanföra i södra Sverige är kritisk

mot den föreslagna skolorganisationen i dess helhet och yttrar.

Med 175 barn per årsklass blir enligt utredningens beräkningar antalet

barn i skolplikt^ ålder 1 575. Härav bortfaller 50 procent motsvarande antalet

särskolefall och obildbara. 25 procent har obetydligt eller lätt handikapp

och bör därför hänföras till ordinarie skolor. Återstår 25 procent eller

cirka 390 fall, vilka skulle fördelas på cp-skolor på läns-, region- och riksplan,

d. v. s. 55 fall på varje region. Av dessa 55 fall blir approximativt 7

fall hänförliga till skolor på riksplan. Inom regionen återstår därefter 48

fall. Varken på läns- eller regionnivån föreligger således tillräckligt underlag

för att ett på tillfredsställande sätt differentierat undervisningssystem

skall kunna etableras.

Undervisningen bör organiseras så, att man undviker att barnen går i

skyttel trafik mellan olika skolor och skolformer. Härtill kommer att enligt

utredningens förslag stora kategorier av cp-klientelet skulle komma att

särställas under sin utvecklingstid, vilket är ett synnerligen förkastligt

system, eftersom barnen därigenom får en anstaltsmässig särprägel och förlorar

kontakten med sin omgivning. Med hänsyn härtill föreslår styrelsen,

att för undervisningen av skolpliktiga barn, vilka icke kan gå i ordinära

skolor, bör anordnas fyra skolor på riksnivån med ett knappt hundratal

cp-barn i varje skola. Vid skolorna bör undervisas förutom cp-barn även

andra motoriskt hindrade barn och i mån av utrymme även andra barn,

så att klientelet icke får känslan av att vara helt utgallrat eller mister kontakten

med icke-rörelsehindrade barn. Med den föreslagna storleken på

skolorna kan man utdiffercntiera såväl normalklasser som specialklasser

och lijälpklasser.

Norrbackains titn tets skol nämnd anför:

Beträffande antalet barn och ungdom, som i verkligheten kan komma

att behöva omhändertagas i särskilda vårdinrättningar och skolor av detta

slag, kan ifrågasättas, om inte särskilda omständigheter i viss utsträckning

är ägnade att reducera de schematiskt framräknade siffrorna. Hittills gjorda

erfarenheter av dylika utredningar på vanförevårdens område har inte sällan

visat, att antalet beräknade fall inte motsvarats av det antal som senare

anmälts och befunnits vara i behov av vård och undervisning vid anstalt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1961

Bland faktorer som påverkat rekryteringen i reducerande riktning må nämnas

vård och undervisning i hemmet, undervisning i hembygdens skola etc.

Nämnda oförutsedda faktorer gör det enligt skolnämndens förmenande angeläget,

att utbyggnaden av skolväsendet sker med försiktighet, så att den

inte överproportioneras. Först när viss erfarenhet vunnits av de närmast

planerade nya skolorna, hör eu vidare utbyggnad av skolväsendet för detta

ändamål ske.

1 anslutning till föreslagna former av ambulatorisk vård understryker

socialstyrelsen, att alla tänkbara åtgärder bör vidtagas för att undvika

kollektiv vård, såsom regelbundna besök i hemmen av kuratorer, sjukgymnaster

och arbetsterapeuter. Av samma mening är Södermanlands och

Örebro läns landstings förvaltningsutskott samt Malmöhus läns landstings

hälso- och sjukvårdsstyrelse.

Svenska landstingsförbundets styrelse uttalar att erfarenheten torde få

visa om det för den särskilda ambulatoriska sjukgymnastiken för cp-palienter,

som vistas i sina hem är fördelaktigast att anlita en specialgymnast

eller om arbetet kan infogas i distriktsgymnasternas uppgifter, i varje

fall tills tillgången på sjukgymnaster blir bättre än f. n. är fallet.

Vad gäller kuratorsarbetet för cp-klientelet bör detta — som utredningen

föreslagit — enligt landstingsförbundets styrelse vara inordnat i centrallasarettens

övriga kuratorsverksamhet. Sveriges läkarförbund finner däremot

orealistiskt att räkna med att sjukhuskuratorerna har tid för de kvalificerade

insatser som kräves och ifrågasätter om inte speciella kuratorer

kommer att erfordras vid såväl regioncentralerna som länsanstalterna.

De vanföras riksförbund anser att en kurator hör finnas vid riksanstalten

och eu vid varje regionanstalt.

När det gäller utbyggnaden av vården på region planet understryker

Västernorrlands läns landstings förvaltningsutskott och svenska landstingsförbundets

styrelse nödvändigheten av noggranna platsberäkningar innan

utbyggnaden företages.

Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott är synnerligen tveksamt

om behovet av en regionvis anordnad vård på regionplanet och anser liksom

Västmanlands läns landstings förvaltningsutskott, att utbyggnaden

i vart fall bör anstå tills klarhet vunnits om omfattningen och utformningen

av den länsvis organiserade verksamheten. Sveriges läkarförbund menar att

centrallasaretten i framtiden kan reducera platsbehovet vid de regionala

cp-centralerna och föreslår därför regioncentraler för hela landet i Göteborg,

Uppsala och Örebro.

Enligt Stockholms läns landstings förvaltningsutskott bör vården av

de cp-sjuka ske antingen läns- eller regionvis. Vilken av de båda av utredningen

föreslagna vårdinstanserna som bör elimineras bör ytterligare utredas.

Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott, som räknar med en

framtida minskning av cp-klientelet, anser därför varken lämpligt eller

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1961

påkallat att tillskapa en särskild regionvård. Örebro läns landstings förvaltningsutskott

anser att den föreslagna vården på regionplanet icke är sakligt

underbyggd. Enligt utskottet har utredningen icke visat, att det utöver de

specialiteter som finns på länsplanet kräves medverkan av regionvårdens

specialiteter i mer nämnvärd omfattning, möjligen med undantag för neurologi,

som dock i betydande utsträckning kommer att bli företrädd på länsplanet.

I övrigt finns möjligheten till remiss för specialistundersökning resp.

specialistvård. Förvaltningsutskottet framhåller vidare, att den fortlöpande

kontakten mellan barn, hem och skola är av utomordentligt stor betydelse

särskilt för cp-barnen. Sådan kontakt kan icke uppehållas med föreslagen

regionalisering av vården och undervisningen. Då några väsentliga fördelar

ur vård- och undervisningssynpunkt icke synes kunna uppnås, som uppväger

denna nackdel, kan förvaltningsutskottet icke tillstyrka en lösning

enligt utredningsförslaget.

Stgrelsen för sällskapet Eugeniahemmet anför.

Om effektiva vårdenheter skapas inom länsorganisationen, torde vissa

medelsvåra fall kunna omhändertagas inom denna. Varken föräldrar eller

sjukvårdshuvudmän torde vara benägna att sända barn från det egna sjukvårdsområdet

till eu regionanstalt inom ett annat län, om tillfredsställande

vård kan beredas inom det egna länet. För barn med svåra och komplicerade

skador torde tillräckligt kvalificerad behandling och undervisning icke

kunna beredas annat än vid eu central institution. Styrelsen ifrågasätter

om det blir tillräckligt många svåra fall kvar för att fylla de föreslagna

regionanstalterna. Dessa synes lämpligen böra mottagas vid den centrala

institutionen.

SVCK ifrågasätter om det är motiverat att bygga upp nya skolinternat

av den typ och storlek som avses med regionanstalterna. Med utredningens

förslag till utbyggnad regionvis förefaller det också i vissa avseenden svårmotiverat

att samtidigt bibehålla kravet på en riksanstalt.

I fråga om storleken av de föreslagna regionanstalterna anser styrelsen

för Bräcke Östergård att dessa bör omfatta minst fyra klassenheter i stället

för av utredningen föreslagna två. Regionanstalterna bör sålunda enligt

styrelsens mening vara ungefär dubbelt så stora som föreslagits. Styrelsen

anser vidare att personalbehovet beräknats alltför knappt. Sveriges läkarförbund

efterlyser nattpersonal och sjukvårdsbiträden.

Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott föreslår att någon av

regionanstalterna snarast bör komma till utförande för att övriga huvudmän

skall kunna lå uppgifter om praktiska rön och om det verkliga platsbehovet.

Vidare vinnes härigenom fördelen att eu (dbildningsanstalt för

personalen kommer till stånd.

När det gäller vården och undervisningen på riksplanet tillstyrkcs anordnande

av riksanstalter lör såväl högstadie- och yrkesskoleelever som för

cp-fall med svåra och komplicerande lyten av bl. a. Malmöhus läns landstings

hälso- och sjukvårdsstyrelse, Gävleborgs och Västernorrlands läns lands
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1961

tings förvaltningsutskott samt svenska landstingsförbundets styrelse, som

dock är tveksamma om föreslagen förläggning till Stockholmstrakten utan

ytterligare utredning kan godtagas.

Riksanstalten för cp-barn med svåra och komplicerande lyten tillstyrkes

vidare av Södermanlands, Älvsborgs och Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott,

styrelsen för sällskapet Eugeniahemmet, Sveriges läkarförbund,

De vanföras riksförbund och föräldraföreningen för CP-barn i

Stockholm med omnejd. Socialstyrelsen, Västernorrlands läns landstings

förvaltningsutskott, svenska landstingsförbundets och svenska stadsförbundets

styrelser samt styrelsen för sällskapet Eugeniahemmet har ingen

erinran mot att Eugeniahemmet på statens vägnar ombesörjer den vård

och undervisning som därvid kommer i fråga. Däremot förordar Örebro läns

landstings förvaltningsutskott, att vården och undervisningen förlägges till

eu helt statlig institution, då Eugeniahemmet till väsentlig del är beroende

av statliga anslag.

Föräldraföreningen för CP-barn i Stockholm med omnejd anser att även

liögstadieundervisning bör anordnas vid riksanstalten.

Styrelsen för sällskapet Eugeniahemmet hävdar att den föreslagna riksanstalten

helt bör samordnas med en ev. regionanstalt för Stockholmsområdet.

Det torde enligt styrelsens mening icke vara rationellt att inom

denna region —- i vars närhet dessutom finnes en sluten vårdenhet för

cp-barn i Uppsala — skapa två nya fristående anstalter enbart för ifrågavarande

vårdgren. Styrelsen betonar därjämte önskvärdheten ur vård- och

undervisningssynpunkt att på riksanstalten kunna mottaga en del inte

fullt så svåra fall som avsetts. Styrelsen framhåller slutligen, att riksanstallens

svåra klientel erfordrar väsentligt större och mer kostnadskrävande

lokaler samt personal i betydligt större omfattning och med högre

kvalifikationer än de tilltänkta regionanstalterna.

Statskontoret har i och för sig icke någon erinran mot att cp-vården på

riksplanet effektiviseras men anser — under framhållande av alt kostnadsberäkningar

ej framlagts beträffande den planerade riksanstaltens uppförande

och drift liksom ej heller personalplan tör anstalten — att innan

utredning härom föreligger och i avbidan på att av utredningen förutsatta

förhandlingar rörande Eugeniahemmets ekonomiska medverkan och ev.

samarbete med regionanstalten för Stockholmsregionen, ståndpunkt icke

kan tagas till frågan om riksanstaltens anknytning till Eugeniahemmet.

Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott och Malmöhus läns landstings

hälso- och sjukvårdsstyrelse understryker önskvärdheten av att vården

på riksplanet verkligen utbygges, så att vårdfall, som bör omhändertagas

där, icke på grund av platsbrist överföres till region- eller länsanstalterna.

Under framhållande av att döva och svårt hörselskadade barn under raster

och övrig fritid blir isolerade från kamraterna anser skolöverstyrelsen

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ls proposition nr 170 år 1961 39

atl cp-klientel med detta lyte bör hänvisas till en av överstyrelsen föreslagen

specialskola för döva barn, där en särskild avdelning för cp-barn

bör inrättas.

Förslaget alt inrätta eu högstadieskola på riksplanet även avsedd för

kvalificerad yrkesutbildning lillstyrkcs av skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,

pcnsionsstyrclsen, Södermanlands, Älvsborgs, Skaraborgs

och Västcrnorrlands läns landstings förvaltningsutskott, Malmöhus läns

landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse, svenska landstingsförbundets styrelse

och Norrbackainstitutets skoliuimnd. Å andra sidan förordas en decentraliserad

högstadieundervisning av stadsfullmäktige i Göteborg och

Malmö, Örebro samt Göteborgs och Holms läns landstings förvaltningsutskott,

Sveriges läkarförbund, De vanföras riksförbund, styrelsen för Bräcke

Östergård, Riksförbundet Sveriges föräldraföreningar för cp-barn, föräldraföreningen

för CP-barn i Stockholm med omnejd och tjänstemännens centralorganisation.

Skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen och styrelsen för sällskapet

Eugeniahemmet framhåller angelägenheten av att den föreslagna högstadieskolan

inrättas snarast möjligt.

Arbetsmarknadsstyrelsen tillstyrker att högstadieskolan förlägges till

Norrbackainstitutet, där resurser kan beräknas finnas för såväl yrkesprövning

som medicinsk rehabilitering.

Norrbackainstitutets skolnämnd yttrar.

Nämnden konstaterar med tilliredsställelse, att utredningen funnit institutets

högstadieskola även i framtiden vara behövlig och att dit bör kunna

hänvisas även vissa elever med cerebral pares. Ytterligare en eller två

sådana högstadieskolor lör vanföra kan komma att bli för framtiden behövliga,

men före eu sådan vidare utbyggnad av skolsystemet bör närmare

klarläggas, om inte elever med mindre goda förutsättningar för teoretisk

och praktisk utbildning lämpligen bör fortsätta sin utbildning i de regionala

skolorna och där ges mer elementär högstadieutbildning samt i vad

mån centrala högstadieskolor med något olika målsättning bör inrättas.

För Norrbackainstitutets del är det angeläget framhålla, att dess högstadieskola

inte lämpligen bör mottaga elever med så svåra fysiska och

psykiska handikapp, all de inte kan inhämta den allmänna skolans lärokurser

och inte kan antagas bli ens partiellt arbetsföra för intellektuellt eller

praktiskt arbete. Rena vårdfall ligger utanför formen för verksamheten.

Därtill kommer att elevantalet inte gärna kan överstiga 100.

Skolnämnden framhåller vidare, all vid vissa fall av cerebral pares vederbörande

elevs förmåga atl tillägna sig skolkurserna är så begränsad,

atl skola i mer egentlig bemärkelse varken motsvarar elevens behov eller

skolans möjligheter alt tillgodose detsamma. Delta gäller i synnerhet skolans

högstadium, där undervisningen, lärarnas kompetens, lokalernas utformning

etc. avser eu utbildning, som utformats med hänsyn inte bara till

elevernas möjlighet att tillägna sig dem utan även i högsta grad till samhällets

krav på individen i yrkes- och samhällsliv. Där elevens mottaglighet

för denna undervisning är starkt begränsad och han inte kan beräknas

komma att någonsin få bruk för de kurser, som meddelas i sådan skola,

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Klingl. Maj:ts proposition nr 170 år 1001

svnes undervisningen kunna bli till större nytta och glädje, om den i stället

inriktas direkt på vad eleven kan tillägna sig och ha användning för i sin

speciella situation. Det synes höra övervägas om man inte för sådana elever

bör inrätta relativt små, över hela landet spridda hem med särskilt avpassad

utbildning.

De vanföras riksförbund uttalar.

Man måste la hänsyn till att många cp-barns mentala status är sådant,

att ingen av de vanliga undervisningslinjerna riktigt passar för dem. Enligt

vad förbundet erfarit visar cp-barnen stundom olt stort intresse för

orienteringsämnena. Man skulle därför kunna tänka sig eu »folkhögskolclinje»

med huvudvikten lagd på dessa ämnen.

Många av de normalbegåvade cp-barnen kommer sannolikt att förbli

vårdfall hela livet. Deras liv måste berikas genom kunskaper. Undervisningen

bör därför vara så inriktad, alt den stimulerar till läsning och vidgar

horisonten.

Med anledning av förslaget alt del bör uppdragas åt Norrbacka institutsutredningen

att närmare pröva frågan om utformningen av den tilltänkta

högstadieskolan yttrar utredningen följande.

Norrbackainstitutsutredningen har vid sina överväganden rörande den

framtida användningen av de lokaler, som friställes vid Norrbackainstitutet

sedan den ortopediska kliniken överflyttats till en nybyggnad på karolinska

sjukhusets område, närmast dryftat möjligheterna att inrymma statens

arbetsklinik i institutets huvudbyggnad. Skall arbetskliniken ges erforderlig

kapacitet, kominer de friställda kliniklokalerna emellertid ej att bli tillräckliga

för arbetsklinikens behov, varför åtminstone någon del av institutets

nuvarande verksamhet bör förläggas på annat håll. Otvivelaktigt

medför därvid en utflyttning av institutets allmänbildande skola de minsta

nackdelarna. Skolan bör därför i framtiden förläggas till annan plats. Med

hänsyn härtill kan Norrbackainstitutsutredningen icke ansluta sig till

förslaget att frågan om en högstadieskola skall överlämnas till utredningen

utan anser att frågan bör utredas i annan ordning. Utredningen tillägger,

att den givetvis intet har att erinra mot att cp-ungdom liksom hittills mottages

vid Norrbackainstitutets högstadieskola, så länge denna är förlagd

till institutets huvudbyggnad.

Skolöverstyrelsen finner det av utredningen beräknade platsantalet vid

högstadieskolan vara alltför begränsat. Vid större plalsanlal torde emellertid

delning av högstadieskolan böra ske. Vid den fortsatta utredningen bör

samråd ske med den i Göteborg pågående preliminära planläggningen av

cp-undervisningen för elever inom Göteborgsregionen. Även De, vanföras

riksförbund anser det av utredningen uppskattade platsbehovet vara för

lågt och framhåller, att utredningens beräkningar grundar sig på ett klientel,

som icke åtnjutit tidig, effektiv vård. Med ledning av tillgänglig statistik

kan man beräkna att cirka 300 normalbegåvade cp-ungdomar skulle

vara berättigade till högstadieundervisning. Även om endast en tredjedel —

vilket utredningen utgår från — skulle kunna tillgodogöra sig sådan undervisning,

skulle totala antalet platser beläggas av enbart cp-elever.

Föräldraföreningen för CP-barn i Stockholm med omnejd anför att skol
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj. ts proposition nr 170 år 1961

undervisningen på enhetsskolans högstadium skulle bli enbart en chimär,

om endast en högstadieskola skulle inrättas. Oavsett om cp-skolorna skall

ingå i länsvården eller regionvården, bör högstadieundervisning inrättas

vid nämnda skolor. I undervisningen torde även barn med likartade handikapp

kunna deltaga. I vart fall bör för Stockholmsområdet anordnas särskilt

högstadium utan samband med riksanstalten.

Stadsfullmäktige i Göteborg finner planeringen av högstadieundervisningen

föranleda allvarliga erinringar. Stadsfullmäktige finner sålunda mot

bakgrunden av det av utredningen beräknade antalet låg- och mellanstadieelever

märkligt, att endast 90 platser skulle planeras för högstadiet, vilka

platser för övrigt skulle delas med andra vanföra. Enligt stadsfullmäktige

synes utredningen ha ansett alt högstadieundervisningen endast skulle förbehållas

ett fåtal elever — förmodligen dem som är mest lämpade för

teoretiska studier resp. förberedande yrkesutbildning — medan för den avsevärt

större gruppen övriga elever ingen regelbunden skolgång skulle anordnas.

Stadsfullmäktige anför vidare.

Eleverna bedömes av utredningen vid mellanstadiets slut ha uppnått en

ålder av 14 år. I regel återstår då två år av deras skolplikt. Man har svårt

att tänka sig att ingen skolgång skulle beredas dessa barn i fortsättningen.

Utredningen hävdar visserligen, att åtskilliga elever, som kan inhämta mellanstadiets

kurser, saknar förutsättningar för vidare studier, men utredningen

synes ha förbisett grundskolans allmänna uppgift att bereda studiemöjligheter

åt alla elever. Att avkorta skoltiden för de cp-skadade är så

mycket mer olämpligt, som undervisningen för dessa barn måste fortskrida

i en långsammare takt än för andra. Därtill kommer det förvånande inhumana

i att lämna dessa handikappade ungdomar utan egentlig kontinuerlig

sysselsättning. Med hänsyn härtill bör högstadieutbildning i någon form

beredas alla cp-skadade.

Stadsfullmäktige i Göteborg anser sig vidare böra principiellt avvisa utredningens

förslag att centralisera högstadieundervisningen till en riksanstalt

med hänsyn till att centraliseringen medför långa avstånd och bristande

kontaktmöjligheter med hemmiljön vid en för eleverna särskilt känslig

ålder. Stadsfullmäktige i Malmö ger uttryck för samma uppfattning och

uttalar, att skyldighet i vart fall ej bör föreligga för kommun att för högstadieutbildning

sända elever till ett centralt internat.

Göteborgs och Bohus läns landstings förvaltningsutskott, Sveriges läkarförbund,

De vanföras riksförbund och Riksförbundet Sveriges föräldraföreningar

för cp-barn förordar, att högstadieskolor ingår i regionplanets

cp-skolor. Därest förutsättningar för eu välutbyggd högstadieundervisning

inte skulle finnas inom varje region, bör samgående mellan två eller flera

regioner övervägas.

Statskontoret anför att i avbidan på de förslag, som kan komma att framläggas

av Norrbackainstitutsutredningen, bör anstå med ställningstagandet

till frågan om en vanförevårdens högstadieskola.

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 170

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961

Skolöverstyrelsen anser frågan om cp-ungdomens yrkesutbildning vara en

uppgift av allra högsta angelägenhetsgrad.

Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott och De vanföras riksförbund

anmärker att frågorna om yrkesutbildning och inplacering i arbetslivet

bort ägnas mer ingående behandling. Stadsfullmäktige i Göteborg,

Sveriges läkarförbund och Riksförbundet Sveriges föräldraföreningar för

cp-barn föreslår att yrkesutbildningsfrågorna ytterligare utredes.

Överstyrelsen för yrkesutbildning anför att cp-barnen givetvis bör kunna

erhålla yrkesutbildning vid de vanliga yrkesskolorna men utgår från att

detta endast kommer att gälla barn som företer lättare skador. För de mer

allvarligt skadade barnen finner överstyrelsen motiverat att förlägga utbildningen

till riksplanet med hänsyn till de speciella pedagogiska problemen

och till att det gäller ett förhållandevis ringa antal elever.

Arbetsmarknadsstyrelsen tillstyrker att den kvalificerade yrkesutbildningen

om möjligt intimt anknytes till högstadieundervisningens linje 9 y.

Som redan nu är fallet bör yrkesutbildningen för cp-ungdom enligt arbetsmarknadsstyrelsens

uppfattning samordnas med motsvarande utbildning för

annan handikappad ungdom, bl. a. vid vanföreanstalternas yrkesskolor. När

det gäller cp-klientelets möjligheter att hävda sig i förvärvslivet bör man

inte hänge sig åt överdriven optimism. En stor del av klientelet har sannolikt

icke förutsättningar att tillgodogöra sig en mer avancerad utbildning.

Det är för den skull angeläget, att främst specialskolorna erbjuder möjligheter

till yrkesutbildning i begränsad omfattning, vilket bör ägnas särskild

uppmärksamhet vid den fortlöpande översynen av yrkesutbildningen vid

vanföreanstalternas yrkesskolor.

Stadsfullmäktige i Göteborg kan ej godtaga att den kvalificerade yrkesutbildningen

förlägges till riksplanet i anslutning till högstadieundervisningens

linje 9 y. Stadsfullmäktige förutsätter att de cp-skadade i åtskilliga

fall bör kunna beredas möjligheter till en för dem avpassad yrkesutbildning

i hemorterna. Enligt Göteborgs och Bohus läns landstings förvaltningsutskott

bör yrkesutbildningen i viss utsträckning kunna ske på regionplanet.

Behovet av en skyddad verkstad understrykes av bl. a. skolöverstyrelsen,

som ifrågasätter om inte platsbehovet beräknats för snävt.

Västernorrlands läns landstings förvaltningsutskott och svenska landstingsförbundets

styrelse tillstyrker att en skyddad verkstad anslutes till

riksanstalten för cp-barn med svåra och komplicerande lyten, medan detta

förslag avstyrkes av socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, Södermanlands

läns landstings förvaltningsutskott och styrelsen för sällskapet Eugeniahemmet.

De vanföras riksförbund ifrågasätter lämpligheten av föreslagen

förläggning.

Socialstyrelsen finner sålunda angeläget, att riksanstalten blir en anstalt

endast för barn, och understryker, att de äldre cp-fallen bör förläggas avskilt

utanför barn- och ungdomsinstitutionerna.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961

Styrelsen för sällskapet Eugeniahemmet anför att icke ens som försöksverksamhet

bör till en barnanstalt knytas en institution för vuxna kroniker.

Eugeniahemmet, som redan har en dylik institution i sin organisation, har

erfarenhet av de nackdelar detta för med sig. Förslagsvis bör anordnas fristående

verkstäder efter mönster av lärlingshemmen.

Enligt arbetsmarknadsstyrelsen bör cp-klientelet beredas sysselsättning

vid de till vanföreanstalterna knutna arbetshemmen, vilka bör effektiviseras

och utbyggas, och vid nya sådana hem, som skulle stå öppna för alla höggradigt

invalidiserade oavsett handikappets art och ursprung.

Norrbackainstitutsutredningen ifrågasätter om det inte är lämpligare att

sammanföra den av cp-utredningen avsedda verksamheten med motsvarande

verksamhet som bedrives vid Norrbackainslitutets arbetshem i Hedemora.

I samband med en flyttning av detta hem, vars lokaler f. n. är mindre

ändamålsenliga, skulle en utökning av hemmet kunna ske, så att även det

av cp-utredningen avsedda klientelet kunde intagas, vilket skulle medföra

att klientelet finge möjlighet att pröva flera arbetsuppgifter än vid ett litet,

enbart för cp-klientel avsett hem.

De vanföras riksförbund finner storleken av den föreslagna verkstaden

ej täcka det aktuella behovet och understryker att utbyggnaden av befintliga

arbetshem och anordnande av nya inackorderings- och arbetshem bör

genomföras i snabb takt. Enligt förbundet är det inte förenligt med landets

höga sociala standard, att ungdomar omhändertagas på hem för långvarigt

sjuka eller på ålderdomshem.

Hallands läns landstings förvaltningsutskott, som uttrycker bekymmer

för normalbegåvade cp-fall vilka icke kan beredas arbete på den fria marknaden,

ifrågasätter om inte i anslutning till regionanstalterna borde anordnas

skyddade verkstäder för långtidsvistelse och avsedda för höggradigt invalidiserad

cp-ungdom, som avslutat sin ordinarie yrkesutbildning.

Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott menar att plats vid de

skyddade verkstäderna även bör beredas andra handikappade, så att tillräckligt

underlag kan erhållas för verkstäder på icke alltför långt avstånd

från varandra.

Stockholms läns landstings förvaltningsutskott förutsätter att verksamheten

även framdeles kommer att vara underställd de arbetsvårdande myndigheterna,

eftersom skyddad verksamhet i vart fall ännu icke kan anses

vara en landstingens uppgift.

Administration och kostnadsberäkningar

Vad huvudmannaskaps frågan beträffar finner svenska landstingsförbundets

styrelse rimligt, att landstingen och städerna utanför landsting blir huvudmän

för den läns- och regionvis anordnade vården och undervisningen,

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961

medan staten direkt eller indirekt övertager huvudmannaskapet för den

till riksanstalter centraliserade verksamheten.

SVCK anser att huvudmannaskapsfrågan bort bli föremål för utförligare

analys med hänsyn till att vissa andra huvudmän än de kommunala sjukvårdshuvudmännen

såväl inom landet som än mer utomlands spelar en

stor roll inom cp-vården.

Göteborgs stadsfullmäktige påpekar att den av Göteborgs Diakonisssällskap

drivna anstalten Bräcke östergård förutsatts skola svara för cpverksamheten

på regionplanet samt framhåller att då Göteborgs sjukvårdsstyrelse

skall vara huvudman för all annan sjukvård på regionplanet, föreligger

här en form av delat huvudmannaskap, som kan inge en viss tvekan,

emedan strävan under senare år eljest varit att genomföra ett enhetligt

huvudmannaskap, t. ex. för epileptiker- och reumatikervården. Förhandlingar

torde få komma till stånd om hur hithörande spörsmål bör lösas.

När det gäller administrationen av den läns- och regionvis anordnade

cp-verksamheten uttalas tveksamhet av Malmöhus läns landstings hälsooch

sjukvårdsstyrelse, Stockholms och Västernorrlands läns landstings förvaltningsutskott,

svenska landstingsförbundets och svenska stadsförbundets

styrelser om den vid länsexternaten bedrivna undervisningen bör stå under

ledning av vederbörande centrallasaretts direktion, vilken därmed skulle

ställas inför nya och delvis splittrande uppgifter. Läns- och regionanstalterna

bör enligt dessa remissyttranden administreras av det organ vederbörande

huvudman finner lämpligt.

Den föreslagna tillsynsorganisationen tillstyrkes av stadsfullmäktige i

Göteborg.

Skolöverstyrelsen hävdar bestämt, att skolorna och skolhemmen bör inordnas

i det obligatoriska skolväsendet och underställas de lokala skolmyndigheterna

på orten under tillsyn av överstyrelsen och länsskolnämnderna.

Detta bör även gälla förskolorna som fallet är inom dövvården. Kronobergs

läns landstings förvaltningsutskott åter anser, att förskolorna bör

stå under medicinalstyrelsens tillsyn med hänsyn till värdet av en central

ledning.

Örebro läns landstings förvaltningsutskott finner uppenbart orimligt, att

tre statliga myndigheter skall inkopplas som tillsynsmyndigheter. Enligt

förvaltningsutskottet bör endast ett statligt ämbetsverk väljas som tillsynsmyndighet.

Kalmar läns norra landstings förvaltningsutskott, Malmöhus läns landstings

hälso- och sjukvårdsstyrelse, svenska landstingsförbundets styrelse,

Sveriges läkarförbund och svenska läkaresällskapet anser att medicinalstyrelsen

bör vara ensam tillsynsmyndighet på vårdområdet.

Utredningens uttalande om att kostnadsansvaret för riksanstalterna skall

åvila staten tolkas av svenska landstingsförbundets styrelse så, att avgifter

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1961 45

från landsting och städer utanför landsting ej skall uttagas för dem, som intagas

på dessa anstalter.

Förbundsstyrelsen erinrar vidare om att statsbidrag till avlöning åt lärare

vid sjukvårdsanstalter skall utgå efter samma schematiska bidragsgrunder,

som gäller för det obligatoriska skolväsendet. Det torde emellertid vara

nödvändigt, att utrymme inom dessa grunder lämnas för de särskilda förhållanden,

som kommer att råda inom cp-undervisningen. Vidare bör kungörelsen

angående statsbidrag till anordnande av skolmåltider ändras så, att

landstingskommun skall kunna erhålla statsbidrag jämväl till skolmåltider

vid cp-skola. överhuvudtaget bör, framhåller förbundsstyrelsen liksom Jönköpings,

Älvsborgs, Skaraborgs, Västmanlands och Västernorrlands läns

landstings förvaltningsutskott, landstingen i statsbidragshänseende likställas

med primärkommun, så att bidrag till exempelvis även skolskjutsar

erhålles.

Göteborgs stadsfullmäktige anser att enär för vissa andra grupper handikappade

med kontinuerligt vårdbehov ordnats med ett mer verksamt

statligt stöd, anledning synes föreligga att överväga sådant stöd även åt

cp-vården.

Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott anser angeläget att det

statliga stödet till verksamheten på läns- och regionplanet blir av betydligt

större omfattning än nu utgår för motsvarande verksamhet. När det gäller

inackorderingskostnader för cp-barnen ifrågasätter utskottet om inte dessa

kostnader i viss utsträckning bör täckas genom avgifter.

Malmöhus läns landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse anser att av utredningen

förutsatt ekonomiskt stöd till föräldrarna för avlösning vid vården

av särskilt hjälplösa cp-barn och för vård i hemmet bör utgå i form av

förstärkning av det allmänna barnbidraget eller eventuellt i speciell form av

statlig sjukpension.

Riksförbundet Sveriges föräldraföreningar för cp-barn förordar att ett

hemvårdsbidrag skyndsamt införes för att underlätta föräldrarnas möjligheter

att själva vårda barnen. Föreningen för utvecklingsstörda barn i

Stockholm anser att denna fråga bör utredas ytterligare.

De vanföras riksförbund och föreningen för utvecklingsstörda barn i

Stockholm föreslår att bidrag utgår för anhörigas resor för besök å riksinstitutionerna.

De vanföras riksförbund anser att statsbidraget till koloniverksamheten

för cp-barn bör vara högre än bidrag till kolonier för friska barn. överstyrelsen

för svenska röda korset anser att bidragsbestämmelserna för koloniverksamheten

bör ändras. Av medicinska eller sociala skäl har t. o. in. tvååringar

och sextonåringar vårdats samtidigt på eu koloni utan att detta ansetts

vara olämpligt av vederbörande läkare. Sådana åldersmässigt heterogena

barngrupper bar emellertid inte accepterats av socialstyrelsen, som

skurit ned statsbidraget för de yngsta och äldsta barnen.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961

Malmöhus läns landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse finner synnerligen

önskvärt, att statsbidrag utgår för träningsapparater och andra hjälpmedel

efter liknande grunder som gäller för ortopediska hjälpmedel.

Utbildning av cp-personal in. in.

Föreslagen utbildning för cp-personal föranleder ingen erinran från Södermanlands

och Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott, Sveriges läkarförbund

samt De vanföras riksförbund. Läkarförbundet anför att ytterligare

uppmärksamhet bör ägnas frågan sedan cp-anstalterna samlat mer erfarenhet.

Som särskilt angeläget framstår enligt läkarförbundet kravet på kvalificerad

utbildning av talterapeuter.

Skolöverstyrelsen finner föreslaget kursprogram för utbildning av lärarpersonal

i stort sett tillfredsställande men anser att den föreslagna mycket

omfattande praktikperioden under en eller två terminer bör avsevärt avkortas

och byggas in i själva kursperioden om 6—8 veckor på samma sätt som

sker vid övrig utbildning av specialklasslärare. Utbildningen av lärarna bör

anförtros skolöverstyrelsen och lämpligen samordnas med utbildningen vid

det av överstyrelsen föreslagna specialpedagogiska institutet.

Stadsfullmäktige i Göteborg och Malmö anmärker att utredningen uteslutande

räknat med folkskollärare men anser självfallet att också småskollärare

med sin speciella utbildning tas i anspråk vid cp-skolorna.

Beträffande kursinnehållet anser stadsfullmäktige i Göteborg och styrelsen

för Bräcke östergård att grundläggande utbildning i talvård och talstörningar

bör ingå i cp-lärarens utbildning.

Malmöhus läns landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse, Kristianstads,

Älvsborgs, Skaraborgs, Västernorrlands och Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott

samt svenska landstingsförbundets och svenska stadsförbundets

styrelser understryker att personalutbildningen måste vara en statlig

angelägenhet, som snarast möjligt bör intensifieras, då bristen på specialutbildad

personal kommer att lägga en hämsko på utvecklingen under de

närmaste åren.

Statskontoret anser att slutlig ställning ej kan tagas till föreliggande utbildningsfrågor,

innan det klarlagts hur kursverksamheten skall administreras

och bekostas.

Styrelsen för sällskapet Eugeniahemmet och De vanföras riksförbund

understryker angelägenheten av att kurser i behandling av cp-barn anordnas

för föräldrarna.

V. Departementschefen

Med cerebral pares förstås förlamning som följd av en hjärnskada före

eller i samband med födelsen eller under de första levnadsåren. Sjukdomen,

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961

som företer starkt växlande symptom, kännetecknas av störningar i muskelfunktionerna,

främst i armar, ben och talorgan. Kramper, syn- och hörselnedsättningar

är vanliga komplikationer. En förhållandevis stor grupp

av cp-fall utgöres av psykiskt efterblivna.

Vården och undervisningen av cp-barnen — tidigare ofta benämnda spastiska

barn — har på grund av den komplicerade sjukdomsbilden och tillkomsten

av nya behandlingsmetoder tilldragit sig ett allt större allmänt

intresse.

Cp-vården befinner sig också under utbyggnad. Inom storstäderna och

vissa landstingskommuner bedrives redan en organiserad cp-vård. När det

gäller planläggningen av vården kan erinras om att medicinalstyrelsen år

1953 framlade förslag till riktlinjer för vården, vilket i huvudsak godtogs

av såväl 1951 års vanförevårdsutredning som av föredragande departementschefen

i propositionen 1955: 135 angående vanföreanstalterna och

Eugeniahemmet m. m. Den fortsatta planläggningen av vården har emellertid

försvårats av osäkerheten om vårdbehovets storlek och om hur vården

bör utformas. Mot bakgrunden härav och då cp-vården fortfarande uppenbarligen

är otillräckligt utbyggd är det angeläget att draga upp närmare riktlinjer

för vårdorganisationen.

De förslag, som i detta syfte avgivits av 1958 års cp-utredning, innebär

att den institutionella cp-vården organiseras på läns-, region- och riksplan.

Som grundval för utredningens bedömning av platsbehovet för vården och

undervisningen av cp-barnen har tjänat flera svenska och utländska undersökningar

rörande förekomsten av cerebral pares samt en av utredningen

utförd särskild undersökning beträffande cp-barn i Norrbottens län. Med

ledning härav anser utredningen att man i vårt land får räkna med en förekomst

av 1,6 fall per tusen födda barn. Med nuvarande födelsetal skulle då

tillkomma cirka 175 nya cp-fall per år. Totalsiffran cp-fall i årsklasserna

0—18 år uppskattas till 3 150 fall, varav drygt 1 900 i åldern 8—18 år. Av

Norrbottenundersökningens drygt 100 barn i åldern t. o. m. 14 år bedömdes

efter en ingående undersökning av varje särskilt barn något mindre än en

fjärdedel vara i behov av undervisning vid specialskola. Med utgångspunkt

härifrån anser utredningen att det för ett område om cirka en miljon invånare

erfordras omkring 90 platser vid cp-skola, omfattande förskola samt

låg- och mellanstadium, eller för hela landet 650 platser. Med hänsyn till att

antalet barn inom Norrbottens län i förhållande till folkmängden är större

än inom andra delar av landet, beräknar emellertid utredningen att totalt

500 platser är erforderliga som ett förstahandsbehov.

I likhet med utredningen vill jag understryka de stora svårigheter som

uppställer sig vid försöken att åstadkomma en säker grundval för uppskattningen

av vårdplatsbehovet. Det är uppenbart att undersökningar av mindre

grupper alltid kommer att präglas av en viss osäkerhet vid tillämpningen av

resultatet på ett större material. I den förutnämnda Norrbotlenundersök
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år l''J61

ningen beräknades cp-frekvensen sålunda till 1,4 fall per tusen födda barn,

medan man i ett par remissyttranden ansett att frekvensen bör uppskattas

till 2,0 promille. Då andra undersökningar i de nordiska länderna emellertid

även de synes peka på att cp-frekvensen utgör drygt 1,6 promille, har

jag ansett mig kunna godtaga cp-utredningens siffra, 1,6 promille, som en

allmän utgångspunkt vid uppskattningen av totalantalet cp-barn.

När det gäller frågan hur många av dessa cp-barn som är så handikappade

att de behöver särskild vård och undervisning, synes de flesta undersökningar

bekräfta uppfattningen att i det närmaste hälften av cp-fallen är

psykiskt efterblivna och bör omhändertagas inom organisationen för denna

grupp utvecklingsstörda barn. Drygt hälften skulle sålunda vara att räkna

till de normalbegåvade, om man till dessa hänför även de hjälpklassmässiga.

Omkring hälften av dessa eller ungefär en fjärdedel av hela antalet kan

med ledning av resultatet av Norrbottenundersökningen anses vara i behov

av specialvård. I detta sammanhang vill jag framhålla, att en tidigare undersökning

i Stockholmsområdet visade att endast cirka 12 procent av cpbarnen

åtnjöt undervisning i specialskola. Det verkliga behovet torde dock

vara större. En i Örebro län nyligen företagen inventering av kroniskt sjuka

barn synes nämligen bekräfta utredningens antagande att specialskola behövs

för omkring en fjärdedel av cp-barnen. Det torde därför vara rimligt

att taga detta antal som underlag för en beräkning av platsbehovet. Av de

175 cp-barnen i varje årskull skulle således specialvård vara nödvändig för

cirka 45 barn. För låg- och mellanstadiets sex klasser och tre årsklasser förskolebarn

erfordras alltså sammanlagt cirka 400 platser, vartill kommer

platser för högstadieundervisningen. Jag vill dock betona, att detta antal

inte får betraktas som någon exakt siffra utan endast kan tjäna som en

riktpunkt vid övervägandet av en lämplig organisation för cp-vården.

Innan jag närmare går in på denna fråga vill jag emellertid upptaga spörsmålet

huruvida icke en utbyggd cp-organisation bör avses även för vissa

andra kategorier kroniskt sjuka eller handikappade barn. Jag syftar då särskilt

på barn med andra motoriska handikapp än cerebral pares. Utredningen

har ansett övervägande skäl tala för en särskild organisation för

ep-klientelet på det lokala planet. Åtskilliga remissinstanser, däribland flera

huvudmän, har emellertid starkt framhållit, att en för ändamålet utbyggd

vårdorganisation bör innefatta även dessa övriga grupper invalidiserade

barn. Även för egen del vill jag framhålla att ett större patientunderlag bör

ge ökade garantier för en bättre differentiering av vården samt att det ur

rättvisesynpunkt ter sig mindre tilltalande att skapa en vårdorganisation

endast för en viss grupp av invalidiserade med likartade vårdbehov. Utredningen

har för övrigt framhållit att, ehuru cp-klientelet uppvisar särdrag och

i vissa avseenden behöver speciell behandling, något hinder icke torde föreligga

att låta även andra sjuka barn komma i åtnjutande av den undervisning

som skall meddelas vid de planerade cp-skolorna. Jag anser det i hög

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungi. Maj.ts proposition nr 170 år 1961

grad otillfredsställande om man skulle bygga upp en särskild organisation

för en viss grupp skadade barn samtidigt som man underlåter att beakta

vård- och undervisningsbehovet för övriga grupper handikappade barn. Enligt

hittills vunna erfarenheter torde för övrigt dessa andra grupper enbart

med fördel kunna undervisas och vårdas tillsammans med cp-barnen. Många

av dem är också i likhet med cp-barnen i behov av t. ex. sjukgymnastik och

annan fysikalisk behandling. Jag vill därför förorda att en planerad vårdoch

undervisningsorganisation skall innefatta samtliga grupper fysiskt

handikappade barn för vilka undervisning i specialskola är nödvändig.

Emellertid föreligger stora svårigheter att beräkna det platsantal, som erfordras

för de invalidiserade barnen i övrigt, eftersom några mera omfattande

inventeringar eller undersökningar av dessa grupper inte gjorts. Med

ledning av materialet i den förutnämnda örebroundersökningen synes man

emellertid kunna räkna med ett behov av omkring 6—7 kombinerade vårdoch

undervisningsplatser för kroniskt sjuka normalbegåvade barn i skolåldern

inom ett område av en storlek som motsvarar Örebro län. För hela

landet torde man med ledning härav kunna uppskatta antalet platser för

låg- och mellanstadiet till cirka 200. För samtliga kategorier handikappade

barn torde alltså erfordras i runt tal 600 platser. Med hänsyn till den osäkerhet

som präglar denna beräkning synes det lämpligt att — såsom också

flera huvudmän föreslagit — ytterligare undersökningar företages i de fall

tveksamhet förefinnes rörande storleken av utbyggnadsbehovet. Jag vill i

detta sammanhang erinra om att Kungl. Maj :t i en av riksdagen nyligen

bifallen proposition (1961: 116) föreslagit obligatorisk skyldighet för kommun

att svara för undervisningen av sjuka barn som inte kan gå i vanliga

skolor. Samtidigt föreslås rätt till statsbidrag till enskild undervisning av

sådana barn. Förslaget torde emellertid inte komma att medföra någon

nämnvärd minskning av efterfrågan på specialskoleplatser.

Den nödvändiga samordningen mellan behandlingen och undervisningen

för cp-barnen medför i och för sig svåra organisatoriska problem. Å ena

sidan är det givetvis angeläget att dessa barn får så god undervisning som

möjligt, samtidigt som en tillfredsställande vård och medicinsk behandling

måste beredas dem. Behovet av en differentierad undervisning gör det

önskvärt att specialskolans elevantal inte är alltför litet. Beaktas bör att eu

relativt stor del av de här avsedda cp-barnen på grund av sitt handikapp

är hjälpklassmässiga. Ur differentieringssynpunkt synes det därför särskilt

fördelaktigt att även andra handikappade än cp-barn beredes plats inom organisationen.

Ä andra sidan finns ett starkt intresse av att cp-barnen liksom

andra invalidiserade barn så långt det är möjligt kan stanna kvar i sina hem

eller att i varje fall en nära kontakt mellan barnen och hemmet kan bevaras.

Man bör därför sträva efter att de handikappade barnen med sitt oftast

mycket starka känslomässiga beroende av föräldrar och anhöriga inte utan

tvingande skäl skiljes från hemmet utan så långt det är möjligt undervisas

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961

och behandlas i externat. Där internatvistelse till följd av medicinska,

sociala eller geografiska skäl visar sig nödvändig, bör denna ordnas så att

barnen så ofta som möjligt kan besöka sina hem.

Övervägande skäl talar sålunda även enligt min mening för en decentralisering

av vårdorganisationen även om därigenom undervisningsfrågorna

blir svårare att lösa effektivt. Sjukvårdshuvudmännen har också i sina remissyttranden

tillstyrkt en i princip decentraliserad organisation under deras

huvudmannaskap. En utveckling i denna riktning är för övrigt redan i gång.

Behandlingscentraler finns således anordnade vid ett stort antal sjukhus

och åtskilliga förskolor för cp-barn — fristående eller i anknytning till

centralerna — har inrättats. Lokala cp-skolor för låg- och mellanstadiet

finns inrättade på flera håll.

Den fortsatta utbyggnaden av cp-vården föreslås av utredningen såsom

redan tidigare nämnts ske i en organisation på tre plan. För länsplanet

föreslås sålunda att externatskolor anordnas i anslutning till behandlingscentraler

i vissa större städer. De bör omfatta 15—20 platser och i mån av

behov kompletteras med inackorderingshem och privat inackordering för

avlägset boende elever. På regionplanet bör enligt förslaget till regionsjukhuset

med dettas speciella resurser förläggas en behandlingscentral, som

också bör fungera som remissinstans för de komplicerade fallen inom regionen.

I anslutning till centralen bör enligt utredningen inrättas en cp-skola

med helst omkring 45 och inte mer än 60 internat- och externatplatser. Denna

regionanstalt skulle vara avsedd för de svårare fall inom regionen som inte

kan vårdas inom länsorganisationen. Till riksplanet bör slutligen enligt utredningen

förläggas en riksanstalt för de allra svårast motoriskt skadade

fallen, till vilken bör anslutas en skyddad verkstad för sysselsättning av cpungdom.

Undervisningen vid skolorna avses motsvara förskolestadium samt

låg- och mellanstadium. Högstadieundervisningen föreslås förlagd till en

vanförevårdens högstadieskola, till vilken bör hänvisas även andra handikappade

ungdomar.

Remissinstanserna har i allmänhet godtagit organisationsförslaget. Kraftiga

invändningar framförallt mot den föreslagna regionorganisationen har

dock gjorts av bl. a. flera huvudmän. Sålunda har bl. a. framhållits att förslaget

innebär överorganisation och att man bör ha antingen läns- eller

regionvård. Vidare har understrukits att medverkan av regionvårdsspecialister

ej behövs i nämnvärd grad.

För egen del anser jag det vara av utomordentlig vikt att den cp-vård, som

på länsplanet är under utveckling i landstingens och städernas regi ytterligare

utbygges i syfte att varje cp-fall så tidigt som möjligt skall kunna få

rätt diagnos och adekvat behandling. Det är av avgörande betydelse för cpbarnets

utveckling att en riktig behandling kan sättas in så snart som möjligt.

Härvid förutsättes givetvis också att en intim samverkan sker mellan

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961

de barnavårdande myndigheterna och behandlingscentralerna. Såsom utredningen

framhållit synes det vidare vara av stor betydelse att cp-barnens föräldrar

och då särskilt mödrarna får undervisning i vården och träningen av

cp-barnet. Jag anser det därför angeläget att möjligheter skapas vid centralerna

och förskolorna för en tids gemensam vistelse för mödrar med cp-barn

i likhet med vad som skett t. ex. vid cp-hemmet i Boden.

I den mån behandlingscentralerna i länen inte har tillräckliga resurser

att utföra erforderlig utredning och behandling bör behandlingscentralerna

vid regionsjukhusen som utredningen föreslagit svara för den kvalificerade

diagnostiken och behandlingen beträffande de svårare cp-fallen och

i denna egenskap utgöra remissinstans för landstingen inom regionen.

Den frågan uppställer sig då om behandlingen vid regionsjukhuset nödvändiggör

att även skolundervisning förlägges dit. Enligt min mening har

hållbara motiv härför inte anförts av utredningen. Vid en på rätt sätt utformad

cp-vård måste man nämligen förutsätta att de flesta cp-barn i skolpliktig

ålder redan har fått en riktig diagnos ställd och att lämplig vård

satts in. Den långtidsbehandling som därvid erfordras — och som enligt utredningens

egen redovisning i främsta rummet består av sjukgymnastik,

talterapi och hörselträning — torde kunna ges även vid landstingens behandlingscentraler

om dessa får de resurser som planeras. Erforderliga undersökningar

vid regionsjukhusen av skolpliktiga elever torde knappast behöva

bli så långvariga att en särskild skolorganisation där måste anses

oundviklig.

Icke heller torde i och för sig själva undervisningen av de något svårare

handikappade barnen nödvändigtvis behöva förläggas till regionplanet.

Något hinder för att i anslutning till de planerade länsexternaten anordna

små internat för de elever som inte kan transporteras till skolan varje dag

synes rimligen inte kunna förefinnas, tvärtom torde ur många synpukter

sådana små internat vara att föredraga. Framförallt är emellertid det antal

barn, som kan beräknas vara i behov av specialundervisning, otillräckligt

för att både på läns- och regionplan^ bilda underlag för skolor som kan

anses tillfredsställande ur undervisningssynpunkt. I valet mellan regionskolor

och länsskolor torde med hänsyn till intresset av att barnen får

vistas så nära sina hem som möjligt länsskolor med externat och internat

i princip vara att föredraga. Dessa skolor skulle då med utgångspunkt från

ett totalantal av cirka 600 elever kunna omfatta minst 25—30 elever, vilket

synes kunna innebära möjligheter att skapa en lämplig uppdelning av

eleverna.

Det är emellertid icke nödvändigt att varje landsting skapar en egen

organisation för vård och undervisning av handikappade barn. I vissa fall

synes det enligt min mening naturligt att en samverkan kommer till stånd

mellan två eller flera landsting — om så befinnes lämpligt på region
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961

planet. En sådan samverkan har redan inletts vid cp-hemmet Bräcke östergård

i Göteborg och vid akademiska sjukhuset i Uppsala.

I likhet med utredningen finner jag nödvändigt, att svårt handikappade

cp-barn med komplicerande lyten omhändertages på en för hela landet gemensam

riksanstalt. Denna anstalt bör, som utredningen föreslagit, avses

i första hand för svårt motoriskt invalidiserade cp-barn med komplicerande

skador. Även andra barn med mycket svåra handikapp bör emottagas på

anstalten.

Med hänsyn till den utbyggnad av den lokala organisationen som föreslagits

anser jag mig kunna godtaga, att anstalten beräknas för cirka 60

barn, fördelade på förskola och årskurserna 1—6 i enhetsskolan. Möjligheten

att för riksanstaltens barn inrätta högstadieundervisning bör ytterligare

övervägas vid den närmare planeringen av anstalten.

Därest Eugeniahemmets nuvarande byggnader icke lämpligen kan användas

för den nya riksanstalten bör en nybyggnad uppföras snarast möjligt.

Framhållas må att frågan om Eugeniahemmets flyttning från Norrbackaområdet

sedan länge varit aktuell även av det skälet att karolinska

sjukhuset är i trängande behov av ifrågavarande markområde. Riksanstaltens

förläggning och närmare utformning bör utredas av byggnadsstyrelsen

i samråd med medicinalstyrelsen och skolöverstyrelsen. I enlighet med utredningens

av remissmyndigheterna tillstyrkta förslag finner jag rimligt

att kostnaderna för anstaltens uppförande bestrides av statsmedel.

Frågan om huvudmannaskapet för riksanstalten torde liksom frågan om

det till Eugeniahemmet hörande vårdhemmet Nya hemmet få upptagas till

närmare prövning i ett senare sammanhang.

Den av mig i det föregående föreslagna skolorganisationen avser undervisningen

i förskola samt på enhetsskolans låg- och mellanstadium. När det

gäller högstadieundervisningen har utredningen för sin del föreslagit, att

sådan undervisning bör förläggas till en högstadieskola på riksplanet samt

att antalet platser vid denna skola bestämmes till 90. Förslaget har i denna

del blivit föremål för stark kritik från vissa remissmyndigheters sida, och

man har därvid dels framhållit att platsantalet är för litet för att kunna

täcka behovet och dels påyrkat en decentralisering av högstadieundervisningen.

För egen del vill jag understryka angelägenheten av att cp-barn och på

annat sätt svårt handikappade barn beredes samma möjligheter som friska

barn att komma i åtnjutande av nioårig skolutbildning. Anledning synes

härvid ej föreligga att beträffande de handikappade barnen draga en gräns

mellan de intellektuellt bättre lottade barnen och barn i behov av hjälpldassundervisning.

Det är också önskvärt att de handikappade eleverna får möjlighet

att fullfölja sin skolgång vid en och samma skola. Med hänsyn till de

små enheter, som cp-skolorna på iänsplanet kommer att utgöra, måste

emellertid frågan i vilken utsträckning en sammanhängande nioårig skolgång

bör organiseras på detta plan ytterligare övervägas. Jag har därför

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj. ts proposition nr 170 år 1961

för avsikt att föranstalta om en utredning rörande frågan om högstadieundervisningens

anordnande för handikappade ungdomar av olika kategorier.

Jag vill i sammanhanget erinra om att Kungl. Maj:t denna dag bifallit

en av styrelsen för Norrbackainstitutet — vid vilket en realskola finnes anordnad

— gjord framställning om att få ombilda denna till ett enhetsskolans

högstadium fr. o. in. höstterminen 1961. Härigenom åstadkommes en

provisorisk lösning av högstadiefrågan i avbidan på resultatet av den av

mig förutskickade utredningen.

När det gäller frågan om cp-ungdomens yrkesutbildning vill jag erinra

om de möjligheter härtill som föreligger vid vanföreanstalternas yrkesskolor.

Som arbetsmarknadsstyrelsen framhållit torde cp-ungdomens speciella

utbildningsbehov få ägnas fortsatt uppmärksamhet vid den fortlöpande

översynen av dessa yrkesskolor.

Det synes vidare önskvärt att kunna erbjuda ungdom och vuxna med cpskador

arbete i en skyddad miljö. Nära till hands ligger att man därvid —

som arbetsmarknadsstyrelsen och Norrbackainstitutsutredningen föreslagit

— i första hand replierar på de till vanföreanstalterna i Stockholm och Hälsingborg

knutna arbetshemmen. Dessa arbetshem är emellertid otillräckliga

för att tillgodose platsbehovet och behöver dessutom bli föremål för genomgripande

modernisering. Frågan om åtgärder i sistnämnda syfte liksom om

anordnande av ytterligare verkstäder torde få närmare övervägas. Det bör

dock ej ifrågakomma, att såsom utredningen föreslagit, förlägga en skyddad

verkstad för cp-fall i vuxen ålder i anslutning till den blivande riksanstalten

för svårt handikappade cp-barn.

Utredningen har föreslagit, att huvudmannaskapet för cp-vården på länsoch

regionplanet bör åvila landstingskommuner och storstäder. Någon invändning

häremot har ej framställts från de berörda huvudmännens sida.

Med hänsyn härtill och då en betydande utbyggnad av organisationen för

cp-vården redan skett genom dessa huvudmäns försorg anser jag mig kunna

tillstyrka utredningens förslag.

Om riksdagen inte har något att erinra däremot torde det få ankomma på

Kungl. Maj :t att i huvudsaklig överensstämmelse med gällande regler om

statsbidrag på skolväsendets område utfärda bestämmelser om bidrag av

statsmedel till kostnaderna för ifrågavarande undervisning.

Under åberopande av det anförda får jag, under förmälan, att intet torde

vara att erinra mot att propositionen av riksdagen behandlas senare än under

dess vårsession, hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att godkänna de riktlinjer för organisationen av vården

och undervisningen av barn och ungdom med cerebral pares

in. m., som jag i det föregående förordat.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961

Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ingemar Nygren

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 61

103998

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1961:367 Skrivelse till Kcmungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till riktlinjer för organisationen av vården och under viskning en av barn och un a1 i texten
  2. SU 1961:161 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till riktlinjer för organisationen av vården och undervisningen av barn och ungdom med cerebral p s. 1 i texten