Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i lagen den 17 juni 19A8 (nr b33) om försäkringsrörelse

1961-05-19 · 311 sidor, varav 297 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 297 av 311 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1961:171, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 17 juni 19A8 (nr b33) om försäkringsrörelse

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

1

Nr 171

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i lagen den 17 juni 19A8 (nr b33)

om försäkringsrörelse; given Stockholms slott den

19 maj 1961.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag angående ändring i lagen den 17

juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse.

GUSTAF ADOLF

Gunnar Lange

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag till vissa ändringar i lagen om försäkringsrörelse,

betingade av utvecklingen på försäkringsområdet under

nuvarande lagstiftning. Det framlagda lagförslaget innefattar också ändringar,

som ger ökat utrymme för ett rationellt utnyttjande av försäkringsbolagens

kapacitet och innebär förenklingar av nu gällande ordning i flera

hänseenden.

Bl. a. föreslås en uppmjukning av det nuvarande villkorslösa förbudet

för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse. På livförsäkringsområdet

öppnas möjlighet för försäkringsbolag att efter dispens

driva s. k. kort livförsäkring av riskkaraktär — bl. a. grupplivförsäkring

— enligt enklare former. Vidare underlättas förening av livförsäkring och

annan personförsäkring i samma bolag. Beträffande livförsäkringsrörelse

föreslås även förenkling av nu gällande fondsystem.

I fråga om gränsdragningen mellan s. k. kort och lång sjuk- och olycksfallsförsäkring

anpassas reglerna till rådande praxis på området.

Förslaget innehåller också nyheter som syftar till administrativa förenklingar

bl. a. i fråga om behandlingen av koncessionsärenden och registreringsärenden.

Enligt förslaget kommer ärenden om nybildning av försäkringsbolag

— liksom viktigare ärenden om ändring av bolagsordning och

försäkringstekniska grunder — alltjämt att avgöras av Kungl. Maj :t men

1 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 saml.Nr 171

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

avgörandet av åtskilliga ärenden av mera rutinbetonad karaktär överflyttas

från Kungl. Maj :t till försäkringsinspektionen.

Beträffande tillsynsverksamheten bygger förslaget på hittillsvarande

principer. Försäkringsinspektionens nuvarande befogenheter att infordra

uppgifter för tillsynsverksamheten och att företaga inspektioner utsträckes

till att omfatta även tarifföreningar och liknande organ som biträder försäkringsbolagen

vid rörelsens bedrivande.

Med hänsyn till internationella samarbetssträvanden föreslås — i överensstämmelse

med aktiebolagslagens regler — att möjlighet öppnas att

efter särskild dispens låta annan person än här i riket bosatt svensk medborgare

få ställning av bl. a. styrelseledamot, verkställande direktör eller

revisor i försäkringsbolag.

I propositionen behandlas även frågor om förenkling av branschspecifikationen

i bolagsordningar, återbäring, försäkringstagarintressets representation

i försäkringsbolagen och upplysningsverksamhet på försäkringsområdet.

Författningsändringarna föreslås, med vissa modifikationer, träda i kraft

den 1 januari 1962.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

3

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om

försäkringsrörelse

Härigenom förordnas, dels att 1 och 2 §§, 4 § 2 och 3 mom., 6, 9, 29, 31,

47 och 52 §§, 59 § 2 mom., 60 §, 61 § 1 mom., 72, 81 och 90 §§, 93 § 3 mom.,

94 § 1 mom., 99 §, 100 § 1 mom., 130, 133, 142, 158 och 163 §§, 166 § 2 och 3

mom., 170, 173, 191, 197 och 199 §§, 204 § 3 mom., 227, 231, 237, 251, 253,

259, 270 och 272—274 §§, 276 § 1 mom., 277 och 281 §§, 282 § 1 mom., 287 §,

295 § 2 mom., 303 §, 304 § 2 mom., 305, 306, 315 och 327—329 §§, 332 §

2 mom., 334 § 1 mom., 336, 341, 345 och 348 §§ lagen den 17 juni 1948 om

försäkringsrörelse1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels

ock att i lagen skola införas två nya paragrafer, betecknade 287 a och 329

a §§, av den lydelse nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

Försäkringsrörelse må, där ej an- Försäkringsrörelse må, där ej annat

följer av vad i lag eller författ- nät följer av vad i lag eller författning

är stadgat, drivas endast av för- ning är stadgat, drivas endast av försäkringsaktiebolag

eller ömsesidigt säkringsaktiebolag eller ömsesidigt

försäkringsbolag, som därtill erhållit försäkringsbolag, som därtill erhållit

Konungens tillåtelse (koncession). tillstånd (koncession).

Om utländsk------stadgas särskilt.

2

Försäkringsbolag må icke driva

annan rörelse än försäkringsrörelse.

Med livförsäkringsrörelse må ej förenas

försäkringsrörelse av annat slag,

med mindre särskilda skäl äro därtill.

Vad nedan i denna lag särskilt

stadgas angående livförsäkring skall

äga motsvarande tillämpning i fråga

om annan personförsäkring, som

meddelas för livstid eller för längre

tid än tio år.

§•

1 mom. Försäkringsbolag må icke

driva annan rörelse än försäkringsrörelse,

med mindre särskilda skäl äro

därtill.

2 mom. Med livförsäkringsrörelse

må ej förenas försäkringsrörelse

som avser annat än personförsäkring,

med mindre särskilda skäl äro

därtill.

Vad nedan i denna lag särskilt

stadgas angående livförsäkring skall

äga motsvarande tillämpning i fråga

om personförsäkring av annat slag.

1 fråga om sådan försäkring, meddelad

för en tid av längst fem är eller

1 Senaste lydelse av 282 och 345 §§, se SFS 1950: 320.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

mot premie, som är beräknad och bestämd

för längst fem år i sänder, må

rörelsen dock drivas utan tillämpning

av de särskilda bestämmelserna

angående livförsäkring.

4 §•

2 mom. Å beslut om ändring av 2 mom. Å beslut om ändring av

stadfäst bolagsordning eller stadfästa stadfäst bolagsordning eller stadfästa

grunder skall ock sökas Konungens grunder skall ock sökas Konungens

stadfästelse. Avser ändringen utvidg- stadfästelse. I Konungens ställe äger

ning av bolagets rörelse till ny försäk- försäkringsinspektionen besluta i såringsgren

eller nytt verksamhetsom- dant ärende, därest det icke är av

råde eller avser ändringen en väsent- principiell betydelse eller eljest av

lig omläggning av rörelsen skall vad synnerlig vikt.

om koncession för nytt bolag är stadgat

äga motsvarande tillämpning.

Avser ändringen utvidgning av bolagets

rörelse till ny försäkringsgren

Konungen må uppdraga åt försäk- eller nytt verksamhetsområde eller

ringsinspektionen att i Konungens avser ändringen en väsentlig omläggställe

meddela stadfästelse å and- ning av rörelsen, skall vid prövningringsbeslut

i annat fall än i första en, huruvida stadfästelse må meddestycket

andra punkten sägs. las, vad om koncession för nytt bolag

är stadgat äga motsvarande tillämpning.

3 mom. Ansökan om---till försäkringsinspektionen.

Avser ansökningen---meddelanden (stiftarombud).

Ansökan om ändring av stadfäst Ansökan om ändring av stadfäst

bolagsordning eller stadfästa grun- bolagsordning eller stadfästa grunder

skall, sedan beslut om ändring- der skall, sedan beslut om ändringen

fattats, göras av styrelsen eller en fattats, göras av styrelsen eller

verkställande direktören. Vid ansök- verkställande direktören. Vid ansökningen

skall fogas enligt 3A1 § andra ningen skall fogas avskrift av protostycket

bestyrkt avskrift av proto- koll som förts i ärendet,

koll som förts i ärendet.

6

Bolagsordning för försäkringsaktiebolag

skall angiva:

I. bolagets firma; —--vara

vidtagna;

II. de grunder, enligt vilka skall

förfogas över uppkommen vinst, med

särskilt angivande i fråga om livförsäkringsrörelse

i vad mån avsättning

skall ske till regleringsfond;

samt

12. beträffande annan försäkring

än livförsäkring regler för begränsning

av den ansvarighet bolaget må

utan återförsäkring ikläda sig på en

och samma risk.

Antalet styrelseledamöter — ---

§•

Bolagsordning för försäkringsaktiebolag

skall angiva:

I. bolagets firma; — — — vara

vidtagna;

II. de grunder, enligt vilka skall

förfogas över uppkommen vinst, med

särskilt angivande i fråga om livförsäkringsrörelse

i vad mån avsättning

skall ske till återbäringsfond; samt

12. beträffande annan försäkring

än livförsäkring i vad mån bolaget är

skyldigt att teckna återförsäkring.

antalet angives.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

9 §•

För livförsäkring skola grunder

upprättas beträffande

1. beräkning av försäkringspremier

och premiereserv;

2. avsättning till och användning

av utjämningsfond;

3. försäkringstagares rätt till återköp

och fribrev;

4. belåning av försäkringsbrev hos

bolaget;

5. verkan av underlåten premiebetalning;
6.

försäkringstagares rätt när, annorledes

än av anledning som avses

under 3 eller 5, försäkringen upphör

i förtid eller bolaget eljest är fritt

från ansvarighet för försäkringsfall;

7. återbäring till försäkringstagarna;

samt

8. begränsning av den ansvarighet

bolaget må utan återförsäkring ikläda

sig på en och samma risk.

Skall försäkring--

Om grunder —---

För livförsäkring skola, där icke

med hänsyn till försäkringens särskilda

natur anledning till undantag

föreligger, grunder upprättas beträffande
1.

beräkning av försäkringspremier

och premiereserv;

2. avsättning till och användning

av utjämningsfond;

3. försäkringstagares rätt till återköp

och fribrev;

4. belåning av försäkringsbrev hos

bolaget;

5. verkan av underlåten premiebetalning;
6.

försäkringstagares rätt när, annorledes

än av anledning som avses

under 3 eller 5, försäkringen upphör

i förtid eller bolaget eljest är fritt

från ansvarighet för försäkringsfall;

7. återbäring till försäkringstagarna;
8.

skyldighet att teckna återförsäkring;

samt

9. förräntning av försäkringsbe

lopp som förfallit till betalning.

för försäkringsfall.

— och 273 §§.

Ansökan om —

29 §.

— koncession beviljats.

Ansökningen skall beträffande styrelseledamot,

styrelsesuppleant, verkställande

direktören och vice verkställande

direktör innehålla uppgift

om fullständiga namnet ävensom

hemvist, så ock förklaring att dessa

personer äro svenska medborgare

och ej äro omyndiga. Där enligt denna

lag eller bolagsordningen revisor

skall vara auktoriserad revisor eller

godkänd granskningsman, skola beträffande

sådan revisor och suppleant

för denne lämnas enahanda uppgifter

under angivande att han är auktoriserad

revisor eller godkänd gransk
-

Änsökningen skall beträffande styrelseledamot,

styrelsesuppleant, verkställande

direktören och vice verkställande

direktör innehålla uppgift

om fullständiga namnet, medborgarskap

och hemvist, så ock förklaring

att dessa personer ej äro omyndiga.

Där enligt denna lag eller bolagsordningen

revisor skall vara auktoriserad

revisor eller godkänd granskningsman,

skola beträffande sådan

revisor och suppleant för denne lämnas

enahanda uppgifter under angivande

att han är auktoriserad revisor

eller godkänd granskningsman.

mngsman.

I ansökningen---sådan firmatecknare.

Bolagets postadress skall angivas. Bolagets postadress skall angivas.

Vid ansökningen skola fogas: Vid ansökningen skola togas:

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1. de listor å vilka aktieteckningen

ägt rum;

2. avskrift av protokollet vid

konstituerande stämman så ock, om

särskild stämma hållits, avskrift av

det därvid förda protokollet;

1. de listor å vilka aktieteckningen

ägt rum;

2. avskrift av protokollet vid

konstituerande stämman så ock, om

särskild stämma hållits, avskrift av

det därvid förda protokollet;

3. två avskrifter av koncessionen,

bolagsordningen och i 9 § om förmälda

grunder; samt

4. en av samtliga styrelseledamöter

och verkställande direktören undertecknad

handling, innehållande dels

uppgift om det tecknade belopp, för

vilket tilldelning av aktier ägt rum,

samt om det belopp, för vilket aktier

må hava förklarats förverkade enligt

39 §, ävensom därom huru mycket

av det belopp, vartill aktiekapitalet

sålunda uppgår, blivit inbetalt,

dels ock försäkran att den anmälda

inbetalningen på aktiekapitalet blivit

verkställd genom betalning i penningar

eller därmed enligt 331 § jäm- ningar eller därmed enligt 331 § jämställd

betalning. ställd betalning; samt

1 femte stycket angivna avskrifter 4. bevis om tillstånd som må vara

skola vara bestyrkta på sätt i 3il § lämnat enligt 72, 81 eller 100 §.

andra stycket stadgas.

Har ej---------av vittnen.

Där full betalning för aktier er- Där full betalning för aktier er
-

3. en av samtliga styrelseledamöter

och verkställande direktören undertecknad

handling, innehållande dels

uppgift om det tecknade belopp, för

vilket tilldelning av aktier ägt rum,

samt om det belopp, för vilket aktier

må hava förklarats förverkade enligt

39 §, ävensom därom huru mycket

av det belopp, vartill aktiekapitalet

sålunda uppgår, blivit inbetalt,

dels ock försäkran att den anmälda

inbetalningen på aktiekapitalet blivit

verkställd genom betalning i pen
-

lagts vid tiden för ansökningen, skall

den i femte stycket 4 omförmälda

handlingen jämväl innehålla uppgift

om sammanlagda nominella beloppet

av till fullo betalda aktier.

lagts vid tiden för ansökningen, skall

den i femte stycket 3 omförmälda

handlingen jämväl innehålla uppgift

om sammanlagda nominella beloppet

av till fullo betalda aktier.

31 §.

Efter det — -----— i aktieboken.

Om verkställd teckning av aktie

må utgivas bevis, däri upptages förbehåll

att aktiebrev eller interimsbevis

å aktien ej må utbekommas av

aktietecknaren eller den till vilken

hans rätt övergått, med mindre beviset

återställes.

Sådant bevis (teckningsbevis)

skall ställas till viss man och undertecknas

av stiftarna eller av styrelsen

efter vad i 30 § är stadgat om

aktiebrev eller ock genom bank på

sätt i första stycket är föreskrivet

om interimsbevis. Beviset, däri skall

angivas bolagets firma, akties nomi
-

Om verkställd teckning av aktie

må utgivas bevis, däri upptages förbehåll

att aktiebrev eller interimsbevis

å aktien ej må utbekommas av

aktietecknaren eller den till vilken

hans rätt övergått, med mindre beviset

återställes. Sådant bevis (teckningsbevis)

skall ställas till viss man

och undertecknas av stiftarna eller

av styrelsen efter vad i 30 § är stadgat

om aktiebrev eller ock genom

bank på sätt i första stycket är föreskrivet

om interimsbevis. Beviset,

däri skall angivas bolagets firma,

akties nominella belopp och dagen

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

nella belopp och dagen för utfärdan- för utfärdandet, skall innehålla de

det, skall innehålla de uppgifter som uppgifter som i 30 § andra stycket

i 30 § andra stycket angivas, angivas.

Å interimsbevis----—- — å aktien.

Teckningsrättsbevis och ----är föreskrivet.

Bolagsstämmans beslut

47 §

— för registrering

Vid anmälningen skola fogas två

enligt 341 § andra stycket bestyrkta

avskrifter av protokoll rörande beslutet,

så ock i huvudskrift och avskrift

det i 44 § andra stycket första

punkten omförmälda yttrandet samt

berättelse och yttrande som avses i

nämnda stycke 2 och 3.

Om villkor-------i 308 § 1 mom.

Vid anmälningen skola fogas två

avskrifter av protokoll rörande beslutet,

så ock i huvudskrift och avskrift

det i 44 § andra stycket första

punkten omförmälda yttrandet samt

berättelse och yttrande som avses i

nämnda stycke 2 och 3.

52 §.

Teckning av de nya aktierna skall

ske å teckningslistan i huvudskrift

eller i avskrift, som bestyrkts av notarius

publicus eller landsfiskal eller

av två styrelseledamöter.

Vid teckningslistan---dessa tidningar.

Å varje —----listans framläggande.

När aktieteckning--— och postadress.

Teckning av de nya aktierna skall

ske å teckningslistan i huvudskrift

eller i avskrift, som bestyrkts på

sätt i 341 § andra stycket stadgas.

59 §.

2 mom. Beslutet om ökningen skall

genom styrelsens och verkställande

direktörens försorg kungöras på sätt

i 49 § stadgas, ökningsbeslutet skall

därefter av styrelsen eller verkställande

direktören anmälas för registrering.

Vid anmälningen skola fogas

dels två enligt 341 § andra stycket

bestyrkta avskrifter av protokoll

som förts i ärendet, dels ett exemplar

av de tidningar, i vilka beslutet varit

infört, dels ock avskrift av den för

nästföregående räkenskapsår fastställda

balansräkningen eller, där

beslutet ej fattats å ordinarie bolagsstämma

som avses i 113 §, av de

handlingar, som efter vad i 1 mom.

tredje stycket sägs skola hava framlagts

å bolagsstämman.

Aktiekapitalet skall---till aktiekapitalet.

De nya — —--- ---i nummerföljd.

Ej må----------i aktieboken.

2 mom. Beslutet om ökningen skall

genom styrelsens och verkställande

direktörens försorg kungöras på sätt

i 49 § stadgas, ökningsbeslutet skall

därefter av styrelsen eller verkställande

direktören anmälas för registrering.

Vid anmälningen skola fogas

dels två avskrifter av protokoll som

förts i ärendet, dels ett exemplar av

de tidningar, i vilka beslutet varit infört,

dels ock avskrift av den för

nästföregående räkenskapsår fastställda

balansräkningen eller, där

beslutet ej fattats å ordinarie bolagsstämma

som avses i 113 §, av de

handlingar, som efter vad i 1 mom.

tredje stycket sägs skola hava framlagts

å bolagsstämman.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

60 §.

I försäkringsaktiebolag —--bestämda minimikapitalet.

Sådan nedsättning---bolagsordningen registrerats.

Ej må---------fullo täckta.

Då enligt de i förbehållet stadgade

grunderna blivit bestämt att vissa

aktier skola inlösas, skola styrelsen

och verkställande direktören ofördröj

ligen göra anmälan för registrering

av aktiekapitalets nedsättning

med motsvarande belopp. Vid denna

anmälan skall fogas avskrift av den

fastställda balansräkningen för nästföregående

räkenskapsår, så ock, där

inlösen beslutats av bolagsstämma,

två enligt 341 § andra stycket bestyrkta

avskrifter av protokollet i

ärendet samt i annat fall i två exemplar

en av styrelsen och verkställande

direktören underskriven handling

rörande bestämmandet av vilka

aktier som skola inlösas. Då registrering

skett, skall aktiekapitalet anses.

nedsatt, och må inlösen ej dessförinnan

ske.

När aktie-------om inlösandet.

Då enligt de i förbehållet stadgade

grunderna blivit bestämt att vissa

aktier skola inlösas, skola styrelsen

och verkställande direktören ofördröjligen

göra anmälan för registrering

av aktiekapitalets nedsättning

med motsvarande belopp. Vid denna

anmälan skall fogas avskrift av den

fastställda balansräkningen för nästföregående

räkenskapsår, så ock, där

inlösen beslutats av bolagsstämma,

två avskrifter av protokollet i ärendet

samt i annat fall i två exemplar

en av styrelsen och verkställande direktören

underskriven handling rörande

bestämmandet av vilka aktier

som skola inlösas. Då registrering

skett, skall aktiekapitalet anses nedsatt,

och må inlösen ej dessförinnan

ske.

61 §.

1 mom. Beslut om--— 127 § stadgas.

Förslag till-------— över berättelsen.

Handlägges nedsättningsfrågan---— båda stämmorna

Nedsättningsbeslutet skall----föreskrifter meddelas,

Inom fyra månader från det ned

sättningsbeslutet fattades eller, om

klandertalan därå anställes, från det

denna talan genom lagakraftägande

dom ogillades, skall nedsättningsbeslutet

av styrelsen eller verkställande

direktören anmälas för registrering.

Vid anmälningen skola fogas två enligt

341 § andra stycket bestyrkta avskrifter

av protokoll som förts i ärendet,

så ock avskrift av den för nästföregående

år fastställda balansräkningen

eller, där fastställelse av balansräkningen

ej skett i samband

med nedsättningsbeslutet, av de i

andra stycket I, 2 och 3 omförmälda

handlingarna.

Har anmälan---nedsättningsbeslutet förfallet.

Inom fyra månader från det nedsättningsbeslutet

fattades eller, om

klandertalan därå anställes, från det

denna talan genom lagakraftägande

dom ogillades, skall nedsättningsbeslutet

av styrelsen eller verkställande

direktören anmälas för registrering.

Vid anmälningen skola fogas två avskrifter

av protokoll som förts i ärendet,

så ock avskrift av den för nästföregående

år fastställda balansräkningen

eller, där fastställelse av balansräkningen

ej skett i samband med

nedsättningsbeslutet, av de i andra

stycket 1, 2 och 3 omförmälda handlingarna.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

72

Styrelseledamöterna och verkställande

direktören skola vara myndiga

här i riket bosatta svenska medborgare.

81

Bemyndigande för styrelseledamot,

styrelsesuppleant, verkställande direktören

eller vice verkställande direktör

att teckna bolagets firma må

meddelas av styrelsen, där ej i bolagsordningen

blivit bestämt, att sådant

bemyndigande icke må meddelas.

Styrelsen äge ock bemyndiga

annan än nu sagts att teckna bolagets

firma, om tillåtelse därtill givits

i bolagsordningen eller av bolagsstämman;

dock må i dylikt fall bemyndigande

ej lämnas den som är

omyndig eller den som icke är här i

riket bosatt svensk medborgare.

Bemyndigande att----

§•

Styrelseledamöterna och verkställande

direktören skola vara myndiga

och, där ej för särskilt fall Konungen

eller myndighet Konungen förordnar

annat tillåter, här i riket bosatta

svenska medborgare. Sådant

tillstånd må beträffande styrelseledamöterna

ej avse mer än en tredjedel

av hela antalet.

§.

Bemyndigande för styrelseledamot,

styrelsesuppleant, verkställande direktören

eller vice verkställande direktör

att teckna bolagets firma må

meddelas av styrelsen, där ej i bolagsordningen

blivit bestämt, att sådant

bemyndigande icke må meddelas.

Styrelsen äge ock bemyndiga

annan än nu sagts att teckna bolagets

firma, om tillåtelse därtill givits

i bolagsordningen eller av bolagsstämman;

dock må i dylikt fall bemyndigande

ej lämnas den som är

omyndig och ej heller utan tillstånd

av Konungen eller myndighet Konungen

förordnar den som icke är

här i riket bosatt svensk medborgare.

;n återkallas.

90

Utses, efter det ansökan om bolagets

registrering gjorts, vice verkställande

direktör, eller sker ändring

i avseende å de till styrelseledamöter

eller styrelsesuppleanter eller till

verkställande direktör eller vice verkställande

direktör utsedda personerna

eller i fråga om rätten att teckna

bolagets firma eller ändrar styrelseledamot,

styrelsesuppleant, verkställande

direktören eller vice verkställande

direktör eller eljest någon, som

ensam eller i förening med annan

äger teckna firman, sitt hemvist eller

ändras bolagets postadress, skall

styrelsen eller verkställande direktören

därom ofördröj ligen göra anmälan

för registrering. Ä denna anmä
-

§•

Utses, efter det ansökan om bolagets

registrering gjorts, vice verkställande

direktör, eller sker ändring

i avseende å de till styrelseledamöter

eller styrelsesuppleanter eller till

verkställande direktör eller vice verkställande

direktör utsedda personerna

eller i fråga om rätten att teckna

bolagets firma eller ändrar styrelseledamot,

styrelsesuppleant, verkställande

direktören eller vice verkställande

direktör eller eljest någon, som

ensam eller i förening med annan

äger teckna firman, sitt hemvist eller

ändras bolagets postadress, skall

styrelsen eller verkställande direktören

därom ofördröj ligen göra anmälan

för registrering. Å denna anmä
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

(Gällande lydelse)

lan skall vad i 29 § andra, tredje och

sjunde styckena sägs äga motsvarande

tillämpning. Vid anmälan, som ej

avser allenast ändring av hemvist eller

av bolagets postadress, skall fogas

avskrift av protokoll eller annan

handling som bestyrker anmälningen.

(Föreslagen lydelse)

lan skall vad i 29 § andra, tredje och

sjätte styckena sägs äga motsvarande

tillämpning. Vid anmälan, som ej

avser allenast ändring av hemvist eller

av bolagets postadress, skall fogas

avskrift av protokoll eller annan

handling som bestyrker anmälningen,

så ock, där jämlikt 72 eller 81 § särskilt

tillstånd erfordras, bevis om sådant

tillstånd.

Rätt att

----av anmälningen.

93

3 mom. Om fastighet som avses i

2 mom. måste anses äga ett bestående

värde väsentligt överstigande det

belopp, vartill fastigheten är uppförd

i närmast föregående balansräkning,

må fastigheten utan hinder av vad i

sagda moment är stadgat upptagas

till högst detta värde, såframt det

belopp varmed uppskrivning sker

användes till

a) avsättning till försäkringsfond,

utjämningsfond, säkerhetsfond, återbäringsfond

eller regleringsfond eller

b) erforderlig avskrivning på värdet

av andra tillgångar av det slag

som avses i 2 mom.

Fastighetens värde---- faststä

§•

3 mom. Om fastighet som avses i

2 mom. måste anses äga ett bestående

värde väsentligt överstigande det

belopp, vartill fastigheten är uppförd

i närmast föregående balansräkning,

må fastigheten utan hinder av vad

i sagda moment är stadgat upptagas

till högst detta värde, såframt det

belopp varmed uppskrivning sker

användes till

a) avsättning till försäkringsfond,

utjämningsfond, säkerhetsfond eller

återbäringsfond eller

b) erforderlig avskrivning på värdet

av andra tillgångar av det slag

som avses i 2 mom.

Ida taxeringsvärdet.

94 8.

1 mom. I balansräkningen skola

tillgångar och skulder fördelas i

poster på sätt som må anses påkallat

med hänsyn till verksamhetens art

och allmänna bokföringsgrunder.

Därvid skall iakttagas, att försäkringsfond

upptages såsom särskild

skuldpost; omfattar bolagets rörelse

olika försäkringsgrenar, skall för

varje försäkringsgren särskild försäkringsfond

upptagas. Driver bolaget

livförsäkringsrörelse, skola för

denna verksamhetsgren såsom särskilda

skuldposter upptagas jämväl

följande tekniska fonder, nämligen

utjämningsfond, säkerhetsfond, återbäringsfond

och regleringsfond.

Närmare bestämmelser---av

1 mom. I balansräkningen skola

tillgångar och skulder fördelas i

poster på sätt som må anses påkallat

med hänsyn till verksamhetens art

och allmänna bokföringsgrunder.

Därvid skall iakttagas, att försäkringsfond

upptages såsom särskild

skuldpost; omfattar bolagets rörelse

olika försäkringsgrenar, skall för

varje försäkringsgren särskild försäkringsfond

upptagas. Driver bolaget

livförsäkringsrörelse, skola, där

icke annat följer av bolagets grunder,

för denna verksamhetsgren såsom

särskilda skuldposter upptagas

jämväl följande tekniska fonder,

nämligen utjämningsfond, säkerhetsfond

och återbäringsfond.

Konungen.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

99 §.

Revisorer och---------tillsatt honom.

Om revisor,------— sådan stämma.

Den. som--—----— tillsatt honom.

Skall enligt bolagsordningen revisor

vara auktoriserad revisor eller

godkänd granskningsman och sker

ändring i avseende å därtill utsedd

person eller suppleant för denne eller

beträffande sådan persons hemvist,

skall styrelsen eller verkställande

direktören ofördröj ligen göra anmälan

därom för registrering. Å denna

anmälan skall vad i 29 § andra

stycket sägs äga motsvarande tillämpning.

Vid anmälan, som ej avser allenast

ändring av hemvist, skall fogas

avskrift av protokoll eller annan

handling som bestyrker ändringen.

Rätt att

Skall enligt bolagsordningen revisor

vara auktoriserad revisor eller

godkänd granskningsman och sker

ändring i avseende å därtill utsedd

person eller suppleant för denne eller

beträffande sådan persons hemvist,

skall styrelsen eller verkställande

direktören ofördröj ligen göra anmälan

därom för registrering. Å denna

anmälan skall vad i 29 § andra

stycket sägs äga motsvarande tillämpning.

Vid anmälan, som ej avser allenast

ändring av hemvist, skall fogas

avskrift av protokoll eller annan

handling som bestyrker ändringen,

så ock, där jämlikt 100 § särskilt tillstånd

erfordras, bevis om sådant tillstånd.

ändringen.

Med auktoriserad---— godkänd granskningsman.

100 §•

1 mom. Revisor skall vara myndig 1 mom. Revisor skall vara myndig

här i riket bosatt svensk medborga- och, där ej för särskilt fall Konungen

re. Revisor skall hava den erfarenhet eller myndighet Konungen förordbeträffande

bokföring och insikt i nar annat tillåter, här i riket bosatt

ekonomiska förhållanden som med svensk medborgare. Revisor skall

hänsyn till bolagets verksamhet er- hava den erfarenhet beträffande bokfordras

för uppdraget. föring och insikt i ekonomiska för
hållanden

som med hänsyn till bolagets

verksamhet erfordras för uppdraget.

Omfattar bolagets —---godkänd granskningsman.

Till revisor-------- andres syskon.

130

Sedan stadfästelse meddelats å

ändring av bolagsordning eller grunder,

skall ändringen av styrelsen eller

verkställande direktören ofördröjligen

anmälas för registrering.

Ändringsbeslutet må ej gå i verkställighet

innan registrering skett. Vid

anmälningen skola fogas två enligt

3A1 § andra stycket bestyrkta avskrifter

av beslutet om stadfästelse.

Sedan stadfästelse meddelats å

ändring av bolagsordning eller grunder,

skall ändringen registreras. Anmälan

för registrering skall göras av

styrelsen eller verkställande direktören

ofördröjligen efter beslutet om

stadfästelse eller, utom i fält som avses

i andra stycket, i förväg i samband

med ansökningen om stadfästelse.

Ändringsbeslutet må ej gå

i verkställighet innan registrering

skett.

Avser beslutet---

avsedda aktier.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

(Gällande lydelse)

133

Ansökan om förlängning av koncession,

som beviljats försäkringsaktiebolag

för bestämd tid, skall, ställd

till Konungen, inlämnas till försäkringsinspektionen

sist sexton månader

före utgången av den löpande

koncessionen.

Beslut om sådan ansökan skall fattas

å ordinarie bolagsstämma. Vid

ansökningen skall fogas enligt 341 §

andra stycket bestyrkt avskrift av

protokoll som förts i ärendet.

(Föreslagen lydelse)

§•

Ansökan om förlängning av koncession,

som beviljats försäkringsaktiebolag

för bestämd tid, skall, ställd

till den myndighet som beviljat koncessionen,

inlämnas till försäkringsinspektionen

sist sexton månader

före utgången av den löpande koncessionen.

Beslut om sådan ansökan skall fattas

å ordinarie bolagsstämma. Vid

ansökningen skall fogas avskrift av

protokoll som förts i ärendet.

Likvidator skall vara myndig här

i riket bosatt svensk medborgare.

Uppdraget att------

Om likvidator, —-----

Visar likvidator------

Vad i — — ---------

§•

Likvidator skall vara myndig och,

där ej för särskilt fall Konungen eller

myndighet Konungen förordnar annat

tillåter, här i riket bosatt svensk

medborgare. Sådant tillstånd må ej

avse mer än en tredjedel av hela antalet

likvidatorer.

stycket sägs.

- ny likvidator.

— till inspektionen,

ör likvidator.

158 §•

Då likvidatorerna------för registrering.

Vid anmälningen, som skall vara Vid anmälningen, som skall vara

undertecknad av samtliga likvidato- undertecknad av samtliga likvidatorer,

skola fogas enligt 341 § andra rer, skola fogas avskrift av protokoll

stycket bestyrkt avskrift av proto- som förts i ärendet ävensom bevis

koll som förts i ärendet ävensom be- om dagen för utfärdande av kallelvis

om dagen för utfärdande av kal- sen å okända borgenärer,

lelsen å okända borgenärer.

163 §•

Har försäkringsaktiebolag-------sin verksamhet.

Uppkommer fråga---till likvidationsrevisorerna.

Likvidationsrevisorerna skola---eller icke.

Balansräkningen, berättelsen---å stämman.

Bolagsstämmas beslut------— för handen.

För registrering skall ofördröjligen För registrering skall ofördröjligen

anmälas, att likvidationen skall upp- anmälas, att likvidationen skall upphöra

och bolagets verksamhet ater- höra och bolagets verksamhet återupptagas.

Anmälningen, som skall upptagas. Anmälningen, som skall

undertecknas av samtliga likvidato- undertecknas av samtliga likvidatorer,

skall innehålla försäkran, att rer, skall innehålla försäkran, att

hinder enligt första stycket mot verk- hinder enligt första stycket mot verksamhetens

återupptagande ej förelig- samhetens återupptagande ej förelig
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ger. Vid anmälningen skola fogas två ger. Vid anmälningen skola fogas två

enligt 341 § andra stycket bestyrkta avskrifter av protokoll, som förts i

avskrifter av protokoll, som förts i ärendet, samt avskrift av balansräkärendet,

samt avskrift av balansräk- ningen, berättelsen och yttrandet av

ningen, berättelsen och yttrandet av likvidationsrevisorerna.

likvidationsrevisorerna.

Beslutet om —------registrering skett.

166 §.

2 mom. Å beslut om ändring av

stadfäst bolagsordning eller stadfästa

grunder skall ock sökas Konungens

stadfästelse. / Konungens ställe äger

försäkringsinspektionen besluta i sådant

ärende, därest det icke är av

principiell betydelse eller eljest av

synnerlig vikt.

Avser ändringen utvidgning av bolagets

rörelse till ny försäkringsgren

eller nytt verksamhetsområde eller

avser ändringen en väsentlig omläggning

av rörelsen, skall vid prövningen,

huruvida stadfästelse må meddelas,

vad om koncession för nytt bolag

är stadgat äga motsvarande tillämpning.

3 mom. Ansökan om---till försäkringsinspektionen.

Avser ansökningen -— —- — meddelanden (stiftarombud).

Ansökan om ändring av stadfäst Ansökan om ändring av stadfäst

bolagsordning eller stadfästa grun- bolagsordning eller stadfästa grunder

skall, sedan beslut om ändringen der skall, sedan beslut om ändringen

fattats, göras av styrelsen eller verk- fattats, göras av styrelsen eller verkställande

direktören. Vid ansökning- ställande direktören. Vid ansökningen

skall fogas enligt 341 § andra en skall fogas avskrift av protokoll

stycket bestyrkt avskrift av proto- som förts i ärendet,

koll som förts i ärendet.,

2 mom. Å beslut om ändring av

stadfäst bolagsordning eller stadfästa

grunder skall ock sökas Konungens

stadfästelse. Avser ändringen utvidgning

av bolagets rörelse till ny försäkringsgren

eller nytt verksamhetsområde

eller avser ändringen eu väsentlig

omläggning av rörelsen skall vad

om koncession för nytt bolag är stadgat

äga motsvarande tillämpning.

Konungen må uppdraga åt försäkringsinspektionen

att i Konungens

ställe meddela stadfästelse å ändringsbeslut

i annat fall än i första

stycket andra punkten sägs.

170

Bolagsordning för ömsesidigt försäkringsbolag

skall angiva:

1. bolagets firma; — — — äga

rum;

12. de grunder, enligt vilka eljest

skall förfogas över uppkommen vinst,

med särskilt angivande i fråga om

livförsäkringsrörelse i vad mån avsättning

skall ske till regleringsfond;

13. antal och belopp av försäkringar,

som skola vara tecknade, innan

bolaget må anses bildat;

14. beträffande annan försäkring

§•

Bolagsordning för ömsesidigt försäkringsbolag

skall angiva:

1. bolagets firma; —- — — äga

rum;

12. de grunder, enligt vilka eljest

skall förfogas över uppkommen vinst,

med särskilt angivande i fråga om

livförsäkringsrörelse i vad mån avsättning

skall ske till återbäringsfond;
13.

antal och belopp av försäkringar,

som skola vara tecknade, innan

bolaget må anses bildat;

14. beträffande annan försäkring

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

(Gällande lydelse)

än livförsäkring, regler för begränsning

av den ansvarighet bolaget må

utan återförsäkring ikläda sig på en

och samma risk;

15. där verksamheten avser såväl

direkt försäkring som återförsäkring,

regler för återförsäkringens begränsning

i förhållande till den direkta

försäkringen;

ävensom, där garantikapital försk

jutes:

16. garantikapitalets belopp;

17. i vilken ordning garant skall

inbetala tecknat garantibelopp;

18. huruvida och i vilken ordning

ränta skall erläggas å garantikapitalet

och vinst utdelas till garant, så

ock i vilken ordning garantikapitalet

skall återbetalas.

Antalet styrelseledamöter---t

Bolagsordningen skall-----

(Föreslagen lydelse)

än livförsäkring i vad mån bolaget är

skyldigt att teckna återför säkring;

15. där verksamheten avser såväl

direkt försäkring som återförsäkring,

regler för återförsäkringens begränsning

i förhållande till den direkta

försäkringen;

ävensom, där garantikapital förskjutes:
16.

garantikapitalets belopp;

17. i vilken ordning garant skall

inbetala tecknat garantibelopp;

18. huruvida och i vilken ordning

ränta skall erläggas å garantikapitalet

och vinst utdelas till garant, så

ock i vilken ordning garantikapitalet

skall återbetalas.

ntalet angives.

--enligt 183 §.

173 S.

För livförsäkring skola grunder

upprättas beträffande 1

1. beräkning av försäkringspremier

och premiereserv;

2. avsättning till och användning

av utjämningsfond;

3. försäkringstagares rätt till återköp

och fribrev;

4. belåning av försäkringsbrev hos

bolaget;

5. verkan av underlåten premiebetalning;
6.

försäkringstagares rätt när, annorledes

än av anledning som avses

under 3 eller 5, försäkringen upphör

i förtid eller bolaget eljest är fritt

från ansvarighet för försäkringsfall;

7. återbäring till försäkringstagarna;

samt

8. begränsning av den ansvarighet

bolaget må utan återför säkring ikläda

sig på en och samma risk.

För livförsäkring skola, där icke

med hänsyn till försäkringens särskilda

natur anledning till undantag

föreligger, grunder upprättas beträffande
1.

beräkning av försäkringspremier

och premiereserv;

2. avsättning till och användning

av utjämningsfond;

3. försäkringstagares rätt till återköp

och fribrev;

4. belåning av försäkringsbrev hos

bolaget;

5. verkan av underlåten premiebetalning;
6.

försäkringstagares rätt när, annorledes

än av anledning som avses

under 3 eller 5, försäkringen upphör

i förtid eller bolaget eljest är fritt

från ansvarighet för försäkringsfall;

7. återbäring till försäkringstagarna;
8.

skyldighet att teckna återförsäkring;

samt

9. förräntning av försäkringsbe,

, lopp som förfallit till betalning.

Skall försäkring,-----— för försäkringsfall.

Om grunder------och 273 §§.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

191 §.

Ansökan om-------koncession beviljats.

Ansökningen skall beträffande styrelseledamot,

styrelsesuppleant, verkställande

direktören och vice verkställande

direktör innehålla uppgift

om fullständiga namnet ävensom

hemvist, så ock förklaring att dessa

personer äro svenska medborgare och

ej äro omyndiga. Där enligt denna

lag eller bolagsordningen revisor

skall vara auktoriserad revisor eller

godkänd granskningsman, skola

beträffande sådan revisor och suppleant

för denne lämnas enahanda

uppgifter under angivande att han är

auktoriserad revisor eller godkänd

granskningsman

Ansökningen skall beträffande styrelseledamot,

styrelsesuppleant, verkställande

direktören och vice verkställande

direktör innehålla uppgift

om fullständiga namnet, medborgarskap

och hemvist, så ock förklaring

att dessa personer ej äro omyndiga.

Där enligt denna lag eller bolagsordningen

revisor skall vara auktoriserad

revisor eller godkänd granskningsman,

skola beträffande sådan

revisor och suppleant för denne lämnas

enahanda uppgifter under angivande

att han är auktoriserad revisor

eller godkänd granskningsman.

I ansökningen

sådan firmatecknare.

Bolagets postadress skall angivas.

Vid ansökningen skola fogas:

1. de listor å vilka teckning av

försäkringar ägt rum;

2. avskrift av protokollet vid konstituerande

stämman så ock, om särskild

stämma hållits, avskrift av det

därvid förda protokollet; samt

3. två avskrifter av koncessionen,

bolagsordningen och i 173 § omförmälda

grunder.

Bolagets postadress skall angivas.

Vid ansökningen skola fogas:

1. de listor å vilka teckning av

försäkringar ägt rum;

2. avskrift av protokollet vid konstituerande

stämman så ock, om särskild

stämma hållits, avskrift av det

därvid förda protokollet; samt

3. bevis om tillstånd som må vara

lämnat enligt 20k §, jämförd med 72

och 81 §§, eller enligt 206 §, jämförd

med 100 §.

Dessutom skall,--- — ---- — jämställd betalning.

I femte och sjätte styckena angivna

avskrifter skola vara bestyrkta

på sätt i 3il § andra stycket stadgas.

Har ej----— —• —--av vittnen.

197 6.

Uppkommer i ömsesidigt försäkringsbolag

förlust å annan försäkring

än personförsäkring, skall det

belopp, vartill förlusten uppgår, i den

mån den icke varder täckt genom användande

av befintliga till framtida

förfogande avsatta medel eller genom

nedsättning av reservfonden, med

tillägg av högst en tiondel uttaxeras

å dem, som varit delägare i bolaget

under hela eller någon del av det rä
-

Uppkommer i ömsesidigt försäkringsbolag

förlust å försäkring som

icke är personförsäkring eller återförsäkring,

skall det belopp, vartill förlusten

uppgår, i den mån den icke

varder täckt genom användande av

befintliga till framtida förfogande avsatta

medel eller genom nedsättning

av reservfonden, med tillägg av högst

en tiondel uttaxeras å dem, som varit

delägare i bolaget under hela eller

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

kenskapsår, varunder förlusten upp- någon del av det räkenskapsår, varkommit.

Är enligt bestämmelse i bo- under förlusten uppkommit. Är enlagsordningen

delägarnas personliga ligt bestämmelse i bolagsordningen

ansvarighet begränsad till visst be- delägarnas personliga ansvarighet

lopp eller har i bolagsordningen in- begränsad till visst belopp eller har i

tagits föreskrift om att uttaxering i bolagsordningen intagits föreskrift

första hand skall ske inom en be- om att uttaxering i första hand skall

stämd grupp av delägare eller eljest ske inom en bestämd grupp av deli

annan ordning än i denna paragraf ägare eller eljest i annan ordning än

stadgas, skall uttaxeringen därefter i denna paragraf stadgas, skall utjämkas.

taxeringen därefter jämkas.

Varder ej------förlusten uppkommit.

Där garantikapital--— till garanterna.

199 §.

Uttaxering skall ske i förhållande Uttaxering skall ske i förhållande

till varje delägares försäkringsbe- till varje delägares premier för anlopp.

nan försäkring än personförsäkring

eller återförsäkring, vilka belöpa på

det räkenskapsår varunder förlusten

uppkommit.

Vid nedsättning-------samma förhållande.

Har någon------mycket uppburit.

Om bolagsordningen------de gällande.

204 8.

3 mom. Vad i 90 § stadgas om registreringsanmälan

skall lända till

efterrättelse jämväl i fråga om ömsesidigt

försäkringsbolag, dock skall

vad där sägs om 29 § andra, tredje

och sjunde styckena i stället avse

191 § andra, tredje och åttonde styckena.

227

Sedan stadfästelse meddelats å

ändring av bolagsordning eller grunder,

skall ändringen av styrelsen eller

verkställande direktören ofördröjligen

anmälas för registrering.

Ändringsbeslutet må ej gå i verkställighet

innan registrering skett. Vid

anmälningen skola fogas två enligt

3il § andra stycket bestyrkta avskrifter

av beslutet om stadfästelse.

231

Ansökan om förlängning av koncession,

som beviljats ömsesidigt försäkringsbolag

för bestämd tid, skall,

ställd till Konungen, inlämnas till

försäkringsinspektionen sist sexton

3 mom. Vad i 90 § stadgas om registreringsanmälan

skall lända till

efterrättelse jämväl i fråga om ömsesidigt

försäkringsbolag, dock skall

vad där sägs om 29 § andra, tredje

och sjätte styckena i stället avse

191 § andra, tredje och sjunde styckena.

§•

Sedan stadfästelse meddelats å

ändring av bolagsordning eller grunder,

skall ändringen registreras. Anmälan

för registrering skall göras av

styrelsen eller verkställande direktören

ofördröjligen efter beslutet om

stadfästelse eller i förväg i samband

med ansökningen om stadfästelse.

Ändringsbeslutet må ej gå i verkställighet

innan registrering skett.

§.

Ansökan om förlängning av koncession,

som beviljats ömsesidigt försäkringsbolag

för bestämd tid, skall,

ställd till den myndighet som beviljat

koncessionen, inlämnas till för
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

månader före utgången av den löpande

koncessionen.

Beslut om sådan ansökan skall fattas

å ordinarie bolagsstämma. Vid

ansökningen skall fogas enligt 341 §

andra stycket bestyrkt avskrift av

protokoll som förts i ärendet.

säkringsinspektionen sist sexton månader

före utgången av den löpande

koncessionen.

Beslut om sådan ansökan skall fattas

å ordinarie bolagsstämma. Vid

ansökningen skall fogas avskrift av

protokoll som förts i ärendet.

237 §.

Likvidator skall vara myndig här Likvidator skall vara myndig och,

i riket bosatt svensk medborgare. där ej för särskilt fall Konungen eller

myndighet Konungen förordnar

annat tillåter, här i riket bosatt

svensk medborgare. Sådant tillstånd

må ej avse mer än en tredjedel av

hela antalet likvidatorer.

Uppdraget att-------stycket sägs.

Om likvidator,------- — ny likvidator.

Visar likvidator-----— — till inspektionen.

Vad i — — —- — ----för likvidator.

251

Finnas, sedan den i kallelsen å

okända borgenärer utsatta inställelsedagen

är förbi och all veterlig gäld

blivit betald eller erforderliga medel

därtill avsatta, tillgångar vilka enligt

bestämmelse i bolagsordningen

kunna fördelas bland dem, som vid

bolagets trädande i likvidation voro

delägare i bolaget, skall fördelning

ske i förhållande till varje delägares

försäkringsbelopp, där ej annan fördelningsgrund

är bestämd i bolagsordningen.

§•

Vid skifte av bolagets behållna tillgångar

skola tillgångarna fördelas

mellan dem, som vid bolagets trädande

i likvidation voro delägare i

bolaget, i förhållande till det sammanlagda

beloppet av varje delägares

premier för de fem senaste räkenskapsåren.

Innehåller bolagsordningen

bestämmelser om annan fördelningsgrund,

vare de gällande.

Förmenar delägare---motsvarande tillämpning.

Har delägare----— — äga tillämpning.

253 §.

Då likvidatorerna---för registrering.

Vid anmälningen, som skall vara Vid anmälningen, som skall vara

undertecknad av samtliga likvidato- undertecknad av samtliga likvidatorer,

skola fogas enligt 341 § andra rer, skola fogas avskrift av protokoll

stycket bestyrkt avskrift av proto- som förts i ärendet ävensom bevis

koll som förts i ärendet ävensom be- om dagen för utfärdande av kallelvis

om dagen för utfärdande av kal- sen å okända borgenärer,

lelsen å okända borgenärer.

259 §.

Har ömsesidigt---sin verksamhet.

Uppkommer fråga — —--till likvidationsrevisorerna.

Likvidationsrevisorerna skola — — — eller icke.

2 Ilihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 171

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition, nr 171 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Balansräkningen, berättelsen---å stämman.

Bolagsstämmas beslut---för handen.

För registrering skall ofördröj li- För registrering skall ofördröj ligen

anmälas, att likvidationen skall gen anmälas, att likvidationen skall

upphöra och bolagets verksamhet upphöra och bolagets verksamhet

återupptagas. Anmälningen, som återupptagas. Anmälningen, som

skall undertecknas av samtliga likvi- skall undertecknas av samtliga likdatorer,

skall innehålla försäkran, vidatorer, skall innehålla försäkran,

att hinder enligt första stycket mot att hinder enligt första stycket mot

verksamhetens återupptagande ej fö- verksamhetens återupptagande ej föreligger.

Vid anmälningen skola fo- religger. Vid anmälningen skola fogas

två enligt 341 § andra stycket be- gas två avskrifter av protokoll, som

styrkta avskrifter av protokoll, som förts i ärendet, samt avskrift av baförts

i ärendet, samt avskrift av ba- lansräkningen, berättelsen och yttlansräkningen,

berättelsen och ytt- randet av likvidationsrevisorerna.

randet av likvidationsrevisorerna.

Beslutet om —--------registrering skett.

270 §.

Grunderna beträffande återbäring Grunderna beträffande återbäring

till försäkringstagarna skola inne- till försäkringstagarna skola innehålla

regler för hålla regler för

1. avsättning till återbäringsfon- 1. användning av återbäringsfond;

den samt denna fonds användning;

2. tilldelning av återbäring; 2. tilldelning av återbäring; samt

3. förräntning av återbäringsme- 3. förräntning av återbäringsme
del;

samt del.

4. användning av regleringsfond.

Reglerna för---för tilläggsförsäkring.

Utfästelse om---— — -— av återbäring.

272 §.

Förutom för ändamål som angivas

i grunderna må nedsättning av regleringsfonden,

utjämningsfonden och

återbärings fonden ske allenast för

täckande av förlust enligt vad i 273 §

är stadgat, dock att försäkringsinspektionen

må medgiva nedsättning

av dvlik fond när särskilda skäl äro

därtill.

Nedsättning av säkerhetsfonden

må icke utan försäkringsinspektionens

tillstånd äga rum för annat ändamål

än i samma lagrum 1 mom.

och 2 mom. första stycket sägs.

Förutom för ändamål som angivas

i grunderna må nedsättning av återbäringsfonden

och utjämningsfonden

ske allenast för täckande av förlust

enligt vad i 273 § är stadgat, dock

att försäkringsinspektionen må medgiva

nedsättning av dylik fond när

särskilda skäl äro därtill.

Nedsättning av säkerhetsfonden

för annat ändamål än täckande av

förlust enligt 273 § må ej ske utan

försäkringsinspektionens tillstånd.

273 S.

1 mom. Meddelar försäkringsbolag

enbart livförsäkring och uppkommer

förlust å rörelsen, som ej kan täckas

av befintliga till framtida förfogande

avsatta medel, skall till täckande av

förlusten nedsättning ske av regle
-

1 mom. Meddelar försäkringsbolag

enbart livförsäkring och uppkommer

förlust å rörelsen, som ej kan täckas

av befintliga till framtida förfogande

avsatta medel, skall till täckande av

förlusten nedsättning ske av återbä
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungi. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ringsfonden, säkerhetsfonden, ut- ringsfonden, säkerhetsfonden och utjämningsfonden

och återbäringsfon- jämningsfonden i nu angiven ordden

i nu angiven ordning. ning.

Varder i — ---—--tilldelad återbäring.

Nedsättning av--------är stadgat.

2 mom. Meddelar försäkringsbolag----av reservfonden.

Varder i---------- — motsvarande tillämpning.

Uppkommer i bolag som avses i

första stycket förlust å annan försäkring

än livförsäkring och kan förlusten

ej täckas av befintliga till

framtida förfogande avsatta medel

eller genom nedsättning av reservfonden

skall till täckande av förlusten

nedsättning ske av regleringsfonden,

utjämningsfonden, återbäringsfonden

och säkerhetsfonden i

nu angiven ordning; dock att i fall

då värdehandlingar vari sådan fond

redovisas skola sättas i särskilt förvar

på sätt i 276 § sägs fonden icke

må nedsättas utan försäkringsinspektionens

tillstånd. Vad sålunda

stadgats skall ej lända till rubbning

av vad i 197 § är föreskrivet om täckande

av ömsesidigt försäkringsbolags

förlust å annan försäkring än

personförsäkring.

Uppkommer i bolag som avses i

första stycket förlust å annan försäkring

än livförsäkring och kan förlusten

ej täckas av befintliga till

framtida förfogande avsatta medel

eller genom nedsättning av reservfonden

skall till täckande av förlusten

nedsättning ske av återbäringsfonden,

utjämningsfonden och säkerhetsfonden

i nu angiven ordning;

dock att i fall då värdehandlingar vari

sådan fond redovisas skola sättas i

särskilt förvar på sätt i 276 § sägs

fonden icke må nedsättas utan försäkringsinspektionens

tillstånd. Vad

sålunda stadgats skall ej lända till

rubbning av vad i 197 § är föreskrivet

om täckande av ömsesidigt försäkringsbolags

förlust å försäkring som

icke är personförsäkring eller återförsäkring.

274 §.

Vid envar tidpunkt skall ett belopp

motsvarande försäkringsfonden

för livförsäkringar vara redovisat i

följande slag av värdehandlingar:

1. obligationer eller andra skuldförbindelser,

som utfärdats eller garanterats

av staten;

2. obligationer utfärdade av Sveriges

allmänna hypoteksbank, konungariket

Sveriges stadshypotekskassa,

Svenska bostadskreditkassan,

Svenska skeppshypotekskassan eller

Intcckningsbanken aktiebolag eller

av hypoteksaktiebolag, som enligt

vad därom finnes stadgat står under

tillsyn av bank- och fondinspektionen;
3.

av riksbanken, —- medgivas.

Utan binder

Med försäkringsfond —

Vid envar tidpunkt skall ett belopp

motsvarande försäkringsfonden

för livförsäkringar vara redovisat i

följande slag av värdehandlingar:

1. obligationer eller andra skuldförbindelser,

som utfärdats eller garanterats

av staten;

2. obligationer utfärdade av Sveriges

allmänna hypoteksbank, konungariket

Sveriges stadsliypotekskassa,

Svenska bostadskreditkassan

eller Svenska skeppshypotekskassan

eller av hypoteksaktiebolag, som enligt

vad därom finnes stadgat står

under tillsyn av bank- och fondinspektionen;
-

— kunna 3. av riksbanken,-----kunna

medgivas.

---— — i aktier.

— återförsäkringsgivares ansvarighet.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1 mom. De värdehandlingar,--

Det åligger styrelsen och verkställande

direktören att tillse att, på sätt

i första stycket är sagt, vid envar tidpunkt

värdehandlingar till erforderligt

belopp satts i särskilt förvar.

Hava värdehandlingar satts i förvar

till större värde än som enligt denna

lag erfordras, må försäkringsinspektionen

på framställning av styrelsen

eller verkställande direktören lämna

tillstånd till utbekommande av värdehandlingar

svarande mot överskottet.

Styrelsen eller verkställande direktören

äge jämväl för utbetalande

av förfallet försäkrings- eller återbäringsbelopp,

för vilket avsättning ägt

rum, utbekomma handlingar av motsvarande

värde. Utbyte av värdehandling

mot annan handling av

motsvarande värde må äga rum, där

sådant påkallas av styrelsen eller

verkställande direktören.

Behöver bolaget---motsvarar

§•

— grundade förbindelser.

Det åligger styrelsen och verkställande

direktören att tillse att, på sätt

i första stycket är sagt, vid envar tidpunkt

värdehandlingar till erforderligt

belopp satts i särskilt förvar.

Hava värdehandlingar satts i förvar

till större värde än som enligt denna

lag erfordras, äge styrelsen eller

verkställande direktören utbekomma

handlingar svarande mot överskottet.

Styrelsen eller verkställande direktören

äge jämväl för utbetalande

av förfallet försäkrings- eller återbäringsbelopp,

för vilket avsättning ägt

rum, utbekomma handlingar av motsvarande

värde. Utbyte av värdehandling

mot annan handling av

motsvarande värde må äga rum, där

sådant påkallas av styrelsen eller

verkställande direktören.

le värde.

277 8.

Meddelar försäkringsbolag såväl

livförsäkring som försäkring av annat

slag, skola tillgångar motsvarande

säkerhetsfonden redovisas på sätt

i 274 § är föreskrivet om försäkringsfond;

i fråga om värdehandlingar, i

vilka tillgångarna sålunda redovisas,

gälle vad i 276 § sägs om där avsedda

handlingar.

Meddelar försäkringsbolag såväl

livförsäkring som annan försäkring

än personförsäkring, skola tillgångar

motsvarande säkerhetsfonden redovisas

på sätt i 274 § är föreskrivet

om försäkringsfond; i fråga om värdehandlingar,

i vilka tillgångarna sålunda

redovisas, gälle vad i 276 §

sägs om där avsedda handlingar.

281 8.

Sist en månad efter bolagsstämma,

varom i 113 eller 213 § förmäles, eller,

om stämma ej hållits inom tid

som där stadgas, inom sju månader

från föregående räkenskapsårs utgång

skall genom styrelsens och

verkställande direktörens försorg till

försäkringsinspektionen insändas

dels avskrift av balansräkningen,

vinst- och förlusträkningen, förvaltningsberättelsen

och revisionsberättelsen,

dels en särskild redogörelse

angående bolagets verksamhet under

räkenskapsåret och ställning balans
-

Sist en månad efter bolagsstämma,

varom i 113 eller 213 § förmäles, eller,

om stämma ej hållits inom tid

som där stadgas, inom sju månader

från föregående räkenskapsårs utgång

skall genom styrelsens och

verkställande direktörens försorg till

försäkringsinspektionen insändas

dels avskrift av balansräkningen,

vinst- och förlusträkningen, förvaltningsberättelsen

och revisionsberättelsen,

dels en särskild redogörelse

angående bolagets verksamhet under

räkenskapsåret och ställning ba
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

21

(Gällande lydelse)

dagen, dels ock, i fråga om livförsäkring,

redogörelse för beräkning

av premiereserven, utjämningsfonden

och återbäringsfonden. Redogörelserna

skola upprättas enligt anvisningar,

som meddelas av inspektionen,

och vara undertecknade, den

förra av styrelsen och verkställande

direktören samt den senare av aktuarien.

På avskriften

(Föreslagen lydelse)

lansdagen, dels ock, i fråga om livförsäkring,

redogörelse för beräkning

av premiereserven och utjämningsfonden.

Redogörelserna skola

upprättas enligt anvisningar, som

meddelas av inspektionen, och vara

undertecknade, den förra av styrelsen

och verkställande direktören

samt den senare av aktuarien.

--- enligt balansräkningen.

282 6.

1 mom. Det åligger styrelsen och

verkställande direktören för försäkringsbolag

som meddelar livförsäkring

att, såvitt angår livförsäkringsrörelsen,

till försäkringsinspektionen

insända dels inom nio månader

efter varje räkenskapsårs utgång redogörelse

i vad mån det verkliga förloppet

av rörelsen avvikit från grunderna,

dels ock för varje femårsperiod,

å tid som inspektionen bestämmer,

statistisk-ekonomisk utredning

angående verksamhetens förlopp och

bolagets ställning. Där så finnes påkallat,

må inspektionen jämväl för

annan tid infordra sådan utredning.

Redogörelsen och---— ---

Det ankommer på försäkringsinspektionen

att bestämma när och för

vilken tidrymd utredning som ovan

sägs skall avgivas första gången efter

bolagets bildande.

1 mom. Det åligger styrelsen och

verkställande direktören för försäkringsbolag

som meddelar livförsäkring

att, såvitt angår livförsäkringsrörelsen,

till försäkringsinspektionen

insända dels inom nio månader

efter varje räkenskapsårs utgång redogörelse

i vad mån det verkliga förloppet

av rörelsen avvikit från grunderna,

dels ock för period och å tid,

som inspektionen bestämmer, statistisk-ekonomisk

utredning angående

verksamhetens förlopp och bolagets

ställning.

av aktuarien.

287 8.

1 mom. Det åligger styrelsen och

verkställande direktören att när som

helst för befattningshavare hos försäkringsinspektionen,

som enligt av

Konungen meddelade bestämmelser

har att i sådant avseende företräda

inspektionen, hålla bolagets kassa

och övriga tillgångar samt böcker,

räkenskaper och andra handlingar

tillgängliga för granskning.

2 mom. Befattningshavare hos försäkringsinspektionen,

som enligt av

Konungen meddelade bestämmelser

har befogenhet att företräda inspektionen,

äger närvara vid bolagsstäm
-

1 mom. Det åligger styrelsen och

verkställande direktören att när som

helst för befattningshavare hos försäkringsinspektionen

som är behörig

att företräda inspektionen eller annan,

som av inspektionen förordnats

att företräda denna, hålla bolagets

kassa och övriga tillgångar samt böcker,

räkenskaper och andra handlingar

tillgängliga för granskning.

2 mom. Befattningshavare hos försäkringsinspektionen

som är behörig

att företräda inspektionen eller annan,

som av inspektionen förordnats

att företräda denna, äger närvara vid

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

(Gällande lydelse)

ma eller av inspektionen utlyst styrelsesammanträde

och deltaga i överläggningarna.

3 mom. Vad försäkringsinspektionens

företrädare vid granskning av

böcker, räkenskaper och andra handlingar

eller vid bolagsstämma eller

styrelsesammanträde må hava erfarit

angående enskildas personliga eller

ekonomiska förhållanden må ej

yppas för allmänheten.

287

295

2 mom. Beslut om------

Inom fyra månader från det beslutet

fattades eller, om klandertalan

därå anställts, från det denna talan

genom lagakraftägande dom ogillades,

skall beslutet av det överlåtande

bolagets styrelse eller verkställande

direktör anmälas för registrering.

Två enligt 3il § andra stycket bestyrkta

avskrifter av protokoll som

förts i ärendet, innehållande fullständigt

angivande av förslaget till avtal,

skola fogas vid anmälningen. Har anmälan

ej gjorts inom föreskriven tid,

vare frågan om överlåtelse förfallen.

(Föreslagen lydelse)

bolagsstämma eller av inspektionen

utlyst styrelsesammanträde och deltaga

i överläggningarna.

3 mom. Vad försäkringsinspektionens

företrädare eller någon som biträder

honom erfarit vid granskning

av böcker, räkenskaper och andra

handlingar eller vid bolagsstämma eller

styrelsesammanträde må ej obehörigen

yppas.

a §•

Skyldighet enligt 283 § och 287 §

1 mom. att lämna upplysningar och

hålla tillgångar och handlingar tillgängliga

för granskning åligger även

styrelsen och verkställande direktören

i aktiebolag vars verksamhet

uteslutande har till föremål att biträda

försäkringsbolag, så ock ordförande

och verkställande direktör

eller motsvarande befattningshavare

i tarif förening, skaderegleringsnämnd,

villkorsnämnd eller annat

liknande organ, som biträder försäkringsbolag

vid rörelsens bedrivande.

Samma skyldighet åligger jämväl

styrelsen och verkställande direktören

i annat aktiebolag än nu sagts,

i den mån det med bolagets samtycke

föreskrivits i villkor för medgivande

enligt 336 § att innehava aktier

i bolaget.

§•

ordinarie bolagsstämma.

Inom fyra månader från det beslutet

fattades eller, om klandertalan

därå anställts, från det denna talan

genom lagakraftägande dom ogillades,

skall beslutet av det överlåtande

bolagets styrelse eller verkställande

direktör anmälas för registrering.

Två avskrifter av protokoll som förts

i ärendet, innehållande fullständigt

angivande av förslaget till avtal, skola

fogas vid anmälningen. Har anmälan

ej gjorts inom föreskriven tid,

vare frågan om överlåtelse förfallen.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

303 §.

Ansökan om försäkringsbolags re- Ansökan om försäkringsbolags registrering

och anmälan för registre- gislrering och anmälan för registrering

skola ingivas eller i betalt brev ring skola ingivas eller i betalt biev

med posten insändas till försäkrings- med posten insändas till försäkringsinspektionen.

Sådan ansökan eller inspektionen.

anmälan skall vara åtföljd av stadgade

avgifter.

304 §.

2 mom. Hava vid anmälan för registrering

eller i fråga om upprättande

av handling, som skall fogas

vid sådan anmälan, icke iakttagits

de föreskrifter, som finnas för varje

särskilt fall stadgade, eller prövas

beslut, som anmäles för registrering

och för vars giltighet Konungens

stadfästelse ej erfordras, icke hava

tillkommit i föreskriven ordning eller

ej stå i överensstämmelse med föreskrifterna

i denna lag eller eljest

strida mot lag eller författning eller

mot bolagsordningen eller grunderna

eller vara till sin avfattning i något

viktigare hänseende otydligt eller

vilseledande, skall registrering vägras.

Är annan grund till sådan klandertalan

mot bolagsstämmobeslut,

som avses i 131 § 1 mom. andra stycket

eller 229 § 1 mom. andra stycket,

än att vid beslutet i denna lag eller

bolagsordningen upptagna föreskrifter

om särskild röstpluralitet icke

rätteligen iakttagits, vare det dock ej

hinder mot registrering, sedan tid för

väckande av klandertalan utgått

utan att talan väckts.

2 mom. Hava vid anmälan för registrering

eller i fråga om upprättande

av handling, som skall fogas

vid sådan anmälan, icke iakttagits

de föreskrifter, som finnas för varje

särskilt fall stadgade, eller prövas

beslut, som anmäles för registrering

och för vars giltighet stadfästelse

ej erfordras, icke hava tillkommit i

föreskriven ordning eller ej stå i

överensstämmelse med föreskrifterna

i denna lag eller eljest strida mot

lag eller författning elier mot bolagsordningen

eller grunderna eller vara

till sin avfattning i något viktigare

hänseende otydligt eller vilseledande,

skall registrering vägras. Är annan

grund till sådan klandertalan mot

bolagsstämmobeslut, som avses i

131 § 1 mom. andra stycket eller

229 § 1 mom. andra stycket, än att

vid beslutet i denna lag eller bolagsordningen

upptagna föreskrifter om

särskild röstpluralitet icke rätteligen

iakttagits, vare det dock ej hinder

mot registrering, sedan tid för väckande

av klandertalan utgått utan

att talan väckts.

305 §.

Beviljas försäkringsaktiebolags — — — hans fullständiga namn och

hemvist.

Innehåller bolagsordningen---kunna utgivas.

Den ena av de till försäkringsin- Bolaget skall tillställas bevis om

spcktioncn ingivna avskrifterna av registreringen, tecknat å avskrift av

koncessionen skall förses med bevis koncessionen. De listor å vilka aktieom

registreringen av bolaget och teckningen ägt rum skola återställas

återställas till detta. De listor å vilka till bolaget,

aktieteckningen ägt rum skola ock

återställas till bolaget.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

306 §.

Beviljas ömsesidigt---hans fullständiga namn och hemvist.

Innehåller bolagsordningen---i registret.

Den ena av de till försäkringsin- Bolaget skall tillställas bevis om

spektionen ingivna avskrifterna av registreringen, tecknat å avskrift av

koncessionen skall förses med bevis koncessionen. De listor å vilka teckom

registreringen av bolaget och ning av försäkringar ägt rum skola

aterstallas till detta. De listor å vilka återställas till bolaget,

teckning av försäkringar ägt rum

skola ock återställas till bolaget.

315 §.

Närmare föreskrifter om försäk- Närmare föreskrifter om försäkringsregistrets

förande, de i 314 § ringsregistrets förande och de i 314 §

stadgade kungörelserna, avgifterna stadgade kungörelserna samt om tid

för registreringen och dess kungö- och sätt för utgivande av den i nämnrandc

samt om tid och sätt för utgi- da paragraf omförmälda samlingen

van<^® av *^en * nämnda paragraf om- och dess översändande till vissa

förmälda samlingen och dess över- n^ndigheter meddelas av Konungen,

sändande till vissa myndigheter meddelas

av Konungen.

327 8.

Med dagsböter eller fängelse straffes

ock

1. styrelseledamot eller verkställande

direktör, som uppsåtligen eller

av vårdslöshet meddelar oriktig eller

vilseledande uppgift i redogörelse,

utredning eller bevis, som avses i

281 eller 282 §, eller vid lämnande

av upplysning enligt 283 §;

2. aktuarie, där han i redogörelse

eller utredning, som enligt 281 eller

282 § avlämnats till försäkringsinspektionen,

uppsåtligen eller av

vårdslöshet meddelar oriktig eller

vilseledande uppgift;

3. styrelseledamot, med vars begivande

utfärdas aktiebrev, interimsbevis

eller teckningsbevis, som är

ställt till innehavaren, eller dylikt

brev eller bevis, i vilket mot föreskrift

i 30 § andra stycket, 31 §

första stycket tredje punkten eller

31 §. andra stycket tredje punkten

den i förbehåll som i nämnda lag
-

Med dagsböter eller fängelse straffes

ock

1. styrelseledamot eller verkställande

direktör, som uppsåtligen eller

av vårdslöshet meddelar oriktig eller

vilseledande uppgift i redogörelse,

utredning eller bevis, som avses i

281 eller 282 §, eller vid lämnande

av upplysning enligt 283 §;

2. den som jämlikt 287 a § lämnar

upplysning enligt 283 § och som därvid

uppsåtligen eller av vårdslöshet

meddelar oriktig eller vilseledande

uppgift;

3. aktuarie, där han i redogörelse

eller utredning, som enligt 281 eller

282 § avlämnats till försäkringsinspektionen,

uppsåtligen eller avvårdslöshet

meddelar oriktig eller

vilseledande uppgift;

4. styrelseledamot, med vars begivande

utfärdas aktiebrev, interimsbevis

eller teckningsbevis, som är

ställt till innehavaren, eller dylikt

brev eller bevis, i vilket mot föreskrift

i 30 § andra stycket, 31 § första

stycket tredje punkten eller 31 §

andra stycket tredje punkten den i

förbehåll som i nämnda lagrum sägs

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

(Gällande lydelse)

ram sägs bestämda inskränkningen

icke angivits;

4. styrelseledamot eller likvidator,

där lian uppsåtligen låter i aktieboken

verkställa införing i strid mot

bestämmelserna i 35 § 1 mom. andra

eller tredje stycket, 35 § 2 mom. första

eller andra stycket, 35 § 3 mom.

första punkten, 54 § tredje punkten

eller 59 § 2 mom. tredje stycket eller

fjärde stycket sista punkten eller

underlåter att ombesörja, att förändring

i äganderätten till aktie varder

jämlikt 35 § 1 mom. tredje eller fjärde

stycket, 35 § 2 mom. första eller

andra stycket eller 35 § 3 mom. första

punkten införd i aktieboken;

5. styrelseledamot, verkställande

direktör eller likvidator, som uppsåtligen

eller av vårdslöshet i strid mot

bestämmelserna i 63 §, 67 § 1 mom.,

68 § första stycket, 193 § eller 195 §

1 mom. låter verkställa utbetalning

till aktieägare eller garant;

6. revisor, likvidationsrevisor eller

revisors eller likvidationsrevisors

medhjälpare som, oaktat han insett

eller bort inse, att skada därav kunnat

följa, yppar något av vad vid

verkställd granskning kommer till

hans kännedom, utan att det med

nödvändighet erfordras för fullgörande

av hans uppdrag;

7. den som i sådan försäkran, varom

förmäles i 107 §, uppsåtligen

lämnar oriktig uppgift.

(Föreslagen lydelse)

bestämda inskränkningen icke angivits;
5.

styrelseledamot eller likvidator,

där han uppsåtligen låter i aktieboken

verkställa införing i strid mot

bestämmelserna i 35 § 1 mom. andra

eller tredje stycket, 35 § 2 mom. första

eller andra stycket, 35 § 3 mom.

första punkten, 54 § tredje punkten

eller 59 § 2 mom. tredje stycket eller

fjärde stycket sista punkten eller

underlåter att ombesörja, att förändring

i äganderätten till aktie varder

jämlikt 35 § 1 mom. tredje eller fjärde

stycket, 35 § 2 mom. första eller

andra stycket eller 35 § 3 mom. första

punkten införd i aktieboken;

6. styrelseledamot, verkställande

direktör eller likvidator, som uppsåtligen

eller av vårdslöshet i strid mot

bestämmelserna i 63 §, 67 § 1 mom.,

68 § första stycket, 193 § eller 195 §

1 mom. låter verkställa utbetalning

till aktieägare eller garant;

7. revisor, likvidationsrevisor eller

revisors eller likvidationsrevisors

medhjälpare som, oaktat han insett

eller bort inse, att skada därav kunnat

följa, yppar något av vad vid

verkställd granskning kommer till

hans kännedom, utan att det med

nödvändighet erfordras för fullgörande

av hans uppdrag;

8. den som i sådan försäkran, varom

förmäles i 107 §, uppsåtligen

lämnar oriktig uppgift.

328 §.

Med dagsböter straffes

1. styrelseledamot eller ■— — -—

nämnda lagrum;

4. stiftare, där han uppsåtligen eller

av vårdslöshet bestyrker avskrift,

som i 12 § första stycket eller 175 §

första stycket sägs, ehuru avskriften

är oriktig, så ock styrelseledamot,

styrelsesuppleant, verkställande direktör,

vice verkställande direktör,

likvidator, suppleant för likvidator

eller firmatecknare, där han uppsåtligen

eller av vårdslöshet bestyrker

avskrift, varom förmäles i 3M § and
-

Med dagsböter straffes

1. styrelseledamot eller — — -—

nämnda lagrum;

4. stiftare, där han uppsåtligen eller

av vårdslöshet bestyrker avskrift,

som i 12 § första stycket eller 175 §

första stycket sägs, ehuru avskriften

är oriktig, så ock styrelseledamot

och styrelsesuppleant, där han uppsåtligen

eller av vårdslöshet bestyrker

avskrift, varom förmäles i 52 §

första stycket, ehuru avskriften är

oriktig.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1061

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ra stycket, ehuru avskriften är oriktig
-

329

Med dagsböter straffes ock

1. den som, i annat fall än i 327 §

3 och 4 avses, underlåter att iakttaga

föreskrift i 30 §, 31 § första, andra

eller fjärde stycket, 35 §, 54 § tredje

punkten, 59 § 2 inom. tredje stycket

eller fjärde stycket sista punkten eller

340 §, så ock den som bryter mot

föreskrift i 34 §, 51 § andra stycket

första punkten, 59 § 2 mom. fjärde

stycket första punkten, 64 §, 301 §

eller 334 § 2 mom. tredje stycket;

2. styrelseledamot, verkställande

----stycket åligger.

329

Med dagsböter straffes ock

1. den som, i annat fall än i 327 §

4 och 5 avses, underlåter att iakttaga

föreskrift i 30 §, 31 § första, andra

eller fjärde stycket, 35 §, 54 § tredje

punkten, 59 § 2 mom., tredje stycket

eller fjärde stycket sista punkten

eller 340 §, så ock den som bryter

mot föreskrift i 34 §, 51 § andra stycket

första punkten, 59 § 2 mom. fjärde

stycket första punkten, 64 §, 301 §

eller 334 § 2 inom. tredje stycket;

2. styrelseledamot, verkställande

--- — stycket åligger.

a§.

Den som bryter mot vad i 287 § 3

mom. är stadgat straffes med dagsböter

eller fängelse, där ej gärningen är

belagd med straff i strafflagen.

332 §.

2 mom. När god man på grund av

förordnande jämlikt 11 kap. 4 § 5

lagen om förmynderskap förvaltar

aktier för blivande ägares räkning,

skall blivande ägare på anmälan av

gode mannen införas såsom ägare i

aktieboken med anteckning om förvärvet

och om förordnandet. I

2 mom. När god man på grund av

förordnande jämlikt 18 kap. 4 §5

föräldrabalken förvaltar aktier för

blivande ägares räkning, skall blivande

ägare på anmälan av gode

mannen införas såsom ägare i aktieboken

med anteckning om förvärvet

och om förordnandet.

334 §.

1 mom. Beslutas i-----femtio kronor.

Beslut om------i nedsättningsbeslutet.

sig därom.

I annat---—

Där beslut om sammanläggning av

aktier ej ingår i beslut om nedsättning

av aktiekapitalet, skall beslutet

ofördröj ligen av styrelsen eller verkställande

direktören anmälas för registrering.

Vid anmälningen skola

fogas två enligt 341 § andra stycket

bestyrkta avskrifter av protokoll som

förts i ärendet.

Där beslut om sammanläggning av

aktier ej ingår i beslut om nedsättning

av aktiekapitalet, skall beslutet

ofördröj ligen av styrelsen eller

verkställande direktören anmälas för

registrering. Vid anmälningen skola

fogas två avskrifter av protokoll som

förts i ärendet.

336 §.

Av aktierna i svenskt aktiebolag Av aktierna i svenskt eller utmå

försäkringsbolag icke utan för- ländskt aktiebolag må försäkrings
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

(Gällande lydelse)

säkringsinspektionens medgivande

äga mer än en tjugondei eller, om

aktier med olika röstvärde finnas,

större antal än att röstetalet för aktierna

utgör högst en tjugondei av

röstetalet för samtliga aktier. Tillhör

försäkringsbolaget koncern, skall

vad sålunda stadgats gälla koncernen.

Vad i första stycket är stadgat

skall ej äga tillämpning å aktier i

försäkringsaktiebolag eller i aktiebolag,

vars verksamhet har till föremål

att äga aktier i försäkringsaktiebolag

eller att tillskjuta garantikapital i

ömsesidigt försäkringsbolag.

(Föreslagen lydelse)

bolag icke utan försäkringsinspelttionens

medgivande äga mer än en

tjugondei eller, om aktier med olika

röstvärde finnas, större antal än att

röstetalet för aktierna utgör högst

en tjugondei av röstetalet för samtliga

aktier. Tillhör försäkringsbolaget

koncern, skall vad sålunda stadgats

gälla koncernen; aktiebolag, som ej

är försäkringsbolag, skall därvid anses

såsom koncernbolag, därest förhållandena

äro sådana att aktiebolaget,

om det varit försäkringsaktiebolag,

jämlikt 333 § skulle hava räknats

såsom dotterbolag.

Vad i första stycket är stadgat

skall ej äga tillämpning å aktier i

försäkringsaktiebolag eller i aktiebolag,

vars verksamhet uteslutande har

till föremål att äga aktier i försäkringsaktiebolag,

att tillskjuta garantikapital

i ömsesidigt försäkringsbolag,

att utöva förvaltning av försäkringsbolags

fastigheter eller att biträda

försäkringsbolag vid rörelsens

bedrivande.

341

Skall enligt-------7 —

Avskrift, som på grund av särskild

föreskrift i denna lag skall vara bestyrkt

enligt detta stycke, skall vara

till riktigheten bestyrkt av notarius

publicus eller landsfiskal eller ock

av minst två personer, som hava

ställning av styrelseledamot, styrelsesuppleant,

verkställande direktör,

vice verkställande direktör, likvidator,

suppleant för likvidator eller firmatecknare.

Annan avskrift skall, där ej särskild

föreskrift givits, vara till riktigheten

bestyrkt av två personér.

§•

— av styrelsen.

Avskrift varom i denna lag stadgas

skall, där ej särskild föreskrift

givits, vara till riktigheten bestyrkt

av två personer, som vid sina namn

böra angiva yrke och postadress.

345 §.

I fråga om livförsäkring endast för

dödsfall, vilken meddelas för en tid

av längst fem år eller mot premie,

som är beräknad och bestämd för

längst fem år i sänder, må Konungen

eller, efter Konungens bemyndigande,

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

försäkringsinspektionen medgiva undantag

från de särskilda bestämmelserna

i denna lag angående livförsäkring.

Betiäffande tjänstepensionsförsäkxing — — — prövas skäliga

Driver försäkringsbolag---finnas påkallade. &

I fråga — ---------i övrigt.

348 §.

hinder av bestämmelserna i Utan hinder av bestämmelserna i

lb8 § ma for andamål som avses i 168 § må för ändamål som avses i

lagen om försäkring for olycksfall i lagen om yrkesskadeförsäkring bilaråe/e

bddas ömsesidigt försäkrings- das ömsesidigt försäkringsbolag för

bolag for vars förbindelser delägarna vars förbindelser delägarna svara

svara personligen; och skall beträf- personligen; och skall beträffande

ande sadant bolag i fråga om för- sådant bolag i fråga om förlust å

lust a olycksfallsförsäkringen vad i yrkesskadeförsäkringen vad i 197_

197—203 §§ är för där avsett fall 203 §§ är för där avsett fall föreskrifor

eskrivet om uttaxering äga mot- vet om uttaxering äga motsvarande

svarande tillämpning. tillämpning.

Angående trafikförsäkringsrörelse---å motorfordon.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1962, där ej annat följer av vad

nedan sägs. Vad i beslut om koncession

eller i försäkringsbolags bolagsordning

må vara stadgat angående

sjuk- och olycksfallsförsäkring, som

meddelas för längst tio år, skall efter

den 1 januari 1962 avse sådan försäkring,

som meddelas för längst fem

år.

Bestämmelserna i 199 och 251 §§ i

deras ändrade lydelse skola träda i

kraft den 1 januari 1963.

Försäkringsinspektionen äger före

den 1 januari 1962 stadfästa sådan

ändring av försäkringsbolags bolagsordning

och grunder som påkallas av

denna lag. Inspektionen äger ock efter

ansökan medgiva, att försäkringsbolag,

i avvaktan på att ändring som

nu sagts beslutas, stadfästes och registreras,

senast intill utgången av år

1962 må tillämpa vad i äldre lag är

stadgat angående regleringsfond och

å t erbärin gsfon d.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

29

Utdrag av protokoll över handelsärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Södermanland,

i statsrådet å Stockholms slott den 28 april 1961.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström,

Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam,

Hermansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för handelsdepartementet, statsrådet Lange, fråga om vissa ändringar i

lagen om försäkringsrörelse och anför därvid följande.

I. Inledning

De centrala bestämmelserna för försäkringsverksamheten är givna i lagen

den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse. Lagen, som i sina huvudsakliga

delar trädde i kraft den 1 januari 1949, har sedermera i vissa avsnitt

ändrats genom lag den 16 juni 1950 (nr 320). Utländska försäkringsanstalters

verksamhet regleras genom lagen den 9 juni 1950 (nr 272) om rätt för

utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket.

Jämlikt bemyndigande den 10 januari 1958 tillkallade jag två utredningsmän1

för att verkställa en översyn av lagstiftningen på försäkringsområdet.

Utredningsmännen, vilka antagit benämningen 1958 års försäkringssakkunniga,

har den 31 december 1959 avgivit betänkande med titeln »översyn

av lagen om försäkringsrörelse» (SOU 1960: 11). Betänkandet innehåller

bl. a. förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen om försäkringsrörelse.

Det framlagda förslaget innefattar en begränsad revision av lagstiftningen.

över de sakkunnigas förslag har, efter remiss, avgivits gttranden av försäkringsinspektionen,

pensionsstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, riksskattenämnden,

näringsfrihetsrådet, Svenska försäkringsbolags riksförbund och

Svenska livförsäkringsbolags förening, vilka båda sammanslutningar avgivit

gemensamt yttrande och i fortsättningen kallas Försäkringsbolagens riksförbund,

Folksam-bolagen, Landsbygdens brandförsäkringsbolags förening,

Socken- och häradsbolagens riksförbund, Försäkringstjänstemannaförbundet,

Försäkringsfunktionärcrnas förbund, Landsorganisationen i Sverige,

Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers centralorganisation,

Sveriges industriförbund, Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet

landsbygdens folk, Kooperativa förbundet, Sveriges hantverks- och industri
1

Utredningsmän har varit ledamoten av riksdagens andra kammare Nils Kellgren samt byråchefen

i försäkringsinspektionen Lorentz Vogel.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungi. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

organisation, Yrkeskvinnors samarbetsförbund, Hyresgästernas riksförbund,

Kungl. automobilklubben, Motormännens riksförbund, Motorförarnas helnykterhetsförbund,

Svenska bankföreningen samt av Svenska sparbanksföreningen.

Yttranden bar även avgivits av styrelserna i de till Svenska försäkringsbolags

riksförbund anslutna Svenska personal-pensionskassan, Livförsäkringsbolaget

Thule och Sakförsäkringsaktiebolaget Thule, Livförsäkringsbolaget

Trygg, Försäkrings-Aktiebolaget Fylgia, försäkringsaktiebolagen

Skandia och Norden samt Livförsäkringsaktiebolaget Skandia, Framtiden

livförsäkringsaktiebolag, Svenska livförsäkringsbolaget, Försäkringsaktiebolaget

Hansa, Städernas allmänna försäkringsbolag och i Sjöförsäkringsaktiebolaget

Öresund. Nämnda styrelser har i sina yttranden huvudsakligen hänvisat

till det av Försäkringsbolagens riksförbund avgivna yttrandet.

Sedan ärendet varit föremål för överväganden inom handelsdepartementet,

anhåller jag nu att få upptaga det till behandling.

II. Grunddrag i försäkringsrörelsens utveckling under nuvarande

lagstiftning

De sakkunniga framhåller inledningsvis, att 1948 års lag om försäkringsrörelse

(FL) i åtskilliga hänseenden omgestaltade den offentligrättsliga regleringen

av det svenska försäkringsbolagsväsendet. De sakkunniga erinrar

om de viktigaste nyheterna i 1948 års lagstiftning.

För rätt att driva försäkringsrörelse erfordras särskild koncession. Såsom

materiell förutsättning för koncession kräves i den nya lagen, att rörelsen

finnes behövlig och även eljest ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet.

I fråga om livförsäkringen uppställes den s. k. skälighetsprincipen

vid sidan av tidigare gällande soliditetsprincip. Den nya principen

innebär krav på att priset för en försäkring skall vara skäligt avvägt i

förhållande till de förmåner försäkringen medför. Läns- och häradsbolagen

likställes i allt väsentligt med riksbolagen. De bolagsrättsliga bestämmelserna

har anpassats till 1944 års aktiebolagslag, dock med åtskilliga avvikelser betingade

av försäkringsväsendets egenart.

Enligt den nya lagstiftningen skulle redan existerande försäkringsbolag

söka ny koncession. Koncessionsprövningen för dessa bolags del skulle dock

icke avse frågan huruvida bolagets rörelse var behövlig. Innan frågan om

koncession avgjorts, ägde försäkringsbolagen fortsätta sin verksamhet enligt

bestämmelserna i äldre lag, i den mån ej Kungl. Maj:t förordnat att föreskrifter

i den nya lagen skulle tillämpas.

1950 års ändringar i FL avsåg huvudsakligen tre olika frågor, nämligen

representation för försäkringstagarna i styrelsen för försäkringsaktiebolag,

föreskrift att premiesättningen även beträffande annan försäkring än livförsäkring

skall vara skäligt avvägd samt utvidgning av FL:s tillämpningsområde

till att omfatta även sockenbolag för brand- eller sjöförsäkring.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

En närmare redogörelse för innehållet i gällande lagstiftning kommer att

lämnas i anslutning till betänkandets olika förslag.

De sakkunniga redogör i betänkandet för några drag ur försäkringsrörelsens

utveckling under åren 1949—1958.

Såsom ett markant drag i utvecklingen under den tid, som förflutit etter

FL:s ikraftträdande, framhåller de sakkunniga koncentrationen av det enskilda

försäkringsväsendet till ett minskat antal försäkringsbolag. Denna

utveckling har löpt jämsides med en fortsatt volymmässig expansion. I en

för ändamålet särskilt upprättad tabell (tabell A) lämnas närmare uppgifter

om antalet försäkringsbolag av olika slag vid utgången av åren 1948 och

1958. I anslutning till tabellens uppdelning av bolagen i skilda kategorier

nämnes, att försäkringsbolagen i riket med hänsyn till rörelseinriktningen

brukar indelas i livförsäkrings-, sjukförsäkrings-, arbetsgivar-, skadeförsäkrings-

och återförsäkringsbolag. Livförsäkringsbolagen meddelar allenast

livförsäkring samt, i några fall, lång sjuk- och olycksfallsförsäkring.

Till sjukförsäkringsbolag hänföres ett antal specialbolag för lång sjuk- och

olycksfallsförsäkring. Arbetsgivarbolag kallas de försäkringsbolag som - vid sidan av riksförsäkringsanstalten — meddelar obligatorisk och frivillig

försäkring enligt lagen om yrkesskadeförsäkring. Skadeförsäkringsbolagen

meddelar försäkringar av andra slag än de förut särskilt nämnda. I ett betydande

antal fall har dessa bolag även vissa bestånd av s. k. skadelivrantor

och av lång olycksfallsförsäkring av speciell karaktär. Återförsäkringsbolagen

är specialbolag, som uteslutande eller praktiskt taget uteslutande bedriver

återförsäkringsrörelse. Indelningen av försäkringsbolagen sker även

efter en annan grund, nämligen efter verksamhetsområdets omfattning i

geografiskt hänseende. Försäkringsbolagen brukar härvid indelas i riksbolag,

^ läns- och häradsbolag samt sockenbolag. Till gruppen riksbolag hänföres

härvid i huvudsak de bolag, vilkas verksamhetsområde omfattar mer

än ett län; det stora flertalet av dessa bolag driver verksamhet i hela riket.

Läns- och häradsbolag är den vanliga benämningen på försäkringsbolag,

som driver verksamhet allenast inom ett län och som icke är att hänföra

till sockenbolag. Gränsdragningen mellan riksbolag å ena sidan och länsoch

häradsbolag å andra sidan är i huvudsak betingad av äldre lagstiftning.

Sockenbolagen är landsbygdsbolag, vilkas verksamhetsområde är

mindre än ett härad eller, där området omfattar delar av flera härad,

mindre än tio socknar. Vissa sådana bolag är undantagna från FLIS bestämmelser.

Alla liv-, sjuk-, arbetsgivar- och återförsäkringsbolag betraktas

såsom riksbolag. Så är även fallet med alla skadeförsäkringsbolag, som är

aktiebolag. Det är endast i fråga om ömsesidiga skadeförsäkringsbolag, som

uppdelningen på riksbolag och bolag med begränsat verksamhetsområde

kommer i fråga.

Av tabell A framgår, att under tioårsperioden 1948—58 antalet riksbolag

minskat från 133 till 105, antalet läns- och häradsbolag från 159 till 124,

antalet brand- och sjösockenbolag från 238 till 178 och antalet övriga soc
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 17i år 1961

Tabell A. Antalet svenska försäkringsbolag vid utgången av

åren 1948 och 1958

1948

1958

I. Riksbolag ..........................

133

105

Härav:

Livförsäkringsbolag..................

a) Aktiebolag........................

4

5

b) Ömsesidiga bolag..................

28

13

Liv- och brandförsäkringsaktiebolag....

3

—

Sjukförsäkrin gsbolag

a) Aktiebolag........................

2

2

b) ömsesidiga bolag..................

1

1

Arbetsgivarbolag (ömsesidiga yrkesska- deförsäkringsbolag) ..................

8

9

Skadeförsäkringsbolag

a) Aktiebolag........................

32

31

b) Ömsesidiga bolag..................

46

33

Återförsäkringsaktiebolag ............

9

11

II. Låns- och häradsbolag (ömsesidiga bolag)

159

124

III. Sockenbolag (ömsesidiga bolag)......

1169

898

Härav:

Brand- och sjösockenbolag............

238

178

Övriga sockenbolag (icke underkastade

bestämmelserna i FL)................

931

720

Summa

1461

1127

kenbolag (kreatursförsäkringsbolag som icke är underkastade bestämmelserna

i FL) från 931 till 720. Det sammanlagda antalet försäkringsbolag

har under perioden sjunkit från 1 461 till 1 127.

Utöver de i tabell A lämnade uppgifterna anför de sakkunniga, att till

följd av vissa fusioner den i tabellen angivna antalssiffran 13 för ömsesidiga

livförsäkringsbolag minskats till 11. På grund av sammanslagning

av två skadeförsäkringsbolag minskar vidare den i tabellen upptagna siffran

33 för ömsesidiga skadeförsäkringsbolag av riksbolagskaraktär till 32.

De i det föregående lämnade uppgifterna rörande antalet svenska försäkringsbolag

ger, anför de sakkunniga, icke en fullständig bild av det svenska

försäkringsväsendets organisation och struktur. Koncentrationen är på

riksbolagsområdet driven betydligt längre än vad de i tabell A angivna

siffrorna ger vid handen. Bland försäkringsbolagen finnes nämligen åtskilliga

sammanslutningar, antingen i form av koncerner eller endast grundade

på överenskommelser rörande visst samarbete.

De i början av år 1959 förefintliga sammanslutningarna har intagits i

följande förteckning (ömsesidiga bolag har markerats med kursivstil). I

stället för fullständiga firmabeteckningar användes de förkortade bolagsnamn,

som nyttjas i försäkringsinspektionens publikation Enskilda försäkringsanstalter.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

Allmänna Bran d-k oncernen: Allmänna Brand och Neptunus.

Ansvars grupp: Ansvar och Ansvar Insurance.

Bor e-B randförsäkringsverket: Bore, Brandförsäkringsverket

och Stockholm.

Folksambolagen: Folket, Samarbete, Leire och Välfärd.

Hansak oncernen: Hansa, Mälaren, Stella och Svenska kredit.

Husdjursförsäkringsgruppen: Skandinaviska kreaturs och

Bolaget för smittsamma husdjurssjukdomar.1

Sjökaskogruppen: Sveriges ångfartygs, Norrlands ångfartygs och

Sydsvenska fartygs.

Skandiakoncernen; Skandia, Liv-Skandia, Norden och SkandiaFreja.

Skåne k oncernen: Skåne-Malmö, Iris och Liv-Skåne.

Skånska Bran d-k oncernen: Skånska Brand-Hermes, Finn och

Securitas.

Städernas bolag: Städernas allmänna, Skogsförsäkringsaktiebolaget,

Svecia och Städernas liv.

Sveakoncernen: Svea-Nornan, Liv-Svea, Gauthiod, Ocean, Sveriges

allmänna sjö, Sjöassuranskompaniet, Union och Amphion.

Thulebolagen: Liv-Thule, Sak-Thule, Nordisk Yacht och Åter
Thule.

Tryggkoncernen: Liv-Trygg, Atlas, Brand-Trygg, Fylgia och Valkyrian.

Vegetebolagen: Göta, Svenska Veritas, Europeiska varu och Liv
Göta.

Öresundskoncernen: Öresund, Stockholms sjö, Ägir och Aequitas.

Till belysning av koncentrationen nämner de sakkunniga, att om man tager

de tjugo ledande koncernerna och bolagen såvitt gäller premieinkomst i

direkt försäkring i Sverige år 1957, finner man att den på dessa koncerner

och bolag belöpande premieinkomsten uppgick till 1 820 miljoner kronor av

en totalinkomst av 2 018 miljoner kronor. På övriga koncerner och riksbolag

föll detta år en premieinkomst av 148 miljoner kronor samt på läns-, härads-

och sockenbolagen en premieinkomst av 50 miljoner kronor. Tager

man de tjugo ledande koncernerna och bolagen i fråga om summan av förvaltade

tillgångar — ifrågavarande koncerner och bolag är i mycket stor

utsträckning identiska med de ledande koncernerna och bolagen i fråga

om premieinkomsten — föll på denna grupp år 1957 tillgångar till ett värde

av 12 907 miljoner kronor av en total tillgångssumma om 13 798 miljoner

kronor. På övriga koncerner och riksbolag föll detta år tillgångar till ett

värde av 680 miljoner kronor samt på läns-, härads- och sockenbolagen tillgångar

till ett värde av 211 miljoner kronor.

Utvecklingen av försäkringsverksamheten i Sverige under tiden 1949—

1958 belyses genom tabellerna B och C. I tabell B, som till största delen bygger

på en i försäkringsinspektionens publikation Enskilda försäkringsanstalter

förekommande liknande tabell, visas livförsäkringens utveckling under

ifrågavarande tid såvitt gäller volym och struktur in. m. Av tabellen

framgår bl. a., att såvitt angår kapitalförsäkring för dödsfall grupplivför
1

Bolaget har upphört med sin verksamhet.

it Ilihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 171

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tabell B. Översikt av livförsäkringsverksamheten 1949—68.

Belopp i miljoner kronor, där ej annat angives. Antal i 1 000-tal

1949

1950

All verksamhet utom tjänstepensionsförsäkring (SPP)

Premier........................................

Avkastning av kapital1...................'' ” ” j ‘

Utbetalningar för försäkringsfall ................

» » återköp ......................

Tilldelad återbäring ............................

Förvaltningskostnader ..........................

Försäkringsfond vid årets slut ..................

Tekniska överskottsfonder vid årets slut..........

401

133

169

19

13

72

3 739

350

438

140

173

29

13

75

3 968

389

Tjänstepensionsförsäkring (SPP)

Premier........................................

Avkastning av kapital1..........................

Utbetalningar för försäkringsfall ................

» » återköp ......................

Tilldelad återbäring ............................

Förvaltningskostnader ..........................

Försäkringsfond vid årets slut ..................

Tekniska överskottsfonder vid årets slut2 ........

Vissa uppgifter om försäkringsbeståndet

Försäkrat dödsfallskapital

Individuell kapitalförsäkring för dödsfall,

stor försäkring..............................

liten försäkring ............................

summa ....................................

Härav: kapitalförsäkring med sparmoment.....

temporär försäkring....................

Grupplivförsäkring............................

Tjänstepensionsförsäkring (SPP)1 ..............

Årligt belopp i livränteförsäkring

Tjänstepensionsförsäkring (SPP)1 ..............

Annan livränteförsäkring......................

161

38

19

2

182

43

22

5

3

1173

68

3

1338

95

6 792

3 550

10 342

[ 10 342

98

218

7 260

3 800

11060

11060

106

240

515 578

213 239

försäkring i svenska bolag

OD

tf*

1951

1952

1953

1954

496

546

720

551

149

167

190

204

177

176

194

205

26

27

31

40

19

19

29

34

90

97

98

99

4 238

4 566

5 038

5 295

426

451

496

545

271

310

316

342

51

62

74

88

26

30

36

42

3

4

4

5

--

-.

8

9

5

6

6

7

1582

1866

2164

2 487

130

170

204

240

7 763

8 486

9 045

9 509

4 095

4 450

5192

5 759

11 858

12 936

14 237

15 268

11858

12 936

14 237

1 14 177

) 1091

327

485

875

1447

307

364

392

429

757

942

1017

1138

264

308

342

379

1955

1956

1957

1958

602

590

602

611

218

237

260

292

220

239

261

262

114

94

90

105

50

43

51

55

115

130

136

130

5 509

5 710

5 912

6119

597

656

708

776

389

399

464

490

103

124

149

179

47

52

59

66

5

6

8

10

10

12

15

19

7

8

8

8

2 858

3 337

3 788

4 268

285

234

290

353

11055

12 014

13090

13 929

6 727

7105

7 008

6 831

17 782

19119

20 098

20 760

14 938

15 474

15 661

15 692

2 “2 844

2113 645

7d4 437

7''5 068

2 757

3 877

5175

7 224

488

546

602

649

1316

1467

1625

1771

426

477

537

582

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

opaginerad Kontrollera mot PDF

Individuell kapitalförsäkring, för dödsfall, antal

försäkringar, stor försäkring ..................

liten försäkring..................

summa..........................

Grupplivförsäkring, antal försäkrade..............

Tjänstepensionsförsäkring (SPP), antal försäkrade..

Specialuppgift för individuell kapitalförsäkring för

dödsfall

Nettoökning av försäkrat dödsfallskapital........

Nyteckning (inkl. nettotillkomst vid ändring),

stor försäkring................................

liten försäkring ..............................

summa ......................................

Härav: kapitalförsäkring med sparmoment.....

temporär försäkring....................

ökning på grund av annan ändring (netto)......

Minskning på grund av dödsfall eller utlupen för
säkringstid

............................I • ■ • •

Minskning på grund av förtidsannullationer......

Härav tidiga annullationer....................

Total försäkringssumma per försäkring i kronor

Nytecknade försäkringar......................

Beståndet vid årets slut......................

Index (1949 = 100) utvisande realvärdet* av premier

All verksamhet exkl. tjänstepensionsförsäkring

(SPP)......................................

Tjänstepensionsförsäkring (SPP)................

1453

1484

2 647

2 750

4100

4 234

41

77

112

121

769

718

698

721

418

384

1116

1105

iö

''i

172

174

185

220

96

106

4 434

4 852

2 522

2 612

100

108

100

112

1512

1543

2 820

2 956

4332

4 499

132

219

132

140

798

1065

785

1013

424

479

1209

1492

—5

16

178

188

228

255

107

112

5123

6 393

2 737

2 875

106

108

144

153

1571

1582

3 264

3 432

4 835

5 014

302

599

148

158

913

842

874

837

544

588

1418

1425

•1 276

•149

3

—15

205

226

303

342

132

139

5 666

5 750

2 944

3 045

140

106

154

165

1615

1693

3 396

3 303

5 011

4996

934

1133

168

178

2 514

1353

1128

1531

631

820

1759

2 351

•1378

•1 335

•381

•1016

7»>1 437

—161

239

257

443

580

166

213

6 897

7 525

3 549

3 827

113

106

182

178

1826

1895

3169

3 022

4 995

4 917

1390

1669

186

194

979

662

1671

1589

458

350

2129

1939

1087

1025

1042

914

-167

—97

275

254

708

926

311

374

7 710

8 480

4 024

4 222

104

100

199

200

1 Här ingår icke kursvinster, uppskrivningar, kursförluster eller nedskrivningar. —2 Före 1956 ingår häri s. k. tilläggsreserv, vilken den 31/12

1955 uppgick till 95 milj. kronor. Fr. o. m. 1956 har tilläggsreserven överförts till premiereserven. —2 Kombinerad med å följande rad redovisad

livränteförsäkring i SPP. — ‘Här ingår icke sjuk- och invalidräntor. Dessa ingår emellertid i den ekonomiska redovisningen ovan.—

‘ Realvärdet har beräknats med användning av konsumentprisindex (1949 = 100). — • Approximativ beräkning. —7 Härav tilläggsförsäkring

på grund av särskild återbäring al 432, bl 433, c 1 277, dl 151, el 040.

w

OJ

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tabell C. Under aret influtna premier och betalda skador i olika skadeförsäkringsgrenar

Tabellen omfattar samtliga svenska bolag och i Sverige koncessionerade utländska bolag och avser direkt affär i Sverige. 1 000-tal kronor

1949

1950

1951

1952

1953

1954

1955

1956

1957

1958 3

Premieintäkt

Sjuk- och olycksfallsförsäkring för längre tid

än tio år ..........................

7 364

8162

9386

10 825

12034

14166

16 999

20 282

23649

27 520

Speciell olycksfalls- o. sjukförsäkring för längre

tid än tio år (barnolycksfall och reseolycks- fall m. m.) ..................

3 535

3 763

3 837

3 910

3 933

3 871

3 645

3 208

2 884

2

Olycksfalls- och sjukförs. för högst tio år

förarplatsförsäkring ...........

.

_

11 509

1fi 027

annan individuell försäkring ..............

21393

22 774

24 545

26 782

29 378

30 695

30 540

33 390

35 271

37 014

kollektiv försäkring ...........

18 836

21 494

23 685

27 707

30868

33 021

27 706

29 680

31 861

34 556

Försäkring enl. lagen om yrkesskadeförsäkring

54 627

58 036

65 770

73 386

73 632

70 543

53 595

53 346

52 607

50 732

Brand-, skogs-, ansvarighets-, vatteniednings- skade-, glas-, husbocks-, stormskade-, maskin-,

inbrotts-, stöld- och rånförs. m. m.........

184 960

206 721

249 985

272 156

277 564

286 303

301 332

327 649

347 890

376 800

Sjökaskoförsäkring..............

1103 002

1 54 645

62 470

85 866

80 015

76 777

77 708

87 436

101186

104 197

Transportförsäkring ...................

1 53 286

74 495

61 466

51 651

54 488

54 429

57 384

59 750

58 082

Trafikförsäkring...................

36 342

42 618

64 445

122 644

152 225

170 412

166 893

15S 181

161 360

171 073

Annan motorfordonsförsäkring ..............

32159

42 290

61447

81 871

92 229

102 488

108 391

123 992

139 761

161443

Luftfartsförsäkring.........................

892

1008

1612

1392

2 397

1969

3 043

1823

2 083

2 809

Hagelförsäkring .......................

1816

2 213

2 695

2 804

2 639

3177

2 953

2 344

3107

2 506

Regn- samt storm-, hagel- och frostförsäkr. ..

814

763

804

791

894

921

907

939

925

979

Garantiförsäkring .......................

987

1125

1262

1473

1672

1788

2 006

2 296

2 475

2 599

Kreditförsäkring............................

193

171

254

376

475

680

858

1071

1517

1 907

Smycke- och diverseförsäkring ..............

1384

1574

1939

2 228

2 482

2 606

2 885

3159

3 464

8 728

Husdjursförsäkring.........................

försäkring mot smittsjukdomar............

32

30

52

750

356

345

305

211

206

200

annan försäkring..........................

15 361

15 164

15 816

16106

16 546

16 838

16 951

22 233

14 843

19147

Summa

483 697

535 837

664 499

792 533

830 990

871 088

870 146

928 624

996 348

1073 954

oo

oj

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

opaginerad Kontrollera mot PDF

Skador

Sjuk- och olycksfallsförsäkring för längre tid

än tio år ..............................i

Speciell olycksfalls- o. sjukförs. för längre tid

än tio år (barnolycksfall och reseolycksfall

m. m.) ..................................

Olycksfalls- o. sjukförsäkring för högst tio år

förarplatsförsäkring ......................

annan individuell försäkring................

kollektiv försäkring ......................

Försäkring enl. lagen om yrkesskadeförsäkring.

Brand-, skogs-, ansvarighets-, vattenledningsskade-,

glas-, husbocks-, stormskade-, maskin-,

inbrotts-, stöld- och rånförs. m. m.........

Sjökaskoförsäkring..........................

Transportförsäkring ........................

Trafikförsäkring ............................

Annan motorfordonsförsäkring ..............

Luftfartsförsäkring..........................

Hagelförsäkring ............................

Regn- samt storm-, hagel- och frostförsäkr. ..

Garantiförsäkring ..........................

Kreditförsäkring............................

Smycke- och diverseförsäkring ..............

Husdjursförsäkring

försäkring mot smittsjukdomar............

annan försäkring..........................

Summa

2 529

2 588

630

737

} 23 355

1 10 574

j 15 719

45 388

50 902

103 256

104 131

} 50 064

1 36 093

\ 17113

20 602

24 745

16 723

22 664

532

554

1736

1822

475

345

399

435

28

216

719

802

7

5

11 690

13 005

278 733

302 450

2 668

732

10 816

16 367

55 522

111 690

41 363

17 224

36 144

36147

420

765

375

505

—36

882

6

11067

''342 657

2 894

3 220

3 932

799

897

1013

10 757

11767

13105

18 364

23 103

25 937

58 205

61188

60 731

137 450

151 763

142 088

43 606

69 081

65 399

22 575

25 580

24 376

49110

56 796

64 287

43 102

37 900

41 510

239

998

943

1790

2 373

2 396

417

717

621

874

518

675

—131

35

76

1073

1103

1122

114

14

16

10 302

11081

12 387

401 540

458134

460 614

5021

5 692

6 653

1309

1563

1795

_,

1038

2 251

13 488

13 399

13 997

19 298

21 711

24 804

37 974

39 943

38 877

206 862

186 584

205 325

75 419

79 958

78 640

43 621

40 901

36 290

86 012

98 731

112 098

71 802

83 997

104 366

1304

431

2 500

1764

3 653

1037

955

726

744

1108

1289

1232

144

49

204

1394

1675

1768

1

14

1

11 621

11 280

14 862

579 097

592 634

647 444

4192

1211

12 729

18 014

39 427

172 837

71592

31 237

73 257

56 093

212

1380

496

1054

151

1414

2

12 452

497 750

05

-a

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

säkringen, som är en ren riskförsäkring utan sparmoment, gått mycket

kraftigt framåt under perioden och att jämväl i övrigt en förskjutning

skett från försäkringsformer med sparmoment till försäkringsformer av riskkaraktär.

Såvitt angår individuell försäkring kan förskjutningen följas endast

för periodens senare hälft. Tabellen visar också att under senare år

en betydande förskjutning ägt rum i nyteckningen från liten livförsäkring

(folkförsäkring) till stor livförsäkring. I tabell C, som likaledes hämtats ur

Enskilda försäkringsanstalter, lämnas uppgifter om premier och skador i

skilda bransfcher på skadeförsäkringsområdet m. m. under tiden 1949—

1958. Särskilt påfallande är den med bilbeståndets tillväxt sammanhängande

ökningen av trafik- och motorfordonsförsäkringens omfattning under

perioden. Det påpekas att mellan tabell B och tabell C föreligger den skillnaden,

att livförsäkringsuppgifterna i tabell B avser direkt försäkring i

svenska bolag, under det att skadeförsäkringsuppgifterna i tabell C avser

direkt affär i Sverige och omfattar såväl svenska försäkringsbolag som i

Sverige koncessionerade utländska försäkringsbolag. De utländska skadeförsäkringsbolagens

premieintäkt för direkt försäkring i Sverige är emellertid

förhållandevis obetydlig. Sålunda utgjorde den på dessa bolag belöpande

premieintäkten för 1958 endast 4 % av den i tabell C redovisade premieintäkten

nämnda år. Ytterligare må i fråga om tabellerna tillfogas, att

de däri lämnade uppgifterna är preliminära såvitt rör år 1958 samt att skadeförsäkringstabellen

omfattar all sjuk- och olycksfallsförsäkring.

De sakkunniga lämnar även en sammanfattande redogörelse för utvecklingen

inom olika försäkringsgrenar.

Beträffande livförsäkring samt lång sjuk- och olycksfallsförsäkring anpassades

efter FL:s ikraftträdande livförsäkringsbolagens försäkringstekniska

grunder så snabbt det var möjligt till de nya bestämmelserna. Grunderna

kom att innehålla flera betydelsefulla nyheter, bland vilka främst märkes

den utbyggnad av avsnittet om återbäring till försäkringstagarna, som

var en direkt följd av den vikt skälighetsprincipen tillmättes i den nya lagen

och dess förarbeten. De sakkunniga påpekar, att de nya grunderna icke innebar

införande av någon ny premienivå inom livförsäkringen. Såvitt gäller

grupplivförsäkringsverksamheten reviderades emellertid premiegrunderna

år 1953 med anledning av den gynnsamma dödlighetserfarenheten, vilket

ledde till att premienivån sänktes med inemot 30 %. Samtidigt vidgades

grupplivförsäkringsområdet såtillvida att under grupplivförsäkring kunde

inbegripas även hustrur till försäkrade gruppmedlemmar, varjämte försäkringssummornas

maximibelopp höjdes.

Under senare delen av 1952 och i början av år 1953 bedrevs en omfattande

försäljning av kapitalförsäkringar mot engångspremie, vilka omedelbart

belånades hos vederbörande livförsäkringsbolag. Detta hade möjliggjorts genom

att i de nya grunderna vissa tidigare spärrbestämmelser, som riktade

sig mot belåning under de tre första åren av engångsbetalda försäkringar,

borttagits. Syftet med ifrågavarande försäkringar torde i stor utsträckning

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

ha varit att möjliggöra skatteflykt. Med anledning härav infördes år 1953

vissa regler i återköpsgrunderna, som begränsade återköpsrätten och därmed

möjligheterna att erhålla lån mot säkerhet i vederbörande försakringsbrev.

Reglerna visade sig icke tillräckligt effektiva utan försäljningen

av skatteflyktsförsäkringar fortsattes av vissa bolag i modifierad form. År

1957 skärptes och utbyggdes därför spärreglerna ytterligare. Reglerna torde,

enligt vad försäkringsinspektionen uttalat, i stort sett ha haft god ef

fekt.

År 1954 beviljades tre livförsäkringsbolag koncession för lång sjuk- och

olycksfallsförsäkring, som dittills endast drivits av tre specialbolag i branschen.

Tanken var att på marknaden föra ut försäkringar, vilka kompletterade

de förmåner, som från och med år 1955 utgick från den obligatoriska

allmänna sjukförsäkringen med dess — vid denna tid efter tre månader

sjunkande och efter två år upphörande ersättningar. År 1958 beviljades

ytterligare ett livförsäkringsbolag koncession för lång sjuk- och olycksfallsförsäkring.

Den från skilda synpunkter mest genomgripande händelsen på livförsakringsområdet

under hela den här behandlade perioden är enligt de sakkunniga

stadfästandet år 1955 av nya premiegrunder för stor och liten livförsäkring.

Härigenom infördes en ny och lägre premienivå för de flesta därefter

tecknade livförsäkringar. I stort sett grundade sig den lägre premienivå

på dödsfallsförsäkringsområdet, som blev följden av de nya premiegrunderna,

på en väsentlig sänkning av dödlighetsantagandet samt på en reduktion

av omkostnadsbelastningarna i huvudsak inom den stora försäkringen. Totalresultatet

av förändringarna i de skilda beräkningselementen innebar för

flertalet försäkringsformer en betydande premiesänkning. För rena riskförsäkringar

uppgick den till 30 å 35 %. För sammansatta kapitalförsäkringar

med premiebetalning under hela försäkringstiden blev premiesänkningen för

typiska inträdes- och utträdesåldrar i runt tal 10 %. För pensionsförsäkringar

av dödsfallskaraktär blev premiesänkningen i typiska fall icke mindre än

15 %. För livränteförsäkringar blev resultatet såväl mindre premiesankningar

som mindre premiehöjningar.

Under år 1955 sänktes även premierna i grupplivförsäkring. Denna sänkning

åstadkoms genom införande av ett lägre dödlighetsantagande och genom

stark reducering av omkostnadsbelastningen. Minimiantalet anslutna

medlemmar i föreningsgrupp sänktes samma år från 100 till 50 personer och

grupplivförsäkringens maximibelopp justerades uppåt i fråga om personalgrupp

från 18 000 till 25 000 kronor och i fråga om föreningsgrupp från 7 000

till 10 000 kronor. Den kollektiva tjänstepensioneringens (SPP:s) avgiftssatser

sänktes likaledes genom beslut samma år såsom följd av bl. a. ett av

skattetekniska skäl motiverat något högre ränteantagande för pensionsförsäkringar

över huvud taget — vilket för övrigt ingick i den ovan berörda

grundrevisionen för livförsäkringsbolag i allmänhet — samt minskade omkostnadsbelastningar.

Efter utgången av år 1955 har icke längre förekommit någon nyteckning

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

av försäkringar av typen barnolycksfallsförsäkring med premieåterbetalning

och reseolycksfallsförsäkring för livstid.

År 1956 utgjorde på livförsäkringsområdet ett år av fortsatt anpassning

till de nya premiegrunderna av återköps- och fribrevsgrunder, premiereservgrunder

och återbäringsgrunder. Eftersom införandet av de nya premiegrunderna

i allmänhet medfört lägre premier, framstod det för livförsäkringsbolagen

som angeläget att omdisponera återbäringsmedlen på äldre försäkringar

så, att en omedelbar förstärkning av riskskyddet uppkom. Därmed ansåg

man sig kunna begränsa frekvensen av onödiga annullationer. Enligt ändringar,

som bolagen införde i återbäringsgrunderna, disponeras en del av

överskottet på sådana dödsfallsförsäkringar, för vilka premien beräknats

enligt tidigare dödlighetsantagande, som premie för en tilläggsförsäkring på

15 ^°. ~.} något fal1 mera — av den ursprungliga försäkringens risksumma

vid inträffat dödsfall. Härigenom kommer en tämligen hög återbäring att

lämnas även vid dödsfall tidigt under försäkringstiden, varigenom en viss

överensstämmelse i fråga om försäkringsprestationer för försäkringar gällande

enligt äldre och försäkringar gällande enligt nya premiegrunder uppnås.

Grupplivförsäkringsgrunderna ändrades även år 1956. Kraven på minimiantalet

i grupp försäkrade sänktes till 25 personer, och kraven på hög anslutning

till en grupp av de till försäkring berättigade mildrades på skilda

sätt i olika bolag. Högsta tillåtna försäkringssumma höjdes för föreningsgrupperna

till 25 000 kronor. Ett av bolagen införde såsom en nyhet

1 grunderna s. k. ekonomigrupp såsom bärare av grupplivförsäkring. I samma

bolags grunder intogs under året en bestämmelse, enligt vilken en skälig

modifikation av omkostnadsantagandena vid premiesättningen för en

grupp skulle göras, om särskilda omständigheter, hänförande sig till gruppens

omkostnadsförhållanden, därtill föranledde. Därigenom möjliggjordes

lamnande av rabatt i de fall grupper åtog sig att göra tjänster av förvaltmngskaraktär

utöver det för grupplivförsäkringen normala. För större

kollektiv blev det möjligt att utmäta omkostnadsbelastningarna efter en

regressiv skala. Principerna för modifikationerna skulle anmälas till försäkringsinspektionen.

Senare infördes närmare preciserade regler i ämnet

i bolagets grunder.

Den livliga verksamheten på grupplivförsäkringsområdet medförde även

åren 1957 och 1958 en råd ändringar i grunderna. Sålunda sänktes premienivån

ytterligare. Högsta tillåtna försäkringssumman höjdes till 50 000

kronor, ekonomigrupper upptogs såsom bärare av grupplivförsäkring i

andra bolag och de flesta gruppförsäkringsbolagen införde i grunderna

regler, enligt vilka omkostnadsbelastningarna i premierna reducerades för

större grupper. På vissa håll utvidgades omfattningen av ekonomigrupperna,

i fråga om vilka beteckningen i vissa fall ändrades till låneskyddsgrupper.

Kraven på minimianslutning bland till försäkring berättigade har i

vissa fall ytterligare liberaliserats.

På den långa sjuk- och olycksfallsförsäkringens område var den största

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

nyheten år 1958, att stadfästelse meddelades å grunder för s. k. gruppsjukförsäkring.

Denna försäkringsform utgör på området ett slags motsvarighet

till grupplivförsäkringen.

Ehuru året 1959 faller utanför den behandlade tidsperioden, nämner de

sakkunniga att under senare hälften av detta år försäkringsbolagen på

livförsäkringens och den långa sjuk- och olycksfallsförsäkringens område

i hög grad arbetat med frågor angående anpassning av personförsäkringsformerna

till den genom lag den 28 maj 1959 införda allmänna tilläggspensioneringen.

Skadeförsäkringen — varmed här i överensstämmelse med en ganska vanlig

terminologi förstås annan försäkring än livförsäkring eller lång sjulcoch

olycksfallsförsäkring -— företer enligt de sakkunniga under perioden

bilden av en ständigt fortgående utveckling i riktning mot bättre och mer

ändamålsenligt konstruerade försäkringsformer. I det följande behandlas

olycksfalls- och sjukförsäkring för högst tio år, försäkring enligt yrkesskadeförsäkringslagen,

trafik- och motorfordonsförsäkring samt övrig försäkring

var för sig.

Inom försäkringsgrenen olycksfalls- och sjukförsäkring för högst tio år

(s. k. kort olycksfalls- och sjukförsäkring) har, såsom framgår av tabell C,

premieintäkten avsevärt stigit under tioårsperioden. Införandet av den allmänna

sjukförsäkringen år 1955 medförde nämnda år en minskning av

premieinkomsten i grenen, men redan år 1956 var premieintäkten praktiskt

taget densamma som året före den allmänna sjukförsäkringens genomförande.

Sedan har premieintäkten inom branschen stigit, även om

man bortser från den år 1957 på marknaden nyinförda s. k. förarplatsförsäkringen,

en individuell olycksfallsförsäkring för förare av motorfordon,

kombinerad i allmänhet med det förda fordonets trafikförsäkring. Relationen

mellan individuellt och kollektivt tecknad försäkring är förhållandevis

konstant. För undvikande av överförsäkring i samband med socialförsäkringarnas

utbyggnad under 1950-talet nedlades från försäkringsbolagens

sida ett omfattande arbete på omskrivning i stor utsträckning av

befintliga försäkringar. Försäkringsformerna har vid flera tillfällen förbättrats.

Området för den av arbetsgivarbolagen meddelade speciella olycksfallsoch

sjukförsäkringen har under perioden mycket kraftigt minskats till

följd av den samordning, som kommit till stånd mellan yrkesskadeförsäkringen

och den allmänna sjukförsäkringen. Detta är förklaringen till den

stora nedgången år 1955 i de redovisade premie- och skadebeloppcn för

försäkring enligt lagen om yrkesskadeförsäkring.

Trafik- och motorfordonsförsäkringen har såsom följd av bilbeståndets

ständigt fortgående ökning kommit att intaga platsen såsom en ny storbransch.

På detta fält har arbetet varit alldeles särskilt intensivt. På trafikförsäkringens

område har allmänna premierevisioner ägt rum vid flera

tillfällen, senast år 1955, då bl. a. indelningen i tariffområden helt omge
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1961

staltades. I genomsnitt för hela landet ledde 1955 års revision •— till skillnad

från de tidigare revisionerna som innebar premiehöjningar -—- till en

genomsnittlig sänkning av premierna med omkring 6 % trots att genom

ändring i trafikförsäkringslagen samma år en betydande höjning av försäkringssummorna

ägt rum. De i de nya tarifferna angivna premierna gav

emellertid icke ens från början något uttryck för motorfordonsägarnas

verkliga kostnader för trafikförsäkring, eftersom bolagen på tariffpremierna

lämnade olika slags rabatter och undantagsvis även premieåterbäring.

Härutinnan har därefter icke skett annan ändring än att ett bolag

i stort sett antagit den rabatterade premienivån såsom gällande grundtariff

och ett annat bolag antagit en ny lägre tariff än den i allmänhet tilllämpade.

De flesta bolagen har infört särskilda nykterhetsgrupper med

viss premierabatt. Bonusbestämmelserna har flera gånger ändrats i liberaliserande

riktning, bonusförlust efter brand- och stöldskada har borttagits

och viss bonus har medgivits på nytecknad vagnskadeförsäkring vid kombination

med bonusberättigad trafikförsäkring. Därmed är redogörelsen

inne på motorfordonsförsäkringsområdet, där bl. a. alternativa former av

kaskoförsäkring med självrisk i stället för bonus införts, varjämte i brandförsäkringsmomentet

inkluderats en försäkring för skador på bilens rutor.

Under de senaste åren har vidare, på något olika sätt i skilda bolag, en

genomgripande omläggning av premieberäkningen inom vagnskadeförsäkringen

verkställts. Mopedförsäkringen, som hittills varit en frivillig försäkring,

har utvecklats mycket kraftigt. Enligt uppgift, hämtad från mopedutredningens

år 1959 avgivna betänkande, omfattas minst hälften av mopedbeståndet

i landet av frivilligt tecknade mopedansvarighetsförsäkringar.

Vad slutligen rör övrig skadeförsäkring nämner de sakkunniga att för

vissa objekt — i allmänhet byggnader — införts bl. a. försäkringsvillkor,

varigenom automatisk anpassning till förekommande värdestegring äger

rum, ävensom villkor, som tager sikte på ersättning för nyvärdet av brunna

eller eljest förstörda objekt. Såsom nya grenar på skadeförsäkringsområdet

har under perioden tillkommit husbocks- och svampskadeförsäkring. År

1959 har för första gången koncession beviljats för avbetalningsförsäkring.

Ett påfallande drag i skadeförsäkringens utveckling under perioden är,

att det redan vid periodens början inledda arbetet på att tillhandahålla flera

försäkringsformer (brand-, inbrotts-, vattenledningsskadeförsäkring etc.)

i ett och samma försäkringsbrev ytterligare utvecklats. Nu tillhandahålles

standardiserade kombinationsförsäkringar för bl. a. hem, villor, fastigheter,

lantbruk, sportstugor, butiker och småföretag, inkluderande ett flertal

olika försäkringar i tidigare traditionell mening. Försäkringsvillkoren

har i samband därmed i stor utsträckning omarbetats i liberaliserande

riktning. Utvecklingen på området torde icke kunna betraktas såsom avslutad.

Ett betydande antal försäkringsbolag, som tidigare i huvudsak drivit blott

brandförsäkring och vissa närstående branscher, har fått sina koncessioner

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

utvidgade för att bolagen skall kunna tillhandahålla de nya kombinationsförsäkringstyperna.

Ett försäkringsbolag för helnyktra, vilket tidigare huvudsakligen

meddelat trafik- och annan motorfordonsförsäkring, har beviljats

koncession för brandförsäkring, vattenledningsskadeförsäkring och ytterligare

ett antal branscher, flertalet av den typ som brukar ingå i kombinationsförsäkringar.

Ifrågavarande bolag har därigenom fått karaktären

av ett allmänt skadeförsäkringsbolag, som vänder sig till den helnyktra

befolkningen.

Kreatursförsäkringen har under perioden utvidgats till att i många fall

omfatta flera risker än tidigare.

Motsvarigheter till kollektivförsäkringarna på liv- samt olycksfalls- och

sjukförsäkringsområdet finnes endast i ringa utsträckning på övriga försäkringsområden.

Bl. a. inom skogsförsäkring och ansvarighetsförsäkring

har dock kollektivförsäkringsarrangemang genomförts. Kollektiva kombinationsförsäkringar

av typen hemförsäkring förekommer, såvitt de sakkunniga

har sig bekant, endast i ett fall. Det gäller där en hemförsäkring för

ett förhållandevis begränsat kollektiv.

Nya försäkringstekniska grunder för brandförsäkring för all framtid har

tillkommit under åren 1957—1959.

Till den nu lämnade redogörelsen anknyter de sakkunniga vissa uppgifter

angående aktiekapital, fondemissioner och utdelningar i skadeförsäkringsaktiebolagen

och de återförsäkringsaktiebolag, som i huvudsak driver återförsäkring

av skadeförsäkring. De sakkunniga erinrar om att utdelningen

på aktiekapitalen i livförsäkringsaktiebolagen är begränsad genom bestämmelser

i bolagsordningarna. Aktiekapitalen i dessa bolag är för övrigt mycket

obetydliga i förhållande till rörelsens omfattning. Fondemissioner är enligt

FL förbjudna i försäkringsaktiebolag som uteslutande eller huvudsakligen

driver livförsäkringsrörelse. Vad sålunda anförts gäller även aktiebolag,

som uteslutande eller huvudsakligen driver med livförsäkring i FL jämställd

försäkring, d. v. s. sjuk- och olycksfallsförsäkring för livstid eller

för längre tid än tio år.

Såvitt gäller skadeförsäkringsaktiebolag och återförsäkringsaktiebolag,

som i huvudsak driver återförsäkring av skadeförsäkring, föreligger intet

fondemissionsförbud, och från det allmännas sida har icke några krav framförts

på att i bolagsordningarna skall intagas bestämmelser, som begränsar

den årliga utdelningen på aktiekapitalet i dylika bolag. Under sådana förhållanden

anser de sakkunniga det kunna vara av visst intresse att för dessa

bolags del redovisa några sifferuppgifter för senare år.

Aktiekapitalen i de vid utgången av år 1949 existerande skadeförsäkringsaktiebolagen

uppgick efter vinstdispositionen för ifrågavarande år till

tillhopa 93 miljoner kronor. Vid utgången av år 1958 utgjorde motsvarande

siffra för de vid denna tid existerande bolagen av ifrågavarande kategori

132 miljoner kronor. Av ökningen hänför sig 35 miljoner kronor till kapitalökningar

genom fondemissioner. Restökningen utgör saldot mellan ak
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

tiekapitalen i inom gruppen nytillkomna bolag och motsvarande kapital i

inom gruppen upphörda bolag med tillägg för genom nyteckning åstadkommen

kapitalökning. Utdelningarna belöpande på hela den angivna perioden

uppgår tillhopa till 76 miljoner kronor. Utdelningarna på 1949 års sammanlagda

aktiekapital före vinstdispositionen för ifrågavarande år utgjorde

4,79 miljoner kronor och på 1958 års motsvarande kapital 9,32 miljoner

kronor. Av sistnämnda utdelning belöpte 5,72 miljoner kronor på de börsnoterade

bolagen Atlantica, Skandia, Skåne-Malmö och Svea-Nornan, vilka

tillsammans hade aktiekapital vid 1958 års utgång på 57,5 miljoner kronor.

Nämnda företags kapitalökning sedan 1949 utgör 16,5 miljoner kronor

och har helt åstadkommits genom fondemissioner.

De återförsäkringsaktiebolag, vilkas rörelse i huvudsak är inriktad på

aterförsäkring av skadeförsäkring, hade vid utgången av år 1949 sammanlagda

aktiekapital på 11 miljoner kronor. Vid utgången av år 1958 utgjorde

de sammanlagda aktiekapitalen för de då existerande återförsäkringsaktiebolagen

av nu ifrågavarande slag 35 miljoner kronor. Av ökningen hänför

sig 2 miljoner kronor till ökningar genom fondemissioner. Restökningen

utgöres av aktiekapital inom gruppen nytillkomna bolag samt genom

nyteckning åstadkommen kapitalökning. Utdelningarna belöpande på hela

den angivna perioden uppgår tillhopa till 5,18 miljoner kronor. Utdelningarna

på 1949 års sammanlagda aktiekapital utgjorde 0,26 miljoner kronor

och på 1958 års motsvarande kapital 0,86 miljoner kronor. Det anmärkes,

att nu ifrågavarande bolag är praktiskt taget helt ägda av svenska försäkringsbolag.

III.

III. Förslag om ändring i lagen om försäkringsrörelse

A. Huvuddragen i förslaget och vissa allmänna synpunkter

De sakkunniga

De sakkunniga framhåller att de utgått från nu gällande ordning och

byggt vidare på den grund som lagts genom 1948 och 1950 års lagstiftningsarbete.

Mot bakgrunden av den utveckling, som ägt rum, och de erfarenheter,

som gjorts, föreslås ändringar och kompletteringar, vilka anges

innefatta en vidareutveckling av nu gällande principer i lagen. Vid sin lagöversyn

har de sakkunniga eftersträvat att på bästa möjliga sätt tillvarataga

försäkringstagarnas intressen. De sakkunniga är av den uppfattningen, att

försäkringsrörelselagstiftningen i första hand bör ha till uppgift att skapa

garantier för att försäkringstagarnas intressen blir väl tillgodosedda. Under

hänvisning till direktivens innehåll anmärker de sakkunniga att värdesäkrings-

och kapitalplaceringsfrågorna lämnats utanför den gjorda lagöversynen.

De sakkunnigas förslag innefattar vissa nyheter beträffande försäkringsbolags

rätt att driva annan rörelse än försäkringsrörelse och i fråga om kon
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

cessionsgivningen. Det nuvarande förbudet för försäkringsbolag att driva

annan rörelse än försäkringsrörelse föreslås uppmjukat. Sålunda skall enligt

förslaget försäkringsbolag bl. a. få rätt att uppföra bostads-, kontorseller

affärsfastighet, vilken är avsedd att utgöra en varaktig kapitalplacering,

samt att bedriva sådan maskinuthyrnings- och annan verksamhet, vilken

medför ett ändamålsenligt utnyttjande av maskiner och personal som erfordras

för bolagets försäkringsrörelse. Vidare skall försäkringsinspektionen

på därom gjord ansökan kunna medgiva undantag från förbudet. Livförsäkringsbolag

tillerkännes en klar rätt att förvalta och förränta livförsäkringsbelopp,

som förfallit till betalning. De sakkunniga föreslår att rätten att

stadfästa beslut om ändringar i försäkringsbolags bolagsordningar och försäkringstekniska

grunder i ökad omfattning delegeras från Kungl. Maj :t till

försäkringsinspektionen.

För skadeförsäkringens del föreslår de sakkunniga att den år 1950 införda

skälighetsprincipen effektiviseras. Tiden anses mogen att kräva en utförligare

redovisning och icke blott i stort sett uppgifter om rörelseutfallet inom

hela försäkringsgrenar. För att förstärka garantierna för att försäkringstagarnas

intressen blir väl tillgodosedda föreslår de sakkunniga att försäkringsinspektionen

skall få en klar rätt att å tid och enligt formulär, som inspektionen

bestämmer, infordra uppgifter till belysning av skadeförsäkringsbolagens

premiesättning och återbäringsförhållanden. För att ytterligare

öka insynen i premiesättningen och för att bereda inspektionen tillfälle

att i fall av behov upptaga överläggningar med bolagen rörande planerade

premieändringar föreslår de sakkunniga vidare, att i den omfattning inspektionen

bestämmer det skall åligga skadeförsäkringsbolag att innan beslut

fattas om ändring av premiesats meddela inspektionen den avsedda ändringen

samt en sammanfattning av det material och de överväganden varpå premieändringen

bygger.

För grupplivförsäkring och vissa andra typer av livförsäkring utan sparmoment

har de sakkunniga funnit, att det från försäkringstagarsynpunkt

icke föreligger behov av grunder vilka skall på förhand stadfästas av offentlig

myndighet m. in. Mot bakgrunden av de föreslagna bestämmelserna

angående effektivisering av skälighetskontrollen på skadeförsäkringsområdet

anser sig de sakkunniga kunna förorda att ifrågavarande livförsäkringsformer

i tillsynshänseende helt eller till största delen likställes med skadeförsäkring.

I fråga om livförsäkringsområdet förordas även bl. a. att försäkringstagarna

beredes tillfälle att öva inflytande på den form, i vilken återbäringen tillgodoföres

dem. Fn förskjutning av konkurrensen i livförsäkring så att densamma

i ökad omfattning får karaktären av en priskonkurrens ligger enligt

de sakkunnigas uppfattning i försäkringstagarnas intresse. Försäkringsinspektionen

föreslås skola medverka härtill genom att publicera uppgifter

om återbäringen på ett antal vanliga försäkringstyper i skilda bolag och genom

att sammanställa återbäringen med premierna så att en bild erhål
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

les av det nettopris, som försäkringstagarna haft att erlägga i de olika bolagen.

De sakkunniga föreslår vidare att där fråga uteslutande är om personförsäkring

särskilda skäl icke skall krävas för förening i samma bolag av livförsäkringsrörelse

och försäkringsrörelse av annat slag.

Vad angår annan personförsäkring än livförsäkring föreslår de sakkunniga,

att vad i lagen om försäkringsrörelse särskilt stadgas angående livförsäkring

skall äga i stort sett motsvarande tillämpning på annan personförsäkring,

men att samtidigt skall gälla, att därest dylik försäkring meddelas

för en tid av längst fem år eller mot premie, som är beräknad och bestämd

för längst fem år i sänder, bestämmelserna angående skadeförsäkring må

äga tillämpning på rörelsen. Förslaget innefattar en något ändrad gränsdragning

mellan s. k. lång och s. k. kort sjuk- och olycksfallsförsäkring.

Det synes de sakkunniga vara en brist i lagstiftningen, att på försäkringsvillkorsområdet

och angränsande fält någon kontroll av sakkunnig

myndighet icke utövas över att försäkringstagarintressena ej blir åsidosatta.

För undanröjande av denna brist föreslår de sakkunniga, att i den omfattning

försäkringsinspektionen bestämmer det skall åligga försäkringsbolag

att till inspektionen insända bolagets formulär till försäkringsbrev, försäkringsvillkor

och andra handlingar, som berör förhållandet till försäkringstagarna,

och att, där inspektionen så bestämt, vederbörande bolagsorgan

skall, innan beslut fattas om ändring av insänt formulär, meddela inspektionen

den avsedda ändringen. För att förstärka garantierna för en riktig

skadereglering föreslås vidare, att försäkringsinspektionens tillsynsbefogenheter

utvidgas till att omfatta jämväl skaderegleringen. Misskötsel av

denna sida av rörelsen skall kunna föranleda ingripande.

Beträffande försäkringstagarinflytandet i ömsesidiga försäkringsbolag

förordar de sakkunniga, att för de vanligaste typerna av ömsesidiga riksbolag

delägarnas rösträtt på bolagsstämma skall utövas av delegerade, vilka antingen

väljes av försäkringstagarna eller utses av organisationer, som står

försäkringstagarna nära och kan antagas hysa intresse för uppgiften att få

fram lämpliga företrädare för dessa. Kombinationer mellan ifrågavarande

två metoder anses också kunna tänkas.

Vad angår försäkringstagarinflytandet i försäkringsaktiebolagen föreslås

att försäkringstagarrepresentanterna i aktiebolagsstyrelserna skall utses

genom direkta eller indirekta val av försäkringstagarna eller intressegrupp

eller intressegrupper med anknytning till dem eller, där sådant val icke

lämpligen kan ifrågakomma, genom förordnande av Kungl. Maj:t eller

offentlig myndighet.

I fråga om de tekniska överskottsfonderna för livförsäkring och därmed

jämställd personförsäkring föreslås att regleringsfonden och återbäringsfonden

sammanslås till en fond.

De sakkunniga föreslår att i lagen om försäkringsrörelse direkt utsäges,

att försäkringsinspektionens tillsynsverksamhet i första hand skall avse att

tillvarataga försäkringstagarnas intressen. Uppräkningen av de fall, där

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

försäkringsinspektionen skall kunna ingripa mot försäkringsbolag med föreläggande,

föreslås utvidgad till att omfatta jämväl de fall, att försäkringsbolag

icke iakttager tillbörlig sparsamhet i fråga om omkostnaderna för rörelsen

eller att det sätt, varpå premierna bestämmes eller inträffade försäkringsfall

behandlas, giver skälig anledning till anmärkning. De sakkunniga

föreslår vidare, att försäkringsinspektionens rätt att infordra uppgifter och

att företaga inspektioner skall utsträckas till att omfatta jämväl bl. a. tarifförening,

skadereglerings- och villkorsnämnd samt annat liknande organ,

som biträder försäkringsbolag vid rörelsens bedrivande.

Härutöver föreslår de sakkunniga att försäkringsinspektionens konsumentupplysande

verksamhet utvidgas. De sakkunniga förordar även, att inspektionen

årligen håller en eller flera konferenser med styrelseledamöter, delegerade

och andra personer i ledande ställning hos försäkringsbolagen samt

att initiativ tages till fortlöpande överläggningar i personförsäkringsfrågor

mellan företrädare för samhällelig och enskild försäkring.

Enligt de sakkunnigas uppfattning synes det möjligt att genomföra de

föreslagna lagändringarna utan en samtidig utökning av försäkringsinspektionens

personal.

Problem, som berör försäkringsbolagens verksamhet eller angränsande

frågor, behandlas utom i FL även i flera andra lagar och författningar. De

sakkunniga har icke ansett det falla inom uppdragets ram att gå närmare in

på ifrågavarande lagstiftning. Vissa synpunkter beträffande behovet av en

revision av bl. a. skattelagstiftningen, konkurrenslagstiftningen och lagstiftningen

om utländska försäkringsanstalter och om understödsföreningar

framlägges emellertid av de sakkunniga. Härom må hänvisas till betänkandet

(s. 106—110).

Gällande grundsatser rörande FL:s tillämpningsområde och rätten att

driva försäkringsrörelse lämnas av de sakkunniga orubbade. Sålunda föreslås

icke någon ändring av principen att, där ej annat följer av vad i lag eller

författning är stadgat, försäkringsrörelse endast får drivas av försäkringsaktiebolag

eller ömsesidigt försäkringsbolag, som därtill erhållit särskild

koncession.

Företagsformen har av de sakkunniga behandlats rätt ingående

vad gäller livförsäkringsområdet. Härom må hänvisas till betänkandet (s.

403—414). Följande sammanfattande synpunkter må här återges.

Av det föregående framgår, att såväl i livförsäkringsaktiebolag som i ömsesidiga

livförsäkringsbolag verksamheten drives praktiskt taget helt för

försäkringstagarnas räkning. De två företagsformerna står därför i realiteten

mycket nära varandra. De sakkunnigas förslag rörande förstärkning av

försäkringstagarrepresentationen i livförsäkringsaktiebolagen och rörande

formerna för försäkringstagarrepresentanternas tillsättning medför, att de

två företagsformerna ytterligare närmas till varandra. Inget nu föreliggande

material visar, att den ena företagsformen i och för sig medför större fördelar

för försäkringstagarna än den andra företagsformen. Några fördelar ur

försäkringstagarsynpunkt slår därför icke i dag att vinna genom ett förbud

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

mot aktiebolagsformen på livförsäkringsområdet och därav följande obligatorisk

omstöpning av livförsäkringsaktiebolagen till ömsesidiga försäkringsbolag.

Under sådana förhållanden synes det icke föreligga skäl att utmönstra

aktiebolagsformen, som funnits på försäkringsområdet alltsedan det

moderna försäkringsväsendets begynnelse. Livförsäkringen i Sverige infördes

för övrigt just av aktiebolag. Företagsformerna livförsäkringsaktiebolag

och ömsesidigt livförsäkringsbolag synes jämväl i fortsättningen

böra få tävla med varandra och utvecklingen torde få visa, huruvida den

ena formen kommer att slå ut den andra. Det är oriktigt att betrakta aktiebolaget

såsom en företagsform, vilken förutsätter ett enskilt vinstintresse

hos aktieägarna. Varken enligt svensk eller utländsk rätt existerar något

hinder mot att ett allmänt aktiebolags syfte är ideellt och icke att bereda

aktieägarna vinst. Detta framhålles uttryckligen i förarbetena till allmänna

aktiebolagslagen. Det kan då icke heller vara formellt otillfredsställande att

en rörelse, som drives för livförsäkringstagarnas räkning, är organiserad

i livförsäkringsaktiebolagets form. De sakkunniga kan således icke förorda,

att FL ändras så, att på livförsäkringsområdet försäkringsrörelsens bedrivande

i aktiebolagsform skall vara förbjudet. En frivillig övergång från den

ena företagsformen till den andra kan enligt lagen ske i enkla former.

Någon definition av begreppet driva försäkringsrörelse

lämnas icke av de sakkunniga. Det anses fortfarande böra överlämnas åt

rättstillämpningen att under beaktande av de tankegångar, som ligger

bakom försäkringsrörelselagstiftningen, och av gängse språkbruk och allmän

uppfattning avgöra, huruvida en viss verksamhet skall anses innefatta ett

drivande av försäkringsrörelse eller ej. I begreppet driva försäkringsrörelse

vill de sakkunniga icke inlägga något krav på affärsmässighet hos rörelsen.

Rättssäkerheten anses bli bäst tillgodosedd, därest det fortfarande i sista

hand är allmän domstol som — efter yttrande av bl. a. försäkringsinspektionen

— har att tolka innebörden av begreppet driva försäkringsrörelse.

De sakkunniga anser sig icke böra föreslå någon lagändring, varigenom

en garantigivning av den speciella typ, som Aktiebolaget Volvo introducerat

på bilmarknaden, skulle föras in under FL. De sakkunniga uttalar här

bl. a., att mindre solida företag kan följa i Volvos fotspår och att framtiden

kan utvisa, att en kontroll, motsvarande FL:s, är påkallad på ifrågavarande

område. I förhandenvarande läge synes det emellertid de sakkunniga naturligast

att man avvaktar erfarenheterna på området och ingriper med

lagstiftning först sedan det blivit i praktiken styrkt, att behovet av lagstiftning

är starkare än de fördelar, som vinnes genom nuvarande frihet

på området.

Remissyttrandena

I remissyttrandena har, såsom den efterföljande redovisningen får utvisa,

i flera hänseenden riktats delvis ganska stark kritik mot de sakkunnigas

förslag. Kritiken har framför allt inriktats på de föreslagna formerna för

försäkringsinspektionens intensifierade tillsyn. Allmänt varnas här för att

en skärpt övervakning ges formen av en förhandskontroll av premie- och

villkorsändringar, som skulle göra försäkringsinspektionen till ett dirigerande

i stället för ett kontrollerande organ. En sådan ordning befaras skola

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

kväva enskilda initiativ och hämma konkurrensviljan. Det betonas också

helt allmänt att kontrollen över försäkringsverksamheten ej får bli alltför

detaljrik om man vill främja en sund utveckling av försäkringsväsendet.

Även i andra olika enskildheter har betänkandets förslag mötts av invändningar

och skepsis från remissorganens sida. Detta är mera allmänt fallet beträffande

utredningens uppfattning om reformens inverkan på försäkringsinspektionens

personalbehov.

I flera fall har emellertid de förslag som framlagts av de sakkunniga

mött ett positivt gensvar i remissyttrandena. I dessa fall har flertalet remissinstanser

kunnat ansluta sig till de sakkunnigas förslag. Detta gäller bl. a.

förslagen om försäkringsbolags rätt att driva annan rörelse, förenklingar i

koncessionssystemet och viss fondsammanslagning liksom förslaget om viss

uppgiftsskyldighet för bl. a. tarifföreningar, skadereglerings- och villkorsnämnder

och andra liknande organ. Även de sakkunnigas förslag om frihet

från grunder beträffande vissa försäkringsformer har rönt ett positivt intresse

från remissinstansernas sida.

Flera av remissinstanserna har känt ett behov att komplettera den allmänna

bild av utvecklingen under senare tid inom försäkringsväsendet,

som de sakkunniga givit.

Försäkringsinspektionen framhåller den omfattande och intensiva reformverksamhet,

som ägt rum och äger rum inom försäkringsbranschen. Branschen

inbegriper många framstegsvänliga krafter som lägger ned ett energiskt

arbete på att genomföra förbättringar av olika slag. En rad nya för försäkringstagarna

praktiska och mer effektiva försäkringsformer har introducerats

på marknaden. Här skall nämnas utbredningen av kombinerade försäkringar,

där ett och samma försäkringsavtal på ett praktiskt sätt skänker

samtidigt skydd mot flera risker och vidare det storartade uppsvinget under

1950-talet för gruppförsäkringsidéen, som medfört en vidsträckt utbredning

av riskskydd till mycket ringa kostnad. Vad beträffar försäkringsvillkoren

har under det gångna decenniet en fortskridande liberalisering skett på flera

betydelsefulla områden. Samtidigt har mellan olika bolagsassociationer och

enskilda bolag av varierande företagstyp en intensiv konkurrens förekommit,

även sådan som avser relationen mellan pris och valuta, och denna konkurrens

har på vissa områden, t. ex. grupplivförsäkring, trafikförsäkring och

brandförsäkring, lett till premiesänkning; de premier som betingas för familjernas

hemförsäkring torde tillhöra de lägsta i världen. Det i skälighetsprincipen

liggande kravet, att försäkringsbolagen skall sträva efter ändamålsenliga

organisationsformer och tillämpa rationella arbetsmetoder har

från branschens sida mötts med ett omfattande rationaliseringsarbete under

de gångna åren. Kvalificerad personal har avdelats för studium av nya kontorstekniska

metoder och ett ingripande omdaningsarbele på de »inre linjerna»

präglar verksamheten inom de flesta företag. I ännu högre grad än

i flertalet andra länder utlöres av ledande försäkringsföretag ett energiskt

arbete för automatisering av kontorsarbetet. Det mest iögonfallande yttre

4 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 saml. Nr 171

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

uttrycket för rationaliseringssträvandena har varit den rad betydelsefulla

fusioner som ägt rum eller inom den närmaste framtiden kommer att äga

rum inom branschen. Det skall vidare erinras om att under 50-talet som ett

utflöde av den nya lagens krav på skälighet och återbäring i livförsäkring

samtliga livbolag byggt upp återbäringssystem, som tillgodoser högt ställda

krav på fullständighet och rättvisa och till vilka få motsvarigheter torde finnas

i andra länder. Till sist skall här nämnas det fortlöpande arbete som

man inom försäkringsvärlden nedlägger på utbildningen av kontorsanställda

och fältmän för att få fram en kunnig och ansvarsmedveten personalkår.

De förbättringar som hittills åstadkommits i lagstiftningen, liksom lagtillämpningens

utveckling, har på många sätt starkt medverkat till att höja

standarden inom branschen. Vilken relativ betydelse man än tillmäter olika

faktorer som här samverkat, är det under alla förhållanden säkert, att den

reform- och rationaliseringsverksamhet, som det enskilda försäkringsväsendet

undergått varit betydande och att den fortsätter i snabbt tempo. Inspektionen

framhåller vidare att svenskt enskilt försäkringsväsende står sig

utomordentligt väl i jämförelse med förhållandena i andra länder och i vissa

avseenden intar en förgrundsställning. Den intensiva förbättrings- och

reformverksamheten hindrar dock icke enligt inspektionens mening att vissa

lagändringar är erforderliga. I flertalet fall ansluter sig inspektionen helt

eller delvis till den motivering för ett sådant behov som anföres i betänkandet.

Även från försäkringsbolagshåll understrykes de positiva sidorna i utvecklingen

av försäkringsverksamheten.

Försäkringsbolagens riksförbund påpekar hur det gångna decenniet varit

en tid fylld av reformer och fortlöpande anpassning av försäkringsverksamheten

till samhällsutvecklingen. Målsättningen för denna omfattande

reform- och anpassningsverksamhet har genomgående varit att allt bättre

tillgodose försäkringstagarnas intressen. Reformverksamheten och anpassningen

har i allt väsentligt genomförts på bolagens eget initiativ. Riksförbundet

understryker betydelsen av ett gott samarbete mellan försäkringsbolagen

och försäkringsinspektionen och framhåller att vilja till samarbete från ömse

håll medfört att lagen om försäkringsrörelse fungerat tillfredsställande och

att utvecklingen följt lagens anda.

Folksam anför, att det årtionde som gått sedan lagen fick sin slutgiltiga

lydelse, präglats av en starkt intensifierad konkurrens med en rad premiesänkningar

och förbättringar av olika slag av försäkringsskydd samt en

fortsatt koncentration av verksamheten genom sammanslagning av företag.

Flertalet företag står för närvarande mitt uppe i arbetet med en långt driven

automation, vars betydelse för försäkringsverksamheten emellertid ännu ej

kan överblickas. Det är helt naturligt av stor betydelse att detta arbete inte

i onödan störs av vittgående lagändringar, vilkas värde för konsumenterna

är tvivelaktigt och vars konsekvenser komplicerar administrationen. Folksam

redogör närmare för åtgärder som bolaget vidtagit under 15-årsperioden

efter kriget samt anför att inom försäkringsrörelsen — främst genom

opaginerad Kontrollera mot PDF

Öl

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

förekomsten av starka konsumentägda företag — betydelsefulla progressiva

krafter gör sig gällande. På grundval av erfarenheterna från efterkrigstiden

torde man enligt bolagets mening kunna förutsätta att den fortsatta utvecklingen

går mot allt bättre förhållanden för konsumenterna.

I flera yttranden varnas i mera allmänna ordalag för en alltför långtgående

sam hällskontroll av försäkringsverksamheten. Försäkringsinspektionen

påpekar att vissa av de sakkunnigas förslag — delvis måhända

med orätt — uppammat farhågor för en utveckling gentemot byråkratisering

och detaljreglering. Inspektionen varnar för en övertro på lämpligheten

att utsträcka en regleringsmetodik över alltför vida områden. Ehuru

något sådant naturligtvis inte åsyftats av de sakkunniga och inte med absolut

nödvändighet behöver bli en följd av en tillämpning av förslagen, förtjänar

ändå erinras om att det är lätt för en tillsynsmyndighet att utveckla

sig till någon sorts »överkartell», som kväver många enskilda initiativ, även

sådana som kunnat bli fruktbara.

Även från försäkringsbolagshåll göres allvarliga invändningar mot en utbyggnad

av samhällstillsynen som medför detaljreglering av försäkringsverksamheten.

Folksam anför att lagändringar innebärande principiella

skärpningar av samhällskontrollen är motiverade endast om det visas att lagen

icke fyllt det avsedda ändamålet, att verksamheten med andra ord utvecklats

på ett för medborgarna negativt sätt och att ändringarna kan medföra

fördelar av betydelse. Folksam understryker vidare, att utvecklingen

mot större internationella marknader kräver att man i stället ger försäkringsväsendet

större frihet från en kontroll, som annars kan hämma dess konkurrenskraft.

Folksam ifrågasätter också behovet av insyn i konsumentägda

företag och anser att de sakkunniga icke anfört hållbara skäl för att

företag som drivs av försäkringskonsumenterna själva utifrån skall vara

föremål för skälighetskontroll. De sakkunniga bortser enligt Folksam ifrån

att i det demokratiskt riktigt organiserade ömsesidiga företaget icke endast

stämman, dess delegationer och styrelsen utan även företagsledningen i övrigt

utgörs av försäkringstagarnas förtroendemän. Inom denna krets finns

tillgång inte bara till teknisk och teoretisk sakkunskap utan också till folk

med praktisk kunskap om försäkringsfrågor och om företagsledning. Även

om det av praktiska och andra skäl icke är lämpligt med olika lagstiftning

för olika typer av företag, bör enligt Folksam de verkliga sammanhangen

icke fördöljas.

Enligt Landsorganisationen bör en mera väsentlig skärpning av samhällskontrollen

komma till stånd endast därest vägande skäl för en sådan kan

åberopas och existerande möjligheter till kontroll till fullo utnyttjats. LO

anför.

Den svenska försäkringsverksamheten är redan i hög grad föremål för

samhällsinsyn och samhällskontroll. Konsumentinflytandet gör sig gällande

dels i form av konkurrenskraftiga konsumentägda försäkringsföretag,

dels genom försäkringstagarrepresentation i praktiskt taget samtliga bolag.

När det gäller samhällsinflytandet torde det i själva verket inte finnas någon

näringsgren, där arbetarrörelsens krav är förverkligade i högre grad än

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

inom försäkringsverksamlieten. Det finns anledning att konstatera detta förhållande

med tillfredsställelse. Vid varje ytterligare steg mot ökad samhällskontroll

bör dock en avvägning ske mellan å ena sidan en principiell strävan

att i samhälls- och försäkringstagarintresset underkasta försäkringsverksamheten

betydande statliga ingripanden och å andra sidan önskvärdheten

av att inte beskära näringens utvecklingsmöjligheter. En alltför hård och detaljrik

övervakning av försäkringsverksamlieten kan visa sig påverka utvecklingen

i inte minst ur konsumentsynpunkt oförmånlig riktning genom

att hämma initiativ och begränsa konkurrensviljan. Tidigare statliga utredningar

har inte funnit tillräckligt starka skäl föreligga för ett förstatligande

av försäkringsverksamlieten. Genom 1948 års lag om försäkringsrörelse och

de år 1950 vidtagna förändringarna däri har en säker grund lagts för ett samhällsinflytande

över försäkringsverksamlieten.

Kooperativa förbundet understryker betydelsen av konkurrensen företagsformerna

och företagen emellan. Denna har obestridligen varit av avsevärd

nytta för försäkringsrörelsens utveckling och försäkringsintressets utbredning

inom allt vidare kretsar. Konkurrensen mellan företagen har sålunda

medfört, att försäkringsrörelsen utvidgats till många nya områden i anslutning

till den allmänna tekniska, ekonomiska och sociala utvecklingen. Den

hittillsvarande utvecklingen synes enligt förbundet ha ägt rum under betryggande

samhällskontroll genom utnyttjande av försäkringsinspektionens befogenheter.

Nu föreslagna bestämmelser i skärpande riktning, som skulle ge

försäkringsinspektionen karaktären mera av ett dirigerande än ett kontrollerande

organ, lämnar — även om de är avsedda att blott förebygga framtida

möjliga missbruk av företagens relativa premiesättningsfrihet — ett så avsevärt

spelrum åt väsentligt ökade befogenheter för övervakningsmyndigheten

med åtföljande frestelse att rutinmässigt utnyttja dessa även när behov inte

föreligger, att en dylik beredskapslagstiftning bör sparas till dess den blir

av nöden.

Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk reagerar

mot de alltför många detaljkontrollbestämmelser, som föreslagits, och ifrågasätter

om inte åtskilliga av de sakkunnigas förslag i stället för att gagna

försäkringstagarna, kan komma att få en motsatt effekt genom att verka

hämmande på utvecklingen inom försäkringsbranschen. Försäkringsområdet

har, såvitt förbunden har sig bekant, skötts på det hela taget tillfredsställande

av bolagen och torde redan nu vara mer kontrollerat än någon annan näringsgren

i svenskt samhälle. Någon utbyggd kontroll av verksamheten kan

därför vara varken påkallad eller önskvärd.

Försåkringstjänstemannaförbundet anför.

Företagens hittills i allmänhet väl dokumenterade anpassningsförmåga

och villighet att ta initiativ till gagn för försäkringstagarna, bl. a. stimulerad

av rådande konkurrensförhållanden, kan befaras bli hämmad. Denna

farhåga skärpes av det förhållandet, att företagsledningarnas ansvar för företagens

allmänna politik de facto om ock ej formellt skulle komma att delas

med tillsynsmyndigheten. Dennas uppgift som mera allmänt övervakande

organ med efterhandskontrollen som främsta hjälpmedel skulle komma att

ersättas med ett förhandlingsmässigt utövat medinflytande i mera bundna

former och i väsentligt större omfattning än som för närvarande är fallet.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

Med största sannolikhet skulle en sådan ordning göra företagsamheten inom

försäkringsbranschen mera arbetskrävande och tungrodd på längre sikt och

den skulle snarare motverka än befrämja försäkringstagarintressena.

Försäkringsfunktionärernas förbund kan ej dela de sakkunnigas uppfattning,

att försäkringsinspektionens uppgifter bör utökas på föreslaget sätt.

Förbundet tror däremot att en utökning av försäkringsinspektionens resurser

att inom ramen för nuvarande lagstiftning utöva sin kontrollerande och

rådgivande verksamhet skulle vara helt tillfredsställande från försäkringstagarnas

synpunkt.

Motormännens riksförbund kan i princip ansluta sig till den allmänna

uppfattning som kommer till uttryck i betänkandet men vill framhålla, att

den utökade reglering, kontroll och insyn som man söker åstadkomma inte

får föra så långt, att det blir ett byråkratiskt självändamål och motverkar

en naturlig utveckling, grundande sig på en sund och effektiv konkurrens

företagen emellan. En sådan utveckling torde nämligen mången gång enklare

leda till för försäkringstagarna förmånliga villkor. Konkurrensen mellan

försäkringsbolagen är enligt förbundet numera så hård, att en sådan utveckling

redan måste anses vara i full gång.

Svenska bankföreningen har ett allmänt intryck av att betänkandet alltför

mycket präglas av en tendens till ökad detaljreglering och dirigering av försäkringsbranschen.

Såvitt bankföreningen kan bedöma ger erfarenheterna

icke stöd för att en sådan skärpning av lagstiftningen skulle vara påkallad.

Det skulle enligt bankföreningens mening också vara i hög grad olyckligt

om försäkringsbolagen blev så beroende av inspektionsmyndigheten att utrymme

ej längre fanns för självständiga initiativ för utveckling av verksamheten.

Frågan om företagsformen på livförsäkringsområdet

beröres i ett par yttranden.

Försäkringsinspektionen framhåller gentemot de sakkunnigas motivering

för att icke införa förbud mot aktiebolagsformen att det icke heller finns några

starka skäl för att inom livförsäkringsområdet bibehålla denna form.

Tvärtom synes det från vissa synpunkter vara naturligt att draga den formella

konsekvensen av den reella situation som redan uppstått genom att

helt grunda livförsäkringsverksamheten på den ömsesidiga formen med den

klara markering av intresseinriktningen som därmed åstadkommes. Med hänsyn

till vad de sakkunniga anfört vill emellertid inspektionen icke förorda,

att tvingande bestämmelser på området införes vid den nu aktuella revisionen

av FL. Vid en framtida utredning om försäkringsverksamheten synes

däremot frågan om företagsformen höra ingå i utredningsuppdraget.

Landsorganisationen anser i princip, att livförsäkringsrörelse med tanke

främst på de betydande kapitalplaceringar, vars inriktning bestäms av bolagsstyrelserna,

borde bedrivas i den ömsesidiga bolagsformen. Det kan inte

rimligen förnekas, att aktieägarna i livbolagen med en insats av ett mycket

begränsat aktiekapital får en djupgående insyn och framför allt ett betydande

inflytande över kapitalplaceringarna, vars värde för dem inte förringas av att

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

i styrelsen även ingår korporationsvalda och i vissa fall av Kungl. Maj :t utsedda

ledamöter. Denna maktposition, när det gäller placeringspolitiken, berörs

inte av vad de sakkunniga anför om obefintligheten av enskilt vinstintresse

hos aktieägarna i den meningen, att det ekonomiska utbytet av

placeringar i livaktiebolagens aktier är starkt begränsat. De sakkunniga

bortser uppenbarligen från mycket väsentliga ekonomiska realiteter, då de

antyder, att syftet med aktieplaceringar i livbolag är ideellt, eftersom dessa

placeringar inte för aktieägarna är lönsamma i formell mening. Landsorganisationen

drar emellertid den slutsatsen, att en så genomgripande och för

svensk näringslagstiftning unik åtgärd som förbud att driva livförsäkring

i aktiebolagsform inte för närvarande kan anses påkallad. Argumenteringen

för denna ståndpunkt är emellertid i viss mån en annan än de sakkunnigas.

Landsorganisationen anför.

Den tidigare dominerande ställningen för aktiebolagsformen inom livförsäkringen

har alltmera försvagats till förmån för de ömsesidiga bolagen och

därmed har också utrymmet för en av aktieägareintressena påverkad placeringspolitik

successivt minskats. Det har heller inte påvisats, att denna placeringspolitik

varit oförenlig med försäkringstagarnas intresse av räntabla

och säkra placeringar. Statsmakternas inflytande över kapitalmarknaden

har även tenderat att öka och att beskära friheten för aktiebolagen att bedriva

en annan placeringspolitik än övriga företag. Slutligen måste det konstateras,

att med nuvarande former för rekryteringen av styrelserna i ett flertal

ömsesidiga bolag inga garantier kunnat skapats för att ett mera allsidigt

försäkringstagareinflytande kan göra sig gällande i kapitalplaceringsfrågor

m. m. blott genom övergång från aktiebolagsformen till den ömsesidiga

formen. Skillnaden mellan bolagsformerna i detta avseende synes än

så länge ligga i regel mera på det principiella än på det praktiska planet.

Liknande synpunkter anföres av Folksam, som anser att de sakkunniga

alltför snabbt dragit slutsatsen att aktiebolagsformen är motiverad. Ett

starkt skäl mot att nu föreskriva att de fem livförsäkringsaktiebolagen ombildas

till ömsesidiga bolag synes Folksam otvivelaktigt vara att man i alla

händelser hittills, med några få undantag, inte heller för existerande ömsesidiga

bolag lyckas finna formen för en sådan parlamentarisk ordning, att

den garanterar att styrelse och företagsledning verkligen är försäkringstagarnas

förtroendemän. Detta skäl har emellertid inte anförts av de sakkunniga.

Folksam riktar i detta sammanhang uppmärksamheten på den alltmer

vanliga företeelsen att försäkring och kredit sammankopplas. För att lämna

lån till en kommun, en fastighet eller en industri, ställs därvid som krav

från försäkringsbolagshåll att låntagarens försäkringar skall tecknas i det

långivande eller i ett närstående bolag, även om premien i detta är högre

än andra på marknaden förekommande. Genom att ha inflytande på penningplaceringen

i ett livförsäkringsaktiebolag kan aktieägarna i detta skaffa

sig fördelar som aktieägare i ett lierat sakförsäkringsaktiebolag.

Försäkringsbolagens riksförbund förklarar sig godtaga de sakkunnigas

synpunkter i fråga om företagsformen.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

Försäkringsinspektionen tar upp frågan om den s. k. volvogarantin

och anser att i nuvarande rättsläge vissa risker föreligger för att varuleverantörer,

oavsett deras soliditet, kan lockas att »sockra» sina varor

med olika slag av försäkringsutfästelser. Den omständigheten, att sådana

tendenser åtminstone ännu icke fått någon kvantitativ betydelse, kan ha

medverkat till att de sakkunniga avstått från att ta upp problemet. Eftersom

de icke utformat något förslag, avsett att förebygga nämnda risker,

och ett sådant förslag skulle förutsätta rätt ingående överväganden rörande

innebörden i begreppet »driva försäkringsrörelse», återstår tills vidare icke

något annat alternativ än att följa utvecklingen med uppmärksamhet. Skulle

ytterligare utredning rörande hela branschen tagas upp, synes det emellertid

naturligt, att frågan på nytt beaktas, särskilt för det fall, att det skulle

visa sig, att tendenser av det slag som nyss antytts skulle göra sig gallande.

Försäkringsbolagens riksförbund framhåller att garantiåtagande liksom

försäkring är en form av risktäckning. Det är angeläget att garantigivarnas

kunder kan känna trygghet för att de lämnade garantierna skall kunna

uppfyllas. I detta avseende råder en naturlig likhet mellan försäkring och

garanti. Detta framgår klart av exemplet med volvogarantin, där garantin

för bilköparen träder i stället för vagnskadeförsäkring. Såsom huvudprincip

torde enighet råda om olämpligheten av att i samma rörelse förena

försäkringsverksamhet och annan affärsverksamhet på grund av svårigheten

att hålla verksamhetsgrenarna isär. Konsekvensen härav borde enligt

förbundet bli, att man — när man trots detta anser sig kunna tolerera att

affärs- och industriföretag lämnar risktäckningsgaranti — borde ställa lika

starka krav på skuldredovisning och säkerhet som de vilka gäller för vanlig

försäkring.

Folksam anför bl. a. att de mera renodlade försäkringsformerna nog skulle

kunna fångas in i en definition, men avgränsningsproblemen uppstår när

man kommer till blandformer, där andra verksamheter företer försäkringsmässiga

inslag. Bolaget nämner åtskilliga exempel pa sådana blandformer.

Enligt Folksams mening är det otänkbart att i fråga om verksamheter

med försäkringsmässiga inslag fullständigt utrensa inslagen och

förbehålla dem försäkringsbolagen. Vissa försäkringsmässiga inslag i t. ex.

fraktavtal och köpeavtal är av ålder accepterade och en begränsning av avtalsfriheten

härvidlag skulle både strida mot gängse uppfattning och — i

många fall — vara klart olämplig. Tveksamheten kommer att gälla åtaganden

av typen »volvogarantin» och olika abonnemangsavtal. Nackdelarna

av en offentlig kontroll är dock stora. Väsentliga områden måste ändå

lämnas utanför kontroll. Då en resebyrås verksamhet inte är kontrollerad

synes det finnas föga anledning att kontrollera de abonnemangsavtal som

byrån förmedlar. Även om bilföretag med svagare ekonomi än Volvo skulle

göra åtaganden liknande volvogarantin får det ändå anses vara en ringa

risk jämfört med de vanskligheter som bilmarknaden för övrigt kan erbjuda.

Folksam delar de sakkunnigas åsikt att det nuvarande förbudet i lagen

är tillfyllest. Förbudet har två mycket viktiga effekter. För det första kan

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

inte ordet »försäkring» användas av andra företag än försäkringsbolag. Allmänheten

vet således att den verksamhet som kallas försäkring är offentligt

kontrollerad. För det andra står det klart att den utpräglade och väsentliga

försäkringsverksamheten förbehålles försäkringsbolag. Härmed bör

man låta sig nöja och alltså se liberalt på försäkringsmässiga inslag i annan

verksamhet. Den tolerans som visas mot försäkringsmässiga inslag i annan

verksamhet bör i utvecklingens intresse motsvaras av vidgade möjligheter

för försäkringsbolagen att i sin verksamhet ha icke försäkringsmässiga inslag.

Även Landsorganisationen och Tjänstemännens centralorganisation ansluter

sig till de sakkunnigas liberala syn på garantigivning av typ Volvo. Enligt

TCO talar effektivitetsskäl för att sådan garantigivning skall få bedrivas

utan att betraktas som försäkringsrörelse. Köparens eller den försäkrades

risker fordrar emellertid i dessa fall speciell uppmärksamhet. Enligt TCO:s

mening bör en viss kontroll av garantigivning genomföras för att skydda

konsumenter från uteblivna ersättningar vilka garanterats i köpavtal. Frågan

bör bli föremål för utredning. Volvo-fallet ger emellertid enligt TCO:s

mening icke anledning till en ändring av FL. Men avgränsningen mellan

garantigivning och försäkringsrörelse förblir en öppen fråga, eftersom andra

typer av garantier kan införas vilka måste anses likvärdiga med försäkring i

lagens mening.

Kungl. Automobilklubben framhåller att det uppenbart ligger i allmänhetens

intresse, att de företag, vilka lämna garantier av ifrågavarande typ,

är tillräckligt solida. Eftersom frågan enligt de sakkunniga bör bedömas

helt med allmänhetens intressen för ögonen, anser KAK det vara rimligt

att i någon man tillgodose kravet på att de garantilämnande företagen verkligen

kan uppfylla sina åligganden gentemot köparna och det synes KAK

otillfredsställande att icke föreskriva att garantilämnande företag måste

göra vissa avsättningar för fondbildningar för att säkerställa uppfyllandet

av sina förpliktelser.

Liknande synpunkter framföres av Motormännens riksförbund, som förklarar

sig för närvarande icke vilja motsätta sig de sakkunnigas uppfattning,

att en garantigivning av ifrågavarande slag ej bör föras in under FL.

Mycket talar nämligen enligt organisationen för att denna fråga i praktiken

löser sig själv utan något kontrollingripande och att man därför kan

vänta med lagstiftning.

Riksförsäkringsanstalten finner det utgöra en väsentlig brist i lagstiftningen

att begreppet försäkringsrörelse icke uttryckligen klarlägges i densamma.

En nödvändig följd av detta förhållande måste i dagens läge, då i

ökande omfattning företag och organisationer engagerar sig i verksamhet

av försäkringsliknande karaktär, bli, att försäkringsinspektionen — såsom

även skett i fallet med den s. k. volvogarantin — följer utvecklingen med

skärpt vaksamhet. Inom sitt eget verksamhetsområde har anstalten haft anledning

att uppmärksamma vissa företag, vilka erbjuder allmänheten förmåner

i form av merprestationer ovanför den allmänna sjukförsäkring
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

ens reseersättningsförmåner. Såvitt anstalten kan se, rör det sig här i realiteten

om en yrkesmässig risktäckningsverksamhet på försäkringsmässig basis,

och enligt anstaltens mening föreligger ett klart behov av insyn t rån

försäkringsinspektionens sida i dessa företag.

Eftersom ett garantiavtal liknar ett försäkringsavtal anser Försäkringsfunktionärernas

förbund det riktigt, att även denna verksamhet underställes

samma kontroll som försäkringsbolagen, i synnerhet som vissa företag lämnar

garantiavtal (t. ex. ohyresgaranti, bilbärgning, sjuktransporter o. d.)

utan att ha erforderlig soliditet och därmed, på grund av allmänhetens svårigheter

att skilja mellan försäkring och garanti, kan bidraga till att undergräva

förtroendet även för försäkringsverksamheten.

Departementschefen

Försäkringsverksamhetens stora sociala och ekonomiska betydelse i det

moderna samhällslivet och försäkringsteknikens komplicerade natur har

framdrivit en särskild lagstiftning till skydd för försäkringstagarna. Försäkringstagarna

inbetalar stora belopp för risktäckning av olika slag, ibland i

kombination med sparande, och ingår försäkringsavtal av ofta långsiktigt

innehåll men saknar i allmänhet möjlighet att förstå den invecklade och för

gemene man svårbegripliga teknik, varpå försäkringsverksamheten bygger.

Genom den särskilda lagstiftningen till skydd för försäkringstagarintressena

har försäkringsbolagens verksamhet ställts under offentlig kontroll.

Den nuvarande regleringen av försäkringsverksamheten grundar sig på

1948 års lag om försäkringsrörelse (FL). Genom tillkomsten av FL och de

år 1950 vidtagna ändringarna i lagen utvidgades den offentliga tillsynen

över försäkringsväsendet i väsentlig mån. Med lagen infördes det nuvarande

koncessionssystemet, som innebär att en försäkringsrörelse icke får startas

om den icke finnes behövlig och även eljest är ägnad att främja en sund

utveckling av försäkringsväsendet. Lagen uppställde även — vid sidan av

tidigare gällande soliditetsprincip — skälighetsprincipen, som kräver att

priset för en försäkring skall vara skäligt avvägt i förhållande till de förmåner

försäkringen medför. I 1948 års lag infördes skälighetsprincipen endast

för livförsäkring men genom 1950 års ändringar utsträcktes principen att

gälla även annan försäkring än livförsäkring.

Såsom framgår av den redogörelse som lämnats i det föregående har utvecklingen

efter lagens ikraftträdande kännetecknats av en koncentration av

försäkringsväsendet till ett minskat antal försäkringsbolag. Samtidigt har

försäkringsverksamheten volymmässigt expanderat. Av tabellen A (s. 4)

framgår att antalet riksbolag under tidsperioden 1948—1958 minskat från

133 till 105. Även antalet läns- och häradsbolag samt sockenbolag har kraftigt

minskat. Det sammanlagda antalet försäkringsbolag har under perioden

sjunkit från 1 461 till 1 127. Till ytterligare belysning av koncentrationen

må nämnas, att de tjugo ledande koncernerna och bolagen av en total

premieinkomst i direkt försäkring i Sverige år 1957 om 2 milliarder kronor

hade en premieinkomst av 1,8 milliarder kronor. Övriga koncerner och riks
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

bolag hade samma år en premieinkomst av 148 miljoner kronor samt läns-,

härads- och sockenbolagen en premieinkomst av 50 miljoner kronor. I fråga

om summan av förvaltade tillgångar, som år 1957 totalt utgjorde 13,8 milliarder

kronor, belöpte 12,9 milliarder kronor å de tjugo ledande koncernerna

och bolagen, 680 miljoner kronor på övriga koncerner och riksbolag samt

211 miljoner kronor på läns-, härads- och sockenbolagen.

Vissa andra karakteristiska drag i utvecklingen under det senaste decenniet

har för livförsäkringsområdet varit den starka frammarschen för grupplivförsäkringen,

som är en ren riskförsäkring utan sparmoment, och en förskjutning

även i övrigt från försäkringsformer med sparmoment till försäkringsformer

av riskkaraktär. För skadeförsäkringsområdets del kan

pekas på den med bilheståndets tillväxt sammanhängande ökningen av trafik-

och motorfordonsförsäkringens omfattning. Ett påfallande drag i skadeförsäkringens

utveckling har vidare varit utbredningen av kombinationsförsäkringar,

varigenom flera olika försäkringsformer tillhandahålles i ett

och samma försäkringsbrev.

1958 års försäkringssakkunnigas översyn av FL har företagits mot bakgrunden

av utvecklingen under det gångna decenniet och på grundval av

därvid gjorda erfarenheter av lagtillämpningen. Såsom framgår av det avgivna

betänkandet bygger de sakkunniga sina överväganden på ett omfattande

material. Den verkställda översynen har också resulterat i förslag till

åtskilliga ändringar och kompletteringar av nu gällande lagstiftning. De

sakkunniga har betonat sin strävan att vid lagöversynen vidareutveckla nu

gällande principer i lagen och att på bästa möjliga sätt tillvarataga försäkringstagarnas

intressen. I syfte att skapa ytterligare garantier för försäkringstagarnas

skydd har i förslaget nya bestämmelser utarbetats och gällande

bestämmelser översetts. Härvid har de sakkunniga även sökt tillvarataga

föreliggande möjligheter till förenklingar.

Mot denna allmänna målsättning för de sakkunnigas arbete finnes från

min sida självfallet icke något att erinra.

Tyngdpunkten i de sakkunnigas förslag kan sägas vara en väsentlig förstärkning

av tillsynsmyndighetens — försäkringsinspektionens —- ställning

i akt och mening att möjliggöra en intensifierad tillsyn av försäkringsverksamheten.

Inspektionen föreslås bl. a. få befogenhet att ålägga skadeförsäkringsbolag

att innan beslut fattas om ändring av premiesats meddela inspektionen

den avsedda ändringen samt material och överväganden rörande

premieändringen. En sådan förhandskontroll skall enligt de sakkunnigas

förslag också kunna utövas när det gäller ändringar i villkor, formulär till

försäkringsbrev m. m. Vidare föreslås utökade befogenheter för inspektionen

i fråga om tillsynen av skaderegleringen liksom en utsträckning av inspektionens

rätt att infordra uppgifter och företaga inspektioner till att

omfatta även tarifföreningar, skadereglerings- och villkorsnämnder samt

andra liknande organ.

Andra förslag av större räckvidd går, såsom förut antytts, i liberaliserande

riktning. Sålunda uppmjukas enligt förslaget förbudet för försäkringsbolag

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

att driva annan rörelse än försäkringsrörelse. I samband härmed föreslås

delegation till försäkringsinspektionen av beslutanderätten i fråga om ändringar

i bolagsordningar och försäkringstekniska grunder. Även förslagen

att kort livförsäkring av riskkaraktär skall kunna befrias från kravet på

grunder och att, där fråga uteslutande är om personförsäkring, särskilda

skäl icke skall krävas för förening i samma bolag av livförsäkringsrörelse

och försäkringsrörelse av annat slag må här omnämnas.

Ytterligare andra frågor i förslaget som tilldrager sig större intresse avser

försäkringstagarinflytandet i försäkringsbolagen och försäkringsinspektionens

konsumentupplysande verksamhet. Även i åtskilliga mindre väsentliga

hänseenden har de sakkunniga framfört förslag och rekommendationer.

Av den föregående redovisningen framgår att de sakkunnigas förslag i

-vissa delar mött stark kritik vid remissbehandlingen; detta gäller i synnerhet

den föreslagna förhandskontrollen. Å andra sidan har också många förslag

mötts med gillande av remissinstanserna. Som jag förut anfört utvidgades

den offentliga tillsynen över försäkringsväsendet i väsentlig mån genom

tillkomsten av FL och de år 1950 vidtagna ändringarna i lagen. Några remissinstanser

-— Landsorganisationen, Riksförbundet Landsbygdens folk och

Sveriges lantbruksförbund — har också framhållit att ingen näringsgren i

det svenska samhället torde vara mer kontrollerad än försälcringsverksamheten.

Utvecklingen på försäkringsområdet efter 1948 och 1950 års lagstiftning

bör enligt min uppfattning vara avgörande för frågan om en mera

ingripande omläggning av formerna för tillsynsverksamheten i dagens

läge bör vidtagas. En sådan omläggning synes icke böra komma till stånd

utan att skäl härför i form av ådagalagda missförhållanden på området kan

påvisas.

De sakkunniga torde icke ha velat göra gällande att så skulle vara fallet;

i själva verket har de i många hänseenden uttalat sig positivt om försäkringsverksamhetens

utveckling. Remissyttrandena får anses ge en mycket

positiv bild av utvecklingen under 1950-talet på försäkringsområdet. Det vitsordas

från många håll, bl. a. av tillsynsmyndigheten, att det gångna årtiondet

präglats av en omfattande reformverksamhet med en starkt intensifierad

konkurrens och att utvecklingen alltjämt fortsätter i denna riktning.

Även för egen del kan jag i det väsentliga ansluta mig till den positiva

helhetssynen på försäkringsrörelsens utveckling under 1950-talet. Härav

följer att jag på flera punkter finner den mot sakkunnigförslaget framförda

kritiken berättigad och därför anser mig böra frångå vissa av utredningens

förslag. I detta sammanhang vill jag framhålla att redan nu gällande lagstiftning

ger vidsträckta möjligheter till ingripanden för det fall att detta

skulle prövas påkallat i ett läge då den hittillsvarande gynnsamma utvecklingen

skulle visa tendenser att brytas.

Även om jag sålunda vill förorda att vissa delar av betänkandet icke lägges

till grund för lagstiftning kvarstår dock flera förslag som synes värda att nu

realiseras. Jag torde i det följande i anslutning till en redogörelse för de

sakkunnigas olika förslag och den företagna remissbehandlingen få närmare

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

redovisa mitt ställningstagande i olika frågor. Vissa allmänna frågor torde

dock redan i detta sammanhang böra något beröras.

Kapitalplaceringsfrågorna har såsom tidigare anmärkts lämnats utanför

de sakkunnigas lagöversyn. Så är även fallet med viss lagstiftning som vid

sidan av FL behandlar problem, berörande försäkringsbolagens verksamhet

eller angränsande frågor. De sakkunniga bar emellertid anlagt vissa synpunkter

på behovet av en revision av sådan lagstiftning.

Vad angår kapitalplaceringsproblemen vill jag erinra om att värdesäkringsfrågan

sedan hösten 1959 är föremål för utredning av värdesäkringskommittén.

Till denna kommitté har också överlämnats en den 20 maj 1959

av Svenska livförsäkringsbolags förening hos Kungl. Maj :t gjord framställning

i ämnet. Kapitalplaceringsfrågorna torde få vidare övervägas sedan

material för ett ställningstagande erhållits genom den pågående utredningen.

De sakkunniga har funnit att viss ändring bör vidtagas i taxeringsförordningen.

Härtill får jag återkomma i det följande i samband med behandlingen

av det förslag som aktualiserat ändringen. Vidare har de sakkunniga uttalat,

att frågan om försäkringsväsendets undantagande från tillämpningsområdet

för konkurrensbegränsningslagarna borde övervägas vid en framtida

revision av konkurrenslagstiftningen. Frågan huruvida en sådan revision

bör omfatta det angivna spörsmålet synes mig lämpligen böra upptagas när

en gång en översyn av nämnda lagstiftning aktualiseras.

Om det framlagda förslaget till ändringar i FL genomföres torde vissa

konsekvensändringar i lagen om utländska försäkringsanstalter bli erforderliga.

Det är min avsikt att sedan erforderlig kompletterande utredning verkställts,

snarast möjligt upptaga denna fråga.

Det närmast förestående lagstiftningsarbetet på försäkringsområdet torde

även böra omfatta lagen om understödsföreningar som i jämförelse med FL

framstår såsom starkt föråldrad.

I fråga om företagsformen på livförsäkringsområdet kan enligt min mening

icke bortses från de företräden som den ömsesidiga bolagsformen har

framför aktiebolagsformen. Det kan icke förnekas att aktieägarnas bestämmande

i bl. a. de viktiga kapitalplaceringsfrågorna principiellt strider möt

livförsäkringsverksamhetens i övrigt konsekventa intresseinriktning på försäkringstagarna.

Den ömsesidiga bolagsformen innefattar även bättre förutsättningar

att bereda försäkringstagarna betryggande möjligheter att inverka

på försäkringsverksamheten än aktiebolagsformen. Å andra sidan bör

hållas i minnet att 1950 års ändringar i FL innebar en icke oväsentlig nedtoning

av aktieägarnas dominans i livförsäkringsbolagen till förmån för

försäkringstagarintressena. Även utvecklingen därefter kan sägas — bl. a.

till följd av statsmakternas ökade inflytande över kapitalmarknaden_yt
terligare

ha minskat de praktiska skillnaderna mellan den ömsesidiga bolagsformen

och aktiebolagsformen. Jag kan därför ansluta mig till "ståndpunkten,

att några bindande föreskrifter om att livförsäkring endast skall

få meddelas av ömsesidiga försäkringsbolag icke nu bör övervägas. De anför
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

da synpunkterna i frågan om val av företagsform torde få beaktas vid den

framtida koncessionsgivningen.

I anslutning till frågan om val av företagsform vill jag framhålla att jag

delar de sakkunnigas ståndpunkt att ett ingripande genom lagstiftning

mot en garantigivning av den typ som Aktiebolaget Volvo introducerat

på bilmarknaden icke för närvarande bör ske. Förhållandena pa detta område

bör dock följas med uppmärksamhet. I den mån utvecklingen skulle ge

anledning härtill får frågan upptagas till förnyat övervägande.

B. Försäkringsbolags rätt att driva annan rörelse än försäkringsrörelse

Gällande rätt m. m.

I 2 § FL stadgas — i överensstämmelse med redan tidigare gällande lag

_ att försäkringsbolag icke äger driva annan rörelse än försäkringsrörelse.

Till denna förbudsregel anknyter i viss mån 336 §, enligt vilken försäkringsbolag

av aktierna i svenskt aktiebolag icke må utan försäkringsinspektionens

medgivande äga mer än en tjugondei eller, om aktier med

olika röstvärde finnes, större antal än att röstetalet för aktierna utgör

högst en tjugondei av röstetalet för samtliga aktier. Tillhör försäkringsbolaget

koncern, skall vad sålunda stadgats gälla koncernen. Nu angivna

regler äger emellertid icke tillämpning å aktier i försäkringsaktiebolag

eller i aktiebolag, vars verksamhet har till föremål att äga aktier i försäkringsaktiebolag

eller att tillskjuta garantikapital i ömsesidigt försäkringsbolag.

Under den tid som förflutit sedan försäkringsbolagen inordnades under FL

har försäkringsinspektionen (intill den 1 oktober 1959) till behandling förehaft

ett förhållandevis stort antal ansökningar från försäkringsbolag eller

grupper av försäkringsbolag om medgivande att äga mer än en tjugondel

av aktierna i svenskt aktiebolag. Inspektionen har lämnat inemot 130

dylika medgivanden. Antalsberäkningen utgår härvid från att vid en viss

tidpunkt lämnat medgivande för försäkringsbolag eller försäkringsbolagsgrupp

att äga aktier i ett allmänt aktiebolag betraktas sasom ett medgivande.

Flertalet ärenden hänför sig till den tid, då FL trädde i tillämpning

för de existerande försäkringsbolagens del, d. v. s. den period då stadfästelse

enligt 1948 års lag meddelades å försäkringsbolagens nya bolagsordningar

och koncession i samband därmed beviljades. Förklaringen härtill

är att den nya förbudsregeln blev tillämplig även beträffande aktier,

som redan tidigare förvärvats. Ansökningarna har därför i ett flertal fall

rört medgivanden avseende aktieinnehav av helt skilda slag. Grupperas

medgivandena efter det huvudsakliga verksamhetsföremålet för det allmänna

aktiebolag, i vilket aktieinnehav ifrågasatts — sådant detta föremål

framgår utav hos försäkringsinspektionen förvarade handlingar — kan de

lämnade medgivandena indelas på sätt som framgår av följande uppställning.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

Medgivanden till aktieinnehav i allmänna aktiebolag, vilka till föremål

för sin verksamhet har att Antal

a) förvärva och förvalta fast och lös egendom (värdepapper) —undantagsvis även

bygga fastigheter — samt att idka annan därmed förenlig verksamhet (eller

liknande).................................................................. 84

b) driva låne- och låneförmedlingsrörelse ...................................... 15

c) driva serviceverksamhet och/eller förlagsrörelse främst för försäkringsbolags

räkning .................................................................. 7

d) driva bevakningsrörelse och säkerhetstjänst ................................ 4

e) driva saneringsrörelse för skadedjursbekämpning ............................ 2

f) driva försäkringsagenturrörelse.............................................. 4

g) driva skilda slag av affärsrörelse (syftet med försäkringsbolagets förvärv har

varit att erhålla lokaler, hyreskontrakt eller aktier; rörelsen har avsetts skola

nedläggas) ................................................................ 4

h) driva badrörelse (överlåtelse har förutsatts så snart ske kan)................ 1

i) driva restaurangrörelse (överlåtelse har förutsatts så snart ske kan).......... 1

Aktieinnehav av ren kapitalplaceringstyp, där försäkringsinspektionen förutsatt

nedbringande av intresset till 1/20-gränsen så snart detta kan ske utan olägenhet 3

Övriga ...................................................................... 1

Summa medgivanden 126

I viss utsträckning har till de lämnade medgivandena fogats särskilda

inskränkande villkor i avsikt att motverka risktagande och företagarintresse.

I många fall har försäkringsinspektionen till sitt medgivande knutit

förbehållet, att vederbörande allmänna aktiebolag vid tillämpningen av tjugondelsregeln

-— vilken såsom tidigare nämnts, där försäkringsbolaget tillhör

koncern, gäller koncernen som helhet — skall betraktas såsom koncernbolag.

Bestämmande inflytande i allmänt aktiebolag, som i praktiken

driver byggnadsverksamhet, har i intet fall medgivits. I de prövade ärendena

har försäkringsinspektionen vid besluten icke lagt avgörande vikt vid bolagsordningarnas

beskrivningar av föremålet för verksamheten utan mera

fäst avseende vid vad ifrågavarande aktiebolag faktiskt sysslar med. De i

uppställningen under a) nämnda fallen utgör i praktiken sålunda nästan

undantagslöst aktiebolag för förvaltning av försäkringsbolags fastigheter.

Enligt i Danmark gällande huvudregel i tillsynslagen får ett försäkringsbolag

icke driva annan verksamhet än försäkringsverksamhet och försäkringsagentur.

Denna bestämmelse utgör dock ej hinder för att ett försäkringsbolag

som en varaktig placering av bolagets medel inom de av lagstiftning

och bolagsordning angivna gränserna uppför, äger och driver fast

egendom. Därest alldeles särskilda omständigheter talar därför, kan handelsministern

efter framställning från tillsynsmyndigheten medgiva, att

försäkringsbolag genom aktieinnehav får bestämmande inflytande i aktiebolag,

som driver annan verksamhet än försäkringsverksamhet. Såsom

exempel på de fall av sistnämnda slag har i förarbetena till lagen angivits,

att försäkringsbolag driver en institution för rehabilitering av invalider.

Tillsynslagen i Finland föreskriver, att försäkringsbolag icke får driva

annan rörelse än försäkringsrörelse. Vidare stadgas, att försäkringsbolag

icke utan socialministeriets medgivande får inneha aktiemajoriteten i sådant

aktiebolag eller motsvarande bestämmanderätt i sådant annat företag,

som driver annan rörelse än försäkringsrörelse, om icke detta bolags

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

eller företags verksamhet kan anses ansluta sig till försäkringsrörelsen

och vara för denna ändamålsenlig eller det utgör bostads- eller fastighetsföretag.

I Norge stadgas i gällande tillsynslag, att försäkringsbolag icke må driva

annan verksamhet än försäkring. Det i landet föreliggande förslaget till

ny lag om livförsäkringsverksamhet innefattar ingen ändring i denna

princip såvitt rör livförsäkringsområdet.

De sakkunniga

De sakkunniga erinrar om att FL icke medger något som helst undantag

från förbudet för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse.

I förarbetena till FL betonades, att förbudet icke får kringgås

genom att förbjuden verksamhet utövas av dotterföretag.

Flera skäl synes de sakkunniga tala för att försäkringsbolagens rörelse

begränsas till i huvudsak försäkringsrörelse. I främsta rummet kan åberopas,

att en dylik begränsning måste anses vara av väsentlig betydelse

för vidmakthållandet av fullgoda garantier för försäkringsbolagens soliditet.

Skulle försäkringsbolagen äga möjlighet att i större omfattning bedriva

andra former av rörelse än försäkringsrörelse, exempelvis industrieller

handelsrörelse, skulle bolagen kunna bli mera konjunkturkänsliga än

för närvarande är fallet. Försäkringsbolagen skulle kunna bli utsatta för

förlustrisker, som kan undvikas så länge verksamheten är koncentrerad

till försäkringsrörelse. Med hänsyn till att försäkringsbolagens soliditet är

av den allra största betydelse för försäkringstagarna synes det kunna betecknas

såsom ett försäkringstagarintresse, att FL såsom huvudregel förbjuder

försäkringsbolag att bedriva annan rörelse än försäkringsrörelse.

Visserligen innesluter en kombination av försäkringsrörelse och annan

rörelse möjligheter att sänka kostnaderna för försäkringsverksamheten

så länge den övriga rörelsen är framgångsrik och vinstgivande. Skulle

emellertid sistnämnda del av verksamheten gå mindre bra, kan den komma

att belasta försäkringsrörelsen och fördyra denna. Icke blott soliditetsövervakningen

utan även övervakningen av att försäkring meddelas till ett

pris, som kan anses skäligt med hänsyn till innehållet i de tjänster, som

försäkringarna innebär för de enskilda försäkringstagarna, skulle försvåras

vid en långtgående sammankoppling av försäkringsrörelse och annan

rörelse. Det skulle enligt de sakkunnigas mening icke främja en sund utveckling

av det svenska försäkringsväsendet, därest försäkringsbolagen i

större omfattning skulle kunna vara verksamma utanför försäkringsväsendets

eget område. På nu anförda skäl har de sakkunniga kommit till den

slutsatsen, alt FL fortfarande bör innehålla huvudregeln, att försäkringsbolag

icke må driva annan rörelse än försäkringsrörelse.

Då FL förbjuder försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsringsrörelse,

måste försäkringsrörelsebegreppet givas en ganska vid omfattning.

Det ligger i sakens natur, att ett försäkringsbolag icke blott äger

läcka risker av de slag, som framgår av bolagets ordning och koncession,

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

utan jämväl har rätt att driva sedvanlig verksamhet, som i praktiken är

en förutsättning för eller ett utflöde av risktäckningsrörelsen. Ett försäkringsbolag

äger sålunda självfallet bedriva anskaffningsverksamhet för att

tillföra bolaget försäkringar av de slag, som bolaget äger teckna, och även

utöva all den kontorsverksamliet, som erfordras för administrationen av

risktäckningsrörelsen. Försäkringsbolag äger också bedriva kapitalförvaltande

verksamhet för att göra bolagets tillgångar fruktbärande. Verksamhet

av nu ifrågavarande eller liknande art faller således icke in under begreppet

annan rörelse, när i FL stadgas förbud för försäkringsbolag att

driva annan rörelse än försäkringsrörelse, utan är utan vidare tillåten för

försäkringsbolagen. Någon ändring härutinnan ifrågasättes icke av de sakkunniga.

Enligt de sakkunnigas mening bör FL även framgent innehålla huvudregeln,

att försäkringsbolag icke må driva annan rörelse än försäkringsrörelse.

Utan åsidosättande av de intressen, som huvudregeln vill tillvarataga,

anser de sakkunniga dock vissa undantag kunna medgivas. Förhållandena

kan i en del fall vara sådana, att det kan bli ett direkt försäkringstagarintresse,

att huvudregeln icke upprätthålles. Det föreslås därför att det nuvarande

förbudet för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse

först och främst kompletteras med ett stadgande, som ger försäkringsinspektionen

rätt att medgiva undantag från förbudet

i fråga. Lägges det i inspektionens hand att pröva huruvida undantag

från förbudet skall medgivas eller icke, föreligger det starka garantier

för att undantag icke tillätes i andra fall än när sådant kan anses förenligt

med försäkringstagarintresset. Osunda, riskfyllda förhållanden på området

behöver icke befaras. Intet hinder bör möta mot att inspektionen förbinder

ett medgivande med de tidsbegränsningar eller villkor, som på grund

av omständigheterna i det enskilda fallet finnes påkallade. Lämnat medgivande

bör kunna återkallas, därest inträffade förhållanden giver anledning

därtill. Någon särskild lagföreskrift härom synes icke erforderlig. Återkallelsemöjligheten

torde nämligen följa av allmänna förvaltningsrättsliga

principer. De sakkunniga erinrar i detta sammanhang om att motsvarande

förbudsbestämmelse i understödsföreningslagen icke är lika sträng som

det nuvarande stadgandet i FL, i det att lagtexten i understödsföreningslagen

öppnar möjlighet för tillsynsmyndigheten att ge understödsförening

tillstånd att utöva verksamhet, vilken är främmande för det ändamål, som

avses med föreningens verksamhet. De sakkunniga pekar vidare på att

336 § FL öppnar möjlighet för försäkringsinspektionen att medge försäkringsbolag

att inneha större aktieposter i allmänna aktiebolag än lagrummets

huvudregel angiver.

De sakkunniga utvecklar sina synpunkter på följande sätt.

Exempel kan nämnas på områden inom vilka fråga om medgivande för

försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse kan komma

att aktualiseras. Antag exempelvis att ett försäkringsbolag utlånat medel

till ett annat företag, som sedermera blir betalningsoförmöget. I ett dylikt

fall kan omständigheterna vara sådana, att starka skäl talar för att

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

försäkringsbolagets förlust blir minst, därest försäkringsbolaget får möjlighet

att tillfälligt övertaga rörelsen i fråga. Det synes icke ändamålsenligt

ur försäkringsbolagets och försäkringstagarnas synpunkt, att ifrågavarande

möjlighet skall vara helt utesluten. Enligt de sakkunnigas uppfattning

skulle det vara värdefullt, därest FL vore utformad på sådant sätt, att

försäkringsinspektionen kunde medgiva försäkringsbolaget att på villkor

och under tid, som betingas av omständigheterna i det enskilda fallet, driva

ifrågavarande främmande rörelse.

Av det nuvarande undantagslösa förbudet för försäkringsbolag att driva

annan rörelse än försäkringsrörelse följer bl. a., att försäkringsbolag icke

äger i egen regi reparera uppkomna försäkringsskador. Sålunda äger exempelvis

icke ett bilförsäkringsbolag upprätta och driva bilverkstäder för

reparation av skadade bilar, som är försäkrade hos bolaget. Icke heller

äger ett brandförsäkringsbolag med eget folk reparera brandskadade fastigheter.

Även bedrivande av särskild rörelse i skadeförebyggande syfte torde

vara förbjudet enligt nyssnämnda lagrum. Ett försäkringsbolag, som meddelar

inbrottsförsäkring, synes sålunda icke kunna få bedriva nattvaktsrörelse.

De sakkunniga är visserligen helt främmande för tanken, att försäkringsbolagen

skulle äga i större utsträckning bedriva skadereparationsrörelse

eller driva särskild rörelse i skadeförebyggande syfte. De skäl som

förut anförts mot att försäkringsbolagen bedriver annan rörelse än försäkringsrörelse

är så tungt vägande, att en sådan ordning icke i allmänhet

kan vara rekommendabel. Det synes emellertid de sakkunniga icke uteslutet,

att vissa fall kan uppkomma, där alldeles särskilda omständigheter

talar för att möjlighet öppnas för försäkringsbolag att på ett begränsat

fält, tillfälligt eller för längre tid, ersätta uppkomna skador in natura i

egen regi eller bedriva särskild skadeförebyggande rörelse. Förhållandena

kan vara sådana, att en dylik rörelse icke innefattar några nämnvärda

faror för försäkringstagarna utan tvärtom ligger i deras intresse. Det synes

de sakkunniga vara av värde, att FL utformas så, att nu ifrågavarande

möjlighet icke är helt utesluten.

Enligt de sakkunnigas mening är det befogat att i vissa, avgränsade fall

gå ett steg längre än de sakkunniga i det föregående förordat. Vissa former

av främmande rörelse är av den karaktären, att det även ur försäkringstagarsynpunkt

synes motiverat att försäkringsbolagen är berättigade

att utan särskilt medgivande från försäkringsinspektionens sida

driva rörelse av dylikt slag. De sakkunniga föreslår sålunda, att försäkringsbolag

utan särskilt medgivande skall få biträda annat försäkringsbolag

vid dess rörelse, uppföra bostads-, kontors- eller affärsfastighet, vilken

är avsedd att utgöra en varaktig kapitalplacering, samt bedriva sådan maskinuthyrnings-

och annan verksamhet, vilken medför ett ändamålsenligt

utnyttjande av maskiner och personal, som erfordras för bolagets försäkringsrörelse.

De sakkunniga anför härom bl. a. följande.

I stor utsträckning har försäkringsbolagen kontorsmaskinanläggningar

av olika slag. Under senare år har flera bolag anskaffat moderna databehandlingsmaskiner.

Kontorsmaskinernas kapacitet kan vara så stor, att

försäkringsbolagets egna behov icke täcker maskinkapaciteten. Del är då

ett företagarintresse för försäkringsbolaget och samtidigt ett intresse för

försäkringstagarna, att maskinernas överskottskapacitet utnyttjas genom

uthyrning i en eller annan form till andra intressenter. Härigenom kan

nämligen försäkringsbolagets nettokostnader för maskinanläggningen mins
5

lliliant] till riksdiu/ens protokoll /.%''/. I sanil. \r 171

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

kas. Det ligger i sakens natur, att uthyrningen kan behöva omfatta icke

blott själva maskinerna utan även den personal av olika slag, som betjänar

ifrågavarande maskinanläggning. Sådan uthyrning synes böra vara tillåten

oberoende av om verksamheten kan karakteriseras såsom rörelse eller icke.

Ett försäkringsbolag måste förfoga över expertis av olika slag, bl. a. försäkringsmatematisk

och statistisk expertis. Skulle dylik personals arbetskraft

icke behöva till fullo tagas i anspråk för bolagets behov, kan givetvis

i många fall en deltidsanställning vara den rätta lösningen. Det kan

emellertid tänkas fall, när försäkringsbolagets behov av dylik eller annan

arbetskraft är så växlande, att den rationellaste lösningen blir att försäkringsbolaget

har vederbörande anställd på heltid och under perioder med

mindre arbete för de anställda åtager sig räknearbeten, utredningsuppdrag

eller liknande åt utomstående. Även en sådan verksamhet synes ha karaktären

av ett rationellt utnyttjande av överskottskapacitet hos bolaget och

synes undantagslöst böra tillåtas.

Det nuvarande förbudet för försäkringsbolag att bedriva annan rörelse än

försäkringsrörelse omöjliggör för försäkringsbolagen att uppföra byggnader

i egen regi. Förbudet anses omfatta jämväl det fallet att försäkringsbolag

skulle låta utföra nybyggnadsarbeten på löpande räkning. Ett försäkringsbolag,

som önskar uppföra en byggnad, är för närvarande hänvisat till att

träffa avtal med en företagare inom bvggnadsbranschen, som på egen risk

och mot avtalad entreprenadsumma utför byggnadsarbetet. Nyssnämnda

förbud anses däremot icke hindra, att moderniserings- eller liknande arbete

utföres på löpande räkning, eftersom dylika arbeten anses tillhöra fastighetsförvaltningens

område. Enligt de sakkunnigas uppfattning kan det

ifrågasättas, huruvida det är ändamålsenligt att FL tvingar försäkringsbolagen

att undantagslöst ingå avtal i entreprenadkontraktets form, när nybyggnadsarbeten

skall utföras för bolagens räkning. De sakkunnigas förslag

i det föregående innebär på nu ifrågavarande område, att under förutsättning

att försäkringsinspektionen i det enskilda fallet lämnar medgivande

därtill, försäkringsbolagen får möjlighet att låta utföra nybyggnadsarbeten

på löpande räkning eller eljest i egen regi. Enligt de sakkunnigas

uppfattning kan man emellertid utan fara för försäkringstagarna taga ytterligare

ett steg och inom ett begränsat tält låta försäkringsbolagen ensamma

bestämma de former, under vilka nybyggnadsarbeten för bolagens räkning

skall utföras. För en sådan lösning talar också den omständigheten att

försäkringsinspektionen icke äger sådan kännedom om byggnadsbransch!?^

förhållanden, att inspektionen i allmänhet kan anses skickad att taga ställning

till frågor om den ändamålsenligaste juridiska formen för ett_nybygge.

Försäkringsbolagen har i flera fall behov av att kunna uppföra byggnader,

t. ex. för erhållande av rationella kontorslokaler och för bebyggande

av inköpta tomter. Försäkringsbolagen har därvid ett starkt intresse av

att kunna få arbetena utförda på det sätt, som ur teknisk och ekonomisk

synpunkt framstår såsom riktigast och mest ändamålsenligt. Försäkringstagarna

har samma intresse som försäkringsbolagen själva, att bolagens

byggnadsverksamhet bedrives på det ekonomiskt förståndigaste sättet. Mot

denna bakgrund synes det de sakkunniga tvivelaktigt, huruvida det är

rationellt att, såsom nu sker, hänvisa försäkringsbolagen till att undantagslöst

utlämna förekommande nybyggnadsarbeten på entreprenad. Entreprenadkontraktsformen

ger inga garantier för att ett försäkringsbolags nybygge

göres på billigast möjliga sätt. Ett entreprenadavtal kan nämligen

bli dvrare än ett avtal om bygge pa löpande räkning, bl. a. därför att en

entreprenör ofta i entreprenadsumman inlägger eu särskild riskpremie.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

67

Entreprenadkontraktsformen ger icke heller några garantier för att försäkringsbolagsledningen

vid varje tidpunkt har exakt kunskap om vidden

av det ekonomiska engagemang, som ett igångsatt nybygge innefattar. Det

har sålunda förekommit, att ett stort nybygge utbjudits på entreprenad i

etapper, så att när försäkringsbolagsledningen fattat beslut om byggets

igångsättande entreprenadkontrakt förelegat blott beträffande grund- och

sprängningsarbeten. Anbud på övriga arbeten har införskaffats först på

ett senare stadium. Beaktas bör också i detta sammanhang, alt gränsen

mellan entreprenadkontrakt och avtal om löpande räkning är ganska svävande,

i det att å ena sidan entreprenadkontrakten kan innehålla reservationer,

som lägger över vissa risker, i främsta rummet risken för pris- och

lönehöjningar under byggtiden, på byggherren, samt å andra sidan avtal

rörande löpande räkning kan innehålla ett maximipris. Framhållas må

särskilt, att förekomsten av reservationer i entreprenadkontrakten torde

vara vanligare nu än före andra världskriget. Enreprenadkontraktsformen

fritager således icke längre försäkringsbolagen från ekonomiska risker i

samma utsträckning som tidigare kan ha varit fallet. De sakkunniga vill

också framhäva, att då gränsen mellan å ena sidan nybyggnadsarbeten

och å andra sidan moderniserings- och liknande arbeten är svävande, det

synes föga konsekvent att avtalsformen löpande räkning skall vara förbjuden

i det ena fallet men tillåten i det andra fallet.

Det synes de sakkunniga självklart, att möjlighet icke bör beredas försäkringsbolagen

att på spekulation uppföra och försälja byggnader. En

dylik verksamhet skulle stå klart i strid med de grundläggande tankegångar,

som ligger bakom det hävdvunna förbudet för försäkringsbolag

att driva annan rörelse än försäkringsrörelse. Läget synes emellertid de

sakkunniga vara ett annat, när fråga är om uppförande av bostads-, kontors-

eller affärsfastigheter, vilka är avsedda att utgöra en varaktig kapitalplacering.

På detta område torde det vara föga rationellt, att FL på ett

speciellt sätt beskär försäkringsbolagens handlingsfrihet. Mest ändamålsenligt

synes vara, att försäkringsbolagen tillerkännes rätt att själva, under

hänsynstagande till de skiftande förhållandena i varje enskilt fall, avgöra

vilka administrativa och ekonomiska former som skall komma till användning

när försäkringsbolagen i och för en varaktig kapitalplacering uppför

bostads-, kontors- eller affärsfastigheter. En sådan möjlighet för varje

enskilt försäkringsbolag att i de fall, varom här är fråga, fritt välja mellan

entreprenadförfarande, byggande i egen regi och den ena eller andra mellanformen

torde icke medföra några vådor för försäkringstagarna. Såsom

förut understrukits har försäkringsbolagen och försäkringstagarna samma

intresse av att nybyggnadsarbetena utföres på det ekonomiskt mest rationella

sättet. De sakkunniga vill i detta sammanhang också erinra om att

den nya danska försäkringsrörelselagen uttryckligen medgiver de danska

försäkringsbolagen att inom de av lagstiftningen och bolagsordningarna

angivna gränserna uppföra, äga och driva fast egendom såsom eu varaktig

placering av bolagens medel.

Det ligger i sakens natur, att en nybyggnadsverksamhet, som icke är väl

övervägd och planerad, under vissa omständigheter kan medföra faror för

ett försäkringsbolags soliditet och likviditet. Detta gäller emellertid oberoende

av den form, under vilken nybyggnadsverksamheten bedrives. Vare sig

ett nybygge göres på grundval av ett entreprenadkontrakt eller i form av

avtal om löpande räkning eller liknande kan byggnadsverksamheten på

olika sätt anstränga försäkringsbolagets ekonomi. Eu särskild kontroll

över alt försäkringsbolagen icke genom nybyggnadsverksamhet utsätter sin

ekonomi för faror kan försäkringsinspeklionen åvägabringa med stöd av

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

283 § FL. Jämlikt detta lagrum kan nämligen inspektionen ålägga försäkringsbolagen

att lämna inspektionen uppgift om planerade och igångsatta

nybyggen. En dylik anmälningsskyldighet kan ur tillsynssynpunkt vara motiverad

alldeles oberoende av den administrativa och ekonomiska form, under

vilken nybyggnadsverksamheten bedrives. Inspektionens kontrollmöjligheter

försämras icke genom de sakkunnigas förslag.

I betydande utsträckning förekommer att försäkringsbolagen biträder varandra

med anskaffnings- och kontorsarbete av olika slag. En verksamhet

av ifrågavarande art för annat försäkringsbolags räkning torde i allmänhet

ha ansetts falla under begreppet försäkringsrörelse i 2 § FL. Det synes emellertid

de sakkunniga kunna ifrågasättas, om icke såvitt angår anskaffningsoch

kontorsverksamhet o. d. termen försäkringsrörelse bör reserveras för

sådan verksamhet, som är ett naturligt led i den egna risktäckningsrörelsens

tjänst. En sådan terminologi torde bäst rimma med försäkringsrörelsebegreppet

i 1 § FL, vilket lagrum allmänt tolkas så, att de för försäkringsrörelse

uppställda kraven icke äger tillämpning på enskild eller bolag, som

går försäkringsbolag till handa med anskaffning och kontorstekniskt arbete

av olika slag. Erinras må också därom, att den nya danska försäkringsrörelselagen

nämner försäkringsverksamhet och försäkringsagentur vid sidan

av varandra, när det gäller att bestämma den verksamhet danska försäkringsbolag

får bedriva.

De sakkunniga vill för sin del förorda, att anskaffnings- och kontorsverksamhet

o. d. för annat försäkringsbolags räkning icke skall anses falla under

begreppet försäkringsrörelse i 2 § FL. Samtidigt anser emellertid de

sakkunniga, att lagen icke bör utestänga försäkringsbolagen från dylik verksamhet

utan öppna fri möjlighet därtill. Ett samarbete mellan olika försäkringsbolag

på anskaffnings- och det kontorsmässiga området kan nämligen

vara rationellt såväl ur företagsmässiga synpunkter som med hänsyn till

försäkringstagarnas intressen. De sakkunniga anser därför, att i FL bör införas

en bestämmelse, som fastslår att förbudet för försäkringsbolag att

driva annan rörelse än försäkringsrörelse icke utgör hinder för försäkringsbolag

att biträda annat försäkringsbolag vid dess rörelse. I

I detta sammanhang behandlar de sakkunniga vissa frågor som berör

livförsäkringsbolagens sparfrämjande verksamhet.

De sakkunniga påpekar att många livförsäkringsformer inrymmer ett direkt

sparande, som kan få en betydande omfattning. Livförsäkringsbolagens verksamhet

ulgöres till mycket stor del av en förvaltning och förräntning av i

försäkringsform uppsamlade sparmedel. Från olika håll har ifrågasatts,

huruvida icke anledning finnes att i ökad omfattning låta livförsäkringsbolagen

ägna sig åt att förvalta sparmedel. Det har gjorts gällande, att livförsäkringsbolagen

är väl skickade att mottaga penningmedel till förvaltning

även när dessa medel icke har karaktären av premie för livförsäkring. Såsom

motivering för att samhället skall tillåta livförsäkringsbolag att taga steget

att förvalta sparmedel utan samband med någon livförsäkring har i huvudsak

åberopats, att livförsäkringsbolagen på grund av sin nuvarande kapitalförvaltning

— vars organisation i allmänhet icke skulle behöva utbyggas

— är fullt kompetenta att handha uppgiften i fråga samt att det är ett samhällsintresse

att främja sparandet och att livförsäkringsbolagen, icke minst

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

69

genom sin ombudsorganisation, har möjligheter att ytterligare stimulera sparandet,

därest bolagen får ett större register att spela på.

De sakkunniga diskuterar olika former för en utökning av livförsäkringsbolagens

sparmedelsinsamlande verksamhet och anför.

Såsom omnämnts i kapitel I1 har under senare år en mycket större andel

än tidigare av nytecknade livförsäkringar haft karaktären av riskförsäkringar,

som innesluter intet eller ringa sparande. Från flera synpunkter,

bl. a. samhällsekonomiska, kan det enligt de sakkunnigas uppfattning vara

önskvärt, att sparandet i livförsäkringsform växer i omfattning. Därest livförsäkringsbolagen

kan medverka härtill genom att på marknaden föra

fram försäkringar, som i nya former innesluter sparmoment, synes detta

böra hälsas med tillfredsställelse. Enligt de sakkunnigas uppfattning bör

inga hinder resas, om livförsäkringsbolagen här vill slå in på nya vägar,

förutsatt givetvis att fråga icke är om konstruktioner, som är olämpliga från

försäkringstagarsynpunkt. Så länge nykonstruktionerna har karaktären av

livförsäkringar lägger FL inga direkta hinder i vägen för verksamheten.

Man kan emellertid också tänka sig, att något livförsäkringsbolag finner

det ändamålsenligt att samarbeta med annan sparmedelsförvaltande

inrättning och stimulera till sparande i denna andra inrättning. I viss utsträckning

har samarbete etablerats mellan försäkringsbolag och banker.

I ett fall är avsikten att vissa banker skall fungera såsom ombud för livförsäkringsbolag.

Därest fråga skulle uppkomma om ett samarbete i den

motsatta riktningen så alt ett eller flera livförsäkringsbolag skulle administrativt

biträda bank med bl. a. kontakter med allmänheten — exempelvis

i och för kombination av sparande i bank och riskförsäkring i livförsäkringsbolag

— kan en dylik verksamhet från vederbörande försäkringsbolags

sida möta hinder, därför att verksamheten får karaktären av eu främmande

rörelse, som enligt gällande lag icke är tillåten för försäkringsbolag. De sakkunniga

har i det föregående föreslagit en uppmjukning av det nuvarande

undantagslösa förbudet för försäkringsbolag att driva annan rörelse än

försäkringsrörelse. Enligt de sakkunnigas förslag kan en sparstimulerande

rörelse av nyss angivet slag bli tillåten för livförsäkringsbolag, under förutsättning

att förhållandena är sådana, att försäkringsinspektionen anser sig

kunna lämna sitt medgivande till rörelsen i fråga. Med hänsyn till den speciella

lagstiftning, som försäkringsväsendet är underkastat, synes det ändamålsenligt

att en rörelse av nu ifrågavarande slag av försäkringsbolag göres

beroende av medgivande av försäkringsinspektionen.

Det längst gående steget skulle vara, att livförsäkringsbolagen skulle för

egen räkning få mottaga medel från allmänheten för förvaltning och förräntning

utan att ifrågavarande medel har karaktären av livförsäkringspremier.

En sådan utvidgning av livförsäkringsbolagens verksamhet skulle beröra

en stor del av kapital- och kreditmarknaden och skulle kunna få betydande

återverkningar på andra institutioner. De sakkunnigas förslag i det

föregående angående uppmjukning av förbudet för försäkringsbolag att

driva annan rörelse än försäkringsrörelse innesluter möjlighet för försäkringsinspektionen

att ge livförsäkringsbolagen rätt att driva kapitalförvaltningsrörelse

utan samband med försäkring. De sakkunniga förutsätter emellertid,

att försäkringsinspektionen kommer att visa tillbörlig försiktighet vid

ett ifrågasatt begagnande av denna möjlighet och kominer att hålla nära

kontakt med övriga berörda instanser. Frågan om eu så långtgående utvidg
-

Bctänkandet s. G9 ff.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1061

ning av livförsäkringsbolagens verksamhet som den här senast diskuterade

synes de sakkunniga lämpligen böra övervägas i ett vidare sammanhang.

Tillfälle härtill torde kunna erbjuda sig i samband med en allmän gränsdragning

mellan olika kreditinstituts verksamhet. Erinras må därom att,

såvitt framgår av direktiven för den år 1957 tillkallade kreditmarknadsutredningen,

avsikten inom finansdepartementet synes vara att längre fram

upptaga frågan om gränsdragningen mellan olika slag av kreditinstitutet

till en mera fullständig översyn.

Från livlörsäkringsbolagshåll har önskemål framförts därom att till betalning

förfallet livförsäkringsbelopp skall kunna få innestå hos vederbörande

livförsäkringsbolag och därvid förräntas av detta. För närvarande

anses i allmänhet hinder häremot möta, därför att en dylik kapitalförvaltning

eventuellt skulle kunna anses ha karaktären av en främmande, förbjuden

verksamhet och i allt fall icke har något stöd i livförsäkringsbolagens

grunder. I viss utsträckning gör livförsäkringsbolagen förfallna belopp

räntebärande genom insättning å bankkonto eller liknande. Såvitt de sakkunniga

kan finna skulle det vara till fördel för livförsäkringstagarna och

skulle samtidigt livförsäkringsbolagens administration av förfallna livförsäkringsbelopp

i viss mån förenklas, därest livförsäkringsbolagen finge en

klar och oslridig rätt att i egen regi förränta livförsäkringsbelopp, som förfallit

till betalning. Skäligheten synes de sakkunniga kräva, att förfallna

livförsäkringsbelopp, som på grund av förbiseende eller dylikt kvarligger

lång lid, kanske flera år, efter förfallodagen, icke blir helt räntelösa. Vid

blott kortare dröjsmål med livförsäkringsbelopps lyftande torde dock anledning

knappast finnas att kräva att livförsäkringsbolag utger ränta å förfallet

belopp.

Enligt de sakkunnigas mening bör det icke heller vara uteslutet, att avtal

träffas om kvarstående hos vederbörande livförsäkringsbolag mot ränta,

längre eller kortare tid, av hela eller en del av förfallet livförsäkringsbelopp.

Ett ingående av sådana avtal kan från försäkringsbolagets sida utgöra en

service i förhållande till försäkringstagarna och kan eventuellt bidraga till

att motverka en omedelbar konsumtion av förfallna livförsäkringsbelopp.

Såväl vid utformningen av räntereglerna som vid bestämmandet av uppsägningstid

för ingångna kvarståendeavtal in. in. bör livförsäkringsbolagen givetvis

tillse, att nu ifrågavarande verksamhet icke kommer alt medföra förluster

eller svårigheter för den egentliga livförsäkringsrörelsen. Anledning

torde knappast finnas att räkna med att eu serviceverksamhet av ifrågavarande

slag från livförsäkringsbolagens sida kommer att få någon mycket

stor omfattning.

Enligt de sakkunnigas mening ligger det helt i linje med livförsäkringsbolagens

nuvarande verksamhet, att bolagen skall anses äga rätt att förränta

livförsäkringsbelopp, som förfallit till betalning. En dylik kapitalförvaltning

synes de sakkunniga vara en direkt fortsättning och komplettering

av de tjänster, som livförsäkringsbolagen genom försäkringsavtalen åtager

sig i förhållande till försäkringstagarna. Redan enligt gällande lag 1262 § FL)

ingår i livförsäkringsfonden värdet av livförsäkringsbolags ansvarighet på

grund av inträffade försäkringsfall. Den omständigheten att livförsäkringsbolagen

i viss omfattning kommer att utge ränta å förfallna livförsäkringsbelopp

och att av denna anledning dylika belopp i större utsträckning än

hittills kan, delvis efter därom träffade avtal, komma att kvarligga hos bolagen

efter förfallodagen torde icke böra föranleda, att ifrågavarande kapi
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj. ts proposition nr 171 år 1961

talförvaltning i försäkringsrörelselagssammanhang betraktas såsom en rörelse

vilken ligger utanför begreppet försäkringsrörelse. Enligt de sakkunnigas

mening bör lämpligen begreppet försäkringsrörelse i det sammanhang,

varom fråga är i 2 § FL, fattas så vidsträckt, att däri även ingar försäkringsbolags

förvaltning och förräntning av förfallna försäkringsbelopp.

De sakkunniga anser således, att en dylik verksamhet från livförsäkringsbolagens

sida icke förutsätter någon ändring av 2 § FL.

Innestående, förfallna livförsäkringsbelopp ingår, såsom ovan nämnts,

enligt 262 § FL i försäkringsfonden. För denna finnes särskild trygghet

dels på grund av kapitalplaceringsreglerna i 274 § FL och dels på grund

av pantsättningsbestämmelserna i 276 § FL. Någon anledning att i detta

sammanhang föreslå en ny ordning på förevarande punkt synes de sakkunniga

icke föreligga. I den mån livförsäkringsbolag utger ränta på förfallna

livförsäkringsbelopp, som innestår hos bolaget, torde jämväl upplupen ränta

böra ingå i försäkringsfonden. Härför synes någon lagändring icke erforderlig,

utan detta torde följa av 262 § i dess nuvarande lydelse.

I linje med det system, som nu finnes för tillvaratagande av livförsäkringstagarnas

intressen, torde förekommande grunder böra kompletteras

med bestämmelser angående förräntning av livförsäkringsbelopp, som förfallit

till betalning.

Skatterättsligt synes det ligga i sakens natur, att om den betalmngsberättigade

vid livförsäkring låter ett förfallet livförsäkringsbelopp kvarstå och

förräntas hos livförsäkringsbolaget, vederbörande bör beskattas på alldeles

samma sätt som om beloppet i stället överförts till exempelvis en sparbank.

Såvitt de sakkunniga kunnat finna kräves härför icke någon ändring av de

materiella skatteförfattningarna. Icke heller i övrigt torde de sakkunnigas

förslag på nu ifrågavarande punkt behöva föranleda någon ändring av nyssnämnda

författningar. De sakkunniga vill dock fästa uppmärksamheten på

att såvitt angår taxeringsförordningen anledning torde finnas att göra

vissa jämkningar i författningstexten, så att i fråga om ovan nämnda belopp

livförsäkringsbolagen blir likställda med banker i avseende å skyldighet att

lämna uppgifter för annans taxering.

De sakkunniga tar även till granskning upp bestämmelserna i 336 § om

begränsning av försäkringsbolags rätt att äga aktier.

Enligt huvudregeln äger försäkringsbolag icke utan försäkringsinspektionens

medgivande av aktierna i svenskt aktiebolag äga mer än en tjugondei

eller, om aktier med olika röstvärde finnes, större antal än att röstetalet för

aktierna utgör högst en tjugondei av röstetalet för samtliga aktier. Nu itrågavarande

stadgande kan, framhåller de sakkunniga, ses ur olika synvinklar.

Bestämmelsen kan ses från kapitalplaceringssynpunkter. Kapitalplaceringsfrågorna

faller emellertid, såsom tidigare framhållits, utanför de sakkunnigas

utredningsuppdrag. Stadgandet kan emellertid också sos i samband

med det nyss behandlade förbudet i 2 § FL för försäkringsbolag att

driva annan rörelse än försäkringsrörelse. Sasom tidigare nämnts under
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

ströks under förarbetena till FL, att det givetvis vore förbjudet för försäkringsbolag

att genom dotterföretag driva sådan verksamhet, som försäkringsbolaget

icke ägde bedriva i egen regi. Eljest skulle förbudet i 2 § FL lätt

kunna kringgås. Det är ur denna synvinkel som de sakkunniga upptager

336 § FL till behandling.

Gentemot uppfattningen att förbudet för försäkringsbolag att driva annan

rörelse än försäkringsrörelse skall äga tillämpning jämväl å dotterföretag

kan enligt de sakkunniga invändas, att därest den främmande verksamheten

drives av ett dotterföretag, som är konstruerat såsom aktiebolag,

faran för äventyrande av försäkringsbolagets soliditet är mindre än om verksamheten

bedrives av försäkringsbolaget självt. Drives den främmande rörelsen

av ett dotteraktiebolag, är nämligen försäkringsbolagets ekonomiska

risk teoretiskt sett begränsad till det i dotterföretaget insatta aktiekapitalet.

Det kan emellertid befaras, att ett försäkringsbolags ekonomiska engagemang

i ett dotterföretag blir större än vad aktiekapitalet i sistnämnda företag

utvisar. Ett ekonomiskt stöd åt dotterföretaget i form av bl. a. långivning

ligger nära till hands. Härigenom kan försäkringsbolagets reella ekonomiska

engagemang komma att närma sig läget vid ett eget drivande av samma

rörelse. De sakkunniga ansluter sig på denna grund till uppfattningen, att

försäkringsbolag icke skall genom dotterföretag få bedriva verksamhet, som

icke kan tillåtas för försäkringsbolagets egen del.

Begränsningsregeln i 336 § FL äger tillämpning allenast å aktier i svenska

aktiebolag. Såvitt de sakkunniga funnit föreligger ingen anledning att ställa

aktier i utländska aktiebolag i en gynnad särställning. Lika starka skäl synes

tala för att lagrummet skall vara tillämpligt jämväl å aktier i utländska

aktiebolag. De sakkunniga föreslår därför, att lagstadgandet utvidgas till att

avse jämväl aktier i utländska aktiebolag.

Föreligger koncernförhållande mellan flera försäkringsbolag, äger tjugondelsregeln

i 336 § FL avseende å koncernen. Av koncerndefinitionen i 333 §

FL framgår, att sådana aktiebolag, å vilka FL icke äger tillämpning, ej

innefattas i koncernbegreppet, övervägande skäl synes emellertid de sakkunniga

tala för att den omständigheten, att ett aktiebolag icke faller in

under FL, ej bör medföra att företagets aktieinnehav icke medräknas vid tilllämpningen

av stadgandet i 336 § FL, därest i övrigt förhållandena är sådana,

att företaget jämlikt 333 § FL skulle ha räknats såsom dotterbolag.

De sakkunniga föreslår därför, alt 336 § första stycket FL kompletteras

med en bestämmelse av innehåll, att i nu ifrågavarande sammanhang aktiebolag,

varå FL icke äger tillämpning, skall anses såsom koncernbolag,

därest förhållandena är sådana, att aktiebolaget, om det varit försäkringsaktiebolag,

jämlikt 333 § FL skulle ha räknats såsom dotterbolag. Syftet

med stadgandet i 336 § FL skulle nämligen kunna kringgås, därest icke

dylika dotterföretags aktieinnehav medräknas vid bestämmande av ett försäkringsbolags

eller en försäkringskoncerns tillåtna aktieinnehav. De sakkunniga

påpekar, att försäkringsinspektionen, såsom tidigare nämnts, i ett

betydande antal fall såsom villkor för medgivande jämlikt 336 § FL till för
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

säkringsbolag att äga aktier i svenskt aktiebolag uppställt förbehållet, att

sistnämnda bolag vid tillämpningen av 336 § första stycket sista punkten

likställes med koncernbolag.

Begränsningsregeln i 336 § FL äger icke tillämpning å aktier i försäkringsaktiebolag

eller i aktiebolag, vars verksamhet har till föremål att äga

aktier i försäkringsaktiebolag eller att tillskjuta garantikapital i ömsesidigt

försäkringsbolag (holdingbolag). De sakkunniga anser att anledning i stort

sett saknas att göra någon ändring beträffande nu nämnda undantag. Såvitt

de sakkunniga funnit torde det dock bäst rimma med lagrummets syfte,

att undaniaget för holdingbolag utformas så, att fråga skall vara om aktiebolag,

vars verksamhet uteslutande har till föremål att äga aktier i försäkringsaktiebolag

eller att tillskjuta garantikapital i ömsesidigt försäkringsbolag.

De sakkunniga föreslår, att undantagsbestämmelsen jämkas i enlighet

härmed.

Under förarbetena till FL förutsatte uttryckligen såväl 1942 års försäkringsutredning

som första lagutskottet vid behandlingen av propositionen

med förslaget till lagen, att medgivande till obegränsat förvärv av aktier

lämnas i fråga om sådana förvaltningsaktiebolag, som bildas för förvaltning

av försäkringsbolags fastigheter. I enlighet härmed har försäkringsinspektionen

också lämnat försäkringsbolagen dylika medgivanden. Det synes

kunna göras gällande, att det är en onödig omgång för såväl försäkringsbolagen

som försäkringsinspektionen att ha ett dispensförfarande för fall,

där dispens undantagslöst lämnas, övervägande skäl synes de sakkunniga

tala för en lagändring av innehåll, att begränsningen i 336 § FL av försäkringsbolags

rätt att äga aktier icke skall äga tillämpning å aktier i aktiebolag,

vars verksamhet uteslutande har till föremål att utöva fastighetsförvaltning.

De sakkunniga föreslår att ett dylikt undantag inryckes i 336 §

FL. En lagändring av detta innehåll kommer icke i strid mot syftet med

lagrummet.

Enligt de sakkunniga föreligger det icke heller behov av att kräva medgivande

av försäkringsinspektionen för att försäkringsbolag skall få äga även

större aktieposter i aktiebolag, vilkas verksamhet uteslutande har till föremål

att biträda ett eller flera försäkringsbolag vid rörelsens bedrivande.

Fråga är här om olika slag av serviceaktiebolag, vilkas verksamhet helt är

inriktad på att biträda försäkringsbolag. De sakkunniga föreslår, att undantagsbestämmelsen

i 336 § utvidgas till att omfatta jämväl aktier i aktiebolag

av nyss angivet slag.

När däremot fråga är om aktiebolag, vilkas verksamhet har till föremål

att biträda icke blott försäkringsbolag utan även företag av andra slag,

kan, påpekar de sakkunniga, förhållandena vara mycket växlande. Såväl vederbörande

försäkringsbolags ekonomiska engagemang som omfattningen

av den service, som försäkringsbolagen erhåller av dylika bolag, kan skifta

starkl. Enligt de sakkunnigas mening talar övervägande skäl för att avkall

på kravet på försäkringsinspektionens medgivande för rätt att överskrida

tjugondelsgränsen bör göras blott när förekommande serviccaktiebolags verk
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

samhet uteslutande har till föremål att biträda försäkringsbolag vid rörelsens

bedrivande. I övriga fall synes det vara lämpligast att aktieinnehav av

större kvotdel än en tjugondei är beroende av medgivande av försäkringsinspektionen,

som har möjlighet att taga hänsyn till omständigheterna i varje

särskilt fall och som kan uppställa de villkor för aktieinnehavet som i det

enskilda fallet finnes erforderliga för tillvaratagande av försäkringstagarnas

intressen.

De sakkunniga framhåller slutligen i detta sammanhang, att jämväl sådant

medgivande, som avses i 336 §, med stöd av allmänna förvaltningsrättsliga

principer torde kunna återkallas, därest inträffade förhållanden giver

anledning därtill.

Remissyttrandena

Försäkringsinspektionen har intet att erinra mot de sakkunnigas förslag

att möjliggöra dispens från förbudet för försäkringsbolag

att driva annan rörelse än försäkringsrörelse. Beträffande

förslaget att lägga rätten att medgiva undantag i försäkringsinspektionens

hand, ifrågasätter inspektionen om icke dispensfrågor bör avgöras

av Kungl. Maj:t, när ledning icke kan sökas i precedensfall eller när frågorna

eljest är av större betydelse. Inspektionen understryker vikten av att

dispens icke medgives i andra fall än där sådant kan anses klart förenligt

med försäkringslagarintresset. Inspektionen anför.

Det bör sålunda för att förutsättning för dispens skall föreligga vara

fråga om en begränsad verksamhet, som utgör en naturlig utbyggnad av försäkringsverksamheten.

Ett medgivande bör också såsom de sakkunniga påpekat

kunna förbindas med de tidsbegränsningar eller villkor, som på grund

av omständigheterna i det enskilda fallet finnes påkallade.

I sådana fall, där på grund av särskilda omständigheter det kan vara ändamålsenligt

att låta ett försäkringsbolag i något vidare utsträckning engagera

sig i en annan verksamhet än försäkringsrörelse, bör ett sådant engagemang

endast få formen av aktieinnehav i dotterbolag, och det bör tillses

att engagemanget icke medför något större risktagande i förhållande till

den egentliga verksamheten, t. ex. i form av långivning till dotterbolaget.

Ett tillstånd för ett försäkringsbolag att inneha aktier i ett aktiebolag utöver

i lagen om försäkringsrörelse medgiven omfattning får motiveras av behovet

av en företagarinsats från försäkringsbolagets sida på ett visst till försäkringsverksamheten

angränsande område. Om sådant särskilt skäl icke

föreligger och en tilltänkt placering ej har annat syfte än att komma förbi

den i 336 § försäkringslagen uttryckta tjugondelsregeln, kan dispens givetvis

icke beviljas.

Försäkringsbolagens riksförbund instämmer för sin del med de sakkunniga

såtillvida, som försäkringsbolag med hänsyn till bland annat kraven

på soliditet och skälighet ej bör tillåtas driva rörelse, vilken kan betecknas

som främmande i förhållande till försäkringsrörelsen. Det är vidare

självklart, att försäkringsbolag skall ha rätt att bedriva risktäckningsrörelse

i enlighet med bolagsordning och koncession jämte sådan verksamhet,

som i praktiken är en förutsättning för eller ett utflöde av risktäcknings
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

rörelsen. Förbundet erinrar bland annat om att konkurrensen mellan olika

typer av försäkringsföretag är hård, ett förhållande som successivt leder

till inte blott premiesänkningar, liberaliseringar av försäkringsvillkoren och

nya försäkringsformer utan även serviceåtaganden av olika slag i förhållande

till försäkringstagarna. Icke minst då det gäller service åt allmänheten

kommer försäkringsbolagen i framtiden att ställas inför ökade kra\.

Förbundet framhåller därför önskvärdheten av att lagstiftningen reser

minsta möjliga hinder för utvecklingen på detta område. Förbundet föreslår

med hänsyn härtill en annan ordning än det av de sakkunniga föreslagna

dispensinstitutet. Förbundet anknyter till den teknik som användes

i 1955 års lag om sparbanker och föreslår en omformulering av gällande

förbud enligt följande. »Försäkringsbolag må icke driva annan rörelse än

försäkringsrörelse och i samband därmed stående verksamhet.» Med en sadan

formulering binder man enligt förbundets mening icke utvecklingen

med ett stelt förbud, låt vara att detta kan förses med vissa undantag och

eventuellt även möjlighet för administrativ myndighet att lämna dispens.

Av praktiska skäl bör FL:s bestämmelser vara så utformade att frågor om

vad som är att anse som försäkringsrörelse respektive vad som är »i samband

därmed stående verksamhet» kommer att behandlas enligt samma

regler och i förekommande fall kan handläggas i ett sammanhang. Förbundet

föreslår i detta syfte en komplettering av FL med en bestämmelse som

överlåter åt allmän domstol att pröva frågor om vad som skall anses vara

»i samband därmed stående verksamhet».

Folksam anser att samhällsnyttan kräver att försäkringsbolagen får större

frihet och möjlighet att utnyttja sin kapacitet på sådant sätt att största

möjliga effektivitet uppnås. Folksam anför bl. a.

Antag t. ex. att ett vaktbolag skulle i sina avtal inta den garantin att man

ersätter de förluster som uppstår om trots bevakningen ett inbrott inträffar.

Denna garanti kunde helt motsvara en inbrottsförsäkring. Inte minst mot

bakgrunden av högsta domstolens utslag rörande volvogarantin skulle vaktbolagsgarantin

säkerligen betraktas som legitim. Man skulle som när det

gäller volvogarantin kunna tala om ». . . det naturliga och nära samband

som sålunda föreligger mellan åtagandet och bolagets verksamhet.. .».

Konsekvensen synes då kräva att försäkringsbolaget skall ha rättighet att

driva vaktrörelse i samband med inbrottsförsäkring. Den effektiva konkurrens,

som är ett starkt samhällsintresse, förutsätter uppenbarligen att olika

företag får utnyttja sina resurser till största möjliga effektivitet.

Motormännens riksförbund ansluter sig till de sakkunnigas uppfattning,

att det inte är ändamålsenligt att på detta område ha ett stelt förbud, som

ej tillåter några undantag. Huruvida förslaget om att undantag från förbudet

för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse skall

kunna medges av försäkringsinspektionen är en ändamålsenlig lösning av

denna fråga synes dock förbundet vara tveksamt.

Försäkringsinspektionen lämnar utan erinran förslaget att försäkringsbolag

skall få rätt att ulan dispens driva viss verksamh

e t, som ligger utanför den egentliga försäkringsverksamheten. De ifråga
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

varande formerna av främmande rörelse torde vara av den karaktären, att

det även ur försäkringstagarsynpunkt synes motiverat, att försäkringsbolagen

får utan särskilt medgivande från försäkringsinspektionen driva rörelse

av dylikt slag.

Försäkringsbolagens riksförbund påpekar att med den utformning av

huvudregeln som förbundet föreslagit några sådana undantagsbestämmelser

som de sakkunniga föreslagit icke behöver intagas i lagtexten. Förbundet

anser detta vara en avgjord fördel. Med denna reservation ansluter sig

riksförbundet till de sakkunnigas synpunkter men betonar dock, att försäkringsbolagen

hävdat att dessa rättigheter i betydande utsträckning föreligger

redan enligt gällande lag.

Enligt riksförbundets mening bör ytterligare vissa förhållanden uppmärksammas

i detta sammanhang. Som bekant försiggår en snabb utveckling

av allmänhetens betalningsvanor i den riktningen att framförallt löntagare

söker få sina utgifter för hyra, försäkringar och dylikt jämnt fördelade

över årets månader. Bolagen måste vara beredda att i framtiden i stor

utsträckning tillgodose försäkringstagarnas önskemål på denna punkt. Det

är då angeläget att försäkringsbolag medgives rätt att mottaga förskottsbetalningar

för premier samt även rätt att förränta sådana förskottsmedel.

Förbundet föreslår att dessa synpunkter kommer till uttryck i lagmotiven.

Landsorganisationen, Tjänstemännens centralorganisation, Kooperativa

förbundet, För säkrings funktionärernas förbund och Motormännens riksförbund

ansluter sig till de sakkunnigas förslag om rätt för försäkringsbolag

att driva viss annan rörelse än försäkringsrörelse.

Förslaget om rätt att uppföra bostads-, kontors- eller affärsfastighet, avsedd

att utgöra en varaktig kapitalplacering, avstyrkes av Hgresgästernas

riksförbund. Enligt förbundets uppfattning skulle möjligheterna för andra

företagare inom byggnads- och bostadsbranschen att erhålla inteckningslån

komma att begränsas om förslaget genomfördes. Förbundet anser vidare

att det kan starkt ifrågasättas, om bolagen förfogar över sådan sakkunskap,

att byggande i egen regi eller på »löpande räkning» kan bedrivas på ett tillfredsställande

sätt. Från försäkringstagarnas synpunkt kan förslaget enligt

förbundet därför medföra icke obetydliga risker. Ett accepterande av

förslaget torde också medföra att försäkringsinspektionen behöver förstärkas

med byggnadsteknisk och förvaltningsteknisk expertis.

De sakkunnigas uppfattning om önskvärdheten av att avskaffa det nuvarande

förbudet för försäkringsbolag att uppföra nya fastigheter annat än

på entreprenad med fast pris delas av Sveriges Industriförbund, som utvecklar

följande synpunkter rörande den föreslagna reformen.

I betänkandet anföres som skäl härför bl. a. att nämnda kontraktsform

icke längre i samma utsträckning som tidigare fritager försäkringsbolagen

från ekonomiska risker. Med hänsyn härtill kan det förtjäna att framhållas,

att det även i de kontraktsformulär, som tillämpades före andra världskriget,

fanns en riskfördelning mellan byggherren och entreprenören av

samma karaktär och innehåll som i nu tillämpade formulär. Det enda som

sedan dess tillkommit är generella reservationer för ändringar av priser på

förnödenheter och tjänster, upprättade i överensstämmelse med gällande

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

författningar och godkända av de statliga byggande myndigheterna. Denna

riskfördelning är dock enligt förbundets mening icke något egentligt skal

för en övergång från avtal om fast pris till avtal om löpande räkning.

Entreprenadkontrakt med löpande räkning kan emellertid — rätt utnyttjade

— vara att föredraga, då arbetenas karaktär eller andra omständigheter

icke medger, att vederhäftiga anbud inhämtas. I praktiken torde också,

såsom någotberöres i betänkandet, dylika omständigheter redan nu stundom

ha fått till följd att anbudsförfarandet blivit mera en formalitet. Man

torde emellertid med förtroende kunna överlåta åt försäkringsbolagen att

själva bedöma vilken kontraktstyp, som i varje särskilt fall kan vara den

lämpligaste. Denna valmöjlighet skulle kanske också göra det lättare för

bolagen att engagera sig i en önskvärd sanering av fastighetsbeståndet.

De synpunkter de sakkunniga anfört rörande livförsäkringsbolagens möjligheter

att medverka till ökning av sparandet föranleder icke någon

erinran från försäkringsinspektionen. Inspektionen tillstyrker även förslaget

att livförsäkringsbolagens grunder skall kompletteras med föreskrifter

angående förräntning av försäkringsbelopp som förfallit till betalning.

Försäkringsbolagens riksförbund framhåller, att rätten att förvalta och

förränta förfallna försäkringsbelopp även bör avse sådana belopp vid annan

personförsäkring än livförsäkring.

Förbundet tar även upp frågan om bolagen skall fa rätt att mottaga medel

för förvaltning och förräntning utan att medlen har karaktären av livförsäkringspremier

och anför.

Riksförbundet anser att en dylik utvidgning av livbolagens verksamhet

skulle vara av värde både för att stimulera sparandet och ur servicesynpunkt.

Eftersom någon generell dispensregel ej har upptagits i riksförbundets

förslag, förordar riksförbundet att i lagmotiven allmänt uttalas, att

verksamhet av nu angivet slag bör kunna förenas med försäkringsrörelse.

Skulle detta icke kunna generellt medgivas i fråga om kapitalförvaltning

utan samband med försäkring, vill riksförbundet starkt betona, att möjligheten

likväl måste finnas beträffande kapitalförvaltning i samband med

försäkring. Ett sådant samband kan givetvis ha olika former. Riksförbundet

skall i detta sammanhang endast beröra två anordningar, som båda torde

ha en betydande sparstimulerande effekt. Den ena gäller avsättningar

till pensionskonto i försäkringsbolag. Tanken är, att medel som uppsamlas

på dylikt konto skulle kunna användas till framtida premiebetalning för i

bolaget redan existerande pensionsförsäkring, för avgiftsbetalning till ATP

och för omvandling till pensionsförsäkring. Den andra anordningen är en

kombination av livförsäkring och lönsparande.

Riksförbundet vill understryka vikten av att varje tillfälle att erbjuda

allmänheten ändamålsenliga sparformer tillvaratages. Vad det enskilda sparandet

betyder för samhällsekonomin och penningvärdet har från försäkringsbolagens

sida framhållits i åtskilliga andra sammanhang. Riksförbundet"

finner ej anledning att nu åter upprepa dessa synpunkter. Då emellertid

livförsäkringsbolagen är skickade att handbava kapitalförvaltning, vilket

veterligen icke ifrågasatts, bör det ej finnas några principiella eller

praktiska hinder för dessa bolag att omhändertaga de sparmedel som i annat

fall kanske skulle åtgå till konsumtion.

Även Folksam anser att den rätt som livförsäkringsbolagen har att driva

kapitalförvaltnings- och kapitaluppsamlingsverksamhet i samband med för
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

säkring bör utvidgas. Det är opraktiskt att alltid tvingas utforma avtalen

så att sparande och riskåtagande bildar en fast kombination. Möjligheterna

att utforma avtal där sparande och riskåtagande löper fria vid sidan

av varandra skulle tillåta avsevärd rationalisering — då sådan verksamhet

skulle utgöra ett effektivt utnyttjande av bolagens organisation — utan att

man för den skull går utöver området för bolagets kompetens. •— Även

Landsorganisationen, Försäkringsfunktionärernas förbund och Kooperativa

förbundet ifrågasätter om icke försäkringsbolagen borde i egen regi få driva

sparverksamhet utan formellt samband med livförsäkring.

Svenska bankföreningen delar de sakkunnigas uppfattning att hinder ej

bör uppställas mot att ett försäkringsbolag administrativt biträder en bank

med kontakter med allmänheten, exempelvis för kombination av sparande

i bank och riskförsäkring i livförsäkringsbolag. Däremot motsätter sig

bankföreningen bestämt tanken att livförsäkringsbolagen skulle för egen

räkning få för förvaltning och förräntning från allmänheten mottaga även

andra medel än försäkringspremier. En sådan utvidgning av livförsäkringsbolagens

verksamhet skulle få betydande återverkningar på kapital- och

kreditmarknaden och bryta sönder den struktur som under årens lopp naturligt

vuxit fram på detta område. Den torde också vara oförenlig med

banklagen. Det är dessutom svårt att föreställa sig, hur en inlåningsrörelse

av detta slag skulle kunna organiseras utan en total omläggning av livförsäkringsbolagens

konstruktion och uppbyggnad. I vart fall är enligt bankföreningen

en ombudsorganisation av den typ, som försäkringsbolagen nu

använder för sina kontakter med allmänheten, uppenbarligen icke något

lämpligt instrument för att handha uppgifter av här ifrågavarande slag.

Bankföreningen ställer sig även kritisk mot tanken att avtal skall kunna

träffas om kvarstående hos ett livförsäkringsbolag mot ränta, längre eller

kortare tid, av förfallet livförsäkringsbelopp. Bankföreningen ifrågasätter

om det finns behov av att öppna möjlighet för sådana avtal. De rikhaltiga

placeringsmöjligheter som erbjuds av de reguljära spar- och inlåningsinstituten,

bör enligt bankföreningens mening vara fullt tillräckliga. Det kan

icke antagas att tillskapandet av ett ytterligare alternativ skulle vara ägnat

att stimulera till en ökning av det totala sparandet i samhället.

Vad de sakkunniga anför om samarbete mellan livbolag och andra sparinstitut

i sparstimulerande syfte och om möjlighet till fortsatt förvaltning

och förräntning hos livbolag av förfallna kvarstående livförsäkringsbelopp

föranleder ingen särskild erinran från Svenska sparbanksföreningens sida.

Sparbanksföreningen upplyser emellertid att tidigare försök till samarbete

i den formen, att livbolags ombud skulle verka också för sparande i

sparbank, mött svårigheter bottnande i de speciella ersättningsgrunderna

för ombuden. Sparbanksföreningen instämmer i de sakkunnigas uppfattning

att frågan om en utvidgning av livbolagens verksamhet till att avse

kapitalförvaltning utan samband med livförsäkring, lämpligen bör övervägas

i ett vidare sammanhang, helst som dylik verksamhet, närmast att

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition nr t71 år 1961

likställa med vanlig bankverksamhet, erbjuder många andra aspekter än

själva förvaltningen av sparmedlen.

Riksskattenämnden konstaterar i sitt yttrande att de sakkunniga vid behandlingen

av frågan om livförsäkringsbolagens rätt att förränta förfallna

livförsäkringsbelopp ifrågasatt sådan ändring av taxeringsf örordningen,

att livförsäkringsbolagen såvitt gäller uppgiftsskyldigheten skulle

jämställas med bankerna. Enligt nämndens mening kan det emellertid

ifrågasättas, om det finns anledning att redan nu utvidga uppgiftsskyldigheten

på angivet sätt. Nämnden anför.

För närvarande torde dylika räntebärande tillgodohavanden icke förekomma,

och det lärer vara ovisst om verksamheten framdeles blir av sådan

omfattning att den ur här förevarande synpunkter får något nämnvärt

intresse. Det kan därför ifrågasättas om icke spörsmålet om ändring av

taxeringsförordningen lämpligen kan anstå för att tagas upp i ett större

sammanhang antingen vid en allmän översyn av taxeringsförordningens

bestämmelser om uppgiftsskyldighet eller i anslutning till en omprövning

av försäkringsskattelagstiftningen i dess helhet. Det förtjänar i detta sammanhang

framhållas, att de skattskyldigas räntebärande tillgodohavanden

inom t. ex. jordbrukets föreningsrörelse torde uppgå till mångdubbelt större

belopp än vad som inom överskådlig tid kan antagas bliva fallet inom livförsäkringsbolagen,

men att likväl skyldighet icke föreligger att jämlikt

ovan angivna författningsrum lämna taxeringsmyndighet uppgift om tillgodohavandena.

De sakkunnigas förslag till ändring av bestämmelserna i 336 § om begränsning

av försäkringsbolags rätt att äga aktier

biträdes av försäkringsinspektionen; inspektionen påpekar dock att det föreslagna

stadgandet om rätt att äga aktier i bolag, som utövar fastighetsförvaltning,

bör avfattas så att det avser bolag som förvaltar försäkringsbolagets

egna fastigheter. Ej heller Försäkringsbolagens riksförbund har något

att erinra mot de föreslagna jämkningarna i 336 §. Riksförbundet för i detta

sammanhang fram ett av Svenska Livförsäkringsbolags Förening tidigare

framställt önskemål om att försäkringsbolagens rätt att inneha aktier i ett

och samma bolag utvidgas så, att relationstalet en tjugondei av röstetalet

ändras till en tiondel. Förbundet anför.

Såsom främsta argument härför angavs önskemålet att i möjligaste mån

och i avbidan på mer omfattande åtgärder söka skydda försäkringstagarna

mot inflationens verkningar. Detta önskemål är så angeläget att en ifrågasatt

ändring av lagrummet bör vägas mot principen att försäkringsbolag

icke skall kunna driva främmande verksamhet genom dotterföretag. Riksförbundet

kan icke finna alt en ändring av relationstalet i angiven utsträckning

_ relationstalet en tiondel föreslogs för övrigt redan av 1942 års för
säkringsutredning

— skulle medföra någon större »risk» för att försäkringsbolag

i praktiken bleve att anse såsom moderföretag till ett aktiebolag där

eventuellt maximalt aktieinnehav förelåge. Även om emellertid så mot förmodan

skulle kunna bli fallet, torde detta förhållande icke medföra någon

olägenhet för försäkringsbolagens verksamhet. Ej heller torde det ekonomiska

arrangemanget i varje enskilt fall bli så stort att det skulle kun
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

na tänkas äventyra försäkringsbolagens soliditet. Det torde nämligen endast

i ett mycket ringa antal fall kunna bli maximala aktieinnehav i aktiebolag

av någon större ekonomisk betydelse. Mot detta skall alltså vägas angelägenheten

av att försäkringsbolagen — främst livförsäkringsbolagen — bör

beredas möjlighet att utnyttja varje lämpligt tillfälle att skydda sina försäkringstagare

mot inflationsförstörelse av förvaltade medel. Enligt riksförbundets

mening är detta intresse av sådan angelägenhetsgrad att det helt

överskuggar de eventuella — och säkerligen små — problem som skulle

kunna uppstå vid eu höjning av relationstalet i 336 §. Anledningen till att

relationstalet i FL fixerades så snävt som skedde, var att man ville avvakta

kommande erfarenheter. Varken från de sakkunnigas sida eller från annat

håll torde ha gjorts gällande att erfarenheterna ger anledning till betänkligheter

mot att nu vidga området för dessa placeringar.

Departementschefen

Enligt gällande lag äger försäkringsbolag icke rätt att driva annan rörelse

än försäkringsrörelse. För att bl. a. förhindra uppkomsten av ett företagarintresse

utanför försäkringsväsendets eget område gäller vidare såsom huvudregel

att försäkringsbolag icke utan försäkringsinspektionens medgivande

får äga mer än en tjugondei av aktierna i svenskt aktiebolag. Tjugondelsregeln

skall om koncernförhållande föreligger tillämpas å koncernen.

Begränsningsregeln äger icke tillämpning å aktier i försäkringsaktiebolag

och i aktiebolag, vars verksamhet har till föremål att äga aktier i försäkringsaktiebolag

eller att tillskjuta garantikapital i ömsesidigt försäkringsbolag

(holdingbolag).

De sakkunniga har föreslagit vissa ändringar i de nu redovisade bestämmelserna.

För det första föreslås att försäkringsinspektionen skall ges rätt

att medge undantag från förbudet för försäkringsbolag att driva annan rörelse

än försäkringsrörelse. Vidare skall försäkringsbolag även utan särskilt

medgivande få rätt att driva viss direkt i lagen angiven verksamhet. Såsom

den föregående redogörelsen utvisar skall enligt förslaget även begränsningsregeln

rörande försäkringsbolags rätt att äga aktier jämkas i vissa hänseenden.

Vid remissbehandlingen har förslagen i princip tillstyrkts eller lämnats

utan erinran; i ett remissyttrande har dock intagits en avvisande hållning

i en detaljfråga. Även för egen del vill jag förorda att ändringar genomföres

i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag.

Enligt min uppfattning synes det sålunda motiverat att öppna vissa möjligheter

till undantag från huvudregeln med förbud för försäkringsbolag att

driva annan rörelse än försäkringsrörelse. För undantag bör krävas särskilda

skäl. Intresset av försäkringsrörelsens soliditet, som förbudsregeln avser

att tillgodose, får givetvis icke åsidosättas genom en sådan reform. Erforderliga

garantier härför får anses föreligga om avvikelse från huvudregeln kan

äga rum först efter prövning i varje särskilt fall. Bolagsordning skall ange

föremålet för bolagets verksamhet och frågan om skäl för undantag föreligger

i det enskilda fallet bör lämpligen prövas i samband med att bolagsordning

eller ändring däri stadfästes. Den avsedda prövningen synes böra ske

under beaktande av grundtankarna bakom förbudsregeln. Dispens från det

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition, nr 171 år 1961

principiella förbudet mot att driva annan rörelse än försäkringsrörelse torde

ej böra medges i andra fall än sådana då ett undantag kan anses direkt

främja försäkringstagarnas intressen. I allmänhet synes också böra krävas

att rörelsen i fråga har ett naturligt samband med försäkringsverksamheten.

Den nu förordade lösningen torde enligt min uppfattning i högre grad än det

av Försäkringsbolagens riksförbund förordade systemet tillgodose det från

försäkringsbolagshåll uttalade önskemålet om möjligheter för en smidig anpassning

till utvecklingen på området.

Enligt den av de sakkunniga förordade lösningen skall bolagen utan vidare

äga rätt att utöva viss verksamhet vid sidan om försäkringsrörelsen. Försäkringsbolag

bör sålunda få biträda annat försäkringsbolag vid dess rörelse,

uppföra bostads-, kontors- eller affärsfaslighet, avsedd att utgöra en varaktig

kapitalplacering, samt bedriva sådan maskinuthyrnings- och annan

verksamhet, vilken medför ett ändamålsenligt utnyttjande av maskiner och

personal, som erfordras för bolagets försäkringsrörelse. För egen del kan

jag ansluta mig till de sakkunnigas syn på frågan om försäkringsbolagens

möjligheter att få driva sådan främmande rörelse. I allmänhet maste sådana

särskilda skäl, som nyss nämnts, anses föreligga för bolag som vid sidan om

försäkringsrörelsen önskar upptaga verksamhet av den karaktär som nu

åsyftas. Verksamhet av sådant slag ger ökat utrymme för ett rationellt utnyttjande

av försäkringsväsendets kapacitet och gagnar därmed försäkringstagarna.

Vad jag nu anfört torde fa beaktas i samband med stadfästelsen

av bolagsordning eller ändring däri. Däremot synes icke behov föreligga

att i lagtexten genom en uppräkning angiva i vilken utsträckning försäkringsbolag

bör ha frihet att driva främmande rörelse.

Hyresgästernas riksförbund har yppat farhågor bl. a. för att vidgade möjligheter

för försäkringsbolag att uppföra fastigheter för kapitalplacering

skulle komma att begränsa möjligheterna för andra företagare inom byggnads-

och bostadsbranschen att erhålla inteckningslån. I anledning härav

vill jag understryka de sakkunnigas uttalande att förslaget icke berör kapitalplaceringsproblemen

utan endast har den tekniska innebörden, att försäkringsbolagen

icke längre såsom hittills varit fallet obligatoriskt hänvisas

till enlreprenadkontraktsformen när det gäller nybyggnadsverksamhet. Att

förekomsten av en valmöjlighet härvidlag kan vara värdefull synes mig bestyrkt

genom den verkställda utredningen.

De sakkunniga har i sitt betänkande diskuterat frågan om rätt för livförsäkringsbolag

att förvalta och förränta förfallna försäkringsbelopp. Enligt de

sakkunnigas mening bör försäkringsrörelsebegreppet fattas så vidsträckt att

däri ingår även nu nämnda former av kapitalförvaltning. Jag kan ansluta

mig till uppfattningen att livförsäkringsrörelse innefattar förvaltning och

förräntning av förfallna livförsäkringsbelopp.

När det gäller livförsäkringsbolagens sparfrämjande verksamhet i övrigt

synes det svårt att i förväg göra mera bestämda uttalanden om avgränsningen

av vad som bör kunna tillåtas i detta avseende. Utöver de allmänna synpunkter

på prövningen som jag utvecklat i det föregående torde emellertid

0 Iiihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 171

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

vad de sakkunniga anfört i denna speciella fråga kunna vara till viss vägledning.

Jag vill också mera allmänt understryka värdet av en från samhällssynpunkt

angelägen utökning av livförsäkringsbolagens sparmedelsinsamlande

verksamhet. Till en början torde dock endast sådan kapitalförvaltningsrörelse

som står i samband med försäkring böra ifrågakomma. Spörsmålet

om en mera långtgående utvidgning av den sparfrämjande verksamheten,

innebärande rätt att driva kapitalförvaltningsrörelse utan samband

med försäkring, bör avgöras i ett större sammanhang. Definitivt ställningstagande

till detta spörsmål synes icke böra ske förrän i samband med en

allmän översyn av gränsdragningen mellan olika kreditinstituts verksamhet.

Frågan om en sådan översyn överväges för närvarande inom finansdepartementet.

I principiell överensstämmelse med försäkringsinspektionen anser jag

att frågorna om försäkringsbolags rätt att driva främmande rörelse bör

prövas av inspektionen utom i ärenden av principiell betydelse eller eljest

av synnerlig vikt, vilka bör ankomma på Kungl. Maj :t att avgöra. Med den

ordning för behandlingen av stadfästelseärenden, som jag i det följande avser

att förorda, kommer detta att bli fallet.

Den av de sakkunniga ifrågasatta ändringen av taxeringsförordningen synes,

i enlighet med vad riksskattenämnden förordat, böra anstå till dess närmare

erfarenheter vunnits om den omfattning berörda kapitalförvaltningsverksamhet

kan komma att erhålla.

Vad angår det framlagda förslaget till jämkningar i 336 § FL får jag i anledning

av det av Försäkringsbolagens riksförbund framförda önskemålet

om utvidgning av försäkringsbolags rätt att inneha aktier i ett och samma

bolag hänvisa till vad jag anfört rörande kapitalplaceringsfrågorna i föregående

avsnitt. I övrigt torde endast böra anmärkas, att bestämmelsen rörande

försäkringsbolags rätt att äga aktier i fastighetsförvaltningsbolag enligt

de sakkunnigas förslag synes föra längre än vad som varit avsett. Stadgandet

bör jämkas så att därav framgår att förvaltningen skall avse försäkringsbolags

fastigheter.

Vad nu anförts föranleder förslag till ändring av 2 och 336 §§. Beträffande

ett av de sakkunniga i förevarande sammanhang framfört förslag att livförsäkringsbolags

grunder skall kompletteras med föreskrifter angående förräntning

av försäkringsbelopp, som förfallit till betalning, torde jag få hänvisa

till detalj motiveringen till 9 och 173 §§.

C. Koncessionsgivningen och branschspecifikationen

Gällande rätt m. m.

Vid nybildning av försäkringsbolag kräves enligt gällande lag (4 och

166 §§) att Kungl. Maj :t stadfäster bolagsordning och eventuella grunder

för bolaget. Ansökan om stadfästelse skall inlämnas till försäkringsinspektionen,

vilken med eget utlåtande överlämnar ärendet till Kungl.

Maj:t, som prövar bolagsordningens och grundernas överensstämmelse med

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

83

FL samt lag och författning i övrigt ävensom huruvida och i vad mån

därutöver, med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av bolagets

rörelse, särskilda bestämmelser erfordras. Finnes den tillämnade rörelsen

behövlig och även eljest ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet,

stadfäster Kungl. Maj:t bolagsordningen och grunderna samt beviljar

koncession tills vidare eller, där särskilda omständigheter föranleder

därtill, för bestämd tid, högst tio år, och därutöver intill slutet av då löpande

räkenskapsår.

När för existerande försäkringsbolag bolagsordning eller grunder ändras,

skall ändringsbeslutet stadfästas av Kungl. Maj:t eller försäkringsinspektionen.

Ansökan om stadfästelse skall jämlikt FL alltid ingivas till inspektionen.

Avser ändringen utvidgning av bolagets rörelse till ny försäkringsgren

eller nytt verksamhetsområde eller avser ändringen en väsentlig omläggning

av rörelsen skall vad om koncession för nytt bolag är stadgat äga motsvarande

tillämpning. I dylika fall skall försäkringsinspektionen överlämna

ärendet till Kungl. Maj :t för avgörande och Kungl. Maj :t skall pröva —

förutom spörsmålet om ändringen är lagenlig etc. — huruvida den tillämnade

utvidgningen eller omläggningen av rörelsen är behövlig och även

eljest ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet. Om ändringsbeslutet

icke är av den typ som nyss angivits, ankommer det på försäkringsinspektionen

att meddela stadfästelse. Inspektionen prövar härvid

ändringsbeslutets överensstämmelse med FL samt lag och författning i

övrigt ävensom huruvida och i vad mån därutöver, med hänsyn till omfattningen

och beskaffenheten av bolagets rörelse, särskilda bestämmelser erfordras.

Inspektionen har däremot icke att anlägga några behovs- och liknande

synpunkter. Försäkringsinspektionens handläggning av nu ifrågavarande

ärenden sker på generellt uppdrag av Kungl. Maj :t, som i FL erhållit

bemyndigande att uppdraga åt inspektionen att i Kungl. Maj:ts ställe meddela

stadfästelse å ändringsbeslut av nu ifrågavarande karaktär.

Såsom antytts tidigare utgjorde koncessionsförutsättningen att rörelsen

skall finnas behövlig och även eljest ägnad att främja en sund utveckling

av försäkringsväsendet en väsentlig nyhet i FL. Nyhetens betydelse för de

vid lagens ikraftträdande redan bestående försäkringsbolagen begränsades

emellertid genom en bestämmelse i promulgationslagen till FL, vari föreskrevs

att den koncessionsprövning, som skulle äga rum även för dessa

bolags del, icke finge avse frågan huruvida rörelsen vore »behövlig». Reglerna

fick emellertid full verkan icke blott för nybildningar på försäkringsbolagsområdet

utan även för bestående företags branschutvidgningar. Tidigare

hade koncessionsbestämmelserna endast tagit sikte på den formellträttsliga

grundvalen för ett tillämnat företag, i praxis — åtminstone under

de båda senaste decennierna före FL — hade bestämmelserna icke ansetts

tillåta ett bedömande av ett tillämnat företags ändamålsenlighet eller liknande

omständigheter. Även om det exempelvis stått klart, alt behov av ett

nytt försäkringsbolag icke förelegat, hade koncessionsmyndigheten ansett

sig förhindrad vägra stadfästelse å bolagsordning, förutsatt all denna uppfyllde

de i lagen uppställda formella kraven. De sakkunniga påpekar dock.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

att statsmakterna i december 1945 — då såväl 1942 års som 1945 års försäkringsutredningar

arbetade — genom en särskild provisorisk lag, den s. k.

spärrlagen, utfärdade förbud mot nyetablering och branschutvidgning på

försäkringsområdet, där sådan icke fanns från allmän synpunkt önskvärd.

Ett koncessionssystem av det slag, som lagfästs i FL, kräver uppenbarligen

såsom komplement regler eller konventioner avseende verksamhetsföremålets

närmare bestämning (branschspecifikation). Lösningen av branschspecifikationsfrågorna

överlämnades helt åt rättstillämpningen.

Frågorna om koncessionsgivningen och branschspecifikationen behandlades

utförligt under förarbetena till gällande lag. Härom må hänvisas till

framställningen i betänkandet (s. 153—162).

Av de sakkunnigas redogörelse för koncessionssystemet i praktiken

må här följande återges.

Under tiden januari 1949—september 1959 har Kungl. Maj:t —■ sedan de

redan verksamma försäkringsbolagen utan behovsprövning beviljats koncession

enligt FL — behandlat ett 80-tal ansökningar om nybildning av försäkringsbolag

eller utvidgning av bestående försäkringsföretags rörelse till

att innefatta ny försäkringsgren. Uppgiften hänför sig till svenska riksbolag

och inkluderar icke de fall, där i samband med överlåtelse det mottagande

bolagets koncession måst vidgas såsom förutsättning för att överlåtelse

skulle kunna komma till stånd. I de utlåtanden, med vilka försäkringsinspektionen

överlämnat förenämnda ansökningar till Kungl. Maj:ts

prövning, har inspektionen med mycket få undantag tillstyrkt koncession

oförändrat enligt ansökningar eller med endast smärre modifikationer. Det

understrykes dock i detta sammanhang, att flertalet koncessionsärenden preciseras

i ansökningens form först efter förberedande överläggningar mellan

vederbörande försäkringsbolag och tillsynsmyndigheten. De sakkunniga anmärker

vidare, att erfarenheten givit vid handen att försäkringsbolagen

knappast fullföljer aktualiserade koncessionsfrågor i fall, där av de förberedande

underhandsöverläggningarna framgått, att försäkringsinspektionens

tillstyrkande icke är att påräkna. Med allenast några få undantag har Kungl.

Maj :t i sina beslut i koncessionsärenden av här behandlade natur följt försäkringsinspektionens

förslag.

På livförsäkringsområdet har under perioden ingen som helst nyetablering

förekommit. Av de behandlade koncessionsärendena hänför sig endast

ett ringa fåtal till livförsäkringsbolagen.

Flertalet ärenden hänför sig således till skadeförsäkringsområdet. Här

har en begränsad nyetablering ägt rum.

Det alldeles övervägande antalet koncessionsärenden under perioden har

avsett utvidgningar av bestående skadeförsäkringsbolags koncessioner. Av

de på denna grupp fallande ärendena är det dock endast ett mindre antal,

som avsett utvidgningar av koncessionerna till att omfatta nya huvudbranscher

i direkt affär, om härvid under denna beteckning hänföres brandförsäkring,

trafik- och annan motorfordonsförsäkring, sjöförsäkring samt

opaginerad Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

land- och lufttransportförsäkring, olycksfalls- och sjukförsäkring för högst

tio år samt husdj ursförsäkring.

De sakkunniga påpekar särskilt — med hänsyn till att det gäller en nyhet

på koncessionsområdet — att ett antal skadeförsäkringsholag under år

1959 beviljats koncession för avbetalningsförsäkring, innefattande åtagande

från försäkringsgivarens sida att om en avbetalningsköpare drabbas av sjukdom,

olycksfall eller arbetslöshet enligt särskilda regler inträda och fullgöra

den köparen åvilande betalningsskyldigheten. Försäkringar av detta slag

tecknas regelmässigt av säljaren av avbetalningsgodset såsom en form av

gruppförsäkring, varvid även en livförsäkringsdel, täckande risken för dödsfall,

tillkommer. Sistnämnda del är placerad i livförsäkringsbolag. Även hithörande

ansökningar har omfattat utvidgningar av koncessionerna utöver

den här särskilt nämnda försäkringsformen.

Koncessionsärendena i övrigt — inalles ca 40 — har hänfört sig till utvidgningar

av rörelsen med en eller annan direkt försäkringsgren av annat

slag än de ovan särskilt omnämnda verksamhetsgrenarna eller till indirekt

affär, i vilket senare fall verksamhetsbeskrivningen ibland gjorts mera generell.

Anledning synes icke föreligga att här lämna någon detaljredovisning

av ifrågavarande ärendesgrupp. Av intresse synes emellertid i fråga om

dessa ärenden vara, vilka huvudskäl som legat bakom försäkringsinspektionens

tillstyrkande av de begärda utvidgningarna. Vad härutinnan anföres

är i lika mån tillämpligt på de branschutvidgningar utöver förenämnda

branscher, som inkluderats i de tidigare nämnda koncessionsärendena. De

nu aktuella ärendena synes med hänsyn till huvudskälen för tillstyrkande

kunna inordnas i någon av följande tre grupper:

a) I åtskilliga fall framgår av formuleringen av försäkringsinspektionens

utlåtande, att marknadsmässigt behov av den ifrågasatta utvidgningen bedömts

vara för handen, och i vissa av ärendena är detta direkt utsagt.

b) I många av ärendena har i utlåtandena direkt uttalats, att marknaden

är väl täckt av redan förefintliga branschaffärer men att försäkringsinspektionen

dock icke velat motsätta sig den tilltänkta utvidgningen, eftersom

detta skulle försvåra för sökandebolaget att konkurrera på marknaden.

Argumenteringen kan lämpligen belysas med ett utdrag ur ett såvitt angår

ärenden av nu förevarande slag representativt utlåtande. Försäkringsinspektionen

anför:

Med hänsyn till numera allmänt tillämpade former för försäljning av försäkringsskydd

ställer det sig — såsom inspektionen framhållit i flera tidigare

utlåtanden över försäkringsbolags framställningar — svårt för företag, som

äger meddela allenast ett eller några slag av försäkringar, att göra sig gällande

i konkurrens med bolag, som kan erbjuda ett mera fullständigt försäkringsskydd.

Inspektionens linje vid behandlingen av ansökningar om

koncessionsutvidgning till kombinationsgrenar har genomgående varit den,

att inspektionen tillstyrkt ansökningar från bolag, som äger meddela försäkring

i eu huvudbransch, t. ex. brandförsäkring, om sådan utvidgning av

rörelsen, att gängse försäkringskombinationer kan tillhandahållas allmänheten.

Med gängse kombinationer förstår inspektionen i första hand den

vanligen förekommande kombinationen brandförsäkring, inbrotts-, stöldoch

rånförsäkring, ansvarighets- och vattenledningsskadeförsäkring eller

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj. ts proposition nr 171 år 1961

delar härav. Där kombinationen skall innefatta ytterligare slag av försäkring,

synes i det enskilda fallet böra uppställas krav på en sådan redan förefintlig

miiktning av rörelsen, att tillkommande grenar framstår som särskilt

motiverade. Såsom exempel härpå må nämnas, att det kan te sig naturligt,

att ett företag, som i stor utsträckning meddelar hemförsäkring till privatpersoner,

i kombinationen får inkludera cykel- och resgodsförsäkring. Däremot

anser inspektionen icke, att koncession utan vidare bör meddelas för

varje slag av försäkring, som kan innefattas i ett kombinationsskydd. Inspektionens

upplattning är den att utvecklingen härvidlag bör präglas av en

önskan att under hänsynstagande till bolagens hittillsvarande inriktning av

veiksamheten utesluta de mest påtagliga nackdelarna ur konkurrenssynpunkt

av förefintliga begränsningar i fråga om rätten alt meddela kombinationsforsakringar

men icke att helt låta dessa försvinna. En alltför lån«t

gående liberalitet på detta område skulle leda till att en del försäkringsbolag,

vilkas verksamhet hittills varit begränsad till ett mindre antal försäknngsgrenar,

skulle förlora sin nuvarande särart och kunna i realiteten förvandlas

till mer eller mindre fullständiga sakförsäkringsbolag. En sådan

utveckling torde stå i strid mot försäkringslagens behovsprövningsprincip.

c) Det förhållandet att det sökande försäkringsbolaget varit ett stort allmänt

skadeförsäkringsbolag med koncessioner i flertalet skadeförsäkringsgrenar

synes i och för sig ha ansetts utgöra tillräcklig grund för försäki

ingsinspektionen att tillstyrka ansökningar om utvidgning till nya grenar

av icke speciell natur, eftersom de stora allmänna skadeförsäkringsbolagen

ansetts böra inneha koncession i alla vanliga branscher.

De sakkunniga anmärker härtill, att man i ett flertal fall, där konkurrensläget

med hänsyn till de kombinerade försäkringarnas frammarsch anförts

såsom skäl för tillstyrkande av ansökningar av nu förevarande slag, uppställt

på något skilda sätt utformade krav på att den nya försäkringsformen endast

må tillhandahållas i kombination med försäkringsformer, vilka vederbörande

bolag redan tidigare ägt meddela.

f avi.U §aller de 1 0 k a 1 a försäkringsbolagen, som alla är skadeförsäkringsbolag,

har under perioden koncessionsärendena avseende nyetablering

eller branschutvidgning uppgått till ett 90-tal. Nybildningen inskränker

sig till 4 fiskebåtsförsäkringsbolag. Av de Övriga ärendena hänför

sig det alldeles övervägande flertalet till utvidgning av rörelsen till att avse

jämväl stormskadeförsäkring å i bolagen brandförsäkrad egendom och viss

begränsad återförsäkring. I några fall har koncession meddelats jämväl för

vattenledningsskadeförsäkring å i bolagen brandförsäkrad egendom. En del

storre lans- och häradsbolag har beviljats koncession för glasförsäkring, inbrotts-,

stöld- och rånförsäkring, maskinförsäkring, resgodsförsäkring,

stormskadeförsäkring och vattenledningsskadeförsäkring av i bolagen brandforsakrad

egendom (i ett fall även skogsförsäkring). Stormskadeförsäkringen

har utgjort en nyhet för de lokala bolagen. Försäkringsinspektionen har

i utlatandena over ifrågavarande ansökningar pekat på att ett obligatoriskt

sammankopplande av stormskadeförsäkring med brandförsäkring skapar

det breda underlag, som kräves för en prisbillig stormskadeförsäkring, vilken

utgor ett behov för landsbygdens del. I fråga om de nyssnämnda mera

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

omfattande branschutvidgningarna har inspektionen i utlåtandena över ansökningarna

framhållit, att utvidgningarna i huvudsak utgör nyheter för de

lokala bolagens del. Inspektionen har understrukit, att om bolagen är tillräckligt

stora och välskötta, ämbetsverket ställer sig lika positivt till lokalbolagsframställningar

som till liknande ansökningar från riksbolag om utvidgning

av rörelsen till kompletteringsgrenar. Utökningen finner inspektionen

höja bolagens konkurrenskraft samt förbilliga och förenkla driften.

Den meddelade skogsförsäkringskoncessionen har tillstyrkts av inspektionen

på den grund, att konkurrens synts önskvärd i branschen och bolaget genom

att tillhandahålla försäkringen i kombination med andra försäkringar räknat

med att kunna nå lägre premier än riksbolag i denna försäkringsgren.

Även när det gäller lokalbolagens koncessioner har i stor utsträckning

förekommit, att bolagen redan på ett förberedande stadium tagit kontakt

med försäkringsinspektionen. Jämväl efter ansökningarnas ingivande har i

många fall samråd ägt rum mellan inspektionen och bolagen. De av försäkringsinspektionen

framförda synpunkterna brukar accepteras av bolagen.

Kungl. Maj :t har i koncessionsärendena för lokalbolagen i stort sett helt

följt försäkringsinspektionens i utlåtandena framlagda förslag.

De sakkunniga lämnar också en redogörelse för branschspecifikationen

i praktiken.

Branschspecifikationen har, framhåller de sakkunniga, drivits långt. Detta

är särskilt påtagligt inom skadeförsäkringsfältet. I koncessionssammanhang

indelas livförsäkringen i huvudsak i följande grenar, nämligen stor

livförsäkring, liten livförsäkring (folkförsäkring), kollektiv tjänstepensionsförsäkring

med särskilda grunder, grupplivförsäkring samt indirekt livförsäkring.

En speciell livförsäkringstyp, för vilken särskild koncession i stor

utsträckning innehas av skadeförsäkringsbolag, utgör livränteförsäkring avseende

skadeersättning på grund av meddelad försäkring (s. k. skadelivräntor).

Försäkringsformen sjuk- och olycksfallsförsäkring för livstid eller

längre tid än tio år och indirekt sådan försäkring är också koncessionsrättsligt

särskilda försäkringsgrenar. Detsamma gäller barnolycksfallsförsäkring

för längre tid än tio år och reseolycksfallsförsäkring för livstid, i vilka två

grenar nyteckning icke längre förekommer. På skadeförsäkringsområdet

har man i huvudsak arbetat med följande koncessionsgrenar, nämligen

brandförsäkring, skogsförsäkring, vattenledningsskadeförsäkring, inbrotts-,

stöld- och rånförsäkring, glasförsäkring, maskinförsäkring, ansvarighetsförsäkring,

cykelförsäkring, motorfordonsförsäkring, trafikförsäkring, luftfartsförsäkring,

sjöförsäkring, landtransportförsäkring, lufttransportförsäkring,

lustfartygsförsäkring, resgodsförsäkring, värdepostförsäkring, garantiförsäkring,

regnförsäkring, hagelskadeförsäkring, storm-, hagel- och frostskadeförsäkring,

husdjursförsäkring (med tillägg i vissa fall av mjölk- och betesförlus

t försäkring), kreditförsäkring, smyckeförsäkring och diverseförsäkring

samt med de under perioden nytillkomna grenarna husbocksförsäkring och

svampskadeförsäkring ävensom med personförsäkringsgrenarna olycksfallsförsäkring

för högst tio år samt olycksfalls- och sjukförsäkring för högst tio

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

år. Till personförsäkringsgrenarna bör även räknas den nya avbetalningsförsäkringen.

Indirekt affär har inom varje skadeförsäkringsgren i princip

betraktats såsom särskild koncessionsgren. Avbrottsförsäkring har däremot

inkluderats i respektive direkta skadeförsäkringsgren. Nämnas må att

i ett antal fall koncession beviljats för »skadeförsäkring, som är likartad

med eller utgör en naturlig utvidgning» av någon annan av bolaget redan

bedriven skadeförsäkringsgren. Förutsättning för upptagande av dylik försäkringsgren

har i bolagsordningarna angivits vara att anmälan dessförinnan

gjorts hos försäkringsinspektionen.

De sakkunniga

Vid framläggande av sin ståndpunkt till koncessionsgivningen

diskuterar de sakkunniga inledningsvis den tidigare lämnade sammanfattande

redogörelsen för de koncessionsärenden, som prövats av Kungi.

Maj :t. De sakkunniga anför, att förstahandsintrycket av redogörelsen kanske

blir, att — närmast på skadeförsäkringsområdet — mycket betydande

koncessionsutvidgningar ägt rum under tidsperioden och att koncessionsprövningen

skett med ganska ringa restriktivitet. Man bör emellertid

enligt de sakkunniga icke stanna vid nu ifrågavarande redogörelse utan

måste för att få en fullständig bild av läget samtidigt taga hänsyn till den

tidigare redovisade minskningen av antalet företagsenheter inom försäkringsbranschen,

som ägt rum under perioden. Man bör även ihågkomma, att

försäkringsinspektionen i ett icke obetydligt antal fall på underhandsförfrågan

från försäkringsbolag meddelat, att inspektionen icke vore beredd

att tillstyrka en planerad koncessionsutvidgning, och att ett dylikt negativt

underhandsbesked från inspektionens sida i allmänhet lett till att någon

koncessionsansökning icke ingivits av vederbörande försäkringsbolag.

Koncessionsgivningen på skadeförsäkringsområdet efter tillkomsten av

1948 års lag har i hög grad påverkats av den ökade utbredningen av olika

slag av kombinationsförsäkringar, inneslutande moment från ett flertal försäkringsgrenar.

Dessa kombinationsförsäkringar har i en alltmer ökad utsträckning

erhållit karaktären av standardiserade enhetsförsäkringar, vilka

täcker ett antal risker hämtade från olika försäkringsgrenar och vid vilka

premien icke redovisningsmässigt spjälkas upp på de olika försäkringsgrenarna

utan utgör en enhetspremie. Såsom exempel på dylika enhetsförsäkringar

må här nämnas hemförsäkringen, vilken i stor utsträckning obligatoriskt

omfattar brand-, inbrotts-, vattenlednings-, resgods- och cykelstöldriskerna.

Ett annat exempel är fastighetsförsäkringen, som ofta är så

utformad, att den obligatoriskt täcker brand-, ansvarighets- vattenlednings-,

hyresförlust-, inbrotts-, park- och stormskaderiskerna. Den standardisering

av försäkringsskyddet på skadeförsäkringsområdet, som sålunda i mycket

stor utsträckning kommit till stånd, har innefattat en rationalisering, som

möjliggjort premiesänkningar. Utvecklingen av nya typer av kombinerade

försäkringar har aktualiserat koncessionsutvidgningar därigenom att många

skadeförsäkringsbolag endast haft koncession för en del av de försäkringsformer,

som ingår i de nya kombinationsförsäkringarna. Ifrågavarande bo
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

lag har velat utvidga den i bolagsordningen intagna branschkatalogen så,

att bolagen skulle bli i stånd att tillhandahålla de nya, alltmer populära

kombinationsförsäkringarna. För dessa bolag har en koncessionsutvidgning

blivit praktiskt taget en nödvändighet; utan en sådan skulle bolagen

icke kunna tillmötesgå önskemål om försäkringar i den nya rationella formen

utan endast kunna tillhandagå med täckning av exempelvis brandrisken

och vattenledningsskaderisken, medan övriga i kombinationen ingående

risker jämväl fortsättningsvis skulle behöva täckas genom särskild försäkring

i annat bolag. En sådan ordning har bolagen ansett vara otillfredsställande

från försäkringstagarsynpunkt och samtidigt utgöra ett hinder

för vederbörande bolag att med framgang fortsätta att verka pa föisäkringsmarknaden.

Vid tillkomsten av 1948 års lag togs från statsmakternas sida ingen ställning

till hur koncessionsmyndigheten borde ställa sig till koncessionsfrågor

av senast angiven typ. Problemet har dock i viss mån berörts av 1942

års försäkringsutredning, som uttalat att vid koncessionsprövningen måste

beaktas, att olika branscher kan avse samma objekt eller samma ekonomiska

intresse, ehuru de omfattar olika slag av risker. Sasom exempel

nämndes, att visst objekt försäkras mot brand, vattenskada eller inbrott.

Vidare pekades på att personförsäkringen (sjuk-, olycksfalls- m. m.) erbjuder

exempel på att olika branscher kan avse samma ekonomiska intresse.

Enligt utredningens mening kunde därför — i försäkringstagarnas

intresse — koncession i en viss bransch motivera koncession jämväl i vissa

andra branscher, oavsett huruvida behovet inom dessa redan kunde anses

tillgodosett. Då två branscher vore olikartade med avseende å teknik och administration

och gällde helt olika objekt eller ekonomiska intressen, kunde

däremot enligt utredningens uppfattning koncession i den ena branschen

icke anses utgöra skäl för koncession även i den andra. Det borde enligt utredningen

överlämnas åt lagtillämpningen att bedöma, vilka kombinationer

som vore motiverade. Ett liknande uttalande har gjorts av 1945 års

försäkringsutredning. Frågeställningen har emellertid icke omnämnts i de

propositioner, som föranletts av nyssnämnda utredningar, och beröres icke

heller i vederbörande lagutskottsutlåtanden.

Den koncessionspolitik som förts då fråga uppkommit om utvidgningar

av koncessioner för att möjliggöra för vederbörande försäkringsbolag att

tillhandahålla gängse kombinationsförsäkringar ligger i linje med nyssnämnda

uttalanden av 1942 och 1945 års försäkringsulredningar. De sakkunniga

är av den uppfattningen, att det sett i stort bör anses vara ett försäkringstagarintresse,

att sådana försäkringsbolag, som redan äger rätt att

meddela de viktigaste av de försäkringsformer, som ingår i rationella och

kostnadsbesparande försäkringskombinationer, genom koncessionsutvidgningar

beredes möjlighet att tillhandahålla ifrågavarande försäkringskombinationer

i deras helhet. Den utveckling av försäkringsformerna, som ägt

rum, har gjort att dylika koncessionsutvidgningar ur försäkringstagarsynpunkt

torde böra anses behövliga och innefatta en sund utveckling av försäkringsväsendet.

Genom eu sådan koncessionspolitik medverkar konces
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

sionsmyndigheten till att i stor utsträckning allmänhetens försäkringsskydd

snabbare än eljest får ett mera allsidigt innehåll. Vidare främjas på denna

väg en kostnadsminskande koncentration av allmänhetens försäkringar till

de försäkringsbolag, som redan förut varit inriktade på att tillhandahålla

de väsentligaste momenten av ifrågavarande försäkringsskydd och som

därför i allmänhet framstår såsom de naturliga, ändamålsenligaste härarna

av de standardiserade enhetsförsäkringarna. Koncentrationen drives så

långt som det är möjligt vid ett bibehållande av försäkringsbranschens nuvarande

struktur. Ett alternativ till den koncessionspolitik, som förts, skulle

ha varit att vägra nyss berörda försäkringsbolag de utvidgningar av koncessionerna

till vissa bibranscher, som erfordras för meddelande av kombinationsförsäkringar,

för att på denna väg på längre sikt beröva ett antal

skadeförsäkringsbolag möjligheten att konkurrera och därigenom tvångsmässigt

åstadkomma en minskning av antalet företagsenheter på skadeförsäkringsområdet.

Det är emellertid icke ådagalagt, att en dylik tvångskrympning

av försäkringsbranschen skulle innefatta fördelar för försäkringstagarna.

En dylik lösning av nu ifrågavarande koncessionsproblem

skulle dessutom rimma dåligt med övergångsbestämmelserna till FL, vilka

kan sägas giva uttryck åt tanken, att man icke koncessionsvägen med tvång

skall ändra försäkringsväsendets struktur. Det har varit förutsatt, att det

skall överlämnas åt försäkringsbranschen själv att genom egna frivilliga

åtgärder åvägabringa en minskning av antalet företagsenheter. Såsom framgår

av tidigare lämnade uppgifter angående antalet företag har en icke

obetydlig minskning ägt rum.

De sakkunniga har således, sett i stort, icke något att erinra mot den

koncessionsgivning som förekommit i anledning av den utveckling av olika

typer av kombinationsförsäkringar, som ägt rum efter FL:s tillkomst. Icke

heller i övrigt har de sakkunniga några principiella erinringar att göra mot

den koncessionspolitik, som förts och som kommit till uttryck i Kungl.

Maj :ts beslut angående beviljande av koncessioner dels för vissa nya försäkringsbolag

och dels för vissa utvidgningar av rörelsen för ett antal existerande

bolag. Enligt de sakkunnigas uppfattning har icke någon alltför

stor liberalitet visats, utan den utveckling, som med Kungl. Maj :ts godkännande

ägt rum, synes överensstämma med försäkringstagarnas intressen.

Sedan numera närmare erfarenheter förvärvats angående utbredningen

m. m. av de nya typerna av enhets- och kombinationsförsäkringar, kan det

enligt de sakkunnigas mening ifrågasättas, huruvida det icke är möjligt att

på detta område genomföra vissa förenklingar, som i linje med den pågående

utvecklingen ger försäkringsbolagen en något större rörelsefrihet men

som ändock skänker garantier för att någon förändring av branschstrukturen

på försäkringsområdet icke kommer till stånd utan föregående tillstånd

av offentlig myndighet. Till denna fråga återkommer de sakkunniga i

det följande.

Under åberopande av det anförda uttalar de sakkunniga, att såvitt de

kan finna det icke föreligger anledning att i detta sammanhang föreslå någon

ändring av de i FL inskrivna materiella villkoren för koncession och

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

att, sett i stort, det från försäkringstagarsynpunkt icke finnes skäl till erinran

mot den lagtilläinpning som ägt rum. De sakkunniga understryker,

att lagtillämpningen icke bör vara fast och orörlig utan måste anpassa sig

till den utveckling på försäkringsområdet, som äger rum. Vid avgörandet

av i vad mån en koncession skall anses behövlig och även eljest ägnad att

främja en sund utveckling av försäkringsväsendet bör problemen ses ur

försäkringstagarsynvinkel och mot bakgrunden av rådande läge och pågående

utveckling.

Mot bakgrunden av de gångna årens erfarenheter och den utveckling på

försäkringsområdet, som förekommit, ifrågasätter de sakkunniga — med

tanke närmast på skadeförsäkringsbolagen — huruvida icke branschspecifikationen

i bolagsordningarna i viss utsträckning drivits alltför

långt. Syftet med koncessionssystemet synes i många fall kunna helt

tillgodoses, även om bolagsordningarna skulle mindre i detalj än vad nu

är fallet angiva vilka olika försäkringstyper som må bedrivas av vederbörande

försäkringsbolag. Den nuvarande detaljuppräkningen av de olika

försäkringsformer, som må bedrivas av varje enskilt bolag, är förenad med

praktiska olägenheter. Detta visar sig främst därigenom att då nya eller

modifierade försäkringsformer utvecklas, bolagsordningarnas omoderna,

detaljerade branschkataloger ofta icke täcker den nya försäkringsformen,

därför att denna innehåller ett eller flera försäkringsmoment, som icke

förut varit aktuella i sammanhanget. De berörda försäkringsbolagen kan

då enligt gällande praxis icke föra ut den nya försäkringsformen på marknaden

förrän de först i vederbörlig ordning — i princip på två bolagsstämmor

— fattat beslut om erforderlig jämkning av bolagsordningens branschkatalog

och därefter ansökt om och erhållit stadfästelse å ändringsbeslutet

och koncession för de nya försäkringsmomenten. Denna tids- och arbetskrävande

omgång kräves även i sådana fall, där meddelandet av den nya

försäkringsformen ligger helt i linje med bolagets hittillsvarande verksamhet

och allenast innefattar, att bolaget följer med i den utveckling av försäkringsformerna,

som ständigt äger rum i anledning av marknadens skiftande

och växande behov.

Syftet med koncessionsbestämmelserna är att skapa garantier för att försäkringsväsendet

icke utvecklas i osund riktning. Icke minst viktigt har

ansetts vara, att en olämplig ökning av antalet företag och branschaffärer

förebygges. Samtidigt har det dock, såsom tidigare framhållits, förutsatts

att behovsprövningen icke skall utgöra något vapen för att med tvång

åstadkomma en minskning av antalet redan existerande företag och branschaffärer.

Denna uppfattning har vunnit stöd av rättspraxis. Den koncessionsgivning,

som förekommit under de gångna åren, torde nämligen få anses

bygga på angivna förutsättning. Såvitt angår försäkringsformerna synes

vid koncessionssystemet det väsentliga vara, att icke något försäkringsbolag

utan tillstånd av vederbörande koncessionsmyndighet kan övergå till försäkringsformer,

som skyddar helt andra försäkringsintressen än dem, på

vilka bolaget tidigare varit inriktat, eller som förutsätter en helt ny skade
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

reglerings- eller anskaffningsapparat eller eljest med avseende på teknik

och administration företer väsentligt nya drag. Däremot synes det ur koncessionssynpunkt

vara av mindre intresse, därest ett försäkringsbolag vill

bygga ut de försäkringsformer, som tillhandahålles, med något eller några

näraliggande försäkringsmoment, som icke har nyss angiven karaktär. En

dylik komplettering av försäkringsformerna synes i stor utsträckning böra

vara tillåten utan särskilt tillstånd.

Mot bakgrunden av bl. a. det nu anförda förordar de sakkunniga, i förenklande

syfte, att i främsta rummet inom sakförsäkringen branschspecifikationen

på vissa punkter göres mindre detaljerad än vad för närvarande är

fallet. Lämpligt synes de sakkunniga vara, att frågan om en revision av

branschbeskrivningarna i försäkringsbolagens bolagsordningar upptages till

gemensam behandling av försäkringsinspektionen och representanter för försäkringsbolagsvärlden.

Vid överläggningar mellan nämnda parter bör, under

beaktande av den pågående utvecklingen av försäkringsformerna, närmare

övervägas, huru långt man kan gå när det gäller att förenkla den katalog

över standardgrenar, som utgör utgångspunkten för bolagsordningarnas

beskrivning av föremålet för de olika försäkringsbolagens verksamhet. Övervägande

skäl synes tala för att den utveckling av allmänhetens försäkringsskydd

i riktning mot kombinerade enhetsförsäkringar av olika slag, varpå

försäkringstyperna hemförsäkring, fastighetsförsäkring och affärsförsäkring

är exempel, bör slå igenom i branschkatalogen och komma till uttryck

i denna. Enligt de sakkunnigas mening är det icke uteslutet, att antalet

försäkringsgrenar i en standardbranschkatalog kan ganska avsevärt nedbringas

utan att den ökade rörelsefrihet, som försäkringsbolagen därigenom

i viss utsträckning kan erhålla, kommer att medföra några olägenheter för

försäkringstagarna. Det kan tvärtom bli så att försäkringsbolagens service

i förhållande till allmänheten därigenom kan ytterligare förbättras. Såsom

exempel på den riktning, i vilken en modernisering och hopkrympning av

standardbranschkatalogen för sakförsäkring kan tänkas böra ske, må nämnas

en katalog, innehållande branschbeteckningarna hemförsäkring, fastighetsförsäkring,

skogsförsäkring, husdjursförsäkring, regn-, hagel- och frostskadeförsäkring,

industri-, hantverks-, affärs- och liknande försäkring, trafik-

och motorfordonsförsäkring, sjö- och transportförsäkring, luftfartsförsäkring

samt kreditförsäkring. De sakkunniga understryker att den gjorda

uppräkningen icke utgör ett förslag från de sakkunnigas sida utan blott är

en antydan om de vägar, som synes böra övervägas vid överläggningarna

mellan försäkringsinspektionen och representanterna för försäkringsväsendet.

Förändras den grundläggande branschkatalogen i nu angiven riktning

ökas, framhåller de sakkunniga, försäkringsbolagens möjligheter att utan

tids- och arbetskrävande formaliteter anpassa försäkringsformerna till tidens

krav. Vid en väl genomtänkt modernisering av branschkatalogen kan

ifrågavarande fördel vinnas utan att försäkringsbolagen därigenom erhåller

ett alltför fritt spelrum. Närmare kännedom om innehållet i de kombinationsförsäkringar

av olika slag, som meddelas av vederbörande bolag, kan

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

försäkringsinspektionen i erforderlig utsträckning erhålla genom att från

försäkringsbolagen införskaffa uppgifter om det gängse innehållet i bolagens

försäkringsbrev och allmänna försäkringsvillkor.

De sakkunniga tillfogar följande synpunkter rörande tillämpningen av

en moderniserad branschkatalog.

De sakkunnigas avsikt är icke, att en moderniserad branschkatalog automatiskt

skall träda i tillämpning för försäkringsbolagen. Den standardbranschkatalog,

som uppgöres i samarbete mellan försäkringsinspektionen

och försäkringsbolagen, skall, såsom redan antytts, enligt de sakkunnigas

tanke endast ha karaktären av en riktpunkt vid bolagsordningarnas utformning

i framtiden. I den mån de enskilda bolagen vill modernisera

branschuppräkningen i bolagsordningarna i anslutning till den nya branschkatalogen,

synes för varje bolags del överläggningar under hand bora aga

rum mellan inspektionen och bolaget. Härvid bör bolaget få del av försakringsinspektionens

syn på frågan, i vad mån inspektionen anser det mojligt

att för sin del godtaga en övergång helt eller delvis till de nya branschbeteckningarna

för ifrågavarande bolags del. Försäkringsbolagens verksamhet

är nämligen i icke obetydlig utsträckning så specialiserad, att en

övergång till mera vidsträckta försäkringsgrensbeteckningar i bolagsordningarna

ibland skulle kunna ge vederbörande bolag ett avsevärt större

marknadsutrymme än hittills. I enlighet med FL:s stadganden angaende

förutsättningarna för koncession synes en dylik marknadsutvidgning icke

böra tillåtas, med mindre utvidgningen framstår såsom behövlig och även

eljest ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet. 1 en

del fall kan det därför visa sig lämpligast att bibehålla de nuvarande, mera

detaljerade branschbeteckningarna. För andra försäkringsbolags del kan

det kanske visa sig mest ändamålsenligt att i viss män anknyta till de nya

branschbeteckningarna men att utesluta vissa försäkringsformer eller liknande.

I många fall, kanske framför allt beträffande de. större allmänna

skadeförsäkringsbolagen, bör det dock vara möjligt att vid en ändring av

bolagsordningen helt tillgodogöra sig de förenklingar, som inneslutes i en

moderniserad, mindre detaljerad branschkatalog. Huru långt man för varje

enskilt försäkringsbolags del kan gå i förenkling av branschuppräkningen

i bolagsordningen blir således en lagtillämpningsfråga, som ställes på sin

spets i samband med ansökning om stadfästelse av beslutad ändring av

bolagsordningen i ifrågavarande del.

Vad angår de lokala brandförsäkringsbolagen vill de sakkunniga framhålla,

att därest det skulle visa sig innefatta fördelar för försäkringstagarna,

att ifrågavarande bolag i större utsträckning än hittills gives möjlighet

att själva meddela kombinerade försäkringar, något hinder däremot

icke torde böra uppställas på den grund att dessa bolag hittills haft ett

mera begränsat program. Befinnes det vara ett försäkringstagarintresse,

att dessa bolag kan i egen regi och icke blott såsom ombud för annat försäkringsbolag

"tillhandahålla alla eller vissa av de försäkringsformer, som

brukar anknytas till brandförsäkringar av den typ, som dessa bolag meddelar,

torde ansökningar om härför erforderlig koncessionsutvidgning böra

behandlas i en positiv anda. Hänsyn måste emellertid självklart tagas till

varje särskilt bolags speciella förhållanden och möjligheter att klara de

problem, som möter efter eu utvidgning av föremålet för verksamheten.

Erinras må därom, att ifrågavarande bolag företer stora olikheter sinsemellan

och liar mycket skiftande förutsättningar att med framgång genomföra

en utbyggnad av verksamheten. I de fall, där en önskad konccssioiisutvidgning

synes motiverad, torde böra övervägas, i vad man vederbörande

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

bolag lämpligen bör beredas jämväl den begränsade utvecklingsfrihet, som

följer med ett införande i bolagsordningen av de nya sammanfattande grenbeteckningar,

som torde komma att upptagas i en reviderad standardbranschkatalog.

Vid avgörandet av denna fråga synes samma synpunkter

böra anläggas för lokalbolagens som för riksbolagens del.

De sakkunniga framlägger i detta sammanhang förslag om överflyttning

till försäkringsinspektionen av beslutanderätten

i ärenden angående stadfästelse av försäkringsbolags

beslut rörande bolagsordning och grunder.

Anledning anses icke föreligga att rubba grundsatsen, att det vid nybildning

av försäkringsbolag skall ankomma på Kungl. Maj :t att efter utlåtande

av försäkringsinspektionen fatta beslut rörande stadfästelse av bolagsordning

och grunder samt koncession. Vad däremot angår ändringar av försäkringsbolags

bolagsordning och grunder föreslår de sakkunniga, att huvudregeln

skall vara, att det är försäkringsinspektionen som meddelar stadfästelse

å beslut om ändring av stadfäst bolagsordning efter stadfästa grunder

och i anslutning därtill, där så skall ske, beviljar koncession. Denna

regel kompletteras emellertid i de sakkunnigas lagförslag med en bestämmelse

av innehåll, att därest försäkringsinspektionen finner ändringsärende

vara av principiell betydelse eller eljest av synnerlig vikt, inspektionen skall

överlämna ärendet till Kungl. Maj:t för avgörande.

Till stöd för en utvidgad delegering till försäkringsinspektionen anför de

sakkunniga för det första, att en myndighet, som uteslutande sysslar med

försäkringslrågor och som förfogar över experter av olika slag på området

och som i olika former har mycket nära kontakter med försäkringsbolagen

och försäkringsproblemen, äger kompetens att för försäkringsväsendets del

bedöma icke blott tekniska problem utan även behovsfrågor och frågor om

vad som skall anses innefatta en sund utveckling på området. Vidare påpekas,

att under alla de år FL varit i tillämpning Kungl. Maj :t i sina beslut

nästan genomgående följt försäkringsinspektionens förslag i koncessionsfrågorna.

Sålunda har Kungl. Maj :t under denna period endast i mindre än

ett femtal koncessionsärenden kommit till ett annat beslut än vad försäkringsinspektionen

i sina utlåtanden förordat. I ifrågavarande fall har Kungl.

Maj :ts avvikande beslut gått i en för de sökande försäkringsbolagen liberalare

riktning än inspektionen förordat. Ytterligare framhåller de sakkunniga,

alt föisäkringsinspektionens reella inflytande på koncessionsgivningen

är större än som framgår av de till Kungl. Maj :t överlämnade ärendena. Såsom

förut nämnts förekommer i mycket stor utsträckning på ett tidigt stadium

underhand söverläggningar mellan försäkringsbolagen och försäkringsinspektionen

i koncessionsfrågor. Inspektionens därvid framförda synpunkter

accepteras, såsom tidigare framhållits, i allmänhet av bolagen, varför

icke andra koncessionsärenden brukar avancera till bolagsstämmobeslut

och formlig ansökning om koncession än sådana, till vilka inspektionen på

förhand förklarat sig positivt inställd.

Genom en utvidgad överflyttning till försäkringsinspektionen av beslu
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

tanderätten i ärenden angående stadfästelse å beslut angående bolagsordning

och grunder för försäkringsbolag kan en icke helt obetydlig administrativ

arbetsbesparing vinnas. Kungl. Maj :ts konseljer avlastas från ett antal

ärenden, sainlidigt som försäkringsinspektionen i motsvarande mån befrias

från det merarbete, som uppstår vid utformningen av motiverade skriftliga

utlåtanden. Den resolutionsskrivning, som i stället kommer att åvila

försäkringsinspektionen, har redan i dag viss motsvarighet därigenom att

försäkringsinspektionen till sina utlåtanden till Kungl. Maj:t brukar foga

förslag till resolution i ärendena.

För de sökande bolagens del torde en vidgad delegering av beslutanderätten

till försäkringsinspektionen icke vara förenad med några nackdelar.

Tvärtom torde det vara förbundet med fördelar, att inspektionen i ärendena

i fråga i ökad utsträckning kan ge definitivt besked och icke måste

göra reservationen, att visserligen inspektionen är av en viss angiven uppfattning

men att beslutanderätten dock ligger hos Kungl. Maj :t. Ur rättssäkerhetssynpunkt

synes några olägenheter icke vara förenade med en utvidgad

delegering. Försäkringsbolag, som är missnöjt med försäkringsinspektionens

beslut i ifrågavarande ärenden, har nämligen möjlighet att

överklaga inspektionens beslut hos Kungl. Maj :t.

De sakkunniga anför vidare följande synpunkter på fördelningen av

ärendena mellan Kungl. Maj :t och försäkringsinspektionen.

Genom den förordade lagtekniska lösningen vinnes, att Kungl. Maj:t befrias

från alla försäkringsärenden av rutinkaraktär. Förutom nybildningsärenden

och överklaganden kommer endast de viktigaste ändringsärendena

att handläggas av landets högsta förvaltningsmyndighet. Såsom en typ av

ärenden, som jämlikt den föreslagna lagbestämmelsen torde böra överlämnas

till Kungl. Maj :t, vill de sakkunniga nämna sådana ändringsärenden, vilka

kan ha "betydelse såsom prejudikat. Därest exempelvis lokala försäkringsbolag

ansöker om stadfästelse å bolagsordningsändringar, innefattande rätt

för vederbörande bolag att meddela försäkringsformer, som icke nu kan

tillhandahållas av dessa bolag, synes några lämpligt utvalda typärenden böra

underställas Kungl. Maj :ts prövning. Sedan prejudikat på denna väg erhållits,

synes anledning icke finnas längre att överlämna ärenden av detta slag

till Kungl. Maj :t utan torde därefter i enlighet med den föreslagna huvudregeln

dylika ärenden tills vidare böra prövas av inspektionen. Till Kungl.

Maj:t torde emellertid icke blott böra överlämnas ändringsärenden, som

kan få betydelse såsom prejudikat. Även andra ärenden av synnerlig vikt

omfattas av den föreslagna skyldigheten för försäkringsinspektionen att

överlämna vissa ärenden till Kungl. Maj:ts prövning. Skulle exempelvis försäkringsinspektionen

för eu branschs vidkommande vara av den uppfattningen,

alt ytterligare allenast några få koncessioner bör beviljas, torde ofta

samtliga de ärenden, i vilka inspektionen ställer sig positiv, kunna anses vara

av sådan vikt att ärendena bör överlämnas till Kungl. Maj:t för avgörande.

För erhållande av prejudikat torde jämväl något eller några av de ärenden,

i vilka på anförda skäl koncession i branschen anses böra vägras, böra

överlämnas till Kungl. Maj:ts prövning. Skulle ett specialbolag vilja utvidga

eller väsentligt omlägga sin verksamhet och i anledning därav fatta beslut

om ändring av bolagsordning eller grunder, torde också frågan om stadfästelse

av ett sådant ändringsbeslut ofta få anses vara av den synnerliga

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

vikt, att ärendet bör överlämnas till Kungl. Maj:t för avgörande, oaktat att

ärendet kanske icke har någon som helst betydelse såsom prejudikat. Utöver

vad nu anförts torde anledning icke finnas för de sakkunniga att

närmare kommentera de fall, i vilka enligt de sakkunnigas förslag ärenden

angående stadfästelse å beslut om ändring av stadfäst bolagsordning eller

stadfästa grunder skall överlämnas till Kungl. Maj :t. Det torde få överlämnas

till rättstillämpningen att avgöra i vilka fall ändringsärendena skall

anses vara av principiell betydelse eller eljest av synnerlig vikt.

Remissyttrandena

I fråga om koncessionsgivningen uttrycker Kooperativa förbundet

och Folksam sin tvekan om behovet av den nyetableringskontroll

som behovsprövningen innebär. Folksam anför.

Behovsprövningen tillkom på förslag av 1942 års försäkringsutredning.

Folksam framhöll i sitt yttrande att utredningen inte presterat något belägg

för sin uppfattning att en kostnadsstegrande övermättnad på marknaden

var för handen. Vidare framhölls att om antalet företag var för stort

och mindre effektiva företag kunde behålla eller erövra en avsevärd del av

marknaden, så berodde detta på att konkurrensen inte varit tillräckligt hård

och att lojaliteten i anskaffningsverksamheten överbetonats.

Vi är fortfarande tveksamma om nyttan av en sådan nyetableringskontroll

som behovsprövningen innebär.

Från samhällets sida framstår det här som eljest som den angelägnaste

uppgiften att konkurrensen stimuleras och att alla konkurrenshämmande

företeelser, såsom exempelvis flerårsavtalen, motarbetas.

Egentligen har det inte bildats något allmänt och fristående sakförsäkringsbolag

i vårt land på de senaste 40 åren. De bolag som tillkommit under

denna tid har antingen varit dotterbolag till andra försäkringsföretag eller

startats för speciella ändamål (såsom t. ex. Volvia) eller haft en speciell inriktning

på ett visst klientel (som t. ex. Ansvar). Det finns förmodligen

ingen som bedömer investering i ett ordinärt nytt försäkringsbolag såsom

lockande. De existerande bolagen har ett sådant stöd i sin kapitalavkastning

att utsikterna till framgång för ett nytt företag förefaller ytterligt små.

Nyetableringskontrollen har förmodligen inte stor betydelse, vare sig positiv

eller negativ. Den torde dock vara oförenlig med utvecklingen mot en

fri europeisk marknad.

Försäkringsinspektionen ansluter sig till de sakkunnigas uppfattning rörande

koncessionsgivningen och framhåller att det från försäkringstagaresynpunkt

icke finns skäl till erinran mot den lagtillämpning i fråga om de

materiella koncessionsvillkoren som ägt rum.

Försäkringsbolagens riksförbund uttalar sin tillfredsställelse över att de

sakkunniga accepterat den utveckling som kommit till synes i hittills beviljade

koncessioner, nämligen att stor hänsyn bör tagas till varje bolags berättigade

önskemål att kunna tillhandahålla sina kunder ett så allsidigt försäkringsskydd

som möjligt.

Försäkringsfunktionärernas förbund anser att myndigheterna i framtiden

bör iakttaga en mer restriktiv hållning, när det gäller koncessionsgivning,

och anför såsom exempel ett fall, där försäkringsinspektionen medgivit rätt

att driva grupplivförsäkring utan att något egentligt nytt behov förelegat.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 dr 1961

97

överflyttningen av redan tecknade försäkringar från de andra bolagen är

knappast någon vinst för försäkringstagarna och uppmuntrar ej övriga företag

till fusioner.

Vad de sakkunniga föreslagit rörande förenkling av branschspecifikationen

godtages eller lämnas utan erinran i remissyttrandena.

Enligt försäkringsinspektionen har branschspecifikationen särskilt på

sakförsäkringens område med tiden kommit att drivas kanske väl långt. En

uppmjukning i enlighet med vad de sakkunniga föreslagit synes ej behöva

innebära vidgad koncessionering utan mera ha karaktär av praktiskt arrangemang.

Syftet med koncessionssystemet synes i många fall kunna helt tillgodoses,

även om bolagsordningarna skulle mindre i detalj än vad nu är

fallet angiva vilka olika försäkringstyper som må drivas av vederbörande

försäkringsbolag.

Försäkringsbolagens riksförbund anser det vara tillfyllest, att branschspecifikationen

i stort avgränsar de grenar av försäkringsverksamheten som

koncessionen omfattar, varvid i största utsträckning måste beaktas den pågående

utvecklingen mot att i en försäkring innefatta flera olika risker avseende

samma försäkrade objekt.

Folksam delar de sakkunnigas åsikt att branschspecifikationen i reglementena

behöver revideras och förenklas. Bolaget betraktar branschspecifikationen

mindre ur behovsprövningssynpunkt än som ett medel att underlätta

bedömningen av vilka försäkringsgrenar ett bolag har naturliga förutsättningar

och resurser att bedriva. Folksam ifrågasätter om icke branschkatalogen

för skadeförsäkringsbolag skulle kunna förenklas till ungefär följande.

1. Kort olycksfalls- och sjukförsäkring

2. Trafik- och motorfordonsförsäkring

3. Sjö- och transportförsäkring

4. Annan försäkring mot materiell skada och följden av sådan skada

5. Ansvarsförsäkring

6. Förmögenhetsförlustförsäkring och intresseförsäkring

7. Husdj ursförsäkring.

Folksam anför bl. a. följande i anslutning till sitt förslag.

I grupp 4 kommer brand-, stöld-, maskinförsäkring osv. men även därmed

sammanhängande avbrottsförsäkringar. Även skogsförsäkring bör ingå

i denna grupp.

Förekomsten av så skilda företagstyper som riksbolag och lokala bolag

kunde motivera en uppdelning av grupperna 3 och 4 i »stor» och »liten»

försäkring. Gränsdragningen är dock vansklig och vidare kan man förutsätta

att bolagen skall hålla sig inom ramen för sina resurser. Det har funnits

teoretisk möjlighet för lokala brandförsäkringsbolag att försäkra storindustrin.

I praktiken har det dock veterligen inte förekommit.

I grupp (i ingår ansvarsförsäkring mot förmögenhetsförlust, garantiförsäkring,

kreditförsäkring, regnförsäkring m. m. Här kan man också tänka

sig att täcka vissa andra försäkringsbehov, t. ex. förlust om en charkuteributik

måste stänga på grund av epidemi. Utvecklingen går mot kombinerade

försäkringar av olika slag. Det är svårt att tänka sig att branschkatalogen

kan vara så utformad att en kombinerad försäkring alltid berör bara en

7 Bihang till riksdagens protokoll 1061. 1 samt. Nr 171

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

försäkringsgren. Berör den flera bör den dock i allmänhet kunna gå att redovisa

i helhet inom en av dem. I kombinerade försäkringar bör bolaget

också ha möjlighet att — i samråd med tillsynsmyndigheten — gå utanför

sin koncession, t. ex. genom att livförsäkringselement ingår i skadeförsäkring.

Även de sakkunnigas förslag att till försäkringsinspektionen i ökad utsträckning

överföra beslutanderätten i ärenden angående stadfästelse

av försäkringsbolags beslut rörande ändring av bolagsordning och

grunder godtages eller lämnas utan erinran i remissyttrandena. Förslaget

innebär enligt försäkringsinspektionen att Kungl. Maj :t befrias från alla

försäkringsärenden av rutinkaraktär. Förutom nybildningsärenden och överklaganden

kommer endast de viktigaste ändringsärendena att handläggas av

landets högsta förvaltningsmyndighet.

Departementschefen

De sakkunnigas behandling av frågorna om koncessionsgivningen och

branschspecifikationen utmynnar icke i förslag till lagändring i annan del

än beträffande beslutanderätten i koncessionsärenden. I detta hänseende

föreslås, att avgörandet i ärenden angående stadfästelse av ändring av bolagsordning

och grunder — vilket redan nu i viss utsträckning ankommer på

försäkringsinspektionen — överflyttas från Kungl. Maj:t till inspektionen;

dock med skyldighet för inspektionen att överlämna ärenden av principiell

betydelse eller eljest av synnerlig vikt till Kungl. Maj:ts avgörande.

Förslaget att överföra beslutanderätten i stadfästelseärenden om ändring

av bolagsordning och grunder till försäkringsinspektionen har godtagits eller

lämnats utan erinran i remissyttrandena. Även den av de sakkunniga

redovisade inställningen till koncessionsgivningen och branschspecifikationen

har i allmänhet vunnit remissinstansernas gillande.

De sakkunniga har verkställt en ingående granskning av koncessionsgivningen

och därvid kommit till den slutsatsen att anledning ej finnes att

föreslå någon ändring av de i FL föreskrivna materiella villkoren för koncession.

Denna ståndpunkt finner jag välgrundad. Den företagna utredningen

får anses utvisa att nuvarande regler är ändamålsenliga och erbjuder

tillfredsställande möjligheter att anpassa tillämpningen till utvecklingen

på försäkringsområdet. Det saknas från dessa utgångspunkter skäl att

rubba den av statsmakterna vid tillkomsten av FL uppställda grundsatsen

att koncession förutsätter att den tillämnade rörelsen skall vara behövlig

och även eljest ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet.

Från några remissinstansers sida har uttryckts tvekan om nyttan av en

behovsprövning. Bl. a. har härvid pekats på att en sådan prövning torde

vara oförenlig med utvecklingen mot en fri europeisk marknad. Härtill må

anmärkas, att försäkringsrörelsen i de flesta länder står under särskild kontroll

från statsmakternas sida. OEEC:s underkommitté för försäkringsfrågor

har påbörjat ett jämförande arbete rörande försäkringslagstiftningen i olika

europeiska länder. Om ett europeiskt samarbete kommer till stånd på

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

detta område är det möjligt, att detta skulle kunna medföra vissa problem

rörande s. k. harmonisering av försäkringslagstiftningen. Utvecklingen av

denna fråga får givetvis följas med uppmärksamhet. På sakens nuvarande

ståndpunkt, innan ännu riktlinjer för ett sådant samarbete uppdragits, torde

dock skäl ej föreligga att överväga ett uppgivande av det nuvarande systemet.

Såsom de sakkunniga anmärkt har koncessionsgivningen på skadeförsäkringsområdet

efter tillkomsten av FL i hög grad påverkats av den ökade

utbredningen av olika slag av kombinationsförsäkringar, inneslutande moment

från ett flertal försäkringsgrenar. Hemförsäkringen och fastighetsförsäkringen

är exempel på dylika former av standardiserade enhetsförsäkringar,

som nått stor popularitet. Eftersom många skadeförsäkringsbolag

endast haft koncession för vissa av de försäkringsformer, som ingår i de

nya kombinationsförsäkringarna, har koncessionsutvidgningar aktualiserats

för att ge vederbörande bolag möjlighet att erbjuda sina kunder de gängse

kombinationsförsäkringarna. Jag delar de sakkunnigas uppfattning att det

sett i stort bör anses vara ett försäkringstagarintresse, att sådana försäkringsbolag,

som redan äger rätt att meddela de viktigaste av de försäkringsformer,

som ingår i rationella och kostnadsbesparande försäkringskombinationer,

genom koncessionsutvidgningar beredes möjlighet att tillhandahålla

försäkringskombinationerna i deras helhet. Med hänsyn till utvecklingen på

området får sådana koncessionsutvidgningar från försäkringstagarsynpunkt

anses behövliga och innefatta en sund utveckling av försäkringsväsendet.

Enligt min mening finnes därför ej skäl att i detta avseende överväga en

omläggning av den förda koncessionspolitiken.

Enligt FL skall försäkringsbolags bolagsordning bl. a. innehålla uppgift

om föremålet för bolagets verksamhet. Spörsmålet om hur långt specifikationen

skall drivas ansågs av de lagstiftande instanserna vid FL:s tillkomst

böra överlämnas åt rättstillämpningen. Såsom tidigare nämnts har de sakkunnigas

behandling av frågan om branschspecifikationen icke utmynnat i

förslag till lagändring. Vad de sakkunniga anfört i ämnet har mera karaktären

av ett framtidsprogram och åsyftar icke några omedelbart verkande åtgärder.

De sakkunniga konstaterar, att branschspecifikationen drivits långt

och att den nuvarande detalj uppräkningen av olika försäkringsformer är

förenad med vissa praktiska olägenheter. De förordar därför att branschspecifikationen,

i främsta rummet inom sakförsäkringen, göres mindre detaljerad

än som för närvarande är fallet och att försäkringsinspektionen i

detta syfte och under beaktande av den pågående utvecklingen av försäkringsformerna

i samarbete med representanter för försäkringsväsendet upprättar

eu standardbransch katalog. En sådan branschkatalog skulle enligt de

sakkunniga ha karaktären av en riktpunkt vid bolagsordningarnas utformning

i framtiden.

De sakkunnigas utredning av förhållandena på förevarande område synes

utvisa, att en viss förenkling av branschspecifikationen är både möjlig och

önskvärd. Det framkomna uppslaget torde därför vara värt alt pröva och

s. 100 Kontrollera mot PDF

100 Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

jag finner för egen del ej något att erinra mot att ett samarbete av angivet

slag upptages.

Med stöd av bemyndigande i FL har Kungl. Maj :t uppdragit åt försäkringsinspektionen

att i viss utsträckning stadfästa beslut angående ändring

av bolagsordning och grunder. De sakkunnigas förslag om en längre gående

överflyttning av beslutanderätten i ändringsärenden till försäkringsinspektionen

har, med den utformning förslaget erhållit, den huvudsakliga innebörden,

att avgörandet av åtskilliga ärenden av mera rutinbetonad karaktär

överflyttas från Kungl. Maj:t till försäkringsinspektionen. Viktigare ändringsärenden

kommer alltjämt, liksom ärenden om nybildning av försäkringsbolag,

att avgöras av Kungl. Maj:t. De skäl som anförts för den föreslagna

reformen synes övertygande och jag vill därför förorda dess genomförande.

Förslaget föranleder ändring av 1, 4 och 166 §§.

I samband med förslagets genomförande bör i administrativ ordning

meddelade bestämmelser om uppdrag åt försäkringsinspektionen att i Kungl.

Maj:ts ställe meddela stadfästelse i ändringsärenden upphävas.

D. Soliditets- och skälighetsprinciperna inom skadeförsäkringen

Gällande rätt m. m.

Soliditets principen -— som jämte skälighetsprincipen utgör den fundamentala

grundsatsen för tillvaratagande av försäkringstagarnas intressen -—

uttryckes i FL icke direkt i ord såvitt rör annan försäkring än livförsäkring

och därmed i lagen jämställd personförsäkring. Principen i fråga gäller

dock likafullt även för sådan annan försäkring, vilken här benämnes skadeförsäkring.

Den svenska tillsynslagstiftningen berörande försäkringsväsendet

har sin historiska grund i en strävan att skydda allmänheten mot ekonomiska

förluster. I förarbetena till den tidigaste svenska lagstiftningen på

tillsynsområdet uttrycktes saken bl. a. så, att det vid vanlig handel i allmänhet

kunde vara för köparen tämligen likgiltigt, om handeln vore i

mindre mån fördelaktig eller till och med förlustbringande för säljaren,

blott det köpta erhölles och priset därför ej vore oskäligt. Vid försäkring

däremot låge det visserligen i försäkringstagarens intresse, att villkoren

bleve billiga, och därtill borde konkurrensen medverka. Men för försäkringstagaren

vore det av ojämförligt större vikt, att det bolag, varmed han

inlåtit sig, ständigt hade en god ställning, så att vid inträffande av den händelse,

som i försäkringsavtalet avsåges, ingen svårighet mötte för fullgörande

av bolagets därav beroende förbindelse. Försäkringstagaren vore därför

berättigad att fordra, att bolaget vore ändamålsenligt ordnat och icke

vidtoge någon åtgärd, varigenom dess förmåga att fullgöra åtagna förbindelser

äventyrades.

Tillsynslagstiftningens regelkomplex har intill dess att jämväl skälighetsprincipen

kom till uttryck i lagtexten i stort sett uteslutande tagit sikte

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

på afl tillgodose försäkringstagarnas berättigade fordran på bolagens soliditet.

De redan tidigt detaljerade bestämmelserna om ordningen för bolagsbildningen,

reglerna om kapital och fonduppläggning samt den fortlöpande

kontrollen är samtliga uttryck för omsorgen om företagens soliditet, upprätthållen

i främsta rummet i försäkringstagarnas intresse. Insyn och publicitet

har på detta område icke ansetts vara tillfyllest, därför att allmänheten

i regel saknar förutsättningar att tränga in i den invecklade teknik, varpå

försäkringsverksamheten bygger, och därför regelmässigt icke — om den

än har tillgång till vissa fakta — kan bedöma, huruvida försäkringsbolagen

är i stånd att fullgöra sina förbindelser enligt de ingångna försäkringsavtalen.

Bestämmelserna till skydd för försäkringsbolagens soliditet är mera långtgående

och detaljerade inom livförsäkringen med dess ofta mycket långa

avtalstider och vanliga kombinationer av riskskydd och sparande än vad

fallet är inom skadeförsäkringen. Dock finnes även för skadeförsäkringens

del ett stort antal lagstadganden, som bygger på soliditetsgrundsatsen.

Meddelar försäkringsbolag försäkring av annat slag än personförsäkring

(sakförsäkring) och meddelas sådan försäkring för all framtid eller för

längre tid än tio år, gäller dessutom vissa speciella regler om kapitalplacering

m. m. vilka skall ge särskilda garantier för fullgörandet av ifrågavarande

långtidsförbindelser.

Medan soliditetsprincipen sedan gammalt varit vägledande inom den

svenska försäkringsrörelselagstiftningen avseende skadeförsäkring, har först

under 1950-talet vid sidan härav uppställts en skälighets princip såsom legalt

rättesnöre för större delen av den skadeförsäkringsverksamhet, som bedrives

av de svenska försäkringsbolagen. Skälighetsprincipen på skadeförsäkringsområdet

infördes, såsom förut nämnts, i FL genom 1950 års ändringar

av samma lag. Sålunda åligger det numera jämlikt 282 § 2 mom. FL

styrelsen och verkställande direktören i försäkringsbolag, som meddelar försäkring

av annat slag än livförsäkring (och därmed jämställd försäkring),

att med hjälp av fortlöpande statistik eller annorledes övervaka att premiesättningen

är skäligt avvägd med hänsyn till den risk, som försäkringen är

avsedd att täcka, nödiga omkostnader för försäkringen samt omständigheterna

i övrigt. Statistik får upprättas för två eller flera bolag gemensamt. Det

åligger därjämte nyssnämnda bolagsorgan att till försäkringsinspektionen,

för tidrymd som inspektionen bestämmer, insända redogörelse för den metod

som använts för övervakning av premiesättningen och för erfarenheter

av övervakningen. De anförda reglerna äger emellertid icke tillämpning på

verksamhet, som bedrives i utlandet, och ej heller på sjö- eller transportförsäkring,

som bedrives i Sverige. I 283 § upptages vidare en allmän regel om

skyldighet för styrelsen och verkställande direktören att lämna försäkringsinspektionen

de upplysningar angående verksamheten, som inspektionen

finner erforderliga.

Anmärkas må här, att såvitt rör den obligatoriska trafikförsäkringen

lagen om trafikförsäkring å motorfordon innehåller vissa specialregler, som

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

bl. a. avser premiernas skälighet. Dessa regler möjliggör en längre gående

kontroll än vad de ovan omförmälda bestämmelserna i FL medger för skadeförsäkringsområdet

över huvud taget.

Beträffande den praktiska tillämpningen av försäkringsinspektionens skälighetskontroll

anföres i betänkandet, att denna, såvitt gäller annan skadeförsäkring

än trafikförsäkring, hittills icke avsatt några mera beaktansvärda

spår.

Ur betänkandets framställning rörande skälighetskontrollen (s. 188—194)

må här återges en redogörelse för vilket material som för tillsynen över skälighetsprincipens

efterlevnad på skadeförsäkringsområdet inkommer till inspektionen

från de svenska försäkringsbolagen. Beträffande uppgifternas

innehåll har överläggningar ägt rum mellan inspektionen och försäkringsbolagen.

Uppgifter — avseende räkenskapsåren från och med 1953 — inkommer

från 30 försäkringsbolag rörande

a) på året belöpande premier, skador och förvaltningskostnader för direkt

skadeförsäkring i Sverige i vissa försäkringsgrenar,

b) på året belöpande skador och försäkringsbestånd i brandförsäkring,

c) utbetald vinst till försäkringstagarna i vissa försäkringsgrenar med

uppgift om tillämpade regler och utbetalade belopp samt

d) avvecklingen av på året belöpande skador i vissa försäkringsgrenar för

tidigare årgångar.

De försäkringsgrenar, beträffande vilka de under a), c) och d) angivna

uppgifterna i förekommande fall lämnas, är följande:

I. Olycksfalls- och sjukförsäkring för högst tio år:

1. Individuell försäkring

2. Kollektiv försäkring

II. Brand-, skogs-, ansvarighets-, vattenledningsskade-, glas-, inbrotts-, slöld
och

rånförsäkring m. m.:

1. Hemförsäkring

2. Fastighetsägarförsäkring

3. Företagarförsäkring

4. Villaägarförsäkring (i vissa fall)

III. Annan skadeförsäkring:

1. Garantiförsäkring

2. Kreditförsäkring

3. Luftfartsförsäkring

4. Maskinförsäkring

a) Fasta maskiner (t. o. m. 1954)

b) Traktorer

5. Motorfordonsförsäkring

6. Regnförsäkring

7. Storm-, hagel- och frostskadeförsäkring

8. Smycke- och diverseförsäkring

De lämnade uppgifterna har karaktären av ramuppgifter för de ovan specificerade

försäkringsgrenarna i deras helhet. Ifrågavarande specialuppgif
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition, nr 171 år 1961

ter för skälighetskontrollen skall, till skillnad mot vad fallet i allmänhet är

med bolagens bokföringsuppgifter av samma slag, icke innehålla några förstärkningar

eller säkerhetstillägg. Den tjänsteman hos försäkringsinspektionen,

som närmast sysslar med kontrollen över skälighetsprincipen i skadeförsäkring,

har för de sakkunniga upplyst, att uppgifterna är otillräckliga för

en skälighetsprövning i strängare bemärkelse, eftersom de endast lämnai en

bild av utfallet i hela försäkringsgrenar. För att en skälighetsprövning av

längre gående slag skall kunna realiseras erfordras en betydligt djupaie liskklassindelning

samt delvis ytterligare statistiska data, nämligen försäkringsantal,

försäkringssummor, skadeantal in. m.

Utöver nu angivet material lämnade försäkringsbolagen i samband med

avgivande av uppgifter för det första räkenskapsårets skälighetskontroll en

allmän orientering rörande de anordningar, som tillämpades vid bolagens

premieövervakning.

I viss omfattning offentliggöres de inkomna uppgifterna i bearbetat skick

i försäkringsinspektionens publikation Enskilda försäkringsanstalter.

Kontrollen över trafikförsäkringen grundar sig sedan gammalt på ett

detaljerat riskklasschema, vilket flera gånger omarbetats. Det av försäkringsinspektionen

senast fastställda schemat tillämpas från och med räkenskapsåret

1958. Differentieringen på skilda riskklasser är långt driven och

baserar sig på motorfordonstyp, användningssätt och fordonets hemort. T. ill

inspektionen bär sedan gammalt årliga statistiska uppgifter lämnats avseende

antal fordon under årsrisk, antal skador och skadebelopp för de

skilda riskklasserna. Dessa uppgifter har utgjort underlag för en — låt

vara begränsad —- skälighetskontroll av trafikförsäkringens riskpremier.

De av försäkringsinspektionen fastställda grunderna för premiernas omkostnadstillägg

ger — om härvid bortses från en schablonartat beräknad

skaderegleringskostnad, f. n. uppgående till 1 % av premierna — uttryck

för den ram, inom vilken trafikförsäkringsbolagen kostnadsmässigt har att

arbeta. Tilläggas bör emellertid, att å premierna får uttagas ett vinsttillägg,

som f. n. utgör 8 %, vilket belopp tillföres den övriga rörelsen. I

I betänkandet lämnar de sakkunniga vissa uppgifter om tariff sammanslutningar

på skadeförsäkringens område.

I stor utsträckning är på skadeförsäkringens område premietariffer och

allmänna försäkringsvillkor gemensamma för ett flertal försäkringsbolag.

Bolagens samarbete i nu angivna hänseenden bedrives väsentligen inom ramen

för speciella, huvudsakligen för ifrågavarande ändamål inrättade organ,

vanligen benämnda tarifföreningar, men äger även rum jämlikt särskilda

ofta för mera specialbetonade branscher träffade överenskommelser

mellan olika försäkringsbolag utan att för ändamålet några särskilda gemensamma

organ inrättats. Anslutningen till organ av bär avsedda slag eller

överenskommelser av angivna innehåll utgör kartellsamarbete i konkurrenslagstiftningens

mening. De sakkunniga har ansett det vara på sin plats

att i detta sammanhang, utan anspråk på fullständighet, i korthet för de

skadeförsäkringsområden, inom vilka skälighetsprincipen gäller, nämna

några betydande samarbetsorgan samt att ge exempel på några försak
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

ringsgrenar, där samarbete äger rum på grundval allenast av därom träftad

överenskommelse. Uppgifterna om antalet försäkringsbolag, som är

anslutna till de nämnda tarifföreningarna, avser läget vid ingången av år

lJoy och innefattar endast svenska riksbolag för skadeförsäkring. För närmai"®

uPPtÖfter rörande nu ifrågavarande kartellsamarbete hänvisas till det

?v irsakringsinspektionen förda kartellregistret. Sammanfattningar av där

av*^. avseende i de flesta fall förhållandena vid ingången av år

1955 återfinnes i publikationen Näringfrihetsfrågor årgång 1955 häfte 7.

Svenska tariff öreningen till vilken är anslutna 11 försäkringsaktiebolag

och 1 ömsesidigt försäkringsbolag, fastställer premietariffer och allmänna

lorsaknngsvillkor for medlemsbolagen såvitt rör ansvarighets-, brand- (ej

skogsbrand), cykel-, glas-, inbrotts-, kyl-, resgods-, stormskade- och vattenledmngsskadeför

säkring.

n T.arif(örenin9en för olycksfalls- och sjukförsäkring, till vilken är anslutna

9 forsaknngsakliebolag och 2 ömsesidiga försäkringsbolag, fastställer premietariffer

och allmänna försäkringsvillkor för medlemsbolagen huvudsakligen

såvitt rör olycksfalls- och sjukförsäkring för högst tio år.

Svenska maskintariff öreningen, till vilken är anslutna 7 försäkringsaktiebolag

och 2 ömsesidiga försäkringsbolag, fastställer premietariffer och allmänna

försäkringsvillkor för medlemsbolagen såvitt rör maskinförsäkring.

Svenska hilförsäkringsföreningen, till vilken är anslutna 8 försäkringsaktiebolag

och 1 ömsesidigt försäkringsbolag, fastställer premietariffer och

allmänna försäkringsvillkor för medlemsbolagen såvitt rör trafik- och annan

motorfordonsförsäkring.

Föreningen för biltransportförsäkring, till vilken är anslutna 13 försäkringsaktiebolag,

fastställer premietariffer och allmänna försäkringsvillkor

för medlemsbolagen såvitt rör biltransportförsäkring.

Ömsesidiga försäkringsbolags tariffcentral, till vilken är anslutna 1 försaknngsaktiebolag

och 1 ömsesidigt försäkringsbolag, fastställer premietaritier

och allmänna försäkringsvillkor för de anslutna bolagen såvitt rör ansvarighets-,

brand-, cykel-, glas-, inbrotts-, kyl-, resgods-, rån- och vattenledningsskadeförsäkring.

Särskilda överenskommelser rörande gemensamma premietariffer och allmänna

försäkringsvillkor finnes härutöver träffade mellan vissa försäkringsbolag,

bl. a. såvitt rör ansvarighetsförsäkring mot förmögenhetsförlust,

garantiförsäkring och skogsförsäkring. I

I gällande tills3mslagar i Danmark och Norge återfinnes icke någon skälighetsprincip

på skadeförsäkringsområdet.

1 Finland gäller en skälighetsprincip för livförsäkring och annan långvarig

försäkring liksom för lagstadgad olycksfallsförsäkring och trafikförsäkring.

I det kommittébetänkande, som ligger till grund för den gällande

tillsynslagen, diskuterades lagfästandet av en sådan princip jämväl på

skadeförsäkringsområdet i övrigt, men man avstod från alt lägga fram något

förslag av detta innehåll. Då kommittén fattade sin negativa ståndpunkt

i denna fråga, skedde detta på den grunden, att man ansåg att alltför mycket

statistiskt arbete borde undvikas, enär det endast ökade kostnaderna för

och därigenom fördyrade försäkringen. Sålunda kunde man säga, summerade

kommittén, att en alltför effektiv övervakning av skälighetsprincipen

försvarade förverkligandet av densamma.

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

105

De sakkunniga

SOLIDITETSPRINCIPEN

De sakkunnigas mening är att bestämmelserna i FL angående skadeförsäkring

fortfarande bör bygga på soliditetsprincipen. De sakkunniga framhåller

att den reella betydelsen av soliditetsgrundsatsen för skadeförsäkringsbolagen

alltsedan skadeförsäkringsrörelsen i vårt land stabiliserats och vuxit sig

stark i någon mån kommit i bakgrunden. Det har mer eller mindre blivit

en självklarhet, att skadeförsäkringsbolagen i vårt land har förmåga att

fullgöra sina förbindelser enligt ingångna avtal. Hur mycket detta är en

följd av lagstiftningen och hur mycket detsamma är att tillskriva bolagsledningarnas

av lagen oberoende strävanden att åstadkomma eu god konsolidering

av företagen kan icke med säkerhet avgöras. Nära till hands synes ligga

att antaga, att båda faktorerna verkat åt samma håll.

Såvitt de sakkunniga funnit, föreligger det icke någon anledning att vid

översynen av FL ge soliditetsprincipen en mera undanskymd plats än hittills

på skadeförsäkringsområdet. Flera skäl talar för att FL och den på

grundval av FL anordnade försäkringsbolagstillsynen först och främst bör

ha till uppgift att trygga försäkringsbolagens förmåga att fullgöra sina förpliktelser

gentemot försäkringstagarna. Dessa har ett starkt intresse av att

försäkringsbolagen kan fullfölja ingångna avtal. Vid all skadeförsäkring har

säljaren-försäkringsgivaren att under en avtalad period framåt i tiden utbetala

en bestämd ersättning för det fall att någon eller några händelser av

angivet slag skulle inträffa, och köparen-försäkringstagaren erlägger regelmässigt

betalning i förskott för denna risktäckning. Då således skadeförsäkringstagaren

i allmänhet erlägger förskottslikvid, har han redan på denna

grund ett större intresse av att säljaren har en sund ekonomi än vad en genomsnittsköpare

har. Härtill kommer, att vid inträffade försäkringsfall de

skadeförsäkrades ekonomiska framtid i många fall är i hög grad beroende

av försäkringsbolagets förmåga att fullgöra sin prestation. Ofta befinner sig

den enskilde vid inträffat försäkringsfall i en nödsituation, vars avhjälpande

i mycket är avhängigt av att ersättning i enlighet med försäkringsavtalet

verkligen erhålles från försäkringsgivaren. Vid fleråriga personförsäkringsavtal

har försäkringstagarna utöver vad ovan sagts ett speciellt intresse av

att vederbörande försäkringsbolag icke på grund av dålig ekonomi måste

nedlägga sin verksamhet före avtalstidens utgång. Har de försäkrades hälsotillstånd

försämrats under avtalstiden, kan det nämligen inträffa, att försäkring

icke alls eller blott till väsentligt högre premie kan erhållas i annat

skadeförsäkringsbolag. Jämväl ur kreditmarknadssynpunkt är det angeläget

att betryggande garantier finnes för skadeförsäkringsbolagens betalningsförmåga.

De sakkunniga åberopar ytterligare, att på grund av försäkringstekniken

in. in. det är svårt för allmänheten att bilda sig en tillförlitlig uppfattning

om ett skadeförsäkringsbolags ekonomi och att detta accentuerar kra
-

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

ven på att samhället på lagstiftningens väg skall skapa goda garantier för

försäkringsbolagens förmåga att fullgöra sina förbindelser. Konkurrensen

på skadeförsäkringsområdet kan medverka till en skälig premiesättning

m. m. men innefattar inga garantier för en sund ekonomi hos de enskilda

försäkringsbolagen. Konkurrensen kan tvärtom öka behovet av goda soliditetsgarantier.

De sakkunniga berör i detta sammanhang en speciell soliditetsfråga. Då

FL innehåller ett förbud för försäkringsbolag att driva annan rörelse än

försäkringsrörelse, är det yttersta motivet härför att en dylik främmande

verksamhet kan äventyra ett försäkringsbolags ekonomi och därför kan

medföra faror för försäkringstagarna. Lika farligt för ett skadeförsäkringsbolags

ekonomi kan det enligt de sakkunniga vara, därest ett sådant bolag

utnyttjar sin fria kapitalplaceringsrätt på det sättet, att försäkringsbolagets

tillgångar helt eller till en mycket stor del utlånas till ett enda eller några

få industri- eller affärsföretag. Av soliditetsgrundsatsen bör anses följa,

att ett försäkringsbolag bl. a. just vid sina kapitalplaceringar måste sörja

för en ändamålsenlig riskspridning. Det bör ankomma på försäkringsinspektionen

att tillse, att icke i något fall ett försäkringsbolag placerar sina

tillgångar i fordringar hos allenast något eller några få industri- eller affärsföretag.

SKÄLIGHETSPRINCIPEN

I överensstämmelse med vad som nu gäller anser de sakkunniga, att för

skadeförsäkringsområdets del — med undantag liksom nu för verksamhet

i utlandet samt för sjö- och transportförsäkring här i riket — FL skall ge

uttryck också för skälighetsprincipen, innefattande att försäkring skall beredas

till en med hänsyn till försäkringens art skälig kostnad. Enligt de

sakkunnigas uppfattning är de nuvarande lagbestämmelserna angående skälighetsprincipen

icke i allo ändamålsenligt utformade. Bestämmelserna ger

icke garantier för principens efterlevnad. På grund härav föreslår de sakkunniga

vissa ändringar och kompletteringar av FL, vilka skall skapa förutsättningar

för en effektivare skälighetskontroll på skadeförsäkringsområdet

än den nuvarande.

Allmänna synpunkter

De sakkunniga framhåller inledningsvis att det visserligen kan göras gällande,

att konkurrensen mellan olika försäkringsbolag sörjer för skälighet i

premiesättning m. m. Det förekommer emellertid begränsningar i priskonkurrensen

försäkringsbolagen emellan genom tariffsammanslutningar av

olika slag. Även om såväl lokala försäkringsbolag som ett flertal riksbolag,

däribland även mycket betydande sådana, står utanför ifrågavarande kartellsamarbete,

är läget dock faktiskt det, att priskonkurrensen inom försäkringsvärlden

är mindre utbredd än vad förteckningen över försäkringsbola
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Knngl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

gen i och för sig ger vid handen. Försäkringsbranschen är också, sett i stort,

ganska starkt centraliserad. Härtill kommer att konkurrensen ensam icke

utgör någon garanti för skälig premiesättning. Konkurrensen kan bl. a.

tvärtom fresta försäkringsbolag att i dumpingsyfte övergående pressa ner

premierna i en försäkringsgren genom anlitande av hopsamlade vinstfonder

eller löpande överskott i en annan gren. En konkurrens med dumpinginslag

är icke blott osund utan kan även höja de sammanlagda omkostnaderna i

branschen. Det bör nämligen hållas i minnet, att varje överflyttning av försäkring

från ett försäkringsbolag till ett annat föranleder extrakostnader.

Det är icke ett försäkringstagarintresse, sett i stort, att premierna hos försäkringsbolagen

med täta mellanrum sänkes och liöjes och att försäkringsstockarna

i anslutning härtill vandrar fram och tillbaka mellan bolagen med

höjda omkostnader såsom följd. Ur försäkringstagarsynpunkt måste det anses

angeläget, att försäkringsbolagens premier i de olika skadeförsäkringsgrenarna

varken är oskäligt höga eller oskäligt låga. För en skälighetsprincip

inom skadeförsäkringen och en kontroll över denna princips efterlevnad

talar också det förhållandet, att allmänheten för närvarande har mycket

starkt begränsade möjligheter att bedöma skäligheten i det pris, som försäkringsbolagen

begär för sina tjänster. Härtill kommer att skadeförsäkringen

i stor utsträckning vänder sig till alla kategorier samhällsmedlemmar och

bär till uppgift att bereda ett nödvändigt skydd mot ekonomiska katastrofer

och olyckor av skilda slag. I stor omfattning kan därför skadeförsäkringsverksamheten

sägas ha en social natur. Det synes icke rimligt, att inom en

bransch av ifrågavarande karaktär oskäliga priser skall få tillämpas.

Skall konkurrensen ensam garantera en skälig prissättning, kräves först

och främst, anför de sakkunniga vidare, att allmänheten har goda kunskaper

om den vara varom fråga är. Även om — såsom de sakkunniga i annat

sammanhang föreslår — konsumentupplysningen på försäkringsområdet

utbygges, kan det dock befaras att endast en mindre del av allmänheten förvärvar

sådana insikter i försäkringsfrågor, att den äger förutsättningar att tränga

närmare in i problemen. Härtill kommer att en konsumentupplysning, särskilt

när det gäller en så rörlig bransch som försäkringsbranschen, kan komma

att släpa efter. Enligt de sakkunnigas uppfattning är förhållandena på

skadeförsäkringsområdet så invecklade och samtidigt så rörliga, alt allmänhetens

reaktioner icke ger garantier för en skälig premiesättning i skadeförsäkring.

Det ligger i försäkringstagarnas intresse att konkurrensen såsom

premiereglerande faktor på skadeförsäkringsområdet kompletteras med en

speciell skälighetskontroll, utövad av en myndighet — försäkringsinspektionen

— som förfogar över bl. a. statistiska, försäkringsmatematiska och

försäkringsjuridiska experter. En skälighetskontroll från en dylik expertmyndighets

sida bör kunna bli av stort värde för försäkringstagarna. Icke

minst synes försäkringsinspektionen böra inrikta sin kontroll på att konkurrensen

mellan skadeförsäkringsbolagen ej tager sig sådana uttryck, att

försäljningskostnaderna blir onödigt höga eller sundheten i konkurrensen

eljest äventyras.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

Lämpligheten av en av försäkringsinspektionen utövad skälighetskontroll

synes de sakkunniga bestyrkas av erfarenheter från andra områden av försäkringsväsendet.

De sakkunniga nämner, att sedan genom FL skälighetsprincipen

lagfästs för livförsäkringsverksamhetens del, försäkringsinspektionens

skälighetskontroll uppenbarade orimliga premieförhållanden inom försäkringsgrenen

barnolycksfallsförsäkring med premieåterbetalning — vilken

gren utgör lång personförsäkring och följer livförsäkringsregler. Enligt

en av försäkringsinspektionen gjord sammanställning för åren 1941—1954

uppgick inom nämnda försäkringsgren riskpremierna under perioden till

sammanlagt ca 2 480 000 kronor, medan skadeersättningarna för samma tid

(exklusive läkarvårdsersättning) utgjorde allenast ca 456 000 kronor. Omkostnadsdelen

av premierna uppgick under perioden till sammanlagt ca

5 254 000 kronor; de i efterhand beräknade faktiska förvaltningskostnaderna

utgjorde ett något högre belopp eller ca 6 125 000 kronor. Det var mot bakgrunden

av dessa förhållanden som försäkringsbolagen i enlighet med försäkringsinspektionens

önskan nedlade vidare nyteckning inom ifrågavarande

försäkringsgren. De sakkunniga vill icke göra gällande, att inom skadeförsäkringen

förekommer några motsvarande missförhållanden. De sakkunniga

anser dock, att ovanstående exempel ger belägg för värdet av en skälighetskontroll

från försäkringsinspektionens sida. Anledning synes icke finnas

att undantaga skadeförsäkringsområdet som helhet från en dylik kontroll.

I nu gällande lag är några former av skadeförsäkringsverksamhet undantagna

från de särskilda bestämmelserna angående kontroll över premiesättningens

skälighet. Detta gäller försäkringsverksamhet, som bedrives i utlandet,

samt sjö- och transportförsäkring, som bedrives här i riket. De sakkunniga

finner icke skäl att föreslå något upphävande av dessa undantag.

Beträffande verksamhet i utlandet möter det nämligen särskilt stora svårigheter

att avgöra vad som är en skälig premie. Försäkringsgrenarna sjöoch

transportförsäkring riktar sig huvudsakligen till näringslivet. Dettas

företrädare synes ha goda förutsättningar att själva väl bevaka sina intressen

med avseende å premiesättningen i dessa försäkringsgrenar. Antalet

försäkringstagare i dessa grenar är i huvudsak mycket begränsat och grenarna

bedrives ofta av specialbolag. Verksamheten är starkt internationellt betonad

och premiesättningen påverkas av marknadens internationella karaktär.

Skadereglering m. m. äger ofta rum i utlandet, över huvud taget är sjöoch

transportförsäkringsbranschernas förhållanden starkt kommersiellt

präglade.

De sakkunniga har övervägt att undantaga även vissa andra delar av

skadeförsäkringsfältet från den speciella skälighetskontrollen. De sakkunniga

anför.

Beträffande industribrandförsäkring och annan industriförsäkring kan

göras gällande, att försäkringstagarna har goda förutsättningar att tillvarataga

sina intressen ifråga om premierna. Detta torde också i många fall vara

riktigt. Industriförsäkringen utgör emellertid icke på samma sätt som sjöförsäkringen

och transportförsäkringen en skarpt avskiljbar och särpräglad

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

verksamhet. Den har icke heller samma internationella karaktär som de sistnämnda

försäkringsgrenarna. Tveksamhet kan också råda om hur man

lämpligen bör draga gränsen mellan industriförsäkring och exempelvis försäkring

för småföretagare. Så snart företagsenheterna blir mindre, minskas

i realiteten företagens förutsättningar att på egen hand skaffa sig garantier

för premiesättningens skälighet. Småföretagarna inom industri, hantverk och

handel ävensom bl. a. fastighetsägare synes ha minst lika stort intresse som

privatpersoner av att en expertmyndighet utövar en skälighetskontroll inom

de skadeförsäkringsgrenar, varav de är berörda. Enligt de sakkunnigas mening

saknas anledning att beröva småföretagare och fastighetsägare m. fl.

det skydd, som en effektiv skälighetskontroll kan innebära för deras del. Då

det är svårt att draga en gräns mellan industriförsäkringar och försäkringar

för mindre företag och en godtyckligt dragen gräns på grund av gjorda erfarenheter

eller ändrade förhållanden kan behöva ändras, synes det ändamålsenligaste

vara att i enlighet med vad som nu gäller låta FL vara utformad

så, att även industriförsäkringarna omfattas av skälighetsprincipen i

skadeförsäkring. En annan sak är, "att när försäkringsinspektionen utväljer

de områden, inom vilka inspektionen i första hand upptager premiesättningens

skälighet till granskning, inspektionen icke torde komma att sysselsätta

sig med storindustrins försäkringsproblem. Det torde emellertid vara av

värde att inspektionen, om särskild anledning därtill uppkommer, icke är

förhindrad att taga upp även storindustrins premier till granskning. De sakkunniga

stannar således vid att förorda, att det nuvarande undantaget för

verksamhet i utlandet och för sjö- och transportförsäkring icke skall utvidgas

till att omfatta jämväl industribrandförsäkring och annan industriförsäkring

eller liknande.

Premiesättningen i skadeförsäkring är enligt de sakkunnigas mening förenad

med många svårigheter och erbjuder i flera hänseenden större problem

än premiesättning i livförsäkring. Härom anför de sakkunniga följande.

De risker som skadeförsäkringarna täcker är mycket olika. Även inom en

och samma skadeförsäkringsgren är riskförhållandena ofta starkt skiftande.

Ett flertal faktorer inverkar här på ett avgörande sätt. Det försäkrade objektets

art, närmare konstruktion, belägenhet och användningssätt m. in. spelar

ofta eu avgörande roll för bestämningen av riskernas storlek och karaktär.

Även sådana faktorer som de ekonomiska konjunkturerna, väderleksförhållandena

m. m. kan mer eller mindre återverka på utfallet av olika skadeförsäkringsgrenar.

Försäkringarnas innehåll och omfattning kan vidare genom

olika utformning av försäkringsvillkoren varieras på ett mycket betydelsefullt

sätt. Försäkringsgivarens ekonomiska ansvar är inom skadeförsäkringen

starkt beroende av försäkringsvillkorens närmare utformning.

Icke minst med hänsvn till de skiftande förhållandena och rikedomen

av riskskiljande och riskpåverkande faktorer möter det stora svårigheter att

få en klar närmare bild av premiesättningen på skadeförsäkringsområdet.

Ännu svårare blir det att få eu välgrundad uppfattning om huruvida de av

skadeförsäkringsbolagen tillämpade premietarifferna kan anses tillfredsställande

ur skälighetssynpunkt eller ej. Av betydelse i sammanhanget är att

skadeförsäkringstarifferna i stor utsträckning bygger icke blott på bakomliggande

statistik utan också på olika slags tekniska erfarenheter och överväganden,

vilkas principiella riktighet kan vara fullt klar men vilkas kvantitativa

tyngd kan vara oviss. Det aktuella statistiska material som föieligger

hos skadeförsäkringsbolagen torde dessutom otta vara alltför begränsat

till omfattningen och i tiden för att verkligt tillförlitliga slutsatser skall

kunna dragas av detsamma. Det förhållandet att tekniken i dagens sam
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

hälle befinner sig i snabb utveckling och samtidigt försäkringsformerna

inom skadeförsäkringen undergår många förändringar minskar möjligheterna

att få en god statistisk belysning av premiesättningen i skadeförsäkring.

Då riskerna ändras, nya försäkringsformer tillskapas, försäkringsvillkoren

moderniseras och ändras och samtidigt innehållet i de konkurrerande

skadeförsäkringsbolagens försäkringar ofta icke är identiskt utan företer

vissa olikheter, torde det i stor utsträckning vara omöjligt att åvägabringa

en skadeförsäkringsstatistik, som på en gång är aktuell och överspänner

så många fall och så lång tid att statistiken ensam kan tjäna såsom underlag

för premiesättningen. Statistiken måste — på sätt som nu sker — kompletteras

med tekniska riskbedömningar, som icke är statistiskt underbyggda.

Försäkringsinspektionens fortlöpande skälighetsövervakning

Samhällets insyn i skadeförsäkringsbolagens premiesättning är enligt de

sakkunnigas uppfattning för närvarande mycket begränsad och därmed också

möjligheten för samhället att övervaka att premiesättningen inom ifrågavarande

sfär av försäkringsväsendet är skälig. Ett undantag utgör den

obligatoriska trafikförsäkringen, beträffande vilken såsom förut nämnts

särskilda bestämmelser rörande bl. a. premierna finnes meddelade dels i

lagen om trafikförsäkring å motorfordon och dels i de av Kungl. Maj :t uppställda

villkoren för skadeförsäkringsbolagens trafikförsäkringskoncessioner.

De uppgifter angående på förflutna år belöpande premier, skador och

förvaltningskostnader m. m. inom ett antal försäkringsgrenar och riskområden,

som skadeförsäkringsbolagen sedan år 1953 redovisat till försäkringsinspektionen

jämlikt 282 § FL, ger en mycket grov efterhandsbild av

premieförhållandena på skadeförsäkringsfältet. Såsom förut framhållits erhålles

genom dessa uppgifter i huvudsak blott en bild av utfallet ifrågavarande

år inom olika skadeförsäkringsgrenar betraktade såsom helheter

men icke någon bild av de betydande premiedifferentieringar mellan olika

riskklasser m. m., som förekommer inom varje gren. Såsom exempel på eu

riskklassindelning nämner de sakkunniga, att inom motorfordonsförsäkringen

premierna är mycket olika för lastbilar och personbilar. Ett stort antal

skilda riskkategorier med olika premier förekommer. Enligt de sakkunnigas

uppfattning är tiden nu mogen för att kräva en utförligare löpande

redovisning av skälighetsförhållandena vid premiesättningen. En belysning

i rimlig omfattning av skäligheten av olika tariffer inom skadeförsäkringsgrenarna

synes böra eftersträvas.

Bestämmelserna angående den fortlöpande bevakningen av att premiesättningen

i skadeförsäkring är skäligt avvägd synes de sakkunniga icke vara

fullt entydiga. Försäkringsinspektionens befogenheter i sammanhanget

förefaller nämligen något oklara. Å ena sidan är försäkringsbolagens redovisningskyldighet

i förhållande till försäkringsinspektionen i lagrummet begränsad

till att omfatta en redogörelse för den metod som använts för bolagens

egen övervakning av premiesättningen och för erfarenheter av övervakningen.

Det synes icke förutsatt, att försäkringsinspektionen skall äga meddela

bindande anvisningar till skadeförsäkringsbolagen rörande redovis
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

ningens innehåll. Å andra sidan torde 283 § FL ge uttryck för principen att

försäkringsinspektionen städse skall äga få de upplysningar angående försäkringsbolagens

verksamhet, som inspektionen finner erforderliga.

Visserligen brukar överläggningar äga rum mellan försäkringsinspektionen

och försäkringsbolagen, innan mera vidlyftigt statistiskt eller annat

material av inspektionen inhämtas från bolagen, och enighet brukar kunna

uppnås om vilka uppgifter som skall lämnas. Det skulle dock icke vara

tillfredsställande ur försäkringstagarsynpunkt, om inspektionen icke skulle

ha avgörandet i sin hand när det gäller att bestämma omfattningen av de

uppgifter, som försäkringsbolagen skall lämna för den fortlöpande kontrollen

över premiesättningens skälighet. De sakkunniga föreslår därför,

att 282 § 2 mom. första stycket sista punkten FL ersättes av en bestämmelse

av innehåll att det åligger styrelsen och verkställande direktören att

å tid och enligt formulär som försäkringsinspektionen bestämmer, till inspektionen

insända uppgifter till belysning av bolagets premiesättning. De

sakkunniga förutsätter såsom något självklart, att försäkringsinspektionen

jämväl i fortsättningen samråder med försäkringsbolagen, innan vidlyftigare

uppgifter infordras, och att tillbörlig hänsyn tages till bolagens möjligheter

att utan orimlig omgång framtaga uppgifter av olika slag. Det synes

icke uteslutet, att införandet av elektroniska databehandlingsmaskiner

kan göra det lättare för försäkringsbolagen än förut att tillhandahålla statistiskt

material av intresse i sammanhanget.

Försäkringsinspektionens fortlöpande övervakning av premiesättningens

skälighet torde böra inriktas på såväl riskdelen av premien som omkostnadsdelen

av densamma. För omkostnadskontrollen erfordras bl. a. uppgifter

om försäkringsbolagens faktiska förvaltningskostnader av olika slag.

Uppmärksamheten måste vara inriktad på frågeställningen, huruvida bolagen

tillvaratager föreliggande möjligheter att rationalisera och förbilliga

förvaltningen.

Anmälan om premieändringar

Även om försäkringsbolagens fortlöpande uppgifter till belysning av premiesättningens

skälighet göres mera innehållsrika, anser de sakkunniga dock

en efterhandsrapportering av ifrågavarande slag icke vara till fyllest när det

gäller ett så skiftande och rörligt område som skadeförsäkringsfältet. Den

statistik som tillhandahålles försäkringsinspektionen är icke den enda grund,

varpå skadeförsäkringsbolagen bygger vid sin premiesättning. Flera skäl

synes de sakkunniga tala för att skyldighet hör åläggas försäkringsbolagen

att i lämplig omfattning underrätta försäkringsinspektionen innan de företager

premieändringar på skadeförsäkringsområdet och alt därvid delgiva

inspektionen en sammanfattning av allt det material och alla de överväganden

av teknisk eller annan art, varpå de avsedda premieändringarna bygger. De

sakkunniga anser däremot icke lämpligt att kräva att inspektionen skall

godkänna premieändringarna. Konstruktionen alt försäkringsinspektionen

dels har en fortlöpande premieövervakning och dels får tillgång till förelig
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

gande material och överväganden vid premieändringar har i dag sin motsvarighet

på livförsäkringsområdet.

De sakkunniga understryker, att i förarbetena till försäkringsrörelselagstiftningen

i flera sammanhang uttryck givits åt uppfattningen, att försäkringsbolagens

rörelse bör bedrivas under full insyn från det allmänna. Det

ligger i försäkringstagarnas intresse, att försäkringsinspektionen har en klar

och fullständig bild av bolagens och bolagssammanslutningarnas verksamhet.

En full insyn i försäkringsbolagens förhållanden är en förutsättning för

att försäkringsinspektionen skall kunna på ett tillförlitligt och effektivt sätt

utöva sin i försäkringstagarintressets tjänst stående tillsynsverksamhet.

Försäkringsinspektionens centrala ställning såsom statligt remissorgan i

alla frågor, som rör det enskilda försäkringsväsendet, synes också tala för

en ökad insyn. En lagändring av innehåll att i den omfattning försäkringsinspektionen

bestämmer skadeförsäkringsbolagen skall vara skyldiga att

innan beslut fattas om ändring av premiesats delgiva inspektionen den

avsedda ändringen samt en sammanfattning av det material och de överväganden,

varpå premieändringen bygger, synes stå helt i överensstämmelse

med tanken att försäkringsinspektionen bör äga en så fullständig

kunskap om försäkringsbolagens förhållanden att dessa kan sägas vara

fullt genomlysta. Att på ett så viktigt område som premiesättningens försäkringsinspektionen

för närvarande har en starkt begränsad kännedom

om skadeförsäkringens förhållanden och om det material och de överväganden,

varpå bolagen bygger, synes vara en brist, som bör avhjälpas.

Skälighetsprincipen på skadeförsäkringens område är ett ytterligare skäl

för att ålägga skadeförsäkringsbolagen att underrätta försäkringsinspektionen

rörande avsedda premieförändringar och rörande det material och

de överväganden, varpå de tilltänkta ändringarna bygger. Garantier för att

principen följes föreligger nämligen icke med mindre försäkringsinspektionen

får erforderliga kontrollmöjligheter. För inspektionens tillsyn över

skälighetsprincipens efterlevnad på skadeförsäkringsområdet skulle otvivelaktigt

en underrättelseskyldighet av nyss angivet slag vara av värde. Härigenom

skulle försäkringsinspektionen tillföras behövlig, mera ingående

kunskap om skadeförsäkringsbolagens premiesättningspolitik. Samtidigt

skulle möjlighet öppnas för inspektionen att upptaga premiefrågor till

diskussion med skadeförsäkringsbolagen, innan premierna i fråga blivit

slutligt fastställda och genomförda. De sakkunniga finner sannolikt, att

inspektionens faktiska möjligheter att inverka på premiesättningen därigenom

skulle ökas, vilket måste anses vara värdefullt för försäkringstagarna.

Erfarenheter från livförsäkringsområdet ger belägg för att överläggningar på

ett förberedande stadium mellan försäkringsinspektionen och försäkringsbolagen

i bl. a. premiefrågor kan vara av betydelse ur försäkringstagarsynpunkl.

Därest en premieändring på vissa punkter framstår såsom mindre

välmotiverad, torde det vara lättare för försäkringsinspektionen att förhandlingsvägen

få jämkningar till stånd, därest överläggningarna i ämnet

kan upptagas, innan ändringarna blivit genomförda. Sedan en premieför
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

ändring faktiskt kommit till stånd, de nya tarifferna tryckts, fältmännen

informerats i ämnet m. m., måste det vara svårare att förhandlingsvägen

åstadkomma jämkningar.. Framhållas kan visserligen, att försäkringsinspektionen

icke är hänvisad uteslutande till att förhandla med försäkringsbolagen

i premiefrågorna. Inspektionen har möjlighet att ingripa mot bolagen

med stöd av 288 § FL. Givet är, att denna väg står öppen i alla sådana

fall, där det är uppenbart att ett försäkringsbolag genom sin premiesättning

kränkt skälighetsprincipen i skadeförsäkring. Det kan emellertid

finnas fall, där det föreliggande materialet icke ger fullt klart belägg för

att ett brott mot skälighetsprincipen föreligger, men där premiesättningens

skälighet dock i alla händelser kan ifrågasättas. I sådana fall torde i allmänhet

ett föreläggande vara uteslutet men torde ofta resultat kunna vinnas

genom förhandlingar och överläggningar med vederbörande försäkringsbolag.

Med tanke på sistnämnda fall torde det för bevakningen av

försäkringstagarintresset vara ändamålsenligt, att försäkringsinspektionen

beredes tillfälle att upptaga överläggningar med bolagen rörande avsedda

premieändringar, innan ändringarna blivit genomförda.

Avsikten är icke att varenda tariffändring på skadeförsäkringsområdet

skall anmälas för försäkringsinspektionen. Ett mycket stort antal premietariffer

är så speciella och har så föga allmänt intresse för försäkringstagarna

att anledning icke torde finnas för inspektionen att närmare befatta

sig med desamma. Det torde böra läggas i försäkringsinspektionens

egen hand att för skadeförsäkringens del bestämma de försäkringsgrenar

och de risktyper och riskklasser inom de olika grenarna, beträffande vilka

premieändringar jämte sammanfattning av bakomliggande material skall

av försäkringsbolagen anmälas till inspektionen. Härigenom får försäkringsinspektionen

möjlighet att i första hand inrikta sin övervakning på

sådana försäkringstyper, som ur försäkringstagarsynpunkt är av mest allmänt

intresse. Försäkringsinspektionen får också tillfälle att avväga anmälningsskyldighetens

omfattning till inspektionens resurser i fråga om

personal m. m. Det ligger i sakens natur att försäkringsbolagen icke bör

åläggas att lämna uppgifter, som inspektionen saknar resurser att utnyttja.

De sakkunniga föreslår således, att underrättelseskyldighet varom här är

fråga skall för försäkringsbolagen föreligga i den omfattning försäkringsinspektionen

bestämmer.

Redan nyssnämnda begränsning av underrättelseskyldigheten kommer

att medföra, att densamma icke behöver bli betungande för skadeförsäkringsbolagen.

När det gäller att bedöma den belastning, som skyldigheten

i fråga åsamkar bolagen, måste man dessutom hålla i minnet att det icke

är meningen att annat eller mer material skall presenteras för försäkringsinspektionen

än som presenterats för bolagsledningen, när denna preliminärt

fattat beslut om premieändringen. Intet hinder möter mot att den

tjänsteman, som föredragit premieändringsfrågorna för bolagsledningen, gör

ungefär samma föredragning för inspektionen. En sådan presentation jämväl

för inspektionen kan icke bli tidsödande. För sådana bolag, som samar
S

Iiihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 171

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungi. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

betar i tarifföreningar, kräver en anmälan ännu mindre arbete. Här kan de

enskilda bolagen ge sin anmälan formen av hänvisning till en anmälan, som

tarifföreningen gjort till inspektionen för samtliga berörda bolags räkning.

Det ligger i sakens natur att de överläggningar och förhandlingar med berörda

skadeförsäkringsbolag, som försäkringsinspektionen kan finna skäl

upptaga i anledning av gjorda anmälningar om avsedda premieändringar,

kan taga viss tid i anspråk för bolagsledningarna. Detta merarbete för bolagen

kan emellertid icke bli särskilt betungande. Det är en oundviklig följd

av att en skälighetsprincip införts på skadeförsäkringens område. Det kan

nämligen ur försäkringstagarsynpunkt icke i längden accepteras att försäkringsbolagen

ensamma förfogar över viktigt material, som utgör grundval

för premiesättningen i skadeförsäkring. Skall garantier finnas för att skälighetsprincipen

på skadeförsäkringsområdet är en realitet, synes det nödvändigt

att försäkringsinspektionen i egenskap av sakkunnig företrädare

för försäkringstagarintresset i erforderlig omfattning får del av det för

bolagens premiesättning avgörande materialet och möjlighet att bedöma de

slutsatser, bolagen dragit av samma material, samt därefter har tillfälle att

framföra sina synpunkter beträffande premieändringarna. En dylik ordning

ligger i försäkringstagarnas intresse.

I enlighet med det anförda föreslår de sakkunniga, att i 282 § 2 mom. FL

såsom ett andra stycke intages en bestämmelse av innehåll att i den omfattning

försäkringsinspektionen bestämmer det åligger styrelsen och verkställande

direktören i försäkringsbolag som meddelar försäkring av annat slag

än livförsäkring och därmed jämställd personförsäkring att innan beslut

fattas om ändring av premiesats meddela inspektionen den avsedda ändringen

samt en sammanfattning av det material och de överväganden, varpå premieändringen

bygger. Närmare tillämpningsföreskrifter bör kunna utfärdas

av försäkringsinspektionen. Inspektionen bör exempelvis kunna kräva, att

försäkringsbolaget i sitt meddelande till inspektionen redovisar riskpremien

och det material, som ligger bakom riskpremiebestämningen, för sig samt

omkostnadstillägget och det material, som ligger till grund för detta tillägg,

för sig.

Ä terbäringsfrågan

På livförsäkringens område anses skälighetsprincipen kräva, att i stort

sett allt uppkommande överskott, som icke erfordras för i första hand vederbörande

bolags konsolidering, skall återbäras till försäkringstagarna och

fördelas mellan dessa på skäligt sätt. Återbäringen betraktas såsom en efterhandskorrigering

av premien, som föranledes av de tämligen stora säkerhetsmarginaler,

som av soliditetsskäl är inlagda i livförsäkringspremierna.

För närvarande är i princip alla livförsäkringar förenade med rätt

till återbäring.

På skadeförsäkringens område är förhållandena i viktiga avseenden olika

mot vad fallet är vid livförsäkringar av de typer, som vid tillkomsten av

1948 års lag fullkomligt dominerade livförsäkringsmarknaden. Livförsäk
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

ringar av ifrågavarande slag är regelmässigt förenade med sparande och är

vanligen tecknade för mycket långa tidsperioder, ofta flera decennier, och

avtalen är utformade på sådant sätt, att möjlighet icke finnes att ändra

premierna under avtalstiden. Då sålunda premierna för löpande livförsäkringar

är på förhand fixerade ofta för årtionden framåt i tiden och icke

kan höjas vid ett ofördelaktigt utfall av livförsäkringsrörelsen, blir det ur

soliditetssynpunkt nödvändigt att inlägga betydande säkerhetstillägg i premierna.

Ur skälighetssynpunkl blir det då också nödvändigt att kräva, att

om det faktiska utfallet av livförsäkringsrörelsen blir bättre än vad som

motsvarar de med hänsyn till långtidsaspekten i överkant tilltagna premierna,

det uppkomna överskottet återbetalas till försäkringstagarna eller tillgodoföres

dessa i annan form. På skadeförsäkringens område är däremot

premierna vanligen icke fixerade för långa tider framåt. I mycket stor utsträckning

är skadeförsäkringsavtalen ingångna för allenast ett år i sänder.

Även i de fall, där skadeförsäkringsavtalen är tecknade för längre tid,

exempelvis tio år, har försäkringsbolagen i mycket stor utsträckning möjlighet

att i fall av behov genomföra premieändringar. Skadeförsäkringsavtalen

är nämligen ofta utformade på det sättet, att av försäkringsbolagen

beslutade ändringar i premietarifferna kan slå igenom och bli tillämpliga

även på löpande försäkringsavtal. Premierna är således mera rörliga inom

skadeförsäkringen än inom livförsäkringen. Med hänsyn härtill föreligger

det icke på skadeförsäkringens område samma behov som på livförsäkringsområdet

av att inlägga starka säkerhetstillägg i premierna. Skadeförsäkringsbolagen

behöver regelmässigt icke vid sin premiesättning räkna

med risker för kostnadshöjningar, som ligger långt framåt i tiden, utan kan

mera anpassa sig till det aktuella läget. Från nu angivna synpunkter har

skadeförsäkringsbolagen bättre förutsättningar än livförsäkringsbolagen att

genomföra en premiesättning, som vid varje tidpunkt är skälig. Behovet av

det efterhandskorrigeringsinstrument, som återbäringsinstitutet utgör, bör

därför icke vara lika starkt på skadeförsäkringsfältet som på det ovan behandlade

livförsäkringsområdet.

Ett annat förhållande, som talar emot ett generellt krav på återbäring

inom skadeförsäkring, är att skadeförsäkringsavtalen regelmässigt är mera

rörliga än livförsäkringsavtalen. Läget är icke blott det, att avtal om

skadeförsäkring i regel är ingångna för kortare tid än livförsäkringsavtal.

Även där skadeförsäkringsavtalen upprepade gånger förnyas, är de dock i

allmänhet icke stabila. Innehållet i skadeförsäkringsavtalen ändras i betydligt

större utsträckning än innehållet i livförsäkringsavtalen. Försäkringssummorna

i skadeförsäkring ändras mycket ofta, de försäkrade objekten

utbytes mot andra eller kommer av annan anledning att tillhöra växlande

riskklasser under försäkringstidens lopp, de risker som täckes genom avtalen

undergår ofta stora förändringar, försäkringsvillkoren ändras, nya

försäkringsformer tillskapas o. s. v. Bland annat alla dessa förhållanden i

förening med den rikt differentierade premiesättningen måste inom skadeförsäkringen

i allmänhet göra det tekniskt sett svårt att vid uppkomman
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

de överskott på rörelsen räkna fram vad som skulle vara en skälig återbäring

till olika försäkringstagare. Förhållandena är härutinnan betydligt

enklare på livförsäkringsområdet, där avtalen är mera stabila och antalet

faktorer, som inverkar på premiesättningen och på återbäringsberäkningen,

är färre.

Vid bedömande av vad skäligheten kräver i fråga om återbärande av

överskott på skadeförsäkringsrörelse måste hänsyn givetvis tagas till vederbörande

försäkringsbolags behov av konsolidering. En omständighet, som

i detta sammanhang är av intresse, är att årsresultaten av försäkringsrörelsen

är myckel mera ojämna i en del skadeförsäkringsgrenar än inom livförsäkringen.

Vissa skadeförsäkringsgrenar anses dessutom innesluta särskilda

katastrofrisker, vilka måste slås ut på premierna under ett stort antal

år. Under sådana förhållanden kan det möta svårigheter att avgöra, huruvida

behov av ytterligare konsolidering föreligger vid en viss given tidpunkt eller

huruvida skäligheten kräver, att uppkommet överskott helt eller delvis i en

eller annan form återbäres till försäkringstagarna. För aktiebolagens del kan

det också möta svårighet att avgöra vilka utdelningskrav aktieägarna rimligen

bör kunna ställa. En skälig vinst bör aktieägarna givetvis vid ett normalt

utfall av rörelsen ha rätt att uttaga.

En ytterligare omständighet, som är av betydelse när man skall taga ställning

till frågan om införande av återbäring jämväl på skadeförsäkringsområdet,

är att de premier, som försäkringstagaren erlägger vid skadeförsäkring,

ofta är betydligt mindre än livförsäkringspremier. Skadeförsäkringspremierna

kan vara så små, att det ter sig orimligt att lägga ner kostnader

på framräkning och distribution av den obetydliga återbäring, som man i

bästa fall kan tänka sig. I detta sammanhang bör dock påpekas, att i begreppet

återbäring icke ligger, att återbäringsbeloppet utbetalas årligen.

Möjlighet finnes att utbetala återbäring exempelvis vart femte år eller först

när försäkringstagaren upphör med försäkring hos försäkringsbolaget. Härigenom

kan de med en återbäring förenade administrationskostnaderna

minskas.

Enligt de sakkunnigas uppfattning är förhållandena på skadeförsäkringsområdet

sådana, att i stor utsträckning skälighetsprincipen bör kunna förverkligas

utan några återbäringssystem. En förutsättning härför är dock,

att premietarifferna med lämpliga tidsmellanrum överses och justeras under

beaktande av gjorda statistiska och andra erfarenheter. I den mån premiejusteringar

icke kan göras eller icke göres, måste behovet ur skälighetssynpunkt

av den efterhandskorrigering, som återbäringen utgör, bli större

än eljest. Även vid vissa typer av skadeförsäkring, där premiejusteringar

med lämpliga tidsmellanrum företages, kan förhållandena vara sådana, alt

en ytterligare premiekorrigering genom återbäring framstår såsom påkallad

ur skälighetssynpunkt. Det senast sagda torde närmast kunna bli aktuellt

beträffande skadeförsäkringsgrenar, i vilka försäkringstagarnas premier

brukar uppgå till förhållandevis höga belopp och där dessutom förhållandena

är sådana, att det är tekniskt möjligt och ur kostnadssynpunkt rimligt

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 117

att genomföra den finjustering i efterhand av premiesättningen, som en återbäring

innebär.

Principen bör enligt de sakkunniga vara, att återbäring skall förekomma

1 den utsträckning som är påkallad ur skälighetssynpunkt. Denna princip bör

komma till uttryck i FL. I enlighet härmed föreslår de sakkunniga att i 2G3 §

2 mom. upptages en bestämmelse härom. De sakkunniga understryker, att

någon millimeterrättvisa icke bör krävas och att hänsyn bör tagas till bl. a.

praktiska synpunkter. De praktiska synpunkterna står icke i strid med skälighetsprincipen.

Det kan nämligen icke, även när frågan ses ur försäkringstagarsynpunkt,

anses skäligt att en återbäringsmekanism införes, som

är orimligt kostnadskrävande. Enligt de sakkunnigas mening föreligger

skäl, att såväl försäkringsbolagen som försäkringsinspektionen ägnar uppmärksamhet

åt återbäringsfrågan på skadeförsäkringsområdet. I samband

med studiet av premiesättningen torde både bolagen och inspektionen böra

för olika försäkringstyper närmare undersöka behovet och den praktiska

genomförbarheten av en återbäring såsom garanti för skälighetskravets realiserande.

Försäkringsinspektionen bör givetvis kunna från försäkringsbolagen

infordra uppgifter till belysning av återbäringsfrågorna på olika skadeförsäkringsfält,

som beröres av skälighetsprincipen.

Sparsamhetskrav

I samband med införandet av skälighetsprincipen på livförsäkringsområdet

framhölls, erinrar de sakkunniga, att ifrågavarande princip i praktiken

bl. a. kommer alt innebära krav på att vederbörande försäkringsbolag skall

iakttaga sparsamhet med avseende å sina omkostnader. Jämväl på skadeförsäkringsområdet

måste med hänsyn till försäkringstagarnas intressen krav

ställas på sparsamhet i förvaltningen. Vikten av detta krav belyses av det

förhållandet, att omkostnaderna inom skadeförsäkringen i mycket stor utsträckning

uppgår till 30 å 40 % av de erlagda premierna. De sakkunniga

anser det ligga i sakens natur, att förvaltningskostnaderna icke kan vara desamma

i alla skadeförsäkringsgrenar och att även inom en och samma försäkringsgren

stora skiljaktigheter med avseende å omkostnaderna kan förekomma

vid olika typer av försäkringar. Även försäkringssummans storlek

spelar en roll för omkostnadernas relativa tyngd i förhållande till premien.

Med hänsyn till förekomsten av förvaltningsutgifter av styckekostnadstyp

blir förvaltningskostnaderna proportionellt sett högre vid försäkringar med

små riskpremier än vid försäkringar med högre riskpremie. De sakkunniga

riktar uppmärksamheten på att om en viss förvaltningskostnad sättes i relation

till den sammanlagda premien å en viss försäkringsstock, förvaltningskostnaden

blir procentuellt högre vid en låg premiesats än vid eu hög sådan.

De sakkunniga understryker, att försäkringsbolagen i alla sammanhang

måste lägga sig vinn om att hålla sina omkostnader nere, naturligtvis under

tillbörligt beaktande av de olika branschernas skiftande förhållanden. Redan

de nuvarande bestämmelserna i FL angående skälighetsprincipen i skadeförsäkring

ger ett direkt uttryck för sparsamhetskravet. Lagtexten angiver

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

nämligen, att premiesättningen skall vara skäligt avvägd med hänsyn till

bl. a. nödiga omkostnader för försäkringen. Såsom nedan kommer att beröras

finner de sakkunniga det lämpligt, att sparsamhetskravet jämväl i ett

annat sammanhang kommer till direkt uttryck i lagtexten.

Sanktionsbestämmelsernas utformning m. m.

I 288 § FL angives i vilka fall och under vilka former ingripande kan ske

mot försäkringsbolag med stöd av FL. Lagrummet behandlar icke den underhandlande

verksamhet, som försäkringsinspektionen kan utöva för att

främja en sund utveckling av försäkringsväsendet, utan handlar om de

sanktioner som står till försäkringsinpektionens och Kungl. Maj:ts förfogande,

där anledning till direkt anmärkning av ena eller andra slaget gentemot

försäkringsbolag föreligger. Vad angår missförhållanden av mindre

allvarlig art förutsättes, att försäkringsinspektionen — där icke ett formlöst

påpekande under hand anses till fyllest — meddelar de erinringar som

inspektionen finner påkallade. För mera allvarliga fall är sanktionen i första

hand föreläggande för vederbörande bolag eller bolagsstyrelse att inom

viss tid vidtaga de åtgärder som prövas påkallade. De fall, som skall föranleda

föreläggande, är uppräknade i 2 mom. av lagrummet. Med anledning

av i första hand skälighetsprincipen på skadeförsäkringsområdet finner

de sakkunniga lämpligt, att katalogen över föreläggandeanledningar

kompletteras med dels det fallet att försäkringsbolag icke iakttager tillbörlig

sparsamhet i fråga om omkostnaderna för rörelsen och dels det fallet att det

sätt, varpå premierna bestämmes, giver skälig anledning till anmärkning.

Skälighetsprincipen är av en så stor betydelse, att densamma synes böra

direkt avspegla sig i 288 § FL. Det synes icke lämpligt, att brott mot skälighetsprincipen

i skadeförsäkring och slöseri i fråga om förvaltningskostnaderna

blott skall falla under en ospecificerad, allmänt supplerande punkt angående

föreläggande när eljest allvarlig anmärkning mot försäkringsbolags

verksamhet föreligger.

Till stöd för en supplering av FL:s sanktionsbestämmelser på sätt nyss

förordats talar också den omständigheten, att den nuvarande lagen om trafikförsäkring

å motorfordon särskilt omnämner nyss angivna fall vid trafikförsäkringslagens

uppräkning (8 §) av de fall, i vilka försäkringsinspektionen

enligt ifrågavarande lag har att göra anmälan till Kungl. Maj :t i och

för eventuellt föreläggande eller koncessionsåterkallelse. Ifrågavarande specialbestämmelser

i trafikförsäkringslagen bör ses mot den bakgrunden, att

trafikförsäkringslagstiftningen tillkom innan bl. a. skälighetsprincipen införts

i den allmänna försäkringsrörelselagstiftningen. De sakkunniga framhåller,

att om FL ändras på sätt de sakkunniga förordat i betänkandet,

möjlighet kan yppa sig att låta vissa specialbestämmelser rörande trafikförsäkring

å motorfordon utgå. Detta kan bl. a. bli fallet med de nuvarande

särskilda bestämmelserna i trafikförsäkringslagen angående premieanmälan

till inspektionen och angående ingripande mot trafikförsäkringsanstalt i

vissa fall.

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

Förbilligande genom kollektiva anordningar

I samband med frågan angående omkostnaderna inom skadeförsäkringen,

riktar de sakkunniga uppmärksamheten på de möjligheter att minska förvaltningskostnaderna

på skadeförsäkringsområdet, som kollektiva anordningar

av olika slag erbjuder. Ur förvaltningskostnadssynpunkt är det en

fördel, om flera försäkringar kan sammanföras till en förvaltningsenhet.

På skadeförsäkringens område har försäkringsbolagen redan genomfört omkostnadsbesparingar

genom att för enskilda försäkringstagare sammanföra

ett flertal olika försäkringsformer i gemensamma försäkringsbrev avseende

hemförsäkring, villaägarförsäkring o. s. v. Ytterligare förbilliganden kan

emellertid åstadkommas, därest skadeförsäkringsholagen i större utsträckning

än hittills på sitt program upptager kollektiva försäkringar omfattande

ett flertal — helst ett stort antal — försäkringstagare. I den mån

skadeförsäkringar för ett flertal intressenter kan sammanföras till gemensam

behandling, skapas förutsättningar för sänkningar av kostnaderna för

såväl anskaffning som löpande förvaltning av de berörda försäkringarna.

Erfarenheterna från grupplivförsäkringen och från förekommande kollektiva

olycksfallsförsäkringar ger belägg för att väsentliga besparingar kan göras

genom kollektiva anordningar. På sakförsäkringens område möter i vissa avseenden

större svårigheter att ordna kollektiva försäkringar än på personförsäkringsområdet.

Möjligheter finnes dock. I ett begränsat antal fall har

redan kollektiva sakförsäkringar kommit till stånd. Erfarenheterna av dessa

pekar entydigt i den riktningen att på denna väg försäkringstagarna kan

göra icke oväsentliga besparingar. Ur rationaliserings- och kostnadssynpunkter

och därigenom från försäkringstagarsynpunkt synes det de sakkunniga

angeläget, att såväl försäkringsbolagen som intressegrupper av olika slag på

försäkringstagarsidan i positiv anda närmare undersöker möjligheterna att

sänka förvaltningskostnaderna inom svensk skadeförsäkring genom ökad

användning av kollektiva försäkringsanordningar.

Sekretessfrågor

I samband med tillkomsten av 1950 års ändringar av FL framhölls av föredragande

departementschefen att en obegränsad publicitet i fråga om det

statislikmaterial, som inkommer till försäkringsinspektionen i anledning av

skälighetsprincipen på skadeförsäkringsområdet, är ägnad att motverka en

från allmän synpunkt önskvärd utveckling av skadestatistiken. De sakkkunniga

understryker för sin del, att principen bör vara att alla de statistiska

och andra uppgifter, som försäkringsbolagen inlämnar till inspektionen, är

offentliga. Vid en utvidgning av försäkringsbolagens uppgiftsskyldighet i

enlighet med vad de sakkunniga förordat aktualiseras emellertid en sekretessbeläggning

av vissa till inspektionen inkommande handlingar. Det ligger

i sakens natur, att meddelanden från försäkringsbolagen rörande avsedda

premieändringar icke bör vara offentliga, innan ändringarna genomförts av

bolagen. Även härutöver kan det visa sig befogat att införa ett sekretessskydd

för handlingar, som bolagen ingiver till försäkringsinspektionen. De

s. 120 Kontrollera mot PDF

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

sakkunniga föreslår — under hänvisning till 21 § lagen den 28 maj 1937 om

inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar — att försäkringsinspektionen

får Kungl. Maj :ts uppdrag att —- för såväl skadeförsäkringsområdet

som livförsäkringsområdet — efter överläggningar med företrädare

för försäkringsbolagen överväga i vad mån sekretessbestämmelser

på området är oundgängligen erforderliga och, om så finnes vara fallet,

därefter utarbeta förslag till sådana bestämmelser.

Remissyttrandena

I remissyttrandena möter de sakkunnigas förslag att bestämmelserna angående

skadeförsäkring i FL fortfarande skall bygga på soliditeisprincipen

inga invändningar.

Av de sakkunniga framförda förslag till en skärpning av skälighets

kontrollen föranleder däremot åtskilliga kritiska anmärkningar

.särskilt rörande förslaget om för handsanmälan av premieändringar,

som allmänt avstyrkes. Även i fråga om övriga förslag är inställningen

hos remissorganen genomgående negativ; försäkringsinspektionen

ställer sig dock positiv till den föreslagna bestämmelsen om uppgift sskyldighet

till belysning av premiesältningen.

Försäkringsinspektionen understryker att det i första hand är försäkringsbolagens

företagsledningar, som bär ansvaret för att bolagen såväl då det

gäller vidmakthållandet av ekonomisk soliditet som även med avseende å

övriga planeringar och bedömningar sköts på ett fullgott sätt. Det ter sig

därför helt naturligt att, såsom skett i den nuvarande lagstiftningen, det

primära ansvaret för skälighetsprincipens upprätthållande lägges på försäklingsgivarna

själva. Inspektionen anser att det ej finns anledning att göra

någon ändring i detta förhållande. Detta torde enligt inspektionen ej heller

ha avsetts av de sakkunniga.

Enligt försäkringsinspektionens mening bör skälighetsövervakningen

alltjämt ha sin tyngdpunkt på efterkontrollen. Angående kontrollens inriktning

anför inspektionen.

Kontrollen bör avse inte endast bedömningar av riskpremier — d. v. s.

den del av premierna som är avsedd att svara mot försäkringsrisken -—

och relationen mellan riskpremier och tariffpremier. Lika viktigt är, att inspektionen

gör sig förtrogen med omkostnadssidan, såväl vad avser kostnadsfördelningen

mellan skilda försäkringsgrenar som den allmänna kostnadsnivån.

Självfallet kan inspektionens kontroll ej göras lika ingående

över hela fältet. Särskild omsorg bör ägnas sådana försäkringsområden, som

avser stora grupper av fysiska personer och där premiebeloppen är så stora

att de betyder mycket för försäkringstagarens ekonomi. En sådan koncentration

synes också utredningen ha tänkt sig. Inom dessa områden bör inspektionen

göra sig förtrogen med föreliggande primärmaterial och de överväganden,

som därifrån lett fram till tariffpremierna. Men inspektionen bör

också kunna ta del av det nya erfarenhetsmaterial, som årligen kommer

fram, °.ch de. bedömningar och slutsatser, som detta ger anledning till från

försäkringsgivarnas sida. Genom arrangemang av denna art skulle inspektionen

förvärva full inblick i premiesättningens problematik och den tolkning,

som skälighetsbegreppet ges av försäkringsgivarna i den praktiska

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

tillämpningen. I mån det framkommande nya erfarenhetsmaterialet ger anledning

till premieändringar skulle inspektionen också på ett förberedande

stadium vara förtrogen med drivkraften härtill; skulle behov av premieändringar

avslöjas som icke blir tillgodosedda, får inspektionen tillfälle alt ta

upp saken till överläggning med försäkringsgivarna. Inspektionens efterkontroll

av premierna skulle således i ett dylikt fall bli naturligt utbyggd

på ett sätt som gör det möjligt att på särskilt viktiga områden följa och värdera

den aktuella premieutvecklingen och även, där så krävs, inverka på

denna utveckling. En sådan metodik är överlägsen den »förkontroll» av

premierna som de sakkunniga tänkt sig.

Försäkringsinspektionen lämnar också vissa uppgifter angående sin nuvarande

verksamhet på förevarande område.

Såsom närmare redogjorts för i betänkandet har försäkringsinspektionen

med stöd av den nuvarande lagstiftningen begärt vissa uppgifter av bolagen,

avsedda att belysa premiernas skälighet. Sammanställningar av uppgifterna

har publicerats i Enskilda Försäkringsanstalter. De möjliggör emellertid endast

en överslagsmässig bedömning för olika grenar av verksamheten, vilka

var och en kan innehålla en mångfald olika riskklasser eller försäkringstyper.

För att få bättre förtrogenhet med premiesättningen har inspektionen

därför slagit in på den vägen att göra olika grenar till föremål för specialstudier.

Sådana specialstudier har påbörjats inom ett par verksamhetsgrenar. De

har baserats på uppgifter, som inspektionen för ändamålet begärt av berörda

bolag eller, vad avser bolag anslutna till tarifföreningar, av föreningarna. Undersökningarna

har delvis försvårats genom obenägenhet hos tarifföreningarna

att tillhandagå inspektionen med alla önskade data. Inspektionen återkommer

till denna fråga i det följande. I anslutning till undersökningarna

har också premiefrågor i viss utsträckning diskuterats med tarifföreningarna

och utanför stående bolag.

Inspektionen betonar att den frivilliga försäkringsverksamheten, även om

den fyller en viktig social funktion, dock är en rörelse, som måste bära sig

ekonomiskt. Dess särställning i förhållande till varuhandeln betingas av att

man ej får »varan» i sin hand vid köpet utan att denna i stället har karaktären

av en garantiutfästelse för en viss framtida situation, som — såvitt avser

skadeförsäkring och annan ren riskförsäkring — kanske aldrig kommer att

inträffa. Möjligheterna för allmänheten att bedöma relationen mellan pris

och valuta blir härigenom ännu mer begränsade än inom varuhandeln. Detta

förhållande är det väsentliga motivet för skälighetsprincipen och den statliga

tillsynen i detta hänseende. Inspektionen fortsätter.

Liksom inom varuhandeln spelar konkurrensen en betydande roll för att

hålla försäkringspremierna nere. Särskilt under senare år har det varit en

mycket hård premiekonkurrens på flertalet områden inom skadeförsäkringen

och denna har otvivelaktigt verksamt bidragit till rationaliseringar och

premiesänkningar inom bolagen, över huvud laget har konkurrensen inneburit

en ojämförligt hårdare press på premierna än skälighetsövervakningen.

Konkurrensen torde också vara mera intensiv i vårt land än i flera andra länder,

främst beroende på förekomsten av ett antal särskilt konkurrensvilliga

företag, men också bl. a. på att man medvetet söker undvika att låta tillsynen

hämma sund konkurrens.

Emellertid föreligger dock konkurrenshinder av många olika slag. Det beror

inte endast och sannolikt inte ens väsentligen på förekomsten av kartel
-

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kangl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

ler. Ännu viktigare är konsumenternas oförmåga att vinna överblick över

marknaden, bl. a. beroende på att »varorna» ofta i flera hänseenden är olikformiga,

t. ex. i fråga om villkoren. Även åtskilliga andra bindningar, t. ex.

genom flerårsavtal, kan verka hämmande. Vidare kan det, trots konkurrensen,

ibland lätt hända, att vissa grupper av försäkringstagare blir gvnnade på

övriga gruppers bekostnad. Liksom på andra områden av näringslivet kan

det slutligen av olika skäl även inom försäkringsbranschen förekomma, att

konkurrensen inte sällan tar sig former, som inte enbart får gynnsamma

verkningar på relationen mellan pris och valuta, utan som tvärom lätt kan

få oförmånliga resultat för kostnader och priser. Det kan inträffa att försäkringsformer,

som ger en ringa risktäckning i förhållande till de omkostnader

de vållar, utövar stark lockelse på konsumenterna eller åtminstone visar sig

vara relativt lätta att sälja om bara en aktiv försäljning organiseras.

Av sådana anledningar krävs åtgärder ägnade att undanröja konkurrenshinder

som kan verka skadligt och att mera allmänt göra konkurrensen inriktad

på relationen mellan pris och valuta, liksom även åtgärder för att såvitt

möjligt öka konsumentupplysningen — ett problem som diskuteras i senare

sammanhang. Men eftersom det dock näppeligen är möjligt att åstadkomma

en konkurrens som är helt befriad från alla hämningar och dessutom

är »ren» i den meningen att den enbart avser relationen mellan pris och valuta,

fordras som sagt därjämte en skälighetskontroll avsedd att komplettera

verkningarna av en sund konkurrens.

Problemet i en sådan skälighetskontroll är emellertid ännu svårare än i en

prisövervakning avseende ett varuområde. Ett av skälen härtill ligger i följande.

Om man väljer alt låta en varuprisövervakning enbart ta sikte på

konsumentintressena, så innebär det ingen olägenhet utan tvärtom, från denna

ensidiga konsumentsynpunkt, i stället en fördel, om ett varupris av särskilda

orsaker är lägre än som svarar mot produktions- och distributionskostnaden.

Konsumenten får varan, när han betalar den eller betalar t. o. m.

helt eller delvis i efterskott. På försäkringsområdet kan man emellertid inte

ens från konsumentens synpunkt dra en motsvarande slutsats. En försäkringstagare

har köpt en garanti för en viss framtid och den garantin måste

hålla. Men den kan inte med säkerhet hålla, om försäkringsgivaren bjuder en

lägre premienivå än som krävs för hans ekonomiska soliditet. Och är det för

låga priset resultatet av ett gynnande av vissa försäkringstagare, behöver visserligen

garantin inte äventyras, men å andra sidan skulle det innebära en

subventionering av det slag som enligt det föregående bör motarbetas, emedan

det är till skada för övriga försäkringstagare.

Skälighet skon trollen kan av sådana skäl aldrig bli ensidig. Den måste ständigt

vägas mot soliditetskravet, som har grundläggande betydelse för försäkringsverksamheten.

Häri ligger, att premien måste inbegripa säkerhetsmarginaler

betingade av svårigheten att exakt bestämma risk, omkostnader och övriga

faktorer, t. ex. till följd av att utfallet varierar i tiden eller med hänsyn

till att erfarenhetsmaterialet eljest är otillräckligt för en mera preciserad

riskvärdering. Å andra sidan bör skälighetskontrollen icke syfta till en premienivå,

som ger ekonomiskt mindre effektiva företag möjlighet att fortleva

utan att underkasta sig rationalisering. Den bör syfta till en premienivå som

•— med erforderlig säkerhetsmarginal — är jämnt tillräcklig för en effektivt

driven försäkringsverksamhet.

Inspektionen anser sig icke kunna tillstyrka förslaget om förhandsanmälan

av premieändringar. Enligt inspektionen framstår det emellertid som

ett naturligt led i en skälighetsövervakning, att inspektionen har ständig

tillgång till bolagens aktuella premietariffer, i första hand sådana som avser

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

större grupper av försäkringstagare eller riktar sig till fysiska personer.

Inspektionen förklarar också att den redan nu i stor utsträckning infordrat

sådant material och att det knappast torde kunna råda någon tvekan om att

inspektionen med stöd av 283 § FL kan påfordra, att vidtagna premieändringar,

i den utsträckning inspektionen finner lämpligt, utan dröjsmål anmäls

till inspektionen.

Rörande den föreslagna bestämmelsen om uppgiftsskyldighet till belysning

av premiesättningen anför inspektionen följande.

Enligt den nuvarande lagregeln avser uppgiftsskyldigheten »den metod

som använts för övervakning av premiesättningen och för erfarenheter av

övervakningen» (282 § 2 mom.). I förslaget används istället uttryckssättet

att »å tid och enligt formulär, som bestämmes av försäkringsinspektionen,

till inspektionen insända uppgifter till belysning av bolagets premiesättningar

--• —». Den nya formuleringen är till sin innebörd klarare än den nu
varande

och den anpassar sig också bättre till formen för de mera summariska

uppgifter, som hittills infordrats. Att uppgifterna enligt förslaget skall

lämnas enligt av inspektionen fastställt formulär tolkar inspektionen icke

såsom avsett att leda till att utvecklingen bindes genom att formulären utnyttjas

som instrument för åstadkommande av t. ex. en långt driven uniformering

av riskklassindelningar. Det ankommer på bolagsledningarna att,

inom ramen för skälighetsprincipen, fastställa grunderna för premiedilferentieringen.

Nya alternativ beträffande riskklassindelning eller annat bör

ej stävjas genom den ifrågavarande uppgiftsskyldigheten. Formulären bör

sålunda som regel anslutas till den riskklassindelning som följts i bolagens

statistik och ändras i mån så påkallas av utvecklingen. I inspektionens skälighetsövervåkning

ingår dock att se till, att man gör sådana premiedifferentieringar

att betydelsefulla riskskiljande faktorer beaktas. Inspektionen

bör därför icke vara bunden av bolagens statistikuppläggning. Sålunda bör

inspektionen kunna kräva uppdelning även efter andra riskskiljande faktorer,

som inspektionen med hänsyn till skälighetsövervakningen finner av

vikt att få belysta. Härvid bör dock iakttagas att bolagen ej genom en sådan

uppgiftsskyldighet åsamkas kostnader, som ter sig höga i förhållande till

betydelsen av det behov, som uppgiftsskyldigheten skall avse. I praktiken

torde formulären komma att utarbetas efter förhandlingar med företrädare

för bolagen. Skulle ett bolag sedan ej vara tillfreds med de av inspektionen

fastställda formulären står det självfallet bolaget fritt att besvära sig hos

Kungl. Maj :t. o

Med ovanstående tolkningsuttalande ansluter sig inspektionen i det lfragavarande

hänseendet till den föreslagna nya avfattningen av 282 § 2 mom.

Försäkringsbolagens riksförbund framhåller att den föreslagna utvidgningen

av skälighetskontrollen, innebärande en förhandsgranskning av premiesättningen,

av många skäl ej är praktiskt genomförbar. Såsom ett kontrollinstrument

i försäkringsinspektionens hand är en efterhandsgranskning

fullt tillräcklig. Utvidgningen skulle icke innebära några fördelar för försäkringstagarna

och försäkringsverksamheten utan skulle fastmer orsaka en

byråkratisering och praktisk tungroddhet, som skulle försvåra för bolagen

att meddela ett väl avpassat försäkringsskydd till lägsla möjliga kostnad.

Riksförbundet anför bl. a.

Den bästa garantin för eu skälig prcmiesätlning är emellertid konkurrensen

och del är förvånande att de sakkunniga trots vetskapen om dess

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

befintlighet helt underskattar dess värde. Riksförbundet vill hävda att den

rikt fasetterade konkurrens, som utspelas mellan olika riksbolagsgrupper,

länsbolag, häradsbolag, sockenbolag och specialbolag, medför att premierna

snabbt anpassar sig till lägsta möjliga nivå. Härutöver vill riksförbundet

erinra om konkurrensen från utländska försäkringsbolag, som är mycket

påtaglig och sannolikt kommer att ytterligare skärpas. Det är anmärkningsvärt

att de sakkunniga, som känner till de strävanden efter etableringsfrihet

för utländska bolag och till andra liberaliseringar som med allt större styrka

gör sig gällande i samband med olika integrationsföreteelser, helt bortsett

från den ökande utlandskonkurrensen.

Nödvändigheten av en fri konkurrens bestyrkes av att allmänheten —

såsom de sakkunniga framhållit — har begränsade möjligheter att bedöma

premiesättningens skälighet. Riksförbundet vill dock i detta sammanhang

erinra om att samma starkt begränsade möjligheter att bedöma skäligheten

av priser föreligger på praktiskt taget alla områden för varor och tjänster.

Vem kan exempelvis fastslå att priset för en järnvägsbiljett är skäligt? Det

bör även understrykas att skadeförsäkringspremier spelar en mycket underordnad

roll i den enskildes budget. Enligt Socialstyrelsens beräkningar (1958

års levnadskostnadsundersökning) uppgår de genomsnittliga årspremierna

för fastighets-, lösöre-, olycksfalls- och andra riskförsäkringar (inkl. grupplivförsäkring

men med undantag av bil-, båt- och hundförsäkringar) till

sammanlagt kr. 72:60 per hushåll, d. v. s. cirka kr. 1: 35 i veckan eller

mindre än vad en daglig tidning kostar och ungefär motsvarande ofta förekommande

veckopengar för en tioåring.

Riksförbundet påpekar även att det exempel som de sakkunniga anfört

såsom belägg för värdet av en skälighetskontroll icke utgör något bevis

härför utan snarare tvärtom. Förbundet påpekar bl. a. att frågan om ändrade

grunder för barnolycksfallsförsäkring upptogs redan i mitten av 1940- talet från bolagshåll under hänvisning till att skaderesultatet varit synnerligen

gynnsamt. Frågan upptogs emellertid av försäkringsinspektionen först

år 1955 då inspektionen lät verkställa den utredning, som åberopas av de

sakkunniga.

Rörande de praktiska svårigheterna att genomföra skälighetskontrollen

anför riksförbundet följande.

De sakkunnigas förslag förutsätter en långt gående uppdelning av försäkringsbeståndet.

Det anses ej längre tillräckligt att försäkringsinspektionen

erhåller en överblick endast över verksamhetsgrenarnas resultat. Man önskar

nu ge försäkringsinspektionen möjlighet att skaffa sig en mer eller mindre

detaljerad kunskap om resultaten för de olika riskslagen inom verksamhetsgrenarna.

En sådan detaljredovisning ger emellertid som regel ej ett

tillfredsställande underlag för skälighetskontroll. De sakkunniga uttalar själva

härom (s. 203 f): »Då riskerna ändras, nya försäkringsformer tillskapas,

försäkringsvillkoren moderniseras och ändras — — — torde det i stor utsträckning

vara omöjligt att åvägabringa en skadeförsäkringsstatistik, som på

en gång är aktuell och överspänner så många fall och så lång tid att statistiken

ensam kan tjäna som underlag för premiesättningen. Statistiken måste

— på sätt som nu sker — kompletteras med tekniska riskbedömningar, som

icke är statistiskt underbyggda». De sakkunniga berör här något mycket

betydelsefullt, nämligen frågan om möjligheten att objektivt bedöma skäligheten

i premiesättningen.

Prissättningen på skadeförsäkringsområdet liksom även kontrollen av den
-

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

samma försvåras av att försäkringsbolagen av naturliga skäl som regel har

en ofullständig kännedom om råvarukostnaden, riskpremien, d. v. s. det

belopp som erfordras för att betala uppkommande skador.

För ett enskilt försäkringsobjekt finns visserligen teoretiskt sett en riskpremie.

Det är emellertid icke möjligt att statistiskt bestämma denna. Vad

som statistiskt kan studeras är endast skadeförloppet för vissa grupper av

försäkringsobjekt (riskgrupper). Då det icke finns någon objektiv norm

för hur dessa riskgrupper skall bildas, kommer den av försäkringsbolaget

valda riskgruppsindelningen att bli avgörande för de riskantaganden, som

med statistiska hjälpmedel bestämmes för ett visst försäkringsobjekt och

därmed också för den tariffpremie, som uttages.

Olika bolag kan tillämpa olika riskgruppsindelningar och kan dartor —

även om inga olikheter förefinnes mellan bolagen beträffande omkostnadsoch

säkerhetstillägg — komma till olika tariffpremier för ett och samma

försäkringsobjekt utan att det därför med fog kan sägas att det ena bolagets

premiesättning fyller skäliglietskravet bättre än det andra. ....

Antag att för ett visst slags försäkringar bolaget X har sm statistik sa

upplagd att den omfattar länen A, B och C medan hos bolaget Y länet L

hänföres till en riskgrupp omfattande länen C, D och E. Antag vidare att för

ifrågavarande försäkringar skadeutfallet för riskgruppen ABC hos bolaget X

är 20 % lägre än skadeutfallet för riskgruppen CDE hos bolaget Y. Försäkringarna

inom länet C skulle då, om den statistiska skälighetsbedömningen

ensam finge fälla utslaget, erhållas till lägre premier hos bolaget X an hos

b°Vidare ''förtjänar framhållas, att det ligger i försäkringstagarnas intresse

att försäkringsbolagen i kostnadsbesparande syfte tillhandahåller standardiserade

försäkringar, innebärande att försäkringsobjekt med olika riskpremie

försäkras till samma tariff premier. Som exempel kan namnas den vanliga

hemförsäkringen. Antag att det gäller lösöre med ett varde av kr.

30 000:_, vilket i ena fallet försäkras av en äldre dam, som inte i namn
värd

omfattning företar resor, inte har några barn, vilka innebar skadeståndsrisker,

inte har någon cykel, som kan stjalas etc., och i andra fallet

försäkras av en verksam familjefader med flera barn. Bada betalar samma

premie, men de risker deras försäkringsbolag ikläder sig är högst olika.

I syfte att förenkla och förbilliga arbetet på huvudkontor och fält kan

det understundom vara ändamålsenligt att bortse från vissa olikheter * ris_k"

avseende, som statistiskt eller tekniskt kunnat påvisas. Sedan gammalt galler

att en högre brandpremie uttages för ett trähus än för ett stenhus. Om

trähuset skyddas med någon utvändig beklädnad, som åtminstone i viss utsträckning

bär förmåga att motstå eld, låter man detta fa en lagre premie

än ett oskyddat trähus men högre premie än ett stenhus. Pa senare ar bär

det blivit allt mer vanligt att trävillor torses med fasadtegel. Ibland kan det

innebära någon svårighet att avgöra, om ett sådant hus verkligen ar ett stenhus

eller om det är ett inklätt trähus. För att slippa skriftväxling, kontroll

etc och därav föranledda kostnader i sådana fall har en del bolag bestämt,

att trävillor försedda med fasadtegel i premiehänseende skall anses som stenhus.

En sådan bestämmelse har alltså tillkommit endast av praktiska skal

men i försäkringstagarnas intresse. På liknande sätt ställs bolagen stundom

inför behovet alt av praktiska skäl jämka på det som exempelvis ur brandteknisk

synpunkt — ofta med statistiskt belägg är riktigt.

Folksam anser att den skärpning av skälighetskontrollen som de sakkunnigas

förslag innebär skulle allvarligt hämma eu progressiv utveckling under

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr ill år 1961

fri konkurrens genom den byråkrati och kostnadsfördyring, som måste bli

en följd av förslaget, och bli till mer skada än nytta för försäkringskonsumenterna.

En annan konsekvens skulle bli ett försämrat läge för de svenska

försäkringsbolagen inför en skärpt internationell konkurrens i utvecklingen

mot en fri europeisk marknad. Folksam framhåller bl. a. att den tidsperiod,

som följt efter det att skälighetsprincipen i skadeförsäkringen stadfästes,

kännetecknas liksom senare hälften av 1940-talet av en hårdnande konkurrens

och en stark progressiv utveckling på skadeförsäkringsområdet.

Denna utveckling har berört väsentliga delar av skadeförsäkringen, såsom

brandförsäkring, kombinerad försäkring, kollektiv sjuk- och olycksfallsförsäkring

samt trafik- och motorfordonsförsäkring, och lett till både

förbättring och förbilligande av försäkringsskyddet. Samtidigt har skett

en anpassning av försäkringarna till den allmänna samhällsutvecklingen och

även till den utbyggnad som ägt rum på socialförsäkringens område. Den

skärpta konkurrensen har också varit en bidragande faktor till den ökade

löretagskoncentration, som präglat de två senaste årtiondena och som tagit

sig uttryck dels i koncernbildningar och fusioner mellan olika företag,

dels i en förstärkning av de stora företagens relativa position inom svenskt

försäkringsväsen. Behovet av en detaljmässig skälighetskontroll på skadeförsäkringsområdet

är enligt Folksams uppfattning i dag betydligt mindre

än under den period då 1942 och 1945 års försäkringsutredningar pågick.

Den snabba utvecklingen av skadeförsäkringen både kvalitativt och kvantitativt

under en period av relativ frihet från detaljmässig reglering bekräftar

denna uppfattning. Den fördelning i skälighetsgrupper, som redan nu

finns inom skadeförsäkringen, och den möjlighet inspektionen för närvarande

har att av bolagen infordra uppgifter för större grupper inom en

verksamhetsgren, är fullt tillräcklig för att tillgodose de försäkrades krav

på skälighet.

När de sakkunniga nämner tariffsammanslutningarnas konkurrensbegränsande

verkan synes de enligt Folksam alldeles underskatta betydelsen av de

utanför tarifföreningarna befintliga stora och ekonomiskt starka företagen,

vilka framgångsrikt konkurrerar med tarifföretagen. De sakkunniga synes

anse att tarifföreningarna har en allmänt negativ verkan. Samtidigt tycks

de sakkunniga dock vara medvetna om att deras förslag om en skärpt kontroll

inbjuder till kartellsamarbete bolagen emellan. På annat sätt kan man

inte tolka deras uttalande i anslutning till frågan om förhandsanmälan av

pi emieändringar, där de sakkunniga uttalar sig om tarifföreningarnas värde

i sammanhanget på ett sätt som närmast innebär en sanktionering av

försäkringskartellerna.

Enligt Folksams mening lämnar de sakkunniga en beskrivning över den

fria konkurrensens avigsidor, som ger läsaren en fullkomligt felaktig bild

av det verkliga förhållandet. De sakkunniga har icke enligt Folksam presterat

några exempel på att deras kritiska beskrivning har något underlag i

verkligheten. Det anförda exemplet rörande barnolycksfallsförsäkring med

premieåterbetalning — vilken försäkringsform aldrig bedrivits av Folksam

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

127

— är hämtat från ett område som följer livförsäkringsregler och saknar

helt relevans för skadeförsäkringen.

Folksam uppehåller sig även utförligt vid de svårigheter som är förknippade

med en statistisk detaljkontroll och anför att svårigheterna att på statistisk

väg få en god belysning av premiesättningen liksom skadeförsäkringens

snabba utveckling mot kombinerade standardförsäkringar talar

starkt emot den huvudsakligen på statistikmetoden grundade skälighetskontroll

som de sakkunniga föreslår. För att belysa svårigheterna med en dylik

detaljkontroll redogör Folksam för utvecklingen av bolagets hemförsäkring,

som präglats av radikal förenkling av tariffsystemet i samband med premiesänkning,

grundad dels på krympning av omkostnadsmarginalen dels på

diskontering av väntad rationaliseringsvinst.

Enligt Folksams mening är det fullt klart att de sakkunnigas förslag rörande

förhandsanmälan om premieändring i praktiken kommer att innebära

ett förhandsgodkännande av inspektionen när det gäller premieändringar.

De sakkunniga avser emellertid icke att varenda premieändring skall anmälas

och att inspektionen i första hand bör inrikta sig på de försäkringstyper,

som för försäkringstagarna har mest allmänt intresse. Enligt Folksams mening

innebär förslaget emellertid en obegränsad fullmakt åt försäkringsinspektionen

att utöva en restriktiv kontroll som kan bli godtycklig. Omfattningen

av kontrollen blir helt beroende av inspektionens framtida resurser

och i vilken utsträckning »den tjänsteman hos försäkringsinspektionen, som

närmast sysslar med kontrollen över skälighetsprincipen i skadeförsäkring»

finner att dittills lämnade uppgifter »är otillräckliga för en skälighetsprövning

i strängare bemärkelse». Att såsom de sakkunniga påstå, att underrättelseskyldigheten

icke behöver bli betungande för skadeförsäkringen måste

enligt Folksams mening vara uttryck för ett rent önsketänkande. Ett genomförande

av förslaget skulle komma att verka i hög grad hämmande på bolagens

initiativkraft och möjligheter till nydanande verksamhet på skadeförsäkringsområdet.

Förslaget får därmed en utvecklings- och konkurrenshämmande

effekt och kan därför trots de sakkunnigas påståenden i motsatt

riktning, inte vara till fördel för försäkringstagarna. Folksam understryker

slutligen att försäkringsinspektionen kommer, om de sakkunnigas förslag genomföres,

de facto att överta bolagsledningens ansvar för premiesättningen

samtidigt som det juridiska ansvaret skulle ligga kvar hos bolagsledningarna.

För Landsorganisationen framstår i nuvarande läge huvudmedlet för en

mer skälig premiesättning inom skadeförsäkringen vara en utökad konkurrens

inom försäkringsbranschen. Både direkt och indirekt torde nämligen

nuvarande begränsningar i priskonkurrensen försäkringsbolagen emellan

genom olika slags tariffsammanslutningar ha bidragit till att skälighetsprincipen

inte följts i sådan utsträckning, som syns vara möjlig. Denna för försäkringstagarna

ogynnsamma konkurrensbegränsning bör enligt LO:s mening

snarast föranleda eu avsevärt ökad uppmärksamhet hos vederbörande

lillsynsorgan som hittills syns ha accepterat tariffsammanslulningarnas verksamhet

på ett alltför tolerant sätt. De av de sakkunniga uttalade farhågorna

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

för en skadlig nedpressning av premierna i dumpingsyfte, vilket sägs kunna

inträffa försåvitt priskonkurrensen släpptes fri, är utan tvekan överdrivna

och syns för övrigt knappast kunna realiseras med hänsyn till att soliditetsprincipen

samtidigt skall efterlevas av bolagen.

De sakkunnigas förslag till förhandsgranskning inom försäkringsinspektionen

av avsedda premieändringar finner LO vara en olämplig metod för

effektivare skälighetskontroll av ytterligare ett skäl. Del är nämligen sannolikt

så, att det inte är premieändringarna som sådana utan frånvaron av

premieändringar, som ofta leder till oskäliga premier. Att då utsätta premieändringarna

i stället för de bestående premierna för mer intensiv kontroll

synes kunna få en effekt på bolagens premiesättning, som är rakt motsatt

det av de sakkunniga förutsedda syftet.

För LO framstår nuvarande ordning med en efterhandskontroll av skadeförsäkringspremiernas

skälighet som den mest ändamålsenliga, i all synnerhet

om nuvarande konkurrensbegränsningar inom branschen kan bringas att

minska. Försäkringsinspektionens nuvarande efterhandskontroll syns dock

böra ges större resurser än de nuvarande. Redan inom nuvarande lagstiftningsram

syns det vara möjligt att, under förutsättning att inspektionens

resurser förstärktes i detta sammanhang, få till stånd en sådan skälighetsprövning

i efterhand att flertalet av de sakkunniga påtalade bristerna kan

hävas.

Kooperativa förbundet förklarar sig inte ha kunnat värja sig för intrycket,

att de sakkunnigas förslag har en avsevärt större räckvidd än den tillsyn och

kontroll, som enligt konkurrensbegränsningslagstiftningen i övrigt avser att

reglera missbruk. Detta gäller i första hand skärpningen av skälighetskontrollen

vid premiesättningen inom skadeförsäkringen. Det synes förbundet

som om den föreslagna förhandsgranskningen vid premieändring företer betydligt

större likhet med det förfarande, som tillämpades av den statliga priskontrollen

under krisåren än med den generella utrednings- och övervakningsverksamhet,

som för närvarande utföres av pris- och kartellnämnden

inom andra områden av företagslivet. Förbundet erinrar om den skarpa konkurrens

som karakteriserar utvecklingen av skadeförsäkringen. Så länge denna

konkurrens gör sig gällande i fortsättningen är det enligt förbundets mening

olyckligt, om skärpt skälighetskontroll skulle bidraga till ett hämmande

av lusten till initiativtagande på nya områden och till nya försäkringsformer

inom skadeförsäkringen. Den hittillsvarande utvecklingslinjen inom

detta stora försäkringsområde — liksom på andra — synes ha skett under

betryggande samhällskonlroll genom utnyttjande av försäkringsinspektionens

hittillsvarande befogenheter. De missförhållanden, som säkerligen kan

pavisas bl. a. i samband med förekomsten av tarifföreningar och andra

kartellavtal, samt i form av liknande samarbete på olika försäkringsomlåden,

är väsentligen åtkomliga inom ramen för nu gällande allmänna kontrollbefogenheter.

Förutsättningen för nya framsteg är dock, att dessa till

fullo utnyttjas och att övervakningsmyndigheten sålunda inte betraktar kartellbildningarnas

tillvaro och självtagna regleringar med passivitet. Erfaren
-

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

heten har i konkreta fall visat, att en vaken initiativrik konkurrensvilja bär

stora möjligheter att stävja dylika för försäkringskonsumenterna skadliga

verkningar. Effektiviteten av sådana motaktioner kommer givetvis att ytterligare

ökas i fall av aktivt bistånd från övervakningsmyndigheten i den mån

dess särskilda resurser för detta syfte förstärkes.

Tjänstemännens centralorganisation ifrågasätter om de metoder de sakkunniga

föreslagit är lämpliga och kan för sin del inte förorda förslaget om

utvidgning av försäkringsinspektionens befogenheter och om ökad uppgiftsskyldighet

för försäkringsbolagen. TCO anför bl. a.

Det är oklart vilken praktisk betydelse de föreslagna lagändringarna får.

Det framgår av betänkandet att alla möjligheter till kontroll inte utnyttjats

sedan lagen om försäkringsrörelse kom till, vilket torde bero på bristande resurser.

Å andra sidan anser de sakkunniga att en utbyggnad av inspektionen

icke är påkallad i samband med en lagreform. TCO vill för sin del peka

på att metod- och branschrationalisering kan främjas på annat sätt än

genom en omfattande direktkontroll. Inte minst viktigt torde det vara att

utarbeta ingående och tillförlitlig skadestatistik, som ger underlag för en allmän

skälighetsbedömning. Inte bara ur skälighetssynpunkt utan också för

de skadeförebyggande åtgärderna från samhällets och olika parters sida är

det nödvändigt att skadestatistiken väsentligt förbättras och blir föremål för

forskning. Trafikolycksstatistiken och trafiksäkerhetsforskningen är exempel

på ett sådant område, där vissa förbättringar numera skett, men där

mycket återstår att göra.

Enligt Sveriges Industriförbund synes de sakkunnigas skäl för en utvidgad

kontroll av skälighetsprincipens tillämpning vid premiesättningen inom

skadeförsäkringen icke övertygande. Förbundet anför.

De sakkunniga redogör för svårigheterna att bedöma försäkringspremiernas

skälighet på skadeförsäkringsområdet och för omöjligheten att grunda

premierna enbart på statistik utan att draga den nära till hands liggande

slutsatsen, att en långtgående offentlig skälighetskontroll i praktiken skulle

bli utan större värde. På ett ställe i betänkandet konstateras emellertid att

eu rättvis bedömning av skäligheten i premiesättningen kräver undersökningar

av sådan omfattning och svårighetsgrad, att det möter stora svårigheter

för försäkringsinspektionen att — i allt fall med nuvarande personalresurser

— genomföra desamma. En ingående offentlig kontroll av premiesättningen

måste uppenbarligen draga betydande kostnader. Likaså torde

den föreslagna uppgiftsskyldigheten innebära ökade kostnader för försäkringsbolagen.

Enär dylika kostnader i sista hand måste täckas av försäkringstagarnas

premier, framstår det knappast såsom ett försäkringstagarintresse,

att ifrågavarande kontroll utvidgas utan att det är utrett, att vad

som står att vinna för försäkringstagarna står i rimlig proportion till kostnaderna.

Fastmera synes erfarenheten, trots vad de sakkunniga anför i betänkandet,

tala för att konkurrensen inom försäkringsbranschen för närvarande

reglerar premiesättningen på ett ur skälighetssynpunkt tillfredsställande

sätt.

Sveriges hantverks- och indusiriorganisalion anser att gällande efterhandsgranskning

bör innebära tillräcklig kontrollmöjlighet. Förbundet finner

i och för sig de sakkunnigas önskemål om effektivisering av skälighetsprincipen

angeläget från försäkringstagarnas synpunkt men ifrågasätter, liu!(

Bihang till riksdagens protokoll li)6l. 1 samt. Nr 171

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

ruvida icke den föreslagna redovisningen i praktiken blir väl komplicerad

och dyrbar. Förslaget om skyldighet att i förväg för godkännande anmäla

premieändringar till inspektionen synes medföra en effektivitetshindrande

formalism som icke tillräckligt motiverats.

En förhandskontroll av skäligheten i premiesättningen inom skadeförsäkringsområdet

skulle enligt Motormännens riksförbund näppeligen vara till

fördel för försäkringstagarna. Förbundet framhåller bl. a.

Förbundet vill i detta sammanhang erinra om att 1945 års försäkringsutredning

i samband med att den föreslog införandet av skälighetskontroll

på sakförsäkringsområdet framhöll, att denna måste utformas i huvudsak

såsom en efterkontroll. Utredningen ansåg att ett förhandsgodkännande av

tarifferna från inspektionens sida skulle innebära en ytterst omfattande

och tidskrävande procedur, som knappast skulle fylla något förnuftigt ändamål.

Inspektionen skulle nämligen sakna förutsättning att riktigt bedöma

en på tekniska grunder verkställd premiedifferentiering. Förhållandena sedan

dess torde näppeligen ha utvecklats på ett sådant sätt, att någon ändring

härutinnan har inträtt.

Slutligen vill förbundet framhålla, att den nuvarande konkurrensen på

området enligt förbundets mening helt torde utesluta möjligheten av att något

bolag eller någon fusion av bolag skulle ha möjligheter att genomföra

en otillbörlig höjning av premierna för t. ex. vagnskador. Den mycket hårda

konkurrensen på området torde säkerligen borga för att en sådan åtgärd

numera är utesluten. Däremot kan det finnas teoretisk möjlighet att konkurrensen,

som de sakkunniga framhåller, kan leda till att ett försäkringsbolag

i dumpingsyfte övergående kan pressa ned premierna i en försäkringsgren

genom att anlita hopsamlade vinstfonder eller överskott i en annan

gren. Detta är väl dock just en sådan sak, som efterhandskontrollen avser

att avslöja och som därefter rättas till. Den eftersläpning härutinnan,

som detta kan komma att medföra, torde sett i det långa loppet vara av

underordnad betydelse.

De sakkunnigas ståndpunkt att försäkringsverksamhet i utlandet och sjöoch

transportförsäkring, som bedrives här i riket, alltjämt bör vara undantagna

från de särskilda bestämmelserna angående kontroll över premiesättningens

skälighet godtages av försäkringsinspektionen. Sjöförsäkringsaktiebolaget

Öresund framhåller att det är önskvärt alt sjöförsäkringsbolagen

i sin verksamhet lämnas största möjliga frihet att anpassa sig efter näringslivet

och den internationella marknadens krav. Kunderna i sjöförsäkring

är praktiskt taget helt att söka inom näringslivet. Någon anledning att

lägga andra än rent affärsmässiga aspekter på förhandlingar mellan dem

och försäkringsbolagen föreligger ej. Bolagets erfarenhet är snarast, att företrädare

för näringslivet i sina förhandlingar med sjöförsäkringsbolagen genom

skickligt utnyttjande av såväl in- som utländsk alltmer hårdnande konkurrens

lyckats uppnå för dem synnerligen gynnsamma villkor. Försäkringsfunktionärernas

förbund har däremot den uppfattningen att konkurrensen

inom sjöförsäkringen begränsats på ett betänkligt sätt och finner det synnerligen

märkligt att de sakkunniga avstått från att kräva tillämpning av

skälighetsprincipen på detta område.

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

Försäkringsinspektionen anser övervägande skäl tala för att man icke inför

någon bestämmelse som ger inspektionen möjlighet att framtvinga återbäring

på skadef örsäkringsom rådet. Inspektionen anser att

man ej bör i lagstiftningen skjuta fram återbäringen framför andra alternativa

möjligheter att åstadkomma den balans mellan pris och valuta som skälighetsprincipen

kräver. Inspektionen anför vidare bl. a. följande.

Såsom framhållits av de sakkunniga gäller i mycket stor utsträckning, att

premierna i skadeförsäkring är så låga, att det ofta ter sig orimligt att lägga

ner kostnader på framräkning och distribution av den vanligen obetydliga

återbäring som det blir fråga om. Allmänt kan sägas, att en förutsättning för

att återbäring skall kunna vara en lämplig anordning är, att de administrativa

kostnader, som beräkningen och distribueringen av återbäringen medför,

ej slukar en oproportionerligt stor del av den summa, som står till förfogande

för ändamålet.

Till den anförda synpunkten kommer en annan av mera teknisk art. Inom

flera skadeförsäkringsbranscher fluktuerar skadeutfallet så starkt från det

ena året till det andra, att sådana säkerhetsmarginaler till premierna, som

skulle kunna läggas till grund för återbäring, icke »frigöres» efter ett gynnsamt

år. Premiebedömningen måste fastmer grundas ej endast på utjämningen

inom det förefintliga försäkringsbeståndet utan också på eu utjämning

i tiden. Man kan i detta fall ej av ett enstaka års resultat draga slutsatsen,

att premierna varit för höga. En bedömning måste grundas på erfarenheterna

under en följd av åtminstone några år. När man därför är i

den situationen, att man anser sig kunna konstatera, att premierna inom en

viss försäkringsgren är för höga, så är detta i allmänhet resultatet av en flerårsbedömning.

En eventuell återbäring borde i sådant fall avse icke endast

det sistförflutna året utan en följd av år. Detta kan bli mycket komplicerat

och kostnadskrävande med hänsyn till de ständigt pågående förändringarna

beträffande såväl försäkringsstocken som de enskilda försäkringarna.

Den vanliga vägen blir därför, att man sänker premierna eller, där så

lämpligen låter sig göra, inkluderar nya ersättningsmoment i försäkringstäckningen.

Även Försiikringsbolagens riksförbund ställer sig negativt till det av de

sakkunniga föreslagna stadgandet rörande återbäring i skadeförsäkring. Förbundet

anser att de sakkunniga i själva verket presterat en övertygande

argumentering för att icke införa något principiellt krav på återbäring. Denna

argumentering kan ytterligare förstärkas med hänvisning till andra förhållanden

som gör det svårt att med gott resultat överföra återbäringsinstitutet

från livförsäkrings- till skadeförsäkringsområdet. Riksförbundet nöjer

sig med att peka på de svårigheter, som skulle uppkomma om ett bolag skulle

vara tvunget att utbetala återbäring till tidigare försäkringstagare i bolaget.

Detta problem skulle bli mycket vanligt, eftersom återbäringens storlek

icke skulle kunna konstateras förrän tidigast året efter det avtalsår återbäringen

avsåg. Skadeförsäkringsbolagens styrelser och verkställande direktörer

har enligt FL att övervaka att premiesättningen är skäligt avvägd. Denna

avvägning sker bl. a. på grundval av det tidigare utfallet av rörelsen

och bör — om förhållandena pekat därpå — resultera i premiejusteringar.

Denna omständighet i förening med den starka konkurrensen gör att för
-

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

säkringstagarna, när förhållandena det medger, så snabbt som möjligt kompenseras

genom sänkning av premierna. En dylik metod kan i många fall

vara att föredraga framför återbäring, även om det i båda fallen är fråga om

efterhandskorrigering av premierna.

Folkscim anför att bolaget sedan många år tillämpat återbäring på skadeförsäkringsområdet.

Så är fallet i kollektiv olycksfalls- och sjukförsäkring, i

kollektiv garantiförsäkring samt i bilförsäkring. Bolaget anför.

Inom nämnda kollektiva försäkringar, där medlemsantalets storlek inneburit

tillräcklig riskutjämning för att man skall kunna betrakta försäkringen

som en helhet för sig, har återbäringsavtal upprättats. Dessa avtal ger

den försäkrade gruppen en väsentlig andel av eventuellt överskott. För

dessa kollektiva försäkringar anpassas premienivån från tid till annan efter

skadeutfallet inom varje försäkring. Aterbäringsavtalet ger den försäkrade

gruppen en garanti för att man inte ens under perioderna mellan sådana

premieanpasssningar skall behöva betala en högre avgift än nödvändigt.

Inom bilförsäkringen, där den enskilda premiens relativa storlek tillsammans

med en långt driven automatisering gör temporära återbäringar försvarbara

ur kostnadssynpunkt, utbetalas en årlig återbäring, beräknad såsom

en procentandel av den premie, som erlagts föregående år. Storleken

av återbäringen, vilken fastställes för trafikförsäkring och motorfordonsförsäkring

var för sig, blir beroende av det gångna årets ekonomiska resultat.

Utifrån sina erfarenheter från skadeförsäkringsområdet, vill Folksam

framhålla att återbäring är motiverad och påkallad ur skälighetssynpunkt

på sådana områden inom skadeförsäkringen, där kostnaderna för återbäringens

beräkning och utbetalning kan hållas på en i förhållande till återbäringens

storlek rimlig nivå.

Beträffande de sakkunnigas förslag om komplettering av lagens

sanktionsbestämmelser anför försäkringsinspektionen att

föreläggandeförfarandet tillgripits endast i mycket enstaka fall, såsom då

bolaget önskar underställa frågan Kungl. Maj :ts prövning. Hittillsvarande

erfarenhet ger knappast stöd för uppfattningen, att någon utbyggnad av föreläggandekatalogen

skulle vara erforderlig. Inspektionen framhåller att i de

fall hittills, då inspektionen ansett sig ha anledning att i ett eller annat avseende

framställa anmärkningar mot ett bolags verksamhet, inspektionens

påpekande i regel lett till rättelse, utan att saken behövt ställas på sin spets.

Inspektionen anför.

Om den nya anmärkningspunkt som avser premiebestämning kan sägas,

att den i hög grad avser bedömningsfrågor, där meningarna kan gå starkt

isär. Då bestämmelsen vidare icke, såsom inom trafikförsäkringen, utgör ett

led i en mer långtgående reglering, torde den i praktiken knappast kunna

tillämpas annat än i mera uppenbara fall av oskäliga premier. Men i sådana

fall har inspektionen möjlighet att ingripa redan med stöd av den nuvarande

sista anmärkningspunkten, att det eljest föreligger allvarlig anmärkning mot

ett bolag.

Vad gäller den föreslagna nya anmärkningspunkt, som avser sparsamhet

med omkostnaderna, ter det sig naturligt att man för en verksamhet av

försäkringsrörelsens art, med dess ständigt ökande betydelse i samhällslivet,

vill understryka kravet på allmän sparsamhet i förvaltningen. I all synnerhet

gäller detta livförsäkringen med dess starkt sociala inriktning. Spar
-

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

samhetskravet underströks också i samband med lagfästandet av skälighetsprincipen

på detta område. För liela försäkringsområdet bör gälla, att onödiga

kostnader bör undvikas och en allmän moderation prägla utgiftspolitiken.

Tillsynsmyndigheten har att i sitt inspektionsarbete följa verksamheten

även ur dessa aspekter.

Det är emellertid uppenbart, att tillsynsmyndigheten varken kan eller bör

engageras i den rad av utgiftsbeslut, som ingår i företagsledningarnas löpande

verksamhet. Det rör sig här ofta — icke minst när det är fråga om investeringsutgifter

av olika slag — om bedömningsfrågor. Delade meningar kan

råda även bland företagets egna experter, huruvida en utgift ur företagsekonomisk

synpunkt är ändamålsenlig eller — omvänt — är »icke förenlig med

tillbörlig sparsamhet».

Å andra sidan bör tillsynsmyndigheten kunna ingripa mot klara fall av

t. ex. slöseri eller brister i organisation. Inspektionen har emellertid en sådan

befogenhet redan genom den ovan nämnda bestämmelsen i nu gällande lag,

enligt vilken allvarlig anmärkning mot verksamheten är en anledning till

föreläggande. Att inspektionens befogenhet föreligger i det hänseende som

här har diskuterats stödjes direkt av förarbetena till lagen.

Svenska försäkringsbolags riksförbund avstyrker den föreslagna utvidgningen

av föreläggandekatalogen. Beträffande den anmärkningspunkt som

avser premiebestämning har de sakkunniga icke på något sätt antytt i vilken

utsträckning avvikelse från inspektionens uppfattning om skälig premiesättning

skulle kunna medföra föreläggande. Med hänsyn till att inspektionen

redan enligt gällande lag uppenbarligen kan meddela föreläggande,

såvida allvarliga anmärkningar riktas mot försäkringsverksamheten, synes

det föreslagna tillägget dels obehövligt dels ägnat att inge den föreställningen

att inspektionen skulle äga rätt att närmare detalj granska de beslut, för

vilka bolagsledningarna är ansvariga. Förbundet anför i anslutning härtill

bl. a. följande.

Till utgångspunkt för förslaget angående den nya sakskäligheten — liksom

i fråga om tillsynen över skaderegleringen samt frågan om sparsamlietskravet

— har de sakkunniga tagit motsvarande stadganden i lagen om trafikförsäkring

å motorfordon. Med anledning av riksförbundets avvisande

av de sakkunnigas nu nämnda förslag kan för den skull den frågan ställas,

varför icke de föreslagna anordningarna skulle kunna genomföras generellt

när de under lång tid accepterats inom trafikförsäkringen. Förhållandena i

fråga om trafikförsäkring är emellertid helt annorlunda än beträffande annan

försäkring. När det beslutades att i lag fastslå trafikförsäkringsplikt

för motorfordonsägare, fann statsmakterna det ändamålsenligt att låta trafikförsäkringen

meddelas av de enskilda försäkringsbolagen. Det ansågs då

att denna försäkringsform, som är obligatorisk för motorfordonsägare och

som försäkringsbolagen år skyldiga att tillhandahålla, borde kringgärdas

med särskilda bestämmelser. Trafikförsäkringens speciella karaktär har

gjort alt man från försäkringsbolagens sida kunnat acceptera ett avsteg från

(len princip som alltid måste råda inom enskild försäkringsverksamhet,

nämligen beslutanderätt i frågor för vilka bolagen själva har ansvaret.

I fråga om den anmärkningspunkt som avser sparsamhet med omkostnader

framhåller riksförbundet att FL ger försäkringsinspektionen rätt att ingripa

mot försäkringsbolag på den grund att »allvarlig anmärkning mot försäkringsbolags

verksamhet föreligger». Förbundet finner det också med

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

hänsyn till tillsynsverksamhetens uppläggning naturligt att inspektionen

skall äga ingripa om en så allmän tendens till slöseri skulle iakttagas i ett

bolag att detta bör bli föremål för »allvarlig anmärkning». Riksförbundet

finner det emellertid helt orimligt att med de i FL nu upptagna föreläggandeanledningarna

jämställa det förhållandet att ett bolags utgiftspolitik i

enskilda fall kan ifrågasättas. Såsom särskilt betänkligt framstår förslaget

med hänsyn till att bolagsledningarna har betydligt större möjlighet än försäkringsinspektionen

att bedöma lönsamheten och lämpligheten av enskilda

utgifter. Försäkringsbolagens ledningar har inte något intresse av att åsamka

bolagen onödiga kostnader. Bolagsledningen svarar för sina åtgärder inför

bolagsstämman. Endast bolagens egna organ med deras direkta kontakt

med verksamheten är kompetenta att ur företagsekonomisk synpunkt bedöma

detaljfrågor rörande kostnader. Förbundet framhåller även att ej ens

ett bolags revisorer formellt anses kunna gå längre i sin förvaltningsgranskning

än att i förekommande fall framställa anmärkning mot förvaltningsåtgärder,

som är olagliga eller som innefattar ett uppsåtligt eller vårdslöst

eftersättande av bolagets intressen.

Även Folksam avstyrker förslaget till komplettering av sanktionsbestäinmelserna

i 288 § 2 mom. Enligt vad bolaget bl. a. framhåller är det utomordentligt

vanskligt redan för företagsledningen, som dock genom den direkta

kontakten med verksamheten har den största erfarenheten att i förväg bedöma

eller i efterhand avgöra huruvida vidtagna åtgärder i längden leder

till ökad effekt och bättre ekonomiskt resultat. Ännu mindre måste förutsättningen

för en riktig bedömning vara för inspektionen, vars uppgifter

och kompetens icke innefattar företagsledning. Den skälighetskontroll, som

inspektionen kan utöva, måste därför bli en ren kostnadskontroll, som ser

till de absoluta utgifterna. Det kan inte bli fråga om någon bedömning huruvida

den åtgärd, som medfört kostnaden, kommer att verka i positiv riktning

eller ej och ännu mindre om ett avgörande huruvida åtgärden bör vidtas

eller inte. Ett sådant avgörande kan endast tas av företagsledningen,

som har det reella och juridiska ansvaret. Folksam anför vidare bl. a. följande.

De sakkunniga har i sin argumentation för förslaget icke närmare penetrerat

frågan om vilka slag av omkostnader, som kan bli föremål för inspektionens

bedömning. Man torde emellertid kunna utgå ifrån att de sakkunniga,

såvida de inte menar att inspektionen skall fungera som ett rationaliseringsinstitut,

inte avsett att inspektionen i nämnvärd utsträckning

skulle kunna inverka på lönekostnaderna. Lönenivån regleras i praktiken

av arbetsmarknadens parter och de avtal som träffas blir som regel vägledande

även för försäkringsbolagen. Den alldeles dominerande delen av bolagens

omkostnader utgörs av personalkostnader. Under år 1959 uppgick

sålunda Folksams lönekostnader (inklusive lunch-, pensions- och socialförsäkringskostnader)

till 75 % av de totala förvaltningskostnaderna och till 17

% av premieinkomsten. (I detta sammanhang kan nämnas, att direktionens

löner utgjorde 1,5 % av de totala lönerna och 0,2 % av premieinkomsten.)

Det är alltså de återstående 25 procenten av förvaltningskostnaderna — vari

då bl. a. ingår kostnader för lokaler, kontorsmöbler, maskiner, blanketter

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

och annat, som behövs för att driva rörelsen — som man föreslår att inspektionen

närmast skall kontrollera. De omkostnadsposter, som det därvid

kanske i första hand kan bli fråga om, avser exempelvis förebyggande verksamhet

i fråga om sjukdom och olycksfall, trafiksäkerhet, brandskydd etc.

samt åtgärder för utbildning, personalens trivsel, public relation osv.

Enligt Kooperativa förbundet bör det uppmärksammas att de föreslagna

anmärkningsfallen inte har någon motsvarighet i 1953 års lag om motverkande

i vissa fall av konkurrensbegränsning. Enligt 21 § nämnda lag kan

prisföreläggande endast utfärdas av Konungen på hemställan av näringsfrihetsrådet

och för högst ett år i sänder. Det torde enligt förbundet ligga

i öppen dag, att tvingande ingripanden, eventuellt i form av premiesättnings-(pris-)

förelägganden enligt förslagets ändring av 288 § inte står i

överensstämmelse med 1953 års allmänna konkurrensbegränsningslag.

Folksam instämmer i de sakkunnigas uppfattning om värdet ur de försäkrades

synpunkt av kollektiva anordningar. Bolaget anför att den

kollektiva formen i huvudsak kommit till användning på personförsäkringens

område. Anledningen till att den inte fått någon nämnvärd omfattning

inom sakförsäkringen är, vad Folksam angår, ingalunda bristande intresse

utan snarare att de organisatoriska och försäkringsmässiga förutsättningarna

är mindre inom sakförsäkringen än inom personförsäkringen. Bolaget

anför.

Den kollektiva formen i skadeförsäkring har i Folksam främst tillämpats

inom olycksfalls- och sjukförsäkring. Av premieinkomsten i denna försäkringsgren

faller inemot 90 % på kollektiv försäkring. Den kollektiva formen

förekommer även inom vår garantiförsäkring och har också prövats i annan

skadeförsäkring.

Vår erfarenhet från den kollektiva olycksfalls- och sjukförsäkringen, som

för riksomfattande grupper omfattar även ersättning för rehabilitering, ger

vid handen att betydande besparingar kan göras genom den kollektiva formen.

En kollektiv olycksfalls- och sjukförsäkring innebär, att man i ett och

samma försäkringsavtal innesluter en grupp personer med i stort sett samma

risker och med samma försäkringsbehov. Den kollektiva försäkringen är

därför särskilt lämpad att tillgodose de anspråk, som medlemmarna i fackliga

organisationer kan ställa på ett fullgott skydd.

Den största besparingen vinnes om den kollektiva försäkringen tecknas

med obligatorisk anslutning. Premieinkasseringen och förvaltningen blir då

ytterligt enkel samtidigt som man undviker oförmånligt urval.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anför såsom sin uppfattning att

kollektiva skadeförsäkringar bör introduceras med stor försiktighet. Förbundet

anför.

En betydande skillnad föreligger mellan summaförsäkring, t. ex. grupplivförsäkring,

och skadeförsäkring. I fråga om summaförsäkring kan försäkringstagaren

tillhöra olika kollektiv och därigenom bli berättigad att erhålla

summor från flera håll när försäkringsfall inträffar. Blir han däremot

skadeförsäkrad flera gånger för samma risk genom att tillhöra flera kollektiv,

utgår ju likväl ersättning endast för den verkliga skadan. Ersättningarna

från de olika försäkringarna blir då reducerade, vilket innebär alt ban

sammanlagt erlagt för hög premie.

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungi. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

Beträffande de besparingar som kan ernås genom kollektiva anordningar

bör icke förbises att vissa kostnadsminskningar endast kan erhållas genom

att arbete och kostnader överföres till bakom kollektivet stående organisationer

eller företag. De enskildas försäkringsbehov är dessutom så varierande

att man icke generellt genom kollektiv försäkring kan ge individerna

ett försäkringsskydd som passar dem alla. Kompletteringsförsäkringar bleve

ofta nödvändiga och dessa måste bli förhållandevis kostsamma eftersom

försäkringssummorna för dessa försäkringar blir relativt små. I sådana fall

skulle det med andra ord bli en kostnadsomfördelning utan kostnadsreduktion

eller kanske rent av en kostnadsökning.

Därest var och en skall erhålla ett för honom lämpligt och väl avpassat

försäkringsskydd, kommer därför kollektiva anordningar på skadeförsäkringsområdet

troligen icke att medföra någon väsentlig besparing för

försäkringstagarna.

Vad riksförbundet bär framhållit innebär icke att förbundet i och för

sig avvisar tanken på ökad användning av kollektiva anordningar inom skadeförsäkring

där sådana kan visa sig ändamålsenliga. Det är ej uteslutet att

större utrymme för sådana anordningar kan vinnas i framtiden.

Beträffande frågan om sekretesskydd för infordrade uppgifter

förklarar sig försäkringsinspektionen icke ha någonting att erinra

mot den av de sakkunniga föreslagna ordningen, att inspektionen först sedan

statsmakterna tagit ståndpunkt till betänkandets förslag efter överläggningar

med företrädare för försäkringsbolagen, överväger i vad mån sekretessbestämmelser

på området är oundgängligen erforderliga och gör framställning

till Kungl. Maj :t i ämnet. Redan i detta sammanhang uttalar emellertid inspektionen,

att sekretesskydd av till inspektionen ingivet material bör, förutom

i fall som rör enskild person, beredas i den utsträckning som kan anses

påkallad för att skydda berättigade företagareintressen.

Departementschefen

Den offentliga tillsynen över försäkringsbolagen tar sikte på två grundprinciper

för bolagens verksamhet. Den ena innefattar försäkringstagarnas

intresse av att bolagen uppfyller tillfredsställande anspråk på soliditet, dvs.

att trygghet föreligger att givna försäkringsutfästelser kan infrias. Den andra

grundsatsen kan formuleras i kravet på att premierna skall vara skäligt

avvägda.

Beträffande skadeförsäkringen har kravet på soliditet icke kommit

till direkt uttryck i FL. Det oaktat gäller självfallet såsom ett primärt

villkor även för försäkringsverksamheten på detta område, att den bl. a.

skall sikta till att trygga försäkringsföretagets förmåga att fullgöra sina

förpliktelser gentemot försäkringstagarna. I likhet med de sakkunniga,

vilkas synpunkter i denna fråga i allt väsentligt godtagits eller lämnats utan

erinran av remissinstanserna, anser jag anledning saknas att nu ändra den

framskjutna plats soliditetskravet intagit i tillsynsverksamheten. Utvecklingen

på skadeförsäkringsområdet, betingad bl. a. av stark konkurrens

bolagen emellan, tenderar mot nya försäkringsformer, nya kombinationer

av olika försäkringsmoment och förenkling och rationalisering av bestå
-

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

ende försäkringsgrenar. Denna utveckling för med sig nya problem rörande

riskuppskattning och premieberäkning. Det är en viktig uppgift för försäkringsinspektionen

att följa denna utveckling och tillse att behovet av

goda soliditetsgarantier icke eftersättes.

Jag vill även understryka vad de sakkunniga anfört om behovet från sohditetssynpunkt

av att bolagen vid sina kapitalplaceringar sörjer för en ändamålsenlig

riskspridning.

Kravet på skälighet vid bestämmandet av premier för skadeförsäkring

lagfästes först genom 1950 års ändringar i FL. Enligt 282 § 2 mom.

i lagen åligger det styrelsen och verkställande direktören i skadeförsäkringsbolag

att med hjälp av fortlöpande statistik eller annorledes övervaka att

premiesättningen är skäligt avvägd med hänsyn till den risk, försäkringen

är avsedd att täcka, nödiga omkostnader för försäkringen samt omständigheterna

i övrigt. Det åligger nämnda bolagsorgan att till försäkringsinspektionen

för tidrymd som inspektionen bestämmer insända redogörelse för

den metod som använts för övervakningen av premiesättningen och för

erfarenheterna av övervakningen. Från dessa bestämmelsers tillämpning undantages

sjö- och transportförsäkring samt all verksamhet som bedrives i

utlandet.

För den obligatoriska trafikförsäkringen gäller särskilda bestämmelser

enligt lagen om trafikförsäkring å motorfordon, som medger en mera långtgående

kontroll än motsvarande regler i FL.

De sakkunniga föreslår — delvis efter mönster från trafikförsäkiingslagen

— en betydande skärpning av FL:s bestämmelser rörande tillsynen över

att skälighetsgrundsatsen följes av bolagen. Enligt förslaget införes sålunda

i FL en bestämmelse, enligt vilken det åligger bolagsstyrelsen eller verkställande

direktören att, i den omfattning försäkringsinspektionen bestämmer,

innan beslut fattas om ändring av premiesats, meddela inspektionen

den avsedda ändringen samt en sammanfattning av det material och de överväganden,

varpå den avsedda ändringen bygger. Bestämmelsen syftar till att

öka insynen i skadeförsäkringsbolagens premiesättning och att bereda inspektionen

tillfälle att i fall av behov upptaga överläggningar med försäkringsbolagen

rörande avsedda premieändringar. Vidare föreslår de sakkunniga

förtvdligande av gällande regler om inspektionens rätt att infordra

uppgifter från bolagen i syfte att möjliggöra krav på en utförligare redovisning

av skälighetsförhållandena vid premiesättningen.

Det stora flertalet remissinstanser har ställt sig starkt kritiska till förslaget

att försäkringsinspektionen skall kunna föreskriva förhandsanmälan om

premieändring. Från flera håll har framhållits att en förhandsgranskning

från inspektionens sida av tillämnade premieförändringar skulle komma att

verka hämmande på försäkringsbolagens initiativkraft och konkurrensvilja.

Det har även anförts att den ifrågasatta ordningen i praktiken skulle innebära

att försäkringsinspektionen i förväg godkände bolagens premiepolitik.

Såsom framgår av vad de sakkunniga anfört bär försäkringsinspektionen

endast i relativt begränsad utsträckning kunnat ägna sig åt granskning av

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

premiesättningens skälighet. Den främsta grunden härtill har varit att inspektionen

saknat tillräckliga personella resurser för en mera intensiv övervakning

på detta område. Enär lagstiftningen sålunda ännu icke kommit

att tillämpas i avsedd utsträckning saknas erfarenheter, som gör det möjligt

att säkert bedöma effektiviteten av gällande ordning för kontrollen. Såsom

framliålles av bl. a. försäkringsinspektionen och landsorganisationen

bör emellertid en förstärkning av inspektionens personalresurser göra det

möjligt att redan inom ramen för nuvarande lagstiftning komma till rätta

med flertalet av de brister i skälighetsgranskningen, som de sakkunniga

påpekat. De vägar försäkringsinspektionen anvisat för en utbyggd kontroll

av premieskäligheten synes ändamålsenliga och ägnade att ge inspektionen

tillfredsställande möjligheter att inverka på premieutvecklingen. Härtill

kommer de allmänna betänkligheter, som kan anföras mot att genom en förhandskontroll

av föreslagen typ ingripa i försäkringsbolagens premiepolitik.

Det behöver icke närmare utvecklas, att den granskning som försäkringsinspektionen

bör bedriva icke kan ges formen av en detaljkontroll över hela

det område som skadeförsäkringen omspänner. Tillsynen måste bär av naturliga

skäl koncentreras till sådana försäkringsområden, där behovet från

försäkringstagarsynpunkt av övervakning gör sig särskilt gällande. Det kan

även vara anledning erinra om att vanskligheter av flera slag möter vid en

prövning av skälighetsfrågorna. Delvis sammanhänger svårigheterna med

att man inom skadeförsäkringen i viss mån är hänvisad till att göra premieavvägningen

efter tekniska riskbedömningar utan tillräcklig statistisk

underbyggnad.

De sakkunniga har med rätta understrukit behovet av att försäkringsinspektionen

för sin granskningsverksamhet har tillgång till allt material, som

behövs för att bedöma premieavvägningen. Delvis kan det här vara fråga om

uppgifter, som erfordras för bedömningen av viss uppkommen fråga. Inspektionen

måste emellertid även kunna ålägga bolagen att kontinuerligt lämna

uppgifter, som mera allmänt belyser underlaget för premiesättningen. Av naturliga

skäl är inspektionen i första hand hänvisad till uppgifter som framkommer

vid bolagens egen bearbetning av det underliggande materialet.

Inspektionen bör emellertid icke alltid vara bunden till bolagens statistikuppläggning.

Såsom inspektionen påpekat bör den kunna kräva exempelvis

uppdelning efter andra riskskiljande faktorer, som det för skälighetsprövningen

är av vikt att få belysta. Det bör dock understrykas, att bolagen

genom en sådan uppgiftsskyldighet icke bör åsamkas kostnader som ej

tullt ut försvaras av ändamålet med och betydelsen av det material som

insamlas. I likhet med försäkringsinspektionen anser jag, att utformningen

av uppgiftsformulär liksom över huvud uppläggningen i allmänhet av

granskningsprogram bör föregås av överläggningar med företrädare för

bolagen.

Beträffande den författningsmässiga grunden för bolagens uppgiftsskyldighet

må erinras om att dessa enligt 282 § 2 mom. FL har att till inspek
-

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

tionen insända redogörelse för den metod som används för övervakning a\

premiesättningen och för erfarenheter av övervakningen. Härjämte föreligger

enligt 283 § FL en allmän skyldighet för bolagen att lämna inspektionen

erforderliga upplysningar angående verksamheten.

De sakkunniga bär ansett försäkringsinspektionens befogenheter enligt FL

att infordra uppgifter från bolagen något oklara och föreslagit att i 282 §

2 mom. FL intages bestämmelse, som ålägger bolagsorganen att å tid och

enligt formulär, som inspektionen bestämmer, insända uppgifter till belysning

av bolagets premiesättning.

Under remissbehandlingen har icke från något håll ifrågasatts, att försäkringsinspektionen

redan enligt gällande bestämmelser äger ålägga bolagen

en sådan uppgiftsskyldighet som avses med den föreslagna bestämmelsen.

Inspektionen har dock biträtt de sakkunnigas förslag, som synts inspektionen

klarare till sin innebörd än nuvarande bestämmelser och bättre anpassat

till formen för de mera summariska uppgifter, som hittills infordrats.

Enligt min mening bör i förevarande lagstiftningssammanhang endast sadana

ändringar genomföras, vilka framstå såsom nödvändiga och betingade

av det praktiska behovet. Sådana ändringar, som främst siktar till en redaktionell

och systematisk omarbetning, bör icke nu genomföras. Det synes

därför tveksamt huruvida tillräckliga skäl föreligger för den av de sakkunniga

föreslagna författningsändringen, vilken närmast har karaktären

av en systematisk omredigering. Bestämmelserna i 282 § 2 mom. och 283 §

torde redan med gällande lydelse medge inspektionen möjligheter att infordra

allt material, som finnes behövligt för skälighetsgranskningen. Det

synes för övrigt med FL:s nuvarande systematik naturligast att bibehålla

283 § såsom det centrala författningsmässiga uttrycket för skyldigheten

att lämna inspektionen upplysningar angående verksamheten. Något hinder

mot att utnyttja lagrummet för att infordra uppgifter av engangsnatur

eller kräva kontinuerligt återkommande uppgifter torde icke föreligga. Jag

vill i detta sammanhang förutskicka, att jag i ett följande avsnitt avsei

att förorda ett av de sakkunniga framlagt förslag i syfte att underlätta inspektionens

arbete med insamlande av uppgifter. Enligt sistnämnda förslag

kompletteras FL med stadgande, som ger inspektionen befogenhet att infordra

uppgifter för sitt tillsynsarbete direkt från tarifförening, skadereglerings-

och villkorsnämnd eller från särskilt aktiebolag, som biträder försäkringsbolaget.

På grund av det anförda anser jag mig icke böra biträda

de sakkunnigas förslag till ändring av 282 § 2 mom.

Med utgångspunkt från skälighetsprincipens tillämpning har de sakkunniga

ingående diskuterat frågan om återbäring av premiemedel vid

skadeförsäkring. De sakkunnigas synpunkter utmynnar icke i andra förslag

om ändring i FL än att styrelses och verkställande direktörs åliggande enligt

den i 282 § 2 mom. upptagna regeln även skall avse tillsyn att återbäring

förekommer i den utsträckning, som är påkallad från skälighetssynpunkt

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

samt att förekommande återbäring särskilt upptages vid sidan om premiesättningen

såsom föremål för bolagsorganens uppgiftsskyldighet.

Såväl försäkringsinspektionen som försäkringsbolagens riksförbund har

ställt sig negativa till förslaget att i FL införa bestämmelser som särskilt

framhäver återbäringsinstitutet på skadeförsäkringens område. Kritiken mot

förslaget kan sammanfattas sa, att återbäring vid sådan försäkring endast

under vissa förutsättningar är lämplig för att uppnå skälighet i prissättningen

och att beträffande flera branscher åtskilligt talar för att skälighetssynpunkterna

tillgodoses med andra medel. Folksam har redovisat positiva erfarenheter

av tillämpad återbäring inom ett par försäkringsgrenar.

Såsom framgår av utredningen och Folksams yttrande kan återbäring på

skadeförsäkringsområdet lämpligen ifrågakomma endast beträffande vissa

typer av försäkring. I stort sett är här fråga om sådana försäkringar, där

premieöverskotten icke helt behöver disponeras för riskutjämning på längre

sikt och där återbäringen kan genomföras till rimliga administrativa kostnader.

Fragan om aterbäringsinstitutets användning på skadeförsäkringsområdet

kan emellertid ingalunda anses slutdiskuterad. Erfarenheter saknas

ännu för att närmare bedöma den ena eller andra metodens företräde när

det gäller att åstadkomma en önskvärd skälighet i prissättningen. Fältet torde

under åtskillig tid framöver få ge rum åt experimenterande från bolagens

sida i syfte att skapa från försäkringstagarsynpunkt tilltalande och ändamålsenliga

försäkringsanordningar. Under sådana förhållanden synes icke

lämpligt att nu lagstiftningsvägen binda eller ens vägleda utvecklingen i ena

eller andra riktningen. Jag är följaktligen icke beredd förorda någon ändring

i FL syftande till att särskilt inrikta skälighetsprövningen på frågan

om återbäring av premiemedel.

De sakkunnigas förslag att komplettera sanktionsbestämmelserna

i 288 § genom att såsom anledning till ingripande särskilt angiva

dels att försäkringsbolag icke iakttager tillbörlig sparsamhet i fråga om omkostnaderna

för rörelsen dels att det sätt varpå premierna bestäms ger skälig

anledning till anmärkning har avstyrkts av de remissinstanser som behandlat

frågan. Icke heller jag ser något att vinna med den föreslagna kompletteringen.

Försäkringsinspektionen har redan med nuvarande lydelse av

lagrummet de nödvändiga befogenheterna att, om missförhållande befinnes

föreligga, ingripa med erinring eller föreläggande och i sista hand göra anmälan

till Kungl. Maj:t. Jag vill i detta sammanhang understryka vikten

av att förvaltningskostnaderna hålles så låga som möjligt.

I anslutning till frågan angående omkostnaderna inom skadeförsäkringen

har de sakkunniga riktat uppmärksamheten på de fördelar från denna synpunkt

som kollektiva anordningar av olika slag erbjuder. De i

betänkandet framförda synpunkterna har även under remissbehandlingen

rönt positivt intresse. För egen del vill jag i anledning av vad som anförts

i denna fråga understryka vikten av att alla möjligheter tillvaratas att genom

rationalisering och förenkling skapa ett gott och billigt försäkrings
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 141

skydd. Kollektiva anordningar är en av många vägar som bör prövas i detta

syfte.

Beträffande det uppgiftsmaterial, som försäkringsinspektionen med stöd

av FL infordrar från försäkringsbolagen, bör såsom de sakkunniga anfört

principen vara att detta är offentligt. Vissa uppgifter kan emellertid

vara av sådan art att rimlig hänsyn till bolagen kräver att de icke sprides.

Främst är här fråga om sådant material, som skulle menligt inverka på bolagets

konkurrensläge om det gavs offentlighet.

Såsom de sakkunniga påpekat torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att

med stöd av sekretesslagen utfärda erforderliga bestämmelser. Lämpligt synes

vara att försäkringsinspektionen efter överläggningar med företrädare

för försäkringsbolagen överväger det närmare behovet av sekretesskydd på

detta område och -—- därest bestämmelser om hemlighållande av vissa hand^

lingar finnes oundgängliga — framlägger förslag härom.

E. Soliditets- och skälighetsprinciperna inom livförsäkringen

Gällande rätt m. m.

Såväl soliditets- som skälighetsprincipen är klart uttryckt i FL såvitt rör

livförsäkring. Den förstnämnda av de två principerna hade kommit till direkt

uttryck i försäkringsrörelselagstiftningen redan före tillkomsten av FL,

varemot lagfästandet av skälighetsprincipen i livförsäkring utgjorde en av

nyheterna i 1948 års lagstiftning. Formellt har de fundamentala grundsatserna

angående livförsäkringens soliditet och skälighet — vilka indirekt

speglas i ett flertal av FL:s bestämmelser på andra håll — fått sitt klaraste

uttryck i de krav, som FL ställer i fråga om livförsäkringsgrundernas syfte

och innehåll. Lagen stadgar sålunda i 263 §, att dessa grunder skall avse att

trygga vederbörande bolags förmåga att dels fullgöra sina förpliktelser enligt

ingångna försäkringsavtal (soliditetskravet), dels bereda försäkring till en

med hänsyn till försäkringens art skälig kostnad (skälighetskravet). Om

grunderna befinnes icke längre fylla det avsedda ändamålet, åligger det styrelsen

och verkställande direktören att utan dröjsmål föranstalta om erforderlig

ändring av grunderna.

Grunderna för livförsäkring innefattar i huvudsak det försäkringstekniska

underlaget för livförsäkringsbolagens verksamhet och synes till sin

rättsliga natur närmast vara att anse såsom ett komplement till bolagsordningarna.

De innehåller emellertid även bestämmelser, som är av direkt betydelse

för det privaträttsliga mellanhavandet mellan försäkringstagarna

och försäkringsgivaren. Att lagen låtit grunderna erhålla en självständig

karaktär och icke ingå såsom delar i bolagsordningarna sammanhänger med

att grunderna i stor utsträckning är av så invecklad och speciellt teknisk

natur, att det är mycket svårt för lekmän att taga ställning till grundfrågor.

Dessa lämpar sig därför dåligt för att bli föremål för behandling å bolagsstämma.

Härtill kommer det förhållandet, alt föreskrifterna i grunderna täm
-

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

ligen ofta behöver ändras och att ändringsbesluten ibland måste fattas mycket

snabbt. Under sådana förhållanden har det bedömts ogörligt att låta

förevarande bestämmelser följa de regler, som gäller beträffande antagande

och ändring av bolagsordning. Mera ändamålsenligt har varit att låta grundfrågorna

handläggas av bolagens styrelser. Betryggande garantier för att

försäkringstagarnas intressen icke blir åsidosatta i grundfrågor föreligger

därigenom att grunderna alltid skall vara stadfästa av Kungl. Maj :t eller

försäkringsinspektionen.

I fråga om livförsäkring föreskrives i FL, att grunderna skall innehålla

bestämmelser i ett antal uppräknade ämnen (9 och 173 §§). Därjämte innehåller

lagen, förutom det ovan omförmälda allmänna kravet på soliditet och

skälighet, vissa riktlinjer rörande grundernas närmare innehåll på olika

punkter.

De avsnitt av livförsäkringsgrunderna, som torde vara av störst intresse,

är de som handlar om beräkning av försäkringspremier och premiereserv,

om försäkringstagares rätt till återköp och fribrev samt om återbäring till

försäkringstagarna.

Grunderna för beräkning av försäkringspremier (premiegrunderna) och

premiereserv (premiereservgrundena) för livförsäkring skall enligt 264 § FL

innehålla antaganden rörande dödlighet och andra riskmått, räntefot samt

omkostnader. Där så finnes ändamålsenligt, må grunderna även innehålla

föreskrifter om särskilda säkerhetstillägg. Antagandena rörande dödlighet

och andra riskmått, räntefot samt omkostnader skall enligt lagen väljas

så, att de kan anses vart för sig betryggande för den art av försäkringsrörelse

varom fråga är; avvikelse må dock ske härifrån i den mån i grunderna

ingående föreskrifter om särskilda säkerhetstillägg föranleder därtill. Premiereservgrunderna

skall vara så avfattade, att vid envar tidpunkt premiereserven

utgör skillnaden mellan kapitalvärdet av bolagets framtida utgifter

för löpande försäkringar och kapitalvärdet av de premier bolaget må ha

att ytterligare uppbära för dessa försäkringar, ökad med det belopp, som

anses erforderligt för mötande av förlust genom försäkringars upphörande i

förtid. Där premiegrunderna innehåller föreskrifter om särskilda säkerhetstillägg,

skall premiereservgrunderna angiva på vad sätt vid beräkning av

kapitalvärdet av framtida utgifter hänsyn skall tagas till dessa säkerhetstillägg.

Premiereservgrunderna skall vidare innehålla regler för beräkning

av den del av premiereserven, som må anses belöpa på varje enskild försäkring.

Vid bedömande av frågan, huruvida ändring av premiereservgrunderna

föi redan tecknade försäkringar bör ske, må beträffande ett vart antagande

hänsyn tagas till den säkerhet, som kan anses vara för handen i övriga

antaganden för ifrågavarande försäkringar, samt till storleken av särskilda

säkerhetstillägg.

Grunderna för försäkringstagares rätt till återköp och fribrev skall enligt

267 § FL angiva villkoren för åtnjutande av dylik rätt samt innehålla regler

för beräkning av återköps- och fribrevsvärden. Till förklaring av begreppen

återköp och fribrev må här i korthet nämnas, att då en försäkring upphör i

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

förtid eller då en försäkringstagare i förtid avbryter premiebetalningen utan

att försäkringen därför upphör, försäkringstagaren alldeles bortsett från

återbäringsrätten — i regel har en viss fordran hos bolaget, det s. k. tekniska

återköpsvärdet. Ersättning för denna fordran kan lämnas i olika former.

De bägge huvudformer som förekommer är dels försäkringens aterköp genom

utbetalning av ett kontant belopp, försäkringens återköpsvärde, i samband

med försäkringens upphörande, dels ändring av försäkringen till en

premiefri försäkring på nedsatt belopp, vilken benämnes fribrev. Återköp

kan undantagsvis förekomma jämväl i andra fall än de förut antydda.

Grunderna beträffande återbäring till försäkringstagarna skall enligt 270 §

FL innehålla regler för avsättning till återbäringsfond samt denna fonds användning,

för tilldelning av återbäring, för förräntning av återbäringsmedel

samt för användning av regleringsfond. Reglerna för tilldelning av

återbäring skall angiva den ordning, vari tilldelning skall ske. Tilldelad

återbäring skall enligt lagen utbetalas omedelbart eller vid bestämd senare

tidpunkt eller ock tillgodoräknas försäkringstagaren såsom nedsättning av

premien eller såsom premie för tilläggsförsäkring. Utfästelse om återbäring

får icke göras annorledes än i enlighet med reglerna för tilldelning av

återbäring.

Soliditets- och skälighetsprinciperna inom livförsäkringen kommer till

uttryck även i andra lagbestämmelser än de nyss nämnda. I viss utsträckning

behandlas dessa bestämmelser i följande avsnitt. En kortfattad redovisning

torde vara lämplig redan i detta sammanhang.

Med livförsäkring må enligt FL ej förenas försäkringsrörelse av annat

slag med mindre särskilda skäl föreligger för en dylik förening. Bakom denna

regel, som antytts redan i det föregående, ligger bl. a. uppfattningen,

att då livförsäkringsverksamhet även i aktiebolag skall drivas endast för

de försäkrades räkning, det icke är ändamålsenligt att sammanblanda sådan

verksamhet med försäkringsrörelse av annat slag.

FL innehåller vidare lagstadganden, som skyddar livförsäkringens medel

mot att tagas i anspråk för fondemission i försäkringsaktiebolag. Dessa bestämmelser

är ett uttryck i lag för det särskilda skydd, som beretts livförsäkringstagarna.

Klara uttryck för soliditetsgrundsatsen återfinnes i FL:s bestämmelser

om att vid envar tidpunkt ett belopp motsvarande försäkringsfonden för

livförsäkringar skall redovisas i huvudsak i vissa slag av kvalificerade värdehandlingar.

Viktigast härutinnan är vissa typer av obligationer samt

skuldförbindelser, för vilka vederbörande bolag äger säkerhet genom inteckning

i fast egendom inom två tredjedelar av senast fastställt taxeringsvärde.

En tiondel av försäkringsfonden får emellertid redovisas i andra värdehandlingar

än de i lagen närmare uppräknade, dock icke i aktier. De värdehandlingar,

i vilka livförsäkringsfonden helt eller delvis redovisas, skall förvaras

avskilda från bolagets övriga tillgångar och under minst två lås med olika

nycklar, av vilka eu innehaves av ett av försäkringsinspektionen förordnat

ombud. I de sålunda förvarade handlingarna äger livförsäkringstagarna

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

panträtt såsom i handfången pant till säkerhet för fullgörandet av bolagets

på försäkringsavtalen grundade förbindelser.

Under vissa förutsättningar skall jämväl tillgångar motsvarande säkerhetsfonden

redovisas och pantsättas på motsvarande sätt.

Såvitt gäller lagstiftningen i övriga nordiska länder må här allenast anmärkas

följande. I den år 1959 i Danmark antagna nya lagen om försäkringsverksamhet

kommer soliditetsprincipen till uttryck i kravet på att det

tekniska beräkningsunderlaget för livförsäkring skall vara »betryggande».

Skälighetsprincipen finnes däremot icke inskriven i lagen. I gällande lag i

Finland finnes såvitt rör livförsäkring såväl soliditets- som skälighetsprinciperna

direkt inskrivna i lagen. I Norge gällande lag innefattar klart uttryck

för soliditetsprincipen, varemot skälighetsprincipen icke återfinnes formulerad

i lagtexten. I det i sistnämnda land föreliggande förslaget till ny lag om

livförsäkringsverksamhet har såväl soliditets- som skälighetsprincipen kommit

till uttryck i lagtexten.

Livförsäkringens huvudformer

Livförsäkringen indelas såvitt gäller direkt affär i stor försäkring, liten

försäkring (folkförsäkring), kollektiv tjänstepensionsförsäkring med särskilda

grunder och grupplivförsäkring. Stor och liten försäkring betecknas

sammantagna såsom individuell livförsäkring till skillnad från de andra

formerna, som båda är mer eller mindre kollektiva. Såsom en orientering

lämnas i det närmast följande vissa kortfattade uppgifter om olika förekommande

livförsäkringsformer. Dessa uppgifter är till stor del hämtade från

försäkringsinspektionens publikation Enskilda försäkringsanstalter.

Mellan stor och liten livförsäkring föreligger den väsentliga skillnaden,

att den senares premienivå är högre än den förras. Genom folkförsäkringen

har man ursprungligen sökt åstadkomma ett försäkringsskydd, som är särskilt

avpassat för de befolkningslager, vilkas inkomstnivå är låg och vilka

lever under otrygga inkomstförhållanden. Premiebefrielseförsäkring vid

sjukdom, som i stor försäkring är ett frivilligt komplement till livförsäkringen,

är inom folkförsäkringen obligatorisk. Härtill kommer inom folkförsäkringen

vidare vissa anordningar för premielättnader vid militärtjänst

och arbetslöshet. Ackvisitions- och inkassoorganisationerna är i ■vass män

annorlunda uppbyggda — den sistnämnda fortfarande framför allt utmärkt

av förekomsten i viss utsträckning av personlig premieinkassering. Vidare

är medelförsäkringssumman lägre och premiebetalningsterminen vanligen

kortare inom folkförsäkringen än inom den stora försäkringen. Nyteckningen

av folkförsäkring befinner sig i snabbt avtagande.

Individuell livförsäkring uppdelas med hänsyn till det sätt, på vilket försäkringsförmånen

utgår, i kapitalförsäkring och livränteförsäkring. Ett livförsäkringsavtal

kan avse endera av dessa former eller vara en kombination

av båda.

Försäkringsförmånerna vid kapitalförsäkring består i allmänhet av ett

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

145

visst engångsbelopp, försäkringssumman, men kan även ha formen av ett

visst belopp årligen under ett bestämt antal år. I sistnämnda fall säges försäkringssumman

utgå i rater under ifrågavarande antal år. Allmänt är det

karakteristiska för kapitalförsäkring att försäkringsprestationens omfattning

är fixerad i och med att försäkringsfallet inträffar.

Ur beräkningsteknisk synpunkt brukar kapitalförsäkring indelas i två

kategorier, nämligen kapitalförsäkring för livsfall och kapitalförsäkring för

dödsfall. Vid kapitalförsäkring för livsfall utges försäkringssumman endast

om viss ålder uppnås. Vid kapitalförsäkring för dödsfall utges försäkringssumman

vid dödsfall, som inträffar under försäkringstiden. Om försäkringsavtalet

endast innehåller utfästelse om utbetalning vid dödsfall och

försäkringstiden dessutom är begränsad (i praktiken: till lägre ålder än

90 år), användes beteckningen temporär (dödsfalls)försäkring (T-försäkring).

En specialförsäkring är försäkring med naturliga premier (TN-försäkring).

Kapitalförsäkring för dödsfall kan även innefatta rätt till utbetalning

av försäkringssumman vid försäkringstidens slut (utbetalning för livsfall),

om den försäkrade icke dessförinnan avlidit. Denna försäkringsform

betecknas sammansatt kapitalförsäkring (D-försäkring, för barn B-försäkring),

emedan den kan betraktas såsom sammansatt av en temporär försäkring

och en kapitalförsäkring för livsfall.

Vid livränteförsäkring sker utbetalningen successivt och endast under

förutsättning att viss person, livräntetagaren, lever. Livräntan kan börja

utgå antingen omedelbart efter försäkringens tecknande (genast börjande

livränta), efter viss uppnådd ålder (uppskjuten livränta) eller efter det viss

person, försörjaren, avlidit (överlevelselivränta, DR-försäkring). Livräntan

upphör alltid vid livräntetagarens död men den kan dessutom vara tidsbegränsad

på så sätt, att den upphör senast efter visst antal år eller vid viss

tidpunkt. En vanlig form är sålunda temporär överlevelseränta (TDR-försäkring),

som utgår om försörjaren avlider före viss tidpunkt och i så fall

fram till denna tidpunkt, dock endast så länge livräntetagaren (förmånstagaren)

lever. En närbesläktad försäkringsform, uppfostringsränta, är strängt

taget kapitalförsäkring, emedan utbetalningarna där skall ske efter försörjarens

död oberoende av om någon person lever; den redovisas dock ofta

t. ex. i Enskilda försäkringsanstalter, som »ränteförsäkring» (ej livränteförsäkring).

Temporär dödsfallsförsäkring är en riskförsäkring och innebär i regel

endast ett obetydligt sparande. Sparandet i en dylik försäkring, som vanligtvis

avtalas med en jämn årspremie, uppstår genom alt en del av de premier,

som inbetalas i början av försäkringstiden, då dödsrisken är mindre,

reserveras för att tagas i anspråk under senare delen av försäkringstiden,

då dödsrisken tilltager. Försäkring med naturliga premier är en riskförsäkring

med årligen stigande premier, motsvarande dödsriskens ökning, och

innehåller inget sparande.

Kapitalförsäkring för livsfall, sammansatt kapitalförsäkring och livränteförsäkring

(bortsett från temporär överlevelseränta, vilken står den tempo10

Bihang till riksdagens protokoll 1061. 1 samt. Nr 171

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

rära dödsfallsförsäkringen nära) innesluter ett sparande, vilket uppsamlas

och förräntas i premiereserven.

Kapitalförsäkring för dödsfall och i främsta rummet sammansatt kapitalförsäkring

är den mest förekommande försäkringsformen hos de vanliga

livförsäkringsbolagen. Den helt övervägande delen av dessa bolags försäkringsbestånd

utgöres nämligen antingen av fristående kapitalförsäkring

för dödsfall (D- resp. T-försäkring) eller av sådan försäkring i kombination

med livränteförsäkring, varvid kapitalförsäkringen utgör det dominerande

försäkringselementet. Från 1955 har kombinationer av typen sammansatt

kapitalförsäkring plus temporär dödsfallsförsäkring (D + T) för en och

samma försäkrad blivit vanliga i nyteckningen. Vid en sådan försäkringskombination

utgår således försäkringssumman med högre belopp vid dödsfall

än vid försäkringstidens slut. Kombinationen innehåller följaktligen

ett mindre sparande än en motsvarande sammansatt kaptitalförsäkring men

ett större sparande än en temporär försäkring på samma belopp.

Kapitalförsäkring, vid vilken försäkringssumman utbetalas i form av engångsbelopp,

är den vanligaste kapitalförsäkringsformen, även om kapitalförsäkring,

vid vilken försäkringssumman utgår i rater, vunnit stor utbredning.

Detta sammanhänger med att det vid inkomstbeskattningen är medgivet

att göra avdrag för premie avseende vissa kombinationer av sådan

kapitalförsäkring och livränteförsäkring, vilka är s. k. pensionsförsäkringar

i kommunalskattelagens mening (P-försäkringar). En vanlig sådan kombination

består av en kapitalförsäkring för dödsfall, vid vilken försäkringssumman

utgår i rater under tjugo år från dödsfall eller senast från viss

ålder, samt av en livsvarig livränteförsäkring, från vilken i förekommande

fall livränta börjar utgå sedan kapitalförsäkringens förmåner upphört.

Inom den kollektiva tjänstepensionsförsäkringen med särskilda grunder,

som endast bedrives av SPP, dominerar livränteförsäkringen. Det är emellertid

vanligt att livräntan kombineras med en begränsad kapitalförsäkring

avseende engångsbelopp. Vidare ingår även regelmässigt en invalidiletsförsäkring.

Denna avser både invalidränta utgående så länge invaliditet

består, dock längst intill den tidpunkt då ålderspensionen börjar utgå, och

premiebefrielse under samma tid samt vanligen också begränsad invalidkapitalförsäkring.

Premiebefrielseförsäkring meddelas även av de vanliga livförsäkringsbolagen.

Grupplivförsäkringen, som i modern mening infördes av livförsäkringsbolagen

1948 och som från och med 1959 drives av Folket, av Förenade Liv

i samförsäkring med andra livförsäkringsbolag, av Järnvägsmännens Liv

samt av Liv-Thule, utgör en särskild administrativt enkel form av försäkring

med naturliga premier. Åldersfördelningen hos medlemmarna i en

grupp bestämmer således totalpremien för hela gruppens försäkringsskydd.

Genom överenskommelser inom gruppen är premieolikheten för de enskilda

medlemmarna vanligen utjämnad. Vid denna försäkring utbetalas försäkringssumman

i form av engångsbelopp och endast vid dödsfall. Eftersom

grupplivförsäkringens uppsving ägt rum efter FL:s ikraftträdande — till

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

147

en av de sakkunniga lämnad siffermässig belysning härav återkommer jag

-— synes en närmare redogörelse för grupplivförsäkringens konstruktion,

som i stor utsträckning är fastslagen i grunderna, vara lämplig i detta sammanhang.

Framställningen i det följande följer närmast grunderna för ett

av bolagen. Uppgifterna avser förhållandena vid ingången av september

1959.

Med gruppavtal avses i grupplivförsäkringsgrunderna avtal om plan för

kapitalförsäkring av viss grupp av personer, där såväl de personer, vilka

skall försäkras, som de försäkringsbelopp, vilka skall gälla för de enskilda

försäkrade, är bestämda genom generella regler. Med gruppförsäkring avses

sammanfattningen av försäkringar meddelade enligt ett gruppavtal.

Gruppförsäkring meddelas i form av kapitalförsäkringar för dödsfall mot

naturliga premier, avtalade för ett år i sänder.

Grupplivförsäkring får endast avse vissa i grunderna bestämda slag av

grupper. Gruppbestämningarna är icke exakt desamma i samtliga gruppförsäkringsbolag.

Grupplivförsäkringsverksamheten skall enligt grunderna organiseras på

sådant sätt, att för försäkringsgivaren oförmånligt frivilligt urval förebygges.

Denna allmänna regel kompletteras med vissa speciella bestämmelser.

Bl. a. innehåller grunderna ganska utförliga regler om gruppernas storlek.

Grupperna måste ha en viss omfattning, sedd i relation till antalet av de

till försäkring berättigade, och skall omfatta minst 25 försäkrade. Försäkringssumman

är maximerad till 50 000 kronor, i fråga om hustrur dock till

25 000 kronor.

Premien för gruppförsäkring utgör summan av premierna för de individuella

försäkringar, som gäller enligt gruppavtalet.

Ett intressant inslag i grupplivförsäkringen är den s. k. fortsättningsförsäkringen.

Gruppmedlem, som måste utträda ur personalgrupp eller föreningsgrupp

på grund av ändrad (upphörd) anställning eller ändrad (upphörd)

yrkesutövning eller på grund av gruppavtalets urkraftträdande, är

nämligen berättigad att utan hälsoprövning erhålla fortsatt försäkring för

dödsfall. Samma rätt tillkommer gruppmedlem, som på grund av sjukdom

eller olycksfall är fullständigt arbetsoförmögen och på grund härav utträder

ur gruppavtalet, och medförsäkrad hustru, som tvingas utträda på

grund av att hennes make avlider eller äktenskapet upplöses genom skilsmässa

eller maken utträder ur gruppen med rätt till fortsättningsförsäkring.

Rätten till forsättningsförsäkring skall göras gällande inom två månader

efter det att försäkringen enligt gruppavtalet trätt ur kraft. Fortsättningsförsäkringen

må avse högst det enligt gruppavtalet gällande försäkringsbeloppet,

i förekommande fall minskat med det försäkringsbelopp, som den försäkrade

kan erhålla genom inträde i annan gruppförsäkring. Fortsättningsförsäkringcn

erliålles mot normal premie enligt bolagets vanliga tariffer för

stor försäkring utan rätt till premiebefrielse, dock längst till fortsättningsförsäkringens

årsdag närmast före den försäkrades 67-årsdag.

Såsom redan tidigare framhållits utgör grupplivförsäkringens och den

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

individuellt tecknade temporära dödsfallsförsäkringens frammarsch under

FL:s giltighetstid ett dominerande drag i livförsäkringens utveckling. Det

försäkrade dödsfallskapitalet i individuell kapitalförsäkring för dödsfall har

från 1949 till och med 1957 vuxit från 10,3 miljarder till 20,1 miljarder

kronor. I siffrorna är då inkluderade såväl kapitalförsäkring med sparmoment

(D) som temporär dödsfallsförsäkring (T) och försäkring med naturliga

premier (TN). Huru mycket av det förra beloppet som föll på temporär

dödsfallsförsäkring och försäkring med naturliga premier ger statistiken

ingen uppgift om. År 1954, då det försäkrade dödsfallskapitalet utgjorde

15,3 miljarder kronor, är det första år för vilket uppgifter härutinnan kan

lämnas. Av beloppet 15,3 miljarder kronor utgjorde 1,1 miljard kronor temporär

dödsfallsförsäkring och försäkring med naturliga premier och 14,2

miljarder kronor kapitalförsäkring med sparmoment. Av nyssnämnda totalbelopp

för 1957, 20,1 miljarder kronor, utgjorde ej mindre än 4,4 miljarder

kronor temporär dödsfallsförsäkring och försäkring med naturliga premier

och 15,7 miljarder kronor sparbetonad kapitalförsäkring (av beloppet 4,4

miljarder kronor har 1,2 miljarder tillkommit i samband med införandet

av nya premiegrunder i livförsäkring). Det försäkrade dödsfallskapitalet i

grupplivförsäkring har från 1949 till och med 1957 vuxit från 0,1 miljard

till 5,2 miljarder kronor.

Termen temporär dödsfallsförsäkring för tanken närmast till mycket

kortvariga försäkringar. De verkligt korta försäkringarna torde emellertid

utgöra en försvinnande liten andel av samtliga temporära dödsfallsförsäkringar.

Några exakta uppgifter, som belyser läget, finnes icke. Viss ledning

för en bedömning kan emellertid hämtas från föreliggande statistiska uppgifter

om nyanskaffningen 1957 av dylik försäkring (exkl. försäkring med

naturliga premier). Av dessa uppgifter framgår bl. a. att av 1957 års ifrågavarande

nyteckning inom stor försäkring försäkringar med kortare premiebetalningstid

än tio år utgjorde allenast 1,28 % i fråga om antal och 3,44 %

i fråga om försäkringssumma. Inom liten försäkring förekom över huvud

taget ej nyteckning av temporär dödsfallsförsäkring med kortare premiebetalningstid

än tio år.

De sakkunniga

Allmänna synpunkter

De sakkunniga framhåller, att kravet på grunder inom livförsäkringen

skapar särskilda garantier för att livförsäkringsverksamheten drives efter

en på förhand uppgjord plan och på grundval av en genomarbetad försäkringsmateinatisk-ekonomisk

analys av rörelsen. Analysen och planläggningen

underlättas av att den risk, som livförsäkringen täcker, nämligen risken

att eu person dör eller lever, för försäkrade med normal hälsa kan med en

tillfredsställande grad av statistisk exakthet sättas i relation till allenast två

faktorer, nämligen vederbörandes levnadsålder och kön, och av att ett utförligt

statistiskt material finnes som belyser dödligheten hos olika ålders
-

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1QG1

149

grupper män och kvinnor. Livförsäkringsverksamhetens planläggning och

analys underlättas vidare av att numera under fredliga tider dödligheten icke

är föremål för tvära kastningar utan utvecklas ganska jämnt — för närvarande

stadigt sjunkande, låt vara icke lika mycket i alla åldersgrupper. En omständighet,

som satt stora spår i de livförsäkringstekniska systemen, är det

välkända förhållandet, alt dödligheten icke är densamma i alla levnadsåldrar

utan i stort sett med åldern stiger i en allt brantare kurva. Detta förhållande

gör att vid en flerårig dödsfallsförsäkring med konstant årspremie de försäkrade

-— särskilt påtagligt vid högre åldrar —- under början av försäkringstiden

inbetalar mer än som motsvarar den för åldern naturliga premien

men under slutet av försäkringstiden i gengäld mindre. Detta förhållande

leder till att även vid livförsäkringar av typisk riskkaraktär, vid vilka utbetalning

av försäkringsbeloppet äger rum endast i fall där försäkringstagaren

dör under försäkringstiden, försäkringstagarna under avtalets löptid i

vissa lägen försäkringstekniskt sett har ett tillgodohavande hos vederbörande

livförsäkringsbolag (det s. k. tekniska återköpsvärdet). Vid sådana

livförsäkringsformer, där utbetalning sker endast för den händelse den försäkrade

uppnår viss levnadsålder eller såväl vid viss uppnådd ålder som

vid dödsfall dessförinnan, innesluter försäkringen ett direkt sparande, som

kan få en betydande omfattning och som kan jämföras med sparande i

bank. Det tekniska återköpsvärdet kan här under avtalets löptid stiga upp

till det avtalade försäkringsbeloppet. Den hopkoppling av risktäckning och

sparande, som livförsäkringsverksamheten i stor utsträckning innefattar,

komplicerar i hög grad livförsäkringstekniken och har bidragit till kravet

på en särskild planläggning och analys.

Livförsäkringsverksamheten möter särskilda tekniska svårigheter och

problem icke blott därför att den i stor utsträckning innefattar en kombination

av risktäckning och sparande samt dödlighetsrisken dessutom allt

brantare växer med åren. Verksamheten har därjämte fått sin prägel av att

livförsäkringsavtalen i stor omfattning är ingångna för mycket långa tidsperioder,

ofta flera decennier, och givits ett sådant innehåll, att premierna

är bestämda — bundna — för hela avtalstiden. Försäkringsbolagen har således

i förevarande fall icke någon möjlighet att i fall av behov genomföra

premiehöjningar med verkan för redan träffade livförsäkringsavtal. Detta

förhållande ökar behovet av noggrann planläggning och analys av verksamheten.

En ändring av premiegrunderna, innefattande högre premier, inverkar

i nu angivna fall endast på premierna för försäkringar, som tecknas

efter grundändringen. Ett viktigt område, inom vilket speciella förhållanden

råder, är emellertid den under senare år tillkomna grupplivförsäkringen,

inom vilken — oberoende av den tid för vilken försäkringsbolaget åtagit sig

risktäckningen — försäkring meddelas mot naturliga premier, som är bestämda

— fixerade — för ett år i sänder. Inom grupplivförsäkringen slår

därför en ändring av premienivån inom ett år igenom på samtliga grupplivavtal.

Grundernas betydelse ligger icke blott däri att de framtvingar en långl
-

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

gående planläggning och analys av livförsäkringsverksamheten från vederbörande

försäkringsbolags egen sida. Därigenom att lagen kräver att grunderna

skall stadfästas av försäkringsinspektionen eller, efter yttrande från

inspektionens sida, av Kungl. Maj :t blir försäkringsbolagens beslut rörande

grundernas innehåll, innan besluten sättes i tillämpning, prövade av myndighet,

som förfogar över försäkringsteknisk expertis och som är kompetent

att kontrollera, att grunderna är utformade på sådant sätt, att försäkringstagarnas

intressen blir vederbörligen tillvaratagna. I ärenden av detta

slag har försäkringsinspektionen ofta anledning att göra en ingående granskning

av de kalkyler, på vilka grunderna bygger, överläggningar hålles ofta

mellan försäkringsbolagens aktuarier och representanter för inspektionen.

Vid sin prövning av grunderna tillser försäkringsinspektionen i enlighet med

soliditetsprincipen bl. a., att premierna är så tilltagna, att de kan beräknas

förslå även vid rimliga avvikelser i ogynnsam riktning, och att återbäringen

icke slussas ut i en takt, som kan innefatta en fara för soliditeten. För uppfyllande

av skälighetsprincipens krav kontrollerar försäkringsinspektionen

samtidigt i görligaste mån, att premierna å andra sidan icke innehåller onödigt

stora säkerhetsmarginaler och icke heller eljest är konstruerade på ett

sätt, som ej kan anses skäligt. Vad angår återbäringen tillses bl. a., att reglerna

rörande fördelningen av återbäring på olika försäkringar synes vara

skäligt avvägda. Det är icke blott riskdelarna av livförsäkringspremierna,

som försäkringsinspektionen vid sin granskning av grunderna prövar ur soliditets-

och skälighetssynpunkt. Detsamma gäller i lika mån de delar av

premierna, som är avsedda att täcka kostnaderna för försäkringarnas anskaffning

och övriga förvaltningskostnader. Vad angår anskaffningskostnadsbelastningarna

kan den intressanta iakttagelsen göras, att tendensen

synes vara, att livförsäkringsbolagen alltid konsumerar anskaffningskostnadsdelen

av influtna premier. Försäkringsinspektionens soliditets- och skälighetskontroll

upphör icke i och med stadfästelsen av grunderna. Inspektionen

följer sedan utvecklingen inom bolagen och övervakar härvid bl. a.,

att försäkringsbolagens faktiska förvaltningskostnader avseende livförsäkring

såvitt möjligt icke överskrider de enligt grunderna tillåtna. Sådana överskridanden

förekommer dock i icke obetydlig utsträckning. På grund av

marginaler i andra delar av premierna ger dock premierna som helhet betraktade

i allmänhet upphov till återbäringsbildande överskott.

Inom livförsäkringen måste enligt de sakkunnigas uppfattning soliditetsprincipen

tilläggas stor vikt. Starka garantier bör finnas för att livförsäkringsbolagen

har förmåga att fullgöra de av dem slutna försäkringsavtalen.

De skäl som de sakkunniga anfört för soliditetsprincipens tillämpning på

skadeförsäkringens område äger giltighet även för livförsäkringens del.

Härtill kommer att inom livförsäkringen ytterligare skäl talar för att särskilda

garantier bör finnas för försäkringsbolagens förmåga att fullfölja de

ingångna försäkringsavtalen.

På livförsäkringens område talar, såsom delvis framgår av det föregående,

särskilt följande förhållanden för krav på starka garantier för soliditeten.

Livförsäkringsbolagen har i mycket stor utsträckning ingått avtal, som

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år W61

ålägger dem förpliktelser mot försäkringstagarna under flera decennier

framåt i tiden. Livförsäkringsavtalen är för närvarande — bortsett från

grupplivförsäkringen — utformade så, att livförsäkringsbolagen icke har

möjlighet att höja premierna under avtalstiden. Livförsäkringarna är vidare

ofta konstruerade så, att försäkringstagarna inom försäkringens ram bygger

upp elt sparkapital, som förvaltas av försäkringsbolaget. Försämringar i livförsäkrade

personers hälsotillstånd kan för vederbörande omöjliggöra eller

fördyra teckning av livförsäkring i samma eller annat försäkringsbolag.

Även om samhället företagit stora utbyggnader av den statliga socialförsäkringen,

är det fortfarande ett starkt socialt intresse att det genom frivillig

försäkring i livförsäkringsbolag uppbyggda stödet åt ålderdoms- och efterlevandeförsörj

ningen icke spolieras genom bristande betalningsförmåga hos

livförsäkringsbolagen. Livförsäkringstekniken är vidare så invecklad, att

allmänheten i stort sett saknar varje möjlighet att bedöma livförsäkringsbolagens

förmåga att fullgöra sina förpliktelser.

För livförsäkringens del finnes särskild anledning att soliditetsprincipen

kompletteras med en skälighetsprincip. På grund av soliditetskravet måste

i första hand vid livförsäkringsavtal, som omspänner en lång tidrymd och

vid vilka premierna är fastlåsta för hela avtalstiden, i livförsäkringspremierna

inläggas betydande säkerhetsmarginaler, som skall ge garantier för

att försäkringsbolagen kan fullgöra sina åtaganden även vid avvikelser i

ogynnsam riktning från det beräknade förloppet av verksamheten. Vid en

normal utveckling av livförsäkringsrörelsen kan det därför väntas, att betydande

överskott kommer att uppstå. Skäligheten synes tala för att dylika

överskott i lämplig form tillgodoföres försäkringstagarna och fördelas mellan

dem på ett rättvist sätt. Skälighetskravet accentueras inom livförsäkringen

icke blott genom de betydande säkerhetsmarginalerna i premierna

utan även genom det förhållandet, att livförsäkringspremierna, räknade i

kronor, vanligen uppgår till ganska höga belopp. Den återbäring, varom kan

bli fråga vid livförsäkring, kan därför vara betydande. Till stöd för att lagreglerna

rörande livförsäkring bör ge uttryck för en skälighetsprincip kan

också, liksom inom skadeförsäkringen, åberopas det förhållandet, att förhandenvaron

av ett flertal med varandra konkurrerande försäkringsbolag

icke ensam innefattar några garantier för en skälig prissättning utan till

och med kan leda till vissa osunda företeelser. För en skälighetsprincip inom

livförsäkringen och en kontroll över denna princips efterlevnad talar jämväl

den omständigheten, alt försäkringstagarna i allmänhet icke har någon

möjlighet att bedöma skäligheten av det pris, som livförsäkringsbolagen

vid olika försäkringsformer tager för sina tjänster. Livförsäkringens sociala

karaktär kan också anföras såsom motiv för en skälighetsprincip inom livförsäkringsbranschen.

I enlighet med det anförda anser de sakkunniga, alt bestämmelserna angående

livförsäkring i FL fortfarande bör bygga både på soliditcts- och på

skälighetsgrundsatsen. För mycket stora delar av livförsäkringsområdet synes

anordningen med av offentlig myndighet stadfästa grunder rörande beräkning

av premier och premiereserv, försäkringstagares rätt till återköp

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr ill år 1961

och fribrev, återbäring till försäkringstagarna m. m. vara ett nödvändigt och

ändamålsenligt instrument för att skapa goda garantier för att soliditetsoch

skälighetskraven blir uppfyllda gentemot försäkringstagarna. Förhållandena

på livförsäkringsområdet med dess ofta långtidsbundna premier

och avtal, kombinationer av risktäckning och sparande samt med levnadsåldern

stigande dödlighetsrisk är i mycket stor utsiräckning sådana, att en

mindre långtgående övervakning än den, som följer av systemet med stadfästa

grunder, icke synes tillfredsställande ur försäkringstagarsynpunkt.

I detta sammanhang uttalar de sakkunniga, att den omständigheten att

för personer med mindre gott hälsotillstånd grunderna icke ger några regler

om storleken av de premietillägg, som det i dylika fall kan finnas anledning

att kräva, icke bör få föranleda att försäkringsinspektionen ägnar

mindre uppmärksamhet åt premiesättningen m. m. för ifrågavarande grupper

än vad fallet är med motsvarande problem för normala risker. Icke

minst sociala skäl talar för en noggrann skälighetsövervakning även för nu

ifrågavarande fall.

Vad angår utformningen av FL bör man enligt de sakkunnigas uppfattning

icke binda livförsäkringstekniken genom ingående lagbestämmelser.

FL synes jämväl i fortsättningen endast böra skissera grundernas innehåll

och angiva de principer, på vilka lagtillämpningen skall bygga på det

livförsäkringstekniska området. Lagen bör icke innehålla några tekniska

detalj bestämmelser utan dessa synes ha sin rätta plats i grunderna, vilkas

innehåll skall godkännas av offentlig myndighet. Vid den prövning av grunderna,

som försäkringsinspektionen företager, synes inspektionen icke böra

söka genomdriva en fullständig saklig likriktning. Inom ramen för soliditets-

och skälighetsprinciperna synes utrymme böra finnas för livförsäkringsbolagen

att åstadkomma olika tekniska lösningar. Utvecklingen på livförsäkringsområdet

torde främjas av en viss rörelsefrihet för bolagens del.

Porten bör alltid hållas öppen för nya idéer och tankar.

I enlighet med de lämnade direktiven faller värdesäkrings- och kapitalplaceringsfrågorna

i stort sett utanför de sakkunnigas lagöversyn. De sakkunniga

går således bl. a. icke närmare in på de för försäkringstagarna —

från såväl soliditets- som skälighetssynpunkt — viktiga bestämmelserna angående

redovisning av belopp motsvarande försäkringsfonden i livförsäkring.

De sakkunniga har närmare behandlat vissa speciella frågor, som berör

livförsäkringsväsendet och som äger anknytning till soliditets- och skälighetsprinciperna

och de instrument, som finnes för förverkligande av dessa

principer. En redogörelse härför lämnas i det följande. Vissa frågor, som

äger anknytning till sjuk- och olycksfallsförsäkringsrörelsen, är det min avsikt

att behandla i ett kommande avsnitt.

Rätten till återbäring

I anslutning till skälighetsprincipens lagfästande för den svenska livförsäkringens

del genomfördes till fullo den ordningen, att livförsäkringsverksamheten

bedrives praktiskt taget helt för försäkringstagarnas räkning.

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

Såsom förut nämnts skall uppkommande överskott, som icke erfordras för

vederbörande bolags konsolidering, tillgodoföras försäkringstagarna. I livförsäkringsaktiebolagen

har genom bestämmelser i bolagsordningarna aktieägarnas

rätt till årlig utdelning begränsats till högst 5 % av aktiekapitalet.

Samtidigt har föreskrivits, att vid en upplösning av livförsäkringsaktiebolagen

aktieägarna icke äger rätt till andra tillgångar än som motsvarar

aktiekapitalet och vad som kan ha brustit i tillåten utdelning under tilländalupna

år. Enligt uttryckliga bestämmelser i FL kan vidare livförsäkringsmedel

icke tagas i anspråk för fondemission.

Nu angivna ordning för livförsäkringsverksamhetens hedrivande i vårt

land har icke mött några gensagor utan vunnit anslutning från alla håll.

Densamma tillgodoser väl försäkringstagarnas intressen. De sakkunniga

förordar, att livförsäkringen i Sverige jämväl fortsättningsvis drives efter

dessa riktlinjer.

Inom livförsäkringen har vid lagtillämpningen skäligheten ansetts kräva,

att i princip alla livförsäkringar är förenade med rätt till återbäring. Grunderna

är utformade i enlighet härmed. Undantagna från återbäringsrätt är

endast livförsäkringar, som upphör de närmaste åren efter försäkringens

tecknande. Ett speciellt undantag utgör vidare livräntor,

såsom ersättning i anledning av inträffat försäkringsfall inom trafikförsäkring,

ansvarighetsförsäkring m. fl. skadeförsäkringsgrenar (s. k. skadelivräntor).

Från företrädare för livförsäkringsbolag har önskemål uttalats, att möjlighet

skall öppnas för livförsäkringsbolagen att meddela både livförsäkringar,

som är förenade med rätt till återbäring, och livförsäkringar, som

saknar dylik rätt. Den sistnämnda typen av försäkringar skulle meddelas

mot premier, som modifierats med hänsyn till att försäkringarna icke är

förenade med rätt till återbäring.

Enligt de sakkunnigas uppfattning är det icke väl förenligt med de tankegångar,

som ligger bakom återbäringsinstitutet, att uppdela livförsäkringarna

i två kategorier, återbäringsberättigade och icke-återbäringsberättigade.

Därest möjlighet anses föreligga för ett livförsäkringsbolag att utan

risk för soliditeten sänka premierna, bör en sådan sänkning genomföras

utan att densamma förbindes med villkoret, att försäkringarna i fråga uteslutes

från rätt till återbäring. Återbäringen i livförsäkring är avsedd att

vara en efterhandskorrigering av premierna. Det synes de sakkunniga icke

skäligt att man inför livförsäkringsformer, vid vilka — oberoende av rörelseutfallet

— cn dylik efterhandskorrigering är utesluten. De sakkunniga kan

således, mot bakgrunden av skälighetsprincipen, icke tillstyrka, alt man

inom svensk livförsäkring inför försäkringsformer, vid vilka det med bindande

verkan på förhand bestämts att någon återbäring icke kommer att utgå.

Såvitt de sakkunniga funnit kräver under nuvarande förhållanden skäligheten,

alt i princip alla livförsäkringar är förenade med återbäringsrätt.

Principen bör emellertid icke hindra, att av praktiska skäl betingade modifikationer

göres. Skälen för återbäring inom livförsäkringen framgår av det

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj. ts proposition nr 171 år 1961

föregående. För återbäringsanordningar talar i främsta rummet de betydande

säkerhetsmarginaler, som på förut anförda skäl är inlagda i livförsäkringspremierna,

och storleken av premierna räknade i kronor. Härtill

kommer det förhållandet, att det inom livförsäkringen icke möter alltför

stora tekniska svårigheter att räkna fram och tillgodoföra försäkringstagarna

en återbäring. Möjligheterna härtill har under senare år ytterligare förbättrats

genom införandet av moderna databehandlingsmaskiner.

Vid den närmare utformningen av återbäringsreglerna bör enligt de sakkunnigas

uppfattning tillbörlig hänsyn tagas till praktiska synpunkter och

kostnadssynpunkter. Kraven på återbäringsanordningarna får icke göras

mer långtgående än vad skäligheten kräver.

Formen för återbäring

Återbäringen i livförsäkring har flera olika former. Mycket vanligt är att

återbäringen kvarligger i försäkringsbolaget under försäkringstidens gång

och med ett samlat belopp utbetalas först när försäkringen upphör. Det förekommer

jämväl att återbäring tillgodoföres livförsäkringstagarna undan

för undan i form av avdrag å utgående premier. Återbäringen kan också användas

såsom premie för en tilläggsförsäkring, vilken kan vara konstruerad

på olika sätt. Även i andra former kan återbäringen tillföras försäkringstagarna

och kombinationer mellan olika återbäringsformer är vanliga.

Bestämmelser rörande formen för återbäringen i livförsäkring finnes i

grunderna. Det är således styrelserna i livförsäkringsbolagen som fastställer

de normer liärutinnan, vilka skall äga tillämpning för varje bolags del,

och styrelsernas beslut underställes försäkringsinspektionen i stadsfästelseärendet.

Inspektionen kontrollerar, att de beslutade återbäringsreglerna är

tillfredsställande från skäliglietssynpunkt och att de kan accepteras jämväl

från soliditetssvnpunkt. Av soliditetsskäl kan det vara nödvändigt att

uppkommande överskott i rörelsen icke omgående helt konsumeras för

återbäringsändamål.

Den kontroll, som försäkringsinspektionen utövar, skall utgöra en garanti

för alt återbäringsreglerna är rättvisa och att icke några försäkringstagargrupper

gynnas på de andras bekostnad. Inom den ram, som kan godkännas

från soliditets- och skälighetssynpunkter, kan emellertid flera olika

återbäringsformer förekomma. Det existerar också i praktiken olikheter

livförsäkringsbolagen emellan i fråga om formerna för återbäring.

Det synes de sakkunniga föga tillfredsställande, att livförsäkringstagarna

för närvarande icke äger något direkt inflytande på den form, i vilken de

erhåller valuta för de överskottsbildande delarna av de premier, som de

erlägger. Även om det från försäkringslekniska rättvisesynpunkter kan

vara likgiltigt, huruvida återbäringen slussas ut kontant undan för undan

eller samlas till försäkringstidens slut eller användes såsom premie för en

tilläggsförsäkring av något slag, kan de enskilda försäkringstagarna ha en

bestämd uppfattning om vilken återbäringsform de föredrager. Med hänsyn

härtill förordar de sakkunniga, att möjlighet öppnas för livförsäkrings
-

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

tagarna att ge till känna sina önskemål om de grova dragen i den form, i

vilken uppkommande återbäring skall tillgodoföras dem, och att vid återbäringsanordningarnas

utformning livförsäkringsbolagen inom grundernas

ram i praktiskt möjlig utsträckning tager hänsyn till de enskilda försäkringstagarnas

önskemål. Avsikten är givetvis icke, att en försäkringstagare

med korta tidsmellanrum skall kunna hoppa från den ena återbäringsformen

till den andra. Det synes emellertid rimligt, att i alla händelser vid

en livförsäkrings tecknande och helst även ett antal gånger under försäkringstidens

lopp livförsäkringstagarna får möjlighet att inom ramen för

soliditets- och skälighetsprinciperna — influera på den form, i vilken återbäringen

tillgodoföres dem.

Sparsamhetskravet

I samband med lagfästandet av skälighetsprincipen i livförsäkring uttalades

att ifrågavarande princip i praktiken kommer att bl. a. innebära ett

krav på att livförsäkringsbolagen skall iakttaga sparsamhet med avseende

å sina omkostnader. Det förefaller de sakkunniga, att bolagen icke alltid

håller denna sida av skälighetskravet i minnet. Till de sakkunnigas kännedom

har kommit flera fall, där livförsäkringsbolag icke synes ha vinnlagt

sig om tillbörlig sparsamhet beträffande omkostnaderna. Såsom särskilt påtagligt

exempel nämner de sakkunniga, att ett livförsäkringsbolag ganska

nyligen haft jubileumskostnader på över 1 miljon kronor, och detta fastän

bolagets omkostnader vissa år överskridit de belopp, som omkostnadsbelastningarna

i premierna ställt till förfogande för omkostnadsändamål. Det har

också bl. a. förekommit att livförsäkringsbolag förlagt konferenser med

vissa delar av fältorganisationen till utlandet. De sakkunniga understryker,

att det från försäkringstagarsynpunkt icke är till fyllest, att utformningen

av de försäkringstekniska grunderna göres pa sådant sätt, att grunderna

från skälighets- och soliditetssynpunkter motsvarar högt ställda krav. Det

måste med kraft tillses, att livförsäkringsbolagen jämväl i sitt övriga handlande

följer de principer, åt vilka försäkringsrörelselagstiftningen ger uttryck.

Icke minst angeläget är att bolagen i alla sammanhang eftersträvar

att undvika onödiga kostnader.

Såsom framgår av den tidigare redogörelsen har de sakkunniga i samband

med behandlingen av skälighetsprincipen i skadeförsäkring förordat

att katalogen i FL över föreläggandeanledningar kompletteras med det fallet,

alt försäkringsbolag icke iakttager tillbörlig sparsamhet i fråga om omkostnaderna

för rörelsen. Den föreslagna bestämmelsen har utformats sa,

att den tager sikte icke blott på skadeförsäkringsbolag utan även på livförsäkringsbolag.

Konkurrcnsfrämjande åtgärder

Inom livförsäkringsbranschen synes det råda en ganska stark konkurrens

mellan de olika försäkringsbolagen. Såväl från förekommande fältorganisationers

som från de centrala försäljningsledningarnas sida nedlägges myc
-

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

ken möda på att öka det egna bolagets stock av livförsäkringar. Tävlan

mellan bolagen tager olika former. Både personlig bearbetning av kunderna

och centrala åtgärder från bolagsledningarnas sida i form av annonser,

olika slag av broschyrer, nya försäkringsvarianter m. m. kommer till användning

i sammanhanget.

Samtidigt kan emellertid konstateras, att det förekommer vissa konkurrenshämmande

företeelser på livförsäkringsområdet. En viktig sådan är.

att sedan mycket lång tid tillbaka samtliga livförsäkringsbolag i landet

tillämpar en gemensam premienivå inom å ena sidan stor och å andra sidan

liten livförsäkring. På senaste tid har dock ett livförsäkringsbolag framlagt

förslag till nya, kostnadsbesparande former för försäljning av vissa

typer av stor livförsäkring och i samband därmed fattat beslut om grunder

innefattande lägre premier än övriga bolag i samma försäkringsgren. Samtidigt

har bolaget, under hänvisning till den lägre kvinnodödligheten, velat

sätta dödsfallspremierna för kvinnor lägre än dödsfallspremierna för män.

Järnväg på grupplivförsäkringens område tillämpar de konkurrerande livförsäkringsbolagen

i stort sett lika premier. Inom denna gren har det emellertid

under senare år ett flertal gånger förekommit, att något bolag ensamt

tagit initiativ till premiesänkningar. De andra bolagen har därefter följt

efter så att premierna snabbt ånyo blivit i stort sett lika.

I detta sammanhang konstaterar de sakkunniga, att försäkringsinspektionen

tidigare synes ha stött tanken, att samtliga livförsäkringsbolag bör hålla

lika premier inom en och samma försäkringsgren. Under senare år har dock

inspektionen givit uttryck för uppfattningen, att förhållandena kan vara sådana,

att en premiedifferentiering mellan bolagen är fullt motiverad. Sålunda

har inspektionen bl. a. ställt sig positiv till de ovan antydda planerna

från ett livförsäkringsbolags sida att hålla lägre premier vid vissa former

av stor livförsäkring på den grund att bolaget planerar en mindre kostnadskrävande

organisation av försäljningen av livförsäkringar än den inom

branschen vanliga. Försäkringsinspektionen har också tillstyrkt lägre dödsfallspremier

för kvinnor än för män. Inom grupplivförsäkringen har försakringsinspektionen

stadfäst grunder, som innefattat avsteg från den lika

premienivån.

De sakkunniga ansluter sig till uppfattningen, att FL ger utrymme för

vissa premiedifferentieringar försäkringsbolagen emellan i livförsäkring och

anledning saknas för de lagtillämpande myndigheterna att ålägga livförsäkringsbolagen

att alla hålla lika premier inom en och samma försäkringsgren.

De sakkunniga anför.

Det kan s\årligen hävdas, att vid varje typ av försäkring en enda premie

och ingen annan motsvarar soliditets- och skälighetsprincipernas krav.

Med stoa av ifrågavarande två principer kan man enligt de sakkunnigas upplåning

icke komma längre än att premiegrundernas antaganden måste ligga

inom vissa marginaler, som icke får överskridas åt någotdera hållet. Marginalerna

kan skifta för olika slag av försäkringar. Inom ramen för nu ifrågavarande

marginaler synes livförsäkringsbolagen böra ha frihet att bedriva

en premiekonkurrens. Om exempelvis flertalet livförsäkringsbolag tilläm
-

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

par ett visst dödlighetsantagande, vilket av den stadfästande myndigheten

anses ligga i överkant men dock icke vara högre än att det kan accepteras

från skälighetssynpunkt, synes något hinder icke böra resas mot att ett

konkurrerande livförsäkringsbolag tillämpar ett lägre dödlighetsantagande,

under förutsättning att detta antagande ligger inom den ram, som kräves

från soliditetssynpunkt. Vad angår premiegrundernas omkostnadsantagande

synes det uppenbart, att ett livförsäkringsbolag icke bör tvingas att inlägga

en högre omkostnadsbelastning i premien än som framstår såsom nödvändig

från soliditetssynpunkt. Om därför ett livförsäkringsbolag vill ha en

lägre omkostnadsbelastning av premien än övriga bolag och det kan styrka,

att bolagets organisatoriska förhållanden är sådana, att jämväl på längre

sikt anledning finnes att antaga att den mindre belastningen är till fyllest

för att täcka bolagets omkostnader för försäkringarna i fråga, bör något hinder

icke resas mot att omkostnadsbelastningen å premien blir lägre i detta

bolag än i de övriga. De sakkunniga anser således, att försäkringsinspektionen

icke bör vara någon garant för en gemensam premienivå i svensk livförsäkring.

I detta sammanhang vill de sakkunniga uttala, att den nuvarande premiesättningen

i livförsäkring lider av en viss stelhet, vars förenlighet med

skälighetsgrundsatsen kan ifrågasättas. I större utsträckning än vad nu

sker synes vid premiebestämningen hänsyn böra tagas till längden av den

tid, för vilken premierna är bundna. Det synes icke riktigt, att såsom för

närvarande är fallet inom individuell livförsäkring premiegrundernas antaganden

innehåller lika stora säkerhetsmarginaler för å ena sidan sådana

livförsäkringar, vid vilka vederbörande försäkringsbolag binder sig för en

ganska kort tid, exempelvis fem år, och å andra sidan livförsäkringar, där

bundenheten sträcker sig över mycket lång tid, kanske trettio eller fyrtio

år. Behovet av säkerhetsmarginaler är uppenbarligen mindre vid korta försäkringar

än vid långa. Detta förhållande synes böra slå igenom vid premiebestämningen.

De sakkunniga påpekar vidare, att priskonkurrensen på livförsäkringsområdet

kompliceras därigenom att i stor utsträckning avtalstiderna är

mycket långa och premierna samtidigt är orörliga under avtalstiden. De säkerhetsmarginaler,

som på grund härav måste inläggas i premierna, är ganska

betydande och ger vid ett normalt utfall av rörelsen upphov till ålerbäringsbildande

överskott. Återbäringens storlek är av betydelse när det

gäller att bedöma det verkliga priset för en livförsäkring. Det brukar sägas,

att nettopriset för en livförsäkring utgör den erlagda premien minus återbäringen.

Det är under sådana förhållanden av intresse för allmänheten att

få en bild av återbäringens storlek i skilda livförsäkringsbolag. Möjligheterna

härtill är emellertid för närvarande mycket små. I stort sett torde

försäkringstagarna sväva i fullständig okunnighet om vilka livförsäkringsbolag

som under en viss tidsperiod haft den högsta och vilka som halt den

lägsta återbäringen till försäkringstagarna. Återbäringsteknikens i viss mån

varierande utformning i skilda bolag komplicerar dessutom återbäringsjämförelser

livförsäkringsbolagen emellan. Även för fackmän kan del möta svårigheler

att ge en rättvisande bild av återbäringsförhållandena i de olika

livförsäkringsbolagen.

Den omständigheten alt livförsäkringsbolagen i stor utsträckning tilläm
-

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

par metoden alt låta återbäringsmedlen kvarligga i livförsäkringsbolaget

ända till försäkringstidens utgång gör alt sambandet mellan premie och

återbäring icke torde stå fullt klart för alla livförsäkringstagare. Vid en

dylik återbäringsuppsamling blir återbäringen direkt påtaglig för försäkringstagarna

först vid en tidpunkt, då premien kan sägas ha förlorat sin

aktualitet för dem. Återbäringens betydelse för priset skulle framstå klarare,

därest i ökad utsträckning återbäringen tillfördes försäkringstagarna i

form av avdrag på premien. De sakkunnigas tidigare redovisade förslag att

försäkringstagarna skall få tillfälle att influera på den form, i vilken återbäringen

skall tillgodoföras dem, kan tänkas komma att leda till en ökad

användning av sistnämnda återbäringsform.

Enligt vad de sakkunniga erfarit har försäkringsinspektionen övervägt att

i publikationen Enskilda försäkringsanstalter offentliggöra uppgifter om

återbäringens storlek i skilda livförsäkringsbolag vid vissa vanligare typer

av försäkringar. Livförsäkringsbolagen avstyrkte emellertid den planerade

publiceringen. Frågan har dock icke avförts från inspektionens dagordning

utan torde efter fortsatta överläggningar med representanter för livförsäkringsbolagen

komma att upptagas till förnyat övervägande.

De sakkunniga förordar, att försäkringsinspektionen snarast möjligt publicerar

uppgifter rörande återbäringens storlek i skilda livförsäkringsbolag

såvitt rör ett antal vanliga livförsäkringstyper. De sakkunniga förutsätter

härvid, att sammanställningarna kommenteras och analyseras på sådant

sätt, att en så rättvisande bild som möjligt av bolagens återbäringsförhållanden

eihålles. Mot bakgrunden av att betydande skillnader livförsäkringsbolagen

emellan påvisats i fråga om återbäringens storlek i vissa fall, (bet. s.

242 250) understryker de sakkunniga vikten av att försäkringsinspeklio
nen

i större utsträckning än som hittills skett undersöker och analyserar

orsakerna till återbäringsskillnaderna och samtidigt övertygar sig om att

icke vissa försäkringskategorier eller årgångar gynnas eller missgynnas på

ett orättvist sätt. Ålerbäringsuppgifterna bör sammanställas med uppgifter

rörande premierna, så att en bild av nettopriset för de olika livförsäkringaxna

ei hålles. En dylik sammanställning av premie och återbäring blir

särskilt nödvändig i den mån livförsäkringspremierna varierar bolagen emellan.

Återbäringen isolerad har ett begränsat intresse; det är först när premien

och återbäringen sammanställes som en fullständig bild erhålles av det

nettopris, som försäkringstagarna haft att erlägga. De sakkunniga utvecklar

sina synpunkter enligt följande .

De sakkunniga anser det icke tillfredsställande, att allmänheten i dag

f.aH?ar möjligheler att få en bild av den varierande återbäring, som de olika

livförsäkringsbolagen under gången tid lämnat. Då återbäringen direkt påverkar

det nettopris, som försäkringstagarna har att erlägga för sitt försäkringsskydd,

bör allmänheten icke sväva i okunnighet om de skillnader

i återbäringshän seende, som förekommer livförsäkringsbolagen emellan.

Det kan från försäkringstagarsynpunkt icke vara en sund företeelse, att

taktiskt konstaterbara skillnader mellan olika livförsäkringsbolag i fråga

om nettopriset för livförsäkringar undanhålles allmänheten.

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

Visserligen ger återbäringen närmast en bild av förhållandena och priset

under gången tid och ger icke något hindande besked om det nettopris, som

nytillträdande försäkringstagare kommer att få erlägga för av dem tecknade

livförsäkringar. Inga garantier finnes för att ett livförsäkringsbolag,

som i dag lämnar högre återbäring än övriga bolag, kan jämväl framdeles

ge lika hög återbäring eller bibehålla sin toppställning. Ett livförsäkringsbolag,

som i förfluten tid haft lägre återbäring, kan i framtiden komma att

uppvisa fördelaktigare återbäringsförhallanden. För den intresserade allmänheten

måste det dock vara av värde att fa en så rättvisande bild som

möjligt av de skilda livförsäkringsbolagens återbäring i förfluten tid. För

ju längre tid återbäringsuppgifter föreligger och ju mera mångsidiga dessa

uppgifter är desto större värde har uppgifterna såsom vägledning för allmänheten.

Medan uppgifter för enstaka år och för enstaka fall kanske

icke säger mycket beträffande återbäringsförhållandena i ett försäkringsbolag,

kan däremot en sammanställning av ett större antal uppgifter för en

längre tilländalupen tid vara av icke obetydligt värde ur informationssynpunkt.

Den utvecklingstendens, som eventuellt kan utläsas ur dylika flerårssammanställningar,

kan ge upplysningar av intresse för dem, som tvekar

i valet mellan olika livförsäkringsbolag. Värdet av sådana sammanställningar

ökar, därest sammanställningarna kan atföljas av analyser, som ger en

bild av i vilken utsträckning olika vinstkällor (dödlighetsvinst, omkostnadsvinst

o. s. v.) hos de berörda bolagen bidragit. till återbäringen, och hur

återbäringen närmare kanaliseras. Den omständigheten att bl. a. ingen garanti

kan lämnas för att den framtida faktiska utvecklingen blir den som

synes kunna utläsas av materialet från förfluten tid synes lika litet här som

på andra områden få tagas till intäkt för att undanhålla allmänheten upplysningsmaterialet

i fråga. Det förhållandet att livförsäkringsbolagen står

under offentlig tillsyn och att återbäringen regleras av grunder, som ar

stadfästa av Kungl. Maj :t eller försäkringsinspektionen, bör kunna bereda

skydd mot en vilseledande återbäringspolitik. På denna väg kan tillses, att

icke dumpingartade, tillfälliga höjningar av återbäringen genomföres i aekyisitionssyfte.

Goda garantier föreligger således för sunda återbäringsförhållanden

jämväl efter ett offentliggörande av återbäringens storlek under förflutna

tidsperioder hos olika livförsäkringsbolag.

De sakkunniga tillfogar att enligt deras uppfattning en förskjutning av

konkurrensen på livförsäkringsomradet sa alt densamma i ökad omfattning

får karaktären av en priskonkurrens ligger i försäkringstagarnas intresse.

En priskonkurrens inom de ramar, som följer av solidilets- och skälighetsprinciperna,

bör enligt de sakkunnigas mening kunna gagna livförsäkringstagarna

därigenom att en dylik konkurrens — på motsvarande sätt som

inom andra delar av näringslivet — kan ge de berörda företagen ytterligare

anledning att vidtaga åtgärder för att pressa vederbörande bolags kostnader

nedåt. En konkurrens, som icke bar formen av priskonkurrens, kan lätt

leda till en uppdrivning av kostnaderna. I enlighet med det anförda iörordar

de sakkunniga, alt konkurrensen inom svensk livförsäkring i ökad

utsträckning gives formen av eu priskonkurrens.

Rörliga premier

Såsom förut nämnts är livförsäkringsavtalen — bortsett från grupplivförsäkring

— för närvarande utformade så, att livförsäkringspremierna ar

orörliga under hela den avtalade försäkringsliden. Den premie, som gäller

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj. ts proposition nr 171 år 1961

vid försäkringens tecknande, kan icke ändras under försäkringstidens gång,

även om premiegrunderna under tiden förändras, så att nytillträdande

försäkringstagare bär att erlägga en högre premie för motsvarande försäkring.

Ifrågavarande ordning är emellertid icke påbjuden i lag. Gällande

lag utgör icke något hinder mot att livförsäkringsavtalen utformas så, att

premierna i framtiden kan jämkas, därest anledning därtill föreligger. Den

noggranna kontrollen över premiesättningen i livförsäkring ger för övrigt

försäkringstagarna särskilda garantier för att icke obefogade premieändringar

kommer till stånd.

Ett system med rörliga premier i livförsäkring skulle vara förenat med

den lördelen, att de i premierna inlagda säkerhetsmarginalerna skulle

kunna göras mindre än vid nuvarande ordning, då bolagen icke har möjlighet

alt höja premierna under avtalstidens lopp. Vid ett system med rörliga

livförsäkringspremier behöver icke försäkringsbolagen på förhand gardera

sig mot framtida fördyringar, som kanske aldrig inträder. En ordning med

rörliga livförsäkringspremier bör därför sett i stort kunna leda till lägre

premier än de nuvarande. En dylik ordning torde också befordra en priskonkurrens.

Enligt de sakkunnigas mening förtjänar det att övervägas, huruvida det

icke skulle ligga i allmänhetens intresse, att möjlighet beredes försäkringstagarna

att vid tecknande av livförsäkring välja mellan försäkringsavtal

med fast premie och försäkringsavtal med rörlig premie. Man kan också

tänka sig mellanformer mellan fast och rörlig premie. Såsom exempel härpå

nämner de sakkunniga avtal, vid vilka livförsäkringspremien bindes för

en femårsperiod i sänder.

Förenklad behandling av vissa livförsäkringsformer

Lagbestämmelserna angående livförsäkringsrörelses bedrivande är utformade

med tanke närmast på långsiktiga försäkringsavtal, som avser utgivande

av livränta eller vid vilka utbetalning skall äga rum icke blott om

den försäkrade avlider inom viss tid utan också för den händelse vederbörande

lever till försäkringstidens utgång, d. v. s. livförsäkringar som är

starkt sparbetonade. Under senare år har emellertid, erinrar de sakkunniga,

en annan typ av livförsäkringar fått ett mycket kraftigt uppsving, nämligen

sådana försäkringar, vid vilka utbetalning av försäkringsbeloppet skall äga

rum endast i fall där den försäkrade dör under försäkringstiden. Denna typ

av livförsäkringar innesluter icke något direkt sparande utan har en typisk

riskkaraktär. Till detta slag av försäkringar hör bl. a. grupplivförsäkringen.

De sakkunniga finner anledning överväga, i vad mån de särskilda bestämmelserna

angående livförsäkring, i första hand kraven på av offentlig myndighet

stadfästa grunder, verkligen är av behovet påkallade, när fråga''är

om livförsäkringar endast för dödsfall. Det synes de sakkunniga icke uteslutet,

att vid vissa typer av riskförsäkringar försäkringstagarnas intressen kan

bli väl tillgodosedda, även om livförsäkringarna i fråga helt eller delvis underkastas

de enklare bestämmelserna angående skadeförsäkring.

s. 161 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

161

Förutsättningarna för att likställa vissa livförsäkringstyper med skadeförsäkring

blir vid ett genomförande av de sakkunnigas förslag angående

skälighetskontrollen vid skadeförsäkring större än om skadeförsäkringsbestämmelserna

i FL bibehålles oförändrade. De överväganden angående

borttagandet av kravet på grunder in. in. för vissa livförsäkringsformer, som

de sakkunniga gör i det följande, bör ses mot bakgrunden av den aktivering

av skälighetsprincipen på skadeförsäkringsområdet, som de sakkunniga

föreslagit. De sakkunniga förutsätter sålunda, att i den mån bestämmelserna

angående skadeförsäkring blir tillämpliga på vissa typer av livförsäkring,

försäkringsinspektionen fortlöpande kommer att i efterhand infordra uppgifter

till belysning av premiesättningens skälighet vid ifrågavarande livförsäkringsformer

och dessutom kommer att ålägga de berörda försäkringsbolagen

att innan beslut fattas om ändring av premiesats för ifrågavarande

försäkringstyper delgiva inspektionen den avsedda ändringen samt en sammanfattning

av det material och de överväganden, varpå premieändringen

bygger. Vidare förutsätter de sakkunniga, att skäligheten alltjämt skall anses

kräva, att vid ifrågavarande livförsäkringsformer i princip allt uppkommande

överskott, som icke erfordras för verksamhetens konsolidering, skall

återbäras till försäkringstagarna och att inspektionen kommer att övervaka

att så också sker.

Från anförda synpunkter granskar de sakkunniga först grupplivförsäkringen

och framhåller dess tekniskt sett enkla form.

Vid sådan försäkring föreligger betalningsskyldighet för försäkringsbolaget

endast för det fall att försäkrad person avlider inom viss tid. Premien

bestämmes för ett år i sänder. Premien innefattar icke något som helst sparmoment

utan är avsedd att i sin helhet tagas i anspråk för risktäckningen

under försäkringsåret (naturlig premie).

Grupplivförsäkringsverksamheten torde, framhåller de sakkunniga, erbjuda

mindre försäkringstekniska problem än flera skadeförsäkringsgrenar.

Det synes lättare att överblicka och hålla ett grepp om denna försäkringsform

än vad fallet är beträffande många skadeförsäkringstyper. Såväl ur

soliditets- som ur skälighetssynpunkter synes det vara lätt att övervaka, att

sunda förhållanden råder inom branschen och att försäkringstagarnas intressen

icke åsidosättes. Varken från den ena eller från den andra av nyss

nämnda synpunkter synes det föreligga något behov att kräva, att grupplivförsäkringsverksamheten

skall slyras av grunder, vilka — in i minsta detalj

— skall underställas offentlig myndighet för förhandsgodkännande och

stadfästelse. De sakkunniga anser sig därför kunna förorda, att grupplivförsäkringen

likställes med skadeförsäkring därutinnan att den befrias från

krav på grunder.

I konsekvens härmed föreslår de sakkunniga, att FL ändras på sådant

sätt, att det blir möjligt att i de hänseenden, varom fråga är i FL, behandla

grupplivförsäkringen såsom skadeförsäkring. Tanken är icke att

grupplivförsäkringen i anledning härav skall överflyttas till skadeförsäkringsbolag,

utan avsikten är att den såsom varande livförsäkring fortfa
11

Uihang till riksdagens protokoll 11)61. I samt. AV 171

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

rande principiellt skall bedrivas av livförsäkringsbolag, låt vara att formerna

för denna del av verksamheten skall på angivet sätt ändras. Ändringarna

i fråga bör icke medföra någon utvidgning av aktieägarsfären i

livförsäkringsaktiebolag utan för all den rörelse, som livförsäkringsaktiebolagen

bedriver, synes aktieägarnas rätt till utdelning m. m. böra vara

begränsad enligt de riktlinjer, som nu gäller. Möjligheter att garantera

detta föreligger.

De sakkunniga uppehåller sig utförligt vid konsekvenserna av att man

för grupplivförsäkringens del släpper kravet på grunder. Dessa följder

sammanhänger med att de nuvarande grunderna för grupplivförsäkring

innehåller vissa bestämmelser, som icke har någon direkt motsvarighet

i individualförsäkringens grunder De sakkunniga anför.

Härutinnan må till en början nämnas, att grupplivförsäkringens grunder

innehåller noggranna bestämmelser angående bl. a. vilka typer av grupper

som får teckna grupplivförsäkring. Likställes denna försäkringsform

med skadeförsäkring, erhåller försäkringsbolagen frihet att utforma grupperna

på det sätt de finner ändamålsenligast. De behöver icke skaffa sig

offentlig myndighets förhandsgodkännande av grupptyperna utan kommer

på denna punkt liksom på många andra punkter blott att stå risken

av ingripande i efterhand från försäkringsinspektionens sida i händelse avanmärkningsvärda

åtgärder. Såvitt de sakkunniga kan finna bör det icke

vara förenat med några faror för försäkringstagarna, att försäkringsbolagen

själva ensamma får taga ansvaret för beskaffenheten och storleken av

de grupper, som skall få teckna grupplivförsäkring. De detaljerade bestämmelserna

i grunderna i nu ifrågavarande ämne torde åtminstone delvis kunna

ses såsom en reminiscens från grupplivförsäkringens begynnelseår, då denna

försäkringsform från en del håll möttes med viss skepsis och det i allt

fall ansågs vara skäl att gå fram med försiktighet, innan närmare erfarenheter

vunnits av den nya livförsäkringsformen. Numera föreligger ingående

erfarenheter och dessa synes icke tyda på att det från försäkringstagarsynpunkt

finnes anledning att omgärda grupplivförsäkringen med

speciella hindrande stängsel. Det torde med stor säkerhet kunna antagas,

att försäkringsbolagen icke kommer att missbruka den frihet att bilda

grupper, som de erhåller, därest grupplivförsäkringen befrias från krav

på grunder. Påpekas bör i detta sammanhang att försäkringsbolagen äger

frihet att på eget ansvar utforma försäkringsbärande grupper i kort kollektiv

olycksfallsförsäkring — vilken gren icke är grundreglerad — och att

några olägenheter icke synes ha varit förenade med denna frihet.

Grupplivförsäkringens grunder är vidare särpräglade därutinnan, att de

bl. a. innehåller bestämmelser, som i vissa situationer, då gruppmedlem

upphör att omfattas av'' gruppavtalet, ger vederbörande rätt att inom viss

tid utan hälsoprövning erhålla fortsatt försäkring för dödsfall mot den premie,

som normalt gäller för individuell stor försäkring utan rätt till premiebefrielse.

Denna rätt till individuell fortsättningsförsäkring har ansetts

värdefull för försäkringstagarna. Utan densamma skulle anslutningen til!

en grupplivförsäkring kunna medföra olägenheter för de försäkrade. Funnes

icke rätten till fortsättningsförsäkring, skulle nämligen försämringar i den

enskilde försäkringstagarens hälsotillstånd under tiden för medlemskapet

i grupplivförsäkringen kunna medföra, att vederbörande icke alls eller blott

mot förhöjd premie kunde erhålla en motsvarande individuell försäkring

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1061

1G3

i fall, där vederbörande på grund av ombyte av arbetsplats in. in. icke längre

kan vara grupplivförsäkrad. Rätten till fortsättningsförsäkring har gjort,

att försäkringstagarna icke kommer i en sämre ställning i förevarande hänseende,

därest de ansluter sig till en grupplivförsäkring i stället för att

teckna motsvarande individuella försäkringar. De sakkunniga är av den

uppfattningen, att förefintligheten av en rätt till fortsättningsförsäkring

är en förutsättning för att grupplivförsäkringen skall kunna sägas utgöra

ett lika värdefullt skydd för försäkringstagarna som motsvarande individualförsäkring.

De sakkunniga anser därför, att den omständigheten att

grupplivförsäkringen befrias från krav på grunder icke bör få medföra,

att rätten till fortsättningsförsäkring avskaffas. Bestämmelser i ämnet bör

inryckas i avtalen och det bör på bästa sätt tillses, att de enskilda försäkringstagarna

får kännedom om rätten till fortsättningsförsäkring. Någon

grundad anledning torde knappast finnas att antaga, att försäkringsbolagen

kommer att motsätta sig bibehållandet av rätten till fortsättningsförsäkring.

För att skapa garantier för att försäkringstagarintresset blir tillgodosett

på nu ifrågavarande punkt kan dock den lagbestämmelse, som

öppnar möjlighet för försäkringsbolagen att befrias från grunder vid grupplivförsäkring,

lämpligen givas sådan utformning, att bibehållandet av rätt

till fortsättningsförsäkring kan uppställas såsom villkor för grupplivförsäkringens

grundfrihet.

Likställes grupplivförsäkring med skadeförsäkring i fråga om frihet från

grunder, synes den jämväl i övrigt i de hänseenden, varom fråga är i FL,

kunna behandlas såsom skadeförsäkring. Detta kommer att få betydelse i

främsta rummet såvitt angår fondavsättningar, förlusttäckning och kapitalplacering.

De sakkunnigas avsikt är, att vid grundfri grupplivförsäkring

avsättning till fonder skall ske enligt de regler FL innehåller för annan

rörelse än livförsäkringsrörelse. I livförsäkringsbolag, som driver dels vanlig

grundbunden livförsäkring och dels grundfri grupplivförsäkring, skall

förlusttäckning ske enligt de bestämmelser som gäller för det fall att försäkringsbolag

meddelar såväl livförsäkring som försäkring av annat slag,

varvid grupplivförsäkringen blir att betrakta såsom en personförsäkring

av annat slag än livförsäkring. Härigenom kommer vid förlust på den grundfria

grupplivförsäkringsverksamheten den grundbundna livförsäkringens

överskottsmedel att skyddas mot att till någon del behöva tagas i anspråk,

innan grupplivförsäkringens överskottsmedel till fullo, inklusive reservfonden,

konsumerats för att täcka förlusten. Den grundfria grupplivförsäkringens

likställighet med skadeförsäkring kommer vidare att medföra

att inga särskilda kapitalplaceringsbestämmelser kommer att gälla för

grupplivförsäkringens del. Regeln i 274 § FL att eif belopp motsvarande

försäkringsfonden för livförsäkringar skall vara redovisat i bl. a. vissa

slag av kvalificerade värdehandlingar kommer icke att bli tillämplig och

icke heller pantsättningsbestämmelsen i 276 § FL. I detta sammanhang

må förutskickas, att i nästa kapitel förslag kommer att framläggas om sädan

ändring av 277 § FL, att den grundfria grupplivförsäkringens likställande

med skadeförsäkring icke kommer att medföra något krav på speciell

redovisning och pantsättning av säkerhetsfonden i livförsäkringsbolag.

Det förhållandet att den grundfria grupplivförsäkringen frigöres från

FL:s särskilda kapitalplaceringsbestämmelser för livförsäkring innefattar

en ökad frihet för försäkringsbolagen. Denna ökade frihet torde emellertid

icke medföra några risker för försäkringstagarna och kan icke heller få

några återverkningar på kapitalmarknaden. Då grupplivförsäkringen icke

innefattar något sparande, är nämligen försäkringsfonden för grupplivför
-

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

säkring förhållandevis obetydlig. Sålunda utgjorde för samtliga försäkringsbolag

sammanlagt den direkta grupplivförsäkringens försäkringsfond

för egen räkning endast 2,8 miljoner kronor vid utgången av år 1957.

De sakkunniga anför, att flera fördelar torde kunna stå att vinna genom

en reform av nyss angivet slag. Om grupplivförsäkringen behandlas såsom

skadeförsäkring, synes densamma bli ännu enklare för försäkringsbolagen

att hantera än vad fallet nu är. Detta är en fördel, ty varje onödigt administrativt

arbete synes böra undvikas. En möjlig förenkling, som icke direkt

torde framgå av det föregående, gäller premiesättningen för stora grupper.

Släpper man kravet på premiegrunder för grupplivförsäkring, vinner man,

att premien icke behöver konstrueras på grundval av fixerade antaganden

rörande dödlighet m. in. Det blir i viss utsträckning möjligt att bestämma

den premie, som en grupp skall betala, med ledning av den faktiska dödligheten

inom gruppen. En dylik empirisk premiesättning torde utan fara kunna

användas vid stora grupper, vilkas sammansättning icke undergår snabba

förändringar. Härigenom uppnås bl. a., att det i viss utsträckning icke blir

nödvändigt för försäkringsbolagen att infordra och arbeta med uppgifter

om den årliga ålderssammansättningen inom varje försäkrad grupp. En

dylik förenkling torde för de stora gruppernas del kunna vara ett ytterligare

steg i kostnadsförbilligande riktning.

Ett likställande av grupplivförsäkringen med skadeförsäkring medför

också den fördelen, att såvitt angår FL lagtekniska möjligheter öppnas att

kombinera grupplivförsäkring samt kollektiv kort olycksfalls- eller kollektiv

kort sjuk- och olycksfallsförsäkring till en enhetsförsäkring, vid vilken

livförsäkrings- samt olycksfalls- eller sjuk- och olycksfallsförsäkringsmomenten

icke redovisningsmässigt måste hållas isär. Ett sammanförande av

nämnda försäkringsmoment till enhetsförsäkringar synes vara ett naturligt

utvecklingssteg med tanke bl. a. på att livförsäkringen samt sjuk- och

olycksfallsförsäkringen från behovstäckningssynpunkt bildar en organisk

enhet och gemensamt täcker risken för bortfall av den försäkrades arbetsförmåga.

Även efter de beslutade utbyggnaderna av de samhälleliga personförsäkringsanordningarna

föreligger det behov av enskilda kompletteringsanordningar,

olika för olika kategorier människor. Åtminstone en del

av det enskilda kompletterande personförsäkringsskyddet synes lämpligen

kunna få formen av kollektiva försäkringsanordningar. Det synes icke uteslutet,

att kostnadsbesparingar kan uppnås, därest härvid grupplivförsäkring

samt sjuk- och olycksfallsförsäkring eller olycksfallsförsäkring kan

erbjudas i form av kombinationsförsäkringar, vid vilka de olika försäkringsmomenten

icke behöver redovisas var för sig utan tillsammantagna kan betraktas

såsom en enhet.

Ett ganska speciellt område, inom vilket det kan vara förenat med fördelar

att likställa grupplivförsäkring med skadeförsäkring, utgör vissa typer

av försäkringar, som har till uppgift att vid avbetalningsförsäljning av

varor ge säljaren och köparen ett mer eller mindre långt gående försäk
-

s. 165 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

165

ringsskydd. Vid ifrågavarande försäkringar övertager försäkringsgivaren

köparens återstående betalningsskyldighet i händelse köparen dör ävensom

för den tid denne är arbetsoförmögen på grund av sjukdom eller olycksfall

och eventuellt också för den tid vederbörande är arbetslös. På grund

av FL:s innehåll är det icke för närvarande möjligt att tillhandahålla avbetalningsförsäkringar,

vid vilka livförsäkrings-, sjuk- och olycksfallsförsäkrings-

samt arbetslöshetsförsäkringsmomenten är sammanförda till ett

helt med en premie, som icke behöver uppdelas och redovisas i beståndsdelar.

För närvarande måste dödsfallsrisken täckas genom särskild grupplivförsäkring,

vars inkomster och utgifter redovisas för sig. Detta torde

vara en onödig omgång. Rationellt synes vara att öppna möjligheter för

avbetalningshandelns försäkringar att erhålla formen av enhetsförsäkringar,

vid vilka alla de olika försäkringsmonrenten tillsammantagna kan betraktas

och redovisas såsom en enhet.

I detta sammanhang understryker de sakkunniga vikten av att vid grupplivförsäkring

försäkringsbolaget håller god kontakt med de försäkrade.

Försäkringsbolagen bör tillse, att de försäkrade erhåller fullgoda informationer

om innehållet i den försäkring, som de erhåller, önskemålet att sänka

försäkringskostnaderna bör icke få medföra, att försäkringsbolagen avstår

från åtgärder, som är erforderliga för att garantera de enskilda försäkrade

alla de informationer, varav de kan ha behov i sin egenskap av grupplivförsäkringstagare.

Försäkringsbolagen får icke betrakta det såsom en angelägenhet

för den försäkrade gruppen att ombesörja en tillfredsställande information

till medlemmarna. Då det enligt gängse avtalskonstruktion är de

enskilda försäkrade och icke gruppen som sådan (fackföreningen o. s. v.)

som är försäkringstagare, måste det anses vara försäkringsbolaget och icke

gruppen som sådan eller gruppföreståndaren, som har det yttersta ansvaret

för att de enskilda försäkringstagarna erhåller behövlig information om

sina rättigheter och skyldigheter i anledning av grupplivförsäkringen. Varje

enskild försäkringstagare synes böra erhålla ett försäkringsbevis, som bl. a.

angiver i vad mån avtalet innehåller bestämmelser rörande vem som är

förmånstagare. Eftersättes informationskravet, riskerar grupplivförsäkringen

att förlora en del av sitt värde för försäkringstagarna. Enligt de sakkunnigas

mening är det angeläget, att försäkringsbolagen gör allt vad som står

i bolagens förmåga för att jämväl i informationsavseende hålla grupplivförsäkringen

på en hög nivå. Någon kvalitetsskillnad bör icke uppstå mellan

grupplivförsäkring och individuell livförsäkring.

Det är, framhåller de sakkunniga vidare, icke blott på den kollektiva livförsäkringens

område, som möjligheter kan föreligga att genomföra förenklingar.

Detsamma synes i viss utsträckning vara fallet även inom individuell

livförsäkring.

De sakkunniga föreslår alt icke blott vid grupplivförsäkring utan jämväl

vid individuell livförsäkring endast för dödsfall, vilken meddelas för längst

fem år eller mot premie, som är beräknad och bestämd för längst fem år i

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

sänder, möjlighet bör föreligga att befria försäkringsbolagen från krav på

grunder och att jämväl i övrigt i de hänseenden, varom i FL är fråga, låta

försäkringarna följa de regler, som gäller för skadeförsäkring. I fråga om

rörelsens kvarliggande i livförsäkringsbolag och konsekvenserna för fondavsättningar,

förlusttäckning och kapitalplacering äger vad de sakkunniga

föreslagit för grupplivförsäkringens vidkommande i tillämpliga delar giltighet

jämväl för den grundfria individuella livförsäkringens del.

De sakkunniga förutsätter, att även i de fall där livförsäkring endast för

dödsfall behandlas såsom skadeförsäkring hänsyn i erforderlig utsträckning

tages till förekomsten av tekniska tillgodohavanden när det gäller

beräkningen av premiereserven.

De sakkunniga utvecklar sina synpunkter på följande sätt.

De försäkringstyper, varom här synes kunna bli fråga, är icke för närvavarande

särdeles frekventa. Detta förhållande torde dock icke vara ett skäl

för att beträffande ifrågavarande försäkringar bibehålla en strängare reglering

än som är nödvändig. Det synes för övrigt icke uteslutet, att en del av

försäkringsformerna i fråga, eventuellt i kombination med annan personförsäkring,

i framtiden kan möta större intresse från allmänhetens sida.

Ett ytterligare skäl att icke undantaga individualförsäkringen från förenklingssträvandena

är, att gränsen mellan kollektiv och individuell livförsäkring

är flytande. Försäkringsformer, som i dag räknas till individuell

livförsäkring, skulle lika gärna kunna hänföras under begreppet kollektiv

försäkring. Den flytande gränsen mellan kollektiv och individuell försäkring

synes icke böra göras till en skiljelinje, som i lag tillägges avgörande

betydelse i vissa frågor.

En enkel form av individuell livförsäkring utgör livförsäkring endast för

dödsfall mot naturlig premie. Då denna försäkringsform medför utbetalning

av försäkringssumman endast om den försäkrade dör före viss angiven

tid, innefattar densamma icke något sparande. Premien är — liksom

vid grupplivförsäkring — beräknad för allenast ett år i sänder i den

bemärkelsen, att varje års premie är tillmätt så, att den skall svara mot

risken just det året. Premien stiger därför med levnadsåren. Försäkringen

har vid försäkringsårets utgång icke något tekniskt återköpsvärde. Fastän

denna försäkringsform tekniskt sett är enkel, synes det dock icke under

alla förhållanden kunna ifrågakomma att befria densamma från krav på

grunder in. in. Såsom förutsättning härför torde böra uppställas, att försäkringstiden

icke är alltför lång eller att i allt fall den för ett år i sänder

beräknade premien icke blivit till sitt belopp bestämd för en alltför lång

period framåt i tiden. Skulle den naturliga premie, som varje år skall

erläggas, vara fixerad för lång tid, kanske för årtionden framåt, synes en

sådan långtidsplanering och speciell försiktighet vara påkallad, att det icke

torde böra ifrågakomma att avstå från kravet på grunder för verksamheten

och från tillämpning i övrigt av FL:s speciella bestämmelser rörande livförsäkring.

Om däremot avtalet gäller för en tid av, förslagsvis, högst fem

år eller om vid längre avtalstid den naturliga premien bestämmes — fixeras

— för, förslagsvis, längst fem år i sänder — så att ändringar i premienivån

inom angivna tid kan slå igenom även för de löpande avtalens del —

torde vid nu ifrågavarande livförsäkringsform försäkringstagarintressena

icke kräva, att verksamheten i fråga regleras av grunder, vilka skall vara

stadfästa av offentlig myndighet, och torde jämväl i övrigt försäkrings
-

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungl. Maj:ls proposition nr 171 år 1961

formen i fråga i de avseenden, varom fråga är i FL, kunna behandlas på

samma sätt som skadeförsäkring. ......

Vid genomförandet av förenklingar på den individuella livförsäieringens

område torde det icke vara nödvändigt att begränsa sig till försäkringar

mot naturlig premie. Utan fara för försäkringstagarna torde man kunna

taga ytterligare ett steg. De försäkringar, som här åsyftas, skall liksom

de föregående ha karaktären av livförsäkring endast för dödsfall, således

typiska riskförsäkringar vid vilka försäkringsbolaget är betalningsskyldigt

endast om den försäkrade avlider inom viss tid. Vidare torde liksom i det

föregående böra krävas, att försäkringsavtalen gäller för en tid av längst

fem år eller att vid längre avtalstid premierna bestämmes — fixeras —

för längst fem år i sänder, så att ändringar i premienivån inom angivna

tid kan slå igenom även för de löpande avtalens del. De här åsyftade försäkringstyperna

skiljer sig från de föregående därutinnan, att premierna

icke beräknas för ett år i sänder (så att, såsom förut nämnts, varje års

premie svarar precis mot risken det året) utan i stället beräknas —— avpassas

— för en något längre tidsperiod, förslagsvis högst fem år i sänder,

och sedan slås ut på periodens olika år med lika belopp varje år. Det förhållandet

att dödligheten stiger med åldern i en allt brantare kurva gör,

såsom förut nämnts, att vid fleråriga dödsfallsförsäkringar med konstant

årspremie de försäkrade — särskilt påtagligt vid högre åldrar —-- under

början av försäkringstiden inbetalar mer än som motsvarar den för åldern

naturliga premien men under slutet av försäkringstiden i gengäld mindre.

Till följd härav har vid dvlika försäkringar försäkringstagarna i vissa lägen

försäkringstekniskt sett ett tillgodohavande hos vederbörande försäkringsbolag.

Detta förhållande utgör en komplikation. Komplikationen synes

dock vara av jämförelsevis ringa betydelse vid de försäkringstyper varom

här är fråga, vid vilka premieavjämningen sker för en tid av längst fem

år. Till belysning härav må erinras om att enligt nu gällande livförsäkringsgrunder

återköpsvärdet för en temporär dödsfallsförsäkring å 10 000

kronor med femårig försäkringstid utgör (beloppen avrundade till närmaste

hela krontal) högst 2 kronor vid en inträdesålder av 45 år (årspremie

77 kronor), högst 7 kronor vid en inträdesålder av 50 år (årspremie

105 kronor), högst 19''kronor vid en inträdesålder av 55 år (årspremie lt>2

kronor) samt högst 40 kronor vid en inträdesålder av 60 år (årspremie 231

kronor). Om inträdesåldern är 43 år eller lägre, har enligt grunderna nyssnämnda

försäkring icke vid någon tidpunkt under avtalstiden något som

helst återköpsvärde.

Genom särskilda återköps- och fribrevsgrunder finnes för närvarande

garantier för att försäkringstagarna i livförsäkring vid försäkringsavbrott

alltid tillgodoföres del tekniska tillgodohavande som försäkringen kan ha,

vare sig tillgodohavandet är större eller mindre. Vid de försäkringstyper

varom här är fråga är, såsom framgår av nyssnämnda siffror, försäkringstagarnas

tekniska tillgodohavande — i den mån sådant över huvud taget

föreligger — i allmänhet föga betydande. Först vid högre åldrar eller vid

mycket höga försäkringssummor kan tillgodohavandet stiga till mera beaktansvärda

belopp. Såsom antydes av de tidigare i tabellerna B ocly F i

avsnitt 4. av detta kapitel1 lämnade uppgifterna angående å ena sidan återköpsvärden

och å andra sidan beräknad återbäring vid en femårig temporär

dödsfallsförsäkring å 10 000 kronor med konstant årspremie måste

under nuvarande förhållanden vid bär aktuella försäkringstyper rätten till

återbäring anses ha avsevärt större ekonomisk betydelse för försäkringstagarna

än rätten att utbekomma förefintligt återköpsvärde. Härtill kom
1

S. 244 och 217 i betänkandet.

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

mer, att vid förevarande försäkringsformer de fall, i vilka försäkringstagarna

kan ha anledning att påkalla utbetalning av ett återköpsvärde,

måste vara få. Under sådana förhållanden kan det visserligen ifrågasättas,

huruvida det finnes anledning att slå speciell vakt om nu ifrågavarande

försäkringstagares rätt att vid försäkringsavbrott tillgodoföras ett belopp

svarande mot återköpsvärdet. De sakkunniga anser dock, att skäligheten

kräver att förefintliga återköpsvärden tillgodoföres försäkringstagarna i

sådana fall, där beloppen är av nämnvärd storlek. Det synes de sakkunniga

kunna förutsättas, att försäkringsbolagen kommer att fortsätta att

i dylika fall utge skäligt beräknade återköpsvärden, även om de berörda

försäkringsformerna i de hänseenden, varom fråga är i FL, kommer att

följa skadeförsäkringsregler. Kräver skäligheten att återbäring lämnas,

måste nämligen skäligheten också anses kräva, att återköpsvärden av någon

betydelse tillgodoföres försäkringstagarna. Skulle det anses påkallat "att

ha särskilda garantier för att försäkringstagarintresset icke blir åsidosatt

på förevarande punkt, synes en ändamålsenlig lösning kunna vara, att

ett utgivande av skäliga återköpsvärden uppställes såsom villkor för grundfrihet

för nu ifrågavarande försäkringsformer.

Skulle vid förenämnda individualförsäkringstyper premiebetalningstiden

vara avkortad så att exempelvis vid en femårig livförsäkring endast för

dödsfall premien för femårsperioden är uppdelad på allenast två terminer

eller erlägges på en gång, blir försäkringstagarens tekniska tillgodohavande

under periodens lopp avsevärt större än vid en konstant premiebetalning

varje år. Hänvisas må här till de tidigare i tabell B i avsnitt 4. av detta

kapitel1 lämnade siffrorna rörande återköpsvärdena enligt gällande livförsäkringsgrunder

för en engångsbetald femårig temporär dödsfallsförsäkring

å 10 000 kronor. I sådana fall kräver givetvis skäligheten i ännu högre

grad än nyss att försäkringstagaren icke går miste om sitt tillgodohavande,

därest försäkringen avbrytes före försäkringstidens utgång. Samtidigt bör

dock hållas i minnet att de fall, i vilka försäkringstagaren önskar en avkortad

premiebetalningstid, torde bli mycket få då det gäller rena riskförsäkringar

med premien bestämd och beräknad för längst fem år i sänder.

Ännu mycket färre blir då de fall, där försäkringens avbrytande i förtid

och därmed utgivande av förefintligt återköpsvärde kan komma att aktualiseras.

De sakkunniga anser, att om möjligheten till avkortad premiebetalningstid

bibehålies vid nu ifrågavarande försäkringstyper, det är särskilt

angeläget att i dylika fall försäkringsbolagen vid försäkringsavbrott tillhandahåller

rättvist beräknade återköpsvärden även för den händelse försäkringstyperna

i fråga jämlikt FL behandlas såsom skadeförsäkring. Tillsyn

häröver bör utövas av försäkringsinspektionen. Skulle behov av särskilda

garantier anses föreligga, finnes den ovan omnämnda möjligheten

att uppställa utgivande av skäliga återköpsvärden såsom villkor för frihet

från grunder.

De sakkunniga anför, att den föreslagna reformen icke blott bör kunna

leda till viss förenklad behandling av vissa former av individuell livförsäkring

utan också synes medföra den fördelen, alt FL icke längre kommer att

omöjliggöra kombinationer av dylik livförsäkring samt individuell kort

olycksfalls- eller individuell kort sjuk- och olycksfallsförsäkring till enlietsförsäkringar,

vid vilka de olika försäkringsmomenten redovisningsmässigt

icke behöver hållas i sär. Vad de sakkunniga anfört rörande fördelarna av

1 S. 244 i betänkandet.

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

kombinationer av grupplivförsäkring samt kollektiv olycksfalls- eller kollektiv

sjuk- och olycksfallsförsäkring till enhetsförsäkringar äger i stort

sett motsvarande tillämpning på motsvarande kombinationer på den individuella

försäkringens område. De sakkunniga erinrar också i detta sammanhang

om att det på sakförsäkringens område ansetts rationellt att kombinera

olika försäkringsformer till enhetsförsäkringar av typen hemförsäkring,

villaförsäkring o. s. v. En motsvarande utveckling på den individuella personförsäkringens

område torde böra främjas.

För att ytterligare belysa omfattningen av det område, inom vilket förenklingar

anses kunna genomföras, och klargöra innebörden av förslaget

framhåller de sakkunniga ytterligare bl. a. följande.

Antag exempelvis att mellan ett försäkringsbolag och en försäkringstagare

träffats ett tioårigt avtal avseende kapitalförsäkring endast för dödsfall

mot normalpremie. Detta avtal faller in under förenklingsområdet,

därest två förutsättningar är för handen. Dels får premien icke vara konstruerad

som en tioårspremie utan den måste vara konstruerad som två

femårspremier eller eljest sammansatt av bitar, varav icke någon avser

längre tid än fem år (varigenom större reservbildning undvikes). Dels får

premienivån för försäkringstagaren icke vara bunden för längre tid än lem

år; vederbörande skall senast efter fem år i sänder vara skyldig att erlägga

den normala nyteckningspremie, som då gäller för den aktuella premiebiten

(varigenom förändringar i risk- och omkostnader ganska snabbt kan slå

igenom på hela försäkringsbeståndet).

Att avtalstiden i det nämnda exemplet är tio år har icke annan betydelse

än att försäkringstagaren under hela tioårsperioden, oberoende av

eventuellt inträffade försämringar i hälsotillståndet, kommer att behandlas

såsom en normal risk, för vilken högre premie än normalpremie icke

behöver erläggas. De sakkunniga är medvetna om att försäkringstagarens

rätt att icke behöva erlägga högre premie än normalpremien innefattar

ett risktagande av mera lång natur från vederbörande försäkringsbolags

sida. Det "torde kunna förutsättas, att försäkringsbolagen i erforderlig utsträckning

kommer att betinga sig särskilt premietillägg för dylika risktaganden.

Risken i fråga synes emellertid icke ha en sådan ekonomisk

tyngd att densamma bör inverka på omfattningen av det område, inom

vilket förenklingar kan tillåtas. Anledning synes icke föreligga att låta

nu ifrågavarande långtidsmoment medföra ett krav på grundreglering,

därest sådan eljest synes kunna undvaras. Till belysning av alt momentet

i fråga icke torde ha någon större ekonomisk betydelse må nämnas, att

de s." k. optionstillägg, som för närvarande inom livförsäkringen erlägges

såsom vederlag för rätt att senast vid försäkringstidens utgång utan lhilsoprövning

övergå till annan försäkring på högst samma belopp, icke närmare

regleras i förekommande grunder.

Även inom den ganska snävt begränsade ram, som uppdragits i det

föregående, rymmes ett flertal livförsäkringsvarianter. Försäkringsformerna

i fråga kan vidare tänkas kombinerade på olika sätt med grundbundna

former av personförsäkring. Eu viss svårighet att förutse utvecklingen

måste anses föreligga. Med hänsyn härtill och då fråga är om en

principiell nyhet på livförsäkringsområdet torde det vara klokt att utforma

lagbestämmelserna i ämnet med en viss försiktighet, så att garantier föreligger

mot en oväntad, osund utveckling. Sådana garantier torde erhållas,

därest lagbestämmelserna konstrueras så, att försäkringsinspektionen äger

s. 170 Kontrollera mot PDF

170 Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

uppställa de begränsningar och villkor, som ur försäkringstagarsynpunkt

kan anses erforderliga, när fråga är om att föra in förenämnda livförsäkringstyper

under FL:s regler angående skadeförsäkring. Skulle försäkringsbolagen

eller något eller några av dem föredraga att låta nu ifrågavarande

livförsäkringsverksamhet fortfarande vara grundreglerad och jämväl i övligt

likställd med annan livförsäkring, torde anledning icke finnas att

hindra detta. Enligt de sakkunnigas mening bör åtminstone till en början,

innan närmare erfarenheter vunnits av den nya ordningen, lagbestämmelserna

i ämnet erhålla formen av ett dispensstadgande, som lägger det i försäkringsinspektionens

hand att medge försäkringsbolag, att bestämmelserna

i FL angående skadeförsäkring skall vara helt eller delvis tillämpliga på

ovan berörda former av livförsäkring.

De nya bestämmelserna föreslås införda i 345 § FL.

Remissyttrandena

Allmänna synpunkter

De sakkunnigas principiella uttalande att FL:s bestämmelser angående

livförsäkring alltjämt bör bygga på soliditets- och skälighetsprinciperna

vinner anslutning från samtliga remissinstanser, som berört frågan. Försäkringsinspektionen

påpekar, att de sakkunniga väsentligen instämt i de

resonemang och motiveringar som ingick i förarbetena till nu gällande lag.

På några undantag när utmynnar icke heller vad de sakkunniga anför i

livförsäkringsfrågor i några förslag angående mera ingripande lagändringar.

Framställningen upptager till stor del synpunkter på tillämpningen och

i anknytning därtill vissa rekommendationer. Icke heller inspektionen finner

i dagens läge en mera ingripande revision av lagens bestämmelser rörande

livförsäkring aktuell. Inspektionen bortser därvid från placeringsoch

värdesäkringsfrågorna, vilka i detta sammanhang icke är föremål för

prövning.

Från försäkringsbolagshåll understrykes betydelsen av att livförsäkringsbolagens

grunder inom ramen för soliditets- och skälighetsprinciperna

tillåter olika tekniska lösningar. — Folksam anför som illustration till att

en viss rörelsefrihet är främjande för utvecklingen tilläggspremierna för

»icke normala risker», där anpassningen till ändrade förhållanden för närvarande

kan ske på ett mycket smidigt sätt. De senaste åren kan uppvisa

ett flertal exempel på detta. Beträffande behandlingen av icke normala

risker torde det vara svårt att uppvisa något land, där intresset för och

strävandena mot en generös lösning är så starka som i Sverige. Folksam

finner det därför överraskande att de sakkunniga önskar en ökad kontroll

på detta område.

Enligt Svenska försäkringsbolags riksförbund finnes det goda skäl för

att de båda principerna för livförsäkringsverksamheten är lagfästa och för

att deras upprätthållande kontrolleras av ett opartiskt och sakkunnigt organ.

Riksförbundet kan emellertid ej i alla avseenden instämma i de sakkunnigas

argumentering. Sålunda vänder sig förbundet mot uppfattningen

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

att skäligheten är en följd av bl. a. sociala hänsyn. Principen är enligt

förbundets mening i själva verket ett utflöde av en både välgrundad och

hävdvunnen livförsäkringspraxis, och det är snarast vissa avsteg från

det fullständiga hävdandet av skälighetsprincipen, som kan motiveras av

sociala skäl. Som exempel nämnes, att livförsäkring även i utpräglade glesbygder

drives på samma villkor som pa andra hall, ehuru befolkningsunderlaget

där ej ger möjlighet till en fullständig kostnadstäckning.

Riksförbundet gör vidare vissa påpekanden i anledning av de sakkunnigas

allmänna synpunkter rörande omkostnadsbelastningen. Förbundet anför

att bolagen genom ett intensivt rationaliseringsarbete, som ofta krävt

betydande investeringar av olika slag, kunnat bemästra kostnadsutvecklingen.

Det är enligt förbundets mening i hög grad motiverat att erinra om

det faktiska förloppet härvidlag, då de sakkunniga uttalar att överskridanden

av den enligt grunderna givna förvaltningskostnadsramen i praktiken

förekommit i icke obetydlig utsträckning. Förbundet erinrar om uttalandet

i lagens förarbeten att storleken av anskaffningskostnaderna borde

bedömas med hänsyn till samhällets intresse av att arbete nedlades på

utbredningen av livförsäkring. Förbundet anför.

Till belysning av omkostnadsramens storlek må nämnas, att kapitalvärdet

av anskaffningskostnadsbelastningen (belastning för täckande av försäljnings-

och utfärdningskostnader samt övriga kostnader av engångsnatur)

för en sammansatt kapitalförsäkring inom gällande premiegrunder

för stor livförsäkring i typiska fall är av storleksordningen 40 promille

av försäkringssumman. Enligt de år 1955 stadfästa livförsäkringsgrunderna

i Norge arbetar man med 55 promille för stor och 65 promille för liten

försäkring. I de närmast dessförinnan gällande norska premiegrunderna

var motsvarande kapitalvärden 35 promille resp. 50 promille, vilka kvantiteter

dock ej visat sig tillräckliga i praktiken. De år 1955 stadfästa värdena

innebär en marginal om några promille jämfört med erfarenheten under

åren närmast före premiegrundernas ändring.

Till ytterligare belysning av utvecklingen rörande belastningarna för omkostnader,

speciellt anskaffningskostnader, inom svensk livförsäkring må

följande siffror anföras, beträffande dels sammansatt kapitalförsäkring

till 65 års ålder (tariff D 65), dels temporär dödsfallsförsäkring till samma

ålder (tariff T 65). Båda exemplen avser inträdesåldern 35 år och försäkringssumman

kr. 10 000:— (stor livförsäkring).

D 65

Premiegrunder

Helårig

bruttopremie

kr

Omkostnadspremie

Härav lör anskaffning

kr

% av

bruttopr.

kr

% av

bruttopr.

1928..................

289: 90

50: 40

17,4

21: 60

7,5

1935..................

298: 40

49: 70

16,7

20:50

6,9

1937..................

322: 80

50: 20

15,6

19: 20

5.9

1938..................

331: 90

47: G0

14,3

19: 70

5,9

1955..................

298: G0

39: 80

13,3

18:90

6,3

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kiingl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

T 65

Premiegrunder (Tariffen

saknar praktisk betydelse

före 1938 års grunder)

Helårig

bruttopremie

kr

Omkostnadspremie

Härav för anskaffning

kr

% av

bruttopr.

kr

% av

bruttopr.

1938....................

1955....................

148:30

98:30

36: 60

29:00

24,7

29,5

16: 00

14: 20

10,8

14,4

De synpunkter rörande sambandet mellan storleken av anskaffningskostnaderna

och det totala försäljningsarbetet för livförsäkring, som förbundet

ovan anfört, återfinnes även i försäkringsinspektionens skrivelse

till de sakkunniga den 5 december 1958. Där uttalas i fråga om storleken

av anskaffningskostnaderna följande: »Storleken av anskaffningskostnaderna

sammanhänger ytterst med frågan om intensiteten i det försäljningstryck,

som under skiftande förhållanden -— t. ex. socialförsäkringens utbyggnad

— skäligen skall upprätthållas gentemot allmänheten. Då detta

spörsmål emellertid närmast utgör en försäkringspolitisk fråga, vars lösning

får sitt uttryck i grundernas anskaffningskostnadsbelastningar, torde

den här kunna lämnas åsido».

I nuvarande utvecklingsskede, som kännetecknas av ständigt stegrad

konkurrens från konsumtionssektorn samt på den gångna tidens erfarenhet.

grundade farhågor för fortsatt penningvärdeförsämring, utan effektiva

möjligheter till kompensation för det äldre nominalsparandet, är det ofrånkomligt

att en hårdnande marknad för livförsäkring inträtt. Det ligger i

sakens natur, att vidmakthållandet av ett visst »försäljningstryck» rörande

livförsäkring kräver en större arbetsinsats (och därmed en ökad kostnad)

vid hårdnande marknadsförhållanden. Det är förvisso alltjämt ett

samhällsintresse att medborgarna får ett tillräckligt och väl avvägt försäkringsskydd

och att försäkringssparandet hålles på en hög nivå.

Ovan anförda premieexempel från olika system av premiegrunder visar

en fallande trend i fråga om såväl den totala omkostnadspremiens som anskalfningskostnadsdelens

absoluta storlek, detta trots den så gott som

oavbrutna lcostnadsfördyring, som efterkrigstidens penningvärdeförsämrine

medfört för livbolagen.

Rätten till återbäring

n~

Principen alt livförsäkringsverksamheten bör bedrivas helt för försäkringstagarnas

räkning kommer till uttryck i flera yttranden och ifrågasättes

icke från något håll.

Beträlfande frågan om att införa försäkringsformer, vid vilka det på

förhand bestämts att någon återbäring icke skall utgå, intar försäkringsinspektioncn

samma negativa ståndpunkt som de sakkunniga. Som ett förtydligande

till de sakkunnigas framställning framhåller inspektionen, att vad

som diskuterats är en försäkringsform utan återbäringsrätt, där premien

praktiskt taget helt saknar säkerhetsmarginal. Uppkomna vinster inom det

så bildade speciella beståndet skulle tillfalla det vanliga försäkringsbestån
-

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

det, där premierna satts med betryggande marginal. Å andra sidan hade

det vanliga beståndet av försäkringar att täcka uppkommande förluster i

det nya beståndet. Anordningen i fråga skulle kräva ändring i 264 § FL,

enligt vilket lagrum alla livförsäkringspremier skall bestämmas med betryggande

marginal. Inspektionen finner det lielt främmande för livförsäkringstanken,

att ett dylikt moment av instabilitet och spekulation införes mellan

olika livförsäkringsbestånd. För övrigt kräver planen för sitt realiserande

existensen av ett bestånd av sedvanligt slag med betryggande grunder, som

ensidigt skalle få tjäna som buffertanordning. Komplikationer skulle dessutom

tillkomma såväl i förhållande till kunderna som i den inre förvaltningen.

Inspektionen fortsätter.

Det skall dessutom i detta sammanhang erinras om, att de säkerhetsmarginaler

som inlägges i premierna för återbäringsberättigade försäkringar

till ingen del motiveras av, att de skall vara återbäringsbildande. Dessa marginaler

har uteslutande tillkommit för att skänka livförsäkringen en hög

grad av soliditet. Man har velat skapa starka garantier för att livförsäkringsgivarna

har förmåga att fullgöra de av dem slutna, ofta långtidsbundna avtalen.

Krav på marginaler, som skulle gå utöver vad säkerhetskravet betingar,

måste avvisas. Mot denna bakgrund ter det sig även helt verklighetsfrämmande

med en konstruktion med ej återbäringsberättigade försäkringar,

vilka är utrustade med positiva säkerhetsmarginaler satta lägre än för återbäringsberätligade

försäkringar. En sådan konstruktion har ej heller förts

fram i den aktuella diskussionen. Det överskott som på sikt kan uppkomma

i ett dylikt bestånd av ej återbäringsberättigade försäkringar skulle ej återgå

till försäkringstagarna, vilket skulle kunna te sig svårbegripligt och leda

till irritationer. Samtidigt skulle de återbäringsberättigade bestånden med sina

högre säkerhetsmarginaler vid en ogynnsam utveckling riskera att få

det svagare beståndet som en belastning.

Enligt Svenska försäkringsbolags riksförbund har de sakkunniga missförstått

de tankegångar, som skulle kunna motivera införandet av livförsäkring

utan rätt till återbäring. Dylik försäkring till lägre premie tillämpades

för ett 30-tal år sedan i vårt land och existerar alltjämt utomlands. Den uteblivna

rätten till återbäring kan sägas utgöra priset för förmånen att även i

fall av oväntad försämring av det faktiska utfallet av dödlighet, ränta eller

omkostnader få en ograverad försäkringssumma, trots alt premien a priori

är mindre solid än »normalt» och bolagets risk för förlust sålunda större än

sedvanligt. Det vanliga försäkringsbeståndet bedriver så att säga en speciell

riskrörelse avseende de till lägre premier beviljade försäkringarna, och vinsten

eller förlusten på denna riskrörelse gottskrives eller belastar det vanliga

beståndet.

Riksförbundet anser det emellertid tveksamt om de praktiska olägenheterna

med den beskrivna anordningen kan uppvägas av de fördelar som arrangemanget

skulle kunna erbjuda. Däremot är det uppenbart att den ifrågasatta

tekniken erbjuder betydande praktiska fördelar i fråga om vissa

försäkringsmoment. Även om huvudprincipen bör vara att varje försäkring

berättigar till återbäring av uppkommande överskott, bör vissa avsteg kunna

göras därifrån. Riksförbundet anser sålunda att återbäringsrätt bör kun
-

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

na uteslutas vid mera oväsentliga försäkringsmoment. I de fall, då betänkligheter

kan föreligga mot ett slopande av åtcrbäringsrätt, bör under speciella

omständigheter som ett alternativ kunna ifrågakomma lägre säkerhetsmarginaler

som kompensation för avsaknad av rätt till återbäring. Som exempel

kan nämnas de s. k. korttidsfribreven, som i vissa fall uppkommer, då premiebetalningen

för en försäkring upphör i förtid. Ett sådant arrangemang

skulle inte behöva innebära nämnvärd risk för det övriga försäkringsbeståndet.

Ett annat exempel avser försäkringsbelopp som förfallit till betalning

men innestår och förräntas hos bolaget. Det torde inte kunna resas några

rimliga invändningar mot att räntan enbart bestämmes a priori och inte korrigeras

a posteriori. Här har man anledning jämföra med skälighetsprincipen

i sparbanksrörelse (inget enskilt vinstintresse).

Folksam anser det icke stridande mot skälighetsprincipen att en person

beredes möjlighet att välja mellan två olika försäkringsavtal, det ena innefattande

lägre premier och utan återbäringsrätt, det andra av konventionell

typ, allt under förutsättning att han är väl medveten om skillnaderna mellan

de båda avtalen och att andra försäkringstagares intressen inte trädes

för nära.

Formen för återbäring

Försäkringsinspektionen ställer sig positiv till tanken att möjlighet beredes

försäkringstagarna att välja mellan olika alternativa former för återbäring.

Som exempel nämner inspektionen, att en försäkringstagare vid avtalets

ingående får välja mellan å ena sidan en bestämmelse, enligt vilken

överskottsmedlen uppsamlas och utbetalas vid försäkringstidens slut som en

förstärkning av avtalade belopp och å andra sidan en bestämmelse, enligt

vilken överskottsmedlen till en del tilldelas honom vart femte år under försäkringstiden

med tilldelning av återstoden vid försäkringstidens slut. Andra

varianter kan givetvis också tänkas.

Inspektionen understryker i sammanhanget vad de sakkunniga själva har

anfört, nämligen att hänsyn måste tagas till praktiska synpunkter och omkostnadssynpunkter.

Att låta försäkringstagarna med korta tidsmellanrum

hoppa mellan olika återbäringsformer är givetvis otänkbart. Härtill kommer

soliditetssynpunkten. Uppkommande vinstmedel kan icke utbetalas snabbare

än att en lämpligt avvägd konsolidering upprätthålles. Programmet bör

liksom hittills vara, att alla försäkringar under löpande försäkringstid till

fonderna lämnar ett visst bidrag, som lösgöres och utbetalas först när försäkringen

upphör. Av det sagda framgår, att en överenskommelse mellan

försäkringsgivaren och försäkringstagaren om tilldelning av återbäring under

löpande försäkringstid måste så utformas, alt själva storleken av de belopp

som löpande tilldelas göres beroende av de vid varje tidpunkt gällande

grunderna. Överenskommelsen måste även förutse det fall, att all "löpande

tilldelning av återbäring för viss tid kan komma alt inställas.

Även Svenska försäkringsbolags riksförbund understryker betydelsen av

att kostnadssynpunkterna beaktas vid utformningen av återbäringsreglerna.

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

Bolagens nu gällande regler för återbäring fyller otvivelaktigt mycket högt

ställda krav på en noggrann fördelning av överskottet mellan olika grupper

av försäkringstagare. Det finns emellertid, anför förbundet, bland livbolagens

företrädare en växande önskan att förenkla dessa regler, som med stigande

arbetslöner och andra kostnader kan bli alltför dyrbara. Det är då av

vikt att det i lagmotiven klarlägges, att skälighetsprincipen icke utgör hinder

för även tämligen långtgående förenklingar i återbäringssystemen.

Utöver kostnadshänsynen måste självfallet även hänsyn tagas till det

totala konsolideringsbehovet i rörelsen, varvid ju de enskilda försäkringarna

genom sina överskottsmedel temporärt verkar såsom deltagare i nämnda

konsolidering. Förbundet erinrar om att livbolagen för några decennier

sedan tillämpade en vidsträckt individuell valfrihet i fråga om återbäringens

form. Då räntan under 1930-talet successivt sjönk, reducerades emellertid

utrymmet för bl. a. den under försäkringstiden regelbundet tilldelade återbäringen.

Den av soliditetsskäl nödvändiga reduktionen av den årliga återbäringen

väckte betydande irritation bland försäkringstagarna, som hyste en

stark förväntan om fortsatt och stegrad återbäringstilldelning. Den gångna

tidens erfarenhet manar sålunda till försiktighet vid utformningen av planer

för återbäringens tilldelning under försäkringstiden, även om förutsättningarna

härför nu är i vissa hänseenden ändrade.

Folksnm framhåller att det är synnerligen angeläget från kostnadssynpunkt

alt det försäkringstekniska systemet verkar generellt. Om ett flertal

återbäringsformer skulle förekomma skulle detta inte bara komplicera registraturen

utan även fördyra administrationen i flera andra avseenden. De

sakkunnigas förslag synes i sin generella utformning inte vara praktiskt

genomförbart. Det är en helt annan sak att inom ramen för ett givet system

en viss frihet bör kunna inrymmas. Folksam anser att det inom ramen för

soliditetsprincipen borde kunna överlåtas åt bolagen alt själva avgöra i vilken

omfattning utbetalning av återbäring under försäkringstiden bör kunna

ske.

Landsorganisationen instämmer i princip i de sakkunnigas rekommendation

att försäkringstagarna ges direkt inflytande på formen för återbäiäng

inom livförsäkringen. Önskvärdheten härav blir emellertid enligt LO mindre

påfallande för såvitt livförsäkringar med rörliga premier introduceras

på marknaden. Frågan om inflytandet på återbäringsformen kan vidare

rimligen inte få tillmätas så stor vikt, att man inom livförsäkringsbolagen

ådrar sig oproportionerligt stora omkostnader för att kunna erbjuda försäkringstagare

alla tänkbara alternativ. I så fall skulle ju den återbäring,

tills vars alternativa utformning de försäkrade skall ta ställning, reduceras

alltför kraftigt.

Enligt Försäkringsfunklionärernas förbund torde den föreslagna rätten

för försäkringstagarna att under försäkringstiden ändra på utbetalningsformen

av återbäringen medföra administrativa kostnader, som ej uppväges av

fördelarna.

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1061

Sparsamhetskravet

Remissmyndigheternas avvisande inställning till den föreslagna anmärkningspunkten

rörande sparsamhet med omkostnader har redovisats vid behandlingen

av soliditets- och skälighetsprineiperna inom skadeförsäkringen

(s. 104 ff) vartill här må hänvisas. Försäkringsbolagens riksförbund har

emellertid också direkt kommenterat de sakkunnigas uttalanden om sparsamhetskravet

i livförsäkringsverksamheten. Förbundet anför.

De sakkunniga har betonat att bolagen »måste lägga sig vinn om att hålla

sina omkostnader nere». Som bakgrund till detta uttalande skall tydligen

ses dels det förhållandet att ett bolag haft »jubileumskostnader på över 1

miljon kronor», dels den omständigheten att omkostnaderna inom vissa skadeförsäkringsgrenar

uppgår till 30 å 40 % av de erlagda premierna. De sakkunniga

har emellertid underlåtit omtala att övervägande delen av det belopp

som åtgick i samband med ifrågavarande bolags jubileum utgjordes

av gratifikationer till bolagets personal, motsvarande mindre än 5 % av

den totala personalkostnaden för året, medan beloppet i övrigt till större

delen hänförde sig till public relation-kostnader. Vid framhållandet av nyssnämnda

procenlsiffror för omkostnader i förhållande till erlagda premier

har de sakkunniga ej heller funnit skäl att göra någon jämförelse med

andra näringsgrenar, där omkostnadssiffran i ett stort antal fall ligger lika

högt eller högre.

Av försäkringsbolagens kostnader faller den övervägande delen på posten

personalkostnader. Det bör hållas i minnet att kollektivavtal och andra fackliga

uppgörelser måste respekteras av såväl inspektionen som bolagsledningarna.

Försäkringsbolagen är för övrigt icke hel jänta av underkvalificerad

personal och de måste anpassa sig till löneläget på arbetsmarknaden.

Över huvud tagel ställer sig riksförbundet frågande inför vad de sakkunniga

kan avse med begreppet »onödiga kostnader».

Fn utomstående kan naturligtvis vara benägen att rubricera en s. k. »trivselkostnad»

till förmån för personalen såsom onödig. Det är också möjligt

att man i efterhand kan konstatera att exempelvis en reklamkampanj varit

»onödig», enär den icke givit avsedd effekt. Det ligger i all företagsamhets

natur att icke alla initiativ slår lika väl ut. Om man emellertid i förväg

skulle bedöma en viss utgift såsom onödig, därför att man ej med full säkerhet

kunde förutsäga dess räntabilitet, skulle många samhällsnyttiga initiativ

utebliva och utvecklingstakten inom det ekonomiska livet minska.

Riksförbundet vill framhålla att bolagen nedlägger mycken möda på att

genom bl. a. rationaliseringar hålla omkostnaderna inom snäva gränser. Bolagsledningarna

måste emellertid vid ställningstagande till en utgift taga

hänsyn till många olika synpunkter. Den mindre utgiften innebär icke i

varje enskilt fall den lägre kostnaden. Den fortskridande penningvärdeförsämringen

har skapat stora svårigheter ur kostnadssynpunkt. Detta gäller

måhända särskilt livförsäkringsbolagen, vilka — i motsats till vad som är

fallet inom de flesta andra delar av näringslivet — i slor utsträckning måste

täcka förvaltningskostnaderna med intäkter (kostnadspremier), som icke

kan höjas i takt med penningvärdets fall.

Även Försäkringst jänstemannaförbundet och Försäkrings funktionärernas

förbund framlägger vissa synpunkter på omkostnaderna för personalen.

I anslutning till en redogörelse för de i riksförbundets yttrande omnämnda

gratifikationerna yttrar Försäkringst jänstemannaförbundet.

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1001

Storleksordningen av här avsedda utgifter för företaget blir alltid en avvägningsfråga.

Principiellt måste förbundet dock reagera mot att utgiftens

karaktär skulle kunna anses innebära ett avsteg från det sparsamhetskrav,

som innefattas i skälighetsprincipen. Godtages ett sådant betraktelsesätt

kan tveksamhet uppkomma om det skäliga också i andra utgifter,

som ett företag ikläder sig för att öka personalens trivsel eller som allmänt

sett är av personalvårdande karaktär.

Försäkringsfunktionärernas förbund förklarar sig som facklig organisation

ha starkt ifrågasatt, huruvida den kontrollerande myndighetens befogenheter

vid bedömandet av skäligheten i omkostnaderna skall få innebära,

att man omöjliggör för arbetsmarknadens parter att föra verkliga

förhandlingar. Förbundet anför vidare bl. a. följande.

När det gäller bedömandet av premiesättningens skälighet och därmed

omkostnadsdelen, har försäkringsinspektionen redan med nuvarande lagbestämmelser

i vissa fall ingripit på så sätt, att t. o. m. de avtalsslutande

parterna inom försäkringsbranschen ställts inför sådana direktiv och anvisningar

till bolagen, att parternas möjligheter att förhandla beskurits.

Detta trots att vederbörande departementschef i sina direktiv till lagen

framhållit, att vid fastställande av omkostnadsgrunder skälig hänsyn måste

tagas till lönesättningen på arbetsmarknaden. Statsrådet har därvid

anfört: »Någon prövning av de löner, som genom kollektivavtal tillförsäkras

personalen, kan sålunda icke tänkas förekomma i detta sammanhang».

Konkurrensfrämjande åtgärder

Försäkringsbolagens riksförbund vänder sig mot att de sakkunniga

främst — eller nästan uteslutande — talar om den interna konkurrensen

mellan företagen inom livförsäkringsverksamheten. Konkui''rensen mellan

livförsäkring å ena sidan och annan verksamhet å andra sidan, varvid

främst konsumtionssektorn förtjänar nämnas, beaktar de sakkunniga enligt

förbundets mening icke alls. Med tanke på livförsäkringens betydelse

såsom riskutjämnings- och sparrörelse är det emellertid nödvändigt att

beakta konkurrensen med konsumtionssektorn.

Förbundet vänder sig också allmänt mot de slutsatser, som de sakkunniga

dragit rörande konkurrensförhållandena inom livförsäkringen. Ehuru

de sakkunniga synes medvetna om att priset för en livförsäkring ej är

premien utan premien minus återbäringen använder de sakkunniga genomgående

begreppet priskonkurrens såsom en beteckning för vad som rätteligen

är premiekonkurrens. Riksförbundet framhåller att inom svensk livförsäkring

icke blott priskonkurrens utan jämväl premiekonkurrens är

och alltid varit en realitet. Premiesättningen för individuell försäkring har

visserligen varit i stort sätt gemensam för samtliga svenska livförsäkringsbolag,

med avseende på stor livförsäkring sedan 1928 och för liten livförsäkring

sedan 1935. Förekomsten av stor och liten livförsäkring jämsides

på marknaden har emellertid inneburit en premiekonkurrens inom den

individuella försäkringen. Ytterligare erinras om premiekonkurrensen på

grupplivområdet samt mellan individuell pensionsförsäkring, kollektiv

tjänstepensionsförsäkring och pensionskassor.

12 B ihan g till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. AV 171

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

Riksförbundet påpekar i detta sammanhang, att vid utarbetandet av nya

premiegrunder premiekonkurrensen mellan bolagen utgör ett väsentligt inslag.

Beträffande den s. k. sparbankslivförsäkringen anför riksförbundet att

den nya distributionsformen kan komma att visa sig kostnadsbesparande,

om man endast tänker på dem som tecknar försäkring i det bolag, som

driver den nya formen, och helt bortser från de personer, som vid inträffat

försäkringsfall står utan försäkringsskydd därför att det inte funnits

utrymme för en effektiv försäljning. Hur det slutliga utfallet av nettopriset

för formen blir, jämfört med nettopriset vid tillämpning av traditionella

distributionsformer, blir självfallet beroende av bl. a. den omfattning

som den planerade verksamheten får. På försäkringsbeståndet faller

nämligen dels de med den nya verksamhetens upptagande förknippade

kostnaderna, dels även på längre sikt kostnader av försäljningskaraktär

(reklam m. m.).

Enligt riksförbundets mening har de sakkunniga bortsett från att den

av soliditetskravet betingade minimipremienivån i själva verket inte ger

utrymme åt skälighetsmekanismen. Vid tillämpning av minimipremienivå

ökas risken för förlust inom någon del av livförsäkringsbeståndet, varvid

någon annan del blir tvingad att tillskjuta medel med minskad skälighet

såsom följd.

Förbundet granskar närmare utredningens synpunkter rörande förutsättningarna

för premiekonkurrens och anför bl. a.

I fråga om dödlighets- och andra riskantaganden må observeras, att premiekonkurrens

skulle kunna föra till strängare riskbedömning, d. v. s.

raka motsatsen till den för svensk livförsäkring sedan länge karakteristiska

liberaliseringen på riskbedömningens område. En dylik utveckling synes

ej önskvärd, enär den skulle minska förutsättningarna för behovstäckning

inom ett klientel, för vilket det är särskilt angeläget att livförsäkringsbehovet

tillgodoses.

I fråga om ränteantagandet är sakförhållandet det, att man visserligen

i efterhand kan konstatera olikheter i den faktiska förräntningsnivån under

gången tid för de olika bolagen. Detta är ett resultat av bl. a. olika

placeringspolitik. Det kan emellertid ej hävdas, att en viss omtänksam

placeringspolitik skulle ge avgjort bättre förräntning under kommande tid

än en viss annan, lika omtänksam placeringspolitik. Det avgörande härvidlag

är självfallet utvecklingen av de ekonomiska konjunkturerna, särskilt

räntekonjunkturen, och penningvärdet.

Vad som återstår av reell konkurrensmöjlighet på premieområdet hänför

sig till premiegrundernas omkostnadsantaganden. I detta hänseende

skulle någon differentiering mellan bolagen a priori kunna motiveras, baserad

på konstaterbara skillnader i kostnadsnivå. Det förtjänar emellertid

observeras, att krympning av belastningen för anskaffning måste leda till

minskad konkurrensförmåga för livförsäkringsverksamheten gentemot den

viktigaste konkurrenten, nämligen konsumtionssektorn.

Riksförbundet erinrar i detta sammanhang om en modifierad teknik

för åstadkommande av säkerhetsmarginal, som dryftats i den aktuariella

debatten. I enlighet härmed skulle premiegrunderna utformas på basis av

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

vad som bedömes vara rena nettoantaganden rörande dödlighet, invaliditet,

ränta och olika omkostnadsfaktorer, d. v. s. antaganden vari ej inlägges

någon medveten implicit säkerhetsbelastning. Man skulle alltså arbeta med

enbart explicita säkerhetstillägg.

Landsorganisationen ställer sig allmänt positiv till vad de sakkunniga

anfört rörande konkurrensfrämjande åtgärder. Betydligt större möjligheter

än nu bör enligt landsorganisationen finnas för priskonkurrens olika

livförsäkringsbolag emellan; lagstiftningens regler och grunder in. m. inom

livförsäkringen har ju ur konkurrensbegränsningssynpunkt till och med

varit så effektiva, att livförsäkringsbolagen inte ens ansett sig behöva bilda

någon tariffsammanslutning.

Beträffande möjligheterna till premiedifferentiering instämmer

försäkringsinspektionen helt i de sakkunnigas synpunkt, att premiemarginalerna

för de korta försäkringarna kan sättas lägre än för de långtidsbundna.

Inom den hittillsvarande livförsäkringsrörelsen har detta också

kommit till uttryck i det betydelsefulla hänseendet, att säkerhetsmarginalerna

i premierna är betydligt lägre inom grupplivförsäkringen, där

premierna avtalats för ett år i sänder, än inom individuell livförsäkring,

där de långa avtalen är helt dominerande. Individuella försäkringar, vilkas

avtalstider omfattar endast några år, har hittills förekommit i mycket

ringa utsträckning i nyteckningen, och några särskilda grunder för dessa

försäkringar har icke upprättats.

Inspektionen stödjer önskemålet, att grunderna så utbygges, att direkt

i premiesättningen det minskade behovet av säkerhetsbelastning för korta

individuella försäkringar beaktas. — Det anförda gäller enbart frågans

tekniska sida och innebär icke från inspektionens sida någon rekommendation,

att man inom försäljning av individuell försäkring lägger ökad

vikt vid mycket korta avtal. I det sammanhanget anmäler sig nämligen

även omkostnadsfrågan och frågan om försäkringens värde ur skyddssynpunkt.

Folksam framhåller att innan man tar steget över till att differentiera

försäkringspremierna med hänsyn till försäkringstidens längd är det nödvändigt

att man försöker bilda sig en uppfattning om konsekvenserna,

exempelvis av de ökade administrationskostnader, som en uppdelning av

försäkringsbeståndet i olika kategorier alltid medför. Denna fråga ha de

sakkunniga inte ägnat tillbörlig uppmärksamhet. Den föreslagna premiedifferentieringen

är inte heller enligt Folksam av alltför hög angelägenhetsgrad

eftersom för korta försäkringar den korrigering av premierna som

kan ligga i återbäringen kommer relativt tidigt efter premiens erläggande.

I den mån som den korta livförsäkringen kan rymmas inom den ram, som

de sakkunniga föreslagit för att livförsäkring inte skall behöva regleras

genom grunder, kan dock premiesätlningen vara en annan än för en likadan

grundreglerad livförsäkring. Om bolaget anser sig vilja meddela sådan

icke grundreglerad individuell livförsäkring måste en särredovisning

under alla förhållanden ske. Inom den grundreglerade livförsäkringen sy
-

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

nes dock starka praktiska skäl tala emot en differentiering av premieberäkningsantagandena

efter försäkringstidens längd.

Även Svenska försäkringsbolags riksförbund betvivlar värdet av en sådan

differentiering av premierna och anför.

Nuvarande praxis inom svensk livförsäkring, med gemensam premienivå

inom å ena sidan stor och å andra sidan liten livförsäkring, är resultatet

av gångna tiders erfarenhet och konkurrensförhållanden. Den kan

sägas innebära en rationalisering av konkurrensen inom livförsäkringsverksamheten,

eftersom olikheter rörande icke blott kundservice och återbäring

utan även premienivå i och för sig försvårar försäkringstagarnas

val. Det bör för övrigt observeras, att olikheter i premienivå ej kan komma

att bli annat än obetydliga.---Men även smärre premieolikheter skul
le

till följd av merarbete av olika slag för de enskilda bolagen resultera i

höjd nettokostnad för livförsäkring samt dessutom ge allmänheten en förvirrande

bild av marknaden utan att några reella fördelar uppnåddes.

Flera av remissinstanserna har i anledning av de sakkunnigas förslag

om publicering av återbäringsuppgifter understrukit svårigheterna

att förena denna verksamhet med kravet på korrekt konsumentupplysning.

Landsorganisationen, som förklarar sig ha svårt att göra principiella invändningar

mot förslaget, anför att man i denna fråga emellertid uppenbarligen

befinner sig i ett svårt praktiskt dilemma mellan kravet att låta

bolagens varierande omkostnader m. m. bli fullt uppenbara för den livförsäkringsköpande

allmänheten och kravet att ge allmänheten fullt korrekt

konsumentupplysning. Landsorganisationen förordar emellertid att

försäkringsinspektionen gör allvarliga ansträngningar att söka få fram tillförlitliga

återbäringsuppgifter.

Försäkringsinspektionen diskuterar ingående de problem som är förenade

med publicering av återbäringsuppgifter. Inledningsvis påpekar inspektionen

att uppgifter om storleken av den återbäring, som livförsäkringsbolagen

utbetalat på försäkringar som upphört, enbart avspeglar förhållanden

under gången tid. Det är utfallet i gången tid av dödligheten

inom försäkringsbeståndet, ränteavkastningen på bolagets placeringar och

havda förvaltningskostnader som påverkat återbäringens storlek. Med hänsyn

till att avtalen för de vanliga försäkringsformerna är långa kan det

därvid ofta röra sig om förhållanden relativt långt tillbaka i tiden. Återbäringsuppgifter

för viss försäkringsform angiver alltså icke den återbäring

det kan bli på en nytecknad försäkring av samma slag. Utfallet av

förräntning, dödlighet och omkostnader kan under 1960-talet för i dag tecknade

försäkringar bli väsentligt annorlunda än utfallet under de gångna

30-, 40- och 50-talen för tidigare tecknade försäkringar.

Sammanfattningsvis uttalar inspektionen att frågan om en vidgad officiell

publicitet kring livförsäkringsbolagens återbäringsförhållanden rymmer

många problem. Erfarenheterna från ett tidigare skede, då i konkurrensen

en kraftig publicitet kring data om återbäringsbelopp utvecklades,

s. 181 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1H61

181

pekar på, att här kan uppstå en betydande risk för att försäkringstagarna

direkt vilseledes genom att bibringas verklighetsfrämmande uppfattningar

om, att tidigare återbäringsbelopp skulle innebära utfästelser om kommande

återbäring. Trots alla vanskligheter och risker för missförstånd, som

sålunda lätt kan ytterligare ökas på grund av konkurrensförhållandena,

har man dock enligt inspektionen i sista hand svårt att draga den slutsatsen,

att försäkringstagarna skall förmenas rätten till upplysning om

de faktiska återbäringserfarenheterna i gången tid. Denna rätt är för övrigt

numera erkänd. De uppgifter, som inspektionen inhämtar från bolagen

om återbäringsförhållandena, ingår i på inspektionen tillgängliga handlingar

som är offentliga. Inspektionen utvecklar sina synpunkter rörande

de problem som är förbundna med publicering av återbäringsuppgifter

på följande sätt.

Vad beträffar den inbördes ordningen mellan bolagen i olika återbäringsexempel

kan omkastningar alltid ske. Ett livförsäkringsbolag, som

i förfluten tid haft lägre återbäring, kan i framtiden komma att uppvisa

fördelaktiga återbäringsförhållanden. Inspektionen vill i sammanhanget

nämna, att vissa bolag, som i gången tid på grund av verksamhetens inriktning

och andra förhållanden haft relativt höga omkostnader, i dag gör

en så omfattande omläggning av administrationen med utnyttjande av

modern kontorsteknik, att man kan säga, att det är helt nya företag som

träder fram. Det måste alltså starkt betonas, att en tablå med återbäringsexempel

ingalunda är detsamma som en prislista, angivande priser på olika

försäljningsställen för dagsaktuella varor, som man omedelbart och definitivt

kan tillhandla sig. Detta mycket viktiga förhållande, som hänger

ihop med livförsäkringarnas långtidsbundna karaktär, ställer stora krav

på de kommentarer som måste kringgärda de publicerade siffrorna, så

att de icke ger anledning till missuppfattningar eller öppnar möjlighet

till missbruk i förvärvssyfte.

Det finns även andra problem. Samtliga livförsäkringsbolag tillämpar

för närvarande principer om restlös återbäring till försäkringstagarna.

Återbäringssystemen är emellertid icke lika utformade. Bolagen har gått

olika långt, när det gällt att vid fördelningen mellan försäkringarna av

uppkommande överskottsmedel taga hänsyn till inverkande faktorer. Räntevinsten

fördelas t. ex. med olika grad av hänsynstagande till de individuella

försäkringarnas andel i olika räntekonjunkturer. Praktiska frågor

spelar här in. Olikheter kan även föreligga t. ex. såtillvida, att ett återbäringssystem

är mer generöst i förhållande till de på grund av dödsfall tidigare

utträdda försäkringstagarna än ett annat system. Det andra systemet

ger i stället systematiskt mer åt de till försäkringstidens slut kvarstående

försäkringstagarna. Även andra systemskillnader skulle kunna nämnas.

Den inbördes ordningen mellan bolagen vad beträffar återbäringens storlek

varierar sålunda icke blott med tidpunkten utan även med den försäkringsform

exemplet avser. För en och samma försäkringsform är ordningsföljden

vidare beroende av, om det är förhållandena vid dödsfall, återköp

eller utlupen försäkringstid som avses. Vid planerandet av eu publicitet

av här berört slag ställs man sålunda inför behovet att låta exemplifieringen

för de olika bolagen omfatta flera år, flera försäkringsformer och,

för de skilda försäkringsformerna, olika avgångsorsaker. Härtill kommer

behovet all förse detta relativt omfattande material med en utbyggd kom
-

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

mental-, som med hänsyn till sakens natur blir ganska teknisk och därför

icke helt lättillgänglig. Å andra sidan har man att taga hänsyn till behovet

av att konsumentupplysning skall vara enkel och lättfattlig för att komma

till nytta.

I det förberedande arbetet på publicitet kring återbäringen i livförsäkring

har man ställts inför frågan, om icke en långt gående likriktning av

återbäringsmetoderna borde åstadkommas, varigenom förenklingar skulle

vinnas. En sådan likriktning har icke förutsatts i förarbetena till gällande

lag och tanken är helt främmande för de sakkunniga. Inom ramen för vad

skäligheten bjuder finns utrymme för flera typer av rättvisa återbäringssystem

och inspektionen anser, att en långt gående likriktning av återbäringstekniken

skulle verka hämmande på en fortsatt utveckling inom området

och dessutom skapa stora praktiska problem, eftersom bolagen med

hänsyn till olikheter i maskinell utrustning, registratur m. m. har svårt

att samtidigt realisera samma program. Skulle i en framtid läget bli ett

helt annat, kan frågan om en längre gående standardisering måhända förtjäna

att ytterligare övervägas.

Med anledning av de sakkunnigas uttalande, att sammanställningar av

återbäringsuppgifter är av intresse för dem, som »tvekar i valet mellan

olika livförsäkringsbolag», vill inspektionen framhålla, att av tillsynsmyndigheten

publicerad information om återbäringen aldrig kan få karaktären

av ett officiellt utpekande av vissa bolag som »bättre» än andra bolag.

Sammanställningarna får icke uppfattas som objektiva försök att fastställa

en rangordning mellan livförsäkringsbolagen inför dem som önskar

teckna försäkring. Tvärtom, i kommentarerna till återbäringsuppgifterna

kommer det att direkt varnas för en sådan tolkning av siffrorna. I

I fortsättningen diskuterar inspektionen i vad mån den skall medverka

till en mera aktiv publicering av data rörande återbäring.

Enligt inspektionens uppfattning bör en sådan mera aktiv publiceringsverksamhet

från inspektionens sida successivt utvecklas. Ett ytterligare

skäl för denna uppfattning ligger i de risker för missförstånd som skulle

kunna uppstå, om de redan offentliga uppgifterna återgåves i pressen utan

sådana kommentarer som oundgängligen erfordras. I samverkan med bolagen

arbetar också inspektionen sedan flera år med problemet om, hur

en sådan publicitet skall komma till stånd. Detta arbete har redan hunnit

så långt, att vissa återbäringsuppgifter för särskilda bolag — dock utan

angivande av bolagens namn —- har börjat förmedlas till allmänheten. En

sådan publiceringsverksamhet torde på ett nyttigt sätt verka stimulerande

i konkurrensen.

När arbetet hunnit ännu längre, uppstår frågan, huruvida återbäringsuppgifterna

skall direkt hänföras till namngivna bolag. Ett ställningstagande

i denna fråga får grundas på ett omsorgsfullt övervägande av, huruvida

nettoeffekten på konkurrensförhållandena av en publicitet i sådan

form kan förväntas bli gynnsam eller icke. Skulle en sådan aktiv publicering

av namngivna bolag komma till stånd, måste den under alla omständigheter

föregås av en kontroll av, att de då tillgängliga uppgifterna, jämte

de därtill anförda kommentarerna, verkligen fyller de anspråk som bör

ställas.

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

Inspektionen understryker med skärpa, att en sådan aktiv publicering, som

måste bli så rättvisande som möjligt och kringgärdas med de reservationer

som är erforderliga, kommer att medföra en icke helt oväsentlig kostnadsbelastning

för både bolagen och för inspektionen. Det krävs nämligen ytterligare

redovisningar och ingående analyser, om de svårigheter som förut berörts

skall kunna bemästras eller åtminstone begränsas. Dessutom får inspektionen

skärpa sin övervakning så, att risken för en konkurrens genom

att återbäringsuppgifter utnyttjas på vilseledande sätt blir så liten som möjligt.

Även detta får konsekvenser för tillsynskostnaderna, låt vara att inspektionen

har förhoppningar om att härvidlag få till stånd ett gott samarbete

med bolagen.

Inspektionen påpekar också att en sådan mera aktiv publiceringsverksamhet

dessutom, för att icke föranleda ensidiga slutsatser hos försäkringstagarna,

måste omfatta betydligt mer än återbäringsförhållandena, bl. a. exempelvis

förvaltningskostnaderna i olika bolag.

Svårigheterna att förena publicering av återbäringsuppgifter med kravet

på vederhäftig och vägledande konsumentupplysning framhålles även bl. a.

av Försäkringsbolagens riksförbund, Folksam och Kooperativa förbundet.

Rörliga premier

Från försäkringsinspektionens sida reses icke några principiella invändningar

mot att försäkringsformerna vidgas till att omfatta jämväl avtal

med rörlig premie. Tillsynsmyndighetens ställningstaganden får komma i

samband med behandlingen av konkreta förslag, varvid prövningen får ske

under noga beaktande av kostnadssynpunkterna.

Inspektionen erinrar om att frågan om borttagande av garantier i försäkringsavtalen

icke är ny. Den har i olika sammanhang varit föremål för diskussion

i försäkringskretsar. Något praktiskt försök har inom området för

individuell liv- och lång sjukförsäkring ännu icke gjorts. Inspektionen anför

vidare följande.

Som tidigare nämnts gäller för svensk livförsäkring, att allt överskott på

eu försäkring utbetalas i form av återbäring senast när en försäkring upphör.

I ett system med rätt för försäkringsgivaren att under försäkringstiden

höja premien kan säkerhetsmarginalerna i premiegrundernas antaganden om

ränta, dödlighet och sjuklighet sättas lägre än i ett avtal där premien är garanterad.

Detsamma gäller den säkerhetsmarginal till omkostnadsantagandet

som motiveras av risken för allmän kostnadsstegring under den tid försäkringsavtalet

omspänner. I detta system öppnas möjlighet för försäkringstagaren

att erhålla en lägre premie. Återbäringen minskas i motsvarande

män och försäkringstagaren får avstå från premiegarantin.

I diskussionen kring frågan om rörliga premier har man pekat på frågans

praktiska sidor. I ett system med rörliga premier tillkommer förvaltningskostnader

för omdebiteringar av beståndens premier, registreringsarbete och

aktuariellt arbete. Det är fara att premiehöjningar under löpande avtalstid

medför påfrestningar för bestånden i form av annullationer och därmed

höjda beslåndsvårdskostnader. Man måste sålunda taga med i bilden, att

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

själva nettopriset för försäkringar av här nämnt slag kan bli högre än för

vanliga försäkringar.

Det sagda hindrar icke, att det kan finnas ett intresse på marknaden för

teckning av försäkringar till lägre premie med motsvarande reduktion av

återbäring även om därigenom premiegarantin bortfaller och extra servicekostnader

tillkommer.

Inspektionen pekar avslutningsvis på en intressant variant till försäkring

med rörlig premie. I gängse försäkringsavtal inom individuell försäkring är

såväl försäkringsförmåner som premier fixerade. En annan avtalsmodell

vore att låta premien liksom hittills vara fix men låta garantin för förmånerna

i något avseende mjukas upp. Vissa förmåner kunde göras direkt beroende

av det faktiska utfallet i rörelsen utan någon på förhand given garanti.

Denna variant torde vid en jämförelse med försäkring med rörliga

premier uppvisa fördelar ur omkostnadssynpunkt.

Folksam ansluter sig till de sakkunnigas förslag även om bolaget är medvetet

om att de försäkringstekniska och administrativa problemen i samband

därmed kan bli besvärliga att lösa.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anmäler vissa betänkligheter mot

att införa rörliga premier i fråga om försäkring som innefattar sparande.

Ren riskförsäkring utan sparande och med rörliga premier är så enkel och

står den inom sakförsäkringen vanliga avtalstypen så nära att det inte innebär

några svårigheter för kunderna att förstå avtalets innebörd. Försäkring

med rörlig premie som innefattar sparande blir emellertid försäkringstekniskt

betydligt mera komplicerad och svårigheten för den försäkrade att

förstå de konsekvenser som en ändring av försäkringsbolagets premiegrunder

får för hans försäkring växer avsevärt. Med hänsyn till risken för

ökade försäljningskostnader till följd av den mer komplicerade försäkringsformen

torde man icke kunna räkna med mindre säkerhetsmarginal i fråga

om omkostnadsantagandet. Ett system med rörliga premier skulle vidare ej

i och för sig innebära ett lägre nettopris, eftersom återbäringen skulle bli i

motsvarande mån lägre. Såsom resultat av nyssnämnda incitament till kostnadsfördyring

skulle nettopriset snarare kunna bli högre. Enligt riksförbundets

mening kan det knappast finnas skäl för livförsäkringsbolagen att för

närvarande gå längre än till den avtalstyp med rörliga premier som redan

praktiseras. För den framtida utvecklingen på området synes det vara tillräckligt

att konstatera, att gällande lag icke hindrar att sådana försäkringsavtal

träffas.

Landsorganisationen instämmer i de sakkunnigas rekommendation av livförsäkringar

med rörliga premier.

Förenklad behandling av vissa livförsäkringsformer

Försäkringsinspektionen avstyrker de sakkunnigas förslag om slopande

av kravet på grunder på livförsäkringsområdet. Inspektionen framhåller

att bestämmelserna i grunderna för grupplivförsäkringen om

gruppernas art, anslutningsprocent m. m. syftar till att ge branschen en

inriktning mot starkt kostnadsbesparande försäkringsformer. Att premierna

är låga beror — förutom på det vid korttidsbundna premier minskade

behovet av säkerhetsmarginaler — just på det förhållandet att de kunnat

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

knytas an till grundernas allmänna bestämmelser, vilka medfört 1) låga

initialkostnader tack vare kollektiv anslutning av icke alltför små kollektiv,

2) låga hanteringskostnader till följd av standardisering och utnyttjande

av grupporganen och 3) låga riskbedömningskostnader tack vare

de allmänna hindren mot ogynnsamt urval. Skulle allmänna bestämmelser

för hindrande av ogynnsamt urval icke tillämpas, finge man för undvikande

av stegrade riskkostnader tillämpa den mera kostnadskrävande individuella

riskbedömningen.

Inspektionen är av den uppfattningen att systemet med grunder, innehållande

vissa bestämmelser om gruppernas art och storlek, varit och är

ett verksamt stöd för branschen. Programmet att söka utbreda en prisbillig

riskförsäkring har kunnat följas upp och krafterna har, icke minst

tack vare grundernas regler, kunnat inriktas på väsentligheter. Inspektionen

fortsätter.

Om grunderna slopas och man ändå önskar bevara fördelarna med den

nuvarande strukturen av branschen, kan detta komma att kräva eu betydligt

större arbetsinsats från inspektionens sida. Tillsynen måste på ett

mera intensivt sätt på fältet följa gruppbildningen och premiesättningen.

Konkurrensen och individuella försälj ningsmetoder kan leda till uppkomsten

av starkt subventionerade småkollektiv samtidigt som konkurrenskostnaderna

stiger. Arbetet med att motverka en utveckling i denna riktning

kommer sannolikt att leda till överenskommelser mellan bolagen samt

mellan bolagen och tillsynsmyndigheten, varigenom branschen på nytt regleras.

Det är icke troligt, att en sådan ny reglering skulle bli enklare än

den enkla, redan etablerade ordning som nu kommer till uttryck i de av

Kungl. Maj :t stadfästa grunderna.

För övrigt är erfarenheterna från kort, kollektiv olycksfallsförsäkring,

som icke är grundreglerad, ingalunda entydiga. I vissa tall har verksamheten

fått en form, där de prissänkande faktorerna gjort sig klart gällande.

I andra fall åter torde höga förvaltningskostnader till en del förklaras

av förekomsten av småkollektiv, mindre ekonomiska former för premieuppbörd

och individuella försälj ningsmetoder.

Grupplivgrunderna är av enkel natur och förslag rörande ändringar har

hos inspektionen kunnat behandlas utan tidsutdräkt och med stor liberalitet.

Grupplivförsäkringen har under det gångna årtiondet sålts i en utsträckning,

som inneburit fullt utnyttjande av för ändamålet avdelade resurser

och grunderna har icke hindrat en utomordentligt stark volymmässig

expansion. Samtidigt har grupplivmarknaden präglats av en hård premiekonkurrens,

där marginalerna nu är mycket snäva. Talet om att den

lätta reglering via grunder, som förekommer i grupplivbranschen, och som

från inspektionens sida kan skötas med begränsad arbetsinsats, skulle verka

hämmande på utvecklingen och konkurrensen är verklighetsfrämmande.

Inspektionen påpekar vidare bl. a. atl de sakkunniga förutsatt att rätten

till fortsättningsförsäkring och systemet med återbäring bevaras även

om grunderna slopas samt alt därför villkor härom skall kunna uppställas

vid dispensprövningen. Härtill fogar inspektionen konstaterandet att ett

bibehållande av grunderna innebär goda garantier för att kvalitetsförsämringar

i nämnda hänseenden icke uppkommer.

Inspektionen anlägger liknande synpunkter på förslaget att slopa kra
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

18G

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

vet på grunder i individuell livförsäkring — vilket förslag

inspektionen finner vara bl. a. en lagteknisk konsekvens av förslaget att

slopa kravet på grunder i grupplivförsäkring; gränsen mellan individuell

och kollektiv försäkring är flytande och därför ej lämpad att göras till

skiljelinje i lag. Inspektionen utvecklar följande synpunkter på förslaget.

De sakkunniga har i ett utförligt resonemang punkt för punkt visat, att

de icke önskar materiellt sett försämra den ordning som för försäkringstagarna

byggts upp i gällande grunder. De sakkunniga anser sålunda, att

även i fortsättningen de försäkrade vid försäkringsavbrott skall tillhandahållas

rättvist beräknade återköps- och fribrevsvärden, något som hittills

garanterats dels i återköps- och fribrevsgrunderna, dels i grunderna beträffande

verkan av underlåten premiebetalning. De sakkunniga förutsätter

vidare, att även i fortsättningen allt uppkommande överskott, som icke

erfordras för verksamhetens konsolidering, på skäligt sätt skall återbäras

till försäkringstagarna, något som hittills garanterats av återbäringsgrunderna.

De sakkunniga förutsätter att hänsyn i erforderlig utsträckning tages

till förekomsten av tekniska tillgodohavanden när det gäller beräkning

av premiereserven. Vissa önskemål i här berörda hänseenden skulle enligt

de sakkunniga kunna uppställas som allmänt formulerade krav vid lämnande

av dispens från grunder.

Inspektionen instämmer i de sakkunnigas här uttryckta krav på verksamheten.

Inspektionen kan emellertid icke förstå, varför man under sådana

omständigheter skall riva upp en redan etablerad, nyligen genomförd

önskvärd ordning på livförsäkringsområdet och i grunderna som en

nyhet införa en fullständigt artificiell gränsdragning mellan olika livförsäkringar.

Lägre marginaler i premierna vid kortare avtalstider och anordningar

med rörliga premier kan arrangeras inom grundernas ram.

Även i samband med förslaget om slopandet av grunderna i individuell

kort försäkring har det anförts, att denna åtgärd underlättar kombinationer,

i detta fall mellan individuell kort sjuk- och olycksfallsförsäkring och

individuell kort livförsäkring. Inspektionen vill med anledning härav framhålla,

vad som redan starkt understrukits i förarbetena till gällande lag,

nämligen att ur skyddssynpunkt de långa individuella försäkringsformerna

med sina längre gående garantier är överlägsna de korta individuella formerna.

Inspektionen finner därför de av förslagsställarna här anförda synpunkterna

ej vara bärande argument för en utbrytning av kort individuell

försäkring ur grundkomplexet.

Förslaget om slopande av kravet på stadfästa grunder för kort livförsäkring

avstyrkes av Försäkringsbolagens riksförbund under de förutsättningar

de sakkunniga angivit. Förbundet ansluter sig emellertid till syftet med

de sakkunnigas förslag att i viss utsträckning medge avsteg från obligatorisk

grundreglering. Den korta livförsäkringen har icke sådan karaktär

att det generellt finns anledning att binda den med av offentlig myndighet

stadfästa grunder. Såsom de sakkunniga utformat förslaget kan det enligt

riksförbundets mening dock icke accepteras. Förbundet anför.

De sakkunniga framhåller, att en förutsättning för deras förslag att

kort livförsäkring skall kunna befrias från kravet på stadfästa grunder

är den »aktivering av skälighetsprincipen på skadeförsäkringsområdet, som

de sakkunniga föreslagit».

Riksförbundet har avstyrkt den nya sakskäligheten. Detta avstyrkande

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Kungl. Mcij.ts proposition nr 171 år 1961

har främst motiverats utifrån förhållandena inom skadeförsäkringen, som

icke är reglerad genom stadfästa grunder. För den korta livförsäkringen

skulle det formellt kunna framstå som en frigörelse, om grundregleringen

ersattes med en skälighetskontroll som de sakkunniga föreslår, eftersom

beslutanderätten i tariffrågor därigenom skulle komma att ligga hos försäkringsbolagen

själva. Såsom framhållits av förbundet skulle emellertid

efter ett bolagsbeslut om nya premier försäkringsinspektionen kunna, om

den så funne för gott, förelägga bolaget att ändra sitt beslut, och detta

skulle kunna ske redan innan de nya premierna hunnit prövas i praktiken.

Den formella frigörelsen skulle därigenom få ringa reellt innehåll. Förhållandet

mellan försäkringsbolagen och tillsynsmyndigheten skulle endast

bli oklarare, om — i stället för att grunderna för premieberäkning m. m.

offentligen stadfästes — tillsynsmyndigheten tillerkännes rätt att få en

»sammanfattning av allt det material och alla de överväganden av teknisk

eller annan art, varpå de avsedda premieändringarna bygger» utan att

konsekvenserna av denna rätt definierades.

Den dispositiva grundregleringen genom det föreslagna tillägget till 345 §

innebär, att försäkringsinspektionens (enligt gällande lag Konungens) rätt

att medgiva avvikelser från FL utsträckes att gälla ännu ett betydelsefullt

område. Den innebär däremot icke någon ovillkorlig rätt för bolagen att

under vissa förutsättningar erhålla en ökad frihet i form av undantag från

kravet på stadfästa grunder. Lagtexten anger endast den självklara förutsättningen

för ett undantag, att »sådant finnes förenligt med försäkringstagarnas

intressen». Såsom ovan framhållits skulle emellertid försäkringsinspektionen

äga uppställa de ytterligare villkor som enligt inspektionens

uppfattning kan anses erforderliga från försäkringstagarsynpunkt. En del

av de villkor som därvid anföres av de sakkunniga synes icke kunna tillgodoses

med mindre försäkringstekniska regler och antaganden, som normalt

skulle ingå i grunderna, fastställes i annan ordning. Riksförbundet

kan icke betrakta detta såsom ett framsteg, som kan vara till gagn för försäkringstagarna.

En liknande inställning till de sakkunnigas förslag kommer till synes i

Folksams yttrande. Enligt bolagets allmänna uppfattning bör försäkringsverksamheten

regleras av grunder endast då så är oundgängligen nödvändigt.

Enligt bolagets erfarenhet från kollektiv försäkring torde fördelarna

med en kort icke grundbunden personförsäkring vara så påtagliga att det

i FL bör klart anges att dylik försäkring, vare sig den gäller för dödsfall,

sjukdom eller olycksfall, skall kunna bedrivas såsom annan försäkring än

livförsäkring utan särskilt medgivande av inspektionen. Folksam framhåller

att de sakkunniga i sin argumentation understrukit att förslaget bör

ses mot bakgrunden av den aktivering av skälighetsprincipen på skadeförsäkringsområdet,

som de sakkunniga föreslagit. Bolaget kan emellertid

inte acceptera en rigorös övervakning från försäkringsinspektionens sida

som ett motiv för att kort personförsäkring skall få bedrivas utan grunder.

Bolaget anför.

Det förhållandet, att denna anordning medger förenklad behandling av

dessa försäkringar — framför allt de kollektiva, varmed följer att förvaltningskostnaderna

och därmed även premierna kan hållas på lägre nivå

— är enligt vår mening avgörande och enbart i sig ett tillräckligt skäl för

förslaget. Om man, som de sakkunniga föreslår, samtidigt föreskriver en

s. 188 Kontrollera mot PDF

188 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

detaljmässig skälighetskontroll från försäkringsinspektionens sida, med

bl. a. anmälningsskyldighet beträffande ändringar av premier och försäkringsvillkor,

är det sannolikt att förslaget kommer att innebära ökade i

stället för minskade kostnader för de försäkrade. Detta gäller framför allt

den kollektiva försäkringsformen, vilken alltmer kommit att prägla den

korta sjuk- och olycksfallsförsäkringen. I valet mellan ett bibehållande av

nu gällande ordning och den av de sakkunniga föreslagna konstruktionen,

är nuvarande ordning avgjort att föredra.

Till de sakkunnigas synpunkter rörande kontakten mellan försäkringsbolaget

och de grupplivförsäkrade framhåller Folksam att det inte bär

krävas att försäkringsbolagen skall åläggas uppgifter, som strider mot

grupplivförsäkringens kollektiva natur. Det är vanligt, särskilt i Folksam

som har det övervägande antalet av alla grupplivförsäkrade i landet, att

ingen som helst individuell registrering av de försäkrade görs. Detta förbilligar

i hög grad administrationen men medför å andra sidan att alla

försäkringstagare inte kan erhålla individuella försäkringsbevis. Informationen

kan därför med nödvändighet icke bli helt av samma kvalitet

som inom den individuella försäkringen. Givetvis bör man, inom ramen

för vad som ur kostnadssynpunkt är försvarbart, även inom grupplivförsäkringen

hålla informationen på en så hög nivå som möjligt.

Folksam vill i detta sammanhang framhålla, att enhetliga regler för kort

personförsäkring aktualiserar en ändring av gällande skattelagar. Utan en

sådan ändring måste nämligen fortfarande de olika momenten av den tänkta

enhetsförsäkringen av skatteskäl redovisningsmässigt hållas isär, varvid

syftet med ändringen i FL skulle vara förfelat.

Förslaget att kort livförsäkring skall kunna befrias från kravet på stadfästa

grunder tillstyrkes av Tjänstemännens centralorganisation, Kooperativa

förbundet och Landsorganisationen. Om och när denna liberalisering

genomföres är det enligt LO av vikt alt samtidigt åtgärder vidtas för att

förhindra samarbete livbolagen emellan vid premiesättningen. Även LO

kommer in på frågan om kontakten mellan försäkringsbolagen och de

grupplivförsäkrade. LO anför.

De sakkunnigas rekommendation att försäkringsbolagen skall ge grupplivförsäkrade

personer fullgoda informationer om sitt försäkringsinnehav

torde i realiteten — sedan grupplivförsäkringen erhållit nuvarande stora

utbredning — ha stor aktualitet. När det gäller grupplivförsäkringar inom

ramen för fackliga organisationer syns informationsbehovet så väl tillgodosett,

att det av de sakkunniga förordade systemet med individuella försäkringsbevis

i regel torde vara obehövligt. Det förefaller däremot inte

otroligt, att en del av medlemmarna i andra kollektiva försäkringar än

grupplivförsäkringar inte alls eller blott ofullständigt känner till sitt medlemskap

i dessa. Inträffar ett försäkringsfall torde det därför förekomma,

att den försäkrade eller hans anhöriga inte alls gör sina anspråk gällande.

Kollektivförsäkringen riskerar då att förlora en stor del av sitt berättigande

och skulle kollektiva försäkringsformer — såsom de sakkunniga och

även LO vill förorda — utbredas ännu mer framdeles, ökar dessa risker

ytterligare. LO finner det sålunda uppenbart, att ett betydande informa
-

s. 189 Kontrollera mot PDF

189

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

tionsbehov föreligger för vissa slag av kollektiva försäkringar. En kollektiv

försäkring bör självfallet, även om kostnaderna därför ökar något, vara

väl känd för varje medlem i kollektivet för att försäkringen skall fylla sina

egentliga funktioner.

Departementschefen

Den sociala betydelse, som särskilt tillmätts livförsäkringsverksamheten,

avspeglas i flera hänseenden i FL. Bestämmelserna om kontroll av denna

bransch är mera ingripande än i fråga om skadeförsäkringen.

Kravet på särskilda garantier i fråga om livförsäkringen kommer främst

till uttryck i FL:s bestämmelser om att sådan försäkring skall bedrivas efter

fastställda grunder. Dessa reglerar i huvudsak det försäkringstekniska underlaget

för försäkringsverksamheten och syftar till att trygga att verksamheten

bedrives i enlighet med soliditets- och skälighetsgrundsatserna.

Nämnda grundprinciper torde numera uppfattas såsom självklara normer

för all livförsäkringsverksamhet och har varken från de sakkunnigas sida

eller vid remissbehandlingen ifrågasatts. Allmän enighet torde även råda

därom, att såsom huvudregel livförsäkringsverksamheten bör vara bunden

av i förväg stadfästa grunder. Jag har icke anledning att i dessa principiella

frågor inta någon avvikande mening. Till spörsmålet huruvida vissa typer

av livförsäkring skall kunna få bedrivas utan att vara grundreglerade avser

jag att återkomma i det följande.

Från försäkringsbolagshåll har understrukits vad de sakkunniga anfört

om vikten av att bolagen har möjlighet att välja mellan olika tekniska lösningar

och utforma grunderna efter vad som finnes mest ändamålsenligt.

Även jag vill betona denna synpunkt. Det bör över huvud eftersträvas, att

tillsynsverksamheten bedrives så att försäkringsbolagen under iakttagande

av försäkringstagarintresset kan smidigt följa utvecklingen och tillgodose

de skiftande behoven av försäkringar.

På livförsäkringsområdet har utvecklingen under senare år framförallt

präglats av tillkomsten av försäkringar som saknar sparmoment. Dessa mera

renodlade riskförsäkringar är i tekniskt avseende betydligt enklare än sådana

försäkringar, som helt eller delvis avser försäkring för livsfall och vid

vilka premiebetalningen inrymmer ett mera väsentligt mått av sparande.

De sakkunniga har, i syfte att möjliggöra rationaliseringar inom försäkringsverksamheten,

ifrågasatt huruvida vissa typer av rena riskförsäkringar

kunde undantagas från de särskilda bestämmelserna för livförsäkring. En

sådan förändring skulle i första hand innebära att kravet på stadfästa grunder

upphävdes beträffande vissa livförsäkringsformer. De sakkunnigas överväganden

utmynnar i förslag att försäkringsinspeklionen i fråga om livförsäkring

endast för dödsfall, som meddelas för längst fem år eller mot premie

som är beräknad och bestämd för längst denna tid, skall kunna medgiva,

att bestämmelserna i FL om skadeförsäkring skall helt eller delvis till
-

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

lämpas på rörelsen. Förslaget motiveras bl. a. med den effektivisering av

skälighetsgranskningen på skadeförsäkringsområdet, som de sakkunniga

föreslagit.

Försäkringsinspektionen har ställt sig avvisande till tanken att kort livförsäkring

för dödsfall skall kunna drivas utan fastställda grunder. De sakkunnigas

förslag härom möter i övrigt positivt gensvar; Försäkringsbolagens

riksförbund och Folksam motsätter sig dock att reformen genomföres

under de av de sakkunniga angivna förutsättningarna, nämligen att skäliglietskonlrollen

vid skadeförsäkring utformas enligt deras förslag.

De sakkunniga har enligt min mening framfört vägande skäl för sitt

förslag. Den särskilda reglering av livförsäkringsverksamheten som FL innehåller

har tillkommit med tanke i första hand på försäkringar med långa

försäkringstider och bundna premier. Förutsättningarna för en uppmjukning

av kontrollen är andra och bättre i fråga om de nya riskförsäkringar,

som under senare tid fått stor utbredning. Främst kommer här i fråga

grupplivförsäkringen. Genom att tillämpa skadeförsäkringens enklare regler

för fondavsättning, förlusttäckning och kapitalplacering möjliggöres rationalisering

av administrationen för denna försäkringsgren. Såsom de sakkunniga

framhållit kan större frihet vid premiesättning än nuvarande grunder

medger medföra ytterligare rationalisering och kostnadsbesparing. En

fördel är vidare, att grupplivförsäkringen, om den jämställes med skadeförsäkringen,

kan kombineras med kollektiv kort olycksfallsförsäkring eller

kort sjuk- och olycksfallsförsäkring utan att behöva redovisningsmässigt

hållas isär. Enkla och praktiska standardförsäkringar på detta område kan

få särskild betydelse såsom kompletterande försäkringsskydd vid sidan av

den allmänna socialförsäkringen, varför möjligheterna att genomföra ytterligare

förenklingar bör tillvaratagas. De fördelar, som sålunda står att vinna

i fråga om kollektiv livförsäkring, kan i vissa fall motsvaras av liknande

vinster när det gäller den individuella.

Några avgörande olägenheter förbundna med att undantaga den korta livförsäkringen

för dödsfall från livförsäkringsreglerna har enligt min mening

icke påvisats. Ifrågavarande försäkringsformer är förhållandevis okomplicerade

med avseende på riskberäkning och premieavvägning. Beträffande

grupplivförsäkringen, som är den i detta sammanhang dominerande försäkringsformen,

har bolagen numera stor erfarenhet. Även erfarenheterna av

den korta kollektiva olycksfallsförsäkringen, som bedrivits utan grunder,

kommer grupplivförsäkringen till godo. Man bör därför icke behöva räkna

med allvarligare risker för att bolagen skulle komma att bedriva grundfri

grupplivförsäkring inom olämpligt valda kollektiv eller eljest på ett sätt

som skulle strida mot sund försäkringspraxis. Icke heller beträffande den

individuella korta livförsäkringen för dödsfall torde finnas anledning till

allvarligare betänkligheter mot att slopa tvånget att ha grunder. Såsom försäkringsinspektionen

påpekat är förslaget i denna del närmast att betrakta

såsom en teknisk konsekvens av att kravet på grunder slopas i fråga om

grupplivförsäkringen. Det kan följaktligen enligt min mening från tekniska

s. 191 Kontrollera mot PDF

191

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

övervakningssynpunkter icke göras gällande, att grunder är erforderliga på

det ifrågavarande försäkringsområdet. Detta gäller även om såsom jag föreslagit

de sakkunnigas förslag till omläggning av skälighetskontrollen icke

genomföres. På det här diskuterade området av livförsäkringen torde det

nuvarande systemet med grunder kunna ersättas med en efter förhållandena

lämpad efterhandsgranskning. Även om kontrollen ■— särskilt under ett

övergångsskede — torde få intensifieras finns knappast grundad anledning

antaga att en utbrytning av ifrågavarande försäkringsgrenar ur grundkomplexet

skulle bli alltför betungande för inspektionen i dess tillsynsverksamhet.

Av det anförda framgår, att jag finner övervägande skäl tala för att man

prövar vägen att medge frihet från grunder i fråga om grupplivförsäkring

och kort individuell livförsäkring för dödsfall. Även i övrigt bör möjlighet

finnas att, såsom de sakkunniga föreslagit, befria dessa försäkringsformer

från tillämpning av särbestämmelserna för livförsäkring.

Tillämpning av skadeförsäkringsreglerna på ifrågavarande försäkringsformer

medför icke att dessa förlorar sin karaktär av livförsäkring. Principiellt

bör försäkringsformerna alltjämt vara förbehållna livförsäkringsbolagen.

Detta bör dock, som längre fram skall beröras, ej hindra att speciella

livförsäkringsmoment — t. ex. dödsfallsförsäkring som ingår i avbetalningsförsäkring

— omhänderhas av ett skadeförsäkringsbolag, om i övrigt en sådan

ordning finnes lämplig och gagnelig för försäkringstagarna. I likhet

med de sakkunniga anser jag icke heller att den förordade reformen bör genombryta

de nu iakttagna reglerna om begränsning av aktieägarnas rätt

till årlig utdelning.

Jag delar de sakkunnigas mening, att övergång till icke grundreglerad

livförsäkring bör bero av särskilt meddelad dispens. Med hänsyn till att

den nu förordade förenklingen av livförsäkringsverksamheten innebär införande

av nya principer på livförsäkringsområdet, är det lämpligt att dispensprövningen

lägges i Kungl. Maj :ts hand med rätt för Kungl. Maj :t att

delegera uppgiften härmed till försäkringsinspektionen.

I detta sammanhang vill jag understryka, att ett befriande av den korta

livförsäkringen för dödsfall från kravet på grunder skulle te sig ganska meningslöst,

om det icke i realiteten medförde ökad frihet för försäkringsbolagen

vid utformningen av försäkringsavtalen. Det kan visserligen anföras

skäl för att frihet från grunder i början av försiktighet medgives endast på

villkor, som garanterar att försäkringsformerna i stort sett anslutes till den

ordning som tidigare upprätthållits genom grunderna. Alltför rigorös tilllämpning

i detta avseende kan å andra sidan hämma utvecklingen. I praktiken

torde det få bero av prövningen i varje särskilt fall i vad mån tillräckliga

skäl föreligger för att i ena eller andra avseendet binda försäkringen

vid vissa normer. Allteftersom erfarenheter vinnes av livförsäkring utan

grunder synes behovet av reglerande villkor bli klarare belyst och förutsättningarna

för att helt jämställa dessa livförsäkringsformer med skadeförsäkring

kunna bättre bedömas. I ett avseende synes man dock även i fortsätt
-

s. 192 Kontrollera mot PDF

192 Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

ningen redan på förhand böra sörja för att avtalen får en viss utformning.

Jag avser den rätt till fortsättningsförsäkring, som försäkringstagarna nu

tillförsäkras genom grunderna för grupplivförsäkring. Denna rätt synes ha

sådan betydelse från sociala synpunkter, att den bör vara garanterad i villkoren

för rätt att bedriva försäkringen; i vart fall bör detta gälla så länge

försäkringstagarnas berättigade intressen i detta hänseende icke tillvaratas

i annan väg. Särskild vikt bör läggas vid att grundfriheten för grupplivförsäkringen

icke leder till olämplig gruppbildning. Jag förutsätter att hittillsvarande

normer i fråga om kollektivens storlek och sammansättning i stort

sett följes även framdeles.

Såsom påpekats under remissbehandlingen kan förslaget om ändrade

bestämmelser för den korta personförsäkringen aktualisera vissa jämkningar

i gällande beskattningsregler för försäkringsbolagen. Denna fråga torde

få upptagas i annat sammanhang.

De sakkunniga har i ett särskilt avsnitt understrukit betydelsen av god

kontakt mellan försäkringsgivare och försäkringstagare inom grupplivförsäkringen.

De allmänna synpunkter de sakkunniga anfört om behovet av

information är värda beaktande. Man får emellertid icke glömma bort, att

strävan till förenkling särskilt inom grupplivförsäkringen nått långt. Såsom

Folksam påpekat har i stor utsträckning individuell registrering av de

försäkrade kunnat undvaras. Resultatet av genomförd rationalisering kommer

försäkringstagarna tillgodo främst i form av billiga premier. Frigöres

grupplivförsäkringen från bundenheten vid grunder skapas förutsättningar

för ytterligare förenklingar. Det är ofrånkomligt, att denna utveckling icke

går att förena med en sådan individuell behandling av försäkringstagarna,

som äger rum inom andra livförsäkringsformer. Även informationen till försäkringstagarna

om försäkringens innebörd i olika avseenden måste helt naturligt

ofta präglas av försäkringsformens kollektiva karaktär. Det bör

vara fullt tillåtet att låta ledningen för en grupp på lämpligt sätt vidarebefordra

den information försäkringsgivaren lämnat.

Med införandet av FL genomfördes att livförsäkringsverksamheten praktiskt

taget helt drivs för försäkringstagarnas räkning. Denna princip som

innebär, alt uppkomna överskott, som ej tas i anspråk för konsolidering av

rörelsen, tillgodoföres försäkringstagarna, har icke ifrågasatts från något

håll och bör enligt min mening gälla även i fortsättningen.

I anslutning till denna fråga har de sakkunniga diskuterat vissa spörsmål

angående återbäringsinstitutet.

De sakkunniga lar upp från försäkringsbolagshåll framförda önskemål

att livförsäkringsbolagen skall få möjlighet att meddela livförsäkringar, som

icke medför återbäringsrätt. De sakkunniga ställer sig negativa till tanken

att införa en sådan livförsäkringsform. Även försäkringsinspektionen motsätter

sig en sådan utveckling av livförsäkringsverksamheten. För egen del

kan jag i det väsentliga instämma i de synpunkter försäkringsinspektionen

anfört. I den mån den ifrågasatta försäkringsformen förutsätter en sådan

minskning av premiernas säkerhetsmarginaler att försäkringsformen från

s. 193 Kontrollera mot PDF

193

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

soliditetssynpunkt måste stödjas av ett »vanligt» försäkringsbestånd, tillgodoses

enligt in in mening icke det krav på stabilitet, som bör uppfyllas

av varje försäkringsgren. Det sagda innebär emellertid icke att beträffande

sådan livförsäkring som framdeles kan befrias från grunder återbäring till

försäkringstagarna skall vara den enda tillåtna formen för utjämning av

premieöverskott. Även andra metoder för att tillgodose skälighetskravet

synes i vissa fall böra kunna ifrågakomma. Det kan sålunda synas lämpligt

att — där det finnes förenligt med försäkringstagarnas intressen — återbäringsrätt

uteslutes vid mindre väsentliga försäkringsmoment såsom livförsäkringsmoment

vid avbetalningsförsäkring, där beräkning och utbetalning

av återbäringsbelopp tynger bolagens administration på ett sätt som

icke står i rimlig proportion till beloppens ekonomiska betydelse för försäkringstagarna.

Jag vill icke heller ställa mig avvisande till att man i övrigt

beträffande grundfri livförsäkring prövar andra metoder för utjämning av

överskott än återbäring, om väsentliga fördelar i form av rationalisering och

besparing kan vinnas utan att rimliga skälighetshänsyn åsidosättes.

De nu berörda kostnadssynpunkterna gör sig även gällande i fråga om utformningen

av återbäringsreglerna för försäkringsbestånd, där återbäringen

är den fastställda metoden för fördelning av premieöverskottet mellan

försäkringstagarna. De system som för närvarande tillämpas av livförsäkringsbolagen

tillgodoser högt ställda krav på fullständighet och rättvisa. I

vissa hänseenden har systemen emellertid kommit att innebära en väl komplicerad

reglering för fördelning av överskottsmedlen. De möjligheter som

kan uppkomma, bl. a. vid den pågående omläggningen till databehandlingsteknik,

att inom ramen för skäliga rättvisesynpunkter göra praktiska förenklingar

bör tillvaratagas.

De synpunkter som jag förut — beträffande skälighetsprincipens tillämpning

på skadeförsäkringsområdet — anfört rörande kravet på att försäkringsbolagen

skall iakttaga sparsam het med avseende på sina omkostnader

gäller även livförsäkringsverksamheten. I anledning av vad tjänstemannaorganisationerna

anfört rörande omkostnaderna på personalsidan vill

jag understryka vad föredragande statsrådet anförde i samband med tillkomsten

av FL, nämligen att lönesättningen på arbetsmarknaden måste respekteras

vid fastställandet av omkostnadsgrunder. Någon prövning av de

löner som genom kollektivavtal tillförsäkras personalen kan sålunda icke

tänkas förekomma i detta sammanhang. Med ett betonande av sparsamhetskravet

avses självfallet icke heller att inkräkta på sådana anslag för

personalvård, som hör ihop med modern företagsamhet. Å andra sidan måste

det vara tillsynsmyndigheten obetaget, att ingripa mot en onödigt fördyrande

uppbyggnad av ett bolags administration liksom även andra fall där

slöseri förekommit, även om detta skulle beröra bolagets personalpolitik.

De sakkunniga har utförligt uppehållit sig vid olika frågor av betydelse

för k onkurrense n inom livförsäkringsbranschen. Samtidigt som de

sakkunniga framhållit, att en ganska stark konkurrens synes råda mellan de

olika livförsäkringsbolagen, har uppmärksamheten riktats på vissa konkur
13

Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 171

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj:ts proposition nr ill år 1961

rensliämmande företeelser. De sakkunniga har pekat på den stelhet, som

råder beträffande premiesättningen, och anvisat olika vägar för att nå större

differentiering av premierna. De synpunkter som härvid framförts i olika

tekniska frågor synes lämpligen jämte vad som framförts under remissbehandlingen

böra närmare övervägas i samband med att bolagen och försäkringsinspektionen

framdeles tar ställning till utformningen av premiegrunder.

Detta torde även få gälla vad de sakkunniga anfört om införande av

försäkringsformer med rörliga premier. Allmänt önskar jag dock understryka

betydelsen av att konkurrensen mellan försäkringsbolagen inom den

ram, som soliditets- och skäligbetsprinciperna uppdrager, frigöres i så

stor utsträckning som möjligt.

För att främja en sund konkurrens inom branschen har de sakkunniga

vidare förordat, att försäkringsinspektionen snarast möjligt publicerar uppgifter

rörande återbäringens storlek i olika livförsäkringsbolag såvitt rör

vissa försäkringstyper. De sakkunniga har själva framhållit de vanskligheter,

som är förbundna med en sådan publiceringsverksamhet. Återbäringens

storlek ger endast en bild av förhållandena under gången tid. Däremot

ger icke återbäringen något säkert besked om det nettopris, som nytillträdande

försäkringstagare kommer att få erlägga för av dem tecknade

försäkringar. Svårigheten att genom publicering av återbäringsuppgifter

meddela vederhäftig och A''ägledande konsumentupplysning har under remissbehandlingen

ytterligare belysts, bl. a. av försäkringsinspektionen. Inspektionen

har emellertid icke ställt sig negativ till de sakkunnigas förslag

utan ingående diskuterat hur problemen i samband med ett mera aktivt

offentliggörande av bolagens återbäringsförhållanden bör bemästras. Jag kan

i det väsentliga ansluta mig till de synpunkter, som inspektionen anfört i frågan.

Det bör vidare betonas, att publiceringen av återbäringsförhållandena

icke bör ske isolerat utan såsom ett naturligt led i en allsidigt konsumentupplysande

verksamhet.

Vad jag nu anfört föranleder förslag till ändring av 345 § FL.

F. Sjuk- och olycksfallsförsäkringens ställning

Gällande rätt

Såsom en nyhet infördes i FL ett förbud mot att i samma försäkringsbolag

förena livförsäkringsrörelse med försäkringsrörelse av annat slag. Förbudet

är dock icke undantagslöst. Undantag kan medgivas, om särskilda skäl finnes

därtill. Det är koncessionsmyndigheten som avgör, huruvida sådana särskilda

skäl föreligger, att för ett enskilt bolags del en kombination av livförsäkring

och försäkring av annat slag kan tillåtas. Stadgandet i ämnet finnes

intaget i 2 § första stycket FL.

De speciella regler, som FL uppställer för livförsäkring, äger till största

delen tillämpning även beträffande viss annan personförsäkring. Härulin
-

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

nan sladgas i 2 § andra stycket FL att vad i det följande i FL särskilt stadgas

angående livförsäkring skall äga motsvarande tillämpning i fråga om

annan personförsäkring, som meddelas för livstid eller för längre tid än

tio år. Med uttrycket »annan personförsäkring» avses närmast sjuk- och

olycksfallsförsäkringsrörelse. Sådan sjuk- och olycksfallsförsäkring, som

enligt det sagda skall följa livförsäkringsregler, brukar benämnas lång sjukoch

olycksfallsförsäkring. Övrig sjuk- och olycksfallsförsäkring, som meddelas

för en tid av längst tio år och som följer lagens regler rörande annan försäkring

än livförsäkring, benämnes ofta kort sjuk- och olycksfallsförsäkring.

I enlighet med det anförda kräves förhandenvaro av särskilda skäl för

att ett livförsäkringsbolag skall få på sitt program upptaga andra former

av personförsäkring. Detta gäller icke blott beträffande kort sjuk- och

olycksfallsförsäkring utan även beträffande lång dylik försäkring. Lagen

uppställer däremot icke något krav på särskilda skäl för förening i samma

bolag av lång och kort sjuk- och olycksfallsförsäkring. Lagen innehåller

icke heller något principiellt förbud mot förening i samma bolag av sakförsäkring

samt sjuk- och olycksfallsförsäkring av kort eller lång karaktär.

För det fall att ett försäkringsbolag meddelar såväl livförsäkring eller

därmed likställd personförsäkring (lång sjuk- och olycksfallsförsäkring)

som försäkring av annat slag innehåller FL — i överensstämmelse med

regler i äldre lag — ett speciellt krav. Beträffande säkerhetsfonden i dylika

s. k. blandade bolag gäller nämligen särskilda regler rörande redovisning

och pantsättning. Lagen föreskriver härutinnan (277 §), att i dylikt bolag

tillgångar motsvarande säkerhetsfonden för livförsäkring eller därmed likställd

personförsäkring skall redovisas på det sätt, som finnes föreskrivet

beträffande försäkringsfond för livförsäkring. De värdehandlingar, i vilka

fonden redovisas, skall också förvaras och pantsättas på samma sätt som

är föreskrivet beträffande försäkringsfond för livförsäkring.

I Danmark stadgas i gällande lillsynslag, att livförsäkringsrörelse icke får

i samma bolag förenas med annan försäkringsverksamhet. Sjuk- och olycksfallsförsäkring

tillhandahålles alltså endast i skadeförsäkringsbolag. Regeln

tillämpas emellertid icke på bolag, som vid lagens ikraftträdande drev

såväl livförsäkring som annan försäkringsverksamhet. Något jämställande

av viss sjuk- och olycksfallsförsäkring med livförsäkring med utgångspunkt

från avtalstidens längd förekommer icke. I de bolag, som driver både livförsäkring

och annan försäkring, skall utöver livförsäkringsfonden även

säkerhetsfonden redovisas i vissa kvalificerade tillgångar, och värdehandlingar

vari fonden redovisas pantsättas till livförsäkringstagarnas säkerhet.

Tillsynslagen i Finland föreskriver, att försäkringsbolag, som driver livförsäkringsrörelse,

icke må driva annan rörelse än personförsäkring. Sjukoch

olycksfallsförsäkring kan således bedrivas av såväl liv- som skadeförsäkringsbolag.

Den för livförsäkring gällande försäkringstekniska grundapparaten

är i viss utsträckning tillämplig å all försäkring, som tecknas

för längre tid än tio år. Någon motsvarighet till den svenska specialregeln

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

för blandade bolag angående särskild redovisning och pantsättning av tillgångar

motsvarande säkerhetsfonden förekommer icke.

Gällande lag i Norge stadgar, att livförsäkringsbolag icke må driva annan

rörelse än livförsäkringsrörelse. I den utsträckning forsikringsrådet tilllåter

må bolaget dock teckna med livförsäkring förenad invaliditetsförsäkring.

Lagen gör icke någon skillnad mellan olika slag av sjuk- och olycksfallsförsäkring

efter avtalstidens längd. I det föreliggande förslaget till ny

norsk lag om livförsäkringsverksamhet föreskrives, att livförsäkringsbolag

icke må driva annan verksamhet än livförsäkringsrörelse. Bolaget kan emellertid

teckna sjuk- och olycksfallsförsäkring, som är förenad med livförsäkring.

Dylik försäkring behandlas då såsom livförsäkring vid tillämpning

av lagens bestämmelser. Där fråga är om tjänstepensionsförsäkring kan i

den utsträckning tillsynsmyndigheten medgiver för särskilda grupper av arbetstagare

sjuk- och olycksfallsförsäkring tecknas av livförsäkringsbolag

utan att försäkringen är kombinerad med livförsäkring.

De sakkunniga

Åtskillnaden mellan lång och kort sjuk- och olycksfallsförsäkring

Enligt de sakkunnigas uppfattning talar flera skäl för att sjuk- och

olycksfallsförsäkring bör i huvudsak följa samma regler som livförsäkring.

De två branscherna synes vara nära besläktade med varandra. Med en

viss generalisering kan man säga, att det vid såväl sjuk- och olycksfallsförsäkring

som livförsäkring genomgående är risken för att en person blir

arbetsoförmögen som i olika varianter täckes genom försäkringen, antingen

nu förlusten av arbetsförmågan är mer eller mindre tillfällig, såsom vid

flertalet sjukdoms- och olycksfall, eller den är definitiv, såsom vid fullständig

invaliditet och dödsfall, eller den är presumerad, såsom när försäkringsfallet

utgöres av att den försäkrade uppnår hög ålder. Att livförsäkringen

samt sjuk- och olycksfallsförsäkringen ur behovstäckningssynpunkt

bildar en organisk enhet åskådliggöres icke minst därav att tjänstepensionsförsäkringen

innehåller element från båda nämnda försäkringsformer. Erinras

må också därom att den korta olycksfallsförsäkringen ofta även ger

ett efterlevandeskydd därigenom att avtalet kan innehålla att visst belopp

utfaller, därest den försäkrade avlider till följd av olycksfall eller liknande

händelse. En olycksfallsförsäkring av denna typ har således delvis direkt

karaktären av en begränsad livförsäkring för dödsfall.

Sjuk- och olycksfallsförsäkringen å ena sidan samt livförsäkringen å

andra sidan har också rent tekniska drag, som är gemensamma. Företeelsen

inom livförsäkringen att dödsrisken stiger med åren i en allt brantare

kurva äger sin motsvarighet inom den fullständiga sjuk- och olycksfallsförsäkringen

såvitt angår risken där. Det bör dock observeras, att den ekonomiska

risk, som ett sjuk- och olycksfallsförsäkringsbolag står, icke allenast

beioi pa den försäkrades ålder och kön utan även bl. a. sammanhänger

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

med utformningen av försäkringsförmånerna. Det kan sålunda exempelvis

vara en betydande skillnad i fråga om ekonomisk risk mellan å ena sidan

försäkringar, vid vilka ersättning kan utgå under mycket lång tid, och å

andra sidan försäkringar, där ersättningstiden är maximerad till viss kortare

tid, t. ex. två år. Frågan huruvida rätten till ersättning avklippes eller

ej i och med försäkringstidens utgång är också av betydelse för riskläget och

inverkar liksom övriga relevanta omständigheter på riskkurvans utseende.

Sjukriskens stegring med åldern gör, att jämväl inom sjuk- och olycksfallsförsäkringen

den försäkringstekniskt sett naturliga premien i stor utsträckning

stiger med levnadsåren. Tillämpas en konstant årspremie, bör

därför i stor utsträckning läget tekniskt sett vara det, att årspremien i början

av försäkringstiden är högre än den för åldern naturliga premien men

under slutet av försäkringstiden i gengäld lägre. Detta förhållande leder

till att vid avbrott i en sjuk- och olycksfallsförsäkring med konstant årspremie

försäkringstagaren — liksom vid livförsäkring — i många fall kan,

försäkringstekniskt sett, ha ett större eller mindre tillgodohavande (det

tekniska återköpsvärdet), beträffande vilket det kan i princip ifrågasättas

att det bör på ändamålsenligt sätt tillgodoföras försäkringstagaren. Vad nu

sagts om riskens stegring med åldern och därmed sammanhängande fenomen

torde icke äga tillämpning på sådan försäkring, som i huvudsak blott

täcker risken för olycksfall. Vid premiesättningen för ren olycksfallsförsäkring

tillmäles icke för närvarande åldern någon betydelse. Det har från

försäkringsbolagshåll uppgivits, att i olycksfallsförsäkring skadefrekvensen

sjunker med levnadsåren men att i gengäld medelskadans belopp stiger.

Någon djupgående verkligt omfattande modern statistik på området torde

emellertid icke finnas.

Gemensamt för å ena sidan sjuk- och olycksfallsförsäkringen och å andra

sidan livförsäkringen är vidare, att försäkringsavtalen i stor utsträckning

är ingångna för en tid överspännande flera decennier och att avtalen i allmänhet

är utformade så, att försäkringsbolagen icke har möjlighet att ändra

premierna under avtalstiden. I sistnämnda avseende måste dock undantag

göras för den år 1958 tillkomna långa gruppsjukförsäkringen, vid vilken

avtalstiden är lång men — så länge vederbörande tillhör gruppen — försäkring

meddelas mot naturliga premier så avtalade att för såväl äldre som

nya försäkringar de vid varje försäkringsårs början gällande premiegrunderna

för nya försäkringar tillämpas. När sjuk- och olycksfallsförsäkringspremierna

bindes för mycket långa tidsperioder, föreligger det — på motsvarande

sätt som inom livförsäkringen — ett särskilt starkt behov av garantier

för att soliditetens krav icke eftersattes. Soliditeten kräver i dylika

fall, att premierna innehåller betydande säkerhetsmarginaler. Inlägges emellertid

väsentliga marginaler i premierna, uppstår det ett betydande överskott

på rörelsen för den händelse utfallet av denna blir bättre än det som

läckes av de i överkant tilltagna premierna. På motsvarande sätt som inom

livförsäkringen synes skäligheten i dylika fall i princip kräva, att de oför
-

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

brukade marginalerna i premierna återbäres till försäkringstagarna och

fördelas mellan dessa på ett rättvist sätt.

Sjuk- och olycksfallsförsäkringen skiljer sig emellertid från livförsäkringen

därutinnan att den icke i någon variant innesluter ett direkt sparande

av den typ, som förekommer vid sammansatta kapitalförsäkringar

eller vid rena livförsäkringar för livsfall. Sjuk- och olycksfallsförsäkringen

har karaktären av en riskförsäkring, som närmast påminner om livförsäkring

endast för dödsfall. De sakkunniga framhåller vidare, att inom sjukoch

olycksfallsförsäkringen den försäkrades kön samt yrke och arbetsuppgifter

synes spela en betydligt större roll för risken än vad fallet är inom

livförsäkringen. Vad angår yrket och arbetsuppgifterna synes dessa vara av

väsentlig betydelse närmast för olycksfallsmomentet. De sakkunniga påpekar

också, att risken för försök till obehörigt utnyttjande av tecknad försäkring

måste vara avsevärt större vid sjuk- och olycksfallsförsäkring än vid livförsäkring.

Trots föreliggande skiljaktigheter är likheterna mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringen

samt vissa livförsäkringsformer mycket stora. Såvitt de

sakkunniga kan finna ligger det i försäkringstagarnas intresse, att i alla

Jiändelser för sådana sjuk- och olycksfallsförsäkringar, vid vilka premierna

är bestämda — bundna — för mycket lång tid framåt, garantier föreligger

för att verksamheten drives efter en på förhand uppgjord, långsiktig teknisk

plan, som är så konstruerad att den tager hänsyn både till soliditetens och till

skälighetens krav. Liksom grunder kräves för motsvarande livförsäkringar

synes grunder, vilka skall vara i förväg godkända av sakkunnig myndighet,

böra finnas för sjuk- och olycksfallsförsäkringar med långtidsbundna

premier. Med hänsyn till möjligheten av icke helt obetydliga tekniska tillgodohavanden

vid sjuk- och olycksfallsförsäkringar, vid vilka premierna

icke beräknas för ett år i sänder (så att varje års premie svarar precis mot

risken det året) utan i stället beräknas för en längre period — och sedan

slås ut på periodens olika år antingen med lika belopp varje år eller så,

att premiebetalningen koncentreras till ett eller några få tillfällen — synes

det ändamålsenligast att kräva grunder jämväl för sådana sjuk- och

olycksfallsförsäkringar, där premiens storlek, premienivån, visserligen icke

är fixerad för många år framåt i tiden men där premien är konstruerad så,

att den icke har karaktären av eller närmar sig naturlig premie utan tvärtom

är beräknad med tanke på en lång tidsperiod. I samtliga de fall, i vilka

grunder kräves för verksamheten, synes övervägande skäl tala för att försäkringarna

i fråga jämväl i övrigt i de avseenden, varom fråga är i FL,

likställes med livförsäkringar.

Nästa fråga är, huruvida jämväl sådana sjuk- och olycksfallsförsäkringar,

som är meddelade endast för kort tid eller i allt fall mot premie,

som är beräknad och bestämd för blott några få år i sänder, bör underkastas

reglering genom grunder och även i övrigt följa de regler, som för närvarande

gäller för livförsäkring och som förordats för sjuk- och olycks
-

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

Kungl. Maj:ts proposition nr i71 år 1961

fallsförsäkringar av lång karaktär. Emot en sådan lösning synes i första

hand kunna anföras, att sjuk- och olycksfallsförsäkringar av kort typ är

så okomplicerade, att det icke torde vara nödvändigt att ha den särskilda

tekniska apparatur som grunder m. m. utgör. Bland annat på grund av

yrkets och arbetsuppgifternas inverkan på främst olycksfallsrisken torde

det också kunna möta tekniska svårigheter att för de i detta sammanhang

aktuella försäkringsformerna konstruera ändamålsenliga grunder; i allt

fall skulle grunderna kunna skapa en icke önskvärd stelhet i premiesättningen.

Till förmån för införandet av grunder jämväl för korta sjuk- och

olycksfallsförsäkringar synes i främsta rummet kunna åberopas, att en

sådan ordning erbjuder särskilt goda garantier för en skälig prissättning

inom branschen och att flera omständigheter, av såväl social som ekonomisk

natur, synes tala för att en effektiv skälighetskontroll införes. Även om det

delvis kan vara förenat med svårigheter att konstruera ändamålsenliga

grunder för nu ifrågavarande försäkringstyper, behöver uppgiften icke

vara olöslig.

Så länge skäligheten är omgärdad med garantier endast på livförsäkringssidan

under det att skälighetsövervakningen på skadeförsäkringssidan är

i sin linda, synes det de sakkunniga —- trots inträdande komplikationer och

faran för stelhet — ligga i försäkringstagarnas intresse, att en ordning med

bl. a. grunder rörande premier och återbäring m. in. införes jämväl

för sjuk- och olycksfallsförsäkringar av kort karaktär. Ett system med grunder,

som på förhand skall vara godkända av offentlig myndighet, är enligt

de sakkunnigas uppfattning befogat på detta område, därest man icke på

annan väg kan trygga en ordning, som tillgodoser skälighetens krav. Vid

ett genomförande av de sakkunnigas förslag rörande aktivering av skälighetsprincipen

på skadeförsäkringsområdet blir situationen en annan än den

nuvarande. De sakkunniga erinrar om att de föreslagit lagbestämmelser av

innehåll bl. a., att i den omfattning och enligt de regler försäkringsinspektionen

bestämmer det åligger bolagsledningen i försäkringsbolag, som meddelar

försäkring av annat slag än livförsäkring, att innan beslut fattas om

ändring av premiesats meddela inspektionen den avsedda ändringen samt

en sammanfattning av det material och de överväganden, varpå premieändringen

bygger, ävensom att i sådant bolag bolagsledningen skall å tid

och enligt formulär, som bestämmes av försäkringsinspektionen, till inspektionen

insända uppgifter till belysning av bolagets premiesättning och förekommande

återbäring. Vad angår återbäringsförhållandena föreslås vidare

ett stadgande av innehåll att i nu berörda bolag det åligger bolagsledningen

att tillse, att i den utsträckning, som är påkallad ur skälighetssynpunkt,

återbäring förekommer. Mot bakgrunden av nu angivna bestämmelser och

den effektiva övervakning, som försäkringsinspektionen med stöd av de

nya stadgandena kan förutsättas komma att utöva, anser sig de sakkunniga

— utan åsidosättande av försäkringstagarnas intressen — kunna förorda,

att sjuk- och olycksfallsförsäkringar av kort karaktär icke skall obli
-

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj. ts proposition nr 171 år 1961

gatoriskt grundbindas och i övrigt behandlas på det sätt, som för närvarande

gäller för livförsäkring. De sakkunniga förordar således, att man i

FL fortfarande gör en åtskillnad mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringar

av typisk kort karaktär och dylika försäkringar av lång karaktär. Möjlighet

synes fortfarande böra föreligga att låta försäkringar av den förra typen

följa skadeförsäkringsregler, medan försäkringar av det senare slaget

behandlas såsom livförsäkring.

Enligt de sakkunnigas uppfattning talar övervägande skäl för att FL

tills vidare bibehåller konstruktionen, att gränsen mellan kort och lång

sjuk- och olycksfallsförsäkring direkt angives i lagen, så att denna slår

fast för vilka sjuk- och olycksfallsförsäkringsformer livförsäkringsapparaturen

med grunder m. m. skall vara obligatorisk ävensom för vilka försäkringsformer

rörelsen skall få drivas såsom skadeförsäkring. Då de sakkunniga

såsom förut nämnts föreslagit bestämmelser, som möjliggör en

aktivering av skälighetsprincipen på skadeförsäkringsområdet, bör en dylik

utformning av lagen icke medföra nackdelar för försäkringstagarna. Vad

angår förekomsten i vissa fall av tekniska tillgodohavanden för försäkringstagarna

vid sjuk- och olycksfallsförsäkring vill de sakkunniga framhålla,

att vid en ändamålsenlig gränsdragning de tekniska tillgodohavandena

vid kort försäkring kommer att uppgå till förhållandevis obetydliga

belopp. Om FL ändras så, att den slår fast principen, att återbäring skall

förekomma i den utsträckning som är påkallad ur skälighetssynpunkt, synes

det av försäkringsbolagen kunna krävas, att de i uppkommande aktuella

fall i den utsträckning, som skäligheten kan anses kräva, tillgodoför

försäkringstagarna jämväl tekniska tillgodohavanden av nämnvärd betydelse.

Det synes kunna förutsättas, att försäkringsinspektionen utövar tillsyn

över att denna sida av skäligheten icke förbises och över att hänsyn

till tekniska tillgodohavanden i erforderlig utsträckning tages vid premiereservberäkningen.

Skulle det trots de av de sakkunniga föreslagna lagändringarna

visa sig förenat med svårigheter att för den korta sjuk- och

olycksfallsförsäkringens vidkommande skadeförsäkringsvägen realisera skälighetsprincipen,

torde frågan om en skärpning av lagstiftningen rörande

ifrågavarande typer av försäkring få tagas under övervägande.

Med den utformning, som FL i dag har, synes det icke vara fullt klart,

huruvida den efter livförsäkringsregler bedrivna formen av sjuk- och

olycksfallsförsäkring (den långa försäkringen) är tillåten, när fråga är omförsäkringsavtal,

som ingås för tio år eller kortare tid. I praktiken förekommer

dock, att sådan försäkring meddelas för ett mindre antal år än

tio, i första hand när fråga är om försäkring av personer, som inom färre

än tio år uppnår den för den långa försäkringsformen tillämpade maximiåldern.

Enligt de sakkunnigas mening finnes det från försäkringstagarsynpunkter

icke anledning att begränsa den grundbundna och jämväl i övrigt

enligt livförsäkringsmodell bedrivna sjuk- och olycksfallsförsäkringen till

att blott omfatta längre försäkringstider. De försäkringsbolag, som för när
-

s. 201 Kontrollera mot PDF

201

Kurigl. Maj:ts proposition, nr 171 år 1961

varande meddelar lång försäkring, torde böra ha rätt att med tillämpning

av gällande grunder m. in. teckna försäkringar jämväl för kortare tider.

En annan sak är att det kan finnas anledning överväga, huruvida grunderna

behöver innehålla lika stora säkerhetsmarginaler vid korta som vid

långa avtal. Det torde icke heller finnas anledning att i lag uppställa hinder

emot att ett försäkringsbolag, som meddelar sjuk- och olycksfallsförsäkring

av kort karaktär enligt skadeförsäkringsmodell, övergår till att meddela

motsvarande typer av försäkring med grunder och jämväl i övrigt

med tillämpning av de speciellt för livförsäkring gällande reglerna. De sakkunniga

förordar med andra ord, att grundbunden sjuk- och olycksfallsförsäkring

skall kunna meddelas både för längre och kortare tid och att

sådan sjuk- och olycksfallsförsäkring, som får meddelas enligt skadeförsäkringsregler,

skall kunna få formen av grundbunden försäkring, därest

vederbörande försäkringsbolag så önskar.

Någon ändring avses icke i behandlingen av de livräntor, som ett försäkringsbolag

på grund av kort sjuk- och olycksfallsförsäkring kan bli

skyldigt att utgiva. Håller försäkringsbolaget livräntorna på egen hand, synes

bolaget i enlighet med nu gällande uppfattning böra anses bedriva en

speciell, begränsad form av livförsäkring (lång sjuk- och olycksfallsförsäkring),

som i tillämpliga delar är underkastad de för livförsäkringsverksamhet

i FL meddelade bestämmelserna. Härav följer bl. a. att storleken av

det belopp, som skall avsättas såsom premiereserv för en livränta, som

skall utgå i anledning av inträffat försäkringsfall, regleras genom grunder.

Huru gränsen lämpligen bör dragas mellan den sjuk- och olycksfallsförsäkringsverksamhet,

som skall följa livförsäkringsregler, och den sjukoch

olycksfallsförsäkringsrörelse, som skall kunna drivas enligt skadeförsäkringsregler,

är icke självklart utan synes kunna bli föremål för diskussion.

Gränsen mellan lång och kort sjuk- och olycksfallsförsäkring dragés

i FL för närvarande efter avtalstidens längd. Har försäkring meddelats för

högst tio år, gäller skadeförsäkringsregler. Har försäkring däremot meddelats

för längre tid än tio år, inräknat fallet att försäkring meddelats för

livstid, skall däremot lagens särskilda bestämmelser angående livförsäkring

äga tillämpning. I praktiken meddelar emellertid de svenska försäkringsbolagen

icke för närvarande någon kort sjuk- och olycksfallsförsäkring

för så lång tid som tio år. Maximitiden för de svenska bolagens korta

avtal utgör nu fem år.

Av tillgängliga uppgifter framgår icke, varför gränsen mellan lång och

kort sjuk- och olycksfallsförsäkring i FL satts just vid tio år. Enligt de

sakkunnigas uppfattning kan inom sjuk- och olycksfallsförsäkringsområdet

— såväl på omkostnadsplanet som på riskplanet — så mycket inträffa

under en tioårsperiod, att det icke framstår såsom tillfredsställande från

försäkringstagarsynpunkt, att försäkringsbolagen skall kunna binda sin

premienivå för ingångna avtal för så lång tid som tio år utan att behöva

ha den tekniskt möjliga, fasta och på förhand kontrollerade plan för verk
-

s. 202 Kontrollera mot PDF

202 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

samheten, som förhandenvaron av grunder innefattar. För en lägre gräns

än tio år talar också den omständigheten, att vid vissa på området tänkbara

försäkringsformer de vid bl. a. konstant årspremie uppkommande tekniska

tillgodohavandena och den därmed sammanhängande reservbildningen

kan vid en så lång försäkringstid som tio år bli icke helt obetydliga.

Mot bakgrunden av nu angivna förhållanden och de svenska försäkringsbolagens

nuvarande praxis att icke meddela kort sjuk- och olycksfallsförsäkring

för längre tid än fem år vill de sakkunniga förorda, att den nuvarande

tioårsgränsen i FL ersättes med en femårsgräns. Erinras må i detta

sammanhang också därom att en femårsgräns förordats inom livförsäkringsområdet.

En gemensam gräns för sjuk- och olycksfallsförsäkring samt

livförsäkring endast för dödsfall kan ha den fördelen, att den underlättar

tillskapandet av kombinationer av livförsäkring endast för dödsfall samt

sjuk- och olycksfallsförsäkring, vilka gives formen av grundfria, enkla enhetsförsäkringar,

vid vilka de olika försäkringsmomenten icke redovisningsmässigt

behöver hållas isär. Icke minst när det gäller gruppförsäkringar kan

dylika kombinerade enhetsförsäkringar visa sig ändamålsenliga.

De sakkunniga föreslår således, att de särskilda bestämmelserna angående

livförsäkring i FL skall vara tillämpliga på sjuk- och olycksfallsförsäkringar,

som meddelas för längre tid än fem år. Härunder faller också

avtal som ingås för livstid, enär i dylikt fall avtalen kan komma att gälla

längre tid än fem år. För sjuk- och olycksfallsförsäkringsavtal för kortare

tid än fem år skall något hinder icke möta mot att driva rörelsen enligt livförsäkringsregler.

Möjlighet skall dock finnas att för avtal av sistnämnda

typ driva rörelsen enligt de för annan försäkring än livförsäkring gällande

bestämmelserna. Det område, inom vilket skadeförsäkringsregler sålunda

skall kunna vara tillämpliga, synes emellertid kunna utvidgas till att i viss

utsträckning omfatta även avtal för längre tid än fem år. De sakkunniga

anser det möjligt att draga nu ifrågavarande gräns på motsvarande sätt

som gränsen för det livförsäkringsområde, som skall kunna befrias från krav

på grunder och tillämpning i övrigt av livförsäkringsregler. I enlighet härmed

föreslår de sakkunniga, att jämväl sjuk- och olycksfallsförsäkring, som

meddelas för längre tid än fem år, skall kunna följa skadeförsäkringsregler,

därest premien är beräknad och bestämd för längst fem år i sänder.

Beträffande den närmare innebörden av uttrycket »beräknad och bestämd»

kan hänvisas till föregående avsnitt.

I FL är gränsdragningen mellan lång och kort personförsäkring icke begränsad

till sjuk- och olycksfallsförsäkring utan äger tillämpning på all

annan personförsäkring än livförsäkring. Enligt de sakkunnigas mening

kan jämväl den nya gränsdragningen givas motsvarande tillämpningsområde.

Den kommer visserligen härigenom — liksom den nuvarande gränsdragningen

—- att bli tillämplig även på arbetslöshetsförsäkring, fastän

denna företer mycket stora tekniska olikheter mot livförsäkring samt sjukoch

olycksfallsförsäkring. Egentlig arbetslöshetsförsäkring meddelas emel
-

s. 203 Kontrollera mot PDF

203

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

lertid i Sverige icke av försäkringsbolag utan endast av understödsföreningar,

vilka nästan undantagslöst har karaktären av erkända arbetslöshetskassor

som åtnjuter statsbidrag. Ett arbetslöshetsförsäkringsmoment

finnes dock i den av vissa försäkringsbolag nyligen introducerade avbetalningsförsäkringen,

som innebär att försäkringsbolag övertager avbetalningsköparens

betalningsskyldighet för den händelse denne drabbas av bl. a.

sjukdom, olycksfall eller arbetslöshet. Kombinationen av sjuk- och olycksfalls-

samt arbetslöshetsförsäkringsmoment i ifrågavarande försäkringsform

synes de sakkunniga närmast tala för att anledning icke finnes att nu vid

gränsdragningen göra någon åtskillnad mellan sjuk- och olycksfalls- samt

arbetslöshetsförsäkring.

Under hänvisning till det anförda föreslår de sakkunniga att 2 § andra

stycket FL ändras.

Sjuk- och olycksfallsförsäkringens anknytning till livförsäkringsbolagen

De sakkunniga föreslår i detta sammanhang, att sjuk- och olycksfallsförsäkringens

anknytning till livförsäkringsbolagen underlättas. Förslaget

innebär, att bestämmelsen i 2 § FL angående förening av livförsäkringsrörelse

och annan försäkringsrörelse i samma bolag ändras så, att med livförsäkringsrörelse

utan särskilda skäl skall få förenas försäkringsrörelse,

som uteslutande avser personförsäkring.

De sakkunniga är av den uppfattningen, att sett i stort de olika formerna

av personförsäkring är, bl. a. ur behovstäckningssynpunkt, så nära besläktade

med varandra, att möjlighet bör förefinnas att förena dem i samma

försäkringsbolag. En sådan förening utgör också en förutsättning för tillskapandet

på personförsäkringsområdet i ökad utsträckning av kombinerade

enhetsförsäkringar, vid vilka dödsfalls-, sjukdoms- och olycksfallsförsäkringsmomenten

icke redovisningsmässigt behöver hållas isär. Från

försäkringstagarsynpunkt synes en förening av livförsäkring samt sjuk- och

olycksfallsförsäkring i samma bolag icke kunna möta några berättigade

invändningar, därest kombinationen får sin plats i livförsäkringsbolag

(eller specialbolag) och vederbörande bolag för rörelsen i dess helhet har

att jämväl fortsättningsvis följa principen, att rörelsen skall drivas helt

eller praktiskt taget helt för försäkringstagarnas räkning. Sådan förening

synes böra accepteras oberoende av om sjuk- och olycksfallsförsäkringen i

livförsäkringsbolaget kommer att drivas enligt livförsäkringsregler eller,

helt eller delvis, enligt skadeförsäkringsregler. Erinras må här om att de

sakkunniga tidigare förordat, att vissa enkla former av livförsäkring endast

för dödsfall skall kunna få drivas utan grunder och jämväl i övrigt under

tillämpning av skadeförsäkringsregler. Några särskilda skäl synes icke böra

krävas för att ifrågavarande förening skall vara tillåten. Skulle däremot fråga

uppstå att livförsäkring skall få drivas av ett försäkringsbolag, som meddelar

såväl sjuk- och olycksfallsförsäkring som försäkringar av typen brandförsäkring,

ansvarighetsförsäkring o. s. v., synes fortfarande böra gälla, att

opaginerad Kontrollera mot PDF

402

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

särskilda skäl skall föreligga för att föreningen i samma bolag skall vara

tillåten. Anledning torde nämligen i enlighet med vad förut sagts icke finnas

att nu göra ett större avsteg än det här förordade från tanken, att livförsäkringsrörelse

icke utan särskilda skäl skall få förenas med försäkringsrörelse

av annat slag.

I fråga om utvidgning av livförsäkringsbolagens koncessioner till att

omfatta jämväl sjuk- och olycksfallsförsäkring, framhåller de sakkunniga,

att det i stor utsträckning förekommer att livförsäkringsbolag och skadeförsäkringsbolag

samarbetar i koncerner och att det av denna anledning väl

kan tänkas, att en utvidgning av livförsäkringsbolagens koncessioner på angivet

sätt kan ske utan att därför splittringen inom sjuk- och olycksfallsförsäkringsbranschen

i realiteten blir större än förut.

Frågan när sådana särskilda skäl kan anses föreligga, att det är motiverat

att låta ett skadeförsäkringsbolag av vanlig typ meddela en eller flera

former av livförsäkring kan enligt de sakkunnigas förmenande icke generellt

besvaras på ett mera preciserat sätt. Härvid bortses från den speciella

livförsäkringsform, som de s. k. skadelivräntorna utgör. Därest utvecklingen

går i den riktningen, att ett mera utbrett intresse för kombinerade livsamt

sjuk- och olycksfallsförsäkringar kommer att föreligga, kan det tänkas

att sådana skadeförsäkringsbolag med rätt att meddela kort sjuk- och

olycksfallsförsäkring, vilka icke ingår i någon koncern inneslutande jämväl

livförsäkringsbolag, kommer att känna behov av att få tillstånd att meddela

vissa former av livförsäkring i kombination med sjuk- och olycksfallsförsäkring.

Frågan i vad mån dylika ansökningar bör bifallas torde få bli

beroende av marknadsläget och av vad som kan anses förenligt med försäkringstagarintressena

vid ifrågavarande tidpunkt. Att nu göra ett närmare

uttalande rörande ifrågavarande framtida situation synes de sakkunniga

icke ändamålsenligt. De sakkunniga inskränker sig därför till att betona, att

frågan huruvida särskilda skäl skall anses föreligga i första hand bör bedömas

med försäkringstagarintressena för ögonen.

Mera överblickbart är nu ifrågavarande problem när det gäller de nyligen

på den svenska marknaden introducerade avbetalningsförsäkringarna,

innefattande att om en avbetalningsköpare drabbas av dödsfall, sjukdom,

olycksfall eller arbetslöshet försäkringsbolag enligt särskilda regler inträder

och fullgör köparens betalningsskyldighet. Försäkringar av denna typ

tecknas såsom förut nämnts — regelmässigt av säljarsidan såsom en

form av gruppförsäkring och synes i första hand ha till uppgift att dels

vara ett försäljningsargument och dels i personförsäkringens form trygga

säljaren mot komplikationer och förluster i händelse av dödsfall, sjukdom,

olycksfall eller arbetslöshet å kundens sida. Avbetalningsförsäkringarna

synes i realiteten förete så stora avvikelser från de gängse typerna av personförsäkring

och äga sådan anknytning till annan affärsförsäkring, att

det icke blott från försäkringsgivarsynpunkt ulan även från försäkringstagarsynpunkt

kan vara rationellt, att skadeförsäkringsbolag äger i egen

s. 205 Kontrollera mot PDF

205

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

regi meddela alla de försäkringsmoment, som ingår i avbetalningsförsälcringar,

även livförsäkringsmomentet. Ännu mera naturligt framstår detta,

därest i enlighet med de sakkunnigas förslag FL ändras så, att grupplivförsäkring

kan få bedrivas utan grunder och jämväl i övrigt enligt skadeförsäkringsregler.

Säkerhetsfonden i blandade bolag

Till behandling har de sakkunniga också upptagit bestämmelsen i 277 §

FL, att i bolag som meddelar såväl livförsäkring som försäkring av annat slag

tillgångar motsvarande säkerhetsfonden skall redovisas på sätt i FL är

föreskrivet om försäkringsfond för livförsäkring. De värdehandlingar, i vilka

tillgångarna sålunda redovisas, skall förvaras på det speciella sätt, som

gäller för värdehandlingar i vilka försäkringsfond för livförsäkring redovisas.

I handlingarna åtnjuter försäkringstagarna panträtt såsom i handfången

pant till säkerhet för fullgörandet av bolagets på försäkringsavtalen grundade

förbindelser. Vad i lagrummet stadgas beträffande livförsäkring äger

motsvarande tillämpning i fråga om annan personförsäkring, som följer livförsäkringsregler.

Förenämnda lagstadgande innefattar ett speciellt skydd för innehavarna

av livförsäkring samt lång sjuk- och olycksfallsförsäkring i de fall där försäkringarna

gäller i bolag, som meddelar jämväl försäkring av annat slag

(s. k. blandade bolag). Den övriga rörelsen har ansetts innesluta en speciell

fara för ifrågavarande försäkringstagare och för att öka skyddet för

dessa har ovanstående specialbestämmelse införts.

Enligt de sakkunnigas uppfattning föreligger det bl. a. så stora likheter

mellan ä ena sidan livförsäkring samt lång sjuk- och olycksfallsförsäkring

och å andra sidan kort sjuk- och olycksfallsförsäkring, att hänsynen till

innehavarna av försäkring av förstnämnda slag icke synes kräva, att tillgångar

motsvarande säkerhetsfonden för livförsäkring och lång sjuk- och

olycksfallsförsäkring skall behöva specialredovisas och pantsättas blott på

den grund att ett livförsäkringsbolag eller ett bolag för lång sjuk- och

olycksfallsförsäkring på sitt program upptager jämväl sådan sjuk- och

olycksfallsförsäkring, som icke kräver grunder och jämväl i övrigt får bedrivas

enligt skadeförsäkringsregler. På motsvarande sätt synes den omständigheten

att enligt de sakkunnigas förslag vissa livförsäkringsformer

kan befrias från krav på grunder m. in. icke behöva medföra ett krav på

specialredovisning och pantsättning av tillgångar motsvarande säkerhetsfonden

för resterande livförsäkringar. De sakkunniga är av den meningen,

att eu förening av olika personförsäkringsformer i samma försäkringsbolag

icke bör utlösa ett krav på specialredovisning och pantsättning av tillgångar

motsvarande säkerhetsfonden för de försäkringstyper, som följer livförsäkringsregler.

Först om sistnämnda försäkringsformer meddelas av bolag, som

också meddelar försäkring av annat slag än personförsäkring, synes speciali-egeln

i 277 § FL böra äga tillämpning.

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

Remissyttrandena

De sakkunnigas förslag att gränsen mellan grundbunden och

grundfri sjuk- och olycksfallsförsäkring sänkes från tio till fem år

tillstyrkes av försäkringsinspekiionen, som påpekar att den föreslagna

skärpningen icke medför några större övergångsproblem, eftersom de svenska

försäkringsbolagen för närvarande icke meddelar någon kort sjuk- och

olycksfallsförsäkring för så lång tid som tio år. Maximitiden för de korta

avtalen utgör nu fem år. Inspektionen tillstyrker även förslaget om fakultativ

grundbundenhet för den nya korta sjuk- och olycksfallsförsäkringen.

Även Försäkringsbolagens riksförbund ansluter sig till förslaget om en

uppdelning i lång sjukförsäkring med obligatorisk grundreglering samt kort

sjuk- och olycksfallsförsäkring med fakultativ grundreglering. Förbundet

har heller ingen erinran mot att den nuvarande tioårsgränsen mellan lång

och kort annan personförsäkring ersättes med en femårsgräns.

Förbundet avstyrker dock förslaget om en utvidgning av området för den

korta sjukförsäkringen till att omfatta försäkring med lång avtalstid men

med premien »beräknad och bestämd» för högst fem år. Förbundet anför

att nuvarande gruppsjukförsäkring genom förslaget skulle bli en kort försäkring

oavsett avtalstidens längd och villkoren för fortsättningsförsäkring.

För sådan sjukförsäkring bör kravet på grunder icke slopas under de

förutsättningar de sakkunniga angivit. Förbundet erinrar här om att bakgrunden

till förslaget angivits vara de möjligheter att aktivera skälighetsprincipen

på skadeförsäkringsområdet, som i annat sammanhang föreslagits

av de sakkunniga och avstyrkts av förbundet.

I detta sammanhang vill förbundet rikta uppmärksamheten på problemet

med de långa ersättningstiderna. Förbundet anför.

De sakkunniga synes vid gränsdragningen mellan kort och lång försäkring

ha betraktat avtalstiden som avgörande, d. v. s. den tid för vilken försäkringen

har meddelats eller den tid för vilken premien blivit »beräknad

och bestämd». En sjukförsäkring kan emellertid ha meddelats för kort tid

(högst fem år), men bolaget kan ha åtagit sig att i händelse av oavbruten

arbetsoförmåga betala ersättning för längre tid, exempelvis intill viss ålder.

De sakkunniga betonar, att det här kan vara fråga om en betydande skillnad

i ekonomisk risk.

Eftersom former av sjukförsäkring med kort avtalstid men lång ersättningstid

aktualiserats, bl. a. genom den nyligen introducerade gruppsjukförsäkringen,

finns det anledning undersöka hur dylika former lämpligen skall

inordnas i lagstiftningen. För bedrivande av sjukförsäkring med lång ersättningstid

behövs, vare sig försäkringen avtalas för lång eller kort tid, antaganden

om sjukräntevärden för inträffade sjuk- och olycksfall. Sådana värden

bestämmes av antaganden om hur fallen avvecklas alltefter sjukduration

och återstående maximal ersättningstid samt eventuella andra parametrar.

Av samma skäl som stadfästa grunder är motiverade för lång personförsäkring,

synes stadfästa grunder motiverade för beräkning av sjukräntevärden.

Därmed är ej sagt, att man kan nöja sig med en grundreglering enbart

av sjukräntevärdena.

Folksam finner det naturligt att de sakkunniga i konsekvens med sitt förslag

rörande förenklad behandling av vissa livförsäkringsformer stannat för

s. 207 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

207

att inte heller sjuk- och olycksfallsförsäkring, som meddelas för längst

fem år, skall grundbindas. Bolaget understryker de sakkunnigas uppfattning

att enhetliga regler i detta avseende för kort livförsäkring och kort sjuk- och

olycksfallsförsäkring skulle underlätta tillkomsten av kombinerade grundfria

enhetsförsäkringar, som icke minst när det gäller gruppförsäkringar,

skulle kunna visa sig ändamålsenliga. Folksam hänvisar emellertid till att

de sakkunniga ansett sig kunna förorda att kort sjuk- och olycksfallsförsäkring

inte skall grundbindas mot bakgrunden av »den effektiva övervakning,

som försäkringsinspektionen med stöd av de nya stadgandena kan förutsättas

komma att utöva». Bolaget åberopar vad bolaget anfört mot en detaljmässig

skälighetskontroll från inspektionens sida och finner i valet mellan

ett bibehållande av nuvarande ordning på förevarande område och den av

de sakkunniga föreslagna konstruktionen att nuvarande ordning avgjort är

att föredraga.

Enligt Tjunstemännens centralorganisation föreligger från försäkringstagarsynpunkt

ingen erinran mot alt gränsen mellan långa och korta avtal i

sjukförsäkringen fortsättningsvis skall gå vid fem år.

Förslaget att det ej skall krävas särskilda skäl för att med livförsäkringsrörelse

förena annan personförsäkringsrörelse

tillstyrkes av försäkringsinspektionen. Inspektionen konstaterar, att FL:s

allmänna bestämmelse att varje ansökan om utvidgning av verksamheten

skall prövas med hänsyn till behovet gäller, även om kravet på särskilda

skäl bortfaller.

Enligt Försäkringsbolagens riksförbund föreligger det stora svårigheter

alt nu bedöma konsekvenserna av förslaget. Dess inverkan på den fortsatta

branschstrukturen kommer i första hand att vara beroende av tillsynsmyndighetens

tillämpning av 4 § (166 §), vars regler liksom hittills kommer

att ligga till grund för varje koncessionsprövning. Varken av lagtexten

eller av motiveringen framgår det emellertid fullt klart hur det i 2 § använda

uttrycket »särskilda skäl» skall uppfattas ställt mot stadgandet i 4 § (166 §)

1 mom. sista stycket. Biksförbundet instämmer emellertid i de sakkunnigas

uppfattning att frågor om beviljande av koncessionsansökningar bör bedömas

med hänsyn till rådande marknadsläge och försäkringstagarintressena.

Folksam påpekar alt de sakkunniga vid framläggandet av sitt förslag

även diskuterat möjligheten av att ett skadeförsäkringsbolag, som önskar

bedriva kort livförsäkring, skall kunna få tillstånd härtill. Enligt Folksam

hade det varit naturligt om de sakkunniga — i anslutning till sitt förslag att

personförsäkring för längst fem år skall kunna betraktas som annan försäkring

— också föreslagit att skadeförsäkringsbolag skulle få rätt att bedriva

sådan kort försäkring.

Landsorganisationen har intet att invända mot alt all sjuk- och olycksfallsförsäkring

skall kunna drivas även av livförsäkringsbolag men anser att i

och för sig starka skäl också talar för att skadeförsäkringsbolag skall kunna

meddela åtminstone vissa former av livförsäkring.

De sakkunnigas förslag till ändring av reglerna beträffande redovisning

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

och pantsättning av säkerhetsfonden i blandade bolag har

tillstyrkts eller lämnats utan erinran i remissyttrandena.

Departementschefen

Enligt 2 § FL skall bestämmelserna om livförsäkring tillämpas även i

fråga om annan personförsäkring, som meddelas för livstid eller för längre

tid än tio år. Främst får stadgandet sin praktiska betydelse för sjuk- och

olycksfallsförsäkringen, vilken är den enda personförsäkringsform vid sidan

av livförsäkringen som meddelas för längre tid än tio år.

De sakkunniga har föreslagit såsom huvudregel, att livförsäkringsreglerna

skall tillämpas i fråga om all personförsäkring. Beträffande sådan

personförsäkring, som ej är livförsäkring och som meddelas för längst fem

år eller mot premie som är beräknad och bestämd för längst denna tid, skall

bolagen dock äga välja mellan att tillämpa livförsäkringsbestämmelser med

bl. a. grundbundenhet eller att driva försäkringen enligt skadeförsäkringsreglerna.

De sakkunnigas förslag, som alltså närmast innefattar en förskjutning

av gränsen för den sjuk- och olycksfallsförsäkring som skall följa livförsäkringsregler,

har i och för sig godtagits av de remissinstanser som berört

frågan. Försäkringsbolagens riksförbund och Folksam vänder sig emellertid

mot att förslaget, såvitt det avser utvidgning av det nuvarande området

för grundfri sjuk- och olycksfallsförsäkring, genomföres under den av de

sakkunniga angivna förutsättningen att skälighetsgranskningen intensifieras

enligt deras förslag.

För egen del finner jag de sakkunnigas förslag i denna del erbjuda bestämda

fördelar. Sänkningen av tioårsgränsen för grundbunden försäkring

till fem år innebär en anpassning av FL:s bestämmelser till rådande praxis,

enligt vilken sjuk- och olycksfallsförsäkring utan grunder icke meddelas för

längre tid än fem år. Till följd av att den föreslagna gränsdragningen överensstämmer

med den tidigare förordade gränsen mellan livförsäkring, som

skall kunna drivas utan grunder, och annan livförsäkring underlättas tillkomsten

av kombinerade enhetsförsäkringar. Särskilt inom gruppförsäkringsområdet

kan denna nya möjlighet visa sig värdefull.

Beträffande det av försäkringsbolagens riksförbund upptagna problemet

om korttidsförsäkring med lång ersättningstid vill jag påpeka, att en

sådan försäkringsform för närvarande icke är grundbunden i annat än

sådant speciellt avseende som t. ex. avsättning för livräntebetalning i anledning

av inträffat försäkringsfall. Det nu förordade förslaget öppnar

emellertid möjlighet för bolag som önskar det att få försäkring

av denna typ fullständigt grundreglerad. Tillräckliga erfarenheter torde

icke föreligga för att nu införa särbestämmelser om obligatorisk grundreglering

för dessa försäkringar. Det bör ankomma på försäkringsinspektionen

att med särskild uppmärksamhet följa utvecklingen på detta speciella

försäkringsområde.

s. 209 Kontrollera mot PDF

209

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

De sakkunnigas förslag att särskilda skäl icke längre skall krävas för

förening med livförsäkringsrörelse av rörelse, som uteslutande avser personförsäkring,

godtages eller lämnas utan erinran av remissinstanserna. Jag

förordar att förslaget genomföres. Såsom försäkringsinspektionen framhållit

kommer även i fortsättningen utvidgning av livförsäkringsrörelse till att

avse annan personförsäkring att få prövas från allmän behovssynpunkt.

Vid bedömningen av dylika koncessionsfrågor torde böra beaktas det allmänna

försäkringstagarintresset av att personförsäkringar av närbesläktat

slag kan erhållas i samma försäkringsbolag. Betydelse bör även tillmätas

det förhållandet att förening av liv- och annan personförsäkring i samma

bolag är ägnad att främja utvecklingen mot kombinerade enhetsförsäkringar,

vid vilka dödsfalls-, sjukdoms- och olycksfallsförsäkringsmomenten icke

redovisningsmässigt behöver särskiljas.

Jag delar de sakkunnigas mening att alltjämt särskilda skäl skall fordras

för att skadeförsäkringsbolag, som icke enbart bedriver personförsäkring,

skall få förena livförsäkring med sin rörelse. I vilka fall sådana särskilda

skäl skall anses vara för handen är vanskligt att generellt säga, helst

då fråga är om ett försäkringsområde under utveckling där bedömningarna

kan väntas skifta med de ändrade förhållandena. I huvudsak kan jag instämma

i de sakkunnigas allmänna synpunkter härpå. Koncessionspolitiken

på detta område bör bedrivas med beaktande av de vinster för försäkringstagarnas

del som kan ligga i att den framdeles grundfria livförsäkringen

kan förenas med likartad sjuk- och olycksfallsförsäkring i skadeförsäkringsbolagen.

Vid koncessionsgivningen bör självfallet allmänna behovssynpunkter

beaktas. Såsom förutsättning för att skadeförsäkringsbolag skall

få upptaga ifrågavarande livförsäkringsrörelse bör även gälla, att bolagen

redan med gott resultat driver mera omfattande personförsäkring.

De sakkunnigas förslag om lättnad i fråga om redovisning av säkerhetsfond

för bolag som med livförsäkring förenar enbart annan personförsäkring

har godtagits av remissinstanserna och jag biträder förslaget.

Vad nu anförts föranleder förslag till ändring av 2 och 277 §§ FL.

G. Försäkringsvillkor och skadereglering

Gällande rätt och det faktiska läget

På försäkringsvillkorsområdet härskar i stor utsträckning

avtalsfrihet. Det förekommer dock vissa inskränkningar i denna frihet. Härutinnan

må främst erinras om att försäkringsavtalslagen innehåller vissa

särskilda bestämmelser, som är av tvingande natur, och att därutöver 34 §

samma lag föreskriver, att om försäkringsvillkor, som avviker från försäkringsavtalslagen,

i något fall skulle leda till uppenbar obillighet, det må,

ändå att vad om avtal i allmänhet gäller ej föranleder därtill, kunna jämkas

eller lämnas utan avseende, där sådant kan anses överensstämma med en

14 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 171

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

god försäkringspraxis. Påpekas kan i detta sammanhang också, att vid

vissa typer av försäkring, som meddelas av enskilda försäkringsbolag, försäkringsavtalens

innehåll till större eller mindre del kan vara fastslaget i

speciella lagar. Yrkesskadeförsäkring och trafikförsäkring måste uppfylla de

krav på dylik försäkring, som uppställes i lagen om yrkesskadeförsäkring

och lagen om trafikförsäkring å motorfordon. Vid livförsäkringar och andra

försäkringar, för vilka jämlikt FL grunder skall finnas, föreligger vidare

den inskränkningen i avtalsfriheten för försäkringsbolagen, att dessa icke

äger träffa avtal, som strider mot grunderna.

Frågan i vilken mån skaderegleringen ligger inom försäkringsinspektionens

tillsynsområde är föremål för delade meningar. Enighet torde

emellertid råda därom, att det beträffande sådana försäkringar, för vilka

grunder finnes, måste anses ingå i försäkringsinspektionens befogenheter

att kontrollera, att vid utbetalande av ersättning vid inträffade försäkringsfall

m. m. grunderna icke åsidosältes. Jämlikt lagen om trafikförsäkring å

motorfordon faller det vidare inom försäkringsinspektionens kompetensområde

att utöva tillsyn över skaderegleringen i trafikförsäkring. I trafikförsäkringslagen

stadgas i detta ämne, att om det sätt, varpå inträffade skador

regleras, giver skälig anledning till anmärkning, försäkringsinspektionen har

att göra anmälan därom hos Kungl. Maj :t, som, där så prövas erforderligt,

förelägger anstalten att inom viss tid vidtaga åtgärder för rättelses vinnande

eller återkallar dess tillstånd att meddela trafikförsäkring.

Enligt 288 § FL äger försäkringsinspektionen meddela de erinringar i

fråga om försäkringsbolags verksamhet, som inspektionen finner påkallade.

Inspektionen skall också enligt samma paragraf ingripa med föreläggande

gentemot bolaget eller styrelsen att inom viss tid vidtaga de åtgärder, som

prövas påkallade. Sådant föreläggande skall, förutom i vissa särskilt angivna

fall, tillgripas då eljest allvarlig anmärkning mot försäkringsbolags verksamhet

föreligger.

Vad angår trafikförsäkringen må i detta sammanhang nämnas, att enligt

de för trafikförsäkringsanstalterna gällande koncessionsvillkoren det åligger

dessa anstalter att upprätta och bekosta en gemensam skaderegleringsnämnd,

till vilken vid godvilliga uppgörelser vissa viktigare ersättningsfrågor

skall för yttrande liänskjutas, innan erbjudande om uppgörelse lämnas

ersättningslagaren.

Såvitt rör den av de s. k. arbetsgivarbolagen bedrivna yrkesskadeförsäkringen

må erinras om att varje ersättningsbeslut av dylikt bolag — liksom

motsvarande beslut av riksförsäkringsanstalten — kan kostnadsfritt överklagas

och omprövas hos en för ändamålet inrättad administrativ domstol,

försäkringsrådet. I övrigt faller tvister angående försäkringsbolagens skadereglering

inom de allmänna domstolarnas kompetensområde, i den mån icke

förbehåll gjorts om tvists hänskjutande till skiljemän.

I betänkandet anföres, alt den rättsliga frihet, som försäkringsbolagen i stor

utsträckning har i fråga om utformningen av försäkringsvillkoren, icke i

praktiken medfört, att det blivit stora olikheter mellan skilda försäkringsbo
-

s. 211 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

211

lags försäkringsvillkor. Sett i stort är försäkringsvillkoren i en och samma

försäkringsgren ungefär desamma i alla försäkringsbolag, även om på olika

punk ler avvikelser förekommer bolag emellan. Icke minst konkurrensen bar

bidragit till att om ett försäkringsbolag genomför ändringar av försäkringsvillkoren,

innefattande förbättringar för försäkringstagarna, de andra

bolagen brukar följa efter. I icke obetydlig utsträckning förekommer vidare

särskilda anordningar, som medför enhetliga försäkringsvillkor. Jämväl på

skaderegleringens område har i olika former åtgärder vidtagits, som i högre

eller lägre grad ger garantier för enhetlighet mellan olika försäkringsbolag.

Härmed är dock icke sagt, att ej skiljaktigheter i skaderegleringshänseende

kan förekomma mellan skilda försäkringsbolag.

Såsom tidigare omnämnts samarbetar på skadeförsäkringsområdet vissa

försäkringsbolag i fråga om premiesättningen i bl. a. tarifföreningar. En följd

av premiesamarbetet är, att ifrågavarande försäkringsbolag inom ramen för

dessa föreningar enats jämväl om utformningen av de allmänna försäkringsvillkoren.

I fråga om stor och liten livförsäkring var premierna i september

1959 gemensamma för samtliga i branschen arbetande försäkringsbolag.

Såvitt rör de allmänna försäkringsvillkoren för livförsäkring är läget

det, att de flesta livförsäkringsbolagen träffat avtal om tillämpning av

enahanda dylika villkor. Vissa bolag är emellertid anslutna till ifrågavarande

avtal endast i vad gäller stor livförsäkring. Ett enda livförsäkringsbolag står

helt utanför berörda avtal men tillämpar dock för stor försäkring försäkringsvillkor,

som sakligt i huvudsak överensstämmer med de av de övriga livförsäkringsbolagen

tillämpade.

Exempel finnes på försäkringsbolag, som inrättat särskilda organ för kontakt

med olika försäkringstagargrupper. Dessa kontaktorgan torde enligt de

sakkunniga kunna vara av värde bl. a. för vederbörande bolags utformning

av de allmänna försäkringsvillkoren.

Där -—- även utan att något premiesamarbete förekommer — olika försäkringsbolag

tillämpar samma eller i stort sett samma allmänna försäkringsvillkor,

kan det te sig önskvärt, att ett samarbete kommer till stånd

rörande tolkningen av ifrågavarande försäkringsvillkor. Jämväl i andra frågor,

som rör skaderegleringen, kan i enhetlighetens och rättssäkerhetens

intresse ett samarbete mellan flera försäkringsbolag befinnas önskvärt. Mot

denna bakgrund har försäkringsbolagen på eget initiativ inrättat åtskilliga

gemensamma, rådgivande organ för tolkning av försäkringsvillkor och för

handläggning av vissa skaderegleringsfrågor, och dessa organ bar vunnit

en vidsträckt anslutning från bolagens sida. I organens konstruktion och

i de trätfade personvalen kan utläsas en strävan efter anordningar, som

garanterar att de gemensamma organens ställningstaganden sker utan ensidigt

beaktande av försäkringsbolagsintressena. Försäkringsbolag, som står

utanför nu ifrågavarande samarbete, har konstruerat egna skadeprövningsnämnder,

i vilka representanter för försäkringstagarintresset ingår. Åtminstone

ett exempel finnes även på försäkringsbolag, som är anslutet till de gemensamma

villkorstolknings- och skaderegleringsnämnderna men som där
-

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kungi. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

jämle inrättat en egen skadeprövningsnämnd, vari inflytande beretts representanter

för försäkringstagarna. De olika nämndernas rådgivande yttranden

följes i allmänhet alltid av bolagen. För en kollektivförsäkring har ett bolag

i samarbete med vederbörande organisation inrättat en särskild villkorstolknings-

och skadeprövningsnämnd, vars utlåtanden i angivna frågor blir bindande

för bolaget.

De sakkunniga redogör i detta sammanhang för ett antal inom försäkringsvärlden

förekommande villkorstolknings- och skaderegleringsnämnder m. m.,

vilka inrättats på frivillighetens väg. Dessutom lämnas en närmare redogörelse

för den i trafikförsäkringsanstalternas koncessionsvillkor föreskrivna

Trafikförsäkringsanstalternas nämnd. Härom må hänvisas till betänkandet

(s. 317 ff).

Lagstiftningen om försäkringsrörelse i Danmark innehåller, såvitt rör allmänna

försäkringsvillkor på skadeförsäkringsområdet, inga bestämmelser

om prövning av offentlig myndighet. Bolagsordningarna innehåller dock

ofta en rad bestämmelser av villkorsnatur. I regel gäller detta dock endast

ömsesidiga bolag, vilkas verksamhet är begränsad lokalt eller till viss personkrets.

Där villkorsbestämmelser ingår i bolagsordningarna, måste reglerna

stå i överensstämmelse med bestämmelserna i den danska försäkringsavtalslagen

och därutöver vara försvarliga och skäliga samt anpassade

med hänsyn till bolagets förhållanden. I fråga om de allmänna livförsäkring

svillkoren gäller andra bestämmelser. Till framställning om tillåtelse

att driva livförsäkringsrörelse skall fogas, bl. a., sökandebolagets allmänna

försäkringsvillkor. Dessa blir sålunda föremål för offentlig myndighets

prövning. Ändringar i dessa försäkringsvillkor kan icke tillämpas, förrän

de blivit prövade i samma ordning.

Tillsynslagen i Finland innehåller inga regler om prövning av försäkringsbolagens

allmänna försäkringsvillkor. I bolagsordning för försäkringsbolag

får enligt uttryckligt stadgande bestämmelser, som hänför sig till avtalsförhållandet,

icke intagas. Försäkringsvillkoren för lagstadgad olycksfallsförsäkring

och trafikförsäkring fastställes enligt speciallagar av socialministeriet.

Försäkringsbolagen är skyldiga att bringa även andra försäkringsvillkor

till ministeriets kännedom.

Gällande tillsynslag i Norge kräver, att vid framställning om tillstånd

att driva livförsäkringsrörelse fogas de allmänna försäkringsvillkoren, som

således blir föremål för prövning. Jämväl ändring i villkoren förutsätter offentlig

myndighets tillåtelse. I stort sett enahanda regler gäller enligt det i

Ilandet föreliggande förslaget till ny lag om livförsäkringsverksamhet. Någon

prövning av allmänna försäkringsvillkor på skadeförsäkringens område förutsattes

icke i lagen.

Några bestämmelser om skaderegleringen återfinnes icke i de övriga nordiska

ländernas tillsynslagar.

s. 213 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

213

De sakkunniga

Försäkringsvillkor

De sakkunniga påpekar inledningsvis vissa olikheter mellan

liv- och skadeförsäkringsvillkor. På livförsäkringsområdet

är försäkringsvillkoren förhållandevis enkla och kortfattade. Detta sammanhänger

bl. a. med att vid livförsäkring på grund av riskens natur försäkringsgivarens

betalningsskyldighet kan göras ganska absolut. De friskrivningar

från ansvar i vissa fall, som livförsäkringsvillkoren innehåller,

har kunnat göras mycket begränsade. Till försäkringsvillkorens enkla utformning

vid livförsäkring har också bidragit, att försäkringsgivarens förpliktelse

regelmässigt avser utbetalning av en entydigt bestämd penningsumma

vid en klart definierad tidpunkt eller under en exakt definierad tidrymd.

Någon skadevärdering är icke aktuell inom livförsäkringen. En annan

omständighet, som förenklar villkorsutformningen på livförsäkringsområdet,

är att de grunder, vilka ett livförsäkringsbolag skall ha och vilka

stadfästes av Kungl. Maj :t eller försäkringsinspektionen, innehåller bestämmelser,

som på vissa punkter undanröjer behovet av särskilda avtalsbestämmelser

rörande försäkringsgivarens och försäkringstagarens inbördes

rättigheter och skyldigheter.

Inom skadeförsäkringen är försäkringsvillkoren i allmänhet betydligt utförligare.

Redan beskrivningen av den eller de risker, för vilka försäkringsbolaget

ikläder sig ansvarighet, kan taga ganska stort utrymme i anspråk.

På grund av riskernas karaktär kräves vid skadeförsäkring i allmänhet en

tämligen utförlig definition av de risker, som försäkringsbolaget täcker.

Avgränsningen mot de risker, som icke skall omfattas av försäkringsavtalet,

kan medföra svårigheter vid utformningen av försäkringsvillkoren.

En såvitt möjligt entydig avgränsning måste dock komma till stånd. En

utvidgning av försäkringsbolagets ansvarighet till ytterligare risker kan

nämligen ge ett skadeförsäkringsavtal en i mycket annan karaktär och

kan till följd härav kräva en helt annan premiesättning än eljest. Då det

på skadeförsäkringens område i allmänhet är fråga om att lämna ersättning

för den ekonomiska skada, som den försäkrade vid inträffat försäkringsfall

lidit, måste försäkringsvillkoren vidare ofta tyngas med olika bestämmelser

om hur skadeuppskattningen skall ske och om åtgärder för begränsning

av skadan m. m. Jämväl på andra punkter erfordras ofta särskilda bestämmelser.

Framför allt vid vissa typer av skadeförsäkringar kan försäkringsvillkoren

bli mycket omfattande.

De sakkunniga behandlar härefter frågan om försäkringsinspektionens

nuvarande befogenheter och framhåller att inspektionens

övervakning hittills icke tagit sikte på försäkringsvillkoren i allmänhet.

Huvudvikten har länge legat på kontrollen av försäkringsbolagens

soliditet. När programmet för tillsynen utvidgades i samband med införandet

av skälighetsprincipen, blev det frågan om skäligheten av det pris, vilket

försäkringstagarna har att erlägga för sina försäkringar, som, vid si
-

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Kungl. Maj. ts proposition nr 171 år 1961

dan av soliditetsspörsmålen, kom i centrum för uppmärksamheten. Kostnaderna

för försäkringarna skulle hållas inom skäliga gränser och även på

skäligt sätt fördelas mellan olika försäkringstagare. Någon utvidgning av

skälighetsprincipen till att omfatta även andra sidor av försäkringsbolagens

verksamhet än kostnadssidan genomfördes icke.

De sakkunniga erinrar dock om att 1945 års försäkringsutredning tangerade

frågan om en utvidgning av skälighetsprincipen till att omfatta jämväl

försäkringsvillkoren över huvud taget. Under hänvisning till den förenkling

av villkoren, som genomförts, och till förefintligheten av 34 § försäkringsavtalslagen

ansåg sig emellertid utredningen icke böra föreslå någon

särskild skälighetsprövning av de av försäkringsbolagen tillämpade försäkringsvillkoren

men förutsatte, att utvecklingen på området komme att med

uppmärksamhet följas av försäkringsinspektionen.

Något hinder möter icke i och för sig för försäkringsinspektionen att

— i den utsträckning tillgängliga personalresurser medger det — ägna

uppmärksamhet åt olika villkorsfrågor och att upptaga överläggningar med

försäkringsbolagen angående försäkringsvillkorens utformning. Detsamma

gäller beträffande innehållet i försäkringsbolagens olika formulär även såvitt

fråga icke är om försäkringsvillkor i juridisk bemärkelse. Innehållet

i de förmånstagarförordnande, som försäkringsbolag kan låta trycka på

formulär till livförsäkringsavtal, kan sålunda exempelvis ge inspektionen

anledning till överläggningar med vederbörande försäkringsbolag, fastän

förordnandena i fråga icke har karaktären av försäkringsvillkor utan möjlighet

finnes för de enskilda försäkringstagarna att göra förmånstagarförordnanden

av annat innehåll. På försäkringsvillkorsområdet och angränsande

fält har således försäkringsinspektionen i dag möjlighet att verka på

övertygelsens väg. Härutinnan intager emellertid inspektionen icke någon

särställning. Även en enskild institution, exempelvis en intresseorganisation,

kan verka på i princip samma sätt, låt vara att kanske försäkringsinspektionens

uppfattning tillägges en särskild vikt på grund av inspektionens

förvaltningsrättsliga ställning.

Utöver vad nu sagts torde försäkringsinspektionen för närvarande i stort

sett sakna lagliga möjligheter att tillvarataga försäkringstagarintresset på

villkorsområdet och angränsande fält. Fastän den valuta, som den enskilde

försäkringstagaren erhåller för sin premie, i mycket beror på försäkringsvillkorens

innehåll och fastän beskaffenheten av denna valuta kan vara av

större betydelse för den enskilde än premiens höjd, synes det icke falla

inom inspektionens kompetensområde att direkt ingripa gentemot ett försäkringsbolag,

som tillämpar olämpliga försäkringsvillkor m. m. Icke ens

i uppenbara och allvarliga fall synes inspektionen ha befogenhet att genomdriva,

att ett försäkringsbolag ändrar sina villkor eller formulär. Då

villkorsfrågor och liknande icke beröres i FL, torde i dylika frågor enligt

de sakkunniga någon laga grund icke finnas för försäkringsinspektionen att

ingripa i de former, som angives i 288 § FL. De sakkunniga bortser härvid

s. 215 Kontrollera mot PDF

215

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

från sådana fall, där försäkringsavtalens innehåll strider mot de av Kungl.

Maj :t eller försäkringsinspektionen för bolaget stadfästa grunderna.

Enligt de sakkunnigas mening står det icke i överensstämmelse med försäkringstagarnas

intressen, att frågor rörande försäkringsbolagens försäkringsvillkor

och formulär i stort sett faller utanför försäkringsinspektionens

tillsyn, och de sakkunniga framlägger vissa förslag till förbättring

av försäkringstagarskyddet. Visserligen finnes, anför de

sakkunniga, den tidigare nämnda bestämmelsen i 34 § försäkringsavtalslagen

om jämkning i vissa fall av försäkringsvillkor. Det skydd, som härigenom

beredes försäkringstagarna, kan emellertid i många fall ha mera

teoretisk än praktisk betydelse. Naturligtvis är det av värde, att möjlighet

finnes för den enskilde att rättegångsvägen få ett uppenbart obilligt försäkringsvillkor

jämkat eller lämnat utan avseende i vissa fall. Det praktiska

värdet av bestämmelsen förringas dock av att flertalet enskilda försäkringstagare

av kostnadsskäl och med hänsyn till försäkringsbolagens

mycket större resurser i olika avseenden torde draga sig för att inleda rättegång.

Härtill kommer att en tillämpning av 34 § försäkringsavtalslagen endast

har verkan i det enskilda, av rättegången berörda fallet. Vidare måste

ihågkommas, att 34 § försäkringsavtalslagen endast siktar på uppenbart

obilliga försäkringsvillkor. Villkor och formulär, som försäkringsbolagen

använder, kan emellertid vara klart olämpliga utan att de innesluter några

uppenbart obilliga försäkringsvillkor. Enligt de sakkunnigas mening kan

därför icke 34 § försäkringsavtalslagen ensam anses vara ett ändamålsenligt

medel att tillvarataga försäkringstagarintresset på villkorsområdet och

angränsande fält. Bestämmelsen synes böra kompletteras med något lämpligt

utformat stadgande i FL.

Till stöd för uppfattningen att försäkringsbolagens försäkringsvillkor

och formulär icke bör vara undandragna försäkringsinspektionens tillsyn

åberopar de sakkunniga, att det icke blott är den ekonomiska teknik, varpå

försäkringsverksamheten är uppbyggd, och frågan om premiesättningens

skälighet som allmänheten har svårt att tränga in i. Det är icke blott på det

ekonomiska och försäkringsmatematiska området, som den stora massan

försäkringstagare har behov av stöd av en speciellt sakkunnig myndighet,

som vakar över att försäkringstagarintressena icke åsidosättes. Även det

närmare innehållet i de åtaganden, som försäkringsbolagen gör såsom valuta

för de erhållna premierna, kan te sig oklart för de enskilda försäkringstagarna.

Avfattningen av försäkringsbreven med tillhörande villkor är ofta

sådan, att den stora allmänheten har svårigheter att få en exakt bild av

rättsläget. Detta sammanhänger med karaktären av försäkringsbolagets

prestation. Bolaget övertager en eller flera risker. Behov föreligger ofta att

noggrant avgränsa de risker, bolaget står, från övriga risker. Vidare föreligger

behov att även på andra punkter reglera parternas rättsställning.

Försäkringsvillkoren har till uppgift att entydigt angiva försäkringsgivarens

och försäkringstagarens skyldigheter och rättigheter. Samtidigt är det

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

ett önskemål att villkoren göres kortfattade. Det kan under sådana förhållanden

svårligen undvikas, att försäkringsvillkoren delvis kommer att

likna lagtext och anknyter till det språkbruk, som samhället använder i

lagar och författningar. Då det är rättsliga frågor som behandlas, blir det,

för skapande av största möjliga exakthet, nödvändigt att utnyttja gängse

juridiska begrepp. Även om försäkringsvillkoren förenklas så mycket som

möjligt — och försäkringsbolagen har länge gjort ansträngningar härför

•—- torde det vara svårt för allmänheten att få en fullständigt klar bild av

rättsläget. Liksom soliditets- och skälighetsfrågorna icke kan i detalj analyseras

av andra än försäkringsmatematiska och statistiska experter, kan

villkorssidan på många punkter icke sakkunnigt bedömas av andra än personer

med juridisk utbildning. Även på villkorsområdet och angränsande

fält föreligger det därför ett behov av att allmänheten erhåller stöd av en

sakkunnig myndighet, som i lämplig utsträckning kontrollerar att försäkringstagarintressena

icke åsidosättes. Samtidigt torde, såsom i annat sammanhang

understrykes, försäkringstagarnas representanter i styrelserna

böra ägna särskild uppmärksamhet åt bl. a. villkorsfrågorna.

En annan omständighet, som talar för att försäkringstagarintresset jämväl

på villkorsområdet bör tillvaratagas i särskild ordning, är att i allt

fall såvitt angår de slag av försäkringar, som riktar sig till den stora allmänheten,

försäkringsavtalens närmare utformning icke är resultatet av

förhandlingar mellan två parter utan helt dikteras av försäkringsgivarna.

Då det i stort sett är försäkringsbolagen ensamma som bestämmer försäkringsvillkorens

utformning, torde behovet av en speciell bevakning av

försäkringstagarintresset på villkorsområdet och angränsande fält vara

större än eljest.

Flera skäl talar således för att försäkringsvillkoren och försäkringsbolagens

formulär i övrigt icke längre skall vara i stort sett undandragna från

försäkringsinspektionens tillsynsverksamhet. En viss skyldighet för försäkringsbolagen

att anmäla sina försäkringsvillkor och formulär till inspektionen

synes böra införas. En dylik anmälningsskyldighet framstår också

såsom naturlig på grund av det samband som finnes mellan å ena sidan

försäkringsvillkoren och å andra sidan premierna, beträffande vilka sistnämnda

i annat sammanhang i detta betänkande en utvidgad anmälningsskyldighet

föreslagits. Erinras må därom att premierna i realiteten kan

ändras, även om själva premietariffen förblir oförändrad. Detta är främst

fallet, om försäkringsvillkoren ändras på ett sätt, som kan sägas innebära

en utökning eller en reduktion av det riskskydd, som erhålles för den tidigare

fastställda premien.

I detta sammanhang anmärker de sakkunniga, att de ehuru någon genomgång

av förekommande villkor och formulär icke företagits dock erhållit

kännedom om flera exempel på försäkringsvillkor m. m„ som ur försäkringstagarsynpunkt

synes anmärkningsvärda eller diskutabla. De sakkunniga

anför.

Nämnas må, att ett försäkringsbolag meddelar en s. k. rehabiliteringsförsäkring,

vid vilken försäkringsvillkoren icke tillerkänner de försäkrade nå
-

s. 217 Kontrollera mot PDF

217

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

gon juridisk rätt till ersättning. Enligt villkoren är det försäkringsbolaget

som bestämmer om och i vilken utsträckning ersättning skall lämnas (sedan

yttrande i varje särskilt fall inhämtats trän vederbörande fackliga organisation

och sedan ärendet behandlats i en för detta ändamål inrättad

nämnd). Ett annat exempel är, att ett försäkringsbolag i sina tryckta formulär

till grupplivförsäkringsavtal intagit ett förmånstagarförordnande,

som bl. a. innehåller, att om försäkringstagaren varken efterlämnar make

eller bröstarvingar, den eller de personer är förmånstagare, som försäkringsbolaget

finner ha varit för sin försörjning beroende av försäkringstagaren

eller ha bekostat dennes begravning. Starka skäl synes tala för att ett förmånstagarförordnande

icke är juridiskt giltigt, när på sätt här sker det lägges

i försäkringsgivarens hand att efter försäkringstagarens död trätfa det

slutliga avgörandet rörande vem som skall anses berättigad till utfallande

försäkringsbelopp. Nämnas må slutligen, att vissa försäkringsbolag, som

träffat överenskommelser om gemensamma försäkringsvillkor i vissa

branscher, uppgjort hemliga överenskommelser och rekommendationer, som

anknyter till berörda villkor. Sistnämnda överenskommelser och rekommendationer

åberopas icke i korrespondens eller vid diskussion med försäkringstagarna.

Till en del innehåller de en liberalisering av försäkringsyillkoren i

vissa hänseenden. Ur försäkringstagarsynpunkt synes det emellertid mindre

tillfredsställande, att försäkringsvillkoren är snävare utformade än de är

avsedda att tillämpas i praktiken. Försäkringsvillkorens innehåll synes böra

vara sådant, att de normer, som följes vid skaderegleringen, direkt framgår

av villkoren.

De sakkunniga föreslår, att i 281 § FL intages en bestämmelse av innehåll,

att i den omfattning försäkringsinspektionen bestämmer det åligger

styrelsen och verkställande direktören i försäkringsbolag att till inspektionen

insända bolagets formulär till försäkringsbrev, försäkringsvillkor och

andra handlingar, som rör förhållandet till försäkringstagarna. Samtidigt

bör föreskrivas, att där försäkringsinspektionen så bestämt, nyssnämnda

bolagsorgan skall, innan beslut fattas om ändring av insänt formulär, meddela

inspektionen den avsedda ändringen. Bestämmelserna bör äga tillämpning

både på livförsäkring och på skadeförsäkring. Undantag föreslås dock

— liksom i fråga om skälighetsprincipen — kunna göras för verksamhet i

utlandet samt för sjö- och transportförsäkring här i riket.

Därigenom att det lägges i försäkringsinspektionens hand att bestämma

den omfattning, i vilken formulär till försäkringsbrev, försäkringsvillkor

m. in. skall insändas till inspektionen, får försäkringsinspektionen enligt

de sakkunniga möjlighet att i första hand inrikta sin villkorsövervakning

på sådana försäkringstyper, som är av mest allmänt intresse för försäkringstagarna.

En dylik begränsning medför också, att skyldigheten all insända

villkor m. in. icke på något sätt kan bli betungande för försäkringsbolagen.

Där villkoren är utformade av tarifförening eller liknande sammanslutning,

kan föreningen fullgöra rapporlskyldigheten beträffande villkoren

för samtliga anslutna bolags räkning, vilket ytterligare minskar det

av reformen förorsakade besväret för de enskilda bolagen. Genom de föreslagna

bestämmelserna öppnas möjlighet för försäkringsinspektionen alt i

den omfattning, som försäkringstagarintressena påkallar, granska såväl

gällande försäkringsvillkor som planerade ändringar av villkoren. Icke

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

minst möjligheten för inspektionen att innan en villkorsändring slutligt genomföres

ge uttryck åt sin uppfattning om ändringens lämplighet ur försäkringstagarsynpunkt

kan enligt de sakkunnigas mening vara av värde.

Skadereglering

Vad angår skaderegleringen avvisar de sakkunniga tanken på lagföreskrifter

rörande särskild försäkringstagarrepresentation vid skaderegleringen.

Det väsentliga för försäkringstagarna i skaderegleringssammanhang

är enligt de sakkunnigas uppfattning, att försäkringsbolagen och de i allmänhet

rådgivande nämnder, som förekommer på området, är utrustade

med all den sakkunskap, icke minst juridisk, som erfordras för en riktig

skadereglering. För att förstärka garantierna för eu riktig skadereglering

föreslår de sakkunniga, att försäkringsinspektionens tillsynsbefogenheter

utvidgas till att omfatta jämväl skaderegleringen.

De sakkunniga utvecklar sina synpunkter angående försäkringstagarrepresentation

vid skaderegleringen sålunda.

Det allmänna intrycket synes vara, att försäkringsbolagens handläggning

av förekommande ersättningsärenden fyller högt ställda anspråk på rättvisa

i förhållande till försäkringstagarna. Från bolagens egen sida har åtgärder

av skilda slag vidtagits för att trygga en riktig skadereglering och

även i stor utsträckning för att skapa garantier för en enhetlig behandling

av likartade problem. Bland annat har försäkringsbolagen, såsom tidigare

nämnts, inrättat ett antal skadeprövnings- och villkorstolkningsnämnder,

vilka enligt fastställda regler avgiver utlåtande i vissa till nämnderna remitterade

ärenden av olika slag. En nämnd, Trafikförsäkringsanstalternas

nämnd, är föreskriven i koncessionsvillkoren för vederbörande försäkringsgren.

Nämndernas utlåtanden tjänar till ledning för försäkringsbolagen i

deras skadereglering. Nämnderna består icke blott av personer från försäkringsväsendet

med erfarenhet av skadereglering in. m. utan även av sakkunniga

utan anknytning till bolagsvärlden. I en del fall har till nämnderna

knutits jämväl representanter för försäkringstagarna. Från försäkringsinspektionens

sida har uttalats, att skäl syntes tala för att försäkringstagarna

eller andra representanter för det allmänna intresset mera allmänt

bleve företrädda inom nämnderna. Enligt de sakkunnigas uppfattning kan

det vara av visst värde, icke minst ur goodwillsynpunkt, att nämnderna i

fråga i större utsträckning än nu är fallet innesluter representanter för försäkringstagarna.

Något krav härpå synes emellertid icke böra uppställas av

statsmakterna. Det synes icke vara en för tryggande av försäkringstagarnas

rätt ändamålsenlig anordning att kräva, att försäkringstagarrepresentanter,

i allmänhet lekmän, obligatoriskt skall ha säte i sådana skadeprövningsoch

villkorsnämnder, som försäkringsbolagen inrättat, eller eventuellt till

och med taga del i bolagens direkta skaderegleringsarbete. Skaderegleringen

är nämligen i stort sett en uppgift för sakkunniga och specialister av olika

slag och icke ett arbete av den natur, att lekmän kan göra betydelsefulla insatser.

Skaderegleringen bär till riktpunkt att få fram den försäkringsersättning,

vartill försäkringsavtalet berättigar den skadelidande — icke mer

och icke mindre. Utrymmet för skälighetssynpunkter är därför begränsat i

skaderegleringssammanhang. Försäkringsbolagen och nämnderna har att i

första hand följa de normer, som uppdrages genom gällande lag och rättspraxis.

Det väsentliga för försäkringstagarna i skaderegleringssammanhang

s. 219 Kontrollera mot PDF

219

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

måste anses vara, att försäkringsbolagen och nämnderna är utrustade med

all den sakkunskap, icke minst juridisk, som erfordras för en riktig skadereglering.

Lekmännens möjligheter att göra betydelsefulla insatser är större

när det gäller utformningen av försäkringsvillkoren än när fråga är om

skaderegleringen. I annat sammanhang framhåller de sakkunniga, att försäkringstagarrepresentanterna

i försäkringsbolagens styrelser bör ägna uppmärksamhet

åt utformningen av försäkringsvillkoren.

Förstärkningen av garantierna för en riktig skadereglering anser de sakkunniga

såsom nyss nämnts bör ske genom att försäkringsinspektionens tillsynsbefogenheter

utvidgas till att omfatta jämväl skaderegleringen. Starka

skäl synes de sakkunniga tala för en sådan utvidgning. Med hänsyn till den

centrala betydelse, som skaderegleringen har för försäkringstagarna, anser

de sakkunniga det i hög grad befogat, att försäkringsinspektionen äger ingripa

vid eventuella missförhållanden. Vid försäkringsinspektionens inspektioner

av försäkringsbolagen torde i större utsträckning än som hittills skett

befattningshavare med juridisk utbildning böra företaga antingen systematiska

genomgångar eller stickprov för att få en klar bild av det sätt, varpå

det inspekterade bolaget sköter sin skadereglering. Konstateras bristfälligheter

på området, bör detta förhållande kunna giva anledning till ingripande

mot vederbörande försäkringsbolag jämlikt 288 § FL. Härigenom stärkes

allmänhetens garantier för att den viktiga sida av försäkringsbolagens

verksamhet, som skaderegleringen utgör, handhaves på ett sätt, som är

anmärkningsfritt ur försäkringstagarsynpunkt.

De sakkunniga understryker, att den föreslagna utvidgningen av försäkvingsinspektionens

befogenheter icke innebär något ingrepp i domstolarnas

kompetens att ensamma avgöra avtalstvister mellan försäkringsbolagen och

enskilda försäkringstagare. Tanken är icke, att försäkringsinspektionen för

enskilda fall skall bli ett slags besvärsinstans, som äger föreskriva att försäkringsbolag

skall reglera en skada på visst bestämt sätt. Avsikten är blott,

att offentligrättsliga ingripanden skall kunna ske mot försäkringsbolag jämväl

vid misskötsel av den sida av rörelsen, som skaderegleringsverksamheten

utgör.

Även om det närmast är skadeförsäkringen som erbjuder skaderegleringsproblem,

synes det befogat att försäkringsinspektionen får rätt att ingripa

både i livförsäkring och i skadeförsäkring när det sätt, varpå inträffade

försäkringsfall behandlas, giver skälig anledning till anmärkning. I

enlighet med det anförda föreslår de sakkunniga, att katalogen över föreläggandeanledningar

i 288 § 2 mom. FL utvidgas till alt omfatta jämväl

nu angivna fall.

Remissyttrandena

De sakkunnigas förslag i denna del har föranlett starkt kritiska uttalanden

från remissinstanserna, vilka allmänt ställer sig avvisande till de förordade

lagändringarna. Detta gäller särskilt den föreslagna förhandskonirollen

av villkor in. in. Förslaget beträffande skaderegleringen möter också

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

invändningar. Det framhålles bl. a. att de sakkunniga icke åberopat missförhållanden

på skaderegleringsområdet som motiv för sitt förslag utan

tvärtom funnit att det allmänna intrycket synes vara, att försäkringsbolagens

handläggning av förekommande ersättningsärenden fyller högt

ställda anspråk på rättvisa i förhållande till försäkringstagarna.

Frågan om försäkringsinspektionens befogenheter på området diskuteras,

i flera yttranden och därvid ges mera allmänt uttryck för uppfattningen

att inspektionens nuvarande befogenheter för övervakning av villkor och

skadereglering är fullt tillfredsställande från skälighetssynpunkt. En viss.

tvekan kommer till synes i försäkringsinspektionens yttrande. Inspektionen

framhåller att villkorsutformningen och skaderegleringen givelvis är en

utomordentligt viktig sida av försäkringsverksamheten. En bedömning av

de sätt på vilket ett bolag sköter sin rörelse, blir i viss mån ofullständig,

om icke denna del tas med i betraktande. En skälighetskontroll, som bara är

inriktad på priset men icke på den valuta som »varan» ger, vilken valuta i

avsevärd grad bestämmes av villkoren och standarden i skaderegleringen,

blir i någon mån ensidig. En meningsfull bedömning bör inriktas på relationen

mellan pris och valuta. Inspektionen skall givetvis ha möjlighet att

ingripa, när det är tydligt, att försäkringsvillkor är olämpligt utformade

eller att det föreligger anledning till kritik mot ett bolags sätt att sköta sina

skaderegleringar. Det sista innebär då, att inspektionens granskning icke

skall avse att i det enskilda fallet döma i en tvist mellan två parter — eu

uPPgift som självklart endast tillkommer allmän domstol — men väl däremot

leda till en bedömning som hänför sig till bolagets verksamhet som

sådan. Det är också klart att denna bedömning blott kan avse vissa sidor

av skaderegleringsverksamheten, t. ex. hur lång tid som ärendenas handläggning

drar eller i vad mån enkelt konstaterbara felaktigheter eventuellt

kan ha nått någon mera märkbar frekvens. Vad gäller villkorsgranskningen

kan den exempelvis avse alt genom stickprovsförfarande kontrollera tillämpade

villkors överensstämmelse med lagen om försäkringsavtal. Den kan

även avse i vad mån en viss försäkringsform är lämplig eller olämplig med

hänsyn till den valuta som erhålles för premierna. Inspektionen anför vidare

bl. a. följande.

I vissa fall har inspektionen redan klara befogenheter i här berörda hänseenden.

Vad gäller liv- och annan lång personförsäkring innehåller sålunde

de tekniska grunderna åtskilliga bestämmelser om villkor. Varje avvikelse

från grunderna vid villkorsutformning och skadereglering skulle ge

inspektionen anledning att ingripa. Det kan även nämnas, att i den prövning

av trafikförsäkringsverksamheten, som ankommer på inspektionen,

frågor ingår rörande skadereglering. Vidare gäller helt allmänt, att inspektionen

med stöd av 283 och 287 §§ försäkringslagen har möjlighet att taga

del av alla villkor och villkorsändringar ävensom alla slag av skaderegleringsakter.

Sistnämnda befogenheter är endast begränsade av de hänsyn

som måste tas till behovet att undvika, att tillsynsarbetet leder till orimliga

kostnadsbelastningar både för bolagen och för inspektionen.

Frågan huruvida inspektionen — utöver vad ovan angivits — har laglig

s. 221 Kontrollera mot PDF

221

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

befogenhet att ingripa mot försäkringsbolagen beträffande villkorsutformning

och skadereglering har ifrågasatts i den rättsliga debatten. De sakkunniga

hävdar för sin del, att något stöd i lagen icke torde finnas för inspektionen

att på dessa områden meddela förelägganden jämlikt bestämmelserna

i 288 § försäkringslagen. De bygger sin uppfattning på, att nämnda två

sidor av verksamheten icke uttryckligen beröres i något enskilt stadgande i

försäkringslagen, samt på att i förarbetena till nämnda lag något direkt

stöd icke kan erhållas för uppfattningen, att inspektionen på dessa områden

har här diskuterade befogenheter. Snarare anses vissa uttalanden i förarbetena

tyda på motsatsen.

Inspektionen instämmer i, att klarhet på detta område icke nåtts. Inspektionen

vill emellertid å andra sidan påpeka, att såsom en nyhet i 1948 års

försäkringslag införts en bestämmelse, att såsom särskild föreläggandeanledning

skall räknas, att allvarlig anmärkning mot försäkringsbolags verksamhet

föreligger. Denna nyhet infördes utan någon inskränkande kommentar

i förarbetena. Det synes egendomligt, om icke såsom en allvarlig

anmärkning skulle räknas t. ex. ett konstaterat förhållande av systematisk

misskötsel beträffande utbetalning av skadeersättningsbelopp eller tillämpande

av uppenbart olämpliga försäkringsavtal.

Inspektionen stödjer önskemålet, att full klarhet på området bör skapas.

Enligt inspektionen är det möjligt att detta kan ske genom ett uttalande i

proposition, som lämnas utan erinran av riksdagen, men övervägande skäl

synes inspektionen dock tala för ett förtydligande tillägg till själva lagtexten.

Inspektionen fortsätter.

För en sådan komplettering av lagtexten bör emellertid då icke väljas

en form, som har den delvis indirekta karaktär som i föreliggande förslag.

Det föreslagna tillägget till 281 §, i vilket inspektionens rätt att infordra bolagens

formulär till försäkringsbrev, försäkringsvillkor och andra handlingar

kommit till uttryck, har nämligen just till syfte att klart lagfästa inspektionens

befogenhet att i sin tillsynsverksamhet komma in på villkorsområdet.

Ur den synpunkt, som det föreslagna stadgandet ser ut att avse,

är det däremot överflödigt, med hänsyn till att inspektionen redan jämlikt

283 § har befogenhet att inhämta uppgifter om försäkringsvillkor o. d. Denna

indirekta form synes desto mindre lämplig, eftersom den redan vållat

missförstånd i debatten kring de sakkunnigas förslag. Vad gäller inspektionens

befattning med skaderegleringsfrågor, skulle det angivna syftet enligt

förslaget tillgodoses genom att brister i skaderegleringshänseende kan föranleda

föreläggande enligt 288 §. Även om det på något annat håll går att

finna förebild till en sådan lösning, synes det dock ligga närmare till hands

att befogenheten skall framgå på ett mera positivt sätt än enbart genom en

sank tion sbestämmelse.

Övervägande skäl synes tala för att man i dessa fall väljer samma utformning

som i andra fall, nämligen genom att lagen får ge uttryck för ett ansvar

som primärt åvilar styrelsen och verkställande direktören i försäkringsbolag.

Det är då självklart, att försäkringsinspektionen har att ingripa,

om vederbörande skulle brista i detta ansvar på sådant sätt, att det föreligger

anledning till kritik mot verksamheten som sådan.

Inspektionen vill sålunda föreslå den ändringen i nuvarande lag, att i eu

särskild paragraf (263 a §) får komma till direkt uttryck styrelsens och

verkställande direktörens åliggande dels alt tillse alt försäkringsbrev, försäkringsvillkor

och övriga handlingar, som rör förhållandet till försäkringstagarna,

har ett innehåll, som tar skälig hänsyn till försäkringstagarnas in
-

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1961

tresse av ändamålsenlig försäkring, dels och att sörja för att inträffade för
säkringsfall

behandlas enligt god försäkringssed.

Försäkringsbolagens riksförbund kan icke finna att det föreligger någon

saklig anledning att utvidga försäkringsinspektionens befogenheter beträffande

försä k ringsvillkoren. En sådan utvidgning skulle enligt

förbundet vara olämplig från många synpunkter. För utformningen och utfallet

av försäkringsverksamheten är ej inspektionen utan bolagsledningarna

ansvariga. Det är företagets sak att bestämma beskaffenheten av en vara

som företaget vill tillhandahålla åt allmänheten. Då försäkringsvillkoren

beskriver det försäkringsskydd som tillhandahålles, bör det alltså i princip

ligga i företagsledningens hand att utforma villkoren. I likhet med försäk
-

ringsinspektionen erinrar förbundet om att inspektionen enligt 283 § FL

äger att från försäkringsbolagen inhämta alla upplysningar rörande försäkringsverksamheten,

som inspektionen finner erforderliga. Inspektionen får

sålunda redan enligt gällande lagstiftning anses ha rätt att taga del av försäkringsvillkor

och andra handlingar. Vidare ger bestämmelserna i 288 §

FL stöd för eventuellt ingripande, enligt 1 mom. i form av erinring och enligt

2 mom. genom föreläggande därest allvarlig anmärkning mot försäkringsbolags

verksamhet skulle föreligga. Av lagtexten eller förarbetena framgår

ej att dylika ingripanden skulle vara uteslutna, om exempelvis försäk
-

rmgsvillkor skulle strida mot lag eller allmänt godtagna rättsgrundsatser.

Härtill kommer att inspektionens övervakning av skälighetsprincipens efterlevnad

även måste förutsätta kännedom om gällande försäkringsvillkor.

Skälighetsprincipen innebär ju att premiesättningen skall vara skäligt avvägd

med hänsyn till den risk, som försäkringen är avsedd att täcka. Enligt

förbundet måste inspektionen sålunda som ett led i övervakningen taga del

av försäkringsvillkoren, vilka närmare bestämmer riskens omfattning. Ett

sådant studium av villkoren blir givetvis ej inriktad på detaljer utan på de

huvudlinjer, vilka är av väsentlig betydelse för priset på varan. De sakkunniga

synes enligt förbundet göra sig skyldiga till en underskattning av betydelsen

av 34 § försäkringsavtalslagen. Härom anför förbundet följande.

Stadgandet tar sikte ej blott på — såsom de sakkunniga närmast framhåller

försäkringsvillkor, vilka så att säga generellt är uppenbart obilliga,

d. v. s. redan i förväg genom sitt innehåll framstår såsom olämpliga. Bestämmelsen

är snarast i första hand avsedd för sådana fall, då tillämpningen

av ett till sin innebörd väl avpassat villkor tillfälligtvis ger ett resultat,

som måste anses uppenbart obilligt. På grund av denna sin innebörd har bestämmelsen

en mycket stor betydelse genom att hos bolagen inskärpa vikten

av såväl skäliga villkor som en skälig tillämpning av dessa.

Det synes, i motsats till vad de sakkunniga hävdar, icke vara förenat med^

större svårigheter för försäkringstagare att vinna rättelse med stöd av bestämmelsen.

Endast i undantagsfall torde försäkringstagare behöva gå till

rättegång; i regel torde ett utlåtande om försäkringspraxis, vilket kostnadsfritt

kan erhållas hos Svenska Försäkringsbolags Riksförbund, vara tillräckligt

för att ett försäkringsbolag skall korrigera sin tillämpning. De olämpliga

eller »dubiösa» försäkringsvillkor, som omtalas i betänkandet, hade där
-

s. 223 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

223

för, om de tillämpats på ett mot försäkringstagarintresset stridande sätt,

utan tvekan kunnat jämkas eller förklaras ogiltiga med stöd av 34 § FAL.

Förbundet framhåller vidare att åtskilliga av försäkringsavtalslagens regler

är tvingande och att även där så ej är fallet bolagen endast i mycket

ringa utsträckning frångått dem. Härtill kommer att konkurrensen mellan

bolagen medfört att villkoren ständigt anpassas efter nya önskemål från

försäkringstagarnas sida.

Folksam anser att nuvarande bestämmelser i 283 och 288 §§ FL är tillräckliga

för en tillfredsställande skälighetsövervakning av villkoren och att

de sakkunnigas förslag innebär att inspektionen de facto övertar bolagens

ansvar för villkorsutformningen. Enligt bolaget skulle man ha kunnat vänta

att de sakkunniga, innan de kommit med detta förslag, sökt bilda sig en

uppfattning om förekommande försäkringsvillkors kvalitet genom alt taga

del av villkoren hos några ledande försäkringsföretag åtminstone inom någon

för allmänheten betydelsefull försäkringsgren, t. ex. hemförsäkringen.

Så har emellertid icke skett. De sakkunniga uppger att icke heller inspektionen

företagit någon sådan genomgång »på grund av den begränsning i

tillsynsverksamheten som nu gäller». Om man därmed vill låta framskymta

att lagen hindrat inspektionen att vidtaga en sådan åtgärd är påståendet

direkt felaktigt. Enda rimliga förklaringen till inspektionens underlåtenhet

att — mot vad som förutsattes av 1945 års försäkringsutredning -— icke

följa utvecklingen på detta område med uppmärksamhet, får anses vara

bristande personalresurser.

Folksam påpekar att det enda argument för sitt vittgående förslag, som

de sakkunniga i olika variationer upprepar, är att garanti behövs för att

försäkringstagarnas intressen icke åsidosätts. De tre exempel som de sakkunniga

framfört som bevis för att försäkringstagarnas intressen inte skulle

vara tillräckligt tillgodosedda är enligt bolagets mening inte belägg för

att ett sådant tillstånd skulle vara för handen beträffande gällande försäkringsvillkor,

att samhällets möjligheter att ingripa skulle behöva förstärkas

utöver de resurser som försäkringsavtalslagen samt 283 och 288 §§ FL nu

ger myndigheterna. Bolaget anför.

Av de tre exempel som åberopas är två hämtade från Folksams verksamhet.

Exemplen är ur de sakkunnigas synpunkt synnerligen olyckligt valda,

eftersom ifrågavarande villkor tillkommit efter ingående överläggningar

mellan Folksam och stora fackföreningsgrupper och sålunda kan sägas vara

ett direkt uttryck för försäkringstagarnas önskemål.

Första exemplet berör Folksams rehabiliteringsförsäkring. De sakkunniga

konstaterar att denna inte tillerkänner de försäkrade någon juridisk rätt

till ersättning, och att försäkringsbolaget bestämmer om och i vilken utsträckning

ersättning skall lämnas (sedan yttrande i varje särskilt fall inhämtats

från vederbörande fackliga organisation och sedan ärendet behandlats

i en för detta ändamål inrättad nämnd). I själva verket har de

försäkrade här garanterats en större insyn och ett starkare direkt inflytande

från de försäkrade än på något annat område.

Folksams rehabiliteringsförsäkring tillkom 1955 såsom ett komplement

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

till invaliditetsskvddet inom kollektiv försäkring och är ett resultat av samråd

och överläggningar mellan representanter för fackföreningsrörelsen och

Folksam. Försäkringen innebär i korthet att handikappade medlemmar i ett

i Folksam kollektivförsäkrat fackförbund får ersättning för kostnader i

samband med rehabilitering, som är nödvändig för en återgång till produktivt

arbete. Ersättningsbeloppet bestäms av Folksam, sedan yttrande i varje

särskilt fall inhämtats från vederbörande fackliga organisation och sedan

ärendet behandlats i en för detta ändamål inrättad skaderegleringsnämnd,

vari ingår representanter från till Landsorganisationen anslutna fackförbund

och från Folksam. I nämnden ingår för närvarande tre ordinarie ledamöter,

utsedda av de fackförbund som tecknat försäkringen, och en ordinarie

ledamot från Folksam. Nämnden har tillgång till medicinsk och annan

sakkunskap. Som medicinsk expert fungerar för närvarande medicinalrådet

Hans Bolin.

Enligt de för försäkringen gällande villkoren är ersättningen i varje enskilt

fall maximerad till 5 000 kr. T. o. m. år 1959 har ersättning från fackförbundens

rehabiliteringsförsäkring lämnats i 840 fall och det samlade ersättningsbeloppet

uppgår till nära 1,8 milj. kr. I intet av dessa 840 fall har

Folksam, vare sig i frågan om ersättning skall utbetalas eller inte, eller i

frågan om ersättningens storlek, avvikit från rehabiliteringsnämndens beslut.

Formuleringen i villkoren, att ersättningen bestäms av Folksam, vilken

helt naturligt godkänts av de anslutna fackförbunden, är sålunda endast

av formell karaktär. Bestämmelsen har tillkommit bl. a. därför att man inom

fackföreningsrörelsen och i Folksam velat undvika att oberättigade och

orimliga krav på ersättning skall kunna framställas under en period, då man

vill samla erfarenhet inför en slutgiltig utformning av villkoren.

Det andra exemplet är ett förmånstagareförordnande, som Folksam tilllämpar

för de fackliga organisationernas kollektiva försäkringar i Folksam,

vilket liksom villkoren för rehabiliteringsförsäkringen utformats i samråd

med representanter för fackförbunden. Avsikten med detta förordnande är

i första hand att, liksom inom yrkesskadeförsäkringen, tillförsäkra »ogift

kvinna, som sedan avsevärd tid sammanlevt med den avlidne under äktenskapsliknande

förhållanden,» rätt till ersättning.

Folksams förmånstagareförordnande har sålunda tillkommit av rent sociala

och mänskliga skäl och är ingalunda helt dikterat av försäkringsgivaren,

ett ordval som de sakkunniga använder om tillkomsten av försäkringsvillkorcn.

Frågan om förmånstagareförordnandets lämplighet bär varit föremål för

prövning inom försäkringsinspektionen. I sitt yttrande om förordnandet säger

inspektionen, att det finns skäl anse, att Folksams förmånstagareförordnande

ur social synpunkt är att föredra framför sådana förordnanden, där

övriga arvingar insätts efter make och bröstarvingar. Inspektionen har vidare

funnit att förordnandet inte heller ur andra synpunkter skulle påkalla

någon åtgärd från inspektionens sida.

Det tredje exemplet är hämtat från de andra försäkringsbolagen. Mellan

dessa förekommer, säger man, »hemliga överenskommelser och rekommendationer»

om hur villkoren bör tillämpas. Vad de sakkunniga här närmast

åsyftar synes vara rekommendationer rörande praxis vid tolkningen av

vissa avtalsbestämmelser, som berör skaderegleringen.

Folksam framhåller slutligen att de sakkunniga inte givit något belägg för

eller ens försökt göra troligt att någon bolagsledning för att öka vinstmarginalen

eller skaffa sig ett gott utgångsläge i konkurrensen genom prisbillighet,

medvetet tillhandahåller sämre försäkringar än andra. Detta är inte

s. 225 Kontrollera mot PDF

225

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

heller numera sannolikt. De sakkunniga har däremot klart medgivit att konkurrensen

för med sig att de bästa villkoren i stort sett kommer att tillämpas

av alla bolag.

Såvitt Landsorganisationen kan finna har försäkringsinspektionen redan

inom ramen för nuvarande lagstiftning långtgående möjligheter att granska

de av försäkringsbolagen tillämpade villkoren m. in. Innan dessa möjligheter

fullt utnyttjats och prövats synes fog för ytterligare åtgärder i form av de

föreslagna förhandsmeddelandena saknas. För så vitt anmärkningar kan

riktas mot försäkringsbolagens sätt att utforma försäkringsvillkor m. m.

är det givetvis angeläget att inspektionens resurser för dessa ai betsuppgifter

förstärks. Ett system med förhandsmeddelanden av den föreslagna typen

synes principiellt och administrativt få bedömas vara så genomgripande,

att det enligt Landsorganisationens mening inte bör införas förrän det visat

sig att försäkringsinspektionen med eventuellt utökade resurser inte kan

komma tillrätta med möjligen förekommande brister.

Förhandskonlroll av försäkringsvillkoren avstyrkes bestämt av Kooperativa

förbundet. Enligt förbundets mening är insyn i försäkringsavtals formulering,

försäkringsvillkor m. in. i försäkringstagarnas intresse. En sådan

insyn medger försäkringslagen redan nu. Den förhandsgranskning på grundval

av individuell genomgång av såväl formulär som ändringar av deras bestämmelser

synes dock förbundet vara så omständlig och vittomfattande,

att den förefaller omöjlig att genomföra i praktiken. Om granskningen däremot

sker i efterhand och på grundval av påtalade eller på annat sätt kända

fall av missförhållanden synes försäkringsinspektionen ha vida större praktiska

möjligheter att inverka på utvecklingen på detta område.

Liknande synpunkter som de nu redovisade framföres i övriga avstyrkande

yttranden.

Endast i yttrandet från Motormännens riksförbund intages en mera positiv

inställning till de sakkunnigas förslag. Förbundet anför.

Inom motorfordonsförsäkringen är försäkringsvillkoren i sina detaljer

ofta mycket olika, vilket utgör den största svårigheten, då det för försäkringstagarna

gäller att jämföra olika bolags försäkringar. Det räcker sålunda

inte till exempel att beträffande vagnskadeförsäkring enbart jämföra premiekostnaderna.

Hänsyn måste också tas till självrisk, skadereglering m. m.

Det är på detta område, som en ökad konsumentupplysning är synnerligen

välbehövlig.

Med utgångspunkt härifrån synes det ur försäkringstagarsynpunkt ändamålsenligt,

att Försäkringsinspektionen erhåller ökad insyn i bolagens utformning

av försäkringsvillkoren. Då t. ex. skaderegleringens utförande är

utslagsgivande för försäkringsvillkorens tillämpning, är del av stor betydelse,

att de normer som följs vid skaderegleringen direkt framgår av villkoren

i den mån det är möjligt.

Liksom då del gäller förhandskontroll av premiesättningen måste dock

även i denna fråga hänsyn tas till att försäkringsbolagens självverksamhet

och möjligheter till fri konkurrens inte inskränkes. Såvitt förbundet har

kunnat finna, är det föreslagna tillägget till 281 § FL, som ger Försäkringsinspektionen

möjlighet att granska såväl gällande försäkringsvillkor som

planerade ändringar av dessa, ur den synpunkten ändamålsenligt.

15 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 171

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

Förslaget angående vidgad tillsyn över skaderegleringen innebär

enligt Försäkringsbolagens riksförbund en omotiverad och olämplig utvidgning

av inspektionens befogenheter, särskilt som missförhållanden på skaderegleringsområdet

ej åberopats som skäl för ifrågavarande bestämmelse.

Det synes dessutom uppenbart att bestämmelsen i praktiken skulle komma

att få betydligt mer vittgående verkningar än de sakkunniga antagit. Enligt

förbundet skulle förslaget medföra att inspektionen kommer att ingripa på

områden som bör vara domstolarna förbehållna. Förbundet anför.

Visserligen uttalar de sakkunniga, att förslaget ej avser att ge inspektionen

ställning som besvärsinstans i enskilda tvister mellan bolag och försäkringstagare.

»Understrykas må, att den föreslagna utvidgningen av försäkringsinspektionens

befogenheter icke innebär något ingrepp i domstolarnas

kompetens att ensamma avgöra avtalstvister mellan försäkringsbolagen och

enskilda försäkringstagare» (s. 335). Det måste emellertid ifrågasättas hur

inspektionen skulle kunna fullgöra en övervakning av skaderegleringen

utan att bedöma enskilda fall. Om det vid granskning av ett enskilt fall skulle

uppdagas att något fel begåtts, måste man fråga sig hur inspektionen skulle

förfara, ä ena sidan torde inspektionen knappast kunna underlåta att för

bolaget påpeka felet i det enskilda fallet. Å andra sidan bör icke ett fel i ett

enstaka fall kunna föranleda en anmärkning mot bolaget. Om inspektionen

emellertid till bolagen framför sina synpunkter på enskilda fall, torde detta

snart komma att vara allmänt känt, vilket i sin tur kan föranleda skadelidande

att vända sig till inspektionen för vinnande av rättelse. Resultatet

härav skulle bli att ett ingripande rent faktiskt skulle ske i det enskilda fallet

och därmed skulle föreligga förutsättningar för en sådan kompetenskonflikt

som även enligt de sakkunnigas uppfattning bör undvikas.

Bolagen har tillgång till specialister på de frågor som faller inom skaderegleringsverksamheten.

Dessa sysslar dagligen med hithörande frågor och

uppnår följaktligen stor erfarenhet därav. Vidare må erinras om den rådgivande

verksamhet, som bedrives av bolagens villkors- och skadenämnder.

Dessa nämnder, i vilka regelmässigt ingår läkare samt jurister med erfarenhet

från dömande verksamhet, fyller en viktig uppgift genom att verka för

enhetlighet i skaderegleringen. Även om inspektionens granskning av skaderegleringen

skulle begränsas till att avse en undersökning av bolagens allmänna

skaderegleringspolitik, vill riksförbundet understryka att ett riktigt

bedömande av skaderegleringsfrågor förutsätter inte endast juridisk utbildning

utan även långvarig erfarenhet av praktiskt skaderegleringsarbete. Det

kan med fog ifrågasättas, om inspektionen kommer att förfoga över tillräcklig

personal med nu angivna kvalifikationer. Även denna omständighet gör

att den föreslagna bestämmelsen framstår såsom föga välgrundad, och riksförbundet

avstyrker dess införande.

Folksam ifrågasätter starkt värdet av den utökade kontroll som de sakkunniga

föreslagit. Enligt Folksam är inspektionens nuvarande befogenheter

för övervakning i fråga om skaderegleringen fullt tillfredsställande. Bolaget

påpekar att de sakkunniga inte lämnat några exempel på vad som

skulle kunna ge skälig anledning till anmärkning. Den typ av fall där vederbörande

inspektör skulle kunna anmärka utan att på något sätt riskera

att det innebar ingrepp i domstolarnas kompetens synes Folksam eljest

vara lätt att exemplifiera: onödig tidsutdräkt vid ett ärendes handläggning.

s. 227 Kontrollera mot PDF

227

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

nonchalant bedömning av en försäkringstagares uppgifter o. dyl. En handläggning,

som medför sådana fataliteter kan helt naturligt inte vara i någon

bolagslednings intresse. Den måste själv sträva efter att undvika ett dylikt

arbetssätt för att inte av flera anledningar bli efter i konkurrensen. Folksam

anför vidare bl. a. följande.

För att inspektionen skall ha skälig anledning till anmärkning med erinring

eller föreläggande som följd, måste den kunna motivera att felaktigheter

begåtts i minst ett direkt utpekat fall. Det merarbete som under dessa

omständigheter — teoretiskt sett, om inspektionen gjorde några anmärkningar

— kunde komma att uppstå för bolagen med diskussioner mellan

bolagens jurister och inspektionens, genom anlitande av all slags expertis,

genom åberopande av prejudikat och kanske genom anlitande av domstolsprövning

i ett likartat fall för att förebringa prejudikat, kan i alla händelser

inte bedömas som ringa. Den arbetsstab av olika experter, som inspektionen

skulle behöva förfoga över, synes betydande. Det mest sannolika förloppet

av de »systematiska» genomgångarna kan emellertid bli att inspektören,

med hänsyn till sin ringa erfarenhet av praktisk skadereglering och med

hänsyn till de konsekvenser som eljest kan uppkomma, måste iakttaga

en utomordentlig försiktighet vid sina bedömanden. Det betydande arbete

han nedlagt vid genomgången — med förfrågningar hos och diskussioner

med kvalificerad, hårt engagerad bolagspersonal — torde därför komma

att ge ett ytterligt obetydligt resultat.

Förslaget om utökade befogenheter för försäkringsinspektionen när det

gäller skaderegleringen är enligt Landsorganisationen utomordentligt vanskligt

att bedöma i all synnerhet som i betänkandet saknas varje redovisning

av erfarenheterna från den skaderegleringstillsyn, som inspektionen redan

bedriver. För LO framstår det dock som principiellt betänkligt, att en statlig

tillsynsmyndighet skall befatta sig med detalj spörsmål av denna art.

Skall en offentlig kontroll ske med utsikt till någorlunda effektivitet och

utan alltför stora kostnader är det givet att kontrollen måste begränsas till

frågor av mera allmän räckvidd. Den enskilde har dessutom, för såvitt skaderegleringar

inte sker på ett för vederbörande acceptabelt sätt, alltid

möjlighet att ta upp sitt ärende vid allmän domstol. — Liknande synpunkter

redovisas i yttranden från Försäkringsfunktionäremas förbund och

Kooperativa förbundet.

Motormännens riksförbund ansluter sig till den av de sakkunniga uttalade

uppfattningen, att det allmänna intrycket synes vara att försäkringsbolagens

handläggning av förekommande ersättningsärenden fyller högt ställda anspråk

på rättvisa i förhållande till försäkringstagarna. I sin verksamhet att

tillvarataga sina medlemmars intressen stöter M:s juridiska och tekniska

avdelningar dock då och då på fall, där anmärkning kan göras beträffande

skaderegleringen i fråga om vagnskador. Detta förekommer mera sällan

inom trafikförsäkringen och den verksamhet som Trafikförsäkringsanstalternas

nämnd utövar synes i hög grad bidraga härtill. Förbundet fortsätter.

Förbundet kan emellertid inte peka på att det föreligger några principiella

skiljaktigheter bolagen emellan i fråga om skadereglering inom vagnskade
-

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

försäkringen. Differenserna hänför sig mera till från fall till fall växlande

detaljer, som tarvar reglerande ingripande i varje särskilt fall. Bland försäkringstagarna

förekommer emellertid i viss utsträckning uppfattningen, att

skaderegleringen hos vissa bolag är sämre än hos andra. Ur den synpunkten

vill förbundet beklaga, att den av Folksam föreslagna utredningen om

skadereglering, som bolaget gjorde till Försäkringsinspektionen i början av

detta år, inte kunde komma till stånd. Eu sådan utredning skulle tvivelsutan

vara till stor nytta för att lugna försäkringstagarna och underlätta

arbetet på detta område.

Sveriges Industriförbund anför.

Lika litet som i fråga om skälighetsprincipens tillämpning på skadeförsäkringens

område har de sakkunniga i sitt förslag om införande av en

offentlig kontroll av skaderegleringen motiverat förslaget med några existerande

missförhållanden. Tvärtom betonas i betänkandet, att försäkringsbolagens

skadereglering fyller högt ställda anspråk på rättvisa. De av försäkringsbolagen

inrättade, i förhållande till dem självständiga, rådgivande

nämnderna och i sista hand domstolarna erbjuder garantier för försäkringstagarnas

rätt i detta sammanhang. Den förstärkning av garantierna, som

de sakkunniga förmodar skulle bli resultatet av en utvidgning av den offentliga

kontrollen, framstår mot bakgrunden härav icke såsom rimlig i förhållande

till de med kontrollen nödvändigt förbundna kostnaderna.

De sakkunnigas uttalande rörande lek mannarepresentation i

skadeprövningsnämnder blir föremål för kritiska synpunkter i

flera yttranden. Enligt Folksams mening hade det legat närmast tillhands

att de sakkunniga rekommenderat en anordning med försäkringstagarrepresentation

i nämnderna. En allmän förekomst av kontroll av skaderegleringen

från försäkringstagarrepresentanters sida skulle undanröja även de formella

motiven för en efterhandsgranskning från inspektionens sida. Bolaget

framhåller att det är av utomordentligt värde att skaderegleringen

icke uteslutande — som de sakkunniga tydligen förutsätter — handläggs

från juridiska och tekniska utgångspunkter utan att lekmän bland försäkringstagarna

får tillfälle att följa handläggningen av skador. Den ingående

kännedom om arbetslivet, om de försäkrades allmänna förhållanden och

om samhällsutvecklingen över huvud taget, som framstående lekmannarepresentanler

för försäkringstagarna kan förutsättas äga, kan sålunda inte

ersättas ens av den mest ingående juridiska eller tekniska kunskap.

Landsorganisationen påpekar liksom Försäkringsfunktionärernas förbund

alt de sakkunnigas uttalanden om värdet av lekmannarepresentation i skadeprövningsnämnder

ej överensstämmer med vad som i betänkandets övriga

delar uttalas om värdet av lekmannarepresentation. LO framhåller att det

i praktiken givetvis är så att juridiska, medicinska och försäkringstekniska

utgångspunkter sällan är allenarådande vid skaderegleringar. Fördenskull

har lekmannarepresentationen — förutom sitt egenvärde — en klart positiv

roll i den skadereglerande verksamheten, bl. a. därigenom att de försäkrades

önskemål och synpunkter blir vägledande för den praxis som tillämpas,

och därmed även för en önskvärd anpassning av försäkringsvillkoren till

s. 229 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

229

försäkringstagareopinionens och till utvecklingens krav. LO instämmer

emellertid i de sakkunnigas synpunkter så tillvida att man finner att det

knappast är möjligt eller tillrådligt att införa särskilda lagföreskrifter därom.

LO vill dock ge uttryck för den uppfattningen, att man bör verka för

att inom bolagen och inom de för flera bolag gemensamma skadeprövningsnämnderna

försäkringstagarna blir representerade i tillräcklig utsträckning.

Liknande synpunkter redovisas i yttrandena från Kooperativa förbundet och

Motorförarnas helnykterhetsförbund.

Motormännens riksförbund delar däremot de sakkunnigas uppfattning

att skaderegleringen i stort sett är en uppgift för sakkunniga och specialister

av olika slag. Förbundet vill därför ansluta sig till de sakkunnigas mening

att något krav på utökad representation av lekmän i skaderegleringsnämnder

inte bör uppställas av statsmakterna.

Departementschefen

I syfte att förstärka garantierna för att försäkringstagarnas intressen på

villkors- och skaderegleringsområdet icke åsidosättes har de sakkunniga

framlagt förslag om komplettering av FL:s bestämmelser i två avseenden.

För det första har föreslagits att i 281 § införes ett stadgande, som ålägger

styrelsen och verkställande direktören att i den omfattning försäkringsinspektionen

bestämmer dels till inspektionen insända bolagets formulär till

försäkringsbrev, försäkringsvillkor och andra handlingar rörande förhållandet

till försäkringstagarna dels meddela inspektionen avsedd ändring av

insänt formulär innan bolaget fattar beslut om sådan ändring. Det andra

förslaget avser ett tillägg till den s. k. föreläggandekatalogen i 288 §. Uppräkningen

i katalogen bör enligt de sakkunniga kompletteras för den situationen

att det sätt, varpå inträffade försäkringsfall behandlas, ger skälig

anledning till anmärkning.

Såsom framgår av den redovisade remissbehandlingen har förslaget föranlett

stark kritik. Invändningarna följer i huvudsak två linjer. Å ena sidan

framhålles att de sakkunniga icke kunnat påvisa att det föreligger missförhållanden

på villkors- och skaderegleringsområdet och att den verkställda

utredningen därför icke ger sakligt underlag för de framlagda förslagen. Å

andra sidan hävdas att försäkringsinspektionens nuvarande befogenheter för

övervakning av villkor och skadereglering är fullt tillfredsställande från

skälighetssynpunkt samt att en utvidgning mot en detaljkontroll av flera

skäl skulle vara olämplig.

Den framförda kritiken torde ej kunna frånkännas visst berättigande. I

annat sammanhang har jag som min uppfattning deklarerat att utvecklingen

på försäkringsområdet efter FL:s tillkomst och 1950 års ändringar i lagen

bör vara avgörande för frågan om en mera ingripande omläggning av

formerna för tillsynsverksamheten bör komma till stånd. Enligt min mening

har icke genom den verkställda utredningen framkommit omständigheter

som kan ge anledning till en sådan omläggning på ifrågavarande områden

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

av försäkringsverksamheten. Beträffande villkorsområdet torde de exempel

som åberopats till stöd för förslaget icke kunna tillmätas avgörande betydelse

i detta sammanhang. Vad gäller skaderegleringsområdet har de

sakkunniga direkt förklarat att det allmänna intrycket synes vara, att försäkringsbolagens

handläggning av förekommande ersättningsärenden fyller

högt ställda anspråk på rättvisa i förhållande till försäkringstagarna. Genom

remissbehandlingen har ej heller framkommit något förhållande som

kan anses tyda på att utvecklingen på villkors- och skaderegleringsområdet

gått i en för försäkringstagarna ogynnsam riktning. Från den angivna utgångspunkten

saknas därför enligt min mening ett bärande underlag för de

sakkunnigas förslag i denna del.

Det är självfallet av stor betydelse att möjligheter till ingripanden icke

saknas om så viktiga sidor av försäkringsverksamheten som villkorsutformningen

och skaderegleringen skulle misskötas. Av den föregående

redogörelsen har framgått att det råder olika meningar om hur långt tillsynsmyndighetens

befogenheter sträcker sig i här berörda avseende. De sakkunniga

hävdar att villkors- och skaderegleringsfrågorna i stort sett är

undantagna från tillsynsverksamheten och att lagen ej ger stöd för inspektionen

att på dessa områden meddela erinringar eller förelägganden

jämlikt 288 § FL. I många remissyttranden har en motsatt uppfattning

gjorts gällande.

Försäkringsinspektionen, som i sitt yttrande funnit att klarhet i frågan

icke nåtts, har å andra sidan påpekat, att såsom en nyhet i 1948 års FL införts

bestämmelsen om att såsom särskild föreläggandeanledning skall räknas,

att allvarlig anmärkning mot försäkringsbolags verksamhet föreligger.

Nyheten infördes utan någon inskränkande kommentar i förarbetena och

inspektionen finner det egendomligt, om icke såsom en allvarlig anmärkning

skulle räknas t. ex. ett konstaterat förhållande av systematisk misskötsel

beträffande utbetalning av skadeersättningsbelopp eller tillämpande av

uppenbart olämpliga försäkringsvillkor. Enligt inspektionens åsikt är det

möjligt att klarhet kan skapas genom ett uttalande i proposition, som lämnas

utan erinran av riksdagen, men övervägande skäl synes inspektionen

tala för ett förtydligande tillägg till lagtexten.

Jag kan ansluta mig till uppfattningen att klarhet bör skapas och finner

den av inspektionen förordade lösningen böra väljas. Jag vill därför föreslå

att i en bestämmelse gives direkt uttryck för ett styrelsen och verkställande

direktören åvilande ansvar för att tillämpade försäkringsvillkor är skäliga

och att inträffade försäkringsfall behandlas enligt god försäkringssed. Även

dylik bestämmelse följer att försäkringsinspektionen har att ingripa om

vederbörande skulle brista i ansvaret på sådant sätt att det föreligger anledning

till kritik mot verksamheten som sådan. I anledning av vad som påpekats

i flera remissyttranden torde böra understrykas att inspektionens

granskningsverksamhet på området självfallet icke skall avse att i det enskilda

fallet döma i en tvist mellan försäkringsbolag och försäkringstagare

s. 231 Kontrollera mot PDF

231

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

— vilket skulle innebära ett ingrepp i domstolarnas kompetensområde —

utan bör sikta på en bedömning i stort av verksamheten som sådan och

frågor av mera allmän räckvidd.

Vid sin handläggning av villkors- och skaderegleringsfrågor anlitar försäkringsbolagen

i stor omfattning huvudsakligen på frivillig väg tillkomna

skadeprövnings- och villkorstolkningsnämnder. Den lekmannarepresentation,

som redan nu i viss utsträckning förekommer i skadeprövningsnämnderna

vid sidan av sakkunniga och specialister av olika slag, kan vara värdefull

särskilt i frågor som ger utrymme för skälighetsbedömning och även

verksamt bidraga till att öka förståelsen och förtroendet för försäkringsbolagens

skaderegleringsverksamhet. Jag ställer mig därför positiv till kombinationen

av specialister och lekmän i de berörda organen. I likhet med

de sakkunniga och remissinstanserna anser jag dock skäl icke föreligga att

införa lagföreskrifter i ämnet.

Den föreslagna bestämmelsen bör intagas i 282 § FL.

H. Försäkringstagarinflytandet i försäkringsbolagen

Gällande rätt m. m,

ömsesidiga försäkringsbolag

Utmärkande för ett ömsesidigt försäkringsbolag är, att bolaget ägs av försäkringstagarna.

Dessa är det ömsesidiga bolagets delägare. Återförsäkringstagare

är dock icke att anse som delägare. Företagstypen vilar på principen

om delägarnas ömsesidiga ansvarighet för bolagets förbindelser. Med

delägarskapet följer rätten att deltaga i handhavandet av bolagets angelägenheter

på bolagsstämman, som är bolagets beslutande och högsta organ.

Under ett inledande skede stödes vanligtvis ett ömsesidigt försäkringsbolag

av tillskjutet främmande kapital, s. k. garantikapital. Ägarna av detta

kapital, de s. k. garanterna, tillförsäkras i allmänhet visst inflytande i bolaget

i form av rösträtt på bolagsstämman. Garantikapitalet, som har karaktär

av start- och rörelsekapital, skall återbetalas, då det ej vidare erfordras

för rörelsens ändamålsenliga bedrivande. Syftet med denna bestämmelse är

att snarast möjligt helt utesluta garanterna från inflytande i bolaget. Bolagsordningen

skall innehålla föreskrifter om i vilken ordning garantikapitalet

skall återbetalas. För att förhindra en alltför tidig återbetalning gäller

vissa villkor för återbetalning av garantikapital. Vidare får beslut om återbetalning

icke bringas till verkställighet utan försäkringsinspektionens tillstånd.

Enligt huvudregeln väljes det ömsesidiga försäkringsbolagets styrelse på

bolagsstämma. I bolagsordningen kan emellertid intagas bestämmelse om

att eu eller flera styrelseledamöter skall tillsättas i annan ordning än genom

val på stämma.

s. 232 Kontrollera mot PDF

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

Såsom redan tidigare nämnts utövas delägarnas rätt att deltaga i handhavandet

av bolagets angelägenheter på bolagsstämma. Skall bolagsstämman

bli i egentlig mening representativ för delägarna, måste av praktiska

skäl i de större och medelstora försäkringsbolagen delägarnas rättigheter

vanligen utövas av särskilt utsedda representanter för delägarna, s. k. delegerade.

Enligt FL skall bolagsordning för ömsesidigt försäkringsbolag bl. a.

angiva, huruvida och i vilken mån delägarnas rösträtt skall utövas genom

utsedda delegerade. Ordningen för utseende av delegerade beskrives icke i

lagen. Den intages i sina huvuddrag i bolagsordningen och prövas i samband

med att bolaget beviljas koncession. Befinnes ordningen sedermera

icke längre tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten

av bolagets rörelse, skall — där rättelse icke sker — försäkringsinspektionen

förelägga bolaget eller dess styrelse att inom viss tid vidtaga de

åtgärder, som prövas påkallade härav. Efterkommes icke ett dylikt föreläggande,

äventyras koncessionen.

I betänkandet redovisas ett utförligt material belysande hur frågan om

försäkringstagarnas inflytande i de ömsesidiga bolagen lösts i praktiken.

Härom må hänvisas till betänkandet (s. 340—360). Vissa sammanfattande

uppgifter må här återges.

Av de vid utgången av år 1958 existerande, i den offentliga statistiken såsom

riksbolag redovisade 56 ömsesidiga försäkringsbolagen arbetar 20 med

ren delägarstämma, under det att de övriga 36 har delegeradeförsamling.

Rösträtten är i bolagen med delägarstämma oftast på visst sätt graderad. I

12 bolag utövas bolagsstämmans befogenhet av en delegeradeförsamling, som

kan betecknas som utsedd av intresseorganisation i vidsträckt mening. I de

övriga 24 bolagen utövas nämnda befogenhet av en delegeradeförsamling,

vars sammansättning i övervägande grad bestämmes av delägarna själva.

I alla bolagen med delegeradeförsamling har de delegerade lika rösträtt.

De 20 riksbolag som arbetar med delägarstämma utgöres dels av 8 s. k.

arbetsgivarbolag, vilkas delägare i huvudsak utgöres av arbetsgivare, som

där försäkrar sina arbetare enligt lagen om yrkesskadeförsäkring, dels av

12 andra sinsemellan olikartade företag. Vad gäller de lokala försäkringsbolagen

må nämnas att av de vid utgången av å 1958 existerande 124 läns- och

häradsbolagen 32 har delegeradeförsamling och de övriga delägarstämma

samt att samtliga de 178 brand- och sjösockenbolagen arbetar med stämma

av sistnämnda typ.

De sakkunniga erinrar i detta sammanhang om vissa av försäkringsinspektionen

år 1953 igångsatta undersökningar av det praktiska utfallet av

de representationssystem i riksbolag, där delägarna själva utövade ett

bestämmande inflytande på delegeradeförsamlingarnas sammansättning.

Dessa undersökningar slutfördes år 1957. I skrivelse till chefen för handelsdepartementet

den 6 juni 1957 anmälde inspektionen, att de tillämpade

systemen för utseende av de delegerade i de flesta fall i praktiken visat sig

mindre tillfredsställande. Inspektionen framhöll i skrivelsen bl. a. de stora

svårigheterna att i ömsesidiga försäkringsbolag av riksbolagstyp skapa en

s. 233 Kontrollera mot PDF

233

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

aktiv, intresserad delegeradeförsamling, vilken samtidigt kunde sägas vara

en verklig representation för försäkringstagarstocken som helhet.

Gällande lagstiftning i övriga nordiska länder saknar särskild

reglering av försäkringstagarnas representation.

I Danmark synes problemet om representationssystemet i ömsesidiga försäkringsbolag

ej ha tilldragit sig större uppmärksamhet. Den nya danska

tillsynslagen innehåller inga specialbestämmelser i ämnet och ej heller lörarbetena

till lagen tager upp frågan till behandling. Det är dock praxis

att det vid stadfästelse av bolagsordningar tillses, alt dessa innehåller bestämmelser,

som tillförsäkrar delägarna ett skäligt inflytande på bolagets

angelägenheter. I Finland och Norge har frågan varit föremål för ingående

diskussion. Härom anföres.

I Finland har frågan utförligt diskuterats i det kommitlébetänkande, som

ligger till grund för i landet nu gällande lag om försäkringsbolag av år

1952. I betänkandet konstaterades, att man i 40 av de i Finland verksamma

46 ömsesidiga försäkringsbolagen hade systemet med delägarstämma och i

de övriga 6 bolagen genom val av försäkringstagarna tillsatta »representantskap».

Deltagandet i stämmorna respektive valen betecknades som lamt.

Kommittén menade dock, att passiviteten hos försäkringstagarna endast

vore skenbar och räknade med att deltagande i bolagsstämmor och val

skulle vara väsentligt livligare, om missförhållanden i bolagen förelåge.

Dessutom ansågs försäkringstagarna »rösta» redan i och med valet av försäkringsbolag.

Den finländska kommittén summerade avslutningsvis sin

inställning så, att den till skillnad från 1942 års svenska försäkringsutredning

ansåge försäkringstagarnas ringa deltagande i bolagsstämmor och

representationsval utgöra en omständighet, som lagstiftningen icke hade

skäl fästa avseende vid. Försök att förbättra förhållandena på området, t. ex.

genom propaganda eller på annat sätt, skulle enbart föra med sig onödiga

kostnader. Det väsentliga vore enligt kommittén, att försäkringsbolagen vore

underkastade så effektiv tillsyn, att eventuella missförhållanden i förvaltningen

uppmärksammades och att försäkringstagarna i sådant fall hade

möjlighet att ingripa.

Helt andra synpunkter möter i Norge, där inställningen till frågan om representationssystemet

— såvitt rör livförsäkringen — upptagits till utförlig

behandling i det åren 1957 och 1958 för stortinget framlagda förslaget

till lag om livförsäkringsverksamhet. För livförsäkringsbolagen i Norge

— som samtliga föreslås bli ömsesidiga — skall enligt förslaget ett »selskapsråd»,

bestående av delegerade för försäkringstagarna, i fortsättningen

vara obligatoriskt, och dess tillsättning och sammansättning regleras utförligt

i lagförslaget. Man är medveten om att problemen på området ej i

och för sig är lösta genom etablering av naturliga bolagsorgan och rättvisa

rösträttsregicr utan att det dessutom gäller att finna valsätt och valregler,

som effektivt utlöser och appellerar till rösträtten utan att därför bolagen

påföres orimliga kostnader. Det anses vara här de största vanskligheterna

möter.

Delegerade (selskapsrådet) skall enligt det norska lagförslaget vara minst

12 och organet skall sammansättas så, att det på allsidigt sätt representerar

försäkringstagarna socialt och geografiskt. Institutioner och organisationer,

som är representativa för större försäkringstagargrupper, kan i bolagsordningen

ges rätt välja visst antal delegerade. Bolagets yrkesfältmän och kontorst

jänstemän väljer var sin delegerad. I övrigt sker tillsättning av dele
-

s. 234 Kontrollera mot PDF

234

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

gerade genom val av försäkringstagarna. Röstberättigad är varje myndig

försäkringstagare, som har haft försäkring i minst två år i bolaget. Visst

minimiförsäkringsbelopp kan föreskrivas som villkor. Valbara är i princip

bolagets röstberättigade försäkringstagare. Valet leds av en valkommitté,

som består av tre därtill valda delegerade. Denna kommitté gör upp

en vallista (.= röstsedel), innehållande tre gånger så många namn som antalet

delegerade, som skall väljas. Forsikringsrådet, som motsvarar den

svenska försäkringsinspektionen, skall kontrollera, att vallistan fyller lagens

krav. Valet sker därefter så, att de röstberättigade fyller i och sänder

in sina röstsedlar till kommittén. Ordningen för valet regleras i övrigt i bolagsordningen,

som bl. a. skall innehålla bestämmelser om att de röstberättigade

genom meddelanden i försäkringsbrev, på premiekvitton o. dyl.

skall bli underrättade om och uppmanade att göra bruk av sin rösträtt

samt att de kan insända namnförslag till vallistan ävensom att de kan från

valkommittén rekvirera den slutliga vallistan. Bolagsordningen skall ytterligare

innehålla regler om i vilken utsträckning annonsering om valet skall

ske.

Försäkringsaktiebolag

Möjlighet att åt försäkringstagarna inrymma visst inflytande på försäkringsaktiebolags

förvaltning har enligt svensk försäkringslagstiftning förelegat

sedan länge. Sålunda har, med uttryckligt stöd i lagstiftningen, i försäkringsaktiebolags

bolagsordning kunnat intagas bestämmelse, enligt vilken

en eller flera av styrelsens ledamöter skall utses på annat sätt än genom

val på bolagsstämma. Denna möjlighet utnyttjades emellertid i mycket obetydlig

utsträckning. Genom år 1950 beslutade ändringar i FL infördes ett

obligatoriskt försäkringstagarinflytande på styrelseplanet i det övervägande

flertalet försäkringsaktiebolag. Enligt 70 § FL skall sålunda i försäkringsaktiebolag,

som icke uteslutande driver återförsäkring, minst en av styrelseledamöterna

utses med uppgift att särskilt vaka över att försäkringstagarnas

intresse vederbörligen beaktas. Sådan ledamot får icke vara aktieägare

eller befattningshavare i bolaget och skall enligt bestämmelse, som skall

vara intagen i bolagsordningen, utses av försäkringstagarna eller av intressegrupp,

som har anknytning till dem, eller genom förordnande av Kungl.

Maj:t eller offentlig myndighet.

Beträffande försäkringstagarrepresentationen i praktiken må hänvisas till

den närmare redogörelse betänkandet (s. 380—390) innehåller.

Sammanfattningsvis må här nämnas följande angående representationen

i de 38 i den offentliga statistiken såsom riksbolag redovisade försäkringsaktiebolag,

vilka vid utgången av år 1958 drev något slag av direkt försäkring.

Kungl. Maj :t har utsett försäkringstagarrepresentanterna i 4 livförsäkringsaktiebolag,

medan försäkringstagarna genom valsystem utsett representanterna

för försäkringstagarintresset i 1 sådant bolag.

Kungl. Maj :t har vidare utsett försäkringstagarrepresentanterna i de 2

sjukförsäkringsbolag, som är aktiebolag.

I de övriga försäkringsaktiebolagen har försäkringstagarrepresentanterna

utsetts i 14 fall av Kungl. Maj :t, i 3 fall av försäkringsinspektionen, i 6 fall

s. 235 Kontrollera mot PDF

235

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

av försäkringstagarna genom elektorer samt i 2 fall genom intresseorganisation

med anknytning till försäkringstagarna.

I 3 fall har försäkringstagarrepresentanter utsetts såväl av Kungl. Maj :t

som av försäkringstagarvalda elektorer.

I 2 fall har ägarförhållandena m. m. ansetts onödiggöra speciell representation

för försäkringstagarna i styrelsen. I 1 fall slutligen har särskild representation

icke krävts, då det gällt ett återförsäkringsbolag med endast

obetydlig förvaltning av direktförsäkringsbestånd.

Enligt FL skall antalet försäkringstagarrepresentanter i försäkringsaktiebolags

styrelse vara minst en. Av lagtillämpningen framgår, att det i allmänhet

ansetts till fyllest med 1 representant endast i de fall, där antalet

av aktieägarna utsedda styrelseledamöter utgör högst 5. Om antalet aktieägarvalda

styrelseledamöter uppgår till 6—8, har i regel 2 försäkringstagarrepresentanter

förordnats. I sådana styrelser, där de aktieägarvalda ledamöterna

uppgår till 9 eller flera, har möjlighet vanligen öppnats till utseende

av 3 representanter för försäkringstagarintresset.

I Danmark och Finland saknas i försäkringslagstiftningen bestämmelser

om obligatoriskt försäkringstagarinflytande i försäkringsaktiebolag. I förarbetena

till den gällande finländska tillsynslagen uttalas emellertid — under

hänvisning till 1950 års svenska lagändring -— att hinder icke möter

för intagande i förvaltningsorganen av representanter för försäkringstagarna.

Enligt lagtexten skall den grund, enligt vilken försäkringstagare må deltaga

i försäkringsaktiebolags förvaltning, i förekommande fall angivas i

bolagsordningen.

Ej heller lagstiftningen i Norge innehåller några regler om obligatoriskt

försäkringstagarinflytande i aktiebolagen. Det föreliggande förslaget till

norsk lag om livförsäkringsverksamhet innehåller emellertid, såsom tidigare

nämnts, bl. a. den nyheten, att livförsäkringsrörelse endast må drivas av

ömsesidigt bolag.

Av det kommittébetänkande, som ligger till grund för förslaget, framgår,

att i Norge redan på 1930-talet förslag utarbetats, som gick ut på att visst

inflytande skulle förbehållas åt försäkringstagarna i livförsäkringsaktiebolags

såväl styrelse som representantskap (— mellanorgan mellan bolagsstämma

och styrelse utan motsvarighet i svensk lagstiftning). Frågan kom

ej upp till behandling före krigsutbrottet. Efter kriget utarbetade de norska

livförsäkringsaktiebolagen förslag av innehåll, att halva representantskapet

skulle väljas av försäkringstagarna, varjämte dessa skulle tillförsäkras visst

inflytande jämväl i styrelsen. I avvaktan på resultatet av det lagstiftningsarbete,

som lett till det nu föreliggande norska lagförslaget, fick emellertid

frågan vila.

De sakkunniga

Ömsesidiga försäkringsbolag

Enligt de sakkunnigas uppfattning följer av det ömsesidiga försäkringsbolagets

konstruktion, att ett sådant bolag bör drivas helt för delägarnas
-

s. 236 Kontrollera mot PDF

236

Kungl. Maj:ts proposition, nr 171 år 1961

försäkringstagarnas räkning. Varken formellt eller reellt bör något utrymme

lämnas för obehöriga främmande intressen att göra sig gällande i bolaget.

Rättsliga garantier bör finnas för att bolaget styres med delägarintresset

såsom riktpunkt.

Så länge ett ömsesidigt försäkringsbolag är utrustat med garantikapital,

måste skälig hänsyn tagas till garanternas intressen i försäkringsbolaget.

Det kan vara rimligt, att garanterna erhåller visst inflytande

på bolagets förvaltning. Det synes emellertid strida mot det ömsesidiga försäkringsbolagets

idé att i något fall ge garanterna det avgörande inflytandet

i bolaget. Vid avvägningen av garantinflytandet måste hänsyn tagas till

förhållandena i det enskilda fallet, bl. a. garantikapitalets storlek, relationen

mellan försäkringstagarna och den eller dem, som tillskjuter ifrågavarande

kapital, den risk, som kan anses förenad med kapitalinsatsen, försäkringsbeståndets

storlek och den fortlöpande konsolideringen. Ett garantinflytande

i ett ömsesidigt försäkringsbolag synes vara mera berättigat under startåren

än sedan bolaget nått en viss konsolidering. Enär de allra flesta av

de ömsesidiga försäkringsbolagen saknar garantikapital och FL dessutom

kräver en återbetalning av ifrågavarande kapital då det ej längre erfordras

för rörelsens ändamålsenliga bedrivande, är problemet om garanternas inflytande

i de ömsesidiga försäkringsbolagen numera av underordnad betydelse.

Avvägningsfrågan kan dock aktualiseras bl. a. vid eventuella nybildningar

av ömsesidiga försäkringsbolag.

Frågan om delägarinflytandet i de ömsesidiga försäkringsbolagen

sammanfaller i stort sett med frågan, hur i dylika bolag bolagsstämman

skall vara sammansatt och utses. Styrelsen i de ömsesidiga försäkringsbolagen

utses i allmänhet helt av bolagsstämman. Endast undantagsvis förekommer,

på sätt FL tillåter, att någon eller några styrelseledamöter i dylikt bolag

tillsättes i annan ordning än genom val å bolagsstämma. År stämman

en god representation för delägarna, kommer därför rimligen även styrelsen

att vara det.

De sakkunniga diskuterar ingående fyra huvudalternativ för utformningen

av delägarnas representation å bolagsstämma i ömsesidigt försäkringsbolag.

De av de sakkunniga behandlade alternativen är följande:

1. Delägarna utövar sin rösträtt direkt på bolagsstämma (delägarstämma).

2. Delägarna väljer ett antal delegerade, vilka företräder dem på bolagsstämma.

3. Organisation eller intressegrupp med anknytning till delägarna väljer

delegerade, som representerar delägarna på bolagsstämma.

4. Kungl. Maj :t eller annan offentlig myndighet utser delegerade, som

företräder delägarna på bolagsstämma.

De sakkunnigas synpunkter kan sammanfattas på följande sätt.

De sakkunniga är av den uppfattningen att ordningen med direkt rösträtt

för delägarna på bolagsstämma lämpar sig i stort sett blott för mindre, lokala

ömsesidiga försäkringsbolag och för en del ömsesidiga riksbolag, som

har ett speciellt, begränsat försäkringstagarklientel, vilket kan antagas i

s. 237 Kontrollera mot PDF

237

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

betydande utsträckning ha möjlighet att infinna sig på bolagsstämma. För

de vanligare typerna av ömsesidiga riksbolag synes delägarnas rösträtt på

bolagsstämma böra utövas av delegerade, vilka antingen väljes av försäkringstagarna

eller utses av organisationer, som står försäkringstagarna nära

och kan antagas hysa intresse för uppgiften att få fram lämpliga företrädare

för dessa. Kombinationer mellan ifrågavarande två metoder synes också

kunna tänkas. Med hänsyn till de skiftande förhållandena i olika försäkringsbolag

torde det i princip böra ankomma på vederbörande bolag självt

att välja mellan valvägen och organisationsvägen (eller en kombination av

båda). Dock måste det kravet ställas, att den lösning, som bolaget stannar

för, utformas på sådant sätt, att bolagsstämman blir ett så allsidigt sammansatt,

kompetent organ som möjligt för bevakning av delägarnas intressen

i vederbörande bolag. Föredrages valvägen, synes det böra krävas, att

valen organiseras på ändamålsenligast möjliga sätt. De sakkunniga skisserar

en valmetod, som i sammandrag innebär följande. Fn särskild valberedning

med av försäkringsinspektionen förordnad ordförande utarbetar

en kandidatlista, upptagande tre å fem gånger så många personer, som

skall väljas. Listan ställes sedan under omröstning bland försäkringstagarna,

varvid i princip samtliga delägare skall vara röstberättigade. Delägarna

skall erhålla informationer om valet, och vallista jämte presentation av kandidaterna

skall minst tillställas de försäkringstagare, som genom markering

på det i samband med premieaviseringen översända inbetalningskortets

kupong eller eljest rekvirerat valmaterial. Går försäkringsbolaget organisationsvägen,

ligger det vikt uppå att en lämplig avvägning mellan de

olika intresseorganisationernas inflytande göres. Vare sig den ena eller

andra vägen väljes, synes representationsfrågan böra följas med stor uppmärksamhet

från de berörda bolagens sida. Det bör vara angeläget för dessa

att vid konstaterade brister söka förbättra det använda systemet. En viss

experimenfverksamhet kan härvid vara på sin plats. I alltför ringa grad

synes försäkringsinspektionens undersökningar och den i samband därmed

framförda kritiken ha lett till att bolagen sökt avhjälpa eller minska bristerna

genom reformer av olika slag eller genom övergång till andra anordningar

än de tillämpade. Utvägen att låta Kungl. Maj :t eller offentlig myndighet

utse de personer, som skall ha säte i ömsesidigt försäkringsbolags stämma,

torde böra anlitas endast när annan lösning ej kan tänkas.

Med hänsyn till de skiftande förhållandena i olika ömsesidiga försäkringsbolag

bör enligt de sakkunniga FL liksom hittills icke innehålla några

närmare bestämmelser rörande bolagsstämmans sammansättning och tillsättande

i dylika bolag. Del system som varje enskilt bolag tillämpar synes,

liksom för närvarande gäller, böra beskrivas i bolagsordningen. Något hinder

torde icke böra möta mot alt bolagsordningen befrias från en del rena

detaljföreskrifter och att dessa sammanföres i en valordning. Försäkringsinspektionen

synes jämväl i fortsättningen böra ägna noggrann uppmärksamhet

åt frågan om försäkringstagarnas representation i de ömsesidiga

bolagen. Anledning synes finnas för inspektionen att ingripa mot bolag, som

s. 238 Kontrollera mot PDF

238

Kungi. Maj:ts proposition nr ill år 1961

icke söker avhjälpa konstaterade bristfälligheter i fråga om representationen.

Löses icke frågan om delägarinflytandet i de ömsesidiga försäkringsbolagen

på ett ändamålsenligt sätt, synes förutsättningar föreligga för ingripande

mot vederbörande bolag med stöd av 288 § FL. Med hänsyn till bolagsstämmans

centrala ställning måste nämligen påtagliga brister på representationsområdet

innebära, att bolagsordningen icke kan anses tillfredsställande

med hänsyn till beskaffenheten av bolagets rörelse, och måste

även regelmässigt allvarlig anmärkning mot bolagets verksamhet anses

föreligga. Enligt de sakkunnigas mening innefattar de rättsmedel, som nuvarande

lag innehåller, tillräckliga garantier för en förbättrad ordning på

området. Några lagändringar synes icke erforderliga härför.

Försäkringsaktiebolag

Försäkringstagarrepresentationen i försäkringsaktiebolagens styrelser bör,

framhåller de sakkunniga, ses såsom en länk i FL:s regelsystem till skydd

för försäkringstagarna. Bestämmelserna i ämnet har uteslutande till syfte

att tillvarataga försäkringstagarintresset. Försäkringstagarrepresentationen

utgör ett försök att i ny form skapa garantier för att försäkringsverksamheten

även i aktiebolagen drives med försäkringstagarnas intressen för

ögonen. Representationen i fråga kan sålunda sägas ha karaktären av ett

komplement till den av försäkringsinspektionen bedrivna tillsynsverksamheten,

som bär till uppgift att ge garantier för att försäkringstagarintressena

i de enskilda försäkringsbolagen icke åsidosättes.

För alt få en bild av försäkringstagarrepresentanternas ställning, arbetsförhållanden

och erfarenheter har de sakkunniga företagit intervjuer med det

övervägande flertalet ifrågavarande styrelseledamöter i försäkringsaktiebolagen.

Intervjuerna har givit vid handen, att det i samtliga berörda försäkringsbolag

råder ett mycket gott samarbete mellan de aktieägarvalda och

de i annan ordning utsedda styrelseledamöterna. Det synes icke föreligga

något motsatsförhållande mellan försäkringstagarrepresentanterna och de

övriga styrelseledamöterna. Styrelsebesluten är i allmänhet enhälliga. Endast

i ett försäkringsaktiebolag har, såvitt framgår av intervjuerna, reservationer

avgivits av en försäkringstagarrepresentant. Styrelserna som helhet

synes, av intervjuerna att döma, söka placera influtna premiemedel så, att

till gagn för försäkringstagarna bästa möjliga avkastning i förening med god

säkerhet erhålles, och eftersträvar att bolagens rörelser drives rationellt,

effektivt och i överensstämmelse med god ordning. Ingenting tyder på att

denna inställning bos styrelserna skulle vara en följd av införandet av den

särskilda försäkringstagarrepresentationen.

Styrelsernas inställning torde bl. a. sammanhänga med att även inom

försäkringsvärlden den allmänna synen är, att försäkringsverksamheten är

en servicevei ksamhet, som har att tillgodose allmänhetens och näringslivets

behov av ett ekonomiskt motiverat, välawägt försäkringsskydd. En garanti

för att försäkringsväsendet fyller sin uppgift är, sett i stort, den konkurrens

mellan olika försäkringsbolag och försäkringsbolagsgrupper, som råder på

s. 239 Kontrollera mot PDF

239

Kungl. Maj:ts proposition, nr 171 år 1961

försäkringsmarknaden. En ytterligare garanti för försäkringstagarintresset

utgör sedan gammalt försäkringsinspektionens tillsynsverksamhet, som utbyggts

i samband med tillkomsten av 1948 års lag om försäkringsrörelse och

1950 års ändringar i samma lag.

De sakkunniga diskuterar inledningsvis behovet av försäkring stagar

representation i bolagsstyrelserna och anför bl. a.

Det måste vara svårt för lekmän med begränsade kunskaper och informationer

på området att få ett grepp om de många problem, som försäkringsväsendet

erbjuder. Bevakningen av försäkringstagarintresset förutsätter i

många fall försäkringsmatematiska, statistiska, företagsekonomiska och

juridiska specialkunskaper, som lekmän ofta saknar. Det synes ganska

uppenbart, att försäkringsinspektionen har betydligt större förutsättningar

att utöva en i försäkringstagarintressets tjänst stående kontrollverksamhet

än vad försäkringstagarrepresentanterna i aktiebolagsstyrelserna har. Försäkringsinspektionen

får genom årliga, utförliga redovisningar från försäkringsbolagen,

genom infordrade uppgifter av olika slag, genom handläggningen

av bolagsordnings- och grundärenden samt genom inspektioner

in. m. en mycket god bild av varje försäkringsbolags förhållanden och förvaltning

och kan vid sin bedömning bygga på den speciella sakkunskap,

som finnes representerad inom ämbetsverket. Samtidigt har inspektionen

den fördelen, att verket kan göra värdefulla jämförelser mellan förhållandena

i de olika försäkringsbolagen. Försäkringsinspektionens förutsättningar

att tillvarataga försäkringstagarintressena blir dessutom ännu större än

förut, därest i detta betänkande framlagda förslag rörande utökning och

förbättring av inspektionens tillsynsmöjligheter förverkligas. På det revisionstekniska

planet utövas vidare kontroll av bl. a. de av försäkringsinspektionen

för flertalet riksbolag förordnade revisorerna. Det torde därför

kunna hävdas, att det från ren kontrollsynpunkt knappast finnes något

egentligt behov av att ha en sådan institution som försäkringstagarrepresentationen

i försäkringsaktiebolagens styrelser.

Även om den särskilda försäkringstagarrepresentationen i försäkringsaktiebolagens

styrelser icke torde vara ett nödvändigt led i kontrollen över

soliditets- och skälighetsprincipernas iakltagande eller över efterlevnaden i

övrigt av gällande lagar och författningar, kan det ändock vara motiverat

att bibehålla anordningen i fråga. Försäkringsverksamheten drives, såsom

förut i flera sammanhang betonats, mer eller mindre helt för försäkringstagarnas

räkning. Med hänsyn härtill synes det naturligt, att försäkringstagarna

jämväl vid aktiebolagsformen blir representerade i bolagets ledning.

En sådan representation synes stå i överensstämmelse med den allmänna

andan i FL. Representationen bidrager också till att överbrygga den formella

klyfta, som existerar mellan aktiebolags- och den ömsesidiga bolagstypen,

och kan verka förtroendeskapande bos allmänheten. Särskilt inom vissa

branscher, i främsta rummet sjö- och transportförsäkring, har försäkringsaktiebolagens

styrelser sedan gammalt i en icke ringa utsträckning rekryterats

bland försäkringstagare eller andra personer, som företräder kundintressena.

Lagstiftningen av år 1950 angående försäkringstagarrepresentationen

i försäkringsaktiebolagens styrelser kan på sätt och vis sägas utgöra

ett fullföljande och eu utbyggnad av nyssnämnda praxis samtidigt soin formella

garantier skapats för att de särskilda försäkringstagarrepresenlanterna

i aktiebolagen blir oberoende av aktieägarintressena. Den kontakt och

det samarbete mellan å ena sidan specialister och å andra sidan intresserade

försäkringstagare eller intresserade representanter för försäkringstagar
-

s. 240 Kontrollera mot PDF

240

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

intresset, vartill representationsbestämmelserna bör leda, synes kunna främja

en fortsatt sund utveckling av försäkringsväsendet. Om försäkringstagarrepresentanterna

äger god kännedom om försäkringsproblemen, sedda ur

konsumentsynvinkel, bör de kunna komma med uppslag och idéer, av vilka

i allt fall eu del, efter vederbörlig överarbetning, kan visa sig praktiskt genomförbara

och leda till förbättringar i försäkringsskydd eller service. Detta

bestyrkes av det förhållandet att i flera fall, vid såväl aktiebolags- som

den ömsesidiga bolagstypen, samarbete mellan försäkringsbolag och intressegrupper

av försäkringstagare lett till ur försäkringstagarsynpunkt värdefulla

resultat. Även på andra sätt bör försäkringstagarrepresentanter kunna

positivt verka för att försäkringstagarönskemål och försäkringstagarsynpunkler

blir beaktade i den grad, som bör vara fallet inom en så servicebetonad

verksamhet som försäkringsrörelsen.

De sakkunniga har på nu redovisade skäl kommit till den slutsatsen, att

den särskilda försäkringstagarrepresentationen i försäkringsaktiebolagens

styrelser bör bibehållas och i viss utsträckning förstärkas. En förstärkning

synes i första hand motiverad för livförsäkringsaktiebolagens del. De sakkunniga

erinrar om att inom ifrågavarande bolag aktieägarnas andel i tillgångarna

och rätt till årlig utdelning är mycket starkt begränsad.

Inget krav synes böra uppställas på att de personer, som skall speciellt

verka för att försäkringstagarintressena blir tillbörligen tillgodosedda i försäkringsaktiebolagen,

är försäkringstagare i just ifrågavarande bolag. Det

väsentliga är, att vederbörande äger den insikt i försäkringsfrågor, sedda

från konsumentsynpunkt, och de allmänna kvalifikationer, som innehavarna

av ifrågavarande uppdrag bör ha.

Antalet försäkringstagarrepresentanter i försäkringsaktiebolags styrelse

torde få göras beroende av bl. a. försäkringsbolagets karaktär, antalet övriga

styrelseledamöter och försäkringsstockens sammansättning. I aktiebolag,

som uteslutande eller huvudsakligen driver livförsäkring, synes av

skäl, som tidigare nämnts, särskild anledning finnas att kräva en utökning

av försäkringstagarrepresentationen. Vad angår skadeförsäkringsaktiebolagen

gäller att ju mer skiftande försäkringstyper ett sådant bolag tillhandahåller,

desto större blir behovet av att sakkunskap från flera olika

områden blir representerad bland de styrelseledamöter, som skall särskilt

tillvarataga försäkringstagarintressena i dylikt bolag. Blott i specialbolag,

som driver allenast någon eller några enstaka försäkringstyper, torde färre

än två försäkringstagarrepresentanter böra godtagas. I likhet med vad som

nu gäller synes det icke finnas anledning att uppställa något krav på en

försäkringstagarrepresentation i återförsäkringsaktiebolagens styrelser.

I detta sammanhang uttalar de sakkunniga, att såvitt framgår av de företagna

intervjuerna med försäkringstagarrepresentanterna försäkringsaktiebolagens

styrelser i alltför ringa grad synes befatta sig med vissa ämnen,

som är av grundläggande betydelse icke minst från försäkringstagarsynpunkl.

De sakkunniga anför.

Premiernas närmare utformning vid olika typer av försäkringar synes i

stort sett, bortsett från de försäkringsslag, för vilka försäkringstekniska

grunder skall finnas, främst livförsäkring, icke av styrelserna ägnas den

s. 241 Kontrollera mot PDF

241

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

uppmärksamhet, som frågorna förtjänar och som förutsättes i 282 § 2 mom.

FL, utan torde i stort sett behandlas av verkställande direktörerna och

dessas medhjälpare inom försäkringsbolagen och inom olika förekommande

tariffsammanslutningar. Detsamma torde i stort sett gälla den närmare

utformningen av försäkringsformer och försäkringsvillkor m. m. Enligt de

sakkunnigas mening är de nu nämnda ämnena av den grundläggande be->

tydelse såväl för försäkringsbolagen som sådana som för försäkringstagarna,

alt styrelserna bör ganska ingående sätta sig in i och taga ställning

till hithörande frågor. Även om alla detaljproblem måste lösas av experter

på tjänstemannaplanet, synes det angeläget att styrelserna skaffar

sig så ingående kunskaper i nu nämnda ämnen, som det är praktiskt taget

möjligt för andra än försäkringsmän att förvärva. Icke minst angeläget synes

vara, atl de speciella försäkringstagarrepresentanterna i styrelserna intresserar

sig för premietarifferna, försäkringsformerna och försäkringsvillkoren.

Anledning torde jämväl finnas för styrelserna att i större utsträckning

än som nu synes ske taga aktiv del i uppdragandet av riktlinjerna för

anskaffningspolitiken och i bestämmandet av de praktiska formerna för

denna politiks genomförande. Anskaffningsverksamheten är av sådant intresse

för försäkringstagare och blivande försäkringstagare, att försäkringstagarrepresentanterna

torde böra särskilt uppmärksamma också hithörande

frågor.

De sakkunniga redovisar närmare hur i ett av livförsäkringsaktiebolagen

företrädare för försäkringstagarna icke blott fått säte i styrelsen utan även

erhållit ytterligare befogenheter. Ett slags parallell till bolagsstämman har

skapats i form av en huvudmannaförsamling, vald av försäkringstagarna

enligt vissa regler. Enligt de sakkunniga kan kritik från vissa synpunkter

riktas mot dessa val, bl. a. därutinnan att enligt valbestämmelserna en alltför

obetydlig del av försäkringstagarna får tillfälle att deltaga i valhandlingen.

Men tanken att i ett aktiebolag skapa en bredare representation för

försäkringstagarna än som är möjlig inom den begränsade krets, som en

styrelse utgör, och att låta representanter för försäkringstagarna bl. a. även

erliålla en löpande information om verksamheten och om utfallet av bolagets

rörelse, avgiva yttrande över tilltänkta ändringar i bolagsordningen och

ha rätt att deltaga i bolagsstämmans förhandlingar synes vara ett värdefullt

uppslag, som kan vara förtjänt att prövas i vidare utsträckning än som

hittills skett.

När det gäller formen för tillsättande av försäkring stagarrepresentanter

i försäkringsaktiebolagens styrelser, framhåller

de sakkunniga, att det rått delade meningar om vilken form som bör givas

företräde. De sakkunniga tager upp de tre alternativ, lagen anvisar, till

granskning och anför.

Det första i lagtexten nämnda alternativet för utseende av försäkringstagarrepresentanter

utgöres av val av försäkringstagarna. Ett

sådant val kan i och för sig tänkas få formen av antingen ett direkt val

eller ett indirekt val. Det direkta valet torde dock sällan vara ändamålsenligt

i delta sammanhang. Det är fråga om att utse några få personer, vilka

skall vara lämpliga för den kvalificerade uppgiften att dela det ansvar, som

](> Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 171

s. 242 Kontrollera mot PDF

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

följer med ett styrelseuppdrag i försäkringsbolag, och att samtidigt på

styrelseplanet positivt verka för att försäkringstagarönskemål och försäkringstagarsynpunkter

blir vederbörligen beaktade vid rörelsens bedrivande.

Vid direkta val torde det vara svårt att i lämpliga former få garantier

för att personer med erforderliga kunskaper på området erhålles för uppgiften.

Lösningen att överlåta kandidatnomineringen till en valberedning

torde, när det gäller utseende av några få styrelseledamöter, kunna kritiseras

såsom innefattande en alltför stor maktkoncentration till valberedningen,

samtidigt som det vid aktiebolagsformen är svårt att för direkta val

konstruera en valberedning, som kan betraktas såsom ett direkt försäkringstagarorgan.

Vid vissa typer av försäkringsaktiebolag synes det dock

icke uteslutet, att förutsättningar i praktiken kan föreligga för anordningar

med direkta val. De sakkunniga åsyftar liärvid försäkringsaktiebolag med

ett mycket begränsat antal försäkringstagare, vilka kan antagas ha sådant

intresse för representationsfrågan, att de i erforderlig utsträckning infinner

sig vid anordnade valsammanträden och tillser att kvalificerade personer

utses för uppgiften. I ett antal sjöförsäkringsaktiebolag synes läget vara

det beskrivna och i dylika bolag torde anordningen med direkta val kunna

accepteras, om en dylik valform beslutas av bolaget. För den vanliga typen

av försäkringsaktiebolag med ett mycket stort antal försäkringstagare och

med ofta många försäkringsgrenar synes däremot metoden med direkta

val icke lämpligen böra ifrågakomma.

De sakkunniga tillfogar följande synpunkter rörande tillämpningen av

den indirekta valmetoden.

Erfarenheten talar för att det närmast är de indirekta valen som är

aktuella, när det gäller att valvägen utse försäkringstagarrepresentanter

i försäkringsaktiebolagens styrelser. Vid dylika val har försäkringstagarna

att välja en elektorsförsamling, som i sin tur utser de personer, som skall

i styrelsen särskilt tillvarataga försäkringstagarnas intressen. En relativt

begränsad elektorsförsamling synes väl skickad för uppgiften att skaffa

fram personer med kvalifikationer och intresse för ifrågavarande uppdrag.

Några svårigheter att anordna försäkringstagarval av elektorer svnes

icke föreligga, när fråga är om försäkringsaktiebolag av sjöbolagens "typ.

Försäkringstagarnas antal är där regelmässigt så begränsat och deras intresse

för en effektiv representation så stort, att det — såsom erfarenheten

bestyrkt — kan påräknas såväl att försäkringstagarna i betydande utsträckning

låter sig företrädas vid valmöten som att lämpliga personer väljes till

elektorer. För nu ifrågavarande försäkringsaktiebolags del synes metoden

med indirekta val vara en god lösning av problemet hur man skall få fram

effektiva och kunniga företrädare för försäkringstagarintresset i vederbörande

bolags styrelse. Med hänsyn till det begränsade antalet försäkringstagare

i förevarande bolag synes det icke möta några praktiska hinder att

— såsom ock skett — tillerkänna i princip samtliga försäkringstagare

rösträtt vid elektorsvalen.

De praktiska svårigheterna vid den indirekta valmetoden inträder vid

den vanliga typen av försäkringsaktiebolag med ett mycket stort antal

försäkringstagare i ofta många olikartade försäkringsgrenar. För sådana

bolag möter det svårigheter att på ett ändamålsenligt sätt organisera elektorsval,

förenade med rösträtt för samtliga försäkringstagare. Att döma

s. 243 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

243

av de tidigare redovisade erfarenheterna från de ömsesidiga försäkringsbolagens

delegeradeval föreligger det risk för att i de vanliga typerna av

större försäkringsaktiebolag institutionen elektorsval skulle komma att möta

ringa intresse från försäkringstagarnas sida. Utgången av valen kan då lätt

bli olämpligt påverkad av befattningshavare eller fältmän i vederbörande

bolag. En lösning är givetvis att dels söka aktivera försäkringstagarintresset

och dels skapa garantier mot en olämpligt påverkad valutgång. Nära

till hands kan härvid ligga att organisera elektorsvalen efter de linjer, som

de sakkunniga förordat för delegeradevalen i de vanligaste typerna av

större ömsesidiga försäkringsbolag. Eu analog tillämpning av dessa linjer

är visserligen förenad med den komplikationen, att vid aktiebolagsformen

det möter vissa svårigheter att konstruera en lämpligt utformad kandidatnominerande

valberedning. En godtagbar lösning av detta specialproblem

synes dock vara att i försäkringsaktiebolagen låta försäkringsinspektionen

utse den första kandidatnominerande valberedningen i dess helhet, varefter

vid senare val beredningens ledamöter, med undantag för ordföranden

som fortfarande skulle tillsättas av inspektionen, kan väljas av den sittande

elektorsförsamlingen.

Vid företagsformen försäkringsaktiebolag synes det emellertid de sakkunniga

vara ett alltför långtgående krav att för de stora riksbolagens del

fordra, att samtliga försäkringstagare skall vara röstberättigade vid elektorsval.

Försäkringsaktiebolaget har ju i motsats till det ömsesidiga försäkringsbolaget

icke karaktären av en försäkringstagarsammanslutning

utan är rättsligt sett uppbyggt på grundval av det av aktieägarna tillskjutna

kapitalet. I anslutning härtill har elektorsförsamlingen i ett försäkringsaktiebolag

en mera begränsad uppgift än delegeradeförsainlingen i ett ömsesidigt

försäkringsbolag. Vid försäkringsaktiebolaget är det icke fråga om

att levandegöra ett delägarskap utan om att skapa garantier för att i styrelsen

kommer att ingå några kvalificerade och kunniga personer med speciell

uppgift att verka för att försäkringstagarnas intressen blir tillbörligen

tillgodosedda. En elektorsförsamling, som är kompetent att utse dessa

speciella företrädare för försäkringstagarintresset, torde kunna erhållas,

även om, av praktiska skäl, försäkringstagarnas rösträtt vid elektorsvalen

i de stora riksbolagen icke göres allmän. Vid nu ifrågavarande bolag torde

möjlighet böra finnas att låta endast en slumpmässigt bestämd, dock icke

alltför obetydlig, del av försäkringstagarstocken deltaga i elektorsvalen.

Valanordningarna måste dock konstrueras så, att obehörig påverkan på

valen omöjliggöres och så att garantier i praktiken föreligger för att olika

typer av försäkringar blir representerade på den vallista över elektorskandidater,

som ställes under omröstning bland det slumpmässigt utvalda,

röstberättigade försäkringstagarklientelet. Jämväl vid elektorsval måste betydande

arbete nedläggas på att skapa intresse för valen och på information

till de berörda försäkringstagarna om valen och om de uppställda

kandidaterna. Med ovan angivna begränsning torde de synpunkter, som de

sakkunniga anfört rörande organisationen av delegeradeval i större ömsesidiga

riksbolag, böra beaktas jämväl vid elektorsval i större försäkringsaktiebolag

av riksbolagstyp. Skulle det i en framtid visa sig att ett otillfredsställande

litet antal försäkringstagare begagnar sin rösträtt vid elektorsval,

synes frågan om eu övergång till andra anordningar än den indirekta

valmetoden få övervägas. Tills vidare torde emellertid något binder

icke böra resas mot att även större försäkringsaktiebolag, med beaktande

av det ovan anförda, söker komma fram på nu ifrågavarande väg, när det

gäller ad ulse de speciella företrädarna för försäkringstagarintressena i

bolagens styrelser.

s. 244 Kontrollera mot PDF

244

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1061

Det andra alternativet är att de styrelseledamöter, som skall särskilt verka

för försäkringstagarintressenas tillgodoseende, utses av organisation

eller intressegrupp med anknytning till försäkringstagarna.

Direkta erfarenheter talar för att en sammankoppling av å ena sidan organisationer

och å andra sidan försäkringsbolag kan innefatta en mycket aktiv

och effektiv bevakning av försäkringstagarintressena. Givet är, att stor vikt

måste läggas vid att anknytning sker till lämpliga och intresserade organisationer.

De sakkunniga utvecklar följande synpunkter.

Det ligger i sakens natur, att ett försäkringsaktiebolag i allmänhet har

en sådan sammansättning av sin försäkringsstock, att en anknytning torde

böra ske till flera olika organisationer. Då det vid försäkringsaktiebolagen

är fråga om att utse några få representanter för försäkringstagarna, förutsätter

därför organisationslinjen i allmänhet ett samarbete mellan de olika

berörda organisationerna vid valet av försäkringstagarrepresentanter i försäkringsaktiebolags

styrelse. Ett sådant samarbete torde lämpligen kunna

organiseras i den formen, att samtliga berörda organisationer blir företrädda

i en valdelegation, som har till uppgift att tillsätta försäkringstagarrepresentanterna

i vederbörande försäkringsaktiebolagsstyrelse. Det samarbete,

som inom en dylik valdelegation kan etableras mellan olika organisationer,

synes skapa goda förutsättningar för en effektiv bevakning av

försäkringstagarintressena. Icke minst värdefullt synes vara, att en naturlig

möjlighet öppnas att — med lämpliga, icke alltför korta tidsmellanrum —

låta nu ifrågavarande styrelseuppdrag tillfalla än en expert från ett område

och än en expert från ett annat område. Härigenom kan det bli tillfälle

att på det ena området efter det andra få försäkringstagarsynpunkter framförda

av verkligt sakkunniga personer. I enlighet med det anförda anser

de sakkunniga, att organisationslinjen innefattar goda möjligheter att få

fram kunniga personer, som är lämpliga för uppgiften att i försäkringsaktiebolagens

styrelser verka för försäkringstagarintressenas tillgodoseende.

Förhållandena i ett försäkringsaktiebolag kan vara sådana, att anledning

finnes att kombinera båda nu nämnda alternativ för utseende av försäkringstagarrepresentanterna

i styrelsen. Det kan exempelvis befinnas, att

indirekta val lätt kan organiseras såvitt rör en eller flera branscher, medan

det i övrigt synes ligga närmast till hands att tillämpa organisationslinjen.

Något hinder mot dylika kombinationer synes icke böra uppställas, därest

kombinationerna konstrueras på ett sätt, som framstår som ändamålsenligt.

Det tredje alternativet utgöres av att Kungl. Maj:t eller offentlig

myndighet utser försäkringstagarrepresentanterna i försäkringsaktiebolags

styrelse.

Då försäkringstagarrepresentanterna i främsta rummet icke skall vara

kontrollorgan utan bör vara positivt verksamma såsom kontaktmän för försäkringstagarna

och såsom sakkunniga förslagsställare och initiativtagare,

vilka bygger på grundligast möjliga kunskaper om försäkringsproblemen,

sedda från konsumentsynpunkt, synes det de sakkunniga mera fjärranliggande

att Kungl. Maj :t eller offentlig myndighet förordnar ifrågavarande

styrelseledamöter än att vederbörande utses av exempelvis motororganisationer,

fastighetsägarförbund, hyresgästsammanslutningar, löntagarorganisationer,

kvinnosammanslutningar och näringsorganisationer av olika slag,

samarbetande i valdelegationer vilkas sammansättning anpassats efter arten

s. 245 Kontrollera mot PDF

245

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

av den bedrivna försäkringsrörelsen. Kungl. Maj :t och offentlig myndighet

måste nämligen anses ha mindre nära kontakt med försäkringsproblemen,

sedda ur konsumentsynvinkel, än vad nyssnämnda och liknande organisationer

har. Denna synpunkt står helt i överensstämmelse med vad som i

föregående kapitel anförts rörande formerna för försäkringstagarinflytandet

i de ömsesidiga försäkringsbolagen. Formen att Kungl. Maj :t eller offentlig

myndighet utser försäkringstagarrepresentanter torde därför böra komma

till användning endast i sådant fall, där av speciella skäl hinder möter

mot att tillämpa vallinjen och organisationslinjen. Såsom exempel på sådana

fall må nämnas, att försäkringstagarval omfattats med alltför ringa

intresse av försäkringstagarna och att organisationslinjen framstår såsom

oframkomlig, därför att försäkringsbolaget icke vill knyta an till de organisationer,

som med hänsyn till arten av den av bolaget bedrivna rörelsen

lämpligen bör ifrågakomma, eller därför att vederbörande organisationer

icke är villiga att medverka.

Liksom hittills bör enligt de sakkunniga formen för tillsättning av försäkringstagarrepresentanter

i försäkringsaktiebolags styrelse beskrivas i

bolagsordningen. Härigenom beredes den stadfästande myndigheten tillfälle

att pröva ändamålsenligheten av den beslutade anordningen. Något hinder

bör icke möta mot att eventuellt förekommande detalj föreskrifter intages i

en särskild valordning.

De sakkunnigas synpunkter utmynnar i förslag om vissa jämkningar i

70 § FL. Ändringsförslaget syftar till att markera att försäkringstagarrepresentanternas

uppgift i främsta rummet bör vara att positivt verka såsom

kontaktmän för försäkringstagarna och såsom idégivare och initiativtagare

i försäkringstagarintressets tjänst. Vidare föreslås att tillsättningsformen

i lagtexten beskrives så, att vederbörande skall »utses genom direkt

eller indirekt val av försäkringstagarna eller intressegrupp eller intressegrupper

med anknytning till dem eller, där sådant val icke lämpligen kan

ifrågakomma, genom förordnande av Konungen eller offentlig myndighet».

Remissyttrandena

Värdet av försäkringstagarrepresentationen i försäkringsbolagen understrykes

i många remissyttranden. Samtidigt framhålles dock svårigheterna

att få försäkringstagarna att aktivt intressera sig för att göra sitt inflytande

gällande. Likaså betonas att representationsfrågan icke kan givas en allmängiltig

lösning.

Enligt försäkringsinspektionens mening är de synpunkter och förslag

som de sakkunniga framlagt i fråga om representationsfrågans lösning för

de ömsesidiga försäkringsbolagen värda allt beaktande. Det

är väl icke säkert, att de sakkunniga med de uppslag de presenterat, lyckats

finna den mest ändamålsenliga lösningen, men enligt inspektionens mening

bör alla uppslag, som kan ge hopp om en mera allmän förbättring, omsorgsfullt

prövas. Liksom hittills skett kommer inspektionen jämväl i fortsätt
-

s. 246 Kontrollera mot PDF

246

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

ningen att ägna noggrann uppmärksamhet åt ifrågavarande problem och

söka att i samråd med bolagen avhjälpa konstaterade bristfälligheter i fråga

om representationen.

Försäkringsbolagens riksförbund understryker de sakkunnigas uttalande

att det är möjligheten att infinna sig vid stämmorna och att deltaga i

val av delegerade som är av betydelse. Det ringa deltagarintresset under

lugna och normala förhållanden är ingenting unikt just för försäkringsväsendet

utan något som är utmärkande för nutidens organisationsliv över

huvud taget — det må vara ideellt, ekonomiskt, fackligt eller politiskt. Förbundet

fortsätter.

Riksförbundet är medvetet om att här föreligger ett omfattande problemkomplex.

Å ena sidan står det faktum att det i ett ömsesidigt försäkringsbolag

är försäkringstagarna-delägarna som direkt eller indirekt har att utöva

en bolagsstämmas befogenheter. Å andra sidan står de praktiska svårigheterna

att, i varje fall i tider av lugn utveckling, få delägarna att intressera

sig för denna uppgift. Det bör ej vara ett självändamål att på konstlade

vägar och till betydande kostnader söka driva dem till valdeltagande

trots att de själva inte kan finna verklig anledning därtill, eftersom företaget

sköts på ett sådant sätt att det inte ger anledning till ett direkt engagemang

från deras sida. Huvudsaken är — såsom även de sakkunniga framhållit

— att möjlighet finns för delägarna att utöva inflytande, därest utvecklingen

skulle så påkalla.

Så långt riksförbundet kunnat följa utvecklingen synes man inom de

ömsesidiga bolagen över lag sträva efter att få sina bolagsstämmor representativt

och ändamålsenligt sammansatta. En undersökning rörande de ömsesidiga

bolagsstämmornas fördelning på olika yrkeskategorier o. dyl. ger

enligt förbundet belägg för att stämmorna fyller alla rimliga anspråk på

representativ och allsidig sammansättning. Därmed icke sagt att icke mer

än nu skulle kunna göras för att informera försäkringstagarna om deras

rätt att deltaga i valen och dessas innebörd samt att även i övrigt stimulera

till ökat valdeltagande. Enligt förbundet beror emellertid allting på vilka

kostnader man rimligen bör satsa på sådana åtgärder. Värdet av vad som

eftersträvas måste vägas mot vad det kostar att försöka nå det. Riksförbundet

vill påpeka att bolagen följer frågan med uppmärksamhet för att

söka få till stånd tillfredsställande lösningar. Då därvid olika metoder naturligen

måste prövas är det enligt förbundet angeläget att hinder icke reses

för bolagen att i dessa stycken utforma sina bolagsordningar på sätt de

finner lämpligt. Först sedan en metod prövats i praktiken kan man med någorlunda

säkerhet bedöma, huruvida den är ändamålsenlig eller ej. -— Riksförbundet

finner det naturligt att organisationsvägen eller en kombination

av organisationsvägen och valvägen av de sakkunniga ges företräde framför

alternativet att de delegerade utses av Kungl. Maj :t eller offentlig myndighet.

Folksam har ingen erinran mot de sakkunnigas förslag om försök till

aktivering av försäkringstagarintresset men ställer sig tveksamt till möjligheterna

att genom direkta stämmoval skapa garanti för att styrelse och

s. 247 Kontrollera mot PDF

247

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

företagsledning blir försäkringstagarnas förtroendeman. Folksam kritiserar

vad de sakkunniga anfört rörande organisationslinjen som enligt bolaget

knappast synes slutgiltigt utredd av de sakkunniga. Enligt Folksams

uppfattning skulle varje allmänt riksbolag behöva söka anknytning till åtminstone

tiotalet riksorganisationer om de skulle fylla de sakkunnigas

krav på att organisationerna i fråga skall täcka »flertalet försäkringsformer

och försäkringstagarkategorier hos vederbörande bolag». Folksam anför vidare

bl. a. följande.

Med hänsyn till de sakkunnigas allmänna resonemang kring dessa frågor

synes det med kraft böra slås fast, att representanter för organisationer

som tillvaratar ett allmänt konsumentintresse —• såsom konsumentkooperationen

och fackföreningsrörelsen — måste anses kunna företräda försäkringstagarna

i alla försäkringsgrenar. Att ställa en fordran på att exempelvis

Folksam, därför att företaget har en betydande rörelse i motorfordonsförsäkring,

i sin stämma skulle behöva representanter för motororganisationer

kan inte gärna komma i fråga även om de sakkunnigas diskussion

skulle peka på en sådan lösning. Tvärtemot vad de sakkunniga kommer

till torde idealet för att få en arbetsduglig stämma vara, att varje bolag

engagerar så få organisationer som möjligt och att helst ingen organisation

vore engagerad i mer än ett bolag. En väsentlig sak är att organisationerna

själva har en godtagbar demokratisk representation. En annan betydelsefull

fråga är att allmänheten informeras om vilka organisationer

som i de olika bolagen utser delegerade. Om en person med vetskap om

Folksams parlamentariska organisation tecknar sina försäkringar i företaget

måste man kunna utgå ifrån att han, även om han inte är ansluten till

fackföreningsrörelsen eller till konsumentkooperationen, accepterar att hans

intressen som försäkringstagare bevakas genom de delegerade från dessa

folkrörelser.

Organisationslinjen förordas av bl. a. Landsorganisationen, Sveriges akademikers

centralorganisation och Försäkringsfunktionärernas förbund.

Landsorganisationen som inte finner anledning föreligga att föreslå någon

ändring av den nu gällande lagstiftningen, finner de erfarenheter som redovisas

av de sakkunniga angående direkta valmetoder så pass nedslående att

denna väg inte kan förordas ens för sådana fall där organisationslinjen

inte ter sig naturlig. Landsorganisationen anför bl. a. följande.

Försäkringsverksamhet uppfattas av det stora flertalet medborgare inte

som ett område, som är väsensskilt från andra slag av ekonomisk verksamhet

och något personligt engagemang, som tar sig uttryck i livligt valdeltagande

eller beredvillighet att åta sig uppdrag i samband härmed, kan

uppenbarligen blott påräknas i undantagsfall. Konsumtion av försäkringstjänster,

hur betydelsefull den i och för sig än är, utgör dock blott en ringa

del av den enskildes totalkonsumtion av varor och tjänster och därtill en

del, som engagerar den enskilde i allmänhet mindre än t. ex. den dagliga

konsumtionen av trafiktjänster.

När LO förordar organisationslinjen framför någon form av mer eller

mindre krystad valmetod så åsyftas därmed ingalunda, att organisationerna

som sådana skall ikläda sig ett direkt eller indirekt ansvar för försäkringsbolagens

skötsel. Vad det i första hand gäller är att få fram personer

med goda kvalifikationer för styrelseuppdrag, d. v. s. i huvudsak ett gott

och självständigt omdöme, tillfredsställande insikter i ekonomiska frågor

s. 248 Kontrollera mot PDF

248

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

och intresse för försäkringsväsendet. Hellre än att överlämna ett sådant

urval åt slumpen — resultatet av en omröstning bland ett antal väljare utan

kännedom om kandidaternas meriter för uppdraget kan näppeligen bli

ett annat — bör olika fackliga, ekonomiska och ideella organisationer med

sin goda personkännedom kunna utse lämpliga representanter för konsumentintresset

till styrelseledamöter. Försäkringsbolagen bör ha en avsevärd

frihet när det gäller att i sina bolagsordningar ange genom vilka organisationer

de önskar, att styrelsen skall rekryteras. Det kan härvid troligen

inte undgås, att vissa organisationer anmodas att utse styrelseledamöter

i flera bolag. Med den uppläggning som här skisserats utgör ett sådant

förhållande knappast en olägenhet. Fortfarande kommer vissa bolag

att intimt samarbeta med vissa organisationer och att betrakta sig som

lierade med dessa; i andra fall — och det måste bli flertalet — kommer den

omständigheten, att en organisation har medverkat vid utseendet av en

eller flera styrelseledamöter inte att leda till ett nära samarbete mellan

organisationen som sådan och bolaget.

Motorförarnas helmjkterhetsförbund redovisar goda erfarenheter av organisationslinjen

genom sin representation i Ansvar men ställer sig något

tveksamt till en generell utvidgning av denna representationsform. Förbundet

framhåller att försäkringstagarklientelet i övriga ömsesidiga bolag med

undantag för Folksam och kanske Trafik ej i lika hög grad är knutet till viss

intressegrupp. Även om det skulle vara tekniskt möjligt att göra en uppdelning

av försäkringstagarna i grupper måste antalet huvudmän bli otympligt

stort för att alla intressen skulle bli tillgodosedda. Lämpligheten av att en

intressegrupp engagerar sig i alltför många bolag kan ifrågasättas. Man måste

enligt MHF betänka att den sunda konkurrensen med snabba åtgärder kan

bli beskuren om huvudmannainflytandet blir detsamma i ett flertal bolag.

MHF tvekar därför om att ge sin anslutning till de sakkunnigas uttalande

att »i sådana ömsesidiga skadeförsäkringsbolag av riksbolagskaraktär, vilka

söker anknytning till organisationer eller intressegrupper, synes trafikförsäkringens

och den övriga motorförsäkringens intressen i allmänhet lämpligen

kunna företrädas av delegerade, vilka är utsedda av de viktigaste motororganisationerna».

Svenska Bankföreningen kan icke uttala någon uppfattning om behovet

av den av de sakkunniga förordade förstärkningen av försäkringstagarrepresentationen

men bankföreningen vill emellertid betona vikten av att

nomineringen av försäkringstagarrepresentanter sker på sådant sätt att den

framstår som en meningsyttring från de försäkrade själva. Från den utgångspunkten

ställer sig bankföreningen tveksam inför de sakkunnigas

starka framhävande av alternativet med val genom organisationer och intressegrupper

av olika slag.

Möjligheten för varje ömsesidigt bolag att fritt pröva sig fram till olika

representationssystem är ett önskemål som uttalas av Tjänstemännens

Centralorganisation, Städernas försäkringsbolag och Framtiden livförsäkringsaktiebolag.

Framtiden hävdar bestämt att man icke skall föreskriva

vissa schabloner för formen, på vilken försäkringstagarinflytandet skall

ordnas. Det är i stället önskvärt att man söker sig fram på olika vägar un
-

s. 249 Kontrollera mot PDF

249

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

der beaktande av att det är försäkringstagarnas och endast försäkringstagarnas

intressen, som skall stå i förgrunden. Enligt Framtidens uppfattning

är alternativet att Kungl. Maj :t eller offentlig myndighet utser de delegerade

direkt oförenligt med de ömsesidiga bolagens företagsform. Det

strider mot de ömsesidiga bolagens grundidé, som är att försäkringstagarna

är ägare av bolaget. Det är då naturligt att endast dessa delägare —

eller i särskilda fall organisationer representerande dessa delägare — skall

ha möjlighet att utöva rösträtt.

Vad angår försäkringstagarinflytandet i försäkringsaktiebolagen

har försäkringsinspektionen icke ansett sig böra

tillstyrka förslaget att förordnande av styrelseledamot genom Kungl. Maj :t

eller offentlig myndighet endast bör ifrågakomma som en sistahandslösning.

I övrigt tillstyrker inspektionen den föreslagna ändringen av 70 § FL.

Inspektionen erinrar om att Kungl. Maj :ts och offentlig myndighets befogenhet

i här angivna avseenden, vilken tillkom vid 1950 års ändringar i

lagen om försäkringsrörelse till en början väckte en viss reaktion från försäkringsbolagshåll.

Då emellertid denna reaktion numera synes ha ebbat

ut, är det enligt inspektionens mening icke angeläget, att frågan nu tages

upp till förnyat ställningstagande av statsmakterna. Inspektionen framhåller

att ingen ännu har, vare sig när det gäller aktiebolag eller ömsesidiga

bolag, kunnat formulera någon lösning av frågan om försäkringstagarrepresentation,

som verkligen ser ut att vara lämplig och effektiv över

hela fältet. Även om viss kritik kan riktas mot anordningen med s. k.

kungarepresentanter, vill det inte förfalla som om denna anordning redan

nu skulle vara mogen för en sådan generell nedgradering, som utredningen

velat göra sig till tolk för. Inspektionen fortsätter.

De sakkunniga har i sammanhanget bl. a. framhållit, att det från konsumentsynpunkt

synes vara mera fjärranliggande, att Kungl. Maj :t eller

offentlig myndighet förordnar ifrågavarande styrelseledamöter än att vederbörande

utses av exempelvis motororganisationer, fastighetsägarförbund,

hyresgästsammanslutningar, löntagarorganisationer, kvinnosammanslntningar

och näringsorganisationer av olika slag. Härtill vill inspektionen

anföra, att det skulle vara av visst värde om försäkringsbolag ännu oftare än

som hittills skett blir anknutna till folkrörelser, företagarorganisationer och

konsumentsammanslutningar av olika slag. Någon allmän lösning av problemet

om försäkringstagarnas medinflytande kan dock icke heller en sådan

utveckling ge, ty det föreligger behov även av bolag, som vänder sig till hela

allmänheten. Det är vidare inte säkert, att det vore lyckligt, om t. ex. samma

motororganisationer, fastighetsägarsammanslutningar, arbetsgivare- eller

löntagargrupper utsåge representanter i ett flertal olika försäkringsbolag,

något som skulle kunna leda till, att enskilda bolag förlorade sin profil.

Rörande den föreslagna ändringen i fråga om utseende av försäkringstagarrepresentanter

i försäkringsaktiebolagens styrelser framhåller Försäkringsbolagens

riksförbund att varje bolag bör ha frihet att utforma sin bolagsordning

med hänsynstagande till bolagets speciella struktur och egenart.

Det bör vidare ankomma på varje bolag att avgöra hur stort antal försäkringstagarrepresentanter

i förhållande till lagens minimum som är önsk
-

s. 250 Kontrollera mot PDF

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

värt. Enligt riksförbundets mening har de sakkunniga presterat ett föga

bärkraftigt underlag för att bibehålla de särskilda försäkringstagarrepresentanterna.

Förbundet anför bl. a.

Tanken att de bör fungera som kontroll- och övervakningsorgan avvisas

med rätta av de sakkunniga. De sakkunnigas åsikt att försäkringstagarrepresentanterna

bör väljas bland personer, som från olika områden bär sådana

insikter i försäkringsfrågor, att de kan ägna speciellt intresse åt

t. ex. premietariffering, försäkringsformer, försäkringsvillkor, anskaffningspolitik

etc., är helt orealistisk. Dessa spörsmål fordrar en sakkunskap

som svårligen kan förutsättas hos utanför branschen stående och som, i

den mån den i styrelsen skulle bli företrädd av teoretiker utan praktisk

erfarenhet, skulle kunna avsevärt tynga och försvåra arbetet utan någon

motsvarande nytta för försäkringstagarna. I den mån nämnda frågor över

huvud taget hör hemma på styrelseplanet i annan form än som ren information

från den verkställande direktionens sida, saknas anledning att

konstruera någon skiljelinje mellan stämmovalda och försäkringstagarvalda

styrelseledamöter. Intresset och ansvaret måste vara ett och detsamma

för båda grupperna.

Vad nu sagts gäller både sak- och livförsäkringsaktiebolagen och bekräftas

i själva verket av de sakkunnigas egna intervjuer med försäkringstagarrepresentanterna.

Dessa intervjuer har visat full enighet om att på

försäkringsaktiebolagens styrelsesammanträden icke förekommit några

frågor, där försäkringstagarintresset stått i något uttalat motsatsförhållande

till aktieägarnas intresse. Från åtskilliga håll har understrukits att bolagens

arbete bedrivs helt med försäkringstagarnas intresse som riktpunkt.

Med hänsyn till de sakkunnigas ovan relaterade syn på försäkringstagarrepresentanternas

funktion låge den slutsatsen närmast att försäkringstagarrepresentanterna

i aktiebolagens styrelser snarare utgjorde ett tyngande

moment än vore till något gagn. Riksförbundet vill emellertid icke draga

dessa konsekvenser. Enligt vad förbundet erfarit, har försäkringstagarrepresentanterna

hos de olika aktiebolagen fullgjort sin funktion som styrelseledamöter

på ett lika intresserat och ansvarsfullt sätt som övriga styrelseledamöter.

Då man således sedan ett decennium prövat denna form av

försäkringstagarrepresentation och då icke några olägenheter kan påvisas

därav, föreligger icke något skäl att i detta sammanhang ifrågasätta avskaffandet

av denna representation. Därifrån är emellertid steget långt till att

—• såsom de sakkunniga förordar — utvidga antalet försäkringstagarrepresentanter

utöver det nu föreskrivna. Det bör ankomma på varje bolag att

avgöra hur stort antal dylika styrelseledamöter i förhållande till lagens

minimum, som är önskvärt. De sakkunniga har icke heller framfört något

reellt skäl för en utvidgning av representationen.

Även i Folksams yttrande ges uttryck för att aktiebolagen själva bör få

bestämma i vilken ordning försäkringstagarrepresentanterna i styrelserna

skall utses. Folksam uttalar.

Även om Folksam bar rika och gynnsamma erfarenheter av lekmännens

arbete i ett konsumentägt företag är vi ändå tveksamma om värdet av en lag

som föreskriver försäkringstagarrepresentanter i aktiebolagens styrelser —•

med fullt ansvar för de beslut som där fattas — om deras insatser i fortsättningen

kan väntas vara så begränsade, som de sakkunniga skisserat. När de

sakkunniga nu föreslagit den i och för sig betydelsefulla förändringen att

försäkringstagarrepresentanterna i första hand skall utses av försäkringsta
-

s. 251 Kontrollera mot PDF

251

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

garna bör det, efter de erfarenheter som nu gjorts, kunna överlämnas åt

aktiebolagen själva att avgöra på vilket sätt — i bolagsstämma, styrelse,

nämnder eller råd — de lämpligen bör ordna den kontakt med försäkringstagarna

som de i nuvarande konkurrens sannolikt har behov av.

Landsorganisationen hänvisar till sitt förordande av organisationslinjen

beträffande de ömsesidiga bolagen och finner detta äga tillämpning även i

fråga om aktiebolagen. Därest undantagsvis ett aktiebolag möter svårigheter

att organisationsvägen tillföra sin styrelse företrädare för konsumentintresset

bör som en sista utväg möjligheten stå öppen för Kungl. Maj:t att

utse sådana. Syftet är dock enligt Landsorganisationen, oavsett metoden,

detsamma. De av Konungen utsedda styrelseledamöterna bör inte betraktas

och betrakta sig själva som företrädare för »det allmänna» i vidare mån

än de organisations- eller bolagsstämmovalda ledamöterna. Landsorganisationen

finner dock inte någon anledning föreligga att föreslå en ändring av

den nu gällande lagstiftningen i berörda avseenden. Försäkringsinspektionen

bör dock periodiskt, t. ex. vart tredje år, undersöka och offentligt redovisa

hur styrelseledamöterna i skilda bolag uttages. Därigenom kan en önskvärd

debatt hållas vid liv och bolag, som inte funnit tillfredsställande former för

konsumentrepresentation, kan anse det angeläget att tillämpa bättre representationsmetoder.

Förtjänsterna hos organisationslinjen understrykes även i yttranden av

Försäkringsfunktionärernas förbund, Sveriges akademikers centralorganisation

och Yrkeskvinnors samarbetsförbund. — SACO påpekar att organisationsmetodens

användning ej får anses innebära, att en organisation som sådan

är representerad inom vederbörande försäkringsbolag. En representation

genom intresseorganisationens medverkan ser SACO mera som en metod

att rekrytera lämpliga ledamöter än som en representationsfråga för vederbörande

organisation. I likhet med de sakkunniga anser SACO, att utvägen

att låta Kungl. Maj :t utse försäkringstagarnas representanter endast

bör tillgripas som en sistahandslösning. Yrkeskvinnors samarbetsf örbund

erinrar om att de sakkunniga pekat på kvinnosammanslutningarnas roll såsom

företrädare för konsumenterna. Enligt förbundets mening är det angeläget

att hänsyn tas till de kvinnliga försäkringstagarnas intressen och förbundet

finner det anmärkningsvärt att icke någon kvinna hittills blivit utsedd.

De smärre lagändringar som föreslås beträffande representationen i aktiebolagens

styrelse finner Tjänstemännens centralorganisation ingen anledning

att motsätta sig.

Sveriges hantverks- och indusiriorganisation vill understryka det stora värdet

av den möjlighet att följa verksamheten, som nu gällande system medför

för försäkringstagarnas del. Enligt förbundet synes systemet inom olika företag

för närvarande fungera fullt tillfredsställande. Förbundet finner det naturligt

att bolagens möjligheter icke för strängt låses. Bolagen bör ha frihet

att välja för respektive företag lämpligt val- och representationssystem.

s. 252 Kontrollera mot PDF

252

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

Liknande tankegångar kominer till uttryck i de yttranden som avgivits av

Motorförarnas helnykterhetsförbund och Sjöförsäkringsaktiebolaqet Öresund.

Framtiden livförsäkringsaktiebolag gör vissa jämförelser mellan livförsäkringsaktiebolagen

och övriga aktiebolag. Enligt Framtiden har skälen för särskilda

försäkringstagarrepresentanter icke samma tyngd för övriga bolag, men

även där gäller att det borde vara till ömsesidig nytta om man får till stånd

en fortlöpande kontakt mellan producenter (försäkringsgivare) och konsumenter

(försäkringstagare). Framtiden biträder de sakkunnigas åsikt att

man i försäkringsaktiebolag bör ha av försäkringstagarna eller representerande

organisationer utsedda styrelseledamöter men anser det däremot icke

nödvändigt att i lagtexten ha en undantagsbestämmelse, den s. k. Kungl.

Maj :t-linjen. Framtiden anför.

Om man bedömer det önskvärt att ha representanter för försäkringstagarna

föreligger samma förhållande som vid de ömsesidiga bolagen. Där är

det som tidigare framhållits att våldföra sig på ömsesidighetens grundprincip,

om försäkringstagarna-delägarna berövas möjlighet att utöva inflytande

på bolagets förvaltning. Enligt Framtidens erfarenhet kan en undantagsbestämmelse

icke heller motiveras under hänvisning till det stora antalet försäkringstagare.

Framtiden med sina cirka 1,2 miljoner försäkrade (ett av de

svenska bolag som har största antalet försäkringstagare) har i praktiken visat

att det är möjligt att utan onödiga kostnader ordna ett verkligt försäkringstagarinflytande

även då antalet försäkringstagare är stort och någon

direkt organisationstillhörighet icke kan utnyttjas.

Även ur en annan synpunkt vore det önskvärt att få en klar bestämmelse

om försäkringstagarinflytande utan sådan undantagsbestämmelse som nu

finns i 70 § FL. I en modern lagstiftning i ett demokratiskt samhälle bör man

sålunda så långt som möjligt undvika att den instans (även om det gäller

Kungl. Maj :t), som skall ingripa i ett sammanhang av detta slag, samtidigt

skall vara den instans, som subjektivt skall avgöra om ett sådant ingripande

är nödvändigt.

Framtiden anser att vid en ändring av 70 § FL paragrafen bör ges sådan

lydelse att man icke på något sätt framställer det som om den försäkringstagarvalde

styrelseledamoten har andra uppgifter än övriga styrelseledamöter.

Den av de sakkunniga föreslagna lydelsen av 70 §, liksom även den nuvarande

lydelsen, synes antyda, å ena sidan att den försäkringstagarvalde

ledamoten skulle äga mindre skyldighet än andra ledamöter att vaka över

att t. ex. bolagets övriga fordringsägares intressen vederbörligen tillgodoses,

och å andra sidan att dessa andra ledamöter icke kunna förutsättas verka

för att försäkringstagarnas intressen vederbörligen tillgodoses. Ur bägge

dessa synpunkter är en uppdelning i lagtexten av styrelseledamöternas uppgifter

olämplig. Att en ledamot är vald av försäkringstagarna bör i och för

sig vara tillräckligt för att han skall inse sitt ansvar gentemot dem.

Departementschefen

Frågan om försäkringstagarinflytandet i försäkringsbolagen, som beträffande

de ömsesidiga bolagen avser spörsmålet om försäkringstagarnas representation

på bolagsstämmorna och beträffande aktiebolagen representationen

i styrelserna, behandlades ingående vid tillkomsten av FL och 1950 års

s. 253 Kontrollera mot PDF

253

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

ändringar i lagen. Genom de sakkunnigas verkställda utredning har en redogörelse

erhållits för det hittillsvarande utfallet av lagreformens praktiska tilllämpning.

Till denna redogörelse har de sakkunniga fogat sina synpunkter

på olika problemställningar i sammanhanget. De sakkunnigas genomgång

av förhållandena på området har, bortsett från vissa smärre jämkningar i

avfattningen av de i 70 § upptagna reglerna om försäkringstagarrepresentationen

i försäkringsaktiebolagens styrelser, icke föranlett förslag till ändring

av FL:s nuvarande bestämmelser i ämnet.

Beträffande de ömsesidiga försäkringsbolagen har de sakkunniga sålunda

funnit, att FL liksom hittills icke torde böra innehålla några närmare bestämmelser

rörande bolagsstämmans sammansättning och tillsättande utan

att det system som varje enskilt bolag tillämpar, såsom för närvarande gäller,

bör beskrivas i bolagsordningen. Motsvarande ståndpunkt har de sakkunniga

också intagit beträffande formen för tillsättning av försäkringstagarrepresentanter

i försäkringsaktiebolags styrelse. Formen härför bör följaktligen

enligt de sakkunniga i överensstämmelse med vad nu gäller beskrivas

i bolagsordningen.

De sakkunniga framhåller allmänt vikten såväl av att försäkringsbolagen

eftersträvar en tillfredsställande lösning av representationsfrågan som av att

försäkringsinspektionen följer utvecklingen med uppmärksamhet och ingriper

om uppdagade brister i representationssystemet icke avhjälpes.

Såsom framgår av det anförda innebär de sakkunnigas ståndpunkt att

nuvarande lagbestämmelser i huvudsak kommer att bibehållas. Då lagen

beträffande försäkringstagarrepresentationen i de ömsesidiga bolagens stämmor

icke lämnar någon föreskrift angående sättet för utseendet av de delegerade

och i fråga om representationen i aktiebolagens styrelser endast anvisar

vissa alternativa lösningar skall det sålunda enligt förslaget i princip alltjämt

ankomma på bolagen att själva välja för vederbörande företag lämpligt

representationssystem; dock för aktiebolag med den begränsning som följer

av de i lagen uppställda alternativen.

I remissyttrandena har riktigheten av de sakkunnigas ställningstagande till

nu angivna huvudspörsmål icke ifrågasatts. Fastmera har från flera håll understrukits

önskvärdheten av att nuvarande valmöjligheter med hänsyn till

företagens skiftande natur alltjämt står öppna.

Ej heller för egen del bar jag funnit anledning till erinran mot de sakkunnigas

ståndpunkt i förevarande fråga. Såsom försäkringsinspektionen

uttalat bar nämligen ännu icke vare sig när det gäller aktiebolag eller ömsesidiga

bolag kunnat formuleras någon lösning av frågan om försäkringstagarrepresentationen,

som verkligen ser ut att vara lämplig och effektiv

över hela fältet. Detta förhållande, som är en naturlig följd av försäkringsbolagens

skiftande karaktär, utgör ett starkt skäl för att icke begränsa

förefintliga valmöjligheter. Utrymme bör därför finnas för att pröva olika

vägar och att anpassa represenlationssystemen efter utvecklingens krav. I

detta sammanhang vill jag understryka att försäkringsbolagen i försäkringstagarnas

intresse bör verka för att representationsformcrna är ändamålsen
-

s. 254 Kontrollera mot PDF

254

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

liga. Självfallet bör också inspektionen ägna frågan fortlöpande uppmärksamhet

och vidtaga de åtgärder som kan finnas betingade för att konstaterade

brister avhjälpes.

De praktiska detalj synpunkter som framlagts av de sakkunniga i anslutning

till den i betänkandet förda diskussionen rörande olika representalionsmetoder

synes i huvudsak vara ägnade att tjäna till vägledning för försäkringsbolagen

vid utformningen av representationssystemen. Det måste dock

betonas, att generella lösningar icke torde stå att finna och att erfarenheterna

under den försöksverksamhet på området som får förutsättas äga rum

kan ge anledning till avvikelser.

I försäkringsbolag, där antalet försäkringstagare är litet, torde förutsättningarna

att anordna ett tillfredsställande valförfarande i regel vara goda. Om

det däremot gäller ett bolag med ett mycket stort antal försäkringstagare synes

det vara förenat med vissa svårigheter att på denna väg skapa ett ändamålsenligt

representationssystem. Den i betänkandet redovisade undersökningen

rörande de ömsesidiga bolagens delegeradeval ger också vid handen

att det finnes en påtaglig risk för att frågan om nominering och val av försäkringstagarrepresentanter

icke kommer att mötas med något större intresse

från försäkringstagarnas sida även om betydande insatser göres för att stimulera

till ökat valdeltagande. Denna omständighet synes böra beaktas då

det gäller att välja mellan valvägen, organisationslinjen eller en kombination

av nämnda båda metoder och torde i många fall kunna tala för en lösning

enligt intressegruppslinjen. Det torde kunna förutsättas att åstadkommandet

av lämpliga lösningar efter denna linje icke erbjuder några större problem

i vår tid med dess rikt utvecklade organisationsliv. Från försäkringstagarsynpunkt

torde det väsentliga vara att deras representanter är kvalificerade

för sitt uppdrag att tillvarataga försäkringstagarnas intressen. Att

vederbörande representant dessutom tillhör försäkringstagarkretsen kan vara

en fördel men något krav härpå torde ej behöva uppställas.

Endast i sådana fall där val av delägarna eller utseende genom organisationer

eller intressegrupper ter sig mindre ändamålsenligt på grund av speciella

förhållanden torde såsom de sakkunniga anfört föreligga anledning

att överlåta åt Kungl. Maj:t eller offentlig myndighet att utse delegeradeförsamlingen

i ömsesidigt försäkringsbolag. Det bör anmärkas, att den ordningen

att Kungl. Maj :t utser delegeradeförsamlingen icke för närvarande

förekommer i något försäkringsbolag.

Enligt de sakkunnigas mening bör utvägen att låta Kungl. Maj:t eller

offentlig myndighet utse försäkringstagarnas representanter i försäkringsaktiebolagens

styrelser komma till användning endast i sådana fall, där av

speciella skäl hinder möter mot att tillämpa vallinjen eller organisationslinjen.

Denna fråga berördes vid tillkomsten av nu gällande bestämmelse i

ämnet. Därvid framhölls att alternativet med förordnande av Kungl. Maj :t

eller offentlig myndighet syntes lämpligt i sådana fall då representationsfrågan

enligt val- eller intressegruppslinjen icke innebar en god lösning.

Detta uttalande står i överensstämmelse med min uppfattning i frågan och

s. 255 Kontrollera mot PDF

255

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

lag vill framhålla att vederbörande styrelseledamot, vare sig han utses av

en organisation eller förordnas av Kungl. Maj :t, är utsedd att representera

försäkringstagarna. Det synes mig emellertid föra för långt att, såsom de sakkunniga

föreslagit, kräva att möjligheten att välja metoden med förordnande

av Kungl. Maj :t eller offentlig myndighet skall stå öppen endast för

det fall att övriga metoder icke lämpligen kan ifrågakomma. Genom en sådan

bestämmelse skulle hinder uppställas för ett bolag som föredrager den

förstnämnda metoden framför de båda övriga alternativen även för det fall

att en lösning i enlighet med dessa alternativ skulle vara möjlig. Då vidare

tillämpningen av olika representationssystem ännu befinner sig i ett

försöksskede är jag icke för närvarande beredd att förorda den av de sakkunniga

föreslagna inskränkningen av valmöjligheterna.

Ej heller anser jag i övrigt skäl föreligga att föreslå ändring i avfattningen

av 70 § FL.

I. Livförsäkringsbolags fonder

De sakkunniga

I ett särskilt avsnitt behandlar de sakkunniga gällande bestämmelser om

livförsäkringsbolags fondredovisning och framlägger förslag om minskning

av antalet fonder, som sådant bolag skall redovisa. De sakkunnigas förslag

äger avseende icke blott på livförsäkringsrörelse utan även på sådan sjukoch

olycksfallsförsäkringsrörelse, som skall följa de särskilda bestämmelserna

rörande livförsäkring.

Jämlikt FL skall för livförsäkringsrörelse försäkringsbolag redovisa följande

olika slag av tekniska fonder, nämligen försäkringsfond, utjämningsfond,

säkerhetsfond, återbäringsfond och regleringsfond. Något hinder mot

uppförande, utöver de tekniska fonderna, av en eller flera dispositionsfonder

lägger icke lagen. Med stöd av de grundsatser, som ligger bakom bestämmelserna

angående livförsäkring i FL, har dock i bolagsordningarna för

livförsäkringsbolagen intagits föreskrifter, som maximerar dessa bolags

dispositionsfonder.

Försäkringsfonden är ett direkt uttryck för den skuld, vari försäkringsbolaget

står till de enskilda försäkringstagarna eller därmed jämställda

betalningsberättigade personer. Det torde stå utom varje diskussion, att ifrågavarande

skuld bör särredovisas på det sätt som följer av FL:s nuvarande

regler rörande försäkringsfond. De sakkunniga erinrar i detta sammanhang

om de ur säkerhetssynpunkt betydelsefulla lagstadgandena, att ett belopp

motsvarande försäkringsfonden för livförsäkringar städse skall redovisas i

vissa särskilda slag av värdehandlingar in. m. och att ifrågavarande värdehandlingar

skall förvaras under former, som ger försäkringstagarna panträtt

i handlingarna till säkerhet för fullgörandet av försäkringsbolagets på

försäkringsavtalen grundade förbindelser. Någon ändring i nu gällande be
-

s. 256 Kontrollera mot PDF

256

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

stämmelser angående uppförande av försäkringsfond i livförsäkring föreslås

icke av de sakkunniga.

Utjämningsfonden i livförsäkring är enligt FL avsedd för utjämning

av sådana ojämnheter i det ekonomiska förloppet, som härrör av växlingar

i dödlighet, sjuklighet eller invaliditet. Avsättningarna till och nedsättningarna

av fonden skall styras av de försäkringstekniska grunderna,

som skall innehålla bestämmelser i hl. a. detta ämne, och göres redan i

vinst- och förlusträkningen. En ökning av utjämningsfonden har således

karaktären av en kostnad i årets rörelse. En minskning av fonden utgör på

motsvarande sätt en intäkt för året. Den nettovinst eller nettoförlust, som

redovisas i vinst- och förlusträkningen för ett visst år, är således den utjämnade

vinsten eller förlusten. Det ligger i sakens natur, att om inom en livförsäkringsrörelse

ingen utjämning av årsresultaten göres, resultaten för ett

antal år i följd sällan torde förete hilden av en jämn linje utan att resultatskurvan

ofta torde bli ganska hackig. Inom alla områden av ekonomisk verksamhet

eftersträvar man emellertid, av olika skäl, i allmänhet att uppvisa ett

relativt jämnt förlopp av en bedriven rörelse och lagstiftningen är utformad

så, att detta i stor utsträckning är möjligt. Både inom försäkringsrörelsen och

inom annan ekonomisk verksamhet regleras årsresultaten till större eller

mindre del genom avskrivningar. Vad angår annan försäkringsrörelse än livförsäkringsrörelse

användes dessutom den utjämningsmetoden att i en utsträckning,

vars förenlighet med FL starkt kan ifrågasättas, dolda reserver

inlägges i försäkringsfonden. På livförsäkringssidan föreligger starkare garantier

för att försäkringsfonden ger ett rättvisande uttryck för bolagets

skuld på grund av försäkringsavtalen och föreligger på grund av livförsäkringsbeskatlningens

utformning inga skatteskäl för starkt i överkant tilltagna

beräkningar av försäkringsfonden. Redan intresset att bevara en upplysande,

sund försäkringsfondsredovisning på livförsäkringsområdet torde

tala för att försäkringsbolagen i livförsäkring fortfarande bör ha möjlighet

att genom en utjämningsfondsinekanism dämpa verkningarna på årsresultaten

av kastningar i dödlighet, sjuklighet och invaliditet. Understrykas bör

också, alt eftersom livförsäkringsrörelsen till sin natur är en riskutjämningsverksamhet,

avseende bl. a. en utjämning i tiden, det på ett speciellt

sätt är naturligt att möjlighet beredes försäkringsbolag att redovisa utjämnade

rörelseresultat inom livförsäkring. Sett på något längre sikt torde en

utjämnad resultatskurva ge en riktigare bild av livförsäkringsrörelsens förlopp

än en kurva med tvära kastningar. Den omständigheten att man inom

livförsäkringen kan observera en övergång från mera sparbetonade försäkringar

till rena riskförsäkringar synes också tala för att anordningen med

en särskild grundstyrd utjämningsfond bör bibehållas. De sakkunniga har

således icke funnit anledning att föreslå något avskaffande av utjämningsfonden

i livförsäkring. Icke heller föreslås någon ändring av lagbestämmelserna

rörande fonden.

Kravet på en särskild säkerhetsfond för livförsäkringsrörelse är ett

uttryck för den betydelse, som lagen tillägger rörelsens konsolidering. Säker
-

s. 257 Kontrollera mot PDF

257

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

hetsfonden har sådan betydelse för tryggandet av de avtalade försäkringsförmånerna,

att det synes de sakkunniga fullt riktigt och i överensstämmelse

med huvudtankegångarna bakom FL, att direkt i lagen meddelas bestämmelser

angående avsättning till säkerhetsfond och restriktiva bestämmelser

angående förutsättningarna för nedsättning av fonden. Erinras må i detta

sammanhang, att för den händelse ett och samma försäkringsbolag bedriver

såväl livförsäkringsrörelse som försäkringsrörelse avseende annan försäkring

än personförsäkring, enligt de sakkunnigas förslag fortfarande skall

gälla, att ett belopp motsvarande icke blott försäkringsfonden för livförsäkring

utan även säkerhetsfonden skall redovisas i vissa särskilda slag av

tillgångar och att de värdehandlingar, i vilka sådan redovisning sker, skall

förvaras under former, som ger livförsäkringstagarna panträtt i dessa värdehandlingar

till säkerhet för fullgörande av bolagets på försäkringsavtalen

grundade förbindelser. Påpekas bör också, att bestämmelserna angående

säkerhetsfond i livförsäkring utgör en motsvarighet till bestämmelserna i

FL om reservfond för försäkringsrörelse av annat slag än livförsäkringsrörelse.

Av det sagda framgår att de sakkunniga är av den uppfattningen,

att säkerhetsfond för livförsäkringsrörelse fortfarande bör finnas.

För livförsäkringsrörelse skall för närvarande enligt FL redovisas ytterligare

två tekniska fonder, nämligen återbäringsfond och regleringsfond.

Av avsättningarna till dessa fonder sker avsättningen till

återbäringsfond enligt regler, som är intagna i återbäringsgrunderna, medan

avsättningen till regleringsfond har karaktären av en vinstdisposition, som

regleras av bolagsordningens bestämmelser. Beträffande användningen gäller

för båda fondernas del, att bestämmelser i ämnet meddelas i återbäringsgrunderna.

Fonderna utgör således ett led i återbäringsmekanismen i livförsäkring.

Enligt de sakkunnigas uppfattning kan behovet av att redovisa

både återbäringsfond och regleringsfond starkt ifrågasättas. Den nuvarande

tudelningen torde böra ses såsom en reminiscens av dels det av 1942 års

försäkringsutredning framlagda men i propositionen rörande FL avvisade

förslaget att bibehålla tidigare ordning med en grundbunden förutberäkning

av återbäring och dels de med den förutberäknade återbäringen sammanhängande

beskattningsreglerna för livförsäkring vid tidpunkten för tillkomsten

av 1948 års lag. De sakkunniga erinrar om att beskattningsreglerna

vid ifrågavarande tid medgav livförsäkringsbolag avdragsrätt för avsättning

enligt grunderna för förutberäknad återbäring och att återbäringsfonden

enligt 1942 års utrednings förslag i första hand var tänkt såsom en

täckningsreserv för den del av återbäringen som blev förutberäknad. Då FL

icke innesluter något system med förntberäkning av återbäring och då genom

ändringar i skattelagstiftningen år 1950 beskattningsreglerna nu icke

längre framtvingar någon distinktion mellan olika delar av återbäringen,

saknas enligt de sakkunnigas mening numera all anledning att redovisa

återbäringsfond och regleringsfond såsom två skilda fonder. De sakkunniga

föreslår därför, alt dessa två livförsäkringsrörelsefonder sammanslås till

eu enda fond, förslagsvis benämnd återbäringsfond. Den sammanslagna

17 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 171

s. 258 Kontrollera mot PDF

258

Kungl. Mcij:ts proposition nr 171 år 1961

fonden synes lämpligen konstruktionsmässigt böra få samma ställning som

den nuvarande regleringsfonden.

I enlighet med det anförda föreslår de sakkunniga för den nya återbäringsfondens

del, att användningen av fonden skall regleras genom återbäringsgrunderna.

Uttag ur fonden i enlighet med grunderna torde komma

alt upptagas i vinst- och förlusträkningen såsom en intäkt för året, vilken

intäkt emellertid i vinst- och förlusträkningen i allmänhet torde komma att

motsvaras av en lika stor kostnadspost avseende tilldelad återbäring. Avsättning

till den nya återbäringsfonden föreslås skola få karaktären av en

vinstdisposition. Härvid förutsätter de sakkunniga, att sedan övriga i FL

angivna eller i bolagsordningen medgivna fondavsättningar m. m. ägt rum

och, i livförsäkringsaktiebolag, enligt bolagsordningen medgiven begränsad

utdelning till aktieägarna ägt rum, all återstående vinst å livförsäkringsrörelsen

föres till återbäringsfonden.

Sammanförandet av nuvarande återbäringsfond och regleringsfond till en

enda fond, kallad återbäringsfond, förutsätter mindre ändringar i ett flertal

paragrafer i FL, nämligen i 6 § första stycket 11., 93 § 3 mom., 94 §

1 mom., 170 § första stycket 12., 270, 272, 273 och 281 §§.

I anslutning till det anförda redovisar de sakkunniga vissa synpunkter

rörande livförsäkringsbolags redovisning av dispositions fond. De

sakkunniga anför.

Med stöd av uttalande av föredragande statsrådet i propositionen rörande

FL har i bolagsordningarna för de livförsäkringsbolag, som förbehållit

sig rätt att upplägga dispositionsfonder, upptagits restriktiva bestämmelser

angående rätten för bolagsstämma att använda en del av vinsten å livförsäkringsrörelsen

till avsättning till dylik fond. De berörda livförsäkringsbolagens

dispositionsfonder har i allmänhet i bolagsordningarna maximerats

till 5 % av summan av de tekniska extrafonderna. Två livförsäkringsbolag

har utformat sina bolagsordningar så, att dispositionsfondsavsättning

är utesluten. De livförsäkringsbolag, som förbehållit sig den handlingsfrihet

som möjligheten att upplägga dispositionsfonder innefattar, har i allmänhet

icke på långt när avsatt så stora dispositionsfonder, som bolagsordningarna

tillåter. I några fall redovisar dylika bolag ingen dispositionsfond

alls. Såsom framgår av i det föregående lämnade uppgifter har under den

tid, FL varit i tillämpning på livförsäkringsbolagen, uttag ur dessa bolags

dispositionsfonder praktiskt taget uteslutande skett för överföring av medel

till de tekniska extrafonderna. Något missbruk av möjligheten till dispositionsfondsavsättningar

har således icke i något avseende förekommit.

Härtill kommer att den möjlighet att utjämna den årliga belastningen å

livförsäkringsrörelsen vid exempelvis mera betydande engångsanslag till

allmännyttigt eller därmed jämförligt ändamål, som dispositionsfondsmekanismen

öppnar, åtminstone i vissa situationer torde kunna vara av värde

för livförsäkringsbolagen eller vissa av dessa. Under nu angivna förhållanden

och mot bakgrunden av den hårda reglering genom grunder, för vilken

livförsäkringsverksamheten är föremål, anser de sakkunniga, att anledning

icke finnes att föreslå någon lagändring som skulle betaga livförsäkringsbolagen

nuvarande möjlighet att i begränsad utsträckning avsätta överskottsmedel

till dispositionsfond. Understrykas bör, att denna ståndpunkt

s. 259 Kontrollera mot PDF

259

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

icke innefattar något avsteg från grundsatsen, att i livförsäkringsaktiebolag

aktiekapitalets ökning genom fondemission skall vara förbjuden och

att i dylikt bolag bl. a. den årliga aktieutdelningen skall vara begränsad genom

bestämmelser i bolagsordningen.

Remissyttrandena

De sakkunnigas förslag att för livförsäkringsrörelse och därmed jämställd

sjuk- och olycksfallsförsäkringsrörelse nuvarande återbäringsfond

och regleringsfond sammanslås till en enda fond, kallad återbäringsfond,

tillstyrkes eller lämnas utan erinran i remissyttrandena.

Folksam, som finner förslaget utgöra ett steg i rätt riktning, anser dock

att det mest rationella vore att sammanslå alla överskottsfonder till en enda.

Folksam anför.

Såväl enligt nu gällande lag som efter den föreslagna ändringen utgör

samtliga överskottsfonder underlag för återbäringen. I detta avseende kunde

överskottsfonderna mycket väl sammanföras till en enda fond. Återbäringstekniken

skulle inte påverkas av en sådan sammanslagning, inte heller

försäkringsfondens storlek. Även ur soliditetssynpunkt är det likgiltigt om

överskottsmedlen uppsamlas i en eller flera fonder. Ett livförsäkringsbolags

reella soliditet beror inte av namnet på överskottsfonderna utan av

förvaltning, premiesättning och återbäringsteknik. De motiv som de sakkunniga

anför för ett bibehållande av utjämningsfonden är inte övertygande.

Tvära kastningar i årsresultaten på grund av kastningar i dödlighet, sjuklighet

och invaliditet är med den omfattning, som rörelsen numera uppnått

inom alla livförsäkringsbolag, sällsynta. Härtill bidrar naturligtvis också

återförsäkringen. Även om tvära kastningar i riskrörelsen i bokslutet elimineras

med hjälp av ett internt fondsystem, kvarstår ändå realiteten bakom

dem. Anledning att i bokslutet dölja denna realitet synes icke föreligga.

Vad de sakkunniga uttalat därom att lagändring i syfte att omöjliggöra

viss avsättning till dispositionsfond för livförsäkringsbolagen icke är erforderlig

vinner instämmande från försäkringsinspektionen och Försäkringsbolagens

riksförbund.

Departementschefen

Bestämmelserna i FL angående livförsäkring bygger på soliditets- och skälighet

sprinciperna. Med hänsyn till soliditetskravet måste i livförsäkringsavtal,

som merendels avser en längre tidrymd med premier bestämda för

hela avtalstiden, betryggande säkerhetsmarginaler inläggas i premierna.

Härigenom erhålles garantier för att försäkringsbolagen är i stånd att fullgöra

sina förpliktelser även vid avvikelser i ogynnsam riktning från det beräknade

förloppet av verksamheten. Soliditetskravet medför att det under

normala förhållanden uppstår ett överskott i verksamheten, överskottet

återbäres jämlikt skälighetsprincipen till försäkringstagarna enligt regler i

återbäringsgrunderna. Överskottsmedlen fonderas normalt under längre

eller kortare tid inom ramen för ett i lagen föreskrivet fondsystem. Enligt

FL skall i livförsäkringsrörelse finnas försäkrings-, utjämnings-, säkerhets-,

återbärings- och regleringsfond. I bolagsordningarna finnes vidare oftast

s. 260 Kontrollera mot PDF

260

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

föreskrifter om avsättning till en på visst sätt maximerad dispositionsfond.

För en sådan fondavsättning uppställes icke något hinder i FL.

I betänkandet har upptagits spörsmålet om skäl föreligger att minska

antalet fonder inom livförsäkringsrörelsen. De sakkunnigas övervägande av

frågan har föranlett förslag om att fonderna skall minskas genom att återbäringsfonden

och regleringsfonden sammanslås till en fond, benämnd återbäringsfonden.

Förslaget har vid remissbehandlingen tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Den föreslagna förenklingen av fondsystemet i livförsäkringsrörelse synes

mig vara välmotiverad. Såsom de sakkunniga påvisat finnes numera

efter vissa genomförda ändringar i skattelagstiftningen ej behov av att redovisa

återbäringsfond och regleringsfond såsom två skilda fonder. Jag vill

därför förorda, att de sakkunnigas förslag i denna del genomföres. I övrigt

torde nuvarande fondsystem böra bibehållas.

Något missbruk av föreliggande möjlighet att i begränsad utsträckning

göra avsättning till dispositionsfond har enligt vad som framgår av den

verkställda utredningen icke förekommit. En lagändring i syfte att inskränka

nämnda möjlighet kan under sådana förhållanden icke vara aktuell.

Mitt ställningstagande föranleder smärre jämkningar i 6 § första stycket

It., 93 § 3 mom., 94 § 1 mom., 170 § första stycket 12. samt i 270, 272, 273

och 281 §§ FL.

Förslagets genomförande ger anledning till ändringar i vissa i administrativ

ordning med stöd av FL meddelade bestämmelser angående redovisning.

J. Vissa frågor rörande försäkringsinspektionens verksamhet

De sakkunniga har i särskilt avsnitt behandlat åtskilliga frågor rörande

försäkringsinspektionens ställning och uppgifter. Av dessa frågor torde ett

par av mera allmän räckvidd få upptagas här. I vissa detaljfrågor må hänvisas

till den följande detaljmotiveringen.

Försäkringsinspektionens nuvarande organisation och verksamhet

Jämlikt 3 § FL skall försäkringsbolagen, på sätt i lagen sägs, stå under

tillsyn av en för hela riket gemensam försäkringsinspektion. Föreskrifter om

inspektionens befogenheter och åligganden finnes i ett stort antal lagrum.

Närmare bestämmelser om inspektionens organisation och verksamhet meddelas

enligt lagen av Kungl. Maj :t.

Enligt Kungl. Maj :ts instruktion för försäkringsinspektionen den 22 november

1957 (nr 635), åligger det inspektionen bl. a.

att taga den befattning med inländska försäkringsbolags verksamhet, varom

stadgas i lagen om försäkringsrörelse och lagen om trafikförsäkring å

motorfordon samt med stöd av dessa lagar utfärdade bestämmelser,

s. 261 Kontrollera mot PDF

261

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

att vara tillsynsmyndighet för andra understödsföreningar än sådana, som

uteslutande avser att bereda understöd vid arbetslöshet,

att vara tillsynsmyndighet för aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser,

att, såvitt rör försäkringsväsendet, följa utvecklingen av och främja allmän

kännedom om pris- och konkurrensförhållanden ävensom föra kartellregister,

att jämväl eljest verka för en sund utveckling av försäkringsväsendet samt

att i övrigt fullgöra vad som enligt lag eller särskild författning eller

andra bestämmelser ankommer på inspektionen.

Försäkringsinspektionen har enligt instruktionen vidare att för varje år

utarbeta och till Kungl. Maj :t överlämna bl. a. en statistisk redogörelse för

den verksamhet här i riket, som bedrives av in- och utländska försäkringsanstaiter.

Denna redogörelse publiceras under benämningen Enskilda försäkringsanstalter

och ingår i Sveriges officiella statistik.

Försäkringsinspektionen utgöres av en generaldirektör och chef, tre byråchefer

och två andra ledamöter. Byråcheferna föreslår var sin byrå, nämligen

försäkringsjuridiska och administrativa byrån, livförsäkringsbyrån

samt skadeförsäkringsbyrån. Ärenden rörande understödsföreningar och

stiftelser handhas av en särskild till livförsäkringsbyrån hörande avdelning.

De bägge ledamöter, som ej är byråchefer, skall vara den ene sakkunnig i

ekonomiska frågor, särskilt rörande penningplaceringar, och den andre en

av försäkringsbolagsintressen oavhängig försäkringsexpert eller en med försäkringsfrågor

väl förtrogen representant för försäkringstagarna.

Med försäkringsbolagstillsynen sysselsatt personal samt i ämbetsverkets

interna administration verksamma befattningshavare utgöres av generaldirektören

samt inom försäkringsjuridiska och administrativa byrån It befattningshavare,

inom livförsäkringsbyrån exklusive avdelningen för understödsföreningar

och stiftelser 9 befattningshavare och inom skadeförsäkringsbyrån

8 befattningshavare eller således totalt 29 personer. Av dessa

innehar 17 tjänst i byråsekreterargrad (lönegrad 19) eller i högre lönegrad

eller innehar amanuensbefattning. Avdelningen för understödsföreningar

och stiftelser sysselsätter för närvarande 15 tjänstemän. Avdelningen har

därutöver 2 tjänster som tills vidare hålles obesatta.

I korthet kan huvudsyftet med försäkringsinspektionens kontroll över

försäkringsbolagen sägas vara att tillse att bolagen driver sin rörelse under

iakttagande av bestämmelserna i FL. Tillsynen utövas på flera olika sätt.

Ett viktigt led i tillsynen utgör genomgång och granskning av uppgifter, som

försäkringsbolagen fortlöpande har att insända till inspektionen. När förhållandena

giver anledning därtill, infordrar inspektionen därjämte uppgifter

i speciella frågor, som synes böra bli föremål för särskild uppmärksamhet.

Eu annan viktig form för utövande av tillsyn över försäkringsbolagen

är att försäkringsinspektionen på ort och ställe företager inspektioner av

bolagens förhållanden. Tillsyn över efterlevnaden av FL utövas vidare vid

den granskning av bolagsordningar och grunder, som göres av försäkrings
-

s. 262 Kontrollera mot PDF

262

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

inspektionen i de viktiga ärendena angående stadfästelse å beslut om antagande

eller ändring av bolagsordning och grunder. I speciell form utövas

också tillsyn därigenom att försäkringsinspektionen i ett stort antal försäkringsbolag

förordnar särskilt ombud och revisor. I linje med försäkringsinspektionens

tillsynsverksamhet för tillvaratagande av försäkringstagarnas

intressen ligger att inspektionen publicerar uppgifter om försäkringsbolagens

förhållanden.

De sakkunniga

De sakkunniga understryker, att det är ett allmänt intresse, att det finnes

en tillsyn över försäkringsbolagen som övervakar att försäkringsbolagens

rörelse bedrives på ett från försäkringstagarsynpunkter anmärkningsfritt

sätt. Försäkringsinspektionen har alltid betraktat sig såsom ett expertorgan

för tillgodoseende av försäkringstagarintressena. En tillsyn med denna inriktning

är av värde icke allenast för försäkringstagarna utan även för kreditmarknaden

och samhället. Det ligger helt i linje med försäkringsrörelselagstiftningen,

att försäkringsinspektionen på sitt program har att i första

hand tillvarataga försäkringstagarnas intressen. Inriktningen av

försäkringsholagstillsvnen synes de sakkunniga vara en så

viktig fråga, att det torde vara befogat att en bestämmelse i ämnet inryckes

i FL. De sakkunniga föreslår därför, att 3 § första stycket FL kompletteras

med en bestämmelse av innehåll att försäkringsinspektionens tillsynsverksamhet

i första hand skall avse att tillvarataga försäkringstagarnas intressen.

De sakkunniga framhåller i detta sammanhang, att det från försäkringstagarsynpunkter

föreligger behov av tillsyn över försäkringsbolagen oberoende

av företagsformen. Anledning finnes icke att härvidlag göra någon åtskillnad

mellan försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag.

Även om frågan om försäkringstagarinflytandet fått en god lösning i vissa

ömsesidiga försäkringsbolag, kan man icke på den grunden avstå från tillsyn

eller minska tillsynen såvitt angår ifrågavarande bolag. Försäkringsfrågorna

är så invecklade och speciella, att även sådana intresserade lekmän,

vilka hinner ägna ganska mycket tid åt ett försäkringsbolags angelägenheter,

har stora svårigheter att få en klar bild av innebörden och konsekvenserna

av bolagets åtgärder. För försäkringstagarna är det av stort värde, att en

myndighet med specialister av olika slag ägnar hela sin tid åt att söka tillvarataga

försäkringstagarintressena. Försäkringstagarna i de ömsesidiga

försäkringsbolagen skulle få en försämrad ställning, därest de ömsesidiga

bolagen icke skulle stå under tillsyn i samma utsträckning som försäkringsaktiebolag.

Försäkringsinspektionens erfarenheter ger klart belägg för att

det är ett försäkringstagarintresse att alla försäkringsbolag av någon ekonomisk

betydelse står under tillsyn.

I den mån staten har behov av att dirigera kreditmarknaden, anser de

sakkunniga att det -— oavsett angelägenhetsgraden — icke bör läggas på

försäkringsinspektionen att tillse att dylika intressen blir tillgodosedda. För
-

s. 263 Kontrollera mot PDF

263

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

säkringsinspektionen skulle därigenom få en olämplig dubbelställning. Det

förtroende och den samarbetsvilja, som försäkringsinspektionen nu i olika

sammanhang möter både från konsumenthåll och från försäkringsbolagshåll,

skulle kunna skadas och försäkringsinspektionens arbete skulle kunna försvåras,

därest dylika främmande uppgifter komme att tilldelas inspektionen.

De sakkunniga förordar för sin del, att försäkringsinspektionen även

framgent får behålla karaktären av ett organ som har att främja försäkringstagarintressena

och därmed parallella intressen.

De sakkunniga föreslår vissa ändringar i syfte att underlätta försäkringsinspektionens

tillsynsverksamhet.

Jämlikt 283 § FL är styrelsen och verkställande direktören i försäkringsbolag

pliktiga att lämna försäkringsinspektionen de upplysningar angående

verksamheten, som inspektionen finner erforderliga. Med stöd av detta stadgande

— som kompletterar upplysningsskyldighet som föreskrives i 281

och 282 §§ — kan försäkringsinspektionen inhämta för tillsynsverksamheten

behövliga uppgifter i skilda ämnen. Uppgifterna kan infordras vid

enstaka tillfällen eller kontinuerligt. Lagrummet i fråga är av stor betydelse

för inspektionens verksamhet. Det ligger i sakens natur, framhåller de sakkunniga,

att försäkringsinspektionen vid infordrande av upplysningar bör

taga tillbörlig hänsyn till det arbete och de kostnader, som uppgiftslämnandet

kan komma att medföra för försäkringsbolagen.

Enligt 287 § 1 mom. FL äger befattningshavare hos försäkringsinspektionen,

som enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser har att i sadant

avseende företräda inspektionen, rätt att inventera försäkringsbolags kassa

och övriga tillgångar samt granska försäkringsbolags böcker, räkenskaper

och andra handlingar. Befattningshavare hos inspektionen, som enligt av

Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser har befogenhet att företräda inspektionen,

äger jämlikt 2 mom. nämnda § närvara vid bolagsstämma eller av

inspektionen utlyst styrelsesammanträde och deltaga i överläggningarna. 1

3 mom. fastslås att vad försäkringsinspektionens företrädare vid granskning

av böcker, räkenskaper och andra handlingar eller vid bolagsstämma

eller styrelsesammanträde må ha erfarit angående enskildas personliga eller

ekonomiska förhållanden ej må yppas för allmänheten. Den befogenhet

att bl. a. förrätta inspektioner hos försäkringsbolagen, som försäkringsinspektionen

tillägges i 287 § FL, är mycket betydelsefull. De sakkunniga

understryker att inga som helst bolagshandlingar må undandragas inspektionens

granskning. Även handlingar av typen interna promemorior skall

hållas tillgängliga. Någon inskränkning i inspektionens befogenheter på

förevarande område kan icke ifrågakomma. Såvitt rör förhållandet till försäkringsbolagen

synes endast en mindre jämkning av lagrummet vara aktuell.

Mot bakgrunden av att Kungl. Maj:ts instruktioner för de statliga

ämbetsverken numera göres mera kortfattade än förut synes lagtexten icke

böra angiva, att behörigheten alt företräda försäkringsinspektionen skall

framgå av bestämmelser, som meddelats av Kungl. Maj:t. Det torde icke

s. 264 Kontrollera mot PDF

264

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

heller böra krävas att fråga skall vara om person, som har ställningen av

befattningshavare hos inspektionen. Därest försäkringsinspektionen anlitar

en självständig expert, bör denne kunna få företräda inspektionen, om så

finnes ändamålsenligt. De sakkunniga föreslår därför, att i 1 och 2 mom. av

287 § FL angives, att rätt att företräda försäkringsinspektionen tillkommer

befattningshavare hos inspektionen eller annan, som jämlikt vederbörligt

beslut är behörig att i sådant avseende företräda inspektionen.

283 och 287 §§ FL äger tillämpning på försäkringsbolag. Det kan emellertid

enligt de sakkunniga ifrågasättas, huruvida icke försäkringsinspektionens

rätt att inhämta upplysningar och att inspektera behöver utvidgas för

att inspektionen utan onödig omgång skall kunna utöva sin tillsyn över försäkringsbolagen.

Det förekommer nämligen i icke obetydlig utsträckning,

att försäkringsbolag vid rörelsens bedrivande biträdes av särskilda aktiebolag,

föreningar, nämnder eller liknande organ. Såsom exempel må nämnas,

att det finnes försäkringsbolag som funnit det ändamålsenligt att icke

själva stå såsom ägare av erforderlig maskinutrustning m. m. för databehandling

utan bildat särskilda databehandlingsaktiebolag. Många försäkringsbolag

samarbetar i tarifföreningar av olika slag när det gäller premiesättning

m. m. I stor utsträckning har försäkringsbolagen inrättat rådgivande

skadereglerings- och villkorsnämnder m. in., i allmänhet gemensamma

för ett flertal bolag. Det kan icke ha varit lagstiftarens mening, att försäkringsbolagen

skall kunna delvis undgå den i FL föreskrivna insynen genom

att överlämna vissa ärenden till gemensamma eller andra särskilda

organ av ovan angiven typ. Såvitt de sakkunniga kan finna måste försäkringsinspeklionen

enligt gällande lag anses ha rätt att förelägga de enskilda

försäkringsbolagen att lägga fram allt material, varpå försäkringsbolagen

bygger sin verksamhet, således även material, som handhaves av bolagssammanslutning

eller annat särskilt organ. Om icke försäkringsbolag följer

inspektionens föreläggande att lägga fram allt material, på grundval av vilket

bolaget driver sin rörelse, torde förutsättningar få anses vara för handen

för sådant ingripande mot vederbörande försäkringsbolag, som avses

i 288 § FL.

Givet är dock att försäkringsinspektionens tillsynsarbete skulle kunna bli

tungrott, därest uppgifter, som innehas av särskilt aktiebolag, bolagssammanslutning,

särskild nämnd eller liknande organ, skulle behöva infordras

via de berörda försäkringsbolagen. I praktiken vänder sig försäkringsinspektionen

icke sällan direkt till ifrågavarande sammanslutning in. m. och brukar

då icke bli vägrad att utan vidare omgång få del av de uppgifter, varav

inspektionen anser sig ha behov för sin tillsyn över försäkringsbolagen. Det

synes de sakkunniga lämpligt att ett direkt stöd i lag erhålles för en dylik

ordning. De sakkunniga föreslår därför, att FL kompletteras med en ny

paragraf, förslagsvis benämnd 287 a §, av följande innehåll: Vad i 283 §

och 287 § 1 och 3 mom. är stadgat med avseende å försäkringsbolag skall

äga motsvarande tillämpning beträffande aktiebolag, vars verksamhet uteslutande

har till föremål att biträda försäkringsbolag eller som gentemot

s. 265 Kontrollera mot PDF

265

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

försäkringsinspektionen förbundit sig att lämna upplysningar samt att hålla

tillgångar och handlingar tillgängliga för granskning, ävensom beträffande

tarifförening, skadereglerings- och villkorsnämnd samt annat liknande organ,

som biträder försäkringsbolag vid rörelsens bedrivande.

Vad angår förslaget att tarifförening, skadereglerings- och villkorsnämnd

samt annat liknande organ, som biträder försäkringsbolag vid rörelsens

bedrivande, skall vara pliktigt att lämna försäkringsinspektionen upplysningar

och att hålla tillgångar och handlingar tillgängliga för granskning

framhåller de sakkunniga, att bestämmelsen icke är avsedd att träffa samtliga

de samarbetsorgan som förekommer inom försäkringsvärlden. Fråga

är endast om vissa organ, som kan anses biträda vid försäkringsrörelsens

bedrivande. Sådana sammanslutningar av försäkringsbolag, som icke tager

befattning med frågor av betydelse för premiesättningen eller med skaderegleringen

eller med försäkringsvillkorsutformningen eller villkorstollcningen

och icke heller eljest utövar några direkta rörelsefunktioner är icke

avsedda att omfattas av lagbudet. En sammanslutning, som helt allmänt

skall tillvarataga försäkringsbolagens intressen i förhållande till statsmakterna

och ge uttryck åt försäkringsbolagens gemensamma synpunkter eller

liknande, synes icke i den mening varom här är fråga kunna sägas biträda

vid försäkringsrörelsens bedrivande och beröres därför icke av lagrummet.

Från försäkringstagarsynpunkter synes det icke finnas anledning att underkasta

en sammanslutning av sistnämnda slag uppgiftsskyldighet och skyldighet

att underkasta sig inspektioner.

Beträffande formerna för försök ringsinspektionens ingripanden

föreslår de sakkunniga — frånsett en mindre jämkning för att

utmärka att erinring under vissa förhållanden skall kunna förekomma i de

i 288 § 2 mom. uppräknade fallen — icke någon ändring.

De sakkunniga föreslår emellertid viss publicering av inspektionens

beslut rörande erinringar och förelägganden. Ifrågavarande beslut är

offentliga. Detta betyder emellertid icke, att besluten är mera allmänt

kända. Ofta torde i praktiken kännedomen om desamma vara begränsad till

försäkringsinspektionen och det direkt berörda försäkringsbolaget. Det synes

de sakkunniga tvivelaktigt, om en sådan ordning är ändamålsenlig.

Flera skäl synes tala för en publicering i en eller annan form av försäkringsinspektionens

beslut av nu angiven art. En lättillgänglig prejudikatsamling

på detta område torde kunna vara av värde från flera synpunkter.

Sålunda torde det för försäkringsinspektionens tillvaratagande av försäkringstagarnas

intressen vara gagneligt, att förekommande anmärkningsbeslut

blir allmänt kända bland försäkringsbolagen. Man torde nämligen

kunna förutsätta, att försäkringsbolagen hämtar ledning av dylika beslut

och utan särskild beivran vidtager rättelse, därest fel av motvarande slag

som det, mot vilket anmärkning riktats, begåtts av det egna bolaget. Även

för bolagsledningarna som sådana bör det vara av intresse att få uppmärksamheten

riklad på att vissa förfaringssätt, som kanske har gammal hävd,

icke är invändningsfria. En publicering av försäkringsinspektionens beslut

s. 266 Kontrollera mot PDF

266

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

torde också kunna få den nyttiga effekten, att samtliga försäkringsbolag i

ännu högre grad än vad nu är fallet lägger sig vinn om att icke överträda

FL:s bestämmelser. Även allmänheten torde med fog kunna hävda, att den

bör ha tillgång till en samling av försäkringsinspektionens erinringar och

förelägganden. Jämväl denna sida av förhållandet mellan försäkringsbolagen

och försäkringsinspektionen torde i högre grad än för närvarande faktiskt

är fallet böra komma under offentlighetens ljus. Slutligen torde det

också från rättsvetenskaplig synpunkt kunna vara av visst värde, att en

dylik prejudikatsamling kommer till stånd.

De sakkunniga föreslår för sin del, att försäkringsinspektionen för framtiden

skall utgiva en samling av försäkringsinspektionens erinringar och

förelägganden samt Kungl. Maj :ts beslut i dylika ärenden, övervägande

skäl synes de sakkunniga tala för att prejudikatsamlingen bör ingå i försäkringsinspektionens

årspublikation Enskilda försäkringsanstalter. De sakkunniga

förutsätter, att försäkringsinspektionens beslut av nu ifrågavarande

slag kommer att innehålla en så utförlig sakframställning, att inspektionens

ställningstaganden blir så klarläggande som möjligt.

De sakkunniga föreslår även att försäkringsinspektionens

konsumentupplysande verksamhet utvidgas. En effektiv

och sund konkurrens är av stor betydelse på försäkringsområdet. Den av

försäkringsinspektionen utövade skälighetskontrollen är, såsom i annat

sammanhang framhållits, ett viktigt komplement till konkurrensen men

kan icke ersätta denna. För en rättvis bedömning av exempelvis skäligheten

i premiesättningen och i omkostnadsstrukturen kräves nämligen ofta undersökningar

av sådan omfattning och svårighetsgrad, att det möter stora

svårigheter för försäkringsinspektionen att — i allt fall med nuvarande

personalresurser — genomföra desamma. Icke minst därför är det av betydelse,

att det finnes en benägenhet hos försäkringsbolagen att på ett sunt

sätt tävla med varandra. Försäkringsinspektionens tillsyn är emellertid icke

blott ett komplement till konkurrensen utan bidrager också till att konkurrensen

mellan försäkringsbolagen sker i sunda banor och icke i alltför hög

grad tager sig sådana uttryck att försäljningskostnaderna blir onödigt höga.

Försäkringsinspektionen har också möjlighet att vid sin tillsyn ägna uppmärksamhet

åt andra osunda uttryck av konkurrensen och kan därigenom

ytterligare bidraga till att tävlan mellan försäkringsbolagen äger rum på ett

sätt, som bäst kommer konsumenterna till godo. En viktig förutsättning för

en sund, effektiv och i högsta grad konsumentgagnande konkurrens är vidare,

att försäkringskunderna eller i alla händelser en del av dem har förutsättningar

att åtminstone i viss mån bedöma värdet av olika försäkringsformer,

förhållandet mellan valuta och pris för en försäkring etc. Har konsumenterna

icke tillräckliga kunskaper, förlorar konkurrensen en stor del av

sitt värde för dem. Det är mycket som brister på detta område för närvarande.

Stora delar av försäkringsbolagens kundkrets har mycket bristfälliga insikter

i försäkringsfrågor av olika slag. En konsumentupplysning är därför

s. 267 Kontrollera mot PDF

267

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

i hög grad påkallad. Med hänsyn till att det möter speciella svårigheter för

konsumenterna att få klara begrepp om försäkringsproblemen är konsumentupplysningen

kanske viktigare på försäkringsområdet än på många

andra områden. Enligt de sakkunnigas uppfattning är försäkringsinspektionen

särskilt lämpad att tillhandagå allmänheten med sakkunnig, opartisk

konsumentupplysning på försäkringsområdet. En dylik verksamhet ligger

helt i linje med försäkringsinspektionens övriga arbete för tillvaratagande

av försäkringstagarnas intressen. Även 1942 och 1945 års försäkringsutredningar

har framhållit, att försäkringsinspektionen bör publicera material

av intresse för allmänheten.

De sakkunniga understryker starkt betydelsen av att försäkringsinspektionen

i all den utsträckning som är möjlig tillhandagår allmänheten med

upplysningar, som kan vara av värde för medborgarna i deras egenskap av

försäkringskonsumenter. I den mån resurserna tillåter det synes denna sida

av inspektionens verksamhet böra utbyggas. Försäkringsinspektionen torde

härvid böra inrikta sig på att tillhandahålla material, som är av direkt

praktisk betydelse för den enskilda genomsnittskonsumenten, som skall

teckna vanligare typer av försäkringar. Försäkringsinspektionen synes böra

göra sammanfattningar, vilka på ett populärt men ändock sakligt sätt belyser

medborgarnas försäkringsbehov och de skiftande fördelarna av olika

gängse försäkringsformer och analyserar vanligen förekommande försäkringsvillkor

och villkorsolikheter samt lämnar direkta uppgifter om premier

och återbäring m. m. Dessutom synes allmänheten ha intresse av uppgifter

om bl. a. det ekonomiska utfallet av försäkringsbolagens rörelse, om

kostnadsutvecklingen i vidsträckt bemärkelse hos olika försäkringsbolag,

anskaffnings- och övriga förvaltningskostnaders andel av premierna samt

om storleken av förekommande säkerhetstillägg m. m. I den mån serviceolikheter

eller skillnader i behandlingen av inträffade försäkringsfall kan

konstateras försäkringsbolagen emellan, är detta naturligtvis också något

som är av intresse för konsumenterna. Upplysningar synes även böra lämnas

om motsvarande förhållanden för de olika former av frivillig försäkring,

som meddelas av samhälleliga organ. I vissa av de förut nämnda avseendena

har försäkringsinspektionen redan publicerat material av betydande

intresse. I andra avseenden saknar emellertid konsumenterna helt översiktliga

vägledande upplysningar. De sakkunniga är medvetna om att icke obetydliga

praktiska svårigheter kan möta genomförandet av ett så vidsträckt

program, som ovan angivits, och att detsamma till icke oväsentlig del förutsätter

tillgång till material, varöver försäkringsinspektionen icke för närvarande

förfogar. De sakkunnigas förslag i tidigare avsnitt av detta betänkande

ger emellertid försäkringsinspektionen större förutsättningar än tidigare

att tillhandagå med en fullständig konsumentupplysning. De sakkunniga

vill rekommendera, att försäkringsinspektionen så snabbt som

personella och övriga resurser tillåter försöker ge en bred konsumentupplysning

av den typ, som angivits i det föregående, och målmedvetet tager

ett steg i sänder i denna riktning.

s. 268 Kontrollera mot PDF

268

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

Gentemot en konsumentupplysningsverksamhet av denna karaktär kan

möjligen invändas, att det närmast skulle ankomma på försäkringsbolagen

själva att tillhandahålla allmänheten de uppgifter som erfordras för ställningstaganden

i försäkringsfrågor. Försäkringsbolagen tillhandagår otvivelaktigt

i olika former kunderna med upplysningar såväl i form av trycksaker

som i form av muntliga upplysningar, lämnade av bolagens ombud.

Ifrågavarande upplysningsmaterial ger emellertid icke några översiktsbilder,

som möjliggör direkta jämförelser mellan de olika försäkringsbolagens

tjänster och priser in. in. Varje enskilt försäkringsbolags material blir lätt

ensidigt därigenom att det egna bolaget skjutes i förgrunden och de för ett

större antal bolag gemensamma trycksakerna förbigår ofta eller tager med

lätt hand på frågor, som är av betydelse för den inbördes tävlan mellan

bolagen. Det saknas en lättillgänglig, opartisk konsumentupplysning, som

tillhandagår med uppgifter belysande likheter och olikheter mellan olika

försäkringsbolags och försäkringsbolagsgruppers tjänster och priser m. m.

Just på försäkringsområdet med dess invecklade och för allmänheten svåröverskådliga

förhållanden synes det särskilt angeläget att en dylik brist avhjälp

es.

Enligt de sakkunnigas uppfattning talar övervägande skäl för att konsumentupplysningssynpunkterna

blir bäst tillgodosedda, därest försäkringsinspektionen

vid sidan av Enskilda försäkringsanstalter utgiver en särskild

lionsumentupplysningspublikation, vilken är utformad direkt med tanke på

att bibringa den intresserade allmänheten praktiskt nyttiga kunskaper på

försäkringsområdet. En sådan publikation kan givas en betydligt populärare

form än vad Enskilda försäkringsanstalter har och torde icke böra innehålla

några partier, som visserligen är av intresse för fackmän och specialister

men som saknar praktisk betydelse för allmänhetens val av försäkringsformer

och försäkringsgivare. Publikationen i fråga synes icke höra

utkomma vid vissa på förhand bestämda tider utan torde böra utgivas i den

takt, som bestämmes av försäkringsinspektionens tillgång på bearbetat material

av intresse. Bl. a. till förebyggande av dubbelarbete förutsätter de sakkunniga,

att försäkringsinspektionen vid utarbetandet av publikationen håller

kontakt med de materiallämnande bolagen. I enlighet med det anförda

föreslår de sakkunniga, att försäkringsinspektionen beredes möjlighet att

utgiva en särskild konsumentupplysningspublikation av ovan angivet slag.

Innehållet i den föreslagna konsumentupplysningspublikationen synes böra

givas en så vid spridning som möjligt. Tacknämligt skulle vara, därest

tidningspressen i större utsträckning än hittills komme att ägna uppmärksamhet

åt praktiska försäkringsfrågor och bidroge till att sprida kännedomen

om försäkringsinspektionens publikationer och om huvudpunkterna av

innehållet i desamma. Kunde intresse väckas för konsumentupplysning i

försäkringsfrågor via radio och television, skulle detta givetvis vara av

stort värde. De sakkunniga förutsätter att försäkringsinspektionen söker

kontakt med tidnings- och radiovärlden när publicering äger rum av material

av mera allmänt intresse.

s. 269 Kontrollera mot PDF

269

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

Enligt de sakkunnigas mening skulle det kunna vara av värde, därest försäkringsinspektionen

årligen hölle en eller flera konferenser med

styrelseledamöter, huvudmän och andra personer i ledande

ställning hos försäkringsbolagen. Vid de intervjuer, som de sakkunniga haft

med de särskilda försäkringstagarrepresentanterna i försäkringsaktiebolagens

styrelser, har de intervjuade i flera fall uttryckt önskemål om att få

del av försäkringsinspektionens synpunkter. Såvitt de sakkunniga kan finna

bör en dylik kontakt kunna vara av värde även för andra styrelseledamöter

och andra personer i ledande ställning. Vid konferenserna skulle försäkringsinspektionen

kunna taga upp aktuella, allmänna frågor till behandling

och närmare redogöra för inspektionens erfarenheter och synpunkter

på olika områden samt besvara frågor, som ställes av de närvarande. En sådan

direkt kontakt mellan försälcringsinspektionen och ett antal personer

tillhörande försäkringsbolagens högsta organ bör kunna ge bägge sidor värdefulla

synpunkter och informationer och bör ömsesidigt kunna bidraga till

ökad klarhet och förståelse. Konferensernas program torde lämpligen böra

uppgöras av försäkringsinspektionen efter samråd med försäkringsbolagen.

De sakkunniga föreslår, att försäkringsinspektionen söker anordna en dylik

konferens inom en ganska snar framtid. De erfarenheter, som då erhålles,

torde kunna tjäna såsom ledning för det fortsatta arbetet på denna linje.

De sakkunniga framhåller även behovet av kontakt mellan de

samhälleliga försä k ringsorganen och försäkringsbolagen.

De sakkunniga förordar, att man från departementshåll eller från

berörda parters sida tager initiativ till fortlöpande överläggningar i personförsäkringsfrågor

mellan företrädare för socialdepartementet, riksförsäkringsanstalten,

pensionsstyrelsen, försäkringsinspektionen samt de enskilda försäkringsbolagen.

Avsikten är icke att skapa någon ny statlig nämnd eller liknande

utan blott att till gagnande av försäkringstagarintressena etablera närmare

kontakt och samarbete mellan statliga organ och försäkringsbolag, vilka

är verksamma på personalförsäkringsområdet. En fortlöpande kontakt av

nu angivet slag bör enligt de sakkunnigas uppfattning kunna avsätta resultat,

som blir av värde för försäkringstagarna.

Till utveckling av sitt förslag anför de sakkunniga bl. a. följande.

Allteftersom samhällets personförsäkringsformer utvecklats och utvidgats

har de enskilda försäkringsbolagens uppgift på personförsäkringsområdet

alltmera blivit att tillhandagå allmänheten med påbyggnader, individuellt

och gruppvis, av det personförsäkringsskydd som samhället ger. De svenska

försäkringsbolagens personförsäkringsrörelse blir till mycket stor del en

komplettering av den personförsäkringsverksamhet, som olika samhällsorgan

utövar. Såsom framgår av det föregående tillhandahåller samhällets försäkringsorgan

vissa frivilliga kompletteringar av det obligatoriska grundskydd,

som samhället ger. Dessa påbyggnadsmöjligheter är dock mera begränsade

än de, som det enskilda försäkringsväsendet kan erbjuda. Ett stort

antal kombinationer av samhällelig personförsäkring och påbyggnadsförsäkringar

hos enskilda försäkringsbolag kan tänkas. Härvid kan det av försäkringsbolagen

lämnade försäkringsskyddet antingen läggas omedelbart ovanpå

samhällets obligatoriska försäkring eller sättas in först sedan den obliga
-

s. 270 Kontrollera mot PDF

270

Kungl. Maj:ts proposition, nr 171 år 1961

toriska försäkringen kompletterats med en frivillig försäkring hos samhällets

försäkringsorgan.

Mot den angivna bakgrunden framstår det såsom ett försäkringstagarintresse,

att på personförsäkringsområdet de samhälleliga försäkringsorganen

och försäkringsbolagen håller fortlöpande kontakt med varandra, diskuterar

gemensamma problem och överväger vilka möjligheter som — inom ramen

för gällande lagar eller efter lagändringar -— finnes att genom olika åtgärder

förbättra försäkringstagarnas sammanlagda försäkringsskydd och tillvarataga

möjligheter till förenklingar och andra rationaliseringar. Såväl när det

gäller skaderegleringen som i fråga om den närmare utformningen av försäkringarnas

innehåll och riktlinjerna för premiesättningen samt den statistiska

bearbetningen av försäkringsmaterialet torde i icke obetydlig omfattning

ett utbyte av erfarenheter m. m. kunna vara av värde.

Beträffande försäkringsinspektionens personalbehov

framhåller de sakkunniga att med den utformning, som de förordade nya

lagbestämmelserna erhållit, möjlighet synes föreligga att genomföra de av de

sakkunniga föreslagna ändringarna i FL utan att samtidigt någon utökning

av försäkringsinspektionens personal sker. Frågan om en utökning av inspektionens

personella resurser anses böra upptagas till behandling först sedan

erfarenheter vunnits om den nya lagstiftningen och av den närmaste

tidens utveckling på försäkringsområdet samt dessutom en undersökning

gjorts av möjligheterna att reformvägen minska behovet av personal hos inspektionen

för tillsynen över understödsföreningar och bundna stiftelser.

Remissyttrandena

Remissinstansernas intresse har framförallt koncentrerats till vad de sakkunniga

anfört om inspektionens lconsumentupplysande verksamhet och

personalbehov. De sakkunnigas ovan redovisade förslag till lagändringar

har kommenterats i ett mindre antal yttranden.

Förslaget att i 3 § FL införa en bestämmelse om inriktningen av

försäkringsbolagstillsynen beröres av försäkringsinspektionen

och Försäkringsbolagens riksförbund. Inspektionen har ingen erinran mot

att en bestämmelse avseende målsättningen för inspektionens verksamhet

införes i FL. Inspektionen framhåller emellertid att i denna målsättning ingår

icke endast att tillvarataga det omedelbara försäkringstagarintresset.

Det gäller att verka för en sådan sund utveckling av försäkringsväsendet,,

som på längre sikt kan gagna försäkringstagarna i gemen. Vad som är ett

försäkringstagarnas intresse kan enligt inspektionen bedömas från olika synpunkter.

För vissa försäkringstagare kan det vara ett intresse att det finns

tillgång till sådana försäkringsformer, varigenom skatteflykt underlättas.

Vidare kan försäkringstagare vilja ha möjlighet att teckna försäkring, som

innebär klar överförsäkring. Inspektionen föreslår att paragrafen — i anslutning

till lydelsen av den bestämmelse i inspektionens instruktion, där

inspektionens åligganden finns närmare angivna — i stället gives följande

lydelse:

»Försäkringsbolag skola, på sätt i denna lag sägs, stå under tillsyn av en

för hela riket gemensam försäkringsinspektion, vilken har att — med be
-

s. 271 Kontrollera mot PDF

271

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

aktande av försäkringstagarnas intresse — verka för en sund utveckling

av försäkringsväsendet.»

Försäkringsbolagens riksförbund ställer sig avvisande till den föreslagna

ändringen. Förslaget att tillsynen »i första hand» skall inriktas på tillvaratagande

av försäkringstagarintressena skulle enligt förbundet kunna tolkas

så, att inspektionen jämväl skulle ha till uppgift att tillvarataga andra

intressen. Förbundet anför vidare bl. a. följande.

Riksförbundet kan till fullo instämma i att lörsäkringsinspektionen skall

övervaka att försäkringstagarnas intressen tillvaratages. Detta innebär

emellertid inte att det råder något motsatsförhållande mellan inspektionen

och bolagen. Försäkringstagarna är bolagens kunder och i många fall dessutom

bolagens reella ägare. Bolagen och deras gemensamma organ har därför

bl. a. följt den rättsliga, sociala och samhällsekonomiska utvecklingen

för att ständigt kunna tillse att försäkringstagarnas intressen blir på basta

sätt tillgodosedda. Här liksom på övriga områden har bolagen haft ett gott

stöd hos försäkringsinspektionen. Ett införande av det föreslagna tillagget

i 3 § FL skulle därför kunna uppfattas så, att tillsynsverksamheten hitUlls

icke haft en ändamålsenlig inriktning och att ett motsatsförhållande råder

mellan inspektionen och bolagen, vilket skulle föranleda att inspektionen

måste — särskilt i förhållande till bolagen — värna om försäkringstagarnas

intressen.

Enligt vad Folksam allmänt uttalar om försäkringsinspektionens uppgifter

bör denna även framgent uteslutande vara en myndighet, som —

vilket inom försäkringsvärlden betraktas som en självklarhet i försäkringstagarnas

intresse utövar tillsyn över försäkringsbolagen och kontrollerar

att bolagsledningarna följer gällande lagstiftning i sin verksamhet.

Den föreslagna jämkningen av bestämmelsen i 287 § FL om rätt att

företräda försäkringsinspektionen vid inspektioner

in. m. kritiseras av Försäkringsbolagens riksförbund, som avstyrker förslaget.

Förbundet kan svårligen tänka sig att någon önskar se tillsynsverksamheten

bedriven på ett sådant sätt att inspektionen med sig jämställer vilken

utomstående expert som helst när den så finner »ändamålsenligt». En

sådan ordning skulle innebära ett osäkerhetstillstånd för alla parter. Inspektionen

skulle knappast kunna garantera att en utomstående person icke

hade konkurrensintressen i förhållande till det bolag han satts att inspektera.

Förslaget om rätt för inspektionen att infordra uppgifter från och företaga

inspektioner hos tarifföreningar m. fl. gemensamma organ

tillstyrkes av försäkringsinspektionen, som finner det synnerligen angeläget,

alt inspektionen får en klar rätt enligt FL att taga del av tarifföreningarnas

statistikmaterial. Inspektionen uttalar i detta sammanhang att

sekretesskydd av till inspektionen ingivet material bör, förutom i fall som

rör enskild person, beredas i den utsträckning som kan anses påkallad för

att skydda berättigade företagareintressen. Inspektionen har ingen erinran

mot den av de sakkunniga föreslagna ordningen, att försäkringsinspektionen

sedan statsmakterna lagit ståndpunkt till de föreslagna lagändringar
-

s. 272 Kontrollera mot PDF

272

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

na, efter överläggningar med företrädare för försäkringsbolagen, överväger

i vad män sekretessbestämmelser på området är oundgängligen erforderliga

och gör framställning till Kungl. Maj :t i ämnet.

Den nya bestämmelsen i 287 a § rörande tarifföreningar m. fl. organ tillstyrkes

även av Folksam och Landsorganisationen.

Försäkringsbolagens riksförbund har i princip icke något att erinra mot

bestämmelsen under lörutsättning att erforderligt sekretesskydd ordnas. I

syfte att vinna en klarare gränsdragning mellan de organ, som skall kunna

inspekteras, och de som icke skall omfattas av lagrummet, hemställer

riksförbundet att det föreslagna stadgandet omformuleras. Enligt förbundet

finns det inte skäl för att granskning skall ske av tarifföreningarnas

samt skadereglerings- och villkorsnämndernas tillgångar. Flertalet nämnder

har enligt förbundet för övrigt inga egna tillgångar. Insynen får inte

medföra att bolagens »affärshemligheter» utlämnas till konkurrerande företag.

Sådana konsekvenser av insynen skulle icke i längden vara till gagn för

vare sig bolagen, försäkringstagarna eller inspektionens tillsynsverksamhet.

Riksförbundet föreslår att stadgandets senare del får följande lydelse

» samt att hålla handlingarna tillgängliga för granskning, ävensom

beträffande förening eller nämnd som biträder försäkringsbolag vid premiesättning,

skadereglering eller tolkning av gällande försäkringsvillkor».

Förslaget rörande viss publicering av inspektionens beslut rörande

erinringar och förelägganden beröres endast i två remissyttranden. Försäkringsinspektionen,

som i både form och sak tager avstånd från de sakkunnigas

framställning i denna fråga, är av den bestämda meningen, att en aktiv

publicering av anmärkningar genom dess försorg, i inspektionens årspublikation

eller eljest, bör begränsas till sådana fall, där en sådan aktiv

publicitet verkligen är påkallad. I vissa andra fall bör, allt efter anmärkningens

svårighetsgrad eller omständigheterna i övrigt, om behov därav föreligger,

kunna tillgripas åtgärder av annat slag. Enligt inspektionen förekommer

att en anmärkning förses med ett föreläggande av innebörd, att anmärkningsskrivelsen

skall uppläsas vid styrelsesammanträde och att bevis om

sådan uppläsning i form av protokollsutdrag skall insändas till inspektionen.

Någon gång kan en motsvarande föreskrift om uppläsning vid bolagsstämma

vara motiverad. Inspektionen anför vidare bl. a. följande.

De skriftliga anmärkningarna är offentliga utom i vad som kan röra enskilds

förhållande till försäkringsbolaget. Frågan gäller sålunda, huruvida

inspektionen, med nämnda begränsning, undantagslöst bör medverka till en

aktiv publicering av dessa skriftliga anmärkningar. Det bör då uppmärksammas,

att även de skriftliga anmärkningarna, ehuru de i och för sb1 är

motiverade, i flertalet fall avser förhållanden av begränsad betydelse och alt

de i sådana fall icke kan läggas till grund för någon bedömning i stort av

vederbörande bolags verksamhet. Ett tvång till aktiv publicering av alla

dessa skriftliga anmärkningar skulle emellertid utan tvivel just i "det avseendet

leda till allvarliga missförstånd hos allmänheten. Det är icke rimligt,

att generellt skärpa påföljden av en skriftlig anmärkning genom en automatiskt

verkande, aktiv publicering, som ger frågorna överdrivna proportioner

och därigenom lätt utsår oberättigad misstro mot verksamheten. Den

tillspetsning varje fråga får genom tvånget till aktiv publicitet kan för öv
-

s. 273 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 273

rigt leda till, att inspektionens undersökningsarbete i bolagen allvarligt försvåras.

För att undgå allvarliga konsekvenser skulle inspektionen, därest en automatiskt

verkande aktiv publicitet avseende skriftliga anmärkningar bleve

påbjuden, tvingas att vid formulerandet av varje sådan anmärkning söka

beakta, inte bara i vad mån anmärkningen i och för sig är berättigad eller

ej, utan även i vad mån den skulle kunna ge anledning till missförstånd hos

allmänheten.

Försäkringsfunktionärernas förbund uttalar sin förvåning över det framlagda

förslaget och förklarar att det publicerade materialet skulle kunna

komma till användning i konkurrensen om kunderna på sådant sätt, att det

strider mot ombudsöverenskommelsen och därmed mot 302 § FL.

Flertalet remissmyndigheter vitsordar värdet av vidgad konsumentupplysning

på försäkringsområdet. Samtidigt uttryckes dock

tveksamhet till den form av konsumentupplysning i inspektionens regi, som

de sakkunniga förordat.

Försäkring sinspektionen varnar mot överdrivna förväntningar. Det är

nämligen så att, även om tillsynsorganet får någorlunda tillräckliga personalresurser

för ändamålet, dess möjligheter att medverka till en för konkreta

fall avpassad konsumentupplysning dock i vissa viktiga avseenden

förblir begränsade. Inspektionen understryker att dess upplysningsverksamhet

aldrig kan komma att i konkretion och omfattning ens tillnärmelsevis

motsvara vad försäkringsbolagen åstadkommer genom sina försäljningsorganisationer.

Det måste även framdeles bli så, att bolagens informationsarbete,

kvantitativt sett, blir helt dominerande. Endast detta informationsarbete

har större möjlighet att nå en för de enskilda fallen fullt avpassad

konkretion. Det arbetet kommer därför att förbli omistligt, på samma sätt

som en aktiv försäljning oftast är en oundgänglig förutsättning för att frivilligt

försäkringsskydd och frivilligt försäkringssparande skall komma till

stånd i relativt betydande omfattning.

Inspektionen framhåller att den aldrig kommer att kunna utpeka för allmänheten,

vilka försäkringsgivare som är »bäst». Många skulle anse det

helt oriktigt om ett ämbetsverk upphörde att inta en neutral ställning till

de olika företagen i en bransch och genom en upplysningsverksamhet komme

att direkt inverka på konkurrensförhållandena på ett sätt, som — i

den mån denna upplysning vunne mera allmän spridning och tilltro — lätt

kunde bli av avgörande eller i alla händelser av stor betydelse för de enskilda

företagens betingelser och utvecklingsmöjligheter. Enligt inspektionen

föreligger det emellertid praktiska svårigheter av sådan komplikation och

intensitet, att det helt enkelt är omöjligt att på ett invändningsfritt sätt placera

olika försäkringsgivare på en rangordningslista allt efter deras förmåga

att på bästa sätt tillgodose försäkringstagarnas behov. Inspektionen lämnar

flera exempel på sådana komplikationer. Inspektionen kommer bl. a. in

på förvaltningskostnaderna och anför därvid bl. a.

De är givetvis av stort intresse. Men det är även här förenat med betydande

statistiskt-tekniska svårigheter att åstadkomma jämförbara data. De

IN liihang till riksdagens protokoll 1961. i samt. Nr 171

s. 274 Kontrollera mot PDF

274

Knngl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

vanliga, årligen publicerade uppgifterna, som anger relationerna mellan

summorna av förvaltningskostnader, premier och skador i enskilda bolag,

är helt oanvändbara för uppgiften. Om ett bolag med utgångspunkt från sådana

enkla uppgifter ser ut att ha en hög förvaltningskostnadsprocent, så är

det möjligt, att detta beror på, att t. ex. företaget är särskilt kraftigt expanderande

och sålunda har en i förhållande till beståndet betydande försäljning,

eller på att andelen temporärförsäkringar är speciellt hög. Av dessa

eller andra liknande skäl kan nyssnämnda enkla »förvaltningskostnadsprocenter»

ge en helt missvisande bild av hur förvaltningskostnadsbelastningen i

jämförbara fall kommer att te sig för den enskilde försäkringstagaren. Därför

erfordras mera förfinade metoder för jämförelser av detta slag. Som redan

sagts är inspektionen också sysselsatt med uppgiften att utarbeta sådana

metoder. Det visar sig emellertid att ständigt nya tekniska jämförelseproblem

möter även vid en fördjupning i analysen. Till allt detta kommer att

även förvaltningskostnadsuppgifterna dock endast är historiska och sålunda

icke ger upplysning om det, som är relevant, nämligen framtiden.

Problem avseende kostnadernas periodisering, t. ex. vid maskininköp

eller vid genomförandet av pensionsanordningar, kan minska jämförbarheten

mellan olika år och olika företag. Vidare kan t. ex. metoden att mäta

förvaltningskostnaderna efter deras storlek i förhållande till premierna inte

sällan vara direkt vilseledande. Ett bolag med låga premier kan med detta

heräkningssätt komma att framstå såsom svårare tyngt av förvaltningskostnader

än ett annat bolag, som har högre premier, även om förvaltningskostnaderna

i själva verket är likvärdiga. Förvaltningskostnadsprocenten blir

lätt hög, om det finns många småförsäkringar i beståndet. Räknat i absoluta

tal behöver förvaltningskostnaderna emellertid då icke nödvändigtvis vara

betungande. Men ett bolag, som med hänsyn till sin kundkrets eller de försäkringsformer

som säljes, har förhållandevis många småförsäkringar, kommer

ändå att framstå såsom »ekonomiskt ineffektivt», även där en sådan

kritik skulle vara helt oberättigad.

Inspektionen berör också de svårigheter som kan föranledas av olikheter

i villkor och skadereglering på skadeförsäkringens område. En redovisning

av premier och omkostnader i skadeförsäkring, även om den i alla avseenden

är rättvisande, säger enligt inspektionen ändå inte något om relationen

mellan pris och valuta. Inspektionen anför.

Inom skadeförsäkring är villkoren ofta starkt olikformiga. Det är möjligt

att även skaderegleringen kan förete variationer. Inte sällan görs i debatten

man och man emellan — stundom kanske också i försäljningen av försäkringar

— gällande afl något visst bolag har högre eller lägre standard i

skaderegleringen än andra bolag. Men veterligen föreligger icke något material,

som alls ger någon statistiskt säkerställd grund för ett sådant antagande

— eller för att det överhuvud taget finns några skillnader olika bolag

emellan, som skulle vara betydelsefulla. Det ter sig åtminstone för närvarande

ovisst, om det alls går att åstadkomma ett sådant material. Man vet

inte ens så mycket, att man kan utgå ifrån att försäkringstagare i gemen

alltid skulle ha fördel av en »generös» skadereglering. Ty om det förekommer

fall, där skaderegleringen är särskilt »generös», kan man inte utesluta

den möjligheten, att det ibland helt eller delvis har den innebörden, att motståndet

mot ohemula anspråk från vissa försäkringstagare är svagare än

normalt. Skulle så vara fallet, kan därigenom nackdelar vållas för flertalet

försäkringstagare.

s. 275 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

275

Avslutningsvis anför inspektionen bl. a. följande.

Av dessa och flera liknande skäl, som vore lätta att ange, kan den upplysning

som på rent objektiva grunder skulle ges till konsumenter, i allmänhet

icke få den kategoriska och bestämda form, som sannolikt en del

försäkringstagare skulle önska. Det blir i regel nödvändigt att kringgärda

uppgifterna med reservationer, ofta även att i presentationen ta med en

teknisk beräkningsmetodik, som kan minska tillgängligheten. Detta gäller

inte bara, när det är fråga om att välja försäkringsgivare, utan även i andra

sammanhang, t. ex. vid valet av försäkringsform. Det gäller vidare även,

om man förutsätter, att betydande arbete läggs ned på uppgiften att göra

upplysningarna så tillgängliga som möjligt. En objektiv upplysning kan

innehålla data, som underlättar försäkringstagarnas val. Men den måste

varna för uppfattningen, att dessa data betyder mer än de gör. Och den

måste, om den skall vara verkligt objektiv, vara ytterligt återhållsam med

bestämda och specifika rekommendationer.

Men svårigheterna minskar ju inte på något sätt behovet av konsumentupplysning.

Vad som här anförts, har bara varit avsett att varna mot överdrivna

förväntningar — icke att argumentera mot ett intensifierat arbete

för konsumentupplysning.

Även om målsättningen begränsas, så att uppgiften framstår såsom rimlig,

trots de stora svårigheter som föreligger, kommer emellertid ett betydande

och mycket kvalificerat arbete att krävas. Ty det gäller, som sagt,

att bemästra åtskilliga tekniska svårigheter men ändå att servera materialet

i en form som inte blir onödigt svårtillgänglig; att låta alla viktiga reservationer

få sin givna plats men dock inte godta en framställning, som

kan förefalla intetsägande. Den uppgiften kan lösas, om man inskränker

sig till områden, där svårigheterna inte blir övermäktiga, men den förutsätter,

att det finns arbetskraft med god förmåga.

Försäkringsbolagens riksförbund är i princip ense med de sakkunniga

om nyttan av konsumentupplysning men avvisar tanken på att inspektionens

konsumentupplysning skulle få den omfattning och inriktning som de

sakkunniga tänkt sig. Förbundet konstaterar att de sakkunniga avsett att

försäkringsinspektionens konsumentupplysning skulle bli väsentligt mer

ingående än vad som är fallet inom andra grenar av näringslivet. Varje

jämförelse mellan försäkring och andra varor måste enligt förbundet av naturliga

skäl bli haltande, eftersom försäkring är en abstrakt och komplicerad

nyttighet. Just detta förhållande gör emellertid att de sakkunnigas

förslag rörande konsumentupplysningen framstår såsom verklighetsfrämmande.

Förbundet förklarar att konsumenterna i allmänhet i

stället för att anslå tid och pengar till att studera mindre olikheter i pris

och kvalitet torde köpa de varor och tjänster som tillhandahålles på bekvämaste

sätt och med bättre service i övrigt. Fn sådan inställning finner

förbundet naturlig när det gäller nyttigheter, där prisskillnaderna icke spelar

någon väsentlig roll i den enskildes budget. Försäkring är för de flesta

eu sådan nyttighet. Med hänsyn härtill bör redan från kostnadssynpunkt

den största försiktighet iakttagas vid en eventuell utredning av inspektionens

konsument upplysande verksamhet. Förbundet anför vidare bl. a. följande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

27(3

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

Den konsumentupplysning, varmed försäkringsinspektionen skulle kunna

komplettera bolagens egen verksamhet på detta område, skulle kunna

bestå av sammanställningar av fakta rörande olika försäkringsformer. Bolagens

public relation- och reklamverksamhet kan emellertid inte begränsas

av den anledningen att försäkringsinspektionen börjar bedriva viss konsumentupplysning.

Denna kan aldrig ersätta den publicitet de enskilda

företagen måste ge åt sina varor. Man bör därför noga överväga frågan vilket

arbete och vilka kostnader som det kan anses befogat att lägga ned på

en ny form av konsumentupplysning. För försäkringsbranschens del blir

det i sista hand försäkringstagarna, som får bekosta denna verksamhet,

och dessas intresse av information bör därför vara utslagsgivande. Riksförbundet

undervärderar inte betydelsen av en konsumentupplysning, som

omspänner hela branschen och utgöres av sammanställningar över liknande

försäkringar i olika företag men finner del mycket tveksamt om allmänheten

kommer att visa något större intresse för bl. a. den tänkta publikationen.

Även Folksam ställer sig trots sin positiva inställning till konsumentupplysning

tveksamt till den form av konsumentupplysande verksamhet i inspektionens

regi, som de sakkunniga föreslagit. Enligt Folksam måste nämligen

inspektionen i sin konsumentupplysande verksamhet sträva efter en

så grundlig objektivitet, att den får förbigå alla frågor av kontroversiell

natur, och därigenom torde dess publicerade material bli så urvattnat, att

det saknar intresse för en bred konsumentopinion. Folksam erinrar också

om den »bestämda varning» mot utnyttjande av materialet i jämförande

syfte som redaktionen för Svensk Försäkrings-Årsbok i sitt förord varje år

anser sig böra ställa till sin läsekrets, vilken dock har en ingående kännedom

om och praktisk erfarenhet av förhållandena inom svenskt försäkringsväsen.

Folksam uttalar vidare bl. a. följande.

Värdet av en omfattande konsumentupplysning är omvittnat i många

sammanhang. Inte minst på försäkringsområdet föreligger ett stort behov

av konsumentupplysning. Försäkringsbolagen torde fylla högt ställda krav,

då det gäller att ge konsumenterna en objektiv upplysning om varans pris

och kvalitet. I utformningen av försäkringarna, i annonsering och PR-verksanihet

samt genom yrkesfältmän och ombud söker försäkringsbolagen vägleda

kunderna i deras val när det gäller att ordna ett riktigt och väl avvägt

försäkringsskydd. För Folksams del — med sin förankring i de stora folkrörelserna

— sker en värdefull konsumentupplysning också genom konferenser

och informationsmöten inte minst på del lokala planet.

Det bolag, som skulle försöka föra ut en sämre vara på marknaden än

konkurrenterna, skulle få stora svårigheter att göra sig gällande i den alltmer

hårdnande konkurrens, som kännetecknar svenskt försäkringsväsen.

Mycket tyder också på — särskilt inom motorfordonsförsäkringens och de

kollektiva personförsäkringarnas områden — att konsumenterna i hög grad

ser till priset på försäkringen vid sitt val av försäkringsbolag.

Såväl Försäkringsfunktionärernas förbund som Försäkringstjänstemannaförbundet

framhåller under hänvisning till 302 § FL sina betänkligheter

mot att genom tillsynsmyndigheten bedriva en konsumentupplysning, som

bör vara och under alla förhållanden kommer att uppfattas som auktoriserat

objektiv. Försäkringstjänstemannaförbundet anför.

s. 277 Kontrollera mot PDF

277

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

Det torde möta stora svårigheter att på ett för den breda allmänheten någorlunda

lätt tillgängligt och samtidigt helt objektivt sätt göra jämförelser

mellan pris och prestation för en försäkring tecknad hos det ena eller andra

företaget. Det måste exempelvis inge betänkligheter att vid en dylik jämförelse

lägga alltför stor vikt vid de dagsaktuella förhållandena beträffande

återbäringsfaktorn vid den tidpunkt, då jämförelsen göres. I ett tidigare

skede förekom inom livförsäkringsackvisitionen att just återbäringen särskilt

utnyttjades såsom försäljningsargument, men så småningom uppkom

en reaktion mot detta, då det ansågs innebära en osund konkurrens. Man

menade nämligen, enligt förbundets uppfattning med rätta, att en överbetoning

av återbäringsförhållandena kunde innebära utfästelser, vars hållbarhet

inget företag på något längre sikt kunde ställa garanti för. Den presumtive

försäkringskunden skulle komma att inges föreställningar och förhoppningar

om en återbäring, som på grund av utvecklingen i olika hänseenden

under tiden fram till försäkringsutfästelsens infriande i vissa fall måhända

skulle kunna komma att överträffas men i andra fall inte alls infrias.

Landsorganisationen tillstyrker med vissa erinringar förslaget till vidgad

konsumentupplysning — av objektiv och icke-diskriminerande karaktär.

LO förutser avsevärda svårigheter när det gäller att göra direkta jämförelser

mellan de olika försäkringsbolagens tjänster och priser. Det torde vara

ogörligt och, därest det undantagsvis visar sig möjligt, olämpligt för inspektionen

att vid dessa jämförelser även göra uttalanden om serviceolikheter

eller om skillnader i behandlingen av inträffade försäkringsfall. I den

mån inspektionen finner anledning att framställa erinringar i dessa hänseenden

mot något bolag så bör offentlighet ges häråt; föreligger ingen sådan

anledning, bör ett statligt organ avhålla sig ifrån att göra jämförelser,

som svårligen kan objektivt beläggas men ändå kommer att av allmänheten

uppfattas som bedömningar och anvisningar vid valet mellan olika bolag.

Enligt LO kan det ifrågasättas om konsumentupplysningen skall handhas

av tillsynsmyndigheten. Ett alternativ vore att låta verksamheten bedrivas

av de statliga organ, som sysslar med konsumentupplysning i allmänhet;

givetvis i samarbete med såväl försäkringsinspektionen som försäkringsbolagens

organisationer.

Även Sveriges akademikers centralorganisation och Tjänstemännens centralorganisation

finner det tveksamt om konsumentupplysningen bör ombesörjas

av försäkringsinspektionen. SACO anser att det bör prövas om den

kunde handhas av något annat organ t. ex. statens institut för konsumentfrågor.

Sveriges hantverks- och industriorganisation ifrågasätter om icke informationen

lämpligen kunde ske genom försäkringsbolagens sammanslutningar.

En liknande inställning kommer tillsynes i Sveriges industriförbunds

yttrande, däri bl. a. anföres.

I fråga om upplysning gentemot allmänheten förordar de sakkunniga en

utvidgad verksamhet av försäkringsinspektionen under hänvisning till att

bolagens egen upplysningsverksamhet icke är opartisk. Utredningens förslag

på denna punkt är i viss mån ägnat att förvåna mot bakgrunden av utredningens

uppfattning (s. 200—201) att det även vid en sådan förstärkning av

upplysningsverksamheten kan »befaras att endast en mindre del av allmän
-

s. 278 Kontrollera mot PDF

278

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

heten förvärvar sådana insikter i försäkringsfrågor att den äger förutsättningar

att tränga närmare in i problemen».

Det ligger i sakens natur, att försäkringsbolagen i sin upplysningsverksamhet

också söker framhäva det egna företaget. Konkurrensen mellan försäkringsbolagen

medför emellertid, att allmänheten erhåller sådan information

från flera håll. Den omständigheten att försäkringsbolagens information

enligt de sakkunnigas mening icke är opartisk, torde med hänsyn

härtill icke ha någon större betydelse. De sakkunniga synes även ha överdrivit

svårigheterna för allmänheten att jämföra olika försäkringserbjudanden.

Redan med hänsyn till den förhållandevis begränsade ekonomiska betydelse,

som försäkringspremierna har för genomsnittliga försäkringstagare,

förefaller det för övrigt föga troligt, att den föreslagna utvidgningen

av försäkringsinspektionens upplysningsverksamhet skulle komma att få

någon nämnvärd inverkan på allmänhetens val mellan olika försäkringsbolag.

Ur allmän synpunkt väsentligt betydelsefullare än jämförelser mellan

olika försäkringsbolag är enligt förbundets mening upplysningsverksamhet

rörande olika försäkringsformer och allmänhetens försäkringsbehov. Utan

tvekan torde en dylik upplysningsverksamhet utföras bättre och effektivare

av försäkringsbolagen själva än av offentlig myndighet.

Yrkeskvinnors samarbetsförbund är icke övertygat om att en konsumentupplysningspublikation

skulle röna något större intresse bland allmänheten,

i all synnerhet som det torde vara svårt att göra en dylik publikation

vederhäftig och samtidigt lättillgänglig. De människor som redan har ett

intresse för försäkringsfrågor kommer oavsett publikationen som hittills

att hänvända sig till försäkringsbolagen för att erhålla mera ingående upplysningar

i det enskilda fallet. Enligt förbundets mening skulle det däremot

vara värdefullt om det kunde tillskapas en rådfrågningsbyrå, bunden till

försäkringsinspektionen, dit allmänheten kunde hänvända sig i frågor angående

samhällelig och enskild försäkring.

Motormännens riksförbund framhåller betydelsen av ökad konsumentupplysning

när det gäller motorfordonsförsäkringar. Förbundet anför.

Det är framför allt de skiftande fördelarna av de olika försäkringsformerna

och mellan olika försäkringsbolags försäkringar, som tarvar upplysning

från opartisk instans. Då det t. ex. gäller en så pass dyrbar försäkring

som en vagnskadeförsäkring, har en presumtiv försäkringstagare för

närvarande mycket svårt att orientera sig bland den mångfald olika försäkringsformer,

som olika bolag erbjuder. Det ligger i sakens natur, att ett bolags

broschyrer och agentupplysningar lätt blir subjektivt färgade i ett eller

annat avseende. Denna sak kan till och med ha inflytande på vederbörandes

val av bilmärke, t. ex. mellan Volvo med dess särskilda femårsgaranti eller

annat märke. En objektiv upplysning i detta hänseende borde därför vara

cn uppgift just för försäkringsinspektionen.

De sakkunnigas rekommendationer av konferenser i inspektionens

regi med styrelseledamöter, huvudmän och andra personer i ledande

ställning hos försäkringsbolagen samt kontakt mellan de samhälleliga

försäkringsorganen och försäkringsbolagen kommenteras endast i några remissyttranden.

Beträffande konferenserna anför Folksam att de ledande försäkringsmännens

tid redan nu till stor del upptas av konferenser inbördes och med fö
-

s. 279 Kontrollera mot PDF

279

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

reträdare för inspektionen. När någon konkret fråga föreligger, som behöver

diskuteras, söker bolagens representanter kontakt med inspektionen och

enahanda är förhållandet när inspektionen vill diskutera med bolagen. Folksam

ifrågasätter därför om de föreslagna konferenserna kan ha någon uppgift

att fylla. Enligt Försäkringsbolagens riksförbund är de kontakter och

överläggningar som i olika former redan nu förekommer mellan företrädare

för inspektionen och bolagen tillräckliga. Motormännens riksförbund vill

när det gäller motorfordonsförsäkringen framhålla önskvärdheten av att

konferenser avhålles även med intresseorganisationer.

Vad beträffar kontakten mellan de samhälleliga försäkringsorganen och

försäkringsbolagen påpekar pensionsstgrelsen att enligt den för styrelsen

gällande instruktionen representant för försäkringsinspektionen äger närvara

och delta i överläggningen, då inom styrelsen föredrages och avgöres

försäkringsteknisk fråga av större vikt eller principiell innebörd. Styrelsen

vitsordar önskvärdheten av fortsatt och på det av de sakkunniga förordade

sättet utvidgat samarbete på nu ifrågavarande område, varvid initiativet

lämpligen torde böra tagas av socialdepartementet. Försäkringsbolagens

riksförbund framhåller att kontakter bör komma till stånd när aktuella

problem så påkallar och utan att några särskilda former behöver iakttagas.

Såväl den samhälleliga som den enskilda försäkringsverksamlietens företrädare

bör ha detta i tankarna. Folksam betonar att det enskilda försäkringsväsendets

målsmän självfallet ständigt måste se till att de privata personförsäkringarna

— kollektiva och individuella — är avpassade till de förmåner,

som de samhälleliga försäkringarna ger. Det är naturligtvis inte möjligt

att på förhand avgöra vilken betydelse »fortlöpande överläggningar»

mellan socialdepartementet, andra statliga myndigheter och de enskilda bolagen

kan komma att få. Troligen avsätter stora konferenser kring personförsäkringsfrågorna

mindre resultat än vad man kan komma fram till genom

överläggningar mellan endast två eller tre parter. Folksam har för sin

del inget yrkande i denna fråga. Yrkeskvinnors samarbetsförbund finner

det vara av största vikt från försäkringstagarnas synpunkt att kontakt etableras

i syfte att förbättra försäkringstagarnas sammanlagda försäkringsskydd

och att tillvarataga möjligheter till förenklingar och andra rationaliseringar.

Vad de sakkunniga framfört om försök ringsi nsp ek tionens

personalbehov kritiseras allmänt av remissorganen.

Försäkringsinspektionen, som vid silt yttrande fogat ett preliminärt förslag

om personalförstärkning, förklarar att de arbetsuppgifter som enligt

förslaget skulle åläggas inspektionen, även om de ges en rimlig avgränsning,

dock får sådan omfattning om uppgifterna skall fullföljas på ett meningsfullt

sätt, alt de oundgängligen kräver personalförstärkning. Det skulle

enligt inspektionens mening icke vara tillfredsställande att tills vidare

lämna detta behov därhän genom eu hänvisning till alt de föreslagna bestämmelserna

är så utformade, att del till stor del läggs i inspektionens

hand att avgöra »den takt och den omfattning i vilken tillsynens utvidg
-

s. 280 Kontrollera mot PDF

280

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

ning m. m. kan ske». Inspektionen förutsätter att den erhåller de resurser

som svarar mot ett på rimligt sätt vidgat ansvar. — Förenämnda preliminära

förslag till personalförstärkning upptager två byrådirektörstjänster, den

ena för konsumentupplysningsarbetet och den andra för kontrollen över

tillämpningen av skälighetsprincipen i skadeförsäkring. Inspektionen förutser

jämväl behov av ytterligare en tjänst på den juridiska och administrativa

byrån och förstärkning av biträdespersonalen. Härtill avser inspektionen

att återkomma i petitaskrivelse.

Enligt Försäkringsbolagens riksförbund kan det icke vara tillfredsställande

för vare sig försäkringstagarna, bolagen eller inspektionen själv om

denna tvingas tillgripa en så utvecklad »plastik» i sin verksamhet som de

sakkunniga synes ha tänkt sig. Enligt riksförbundets uppfattning måste de

sakkunnigas förslag därest det genomföres, medföra en avsevärd och kostnadskrävande

utbyggnad av försäkringsinspektionen. Enligt Folksams bestämda

uppfattning måste de sakkunnigas förslag — såvida man syftar till

att lagen verkligen skall efterlevas, inte bara av bolagen utan jämväl av

inspektionen — aktualisera en kraftig och naturligtvis därmed kostnadskrävande

förstärkning av inspektionens personella resurser. Enligt Fölksams

erfarenhet av kontakterna med försäkringsinspektionen är inspektionen

redan nu troligen kraftigt underbemannad i fråga om kvalificerad personal

för att hinna med sina arbetsuppgifter. Säkerligen är det också så

att inspektionen inom den nuvarande lagstiftningens ram skulle kunna göra

betydligt mera i sin tillsyn av försäkringsbolagen. Men de personella resurserna

räcker inte till för att inspektionen skall kunna bygga ut sin verksamhet

inte ens inom ramen för den nuvarande lagstiftningen.

Enligt Landsorganisationen måste det betecknas som ytterst anmärkningsvärt,

att de sakkunniga ansett det möjligt för inspektionen att fullgöra

det enligt förslaget starkt utökade arbetsprogrammet med sina nuvarande

knappa personalresurser. Att ge inspektionen avsevärt ökade befogenheter

och arbetsuppgifter utan att konkret ange storleken av den härför behövliga

personalen utgör enligt LO:s uppfattning cn uppenbar brist i betänkandet.

Dylika konkreta kalkyler borde ha presenterats i stället för allmänna

rekommendationer, att inspektionens tillsyn »bör vara plastiskt utformad

så att inspektionen vid en tidpunkt ägnar särskild uppmärksamhet åt vissa

frågor och vid en annan tidpunkt koncentrerar sitt intresse på helt andra

problem». Med den vikt som LO lägger vid en i personellt hänseende välrustad

tillsynsmyndighet anser LO ett upprustningsbehov föreligga även

om vissa av de sakkunniga föreslagna utvidgningarna av inspektionens befogenheter

inte skulle komma till stånd.

Liknande synpunkter som de här ovan redovisade kommer till uttryck i

yttranden från Försäkringsfunktionärernas förbund, Sveriges industriförbund,

Sveriges hantverks- och industriorganisation och Motormännens riksförbund.

I några remissyttranden upptages frågan om försäkringsinspektionens

s. 281 Kontrollera mot PDF

281

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

organisation och ifrågasättes om icke försäkringstagarinflytandet i

inspektionen borde ökas. Försökringsinspektionen anför.

Genom en mindre utökning av antalet ledamöter, som icke är tjänstemän

i inspektionen, borde det vara möjligt att bereda plats för en ytterligare

representation, så vald att viktiga grupper av försäkringstagare erhölle insyn

i och medinflytande i inspektionens arbete. Nu är antalet av sådana

försäkringstagaregrupper, som helst borde vara företrädda, relativt betydande:

industrin, handeln, jordbruket, fastighetsägarna, motororganisationerna,

löntagarna etc. önskemålet om en allsidig representation måste nog

emellertid vägas mot det likaledes viktiga kravet på att totalantalet ledamöter

hålles starkt begränsat. Redan om antalet sådana ledamöter, som

icke är befattningshavare inom inspektionen, ökades med en eller två företrädare

för försäkringstagarna, skulle en väsentlig vidgning i inspektionens

kontakter med försäkringstagaregrupper åstadkommas.

Folksam omnämner att Folksams försäkringsutredning diskuterat frågan.

I utredningen har framförts tanken att inspektionen i anslutning till sin

naturliga och självklara uppgift att tillvarata de försäkrades intressen, borde

ha en sammansättning som ansluter exempelvis till arbetsmarknadsstyrelsens,

med en generaldirektör och med ledamöter från förslagsvis arbetsmarknadens

och näringslivets organisationer med uppgift att representera

försäkringstagarna.

En förstärkning av lekmannainslaget i inspektionen torde enligt Landsorganisationens

mening ligga helt i linje med de sakkunnigas starka understrykande

av inspektionens uppgift att värna konsumentintressena. Man

kunde också enligt LO överväga att konstruera inspektionens styrelse på

samma sätt som en rad andra ämbetsverk och ge den formen av lekmannastyrelse

med dominerande konsumentinslag. Frågan om försäkringsinspektionens

personalbehov och organisation, som endast helt flyktigt berörts av

de sakkunniga, bör enligt LO:s uppfattning göras till föremål för särskild

utredning.

Departementschefen

Försäkringsrörelselagstiftningen avser väsentligen att tillvarataga försäkringstagarnas

intresse av ett effektivt och ändamålsenligt riskskydd till skäligt

pris. Den offentliga tillsynen över försäkringsbolagen, som utövas av

försäkringsinspektionen, åsyftar att skapa garantier för att nämnda intresse

tillgodoses. Inspektionens fortlöpande tillsyn över att bolagen i sin verksamhet

följer av lagen uppställda normer är därför ett viktigt led i skyddet

av försäkringstagarna, som i regel själva saknar förutsättningar att tränga

in i den komplicerade försäkringstekniken. Beträffande inriktningen

av försäkringsbolagstillsynen kan jag från dessa utgångspunkter ansluta

mig till de sakkunnigas uppfattning att det ligger helt i linje med försäkringsrörelselagstiftningen,

att försäkringsinspektionen på sitt program har

att i första hand tillvarataga försäkringstagarnas intressen. Denna inriktning

av tillsynsverksamheten, varom delade meningar icke torde råda, sy
-

s. 282 Kontrollera mot PDF

282

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

nes mig emellertid sedan lång tid tillbaka så fast inarbetad att behov icke

finnes av att ge uttryck härför genom en omredigering av 3 § FL. Jag anser

mig därför icke böra förorda de sakkunnigas förslag till lagändring i denna

del.

En viktig form för utövande av tillsyn över försäkringsbolagen är i nspektioner

hos vederbörande bolag. Till belysning av omfattningen av

denna verksamhet kan nämnas, att försäkringsinspektionen under femårsperioden

1954—1958 företagit 288 fullständiga och 43 partiella inspektioner.

De sakkunniga har föreslagit en mindre jämkning av 287 §, som reglerar

försäkringsbolagens skyldighet att underkasta sig inspektioner. Genom

den föreslagna ändringen öppnas möjlighet att för inspektioner anlita även

person, som ej är befattningshavare hos försäkringsinspektionen. Om en

sakkunnig granskning kräver sådan expertis, som icke finnes företrädd

inom inspektionen — det kan t. ex. gälla en inspektion av en datamaskinanläggning

— är det uppenbarligen föga tillfredsställande att försäkringsinspektionen

uteslutande skall vara hänvisad till att anlita sina egna befattningshavare.

I sådana situationer bör möjlighet finnas att utnyttja erforderlig

expertis. I anledning av de farhågor som uttryckts i ett remissyttrande

vill jag framhålla, att den som erhåller uppdrag att företräda inspektionen

i ett dylikt sammanhang givetvis måste uppfylla samma fordringar på

oavhängighet i förhållande till försäkringsbolagsintressen som kräves beträffande

försäkringsinspektionens egna befattningshavare.

De sakkunniga har ifrågasatt om icke inspektionens rätt att inhämta upplysningar

och att inspektera behöver utvidgas för att inspektionen utan onödig

omgång skall kunna utöva sin tillsyn över försäkringsbolagen. FL:s stadgande

om inspektioner har nyss berörts. Tillsynen över försäkringsbolagen

utövas också i stor utsträckning genom granskning av uppgifter, som bolagen

har att insända till inspektionen. 281 och 282 §§ FL stadgar sådan uppgiftsskyldighet

i vissa särskilt angivna hänseenden medan 283 § FL ålägger

bolagen en allmän skyldighet att lämna inspektionen erforderliga upplysningar

angående verksamheten. Nu förekommer i åtskilliga fall att försäkringsbolagen

vid rörelsens bedrivande biträdes av särskilda aktiebolag,

föreningar, nämnder eller liknande organ, ofta gemensamma för flera bolag.

Det kan vara fråga om exempelvis tarifföreningar, skadereglerings-

och villkorsnämnder eller databehandlingsaktiebolag, som på grund

av sina biträdande funktioner omhänderhar material, varpå försäkringsbolagen

bygger sin verksamhet. I sådana fall måste försäkringsinspektionen anses

ha rätt att från de enskilda försäkringsbolagen inhämta uppgifter rörande

den del av verksamheten som utbrutits för handläggning av särskilda

organ. Eftersom en sådan ordning kan bli tungrodd vänder sig försäkringsinspektionen

i praktiken icke sällan direkt till de berörda organen och brukar

då, enligt vad de sakkunniga upplyser, icke bli vägrad att få del av de

uppgifter, varav inspektionen anser sig ha behov för sin tillsyn över försäkringsbolagen.

De sakkunniga har ansett att stöd i lag bör givas för en sådan

s. 283 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 283

ordning samt att även möjligheten att inspektera bör utsträckas till förevarande

organ.

De sakkunnigas förslag i detta hänseende har vid remissbehandlingen i

princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran och för egen del finner jag

praktiska skäl tala för införande av en sådan bestämmelse. För försäkringsbolagen

synes bl. a. rationaliseringssträvanden kunna ge anledning till att

i viss utsträckning överföra ärenden till organ av angiven art; sådana åtgärder

torde i många fall kunna förbilliga vissa delar av verksamheten och

därigenom ytterst gagna försäkringstagarna. Fördelar kan också vinnas på

denna väg genom att ett bredare statistiskt underlag för premiesättningen

erhålles. Nyttjandet av ifrågavarande former för biträde vid bedrivande av

försäkringsrörelse, som från vissa synpunkter kan finnas ändamålsenligt,

får emellertid ej komma i konflikt med kravet på full insyn i försäkringsbolagens

verksamhet. Den föreskrivna tillsynen bör icke kunna undgås eller

försvåras genom sådana arrangemang. Den föreslagna bestämmelsen som

tager sikte på sådana sammanslutningar som biträder försäkringsbolag vid

rörelsens bedrivande måste från denna utgångspunkt anses följdriktig.

I ett remissyttrande har anförts att skäl ej finnes för granskning av tarifföreningarnas

samt skadereglerings- och villkorsnämndernas tillgångar.

I den mån viss verksamhet fullgöres av försäkringsbolagen biträdande organ

får det antagas att verksamheten normalt för med sig vissa kostnader.

Den omständigheten att bolagsverksamheten delvis är överförd på visst organ

synes mig ej böra leda till att denna del av verksamheten undantages

från den insyn som kan vara erforderlig för att kravet på sparsamhet med

omkostnaderna skall kunna tillgodoses. Skäl att ändra den föreslagna bestämmelsen

i detta avseende kan därför ej anses föreligga.

Det torde böra understrykas bl. a. med hänsyn till vad som i nyssnämnda

remissyttrande uttalas angående lagrummets tillämpningsområde att

stadgandet uttryckligen avser endast sådana organ som biträder försäkringsbolag

vid rörelsens bedrivande. Ett organ som allmänt skall tillvarataga

försäkringsbolagens intressen och ge uttryck åt bolagens gemensamma

synpunkter kan, såsom de sakkunniga framhållit, icke anses biträda vid

försäkringsrörelsens bedrivande och beröres därför icke av lagrummet.

I samband med behandlingen av frågan om det uppgiftsmaterial som med

stöd av FL infordras från försäkringsbolagen har jag i ett tidigare avsnitt

förklarat att vissa uppgifter kan vara av sådan art att rimlig hänsyn till

bolagen kräver att de icke sprides och att det torde få ankomma på Kungl.

Maj :t att med stöd av sekretesslagen utfärda erforderliga bestämmelser.

Jag vill även i anledning av det nu föreslagna stadgandet hänvisa till vad

jag anfört i nämnda sammanhang. Det synes sålunda lämpligt att försäkringsinspektionen

efter överläggningar med företrädare för försäkringsbolagen

överväger det närmare behovet av sekretesskydd på området och

— därest bestämmelser i ämnet finnes erforderliga — framlägger förslag

härom.

s. 284 Kontrollera mot PDF

284

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

Betiäffande formerna för försäkringsinspeklionens ingripanden har

de sakkunniga föreslagit en mindre jämkning av 288 § 2 mom. Eftersom 288

§ i sin nuvarande utformning tillgodoser de önskemål som motiverat förslaget

anser jag behov ej föreligga av den föreslagna ändringen.

De sakkunniga har rekommenderat publicering av försäkringsinspektionens

beslut rörande erinringar och förelägganden. I detta hänseende

synes av skäl som inspektionen anfört föreligga anledning till viss

restriktivitet; detta synes emellertid ej utesluta att inspektionen i sin årspublikation

Enskilda försäkringsanstalter mera allmänt berör problemställningai

av större principiell betydelse — vilka aktualiserats i anmärkningsärenden

— under förutsättning att ett mera officiellt klarläggande av visst

spörsmål synes vara av behovet påkallat.

Försäkringsinspektionen lämnar sedan många år tillbaka i sin nyssnämnda

årspublikation Enskilda försäkringsanstalter upplysningar om försäkringsbolagens

ekonomiska förhållanden i stort och om verksamheten inom

skilda försäkringsgrenar m. in. Publikationen ingår i Sveriges officiella statistik.

De sakkunniga har förordat en utvidgning av inspektionens konsu

men t upplysande verksamhet i syfte att ge allmänheten

praktiskt nyttiga kunskaper på försäkringsområdet.

Konsumentinformationen på försäkringsområdet bör självfallet vara en

i första band för försäkringsföretagen. Det skall även vitsordas, att

försäkringsbolagen genom en rikt utvecklad service tillhandagår allmänheten

med upplysningar om olika försäkringsformer och med allmän orienteling

i försäkringsfrågor. Ackvisitionsarbetet på fältet och bolagens annonseling

i pressen bidrar också till att skapa bättre möjligheter för den enskilde

att "välja rätt försäkringsskydd. Frågan om det allmännas insatser för konsumentupplysning

bör bedömas mot bakgrund av att försäkringsbranschen

står under särskild tillsyn och att konsumenterna på detta område därigenom

har ett skydd som saknar motsvarighet på andra konsumtionsområden.

För samhället är det en viktig uppgift, att på ett ändamålsenligt sätt

komplettera det informationsmaterial, för vilket bolagen svarar. Denna

kompletterande konsumentupplysning bör utformas med särskilt beaktande

a\ de speciella förhallandena inom det konsumtionsområde försäkringsbranschen

utgör.

Allmän enighet torde råda om värdet av en vidgad konsumentupplysning,

som på ett populärt men ändock sakligt sätt ger allmänheten värdefulla informationer

på försäkringsområdet. De sakkunniga har förklarat sig vara

medvetna om att det kan möta icke obetydliga praktiska svårigheter att

genomföra det av dem skisserade programmet. De sakkunnigas uppfattning

i detta hänseende har ytterligare understrukits vid remissbehandlingen.

Särskilt har därvid betonats svårigheten att i objektiv form göra direkta

jämförelser mellan olika bolags tjänster och priser. Det torde stå klart att

konsumentupplysning på försäkringsområdet erbjuder speciella problem

vartill motsvarighet icke finnes på andra konsumtionsområden. Bedömning
-

s. 285 Kontrollera mot PDF

285

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

en av förhållandet mellan valuta och pris för en försäkring påverkas såsom

remissbehandlingen torde utvisa av en mångfald olika faktorer. Att utrymmet

för direkta jämförelser i viss mån är begränsat framstår också som naturligt

bl. a. av det skälet att försäkringarna i stor utsträckning anpassas

efter de enskilda försäkringstagarnas önskemål, grundade på individuella

förhållanden och behov. I detta sammanhang kan även framhållas, att svårigheterna

för den enskilde försäkringstagaren att sätta sig in i den komplicerade

försäkringstekniken ansetts påkalla en offentlig tillsyn genom en

särskild myndighet, utrustad med specialister med försäkringsmatematiska,

statistiska, ekonomiska och juridiska kunskaper, och inriktad på att övervaka

att försäkringstagarnas intressen tillgodoses.

De svårigheter som otvivelaktigt möter får dock icke leda till att man icke

söker att i möjlig mån tillgodose behovet av en vederhäftig och lättillgänglig

konsumentupplysning på området. Självfallet får vid en sådan upplysningsverksamhet

endast lämnas uppgifter som kan objektivt beläggas. Från

remisshåll har ifrågasatts om konsumentupplysningen bör handhas av inspektionen.

Med de speciella problem som möter och den särskilda sakkunskap

som erfordras i detta fall synes det mig naturligast att uppgiften

anförtros åt inspektionen; ett samarbete med andra konsumentupplysande

organ torde dock kunna vara lämpligt. Konsumentupplysningsverksamhet

står också redan nu på försäkringsinspektionens program. De sakkunniga

har framhållit att inspektionen sedan flera år tillbaka starkt strävat efter

att göra årspublikationen Enskilda försäkringsanstalter mera lättillgänglig

för en större allmänhet. Jag vill understryka önskvärdheten av att inspektionen

fortsätter på den inslagna vägen; det synes icke uteslutet att det

därvid kan visa sig ändamålsenligt att utbryta vissa uppgifter för publicering

i särskild ordning.

De sakkunnigas rekommendationer av konferenser och kontakt

i försäkringsfrågor torde väsentligen syfta till att möjliggöra ett utbyte av

synpunkter och informationer mellan olika på försäkringsområdet verksamma

personer och organ. Värdet härav synes obestridligt och det avsedda

syftet synes också kunna tillgodoses genom det samarbete som nu förekommer

i mera obundna former.

En förstärkning av försäkringsinspektionens personalresurser

bör, såsom jag anfört i ett tidigare sammanhang, göra det möjligt att redan

inom ramen för nuvarande lagstiftning komma till rätta med flertalet av de

brister i skälighetsgranskningen, som de sakkunniga påtalat. Ett slutligt

ställningstagande till frågan om försäkringsinspektionens personalbehov

synes böra ske på grundval av de förslag som inspektionen kan komma att

framställa i petitaskrivelse för budgetåret 1962/63. I det sammanhanget

torde även den under remissbehandlingen väckta frågan om en eventuell

ändring av försäkringsinspektionens organisation böra upptagas.

Härovan framställda förslag föranleder ändringar av 287 och 327 §§ FL

samt införande av en ny paragraf, 287 a §. Beträffande 327 § får jag hänvisa

till detaljmotiveringen.

s. 286 Kontrollera mot PDF

286

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

I enlighet med det anförda har inom handelsdepartementet utarbetats förslag

till lag om ändring i lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse.

I det följande avser jag att närmare behandla vissa detaljfrågor som

äger samband med utformningen av lagförslaget. Samtidigt torde även vissa

av de sakunniga framförda ändringsförslag, vilka icke berörts i det föregående,

få anmälas.

K. Detaljmotivering

1 §■

I den allmänna motiveringen har jag förordat att koncessionsgivningen i

viss utsträckning överflyttas till försäkringsinspektionen. I enlighet härmed

har lagrummet redaktionellt ändrats.

2 §.

I paragrafen upptages f. n. förbudet för försäkringsbolag att driva annan

rörelse än försäkringsrörelse. Vidare regleras där bl. a. förening av livförsäkringsrörelse

med annan rörelse.

I enlighet med vad jag tidigare förordat har förbudet att driva främmande

rörelse ersatts med en regel, enligt vilken försäkringsbolag icke får driva

annan rörelse än försäkringsrörelse om ej särskilda skäl därtill föreligger.

Erinras må i detta sammanhang, att därest ett försäkringsbolag i framtiden

vill utnyttja möjligheten att driva annan rörelse än försäkringsrörelse

bolagsordningen måste vara avfattad så, att den täcker den nya verksamheten.

I paragrafen har vidare den ändring vidtagits som betingas av förslaget att

vidga möjligheterna att med livförsäkringsrörelse förena annan personförsäkring.

Även den förordade ändrade gränsen för den personförsäkring, i

praktiken sjuk- och olycksfallsförsäkring, som skall följa de särskilda reglerna

för livförsäkring, föranleder ändring i gällande lydelse.

Med det utökade innehåll som paragrafen enligt förslaget erhåller synes

det lämpligt att bestämmelserna rörande försäkringsbolags rätt att driva

annan rörelse än försäkringsrörelse får bilda ett första moment och att återstående

bestämmelser sammanföres till ett andra moment. Paragrafen har

i förslaget utformats i enlighet härmed.

i § 2 och 3 mom.

Paragrafens andra moment har givits den ändrade utformning, som följer

av förslaget att avgörandet i ärenden angående stadfästelse av ändring

av bolagsordning och grunder i viss utsträckning överflyttas från KungL

Maj :t till försäkringsinspektionen. Finner inspektionen ändringsärende vara

av principiell betydelse eller eljest av synnerlig vikt skall inspektionen överlämna

ärendet till Kungl. Maj :ts avgörande.

s. 287 Kontrollera mot PDF

287

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

Såsom jag närmare kommer att redovisa under 341 § biträder jag ett av

de sakkunniga framlagt förslag att i vissa fall slopa nuvarande krav i FL att

vissa avskrifter skall vara bestyrkta på särskilt kvalificerat sätt. Förslaget,

som syftar till förenkling, berör tredje momentet av denna paragraf, som

undergått den redaktionella jämkning, som förslaget föranleder.

6 §■

I paragrafens första stycke uppräknas de olika ämnen, vilka ovillkorligen

skall regleras i bolagsordningen. Under punkten 11 stadgas om grunder rörande

bl. a. avsättning till regleringsfond. Genomföres den sammanslagning

av regleringsfond och återbäringsfond, som jag i det föregående förordat,

skall ifrågavarande grunder framdeles avse avsättning till den nya

återbäringsfonden. Författningsrummet har ändrats i enlighet härmed.

Enligt första stycket 12. i dess gällande lydelse skall försäkringsaktiebolags

bolagsordning beträffande annan försäkring än livförsäkring upptaga

regler för begränsning av den ansvarighet bolaget må utan återförsäkring

ikläda sig på en och samma risk. Dessa regler brukar kallas maximalbestämmelser.

De sakkunniga har, under hänvisning till framställningar från

försäkringsinspektionen och Svenska försäkringsbolags riksförbund, anfört,

att ifrågavarande bestämmelser icke synes fullt ändamålsenliga, samt framlagt

förslag till ändring.

De sakkunniga erinrar om att i propositionen rörande FL bl. a. uttalades,

att för varje försäkringsbolag måste fastställas en begränsning av den ansvarighet

bolaget ägde utan återförsäkring ikläda sig på en och samma risk

och att denna maximal kunde växla inom ett och samma bolag för olika

försäkringsgrenar och även för skilda risker inom en försäkringsgren. Mot

bakgrunden av detta uttalande synes det de sakkunniga ligga närmast till

hands att tolka nu ifrågavarande lagrum så, att försäkringsbolags bolagsordning

för skadeförsäkring skall innehålla regler, som sätter en gräns för

den ansvarighet bolaget får stå för egen räkning, och att lagen kräver en

dylik gräns för varje särskild risk som bolaget påtagit sig.

De sakkunniga är av den uppfattningen, att det är av grundläggande betydelse

för ett försäkringsbolags soliditet att det tryggar sig mot ekonomiska

katastrofer genom att i erforderlig omfattning teckna återförsäkring. Återförsäkringens

centrala betydelse för försäkringsbolagets ekonomi gör, att

de sakkunniga finner det starkt motiverat, att bestämmelser i vad mån försäkringsbolag

är skyldigt att teckna återförsäkring intages i försäkringsbolags

bolagsordning såvitt angår skadeförsäkring och i grunder när det gäller

livförsäkring och därmed jämställd försäkring. Försäkringsinspektionen får

härigenom tillfälle att pröva de riktlinjer varje enskilt bolag följer i fråga om

återförsäkringen. Det ligger i försäkringstagarnas intresse att försäkringsinspektionen

skall godkänna reglerna rörande den omfattning i vilken återförsäkring

skall tecknas.

s. 288 Kontrollera mot PDF

288 Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

De nuvarande maximalreglerna, som bestämmer när återförsäkringsskyldigheten

inträder, synes icke fullt ändamålsenliga. De sakkunniga är av

den uppfattningen, att även om en obegränsad ansvarighet inom exempelvis

trafikförsäkring teoretiskt sett innefattar risk för förödande utbetalningar,

de svenska försäkringsbolagen dock icke under alla förhållanden bör vara

uteslutna från möjligheten att själva täcka den teoretiskt obegränsade topprisken.

Då försäkringsbolag i utlandet påtager sig dylika risker, synes anledning

icke finnas att undantagslöst utestänga de svenska bolagen från en

dylik risktäckning och hänvisa bolagen till att obligatoriskt återförsäkra

dylika risktoppar i utlandet. Har försäkringsbolagen genom återförsäkring

eller liknande arrangemang ordnat en tillfredsställande riskutjämning för

alla risker, som synes ligga inom de praktiska möjligheternas ram, torde det

böra vara tillåtet för vederbörande att hålla teoretiska topprisker på egen

hand. Det torde icke behöva befaras att försäkringsbolagen och försäkringsinspektionen

kommer att vara lättsinniga vid bestämmandet av reglerna i

förevarande ämne. De sakkunniga anser således, att FL icke bör kräva att

det skall finnas en fixerad gräns, utöver vilken aldrig — icke ens teoretiskt

— försäkringsbolags ansvarighet kan stiga. De sakkunniga är vidare av den

meningen, att det icke är ändamålsenligt att obligatoriskt anknyta försäkringsbolags

återförsäkringsskyldighet till den ansvarighet som vederbörande

bolag står för »en och samma risk». Begreppet en och samma risk är ofta

svårt att precisera. Med hänsyn härtill synes det olämpligt att anknyta till

detsamma. Dessutom må erinras därom att en återförsäkring icke alltid behöver

anknytas till ansvarigheten för varje särskild risk. Äterförsäkringsgivarens

betalningsskyldighet kan göras beroende av exempelvis rörelseutfallet

för räkenskapsåret. För ett försäkringsbolags soliditet kan ett dylikt

återförsäkringsarrangemang vara minst lika tillfredsställande som anordningen

att anknyta återförsäkringen till förhållandena beträffande de särskilda

riskerna.

Enligt de sakkunnigas mening vinnes en lämplig rörelsefrihet men tryggas

samtidigt soliditeten, därest i 6 § första stycket 12 samt 170 § första

stycket 14 stadgas, att försäkringsbolags bolagsordning skall angiva beträffande

annan försäkring än livförsäkring i vad mån bolaget är skyldigt att

teckna återförsäkring. På motsvarande sätt synes i 9 § första stycket och

173 § första stycket böra angivas, att för livförsäkring grunder skall upprättas

beträffande, bl. a., skyldighet att teckna återförsäkring.

Departementschefen. Jag biträder de sakkunnigas förslag.

9 §■

De sakkunniga. Jämlikt förevarande paragraf skall för livförsäkring grunder

upprättas i ett antal uppräknade ämnen. Vissa former av livförsäkring

eller därmed likställd personförsäkring är av så speciell karaktär, att anledning

saknas att upprätta fullständiga grunder beträffande desamma. I

s. 289 Kontrollera mot PDF

289

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

främsta rummet gäller detta beträffande skadelivräntor. I anledning härav

föreslår de sakkunniga sådan ändring av paragrafen, att därav uttryckligen

framgår, att undantag kan göras när på grund av försäkringens särskilda

natur anledning därtill föreligger.

Departementschefen. De sakkunnigas förslag synes ändamålsenligt och

jag förordar att detsamma genomföres.

Beträffande ändringen av maximalstadgandet i första stycket 8. må hänvisas

till vad som under 6 § anförts rörande ändring av första stycket 12. av

sistnämnda paragraf.

Till paragrafens första stycke har i enlighet med de sakkunnigas förslag

fogats en nionde punkt, innebärande att grunder skall upprättas även beträffande

förräntning av försäkringsbelopp som förfallit till betalning. Härigenom

kommer sedvanliga garantier att finnas för att bolagens förvaltning

av ifrågavarande belopp tillgodoser rimliga soliditets- och skälighetskrav.

Avsikten är icke, att grunderna skall behöva exakt angiva viss räntesats.

Hinder bör icke möta att, om så finnes ändamålsenligt, i grunderna endast

fixera de principer, efter vilka räntefoten bestämmes. Räntesatsens höjd

måste naturligtvis anpassas efter den avkastning försäkringsbolaget kan

erhålla å de i bolaget kvarstående medlen. Den tid, för vilken medlen bindes,

kan givetvis behöva tilläggas betydelse så att räntan på långtidsbundna

medel blir en annan än räntan på andra medel.

29 §.

Vid ansökningar om och anmälningar för registrering skall i ett antal

fall bifogas avskrifter av koncession, bolagsordning och grunder eller av en

del av nämnda handlingar. De sakkunniga har ansett det vara en onödig belastning

av försäkringsbolagen att ålägga dessa att insända dylika avskrifter.

Försäkringsinspektionen förfogar själv i mycket stor utsträckning över

dylika avskrifter och kan utan större svårighet förskaffa sig eller iordningställa

avskrifter i återstående fall. Inspektionen bör därför själv i registreringsärenden

kunna tillhandahålla erforderliga avskrifter av koncession, bolagsordning

och grunder.

I enlighet med de sakkunnigas förslag förordar jag, att den nu gällande

skyldigheten att till ansökning om försäkringsaktiebolags registrering foga

avskrifter av koncessionen, bolagsordningen och grunder upphör.

I anslutning till det under 341 § redovisade förslaget har kravet på särskilt

kvalificerat bestyrkande av vissa avskrifter slopats. Paragrafen har

vidare ändrats i anledning av det under 72 § redovisade förslaget att dispens

skall kunna lämnas från regeln att styrelseledamöterna, verkställande

direktören och revisorerna m. fl. skall vara här i riket bosatta svenska medborgare.

19 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 171

s. 290 Kontrollera mot PDF

290

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

31 §.

I paragrafen har nuvarande andra och tredje styckena sammanförts till

ett enda stycke. Uppdelningen av ifrågavarande bestämmelser på två skilda

stycken torde, såsom de sakkunniga anmärkt, ha tillkommit genom ett förbiseende.

Att bestämmelserna är avsedda att bilda ett enda stycke bekräftas

av hänvisningen i 327 § 3. till 31 § andra stycket tredje punkten.

47 §.

Ändringen innefattar att det nuvarande kravet att vissa i paragrafen

nämnda avskrifter skall vara bestyrkta på visst kvalificerat sätt slopats.

Härutinnan må hänvisas till vad som anföres under 341 §.

52 §.

Enligt denna paragraf i dess nuvarande lydelse skall vid ökning av försäkringsaktiebolags

aktiekapital medelst ny aktieteckning teckning av de

nya aktierna ske å teckningslistan i huvudskrift eller i avskrift, som bestyrkts

på sätt i 341 § andra stycket stadgas. Enligt de sakkunniga bör det,

med hänsyn till den betydelse, som i förevarande sammanhang avskrift av

teckningslistan har, icke ifrågakomma att släppa kravet på kvalificerat bestyrkande

av dylik avskrift. De sakkunniga erinrar om att vid försäkringsaktiebolags

bildande avskrift av teckningslistan skall jämlikt 12 § vara bestyrkt

av notarius publicus eller av landsfiskal eller av stiftarna. Med denna

bestämmelse synes bäst rimma att i aktiekapitalökningsfallet kräva, att avskrift

av teckningslistan skall vara bestyrkt av notarius publicus eller landsfiskal

eller av två styrelseledamöter. De sakkunniga föreslår därför detta.

För egen del biträder jag förslaget. Ändringen föranleder viss jämkning

av 328 § 4.

59—61 §§.

Beträffande ändringarna i förevarande paragrafer må hänvisas till vad

som anföres i det följande under 341 §.

72 §.

Enligt paragrafens gällande lydelse skall styrelseledamöterna och verkställande

direktören i försäkringsaktiebolag vara myndiga här i riket bosatta

svenska medborgare. Samma krav gäller beträffande styrelsesuppleant

och vice verkställande direktör i försäkringsaktiebolag (73 §), beträffande

sådan firmatecknare i försäkringsaktiebolag som nämnes i 81 § första stycket

andra punkten samt beträffande revisor och revisorssuppleant i dylikt

bolag (100 §). Vad nu sagts beträffande vissa personer i försäkringsaktiebolag

äger jämväl tillämpning beträffande motsvarande personer i ömsesidigt

försäkringsbolag (204 och 206 §§).

De sakkunniga har, under hänvisning till innehållet i motsvarande bestämmelser

i aktiebolagslagen och de internationella samarbetssträvandena,

föreslagit att möjlighet införes för Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl.

s. 291 Kontrollera mot PDF

291

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

Maj :t förordnar att för särskilda fall meddela dispens från ifrågavarande

krav på medborgarskap och bosättning. I överensstämmelse med aktiebolagslagen

föreslås den begränsningen i dispensmöjligheten, att beträffande

styrelseledamöter och styrelsesuppleanter sådan dispens ej må avse mer än

en tredjedel av hela antalet. För egen del biträder jag de sakkunnigas förslag

härom. Den nu föreslagna dispensmöjligheten bör enligt min mening

även gälla likvidator, likvidationsrevisor och suppleant för sådan revisor.

Med avseende på likvidatorer bör i överensstämmelse med aktiebolagslagens

motsvarande regler gälla samma begränsning i dispensmöjligheten som

nyss förordats angående styrelseledamöter och styrelsesuppleanter.

Det nu förordade förslaget föranleder ändringar, förutom i 72 §, i 29, 81,

90 och 99 §§, 100 § 1 mom., 142, 191 och 237 §§.

81 och 90 §§.

Den ändrade utformningen av 29 § föranleder viss jämkning av 90 § första

stycket såvitt avser hänvisning till förstnämnda paragraf. I övrigt har de

företagna ändringarna i rubricerade paragrafer behandlats under 72 §.

93 § 3 mom.

Lagrummet har redaktionellt ändrats i överensstämmelse med det i den

allmänna motiveringen förordade förslaget att sammanslå återbäringsfond

och regleringsfond till en fond, benämnd återbäringsfond.

94 § 1 mom.

Rörande balansräkning föreskrives för närvarande i 94 § 1 mom. bl. a.

att om vederbörande bolag driver livförsäkringsrörelse, för denna verksamhetsgren

skall såsom särskilda skuldposter upptagas — förutom försäkringsfond

— jämväl följande tekniska fonder, nämligen utjämningsfond,

säkerhetsfond, återbäringsfond och regleringsfond. På grund av den föreslagna

sammanslagningen av återbäringsfond och regleringsfond till en enda

fond, kallad återbäringsfond, bör regleringsfonden icke längre upptagas i lagrummet.

I ingressen till första stycket i 9 § har, såsom omtalats under nämnda paragraf,

gjorts ett tillägg som — med tanke i främsta rummet på skadelivräntor

— utvisar att grunder beträffande alla de i lagrummet uppräknade

ämnena icke behöver upprättas där på grund av försäkringens särskilda

natur anledning till undantag föreligger. En med stöd härav gjord begränsning

av grundernas innehåll kan komma att återverka på fondsystemet. Sålunda

kan exempelvis återbäringsfonden bortfalla på grund av frånvaron av

återbäringsgrunder. I anledning härav föreslås, att i anslutning till uppräkningen

av de extrafonder, som vid livförsäkringsrörelse skall upptagas såsom

särskilda skuldposter i balansräkningen, i lagtexten ges uttryck åt att

på grund av rörelsens särskilda natur annat kan följa av bolagets grunder.

s. 292 Kontrollera mot PDF

292

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

99 § och 100 § 1 mom.

Ändringarna i förevarande lagrum sammanhänger med det under 72 § behandlade

förslaget.

130 §.

I denna paragraf meddelas bestämmelser om registrering av ändring av

bolagsordning eller grunder i försäkringsaktiebolag.

Under hänvisning till framställningar från försäkringsinspektionen och

från försäkringsbolagshåll föreslår de sakkunniga förenklingar av registreringsförfarandet.

De sakkunniga förordar, att anmälan för registrering bibehålies

men att —— utom i fall som avses i andra stycket av förevarande

paragraf d. v. s. sådana fall då registreringen förutsätter vissa åtgärder efter

stadfästelse — möjlighet öppnas för bolagen att göra anmälningen i förväg i

samband med ansökningen om stadfästelse å ändringen av bolagsordning

eller grunder. En dylik förhandsanmälning bör enligt de sakkunniga kunna

göras i samma skrivelse som ansökningen om stadfästelse.

För egen del finner jag förslaget rationellt och förordar att lagrummet

ändras i överensstämmelse med vad de sakkunniga föreslagit. Vare sig registreringsanmälningen

göres i förväg eller efter beslutet om stadfästelse

synes det, såsom de sakkunniga påpekat, onödigt att ålägga försäkringsbolagen

att tillhandahålla avskrifter av beslutet om stadfästelse. Försäkringsinspektionen

bör själv kunna tillhandahålla dylika avskrifter. Härom må

hänvisas till vad som anförts under 29 §. Vid den här föreslagna ordningen

kan stadgandet att avskrifterna skall vara bestyrkta på det sätt som nu

föreskrives i 341 § andra stycket utgå. Förslaget till ändrad lydelse av

130 § har utarbetats i enlighet härmed.

133 §.

De föreslagna ändringarna är närmast av redaktionell natur och sammanhänger

med de förut berörda förslagen dels om överflyttning i viss utsträckning

av koncessionsgivningen till försäkringsinspektionen dels om slopande

av kravet på att avskrift skall enligt 341 § andra stycket vara bestyrkt på

visst kvalificerat sätt.

U2 §.

Ändringen i denna paragraf sammanhänger med det under 72 § behandlade

förslaget.

158 och 163 §§.

I paragraferna har ändringar vidtagits i anslutning till det under 341 §

redovisade förslaget rörande kvalificerat bestyrkande av avskrifter.

166 § 2 och 3 mom.

I förevarande paragraf har för de ömsesidiga försäkringsbolagens del

vidtagits motsvarande ändring som förordats under 4 § i fråga om försäkringsaktiebolag.

s. 293 Kontrollera mot PDF

293

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

170, 173 och 191 §§.

De föreslagna ändringarna i förevarande paragrafer syftar till att för de

ömsesidiga bolagen genomföra de ändringar som för försäkringsaktiebolagen

förordats under 6, 9 och 29 §§.

197 §.

Denna paragraf innehåller regler om förlusttäckning i ömsesidigt försäkringsbolag,

när förlust uppkommer å försäkring beträffande vilken delägarna

är personligen ansvariga för bolagets förbindelser. I paragrafen

talas nu om att förlust uppkommer å annan försäkring än personförsäkring.

Detta uttryck är emellertid icke fullt adekvat. Det korresponderar icke

helt med 168 §, enligt vilket lagrum personlig ansvarighet ej föreligger i

fråga om återförsäkring. De sakkunniga föreslår att lagrummet förtydligas.

Jag biträder förslaget. Lagrummet har i enlighet härmed jämkats så

att det avser fall av förlust å försäkring, som icke är personförsäkring eller

återförsäkring.

199 §.

Jämlikt denna paragraf gäller bl. a., att om icke bolagsordningen innehåller

avvikande bestämmelser, uttaxering skall ske i förhållande till varje

delägares försäkringsbelopp.

De sakkunniga anför att försäkringsinspektionen i skrivelse till de sakkunniga

uttalat, att lagrummets normalgrund för uttaxering vore klart

olämplig och borde ersättas med fördelning efter premie. De sakkunniga

ansluter sig till uppfattningen, att försäkringsbeloppen icke utgör någon

lämplig normalgrund för fördelning av en uttaxering. Med den differentiering

i fråga om branscher och riskslag, som numera alltmera förekommer

i de ömsesidiga försäkringsbolagen, kan försäkringsbeloppen såsom

fördelningsgrund leda till mindre rättvisa resultat. Att försäkringsbeloppet

valts till fördelningsgrund och icke t. ex. premien torde sammanhänga

därmed, att bestämmelsen äger tillämpning jämväl å försäkringsbolag

av typen uttaxeringsbolag. Enligt de sakkunnigas mening bör emellertid

förevarande bestämmelse utformas icke med de numera ovanliga uttaxeringsbolagen

för ögonen utan med tanke i främsta rummet på den vanliga

typen av ömsesidiga försäkringsbolag som arbetar med bestämda premier.

De sakkunniga föreslår för sin del, att förevarande paragraf skall innehålla,

att där icke avvikande bestämmelser meddelats i bolagsordningen, uttaxering

skall ske i förhållande till varje delägares på det räkenskapsår varunder

förlusten uppkommit belöpande premie för sådan försäkring, för

vilken personlig ansvarighet föreligger. För uttaxeringsbolagens del bör erforderliga

specialbestämmelser intagas i bolagsordningen.

Departementschefen. Uttaxeringsregeln i förevarande paragraf har utformats

med hänsyn i första hand till uttaxeringsbolagen, d. v. s. sådana bolag

i vilka fasta premier icke förekommer utan samtliga utgifter för skador och

s. 294 Kontrollera mot PDF

294

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

förvaltning i efterskott uttaxeras på delägarna. Denna typ av bolag är numera

ovanlig. Jag delar därför de sakkunnigas mening att lagrummet bör ändras

så att den där givna regeln lämpar sig för det stora flertalet bolag. Departementsförslaget

har utformats i överensstämmelse härmed.

204 § 3 mom.

Lagrummet har redaktionellt jämkats med hänsyn till den föreslagna utformningen

av 29 och 191 §§.

227 och 231 §§.

I förevarande paragrafer har för de ömsesidiga bolagens del vidtagits

samma ändringar som under 130 och 133 §§ förordats för försäkringsaktiebolagen.

237 §.

Ändringen i denna paragraf sammanhänger med det under 72 § behandlade

förslaget.

251 §.

Denna paragraf innehåller följande bestämmelse om fördelningen av ömsesidigt

försäkringsbolags behållna tillgångar vid dess upplösning. Finnes,

sedan den i kallelsen å okända borgenärer utsatta inställelsedagen är förbi

och all veterlig gäld blivit betald eller erforderliga medel därtill avsatta,

tillgångar vilka enligt bestämmelse i bolagsordningen kan fördelas bland dem,

som vid bolagets trädande i likvidation var delägare i bolaget, skall fördelning

ske i förhållande till varje delägares försäkringsbelopp, där ej annan

fördelningsgrund är bestämd i bolagsordningen.

De sakkunniga har i betänkandet redogjort för vissa kritiska anmärkningar,

som från försäkringsinspektionen och försäkringsbolagshåll riktats

mot den ifrågavarande fördelningsregeln. Kritiken utmynnar i förslag

att ersätta nuvarande fördelningsnorm med en regel om fördelning

efter premier. De sakkunniga föreslår ändring i enlighet härmed.

Departementschefen. En fördelningsregel baserad på premierna måste

ge ett betydligt rättvisare resultat än en fördelning efter försäkringsbelopp.

Jag förordar därför att de sakkunnigas förslag följes. I huvudsaklig överensstämmelse

härmed upptages i departementsförslaget stadgande om fördelning

efter varje delägares premier för de fem senaste räkenskapsåren.

Lagtexten har vidare utformats så att den bättre än den nuvarande anknyter

till 250 § och ger uttryck åt tanken, att fördelning i enlighet med 251 §

skall äga rum, där icke annan fördelningsgrund föreskrivits i bolagsordningen.

,

s. 295 Kontrollera mot PDF

295

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

253 och 259 §§.

De föreslagna ändringarna, som motsvaras av ändringarna i 158 och

163 §§ för försäkringsaktiebolagen, föranledes av det förslag om ny lydelse

av 341 §, som jag avser att behandla i det följande.

270, 272 och 273 §§.

I 270 §, 272 § första stycket och 273 § har vidtagits jämkningar betingade

av det förutnämnda förslaget om sammanslagning av återbäringsfonden

och regleringsfonden.

I 272 § andra stycket föreslås viss jämkning sammanhängande med förslaget

att bestämmelsen i 277 § för s. k. blandade bolag om specialredovisning

och pantsättning av tillgångar motsvarande säkerhetsfonden icke

vidare skall gälla i fråga om bolag som med livförsäkring förenar enbart

annan personförsäkring. I blandade bolag av detta slag kommer sålunda

säkerhetsfonden ej att vara pantsatt. Det synes lämpligt att säkerhetsfonden

i sådant fall följer den i 273 § 2 mom. tredje stycket givna regeln för

övriga livförsäkringsfonder och följaktligen får nedsättas utan särskilt

medgivande. Den nuvarande utformningen av 272 § andra stycket torde

lägga hinder för en sådan ordning och lagrummet har därför ändrats så

att det har avseende enbart på sådan nedsättning, som icke sker för att

täcka förlust enligt bestämmelserna i 273 §.

Avfattningen av 273 § 2 mom. tredje stycket sista punkten har jämkats

i överensstämmelse med den föreslagna ändringen av 197 §.

274 §.

Lagrummet har redaktionellt jämkats på grund av att Inteckningsbanken

aktiebolag ändrat sin firma till Stockholms intecknings garanti aktiebolag

och numera har karaktären av hypoteksaktiebolag, som står under tillsyn

av bank- och fondinspektionen.

276 § 1 mom.

Paragrafen upptager bl. a. stadgande att om värdehandlingar satts i förvar

till större värde än som enligt FL erfordras, försäkringsinspektionen må

på framställning av styrelsen eller verkställande direktören lämna tillstånd

till utbekommande av värdehandlingar svarande mot överskottet.

De sakkunniga har upptagit ett av försäkringsinspektionen till de sakkunniga

framfört förslag att slopa kravet på särskilt tillstånd av inspektionen.

Även jag anser att tillräckliga skäl saknas för att bibehålla den nuvarande

ordningen med särskilda tillstånd i förevarande fall. Självfallet måste vid

utlämnandet av handlingarna klarhet råda om överskottets storlek. I samband

med utlämnandet bör därför uppgift om den aktuella fondställningen

alltid föreligga.

s. 296 Kontrollera mot PDF

296

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1961

211 §.

Paragrafen har ändrats i enlighet med det av mig i den allmänna motiveringen

förordade förslaget att kravet på särredovisning och pantsättning av

tillgångar motsvarande säkerhetsfonden icke skall gälla i fråga om försäkringsbolag

som utöver livförsäkring endast meddelar personförsäkring av

annat slag.

281 §.

Den föreslagna jämkningen i första stycket betingas av förslaget om sammanslagning

av återbäringsfonden och regleringsfonden.

282 § 1 och 3 mom.

Enligt nuvarande lydelse av 282 § 1 mom. skall i fråga om livförsäkringsrörelse

för varje femårsperiod, å tid som försäkringsinspektionen bestämmer,

till inspektionen insändas statistisk-ekonomisk utredning angående

verksamhetens förlopp och bolagets ställning. Där så finnes påkallat, må inspektionen

jämväl för annan tid infordra sådan utredning. Det ankommer

på inspektionen att bestämma när och för vilken tidrymd utredning som nu

sagts skall avgivas första gången efter bolagets bildande.

Enligt de sakkunnigas mening talar praktiska skäl för att de obligatoriska

tekniska boksluten icke bindes vid exakta femårsperioder utan att inspektionen

medgives möjlighet att tillåta lämpliga förskjutningar.

För egen del biträder jag denna uppfattning och förordar, i överensstämmelse

med vad de sakkunniga föreslagit, att i lagrummet angives att

sådan statistisk-ekonomisk utredning varom där är fråga skall till försäkringsinspektionen

insändas för period och å tid som inspektionen bestämmer.

I det föregående har jag förordat, att FL kompletteras med bestämmelse

som ger uttryck för ett styrelsen och verkställande direktören åvilande ansvar

för att tillämpade försäkringsvillkor är skäliga och att inträffade försäkringsfall

behandlas enligt god försäkringssed. Ett dylikt stadgande torde

ha sin plats i förevarande paragraf och jag förordar att bestämmelse av antytt

innehåll fogas till paragrafen såsom ett tredje moment. Det må anmärkas

att den nya bestämmelsen har avseende på såväl livförsäkring som annan

försäkring. Undantag har dock — liksom i fråga om den i 2 mom. uttryckta

skälighetsprincipen — gjorts för verksamhet i utlandet samt för

sjö- och transportförsäkring här i riket.

281 § 1 och 2 mom.

Beträffande ändringarna i denna paragraf må hänvisas till vad jag anfört

i den allmänna motiveringen angående behovet för försäkringsinspektionen

att i sin tillsynsverksamhet kunna anlita annan än de egna befattningshavarna.

s. 297 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

297

287 a §.

I den allmänna motiveringen har förordats, att i FL införes stadgande

som möjliggör för försäkringsinspektionen att utsträcka inspektionsverksamheten

till vissa aktiebolag och organ samt att direkt från dessa inhämta

uppgifter angående verksamheten. En sådan bestämmelse, vilken utförligt

behandlats i det föregående, har upptagits såsom en särskild paragraf efter

287 §.

Till det förut anförda må anmärkas att det nya stadgandet utsträcker

skyldighet enligt 283 § och 287 § 1 mom. även till aktiebolag, beträffande

vilka föreskrift härom med bolagets samtycke intagits såsom villkor för

medgivande åt försäkringsbolag enligt 336 § att innehava aktier i aktiebolaget.

Förslaget motiveras i denna del av det förhållandet, att försäkringsbolag

kan biträdas även av andra aktiebolag än sådana, vars verksamhet uteslutande

har till föremål att lämna sådant biträde. Sålunda kan exempelvis

ett under försäkringsbolags medverkan bildat databehandlingsaktiebolag eller

annat serviceaktiebolag inrikta sig på att betjäna icke blott försäkringsbolag

utan även utanför försäkringsvärlden stående företag, exempelvis ett

eller flera industriföretag. De utomstående företagens anknytning till serviceaktiebolaget

kan ha olika former och vara av olika styrka. Allt efter graden

av försäkringsbolagsengagemanget och av det biträde som försäkringsbolag

erhåller av aktiebolaget kan behovet för försäkringsinspektionen av insyn

i dylikt aktiebolag vara mer eller mindre starkt. Mest rationellt synes

vara, att då försäkringsinspektionen prövar frågan om medgivande för försäkringsbolag

att inneha aktier i dylikt aktiebolag — sådant medgivande erfordras

så snart försäkringsbolag eller försäkringskoncern skall inneha mer

än en tjugondei av aktierna i aktiebolaget — inspektionen samtidigt överväger

i vad mån försäkringsbolagstillsynen kräver att inspektionen, helt

eller delvis, erhåller insyn i ifrågavarande aktiebolag. Finner försäkringsinspektionen,

att försäkringsbolagstillsynen kräver en dylik insyn, synes

försäkringsinspektionen böra förbinda ett aktieinnehavsmedgivande med

villkor, att aktiebolaget i fråga i angiven omfattning lämnar inspektionen

upplysningar och håller tillgångar och handlingar tillgängliga för granskning.

På denna väg torde på ett smidigt sätt tillräckliga garantier erhållas

för att försäkringsinspektionen vinner erforderlig insyn i aktiebolag, som

betjänar både försäkringsbolag och andra företag, samtidigt som möjlighet

skapas att avpassa insynens grad efter förhållandena i det enskilda fallet.

Det må anmärkas, att den i 287 § 3 mom. föreskrivna tystnadsplikten för

försäkringsinspektionens företrädare självfallet gäller även vid den granskningsverksamhet

som kan förekomma med stöd av förevarande paragraf.

295 § 2 mom.

I paragrafen har ändring vidtagits i anslutning till det under 341 § redovisade

förslaget rörande slopandet av kravet på kvalificerat bestyrkande av

avskrifter.

20 nihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 171

s. 298 Kontrollera mot PDF

298

Kungl. Maj.ts proposition nv 171 år 1961

303 §.

Paragrafen upptager bl. a. stadgande att ansökan om försäkringsbolags

registrering och anmälan för registrering skall vara åtföljda av stadgade

avgifter. Jämlikt 315 § utfärdar Kungl. Maj:t föreskrifter rörande ifrågavarande

avgifter. Till bestridande av kostnaden för försäkringsinspektionens

organisation och verksamhet skall försäkringsbolagen jämlikt 292 §

årligen erlägga bidrag enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser.

I försäkringsinspektionens petita för budgetåret 1960/61 beräknades registreringsavgifterna

till 7 000 kronor medan försäkringsbolagens bidrag

enligt 292 § uppfördes till 1 057 000 kronor.

Under hänvisning till att de nuvarande särskilda registreringsavgifterna

medför extraarbete både för försäkringsinspektionen och för försäkringsbolagen

föreslår de sakkunniga att avgifterna för registreringen och dess

kungörande avskaffas. De sakkunniga påpekar, att inkomsten av registreringsavgifter

ej har någon nämnvärd betydelse för finansieringen av försäkringsinspektionens

verksamhet och att kostnaderna för denna utan svårighet

kan till fullo täckas av försäkringsbolagens bidrag jämlikt 292 §.

De sakkunniga understryker att den föreslagna förenklingen icke medför

någon kostnad för statsverket, enär försäkringsinspektionens tillsynsverksamhet

med avseende å försäkringsbolagen jämväl i fortsättningen kommer

att helt bestridas av försäkringsbolagen genom bidragen enligt 292 §.

För egen del biträder jag de sakkunnigas förslag att de särskilda registreringsavgifterna

avskaffas och förordar att 303 § ändras i enlighet härmed.

Förslaget föranleder viss jämkning av 315 §.

304 § 2 mom.

I förevarande paragraf har vidtagits en jämkning, föranledd av den under

4 och 166 §§ förordade överflyttningen av vissa stadfästelsebeslut på

försäkringsinspektionen.

305 och 306 §§.

I enlighet med vad jag förordat för försäkringsaktiebolagen under 29 §

och för de ömsesidiga bolagen under 191 § skall nuvarande skyldighet att i

registreringsärende till försäkringsinspektionen ingiva avskrifter av bl. a.

koncession upphöra. I konsekvens härmed har avfattningen av 305 och

306 §§ redaktionellt jämkats.

315 §.

Ändringen i denna paragraf föranledes av det ovan under 303 § förordade

förslaget om avskaffande av de särskilda avgifterna för registreringen och

dess kungörande.

327 §.

I denna paragraf straffbelägges under 1. det fall att styrelseledamot eller

verkställande direktör uppsåtligen eller av vårdslöshet meddelar oriktig

s. 299 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

299

eller vilseledande uppgift vid bl. a. lämnande av upplysning enligt 283 §.

Såsom berörts ovan i den allmänna motiveringen och under 287 a § har

skyldigheten att lämna upplysningar enligt 283 § utsträckts till att omfatta

jämväl bl. a. tarifförening, skadereglerings- och villkorsnämnd samt annat

liknande organ, som biträder försäkringsbolag vid rörelsens bedrivande.

Under straffbestämmelsen i förevarande paragraf torde på motsvarande

sätt som under 1. stadgas i fråga om styrelseledamot och verkställande direktör

i försäkringsbolag böra tilläggas en ny punkt, innefattande stadgande

att med dagsböter eller fängelse straffas den som jämlikt 287 a §

lämnar upplysning enligt 283 § och därvid uppsåtligen eller av vårdslöshet

meddelar oriktig eller vilseledande uppgift. I enlighet härmed har mellan

de nuvarande punkterna 1 och 2 upptagits en ny punkt, betecknad

2. Paragrafen har i övrigt redaktionellt jämkats med hänsyn till tillägget

av den nya punkten.

328 §.

Såsom anmärkts i det föregående framlägges förslag om slopande av kravet

att vissa avskrifter skall vara bestyrkta på det kvalificerade sätt, som

angives i 341 § andra stycket. Förslaget föranleder ändring av den under

punkten 4 i förevarande paragraf upptagna straffbestämmelsen. Såvitt angår

avskrift av teckningslista, som i 52 § första stycket sägs, har såsom angivits

under nämnda paragraf, ett kvalificerat bestyrkande ansetts befogat.

Detta förhållande har beaktats vid utformningen av straffbestämmelsen.

329 §.

Stadgandet i punkt 1 av förevarande paragraf har redaktionellt jämkats

med hänsyn till den föreslagna avfattningen av 327 §.

332 § 2 mom.

Lagrummet har redaktionellt jämkats med hänsyn till att 18 kap. 4 § 5

föräldrabalken numera gäller i stället för 11 kap. 4 § 5 lagen om förmynderskap.

334 § 1 mom.

I lagrummet har ändring vidtagits i anslutning till det under 341 § redovisade

förslaget att kravet på visst kvalificerat bestyrkande av avskrifter

slopas.

336 §.

Paragrafen har med vissa redaktionella jämkningar ändrats i överensstämmelse

med de sakkunnigas av mig i den allmänna motiveringen biträdda

förslag.

s. 300 Kontrollera mot PDF

300

Kungl. Maj. ts proposition nr 171 år 1961

341 §■

I paragrafens nuvarande andra och tredje stycken gives bestämmelser om

bestyrkande av riktigheten av avskrift. Jämlikt andra stycket skall avskrift,

som på grund av särskild föreskrift i FL skall vara bestyrkt enligt detta

stycke, vara till riktigheten bestyrkt av notarius publicus eller landsfiskal

eller av minst två personer som har ställning av styrelseledamot, styrelsesuppleant,

verkställande direktör, vice verkställande direktör, likvidator,

suppleant för likvidator eller firmatecknare. Enligt tredje stycket skall annan

avskrift, där ej särskild föreskrift givits, vara till riktigheten bestyrkt av

två personer.

De sakkunniga är av den uppfattningen att det i allmänhet icke finnes grundad

anledning att bibehålla kravet på att vissa avskrifter skall vara bestyrkta

på ett särskilt kvalificerat och särskilt straffsanktionerat sätt. Enligt de

sakkunniga tyder gjorda erfarenheter på att de nuvarande bestämmelserna

icke i praktiken ger särskilt goda garantier för att avskrifterna i fråga är

riktiga. Härtill kommer att bestämmelserna otvivelaktigt medför visst extraarbete

för såväl försäkringsinspektionen som försäkringsbolagen. Enligt de

sakkunnigas mening vinnes därför intet väsentligt genom nu ifrågavarande

specialbestämmelsers bibehållande. I 1955 års lag om bankrörelse har icke

heller intagits någon motsvarighet till 341 § andra stycket FL.

De sakkunniga föreslår, att det nuvarande andra stycket i 341 § skall utgå

och att det nuvarande tredje stycket skall innehålla bestämmelsen, att avskrift

varom i FL stadgas skall, där ej särskild föreskrift givits, vara till

riktigheten bestyrkt av två personer. Enligt de sakkunniga torde, i likhet

med vad som gäller enligt lagen om bankrörelse, till sistnämnda bestämmelse

böra fogas, att ifrågavarande två personer bör vid sina namn angiva

yrke och postadress.

Departementschefen. De sakkunnigas förslag berör ett stort antal i det

föregående behandlade paragrafer, i vilka för närvarande föreskrives att

avskrift skall vara bestyrkt enligt 341 § andra stycket. I likhet med de sakkunniga

anser jag att det föreligger möjlighet att i förevarande avseende

förenkla den nuvarande ordningen och jag får därför förorda att förslaget

genomföres. I enlighet härmed ersättes paragrafens nuvarande bestämmelser

om avskrifts bestyrkande med en regel om att avskrift, varom i FL stadgas

skall, där ej särskild föreskrift givits, vara till riktigheten bestyrkt av

två personer, som vid sina namn böra angiva yrke och postadress. Särskild

föreskrift rörande bestyrkande av avskrift finnes bl. a. i den ovan berörda

52 §.

345 §.

Till denna paragraf har fogats ett nytt stycke som upptager det av

mig i den allmänna motiveringen förordade förslaget om förenklad behandling

av vissa livförsäkringsformer. Det nya stadgandet ger möjlighet att i

s. 301 Kontrollera mot PDF

301

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

fråga om livförsäkring endast för dödsfall, som meddelas för en tid av

längst fem år eller mot premie beräknad och bestämd för längst fem år i

sänder, efter särskild dispens medge undantag från de särskilda bestämmelserna

i FL angående livförsäkring. Dispensprövningen har lagts i Kungl.

Maj :ts hand med rätt för Kungl. Maj:t att delegera uppgiften till försäkringsinspektionen.

De berörda livförsäkringsformernas undantagande från tillämpningen av

de särskilda bestämmelserna om livförsäkring medför icke, såsom jag tidigare

framhållit, att de förlorar sin karaktär av livförsäkring. Innebörden är

endast den att de ifrågavarande försäkringstyperna genom ett särskilt medgivande

undantages från tillämpning av de i FL för livförsäkring gällande

särskilda bestämmelserna.

348 §.

Paragrafen har redaktionellt jämkats såtillvida att hänvisningen i första

stycket till lagen om försäkring för olycksfall i arbete ersatts med en hänvisning

till lagen om yrkesskadeförsäkring.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

De föreslagna ändringarna i FL synes såsom de sakkunniga förordat

lämpligen böra träda i kraft den 1 januari 1962. Dock torde de föreslagna

ändringarna i 199 och 251 §§, med hänsyn till förekommande behov att komplettera

bolagsordningar som saknar särskilda regler om fördelningsgrund

vid uttaxering eller skifte, böra träda i kraft först den 1 januari 1963.

För en smidig övergång till bl. a. de nya bestämmelserna om personförsäkring

torde finnas behov av att försäkringsinspektionen redan före lagens

ikraftträdande har möjlighet att stadfästa härav föranledda ändringar i bolagsordningar

och grunder. Jag förordar därför att ett övergångsstadgande av

detta innehåll fogas till bestämmelsen om ikraftträdandet. Inspektionen synes

även böra ges befogenhet medgiva att försäkringsbolag, som icke hinner

att i tid genomföra sammanslagningen av regleringsfonden och återbäringsfonden,

får tillämpa hittillsvarande fondregler intill utgången av år

1962.

Den ändrade gränsdragningen mellan lång och kort personförsäkring

torde icke tarva någon övergångsbestämmelse i vidare mån än att efter lagens

ikraftträdande kort sjuk- och olycksfallsförsäkring icke på grund av

enligt äldre lag meddelad koncession eller stadfäst bolagsordning skall kunna

meddelas utöver den ram som uppdragils i den nya lagen. Det må erinras

om att kort sjuk- och olycksfallsförsäkring i praxis icke meddelas för

längre tid än fem år. .lag förordar, alt stadgande i enlighet härmed införes.

s. 302 Kontrollera mot PDF

302

Kungl. Maj.ts proposition nr t7t år 1961

IV. Departementschefens hemställan

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer föredragande departementschefen,

att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag, av

den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:

Torbjörn Lindvall

1 Bilagan upptager här endast 4 § 2 mom., 166 § 2 mom., 282 § 3 inom., 287 § 1 och 2

mom. samt 345 §. I övriga delar är bilagan frånsett vissa redaktionella ändringar av samma

lydelse som det vid propositionen fogade förslaget; dock har i sistnämnda förslag, i anledning

av lagrådets påpekande, tillagts förslag om ändring i 287 § 3 mom. samt en ny paragraf, betecknad

329 a §.

s. 303 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

303

Bilaga

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om

försäkringsrörelse

(Gällande Igdelse) (Föreslagen lydelse)

4 §•

2 mom. Å beslut---motsvarande tillämpning.

Konungen må uppdraga åt försök- Försäkringsinspektionen äger i

ringsinspektionen att i Konungens Konungens ställe besluta i ärende

ställe meddela stadfästelse å änd- som avses i första stycket, därest

ringsbeslut i annat fall än i första ärendet icke är av principiell betydelstycket

andra punkten sägs. se eller eljest av synnerlig vikt.

166 §.

2 mom. Å beslut —--motsvarande tillämpning.

Konungen må uppdraga åt försök- Försäkringsinspektionen äger i Koringsinspektionen

att i Konungens nungens ställe besluta i ärende som

ställe meddela stadfästelse å änd- avses i första stycket, därest ärenringsbeslut

i annat fall än i första det icke är av principiell betydelse

stycket andra punkten sägs. eller eljest av synnerlig vikt.

282

3 mom. Det åligger styrelsen och

verkställande direktören för försäkringsbolag

att beträffande annan

verksamhet eller försäkring än som

avses i 2 mom. andra stycket övervaka,

att tillämpade försäkringsvillkor

äro skäliga och att inträffade försäkringsfall

behandlas enligt god försäkringssed.

287 §.

1 mom. Det åligger styrelsen och 1 mom. Det åligger styrelsen och

verkställande direktören att när som verkställande direktören att när som

helst för befattningshavare hos för- helst för befattningshavare hos försäkringsinspektionen,

som enligt av säkringsinspelctionen eller annan,

Konungen meddelade bestämmelser som är behörig att i sådant avseende

har att i sådant avseende företräda företräda inspektionen, hålla bolagets

inspektionen, hålla bolagets kassa kassa och övriga tillgångar samt böc
-

s. 304 Kontrollera mot PDF

304

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

(Gällande lydelse)

och övriga tillgångar samt böcker,

räkenskaper och andra handlingar

tillgängliga för granskning.

2 mom. Befattningshavare hos försäkringsinspektionen,

som enligt av

Konungen meddelade bestämmelser

har befogenhet att företräda inspektionen,

äger närvara vid bolagsstämma

eller av inspektionen utlyst styrelsesammanträde

och deltaga i överläggningarna.

(Föreslagen lydelse)

ker, räkenskaper och andra handlingar

tillgängliga för granskning.

2 mom. Befattningshavare hos försäkringsinspektionen

eller annan,

som är behörig att i sådant avseende

företräda inspektionen, äger närvara

vid bolagsstämma eller av inspektionen

utlyst styrelsesammanträde och

deltaga i överläggningarna.

345 §.

Beträffande tjänstepensionsförsäkring---prövas skäliga.

Driver försäkringsbolag---finnas påkallade.

I fråga--------i övrigt.

1 fråga om livförsäkring endast för

dödsfall, som meddelas för en tid av

längst fem år eller mot premie, som

år beräknad och bestämd för längst

fem år i sänder, må Konungen eller,

efter Konungens bemyndigande, försäkringsinspektionen

medgiva undantag

från de särskilda bestämmelserna

i denna lag angående livförsäkring.

s. 305 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

305

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 19 maj

1961.

Närvarande:

justitierådet Regner,

regeringsrådet Jarnerup,

justitieråden af Trolle,

Bomgren.

Enligt lagrådet den 17 maj 1961 tillhandakommet utdrag av protokoll över

handelsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Södermanland,

i statsrådet den 28 april 1961, hade Kungl. Maj:t förordnat, att

lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas över upprättat förslag till lag angående ändring i lagen den

17 juni 1948 om försäkringsrörelse.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av lagbyråchefen T. Löwbeer.

Lagrådet yttrade:

4 §•

Enligt första punkten i första stycket av 2 mom. skall å beslut om ändring

av stadfäst bolagsordning eller stadfästa grunder sökas Konungens

stadfästelse. Beträffande vissa viktigare, i andra punkten angivna ändringar

föreskrives där, att vad om koncession för nytt bolag är stadgat skall äga

motsvarande tillämpning.

Försäkringsinspektionens beslutanderätt enligt det föreslagna andra stycket

i momentet är — i motsats till vad som nu föreskrives i samma

stycke — avsedd att omfatta jämväl ändringar av den art som angives i

andra punkten av första stycket. Med hänsyn till avfattningen av sistnämnda

punkt framgår detta icke fullt klart. Det synes därför vara önskvärt att

sådan redaktionell ändring sker, att första stycket får innehålla bestämmelser

om å vem prövningen ankommer, motsvarande första punkten av första

stycket och det föreslagna andra stycket, samt att det nuvarande stadgandet

i andra punkten av första stycket om vad vid prövningen skall iakttagas

med jämkad lydelse upptages i andra stycket.

166 §.

I förevarande paragraf böra samma jämkningar vidtagas som förordats

beträffande 4 §.

282 §.

Enligt motiveringen är syftet med det föreslagna 3 mom. att klargöra att

försäkringsinspektionen har befogenhet att ingripa, därest försäkringsbolag

opaginerad Kontrollera mot PDF

30o

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

skulle tillämpa oskäliga försäkringsvillkor eller vid skadereglering eller

eljest vid behandling av försäkringsfall förfara oriktigt; den föreslagna bestämmelsen

har ansetts skapa grund för ingripande enligt 288 g.

I lagen har skälighetsprincipen kommit till uttryck beträffande livförsäkring

i 263 g och i fråga om annan försäkring i 282 § 2 mom. Sålunda stadgas

i det förra lagrummet, att grunderna skola avse att trygga bolagets förmåga

att bereda försäkring till en med hänsyn till försäkringens art skälig

kostnad, och i det senare, att det åligger styrelsen och verkställande direktören

att övervaka att premiesättningen är skäligt avvägd med hänsyn till den

risk, som försäkringen är avsedd att täcka, nödiga omkostnader för försäkringen

samt omständigheterna i övrigt. I lagrummen framhålles skäligheten

av kostnaden med hänsyn till försäkringens art respektive risken in. in.

Kostnaden, d. v. s. premien, skall således bedömas med hänsyn till bl. a. försäkringsvillkoren,

och den sammanhänger jämväl med hur skaderegleringen

eller eljest behandlingen av försäkringsfall sker. En verklig kontroll huruvida

kostnaden för en försäkring är skälig torde därför icke kunna ske, med mindre

uppmärksamhet också ägnas åt hur försäkringsvillkoren och behandlingen

av försäkringsfallen äro ordnade.

Enligt 283 § äro försäkringsbolags styrelse och verkställande direktör

skyldiga att jämväl i andra fall än i 281 och 282 §§ sägs lämna försäkringsinspektionen

de upplysningar angående verksamheten som inspektionen finner

erforderliga, och i 287 § 1 mom. stadgas skyldighet för styrelsen och direktören

att för den som företräder inspektionen hålla bl. a. böcker, räkenskaper

och andra handlingar tillgängliga för granskning. Vidare äger inspektionen

enligt 288 § 1 mom. meddela de erinringar i fråga om försäkringsbolags

verksamhet som inspektionen finner påkallade och skall enligt 2 mom.

förelägga försäkringsbolag eller dess styrelse att vidtaga erforderliga åtgärder,

därest allvarlig anmärkning föreligger mot försäkringsbolags verksamhet.

Även om förarbetena till lagen kunna föranleda viss tvekan angående

inspektionens befogenhet att ingripa mot försäkringsbolag beträffande försäkringsvillkor

och behandling av försäkringsfall, torde dock skälighetsprincipens

ovan angivna innehåll och de berörda bestämmelsernas avfattning

giva tillräckligt stöd för att inspektionen bär en dylik befogenhet.

Såsom jämförelse må nämnas, att de sakkunniga förordade att, med hänsyn

till skälighetsprincipen, såsom anledning till föreläggande i 288 § särskilt

skulle angivas att försäkringsbolag icke iakttoge tillbörlig sparsamhet

beträffande omkostnaderna i rörelsen. Det förordade tillägget har emellertid

uteslutits i det remitterade förslaget med den motiveringen att försäkringsinspektionen

redan enligt den nuvarande lydelsen av lagrummet har befogenhet

att, om missförhållande finnes föreligga, ingripa med erinring eller

föreläggande.

Lagrådet finner på grund härav det föreslagna 3 mom. icke vara erforderligt

och förordar därför att det utgår.

Skulle lagrådets förslag icke vinna bifall, torde emellertid momentet böra

erhålla ändrat innehåll. I stället för den angivna övervakningsskyldigheten,

s. 307 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 307

som synes så naturlig att den knappast behöver uttryckligen framhållas,

bör lagrummet upptaga stadgande att styrelsen och verkställande direktören

ef ler anmodan av försäkringsinspektionen äro skyldiga att beträffande

annan verksamhet eller försäkring än som avses i 2 mom. andra stycket till

inspektionen insända handlingar rörande tillämpade försäkringsvillkor och

behandlingen av försäkringsfall.

287 §.

Enligt det remitterade förslaget skall den i 1 mom. stadgade skyldigheten

att för befattningshavare hos försäkringsinspektionen hålla handlingar

tillgängliga för granskning, liksom för närvarande är fallet, gälla i förhållande

till befattningshavare som har att i sådant avseende företräda inspektionen.

Såsom den föreslagna lagtexten är utformad kan den emellertid

inbegripa jämväl annan befattningshavare hos inspektionen, och en jämkning

i avfattningen är därför önskvärd. Härvid torde — av skäl som de sakkunniga

anlört (remissprotokollet s. 235)1 — icke böra från det nuvarande

stadgandet bibehållas, att befattningshavarens behörighet skall framgå av

bestämmelser, som meddelats av Kungl. Maj :t. Det torde vara tillräckligt att

angiva, att sagda skyldighet föreligger mot befattningshavare hos inspektionen

som är behörig att företräda denna. Den i remitterade förslaget vidtagna

sakliga ändringen i 1 mom., varigenom skyldigheten att förete handlingar

utsträckes till att avse jämväl det fall att inspektionen för granskningen

anlitar annan än egen befattningshavare, torde lämpligen böra avfattas sålunda,

att sådan skyldighet angives föreligga även mot annan, som av inspektionen

förordnats att företräda denna. — Motsvarande jämkningar böra

företagas i 2 mom.

Förslaget innebär, att försäkringsinspektionens granskning såtillvida blir

mer omfattande som den kan komma att avse jämväl verksamheten hos aktiebolag,

sammanslutningar och nämnder, vilka biträda försäkringsbolag,

ävensom hos vissa andra bolag. Tillika föreslås, att inspektionen i sin tillsynsverksamhet

skall kunna anlita annan än egen befattningshavare. Huruvida

en dylik, för visst begränsat uppdrag förordnad granskare blir underkastad

ämbetsansvar är ovisst. Sådant ansvar åvilar i varje fall icke av honom

anlitade medhjälpare. I anledning härav synes den nu i 3 mom. stadgade

tystnadsplikten, vars räckvidd är begränsad till enskildas — varmed

torde förstås försäkringstagares — personliga och ekonomiska förhållanden,

böra utvidgas till att avse jämväl ifrågavarande bolags, sammanslutningars

och nämnders angelägenheter ävensom omgärdas med straffskydd i fall,

som icke omfattas av 25 kap. strafflagen.

Lagrådet hemställer, att 3 mom. ändras att innehålla att vad försäkringsinspektionens

företrädare eller någon som biträder honom erfarit vid granskning

av böcker, räkenskaper och andra handlingar eller vid bolagsstämma

1 Propositionen s. 263.

s. 308 Kontrollera mot PDF

308

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

eller styrelsesammanträde ej må obehörigen yppas, samt att i en ny paragraf,

förslagsvis 329 a §, föreskrives, att den som bryter mot vad i 287 §

3 mom. är stadgat, straffes med dagsböter eller fängelse, där ej gärningen är

belagd med straff i strafflagen.

345 §.

Det föreslagna nya stadgandet torde lämpligen böra upptagas såsom första

stycke i paragrafen.

Ur protokollet:

T. Johansson

s. 309 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

309

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

19 maj 1961.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Hermansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, lagrådets den 19 maj

1961 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 28 april 1961 remitterade

förslaget till lag angående ändring i lagen den 17 juni 1948 (nr 4-33) om

försäkringsrörelse.

Efter redogörelse för vad lagrådet yttrat anför föredraganden.

I likhet med lagrådet anser jag, att försäkringsinspektionen redan enligt

gällande lag har sådana tillsynsbafogenheter med avseende på försäkringsvillkor

och behandling av försäkringsfall, som det föreslagna 3 mom. till

282 § avsåg att ge uttryck åt. Jag finner mig därför kunna biträda lagrådets

förslag att momentet utgår.

De tillägg och jämkningar lagrådet i övrigt föreslagit anser jag mig kunna

tillstyrka. Vissa ändringar av redaktionell natur torde även böra vidtagas.

Föredraganden hemställer, att det sålunda jämkade lagförslaget måtte

jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till

antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Jan Palm

s. 310 Kontrollera mot PDF

310

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 dr 1961

Innehållsförteckning

Propositionen.............................................. 1

Förslag till lag angående ändring i lagen om försäkringsrörelse 3

Utdrag av statsrådsprotokollet den 28 april 1961................ 29

I. Inledning............................................ 29

II. Grunddrag i försäkringsrörelsens utveckling under nuvarande

lagstiftning .......................................... 30

III. Förslag om ändring i lagen om försäkringsrörelse ........ 44

A. Huvuddragen i förslaget och vissa allmänna synpunkter 44

De sakkunniga.................................. 44

Remissyttrandena................................ 48

Departementschefen.............................. 57

B. Försäkringsbolags rätt att driva annan rörelse än försäkringsrörelse

.................................... 61

Gällande rätt m. m.............................. 61

De sakkunniga.................................. 63

Remissyttrandena................................ 74

Departementschefen.............................. 80

C. Koncessionsgivningen och branschspecifikationen ...... 82

Gällande rätt m. m............................... 82

De sakkunniga.................................. 88

Remissyttrandena................................ 96

Departementschefen.............................. 98

D. Soliditets- och skälighetsprinciperna inom skadeförsäkringen.

............................. 100

Gällande rätt m. m............................... 100

De sakkunniga.................................. 105

Remissyttrandena................................ 120

Departementschefen.............................. 136

E. Soliditets- och skälighetsprinciperna inom livförsäkringen 141

Gällande rätt m. m............................... 141

Livförsäkringens huvudformer...................... 144

De sakkunniga...................... 148

Remissyttrandena....... 170

Departementschefen.............................. 189

F. Sjuk- och olycksfallsförsäkringens ställning............ 194

Gällande rätt.................................... 194

De sakkunniga.................................. 196

Remissyttrandena................................ 206

Departementschefen.............................. 208

G. Försäkringsvillkor och skadereglering................ 209

Gällande rätt och det faktiska läget................ 209

De sakkunniga.................................. 213

Remissyttrandena................................ 219

Departementschefen.............................. 229

H. Försäkringstagarinflytandet i försäkringsbolagen ...... 231

Gällande rätt m. m............................... 231

De sakkunniga.................................. 235

s. 311 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

311

Remissyttrandena................................ 245

Departementschefen.............................. 252

I. Livförsäkringsbolags fonder.......................... 255

De sakkunniga.................................. 255

Remissyttrandena....................I .......... 259

Departementschefen.............................. 259

J. Vissa frågor rörande försäkringsinspektionens verksamhet 260

Försäkringsinspektionens nuvarande organisation och

verksamhet...................................... 260

De sakkunniga.................................. 262

Remissyttrandena................................ 270

Departementschefen.............................. 281

K. Detaljmotivering .................................. 286

IV. Departementschefens hemställan ........................ 302

Bilaga .............................................. 303

Utdrag av lagråds protokollet den 19 maj 1961 .................. 305

Utdrag av statsrådsprotokollet den 19 maj 1961 ................ 309

Stockholm 1961. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag G10411

Doktrin (2)

  1. Bertil Bengtsson, Försäkringsrörelselagens principer och civilrätten, JT 1992/93 nr 2 s. 215, på s. 218, 225
  2. Ulf Bernitz, Utvecklingen mot en standardavtalsrätt II. Avtalsvillkorslagen, SvJT 1974 s. 81, på s. 86 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1961:388 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med vissa bestämmelser om pensionsstiftelse m. m. a1 i texten
  2. 1LU 1961:51 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj. ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 17 juni 19h8 om försäkringsrörelse, dels ock i ämnet s. 1 i texten

Doktrin (3)

3 kopplingar i 2 dokument.

  1. JT 1992/93 s. 215 Bertil Bengtsson, Försäkringsrörelselagens principer och civilrätten s. 218 · s. 225 i texten
  2. SvJT 1974 s. 81 Ulf Bernitz, Utvecklingen mot en standardavtalsrätt II. Avtalsvillkorslagen s. 86 i texten