Med förslag angående organisationen för handläggning av frågor om tekniskt bistånd till underutvecklade länder
1961-09-15 · 52 sidor, varav 51 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 51 av 52 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1961:174, Med förslag angående organisationen för handläggning av frågor om tekniskt bistånd till underutvecklade länder
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 174 år 1961
1
Nr 174
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag angående
organisationen för handläggning av frågor om tekniskt
bistånd till underutvecklade länder; given Stockholms
slott den 15 september 1961.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över utrikesdepartementsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
statsrådet hemställt.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:
BERTIL
Ulla Lindström
Propositionens huvudsakliga innehåll
På grundval av betänkande om Den svenska utvecklingshjälpens administration
(SOU 1961: 22), avgivet av Administrationsutredningen för biståndet
till utvecklingsländerna, föreslås i propositionen inrättande av ett nytt
organ, kallat Nämnden för internationellt bistånd, som skall ha till uppgift
att vara planerings- och samordningsorgan för frågor, som berör det officiella
tekniska biståndet till underutvecklade länder och som av statsmakterna
överlämnas till dess handläggning. Det föreslås att det nya administrationsorganet
skall inrättas från och med den 1 januari 1962.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 174
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 174 år 1961
Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 15 september 1961.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,
Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Hermansson.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
statsrådet Lindström fråga om organisationen för handläggning av frågor om
tekniskt bistånd till underutvecklade länder samt anför därvid följande.
Inledning
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 20 maj 1960 tillkallades
professorn Sune Carlson, ordförande, dåvarande riksdagsledamoten direktören
Nils Agerberg, riksdagsledamoten fröken Astrid Bergegren, riksdagsledamoten
lantbrukaren Thorbjörn Fälldin, dåvarande riksdagsledamoten
disponenten Sigfrid Löfgren samt kanslidirektören Carl Murray såsom sakkunniga
för att verkställa utredning och avge förslag angående organisationen
i Sverige för handläggning av frågor om tekniskt bistånd till underutvecklade
länder och möjligheterna av en förstärkning av de personella resurserna
för biståndsverksamheten.
Utredningsmännen, som antog benämningen Administrationsutredningen
för biståndet till utvecklingsländerna, avgav den 29 mars 1961 ett första
betäkande, benämnt Den svenska utvecklingshjälpens administration (SOU
1961: 22). Det material, som redovisas i detta betänkande avser utvecklingshjälpens
organisatoriska och administrativa problem. De sakkunniga har
haft till huvuduppgift att uppdraga riktlinjer för hur en effektiv administration
bör utformas och fungera. De har sålunda koncentrerat sig på biståndsverksamhetens
rent administrativa sida, analyserat de brister som hittills
vidlådit denna och därefter uppställt de krav som organisationsapparaten
bör kunna uppfylla.
I utredningens andra betänkande, tillika slutbetänkande, (SOU 1961: 50)
behandlas rekryteringen av svenska fackmän för tjänstgöring i lijälpprojekt
utomlands samt mottagningen och placeringen i Sverige av stipendiater
från de underutvecklade länderna m. m.
över utredningens första betänkande har yttranden avgivis av nämnden
Kungl. Maj:ts proposition nr 17b år 1961
3
för internationella expert- och stipendieärenden, delegationen för det internationella
socialpolitiska samarbetet, nämnden för internationella hälsovårdsärenden,
statskontoret, riksräkenskapsverket, statens organisationsnämnd,
skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, svenska UNESCO-rådet,
svenska FAO-kommittén, kommerskollegium, statens lönenämnd,
Sveriges riksbank, exportkreditnämnden, Svenska institutet för kulturellt
utbyte med utlandet, Sveriges allmänna exportförening, Sveriges industriförbund,
Sveriges lantbruksförbund, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges
akademikers centralorganisation, Landsorganisationen i Sverige, Svenska
arbetsgivareföreningen, Centralkommittén för svenskt tekniskt bistånd,
Kooperativa förbundet, Svenska FN-förbundet, Svenska missionsrådet, svenska
UNICEF-kommittén samt Sveriges förenade studentkårer. Vidare har kommerskollegium
överlämnat till kollegium inkomna yttranden från Stockholms
handelskammare, handelskammaren i Göteborg, Smålands och Blekinge
handelskammare, Östergötlands och Södermanlands handelskammare,
Gotlands handelskammare, handelskammaren för Örebro och Västmanlands
län, handelskammaren i Karlstad, handelskammaren i Gefle och Norrbottens
och Västerbottens läns handelskammare samt från Sveriges grossistförbund.
Sammanlagt har alltså 38 myndigheter eller organisationer yttrat
sig över betänkandet. Av dessa har tre, exportföreningen, industriförbundet
och arbetsgivareföreningen, avgivit gemensamt yttrande.
Över utredningens andra betänkande har i stort sett samma myndigheter
och organisationer beretts tillfälle att yttra sig. Dessutom har vardera
Svenska journalistförbundet och delegationen för humanitärt bistånd inom
beredningen för internationella biståndsfrågor inkommit med skrivelser i
anknytning till vissa punkter i administrationsutredningens förslag.
Utvecklingshjälpens administrativa uppgifter
De sakkunniga beskriver inledningsvis i sitt första betänkande de administrativa
skillnaderna mellan den multilaterala biståndsverksamheten, där gåvo-
och lånehjälp från många länder kanaliseras genom internationella organ,
och den bilaterala hjälpen, som ges direkt av ett land till ett annat. De olika
samordningsproblemen härvidlag, som måste lösas av svenska myndigheter,
berörs från administrativa aspekter.
Den multilaterala biståndsverksamheten administreras i princip av FN
och dess fackorgan. Vissa av dessa organ har egna självständiga biståndsprogram,
finansierade från deras egen budget — detta gäller främst den finansiella
hjälpen från Världsbanken och IDA, men också eu del av den tekniska
hjälp som ges av FN, WHO och UNESCO. Den största delen av det tekniska
biståndet från FN:s fackorgan finansieras emellertid genom EPTA och Särskilda
fonden, men även i dessa fall är det fackorganen som ombesörjer en
stor del av hjälpverksamhetens fältorganisation. De olika fackorganen och
deras sekretariat har visat en benägenhet att slå vakt om sin autonomi i res
-
4
Kungl. Maj. ts proposition nr 174 år 1961
pektive verksamheter, vilket mången gång försvårat en rationell planläggning
från de centrala instanserna inom Förenta Nationerna. Den multilaterala biståndsverksamhetens
administration inom FN och dess fackorgan har därför
ofta kritiserats och enligt de sakkunnigas mening delvis med rätta. Att
utforma en enhetlig politik, att konsekvent driva denna inom samtliga organisationer
samt att få andra stater att stödja den är, menar kommittén, den
viktigaste men också den svåraste administrativa uppgiften för Sverige på
det multilaterala hjälpområdet.
Av de uppgifter i samband med den multilaterala hjälpen, som åvilar
Sverige som medlemsland i FN, är det endast två som — förutom medelsutbetalningen
— kan fullföljas inom landet, nämligen rekryteringen av experter
och placeringen av stipendiater. De sakkunniga erinrar om dessa.
Expertrekryterigen består uti att finna och utvälja lämpliga kandidater,
som uppfyller de av FN-organen angivna kvalifikationerna, att hjälpa vederbörande
att bli friställda för uppdraget, därest de skulle bli antagna därtill,
samt att såvitt möjligt förbereda dem för deras tjänst i utlandet. Om den
svenska myndighet, som utgör kontaktorgan med vederbörande FN-organisation,
kan finna kandidater inom sin egen förvaltning, är de administrativa
problemen relativt enkla. Detta gäller i stort sett för luftfartsstyrelsens,
meteorologiska och hydrologiska institutets och telestyrelsens rekrytering
av experter för respektive ICAO, WMO och ITU. Om man däremot måste
på arbetsmarknaden konkurrera om kandidater, som är eftersökta för
andra svenska eller internationella arbelsuppdrag, blir rekryteringen betydligt
svårare.
De administrativa uppgifterna i samband med stipendiatmottagningen består
främst i att upprätta studieprogram. Dessa måste sedan noga följas
och man måste kontrollera, att vederbörande verkligen får det utbyte av
de svenska studierna, som han, respektive hans hemland förväntar sig.
Stipendiatmottagningen har även en mer personlig eller kurativ sida. Stipendiaten
behöver hjälp med anskaffandet av bostad och kläder, kontakter med
andra stipendiater, planering av fritiden.
De sakkunniga framhåller även att informations- och upplysningsverksamhet
är nödvändig för att underlätta dels den framtida rekryteringen av
experter, dels placeringen av stipendiater.
Den bilaterala biståndsverksamheten bedrives mellan två länder utan något
internationellt organ som mellanled. Detta innebär, att de administrativa
uppgifter, som inom det multilaterala biståndsprogrammet omhänderhas av
FN:s fackorgan, i detta fall ankommer på svenska myndigheter. Riktlinjerna
för verksamheten och fördelningen av anslagen besläms av regeringen
och riksdagen, och den direkta utformningen av de enskilda projekten sker
efter direkta förhandlingar mellan Sverige och vederbörande mottagarland.
Urvalet av experter och stipendiater sker likaledes på tvåpartsbas. Det tekniska,
administrativa och ekonomiska ansvaret för projektens genomförande
liksom kontrollen därav åvilar också de svenska myndigheterna. Antalet
beslut, som måste fattas, blir därför flera gånger större än beträffande den
Kungl. Maj:ts proposition nr 174 år 1961
5
multilaterala hjälpen, och många av dessa beslut måste fattas snabbt.
För att bli så effektiv som möjligt bör den bilaterala hjälpen till ett underutvecklat
land samordnas — där så kan ske — med den multilaterala och
helst även med den bilaterala hjälp, som landet i fråga erhåller från andra
länder.
Även beträffande den bilaterala hjälpen förekommer det helt naturligt vissa
informations- och upplysningsuppgifter. Särskilt gäller detta, när biståndsprogrammet
finansieras genom insamlingar från allmänheten. Upplysningsverksamheten
riktar sig därvid till andra kategorier än när avsikten
är att väcka intresse för rekryteringen av experter och placeringen av stipendiater.
Som administrativa uppgifter i detta sammanhang nämner de sakkunniga
en samordning mellan å ena sidan multilaterala och bilaterala biståndsinsatser
och å andra sidan de kommersiella insatser, som vårt land gör i underutvecklade
länder, och de andra ställningstaganden och åtgärder i FN,
GATT, OECD m. fl. organ, som berör dessa länder. De sakkunniga framhåller,
att det inte bara är inom de olika FN-organen, som Sverige behöver
driva en enhetlig och målmedveten politik när det gäller de underutvecklade
länderna, utan hänsynen till dessa måste återspeglas även i utformningen
av Sveriges handelspolitik, reglerna för exportkreditgivningen, vaJutaregleringen
etc.
Planerings- och samordningsuppgifterna är, uttalar de sakkunniga, en
av utvecklingshjälpens mest komplicerade men också mest trängande administrativa
problem.
Den nuvarande organisationen
Svårigheterna i handläggningen av den nuvarande svenska biståndsverksamheten
sammanhänger enligt de sakkunnigas uppfattning främst därmed
att verksamheten är splittrad på en mängd organ. Denna splittring
har uppkommit som en återspegling av biståndsverksamhetens organisation
på det internationella planet. De olika FN-organ, som handlägger bl. a. biståndsfrågor
av skilda slag, har vanligen speciella kontaktorgan inom den
svenska förvaltningen och av dessa har många tillskapats för i första hand
andra ändamål. De sakkunniga illustrerar detta med en kortfattad översikt
över de olika svenska nämnder och kommittéer, som handlägger biståndsfrågor,
men understryker att framställningen inte gör anspråk på fullständighet.
Såsom exempel på statliga eller halvstatliga sådana organ
redogör de sakkunniga för tretton myndigheter eller institutioner:
Utrikesdepartementet, som utgör kontaktorgan närmast för FN och IAEA,
svarar rent allmänt för den politiska bedömningen av bislåndsfrågor, utarbetar
i allmänhet instruktionerna för svenska delegater i internationella
organ, samordnar dessas arbete och distribuerar rapporter. Den bilaterala
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 174 år 1961
biståndsverksamheten och FN:s biståndsprogram faller därvid på departementets
politiska avdelning, under det att frågor om underutvecklade länder,
som kommer upp i OECD, EPA, GATT m. m., hänförs till handelsavdelningens
första och andra byråer. Handelsavdelningens tredje byrå svarar
för stipendiater på atomområdet och för ECE, ECAFE och ECLA.
Svenska institutet svarar inom ramen för sitt ordinarie program för omhändertagande
av stipendiater, som kommer till Sverige på (i regel reciproka)
stipendier, vartill medel anvisas över åttonde huvudtiteln, och för en allmän
upplysning om Sverige. Inom avdelningen för tekniskt bistånd ombesörj
es främst expertrekrytering och stipendiatmottagning för vissa FN-organ
och för det amerikanska tredje-land-programmet.
Centralkommittén för svenskt tekniskt bistånd har till sitt förfogande ett
sekretariat, vilket har samma chef som Svenska institutets avdelning för
tekniskt bistånd och lokalgemenskap med denna. Dess uppgifter avser den
centrala planeringen, ledningen och kontrollen av de bilaterala projekten —
hittills i Etiopien, Pakistan och Ceylon —, anordnandet av kursverksamheten
i Sverige och den förberedande handläggningen av den fristående bilaterala
stipendieverksamheten, till vilken medel beviljas över tredje huvudtiteln.
Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet är svenskt
kontaktorgan för ILO. Dess sekreterare svarar, i samråd med Svenska institutet,
för mottagningen av ILO-stipendiater, som kommer till Sverige.
Nämnden för internationella hälsovårdsärenden är världshälsoorganisationens
kontaktorgan och väljer ut svenska WHO-experter, föreslår svenskar
till WHO-stipendier och tar hand om WHO-stipendiater, som kommer hit.
Svenska UNESCO-rådet har huvudsakligen förmedlande uppgifter, föreslår
deltagande i konferenser etc., under det att expertrekrytering och stipendiatmottagning
inom UNESCO:s område i princip ligger hos Svenska institutet.
Svenska FAO-kommittén är kontaktorgan för FAO och har till uppgift att
bl. a. rekrytera experter och ta emot stipendiater.
Svenska UNICEF-kommittén är remissorgan för UNICEF-ärenden, förbereder
de svenska ärendena till UNICEF:s styrelsemöten, bedriver upplysningsverksamhet,
rekryterar personal för UNICEF :s sekretariat och fältprojekt
m. m.
Luftfartsstyrelsen är svenskt kontaktorgan för ICAO och svarar, i samråd
med Svenska institutet, för expert- och stipendiatfrågor på civilluftfartens
område.
Sveriges meteorologiska och hgdrologiska institut svarar, likaledes i samråd
med Svenska institutet, för expertrekrytering och stipendiatmottagning
på meteorologins område, i egenskap av kontaktorgan för WMO. Vid sidan
härav har flygvapnet skickat meteorologexperter till Etiopien.
Telestyrelsen, som är kontaktorgan för ITU, har i denna egenskap till
uppgift att svara för expertrekrytering på teleområdet och i samråd med
Svenska institutet för mottagning av stipendiater. Därjämte har svenska
teletekniker hjälpt till att bygga upp Etiopiens televäsen.
7
Kungl. Maj.ts proposition nr 17b år 1961
Sveriges riksbank fungerar, tillsammans med finansdepartementet, som
Sveriges förbindelseorgan med IBRD, IMF, 1FC och IDA. Banken har därutöver
på bilateral basis lämnat experthjälp till Sudan.
De sakkunniga har även pekat på ett antal privata organisationer,
som är engagerade i biståndsverksamhet.
Missionen, som ombesörjes av en rad fristående men delvis samarbetande
samfund, har under många decennier drivit skolor och andra utbildningsanstalter
i de underutvecklade länderna. På hälso- och sjukvårdsområdet svarar
missionen för ett stort antal sjukhus och kliniker. Dess insamlingsverksamhet
är betydande.
Kooperativa förbundet finansierar med insamlingsmedel en kooperativ
skola i Indien och förbereder, tillsammans med Sveriges lantbruksförbund,
ett seminarium i kooperation för stipendiater från de underutvecklade länderna.
Sveriges lantbruksförbund tar emot studiebesökande, som vill studera den
svenska jordbrukskooperationen etc., och från sitt konsultföretag LBF skickar
det ut lantbruksexperter på kommersiell basis till bl. a. underutvecklade
länder.
Landsorganisationen i Sverige lämnar stöd till skolor i Uganda och Indien,
bidrar till uppbyggandet av fackföreningar, tar emot studiebesök och har
ställt en expert till förfogande för att utbilda fackföreningsledare i Östafrika.
Sveriges förenade studentkårer har genom insamlingar och med hjälp av
statliga bidrag berett möjlighet för stipendiater att studera i Sverige, en
verksamhet som även bedrives av Sveriges ungdomsorganisationers landsråd.
Näringslivets insats när det gäller teknisk utbildning i de underutvecklade
länderna har de sakkunniga inte kunnat fastställa statistiskt. Flera exportföretag
har upprättat särskilda yrkesskolor eller anordnar kurser i de länder
där de har dotterföretag, och en ström av tekniker kommer varje år till
Sverige för utbildning på moderbolagens kontor, laboratorier och fabriker.
Entreprenadföretagen, som bygger dammar, broar, sjukhus o. s. v. i underutvecklade
länder, inkluderar däri en omfattande utbildningsverksamhet. I arbetet
medverkar även Svenska arbetsgivareföreningen.
Svenska industrins praktiknämnd ordnar årligen 900 korttidsplatser inom
den svenska industrin för utländska praktikanter, även från underutvecklade
länder.
Den slutliga samordningen av de svenska officiella insatserna för
de underutvecklade länderna åvilar givetvis Kungl. Maj.t.
För att slå till regeringens förfogande som ett rådgivande organ rörande
biståndsfrågor av principiell karaktär tillsattes i februari 1961 en särskild
beredning, Beredningen för internationella biståndsfrågor. Denna utgör en
diskussionsgrupp på hög nivå, där man under informella överläggningar penetrerar
utlandshjälpens problematik och innehåll.
Nämnden för internationella expert- och stipendieärenden är sedan gam
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 174 år 1961
malt en av Kungl. Maj :t tillsatt rådgivande och samordnande kommitté för
FN :s och dess fackorgans verksamhet på det tekniska biståndsområdet. I
nämndens uppgifter ingår att avge utlåtanden och rekommendationer rörande
olika frågor inom den multilaterala biståndsverksamheten och att
främja rekryteringen av experter och stipendiatmottagningen.
Centralkommittén för svenskt tekniskt bistånd, som administrerar den
bilaterala hjälpen, har visserligen inga formella samordningsuppgifter men
tjänstgör som en naturlig träffpunkt för dem som är engagerade i eller intresserade
av olika biståndsuppgifter. Den representerar 44 olika organisationer.
Kungl. Maj :t utser fyra av styrelsens ledamöter, däribland ordföranden.
Svenska institutet, vars avdelning för tekniskt bistånd i viss mån
tjänstgör som sekretariat för såväl nämnden för internationella expert- och
stipendieärenden som Centralkommittén, har i samordningshänseende en i
någon mån likartad ställning.
När de sakkunniga summerar sina iakttagelser beträffande den nuvarande
administrationen av biståndsärenden, påvisar de vissa brister, som blivit
en följd av den oenhetliga och splittrade administrationsapparaten.
De nya arbetsuppgifter, som biståndsverksamheten på sistone medfört för
olika myndigheter och institutioner, har ofta måst angripas utan någon
förstärkning av de personella resurserna. Inte ens inom Svenska institutets
avdelning för tekniskt bistånd eller inom Centralkommitténs sekretariat har
man kunnat avdela en tjänsteman, som helt kunnat ägna sig åt planering av
biståndsverksamheten, utan den disponibla personalen där och annorstädes
har varit belastad med löpande rekryterings-, stipendiat- eller insamlingsärenden.
Denna avsaknad av lämplig personal, som kunnat kontinuerligt ägna
sig åt planerings-, samordnings- och kontrolluppgifter, har gjort att ogenomtänkta
idéer om biståndsprojekt tagits upp till diskussion inom olika instanser
och att önskemål och förslag om nya projekt har riktats än hit och
än dit. Därmed har en sakkunnig prövning av förslagens meriter och en
entydig avvägning mellan olika önskemål försvårats. De många kommittéerna,
beredningarna och nämnderna, som sysslar med svenska biståndsfrågor,
har därmed kommit att sakna det fasta underlag för sina bedömningar, som
utarbetade projektalternativ, kostnadskalkyler och en kontrollapparatur
skulle innebära och som är nödvändiga för ett effektivt arbete.
För det multilaterala biståndet har den splittrade svenska organisationen
medfört att Sverige icke kunnat bisträcka FN-organen med experlrekrytering
o. d. så effektivt som kunde ha varit möjligt.
De sakkunniga påpekar också att den nuvarande administrationsapparaten
icke är särskilt billig i drift. Om en beräkning gjordes av de verkliga
sammanträdeskostnaderna m. m. skulle man förmodligen komma fram till
mycket höga tal.
Kungl. Maj:ts proposition nr 17b år 1961
9
Ett nytt centralt organ
Utredningen
Den nu befintliga administrativa apparaten för internationella hjälpärenden
är alltså splittrad på ett flertal myndigheter och institutioner och har
otillräckliga personella resurser för dessa arbetsuppgifter. De påtalade bristerna
är redan nu märkbara och kommer att bli ännu mer besvärande i den
mån det svenska biståndsprogrammet utökas. De sakkunniga föreslår därför
upprättandet av ett nytt centralt organ, förslagsvis benämnt Svenska utvecklingshjälpen
(SU). För detta namn talar, menar de sakkunniga, att det
är kort, att det utan omsvep säger vad saken gäller och att det går lätt att
översätta till de globala språken.
Vid sina ställningstaganden till det nya organets format och uppbyggnad
har de sakkunniga utgått från att den svenska insatsen för underutvecklade
länder kommer att öka väsentligt i framtiden, men att man i dag icke kan förutse
i vilken takt denna ökning kommer att ske. Detta gör att den nya organisationen
måste ha stor flexibilitet och anpassningsbarhet och måste kunna
utökas efter växande behov.
Utredningen utgår ifrån att finansieringen av den utvidgade biståndsverksamheten
måste ske så gott som uteslutande med statsmedel. Då det
alltså är fråga om att tillskapa en organisation, som främst skall förvalta
statsmedel, bör även administrationskostnaderna helt bäras av staten och arbetsuppgifterna
utföras av personal, som icke har dem bara som bisysslor
vid sidan av annat arbete.
Ökade samordningsproblem kan förutses: mellan statliga och privata insatser,
mellan multilaterala och bilaterala insatser samt mellan den svenska
hjälpen och bistånd från annat land. Det föreslagna nya organet måste därför
utformas så att det kan omhändertaga dessa olika samordningsuppgifter.
Även ett intimt samarbete med andra svenska myndigheter och institutioner
måste förutsättas, i första hand med utrikesdepartementet och Svenska institutet.
Vid bedömningen av vad den nya administrationsapparaten bör kosta bar
de sakkunniga utgått från summan av de statliga anslagen för budgetåren
1960/(31, respektive 1961/62 och räknat med att administrationskostnaderna
bör kunna begränsas till 5 å 6 procent av de belopp som utgör den totala
hjälpvolymen. Ett sådant procenttal som ledstjärna för relationen mellan biståndsverksamhetens
omfattning och administrationskostnaden anser de
sakkunniga lämpligt att räkna med även för framtiden.
Remissyttrandena
Remissinstanserna har i det närmaste enhälligt uttalat sig till förmån för
att ett nytt centralt organ inrättas i huvudsaklig överensstämmelse med det
framlagda förslaget för handläggningen av frågor rörande bistånd till de
underutvecklade länderna. Endast handelskammaren i Karlstad har icke
10
Kungl. Maj. ts proposition nr 174 år 1961
kunnat ansluta sig till denna tanke utan förordar i stället att ifrågavarande
administrativa uppgifter anförtros åt en särskild avdelning inom utrikesdepartementet.
Från olika håll har dock uttryckts kritik över det namn på det föreslagna
organet, som de sakkunniga förordat. Delegationen för det internationella
socialpolitiska samarbetet anser det önskvärt att man söker undvika att något
av orden »hjälp», »bistånd» eller »utveckling» ingår i organets namn.
Delegationen föreslår i stället att det kallas Nämnden för svenskt internationellt
samarbete (på engelska förslagsvis Swedish International Co-operation
Agency, SICA). Delegationen förklarar sig beredd att — för undvikande
av sammanblandning — ändra sitt eget namn till Svenska ILO-delegationen.
Svenska UNESCO-rådet, som anser att ordet »hjälp» ger en icke önskvärd
antydan om välgörenhet, föreslår namnen Svenska biståndsnämnden,
Svenska bisiåndsstyrelsen eller Svenska biståndstjänsten med tillägg av orden
»för utvecklingsländerna». Även Sveriges förenade studentkårer, Sveriges
grossistförbund och Centralkommittén för svenskt tekniskt bistånd ställer
sig tveksamma till namnet. Sistnämnda kommitté framhåller särskilt att
man bör finna ett namn, som mera betonar det tekniska biståndets natur av
samarbete än av hjälp.
De sakkunnigas uppfattning att administrationskostnaderna
bör beräknas till 5 å 6 procent av biståndsverksamhetens totala kostnadsbelopp
har väckt gensagor från vissa remissinstanser. Enligt statskontorets
uppfattning torde en höjning av bidragen till internationell hjälpverksamhet
icke medföra en procentuellt sett lika stor ökning av det administrativa
arbetet för vederbörande svenska organ. Det torde därför icke finnas anledning
att nu fastställa en dylik ram. Riksräkenskapsverket menar att den föreslagna
schablonmässiga beräkningen av kostnaderna för administrationsapparaten
icke kan godtagas såsom underlag för medelsanvisning, utan medelsbehovet
torde få bedömas efter vad som vid varje tidpunkt kan anses
skäligt. Statens organisationsnämnd förklarar sig icke kunna bedöma huruvida
den personalnumerär som föreslagits är lämpligt avpassad. Det förefaller
emellertid nämnden osäkert om personalbehovet är direkt proportionellt
mot verksamhetens ekonomiska omfattning. En förnyad undersökning
av personalbehovet torde därför behöva göras sedan den nya organisationen
fungerat någon tid.
Det nya organets befogenheter och arbetsuppgifter
Utredningen
Den nya organisationen är först och främst tänkt som ett centralt kontakt-,
informations-, planerings-, samordnings- och kontrollorgan för alla
frågor som berör den officiella svenska hjälpen till de underutvecklade länderna.
Organisationen skall sålunda ha till uppgift att hålla sig informerad
om vad som händer på biståndsområdet, att tillsammans med utrikesdeparte
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 174 år 1961
mentet utarbeta direktiv för Sveriges delegater i olika internationella organ
och att över huvud taget verka för utformandet och genomförandet av en enhetlig
svensk biståndspolitik. För att kunna fullgöra dessa uppgifter bör den
nya organisationen så mycket som möjligt vara representerad i de delegationer,
som i FN och dess fackorgan företräder Sverige beträffande bistånds
frågor.
...
Organet hör bli helt ansvarigt för den löpande administrationen av den
bilaterala biståndsverksamheten och alltså övertaga de arbetsuppgifter, som
nu åvilar Centralkommitténs arbetsutskott, beredningsdelegation och sekrerariat,
nämnden för internationella expert- och stipendieärenden och svenska
UNICEF-kommittén samt, när detta befinnes lämpligt, beredningen for
internationella biståndsfrågor. Den nya organisationen bör därjämte få hand
om den löpande administrationen av den multilaterala biståndsverksamheten.
Hela den avdelning inom Svenska institutet, som handlägger tekniskhj
älp-ärenden för FN, UNESCO och ILO, kan därmed överföras till det nya
organet. Vissa speciella arbetsuppgifter inom det multilaterala biståndets
ram föreslås emellertid ligga utanför den föreslagna organisationen, nämligen
de hittillsvarande befogenheterna för telestyrelsen, luftfartsstyrelsen och
meteorologiska och hydrologiska institutet att, i dessas egenskap av kontaktorgan
med ITU, respektive ICAO och WMO, rekrytera experter eller placera
stipendiater så länge detta sker helt inom den egna förvaltningen. Samma
arrangemang föreslås beträffande nämnden för internationella hälsovåidsärenden,
som är kontaktorgan för WHO, i den utsträckning nämnden placerar
stipendiater på sjukhus eller kliniker eller rekryterar experter bland läkare
och sjuksköterskor. Alla andra arbetsuppgifter i samband med expertrekrytering
och stipendiatmottagning inom det tekniska biståndets ram föreslås
sålunda centraliserade till det nya organet. Den expert- och stipendiatverksamhet,
som hittills bedrivits av andra svenska kontaktorgan till internationella
organisationer, t. ex. FAO eller ILO, bör alltså överföras till det
föreslagna organet.
Då Svenska institutet bedriver en omfattande stipendiatverksamhet inom
ramen för sitt ordinarie kulturella utbyte med utlandet föreligger risk för
ett visst dubbelarbete mellan institutet och det nya organet, men detta kan
undvikas om en effektiv samordning sker av de båda institutionernas arbete.
Rent allmänt kommer det av de sakkunniga föreslagna organet att syssla
med hjälp till ekonomiskt underutvecklade länder, medan Svenska institutet
kommer att bibehålla de kulturella kontakterna med samtliga länder.
Någon klar gränsdragning mellan underutvecklade länder och övriga länder
kan och bör inte heller göras.
Remissyttrandena
Landsorganisationen i Sverige anser att utredningen har föga konkretiserat
det nya organets befogenheter och arbetsuppgifter. Utredningens
synpunkter på dessa frågor är mycket allmänna såväl faeträftande
administrationen av den bilaterala, respektive multilaterala hjälpverk
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 17i år 1961
samheten som i fråga om samordningen mellan dessa två former av biståndsprogram.
Landsorganisationen förutsätter därför — inte minst med hänsyn
till kravet på att organet redan från början skall bli effektivt arbetande — att
befogenheterna och arbetsuppgifterna kommer att preciseras, innan verksamheten
igångsättes. Landsorganisationen anser vidare, att de sakkunniga
velat ge det nya organet alltför vittgående befogenheter beträffande utformningen
av den svenska biståndspolitiken i de internationella organen och
motsätter sig att det tillsammans med utrikesdepartementet skall utforma
direktiv för svenska delegationer och även självt vara representerat i dessa.
Landsorganisationen anser det visserligen självklart med en samordning
av de svenska insatserna på alla nivåer. Å andra sidan torde politiska bedömningar
principiellt inte höra hemma inom ett tjänstemannaorgan utan tillkomma
regering och riksdag. Det nya organets uppgifter, framhåller Landsorganisationen,
bör följaktligen väsentligen ligga på det förberedande, planerande
och verkställande planet. Centralkommittén för svenskt tekniskt bistånd
utgår ifrån att de politiska frågorna inom biståndsarbetet, såsom det
tekniska biståndets omfång och inriktning samt avvägningen mellan multilateral
och bilateral hjälp, även fortsättningsvis skall åvila statsmakterna.
Centralkommittén finner det i detta sammanhang lämpligt, att den erforderliga
kontakten mellan regeringen och det nya organet etableras i form
av föreskriven skyldighet att organets styrelseordförande eller chefstjänsteman
håller kontinuerliga föredragningar inför vederbörande statsråd. Kommittén
framhåller även vikten av att det nya organets arbetsuppgifter från
början definieras på ett sådant sätt att kompetenskonflikter undvikes. Även
kommerskollegium framhåller som sin mening, att de sakkunniga inte tillräckligt
klarlagt formerna för en samordning av de olika svenska insatserna
för de underutvecklade länderna — den egentliga hjälpverksamheten å ena
sidan och insatser i form av ökad import, kreditgivning etc. å andra sidan.
Dessa frågor synes böra bli föremål för ytterligare överväganden. Det torde
därvid få förutsättas, säger kollegium, att det föreslagna nya organet icke får
ansvar för hithörande mera allmänna avvägningsproblem. Nämnden för internationella
expert- och stipendieärenden noterar i sitt yttrande att de sakkunniga
synes förutsätta, att den svenska biståndspolitiken skall fastställas
av det nya organets styrelse. Nämnden anser det dock uppenbart, att de frågor,
som är av politisk och av för hela verksamheten central betydelse, exempelvis
anslagstrågor, fördelningen mellan olika biståndsvägar och verksamhetens
inriktning i stort, måste avgöras inom politiskt ansvariga instanser,
alltså av regering och riksdag. Styrelsens funktion måste vara att utarbeta
förslag och långtidsplaner, på vilka politiska beslut kan grundas. Vid fullföljandet
av statsmakternas beslut bör det nya organet emellertid ges en
hög grad av självständighet. Det är väsentligt att det åtnjuter hög auktoritet.
Bl. a. med hänsyn till kontakter med internationella organisationer och
enskilda länder bör det vara särskilt angeläget, att det nya organet får en
ställning jämförbar med de centrala ämbetsverkens och då närmast med de
verk, vilka har en representativ styrelse (t. ex. arbetsmarknadsstyrelsen).
13
Kungl. Maj.ts proposition nr 174 år 1961
Även om utredningen icke tagit ställning till det nya organets status, anser
riksrukenskapsverket, att skäl talar för — särskilt organisationen av organets
ledning — att det ges en mera fristående ställning i likhet med exempelvis
Svenska institutet. Av samma uppfattning är Sveriges akademikers centralorganisation.
Frågan om upplösning av vissa institutioner ochöverförandet
av deras arbetsuppgifter på det nya organet diskuteras
framför allt av de i första hand berörda. Centralkommittén för svenskt
tekniskt bistånd framhåller, att kommitténs upplösning stadgeenligt skall
godkännas av två tredjedelar av de anslutna organisationerna, då kommittén
är ett på frivillighetens grund skapat organ. I händelse av en upplösning av
kommittén skall de av kommitténs tillgångar, som utgöres av insamlingsmedel,
tillfalla »annan organisation med internationell hjälpverksamhet som
syftemål». Det torde emellertid kunna förutsättas, menar Centralkommittén,
att dess medel kommer att överföras till det nyinrättade organet i händelse
utredningens förslag genomföres. Aämnden för internationella expert-
och stipendieärenden fruktar att den nya organisationens styrelse endast
summariskt skulle kunna behandla åtskilliga av de många spörsmål,
som utredningen tillagt den, icke minst genom överförandet till styrelsen av
arbetsuppgifter från andra organ, som i likhet med nämnden även kan ha
åligganden, som icke direkt kan eller bör inpassas i den nya organisationens
arbete. För att den skall kunna motsvara alla anspråk, som ställes på den,
tillstyrkes inrättandet av det råd, som de sakkunniga föreslagit, och förordas
att rådet i sig får innefatta de organ, vilka föreslås bli avskaffade.
Svenska UNICEF-kommittén erinrar om att kommittén bland sina arbetsuppgifter
har att övervaka och i sista hand ansvara för UNICEF:s hälsningskort
samt att för UNICEF:s räkning mottaga frivilliga penninggåvor. Kommittén
skall även sprida upplysning om den internationella organisationens
verksamhet. Med tanke på de mycket betydande arbetsuppgifter, som skall
åvila det föreslagna organet, synes det UNICEF-kommittén osannolikt, att
det skall i alla avseenden kunna ersätta UNICEF-kommittén. Kommittén föreslår
därför att kommittén upplöses men får återuppstå som en särskild,
inom det nya organets råd inrättad nämnd med befogenheter att självständigt
handlägga upplysnings- och kortförsäljningsärenden. I frågor rörande
Sveriges ståndpunktstaganden till UNICEF:s biståndspolitik skulle nämnden
tjänstgöra som ett rådgivande organ. Några invändningar mot ett överförande
till den nya organisationen av Svenska institutets avdelning för tekniskt
bistånd har inte framförts.
FA O-kommittén framhåller att FAO:s och därmed också FAO-kommitténs
verksamhet omspänner en mångfald frågor, varav endast en del kan
rubriceras som biståndsfrågor i egentlig mening. Det nya organets föreslagna
representation vid fackorganens möten bör därför bedömas i varje
särskilt fall mot bakgrunden av den samlade arhetsvolymen, vilket i vissa
fall bör leda till att den »ordinarie» delegationen även får till uppgift att
bevaka biståndsfrågorna. Nämnden för internationella hälsovårdsärenden
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 174 år 1961
framhåller, att chefstjänstemannens deltagande vid internationella konferenser
inte bör inkräkta på ordinarie svensk representation; generalsekreteraren
bör i stället kunna ingå i den svenska delegationen i sin egen egenskap.
Vad gäller det nya organets befattning med frågor om stipendiatmottagning
har det stora flertalet remissorgan tillstyrkt de sakkunnigas
förslag eller lämnat det utan erinran. I några remissyttranden framföres
dock avvikande eller kompletterande synpunkter. Svenska institutet behandlar
hithörande problem tämligen utförligt. Hittillsvarande erfarenheter
pekar på, menar institutet, att en person knappast kan framträda som
sakkunnig både på rekryterings- och stipendiatfrågor. Om verksamheten
växer, blir det nödvändigt med dubbel representation, och då torde det vara
relativt likgiltigt om personen och sakkunskapen finns hos en annan organisation.
Kontakterna kan ske nästan lika lätt mellan två avdelningar inom samma
organisation (det föreslagna nya organet) som mellan två olika organisationer.
Kontakterna med mottagande svenska företag och organisationer, i
vad gäller den praktiska handläggningen av stipendiatfrågor, utplacering, inkvartering
och allmänt omhändertagande av stipendiater, bör vara samlad
på en hand. Det måste, enligt institutets mening, vara en avgjord fördel om
t. ex. ett ofta anlitat industriföretag eller en forskningsinstitution slipper
hålla kontakt med olika organ beroende på gästernas ursprung — om det
gäller stipendiater från Svenska institutet eller stipendiater från det nya
organet. Eu centralisering skulle göra det möjligt att bättre utnyttja erfarenheter
och personkontakter och även göra det lättare att få till stånd gemensamma
kollektiva arrangemang för kurser eller andra former av omhändertagande.
Vad stipendiaterna beträffar har Svenska institutets allmänna
avdelning visserligen övervägande stipendiater från de utvecklade länderna
men även från Indien, Japan, Chile, Argentina, etc. Det kan måhända även
vara oriktigt och tekniskt olämpligt att låta stipendiater från de underutvecklade
länderna, de s. k. u-länderna, handhas av en annan organisation
än övriga studenter och att låta uppdelningen av studenterna baseras på
stipendiekällan. För att eliminera risken för en oavsiktlig diskriminering av
stipendiaterna från u-länderna föreslår institutet att personal ej beräknas
i det nya organet för stipendieverksamhet utan att denna uppgift anförtros
åt institutet genom ett uppdragsförfarande och att de närmare formerna göres
till föremål för särskilda överväganden. Samma synpunkter torde även gälla
kursverksamheten i Sverige, där institutet likaledes på uppdrag av det nya
organet kunde handha vissa arbetsuppgifter.
Starka skäl talar enligt svenska UNESCO-rådet för att all stipendiatmottagning
och hithörande frågor centraliseras till Svenska institutet. Om man
följde de sakkunnigas förslag, skulle vi i vårt land få två kategorier av stipendiater,
nämligen u-landsstipendiater, som togs om band av det nya
organet, och andra stipendiater, som togs emot av institutet. Den förstnämnda
kategorin skulle lätt kunna komma att betraktas såsom varande av lägre
dignitet. Även praktiska skäl, den kurativa verksamheten samt kontakten
med stipendiatmottagarna, talar för att verksamheten centraliseras till ett
15
Kungl. Maj:ts proposition nr IVr år 1961
och samma organ, nämligen till Svenska institutet, som redan har lång erfarenhet
av detta slag av arbete. Samma förslag baserad på liknande argumentation
framföres av Sveriges förenade studentkårer.
En mindre deciderad hållning intar Centralkommittén för svenskt tekniskt
bistånd, som anser det svårt att, innan en lokalgemenskap åstadkommits
och de nya arbetsformerna hunnit prövas, ta ställning till frågan om en
lämplig arbetsfördelning mellan det nya organet och Svenska institutet,
i synnerhet i vad avser stipendiatmottagning. Det nya organet bör dock kunna
räkna på institutets medverkan vid omhändertagande av stipendiater i
den utsträckning som befinnes lämpligt, varvid förutsättes att institutets
resurser förstärkes på ett sådant sätt att det kan åtaga sig sådana utvidgade
uppgifter. Det står emellertid klart, att vissa kategorier av stipendiater —
främst de som fått sin grundläggande utbildning vid något av de bilaterala
fältprojekten — har så stark anknytning till det biståndsadministrerande organet
i Sverige att deras omhändertagande till alla delar bör åvila detsamma.
Skolöverstgrelsen, som räknar med att denna del av utvecklingshjälpens
verksamhet ytterligare övervägs i kommande delbetänkande, ser uppbyggnaden
av en väsentligt utökad kurativ verksamhet för stipendiaterna som
ett ytterst angeläget åtagande, varför dessa frågor bör åvila det nya organets
såväl råd som sekretariat. Delegationen för det internationella socialpolitiska
samarbetet och svenska FAO-kommittén har intet att invända mot de
sakkunnigas förslag att mottagningen av de stipendiater, som ILO önskar
placera i Sverige, respektive handläggningen av expert- och stipendiatfrågorna
inom FAO:s område överflyttas till det nya organet. Däremot finner
nämnden för internationella hälsovårdsärenden förslaget rörande stipendiatmottagningen
och expertrekrytexången föga realistiskt. Ett stort antal
stipendiater inom nämndens intresseområde studerar t. ex. sjuk- och hälsovårdsorganisation
och det är olämpligt att nämnden har hand om studier
vid sjukhus medan det nya organet skulle leda studierna, som rör sjukhusens
huvudmän. Ett stort antal stipendiater är varken läkare eller sjuksköterskor
utan t. ex. administratörer, apotekare, laboratoriepersonal etc. Även
dessas verksamhetsområde faller helt inom den allmänna hälso- och sjukvården
och det vore enligt nämndens mening föga ändamålsenligt, att placeringen
av dessa grupper ej handlades av nämnden. Sverige besökes ofta av
grupper på två ä tre personer, t. ex. en läkare och en administratör för att
studera hälso- och sjukvårdsadministration eller en läkare, en sjuksköterska
och en administratör för att studera förebyggande mödra- och barnavård.
Det vore enligt nämndens mening orealistiskt, att sådana studieprogram
ej utformas av nämnden för teamets samtliga deltagare.
I detta sammanhang kan även nämnas alt Sveriges riksbank i sitt yttrande
konstaterar, att några ändringar i de svenska förbindelserna med
de internationella institutioner, för vilka banken är svenskt kontaktorgan
(d. v. s. IMF och IBRD med IFC och IDA), inte föreslås. Dessa förbindelser,
anser banken, synes fungera tillfredsställande i nuvarande form.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 17i år 1961
Organisatorisk uppbyggnad
Utredningen
Svenska utvecklingshjälpen föreslås ha tre olika instanser: en styrelse,
ett sekretariat och ett råd.
Styrelsen, som skall leda verksamheten, bör vara en arbetande styrelse,
som representerar ett personligt kunnande om och erfarenhet av de
underutvecklade ländernas och utvecklingshjälpens problem. Den bör utgöras
av förslagsvis tio personer, av vilka hälften bör komma från den statliga
sektorn och hälften från den privata. Bland de fem förstnämnda hör
finnas representanter för utrikes-, finans- och handelsdepartementen eller
andra personer som motsvarar denna expertis. De fem andra styrelseledamöterna
bör representera den typ av sakkunskap som man bör finna inom
1) missionen, 2) näringslivet, 3) kooperationen, 4) de fackliga organisationerna
och 5) de humanitära hjälporganen. Samtliga ledamöter utses av
Kungl. Maj :t. Om suppleanter eller ställföreträdare erfordras, bör dessa vara
närvarande endast vid ordinarie styrelseledamots frånvaro. Ordföranden
kan eventuellt vara identisk med organets chefstjänsteman, generalsekreteraren,
men om så inte är fallet bör han uppbära ett arvode av sådan storlek
att han kan ägna avsevärd tid åt sitt uppdrag. Styrelsen bör sammanträda
ungefär en gång i månaden.
Chef för sekretariatet skall generalsekreteraren vara. Han skall
förestå hela Svenska utvecklingshjälpen. Han bör följaktligen vara en toppkraft,
som tack vare kunnande, erfarenhet och omdöme har förmåga att vinna
nödvändigt förtroende både inom och utom landet. Eftersom man kan
utgå från att han under en stor del av året vistas på resor har utredningen
diskuterat möjligheten av att han skulle ha en permanent ersättare, en biträdande
generalsekreterare. Då kommunikations- och befälsförhållandena
genom ett sådant arrangemang skulle kunna kompliceras, avrådes emellertid
från en sådan lösning. Generalsekreteraren bör i stället under sin frånvaro
kunna ersättas av en av de två cheferna för planerings- respektive expertrekryteringssektionerna.
Sekretariatet föreslås i övrigt bestå av en planerings- och hudgeteringssektion,
en expertrekryteringssektion och en stipendiatsektion samt en pressombudsman.
Den förstnämnda sektionen skall utgöra ett centralt informations-, planerings-
och utredningsorgan i alla frågor som rör utvecklingshjälpen. Den
skall vidare handlägga den löpande förvaltningen av fältprojekten samt ombesörja
budgetbehandling, petitaskrivning, ekonomiska kalkyler samt ha
överinseende över den kamerala förvaltningen. Sektionen skall alltså ha en
central ställning, ägna sig åt principfrågor och stå i intim kontakt med myndigheter
och systerorganisationer i andra länder, framför allt de nordiska.
På sektionen bör finnas, förutom dess chef, en ekonom av facket, som kan
Kungl. Maj.ts proposition nr 774 år 7.967
17
tjänstgöra som ekonomichef och därvid svara för den ekonomiska sidan av
utvecklingshjälpens administration, såväl centralt i Stockholm som ute på
fältet. Det kamerala rutinarbetet skulle emellertid, enligt utredningens förslag,
åvila Svenska institutet.
Expertrekryteringssektionen kommer i det dagliga arbetet att mer än de
övriga sektionerna hålla kontakt med FN:s multilaterala verksamhet. Sektionens
chef bör därför få uppträda på Svenska utvecklingshjälpens vägnar
i olika internationella sammanhang. Arbetet på stipendiatsektionen bör i stor
utsträckning ägnas den kurativa sidan av stipendiatmottagningen. Det gäller
att personligen ta hand om stipendiaterna, möta dem, hjälpa dem med inköp
och bistå dem med praktiska och personliga angelägenheter. Vidare skall
sektionen ha till uppgift att utarbeta program för stipendiaterna och att, i
samråd med andra berörda organ, anordna kurser.
Pressombudsmannen skall ha till uppgift att sprida kännedom i Sverige om
de svenska insatserna, att skapa goodwill för verksamheten, att svara på
allmänhetens frågor, att hålla kontakt med pressen, att eventuellt utge
publikationer o. s. v. För arbetet erfordras en professionell pressombudsman,
som givetvis skall utrustas med erforderlig skrivhjälp, men det torde
inte för närvarande vara nödvändigt att anställa mer än en person.
Det nya organet måste vara en mycket elastisk organisation, som kan
utvidgas i ena riktningen och inskränkas i den andra beroende på det
svenska hjälpprogrammets omfattning och inriktning. I utredningen har
därför endast skissartat antytts personalens numerär. Vidare anför de sakkunniga
att organet icke bör vara en arbetsplats, där sekreterarpersonalen
stannar till pensionsåldern, och inte heller en institution för grundläggande
personalutbildning. Organet bör beredas möjlighet att från staten och näringslivet
engagera personer, som för kortare tid, t. ex. 2 å 3 år, lämnar sina reguljära
befattningar för att därefter återvända till dessa. Endast en liten
grupp av tjänstemännen skulle — utöver kanslipersonalen — vara fast engagerad.
Lönesättningen bör för flertalet tjänstemän vara personlig.
De sakkunniga har utgått från att det nya organets sekretariat skall placeras
i det tilltänkta Sverige-huset vid Kungsträdgården i Stockholm.
Då Svenska utvecklingshjälpen skall ha löpande kontakt med en rad
myndigheter, vetenskapliga och utbildningsinstitutioner, fackliga och ideella
organisationer etc., förutses inrättandet av ett råd, som bl. a. skall
ersätta den nuvarande Centralkommittén för svenskt tekniskt bistånd. I
rådet tänkes ingå representanter för alla de organisationer, som för närvarande
ingår i Centralkommittén, varjämte rådet självt eller Kungl. Maj:t
kan utse ytterligare medlemmar, t. ex. ledamöter i UNESCO-rådet, FAOkommittén
o. dyl. Något definitivt antal rådsledamöter anges inte, men de
sakkunniga synes räkna med minimum femtio. Rådet skall ha eu allmän
konsultativ funktion och tjänstgöra som förbindelseorgan mellan Svenska
utvecklingshjälpen och den allmänna opinionen.
För all aktivisera rådsmedlemmarna bör rådet inom sig utse mindre arbetsgrupper
eller delegationer med uppgift att bistå sekretariatet. Tjänsle2
liihany till riksdagens protokoll 19GI. 1 samt. Nr 174
18
Kungl. Maj:ts proposition nr lik år 1961
män i sekretariatet bör således vara sekreterare i dessa arbetsgrupper. Som
exempel på arbetsuppgifter för dylika grupper nämner de sakkunniga en
arbetsgrupp för kurativa frågor i samband med stipendiatmottagningen, en
arbetsgrupp för stipendiatplacering, en arbetsgrupp för rekryteringsfrågor
samt en finanskommitté. Den sistnämnda skall ha till uppgift att lämna råd
om och samtycke till användningen av insamlade — alltså icke ur statsbudgeten
utgående —- medel.
Remissyttrandena
Beträffande det nya organets styrelse har delade meningar yppats i
fråga om styrelsens storlek och sammansättning, sättet att utse styrelseledamöter
samt generalsekreterarens ställning i styrelsen.
Landsorganisationen i Sverige anser att det kan diskuteras om inte styrelsen
borde kunna begränsas till att omfatta ett mindre antal ledamöter än
tio. Landsorganisationen har intet att erinra mot den föreslagna sammansättningen
beträffande den del, som förutsättes komma från den privata
sektorn, men ifrågasätter nödvändigheten av en så omfattande departementsrepresentation.
Samordningen mellan departementen borde kunna komma
till stånd på annat sätt än via det föreslagna organets styrelse. Den statliga
sektorns representation skulle därmed kunna minskas till två å tre
personer. Kooperativa förbundet vill för sin del föreslå att styrelsen begränsas
till sju personer, av vilka tre utses inom statsförvaltningen. Förbundet
understryker att det primära vid utväljandet av styrelseledamöter måste
vara vederbörandes personliga kvalifikationer och icke vilken eller vilka
organisationer han eller hon företräder. Enligt Sveriges lantbruksförbunds
uppfattning är det önskvärt att styrelsens sammansättning inte fastlåses
genom alltför strikta regler. Förbundet finner det naturligt, att utrikesdepartementet
är representerat i styrelsen men anser att övriga ledamöter bör
kunna utses relativt fritt. Centralkommittén för svenskt tekniskt bistånd är
inne på samma tanke och föreslår att styrelsen skall bestå av lägst sju och
högst elva ledamöter, vilka skall vara särskilt förtrogna med verksamhet av
förevarande slag.
Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges allmänna exportförening och
Sveriges industriförbund framhåller i sitt gemensamma yttrande, att det
synes otillräckligt med endast en representant för näringslivet i organets
styrelse, och de pekar på näringslivets mycket betydelsefulla roll för det
ekonomiska framåtskridandet i de underutvecklade länderna. De tre organisationerna
erinrar om de redan nu livliga kommersiella förbindelserna med
dessa länder: varuutbytet, de direkta investeringarna samt konsult- och
entreprenadverksamheten. Från näringslivet rekryteras majoriteten av experterna,
och huvuddelen av stipendiaterna bereds tillfälle till studier inom
näringslivet. En väsentlig effektivisering av biståndsverksamheten kan uppnås
genom ett bättre utnyttjande av näringslivets erfarenheter och genom en
samordning av det officiella biståndet med näringslivets kommersiella insatser.
Med hänsyn till att det uppenbarligen måste finnas ett nära samspel
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 174 år 1961
mellan det nya organet och näringslivet föreslår de tre organisationerna, att
näringslivet erhåller minst två representanter i styrelsen. De intressen, som
därvid främst bör tillgodoses, är exportindustrin, entreprenad- och konsultföretagen
samt affärsbankerna. Då styrelsen av arbetstekniska skäl icke
bör bestå av alltför många ledamöter, anser organisationerna att en utökning
av antalet näringslivsrepresentanter bör ernås genom en motsvarande
minskning av den statliga representationen. De tre organisationerna anser
vidare —- och uttalar därvid samma mening som delegationen för humanitärt
bistånd —■ att styrelsesuppleanter skall utses och att dessa bör ges rätt att
-—- i motsats till vad de sakkunniga föreslår — deltaga i styrelsens sammanträden,
även om ordinarie styrelseledamot är närvarande. Härigenom skapas
ökade garantier för kontinuitet och tillika större möjligheter för olika grupper
inom näringslivet att bli företrädda i styrelsen. Svenska institutet och
Sveriges grossistförbund jämte flertalet av handelskamrarna i riket anser
likaså, med hänsyn till att näringslivet är en av huvudkällorna för rekrytering
och placering av experter och stipendiater, att det är viktigt att dess
representation i styrelsen förstärkes med minst ännu en företrädare utöver
vad de sakkunniga föreslagit. Grossistförbundet har i andra hand pekat på
möjligheten att medge styrelsesuppleanterna rätt att ständigt deltaga i sammanträdena,
oavsett ordinarie ledamots närvaro. Överstyrelsen för yrkesutbildning
liksom svenska UNESCO-rådet pekar på nödvändigheten av att i
styrelsen ingår en representant med särskilda insikter i undervisningsoch
utbildningsfrågor. Sveriges akademikers centralorganisation framhåller
betydelsen av att styrelsen har god och bred anknytning till organisationsvärlden.
Beträffande sättet att utse ledamöter i styrelsen uttalar Sveriges förenade
studentkårer att de fem ledamöter, som skall representera den statliga sektorn,
visserligen bör utses av Kungl. Maj:t, men att de övriga fem bör utses
av det råd som enligt förslaget skall inrättas. Vid detta val skall rådet icke
vara bundet av att någon viss typ av organisation a priori måste vara representerad.
I spetsen för styrelsen bör enligt Sveriges förenade studentkårer stå en
ordförande, tillsatt av Kungl. Maj :t. Det föreslagna organets chefstjänsteman,
generalsekreteraren, bör därvid icke vara identisk med ordföranden
utan närmast ha den ställning i förhållande till styrelsen, som ett aktiebolags
verkställande direktör har till sin styrelse. Motsatt uppfattning, d. v. s.
uppfattningen att generalsekreteraren tillika bör vara styrelsens ordförande,
hävdas av några remissinstanser, vilka finner det angeläget att chefstjänstemannen
ges en både utåt och inåt stark ställning. Den uppfattningen har
således framförts av svenska UNESCO-rådet och nämnden för internationella
expert- och stipendieärenden. Därjämte har Centralkommittén för svenskt
tekniskt bistånd anfört, alt generalsekreteraren bör vara medlem i styrelsen,
men kommittén tar inte ställning till frågan om vilken funktion denne
därvid bör ha.
2f liihang till riksdagens protokoll 1061. 1 samt. Nr 174
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 174 år 1961
Då det gäller sekretariatets storlek och organisation har
remissinstanserna anfört kritiska eller avvikande synpunkter i följande hänseenden.
Sveriges förenade studentkårer finner det olämpligt att generalsekreteraren,
som under stor del av året kan beräknas vara frånvarande från sekretariatet,
under denna frånvaro ersättes av en sektionschef, som därigenom
måste splittra sig på två tjänster. SFS förordar i stället att en post som biträdande
generalsekreterare inrättas för att avlasta generalsekreteraren vissa
arbetsuppgifter samt för att bibehålla en god kontinuitet i ledningen. Enahanda
förslag framföres även av Kooperativa förbundet, Sveriges akademikers
centralorganisation, Centralkommittén för svenskt tekniskt bistånd,
nämnden för internationella expert- och stipendieärenden, nämnden för
internationella hälsovårdsärenden, Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare
samt Svenska institutet. Sistnämnda remissinstans har, utöver
de anförda, ytterligare ett skäl för att föreslå inrättande av en tjänst som biträdande
generalsekreterare. Institutet understryker nämligen vikten av att
den gemensamma organisationen icke utformas så, att de multilaterala biståndsfrågorna
tränges åt sidan av de ofta mera brådskande och näraliggande
problem som är förknippade med bilaterala insatser. För att de multilaterala
frågorna skall kunna bli tillräckligt bevakade bör den biträdande
generalsekreteraren få den multilaterala verksamheten till huvudsakligt arbetsfält.
Sekretariatets storlek har givit anledning till kommentarer från Landsorganisationen
i Sverige, som kritiserar att de sakkunniga i sin skiss av den
föreslagna organisationen underdimensionerat denna och beräknat den efter
en relativt begränsad biståndsverksamhet av endast obetydligt större omfattning
än vad som för närvarande gäller. Redan från början borde organisationen
behöva utrustas med tillräckliga personella resurser för att kunna
fylla sina inom en snar framtid snabbt växande uppgifter. Beträffande organisationen
och omfattningen av sekretariatet förutsätter svenska VNESCOrådet,
att beräkningarna är uppgjorda på grundval av aktuella förhållanden
och icke är att betrakta som bindande när det gäller att tillgodose framtida
behov. Även nämnden för internationella expert- och stipendieärenden,
Kooperativa förbundet och Sveriges förenade studentkårer anser av samma
skäl att den föreslagna sekretariatsorganisationen är otillräcklig.
Inrättandet inom det nya organet av en särskild planerings- och budgeteringssektion
vill Centralkommittén för svenskt tekniskt bistånd bestämt
förorda. Det kan dock ifrågasättas, huruvida inte den ekonomiska och personella
ramen för sektionen har tilltagits alltför snäv. Centralkommittén
anser, att de arbetsuppgifter, som skall åvila sektionen, är av den storleksordningen
att två särskilda avdelningar bör inrättas, nämligen en för planering
och en för förvaltning. Den senare skulle innefatta löpande ekonomisk
administration av fältprojekt i gång, budgetarbete, inköpsverksamhet
och personaladministration. Erfarenheterna hittills har visat att den sortens
arbetsuppgifter, icke minst med hänsyn till de stora avstånden mellan
Kungl. Maj:ts proposition nr 174 år 1961
21
fältprojekten och basen i Sverige, har en sådan omfattning, att föga tid
lämnas övrig för planerings- och utredningsarbete. Sveriges förenade studentkårer
understryker att den största bristen i vår nuvarande biståndsverksamhet
är att en enhetlig och långsiktig planering saknas. Denna sida
av det nya organets arbete måste ändå betraktas som den centrala. Därför
måste tillräckligt med personal tillföras planeringssektionen. Vidare torde
det vara lämpligt att dela upp denna sektion på två eller eventuellt tre: en
för planerande och utredande uppgifter, en för administrationen av pågående
bilaterala projekt samt en för ekonomiska och kamerala angelägenheter.
Sistnämnda verksamhet, det kamerala arbetet, har de sakkunniga föreslagit
skall utföras av Svenska institutet. Svenska institutet anför härom
att det är mycket som talar för den av de sakkunniga föreslagna lösningen.
Frågan är dock om det i längden är görligt att låta institutet handha de kamerala
funktionerna. Verksamheten blir synnerligen omfattande och även
av delvis olika natur, varför svårigheter för samordning kan uppstå. Förslaget
har många tekniska fördelar och institutet vill för sin del inte motsätta
sig en sådan lösning men förbehåller sig i så fall att återkomma till en
närmare beräkning av kostnaderna härför. Också riksräkenskapsvcrket ansluter
sig till de sakkunnigas förslag, men anger som en alternativ lösning,
därest såväl institutet som det nya organet förlägges till det s. k. Sverigehuset,
att den för Sverige-huset planerade gemensamma kamerala organisationen
knytes till det nya organet och därvid närmast till den föreslagna
planerings- och budgeteringssektionen. Övriga remissorgan som uttalat sig
i frågan har tagit avstånd från de sakkunnigas förslag och finner att lämpligheten
därav kan starkt ifrågasättas. En dylik uppfattning har sålunda
hävdats av Kooperativa förbundet, Centralkommittén för svenskt tekniskt
bistånd, Sveriges akademikers centralorganisation och Sveriges förenade
studentkårer.
En kraftig upprustning av informations- och dokumentationstjänsten är
en oundgänglig förutsättning för en effektivt arbetande planerings- och budgeteringssektion,
anser Centralkommittén för svensk tekniskt bistånd, som
finner att möjligheten till samarbete med framför allt Utrikespolitiska institutet
och Svenska FN-förbundet bör beaktas; en lokalgemenskap med dessa
båda institutioner bör därför på längre sikt eftersträvas. Kommittén förordar
vidare, att en särskild tjänst inrättas, vars innehavare såsom heltidsuppgift
skulle anförtros ansvaret att få till stånd en kontinuerlig kontakt
med samtliga svenska insatser inom det tekniska biståndets område. Svenska
FN-förbundet framhåller att en enda person, pressombudsmannen, knappast
kan sköta alla de med tjänsten förenade arbetsuppgifterna. Otillräckligheten
kommer att bli än mer kännbar då det svenska biståndet i en nära
tramtid ökas väsentligt. Delegationen för humanitärt bistånd uppehåller sig
utförligt vid upplysningsverksamhetens många uppgifter och finner det
nödvändigt att pressombudsmannen ersättes av en informations- och dokumentationssektion.
Alla svenskar som ägnar sig åt hjälparbete utomlands
behöver ha tillgång till en dokumentationscentral, som kan ge fakta om
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 174 år 1961
respektive u-länder och om påbörjade, avslutade och planlagda projekt i
dessa. Till informationstjänsten hör periodiska meddelanden om vad som
händer på hjälpverksamhetens område, att distribueras till organisationerna,
och fortlöpande upplysningsmaterial för studie- och bildningsverksamheten.
Informationen måste alltså utbyggas till en självständig sektion av
samma storlek som expertrekryterings-, respektive stipendiatsektionerna,
anser delegationen. Från Svenska journalistförbundet har ingått en skrivelse
med synpunkter på informationsverksamheten vid det föreslagna administrationsorganet
i allmänhet och på pressombudsmannaskap i offentlig
förvaltning i synnerhet. Utan att i nuvarande läge ta ställning till frågan om
personalstyrkan för de arbetsuppgifter, som en kvalificerad upplysningstjänst
om u-landsfrågorna omfattar, påpekar journalistförbundet att det
måste bli mycket svårt att rekrytera pressombudsmannabefattningen med
en tillräckligt kvalificerad person — han måste vara »en sällsynt företeelse».
Särskilt trycker förbundet på kravet att pressombudsmannen måste ha auktoritet
gentemot de egna uppdragsgivarna och vara den »sluss» som förmedlar
direktkontakter mellan administrationsorganet och tidningspressen i båda
riktningarna. Förslaget att i stället för en pressombudsman inrätta en upplysningssektion
framföres även av Kooperativa förbundet och nämnden för
internationella expert- och stipendieärenden. Också från Svenska institutet
anföres liknande synpunkter.
De sakkunnigas förslag att den vid sekretariatet anställda personalen huvudsakligast
skulle utgöras av korttidsanställda tjänstemän, som på två å
tre år »utlånades» från myndigheter eller näringslivet, har kritiserats skarpt
av flertalet remissorgan. Endast statens lönenämnd har inte motsatt sig arvodesformen
såsom anställningsform för personalen, ehuru den tillägger,
att anställningsförhållandena bör tagas upp till bedömning på nytt, när det
nya organet vunnit stadga. Svenska missionsrådet har framhållit att missionärer
med specialutbildning och erfarenheter från arbetet i u-länderna
hör kunna komma i fråga för korttidsanställning vid det nya organet.
Enligt Landsorganisationen i Sverige, som utgår från att man för åtskilliga
år framöver har anledning att räkna med kraftigt ökade biståndsinsatser,
behöver den nya organisationen utrustas med tillräckliga personella
resurser för att kunna fylla sina uppgifter. Det betyder bl. a. att man skall
ha tillgång till en erfaren stab av tjänstemän så att kontinuiteten kan upprätthållas.
Landsorganisationen kan därför inte ansluta sig till de sakkunT
nigas synpunkter om en rörlig och i stor utsträckning korttidsanställd
tjänstemannastab, utan anser det nödvändigt med en större kvot av fast anställda.
Sveriges förenade studentkårer kan inte ansluta sig till uppfattningen
att personalen skall vara korttidsanställd. Inget organ kan i längden
fungera med hjälp av tillfälliga anställningar utan mycket stort men
för verksamheten, speciellt som man tänker sig att personalen i stor utsträckning
skall hämtas från andra offentliga myndigheter.
Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges allmänna exportförening och
Sveriges industriförbund ställer sig tveksamma till förslaget om korttids
-
23
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 i år 1961
anställningar, även om de delar utredningens mening, att man bör undvika
all onödig byråkrati. Alltför korta anställningstider kan leda till att kontinuiteten
i arbetet blir lidande. Det blir i många fall svårt att rekrytera
verkligt kvalificerade personer på så kort tid som två år. Organisationerna
föreslår därför, att man tillämpar en hög grad av rörlighet i fråga om anställningsperiodernas
längd.
Frågan om personalens anställningsvillkor bör ytterligare övervägas, skriver
nämnden för internationella expert- och stipendieärenden, som anser
att det icke utan vidare torde kunna förutsättas att andra myndigheter är
villiga att låna ut kvalificerade tjänstemän. Det nya organets sekretariat
bör förses med en kärna av fast anställd personal på alla nivåer. Central kommittén
för svenskt tekniskt bistånd, Sveriges akademikers centralorganisation,
Sveriges grossistförbund, Sveriges lantbruksförbund och nämnden för
internationella hälsovårdsärenden tar också direkt avstånd från de sakkunnigas
förslag i detta sammanhang. Tjänstemännens centralorganisation och
Svenska institutet kan visserligen inse att vissa fördelar vore att vinna genom
det föreslagna anställningsförfarandet och uttalar förhoppningen att
myndigheter och organ skall aktivt stödja det nya organet i personalhänseende
men anser att kontinuiteten i arbetet och tjänstemännens krav på anställningstrygghet
kräver fasta tjänster också på de högre posterna. Svenska
institutet erinrar därjämte om den personal, som nu finns anställd på institutets
avdelning för tekniskt bistånd och vars rättmätiga intressen måste
tillgodoses.
Inrättandet av ett råd med föreslagen sammansättning och omfattning
tillstyrkes allmänt av remissinstanserna. Sveriges lantbruksförbund finner
det angeläget, att det internationella biståndet förankras i en bred folkopinion
och anser det därför naturligt att rådet i främsta rummet utformas till
en bred representation för det nuvarande Organisations-Sverige. Svenska
UNESCO-rådet och Sveriges akademikers centralorganisation ansluter sig
till de sakkunnigas förslag om inrättande av ett råd med dess föreslagna
förankring och funktioner samt anför att man vid personvalet bör beakta
att ledamöterna inte bara skall kunna ställa sin tid till förfogande för ett
eller två sammanträden per år utan att de också skall kunna aktivt bistå
styrelsen och sekretariatet. Vad beträffar kommittéer och arbetsgrupper inom
rådet föreslår UNESCO-rådet, att det bör ankomma på styrelsen att sedermera
bedöma behovet och sammansättningen av dessa. Sistnämnda uppfattning
hyser även nämnden för internationella expert- och stipendieärenden,
som bland viktiga arbetsområden för sådana underorgan nämner den
multilaterala tekniska biståndsverksamheten, UNICEF-frågorna samt upplysningsverksamheten.
Kooperativa förbundet finner det angeläget att organisationer
och institutioner, som är engagerade i biståndsverksamhet och
som har opinionsbildande betydelse, är företrädda i det nya organets råd.
I speciella arbetsgrupper eller kommittéer inom rådet bör samtliga eller flertalet
ledamöter sättas i tillfälle att aktivt engagera sig i arbetet. Rådet bör,
enligt förbundets mening, i första hand bygga på de olika kontaktorgan
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 17b år 1961
som nu finns med FN och dess tio fackorgan. Härtill bör ingå företrädare
för de slora humanitära hjälporganisationerna m. fl. Ett så sammansatt
råd skulle direkt bygga på det intresse som finns och kommit till praktiskt
uttryck både i form av officiella och frivilliga insatser för de underutvecklade
länderna. Rådet skulle bli ett naturligt forum för kontakter mellan de
olika organisationerna och för en samordning av deras insatser, där en sådan
samordning är önskvärd.
Vissa med rådet förknippade frågor har föranlett kommentarer som här
torde redovisas.
Landsorganisationen i Sverige, som finner det motiverat, att rådet med
hänsyn till sin omfattning får fungera i form av arbetsgrupper eller kommittéer,
anser det inte möjligt eller önskvärt att sådana kommittéer i samråd
med styrelsen skulle kunna få någon beslutanderätt över användningen
av insamlade medel. Centralkommittén för svenskt tekniskt bistånd däremot
anser att de nämnder, som det kan finnas anledning att tillskapa inom rådet,
bör utrustas inte bara med konsultativa utan även beslutande befogenheter.
Kommittén uttalar sig emellertid icke närmare om vilka befogenheter
dessa nämnder skulle ha.
Ekonomiska beräkningar
Utredningen
Arvodena för samtliga chefsbefattningar bör upptagas till sådana belopp,
att det nya organet får möjlighet att på dessa poster locka till sig verkligt
kvalificerade personer. De totala lönekostnaderna påverkas alltså av att en
relativt stor del av personalen beräknas bli anställd på begränsad tid. För
generalsekreteraren har föreslagits ett arvode om 56 000 kronor, motsvarande
lönegraden B 6, d. v. s. samma lön som tillkommer flertalet generaldirektörer.
Cheferna för de två största sektionerna, planerings- och expertrekryteringssektionerna,
föreslås erhålla arvode, motsvarande byråchefslönen i de
centrala ämbetsverken, eller cirka 43 000 kronor. Arvodet till den föreslagna
pressombudsmannen har angivits till 35 000 kronor per år. I övrigt har föreslagits
en personlig lönesättning utom för biträdespersonalen, som tänkts
i huvudsak följa bestämmelserna för statsanställd personal i motsvarande
befattningar. Inom sekretariatet bör vidare finnas praktikanter och volontärer.
De totala avlöningskostnaderna uppskattas av utredningen till
780 000 kronor per år, vartill kommer förslagsvis 78 000 kronor i pensionskostnader
och cirka 10 000 kronor i sjukvårdsförmåner etc. Omkostnaderna
har beräknats till 310 000 kronor, varav den största posten, 100 000
kronor, har avsatts för resor. För inköp av inventarier har såsom en engångsutgift
inräknats 50 000 kronor och som en indikation på hyreskostnaderna
likaså 50 000 kronor. För övriga omkostnader har således beräknats
110 000 kronor. I allt har de sakkunniga uppskattat årskostnaderna
till (780 000 -f 78 000 -f 10 000 + 310 000 ==) 1 178 000 kronor.
Kungl. Maj. ts proposition nr 174 år 1961
25
Remissyttrandena
Statskontoret håller före att möjligheterna till en begränsning av utgifterna
bör undersökas. Vad beträffar de olika posterna i den av de sakkunniga
framlagda kalkylen har ämbetsverket icke på grundval av föreliggande
material kunnat ingå på en närmare bedömning. Statskontoret vill endast
framhålla att skäl synes tala för att generalsekreterarens arvode ävensom
ersättningarna till sektionscheferna samt ekonomichefen fastställes av Kungl.
Maj:t. Statens lönenämnd anser att det icke är möjligt att bilda sig en uppfattning
om hur det nya organet kommer att gestalta sig organisationsmässigt
och i fråga om löner och anställningsförhållanden i övrigt, om kommitténs
förslag genomföres. Att med kommitténs synnerligen konturlösa uttalanden
som grund försöka bedöma förslagets innebörd i lönehänseende låter
sig sålunda icke göra. Skolöverstyrelsen finner det med hänsyn till hjälpinsatsernas
nuvarande och kommande omfattning motiverat att omkostnaderna
för organet gives en sådan dimensionering att det blir möjligt att till
detsamma knyta högt kvalificerad personal.
Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges allmänna exportförening och
Sveriges industriförbund understryker vikten av att samtliga chefsbefattningar
ges sådan ställning, att de lockar verkligt kvalificerade krafter. Planeringssektionens
chef synes böra äga högre tjänstegrad än övriga sektionschefer,
eftersom denna sektion intar en nyckelställning i utvecklingshjälpens
administration. Även beträffande övrig personal bör man ställa höga krav.
Detta gäller särskilt personalen vid planeringssektionen, där god ekonomisk
utbildning och praktisk erfarenhet av de underutvecklade ländernas problem
måste fordras.
Beträffande lönerna till personalen utom generalsekreteraren och ett par av
chefsljänstemännen bär utredningen icke framlagt förslag erinrar Sveriges
akademikers centralorganisation i sitt yttrande. SACO vill i sammanhanget
påpeka att lönerna givetvis måste bestämmas genom förhandlingar i sedvanlig
ordning. Utredningens beräkningar av lönekostnaderna synes emellertid
vara alltför knappt tilltagna. Ett förhållande med relativt många
amanuenstjänster och relativt få högre tjänster får icke bli bestående. Sveriges
förenade studentkårer framhåller, vad beträffar utredningens förslag
om tillsättandet av praktikantljänster, det olämpliga i att det skall betraktas
som volontärtjänstgöring med väsentligt under marknadslönen liggande
ersättningar.
Vissa arbetsuppgifter
Utredningen
I adininistrationsutredningens andra delbetänkande (SOU 1961:50) behandlar
de sakkunniga expertrekryleringen och stipendiatmottagningen i
samband med hjälpen till u-länderna, u-hjälpen. De pekar därvid på eu rad
speciella frågor, som kräver fortsatt utredningsarbete. I betänkandet anges
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 i år 1961
hur detta arbete bör föras vidare inom det nya administrationsorganets ram,
och de sakkunniga avstår från att komma med färdiga rekommendationer
beträffande varje särskild fråga. För att kunna sköta expertrekryteringen
och stipendiatmottagningen tillfredsställande är det nödvändigt, framhåller
de sakkunniga, att det nya organet blir en stark och effektivt fungerande
organisation.
Utredningen förordar att expertrekryteringen rationaliseras och effektiviseras
genom olika partiella reformer, som var för sig inte är särskilt radikala,
anser man, men vilkas gemensamma effekt bör kunna leda fram till
bättre förhållanden. Inom det nya organets råd hör således upprättas en
arbetsgrupp, som speciellt ägnar sig åt expertrekrytering. Medlemmarna i
denna grupp bör vara personer med blick för var en efterfrågad expert kan
sökas och därför representera statliga myndigheter, Teknologföreningen, finanskretsar,
industri, hantverk o. dyl. Den föreslagna pressombudsmannen
bör vara behjälplig genom att sprida kännedom om vad expertuppdrag innebär,
placera artiklar av hemvändande experter, förmedla föredrag etc. och
på andra sätt skapa intresse och goodwill för expertverksamheten. Olika
broschyrer med uppgift bl. a. om vad som krävs av en expert och vilka förmåner
han har samt med behövliga råd och anvisningar i övrigt för experter
i utlandstjänst bör utarbetas och spridas genom facksammanslutningar såsom
Läkarförbundet, Teknologföreningen, SAR o. s. v. Själva rekryteringsförfarandet
skulle även kunna effektiviseras genom att det läggs upp vissa
centrala register över presumtiva kandidater inom olika yrkeskategorier.
Vidare föreslår de sakkunniga, att det nya organet tar initiativ till att personer,
som står inför ett expertuppdrag, får utbildning om utvecklingshjälpens
egen problematik och om förhållandena i de underutvecklade länderna.
Den tilltänkta planerings- och budgeteringssektionen bör — för att kunna
fullgöra sin uppgift som centralt informationsorgan —- få till sitt förfogande
en fullständig dokumentation om den hjälpverksamhet som hedrivs
av olika internationella eller utländska organisationer samt ett bibliotek
om utvecklingshjälpens olika tekniska och administrativa problem. De sakkunniga
förutsätter också, att sektionen skall stå i intim kontakt med motsvarande
organ i andra länder, främst i de nordiska länderna. När sektionen
varit i verksamhet någon tid bör den ha samlat ett kunskapsmaterial,
som kan användas för de blivande experternas orientering i sina nya arbetsuppgifter
och sektionens personal bör här kunna användas som lärare vid
kurser av längre eller kortare varaktighet. Organet bör även kunna bli ett
naturligt forum för utbyggnad av experternas språkutbildning, både i fråga
om de stora världsspråken och de lokala språken. En mera inträngande
undervisning om de underutvecklade ländernas politiska, administrativa,
ekonomiska och sociala in. m. förhållanden jämte därmed sammanhängande
utrednings- och dokumentationsarbete bör emellertid inte ombesörjas av
det nya organet. Det är uppgifter som i stället bör ankomma på specialinstitut,
knutna till universiteten eller till handelshögskolorna.
Beträffande experternas arbetsförhållanden i de underutvecklade län
-
27
Kungl. Maj. ts proposition nr 174 år 1961
derna anser de sakkunniga, att dessa på allt sätt bör underlättas dels genom
tillskapandet av en effektiv basorganisation i hemlandet och dels genom rimligare
anställningsvillkor. Därutöver föreslår de sakkunniga att en hjalpkassa
inrättas, ur vilken svenska experter — såväl bilateralt som multilateralt
rekryterade — kan ansöka om bidrag i händelse de genom expertuppdraget
och utlandsvistelsen åsamkats oförutsedda och svårklarade utgifter,
som de inte skulle ha haft om de stannat kvar i hemlandet. Det nya organet
bör även få medel till sitt förfogande med vilka det kan bestrida viss
utrustning för experterna, t. ex. dokumentationsmaterial om olika förhållanden
i Sverige, avfattat på globalt språk.
Ett andra avsnitt av administrationsutredningens slutbetänkande ägnas
stipendiatmottagningen.
För utdelande av bilaterala stipendier ur de medel, som förvaltas av Centralkommittén
för svenskt tekniskt bistånd krävs för närvarande beslut av
Kungl. Maj :t i varje särskilt fall. I och med att det nya organet börjar sin
verksamhet räknar de sakkunniga med att detta skall bli obehövligt.
Enligt den hittillsvarande ordningen har Centralkommittén tagit hand om
långtidsstipendiaterna, (cirka 200 FN-stipendiater och 50 bilaterala stipendiater
per år) och därvid har uppläggningen av de fackliga studierna varit
relativt enkel. Korttidsstipendiater och »studiebesökare» till ett antal av cirka
5 000 årligen har i huvudsak tagits emot av Svenska institutets studiebesöksavdelning,
som lagt ned ett stort arbete på att göra upp individuella
studieprogram för dessa kategorier. För att lösa språkproblemet och för att
rent allmänt effektivisera stipendiatmottagningen föreslår de sakkunniga,
att det nya organet får möjlighet att anlita svenska fackutbildade studerande
som handledare, guider och tolkar åt vissa typer av stipendiater. I detta
syfte och för att i övrigt underlätta omhändertagandet av utlänningar bör det
nya organet arrangera korta kurser i »omhändertagande».
De kurativa frågorna har överhuvud taget tillmätts stor vikt av de sakkunniga.
Det nya organets stipendiatsektion, som centralt skall ta hand om
all kurativ verksamhet, bör därför ges en tillräcklig storlek, innan stipendiatprogrammet
utbyggs ytterligare. Det nya organet bör därvid förfoga
över ett tillräckligt antal yngre krafter eller volontärer som kan anförtros
uppgifter på detta område. Språk- och orienteringskurser bör anordnas, avsedda
att minska stipendiaternas anpassningssvårigheter, och en särskild
kurator bör ägna sig åt de mer allvarliga mänskliga problem, som ofta kan
uppkomma. Kuratorn bör ha möjlighet att vid behov besöka stipendiater
som inte vistas i Stockholm och att vidtala lämpliga lokala krafter att
tjänstgöra som »faddrar» för stipendiaterna. Det nya organet bör även ta
sig an stipendiaterna på deras fritid och framförallt under deras ferier.
Många värdefulla initiativ har redan tagits av olika institutioner och föreningar
och det sålunda påbörjade arbetet bör fullföljas av en arbetsgrupp
för kurativa frågor inom det föreslagna rådet.
Mycket talar, enligt de sakkunniga, för att stipendiater sammanförs till
särskilda kurser, varvid undervisningen ges på exempelvis engelska. Hittills
-
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 17b år 1961
varande erfarenheter i det avseendet har varit goda. Även om man skulle
lyckas anordna ett större antal specialkurser och studiegrupper, måste man
placera majoriteten av stipendiaterna individuellt eller i små grupper ute på
olika verk, institutioner och företag för praktiska studier. För att kunna
hjälpa till med planläggningen av sådana studieprogram föreslår de sakkunniga
återigen att en särskild arbetsgrupp bildas inom det nya organets
råd för planering och övervakning av stipendiaternas utbildning ur ren
facksynpunkt.
För att hjälpa Sverigestipendiater, som återvänt till sina hemländer, i deras
vidareutbildning är det ofta önskvärt att de har tillgång till svenska
tidskrifter etc. Det nya organet bör därför utrustas med medel för att inom
rimliga gränser och under vederbörlig kontroll ställa tidskrifter, litteratur och
annat informationsmaterial till f. d. stipendiaters förfogande.
De sakkunniga presenterar för övrigt ett stort antal förslag beträffande
löne-, pensions-, skatte- och tjänstledighetsvillkor för experter i u-landstjänst,
beträffande upprättandet av särskilda Afrika- och Asieninstitut för grundligare
dokumentation och expertutbildning och beträffande arbetstillstånd,
samlingslokaler m. m. för u-landsstipendiater i Sverige. Av dessa förslag
berörs emellertid administrationsorganet endast indirekt.
Kostnaderna för de i slutbetänkandet föreslagna åtgärderna anser sig de
sakkunniga inte kunna beräkna annat än ungefärligt. Till osäkerheten bidrar,
att en stor del av rekommendationerna tar sikte på försöksverksamhet
av olika slag. De sakkunniga har emellertid preliminärt beräknat de erforderliga
anslagen för en förbättring av expertrekryteringen till 250 000 kronor,
av stipendiatmottagningen till 250 000 kronor, av" dokumentation om
svenska förhållanden på globala språk till 200 000 kronor samt för oförutsedda
utgifter till 100 000 kronor eller sammanlagt 800 000 kronor. Då de sakkunniga
i sitt första delbetänkande uppskattat kostnaderna för det nya organet
till cirka 1,2 miljoner kronor, finner de i sitt slutbetänkande att ett
belopp om totalt 2 miljoner kronor bör beräknas för organets första verksamhetsår.
Remissyttrandena
Av de remissorgan, som avgivit yttranden över administrationsutredningens
slutbetänkande, uttrycker så gott som samtliga tillfredsställelse över de
av utredningen framförda förslagen. Endast handelskammaren i Karlstad
vidhåller sin tidigare redovisade kritiska inställning. I övrigt rekommenderar
remissorganen att utredningen, som enligt Sveriges lantbruksförbiinds
förmenande, utgör en allmän men mycket mångsidig, balanserad och initierad
översikt över hithörande problem, lägges till grund för det tilltänkta
nya organets arbete.
I ett antal remissyttranden, bl. a. från Landsorganisationen i Sverige,
nämnden för internationella expert- och stipendieärenden och svenska
UNESCO-rådet, understrykes vikten av samordning mellan de multilaterala
och bilaterala biståndsformerna. LO anser det både politiskt och praktiskt
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 17b år 1961
riktigt, att svenskt bistånd såvitt möjligt kanaliseras genom FN och dess
fackorgan, och anser att Sverige hör verka för en bättre samordning mellan
olika internationella organs biståndsverksamhet, överhuvud taget bär
samordningsfrågor tilldragit sig remissorganens uppmärksamhet. Svenska arbetsgivareföreningen,
Sveriges allmänna exportförening och Sveriges industriförbund
betonar de fördelar, som kan nås genom att näringslivets erfarenheter,
vunna genom de enskilda företagens industriella och kommersiella
insatser i de underutvecklade länderna, utnyttjas bättre än hittills. Ett sådant
samarbete torde i särskilt hög grad vara betydelsefullt när det gäller
expertrekrytering och stipendiatmottagning. Svenska missionsföi bundet finner
det önskvärt att ett gott samarbete etableras mellan det nya organet och
de svenska missionssällskap som bedriver verksamhet i länder, till vilka
Sverige lämnar tekniskt bistånd. Svenska FN-förbundet erinrar om den av
förbundet bedrivna informationsverksamheten och anser att ett samarbete
mellan förbundet och den föreslagna pressombudsmannen bör kunna göras
fruktbärande. Helst bör även en lokalsamhörighet efterstiävas.
Åtskilliga remissorgan har framfört synpunkter beträffande avvägningen
mellan å ena sidan expertverksamhet i de underutvecklade länderna och å
andra sidan stipendiatmottagning i Sverige. Flertalet, bl. a. Svenska arbetsgivareföreningen,
Sveriges allmänna exportförening, Sveriges industriförbund,
Landsorganisationen i Sverige och svenska UNESCO-rådet, har därvid
delat utredningens uppfattning att stipendiatmottagningen i princip bör
begränsas till studieområden, där man har kunskaper och erfarenheter att
förmedla, som inte lättare och med större utbyte kan vinnas i stipendiaternas
egna länder eller i andra länder med för dem gynnsammare klimatiska,
språkliga, sociala och ekonomiska förhållanden. I motsats härtill beklagar
Sveriges förenade studentkårer, att utredningsmännen visat en skeptisk inställning
i fråga om mottagning av stipendiater, och påpekar att det inom
rimlig framtid knappast uppstår den situationen att svenska utbildningsinsatser
framstår som en omväg, eftersom alla tillgängliga resurser i t. ex.
England är tagna i anspråk. Även Sveriges socialdemokratiska studentförbund
förklarar att Sverige i stipendiatmottagningen har en stor uppgift.
Remissorganen uppehåller sig i allmänhet tämligen utförligt vid de många
förslag, som de sakkunniga presenterat beträffande löne-, pensions-, skatteoch
tjänstledighetsvillkor samt sociala förmåner för experter ävensom dessas
utbildning och utrustning. Vidare anföres synpunkter på omhändertagandet
__i delta ords vidaste bemärkelse — av stipendiater. Dessutom ut
talar
sig åtskilliga remissorgan i frågan om upprättandet av specialinstitut
för grundläggande forskning beträffande de underutvecklade länderna. Remissorganens
synpunkter i nu anförda delar torde i detta sammanhang kunna
lämnas åsido. Däremot skall här beröras vissa spörsmål som mera direkt
berör det föreslagna nya organet.
För att underlätta expertrekryteringsarbetet bör det nya organet företa
en inventering och registrering av den svenska tillgången på experter som
kan utnyttjas inom biståndsverksamheten, framhåller Landsorganisationen
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 174 år 1961
i Sverige, som erinrar om att FN:s generalförsamling hösten 1960 i en resolution
understrukit värdet av en dylik åtgärd. Tanken på ett centralt expertregister
har även framförts av delegationen för humanitärt bistånd, som
hävdar att tillgång till ett dylikt register skulle dels underlätta för de hemmavarande
organisationerna, t. ex. frivilligorganisationerna, att rekrytera
experter och dels tjäna som utgångspunkt vid besvarande av förfrågningar
från FN och dess fackorgan om svenska experter. Härigenom skulle den
nuvarande bristen på ordning och snabbhet vid handhavandet av dessa ärenden
kunna minskas. Nämnden för internationella expert- och stipendieärenden
avråder dock från att upprätta ett fullständigt register över fackmän i
skilda yrken. Däremot bör ett kartotek upprättas, som innehåller dels lämpliga
kontaktpersoner och dels kandidater som förklarat sig beredda att åtaga
sig uppdrag. Det föreslagna organets expertrekryteringssektion bör vid handhavandet
av hithörande arbetsuppgifter ha vid sin sida en arbetsgrupp, utsedd
av organets råd. Behovet av en sådan arbetsgrupp framhålles även av
Kooperativa förbundet, som anser att representanter för de stora folkliga organisationerna
bör ingå i gruppen utöver de av de sakkunniga föreslagna.
Sveriges förenade studentkårer beklagar att det hittills varit svårt att få
en detaljerad information om de krav som ställs på presumtiva experter. Ett
mer aktivt uppträdande från svenska kontaktmyndigheters och fackorgans
sida torde kunna höja intresset för och kunskapen om dessa frågor. Svenska
arbetsgivareföreningen, Sveriges allmänna exportförening och Sveriges industriförbund
anser det även betydelsefullt att korrekta och intresseväckande
uppgifter sprids om den svenska expertverksamheten och finner det
angeläget att den tilltänkta pressombudsmannen får de rätta kvalifikationerna.
Delegationen för humanitärt bistånd, som förordat att en informations-
och dokumentationssektion inrättas istället för enbart en pressombudsman,
ser som en viktig uppgift för det nya organet att skapa förståelse
och good-will hos den svenska allmänheten för verksamheten.
För det framtida arbetet i samband med stipendiatmottagningen tillstyrker
remissorganen utredningens förslag, som bl. a. innebär att två arbetsgrupper
inrättas av det till organet knutna rådet. Den ena arbetsgruppen
bör bddas för planering och fortlöpande professionell övervakning av stipendiaternas
studier och den andra med uppgift att framförallt lösa stipendiaternas
kontakt- och fritidsproblem. Särskilt betonas dessa synpunkter
av nämnden för internationella expert- och stipendiatärenden.
Föredragande statsrådet
De väldiga hjälpbehoven inom ekonomiskt och socialt underutvecklade
områden av världen har med skärpt tydlighet framträtt efter andra världskriget,
allteftersom ett fyrtiotal nya självständiga stater blivit till. De välsituerade
länderna har därvid dels individuellt, dels kollektivt genom FN och
dess fackorgan startat biståndsaktioner och utformat program för ökad utvecklingshjälp.
Alltflera internationella och nationella organ har gripit sig
31
Kungl. Maj. ts proposition nr 174 år 1961
an med dessa frågor, vilket varit glädjande som uttryck för god vilja men
inte alltid lika bra ur effektivitetssynpunkt. Under de senaste åren har därför
samordnings- och rationaliseringsproblemen kommit i förgrunden.
I Sverige blev det tidigt under 1960 uppenbart, att handläggningen av biståndsärendena
behövde en översyn. I maj 1960 tillsatte Kungl. Maj :t den
s. 1c. administrationsutredningen för biståndet till utvecklingsländerna under
ordförandeskap av professor Sune Carlson. Sedermera har Norge och
Danmark tillsatt var sin utredning om hjälpen till de underutvecklade länderna,
u-hjälpen, och dess administration. Samtliga har nu redovisat sina
förslag i betänlcanden. Med hänsyn till planerna på vissa gemensamma nordiska
biståndsinsatser är denna parallellitet av värde. Även i Storbritannien,
Förbundsrepubliken Tyskland och USA förberedes eller har nyligen
beslutats nya organisationsformer för biståndet till de underutvecklade länderna.
Med innevarande budgetår har statsanslaget för svenska direktinsatser
(bilaterala) i det tekniska biståndet till underutvecklade länder blivit ca
fyra gånger större än budgetåret närmast innan. Då hade detta anslag under
flera år varit praktiskt taget oförändrat. Samtidigt hade emellertid riksdagen
beslutat successiva anslagshöjningar till den biståndsverksamhet, som
bedrives inom olika FN-organ. Den senare, den s. k. multilaterala hjälpen,
har inte hittills inneburit nämnvärda administrativa problem för S^riges
del. Utbetalningen av anslag har först så småningom fått en återverkan,
i det att de internationella organen ökat sin efterfrågan i Sverige på experter
för de vidgade hjälpprogrammen men sambandet med anslagshöjningarna
har inte alltid varit lätt att observera. Med tillkomsten av FN:s specialfond,
Lill vilken Sverige är en av de större bidragsgivarna, har dock denna
återverkan blivit allt tydligare. Sålunda ställer numera även den multilaterala
hjälpen krav och växande krav på administrationen i Sverige. Främst är
det dock den bilaterala verksamheten, som ställer dylika anspråk. Den vilar
i varje detalj på svensk planläggning och verkställighet, som inte blir mindre
arbetslcrävande av det faktum, att de länder, där de svenska biståndsprojekten
placerats, i allmänhet har mycket avvikande förvaltningstraditioner,
varför samarbetet fordrar mycken ömsesidig anpassning. Ingen ifrågasätter
likväl värdet av den bilaterala verksamheten, som ger vårt folk så
nyttiga åskådningsexempel på problematiken i internationell hjälpverksamhet.
I planerna för en utbyggnad av Sveriges bistånd till folken i underutvecklade
länder ingår alltså självklart en fortsatt och ökad bilateral aktivitet.
Nytt administrativt organ. I sitt utlåtande nr 128 till årets riksdag har
statsutskottet förutsatt, att det efterhand blir en väsentlig utökning av Sveriges
bistånd till u-länderna. Utskottet framhåller dock att den måste ske
i takt med förstärkningen av de personella resurserna och den administrativa
kapaciteten på området. I sammanhanget tar utskottet fasta pa den i
tredje huvudtiteln i år aviserade omläggningen av administrationen av
svenskt tekniskt bistånd och uttalar sin förväntan, att ett nytt organ föi än
-
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 174 år 1961
damålet skall kunna begynna sin verksamhet i början av år 1962. Förslag i
detta syfte framlägges härmed.
Såsom framhålles i betänkandet SOU 1961: 22 är den nuvarande organisationen
otillfredsställande och i behov av en genomgripande rationalisering
och utbyggnad. De närmare fyrtio remissorganen har delat denna mening.
Centralkommittén för svenskt tekniskt bistånd till mindre utvecklade områden
har så bra man kunnat begära med hänsyn till sin struktur och begränsade
personal fyllt sin uppgift som administratör av de första svenska
utlandsprojekten i liten skala. Centralkommitténs fundament av 44 organisationer,
representativa för en bred svensk opinion, har odiskutabelt varit
en styrka för verksamheten. Men de frivilliga och olönade arbetsinsatserna
kan inte pressas utöver en viss gräns, och av de anställda funktionärerna
har krävts en mångsidighet, som få människor besitter. Projektering och
planläggning av nya projekt, som aktualiserats och som kräver omsorgsfullt
förberedelsearbete, har därmed måst eftersättas. Härtill kommer uppsplittringen
av arbetet med expertrekrytering och stipendiatmottagning på__
förutom Centralkommittén och Svenska institutet — en rad statliga, halvstatliga
och privata organ, som vart och elt för sig utgör förbindelselänkar
till internationella fackorgan eller organisationer med hjälpen till u-länder
på sina arbetsprogram. Administrationsutredningen har funnit inte mindre
än 16 olika »dörrar», varigenom experter slussas ut ur Sverige till underutvecklade
länder, och 22 »dörrar», genom vilka utländska stipendiater i dag
kan komma hit. Kommunikationskanalerna är bristfälliga, dubbelarbete
och konkurrens i verksamheten oundviklig med nuvarande ordning. När
utredningen därför föreslår ett nytt centralt kontakt-, informations-, planerings-,
samordnings- och kontrollorgan för alla frågor, som berör det
officiella tekniska biståndet till underutvecklade länder, understödjes den
härutinnan av en praktiskt taget enhällig remissopinion. I likhet med denna
förordar jag att ett sådant organ för u-hjälpen inrättas från och med den
1 januari 1962.
Organets struktur och befogenheter. Administrationsutredningen har i
vällovlig strävan att undvika byråkrati i utlandshjälpens administration
tänkt sig en elastisk organisation av det nya organet, med improvisationer
på personalplanet — korttidsanställningar för av andra myndigheter utlånad
personal kring en mindre kärna av fast anställda — samt en hög grad av
oberoende i ledningen såväl av den bilaterala som den multilaterala biståndsverksamheten.
Det något diffusa i denna konstruktion av administrationsorganet,
men framför allt tanken att biståndspolitikens hela utformning
skulle anförtros ett rent tjänstemannaorgan har från olika utgångspunkter
väckt betänkligheter hos remissopinionen. Den önskade rörligheten
och anpassbarheten till en växande hjälpvolym bör kunna ernås med andra
medel än med korttidsanställd personal och utan att göra avkall på den
kontinuitet i bedömningar och handläggning, som erfarenheten ger, menar
det stora flertalet remissinstanser. För en effektivt arbetande institution
krävs preciserade arbetsuppgifter och befogenheter och en personal, som
kan utöva dem i perspektivet av samlad erfarenhet.
33
Kungl. Maj. ts proposition nr 17b år 1961
Då utredningen har tänkt sig, att det nya organet skall verka för utformandet
och genomförandet av en enhetlig svensk biståndspolitik, bl. a. genom
att tillsammans med utrikesdepartementet utarbeta direktiv för Sveiiges
delegater i olika internationella organ och så mycket som möjligt självt
vara representerat i delegationerna till dessa, har detta betecknats som alltför
vittgående befogenheter. Landsorganisationen gör den berättigade invändningen,
att de politiska bedömningarna principiellt inte hör hemma
inom ett tjänstemannaorgan utan tillkommer regering och riksdag; Centralkommittén
och nämnden för internationella expert- och stipendieärenden
understryker också båda, att omfång, inriktning och avvägningar av det tekniska
biståndet även fortsättningsvis bör åvila statsmakterna och att det
nya organets funktion måste vara att utarbeta förslag och långtidsplaner,
varpå politiska beslut kan grundas. Jag ansluter mig till denna uppfattning.
Utformandet av direktiv till delegationerna vid olika internationella organ
och valet av representation i dessa bör som hittills åvila Kungl. Maj :t. Som
hittills bör riksdagens förtroendevalda främst ifrågakomma, när Sveriges
principiella hållning och synpunkter skall redovisas inför FN :s församling.
Med den auktoritet, som det förutsättes att utlandshjälpens administrativa
organ skall komma att förskaffa sig, bör det emellertid falla sig naturligt
för statsmakterna att vid behov hämta därifrån bade råd och expertis för
den internationella representationen.
Förhållandet mellan administrationsorganet och statsmakterna är överhuvudtaget
inte närmare preciserat av de sakkunniga. Flera av remissinstanserna
har påtalat detta och krävt, att befogenheterna närmare anges,
innan verksamheten igångsättes. För egen del kan jag instämma med nämnden
för internationella expert- och stipendieärenden, som utpekar de centrala
ämbetsverken som lämpligaste förebild för det nya organets konstruktion
och då närmast de verk, som har en representativ styrelse, exempelvis
arbetsmarknadsstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning. I dessa förenar
man nämligen fastheten hos en förvaltning, som arbetar efter statstjänstens
vanliga principer, med värdet av kontakter via styrelsen med organisationslivet
och organisationernas medinflytande över verksamheten. Genom
en särskild instruktion, genom riksdagsuttalanden i samband med
anslagsgivningen och genom anvisningar i regleringsbreven m. m. kan
Kungl. Maj:t och riksdag utöva den yttersta bestämmanderätten över hjälpen
till underutvecklade länder. Det är i detta fall en angelägnare bestämmanderätt
än beträffande många andra områden, eftersom u-hjälpens administration
efterhand torde komma att röra sig med betydande anslagsbelopp
och över ett vidare verksamhetsfält än svenska myndigheter i allmänhet
sträcker sig och verksamheten därtill är och bör vara en nationell solidaritetsvttring
med förankring i hela folket.
.lag förordar alltså, att det nya organet för u-hjälp blir centralorganet
för det officiella tekniska biståndet till u-länderna med en ställning, jämförbar
med de statliga myndigheters, som tillämpar systemet med en representativ
styrelse; vidare att det nya organet får befogenheter att sköta
34
Kungl. Maj.ts proposition nr 174 år 1961
den löpande administrationen av bilateral och multilateral teknisk biståndsverksamhet;
att det nya organet får befogenhet och skyldighet att utarbeta
förslag och långtidsplaner för detta bistånd, att presenteras statsmakterna
för principiella ställningstaganden, liksom omvänt skyldighet att bearbeta
de förslag och effektuera de beslut, som statsmakterna fattar, samt slutligen
att det nya organet får en självständig ställning inom ramen för dessa
beslut, så att det kan framträda med tillbörlig auktoritet i kontakterna med
de internationella organ och de u-länder, varmed det skall samarbeta. Jag
vill emellertid framhålla, att det nya organet avses höra under utrikesdepartementet
och att berörda samarbete liksom över huvud vårt arbete för internationellt
bistånd självfallet måste samordnas med och ingå som ett led i
den verksamhet, som i förhållande till nyssnämnda internationella organ
och länder bedrives av vår utrikesförvaltning. Till den närmare preciseringen
av arbetsuppgifterna återkommer jag.
Namnet. Det nya administrativa organets ansikte utåt blir dess namn.
Av praktiska skäl bör namnet så nära som möjligt förbindas med de arbetsuppgifter,
för vilka det är en skylt. Samtidigt bör det vara fritt från ord
eller orddelar, som kan ge negativa associationer. Namnfrågan har följaktligen
tilldragit sig ett inte obetydligt intresse under remissbehandlingen.
Det av utredningen föreslagna »Svenska utvecklingshjälpen», som kort och
expressivt anger arbetsinriktningen, har kritiserats av flera remissinstanser,
emedan det innehåller ordet »hjälp», som säges ge en icke önskvärd antydan
om välgörenhet. Hellre borde det tekniska biståndets natur av samarbete
framgå av namnet, menar kritiken. Inget av de alternativa förslag,
som framföres, uppfyller emellertid de uppställda kriterierna. Det kompliceras
av, att ett acceptabelt förslag till svenskt namn ofta blir krystat i engelsk
eller fransk språkdräkt och vice versa. Sammanställningar med »svenskt
internationellt samarbete» är uppenbarligen för vittfamnande. I dem kan
intolkas både legislativt, politiskt, kulturellt och ekonomiskt samarbete, och
namn med denna bredd skulle dra åt sig många onödiga förfrågningar och
förväxlingar. Då man på mottagarsidan är van vid FN:s »technical assistance»,
Schweiz och Tysklands »Auslandhilfe», Hollands »technische hulp»
och Englands »development aid», är ömtåligheten förmodligen mindre än
vi i Sverige föreställer oss. Jag föreslår därför, att det nya svenska organet
kallas »Nämnden för internationellt bistånd» med nationalitetsbestämningen
angiven där den behövs, nämligen i förhållande till utlandet: Swedish Agency
for International Assistance.
Organisation. Utredningen har föreslagit, att det nya administrationsorganet
skall ha tre instanser: en styrelse, ett sekretariat under ledning även
generalsekreterare och ett råd. Remissopinionen har enhälligt tillstyrkt
en sådan organisatorisk uppbyggnad. Jag biträder i princip detta förslag.
Det bör påpekas att när den verkställande instansen kallas sekretariat i analogi
med FN:s administrativa apparat, FN-sekretariatet, betyder det i sak
inget avsteg från svenska myndigheters vanliga förvaltningsstruktur.
Styrelsen har de sakkunniga tänkt sig skulle bestå av förslagsvis tio
35
Kungl. Maj. ts proposition nr 17b år 1961
personer, av vilka hälften bör komma från den statliga sektorn och representera
expertis av det slag man finner inom utrikes-, finans- och handelsdepartementen,
medan den andra hälften bör utgöras av personer med den
typ av sakkunskap, som näringslivet och folkrörelserna förfogar över. Starkare
än representationssynpunkten betonar dock utredningen vikten av att
styrelseledamöterna företräder personligt kunnande och erfarenhet av utvecklingshjälpens
problem. Det förutsättes, att det skall vara en verkligt
arbetande och engagerad styrelse och att styrelsens ordförande skall ägna
avsevärd tid åt sitt uppdrag. Remissopinionen stödjer uppfattningen, att det
primära bör vara vederbörandes personliga kvalifikationer och inte den organisation
eller myndighet som han eller hon företräder och att — såsom
Sveriges lantbruksförbund framhåller — styrelsens sammansättning inte
bör fastlåsas genom alltför strikta regler utan styrelseledamöterna utses
relativt fritt. Jag ansluter mig till denna uppfattning. Jag biträder emellertid
förslaget att hälften av styrelsen bör företräda staten och hälften den
privata sektorn. Samtliga styrelseledamöter bör utses av Kungl. Maj :t.
Några remissorgan har diskuterat möjligheten av att minska styrelsens
ledamotsantal till sju personer. Bakom skymtar föreställningen, att en ökad
koncentration av beslutanderätten är liktydig med ökad effektivitet. Det är
emellertid genomgående den statliga styrelsesektorn, som man vill krympa,
ehuru det är med statsmedel som organet skall drivas och huvudsakligen
statens medel, som det skall sköta. Några andra remissinstanser önskar
samtidigt en ökad representation inom den privata styrelsesektorn för näringslivets
intressen, länder åberopande bl. a. av de studiemöjligheter som
näringslivet erbjuder huvudparten av stipendiaterna från u-länder. Det faktum,
att det svenska tekniska biståndet till alldeles övervägande del är inriktat
på utbildningsområdet borde ha gjort det naturligt, att i styrelsen ingick
en representant med särskilda insikter i undervisnings- och utbildningsfrågor,
menar också — från sina utgångspunkter — överstyrelsen för
yrkesutbildning och svenska UNESCO-rådet.
Dessa önskemål om minskning, respektive komplettering av styrelsens
ledamöter visar som väntat, att avvägningen är svår att göra. I några Sverige
närstående länder har de centrala organ för utlandshjälpen, som fungerar
eller föreslås bli inrättade inom kort, det gemensamt att styrelseledamotsantalet
överstiger det av den svenska administrationsutredningen föreslagna:
i Holland 14, i Schweiz 18, i Danmark 15 (förslag). I Danmark förutsättes,
att de femton skall kunna delegera ärenden på ett tremannaarbetsutskott.
För egen del anser jag det svenska förslaget, som vill göra en representativ
krets av ett tiotal personer medansvariga i alla planer och beslut
på biståndsfältet, vara mera betryggande för en allsidig bedömning och mera
ägnat att hålla allmänna opinionen i intresserad kontakt med biståndsfrågorna.
Urvalet av ledamöter bör dock ske med hänsyn till att vederbörande kan
ägna tid åt uppgiften. Ersättning till ordföranden och ledamöterna bör fastställas
av Kungl. Maj :t.
1 stort sett tillstyrker jag även utredningens förslag om den typ av sak
-
36
Kungl. Maj. ts proposition nr 171 år 1961
kunskap, som bör vara företrädd inom styrelsen. Med hänsyn till utbildningsfrågornas
dominerande roll i den tekniska hjälpen och att de kommersiella
relationerna till u-länderna knappast kommer att handläggas inom det
nya administrativa organet, verkar den föreslagna departementsrepresentationen
väl ensidigt ekonomisk. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att
A id utseende av styrelseledamöter ha uppmärksamheten riktad på detta förhållande
och se till, att styrelsen inte berövas — vad nuvarande Centralkommitténs
arbetsutskott inrymmer — en värdefull sakkunskap på utbildningens
och familjeplaneringens områden, där Sverige för närvarande och även
framdeles kommer att manifestera en betydande aktivitet. Till det värdefulla
i nuvarande Centralkommitténs sammansättning hör även dess direktkontakt
med riksdagen genom representanter för riksdagens olika partier.
Det bör vara Kungl. Maj :t angeläget att försöka bibehålla den kontakten
även vid sammansättningen av den nya styrelsen.
En fråga, som utredningen lämnat öppen, är huruvida suppleanter bör
förekomma eller ej, och därest de skall förekomma huruvida de bör kallas till
alla sammanträden eller inte. Jag vill för egen del ge uttryck för den uppfattningen,
att det har sitt värde med personliga suppleanter, som får tillfälle
att sätta sig in i problematik och metodfrågor i u-hjälpen genom rätt
att närvara pa sammanträdena — dock utan att taga del i överläggningarna
annat än vid förfall för ordinarie ledamot. Därmed får styrelsen en
bättre beredskap vid oväntade personskiften, och man får möjlighet att knyta
yngre intresserade personer till en verksamhet, som i så hög grad angår
framtiden.
Utredningen har även lämnat öppet huruvida ordföranden och generalsekreteraren
bör vara samma person eller om funktionerna bör innehas av
två personer. Remissopinionen har haft delade meningar härvidlag. Gentemot
argumentet, att en personalunion ger chefstjänstemannen en utåt och inåt
starkare ställning, kan anföras, att det ömtåliga arbete som överläggningar
med främmande makt om samarbetsavtal innebär, de myckna resor och
den bortovaro, som sådana förhandlingar medför för generalsekreteraren,
och de betydande anslagsbelopp, som styrelsen skall disponera över, gör det
angeläget att ansvaret inte pålägges en enda person. Generalsekreteraren
bör alltså icke vara identisk med ordföranden.
Sekretariatet. Utredningen föreslår att till chef för det nya administrativa
organet bör utses en »toppkraft» som tack vare kunnande, erfarenhet och
omdöme har förmåga att vinna nödvändigt förtroende både inom och utom
landet. Av vad som här sagts och fortsättningsvis säges om arbetsuppgifternas
komplicerade natur och behovet av rationalisering och effektivisering
av u-hjälpens handläggning framgår, att även organisationsförmåga och arbetsledaregenskaper
måste vara självfallna förutsättningar hos den person,
som utredningen benämner generalsekreterare efter internationellt mönster.
De höga fordringarna på chefskandidaten understrykes ytterligare med förslaget
att generalsekreteraren skall äga uppbära arvode motsvarande lönen
i lönegrad B 6. I remissyttrandena har karakteristiken av generalsekretera
-
37
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 \ år 1961
rens person och betydelse vunnit oreserverat instämmande eller lämnats utan
erinran. Näringslivets organisationer påpekar vikten av en sådan lönesättning,
att toppbefattningarna lockar verkligt kvalificerade krafter. Statskontoret
förordar att Kungl. Maj :t bör fastställa ersättningarna. Även jag
kan ansluta mig till utredningens synpunkter, att chefen för sekretariatet
bör vara en framstående administratör med internationell erfarenhet. Enligt
min mening bör dock denne inte arvodesanställas utan inplaceras i lönegrad
Bp 6.
Beträffande sekretariatets storlek och organisation utgår utredningen från
den för innevarande budgetår kalkylerade verksamheten för u-länderna och
tänker sig en successiv utbyggnad av administrationen i takt med den ökning
av hjälpvolymen, som riksdagen kan komma att besluta. Denna förslagets
karaktär av minimiprogram noteras och understrykes starkt av remissopinionen.
Underdimensionerad, otillräcklig och alltför snävt tilltagen
är några av omdömena om den föreslagna sekretariatsorganisationen. Som
framgår av det följande betraktar även jag som nödvändigt att förstärka
organisationen på några viktiga avsnitt redan i utgångsläget.
Utredningen tänker sig att sekretariatet skall uppdelas på tre sektioner
— en planerings- och budgeteringssektion, en expertrekrvteringssektion och
en stipendiatsektion — varjämte skall finnas en pressombudsmannatjänst.
Det kamerala arbetet menar utredningen kan kvarstanna inom Svenska
institutet. Nuvarande Centralkommitténs sekretariat och Svenska institutets
avdelning för tekniskt bistånd är redan nu sammanförda i en arbetsoch
lokalgemenskap under chefskap av Centralkommitténs sekreterare, tilllika
biträdande direktör i Svenska institutet. Den nuvarande organisationen
framgår av särskild sammanställning (bilaga). Driftskostnaderna för den
hittillsvarande organisationen bestrides helt av statsmedel. Utredningen
förutsätter, att Centralkommittén kommer att upplösas i enlighet med bestämmelserna
i dess stadgar och att Svenska institutets expertrekryteringsoch
stipendiatverksamhet blir definitivt inkorporerad i det nya administrationsorganet.
Där skulle sålunda all svensk expertrekrytering för tekniskt
bistånd — med några få avgränsade undantag — ombesörjas av den särskilda
expertrekryteringssektionen, vare sig experterna är avsedda för bilaterala
eller multilaterala bjälpprogram. Samma koncentration eftersträvas
för mottagningen av stipendiater i Sverige. Den skulle i huvudsak handhavas
av det nya administrationsorganets stipendiesektion. I sitt slutbetänkande
har utredningen gett en inträngande beskrivning av de många
praktiska problem, som sammanhänger med expert- och stipendiatärendena,
och har därmed presenterat den närmare motivering för sitt förslag, som
saknas i det första betänkandet. Till remisskritiken av detta första betänkande
i nämnda avseende och till remissuttalandena om den grundligare redovisningen
i det andra delbetänkandet återkommer jag senare och drar
därvid för egen del de slutsatser ur båda materialen som är relevanta i detta
sammanhang.
Vad här först beträffar pinnerings- och budgeteringssektionen skall den
3 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 174
38
Kungl. Maj. ts proposition nr 174 år 1961
enligt utredningens förslag utgöra ett centralt informations-, planeringsoch
utredningsorgan som planerar och kalkylerar nya projekt och förvaltar
pågående projekt. Det innebär, att de mest krävande administrationsuppgifterna
— fältprojekten och förbindelsetjänsten med dessa — föreslås
kombinerade med det mest initiativkrävande arbetet, d. v. s. den långtidsplanering
för u-hjälpen, som förutsätter konstruktiv fantasi och ekonomisk
verklighetssyn i förening. Samtidigt förutsättes, att sektionen får tid och
resurser att vara central för informationsverksamheten, men att den saknar
detta för det kamerala arbetet, som ger fortlöpande insyn i fältprojektens
ekonomi och som enligt förslaget skulle ligga hos en annan institution.
I remissutlåtandena redovisas många betänkligheter mot denna sammanställning
av arbetsuppgifter. Den kamerala avdelningen bör inte avspaltas på
föreslaget sätt, menar flertalet. Om Svenska institutet skall sköta verksamheten,
förbehåller sig institutet att återkomma med en kostnadsberäkning
för uppgiften, säger institutet. I likhet med remissopinionen anser jag, att
fältprojektens liksom den övriga biståndsverksamhetens ekonomi bör hållas
samman inom det nya administrationsorganet. Det kamerala arbetet med
löpande utgifter, även när det är rutinbetonat, ger nyttig information om
förändringar i kostnadslägen m. in., som det kan vara praktiskt att ha inom
räckhåll för planeringsarbetet utan att den kamerala servicen nödvändigtvis
för den skull behöver vara inlagd just i planerings- och budgeteringssektionen.
Det kamerala kan sålunda med fördel sortera direkt under den
nya nämndens chef.
Vidare har anmärkts på förslaget att koppla samman informationsverksamheten
med budget- och planeringsfrågorna. I informationen utåt gentemot
allmänheten om pågående och planerad verksamhet i u-länderna måste
verksamheten kunna ställas in i sitt principiella sammanhang med riksdagens
intentioner, generalsekreterarens och styrelsens beslut samt mottagarländernas
reaktioner. Detta är ingen näraliggande uppgift för befattningshavare
med specialisering på planerings-, förvaltnings- och budgeteringsarbete.
Förslaget har också kritiserats från olika utgångspunkter. Såsom delegationen
för humanitärt bistånd påpekar i sin skrivelse är sålunda informationsbehovet
betydligt större och mer differentierat än vad utredningen torde
ha tänkt sig, när den föreslagit att det skulle kunna tillgodoses av en
sektion med huvudsakligen andra arbetsuppgifter, kompletterad med en
pressombudsman. Som uppgifter för en informationsverksamhet om u-hjälpen,
som kan fungera tillfredsställande, har nämnts — förutom en kontinuerlig
beredskap för att tillmötesgå pressförfrågningar — att man sammanställer
en fyllig dokumentation och håller denna å jour med utvecklingen,
att man bistår studiecirklar med bearbetat material i lämplig form, att man
ordnar konferenser och kurser med upplysning om det internationella biståndets
problem och att man förmedlar informationer mellan adminislrationsorganet
och Folkrörelse-Sverige i båda riktningarna och med det föreslagna
rådet som mellanlänk.
För egen del ansluter jag mig till den remissopinion, som vill avskilja in
-
39
Kungl. Maj:ts proposition nr 17i år 1961
formationsverksamheten från planerings- och budgeteringssektionen och
istället förstärka pressombudsmannainstitutionen. Såsom strax skall närmare
utvecklas blir arbetsuppgifterna på upplysningssidan så mångsidiga och
omfattande, att det är helt orealistiskt att tänka sig att en ensam person
skulle kunna sköta dem, även om man kunde hitta en sådan »sällsynt företeelse»,
som journalistförbundet menar skulle vara erforderlig. Kvar står
för planerings- och budgeteringssektionen mer än tillräckliga arbetsuppgifter.
Av remissinstanserna har några menat, att avdelningen bör delas i
två sektioner, en för planering och en för förvaltning. När bl. a. Centralkommittén
gör sig till tolk för denna uppfattning, åberopar den sin erfarenhet
av att planerings- och utredningsarbetet försummas, när detaljarbetet
med personalärenden, budgetgranskning, inköp in. in. för fältprojektens räkning
lägger beslag på personalens tid. Detta bevisar dock ingenting annat
än att personalen varit för liten. Den förordade gränsdragningen mellan
planerande och förvaltande uppgifter kan synas bestickande. Men i praktiken
blir den ytterst svår att göra, då dessa uppgifter hittills har gripit så in i
varandra, att försök till uppdelning av dem på olika sektioner måste bli
godtyckliga. Vanligt både i multilaterala, regionala och bilaterala biståndsprojekt
är sålunda, att man gör påbyggnader på redan fungerande institutioner,
t. ex. lägger in nya utbildningslinjer vid en yrkesskola — som nu
senast vid svenska yrkesskolan i Karachi — eller utvidgar ett sjukhusprojekt
till att avse en regionsjukvård, såsom det är tänkt i Etiopien. Det nya
tillskottet växer därvid ut ur det gamla och utnyttjar dess erfarenheter, lokaler
eller personal. Det kan knappast vara rationell arbetsfördelning inom
administrationsorganet att hugga av arbetsuppgifterna jäms med den gamla
projektkärnan och lägga uppgifterna på andra personer där den nya projektgrenen
tar vid. Snarare torde verksamheten vinna på, om befattningshavarna
i centralorganet får koncentrera sig på var sina fältprojekt med ansvar för
deras både förvaltning och tillväxt. Jag förordar alltså, att förvaltningsoch
planeringsarbetet ombesörjes inom en och samma byrå, men att denna
redan i starten får en viss personalförstärkning utöver vad de sakkunniga
föreslagit. Att generalsekreteraren, som under den större del av året, då han
ändå är på sin post i hemlandet, måste komma att särskilt ingående syssla
med planeringsfrågorna, inte minst utifrån sina erfarenheter från kontrollresor
till fältprojekten, bör också underlätta sammanhållningen av förvaltnings-
och planeringsarbetet på en byrå.
Byrån blir alltså den för fällprojekten närmast ansvariga och den avdelning
inom administrationsorganet som jämte generalsekreteraren kommer
att inför utlandet och mottagarländerna svara för att den svenska hjälpen
får en rationell utformning och fungerar smidigt. Med anledning härav synes
det naturligt att chefen för denna byrå även är generalsekreterarens ställföreträdare.
De sakkunniga bar föreslagit, alt chefen skall få eu ställning
motsvarande lönegraden B 1. De uppgifter, som skall åvila honom är synnerligen
krävande, varför del behövs eu högt kvalificerad person. Detta gäller
särskilt planeringsarbetet, men även det administrativa arbetet försvåras
40
Kungl. i\Iaj:ts proposition nr 174 år 1961
genom att de projekt, som skall administreras, är utspridda över för närvarande
två kontinenter. Med anledning härav förordar jag att för chefen för
denna byrå en tjänst inrättas som byråchef i lönegraden Be 3. Beträffande
befattningshavarna inom byrån bör för övrigt krävas, att de representerar
olika sorters erfarenhet av de verksamhetsgrenar — yrkesundervisning
och familjeplanering — som hittills varit de mest framträdande i det svenska
biståndsprogrammet och väl även i framtiden kommer att utgöra en
väsentlig andel därav. Det är även angeläget att det inom personalen finns
tekniskt och ekonomiskt kunnande för planering och uppförande av skolor,
hälsovårdsldiniker o. dyl. Beräknat antal tjänster vid ingången av den nya
verksamheten upptages i en tablå över nämndens organisation (s. 47).
I administrationsutredningens andra delbetänkande hopas ytterligare uppgifter
på det nya organets informationstjänst. Utredningen tänker sig sålunda,
att pressombudsmannen — inte expertrekryteringssektionen — skall
ombesörja den rätta goodwill-atmosfären för en utvidgad experthjälp med
bl. a. förmedling av föredrag och artiklar och utgivande av olika broschyrer
med råd och anvisningar. Vidare får utbildningsverksamheten en framskjuten
plats. Dess grundval bör enligt de sakkunniga vara ett bibliotek
med fullständig dokumentation beträffande övrig internationell och utländsk
hjälpverksamhet och om utvecklingshjälpens tekniska och administrativa
problem. Detta skulle insamlas av och införlivas med planeringsoch
budgeteringssektionen enligt utredarnas tankegång. Sektionens personal
skulle sedan kunna användas som lärare för expertutbildning vid längre eller
kortare preparandkurser för experter. För egen del ansluter jag mig till
målsättningen för en informationsverksamhet med den bredd, som utredningen
skisserat i sina båda betänkanden och som remissopinionen ytterligare
understrukit, men tänker mig som tidigare sagts en annan förläggning
av verksamheten.
Informationstjänsten bör omfatta aktuellt, d. v. s. fortlöpande upplysningsmaterial
om u-hjälpen för distribution till tidningspressen och organisationerna.
Det bör vidare sammanställas översikter om u-hjälpens innehåll
och principer som underlag för kurser, studiecirklar och konferenser
inom ramen för organisationernas bildningsverksamhet. Slutligen bör informationen
fördjupas till ren undervisning inom vissa avsnitt, av betydelse
för blivande experters orientering i metodikfrågor och u-landsmiljö. För
att kunna fullfölja dessa uppgifter krävs en dokumentation av den typ,
som de sakkunniga har föreslagit, och bevakning av att den hålles å jour.
Informationsavdelningens roll av ideologisk kraftkälla förutsätter även, att
den får tillflöden av nya uppslag och intressetillskott utifrån. Det stora råd,
som administrationsutredningen tänker sig vid det nya organets sida såsom
aktivt medverkande i u-hjälpen via speciella delegationer, måste inom administrationsorganet
ha en replipunkt, som ombesörjer kallelserna, arbetsmaterialet,
protokollen m. in. för rådets och delegationernas sammanträden.
Det ligger närmast tillhands, att det blir informationssektionen, som får
åtaga sig detta. Det anförda understryker att informationsverksamhetens
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 174 år 1961
centrum inte kan vara planerings- och budgeteringssektionen, om denna
inte skall göras oproportionerligt stor. Informationen bör i stället ha sin egen
byrå, informationsbyrån, parallellställd med övriga tre byråer och med en
chef i lönegrad Be 1. Pressombudsmannabefattningen blir därmed överflödig.
Antalet befattningshavare inom byrån framgår av den förut nämnda
tablån.
När administrationsutredningen har sammanfört expertrekryterings- och
stipendiatmottagningsproblemen i ett särskilt delbetänkande, har det givetvis
varit på grund av deras nära samband med varandra. Expertverksamhetens,
respektive stipendiatverksamhetens omfång är ett geografiskt och praktiskt
awägningsproblem, beroende av om man föredrar att förlägga biståndet
direkt till u-länderna eller att öppna studiemöjligheter för u-landsmedborgare
i Sverige. I båda fallen är det emellertid fråga om en individuell service
med ett kunskapsutlärande av personer (experter) eller till personer
(stipendiater). Ehuru alltså de båda verksamheterna är likartade, medför
de skilda kategorier, som administrationen härvidlag arbetar med, helt olika
organisatoriska uppgifter. De sakkunniga har också tänkt sig dem uppdelade
på två sektioner.
Till expcrtrekryteringssektionen skulle då förläggas all expertrekrytering
för såväl multilaterala som bilaterala biståndsprogram. Den nuvarande expertrekryteringsavdelningen
inom Svenska institutet ombesörjer rekryteringen
av experter till FN och dess fackorgan, främst UNESCO och ILO.
Under femårsperioden 1956—60 har ca 200 experter ställts till de internationella
organens förfogande. Därvid har nämnden för expert- och stipendieärenden
varit det rådgivande kontaktorganet med utlöpare till olika departement,
myndigheter, organisationer och näringsliv. Expertrekryteringen för
Sveriges egna fältprojekt och kursverksamheten för u-landsstipendiater har
skötts av anställda inom Centralkommittén. För närvarande är ett drygt 50- tal experter verksamma på bilaterala kontrakt. Administrationsutredningens
förslag att koncentrera allt arbete med expertrekrytering till en sektion i det
nya organet har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser.
Även jag ansluter mig till det förslaget och föreslår att en särskild
byrå för expertrekrytering inrättas.
Av utredningens andra delbetänkande framgår med all tydlighet behovet
av att man får en samlad överblick av personella resurser inom Sverige
och Skandinavien, som kan anlitas för att möta den efterfrågan på experthjälp,
som växer och med all sannolikhet kommer att växa i takt med ökade
svenska anslag till de internationella biståndsprogrammen —- EPTA:s,
Specialfondens in. fl. — och med de svenska direktinsatserna i u-länder.
En aktiv rekryteringsverksamhet i detta syfte förutsätter ett rekryteringsinstrument,
som arbetar in sig i alla samhällsskikt, etablerar goda förbindelser
med arbetsgivare i stat, kommun och näringsliv och blir respekterat
av dessa som förhandlare ifråga om friställandet av experter och villkoren
för delta. Liksom för närvarande sker bör expertrekryteringsförfarandet
bygga på distributionen av listor, som upptar lediga uppdrag i undcrutveck
-
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 174 år 1961
lade länder, på en aktiv ackvisitionsverksamhet via kontaktpersoner på olika
fält och på ett kortregister över kvalificerade personer, som varit experter,
respektive förklarat sig intresserade av att bli det. Kortregistret, alltjämt i
sitt embryo, bör utvecklas och systematiseras. Särskilt bör en inventering
ta sikte på att få fram lämpliga s. k. juniorexperter.
I samarbete med informationsbyrån och eventuellt det eller de specialinstitut
för kunskaper om underutvecklade regioner i världen (Afrika-, respektive
Asieninstitut), som de sakkunniga hoppas kommer att inrättas i
Norden, bör expertrekryteringsbyrån på allt sätt förbereda experterna för
deras uppgift. Den långa serien av stora och små praktiska åtgärder alltifrån
rekryteringsögonblicket fram till dess experten efter fullgjort uppdrag
återinpassat sig i sin svenska arbetsmiljö har administrationsutredningen
skildrat initierat och har remissopinionen verifierat nödvändigheten av.
Det förefaller även mig ofrånkomligt, att administrationsorganet får tillräckliga
personella resurser och anslag för att sköta dessa åligganden.
Till de sakkunnigas förslag att utrusta expertrekryteringsavdelningen med
en hjälpkassa — förslagsvis 100 000 kr. — för oförutsedda svårigheter i experternas
anpassning till utlandstjänstgöringen och i deras privata liv har
man valt modellen från utrikesförvaltningen, där den s. k. Bogeman-Stackelhergska
fonden av privata donationsmedel användes på antytt sätt. Det torde
dock varken vara nödvändigt eller lämpligt att på förhand och på en höft
välja ett belopp för ändamålet och låta uppföra det i statsbudgeten, såvida
även nödvändiga kostnader för att bistå experterna i personliga krissituationer
får utgå ur anslaget till internationell hjälpverksamhet. Jag förutsätter
att anslaget kan användas på detta sätt.
Omfattningen av arbetet och kraven på omdömesgillhet ställer stora fordringar
på expertrekryteringsbyråns befattningshavare. Chefen för byrån bör
placeras i lönegrad Be 1. Bland den övriga personalen bör finnas anknytningar
till de områden, varpå expertrekryteringen hittills varit särskilt inriktad.
Bland experterna dominerar hittills ingenjörerna med ca 25 % av totalantalet
och därnäst personal för sjukhus och hälsovård. Särskild förtrogenhet
med dessa områden måste förutsättas. För övrigt hänvisas till tablån
med den föreslagna organisationen.
Till den föreslagna stipendiatsektionen har administrationsutredningen
tänkt sig att koncentrera all mottagning av utländska stipendiater i Sverige
med vissa undantag, vartill jag återkommer. Den personal inom nuvarande
Svenska institutet, som är sysselsatt med att mottaga och ordna för stipendiater
från FN och dess specialorgan — främst ILO och UNESCO —, föreslås
sålunda bli definitivt överflyttad till det nya administrationsorganet för
att där bilda arbetsgrupp tillsammans med dem, som nu handlägger de bilaterala
stipendiatärendena. Även FAO-kommitténs befattning med stipendiatfrågor
skulle avlastas kommittén och centraliseras till stipendiatsektionen
i nämnden för internationellt bistånd. Beträffande stipendiater, som
avser att idka studier inom telestjTelsens, luftfartsstyrelsens och meteorologiska
och hydrologiska institutets verksamhetsområden i dessas egenskap
43
Kangl. Maj:ts proposition nr 17b år 1961
av kontaktorgan för respektive ITU, ICAO och WMO, föreslås emellertid
ingen ändring. Motiveringen är de starkt specialiserade studier, som dessa
ämbetsverk erbjuder sina utländska gäster och som inte behöver någon förmedling
av mellanhand. Ett gränsfall enligt de sakkunniga representerar
stipendiater från världshälsoorganisationen, som för närvarande omhändertages
av nämnden för internationella hälsovårdsärenden. Här har utred
ningen tänkt sig, att nämnden behåller uppgiften att ordna studieprogram
och hospiteringar för dem, som vill studera eller hospitera inom svensk sjukvård,
men överlåter övriga stipendiatprogram på det nya administrationsorganet.
Det stora flertalet remissorgan har förordat denna koncentration av stipendiatverksamhetens
handläggning eller har lämnat förslagen utan erinran.
Ett par av de närmast berörda parterna har emellertid påvisat vissa
svårigheter vid gränsdragningarna och ifrågasätter, om de inte borde få behålla
sina nuvarande arbetsuppgifter intakta.
De exempel på stipendiatteam med blandat studieprogram, som nämnden
för internationella hälsovårdsärenden anför, är visserligen bestickande och
illustrerar under alla förhållanden nödvändigheten av ett intimt samarbete
mellan de stipendiatvårdande organen. Nämndens resurser för de många
arbetsuppgifter, som är förknippade med ett växande antal utländska studiebesökare
på hälsovårdsområdet, är dock omvittnat små. Jag kan därför i
huvudsak ansluta mig till utredningens förslag på denna punkt. Smärre
jämkningar i kompetensfördelningen torde fa ankomma pa Kungl. Maj .t.
Ej heller de av Svenska institutet framförda invändningarna mot en centralisering
av stipendiatfrågorna till det nya administrationsorganet, till
vilka invändningar svenska UNESCO-rådet ansluter sig, förefaller mig tillräckligt
bäriga. Svenska institutet ställer sig kritiskt till en uppdelning av
stipendiaterna, baserad på stipendiekällan, och menar att u-landsstipendiater
vare sig de rekryteras på bilaterala eller multilaterala program bör behandlas
lika med stipendiater i det allmänna kulturutbyte, som i Sverige
finansieras över ecklesiastikdepartementet. Så långt delar jag institutets
mening. Men det leder inte ovillkorligen till den slutsats, som Svenska institutet
drar: att alla stipendiatärenden helt och odelat bör anförtros institutet.
Samtidigt framför institutet en annan argumentation, som understödjer
en eventuell uppdelning av ärendena på bägge institutionerna, genom
att påpeka att kontakterna är lika lätt ordnade mellan två olika organisationer
som mellan två avdelningar inom samma institution. För egen del
har jag i likhet med remissinstansernas stora flertal låtit mig övertyga av
administrationsutredningens förslag. Alla stipendiater från u-länder med
svenska stipendier eller stipendier från FN och dess fackorgan liksom de
amerikanska s. k. tredje-land-stipendiaterna bör alltså omhändertagas av
det nya organet för u-hjälp, medan Svenska institutet behåller befattningen
med det ordinarie stipendiatutbytesprogrammet (för närvarande ca 50 personer
om året från både utvecklade och mindre utvecklade länder) och med
studiebesökarna — de flesta i grupp och till antal omkring 5 000 om året.
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 174 år 1961
Det betyder, att den nu inledda arbetsfördelningen i storl sett fastslås och
att den starka expansion av stipendiatverksamheten, som kan förutses under
åren framöver, kommer att fylla båda institutionerna — den nya nämnden
och Svenska institutet — med arbetsuppgifter utöver de nuvarande.
Detta blir så mycket säkrare som kraven växer inte bara på den kvantitativa
utan även på den kvalitativa sidan av stipendiatmottagningen. Administrationsutredningen
redovisar särskilt i sitt andra delbetänkande hur
den tänker sig den nödvändiga förbättringen av stipendiaternas omhändertagande.
Den föreslår bl. a. korta kurser i dylikt »omhändertagande» för
svenskt värdfolk i hem och på arbetsplatser, kurser i språk och miljöorientering
för stipendiaterna själva, trimning av yngre volontärer, som kan avdelas
för uppdrag som guider och tolkar för stipendiater, planläggning, utarbetande
och övervakning av såväl individuella som kollektiva fackstudieprogram
samt fritids- och feriearrangemang för stipendiaterna privatim.
Raden av dessa praktiska rekommendationer förefaller att ha vunnit allmänt
gillande under remissbehandlingen. Riktigheten i utredningens iakttagelser
och i dess fordringsfullhet på den blivande stipendiatsektionen bekräftas
för övrigt i allt väsentligt av inträngande intervjuer med ett 30-tal
u-landsstipendiater, som f. n. vistas i Sverige och som intervjuades om sina
erfarenheter under en treveckorskonferens i Centralkommitténs regi i augusti
1901. Jag förordar, att för stipendiatärenden inrättas en särskild byrå.
Av det nyss sagda framgår, att denna byrå får i sitt slag lika betydelsefulla
uppgifter som de övriga byråerna och följaktligen bör likställas med dessa i
personalhänseende. Byråchefen bör placeras i lönegrad Be 1. Det förordade
antalet befattningshavare för övrigt framgår av organisationstablån.
Administrationsutredningens olika förslag beträffande arbetstillstånd,
samlingslokaler in. m. för u-landsstipendiater i Sverige liksom beträffande
löne-, pensions-, skatte- och tjänstledighetsvillkor för svenska experter i utlandet
får bli föremål för behandling i annan ordning.
Rådet. Till det nya administrationsorganets sekretariat bör enligt de sakkunnigas
förslag fogas ett råd för kontakten med fackliga och ideella organisationer,
med myndigheter, vetenskapliga och utbildningsinstitutioner
m. in. I rådet tänkes ingå representanter för alla de organisationer, som
f. n. tillhör Centralkommittén, d. v. s. 44 stycken. Därjämte föreslås att
med rådet införlivas ledamöter i de svenska kontaktkommittéerna till FN:s
olika specialorgan såsom UNESCO-rådet, FAO- och UNICEF-kommittéerna,
som nu kommer att avlastas sina hittillsvarande uppgifter på det tekniska
biståndets område. Även bör knytas till rådet representanter för myndigheter
och näringsliv, som kan vara sekretariatet behjälpligt med uppslag
och anvisningar exempelvis beträffande stipendiatmottagning, stipendiatplacering,
expertrekrytering etc. På så sätt kan rådet förankra hjälpverksamheten
i en bred folkopinion. Rådet bör enligt förslaget vara konsultativd
men inte beslutande, med undantag för en särskild finanskommitté inom
rådet, vars samtycke skulle vara obligatoriskt för användningen av insamlingsmedel.
Den risken ligger nära till hands, att en så stor församling som
45
Kungl. Maj. ts proposition nr 174 år 1961
den här antydda blir otymplig och passiv. Det förutsattes därför, att rådet
uppdelas på mindre arbetsgrupper eller delegationer med speciella arbetsuppgifter,
medan rådsförsamlingen in pleno inte skulle behöva sammanträda
mer än ett par gånger om året.
Remissopinionen har allmänt och positivt godtagit den föreslagna sammansättningen
av rådet och de förordade befogenheterna. Man understryker
dock starkt, att rådets värde står och faller med möjligheterna att aktivisera
dess medlemmar i arbetande mindre grupper. Jag delar helt denna mening.
Endast under förutsättning, att rådet väljes så, att dess medlemmar
representerar värdefull sakkunskap på olika fält och möjlighet att personligen
satsa tid och intresse på anförtrodda specialuppgifter, ävensom att
arbetsgrupperna organiseras och utnyttjas synnerligen väl, kan jag förorda
att man inrättar en rådsinstitution av den föreslagna omfattningen. Detta
betyder, att representationsprincipen måste kunna förenas med ett omsorgsfullt
personligt urval av ledamöterna, och att den personliga sakkunskapen
därvid måste ges företräde. Under beaktande av att rådet blir dels allsidigt i
sakkunskap, dels representativt för Organisations-Sverige bör Kungl. Maj :t
utse dess ledamöter första gången. Kompletteringar i fortsättningen bör ankomma
på administrationsorganets styrelse.
Redan nuvarande Centralkommittén har organiserat ett par expertgrupper,
som den flitigt rådgör med i frågor som angår yrkesskolor, respektive
familjeplanering i u-land. Dessa expertgrupper har varit av stor nytta. Jag
förutsätter, att delegationer för yrkesundervisning och familjeplanering organiseras
även inom det föreslagna nya rådet. Likaledes är det önskvärt att
i rådet bevara den sakkunskap, som nu förefinns i nämnden för expert- och
stipendieärenden, vilken kommer att upplösas i och med att den nya organisationen
träder i kraft, samt i ILO:s, UNICEF:s, FAO:s, UNESCO:s och
WHO:s svenska kontaktorgan, som var för sig kommer att släppa ifrån sig
den del av sina arbetsuppgifter, som ingår i eller tangerar stipendiat- och
expertverksamheten. Den sakkunskapen bör lämpligen kunna tillvaratagas
i delegationer för stipendiatutbildningsfrågor, för stipendiatmottagningens
sociala och kurativa uppgifter, för expertrekrytering och för expertutbildning.
Betydelsen av en informationstjänst, som når ut överallt där den är
efterfrågad, kan motivera en arbetsgrupp också för informationsfrågor.
Det må för övrigt ankomma på det nya administrationsorganets ledning
att formera de arbetsgrupper inom rådet, som omständigheterna aktualiserar.
Om framdeles nya insamlingsaktioner beslutas, bör alltså en finanskommitté
eller snarare en insamlingsdelegation kunna fylla en funktion. För att
tillvarataga redan insamlade medel är dock en sådan kommitté överflödig.
Den balanserade sammansättningen av statliga och privata intressenter i
den nya nämndens styrelse och de stränga kvalifikationskraven på topptjänstemännen
gör att man med förtroende bör kunna överlåta på styrelse
och sekretariat i förening att förvalta såväl privatinsamlade medel, som
ställs till verksamhetens förfogande, som skattebetalarmedel över statsbud
-
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 174 år 1961
geten. En åtskillnad i ansvarighet förefaller omotiverad. Eftersom insamlingsmedlen
i den nu avslutade »Sverige Hjälper»-insamlingen enligt riksdagsbeslut
utfäller lika många kronor i statsanslag, vore det dessutom
att onödigt krångla till verksamheten, om utgiften av varannan krona skulle
fordra samtycke av en finanskommitté och varannan inte. Av det här sagda
följer, att jag inte tillstyrker inrättandet av någon särskild beslutande
finanskommitté. Inte heller anser jag, att övriga arbetsgrupper inom
rådet skall ha beslutande befogenheter såsom Centralkommittén föreslagit
i sitt remissyttrande. Det vore ägnat att skapa synnerlig förvirring i relationerna
till styrelsen och generalsekreteraren, hos vilka beslutanderätten
bör vara koncentrerad för att också ansvarigheten skall kunna avkrävas, om
så erfordras. Rådet och dess arbetsgrupper bör alltså uteslutande ha rådgivande
befogenheter.
Sekretariatets omfattning och kostnader. Administrationsutredningen har
eftersträvat en elastisk organisation för det tekniska biståndet. Då med hänsyn
till tidsläget ingen föreställer sig att verksamheten kan komma att
krympa, men det inte är uteslutet att den kan komma att ändra tyngdpunkt,
blir kravet på elasticitet ett krav på att utbyggnaden av administrationen så
följsamt som möjligt anpassas till hjälpvolymens successiva ökning och till
hjälpens inriktning på aktuella hjälpområden. Jag föreslår därför att man
i starten ger administrationsorganet en kärna av fast personal med ordinarie
eller extra ordinarie anställning för den verksamhet, som redan är beslutad
eller projekterad på summan av riksstatsanslag och insamlingsresultat
som står till verksamhetens förfogande, och att man utgår ifrån att den administrativa
apparaten sedermera vidgas allteftersom verksamheten så kräver.
Utöver den fasta personalen är det emellertid i synnerhet under ett expansivt
skede naturligt med viss extra personal. Förekomsten av extra personal
för arbetsuppgifter, som ännu inte blivit permanenta, anknyter till
gammal tradition i statsförvaltningen men är inte liktydig med ett system
med korttidsanställda av det slag som administrationsutredningen skisserat.
Även om remissopinionen har uppskattat utredningens intentioner att försöka
undvika byråkrati för att vinna i smidighet och effektivitet, står den
ganska bestämt enad mot idén att bygga en stor del av administrationen på
arvoderad korttidsanställning av från andra myndigheter utlånad personal.
Man framhåller att sådan personal lär bli svår att uppbringa, särskilt om
den skall vara kvalificerad, att en så pass rörlig arbetskraft aldrig hinner bli
den erfarna stab, som bör eftersträvas, och att kontinuiteten i arbetet skulle
bli allvarligt lidande. Kritiken förefaller mig tungt vägande. Jag förordar
alltså, att de synpunkter på sekretariatets struktur och omfattning, som
framförts här inledningsvis, i stället blir vägledande för dess utformning. Av
den förut omnämnda tablån framgår den av mig förordade omfattningen av
sekretariatet. Mot den föreslagna lönegradsplaceringen av tjänsterna har
vederbörande personalorganisationer förklarat sig inte ha någon invändning.
I likhet med utredningen finner jag det lämpligt ur rekryterings- och be
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Organisation för Nämnden för internationellt bistånd
Chef: 1 generalsekreterare
1 kontorist
Kameralsektion
1 byrådirektör
1 förste kansliskrivare Ae 12
(kassör)
1 kontorsbiträde Af 1—
Ae 5
Ae 24
Expertrekryteringsbyrå
1 byråchef
2 sekreterare
1 kontorist
högst Ae 23
Ae 9
Stipendiatbyrå
1 byråchef
3 sekreterare 1
1 kontorist
2 kontorsbiträden
högst Ae 23
Be 1
Ae 9
Af 1—
Planerings- och budgeteringsbyrå
-
1 byråchef 1
1 byrådirektör el. sekreterare
5
sekreterare
1 kontorist
1 expeditionsvakt
1 kontorsbiträde
högst Ae 23
Ae 9
Af 1—
Ae 5
Informationsbyrå
1 byråchef
2 sekreterare
1 kontorist
1 kontorsbiträde
1 telefonist
högst Ae 23
Ae 9
Af 1—
Af 1—
Ae 5
Kungl. Maj:ts proposition nr 174 år 1961
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 17b år 1961
fordringssynpunkt att anlita yngre volontärer i verksamheten, unga handledare
och guider för stipendiater m. fl. För sådan personal liksom för nyss
förordade extra personal föreslår jag att ett inte obetydligt belopp till extra
arbetskraft upptages i det nya administrationsorganets budget. Jag förutsätter
att denna anslagspost även får användas för expertis, nödvändig för
särskilda utredningar. Den förordade uppsättningen tjänstemän och dess fördelning
på olika byråer inom nämnden för internationellt bistånd är beräknad
med hänsyn till arbetskraftsbehovet såsom det kan bedömas bli för första
halvåret 1962, under vilken tid verksamhetens ram redan angivits av riksdagen.
Behovet av en eventuell ytterligare förstärkning av det nya organets
personal torde få prövas i samband med den sedvanliga anslagsprövningen
för budgetåret 1962/63.
För en verksamhet, som befinner sig i ett expansivt skede, är beräkningar
som nyss nämnts alltid vanskliga att göra. Administrationsutredningen har
valt att presentera den i internationella organ omtyckta metoden att ange
administrationskostnaderna i procent av de totala anslagen för en viss verksamhet.
Som tumregel rekommenderar utredningen att administrationskostnaderna
»begränsas» till 5 å 6 procent av totala anslagsvolymen. De förordade
2 miljoner kronorna i administrationsutgifter utgör således 6 procent av
33,3 miljoner kronor, vilket är ungefär vad Centralkommittén och Svenska
institutet under innevarande budgetår administrerar för bilateral och viss
mindre multilateral biståndsverksamhet. Att förenklade beräkningsgrunder
av detta slag är främmande för svensk budgetpraxis har utredningen säkerligen
haft klart för sig och inte heller tänkt sig någon automatik i administrationskostnaderna
med tillhjälp av procenträkning. Men om utredningen
har velat ge en föreställning om vad en internationell verksamhet, administrerad
i Sverige, rimligen bör kosta i jämförelse med liknande verksamhet,
administrerad av internationella organ, är procentangivelsen ingalunda ointressant.
De centrala administrationskostnaderna för FN :s utvidgade program
för tekniskt bistånd (EPTA) är således f. n. 5 1/2 procent av budgeten,
varvid även inräknas en del av fältorganisationen, nämligen regioncheferna
(resident representatives). Om man däremot medräknar administrationskostnaderna
i FN :s olika fackorgan, som för EPTA:s räkning ombesörjer
handplockning av experter m. m„ blir medeltalet cirka 12 procent. Huruvida
bilateral hjälpverksamhet i sig själv har större förutsättningar än multilateral
att etablera en rationell administration undandrar sig dock mitt bedömande.
Personalkostnaderna för det nya organet såsom jag här beskrivit det beräknar
jag till 1 108 000 kronor för år jämfört med 470 000 kronor för motsvarande
kostnader vid Centralkommittén och Svenska institutet. Av beloppet
avser 43 300 kronor avlöningar till ordinarie tjänstemän, 620 000 kronor
avlöningar till icke-ordinarie tjänstemän, 200 000 kronor arvoden till expertis
och tilltällig arbetskraft, 33 000 kronor arvoden och särskilda ersättningar
fastställda av Kungl. Maj:t, 199 000 kronor rörligt tillägg samt 12 700
kronor kompensation för höjda folkpensionsavgifter. Avlöningsstaten för ti
-
49
Kungl. Maj:ts proposition nr 174 år 1961
den den 1 januari—den 30 juni 1962 bör sålunda sluta på hälften av nyssnämnda
belopp eller tillhopa 554 000 kronor.
Omkostnadsstaten beräknar jag i huvudsaklig anslutning till administrationsutredningens
förslag till 300 000 kronor för helt år. Med hänsyn till vissa
engångskostnader upptar jag dock för andra hälften av innevarande budgetår
ett belopp av 185 000 kronor. Härav avser 5 000 kronor sjukvård m. in.,
25 000 kronor reseersättningar, 5 000 kronor bränsle, lyse, vatten, 25 000
kronor telegram och telefon m. m., 40 000 kronor anskaffning av inventarier,
35 000 kronor expenser samt 50 000 kronor publikationstryck. Beträffande
den sistnämnda posten vill jag erinra om att huvudansvaret för publicering
av material om Sverige på främmande språk fortfarande synes böra åvila
Svenska institutet. De av administrationsutredningen såsom administrationskostnader
betecknade beloppen till expertrekrytering och stipendiatmottagning,
tillhopa 500 000 kronor, synes icke böra föras till det nya organets
omkostnadsstat utan belasta det ordinarie biståndsprogrammet.
De här angivna kostnaderna för den andra hälften av budgetåret 1961/62
uppgår till (554 000 + 185 000 =) 739 000 kronor. Även om Kungl. Maj:t
enligt vårriksdagens beslut äger disponera erforderlig del av anslaget till internationell
hjälpverksamhet för administrationskostnaderna under innevarande
budgetår synes, när nu frågan om organets inrättande föres till
riksdagen, lämpligt att Kungl. Maj :t inhämtar riksdagens bemyndigande att
disponera detta belopp ur angivna anslag. Från och med nästa budgetår torde
kostnaderna för det nya organet böra brytas ut och redovisas under särskilda
anslag.
Under åberopande av vad jag sålunda i olika hänseenden anfört hemställer
jag, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att
I. godkänna de av mig i det föregående förordade riktlinjerna
för handläggning av frågor om tekniskt bistånd till
underutvecklade länder;
II. besluta att fr. o. m. den 1 januari 1962 inrätta ett statligt
centralt administrationsorgan, benämnt Nämnden för internationellt
bistånd, med uppgift att handlägga de frågor berörande
det svenska tekniska biståndet till underutvecklade
länder, som av Kungl. Maj :t överlämnas till detsamma;
III. bemyndiga Kungl. Maj :t att upprätta personalförteckning
för det nya organet i enlighet med vad jag i det föregående
förordat;
IV. godkänna följande avlöningsstat för det nya organet,
att tillämpas under tiden den 1 januari—den 30 juni 1962:
Avlöningsstat
1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis
........................................ 21 650
2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av
Kungl. Maj :t, förslagsvis .................... 16 500
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 174 år 1961
3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal .... 310 000
4. Ersättningar till expertis och tillfällig arbetskraft,
förslagsvis.................................. 100 000
5. Rörligt tillägg, förslagsvis .................... 99 500
6. Kompensation för höjda folkpensionsavgifter, förslagsvis
.................................... 6 350
Summa kronor 554 000
V. bemyndiga Kungl. Maj :t att disponera till det nya organets
avlöningskostnader förslagsvis 554 000 kronor och till
det nya organets omkostnader förslagsvis 185 000 kronor ur
det under tredje huvudtiteln uppförda reservationsanslaget
till internationell hjälpverksamhet;
VI. bemyndiga Kungl. Maj :t att i övrigt vidta erforderliga
åtgärder för de nämnda förslagens genomförande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordar Hans Maj :t Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Staffan Wahlquist
Kungl. Maj:ts proposition nr 174 år 1961
51
ECAFE
ECE
ECLA
ECOSOC
EPA
EPTA
FAO
FN
GATT
IAEA
IBRD
ICAO
IDA
1FC
ILO
IMF
ITU
OECD
Särskilda
UNESCO
UNICEF
WHO
WMO
F örkort ningar
Economic Commission for Asia and the Far East (FN-organ, sorterande
under ECOSOC, för utvecklingsarbete i Asien)
Economic Commission for Europé (FN-organ, sorterande under
ECOSOC, med uppgift att främja samhandel och ekonomisk utveckling
i Europa)
Economic Commission for Latin America (FN-organ, sorterande
under ECOSOC, för utvecklingsarbete i Latinamerika)
Economic and Social Council (FN:s ekonomiska och sociala råd)
European Productivity Agency (OEEC-organ för produktivitetsfrågor)
Expanded
Programme for Technical Assistance (FN:s utvidgade
tekniska hjälpprogram) .
Food and Agriculture Organization (FN :s livsmedels- och jordbruksorganisation)
Förenta
Nationerna
General Agreement on Tariffs and Trade (internationellt avtalssystem
ang. tullar m. m.)
International Atomic Energy Agency (FN-organ för samarbete
i fråga om atomenergins fredliga användning)
International Bank for Reconstruction and Development, Världsbanken
(FN-organ för internationell återuppbyggnad)
International Civil Aviation Organization (FN-organ för civilflyg)
International Development Association (komplement till IBRD
med uppgift att ge förmånliga långa lån till icke direkt produktiva
investeringar, t. ex. vägar, utbildning, sjukvård)
International Finance Corporation (med IRBD samarbetande finansieringsföretag
med uppgift att medverka i privata investeringar)
... , . ,
International Labour Organization (FN-organ for arbetsmarknadsfrågor
och socialförsäkring)
International Monetary Fund, Internationella valutafonden (FNorgan
för samarbete rörande valutafrågor, växelkurser, betalningar
etc.) _ ..
International Telecommunication Union (FN-organ för telefrågor)
Organization for Economic Cooperation and Development (den ur
OÉEC framväxta organisationen för ekonomisk samverkan och
utveckling) . .
fonden Special Projects Fund, (FN-fond för utvecklingsarbete i
u-länderna, lydande under ECOSOC)
United Nations Educational, Scientific and Cultural Organization
(FN-organ för utvecklingsarbete på undervisningens, vetenskapens
och kulturens område)
United Nations International Children’s Emergency Fund (IN:s
barnfond)
World Health Organization (FN:s världshälsoorganisation)
World Meteorological Organization (FN-organ för internationellt
meteorologiskt samarbete).
52
Kungl. Maj. ts proposition nr 174- år 1961
Bilaga
Nuvarande organisation för Svenska institutets avdelning för tekniskt
bistånd och Centralkommitténs sekreteriat
1 direktör
1 kontorist
Ae 9
Be 1
Expedition m. m.
1 arkivarie
1 vaktmästare
1 telefonist
(arvode)
(deltid)
Af 1—
Ae 5
1 förste sekreterare Ae 23
1 amanuens Af 15-
Ae 19
2 kontorister
Centralkommitténs
sekretariat
Ae 9
avd. för expertrekrytering
2 kontorister
Avdelningen för tekniskt bistånd
1 förste sekreterare Ae 23
1 amanuens
Af 15—
Ae 19
Ae 9
avd. för stipendiatmottagning
1 förste sekreterare Ae 21
2 amanuenser Af 15-
Ae 19
2 kontorister Ae 9
Stockholm 1961. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
610986
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1961:365 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag angående organisationen för handläggning av frågor om tekniskt bistånd till underut a1 i texten
- SU 1961:157 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag angående organisationen för handläggning av frågor om tekniskt bistånd till underutvecklade lände s. 1 i texten